Regeringskansliets rättsdatabaser

BILAGA 9 JORDBRUK OCH FISKE 1 Jordbruk 1.1 Den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU 1.1.1 Inledning Den gemensamma jordbrukspolitiken - Common Agricultural Policy (CAP) - utgör en av grundpelarna i EU-samarbetet. Politiken har flera likheter med den svenska jordbrukspolitiken. Båda bygger på ett prisstöd till jordbruket som upprätts- hålls med hjälp av ett gränsskydd. I båda fallen inkluderas i jordbrukspolitiken olika typer av regional- och strukturpolitiska åtgärder. I både Sverige och EU ges direkta bidrag, utbetalade per arealenhet eller per djur, som en del av stödet till jordbruket. I Romfördragets artiklar 38-43 anges den gemensamma jordbrukspolitikens mål. De mål som eftersträvas är ökad produktivitet, skälig levnadsstandard för producenterna, marknadsstabilitet, tryggad livsmedelsförsörjning och rimliga livsmedelspriser för konsumenterna. Den gemensamma jordbrukspolitiken består av en pris- och marknadsreglerande del och en struktur- och regionalpolitisk del. Den pris- och marknadsreglerande delen är av störst betydelse. Strukturpolitiken har emellertid kommit att spela en allt större roll de senaste åren. Den gemensamma finansieringen av pris- och marknadsregleringen och av struk- turåtgärderna sker genom den europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket, jordbruksfonden (Fonds européen d'orientation et de garantie agricole, FEOGA). Fonden är uppdelad i en garantisektion och en utvecklingssek- tion. Från garantisektionen finansieras marknadsstöd till jordbruket, bl.a. exportstöd, arealstöd, djurbidrag, interventionsköp, miljöstöd samt stöd till trädgårdsnäringen och fisket. Från utvecklingssektionen finansieras bl.a. åt- gärder för strukturrationaliseringar inom jordbruket och åtgärder för lands- bygdsutveckling. Fondens intäkter består av bidrag från EU:s budget. Fondens utgifter uppgick år 1993 till 37 miljarder ecu motsvarande ca 350 miljarder svenska kronor. Mer än 90 % av FEOGA:s utgifter avser garantisektionens område. Av EG:s totala budget har jordbruksdelen (fondens utgifter) under flera år tagit i anspråk närmare två tredjedelar. Detta förhållande håller på att förändras. För närvarande beräknas jordbruksutgifterna utgöra omkring hälften av budgeten. Jordbrukspolitiken var länge det enda politikområde inom EG som drevs gemen- samt. Redan i Romfördraget utformades jordbrukspolitiken på ett sätt som förut- satte att medlemsstaterna underordnade sig rådets och kommissionens beslut när det gällde att uppfylla fördragspunkterna. Det fanns en rad skäl till att jord- brukspolitiken fick denna särställning. Under 1930-talets depression införde flertalet europeiska länder olika former av marknadsregleringar på jordbrukets område. I Sverige har vi haft en prisreglering på jordbruksområdet ända sedan år 1933. När Romfördraget undertecknades var de ursprungliga medlemsländerna sammantaget nettoimportörer av livsmedel och jordbruksråvaror. Frågan om att effektivisera och öka jordbrukproduktionen gavs därför en stor vikt. En bety- delsefull roll spelade också den politiska viljan att behålla familjejordbruket genom att trygga en rimlig inkomstnivå för jordbrukarna. Medlet att uppnå detta var ett gränsskydd och olika former av marknadsingripanden i syfte att stabili- sera marknaderna inom EG. När EG bildades fanns redan nationella marknadsregleringar inom medlems- staterna. Regleringarna varierade i omfattning och form. Därför föreskrevs en övergångsperiod som skulle göra det möjligt att gradvis avlägsna de nationella regleringarna. Den gemensamma jordbrukspolitiken har under sin trettioåriga historia varit relativt robust mot radikala förändringar. Det betyder dock inte att politiken undgått kritik. Den har ifrågasatts av flera medlemsländer och i diskussioner inom EG:s institutioner. CAP byggde redan från början på tre grundprinciper, nämligen en gemensam marknad med gemensamma priser, företräde för EG:s varor framför importerade och en gemensam finansiering av jordbrukspolitiken. Mellan åren 1958 och 1968 genomfördes stegvis den gemensamma marknaden. Den första marknadsregleringen infördes år 1962 och de gemensamma priserna har tillämpats sedan år 1968. För att undvika att jordbrukarna i vissa områden skulle missgynnas och motsätta sig det gemensamma priset bestämdes priset för varje produkt till priset i det land där produkten var dyrast. Detta kom att leda till en ökande skillnad mellan världsmarknadspriset och gemenskapspriset. För att EG:s produkter skulle föredras framför importerade måste EG:s produk- ter vara billigare än importprodukterna. Importvaror ålades därför avgifter och tullar medan ett parallellt system med exportstöd infördes för EG-produkter. För att stödja prisnivån inom EG tillämpades även intervention, dvs. uppköp och lagring av olika produkter. Den gemensamma finansieringen sköttes över EG:s budget. Medlemsländerna betalade inte kostnaderna för CAP direkt till sina egna bönder utan indirekt via bidrag till gemenskapsbudgeten. Resultatet av den förda politiken blev att produktionen ökade. EG blev i början av 1970-talet självförsörjande och så småningom överskottsproducent trots att antalet jordbrukare hela tiden minskade. Konsumenterna fick mer och fler varor att välja mellan i affärerna. Även om livsmedelspriserna steg så sjönk den andel av hushållsutgifterna som gick till livsmedelsinköp. Handeln mellan medlemsländerna ökade kraftigt. Gemenskapspreferensen förhindrade dock inte att EG fortsatte att var en av de största livsmedelsimportörerna, främst av varor som inte kan produceras inom unionen. Den gemensamma jordbrukspolitiken var följaktligen i flera avseenden fram- gångsrik. Samtidigt blev emellertid kostnaderna och överskottsproduktionen ett växande problem. En av hörnstenarna i politiken var de garanterade lägsta priser som jord- brukarna fick för sina produkter, oavsett hur mycket som producerades. Jord- brukarna hade alltså ett gott skäl att försöka öka sin produktion. Ny teknik och nya kunskaper bidrog också till ökande skördar. Detta gjorde att interven- tionslagren ökade kraftigt och kostnaderna för att exportera de uppköpta produk- terna med hjälp av bidrag blev allt högre. Exportsubventionerna började bli en handelspolitisk belastning. Kostnaderna för CAP ökade dessutom hela tiden. Stödet via priserna ledde också till att mer än 80 % av medlen gick till 20 % av jordbrukarna, de största och mest effektiva företagen. De små familjeföretagen och brukare i mindre gynnade områden fick inte stöd i avsedd omfattning. Under slutet av 1970-talet började EG reagera på överproduktionen och kostnadsstegringarna. År 1979 vidtogs de första smärre förändringarna i systemet med en obegränsad prisgaranti. Den dittills största reformen skedde år 1988 då utgifterna för CAP underkastades samma budgetdisciplin som gäller i övrigt och då ett tak sattes för de samlade utgifterna. Samtidigt infördes ett system med stabilisatorer, dvs. en direkt koppling mellan en ökad produktion och lägre priser. Detta fick dock endast en marginell effekt på överproduktionen och gjorde att reformen efter bara några år var otillräcklig. Belastningen som jordbruket utgjorde på budgeten, på miljön och på de handelspolitiska relationerna kvarstod och ledde fram till ett beslut om en radikal reform av jordbrukspolitiken. Efter mer än ett år av debatter och förhandlingar antog rådet i juni 1992 den största reformen hittills av CAP. Reformbeslutets viktigaste inslag är den sänkning av stödpriset för spannmål med 29 % som skall genomföras under treårs- perioden 1993/94-1995/96. För sänkningen av stödpriserna kompenseras jord- brukarna med arealbidrag vilkas storlek relateras till avkastningen under en referensperiod i respektive region. Jordbruksreformen innebär således inte att de traditionella instrumenten i jordbrukspolitiken - gränsskydd, intervention och exportbidrag - avskaffas men att de kommer att minska i betydelse. Förskjutningen från prisstöd till direkt- stöd väntas innebära en minskad intensitet i odlingen, ökad konsumtion och minskade överskott. Av betydelse när det gäller att begränsa överskottsproduk- tionen är också villkoret för arealbidrag, nämligen att större jordbruk måste lägga 15 % (eller mer beroende på val av trädesform) av arealen i träda. Trädan, som också berättigar till arealbidrag, kan användas för produktion av alterna- tiva grödor. Som en följd av sänkta spannmålspriser sjunker kostnaderna i animalieproduk- tionen. Stödpriserna för mjölk, smör och nötkött sänks något. Gränsskydd och exportbidrag för griskött, fjäderfä och ägg, som är avvägda i direkt relation till spannmålspriserna kommer att sjunka automatiskt. Eftersom den intensiva animalieproduktionen gynnas av de lägre foderkostnaderna innehåller reform- beslutet flera slag av stöd till extensiv köttproduktion. I reformbeslutet ingår också ett antal kompletterande åtgärder i form av stöd till miljövänligare brukningsmetoder, bevarande av biologisk mångfald och odlingslandskapet, stimulans till skogsplantering och förmånligare villkor för förtidspensionering. Reformbeslutet innebär för dessa stödformer, som medfinan- sieras av EG med 50 %, en avsevärd utvidgning och i vissa fall en nivåhöjning. Beslutsordningen på jordbruksområdet är densamma som för övriga frågor inom EG. Beslut fattas av ministerrådet efter förslag från kommissionen. Parlamentet medverkar i besluten på samma sätt som när det gäller andra frågor. Jordbruks- frågornas sektoriella art gör att rådet när besluten fattas normalt består av medlemsländernas jordbruksministrar. Sedan rådet inhämtat parlamentets yttrande skall frågan enligt huvudregeln beredas av Coreper (Comité des Representants Permanents). På grund av det stora antal frågor som anknyter till förvaltningen av jordbrukspolitiken finns dock för jordbruksområdet en motsvarighet till Coreper som kallas Särskilda jordbrukskommittén, CSA (Comité spéciale d'Agriculture). Kommittén sammanträder ca 40 gånger per år. Den är sammansatt av högre nationella tjänstemän med erfarenhet av att handlägga jordbruksfrågor. Under CSA finns ett stort antal arbetsgrupper. Särskilda jordbrukskommittén går igenom de flesta av kommissionens förslag som gäller CAP, dvs. de gemensamma marknaderna för jordbruksprodukter samt stöd till jordbruket och lägger fram ärendena för rådet. Enklare ärenden avgörs ofta av kommittén och föreläggs ministerrådet endast för ett formellt beslut. Jordbruksärenden som gäller djur- och växtskydd samt handel med tredjeland och vissa finansiella frågor handhas dock av Coreper. Inom jordbruksområdet är det mycket vanligt att rådet delegerar handläggningen av de löpande förvaltningsärendena till kommissionen. Minister- rådet förbehåller sig vanligtvis beslutsbefogenheten i ett begränsat antal frågor, som t.ex. i viktigare pris- och kvotfrågor. Kommissionen sköter det löpande arbetet med bl.a. interventioner och exportrestitutioner. För att säkerställa att hänsyn tas till varje medlemslands särskilda förhållanden och önskemål trots den omfattande delegationen handläggs jordbruksfrågorna i stor utsträckning i s.k. förvaltningskommittéer. I dessa kommittéer arbetar natio- nella tjänstemän under ledning av en ordförande från kommissionen. Kommittéerna finns på nästan alla områden såsom marknadsreglering, strukturfrågor, skogsbruk, hälso- och veterinärfrågor. För produkter där förutsättningarna på marknaden förändras snabbt och gemenskapen därför måste reagera omedelbart har förvalt- ningskommittéerna möte var eller varannan vecka. Det gäller t.ex. för spannmål och mjölkprodukter. För andra produkter kan sammankomsterna äga rum betydligt mer sällan. I kommittéarbetet lägger kommissionen fram sina förslag till änd- ringar och medlemsländernas representanter lämnar sina synpunkter. Vid omröst- ning är ländernas röster viktade på vanligt sätt. Kommissionen skall genast fatta beslut och verkställa detta. Om beslutet inte överensstämmer med majori- tetens uppfattning i kommittén skall rådet genast underrättas och verkställig- heten av beslutet skjuts upp. Rådet kan inom en bestämd tid med kvalificerad majoritet fatta ett annat beslut än kommissionen. Utöver förvaltningskommit- téerna finns flera rådgivande kommittéer där producenter och konsumenter möter kommissionens tjänstemän för att diskutera aktuella frågor. 1.1.2 Pris- och marknadsregleringarna Allmänt Marknadsregleringarna bygger som nämnts på tre grundprinciper: en gemensam marknad med gemensamma priser, gemenskapspreferens, dvs. att EU:s varor skall ha företräde framför importerade samt en gemensam finansiering av jordbruks- politiken. Den gemensamma marknaden skall upprätthållas genom att tullar och importav- gifter tillämpas. Konkurrenssnedvridande subventioner skall avlägsnas. De gemensamma priserna syftar bl.a. på de minimipriser vid vilka EG-kommissionen intervenerar på marknaden genom stödköp. De faktiska marknadspriserna varierar beroende på marknadssituationen, transportavstånd och konsumentpreferenser. Gemenskapspreferensen och skydd mot pristryckande import upprätthålls genom ett gränsskydd i form av tullar och importavgifter mot tredjeland. Tullarna och importavgifterna skyddar ett pris på en nivå som oftast ligger betydligt över interventions- och marknadspriserna. Den faktiska prisnivån inom EU understiger alltså normalt sett betydligt det pris till vilket varor kan importeras efter att importavgift och tull erlagts. Samtidigt tillämpas preferensarrangemang för många produkter. Det innebär sänkt gränsskydd för en viss kvantitet av varan. Dessutom har EU genom bindningar i GATT lågt eller obefintligt gränsskydd för bl.a. flera viktiga fodervaror. De handelspolitiska avtalen och bindningarna förklarar tillsammans med marknadens storlek varför EU trots det relativt höga gränsskyddet, en hög självförsäljningsgrad och produktion av överskott ändå är världens största importör av jordbruksvaror. Gränsskyddssystemet gäller med smärre variationer för övervägande delen av jordbruksproduktionen, t.ex. för spannmål, socker, mjölk, mejeriprodukter, fårkött, griskött, nötkött, ägg och fågelkött. Oljefröer och proteingrödor samt vissa fodermedel stöds endast genom direkta bidrag och inte genom gränsskydd. För vissa varor fastställs importavgiften dagligen, för andra per vecka, månad eller kvartal. Avgiften fastställs i ecu. Ändringar meddelas varje medlemsland genom ADB-system och publicering i Official Journal. Utöver generella importav- gifter kan vissa varor beläggas med utjämnings- eller tilläggsavgifter om importpriset till EU ligger under en viss bestämd nivå, s.k. slusspris eller minimipris. Vid import av varor från tredjeland till EU fordras licens för ett stort antal varor. En licens tillåter och kräver att innehavaren importerar licenskvantite- ten inom giltighetstiden. I samband med en ansökan om licens skall importören ställa säkerhet för fullföljandet av transaktionen. Säkerheten frisläpps eller förverkas beroende på hur mycket av licensåtagandena som uppfylls. De rättig- heter som följer av en licens är överlåtbara men däremot inte skyldigheterna. I de fall preferensarrangemang finns för jordbruksvaror får dessa föras in i EU med reducerad importavgift inom ramen för en begränsad kvantitet eller kvot, alternativt utan kvantitativa begränsningar. För fördelningen av kvoterna förekommer olika administrativa system. Det vanligaste systemet är att kvoterna fördelas allt eftersom ansökningarna kommer in. För kvoter där förmånen består av reducerade eller slopade avgifter fördelas licenserna dock oftast enligt ett ansökningsförfarande. EG:s gränsskyddssystem kommer att läggas om till följd av GATT:s Uruguayrunda. Alla former av variabla gränsskydd, t.ex. införselavgifter och minimipriser, kommer att omvandlas till bundna tullar. Dessa kan inte höjas utan att en omför- handling (s.k. art XXVIII-förhandling) sker i GATT. Tullarna skall under sex år från år 1995 sänkas med i genomsnitt 36 %. Detta kommer att sätta gränser för vilka priser EU i framtiden kommer att kunna ta ut på sina jordbruksprodukter. Gemenskapspreferensen krymper. Ytterligare åtaganden till följd av rundan är att existerande marknadstillträde skall upprätthållas och visst minimimarknads- tillträde öppnas. Intervention utmärks av en påverkan på utbudet av och efterfrågan på jordbruksprodukter. Interventionsregleringarna syftar till att stödja vissa prisnivåer. Med intervention avses sådana åtgärder som EG:s uppköp och lagring av olika produkter samt stöd till privat lagring som innebär att företag förbinder sig att mot ersättning svara för lagring av bestämda produkter. De övergripande reglerna för interventionsförfarandet beslutas av EU-rådet och/eller kommissionen. Det gäller t.ex. interventionspriserna, vid vilken tidpunkt intervention skall vara möjlig och kvalitetsvillkor. Detaljerna kring de praktiska arrangemangen vid köp och försäljning, som t.ex. leveranstidpunkt och kvalitetskontroll, administreras av de nationella myndigheterna. Vid intervention är det EG som köper upp produkten från producenten eller från något efterföljande handelsled. Beslut om uppköp fattas av kommissionen. Uppköp sker efter det att den som innehar varan anmält sitt intresse till behörig myndighet i respektive land. I flera fall sker detta genom ett anbudsförfarande, i andra fall till ett i förväg bestämt pris. Myndigheten meddelar efter beslut av kommissionen om ett anbud skall antas eller förkastas. Säljaren levererar därefter varan till ett av myndigheten disponerat lager där en kvalitetskontroll genomförs. När varan är inlagrad och det har konstaterats att kvalitetsvillkoren uppfylls går ansvaret för varan över på interventionsmyndigheten. De myndigheter som har hand om intervention på marknaden är skyldiga att köpa in de produkter de erbjuds, oavsett mängden med vissa undantag, under förutsättning att produkterna uppfyller kvalitetskraven. Även beslut om försäljning från interventionslagren fattas av kommissionen. Försäljningen kan ske såväl på den interna marknaden i EU som till tredjeland. Försäljningen skall dock ske på sådant sätt att den inte leder till störningar på den interna marknaden och inte gynnar någon av aktörerna. För att nå dessa syften sker försäljningen ofta genom ett anbudsförfarande. Kommissionen anger kvantitet, kvalitet och lagerort för den vara som är till salu. Intresserade köpare får lämna anbud på de specificerade varorna till den nationella interventionsmyndigheten som vidarebefordrar dessa till kommissionen. På grundval av bl.a. utvecklingen på såväl den egna marknaden som andra marknader beslutar kommissionens förvaltningskommittéer på respektive varuområde de priser till vilka varorna skall säljas. Den praktiska hanteringen av utförsäljningen sköts av de nationella myndigheterna. Stödet till privat lagring syftar till att stabilisera marknaden genom att ta bort de kvantiteter från marknaden som inte efterfrågas just då. Det är alltså fråga om en säsongsmässig lagring, ett säkerhetsnät för att stödja marknaden. För att täcka skillnaden mellan gemenskapspris och världsmarknadspris och möjliggöra export av jordbruksvaror från EU till tredjeland kan exportbidrag lämnas. Förutom till ren export kan exportbidrag lämnas för proviant till fartyg eller flygplan som trafikerar internationella rutter eller för varor till bl.a. inom EU etablerade internationella organisationer. Bidraget betalas över FEOGA. Det är kommissionen som bestämmer storleken på bidraget efter att frågan har behandlats i en förvaltningskommitté. Bidraget är detsamma inom hela EU men kan variera beroende på exportlandet eller varornas egenskaper. Exportbidrag lämnas inom flertalet varuområden. Bidragets storlek bestäms vanligtvis genom anbudsförfarande. Exportören lämnar in anbud för en viss kvantitet av en produkt under förutsättning att han får ett visst begärt exportbidrag. Kommissionen bestämmer ett högsta exportbidrag som kan lämnas. Endast anbud som är lika med eller lägre än detta antas. Exportören får därefter en licens att exportera den angivna kvantiteten, ofta med en bestämd destination. Det är kommissionen som är ansvarig för exporten och beslutar om kvantiteten och exportbidragens nivå. I praktiken handhas exporten av de nationella interventionsorganen som också svarar för utbetalningarna av bidragen. Även möjligheterna för EG att subventionera exporten påverkas av GATT-rundans resultat. Värdet av subventionerna skall minskas med 36 % och de kvantiteter som exporteras med subventioner skall skäras ned med 21 % under sex år från år 1995. EG-kommissionen anser att den reform av CAP som beslutades år 1992 är tillräck- lig för att uppfylla dessa krav. Härom råder delade meningar i medlemskretsen. Arealbidrag lämnas för odling av spannmål, oljeväxter, proteingrödor och oljelin. Vidare finns arealbaserade stöd för bl.a. hampa och spånadslin samt för odling av bl.a. vicker. En grundläggande förutsättning för stödet är att minst 15 % av åkermarken läggs i träda. Även för denna mark erhålls ett arealbidrag. Arealbidraget skall kompensera jordbrukarna för de sänkta spannmålspriserna som CAP-reformen innebär. Bidraget är begränsat till en maximiareal som kallas basareal. Basarealen utgörs av medeltalet för faktisk odling av spannmål, oljeväxter, proteingrödor och areal som ingick i offentligt trädesprogram under perioden 1989-1991. EG:s arealbidrag är ett generellt stöd, dvs. huvuddelen av jordbrukarna berörs av stödet. Utbetalningen av stödet, förutom vad gäller oljeväxter, måste ske före varje årsskifte för att EG skall stå för kostnaden. Sker utbetalningen senare eller till fel mottagare får medlemslandet självt stå kostnaden. För oljeväxter tillämpas ett system med delutbetalning som skall ske senast den 30 september. Slutbetalning görs våren efter skördeåret. EG kräver att en omfattande och noggrann kontroll görs av de nationella myndigheterna för att säkerställa att stödet utbetalas under riktiga förutsättningar. Både administrativ och fältmässig kontroll förekommer. EG:s system bygger på de uppgifter som jordbrukaren lämnar i sin ansökan. Felaktiga uppgifter, lämnade vårdslöst eller medvetet, leder till omedelbara och kraftiga reduceringar av stödet. Även djurbidragen har karaktär av generellt stöd. Djurbidrag lämnas för am- och dikor samt handjur av nöt. Bidrag lämnas också för tackor och getter. Det totala antalet djur för vilket bidrag kan lämnas begränsas av djurtätheten på företaget. Djurtätheten uttrycker förhållandet mellan antalet djurenheter och den foderareal som används för foder till företagets djur. Den högsta djurtäthet som för år 1994 berättigar till bidrag har fastställts till 3,0 djurenheter per hektar för att successivt sänkas till 2,0 djurenheter för år 1996 och framåt. I linje med vad som gäller på andra områden inom EU görs dock undantag för mindre producenter vad gäller dessa begränsningsregler. Om djurantalet inte överstiger 15 djurenheter undantas producenten från kravet. De djur för vilka bidrag söks skall kunna identifieras genom lämplig märkning. Om djurtätheten på ett företag understiger 1,4 djurenheter per hektar eller verksamheten bedrivs inom mindre gynnade områden eller bergsområden kan producenten dessutom erhålla ett kompletterande bidrag. De flesta av djurbidragen skall kvoteras på gårdsnivå. Kvoten ger producenten ett visst antal bidragsrätter. Ett avdrag görs som skall möjliggöra skapandet av en s.k. nationell reserv. Den nationella reserven skall uppgå till mellan 1 % och 3 % av det totala antalet bidragsrätter en medlemsstats producenter till- delats. Endast de producenter som har en kvot kan ansöka om bidrag. Bidragsrätterna kan överlåtas tillsammans med gården eller separat. Över- låtelser av bidragsrätter blir giltiga först sedan både den överlåtande och den mottagande meddelat behörig myndighet att en överlåtelse skett. Om verksamheten inte överlåts samtidigt dras en del av bidragsrätterna in till den nationella reserven. Producenter som av olika skäl, t.ex. på grund av att de inte bedrivit någon verksamhet under referensåret, inte tilldelats någon kvot har möjlighet att ansöka om kvottilldelning ur den nationella reserven. Den som är missnöjd med sin kvot har möjlighet att få den omprövad. Från reserven delas bidrags- rätter också ut till bl.a. producenter som inte tidigare ansökt om bidrag. Kontrollen av ansökningar och utbetalningar sker på i huvudsak samma sätt som för arealbidrag. Följderna för den enskilde av att ha lämnat felaktiga uppgifter är likartade. Sedan marknadsregleringen för spannmål infördes år 1962 kan den sägas ha fungerat som en standardmodell för hur en marknadsreglering byggs upp. Marknads- regleringarna innehåller förutom gränsskydd tre grundelement, nämligen - att rådet varje år bestämmer vissa grundläggande priser, - att ett system med export etableras som skyddar den interna produktionen, och - att den interna produktionen stöds med hjälp av direkta uppköp av interven- tionsmyndigheterna, om det anses nödvändigt. I det följande ges en översiktlig beskrivning av de för svensk del viktigaste marknadsregleringarna. Vegetabilier Genom den beslutade reformen av CAP blir rådets förordning (EEG) nr 1765/92 den grundläggande marknadsregleringen för spannmål, oljeväxter och proteingrödor inom EG. Tanken är att skapa ett gemensamt fungerande system för dessa grödor eftersom de sinsemellan är utbytbara. Av spannmålen omfattas bl.a. vete, durumvete, korn, råg, havre och majs av marknadsregleringen. Marknadsregleringen gäller dels för oförädlad spannmål, dels för produkter i första förädlingsledet. Till oljeväxterna hör bl.a. raps, solrosfrö och sojabönor. Med proteingrödor avses bl.a. ärter, åkerböna och lupiner. Det nya systemet är baserat på årliga direktbidrag och obligatorisk träda. Bidragen är avsedda att kompensera sänkningen av spannmålspriserna och lämnas som ett arealbidrag. Den stödberättigade basarealen definieras som det genom- snittliga antalet hektar inom en region som besåtts med spannmål, oljeväxter eller proteingrödor eller trädats inom ramen för ett offentligt trädesprogram under åren 1989-1991. Det är också möjligt att välja en individuell basareal för varje jordbrukare enligt samma regler. Arealbidragets storlek är beroende av avkastningen per hektar under referensperioden i hela landet eller i mindre områden. Indelningen bestäms av medlemsländerna. Beloppet varierar för spannmål, oljeväxter och proteingrödor. Deltagandet i trädesprogrammet är ett villkor för att få del av arealbidragen. Kravet är att odlaren trädar minst 15 % av sin stödberättigade åkermark. För den trädade marken lämnas ett stöd som för när- varande uppgår till 57 ecu per ton multiplicerat med den genomsnittliga regio- nala spannmålsskörden per hektar. Trädesmark kan få användas för produktion av annat än livsmedel. Om den tillåtna basarealen för de stödberättigade grödorna överskrids reduceras arealbidraget i motsvarande grad. Dessutom läggs under efterföljande år den överskridande arealen till den obligatoriska trädan utan att någon kompensation lämnas. Små producenter vars areal motsvarar en produk- tion om högst 92 ton spannmål är undantagna från trädesprogrammet. För spannmål beräknas arealbidraget som 45 ecu per ton multiplicerat med den genomsnittliga regionala skörden per hektar. För oljeväxter betalas 359 ecu per hektar om avkastningen motsvarar EG:s genomsnitt. Sveriges avkastning är lägre än EG:s. Stödet kan justeras på grund av utvecklingen på världsmarknaden. Oljeväxtodlingen är reglerad av den s.k. Blair-House-överenskommelsen mellan USA och EU som framförhandlades i anslutning till GATT-rundan. Detta innebär främst att odlingen inte får överskrida viss areal. Stödet till proteingrödor är 65 ecu multiplicerat med genomsnittlig regional spannmålsskörd. När det gäller spannmål exkl. havre innebär marknadsregleringen att interven- tion sker i enlighet med det förfarande som redovisats i det föregående. EG:s stärkelsereglering är nära knuten till spannmålsregleringen då stärkelse betraktas som en vidareförädlad spannmålsprodukt. Spannmål som utgör råvara till stärkelse stöttas genom de regleringar som generellt gäller för spannmål. För fabrikspotatis tillämpas ett annat system. Det betalas ut en premie som uppgår till knappt 19 ecu/ton till producenterna av potatisstärkelse under förutsätt- ning att odlarna får ett visst bestämt minimipris för potatisen. Premien ges för att potatis har en konkurrensnackdel gentemot de övriga råvarorna för framställ- ning av stärkelse eftersom biprodukterna har ett lägre värde och produktionen är dyrare. Den inhemska stärkelseproduktionen skyddas dessutom genom en import- avgift. Stödet till potatisodling avsedd för stärkelsetillverkning för budget- året 1994/95 är 56 ecu/ton stärkelse. Produktion av grönmjöl gjort av lucern och klöver erhåller fr.o.m. år 1995, enligt ett nyligen fattat beslut av rådet, stöd med 57 ecu/ton. Stöd lämnas dock endast till sammanlagt 4 394 000 ton. För lin fanns tidigare en särskild marknadsreglering men numera tillämpas principerna enligt rådets förordning (EEG) nr 1765/92 även för lin. Det innebär att det lämnas ett arealbidrag för oljelinodlingen. Marknadsregleringen för socker omfattar sockerbetor och sockerrör, socker och isoglukos. Den grundläggande regleringen finns i rådets förordning (EEG) nr 1785/81. Rådet fastställer varje år priserna för sockerbetor och för socker. Sockerproduktionen är kvoterad nationellt. Kvoten består av en A-kvot och en B-kvot. Produktion därutöver benämns C-socker. Detta måste säljas på export utanför Unionen utan exportstöd. Det finns två typer av avgifter, nämligen produktionsavgifter för socker och isoglukos samt lagringsavgifter för socker. Produktionsavgifterna skall täcka alla kostnader som uppkommer vid export av överproduktion. Arrangemanget är budgetneutralt. Det finns ett interventionssystem för socker men det tillämpas inte i praktiken. Frukt- och grönsaker m.m. Inom EU omfattar den gemensamma jordbrukspolitiken även trädgårdssektorn. Samma instrument tillämpas alltså inom trädgårdssektorn som inom jordbruket med bl.a. gränsskydd, interventionsuppköp och exportbidrag. De grundläggande bestämmelser om marknadsregleringen av frukt och grönsaker finns i rådets förordning (EEG) nr 1035/72. Målet är att balansera tillgång och efterfrågan på en skälig prisnivå för odlarna samtidigt som handeln med tredjeland och den nödvändiga specialiseringen inom unionen beaktas. Endast ett fåtal av de reglerade produkterna odlas i Sverige, t.ex. äpplen och tomater. Varje år bestämmer rådet två olika typer av priser, nämligen baspris och uppköpspris. Uppköpspriset sätts på en nivå som kan variera mellan 30 % och 65 % av baspriset. Det används för att bestämma ett interventionspris. Med ledning av baspriset och uppköpspriset bestäms också ett återköpspris. Återköpspriset är det pris till vilket producentorganisationerna drar tillbaka de produkter som deras medlemmar levererat till marknaden. Inom trädgårdssektorn spelar s.k. producentorganisationer en stor roll. För att en producentorganisation skall godkännas av EU krävs det att den bildats på initiativ av enskilda odlare och godkänts av medlemsstaten. En godkänd organisation är berättigad till stöd och fullgör vissa regleringsuppgifter. Anslutna odlare är i princip skyldiga att leverera hela sin produktion till producentorganisationen. Dessutom måste odlarna följa de av organisationen utfärdade bestämmelserna angående kvalitet och kvantitet. Endast de odlare som är anslutna till en producentorganisation kan delta i återköpsförfarandet. Eftersom återköpspriset är högre än uppköpspriset är detta en förmånligare avsättningsmöjlighet än om varorna köps upp genom intervention. Organisationen kompenseras inom vissa gränser för