Post 6852 av 7186 träffar
Propositionsnummer ·
1994/95:89 ·
Förslag till alkohollag
Ansvarig myndighet: Socialdepartementet
Dokument: Prop. 89
Prop.
1994/95:89 Regeringens proposition
1994/95:89
Förslag till alkohollag
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 27 oktober 1994
Ingvar Carlsson
Anna Hedborg
(Socialdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att lagen (1977:292) om tillverkning av drycker, m.m.
och lagen (1977:293) om handel med drycker skall ersättas med en ny alkohollag.
Därmed avskaffas de nuvarande import-, export-, tillverknings- och
partihandelsmonopolen när det gäller spritdrycker, vin och starköl. Dessa
ersätts av ett alkoholpolitiskt motiverat tillståndssystem. En ny myndighet för
tillståndsgivning, kontroll och tillsyn inrättas.
Propositionens förslag innebär också att kommunerna skall överta läns-
styrelsernas hantering av serveringstillstånd till restauranger samt att vissa
andra ändringar görs i nuvarande lagstiftning på alkoholområdet i syfte att
minska krångel och detaljreglering och skapa tydligare regler och skärpta krav
där det behövs.
Innehållsförteckning
1. Förslag till riksdagsbeslut................ 7
2. Lagtext.....................................7
2.1 Förslag till alkohollag.................7
2.2 Förslag till lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100)..............22
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen
(1978:763) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker.......23
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen
(1961:181) om försäljning av teknisk
sprit m.m..............................24
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen
(1958:205) om förverkande av alkohol-
haltiga drycker m.m....................27
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen
(1965:94) om polisregister m.m.........29
3. Ärendet och dess beredning.................30
4. Bakgrund...................................32
4.1 Alkoholpolitiska kommissionen
och LHD/LVM- utredningen...............32
4.2 EES-avtalet............................33
4.3Import och partihandel med starköl......34
4.4 EU:s kompetens på alkoholområdet.......35
4.5 Medlemskapsförhandlingarna mellan
Sverige och EU.........................37
5. Nuvarande ordning..........................39
5.1 Grunddragen i den svenska alkoholpoli-
tiken..................................39
5.2 Monopolen inom alkoholpolitiken........41
5.3 Servering av alkoholdrycker............42
5.4 Marknadsföring av alkoholdrycker.......43
5.5 Kvalitetskontroll av alkoholdrycker....43
5.6 Beskattning av alkoholdrycker..........44
5.7 Teknisk sprit och alkoholhaltiga pre-
parat..................................45
6. Behov av ändringar inom nuvarande system...46
6.1 Alkoholmonopolen.......................46
6.2 Serveringsbestämmelser.................48
7. Ett nytt system för tillstånd, kontroll
och tillsyn inom alkoholområdet............50
7.1 Alkoholinspektionen - en ny central
myndighet..............................51
7.2 Tillstånd för tillverkning av, parti-
handel med och inköp av spritdrycker,
vin och starköl........................54
7.3 Kriterier för tillståndsgivning........55
8. Serveringsbestämmelser.....................57
8.1 Allmänna överväganden..................57
8.2 Ansvaret för att utreda och besluta
om serveringstillstånd.................59
8.3 Kriterier för tillståndsgivning........61
8.4 Serveringstillståndets omfattning......65
8.5 Matutbud...............................67
8.6 Självservering.........................70
8.7 Serveringstider........................70
8.8 Serveringsansvarig personal............71
9. Öl klass II................................72
10. Tillsyn ...................................74
11. Register...................................77
12. Överklagande m m ..........................79
13. Avgifter...................................80
14. Kostnader..................................81
15. Ikraftträdande.............................82
16. Följdändringar i annan lagstiftning........84
17. Författningskommentar......................85
17.1 Förslaget till Alkohollag.............85
17.2 Förslaget till lag om ändring i sek-
retesslagen (1980:100)...............122
17.3 Förslaget till lag om ändring i lagen
(1978:763) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker.....123
17.4 Förslaget till lag om ändring i lagen
(1961:181) om försäljning av teknisk
sprit m.m............................123
17.5 Förslaget till lag om ändring i lagen
(1958:205) om förverkande av alkohol-
haltiga drycker m.m..................124
17.6 Förslaget till lag om ändring i lagen
(1965:94) om polisregister m.m.......124
Bilaga 1Sammanfattning av Socialdepartementets
departementspromemoria samt remis-
sammanställning.......................125
Bilaga 2Departementspromemorians förslag till
lagtext...............................141
Bilaga 3Sammanfattning av Alkoholpolitiska
kommissionens delbetänkande samt
remisssammanställning.................155
Bilaga 4Sammanfattning av LHD/LVM-utredningens
betänkande samt remissammanställning..191
Bilaga 5Lagrådsremissens lagförslag...........198
Bilaga 6Lagrådets yttrande....................221
Bilaga 7Yttrande från Datainspektionen........228
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 27 oktober 1994...........................230
Rättsdatablad.................................231
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1.alkohollag,
2.lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
3.lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring
av alkoholdrycker,
4.lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m.,
5.lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker
m.m.,
6.lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m.
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till
Alkohollag
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller tillverkning av alkoholdrycker och handel med sådana varor.
Lagen gäller också tillverkning av sprit.
Bestämmelser om införsel och försäljning av teknisk sprit finns i lagen
(1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m.
Föreskrifter om marknadsföring av alkoholdrycker finns, förutom i denna lag,
även i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av
alkoholdrycker.
2 § Med sprit förstås en vätska som innehåller alkohol i en koncentration av mer
än 2,25 volymprocent. Med tillverkning av sprit förstås varje förfarande,
varigenom alkohol i sådan koncentration framställs eller utvinns. Vin, starköl
och öl anses dock inte som sprit. Inte heller utgör framställning av sådan dryck
tillverkning av sprit.
Med mäsk förstås en jäsande vätska som blir sprit om den får fortsätta att
jäsa.
Med alkohol avses i denna lag etylalkohol.
3 § Med alkoholdryck förstås en dryck som innehåller mer än 2,25 volymprocent
alkohol. Alkoholdrycker delas i denna lag in i spritdrycker, vin, starköl och
öl.
4 § Med spritdryck förstås en alkoholdryck som innehåller sprit.
5 § Med vin förstås en alkoholdryck som är framställd genom jäsning av druvor
eller druvmust eller av bär, frukt eller andra växtdelar samt andra
alkoholdrycker som innehåller högst 22 volymprocent alkohol och som inte är
spritdryck, starköl eller öl.
6 § Med starköl förstås jäst, odestillerad dryck som är framställd med torkat
eller rostat malt som huvudsakligt extraktgivande ämne och som innehåller mer än
3,5 volymprocent alkohol.
Med öl förstås jäst, odestillerad dryck som är framställd med torkat eller
rostat malt som huvudsakligt extraktgivande ämne och vars alkoholhalt överstiger
2,25 men inte 3,5 volymprocent.
7 § Med lättdryck förstås dryck som antingen är fri från alkohol eller
innehåller högst 2,25 volymprocent alkohol.
8 § Tillverkare kallas den som driver yrkesmässig tillverkning enligt denna lag.
Med försäljning förstås varje form av tillhandahållande av dryck mot
ersättning.
Försäljning till konsument benämns detaljhandel eller, om den sker för
förtäring på stället, servering. Annan försäljning benämns partihandel.
2 kap. Tillverkning
1 § Sprit och spritdrycker får inte tillverkas utan tillstånd (tillverknings-
tillstånd).
Spritdrycker med högre alkoholhalt än 60 volymprocent får inte tillverkas.
2 § Vin, starköl eller öl får inte tillverkas utan tillstånd om det inte gäller
tillverkning i hemmet för eget behov.
3 § Närmare bestämmelser om tillverkning av alkoholdrycker och sprit meddelas av
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Alkoholinspektionen.
4 § Tillverkare av alkoholdrycker får förfoga över av honom tillverkad dryck för
försäljning endast enligt denna lag.
5 § Tillverkare av sprit får förfoga över av honom tillverkad sprit endast för
export och, efter medgivande av Alkoholinspektionen, för användning i egen
rörelse samt för försäljning enligt lagen (1961:181) om försäljning av teknisk
sprit m.m.
3 kap. Allmänna bestämmelser för försäljning
1 § Spritdrycker, vin eller starköl får inte säljas om det inte föreligger rätt
till det enligt denna lag. Särskilda bestämmelser gäller för detaljhandel med
och servering av öl.
Spritdrycker med högre alkoholhalt än 60 volymprocent får inte säljas.
2 § Utan hinder av denna lag får spritdrycker, vin och starköl serveras till
passagerare på järnvägståg i internationell trafik.
Genom vad som föreskrivs i denna lag inskränks inte den rätt till försäljning
som följer av gällande bestämmelser om tullager som har inrättats för förvaring
av proviant m.m. eller rätten till försäljning av obeskattade varor i
exportbutik.
3 § I fråga om rätt att förfoga över spritdrycker, vin och starköl som medförs
som proviant på fartyg och luftfartyg i internationell trafik gäller särskilda
bestämmelser.
4 § Försäljning av drycker som omfattas av denna lag skall skötas på ett sådant
sätt att skador i möjligaste mån förhindras.
Den som tar befattning med försäljning av alkoholdrycker skall se till att
ordning och nykterhet råder på försäljningsstället.
5 § Den som tillverkar, säljer eller förmedlar försäljning av alkoholdrycker får
i sin rörelse lämna sådan dryck som gåva endast i form av varuprov.
Vid marknadsföring av tjänster eller vid försäljning av andra varor än
alkoholdrycker får sådana drycker inte lämnas som gåva.
6 § Vid detaljhandel med och servering av alkoholdrycker skall lättdrycker
finnas att tillgå i tillfredsställande urval och omfattning.
7 § Den som är underårig eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken får inte bedriva försäljning av alkoholdrycker.
8 § Vid detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl får varor inte säljas
eller annars lämnas ut till den som inte har fyllt 20 år. Motsvarande gäller vid
detaljhandel med öl och servering av alkoholdrycker i fråga om den som inte har
fyllt 18 år.
Alkoholdrycker får inte lämnas ut till den som är märkbart påverkad av alkohol
eller annat berusningsmedel.
Alkoholdrycker får inte lämnas ut om det finns särskild anledning anta att
varan är avsedd att olovligen tillhandahållas någon.
Den som lämnar ut alkoholdrycker skall förvissa sig om att mottagaren har
uppnått den ålder som anges i första stycket.
9 § Det är förbjudet att som ombud eller på därmed jämförligt sätt anskaffa
alkoholdrycker till den som enligt 8 § inte har rätt att få sådan vara utlämnad
till sig. Det är också förbjudet att i större omfattning tillhandagå annan med
att anskaffa alkoholdrycker.
Spritdrycker, vin eller starköl får inte överlämnas som gåva eller lån till
den som inte har fyllt 20 år. Öl får inte överlämnas som gåva eller lån till den
som inte har fyllt 18 år. Vad nu sagts gäller inte när någon bjuder av en
alkoholdryck för förtäring på stället.
10 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får om synnerliga skäl
föreligger förbjuda eller inskränka försäljning av alkoholdrycker.
Kommunen får för visst tillfälle, om det anses påkallat för ordningens
upprätthållande, förbjuda eller inskränka försäljning av alkoholdrycker.
4 kap. Partihandel m.m.
1 § Partihandel med spritdrycker, vin eller starköl får bedrivas endast av den
som har meddelats tillstånd (partihandelstillstånd). Den som har
tillverkningstillstånd som avser spritdrycker, vin eller starköl skall anses ha
partihandelstillstånd i fråga om motsvarande varor.
2 § Spritdrycker, vin och starköl får föras in till landet endast av den som har
tillverknings- eller partihandelstillstånd avseende sådana varor.
Utöver vad som anges i första stycket får spritdrycker, vin och starköl föras
in
1. av den som har rätt till tullfrihet enligt 4 § lagen (1994:000) om
tullfrihet m.m.,
2. av resande som har fyllt 20 år eller person, som utför arbete på
transportmedel och som har uppnått nämnda ålder, för eget eller familjens bruk
eller som gåva till närstående för dennes eller dennes familjs personliga bruk
och
3. som proviant på fartyg eller luftfartyg enligt särskilda bestämmelser.
Spritdrycker, vin och starköl som medförs som proviant på järnvägståg i
internationell trafik, får föras in i den utsträckning som krävs för servering
av passagerare under tågets färd inom landet.
3 § Endast den som har tillverknings- eller partihandelstillstånd får förfoga
över spritdrycker, vin eller starköl på sätt som avses i 7 § första stycket
tullagen (1994:000). Sådana varor får av annan än den som har tillverknings-
eller partihandelstillstånd för varorna inte förvaras på annat tullager än
sådant som har inrättats för förvaring av proviant m.m. I övrigt gäller lagen
(1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor,
m.m.
4 § Tillstånd får ges till inköp av spritdrycker, vin eller starköl som används
i teknisk, industriell, medicinsk, vetenskaplig eller liknande verksamhet.
Inköpstillstånd medför rätt att köpa in varorna hos den som är berättigad att
bedriva partihandel med sådana varor.
5 § Den som är berättigad att bedriva partihandel får sälja varorna till
detaljhandelsbolaget, till den som har tillverknings- eller partihandelstill-
stånd för motsvarande varor och till den som har meddelats serveringstillstånd
för sådana varor. Tillståndshavaren får också exportera varorna eller sälja dem
till den som fått sådant särskilt tillstånd till inköp av varorna som avses i 4
§.
Endast den som är berättigad att bedriva partihandel får omförpacka eller
buteljera varorna.
6 § Överlåts rörelse vari ingår verksamhet som är tillståndspliktig enligt denna
lag, får överlåtaren sälja sitt lager av spritdrycker, vin eller starköl till
sin efterträdare, om denne har beviljats tillstånd som gäller för verksamheten.
Konkursbo eller dödsbo får utan hinder av bestämmelserna i denna lag sälja
spritdrycker, vin eller starköl till den som har tillverknings- eller
partihandelstillstånd för sådana drycker eller till detaljhandelsbolaget.
Motsvarande gäller då en tillståndspliktig verksamhet måste avvecklas till följd
av att tillståndet återkallats eller att andra tvingande skäl föreligger.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller i tillämpliga delar även i
fråga om öl.
7 § Vid partihandel med spritdrycker, vin och starköl är säljaren skyldig att
förvissa sig om att köparen har rätt att återförsälja eller köpa in varan.
Vid varje partihandelsställe skall, om innehavaren inte är enskild per-
son som själv förestår verksamheten, finnas en för uppgiften lämplig person som
har tillsyn över försäljningen (föreståndare).
8 § Den som är berättigad att bedriva partihandel med spritdrycker, vin eller
starköl ansvarar för att distributionen av varorna sker under betryggande
former. Detta gäller också om någon utomstående anlitas för distributionen.
Tillståndshavare som avses i första stycket och som låter importera varor som
anges där har från och med att varorna kommit in i landet motsvarande ansvar för
distributionen av dem.
Närmare föreskrifter om distribution av spritdrycker, vin och starköl meddelas
av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Alkoholinspektionen.
5 kap. Detaljhandel
Detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl
1 § För detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl skall det finnas ett
särskilt för ändamålet bildat aktiebolag (detaljhandelsbolaget), som staten
äger.
Detaljhandelsbolaget får inte importera, exportera eller tillverka drycker som
anges i första stycket.
Detaljhandelsbolaget får, om det har partihandelstillstånd, bedriva för-
säljning till dem som har serveringstillstånd.
Bestämmelser om detaljhandelsbolagets verksamhet och drift samt om särskild
kontroll från statens sida skall tas in i ett avtal som upprättas mellan staten
och bolaget.
2 § Detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl får bedrivas endast av
detaljhandelsbolaget.
Detaljhandelsbolaget beslutar om försäljningsställenas förläggning en-ligt
riktlinjer i avtalet mellan staten och bolaget.
3 § Försäljning får ske antingen som försäljning till avhämtning eller genom
försändning på rekvisition.
4 § Vid detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl får varor inte lämnas ut
till köpare förrän de har betalats.
5 § Spritdrycker, vin eller starköl som inte hålls i lager skall på begäran
anskaffas, om inte detaljhandelsbolaget finner att det finns hinder mot det.
Detaljhandel med öl
6 § Detaljhandel med öl är, med de inskränkningar som föreskrivs i denna lag,
tillåten under villkor att verksamheten bedrivs i en lokal som är godkänd som
livsmedelslokal enligt bestämmelser vilka meddelats med stöd av 22 § tredje
stycket livsmedelslagen (1971:511) samt att försäljning av matvaror bedrivs i
lokalen. Utan hinder av vad nu sagts får detaljhandel med öl bedrivas av
detaljhandelsbolaget samt av tillverkare av öl eller lättdrycker.
6 kap. Servering
1 § Servering av spritdrycker, vin och starköl får ske endast om tillstånd har
meddelats (serveringstillstånd).
Servering av öl är, med de inskränkningar som föreskrivs i denna lag, tillåten
under villkor att verksamheten bedrivs i en lokal som är godkänd som
livsmedelslokal enligt bestämmelser vilka meddelats med stöd av 22 § tredje
stycket livsmedelslagen (1971:511) samt att servering av mat samtidigt bedrivs i
lokalen.
Utan hinder av vad som föreskrivs i andra stycket får öl serveras av den som
enligt 23 § nämnda lag har meddelats särskilt tillstånd att yrkesmässigt hantera
livsmedel samt av den som har meddelats serveringstillstånd.
2 § Servering av alkoholdrycker skall ske med återhållsamhet och får inte
föranleda olägenheter i fråga om ordning och nykterhet.
3 § På serveringsställe där serveringstillstånd gäller skall tillståndshavaren
eller av honom utsedd serveringsansvarig person utöva tillsyn över serveringen
och vara närvarande under hela serveringstiden.
Den som är serveringsansvarig skall med hänsyn till sina egenskaper och övriga
omständigheter vara lämplig för uppgiften.
Tillståndshavaren skall till tillståndsmyndigheten anmäla den eller de
personer som har utsetts att ansvara för alkoholserveringen.
För servering av spritdrycker, vin eller starköl får endast anlitas personal
som är anställd av tillståndshavaren. Restaurangskolor med serveringstillstånd
får dock i utbildningssyfte anlita restaurangskolans elever.
4 § Om inte tillståndsmyndigheten beslutar annat får servering av öl påbörjas
tidigast klockan 07.00 och servering av andra alkoholdrycker tidigast klockan
11.00. Om inte tillståndsmyndigheten beslutar annat skall servering av
alkoholdrycker avslutas senast klockan 01.00. Vad nu sagts gäller inte för
hotellrum med minibar.
Serveringsställe skall vara utrymt senast 30 minuter efter serveringstidens
utgång.
5 § Den som har serveringstillstånd får köpa spritdrycker, vin och starköl som
behövs för rörelsen endast av någon som har partihandelstillstånd för varan.
6 § Priser på alkoholdrycker får vid servering inte sättas lägre än inköpspriset
för varan jämte skäligt tillägg. Priserna skall avvägas så att försäljning av
drycker med högre alkoholhalt inte främjas.
7 § På ett serveringsställe får åtgärder inte vidtas i syfte att förmå någon
gäst till inköp av alkoholdrycker.
8 § Från ett serveringsställe där serveringstillstånd gäller får inte någon
medföra eller tillåtas medföra spritdrycker, vin eller starköl som har serverats
där. Detta gäller inte hotellrum med minibar.
9 § På serveringsställe där serveringstillstånd gäller får inte någon dricka
eller tillåtas dricka andra alkoholdrycker än sådana som har serverats i
enlighet med tillståndet. Detta gäller dock inte på hotellrum.
Inte heller får någon dricka eller tillåtas dricka alkoholdrycker på ett
serveringsställe där alkoholdrycker inte får serveras eller i en lokal, som
yrkesmässigt upplåts för anordnande av sådana sammankomster i slutna sällskap
vid vilka mat eller dryck tillhandahålls av innehavaren eller genom dennes
försorg och där servering av alkoholdrycker inte är tillåten.
Alkoholdrycker som inte får serveras i en lokal som avses i denna paragraf får
inte heller förvaras i sådan lokal eller tillhörande utrymmen i annat fall än
när det är uppenbart att drycken inte är avsedd att drickas på stället.
Förbuden enligt denna paragraf gäller inte i fråga om öl.
7 kap. Tillstånd m.m.
Tillverkningtillstånd, partihandelstillstånd och inköpstillstånd
1 § Tillverkningstillstånd, partihandelstillstånd och inköpstillstånd får
meddelas endast den som visar att han med hänsyn till sina personliga och
ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är lämplig att utöva
verksamheten. Sökanden skall också visa att han har tillfredsställande
lagringsmöjligheter.
Vid tillståndsprövningen skall särskild hänsyn tas till om sökanden är
laglydig och benägen att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna.
Tillståndsmyndigheten får om det finns särskilda skäl begränsa tillståndets
giltighet till viss tid. Myndigheten får också meddela de villkor som behövs, i
samband med beslutet om tillstånd eller senare under tillståndstiden.
2 § Tillverkningstillstånd kan gälla sprit, spritdrycker, vin, starköl och öl
eller avse en eller flera av dessa varor. Partihandelstillstånd och inköps-
tillstånd kan gälla spritdrycker, vin och starköl eller avse en eller två av
dessa drycker.
3 § Tillverknings-, partihandels- och inköpstillstånd meddelas av Alko-
holinspektionen. Ansökan om tillstånd skall göras skriftligen. Regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, Alkoholinspektionen meddelar närmare
föreskrifter om vilken utredning som sökanden skall ge in.
4 § Den som hos Alkoholinspektionen ansöker om tillstånd skall betala
ansökningsavgift. Den som beviljas tillstånd skall även betala en årlig
tillsynsavgift.
Regeringen beslutar om avgifternas storlek. Ytterligare föreskrifter om
avgifterna meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Alkoholinspektionen.
Serveringstillstånd
5 § Serveringstillstånd kan meddelas för servering till allmänheten eller i
förening, företag eller annat slutet sällskap. Tillstånd kan avse servering året
runt, årligen under en viss tidsperiod, under en enstaka tidsperiod eller vid
ett enstaka tillfälle.
Tillstånd, som avser servering året runt eller årligen under en viss
tidsperiod gäller tills vidare. Tillståndsmyndigheten får dock om det finns
särskilda skäl begränsa tillståndets giltighet till viss tid.
I samband med beslut om serveringstillstånd eller senare får tillstånds-
myndigheten meddela de villkor som behövs.
6 § Serveringstillstånd kan gälla spritdrycker, vin och starköl eller avse en
eller två av dessa drycker.
7 § Serveringstillstånd får meddelas endast den som visar att han med hänsyn
till sina personliga och ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt
är lämplig att utöva verksamheten. Sökanden skall också visa att
serveringsstället uppfyller kraven i 8 §.
Vid tillståndsprövningen skall särskild hänsyn tas till om sökanden är
laglydig och benägen att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna.
8 § Tillstånd för servering till allmänheten året runt eller årligen under viss
tidsperiod får meddelas endast om serveringsstället har ett kök för allsidig
matlagning och tillhandahåller lagad mat. Serveringsstället skall ha ett med
hänsyn till omständigheterna tillräckligt antal sittplatser för gäster.
Tillstånd för servering till allmänheten under en enstaka tidsperiod eller vid
ett enstaka tillfälle får meddelas om serveringsstället tillhandahåller lagad
mat. Detsamma gäller beträffande tillstånd för servering i slutet sällskap.
Om det finns en drinkbar skall den vara en mindre väsentlig del av
serveringsstället, inrättad i nära anslutning till matsal.
Utan hinder av första och andra styckena får tillstånd meddelas för servering
av vin och starköl i foajé till teater eller konsertlokal. Servering får dock
endast ske under pauser i föreställningen.
Servering av alkoholdrycker från minibar på hotellrum får ske på hotell med
serveringstillstånd. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Alkoholinspektionen får meddela närmare bestämmelser om serveringen.
9 § Om serveringen kan befaras medföra olägenheter från alkoholpolitisk
synpunkt, får serveringstillstånd vägras även om kraven i 7 och 8 §§ är
uppfyllda.
10 § Serveringstillstånd skall avse viss lokal eller annat avgränsat utrymme.
11 § Ombyggnad av serveringsställe som medför väsentlig ändring av
serveringslokalerna kräver särskilt medgivande av tillståndsmyndigheten. 12 §
Tillstånd till servering av spritdrycker, vin och starköl meddelas av den kommun
där serveringsstället är beläget.
Serveringstillstånd, som avser servering i inrikes trafik på fartyg, luft-
fartyg eller järnvägståg (trafikservering), meddelas dock av den kommun där det
företag som vill bedriva serveringen har sitt säte eller där den person som vill
bedriva serveringen har sitt hemvist. Har företaget inte säte inom landet eller
personen inte hemvist inom landet, meddelas tillstånd av Stockholms kommun.
13 § Ansökan om serveringstillstånd görs skriftligen hos kommunen.
Kommunen får ta ut avgift för prövningen enligt grunder som beslutas av
kommunfullmäktige.
Kommunen får även ta ut avgift för tillsyn enligt 8 kap. av den som fått
tillstånd av kommunen.
14 § En ansökan om serveringstillstånd, som avser servering året runt eller
årligen under viss tidsperiod, får inte bifallas utan att polismyndighetens
yttrande inhämtas. Polismyndigheten skall i yttrandet redovisa de omständigheter
som ligger till grund för myndighetens bedömning och därvid särskilt yttra sig
om sökandens allmänna lämplighet för verksamheten.
Om ansökan om serveringstillstånd avser servering inom eller invid militärt
område, skall yttrande dessutom inhämtas från vederbörande militära chef innan
ansökan får bifallas.
15 § Kommunens uppgifter enligt denna lag fullgörs av den eller de nämnder som
kommunfullmäktige bestämmer.
16 § Kommunen får träffa avtal med en annan kommun om att uppgifter som kommunen
har enligt denna lag skall ombesörjas helt eller delvis av den andra kommunen.
Kommunen får dock inte överlåta befogenhet att avgöra ärenden enligt detta
kapitel eller enligt 3 kap. 10 §.
Upphörande av tillstånd i vissa fall
17 § Har den som fått tillstånd enligt denna lag avlidit eller fått förvaltare
enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken med uppdrag som omfattar rörelsen och vill
dödsboet eller förvaltaren fortsätta rörelsen, skall anmälan göras till
tillståndsmyndigheten. Anmälan skall ha kommit in senast två månader efter
dödsfallet eller beslutet om förvaltare. Har anmälan inte kommit in inom denna
tid, upphör tillståndet att gälla efter tidens utgång.
Har den som fått tillstånd försatts i konkurs, upphör tillståndet att gälla
omedelbart. Vill konkursboet fortsätta rörelsen skall ansökan göras hos
tillståndsmyndigheten. Myndigheten skall behandla en sådan ansökan med förtur.
Återkallelse m.m.
18 § Alkoholinspektionen skall återkalla tillverknings-, partihandels- eller
inköpstillstånd om
1. tillståndet inte längre utnyttjas,
2. tillståndshavaren inte följer de för tillståndet gällande bestämmelserna i
denna lag eller föreskrifter eller villkor meddelade med stöd av denna lag,
eller
3. de förutsättningar som gäller för meddelande av tillståndet inte längre
föreligger.
19 § Kommunen skall återkalla serveringstillstånd om
1. det inte endast tillfälligt uppkommer sådana olägenheter som avses i 6 kap.
2 §,
2. tillståndshavaren inte följer de för servering eller serveringstillstånd
gällande bestämmelserna i denna lag eller föreskrifter eller villkor meddelade
med stöd av denna lag, eller
3. de förutsättningar som gäller för meddelande av tillstånd enligt 7 och 8 §§
inte längre föreligger.
20 § I stället för återkallelse enligt 18 eller 19 § kan tillståndshavaren
meddelas varning, om varning av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig
åtgärd.
21 § Föranleder detaljhandel med eller servering av öl olägenheter i fråga om
ordning och nykterhet eller följs inte bestämmelserna i denna lag, får kommunen
förbjuda den som bedriver försäljningen att fortsätta verksamheten eller, om
förbud får anses vara en alltför ingripande åtgärd, meddela honom varning.
Ett förbud enligt första stycket kan inskränkas till att gälla för vissa
närmare angivna tider eller under vissa närmare angivna omständigheter. Förbud
gäller i sex månader, räknat från det att den som bedriver försäljningen fått
del av beslutet.
Den kommun där försäljningsstället är beläget beslutar om ingripande enligt
denna paragraf. Saknas fast försäljningsställe beslutar den kommun som avses i
12 § andra stycket.
8 kap. Tillsyn m.m.
1 § Alkoholinspektionen utövar central tillsyn över efterlevnaden av denna lag
och kan meddela allmänna råd till vägledning för tillämpningen av lagen.
Länsstyrelsen utövar tillsyn inom länet. Länsstyrelsen skall också biträda
kommunerna med råd i deras verksamhet.
Den omedelbara tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om servering av
spritdrycker, vin och starköl utövas av kommunen och av polismyndigheten.
Kommunen och polismyndigheten utövar också tillsyn över servering av och
detaljhandel med öl.
2 § På begäran av någon annan tillsynsmyndighet skall kommunen lämna de
uppgifter som myndigheten behöver för sin tillsyn.
Polismyndigheten skall underrätta andra tillsynsmyndigheter om förhållanden
som är av betydelse för dessa myndigheters tillsyn.
Kronofogdemyndigheten skall underrätta vederbörande tillståndsmyndighet om en
tillståndshavare brister i sina skyldigheter att erlägga skatter eller
socialavgifter. På begäran av länsstyrelsen skall sådan underrättelse ges till
denna.
På begäran av tillståndsmyndighet eller länsstyrelse skall skattemyndigheter
och andra myndigheter som uppbär eller driver in skatter eller avgifter lämna
uppgifter som tillståndsmyndigheten eller länsstyrelsen behöver för sin
tillståndsprövning eller tillsyn.
3 § Den som beviljats tillstånd skall hos tillståndsmyndigheten anmäla när han
avser att påbörja verksamheten. Anmälan skall även göras om verksamheten läggs
ned eller om avbrott görs i den. Anmälan skall också göras i fall verksamhetens
omfattning förändras eller om det i övrigt sker någon förändring i verksamheten
som är av betydelse för tillsynen. Även betydande förändringar av
ägarförhållanden skall anmälas.
Anmälan i denna paragraf skall göras i förväg. Om det förhållande som
föranlett anmälningsskyldighet inte har kunnat förutses skall anmälan i stället
göras utan dröjsmål.
4 § Om en tillsynsmyndighet begär det skall en tillståndshavare lämna tillträde
till driftsställe med tillhörande lokaler och tillhandahålla handlingar som rör
verksamheten samt utan ersättning hjälpa till vid tillsynen, lämna varuprover
som behövs och redovisa uppgifter om verksamhetens omfattning och utveckling.
5 § Bokföring i rörelse som är tillståndspliktig skall vara så utformad att
kontroll av verksamheten är möjlig. Den som driver rörelsen är skyldig att på
anfordran av en tillsynsmyndighet förete bokföringshandlingarna. Han är dessutom
skyldig att lämna statistiska uppgifter i enlighet med de föreskrifter
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Alkoholinspektionen meddelar.
6 § En tillsynsmyndighet har rätt att av den som bedriver servering av eller
detaljhandel med öl på anfordran få upplysningar och handlingar som behövs för
tillsynen. Tillsynsmyndigheten har också rätt att få tillträde till rörelsens
lokaler för att kunna utöva sin tillsyn.
7 § Polismyndigheten skall på begäran lämna annan tillsynsmyndighet det biträde
som behövs vid tillämpning av 4 - 6 §§.
9 kap. Överklagande
1 § Beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte något annat anges i
beslutet.
2 § Alkoholinspektionens och kommunens beslut får överklagas till allmän
förvaltningsdomstol. Det överklagade beslutet får inte ändras utan att den
beslutande myndigheten har lämnats tillfälle att yttra sig.
Alkoholinspektionen respektive kommunen får överklaga domstolens beslut.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
10 kap. Ansvar m.m.
1 § Den som
1. olovligen tillverkar sprit eller spritdrycker,
2. bereder mäsk i uppenbart syfte att olovligen tillverka sprit eller
spritdrycker eller
3. forslar, döljer eller förvarar sprit eller spritdrycker, som uppenbarligen
är olovligt tillverkade, eller mäsk, som uppenbarligen är avsedd för olovlig
tillverkning av sprit eller spritdrycker,
döms till böter eller fängelse i högst två år.
2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. säljer alkoholdrycker utan tillstånd eller, om tillstånd inte behövs, utan
rätt enligt denna lag,
2. serverar spritdrycker, vin eller starköl som har anskaffats på annat sätt
än som sägs i 6 kap. 5 §,
döms för olovlig försäljning av alkoholdrycker till böter eller fängelse i högst
två år.
3 § Är brott som anges i 1 eller 2 § grovt, döms till fängelse i högst fyra år.
Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen har
utgjort led i en verksamhet som bedrivits yrkesmässigt eller i större
omfattning.
4 § Den som olovligen tillverkar vin, starköl eller öl döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
5 § Den som innehar spritdrycker, vin eller starköl i uppenbart syfte att
olovligen sälja dem döms för olovligt innehav av alkoholdrycker till böter eller
fängelse i högst ett år.
6 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet anskaffar alkoholdrycker åt annan i
strid med 3 kap. 9 § döms för olovligt anskaffande av alkoholdrycker till böter
eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst
fyra år.
7 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet säljer eller utlämnar alkoholdrycker
i strid med 3 kap. 8 § till någon som inte har uppnått föreskriven ålder eller
som är märkbart påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel, eller vid
partihandel underlåter att på sätt som föreskrivs i 4 kap. 7 § första stycket
förvissa sig om att köparen har rätt att återförsälja eller inköpa varan, döms
för olovlig dryckeshantering till böter eller fängelse i högst sex månader.
För olovlig dryckeshantering döms också den som försäljer öl i strid med
förbud som meddelats enligt 7 kap. 21 § eller tillåter alkoholförtäring i strid
med 6 kap. 9 §.
8 § Är gärning som avses i 1, 2 och 4 - 7 §§ att anse som ringa, skall inte
dömas till straff.
9 § För försök eller förberedelse till brott som avses i 1, 2 och 6 §§ döms till
ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Den till vilken sprit, mäsk eller alkoholdrycker har anskaffats för personligt
bruk skall vara fri från ansvar för medverkan till brott som avses i detta
kapitel.
10 § Bestämmelser om ansvar för olovlig införsel och utförsel av alkoholdrycker
finns i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
11 kap. Förverkande
1 § Sprit, alkoholdrycker och mäsk som har varit föremål för brott enligt denna
lag eller värdet därav samt utbyte av sådant brott skall förklaras förverkade.
Förverkande av alkoholdrycker kan ske även hos den som är fri från ansvar för
brottet enligt 10 kap. 9 § andra stycket.
2 § Har sprit eller alkoholdrycker olovligen tillverkats skall även destil-
lationsapparater, apparatdelar och redskap som har använts vid tillverkningen,
råämnen som uppenbarligen varit avsedda för tillverkningen och beredningen samt
kärl och emballage som varorna har förvarats i, förklaras förverkade. Likaså
skall förråd av renings- och filtreringsmedel vilka uppenbarligen avsetts för
rening eller filtrering av olovligen tillverkad sprit förklaras förverkat.
3 § Förordnande om förverkande skall inte meddelas, om det skulle vara uppenbart
oskäligt.
4 § I fråga om sprit, alkoholdrycker eller mäsk som kan antas bli förverkade
gäller lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. i
tillämpliga delar. Alkoholdryck som har lagts upp på sådant tillfälligt lager
som nämns i 24 § tullförordningen (1994:000) skall anses som förverkad om den
inte har tagits ut från lagret inom 30 dagar från uppläggningen. Vad som nu har
sagts gäller även i fråga om sådan dryck som för tillfällig förvaring har
omhändertagits av tullmyndighet utan att läggas upp på tillfälligt lager.
5 § Chefen för utrikesdepartementet får medge undantag från 6 kap. 5 och 9 §§ på
begäran av främmande stat och internationell organisation som avses i lagen
(1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall.
12 kap. Register
1 § Alkoholinspektionen skall för de ändamål som anges i 2 § föra ett register
med hjälp av automatisk databehandling.
2 § Registret får användas för
1. handläggning av ärenden om tillstånd,
2. tillsyn över tillståndshavares verksamhet samt
3. uppföljning och utvärdering av lagens tillämpning samt framställning av
statistik.
3 § Registret får innehålla uppgifter om
1. den som har tillstånd,
2. den som har haft tillstånd,
3. den vars ansökan om tillstånd är föremål för prövning och
4. den som tidigare har ansökt om tillstånd men vars ansökan har avslagits,
avvisats eller avskrivits.
Regeringen får meddela föreskrifter om registrering av uppgifter i fråga om
olika företrädare för en verksamhet.
4 § I registret får beträffande de som avses i 3 § första stycket 1 eller 3
registreras
1. uppgift om namn eller firma, person-, registrerings- eller organisa-
tionsnummer, adress och telefonnummer,
2. uppgift om dom i brottmål, såvitt avser domstol, domsnummer, utgången i
målet och tillämpade bestämmelser,
3. uppgift om förekomst av ärende hos polis- eller åklagarmyndighet, såvitt
avser diarienummer eller motsvarande beteckning,
4. uppgift om registrering av mervärdeskatteskyldighet, punktskatteskyldighet
och upplagshavare enligt skattelagstiftningen,
5. uppgift om konkurser samt restförda skatter och avgifter,
6. uppgift om den verksamhet som tillståndet avser och om villkor som har
meddelats för denna,
7. uppgift om överträdelser av föreskrifter och meddelade villkor samt om
utförda inspektioner och
8. i den utsträckning regeringen närmare föreskriver, annan uppgift som har
särskild betydelse för handläggningen av ärenden enligt denna lag och inte utgör
personuppgift av känslig natur.
Uppgifter som avses i första stycket 2 och 3 får endast registreras i den mån
de har betydelse för rätt till tillstånd enligt denna lag.
I registret får beträffande den som avses i 3 § första stycket 2 eller 4
registreras uppgift som anges i första stycket 1 och 6.
5 § I registret får vidare anges tillståndsmyndighetens och domstols beslut i
ärenden enligt lagen och de bestämmelser som har tillämpats.
Registret får också innehålla uppgift om tidpunkt för förhållanden som har
registrerats och tekniska och administrativa uppgifter, om uppgifterna behövs
för att tillgodose ändamålet med registret.
6 § Registeruppgift som inte behövs för handläggning av ett ärende eller för
tillsyn enligt lagen skall gallras under femte kalenderåret efter det att
uppgiften registrerats.
Om tillstånd återkallas eller om sökt tillstånd vägras skall så snart beslutet
vunnit laga kraft alla uppgifter utom sådana som avses i 4 § första stycket 1
och 6 samt 5 § gallras ur registret.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om undantag från gallring för att bevara ett urval av material för
forskningens behov. Sådant material skall lämnas över till en arkivmyndighet.
7 § Regeringen får föreskriva att uppgifter till registret får hämtas från
register som förs av statlig eller kommunal myndighet.
8 § Uppgifter i registret får lämnas ut på medium för automatisk databehandling
för de ändamål och i den utsträckning som anges nedan till följande mottagare
Mottagare Uppgifter Ändamål
Polismyndighet Uppgift om Utredning och
misstanke om lagföring
brott enligt
denna lag
Skattemyndighet Uppgift om Beskattning
och tullmyndighet verksamhet som eller påförande
omfattas av av tull
denna lag
9 § Alkoholinspektionen är skyldig att på begäran lämna ut uppgifter ur
registret till kommun och länsstyrelse i den utsträckning uppgifterna är av
betydelse för tillståndsprövning eller tillsyn.
10 § Tillståndshavare och de som söker tillstånd skall på lämpligt sätt ges
information om registret. Informationen skall innehålla en beskrivning av de
uppgifter som registret innehåller samt upplysningar om
1. ändamålet med registret,
2. rätten att få registerutdrag och att få till stånd rättelse enligt data-
lagen (1973:289) och
3. de begränsningar i fråga om utlämnande av uppgifter på medium för
automatisk databehandling och om bevarande av uppgifter som gäller för
registret.
1. Denna lag träder i kraft i fråga om 9 kap. 2 § tredje stycket den 1 januari
1998 och i övrigt den 1 januari 1995, då lagen (1977:292) om tillverkning av
drycker, m.m. och lagen (1977:293) om handel med drycker skall upphöra att
gälla.
I fråga om beslut som allmän förvaltningsdomstol har meddelat före den 1
januari 1998 skall 9 kap. 2 § tredje stycket inte tillämpas vid överklagande av
beslutet.
2. Tillstånd som har meddelats före ikraftträdandet skall i motsvarande
omfattning gälla som tillstånd enligt den nya lagen.
Ansökningar om andra tillstånd än serveringstillstånd som inte har prövats
slutligt vid ikraftträdandet skall överlämnas för handläggning hos
Alkoholinspektionen.
Har länsstyrelsen i fråga om ingripande mot serveringstillstånd meddelat
beslut före ikraftträdandet, tillämpas äldre bestämmelser beträffande
överklagande av beslutet och prövningen i överinstans.
3. Partihandelsbolagets och detaljhandelsbolagets rättigheter enligt lagen
(1977:292) om tillverkning av drycker, m.m. och lagen (1977:293) om handel med
drycker skall, i de mån de avser verksamheter som enligt den nya lagen kräver
tillstånd, gälla som sådana tillstånd till dess tillstånd har meddelats
partihandelsbolaget eller detaljhandelsbolaget, dock längst till utgången av år
1995.
4. Den som har serveringstillstånd får köpa spritdrycker, vin och utländskt
starköl som behövs för rörelsen endast av detaljhandelsbolaget eller av den som
har fått tillverknings- eller partihandelstillstånd enligt den nya lagen genom
beslut av Alkoholinspektionen.
5. Under år 1995 skall länsstyrelsen fullgöra de uppgifter som åligger
kommunen enligt den nya lagen utom de som anges i 8 kap. Länsstyrelsen får dock
inte bifalla en ansökan om tillstånd enligt 7 kap. 5 § första stycket innan
kommunen yttrat sig, utom i de fall ansökan avser en enstaka tidsperiod eller
ett enstaka tillfälle.
Ansökningar om tillstånd till servering som inte har prövats slutligt före
utgången av år 1995 skall överlämnas för handläggning hos vederbörande kommun.
6. Under år 1996 och 1997 skall kommunen underrätta länsstyrelsen om alla
ansökningar om tillstånd enligt 7 kap. 5 § första stycket. Ansökningarna får
under nämnda tid inte bifallas innan länsstyrelsen yttrat sig. Vad nu sagts
gäller inte ansökningar som avser en enstaka tidsperiod eller ett enstaka
tillfälle.
7. Under år 1996 och 1997 skall kommunen, när fråga uppkommer om återkallelse
av serveringstillstånd eller om förbud som nämns i 7 kap. 21 §, underrätta
länsstyrelsen. Ingripande får under nämnda tid inte beslutas innan länsstyrelsen
yttrat sig.
2.2 Förslag till
Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen (1980:100)1 skall införas en ny
paragraf, 9 kap. 24 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap.
24 §
Sekretess gäller hos
tillstånds- eller
tillsynsmyndighet enligt
alkohollagen (1994:000)
för uppgift om enskilds
personliga eller ekono-
miska förhållanden, om det
kan antas att den
enskilde eller någon
honom närstående lider
skada eller men om
uppgiften röjs. Sek-
retessen gäller dock inte
beslut i ärende om
tillstånd.
I fråga om uppgift i
allmän handling gäller
sekretessen i högst
femtio år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
2.3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av alkoholdrycker
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker att 1 och 4 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Denna lag gäller näringsidkares marknadsföring som avser alkoholdrycker och
som vänder sig till konsumenter.
Med alkoholdrycker Med alkoholdrycker
förstås spritdrycker, förstås spritdrycker, vin,
vin, starköl och öl i starköl och öl i den
den betydelse dessa be- betydelse dessa beteck-
teckningar har i lagen ningar har i
(1977:292) om till- alkohollagen (1994:000).
verkning av drycker,
m.m.
4 §
Om förbud mot vissa Om förbud mot vissa
marknadsföringsåtgärder marknadsföringsåtgärder
finns bestämmelser i finns bestämmelser i
lagen (1977:293) om alkohollagen (1994:000).
handel med drycker.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2.4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av
teknisk sprit m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1961:181) om försäljning av teknisk
sprit m.m.1 att 1 §, 4 §, 5 § 2 mom, 8 §, 8 a §, 9 § och 10 § skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §2
Med teknisk sprit Med teknisk sprit
förstås sprit som är förstås sprit som är avsedd
avsedd att användas för att användas för tekniskt,
tekniskt, industriellt, industriellt, medi-
medicinskt, veten- cinskt, vetenskapligt
skapligt eller annat eller annat likartat
likartat ändamål och ändamål och som är hänförlig
som är hänförlig till till tulltaxenr 22.07
tulltaxenr 22.07 eller eller 22.08 B. 1 eller
22.08 B. 1 eller B. 2 B. 2 tulltaxelagen
tulltaxelagen (1987:1068).
(1987:1068). Vad som
sägs i denna lag om tek-
nisk sprit skall också
gälla spritdrycker, vin
och starköl, avsedda för
ändamål som nu sagts.
Med alkoholhaltigt preparat förstås vara som innehåller mer än 1,8 viktprocent
etylalkohol och som inte är hänförlig till tulltaxenr 22.03 - 22.07 eller 22.08
B.1 eller B. 2. tulltaxelagen och inte heller är sådant läkemedel, som omfattas
av läkemedelslagen (1992:859).
Med alkoholhaltigt läkemedel förstås ett läkemedel som omfattas av läkemedels-
lagen (1992:859) och som innehåller mer än 1,8 viktprocent etylalkohol.
Beteckning i denna Beteckning i denna lag
lag har samma betydelse har samma betydelse som
som i lagen (1977:293) i alkohollagen
om handel med drycker. (1994:000).
Bestämmelser om
tillverkning av sprit
och om handel med alko-
holdrycker finns i
alkohollagen (1994:000).
4 §3
Teknisk sprit må utan Teknisk sprit och
särskilt tillstånd in- alkoholhaltiga preparat
föras till riket av får föras in till landet
partihandelsbolaget. endast av den som har
Tillstånd erfordras ej meddelats särskilt
heller i fall då tillstånd av Läkemedels-
denaturerad teknisk verket. Tillstånd
sprit eller erfordras dock inte i de
alkoholhaltiga preparat fall då denaturerad tek-
av resande införes nisk sprit eller
annorledes än i han- alkoholhaltiga preparat
delssyfte eller för förs in av resande annat
yrkesmässig förbrukning. än i handelssyfte eller
för yrkesmässig
förbrukning.
1 Lagens rubrik ändrad genom 1994:956.
2 Senaste lydelse 1994:956.
3 Senaste lydelse 1990:433.
För annan införsel av
teknisk sprit och alko-
holhaltiga preparat än
som avses i första
stycket kräves särskilt
tillstånd av läkemedels-
verket.
I fråga om hantering av oförtullad teknisk sprit och oförtullade alko-
holhaltiga preparat gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och
förstöring av införselreglerade varor, m.m. Läkemedelsverket äger föreskriva
begränsning av rätten att hantera oförtullad vara.
5 §
2 mom.4
Teknisk sprit må, Teknisk sprit må,
förutom av partihandels- förutom av detaljhandels-
bolaget och detaljhan- bolaget, utan särskilt
delsbolaget, utan sär- tillstånd säljas av den
skilt tillstånd säljas som tillverkat varan. För
av den som tillverkat annan försäljning, som äger
varan. För annan för- rum annorledes än från
säljning, som äger rum apotek, erfordras
annorledes än från apo- Läkemedelsverkets
tek, erfordras tillstånd.
Läkemedelsverkets till-
stånd.
8 §5 Iakttages icke bestämmelserna i denna lag eller med stöd därav meddelade
föreskrifter må läkemedelsverket meddela vederbörande varning. Därest rättelse
ej vinnes eller varning ej anses vara tillfyllest, må verket förbjuda
försäljning eller, där tillstånd till försäljning, införsel eller inköp
meddelats, återkalla sådant tillstånd.
Har tillstånd Har tillstånd
återkallats eller har återkallats eller har
tillståndshavaren tillståndshavaren
avlidit, åligger det avlidit, åligger det
tillståndshavaren eller tillståndshavaren eller
dödsboet att, i den mån dödsboet att, i den mån
läkemedelsverket därom Läkemedelsverket därom
förordnar, sälja sitt förordnar, sälja sitt
lager av teknisk sprit lager av teknisk sprit
till partihandels- till någon som har
bolaget, vilket är tillstånd till försäljning
skyldigt att till av sådan sprit.
skäligt pris inköpa
varan.
8 a §6
För att täcka statens För att täcka statens
kostnader för kontrollen kostnader för kontrollen
enligt denna lag skall enligt denna lag skall
den som har fått till- den som har fått tillstånd
stånd till införsel av till införsel av teknisk
teknisk sprit eller sprit eller alkohol-
alkoholhaltiga preparat haltiga preparat eller
betala särskilda tillstånd till inköp eller
avgifter i den omfatt- försäljning av teknisk
ning som bestäms av sprit betala särskilda
regeringen eller, efter avgifter i den
regeringens bemyndi- omfattning som bestäms av
gande, läkemedelsverket. regeringen eller, efter
Detsamma skall gälla regeringens bemyndi-
partihandelsbolaget och gande, Läkemedelsverket.
den som har fått till-
stånd att tillverka
sprit enligt lagen
(1977:292) om tillverk-
ning av drycker, m.m.
4 Senaste lydelse 1994:956.
5 Senaste lydelse 1990:433.
6 Senaste lydelse 1991:408.
9 §7
Den som säljer teknisk Den som säljer teknisk
sprit utan att äga rätt sprit utan att äga rätt
därtill enligt denna lag därtill enligt denna lag
eller överskrider dylik eller överskrider dylik
rätt eller bryter mot rätt eller bryter mot
bestämmelserna i 7 § bestämmelserna i 7 § dömes
dömes för olovlig för- för olovlig försäljning av
säljning av teknisk teknisk sprit till påföljd
sprit till påföljd som som angives i 10 kap. 2
angives i 72 § lagen eller 3 § alkohollagen
(1977:293) om handel med (1994:000).
drycker.
10 §8
Den som olovligen Den som olovligen
borttager eller borttager eller försvagar
försvagar denaturerings- denatureringsmedel i
medel i teknisk sprit teknisk sprit eller
eller alkoholhaltigt alkoholhaltigt preparat
preparat dömes för dömes för olovligt för-
olovligt förfarande med farande med teknisk
teknisk sprit till på- sprit till påföljd som
följd som angives i 27 angives i 10 kap. 1
§ lagen (1977:292) om eller 3 § alkohollagen
tillverkning av (1994:000).
drycker, m.m. För den som säljer eller
För den som säljer tillhandagår med
eller tillhandagår med anskaffande av teknisk
anskaffande av teknisk sprit eller alkoholhal-
sprit eller alkohol- tigt preparat varmed
haltigt preparat varmed vidtagits åtgärd enligt
vidtagits åtgärd enligt första stycket äger 10
första stycket äger 72 kap. 2 och 3 §§ alkohol-
§ lagen (1977:293) om lagen motsvarande
handel med drycker tillämpning. Detsamma
motsvarande tillämpning. gäller för den som
Detsamma gäller för den forslar, döljer eller
som forslar, döljer förvarar sådan vara.
eller förvarar sådan
vara.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Tillstånd till införsel, inköp eller försäljning av spritdrycker, vin eller
starköl som har meddelats före ikraftträdandet skall gälla som tillstånd enligt
alkohollagen (1994:000). Tillståndet gäller dock endast för den tid som
Läkemedelsverket föreskrivit.
3. Om en ansökan som avses i 2. inte har prövats slutligt vid ikraftträdandet
skall ansökningen överlämnas för handläggning hos Alkoholinspektionen.
7 Senaste lydelse 1977:294.
8 Senaste lydelse 1977:294.
2.5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m.
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §1
Angående beslag av Angående beslag av
egendom som avses i 1 § egendom som avses i 1 §
skall vad i allmänhet är skall vad i allmänhet är
stadgat om beslag i stadgat om beslag i
brottmål äga motsvarande brottmål äga motsvarande
tillämpning med följande tillämpning med följande
avvikelser: avvikelser:
1. Beslagtagen egen- 1. Beslagtagen egendom
dom må bevisligen för- må bevisligen förstöras om
störas om dess värde är dess värde är ringa eller
ringa eller egendomens egendomens förstörande
förstörande eljest måste eljest måste anses för-
anses försvarligt. I svarligt. I annat fall må
annat fall må egendomen egendomen försäljas,
försäljas, spritdrycker, spritdrycker, vin,
vin eller starköl till starköl och öl till den
det i lagen (1977:293) som är berättigad att
om handel med drycker tillverka eller att be-
omnämnda partihandels- driva partihandel med
bolaget, öl till till- sådana varor enligt
verkare av sådan vara alkohollagen (1994:000)
och annan egendom på och annan egendom på sätt
sätt som med hänsyn till som med hänsyn till egen-
egendomens beskaffenhet domens beskaffenhet fin-
finnes lämpligt. Belopp, nes lämpligt. Belopp, som
som erhållits vid erhållits vid försäljning
försäljning av beslag- av beslagtagen egendom,
tagen egendom, tillfaller kronan.
tillfaller kronan.
Beslut om förstörande eller försäljning meddelas av undersökningsledaren eller
åklagaren. I fall som avses i 23 kap. 22 § första stycket första punkten
rättegångsbalken får sådant beslut meddelas även av polismyndigheten.
Går beslag åter och är egendomen jämlikt denna paragraf förstörd eller såld,
skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som motsvarar egendomens
pris vid försäljning till allmänheten eller eljest finnes skäligt.
Beslut om ersättning meddelas av åklagaren. Är den som drabbats av beslaget
missnöjd med beslut om ersättning, äge han inom en månad från det han erhöll del
av beslutet påkalla rättens prövning därav. Ansökan härom göres vid den domstol,
som ägt upptaga fråga om beslagets bestånd. Ersättning utbetalas av
länsstyrelsen efter framställning av åklagaren.
2. Om polisman verkställer beslag och förelägger förverkande av den
beslagtagna egendomen i föreläggande av ordningsbot, skall anmälan om beslaget
göras hos polismyndigheten.
3. I fråga om spritdrycker, vin eller starköl, som i strid mot gällande
bestämmelser medföres vid offentlig tillställning, har den som tjänstgör
som ordningsvakt vid tillställningen samma rätt att taga egendomen i beslag som
enligt rättegångsbalken tillkommer polismyndigheten.
Ordningsvakt som verkställt beslag skall skyndsamt till polismyndigheten göra
anmälan härom och överlämna den beslagtagna egendomen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
1 Lydelse enligt prop. 1994/95:23.
2.6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m.
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1965:94) om polisregister m.m. skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §1
Utdrag av eller upplysning om innehållet i polisregister skall meddelas, när
framställning därom görs av
1. justitiekanslern, 1. justitiekanslern,
riksdagens ombudsmän, riksdagens ombudsmän,
rikspolisstyrelsen, den rikspolisstyrelsen, den
centrala utlännnings- centrala utlännnings-
myndigheten, myndigheten,
länsstyrelse, länsrätt, länsstyrelse, länsrätt,
polismyndighet eller polismyndighet, allmän
allmän åklagare; åklagare eller
Alkoholinspektionen;
2. annan myndighet, om och i den mån regeringen för visst slag av ärenden
eller för särskilt fall ger tillstånd därtill;
3. enskild, om han behöver utdraget för att ta till vara sin rätt i främmande
stat, för att få tillstånd att inresa, vistas, bosätta sig eller arbeta i
främmande stat eller för att pröva fråga om anställning eller uppdrag i
verksamhet, som avser vård eller som är av betydelse för rikets säkerhet eller
för förebyggandet eller beivrandet av brott, och regeringen i förordning
medgivit att utdrag eller upplysning lämnas för sådant ändamål eller, i annat
fall, om den enskilde styrker att hans rätt är beroende av upplysning ur
registret och regeringen medger att upplysningen meddelas.
Regeringen kan förordna att en myndighet som avses i första stycket får ha
terminalåtkomst till polisregister.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
1 Senaste lydelse 1985:7.
3 Ärendet och dess beredning
Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet), som trädde i
kraft den 1 januari 1994, innebär att Sverige har åtagit sig att tillämpa
Europeiska gemenskapernas (EG:s) regelverk om monopol. Till avtalet fogade
Sverige, Norge, Finland och Island en gemensam deklaration, i vilken det ut-
talades att alkoholmonopolen i dessa länder grundas på viktiga hälso- och
socialpolitiska hänsynstaganden. Någon motsatt ståndpunkt framfördes inte av
EG-sidan. Deklarationen grundade sig på uppfattningen att monopolen var förenli-
ga med EES-avtalets regler, eftersom ingen diskriminering sker mellan medborgare
i Europeiska unionens (EU) medlemsstater och medborgare i länderna i Europeiska
frihandelsområdet (EFTA), samt på den möjlighet till undantag från varors fria
rörlighet som EES-avtalet medger för att t.ex. skydda människors hälsa och liv.
Att de nordiska ländernas uppfattning, i varje fall numera inte delas av
EG-kommissionen har framkommit under anslutningsförhandlingarna med EU, bland
annat i kommissionens utlåtande över den svenska medlemskapsansökan. Därför
inleddes utredande samtal mellan företrädare för regeringen och EG-kommissionen.
Inom ramen för medlemskapsförhandlingarna har sedan en skriftväxling ägt rum
mellan kommissionen och den svenska regeringen. Kommissionen har i
skriftväxlingen erinrat om import-, export-, partihandels- och tillverknings-
monopolens oförenlighet med EG:s regelverk. Vad gäller detaljhandelsmonopolet
anser kommissionen att om alla effekter som är diskriminerande mellan nationella
varor och varor importerade från övriga medlemsländer avlägsnas finner den inte
anledning att på eget initiativ vidta åtgärder mot detta monopol. EFTA:s
övervakningsmyndighet ESA har gjort samma bedömning som EG-kommissionen.
Skriftväxlingen har följts av expertsamtal mellan företrädare för den svenska
regeringen och berörda tjänstegrenar inom kommissionen i syfte att precisera
förutsättningar för att säkerställa att detaljhandelsmonopolet fungerar
icke-diskriminerande.
I regeringens proposition 1991/92:170, bil.IV (bet. 1992/93:EU1) om EES
konstaterades att i vissa hänseenden kan ändringar i alkohollagstiftningen
behöva genomföras som en anpassning till EG:s regelsystem, bl.a. vad gäller
restaurangernas inköp av svenskt respektive utländskt starköl.
Mot denna bakgrund överlämnade regeringen den 3 juni 1993 till riksdagen
proposition 1992/93:253 om import av och partihandel med starköl. I
propositionen lämnades förslag till vissa ändringar av gällande regler med
innebörd att utländska tillverkare av starköl skulle ges tillträde till den
svenska marknaden på samma villkor som de svenska tillverkarna.
Riksdagen beslutade (bet.1993/94:SoU9, rskr.1993/94:59) den 8 december 1993
att avslå regeringens proposition.
Med anledning av riksdagens avslag och skriftväxlingen mellan den svenska
regeringen och EG-kommissionen överlämnade regeringen den 27 januari 1994 till
riksdagen proposition 1993/94:136 om riktlinjer för ett nytt tillståndssystem
för import, export, tillverkning och partihandel med alkoholdrycker. I
propositionen föreslogs riktlinjer för ett nytt tillståndssystem som skall
ersätta de nuvarande import-, export-, tillverknings- och partihandelsmonopolen
inom alkoholhanteringen liksom riktlinjer för inrättande av en ny central
myndighet inom alkoholområdet. Samtidigt anmäldes att regeringen senare skulle
återkomma till riksdagen med en proposition med de lagförslag som behövs för
införandet av det nya tillståndssystemet och inrättandet av den nya myndigheten.
Den 20 april 1994 godkände riksdagen de i propositionen föreslagna
riktlinjerna (bet.1993/94:SoU22, rskr.1993/94:249).
Inom Socialdepartementet har utarbetats en departementspromemoria, En ny
alkoholpolitisk tillsyns- och tillståndsmyndighet samt förslag till ny
alkohollag (Ds 1994:92), med bl.a. förslag till lagstiftning som föranleds av
det nya tillståndssystemet för import, export, tillverkning och partihandel med
alkoholdrycker. Promemorian har remissbehandlats. En sammanfattning av
promemorian och av remissammanställningen finns i bilaga 1. Promemorians
lagförslag redovisas i bilaga 2.
Den pågående integrationen med övriga Europa var också ett av skälen till att
regeringen den 19 december 1991 bemyndigade chefen för Socialdepartementet att
tillkalla en alkoholpolitisk kommission (dir. 1991:124), med uppgift att se över
de alkoholpolitiska reglerna. Av direktiven framgår att kommissionen särskilt
bör uppmärksamma reglerna om tillstånd till servering av alkoholdrycker enligt
lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD), liksom bestämmelserna om
serveringens bedrivande och andra frågor som gäller alkoholserveringen.
I betänkandet Serveringsbestämmelser (SOU 1993:50) har kommissionen lämnat
förslag om att kommunerna skall överta huvuddelen av länsstyrelsernas hantering
av serveringstillstånd till restauranger samt att vissa andra ändringar görs i
LHD i syfte att minska krångel och detaljreglering och skapa tydligare regler
och skärpta krav där det behövs. Länsstyrelserna föreslås dock ha kvar vissa
tillsynsuppgifter samt även fortsättningsvis vara beslutsmyndighet för
administrativa ingripanden. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning
av betänkandet och av remissammanställningen finns i bilaga 3.
I mars 1994 överlämnade kommissionen sitt slutbetänkande Svensk alkoholpolitik
- en strategi för framtiden (SOU 1994:24) som för närvarande är föremål för
remissbehandling.
Den 27 maj 1992 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare med
uppdrag att bl.a. göra en analys av förutsättningarna för och konsekvenserna av
att tillståndsgivningen enligt LHD överförs till kommunerna. Utredningen antog
namnet LHD/LVM-utredningen. I betänkandet Kommunernas roll på alkoholområdet och
inom missbrukarvården (SOU 1993:31) föreslår utredaren att länsstyrelsernas hela
LHD-hantering dvs. såväl tillståndsgivning som tillsyn och sanktionsmöjligheter
förs över till kommunerna. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning
av betänkandet och en sammanfattning av remissytrandena finns i bilaga 4.
Regeringen lägger i denna proposition fram förslag till lagstiftning för ett
nytt tillståndssystem för import, export, tillverkning och partihandel med
alkoholdrycker. I propositionen föreslås också att kommunerna övertar länssty-
relsernas hantering av serveringstillstånd till restauranger samt att vissa
andra ändringar görs i nuvarande lagstiftning på alkoholområdet i enlighet med
ovan nämnda utredningsförslag. I samband härmed görs också en redaktionell
genomgång, varvid den nuvarande lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD) och
lagen (1977:292) om tillverkning av drycker, m.m. (LTD) ersätts av en ny
alkohollag.
Inom regeringskansliet har utarbetats ett förslag till lagrsådsremiss angående
ny alkohollag. Datainspektionen har den 15 september 1994 yttrat sig över
förslaget. Yttrandet finns i bilaga 7.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 15 september 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över
de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6.
Regeringen har i propositionen i allt väsentligt följt Lagrådets förslag.
Regeringen återkommer till Lagrådets yttrande i författningskommentaren till de
lagrum vilkas utformning Lagrådet lämnat synpunkter på. Se
författningskommentaren till 6 kap. 9 §, 7 kap. 5 och 21 §§, 10 kap. 6 och 9 §§,
11 kap. 3 §, 12 kap. 4 och 9 §§ alkohollagen samt första, andra och tredje
punkten i övergångsbestämmelserna till den lagen. Vissa språkliga och
redaktionella ändringar har också gjorts i lagtexten.
Av kommentaren till 12 kap. 4 och 6 §§ alkohollagen framgår att några mindre
tillägg gjorts i förhållande till bestämmelsernas lydelse i lagrådsremissen. De
föreslagna tilläggen faller under Lagrådets granskningsområde. Deras
beskaffenhet är dock av sådan art att Lagrådets yttrande inte behöver inhämtas.
4 Bakgrund
4.1 Alkoholpolitiska kommissionen och
LHD/LVM-utredningen
Mot bakgrund av bl.a. den integrationsprocess som pågår med övriga Europa
beslutade regeringen den 19 december 1991 att tillkalla en alkoholpolitisk
kommission (S 1991:17) med uppdrag att utvärdera den hittillsvarande
alkoholpolitiken och lägga fram förslag till en strategi för framtiden - bl.a. i
ett EG-perspektiv. Kommissionen skulle enligt direktiven utreda hur de
alkoholpolitiska målen kan uppfyllas, även inom ramen för ett medlemskap i EG.
Kommissionen skulle också analysera hur alkohollagstiftningen tillämpas i
praktiken och föreslå lagändringar i de fall kommissionen fann "att vissa
bestämmelser kan förenklas eller helt utmönstras för att de inte längre fyller
någon alkoholpolitisk funktion. I andra fall kan reglerna behöva förtydligas
eller skärpas för att bättre fylla ett alkoholpolitiskt syfte".
Enligt direktiven ingick det även i kommissionens uppdrag att göra en översyn
av vården av alkoholmissbrukare och därvid särskilt uppmärksamma de kvinnliga
missbrukarnas vårdbehov. I uppdraget ingick också att genomföra en analys av
alkoholmissbrukets familjesociala konsekvenser.
I mars 1994 överlämnade kommissionen sitt huvudbetänkande Svensk
alkoholpolitik - en strategi för framtiden (SOU 1994:24). Samtidigt överlämnades
delbetänkandena Svensk alkoholpolitik - bakgrund och nuläge (SOU 1994:25), Att
förebygga alkoholproblem (SOU 1994:26), Vård av alkoholmissbrukare (SOU
1994:27), Kvinnor och alkohol (SOU 1994:28) och Barn - Föräldrar - Alkohol (SOU
1994:29). Alla dessa betänkanden är f.n. föremål för remissbehandling. Tidigare
har som nämnts ovan kommissionen överlämnat delbetänkandet Serveringsbe-
stämmelser (SOU 1993:50) med förslag till ändringar i lagen (1977:293) om handel
med drycker (LHD). Utredningens förslag i detta delbetänkande sammanfattas i
bilaga 3.
Genom beslut den 27 maj 1992 bemyndigade regeringen chefen för
Socialdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en
analys av förutsättningarna för och konsekvenserna av att tillståndsgivningen
enligt LHD förs över från länsstyrelserna till kommunerna. Utredningen har haft
att redovisa de förslag till lagändringar som en kommunalisering av
tillståndsgivningen skulle erfordra, samt även överväga vilken besvärsordning
och överklagningsrätt som bör gälla.
Utredningen har i betänkandet (SOU 1993:31) Kommunernas roll på alkoholområdet
och inom missbrukarvården föreslagit att tillståndsgivningen enligt LHD förs
över från länsstyrelserna till kommunerna. I samband därmed föreslås att det
s.k. kommunala vetot vid beviljande av serveringstillstånd avskaffas eftersom
detta inte kan anses förenligt med föreskrifterna i europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna i och med att ett kommunalt veto inte kan överprövas i
sak av en domstol. Utredningen föreslår också att kommunerna ges huvudansvaret
för den direkta tillsynen av restaurangerna och rätten att fatta beslut om åter-
kallelse av redan givna tillstånd. Utredningens förslag sammanfattas i bilaga 4.
4.2 EES-avtalet
I regeringens proposition (1991/92:170, bil. IV) om europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES) konstaterades att EES-avtalet inte innebär några
förändringar av den svenska alkoholpolitikens mål. I vissa avseenden kan emel-
lertid ändringar i alkohollagstiftningen behöva genomföras som en anpassning
till EG:s regelsystem. EES-utskottet delade denna uppfattning.
Den i Romfördraget och EES-avtalet grundläggande principen om varors fria
rörlighet över gränserna omfattar i princip även alkoholdrycker, teknisk sprit
och alkoholhaltiga preparat. Vid sidan om de grundläggande bestämmelserna är
bl.a. följande artiklar i EES-avtalet av relevans för det svenska
alkoholpolitiska regelsystemet.
Artikel 16 om statliga handelsmonopol innebär att de avtalsslutande parterna
förbinder sig att säkerställa att statliga handelsmonopol anpassas på sådant
sätt att ingen diskriminering med avseende på anskaffnings- och avsättnings-
villkor föreligger mellan medborgare i EU:s medlemsstater och medborgare i
EFTA-staterna.
Kvantitativa import- och exportrestriktioner eller åtgärder med motsvarande
verkan är förbjudna enligt artiklarna 11 - 12 i EES-avtalet. Undantag från
artiklarna 11 och 12 medges i artikel 13 om det är nödvändigt för att bl.a.
skydda människors hälsa och liv. Artikel 14 innehåller bl.a. förbud mot
diskriminerande skatter eller avgifter och artikel 23 innehåller bl.a. vissa
regler vad avser tekniska handelshinder i handeln med vin. Artikel 59 förbinder
de avtalsslutande parterna att tillse att bl.a. offentliga företag eller företag
med särskilda eller exklusiva rättigheter inte bryter mot EES-avtalets regler.
Om ett företag har en marknadsdominerande ställning inom EES eller inom en
väsentlig del av samarbetsområdet är det enligt EES-avtalets artikel 54
förbjudet att missbruka denna ställning. Enbart det faktum att ett företag är
marknadsdominerande innebär emellertid inte någon överträdelse av
EES-bestämmelserna.
4.3 Import och partihandel med starköl
Som ett led i anpassningen förelades riksdagen den 3 juni 1993 proposition
1992/93:253 om import av och partihandel med starköl med förslag till ändringar
av gällande regler så att utländska tillverkare av starköl skulle ges tillträde
till den svenska marknaden på samma villkor som svenska tillverkare.
Propositionen föregicks av en departementspromemoria S93/1067/IFO, Starköls-
försäljning till restauranger. I promemorian redovisades två alternativa
modeller för att uppnå likställighet mellan svenska och utländska tillverkare av
starköl.
Först redovisades (alternativ A) ett förslag om att det i LHD skulle införas
ett ytterligare generellt undantag från import- och partihandelsmonopolet så att
utländska tillverkare av starköl skulle få föra in starköl i landet och även ges
rätt att sälja det direkt till restaurangerna. Den som enligt LHD har tillstånd
att servera starköl föreslogs även få rätt att importera starköl till den egna
serveringsverksamheten.
Vidare redovisades (alternativ B) ett förslag om att införa ett särskilt till-
ståndssystem för partihandel med starköl. Ett sådant tillståndssystem skulle stå
vid sidan av tillverkningsrätten och omfatta i princip alla intressenter som
bedömdes vara lämpade att bedriva sådan partihandel, inklusive svenska och
utländska tillverkare av starköl. Med partihandelstillståndet skulle följa rätt
att föra in starköl i landet. Länsstyrelserna föreslogs svara för
tillståndsprövningen och tillsynen över verksamheten. Vid remissbehandlingen
av promemorian framkom en splittrad syn på de redovisade förslagen. Av de 29
remissinstanser som inkom med synpunkter tillstyrkte 17 något av förslagen i
promemorian. Alternativ A förordades av åtta remissinstanser, fem tillstyrkte
båda förslagen och alternativ B förordades av fyra instanser.
Regeringen valde att föreslå riksdagen alternativ A, som innebar ett
generellt undantag från import- och partihandelsmonopolet omfattande alla
tillverkare av starköl, dvs. även utländska sådana. Dessa skulle få rätt att
föra in eget tillverkat starköl till landet och bedriva partihandel med varan.
Socialutskottet föreslog i bet. 1993/94:SoU9 Import och partihandel med
starköl att riksdagen skulle anta regeringens förslag. Riksdagen beslutade att
avslå utskottets yrkande och biföll en reservation om avslag på propositionen
(rskr. 1993/94:59).
I reservationen anfördes bl.a. att regeringen borde återkomma till riksdagen
med förslag om regler för import- och partihandel med starköl sedan
Alkoholpolitiska kommissionen slutfört sitt arbete.
Alkoholpolitiska kommissionen har den 16 december 1993 i skrivelse till
regeringen (S93/10214/IFO) ansett det angeläget att, med hänsyn till att
EES-avtalets regler fr.o.m. den 1 januari 1994 blir giltiga i Sverige, riksdagen
ånyo föreläggs förslag till nya regler rörande import av och partihandel med
starköl. Den tidigare propositionen kan utgöra en grund för ett sådant förslag.
Kommissionen anser att villkoren för import av och partihandel med starköl
snarast bör förändras så att det inte kan hävdas att utländska bryggerier är
diskriminerade i förhållande till svenska. Härigenom kan lagregler och
lagtillämpning få en utformning som är förenlig såväl med EES-avtalet som med
den svenska alkoholpolitiska grundsynen.
4.4 EU:s kompetens på alkoholområdet
Alkoholpolitik är inte en fråga på gemenskapsnivå inom EU. Alla EU-länder har
dock anslutit sig till Världshälsoorganisationens (WHO) hälsoprojekt "Hälsa för
alla år 2 000" där också alkoholfrågan berörs. Ministerrådet har i en
rekommendation uppmanat kommissionen att vid utformning av regler för handel med
alkoholdrycker beakta det arbete som sker i WHO.
Bland de 37 mål för förbättrad hälsa som WHO:s europaregion har ställt upp
finns målet att sänka alkoholkonsumtionen med minst 25 % fram till år 2 000 från
1980 års nivå. För detta ändamål bör varje land utveckla en mångsidig alkohol-
politik, där en höjning av skatten på alkohol och en ökad kontroll av
tillgängligheten nämns som verksamma medel. Till hjälp för att förverkliga dessa
mål har europaregionen utarbetat en handlingsplan, European Alcohol Action Plan.
Även denna handlingsplan har antagits enhälligt av alla europaregionens stater.
I arbetet med att förverkliga denna plan har WHO tagit upp diskussioner med
EU-kommissionen. I Maastrichtavtalet, artikel 129, sägs att gemenskapen skall
bidra till att en hög hälsoskyddsnivå uppnås genom att främja samarbetet mellan
medlemsstaterna och vid behov stödja deras insatser. Gemenskapens insatser skall
inriktas på att förebygga sjukdomar genom att främja forskning om deras orsaker
och överföring samt genom hälsoupplysning och hälsoundervisning.
I ett förslag till handlingsprogram inom området folkhälsa, som nyligen
framlagts av Europeiska Kommissionen, prioriteras informations- och förebyggande
insatser för att motverka alkoholens hälsorisker. Även i förslaget till program
rörande narkotikaberoende uttalas att programmet avser att också omfatta
insatser mot missbruk av alkohol och läkemedel. Även i EU:s cancerprogram
(Europe Against Cancer) tas alkoholen upp som den andra stora riskfaktorn för
cancer efter tobaksrökningen. Ett råd till EU-medborgarna för att minska risken
för cancer är att minska på alkoholkonsumtionen.
Inom EU beslutar varje enskilt land om vilken alkoholpolitik respektive land
skall driva. Alkoholpolitiken berörs dock indirekt vid ett medlemskap genom att
vissa av de alkoholpolitiska medel som Sverige använder sig av i syfte att
minska alkoholkonsumtionen faller under EG:s handelspolitiska regelsystem. Detta
gäller framför allt de svenska alkoholmonopolen, marknadsföringsreglerna för
alkoholdrycker, alkoholskatterna och begränsningen av den privata införseln av
alkoholdrycker.
Dessutom måste EG:s konkurrensregler tillämpas även för alkoholdrycker.
Den i Romfördraget grundläggande principen om varors fria rörlighet över
gränserna omfattar i princip även alkoholdrycker, teknisk sprit och
alkoholhaltiga preparat. Vin och vinbaserat brännvin betraktas dessutom som
jordbruksprodukter och faller även under EG:s jordbruksregler.
Inom EU har medlemsländerna genom Romfördraget åtagit sig att avskaffa tullar,
kvantitativa restriktioner och andra handelshinder i handeln med varandra.
Romfördraget, artikel 37, behandlar handelsmonopol. De skall vara så utformade
att de inte diskriminerar produkter från andra medlemsländer. Fördragets artikel
36 innehåller undantagsregler för restriktioner i handeln som är till skydd för
bl.a. människors hälsa.
I förhållande till Romfördraget är det främst de handelsbegränsande inslagen i
den svenska alkoholpolitiken som berörs, d.v.s. import-, export-,
tillverknings-, partihandels- och detaljhandelsmonopolen för spritdrycker, vin
och starköl. Dessa frågor har som nämnts ovan varit föremål för förhandling med
EG-sidan.
På EU:s inre marknad kommer begränsningar i resandes införsel av varor för
personligt bruk i princip att vara avskaffade. För konsumenter kommer
gränshandeln således i princip att vara fri. Danmark och Irland får dock över-
gångsvis tillämpa vissa restriktioner för införsel av alkoholdrycker.
Enligt ett av de grundläggande rådsdirektiven (92/12/EEC av den 25 februari
1992) skall punktskatter tas ut på alkohol, tobak och mineralolja. Bestämmelser
om de skattebelagda områdenas omfattning och om skattesatser ges i särskilda
direktiv. På den indirekta beskattningens område har utarbetats nya system inom
EU för att hantera beskattningen av varor som förs mellan olika EU-länder med i
huvudsak bibehållande av principen om att beskattningen skall tillfalla det land
där varan konsumeras och med bibehållande av en kontroll av att olika varor inte
orättmätigt undgår beskattning. Vad gäller import för eget bruk gäller dock det
motsatta, dvs. att varorna beskattas i inköpslandet. För att möjliggöra en
åtskillnad mellan kommersiell och privat import har genom EG:s direktiv
92/12/EEC införts vissa lägsta indikativa kvantiteter - 110 liter öl, 90 liter
vin och 10 liter sprit. Ett överskridande av dessa nivåer innebär dock inte i
sig något otillåtet. Om kvantiteterna överskrids är det den resandes sak att
bevisa att varorna inte är avsedda för kommersiellt bruk.
Från direktiv 92/12/EEC har Danmark medgivits ett undantag, som är
tidsbegränsat att gälla t.o.m. utgången av år 1996. Undantaget gör det möjligt
för Danmark att vid privatinförsel tills vidare behålla nuvarande skatter på
sprit och tobak även om varorna redan är beskattade i ett annat EU-land. Över-
gångsregeln accepterades av övriga EG-länder under förutsättning av att de
danska reglerna ändrades så att fri införsel av vin och öl omedelbart blev
möjligt. En konsekvens av detta blev kraftigt sänkta priser i Danmark på vin och
starköl.
Undantaget innebär också en rätt för Danmark att mängdmässigt begränsa den
skattefria införseln av sprit och tobak. I dansk tullagstiftning har dessa
kvantiteter angivits, varvid skillnad görs mellan inresande från annat EU-land,
som vistats mer än, eller mindre än 36 timmar utanför Danmark. Restriktionerna
är betydligt strängare i det sistnämnda fallet (ingen sprit, små mängder tobak).
Det danska kontrollsystemet bygger på att den som reser in i Danmark från ett
annat EU-land skall deklarera införsel som överstiger de tillåtna kvantiteterna.
För ändamålet har tryckts särskilda kort varav ett exemplar skall lämnas i
särskilt angiven ordning till tull- och skattemyndigheterna och det andra
behållas för att uppvisas vid eventuell efterkontroll. Avgiften debiteras enligt
inbetalningskrav från myndigheterna.
En speciell form av gränshandel är den s.k. tax-free försäljningen. Den
tillåts inom EU fram till och med den 30 juni 1999. Undantag från beskattning
gäller dock endast kvantiteter motsvarande dem som gäller vid införsel från
tredje land. Kontrollen skall ske vid försäljningsstället.
För beskattningen av varor som transporteras över de inre gränserna gäller
inom EU två olika system för mervärdesskatt och för punktskatter. Systemen är
reglerade i ett antal direktiv. Samtliga medlemsländer måste använda sig av
dessa system. Något utrymme för att konstruera ett helt eget nationellt system
finns således inte. Se vidare avsnitt 5.6.
4.5 Medlemskapsförhandlingarna mellan Sverige och EU
Inom ramen för medlemskapsförhandlingarna mellan Sverige och EU om svenskt med-
lemskap i EU har en skriftväxling ägt rum mellan EG-kommissionen och den svenska
regeringen angående de svenska alkoholmonopolen.
Kommissionen förutsätter att Sverige avvecklar de exklusiva import-, export-,
partihandels- och tillverkningsrättigheterna för sina respektive alkoholmonopol,
inklusive partihandelsfunktionen för serveringsställen. En sådan avveckling är
enligt kommissionens åsikt helt nödvändig för att göra den svenska
lagstiftningen förenlig med EG:s regelverk.
Vad gäller det svenska detaljhandelsmonopolet, anser kommissionen att alla
effekter som är diskriminerande mellan nationella varor och varor importerade
från övriga medlemsstater måste avlägsnas. Med reservation för EG-domstolens
framtida rättstillämpning och kommissionens roll som väktare av fördraget om
europeiska unionen, finner kommissionen med utgångspunkt från existerande
tolkning av regelverket inte någon anledning att på eget initiativ vidta
åtgärder, varken nu eller efter en svensk anslutning till unionen, mot bibehål-
lande av detaljhandelsmonopolet.
I skriftväxlingen påminnes om att Sverige redan genom EES-avtalets
bestämmelser har åtagit sig att tillämpa EG:s regelverk om monopol. Kommissionen
anser därför de nämnda förhållanden vara tillämpliga från och med EES-avtalets
ikraftträdande.
Slutligen sägs att det - för att säkerställa att detaljhandelsmonopolets
verksamhet är förenligt med EG:s regelverk - är av yttersta vikt att
EG-kommissionen blir delaktig i en nära och regelbunden övervakning. Den svenska
regeringen har i brev till kommissionen för sin del ställt sig bakom de
principer som redovisats i kommissionens brev.
I det slutliga avtalet har en notering gjorts angående den skriftväxling som
förevarit.
Genom expertsamtal mellan företrädare för regeringen och berörda tjänstegrenar
inom kommissionen har principer identifierats och preciserats för att detaljhan-
delsmonopolet skall fungera icke-diskriminerande.
Vid de protokollförda samtalen har fastslagits att så länge medborgare och
varor inom samarbetsområdet behandlas lika samt objektiva och transparenta
kriterier ligger till grund för de alkoholpolitiska regler som tillämpas i
Sverige står dessa enligt kommissionen inte i strid med EG:s regler. Detta
gäller även för detaljhandelsmonopolets verksamhet. Alla produkter måste behand-
las lika både när det gäller detaljhandelsmonopolets val av sortiment och dess
varuinformation till kunder. Nya varor måste ges bättre möjlighet att göra sig
kända för detaljhandelsmonopolets kunder. De kriterier som ligger till grund för
en varas tillträde till detaljhandelsmonopolets butiker måste uppfylla EG:s krav
på objektivitet.
En annan mycket viktig förutsättning är att medborgare inom samarbetsområdet
ges samma möjlighet som svenska medborgare att verka inom alkoholområdet. De
skall ha samma möjlighet att arbeta och etablera företag. Deras produkter skall
behandlas på samma sätt som svenska produkter.
Samtalen resulterade vidare i att Konkurrensverket, förutom sin sedvanliga
tillsyn på konkurrensområdet som verket utövar inom ramen för sin instruktion,
kommer att få i uppdrag att särskilt övervaka att detaljhandelsmonopolet inte
missbrukar sin dominerande ställning. Konkurrensverket skall rapportera direkt
till EG-kommissionen.
Liksom Danmark, Norge och Finland har Sverige också medgivits undantag från
rådsdirektivet 92/12/EEC fram till utgången av år 1996. Undantaget gör det
möjligt för Sverige att vid införsel för privat bruk beskatta sprit, vin och
starköl över en viss mängd även om de vid införsel redan är beskattade i annat
EU-land. Undantaget medger också en rätt för Sverige att mängdmässigt begränsa
den skattefria införseln av dessa drycker. Mängdmässigt får resanden till
Sverige från annat EU-land för privat bruk maximalt införa en liter starksprit
eller tre liter starkvin, fem liter vin och 15 liter öl. I dessa kvoter ingår de
resandes införda skattefria varor (s.k. taxfree).
Efter utgången av år 1996 skall reglerna omförhandlas. Översynen skall då ske
på samma sätt som den s.k. övergångsordningen för mervärdesskatt inom EU. Denna
förlängs automatiskt om inte ministerrådet enhälligt beslutar att den skall
upphöra. Eftersom beslutet i rådet måste vara enhälligt kommer Sverige således
även efter 1996 - såvida inte nuvarande beslutsregler ändras - att ha ett
avgörande inflytande över när övergångsreglerna beträffande införsel skall
avvecklas.
Sverige har också överenskommit med EU om ett undantag från den skatteregel
som stadgar att beskattningsnivån måste vara proportionell till alkoholstyrkan.
När det gäller det svenska folkölet har överenskommits att skatteskillnaden
mellan detta öl och starkölet får bestå i ytterligare tre år, dvs till och med
1997, trots att skillnaden strider mot EG:s regler.
Till frågan om resandebestämmelserna anknyter också EG:s regler om avveckling
av gränskontrollen mellan medlemsländerna. Sverige har inte i förhandlingarna
med EU begärt någon övergångsreglering i denna fråga. Hur kontrollen av att
införselbegränsningarna efterlevs skall vara utformad mellan Sverige och ett
annat EU-land har utretts. Jämför betänkandet Skyddet vid den inre gränsen (SOU
1994:131).
5 Nuvarande ordning
5.1 Grunddragen i den svenska alkoholpolitiken
Grunderna för gällande alkoholpolitik fastställdes genom beslut av 1977 års
riksdag (prop. 1976/77:108, SkU40, rskr. 231). Enligt detta beslut skall målet
vara att begränsa alkoholens skadeverkningar genom att minska den totala,
alltför höga alkoholkonsumtionen. Denna strategi bygger på kunskaper och
beprövade erfarenheter av tillgänglighetens betydelse för utvecklingen av total-
konsumtionen och alkoholskadorna. En ökad tillgänglighet av alkohol medför en
ökad konsumtion. Ju mer alkohol det dricks i ett samhälle, desto fler människor
går också över från måttlighetsdrickande till missbruk. Omvänt gäller att ju
svårare det är att få tag i alkohol, desto mindre dricks det totalt sett och
desto färre människor skadas på grund av alkoholen.
Detta synsätt har också anammats av Världshälsoorganisationen (WHO) och ligger
till grund för europaregionens handlingsplan (European Alcohol Action Plan) för
att minska alkoholskadorna i Europa. Planen har antagits enhälligt av alla euro-
paregionens stater, inklusive samtliga EU-stater.
Sveriges viktigaste medel för att begränsa tillgängligheten är alkoholmo-
nopolen och prispolitiken. Den svenska alkoholpolitiken kompletterar dessa
åtgärder med bl.a. följande:
- begränsning av den privata införseln
- restriktiva regler för serveringstillstånd tillrestauranger
- åldersgränser vid försäljning av alkoholdrycker
- allmän hälsoupplysning, information om alkoholens skadeverkningar och
förebyggande verksamhet inom socialtjänst, hälso- och sjukvård m.m.
Alkoholdrycker är liksom många andra varor mycket priskänsliga. När priset går
upp minskar försäljningen. Sverige bedriver därför sedan länge en prispolitik
med höga alkoholskatter. Skatten på alkoholdrycker bestäms sedan den 1 juli 1992
helt utifrån dryckens alkoholstyrka och principen är att alkoholpriserna skall
följa prisutvecklingen i samhället.
Den höga alkoholbeskattningen är ett i jämförelse med andra åtgärder mycket
verksamt medel för att minska konsumtionen och förebygga skador. Enligt de
undersökningar som gjorts i Sverige över prisets betydelse för
alkoholkonsumtionen ligger den s.k. priselasticiteten ganska nära -1,0 dvs. en
prissänkning på t.ex. fem procent ökar försäljningen med ca fem procent.
Alkoholmonopolen skall utgöra en garant för att marknadsföring och försäljning
av alkoholdrycker till allmänheten sker återhållsamt och att lagar och
bestämmelser på alkoholområdet efterlevs. Desintresseringsprincipen, dvs.
begränsningen av det privata vinstintresset i syfte att hålla nere
alkoholkonsumtionen, är alkoholmonopolens huvudsakliga motivering. Ingen skall
genom en aktiv marknadsföring tillåtas tjäna pengar på andras beroende. Sociala
hänsyn skall vara vägledande i marknadsföring och försäljning av alkoholdrycker
- inte minst som ett skydd för ungdomen.
Skyddet för ungdomen går som en röd tråd genom den svenska alko-
hollagstiftningen. Förbud mot att överlåta alkoholdrycker till ungdomar, ålders-
gränserna för inköp av alkoholdrycker liksom för servering av alkoholdrycker på
restauranger är exempel på detta.
Den svenska alkoholpolitiken syftar också till att åstadkomma en övergång från
starkare till svagare alkoholdrycker. Denna politik har till stor del varit
framgångsrik. Spritdryckernas andel av den totala alkoholförsäljningen har sedan
1970-talet minskat med över 20 procentenheter medan vin- och ölförsäljningens
andel ökat med ca 10 procentenheter vardera.
Den totala registrerade alkoholkonsumtionen har varit ganska stabil under de
senaste åren. Restaurangernas andel av den alkohol som säljs har dock ökat från
8,5 till 13,5 % mellan åren 1985 och 1992. Det som bidragit mest till den
ökningen är starkölet. Ungefär 40 % av starkölskonsumtionen sker i dag på
restauranger.
5.2 Monopolen inom alkoholpolitiken
En bärande princip i svensk alkohollagstiftning är att handel med spritdrycker,
vin och starköl skall vara förbehållen sådana företag i vilka det allmänna äger
bestämmande inflytande och där enskilt vinstintresse saknas. Genom att begränsa
det privata vinstintresset i alkoholhanteringen har man sökt uppnå en
återhållsam försäljning och skapa garantier för att de sociala hänsyn som är
nödvändiga vid försäljningen iakttas.
Begränsningen av det privata vinstintresset är en gammal princip som i dag tar
sitt främsta uttryck i att stora delar av alkoholhandeln sker i två statliga
monopolbolag, V&S Vin & Sprit AB (V&S) och Systembolaget AB. V&S har ensamrätt
till import av spritdrycker, vin och starköl samt tillverkning och export av
spritdrycker. Vin-, starköls-, och öltillverkningen är däremot inte
monopoliserad men underkastad tillståndstvång. Framställning i hemmet av vin och
öl för eget bruk är dock tillåten. Detta regleras i lagen (1977:292) om
tillverkning av drycker, m.m. (LTD). Systembolaget AB sköter detaljhandeln samt
partihandeln till restauranger. Ett undantag från partihandelsmonopolet är att
de svenska bryggerierna har rätt att sälja starköl direkt till restauranger.
Genom de statliga monopolbolagen har väsentliga delar av alkoholhandeln således
kunnat ske utan inverkan av privatekonomiskt vinstintresse eller försälj-
ningsuppdrivande konkurrens mellan olika aktörer.
All import av spritdrycker, vin och starköl är i princip förbehållen V&S.
Detta regleras i LHD. Det viktigaste undantaget är den s.k. resandeinförseln.
Enligt gällande tullbestämmelser får en vuxen person över 20 år, som kommer med
båt och har varit utomlands i mer än 24 timmar, skattefritt föra med sig en
liter sprit, en liter vin eller om spritdrycker inte medförs, två liter vin samt
två liter starköl. Samma kvantiteter men ingen tidsgräns gäller för den som
kommer med flyg. Dessutom får, om det förtullas, ytterligare sammanlagt fem
liter spritdrycker och vin samt fem liter starköl föras in per person. Även
andra former av införsel för privatpersoner är reglerade, t.ex. införsel av
drycker i gåvoförsändelser, drycker som ingår i flyttgods och sådana som
erhållits i arv.
All detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl sköts av Systembolaget AB,
som i dag har ca 370 butiker spridda i hela landet. Till detta kommer ca 550
utlämningsställen, dvs. butiker på landsbygden där människor utan extra kostnad
kan beställa vilka varor som helst ur Systembolagets sortiment.
Socialstyrelsen är tillstånds- och tillsynsmyndighet för ärenden enligt LTD. I
uppgiften att utöva tillsyn över lagens tillämpning ingår inspektionsbesök hos
tillståndshavare och granskning av försäljningsrapporter. Om skäl finns kan
Socialstyrelsen återkalla tillstånd eller meddela tillståndshavare varning.
Socialstyrelsens beslut i tillståndsärenden enligt LTD kan överklagas hos rege-
ringen.
Allmän uppföljning av utvecklingen på området sker genom att Socialstyrelsen
gör sammanställningar av olika statistiska material.
5.3 Servering av alkoholdrycker
Alkoholpolitiken på restaurangområdet regleras i LHD. En målsättning är att
eftersträva ordning, nykterhet och trevnad på serveringsställen och undvika
olägenheter i nykterhetshänseende. I princip skall servering av alkoholdrycker
endast förekomma på restauranger.
All servering av alkoholdrycker kräver i princip tillstånd. I samband med
tillståndsgivningen skall särskilt beaktas behovet av serveringen, sökandens
lämplighet och serveringsställets ändamålsenlighet samt att lagad mat skall
utgöra en betydande del av rörelsen.
Serveringstillstånd kan ges för servering till allmänheten eller till slutna
sällskap. Det kan också ges tills vidare eller vid enstaka tillfälle eller
tidsperiod. Serveringstillståndet kan omfatta spritdrycker, vin, starköl och öl
klass II eller begränsas till en av kategorierna eller en kombination av dem.
Vid trafikservering (båt, tåg och flyg i inrikestrafik) får inte spritdrycker
serveras om inte särskilda skäl föreligger. Tillstånd till servering av
alkoholdrycker på nöjes- och idrottsplatser får meddelas endast om särskilda
skäl föreligger.
Servering av öl klass II får påbörjas tidigast kl. 07.00 och servering av
andra alkoholdrycker tidigast kl. 12.00. Alkoholservering skall avslutas senast
kl. 01.00. Tillståndsmyndigheten får dock förordna om andra tider för
serveringens bedrivande.
Vid all alkoholservering skall finnas en föreståndare som övervakar att
serveringen bedrivs i enlighet med lagens bestämmelser. För föreståndare skall
finnas erforderligt antal ersättare. Föreståndare och ersättare genomgår i
princip samma lämplighetsprövning som tillståndshavare och skall vara godkända
av länsstyrelsen.
Tillståndsmyndigheten får i serveringstillståndet meddela de föreskrifter som
behövs. Ombyggnad av serveringsställe och inrättande av drinkbar kräver särskilt
tillstånd. Självservering av spritdrycker, vin eller starköl får bedrivas endast
efter särskilt medgivande. Restauranggäst får inte uppmanas till inköp av
alkoholdryck. Alkoholdryck får inte heller medföras till eller från restaurang
med serveringstillstånd.
Tillstånd till servering prövas av den länsstyrelse där serveringsstället är
beläget. När det är fråga om nya permanenta serveringstillstånd eller utökade
sådana rättigheter, skall länsstyrelsen inhämta yttrande från kommunfullmäktige
och polismyndigheten på den ort där serveringsstället är beläget. Det är
kommunen som gör den s.k. behovsprövningen, vars syfte i första hand är att
förhindra överetablering. Kommunen kan helt eller delvis avstyrka ansökan. Ett
sådant avstyrkande blir bindande för länsstyrelsen (kommunalt veto).
Socialstyrelsen utövar den centrala tillsynen över tillämpningen av LHD.
Länsstyrelsen har huvudansvaret för den regionala och lokala tillsynen
tillsammans med polismyndigheten och socialnämnden. Det är också länsstyrelsen
som tillståndsmyndighet som har huvudansvaret och befogenhet att besluta om
återkallelser av tillstånd och andra administrativa ingripanden.
Länsstyrelsens beslut enligt LHD kan överklagas hos kammarrätten.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet säljer alkoholdrycker utan tillstånd
döms för olovlig försäljning av alkoholdrycker till böter eller fängelse i högst
två år. Är brottet grovt döms till fängelse i högst fyra år. Innehav av
alkoholdrycker i uppenbart syfte att olovligen sälja dem leder till böter eller
fängelse i högst ett år. Vid försäljning eller servering av alkoholdrycker till
någon som kan antas inte ha uppnått föreskriven ålder eller är märkbart påverkad
av berusningsmedel döms för olovlig dryckeshantering till böter eller fängelse i
högst sex månader.
5.4 Marknadsföring av alkoholdrycker
Förutom försäljningsregler finns i LHD vissa regler som rör marknadsföring av
alkoholdrycker. De huvudsakliga bestämmelserna om reklam och andra marknadsfö-
ringsåtgärder finns emellertid i lagen (1978:763) om marknadsföring av
alkoholdrycker (alkoholreklamlagen).
I alkoholreklamlagen begränsas näringsidkares marknadsföring av alkoholdrycker
till konsumenter. Med hänsyn till alkoholens hälsorisker skall särskild
måttfullhet iakttas vid marknadsföringen. Uppsökande eller påträngande mark-
nadsföringsåtgärder får inte vidtas. Inte heller sådana som uppmanar till bruk
av alkohol. Kommersiella annonser i radio eller TV är förbjudna liksom i princip
tidningsannonser för spritdrycker, vin och starköl.
Konsumentverket har utfärdat riktlinjer för tillämpningen av alkoholre-
klamlagen. Riktlinjerna tar upp frågor om bl.a. reklammedel och mark-
nadsföringens innehåll och utformning. Brott mot bestämmelserna betraktas som
otillbörlig marknadsföring enligt marknadsföringslagen (1975:1418). Vid
övertramp kan Konsumentverket ingripa. Om frivillig rättelse inte uppnås kan
Konsumentombudsmannen utfärda ett förbudsföreläggande eller föra talan mot
företaget i Marknadsdomstolen.
5.5 Kvalitetskontroll av alkoholdrycker
I bilaga 2 till EES-avtalets protokoll 47 förbinder sig Sverige att delta i ett
samarbete mellan de myndigheter som svarar för vinkontrollen i de skilda
EES-länderna. Inom EU-länderna sköts kvalitetskontrollen av alkoholdrycker genom
offentliga laboratorier som är anslutna till European Office for Wine, Alcohol
and Spirit Drinks. Ursprungslandet garanterar genom denna kontroll varans kva-
litet och redlighet, vilket bl.a. innebär att man garanterar att det inte
förekommer falsk ursprungsbeteckning, att varan inte är utspädd, att det inte
finns skadliga tillsatser, osv.
I Sverige regleras frågor om kvalitetskontroll av alkoholdrycker i livs-
medelslagen (1971:511). Statens livsmedelsverk utövar den centrala tillsynen
över efterlevnaden av lagen och har rätt att utfärda föreskrifter. Länsstyrelsen
utövar tillsynen inom länet medan den lokala tillsynen inom varje kommun utövas
av kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd.
Livsmedelsverket har bl.a. ansvar för kvalitetskontroll och tillsyn av
sprittillverkningen vid landets enda lantbruksbränneri för konsumtionssprit och
den hantering av alkoholdrycker som V&S bedriver (t.ex. tappning och annan
bearbetning av vin) vid fyra anläggningar i landet. Driftkontrollen sker dock i
huvudsak av bolaget självt inom ramen för de egenkontrollprogram och krav på
kvalitetssäkring som Livsmedelsverket fastställt.
Kvalitetskontroll av vintillverkningen i Sverige ligger i första hand på den
kommun där tillverkning sker. För närvarande finns vintillverkning vid tre
tillverkningsställen i landet.
Vid tillverkning av öl och starköl handhas också kontrollen av kommunerna, med
undantag av vissa större bryggerier där Livsmedelsverket har övertagit
tillsynsansvaret.
5.6 Beskattningen av alkoholdrycker
Skattskyldig enligt lagen (1977:306) om dryckesskatt (LDS) i fråga om
spritdrycker och vin är V&S. I fråga om starköl och öl är den skattskyldig som
inom landet yrkesmässigt tillverkar dryckerna. V&S är dock skattskyldigt för
importerat starköl. Skattskyldiga skall vara registrerade hos Riksskatteverket
(RSV). Om verksamheten är av större omfattning eller om det finns särskilda skäl
kan även importörer, som yrkesmässigt för in skattepliktiga maltdrycker till
landet för försäljning till återförsäljare, registreras hos RSV som
skattskyldiga.
Enligt LDS inträder skattskyldigheten för spritdrycker och vin när V&S
levererar dryckerna till Systembolaget AB. Skattskyldigheten för starköl och öl
inträder när dryckerna levereras till butik, restaurang eller tas i anspråk för
annat ändamål än försäljning eller, vid avregistrering, finns i lager.
Vid införsel till landet av skattepliktig dryck av annan än registrerad
skattskyldig skall dryckesskatt betalas till tullmyndigheten och då tillämpas
bl.a. tullagen (1987:1065). Dock kan Generaltullstyrelsen utfärda s.k.
hemtagningsbevis som ger rätt att ta hem varorna och i efterhand betala skatt
och andra eventuella tullavgifter. Innan ett hemtagningsbevis utfärdas sker en
prövning. EES-avtalets ikraftträdande medför inga förändringar i dessa
hänseenden.
RSV:s uppbörd av dryckesskatt för kalenderåret 1992 uppgick för spritdrycker
till 5 985 miljoner kronor, för vin till 2 987 miljoner kronor samt för starköl
och öl till 2 627 miljoner kronor. Tullens skatteuppbörd på öl uppgick till 278
miljoner kronor. Sammanlagt innebär det skatteinkomster på 12 miljarder kronor.
Endast en skattskyldig fanns för vin- och spritdrycker (V&S) medan antalet
skattskyldiga för maltdrycker uppgick till 33.
Vid ett medlemskap i EU skall som en följd av den fria marknaden i princip
alla gränsformaliteter upphöra avseende transporter av varor över de inre
gränserna. På den indirekta beskattningens område har utarbetats nya system för
att hantera beskattningen av varor som förs mellan olika EU-länder med i
huvudsak bibehållande av principen om att beskattningen skall tillfalla det land
där varan konsumeras och med bibehållande av en kontroll av att olika varor inte
orättmättigt undgår beskattning. Vad gäller import för eget bruk gäller dock det
motsatta, dvs. att varorna beskattas i inköpslandet.
För beskattningen av varor som transporteras över de inre gränserna gäller
inom EU två olika system för mervärdeskatt och för punktskatter. Systemen är
reglerade i ett antal direktiv. Samtliga medlemsländer måste använda sig av
dessa system. Något utrymme för att konstruera ett helt eget nationellt system
finns således inte.
På mervärdesskattesidan gäller nu ett system som kan betecknas som en
övergångsordning. Ordningen skall gälla fram till den 31 december 1996. Denna
ordning är i princip densamma som gäller i Sverige i dag med undantag för att
beskattningen inom EU inte är kopplad till själva gränsöverskridandet. För
kontrollen av förfarandet har inrättats ett krav på att köparen för säljaren
skall ange sitt registreringsnummer som mervärdesskatteskyldig och att detta
nummer skall kunna kontrolleras av säljaren via den nationella skattemyndigheten
genom ett särskilt datasystem.
På punktskatteområdet finns inte någon övergångsordning. De regler som nu
tillämpas inom EU är avsedda att vara den slutliga ordningen.
Grundstommen i systemet är att punktskatter skall utgå bl.a. på alkohol i
enlighet med särskilda direktiv. Sådana varor på vilka punktskatter skall utgå
skall kunna framställas och lagras i obeskattat skick i särskilda auktoriserade
skatteupplag. Varorna skall kunna transporteras i obeskattat skick mellan sådana
lager, även när lagren finns i olika medlemsländer. Viss dokumentation skall då
medfölja varorna. Beskattning skall ske när varorna frigörs för konsumtion.
Hur det svenska systemet för beskattning av EU-intern gränsöverskridande
handel skall utformas är för närvarande föremål för beredning. Utredningen
(Fi 1991:09) om teknisk EG-anpassning av de indirekta skatterna har nyligen
presenterat delbetänkandet Punktskatterna och EG (SOU 1994:74). Dess förslag vad
avser hanteringen av punktskatter på alkohol redovisas i avsnitt 7.3.
5.7 Teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat
Regler om alkoholhanteringen inom industrin, hälso- och sjukvården, under-
visnings- och forskningsverksamheten finns i lagen (1961:181) om försäljning av
teknisk sprit m.m. Med teknisk sprit förstås sprit som är avsedd att användas
för tekniskt, industriellt, medicinskt, vetenskapligt eller annat likartat ända-
mål. Vad som sägs i lagen om försäljning av teknisk sprit gäller också sprit-
drycker, vin och starköl avsedda för nämnda ändamål.
Import, försäljning och inköp inom landet av teknisk sprit kräver tillstånd,
medan tillståndskravet beträffande alkoholhaltiga preparat innebär att dessa
inte får importeras utan tillstånd eller säljas inom landet utan att först ha
blivit godkända. Beträffande både teknisk sprit och alkoholpreparat, som inte är
avsedda för förtäring, gäller att de i princip måste vara denaturerade.
Handeln med teknisk sprit kännetecknas av att antalet försäljare (parti-
handlare) är förhållandevis litet (sex stycken) och att all försäljning, vare
sig den sker till storförbrukare inom industrin eller till mindre förbrukare
såsom laboratorier och dylikt, noga kontrolleras genom framför allt den
rapportering som verkställs av försäljarna. Som huvudprincip gäller att
tillstånd till införsel och försäljning endast meddelas företag som yrkesmässigt
sysslar med grossistförsäljning av tekniska alkoholprodukter och liknande.
Företag som i sin rörelse har behov av teknisk sprit för t.ex. framställning av
någon annan produkt tillåts inte att själva importera spriten utan är hänvisade
att köpa via grossisterna.
För att missbruksrisken skall begränsas ytterligare gäller att samtliga köpare
av teknisk sprit måste ha tillstånd generellt eller i varje särskilt fall.
Tillstånden grundas på en behovsbedömning. Vid själva inköpet måste tillståndet
företes hos försäljaren, som gör en anteckning om inköpet och senare
inrapporterar försäljningen till tillsynsmyndigheten som därigenom i efterhand
får en kontroll av att tillståndet inte överskridits.
Tillståndsgivning, tillsynsverksamhet och annan prövning enligt lagen om
försäljning av teknisk sprit m.m. sköts av Läkemedelsverket. Verkets tillsyn-
sverksamhet bygger huvudsakligen på kontroll av den rapportering om
försäljningen av teknisk sprit som görs av försäljarna. Dessutom görs
stickprovsvisa inspektioner av såväl säljare som köpare av teknisk sprit.
6 Behov av ändringar inom nuvarande system
6.1 Alkoholmonopolen
Överkonsumtion av alkohol för med sig omfattande sociala, medicinska och
samhällsekonomiska problem. Detta är anledningen till att Sverige sedan lång tid
tillbaka för en restriktiv alkoholpolitik.
Samtidigt sker omfattande omvärldsförändringar som påverkar den hittills förda
alkoholpolitiken. Enligt den alkoholpolitiska kommissionen behövs framöver -
med tanke på den integrationsprocess som pågår i Europa och det intensifierade
sociala och kulturella utbyte som kan förväntas - en kraftfull mobilisering på
alkoholområdet för att begränsa konsumtionen, tränga tillbaka missbruket och
motverka alkoholskadorna. Nuvarande svenska alkoholpolitik bygger på en
balans mellan höga skatter, restriktioner, information/opinionsbildning och
behandlingsinsatser. Förutsättningarna för att använda prisinstrumentet som
alkoholpolitiskt medel kommer att ändras. En tyngdpunktsförskjutning måste där-
för ske, där information, opinionsbildning och andra alkoholförebyggande
insatser får en ökad betydelse i syfte att försöka få till stånd andra
dryckesvanor i vårt land.
Riksdagen har mot denna bakgrund den 10 juni 1994 beslutat (prop.1993/94:150
bil.5, bet. 1993/94:FiU20, rskr 1993/94:454) att 75 miljoner kronor ytterligare
anvisas för olika alkohol- och drogpolitiska åtgärder under budgetåret 1994/95.
Regeringen har sedan den 30 juni 1994 uppdragit åt Folkhälsoinstitutet att an-
svara för och leda det alkohol- och drogförebyggande arbete som riksdagen
beslutat om. Folkhälsoinstitutet skall snarast sammankalla en nationell
ledningsgrupp. Ledningsgruppen får till uppgift att utarbeta en nationell
handlingsplan för att förebygga alkohol- och drogskador.
Frågan om de svenska alkoholmonopolens förenlighet med EG-rätten aktualiseras
redan genom EES-avtalet. I avtalet sägs bl.a. att "de avtalsslutande parterna
skall säkerställa att statliga handelsmonopol anpassas på sådant sätt att ingen
diskriminering med avseende på anskaffnings- och marknadsföringsvillkor
föreligger mellan medborgare i EG-medlemsstaterna och medborgare i
EFTA-staterna". Också ett antal andra artiklar i avtalet, främst de som rör
varors fria rörelse, har betydelse för alkoholmonopolen. Hänsyn till människors
liv och hälsa kan motivera undantag från dessa regler.
Den svenska alkoholpolitiska målsättningen att minska den totala konsumtionen
för att motverka medicinska och sociala alkoholskador sätts inte i fråga av
EG-rätten. Det är diskriminerande effekter av åtgärder för att nå målen som inte
tillåts. EG-domstolens rättspraxis indikerar att importmonopol är förbjudna i
sig, oberoende av om de utövas diskriminerande eller inte. EG-kommissionen anser
att också export- och distributionsmonopol i sig är förbjudna. Däremot anses
detaljhandelsmonopol vara förbjudna endast om de har diskriminerande verkan.
När det gäller de nuvarande import-, export, tillverknings- och partihan-
delsmonopolen för spritdrycker, vin och starköl har riksdagen därför den 20
april 1994 beslutat i enlighet med regeringens prop. 1993/94:136 om riktlinjer
för ett nytt tillståndssystem för import, export, tillverkning och partihandel
med alkoholdrycker. Därmed har riksdagen godkänt att Vin & Sprit AB:s nuvarande
monopol skall avskaffas och från och med den 1 januari 1995 ersättas av ett
alkoholpolitiskt motiverat tillståndssystem. En ny myndighet för
tillståndsgivning, kontroll och tillsyn vad gäller hanteringen av alkoholdrycker
skall inrättas från och med den 1 januari 1995.
Regeringen utgår - efter den skriftväxling som förevarit med EG-kommissionen
och den notering som gjorts i avtalet - ifrån att Systembolagets
detaljhandelsmonopol kan bibehållas. Mot bakgrund av att detaljhandelsmonolpolet
är det mest betydelsefulla ur alkoholpolitiskt perspektiv, utgår regeringen från
att Systembolaget anpassar verksamheten på ett sådant sätt att ingen tvekan
uppstår om dess ickediskriminerande behandling av varor från övriga EES-länder.
Föreskrifter för att garantera en sådan behandling och kontroll från statens
sida kommer att tas in i avtal som upprättas mellan staten och bolaget. En
särskild oberoende nämnd kommer att inrättas dit avvisade producenter och
partihandlare kan vända sig för att få sin sak prövad. Närmare bestämmelser om
nämndens verksamhet avses regleras i förordning och i avtalet mellan staten och
Systembolaget AB.
Enligt nuvarande bestämmelser får försäljning av öl inte omfatta ett
alkoholstarkare öl än 5,6 volymprocent. Däremot får ett sådant öl tillverkas av
svenska bryggerier för export. Denna reglering anses strida mot det ingångna
EES-avtalet. En utländsk bryggare kan nämligen hävda att hans produkt, med ett
alkoholinnehåll överstigande den svenska maximigränsen, utsätts för en otillåten
begränsning av varors fria flöde över gränserna. Den nuvarande övre
starkölsgränsen kan därför inte bibehållas i ett EES-perspektiv.
Grundläggande för svensk alkoholpolitik under hela 1900-talet har varit en
strävan att begränsa utrymmet för marknadskrafterna, dvs. konkurrens och privat
vinstintresse. Motivet har varit övertygelsen att konkurrens och privat
vinstintresse leder till aktiv marknadsföring och aktiv försäljning och därmed
ökad konsumtion. Ju fler privata företag som får ett intresse av att
alkoholförsäljningen ökar, desto bättre kommer alkoholdryckerna att hävda sig i
konkurrensen om människornas pengar. När det gäller en sektor som samhället inte
vill skall växa, är marknadsmekanismer som konkurrens och vinstintresse inte
särskilt lämpliga medel.
Principen att begränsa privata vinstintressen i alkoholhanteringen har enligt
regeringens uppfattning fortsatt giltighet och är en betydelsfull grundsats när
staten skall utforma regler för marknadsföring av och riktlinjer för
detaljhandeln med alkoholdrycker. Inom de områden där alkoholmonopolen skall
avvecklas, dvs tillverkning, import och partihandel, får principen en ny
innebörd. Tidigare var grunden för det statliga agerandet att hålla privata
vinstintressen borta från alkoholhanteringen. Nu blir grundsatsen att
marknadskrafterna skall kontrolleras via ett system med tillstånd, tillsyn och
sanktioner, som skall hanteras av en ny alkoholmyndighet.
Mot bakgrund av gällande EES-avtal och de principer som framgår av
skriftväxlingen mellan regeringen och EG-kommissionen krävs således snarast
möjligt förändringar i den svenska lagstiftningen på de punkter som berörs av
skriftväxlingen. I det följande (kap.7) lämnas förslag till ett nytt tillstånds-
och tillsynssystem när det gäller import, export, tillverkning av och
partihandel med alkoholdrycker.
6.2 Serveringsbestämmelser
LHD/LVM-utredningen föreslår i sitt betänkande (se bilaga 4) att till-
ståndsprövningen när det gäller serveringstillstånd förs över från länsstyrelsen
till kommunerna. Motiven härför har lagts fram av ett flertal utredningar.
Framför allt hänvisas till att kommunerna har den bästa lokalkännedomen och att
en överflyttning av tillståndsprövningen ligger i linje med de allmänna
decentraliseringssträvandena, dvs. att en fråga i princip inte bör handläggas på
en högre nivå än saken kräver. Vidare anförs att en kommunalisering frigör
resurser hos länsstyrelserna för den viktiga tillsynsverksamheten. Kommunerna
har dessutom som obligatorisk remissinstans vana vid att hantera denna typ av
tillståndsprövning. Ett inte obetydligt dubbelarbete hos länsstyrelser och
kommuner kan därmed försvinna. Regeringen anser därför att det finns starka skäl
att föreslå att nuvarande tillståndsprövning när det gäller serveringsärenden
förs över från länsstyrelserna till kommunerna.
En kommunalisering av tillståndsgivningen medför också att det kommunala vetot
försvinner. Som beslutsmyndighet får kommunen inflytande över
tillståndsgivningen. Detta inflytande avser samtliga villkor för tillstånd, till
skillnad från nuvarande vetorätt som begränsas till behovet av ett nytt
serveringsställe. Vetot kan också ifrågasättas ur ett folkrättsligt perspektiv.
Det är knappast förenligt med europakonventionen för de mänskliga rättigheterna,
som Sverige har anslutit sig till. Konventionsartikel 6 behandlar den enskildes
rätt att få sina civila rättigheter och skyldigheter prövade inför en inhemsk
domstol. Såväl tillståndsbeslut som ingripanden av olika slag måste kunna
sakprövas av domstol. Konventionen medför folkrättsliga förpliktelser för
Sveriges del och kommer dessutom att inkorporeras och gälla som svensk lag från
och med 1 januari 1995. I EG-domstolens praxis har vidare tydligt uttalats att
Europakonventionen skall ses som en integrerad del av EG:s rättsordning. Även
detta innebär att konventionens regler kan åberopas av enskilda inför domstol.
Mot denna bakgrund anser regeringen att det kommunala vetot inte kan behållas
i svensk lag. Beslut i tillståndsärende måste, liksom återkallelse av
serveringstillstånd, kunna omprövas fullt ut av en domstol.
Riksdagen har vid flera tillfällen uttalat att de restriktioner som finns på
alkoholområdet måste begränsas till sådana som allmänheten uppfattar som
meningsfulla för att inte förtroendet för alkoholpolitiken skall minska. Detta
gäller inte minst servering på restaurang. Onödiga detaljbestämmelser bör
utmönstras. Reglerna bör vara tydliga och ge avsedd effekt.
Regeringen instämmer i de utgångspunkter och ledande principer som
Alkoholpolitiska kommissionen (se bilaga 3) har redovisat i sitt delbetänkade
Serveringsbestämmelser (SOU 1993:50), dvs. att slå vakt om de delar av re-
gelverket som har alkoholpolitisk betydelse, att förenkla eller utmönstra
bestämmelser som inte längre fyller någon alkoholpolitisk funktion, samt att
förtydliga eller skärpa vissa regler för att de bättre skall fylla ett
alkoholpolitskt syfte. Sådana förändringar är enligt regeringens uppfattning
angelägna att genomföra när det gäller nuvarande serveringsbestämmelser. I det
följande (kap.8) lämnas därför förslag till förändringar av gällande
lagstiftning utifrån dessa principer.
7 Ett nytt system för tillstånd, kontroll och tillsyn
inom alkoholområdet
Regeringens förslag: Ett nytt system för tillstånd,
kontroll och tillsyn inom alkoholområdet införs.
Det nya systemet innebär att import-, export-,
tillverknings-, och partihandelsmonopolen av-
skaffas och ersätts med ett alkoholpolitiskt
motiverat tillståndssystem. En ny myndighet för
tillståndsgivning, kontroll och tillsyn inrättas.
Dess beslut skall kunna överklagas till domstol.
Det nya regelverket träder i kraft den 1 januari
1995. Avvecklingen av nämnda monopol är en följd av
EES-avtalet och måste genomföras oberoende av ett
svenskt medlemskap i EU.
Förslaget i departementspromemorian: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: I stort sett alla remissinstanser som tagit upp frågan har
tillstyrkt promemorians förslag.
Skälen för regeringens förslag: EES-avtalet innebär att det inte får finnas
statliga handelsmonopol som är disk- riminerande. I första hand berör detta
monopol som hindrar varors fria rörlighet mellan länder i det europeiska ekono-
miska samarbetsområdet.
Proposition 1993/94:136 Riktlinjer för ett nytt tillståndssystem för import,
export, tillverkning och partihandel med alkoholdrycker avlämnades till
riksdagen i början av året. Socialutskottet har i betänkandet 1993/94:SoU22 med
samma namn hemställt att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna
riktlinjerna. Riksdagen beslöt den 20 april i år i enlighet med utskottets
hemställan (Rskr.1993/94:249).
Till följd av EES-avtalet, svenska regeringens skriftväxling med
EG-kommissionen och den pågående marknadsintegrationen bör enligt ovan nämnda
riksdagsbeslut import-, export-, tillverknings- och partihandelsmonopolen
avvecklas. Enligt riksdagsbeslutet skall monopolen ersättas med ett nytt
alkoholpolitiskt motiverat system för tillstånd, kontroll och tillsyn inom
alkoholområdet. En ny central myndighet för tillståndsgivning, kontroll och
tillsyn inrättas.
För att privata vinstintressen inte skall ges fritt spelrum måste samhället
även fortsättningsvis ha en omfattande kontroll som effektivt begränsar
alkoholens skadeverkningar. Sociala hänsyn måste fortfarande vara vägledande vid
marknadsföring och försäljning av alkoholdrycker. Det är också viktigt att
handläggningen i tillstånds- och tillsynssystemen blir enhetlig över hela
landet. Antalet ärenden förväntas heller inte bli så många att det blir rimligt
att förlägga tillståndsgivningen lokalt eller regionalt.
Den nya, från alkoholhanteringen fristående tillstånds- och kontrollmyn-
digheten skall tillse att ingen godtycklig behandling sker av olika ekonomiska
aktörer. Tillståndsgivningen skall bygga på objektiva i lag angivna grunder.
Myndighetens beslut skall kunna överklagas till domstol. Därigenom garanteras de
olika aktörernas rättssäkerhet och likabehandling i enlighet med EES-avtalets
bestämmelser.
7.1 Alkoholinspektionen - en ny central myndighet
Den nya myndigheten - Alkoholinspektionen - skall vara tillståndsmyndighet och
tillsammans med länsstyrelser och kommuner stå för en intensifierad, samlad och
effektiv tillsyn och kontroll av alkoholhanteringen. Myndigheten bör också stå
för en löpande uppföljning och utvärdering inom sitt verksamhetsområde.
Socialstyrelsens nuvarande tillsyns- och kontrolluppgifter inom detta område
övertas därmed av den nya myndigheten. Frågan om även prövning av tillstånd för
handel med teknisk sprit och godkännande av alkoholhaltiga preparat skall
handhas av den nya myndigheten tas inte upp nu men bör övervägas och beredas
ytterligare i regeringskansliet.
Att utöva en aktiv tillsyn på nationell nivå för att garantera att all för-
säljning av alkohol sker ansvarsfullt och att lagar och bestämmelser på
alkoholområdet efterlevs avses bli den nya myndighetens primära uppgift. Den
framtida kontrollen och tillsynen måste vara effektiv och anpassad till de nya
förutsättningarna inom alkoholområdet för att förhindra att försäljning av
alkohol sker utan tillstånd. För att den nya myndigheten skall kunna uppfylla
sina åtaganden krävs att personalen besitter en såväl bred som hög kompetens
samt att branschkunnande finns företrätt.
När flera företag kommer att uppträda som importörer och partihandlare för
alkoholdrycker förändras förutsättningarna på den svenska marknaden. Det finns
därför skäl att även överväga eventuella förändringar av marknadsföringsreglerna
för alkoholdrycker utifrån den nya myndighetens uppgifter. Detta tas dock inte
upp i denna proposition utan bör beredas ytterligare inom regeringskansliet.
Den nya myndighetens uppgift blir att tillse att lagar och bestämmelser
avseende hantering av alkohol efterlevs. Verksamheten bör kunna delas in i dels
en central tillsyns- och uppföljningsuppgift, dels en central tillståndsuppgift.
De två uppgifterna bör genomföras i nära samarbete med andra berörda
myndigheter.
I uppgiften att fungera som central tillsyns- och uppföljningsmyndighet ligger
att direkt under regeringen som självständig myndighet utöva tillsyn över de
aktörer som ansvarar för försäljning av alkoholdrycker och följa upp det
alkoholpolitiska regelsystemet. Alkoholinspektionen skall löpande kontrollera
att alla tillverkare och partihandlare följer de regler och föreskrifter som
gäller enligt alkohollagen. Detta sker genom att löpande göra inspektionsbesök,
inhämta rapporter om försäljning och andra förhållanden och genom samarbete med
andra myndigheter främst länsstyrelser, kommuner, skattemyndigheter, polis- och
kronofogdemyndigheter. Alkoholinspektionen skall så långt som möjligt i
samarbete med andra utveckla kontrollsystem baserat på modern teknik i syfte att
förenkla kontrollen inom myndigheten och hos tillståndshavaren. Ett sätt kan
vara att utveckla program och system för tillståndshavarnas egenkontroll. Ett
löpande erfarenhetsutbyte bör ske med t.ex. tullmyndigheten,
skattemyndigheterna, Livsmedelsverket och Läkemedelsverket när det gäller att
utveckla en effektiv och icke-byråkratisk tillsyn och kontrollmekanism.
Myndighetens uppgift skall vara att utöva en sådan tillsyn att de olika
instrumenten och aktörerna fungerar alkoholpolitiskt effektivt, var för sig och
tagna tillsammans.
Utfärdandet av serveringstillstånd skall enligt regeringens förslag handhas av
kommunerna (se kap. 8) på ett sådant sätt att alla näringsidkare behandlas
enligt objektiva, icke diskriminerande och offentliga alkoholpolitiska regler.
Länsstyrelserna utövar den regionala tillsynen. Alkoholinspektionen skall utöva
den centrala tillsynen och utvärdera lagens tillämpning och funktion samt för
statsmakterna anmäla behov av lagändringar eller andra åtgärder. Inspektionen
får således en central uppgift när det t.ex. gäller uppföljningen av att
kommunernas tillståndsgivning utvecklas i överensstämmelse med lagens
intentioner. I detta arbete behövs dock bistånd från länsstyrelserna.
I myndighetens uppgifter ingår också att verka för att aktörerna på marknaden
och berörda myndigheter har nödvändig kunskap och information om frågor som rör
alkoholpolitik och det alkoholpolitiska regelverket.
Alkoholinspektionen skall systematiskt följa och utvärdera den samlade
effekten av tillsyns- och tillståndsverksamheten. I detta ligger att följa
alkoholflödena i samhället och värdera hur dessa påverkar behovet av
alkoholpolitiska åtgärder. Det ingår i inspektionens uppgifter att ta initiativ
till nödvändiga förändringar av verksamheten och av alkohollagen. Särskilt bör
följderna av ett eventuellt EU-medlemskap uppmärksammas.
En central uppgift för den nya Alkoholinspektionen blir att ta fram in-
formationsmaterial, utforma föreskrifter och allmänna råd till alkohollagen i
syfte att tillämpningen av lagen skall bli så riktig och enhetlig som möjligt.
Det är viktigt att t.ex. kommunerna i sin kommande hantering av
serveringstillstånden får vägledning i form av allmänna råd, verkstäl-
lighetsföreskrifter m.m. Den vägledande informationen bör kunna bidra till en
likformig bedömning av likartade fall och en likartad ärendehantering. Denna
uppgift blir än viktigare i framtiden med tanke på den kommunalisering av
tillståndsprövningen av serveringstillstånden som föreslås i propositionen.
Denna förändring innebär att antalet tillståndsmyndigheter ökar från nuvarande
24 till bortemot 300, beroende på vilka kommunala nämnder eller
kommundelsnämnder som skall bedöma ansökningar och utöva tillsyn på det
kommunala planet. Även för tillståndshavarna är det viktigt att få information
om lagen och hur den skall tillämpas i syfte att underlätta förståelsen av
reglerna och deras ändamål. Det åligger också Alkoholinspektionen att följa
domstolarnas rättspraxis och sprida kännedom om rättsutvecklingen. I praktiken
innebär detta att inspektionen svarar för erfarenhetsutbyte, spridning av
information om utvecklingen på alkoholområdet samt information av särskild
betydelse för de förvaltningsuppgifter som andra myndigheter inom det aktuella
området har att utföra.
Den nya myndigheten skall också förstärka informations- och utbild-
ningsinsatserna om hur det alkoholpolitiska regelsystemet skall tillämpas.
Insatserna skall främst rikta sig till olika yrkeskategorier verksamma inom
alkoholområdet, t.ex. partihandlare och personal vid tillsynsmyndigheterna men
inspektionen bör också medverka i arbetet med att bygga upp utbildningsprogram
och ta fram utbildningsmaterial för såväl innehavare av serveringstillstånd som
serveringspersonal. Ett handlingsprogram för information och utbildning bör
därför utarbetas efter samråd med Folkhälsoinstitutet.
Det är väsentligt att den löpande alkoholstatistiken ger en god bild av
alkoholhanteringens omfattning och förändringar av denna. Det gäller såväl
tillverkning och partihandel som detaljhandels- och restaurangförsäljningen av
alkoholdrycker. Alkoholstatistiken utgör en viktig del av den kunskapsmässiga
basen för alkoholpolitiken. Alkohol- inspektionen har därför en viktig uppgift
när det gäller att utforma och insamla den statistik som behövs för att
kontrollera, följa upp och utvärdera effekterna av den förda politiken.
Statistiken skall ge en bild av alkoholförsäljningens omfattning och ut-
veckling. Inspektionen skall enligt alkohollagen ha rätt att direkt eller via
annan myndighet begära in uppgifter från dem som har tillstånd att sälja
alkohol. Uppgifter om försäljning till konsumenter skall kompletteras med
uppgifter om tillverkning (bryggerier och alkoholtillverkare) och handel med
alkoholdrycker (import, export och partihandel). Genom att import, tillverkning
och export statistikförs samtidigt som all försäljning registreras kan en
heltäckande kartläggning av alkoholflödena i samhället erhållas. Denna statistik
utgör en av utgångspunkterna för inspektionens kontroll av tillståndssystemets
funktion och av att inga illegala "läckage" uppstår.
Statistik som beskriver de olika alkoholpolitiska aktörernas arbete och som
behövs för den övergripande tillsynen skall löpande inhämtas av myndigheten.
Inspektionen har rätt att från kommunerna begära sådana uppgifter som behövs för
tillsynsverksamheten. Alkoholinspektionen skall vidare, om det behövs för
tillsynen, samarbeta med polisen i syfte att stävja illegal alkoholhantering.
Alkoholinspektionen bör utforma ett statistiksystem som möjliggör att data
från regional och lokal nivå kan utgöra grund för den nationella tillsynen.
Statistiken behövs dels för att ge riksdag och regering en samlad bild av
utvecklingen på området, dels som ett centralt underlag i arbetet med att utöva
tillsyn över dem som hanterar alkohol.
Statistiken bör också ses som ett inslag i inspektionens löpande kontakter med
berörda myndigheter. Flertalet av de uppgifter som Alkoholinspektionen behöver
finns i andra statistikkällor varvid det i många fall blir fråga om ett
samarbete mellan myndigheter. Den nya myndighetens uppgifter motiverar också att
den får föra personregister beträffande bl.a. marknadens aktörer på området.
Registret bör med hänsyn till de känsliga uppgifter som skall kunna registreras
vara reglerat i lag (se vidare kap. 11).
Folkhälsoinstitutet har idag i uppdrag att följa utvecklingen inom alkohol-
och drogområdet. Regeringen har också den 30 juni 1994 givit Folkhälsoinstitutet
i uppdrag att leda arbetet med att se över statistikbehovet inom området.
Institutet bör enligt regeringsbeslutet skapa ett samrådsforum med uppgift att
se över det samlade behovet av statistik på alkoholområdet. I detta forum bör
bl.a. Alkoholinspektionen ingå.
Ytterligare en viktig uppgift för Alkoholinspektionen bör vara att inom sitt
ansvarsområde aktivt följa och ställa erfarenheter till förfogande för den
internationella alkoholpolitiken inom t.ex. EU, WHO och andra överstatliga eller
mellanstatliga organ. Inspektionens uppgift bör bl.a. bli att genom en aktiv
kunskapsutveckling och ett aktivt erfarenhetsutbyte bidra till att utveckla
medel och förvaltningslösningar inom EES-avtalets ram och inom EU om vi blir
medlemmar där.
7.2 Tillstånd för tillverkning av, partihandel med och inköp
av spritdrycker, vin och starköl
Regeringens förslag: Det skall finnas två nya typer
av tillstånd - tillverkningstillstånd och partihan-
delstillstånd. Dessutom skall särskilt in-
köpstillstånd kunna ges i vissa fall. Ett
tillverkningstillstånd inkluderar förutom
tillverkningsrätten också en rätt att importera,
exportera och partihandla med sådana
alkoholdrycker som omfattas av tillverknings-
tillståndet. Ett partihandelstillstånd inkluderar
förutom partihandelsrätten också en rätt att
importera och exportera motsvarande
alkoholdrycker. Inköpstillståndet avser inköp direkt
från partihandlare eller tillverkare av
spritdrycker, vin och starköl för industriella
m.fl. ändamål.
Förslaget i departementspromemorian: Överensstämmer med regeringens förslag
bortsett från överflyttningen av regleringen av inköpstillstånd från lagen om
försäljning av teknisk sprit m.m.(LFT) till alkohollagen.
Remissinstanserna: En majoritet har tillstyrkt förslaget. Förslaget om
överflyttningen av inköpstillstånd för spritdrycker, vin och starköl för
industriella m.fl. ändamål från LFT till alkohollagen är grundat på en
remissynpunkt från Läkemedelsverket.
Skälen för regeringens förslag: För all yrkesmässig import, export,
partihandel och tillverkning av spritdrycker, vin och starköl skall krävas
tillstånd från Alkoholinspektionen. Sådana tillstånd skall kunna fås av de
aktörer som uppfyller de i lagen uppställda kriterierna.
Det bör enligt regeringens uppfattning finnas två huvudtyper av tillstånd -
tillverkningstillstånd och partihandelstillstånd (här bortses från det speciella
inköpstillståndet som flyttats från LFT). Den som har fått till-
verkningstillstånd får också importera, exportera och partihandla med
motsvarande alkoholdrycker och den som har fått ett partihandelstillstånd får
också importera och exportera sådana drycker som täcks av tillståndet.
Systembolaget kan dock ej få något tillstånd som innefattar rätt att im-
portera, exportera eller tillverka alkoholdrycker. För att garantera detalj-
handelsmonopolets opartiskhet får inga länkar finnas mellan detaljhan-
delsmonopolet och egen tillverkning, import och export. Systembolagets
verksamhet skall även framdeles koncentreras till den alkoholpolitiskt betingade
kärnverksamheten, dvs. försäljning över disk. Bolaget bör dock inte förhindras
att söka tillstånd att bedriva partihandel genom att sälja varor vidare till
restauranger. En sammanblandning av en monopoliserad detaljhandel och en
konkurrensutsatt partihandel bör dock undvikas. Det är därför ett krav att den
konkurrensutsatta partihandeln i Systembolaget får bära sina kostnader så att
inte bolaget otillbörligt utnyttjar den monopoliserade detaljhandeln i
priskonkurrens med annan partihandel. Det bör därför ankomma på Konkurrensverket
att inom ramen för sina konkurrensvårdande uppgifter uppmärksamma detta.
Eftersom tillstånd i framtiden kommer att ges på basis av objektiva kriterier
är inte någon begränsning av antalet tillstånd lämplig. Mot denna bakgrund är
det svårt att i nuläget bedöma antalet ansökningar och den geografiska
spridningen av framtida tillverkare och partihandlare.
Ansökan om tillverknings- eller partihandelstillstånd skall vara skriftlig
och den sökande måste innan ansökan behandlas betala en ansökningsavgift vars
storlek beslutas av regeringen.
7.3 Kriterier för tillstånd
I enlighet med vad som har kommit till uttryck i regeringens skriftväxling med
EG-kommissionen skall tillståndsprövningen inom alkoholområdet baseras på
objektiva, tydliga och i lag, förordning eller myndighetsföreskrifter
fastställda kriterier. Om dessa krav uppfylls står det Sverige fritt att utforma
och införa de kriterier som krävs för att uppnå de alkoholpolitiska målen. Inom
dessa ramar kan med andra ord kriterier utformas så att den svenska restriktiva
alkoholpolitiken inte äventyras. Det nya tillståndssystemet skall både
tillgodose våra alkoholpolitiska krav och vara förenligt med EES-avtalets krav
på icke-diskriminering och objektivitet.
Alkoholinspektionen skall vid tillståndsprövningen bedöma om den person som
ansöker om tillstånd har visat sig lämplig att utöva en sådan verksamhet som
avses med ansökningen. Inspektionen skall göra en objektiv och
icke-diskriminerande bedömning med hänsyn tagen till personliga och ekonomiska
förhållanden, lagringsmöjligheter och omständigheter i övrigt. Stor vikt skall
tillmätas laglydnad och benägenhet att fullgöra sina skyldigheter mot det
allmänna.
Detta betyder bl.a. att den person som vill tillverka eller partihandla med
alkoholdrycker skall ha en ordnad ekonomi och inte tidigare ha varit straffad
för brott som kan ha betydelse för förmågan att yrkesmässigt kunna hantera
handel med eller tillverkning av alkohol. Den person som söker och får tillstånd
skall också vara väl förtrogen med de regler som gäller på alkoholområdet. Den
som får tillstånd skall ha lokaler, förvaringsmöjligheter och interna kontroll-
och redovisningssystem som gör sannolikt att de regler som gäller på
alkoholområdet kommer att följas. Systemen skall möjliggöra insyn och i
förekommande fall kunna ligga till grund för egenkontroll baserade på t.ex.
internationella standarder.
Alkoholinspektionens uppgift blir att utreda, bedöma och utfärda tillstånd.
Inspektionen förutsätts utfärda närmare anvisningar för ansökningsförfarandet.
Alkoholinspektionen skall i samverkan med bl.a. skatte- och
kronofogdemyndigheterna, Livsmedelsverket, kommunala hälso- och
miljövårdsmyndigheter m.fl. bereda ansökan, besiktiga lokaler och
förvaringsmöjligheter på plats där så bedöms nödvändigt, granska den interna
kontrollen och redovisningssystemet, m.m. Det kan vara önskvärt att i möjligaste
mån samordna de förberedande inspektioner som görs av skatte-, livsmedels- och
alkoholpolitiska skäl.
Vid ansökan om tillstånd måste den nya myndigheten i samverkan med andra
myndigheter - t.ex. Livsmedelsverket - också beakta om de övriga regler som
gäller för hantering av alkoholhaltiga livsmedel följs. En partihandlare eller
tillverkare måste förutom att söka tillstånd hos Alkoholinspektionen också få
lokalerna godkända av hälso- och miljöförvaltningen. Naturligtvis måste
näringsidkaren vara skatteregistrerad och i övrigt uppfylla t.ex. lokala
förskrifter inom brandskydd, miljöskydd, osv.
Vid ett EU-medlemskap kommer den som handlar med alkoholdrycker att behöva
ställa en garanti för den innehållna punktskatten. Villkoren för punktskatter
m.m. har behandlats av utredningen om teknisk EG-anpassning av de indirekta
skatterna och utredningens förslag redovisas i delbetänkandet Punktskatterna och
EG (SOU 1994:74). Förslaget innebär, vid ett medlemskap i EU, att
punktskattesystemet kommer att komplettera tillstånds- och
tillsynsmyndigheternas kontroll av aktörerna på marknaden med alkoholdrycker
enligt följande.
Idag är endast V&S Vin & Sprit AB skattskyldig i fråga om vin och sprit. I ett
EU-system gäller samma skattskyldighetsregler som för andra EG-reglerade
punktskatter. De skattskyldiga är därvid bl.a. registrerade upplagshavare,
registrerade varumottagare och oregistrerade varumottagare.
Man skall betala skatt i det land och vid den tidpunkt när varan frigörs för
konsumtion, oavsett om det sker genom försäljning eller t.ex. stöld. Detta
innebär att skattskyldig blir den som är berättigad att bedriva partihandel,
dvs. den som har tillverknings- eller partihandelstillstånd. Innan en verksamhet
registreras för handel med punktskattebelagda varor, dvs. innan någon blir
registrerad som upplagshavare, skall säkerhet ställas för skatten. Importör från
tredje land skall också kunna bli registrerad upplagshavare.
Handel mellan EU-länder sker oftast mellan upplagshavare eller registrerade
varumottagare. Dessa näringsidkare skall godkännas av sitt lands
beskattningsmyndigheter. De skall registreras i ett särskilt register. Säkerhet
för skatten skall ställas.
Om en oregistrerad varumottagare vill införa punktskattepliktiga varor från
ett annat EU-land, skall personen anmäla detta till beskattningsmyndigheten i
sitt hemland och ställa säkerhet för skatten där. Detta skall ske innan varan
sänds från leverantören i ursprungslandet.
Då en privatperson köper punktskattepliktiga varor i en annan medlemstat än
hemstaten och då varan transporteras av säljaren (postorderhandel etc.) skall
punktskatten erläggas i mottagarlandet. Ansvaret för att skatten betalas åvilar
säljaren som skall ställa säkerhet för skatten i mottagarlandet.
Punktskattepliktiga varor som omsätts under suspension (uppskjuten
beskattning) mellan olika medlemstater skall ledsagas av ett dokument upprättat
av avsändaren. När ett exemplar återsänds till säljaren vederbörligen påtecknat
utgör det också en kvittens på att köparen övertagit betalningsansvaret för
skatten.
8 Serveringsbestämmelser
8.1 Allmänna överväganden
Riksdagen har vid flera tillfällen uttalat att de restriktioner som finns på
alkoholområdet och då framför allt när det gäller serveringsbestämmelserna,
måste begränsas till sådana som allmänheten uppfattar som meningsfulla för att
inte förtroendet för alkoholpolitiken skall minska. De förändringar av
lagstiftningen som regeringen här föreslår har inriktats på att slå vakt om de
delar av regelverket som har alkoholpolitisk betydelse, att förenkla eller
utmönstra bestämmelser som inte längre fyller någon alkoholpolitisk funktion,
samt att förtydliga eller skärpa vissa regler för att de bättre skall fylla ett
alkoholpolitiskt syfte.
Att begränsa konsumtionen och motverka alkoholskador är ett övergripande mål
för samhällets alkoholpolitik och därmed även för serveringspolitiken. Vid besök
på restaurang uppstår ett grupptryck till större konsumtion, säger en teori. En
annan hävdar att riskerna för överkonsumtion och skador är mindre i
restaurangmiljöer än i privata eftersom drickandet i restaurang sker under insyn
och social kontroll.
Allmänna grundsatser för serveringspolitiken har sedan länge varit att
ordning, nykterhet och trevnad skall råda vid servering. De har också kommit
till uttryck i den gällande lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD). En
annan grundläggande princip har länge varit att det är samhället och inte
marknaden som skall avgöra behovet av en alkoholservering. Starka
alkoholpolitiska motiv har anförts mot en överetablering av restauranger.
Behovet har i första hand prövats av kommunerna som har vetorätt mot beviljandet
av serveringstillstånd. Denna grundsats har emellertid visat sig svår att
tillämpa rättvist. Gränserna har också vidgats för vad som anses vara en
etablering av rimlig omfattning. På många orter har senare års förskjutningar i
främst kommunernas men också länsstyrelsernas och domstolarnas praxis öppnat för
en avsevärd nyetablering av restauranger med tillstånd att servera
alkoholdrycker.
Alkoholpolitikens formuleringar har huvudsakligen utgått ifrån ett
skyddsintresse. Ett sådant skyddsintresse är fortfarande viktigt och måste ha
starkt genomslag i lagstiftningen. Alkoholpolitiska olägenheter av restaurangers
alkoholservering måste motverkas. Det vore emellertid önskvärt om synen på
restaurangnäringen också präglades av de positiva värden som restaurangen
erbjuder. Alkoholpolitiken bör ha som utgångspunkt att det är värdefullt att det
finns restauranger där människor kan samlas och äta, dricka och umgås både i
vardag och fest, och att alkoholpolitiken inte skall utgöra ett hinder för
detta.
Att hålla god ordning vid alkoholservering framstår som lika viktigt nu som
förr. Bland restaurangernas gäster finns storkonsumenter av alkohol. Våld och
alkohol hör ofta samman. Forskning har visat att särskilt gatuvåld och våld mot
okända brottsoffer ofta förekommer i direkt anslutning till eller i närheten av
restauranger och nöjesställen. God ordning förutsätter också att gäster eller
grannar och närboende inte störs på ett sätt som är oacceptabelt. Grundsatsen
har därför fortsatt giltighet. Bestämmelserna om tillstånd och tillsyn bör dock
göras tydligare för att underlätta tillämpningen.
En stor majoritet betraktar alkoholdrycker som ett inslag i livet som de inte
vill avvara. De flesta använder alkohol på ett sådant sätt att det inte vållar
problem, varken för dem själva eller samhället. Samhällsorganen behöver inte
ingripa. Lagregleringen om serveringens bedrivande syftar till att motverka ett
bruk av alkohol som leder till skador. Alkoholpolitiken skall också inriktas på
att minska bruket av alkohol för att därigenom motverka eller begränsa
skadeverkningarna. Det är viktigt att bilda opinion för mer alkoholfria
umgängesseder, särskilt bland ungdomar. Lagregler och opinionsbildning påverkar
varandra i ett ständigt växelspel. Det är därför angeläget att
lagstiftningsåtgärder och information/påverkan från det allmännas sida stödjer
varandra.
Serveringsställen skall i princip kunna etableras och konkurrera på rättvisa
villkor. Uppfylls vissa på förhand klart angivna, delvis stränga, krav skall
tillstånd ges att servera alkohol. I de fall en servering bedöms föra med sig
alkoholpolitiska olägenheter måste dock inskränkningar kunna göras. Sådana
inskränkningar förutsätter en prövning i det enskilda fallet mot bakgrund av en
alkoholpolitisk helhetsbedömning. I intresse- och normkollisionen mellan å ena
sidan näringsfriheten och å den andra skyddet för människors hälsa, bör
skyddsaspekterna ta över.
Detta är några av regeringens utgångspunkter och allmänna överväganden inför
de förändringar som föreslås i det följande.
8.2 Ansvaret för att utreda och besluta om
serveringstillstånd
Regeringens förslag: Nuvarande tillståndsgivning
förs över från länsstyrelserna till kommunerna.
Kommunerna ges också huvudansvaret för den direkta
tillsynen av restaurangerna och rätten att fatta
beslut om återkallelse av redan givna tillstånd
samt övriga administrativa ingripanden. Under 1995
skall dock länsstyrelsen fullgöra kommunens
uppgifter. Därefter skall under en övergångstid på
två år en särskild ordning gälla som innebär att
länsstyrelsen alltid skall höras innan kommunen
fattar beslut i vissa tillstånds- eller sanktion-
särenden.
LHD/LVM-utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Alkoholpolitiska kommissionens förslag: Kommissionen tillstyrker en
kommunalisering av tillståndsgivningen men föreslår att besluten om
administrativa ingripanden även i fortsättningen bör vara en uppgift för
länsstyrelsen.
Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna tillstyrker en
kommunalisering av tillståndsgivningen när det gäller serveringstillstånd. Av de
instanser som yttrat sig när det gäller vem som skall besluta i sanktionsfrågor
är det ungefär lika många som tillstyrker att läns- styrelserna skall handha de
administrativa ingripandena som avstyrker detsamma. Den vanligaste motiveringen
vid ett avstyrkande av kommissionens förslag är att ansvaret för sanktioner,
tillståndsgivning och tillsyn bör vara sammanhållet.
Skälen för regeringens förslag: Frågan om att lägga över tillståndsgivningen
enligt lagen om handel med drycker (LHD) från länsstyrelserna till kommunerna
har i första hand aktualiserats genom de olika översyner som gjorts av
länsstyrelsernas arbetssituation. Dessa har visat att länsstyrelserna till följd
av alltför stor anhopning av löpande ärenden inte haft utrymme för att fullgöra
sin roll som regional tillsyns- och expertmyndighet på det sociala området. Inte
heller har länsstyrelserna haft tillräckliga resurser för att utöva en effektiv
direkttillsyn över olika tillståndshavare. Det har därför bedömts önskvärt att
avlasta länsstyrelserna vissa grupper av ärenden, bl.a. LHD-ärendena. Detta
skulle dessutom möjliggöra vissa rationaliseringar, eftersom kommunerna redan
har visst ansvar för dessa ärenden och man därigenom kan undanröja visst
dubbelarbete. En överflyttning av LHD-ärendena från länsstyrelse till kommun
ligger också i linje med de allmänna decentraliseringssträvandena som innebär
att en fråga i princip inte bör handläggas på högre nivå än saken kräver.
Att flytta över ansvaret för alkoholärenden till en ny myndighet kan
emellertid inte bara diskuteras utifrån praktiska och ekonomiska synpunkter. Det
är t.ex. viktigt att överväga hur kraven på tillräcklig kompetens skall kunna
tillgodoses. Ett grundläggande krav är vidare att regelsystemet och
beslutsordningen utformas på ett sätt som möjliggör en effektiv alkoholpolitik i
enlighet med lagstiftningens syfte. De alkoholpolitiska målsättningarna och
begränsningarna bör därvid komma till klart uttryck i de materiella
lagbestämmelser som skall tillämpas av beslutsmyndigheter och domstolar.
Enligt regeringens bedömning finns det dock goda förutsättningar att lägga
över ärenden om serveringstillstånd på kommunerna. Härigenom kan man undvika en
hel del dubbelarbete men också mera direkt utnyttja kommunens bättre kunskap om
de faktiska lokala förhållandena och bättre förutsättningar att bedöma sannolika
konsekvenser av att en serveringsrörelse startas eller utökas i ett visst
område.
Tillsynen enligt LHD delas idag mellan Socialstyrelsen, som har den centrala
tillsynen, samt länsstyrelser, socialnämnder och polismyndigheter. Huvudansvaret
åvilar länsstyrelsen. I praktiken sker ofta en samordning mellan länsstyrelsen
och kommunen i syfte att undvika onödigt dubbelarbete.
Om tillståndsgivningen enligt LHD flyttas över till kommunerna måste även
ansvaret för tillsyns- och återkallelsefunktionerna övervägas. Det finns ett
naturligt samband mellan dessa tre funktioner, vilka vilar på samma
förutsättningar och ger varandra inbördes stöd. Tillståndsmyndigheten vet vad
som uppgivits i samband med ett tillståndsbeslut och vad som särskilt behöver
uppmärksammas vid tillsynen. Vad som framkommer vid tillsynen är viktig
information både för bedömningen av nya tillståndsansökningar och för att bedöma
om förutsättningarna för ett tidigare lämnat tillstånd brister eller har
ändrats. Det är också angeläget att det sker en konsekvent bedömning i samtliga
dessa avseenden så att inte tillståndshavare, som följer av
tillståndsmyndigheten angivna villkor, riskerar att råka ut för ingripanden från
en annan myndighet med en annan uppfattning i samma frågor. Ett extremt exempel
på möjliga konsekvenser av en uppdelning av funktionerna är att kommunen först
beviljar ett tillstånd som länsstyrelsen sedan omedelbart återkallar på grund av
en annan bedömning av vad lagen kräver. En sådan uppgiftsfördelning blir inte
tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt och leder dessutom till
dubbelarbete hos de berörda myndigheterna. Om en kommun, som lämnat tillstånd,
skulle vara tvungen att aktualisera ett nytt ärende hos länsstyrelsen för att få
samma tillstånd återkallat, krävs sålunda nya utredningsinsatser hos
länsstyrelsen.
Kommunerna måste dock ges skälig tid för att kunna förbereda sig inför
uppgiften att ta över tillståndsgivningen och sanktionsmöjligheterna. Därför
föreslår regeringen att länsstyrelsen under 1995 skall fullgöra kommunens
uppgifter enligt den nya lagen. Under 1995 får dock inte länsstyrelsen bifalla
en ansökan om permanent serveringstillstånd innan kommunen yttrat sig.
Under åren 1996 och 1997 skall kommunerna också som en övergångsordning alltid
inhämta länsstyrelsernas yttranden innan beslut fattas när det gäller
ansökningar om permanent serveringstillstånd eller återkallelser av tillstånd.
Detta anser regeringen är motiverat för att det särskilt i mindre kommuner kan
krävas ytterligare någon anpassningstid för att hinna bygga upp erforderlig
kompetens för handläggning av mer komplicerade ärenden och också få en
någorlunda likartad bedömning och hantering av ärenden enligt den nya lagen.
8.3 Kriterier för tillståndsgivning
Regeringens förslag: Det kommunala vetot och den
s.k. behovsprövningen ersätts med en alkohol-
politisk bedömning, där prövningen syftar till att
förhindra uppkomsten av alkoholpolitiska olägen-
heter. Den särskilda regleringen för
alkoholservering på nöjes- och idrottsplatser
slopas och får istället ingå i den allmänna alko-
holpolitiska bedömningen. Lämplighetsprövningen
föreslås kvarstå i stort sett oförändrad och i
lokalprövningen tas kravet om särskilt medgivande
för drinkbarer bort.
Alkoholpolitiska kommissionens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tycker att det är bra att
det kommunala vetot och behovsprövningen försvinner. Påpekanden görs dock om att
det finns behov av att ytterligare förtydliga vad som menas med alkoholpolitiska
olägenheter för att detta begrepp skall kunna fungera som grund för avslag.
Skälen för regeringens förslag: Ett grunddrag i svensk alkohollagstiftning
sedan länge är att motverka risken för att servering av alkoholdrycker medför
alkoholpolitiska olägenheter. Olika modeller för att förhindra s.k.