sina återköp av FEOGA. De produkter som dras bort från marknaden avsätts inte genom vanliga marknadskanaler utan dirigeras till särskild användning. Vanligtvis tillämpas tre olika kvalitetsklasser för frukt och grönsaker: Extra, I och II. Dessutom kan en klass III tillämpas under särskilda omständig- heter för att täcka konsumtionsbehovet inom gemenskapen under dåliga skördeår. Kvalitetsreglerna är obligatoriska och gäller i alla försäljningsled. Vissa undantag finns dock, t.ex. vid gårdsförsäljning direkt till konsument eller vid leveranser till livsmedelsindustrin. Kvalitetsreglerna syftar till att till- godose konsumentintresset, förbättra odlarnas lönsamhet samt underlätta förut- sättningarna för handel och ömsesidig konkurrens. Kvalitetsreglerna har stor betydelse för möjligheten till återköp och exportbidrag. Gränsskyddet skall förhindra lågprisimport. Om minst 30 % av en importkvanti- tet från ett tredjeland under två på varandra följande dagar, efter avdrag för tull, prismässigt underskrider referenspriset med 0,6 ecu/100 kg beslutar förvaltningskommittén för frukt och grönt att en utjämningsavgift skall tas ut. Avgiften uppgår till mellanskillnaden mellan de två priserna. Avgiften avskaffas när importpriset under två på varandra följande dagar är i nivå med eller över- skrider referenspriset. Genom handelsavtal som EU ingått med utvecklingsländer och reformstater i Europa kommer dessa länder i åtnjutande av reducerade eller suspenderade tullar. För många produkter har därigenom det höga gränsskyddet i praktiken mindre betydelse. För äpplen finns en särskild förordning (EEG) nr 1200/90. Enligt förordningen kan röjningsbidrag ges för fruktträdgårdar som är yngre än 20 år. Dessutom vill EU genom förordningen främja förbättrad kvalitet på äpplen. Inom EU finns också en marknadsreglering för förädlade trädgårdsprodukter. De produkter som omfattas av denna reglering är bl.a. frysta och torkade grönsaker och konserverade frukter och grönsaker. De grundläggande reglerna finns i rådets förordning (EEG) nr 426/86. Regleringen omfattar bl.a. exportbidrag, importlicensiering, produktionsstöd till livsmedelsindustrin och minimipriser för vissa varor. Syftet med produktionsstödet är att göra produkter baserade på EG-råvara konkurrenskraftiga i förhållande till importerade. Stödet tillkom under slutet av 1970-talet som en del i en övergripande medelhavspolitik. Stödet är utformat för att ge odlarna en skälig inkomst genom att se till att beredningsindustrin betalar det fastställda minimipriset för råvaran. Det är en förutsättning för att industrin skall vara berättigad till produktionsstöd. Som trädgårdsprodukt räknas också prydnadsväxter. Även på detta område finns en marknadsreglering, rådets förordning (EEG) nr 234/68, men regleringen är mycket begränsad. I praktiken är handeln med prydnadsväxter fri inom EU. Animalier Mjölk och mjölkprodukter Regleringen av mjölk och mjölkprodukter är omfattande och gäller för bl.a. mjölk, grädde, smör och ost. Grundregleringen finns i rådets förordning (EEG) nr 804/68. De nya grundläggande reglerna om mjölkkvoter finns i rådets förordning (EEG) nr 3950/92 och kommissionens förordning (EEG) nr 536/93. Rådet bestämmer varje år priser för olika produkter. För mjölk med 3,7 % fetthalt fastställs ett riktpris. Det är detta pris man önskar uppnå för den mjölk som levereras under året. För smör, skummjölkspulver och vissa ostar sätts interventionspriser. För vissa produkter sätts dessutom tröskelpriser. Meningen är att prisnivån på importerade mjölkprodukter skall motsvara riktpriset för mjölk. Som en del av CAP-reformen har rådet redan i huvudsak bestämt priserna för åren 1993-1995. För att minska överskottet av mjölk inom unionen infördes år 1984 ett system med produktionskvoter för mjölk. Varje land tilldelades en produktionskvot som i princip motsvarar invägningen av mjölk under år 1981 med ett tillägg på 1 %. För vissa av medlemsländerna och för nytillkomna medlemmar har kvoten fastställts på annat sätt. Kvoten består av två delar, en för leverans till mejerier (leverans- kvot) och en för direkt försäljning av producenten (direktförsäljningskvot). Dessa två kvoter läggs samman till ett enskilt medlemslands totala tilldelade mjölkkvot. Uppdelningen bestäms av EG men baseras på medlemsländernas produk- tionsstruktur och önskemål. Genom att gradvis minska kvoten har EG, sedan kvotsystemet infördes sänkt produktionen med ca 10 %. Kvotsystemet är en viktig del i mjölkregleringen. Om en producent överskrider sin kvot måste en straffavgift betalas. Avgiften är 115 % av riktpriset på mjölk. För leveranskvoten är uppköparna ansvariga för inbetalningen av superavgiften till ansvarig nationell myndighet. Avgiften skall dras från mjölkpriset till producenten. Eventuell avgift för direktförsäljnings- kvoten skall producenten själv se till att betala in till myndigheten. Systemet med mjölkkvoter åsidosätter i hög grad marknadskrafterna och innebär ett långt- gående ingrepp i den enskilde mjölkproducentens möjlighet att bedriva sin verk- samhet. För att bevara så stor flexibilitet som möjligt finns det möjlighet att utjämna enskildas överskottsproduktion genom tillfällig överföring mellan de individuella kvoterna inom ett land. Ett medlemsland behöver bara betala super- avgift till EG om landets totala kvot överskrids. Utjämning kan ske antingen på uppköparnivå, alltså inom samma mejeri, eller på nationell nivå genom utjämning mellan varje enskild producent. Medlemsländerna har även rätt att ha en natio- nell reserv med kvoter som är tillgängliga för att tillgodose särskilda fall, t.ex. för jordbrukare som nystartar eller utökar en mjölkproduktion eller för strukturella syften. Reserven får skapas genom en nedskärning av alla produ- centers kvoter. Den producent som överlåter hela eller delar av sitt företag genom försäljning, arrende eller arv skall också överlåta sin mjölkkvot helt eller delvis. Kvoten följer marken för mejeriproduktionen. Medlemsländerna får själva bestämma mer detaljerade regler för detta. Avsteg från regeln kan göras för att omstrukturera mjölkproduktionen på nationell eller regional nivå eller för att förbättra miljön. För att upprätthålla priset på smör och skummjölkspulver kan EG stödköpa kvantiteter på marknaden. Sådana uppköp görs endast när priserna har sjunkit under en viss nivå. För att undvika omfattande uppköp har man vissa begränsningar för interventionsverksamheten. Dessutom stöds användningen av skummjölk och skummjölkspulver för tillverkning av foder. För att under vissa perioder undanhålla ost från marknaden finns ett stöd för privat lagring av ost. Privat lagring av kvalitetssmör, grädde och skummjölkspulver kan också ske med stöd. För ostar tillämpar EG ett system med bidrag vid export av ostarna till tredjeland. Produkter som finns i interventionslagren säljs genom anbud, direkt försäljning eller genom särskilda förfaranden. Det kan t.ex. vara fråga om försäljning till livsmedelsindustrin. Dessutom kan gemenskapen stödja avsättning av mjölk och vissa mjölkprodukter till skolbarn. Nötkött Marknadsregleringen för nöt- och kalvkött gäller för levande djur och färskt, torkat och fryst kött samt diverse styckningsdetaljer. Grundregleringen finns i rådets förordning (EEG) nr 805/68. Ett nytt system trädde i kraft den 1 januari 1993 som gäller priser, bidrag och intervention. Reglerna finns i rådets för- ordning (EEG) nr 2066/92 och kommissionens förordning (EEG) nr 3886/92. Nytt är att även miljöhänsyn premieras. För nötkött fastställs referenspris (riktpris) och interventionspris. Referenspriset sätts för vuxna tjurar och hänsyn tas till situationen både för nötkötts- och mjölkproduktionen. Interventionspriset är det pris på vilket de olika stödingripandena baseras. Priset bestäms utifrån vuxna tjurars slaktvikt. Interventionspriset skall minska med 15 % från år 1993 till år 1995. EG:s interventionssystem har tillämpats i drygt 20 år. Kraven för att intervention skall utlösas skärptes i och med CAP-reformen och uppköpen kommer att trappas ned fram till år 1997. Intervention kan ske om marknadspriset i EG är lägre än 84 % av interventionspriset under två veckor i följd och om marknadspriset i en medlemsstat är lägre än 78 % av interventionspriset. Uppköpen sker genom anbudsförfarande. Interventionsköp kan bara göras för vissa bestämda kvantiteter varje år såvida priserna inte blir för låga. I så fall upphör begränsningarna att gälla. Vid försäljning från lagren gäller att det kött som har lagrats längst säljs först. De slaktade djuren klassificeras med avseende på bl.a. kategori, vikt, köttighet och fettansättning. Klassificeringen används som grund för prissättningen av slaktkroppar och vid bestämning av vilka slaktkroppar som kan lämnas till intervention. Förutom intervention kan ett stöd för privat lagring användas för att stabilisera marknaden utan att det påverkar de traditionella marknadskanalerna. Även för nötkött finns möjlighet att erhålla exportbidrag. Inom det reformerade djurbidragssystemet finns flera typer av bidrag: - Handjursbidrag. Bidrag beviljas för högst 90 djur hos varje producent och för ett visst maximalt antal inom en region. Överskrids maximiantalet för regionen minskas bidraget proportionellt. Bidraget uppgår till 90 ecu per djur. - Utslaktningsbidrag. Bidraget syftar till att reducera överproduktionen genom att ge en premie för varje tjurkalv av mjölkras som slaktas innan den uppnått tio dagars ålder. Tillämpningen är frivillig. - Bidrag för am- och dikor. För att vara berättigad till detta stöd får producenten inte ha en mjölkkvot som överstiger 120 000 kg. Verksamheten skall alltså vara inriktad på uppfödning av kalvar till köttproduktion. Bidraget per bidragsberättigat djur uppgår till 120 ecu. Får- och getkött Marknadsregleringen för får- och getkött gäller för levande djur och färskt, kylt eller fryst kött samt vissa andra produkter. Grundregleringen finns i rådets förordning (EEG) nr 3013/89. Denna förordning och kommissionens förordning (EEG) nr 3567/92 reglerar huvuddelen av villkoren för djurbidraget för tackor. Varje år fastställer rådet ett referenspris (baspris) för hela EU för lamm- och fårkroppar. Priset varierar efter marknadssituationen och säsongen. Det används för att beräkna bidraget för tackor. Bidragsberättigad är den producent som har minst tio tackor. Tackan måste vara minst ett år eller ha fött lamm minst en gång för att berättiga till bidraget. För getter lämnas bidrag med 80 % av bidraget för tacka. Rådet bestämmer det högsta totala antal djur som bidrag utgår för inom EG. System med privat lagring tillämpas för får- och lammkött. Det kan ske om marknadspriset sjunker under baspriset. Griskött Marknadsordningen för griskött omfattar levande djur, dock inte avelsdjur, och kött samt köttprodukter i olika former. Grundregleringen finns i rådets förord- ning (EEG) nr 2759/75. Varje år fastställer rådet ett referenspris (baspris) för slaktkroppar. Priset avspeglar den genomsnittliga produktionskostnaden inkl. slaktkostnad. Ursprungligen var det tänkt att nivån skulle vara sådan att marknadspriset stabiliseras utan att strukturella överskott skapas. När marknadspriset håller sig mellan 92 % och 103 % av baspriset är intervention frivillig. Håller sig priset mellan 92 % och 78 % av baspriset är intervention obligatorisk. Sedan länge ligger baspriset för griskött långt över marknadsprisnivån inom EU. Det bör dock understrykas att någon intervention inte har skett på flera år. Vanligare är stöd till privat lagring eftersom det skapar större flexibilitet. Gränsskydd och exportbidrag förekommer enligt samma principer som beskrivits tidigare. Ägg och fågelkött Marknadsregleringen för ägg och fjäderfä gäller för ägg i olika former, med och utan skal, äggula i olika former, levande fågel samt kött. Två grundläggande förordningar finns på området rådets förordningar (EEG) nr 2771/75 för ägg och (EEG) nr 2777/75 för fjäderfä. Någon intervention eller stöd till privat lagring förekommer inte. Det vanliga systemet med införselavgifter och exportbidrag tillämpas. Producenter som producerar ägg och fågelkött med alternativa produktionsmetoder ges möjlighet till särskild märkning av produkterna. 1.1.3 Strukturpolitiken m.m. Allmänt En bärande tanke inom EU är att en näring eller en region med problem skall kunna stärka sin konkurrenskraft genom strukturella förändringar inom näringen eller regionen. De ekonomiska stödprogram som avser att främja en sådan utveckling kallas strukturstöd. Strukturpolitiken inom ramen för EG:s gemensamma jordbrukspolitik var under 1960-talet inriktad på att åstadkomma en allmän höjning av produktiviteten i jordbruket. Produktionsöverskotten blev ett problem först undet 1970- och 1980-talen. Från 1970-talet har åtgärder vidtagits för utveckling av jordbruket i framför allt bergsområden och områden med sämre produktionsförutsättningar. Under 1980-talet tillkom ett antal produktionsbegränsande och miljöförbättrande stöd, t.ex. stöd som förutsätter träda, extensifiering eller omställning. Till följd av den år 1992 beslutade reformeringen av CAP har ytterligare stödformer tillkommit, t.ex. miljö- och landskapsvårdsersättning. Bland EG:s stödprogram är några obligatoriska medan andra är frivilliga för medlemsstaterna. Stöden är i huvudsak nationellt finansierade men med EG som medfinansiär. Riktlinjer för stöden fastställs genom EG-förordningar. Oavsett om det rör sig om obligatoriska eller frivilliga stöd gäller att förordningarna bara anger ramen och att det ankommer på medlemsstaterna att svara för den närmare utformningen av stöden. Stöden kan kombineras med nationella stöd och därigenom ökas möjligheterna att uppnå nationella jordbrukspolitiska mål. Investeringsstöd Syftet med EG:s investeringsstöd är att förbättra konkurrenskraften för jordbruks- och trädgårdsföretag. Stödet skall bidra till en förbättring av inkomsterna och av levnads-, arbets- och produktionsvillkoren för företagarna. Investeringsstödet är ett av de viktigaste stukturstöden. Medfinansieringen är vanligen 25 % av stödet. Stödet förutsätter upprättande av en driftförbättringsplan för det stödsökande företaget. Investeringsbidrag lämnas bara till nödvändiga, lönsamma och ändamålsenliga åtgärder. Stöd lämnas inte till markköp. Sökanden skall ha trädgårdsodling eller jordbruk som huvudsysselsättning, vara yrkeskunnig, ha bokföringsmässig redovisning och vara i behov av stödet för att kunna genomföra den planerade investeringen. Startstöd för yngre jordbrukare Stödformen kan bestå av dels en startpremie, dels ett till det allmänna investeringsstödet kopplat räntebidrag. Den övre åldersgränsen för stödmot- tagaren är 40 år. Stödet som är frivilligt tillämpas i alla medlemsstater utom Nederländerna. EG-medfinansieringen av detta stöd uppgår till 50 %. Stöd till bearbetning och avsättning av jord- och skogsbruksprodukter Syftet med denna stödform är att förbättra och rationalisera hanteringen, vidareförädlingen och avsättningen av jordbruks-, trädgårds- och skogsprodukter, speciellt nya produkter. Stödet är avgränsat till förädlingsledet och lämnas således inte till primärproduktionen. Stödet får inte verka produktionshöjande. Medlemslandet får differentiera stödet med hänsyn till produkter och regioner. De investeringar som får stöd skall bidra till att råvaruproducenterna får del av de ekonomiska förbättringar som investeringen medför. EG:s medfinansiering är 70 %, vilket är ovanligt högt. EG betalar också ut mer pengar till detta stöd än till något annat strukturstöd. Stöd till producentorganisationer Inom EU finns både generella och speciella stöd för att stimulera bildandet av producentorganisationer i regioner och inom sektorer som karaktäriseras av ett stort antal små företag som är otillräckligt organiserade. Stödet är tidsbegränsat och minskas successivt. I huvudsak gäller att EG svarar för hälften av kostnaderna för stödet. Samtliga medlemsländer utom Luxemburg lämnar dessutom ett frivilligt och mer långtgående stöd. I normalfallet svarar EG för 50 % av stödkostnaden. Stöd till fortbildning av jordbrukare och trädgårdsföretagare Stödet till fortbildning är ett frivilligt stöd och syftar till att öka företagarnas utbildningsnivå inom företagsledning, produktion och marknadsföring. Stödet lämnas bara om utbildningen är ett led i att förbättra effektiviteten av andra EG-stöd, t.ex. investeringsstöd och startstöd. EG:s medfinansiering är 25 %. Stöd till konsulentverksamhet m.m. Stödet är ett igångsättningsstöd till nya konsulent- eller konsultföretag. EG:s medfinansiering är 25 % av stödkostnaden. Endast ett mindre antal medlemsstater tillämpar denna stödform. Startstöd till avbytarorganisationer Startstöd till avbytarorganisationer avser att täcka administrationskostnaderna för nya organisationer som tillhandahåller serviceverksamhet med ersättare vid ledighet eller sjukdom. Det kan lämnas med högst 12 035 ecu per hel- tidssysselsatt avbytare. Stödet fördelas under 5 år och trappas av under perio- den. Stöd till övergång till bokföringsmässig redovisning I många europeiska länder har man inte krav på att jordbruksföretag skall ha bokföring. Stödet vid övergång till bokföringsmässig redovisning är avsett att stimulera företagen att övergå till bokföring som anses effektivisera den ekonomiska styrningen. Stöd till förtidspensionering Stöd till förtidspensionering, som tillhör de s.k. kompletterande åtgärderna i 1992 års reform, är omgärdat av flera begränsningar. Innan ett nationellt program kan godkännas skall en avstämning göras mot de ordinarie pensionsvillkoren i landet. Denna stödform kan tillämpas för jordbrukare i åldersintervallet 55-70 år. Jordbruk eller trädgårdsodling skall ha varit huvudsaklig sysselsättning och inkomstkälla under minst 10 år. Endast de som för all framtid upphör med jordbruk/trädgårdsproduktion kan komma i fråga för stöd. EG ställer inte något krav på att behovsprövning skall göras. Det ankommer vidare på medlemslandet att avgöra om EG:s krav på storleksrationalisering kan tillgodoses enbart genom försäljning av marken eller om utarrendering skall anses såsom likvärdigt. Stödet, som uppgår till maximalt 10 000 ecu/år och företag, kan som längst lämnas under en tioårsperiod och utbetalas inte efter det att stödtagaren fyllt 70 år. I de fall stödtagaren erhåller annan pension i hemlandet minskas stödet så att den totala stödnivån på 10 000 ecu/år inte överskrids. Andra viktiga inskränkningar gäller markanvändningen efter det att företagaren beviljats förtidspensioneringsstöd. Marken skall användas antingen för storleksökningar av jordbruksföretag eller för annat ändamål än jordbruk. Stödet är alltså inte tillämpligt i samband med vanlig generationsväxling. EG:s medfinansiering uppgår till 50 %. En liknande stödform har förekommit tidigare inom EG men det nya stödet har en större omfattning. Flertalet av EU-länderna avser att införa detta stöd. Miljö- och landskapsvårdsersättning Möjligheterna till ersättning till produktionsmetoder inom jordbruket som skyddar miljön och bevarar landskapet förstärktes i samband med CAP-reformen. Syftet med ersättningen är att minska jordbruksproduktionen och att bidra till en bättre miljö och en skälig inkomst. Tanken är att miljöersättningen bl.a. skall gynna - användningen av jordbruksmetoder som minskar belastningen på omgivningen och samtidigt reducerar produktionen, - en från miljösynpunkt gynnsam extensifiering av växtodlingen, - extensifiering av får- och nötkreaturhållning vilket inkluderar omläggning av åkermark till extensiv vall, - brukningsmetoder som är förenliga med bevarande och förbättring av miljön, landsbygden, landskapet, naturliga resurser, marken och den biologiska mångfalden, - skötsel av jordbruks- och skogsmark som har övergetts där skötsel är nödvändig av miljöskäl eller för att minska risken för brand, - åtgärder som medför att jordbruksmark av miljöskäl tas ur produktion en längre tid, särskilt för att skapa artrika biotoper såsom våtmarker, - skötsel av mark som allmänheten har tillträde till och som används till fritidsaktiviteter, - utbildning och praktik för jordbrukare i jordbruks- och skogsbruksmetoder som är förenliga med skyddet av miljön och bevarandet av landskapet. Miljöersättningsprogrammet skall genomföras som ett flerårigt zonprogram för varje medlemsland utifrån landets speciella behov. Ersättning kan inte ges till mark som omfattas av trädesprogrammet och som används till att producera produkter som inte är livsmedel. Ersättningen skall beräknas på grundval av förlorad inkomst för jordbrukaren till följd av åtgärder som omfattas av zonprogrammet. Medlemsländerna bestämmer inom vissa ramar villkoren för att bevilja ersättning och beloppens storlek. EG-regler finns också på områden som anknyter till de svenska miljöprogrammen för jordbruket, bl.a. åtgärder för att minska näringsläckaget från jordbruks- marken och för halvering av bekämpningsmedelsanvändningen. Vissa centrala bestämmelser i dessa frågor behandlas inom ramen för EES- avtalet, bl.a. harmonisering av förfarandet vid prövning och godkännande av bekämpningsmedel och regler om skydd för vatten mot läckage av nitrat från jordbruket. Föreskrifter om gränsvärden för innehåll av metaller i avloppsslam som används i jordbruket har som en följd av EES-avtalet meddelats genom en ändring i förordningen (1980:480) om vissa hälsofarliga produkter m.m. Föreskrifter för användning av slammet i odling meddelas av Statens naturvårdsverk. Stöd till mindre gynnade områden Stöd till mindre gynnade områden (Less Favoured Areas - LFA) lämnas i huvudsak till bergsområden och till områden som hotas av avfolkning. De senare områdena skall karaktäriseras av bl.a. låg avkastning i växtodlingen, hög andel sysselsatta i jordbruket, låg befolkningstäthet och låga inkomster av jordbruksdriften. Stödet lämnas dels som ett djur- eller arealbidrag, dels som ett investeringsstöd för i första hand gemensamma investeringar. Vissa sektorsövergripande stöd (t.ex. investeringsstödet) är dessutom högre i missgynnade områden. Medlemslandet står i allmänhet för 75 % av kostnaden för stödet. Återstoden finansieras genom EG:s jordbruksfond. Stöd till landsbygdsutveckling Stöd till landsbygdsutveckling, s.k. 5b-stöd, riktas till särskilt utvalda områden som brottas med svåra strukturella problem. Stödet syftar till att underlätta diversifiering av jordbruksföretagen. Områdena skall karaktäriseras av låg BNP per capita och en låg befolkningstäthet. En stor andel skall vara sysselsatta i jordbruk med en låg inkomst av den sysselsättningen. Stödet finansieras delvis av medlemslandet och delvis av EG:s strukturfonder. Nationellt stöd Medlemsländerna lämnar också renodlat nationellt stöd men här är läget mer svåröverskådligt. Romfördragets artiklar på stödområdet, artiklarna 92-94, tillämpas i de fall det inte finns särskilda förordningar. Romfördragets regler om statsstöd syftar till att säkerställa fri konkurrens på EU-marknaden och innehåller ett principiellt förbud mot att medlemsstaterna ger stöd som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen mellan medlemsstaterna. Stöd som kopplas till produktpris eller producerad kvantitet eller andra former av konkurrenssnedvridande stöd är inte tillåtna. Inom EU finns dock särskilda bestämmelser vad avser konkurrensreglernas tillämpning på jordbrukets område. Uppskattningar av de nationella stöden tyder på att de årligen kan vara av samma storleksordning som EG:s utgifter över jordbruksfonden. 1.2 Jordbrukspolitiken i Sverige År 1990 fattade riksdagen beslut om grunddragen i en ny livsmedelspolitik som syftade till en marknadsanpassning och avreglering av jordbruket. Förutsätt- ningarna för jordbrukspolitiken har emellertid på flera punkter ändrats sedan beslutet togs. Främsta orsaken till detta är den svenska ansökan om medlemskap i EU. Förhållandena i jordbruket har också i hög grad påverkats av utvecklingen när det gäller valutakurser, räntor och den allmänna lågkonjunkturen. De förändringar som ägt rum efter riksdagsbeslutet år 1990 har enligt både Jordbruksverket och Livsmedelsekonomiska samarbetsnämnden försvårat möjligheterna att utvärdera de direkta effekterna av den livsmedelspolitiska reformen. Den under de senaste åren förda politiken har inriktats på att anpassa svenskt jordbruk så att Sverige vid en integration med EU skall uppnå så stora positiva samhällsekonomiska effekter som möjligt. Detta gäller med hänsyn tagen till såväl behovet av en stark och konkurrenskraftig jordbruksnäring som till konsumenternas och skattebetalarnas intressen. I det följande redovisas de förändringar i förhållande till 1990 års beslut som riksdagen beslutat om i syfte att åstadkomma en anpassning till EG:s jordbrukspolitik. Besluten har fattats på grundval av regeringens förslag i 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 10, bet. 1992/93:JoU13, rskr. 1992/93:231), propositionen om vissa frågor rörande jordbruket och trädgårdsnäringen (prop.1992/93:183, bet. 1992/93:JoU20, rskr. 1992/93:330) och propositionen om villkoren för vegetabilieproduktionen efter budgetåret 1993/94 (prop. 1993/94:3, bet. 1993/94:JoU6, rskr. 1993/94:43). - Inlösensystemet för spannmål behålls även för budgetåret 1994/95. Inlösenpriset för 1993 och 1994 års skörd är fastställt till 1,05 kr per kg. - För budgetåret 1993/94 skall ett arealbidrag på i genomsnitt 700 kr per ha lämnas och för budgetåret 1994/95 ett arealbidrag på 900 kr per ha. - Budgetåret 1994/95 skall även oljeväxterna omfattas av systemet med inlösenpriser och arealbidrag i stället för ett anbudsförfarande. Relationen mellan odlarpriset för oljeväxter och inlösenpriset för spannmål skall vara 2,5:1. - Prisregleringsavgiften för handelsgödsel och bekämpningsmedel avskaffades i december 1992. - Gränsskyddet för proteinfodermedel sänktes med 30 % den 1 januari 1993 och avskaffades helt den 1 juli 1993. Tillsammans med en gränsskyddssänkning på spannmål leder detta till lägre foderkostnader i animalieproduktionen. - 10 miljoner kronor avsätts till ökat stöd för främjande av ekologisk odling under budgetåret 1993/94 och 22 miljoner kronor budgetåret 1994/95. Stödet skall även kunna användas inom trädgårdsnäringen. - Producenter av grönmjöl får ett bidrag med 45 öre per kg levererad fodervara för en maximal kvantitet på 15 000 ton inom en ram av 7 miljoner kronor budgetåren 1993/94 och 1994/95. - Referenspriserna på spannmål sänktes med 9 öre per kg den 1 juli 1993. För griskött, ägg och fågelkött sänktes referenspriset med 80, 20 resp. 50 öre per kg. - Exportstöd infördes för förädlade livsmedel baserade på svenska råvaror, t.ex. ost och förädlade köttprodukter, under tiden den 1 juli 1993-den 31 december 1994. Den totala kostnaden blir 150 miljoner kronor. Det temporära systemet för export av nöt- och griskött förstärks med 100 miljoner kronor till totalt 550 miljoner kronor. Medlen får användas till utgången av år 1994. - Direktstödet till mjölkproduktionen sänks till 1 200 kr per mjölkko budgetåret 1993/94 och avskaffas helt budgetåret 1994/95. - Stödnivån till jordbruket och livsmedelsindustrin i norra Sverige är oföränd- rad under budgetåret 1993/94. Det ger en beräknad kostnad för stödet på 971 miljoner kronor, varav 65 miljoner kronor tillförs förädlingsindustrin. - För att främja produktutveckling, utveckling av marknadsprognoser, introduktion av ny teknik och insatser för att effektivisera marknadssidan inom svensk trädgårdsnäring avsätts 25 miljoner kronor. - Omställningsprogrammet ändrades så att odlingsbegränsningen av prisreglerade grödor såsom spannmål, oljeväxter, potatis m.m. samt kvoteringen av arealbidraget baserad på 1990 års odling upphör fr.o.m. budgetåret 1994/95. Ansökan om medlemskap i EU samt vidtagna och aviserade jordbrukspolitiska åtgärder i Sverige i syfte att anpassa svenskt jordbruk inför ett EU-inträde i kombination med deprecieringen av kronan har gjort att de förutsättningar för en framtida jordbruksdrift som förelåg år 1990 är radikalt förändrade. Jordbrukare i framför allt bättre jordbruksbygder med huvudsakligen vegetabilieproduktion ser nu en möjlighet att utnyttja tillgängliga produktionsresurser i en mer lönsam jordbruksdrift. Marknaden bedöms inte heller vara begränsad till vad som kan avsättas inom landet. Inom främst mjölkproduktionen finns en betydande investeringsvilja som resulterat i en ökning av mjölkproduktionen. Ett fortsatt inlösenåtagande för spannmål innebär, jämfört med 1990 års beslut, ett ökat åtagande från statens sida. Kostnaderna för inlösen skulle ha blivit ännu större om även omställningsarealen hade kunnat användas för spannmålsodling. Även om omställningsprogrammet inte fått den anslutning som beräknades 1990 kommer det ändå att medföra att minskningen av exportkostnaderna överstiger kostnaderna för omställningsbidragen sett över hela omställningsperioden. 1.3 Konsekvenserna av ett deltagande i EG:s gemensamma jordbrukspolitik Regeringens bedömning: Ett svenskt medlemskap i EU betyder att marknadsförutsättningarna för jord- bruket och livsmedelsproduktionen förändras. Gränserna öppnas för handel och konkurrensen skärps. EG:s gemensamma jordbrukspolitik kommer att tillämpas i Sverige och jordbruket får del av de stöd som finns inom ramen för denna. På kort sikt kommer intäkterna av produktför- säljningen att minska medan intäkterna från direktstöden kommer att öka. Den totala intäkts- nivån kommer att öka. Produktionen de närmaste åren efter en anslut- ning beräknas hamna på ungefär samma nivå som i dag. Däremot kan det bli förskjutningar mellan olika produktionsgrenar. Lönsamheten för spannmål förbättras åtminstone på kort sikt, medan intäk- terna i animaliesektorn kan bli lägre. Viktigt för jordbrukets lönsamhet blir de svenska produkternas förmåga att hävda sig när konkurrensen ökar. Flera produktområden styrs av att produktionen kvoteras. Detta sker på olika sätt inom olika om- råden. Sverige fick i medlemskapsförhandlingarna kvoter som ganska väl överensstämmer med dagens produktion. Regeringen har som underlag för bedömningen av konsekvenserna för Sverige av ett deltagande i den gemensamma jordbrukspolitiken vid ett medlemskap i EU, utöver själva förhandlingsresultatet och remissinstansernas synpunkter på detta, haft ett stort antal betänkanden och rapporter från särskilt tillsatta utred- ningar, myndigheter och departement. Rapporterna avser såväl analyser av konse- kvenser som förslag till tillämpning av regel- och stödsystem inkl. nationella program. De nationella programmen avser bl.a. förslag till tillämpning av EG:s miljöprogram för jordbruk, stöd till jordbruket i norra Sverige samt stöd till jordbruk i mindre gynnade områden i södra Sverige. Till regeringen (Jordbruks- departementet) har dessutom inkommit ett stort antal skrivelser från organisa- tioner och enskilda med synpunkter och förslag. 