överetablering av serveringsställen har prövats genom åren. Erfarenheter visar
att man i restauranger som befinner sig i ett hårt konkurrensläge kan bli mindre
noggrann med att följa gällande regler. Problem med nykterhet och ordning,
servering till underåriga och ekonomisk misskötsamhet kan följa i spåren.
Vid en kommunalisering av tillståndsprövningen ställs ökade krav på att göra
tydligt vad som egentligen skall ingå i behovsprövningen. Avslag på ansökningar
måste motiveras, vilket är ett allmänt krav i förvaltningslagen. Alla beslut kan
då få en sakprövning om de överklagas till domstol. Behovsprövning är ett
svårtolkat begrepp och det finns idag ett utrymme för visst godtycke i
bedömningen av behovet av restauranger. Enligt regeringens mening bör därför en
precisering göras så att tillståndsprövningen, förutom bedömning av sökandens
och lokalens lämplighet, också innebär en bedömning av riskerna för
alkoholpolitiska olägenheter. Tvingas tillståndsmyndigheten dessutom att
noggrant motivera skälen för ett eventuellt avslag på tillståndsansökan
förbättras förutsättningarna för att utveckla en tydligare praxis.
Vid tillståndsprövningen skickar länsstyrelsen idag ansökan på remiss till
bl.a. den lokala polismyndigheten för yttrande inom polisens kompetensområde.
Regeringen finner ingen anledning att föreslå någon förändring härvidlag om
kommunen övertar tillståndsprövningen. Det är emellertid enligt regeringens
mening angeläget att ge större tyngd i tillståndsprövningen åt polisens yttrande
om ordningsläget i området för den tilltänkta etableringen och kommunens
bedömning av risken för att närboende störs. Denna bedömning görs vanligen av
miljöförvaltningarna. Liksom idag bör det vara möjligt för en kommun att
förhindra alkoholservering i särskilt känsliga områden, exempelvis i närheten av
ungdomsgårdar, trafikleder, idrottsplatser eller i områden med känd miss-
bruksproblematik. Om antalet restauranger i ett område har ökat eller riskerar
att öka till en sådan omfattning att alkoholpolitiska olägenheter bedöms vara
för handen bör kommunen som tillståndsmyndighet kunna vägra nya
serveringstillstånd i detta område för att förhindra en överetablering. En
individuell prövning måste dock ske av varje ansökan om serveringstillstånd mot
bakgrund av en alkoholpolitisk helhetsbedömning.
Kommunen bör i alkoholpolitiska program ange vilka kriterier kommunen avser
att tillämpa vid bedömningen av om en servering kan orsaka alkoholpolitiska
olägenheter till ledning för personer som avser att söka serveringstillstånd.
Ett avslag på en ansökan om tillstånd måste dock i första hand motiveras utifrån
de kriterier för serveringstillstånd som gäller enligt lagen, dvs. antingen med
hänvisning till sökanden eller serveringsstället eller med hänsyn till att
alkoholpolitiska olägenheter kan befaras uppstå genom den tilltänkta
serveringen. Skälen för bedömningen måste preciseras i beslutet.
Ibland ingår svåra avväganden vid tillståndsprövningen där olika intressen
ställs mot varandra. Alkohollagstiftningen har dock tillkommit för att begränsa
alkoholens skadeverkningar och är i första hand en skyddslagstiftning. I de fall
alkoholpolitiska hänsyn ställs mot företagsekonomiska eller näringspolitiska bör
de alkoholpolitiska hänsynen ha företräde.
Nöjes- och idrottsplatser
I LHD finns en särskild bestämmelse om restriktivitet med serveringstillstånd på
nöjes- och idrottsplatser. Denna speciella reglering har funnits i
alkohollagstiftningen sedan år 1954. Motivet har varit att "rusdrycksförtäring
inte bör tolereras vid idrottstävlingar" och att "rusdrycksförtäring i
möjligaste mån borde hållas borta från offentliga nöjestillställningar inte
minst med hänsyn till ungdomen".
Sedan dess har praxis utvecklats dithän att tillstånd numera regelmässigt
meddelas exempelvis restauranger vid trav- och golfbanor. Många s.k.
idrottsanläggningar används dessutom till mycket annat än idrottstävlingar och
det har blivit vanligt att restauranger på sådana ställen har fått
serveringstillstånd. Som exempel kan nämnas Globen i Stockholm, Fotbollsstadion
i Solna, Scandinavium och Ullevi i Göteborg. Vid kontakter med
alkoholhandläggare på länsstyrelser och kommuner har det framkommit att man inte
haft mer problem med nykterhet och ordning på dessa restauranger än i andra
serveringar.
Problem med spritförtäring på idrottsplatser, läktarvåld m.m. emanerar inte
från sådana restauranger. Ordnings- och nykterhetsproblem vid fotbollsmatcher
m.m. har helt andra orsaker, t.ex. att publiken konsumerar medhavd alkohol. När
det sedan gäller nöjesplatser får restaurangverksamhet numera anses allmänt
accepterad som en del av nöjesutbudet.
Liksom Alkoholpolitiska kommissionen finner regeringen att den särskilda
restriktiviteten beträffande tillståndsgivning till serveringsställen på nöjes-
och idrottsplatser har ett mycket begränsat alkoholpolitiskt värde. Un-
dantagsbestämmelsen i 39 § LHD bör därför upphävas. Det bör dock tydliggöras att
det självfallet inte kan komma ifråga att tillåta alkoholservering till
idrottspublik på läktare, utan att det skall vara fråga om restaurang i
avgränsad del av idrottsanläggningen. Samma krav på restaurangkök, matutbud,
lokalens beskaffenhet, sökandens lämplighet, m.m., skall gälla för restauranger
i idrotts- och nöjesanläggningar som för övriga restauranger.
Tillståndsmyndigheten får vid tillståndsprövningen ta i beaktande de särskilda
omständigheter som föreligger i det enskilda fallet och vid behov förena
tillståndet med föreskrifter om hur serveringen skall bedrivas. Förslagsvis kan
kommunen ange riktlinjer för tillståndsgivning i idrotts- och nöjesanläggningar
i sitt alkoholpolitiska program. Vid tillståndsprövningen och i
tillsynsverksamheten bör kommunen särskilt uppmärksamma alkoholserveringen på
idrottsplatser, så att denna inte inkräktar på en av samhällets grundläggande
alkoholpolitiska värderingar, nämligen att idrott och alkohol inte hör ihop.
Regeringen vill också betona att serveringen även i dessa fall måste ske under
restaurangmässiga former och att tillstånd till alkoholservering på nöjes- och
idrottsplatser kan förenas med lämpliga föreskrifter.
Lämplighetsprövning
I regeringens proposition 1985/86:126 om lag om näringsförbud m.m. föreslogs en
skärpning av lämplighetsprövningen i 40 § LHD. Syftet med lagändringen var att
skärpa lämplighetsprövningen inom restaurangnäringen i samband med
tillståndsgivningen. Den skärpta lämplighetsprövningen innebar i korthet att
sådan brottslighet och misskötsamhet som över huvud taget kunde tänkas påverka
lämpligheten att bedriva näringsverksamhet skulle beaktas vid
tillståndsgivningen. Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 1986.
Lämplighetskraven för att få ett serveringstillstånd innebär att sökanden
skall vara lämplig för den socialt ansvarsfulla uppgiften att servera sprit-
drycker, vin eller starköl. I förarbetena sägs att sökanden skall ha kännedom om
alkohollagstiftningen och att han skall ha ekonomiska förutsättningar att sköta
verksamheten på ett tillfredsställande sätt. Lämplighetsprövningen omfattar
således två delar, dels kunskaper i alkohollagstiftningen, dels den personliga
vandeln.
När det gäller kunskaper i alkohollagstiftningen kräver Socialstyrelsen i sina
allmänna råd att kunskaperna är dokumenterade t.ex. genom att sökanden har gått
igenom restaurangskola och/eller har ett par års erfarenhet i branschen.
Prövningen av den personliga vandeln omfattar också i princip två delar. Den
ena avser ekonomisk skötsamhet och den andra eventuell tidigare brottslig
belastning.
När det gäller uppgifter om tidigare ekonomisk skötsamhet är kravet att
sökanden skall ha fullgjort sina skyldigheter mot det allmänna. Krono-
fogdemyndigheten och skattemyndigheten är skyldiga att lämna ut de uppgifter som
tillståndsmyndigheten behöver för sin prövning. Vidare bör enligt
Socialstyrelsens mening en finansieringsplan krävas då det är fråga om ett nytt
företag eller ny företagare för att kunna bedöma om sökandens ekonomiska
förhållanden är tillfredsställande.
När det gäller tidigare brottslighet skall tillståndsmyndigheten begära in
yttrande från polismyndigheten.
Enligt regeringens uppfattning finns det inga skäl för att prövningen av
sökandens lämplighet skall bli mindre noggrann än hittills för att till-
ståndsprövningen flyttas över från länsstyrelserna till kommunerna. Till-
ståndsmyndighetens prövning av sökandens personliga lämplighet bör dock
förenklas på så sätt att sökanden åläggs att i möjligaste mån själv införskaffa
erforderligt underlag för bedömning av ansökningen. Sökanden kan exempelvis
åläggas att uppvisa utdrag från kronofogdemyndigheten, intyg från
skattemyndigheten om momsregistrering m.m., konkursfrihetsintyg från
tingsrätten, intyg om utbildning och anställningar, hyreskontrakt, köpeavtal och
finansieringsplan. Det bör framgå av ansökningsformuläret vilka handlingar som
skall följa med en ansökan om serveringstillstånd. Det återstår sedan för
tillståndsmyndigheten att begära yttrande från polismyndigheten. Det mesta av
detta är redan genomfört hos länsstyrelserna och kommunerna kan här ytterligare
förenkla remissarbetet med lämplighetsprövningen utan att underlaget förändras.
Lokalprövning
I den nuvarande prövningen av lokalernas tjänlighet ingår kontroll av att
lokalerna har godkänts av hälsoskydds-, arbetarskydds- och brandskydds-
myndigheter. Vidare undersöks lokalernas belägenhet, överblickbarhet och
allmänna standard samt att de har ett lämpligt avpassat kök och övriga
ekonomilokaler. Lokalbedömningen sker oftast på platsen men vid nyetableringar
får länsstyrelsen ofta göra sin bedömning med hjälp av inlämnade
byggnadslovsritningar. Vanligtvis utfärdas dock inget tillståndsbevis förrän
länsstyrelsen har kontrollerat att restaurangen har iordningställts i enlighet
med de inlämnade ritningarna.
I nuvarande lokalprövning ingår även att utfärda ett särskilt medgivande om
drinkbar. Drinkbar skall vara en mindre väsentlig del av restaurangen. Planerad
ombyggnad av serveringsställe eller ändring av serveringsverksamhetens
inriktning skall anmälas till länsstyrelsen. Särskilt medgivande krävs innan
ombyggnad får ske.
Enligt regeringens uppfattning bör lokaler med serveringstillstånd även
fortsättningsvis uppfylla vissa grundkrav. Lokalen skall vara godkänd av
brandskydds-, arbetarskydds- och hälsoskyddsmyndigheter. Dessa krav gäller
dessutom allmänt för offentliga lokaler. Vidare skall godkänt restaurangkök för
allsidig matlagning vara ett villkor för att erhålla serveringstillstånd till
allmänheten. Eftersom matservering även fortsättningsvis skall kunna ske fordras
också att lokalen har en sådan utformning att utrymme finns för ett
tillfredsställande antal sittande matgäster. Det är inte meningen att
serveringstillstånd skall kunna ges för gatukök och liknande miljöer.
Regeringen anser vidare i likhet med Alkoholpolitiska kommissionen att
nuvarande bestämmelse om särskilt drinkbarstillstånd är ett exempel på onödig
detaljreglering. Det bör räcka med bestämmelsen om att drinkbar skall vara en
mindre väsentlig del av restaurangen och att den skall vara inrättad i nära
anslutning till matsal. Skulle problem med att upprätthålla nykterhet och
ordning, åldersgränser m.m. emanera från alkoholservering vid drinkbar får detta
angripas i tillsynsverksamheten t.ex. genom föreskrift om bordsservering.
8.4 Serveringstillståndets omfattning
Regeringens förslag: Regeringen föreslår att de
tillståndskategorier som används idag i huvudsak
skall gälla även i fortsättningen med två undantag.
Det ena är tillstånd till trafikservering och det
andra gäller serveringstillstånd för öl klass II.
Trafikserveringen föreslås omfattas av samma regler
som gäller för övrig alkoholservering medan
regeringens förslag angående öl klass II presenteras
i kap. 9. Regeringen föreslår även att tillfälliga
tillstånd uppdelas i tillstånd till allmänheten och
till slutna sällskap.
Alkoholpolitiska kommissionens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av dem som kommenterar förslagen tillstyrker.
Skälen för regeringens förslag: Servering av alkoholdrycker får i princip
endast ske om tillstånd har meddelats. Serveringstillstånd kan meddelas tills
vidare (permanent tillstånd), årligen under viss tidsperiod (säsongsrättighet),
vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod (tillfälligt tillstånd).
Tillstånd i samtliga dessa fall kan gälla servering till allmänheten och/eller
till slutet sällskap. Serveringstillståndet kan avse alla slags alkoholdrycker
eller begränsas till någon eller några av dessa drycker.
Gällande lagstiftning förutsätter att tillstånd till servering är knutet till
ett visst serveringsställe. Med serveringsställe avses alla lokaler som används
för rörelsen, medan begreppen serveringslokal eller serveringsutrymme avser den
del av serveringsstället där alkoholservering är tillåten.
Serveringslokaler/utrymmen skall anges i tillståndsbeviset. I serve-
ringstillståndet anges var alkoholdrycker får serveras och inom vilka
serveringstider. Andra föreskrifter kan också förekomma.
Regeringen finner ingen anledning att föreslå några förändringar av dessa
preciseringar av tillståndsplikten.
I 34 § LHD finns dock stadgat om ett särskilt undantag från tillståndstvånget
som gäller mässar ombord på örlogsfartyg. Regeringen anser i likhet med
kommissionen att de rent praktiska skäl som kan antas ligga bakom bestämmelsen
om servering på mässar ombord på örlogsfartyg inte kan anses tillräckliga för
att motivera en särreglering. Prövning av ansökningar om sådan servering får
göras på samma grunder som övrig servering. Särbestämmelsen bör därför utgå ur
lagstiftningen.
Den mest betydelsefulla och omfattande tillståndskategorien avser alko-
holservering till allmänheten. De kriterier för tillståndsgivningen som
behandlas under avsnitt 8.3 är i första hand avsedda för servering till
allmänheten. De höga kraven på lokalen, allsidigt matutbud och sökandens
utbildning och branschvana avser i första hand tillstånd för vanlig restaurang.
Det sägs inte klart i lagstiftningen att tillståndsmyndigheten skall ställa
lägre krav för andra typer av tillstånd. Emellertid har det utvecklats en praxis
som innebär lägre krav på matutbud, lokalens beskaffenhet och sökandens
utbildning för att få serveringstillstånd till slutna sällskap och för
tillfälligt tillstånd.
Regeringen föreslår lagstöd för denna praxis men betonar samtidigt att kraven
på att sökanden skall ha godkänd vandel kvarstår. Där skall samma krav gälla för
att få tillstånd till slutna sällskap och tillfälliga tillstånd som för
tillstånd till allmänheten.
Servering av alkoholdrycker kan också ske på fartyg, tåg och flyg i inrikes
trafik som har erhållit serveringstillstånd (trafikservering). För tillstånd
ställs i princip samma krav som för serveringstillstånd till allmänheten.
Tillstånd till att servera spritdrycker får dock endast meddelas om särskilda
skäl föreligger. Några serveringstider finns ej angivna.
Från flera håll har enligt kommissionen ifrågasatts varför just trafikser-
veringen får erbjuda spritdrycker endast om särskilda skäl föreligger och varför
inga serveringstider skall tillämpas. Att alkoholservering tidigt på morgonen
eller sent på natten är tillåten i trafikservering men samtidigt förbjuden på
restaurang har många svårt att förstå.
Regeringen föreslår att nuvarande särreglering beträffande alkohol-drycker och
serveringstider för trafikservering avskaffas och att tillståndsmyndigheten
anpassar de restaurangmässiga kraven till de olika förhållanden som råder på
flyg, tåg och båtar.
8.5 Matutbud
Regeringens förslag: Ett villkor för att få ett
serveringstillstånd skall även fortsättningsvis vara
att lagad mat kan serveras. Matserveringen behöver
dock inte uppgå till en viss andel av den totala
omsättningen men lagad mat skall kunna
tillhandahållas och lokalen skall ha ett godkänt
restaurangkök. Undantag från matkravet införs vid
alkoholservering i teatrar och konsertlokaler.
Under vissa förutsättningar tillåts också s.k.
minibarer i hotellrum.
Alkoholpolitiska kommissionens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av en majoritet av remissinstanserna.
De flesta håller med om att kravet på att matserveringen skall utgöra en
betydande del av rörelsen bör utgå men menar att mat ändå måste kunna serveras i
samband med servering av alkoholdrycker. Några instanser påpekar dock att kravet
på godkänt restaurangkök och att lagad mat tillhandahålls kan innebära en
skärpning av nuvarande regler. Restauranger som t.ex. utnyttjar mikrovågsugn
eller cateringföretag skulle inte få serveringstillstånd.
Skälen för regeringens förslag: År 1885 infördes en bestämmelse om att
utskänkning av starkare alkoholdrycker endast får ske i samband med servering av
mat. Inslag av måltids- eller mattvång fanns även tidigare. Under årens lopp har
denna regel haft olika utformning och än idag gäller att lagad mat måste utgöra
en betydande del av rörelsen och alltid skall finnas att tillgå vid
alkoholservering. Ett av skälen till måltidstvånget var att berusningseffekten
av alkoholförtäringen blev mindre om drycken förtärs tillsammans med lagad mat.
Emellertid var det långt ifrån alltid som restauranggästerna ville ha lagad mat
till brännvinet även om lagen så föreskrev. Det hände därför att samma matbit
bars ut och in mellan köket och olika gäster. Det förekom även falska,
någorlunda verklighetstrogna, maträtter för att vilseleda eventuella
restauranginspektörer. Detta blev så småningom allmänt känt.
Måltidstvånget hade därför nästan helt spelat ut sin roll i mitten av
1970-talet och det var nödvändigt att sätta in en annan regel i stället. För att
behålla sambandet mellan mat- och alkoholservering infördes en lagregel om att
alkoholservering endast skulle få ske på sådana serveringsställen där
matserveringen utgjorde en väsentlig del av rörelsen. Genom denna regel skulle
tillkomsten av renodlade cocktailbarer och liknande helt dryckesinriktade
serveringsställen förhindras. I propo-itionen framhölls att servering av
alkoholdrycker enbart skall få förekomma på egentliga restauranger, vars primära
uppgift är att tillhandahålla lagad mat. I Socialstyrelsens allmänna råd anges
det att om matandelen understiger 20 - 25 % av den totala omsättningen skall
detta betraktas som en varningssignal om att förhållandena på serveringsstället
kan vara otillfredsställande.
Bestämmelsen om matandelens storlek har dock vållat avsevärda problem i
tillämpningen av lagen. Bl.a. måste länsstyrelserna genom restaurangernas
halvårsrapporter följa hur relationen mellan mat- och alkoholservering ser ut på
varje serveringsställe, ibland även i skilda verksamheter var för sig om det
exempelvis rör sig om en lunchrestaurang som ordnar dans vissa kvällar i veckan.
Restaurangbranschen är i ständig utveckling med bland annat specialisering i
olika riktningar. Det finns renodlade matställen, inriktade exempelvis på
kinesisk, fransk, klassisk svensk matlagning, pizzerior, pubar och
kvarterskrogar med eller utan underhållning, dans- och varitérestauranger. Detta
innebär stora variationer i matserveringens andel av den totala omsättningen.
Restauranger av nöjeskaraktär har ofta svårt att uppfylla den rekommenderade
matandelen, vilket kan tyckas ligga i sakens natur. Dans- och nöjesrestauranger
besöks inte i första hand för matens skull. Detta behöver inte innebära att det
därmed uppstår problem med nykterhet och ordning. Mycket sällan återkallas
serveringstillstånd enbart för att matandelen har varit för låg. Restaurangerna
får behålla sina utskänkningsrättigheter, trots att de inte fyller lagens krav
för tillstånd, eftersom länstyrelserna inte har funnit att den bristande
matförsäljningen vållat några alkoholpolitiska olägenheter.
Det råder enligt regeringens uppfattning uppenbarligen stor skillnad mellan
lagen och dess tillämpning när det gäller bedömningen av matandelens betydelse
ur alkoholpolitsk synpunkt. Uppgiftslämnandet och kontrollen av försåld mat tar
redan hårt ansträngda resurser i anspråk och syftet med en sådan detaljkontroll
kan ifrågasättas.
Regeringen ansluter sig dock till kommissionens principiella syn på att
matservering även fortsättningsvis skall vara ett krav för att servering-
stillstånd skall kunna beviljas. Detta bör dock utformas på ett annat sätt än de
nuvarande matandelskraven i LHD.
För att kunna behålla sambandet mellan matförtäring och alkoholservering utan
varken måltidstvång eller matandelskrav måste enligt regeringens uppfattning
restaurangen ha ett lämpligt avpassat kök och lagad mat skall kunna
tillhandahållas under hela serveringstiden. Det skall även framöver krävas att
gästerna erbjuds ett varierat och komplett utbud av såväl maträtter som drycker.
Höga krav skall därför fortfarande ställas på restaurangernas kapacitet för
matlagning. Köksutrustningen skall vara av sådan beskaffenhet att lagad mat i
tillräcklig omfattning kan tillredas av råvaror. Vanliga lägenhetsspisar och
mikrovågsugnar för uppvärmning av prefabricerade maträtter kan exempelvis inte
anses tillräckliga. Sammantaget gäller att lokalen skall vara godkänd för
allsidig matlagning.
Vid tillståndsprövningen skall alltid miljöförvaltningens bedömning av
lokalens livsmedelshygieniska förutsättningar inhämtas. Det är därvid viktigt
att det av miljöförvaltningens yttrande framgår om lokalen med beaktande av
köksutrustning, beredningsytor och övriga förutsättningar har kapacitet för en
allsidig matlagning.
Teatrar och konsertlokaler
En vanlig företeelse i andra länder är att publiken på teatrar och konserthus
har möjlighet att beställa en alkoholdryck i pausen. Detta har inte varit
tillåtet i Sverige, därför att servering av spritdrycker, vin eller starköl inte
får ske utan att lagad mat samtidigt tillhandahålls.
Regeringen anser liksom kommissionen att förbudet mot pausservering utan
mattvång på teatrar och i konsertlokaler inte kan anses tillräckligt
alkoholpolitiskt motiverat och föreslår därför att förbudet tas bort. Sådan
servering skall dock självklart vara tillståndspliktig. Tillståndsmyndigheten
skall i vanlig ordning pröva en sådan ansökan utifrån övriga tillståndskriterier
med undantag för kravet på matservering. Exempelvis gäller kraven på lokalens
beskaffenhet (toaletter, brandsäkerhet m.m.) och sökandens lämplighet.
Regeringen anser också att serveringstillståndet endast får omfatta vin och
starköl. Tillståndsmyndigheten kan förena tillståndet för exempelvis en
konsertlokal med föreskrift om att alkoholservering inte får ske i samband med
evenemang som vänder sig till en ungdomlig publik. Tillståndet skall
naturligtvis kunna återkallas om det missköts. Genom tillsynsverksamheten får
exempelvis kontrolleras att öl och vinserveringen endast sker i paus under
pågående föreställning. Självfallet gäller även för denna tillståndskategori
krav på att tillhandahålla alkoholfria drycker i tillräcklig omfattning.
Minibarer på hotell
Med minibar avses vanligen ett kylskåp som är uppställt i ett hotellrum för
gästernas egen service och som innehåller olika slags drycker. Utomlands är det
mycket vanligt att dessa kylskåp även innehåller alkoholdrycker. Länsstyrelserna
har ända till år 1992 avslagit alla ansökningar om tillstånd för hotell att
sälja alkoholdrycker från minibarer. Anledningen är att länsstyrelserna funnit
att detta inte går att förena med flera av bestämmelserna i nuvarande
lagstiftning.
I en dom den 21 november 1991 biföll kammarrätten i Stockholm ett överklagande
och medgav att ett hotells serveringstillstånd utvidgades till att också gälla
samtliga hotellrum. Därefter har länsstyrelserna bifallit ansökningar om
inrättande av minibarer även i andra hotell.
I praxis har således redan medgivits att alkoholdrycker säljs genom minibarer
på hotell.
Regeringen anser liksom kommissionen att alkoholservering från minibar bör
kunna tillåtas i fortsättningen men bör då klart regleras i lagstiftningen.
Alkoholservering från minibarer skall endast få bedrivas av hotell som har
serveringstillstånd. Därmed finns ett visst samband mellan alkoholservering och
mathållning. Sökandens lämplighet har också prövats. Det bör sedan ankomma på
Alkoholinspektionen att i tillämpningsföreskrifter närmare ange villkoren för
servering från minibarer på hotell.
Förslaget att tillåta minibarer förutsätter att det ingår som en naturlig del
i hotellbokningen, att gästen redan vid ankomsten får beställa minibar och
därmed erhåller en nyckel till minibaren. Det skall enligt regeringens mening
krävas ett aktivt val av hotellgästen vid incheckningen för att få tillgång till
minibar med alkoholdrycker på hotellrummet. Hotellet måste också vid
incheckningen kunna kontrollera att minibar t.ex. inte ställs till förfogande
till personer som kan antas vara underåriga.
8.6 Självservering
Regeringens förslag: Självservering av
spritdrycker, vin och starköl får enligt gällande
lag bedrivas endast efter särskilt medgivande av
tillståndsmyndigheten. Regeringen föreslår att denna
bestämmelse upphävs. Detta innebär att självservering
blir tillåten på samma villkor som annan servering.
Alkoholpolitiska kommissionens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: En stor majoritet har tillstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I 52 § LHD finns en bestämmelse om att
självservering eller självbetjäning av alkoholdrycker i princip är förbjuden, om
inte särskilt tillstånd till denna har utfärdats. Denna bestämmelse har
tillkommit för att ge möjlighet för gästen att i samband med brickservering av
mat även kunna ta med sig ett glas vin eller öl till bordet. Föreligger inget
sådant tillstånd råder självserveringsförbud. Självservering kan emellertid även
betyda att gästen "går omkring" i lokalen med alkoholdryck i handen. Detta är
förbjudet om det inte sker i en drinkbarsavdelning eller om
självserveringstillstånd har utfärdats.
Denna bestämmelse brukar ofta användas som exempel på krånglig detaljreglering
när man vill förlöjliga de nuvarande serveringsbestämmelserna. Regeringen
föreslår att nuvarande bestämmelse om särskilt medgivande för självservering
upphävs. Om eventuella problem med ordning och nykterhet uppstår i samband med
självservering så kan detta bli föremål för åtgärder i samma ordning som
beträffande annan servering.
8.7 Serveringstider
Regeringens förslag: Idag gäller att servering av
spritdrycker, vin och starköl får påbörjas klockan
12.00 och skall avslutas kl. 01.00.
Tillståndsmyndigheten får dock förordna om andra
tider för serveringens bedrivande. Regeringen
föreslår en tidigareläggning av serveringstidens
början till klockan 11.00 för att samordna denna
med normal lunchtid.
Alkoholpolitiska kommissionens förslag: Förutom att tidigarelägga
serveringstidens början till klockan 11.00 föreslår kommissionen att som senaste
sluttid skall införas klockan 03.00.
Remissinstanserna: I stort sett samtliga instanser har tillstyrkt ett tidiga-
reläggande av serveringstiden till klockan 11.00. När det gäller senaste sluttid
är dock remissutfallet mycket blandat. En del tillstyrker här kommissionens
förslag medan andra inte vill ha någon reglering alls i lagstiftningen utan vill
överlämna detta till tillståndsmyndigheten att själv besluta om. Ytterligare
andra anser att nuvarande reglering av sluttiden fungerar bra.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser att bestämmelser om
serveringstider fyller en viktig funktion genom att motverka nykterhets- och
ordningsproblem. Detta gäller inte minst omgivningarna runt restaurangerna. De
tidsgränser som i allmänhet bör gälla bör därför anges i lagstiftningen.
Tolvtiden för alkoholserveringens början är dock en bestämmelse som många har
svårt att förstå det alkoholpolitiska syftet med. Det dricks inte mycket alkohol
under lunchtid, men de som så skulle önska måste med nuvarande regel invänta
tolvslaget. Lagstiftarens ursprungliga tanke med att tillåta servering av
alkohol från klockan 12.00 var just att möjliggöra alkoholförtäring under
lunchen. Restaurangernas normala lunchtid börjar i regel klockan 11.00 och om
servering av alkohol skall vara tillåten under lunchen bör även serveringstiden
flyttas till klockan 11.00. Regeringen anser därför att en tidigareläggning av
serveringstidens början till klockan 11.00 är väl avvägd.
När det gäller sluttid anser regeringen att det inte finns någon anledning att
ändra nuvarande reglering där serveringen skall vara avslutad senast klockan
01.00. Tillståndsmyndigheten får dock förordna om andra tider för serveringens
bedrivande om detta är påkallat, dvs. det finns möjlighet att för det enskilda
fallet besluta om såväl utvidgade som mera inskränkta serveringstider.
8.8 Serveringsansvarig personal
Regeringens förslag: Vid servering av
alkoholdrycker skall antingen tillståndshavaren
eller annan särskild utsedd person övervaka att
serveringen sker i enlighet med lagens
bestämmelser och vara närvarande under hela
serveringstiden. Sådan serveringsansvarig personal
skall med hänsyn till sina egenskaper och övriga
omständigheter vara lämplig för uppgiften.
Regeringen föreslår dock att den särskilda prövningen
av föreståndare och ersättare slopas och ersätts med
ett anmälningsförfarande till tillståndsmyndigheten.
Alkoholpolitiska kommissionens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remisstanserna: En klar majoritet har tillstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Det huvudsakliga argumentet för att behålla
nuvarande system med föreståndare och ersättare är att det vid
inspektionstillfällen alltid bör finnas en person som är ansvarig för alko-
holserveringen och som skall kunna underrättas om eventuella missförhållanden i
lokalen. Detta kan dock uppnås genom att tillstånds- havaren själv åläggs att
utse serveringsansvarig personal för de fall då han själv inte är närvarande. Om
tillståndshavaren bedömts lämplig att anförtros serveringstillstånd bör han även
kunna anses lämplig att själv utse ansvarig serveringspersonal. Det ligger i
tillståndshavarens eget intresse att utse personer med sådana kvalifikationer
att de kan tillse att alkoholserveringen sker i överensstämmelse med lagens
bestämmelser. Regeringen anser därför att det särskilda godkännandet av
föreståndare och ersättare bör slopas och ersättas med att tillståndshavaren
åläggs att själv utse serveringsansvarig personal. Dessa personer skall anmälas
skriftligt till tillståndsmyndigheten och skyldighet skall också föreligga att
anmäla förändringar vid byte av personal. Alkoholservering får inte förekomma om
tillståndshavaren eller utsedd och rapporterad serveringsansvarig personal inte
är närvarande på serveringsstället.
9 Öl klass II
Regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelser
får detaljhandel med och servering av öl, dvs. s.k.
folköl, i princip endast bedrivas av den som har
meddelats särskilt tillstånd till detta och som
samtidigt säljer eller serverar mat. Regeringen
föreslår att sambandet mellan ölförsäljning och för-
säljning av matvaror respektive servering av mat
behålls, men att den särskilda tillståndsplikten för
såväl detaljhandel, servering som partihandel med öl
slopas. Åldersgränser och övriga restriktioner för
ölhanteringen behålls samtidigt som en möjlighet att
förbjuda fortsatt detaljhandel med eller servering
av öl införs i lagstiftningen.
Alkoholpolitiska kommissionens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag. Kommissionen föreslog dock att partihandel med öl även
fortsättningsvis skulle kräva tillstånd.
Remissinstanserna: En majoritet tillstyrker förslaget. Nykterhetsrörelsen och
Socialstyrelsen anser dock att öl klass II är en ungdomsdryck och inkörsport
till missbruk och att tillståndskravet därför bör vara kvar oförändrat.
Skälen för regeringens förslag: Detaljhandel med och servering av öl får idag
endast bedrivas om tillstånd har utfärdats. Tillstånd för detaljhandel får
endast meddelas den som till övervägande del säljer egentliga matvaror samt
tillverkare av öl, lättöl eller läskedrycker. 1991 uppgick det totala antalet
tillstånd för detaljhandel med öl till 12 985 stycken för hela riket.
Tillståndsprövningen sker enbart hos länsstyrelsen. De viktigaste
förutsättningarna för att få tillstånd är att lokalen är godkänd för
livsmedelshantering och att försäljningen till mer än 50 % omfattar livsmedel av
ett någorlunda brett sortiment. Någon remiss till kommunen krävs ej för dessa
ärenden. Någon uppföljning av försäljningens omfattning på olika varuslag sker
praktiskt taget aldrig. Tillsyn sker idag endast på förekommen anledning, dvs.
när klagomål angående olägenheter har inlämnats till länsstyrelsen.
Partihandel med öl är idag också tillståndspliktig. Även denna till-
ståndsprövning sker enbart hos länsstyrelsen utan remiss till kommunen. År 1991
uppgick antalet partihandelstillstånd med öl till 315 stycken för hela landet.
Prövning av ansökningar om tillstånd för servering av öl följer i stort sett
samma regler som gäller för starkare drycker, fast med lägre krav på
branschvana, lokalens utformning och matutbud. Det totala antalet serve-
ringstillstånd för öl klass II uppgick 1991 till 5.498 stycken för hela landet.
Sammantaget beräknas handläggningen av ansökningar om öl klass II uppgå till
10 % av länsstyrelsernas arbete med LHD. Därtill kommer den arbetstid som behövs
till kommunernas handläggning av ansökningar om servering av öl. Det är mycket
ovanligt att ansökningar om öltillstånd avslås om lokalen är godkänd för
försäljning eller servering av mat. De begränsade tillsynsresurserna hos
länsstyrelser, kommuner och polismyndigheter används nästan uteslutande för
kontroll av serveringar som har tillstånd för starkare drycker. Ansökningar om
tillstånd för öl klass II prövas ofta summariskt och tillsyn av hur tillståndet
sköts förekommer nästan aldrig. Mot denna bakgrund kan meningen med att behålla
tillståndsplikten för handel med och servering av öl enligt regeringens
uppfattning ifrågasättas.
Regeringen finner det förklarligt av alkoholpolitiska skäl att kommunernas och
länsstyrelsernas tillsynsverksamhet idag huvudsakligen inriktas mot servering av
spritdrycker, vin och starköl, eftersom risken för alkoholpolitiska olägenheter
här är betydligt större än när det gäller detaljhandel med och servering av öl
klass II. Regeringen kan lika litet som kommissionen finna några belägg för att
ett slopande av nuvarande tillståndsplikt för öl i sig skulle medföra ordnings-
eller nykterhetsproblem. Det finns däremot stora fördelar att vinna genom en
minskad byråkrati hos tillståndsmyndigheten.
Det viktigaste kravet i dagens lagstiftning för att erhålla ett öltillstånd är
att sökanden kan uppvisa att han är matvaruhandlare. Som sådan måste han ha en
av miljöförvaltningen godkänd livsmedelslokal. Införs en bestämmelse om att
detaljhandel med öl och ölservering endast får bedrivas av den som har en lokal
som är godkänd av miljöförvaltningen för livsmedelshantering blir det i sak
endast marginell skillnad mot idag. Ansökan om särskilt öltillstånd behöver då
inte inlämnas till länsstyrelsen/kommunen. Administrativt skulle det innebära en
inte obetydlig tidsbesparing hos tillståndsprövande myndigheter. Det blir då i
praktiken de kommunala miljöförvaltningarna, som ger tillstånd till
detaljhandelsförsäljning eller servering av öl, dvs. samma myndighet som ju ändå
skall godkänna lokalerna från livsmedelshygienisk synpunkt.
Regeringen föreslår därför att den som har en godkänd livsmedelslokal enligt
bestämmelser som meddelats med stöd av 22 § tredje stycket livsmedelslagen även
får rätt att bedriva detaljhandel med eller servering av öl klass II. I
alkohollagen införs dessutom en bestämmelse om att detaljhandel med eller
servering av öl endast får bedrivas om försäljning eller servering av matvaror
också sker i lokalen. Nuvarande bestämmelser om att servering eller försäljning
av öl inte får ske till personer som kan antas inte ha fyllt 18 år eller är
märkbart påverkade av alkohol eller annat berusningsmedel behålls. Om sålunda
tillståndskravet vid försäljning eller servering direkt till konsumenter upphör
saknas det enligt regeringens mening skäl att behålla ett krav på särskilt
tillstånd för partihandel med öl klass II.
De föreslagna ändringarna innebär troligen att öl kommer att kunna säljas och
serveras i en del andra sammanhang än vad som är tillåtet för närvarande.
Emellertid är ölförsäljningen redan idag utspridd, t.ex. finns öl på många
bensinstationer och kvällsöppna närlivsbutiker. Den som vill köpa öl har
knappast några större svårigheter att hitta inköpsställen. Även med en marginell
ökning av antalet försäljningsställen för öl torde en utbyggd tillsynsverksamhet
i och med kommunaliseringen och de särskilda sanktionsbestämmelserna som införs
ge förutsättningar för en totalt sett bättre kontroll av ölhanteringen än vad
som är fallet idag. Om t.ex. öl säljs till underåriga blir det möjligt att genom
en administrativ sanktion förbjuda verksamheten under en viss tid. Dessutom kan
den föreslagna straffbestämmelsen i 10 kap. 7 § alkohollagen bli tillämplig.
10 Tillsyn
Regeringens förslag: De ovan föreslagna
förenklingarna och lättnaderna i tillståndsgivningen
måste kombineras med en utökad kontroll av restau-
rangerna för att samhället skall kunna ingripa mot
eventuella missförhållanden vid alkoholserveringen.
Den direkta restaurangtillsynen skall skötas av
kommunerna. Länsstyrelsen sköter den regionala
tillsynen som innefattar tillsyn över kommunernas
verksamhet och ansvaret för den regionala
uppföljningen. Alkoholinspektionen övertar
Socialstyrelsens nuvarande roll och skall utöva
den centrala tillsynen över lagens tillämpning.
Regeringen betonar värdet av en väl fungerande
tillsyn och att särskilda resurser behöver avsättas
för tillsynen.
Alkoholpolitiska kommissionens förslag: Överensstämmer i huvudsakmed regeringens
förslag bortsett från, som tidigare har nämnts under 8.2, att kommissionen
föreslår att länsstyrelserna skall ha hand om de administrativa ingripandena.
Remissinstanserna: Flera instanser kommenterar här främst rollfördelningen
mellan kommunerna och länsstyrelsen och det är svårare att hitta egentliga
tillstyrkanden eller avstyrkanden. En viss oklarhet över vilken roll som
kommissionen tillskriver länsstyrelsen avspeglas generellt i instansernas svar.
Det görs flera påpekanden om att länsstyrelserna bör ha ett övergripande ansvar.
Några instanser förespråkar även att kommunerna endast bör ansvara för den yttre
tillsynen. Förutsättningen att det finns resurser för tillsyn är också något som
flera instanser understryker som viktig.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare nämnts skall Alkoholinspektionen
bli central tillsynsmyndighet när det gäller alkohollagen och får således det
nationella ansvaret för tillsynen över det nya regelverkets tillämpning.
Socialstyrelsens nuvarande uppgifter på området övertas således av
Alkoholinspektionen. Regional tillsyn skall utövas av länsstyrelserna och den
lokala tillsynen av kommunerna. Alkoholinspektionens uppgifter som central
tillsynsmyndighet beskrivs i avsnitt 7.1 och tas därför inte upp här.
Huvudansvaret för den regionala och lokala tillsynen ligger sedan lång tid
tillbaka hos länsstyrelserna, som dessutom varit de enda som disponerat över
administrativa sanktioner. Deras arbete har dock alltmer kommit att inriktas på
tillståndsprövning och att avslöja ekonomiska oegentligheter. Fältverksamheten i
syfte att motverka alkoholpolitiska missförhållanden har fått en allt mindre
framträdande roll. Antalet serveringsställen har nämligen ökat så kraftigt att
det i praktiken har blivit omöjligt för länsstyrelserna att upprätthålla en
regelbunden inspektionsverksamhet av betydelse.
Det är närmast en självklarhet att länsstyrelserna med 35 alkoholhandläggare
inte gärna med godtagbart resultat kan klara av att inspektera landets ca 8 000
serveringsställen. Därutöver har de tillsynsskyldighet över ca 200
trafikserveringstillstånd, ca 6 000 serveringstillstånd för öl klass II samt ca
13 000 detaljhandelstillstånd för öl klass II. Lagstiftarnas intentioner genom
åren att förstärka tillsynen har således hindrats av att arbetet med
tillståndsansökningar ökat och tagit en allt större del av länsstyrelsernas
resurser i anspråk. Följden har blivit att det skett en gradvis förskjutning mot
mer tillståndsprövning och mindre tillsyn.
Övervakning av nykterhet och ordning är normalt i första hand en kommunal
angelägenhet, vilket bl.a. framgår av 11 § socialtjänstlagen. I kommunerna finns
också vid sidan av polisens insatser personella resurser för detta ändamål och
dessutom en betydande lokalkännedom. Ges kommunerna huvudansvaret för den
direkta restaurangkontrollen kan denna uppgift naturligt knyta an till
socialtjänstens uppsökande verksamhet. Kommunens motivation för tillsyn av
restaurangerna bör öka vid en kommunalisering av tillståndsgivningen. Möjlighet
finns också att ge kommunerna rätt att ta ut tillsynsavgifter för de kostsamma
restauranginspektionerna som ofta måste utföras på obekväm arbetstid.
Regeringen vill understryka att en kraftfull och väl fungerande tillsyn av
tillräcklig omfattning är en förutsättning för flera av de förslag till
ändringar och förenklingar av lagstiftningen som läggs fram i propositionen.
Enligt regeringens uppfattning bör kommunerna som tillståndsmyndighet ha
huvudansvaret för den omedelbara tillsynen av restaurangverksamheten medan
länsstyrelsens uppgift mer bör bli att övervaka och stödja kommunernas
verksamhet. Detta bör ske både i form av råd och annan vägledning och i form av
kontroll av hur en kommun handlägger enskilda ärenden, inbegripet möjligheten
att vid anledning inspektera serveringsställen som kommunen lämnat tillstånd
till. Detta hindrar heller inte att länsstyrelsen i rollen som regional
samordnare av olika statliga och kommunala tillsynsmyndigheter gentemot
restaurangbranschen också bedriver direkttillsyn av restaurangverksamheten.
Några särskilda tvångsbefogenheter för länsstyrelsen gentemot kommunerna är dock
enligt regeringens uppfattning inte mera motiverade på detta område än på t.ex.
socialtjänstområdet. Länsstyrelserna skall inom såväl socialtjänstområdet som
när det gäller serveringstillstånd följa den kommunala tillämpningen, ge råd och
stöd åt kommunerna samt se till att de fullgör sin uppgift på ett ändamålsenligt
sätt. Länsstyrelserna skall, som statens företrädare i länet, föra ut
statsmakternas politik och följa upp att den får genomslag i länet.
Även om länsstyrelsen saknar direkta maktmedel förutsätter regeringen att
länsstyrelsen i kraft av sin fackkompetens och bredare kunskap om
lagstiftningens syfte och tillämpning har goda möjligheter att som till-
synsmyndighet påverka en kommunal praxis som inte ligger i linje med
lagstiftningens intentioner. Den rollfördelning mellan länsstyrelse och kommun
som regeringen här föreslår överensstämmer också med vad som i allmänhet gäller
på andra rättsområden och med intentionerna i länsstyrelsereformen.
Länsstyrelsens roll på serveringsområdet blir således att dels övervaka och
stödja kommunernas verksamhet, dels att på det regionala planet följa upp
alkoholhanteringen och den verksamhet som bedrivs med stöd av alkohollagen. Det
finns ett klart samband mellan den regionala tillsynen och uppföljningen.
Tillsynen lokalt ger ofta information som ger anledning till en mer systematisk
uppföljning regionalt. Den systematiska uppföljningen kan i sin tur ge anledning
till inspektion av enskilda ärenden.
Länsstyrelsen i Stockholms län har som en följd av olika uppgifter om
ekonomisk brottslighet, svart arbetskraft, olaga diskriminering och annan
kriminell verksamhet inom restaurangbranschen tillsammans med polisen i länet
tagit initiativ till vad man kallar Operation Krogsanering. Grund-idén är att
inom ramen för befintliga resurser samordna flera såväl statliga som kommunala
myndigheters tillsynsarbete gentemot restaurangbranschen, som t.ex.
länsstyrelsen, polisen, skattemyndigheten, kronofogdemyndigheten,
yrkesinspektionen, brandförsvaret, miljöförvaltningen, socialförvaltningen,
tullen, länsarbetsnämnden etc. Denna typ av samordnad tillsynsverksamhet har
visat sig vara mycket effektiv. Regeringen har därför uppdragit åt samtliga
länsstyrelser att på det regionala planet samordna sådana insatser.
Länsstyrelserna bör enligt regeringens uppfattning även fortsättningsvis
prioritera denna typ av samordnand regional tillsynsverksamhet.
När det gäller beslut om olika administrativa ingripanden så blir det kommunen
som i fortsättningen blir den myndighet som skall svara för sådana. Det kan
ibland uppstå sådana missförhållanden i en restaurangverksamhet att det är
angeläget att snabbt ingripa med en kraftigt verkande sanktion. Ett omedelbart
återkallande av ett tillstånd kan vara befogat både när en serveringsrörelse har
vållat allvarliga alkoholpolitiska olägenheter och när omfattande ekonomiska
oegentligheter har konstaterats. Regeringen vill här uppmärksamma kommunerna på
vikten av att när man ser över sina delegationsbestämmelser vad gäller beslut i
serveringsärenden enligt den nya alkohollagen också möjliggör beslut enligt 6
kap 36 § i kommunallagen.
Regeringen anser också att det är viktigt att ta till vara den erfarenhet och
kompetens som under lång tid har byggts upp hos länsstyrelserna. Därför föreslås
att särskilda regler skall gälla under en övergångstid innan kommunerna ges det
fulla ansvaret för tillståndsgivningen. Under 1995 föreslås att länsstyrelserna
efter hörande av kommunen fullgör kommunernas uppgifter. Under 1996 och 1997
skall länsstyrelserna yttra sig i alla ärenden om permanenta serveringstillstånd
och i ärenden om återkallelse m.m. av tillstånd. Länsstyrelserna bör under denna
tid även utöva en intensifierad tillsyn så att kommunerna ges erforderligt stöd
fram till dess de byggt upp tillräcklig erfarenhet på området.
Med tanke på EES-avtalet och ett eventuellt framtida medlemskap i EU och de
förändringar av alkoholpolitiken som detta föranleder är det också viktigt att
förändringarna på serveringsområdet noga följs och utvärderas. Länsstyrelserna
får här en viktig uppgift under de närmaste åren. Länsstyrelsernas uppföljning
bör inriktas på den nya alkohollagens funktion och effekter inom länet med
avseende på dels själva alkoholförsäljningen och frågor som hänger samman
därmed, dels antalet serverings- och andra försäljningsställen liksom karaktären
på dessa. Länsstyrelsen bör systematisera, sammanställa och analysera
information från den regionala tillsynen som i sin tur kan utgöra grund för den
nya Alkoholinspektionens nationella uppföljning och utvärdering av alkohollagens
funktion och tillämpning.
11 Register
Regeringens förslag: I samband med dels
avvecklandet av tillverknings- och
partihandelsmonopolen dels kommunaliseringen av
serveringstillstånden ställs krav på att den nya
centrala alkoholmyndigheten kan utöva en effektiv
tillsyn inom alla led i alkoholhanteringen.
Myndigheten måste också redan i samband med pröv-
ningen av ansökningar om tillstånd enligt lagen ges
möjlighet att kontrollera den sökandes vandel. Mot
bakgrund härav skall hos Alkoholinspektionen
inrättas ett centralt register, där uppgifter skall
registreras om bl.a. dem som söker tillstånd enligt
lagen.
Förslaget i departementspromemorian: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte berört förslaget i
departementspromemorian att inrätta ett centralt tillståndsregister. Da-
tainspektionen har dock framhållit bl.a. att särskild försiktighet är påkallad
vid bl.a. registrering av brottsuppgifter.
Skälen för regeringens förslag: Av tidigare avsnitt har framgått att ett av de
mest verkningsfulla medlen i den svenska alkoholpolitiken har varit
alkoholmonopolen däribland tillverknings- och partihandelsmonopolet. Avveck-
lingen av dessa monopol och införandet av en ordning där flera tillverkare,
importörer och partihandlare skall ges möjlighet att konkurrera på lika villkor
ställer krav på dels att tillståndsmyndigheten ges möjlighet att rätt bedöma en
sökandes förutsättningar att handha den socialt ansvarsfulla uppgiften att
hantera alkoholdrycker, dels en effektiv och verkningsfull tillsyn. Vid
tillståndsprövningen måste Alkoholinspektionen ha tillgång till uppgifter om den
sökandes personliga och ekonomiska förhållanden i vid mening för att kunna göra
en korrekt lämplighetsprövning. Likaså måste inspektionen fortlöpande kunna
kontrollera att tillståndshavarna följer de för tillstånden gällande
bestämmelserna i lagen och att deras agerande i näringsverksamheten inte är
sådant att grund för omprövning av lämnat tillstånd föreligger. Vidare skall
inspektionen ta över Socialstyrelsens samlade tillsynsansvar på alkoholområdet
vilket kräver en bred informationsbas i den uppföljande, rådgivande och
vägledande verksamheten. Alkoholinspektionens informationssystem skall omfatta
samtliga tillståndshavare enligt alkohollagen, dvs. oavsett om tillståndet har
meddelats av Alkoholinspektionen eller av en kommun. I den s.k.
riktlinjepropositionen (prop.1993/94:136 s.20) framhölls också att alla
ekonomiska aktörer inom alkoholområdet skulle åläggas att lämna uppgifter om
tillverkning och försäljning till den nya myndigheten, som skulle få i uppgift
att följa utvecklingen inom alla led i alkoholhanteringen. Genom ett heltäckande
informationssystem skulle den nya myndigheten ha möjlighet till effektiv tillsyn
och kontroll.
Ett tillståndsregister bör därför föras hos den nya centrala tillstånds- och
tillsynsmyndigheten. Med hänsyn till att registret för sin funktion måste
innehålla även vissa känsliga personuppgifter bör den grundläggande regleringen
tas in i själva alkohollagen. Registret skall få användas för handläggning av
ärenden om tillstånd hos myndigheten samt för tillsyn över de näringsidkare som
fått tillstånd av myndigheten. Registret skall vidare få användas för
tillsynsmyndigheternas allmänna tillsyn enligt lagen, för uppföljning och
utvärdering av det nya regelsystemet samt för framställning av statistik
beträffande ärenden enligt lagen.
Registret skall innehålla uppgifter om den som har tillstånd enligt lagen, den
som har haft tillstånd enligt lagen, den som ansöker om tillstånd enligt lagen
samt den som har ansökt om tillstånd enligt lagen. Beträffande dem som inte har
någon tillståndsansökan under prövning eller något löpande tillstånd kan
uppgifterna begränsas kraftigt. I andra fall bör registret kunna innehålla bl.a.
personuppgifter, vissa uppgifter om brott, restförda skatter och avgifter samt
närmare uppgifter om tillståndet, lämnade villkor och om tillsynsförrättningar
som ägt rum enligt lagen. Uppgifter till registret skall kunna hämtas från bl.a.
polis- och kronofogdemyndighet. Utlämnande av uppgifter skall också kunna ske i
viss utsträckning i särskilt angivna fall till polis- och skattemyndighet. Upp-
gifter skall också kunna lämnas ut till kommun eller länsstyrelse i den mån upp-
gifterna är av betydelse för dessa organs tillståndsprövning eller tillsyn. I
reglerna om registret bör vidare tas in bestämmelser om gallring av registerin-
formation efter viss tid efter det att uppgiften registrerats och om undantag
härifrån. Vidare bör föreskrivas att tillståndshavare och sökande skall lämnas
information om registret och om registrerade förhållanden.
12 Överklagande m.m.
Regeringens förslag: I och med att
tillståndsgivningen kommunaliseras skall första
överklagningsinstans bli länsrätten i stället för som
nu kammarrätten. Prövningstillstånd skall krävas vid
överklagande till kammarrätten. Bestämmelsen om
prövningstillstånd skall dock träda i kraft först
efter det att den nya lagen tillämpats under tre
års tid.
Alkoholpolitiska kommissionens förslag: Förutom att länsrätten föreslås bli
första instans föreslår kommissionen också att närboende skall ha rätt att
överklaga ett beslut om serveringstillstånd. Länsstyrelsen ges också rätt att
överklaga kommunens tillståndsbeslut.
Remissinstanserna: Av dem som yttrat sig i frågan har flera instanser olika
åsikter om länsstyrelserna och de boendes besvärsrätt. Ett antal remissinstanser
avstyrker länsstyrelsernas besvärsrätt. Den huvudsakliga motiveringen är att en
besvärsrätt för länsstyrelserna är överflödig då länsstyrelserna kan utöva
tillsyn. Däremot är de flesta instanser, som kommenterat förslaget, positiva
till att de boende får besvärsrätt.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande regler kan samtliga beslut av
länsstyrelsen överklagas till kammarrätten. I det fall ett beslut om avslag
grundar sig på ett s.k. kommunalt veto föreligger dock lagligt hinder för
bifall. Detta binder då både länsstyrelsen och den domstol dit ett sådant beslut
överklagas. Domstolsprövningen innebär därför i sådant fall inte en reell
sakprövning. Detta är otillfredsställande från rättsäkerhetssynpunkt. Enskilda
skall ha laglig möjlighet att överklaga beslut för att få felaktiga eller
ogrundade beslut ändrade. Regeringen har därför föreslagit (se avsnitt 8.3) att
det kommunala vetot avskaffas och ersätts med regler om överklagande av
kommunens beslut i vanlig ordning.
En följd av denna regeländring blir att det kommer att ställas betydligt
större krav på kommunerna att skaffa tillräckligt underlag för att kunna
motivera sina beslut i varje enskilt ärende. Det gäller inte bara eventuella
anmärkningar mot sökanden som person utan också kommunens allmänna synpunkter på
den tilltänkta verksamheten.
Regeringen föreslår att länsrätten blir första överklagningsinstans. Alla
ärenden enligt alkohollagen bör således följa den för förvaltningsärenden
normala instansordningen. Regler om prövningstillstånd bör införas vid
överklagande till kammarrätten i enlighet med den ordning som numera
eftersträvas, jämför prop.1993/94:133, bet.1993/94:JuU24, rskr.1993/94:319 och
prop.1994/95:27. Rätten att överklaga länsrättens beslut till kammarrätt bör
dock vara oinskränkt till dess en vägledande rättspraxis har utvecklats på
området. Detta är angeläget inte minst mot bakgrund av bl.a. att det tidigare
kommunala vetot hindrat en fullständig förvaltningsrättslig överprövning av ett
avslagsbeslut på en ansökan om serveringstillstånd och att Alkoholinspektionens
prövning inte har någon motsvarighet i gällande rätt. Bestämmelsen om
prövningstillstånd skall därför träda i kraft först den 1 januari 1998.
Regeringen anser dock inte att länsstyrelsen skall ges rätt att överklaga
beslut enligt alkohollagen. Det ter sig varken logiskt eller lämpligt att
överflytta beslutsfunktionen, och därmed ansvaret för att ta tillvara allmänna
intressen, till kommunerna samtidigt som staten genom länsstyrelsen förbehåller
sig rätt att uppträda som kommunens motpart för att bevaka samma allmänna
intresse. Inom ramen för den generella tillsynen ankommer det på länsstyrelsen
att rapportera om utvecklingen på området och påtala brister till såväl den
centrala som den lokala nivån, vilket borde vara tillräckligt för att garantera
att lagstiftningens intentioner följs.
Beträffande närboendes rätt att överklaga anser regeringen inte heller att det
är lämpligt att införa en sådan särreglering i alkohollagen. Av allmänna regler
om överklagande av förvaltningsbeslut följer att den som direkt berörs av ett
beslut har rätt att överklaga detta. Det är därför inte uteslutet att t.ex.
grannar till en restaurang skulle anses ha rätt att överklaga ett beslut om
tillstånd till alkoholservering redan enligt gällande rätt. Det får bli en fråga
för rättspraxis att klargöra när så kan vara fallet.
13 Avgifter
Regeringens förslag: Alkoholinspektionens
verksamhet skall finansieras genom att
myndigheten tar betalt för de tjänster den till-
handahåller. Avgiften skall tas ut dels som en
ansökningsavgift, dels som en löpande
tillsynsavgift. Tillsammans skall dessa två av-
gifter täcka självkostnaden för tillstånds- och
tillsynsverksamheten. Även kommunerna ges rätt att
ta ut avgifter för kostnaderna för sin till-
ståndsprövning och tillsyn när det gäller
serveringstillstånden.
Förslaget i departementspromemorian: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De som tagit upp frågan har alla tillstyrkt principen om
att Alkoholinspektionen och kommunerna får ta ut avgifter som täcker kostnaderna
för verksamheten.
Skälen för regeringens förslag: Redan i riktlinjepropositionen föreslogs att
verksamheten vid den nya myndigheten skall finansieras genom ett avgiftssystem
som utgår från principen om full kostnadstäckning. Avgifterna skall täcka
myndighetens kostnader för de arbetsinsatser som krävs för att utreda och bedöma
de verksamheter för vilka tillstånd söks samt efterföljande tillsyn och kontroll
av verksamheten. Riksdagen har godkänt denna princip för den nya myndigheten.
I principen om full kostnadstäckning ligger också att en avgift inte får
överstiga myndighetens kostnader för verksamheten i fråga. Avgiften skall därför
tas ut dels i form av en ansökningsavgift, dels som en tillsynsavgift. Betalning
av ansökningsavgift utgör en förutsättning för att en ansökan skall få
behandlas. Ansökningsavgiften bör utformas så att den täcker de självkostnader
som verket har i samband med beredningen av ett normalt tillståndsärende.
Avgiften återbetalas inte vid avslag. En ansökan som avslås drar som regel lika
stor handläggningskostnad som ett bifallsbeslut.
Ansökningsavgiften kompletteras sedan med en årlig tillsynsavgift som skall
täcka kostnaderna för den tillsyn som utövas. Här bör även inräknas den kostnad
som länsstyrelserna kan ha när det gäller att bistå inspektionen i tillsynen.
Avgiften för tillsynen föreslås bli kopplad dels till den mängd alkohol som
tillståndshavaren hanterar, dels till antalet tillverknings- och/eller
försäljningsställen som tillståndshavaren disponerar. Ju mer alkohol en
tillståndshavare hanterar och ju fler lager- och försäljningsställen som han
disponerar desto mer omfattande kontroll krävs.
Regeringen skall fastställa avgifternas storlek. Förslag till konstruktion av
avgiftssystem och avgiftsberäkning skall tas fram av den organisationskommitté
som tillsatts av regeringen för att förbereda inrättandet av den nya
myndigheten.
När det gäller kommunernas hantering av serverings- tillstånden bör enligt
regeringens uppfattning också kommunerna beredas möjlighet att ta ut avgifter
dels för arbetet med en ansökan om serveringstillstånd dels för tillsynsarbetet.
Kommunernas möjligheter att ta ut ansöknings- och tillsynsavgifter måste
naturligtvis också grunda sig på en självkostnadsprincip. Grunderna för
avgiftsuttaget bör bestämmas av kommunfullmäktige. De avgifter som tas ut bör
beräknas efter någon form av schablon och uppdelning på olika avgiftsklasser.
14 Kostnader
Som nämnts ovan skall verksamheten vid Alkoholinspektionen finansieras genom
avgifter. Avgifterna skall bestämmas genom en schablonmässig beräkning av
kostnaderna för handläggningen av de olika tillståndsärenden som kan komma
ifråga samt efterföljande tillsyn och kontroll av verksamheten. Det här är dock
intäkter som kommer att finnas tillgängliga först sedan myndigheten etablerats
och verksamheten ordentligt är igång. Initialt under det första verksamhetsåret
har riksdagen därför beslutat (prop. 1993/94:150 bil. 5, bet. 1993/94:FiU20,
rskr. 1993/94:454) att anvisa särskilda medel för etablerandet av myndigheten
till dess verksamheten är i full gång. Under anslaget E 4 Alkohol- och
drogpolitiska åtgärder finns därför reserverat medel för den nya myndighetens
initiala behov under budgetåret 1994/95.
Under samma anslag finns också reserverat medel för vissa utbildnings- och
informationsinsatser med anledning den föreslagna kommunaliseringen av
hanteringen av serveringstillstånden. I samråd med Svenska Kommunförbundet bör
en sådan utbildnings- och informationsinsats utformas och genomföras under 1995.
Som framgår av avsnitt 5.2 är Socialstyrelsen idag tillstånds- och till-
synsmyndighet för ärenden enligt LTD. Inom ramen för tillsynsverksamheten ingår
bl.a. inspektionsbesök hos dem som har tillstånd att tillverka alkoholdrycker
samt granskning av försäljningsrapporter.
Allmänna råd och annat informationsmaterial samt konferenser och
utvecklingsinsatser riktade till kommunernas och länsstyrelsernas alko-
holhandlägare är också en viktig del i dagens tillsyns- och uppföljningsarbete.
En annan viktig uppgift för Socialstyrelsen i det sammanhanget är att samla in
och gör sammanställningar av olika statistiska material som ger en bild över
alkoholförsäljningens omfattning och utveckling.
I samband med att Alkoholinspektionen inrättas förs dessa uppgifter över från
Socialstyrelsen till den nya myndigheten.
Av medel som riksdagen beslutat om för Socialstyrelsens verksamhet för
budgetåret 1994/95 (prop. 1993/94:100 bil 6, bet. 1993/94:SoU20, rskr.
1993/94:248) står enligt regleringsbrev för budgetåret 1994/95 1 000 000 kr
till regeringens disposition i avvaktan på riksdagens beslut om de närmare
arbetsuppgifterna för och finansieringen av den nya alkoholmyndigheten. Medlen
avser kostnader för personal, statistikfrågorna samt kurser och konferenser.
Dessa medel bör föras över till Alkoholinspektionen.
Särskilda medel skall också beräknas för länsstyrelsens arbete med tillsynen.
Beloppet skall tillgodoföras ramanslaget för länsstyrelserna. Utfallet får
närmare följas upp i efterhand.
15 Ikraftträdande
Den nya alkohollagen träder ikraft den 1 januari 1995 då den nuvarande lagen
(1977:292) om tillverkning av drycker, m.m. (LTD) och lagen (1977:293) om handel
med drycker (LHD) upphör att gälla. Tillstånd som har meddelats före
ikraftträdandet skall gälla som tillstånd enligt den nya lagen.
Detta innebär att nu gällande serveringstillstånd efter den 1 januari 1995
skall ses som tillstånd enligt den nya lagen. Motsvarande gäller för
tillverkningstillstånd som meddelats med stöd av LTD.
Systembolaget AB:s och V&S Vin & Sprit AB:s rätt enligt LTD och LHD skall
också gälla som tillstånd enligt den nya lagen intill dess nytt tillstånd
erhållits. Den rätt för Systembolaget som avses är bolagets möjlighet att sälja
till restauranger innan ansökan om partihandelstillstånd för denna verksamhet
har hunnit behandlas av Alkoholinspektionen. Den rätt för V&S Vin & Sprit som
avses är bolagets import-, export och tillverkningsrätt.
Import-, export-, tillverknings- och partihandelsmonopolen upphör formellt vid
årsskiftet. Det kommer dock att dröja en tid innan Alkoholinspektionen, som kan
börja sin verksamhet tidigast vid årsskiftet, hinner behandla och bevilja nya
tillstånd. Under en övergångstid förutsätts därför att V&S Vin & Sprit AB
fortsätter att importera och till Systembolaget tillhandahålla efterfrågat
sortiment.
De konkurrensfördelar som kan uppstå för nämnda bolag är svåra att undvika i
det inledande skedet.
V&S Vin & Sprit AB och de svenska vintillverkarna har dock inte idag någon
rätt enligt LHD att sälja sina varor direkt till restauranger eller andra
serveringsställen. För att något begränsa konkurrensfördelarna för dessa vid
ikraftträdandet av den nya lagen föreskrivs att den som har serveringstillstånd
är skyldig att köpa alla spritdrycker, allt vin och allt utländskt starköl
antingen av Systembolaget eller av den som meddelats tillverknings- eller
partihandelstillstånd av Alkoholinspektionen. V&S Vin & Sprit AB och de svenska
vintillverkarna kan således inte med stöd av de gamla rättigheterna eller
tillstånden idka försäljning till innehavare av serveringstillstånd.
Kommunerna måste också ges skäligt rådrum att förbereda sig inför uppgiften
som ansvarig myndighet för ärenden gällande serveringstillstånd. Under år 1995
skall därför länsstyrelsen fullgöra kommunens uppgifter enligt den nya lagen
bortsett från kommunernas tillsynsfunktioner. Det kommunala vetot upphör dock
från och med ikraftträdandet av den nya lagen. Under 1995 får därför inte
länsstyrelsen bifalla en ansökan om permanent serveringstillstånd innan kommunen
har yttrat sig.
Under 1996 och 1997 skall kommunerna inhämta länsstyrelsernas yttrande innan
beslut fattas när det gäller ansökningar om permanenta serveringstillstånd eller
återkallelser av sådana tillstånd. Denna övergångsprocedur är motiverad av att
det särskilt i mindre kommuner kan krävas ytterligare någon anpassningstid för
att hinna bygga upp erforderlig kompetens för handläggning av mer komplicerade
ärenden enligt lagen. Det är också angeläget att den erfarenhet som under lång
tid byggts upp hos länsstyrelserna tas till vara i utvecklingsprocessen hos
kommunerna. Länsstyrelserna bör därför också under övergångstiden genom en in-
tensifierad tillsyn ge kommunerna det stöd som erfordras till dess kommunerna
byggt upp sin egen kompetens. Länsstyrelserna bör också under den här perioden
noga följa utvecklingen, utvärdera kommunernas verksamhet och till
Alkoholinspektionen rapportera om utvecklingen och eventuella behov av
lagändringar eller andra åtgärder.
16 Följdändringar i annan lagstiftning
Hänvisningar till det i LTD och LHD omnämnda partihandelsbolaget förekommer i
olika lagar, t.ex. i lagen (1961:1819) om försäljning av teknisk sprit m.m.
(LFT) och i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.
Konsekvensändringar måste göras i dessa lagar till följd av att begreppet
partihandelsbolaget nu utmönstras ur alkohollagstiftningen.
De rättigheter som tidigare tillkommit partihandelsbolaget i ovan nämnda lagar
tillkommer nu i stället dem som har tillstånd till hantering av alkoholdrycker
efter beslut av Alkoholinspektionen eller i förekommande fall Läkemedelsverket.
Angående den närmare regleringen hänvisas till författningskommentaren.
I avsnitt 5.7 har redogjorts för nuvarande ordning vad gäller handel med
teknisk sprit m.m., dvs. sådan sprit som är avsedd att användas för tekniska,
industriella m.fl. ändamål. Till teknisk sprit räknas också enligt den
tillämpliga lagen (LFT) spritdrycker, vin och starköl som är avsedda att
användas för sådana ändamål. Det kan vara fråga om användning av t.ex.
spritdrycker vid livsmedelsframställning eller vid tillverkning av tobak.
Läkemedelsverket är tillstånds- och tillsynsmyndighet enligt LFT.
Även om bestämmelserna i LFT inte har medfört några större problem i den
praktiska tillämpningen, så har vid flera tillfällen framförts önskemål om en
modernisering och omarbetning av lagtexten som i stora delar är föråldrad och
osystematiserad. En omarbetning av lagen är emellertid inte påkallad på grund av
EES-avtalet. Detta har sin grund i att partihandelsbolaget inte har givits någon
monopolställning i LFT. Det är emellertid av rent praktiska skäl nödvändigt att
utmönstra begreppet även ur LFT.
Det är önskvärt att en mer omfattande översyn av LFT kan ske inom en snar
framtid, inte minst för att uppnå en modernisering av språket i lagen. Denna
översyn är emellertid en stor uppgift som inte har kunnat rymmas inom den tid
som har stått till buds för att anpassa den svenska alkohollagstiftningen till
EES-avtalet. Förutom de rena följdändringar som har gjorts i lagen i samband med
den allmänna utmönstringen av begreppet partihandelsbolaget, har innehållet i
lagen därför endast justerats i sak dels vad gäller spritdrycker, vin och
starköl avsedda för tekniska ändamål, dels vad gäller Läkemedelsverkets rätt
enligt lagen att ta ut kontrollavgifter. Övervägande skäl talar för att den nya
alkoholmyndigheten har tillstånds- och tillsynsfunktionerna över all partihandel
med spritdrycker, vin och starköl, således även i de fall sådana drycker är
avsedda att användas för tekniska m.fl. ändamål. Läkemedelsverket skall således
inte längre ge tillstånd till införsel, inköp och försäljning av alkoholdrycker
i dessa sammanhang. För att undvika att en och samma tillståndshavare får betala
tillsyns- eller kontrollavgift dels till den nya alkoholmyndigheten, dels till
Läkemedelsverket har vidare den ändringen gjorts att verket inte längre får ta
ut kontrollavgift av den som har meddelats tillstånd till tillverkning av sprit.
I samband härmed har emellertid införts möjlighet för verket att ta ut
kontrollavgift, förutom av dem som lämnats tillstånd till införsel av bl.a.
teknisk sprit, även av dem som lämnats tillstånd till inköp eller försäljning av
sådan vara. Angående den närmare lagtekniska utformningen av förändringarna
hänvisas till författningskommentaren.
17 Författningskommentar
17.1 Förslaget till Alkohollag
1 kap. Inledande bestämmelser
1 §
I paragrafens första stycke anges lagens tillämpningsområde. Lagen reglerar
tillverkning av och handel med alkoholdrycker. Lagen reglerar vidare
tillverkning av sprit. Begreppen sprit och alkoholdrycker definieras i 2 §
respektive 3 §.
Alkohollagen utgör redaktionellt och innehållsmässigt i stora delar en
sammanslagning av lagen (1977:292) om tillverkning av drycker, m.m. - LTD och
lagen (1977:293) om handel med drycker - LHD. En skillnad gentemot sist nämnda
lagar är dock att den nya lagen inte reglerar tillverkning av och handel med
alkoholfria drycker.
Sprit används, förutom för tillverkning av främst spritdrycker, även för en
rad mycket skiftande ändamål inom industrin, hälsovården samt undervisnings- och
forskningsverksamheten etc. Regler om användning av sprit i dessa sammanhang
finns i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m. - LFT. I andra
stycket har därför tagits in en hänvisning till den lagen.
I tredje stycket erinras om att det finns ytterligare föreskrifter om
marknadsföring av alkoholdrycker i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker.
2 §
Alkoholhalten uttrycks genomgående i alkohollagen i volymprocent i stället för
som i LTD och LHD omväxlande i vikt- och volymprocent. 2,25 volymprocent
motsvarar i alkoholstyrka 1,8 viktprocent. I sak ändras inte den nedre
alkoholgränsen för sprit. Definitionen av sprit överensstämmer också i sak med
den som finns i 1 § LTD.
I andra stycket har införts en definition av begreppet mäsk, vilket begrepp
används i 10 kap. 1 § och 11 kap. 1 §.
Av tredje stycket framgår att med alkohol avses etylalkohol (etanol).
3 §
Paragrafen innehåller definitionen av begreppet alkoholdrycker. För att en dryck
skall falla under lagen skall den innehålla mer än 2,25 volym-procent alkohol.
Drycker vars alkoholhalt överstiger 2,25 volymprocent delas av praktiska och
alkoholpolitiska skäl in i de väl kända begreppen spritdrycker, vin, starköl och
öl.
4 §
Enligt alkohollagen är spritdryck en alkoholdryck som innehåller sprit. Det bör
uppmärksammas att definitionen inte överensstämmer med den som används i EG:s
livsmedelslagstiftning, jämför Livsmedelsverkets kungörelse (SLV FS 1993:39) med
föreskrifter och allmänna råd om spritdrycker. Begreppet spritdryck i
alkohollagens mening är betydligt vidare än motsvarande begrepp i EG-rätten.
Definitionen i alkohollagen är dock motiverad av alkoholpolitiska och inte
jordbrukspolitiska skäl. Den kan inte uppfattas som innehållande något tekniskt
handelshinder.
5 §
Vin är i den nya lagen ett samlingsbegrepp för alla drycker vars alkoholhalt
överstiger 2,25 men inte 22 volymprocent, och som inte heller är spritdrycker,
starköl eller öl enligt 4 eller 6 §§. Till vin hänförs främst drycker som är
framställda genom jäsning av druvor eller druvmust (druvvin). Vidare hänförs hit
vin från bär, frukt och rabarber m.m. (fruktvin) men även cider, madeira,
portvin, sherry och vermut. Uppräkningen är inte avsedd att vara uttömmande.
Förskuret vin, dvs. vin som tillsatts sprit, är såvida alkoholhalten överstiger
22 volymprocent att anse som spritdryck.
I 3 § tredje stycket LTD görs åtskillnad mellan lättvin och starkvin.
Begreppen har inte längre någon betydelse i legala sammanhang eftersom
dryckesskatten numera är kopplad enbart till alkoholhalten. Inte heller från
alkoholpolitisk synpunkt föreligger något reellt behov av att skilja på lättvin
och starkvin. Begreppen har därför fått utgå.
Genom den tydliga uppdelning av begreppet vin som görs i paragrafen, bör
begreppet kunna användas i denna vida och i Sverige vedertagna mening utan att
komma i konflikt med EG:s definition av vin (artikel 1 i rådets förordning
822/87/EEG), enligt vilken definition vin skall vara framställt av druvor eller
druvmust. Liksom framhållits under 4 § är syftena bakom alkohollagen av rent
alkoholpolitisk karaktär i det att samhället genom styrning av
alkoholkonsumtionen söker förebygga de samhälleliga, sociala och medicinska
skadeverkningarna av alkoholmissbruk. Detaljföreskrifter om bl.a. varors
sammansättning eller innehåll av den karaktär som återfinns inom
gemenskapsrätten, vilka har som huvudsakligt ändamål att garantera varornas
egenskaper och kvalitet, lämpar sig mindre väl för användning i alkoholpolitiska
sammanhang. Alkohollagsförslaget bygger sålunda så långt som möjligt på i
Sverige vedertagna och väl kända begrepp.
6 §
I förhållande till LTD och LHD har begreppet maltdryck utmönstrats. Med öl avses
precis som idag s.k. folköl.
Det tidigare förbudet (14 § LHD) att i landet försälja starköl med en
alkoholhalt som överstiger 4,5 viktprocent (5,6 volymprocent) upphävs. Ett
upprätthållande av denna övre starkölsgräns skulle strida mot Sveriges åtaganden
enligt EES-avtalet.
7 §
Uttrycket alkoholfri dryck har bytts ut mot det lämpligare uttrycket lättdryck.
Lagen gäller inte dessa drycker, men innehåller ändå bestämmelser om att sådana
drycker skall tillhandahållas vid sidan av alkoholdrycker vid bl.a. servering (3
kap. 6 §).
8 §
Paragrafen innehåller definitioner av olika begrepp som används i lagen. Enda
ändringen i sak i förhållande till begreppen i LTD och LHD är att hänvisningen i
6 § LTD till partihandelsbolaget tagits bort. För den närmare innebörden av
begreppet partihandel hänvisas till kommentaren under 4 kap. 5 §.
2 kap. Tillverkning
1 §
I paragrafen förbjuds uttryckligen all tillverkning av sprit och spritdrycker
utan tillstånd.
Andra stycket är en följd av att EES-avtalet innehåller en bestämmelse om att
starkare spritdrycker än 60 volymprocent alkohol inte får säljas i Sverige. Med
hänsyn till regler i EES-avtalet och i EG-rätten om konkurrensneutralitet bör
sådan spritdryck inte heller få tillverkas ens för export. Jämför vidare 3 kap.
1 § om försäljning av sådan dryck inom landet.
2 §
Bestämmelsen motsvarar 9 § LTD. Precis som idag får hemtillverkning av vin,
starköl och öl äga rum utan särskilt tillstånd.
3 §
Närmare bestämmelser om tillverkning av sprit och alkoholdrycker meddelas av
regeringen. De detaljerade bestämmelserna i 10 och 11 §§ LTD om tillverkning av
vin, starköl och öl ersätts också med ett bemyndigande för regeringen att
meddela sådana regler i förordning. Regeringen får delegera till
Alkoholinspektionen att meddela hithörande föreskrifter.
Regeringens och Alkoholinspektionens föreskrifter bör innehålla regler för
tillverkningen i syfte att undvika alkoholpolitiska olägenheter. Vidare bör i
föreskrifterna behandlas hemtillverkning av vin och öl. Det måste dock
understrykas att föreskrifterna skall ha ett strikt alkoholpolitiskt syfte.
Föreskrifter som syftar till att skydda konsumenter mot ur hälsosynpunkt
olämpliga livsmedel ligger i första hand inom Livsmedelsverkets ansvarsområde. I
sak bör de föreskrifter som medddelas med stöd av alkohollagen innehålla bl.a.
följande.
- Vin bör få tillverkas i hemmet för eget behov av även andra växtdelar än de
som idag räknas upp i 3 § LTD. En möjlighet bör således öppnas för
hemtillverkning av exempelvis maskrosvin. Tillverkningen skall dock ske
uteslutande genom jäsning så att ingredienserna eller vid jäsningen uppkomna
smak- och aromämnen tydligt framträder i drycken. Den färdiga drycken måste ha
tydlig karaktär av de ingående råvarorna eller av smak- och aromämnen som
uppkommer vid jäsningen. Det står därmed klart att en blandning av socker,
jäst och vatten inte kan betraktas som vin. Så länge en sådan vätska i jäsning
håller under 2,25 volymprocent är den mäsk. Över denna gräns är den sprit, se
1 kap. 2 §.
- För tillverkning av starköl och öl inom landet bör endast få användas torkat
eller rostat malt, omältad spannmål, socker, honung samt humle, jäst och
vatten.
- Vid tillverkning av starköl och öl bör inte mera socker eller honung få
tillsättas än som i vikt motsvarar en tredjedel av vikten av använt malt.
Extrakt eller koncentrat av malt får inte användas.
Alkoholinspektionen bör dock kunna få medge undantag från bestämmelserna om
tillverkning av starköl och öl såvitt avser annan tillverkning än
hemtillverkning.
Maximigränsen vid hemtillverkning av starköl är svårtillämpad och i praktiken
så gott som omöjlig att upprätthålla. Den föreslås därför utgå. Detta ligger
också i linje med att förbudet att i landet försälja starköl med en alkoholhalt
som överstiger 4,5 viktprocent (5,6 volymprocent) har slopats.
I samband härmed förtjänar att framhållas att de detaljerade reglerna om bl.a.
märkning i 14 § LTD har fått utgå. Detta mot bakgrund av att märkning av
livsmedel är ett s.k. totalharmoniserat område inom den europeiska unionen.
Sverige omfattas genom EES-avtalet av de gemenskapsrättsliga reglerna om
märkning av livsmedel vilka för svenskt vidkommande finns publicerade i
Livsmedelsverkets kungörelse (SLV FS 1993:19) med föreskrifter och allmänna råd
om märkning och presentation av livsmedel. Ytterligare bestämmelser i ämnet i
alkohollagen skulle kunna uppfattas som ett tekniskt handelshinder.
4 §
Bestämmelsen innehåller den grundläggande regeln för förfoganderätten över
tillverkade alkoholdrycker.
Av 4 kap. 1 § framgår att tillverkare skall anses ha partihandelstillstånd för
"motsvarande varor", d.v.s. dessa kan säljas till andra som är berättigade att
bedriva partihandel, till företag eller personer med serveringstillstånd eller
inköpstillstånd samt till detaljhandelsbolaget. Varorna får också exporteras.
5 §
Paragrafen motsvarar 12 § LTD och innehåller regler för förfoganderätten över
tillverkad sprit. Sista ledet i paragrafen skall jämföras med 5 § 2 mom. LFT
vari sägs att teknisk sprit får utan särskilt tillstånd säljas av den som
tillverkat varan. Ett tillstånd av Alkoholinspektionen att tillverka sprit utgör
också ett försäljningstillstånd för varan. Särskilt tillstånd för försäljning av
sprit som är ämnad att användas för tekniska m.fl. ändamål behöver således inte
sökas hos Läkemedelsverket. Bestämmelsen innebär således ett undantag från
reglerna i LFT om att försäljning av teknisk sprit kräver tillstånd av
Läkemedelsverket. En annan sak är att köpare av teknisk sprit, enligt 6 § LFT i
princip alltid måste ha Läkemedelsverkets tillstånd för inköp av varan.
3 kap. Allmänna bestämmelser för försäljning
1 §
Av första stycket framgår att alkohollagen exklusivt reglerar rätten till
försäljning av spritdrycker, vin och starköl. Detaljhandel med och servering av
öl är inte tillståndspliktig verksamhet. I andra meningen erinras dock om att
det finns särskilda bestämmelser för sådan verksamhet, jämför 5 kap. 6 § och 6
kap. 1 § andra stycket.
Andra stycket är en följd av att EES-avtalet innehåller en bestämmelse om att
starkare spritdrycker än 60 volymprocent alkohol inte får säljas i Sverige. Be-
stämmelsen skall jämföras med 2 kap. 1 § andra stycket, som slår fast att sådana
spritdrycker inte heller får tillverkas här i landet.
2 §
Paragrafen motsvarar till sitt innehåll 4 § LHD. Den särskilda regleringen av
alkoholservering på flyg, tåg och båtar i inrikes trafik bör dock avskaffas,
jämför 7 kap. 5 §. Förslaget innebär att servering av spritdrycker på dessa
trafikmedel skall kunna tillåtas enligt samma regler som gäller för all annan
alkoholservering. Mot bakgrund härav bör servering av spritdrycker kunna ske
även på tåg i internationell trafik. Till följd av att tillståndstvånget för
servering av öl föreslås avskaffat saknas anledning att låta ifrågavarande
undantagsbestämmelse innefatta sådan servering.
Den nuvarande regeln i 4 § LHD om att regeringen eller, efter regeringens
bestämmande, Socialstyrelsen får meddela föreskrifter om försäljning av vin för
kyrkligt behov är obehövlig och har därför inte förts in i den nya lagen.
Andra stycket motsvarar 4 § andra stycket LHD. Bestämmelserna i andra stycket
kommer vid ett medlemskap i EU att på sikt gälla endast i förhållande till
tredje land.
3 §
Paragrafen motsvarar till sitt innehåll 5 § LHD. Den ändring i lydelse som har
gjorts är en följd av förslaget om att slopa det nuvarande tillståndskravet för
servering av och detaljhandel med öl.
4 §
Paragrafen motsvarar till sitt innehåll 7 § LHD. Begreppet trevnad som återfinns
i 7 § andra stycket LHD är emellertid subjektivt och inbjuder till godtycke.
Begreppet har därför inte förts in i alkohollagen. Begreppen ordning och
nykterhet täcker dessutom väl in vad som avses.
5 §
Paragrafen motsvarar 8 § LHD men har delvis formulerats om och syftar bl.a. till
att hindra att man skänker bort eller bjuder på alkoholdrycker som säljargument
för andra varor. Det följer av bestämmelsen att man inte får ge bort eller bjuda
på alkoholdrycker för reklamändamål, för att skapa goodwill eller för att på
annat sätt främja försäljningen. Varuprover i form av alkoholdrycker får endast
lämnas till tillståndshavare enligt alkohollagen.
Regleringen får dock inte ges en så vidsträckt innebörd att en allmänt
godtagen representation i affärslivet förhindras. Inte heller skall bestämmelsen
förstås så att det skulle vara förbjudet för arrangörer av mässor och liknande
att vid en invigning bjuda på en alkoholdryck. Bestämmelsen är inte
straffrättsligt sanktionerad men den tillståndshavare som bryter mot paragrafen
kan drabbas av administrativt ingripande i enlighet med bestämmelserna i 7 kap.
6 §
Paragrafen motsvarar 9 § LHD och syftar bl.a. till att garantera att en kund
eller en gäst som önskar ett alkoholfritt alternativ, lättdryck i alkohollagens
mening, också skall kunna få detta i stället för en alkoholdryck.
7 §
Paragrafen motsvarar 10 § LHD och gäller tillståndshavare men inte försälj-
ningspersonal. Om tillståndshavare har fått förvaltare enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken med uppdrag som omfattar rörelsen, tillämpas 7 kap. 17 §.
8 §
Paragrafen motsvarar till sitt innehåll 11 § LHD. Fjärde stycket har formulerats
om något för att klarare markera den kontrollskyldighet som åvilar den som
utlämnar alkoholdrycker. Om det föreligger tveksamhet beträffande en kunds ålder
skall legitimation begäras. Om legitimation inte lämnas skall försäljning
vägras. Det är angeläget att bestämmelsen tillämpas fullt ut även vid
detaljhandel med och servering av öl.
9 §
Paragrafen motsvarar 12 § LHD och tar sikte på s.k. langning. Andra stycket
innebär ett förbud mot att som gåva eller lån överlämna de angivna dryckerna
till den som inte har fyllt 20 respektive 18 år. Stadgandet innefattar inte ett
förbud att bjuda på alkohol dvs. låta den unge förtära alkohol. Det är i stället
de gåvo- och lånetransaktioner som frånsett avsaknaden av vederlag ligger
försäljningen nära, som åsyftas med förbudet. Ett överlämnande av en
alkoholdryck för senare förtäring är därför i princip otillåtet.
Bestämmelsen utgör inte hinder för en förälder att vid något tillfälle bjuda
sitt underåriga barn av en alkoholdryck. Även i andra situationer bör det vara
tillåtet att bjuda unga av en alkoholdryck. Det är dock förenat med svårigheter
att i lagtexten exakt avgränsa området för en straffsanktionerad regel som
förbjuder tillhandahållande genom gåva eller lån men som gör det tillåtet att
bjuda av drycken, jämför 10 kap. 6 §. Gränsdragningssvårigheter torde dock i
praktiken kunna undvikas genom att ringa fall av brott mot regeln gjorts
straffria, jämför 10 kap. 8 §.
10 §
Paragrafen, som motsvarar 66 § LHD, tar sikte på extraordinära förhållanden. Den
avser dels krig och krigsfara et.c., dels större lokala arrangemang, såsom
marknader, motortävlingar och midsommarfiranden.
I och med att kommunen föreslås bli ansvarig myndighet vad gäller ärenden om
serveringstillstånd bör kommunen i stället för länsstyrelsen få besluta om
förbud eller inskränkning av servering med stöd av andra stycket. Paragrafen är
en undantagsbestämmelse och bör därför tillämpas med stor återhållsamhet. En
kommuns beslut med stöd av bestämmelsen kan överklagas till allmän
förvaltningsdomstol, jämför 9 kap. 2 §.
4 kap. Partihandel m.m.
1 §
Paragrafen utgör en av de mest centrala bestämmelserna i den nya alko-
hollagstiftningen. Partihandel med spritdrycker, vin och starköl, dvs.
försäljning av sådana drycker till annan tillståndshavare i och för hans rörelse
eller till detaljhandelsbolaget, får endast bedrivas av den som har meddelats
partihandelstillstånd av Alkoholinspektionen. Ett av inspektionen meddelat
tillverkningstillstånd för sådana drycker gäller också som
partihandelstillstånd. Den nya ordningen medför att alla nuvarande aktörer på
marknaden, inklusive det i LTD och LHD omnämnda partihandelsbolaget, måste
ansöka om partihandelstillstånd eller tillverkningstillstånd.
Det bör observeras att partihandel med öl inte är tillståndspliktig verksamhet
enligt den nya lagen. Detta ligger i linje med förslaget om ett avskaffande av
tillståndskravet för detaljhandel med och servering av öl. Partihandeln med öl
som sådan kan knappast medföra alkoholpolitiska olägenheter. För det fall en
partihandlare skulle bedriva försäljning till konsument av öl utan iakttagande
av de särskilda bestämmelserna i t.ex. 5 kap. 6 § eller om försäljningen skulle
medföra olägenheter i fråga om ordning och nykterhet, kan han förbjudas att
fortsätta denna verksamhet med stöd av 7 kap. 21 §.
2 §
I första stycket anges att den som har meddelats tillverknings- eller par-
tihandelstillstånd får importera spritdrycker, vin och starköl. Det har inte
ansetts nödvändigt att i paragrafen uttryckligen ange att fråga endast är om
yrkesmässig import.
Något särskilt tillståndskrav för import ställs inte upp. Inte heller upp-
ställs några kvantitativa begränsningar. Motsvarande gäller för export, jämför 4
kap. 5 §. Importrätten knyts i stället till att importören i annat sammanhang
ansetts lämplig att hantera alkoholdrycker. Regleringen medför att en utländsk
tillverkare eller partihandlare måste ansöka om svenskt partihandelstillstånd om
han vill etablera verksamhet här och själv importera alkoholdrycker. Motsvarande
gäller den som har meddelats serveringstillstånd. Begränsningen av importrätten
till endast den som har uppfyllt kriterierna för att ges tillverknings- eller
partihandelstillstånd motiveras av såväl alkoholpolitiska som kontrollmässiga
skäl.
Det förhållandet att ett tillverkningstillstånd ger partihandelsrättigheter
framgår redan av 1 §. Att en tillverkare skall kunna agera på samma sätt och ha
samma rättigheter som en licensierad partihandlare motiveras av bl.a.
affärsmässiga skäl. Med tanke på de krav som uppställs för att någon skall kunna
ges tillverkningstillstånd kan inte en sådan ordning anses diskriminerande
gentemot utländska tillverkare som i stället får söka särskilt
partihandelstillstånd.
Andra stycket motsvarar 18 § LHD och tar sikte på annan än yrkesmässig import.
Punkt 2 i nämnda lagrum, vilken medgav att en handelsresande som medförde en
alkoholdryck som prov, i och för sin rörelse, fick föra in varan i landet, har
emellertid fått utgå. Skälet härtill är att importen av varuprover av vinagenter
och motsvarande i dessas rörelser fortsättningsvis kan ske efter det att
partihandelstillstånd har meddelats. Något behov av undantagsregeln i 18 § 2.
LHD föreligger därför inte nu längre. Bestämmelserna om bl.a. privat införsel
har också anpassats till ett EU-medlemskap. Till följd härav har också angivits
att endast den som har fyllt 20 år är berättigad till privat införsel (jfr. 3
kap. 4 § lagen (1994:000) om frihet från skatt vid import, m.m.). Åldersgränsen
gäller oberoende av om den resande anländer från ett annat EU-land eller från
tredje land. Socialt motiverade åldersgränser för inköp eller införsel av
spritdrycker, vin eller starköl är inte reglerade inom EG-rätten utan ses som
nationella frågor. Av alkoholpolitiska skäl skall i Sverige även i
fortsättningen gälla en 20-årsgräns för såväl inköp hos detaljhandelsbolaget som
vid införsel till landet av spritdrycker, vin och starköl.
3 §
Paragrafen motsvarar efter viss bearbetning 17 § andra stycket LHD och har också
anpassats till vad som krävs vid ett EU-medlemskap.
4 §
Sådant tillstånd som anges i paragrafen har tidigare meddelats av Läke-
medelsverket. Mot bakgrund av att verkets uppgifter bör renodlas till den
egentliga tekniska spriten bör hädanefter Alkoholinspektionen meddela tillstånd
till inköp av spritdrycker, vin och starköl för användning i bl.a. industriell
verksamhet.
5 §
Den som enligt 1 § är berättigad att bedriva partihandel, dvs. innehavare av
partihandels- eller tillverkningstillstånd, får enligt första stycket sälja
varor för vilka han har tillstånd till detaljhandelsbolaget, till den/annan som
har tillverknings- eller partihandelstillstånd för motsvarande varor, till den
som har meddelats serveringstillstånd för motsvarande varor och till den som har
meddelats särskilt inköpstillstånd för användning av varorna i viss angiven
huvudsakligen industriell verksamhet. Tillståndshavaren får också exportera
varorna. Bestämmelsen ger indirekt uttryck för ställningstagandet att något
särskilt tillstånd för export inte bör föras in i lagstiftningen, jämför vad som
sägs under 4 kap. 2 §.
I andra stycket anges att endast den som är berättigad att bedriva partihandel
får omförpacka eller buteljera varorna. Bestämmelsen tar sikte på att göra s.k.
bulkimport möjlig för tillverkare och partihandlare. Något annat skulle kunna
utgöra ett diskriminerande handelshinder. Av bestämmelsen följer vidare att
innehavare av serveringstillstånd inte får omförpacka eller buteljera varorna.
Begreppet omförpackning får dock inte ges en sådan vidsträckt innebörd att det
t.ex. inte skulle vara möjligt för en restauratör att hälla upp en flaska vin på
karaff för att servera drycken som husets vin. Bestämmelsen är inte
straffrättsligt sanktionerad men den tillståndshavare som bryter mot densamma
kan drabbas av administrativt ingripande i enlighet med bestämmelserna i 7 kap.
Rätten för en partihandlare att omförpacka eller buteljera (omtappa) varorna
innefattar inte någon rätt till vidareförädling av varorna. Verksamhet som
innebär vidarebehandling av alkoholdrycker, t.ex. filtrering, sötning eller
blandning av olika produkter, för att förbättra produkternas kvalitet eller för-
ändra deras karaktär kräver tillverkningstillstånd.
6 §
Överlåts en rörelse med verksamhet som är tillståndspliktig enligt alkohollagen,
kan överlåtaren sälja sitt lager av spritdrycker, vin och starköl till
efterträdaren endast om denne har meddelats tillstånd för verksamheten. Någon
förenklat förfarande motsvarande det som hittills gällt enligt 23 § tredje
stycket LHD för överföring av tillstånd till servering av alkoholdrycker finns
inte i den nya lagen. Försäljning av lager med alkoholdrycker i samband med
överlåtelse av rörelse kan således lagligen ske först sedan köparen av rörelsen
har meddelats tillstånd att bedriva verksamheten.
Andra stycket skall jämföras med bl.a. 7 kap. 17 §, där det stadgas att ett
tillstånd upphör att gälla vid konkurs. Sista ledet i andra stycket tar sikte
på att en tillståndspliktig rörelse med ett lager av alkoholdrycker måste
avvecklas. Situationen kan uppkomma t.ex. till följd av beslut om återkallelse
av tillståndet. Ett annat tvingande skäl kan vara att någon nyckelperson lämnar
verksamheten.
I tredje stycket anges att bestämmelserna i första och andra styckena i
tillämpliga delar även gäller i fråga om öl. I praktiken innebär detta att
bestämmelserna endast skall användas för tillverkare av öl eftersom övrig
hantering av sådan dryck faller utanför det tillståndspliktiga området.
7 §
Paragrafens första stycke slår fast tillverkares och partihandlares skyldighet
att kontrollera att köparen har rätt att återförsälja varan eller, i före-
kommande fall, tillstånd att inköpa varan. Sist nämnda situation uppkommer vid
inköp av spritdrycker, vin eller starköl för tekniska, industriella m.fl.
ändamål, dvs. sådan hantering av nämnda alkoholdrycker som tidigare
kontrollerats av Läkemedelsverket.
Andra stycket i paragrafen innefattar ett krav på att det vid varje parti-
handelsställe, d.v.s. även hos tillverkare, skall finnas någon som förestår
verksamheten, en s.k. föreståndare. I lämplighetskravet ligger bl.a. att varje
föreståndare måste ha tillfredsställande kunskaper på alkohollagstiftningens
område. Någon myndighetsprövning i förväg av föreståndaren föreskrivs inte, lika
litet som i dag. Däremot kan sanktioner vidtas i efterhand om försäljningen
eller verksamheten i övrigt föranleder problem med nykterhet och ordning eller
sker i strid med lagens bestämmelser. Utlänning som vill etablera partihandel i
Sverige är till följd av bestämmelsen skyldig att här utse en föreståndare för
verksamheten. I praktiken torde det oftast bli nuvarande agenter eller ansvariga
för dotterbolag eller försäljningskontor här i landet.
8 §
Bestämmelsen i 24 § tredje stycket LHD om att det vid partihandel med
alkoholdrycker endast får anlitas anställd personal bör utgå. Detta mot bakgrund
av bl.a. att regeln skulle bli problematisk i förhållande till utländska
partihandlare som vill etablera verksamhet i Sverige. Dessa skulle på goda
grunder kunna angripa regeln som ett diskriminerande handelshinder.
I första stycket har i stället införts en ny regel om att den som är be-
rättigad att bedriva partihandel med spritdrycker, vin och starköl, dvs.
innehavare av tillverknings- eller partihandelstillstånd för sådana drycker,
ansvarar för att distributionen av varorna sker under betryggande former. Detta
gäller också om någon utomstående anlitas för distributionen. Ansvaret för
distributionen av ifrågavarande varor är med andra ord strikt. En
tillståndshavare kan inte urskulda sig med att ha saknat kontroll över att ett
anlitat fristående transportföretag haft en mindre nöjaktig hantering av
varorna. Begreppet distribution skall uppfattas i dess vidaste mening och
omfattar såväl transporter som lagerhållning. Genom att tillståndshavaren har
ett strikt ansvar för distributionen behöver inte någon föregående samhällelig
prövning ske av fristående distributörer. Det ligger i stället i
tillståndshavarens eget intresse att anlita sådana företag för distributionen
att hanteringen av varorna inte föranleder Alkoholinspektionen att ifrågasätta
tillverknings- eller partihandelstillståndet.
Enligt allmänna civilrättsliga regler övergår inte ansvaret för en vara förrän
den är levererad. Motsvarande gäller enligt EG:s bestämmelser om punktskatter.
Andra stycket i paragrafen tar sikte på den situationen att en tillståndshavare
gör en beställning av en tillståndspliktig vara utomlands och låter det
utländska företaget ombesörja hela transporten fram till mottagaren i Sverige.
Det strikta distributionsansvaret för den svenske beställaren inträder likväl
alltid från och med det att varan faktiskt har kommit in i landet.
Tredje stycket innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela närmare
föreskrifter om distribution av spritdrycker, vin och starköl. Genom
subdelegation kan regeringen överlåta åt Alkoholinspektionen att meddela sådana
föreskrifter. Regeringens och inspektionens föreskrifter bör främst ta sikte på
olika säkerhetsaspekter i samband med transport och lagerhållning av
tillståndspliktiga drycker.
5 kap. Detaljhandel
Detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl
1 §
Paragrafen ersätter 15 och 16 §§ LHD. Bestämmelserna om partihandelsbolaget har
dock tagits bort helt. Därutöver har i andra stycket föreskrivits att
detaljhandelsbolaget inte får importera, exportera eller tillverka spritdrycker,
vin eller starköl. Om bolaget har partihandelstillstånd får det endast utnyttja
det till att sälja i parti till den som har serveringstillstånd. Bakgrunden till
nämnda reglering framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt 7.2.
Andra stycket i 16 § LHD om att bl.a. detaljhandelsbolaget är skyldigt att
verka för att reklam och andra marknadsföringsåtgärder för spritdrycker, vin och
starköl inte bedrivs på sätt som uppenbarligen står i strid med de grundläggande
alkoholpolitiska målen föreslås utgå såsom överflödigt. I lagen (1978:763) med
vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker finns bestämmelser bl.a.
om att särskild måttfullhet skall iakttas vid marknadsföring av sådana drycker
och att reklam o.d. inte får vara påträngande eller uppmana till bruk av
alkohol. Detta gäller självfallet även detaljhandelsbolaget.
2 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 25 och 26 §§ LHD. En nyhet är dock att inte
längre regeringen skall meddela grundläggande bestämmelser om förläggningen av
detaljhandelsbolagets försäljningsställen. Av andra stycket följer i stället att
sådana bestämmelser eller riktlinjer skall föras in i avtalet mellan staten och
detaljhandelsbolaget.
3-5 §§
Paragraferna motsvarar i huvudsak 27-29 §§ LHD. Av den allmänna motiveringen,
avsnitt 6.1, framgår att Sverige förbundit sig att tillse att en överprövning
kommer till stånd av detaljhandelsbolagets beslut i de fall bolaget vägrat att
ta in en vara för försäljning. De närmare formerna för överprövningen skall tas
in i avtalet mellan staten och bolaget.
I avtalet mellan staten och bolaget skall också föras in bl.a. att försändning
på rekvisition skall ske på begäran till köpare i ort där försäljningsställe
saknas och att sådan försändning skall vara kostnadsfri för beställaren.
6 §
Tillståndsplikten för detaljhandel med öl, jämför 30 § LHD, har ersatts med att
vissa grundförutsättningar måste vara uppfyllda för att sådan detaljhandel skall
vara tillåten. Försäljningen skall ske i en livsmedelslokal som godkänts enligt
bestämmelser vilka meddelats med stöd av 22 § tredje stycket livsmedelslagen
(1971:511). Det skall också bedrivas försäljning av matvaror i lokalen.
Regeringen kan förordna att visst slag av lokal eller utrymme inte skall anses
som livsmedelslokal. I livsmedelsförordningen (1971:807) finns närmare
bestämmelser om vad som skall anses som livsmedelslokal. Enligt 37 § nämnda
förordning får en livsmedelslokal inte tas i bruk förrän lokalen med dess
inredning blivit färdigställd och godkänd av, vanligtvis, kommunen.
Sista meningen tar sikte på detaljhandelsbolagets möjlighet att sälja öl samt
s.k. kringföringsförsäljning och innebär inga förändringar i förhållande till
vad som gäller idag.
6 kap. Servering
1 §
För servering av spritdrycker, vin och starköl fordras enligt första stycket
särskilt tillstånd. Sådant tillstånd kallas serveringstillstånd, oavsett vilka
rättigheter som har meddelats.
Tillståndskravet för servering av öl har slopats. I andra stycket preciseras
de allmänna villkoren för servering av öl. Angående livsmedelslokal hänvisas
till kommentaren under 5 kap. 6 §.
Enligt förslaget till tredje stycke får den som har meddelats servering-
stillstånd härutöver servera öl i enlighet med tillståndet. Det innebär att
sådan servering är tillåten även om förutsättningarna enligt andra stycket inte
är uppfyllda, t.ex. på teatrar och hotellrum med minibar eller vid servering i
slutna sällskap.
Före tillkomsten av LHD gällde särskilda regler för servering på militära
mässar. Dessa upphörde att gälla 1977 med ett undantag; mässar ombord på
örlogsfartyg. Någon särskild motivering varför dessa skulle undantas har inte
lämnats. Undantagsregeln i LHD har därför inte tagits med i förslaget. De rent
praktiska skäl som kan antas ligga bakom bestämmelsen om servering ombord på
örlogsfartyg kan inte heller anses tillräckliga för att motivera en
särreglering.
2 §
Paragrafen handlar om serveringens bedrivande sedan tillstånd meddelats och hör
därför närmast hemma bland de allmänna bestämmelserna om servering i detta
kapitel. Bestämmelsen gäller emellertid även servering av öl. Om
tillståndshavaren inte iakttar denna bestämmelse kan tillståndet komma att
återkallas enligt 7 kap. 19 §. För den som serverar öl kan förbud meddelas
enligt 7 kap. 21 §.
3 §
Paragrafen motsvarar närmast 44 § och 45 § LHD.
Av första och tredje styckena framgår att den särskilda myndighetsprövningen
av föreståndare och ersättare ersatts med att tillståndshavaren själv skall utse
serveringsansvarig person. Dessa personer skall anmälas till
tillståndsmyndigheten och skyldighet föreligger också för tillståndshavaren att
anmäla förändringar vid personalbyte. Alkoholservering får inte förekomma om
inte tillståndshavaren eller utsedd, och rapporterad, serveringsansvarig person
är närvarande vid serveringsstället.
Enligt andra stycket skall serveringsansvarig person med hänsyn till sina
egenskaper och övriga omständigheter vara lämplig för uppgiften.
Enligt fjärde stycket får vid bedrivande av serveringsrörelse för sprit-
drycker, vin och starköl endast anlitas personal som är anställd av till-
ståndshavaren. Detta gäller redan i dag. En nyhet är dock det undantag som
föreslås för restaurangskolor som även bedriver restaurangrörelse med
serveringstillstånd. På dessa restaurangskolor ingår alkoholservering som ett
led i utbildningen.
4 §
Paragrafen ersätter 46 och 47 §§ LHD. En viss tidigareläggning har skett av
serveringstiden. Servering av andra alkoholdrycker än öl får påbörjas klockan
11.00 mot tidigare klockan 12.00. Vidare har till följd av de nya reglerna om
serveringstillstånd för hotellrum med minibar tillagts att bestämmelsen om
serveringstid inte skall gälla för sådan servering.
Regleringen av serveringstider syftar främst till att motverka olägenheter som
onykterhet och oordning. I samband med tillkomsten av LHD uttalades att det
allmänt sett var angeläget med enhetliga serveringstider för likvärdiga
restauranger inom kommunen, eventuellt inom större områden eller inom hela
länet. Detta främst för att undvika trafik av gäster som när ett ställe stänger,
söker sig till ett annat som fortfarande är öppet. Departementschefen uttalade
också att med hänsyn till att tidpunkten för serveringens avslutande generellt
bestämts till klockan 01.00 för spritdrycker, vin och starköl hade det framtida
behovet av utsträckt serveringstid för dessa drycker begränsats (prop.
1976/77:108 s 83). Utvecklingen i framför allt storstäderna har emellertid gått
mot alltmer utsträckta serveringstider. Företrädesvis har klockan 03.00 angetts
som sluttid men exempel finns på än mer utsträckta serveringstider. Inte sällan
har de riktigt sena sluttiderna lämnats under en prövotid efter godkännande av
såväl kommunen som polismyndigheten. Utvecklingen visar således att det finns
ett visst behov av lokal variation vad gäller serveringstidens förläggning. Mot
bakgrund bl.a. härav saknas det för närvarande tillräckliga skäl att lagligen
begränsa serveringstiderna till ett visst klockslag. Det måste dock kraftfullt
understrykas att reglerna om serveringstider utgör en inte oväsentlig del av den
svenska alkoholpolitiken och att sociala hänsyn därför skall ha klart företräde
framför affärsmässiga eller konkurrensmässiga sådana. Enbart den omständigheten
att en konkurrerande restaurang redan erhållit utsträckt serveringstid kan inte
motivera bifall till en ansökning av ifrågavarande slag. Kommunen måste som
tillståndsmyndighet i varje enskilt fall bedöma riskerna för olägenheter i
samband med en utsträckning av serveringstiden. Polismyndighets och
miljöförvaltnings yttranden och inställning skall alltid tillmätas stor
betydelse vid bestämmande av serveringstider. Detta gäller inte minst vid
prövning av ansökningar om tillstånd till servering efter klockan 01.00.
Föreskrifter om serveringstider kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol
enligt 9 kap. 2 §.
5 §
Paragrafen ersätter 49 § LHD. Den ändrade lydelsen är föranledd av förslaget att
partihandel skall kunna drivas av den som har partihandelstillstånd eller
tillverkningstillstånd för varan.
6 §
Paragrafen motsvarar delvis 50 § LHD. Relateringen till detaljhandelspriset för
varan jämte skäligt tillägg för serveringskostnaderna har dock ersatts med
inköpspriset för varan jämte skäligt tillägg. I skäligt tillägg inkluderas skatt
samt kostnader för hantering och servering.
EG-domstolen har i målen C267 och 268/Keck och Mithousard, som gällde ett
förbud i fransk lagstiftning att återsälja varor till ett pris som understeg
inköpspriset, uttalat att tillämpningen på varor från andra medlemsländer av
nationella regler, som förbjuder eller hindrar vissa metoder för avsättning av
varor, inte utgör direkta eller indirekta, faktiska eller potentiella
handelshinder. Förutsättningen är dock att de nationella reglerna tillämpas lika
i förhållande till alla operatörer inom det nationella territoriet och att
reglerna rättsligt och faktiskt har samma effekt på marknadsföringen av inhemska
och importerade varor.
Inköpspriset är lämpligare att ha som utgångspunkt än detaljhandelspriset
eftersom det inte är säkert att alla de drycker som serveras på restauranger
kommer att finnas inom detaljhandeln.
7 §
Paragrafen motsvarar 53 § LHD. Det s.k. animeringsförbudet avser åtgärder som
innebär en aktiv påverkan. Enbart en förfrågan från serveringspersonalens sida
om ytterligare alkoholdrycker önskas innan kassan stängs strider inte mot
förbudet. Se i övrigt kommentaren under 5 kap. 1 § och hänvisningen där till
lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker.
8 §
Paragrafen ersätter 54 § LHD. Bestämmelsen syftar bl.a. till att förhindra att
detaljhandelsmonopolet skall kunna kringgås. Tillståndsplikten för försäljning
av öl föreslås upphävd, se 5 kap. 6 §. Till följd härav bör det vara möjligt för
en restaurang att sälja öl på annat sätt än genom servering. En sådan
försäljning kan bli aktuell för pizzarestauranger och liknande som säljer mat
för avhämtning.
Den servering som sker på hotellrum med minibar har uttryckligen undantagits
från paragrafens tillämpningsområde.
Den tidigare möjligheten, jämför 77 § LHD, att utdöma penningböter för gäst
som från serveringsställe medför spritdrycker, vin eller starköl har inte
ersatts med någon motsvarande bestämmelse i den nya lagen. Det är
tillståndshavaren som svarar för att lagens bestämmelser följs vid
serveringsstället.
9 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 56 § LHD. Enligt paragrafens första stycke är
det i princip förbjudet att på ställen med serveringstillstånd dricka eller
tillåta någon att dricka andra alkoholdrycker än sådana som har serverats i
enlighet med tillståndet.
Andra stycket innehåller ett förbud mot att i vissa andra lokaler dricka eller
tillåta någon att dricka alkoholdrycker överhuvudtaget.
Tredje stycket anger som huvudregel att alkoholdrycker som inte får serveras i
en lokal som avses i paragrafen inte heller får förvaras i en sådan lokal eller
tillhörande utrymmen. Undantaget i tredje stycket tar sikte på bl.a. det fallet
att en gäst lämnar in en medhavd alkoholdryck för förvaring hos garderobiären.
Möjligheten i 77 § LHD att utdöma penningböter för gäst som på
serveringsställe dricker andra drycker än vad som är tillåtet bör inte ersättas
med någon motsvarande bestämmelse i den nya lagen. Åtgärder för att komma till
rätta med bl.a. illegala klubbar bör ges en annan utformning än en möjlighet att
bötfälla besökaren.
Av fjärde stycket framgår att de förvarings- och förtäringsförbud som
föreskrivs i paragrafen inte omfattar öl. Fjärde stycket har lagts till para-
grafen efter påpekande av Lagrådet att sagda begränsning inte framgick av
lagtexten.
7 kap. Tillstånd m.m.
Tillverkningstillstånd, partihandelstillstånd och inköpstillstånd
1 §
Paragrafen ersätter 20 § LTD, som föreskriver vilka kriterier som gäller för
tillverkningsstillstånd, men har utvidgats till att också gälla partihan-
delstillstånd och inköpstillstånd.
I första stycket har utöver de kriterier som gäller för tillverkningstillstånd
i dag lagts personliga förhållanden och lagringsmöjligheter. Omständigheter i
övrigt kan t.ex. vara kunskap om reglerna för alkoholhantering.
Genom den valda formuleringen framgår tydligt att det är sökanden som har
bevisbördan och som skall visa att kriterierna för att erhålla tillstånd är
uppfyllda (jfr kommentaren till 7 §).
Andra och tredje styckena har inte någon motsvarighet i 20 § LTD.
Vad som sägs i andra stycket om laglydnad och benägenhet att fullgöra sina
skyldigheter mot det allmänna, är detsamma som gäller för serveringstillstånd,
se 7 § andra stycket.
Enligt tredje stycket får tillståndets giltighet begränsas till viss tid om
det föreligger särskilda skäl. Tillståndet får också förenas med villkor.
Detsamma gäller för serveringstillstånd, se 5 § tredje stycket. Även efter det
att tillstånd meddelats får tillståndsmyndigheten ge de nya villkor som behövs.
Angående den närmare innebörden av begreppet personliga och ekonomiska
förhållanden hänvisas till kommentaren under 7 §.
2 §
I paragrafen föreskrivs att tillstånden kan gälla en eller flera av de till-
ståndspliktiga varorna. Motsvarande reglering såvitt gäller serveringstillstånd
finns i 6 §.
I fråga om partihandel och annan försäljning av teknisk sprit och alko-
holhaltiga preparat gäller LFT.
3 §
Enligt denna bestämmelse, som till sitt innehåll ersätter 23 § LTD, skall en ny
myndighet, Alkoholinspektionen, besluta om tillverkningstillstånd,
partihandelstillstånd och inköpstillstånd.
Ansökan om tillstånd skall göras skriftligen. Alkoholinspektionen bör ges
möjlighet att meddela föreskrifter om vilken utredning som skall bifogas
ansökan. Genom en ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m. ges
inspektionen möjlighet att erhålla utdrag av eller upplysning om innehållet i
polisregister, jfr avsnitt 17.6. Det skall inte vara möjligt för en person som
är dömd för grov eller upprepad brottslighet att erhålla tillstånd enligt
alkohollagen. Inspektionen kan inte begära att den enskilde sökanden företer
utdrag av polisregister eftersom sekretessen för innehållet i ett sådant
register även gäller gentemot den enskilde själv, jfr 7 kap. 17 § sekretesslagen
(1980:100).
4 §
Bestämmelsen ger Alkoholinspektionen möjlighet att ta ut avgifter av den som
ansöker om tillstånd och av tillståndshavare. Bestämmelsen innebär att
myndigheten förutom ansökningsavgift även kan ta ut avgift för den löpande
tillsynen över verksamhet som bedrivs med tillstånd. Avgifterna är avsedda att
täcka myndighetens kostnader för granskning av ansökningar och för tillsyn över
tillståndshavare. Samma principer bör gälla för dessa avgifter som för de
avgifter som kommunerna har rätt att ta ut i fråga om serveringstillstånden, se
kommentaren under 13 §. Regeringen beslutar dock om avgifternas storlek.
Om tillståndshavare inte betalar avgifter som förfallit till betalning kan vid
upprepad eller avsevärd sådan underlåtenhet återkallelse av tillståndet enligt
18 § komma i fråga.
Serveringstillstånd
5 §
I denna paragraf anges vilka olika typer av serveringstillstånd som kan ges.
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 37 och 43 §§ LHD. Ändringar i lydelse i
förhållande till LHD är huvudsakligen av redaktionell art. Bl.a har ordet klubb
bytts ut mot företag, eftersom klubb och förening används synonymt. Ett företag
kan också vara ett slutet sällskap. Någon ändring i sak är inte avsedd. Den
slutliga utformningen av paragrafen överensstämmer med den lydelse som har
föreslagits av Lagrådet.
I andra stycket föreskrivs liksom nu att tillståndsmyndigheten, om det finns
särskilda skäl, får begränsa serveringstillståndets giltighet till viss tid.
Sådana särskilda skäl kan vara att sökandens situation inte kan överblickas
annat än för en begränsad tid eller att förändringar i verksamheten, vilka
motiverar en förnyad prövning, kan förutses.
Enligt tredje stycket har tillståndsmyndigheten vidare möjlighet att förena
serveringstillståndet med särskilda villkor för serveringen. Det kan gälla,
förutom serveringstider (jfr 6 kap. 4 §), t.ex. serveringslokalernas
beskaffenhet, särskilda villkor för utomhusservering och särskilda krav på
övervakande personal eller ordningsvakter. Villkoren bör även kunna innebära
t.ex. att servering av starkare drycker bara får ske vid tider då bordservering
förekommer. Även efter det att tillstånd meddelats kan tillståndsmyndigheten ge
de nya villkor som behövs. Nya villkor kan t.ex. vara påkallade när serveringen
medfört alkoholpolitiska olägenheter som likväl inte är så allvarliga att grund
för återkallelse av tillståndet föreligger. Villkoren kan emellertid också vara
påkallade av yttre omständigheter. En sådan situation kan t.ex. föreligga för
serveringar nära stora idrottsanläggningar eller motsvarande, där i samband med
större evenemang ordningsstörningar är att vänta. Beslut om tidsbegränsning av
tillstånd eller om villkor kan överklagas enligt 9 kap. 2 §.
6 §
Paragrafen motsvarar 38 § första stycket LHD med den följdändring som krävs med
anledning av att tillstånd inte längre ställs upp för servering av och
detaljhandel med öl.
Någon motsvarighet till andra stycket i 38 § LHD finns inte med i paragrafen,
eftersom all särreglering av alkoholservering på flyg, tåg och båtar i inrikes
trafik tas bort.
7 §
Kommunernas möjlighet till veto enligt 61 § LHD har tagits bort. Detta medför
att en ordning införs där kommunen noggrant måste motivera sitt avslag på en
ansökan om serveringstillstånd.
Första stycket ställer högre krav på sökanden än dagens regler i och med att
sökanden skall visa att han är lämplig att bedriva alkoholservering och att
serveringsstället uppfyller kraven i 8 §. Bevisbördan läggs alltså på sökanden.
Detta medför att tillstånd inte kan beviljas t.ex. om ingenting är känt om
sökandens tidigare verksamhet. Att inga anmärkningar framkommit är således inte
tillräckligt. För tillstånd bör krävas en utredning som gör sannolikt att
sökanden kommer att bedriva serveringen i enlighet med lagens bestämmelser.
Servering av alkoholdrycker är en socialt ansvarsfull uppgift. För att få
tillstånd till sådan servering måste därför sökanden uppfylla högt ställda krav
på lämplighet. När det gäller en juridisk person måste lämplighetskraven även
riktas mot den eller de fysiska personer som har ett betydande inflytande i
rörelsen i egenskap av t.ex. verkställande direktör, styrelseledamot,
bolagsdelägare eller aktieägare med betydande aktieinnehav. Även annan ekonomisk
intressent bakom en rörelse kan komma att innefattas i prövningen.
Kravet på skötsamhet och personlig lämplighet kvarstår även efter det att
tillstånd meddelats. Om brister konstateras föreligger inte längre de
förutsättningar som gäller för meddelande av tillstånd, vilket i princip innebär
att åtgärd skall vidtas enligt 19 §. Detsamma gäller om bristen fanns redan vid
tillståndsgivningen men uppdagas först senare.
Åtgärder kan vidtas mot en tillståndshavare som visar bristande lämplighet
även om han skött serveringen av alkoholdrycker i enlighet med lagen.
Administrativa ingripanden kan nämligen ske då en tillståndshavare inte längre
anses lämplig att bedriva försäljning av alkoholdrycker. Sådan olämplighet hos
en tillståndshavare som bör medföra att tillståndet återkallas är t.ex. brott
som har anknytning till rörelsen, narkotikabrott, trafiknykterhetsbrott och
våldsbrott. Vidare är ekonomisk misskötsamhet, även sådan som inte är brottslig,
exempel på sådan personlig olämplighet som skall föranleda omprövning av
tillståndet.
Prövningen av lämpligheten skall mot bakgrund av det ovan anförda avse
sökandens personliga och ekonomiska förhållanden i vid mening. Ekonomisk
skötsamhet i allmänhet är en god indikation på att sökanden kan förväntas leva
upp till lagens krav på tillståndshavare. Förutsättningar hos sökanden att kunna
hålla en ordnad bokföring måste ges samma tyngd i prövningen som bl.a. hans
branschkunnande. När en sökande har dömts för brott måste det förflyta en ganska
lång tid innan tillstånd kan komma i fråga. Motsvarande gäller tillstånd för en
sökande som varit inblandad i konkurs. Det är i detta sammanhang av mindre
betydelse om konkursen inträffat i serveringsrörelse eller i annan
näringsverksamhet. Misstanke om ekonomiska oegentligheter eller brottslig
verksamhet bör också kunna leda till att tillstånd vägras. Det ankommer på
sökanden att förete den utredning som behövs för att ändra en sådan bedömning.
Det är därför av särskild vikt att avslag på ansökningar, helt eller delvis,
motiveras noga. Om sökanden är en juridisk person skall, som nämnts, också de
fysiska personerna som har det bestämmande inflytandet uppfylla
lämplighetskravet.
Andra stycket föreskriver liksom i dag att tillståndsmyndigheten skall ta
särskild hänsyn till att sökanden visar sig lämplig med avseende på laglydnad
och benägenhet att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna.
Rätten för en tillståndshavare är som framgått ovan inte ovillkorlig. För att
ett tillstånd skall få meddelas eller behållas krävs ekonomisk skötsamhet.
Ekonomiskt misskötsamma tillståndshavare kan på ett otillbörligt sätt skaffa sig
konkurrensfördelar och göra det svårt för seriösa tillståndshavare att hävda
sig, vilket leder till en för branschen osund utveckling. Detta kan också
medföra risker att bl.a. servering av alkoholdrycker missköts. Den som drar sig
undan från beskattning eller som i övrigt på ett betydande sätt missköter sina
ekonomiska åligganden gentemot det allmänna är därför inte lämplig att inneha
tillstånd enligt lagen. Som exempel kan nämnas misskötta skatte- och
avgiftsinbetalningar och allvarligt åsidosättande av bokförings- och
uppgiftsskyldighet. Av en tillståndshavare krävs således att han självmant
fullgör sina åligganden när det gäller bl.a. skatter och avgifter och att han
reglerar uppkomna skulder.
Ekonomisk misskötsamhet kan visa sig på många olika sätt. Den allvarligaste
formen av ekonomisk misskötsamhet är ekonomisk brottslighet. Som exempel kan
nämnas brott enligt skattebrottslagen, uppbördslagen samt bokföringsbrott. I det
alkoholpolitiska sammanhanget får sådan brottslighet som har anknytning till
rörelsen betraktas som särskilt allvarlig.
Även annan ekonomisk misskötsamhet kan medföra att tillstånd vägras eller att
förutsättningar föreligger för återkallelse av redan meddelat tillstånd. Här
avses både vårdslöshet i ekonomiska sammanhang och ett beteende som, utan att
vara straffbelagt, innebär ett systematiskt åsidosättande av skyldigheter som
medborgare eller näringsidkare. För att vägra ett tillstånd eller att initiera
ett ingripande enligt lagen krävs således inte att misskötsamheten är uppsåtlig.
Ett åsidosättande av ekonomiska förpliktelser mot samhället genom vårdslöshet
kan alltså utgöra grund för att vägra ett tillstånd eller grund för att ingripa
mot ett tillstånd.
Enbart en eller ett fåtal restförda skatte- eller avgiftsskulder m.m. bör,
såvida det inte rör sig om betydande belopp, normalt inte diskvalificera
tillståndshavaren eller hindra en person från att få ett sökt tillstånd. Även en
seriös företagare kan, t.ex. under en kortare tidsperiod, råka i ekonomiska
svårigheter. Öppna kontakter med kronofogdemyndigheten och en välskött
avbetalningsplan får normalt anses tyda på att tillståndshavaren eller personen
ändå är seriös. Det är också väsentligt att bedöma hur skulden uppkommit, om det
t.ex. rör sig om upprepade försummelser. Visad vilja från sökanden eller
tillståndshavaren att betala bör också kunna beaktas. Betydande ekonomisk
misskötsamhet som inte är brottslig kan vara av många olika slag. Som exempel
kan nämnas upprepade restföringar, brutna avbetalningsplaner, ökande skuld trots
avbetalning, stora slutliga räkningar på grund av uteblivna preliminära
debiteringar, skattebetalning först vid konkursansökan eller fortsatt drift av
en rörelse i likvidationspliktigt skick.
En viktig del av en rörelses skötsel är bokföringen. Den ligger till grund för
bl.a. inkomsttaxering, redovisning av mervärdeskatt och löner, källskatt,
arbetsgivaravgifter och kontrolluppgifter för anställda. En riktig bokföring är
således ett krav för att en rörelse skall kunna skötas på ett seriöst sätt. En
bristfällig bokföring eller avsaknad av bokföring kan föranleda att en
tillståndshavare bedöms som olämplig att fortsatta den tillståndspliktiga
verksamheten.
Avslutningsvis bör framhållas att det är tillståndshavarens eller den
sökandens beteende innan en omprövning inletts eller en ansökan ingivits som
främst har betydelse vid bedömningen av lämpligheten. Detta medför bl.a. att om
en skuld betalas först efter det att tillståndsmyndigheten inlett sin
omprövning, bör detta inte annat än i undantagsfall påverka
lämplighetsbedömningen. Ett sådant fall kan vara att tillståndshavaren eller
sökanden övertygande visar att han har vilja eller förmåga att seriöst sköta den
tillståndspliktiga rörelsen i fortsättningen. Vad som här sagts gäller i
motsvarande mån också den som ansöker om eller har beviljats tillverknings-,
partihandels- eller inköpstillstånd.
8 §
I paragrafen, som till sitt innehåll motsvarar 41 och 48 §§ LHD, finns
bestämmelser om att lagad mat skall kunna tillhandahållas vid servering av
spritdrycker, vin och starköl. Tillsammans med 7 § regleras härmed de
grundläggande förutsättningarna för att kunna få ett serveringstillstånd.
Nuvarande bestämmelse om att matserveringen skall utgöra en betydande del av
rörelsen ersätts i första stycket med ett krav som, när det är fråga om
servering till allmänheten, innebär att det skall finnas ett välutrustat
restaurangkök som också skall användas.
Serveringsstället skall vara godkänt för allsidig matlagning. Detta innebär
att lokalen åtminstone måste vara godkänd av den lokala miljöförvaltningen
enligt bestämmelser som meddelats med stöd av 22 § tredje stycket
livsmedelslagen. Ett tillstånd att servera spritdrycker, vin och starköl till
allmänheten förutsätter att serveringsstället kan erbjuda sina gäster ett
varierat utbud av maträtter. Lokalerna skall ha en sådan utformning och vara
utrustade på så sätt att matservering kan ske.
Serveringsstället skall vidare ha ett med hänsyn till omständigheterna
tillräckligt antal sittplatser för gäster. Det är inte meningen att servering-
stillstånd skall ges för gatukök och liknande miljöer.
Lagad mat skall i princip finnas att tillgå under hela den tid som servering
av spritdrycker, vin och starköl pågår. I drinkbarer och på sen kvällstid
behöver dock inte matutbudet vara lika varierat och komplett som i övrigt.
För servering i slutna sällskap eller vid enstaka tidsperioder eller enstaka
tillfällen till allmänheten uppställs enligt andra stycket inte fullt samma
krav. Även för dessa tillståndskategorier gäller dock att lagad mat måste
tillhandahållas.
Av tredje stycket följer att drinkbar endast får utgöra en mindre väsentlig
del av serveringsstället och att baren skall vara inrättad i nära anslutning
till matsal.
Enligt fjärde stycket kan tillståndsmyndigheten medge servering av vin och
starköl under paus i teater och konsertlokaler. Där behövs således inte något
kök eller någon matservering. Det ligger i sakens natur att särskild
restriktivitet skall iakttas vad gäller ansökningar om pausservering i samband
med utpräglade ungdomsevenemang.
I det femte stycket föreskrivs att hotell med serveringstillstånd får inrätta
s.k. minibarer. Det ankommer på Alkoholinspektionen att meddela närmare
föreskrifter om serveringens bedrivande i dessa sammanhang. Föreskrifterna bör
ta sikte på att undvika att underåriga får åtkomst till minibarer i samband med
övernattningar och att garantera att den enskildes önskemål om att slippa en
minibar vid hotellvistelse respekteras.
Av 6 kap. 4 § och 7 kap. 5 § följer att tillståndsmyndigheten kan begränsa
serveringstiden för tillståndspliktiga drycker till exempelvis tider då lagad
mat erbjuds. Motsvarande gäller då serveringsstället annars ändrar karaktär
under öppethållandet.
9 §
Av paragrafen framgår att tillstånd får vägras om serveringen kan befaras
medföra olägenheter från alkoholpolitisk synpunkt, även om sökanden uppfyller
kraven i 7 och 8 §§. Det finns alltså ingen generell "rätt" att få
serveringstillstånd.
Kommunen skall i stället för den tidigare s.k. behovsprövningen bedöma
riskerna för eventuella alkoholpolitiska olägenheter.
Polismyndighetens yttrande om ordningsläget i området för den tilltänkta
etableringen och miljöförvaltningens bedömning av risken för att störningar
uppkommer för närboende skall tillmätas stor vikt i tillståndsprövningen. Liksom
i dag skall det för en kommun vara möjligt att förhindra restaurangetablering
med servering av alkoholdrycker i särskilt känsliga områden, såsom i närhet av
skolor, ungdomsgårdar eller där många ungdomar annars brukar samlas, eller i
områden med känd missbruksproblematik. Om antalet restauranger i ett område har
ökat eller riskerar att öka till en sådan omfattning att påvisbara alkoholpo-
litiska olägenheter är för handen bör kommunen som tillståndsmyndighet kunna
vägra nya serveringstillstånd i området.
Kommunen kan i t.ex. alkoholpolitiska program precisera vilka allmänna
kriterier kommunen avser att tillämpa vid bedömningen av om en servering kan
orsaka alkoholpolitiska olägenheter. En individuell prövning måste dock alltid
ske med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Ett avslag på en
ansökan om tillstånd måste också motiveras, antingen med hänvisning till
sökanden eller serveringsstället eller med hänsyn till att alkoholpolitiska
olägenheter kan befaras uppstå genom den tilltänkta serveringen. Skälen för
bedömningen måste preciseras i beslutet. Ett avslag på en ansökan om
serveringstillstånd kan således inte grundas enbart på att det kommunala
alkoholpolitiska programmet förbjuder etablering på ett visst angivet sätt eller
en viss angiven plats. Programmet kan inte bli föremål för prövning i samband
med de förvaltningsbesvär som kan anföras över kommunens avslagsbeslut hos
allmän förvaltningsdomstol enligt 9 kap. 2 §. För anförande av besvär över de
alkoholpolitiska programmen gäller i stället den i 10 kap. kommunallagen
(1991:900) föreskrivna ordningen.
Ibland ingår svåra avvägningar vid tillståndsprövningen där olika intressen
ställs mot varandra. Alkohollagstiftningen har dock tillkommit för att begränsa
alkoholens skadeverkningar och är i första hand en social skyddslagstiftning.
Härav följer att i de fall alkoholpolitiska hänsyn ställs mot företagsekonomiska
eller näringspolitiska skall de alkoholpolitiska hänsynen ha företräde.
10 §
Paragrafen ersätter 36 § första stycket LHD och understryker att tillstånd till
servering hänför sig till ett visst serveringsställe.
11 §
Paragrafen motsvarar 42 § LHD med undantag av att den särskilda regeln om
drinkbarstillstånd har slopats, jämför 8 § tredje stycket. Bestämmelsen
innehåller därmed endast ett krav på särskilt medgivande för ombyggnad av
serveringsställe. Medgivande krävs dock endast vid väsentlig ändring av
serveringslokalerna.
12 §
Ändringen i förhållande till den nuvarande regeln om tillståndsmyndighet i 58 §
LHD innebär att det blir kommunen i stället för länsstyrelsen som får ansvaret
för att lämna såväl tillfälliga som permanenta serveringstillstånd. Den slutliga
utformningen av paragrafen överensstämmer med den lydelse som har föreslagits av
Lagrådet.
De permanenta serveringstillstånden till restauranger, klubbar m.fl. är de
mest svårutredda och krävande tillståndsärendena enligt LHD. Det är inte
uteslutet att vissa kommuner kan behöva förstärka sin kompetens för att kunna
handlägga dessa på ett tillfredställande sätt. Ärendena kräver inte endast
kunskaper inom t.ex. det sociala området samt miljö- och hälsoskyddsområdet utan
också kunskaper om t.ex. bokföring, skatteregler, arbetsrättsliga förhållanden
samt sedvänja inom näringslivet. Mycket av denna kompetens kan dock finnas på
olika håll inom kommunens organisation. Det är självfallet viktigt att samordna
och ta till vara hela denna kunskap vid handläggningen av frågor om
serveringstillstånd. Mycket talar för att dessa ärenden bör handläggas centralt
inom kommunen. Det är också viktigt att den politiska ledningen i kommunen får
en samlad bild av kommunens praxis. De närmare riktlinjerna för handläggning och
beslutsfunktioner bör med beaktande av vad som nu anförts utformas av kommunen
själv, se 15 §.
Möjligheten att anlita annan kommun för fullgörande av utredningar m.m. i
tillståndsärenden behandlas under 16 §.
13 §
Första stycket ersätter första stycket i 59 § LHD. "Tillståndsmyndigheten" har
dock ersatts med "kommunen".
Andra och tredje styckena innebär en nyhet i förhållande till vad som gäller
enligt 59 § LHD. Kommunen ges därmed rätt att ta ut avgift för prövningen av
ansökningar om serveringstillstånd. Grunderna för avgiftsuttaget bör bestämmas
av kommunfullmäktige och självfallet följa de allmänna krav som finns beträffade
kommunala taxor (jfr RÅ 1986 ref.30). Rätten att ta ut avgift omfattar enligt
förslaget såväl själva tillståndsprövningen som kostnaden för löpande tillsyn
över tillståndshavarna. Avsikten är att avgiftsmöjligheten skall täcka också den
utökade omedelbara tillsyn som kommer att falla på kommunen i och med att
länsstyrelsens tillsyn får en delvis annan inriktning. Den avgift som tas ut för
tillsyn förutsätts beräknas efter schablon och inte efter antal
tillsynstillfällen som kommunen finner erforderligt i varje särskilt fall. Detta
hindrar inte en uppdelning på olika avgiftsklasser med hänsyn till det
varierande behov av tillsyn som kan föreligga för olika typer av
serveringsställen.
14 §
Paragrafen motsvarar till sitt innehåll 60 § LHD. Ändringen i första stycket är
i första hand en anpassning till att kommunen själv föreslås besluta om
tillstånd. Polismyndighetens yttrande, som hittills varit obligatoriskt i alla
ärenden om permanenta serveringstillstånd, bör emellertid kunna underlåtas om en
ansökan uppenbart ändå måste avslås av andra skäl. Detta har uttryckts så att en
ansökan inte får bifallas utan att polismyndighetens yttrande inhämtats. En
motsvarande ändring har gjorts i andra stycket beträffande yttrande från militär
chef.
De yttranden eller andra uppgifter som inhämtas i ett tillståndsärende måste
självfallet kommuniceras med den sökande i enlighet med reglerna i 17 §
förvaltningslagen (1986:223), jfr RÅ 1992 ref. 20. I det sammanhanget bör
observeras att det inte föreslås någon rätt för kommunen att inhämta utdrag av
kriminalregistret eller av polisregister i tillståndsärendena. Det får
förutsättas att polismyndigheten i sitt yttrande redovisar sådana uppgifter i
den mån de anses vara av beskaffenhet att de bör inverka på bedömningen av
frågan om serveringstillstånd. Polismyndigheten skall med andra ord ange de
omständigheter som ligger till grund för myndighetens ställningstagande till den
aktuella ansökningen. Yttrandet skall i förekommande fall innehålla upplysning
om att den sökande har dömts för brott eller att sökanden är misstänkt för
brott. Enligt 8 § lagen (1965:94) om polisregister får polismyndighet utfärda
intyg om bl.a. någons lämplighet för viss verksamhet till länsstyrelsen.
Motsvarande skall naturligtvis gälla i förhållande till de kommunala nämnder som
i fortsättningen skall handlägga ansökningar om serveringstillstånd. I andra
meningen i första stycket föreskrivs därför att polismyndigheten i sitt yttrande
skall avge ett utlåtande om den sökandes lämplighet för den sökta verksamheten,
jämför 8 § 2. lagen om polisregister.
15 §
Enligt paragrafen skall kommunens uppgifter enligt lagen fullgöras av den eller
de nämnder som kommunfullmäktige bestämmer.
16 §
Enligt paragrafen får en kommun träffa avtal med en annan kommun om att den
senare skall fullgöra vissa kommunala uppgifter enligt lagen. Detta gäller dock
inte själva beslutfattandet i ärenden om tillstånd eller ingripanden mot
enskilda tillståndshavare. Avsikten är att ge främst mindre kommuner med ett
begränsat antal ärenden enligt lagen möjlighet att anlita en annan kommun främst
för tillsynsuppgifter och mera komplicerade tillståndsutredningar. Tillsynen kan
härigenom inordnas i ett större organiserat schema och genomföras mera
planmässigt och effektivt. I fråga om utredningar o.d. märks framför allt
utredningar om vissa misstänkta ekonomiska oegentligheter, vilka kan kräva
särskild sakkunskap. Det har emellertid inte bedömts lämpligt att låta en kommun
kunna avhända sig även själva beslutsfunktionen i de enskilda ärendena och
därmed ansvaret för att bevaka de allmänna alkoholpolitiska intressena.
En annan sak är att det inte föreligger något hinder för en kommun att anlita
fristående expertis eller konsulter i tillståndsärenden så länge inte dessa
anförtros uppgifter som innefattar någon form av myndighetsutövning. Detta
följer av allmänna regler och påkallar inte någon särskild bestämmelse. Kommunen
måste emellertid beakta de sekretessfrågor som därvid kan uppkomma.
Upphörande av tillstånd i vissa fall
17 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 63 § LHD.
Ändringarna i första stycket är föranledda av förslaget att slopa prövningen
av föreståndares lämplighet. Bestämmelsen har också gjorts generellt gällande
för alla tillstånd enligt lagen. Vad som händer vid konkurs regleras i andra
stycket.
Även andra stycket gäller för alla tillstånd enligt lagen. Om innehavare av
tillstånd försätts i konkurs upphör med omedelbar verkan tillståndet att gälla.
Ett konkursbo skall dock kunna ansöka om att driva rörelsen vidare med möjlighet
att bibehålla eller återfå tillståndet. En sådan ansökan skall behandlas av
tillståndsmyndigheten med förtur. En rimlig handläggningstid för denna typ av
ärenden är längst en vecka. Det har inte förskrivits någon särskild tid inom
vilken boet skall ansöka om att få fortsätta verksamheten. För de fall
förutsättningar föreligger för att fortsätta verksamheten kan antas att sådan
ansökan ändå kommer att inges tämligen omgående efter konkursbeslutet.
Återkallelse m.m.
18 §
Enligt denna paragraf skall Alkoholinspektionen under vissa förutsättningar
återkalla av myndigheten meddelat tillstånd till tillverkning, partihandel eller
inköp. I förhållande till de återkallelsegrunder som gäller i dag för
tillverkningstillstånd har som grund lagts till att de förutsättningar som
gäller för meddelande av tillstånd inte längre föreligger. Det bör vara fråga om
mera påtagliga förändringar, så att tillstånd inte skulle ha meddelats i
motsvarande situation.
Om en anmärkning är av mindre allvarligt slag och kan antas komma att rättas
till, kan i stället varning komma i fråga. Höga krav måste dock ställas på dem
som har tillstånd, bl.a. med hänsyn till deras rätt till omförpackning av varor,
ansvar för skatteuppbörd m.m. Även mindre anmärkningar bör därför kunna utgöra
skäl för återkallelse, särskilt om de upprepas. I övrigt hänvisas till
kommentaren under 7 §. Vad som där anförs angående den närmare innebörden av
begreppet personliga och ekonomiska förhållanden är avsett att kunna tillämpas
för samtliga tillståndshavare enligt lagen.
19 §
I de fall olägenheter har uppstått vid servering av spritdrycker, vin och
starköl föreslås detta utgöra grund för återkallelse om det inte endast är en
tillfällig händelse. Grund för återkallelse föreslås vidare föreligga om de
förutsättningar som gäller för meddelande av tillstånd inte längre föreligger. I
övrigt hänvisas till kommentaren under 7 §.
20 §
Denna bestämmelse ger Alkoholinspektionen respektive kommunen möjlighet att, om
särskilda skäl föreligger, meddela varning i stället för att återkalla
tillståndet.
Utgångspunkten för förslaget är alltså att återkallelse skall ske i de fall
som anges i 18 och 19 §§. Om tillståndshavaren vidtar erforderliga åtgärder för
att rätta till förhållandena så att det kan antas att verksamheten i
fortsättningen kommer att bedrivas i enlighet med gällande föreskrifter och
meddelade villkor kan dock ingripandet begränsas till varning. Även andra fall
kan tänkas, t.ex. då en överträdelse av en föreskrift varit tillfällig eller
berott på ett missförstånd, eller dylikt. I sammanhanget kan också erinras om
tillståndsmyndighets möjlighet att meddela villkor enligt 7 kap. 1 § och 7 kap.
5 §.
Varning kan överklagas enligt 9 kap. 2 §.
21 §
Paragrafen ersätter 65 § LHD. Vid beslut om förbud mot i paragrafen angiven
verksamhet gäller samma beslutsordning som vid återkallelse av
serveringstillstånd. Ett förbud behöver inte vara totalt utan kan exempelvis
vara begränsat till vissa tider under dygnet eller till att gälla endast under
vissa omständigheter, exempelvis större konsert- eller idrottsevenemang.
Beslutet som sådant gäller dock alltid i sex månader, räknat från delfåendet av
beslutet. Därefter krävs i förekommande fall en ny prövning och ett nytt beslut.
Fullt samma krav kan inte ställas på en näringsidkare enligt denna paragraf
som på den som fått tillstånd till servering av starkare drycker. Om ett förbud
vid en samlad bedömning får anses vara en alltför ingripande åtgärd kan
ingripandet begränsas till varning. Angivna förutsättning för att begränsa ett
ingripande enligt paragrafen till varning har förordats av Lagrådet.
Ett förbud enligt 7 kap. 21 § är straffsanktionerat enligt 10 kap. 7 § andra
stycket.
Beslut om förbud eller varning kan överklagas enligt 9 kap. 2 §.
8 kap. Tillsyn m.m.
1 §
Paragrafen reglerar huvuddragen i tillsynen enligt lagen.
I första stycket anges att Alkoholinspektionen utövar den centrala tillsynen
över efterlevnaden av lagen. Inspektionens omedelbara tillsyn avser främst
tillsyn över innehavare av tillverknings-, partihandels- eller inköpstillstånd
(jfr 7 kap 3 §). Alkoholinspektionen skall också utfärda föreskrifter i den
utsträckning regeringen bemyndigar inspektionen därtill samt allmänna råd till
vägledning för tillämpningen av lagen i dess helhet.
Regionalt utövar länsstyrelsen tillsyn och bistår på så sätt Alkoholin-
spektionen. I detta ligger också tillsyn över kommunernas tillämpning av lagens
bestämmelser om servering och deras tillståndsgivning till sådan verksamhet.
Länsstyrelsen skall även bistå kommunerna med råd i deras verksamhet.
Av tredje stycket följer att den omedelbara tillsynen på det lokala planet
över efterlevnaden av bestämmelserna i lagen om servering av spritdrycker, vin
och starköl utövas av kommunen och av polismyndigheten. Regleringen innebär inte
någon inskränkning av Alkoholinspektionens eller länsstyrelsens möjlighet att
utföra sin tillsyn på dessa områden. Länsstyrelsen kan alltså t.ex. göra
punktinsatser på serveringsställen för att följa upp kommunernas
tillståndsgivning och tillsyn. Det är dock inte meningen att Alkoholinspektionen
och länsstyrelserna skall bedriva en med kommunernas tillsyn parallell
verksamhet.
I tredje styckets andra mening anges att kommunen och polismyndigheten även
skall bedriva tillsyn över servering av och detaljhandel med öl, dvs. icke
tillståndspliktiga områden. Bestämmelsen hänger samman med förslaget att trots
att tillståndsplikten tas bort för sådan detaljhandel och servering så skall
sanktioner kunna tillgripas om dessa typer av alkoholhantering medför
olägenheter.
Den löpande tillsynen enligt tredje stycket ankommer i första hand på
kommunen. Polismyndigheternas tillsyn får liksom idag i huvudsak begränsas till
de observationer myndigheterna gör i samband med ingripanden och kontroller i
och kring serveringsställen.
2 §
På begäran av annan tillsynsmyndighet, dvs. av Alkoholinspektionen,
länsstyrelsen eller polismyndigheten, har kommunen enligt första stycket en
skyldighet att lämna de uppgifter som myndigheten behöver för sin respektive
tillsyn över efterlevnaden av lagen. Det säger sig självt att det är fråga om
uppgifter som kommunen har tillgängliga på grund av sin egen tillstånds- eller
tillsynsverksamhet och som inte behöver efterforskas särskilt. I lagen behöver
inte särskilt anges att länsstyrelsen fortlöpande skall rapportera till
Alkoholinspektionen.
Polismyndigheten skall enligt andra stycket underrätta annan tillsynsmyndighet
- Alkoholinspektionen, länsstyrelsen, kommunen, annan polismyndighet - om
förhållanden som är av betydelse för de senare myndigheternas tillsyn. I
praktiken torde polismyndighetens rapporter, precis som idag, hänföra sig till
olägenheter i samband med tillståndspliktig servering. Någon begränsning av
rapporteringsskyldigheten till endast detta område finns emellertid inte och är
inte heller önskvärd.
Tredje stycket anger att kronofogdemyndigheten skall underrätta vederbörande
tillståndsmyndighet samt, efter begäran av länsstyrelsen, länsstyrelsen om den
som har tillstånd brister i sina skyldigheter mot det allmänna på i paragrafen
angivna sätt. I fjärde stycket föreskrivs att skattemyndigheterna på begäran av
tillståndsmyndighet eller länsstyrelse skall lämna uppgifter som behövs för
såväl tillståndsprövningen som tillsynen. Behöriga att motta eller begära
uppgifter som avses i tredje och fjärde styckena är således Alkoholinspektionen
och kommunen samt länsstyrelsen. Polismyndigheten kan inte med stöd av fjärde
stycket begära uppgifter av skattemyndigheterna. Inte heller föreligger för
kronofogdemyndigheten någon skyldighet enligt tredje stycket att underrätta
polismyndighet. Ifrågavarande uppgifter - som på serveringssidan visat sig vara
oerhört värdefulla för tillsynen - bör i första hand lämnas till de organ som
har att initiera frågan om sanktioner eller som har ett löpande tillsynsansvar
enligt lagen.
3 §
Skyldigheterna i paragrafen gäller all tillståndspliktig verksamhet. An-
mälningsskyldighet föreligger för det fall den tillståndspliktiga verksamhetens
omfattning förändras eller om det i övrigt sker någon förändring i verksamheten
som är av betydelse för tillsynen. Sist nämnda anmälningsskyldighet tar sikte på
bl.a. det fallet att exempelvis en partihandlare skaffar sig lagerlokaler på en
ny ort. Tillverknings- eller partihandelstillståndet är inte knutet till ett
visst "ställe". Det är därför av utomordentlig betydelse att
tillståndsmyndigheten hålls underrättad om var den tillståndspliktiga
verksamheten faktiskt bedrivs.
Alkoholpolitiska kommissionen har föreslagit en ändring i 36 § LHD av innebörd
att den som förvärvat andel av rörelse med serveringstillstånd uppgående till
minst 50 % av aktie- eller bolagskapitalet skall vara skyldig att anmäla detta
till tillståndsmyndigheten. Här föreslås i stället att anmälningsskyldighet
föreligger vid alla betydande förändringar av ägarförhållanden i
tillståndspliktig verksamhet. Alkoholinspektionen kan genom
verkställighetsföreskrifter och allmänna råd ge vägledning för vilka
ägarförändringar som skall anmälas till respektive tillståndsmyndighet. Den som
underlåter att iaktta i paragrafen föreskriven anmälningsskyldighet kan drabbas
av administrativt ingripande enligt 7 kap. 18 § eller 7 kap. 19 §.
Anmälan skall enligt andra stycket göras i förväg. För det fall den händelse
som föranlett anmälningsskyldigheten inte har kunnat förutses, t.ex. om en
partihandlares lager har förstörts genom eldsvåda, skall anmälan i stället göras
utan dröjsmål.
4 §
Skyldigheterna gäller all tillståndspliktig verksamhet och gäller i förhållande
till samtliga tillsynsmyndigheter.
5 §
Skyldigheterna i paragrafen gäller liksom de i 4 § all tillståndspliktig
verksamhet enligt lagen. Skyldigheterna gäller också i förhållande till samtliga
tillsynsmyndigheter.
6 §
Tillsynsmyndighet kan med stöd av bestämmelsen begära upplysningar och
handlingar och göra inspektioner även hos den som bedriver detaljhandel med öl
eller hos den som serverar sådan alkoholdryck, jämför 1 § tredje stycket andra
meningen.
7 §
Enligt paragrafen skall polismyndigheten lämna det biträde som behövs för
tillsynen enligt 4-6 §§, t.ex. att bereda tillträde till låsta lokaler eller ut-
rymmen.
Enligt 24 § LTD kan viteshot riktas mot den tillverkare som vägrar att
exempelvis lämna tillträde för olika kontroller. Mot bakgrund av bl.a. att
polismyndigheten på annan tillsynsmyndighets begäran skall biträda vid tillsynen
har det bedömts som obehövligt att i den nya lagen införa motsvarande
bestämmelser om vite. Vidare riskerar den näringsidkare som inte vill medverka
vid tillsynen att förlora sitt tillstånd, jämför 7 kap. 18-19 §§, eller att
förbjudas att fortsätta sin verksamhet, jämför 7 kap. 21 §.
9 kap. Överklagande
1 §
Bestämmelsen motsvarar vad som gäller enligt 25 § LTD och 67 § LHD, med undantag
för att det är andra beslutsmyndigheter. Alkoholinspektionen respektive kommunen
bör i varje enskilt ärende enligt lagen överväga om verkställigheten av beslutet
kan eller bör skjutas upp till dess det vunnit laga kraft. Mot bakgrund av
lagstiftningens karaktär av social skyddslagstiftning föreskrivs dock som
huvudregel att samtliga beslut enligt lagen skall gälla omedelbart, oberoende av
om beslutet har vunnit laga kraft. I samband med överklagande till länsrätten
kan i förekommande fall inhibition yrkas.
2 §
I första stycket slås fast att kommunens beslut får överklagas till allmän
förvaltningsdomstol, dvs. hos länsrätten. Även Alkoholinspektionens beslut bör
överklagas hos länsrätten, i enlighet med den nya ordning för överklagande som
numera eftersträvas. Detta medför att alla beslut enligt lagen som överklagas
prövas av länsrätten som första instans. Av 22 § förvaltningslagen (1986:223)
följer att Alkoholinspektionens och kommunens beslut får överklagas av den som
beslutet angår, om det har gått honom emot, jämför avsnitt 12. I andra meningen
klargörs att länsrätten inte får ändra ett beslut av Alkoholinspektionen eller
av kommunen innan dessa har lämnats tillfälle att yttra sig över allt som
tillförts målet.
I andra stycket slås fast att domstolens beslut får överklagas av Alko-
holinspektionen respektive kommunen. Vem som i övrigt får överklaga domstolens
beslut får avgöras med ledning av 33 § andra stycket förvaltningsprocesslagen
(1971:291). Lydelsen i andra stycket har föreslagits av Lagrådet. Det bör
observeras att Alkoholinspektionen respektive kommunen kommer att inta ställning
som part i processen i högre rätt.
Vid överklagande av länsrättens beslut bör krävas prövningstillstånd i
kammarrätten, jämför 34 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) som har trätt i
kraft den 1 oktober 1994. Med beaktande av dels att kommunen i stället för
länsstyrelsen skall besluta om meddelande och återkallelse av
serveringstillstånd, dels den nya ordningen med framför allt tillverknings- och
partihandelstillstånd bör det emellertid avvaktas med att införa
prövningstillstånd i kammarrätt för mål enligt alkohollagen till dess det
utvecklats en stabil vägledande rättspraxis. I ikraftträdandebestämmelserna har
därför föreskrivits att tredje stycket i förevarande lagrum skall träda i kraft
först den 1 januari 1998.