1.3.1 Vegetabilieproduktionen Inledning Pris- och kostnadsskillnaderna på vegetabilieområdet mellan Sverige och EU är inte lika stora som på animalieområdet. I stället är det de lägre svenska avkastningsnivåerna på framför allt spannmåls- och oljeväxtområdena som kan komma att påverka konkurrenssituationen vid ett EU-medlemskap. CAP-reformens sänkning av priserna på i första hand spannmål och en övergång till arealbidrag innebär att direktbidragens omfattning får en stor betydelse för den framtida lönsamheten inom vegetabilieproduktionen. Spannmål och oljeväxter Förhandlingsresultatet blev att Sverige får en basareal på ca 1,8 miljoner ha utifrån ett genomsnitt av odlingen av spannmål, oljeväxter, proteingrödor samt trädesareal åren 1989-1991. För basarealen lämnar EG arealbidrag som utgör kompensation för kraftigt sänkta produktpriser i samband med reformen av CAP år 1992. Arealbidragets storlek beräknas som ett genomsnitt av avkastningen åren 1986-1990 i enlighet med EG:s regler. Höstrybs av enkellåg typ blir berättigad till arealbidrag under en övergångsperiod, men inte bruna bönor och gräsensilage. Exportörer av havre kan få exportrestitution vid försäljning till tredjeland, däremot kan inte havre lämnas till intervention. Svenska önskemål rörande sista ansökningsdag för arealbidrag, interventionsperiodens längd, kvalitetsregler för spannmålsintervention och definition av vall accepterades av EU och beslutas av kommissionen i samband med ett svenskt inträde i EU. Sverige kommer vid ett medlemskap att införa EG:s trädesprogram. Det blir då möjligt för jordbrukare att överföra mark inom ramen för omställningsprogrammet till EG:s trädesprogram. Under en tvåårsperiod kommer extensivt bete på EG-träda att vara bidragsberättigat. En enskild jordbrukares trädade areal får inte överstiga den stödberättigade odlingen av spannmål, oljeväxter och proteingrödor med undantag för jordbrukare som har haft en större areal i det svenska omställningsprogrammet. Arealbidraget för den överstigande arealen är 70 % av normalt trädesbidrag. Odlingen av salix och elefantgräs är tillåten enligt EG:s gällande regler. Rörflen kan komma att godkännas på träda efter beslut av kommissionen. Detta under förutsättning att grödan inte kan användas för human konsumtion eller till foder. Salix planterad på åkermark mellan åren 1987-1990 och som ingått i Omställning 90-programmet åren 1989-1991 erhåller således trädesbidrag. Oljeväxtodlingen kommer vid ett medlemskap att begränsas till en areal beräk- nad som genomsnittet av odlingen under de tre år som föregår medlemskapet. Detta i enlighet med den s.k. Blair-House- överenskommelsen. På spannmålsområdet ligger för närvarande EG:s interventionspriser något över de svenska inlösenpriserna på spannmål. Inom EU varierar marknadspriserna på spannmål mellan länderna med hänsyn bl.a. till marknadssituation, transportavstånd och kvalitet. Länder med stora överskott i förhållande till försörjningsbehoven har i allmänhet lägre prisnivåer till jordbrukaren än länder med underskott. Sverige har, sedan prisregleringsavgiften på handelsgödsel och bekämpningsmedel avskaffats, i stort sett samma produktionskostnader per hektar på spannmålsområdet som inom EU, bl.a. till följd av en lägre användning av handelsgödsel och bekämpningsmedel per hektar i Sverige. Växelkursförändringen medför att produktionskostnaderna för importerade insatsvaror stiger, varför kostnaderna kan ligga något över kostnaderna inom EU. Intäkterna är däremot genomgående lägre i Sverige till följd av en lägre hektaravkastning i Sverige med undantag för vissa områden i södra Sverige. Denna naturliga nackdel resulterar i lägre lönsamhet i Sverige. EG:s marknadsreglering skiljer sig något från dagens svenska system. Såväl intervention av spannmål som exportbidrag behålls även efter reformen av CAP. Det permanenta arealbidrag, som i genomsnitt uppgår till knappt 2 000 kronor per hektar när reformen är genomförd budgetåret 1995/96, minskar dock betydelsen av intervention och exportbidrag. Lönsamheten inom spannmålsproduktionen kommer därför att öka till följd av ett medlemskap. Vad beträffar trädeskravet för att erhålla arealbidraget görs undantag för mindre producenter. För oljeväxtsektorn innebär ett medlemskap stora förändringar av stödsystemet. Medan Sverige i dag har ett statligt inköpssystem av oljeväxtfrö och en finansiering genom en särskild fettvaruavgift har EG numera ett system med världsmarknadspriser på oljeväxter kombinerat med arealbidrag direkt till odlarna. Direktbidraget vid ett medlemskap skulle vid nuvarande prisnivå för Sveriges del ligga runt 3 000 kronor per ha. EG:s villkor kommer att förändra lönsamhetsrelationen mellan spannmål och oljeväxter till oljeväxtodlingens nack- del. Produktionskostnaderna per hektar avviker inte i någon större utsträckning från förhållandena inom EU. De avskaffade prisregleringsavgifterna på handelsgödsel och bekämpningsmedel har bidragit till detta liksom den låga användningen av dessa insatsvaror. Hektaravkastningen är lägre i Sverige. Detta beror på olika odlingsförhållanden och sortval. I Sverige odlas t.ex. mer rybs och våroljeväxter som ger en lägre avkastning. Det påverkar intäkterna av odlingen och därmed den framtida konkurrenskraften. Vad gäller industriledet kan konstateras att extraktions-, raffinaderi- och andra förädlingsanläggningar i Sverige är väsentligt mindre än de större anläggningarna i t.ex. Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Det finns dock även i Europa anläggningar av samma storlek som i Sverige. Ett medlemskap innebär också en sänkning av konsumentpriserna på vegetabiliska fetter och oljor till följd av en slopad fettvaruavgift. Socker och stärkelse Sverige fick i förhandlingarna en total produktionskvot för socker om ca 370 000 ton, varav A-kvoten är 336 364 och B-kvoten är 33 636 ton. Sverige får importera råsocker i enlighet med nuvarande regelverk i EG. Stöd kommer att lämnas för maximalt 10 000 ton stärkelse tillverkat av korn eller havre. Vad avser sockerproduktionen är en skillnad mellan Sverige och EG det kvot- system som tillämpas för att styra produktionen inom EG. Varje EG-land erhåller en kvot som normalt fastställs för fem år i taget. EG:s marknadsreglering om- fattar också administrativt fastställda priser på socker och sockerbetor liksom ett avgiftsfinansierat exportbidragssystem. Ett medlemskap skulle med nuvarande utformning av CAP innebära en höjning av gränsskyddet för socker mot tredjeland. De administrativa sockerpriserna i EG ligger efter växelkursförändringen drygt 25 % över de svenska sockerpriserna. Konsumentpriserna är mellan 30 och 40 % högre i EG. Ett medlemskap skulle sammantaget innebära en högre pris- och stödnivå. Möjligen kan konkurrenstrycket öka kraven på strukturrationalisering inom sockerindustrin. Den svenska sockerindustrin är relativt småskalig i jämförelse med andra EG-länder. För stärkelse har Sverige och EG i dag likartade regleringar med gränsskydd och stöd för stärkelse till teknisk användning. Till skillnad från Sverige har dock EG exportbidrag för stärkelse samt ett särskilt stöd till odling av potatis avsedd för stärkelsetillverkning. I EG är 75 % av stärkelsetillverkningen spannmålsbaserad medan merparten av den svenska produktionen baseras på potatis. En prisjämförelse mellan Sverige och EU efter växelkursförändringen visar att EU:s prisnivå på fabrikspotatis ligger något över den svenska nivån. Samma gäller den tekniska stärkelsen medan den svenska prisnivån för livs- medelsstärkelse ligger i nivå med den inom EU. Växelkursförändringen innebär också ökade produktionskostnader på stärkelseområdet. Lönsamheten i Sverige för fabrikspotatisodlingen har uppskattats ligga under den inom EU bl.a. på grund av lägre hektaravkastning och högre produktionskostnader i Sverige. Den svenska stärkelseindustrin får vid ett medlemskap ökad konkurrens från relativt stora integrerade majsbaserade stärkelseanläggningar i övriga Europa. Samtidigt erhålls dock ökade avsättingsmöjligheter till följd av exportbidragssystemet. Spannmål, oljeväxter och stärkelse Regeringens bedömning: Det svenska inlösensystemet upphör vid ett svenskt medlemskap i EU. EG:s system med intervention och exportstöd gäller så- ledes från samma tidpunkt. Hela landet bör utgöra en basregion om ca 1,8 miljoner ha. Arealbidraget bör beräknas i relation till spannmålsavkastningen i resp. skördeområde. För att minska antalet produktionsregioner bör dock skördeområden med avkastning inom ett visst intervall tillhöra en och samma klass med en gemensam ersättningsnivå. Totalt blir det 11 klasser och med en skillnad på ca 200 kronor mellan klasserna. Grunden för beräkning av den totala stödnivån för oljeväxter skall vara spannmålsavkastningen. Därefter bör arealbidraget för oljeväxter diffe- rentieras i förhållande till den regionala avkast- ningen. Områdesindelningen är densamma som för både oljeväxter och spannmål. För varje område har avkastningen för oljeväxter och spannmål jämförts. Den avkastning som har varit högst i förhållande till EG:s genomsnitt har därefter valts som beräk- ningsgrund för arealbidraget för oljeväxter. Svensk stärkelseindustri bör erhålla en över- gångsersättning med ca 800 kronor/ton stärkelse producerad på 1994 års potatisskörd. Den totala kostnaden beräknas bli ca 36 miljoner kronor. En kostnad som i stort motsvarar de kostnader för teknisk framställning som svenska staten hade haft i ett utanförskap. Skälen för regeringens bedömning: Spannmål m.m. Det svenska inlösensystemet bör upphöra vid ett svenskt medlemskap i EU. EG:s system med intervention och exportstöd gäller således från samma tidpunkt. Vid medlemskap inrättas minst 30 interventionsorter fördelade över landet. Orterna väljs så att fraktkostnaderna och garantipriset för spannmål blir så lika som möjligt. Lägsta kvantitet för köp till intervention bör vara 200 ton för samtliga spannmålsslag. Hela landet bör utgöra en basregion om ca 1,8 miljoner ha. Denna basregion ligger till grund för beräkning av den totala bidragsberättigade odlingen och eventuella framtida sanktioner från EG. Arealbidraget bör differentieras efter spannmålsavkastningen i resp. skördeom- råde. På så sätt etableras lika villkor mellan svenska spannmålsproducenter och framtida konkurrenter inom EU. För att minska antalet produktionsregioner och därmed antalet bidragsnivåer bör skördeområden med avkastning inom ett visst intervall tillhöra en och samma klass med en gemensam bidragsnivå. En klass är i flertalet fall ett geografiskt splittrat område. Totalt blir det 11 klasser med en avkastningsvariation på ca 440 kg/ha och en skillnad i bidrag på ca 200 kronor mellan klasserna. Oljeväxter Grunden för beräkning av den totala stödnivån för oljeväxter är spannmålsavkast- ningen. Därefter differentieras arealbidraget i förhållande till den regionala avkastningen av antingen spannmål eller oljeväxter beroende på vilken avkastning som ger det högsta arealbidraget. Stärkelse Vid medlemskap är stödnivån för stärkelse i stort sett oförändrad. Det sker emellertid en omfördelning av stödformen som gör att den svenska industrin missgynnas starkt. EG har sänkt priset till odlaren och kompenserat det med ett direktstöd. EG:s rabattering för framställning av stärkelse för teknisk användning har sänkts beroende på att stärkelsepriset har sjunkit. Svenska jordbrukare får inget direktstöd för 1994 års skörd, men de får ett högre pris än EU:s jordbrukare. Den svenska industrin betalar således ett högre pris till odlarna och får EG:s lägre rabattering som har beräknats på grundval av direktstöd och ett lägre stärkelsepris. EG:s direktstöd är uppdelat i två delar. Dels lämnas 56 ecu/ton till jordbrukaren och dels ca 19 ecu/ton till industrin som kompensation för att biprodukten vid framställning av potatisstärkelse är mindre värd. Vid övergången till ett EU-medlemskap uppstår tillfälligt en kraftig kon- kurrenssnedvridning till nackdel för svensk stärkelseproduktion. Vid beaktande av detta och de effekter som det innebär för ett företag som nyligen har gjort stora investeringar för att förbättra konkurrenskraften inför medlemskap har regeringen bedömt att industrin bör kompenseras. Svensk industri bör därför erhålla en övergångskompensation på ca 800 kronor/ton stärkelse för inneliggande lager vid årsskiftet för sådan stärkelse där odlarna erhållit fullt pris. En kostnad som i stort motsvarar de kostnader för rabattering som svenska staten hade haft i ett utanförskap. Förmalningsavgift och fettvaruavgift Regeringens bedömning: Den svenska förmalningsav- giften och fettvaruavgiften upphör vid ett EU- medlemskap. Avgifter som betalats in för befint- ligt lager per den 1 januari 1995 bör restitueras. Detta för att undvika de kraftiga marknadsstör- ningar som uppkommer vid spekulation inför ett EU- medlemskap. Skälen för regeringens bedömning: Förmalningsavgiften Förmalningsavgift tas ut vid förmalning i svenska kvarnar. Avgiften är för när- varande 240 kronor/ton korn, 230 kronor/ton havre samt 1 146 kronor/ton av vete, råg eller rågvete. Inflytande avgifter används för att finansiera export av spannmålsöverskotten. Förmalningsavgiften kommer att avskaffas vid ett EU-medlemskap eftersom gränskontrollerna försvinner. När Sverige inte längre bekostar spannmålsexporten försvinner även syftet med förmalningsavgiften. En bibehållen förmalningsavgift skulle innebära att svenskt mjöl beläggs med en avgift som gör att konkurrensen mellan svenska företag och företag inom övriga EU-länder snedvrids. Intresset för att förmala spannmål för brödframställning i Sverige torde minska kraftigt. Detta får konsekvenser både för svensk industri och svenskt jordbruk. Avvecklingen av förmalningsavgiften vid en övergång till EG:s system kommer att leda till störningar på marknaden. Kvarnar, handel och industri kommer att ha kraftiga incitament att minimera sina lager av mjölprodukter vid årsskiftet. Det leder till större spannmålslager än normalt vid årsskiftet. Normalt är för- malningen ca 50 miljoner kg brödsäd per månad. Effekterna av marknadsstörningarna kan dämpas genom att införa en prisfallser- sättning för de lager av mjöl som finns per den 1 januari 1995. Normalår tas ca 60 miljoner kronor ut i avgifter per månad. Medlemskapet kommer dock att inne- bära att avgiften vid årsskiftet minimeras genom att lagren töms. Den väntade avgiftsintäkten blir därmed väsentligt lägre. Ersättning bör lämnas endast till företag med mer än en viss kvantitet i lager. Prisfallsersättningen bör begränsas till kvarnar, bagerier och parti- handel för att minska de administrativa kostnaderna. Detaljhandeln står således utanför ett sådant ersättningssystem. Fettvaruavgift Fettvaruavgift tas ut vid import av fetter till Sverige och vid försäljning av svenskt fett. Avgiften är för närvarande ca 4 kronor/kg för både import och för inhemsk produktion. Vid medlemskap bör avgiften tas bort på grund av att gränskontrollen försvinner. Olja och fetter som livsmedelsindustrin har i lager vid tidpunkten för medlemskap kommer, liksom lagret av färdigprodukter som t.ex. margarin, att falla kraftigt i pris och värde. Från industrins sida kommer man att eftersträva att lagren skall hållas på miniminivå. När det gäller import kan varorna läggas i tullnederlag och tas ut omedelbart efter årsskiftet. Det in- nebär en konkurrensnackdel för den svenska industrin eftersom den svenska produktionen behöver viss tid för att kunna fylla lagren. Regeringen bedömer att det bör lämnas en restitution av fettvaruavgifter vid ett EU-medlemskap i likhet med hanteringen av förmalningsavgifter. Restitutionen bör endast lämnas till industri och partihandel och endast avse produkter med betydande andel fett. En minsta kvantitet och lägsta fettandel för restitution bör fastställas. Vid årsskiftet finns normalt ca 1 månads förbrukning i lager och dessutom finns färdigvara i lager. Återbetalningen av avgifter skulle därmed bli ca 40-50 miljoner kronor. Om ingen åtgärd vidtas förväntas inbetalade fettvaruavgifter för december månad vara betydligt lägre eftersom avgiften och därmed lagren skulle minimeras. Fler företag kommer att beröras av att fettvaruavgiften avskaffas än av förmalningsavgiften. Fettvaruavgiften och förmalningsavgiften bör behandlas lika. Det är därför regeringens bedömning att det bör införas en prisfallsersättning för båda dessa varugrupper. Vid ett EU-medlemskap måste de nuvarande fettvaru- och förmalningsavgifterna avskaffas. Det intäktsbortfall om ca 1 miljard kronor som då skulle uppstå måste finansieras. Regeringens avsikt är därför att täcka detta bortfall av stats- inkomster med punktskatter från i princip samma område som de nuvarande avgifterna omfattar. En sådan växling från avgift till skatt bör kunna genom- föras utan att konsumentpriserna på de skattebelagda varorna ökar. Åtgärden reser dock ett antal frågeställningar rörande bl.a. avgränsning av skattebasen och skatteadministration som ännu inte belysts. Det bör därför klarläggas hur de bortfallande fettvaru- och förmalningsavgifterna skall kunna ersättas. Skulle detta visa sig vara omöjligt måste statens inkomstbortfall kompenseras i annan ordning från jordbruks- och/eller livsmedelsområdet. Övriga vegetabilier Vad avser produktionen av andra fodermedel än spannmål, dvs. ärter, bönor, oljekraftfoder, grönmjöl m.m. finns det stora skillnader mellan Sverige och EU. Till skillnad från Sverige har EU inget eller mycket lågt gränsskydd för flertalet fodermedel. Sverige har dock slopat gränsskyddet för proteinfodermedel fr.o.m. den 1 juli 1993. För proteingrödor lämnas också ett arealbidrag inom ramen för den reformerade CAP. Ett medlemskap innebär dels sänkta foderpriser för förbrukarna, dels en ökad användning av spannmålssubstitut och proteinfoder. Det innebär en minskad användning av spannmål som foder. Importen av vissa fodermedel kommer också att öka. Växelkursförändringen av kronan innebär dock att den förväntade prissänkningen på foder blir mindre än vad som tidigare beräknats. Den svenska odlingen av linfrö ligger till större delen på omställd mark. Inom EU uppgår stödet till 78 ecu multiplicerat med spannmålsavkastningen i ton per ha. Därmed förbättras förutsättningarna för svensk linodling. I EU lämnas ett stöd för produktion av grönmjöl. Odlingen inom EU är främst baserad på lusern och klöver. Sveriges krav på att grönmjöl producerat av olika grässlag skall vara stödberättigat kan enligt kommissionen tillgodoses genom en generös tolkning av förordningarna. Danmark tillämpar redan denna vida tolkning och ger stöd till grönmjöl baserat på gräs under förutsättning att kvalitetskraven i övrigt är uppfyllda. För matpotatis avsedd för direktkonsumtion kan konstateras att EU liksom Sverige bara har ett gränsskydd för att skydda odlingen. Nivån på detta gräns- skydd är väsentligt lägre än det svenska gränsskyddet för matpotatis. Ett medlemskap med nuvarande förhållanden inom CAP innebär därför en sänkning av gränsskyddet. Till följd av fraktkostnader, sortpreferenser, kvalitet och kli- matologiska skäl bör svenska odlare av matpotatis för direktkonsumtion kunna erhålla ett merpris även utan gränsskydd mellan Sverige och andra EU-länder. Växelkursförändringen underlättar ytterligare för producenter av matpotatis att behålla direktkonsumtionsmarknaden för inhemsk odling. Den svenska matpotatisin- dustrin kommer vid ett medlemskap att möta hårdare konkurrens från industrin i andra EU-länder som kan utnyttja stordriftsfördelar och dessutom har tillgång till mycket billig råvara. 1.3.2 Animalieproduktionen Mjölksektorn Resultatet av förhandlingarna är att Sverige tilldelas en kvot om 3 303 000 ton mjölk vid 4,33 % fetthalt. Sverige har rätt till en övergångsperiod på ett år för att introducera individuella kvoter. Interventionskvantiteten för skummjölkspulver skall höjas med 2 000 ton vid ett svenskt medlemskap. Det svenska förhandlingskravet att flytande mjölk som används vid fodertillverkning inte skall missgynnas i förhållande till skummjölkspulver har tillgodosetts. Det svenska kravet att stöd skall ges till privat lagring även av vissa svenska ostar har accepterats. Från Unionen framhåller man dock att de generella krav som ställs för tillämpningen av detta stöd måste uppfyllas. De praktiska besluten om tillämpningen av stödet kommer att fattas i samarbete med kommissionen. Den mjölk som försäljs som människoföda inom Unionen måste ha en fetthalt som överensstämmer med de fetthalter som fastställts av kommissionen. För att dels främja konsumtionen av mjölk och på så sätt minska överskottet, dels sänka priset på mjölkprodukter som konsumeras av skolbarn tillämpar EG ett system med bidrag vid försäljning av mjölk och vissa mejeriprodukter till skolor. EU har accepterat att Sverige under tre år behåller nuvarande system för fetthalten i mjölk under förutsättning att svensk mjölk som inte uppfyller EG:s regler inte exporteras till övriga medlemsländer. Under denna treårsperiod skall EU se över det aktuella regelverket. EU har dock inte accepterat de svenska kraven att utöka listan av mejeriprodukter som får bidrag vid försäljning till skolor. Möjligheten att namnskydda filmjölk har dock accepterats av EU. På grund av transportkostnader m.m. finns förutsättningar för att den svenska produktionen av mjölk kan uppnå ett något högre pris än danskt avräkningspris. Det livsmedelspolitiska beslutet år 1990 innebar bl.a. att den kollektiva exportfinansieringen avskaffades fr.o.m. år 1991. Som ett resultat av avregleringen har produktionen anpassats och för närvarande råder i stort sett balans på marknaden. EG har till skillnad från Sverige interventionsuppköp av överskott liksom exportbidrag. Hur detta kommer att påverka den svenska produktionens storlek är svårt att bedöma i dag. Taket kommer dock att utgöras av den framförhandlade kvoten. Även om Sverige jämfört med EU har en betydligt lägre andel kobesättningar i den lägsta storleksklassen så har våra närmaste konkurrentländer i allmänhet större genomsnittsbesättningar. Sverige har däremot en högre mjölkavkastning än genomsnittet i alla länder i EU men den genomsnittliga invägningen per mejeri är lägre i Sverige än i våra närmaste konkurrentländer. Mjölkkvoter Regeringens bedömning: EG:s mjölkreglering bör tillämpas från den 1 januari 1995. Den mjölkkvot som Sverige erhållit bör fördelas på de produktionsplatser som levererar mjölk den 1 januari 1995. Den grundläggande principen för för- delningen bör vara att leveranskvoten skall mot- svara levererad mängd mjölk under något av åren 1991, 1992 eller 1993 reducerad med ca 3 %. Producenter som antingen utökat sin produktion eller nystartat under tiden fram till den 1 januari 1995 kan som alternativ välja en annan be- räkningsmetod. Detta alternativ innebär att ett större avdrag beräknat på den leveranspotential som gäller för företaget skall tillämpas. Avdraget ökar ju senare utökningen genomförts. Det ligger i konsumenternas intresse att produk- tionen sker till så låg kostnad som möjligt. Rege- ringen bedömer att detta mål bäst tillfredsställs i ett system med fri handel med kvoter. Producenter som upphör med mjölkproduktion men inte säljer marken till vilken kvoten är knuten bör därför inom ramen för vissa villkor kunna överlåta kvoten till ett fritt pris. Företag som efter den 1 januari 1995 önskar en utökad kvot får köpa denna på en fri marknad eller från tillgäng- lig nationell reserv. En indelning av landet i tre regioner görs. Inom resp. region får kvoter utan mark endast försäljas till producent inom resp. region. En utvärdering av systemet bör ske sedan er- farenheter vunnits av den praktiska tillämpningen. Skälen för regeringens bedömning: En grundprincip inom EG:s mjölkreglering är att mjölkkvoterna är knutna till produktionsplatsen. Innebörden av detta är i princip att möjligheterna för producenten att leverera mjölk är begränsad av den tillgängliga leveranskvoten för företaget. Så länge kvoter inte kan överföras mellan medlemsländerna är också det enskilda medlemlandets möjligheter att producera mjölk för avsalu begränsad till landskvoten. Huruvida ett lands totala kvot kommer att utnyttjas fullt ut är beroende av företagens konkurrenskraft givet rådande produktpris. De nuvarande medlemsländernas tillämpning av kvotsystemet kan skilja sig åt som en följd av att gällande regler i viss utsträckning ger utrymme till alter- nativa lösningar. I vissa fall har en gällande nationell lagstiftning haft en direkt inverkan på valet av tillämpning. Detta gäller t.ex. i Danmark där den nationella jordförvärvslagstiftningen, som till sin natur är starkt reglerande vad gäller möjligheter till bl.a. förvärv och strukturförändringar, haft ett avgörande inflytande på utformningen av regelsystemet. Sveriges ambition i förhandlingarna var att erhålla en nationell kvot utan krav på att denna skulle fördelas på gårdsnivå. Bakgrunden till denna position var en önskan att så långt möjligt undvika de negativa effekter som individuella kvoter har vad gäller strukturutveckling, administration m.m. Denna ambition skall ses mot bakgrund av de förändringar i svensk jordbrukspolitik som skedde under 1980-talet och i samband med 1990 års beslut. Besluten innebar att statsmakterna i väsentligt större utsträckning än tidigare gav jordbruksnäringen förutsättningar för verksamheten som så långt möjligt liknade de som gäller för andra näringar. Så t.ex. vidtogs väsentliga förändringar i den jordpolitiska lagstiftningen. Statens stöd till rationaliseringsverksamheten tonades ned. Samtidigt förstärktes åtgärderna från samhällets sida vad gäller miljöfrågor inom jordbruket, bl.a. genom åtgärder för att minska intensiteten inom jordbruket, ett ökat skydd av landskapsbilden och djurs hälsa och miljö. En uttalad styrning från statsmakternas sida vad gäller utvecklingen inom jordbruket föreligger särskilt inom ett område, nämligen i norra Sverige. Ett omfattande ekonomiskt stöd till jordbruksföretag ges inom denna region till i första hand mjölkföretag. Även inom den jordpolitiska lagstiftningen finns vissa regler som syftar till skydd för en levande landsbygd. Övriga direkta åtgärder från statsmakternas sida vad gäller strukturutveck- lingen kan i stort sett sägas vara begränsad till det startstöd som infördes år 1990 och som, i kombination med de avvecklingsstöd som tillfälligt infördes, ger uttryck för en strävan att ge ökade möjligheter för förnyelse av företagandet inom sektorn trots begränsningar i produktionsmöjligheterna. Tillämpningen av EG:s nuvarande mjölkreglering kan i många stycken sägas leda till begränsningar i jordbruksföretagens möjligheter att utveckla sin konkur- renskraft och därmed möjligheten till att skapa långsiktigt livskraftiga jordbruksföretag. Tillämpningen av EG:s regelverk medger emellertid också en viss flexibilitet som bör utnyttjas för att minska olägenheterna av de regleringar som tillämpas. Följande utgångspunkter bör därför vara vägledande för en svensk tillämpning av reglerna. Mjölkkvotregleringen skall tillämpas så att den - medverkar till en nödvändig företagsutveckling som möjliggör en konkurrenskraftig jordbruksnäring, - skapar förutsättningar för en optimal användning av tilldelad landskvot, - får en stabil och enkel utformning - ger möjlighet för statsmakten att styra utvecklingen i den utsträckning som anses nödvändigt för att uppnå samhälleliga målsättningar på detta område, - så långt det är möjligt minimerar den administrativa hanteringen. Vad gäller den grundläggande fördelningen av mjölkkvoten skulle en enkel tillämpning av förhandlingsresultatet kunna vara att tilldela nuvarande leverantörer av mjölk en kvot som motsvarar leveranserna under basåret 1992. Förhandlingsresultatet ger då utrymme för en viss reservkvot som inte behöver fördelas i en första fördelningsomgång. Det sker emellertid investeringar kontinuerligt inom sektorn, vilket medför att företag som nu har nått en viss leveransvolym på årsbasis (eller leveranspotential) inte erhåller tillräcklig kvot för att täcka behovet. Om ingen hänsyn tas till denna utveckling kan företag som gjort större nyinvesteringar för att förbättra konkurrenskraften hamna i en svår ekonomisk situation. Den höjning av kvoten som Sverige nådde vid förhandlingarna i februari/mars år 1994 ger emellertid som nämnts möjlighet att fördela kvoterna på ett sätt som täcker 1993 års leveranser. Däremot kan inte den utökning av leveranskapacitet på årsbasis som skett sedan år 1992 tillgodoses på detta sätt. Uppbyggnaden av produktionskapacitet hade sannolikt inte kommit till stånd utan medvetenhet om EG:s regler på området. Den har därmed skett under ett med- vetet risktagande vilket till viss del bör beaktas vid en första fördelning av kvoter. I detta sammanhang bör understrykas att övertagande av befintlig produk- tion, t.ex. vid generationsskifte, inte betraktas som en utökad produktion. Mot den angivna bakgrunden bör inte företag med oförändrad produktion missgynnas till förmån för nyinvesteringar. För att inte gjorda nyinvesteringar i alltför hög grad skall missgynnas bör emellertid kvotreserver efter den initiala fördel- ningen av kvoter i ett första skede styras till dessa företag. Bland dessa företag bör också tidiga investeringar gynnas framför senare. Ställningstagandet i denna del kan som nämnts i viss utsträckning sägas stå i strid med strävan att så långt möjligt ta hänsyn till utvecklingen inom sektorn. Detta övervägande sker emellertid också mot bakgrund av vad som i det följande föreslås beträffande möjligheterna till överföring av kvoter. Det bör också understrykas att det här rör sig om ett initialt problem som i och med grundfördelningen av kvoter inte längre är aktuellt. Behörighet för kvottilldelning bör baseras på två faktorer. Behöriga produk- tionsplatser skall dels ha levererat mjölk den 1 mars 1994, dels stadigvarande leverera den 1 januari 1995. I detta sammanhang kan erinras om att det dessutom ställs krav på att produktionen och produktionsanläggningen skall uppfylla miljökrav m.m. som ställs på mjölkproduktionen, t.ex. regler rörande gödsel- vårdsanläggning. Även företag som genom överlåtelse bytt ägare efter den 1 mars 1994 skall vara berättigade till en kvot under förutsättning att det övertagna företaget levere- rat mjölk den 1 mars 1994. Grundkvottilldelningen bör baseras på de kvantiteter som det övertagna företaget levererade. Även nystartare efter den 1 mars 1994 bör kunna erhålla en kvot under vissa förutsättningar enligt vad som anförs i det följande. För att ta hänsyn till de variationer mellan åren som kan förekomma i leve- ranser från ett mjölkföretag bör producenter kunna välja ett av åren 1991, 1992 eller 1993 som referensår. Genom detta förfarande kan hänsyn tas till sådana tillfälliga variationer som kan uppstå till följd av t.ex. skador på produktionsanläggningen eller bekämp- ning av djursjukdomar. Samtidigt behöver ingen särskild reservkvot skapas för att hantera sådana fall. Den möjlighet som ges producenter att välja referensår skulle i kombination med den ökade mjölkfetthalten kunna medföra att den totala leveransen skulle komma att överstiga den kvot Sverige tilldelats. En generell minskning av referenskvantiteten måste därför göras. Denna reducering gäller samtliga producenter. I kombination med den självrisk som i det följande föreslås gälla för nystartare och utökare bedöms behovet av en generell minskning komma att uppgå till ca 3 %. Minskningen kan inte exakt fastställas förrän vid årsskiftet 1994/95. I fråga om en nationell reserv bör följande gälla. De företag som nystartat eller utökat produktionen under perioden den 1 juli 1992 till den 31 december 1994 ges möjlighet att få en kvot för den nya leveranskapaciteten i stället för en kvot baserad på faktiska leveranser under något av referensåren. Ny- eller tillbyggnaden skall vara färdig och anmäld för slutbesiktning före den 1 januari 1995. Slutbesiktning skall ha skett senast i mars 1995. Den kvotmängd som finns tillgänglig för producenter som nystartat eller utökat begränsas av de kvantiteter som finns att tillgå i den nationella reserven. Den nationella reserven kommer att tillföras de kvantiteter som frigjorts bl.a. genom att producenter som levererade mjölk under åren 1993 och 1994 upphört med leveranserna. Storleken på den nationella reserven kan inte slutgiltigt fastställas förrän den 1 januari 1995. Den individuella kvoten för nystartare/utökare baseras på antalet godkända koplatser multiplicerat med avkastningen per ko i kokontrollen 1992/93, dvs. 7 398 kg eller avkastningen enligt