Alkoholinspektionens beslut skall överklagas hos länsrätten i Stockholms län.
Detta behöver inte anges särskilt i lagen utan följer direkt av 14 § andra
stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar i lagrummets lydelse
från och med den 1 oktober 1994. För en sådan ordning talar behovet av en
enhetlig nationell praxis vid tillståndsgivning och ingripanden avseende
tillverkning och partihandel med alkoholdrycker. Antalet mål enligt
ifrågavarande bestämmelser i lagen torde inte heller bli så stort att en
uppdelning på landets samtliga länsrätter är motiverad.
Motsvarande frågeställning uppkommer inte vid överklagande av kommuns beslut,
jämför 7 kap. 12 §.
10 kap. Ansvar m.m.
1 §
Paragrafen motsvarar 27 § första stycket LTD, med den skillnaden att
bestämmelsen gäller förutom tillverkning av sprit även tillverkning av
spritdrycker.
Den nuvarande möjligheten att utdöma straffskatt i 37 § LTD bör enligt
betänkande (SOU 1994:74) av utredningen om en teknisk anpassning av
mervärdeskatten och punktskatterna till EG tas bort eller ersättas med någon
annan sanktionsform. Bestämmelsen om straffskatt har strukits med anledning
därav och då det kan bedömas tillräckligt med det sanktionssystem som finns i
övrigt. Förutom att den som olagligt tillverkar sprit kan få ett kännbart straff
enligt denna bestämmelse så kan vinning av brottet förverkas enligt 11 kap. 1 §.
Vid ett medlemskap i EU kommer också den ordningen att gälla att all
tillverkning av sprit och spritdrycker blir punktskattepliktig. För en närmare
redogörelse av EGs regler om punktskatter hänvisas till ovan nämnda betänkande.
2 §
Paragrafen motsvarar 72 § första stycket LHD. Bestämmelsen ger möjlighet att
straffrättsligt ingripa mot bl.a. servering av "smuggelsprit" eller spritdrycker
som härrör från hembränning eller renaturering.
3 §
Paragrafen, som motsvarar 27 § andra stycket LTD och 72 § andra stycket LHD,
handlar om grovt sådant brott som anges i 1 eller 2 §.
4 §
Paragrafen motsvarar 28 § LTD och avser yrkesmässig tillverkning utan tillstånd.
5 och 6 §§
Paragraferna motsvarar 74 och 75 §§ LHD. I 6 § stadgas således ansvar för den
som anskaffar alkoholdrycker åt någon som inte har rätt att få sådan vara
utlämnad till sig. Förfarandet jämställs i fråga om påföljd med olovlig
försäljning av alkoholdrycker, jämför 2 och 3 §§. Lagrådet har påpekat att
lydelsen av 6 § i lagrådsremissen medför att det inte längre skulle vara möjligt
att bedöma förfarande enligt paragrafen som grovt brott. Någon sådan
inskränkning har inte varit avsedd varför bestämmelsen omarbetats i enlighet med
den lydelse som har föreslagits av Lagrådet. Vid bedömande av om brott enligt 6
§ skall anses som grovt brott skall, i linje med vad som gäller enligt 3 §,
särskilt beaktas om gärningen har utgjort led i en verksamhet som bedrivits
yrkesmässigt eller i större omfattning.
7 §
Paragrafen ersätter 76 § LHD. Begreppet alkoholdrycker i första stycket
inbegriper även öl. Bestämmelsen har också omarbetats i linje med vad som gäller
för 3 kap. 8 §.
I andra stycket har i förhållande till vad som gäller idag alkoholfria drycker
ersatts med öl som en följd av den föreslagna lydelsen av 7 kap. 21 §. I nämnda
bestämmelse har nämligen den nuvarande möjligheten till förbud i vissa fall mot
försäljning av alkoholfria drycker ersatts med möjlighet till förbud i vissa
fall mot försäljning av öl.
8 §
Paragrafen motsvarar, med endast redaktionella ändringar, 29 § LTD och 78 §
första stycket LHD. Ringa brott kan det exempelvis vara om tillåten alkoholhalt
överskridits endast i ringa mån. Brottet kan dock vara att betrakta som ringa
även av andra orsaker.
9 §
Första stycket ersätter bl.a. 78 § andra stycket LHD. Förutom försök till sådana
brott föreslås att också förberedelse skall vara straffbar. Därmed kan de
nuvarande bestämmelserna om destillationsapparater och delar till sådana
apparater liksom om aktiverat kol i 18, 30 och 31 §§ LTD tas bort. Förberedelse
till olaglig tillverkning av sprit täcker t.ex. innehav av destillationsapparat,
eller del av sådan apparat, som uppenbarligen är avsedd att användas för olaglig
tillverkning av sprit. Detsamma gäller t.ex. innehav av aktiverat kol.
Lagrådet har framhållit att bestämmelsen i första stycket utvidgar det
straffbara området. I LHD straffbeläggs nämligen försök till olovlig försäljning
och olovligt anskaffande av alkoholdrycker medan förberedelse till sådana
gärningar är straffritt. LTD innehåller överhuvudtaget inga bestämmelser om
försök och förberedelse till brott. Lagrådet påpekar vidare att sist nämnda lag
innehåller straffbestämmelser avseende vissa åtgärder med destillationsapparater
och aktiverat kol. Som framhållits ovan har dessa bestämmelser inte förts över
till alkohollagen. Sådana åtgärder kan dock i viss utsträckning omfattas av
straffbestäm-melsen i förevarande paragrafs första stycke, som dock enligt
Lagrådet har en vidare tillämpning. Regeringen vill för sin del framhålla att
ett avskaffande av bl.a. det uttryckliga förbudet i LTD mot att utan tillstånd
inneha destillationsapparat, kräver en utvidgning av det straffbara området i
enlighet med vad som föreslås i propositionen. Den som innehar
destillationsapparat men saknar tillverkningstillstånd för sprit eller sprit-
drycker bör enligt regeringens mening kunna ställas till ansvar. Detta blir
möjligt genom den föreslagna straffbestämmelsen om förberedelse till brott som
avses i 10 kap. 1 § alkohollagen. Förberedelse till olovlig försäljning av alko-
holdrycker eller olovligt anskaffande av alkoholdrycker, 10 kap. 2 och 6 §§,
föreligger exempelvis då någon med uppsåt att främja sådant brott lämnar eller
mottar pengar som vederlag för brottet.
Andra stycket motsvarar i sak 34 § LTD och 78 § tredje stycket LHD. Den
slutliga utformningen av andra stycket överenstämmer med den lydelse som
föreslagits av Lagrådet. Genom lagändring som trätt i kraft den 1 juli 1994 (SFS
1994:458) har den allmänna medverkansregleringen i 23 kap. brottsbalken
utvidgtas till att gälla även gärningar utanför balken när fängelse är
föreskrivet. Straffskalan för samtliga i alkohollagen straffbelagda gärningar
innehåller fängelse. Särskilda bestämmelser i alkohollagen om medverkan till
brott fyller därför inte någon självständig funktion och har därför på Lagrådets
inrådan inte tagits med i det slutliga lagförslaget. Andra stycket i förevarande
lagrum måste således läsas tillsammans med 23 kap. 4 § brottsbalken.
Medverkansansvar skall dock, som framgår av förevarande lagrum, inte träffa den
till vilken sprit, mäsk eller alkoholdrycker har anskaffats för personligt bruk.
10 §
Paragrafen motsvarar 73 § LHD.
11 kap. Förverkande
1 och 2 §§
Paragraferna motsvarar i huvudsak tillsammans med 3 §, efter vissa redaktionella
ändringar, 35 § LTD och 79 § LHD.
3 §
Paragrafen ersätter 35 § fjärde stycket LTD och bestämmelsen i 79 § LHD om när
ett förverkande är uppenbart obilligt. Den slutliga utformningen av bestämmelsen
överensstämmer med Lagrådets förslag.
4 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 36 § LTD och 80 § LHD. Ändringen i ordalydelse
är föranledd av att det i LTD och LHD omnämnda partihandelsbolagets särställning
har avskaffats. Reglerna har också anpassats till vad som krävs vid ett
medlemskap i EU.
5 §
Paragrafen motsvarar 81 § LHD. Bestämmelsen har ursprungligen tillkommit främst
för att möjliggöra servering av skattefria varor vid främmande stats
representation utanför beskickningen.
12 kap. Register
1 §
I kapitlet ges bestämmelser om det register som skall föras hos den centrala
tillsynsmyndigheten. Bestämmelserna är helt nya. Några motsvarande bestämmelser
har således inte funnits för Socialstyrelsens handläggning av tillståndsärenden.
I paragrafen anges att Alkoholinspektionen skall föra ett register för de
ändamål som räknas upp i 2 §.
2 §
Det nya alkoholpolitiskt motiverade regelverket för tillståndsgivning, kontroll
och tillsyn skapar behov av ett heltäckande informationssystem. I paragrafen
anges detta systems ändamål. Registret får användas dels för handläggning av
ärenden om tillstånd, dels för tillsyn över samtliga tillståndshavare och dels
för uppföljning och utvärdering av lagens tillämpning samt framställning av
statistik.
3 §
I bestämmelsen anges vilka fysiska eller juridiska personer som får registreras
i registret. Punkten 4 är bl.a. föranledd av det samhälleliga intresset av att
kunna förebygga bulvanförhållanden.
I 4 kap. 7 § andra stycket finns bestämmelser om föreståndare vid parti-
handelsställe, d.v.s. hos tillverkare eller partihandlare. Regeringen får med
stöd av andra stycket i nu förevarande paragraf meddela föreskrifter om
registrering av uppgifter angående sådana föreståndare. Regeringen får
emellertid också meddela föreskrifter om registrering av uppgifter om andra
företrädare för en verksamhet, exempelvis styrelseledamöter eller
fullmaktshavare. Denna föreskriftsrätt för regeringen kan inte delegeras till
Alkoholinspektionen.
4 §
Paragrafens första stycke innehåller en uppräkning av de uppgifter som får
registreras beträffande tillståndshavare och dem som har ansökningar om
tillstånd under prövning. Uppgift som avses i 2. får endast innefatta uppgift om
utgången i målet och uppgift om det lagrum som har tillämpats samt uppgift om
domsnummer och domstol. Uppgift som avses i 3. skall endast innefatta en
identifikationsbeteckning, exempelvis ett diarienummer, som kan ligga till
grund för vidare utredning utan ytterligare hjälp av registret. På Lagrådets
inrådan har angivna begränsningar tagits in i lagtexten. I förhållande till
förslaget i lagrådsremissen har nu också uttryckligen angivits i 2. att uppgift
avseende dom i brottmål även får innefatta utgången i målet, dvs. om den
tilltalade fällts eller friats.
Av andra stycket framgår att uppgifter som avses i första stycket 2 och 3
endast får registreras i den mån de har betydelse för rätt till tillstånd enligt
alkohollagen. Det innebär att uppgifterna kan behövas dels vid prövning av
ansökningar om tillstånd, dels i den löpande tillsynsverksamheten. Uppgifterna
måste således, för att få registreras, vara av betydelse för frågan om tillstånd
eller för tillsyn enligt lagen.
Tredje stycket anger vilka uppgifter som får finnas registrerade beträffande
dels dem som har haft tillstånd enligt lagen, dels dem som har ansökt om
tillstånd enligt lagen men som t.ex. har fått avslag på ansökningen.
Att känsliga uppgifter måste gallras sedan ett tillståndsärende avslutats
genom ett avslag eller en återkallelse framgår av 6 §.
Bemyndigandet till regeringen i punkt 8 begränsas till att avse uppgifter som
har särskild betydelse för handläggningen av ärenden enligt lagen och får inte
omfatta känsliga personuppgifter. På Lagrådets inrådan har angivna begränsningar
tagits in i lagtexten.
Såvitt avser tredje stycket har Lagrådet föreslagit att hänvisningen i stycket
i lagrådsremissen till 5 § bör utgå av redaktionella skäl. Regeringen delar
Lagrådets bedömning. I förhållande till förslaget i lagrådsremissen har
emellertid tillagts att registrering även får ske av uppgift som anges i första
stycket 6. Denna utvidgning, vilken inte innefattar någon känslig personuppgift,
fordrar inte någon ny behandling hos Lagrådet, jämför 6 § andra stycket.
5 §
Av första stycket följer att myndighetens eller förvaltningsdomstols slutliga
beslut i ärenden enligt lagen alltid får registreras jämte hänvisning till
tillämpligt lagrum. Med beslut avses domslutet eller motsvarande, inte t.ex.
bakgrundsbeskrivning och domskäl.
Andra stycket innehåller bestämmelser om registrering av uppgifter av mer
administrativ karaktär.
6 §
Första stycket innehåller allmänna regler om gallring av uppgifter ur registret.
Enligt andra stycket skall integritetskänsliga uppgifter gallras så snart ett
beslut om återkallelse av tillstånd eller ett beslut om avslag på ansökan om
tillstånd vunnit laga kraft. Regleringen utgör en avvägning mellan hänsynen till
den enkildes integritet och ändamålet med registret. I förhållande till
förslaget i lagrådsremissen har tillagts att uppgift som avses i 4 § första
stycket 6. inte behöver gallras, jämför 4 § tredje stycket. Bevarande av
uppgifter om vilken typ av verksamhet som förekommit eller vilken typ av
verksamhet som tillstånd sökts för är av stor betydelse vid prövning av en ny
ansökan från en person som tidigare har förekommit i något ärende enligt lagen.
Det bör observeras att uppgifter om den som har haft tillstånd enligt lagen
endast får avse uppgifter som sägs i 4 § första stycket 1. och 6. samt 5 §.
Andra uppgifter om denne kan tillföras registret först efter det att en ny
ansökan om tillstånd givits in.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan enligt tredje
stycket meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten att gallra uppgifter
ur tillståndsregistret. Undantaget tar dock endast sikte på sådant material som
skall användas vid forskning. Material som undantas från gallring skall lämnas
över till en arkivmyndighet.
7 §
Av paragrafen framgår att regeringen i förordning får föreskriva att uppgifter
till registret får hämtas från förvaltningsmyndigheters register. Det har inte
ansetts nödvändigt att särskilt ange att bemyndigandet inte får utnyttjas till
att avse andra uppgifter än sådana som har betydelse för handläggningen av
ärenden enligt lagen.
Angående vilka uppgifter som får inhämtas hänvisas till 4 §.
8 §
Uppgifter ur tillståndsregistret får för de ändamål som anges i paragrafen
utlämnas till polismyndighet och skatte- eller tullmyndighet.
9 §
I paragrafen anges att Alkoholinspektionen är skyldig att på begäran av
länsstyrelse eller kommun lämna ut uppgifter ur registret i den mån uppgifterna
är av betydelse för tillståndsprövning eller tillsyn. Bestämmelsen skall ses mot
bakgrund av förslaget i propositionen om en ny bestämmelse i sekretesslagen om
skydd för uppgifter om enskilds förhållanden i förevarande sammanhang av såväl
personlig som ekonomisk natur, 9 kap. 24 § sekretesslagen. Paragrafen skall
läsas tillsammans med 14 kap. 1 § nämnda lag och utgör en s.k. sekretessbrytande
bestämmelse. Den slutliga utformningen av paragrafen överensstämmer med den
lydelse som har föreslagits av Lagrådet. Utlämnande av uppgifter enligt denna
paragraf kan inte ske på ADB-medium.
10 §
Paragrafen innehåller regler om information angående registret till den som har
eller den som söker tillstånd enligt lagen.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1.
Lagen träder i kraft den 1 januari 1995. Vid ikraftträdandet upphör LTD och LHD
att gälla. Bestämmelsen om prövningstillstånd i kammarrätten träder dock inte i
kraft förrän den 1 januari 1998, jämför kommentaren under 9 kap. 2 §.
Lagrådet har framhållit att det i övergångsbestämmelserna i lagrådsremissen
saknas en bestämmelse med anledning av regleringen om prövningstillstånd i
kammarrätten. Lagrådet har förordat att en sådan bestämmelse införs i en ny 3.
och att bestämmelsen ges följande utformning. "I fråga om beslut som allmän
förvaltningsdomstol har meddelat före den 1 januari 1998 tillämpas, i stället
för 9 kap. 2 § tredje stycket i nya lagen, äldre bestämmelser om överklagande".
Regeringen delar Lagrådets bedömning att en sådan bestämmelse måste föras in
lagtexten. Regeringen anser dock att övergångsbestämmelsen kan föras in som ett
andra stycke i 1. och att bestämmelsen kan ges den utformning som framgår av
propositionen.
2.
Tillstånd som har meddelats med stöd av LTD och LHD skall gälla som tillstånd
enligt den nya lagen. Detta innebär bl.a. att nu gällande serveringstillstånd
efter den 1 januari 1995 skall ses som tillstånd enligt den nya lagen.
Motsvarande gäller för tillverkningstillstånd som meddelats med stöd av LTD.
Tillstånden gäller endast "i motsvarande omfattning". Tillståndshavarna ges med
andra ord inte några rättigheter utöver dem som följer av de tillstånd som
meddelats med stöd av LTD eller LHD. Tillsynsavgift tas ut från och med den 1
januari 1995. Eventuella sanktioner mot nu ifrågavarande tillstånd prövas enligt
den nya lagen från och med ikraftträdandet. Motsvarande gäller också för de
tillstånd till inköp av spridrycker, vin och starköl som har meddelats av
Läkemedelsverket och som nu förs över till Alkoholinspektionens tilsynsområde,
jämför övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i lagen (1961:181) om
försäljning av teknisk sprit m.m.
Ansökningar om tillstånd som är anhängiga hos Socialstyrelsen vid lagens
ikraftträdande skall överlämnas till Alkoholinspektionen för vidare
handläggning.
För det fall länsstyrelsen har meddelat beslut före ikraftträdandet som avser
ingripande mot ett serveringstillstånd skall äldre bestämmelser tillämpas
beträffande överklagande av beslutet och prövningen i överinstans. Detta innebär
att bestämmelserna i LHD skall tillämpas och att kammarrätten är besvärsinstans.
Ansökningar om serveringstillstånd som är anhängiga antingen hos länsstyrelsen
eller, efter överklagande, hos kammarrätten vid ikraftträdandet prövas enligt
den nya lagen. Den slutliga utformningen av tredje stycket i förevarande
övergångsbestämmelse överensstämmer med den lydelse som har föreslagits av
Lagrådet.
3.
Partihandelsbolagets och detaljhandelsbolagets rätt enligt LTD och LHD skall
gälla som tillstånd enligt den nya lagen intill dess tillstånd erhållits. Den
rätt för detaljhandelsbolaget som avses är bolagets möjlighet att sälja till
restauranger innan ansökan om partihandelstillstånd för denna verksamhet har
hunnit behandlas av Alkoholinspektionen, jämför 5 kap. 1 §. Bland de rättigheter
som avses för V&S Vin och Sprit AB (partihandelsbolaget) återfinns bolagets
tillverkningsrätt. De eventuella konkurrensfördelar som kan uppstå för nämnda
bolag är svåra att undvika i det inledande skedet av den nya ordningen för
tillverkning av och partihandel med alkoholdrycker. Ifrågavarande rättigheter
gäller dock längst t.o.m. den 31 december 1995. Sanktioner avseende dessa
tillstånd prövas enligt den nya lagen redan från och med ikraftträdandet. Likaså
skall tillsynsavgift tas ut redan från och med den 1 januari 1995.
Lagrådet har framhållit att bestämmelsens utformning i lagrådsremissen inte
tillräckligt tydligt anger att partihandelsbolagets respektive detalj-
handelsbolagets rättigheter inte avser andra än sådana som bortfaller i den nya
lagen och där ersätts med krav på tillstånd. Mot bakgrund härav har
övergångsbestämmelsen nu givits den utformning som förordats av Lagrådet.
Bestämmelsen ger bolagen övergångsvis de rättigheter som de har haft enligt LTD
och LHD, varken mer eller mindre.
4.
Partihandelsbolaget och de svenska vintillverkarna har inte rätt enligt LHD att
sälja sina varor direkt till restauranger eller andra serveringsställen (23 och
49 §§ LHD). Det har däremot de svenska stark-ölstillverkarna (23 § LHD). För att
något begränsa konkurrensfördelarna för det förutvarande partihandelsbolaget och
för de svenska vin-tillverkarna vid ikraftträdandet av den nya lagen föreskrivs
att den som har serveringstillstånd är skyldig att köpa alla spritdrycker, allt
vin och allt utländskt starköl antingen av detaljhandelsbolaget eller av den som
av Alkoholinspektionen meddelats tillverknings- eller partihandels-tillstånd för
varorna. Partihandelsbolaget eller de svenska vintillverkarna kan således inte
enbart med stöd av den nya lagen i sig idka försäljning i förhållande till inne-
havare av serveringstillstånd.
Ifrågavarande övergångsbestämmelse utgör ett förtydligande av vad som sägs i
3.
5.
Kommunerna måste ges skäligt rådrum att förbereda sig inför uppgiften som
ansvarig myndighet för ärenden gällande serveringstillstånd. Under år 1995 skall
därför länsstyrelsen fullgöra kommunens uppgifter enligt den nya lagen bortsett
från kommunernas tillsynsfunktioner enligt 8 kap. Sist nämnda uppgifter har
kommunerna redan idag enligt LHD. Det kommunala vetot upphör i och med
ikraftträdandet av den nya lagen. Under år 1995 får dock inte länsstyrelsen
bifalla en ansökning om permanent serveringstillstånd innan kommunen yttrat sig.
Det är angeläget att kommunen avger sådant yttrande utan dröjsmål. Inte annat än
i undantagsfall bör kommunen ges längre tid för yttrande än en månad.
Kommunen kan överklaga länsstyrelsens beslut att meddela ett serve-
ringstillstånd, jämför regeringsrättens årsbok 1992 ref. 26.
Andra stycket i 5. reglerar vad som skall gälla för ansökningar om
serveringstillstånd som är anhängiga hos länsstyrelsen vid utgången av år 1995.
Har de då inte prövats slutligt skall de överlämnas för handläggning hos
vederbörande kommun.
6. och 7.
Övergångsbestämmelserna innebär en modifierad procedur i ärenden om permanenta
serveringstillstånd och om bl.a. återkallelse av serveringstillstånd under år
1996 och 1997.
Kommunen skall i nämnda fall inhämta länsstyrelsens yttrande innan beslut
fattas. Övergångsproceduren är motiverad av att det särskilt i mindre kommuner
kan krävas ytterligare någon anpassningstid för att bygga upp erforderlig
kompetens för handläggning av mer komplicerade ärenden enligt lagen. Det är
vidare angeläget att den erfarenhet som under lång tid har byggts upp hos
länsstyrelserna tas till vara i utvecklingsprocessen hos kommunerna.
Länsstyrelserna bör därför också under övergångstiden genom en intensifierad
tillsyn ge det stöd som erfordras till dess kommunerna byggt upp sin egen
kompetens.
Länsstyrelsens obligatoriska yttrande enligt 6. och 7. bör avges utan
dröjsmål, jämför vad som sägs under 5. Endast i undantagsfall bör länsstyrelsen
ges längre remisstid än en månad. I fall som avser ingripande enligt lagen bör
dock länsstyrelsen normalt avge yttrande inom några dagar.
17.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
För uppgifter om enskilds ekonomiska förhållanden som framkommer i ärenden om
tillstånd enligt LHD gäller för närvarande sekretess enligt 8 kap. 6 §
sekretesslagen. Detta lagrum tar dock endast sikte på statliga myndigheters
verksamhet. Vid en överföring av tillståndsprövningen till kommunerna krävs
därför en kompletterande sekretessbestämmelse. Vidare måste beaktas att
tillstånds- och tillsynsmyndigheterna enligt alkohollagen kommer att handha en
del känsliga personuppgifter, jämför 12 kap. 4 § alkohollagen. Nämnda
förhållanden talar sammantaget för ett införande av en ny bestämmelse i 9 kap.
sekretesslagen som handlar om skyddet för enskilds förhållanden av såväl
personlig som ekonomisk natur.
Den nya bestämmelsen gäller såväl statlig som kommunal myndighet.
Skaderekvisitet är utformat som ett rakt skaderekvisit, vilket innebär att
presumtionen är för offentlighet. Uppgifter om vem som är tillståndshavare, vad
tillståndet avser och vilka eventuella villkor som föreskrivits för tillståndet
är exempel på uppgifter som normalt torde kunna lämnas ut. Konkreta uppgifter om
en sökandes ekonomi eller en tillståndshavares personliga vandel är exempel på
sådana uppgifter som bör omfattas av sekretess.
Det är angeläget att bl.a. sådana frågor som kommunens praxis vid till-
ståndsprövning enligt alkohollagen kan bli föremål för allmän debatt. Sek-
retessen omfattar därför inte själva besluten i ärenden rörande tillstånd.
Sekretesstiden har bestämts till femtio år.
17.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:763) med
vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker
1 och 4 §§
I paragraferna hänvisas till alkohollagen i stället för som tidigare till LTD
respektive LHD.
17.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1961:181) om
försäljning av teknisk sprit m.m.
1 §
Spritdrycker, vin och starköl som är avsedda att användas för industriella m.fl.
ändamål skall inte längre följa bestämmelserna för handel med teknisk sprit i
LFT. Alkoholinspektionen skall i stället för Läkemedelsverket meddela
inköpstillstånd vad gäller användning av ifrågavarande varor även för tekniska
ändamål, exempelvis inom livsmedelsindustrin, jämför 4 kap. 4 § och 7 kap. 3 §
alkohollagen. Till följd härav har sista meningen i första stycket fått utgå.
I fjärde stycket har hänvisningen till LHD ändrats till alkohollagen.
I förtydligande syfte har ett nytt femte stycke tillförts paragrafen. Genom
tillägget framgår tydligare att all tillverkning av sprit liksom all handel med
alkoholdrycker regleras i alkohollagen.
4 §
Det i LTD och LHD omnämnda partihandelsbolagets särställning har tagits bort
även i LFT. Även om bolaget inte har haft en monopolställning i sist nämnda lag
är det lämpligt att likställa de konkurrerande företagen även på marknaden för
handel med teknisk sprit. Till följd härav utgör första stycket numera en
omarbetning av nuvarande första och andra styckena.
5 § 2 mom.
Ändringen är en följd av att partihandelsbolagets särställning har avskaffats.
8 §
Till följd av att partihandelsbolagets särställning har avskaffats har tredje
stycket fått omarbetas. Har tillstånd enligt LFT återkallats eller har till-
ståndshavare avlidit, åligger det numera tillståndshavaren respektive dödsboet
att sälja sitt lager av teknisk sprit till någon som har tillstånd till
försäljning av varan.
8 a §
Hänvisningen till partihandelsbolaget har tagits bort. Vidare saknas i
fortsättningen möjlighet för Läkemedelsverket att ta ut tillsynsavgift av den
som meddelats tillstånd till tillverkning av sprit. Sådan tillsynsavgift skall i
stället tas ut av Alkoholinspektionen, jämför 7 kap. 4 § alkohollagen.
Läkemedelsverkets möjlighet att ta ut avgifter för sin tillsyn har emellertid
utvidgats till att omfatta även dem som av verket har beviljats tillstånd till
försäljning eller inköp av teknisk sprit.
9 och 10 §§
Hänvisningarna i paragraferna till LTD och LHD har ändrats till att gälla
motsvarande bestämmelser i alkohollagen.
17.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.
2 §
Till följd av att begreppet partihandelsbolaget har utmönstrats föreskrivs i
stället i förevarande lag att beslagtagna alkoholdrycker får säljas till den som
har tillverkningstillstånd eller partihandelstillstånd för varorna.
Konstruktionen i alkohollagen medför dock att beslagtaget öl endast kan säljas
till tillverkare av sådan dryck.
17.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1965:94) om
polisregister m.m.
3 §
Alkoholinspektionen tillförs den krets av myndigheter som alltid har rätt att
erhålla utdrag av eller upplysning om innehållet i polisregister, jfr 8 § 1 i
polisregisterlagen.
För att kunna fullgöra sina uppgifter som central alkoholpolitisk tillstånds-
och tillsynsmyndighet är det nödvändigt att inspektionen såväl vid sin egen
tillståndsprövning som vid den allmänna tillsynen enligt alkohollagen ges
möjlighet att kontrollera vandeln hos de personer som ansöker om att få bedriva
eller redan bedriver verksamhet enligt lagen.
Sammanställning av remissyttranden över
promemorian (Ds 1994:92) En ny alkoholpolitisk
tillsyns- och tillståndsmyndighet samt förslag till ny
alkohollag
Remissinstanser
Promemorian remissbehandlades under perioden 24 juni-8 augusti 1994. Följande
instanser har beretts möjlighet att lämna synpunkter på rapporten:
Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Rikspolisstyrelsen, Domstolsverket,
Statskontoret, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Konsumentverket,
Livsmedelsverket, Konkurrensverket, Generaltullstyrelsen, Läkemedelsverket,
Juridiska fakulteten, Stockholms Universitet, Kommerskollegium, Riksdagens
ombudsmän, Barnombudsmannen, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Göteborg,
Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Göteborgs- och Bohus län, Länsrätten i
Malmöhus län, Länsrätten i Södermanlands län, Länsstyrelsen i Stockholms län,
Länsstyrelsen i Göteborgs- och BohuslänLänsstyrelsen i Västerbottens län,
Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i
Dalarna, Länsstyrelsen i Hallands län, Polismyndigheten i Stockholm, Polismyn-
digheten i Göteborg, Polismyndigheten i Malmö, Polismyndigheten i Umeå,
Polismyndigheten i Norrköping, Skattemyndigheten i Stockholms län, Skattemyn-
digheten i Malmöhus län, Skattemyndigheten i Kopparbergs län, Svenska kommunför-
bundet, Stockholms kommun, Göteborgs kommun, Malmö kommun, Örebro kommun, Umeå
kommun, Landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO),
Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare (SHR), Svenska Bryggareföreningen,-
Svenska Restauratörsförbundet, Föreningen Länsstyrelsens Alkoholhandläggare,
Systembolaget AB, V&S Vin och Sprit AB, Centralförbundet för alkohol- och
narkotikaupplysning (CAN), Nykterhetsrörelsens landsförbund, IOGT-NTO, De
Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse, Ungdomens Nykterhetsförbund (UNF),
Internationella institutet för alkoholpolitik, Munskänkarna, DAGAB,
Grossistförbundet, Kooperativa förbundet, ICA-handlarna, Provinum distribution
AB, Datainspektionen.
Därutöver har yttranden inkommit från Utländska Vin och Spritproducenters
Ombud i Sverige (UVOS) och Mörbylånga kommun. Fyra instanser svarar att de
inte har några synpunkter eller avstår från att kommentera promemorian då
innehåll och förslag i allt väsentligt behandlar frågor som ligger utanför
instansens område: Landstingsförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO), Kommerskollegium och Barnombudsmannen.
Skattemyndigheten i Malmöhus län hänvisar till Riksskatteverkets yttrande.
Svenska Kommunförbundet hänvisar till tidigare remissyttranden. Vin & Sprit och
Provinum Distribution AB lämnar ett gemensamt yttrande.
10 remissinstanser har inte inkommit med svar: Riksrevisionsverket,
Kammarrätten i Stockholm, Skattemyndigheten i Kopparbergs län, Göteborgs kommun,
Örebro kommun, Landsorganisationen i Sverige (LO), De Kristna samfundens Nyk-
terhetsrörelse, Munskänkarna, DAGAB och ICA-handlarna.
1 Inledning och sammanfattning
Med anledning av riksdagens beslut (rskr 1993/94:249) samt prop 1993/94:136 om
Riktlinjer för ett nytt tillståndssystem för import, export tillverkning och
partihandel med alkoholdrycker har promemorian, Ds 1994:92 En ny alkoholpolitisk
tillsyns- och tillståndsmyndighet samt förslag till ny alkohollag, utarbetats
under februari till maj 1994. Den nya myndigheten föreslås utöva tillsyn över
alkoholhanteringen och svara för den centrala tillståndsgivningen enligt den nya
alkohollagen som planeras träda i kraft den 1 januari 1995. Arbetsgruppen har
valt att avvakta med att behandla frågor rörande teknisk sprit. I förslaget till
ny alkohollag har för helhetssynens skull, i görligaste mån, tagits med sådana
delar av tidigare utredningsförslag som bör ingå i en ny lag inom
alkoholområdet som ska ersätta lagen (1977:239) om handel med drycker (LHD) och
lagen (1977:297) om tillverkning av drycker, m.m. (LTD). Utredningens förslag
kan dock behöva övervägas ytterligare.
Den kommande sammanställningen har huvudsakligen koncentrerats på
remissinstansernas invändningar eller förslag till justeringar av arbetsgruppens
förslag. Det är endast när instansen i klartext uttalar att man tillstyrker
arbetsgruppens förslag som detta har noterats. De flesta remissinstanser har
begränsat yttrandet till instansens verksamhetsområde. I huvudsak är re-
missinstanserna positiva till arbetsgruppens förslag och har inget att erinra
mot den nya myndighetens arbetsuppgifter och organisation samt förslaget till ny
alkohollag. Flera av remissinstanserna pekar dock på vikten av att
ansvarsfördelningen mellan de inom området berörda myndigheterna ytterligare
tydliggörs.
Som ovan nämnts berör delar av lagstiftningen tidigare utredningsförslag
vilket föranleder några remissinstanser att hänvisa till tidigare remissyttran-
den över LHD/LVM-utredningens betänkande Kommunernas roll på alkoholområdet (SOU
1993:31) och alkoholpolitiska kommissionens delbetänkande Serveringsbestämmelser
(SOU 1993:50). Hänvisningar görs även till kommande remissyttrande över
alkoholpolitiska kommissionens huvudbetänkande Svensk alkoholpolitik (SOU
1994:24). Det område som föranleder flest kommentarer berör just de tidigare
remissbehandlade frågorna angående ansvaret för tillstånd, tillsyn och
återkallelse av serveringstillstånden. Här är det framförallt när det gäller
återkallelse remissinstanserna anmäler avvikande åsikter. Nio remissinstanserna
avstyrker förslaget att länsrätten ska besluta om återkallelse av
serveringstillstånden. Flera remissinstanser anmärker även att en kommunali-
seringen av serveringstillstånden den 1 januari 1995 ger kommunerna för kort tid
på sig för förberedelser. Man föreslår istället att kommunaliseringen av
serveringstillstånden skjuts upp ett halvt till ett år.
2 Den nya myndigheten
Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen, Generaltullstyrelsen, Kammarrätten i
Göteborg, Länsstyrelsen i Stockholm, Länsstyrelsen i Västerbottens län,
Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Dalarna, Länsstyrelsen i Hallands
län, Polismyndigheten i Stockholms län, Polismyndigheten i Göteborgs och Bohus
län, Polismyndigheten i Malmöhus län, Polismyndigheten i Norrköping,
Skattemyndigheten i Stockholms län, Malmö kommun, Sveriges Akademikers
Centralorganisation (SACO), Svenska Bryggareföreningen, Föreningen Sveriges
Alkoholhandläggare, Systembolaget, Vin & Sprit, Grossistförbundet Svensk Handel,
Kooperativa förbundet och Stockholms kommun tillstyrker i allt väsentligt
arbetsgruppens förslag och har inget att erinra mot den nya myndighetens arbets-
uppgifter och organisation. Flera av remissinstanserna påpekar dock vikten av
att ansvarsfördelningen mellan de berörda myndigheterna ytterligare tydliggörs.
Socialstyrelsen instämmer i den del av utredningens förslag som rör
inrättandet av en ny myndighet och anser även att ansvaret för handel med
teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat bör tillfalla den nya myndigheten.
Folkhälsoinstitutet anser att betänkandet i det väsentliga kan läggas till
grund för den nya myndigheten. I den kommande propositionen bör dock oklarheter
i ansvarsfördelningen mellan den nya myndigheten och andra myndigheter
undanröjas. Folkhälsoinstitutet har svårt att se några skäl för att skapa
ytterligare en samordningsfunktion förutom den ledningsgrupp som
Folkhälsoinstitutet på regeringens uppdrag (30 juni 1994) ska bilda.
Folkhälsoinstitutet anmärker med anledning av den uppdelning av områden; vård,
förebyggande och marknad, som görs i kapitel 2 att förebyggande arbete är
överordnat och i sig innefattar vård och marknad.
Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning har liknande synpunkter.
Folkhälsoinstitutet anser att det internationella samarbete som den nya myn-
digheten ska engagera sig i bör avgränsas till området "marknaden"samt den
lagtillämpning och kontroll som är aktuell för området.
Stadskontoret har i huvudsak inget att erinra mot arbetsgruppens förslag men
vill reservera sig för eventuell omprövning av vissa frågor i samband med att
alkoholpolitiska kommissionens förslag remissbehandlas. Stadskontoret anser dock
att ansvarsfördelningen mellan den nya myndigheten och andra myndigheter inte
tillfredsställande har utretts i föreliggande betänkande. Den nya myndighetens
ansvarsområde är enligt Stadskontorets mening främst frågor som rör hanteringen
av alkoholhaltiga drycker samt alkohollagens efterlevnad. Även det
samordningsansvar som åligger den nya myndigheten bör främst avgränsas till
verkets primära verksamhet.
Även Konsumentverket (KO) varnar för det dubbelarbete som kan bli följden av
att marknadsföringsfrågorna enligt arbetsgruppens förslag ska utredas först
under 1995 när den nya myndigheten redan är verksam. En ökad risk för att detta
sker är enligt Konsumentverket att det är oklart vad som menas med att "följa
marknadsföringen". Konsumentverket föreslår att det övervägs om det är mest
ändamålsenligt attmarknadsföringsreglerna är knutna till marknadsföringslagen
och om Konsumentverket/KO även i framtiden ska ha ansvaret för tillsynen.
Konsumentverket menar att detta inte behöver vara självklart då
alkoholreklamreglerna bärs upp av folkhälsointresset snarare än av ett renodlat
konsumentintresse.
Livsmedelsverket anser att det bör klargöras att den nya myndighetens
tillsynsuppgift avser de alkoholpolitiska aspekterna av hanteringen för alkohol.
Tillsynen över de livsmedelshygieniska aspekterna och renlighetsaspekterna
tillfaller de myndigheter som har tillsyn enligt livsmedelslagen (Ds 1994:92
s.47) I promemorian redogörs för att det nya verket kan komma att utforma bl.a.
föreskrifter som framställning av vin, tillverkning av starköl och märkning av
starköl (s.48). Livsmedelsverket vill i detta sammanhang betona att det är
Livsmedelsverket som har "föreskriftsrätten" inom dessa områden när det gäller
regler som syftar till att skydda konsumenterna mot ur hälsosynpunkt olämpliga
livsmedel eller att främja redlighet i handeln.
Läkemedelsverket tillstyrker att en ny myndighet med i huvudsak de uppgifter
utredningen föreslår inrättas. Läkemedelsverket föreslår att tillverkningen av
sprit flyttas till lagen om försäljning av teknisk sprit m.m. samt att all
handel med alkoholhaltiga drycker överförs till alkohollagen för att åstadkomma
en tydligare ansvarsfördelning mellan den nya myndigheten och Läkemedelsverket
samt ett mer trovärdigt avgiftssystem. Läkemedelsverket efterlyser även en mer
utförlig beskrivning av effekterna av EG:s punktskatter (kap. 2.2.). Man påpekar
även att förfarandet med skatt på etylalkohol (SOU 1994:74) kan innebära ett
förändrat behov av tillsynsinsatser.
Även Svenska Bryggareföreningen påpekar att punktskatterna inte behandlats
tillfredsställande. Man anser att om Sverige går in i EU och inte, i takt med
att gränsskyddet avvecklas, anpassar punktskatterna på alkoholdrycker till den i
Danmark (och Tyskland) gällande nivån omöjliggörs verkets tillsynsuppgift och
tillståndsuppgiften kommer att sakna praktisk betydelse. Svenska
Bryggareföreningen påpekar att den tänkta budget på 25 milj kr/år som beskrivs i
betänkandet skulle kunna innebära en prisökning på ca. 20 milj kr i
konsumentledet. Man föreslår därför att tillståndshavaren kan göra avdrag för
avgiften till den nya myndigheten vid deklarationen av dryckesskatt alternativt
att dryckesskatten sänks med ett belopp motsvarande avgiften till verket.
Länsrätten i Stockholm är mycket kritisk mot uppläggningen av arbetet på en
översyn av den svenska alkoholpolitiken och alkohollagstiftningen. Man tillstyr-
ker alltjämt förslagen om att den nya myndigheten beslutar om tillstånd för
tillverkning och partihandel och återkallelse av sådana tillstånd med
överklagningsrätt till länsrätt.
Polismyndigheten i Umeå anmärker att alkoholpolitikens förverkligande fodrar
att det finns en myndighet med detta utpekade ansvar. Ansvarsfördelningen mellan
den nya myndigheten och Folkhälsoinstitutet bör på denna punkt tydliggöras.
Enligt polismyndigheten bör såväl huvudansvar som samordning av det förebyggande
arbetet läggas på den nya myndigheten och inte på Folkhälsoinstitutet, vilket
antyds i promemorian.
Även Systembolaget anser att den nya myndighetens viktigaste uppgift är av
förebyggande karaktär. Systembolaget anmärker att den uppdelning av aktörer och
ansvarsområden som görs i promemorian (s.16-17) förefaller konstlad. Man anför
att det grundläggande för den nordiska alkoholpolitiken är att de mest väsent-
liga förebyggande åtgärderna har formen av ingrepp i marknaden som t.ex.
prisinstrumentet, monopollagstiftningen och andra regleringar Systembolaget
anser att den nya myndigheten i utgångsläget har sin uppgift inom den
befolkningsinriktade strategin, d.v.s. inom den restriktiva alkoholpolitiken.
Systembolaget föreslår även att det skapas en särskild nämnd som kan behandla
överklaganden av Systembolagets sortimentsbeslut och att en sådan nämnd
tillsätts och admininstreras av den nya myndigheten.
Vin & Sprit konstaterar med tillfredsställelse den nya myndighetens kraftfullt
samordnande funktion. Vin & Sprit förordar en uppbyggnad av en branschspecifik
kompetens inom den nya myndigheten och ett tydligt regelverk för bransch och
myndigheter att följa. Icke branschspecifika frågor hanteras däremot bäst av de
expertmyndigheter (Konkurrensverket och Konsumentverket) som finns etablerade.
IOGT-NTO anser att den nya myndighetens verksamhet bör ta sin utgångspunkt i
att även måttlig alkoholkonsumtion ger upphov till skador och problem. Den nya
myndigheten bör vidare kraftfullt motverka marknadsföringen av alkoholdrycker
och ta initiativ till kampanjer mot illegal alkohol. Den nya myndigheten bör
även ansvara för kontrollen och tillståndsgivningen för öl klass II. Det bör
vidare finnas en speciell utbildning att genomgå innan man kan söka om tillstånd
med avläggande av prov.
Ungdomens Nykterhetsförbund har liknande synpunkter.
Nykterhetsrörelsens Landsförbund anmärker att även om utredningen har en re-
striktiv anda ur alkoholpolitisk synpunkt återfinns få alkoholpolitiska
instrument. T.ex. föreslås inte möjligheter att begränsa tillgängligheten genom
att begränsa serveringstillstånden och försäljningen av öl klass II, vilket
särskilt motiveras av ungdoms- och trafikpolitiska skäl. Nykterhetsrörelsens
Landsförbund anser även att Systembolaget skall vara ensam distributör av
sprit, vin och starköl till de som har serveringstillstånd.
Nykterhetsrörelsens Landsförbund anser att den nya myndigheten bör handlägga
frågor om marknadsföring. Man förespråkar även kraftfullt att den nya
myndigheten skall ha en styrelse i enlighet med andra verk inom sektorn.
Även Internationella institutet för alkoholpolitik förespråkar att den nya
myndigheten ska ha en stark styrelse som vid behov kan backa upp den
verkställande ledningen. Institutet anser också att det vore naturligt att
samordningsansvaret ifråga om alkoholpolitiken och kontakterna med EU i dessa
frågor tillfaller den nya myndigheten. Även frågor som idag handhas av
Konkurrens- och Konsumentverket borde kunna överföras till myndigheten.
Grossistförbundet Svensk Handel avstyrker förslaget att granskning av mark-
nadsföringen skall läggas på den nya myndigheten vars uppgift bör koncentreras
till den centrala funktionen att bevilja tillstånd och utöva tillsyn över
aktörerna på området. För mer detaljerade synpunkter på promemorian hänvisar
Grossistförbundet till det yttrande som avlämnats av UVOS-Vinagenterna.
Umeå kommun yrkar avslag på arbetsgruppens redovisade förslag inklusive in-
rättandet av ny alkoholpolitisk tillsyns- och tillståndsmyndighet. I övrigt
åberopas kommunens tidigare remissyttranden över SOU 1993:31 och SOU 1993:50.
Konkurrensverket vill ifrågasätta behovet av att en ny myndighet inrättas. De
delar av promemorian som verket inte yttrar sig över är inte automatiskt
tillstyrkta.
3 Alkohollagen
Folkhälsoinstitutet, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet,
Polismyndigheten i Stockholm, Polismyndigheten i Göteborgs och Bohus län
Länsstyrelsen i Dalarna Länsstyrelsen i Hallands län, Malmö kommun, SACO,
Svenska Bryggareföreningen, Systembolaget och Kooperativa förbundet tillstyrker
i huvudsak förslaget till ny alkohollag. Polismyndigheten i Umeå hänvisar till
tidigare remissyttranden över SOU 1993:50.
Rikspolisstyrelsen tillstyrker förslaget om en ny alkohollag. Styrelsen vill
dock understryka de ökade krav på polisiära insatser som den förändrade
alkoholpolitiska lagstiftningen i sin helhet kan innebära.
Systembolaget vill framhålla att det tillståndssystem och förslag till ny
alkohollag som framläggs i promemorian utgör ett väl sammanhållet förslag, som
representerar ett mycket gott arbete, i synnerhet i beaktande av den korta tid
som stått till buds.
Stockholms kommun anser att uppdelningen av lagstiftningen i olika kapitel gör
lagen mer överskådlig än t.ex. LHD vilket underlättar särtryck för olika ändamål
och framtida tillägg eller slopande av lagparagrafer.
Enlig Länsrätten i Stockholm behöver lagförslaget omarbetas ur systematisk
synpunkt. Det gäller i synnerhet 7 kap. 4-15 § som bör inledas med en
bestämmelse om att serveringstillstånd meddelas av kommunen. Därefter bör
förutsättningarna för tillstånd anges i en eller flera paragrafer. Länsrätten i
Stockholm kommenterar i sitt remissvar mycket utförligt frågor som berör
länsrättens verksamhet samt i en bilaga olika enskildheter i förslaget till ny
alkohollag.
Länsrätten i Malmöhus län påpekar att problematiken med "motpart" i
tillståndsärenden m.m., samt frågan om omprövning av myndighets beslut inte tas
upp i alkohollagen. Länsrätten efterlyser bestämmelser och regler rörande dessa
frågor.
Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län anser att den nya alkohollagstiftningen
inte infriat länsstyrelsens förhoppningar om klara regler för likvärdiga
bedömningar. Länsstyrelsen anser att det är ett allvarligt misslyckande mot
bakgrund av att tillståndsgivning och tillsyn ska flyttas från länsstyrelserna
till närmare 300 kommuner.
Grossistförbundet Svensk handel anmärker att förslaget till ny alkohollag
utmärks av samma restriktioner och onödiga förbud som Grossistförbundet redan i
andra yttranden avstyrkt t.ex. inskränkningar av alkoholservering vid teatrar.
IOGT-NTO påpekar att det lagstiftningsförslag som föreligger baserar sig på
ännu ej remissbehandlade utredningar. Därför bör alkohollagen justeras endast på
de punkter som krävs för att genomföra monopolförändringen.
3.1 Inledande bestämmelser kap. 1
Med anledning av förslagen i 1 kap. alkohollagen förespråkar Riksskatteverket en
harmonisering av de svenska reglerna på alkoholområdet till EG:s regler då de
gränsvärden (t.ex.lägsta volymprocent på öl och vin) som används i EG för
beskattning skiljer sig från de svenska. Även om Sverige inte går med i EU har
en anpassning av de svenska definitionerna betydelse vid kontakter med
EU-länderna.
Även Generaltullstyrelsen ifrågasätter om inte definitionerna avseende vin
och öl i den nya alkohollagen bör anpassas till EG:s definitioner i
punktskattelagstiftningen.
Livsmedelsverket gör liknande anmärkningar och påminner om att definitionerna
av "spritdryck" i lagförslaget 1 kap. 3 §, 7 § och definitionen av "vin" i 1 kap
4 § skiljer sig från definitionerna i EG:s förordning 1576/89/EEG och
822/87/EEG. I och med EES- avtalet har förordningen satts i kraft genom
Livsmedelsverkets kungörelse (SLV FS 1993:39) med föreskrifter och allmänna råd
om spritdrycker.
Läkemedelsverket gör samma påpekanden som Livsmedelsverket och anför att EG:s
regler även kan tolkas så att etanolhaltiga livsmedel, t.ex. frukt i lag med hög
alkoholhalt omfattas av lagstiftningen. Läkemedelsverket anser även att det är
viktigt att närmare klargöra vad som menas med begreppet "tillverkning"(1 kap. 7
§) då denna definition redan i dag leder till tolkningssvårigheter.
Läkemedelsverket nämner en rad exempel där etanol kan sägas ha framställts eller
utvunnits utan tillstånd t.ex återanvändning inom färgindustri o.dyl. eller i
forskningssammanhang. Alternativt skulle tillståndsmyndigheten kunna föreskriva
om att viss tillverkning inte kräver tillstånd.
Riksdagens ombudsmän påpekar att det av definitionen av vin i 1 kap. 4 §
framgår att t.ex. maskrosor inte kan vara utgångsråvara för vintillverkning. Man
anför att detta inte synes vara avsett med hänsyn till vad som sägs i
kommentaren till 2 kap. 3 §. Riksdagens ombudsmän ifrågasätter vidare om de
föreskrifter som ska kunna meddelas, enligt 2 kap. 3 § om bl.a.
vintillverkning, kan meddelas då dessa knappast kan anses stå i
överensstämmelse med definitionen av vin i 1 kap. 4 §.
3.2 Tillverkning kap. 2
Läkemedelsverket anser att det är olyckligt att två myndigheter ska behandla
ärenden som rör teknisk sprit (2 kap. 5 §). Man anför att det finns risk för
olika bedömningar. Eftersom Läkemedelsverket utövar kontroll över försäljningen
av teknisk sprit (2§ LFTA) måste den nya myndigheten dessutom lämna utförlig
information om vilka som fått medgivanden och vilka bedömningar som gjorts.
Läkemedelsverket lämnar även förslag till ytterligare förändringar i lagen
(1961:181) om försäljning av teknisk sprit med m.m.
Generaltullstyrelsen utför i sina laboratorier analyser åt polismyndigheter i
samband med misstanke om olovligt tillverkad sprit och har därför några
synpunkter som rör den tillverkning som tillåts i hemmet (författningskommentar
2 kap. 3 §). Generaltullstyrelsen befarar att det kan bli svårt att bedöma om
den färdiga drycken har "tydlig karaktär av de ingående råvarorna eller av smak-
och aromämnen som uppkommer vid jäsningen". Då även den s.k. sockerregeln slopas
kan det bli omöjligt att med säkerhet fastställa om en vätska utgör
hemtillverkat vin eller sprit/mäsk. Generaltullstyrelsen föreslår att
utredningsförslaget i denna del övervägs ytterligare.
3.3 Allmänna bestämmelser för försäljning kap. 3
Socialstyrelsen efterlyser en bearbetning av regleringen av "varuprover" 3 kap.
6 § då det finns anledning att befara att den ökade konkurrensen på marknaden
kan innebära försök att kringgå lagstiftningen. Länsstyrelsen i
Blekinge län anser att bestämmelsen i 3 kap. 6 § bör få straffrättslig sanktion
då länsstyrelsen i sitt tillsynsarbete erfarit att försäljning av
presentartiklar t.ex. i butik, på marknader, till företag m.m. kan innehålla
spritflaskor av mindre storlek.
3.4 Partihandel, import och export 4 kap
IOGT-NTO anser det inte vara självklart att man har rätt att importera och
exportera alkohol när man fått tillverknings- eller partihandelstillstånd. För
att kunna upprätthålla en god kontroll av alkoholmarknaden bör det krävas
speciella tillstånd även för en sådan verksamhet.
Utländska Vin och Spritproducenters Ombud i Sverige (UVOS) anmärker att för
flertalet av UVOS medlemmar torde endast import- och partihandelsfunktionerna
vara intressanta efter en avmonompolisering. Om ansöknings- och tillsynsavgifter
anpassas till ett sådant mer begränsat tillstånd anser UVOS att det vore att
föredra.
Generaltullstyrelsen påpekar att det i 4 kap 2 § inte regleras vilka som får
ta hem sprit, vin och öl, lägga upp dem på tullager m.m. Generaltullstyrelsen
föreslår att en reglering sker på motsvarande sätt som i 17 § andra stycket LHD.
I remissvaret redovisas förslag på kompletteringar till 4 kap. 2 §.
Livsmedelsverket anser att de i alkohollagen ( 2 kap. 6 § och 4 kap. 3 §)
föreslagna märkningsbestämmelserna inte bör införas då reglerna avviker från
EG:s direktiv och märkning är ett s.k. totalharmoniserat område. Reglerna om
märkning återfinns i Livsmedelsverkets kungörelse (SLV FS 1993:19) med
föreskrifter och råd om märkning och presentation av livsmedel. Ytterligare
bestämmelser på området skulle kunna uppfattas som tekniskt handelshinder,
enligt Livsmedelsverket. Länsstyrelsen i Blekningen län påpekar
att bestämmelsen i 4 kap. 4 § kan innebära att allmänheten gör inköp från
bryggerierna när tillfälligt serveringstillstånd lämnats till slutet sällskap.
Länsstyrelsen föreslår ett tillägg till 4 § som avser att förhindra sådan
försäljning.
IOGT-NTO och Ungdomens Nykterhetsförbund anser att regleringen i 4 kap. 6 §
även bör gälla för partihandel med öl klass II.
3.5 Detaljhandel kap. 5
Riksskatteverket anser att Systembolagets partiförsäljning till restauranger
behöver regleras ytterligare. I 5 kap. 1 § alkohollagen bör skillnaden mellan
bolagets detalj- och partihandel tydliggöras. Systembolaget kan även bli
upplagshavare (lagerhållare) med rätt att köpa obeskattade varor från
EU-länderna samt importera och lagra varor skattefritt från tredje land.
Systembolaget kan således få samma rätt som Vin & Sprit att skattefritt hålla
lager. Riksskatteverket föreslår att Systembolagets partiförsäljning sker genom
ett dotterbolag.
Konkurrensverket anser att Systembolagets partihandelsverksamhet skall
begränsas så mycket som möjligt då det finns en uppenbar risk för att
konkurrensen med andra aktörer inte kommer att ske på lika villkor. Behovet av
ett särskilt tillstånd för Systembolaget bör enlig Konkurrensverket övervägas.
Länsstyrelsen i Dalarna och Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att
tillståndskravet för detaljhandel med öl ska finnas kvar.
3.6 Servering 6 kap.
Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län avstyrker förslaget (i 6 kap.3 §) att
tillståndshavaren ska anmäla till tillståndsmyndigheten vilka personer som har
utsetts till ansvariga för alkoholserveringen. Länsstyrelsen anför att förslaget
inte innebär någon förenkling.
Systembolaget föreslår med anledning av 6 kap. 5 § att den som har till-
fälliga serveringstillstånd eller tillstånd till servering till slutna sällskap
(enligt 7 kap. 4 § 2 punkten) endast bör få köpa vin, sprit och starköl genom
detaljhandelsbolaget.
Länsrätten i Malmöhus län anser att innebörden i 6 kap. 7 § att "åtgärder inte
får vidtas i syfte att förmå gäst till inköp av alkoholdrycker" är svårtolkad
och bör utgå. Bestämmelsen i 6 kap. 2 § bör vara tillräcklig.
Systembolaget anser att den av kommissionen föreslagna bestämmelsen om
måttfullhet i resturangernas marknadsföring av alkoholdrycker bör antas och ingå
i alkohollagens avsnitt om serveringstillstånd. Det kommer då med tydlighet
framgå att en otillbörlig marknadsföring av alkoholdrycker kan äventyra
serveringstillståndet.
Länsstyrelsen i Örebro län påpekar att skrivningen i 6 kap. 8 § inte
inkluderar öl klass II vilket innebär att det blir möjligt att handla med sig öl
klass II från krogen.
3.7 Tillverknings- och partihandelstillstånd 7 kap
Socialstyrelsen anser som alkoholpolitiska kommissionen att tillståndstvång för
partihandel med öl klass II bör behållas. Partihandlaren bör dessutom vara
skyldig att kontrollera att återförsäljaren uppfyller lagens krav på "godkänd
livsmedelslokal". Socialstyrelsen anser i motsats till utredningen att nya
partihandels- och tillverkningsställen endast ska få inrättas efter medgivande
av tillståndsmyndigheten så att säkerhet och lagermöjlighet tillgodoses.
IOGT-NTO och Ungdomens Nykterhetsförbund påpekar att det inte finns några
beslut i riksdagen om att tillståndskravet för öl klass II ska tas bort. Man
anser att den nya myndigheten bör ansvara för kontrollen och tillståndsgivningen
för öl klass II.
Konkurrensverket anser att de kriterier för att få tillverknings- och
partihandelstillstånd som anges i 7 kap 1 § inte är tillräckligt väl definie-
rade. I synnerhet gäller det "personliga egenskaper".
Kammarrätten i Göteborg anser att lagrummen i 7 kap. 1 § och 7 kap. 6 § bör
utformas annorlunda. Kammarrätten anför att sökandens "lämplighet" är en be-
dömningsfråga, medan bevisbördan endast torde kunna avse bestämda rättsfakta.
Rent generellt gäller i ansökningsärenden att sökanden får avslag om utredningen
inte "visar" att kriterierna för bifall är uppfyllda. Kammarrätten föreslår,
enligt körkortslagens modell, att tillstånd får meddelas den som "kan anses
lämplig".
Länsrätten i Malmöhus län har liknande synpunkter och vill ifrågasätta de
allmänt hållna krav som ställs på sökanden när det gäller att "bevisa" sina
"personliga egenskaper", vilket kan leda till svårigheter i tillämpningen. Även
den "laglydnad och benägenhet att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna",
som beskrivs i 1 § och 6 §, bör preciseras.
Riksdagens ombudsmän hänvisar till tidigare remissyttranden och vidhåller att
det framstår som oegentligt att på sätt som föreslås ålägga sökanden att "visa
att han är lämplig" att bedriva servering med alkoholdrycker. Med anledning av
de avgifter som tillverkaren enligt 7 kap. 3 § skall betala påpekar
Läkemedelsverket att de företag som tillverkar sprit också måste betala
avgifter till Läkemedelsverket. Även de som importerar drycker som ska användas
för tekniskt bruk måste betala dubbla avgifter då de omfattas av begreppet
teknisk sprit i lagen om försäljning av teknisk sprit m.m. IOGT-NTO och
Ungdomens Nykterhetsförbund påpekar att frågan huruvida teatrar och
konsertlokaler ska få servera alkohol i pausen eller inte ännu inte har
behandlats av riksdagen och avvisar bestämt förslaget i 7 kap. 7 §.
Länsrätten i Göteborgs och Bohus län vill ifrågasätta om bestämmelsen i 7 kap.
8 § är utformad på ett sätt som går att förena med EU-kommissionens krav på
objektiva regler. Länsrätten föreslår att uttrycket "ur alkoholpolitisk
synpunkt" ersätts med en beskrivning av de situationer när serveringstillstånd
kan vägras enlig 7 kap. 8 § alkohollagen.
Länsrätten i Malmöhus län har liknande synpunkter.
Systembolaget anser att det borde ingå en rätt för tillståndsmyndigheten att
vägra tillverknings- och partihandelstillstånd med hänvisning till alko-
holpolitiska olägenheter, motsvarande den bestämmelse som finns när det gäller
serveringstillstånd (7 kap. 8 §).
Serveringstillstånd
Alkohollagen bör enligt Socialstyrelsen överarbetas så att det på ett mer
tydligt sätt framgår att lagad mat skall tillhandahållas i samband med servering
av alkohol (7 kap. 7 §). Länsstyrelsen i Örebro län, Svenska Restauratörsför-
bundet, Föreningen Sveriges Alkoholhandläggare (FLA) och Nykterhetsrörelsens
Landsförbund anser att länsstyrelserna bör vara den instans som skall göra den
alkoholpolitiska bedömningen av antalet serveringstillstånd. Förslaget i 7 kap.
11 § avstyrks. FLA anser att det är högst beklagligt att intryck inte tagits av
de instanser som ställt sig avvisande till förslaget. Länsstyrelsen i Dalarna
är tveksam till förslaget i 7 kap. 12 § att ansökan om serveringstillstånd ska
göras hos kommunen. Länsstyrelsen anför att det kan finnas en risk att det
alkoholpolitiska intresset får stå tillbaka för det näringspolitiska i kommunens
bedömning. Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län gör liknande anmärkningar.
Stockholms kommun föreslår att tillsynsavgiften (7 kap. 12 §) måste betalas för
att serveringstillstånden skall gälla. Kommunen anför att man annars kan få
inleda utredning om eventuell sanktion hos länsrätten för varje restaurang som
inte betalar tillsynsavgiften.
Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare (SHR) avstyrker förslaget att avgift
skall utgå för tillsynen. Tillsynen bör enligt SHR finansieras av skattemedel.
Riksdagens ombudsmän efterlyser att de sekretessfrågor, som kan uppkomma vid
avtal då kommunen överlåter uppgifter på annan kommun, fristående expertis eller
konsulter, belyses.
Överlåtelse av rörelse m.m.
Riksskatteverket efterlyser ett förtydligande av 7 kap. 16 § så att det framgår
om överlåtelse sker från näringsidkaren eller den fysiska person som tillståndet
knutits till.
Återkallelse
Domstolsverket avstyrker förslaget i 7 kap. 19 § alkohollagen att länsrätten
beslutar om återkallelse av serveringstillstånd efter ansökan av kommun eller
länsstyrelse. Enligt Domstolsverket talar såväl rättssäkerhets- som kostnadsskäl
för att besluten bör ligga kvar hos länsstyrelse.
Även Länsstyrelsen i Stockholms län avstyrker arbetsgruppens förslag som rör
återkallelse av serveringstillstånd. Länsstyrelsen instämmer med
alkoholpolitiska kommissionens förslag att besluten om administrativa
ingripanden även i fortsättningen bör handhas av Länsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Blekingen län och Länsstyrelsen i
Blekinge län är av samma åsikt.
Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län, Svenska Restauratörsförbundet (SRF)och
Föreningen Sveriges Alkoholhandläggare efterlyser ett sammanhållet ansvar för
tillstånd, tillsyn och återkallelse av tillstånd. Länsstyrelserna anses av SRF
vara mest lämpade att handha återkallelseärenden och möjligen även länsrätterna.
SRF tillstyrker således inte heller förslaget att ge kommunerna möjlighet att
interimistiskt återkalla tillstånd. Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län
föreslår att den kommunala nämndens beslut överklagas till länsstyrelsen.
Länsrätten i Göteborg och Bohuslän anser att kommunen själv bör kunna besluta om
återkallelse av serveringstillstånd och om förbud mot detaljhandel och servering
av öl. Länsrätten avstyrker alltså förslaget att länsrätten skall pröva
återkallelse av serveringstillstånd. Om förslaget ändå genomförs bör
länsstyrelsen inte ges möjlighet att istället för kommunen ansöka om
återkallelse av serveringstillstånd. Länsrätten anser inte att länsstyrelsen
överhuvudtaget ska ges talerätt i mål enligt alkohollagen då länsstyrelsens roll
som tillsynsmyndighet bör renodlas. Även Malmö kommun och Stockholms kommun
anser att beslut om återkallelse av serveringstillstånd bör fattas av kommunen.
Kammarrätten i Göteborg tillstyrker förlaget att serveringstillstånd skall
återkallas av länsrätten. Däremot vill kammarrätten ifrågasätta om "de särskilda
föreskrifter" som ska kunna meddelas i stället för återkallelse 7 kap. 20 §
(författningskommentar) är möjliga att foga till ett tidigare lämnat tillstånd
som är ett gynnande beslut. Lagen bör enligt kammarrätten i stället innehålla
uttryckliga regler som gör det möjligt att motverka missförhållanden med nya
föreskrifter. Kammarrätten i Göteborg tillstyrker förslaget i 7 kap. 21 § men
kan inte förstå det uttalande som görs i anslutning till förslaget om att in-
terimistisk återkallelse i avvaktan på slutligt beslut är möjlig med stöd av
förvaltningsprocesslagen. Kammarrätten anför att interimistiska beslut enlig
28 § förvaltningsprocesslagen endast kan komma i fråga i besvärsmål som är
anhängiga hos förvaltningsdomstol.
Länsrätten i Malmöhus län ifrågasätter om det inte är bättre med ett
förfarande med underställning i analogi med 7 § lagen (1990:52) om vård av unga,
när det gäller omedelbar återkallelse av serveringstillstånd. Stockholms
kommun har liknande synpunkter och föreslår att kommunen får besluta direkt om
omedelbar återkallelse och att beslutet sedan kan överklagas till länsrätten.
Länsrätten i Stockholm motsätter sig, i en inledande praxis- och erfa-
renhetsskapande period, inte den förslagna ordningen med återkallelse.
Länsrätten anmärker dock att man skulle kunna tänka sig att kommunerna fattar de
grundläggande återkallelsebesluten med rätt att vid behov förordna om omedelbar
verkställighet. Korrektionsbehovet borde kunna tillgodoses genom ansökan av
länsstyrelsen till länsrätten.
Länsstyrelsen i Hallands län, Svenska Restauratörsförbundet och Sveriges
Alkoholhandläggare anser att den stipulerade tiden på fyra veckor, när det
gäller omedelbar återkallelse av serveringstillstånd 7 kap. 21 §, är för lång.
Den av instanserna föreslagna tiden varierar mellan en vecka till 14 dagar.
Länsstyrelsen i Dalarna anser att kommunerna bör åläggas att ge aktuell och
fortlöpande information till länsstyrelsen för att länsstyrelsen ska kunna ta
ställning till ansökan om återkallelse, förbud eller överklagande.
3.8 Tillsyn m.m. 8 kap.
Länsstyrelsen i Dalarna, Länsstyrelsen i Hallands län och Stockholms kommun
understryker vikten av att länsstyrelsens tillsynsansvar klargörs.
Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län anser att de olika formuleringarna i den
allmänna kommentaren (s.48) och i 8 kap. 1 §, när det gäller beskrivningarna av
den nya myndighetens och länsstyrelsernas arbetsuppgifter, avspeglar osäkerhet
om rollfördelningen mellan myndigheterna.
Polismyndigheten i Göteborgs och Bohus län påpekar att det bör framgå av
lagtexten eller författningskommentaren att den rutinmässiga kontrollen på
fältet utövas av kommunen. Polismyndigheten bör endast utföra kontroll på
förekommen anledning.
Föreningen Sveriges Alkoholhandläggare påpekar att statens kostnader för
tillsyn kommer att öka avsevärt då den nuvarande finansieringen via avgifter
faller bort vid en kommunalisering.
3.9 Överklagande 9 kap.
Domstolsverket och Riksdagens ombudsmän avstyrker att länsstyrelsen ges rätt att
överklaga kommunens beslut om beviljande av serveringstillstånd 9 kap. 2 §
alkohollagen. Domstolsverket hänvisar till de skäl mot detta som anförts i
LHD/LVM-utredningen samt att den enskilde riskerar att hamna i en process mellan
två myndigheter. Vidare påpekar Domstolsverket att förslagen om utvidgad
domstolsprövning innebär att domstolarnas resurser behöver förstärkas, i syn-
nerhet om länsrätterna ska besluta om återkallelse av serveringstillstånd.
Länsrätten i Stockholm har synpunkter på frågan om partsställning och
överklagningsrätt. Länsrätten anför bl.a. att 9 kap. 2 § förefaller ge över-
klagningsrätt över såväl beslut enligt 8 kap. som vägrat "medgivande" enligt 2
kap. 5 §. Man anser att länsrätten inom processramen borde kunna besluta om
delvis bifall, t.ex. genom att besluta om föreskrifter eller villkor.
Länsrätten i Stockholm anser även att prövningstillstånd borde krävas vid
överklagande av varning och i mål som fullföljs efter överklagande till
länsrätt.
Även Länsrätten i Göteborg och Bohus län anser att det bör krävas
prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Enligt länsrätten har
arbetsgruppen inte anfört några egentliga skäl för att prövningstillstånd inte
ska krävas.
IOGT-NTO och Ungdomsrörelsens Nykterhetsförbund anser att det av den nya
alkohollagen klart bör framgå att kommunmedborgare och ideella organisationer
ska ha rätt att överklaga beslut angående serveringstillstånd.
3.10 Ansvar m.m. kap 10
IOGT-NTO och Ungdomens Nykterhetsförbund föreslår att uppenbarhetsrekvisitet
stryks i 10 kap. 2 §. Vidare föreslås att om man säljer alkohol till de som ännu
inte uppnått lagstadgad ålder ska brottet betraktas som grovt (10 kap. 3 §).
3.11 Registrering m.m. kap. 12
Riksdagens ombudsmän anser att det, av integritetsskyddsskäl, bör framgår av
bestämmelserna i 12 kap. för vilka ändamål registret får föras och vilka
tillståndshavare som får registreras där.
Riksskatteverket (RSV) anför att samarbetet med den nya myndigheten fodrar
vissa ändringar i 1 § utsökningsregisterlagen (1986:617). Den nya myndigheten
bör få tillgång till kronofogdemyndigheternas utsökningsregister för att kunna
bedöma sökandens lämplighet. Riksskatteverket förordar ett centralt utlämnande
av uppgifter från RSV som har riksåtkomst till registret.
Datainspektionen påpekar att den reglering som finns i 12 kap. 6 § angående
från vilka register som uppgift får hämtas inte innebär någon upggiftsskyldighet
för registerinnehavarna. Den innebär inte heller att sambearbetning får ske. Om
utlämnande på ADB-medium är avsett krävs ändringar i berörda
registerförfattningar och ev. föreskrifter om uppgiftsskyldighet. Får sedan
uppgifterna enligt 12 kap. registreras får de också tillföras tillsynsregistret.
Datainspektionen anser även att det i författningsarbetet finns anledning att
överväga vilka samkörningar mellan tillsynsregistret och andra register som ska
vara tillåtna.
Riksskatteverket efterlyser även en koppling i alkohollagen till 2 § lagen
(1993:89) om indrivning av statliga fordringar m.m. Alkohollagen 12 kap. 7 § bör
kompletteras så att även kronofogdemyndigheterna får uppgifter från
tillståndsregistret.
Livsmedelsverket kommenterar samma paragraf i alkohollagen (12 kap. 7 §) och
anför att det vore av stort värde för Livsmedelsverkets tillsynsarbete om verket
kunde få uppgift om tillstånd som beviljas för tillverkning och partihandel.
Livsmedelsverket föreslår därför att man inkluderas bland de myndigheter som har
rätt att få uppgifter på ADB-medium. Generaltullstyrelsen anför att det mot
bakgrund av de i rapporten uttryckta önskan om samverkan är förvånande att
tullverket inte nämns vare sig i 8 kap. 2 §, med bestämmelser om
uppgiftslämnande, eller i 12 kap. 6 §. Man påpekar dock att förslagen innebär
undantag från sekretesslagens bestämmelser och bör tolkas restriktivt. I 12 kap.
Generaltullstyrelsen påpekar även att det i 4 § finns dessutom en olämplig be-
gränsning av uppgifter som får registreras i tillståndsregistret vilken rör
"uppgift om brott...som är föremål för polisutredning". Här bör ett tillägg
göras så att även brott som utreds av tullmyndigheten ingår.
3.12 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Socialstyrelsen menar att det finns anledning att vänta med kommunaliseringen av
serveringstillstånden. Kommunerna får, vid ett ikraftträdande av lagen 1 januari
-95 och den nya Alkohollagen på senhösten 1994, en mycket kort tid på sig för
förberedelser. Styrelsen föreslår därför att kommunaliseringen flyttas fram till
1 januari 1996, vilket även skulle möjliggöra informations- och
utbildningsinsatser från den nya myndigheten och Kommunförbundet.
Stadskontoret, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Örebro län,
Länsstyrelsen i Dalarna och Länsstyrelsen i Göteborg och Bohuslän gör liknande
påpekanden.
Svenska Kommunförbundet kan omöjligt acceptera att den nya alkohollagen redan
träder i kraft den 1 januari 1995. Kommunförbundet anser att kommunaliseringen
av tillståndsprövningen bör skjutas upp till den 1 juli 1995, bl.a. av
rättsäkerhetsskäl måste kommunerna få längre tid på sig att genomföra den nya
ordningen. Även Stockholms kommun understryker att kommunaliseringen av
serveringstillstånden bör skjutas upp till 1995-07-01.
Socialstyrelsen efterlyser att övergångsbestämmelserna i LHD harmoniseras med
utredningsförslaget så att det framgår vilka LHD-regler som ska gälla. En effekt
av nuvarande skrivning i punkt 2 övergångsbestämmelserna skulle innebära att en
stor del av marknaden skulle vara hänvisade till att fortsätta att handla från
Systembolaget (49 § LHD).
Stadskontoret har liknande synpunkter.
Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare begär att serveringstillstånd som
har meddelats med stöd av LHD från och med 1995 skall anses var utfärdat enligt
den nya lagen.
Sveriges Alkoholhandläggare (FLA) kan inte inse varför nuvarande tillstånd som
gäller tills vidare skall begränsas till att gälla längst t.o.m. 1996. Om
skälet är att få ompröva samtliga tillstånd så rekommenderar FLA i stället en
fortsatt aktiv samordnad tillsyn som t.ex. "operation krogsansering".
Socialstyrelsen och Stadskontoret understryker att Vin & Sprits övergångsrätt
att driva partihandel (innan tillstånd meddelats) inte får överskrida bolagets
nuvarande partihandel. Vin & Sprit kan annars under övergångsperioden skaffa sig
konkurrensfördelar genom att utöka sin försäljning till restaurangerna.
3.13 Övriga synpunkter
Länsrätten i Stockholm anser att lagens innehåll inte motiverar rubriken utan
att "tillverkning och handel med alkoholdrycker" är mer adekvat. Vidare
efterlyser man en samlad bild av behovet av delegation och framhåller att det i
frågor som ligger inom det primära lagområdet krävs uttrycklig delegation och
subdelegationsrätt från riksdagen. Riksskatteverket påpekar
att den skattemässiga registreringen och den alkoholpolitiska
tillståndsgivningen handläggs under olika förutsättningar vilket försvårar ett
samarbete.
Skatteförvaltningen kan t.ex. endast ta hänsyn till objektiva kriterier och
inte de subjektiva förutsättningar ( personlig lämplighet) som föreslås i
alkohollagen.
Nykterhetsrörelsens Landsförbund föreslår att Vin & Sprit AB ska ha staten som
majoritetsägare, vilket bör regleras i förslaget till ny alkohollag.
Datainspektionen anmärker att de uppgifter som hanteras hos den nya
myndigheten är av en sådan natur att sekretess måste gälla i ärendena. En
sekretessbestämmelse finns i 8 kap. 6 § sekretesslagen (1980:100) som skyddar
ekonomiska förhållanden. Datainspektionen anser att ett skydd för personliga
förhållanden även bör övervägas.
Socialstyrelsen förespråkar att ansvaret för tillämpningen av lagen (1978:763)
med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker bör flyttas från
Konsumentverket till den nya myndigheten, så att en förbättrad effektivitet och
samordning blir möjlig. Socialstyrelsen anser i motsats till utredningen att det
i Alkohollagen bör finnas en uttrycklig förbudsbestämmelse mot innehav av
destillationsapparater och aktivt kol. Styrelsen hänvisar bl.a. till förslaget i
alkoholpolitiska kommissionens betänkande 18 §.
Departementspromemorian (Ds 1994:92) förslag till
lagtext
Förslag till Alkohollag
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller tillverkning av alkoholdrycker och handel med sådana varor.
Lagen gäller också tillverkning av sprit.
Bestämmelser om införsel och försäljning av teknisk sprit finns i lagen
(l96l:l8l) om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat.
Föreskrifter om marknadsföring av alkoholdrycker finns, förutom i denna lag,
även i lagen (l978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av
alkoholdrycker.
2 § Med alkoholdrycker förstås spritdrycker, vin, starköl och öl.
3 § Med spritdryck förstås sprit som är avsedd att förtäras som dryck.
4 § Med vin förstås dryck som är framställd genom jäsning av saft från druvor,
bär, frukt eller rabarber och som innehåller mer än 2,25 volym-procent men högst
22 volymprocent alkohol.
5 § Med starköl förstås jäst, odestillerad dryck som är framställd med torkat
eller rostat malt som huvudsakligt extraktgivande ämne och som innehåller mer än
3,5 volymprocent alkohol.
Med öl förstås jäst, odestillerad dryck som är framställd med torkat eller
rostat malt som huvudsakligt extraktgivande ämne och vars alkoholhalt överstiger
2,25 men inte 3,5 volymprocent.
6 § Med lättdryck förstås dryck som antingen är fri från alkohol eller
innehåller högst 2,25 volymprocent alkohol.
7 § Med sprit förstås en vara, som innehåller alkohol i en koncentration av mer
än 2,25 volymprocent. Med tillverkning av sprit förstås varje förfarande,
varigenom alkohol i sådan koncentration framställes eller utvinnes. Vin, starköl
eller öl anses dock inte som sprit. Inte heller utgör framställning av sådan
dryck tillverkning av sprit.
Med mäsk förstås en jäsande vätska som blir sprit om den får fortsätta att
jäsa så att alkoholhalten överstiger 2,25 volymprocent.
Med alkohol avses i denna lag etylalkohol.
8 § Tillverkare kallas den som driver yrkesmässig tillverkning enligt denna lag.
Med försäljning förstås varje form av tillhandahållande av dryck mot
ersättning.
Försäljning till konsument benämnes detaljhandel eller, om den sker för
förtäring på stället, servering. Annan försäljning benämnes partihandel.
2 kap. Tillverkning
1 § Sprit och spritdrycker får inte tillverkas utan tillstånd.
Spritdrycker med högre alkoholhalt än 60 volymprocent får inte tillverkas.
2 § Vin, starköl eller öl får inte tillverkas utan tillstånd om det inte gäller
tillverkning i hemmet för eget behov.
3 § Närmare bestämmelser om tillverkning av alkoholdrycker och sprit meddelas av
regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Alkoholverket.
4 § Tillverkare av alkoholdrycker får förfoga över av honom tillverkad dryck för
försäljning endast enligt denna lag.
5 § Tillverkare av sprit får förfoga över av honom tillverkad sprit endast för
export och, efter medgivande av Alkoholverket, för användning i egen rörelse
samt för försäljning enligt lagen (l96l:l8l) om försäljning av teknisk sprit och
alkoholhaltiga preparat.
6 § Kärl eller behållare som innehåller starköl eller öl skall vara försedda med
uppgift om dryckestillverkarens namn och om varuslag (starköl eller öl). Närmare
bestämmelser om märkning av starköl och öl meddelas av regeringen eller, efter
regeringens bestämmande, Alkoholverket.
3 kap. Allmänna bestämmelser för försäljning
1 § Alkoholdrycker får inte säljas om det inte föreligger rätt till det enligt
denna lag.
Spritdrycker med högre alkoholhalt än 60 volymprocent får inte säljas.
2 § Om försäljning av spritdrycker, vin och starköl för tekniskt, industriellt,
medicinskt, vetenskapligt eller likartat ändamål gäller lagen (196l:l8l) om
försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat.
3 § Utan hinder av denna lag får spritdrycker, vin och starköl serveras till
passagerare på järnvägståg i internationell trafik.
Genom vad som föreskrivs i denna lag görs inte inskränkningar i den rätt till
försäljning som följer av gällande bestämmelser om tullager som har inrättats
för förvaring av proviant m.m. samt till försäljning av obeskattade varor i
exportbutik.
4 § Om rätt att förfoga över spritdrycker, vin och starköl som medförs som
proviant på fartyg och luftfartyg i internationell trafik gäller särskilda
bestämmelser.
5 § Försäljning av drycker som omfattas av denna lag skall skötas på ett sådant
sätt att skador i möjligaste mån förhindras.
Den som tar befattning med försäljning av alkoholdrycker skall tillse att
ordning och nykterhet råder på försäljningsstället.
6 § Den som tillverkar, säljer eller förmedlar försäljning av alkoholdrycker får
i sin rörelse lämna sådan dryck som gåva endast i form av varuprov.
Vid försäljning av annan vara än alkoholdryck får sådan dryck inte lämnas som
gåva.
7 § Vid detaljhandel med och servering av alkoholdrycker skall lättdrycker
finnas att tillgå i tillfredsställande urval och omfattning.
8 § Den som är underårig eller som har förvaltare enligt ll kap. 7 § för-
äldrabalken får inte bedriva försäljning av alkoholdrycker.
9 § Vid detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl får vara inte säljas
eller utlämnas till den som inte har fyllt 20 år. Motsvarande gäller vid
detaljhandel med öl och servering av alkoholdrycker i fråga om den som inte har
fyllt l8 år.
Alkoholdrycker får inte säljas eller utlämnas till den som är märkbart
påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel.
Utlämning av alkoholdrycker skall vägras om det finns särskild anledning att
antaga att varan är avsedd att olovligen tillhandahållas någon.
Den som utlämnar alkoholdrycker skall förvissa sig om att mottagaren har
uppnått den ålder som anges i första stycket.
10 § Det är förbjudet att som ombud eller på därmed jämförligt sätt anskaffa
alkoholdrycker till den som enligt 9 § inte har rätt att få sådan vara utlämnad
till sig. Det är också förbjudet att i större omfattning tillhandagå annan med
att anskaffa alkoholdrycker.
Spritdrycker, vin eller starköl får inte som gåva eller lån överlämnas till
den som inte har fyllt 20 år. Öl får inte som gåva eller lån överlämnas till den
som inte har fyllt l8 år. Vad nu sagts gäller inte när någon bjuder av en
alkoholdryck för förtäring på stället.
11 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får om synnerliga skäl
föreligger förbjuda eller inskränka försäljning av alkoholdrycker.
Kommunen får för visst tillfälle, om det anses påkallat för ordningens
upprätthållande, förbjuda eller inskränka försäljning av alkoholdrycker.
4 kap. Partihandel, import och export
1 § Partihandel med spritdrycker, vin eller starköl får bedrivas av den som har
meddelats partihandelstillstånd. Den som har tillverkningstillstånd för
spritdrycker, vin eller starköl skall anses ha partihandelstillstånd för
motsvarande varor.
2 § Spritdrycker, vin och starköl får införas till landet av den som har
tillverknings- eller partihandelstillstånd för sådana varor.
Utöver vad som anges i första stycket får spritdrycker, vin och starköl
införas
l. av den som har rätt till tullfrihet enligt 6 § lagen (l987:l069) om
tullfrihet m.m.,
2. av handelsagent om varan utgör prov i och för dennes rörelse, enligt
bestämmelser som meddelas av regeringen,
3. av resande eller av person, som utför arbete på transportmedel, för eget
bruk eller som gåva till närstående för dennes eller dennes familjs personliga
bruk enligt bestämmelser som meddelas av regeringen,
4. i form av enstaka gåvoförsändelse tiil enskild person för dennes eller
dennes familjs personliga bruk enligt bestämmelser som meddelas av regeringen,
5. som proviant på fartyg eller luftfartyg enligt särskilda bestämmelser,
6. av enskild person, som flyttar in till landet eller återvänder hit efter
längre tids vistelse utomlands, om dryckerna är avsedda för eget eller familjens
personliga bruk, enligt bestämmelser som meddelas av regeringen,
7. av enskild person som har mottagit dryckerna i arv eller genom testamente,
om dryckerna är avsedda för eget eller familjens personliga bruk, enligt
bestämmelser som meddelas av regeringen.
Spritdrycker, vin och starköl som medförs som proviant på järnvägståg i
internatíonell trafik, får införas i den utsträckning som krävs för servering av
passagerare under tågets färd inom landet.
3 § Starköl och öl som införs till landet skall vara försett med uppgift om
tillverkarens namn samt om varuslag på sätt som anges i 2 kap. 6 §.
För oförtullat starköl eller öl som inte är försett med uppgift enligt första
stycket gäller lagen (l973:980) om transport, förvaring och förstöring av
införselreglerade varor, m.m.
Generaltullstyrelsen får för visst fall medgiva undantag från bestämmelserna i
denna paragraf.
4 § Den som enligt l § är berättigad att bedriva partihandel får sälja varorna
till detaljhandelsbolaget, till den som har tillverknings- eller
partihandelstillstånd för motsvarande varor och till den som har meddelats
serveringstillstånd för sådana varor. Varorna får också exporteras.
Endast den som är berättigad att bedriva partihandel får omförpacka eller
buteljera varorna.
5 § Överförs tillverknings-, partihandels- eller serveringstillstånd enligt 7
kap. l6 § på någon annan, får överlåtaren sälja sitt lager av spritdrycker, vin
eller starköl till sin efterträdare.
För konkursbo eller dödsbo får utan hinder av bestämmelserna i denna lag
spritdrycker, vin eller starköl säljas till den som har tillverknings- eller
partihandelstillstånd för sådana drycker eller till detaljhandelsbolaget.
Motsvarande gäller även då en tillståndspliktig verksamhet måste avvecklas till
följd av att tillståndet återkallats eller andra tvingande skäl.
Bestämmelserna i första och andra stycket gäller i tillämpliga delar även i
fråga om öl.
6 § Vid partihandel med spritdrycker, vin och starköl är säljaren skyldig att
förvissa sig om att köparen har rätt att återförsälja varan.
Vid varje partihandelsställe skall, om innehavaren inte är enskild person som
själv förestår verksamheten, finnas en för uppgiften lämplig person som har
tillsyn över försäljningen (föreståndare).
7 § Den som är berättigad att bedriva partihandel med spritdrycker, vin eller
starköl ansvarar för att distributionen av varorna sker under betryggande
former. Detta gäller också om någon utomstående anlitas för distributionen.
Tillståndshavare som nämns i första stycket och som låter importera sådan vara
har från och med att varan kommit in i landet motsvarande ansvar för
distributionen av denna.
Närmare föreskrifter om distribution av spritdrycker, vin och starköl meddelas
av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Alkoholverket.
5 kap. Detaljhandel
Detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl
1 § För detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl skall finnas ett särskilt
för ändamålet bildat aktiebolag (detaljhandelsbolaget), som staten äger.
Detaljhandelsbolaget får inte importera, exportera elier tillverka drycker som
anges i första stycket.
Detaljhandelsbolaget får, med partihandelstillstånd, bedriva försäljning till
den som har serveringstillstånd.
Föreskrifter om detaljhandelsbolagets verksamhet och drift samt om särskild
kontroll från statens sida skall intas i avtal som upprättas mellan staten och
bolaget.
2 § Detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl får bedrivas endast av
detaljhandelsbolaget.
Detaljhandelsbolaget beslutar om försäljningsställenas förläggning enligt
riktlinjer i avtalet mellan staten och bolaget.
3 § Försäljning får ske antingen som försäljning till avhämtning eller genom
försändning på rekvisition.
Försändnng på rekvisition skall på begäran ske till köpare i ort där för-
säljningsställe saknas.
För försändningen får detaljhandelsbolaget inrätta särskilt utlämningsställe.
Saknas också utlämningsställe, skall varan sändas med post eller allmänt
kommunikationsmedel till lämplig hållplats eller station.
4 § Vid detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl får vara inte utlämnas
till köpare förrän den har betalats.
5 § Spritdryck, vin eller starköl som inte hålls i lager skall på begäran
anskaffas om inte detaljhandelbolaget finner att hinder härför föreligger.
Detaljhandel med öl
6 § Detaljhandel med öl är, med de inskränkningar som föreskrivs i denna lag,
tillåten under villkor att lokalen, där verksamheten bedrivs, är godkänd som
livsmedelslokal enligt 22 § livsmedelslagen (l97l:5ll) samt att försäljning av
matvaror bedrivs ì lokalen. Detaljhandel med öl får även bedrivas av
detaljhandelsbolaget samt tillverkare av öl eller lättdrycker.
6 kap. Servering
1 § Servering av spritdrycker, vin och starköl får ske endast om serve-
ringstillstånd har meddelats enligt bestämmelserna i 7 kap.
Servering av öl är, med de inskränkningar som föreskrivs i denna lag, tillåten
under villkor att lokalen, där verksamheten bedrivs, är godkänd som
livsmedelslokal enligt 22 § livsmedelslagen (l97l:5ll) samt att servering av mat
samtidigt bedrivs i lokalen. Motsvarande gäller för den som enligt 23 § nämnda
lag har meddelats särskilt tillstånd att yrkesmässigt hantera livsmedel.
Den som har meddelats serveringstillstånd får härutöver servera öl i enlighet
med tillståndet.
2 § Servering som äger rum med tillstånd enligt denna lag skall ske med
återhållsamhet och får inte föranleda olägenheter i fråga om ordning och
nykterhet.
3 § På ställe med serveringstillstånd enligt denna lag, skall tillståndshavaren
eller av honom utsedd serveringsansvarig personal utöva tillsyn över serveringen
och vara närvarande under hela serveringstiden.
Serveringsansvarig personal skall med hänsyn till sina egenskaper och övriga
omständigheter vara lämplig för uppgiften.
Tillståndshavaren skall till tillståndsmyndigheten anmäla vilka personer som
har utsetts till ansvariga för alkoholserveringena
För servering av spritdrycker, vin eller starköl får endast anlitas personal
som är anställd av tillståndshavaren. Restaurangskolor med serveringstillstånd
får dock i utbildningssyfte även anlita restaurangskolans elever.
4 § Servering av öl får påbörjas tidigast klockan 07.00 och servering av andra
alkoholdrycker tidigast klockan l2.00. Servering av alkoholdrycker skall
avslutas senast klockan Ol.00. Tillståndsmyndigheten får dock förordna om andra
tider för serveringens bedrivande.
Serveringsställe skall vara utrymt senast 30 minuter efter serveringstidens
utgång (stängningstid).
Första stycket gäller inte för trafikservering och hotellrum med minibar.
5 § Den som har serveringstillstånd är skyldig att köpa alla spritdrycker, allt
vin och allt starköl som behövs för rörelsen av någon som har parti-
handelstillstånd för varan.
6 § Priser på alkoholdrycker får vid servering inte sättas lägre än inköpspriset
för varan jämte skäligt tillägg. Priserna skall avvägas så att försäljning av
drycker med högre alkoholhalt inte främjas.
7 § På serveringsställe får åtgärder inte vidtas i syfte att förmå gäst till
inköp av alkoholdrycker.
8 § Från serveringsställe får inte någon medföra eller tillåtas medföra
spritdrycker, vin eller starköl. Detta gäller inte hotellrum med minibar.
9 § På ställe med serveringstillstånd får inte någon dricka eller tillåtas
dricka andra alkoholdrycker än vad som har serverats i enlighet med tillståndet.
Detta gäller dock inte på hotellrum.
Inte heller får någon dricka eller tillåtas dricka alkoholdrycker på serve-
rìngsställe där alkoholdrycker inte får serveras eller i lokal, som yrkesmässigt
upplåts för anordnande av sammankomster i slutna sällskap vid vilka mat eller
dryck tillhandahålls av innehavaren eller genom dennes försorg och där servering
av alkoholdrycker inte är tillåten.
Alkoholdrycker som inte får serveras i lokal som avses i denna paragraf får
inte heller förvaras i sådan lokal eller därtill hörande utrymme annat än om det
är uppenbart att drycken inte är avsedd att drickas på stället.
7 kap. Tillstånd m.m.
Tillverkningstillstånd och partihandelstillstånd
1 § Tillverkningstillstånd och partihandelstillstånd får endast meddelas den som
visar sig lämplig att utöva verksamheten med hänsyn till ekonomiska
förhållanden,lagermöjligheter, personliga egenskaper och omständigheter i
övrigt.
Tillståndsmyndigheten skall ta särskild hänsyn till om sökanden visar sig
lämplig med avseende på laglydnad och benägenhet att fullgöra sina skyldigheter
mot det allmänna.
Tillståndsmyndigheten får om det finns särskilda skäl begränsa tillståndets
giltighet till viss tid, samt meddela de föreskrifter som behövs.
Tillverkningstillstånd kan gälla sprit, spritdrycker, vin, starköl och öl
eller begränsas till en eller flera av dessa varor. Partihandelstillstånd kan
gälla spritdrycker, vin och starköl eller begränsas till en eller två av dessa
drycker.
2 § Tillverkningstillstånd och partihandelstillstånd meddelas av Alkoholverket.
Ansökan om tillstånd skall göras skriftligen. Regeringen eller, efter
regeringens bestämmande, Alkoholverket meddelar närmare föreskrifter om vilken
utredning som skall bifogas ansökan.
3 § Den som hos Alkoholverket ansöker om tillstånd enligt denna lag skall betala
ansökningsavgift. Den som beviljas tillstånd skall även betala en årlig
tillsynsavgift.
Regeringen beslutar om avgifternas storlek och får meddela ytterligare
föreskrifter om sådana avgifter. Efter bemyndigande av regeringen får
Alkoholverket meddela sådana ytterligare föreskrifter om avgifter som inte
gäller avgifternas storlek.
Serveringstillstånd
4 § Serveringstillstånd kan avse servering
l. till allmänheten året runt, årligen under viss tidsperiod, vid ett enstaka
tillfälle eller under en enstaka tidsperiod,
2. till förening, företag eller annat slutet sällskap året runt, årligen under
en viss tidsperiod, vid ett enstaka tillfälle eller under en enstaka tidsperiod.
Serveringstillstånd kan avse servering på luftfartyg, fartyg eller järnvägståg
i inrikes trafik (trafikservering).
Tillståndsmyndigheten får om det finns särskilda skäl begränsa serve-
ringstillståndets giltighet till viss tid, samt meddela de föreskrifter som
behövs.
5 § Serveringstillstånd kan gälla spritdrycker, vin och starköl eller begränsas
till en eller två av dessa drycker.
6 § Den som söker serveringstillstånd skall visa att han är lämplig att bedriva
servering av alkoholdrycker och att serveringsstället uppfyller kraven i 7 §.
Tillståndsmyndigheten skall ta särskild hänsyn till om sökanden visar sig
lämplig med avseende på laglydnad och benägenhet att fullgöra sina skyldigheter
mot det allmänna.
7 § Tillstånd för servering till allmänheten får endast meddelas om ser-
veringsstället har ett kök för allsidig matlagning och kan tillhandahålla lagad
mat.
Serveringsstället skall ha ett tillfredställande antal sittplatser för gäster.
Tillstånd för tillfällig servering eller till slutet sällskap får meddelas om
serveringsstället tillhandahåller lagad mat.
Utan hinder av första eller andra stycket får serveringstillstånd meddelas för
vin och starköl i foajé till teater eller konsertlokal. Alkoholserveringen får
dock endast ske i pauser under pågående föreställning.
Servering av alkoholdrycker från minibarer på hotellrum får ske på hotell med
serveringstillstånd. Regeringen, eller efter regeringens be-stämmande,
Alkoholverket får meddela närmare bestämmelser om serveringens bedrivande.
8 § Om serveringen kan befaras medföra olägenheter från alkoholpolitisk synpunkt
får serveringstillstånd vägras även om sökanden uppfyller kraven i 6 och 7 §§.
9 § Serveringstillstånd hänför sig till viss lokal eller annat avgränsat
utrymme.
10 § Ombyggnad av serveringsställe som medför väsentlig ändring av
serveringslokalerna kräver särskilt medgivande av tillståndsmyndigheten.
Drinkbar skall vara en mindre väsentlig del av restaurangen, inrättad i nära
anslutning till matsal.
11 § Tillstånd till annan servering av spritdrycker, vin och starköl än
trafikservering meddelas av den kommun där serveringsstället är beläget.
Tillstånd till trafikservering meddelas av den kommun, där det företag som
vill bedriva serveringen har sitt säte. Har företaget inte säte inom landet,
meddelas tillstånd av Stockholms kommun.
12 § Ansökan om serveringstillstånd görs skriftligen hos kommunen.
Kommunen får ta ut avgift för prövningen enligt grunder som beslutas av
kommunfullmäktige.
Av dem som av kommunen erhållit tillstånd enligt denna lag får kommunen även
ta ut avgift för tillsyn enligt 8 kap.
13 § En ansökan om serveringstillstånd enligt 4 § första stycket, som inte avser
ett enstaka tillfälle eller enstaka tidsperiod får inte bifallas utan att
polismyndighetens yttrande inhämtas.
Om en ansökan om serveringstillstånd avser servering inom eller invid militärt
område får den dessutom inte bifallas utan att yttrande inhämtats från
vederbörande militära chef.
Bestämmelsen i första stycket gäller även i fråga om överföring av ser-
veringstillstånd enligt l6 §.
14 § Kommunens uppgifter enligt denna lag fullgörs av den eller de nämnder som
kommunfullmäktige bestämmer.
l5 § Kommunen får träffa avtal med en annan kommun om att uppgifter som enligt
denna lag åvilar kommun, skall helt eller delvîs ombesörjas av den andra
kommunen. Kommunen får dock inte med stöd av denna bestämmelse överlåta
befogenhet att avgöra ärenden enligt 7 kap. ll-l7, l9, 2l och 22 §§ samt 3 kap.
ll §.
Överlåtelse av rörelse m.m.
16 § Överlåter tillståndshavare rörelsen, kan tillståndsmyndigheten överföra
tillståndet på förvärvaren.
17 § Har den som fått tillstånd enligt denna lag avlidit eller fått förvaltare
enligt ll kap. 7 § föräldrabalken med uppdrag som omfattar rörelsen och vill
dödsboet eller förvaltaren fortsätta rörelsen, skall anmälan göras till
tillståndsmyndigheten. Anmälan skall ha inkommit senast två månader efter
dödsfallet eller beslutet om förvaltare. Har anmälan inte kommit in inom
föreskriven tid, upphör tillståndet att gälla den dag anmälningstiden utgick.
Har den som fått tillstånd försatts i konkurs, upphör tillståndet att gälla.
Vill konkursboet eller konkursförvaltaren fortsätta rörelsen skall ansökan därom
göras till tillståndsmyndigheten. Tillståndsmyndigheten skall behandla en sådan
ansökan med förtur.
Återkallelse m.m.
18 § Alkoholverket skall återkalla tillverknings- och partihandelstillstånd om
l. rätten enligt tillståndet inte längre utnyttjas,
2. de för sådant tillstånd gällande bestämmelserna i denna lag, eller i
föreskrifter meddelade med stöd av denna lag, inte följs, eller
3. de förutsättningar som gäller för meddelande av tillstånd inte längre
föreligger.
19 § Länsrätten skall på ansökan av kommunen återkalla serveringstillstånd om
l. det inte endast tillfälligt uppkommer sådan olägenhet som avses i 6 kap.
2 s.
2. de för serveringstillstånd gällande bestämmelserna i denna lag, eller i
föreskrifter meddelade med stöd av denna lag, inte följs, eller
3. de förutsättningar som gäller för meddelande av tillstånd enligt 6 och
7 §§ inte längre föreligger.
Om inte kommunen ansökt om återkallelse av serveringstillstånd får
länsstyrelsen göra ansökan enligt första stycket.
20 § I stället för återkallelse enligt l8 eller l9 § kan tillståndshavaren, om
särskilda skäl föreligger, meddelas varning.
21 § Kommunen får besluta att omedelbart återkalla ett serveringstillstånd, om
l. det är sannolikt att tillståndet kommer att återkallas vid slutlig pröv-
ning, och
2. rättens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till risken för fortsatta
olägenheter i samband med serveringen.
Beslut om omedelbar återkallelse upphör att gälla om inte ansökan om
återkallelse kommit in till länsrätten inom fyra veckor efter det att beslutet
fattades.
22 § Föranleder detaljhandel med eller servering av öl olägenheter i fråga om
ordning och nykterhet, eller följs inte bestämmelserna i denna lag, får
länsrätten på ansökan av kommunen förbjuda den som bedriver försäljningen att
fortsätta verksamheten eller, om mildrande omständigheter föreligger, meddela
honom varning.
Ansökan görs av den kommun där försäljningsstället är beläget. Saknas fast
försäljningsställe äger ll § andra stycket motsvarande tillämpning.
Om inte kommunen ansökt om förbud att fortsätta verksamhet får länsstyrelsen
göra ansökan enligt första stycket.
8 kap. Tillsyn m.m.
1 § Alkoholverket utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag
och kan utfärda allmänna råd till vägledning för tillämpningen av lagen.
Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet.
Den omedelbara tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna i lagen om
servering av spritdrycker, vin och starköl utövas av kommunen och av
polismyndigheten. Kommunen och polismyndigheten utövar också tillsyn över
servering av och detaljhandel med öl.
2 § På begäran av annan tillsynsmyndighet skall kommunen lämna de uppgifter som
myndigheten behöver för tillsyn enligt denna lag.
Polismyndigheten skall underrätta annan tillsynsmyndighet om förhållanden som
är av betydelse för dessa myndigheters tillsyn.
Kronofogdemyndigheten skall underrätta vederbörande tillståndsmyndighet samt
länsstyrelsen om den som har tillstånd enligt denna lag brister i sina
åligganden att erlägga skatter eller socialavgifter.
På begäran av tillståndsmyndighet eller länsstyrelse skall skattemyndigheter
och andra myndigheter som uppbär eller driver in skatter eller avgifter lämna
uppgifter som tillståndsmyndigheten eller länsstyrelsen behöver för
tillståndsprövning eller tillsyn enligt denna lag.
3 § Den som erhållit tillstånd enligt denna lag skall hos tillståndsmyndigheten
i förväg anmäla när han tänker påbörja verksamheten. Sådan anmälan skall även
göras om verksamheten läggs ned eller om avbrott görs i den. Anmälan skall också
göras i de fall verksamhetens omfattning förändras eller om det i övrigt sker
någon förändring i verksamheten som är av betydelse för tillsynen.
Anmälningsskyldighet föreligger även vid betydande förändringar av
ägarförhållanden.
4 § Om tillsynsmyndighet begär det skall tillståndshavare medge tillträde till
driftsställe med tillhörande lokaler, tillhandahålla handelsböcker och övriga
handlingar som rör verksamheten, utan ersättning biträda med handräckning vid
tillsynen, lämna varuprover som behövs samt redovisa uppgifter om verksamhetens
omfattning och utveckling.
5 § Bokföring i rörelse som är tillståndspliktig enligt denna lag skall vara så
utformad att kontroll av verksamheten är möjlig. Den som driver rörelsen är
skyldig att på anfordran av tillsynsmyndighet förete bokföringen i rörelsen. Han
är dessutom skyldig att lämna statistiska uppgifter i enlighet med de
föreskrifter regeringen, eller efter regeringens bestämmande, Alkoholverket
meddelar.
6 § Tillsynsmyndighet har rätt att på anfordran få upplysningar och handlingar
som behövs för tillsyn enligt denna lag. För fullgörande av åliggandena enligt l
§ är tillsynsmyndighet berättigad till tillträde till rörelsens lokaler.
Polismyndigheten skall på begäran lämna det bistånd som behövs för tillsynen.
9 kap. Överklagande
1 § Beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte något annat anges i
beslutet.
2 § Alkoholverkets och kommunens beslut enligt denna lag får överklagas hos
länsrätten.
Länsstyrelsen får överklaga kommunens beslut om beviljande av serverings-
tillstånd.
10 kap Ansvar m.m.
1 § Den som
l. olovligen tillverkar sprit eller spritdrycker,
2. bereder mäsk i uppenbart syfte att olovligen tillverka sprit eller sprit-
drycker eller
3. forslar, döljer eller förvarar sprit eller spritdrycker, som uppenbarligen
är olovligt tillverkade, eller mäsk, som uppenbarligen är avseddda för olovlig
tillverkning av sprit eller spritdrycker, döms till böter eller fängelse i högst
två år.
2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
l. säljer alkoholdrycker utan tillstånd eller, om tillstånd inte behövs, utan
rätt enligt denna lag,
2. serverar spritdrycker, vin eller starköl som har anskaffats på annat sätt
än som sägs i 6 kap. 5 § , döms för olovlig försäljning av alkoholdrycker till
böter eller fängelse i högst två år.
3 § Är brott som anges i 1 eller 2 § grovt, döms till fängelse i högst fyra år.
Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det har utgjort
led i en verksamhet som bedrivits yrkesmässigt eller i större omfattning.
4 § Den som olovligen tillverkar vin, starköl eller öl döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
5 § Den som innehar spritdrycker, vin eller starköl i uppenbart syfte att
olovligen sälja dem döms för olovligt innehav av alkoholdrycker till böter eller
fängelse i högst ett år.
6 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet anskaffar alkoholdrycker åt annan i
strid med 3 kap. l0 § döms för olovligt anskaffande av alkoholdrycker till
påföljd som anges i 2 §.
7 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet säljer eller utlämnar alkoholdrycker
i strid med 3 kap. 9 § till någon som inte har uppnått föreskriven ålder eller
som är märkbart påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel, eller vid
partihandel underlåter att på sätt som föreskrivs i 4 kap. 6 § första stycket
förvissa sig om att köparen har rätt att återförsälja varan, döms för olovlig
dryckeshantering till böter eller fängelse i högst sex månader.
För olovlig dryckeshantering dömes också den som försäljer öl i strid med
förbud som meddelats enligt 7 kap.
22 § eller tillåter alkoholförtäring i strid med 6 kap. 9
8 § Är gärning som avses i 1, 2 och 4-7 §§ att anse som ringa skall inte dömas
till straff.
9 § För försök eller förberedelse till brott som avses i l, 2 och 6 §§ dömes
till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Har flera medverkat till gärning som avses i l-7 §§ eller vid försök eller
förberedelse till brott enligt första stycket, äger 23 kap. 4 och 5 §§
brottsbalken motsvarande tillämpning. Den till vilken sprit, mäsk eller
alkoholdrycker har överlåtits för personligt bruk skall dock vara fri från
ansvar.
10 § Om ansvar för olovlig införsel och utförsel av alkoholdrycker finns
bestämmelser i lagen (l960:4l8) om straff för varusmuggling.
11 kap. Förverkande och beslag
1 § Sprit, alkoholdrycker och mäsk som har varit föremål för brott enligt denna
lag eller värdet därav samt utbyte av sådant brott skall förklaras förverkade.
Förverkande av alkoholdrycker kan ske även hos den som är fri från ansvar från
brottet enligt 10 kap. 9 § andra stycket andra meningen.
2 § Har sprit eller alkoholdrycker olovligen tillverkats enligt denna lag skall
även destillationsapparater, apparatdelar och redskap som har använts vid
tillverkningen, råämnen som uppenbarligen varit avsedda för tillverkningen och
beredningen samt kärl och emballage i vilket varorna har förvarats, förklaras
förverkade. Likaså skall förråd av renings- och filtreringsmedel vilka
uppenbarligen avsetts för rening eller filtrering av olovligen tillverkad sprit
förklaras förverkat.
3 § Om ett förordnande om förverkande skulle vara obilligt, får förverkandet
helt eller delvis efterges.
4 § I fråga om sprit, alkoholdryck eller mäsk som kan antas bli förverkad enligt
denna lag gäller lagen (l958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.
i tillämpliga delar. Alkoholdryck som har lagts upp på tullager skall anses som
förverkad om den inte har tagits ut från upplaget inom 30 dagar från
uppläggningen. Vad som nu har sagts gäller även i fråga om sådan dryck som för
tillfällig förvaring har omhändertagits av tullmyndighet utan att läggas upp på
tullupplag,
5 § Chefen för utrikesdepartementet får med undantag från 6 kap. 5 och 9 §§ på
begäran av främmande stat och internationell organisation som avses i lagen
(l976:66l) om immunitet och privilegier i vissa fall.
12 kap. Registrering m.m.
1 § Alkoholverket skall för de ändamål som anges i 2 § föra ett till-
ståndsregister.
2 § Tillståndsregistret får användas för
l. handläggning av ärenden om tillstånd
2. tillsyn över tillståndshavare samt
3. tillsyn, uppföljning, utvärdering och framställning av statistik be-
träffande ärenden enligt lagen.
3 § Tillståndsregistret får innehålla uppgifter om
l. den som har tillstånd enligt lagen,
2. den som har haft tillstånd enligt lagen,
3. den som ansöker om tillstånd enligt lagen och
4. den som har ansökt om tillstånd enligt lagen. Regeringen får meddela
föreskrifter om registrering av uppgifter även i fråga om olika företrädare för
en verksamhet.
4 § I registret får beträffande den som avses i 3 § registreras
l. uppgift om namn, person- eller registreringsnummer, adress och tele-
fonnummer,
2. uppgift om brott för vilket den registrerade dömts eller brott för vilket
åtal väckts eller som är föremål för polisutredning,
3. uppgift om registrering av mervärdeskatteskyldighet, punktskatte-skyldighet
och upplagshavare enligt skattelagstiftningen,
4. uppgift om restförda skatter och avgifter,
5. uppgift om den verksamhet som tillstånd avser eller söks för och om
särskilda föreskrifter som kan ha meddelats för denna,
6. uppgift om brott mot föreskrifter, företagna inspektioner och andra
omständigheter av betydelse för tillsyn av verksamheten och
7. i den utsträckning regeringen närmare föreskriver, annan uppgift som har
betydelse för handläggningen av ärenden enligt denna lag.
5 § I tillståndsregistret får anges myndighetens beslut i ärenden enligt lagen,
liksom domstols beslut, och de bestämmelser som har tilämpats.
Registret får också innehålla uppgifter om tidpunkt för registrerade för-
hållanden samt tekniska och administrativa uppgifter, om uppgifterna behövs för
att tillgodose ändamålet med registret.
6 § Uppgifter till tillståndsregistret får hämtas från
l. polisregister,
2. register hos kronofogdemyndighet,
3. register hos kommun som rör serveringstillstånd och
4. olika skatteregister.
Regeringen får föreskriva att uppgifter till registret får hämtas även från
andra register som förs av statlig eller kommunal myndighet.
7 § Utlämnande av uppgifter i tillståndsregistret på medium för automatisk
databehandling fár ske för de ändamål och i den utsträckning som anges nedan
till följande mottagare
Mottagare Uppgifter Ändamål
Polismyndighet Uppgift om Utredning och
misstanke om lagföring
brott enligt
Skattemyndighet Uppgift om Beskattning
verksamhet
som omfattas
av denna lag
8 § Uppgifter ur registret får lämnas ut till kommun och länsstyrelse i den mån
uppgifterna är av betydelse för tillståndsprövning eller tillsyn.
9 § Gallring av registerinformation som inte behövs för handläggning av ett
ärende enligt denna lag skall göras under femte kalenderåret efter det att
uppgiften registreras.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om undantag från gallring för att bevara ett urval av material för
forskningens behov. Sådant material skall lämnas över till en arkivmyndighet.
10 § Tillståndshavare och de som söker tillstånd skall på lämpligt sätt ges
information om registret. Informationen skall innehålla en beskrivning av de
uppgifter som registret innehåller samt upplysningar om
l. ändamålet med registret,
2. rätten att få registerutdrag och rättelse till stånd
enligt datalagen (l973:289),
3. de begränsningar i fråga om utlämnande av uppgifter på medium för
automatisk databehandling och bevarande av uppgifter som gäller för registret.
l. Denna lag träder i kraft den l januari l995 då lagen (l977:292) om
tillverkning av drycker, m.m. och lagen (l977:293) om handel med drycker skall
upphöra att gälla
2. Serveringstillstånd som har meddelats före ikraftträdandet fortsätter att
gälla under 1995 och l996 om inte illstånd enligt den nya lagen meddelats
dessförinnan. I fråga om sådant äldre tillstånd gäller fortfarande
bestämmelserna i lagen (l977:293; om handel med drycker.
3. Andra tillståd som har meddelats före ikraftträdandet, liksom partihan-
delsbolagets och detaljhandelsbolagets rätt enligt äldre bestämmelser, skall
gälla som tillstånd enligtden nya lagen till dess nytt tillstånd erhållits, dock
längst t.o.m. den 31 december 1995.
Sammanställning av remissyttranden över
alkoholpolitiska kommissionens delbetänkande
Serveringsbestämmelser - Förslag till ändringar i
lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD)
SOU 1993:50
Remissinstanser
Delbetänkande remissbehandlades under perioden Juni-Oktober 1993. Följande
instanser har beretts möjlighet att lämna synpunkter på rapporten:
Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Rikspolisstyrelsen, Överbefälhavaren,
Domstolsverket, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Skolverket, Livsme-
delsverket, Konsumentverket, Konkurrensverket, Riksdagens ombudsmän (JO),
Kommerskollegium, Näringsfrihetsombudsmannen, Kammarrätten i Stockholm,
Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholm, Länsrätten i Göteborgs- och
Bohus län, Länsrätten i Örebro län, Länsrätten i Hallands län, Länsstyrelsen i
Stockholms län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Länsstyrelsen i Värmlands län,
Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Länsstyrelsen i
Malmöhus län, Polismyndigheten i Stockholm, Polismyndigheten i Göteborg, Polis-
myndigheten i Umeå, Polismyndigheten i Norrköping, änsstyrelsen i Östergötlands
län, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Göteborgs kommun, Stockholms
kommun, Haninge kommun, Uppsala kommun, Linköpings kommun, Kalmar kommun, Malmö
kommun, Borlänge kommun, Sundsvalls kommun, Kalix kommun, Halmstads kommun,
Östersunds kommun, Norrköpings kommun, Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Sveriges Akademikers centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige
(LO), Hotell- och Restauranganställdas förbund, Handelstjänstemannaförbundet,
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund (SHR), Svenska Bryggareföreningen,
Föreningen Sveriges socialchefer (FSS), Föreningen Länsstyrelsens Alkoholhand-
läggare, Alkoholproblematikernas riksorganisation (ALRO), Centralförbundet för
alkohol- och narkotikaupplysning (CAN), Scandinavien Airlines System, Statens
Järnvägar, Systembolaget AB, Trafikresturanger AB, Nykterhetsrörelsens landsför-
bund, IOGT-NTO, De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse, Sveriges
Blåbandsförbund.
Därutöver har spontana yttrande inkommit från: MHF-Ungdom, Stats-
tjänstemannaförbundet, Kristna Socialdemokraterna, Länsstyrelsernas
Socialtjänstförening (LSF), Umeå kommun, Grossistförbundet Svensk Handel,
Helsingborgs stad, Lärarnas missionsförening, Riksförbundet Kristen fostrans
lokalavdelning i Stockholm, Vita Bandet Stockholmsdistriktet, Kristdemokratiska
samhällspartiets kvinnoförbunds lokalförening i Stockholms stad och län samt
Teatrarnas Riksförbund.
Åtta stycken remissinstanser svarar att de inte har några synpunkter eller
avstår från att lämna synpunkter på Alkoholpolitiska kommissionens förslag:
Överbefälhavaren, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Skolverket,
Kommerskollegium, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Uppsala kommun och
Statens Järnvägar. Ytterligare två instanser har avstått från att yttra sig men
gör ändå några anmärkningar, det är Centralförbundet för alkohol- och
narkotikaupplysning (CAN) och Svenska Bryggarföreningen.
Sex instanser har inte svarat: Haninge kommun, Halmstads kommun,
Handelstjänstemannaförbundet, Alkoholproblematikernas riksorganisation (ALRO)
Skandinavien Airlines System.
1 Inledning
Alkoholpolitiska kommissionen tillsattes 1991 med uppdrag att utvärdera den
hittillsvarande alkoholpolitiken och lägga fram ett förslag till en strategi för
framtiden. I uppdraget ingick även att se över de regler som nu finns för
tillståndsgivning till restauranger, liksom bestämmelserna om hur serveringen
skall bedrivas. Lagstiftningen tillämpning skulle även analyseras. Kommissionens
utredning av serveringspolitiken lades fram i det här aktuella delbetänkandet,
Serveringsbestämmelser - Förslag till ändringar i lagen om handel med drycker
(SOU 1993:50).
Den kommande sammanställningen har huvudsakligen koncentrerats på
remissinstansernas invändningar eller förslag till justeringar av kommissionens
förslag. Det är endast när instansen i klartext uttalar att man tillstyrker
kommissionens förslag som detta har noterats. Ett stort antal instanser har
endast kommenterat några få förslag och säger sig i övrigt inte ha några
invändningar eller kommentarer. Det är alltså fler instanser som tillstyrker
kommissionens förslag än vad som här redovisas.
I huvudsak är remissinstanserna positiva till kommissionens förslag. Många
instanser anser i synnerhet att det är positivt att det görs en översyn av LHD
och att onödiga detaljregleringar avskaffas samtidigt som det sker en skärpning
av lagen på vissa områden. De anmärkningar som görs är mer inriktade på form än
sakinnehåll.
Nykterhetsrörelsen har flera invändningar till kommissionens förslag utom i de
delar som innebär en skärpning av nuvarande regler. IOGT-NTO anser sig även ha
svårt att bedöma förslagen då det av delbetänkandet inte framgår hur
kommissionen tänkt sig att den alkoholpolitiska strategin i stort bör utformas.
Nykterhetsrörelsens största invändning är annars att man tolkar det som att
alkoholens tillgänglighet, och därmed även den totala alkoholkonsumtionen,
kommer att öka med kommissionens förslag. Generellt så gör dock inte
länsstyrelserna och kommunerna denna tolkning av kommissionens förslag.
Flera instanser gör inte några kommentarer angående de eventuella
alkoholpolitiska konsekvenserna av kommissionens förslag utan begränsar sina
synpunkter till de förslag som rör instansens verksamhetsområde. De områden som
särskilt föranlett kommentarer och även invändningar från flera instanser är
Matens andel av försäljningen, Tillståndsprövning, Besvärsrätt, Tillsyn och
Sanktionssystem. I anslutning till dessa avsnitt i görs i denna sammanställning
korta sammanfattningar av de synpunkter som instanserna framfört.
I det följande görs inramade referat av kommissionens olika förslag så som de
presenteras i delbetänkandet ( SOU 1993:50 s. 10-17). För kommissionens förslag
till lagparagrafer, samt utförligare resonemang kring förslagen, hänvisas till
betänkandet. Remissinstansernas synpunkter har organiserats enligt principen att
tillstyrkanden refereras först och avstyrkanden sist. I mittpartiet har
instanser som endast gör vissa påpekanden, samt de som har vissa förbehåll
samlats.
2 Mindre krångel och detaljreglering
2.1 Matens andel av försäljningen
Idag gäller att servering av mat måste uppgå till
en "betydande del av rörelsen" för att man skall
få servera starkare drycker än öl klass II. Detta
leder till en resurskrävande detaljkontroll, med
begränsat alkoholpolitiskt värde. Kommissionen
anser att "den svenska modellen" med ett samband
mellan mat och alkoholservering skall finnas
kvar, men enklare utformad. För tillstånd bör det
räcka med ett godkänt restaurangkök och att lagad
mat tillhandahålls.
Sammanfattning
I huvudsak är remissinstanserna positiva till kommissionens förslag. Flera
instanser påpekar dock att förslaget att kräva ett godkänt restaurangkök och att
lagad mat tillhandahålls kan innebära en skärpning av nuvarande regler på ett
sätt som kanske inte varit kommissionens avsikt. Restauranger som t.ex.
utnyttjar mikrovågsugn eller cateringföretag skulle inte få serveringstillstånd.
Remissinstanserna synpunkter
MHF-Ungdom, Statstjänstemannaförbundet och Umeå kommun instämmer i behovet av
förenkling av serveringsbestämmelserna och tillstyrker kommissionens förslag i
denna del. Det ses även som viktigt att kopplingen mellan mat- och
alkoholservering finns kvar.
Även Länsstyrelsen i Jämtlands län är positiv till kommissionens förslag.
Länsstyrelsen tillägger att man förordar en helhetssyn på rörelsen vid
tillståndsgivning och att det bör krävas av ett serveringsställe att man i sin
annonsering och framtoning betonar att mat serveras:
En uppenbar risk föreligger annars att en förskjutning i konsumtionsmönstret
mot ökad dryckeskonsumtion kommer att ske i redan befintliga
restauranger. Det är mycket viktigt att en restaurang även i fortsättningen
måste kunna tillhandahålla mat under hela den tid som servering av
alkoholdrycker pågår.
Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar däremot att "förslaget beträffande
matens andel av försäljningen inte ger utrymme för renodlade pubar. Eftersom
sådana serveringsställen idag finns och även i framtiden kommer att vara
efterfrågade bör det i lagen öppnas en möjlighet att ge tillstånd för sådana."
Statens Livsmedelsverk har synpunkter på vad som avses med "kök som är
godkänt" och lämnar följande kommentar angående 41 §:
I 41 § i förslaget anges att tillstånd för servering till allmänheten för
endast meddelas den som har ett serveringsställe med kök som är godkänt för
allsidig matlagning och som tillhandahåller lagad mat. Med "kök som är godkänt"
torde avses en livsmedelslokal som är godkänd för storhushållsverksamhet. Kravet
på att lagad mat skall tillhandahållas kan uppfyllas av ett mottagningskök. I
ett sådant kök sker ingen eller mycket begränsad beredning av mat. Färdig mat
kan tas från annat kök, exempelvis cateringkök, i mottagningsköket sker endast
uppläggning av maten och dylikt. Det kan gälla ganska omfattande servering som
smörgåsbord eller julbord.
Konkurrensverket ser positivt på kommissionens förslag men har invändningar
mot det föreslagna kravet på utbud av lagad mat:
Konkurrensverket kan inte finna att kommissionen övertygande har motiverat de
till synes skärpta kraven vad gäller krav på allsidig matlagning och
restaurangkökets utformning. Denna detaljreglering riskerar att försvåra försök
till effektivisering genom t.ex. förenklad, effektiv och nyskapande
mathållning/../.
Förslaget kan även innebära att verksamhet som utnyttjar cateringföretag som
leverantörer inte får tillstånd att servera alkohol. Konkurrensverket anser "att
utöver en strikt alkoholpolitisk bedömning samt lämplighetsprövning av sökanden
och dennes lokal bör ingen ytterligare detaljstyrning av verksamheten ske".
Kammarrätten i Sundsvall har liknande invändningar vad gäller kravet på
restaurangköket och påpekar att modern matlagning innebär olika krav på
köksutrustning och att det därför förefaller onödigt att specificera dessa.
Avgörande för rätten till tillstånd bör i stället vara att sökanden avser att
tillhandahålla vad som enligt normalt språkbruk är att anse som lagad mat och
möjligen därutöver att köksutrustningen är sådan att den medger att sådan mat
kan serveras under betryggande former.
Även Sveriges Hotell- och Restaurangförbund (SHR) har invändningar mot delar
av förslaget och avstyrker att restaurangerna måste ha ett eget kök. Däremot
tillstyrks att lagad mat skall serveras för att få ett serveringstillstånd.
Restaurangen måste fritt få bestämma hur och var maten produceras. Det
viktigaste är att gästerna får tillgång till matservice och inte att res-
taurangen har ett eget kök. Kommissionens resonemang på denna del menar man
binder restaurangnäringen på ett olyckligt och för framtiden hämmande sätt./.../
Matutbudet bör dock vara en varaktig del i rörelsen så att det är en permanent,
inte tillfällig service.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser som ovanstående instanser att
förslaget innebär en skärpning av nuvarande regler på ett sätt som inte kan ha
varit kommissionens avsikt. Förslaget att lagad mat ska kunna tillredas av
råvaror skulle innebära att flera Restauranger som i dag har tillstånd inte
skulle ha tillräckligt kvalificerade kök. Förutom att problem kan skapas vid
förslagets genomförande så kan det finnas risk för att "det uppstår rörelser med
'utställningskök' tillkomna endast för att visas upp vid myndigheternas
inspektionsbesök". Kravet att tillhandahålla mat under hela serveringstiden
uppfylls inte heller av de många kvällsöppna Restauranger, som stänger köket vid
23-tiden. Länsstyrelsen i Östergötlands län efterlyser vidare en samordning
mellan LHD och livsmedelslagen:
Detta kunde möjligen ske så att miljöförvaltningarnas godkännande skulle
resultera i en "klassificering" av restauranger i grupper. I lagen om handel med
drycker och i kommunens riktlinjer fick sedan anges vilka alkoholdrycker de
olika grupperingarna skulle vara kvalificerade för. En bedömning med samtliga
tillståndskriterier skulle därefter få göras från denna utgångspunkt. En sådan
ordning skulle också göra det möjligt för handläggande tjänstemän på de olika
myndigheterna/förvaltningarna att visa upp ett "gemensamt ansikte" mot sökanden.
Föreningen Länsstyrelsernas Alkoholhandläggare (FLA) anför i stort sett samma
motiv och argument för en harmonisering mellan LHD och livsmedelslagen. Även FLA
förordar någon sorts indelning av restaurangerna i klasser enligt typ av
alkoholtillstånd.
Socialstyrelsen anmärker att "41 § bör omformuleras så att det tydligare
framgår att lagad mat måste tillhandahållas under hela tiden som servering av
spritdrycker, vin eller starköl pågår."
Även Kammarätten anser att 40 § bör bearbetas lagtekniskt då det sista stycket
i förslaget framstår som obegripligt mot bakgrund av innehållet i det första
stycket. Språket i det första stycket bör även ses över.
2.2 Självservering och drinkbarer
S.k. självservering av spritdrycker, vin och
starköl är förbjuden utan särskilt tillstånd.
Självservering kan betyda att gäst i samband med
brickservering av mat även får ta med sig ett glas
vin eller öl till bordet. Detta kan också betyda
att gäster "går omkring i lokalen med glas i
handen", vilket i princip inte är tillåtet. För att
få inrätta en drinkbar krävs också särskilt tillstånd.
Kommissionen föreslår att dessa förbud tas bort.
Drinkbarer får emellertid inte bli alltför domi-
nerande. Därför behålles en regel om att de skall
utgöra en mindre del av restaurangrörelsen.
Remissinstansernas synpunkter
Länsstyrelsen i Jämtland och Statstjänstemannaförbundet och Umeå kommun
tillstyrker kommissionens förslag. Länsstyrelsen i Värmland tillstyrker
förslaget och betonar att det viktiga är att "restaurangkaraktären bibehålles
under hela tiden som serveringsverksamheten pågår". Umeå kommun tillstyrker
förslaget men anser att "relationen mellan drinkbar och matserveringsutrymme
borde dock ha klargjorts bättre".
Länsstyrelsen i Östergötlands län tillstyrker förslaget om slopat drink-
barstillstånd och tillägger att bestämmelsen om att drinkbar skall vara en
mindre väsentlig del av restaurangen, inrättad i nära anslutning till matsal
också bör utgå för att regeln ska bli praktiskt tillämpbar. Länsstyrelsen
påpekar även att "bardisk" är ett i dag mer korrekt språkbruk än "drinkbar".
IOGT-NTO-rörelsen anser att det är viktigt att alkoholserveringen kopplas till
mat. Därför bör drinkbarer ej tillåtas.
2.3 Föreståndare och ersättare
All servering av alkoholdrycker skall övervakas av
en föreståndare eller, vid dennes frånvaro, en
ersättare. Deras lämplighet prövas på i princip samma
sätt som tillståndshavarens. Personalomsättningen
inom restaurangbranschen är mycket stor, vilket för
med sig många nya ansökningar. Att godkänna
föreståndare och ersättare tar därför mycket tid
i anspråk hos tillståndsmyndigheten. Det är inte
meningsfullt att använda myndighetsresurser till
denna hantering. Om alkholserveringen inte sköts
på ett tillfredsställande sätt är det ändå alltid
tillståndshavaren som har ansvaret, även om han
inte är personligen närvarande. Det ligger därför
i tillståndshavarens eget intresse att alltid ha
ansvarig personal på plats. Kommissionen föreslår
att tillståndhavaren själv får utse serverings-
ansvarig personal.
Remissinstansernas synpunkter
Umeå kommun, Sveriges Hotell- och Restaurangförbund och Statstjäns-
temannaförbundet tillstyrker kommissionens förslag. Länsstyrelsen i Malmöhus län
tillstyrker förslaget men påpekar att "prövningen av tillståndshavarens
lämplighet blir genom dennes ökade ansvar ännu viktigare och måste uppmärksammas
särskilt".
Kalmar kommuns socialnämnd tillstyrker förslaget men vill betona att det är
viktigt att det alltid finns en serveringsansvarig personal som är rapporterad
till tillståndsgivaren. "Detta för att man t.ex. vid tillsyn kan vända sig till
denna person med synpunkter och förfrågningar."
Nykterhetsrörelsens Landsförbund samt De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse
(DKSN) anför att det bör vara obligatoriskt för den person som ansvarar för
alkoholserveringen att ha den utbildning som kommissionen föreslår i
betänkandet.
Om en nyanställd inte har denna kompetens bör dispens för t.ex. tre veckor
kunna utfärdas. Den kostnad som resturangägaren därvid åsamkas skall ses som en
avgift för att hantera alkoholhaltiga drycker. I andra sammanhang finns ju
utomordentligt stränga regler för att t.ex. undvika matförgiftning. Det finns
skäl att vidmakthålla regler för att undvika "dryckesförgiftning", d.v.s.
fylleri, olaglig servering m.m.
Även MHF-Ungdom förespråkar krav på utbildning av personalen som en ersättning
för det nuvarande systemet. I utbildningen bör ingå "vilka bestämmelser LHD
innehåller, hur de är tänkta att tillämpas samt, inte minst viktigt, vilka
syften som ligger bakom dem. Utbildningen bör också innehålla information om
alkohol och dess skadeverkningar." Det bör enligt MHF-ungdom räcka med en kurs
på ett par dagar. Om inte detta krav kan tillgodoses bör det gamla systemet
behållas.
Polismyndigheten i Stockholm avstyrker förslaget med motiveringen att det är
en större fördel att det vid inspektion alltid finns en "godkänd
serveringsansvarig", än de "rationaliseringsvinster" som åstakoms med förslaget.
Den nuvarande ordningen anses även ha en "preventiv verkan" när
serveringsansvariga utses.
Sveriges Blåbandsförbund avstyrker kommissionens förslag och kräver utbildning
för samtlig personal.
2.4 Alkoholservering på teater
Det är f.n. inte tillåtet att servera vin eller
starköl i pausen på teatrar utan att samtidigt
servera lagad mat. Detta innebär i praktiken ett
förbud. Kommissionen föreslår att tillstånd för
pausservering av vin, starköl och öl utan krav på
lagad mat skall kunna ges till teatrar och
konsertlokaler.
Remissinstansernas synpunkter
Föreningen Sveriges Socialchefer, Statstjänstemannaförbundet och Sundsvalls
kommun tillstyrker förslaget.
Kammarrätten i Sundsvall vill framhålla att "avsaknaden av en traditionell
foajé inte bör utesluta att serveringstillstånd meddelas för vin och starköl i
teater eller konsertlokal. Servering bör också kunna ske före och efter en
föreställning under förutsättning att lämpliga utrymmen för detta finns."
Länsstyrelsen i Värmland tillstyrker förslaget med motiveringen att den
nuvarande bestämmelsen är svår att alkoholpolitiskt försvara "då besökarna
besöker lokalen i annat syfte än att inta alkoholdryck". Länsstyrelsen anser
även att det enligt samma motiv kan anses onödigt att begränsa tillståndet till
vin och starköl. Däremot anses en begränsning naturlig när det gäller servering
under barn- och ungdomsföreställningar.
Länsstyrelsen i Östergötlands län instämmer i kommissionens förslag men
"ifrågasätter det rimliga i att t.ex. ställa samma krav på sökandens
branscherfarenhet som vid ett 'vanligt' restaurangtillstånd. Länsstyrelsen anser
det inte heller vara alkoholpolitiskt motiverat att serveringstillståndet endast
får omfatta starköl och vin.
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund anser att förslaget skulle kunna
utsträckas till servering av alkohol omedelbart före och efter föreställningen.
SHR förespråkar också servering av spritdrycker.
Teatrarnas Riksförbund (TR) som tillstyrker förslaget har samma synpunkter som
SHR. Det är särskilt begränsningen till pausservering som man anser gör
förslaget till en "halvmeseyr". I stället bör begreppet vara "servering i
anslutning till teaterföreställning, konsert eller liknande". TR anser det vara
en internationellt spridd företeelse att "tidigt anlända besökare i samband med
att t.ex. biljetter hämtas ut i god tid kan få tillgång till service i väntan på
föreställningens eller konsertens början utan att behöva uppsöka restaurang.
Polismyndigheten i Stockholm påpekar att "alkoholförsäljning i samband med
vissa rockkonserter kan vara mindre lämpligt ur ordningssynpunkt. Att förena
dessa tillstånd med villkor som säger att servering inte får ske när evenemangen
riktar sig till en ungdomlig publik kan medföra praktiska tillämpningsproblem."
Nykterhetsrörelsens Landsförbund (NLF)samt DKSN avstyrker förslaget och
hänvisar bl.a till alkoholens sövande inverkan:
Det är också en logisk kullerbytta att hävda att flygtiderna på inrikes flyg
är korta, varför inte behov föreligger, medan man i pausen på en pjäs som varar
1½ timma skulle under 15 minuter förtära en dryck som i grunden rent biologiskt
verkar sövande, när det oftast i slutet av pjäser krävs intellektuell skärpa för
att få ut behållning och budskap från författaren.
IOGT-NTO-rörelsen, Sveriges Blåbandsförbund, Lärarnas missionsförening, Vita
Bandet och Riksförbundet Kristen Fostrans lokalavdelning i Stockholm avstyrker
förslaget.
MHF-Ungdom anser att förslaget är mycket dåligt och vill understryka att
"alkohol och kultur inte hör ihop".
2.5 Trafikservering samt servering vid nöjes- och
idrottsplatser
För alkoholservering på flyg, tåg och båtar i inrikes
trafik gäller särskilda regler. Tillståndet får inte
omfatta spritdrycker, om inte särskilda skäl
föreligger. Några serveringstider gäller inte.
Tillstånd till restauranger på nöjes- och
idrottsplatser får också endast ges om det finns
särskilda skäl. I praktiken har dock så många
undantag från denna regel gjorts att det inte är
meningsfullt att behålla den. Kommissionen föreslår
att särregleringen slopas och att ansökningar om
trafikservering och om servering i restauranger på
nöjes-och idrottsplatser skall prövas på samma
grunder som övriga serveringsställen. Kommunerna
kan ange närmare riktlinjer för tillstånd till
restauranger vid idrottsplatser i sina
alkoholpolitiska program och även förena ett
eventuellt tillstånd med föreskrifter.
Remissinstansernas synpunkter
SJ via AB Trafikrestauranger, Statstjänstemannaförbundet och Konkurrensverket
tillstyrker kommissionens förslag. Länsstyrelsen i Värmland instämmer i
förslaget men vill betona vikten av att kraven för att få tillstånd bör vara
detsamma som för vanliga restauranger.
Rikspolisstyrelsen "finner det olyckligt att kommissionen föreslår slopande av
den restriktiva särbestämmelsen om serveringstillstånd vid nöjes- och
idrottsplatser". Anledningen till detta är att man anser att bestämmelsen har
haft en "god nykterhetspedagogisk effekt" i synnerhet på ungdomar. Vidare anser
Rikspolisstyrelsen att "kommissionen i sitt delbetänkande gör en skönbeskrivning
av verkligheten genom att jämföra förhållanden vid stora nöjes- och
idrottsanläggningar med förhållanden vid vissa högklassiga krogar".
Polismyndigheten i Stockholm avstyrker förslaget med motiveringen att "det är
viktigt att markera att idrott och alkohol inte hör ihop". Ett ytterligare
argument är "den alkoholkultur som en del unga fotbollssupporters har idag".
Nykterhetsrörelsens Landsförbund samt DKSN avstyrker förslaget. I motiveringen
nämns att vid korta flygresor bör man inte fresta de som ska fortsätta resan med
bil att dricka alkohol. Man anser det även anmärkningsvärt att kommissionen
lättar på bestämmelserna kring servering av alkohol på nöjes- och
idrottsplatser. Dels då alkohol av idrotten klassas som ett dopingmedel och dels
då "EG nu skärper tonen kring hur alkohol skall få främjas i form av reklam
kring ungdoms- och idrottsanläggningar".
MHF-Ungdom anser att det är viktigt att betona att alkohol och idrott inte hör
ihop samt att idrottsplatser inte får bli ekonomiskt beroende av
alkoholservering. Vidare anser MHF-ungdom att "det är ett steg i fel riktning"
att öka tillgängligheten på alkohol istället för att minska den. Här tas även
argumentet om fortsatt färd med bil upp som ett argument mot försäljning av
alkohol på tåg och flyg.
Polisen i Umeå, Umeå kommun, IOGT-NTO-rörelsen, Lärarnas missionsförening och
Sveriges Blåbandsförbund avstyrker förslaget om slopandet av särbestämmelser för
idrotts- och nöjesplatser med liknande argument som redan refererats.
2.6 Minibarer på hotell
Utomlands är det vanligt att hotellrummen har s.k.
minibarer med alkoholdrycker. Det har sedan länge
varit förbjudet i Sverige. Kammarrätten i Stockholm
biföll dock i slutet av 1991 ett överklagande från
ett hotell i Stockholm. Även andra hotell har nu
fått tillstånd till minibarer, trots att det
egentligen strider mot LHD:s bestämmelser. Det
råder oklarhet om lagtillämpningen i dessa ärenden.
Kommissionen förslår att minibarer på vissa villkor
tillåts på hotell med serveringstillstånd.
Remissinstansernas synpunkter
Föreningen Sveriges Socialchefer och Sundsvalls kommun tillstyrker förslaget.
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund (SHR) tillstyrker förslaget som man anser
är "en självklar anpassning till internationella förhållanden". SHR anser även
att gästerna själva bör få avgöra om de vill ha tillgång till minibar eller
inte. Vidare anser SHR att förslagen angående "förfarandet vid bokning" och
"särskilda föreskrifter" är onödiga. Grossistförbundet Svensk Handel anser att
minibarer bör få finnas även på hotell utan restaurang.
Kammarrätten i Sundsvall förordar att grundläggande bestämmelser om
serveringens bedrivande tas in i lagtexten istället för det vidsträckta
bemyndigande för regeringen eller Socialstyrelsen att meddela närmare
bestämmelser efter det att serveringstillstånd meddelats.
Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar att det är viktigt att gästen vid
incheckningen kan välja om han vill ha tillgång till minibar eller inte. Vidare
bör "bestämmelserna kring minibar utformas så att de inte strider mot andra
paragrafer i LHD".
Länsstyrelsen i Värmland anser att en förutsättning för att minibarer ska
tillåtas är vissa ändringar i lagstiftningen.
För närvarande kan de som har minibarer med alkoholdryck komma att bryta mot
förbuden om förvarings- och förtäringsförbud samt tidsfrister för servering. Det
är vidare obekant för Länsstyrelsen om de gäster som har med egen alkoholdryck
på ett hotellrum "insynat" för minibar upplyses om att de kan komma att göra sig
skyldiga till brott.
Föreningen Länsstyrelsernas Alkoholhandläggare (FLA) har synpunkter på
förslagets konstruktion:
Tillstånd till försäljning av alkoholdrycker hänför sig till viss lokal eller
annat avgränsat utrymme - som disponeras av tillståndshavaren. På ett hotellrum
kan svårligen någon form av serveringstillstånd medges utan att detta kommer i
konflikt med nuvarande bestämmelser i 46, 47, 54, 56 och 71 §§ LHD. Som
kommissionens förslag utformats är det oklart om försäljning från minibar är att
betrakta som servering eller detaljhandel eftersom på hotellrum inköpt
alkoholdryck skulle få medföras från lokalen utan hinder av nu gällande förbud
mot ett sådant förfarande. När det gäller den sistnämnda försäljningsformen
erinras också om att systembolaget har monopol på detaljhandel med starköl, vin
och spritdrycker. Inte heller kan bestämmelserna i 11 § LHD om vilka som får
serveras alkohol annat än med svårighet efterlevas, än mindre kan efterlevnaden
av dessa regler kontrolleras.
FLA tillstyrker förslaget men för att kommissionens målsättning att förenkla
lagstiftningen ska uppnås bör förslaget omformuleras enligt följande i 41 § 4 st
och 71 § 2 st:
På hotell med serveringstillstånd får i hotellrum, utan hinder av be-
stämmelserna i 25 och 30 §§ försäljning av sådana alkoholdrycker som
serveringstillståndet omfattar ske från s.k. minibar.
Följdändring i 71 § 2 st:
Bestämmelsen gäller inte uthyrt hotellrum med s.k. minibar.
IOGT-NTO-rörelsen avstyrker med motiveringen att det är viktigt att
alkoholserveringen kopplas till mat samt att alkohol i form av drinkbarer på
hotellrum skulle innebära en stor frestelse för människor med alkoholproblem.
Nykterhetsrörelsens landsförbund samt De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse
(DKSN) avvisar förslaget om minibarer med skärpa och pekar på en rad
alkoholpolitiska konsekvenser:
- Åldersgränsen 18 år upphör i princip.
- Sociala risker (t.ex. för rehabiliterade alkoholister).
- Risk för ökat rattfylleri.
- Ökad risk för störning av andra hotellgäster.
- Förslaget verkar kostnadsdrivande för rumshyran.
- En grundläggande regel i alkoholpolitiken är non-profit. (För fullständiga
motiveringar under varje punkt hänvisas till remissvaret.)
MHF-Ungdom avstyrker förslaget. Om förslaget ändå går igenom anser MHF-ungdom
att det är ett absolut krav att "man skriver in i LHD att det krävs ett aktivt
val av hotellgästen för att han ska få alkoholhaltiga drycker i sin minibar".
Sveriges Blåbandsförbund, Lärarnas missionsförening,Riksförbundet Kristen
Fostrans lokal avdelning i Sthlm och Vita bandet avstyrker kommissionen
förslag.
2.7 Öl klass II
Servering och detaljhandel med öl klass II får
enligt LHD endast bedrivas av den som har
meddelats särskilt tillstånd. Tillstånd får bara ges
till den som säljer eller serverar mat. Sambandet
mellan ölförsäljning och försäljning av matvaror
respektive servering av mat bör behållas, men
kommissionen föreslår att den särskilda tillstånd-
splikten slopas med undantag för partihandel med
öl. Åldersgränsen behålls och även övriga restriktioner
i huvudsak. En möjlighet att förbjuda fortsatt
detaljhandel med eller servering av öl införs i
lagstiftningen. Brister i nykterhet och ordning
eller försäljning till underåriga kan vara svåra att
förutse vid tillståndsgivningen, som av resursskäl
ofta är mycket summarisk. Missförhållanden skall i
stället mötas med en effektiv tillsynsverksamhet,
administrativa sanktioner och straffrättsliga
påföljder.
Remissinstansernas synpunkter
Statstjänstemannaförbundet och Sveriges Hotell- och Restaurangförbund
tillstyrker förslaget. Umeå kommun tillstyrker förslaget med förbehåll att
inköpsåldern även i fortsättningen är 18 år. Länsstyrelsen i Jämtland
tillstyrker förslaget med samma förbehåll och tillägger att endast restauranger
och butiker som miljöförvaltningen godkänt bör får tillstånd.
Tillsynsmyndigheten bör även vid behov kunna ingripa.
Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker det ökade behovet av tillsyn om
tillståndsplikten försvinner. "Kommunerna bör i sina alkoholpolitiska program
särskilt uppmärksamma ungdomar och ungdomarnas fritidsaktiviteter i alkoholfria
miljöer för att motverka underårigas inköp av öl."
Länsstyrelsen i Värmland som tillstyrker förslaget har liknande synpunkter.
T.ex. bör "det finns ett verkningsfullt sanktionssystem mot de handlare som
exempelvis överträder bestämmelserna och säljer till minderåriga".
Socialstyrelsen förordar en ändring med lydelsen: "Partihandlare bör vid
handel med öl klass II ha skyldighet att kontrollera att det finns en godkänd
livsmedelslokal enligt 22 § livsmedelslagen eller 16 eller 37 §
livsmedelsförordningen." Det är enligt Socialstyrelsens mening olämpligt att
helt slopa partihandlares kontrollplikt vad gäller öl klass II, då det finns
stor risk att t.ex. vanliga kiosker börjar handla med öl.
Svenska Bryggareföreningen anser att kravet på att försäljning av öl klass II
endast får ske i godkända livsmedelslokaler bör slopas. Ett exempel man anför är
att redan idag kan öl klass II köpas på många bensinstationer och kvällsöppna
närlivsbutiker. Ett annat skäl är att "förbudet innebär att detaljhandel
specialiserad på enbart försäljning av öl, vatten och läskedrycker omöjliggörs.
Sådan detaljhandel utgör i EG en väsentlig och kostnadseffektiv del av
konkurrensen på dryckesmarknaden. Förslaget torde strida mot konkurrenslagar i
EG och i Sverige.
Systembolaget uttrycker en viss tveksamhet inför förslaget som man menar kan
leda till en "okontrollerade försäljning". Systembolaget anför att Försäljning
av öl klass II står för 20 % av den totala alkoholförsäljningen och det kan
missbrukas av barn och unga. IOGT-NTO-rörelsen avstyrker bestämt förslaget med
samma motivering.
Nykterhetsrörelsens Landsförbund samt DKSN avstyrker förslaget då svårigheten
att göra ålderskontroll vid inköp ökar om antalet försäljningsställen blir fler.
MHF-Ungdom anser att förslaget är ett av kommissionens sämsta. Man anför i
huvudsak samma argumentation som nykterhetsrörelserna och avstyrker med skärpa.
Sveriges Blåbandsförbund och Riksförbundet Kristen Fostrans lokalavdelning i
Stockholm, Lärarnas missionsförbund och Vita Bandet samt Kristdemokratiska
Samhällspartiets kvinnoförbund (lokal-förening i Sthlm stad) avstyrker
kommissionens förslag.
3 Tydligare regler
3.1 Tillståndsprövning
Enligt nuvarande ordning skall det kommunala
vetot användas för att förhindra överetablering av
restauranger. Vetot kan ej överklagas. Emellertid
bör tillståndsprövningen flyttas från länsstyrelserna
till kommunerna. Kommunerna kan då ha inflytande
över serveringsverksamheten utan veto. Vetot kan
också ifrågasättas ur ett folkrättsligt perspektiv.
Det är inte förenligt med Europakonventionen för de
mänskliga rättigheterna, som Sverige har anslutit
sig till. Såväl tillståndsbeslut som ingripanden av
olika slag måste kunna prövas av domstol. Vetot bör
därför avskaffas. "Behovet" av en restaurang är ett
svårtolkat begrepp. Utan koppling till vetot blir
behovsprövningen otydlig. Kommissionen föreslår därför
att veto och behovsprövning ersätts med att
tillståndsmyndigheten vid prövningen av ansökningar
om serveringstillstånd skall inrikta prövningen i
denna del på att undvika att en etablering medför
alkoholpolitiska olägenheter. Kommunerna bör i
alkoholpolitiska program närmare utveckla hur
lagens kriterier skall tillämpas. Varje ansökan
skall med omsorg och ansvar bedömas från dessa
utgångspunkter.
Sammanfattning
I huvudsak är remissinstanserna positiva till kommissionens förslag. Flera
instanser yttrar sig främst om förslaget att överföra tillståndsprövningen till
kommunerna. Ett antal instanser uttrycker tveksamhet inför en kommunalisering av
tillståndsprövningen eller avstyrker helt detta. Det görs även påpekanden om att
det finns behov av att förtydliga vad som menas med alkoholpolitiska olägenheter
för att detta skall kunna fungera som grund för avslag.
Remissinstansernas synpunkter
Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Hallands län, Länsstyrelsen i Värmland,
Länsstyrelsen i Norrbottens län, Svenska kommunförbundet, Linköpings kommun,
Malmö kommun, Norrköpings kommun , Sundsvalls kommun, Umeå kommun, Systembolaget
och Folkhälsoinstitutet tillstyrker kommissionens förslag. Stockholms kommun
tillstyrker förslaget men anser det vara en stor nackdel att det kommunala vetot
avskaffas.
Föreningen Sveriges Socialchefer tillstyrker att tillståndsprövningen överförs
till kommunerna men förordar att reformens finansiering klargöras innan den
genomförs.
Konkurrensverket tillstyrker förslaget. Verket understryker att en viktig
förutsättning för att tillståndsprövningen överflyttas till kommunerna är att
behovsprövningen avskaffas. Det kan annars uppstå "en konfliktsituation mellan
kommunens roll som tillståndsgivare och kommunens eventuella ekonomiska
intressen".
Länsstyrelsen i Malmöhus län ansluter sig till kommissionens förslag men vill
understryka att det "vid en kommunalisering av tillståndsprövningen ställs ökade
krav på att göra tydligt vad som ingår i prövningen. Avslag på ansökan måste
motiveras, eftersom alla beslut i fortsättningen kan få en sakprövning om de
överklagas till domstol."
Länsstyrelsen i Östergötlands län tillstyrker förslaget att föra över
tillståndsprövningen till kommunerna men påpekar att det kommer att innebära att
polisens utredningsansvar ökar. Länsstyrelsen bedömer även att det kan bli svårt
för tillståndsmyndigheten att hävda trolig "alkoholpolitisk olägenhet" som grund
för avslag.
Länsstyrelsen i Jämtland ansluter sig till kommissionens förslag med ett
undantag. Länsstyrelsen ifrågasätter om förslaget att ersätta behovsprövningen
med en bedömning av om serveringen riskerar att "medföra alkoholpolitiska
olägenheter" verkligen innebär ett förtydligande:
Att dessutom på föreslaget sätt överlåta åt kommunerna att i alkoholpolitiska
program (som kan variera från en kommun till en annan) närmare utveckla hur
lagens kriterier skall tillämpas är inte bra. Förslaget till ändring av 40 § LHD
bör omarbetas och kriteriet "medföra alkoholpolitiska olägenheter" bör utgå. -
Kan det befaras (på grund av vad som framkommit under utredningen) att en
restaurangetablering kommer att medföra ordnings- eller nykterhetsproblem eller
förorsaka störningar för närboende skall tillstånd kunna vägras. Behövs lagstöd
för ett sådant ställningstagande kan det lämpligen ske genom att ett stadgande
härom får ersätta sista stycket i § 40 LHD i dess föreslagna nya lydelse.
Polisen i Umeå anser att om det kommunala vetot slopas så kommer det bli svårt
att "upprätthålla en sträng etableringskontroll". Detta menar man kan leda till
en stor ökning av antalet krogar och alkoholrelaterad brottslighet. Vad gäller
de alkoholpolitiska programmen så måste det i lagtexten framgå vilken "rättslig
verkan och tyngd" de har. I så fall skulle dessa kunna fylla en veto funktion.
IOGT-NTO-rörelsen föreslår att varje kommun ska fastställa ett maximerat antal
serveringsställen och om behov föreligger ett kösystem. Man föreslår även
omprövning av serveringstillstånd vart femte år. IOGT-NTO-rörelsen påpekar också
vikten av att det finns god kompetens och kunskap på den kommunala nivån så att
inte andra intressen väger tyngre.
Statstjänstemannaförbundet har liknande synpunkter och anser att en
kommunalisering enligt kommissionens förslag inte tillvaratar länsstyrelsernas
kompetens.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län tillstyrker förslaget med förbehåll att
länsstyrelserna fortsätter att handha frågor om administrativa ingripanden.