kokontrollen för den egna besättningen 1992/93. Den kvantitet som beräknats för varje nystartad producent eller producent som utökat skall reduceras med hänsyn till att vissa volymer går till föda för kalvar samt till att kapacitetsutnyttjandet ej är 100 %. Dessutom görs en reduktion som skall ses som en självrisk. Denna självrisk ökar ju senare nybyggnationen eller utökningen ägt rum. Härutöver görs också den generella neddragningen för dessa kvantiteter. Som tidigare nämnts skall reduktionen vara högst för nyinvesteringar färdiga i december 1994. Den lägsta reduktionen skall tillämpas för nystartare under perioden den 1 juli 1992 till den 31 december 1993. Den totala reduktionen i det senare fallet, dvs. år 1992 och 1993, bör uppgå till 25 %. Självrisken bör därefter öka med 0,5 %-enheter per månad fram till december 1994. Reduktionen kommer således att uppgå till 31 % i december 1994. Avgörande för vilken själv- risk som skall gälla för beräkningarna är tidpunkten för anmälan till slutbe- siktningen under förutsättning att anläggningen godkänts. Sedan den initiala fördelningen av reserven skett kommer den nationella reser- ven att skapas i första hand genom att producenter upphör med produktion, genom generella neddragningar eller genom utnyttjande av uppköpsprogram. I EG:s regelverk ges möjligheter för resp. medlemsland att styra en viss del av den nationella reserven till vissa producentgrupper, t.ex. nystartare. Även kvoter utan tillhörande fastighet som frigörs genom köp- och säljprogram kan sägas utgöra reserver. De regionala målsättningarna för jordbruksproduktionen som gäller inom landet bör beaktas vid den framtida hanteringen av mjölkkvoter. Särskild hänsyn bör därvid tas till jordbruket i norra Sverige. Således bör landet delas in i tre regioner vad gäller mjölkkvoternas hantering enligt följande: Region 1: stödområdena 1, 2a och 2b Region 2: stödområdena 3 och 4 Region 3: övriga landet Sedan grundfördelning och initial fördelning av reserv skett bör de olika regionernas samlade kvot i första hand reserveras för resp. region. Särskilda regionala hänsyn bör också kunna tas inom en region vid fördelning av nationell reserv. Således bör kvot som frigjorts inom en region återföras till denna region. I fråga om utjämning av icke ianspråktaget kvotutrymme bör följande gälla. EG:s regelverk föreskriver att de producenter som levererar utöver sin indivi- duella kvot skall betala en straffavgift, s.k. tilläggsavgift. I de fall andra producenter levererat under sin individuella kvot ges dock möjlighet att utjämna produktionen mellan producenter som levererat mer resp. mindre än kvoten. Det innebär att vissa producenter under ett år kan leverera mer än den tillåtna kvoten utan att betala straffavgift. I Danmark tillämpas ett system med utjäm- ning av kvoterna som innebär att landets samtliga producenters leveranser utjämnas mot varandra. Sverige bör utnyttja möjligheten att utjämna kvoten på nationell nivå. Utjämningen bör ske kontinuerligt under året så att producenter- na kan anpassa sin produktion och landskvoten utnyttjas fullt ut. I fråga om överföring av referenskvantiteter gäller följande. Enligt EG:s huvudregel är kvoten bunden till marken där mjölkproduktionen äger rum. Kvoten skall överföras till övertagande producent vid köp, arv, gåva och arrende. Överföringen kan ske antingen genom att företaget övertas som en självständig enhet eller genom en sammanslagning med kvoten på förvärvarens brukningsenhet. Vid övertagande av del av brukningsenhet bör medföljande kvot vara proportionell mot brukad areal på överlåtande brukningsenhet. Överföring av kvoter mellan brukningsenheter bör också kunna ske i de fall en producent vid kvotsystemets införande äger mer än en brukningsenhet med mjölkproduktion. Den av EG föreskrivna huvudregeln har inom nuvarande medlemsländer skapat omfattande problem vid arrendens upphörande. Med hänsyn till den stora andelen arrenden i Sverige torde inte övergångsproblemen vara mindre här vad gäller arrenden ingångna före den 1 januari 1995. För arrenden ingångna efter denna tidpunkt förutsätts reglering av kvoter ske vid ingången av kontrakt mellan jordägare och arrendator. Enligt artikel 7.2 i rådets förordning (EEG) nr 3950/92 stadgas att vid ett arrendeavtals upphörande, utan möjlighet för arrendatorn att förnya arrendet på villkor liknande de tidigare eller i situationer med jämförbara rättsliga effekter skall, för det fall avtal därom saknas mellan parterna, mjölkkvoten överföras, helt eller delvis, till den som övertar gården (dvs. markägare eller ny arrendator) enligt regler utfärdade av resp. medlemsstat. I den tidigare gällande förordningen (EEG) nr 590/85 stadgades i motsvarande paragraf att arrendatorn helt eller delvis skulle överta kvoten enligt regler utfärdade av resp. medlemsstat. Härvid anfördes som motiv att gällande huvudregel för överföring av mjölkkvoten i vissa fall kunde resultera i svåra situtationer av social och ekonomisk karaktär varför det ansågs lämpligt att möjliggöra för arrendatorer vars arrende upphör att fortsätta mjölkproduktion på annat ställe. I Danmark tillämpades denna regel så att den mjölkkvot som var knuten till det företag eller del av företag som lämnades, helt eller delvis och på gjord ansökan, kunde ställas till förfogande för den producent som lämnade jorden under förutsättning att denne hade för avsikt att fortsätta med mjölkproduktion. I skrivelser till Jordbruksdepartementet från bl.a Sveriges jordbruksarrenda- torers förbund och Sveriges jordägareförbund har synpunkter framförts på hur frågan bör lösas. Vad gäller regeln att kvoten följer marken förefaller det inte vara någon skillnad i åsikt. Däremot finns det olika åsikter om hur ett eventuellt värde på kvoter skall fördelas. Som tidigare nämnts kan under vissa omständigheter en fördelning av kvoten ske mellan avgående arrendator och tillträdande producent enligt regler utfärdade av resp. medlemsland. Sverige bör tillämpa denna möjlighet. Fördelning av kvot skall ske enligt objektiva kriterier grundade på föreskrifter. Vid bedömningen av fördelningen bör hänsyn tas till bl.a. orsaken till upphörandet, värdet av parternas ekonomiska insatser och huruvida det finns en mjölkkvot på det nya produktionsstället. I fråga om prissättning vid överföring av kvoter utan försäljning av fastighet kan följande kommentarer göras. Enligt EG:s huvudregel är som tidigare nämnts kvoten bunden till marken där mjölkproduktionen äger rum. Därmed blir strukturutvecklingen låst och en kapitalisering sker i fastighetens värde under förutsättning att det finns en betalningsvillighet för produktionsrättigheten. Detta innebär att en fastighet med mjölkkvot blir värd mer än en motsvarande fastighet utan mjölkkvot. Beroende på den lönsamhetsnivå som kommer att råda i mjölkproduktionen blir kapitaliseringseffekterna olika. Vid en ökad konkurrens och en svag utveckling av mjölkpriset torde mjölkproduktionens lönsamhet komma att hamna på en sådan nivå att kapitaliseringseffekterna inte blir så betydande. Skulle effekten t.o.m. bli den att den totala produktionen sjunker så att Sverige inte kan utnyttja den nationella kvoten bör inga kapitaliseringeffekter uppträda, dvs. priset blir noll på en kvot. Möjligheter att överföra en kvot utan en samtidig upplåtelse av mark tillhörig produktionsplatsen är inom EG i princip begränsad till vissa specialfall. Exempel på detta kan vara överlåtelse till staten då produktionen upphör, vid vissa arrendens upphörande men också inom ramen för strukturprogram inom en särskild region och då till vissa producentgrupper. Hur regelverket på detta område kommer att tillämpas är emellertid ännu oklart eftersom bestämmelserna i denna del är relativt nya. Tre huvudalternativ kan sägas finnas när det gäller denna form av överlåtelse, nämligen 1 överlåtelser utan pris där frigjorda kvantiteter överlämnas till myndighet utan ersättning, 2 överlåtelser till ett administrativt satt pris där överföring av kvoter sker genom en myndighet, 3 överlåtelser med fri prisbildning inom ramen för vissa villkor. Det förstnämnda exemplet kan i praktiken ses som en konsekvens av EG:s grundförordning i de fall kvoten inte överlåts samtidigt med marken. Det bör understrykas att i inget av fallen sker överföringar utan myndighets- medverkan. Den reglering som systemet innebär kräver att en fullständig kontroll av innehavare och överföring av kvoter måste finnas. I fallet med fri prisbild- ning måste det troligen dessutom ske en kontroll av att villkor för köp och för- säljning följs. Graden av komplexitet i övrigt beror på omfattningen av överlåtelserna och på vilka restriktioner och villkor som knyts till framför allt fördelningen av kvoter och sammanslagning av kvoter. En tillgång till reserv uppstår i de båda första fallen med automatik då pro- ducenten upphör utan att försälja fastigheten. I fallet med fri prisbildning kan en nationell reserv skapas genom tillämpning av en kvotskatt. I alla tre fallen kan också en reserv skapas genom generella neddragningar eller uppköpsprogram. En för jordbruksnäringen och konsumenterna väsentlig fråga är i vilken utsträckning de olika alternativen gynnar eller missgynnar näringens utveckling. Tillämpas ett system där de frigjorda kvoterna överlämnas till en administra- tiv myndighet utan ersättning saknas i många fall incitament för producenter att upphöra med mjölkproduktionen. Omsättningen av kvoter torde därmed minska av- sevärt, vilket får negativ effekt på strukturutvecklingen. Samtidigt kommer efterfrågan på kvoter sannolikt bli stor eftersom ingen kostnad är förknippad med en ökad kvot. Värdet på kvoten kommer i sin helhet att kapitaliseras i fastighetsvärdet. Ett system med administrativt fastställda priser, vilket kan betraktas som ett köp- och säljprogram, kommer sannolikt att medföra en större omsättning än alternativet med nollprissättning. Eftersom en kostnad är förknippad med er- hållandet av ytterligare kvot medverkar systemet dessutom till att fördelade kvoter utnyttjas. I vilken utsträckning värdet av kvoten kapitaliseras i fastig- hetspriserna är beroende på hur nära marknadspriset som det administrativt fastställda priset ligger. System där kvoterna överförs genom en administrativ myndighet underlättar att kvoter som köps upp från en viss region riktas till- baka till denna region. Även detta system kan emellertid ha negativa effekter på strukturutvecklingen, t.ex. om priset sätts för lågt. Stora svårigheter är för- knippade med att fastställa ett administrativt pris på lämplig nivå. Kvotvärdet vid en fri prissättning motsvaras av kvotens pris och härmed und- viks en kapitalisering i markvärdet. Vidare får administrationen vid en fri prisbildning en mindre omfattning.Vid en fri prisbildning kan priset komma att sättas av de producenter som köper kvantiteter för mindre utökningar av leve- ranserna, t.ex. som en följd av avkastningsökningar. I en sådan situation kommer det fria priset på marknaden att motsvara marginalkostnaden för de producenter som endast köper till en marginell kvotkvantitet. Detta kan leda till att ny- startare och företag som önskar genomföra en större utökning får svårigheter att köpa kvoter på marknaden vilket kan påverka strukturutvecklingen. Trots detta torde dock en fri prisbildning gynna effektiviteten och konkurrenskraften inom mjölkproduktionen. Med hänsyn till vad som anförts i det föregående bör det tills vidare väljas ett system med fri prisbildning vid överlåtelse av kvot utan tillhörande fastig- het. Vid försäljning av kvoter utan tillhörande mark bör försäljning endast få ske till producenter inom den region där kvoten finns. Hanteringen av såväl nationell reserv som kvotöverföringar i övrigt bör utformas med så få inskränk- ningar och så liten myndighetsstyrning som möjligt. Således bör inom resp. region ingen begränsning gälla vad avser sammanslagning av kvoter mellan bruk- ningsenheter som ägs av samma företag. Med undantag av de begränsningar som följer av en regional indelning och en möjlighet till viss prioritering av rena nystartare bör inte någon prioritering ske från statsmakterna eller myndighet vid handel med kvoter eller tillgängliga nationella reserver. En utvärdering av systemet bör ske sedan erfarenheter vunnits av den praktiska tillämpningen. Den ettåriga uthyrning (leasing) av mjölkkvoten som EG:s regler möjliggör bör tills vidare inte utnyttjas. Däremot bör rätten till den individuella leverans- kvantiteten få behållas vid leveransuppehåll upp till tre år. Under leverans- uppehållet tillfaller kvoten den nationella reserven. Om producenten återupptar mjölkproduktionen inom tre år efter det produktionen upphört skall producenten tilldelas sin ursprungliga kvot senast den 1 april efter producentens ansökan. I de fall program för att främja strukturutvecklingen genomförs bör Sverige utnyttja möjligheten att delta i de av EG medfinansierade upphörandeprogrammen. I fråga om administration av kvotsystemet kan sägas följande. Kvotsystemet innebär ett långtgående ingrepp i den enskilde mjölkproducentens möjligheter att bedriva sin verksamhet. Uppgifter som innebär en myndighetsutöv- ning bör handhas av existerande myndigheter, i första hand regeringen och Statens jordbruksverk. Till dessa uppgifter hör att göra en initial fördelning av mjölkkvoterna till de enskilda producenterna, föreskriva regler för kvot- systemet, administrera direktförsäljningskvoter och den nationella reserven, registrera kvotöverföringar, kontrollera systemets tillämpning bland uppköpare och direktförsäljningsproducenter samt sköta inbetalningen av landets tilläggs- avgift till EG. Samtidigt finns emellertid en rad uppgifter som lämpligen kan skötas av mejerinäringens organisationer. Möjligheter att fördela arbetsuppgifterna bör utnyttjas så långt detta är möjligt och rationellt. Den initiala fördelningen av mjölkkvoter till de enskilda producenterna bör utföras av Jordbruksverket. Hanteringen innebär att beslut måste fattas om varje enskild producents individuella kvot. För att kunna göra detta behöver ett datasystem utvecklas och uppgifter om leveranser under referensåret samlas in från mejerierna för att utgöra tilldelningsunderlag. Jordbruksverket bör vidare handha den nationella reserven. Verket bör sköta insamlingen av kvoter (t.ex. vid upphörande av produktion) liksom tilldelningen (försäljning) av kvoter från reserven. Åtgärderna är att betrakta som myndighetsutövning och innebär verkställande av politiska beslut som bl.a. kan gynna vissa regioner eller producentkategorier. När kvoter ändras eller överförs, t.ex. i samband med köp, arrende eller arv av mark skall detta registreras av en nationell myndighet. Detta är en myndighetsutövning som bör utövas av Jordbruksverket. Varje ändring av kvoten måste registreras för att kunna tillgodogöras av rätt producent. Uppköparna, dvs. mejeriföreningarna, bör registrera och kontinuerligt sända information om producenternas levererade kvantiteter och fetthalter till Svenska mejeriernas riksförbund (SMR). Dessa uppgifter bör sammanställas av SMR och jämföras med de tilldelade kvoterna och på så sätt följs kvotutnyttjandet kontinuerligt. SMR bör informera mjölkproducenterna kontinuerligt om kvotutnytt- jandet via producentmeddelanden. Jordbruksverket gör en slutlig sammanställning efter kvotårets slut där utjämning sker och meddelar därefter uppköparna som skall ta ut avgifter av de avgiftsskyldiga mjölkproducenter som levererat till dem. För att kunna skriva producentmeddelanden samt beräkna vilka producenter som skall betala avgift måste olika typer av kvotöverföringar och kvottilldel- ningar även registreras i datasystemet för producentmeddelanden. Jordbruksverket tar emot eventuell tilläggsavgift från uppköparna och avgifts- skyldiga direktförsäljningsproducenter och betalar in dessa till EG. En annan uppgift för Jordbruksverket bör vara att ansvara för kontroll över att uppköpare och producenter följer kvotsystemets regler. En lämplig uppdelning av informationsansvaret kan vara att Jordbruksverket svarar för informationen till bl.a. SMR, Lantbrukarnas riksförbund och uppkö- parna medan SMR tillsammans med uppköparna svarar för den löpande informationen till mjölkproducenterna. Utfärdandet av förordningar, föreskrifter och detalje- rade bestämmelser är en myndighetsuppgift och bör utföras av regeringen eller verket. Jordbruksverket bör vidare ansvara för sådan statistik som skall inläm- nas till EG medan SMR skulle kunna ta fram löpande statistik för nationellt bruk. Viss information som t.ex. rör särskilda ärenden kan endast besluts- fattaren ge och viss statistik kan behöva tas fram direkt av den som administre- rar fördelningen av kvoterna. En jordbrukare bör kunna överklaga Jordbruksverkets kvotbeslut. Det är viktigt att handläggningstiderna kan hållas så korta som möjligt för att producenterna skall hinna göra nödvändiga anpassningar. Enligt erfarenheter från andra länder kan omfattningen av besvärsärendena bli stor. En samrådsgrupp rörande kvotfrågan bör inrättas vid Jordbruksverket för att ge berörda intressenter möjligheter att framföra synpunkter och för ett kontinuerligt informationsutbyte. Övrig animalieproduktion Regeringens bedömning: Vid fördelningen av bi- dragsrätten för dikor samt tackor bör år 1993 tillämpas som basår. Försäljning av bidragsrätter utan samtidig försäljning av fastigheten bör vara fri men en kvotskatt på 15 % bör tillämpas vid så- dan försäljning. Möjligheten att utestänga produ- center med färre än 3 dikor respektive färre än 2 handjur från stöd bör tillämpas tills vidare. Skälen för regeringens bedömning: En jämförelse mellan Sverige och EG när det gäller animaliesektorn visar att den svenska pris- och produktionskostnadsnivån i regel överstiger den inom EG. Ett EG-medlemskap innebär därför att dessa nivåer måste anpassas för att den svenska produktionen skall vara konkurrenskraftig. Studier gjorda före växelkursförändringen visade att det förelåg avsevärda skillnader bl.a. för nötkött, griskött och ägg avseende såväl pris- som kostnadsnivån. Förändringen av den svenska växelkursen har påverkat anpassningsbehovet högst avsevärt. De beräknade skillnaderna i pris- och stödnivå mellan Sverige och EU vid tidpunkten för ett EU-inträde har i stort sett halverats genom växelkursförändringen. Ett visst anpassningsbehov återstår dock fortfarande. Vissa prisskillnader mellan Sverige och EU kommer att bestå även vid ett medlemskap till följd av transportavstånd, smakpreferenser och smittskyddsbestämmelser m.m. Kostnadssänkande åtgärder har också vidtagits genom att införselavgiften på proteinfoder avskaffats fr.o.m. den 1 juli 1993. För enskilda produkter kan relativt stora effekter uppstå både vad gäller produktionsvolym och priser genom att våra handelsmönster med EU ändras vid ett medlemskap. Ett EU-inträde öppnar möjligheten för svenska producenter att öka exporten av livsmedel. Samtidigt kommer importen av sådana produkter, för vilka andra länder har konkurrensfördelar, att öka. Resultatet av förhandlingarna är att Sverige tilldelas en kvot på 250 000 bidragsberättigande handjur, 155 000 am- och dikor samt 180 000 tackor. Vid införande av systemet med bidragsrätter för tackor och dikor i EG fick medlemsstaterna möjlighet att välja något av åren 1989, 1990 eller 1991 resp. 1990, 1991 eller 1992 som basår för antalet bidragsrätter. Sverige introducerar stödet senare än nuvarande medlemsländer, vilket betyder att ett senare refe- rensår kan väljas. För att så långt möjligt ta hänsyn till den aktuella produktionssituationen bör ett så sent referensår som möjligt väljas. Därför bör år 1993 tillämpas som referensår vid tillämpningen av bidragsrätter för dikor och tackor. Grundprincipen inom EU är att bidragsrätterna för dikor och tackor vid försäljning följer gården. Varje medlemsland skall dessutom tillämpa ett system där man tillåter försäljning av bidragsrätter utan samtidig försäljning av fastigheten. Vid sådan försäljning skall medlemslandet tillämpa en "kvotskatt" på maximalt 15 % av det försålda antalet bidragsrätter. Försäljningen kan antingen vara fri, dvs. handeln med bidragsrätter sker direkt mellan säljare och köpare, eller så administreras all handel med bidragsrätter av en myndighet. I det fall medlemsländerna önskar tillämpa ett system där en administrativ myndighet köper upp och fördelar bidragsrätter skall det pris som myndigheten betalar och det pris som myndigheten erhåller för bidragsrätterna motsvara marknadspriset. Försäljningen av bidragsrätter bör vara fri. Skälen för detta är flera. Handeln med bidragsrätter underlättas om säljare och köpare kan mötas på en marknad. Det är dessutom administrativt enklare. Priserna på bidragsrätter bör heller inte bli högre än om handeln administrerats av en myndighet eftersom myndigheten enligt EG:s regler skall tillämpa ett pris motsvarande marknads- priset. Dessutom avser Sverige fördela bidragsrätter från en nationell reserv till prioriterade producenter, vilket bör ge goda möjligheter att fördela bi- dragsrätter till producenter som missgynnats vid systemets införande eller där andra särskilda skäl föreligger. Dessa prioriterade grupper kan på detta sätt tilldelas bidragsrätter och behöver inte köpa dem på marknaden. Ansvarig myndighet kan generera bidragsrätter till den nationella reserven genom att producenter upphör med produktionen, genom att producenter endast utnyttjar en del av bidragsrätterna samt genom att tillämpa en "kvotskatt". Sverige bör tillämpa 15 % i kvotskatt. EG:s regelverk ger möjlighet att utestänga de producenter som har färre än 3 dikor eller färre än 2 handjur från bidragssystemet. Denna möjlighet bör tills vidare utnyttjas eftersom det dels frigör bidragsrätter till den nationella reserven, dels i första hand premierar heltidssysselsatta jordbrukare. Sveriges önskemål vad avser en övergångsperiod för definitionen av am- och dikor har tillgodosetts. Sveriges begäran om en höjning av den kvantitet nöt- kött som kan bli föremål för intervention har inte tillgodosetts. EG-kom- missionen kommer vid fördelningen av licenser för import av EG:s s.k. GATT-kvot för import av fryst nötkött att ta hänsyn till att det finns svenska traditio- nella importörer som importerat sådant kött under de senaste tre åren. Sverige tillåts tillämpa intervention av de mindre högkvalitativa kött- klasserna O2 och O3 under en övergångsperiod på fem år med start år 1995. De maximala kvantiteterna för intervention av dessa köttkvaliteter kommer att minskas successivt under femårsperioden. Kvantiteten för år 1995 får uppgå till högst 30 % av den totala kvantiteten slaktade ungtjurar under år 1992. Eftersom nötköttsproduktionen karaktäriseras av många variationer av uppföd- ningsformer blir också anpassningsbehoven vid ett medlemskap olika för olika uppfödningsformer. Även efter växelkursförändringen, då prisskillnaderna reducerades avsevärt mellan Sverige och EU, är anpassningsbehovet störst för den intensiva nötköttsproduktionen, dvs. storskalig gödtjursproduktion. För småska- lig produktion är anpassningsbehovet betydligt mindre och för extensiv nötkötts- produktion kan ett medlemskap t.o.m. innebära en intäktsökning jämfört med dagsläget. EG har till skillnad från Sverige ett interventionssystem och ett permanent exportstöd för nötkött liksom permanenta direktbidrag till såväl am- och dikor som till handjur. Den framtida lönsamheten i nötköttsproduktionen kommer att vara beroende dels av att kostnadssänkande åtgärder vidtas, dels av EG:s direktstöd, som spelar en avgörande roll för att den självrekryterande nötköttsproduktionen över huvud taget skall vara möjlig. En jämförelse mellan den svenska grisköttsproduktionen och förhållandena inom EU visar att de svenska slaktsvinspriserna i dag ligger över de danska. Växel- kursförändringen har inneburit att prisskillnaden mellan Sverige och EG minskat. Under senare tid har priserna inom EU ökat varför skillnaderna minskat ytter- ligare. Ett medlemskap innebär också att exportbidrag för griskött införs. I EG finns i dag också möjlighet till bidrag för privat lagring. Denna stödmöjlighet utnyttjas emellertid i ytterst begränsad omfattning. Producentprisnivån för den svenska ägg- och fågelköttsproduktionen överstiger i dagsläget den inom EU. Den sänkta införselavgiften på proteinfoder har sänkt kostnaden för foder. En jämförelse mellan strukturerna visar att Sverige har förhållandevis små besättningar jämfört med Nederländerna och Danmark, som har en stor del av produktionen i mycket stora anläggningar. Vid ett medlemskap kommer handeln och därmed konkurrensen på den svenska marknaden sannolikt att öka väsentligt också på detta område. EG:s marknadsreglering består till skillnad från Sveriges inte enbart av ett gränsskydd utan även av ett exportbidragssystem. Dock finns inget interventionssystem. Märkningsreglerna för såväl ägg som för fågelkött är betydligt mer omfattande i EG än i Sverige. EG har - till skillnad från Sverige - också krav på att ägg ämnade för kläckning skall vara individuellt märkta. För att underlätta för så- väl den svenska industrin som för myndigheterna att anpassa sig till de nya reg- ler som kommer att gälla vid ett medlemskap har överenskommits att Sverige får en övergångsperiod på två år innan de nya reglerna skall vara helt genomförda. Den svenska får- och lammproduktionen är av mycket liten omfattning jämfört med EG:s. EG:s stöd till denna produktion utgår i huvudsak genom ett direktbi- drag per tacka. En jämförelse mellan förhållandena inom Sverige och EU visar att EG:s stöd- och prisnivå är högre än den svenska. Därför bör en anpassning till förhållandena inom EU knappast förorsaka några problem även om konkurrensen från EU-länder och från länder med handelsavtal med EG kan förväntas öka. 1.3.3 Industrins råvarukostnadsutjämning För att utjämna råvaruprisskillnader i handeln med vissa förädlade livsmedels- produkter tillämpas i Sverige det s.k. RÅK-systemet. EES-avtalets protokoll 3 innebär ett mer enhetligt system för råvarukostnadsutjämning i handeln mellan EES-länderna. Protokoll 3 har dock inte blivit helt färdigförhandlat och har därför ännu inte trätt i kraft. Vid ett EU-medlemskap kommer Sverige att till- lämpa EU:s regler för prisutjämning vid import och export av bl.a. vissa livs- medelsindustriprodukter. I samband med detta kommer det interna prisutjämnings- systemet att avvecklas. Även den s.k. tullkompensationen för vissa fettvaror som administreras inom ramen för RÅK-systemet kommer att avvecklas. Vid ett EU- medlemskap kommer råvarukostnadsutjämningen att avskaffas i den interna EU- handeln. 1.3.4 Trädgårdssektorn Sverige har i förhandlingarna begärt åtgärder för att underlätta införandet av den gemensamma politiken. Bl.a. har vid förhandlingarna klarlagts att även existerande producentorganisationer kan erhålla visst stöd för de ökade kostnader som följer av ett medlemskap. Sverige har inte erhållit det särskilda röjningsbidrag till fruktodlingen som begärts. Vid förhandlingarna har klarlagts att EG:s tullkvot för bananer kommer att utökas på basis av den traditionella svenska konsumtionen. Vidare har EG gjort ett åtagande om att i positiv anda undersöka de svenska importörernas begäran om att vid licensfördelningen bli klassificerade som både s.k. första- och andra- handsimportörer. Detta skall göras på basis av EG:s kriterier för licensfördel- ning med avsikt att säkerställa den traditionella svenska importstrukturen. Vid ett svenskt EU-inträde kommer förutsättningarna för import och export av trädgårdsprodukter att ändras. Tullarna vid införsel från de nuvarande och de tillkommande EU-länderna kommer att slopas. Vid import från länder utanför EU kommer vårt nuvarande gränsskydd att ersättas av EG:s generellt sett högre nivå. Skyddet mot lågprisimport från icke EU-länder blir därigenom högre. EG:s avtal med en del sådana länder innebär emellertid att många av dem, visserligen inom ramen för begränsade kvoter, på förmånliga villkor får tillträde till den svenska marknaden. Samtidigt med en EU-anslutning försvinner också de tullar och andra handels- hinder som möter svenska trädgårdsprodukter vid export till medlemsländer i EU. Detta förbättrar möjligheterna för svensk export. Ett svenskt medlemskap i EU innebär också att EG:s nuvarande stöd för export till Sverige upphör. Sådant exportstöd från EG:s sida utbetalas för t.ex. tomater och äpplen. Vid ett EU-inträde måste Sverige anpassa sig till EG:s system för marknads- regleringar. Av de produkter som odlas i nämnvärd omfattning i Sverige är det endast tomater, blomkål, äpplen och päron som berörs. EG:s återköps- och inter- ventionsköpsreglering är konstruerad så att den i praktiken endast indirekt har betydelse för Sverige eftersom marknadsstörningar kan undvikas genom intervention i de sydliga EU-länderna. Gränsskyddsändringarna som kommer att följa på ett svenskt EU-medlemskap kommer att leda till en hårdare internationell konkurrens. Liberalare fytosani- tära regler kommer att verka i samma riktning. EG:s kvalitetsregler överensstämmer i stora drag med svenska regler som dock inte är obligatoriska på samma sätt som i EG. Det finns inga kvalitetskrav inom EG som inte den svenska odlingen kan uppfylla. Möjligen kan bestämmelserna för storleken på frukt innebära att vissa svenskodlade sorter får svårt att hävda sig. Inom växthusodlingen är arbete, energi och kapital de största kostnads- posterna. För frilandsodlingen är arbetskostnaden och kapitalkostnaden störst. Konsekvenserna av ett medlemskap påverkas mycket av hur dessa kostnader utveck- las i Sverige jämfört med EU. Ett svenskt EU-medlemskap kommer sammanfattningsvis att förändra förutsätt- ningarna för svensk trädgårdsproduktion främst genom gränsskyddssänkningar. Det är sannolikt att anpassningen till EG:s lägre producentpriser kommer att ske snabbare än utjämningen av kostnaderna för arbetskraft, energi m.m. 1.3.5 Strukturåtgärder inom jordbruket inkl. stöd till jordbruk i mindre gynnade områden i södra Sverige Regeringens bedömning: Sverige bör inom ramen för EG:s regelverk för generella strukturstöd under- lätta en strukturell anpassning av svenskt jord- bruk och svensk trädgårds- och rennäring till de nya förutsättningar som kan komma att gälla vid ett EU-medlemskap. Det bör ske genom att stöd till investeringar och till bearbetning och avsättning av jordbruks- produkter utnyttjas. Det nuvarande svenska start- stödet till yngre jordbrukare bör ersättas med motsvarande stöd inom EU. I södra Sveriges skogs- och mellanbygder bör EG:s stöd till jordbruk i mindre gynnade områden tillämpas. Området bör indelas i tre delområden (klass A, B och C) beroende på produktionsför- hållandena. Inom delområde A bör stödet uppgå till 990 kronor, i delområde B till 540 kronor och i delområde C till 360 kronor per djurenhet. Inom ramen för EG:s miljöprogram bör det lämnas stöd motsvarande miljöstödnord. Stödet bör uppgå till 1 400 kronor, 900 kronor samt 400 kronor per ha vall och betesmark i delområdena A, B resp. C till företag med djur. Samma krav på minsta areal per djurenhet bör gälla som i norra Sveriges stödom- råde 4. De totala kostnaderna för stödet till mindre gynnade områden i södra Sverige beräknas till 270 miljoner kronor, varav EG bekostar 70 miljoner kronor. Kostnaderna för miljöprogrammet för ekono- misk bärkraft beräknas till 370 miljoner kronor, varav EG bekostar 50 %. De totala kostnaderna för generella strukturåtgärder beräknas till 165 mil- joner kronor, varav EG finansierar 90 miljoner kronor. Skälen för regeringens bedömning: En tillämpning av EG:s gemensamma jordbruks- politik medför förändrade förutsättningar både för jordbruket och för livsme- delsindustrin. Hittills har jordbruket