Borlänge kommun däremot tillstyrker förslaget men anser att kommunen också bör
få ansvaret att sköta administrativa ingripanden. Föreningen Länsstyrelsernas
Alkoholhandläggare är principiellt emot att flytta tillståndsfrågorna från
länsstyrelserna. Men om detta är oundvikligt så kan FLA tänka sig den
konstruktion av ansvarsfördelningen som kommissionen föreslagit.
Rikspolisstyrelsen är mycket tveksam till förslaget i sin helhet och
tillstyrker endast med förbehåll att polismyndigheten får större "påver-
kansmöjligheter". "Särskilt förslagen i §§ 40, 64 och 65 bör kompletteras på
sådant sätt att polismyndigheten får möjlighet att spela en aktiv roll i dessa
sammanhang." Vidare är man mycket tveksam till att flytta tillståndsgivningen
från länsstyrelserna till kommunerna då antalet restauranger kan öka och således
även alkoholrelaterad brottslighet. Man är också tveksam till de
alkoholpolitiska program som kommunerna enligt förslaget bör utforma, då
kommunerna kan låta sig påverkas av de "fria marknadskrafterna".
Även Landsorganisationen i Sverige (LO) anser det vara orimligt att kommunerna
själva ska överta tillståndsgivningen samtidigt som många kommuner har
egenintresse i restaurangbranschen.
Kammarrätten i Stockholm avstyrker en kommunalisering av tillståndsprövningen.
Man menar att de skäl som kommissionen redovisat för att länsstyrelsen
fortsättningsvis ska vara beslutsmyndighet för de administrativa ingripandena
enligt LHD - att handläggningen kräver stor noggrannhet, opartiskhet och
juridiskt kunnande - talar mot en kommunalisering. Kammarrätten delar däremot
kommissionens uppfattning att samhällets resurser för tillämpningen av LHD måste
föras över från tillståndsprövning till inspektionsverksamhet och kontroll.
Kammarrätten delar även kommissionens uppfattning att det kommunala vetot bör
avskaffas.
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund avstyrker kommissionens förslag om
kommunalisering av tillståndsgivningen. Kommissionens förslag att det kommunala
vetot ej bör bibehållas tillstyrks däremot.
Polismyndigheten i Stockholm, Nykterhetsrörelsens Landsförbund anser, De
Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse (DKSN) samt Sveriges Blåbandsförbund anser
att länsstyrelsen även i fortsättningen skall vara tillstånds- och tillsynsmyn-
dighet.
3.2 Lämplighets- och lokalprövning
Sökanden skall vara lämplig, bl.a. ekonomiskt
skötsam, för den socialt ansvarsfulla uppgiften att
servera spritdrycker, vin eller starköl.
Kommissionen föreslår ingen ändring därvidlag. De
krav som gäller för den personliga lämpligheten
skall dock klart anges på förhand och sökanden bör
åläggas att själv förete nödvändiga ansöknings-
handlingar. Även lokalprövningen skall följa strikta
regler. Vissa grundförutsättningar måste vara
uppfyllda. Lokalernas inredning skiftar dock ofta
i takt med trenderna i restaurangbranschen och
variationer i lokalernas utformning bör därför kunna
tillåtas.
Remissinstansernas synpunkter
Nykterhetsrörelsens Landsförbund och IOGT-NTO-rörelsen och Sveriges
Blåbandsförbund stödjer kommissionens förslag.
Konkurrensverket tillstyrker kommissionen förslag med motivationen att risken
minskar att "andra hänsyn än alkoholpolitiska kommer att ligga till grund för
besluten och ökar förutsättningarna för ett varierat marknadsutbud".
Länsstyrelsen i Värmland tillstyrker förslagen och tillägger att det skärpta
kravet på utbildning "är en nödvändighet med hänsyn till den stora omsättningen
av restauranger såväl nyetableringar som byten av innehavare". Länsstyrelsen
förespråkar vidare någon form av "körkort" för dem som skall driva alko-
holservering liknande de krav som länder i Europa redan infört för den personal
som ska servera alkohol.
Även MHF-Ungdom tillstyrker kommissionens förslag och tillägger att
"utbildning om alkoholens skadeeffekter och svensk alkoholpolitik borde vara ett
krav för att få tillstånd".
Umeå kommun tillstyrker förslagen men efterlyser också en starkare koppling
mellan utbildning och serveringstillstånd. Utredningen borde ha lagt ett
"konkretare" förslag. "Så har exempelvis Stockholms kommun tidigare presenterat
ett förslag till 'körkort' för krögare där uppfyllandet av vissa utbildningskrav
är en förutsättning för erhållande av serveringstillstånd."
Riksdagens ombudsmän (JO) har invändningar mot att sökanden enligt 40 § andra
stycke ska visa att han är lämplig. JO menar att det slutligen bör vara en
uppgift för tillståndsmyndigheten att bedöma lämpligheten och för den sökande
att till sin ansökan bifoga handlingar som förbättrar hans chans att få
tillstånd:
Bestämmelsens andra stycke bör därför ges en annorlunda utformning än i
förslaget. Vilka intyg och övriga handlingar som en sökande skall åläggas att
förete torde kunna regleras i förordning eller myndighetsföreskrifter. På de
grunder som här anförts angående utformningen av bestämmelsens andra stycke bör
även dess tredje stycke omformuleras och i sak utformas i överensstämmelse med
bestämmelsens nu gällande andra stycke. I ett fjärde stycke föreslås att
tillstånd under viss förutsättning skall få vägras även om sökanden uppfyller
kraven i första stycket. Hänvisningen i första stycket är svårförståelig,
eftersom där inte uppställs några uttryckliga krav. Möjligen avses här i stället
de krav som uppställs i andra stycket.
Länsstyrelsen i Jämtland anser att även kronofogdemyndigheten bör yttra sig
vid en lämplighetsprövning och att det bör tas in ett stadgande om detta i 60 §
LDH. Länsstyrelsen anför att "enbart av sökande ingivna utdrag från krono-
fogdemyndigheten kan inte anses tillräckligt för att få en bild av sökandens
förmåga att sköta sin ekonomi och fullgöra sina förpliktelser gentemot det
allmänna".
3.3 Serveringstider
I dag gäller att servering av spritdrycker, vin
och starköl får påbörjas klockan 12.00 och skall
normalt avslutas 01.00, även om undantag
förekommer. Någon rekommenderad sluttid finns inte,
förutom att serveringen "normalt" skall avslutas
klockan 01.00. Dessa bestämmelser har lett till
osäkerhet om vad som egentligen gäller. Kommis-
sionen föreslår att tillståndsmyndigheten fritt får
bestämma tider för alkoholserveringen, dock att
servering skall få påbörjas tidigast klockan 11.00
och avslutas senast klockan 03.00. Vid prövningen
av serveringens sluttid skall särskild hänsyn tas
till risken för att närboende störs.
Remissinstansernas synpunkter
Länsstyrelsen i Jämtland, Sundsvalls kommun och MHF-Ungdom tillstyrker
kommissionens förslag.
Konkurrensverket betonar "vikten av att särskilda hänsyn tas till krav på
konkurrensneutralitet mellan och likabehandling av restaurangföretag". Olika
öppethållandetider i erhållna serveringstillstånd är ofta avgörande för
konkurrensförhållandet.
Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter om det finns anledning att
reglera serveringstiderna i samband med tillståndsgivningen då det föranleder en
mängd ärenden som endast handlar om förlängt öppethållande. Länsstyrelsen anser
att det bör räcka med en lagreglering om serveringstid till senast 03.00.
På samma sätt anser Polismyndigheten i Göteborg att serveringstiderna inte bör
lagstadgas utan kan avgöras lokalt. Polismyndigheten delar reservanten Sten
Svenssons uppfattning att paragraf 46 bör tas bort i sin helhet. Detsamma anser
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund som annars förslår serveringstid mellan
08.00-05.00. Även Stockholm stad anser att serveringstiderna bör kunna avgöras
lokalt av kommunen med hänsyn till miljö, närboende e.t.c.
Helsingborgs stad påpekar att närheten till kontinenten och Danmarksfärjorna
gör staden speciell - det finns möjlighet att köpa sprit hela natten. Ett
förlängt öppethållande får enligt Helsingborg stad först effekt om det gäller
"riktiga" restauranger som drar en vuxen publik. Polismyndighetens erfarenhet är
att efter stängningstiden 03.00. så strömmar människor till både färjor och
illegala klubbar. För att minska denna tendens föreslår Helsingborg att:
/.../man i den nya lagstiftningen ger möjlighet att meddela dispens efter
klockan 03.00. För att inte risken att sluttiden förskjuts genom en mängd
dispenser bör dispensmöjligheten begränsas mycket snävt, möjligen genom en
procentuell fördelning inom staden. Det är för övrigt bara Helsingborg och de
tre storstäderna, Stockholm, Göteborg och Malmö som skulle behöva använda sig av
dispensmöjligheten. För Helsingborgs del skulle en dispensmöjlighet ge större
möjlighet till kontroll av alkoholserveringen eftersom den då sker på
restauranger med tillstånd och tillsyn.
Rikspolisstyrelsen tillstyrker förslaget med förbehållet att polisen får
större möjligheter att påverka alkoholserveringen. Då skulle man även kunna
tänka sig att skötsamma restauranger skulle kunna ha ett ännu senare
öppethållande i syfte att motverka "svartklubbarna". Annars är man tveksam
"till att generellt tillåta kl. 03.00 som sluttid eftersom erfarenheten säger
att en sådan tidsangivelse kommer att förskjuta kroglivet till efternatten - med
ökad risk för störningar och därmed ökade kostnader för tillsyn och
ordningshållning". Även Polisen i Umeå och Umeå kommun är tveksam till en
senareläggning av serveringstiden utifrån samma argument. Kommunen avstyrker
denna del av förslaget.
Kammarrätten i Stockholm instämmer i kommissionens resonemang kring prövningen
av serveringstid men är också tveksam till förslaget att införa en senaste
sluttid men av en annan orsak. Anledningen är att man avvakta utvärderingen av
en försöksverksamhet i Stockholm med öppettid till 05.00.
Polismyndigheten i Stockholm kan för närvarande inte tillstyrka förslaget. Man
hänvisar till ovan nämnda försöksverksamhet vilken i ett par fall givit ett
negativt utfall. En slutlig utvärdering har dock ännu inte gjorts.
Länsstyrelsen i Värmland instämmer i kommissionens argumentation men betonar
att servering efter 03.00 inte bör tillåtas. Länsstyrelsen anser det inte heller
vara något hållbart argument att man via sent öppethållande kan motarbeta
"svartklubbar".
Länsstyrelsen i Östergötland påpekar att förslaget kan leda till att den
förskjutning av serveringstiderna som redan har skett ökar ytterligare. Även
Föreningen Länsstyrelsernas Alkoholhandläggare (FLA) befarar att serveringstiden
kommer att förskjutas och undrar om det är "önskvärt".
Göteborgs kommun anser att frågan om möjlighet att kunna medge undantag för
servering till senare än klockan 03.00 bör utredas ytterligare.
Nykterhetsrörelsens Landsförbund, De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse
(DKSN), Kristna Socialdemokraterna, Broderskapsrörelsen, Kristdemokratiska
Samhällspartiets kvinnoförbund (lokalavdelning i Stockholm) och
IOGT-NTO-rörelsen tillstyrker att servering får påbörjas 11.00 men anser att
sluttiden bör vara 01.00. Sveriges Blåbandsförbund avvisar kommissionens
förslag.
3.4 Tillståndsbevis
En vanlig regel i andra länder är att de meddelade
rättigheterna skall anslås i lokalen. Detta är en
upplysning för både restauranggäster och
myndigheter. Kommissionen menar att det finns skäl
för att införa motsvarande ordning även i Sverige,
dvs. att tillståndsbeviset skall anslås på väl synlig
plats i serveringslokalen.
Remissinstansernas synpunkter
Länsstyrelsen i Värmland anser att förslaget är positivt om tillståndsbeviset
anslås på väl synlig plats i serveringslokalen. Länsstyrelsen i Östergötlands
län anser att däremot att det är tillräckligt om tillståndet på begäran kan
uppvisas. Länsstyrelsen i Malmöhus län berättar att man redan har denna ordning
och att det underlättar vid tillsynsmyndigheternas besök.
Sundsvalls kommun tillstyrker förslaget och tillägger att anslaget även kan
innehålla såväl "väsentliga faktauppgifter, som information till gäster och
tillsynsmyndigheter".
Nykterhetsrörelsens Landsförbund, Sveriges Hotell- och Restaurangförbund samt
MHF-Ungdom tillstyrker kommissionens förslag.
3.5 Prövotider
Ett tidsbegränsat tillstånd (även kallat tillstånd
med prövotid) används ofta då tveksamheter
föreligger. Enligt nuvarande regler skall dock
denna möjlighet användas restriktivt och förnyade
prövotider får i princip inte förekomma.
Kommissionen föreslår att tillståndsmyndighetens
möjligheter att använda prövotider utvidgas. De är
t.ex. användbara för restauranger med tydlig
inriktning på ungdomar, och där
tillståndsmyndigheten behöver en längre tid på sig
innan slutlig ställning kan tas till ansökan om
alkoholservering.
Remissinstansernas synpunkter
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund, Nykterhetsrörelsens Landsförbund och
Sundsvalls kommun tillstyrker kommissionens förslag. MHF-Ungdom anser att alla
permanenta tillstånd borde föregås av en prövotid.
Länsrätten i Hallands län anser att möjligheten att tidsbegränsa ett tillstånd
till en prövotid (37 § LHD) bör tas bort:
En enskild person som får tillstånd att servera alkoholdrycker behöver ofta
göra stora och kostsamma investeringar i lokaler och andra anordningar för att
serveringen skall kunna ske under trevliga och betryggande former. Övervägande
rättssäkerhetsskäl talar för att han bör kunna utgå från att han får behålla
tillståndet om han inte missköter sig innan sådana investeringar görs.
Eventuella tveksamheter om lämpligheten att i ett visst fall ge tillstånd bör
kunna undanröjas i en utvidgad utredning och tillsyn.
3.6 Festivaler och tillfälliga arrangemang
Ansökningarna om tillfälliga serveringstillstånd har
ökat kraftigt på senare år. Servering till
allmänheten vid "festivaler" av olika slag står för
en betydande del av denna ökning. Hur reglerna
skall tillämpas råder det delade meningar om.
Kommissionen föreslår att kommunerna bör utforma
särskilda riktlinjer om festivaler och andra större
evenemang som vänder sig till allmänheten. Dessa
riktlinjer kan ingå i kommunens alkoholpolitiska
program. För servering till allmänheten bör samma
krav på bransch-vana och matutbud gälla för
tillfälliga tillstånd som för tillsvidaretillstånd.
Remissinstansernas synpunkter
Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar att ansökningarna om tillfälliga
tillstånd tar mycket tid då kriterier för tillståndsgivning saknas. Länssty-
relsen anser dock att det i lagen ska anges vilka förutsättningar som ska finnas
för tillståndsgivning då dessa ansökningar har ökat i antal och gäller både
stora och små arrangemang.
Länsrätten i Stockholms län kritiserar kommissionens förslag främst då de
särskilda riktlinjer som kommunerna föreslås utforma inte har något större värde
i en förvaltningsrättslig process.
En kommun kan inte med rättslig verkan i en förvaltningsbesvärsprocess ställa
upp andra krav eller ytterligare krav utöver de som ställs upp i lag. Program
och riktlinjer kan vidare leda till problem när det gäller att identifiera
besvär som kommunalbesvär eller förvaltningsbesvär.
Länsrätten föreslår i stället att uppstramningen av ansökningsförfarandet
åstadkoms genom att Socialstyrelsen ges i uppdrag att utfärda allmänna råd i
denna fråga.
Länsstyrelsen i Jämtland anser att kommissionen förslag får konsekvensen att
tillfälliga tillstånd endast kan ges till dem som har ett serveringsställe som
tillhandahåller lagad mat (enligt 41 § andra stycket LHD). Länsstyrelsen
ifrågasätter om denna begränsning varit kommissionens avsikt då det i dag är
vanligt med sökande som endast "tillfälligt hyr en lokal för en tillställning".
Länsstyrelsen i Jämtland gör annars samma påpekanden som länsstyrelsen i
Norbottens län med undantag för att man inte har något förslag hur problemet ska
lösas.
MHF-Ungdom anser att det är positivt med ökningen av festivaler och folkfester
men anser det "olyckligt att dessa så starkt kommit att förknippas med en friare
tillgång till alkohol". MHF-Ungdom efterlyser en attitydförändring så att inte
"alla folknöjen kräver 'öl-tält' för att bli så festliga som de borde vara".
Följden kan bli ökat gatuvåld, rattfylleri m.m.
3.7 Utbildning för restaurangpersonal
Kommissionen anser det mycket angeläget att
personer som driver alkoholservering är kompetenta
för sin uppgift. Ett rimligt krav för att få
serveringstillstånd är att tillståndshavaren har gått
igenom någon form av branschutbildning. Idag finns
restaurangskola, dvs. endast en längre utbildning.
Kommissionen föreslår att Socialstyrelsen får i
uppdrag att utarbeta en lämplig kortare utbildning
för restaurangpersonal. Utbildningen bör ge ökat
företagskunnande och även innehålla avsnitt om
alkoholens skadeverkningar samt om hur en
ansvarsfull och återhållsam alkoholservering kan
bedrivas. Genomgången utbildning skall sedan gälla
som ett krav för att kunna få tillstånd för servering
till allmänheten. Kostnaderna för genomförande av
utbildningen skall täckas med kursavgifter från
deltagarna.
Remissinstansernas synpunkter
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att förslaget är bra och fyller ett viktigt
behov inte minst vad det gäller de alkoholpolitiska frågorna. Länsrätten i
Jämtland, Kalmar kommuns socialnämnd, IOGT-NTO-rörelsen, Sveriges
Blåbandsförbund och MHF-Ungdom tillstyrker också förslaget.
Göteborgs kommun och Statstjänstemannaförbundet anser att det är angeläget att
en kortare utbildning införes som komplement till restaurangskolan.
Nykterhetsrörelsens Landsorganisation samt DKSN tillstyrker förslaget och
föreslår att det förläggs som uppdragsutbildning på studieförbund och
folkhögskolor. Systembolaget tillstyrker kommissionens förslag och vill gärna
"ge synpunkter på uppläggningen och eventuellt medverka i utbildningen". Umeå
kommun vill understryka kommissionen förslag angående utbildning som krav för
att erhålla serveringstillstånd.
Länsrätten i Stockholm anser att förslaget är onödigt och "främst medför ökad
byråkrati, varför någon sådan utbildning inte bör införas". Länsrätten anser att
den kunskap som efterlyses redan är ett krav för att få serveringstillstånd och
i annat fall kan behovet tillgodoses genom informationsmaterial.
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund (SHR) informerar om att ett
utbildningsprogram som SHR nu lanserar uppfyller kommissionens krav. SHR
föreslår därför att det räcker om Socialstyrelsen "övervakar" att utbildningen
fortsätter.
3.8 Handläggningstider
En ansökan om serveringstillstånd är ofta förenad med
stora ekonomiska investeringar. Det är rimligt att
en sökande bör kunna få svar på en ansökan inom viss
angiven tid. Det är också rimligt att till-
ståndsmyndigheten får skälig tid för
tillståndsprövningen. Kommissionen föreslår att
Socialstyrelsen i allmänna råd anger skäliga an-
sökning- och handläggningstider med ledning av vad
kommissionen har anfört i detta betänkande.
Remissinstansernas synpunkter
Länsstyrelsen i Jämtland, MHF-Ungdom tillstyrker kommissionens förslag.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att den handläggningstid vid
överföring av serveringstillstånd (1-2 månader)vid ägarbyten som föreslås av
kommissionen är för lång. "Om handläggningen tar mer än 3-4 veckor är risken
stor att sökanden 'tar saken i egna händer'. Länsstyrelsen bedömer att ett
överföringsärende, om ansökan är komplett, idag tar ca. två veckor. Korta
handläggningstider i enlighet med ovan torde i kommunen kräva delegation till
tjänstemannanivå."
Systembolaget efterlyser ett "snabbare administrativt förfarande" då butikerna
ofta får vänta länge på besked från länsstyrelserna om förändringar i
tillståndsverksamheten.
3.9 Tillsyn
Övervakning av nykterhet och ordning är normalt i
första hand en kommunal och polisiär angelägenhet. I
kommunerna finns också personella resurser för
tillsynsändamål och dessutom en betydande
lokalkännedom. Kommunerna bör ges rätt att ta ut
tillsynsavgifter för de kostsamma
restauranginspektionerna som ofta måste utföras på
obekväm arbetstid. Kommissionen anser att
kommunerna skall sköta den direkta tillsynen av
restaurangerna och att den naturligt kan knyta an
till socialtjänstens uppsökande verksamhet. Kommis-
sionen betonar att särskilda resurser bör avsättas
för tillsynen, bl.a. för att kontrollera ordning
och nykterhet samt tillståndshavarnas ekonomiska
skötsamhet.
Sammanfattning
I huvudsak är remissinstanserna positiva till kommissionens förslag. Flera
instanser kommenterar främst rollfördelningen mellan kommunerna och
länsstyrelsen och det är svårare att hitta egentliga tillstyrkanden eller
avstyrkanden. En viss oklarhet över vilken roll som kommissionen tillskriver
länsstyrelsen avspeglas generellt i instansernas svar. Det görs flera påpekanden
om att länsstyrelserna bör ha ett övergripande ansvar. Några instanser
förespråkar även att kommunerna endast bör ansvara för den yttre tillsynen.
Förutsättningen att det finns resurser för tillsyn är även något som flera
instanser understryker.
Remissinstansernas synpunkter
Länsstyrelsen i Älvsborg, Linköpings kommun tillstyrker kommissionens förslag.
Socialstyrelsen anför att en nödvändig förutsättning för förslaget är att det
finns kompetens och resurser hos länsstyrelserna för att klara av tillsyn och
uppföljning. Det är även viktigt då de regionala uppföljningarna bildar
underlag för Socialstyrelsens nationella uppföljning.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att länsstyrelsen bör få en "formell
samordningsroll" för att garantera att tillsynen sköts på ett "enhetligt och
rättssäkert sätt". Man vill i detta sammanhang även påminna om Länsstyrelsens
nya uppgifter inom konkurrensområdet (4 § konkurrensförordningen 1993:173) som
också kräver samordningsansvar.
Länsstyrelsen i Värmland betonar vikten av en fungerande tillsyn och påpekar
att de tre myndigheter/organ som idag har ansvaret för tillsynen "samarbetar i
mycket varierande grad". Tillsynsverksamheten har i praktiken ofta utförts av
länsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Jämtland sympatiserar med kommissionens intentioner att skapa
tydliga och enkla regler men kan inte ansluta sig till kommissionen strategi att
föra över resurser från tillståndprövning till inspektionsverksamhet och
kontroll.
Det är nödvändigt att prövningstillstånden av ansökningar om serve-
ringstillstånd även i fortsättningen sker med noggrannhet och med iakttagande av
de rättsregler och den praxis som finns på området. Det krävs som regel starkare
skäl för att återkalla ett tillstånd än för att avslå en ansökan om tillstånd.
Det är rimligen ett betydligt men för den enskilde att tvingas avbryta en redan
etablerad verksamhet än att inte få tillstånd att sätta igång en ännu inte
påbörjad verksamhet. Olämpliga serveringsställen/restauratörer bör rensas bort
redan vid tillståndsprövningen. En nedrustning av verksamheten med
tillståndsgivningen vore olycklig.
Annars anser man att kommunen bör ha huvudansvaret för tillsynen på lokal nivå
och länsstyrelsen på regional nivå, med uppgifter av mer övergripande och
samordnande art. Länsstyrelsen förordar att "särskilda resurser avsätts för
tillsynen, bl.a. för kontroll av ordning och nykterhet samt tillståndshavarens
ekonomiska skötsamhet".
Svenska kommunförbundet anser att "Alkoholpolitiska kommissionen kan
kritiseras för att den inte tillräckligt ventlierat rollfördelningen mellan de
brottsbekämpande myndigheterna och den myndighet som har att hantera LDH".
Kommunförbundet utgår vidare från att ekonomisk brottslighet är en uppgift för
polis-, skatte- och kronofogdemyndigheter och att detta tydligt kommer framgå av
propositionstext (§ 64 LDH).
Statskontoret, Stockholms kommun, Sundsvalls kommun, Statstjänste-
mannaförbundet och Föreningen Sveriges socialchefer förespråkar att ansvaret för
tillsynen delas mellan kommunerna och länsstyrelserna. I huvudsak bör kommunerna
ansvara för den yttre tillsynen och länsstyrelserna för den inre. Flera av
instanserna understryker vikten av att kommuner och länsstyrelser utvecklar
former för samarbete. Vidare föreslår Stadskontoret att en närmare
ansvarsfördelning kan prövas i samband med att Socialtjänstkommitténs förslag
behandlas.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att länsstyrelsen ska vara tillsyns-
myndighet med motiveringen att där finns fackkompetens och bred erfarenhet bl.a.
av ekonomisk brottslighet.
Polisen i Umeå anser att Kommissionens tilltro till kommuner och statliga
myndigheters förmåga att kunna åstadkomma en effektiv tillsyn är "blåögd". Man
anför att de sektorer som förväntas utöva tillsyn är föremål för kraftiga
nedskärningar och minskning av resurserna och det förefaller därför paradoxalt
att tro att tillsynen ska kunna öka under sådana omständigheter. Polisen i Umeå
menar därför att "ökad tillsyn" inte kan motverka "de olägenheter som kan följa
av den liberalisering av tillståndsgivningen som föreslås". Vidare påpekar
polisen att en ökad tillsyn som endast innebär att en "överförfriskad
restaurangkund som körs ut på gatan utgör en större riskfaktor för ordningen och
säkerheten än om han fått sitta kvar och nyktra till på restaurangen".
Rikspolisstyrelsen föreslår att polisen bör kunna ta ut ersättning för
tillsynen med hänvisning till kommande besparingar. Vidare bör länspolismästaren
få en mer framträdande roll.
Kalmar kommun anser att en förutsättning för att kommunen ska överta fler
uppgifter är att avgifter kan tas ut för ansökningar och tillsyn. Föreningen
Länsstyrelsernas Alkoholhandläggare anser att såväl central styrning och
måluppföljning som särskilda anslag är en absolut förutsättning för att
länsstyrelsen ska bli en effektiv tillsynsmyndighet efter en kommunalisering av
tillsynen.
Även Länsstyrelsen i Östergötland påtalar att resursbrist utgör ett hinder för
tillsyn. Här gäller det dock Socialstyrelsen som man anser kan få svårigheter
att klara sina uppgifter med nuvarande resurstilldelning.
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund föreslår att kommissionen i sitt
fortsatta arbete bör överväga om inte aktiebolag ska vara en obligatorisk form
för företag med serveringstillstånd. Det argument man anför är att tillsyn,
kontroll och insyn är mycket bättre i aktiebolag än i andra företagsformer.
MHF-Ungdom instämmer i Owe Larssons reservation (att tillstånd och tillsyn ej
ska handhas av kommunen). Annars gör man även här samma påpekande som flera
instanser att det är en absolut förutsättning att det vid en kommunalisering av
tillsynen anvisas särskilda medel för denna och att Socialstyrelsen bör se till
att kommunerna utför sina uppgifter.
Sveriges Blåbandsförbund avvisar kommissionens förslag. IOGT-NTO-rörelsen,
Nykterhetsrörelsens Landsförbund samt DKSN avstyrker förslaget med motiveringen
att små och medelstora kommuner kan få svårt både med finansiering och med att
utöva effektiv tillsyn. Man påpekar också att det kan bli svårigheter då
kommuner kan ha olika alkoholpolitik och regler.
3.10 Besvärsrätt
Vid tillståndsprövningen för en tilltänkt
restaurangetablering skall stor uppmärksamhet ägnas
åt polisens yttrande om ordningsläget i området samt
miljöförvaltningens bedömning av risken för att när-
boende störs. Detta gäller vid prövningen av
nyetablering men även vid ansökningar om tillstånd
för sena serveringstider. Kommissionen föreslår
dessutom att skyddet för de närboende skall
innefatta rätten att överklaga ett beslut om
serveringstillstånd. Detta skrivs in i lagen.
Länsstyrelsen ges också rätt att överklaga kommunens
tillståndsbeslut om länsstyrelsen i sin tillsyn
finner att beslutet inte överensstämmer med
lagstiftningens intentioner.
Sammanfattning
I huvudsak är remissinstanserna positiva till kommissionens förslag. Flera
instanser har olika åsikter om länsstyrelsernas och de boendes besvärsrätt. Ett
antal remissinstanser (ca. tio stycken) avstyrker länsstyrelsernas besvärsrätt.
Den huvudsakliga motiveringen är att en besvärsrätt för länsstyrelserna är
överflödig då länsstyrelserna kan utöva tillsyn. Däremot är de flesta instanser
som kommenterat förslaget positiva till att de boende får besvärsrätt.
Remissinstansernas synpunkter
Socialstyrelsen instämmer i kommissionens förslag angående besvärsrätten men
påpekar att det är mycket viktigt att det finns en bestämmelse om att beslut om
serveringstillstånd kungörs i ortstidningen. Motiveringen till det är att de
berörda annars kan förbli omedvetna om beslutet och sin rätt att överklaga.
Folkhälsoinstitutet anser att förslaget är bra då länsstyrelsens besvärsrätt
kan fungera som en garanti för att man vid tillståndsprövning verkligen ser till
de alkoholpolitska konsekvenserna."Det finns skäl att understryka betydelsen av
denna besvärsrätt, eftersom LHD/LVM-utredningen samtidigt har avvisat tanken på
att länsstyrelsen ska ges en sådan rätt." MHF-Ungdom tillstyrker kommissionens
förslag med liknande motivering. Sveriges Blåbandsförbund tillstyrker förslaget.
Länsstyrelsen i Jämtland tillstyrker förslaget angående boendes besvärsrätt.
Man anser även att länsstyrelserna bör få besvärsrätt om kommunerna blir
tillståndsmyndighet. Göteborgs kommun och Statstjänstemannaförbundet anmärker
att det är mycket viktigt att de boendes besvärsrätt regleras i lagen.
IOGT-NTO-rörelsen anser att utöver kommissionens förslag angående närboendes
besvärsrätt "ska slås fast den vidsträckta besvärsrätt som gällde fram till
1990".
Länsrätten i Stockholm tillstyrker länsstyrelsernas besvärsrätt men inte de
boendes. De störningar som boende kan utsättas för kan åtgärdas via
"bestämmelserna om sanitär olägenhet och polisens verksamhet för att
upprätthålla den allmänna ordningen". Länsrätten förespråkar i stället att man
skapar " utrymme för länsstyrelseaktiviteter för återkallelse av tillstånd". I
detta får man medhåll av Länsrätten i Örebro län.
Länsstyrelsen i Malmöhus län avstyrker, med liknande argument som länsrätten i
Stockholm, de boendes besvärsrsrätt. Man påpekar dessutom att eventuella
störningar för de boende redan i dag skall vägas in vid tillståndsprövningen.
Länsstyrelsen anser att överklagningsrätt i beslut om serveringsärende enbart
bör gälla den sökande.
Länsrätten i Göteborgs- och Bohus län samt länsrätten i Hallands län
avstyrker däremot länsstyrelsernas besvärsrätt men tillstyrker de boendes.
Länsrätten i Göteborgs- och Bohuslän förordar även att kungörelseförfarandet
behålls.
Kalmar kommuns socialnämnd ifrågasätter länsstyrelsernas besvärsrätt med
hänvisning till att länsstyrelsernas tillsynsmöjligheter ändå ökar då de
avlastas ärenden. Kommunen efterlyser däremot ytterligare klarlägganden av de
boendes besvärsrätt och vill inte ta ställning i frågan.
Statskontoret avstyrker länsstyrelsernas besvärsrätt med motiveringen att det
är onödigt när närboende har besvärsrätt och länsstyrelsen ansvarar för intern
tillsyn och för administrativa ingripanden.
Polismyndigheten i Stockholm har liknande synpunkter och anför att "om
kommunerna blir tillstånsmyndighet bör länsstyrelsen av hänsyn till de sökande
utöva sitt tillsynsansvar på annat sätt än genom överklagandeinstitutet".
Domstolsverket avstyrker förslaget om länsstyrelsernas besvärsrätt med
hänvisning till LHD/LVM-utredningen (SOU 1993: 31, s. 100). Vidare har man
kritik mot utformningen av 68 §. Det framgår inte vad som anses med närboende
och det är även oklart vilka tillståndsbeslut som länsstyrelsen får överklaga.
Även Sundsvalls och Umeås kommuner avstyrker länsstyrelsernas besvärsrätt.
Länsstyrelsernas socialtjänstförening (LSF) avstyrker förslaget om
länsstyrelsernas besvärsrätt med motiveringen att ändringen principiellt avviker
från länsstyrelsernas "förhållningssätt mot kommunala beslut". En sådan
besvärsrätt för länsstyrelserna existerar dessutom inte i någon annan lag.
Kammarrätten i Sundsvall avstyrker besvärsrätten både för de närboende och
länsstyrelserna. Kammarrätten anser att kommissionen inte har framfört några
skäl som motiverar "att införa från den normala förvaltningsprocessen avvikande
regler om överklagande av beslut enligt LHD". Man anser även att länsstyrelserna
bör kunna "fullgöra sin tillsynsfunktion utan en sådan överklagningsrätt". Även
Riksdagens ombudsmän (JO)avstyrker förslaget i dessa bägge delar.
Länsstyrelsen i Värmland har ett förslag för att undvika ett "alltför
tillkrånglat beslutssystem". Förslaget förutsätter att kommunerna får
tillståndsprövningen och primär tillsyn:
* Kommunalt beslut överprövas av länsstyrelse. Om kommun finner felaktigheter
m.m. hos tillståndshavaren meddelas detta till länsstyrelse som självständigt
har att pröva om fog finns för sanktion eller ingripande.
* Länsstyrelse utövar regional tillsyn med samma befogenheter som kommun.
Länsstyrelse behöver då inte ha möjlighet att överklaga kommuns beslut. Prövar
överklagade kommunala beslut.
* Länsstyrelses beslut oavsett vilken åtgärd det är överklagas till kam-
marrätt.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser inte att länsstyrelsernas besvärsrätt
ska skrivas in i lagstiftningen. Länsstyrelsen anser dock att polismyndigheten
bör ha besvärsrätt då ett tillstånd "befaras allvarligt komma att störa den
allmänna ordningen och säkerheten". Vidare anför man att "enligt 22 §
förvaltningslagen får ett beslut överklagas av den som beslutet angår".
Närboende bör alltså enligt "förvaltningsrättslig praxis" kunna överklaga
tillstånd och därför behöver detta inte heller anges i lagtext. Ett ytterligare
argument är att oklarhet kan uppstå om "andra som beslutet kan angå har sådan
rätt". Detta bör dock kunna klarläggas genom "motivuttalanden".
4 Skärpta krav där det behövs
4.1 Restaurangklubbar
Lagen tillåter att serveringstillstånd kan ges till
slutna sällskap. Allmänt gäller då lägre krav på både
branschvana, lokaler och matutbud. De slutna
sällskap som här avses är t.ex. ideella föreningar
och företag. Genom att konstruera ett slutet
sällskap som endast har till syfte att bedriva
restaurangverksamhet kan reglerna för tillstånds-
givningen kringgås. Givetvis är dessa
sammanslutningar inte att betrakta som slutna
sällskap i lagstiftarens mening. En företeelse som
har blivit allt vanligare är de s.k. restaurang-
klubbarna. Dessa klubbar är som regel inriktade på
diskoteksverksamhet med medlemskort, som be-
rättigar till inträde. Restaurangklubbarna använder
ofta lokaler som endast har tillstånd för servering
till slutna sällskap. Klubbverksamheten drivs till
övervägande del av personer utan tillräcklig brans-
chvana. Vid sidan av de helt illegala
spritklubbarna konkurrerar de med de etablerade
restaurangerna om delar av restaurangpubliken.
Eftersom de åsidosätter de regler som gäller för
vanliga restauranger bedriver de en osund
konkurrens. Kommissionen föreslår att till-
ståndsmyndigheten alltid vid ansökningar från slutna
sällskap skall ta de av föreningsstadgar, styrelse-
eller årsmöteprotokoll, verksamhetsberättelse, m.m.,
för att pröva om det rör sig om en verklig förening
eller en konstruerad sammanslutning i syfte att
servera alkohol.
Remissinstansernas synpunkter
Länsstyrelsen i Malmöhus län instämmer i kommissionen resonemang och framhåller
att det finns ett behov av skärpta krav vid tillståndsprövning för slutna
sällskap samt att dessa bör anges i föreskrifter eller allmänna råd till
lagstiftningen.
Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker förslaget och tillägger att man inte
har några större problem med dessa ärenden. Länsstyrelsen tillämpar redan i dag
kommissionens förslag.
Systembolaget tillstyrker kommissionens förslag och understryker "de
svårigheter som systembutikerna har för att avgöra om ett stort inköp är avsett
för privat bruk eller för en illegal verksamhet".
Länsrätten i Stockholm anser att kommissionens förslag inte är ändamålsenligt
då även s.k. "verkliga" föreningar som har stadgar, styrelseprotokoll m.m. kan
bedriva resturangklubbar. Det föreslagna systemet har redan tillämpats i olika
län till synes utan större framgång. Enligt länsrättens mening borde
restaurangklubbarna med enklare medel kunna förhindras genom ett förtydligande
av vad som avses med slutna sällskap i lagens om handel med drycker mening."
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund har i en bilaga (bilaga 3, skrivelse
1993-01-19) föreslagit en ändring av tillståndstyperna som man anser vara
"enklare och tydligare" än kommissionens förslag. I denna bilaga klargörs även
gränsdragningen mellan privata och kommersiella tillställningar.
Sveriges Blåbandsförbund föreslår att möjligheten att erhålla servering-
stillstånd för slutna sällskap avskaffas.
4.2 Inköp från bryggeri
När möjligheten att sälja starköl direkt till
restauranger infördes 1977 var det enligt
kommissionens bedömning inte lagstiftarens avsikt
att detta skulle innebära att bryggerierna även
kunde sälja direkt till konsumenterna. Det är
emellertid vad som sker genom att flera har
upptäckt att det finns ett "kryphål" i
lagstiftningen, nämligen att konstruera ett
tillfälligt slutet sällskap som därefter ansöker om
serveringstillstånd. Inköp från bryggerierna kan
medföra väsentliga rabatter samt möjlighet att få
disponera en s.k. ölpump. Kommissionen föreslår att
lagstiftningen i denna del skärps. Endast in-
nehavare av tillstånd för stadigvarande servering
bör få köpa starköl direkt från bryggeri. Detta innebär
att de som tillfälligt får servera alkoholdrycker
hänvisas till Systembolaget även när det gäller inköp
av starköl.
Remissinstansernas synpunkter
Länsstyrelsen i Värmland och Länsstyrelsen i Jämtland, MHF-Ungdom och Umeå
kommun tillstyrker förslaget. Länsstyrelsen i Malmöhus län instämmer i
kommissionens förslag men påpekar att tillstånd för stadigvarande servering bör
inkludera restauranger som meddelats tillstånd under en prövoperiod. Denna
synpunkt delar även Länsstyrelsen i Östergötlands län som också tillstyrker
förslaget. Länsstyrelsen vill däremot ifrågasätta termen stadigvarande
serveringstillstånd då den både i betänkandet och i andra sammanhang vanligaste
benämningen är permanent tillstånd.
IOGT-NTO-rörelsen och Sveriges Blåbandsförbund stödjer reservationen av
ledamoten Owe Larsson och vill återinföra förbudet för svenska och utländska
bryggerier att ha partihandel med starköl.
4.3 Anmälningsskyldighet vid ägarbyten
Kommissionen finner det otillfredsställande att
personer med bristande lämplighet, som exempelvis
gjort sig skyldiga till ekonomiska brott eller
serverat underåriga, kan förvärva restauranger med
serveringstillstånd utan att detta skall anmälas
till tillståndsmyndigheten. Kommissionen föreslår
att en anmälningsskyldighet av förvärv införs för de
fall då det dominerande ägarinflytandet väsentligt
har förändrats. Denna skyldighet bör inträffa när en
ny ägares andel eller ägarinflytande uppgår till
minst 50 % av restaurangrörelsen. Brister den nye
tillståndshavarens lämplighet kan tillståndet dras
in.
Remissinstansernas synpunkter
Rikspolisstyrelsen, Polismyndigheten i Umeå, IOGT-NTO-rörelsen och Länsstyrelsen
i Malmö tillstyrker förslaget. Länsstyrelsen påpekar dock att den föreslagna
regeln kan "kringgås t.ex. på så sätt att två personer vardera förvärvar en
andel strax under 50%, och därigenom tillsammans får ett dominerande
ägarinflytande utan att tillståndsmyndigheten får vetskap om förhållandet.
Kostnaderna för tillsyn kommer att öka p.g.a utökade kontakter med PRV som tar
ut avgifter för förfrågningar från länsstyrelsen."
Sundsvalls kommun och MHF-Ungdom. anser att det bör övervägas att införa
anmälningsskyldighet vid mindre ägarbyte än andel kring 50 %, eftersom ett stort
antal restaurangrörelser har flera delägare. Föreningen Länsstyrelsernas
Alkoholhandläggare och Umeå kommun förespråkar obligatorisk omprövning vid
förändrade ägarförhållanden.
Även Polismyndigheten i Stockholm anser att kommissionens förslag är
otillräckligt. Myndigheten anför att då en aktie kan ha 10 gånger större
röstvärde än en annan så kan "en person utan att äga 50 % av aktiekapitalet ha
majoritet av rösterna. En aktieägare som på så vis förfogar över ett
serveringstillstånd borde ha en skyldighet att anmäla sig till tillstånds-
myndigheten."
Landsorganisationen i Sverige (LO) förespråkar att samma regler som vid
konkurser ska gälla då administration och tillförlitlighet förbättras om
reglerna är enhetliga.
4.4 Legitimationsplikt
Ett problem som ofta uppmärksammas vid
inspektioner är att personer som inte har uppnått
lagstadgad serveringsålder inte heller har
legitimation med sig. Det kan därför vara svårt att
konstatera om personen i fråga är underårig eller
inte. Ord står mot ord. En naturlig åtgärd är att
serveringspersonalen begär att personer som kan
antas inte ha fyllt 18 år styrker sin ålder med
legitimationshandling. Det sker också vanligen,
men långt ifrån alltid. Vid inköp av alkoholdrycker
på Systembolaget är det fullt accepterat att
personalen begär legitimation i tveksamma fall.
Krav på att uppvisa legitimation förekommer också
som ett naturligt inslag i många andra sammanhang.
I 11 § LHD stadgas att innan alkoholdrycker lämnas
ut skall mottagaren på begäran styrka sin ålder.
(Denna bestämmelse omfattar även servering.) Det
borde därför inte uppfattas som ett alltför stort
intrång i den personliga integriteten om denna
regel används vid restaurangbesök i samma
utsträckning som på Systembolaget. Kommissionen
återkommer till frågor om ungdom och alkohol i
slutbetänkandet.
Remissinstansernas synpunkter
Länsstyrelsen i Värmland, Länsstyrelsen i Stockholms län och Sundsvalls kommun
tillstyrker förslaget och föreslår att legitimationsplikten kombineras med
rätten för länsstyrelsen och kommunens inspektörer att begära legitimation. Umeå
kommun anser att legitimationsplikt är ett minimikrav.
Systembolaget menar att en metod liknande deras egen, där personalen är
instruerad att begära legitimation av de kunder som ser ut att vara under 25 år,
borde kunna tillämpas inom restaurangbranschen.
MHF-Ungdom, Sveriges Blåbandsförbund, Lärarnas missionsförening, Vita Bandet
och Kristdemokratiska Samhällspartiets Kvinnoförbund (lokal-förening i Stockholm
stad), IOGT-NTO-rörelsen samt DKSN anser att åldersgränserna för inköp och
servering av alkohol bör samordnas till 20 eller 21 år.
4.5 Konkurser
I dag kan en restaurang fortsätta att servera
alkoholdrycker efter att rörelsen gjort konkurs.
Erfarenheten har visat att mindre seriösa till-
ståndshavare efter en konkurs inte är lika noga med
att följa gällande bestämmelser. Osunda
restaurangföretag kan också på fördelaktiga villkor
fortsätta att konkurrera med seriösa
tillståndshavare en lång tid efter en konkurs,
bland annat med hjälp av lönegarantin. Kommissionen
föreslår att serveringstillståndet automatiskt skall
upphöra vid konkurs. Serveringen kan fortsätta först
efter att en ny ansökan beviljats.
Remissinstansernas synpunkter
Konkurrensverket, Landsorganisationen i Sverige (LO) samt Länsstyrelserna i
Värmland, Jämtland, Norrbottens och Malmöhus län tillstyrker kommissionens
förslag. Malmöhus län tillägger att "Tingsrätt eller konkursförvaltare bör
åläggas att meddela tillståndsmyndigheten när ett restaurangföretag har försatts
i konkurs, eljest kan vid en fortsatt försäljning konkurrensfördelar komma att
uppstå".
Sundsvalls kommun tillstyrker att serveringstillståndet automatiskt skall
upphöra vid konkurs men är "tveksam till att en ansökan från en kon-
kursförvaltare om att återfå serveringstillståndet skall behandlas med förtur".
IOGT-NTO-rörelsen, DKSN samt Sveriges Blåbandsförbund tillstyrker kommissionens
förslag. Umeå kommun hälsar förslaget att serveringstillstånden skall upphöra
vid konkurser med tillfredsställelse.
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund tillstyrker förslaget om att ett
serveringstillstånd automatiskt skall upphöra vid konkurs men anser att
förslaget om förtur bör övervägas ytterligare så att tiden innan nytt ser-
veringstillstånd erhålles blir densamma som för en ny rörelse.
Riksdagens ombudsmän (JO) avstyrker förslaget med motiveringen att de problem
som ofta uppstår vid konkurser inte är något unikt för denna bransch. JO anser
att missbruk av konkursinstitutet bör "bekämpas genom allmängiltiga regler och
andra åtgärder, vilka täcker hela fältet av ekonomisk brottslighet i
näringsverksamhet och inte genom punktvisa branschinsatser". Man anser även att
de flesta konkurser har naturliga anledningar som t.ex. konkurrens,
konjunkturnedgång och inte kan "misstänkas vara planerade som ett led i något
brottsligt förfarande". JO anför vidare att det inte föreligger några hinder i
63 § första stycket att förkorta den tidsram inom vilken anmälan om konkurs ska
göras om den bedöms vara för lång.
4.6 Sanktionssystem
En av de grundläggande principerna i regelsystemet
är att om försäljning av alkoholdrycker leder till
brister i nykterhet och ordning eller om
bestämmelserna i lagen inte efterföljs skall
lagstiftningen innehålla möjligheter till
administrativa ingripanden. Kommissionen föreslår
att sanktionssystemet görs effektivare genom att
medge möjligheter att under en begränsad tid dra in
tillståndet (suspension) och att omedelbart
återkalla serveringstillståndet vid allvarliga över-
trädelser. Länsstyrelserna bör även i fortsättningen
vara beslutsmyndighet för administrativa ingri-
panden.
Sammanfattning
I huvudsak är remissinstanserna positiva till kommissionens förslag. Av de
instanser som yttrat sig är det ungefär lika många som tillstyrker att
länsstyrelserna ska handha de administrativa ingripandena, som avstyrker
detsamma. Den vanligaste motiveringen vid ett avstyrkande är att ansvaret för
sanktioner, tillståndsgivning och tillsyn bör vara sammanhållet. Några instanser
har även synpunkter på den lagtekniska utformningen.
Remissinstansernas synpunkter
Konkurrensverket, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Värmland,
Länsstyrelsen i Jämtland, Polismyndigheten i Umeå, Systembolaget, Länsrätten i
Örebro, Landstingsförbundet, LO, Statskontoret, IOGT-NTO-rörelsen och Sveriges
Blåbandsförbund tillstyrker kommissionens förslag.
Sundsvalls kommun tillstyrker kommissionens förslag och anför att
"länsstyrelsen har en organisation för att smidigt, opartiskt och juridiskt
korrekt besluta om sanktioner" och kommunerna "slipper inrätta resurskrävande
organisationer för detta". Sundsvalls kommun menar att den kommunala
beslutsprocessen är dåligt anpassad till denna typ av ärenden. Föreningen
Sveriges Socialchefer och Föreningen Länsstyrelsernas Alkoholhandläggare anför
liknande argument och tillstyrker kommissionens förslag.
Statstjänstemannaförbundet anser att tungt vägande argument för att
sanktionsbesluten ska ligga på länsstyrelserna är att beslutsvägen annars kan
bli längre vilket kan blir ett hinder när det finns behov av snabba ingripanden.
Rikspolisstyrelsen tillstyrker förslaget men anser att det bör skärpas
ytterligare. I uppräkningen av orsaker som ligger till grund för återkallelse
saknas "vanlig grov brottslighet ex.vis grova stölder, hälerier, narkotikabrott,
våldsbrott m.m. Rikspolisstyrelsen anser att även dessa uppräknade brottstyper
bör utgöra återkallelsegrunder."
Domstolsverket skriver att den föreslagna lydelsen av 64 § första stycket,
andra meningen bör utformas enligt följande:
Uppkommer sådan olägenhet eller iakttas att inte bestämmelserna i denna lag
eller med stöd därav meddelade föreskrifter skall länsstyrelsen besluta om
sanktion enligt denna paragraf. Kraftigare sanktion får inte användas än vad som
krävs för att åstadkomma rättelse.
Länsrätten i Stockholm tillstyrker i huvudsak den föreslagna utformningen av
sanktionssystemet, men avstyrker att "varning införs som en särskild
sanktionsform med överklagningsrätt till domstol". Länsrätten anser att "först
när det blivit fråga om begränsningar i eller återkallelser av tillstånd bör
saken kunna bli föremål för domstolsprövning".
Även Länsrätten i Hallands län instämmer i kommissionens förslag men har
synpunkter på den lagtekniska utformningen:
Länsrätten föreslår att begreppet interimistisk återkallelse inte införs som
en särskild sanktion. I stället bör införas en regel som möjliggör återkallelse
tills vidare av ett tillstånd. Denna åtgärd kan om man så vill kallas
interimistisk återkallelse. Förutsättningarna för att tillämpa regeln bör
utformas så att det skall vara sannolikt att ett tillstånd kommer att återkallas
och att kommunens (länsstyrelsens) beslut om återkallelse inte kan avvaktas med
hänsyn till ärendets brådskande natur. Av rättsäkerhetsskäl bör ett beslut om
återkallelse tills vidare vara begränsat i tiden eller förenat med villkor om
att omprövning av beslutet skall ske inom viss tid.
Riksdagens ombudsmän (JO) anmärker att "tankegången bakom angivandet av
'särskild föreskrift' som en sanktion är svårförståelig". JO anför att
tillståndsmyndigheten bör kunna skärpa föreskrifterna via sin tillsyn när det
bedöms som nödvändigt. JO framhåller även att det bör framgå av lagtexten att
sanktionen "suspension" inte gäller längre tid än en månad.
Göteborgs kommun anser inte att det är rationellt att återkallelse av
tillstånd ligger på en statlig myndighet vilket bl.a. kan försena handlägg-
ningen. Kommunen anser även att socialstyrelsen bör utfärda allmänna råd och
föreskrifter för när sanktioner skall tillgripas. "Utvecklingen kan annars leda
till att varje åtgärdande myndighet tvingas utfärda egna interna riktlinjer med
delvis olika innehåll."
Även Kammarrätten i Sundsvall, Länsstyrelsen i Norrbottens län och Linköpings
kommun anser att kommunerna ska ha befogenheten att besluta om administrativa
ingripanden.
Polismyndigheten i Göteborg, SACO, Stockholms stad, Norrköpings kommun, Malmö
kommun, Umeå kommun, Kalix kommun och Borlänge kommun anser att såväl sanktioner
som tillsyn och tillståndsgivning m.m. bör handläggas av samma myndighet -
kommunen. Den huvudsakliga motiveringen är att dessa funktioner bör vara
samlade. Stockholms stad understryker att finansieringen av kommunernas
merkostnader för de nya uppgifterna och övriga förberedelser måste vara klara
innan bestämmelsen träder i kraft.
Kalmar kommuns socialnämnd anför att om man har för avsikt att förändra
nuvarande förhållanden och ej urholka lagstiftningen, så bör rätten att fatta
beslut om tillstånd höra samman med rätten att ingripa med sanktioner.
Även Länsstyrelsernas socialtjänstförening (LSF) anser att ovan nämnda
funktioner bör vara samlade och att länsstyrelsens roll ska vara att "genom
tillsyn och uppföljning stödja kommunen så att lagstiftningen tillämpas enligt
lagstiftarens intentioner".
Stockholms kommun instämmer med ovanstående instanser och anför som motiv att:
"Sanktionsmöjligheten är en viktig del i alkoholpolitiken och bör därför finnas
hos tillståndsgivaren. Eftersom mycket talar för att ansvaret för den inre och
yttre granskningen av tillstånden bör delas mellan kommunen och länsstyrelsen är
det angeläget att finna smidiga samarbetsformer som gör det möjligt för kommunen
att snabbt agera."
4.7 Illegala spritklubbar
Klubbar med illegal verksamhet, bland annat
alkoholservering utan tillstånd, har funnits länge.
De illegala spritklubbarna betalar ingen skatt,
inga sociala avgifter och har dåligt utrustade
lokaler. På dessa grunder kan de hålla lägre priser
än restauranger med serveringstillstånd och
klubbarna konkurrerar därmed illojalt med de
seriösa tillståndshavarna. Återkommande gör
polismyndigheten tillslag mot dessa klubbar för
att stoppa den olagliga verksamheten. Trots
beslag av både alkoholdrycker och kontanter är det
inte ovanligt att lokalen kort tid efter polisens
tillslag på nytt används till samma verksamhet som
tidigare. Lokalen finns ju kvar och andra
personer tar över driften. Kommissionen föreslår att
fastighetsägare/hyresvärdar som medvetet upplåter
lokal till olaglig alkoholservering genom en ny
lagregel görs straffansvariga.
Remissinstansernas synpunkter
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund Sveriges Blåbandsförbund, Nyk-
terhetsrörelsens Landsförbund samt DKSN tillstyrker kommissionens förslag.
Enligt NLFs och DKSNs uppfattning borde man i ett tillägg utforma en paragraf
som innebär att lokalen kan förslutas av polismyndigheten.
Polismyndigheten i Stockholm påpekar att en rättslig process i dessa fall kan
ta lång tid och att den illegala verksamheten då ofta fortgår. "Det är angeläget
att rättsläget skärskådas med sikte på att i författning ge polisen ett
uttryckligt stöd att hindra vidare alkoholservering i lokalen. Polismyndigheten
föreslår därför att denna fråga utreds noggrant". Rikspolisstyrelsen anser
att kommissionens förslag i huvudsak är bra men menar att den föreslagna
ansvarsregeln måste kompletteras för att bli effektiv. Man föreslår att ett
sekundäransvar ska finnas" för den som faktiskt handhar fastighetsskötseln,
eftersom ägar- och hyresförhållanden i olika bolagsformer erfarenhetsmässigt är
mycket svåra att fastställa". Konsekvensen skulle annars kunna bli att "ägare"
till spritklubbar "av rent formella skäl kan driva gäck med polismyndigheter och
övriga myndigheter".
Även Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att kommissionens förslag går i rätt
riktning men är otillräckligt. Länsstyrelsen anför att en då en förutsättning
är att "upplåtaren skall ha vetskap om att olaga servering av alkoholdrycker
förekommer" kommer problem uppstå med bevisning. En komplettering bör därför
göras i form av någon slags "underrättesleskyldighet gentemot fastighetsägaren"
när t.ex. polisen har funnit att olaga servering förekommer.
Riksdagens ombudsmän (JO) har synpunkter på de straffbestämmelsen som
kommissionen föreslår i 72 § tredje stycket. I remissvaret finns ett mycket
utförligt resonemang kring paragrafer i LHD och Brottsbalken. JO föreslår en
annan utformning av 72 § tredje stycket där hyresvärdens ansvar tydligare
regleras och där det finns en bättre överensstämmelse med de regleringar som
finns för den som hyrt ut en lägenhet där dobbleri har förekommit.
Får den som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhet vetskap om att
lägenheten används för sådan servering som avses i första stycket och underlåter
han att göra vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra,
skall han, om verksamheten fortsätter eller återupptas i lägenheten, anses ha
främjat verksamheten och dömas till ansvar enligt vad som föreskrivits om
medverkan i 78 § tredje stycket.
Remissammanställning
Kommunernas roll inom alkoholområdet/LHD
(SOU 1993:31)
I. Förteckning över instanser som yttrat sig
Av de remissinstanser som anmodats eller erbjudits att inkomma med synpunkter på
rubricerat betänkande har följande inkommit med synpunkter;
Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsföre-
byggande rådet, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Statistiska centralbyrån,
Livsmedelsverket, Konsumentverket, Konkurrensverket, Statens
institutionsstyrelse, Kommerskollegium, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i
Sundsvall, Länsrätten i Stockholm, Länsrätten i Göteborgs- och Bohuslän,
Länsrätten i Örebro län, Länsrätten i Hallands län, Länsstyrelsen i Stockholms
län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Länsstyrelsen i Malmöhus län,
Länsstyrelsen i Värmlands län, Riks-dagens ombudsmän, Polismyndigheten i
Stockholm, Polismyndigheten i Göteborg, Polismyndigheten i Umeå,
Polismyndigheten i Norrköping, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Stockholms läns landsting, Göteborgs- och Bohus läns landsting, Malmöhus läns
landsting, Skaraborgs läns landsting, Stockholms kommun, Haninge kommun, Uppsala
kommun, Linköpings kommun, Kalmar kommun, Malmö kommun, Borlänge kommun,
Sundsvalls kommun, Halmstad kommun, Östersunds kommun, Sveriges
kommunaltjänstemannaförbund (SKTF), Statstjänstemannförbundet, Sveriges
psykologförbund, Sveriges socionomers, personal- & förvaltningstjänstemäns
riksförbund (SSR), Landsorganisationen i Sverige (LO), Föreningen Sveriges
socialchefer, Alkoholproblematikers riksorganisation (ALRO).
Därutöver har tillkommit yttrande från Riksförbundet för behandlingshem (RFB),
Länsstyrelsernas Socialtjänstförening (LSF), Sällskapet Länkarnas Riksförbund,
Svenska Restauratörförbundets arbetsgivarförening (SRA), Länkens Kamratförbund,
IOGT-NTO, Sveriges Hotell- och restaurangförbund (SHR), Sveriges läkarförbund,
Umeå kommun och Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län.
Totalt inkomna remissvar: 58 stycken
Tillstyrker utredarens förslag: 33
Avstyrker utredarens förslag: 8
Avstår: 12
Samordnar remissvaret med
Serveringsbestämmelser 5
II. Sammanfattning av betänkandet
Lagen om handel med drycker (LHD)
Enligt förslaget skall kommunen ta över ansvaret för prövning av frågor om
tillstånd till detalj- och partihandel med öl klass II samt alla typer av
tillstånd till servering av alkoholdrycker. Det framhålls att flertalet av dessa
ärenden inte är komplicerade från juridisk synpunkt. Svårigheter kan främst
uppstå i ärenden om s.k. permanenta serveringstillstånd. De bedöms dock möjliga
att bemästra genom samordning av den specialkompetens som finns på olika håll i
en kommunal förvaltning. Kommunen förutsätts själv avgöra lämplig organisation
för att tillgodose kraven på tillräcklig kompetens.
I utredningen framhålls det nära sambandet mellan tillståndsgivning, löpande
tillsyn över tillståndshavare samt olika former av ingripanden mot
tillståndsinnehavare som inte följer givna föreskrifter. De tre funktionerna ger
varandra inbördes stöd och information och måste följa samma principiella
kriterier. Enligt utredningen talar såväl rättssäkerhetsskäl som praktiska och
ekonomiska skäl för att dessa funktioner skall hållas samman hos en och samma
myndighet. Kommunen föreslås därför få ett utökat ansvar för tillsyn enligt LHD
samt ansvaret för återkallelse m.m. av meddelade tillstånd.
Länsstyrelsernas tillsyn får därmed ett delvis ändrat innehåll och kan mera
inriktas på stöd till kommunerna och övervakning av deras ärendehandläggning,
inbegripet möjligheter till kontroll av enskilda ärenden.
Förslaget innebär vidare en ändring av gällande regler för besvärsprövning
såtillvida att det s.k. kommunala vetot försvinner. Det bedöms inte möjligt att
behålla en sådan ordning om kommunen får beslutanderätten i fråga om
tillståndsgivningen. Det framhålls att detta aktualiserar frågan om klarare
lagregler ifråga om förutsättningarna för tillstånd, främst beträffande den s.k.
behovsprövningen. Det finns i annat fall en risk för att överklaganden av
avslagsbeslut så småningom kan leda till en alltför liberal praxis som inte i
tillräcklig grad beaktar lagens alkoholpolitiska syften. I utredningen framhålls
också nödvändigheten av att kommunernas beslut är sakligt väl underbyggda och
motiverade i varje enskilt fall.
I övrigt föreslås inga ändringar i reglerna för överklagande, som sålunda
förutsätts följa allmän förvaltningsrättslig praxis. Besvär föreslås dock
anföras hos länsrätten som första instans. Förslaget innebär också att
utredningen inte vill ge länsstyrelsen en särskild rätt att överklaga kommunens
beslut i enskilda ärenden. Skälen härför är såväl principiella som praktiska och
ekonomiska. Länsstyrelsens inflytande över tillståndsgivningen bör enligt
utredningen utövas genom dess tillsynsfunktion och inte genom ingripanden i
enskilda ärenden.
För att skapa möjligheter till en successiv kompetensuppbyggnad hos kommunerna
och därvid ta tillvara den erfarenhet och expertis som finns hos länsstyrelserna
föreslås vissa övergångsregler gälla under en tid av tre år. Under den tiden
skall länsstyrelsen höras innan kommunen fattar beslut i ärenden och meddelande
av permanent serveringstillstånd och i ärenden och återkallelse eller
begränsning av tillstånd. Vidare förutsätts länsstyrelsen under övergångstiden
utöva en intensifierad tillsyn till stöd för kommunerna.
Kommunernas merarbete till följd av de nya uppgifterna enligt LHD bedöms till
följd av rationaliseringsvinster kunna bli mindre än den avlastning som sker på
länsstyrelserna. Kommunerna föreslås få rätt att ta ut avgift för prövning av
ansökningar om tillstånd och även för den löpande tillsynen.
En följdändring föreslås i sekretesslagen
III. Synpunkter på betänkandet
Tillstyrker förslaget
Av de inkomna remissvaren tillstyrker 33 remissinstanser utredarens förslag att
kommunen skall ta över ansvaret för prövning av frågor om tillstånd till detalj-
och partihandel med öl klass II samt alla typer av tillstånd till servering av
alkoholdrycker.
Den övervägande delen av remissinstanserna är positiva utredarens förslag
eller har inte något att erinra mot förslaget och Alkoholpolitiska kommissionen
som ger sin syn i delbetänkandet (SOU 1993:50) instämmer i LHD/LVM-utredningens
betänkande då det gäller tillståndsprövningen. Däremot har Alkoholpolitika
kommissionen samt flera remissinstanser annan inställning till vilken myndighet
som skall sköta tillsynen och utfärda sanktioner.
Svenska kommunförbundet påtalar att kommunen bör vara beslutsmyndighet vid
tillståndsprövningen mot bakgrund bl.a. av att kommunen har den bästa kännedomen
om de lokala förhållandena. Svenska kommunförbundet ansluter sig vidare till det
resonemang som förs i LHD/LVM-utredningen vad gäller frågan om återkallelse av
tillstånd/sanktioner. Det finns ett naturligt samband mellan tillsyn- och
återkallelsefunktionerna. Tillståndsmyndigheten vet vad som uppgivits i samband
med tillståndsbeslutet och vad som behöver uppmärksammas vid tillsynen. Denna
information är nödvändig för att bedöma om en återkallelse är rätt åtgärd,
exempelvis krävs det snabba beslut och ingripanden vid otillåten servering till
ungdom. Dessutom säger man att ur den enskildes perspektiv är det angeläget att
det sker en konsekvent bedömning så att vederbörande inte råkar ut för
ingripanden från "en annan myndighet med en annan uppfattning i samma frågor".
Stockholm stad ansluter sig till utredarens förslag och menar att det är klokt
att låta kommunerna ta över tillståndsprövningen då den är en viktig del för
kommunernas möjlighet att bedriva en aktiv alkoholpolitik. Kommunens ansvar för
tillståndsprövningen gör det naturligt att kommunerna även skall handha rätten
att återkalla tillstånd. Sanktionsmöjligheten är en viktig del i
alkoholpolitiken och bör därför finnas hos tillståndsgivaren. Samtidigt sägs i
remisssvaret att mycket talar för att ansvaret för den inre och yttre
granskningen av tillstånden bör delas mellan kommunen och länsstyrelsen och att
det därför är angeläget att finna smidiga samarbetsformer, så att kommunen får
möjlighet att agera snabbt.
Skaraborgs läns landsting ansluter sig till utredningens förslag om att hålla
samman de tre funktionerna, tillståndsgivning, löpande tillsyn och återkallelse.
Man menar att det blir ett enkelt och tydligt system, inte minst för ansökaren.
Kriminalvårdsstyrelsen instämmer i utredningens förslag att kommunerna får det
fulla ansvaret för tillståndsgivning, tillsyn av och återkallelse av tillstånd
för alkoholutskänkning. Länsstyrelsernas frigjorda resurser kan i första hand
användas för vägledning och stöd samt viss begränsad tillsyn i enskilda ärenden.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) tillstyrker med viss tvekan utredarens förslag,
och säger vidare att en rättslig reglering av den typ som LHD utgör förutsätter
en strikt myndighetsutövning såväl genom tillståndsgivning som genom en
fortlöpande kontroll, vilket skulle kunna medföra förbättringar i dessa
avseenden om utredarens förslag genomförs.
Kammarrätten i Sundsvall förordar att tillståndsärenden och administrativa
ingripanden enligt LHD prövas av kommunen, under förutsättning att den
materiella lagstiftningen utformas på ett sätt som inte ger utrymme för
godtyckliga bedömningar.
Länsrätten i Stockholm anser att strävandena bör inriktas mot en långtgående
förenkling av regelverket och länsrätten delar utredarens uppfattning om att det
är viktigt att hålla samman de tre funktionerna tillståndsgivning, tillsyn och
återkallelse av tillstånd hos en och samma ansvariga myndighet, främst ur den
enskilde tillståndshavarens synpunkt. Man säger vidare att kommunerna bättre än
de flesta andra samhällsorgan kan känna till vem som är pålitlig respektive
opålitlig alkoholutskänkare. Länsrätten i Göteborgs- och Bohus län instämmer i
detta. Länsrätten i Hallands län tillstyrker utredningen i dess helhet under
förutsättning att övergångsbestämmelserna införs, varigenom länsstyrelserna
under en övergångstid får spela en aktivt vägledande roll och kommunerna ges
tillfälle att bygga upp den kompetens som erfordras.
Polismyndigheten i Norrköping instämmer i utredarens bedömningar och
tillstyrker förslaget. Polismyndigheten vill särskilt markera vikten av att
funktionerna hålls samman hos en och samma myndighet. Den rollfördelning mellan
kommun och länsstyrelse som föreslås och de befogenheter länsstyrelsen erkänns i
sin övervakande verksamhet bedömer polismyndigheten som väl avvägda.
Flera instanser förordar att kommunen och länsstyrelsen delar tillsynen och
att de administrativa ingripandena ligger kvar hos länsstyrelsen.
Socialstyrelsen anser liksom utredaren att ansvaret för handläggning av
tillståndsärenden bör föras över till kommunerna, man vill dock förorda att
länsstyrelserna även fortsättningsvis har ansvaret för att sanktioner mot
tillståndshavare vidtas vid olika missförhållanden.
Statskontoret tillstyrker att kommunen övertar ansvaret för
tillståndsgivningen enligt LHD. Av detta följer automatiskt att kommunens
vetorätt mot serveringstillstånd upphör. Att funktionsmässigt dela
tillsynsansvaret mellan kommun och länsstyrelse så att kommunen står för
fälttillsynen enligt LHD-lagen medan länsstyrelsen i huvudsak står för tillsynen
över tillståndshavarens ekonomiska skötsamhet är att föredra, anser
Statskontoret och avvisar utredningens förslag att kommunen även skall ta över
ansvaret för de administrativa ingripandena.
Länsrätten i Örebro anser att om kommunerna får överta beslutanderätten när
det gäller serveringstillstånd bör nuvarande ordning bibehållas vad gäller
huvudansvaret för tillsynen och de administrativa ingripandena. Sanktionsärenden
innebär myndighetsutövning av mycket känslig och ingripande art med högt ställda
rättssäkerhetskrav. Denna kompetens menar länsrätten innehas av länsstyrelserna.
Länsstyrelsen i Stockholms län och Landstingsförbundet tillstyrker förslaget
vad gäller tillståndsgivningen. Däremot avstyrker man förslaget i den del som
avser att administrativa ingripanden skall beslutas av kommun. Länsstyrelsen
vill understryka vikten av att länsstyrelsen även ges ett formellt ansvar för
samordning av tillsynen. Detta alldeles särskilt om utredningens förslag om
överflyttande av administrativa ingripanden till kommunen genomförs.
Länsstyrelsen avstyrker att administrativa ingripanden skall beslutas av
kommunen och hänvisar här till alkoholpolitiska kommissionens förslag att
länstyrelsen bör vara den myndighet som handhar administrativa ingripanden.
Landstingsförbundet tillstyrker att kommunerna tar över ansvaret för prövning
och tillståndsgivning för detalj- och partihandel och servering av
alkoholdrycker, samt löpande tillsyn, däremot är man tveksam när det gäller
sanktionsmöjligheterna.
Sundsvalls kommun tillstyrker förslaget att tillståndsprövningen övertlyttas
från länsstyrelsen till kommnnen. Däremot vill man se ett delat ansvar mellan
kommun och länsstyrelse vad gäller tillsynen, där den yttre tillsynen kan
utföras av kommunen och den inre tillsynen av länsstyrelsen vilken samarbetar
med kronofogde- och skattemyndigheter för att bekämpa den ekonomiska
brottsligheten.
Avstyrker förslaget
Av de 58 inkomna remissvaren avstyrker 8 remissinstanser utredarens förslag.
Följande remissinstanser avstyrker förslaget; Kammarrätten i Stockholm,
Länsstyrelsen i Värmlands län, Polismyndigheten i Stockholm, Polismyndigheten i
Umeå, Landsorganisationen (LO), Alkoholproblematikers riksorganisation (ALRO),
Svenska Restauratörförbundets arbetsgivareförening (SRA), Sveriges Hotell- och
Restaurangförbund (S H R).
Kammarrätten avstyrker utredningens förslag att kommunerna skall ta över
ansvaret för prövning av frågor om dels tillstånd till detalj- och partihandel
med öl klass II, dels tillstånd till servering av alkoholdrycker. Domstolen är
också kritisk till utredningens förslag att kommunerna skall ges ansvaret för
återkallelse m.m. av meddelade tillstånd. Kammarrätten anser att särskilt
följande förhållanden talar mot en kommunalisering av tillståndsgivningen. Det
ställs stora krav vid tillståndsprövningen på att de prövande organen besitter
kunskaper i såväl sociala som ekonomiska frågor. Vidare krävs ett väl utvecklat
samarbete med polis-, kronofogde-, och skattemyndigheter. Det är vanligt
förekommande att kommunerna har egna intressen i hotell- och restaurangnäringen
vilket medför en inte obetydlig risk för intressekonflikter vid prövning av
tillståndsfrågor. Kammarrätten ifrågasätter om de grundläggande intentionerna
bakom alkohollagstiftningen kan upprätthållas vid den omfattande uppdelning på
tillståndsmyndigheter som blir följden av en kommunalisering. Risken för en
oenhetlig tillämpning är uppenbar. Kammarrätten anser att den nu rådande och väl
fungerande ordningen med länsstyrelsen som tillståndsmyndighet bör bibehållas.
Kammarrätten delar utredningens uppfattning att oavsett om tillståndsbesluten
kommunaliseras så bör reglerna om det kommunala vetot ses över. För det fall en
kommunalisering skulle ske av tillståndsgivningen anser kammarrätten likväl att
rättssäkerhetskäl påkallar att länsstyrelsen även i fortsättningen skall vara
beslutsmyndighet för administrativa ingripanden.
Länsstyrelsen i Värmlands län avstyrker utredningens förslag om överförandet
av besluts- och tillsynsfunktioner till kommunerna men tillstyrker de förslag
till förenklingar som föreslås. Enligt länsstyrelsens mening bör en reformerad
lagstiftning innebära att kommunernas roll tydliggörs genom att de sociala
aspekterna i serveringsfrågorna lyfts fram genom en aktiv tillsyn och
förebyggande verksamhet. En annan myndighet, lämpligen länsstyrelsen, bör pröva
ansökningar och ha en övergripande tillsyn i dessa frågor. Oavsett om
beslutanderätten överförs till kommunerna eller ej är det länsstyrelsens
uppfattning att det kommunala vetot bör avskaffas.
Polismyndigheten i Stockholm tillstyrker inte förslaget att på alkoholområdet
föra över tillståndsgivning och tillsynsansvar m.m. från länsstyrelse till
kommunerna, eftersom antalet beslutsmyndigheter då blir fler och
polismyndigheten anser att länsstyrelsen spelar en viktig roll för att skapa och
vidmakthålla en enhetlig tillämpning. Att länsstyrelsen bör ha tillsynsansvaret
motiveras bl.a av krav på ökad samordning av kontrollen över den ekonomiska
brottsligheten inom restaurangbranschen samt att länsstyrelsen besitter den
juridiska kompetensen som krävs. Polismyndigheten i Stockholm avslutar med att
påpeka att om förslaget om ny tillståndsmyndighet genomförs så bör
tillståndsgivning och tillsynsansvar ankomma på en och samma myndighet.
Polisen i Umeå menar att en tydlig, enhetlig och rättssäker tillståndspraxis
vad avser LHD förutsätter att länsstyrelsen även fortsättningsvis är
tillståndsmyndighet i dessa ärenden. Polisen i Umeå skriver vidare att en
kommunalisering av tillståndsprövningen kommer att ställa krav på personella
resurser, samtidigt som det faktum att kommunerna har resursbrist gör att man
antar att tillståndsprövningen kommer att ta merparten av kommunernas resurser
inom detta område och att tillsynen därför kan förväntas bli eftersatt.
LO och Hotell- och Restauranganställdas förbund delar inte utredarens
uppfattning att kommunen skall få ett utökat ansvar för tillsyn samt ansvaret
för återkallelse m.m. utan vill istället hänvisa till alkoholpolitiska
kommissionens betänkande där tillsyn och sanktioner föreslås ligga kvar hos
länsstyrelsen.
ALRO menar att det är av central betydelse att den av riksdagen fastlagda
alkoholpolitiken tillämpas på ett enhetligt sätt, så att rättssäkerheten inte
äventyras. ALRO menar att en likformig tillståndsprövning försvåras då antalet
beslutsmyndigheter utökas vid en kommunalisering. Man påpekar dessutom att de
alkoholpolitiska aspekterna kan få stå tillbaka för näringspolitiska aspekter,
där risken för otillbörliga hänsynstaganden är särskilt stor om kommunen har ett
ekonomiskt intresse i någon serveringsrörelse på orten. ALROs uppfattning är att
det är mycket tveksamt om ens möjligt för kommunerna att bygga upp en organisa-
tion med motsvarande kompetens som länsstyrelserna idag besitter. ALRO ser det
som ett oförsvarligt slöseri med resurser att slå sönder en väl fungerande
organisation som länsstyrelsen till förmån för något som enligt vår uppfattning
inte har någon möjlighet att fås att fungera i den nu rådande kommunala
samhällsekonomin.