och delar av livsmedelsindustrin skyddats genom det svenska gränsskyddet. Ett EU-medlemskap innebär att det svenska jord- bruket och den svenska livsmedelsindustrin kommer att möta ökad konkurrens på den gränsfria EG-marknaden. Vid utformandet av ett svenskt strukturstödsprogram bör det eftersträvas att konkurrensen sker på så likartade villkor som möjligt. Medan EG:s regionala stödformer avser att kompensera för naturgivna nackdelar syftar EG:s generella strukturstöd mer till att genom strukturförändringar aktivt förbättra jordbrukets produktivitet och lönsamhet och utgör således medel för att nå de mål för jordbrukspolitiken som lagts fast i Romfördraget. Dessa stöd kan också användas för att uppnå nationella jordbrukspolitiska mål. Stöden delfinansieras vanligtvis av FEOGA:s (jordbruksfondens) s.k. utvecklingssektion. Genom användning av strukturstöden kan medlemsstater även kompensera för merkostnader till följd av sådana konkurrensnackdelar som kan uppstå till följd av t.ex. nationella djurskydds- och miljöregler. Inom Sverige har det vidtagits åtgärder i syfte att stärka jordbruks- och livsmedelssektorns konkurrenskraft dels som ett led i omställningsarbetet, dels i syfte att förbereda sektorn inför ett EU-medlemskap. Bland dessa åtgärder kan nämnas omställningsstöd till vegetabiliesektorn, avvecklingsersättningar inom animaliesektorn, startstöd till yngre jordbrukare, stöd till marknadsföring av förädlade jordbruksprodukter och trädgårdsprodukter, rådgivning och utbildning liksom olika åtgärder i syfte att stödja rationaliseingen inom sektorn. I vilken utsträckning det svenska jordbruket och livsmedelsindustrin långsik- tigt kommer att kunna hävda sig i den tilltagande konkurrensen från andra länder bedöms till stor del avgöras av hur den relativa produktiviteten och effek- tiviteten utvecklar sig. På kort sikt kan öppnandet mot EG-marknaden med dess fria varuflöde förutses innebära betydligt ändrade förutsättningar. Som framgått av olika studier är produktiviteten i många fall otillräcklig inom delar av livsmedelsindustrin. Mot bakgrund härav pågår sedan en tid översyner inom olika delar av livsmedelssektorn som syftar till att öka produktiviteten. För att kunna införa EG:s strukturstöd i Sverige fr.o.m. ingången av år 1995 krävs beslut rörande dels ett införande av dessa stöd, dels förslag till svensk tillämpning av stöden. Efter utformningen av dessa förslag måste de dessutom undergå en anmälan (s.k. notifiering) hos EG-kommissionen innan de kan träda i kraft. Anmälan kan vara en tidskrävande process och kan i vissa fall ta sex månader eller mer i anspråk. Beslut som måste föregå den närmare utformningen av de svenska reglerna avser främst vilka strukturstöd som skall införas i Sverige och vilken ambitionsnivå som är aktuell för de valda stöden. Behovet av stöd bör regelbundet omprövas. Som en första kontrollstation bör en utvärdering göras efter en anpassningsperiod efter EU-inträdet. I takt med att stödbehovet ändras bör prioriteringarna i tillämpningen av EG:s strukturstöd omprövas. Åtgärder av projektkaraktär som aktivt skapar långsiktig konkurrenskraft snarare än permanenta driftsstöd eller avvecklingsstöd bör prioriteras. Investeringsbidrag Syftet med investeringsstödet är att förbättra konkurrenskraften för jordbruks- och trädgårdsföretag. Stödformen skall bidra till en förbättring av inkomsterna och av levnads-, arbets- och produktionsvillkoren för företagarna. Investerings- stödet anses vanligen vara ett av de viktigaste strukturstöden inom EU. EG- finansieringen av investeringsbidraget uppgår till 25 %. Inom mål 6-området kan EG:s medfinansiering bli högre. EG:s andel kan emellertid även begränsas av det totala stödbelopp som EG avsatt till olika insatser i mål 6-området samt av regionala och nationella prioriteringar mellan olika åtgärder. Investeringsbidraget förutsätter upprättande av en utförlig s.k. driftförbätt- ringsplan för det stödsökande företaget med noggranna kalkyler som innebär att investeringsbidrag endast kan lämnas till nödvändiga, lönsamma och ändamålsen- liga åtgärder. Stöd medges för merparten av de investeringar som bedöms bli nödvändiga för att genomföra driftförbättringsplanen. Stöd lämnas dock inte till markköp. Som exempel på av EG angivna ramvillkor kan nämnas att stödet skall ingå i nämnda förbättringsplan och verka inkomsthöjande. Sökanden måste ha trädgård eller jordbruk som huvudsysselsättning, vara yrkeskunnig, ha bok- föringsmässig redovisning och vara i behov av stöd för att kunna genomföra den planerade investeringen. Bidrag får lämnas med upp till 35 % av investerings- kostnaden för fasta anläggningar och 20 % för andra slag av investeringar. Den bidragsgrundande investeringen får högst uppgå till ca 675 000 kronor (73 224 ecu) per arbetskraftsenhet och högst ca 1 375 000 kronor (146 448 ecu) per företag. Inom mindre gynnade områden, vilka är föremål för EG-medfinansierat regionalpolitiskt stöd, får bidragsandelen vara 10 procentenheter större, dvs. 45 % resp. 30 %. EG:s regler medger dessutom att ett kompletterande investeringsbidrag kan ges till nystartade yngre lantbrukare, under 40 år, med 25 % påslag utöver den ordinarie nivån för investeringsbidraget. EG:s medfinansieringsgrad uppgår till 50 % för dessa bidrag, dvs. 25 procentenheter mer än för det generella investeringsbidraget. EG-kommissionen har nyligen föreslagit att denna stödform - som för närvarande är obligatorisk - framöver skall bli frivillig för medlemsländerna att tillämpa. Vidare har Kommissionen föreslagit vissa lättnader i inkomst- och lönsamhets- kraven. Dessutom föreslås att bidrag skall kunna tillåtas för vissa miljö- och djurmiljöinvesteringar inom sektorer som för närvarande är helt eller delvis undantagna från stödmöjligheter. Stödformen bör i Sverige främst utnyttjas som ett instrument för att främja miljö- och djurskyddsinvesteringar och även kompensera jordbrukarna för de merkostnader som sådana samhälleligt eftersträvade investeringar kan medföra. Totalt bör bidrag till ett belopp av 30 miljoner kronor kunna beviljas varav EG medfinansierar 25 %. Med jordbruksföretag bör i Sverige avses ett företag som arbetar med jordbruk och trädgård enbart eller i kombination med skogsbruk, turism, hantverk och landskapsvård. Vidare bör fiske i mindre skala, fiskodling, pälsdjursuppfödning, hjortuppfödning, hästhållning, svampodling, biodling och liknande verksamheter räknas till egentlig jordbruksverksamhet om företaget i övrigt är att anse som ett jordbruksföretag. Resultatet av EU-förhandlingarna innebär att rennäring kan inkluderas i jordbrukssektorn. Detta medför att berörda företag normalt kan få tillgång till EG:s strukturstöd. Mot bakgrund härav bör rennäring innefattas i definitionen av jordbruksföretag. Härigenom kan också EG-medfinansiering av stöd komma i fråga för vissa investeringsåtgärder, vilka för närvarande är föremål för statligt glesbygdsstöd i Sverige. Sverige har i medlemskapsförhandlingarna erhållit möjligheten att under en femårig övergångsperiod lämna investeringsstöd till skogsbruksdominerade familjejordbruk. Förutsättningen härför är dels att jordbruksarealen i företaget uppgår till minst 15 ha, dels att stödet riktas enbart till stödtagarens jord- bruksverksamhet. Mot denna bakgrund bör investeringsstöd under en femårsperiod också kunna lämnas till skogsbruksdominerade familjejordbruk med en minsta jordbruksareal på 15 ha. Kostnadsmässigt torde det inte medföra några mer betydande belopp eftersom dessa företag i regel inte gör större investeringar i jordbruksdelen av företaget. Startstöd för yngre jordbrukare För startstöd krävs att fyra huvudvillkor är uppfyllda i fråga om förstagångsetablering, heltidsföretag, yrkeskunskaper samt ålderskrav. Arbetsbehovet vid företaget skall minst motsvara en s.k. arbetskraftsenhet och minst halva arbetstiden skall avse egentligt jordbruk. Arbetsinsatsen får delas fritt mellan brukarna. Brukaren skall få minst halva sin inkomst från egentligt jordbruk. Enligt ett ändringsförslag från EG-kommissionen räcker det med 25 % av inkomsten från egentligt jordbruk om företaget, inklusive kompletterande verksamheter, svarar för minst 50 % av inkomsten. Kravet att företaget skall vara så stort att arbetsbehovet motsvarar en heltid kvarstår. Den övre åldersgränsen för stöd är 40 år. Startstöd för yngre jordbrukare kan bestå av dels en startpremie, dels ett räntebidrag baserat på skulden till följd av etableringen. EG-medfinansieringen av detta stöd uppgår till 50 %. Stödet tillämpas i alla medlemsstater utom Nederländerna trots att det är frivilligt. För startstöd, som redan tillämpas i Sverige, talar att stödformen underlättar yngre brukares etablering som självständiga företagare. EU framhåller även jordbrukets behov av anpassning och effektivisering som motiv för denna stödform. Yngre jordbrukare anses mer öppna för förändringar. Inte minst under anpassningen till de förändrade förutsättningar för jordbruksföretagande som följer av ett svenskt EU-inträde torde denna stödform vara användbar. Fullt utbyggt beräknades ursprungligen nuvarande svenska startstöd medföra statsutgifter på ca 75 miljoner kronor per år. Nuvarande utnyttjande av stödet tyder på att kostnaderna för stödet blir lägre, troligen 50-60 miljoner kronor. Den övre åldersgränsen för det svenska stödet är 35 år. Kostnadsökningen vid en inkludering av trädgårdsföretag och renskötselföretag i stödet bedöms inte överstiga 10 miljoner kronor årligen. Det nuvarande svenska startstödet bör behållas även fortsättningsvis men bör utvidgas vid ett svenskt EU-inträde till att även omfatta trädgårdsföretag och renskötselföretag. En höjning av nuvarande svenska åldersgräns på 35 år till EG:s åldersgräns på 40 år bör inte göras. Startstöd till kombinerade verksamheter bör även fortsättningsvis kunna komma i fråga men endast om de har en nära anknytning till jordbruksdelen i företaget och inte snedvrider konkurrensen. Startstöd för förvärv av skogsmark vid kombinerade företag bör inte införas. Däremot bör skogsdelen i företaget få beaktas vid bedömningen av sysselsättningskravet. Minst 50 % av sysselsättningen bör emellertid avse egentligt jordbruk. Enligt kommissionens nyligen presenterade förslag till regeländring skall det framöver räcka med 25 % av inkomsten från egentligt jordbruk. Tillämpningen innebär att totalkostnaden för startstödet efter ett EU-inträde och med föreslagna begränsningar kan beräknas till 65 miljoner kronor varav EG medfinansierar 50 %. Stöd till bearbetning och avsättning av jord- och skogsbruksprodukter Målsättningen för stödet till bearbetning och avsättning av jord- och skogs- bruksprodukter är att stödja investeringar som förbättrar och rationaliserar behandlingen, bearbetningen och avsättningen av jordbruks- och skogsbruksproduk- ter. Speciell prioritet kan ges till investeringar som förbättrar avsättnings- möjligheterna och då framför allt för nya produkter eller kvalitetsprodukter. Stödet är avgränsat till förädlingsledet och lämnas följaktligen inte till primärproduktionen eller till detaljhandelsledet. Stödet får inte verka produk- tionshöjande och kan differentieras mellan produkter och regioner. De investe- ringar som får stöd skall bidra till att råvaruproducenterna får del av de ekonomiska förbättringar som investeringen medför. Detta stöd är inom EU ett viktigt och beloppsmässigt stort stöd. Med vilken andel EG-medfinansieringen sker i det enskilda projektet är avhängigt nationella beslut om hur den ram som EG tilldelat landet inom stödet skall användas. I Danmark uppgår EG-medfinan- sieringen till 12,5 % av den bidragsberättigade investeringskostnaden. Danska staten lämnar på motsvarande sätt bidrag med 5 %. Av det totala stödet svarar EG således för 70 % av kostnaden. EG har fastställt kriterier dels för vilka investeringar som är prioriterade, dels för investeringsändamål som är uteslut- na från stöd. Förutom generella kriterier finns också sektorsspecifika krite- rier. För exempelvis svinsektorn i Danmark prioriteras bl.a. investeringar som säkerställer en hög kvalitet på produkterna vad beträffar hygien och restsub- stanser, miljöförbättrande förpackningar, nya produkter och processer, ratio- nalisering och modernisering av slakterier (förutsatt att kapaciteten inte ökas) och förbättring av transporter av svin till slakterier. EG:s syften med denna stödform överensstämmer väl med den svenska målsätt- ningen om att främja konkurrenskraften i jordbruket och livsmedelsindustrin. Stödformen bedöms påtagligt kunna bidra till en omstrukturering och effektivise- ring i ledet närmast efter jordbrukaren. Detta torde därför vara en av de mest användbara strukturstödsformerna för att stärka konkurrenskraften i svensk jordbruksnäring och livsmedelsindustri. En tillämpning av stödformen enligt dansk ambitionsnivå torde innebära ett stöd om totalt 70 miljoner kronor per år, varav EG bidrar med 50 miljoner kronor och Sverige med 20 miljoner kronor. Den sammanlagda investeringskostnaden bör därmed uppgå till minst 350 miljoner kronor. Ett svenskt stödprogram torde kunna erhålla samma 70-procentiga EG-medfinansiering som gäller för motsvarande danska och franska program. Viktiga ställningstaganden som erfordras vid en svensk tillämpning av stödet är om vissa investeringar eller sektorer skall prioriteras eller uteslutas. Vidare måste en ansvarsfördelning mellan myndighet och näring fastställas med avseende på sektorsplanernas upprättande, stödrådgivning etc. Upprättandet av sektorsplanerna, som bedöms vara tidskrävande, bör göras av näringen. Jordbruks- verket resp. Skogsstyrelsen bör svara för prioriteringar mellan sektorer och åtgärder samt upprättande av ramprogram. När Sveriges medlemskapsförhandlingar med EU inleddes betonades att det under förhandlingarna måste tas hänsyn till de specifika förutsättningarna för jordbruksproduktion i Sverige. Befolkningstätheten är extremt låg. Endast sju procent av landytan är uppodlad. Låg medeltemperatur och en kort odlingssäsong påverkar avkastning och produktionskostnader. Vidare framhölls att Sverige har utvecklat en rad regionala stödåtgärder för jordbruksproduktion, landsbygdsut- veckling, sysselsättning, miljö, ett öppet och varierande landskap liksom för bibehållande av den biologiska mångfalden. Mjölkproduktionen, den viktigaste sektorn i den svenska jordbruksnäringen, utgör ryggraden för jordbruket i ekonomiskt mindre gynnade regioner. Det betonades att en överenskommelse måste nås under förhandlingarna rörande tillvägagångssätt och metoder för att inom ramen för EG:s politik nå dessa mål och slå vakt om och utveckla jordbruket i norra Sverige, i skogsområdena i söder samt på Öland och Gotland. Mot den bakgrunden fick omställningskommissionen (Jo 1991:07) i tillläggs- direktiv (dir. 1993:28) i uppdrag att överväga om ett särskilt stöd bör riktas mot Götalands skogs- och mellanbygder samt de delar av Svealands skogsbygder och skärgårdar som ligger utanför det norra stödområdet. I tilläggsdirektiven under- ströks vidare att de förhållanden som råder i stödområde 4 för stödet till jordbruket i norra Sverige bör fungera som referens i en jämförande analys. Syftet angavs vara att med hjälp av lämpliga variabler belysa förutsättningarna för jordbruksproduktion i södra Sveriges skogs- och mellanbygder. På så sätt kan delområden urskiljas som visserligen har något bättre förutsättningar än de som råder i stödområde 4, men som jämfört med övriga delar av södra Sverige är så pass mycket sämre att särskild hänsyn bör tas. Kommissionen föreslog i sitt betänkande (SOU 1993:33) att Sverige inför ett medlemskap i EU och inom ramen för EG:s stödformer och stödnivåer inom mindre gynnade områden, s.k. LFA-områden (Less Favoured Areas) förbereder ett införande av åtgärder som kan medverka till att bibehålla förutsättningar för varaktig sysselsättning och ett levande och varierat odlingslandskap i skogs- och mellan- bygderna i södra och mellersta Sverige. Kommissionen framhöll att i områden där sysselsättnings- och glesbygdsproblem är de viktigaste bör en nära samordning ske med stöd för utveckling av landsbygdsområden och eventuella andra regional- politiska stöd. I de områden, där huvudproblemet är att odlingslandskapet är hotat, blir en samordning med de generella stöden för att bevara det öppna landskapet och den biologiska mångfalden mest angelägen. Under den tid då medlemskapsförhandlingarna pågick genomfördes även samtal mellan experter från Sverige och från EG-kommissionen om förutsättningarna för att tillämpa EG:s stöd till mindre gynnade områden i södra Sveriges skogs- och mellanbygder. Dessa expertsamtal har visat att om EG:s kriterier för avgränsning av mindre gynnade områden tillämpas och anpassas till de svenska förhållandena kan relativt stora delar av södra Sveriges skogs- och mellanbygder klassas som mindre gynnade från jordbrukssynpunkt. Ett detaljerat svenskt förslag till områdesavgränsning skall efter medlemskap underställas EG-kommissionen för prövning och ministerrådet för beslut. Mot denna bakgrund har en arbetsgrupp inom Jordbruksdepartementet haft till uppgift att föreslå avgränsningen av ett mindre gynnat område i södra Sverige och att föreslå inriktning och utformning av åtgärder i området inom ramen för EG:s regler. Förslagen har presenterats i en särskild rapport från Jordbruksdepartementet, Stöd till jordbruk i mindre gynnade områden i södra Sverige vid ett EU-medlemskap. Motiven för stöd till mindre gynnade områden Den svenska målsättningen vid ett medlemskap i EU, vad gäller skogsbygderna i södra Sverige samt Öland och Gotland, är att inom ramen för EG:s politik slå vakt om och utveckla jordbruket i dessa områden. Produktionskostnaderna är i dessa områden högre än i slättbygderna på grund av klimatfaktorer, lägre avkastning i växtodlingen och en ogynnsammare företags- struktur med mindre gårdar och en sämre arrondering. Vidare kännetecknas dessa områden av en låg befolkningstäthet och en mindre välutvecklad infrastruktur. Jordbruksproduktionen består i första hand av mjölk- och köttproduktion. Förutsättningarna för andra produktionsalternativ är begränsade. De sämre produktionsförutsättningarna återspeglas i låga värden på jordbruksmarken. Jordbruket har under en lång tidsperiod minskat i omfattning i de från jordbrukssynpunkt mindre gynnade områdena i södra Sverige. Därigenom har delar av odlingslandskapet övergått till skogsmark med förluster av värdefulla natur- och kulturmiljövärden som följd. En minskande sysselsättning i jordbruket och även i skogsbruket har samtidigt lett till att underlaget för privat och offentlig service blivit mindre. Vid ett EU-medlemskap kommer det att öppnas nya möjligheter på en större mark- nad för det svenska jordbruket. Ett medlemskap kommer också att leda till en ny konkurrenssituation, som kan väntas medföra effektiviseringar i hela livsmedelskedjan. Vid en hårdare konkurrens på en större marknad är det troligt att leden före och efter jordbrukets primärproduktion kommer att tillämpa en jämfört med tidigare mera strikt kostnadsrelaterad prissättning på inköpta råvaror och servicetjänster. En sådan utveckling kommer att missgynna produktion som bedrivs vid små företag i områden med minskade volymer, långa avstånd mellan företagen och med långa transportavstånd till förädlingsindustrin. Företag i regioner med de sämsta naturgivna produktionsförhållandena kommer att möta de svåraste hindren för en ekonomisk anpassning till de nya förutsätt- ningarna på marknaden. Det är från ekonomiska utgångspunkter naturligt att konkurrens leder till att företag och resurser med låg produktivitet slås ut. Hänsyn måste emellertid också tas till de miljöeffekter och samhällskostnader som är förenade med en utslagning av resurser och företag i de från jordbruks- synpunkt mindre gynnade områdena. En ytterligare tillbakagång av mjölk- och köttproduktionen kan innebära en fortsatt minskning av det öppna och levande odlingslandskapet i de skogsdomine- rade delarna av södra och mellersta Sverige. Odlingslandskapet i dessa områden representerar betydande samhällsvärden utöver de som har direkt anknytning till livsmedelsproduktionen. I skogs- och dalbygderna och andra från produktionssynpunkt mindre gynnade områden i södra Sverige finns olika natur- och landskapstyper liksom bebyggelse, som ger en bild av landskapets och kulturmiljöns utveckling. Olika ekologiska system utgör hemvist för en flora och fauna som är beroende av ett variations- rikt odlingslandskap. Ett levande odlingslandskap innebär också att landsbygden i de från jordbrukssynpunkt mindre gynnade områdena blir attraktiv för människor som nu och i framtiden vill bedriva verksamhet och bo utanför de större tätorterna. Allt fler människor i Sverige och från den europeiska kontinenten söker rekreation och naturupplevelser på landsbygden inte minst i de sydsvenska skogs- och mellanbygderna. Turistnäringen är en växande ekonomisk sektor på landsbygden och har blivit ett viktigt komplement för många lantbruksföretag. Det öppna och levande odlingslandskapet är en resurs som starkt bidrar till att turismen och friluftslivet söker sig till dessa delar av landsbygden. Den utveckling som har lett till en minskning av jordbruket och odlingslandskapet i de från jordbrukssynpunkt mindre gynnade områdena i södra Sverige kan väntas fortsätta efter en anslutning till EU om inga särskilda åtgärder vidtas. De olika samhällsvärden som i dessa områden är knutna till odlingslandskapet motiverar mera aktiva åtgärder för att i framtiden upprätthålla förutsättningar för ett bärkraftigt jordbruk. Något särskilt stöd utöver gränsskyddet för den svenska prisnivån har hittills inte lämnats till de mindre gynnade områdena i södra Sverige. Inom ramen för EG:s strukturpolitik öppnas möjligheter för att genomföra mera aktiva insatser för att i framtiden upprätthålla förutsättningarna för ett bärkraftigt jordbruk och ett öppet odlingslandskap i dessa områden. Stödets inriktning Särskilda åtgärder inom de mindre gynnade områdena (förordning (EEG) nr 2328/91) bör kombineras med EG:s program för miljövänliga brukningsmetoder och bevarande av odlingslandskapet (förordning (EEG) nr 2078/92) enligt de förslag som tidigare lämnats av jordbrukets miljöprogramutredning (SOU 1994:82). Den samlade inriktningen och styrkan av de båda programmen bör vara sådan att förutsättningarna för en ekonomiskt bärkraftig mjölk- och köttproduktion av minst nuvarande omfattning i framtiden kan finnas kvar i de mindre gynnade områdena. Odlingslandskapet och jordbrukets ekonomi i de mindre gynnade regionerna bärs nämligen upp av mjölk- och nötköttsproduktionen. Dessa produktionsinriktningar bedöms även efter ett EU-medlemskap vara de som har de bästa förutsättningarna i de mindre gynnade områdena. Inom EG:s jordbruks- och strukturpolitik finns stödformer med olika syften som kompletterar varandra. Förutom miljöprogrammet kan även strukturåtgärder på jordbrukets område (mål 5a) och de regionalpolitiska insatserna för landsbygds- utveckling (mål 5b) samverka med stödet till mindre gynnade områden, för att främja utvecklingen av ett bärkraftigt jordbruk och ett differentierat närings- liv i de från jordbrukssynpunkt mindre gynnade landsbygdsområdena. Stödet till mindre gynnade områden bör kunna lämnas i de områden som blir avgränsade som mindre gynnade enligt EG:s direktiv 75/268/EEG. Stödets utformning och nivå bör bestämmas med ledning av de naturgivna begränsningar för jordbruksproduktionen som föreligger i olika delar av området. Vid bedömning av lämpliga stödnivåer måste effekterna av i första hand miljöstödet beaktas. En annan utgångspunkt bör vara stödbehov och stödnivåer i den södra delen av det norra stödområdet, där produktionsförutsättningarna delvis liknar dem i de mindre gynnade områdena i södra Sverige. I de något bättre delarna av skogs- och dalbygderna, på Öland och Gotland och i de övriga delarna av mellanbygderna och de mellansvenska slättbygderna, där det finns möjligheter att lämna stöd till mindre gynnade områden, förekommer spannmålsodling i större omfattning än i de utpräglade skogsbygderna. Mjölk- och köttproduktion är emellertid även i dessa områden de dominerande driftsinrikt- ningarna. En anslutning till EG:s gemensamma jordbrukspolitik synes innebära en viss förbättring av de ekonomiska förutsättningarna för spannmålsodlingen. Det finns emellertid ingen anledning att i dessa områden främja en utökad spannmåls- odling. Ett stöd till mindre gynnade områden kombinerat med miljöersättningar bör medverka till att bibehålla de ekonomiska förutsättningarna för en fortsatt ekonomiskt bärkraftig mjölk- och köttproduktion. Stöd till mindre gynnade områden bör endast lämnas i form av djurbidrag till mjölk- och köttproduktion. Djurbidraget bör omfatta förutom mjölkkor även övriga nötkreatur inkl. am- och dikor samt tackor och getter. Stödet till tackor och getter bör omfatta både kött- och mjölkproduktion. Stödet begränsas till högst 1,4 djurenheter per ha foderareal, vilket är den högsta djurtäthet som tillåts enligt EG-reglerna. Beräkningen av antalet djurenheter följer EG:s regler. Nötkreatur äldre än 2 år räknas som en djurenhet, nötkreatur mellan 6 månader och 2 år som 0,6 djurenheter och får och tackor (ej lamm och killingar) som 0,15 djurenheter. Som villkor för stödet bör företaget inneha minst 2 djurenheter och minst 3 ha jordbruksmark. För stöd till mindre gynnade områden som lämnas till pensionärer erhåller medlemsländerna ingen medfinansiering från EU. Stödet bör lämnas till aktiva jordbrukare och inte medverka till att generationsskiften i jordbruket försenas. Stöd bör därför inte lämnas till brukare som uppbär statlig pension. Avgränsning av stödområden Sveriges förslag till avgränsning av mindre gynnade områden bör i huvudsak följa den avgränsning som föreslagits i den tidigare nämnda rapporten. I rapporten har också analyserats behovet av differentiering av stödnivåer inom det föreslagna området. Utgångspunkten har varit att stödet bör differen- tieras mellan delområden med uppenbart olika stora begränsningar i de naturgivna förutsättningarna för produktionen. En annan utgångspunkt har varit att antalet stödnivåer bör vara så få som möjligt. Enligt förslaget bör en differentiering utgå från den statistiska indelningen i skördeområden vid en indelning i delområden med olika stödnivåer. Det finns nämligen ett starkt samband mellan skördenivåerna och de ekonomiska produktionsförutsättningarna inom det mindre gynnade området. Det finns också ett starkt samband mellan skördenivåerna och markanvändningen. Vid låga skördar domineras markanvändningen nästan helt av grovfoderproduktion på vallar och betesmarker. Från miljösynpunkt finns de starkaste skälen att lämna stöd i sådana områden. Skördeområdesgränserna är dessutom etablerade inom jordbruket och har även tidigare utnyttjats vid områdesdifferentieringar inom ramen för nuvarande livsmedelspolitik. Det kan emellertid finnas mindre områden där särskilda skäl föreligger för att även ta hänsyn till andra faktorer vid klassificeringen. I förhållande till förslaget kan detta dock endast medföra marginella justeringar. I enlighet med förslaget bör därför en indelning i tre delområden ske i huvudsak enligt följande. Delområde A omfattar ett sammanhängande område bestående av de högst belägna delarna av det sydsvenska höglandet i Småland, Västergötland och Halland samt de norra delarna av Blekinge och Skåne. Dessutom ingår tre mindre områden, nämligen östra delarna av Gotland, norra Upplandskusten samt några församlingar i Dalsland. Totalt omfattar delområdet ca 15 000 företag och ca 330 000 ha åker och betesmark. Delområde B omfattar de något bättre delarna av skogsbygderna i Östergötland, Småland, Skåne och Bohuslän samt norra Öland, sydöstra delen av Gotland och en mindre del av Bergslagen vid gränsen till det norra stödområdet. I området finns ca 8 600 jordbruksföretag och ca 250 000 ha åker och betesmark. Delområde C slutligen består av mellanbygdsområden och dalbygder i Götaland samt huvuddelen av de mindre gynnade områdena i Svealand. I delområde C finns ca 14 300 jordbruksföretag och ca 490 000 ha åker och betesmark. Det finns skärgårdsöar utan fast landförbindelse som inte ingår i de försam- lingar eller delar av församlingar som uppfyller kriterierna för att ingå i det mindre gynnade området. För dessa öar finns inga statistiska uppgifter tillgäng- liga. Skärgårdsöar utan fast landförbindelse i havet och öar i sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren bör emellertid generellt sett anses tillhöra det mindre gynnade området. Stödutformning och stödnivåer Stödet till mindre gynnade områden och miljöstödet inom ramen för det av jordbrukets miljöprogramutredning föreslagna programmet för ekonomisk bärkraft bör koordineras. En annan utgångspunkt bör vara att samma principer skall tillämpas för stödutformningen och val av stödnivåer, som för stödområde 4 i norra Sverige. Gjorda analyser av struktur- och produktionsstatistik samt ekonomiska kalkyler visar att produktionsförutsättningarna är ganska lika i stödområde 4 i norra Sverige och i delområde A i södra Sverige, där förutsättningarna är minst gynnsamma. I område 4 är skördenivåerna i vallodlingen något sämre, medan företagsstrukturen i genomsnitt är något bättre än i delområde A i södra Sverige. I enlighet med det redovisade förslaget bör stöd till mindre gynnade områden lämnas med högst 990 kronor per djurenhet i delområde A, vilket är något lägre än den nivå som i annat sammanhang föreslås för stödområde 4. Det kan bl.a. motiveras med en något längre växtperiod och högre skördenivå. Inom det föreslagna mindre gynnade området föreligger betydande skillnader mellan de tre delområdena. Det är därför motiverat med en betydligt högre stödnivå i delområde A, dvs. i de utpräglade skogsbygderna, än i de andra båda delområdena B och C. Tack vare något högre skördenivåer och bättre strukturför- hållanden bör en stödnivå på högst 540 resp. 360 kronor per djurenhet vara till- räcklig i dessa delområden. Tillsammans med miljöstödet för ekonomisk bärkraft bör dessa nivåer vara tillräckligt höga för att säkerställa en fortsatt mjölk- och köttproduktion i dessa områden. Konstruktionen av stödet till mindre gynnade områden är sådan att stödet till större företag kan trappas av. EG:s medfinansiering upphör således vid 20 mjölkkor och vid totalt 120 djurenheter. Finns det mer än 60 stödberättigade djurenheter vid ett företag medfinansierar EG endast 50% av de maximalt tillåtna stödbeloppen per djurenhet från 60 till 120 enheter. Samma begränsningar bör sättas för den nationella finansieringen i ett svenskt stöd till mindre gynnade områden. Därigenom begränsas de stödbelopp som kan lämnas till de större företagen som främst finns i delområdena B och C. Miljöersättning inom ramen för programmet för ekonomisk bärkraft bör lämnas med 1 400 kronor per ha vall och betesmark i delområde A, 900 kronor per ha i delområde B och 400 kronor i delområde C. Ett EU-medlemskap kommer att innebära en rad olika förändringar i förutsätt- ningarna för svenskt jordbruk. Det är inte möjligt att förutse de samlade effekterna av alla dessa förändringar för jordbruksföretagen och odlingsland- skapet i de mindre gynnade områdena. Därför bör effekterna av de olika stöd som kommer att lämnas för att bibehålla framtida förutsättningar för jordbruket i dessa områden noga följas upp och utvärderas. När de första årens erfarenheter utvärderats bör en översyn ske av stödformer och stödnivåer. Kostnader för stödet och effekter på statsbudgeten Med de antagna stödnivåerna har kostnaden för ett stöd till mindre gynnade områden i södra Sverige beräknats komma att uppgå till totalt 270 miljoner kronor per år. Därav förutsätts 25% medfinansieras av EG. Kostnaden för den svenska statsbudgeten blir därför ca 200 miljoner kronor. På motsvarande sätt har kostnaderna för miljöersättningarna inom ramen för programmet för ekonomisk bärkraft, med de antagna stödnivåerna beräknats komma att uppgå till totalt ca 370 miljoner kronor inom det mindre gynnade området i södra Sverige. Av detta belopp finansieras 50 % av EG. 1.3.6 Stöd till jordbruket i norra Sverige Regeringens bedömning: Målsättningen för stödet till jordbruket i norra Sverige skall ligga fast vid ett EU-medlemskap. De stödsystem som bör utnyttjas skall bygga på det förhandlingsresultat som uppnåtts vid förhand- lingarna med EU. Stödet skall utgöras av dels EG:s stöd till mindre gynnade områden/bergsjordbruk, dels stöd inom ramen för EG:s miljöprogram för jordbruket. Därutöver skall utnyttjas det i avtalet överenskomna stödet till nordligt jordbruk för områdena 1, 2a, 2b och 3. Den sammanlagda kostnaden för stöden beräknas till 1 044 miljoner kronor. Stödet bör utformas så att omfördelnings- effekterna i förhållande till nuvarande stöd blir så små som möjligt. Så långt möjligt bör stöden knytas till krav på djurinnehav, i första hand till mjölkkor. Stora förändringar i stödnivå bör kunna överbryggas genom tillämpning av tillfälliga nationella stöd. Skälen för regeringens bedömning: 1990 års livsmedelspolitiska beslut innebar för norrlandsjordbrukets del tillkomsten av en lönsamhetsgaranti. Lönsamheten i jordbruket i norra Sverige skulle inte tillåtas påverkas nämnvärt till följd av avregleringen. Detta innebär enligt riksdagens beslut (prop. 1990/91:99, bet. JoU 1990/91:27, rskr. 1990/91:276) att stödbehovet ökar om priserna sjunker som en följd av avregleringen men om däremot priserna stiger eller kostnaderna sjunker så minskar stödbehovet. De anpassningsåtgärder som vidtagits med anledning av ansökan om EU-medlemskap har lett till svårigheter att urskilja vilka lönsamhetseffekter som beror på 1990 års beslut och vilka som beror på EU-anpassningen. Regeringen konstaterade i proposition (prop. 1993/94:236) Vissa jordbrukspolitiska frågor att en översyn av stödet måste göras mot bakgrund dels av detta problem, dels av att ett EU-medlemskap ställer krav på en ny stödutformning. Vi angav därvid att kopplingen till 1990 års beslut kommer att behöva ersättas med någon annan beräkningsgrund för stödet, där hänsyn tas även till bl.a. produktions- och strukturutveckling. Vidare anges i propositionen att pristilläggen kommer att behöva ersättas med någon annan typ av produktionsanknutet stöd. Med anledning av propositionen anförde Jordbruksutskottet i sitt betänkande (1993/94:JoU26) att utskottet utgår från att riksdagen på något längre sikt, dvs. under kommande riksmöte, får underlag för mer konkreta ställningstaganden i samband med propositioner om villkoren för ett eventuellt svenskt medlemskap i EU. Mot denna bakgrund har en arbetsgrupp inom Jordbruksdepartementet gjort en översyn av stödet till jordbruket i norra Sverige och lämnat en rapport med förslag till ett nytt stödsystem Stöd till jordbruket i norra Sverige vid ett EU-medlemskap. Utgångspunkterna för översynen har varit dels regeringens uttalande i nämnda proposition, dels det förhandlingsresultat som uppnåtts med EU. Regeringens bedömning av hur stödet till jordbruket i norra Sverige bör utformas följer i allt väsentligt de förslag som presenterats i rapporten. De motiv för att stödja jordbruket i norra Sverige som lades fast i 1990 års livsmedelspolitiska beslut är giltiga även framgent. Livsmedelspolitikens regionala målsättning bör således vara att bidra till regional utjämning av sysselsättning och välfärd, vilket i praktiken innebär att verka för ett livskraftigt jordbruk i norra Sverige. Motiven för ett livskraftigt jordbruk är, förutom livsmedelsproduktion i sig, jordbrukets betydelse för att upprätthålla sysselsättning, befolkning, samhällsstruktur och landskapsbild. Jordbruket har också en viktig roll att spela för att tillgodose en god livsmedelsberedskap. Att upprätthålla en acceptabel nivå på produktionen ingår i målsättningen att verka för ett livskraftigt jordbruk. 