Svenska Restauratörförbundets Arbetsgivareförening (SRA) anser att en
kommunalisering av tillståndsgivning och tillsyn avseende handel med drycker
innebär starka betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt. Dessutom anser man att
bekämpningen av oseriositet inom branschen försvåras bl.a. avseende ekonomisk
brottslighet och tillhörande illojal konkurrens. SRA tycker att länsstyrelserna
har en effektiv hantering av ärenden enligt LHD och ett omfattande samarbete med
andra myndigheter. Förenklingar i LHD skulle emellertid kunna leda till ännu
bättre resultat.
Sveriges Hotell- och restaurangförbund begär att tillståndsgivning och
kontroller ligger kvar hos länsstyrelserna med hänvisning till ovan förda
resonemang.
12 remissinstanser svarar att de inte har några synpunkter eller avstår från
att lämna synpunkter på utredarens förslag. De remissinstanser vilka avstått
från att svara är;
Statistiska centralbyrån, Livsmedelsverket, Konsumentverket, Kommerskollegium,
Stockholms läns landsting, Malmöhus läns landsting, Uppsala kommun, Sveriges
socionomers, personal- och förvaltningstjänstemäns riksförbund, Riksförbundet
för behandlingshem (RFB), Sällskapet Länkarna, Länkens Kamratförbund och
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.
Samordnar remissvaret med remissen Serveringsbestämmelser SOU 1993:50;
Folkhälsoinstitutet, Riksrevisionsverket, Riksdagens ombudsmän, Kalmar kommun
och IOGT-NTO har aviserat samordnade remissvar.
Lagrådsremissens lagförslag
1.1 Förslag till
Alkohollag
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller tillverkning av alkoholdrycker och handel med sådana varor.
Lagen gäller också tillverkning av sprit.
Bestämmelser om införsel och försäljning av teknisk sprit finns i lagen
(1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m.
Föreskrifter om marknadsföring av alkoholdrycker finns, förutom i denna lag,
även i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av
alkoholdrycker.
2 § Med sprit förstås en vara som innehåller alkohol i en koncentration av mer
än 2,25 volymprocent. Med tillverkning av sprit förstås varje förfarande,
varigenom alkohol i sådan koncentration framställs eller utvinns. Vin, starköl
eller öl anses dock inte som sprit. Inte heller utgör framställning av sådan
dryck tillverkning av sprit.
Med mäsk förstås en jäsande vätska som blir sprit om den får fortsätta att
jäsa så att alkoholhalten överstiger 2,25 volymprocent.
Med alkohol avses i denna lag etylalkohol.
3 § Med alkoholdrycker förstås drycker som innehåller mer än 2,25 volymprocent
alkohol. Alkoholdrycker delas in i spritdrycker, vin, starköl och öl.
4 § Med spritdryck förstås i denna lag en alkoholdryck som innehåller sprit.
5 § Med vin förstås i denna lag alkoholdrycker som är framställda genom jäsning
av druvor eller druvmust, drycker som är framställda av bär, frukt, rabarber
eller liknande samt andra alkoholdrycker som innehåller högst 22 volymprocent
alkohol och som inte är spritdrycker enligt 4 § eller starköl eller öl enligt 6
§.
6 § Med starköl förstås jäst, odestillerad dryck som är framställd med torkat
eller rostat malt som huvudsakligt extraktgivande ämne och som innehåller mer än
3,5 volymprocent alkohol.
Med öl förstås jäst, odestillerad dryck som är framställd med torkat eller
rostat malt som huvudsakligt extraktgivande ämne och vars alkoholhalt överstiger
2,25 men inte 3,5 volymprocent.
7 § Med lättdryck förstås dryck som antingen är fri från alkohol eller
innehåller högst 2,25 volymprocent alkohol.
8 § Tillverkare kallas den som driver yrkesmässig tillverkning enligt denna lag.
Med försäljning förstås varje form av tillhandahållande av dryck mot
ersättning.
Försäljning till konsument benämns detaljhandel eller, om den sker för
förtäring på stället, servering. Annan försäljning benämns partihandel.
2 kap. Tillverkning
1 § Sprit och spritdrycker får inte tillverkas utan tillstånd.
Spritdrycker med högre alkoholhalt än 60 volymprocent får inte tillverkas.
2 § Vin, starköl eller öl får inte tillverkas utan tillstånd om det inte gäller
tillverkning i hemmet för eget behov.
3 § Närmare bestämmelser om tillverkning av alkoholdrycker och sprit meddelas av
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Alkoholinspektionen.
4 § Tillverkare av alkoholdrycker får förfoga över av honom tillverkad dryck för
försäljning endast enligt denna lag.
5 § Tillverkare av sprit får förfoga över av honom tillverkad sprit endast för
export och, efter medgivande av Alkoholinspektionen, för användning i egen
rörelse samt för försäljning enligt lagen (1961:181) om försäljning av teknisk
sprit m.m.
3 kap. Allmänna bestämmelser för försäljning
1 § Spritdrycker, vin eller starköl får inte säljas om det inte föreligger rätt
till det enligt denna lag. Särskilda bestämmelser gäller för detaljhandel med
och servering av öl.
Spritdrycker med högre alkoholhalt än 60 volymprocent får inte säljas.
2 § Utan hinder av denna lag får spritdrycker, vin och starköl serveras till
passagerare på järnvägståg i internationell trafik.
Genom vad som föreskrivs i denna lag görs inte inskränkningar i den rätt till
försäljning som följer av gällande bestämmelser om tullager som har inrättats
för förvaring av proviant m.m. samt till försäljning av obeskattade varor i
exportbutik.
3 § I fråga om rätt att förfoga över spritdrycker, vin och starköl som medförs
som proviant på fartyg och luftfartyg i internationell trafik gäller särskilda
bestämmelser.
4 § Försäljning av drycker som omfattas av denna lag skall skötas på ett sådant
sätt att skador i möjligaste mån förhindras.
Den som tar befattning med försäljning av alkoholdrycker skall se till att
ordning och nykterhet råder på försäljningsstället.
5 § Den som tillverkar, säljer eller förmedlar försäljning av alkoholdrycker får
i sin rörelse lämna sådan dryck som gåva endast i form av varuprov.
Vid marknadsföring av tjänster eller vid försäljning av andra varor än
alkoholdrycker får sådana drycker inte lämnas som gåva.
6 § Vid detaljhandel med och servering av alkoholdrycker skall lättdrycker
finnas att tillgå i tillfredsställande urval och omfattning.
7 § Den som är underårig eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken får inte bedriva försäljning av alkoholdrycker.
8 § Vid detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl får varor inte säljas
eller lämnas ut till den som inte har fyllt 20 år. Motsvarande gäller vid
detaljhandel med öl och servering av alkoholdrycker i fråga om den som inte har
fyllt 18 år.
Alkoholdrycker får inte säljas eller lämnas ut till den som är märkbart
påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel.
Alkoholdrycker får inte lämnas ut om det finns särskild anledning att anta att
varan är avsedd att olovligen tillhandahållas någon.
Den som lämnar ut alkoholdrycker skall förvissa sig om att mottagaren har
uppnått den ålder som anges i första stycket.
9 § Det är förbjudet att som ombud eller på därmed jämförligt sätt anskaffa
alkoholdrycker till den som enligt 8 § inte har rätt att få sådan vara utlämnad
till sig. Det är också förbjudet att i större omfattning tillhandagå annan med
att anskaffa alkoholdrycker.
Spritdrycker, vin eller starköl får inte överlämnas som gåva eller lån till
den som inte har fyllt 20 år. Öl får inte överlämnas som gåva eller lån till den
som inte har fyllt 18 år. Vad nu sagts gäller inte när någon bjuder av en
alkoholdryck för förtäring på stället.
10 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får om synnerliga skäl
föreligger förbjuda eller inskränka försäljning av alkoholdrycker.
Kommunen får för visst tillfälle, om det anses påkallat för ordningens
upprätthållande, förbjuda eller inskränka försäljning av alkoholdrycker.
4 kap. Partihandel m.m.
1 § Partihandel med spritdrycker, vin eller starköl får bedrivas av den som har
meddelats partihandelstillstånd. Den som har tillverkningstillstånd för
spritdrycker, vin eller starköl skall anses ha partihandelstillstånd för
motsvarande varor.
2 § Spritdrycker, vin och starköl får föras in till landet av den som har
tillverknings- eller partihandelstillstånd för sådana varor.
Utöver vad som anges i första stycket får spritdrycker, vin och starköl föras
in
1. av den som har rätt till tullfrihet enligt 4 § lagen (1994:000) om
tullfrihet m.m.,
2. av resande eller av person, som utför arbete på transportmedel, som har
fyllt 20 år, för eget bruk eller familjens bruk eller som gåva till närstående
för dennes eller dennes familjs personliga bruk och
3. som proviant på fartyg eller luftfartyg enligt särskilda bestämmelser.
Spritdrycker, vin och starköl som medförs som proviant på järnvägståg i
internationell trafik, får föras in i den utsträckning som krävs för servering
av passagerare under tågets färd inom landet.
3 § Spritdrycker, vin eller starköl får inte tas om hand på sätt som avses i 7 §
första stycket tullagen (1994:000) av annan än den som har tillverknings- eller
partihandelstillstånd för varorna. Sådana varor får av annan än den som har
tillverknings- eller partihandelstillstånd för varorna inte förvaras på annat
tullager än sådant som har inrättats för förvaring av proviant m.m. I övrigt
gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av
införselreglerade varor, m.m.
4 § Inköpstillstånd får ges i fråga om spritdrycker, vin eller starköl som
används i teknisk, industriell, medicinsk, vetenskaplig eller liknande
verksamhet. Inköpstillstånd medför rätt att köpa in varorna hos den som är
berättigad att bedriva partihandel med sådana varor.
5 § Den som enligt 1 § är berättigad att bedriva partihandel får dels sälja
varorna till detaljhandelsbolaget, till den som har tillverknings- eller
partihandelstillstånd för motsvarande varor och till den som har meddelats
serveringstillstånd för sådana varor, dels exportera varorna. Varorna får också
säljas till den som fått sådant särskilt tillstånd till inköp av varorna som
avses i 4 §.
Endast den som är berättigad att bedriva partihandel får omförpacka eller
buteljera varorna.
6 § Överlåts rörelse med verksamhet som är tillståndspliktig enligt denna lag,
får överlåtaren sälja sitt lager av spritdrycker, vin eller starköl till sin
efterträdare om efterträdaren har beviljats tillstånd för verksamheten.
För konkursbo eller dödsbo får utan hinder av bestämmelserna i denna lag
spritdrycker, vin eller starköl säljas till den som har tillverknings- eller
partihandelstillstånd för sådana drycker eller till detaljhandelsbolaget.
Motsvarande gäller även då en tillståndspliktig verksamhet måste avvecklas till
följd av att tillståndet återkallats eller andra tvingande skäl.
Bestämmelserna i första och andra stycket gäller i tillämpliga delar även i
fråga om öl.
7 § Vid partihandel med spritdrycker, vin och starköl är säljaren skyldig att
förvissa sig om att köparen har rätt att återförsälja eller köpa in varan.
Vid varje partihandelsställe skall, om innehavaren inte är enskild person som
själv förestår verksamheten, finnas en för uppgiften lämplig person som har
tillsyn över försäljningen (föreståndare).
8 § Den som är berättigad att bedriva partihandel med spritdrycker, vin eller
starköl ansvarar för att distributionen av varorna sker under betryggande
former. Detta gäller också om någon utomstående anlitas för distributionen.
Tillståndshavare som nämns i första stycket och som låter importera sådana
varor har från och med att varorna kommit in i landet motsvarande ansvar för
distributionen av dem.
Närmare föreskrifter om distribution av spritdrycker, vin och starköl meddelas
av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Alkoholinspektionen.
5 kap. Detaljhandel
Detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl
1 § För detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl skall det finnas ett
särskilt för ändamålet bildat aktiebolag (detaljhandelsbolaget), som staten
äger.
Detaljhandelsbolaget får inte importera, exportera eller tillverka drycker som
anges i första stycket.
Detaljhandelsbolaget får, med partihandelstillstånd, bedriva försäljning till
den som har serveringstillstånd.
Bestämmelser om detaljhandelsbolagets verksamhet och drift samt om särskild
kontroll från statens sida skall tas in i det avtal som upprättas mellan staten
och bolaget.
2 § Detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl får bedrivas endast av
detaljhandelsbolaget.
Detaljhandelsbolaget beslutar om försäljningsställenas förläggning enligt
riktlinjer i avtalet mellan staten och bolaget.
3 § Försäljning får ske antingen som försäljning till avhämtning eller genom
försändning på rekvisition.
4 § Vid detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl får vara inte lämnas ut
till köpare förrän den har betalats.
5 § Spritdrycker, vin eller starköl som inte hålls i lager skall på begäran
anskaffas om inte detaljhandelsbolaget finner att det finns hinder mot det.
Detaljhandel med öl
6 § Detaljhandel med öl är, med de inskränkningar som föreskrivs i denna lag,
tillåten under villkor att lokalen, där verksamheten bedrivs, är godkänd som
livsmedelslokal enligt bestämmelser som meddelats med stöd av 22 § tredje
stycket livsmedelslagen (1971:511) samt att försäljning av matvaror bedrivs i
lokalen. Detaljhandel med öl får även bedrivas av detaljhandelsbolaget samt av
tillverkare av öl eller lättdrycker.
6 kap. Servering
1 § Servering av spritdrycker, vin och starköl får ske endast om serve-
ringstillstånd har meddelats enligt bestämmelserna i 7 kap.
Servering av öl är, med de inskränkningar som föreskrivs i denna lag, tillåten
under villkor att lokalen, där verksamheten bedrivs, är godkänd som
livsmedelslokal enligt bestämmelser som meddelats med stöd av 22 § tredje
stycket livsmedelslagen (1971:511) samt att servering av mat samtidigt bedrivs
i lokalen. Motsvarande gäller för den som enligt 23 § samma lag har meddelats
särskilt tillstånd att yrkesmässigt hantera livsmedel.
Den som har meddelats serveringstillstånd får dessutom servera öl i enlighet
med tillståndet.
2 § Servering av alkoholdrycker skall ske med återhållsamhet och får inte
föranleda olägenheter i fråga om ordning och nykterhet.
3 § På ställe med serveringstillstånd enligt denna lag skall tillståndshavaren
eller av honom utsedd serveringsansvarig personal utöva tillsyn över serveringen
och vara närvarande under hela serveringstiden.
Serveringsansvarig personal skall med hänsyn till sina egenskaper och övriga
omständigheter vara lämplig för uppgiften.
Tillståndshavaren skall till tillståndsmyndigheten anmäla vilka personer som
har utsetts till ansvariga för alkoholserveringen.
För servering av spritdrycker, vin eller starköl får endast anlitas personal
som är anställd av tillståndshavaren. Restaurangskolor med serveringstillstånd
får dock i utbildningssyfte även anlita restaurangskolans elever.
4 § Om inte tillståndsmyndigheten beslutar annat får servering av öl påbörjas
tidigast klockan 07.00 och servering av andra alkoholdrycker tidigast klockan
11.00. Om inte tillståndsmyndigheten beslutar annat skall servering av
alkoholdrycker avslutas senast klockan 01.00.
Serveringsställe skall vara utrymt senast 30 minuter efter serveringstidens
utgång (stängningstid).
Första stycket gäller inte för hotellrum med minibar.
5 § Den som har serveringstillstånd är skyldig att köpa alla spritdrycker, allt
vin och allt starköl som behövs för rörelsen av någon som har
partihandelstillstånd för varan.
6 § Priser på alkoholdrycker får vid servering inte sättas lägre än inköpspriset
för varan jämte skäligt tillägg. Priserna skall avvägas så att försäljning av
drycker med högre alkoholhalt inte främjas.
7 § På ett serveringsställe får åtgärder inte vidtas i syfte att förmå någon
gäst till inköp av alkoholdrycker.
8 § Från ett serveringsställe får inte någon medföra eller tillåtas medföra
spritdrycker, vin eller starköl. Detta gäller inte hotellrum med minibar.
9 § På ställe med serveringstillstånd får inte någon dricka eller tillåtas
dricka andra alkoholdrycker än vad som har serverats i enlighet med tillståndet.
Detta gäller dock inte på hotellrum.
Inte heller får någon dricka eller tillåtas dricka alkoholdrycker på ett
serveringsställe där alkoholdrycker inte får serveras eller i en lokal, som
yrkesmässigt upplåts för anordnande av sammankomster i slutna sällskap vid vilka
mat eller dryck tillhandahålls av innehavaren eller genom dennes försorg och där
servering av alkoholdrycker inte är tillåten.
Alkoholdrycker som inte får serveras i en lokal som avses i denna paragraf får
inte heller förvaras i sådan lokal eller tillhörande utrymme annat än om det är
uppenbart att drycken inte är avsedd att drickas på stället.
7 kap. Tillstånd m.m.
Tillverkningtillstånd, partihandelstillstånd och inköpstillstånd
1 § Tillverkningstillstånd, partihandelstillstånd och inköpstillstånd får endast
meddelas den som visar sig lämplig att utöva verksamheten med hänsyn till sina
personliga och ekonomiska förhållanden, lagringsmöjligheter och omständigheter i
övrigt.
Tillståndsmyndigheten skall ta särskild hänsyn till om sökanden visar sig
lämplig med avseende på laglydnad och benägenhet att fullgöra sina skyldigheter
mot det allmänna. Tillståndsmyndigheten får om det finns särskilda skäl begränsa
tillståndets giltighet till viss tid, samt meddela de villkor som behövs.
Villkor får ges i samband med beslut om tillstånd eller senare under
tillståndstiden.
2 § Tillverkningstillstånd kan gälla sprit, spritdrycker, vin, starköl och öl
eller begränsas till en eller flera av dessa varor. Partihandelstillstånd och
inköpstillstånd kan gälla spritdrycker, vin och starköl eller begränsas till en
eller två av dessa drycker.
3 § Tillverknings-, partihandels- och inköpstillstånd meddelas av Alko-
holinspektionen. Ansökan om tillstånd skall göras skriftligen. Regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, Alkoholinspektionen meddelar närmare
föreskrifter om vilken utredning som skall bifogas ansökan.
4 § Den som hos Alkoholinspektionen ansöker om tillstånd enligt denna lag skall
betala ansökningsavgift. Den som beviljas tillstånd skall även betala en årlig
tillsynsavgift.
Regeringen beslutar om avgifternas storlek och får meddela ytterligare
föreskrifter om sådana avgifter. Efter bemyndigande av regeringen får
Alkoholinspektionen meddela sådana ytterligare föreskrifter om avgifter som inte
gäller avgifternas storlek.
Serveringstillstånd
5 § Serveringstillstånd kan avse servering
1. till allmänheten året runt, årligen under viss tidsperiod, vid ett enstaka
tillfälle eller under en enstaka tidsperiod,
2. till förening, företag eller annat slutet sällskap året runt, årligen under
en viss tidsperiod, vid ett enstaka tillfälle eller under en enstaka tidsperiod.
Serveringstillstånd kan avse servering på luftfartyg, fartyg eller järnvägståg
i inrikes trafik (trafikservering).
Tillståndsmyndigheten får om det finns särskilda skäl begränsa serve-
ringstillståndets giltighet till viss tid, samt meddela de villkor som behövs.
Villkor får ges i samband med beslut om tillstånd eller senare under
tillståndstiden.
6 § Serveringstillstånd kan gälla spritdrycker, vin och starköl eller begränsas
till en eller två av dessa drycker.
7 § Serveringstillstånd får endast meddelas den som visar sig lämplig att utöva
verksamheten med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden.
Sökanden skall också visa att serveringsstället uppfyller kraven i 8 §.
Tillståndsmyndigheten skall ta särskild hänsyn till om sökanden visar sig
lämplig med avseende på laglydnad och benägenhet att fullgöra sina skyldigheter
mot det allmänna.
8 § Tillstånd för servering till allmänheten får endast meddelas om
serveringsstället har ett kök för allsidig matlagning och kan tillhandahålla
lagad mat. Serveringsstället skall ha ett tillfredsställande antal sittplatser
för gäster.
Tillstånd för tillfällig servering eller till slutet sällskap får meddelas om
serveringsstället tillhandahåller lagad mat.
Om det finns en drinkbar skall den vara en mindre väsentlig del av
serveringsstället, inrättad i nära anslutning till matsal.
Utan hinder av första eller andra stycket får serveringstillstånd meddelas för
vin och starköl i foajé till teater eller konsertlokal. Alkoholserveringen får
dock endast ske i pauser under pågående föreställning.
Servering av alkoholdrycker från minibarer på hotellrum får ske på hotell med
serveringstillstånd. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Alkoholinspektionen får meddela närmare bestämmelser om serveringen.
9 § Om serveringen kan befaras medföra olägenheter från alkoholpolitisk
synpunkt, får serveringstillstånd vägras även om sökanden uppfyller kraven i 7
och 8 §§.
10 § Serveringstillstånd gäller viss lokal eller annat avgränsat utrymme.
11 § Ombyggnad av serveringsställe som medför väsentlig ändring av
serveringslokalerna kräver särskilt medgivande av tillståndsmyndigheten. 12 §
Tillstånd till annan servering av spritdrycker, vin och starköl än
trafikservering meddelas av den kommun där serveringsstället är beläget.
Tillstånd till trafikservering meddelas av den kommun där det företag som vill
bedriva serveringen har sitt säte eller där den person som vill bedriva
serveringen har sitt hemvist. Har företaget inte säte inom landet eller personen
inte hemvist inom landet, meddelas tillstånd av Stockholms kommun.
13 § Ansökan om serveringstillstånd görs skriftligen hos kommunen.
Kommunen får ta ut avgift för prövningen enligt grunder som beslutas av
kommunfullmäktige.
Kommunen får även ta ut avgift för tillsyn enligt 8 kap. av den som fått
tillstånd av kommunen enligt denna lag.
14 § En ansökan om serveringstillstånd enligt 5 § första stycket, som inte avser
ett enstaka tillfälle eller enstaka tidsperiod, får inte bifallas utan att
polismyndighetens yttrande inhämtas. Polismyndigheten skall i yttrandet redovisa
de omständigheter som ligger till grund för myndighetens bedömning samt avge
utlåtande om sökandens allmänna lämplighet för verksamheten.
Om en ansökan om serveringstillstånd avser servering inom eller invid militärt
område skall yttrande dessutom inhämtas från vederbörande militära chef innan
ansökan får bifallas.
15 § Kommunens uppgifter enligt denna lag fullgörs av den eller de nämnder som
kommunfullmäktige bestämmer.
16 § Kommunen får träffa avtal med en annan kommun om att uppgifter som
kommunen har enligt denna lag skall ombesörjas helt eller delvis av den andra
kommunen. Kommunen får dock inte med stöd av denna bes- tämmelse överlåta
befogenhet att avgöra ärenden enligt 7 kap. eller 3 kap. 10 §.
Upphörande av tillstånd i vissa fall
17 § Har den som fått tillstånd enligt denna lag avlidit eller fått förvaltare
enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken med uppdrag som omfattar rörelsen och vill
dödsboet eller förvaltaren fortsätta rörelsen, skall anmälan göras till
tillståndsmyndigheten. Anmälan skall ha kommit in senast två månader efter
dödsfallet eller beslutet om förvaltare. Har anmälan inte kommit in inom
föreskriven tid, upphör tillståndet att gälla den dag anmälningstiden gick ut.
Har den som fått tillstånd försatts i konkurs, upphör tillståndet att gälla.
Vill konkursboet eller konkursförvaltaren fortsätta rörelsen skall ansökan göras
till tillståndsmyndigheten. Tillståndsmyndigheten skall behandla en sådan
ansökan med förtur.
Återkallelse m.m.
18 § Alkoholinspektionen skall återkalla tillverknings-, partihandels- eller
inköpstillstånd om
1. rätten enligt tillståndet inte längre utnyttjas,
2. tillståndshavaren inte följer de för tillståndet gällande bestämmelserna i
denna lag eller föreskrifter eller villkor meddelade med stöd av denna lag,
eller
3. de förutsättningar som gäller för meddelande av tillstånd inte längre
föreligger.
19 § Kommunen skall återkalla serveringstillstånd om
1. det inte endast tillfälligt uppkommer sådan olägenhet som avses i 6 kap.
2 §,
2. tillståndshavaren inte följer de för servering eller serveringstillstånd
gällande bestämmelserna i denna lag eller föreskrifter eller villkor meddelade
med stöd av denna lag, eller
3. de förutsättningar som gäller för meddelande av tillstånd enligt 7 och 8 §§
inte längre föreligger.
20 § I stället för återkallelse enligt 18 eller 19 § kan tillståndshavaren
meddelas varning, om varning av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig
åtgärd.
21 § Föranleder detaljhandel med eller servering av öl olägenheter i fråga om
ordning och nykterhet, eller följs inte bestämmelserna i denna lag, får kommunen
förbjuda den som bedriver försäljningen att fortsätta verksamheten eller, om
mildrande omständigheter föreligger, meddela honom varning.
Ett förbud enligt första stycket kan inskränkas till att gälla för vissa
närmare angivna tider eller under vissa närmare angivna omständigheter. Förbud
gäller i sex månader, räknat från det att den som bedriver försäljningen fått
del av beslutet.
Den kommun där försäljningsstället är beläget beslutar om ingripande enligt
denna paragraf. Saknas fast försäljningsställe skall 12 § andra stycket
tillämpas.
8 kap. Tillsyn m.m.
1 § Alkoholinspektionen utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av
denna lag och kan utfärda allmänna råd till vägledning för tillämpningen av
lagen.
Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet. Länsstyrelsen skall också följa
kommunernas tillämpning av denna lag samt biträda kommunerna med råd i deras
verksamhet.
Den omedelbara tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna i lagen om
servering av spritdrycker, vin och starköl utövas av kommunen och av
polismyndigheten. Kommunen och polismyndigheten utövar också tillsyn över
servering av och detaljhandel med öl.
2 § På begäran av någon annan tillsynsmyndighet skall kommunen lämna de
uppgifter som myndigheten behöver för tillsyn enligt denna lag.
Polismyndigheten skall underrätta andra tillsynsmyndigheter om förhållanden
som är av betydelse för dessa myndigheters tillsyn.
Kronofogdemyndigheten skall underrätta vederbörande tillståndsmyndighet om den
som har tillstånd enligt denna lag brister i sina skyldigheter att erlägga
skatter eller socialavgifter. På begäran från länsstyrelsen skall samma
underrättelse ges till länsstyrelsen.
På begäran av tillståndsmyndighet eller länsstyrelse skall skattemyndigheter
och andra myndigheter som uppbär eller driver in skatter eller avgifter lämna
uppgifter som tillståndsmyndigheten eller länsstyrelsen behöver för
tillståndsprövning eller tillsyn enligt denna lag.
3 § Den som beviljats tillstånd enligt denna lag skall hos tillståndsmyndigheten
i förväg anmäla när han tänker påbörja verksamheten. Sådan anmälan skall även
göras om verksamheten läggs ned eller om avbrott görs i den. Anmälan skall också
göras i de fall verksamhetens omfattning förändras eller om det i övrigt sker
någon förändring i verksamheten som är av betydelse för tillsynen. Även
betydande förändringar av ägarförhållanden skall anmälas.
4 § Om en tillsynsmyndighet begär det skall en tillståndshavare lämna tillträde
till driftsställe med tillhörande lokaler, tillhandahålla handelsböcker och
övriga handlingar som rör verksamheten, utan ersättning hjälpa till vid
tillsynen, lämna varuprover som behövs samt redovisa uppgifter om verksamhetens
omfattning och utveckling.
5 § Bokföring i rörelse som är tillståndspliktig enligt denna lag skall vara så
utformad att kontroll av verksamheten är möjlig. Den som driver rörelsen är
skyldig att på anfordran av en tillsynsmyndighet förete bokföringen i rörelsen.
Han är dessutom skyldig att lämna statistiska uppgifter i enlighet med de
föreskrifter regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Alkoholinspektionen meddelar.
6 § En tillsynsmyndighet har rätt att på anfordran få upplysningar och
handlingar som behövs för tillsyn enligt denna lag. Tillsynsmyndighet har också
rätt att få tillträde till rörelsens lokaler för att kunna utöva sin tillsyn
enligt 1 §.
7 § Polismyndigheten skall på begäran lämna det biträde som behövs för sådan
tillsyn som nämns i 4-6 §§.
9 kap. Överklagande
1 § Beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte något annat anges i
beslutet.
2 § Alkoholinspektionens och kommunens beslut enligt denna lag får överklagas
till allmän förvaltningsdomstol. Det överklagade beslutet får inte ändras utan
att Alkoholinspektionen respektive kommunen har lämnats tillfälle att yttra sig.
Domstolens beslut får överklagas av Alkoholinspektionen respektive kommunen.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
10 kap Ansvar m.m.
1 § Den som
1. olovligen tillverkar sprit eller spritdrycker,
2. bereder mäsk i uppenbart syfte att olovligen tillverka sprit eller sprit-
drycker eller
3. forslar, döljer eller förvarar sprit eller spritdrycker, som uppenbarligen
är olovligt tillverkade, eller mäsk, som uppenbarligen är avsedd för olovlig
tillverkning av sprit eller spritdrycker, döms till böter eller fängelse i högst
två år.
2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. säljer alkoholdrycker utan tillstånd eller, om tillstånd inte behövs, utan
rätt enligt denna lag,
2. serverar spritdrycker, vin eller starköl som har anskaffats på annat sätt
än som sägs i 6 kap. 5 §, döms för olovlig försäljning av alkoholdrycker till
böter eller fängelse i högst två år.
3 § Är brott som anges i 1 eller 2 § grovt, döms till fängelse i högst fyra år.
Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det har utgjort
led i en verksamhet som bedrivits yrkesmässigt eller i större omfattning.
4 § Den som olovligen tillverkar vin, starköl eller öl döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
5 § Den som innehar spritdrycker, vin eller starköl i uppenbart syfte att
olovligen sälja dem, döms för olovligt innehav av alkoholdrycker till böter
eller fängelse i högst ett år.
6 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet anskaffar alkoholdrycker åt annan i
strid med 3 kap. 9 § döms för olovligt anskaffande av alkoholdrycker till
påföljd som anges i 2 §.
7 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet säljer eller utlämnar alkoholdrycker
i strid med 3 kap. 8 § till någon som inte har uppnått föreskriven ålder eller
som är märkbart påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel, eller vid
partihandel underlåter att på sätt som föreskrivs i 4 kap. 7 § första stycket
förvissa sig om att köparen har rätt att återförsälja eller inköpa varan, döms
för olovlig dryckeshantering till böter eller fängelse i högst sex månader.
För olovlig dryckeshantering döms också den som försäljer öl i strid med
förbud som meddelats enligt 7 kap. 21 § eller tillåter alkoholförtäring i strid
med 6 kap. 9 §.
8 § Är gärning som avses i 1, 2 och 4-7 §§ att anse som ringa, skall inte dömas
till straff.
9 § För försök eller förberedelse till brott som avses i 1, 2 och 6 §§ döms till
ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Har flera medverkat till gärning som avses i 1-7 §§ eller vid försök eller
förberedelse till brott enligt första stycket, skall 23 kap. 4 och 5 §§
brottsbalken tillämpas. Den till vilken sprit, mäsk eller alkoholdrycker har
överlåtits för personligt bruk skall dock vara fri från ansvar.
10 § Bestämmelser om ansvar för olovlig införsel och utförsel av alkoholdrycker
finns i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
11 kap. Förverkande och beslag
1 § Sprit, alkoholdrycker och mäsk som har varit föremål för brott enligt denna
lag eller värdet därav samt utbyte av sådant brott skall förklaras förverkade.
Förverkande av alkoholdrycker kan ske även hos den som är fri från ansvar från
brottet enligt 10 kap. 9 § andra stycket andra meningen.
2 § Har sprit eller alkoholdrycker olovligen tillverkats enligt denna lag skall
även destillationsapparater, apparatdelar och redskap som har använts vid
tillverkningen, råämnen som uppenbarligen varit avsedda för tillverkningen och
beredningen samt kärl och emballage som varorna har förvarats i, förklaras
förverkade. Likaså skall förråd av renings- och filtreringsmedel vilka
uppenbarligen avsetts för rening eller filtrering av olovligen tillverkad sprit
förklaras förverkat.
3 § Om ett förordnande om förverkande skulle vara obilligt, får förverkandet
helt eller delvis efterges.
4 § I fråga om sprit, alkoholdryck eller mäsk som kan antas bli förverkad enligt
denna lag gäller lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.
i tillämpliga delar. Alkoholdryck som har lagts upp på sådant tillfälligt lager
som nämns i 24 § tullförordningen (1994:000) skall anses som förverkad om den
inte har tagits ut från lagret inom 30 dagar från uppläggningen. Vad som nu har
sagts gäller även i fråga om sådan dryck som för tillfällig förvaring har
omhändertagits av tullmyndighet utan att läggas upp på tillfälligt lager.
5 § Chefen för utrikesdepartementet får medge undantag från 6 kap. 5 och 9 §§ på
begäran av främmande stat och internationell organisation som avses i lagen
(1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall.
12 kap. Register
1 § Alkoholinspektionen skall för de ändamål som anges i 2 § föra ett
tillståndsregister på medium för automatisk databehandling.
2 § Tillståndsregistret får användas för
1. handläggning av ärenden om tillstånd,
2. tillsyn över tillståndshavare samt
3. uppföljning, utvärdering och framställning av statistik beträffande ärenden
enligt lagen.
3 § Tillståndsregistret får innehålla uppgifter om
1. den som har tillstånd enligt lagen,
2. den som har haft tillstånd enligt lagen,
3. den som ansöker om tillstånd enligt lagen och
4. den som har ansökt om tillstånd enligt lagen.
Regeringen får meddela föreskrifter om registrering av uppgifter även i fråga
om olika företrädare för en verksamhet.
4 § I registret får beträffande den som avses i 3 § första stycket 1 och 3
registreras
1. uppgift om namn eller firma, person-, registrerings- eller organisa-
tionsnummer, adress och telefonnummer,
2. uppgift om dom i brottmål,
3. uppgift om förekomst av ärende hos polis- eller åklagarmyndighet,
4. uppgift om registrering av mervärdeskatteskyldighet, punktskatte-
skyldighet och upplagshavare enligt skattelagstiftningen,
5. uppgift om konkurser, restförda skatter och avgifter,
6. uppgift om den verksamhet som tillstånd avser eller söks för och om
särskilda villkor som kan ha meddelats för denna,
7. uppgift om brott mot föreskrifter och meddelade villkor och om utförda
inspektioner och
8. i den utsträckning regeringen närmare föreskriver, annan uppgift som har
betydelse för handläggningen av ärenden enligt denna lag.
Uppgifter som avses i första stycket 2 och 3 får endast registreras i den mån
de har betydelse för rätt till tillstånd enligt denna lag.
I registret får beträffande den som avses i 3 § första stycket 2 och 4
registreras uppgift som sägs i första stycket 1 samt uppgift som avses i 5 §.
5 § I tillståndsregistret får anges myndighetens beslut i ärenden enligt lagen,
liksom domstols beslut, och de bestämmelser som har tillämpats.
Registret får också innehålla uppgifter om tidpunkt för registrerade
förhållanden samt tekniska och administrativa uppgifter, om uppgifterna behövs
för att tillgodose ändamålet med registret.
6 § Registerinformation som inte behövs för handläggning av ett ärende eller för
tillsyn enligt lagen skall gallras under femte kalenderåret efter det att
uppgiften registrerats.
Om tillstånd återkallas eller om sökt tillstånd vägras skall så snart beslutet
vunnit laga kraft, alla uppgifter utom sådana som avses i 4 § första stycket 1
och 6 samt 5 § gallras ur registret.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om undantag från gallring för att bevara ett urval av material för
forskningens behov. Sådant material skall lämnas över till en arkivmyndighet.
7 § Regeringen får föreskriva att uppgifter till registret får hämtas från
register som förs av statlig eller kommunal myndighet.
8 § Uppgifter i tillståndsregistret får lämnas ut på medium för automatisk
databehandling för de ändamål och i den utsträckning som anges nedan till
följande mottagare
Mottagare Uppgifter Ändamål
Polismyndighet Uppgift om Utredning och
misstanke om lagföring
brott enligt
denna lag
Skattemyndighet Uppgift om Beskattning
och tullmyndighet verksamhet som eller påförande
omfattas av av tull
denna lag
9 § Uppgifter ur registret får lämnas ut till kommun och länsstyrelse i den
utsträckning uppgifterna är av betydelse för tillståndsprövning eller tillsyn.
10 § Tillståndshavare och de som söker tillstånd skall på lämpligt sätt ges
information om registret. Informationen skall innehålla en beskrivning av de
uppgifter som registret innehåller samt upplysningar om
1. ändamålet med registret,
2. rätten att få registerutdrag och rättelse till stånd enligt datalagen
(1973:289),
3. de begränsningar i fråga om utlämnande av uppgifter på medium för
automatisk databehandling och bevarande av uppgifter som gäller för registret.
_________
1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 9 kap. 2 § tredje stycket den 1
januari 1998 och i övrigt den 1 januari 1995 då lagen (1977:292) om tillverkning
av drycker, m.m. och lagen (1977:293) om handel med drycker skall upphöra att
gälla.
2. Tillstånd som har meddelats före ikraftträdandet skall gälla som tillstånd
enligt den nya lagen.
Ansökningar om andra tillstånd än serveringstillstånd som inte har prövats
slutligt vid ikraftträdandet skall överlämnas för handläggning hos Alkoholin-
spektionen.
Mål som väckts i kammarrätten av enskild före ikraftträdandet och som avser
ingripande mot ett serveringstillstånd prövas enligt äldre bestämmelser.
3. Detaljhandelsbolagets och det i lagen (1977:293) om handel med drycker
omnämnda partihandelsbolagets rätt enligt äldre bestämmelser, skall gälla som
tillstånd enligt den nya lagen till dess nytt tillstånd erhållits, dock längst
t.o.m. den 31 december 1995.
4. Den som har serveringstillstånd är skyldig att köpa alla spritdrycker, allt
vin och allt utländskt starköl som behövs för rörelsen hos detaljhandelsbolaget
eller hos den som har fått tillverknings- eller partihandelstillstånd enligt den
nya lagen genom beslut av Alkoholinspektionen.
5. Under år 1995 skall länsstyrelsen fullgöra de uppgifter som åligger kom-
munen enligt den nya lagen utom de som anges i 8 kap. Under denna tid får
länsstyrelsen inte bifalla en ansökan om tillstånd enligt 7 kap. 5 § första
stycket innan kommunen yttrat sig, utom i de fall ansökan avser ett enstaka
tillfälle eller en enstaka tidsperiod.
Ansökningar om tillstånd till servering som inte har prövats slutligt den 1
januari 1996 skall överlämnas för handläggning hos vederbörande kommun.
6. Under år 1996 och 1997 skall kommunen underrätta länsstyrelsen om alla
ansökningar om tillstånd enligt 7 kap. 5 § första stycket utom sådana som avser
ett enstaka tillfälle eller en enstaka tidsperiod. En sådan ansökan får under
nämnda tid inte bifallas innan länsstyrelsen yttrat sig.
7. Under år 1996 och 1997 skall kommunen, när fråga uppkommer om återkallelse
av serveringstillstånd eller förbud som nämns i 7 kap. 21 §, underrätta
länsstyrelsen. Sådan åtgärd får under nämnda inte beslutas innan länsstyrelsen
yttrat sig.
1.2 Förslag till
Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen (1980:100)[1] skall införas en
ny paragraf, 9 kap. 24 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap.
24 §
Sekretess gäller hos
tillstånds- eller
tillsynsmyndighet enligt
alkohollagen (1994:000)
för uppgift om enskilds
personliga eller
ekonomiska förhållanden,
om det kan antas att den
enskilde eller någon
honom närstående lider
skada eller men om
uppgiften röjs. Sekre-
tessen gäller dock inte
beslut i ärende om till-
stånd.
I fråga om uppgift i
allmän handling gäller
sekretessen i högst
femtio år.
_______________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
**Fotnot**
[1]Lagen omtryckt 1992:1474
1.3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av
alkoholdrycker
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker att 1 och 4 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Denna lag gäller näringsidkares marknadsföring som avser alkoholdrycker och
som vänder sig till konsumenter.
Med alkoholdrycker Med alkoholdrycker
förstås spritdrycker, förstås spritdrycker, vin,
vin, starköl och öl i starköl och öl i den
den betydelse dessa betydelse dessa
beteckningar har i beteckningar har i
lagen (1977:292) om alkohollagen (1994:000).
tillverkning av
drycker, m.m.
4 §
Om förbud mot vissa Om förbud mot vissa
marknadsföringsåtgärder marknadsföringsåtgärder
finns bestämmelser i finns bestämmelser i
lagen (1977:293) om alkohollagen (1994:000).
handel med drycker.
_____________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
1.4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av
teknisk sprit m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1961:1819 om försäljning av teknisk
sprit m.m.[1] att 1 §, 4 §, 5 § 2 mom, 8 §, 8 a §, 9 § och 10 § skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §[2]
Med teknisk sprit Med teknisk sprit
förstås sprit som är förstås sprit som är avsedd
avsedd att användas för att användas för tekniskt,
tekniskt, industriellt, industriellt,
medicinskt, veten- medicinskt,
skapligt eller annat vetenskapligt eller
likartat ändamål och annat likartat ändamål och
som är hänförlig till som är hänförlig till
tulltaxenr 22.07 eller tulltaxenr 22.07 eller
22.08 B. 1 eller B. 2 22.08 B. 1 eller B. 2
tulltaxelagen tulltaxelagen
(1987:1068). Vad som (1987:1068)
sägs i denna lag om tek-
nisk sprit skall också
gälla spritdrycker, vin
och starköl, avsedda för
ändamål som nu sagts.
Med alkoholhaltigt preparat förstås vara som innehåller mer än 1,8 viktprocent
etylalkohol och som inte är hänförlig till tulltaxenr 22.03-22.07 eller 22.08
B.1 eller B. 2. tulltaxelagen och inte heller är sådant läkemedel, som omfattas
av läkemedelslagen (1992:859).
Med alkoholhaltigt läkemedel förstås ett läkemedel som omfattas av
läkemedelslagen (1992:859) och som innehåller mer än 1,8 viktprocent
etylalkohol.
Beteckning i denna Beteckning i denna lag
lag har samma betydelse har samma betydelse som
som i lagen (1977:293) i alkohollagen
om handel med drycker. (1994:000).
Bestämmelser om
tillverkning av sprit
och om handel med alko-
holdrycker finns i
alkohollagen (1994:000).
**Fotnot**
[1]Lagens rubrik ändrad genom
1994:956
[2]Senaste lydelse 1994:956
4 §[3]
Teknisk sprit må utan Teknisk sprit och
särskilt tillstånd in- alkoholhaltiga preparat
föras till riket av får föras in till landet
partihandelsbolaget. endast av den som har
Tillstånd erfordras ej meddelats särskilt
heller i fall då tillstånd av Läkemedels-
denaturerad teknisk verket. Tillstånd
sprit eller alkoholhal- erfordras dock inte i de
tiga preparat av fall då denaturerad tek-
resande införes an- nisk sprit eller
norledes än i alkoholhaltiga preparat
handelssyfte eller för förs in av resande annat
yrkesmässig förbrukning. än i handelssyfte eller
För annan införsel av för yrkesmässig
teknisk sprit och förbrukning.
alkoholhaltiga preparat
än som avses i första
stycket kräves särskilt
tillstånd av läkeme-
delsverket.
I fråga om hantering av oförtullad teknisk sprit och oförtullade alko-
holhaltiga preparat gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och
förstöring av införselreglerade varor, m.m. Läkemedelsverket äger föreskriva
begränsning av rätten att hantera oförtullad vara.
5 § 2 mom.[4]
Teknisk sprit må, Teknisk sprit må,
förutom av parti- förutom av detalj-
handelsbolaget och handelsbolaget, utan
detaljhandelsbolaget, särskilt tillstånd säljas
utan särskilt tillstånd av den som tillverkat
säljas av den som varan. För annan
tillverkat varan. För försäljning, som äger rum
annan försäljning, som annorledes än från apotek,
äger rum annorledes än erfordras Läkemedelsver-
från apotek, erfordras kets tillstånd.
Läkemedelsverkets
tillstånd.
8 §[5]
Iakttages icke bestämmelserna i denna lag eller med stöd därav meddelade före-
skrifter må läkemedelsverket meddela vederbörande varning. Därest rättelse ej
vinnes eller varning ej anses vara tillfyllest, må verket förbjuda försäljning
eller, där tillstånd till försäljning, införsel eller inköp meddelats, återkalla
sådant tillstånd.
Har tillstånd Har tillstånd
återkallats eller har återkallats eller har
tillståndshavaren tillståndshavaren
avlidit, åligger det avlidit, åligger det
tillståndshavaren eller tillståndshavaren eller
dödsboet att, i den mån dödsboet att, i den mån
läkemedelsverket därom Läkemedelsverket därom för-
förordnar, sälja sitt ordnar, sälja sitt lager
lager av teknisk sprit av teknisk sprit till
till någon som har tillstånd
partihandelsbolaget, till försäljning av
vilket är skyldigt att spriten.
till skäligt pris inköpa
varan.
**Fotnot**
[3]Senaste lydelse 1990:433
[4]Senaste lydelse 1994:956
[5]Senaste lydelse 1990:433
8 a §[6]
För att täcka statens För att täcka statens
kostnader för kontrollen kostnader för kontrollen
enligt denna lag skall enligt denna lag skall
den som har fått den som har fått tillstånd
tillstånd till införsel till införsel av teknisk
av teknisk sprit eller sprit eller al-
alkoholhaltiga preparat koholhaltiga preparat
betala särskilda eller tillstånd till inköp
avgifter i den eller försäljning av
omfattning som bestäms teknisk sprit betala
av regeringen eller, särskilda avgifter i den
efter regeringens omfattning som bestäms av
bemyndigande, regeringen eller, efter
läkemedelsverket. regeringens
Detsamma skall gälla bemyndigande, Läke-
partihandelsbolaget och medelsverket.
den som har fått
tillstånd att tillverka
sprit enligt lagen
(1977:292) om
tillverkning av
drycker, m.m.
9 §[7]
Den som säljer teknisk Den som säljer teknisk
sprit utan att äga rätt sprit utan att äga rätt
därtill enligt denna lag därtill enligt denna lag
eller överskrider dylik eller överskrider dylik
rätt eller bryter mot rätt eller bryter mot
bestämmelserna i 7 § dö- bestämmelserna i 7 § dömes
mes för olovlig försälj- för olovlig försäljning av
ning av teknisk sprit teknisk sprit till påföljd
till påföljd som angives som angives i 10 kap. 2 §
i 72 § lagen (1977:293) eller 10 kap. 3 §
om handel med drycker. alkohollagen (1994:000).
10 §[8]
Den som olovligen Den som olovligen
borttager eller borttager eller försvagar
försvagar denatureringsmedel i
denatureringsmedel i teknisk sprit eller
teknisk sprit eller alkoholhaltigt preparat
alkoholhaltigt preparat dömes för för olovligt
dömes för för olovligt förfarande med teknisk
förfarande med teknisk sprit till påföljd som
sprit till påföljd som angives i 10 kap. 1 §
angives i 27 § lagen eller 10 kap. 3 §
(1977:292) om alkohollagen (1994:000).
tillverkning av För den som säljer eller
drycker, m.m. tillhandagår med
För den som säljer anskaffande av teknisk
eller tillhandagår med sprit eller
anskaffande av teknisk alkoholhaltigt preparat
sprit eller varmed vidtagits åtgärd
alkoholhaltigt preparat enligt första stycket äger
varmed vidtagits åtgärd 10 kap. 2 § och 10 kap. 3 §
enligt första stycket alkohollagen motsvarande
äger 72 § lagen tillämpning. Detsamma gäl-
(1977:293) om handel ler för den som forslar,
med drycker motsvarande döljer eller förvarar sådan
tillämpning. Detsamma vara.
gäller för den som for-
slar, döljer eller
förvarar sådan vara.
**Fotnot**
[6]Senaste lydelse 1991:408
[7]Senaste lydelse 1977:294
[8]Senaste lydelse 1977:294
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Tillstånd till införsel, inköp eller försäljning av spritdrycker, vin eller
starköl som har meddelats före ikraftträdandet skall gälla som tillstånd enligt
alkohollagen (1994:000). Tillståndet gäller dock endast för den tid som
Läkemedelsverket föreskrivit.
3. Om en ansökan som avses i 2. inte har prövats slutligt vid ikraftträdandet
skall ansökningen överlämnas för handläggning hos Alkoholinspektionen.
1.5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.
Härigenom föreskrivs att 2 § första stycket 1. lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §[1]
Angående beslag av Angående beslag av
egendom som avses i 1 § egendom som avses i 1 §
skall vad i allmänhet är skall vad i allmänhet är
stadgat om beslag i stadgat om beslag i
brottmål äga motsvarande brottmål äga motsvarande
tillämpning med följande tillämpning med följande
avvikelser: avvikelser:
1. Beslagtagen egen- 1. Beslagtagen egendom
dom må bevisligen för- må bevisligen förstöras om
störas om dess värde är dess värde är ringa eller
ringa eller egendomens egendomens förstörande
förstörande eljest måste eljest måste anses
anses försvarligt. I försvarligt. I annat fall
annat fall må egendomen må egendomen försäljas,
försäljas, spritdrycker, spritdrycker, vin,
vin eller starköl till starköl och öl till den
det i lagen (1977:293) som är berättigad att
om handel med drycker tillverka eller att
omnämnda bedriva partihandel med
partihandelsbolaget, öl sådana varor enligt
till tillverkare av alkohollagen (1994:000)
sådan vara och annan och annan egendom på sätt
egendom på sätt som med som med hänsyn till
hänsyn till egendomens egendomens beskaffenhet
beskaffenhet finnes läm- finnes lämpligt. Belopp,
pligt. Belopp, som er- som erhållits vid
hållits vid försäljning försäljning av beslagtagen
av beslagtagen egendom, egendom, tillfaller
tillfaller kronan. kronan.
Beslut om förstörande eller försäljning meddelas av undersökningsledaren eller
åklagaren. I fall som avses i 23 kap. 22 § första stycket första punkten
rättegångsbalken får sådant beslut meddelas även av polismyndigheten.
Går beslag åter och är egendomen jämlikt denna paragraf förstörd eller såld,
skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som motsvarar egendomens
pris vid försäljning till allmänheten eller eljest finnes skäligt.
Beslut om ersättning meddelas av åklagaren. Är den som drabbats av beslaget
missnöjd med beslut om ersättning, äge han inom en månad från det han erhöll del
av beslutet påkalla rättens prövning därav. Ansökan härom göres vid den domstol,
som ägt upptaga fråga om beslagets bestånd.
Ersättning utbetalas av länsstyrelsen efter framställning av åklagaren.
______________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1980:582
1.6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m.
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1965:94) om polisregister m.m. skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
Utdrag av eller upplysning om innehållet i polisregister skall meddelas, när
framställning därom görs av
1. justitiekanslern, 1. justitiekanslern,
riksdagens ombudsmän, riksdagens ombudsmän,
rikspolisstyrelsen, den rikspolisstyrelsen, den
centrala centrala
utlännningsmyndigheten, utlännningsmyndigheten,
länsstyrelse, länsrätt, länsstyrelse, länsrätt,
polismyndighet eller polismyndighet, allmän
allmän åklagare; åklagare eller
Alkoholinspektionen;
2. annan myndighet, om och i den mån regeringen för visst slag av ärenden
eller för särskilt fall ger tillstånd därtill;
3. enskild, om han behöver utdraget för att ta till vara sin rätt i främmande
stat, för att få tillstånd att inresa, vistas, bosätta sig eller arbeta i
främmande stat eller för att pröva fråga om anställning eller uppdrag i
verksamhet, som avser vård eller som är av betydelse för rikets säkerhet eller
för förebyggandet eller beivrandet av brott, och regeringen i förordning
medgivit att utdrag eller upplysning lämnas för sådant ändamål eller, i annat
fall, om den enskilde styrker att hans rätt är beroende av upplysning ur
registret och regeringen medger att upplysningen meddelas.
Regeringen kan förordna att en myndighet som avses i första stycket får ha
terminalåtkomst till polisregister.
______________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-10-24
Närvarande: justitierådet Torkel Gregow, justitierådet Lars Å. Beckman,
regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt en lagrådsremiss den 15 september 1994 (Socialdepartementet) har rege-
ringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. alkohollag,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
3. lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring
av alkoholdrycker,
4. lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m.,
5. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker
m.m.,
6. lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn
Christian Groth.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till alkohollag
6 kap.
9 §
Enligt paragrafens första stycke är det i princip förbjudet att på ställen med
serveringstillstånd dricka eller tillåta någon att dricka andra alkoholdrycker
än sådana som serverats i enlighet med tillståndet. Andra stycket innehåller ett
förbud mot att i vissa andra lokaler dricka eller tillåta någon att dricka
alkoholdrycker överhuvudtaget. Enligt en bestämmelse i paragrafens tredje stycke
förbjuds vidare viss förvaring av alkoholdrycker. Enligt den bestämmelsen gäller
som huvudregel att alkoholdrycker som inte får serveras i en lokal som avses i
paragrafen inte heller får förvaras i en sådan lokal eller tillhörande utrymme.
Vid föredragningen inför Lagrådet har upplysts att de olika förbuden inte är
avsedda att gälla i fråga om öl. Denna begränsning framgår inte av lagtexten.
Lagrådet förordar därför den ändringen i paragrafen att det i ett nytt fjärde
stycke slås fast att förbuden inte gäller i fråga om öl.
I övrigt förordar Lagrådet vissa redaktionella jämkningar.
På grund av det anförda kan paragrafen ges förslagsvis följande lydelse:
"På serveringsställe där serveringstillstånd gäller får inte någon dricka
eller tillåtas dricka andra alkoholdrycker än sådana som har serverats i
enlighet med tillståndet. Detta gäller dock inte på hotellrum.
Inte heller får någon dricka eller tillåtas dricka alkoholdrycker på ett
serveringsställe där alkoholdrycker inte får serveras eller i en lokal, som
yrkesmässigt upplåts för anordnande av sådana sammankomster i slutna sällskap
vid vilka mat eller dryck tillhandahålls av innehavaren eller genom dennes
försorg och där servering av alkoholdrycker inte är tillåten.
Alkoholdrycker som inte får serveras i en lokal som avses i denna paragraf får
inte heller förvaras i sådan lokal eller tillhörande utrymmen i annat fall än
när det är uppenbart att drycken inte är avsedd att drickas på stället.
Förbuden enligt denna paragraf gäller inte i fråga om öl."
7 kap.
5 §
I paragrafen anges vilka olika slag av serveringstillstånd som kan ges. Enligt
första stycket, som är uppdelat på två punkter, kan tillstånd meddelas för
servering till allmänheten eller i förening, företag eller annat slutet
sällskap. Tillstånden kan avse servering året runt, årligen under viss
tidsperiod, vid ett enstaka tillfälle eller under en enstaka tidsperiod. Av
andra stycket framgår att serveringstillstånd kan avse s.k. trafikservering,
varmed avses servering på vissa transportmedel. I tredje stycket anges att
tillståndsmyndigheten kan om det finns särskilda skäl begränsa tillståndets
giltighet till viss tid samt meddela de villkor som behövs. Villkoren får
meddelas i samband med tillståndsbeslutet eller senare under tillståndstiden.
Bestämmelsen i andra stycket om trafikservering fyller ingen självständig
funktion i förevarande paragraf. Den bör därför utgå och i stället fogas in i 12
§ andra stycket, som anger vilken myndighet som meddelar tillstånd till
trafikservering.
Vad som sägs i tredje stycket om begränsning av ett tillstånds giltighet har
sin bakgrund i att tillstånd till servering året runt eller årligen under en
viss tidsperiod gäller tills vidare. För att förståelsen av bestämmelsen skall
underlättas bör detta förhållande framgå direkt av lagtexten. Stycket bör därför
kompletteras med en bestämmelse av innebörd att nämnda tillstånd gäller tills
vidare.
I paragrafen bör därutöver göras vissa redaktionella ändringar.
Med hänsyn till det anförda föreslår Lagrådet att paragrafen ges följande
lydelse:
"Serveringstillstånd kan meddelas för servering till allmänheten eller i
förening, företag eller annat slutet sällskap. Tillstånd kan avse servering året
runt, årligen under en viss tidsperiod, under en enstaka tidsperiod eller vid
ett enstaka tillfälle.
Tillstånd, som avser servering året runt eller årligen under en viss
tidsperiod gäller tills vidare. Tillståndsmyndigheten får dock om det finns
särskilda skäl begränsa tillståndets gilighet till viss tid.
I samband med beslut om serveringstillstånd eller senare får tillstånds-
myndigheten meddela de villkor som behövs."
12 §
Som anförts under 5 § bör vad som anges i den paragrafens andra stycke om
trafikservering fogas in i andra stycket i förevarande paragraf. Vissa
redaktionella ändringar bör vidare göras i paragrafens första stycke.
Lagrådet föreslår att paragrafen ges följande lydelse:
"Tillstånd till servering av spritdrycker, vin och starköl meddelas av den
kommun där serveringsstället är beläget.
Serveringstillstånd, som avser servering i inrikes trafik på fartyg, luft-
fartyg eller järnvägståg (trafikservering), meddelas dock av den kommun där det
företag som vill bedriva serveringen har sitt säte eller där den person som vill
bedriva serveringen har sitt hemvist. Har företaget inte säte inom landet eller
personen inte hemvist inom landet, meddelas tillstånd av Stockholms kommun."
21 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om ingripande från kommunens sida mot
försäljning av öl, när denna inte äger rum på tillfredsställande sätt. I första
stycket anges sålunda att, om detaljhandel med eller servering av öl föranleder
olägenheter i fråga om ordning och nykterhet eller bestämmelserna i den
föreslagna lagen inte följs, kommunen får förbjuda den som bedriver
försäljningen att fortsätta verksamheten eller, om mildrande omständigheter
föreligger, meddela honom varning.
Vad som anges som förutsättning för att varning skall komma i fråga - att
mildrande omständigheter föreligger - ger närmast intryck av att ingripande
enligt paragrafen har straffrättslig karaktär. I författningskommentaren uttalas
att mildrande omständigheter kan vara att olägenheterna inte beror på
näringsidkaren själv eller är svåra för honom att påverka eller förhindra, t.ex.
tillfälliga besök av störande ungdomar.
Även om ingripande enligt paragrafen får en straffliknande effekt, är syftet
därmed uppenbarligen ett annat nämligen att förhindra att försäljning av öl sker
under olämpliga former. Med hänsyn härtill passar uttrycket "om mildrande
omständigheter föreligger" mindre väl. Med anledning av vad som anförts i
författningskommentaren kan för övrigt framhållas att meddelande av varning
framstår som en tämligen meningslös åtgärd i fall då olägenheterna inte beror på
näringsidkaren själv och denne har svårt att påverka eller förhindra dem.
Mot bakgrund av det sagda föreslår Lagrådet att bestämmelsen i det berörda
hänseendet utformas på följande sätt:
"--------- eller, om förbud får anses vara en alltför ingripande åtgärd,
meddela honom varning."
10 kap.
6 §
Enligt paragrafen döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet anskaffar
alkoholdrycker åt annan i strid med 3 kap. 9 § för olovligt anskaffande av
alkoholdrycker till "påföljd som anges i 2 §". Vid föredragningen inför Lagrådet
har upplysts att det är avsett att även straffskalan i 3 § för grovt brott skall
vara tillämplig vid brott enligt förevarande paragraf. Den avsedda innebörden
framgår dock inte av lagtexten. Mot denna bakgrund förordar Lagrådet att före-
varande paragraf ges följande lydelse:
"Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet anskaffar alkoholdrycker åt annan i
strid med 3 kap. 9 § döms för olovligt anskaffande av alkoholdrycker till böter
eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst
fyra år."
9 §
I första stycket anges att för försök eller förberedelse till brott som avses i
1, 2 och 6 §§ (olovlig tillverkning av sprit m.m., olovlig försäljning av
alkoholdrycker och olovligt anskaffande av alkoholdrycker) döms till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken. Andra stycket innehåller i första meningen en
föreskrift om att 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken skall tillämpas om flera
medverkat till en straffbelagd gärning. Enligt andra meningen skall den till
vilken sprit, mäsk eller alkoholdrycker har överlåtits för personligt bruk dock
vara fri från ansvar.
Lagrådet konstaterar att genom bestämmelsen i första stycket utvidgas det
straffbara området. I lagen om handel med drycker straffbeläggs sålunda försök
till olovlig försäljning och olovligt anskaffande av alkoholdrycker medan för-
beredelse till sådana gärningar är straffritt. Lagen om tillverkning av drycker
m.m. innehåller inga bestämmelser om försök och förberedelse till brott. I lagen
finns emellertid straffbestämmelser avseende vissa åtgärder med destilla-
tionsapparater och aktiverat kol vilka bestämmelser inte förs över till alkohol-
lagen. Dessa gärningar kan i viss utsträckning omfattas av straffbestämmelsen i
första stycket av förevarande paragraf som dock har en vidare tillämpning.
Författningskommentaren innehåller endast mycket kortfattade motiv till
paragrafen. Några skäl för en ökad kriminalisering av förfaranden med
alkoholdrycker anges inte. Enligt Lagrådets mening bör en vidgad kriminalisering
komma till stånd först efter att behovet härav närmare analyserats. Lagrådet
förutsätter att så sker under det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Beträffande därefter paragrafens andra stycke har genom en lagändring som
trätt i kraft den 1 juli 1994 (SFS 1994:458, prop. 1993/94:130) den allmänna
medverkansregleringen i 23 kap. brottsbalken utvidgats till att gälla även
gärningar utanför balken när fängelse är föreskrivet. Straff- skalan för
samtliga i alkohollagen straffbelagda gärningar innehåller fängelse.
Bestämmelserna i första meningen om medverkan fyller därför inte någon
självständig funktion och bör utgå. I andra meningen bör vidare göras vissa
redaktionella ändringar.
Mot bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att paragrafens andra stycke ges
följande lydelse:
"Den till vilken sprit, mäsk eller alkoholdrycker har anskaffats för
personligt bruk skall vara fri från ansvar för medverkan till brott som avses i
detta kapitel."
11 kap.
3 §
Mot bakgrund av bestämmelserna om förverkande av alkoholdrycker m.m. i 1 och 2
§§ i föreslås i förevarande 3 § att, om ett förordnande om förverkande skulle
vara obilligt, förverkandet får helt eller delvis efterges.
I enlighet med vad som gäller i flertalet andra liknande fall bör undantaget
vara tillämpligt endast då förverkande skulle vara uppenbart obilligt. Även i
övrigt torde saknas anledning att utforma bestämmelsen annorlunda än vad som i
allmänhet är fallet med motsvarande bestämmelser av samma innebörd på andra om-
råden. Lagrådet föreslår därför att bestämmelsen ges följande lydelse:
"Förordnande om förverkande skall inte meddelas, om det skulle vara uppenbart
oskäligt."
12 kap.
4 §
Första stycket innehåller en uppräkning i åtta punkter av uppgifter som får
registreras beträffande dem som har tillstånd eller som ansöker om tillstånd.
Registrering får enligt punkt 2 ske av uppgift om dom i brottmål och enligt
punkt 3 av uppgift om förekomst av ärende hos polis- eller åklagarmyndighet.
Enligt författningskommentaren får uppgift som avses i punkt 2 endast innefatta
det lagrum som har tillämpats samt domsnummer och domstol. Beträffande punkt 3
anges att uppgift om ärendet endast skall innehålla en
identifikationsbeteckning, exempelvis ett diarienummer. Med hänsyn till att det
här är fråga om mycket integritetskänsliga uppgifter bör de i författ-
ningskommentaren angivna begränsningarna föras in i lagtexten.
I punkt 8 har tagits in ett bemyndigande för regeringen att ge närmare
föreskrifter om registrering av annan uppgift som har betydelse för hand-
läggningen av ärenden enligt lagen. I motsats till övriga punkter öppnar punkt 8
möjlighet för registrering av en vid krets av uppgifter. Enligt författ-
ningskommentaren skall emellertid bemyndigandet inte få användas för
registrering av känsliga personuppgifter. Även denna begränsning bör framgå av
lagtexten.
Enligt tredje stycket får beträffande dem som har haft tillstånd eller som har
sökt men vägrats tillstånd registreras uppgift som sägs i första punkten 1 och
uppgift som avses i 5 §.
Enligt vad som upplysts vid föredragningen gäller de uppgifter som avses i 5 §
såväl dem som anges i första stycket som dem som anges i tredje stycket av 4 §.
Hänvisningen till 5 § i tredje stycket bör därför utgå.
Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att första stycket punkterna 2,
3 och 8 ges följande lydelse:
"2. uppgift om dom i brottmål, såvitt avser domstol, domsnummer och tillämpade
bestämmelser,
3. uppgift om förekomst av ärende hos polis- eller åklagarmyndighet, såvitt
avser diarienummer eller motsvarande beteckning,
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
8. i den utsträckning regeringen närmare föreskriver, annan uppgift som har
särskild betydelse för handläggningen av ärenden enligt denna lag och inte utgör
personuppgift av känslig natur."
Vidare föreslår Lagrådet att tredje stycket ges följande lydelse:
"I registret får beträffande den som avses i 3 § första stycket 2 och 4
registreras uppgift som anges i första stycket 1."
9 §
Enligt denna paragraf får uppgifter ur registret lämnas ut till kommun och
länsstyrelse i den utsträckning uppgifterna är av betydelse för till-
ståndsprövning eller tillsyn. Den föreslagna bestämmelsen skall ses mot bakgrund
av förslaget i remissen till ny sekretessregel i 9 kap. 24 § sekretesslagen
(1980:100). Syftet med bestämmelsen torde vara att begränsa den nya
sekretessregelns räckvidd så att den inte hindrar att kommuner och länsstyrelser
får den tillgång till uppgifter ur registret som de behöver. För att denna inne-
börd skall framgå otvetydigt av lagtexten förordar Lagrådet att paragrafen ges
följande lydelse (jfr 14 kap. 1 § andra meningen sekretesslagen):
"Alkoholinspektionen är skyldig att på begäran lämna ut uppgifter ur registret
till kommun och länsstyrelse i den utsträckning uppgifterna är av betydelse för
tillståndsprövning eller tillsyn."
Övergångsbestämmelserna
Under punkt 2 har i tredje stycket tagits upp en bestämmelse avseende prövningen
i kammarrätt av fråga om ingripande mot serveringstillstånd. Där anges att mål
som väckts i kammarrätten av enskild före ikraftträdandet och som avser
ingripande mot ett serveringstillstånd prövas enligt äldre bestämmelser. Härmed
åsyftas bestämmelserna i lagen om handel med drycker, vilka torde vara något
mindre stränga än motsvarande bestämmelser i den nya lagen.
Förslagets ståndpunkt är att de nya bestämmelserna om prövning i sak i princip
skall tillämpas omedelbart efter ikraftträdandet. Detta gäller bl.a. ärende om
ingripande mot tillståndshavare, vilket börjat handläggas hos länsstyrelsen före
ikraftträdandet. Med hänsyn härtill och med beaktande av syftet med ingripande
kan ifrågasättas om det finns tillräckliga skäl att just i det fall som avses i
den nu berörda övergångsregeln tillämpa äldre bestämmelser Lagrådet vill dock
inte motsätta sig att så sker.
Det finns emellertid inte anledning att begränsa en undantagsregel till mål
som har anhängiggjorts i kammarrätten före ikraftträdandet. Utifrån det synsätt
som måste ligga bakom remissförslaget bör äldre bestämmelser tillämpas i kammar-
rätten så snart länsstyrelsens beslut i saken har meddelats före
ikraftträdandet, dvs även om överklagande sker först därefter. I sistnämnda
situation bör äldre bestämmelser tillämpas även beträffande själva överklagan-
det.
Mot bakgrund av det sagda föreslår Lagrådet att tredje stycket i punkt 2 ges
följande lydelse:
"Har länsstyrelsen i fråga om ingripande mot serveringstillstånd meddelat
beslut före ikraftträdandet, tillämpas äldre bestämmelser beträffande
överklagande av beslutet och prövningen i överinstans."
Den nya lagen skall, enligt vad som föreslås i punkt 1, träda i kraft den 1
januari 1998 såvitt avser bestämmelsen i 9 kap. 2 § 3 st. om att det krävs
prövningstillstånd vid överklagande av allmän förvaltningsdomstols, dvs läns-
rättens, beslut till kammarrätten. Någon särskild övergångsbestämmelse i
anledning härav har inte föreslagits.
Av allmänna processrättsliga principer får anses följa att en ny bestämmelse
som kräver prövningstillstånd för att överklagande skall tas upp till prövning
inte bör tilllämpas i fråga om beslut som har meddelats före ikraftträdandet,
även om överklagande sker först därefter (se t.ex. övergångsbestämmelserna till
lagen 1993:514 om ändring i rättegångsbalken och lagen 1993:516 om ändring i
utsökningsbalken). Detta bör komma till uttryck i övergångsbestämmelserna. Före-
skriften kan lämpligen tas upp som en ny punkt 3, vilket medför förskjutning av
numreringen av de följande bestämmelserna.
Den nya bestämmelsen kan få förslagsvis följande lydelse:
"I fråga om beslut som allmän förvaltningsdomstol har meddelat före den 1
januari 1998 tillämpas, i stället för 9 kap 2 § tredje stycket i nya lagen,
äldre bestämmelser om överklagande."
I punkt 3 återfinns en bestämmelse om verkan efter ikraftträdandet av
detaljhandelsbolagets och partihandelsbolagets monopolställning enligt nuvarande
reglering. I punkten föreskrivs sålunda att detaljhandelsbolagets och det i
lagen om handel med drycker omnämnda partihandelsbolagets rätt enligt äldre
bestämmelser skall gälla som tillstånd enligt den nya lagen till dess nytt
tillstånd erhållits, dock längst t.o.m. den 31 december 1995.
Trots paragrafens generella lydelse kan det inte vara avsett att den skall
avse andra monopolrättigheter än de som bortfaller i den nya lagen och där
ersätts av krav på tillstånd. Detta bör i klarhetens intresse framgå av
lydelsen. Denna bör även i övrigt jämkas. Lagrådet föreslår följande lydelse:
"Partihandelsbolagets och detaljhandelsbolagets rättigheter enligt lagen
(1977:292) om tillverkning av drycker, m.m. och lagen (1977:293) om handel med
drycker skall, i den mån de avser verksamheter som enligt den nya lagen kräver
tillstånd, gälla som sådana tillstånd till dess tillstånd har meddelats
partihandelsbolaget eller detaljhandelsbolaget, dock längst till utgången av år
1995."
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Yttrande enligt 2 a § datalagen (1973:289) över
förslag till lagrådsremiss med förslag till ny
alkohollag
Departementet har anmodat Datainspektionen att yttra sig över ett förslag till
lagrådsremiss med förslag till ny alkohollag. Ett exemplar av förslaget kom
inspektionen till handa den 12 september 1994 och begäran om yttrande den 14
september 1994 med svar nästa dag. Den tid Datainspektionen fått till förfogande
att granska förslaget har alltså varit kort, särskilt med hänsyn till att
lagrådsremissen innehåller betydande förändringar i förhållande till den
tidigare remitterade promemorian.
Enligt förslaget skall alla som har, har haft, ansöker om eller har ansökt om
tillstånd enligt alkohollagen registreras i tillståndsregistret. Det gäller inte
endast de som förekommer i ärenden hos Alkoholinspektionen utan även den stora
mängd enskilda som omfattas av kommunernas myndighetsutövning enligt
alkohollagen. Datainspektionen avstyrker en så omfattande registrering.
Alkoholinspektionen skall pröva ansökningar om tillverknings-, partihandels- och
inköpstillstånd samt utöva tillsyn över tillståndshavarna. Över dessa
tillståndshavare bör inspektionen få föra ett personregister.
Alkoholinspektionen utövar vidare den centrala tillsynen på alkoholområdet,
alltså även när det gäller servering där kommunerna är tillståndsmyndigheter och
tillsammans med polismyndigheterna har det omedelbara tillsynsansvaret. Ett
övergripande tillsynsansvar omfattar normalt inte hantering av enskilda
tillståndsärenden utan information, föreskrifter, statistik m.m. Alkoholin-
spektionens uppgifter i denna del skiljer sig således från den verksamhet där
inspektionen själv meddelar tillstånd för tillverkning och handel samt inspekte-
rar. De uppgifter som avser serveringstillstånd och som Alkoholinspektionen i
särskilda fall kan behöva bör enligt Datainspektionens mening inte permanent
ingå i registret utan kan inhämtas på annat sätt. Det statistikregister som
Alkoholinspektionen möjligen kan behöva för sin tillsyn över kommunernas
verksamhet bör med hänsyn härtill regleras särskilt.
Det kan också påpekas att det av förslaget inte framgår hur uppgifterna i det
föreslagna mycket omfattande registret skall hållas aktuella och riktiga, vilket
från integritetssynpunkt är mycket viktigt. Finns t.ex. någon uppgiftsskyldighet
för kommunerna annat än enligt 8 kap. 2 §, som synes avse uppgifter i konkreta
fall och inte ett kontinuerligt tillförande av uppgifter och avser 12 kap. 7 §
en sådan uppgiftsskyldighet som bryter sekretess och ålägger kommunerna att
kontinuerligt prestera underrrättelser om förändringar? Kommunernas
registerföring omfattas inte av förslaget och någon möjlighet till enkel och
snabb kommunikation med hjälp av automatisk databehandling synes inte finnas.
I fråga om registerinnehållet vidhåller Datainspektionen i enlighet med vad
som framfördes i remissyttrandet över Ds 1994:92, att särskild försiktighet är
påkallad vid registrering av brottsuppgifter. Datainspektionen anser fortfarande
att registreringen av brottsuppgifter bör begränsas till uppgift om domstol och
domsnummer och att registrering av brottsmisstankar i övrigt inte bör få
förekomma (jfr 12 kap. 4 § p 2 och 3)
I 12 kap. 6 § finns bestämmelse om gallring. Enligt Datainspektionen är det
bra att den snabba gallring som följer av första stycket görs. Däremot är
innebörden av andra stycket oklar. Skall ytterligare gallring enligt andra
stycket ske i de fall tillstånd återkallats eller vägrats och skall gallring
enligt andra stycket ske även när ett löpande tillstånd finns? Om endast fall av
återkallelse eller vägrat tillstånd avses bör en gallringsbestämmelse finnas
även för löpande tillstånd så att inte gamla uppgifter bevaras i onödan. Om
andra stycket avser även löpande tillstånd bör vissa uppgifter kunna få finnas
kvar även om inte ärendehandläggning pågår.
Datainspektionen framförde i sitt remissyttrande synpunkter på sekretesskyddet
för enskilds personliga förhållanden. Datainspektionen vidhåller sina syn-
punkter.
Detta yttrande har beslutats av generaldirektören Anitha Bondestam i närvaro
av datarådet Margareta Åberg, fördragande.
Socialdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1994-10-27
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin,
Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Tham,
Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren,
Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Hedborg
Regeringen beslutar proposition 1994/95:89 Förslag till alkohollag
Rättsdatablad
Författningsrubrik Bestämmelser som Celexnummer för
inför, ändrar, bakomliggande
upphäver eller EG-regler
upprepar ett
normgivnings-
bemyndigande
Alkohollag 2 kap. 3 §,
3 kap. 10 §,
4 kap. 8 §,
7 kap. 3, 4, 8,
13 §§
12 kap. 4, 6, 7 §§
Lag om ändring 4, 8a §§
i lagen
(1961:181) om
försäljning av
teknisk sprit
m.m.
Lag om ändring 3 §
i lagen
(1965:94) om
polisregister
m.m.