1990 års beslut innebar en övergång från merkostnadsersättning (jämfört med ett referensområde i södra Sverige) till en lönsamhetsgaranti, där lönsamheten inom stödområdet vid två tidpunkter jämförs. En utgångspunkt för stödnivån för jordbruket i norra Sverige vid ett EU-medlemskap bör enligt vår mening vara nuvarande stödnivå, dvs. stödnivån budgetåret 1994/95. Stödet kan emellertid behöva justeras i framtiden. Den lönsamhetsgaranti som finns enligt 1990 års livsmedelspolitiska beslut och som innebär att lönsamheten inte skall tillåtas sjunka som en följd av reformen men väl som en följd av andra faktorer är inte längre aktuell vid ett EU-medlemskap. Mot denna form av garanti talar också de problem som finns vad gäller möjligheten att identifiera olika faktorers påverkan på lönsamheten. Detta innebär emellertid inte att lönsamhetsutvecklingen inte skall kunna användas som argument för justeringar av stödet. Den beräkningsmetod som nu används, baserad på modellgårdar i de olika stödområdena, bör därför kunna användas som ett hjälpmedel även fortsättningsvis. Som anförts i prop. 1993/94:236 bör hänsyn också tas till bl.a. produktions- och strukturutveckling. Stödutformning och stödnivåer Stödet till produktion av mjölk, matpotatis och getmjölk/getkött bör lämnas i form av en kombination av de tre stöden - stöd till mindre gynnade områden/ bergsjordbruk, miljöstöd och nationellt stöd. Stödbehovet inom får- och nötköttssektorn tillgodoses fullt ut genom stöd till mindre gynnade områden och miljöstöd enligt programmet för bärkraftigt jordbruk, i fortsättningen kallat miljöstöd-nord. Slaktsvins- och smågrisproduktionen bör erhålla stöd genom en kombination av stöd till mindre gynnade områden och nationellt stöd, medan stödet till äggproduktionen bör bestå av nationellt stöd. Stödet till mindre gynnade områden bör lämnas som ett djurbidrag i hela stödområdet med maximal nivå. I område 1-3 lämnas därutöver stöd till spannmål för avsalu. För företag med fläsk-, smågris- och äggproduktion räknas all spannmål som avsaluspannmål oavsett om den används för eget foder eller inte, eftersom svin och höns inte ingår i djurenhetsbegreppet. Stödet till mindre gynnade områden bör lämnas med maximala nivåer för högst 60 stödenheter (djurenhet eller hektar). Därefter bör stödet avtrappas och endast utgå för mjölkkor. Stödet i område 4 är begränsat till högst 20 mjölkkor. Även miljöstöd-nord bör utnyttjas maximalt och lämnas som ett stöd för vall- och betesareal. I område 4 bör dock en viss reducering av stödet ske. Den föreslagna konstruktionen av stödet tillgodoser eventuella stöd-behov inom produktionen av fårmjölk och killingkött eftersom såväl stöd till mindre gynnade områden som miljöstöd-nord ges till tackor och getter oavsett om de används för mjölk- eller köttproduktion. Det av riksdagen beslutade stödet till di- och amkor ersätts av stöd till mindre gynnade områden och miljöstöd-nord. Miljöstödet bör knytas till villkor om djurantal och arealanvändning. En arealfaktor som anger arealen per djur skall ligga till grund för storleken på stödberättigad areal. Motiven för de valda arealfaktorerna är att animalie- produktionen i första hand skall främjas. Arealfaktorn bör vara differentierad mellan stödområdena. I tabell 1 anges förhållandet mellan olika djurslag och djurenhetsbegreppet och i tabell 2 de arealfaktorer som bör gälla för stöd till mindre gynnade områden och miljöstöd. Arealfaktorerna motsvarar det teoretiskt beräknade behovet av vall och bete korrigerat uppåt för att ta hänsyn till skördevariationer och faktisk arealtillgång. Tabell 1 Djurenheter för stöd till mindre gynnade områden och miljöstöd-nord _____________________________________________________ Djurslag Djurenhet Mjölkko 1,0 Diko 1,0 Övriga nötkreatur > 2 år 1,0 Övriga nötkreatur > 6 mån & < 2 år 0,6 Får/getter 0,15 ____________________________________________________ Tabell 2 Arealfaktorer för miljöstöd-nord i stödområde 1-4 (vall på åker och bete) ____________________________________________________ Stödområde Arealfaktor/djurenhet 1 1,20 2a 1,05 2b 1,00 3 0,95 4 0,80 ____________________________________________________ Miljöstöd-nord bör kunna kombineras med de ersättningar som skall lämnas inom ramen för miljöprogrammet i övrigt. Det nationella stödet får enligt EU-avtalet endast ges i område 1-3. För mjölk bör stödet vara knutet till produktionen. Stödet bör utbetalas som en klumpsumma baserat på stödbehovet per kg mjölk samt producerad mängd, dock högst motsvarande en referenskvantitet som fastställs för varje företag på grundval av historisk produktion. Brukaren bör därför kunna välja produktionen ett av åren 1991, 1992 eller 1993. Referenskvantiteten får dock inte överstiga den indivi- duella mjölkkvoten. Om produktionen är mindre än referenskvantiteten reduceras stödet proportionellt i efterskott. Produktion utöver referenskvantiteten berättigar inte till stöd. Denna modell minimerar omfördelningseffekter mellan hög- och lågavkastande besättningar samtidigt som produktionsanknytningen är stark. Stödet för mindre gynnade områden för mjölkproducenter i område 4 begränsas till högst 20 mjölkkor. Miljöstöd-nord bör dock sättas till ett belopp som motsvarar intäkterna för företag i gruppen 50-60 kor. På så sätt hålls relativt stora familjeföretag "skadeslösa" i område 4. Detta innebär samtidigt att såväl mindre mjölkföretag som nötköttsproducenter överkompenseras i område 4. För nöt- och fårköttsproduktionen föreslår arbetsgruppen inget nationellt stöd. Övergången från nuvarande norrlandsstöd till stöd för mindre gynnade områden och miljöstöd kommer att leda till att dessa sektorer (exkl. mjölkföre- tag med köttproduktion) erhåller högre stöd än i dag. Stödområdesindelningen för stödet till matpotatisodling skiljer sig i dag från den indelning som råder för övriga stödberättigade jordbruksprodukter. Stödet lämnas endast till norrlandslänen med en uppdelning på två delområden. Denna indelning bör ändras och följa den stödområdesindelning för norra Sverige som gäller för övriga produktgrenar. Detta innebär att stödet utökas till att omfatta även Kopparbergs och Värmlands län samt de delar av Örebro och Älvsborgs län som ingår i stödområdet. Detta innebär att den stödberättigade arealen ökar med drygt 40 % (1 200 hektar) och kostnaden för stödet med cirka 4 miljoner kronor. Slaktsvins-, smågris- och äggproduktionen bör erhålla nationellt stöd i form av djurbidrag utöver det stöd som lämnas inom ramen för stödet till mindre gynnade områden och som i huvudsak kommer svinuppfödarna till del (arealbidrag för spannmål). Matpotatis-, får- och getsektorn bör stödjas genom stöd till mindre gynnade områden och miljöstöd-nord. För get- och potatissektorn behövs dessutom ett påslag av nationellt stöd för att uppnå dagens stödnivå. Såväl stödet till mindre gynnade områden för spannmål som det nationella stödet lämnas endast i område 1-3. Detta innebär att produktionsstödet till smågris- och äggproduktionen samt det nyligen införda stödet till slaktsvin upphör helt i område 4. Stödet till potatisodling och getnäring reduceras. Värdet av nuvarande stöd till dessa produktionsgrenar uppgår i område 4 till totalt cirka 5 miljoner kronor. För stödet till mindre gynnade områden som utbetalas till pensionärer erhåller medlemslandet ingen medfinansiering från EG. Det nuvarande stödet till jordbruket i norra Sverige lämnas till alla brukare, även pensionärer. Anled- ningen till detta är att stödet till största delen utgörs av pristillägg som utbetalas via mejerier och slakterier. Det har inte ansetts vara rimligt att prisdiskriminera mellan olika leverantörer inom samma region. Det föreligger enligt regeringens uppfattning inga skäl för att de produktionsstöd som stödet till mindre gynnade områden och det nationella stödet utgör skall lämnas till pensionärer. Av tabell 3 framgår föreslagna stödnivåer per enhet. Tabell 3 Prel. stödnivåer för jordbruket i norra Sverige (1 ecu=9,1 kr kommersiell kurs och 11 kr grön kurs)¹ __________________________________________________________________________ Stödområde 1 2a 2b 3 4 __________________________________________________________________________ Vall Miljöstöd-nord, kr/ha 2 750 2 750 2 750 2 750 1 687 Spannmål för avsalu LFA/bergsjbr, kr/ha 1 330 1 330 1 330 1 330 - Mjölk LFA/bergsjbr, kr/ mjölkko2 1 330 1 330 1 330 1 330 1 330 Miljöstöd omräknat till kr/mjölkko 3 300 2 888 2 750 2 612 1 350 Nat. stöd öre/kg vid 100 % av 93,9 61,7 40,1 1,1 - referenskvant. Nötkött LFA/bergsjbr, kr/nötkreatur > 2 år 1 330 1 330 1 330 1 330 1 330 LFA/bergsjbr, kr/ungnöt < 2 år 798 798 798 798 798 Miljöstöd omräknat i kr/nötkreatur > 2 år 3 300 2 888 2 750 2 612 1 350 Miljöstöd omräknat i kr/nötkreatur < 2 år 1 980 1 733 1 650 1 567 810 Får LFA/bergsjordbruksstöd, kr/tacka 200 200 200 200 200 Miljöstöd omräknat i kr/tacka 495 423 423 392 202 Getter LFA/bergsjbr, kr/honget 200 200 200 200 200 Miljöstöd omräknat i kr/get 495 423 423 392 202 Nationellt stöd, kr/get 158 158 158 158 - Slaktsvin LFA/bergsjbr-stöd omräknat till kr/svin 109 101 101 92 - Nationellt stöd, kr/djur 96 56 56 - - Smågrisar LFA-stöd omräknat till kr/sugga 745 678 678 625 - Nationellt stöd, kr/sugga 710 317 317 - - Ägg Nationellt stöd, kr/insatt höna 13,45 13,45 13,45 4,90 - Potatis LFA/bergsjbr, kr/ha 1 330 1 330 1 330 1 330 1 330 Nationellt stöd, kr/ha 3 010 3 010 1 270 1 270 - _________________________________________________________________________ ¹Beloppen är omräknade från EG:s stödnivåer i ecu till svenska kronor. Omräkningen har gjorts med en viss valutarelation som kan komma att ändras. ²Område 4, som blir normalt LFA-område, lämnas stöd för högst 20 mjölkkor. Någon sådan begränsning finns inte i bergsjordbruksområdena (område 1-3) Riksdagen beslutade den 18 maj 1994 att införa ett dikostöd samt ett stöd till bär och grönsaker på friland. Stödet skall utbetalas fr.o.m. budgetåret 1994/95. Eftersom dessa stöd skall finansieras inom ramen för nuvarande direktbidrag kommer detta att inverka på stödbeloppen för de produktionsgrenar som stöds i dag. Regeringen har gett Jordbruksverket i uppdrag att beräkna stödbelopp per enhet för såväl de nya produktionsgrenarna som för existerande produktions- grenar. För trädgårdsnäringen får högst 3 miljoner kronor utbetalas och för dikoproduktionen högst 5 miljoner kronor under budgetåret 1994/95. De belopp som redovisas i tabell 3 skall därför ses som indikativa. Stödet till frilandsodling av bär och grönsaker skall enligt riksdagen ut- betalas som ett arealbidrag. Inom ramen för nuvarande regelverk inom EU torde inte finnas någon möjlighet att ge driftstöd för trädgårdsnäringen. Näringen bör dock kunna erhålla stöd, delfinansierat av EG, inom ramen för landsbygdsut- vecklande åtgärder i mål 5b- och 6-områden. Nationellt stöd bör nyttjas för att ersätta nuvarande kostnadstillägg till förädlingsindustrin. Det nationella stödet får som nämnts inte omfatta stödområde 4. Detta kommer för livsmedelsindustrin innebära att stödet i område 4 bortfaller. Värdet av stödet i område 4 är i dag 8,5 miljoner kronor. Det sanitetstillägg som utbetalas till slakterier inom stödområdet bör upphöra fr.o.m. den 1 januari 1995. Stödet är en kvarleva från den period när alla slakterier erhöll sanitetstillägg. Stödet kan inte motiveras av regionala skäl och har inget samband med kostnadstillägget som kompenserar för merkostnader vid transport. Det uppgår i dag till 2 miljoner kronor. Kostnader och effekter på statsbudgeten Sverige har anvisats en indikativ ram på 12,8 miljarder kronor för struktur- fondsmedel under perioden 1995-1999. Dessa medel utgör EG:s medfinansiering för strukturåtgärder och Sverige måste således skjuta till nationella medel för att erhålla detta belopp. Drygt 2 miljarder kronor från EG skall under samma period gå till målområde 6. För år 1995 är EG:s medfinansieringsram 2,4 miljarder kronor, varav 370 miljoner kronor avser mål 6. Följaktligen återstår för bud- getåret 1994/95 drygt 2 miljarder som skall fördelas på de övriga målen, 2, 3, 4, 5a och 5b samt s.k. gemenskapsinitiativ. Den totala kostnaden för stödet till mindre gynnade områden i norra Sverige beräknas uppgå till 312 miljoner kronor med en delfinansiering från EG på 101 miljoner kronor, varav 45 miljoner kronor avser mål 6-området och finansieras inom den finansiella ramen för mål 6. Resten finansieras av mål 5a-ramen. Kostnaden för miljöstöd-nord uppskattas till 441 miljoner kronor med en medfinansiering från EG:s jordbruksfonds garantidel på 264 miljoner kronor. Av tabell 4 framgår den totala kostnaden för stödet och uppdelningen på stödformer. Det nationella stödet blir en restpost som uppgår till totalt 292 miljoner kronor. EG:s genomsnittliga medfinansieringsgrad för stödet till jordbruket i norra Sverige uppgår till 35 % av den totala kostnaden för stödet. Tabell 5 visar kostnaden för stödet uppdelad på stödformer och produktionsgrenar. Tabell 4 Prel. kostnad och medfinansiering för stödet till jordbruket i norra Sverige efter ett EU-medlemskap ___________________________________________________________________ Stödtyp Total Total EG- EG-fin. EG-fin. Svensk EG-med- kostnad finansie- i mål 6 utanför kostnad fin.grad ring mål 6 ___________________________________________________________________ LFA/bergsjbr 312 101 45¹ 56² 211 32 % Miljöstöd-nord 441 264 119³ 145³ 177 60 % Nationellt stöd 292 - - - 292 0 % ___________________________________________________________________ Totalt 1 044 365 164 201 680 35 % ¹ Finansieras av jordbruksfondens utvecklingssektion inom den finansiella ramen för mål 6. ² Finansieras av jordbruksfondens utvecklingssektion inom den finansiella ramen för mål 5a. ³ Finansieras av jordbruksfondens garantidel. Tabell 5 Totalkostnaden för stödet uppdelat på stödform och produktionsgrenar, mkr 1995 _______________________________________________________________________________ Stöd till Stöd till Miljö- Natio- Summa Föränd. mindre mindre stöd- nellt stöd jfrt med gynn. omr. gynn. omr. nord stöd 93/94 djur areal _______________________________________________________________________________ Jordbruket Mjölkföretag 198,2 28,2 344,4 217,1 787,9 Företag med nöt- kreatur/får, men ej mjölkkor 47,3 13,2 94,6 - 155,1 Spannmålsföretag¹ - 18.6 - - 18,6 Slaktsvin - - - 4,5 4,5 Smågrisar - - - 2,0 2,0 Getter 0,8 - 1,7 0,6 3,1 Ägg - - - 2,6 2,6 Potatis - 5,4 - 7,6 13,0 _______________________________________________________________________________ Summa 246,3 65,4 440,7 234,4 986,8 +63,3 Livsmedelsindustrin² Summa - - - 57,5 57,5 -10,5 _______________________________________________________________________________ Totalt 246,3 65,4 440,7 291,9 1 044,3 +52,8 ¹ Bland spannmålsföretagen finns även slaktsvins- och smågrisföretag med. ² För livsmedelsindustrin har bortsetts från att stödnivån för mejerier sänktes fr.o.m. den 1 oktober 1993 och de 5,5 miljoner kronor som försvinner från område 4 har därför dragits från 68 i stället för 65 miljoner kronor. Anledningen är att stödnivån/enhet budgetåret 1994/95 skall uppgå till de belopp som rådde före den 1 oktober. Genomförande av det nya stödsystemet Det nuvarande stödet till jordbruket skall upphöra den dag Sverige inträder i EU, dvs. den 1 januari 1995. Vid denna tidpunkt bör utbetalningen av pristillägg upphöra. I december varje år betalas djurbidrag avseende hela budgetåret ut. Om en utbetalning av hela djurbidraget sker i december 1994 skulle hälften således avse första halvåret 1995. Om det nya stödsystemet skall avse hela år 1995 skulle detta leda till en överkompensation detta år. Eftersom utbetalningen av stöd inom ramen för det nya stödsystemet kommer att dröja bör dock hela djurbidraget utbetalas i december 1994 för att upprätthålla likviditeten. För att undvika överkompensation bör emellertid halva djurbidraget utbetalas som ett à conto-belopp. Hälften av beloppet utgör då ett förskott på det nationella stödet som skall utbetalas under år 1995. Detta stöd reduceras med motsvarande belopp. EG-kommissionen och Rådet bör inom ett halvt år ha hunnit fatta formella beslut rörande stöd till mindre gynnade områden och miljöstöd-nord. Dessa bör gälla retroaktivt fr.o.m. den 1 januari 1995. Ansökan om stöd till mindre gynnade områden och nationellt stöd bör kunna samordnas till att ske senast i juni månad. Då bör även beslutsförfarandet inom miljöprogrammet kunna påbörjas. Stödet till mindre gynnade områden och miljöstödet utbetalas en gång per år under hösten. Då pristillägget försvinner och stöd till mindre gynnade områden och miljöstöd utbetalas endast en gång per år finns viss risk att likviditets- problem uppstår. Det nationella stödet bör utbetalas kvartalsvis, med början i april 1995 och därefter var tredje månad. Det är också enligt vår uppfattning viktigt att de olika stöden kan hållas samman så att företagen görs medvetna om den sammanslagna effekten av stöd- systemet. Ansvaret för administrationen bör ligga på Jordbruksverket. En övergång från ett system med pristillägg till ett med direktbidrag för djur och areal leder alltid till vissa omfördelningseffekter. Det nationella stödet till mjölkföretagen i område 1-3 har beräknats på så sätt att detta stöd tillsammans med maximalt stöd till mindre gynnade områden och miljöstöd-nord för genomsnittsföretaget (pensionärerna har exkluderats vid beräkningarna) ger ett lika högt stöd som det nuvarande stödet till jordbruket i norra Sverige. I område 4 har miljöstöd-nord reducerats. Beräkningarna visar att det genomsnittliga nötköttsföretaget (företag med nötkreatur och/eller får men utan mjölkkor) med samma villkor som mjölkföretaget i fråga om stöd till mindre gynnade områden och miljöstöd-nord i samtliga stödområden erhåller ett högre stöd än med nuvarande system. Detta gäller även när hänsyn tas till att priset på nötkött beräknas sjunka. Av nöt- och fårköttsproducenterna vinner mer än 90 % på en omläggning till det nya stödsystemet. Effekter på mark- och arrendepriser Ett stöd till jordbruksföretag som innebär att företagens resultat förbättras innebär också att företagens värde kapitaliseras, vilket tar sig uttryck i ökade gårdspriser och markpriser. Dessa effekter realiseras när företagen säljs eller på annat sätt överlåts. När det gäller stöd som är starkt knutet till marken sker ett annat slags kapitalisering som snabbt kan realiseras. Ett starkt beroende av markinnehav som grundas på arrenden kan vid ett arealstöd innebära att arrendepriserna stiger snabbt och då direkt påverkar driftskostnaderna för befintlig företagare. I dagsläget uppgår i området arrendepriserna till mycket blygsamma belopp. Ungefär hälften av företagen har behov av arrendemark för att kunna få stöd för samtliga djur. Miljöstödet är i grunden ett arealstöd men transformeras med förslaget till ett slags djurstöd. Genom att koppla miljöstödet till djurinnehav och användning av marken för de egna djuren kan den passive markägaren inte direkt få del av miljöstöd-nord. För att minimera oönskade effekter på arrendepriserna bör stödet lämnas som ett företagsstöd till den aktive brukaren. Samtliga åtgärder som krävs för att få del av miljöstöd-nord och eventuellt övrigt miljöstöd, bör specificeras i programmet, vilket i princip är femårigt. Dynamiska effekter De analyser som gjorts beträffande effekterna vid en övergång till ett nytt stödsystem för jordbruket i norra Sverige är i huvudsak statiska. Det innebär att beräkningarna utgår från den struktur som råder i nuläget. En rationell företagare strävar efter att anpassa sin produktion på ett sådant sätt att det ekonomiska resultatet optimeras. I det nuvarande svenska stödsystemet utgör den största delen av stödet ett pristillägg utan speciella restriktioner vad gäller arealinnehav och djurtäthet. Detta gör att den enskilde företagaren i stor utsträckning kan anpassa sin produktion med hänsyn till de pris- och kostnadsrelationer som gäller. Övergången till EG:s stödsystem innebär för svenskt jordbruk dels förändringar för sektorn totalt, dels omfördelningar mellan olika företag i hela landet. För EG-stöden kommer olika slag av restriktioner att råda i form av basareal, högsta antal bidragsberättigade djur (kvoter), högsta tillåtna djurtäthet och eventuella regionala kvoter. Den enskilde bonden kommer därför att behöva ta hänsyn till en rad olika faktorer när han skall besluta om på vilket sätt han skall anpassa sin produktion. Eftersom förhållandena varierar mycket mellan olika brukare är utrymmet för individuella variationer stort. Efterhand kommer företagarna att anpassa sina produktionsförhållanden på det för brukaren mest lämpliga sättet. Därigenom torde det totala stöd som brukarna erhåller bli högre än vad de nu genomförda beräkningarna visar. Detta bör uppmärksammas vid de regelbundna utvärderingarna av måluppfyllelse och stödnivå som bör göras. En utgångspunkt skall därvid vara att de totala kostnaderna för statsverket inte får öka. Vissa gränsdragningsproblem Stöd till jordbruket i norra Sverige kommer direkt eller indirekt att ges i form av arealbidrag och djurbidrag. Det förutsätts att stöden till mindre gynnade områden utbetalas efter ansökan till vissa närmare preciserade brukningsenheter. Miljöstöd-nord förutses lämnas efter beslut sedan jordbrukaren anmält intresse att delta i programmet. Miljöstöd-nords storlek för ett visst företag är kopplat till vallareal och antalet djurenheter. Om brukningsenhetens vallareal är otillräcklig kan miljöstödet inte utnyttjas maximalt. I ett statiskt perspektiv kommer därför ett antal företag i norra Sverige inte att kunna utnyttja miljöstöd-nord fullt ut genom att arealer saknas. I flertalet fall torde gälla att tillräckliga tillskottsarealer är möjliga att antingen köpa eller arrendera. I kommissionens riktlinjer för miljöstödsförordningen (2078/92) anges att vid förvärv av mark för att uppfylla kraven vad beträffar djurtäthet måste sådan mark vara belägen nära det nuvarande företaget. För miljöstöd-nord kan en tolkning av kommissionens riktlinjer vara att arealerna skall ligga på rimligt avstånd från brukningscentrum och kunna ingå som en naturlig del i fastigheten samt brukas rationellt av företaget. Rimlighetsbedömningen får göras med utgångspunkt i för bygden normala förhållanden vad beträffar struktur och arrondering. Den stödnivå som utbetalas i det stödområde där arealen finns bör gälla för företaget om nyss nämnda villkor uppfylls. Stödnivån i det område inom vilket brukningsenheten är belägen utgör dock den maximala nivå som kan utbetalas till företaget. Om arealen (existerande eller tillskottsareal) finns nära brukningsenheten men i ett stödområde med högre stödnivå, gäller således nivån där brukningsenheten ligger. Finns däremot arealen i ett stödområde med lägre stödnivå än den där brukningsenheten ligger gäller den lägre nivån. Detta problem uppstår i praktiken endast i gränstrakterna mellan stödområde 3 och 4. Stödområde 4 gränsar söderut mot det mindre gynnade området i södra och mellersta Sverige. I detta område kommer att lämnas ett vallstöd med i princip samma konstruktion som miljöstöd-nord. Den föreslagna gränsdragningen bör därför gälla även område 4:as sydgräns. För företag som hittills har baserat fodertillgången på i huvudsak inköpt foder, som kanske har djuren installade och nästan helt saknar arealer bör på kort sikt ett dispensförfarande tillämpas för att ge sådana företag en tidsfrist för att skaffa ny areal eller vidta andra strukturförändringar. Detta innebär att ett nationellt finansierat stöd kan lämnas till dessa företag under en kort övergångsperiod. Det nationella stödet måste prövas och godkännas av EG-kommis- sionen innan Sverige kan börja tillämpa det. 1.3.7 Kompletterande miljöersättning till jordbruket Regeringens bedömning: Det nationella programmet för miljöersättning bör delas upp i tre områden med samordning mellan de olika programområdena. Dessa är programmet för ekonomisk bärkraft, resurs- hushållningsprogrammet samt bevarandeprogrammet. Programområdena bör i princip svara mot målet för ett öppet och varierat landskap, målet att minska växtnäringsläckaget och riskerna vid användning av bekämpningsmedel samt målet att bevara biologisk mångfald och kulturvärden i odlingslandskapet. För att främja sådan användning av jordbruksmark som är förenlig med skydd och förbättring av mil- jön, landsbygden och landskapet bör miljöersätt- ning lämnas i norra Sverige och i det mindre gynnade området i södra Sveriges skogs- och mellan- bygder inom ramen för programmet för ekonomisk bärkraft. Detta för att bevara ett levande och öppet landskap. Inom ramen för resurshushållningsprogrammet bör ersättning lämnas bl.a. till ekologiskt jordbruk och resurshushållande konventionellt jordbruk. Villkoren för dessa ersättningsformer bör rege- ringen utarbeta under hösten 1994. Riktmärket för ekologiskt jordbruk bör i enlighet med riksdagens målsättning vara att ca 300 000 ha åkermark odlas ekologiskt år 2000. För detta ändamål bör en per- manent arealersättning lämnas till jordbrukare med ekologiskt jordbruk. För att reducera växtnäringsläckaget ytterligare bedömer regeringen att det även bör lämnas miljö- ersättning för extensiv vall, för skyddszoner utmed vattendrag samt för insådd av fånggröda. Inom ramen för bevarandeprogrammet bör ersätt- ning lämnas för bevarande av slåttermark, betes- mark och för övriga värdefulla natur- och kultur- miljöer. Dessutom bör det lämnas ersättning för övriga åtgärder för att bevara biologisk mångfald såsom ersättning för bevarande av utrotningshotade husdjursraser och för hydrologisk restaurering av våtmarker, småvatten, mindre åar och bäckar. Därutöver bör ersättning lämnas för miljöåtgärder på vissa begränsade arealer skogsmark. Totalt bedömer regeringen att ca 2,8 miljarder kronor bör lämnas inom ramen för EG:s miljöersätt- ningsprogram. Programmet för ekonomisk bärkraft bör tillföras drygt 800 miljoner kronor, till resurshushållningsprogrammet bör anslås ca 1 150 miljoner kronor och till bevarandeprogrammet bör anslås ca 700 miljoner kronor. Därutöver bör det anslås ca 120 miljoner kronor för utbildning, in- formation och demonstrationsprojekt. Dessa belopp är av samma storleksordning som ambitionsnivån i Jordbrukets miljöprogramutrednings förslag. Rege- ringen återkommer med förslag till villkor och exakta ersättningsnivåer. Utredningens förslag överensstämmer med regeringens bedömning vad gäller inriktning och ambitionsnivå. Remissinstanserna: Bland remissinstanserna finns ett brett stöd för miljöåtgärder på jordbruksområdet. Det stora flertalet remissinstanser till- styrker i huvudsak utredningens problembeskrivning och förslag. En rad saksynpunkter på de olika delprogrammen framkommer i remissvaren. Utredningen föreslår i enlighet med EG:s riktlinjer att ersättning lämnas för att minska negativ miljöpåverkan. Några remissinstanser framhåller att detta innebär ett avsteg från principen att förorenaren skall betala (Polluter Pays principle). Flera remissinstanser, däribland Riksrevisionsverket, Sveriges lantbruksuni- versitet, Statens naturvårdsverk, Naturskyddsföreningen, Kooperativa förbundet samt Konsumentberedningen förordar att negativ miljöpåverkan beläggs med en miljöavgift som ett sätt att minska användningen av handelsgödselmedel och att minska riskerna med användningen av bekämpningsmedel. Miljöavgifter skulle också utgöra en finansieringskälla för ersättningen till miljöåtgärder som är positiva kollektiva nyttigheter. Kritik riktas mot förslaget till ersättning för resurshushållande konventionellt jordbruk. Länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge, Norrbottens och Dalarnas län pekar på svårigheterna att kontrollera de åtgärder som föreslås ligga till grund för ersättningen. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser denna del av resurshushållningsprogrammet i praktiken vara helt omöjlig att kontrollera medan Konsumentberedningen och Kooperativa förbundet avstyrker ersättningen. Skälen för regeringens bedömning: Den reform av EG:s jordbrukspolitik som be- slutades i maj 1992 medförde bl.a. att s.k. kompletterande stödåtgärder inför- des. EG:s miljöprogram för jordbruket (förordning (EEG) nr 2078/92) syftar till att minska jordbrukets miljöbelastning och till att bevara odlingslandskapet. En detaljerad redovisning av syftet görs i avsnitt 1.1.3. om miljö- och landskaps- vårdsersättning. Förordningen har hittills tillämpats flexibelt. Omfattningen och inriktningen av programmet förutsätts anpassas till medlemslandets specifika behov. I betänkandet Förstärkta miljöinsatser i jordbruket (SOU 1994:82) har det lämnats förslag till svensk tillämpning av EG:s miljöprogram. Betänkandet har remissbehandlats. Remissyttrandena finns tillgängliga i Jordbruksdepartementet (dnr. 94/940). Sveriges roll i det internationella miljöarbetet har länge varit aktiv och pådrivande. Sveriges deltagande i det internationella samarbetet grundas på vårt ansvar för den globala miljön som vi som ett av världens mera gynnande länder solidariskt måste utöva. Därutöver är Sveriges internationella agerande i vissa frågor särskilt viktigt för att kunna uppnå nationella miljömål. Det gäller framför allt gränsöverskridande luft- och vattenföroreningar. Jordbruket i många av de länder som ingår i EU är inte särskilt miljöanpassat. Ett EU-medlemskap skulle förbättra Sveriges möjligheter att påverka det internationella miljösamarbetet i allmänhet och samarbetet på jordbruksområdet i synnerhet. Det svenska miljötillståndet vid ett EU-medlemskap kommer enligt Miljöprogramutredningen att försämras något vad gäller växtnäringsläckage och riskerna med användning av bekämpningsmedel. Det innebär att utvecklingen i dessa avseenden går åt fel håll i förhållande till de av riksdagen fastställda målen. Därför bör åtgärder för att minska växtnäringsläckaget och användningen av bekämpningsmedel förstärkas. Marknadsordningarna inom EG:s gemensamma jordbrukspolitik är inte tillräckliga för att Sveriges mål att bevara den biologiska mångfalden och ett öppet odlingslandskap skall kunna nås. EG:s miljöersättningsprogram skapar emellertid goda förutsättningar för att nå målen. Det finns alltså både nationella och internationella skäl att fortsätta den mil-jöanpassning av det svenska jordbruket som påbörjats. Dessa skäl förstärks av ett EU-medlemskap. Jordbruket är en av de sektorer där Sverige har goda förutsättningar att utveckla en nationell miljöpolitik som kan bli förebild för andra länder. Jordbruket kan därför bli en viktig del i en framtida strategi för det svenska miljöarbetet inom EU. För att svara upp mot det miljöansvar som rimligen kan utkrävas har riksdagen uppställt vissa miljömål för jordbrukssektorn. Målen är att bevara och utveckla biologisk mångfald och kulturvärden, bevara det levande och öppna odlingslandskapet, minska växtnäringsläckaget samt minska riskerna med användning av bekämpningsmedel. Mycket talar för att jordbruket i Norrland och i södra Sveriges skogs- och mellanbygder på sikt får svårt att konkurrera ekonomiskt med slättbygden. Utredningen har bedömt att dessa jordbruk kan komma att läggas ner i stor omfattning om inte motåtgärder vidtas. Den biologiska mångfalden och de kulturvärden som är knutna till det nu mångformiga jordbruket i dessa bygder kommer att drabbas. Om de naturliga, ogödslade betes- och slåttermarkerna läggs ner blir förlusten av biologisk mångfald särskilt stor. Miljönyttigheter saknar emellertid en marknad. För att det skall bli lönsamt att producera vissa gemensamma nyttigheter som inte är marknadsprissatta, t.ex. natur- och kulturvärden, bör det offentliga betala en ersättning för dessa nyttigheter i en utsträckning som är samhällsekonomiskt motiverad. EG:s riktade miljöersättningsprogram lämnar goda möjligheter att behålla och öka miljövärdena i odlingslandskapet. Sverige har i samband med medlemskapsför- handlingarna förhandlat fram en medfinansieringsram för ett svenskt miljöersätt- ningsprogram som uppgår till 165 miljoner ecu. EG:s medfinansiering förutsätter en lika stor nationell medfinansiering. Regeringen bedömer att följande riktlinjer för miljöersättningsprogrammet bör fastställas vid ett medlemskap: - Ersättning bör endast lämnas för åtgärder som uppfyller miljöersättningsförordningen (EEG) nr 2078/92. - Ersättningar skall i princip motsvara det värde som de producerade nyttigheterna har för samhället. - En löpande utvärdering av ersättningssystemet bör ske. En omprövning bör ske efter 3 år. Det nationella programmet för miljöersättning skulle i princip kunna delas upp i tre områden med samordning mellan de olika programområdena. Dessa är program- met för ekonomisk bärkraft, resurshushållningsprogrammet samt bevarandeprogram- met. Programområdena svarar i princip mot målet för ett öppet och varierat odlingslandskap, målet att minska växtnäringsläckaget och riskerna vid användning av bekämpningsmedel samt målet att bevara biologisk mångfald och kulturvärden i odlingslandskapet. De ersättningar som bör utgå enligt den i det följande redovisade tillämp- ningen av EG:s miljöprogram bör enligt regeringens mening även kompletteras med miljöavgifter inom jordbrukets område. De nuvarande miljöavgifterna på handelsgödsel och bekämpningsmedel bör höjas så att de ökade intäkterna från avgifterna uppgår till 150 miljoner kronor. Regeringen återkommer med ett förslag om hur de ökade miljöavgifterna bör tas ut. Programmet för ekonomisk bärkraft Det främsta hotet mot landskapets öppenhet är om ekonomiska förutsättningar saknas för jordbruket att långsiktigt överleva. Utan ekonomisk bärkraft saknas förutsättningar för att upprätthålla ett öppet och levande odlingslandskap. Regeringen har definierat två områden där jordbrukets framtida bärkraft kan ifrågasättas. Det gäller jordbruket i norra Sverige och i södra Sveriges skogs- och mellanbygder. Detta programområde bedöms vara en nödvändig grund för att bevara ett öppet och varierat landskap. Den biologiska mångfalden och de kulturvärden som statsmakterna vill bevara är i huvudsak knutna till en fortsatt animalieproduktion och en lämplig geografisk fördelning av denna produktion. Det första programområdet för miljöersättning är således ett sätt att skapa förutsättningar för fortsatt drift i områden som bedöms producera kollektiva nyttigheter som samhället har intresse av. Ett resultat av medlemskapsförhandlingarna är överenskommelsen att miljöersättning enligt förordningen (EEG) nr 2078/92 skall kunna användas för att lösa de specifika problemen i jordbruket i norra Sverige. Regeringen gör bedömningen att miljöersättning bör lämnas i norra Sverige för att främja sådan användning av jordbruksmark som är förenlig med skydd och förbättring av miljön, landsbygden och landskapet för att på detta sätt bevara ett levande och öppet odlingslandskap. Bedömningar rörande villkoren för miljöersättning inom ramen för programmet för ekonomisk bärkraft samt ersättningsnivåernas storlek redovisas i det föregående (avsnitten 22.1.5 och 22.1.6). Enligt regeringens bedömning är de fysiska betingelserna och odlingsförutsättningen i det mindre gynnande området i södra Sverige i stort sett desamma som i norra Sveriges stödområde 4. Detta motiverar att den kombination av stöd och ersättning som skall garantera långsiktig bärkraft i stödområde 4 också är tillämpligt i de mindre gynnade områdena i södra Sverige. Regeringen bedömer att miljöersättning bör lämnas för vall och betesmark även i det mindre gynnade området i södra Sveriges skogs- och mellanbygder. Till grund för ersättningsberättigade arealer bör ligga en koppling mellan djur och arealanvändning per djurenhet. Resurshushållningsprogrammet Det finns politisk enighet om att nå uppsatta mål och att gå vidare med miljöarbetet för att förbättra resursanvändningen i jordbruket. Strategin bakom resurshushållningsprogrammet är dels att angripa de viktigaste miljö- och resursproblemen i jordbruket, dels att etablera ett helhetstänkande på gårdsnivå där miljö- och resursfrågor får en central plats. Detta är utgångspunkten för regeringens bedömning om ersättning för ekologiskt jordbruk och resurshushållande konventionellt jordbruk. För att syftet med programområdet skall uppnås bör dels miljöåtgärdernas status öka, dels bör jordbrukaren sättas i centrum för ett aktivare omställnings- och förändringsar- bete i svenskt jordbruk. Ekologisk odling bör ses som en del i en strategisk satsning för svenskt jordbruk. Riktmärket för ekologiskt jordbruk bör i enlighet med riksdagens målsättning vara att ca 300 000 ha åkermark odlas ekologiskt år 2000. För att uppnå detta mål bör en permanent ersättning lämnas. För att reducera växtnäringsläckaget ytterligare bör ersättning lämnas för extensiv vall i områden med låg andel vall, för skyddszoner utmed vattendrag och för insådd av fånggröda. Bevarandeprogrammet Motivet för det tredje programområdet bör vara att i möjligaste mån försöka samordna olika i dag förekommande ersättningsformer och verksamheter som påverkar bevarandet av viktiga värden i odlingslandskapet. Regeringen vill understryka att bevarandet av biologisk mångfald och kulturvärden är en integrerad del av den framtida jordbrukspolitiken. Samordningen av åtgärder för bevarande av biologisk mångfald och kulturvärden är av central betydelse för att bevarandearbetet skall bli framgångsrikt. För bevarande av biologisk mångfald och övriga natur- och kulturvärden i landskapet bedömer regeringen att genomförandet bör ske i fyra samordnade program. Dessa är delprogrammen för bevarande av slåttermark, av betesmark, av övriga värdefulla natur- och kulturmiljöer samt övriga åtgärder för att bevara biologisk mångfald. Regeringen bedömer att samtliga bevarandevärda slåtter- och betesmarker bör bevaras för framtiden. Ersättning bör lämnas för sprutningsfria kantzoner, utrotningshotade husdjursraser samt för hydrologisk restaurering av våtmarker, småvatten, mindre åar och bäckar. Ersättning bör även kunna lämnas för miljöåtgärder på vissa begränsade arealer skogsmark. Administration Regeringen bedömer att man bör skapa ett tydligare ansvarsförhållande och en bättre samordning mellan myndigheterna. Regeringen bedömer det lämpligt och önskvärt att en myndighet under regeringen får ansvaret gentemot EU för administrationen av marknadsregleringarna och de stöd som finansieras genom EG:s jordbruksfond och som riktar sig till jordbruk och trädgård. Regeringen bedömer att Jordbruksverket bör ges det centrala myndighetsansvaret för jordbrukets program för miljöersättning. Detta för att åstadkomma en bättre samordning och för att en helhetssyn skall ligga till grund för åtgärder i odlings- och kulturlandskapet. Uppgiften skall givetvis utföras i nära samarbete med Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet. Regeringen har för avsikt att återkomma angående den praktiska hanteringen av miljöersättningsprogrammet med bl.a. förslag till ansvarsfördelning för beslut och kontroll. Miljöstödsprogrammen skall godkännas av EG-kommissionen. Diskussioner om pro- grammens utformning kommer därför att föras mellan Sverige och EG-kommissionen. Utvärdering och omprövning Programförslaget omgärdas av osäkerhet. En osäkerhet gäller den framtida jordbrukspolitiken i EU. En annan är hur förhandlingsresultatet kommer att tillämpas. En tredje osäkerhet rör framtida ekonomiska förutsättningar, t.ex. växelkursutvecklingen. Jordbrukets miljöersättningsprogram bör ses som en strategi som bedöms kunna förverkliga uppsatta mål. Vägledande för målbeskrivningarna har bl.a. varit de intentioner, som ligger till grund för t.ex. riksdagens uttalande vad beträffar mål för ekologisk odling och Naturvårdsverkets kvantitativa tolkning av målet att bevara den biologiska mångfalden, snarare än ett önskemål att söka uppnå ett kvantitativt mål vid en viss given tidpunkt. Avvägningar bör fortlöpande ske mellan olika uppsatta mål och mellan olika åtgärder för att nå dessa mål. Utvärdering Regeringen bedömer att en samlad utvärdering bör göras av miljöersättningspro- grammet och att denna utvärdering bör ligga till grund för en omprövning av programmet efter 3 år. Därutöver bör programmen löpande följas upp av ansvariga myndigheter. De totala kostnaderna för miljöersättningsprogrammet bedöms uppgå till ca 2 800 miljoner kronor per år vid slutet av den första 5-årsperioden. Till detta kommer kostnader för administration och räntekostnader som totalt uppgår till ca 67 miljoner kronor per år under år 2-5. För att svenskt jordbruk skall behålla sin konkurrenskraft krävs att produk- tionen klarar av de nya krav som marknaden i framtiden kommer att ställa på miljöanpassning och resurshushållning. När det svenska jordbruket uppfyller villkoren för uthållighet skapas förutsättningar för näringen att vinna mark- nadsandelar i Europa i konkurrens med andra europeiska jordbruksföretag. Det är enligt regeringens bedömning viktigt att stegen mot detta önskvärda tillstånd därför tas på ett konkurrensneutralt sätt. EG:s riktade program för miljöersättning till jordbruket skapar förutsätt- ningar för samhället att uppnå de av riksdagen uppsatta miljömålen. Därmed tas ett ytterligare steg mot ett uthålligt jordbruk. Jordbrukaren ersätts för de åtaganden som görs. Det offentliga köper miljönyttigheter, som inte är marknadsprissatta, i en utsträckning som bedöms vara samhällsekonomiskt motiverad. 1.3.8 Jordbruksstatistik EG:s regler för statistikinsamling inom jordbruket omfattar områden som i dag inte täcks av motsvarande svenska undersökningar, bl.a. trädgårdssektorn. Reglerna innebär krav på större urval och en annan klassificering av företag för den ekonomiska företagsstatistiken. För Sveriges del innebär en anpassning till dessa nya regler ett ökat resursbehov i förhållande till nuläget. Sverige får en övergångsperiod på tre år för att anpassa svensk statistik till EG:s regler. Förhandlingsresultatet omfattar också regler om behandling av vissa jordbruksföretag som har annat redovisningsår än vad EG:s regler anger. 1.4 Lagstiftningsåtgärder En följd av att EG:s jordbrukspolitik övertas är att de svenska reglerna på området måste ses över och omarbetas. I huvudsak handlar det om att helt eller delvis upphäva regeringsförordningar. Som exempel på sådana författningar kan nämnas förordningarna om startstöd till jordbrukare, statligt regionalt stöd till jordbruks- och trädgårdsföretag, statsbidrag till miljöförbättrande åtgärder i jordbruket och arealbidrag till jordbrukare. Vidare måste författningarna om prisregleringssystemet förändras eller upp- hävas. Dit hör lagen (1990:615) om avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m., lagen (1990:616) om införande av lagen om avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m., förordningarna till dessa lagar, förordningen (1991:133) om avveckling av prisregleringen på jordbrukets område och förordningen (1990:941) om inkomst-, omställnings- och anläggningsstöd till jordbrukare. Utöver upphävandet av angivna lagar kan behov av kompletterande regler till EG:s marknadsförordningar, om t.ex. sanktioner, föranleda förslag till riksdagen i särskild proposition. 2 Fiske 2.1 EG:s gemensamma fiskeripolitik 2.1.1 Inledning Romfördraget (EG-fördraget) innehåller inte några särskilda regler för fisket utan fördragets bestämmelser om jordbruket, artiklarna 38-47 (jordbrukskapitlet) är tillämpliga på fisket. Enligt artikel 38 skall den gemensamma marknaden omfatta jordbruk och handel med jordbruksprodukter. Med jordbruksprodukter avses jordens, boskapsskötselns och fiskets produkter, samt sådana produkter i första bearbetningsledet som har direkt samband med dessa produkter. Fiskeripolitikens mål är således desamma som gäller för jordbrukspolitiken, dvs. att höja produktiviteten, att tillförsäkra utövarna en skälig levnads- standard, att stabilisera marknaden, att trygga försörjningen och att tillför- säkra konsumenterna tillgång till varor till skäliga priser (artikel 39). Medlen för att uppnå dessa mål anges i artikel 40. Enligt artikel 40.2 skall en gemensam marknadsordning för jordbruksprodukter upprättas. Denna kan allt- efter varornas art utformas genom - gemensamma konkurrensregler, - en obligatorisk samordning av de olika nationella marknadsordningarna, eller - en europeisk marknadsordning. Det ankommer på EG:s institutioner att vidta erforderliga åtgärder för att utveckla den gemensamma politiken. Som bilaga II till EEG-fördraget finns en förteckning över de produkter som regleras av det särskilda jordbrukskapitlet. I förteckningen, som har komplet- terats genom rådets förordning (EEG) nr 79/59, ingår bl.a. fiskets produkter. En gemensam marknadsreglering på fiskets område har funnits sedan år 1970, men har ändrats åtskilliga gånger sedan dess. När den först infördes var den utformad som en integrerad del av den gemensamma jordbrukspolitiken. Steg för steg har de särdrag som karaktäriserar fiskeriområdet nödvändiggjort en utveckling mot en självständig, gemensam fiskeripolitik. År 1976 framlade kommissionen för första gången ett förslag till en sådan politik. Först år 1980 enades rådet om en förklaring som angav de centrala elementen i en fiskeripolitik för att år 1983 anta de rättsakter som tillsammans fastlade ramarna för den gemensamma politiken på området. En delöversyn av den gemensamma fiskeripolitiken genomfördes under år 1992. Det överskuggande problemet var obalansen mellan knappa fiskresurser och alltför stor fiskekapacitet. De huvudsakliga riktlinjerna för EG:s framtida fiskeripolitik angavs vara - bättre balans mellan tillgängliga fiskresurser och fiskekapaciteten. Instrument för att åstadkomma detta kan vara översyn av gällande kvotsystem och maximala fångstuttag, strängare teknisk reglering av fiskets bedrivande, översyn av strukturpolitiken i syfte att reducera fiskeansträngningarna, förstärkt övervakning av fisket och effektivare datainsamling, - utveckling av förbindelser med tredjeland, - förstärkning av forskningsinsatser, - utveckling av vattenbruket. Översynen ledde till att en ny basförordning antogs (rådets förordning (EEG) nr 3760/92 av den 20 december 1992 om att införa ett gemensamt system för fiske och vattenbruk) där grunderna för EG:s fiskeripolitik fastställdes. Särskild vikt lades vid tillträdet till vatten och till fiskresurser. Förordningen gäller till år 2002 då en översyn skall göras. EG har antagit flera rättsakter som kompletterar och preciserar basförord- ningen. Några av de viktigare är marknadsförordningen (se avsnitt 2.1.3), struk- turförordningen (se avsnitt 2.6.1) och kontrollförordningen (se avsnitt 2.1.4). 2.1.2 Resurspolitiken EG:s resurspolitik regleras huvudsakligen i den nämnda basförordningen. Resurs- politiken är såväl internt som externt orienterad. Det innebär att den dels reglerar fördelningen av resurser mellan medlemsländerna, dels omfattar överens- kommelser med länder utanför gemenskapen om exempelvis köp eller byte av kvoter. Regleringen sker genom fastställande av högsta tillåtna fångstmängder för olika arter, fördelning av kvoter, reglering av hur fisket får bedrivas, fiskerikon- troll, internationella fiskerikonventioner, bilaterala och trilaterala fiskeav- tal m.m. Fördelningen av fiskresurser mellan medlemsländerna bygger på den s.k. rela- tiva stabiliteten. Det innebär att medlemslandets andel av den tillgängliga fiskresursen i ett visst vatten långsiktigt läggs fast för varje reglerad art. Nuvarande fördelningsnyckel gäller t.o.m. år 2002. Fördelningen baseras i allt väsentligt på traditionellt fiske. Den tar också hänsyn till om berörda regioner är särskilt beroende av fisket samt den fångstförlust som medlemsländerna drabbats av i samband med tredjelands utvidgning av sin fiskezon. Vidare beaktas effekten av att en införd högsta tillåten fångstmängd (TAC) ensidigt kan ha drabbat ett eller flera medlemsländer. 2.1.3 Marknadspolitiken EG:s marknadspolitik regleras på fiskets område i marknadsförordningen (rådets förordning (EEG) nr 3759/92 av den 17 december 1992 om den gemensamma organisa- tionen av marknaden för fiskeri- och vattenbruksprodukter). Förordningen om- fattar huvudsakligen standardkrav för marknadsföring och prissättning, riktlin- jer för producentorganisationer, ekonomiska bidrag samt bestämmelser för handeln med tredjeland. Marknadspolitiken regleras också bl.a. genom förordningen om gemensamma marknadsföringsnormer (rådets förordning (EEG) nr 103/76 av den 19 januari 1976 om gemensamma marknadsnormer för viss färsk eller kyld fisk). Dessa normer omfattar kvalitet, storlek och vikt, förpackning, presentation och märkning. Fisk som inte uppfyller de fastställda normerna får inte saluföras. Medlemsländerna är skyldiga att kontrollera att normerna uppfylls. Den kva- litetskontroll som skall ske i enlighet med de av EG utfärdade bestämmelserna är ett statligt ansvar. De viktigaste beståndsdelarna i EG:s marknadspolitik är överskottsregleringen som sker med hjälp av s.k. orienterings- och återtagspriser, fiskarägda men statligt erkända producentorganisationer som svarar för överskottshanteringen samt en importreglering som sker genom s.k. referenspriser. Orienteringspriset är utgångspunkten för att bestämma återtagspriset. De fastställs med ledning av ett genomsnitt av uppnådda försäljningspriser och förväntad utveckling. På grundval av återtagspriset kan en producentorganisa- tion bestämma ett visst lägsta marknadspris under vilket medlemmarnas varor inte får säljas. Med producentorganisation avses varje erkänd organisation eller sammanslutning av sådana organisationer som är uppbyggd på fiskarnas egna initiativ i syfte att uppnå ett rationellt fiske och bättre försäljningsvillkor. Detta sker exempelvis genom fångstplaner, koncentration av utbud och reglering av priserna. Medlemmarna i en producentorganisation är skyldiga att ställa hela sin fångst till organisationens disposition, att tillämpa gällande kvalitetsnormer samt att anpassa utbudet av fisk till marknadens krav. Organisationen å sin sida är skyldig att ta emot medlemmarnas fångster under förutsättning att fastställda fångstplaner har iakttagits. Regleringen av handeln med tredjeland sker förutom genom tullar och tullpreferenser med referenspriser vars syfte är att förebygga sådana störningar i handeln som kan förorsakas av utpräglad lågprisimport från tredjeland. Förutom referenspriser skall det även fastställas s.k. fritt-vid-gränsen-priser. När dessa understiger referenspriserna och betydande kvantiteter har importerats kan motåtgärder vidtas. Finansieringen av åtgärderna sker via jordbruksfondens (FEOGA) garantidel. Den inkluderar en särskild garantifond för fisket (European fisheries guarantee fund). För år 1994 har det anslagits 37 miljoner ecu för ändamålet. 2.1.4 Kontroll I oktober 1993 lade EG fast nya regler om kontroll (rådets förordning (EEG) nr 2847/93 av den 12 oktober 1993 om ett kontrollsystem för den gemensamma fiskeripolitiken). Syftet är att säkerställa efterlevnaden av den gemensamma fiskeripolitiken genom att införa bestämmelser om övervakning och sanktioner. En medlemsstat skall vidta åtgärder i syfte att garantera efterlevnaden och ställa tillräckliga medel till förfogande. Kontrollsystemet skall gälla för allt fiske inom områden som står under med- lemslandets jurisdiktion, inkl. sådant fiske som utförs av fartyg som seglar under tredjelands flagg. Reglerna skall också gälla för de av gemenskapens fartyg som verkar i tredjelands vatten. Vad avser resursförvaltningen skall medlemsstaten kontrollera fiskefartygen (fångster, redskap etc.), landning, försäljning, transporter samt förvaring. Landning och försäljning skall registreras. Medlemsländerna skall också sins- emellan koordinera sin verksamhet, t.ex. genom att sätta upp gemensamma kon- trollprogram. Även inom strukturpolitiken finns regler för kontroll. Tekniska kontroller skall utföras avseende om- och nybyggnad av fiskefartyg, tillfälligt eller definitivt upphörande av fiske, begränsning av fiskekapaciteten m.m. Medlems- staterna skall för detta ändamål bl.a. upprätta databaser innehållande all relevant information om fiskeflottans kapacitet och verksamhet. För att säkerställa efterlevnaden av den gemensamma marknadsordningen skall kvalitetsstandarder, i synnerhet krav på viss minimistorlek, återtag av pro- dukter för andra ändamål än humankonsumtion samt lagring eller förädling av produkter som återtagits från marknaden kontrolleras. Medlemsstaterna skall redovisa till kommissionen vilka åtgärder som har vidtagits för att säkerställa landets kontroll. Därutöver skall kommissionen regelbundet informeras om resultaten av övervakningen. Kontrollen finansieras i huvudsak av medlemsstaterna själva. Vissa medel kan lämnas från EG för inköp av teknisk utrustning, exempelvis vid uppbyggnad av databaser för informationsutbyte. 2.2 Den svenska fiskeripolitikens mål och medel Det övergripande målet för den svenska fiskeripolitiken är att landets vatten- och fisktillgångar skall nyttjas på ett sådant sätt att de långsiktigt kan medverka till vår livsmedelsförsörjning och till vårt välstånd i övrigt. En god hushållning, genom en väl avvägd vård och beskattning av fiskbestånden samt genom omsorg om vattnen, är sålunda väsentlig. Härigenom skapas förutsättningar för produktion av viktiga produkter, för medverkan i landets ekonomiska ut- veckling och för meningsfull sysselsättning och försörjning i vissa bygder. En god vård av fiskevattnen förbättrar också förutsättningarna för odling av fisk. Medlen i den svenska fiskeripolitiken är huvudsakligen lagstiftning samt ekonomiskt stöd till fisket, fiskevården och forskningen. Vidare avgörs vill- koren för det svenska fisket till stor del vid internationella förhandlingar. Riksdagen beslutade våren 1993 om en ny lag (1993:649) om marknadsreglering på fiskets område. Lagen innebär en anpassning till EG:s marknadsreglering. I marknadsförordningen (1993:651) regleras bl.a. villkoren för försäljning av fisk, producentorganisationers verksamhet, samt hur orienteringspriser och återtagspriser fastställs. I den fiskelag (1993:787) som riksdagen beslutade om våren 1993 och som trädde i kraft den 1 januari 1994 görs bl.a. rätten att bedriva ett yrkesmässigt fiske beroende av yrkesfiskelicens. Vidare ges möjlighet att fördela fisket genom att meddela föreskrifter som begränsar redskapsanvändningen för fritidsfisket. Sådana föreskrifter finns i fiskeförordningen (1993:1097). Genom ett tillägg i fiskelagen (1994:327) kan krav på särskilt tillstånd för användning av fartyg för yrkesmässigt fiske ställas. Fiskeripolitiken syftar till att anpassa fiskeansträngningen till den långsik- tiga fisktillgången. De viktigaste styrmedlen för att nå en sådan balans är - förutom yrkesfiskelicenser och fartygstillstånd - statligt ekonomiskt stöd. En förutsättning för att fiskare skall kunna få statligt stöd är att de har yrkesfiskelicens. Stöd kan lämnas för exempelvis inköp eller upprustning av fiskefartyg, övergång till annan fiskeinriktning, ersättning vid stillaliggande eller skrotning av fiskefartyg. Sverige deltar i internationellt fiskerisamarbete bl.a. genom Fiskerikommis- sionen för Östersjön. Kommissionens arbete syftar bl.a. till at årligen fast- ställa maximala fångstuttag för de kommersiellt viktiga fiskslagen. Kommissio- nens beslut kompletteras med bilaterala avtal som Sverige sluter med Östersjöns samtliga strandstater. Inom ramen för detta internationella samarbete verkar Sverige för en förbättrad förvaltning av fiskeresurserna. Fisktillgångarna i Skagerrak förvaltar Sverige gemensamt med EU och Norge och i Kattegatt gemensamt med EU. Genom bilaterala fiskeriavtal med EG och Norge har Sverige tillgång till fiske i Nordsjön. Avtalet med EG innebär att gemenskapen som kompensation erhåller kvoter i svenska vatten i Östersjön medan Norge en- sidigt tilldelar Sverige kvoter. Huvuddelen av den svenska fiskerikontrollen sker till sjöss. För denna svarar Kustbevakningen. För den landbaserade kvalitetskontrollen svarar Fiskeriverket sedan prisregleringssystemet avskaffades den 1 januari 1994. Inom EU är bestämmelserna om kontroll mera omfattande och detaljerade. I syfte att stärka kontrollen av fisket uppdrog regeringen i februari 1994 åt Statskontoret att utreda vissa frågor rörande kontroll på fiskets område. Uppdraget har redovisats och förslaget remissbehandlas för närvarande. Även behovet av statistik påverkas vid ett medlemskap i EU. Bl.a. ställs krav på rapportering till EG:s statistiska kontor, Eurostat, och till Kommissionen. Fiskeriverket har ansvaret för statistiken på fiskets och vattenbrukets område. Regeringen uppdrog i februari 1994 åt Fiskeriverket och Statistiska centralbyrån att utreda statistiken på fiskets och vattenbrukets område. Uppdraget har redovisats och förslagen remissbehandlas för närvarande. 2.3 EES-avtalets innebörd för fisket Även om Sverige genom EES-avtalet inte tog över EG:s lagstiftning på fiskets område behandlar avtalet en rad viktiga områden inom fiskerisektorn, exempelvis etableringsrätten, direktlandningar, handeln med fisk och fiskprodukter, samt vattenbrukets sjukdomskontroll. EES-ländernas fiskare har rätt att etablera sig över hela området på samma villkor som gäller för fiskare i resp. land. För att bedriva ett yrkesfiske i Sverige krävs yrkesfiskelicens och i vissa fall fartygstillstånd. Reglerna för direktlandningar ger en fiskare rätt att landa sina fångster inom hela avtalsområdet. Svenska fiskare har dock redan tidigare haft rätt att landa sina fångster i de flesta aktuella hamnarna. För handeln med fisk och fiskprodukter innebär avtalet att den svenska mark- naden endast i mindre utsträckning påverkas av EG:s handelsvillkor. Föränd- ringarna rör huvudsakligen de kvantitativa restriktioner som Sverige tidigare upprätthöll. Sveriges handelsvillkor på EU-marknaden förbättrades genom EES- avtalet, då EU åtog sig att avskaffa importtullar och avgifter för torsk, kolja, gråsej, liten helgeflundra, helgeflundra och kaviarsubstitut. EU skall enligt avtalet stegvis sänka tullen till 30 % av nuvarande tullsatser för ett antal produkter, exempelvis regnbåge. De för svensk fiskerinäring viktiga produkterna lax, sill, makrill, räka och havskräfta ingick dock inte i avtalet. Sverige har sedan tidigare en frivillig fiskhälsokontroll för vattenbruksan- läggningar. Den bekostas av odlarna själva. Anslutning till den frivilliga kontrollen är emellertid en förutsättning för att få leverera fisk för utplante- ring eller vidare odling. EES-avtalet innebär för Sveriges del att obligatorisk hälsoövervakning för alla anläggningar är ett krav för att landet skall få be- hålla sin status som fritt från vissa smittsamma sjukdomar. Denna kontroll finansieras med budgetmedel. Den frivilliga, egenfinansierade fiskhälsokon- trollen kvarstår emellertid eftersom den är mer omfattande. 2.4 Förhandlingsresultat - innebörden av ett medlemskap i EU Regeringens bedömning: Genom tullfriheten, det något utökade tillträdet till resurser samt till- gången till EG:s strukturstöd kommer villkoren för den svenska fiskerinäringen att förbättras vid ett EU-medlemskap. Remissinstanserna: Fiskeriverket tillstyrker att avtalet ingås. Skäl för regeringens bedömning: Medlemskap är en förutsättning för tullfrihet mellan Sverige och EU. Om Sverige inte blir medlem kvarstår dagens ogynnsamma situation där EU har fritt tillträde till den svenska marknaden medan svenska fiskprodukter möter restriktioner vid export till EU. Vad avser tillträdet till fiskresurser innebär ett medlemskap att Sverige får utökade fiskerättigheter, bl.a. genom en högre andel av torsken i Östersjön samt tillgång till nya arter i Nordsjön. EG:s strukturpolitik överensstämmer i allt väsentligt med den svenska. Tillgång till EG:s strukturstöd medför därför möjlighet till en högre ambitionsnivå inom strukturpolitiken. Inom ramen för ett medlemskap avser Sverige att driva vidare de frågor där ett fullgott resultat inte uppnåddes under förhandlingarna. Förhandlingsresultatet medför att Sverige vid ett medlemskap kommer att om- fattas av all EG-lagstiftning på fiskets område och att landet från och med första medlemskapsdagen deltar i den gemensamma fiskeripolitiken. De viktigaste resultaten av förhandlingarna om ett svenskt medlemskap framgår av det följande. Tullar I och med överenskommelsen om tullunion mellan Sverige och EU kommer det att råda full tullfrihet för färsk fisk, skaldjur och beredda fiskprodukter inom det utvidgade EU. Därmed upphör den sneda konkurrenssituation som innebär att EU har fritt tillträde till den svenska marknaden medan svensk export av fiskprodukter till EU har ofördelaktiga konkurrensvillkor. Tillträde till vatten och resurser Sverige kommer att ingå i den relativa stabiliteten i alla de vatten där det i dag bedrivs ett svenskt fiske, dvs. Östersjön, Skagerrak, Kattegatt och Nordsjön. Därmed försvinner en stor del av den osäkerhet som ligger i dagens system med mera kortsiktigt avtalsbundna rättigheter. Sveriges andelar av fiskresurserna, med undantag för torsken i Östersjön, baseras på en femårig referensperiod (1989-1993), varvid man bortsett från tidigare byten med tredjeland. Vidare kommer Norge även som medlemsland att, i överensstämmelse med tillämpningen av det tidigare bilaterala avtalet, på årsbasis överföra kvantiteter till Sverige. Sveriges rättigheter i denna del har fastställts i samband med anslutningsfördraget. Av det viktiga torskfisket i Östersjön erhöll Sverige vid förhandlingarna ca 35 % av EU:s andel. Det överstiger Sveriges i dag tillgängliga torskkvantiteter i Östersjön. När det utvidgade EU:s torskkvot överstiger 50 000 ton kommer Sverige dessutom att erhålla 40 % av denna ökning. Dock kommer Sverige även i fortsättningen att årligen till vissa EU-länder överföra vissa torskkvoter. Härutöver får Sverige tillträde till nya arter i Nordsjön. Sverige fick genom anslutningsavtalet inte fullt tillträde till de vatten där Sverige historiskt bedrivit fiske. Ett begränsat tillträde till Nordsjön erhölls i form av en kvot avseende ospecificerade arter på 1 000 ton. Sverige förut- sätter dock att frågan om fritt tillträde till Nordsjön löses under de närmaste åren. Sammantaget ökar fångstutrymmet för svenskt fiske genom uppgörelsen, både i jämförelse med 1993 års fångster och med genomsnittliga fångstkvoter under en längre period. Detta gäller särskilt för torsk och sill i Östersjön, räka i Skagerrak och makrill i Nordsjön. Avtal med tredjeland Sveriges fiskeavtal med Estland, Lettland, Litauen, Polen och Ryssland kommer att förvaltas och snarast möjligt omförhandlas av EU, dock senast när avtalen löper ut. Vid ett framtida kvotutbyte med dessa stater kommer den svenska andelen att bli lika stor som de andelar Sverige erhållit i den interna fördelningen inom ramen för den relativa stabiliteten. Utsättningar av laxsmolt Sverige bedriver i dag en omfattande utsättning av laxsmolt i Östersjön vilket kommer alla Östersjöstaters laxfiskare till godo. EG bidrar till finansieringen av dessa utsättningar (7 miljoner kronor år 1994) genom det bilaterala fiskeavtalet med Sverige. Även vid ett svenskt medlemskap kommer EG att under tre år fortsätta att bidra ekonomiskt till denna verksamhet. Frågan skall under tiden ses över inom ramen för Fiskerikommissionen för Östersjön. Foderfiske Även vid ett medlemskap kommer Sverige att kunna bedriva ett foderfiske efter sill trots gällande EG-förbud. Det svenska foderfisket kommer att tillåtas under tre år. Redan under år 1994 kommer dock EG att påbörja ett försöksfiske i syfte att kartlägga foderfiskets biologiska konsekvenser. Med utgångspunkt i resul- taten från försöksfisket skall EG därefter göra en översyn av lagstiftningen på detta område. Marknadsintervention Sverige erhöll ett positivt svar på kravet om införande av nordhavsräkan (kokrä- kan) i EG:s återtagssystem. Vidare begärde Sverige att de viktigaste sötvattens- arterna skulle föras in i EG:s referensprissystem, främst i syfte att skydda den svenska marknaden från lågprisimport. Eftersom sötvattensarter inte ingår i EG:s nuvarande referensprissystem enades parterna om att inte fastställa något sådant pris för dessa arter. I stället bevakas frågan via ett nationellt marknadsöver- vakningssystem. Vid allvarliga störningar kan EG dock införa skyddsåtgärder. Vid ett medlemskap kan frågan tas upp till förnyad prövning. Lagstiftning Ett medlemskap innebär att viss svensk lagstiftning på fiskets område ersätts av EG:s förordningar på området. Viss svensk lagreglering kan komma att krävas som komplettering till EG:s rättsakter, bl.a. vad beträffar sanktionsbestämmelser. 2.5 Nya inslag i EG:s fiskeripolitik Särskilda fisketillstånd Mot slutet av år 1993 lade kommissionen ett förslag om särskilda fisketillstånd. Det byggde på det system med fiskelicenser som EG antagit i november 1993. I juni 1994 enades medlemsländerna om ett principbeslut (Council Regulation (EC) No 1627/94 of 27 June 1994 laying down general provisions concerning special fishing permits). Syftet med de särskilda fartygstillstånden är att ett visst eller vissa fisken enbart skall få bedrivas av de fiskefartyg som har tillstånd. Reglerna om sär- skilda fisketillstånd skall tillämpas fr.o.m. den 1 januari 1995. Innan dess skall tillämpningsföreskrifter utfärdas. Särskild hänsyn skall därvid tas till de som bedriver flera sorters fiske liksom till det småskaliga kustfisket. Klart står dock redan nu att fartyg under 10 meters längd som seglar under en medlemsstats flagg och endast fiskar i landets egna vatten skall undantas från reglerna. Förslag om mål och strategier för vissa slag av fisken Som en följd av de vetenskapliga rapporter som pekar på den prekära situationen för vissa fiskbestånd lade kommissionen i december 1993 fram ett förslag till övergripande mål och strategier för vissa fisken för perioden 1994- 1997. I förslaget fastställs målen i form av nivåer på fiskeridödlighet och lekbiomassa. Särskild uppmärksamhet riktas mot ungfisk. De medel som diskuteras är maximala fångstuttag, minskningar av fiskeansträngningen, fredningstider och frednings- områden, individuella kvoter samt fisketillstånd. Östersjön omfattas emellertid inte. Förslaget diskuteras för närvarande inom EU. 2.6 Strukturpolitik inom mål 5a 2.6.1 EG:s strukturpolitik Under år 1993 lades nya riktlinjer fast för fiskets strukturpolitik. I juli 1993 inrättades ett särskilt instrument för fiskets strukturpolitik, Financial Instrument for Fisheries Guidance, (FIFG). FIFG skall finansiera den del av fiskets strukturstöd som kan hänföras till mål 5a, dvs. anpassningen av fiske- risektorns struktur. Den rättsakt där FIFG inrättas (Council Regulation (EEC) No 2080/93 of 20 July 1993 laying down provisions for implementing Regulation (EEC) No 2052/88 as regards the financial instrument for fisheries guidance) fastställer också de mål som skall gälla för strukturpolitiken, nämligen - att bidra till att uppnå en varaktig balans mellan resurser och dess utnyttjande, - att stärka utvecklingen av ekonomiskt livskraftiga företag inom sektorn, samt - att förbättra marknadsutbudet och förädlingsvärdet för fiskets och vattenbru- kets produkter. FIFG kan stödja investeringar och aktiviteter inom följande områden, nämligen - omstrukturering och förnyelse av fiskeflottan, - modernisering av fiskeflottan, - förbättring av de villkor under vilka fiskets och vattenbrukets produkter för- ädlas och marknadsförs, - utveckling av vattenbruket samt skydd och utveckling av marina resurser i kustvatten, - försöksfiske, - utrustning i fiskehamnar, samt - studier av nya marknader. Åtgärderna skall i synnerhet syfta till att förbättra arbetsvillkoren ombord på fartyg, fiskemetodernas och redskapens selektivitet och produktkvaliteten. De skall också främja introduktionen av gemenskapsstandarder för produkthygien, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen samt åtgärder till skydd för miljön. FIFG kan härutöver bidra till teknisk assistans, informationskampanjer, stu- dier samt pilot- och demonstrationsprojekt som syftar till strukturanpassning. I december 1993 utkom en tillämpningsförordning (Council Regulation (EC) No 3699/93 of 21 December 1993 laying down the criteria and arrangements regarding Community structural assistance in the fisheries and aquaculture sector and the processing and marketing of its products) i vilken strukturpolitikens praktiska utformning redovisas. Medlemsländerna skall till kommissionen lämna in ett s.k. programdokument för åren 1994-1999. Programdokumentet skall bestå av en sektorplan och en ansökan om stöd. Sektorplanen skall innehålla en beskrivning av fiskerisektorn i landet, de mål landet fastslagit för sin strukturpolitik samt de medel man avser använda för att nå de fastställda målen. De olika stöd som förekommer kan avse såväl offensiva som defensiva insatser. EG:s medfinansiering beror på huruvida åtgärden är defensiv eller offensiv. Offensiva åtgärder är investeringar i företag såsom om- eller nybyggnad av fartyg och vattenbruksanläggningar. För denna typ av åtgärder sker en medfinan- siering från EG med högst 30 % i andra områden än mål 1- och mål 6-områden. För dessa åtgärder krävs att medlemsstaten går in med minst 5 % och det enskilda företaget med minst 50 %. Till de defensiva åtgärderna räknas t.ex. skrotning och stillaliggande. För sådana verksamheter sker medfinansiering från EG med mellan 25 och 50 % i andra områden än mål 1- och mål 6-områden. Samma stödnivå tillämpas för sådana projekt med samarbetspartners i tredjeland vars syfte är att gemensamt fiska i tredjelands vatten och förse EU-marknaden med produkter. För hela perioden 1994-1999 har EG preliminärt avsatt 2,7 miljarder ecu för FIFG. I 1994 års EG-budget uppgår anslaget till 419 miljoner ecu, varav 246 miljoner ecu är reserverade för mål 1-områden. Redan i den strukturförordning för fisket (rådets förordning (EEG) nr 4028/86 av den 18 december 1986 om gemenskapsåtgärder för att förbättra och anpassa fiskeri- och vattenbrukssektorernas struktur) som föregick nu gällande förordning, fastställdes att fleråriga utvecklingsprogram för att anpassa fiskekapacieteten till befintliga resurser (multiannual guidance programmes) skulle antas för resp. medlemsland. Det utvecklingsprogram som nu är i kraft gäller för perioden 1993-1996 och är en integrerad del av sektorplanen för åren 1994-1999. Senast den 1 januari 1996 skall medlemsländerna förse kommissionen med information för ett nytt flerårigt utvecklingsprogram för perioden 1997-1999. För de delar av programperioden som omfattas av ett antaget flerårigt utveck- lingsprogram skall programdokumentet - sektorplanen och stödansökan - vara detaljerat i sin utformning. För den återstående delen av perioden (1997-1999) skall informationen endast vara indikativ och kompletteras när det nya utvecklingsprogrammet skall godkännas. När medlemslandet har lämnat in sina programdokument skall kommissionen stu- dera sektorplanens överensstämmelse med de mål som har angetts för FIFG och inom sex månader fatta beslut om ett gemenskapsprogram för sektorns strukturella stöd. Inom ramen för EG:s regelverk finns ytterligare rättsakter som berör struktur- politiken. Så t.ex. beslutades i december 1993 mål och regler för hur gemen- skapens fiskerisektor skall omstruktureras under perioden 1994-1996 i syfte att uppnå en varaktig balans mellan resurser och dess utnyttjande (Council Decision of 20 December 1993 relating to the objectives and detailed rules for restructuring the community fisheries sector over the period 1 January 1994 to 31 December 1996 with a view to achieving a lasting balance between the resources and their exploitation). I beslutet fastställs begränsningar av fiskeansträngningen för olika segment av fiskeflottan. Senast vid utgången av år 1996 skall fiskeansträngningen i varje medlemsstat ha minskat med 20 % för fartyg som bottentrålar efter demer- sala arter¹ och med 15 % för bomtrålare m.m. som riktar sitt fiske mot bentiska² bestånd. För övriga kategorier fiskande innebär beslutet att inga ökningar av fiskeansträngningen får ske. Minst 55 % av begränsningen måste ske genom kapacitetsneddragningar. _______________ ¹ Med demersala arter avses arter som lever strax ovanför havsbotten, i huvudsak torskfiskar. ² Med bentiska arter avses arter som lever på eller i havsbotten, såsom platt- fisk och havskräfta. 2.6.2 Jämförelse mellan Sveriges och EG:s strukturpolitik EU:s och Sveriges strukturpolitiska ambitioner överensstämmer i allt väsentligt. Så t.ex. prioriterar både EU och Sverige investeringar för att förbättra arbetsvillkoren och säkerheten ombord, utvecklingen av selektiva redskap samt åtgärder för att förbättra produkternas kvalitet. Emellertid föreligger vissa skillnader i hur politiken tillämpas. Inom EU arbetar man med fleråriga program, där kvantitativa mål fastställs för resp. medlemsland. I Sverige dras de långsiktiga riktlinjerna för fiskeripolit- iken upp av regeringen och godkänns av riksdagen (senast prop. 1993/94: 158 Vissa fiskeripolitiska frågor), men några särskilda fleråriga planer utarbetas inte. Som en följd härav skiljer sig finansieringen. EG avsätter medel för hela den sexårsperiod programmen avser medan Sverige beslutar om årliga anslag. De instrument som används i den svenska strukturpolitiken har beslutats genom förordningen (1993:382) om statligt stöd till yrkesfisket m.m. Där föreskriver regeringen att statligt stöd får lämnas till investeringar i fiskeföretag (avskrivningslån, bidrag och lånegarantier), till investeringar i fiskodlings- företag (lånegarantier), vid fångstbegränsningar och skrotning av fiskefartyg samt vid skador på fiskeredskap. I detta avseende skiljer sig Sverige från EU eftersom lånegarantier inte kan lämnas inom ramen för 5a-stöd. I EU, liksom i Sverige, omfattas såväl fiskeflottan som vattenbruket av de strukturpolitiska åtgärderna, dock ges vattenbruket en något mera markerad roll inom EU. Därutöver utgör fiskehamnar samt förädling och marknadsföring viktiga beståndsdelar i EG:s politik. I Sverige lämnas inte längre något stöd till beredningsindustrin. Inte heller lämnas något fiskeripolitiskt motiverat stöd till hamnar. För marknadsföringsåtgärder däremot finns möjlighet att erhålla statligt stöd. Vad som emellertid väsentligt skiljer EU från Sverige är att strukturpolitiken där inte har en bredd som direkt möter den stora variationen inom svenskt fiske. Så saknas exempelvis ett yrkesmässigt insjöfiske i dagens EU. Sveriges långa kuststräcka medför dessutom att det finns en stor kustfiskeflotta. Dessa särdrag kräver stor spridning och flexibilitet beträffande de strukturella åtgärderna i Sverige. Inom EG:s strukturpolitik finns krav på en minskning av fiskeansträngningen. Dessa krav definieras som procentuella neddragningar för vissa slag av fisken. Mot bakgrund av det svenska fiskets stora spridning och artrikedom liksom den svenska flottans flexibilitet innebär det svårigheter att dela in fiskefartygen i de av EG uppställda segmenten. 2.6.3 Svensk strukturpolitik vid ett medlemskap Inledning Som tidigare nämnts har regeringen till riksdagen redovisat huvuddragen i den svenska strukturpolitiken i prop. 1993/94:158 Vissa fiskeripolitiska frågor. De medel som används finns redovisade i förordningen (1993:382) om statligt stöd till yrkesfisket m.m. Inför kommande budgetår preciserar regeingen fiskeripoli- tikens roll i regleringsbrevet för budgetåret 1994/95. Beträffande struktur- politiken anges att Fiskeriverket skall främja utvecklingen av det yrkesmässiga kust- och insjöfisket och vattenbruket, utveckla metoder i syfte att begränsa fiskeansträngningen, analysera utvecklingen i fiskerisektorn och på marknaderna för fiskets produkter samt besluta om konsumentfrämjande åtgärder. Samtliga dessa målsättningar ryms inom ramen för EG:s strukturpolitk. Fiskeflottan En övergripande målsättning för svensk strukturpolitik är att uppnå en samlad fiskeansträngning inom den svenska fiskeflottan som är anpassad till resursernas storlek. I EG:s system blir det av stor vikt att kunna fastställa den långsik- tiga nivån på denna ansträngning. Den är emellertid mycket svår att skatta eftersom en rad i dag okända faktorer spelar in vid bedömningen av framtida tillgängliga resurser. Torskfisket i Östersjön är ryggraden i svenskt fiske. Efter en rad bekymmer- samma år med låga fiskekvoter sviktar ekonomin för både fiske- och berednings- företagen. Det närmaste året kan det troligen inte bli någon större ökning av kvoten. Men det är prognoserna för fiskekvoten på längre sikt som blir norm- givande för den önskvärda storleken på den del av fiskeflottan vars huvudsakliga fiske är inriktat på torsk i Östersjön. I avvaktan på en långsiktig balans mellan fiskeansträngning och resurser lämnas stöd vid stillaliggande till fartygen. I strävan att uppnå balans mellan tillgängliga resurser och dess utnyttjande finns flera medel att tillgå. I prop. 1993/94:158 Vissa fiskeripolitiska frågor anges att en begränsning av fiskeansträngningen bör spela en större roll vid regleringen av fisket än vad som hittills har varit fallet. Exempel på begrän- sande åtgärder är krav på licens, skrotning av fiskefartyg, planerat stillaliggande av fiskefartyg, reglering av fiskesäsongen, fiskeförbud vissa dagar i veckan, redskapsbegränsning, inrättande av fredningsområden och krav på redskapens utformning. Även inom EU ges insatser av det här slaget ett allt större utrymme. Sverige beslutade år 1993 unilateralt att införa en begränsning av antalet tilllåtna fångstdagar vid torskfiske i Östersjön. Sverige kommer inom ramen för EU att forstätta att arbeta för att sådana begränsningar utvidgas till att omfatta alla berörda stater. Utvecklingen av selektiva redskap blir ett allt viktigare instrument inom både Sveriges och EG:s fiskeripolitik. Investeringar kommer att krävas för såväl teknikutveckling som installation. För närvarande avser investeringarna i första hand installation av selekterande paneler i trålar. De strukturpolitiska åtgärderna kan i övrigt delas in i offensiva och defen- siva åtgärder. Exempel på offensiva åtgärder är nybyggnation och modernise- ringar. Under den senaste femårsperioden har intresset för nybyggnation och inköp av begagnade fartyg minskat och investeringarna i allt större utsträck- ning avsett rationaliseringar. Målsättningen med investeringarna bör vara att fartygen skall vara utrustade så att de kan bedriva flera slag av fisken. Det minskar sårbarheten för biologiska variationer. Vid modernisering bör vidare prioriteras sådana åtgärder som förbättrar arbetsmiljö, säkerhet och kvalitet. För att kunna konkurrera på den del av sillmarknaden som avser avsättning till industriell beredning är det nödvändigt att dels kunna hantera stora volymer, dels hålla en hög och jämn kvalitet. Den viktigaste åtgärden för ett lönsamt storskaligt sillfiske är installation av RSW-tankar (refrigerated sea water) som kräver betydande investeringar. Härtill kommer behovet av landbaserade sillsorteringsmaskiner, eftersom EG inte tillåter sortering ombord vid fiske i Skagerrak och Kattegatt. För ett mera småskaligt fiske inriktat på färsk konsumtion finns system med hantering av fisk i containrar. Även här kan betydande investeringsbehov förutses. Såväl RSW-tankar som containrar bidrar också till en bättre arbetsmiljö för fiskaren jämfört med lådhantering. Till de defensiva åtgärderna hör stöd vid såväl beslutade fiskestopp som då väderförhållandena omöjliggör ett fiske (t.ex. isläggning eller hård vind). Regeringen uppdrog den 11 maj 1994 åt Statskontoret att utreda fiskarnas arbetslöshetsförsäkring från vilken ersättning lämnas vid sådant stillaliggande. Uppdraget skall redovisas senast den 1 november 1994. Medel från EG kan erhållas för att delvis kompensera inkomstförluster i de fall stillaliggandet har orsakats av oförutsedda, i huvudsak biologiska faktorer. Vattenbruk Vattenbruket utgör en del av Fiskeriverkets ansvarsområde. Genom prop. 1993/94:158 Vissa fiskeripolitiska frågor förtydligas Fiskeriverkets ansvar. Det innebär ett närmande av svensk fiskeripolitik till den i EU förda. Sverige är rikt på insjövatten och kustvatten som lämpar sig för vattenbruk. Genom den stora geografiska spridningen kan vattenbruket bidra till sysselsätt- ning i glesbygd. Inom ramen för EG:s strukturpolitik ges möjligheter till stöd för teknisk utveckling och materiella investeringar samt marknadsföringsåtgär- der. Ett problem inom svenskt vattenbruk är svårigheten att få kapital för den egna finansieringen. Den tekniska utvecklingen bör främjas, t.ex. vad avser foder och utfodrings- teknik. Förbättrade metoder för utfodring är av intresse både för att minska påverkan på miljön och för att förbättra lönsamheten i odlingen. Vidare skulle utveckling av för vattenbruket nya arter ge en större bredd och därmed förbätt- rad lönsamhet. Så t.ex. anses röding och ål ha en stor potential. Härutöver skulle kräft- och musselodling kunna utvecklas, bl.a. med hjälp av förbättrad odlingsteknik. För att utveckla matfiskodlingen krävs omläggning till åretruntslakt. Därmed kan marknadens krav på leveranser av färsk fisk året runt tillgodoses. Omställ- ningen kräver investeringar och ett väl utbyggt samarbete mellan odlarna. En satsning på flera lokala slakterier skulle underlätta genom att minska behovet av transporter. I det fortsatta arbetet med en svensk sektorplan bör diskussionen utgå från en önskvärd odlingsvolym. Utifrån denna kan mål läggas fast för den geografiska spridningen, inriktningen på verksamheten och det fortsatta miljöarbetet samt därpå följande investeringsbehov. Odling för utsättning Odlingen av sättfisk är ett viktigt inslag i svensk strukturpolitik. Betydande utsättningar sker av framför allt de för yrkesfisket viktiga arterna lax och ål. Utsättningarna sker huvudsakligen till följd av vattendomar. Övriga utsättningar har framför allt finansierats med prisregleringsmedel. I och med prisregle- ringssystemets upphörande den 1 januari 1994 saknar den senare verksamheten i princip finansiering efter budgetåret 1994/95. Med hänsyn till utsättningarnas betydelse för svenskt fiske är det därför av stor vikt att denna verksamhet kan erhålla medfinansiering från EG. Förstahandsmottagning Det lämnas i dag inget statligt stöd till anläggningar i fiskehamnar. Kommunalt stöd finns dock. Vid ett medlemskap finns det möjlighet till medfinansiering vid investeringar i hamnar. Dessa satsningar bör i första hand ske i de områden som redan i dag är viktiga landningsplatser och har naturliga förutsättningar att utveckla distributionen. Vissa investeringar kan emellertid behövas även i de mindre hamnarna för att behålla landningsplatser för det småskaliga fisket. Utvecklingen mot RSW-tankar och containrar ställer större krav på hamnens utformning. Det är också viktigt att landning och lossning kan ske under goda arbetsvillkor. Vidare måste den landade fisken hållas kyld i väntan på transport. Kvalitet är en viktig faktor då svensk fisk skall konkurrera med såväl övriga länders fiskprodukter som andra jämförbara livsmedel. Beredningsindustrin Tidigare fanns det i Sverige möjligheter för beredningsindustrin att få subven- tionerade fiskberedningslån. Vid ett medlemskap kommer det att finnas möjlighet att erhålla sådant stöd, under såväl mål 5a som under antingen mål 2 eller 5b (se nedan). Ett medlemskap innebär avsevärda fördelar för svensk beredningsindustri dels i form av fri handel, dels genom tillgång till EG:s olika former av investerings- stöd. Sedan år 1973 har det rått en snedvriden konkurrenssituation för svensk be- redningsindustri. EU har haft fritt tillträde till den svenska marknaden medan svenska fiskprodukter mötts av restriktioner på EU-marknaden. Situationen har lett till att många företag, i synnerhet de större, har koncentrerat sina investeringar till anläggningar inom EU och att svenska säljbolag i stor utsträckning har försetts med produkter från produktionsenheter inom EU. Vid ett medlemskap kommer emellertid dessa skillnader i handelsvillkoren att upphöra. Ökade exportmöjligheter kan ge större volymer och stordriftsfördelar. Detta gynnar svenskt fiske och svenska konsumenter. En mycket stor del av den svenska industrins och handelns råvara tas från svenska landningar. En viss del av råvaran måste emellertid importeras bl.a. beroende på svackor i den svenska råvarutillgången. Handeln och beredningsin- dustrin bör därför betraktas som självständiga delar inom den svenska fiskeri- näringen. I en svensk strukturplan är det viktigt att satsningarna inom beredningsin- dustrin koncentreras till sådana områden där det redan i dag finns ett antal utvecklingsbara både större och mindre företag, bl.a. för att ha närhet till yrkeskunnande och transportmöjligheter. En stor del av investeringarna torde komma att avse åtgärder för att tillmötesgå konsumentens ökade krav på kvalitet och diversifierad förädling. Marknadsåtgärder I dag stöds såväl konsumentfrämjande som exportfrämjande åtgärder med särskilda medel. Inom ramen för EG:s strukturpolitik för fisket utgör stöd för mark- nadsåtgärder ett viktigt medel för att främja fiskerinäringens utveckling. Härigenom kommer de svenska ansträngningarna på dessa båda områden att kunna öka. Sverige avser att även i fortsättningen satsa på konsumentfrämjande åtgärder, bl.a. vad avser sill och sillprodukter. Det finns i dag framtagna produk-ter baserade på sill, men det krävs marknadsföringsinsatser för att skapa en avsätt- ning för dessa. Även för andra fiskprodukter, inte minst från vattenbruket, krävs satsningar för att öka avsättningen såväl inom som utanför Sverige. Marknadsföring bör kompletteras med åtgärder för att tillförsäkra konsumenten tillgång till färsk fisk året om. Genom förbättrade förpackningstekniker skulle fisken kunna saluföras färsk och styckad i butiksdisken i likhet med flertalet köttprodukter. Finansiering av insatserna Som framgår av avsnitt 2.6 varierar EG:s bidrag beroende på vilken typ av insatser som avses. Det är först när en sektorplan har utformats som det med större säkerhet går att ange dels stödets totala omfattning, dels finansieringen via svenska statsbudgetmedel och EG:s fonder. Med utgångspunkt i dagens nivå på det statliga stödet till fisket bör det ur EG:s fonder ställas medel till svenskt förfogande motsvarande 8 miljoner ecu. Det som då avses är det stöd som kan finansieras via FIFG och Pesca (se vidare avsnitt 2.8). Vid ett EU-medlemskap krävs emellertid särskilda insatser som syftar till att uppfylla krav som medlemskapet ställer på fisket genom installation av RSW- tankar eller containrar. Dessa insatser bidrar även till att höja kvaliteten på fisken och därmed stärka det svenska fiskets konkurrenskraft. För detta ändamål bör 10 miljoner kronor årligen avsättas under en treårsperiod. Därigenom bör krav ställas på EG om insatser under samma period med 3 miljoner ecu årligen. 2.7 Övriga strukturpolitiska mål Mål 2 Som mål 2 definieras en omstrukturering av regioner eller delar av regioner som påverkas allvarligt av industriell tillbakagång. Mål 2-stöd finansieras ur regional- och socialfonderna (ERDF och ESF). Medfinansieringen från EG är maximalt 50 %. I dessa regioner finns det möjlighet att få stöd för projekt som syftar till att bibehålla eller utveckla sysselsättningen inom fiskerisektorn. Åtgärder som kan bli aktuella är i huvudsak sådana förbättringar av infrastrukturen som underlättar för näringsidkare att utöva sin verksamhet. Mål 5b Mål 5b syftar till att underlätta strukturomvandlingen på landsbygden i områden som står utanför mål 1 och mål 6. I juli 1993 ändrades urvalskriterierna för att få 5b-stöd (rådets förordning (EEG) nr 2081/93 av den 20 juli 1993 om ändring av förordning (EEG) nr 2052/88 om strukturfondernas uppgifter och effektivitet samt om samordning av deras verksamheter dels inbördes, dels med Europeiska investeringsbankens och andra befintliga finansieringsorgans verksamheter) bl.a. med anledning av de socioekonomiska problem som översynen av den gemensamma fiskeripolitiken torde komma att orsaka i vissa kustregioner. De grundläggande kraven för att erhålla 5b-stöd är att regionen har en låg so- cioekonomisk utveckling beräknat som BNP per invånare och att regionen därutöver uppfyller minst två av kriterierna hög andel sysselsatta inom jordbruket, låg inkomst från jordbruket resp. låg befolkningstäthet eller avfolkning. Stöd kan lämnas även till andra områden, t.ex. till öar och områden på fastlandet som har ett perifert läge i förhållande till större centra samt till regioner där omstruktureringen av fiskerisektorn får en stor socioekonomisk inverkan. Fiskerisektorn har ingen särskild fond ur vilken medel till 5b-stöd lämnas. Den inordnas under 5b-stödens övergripande finansieringskällor, i huvudsak jordbruksfondens (FEOGA) utvecklingsdel. Även den regionala fonden (ERDF) och den sociala fonden (ESF) kan beröras (jfr. avsnittet i jordbruksdelen där 5b-områdena i Sverige redovisas). En viktig del i svenskt yrkesfiske är det småskaliga kust- och insjöfisket. Det är i många fall beroende av kompletterande verksamheter såsom jordbruk och turism. Inom ramen för mål 5b finns det möjligheter att få stöd för åtgärder som syftar till att uppnå diversifiering, särskilt sådana åtgärder som leder till kombinationsverksamheter eller alternativa inkomstkällor. Exempel på sådana satsningar är en utvidgning av verksamheten till vidare- förädling. En framgångsrik förädling och marknadsföring är dessutom ofta knuten till ökade inkomster från turismen. En annan form av diversifiering är övergång från traditionellt fiske till odling av fisk. Genom en ökad utsättning ökar förutsättningarna för ett attraktivt sportfiske och därmed turistinkomsterna. Mål 6 Med anledning av förhållandena i de nordiska kandidatländerna har ett nytt mål för EG:s struktur- och regionalpolitik formulerats, nämligen mål 6. Grundkriteriet för att omfattas av detta mål är att regionen är glest befolkad. Stöd lämnas inom fiskerinäringen till samma slags projekt som under mål 5a men medfinansieringsgraden från EG är högre. I anslutningsfördraget har Kalix och Haparanda kommuner samt Norrlands inland klassificerats som mål 6-områden. 2.8 Kommissionsinitiativ - Pesca Rådets förordning (EEG) nr 2082/93 av den 20 juli 1993 (om ändring av förordning (EEG) nr 4253/88 om tillämpningsföreskrifter för förordning (EEG) nr 2052/88 om samordningen av de olika strukturfondernas verksamheter dels inbördes, dels med Europeiska investeringsbankens och andra befintliga finansieringsorgans verksamheter) innehåller regler om kommissionsinitiativ. För åtgärder som är av särskilt intresse för gemenskapen kan kommissionen besluta om att föreslå medlemsstaterna att de lämnar in ansökningar om stöd. På grund av att fiskerisektorn är så splittrad har den, med undantag för mål 5a-fiske, svårigheter att dra nytta av gemenskapens strukturella stöd. Mot denna bakgrund beslutade kommissionen den 15 juni 1994 att införa ett s.k. kommis- sionsinitiativ för omstruktureringen av fiskerisektorn, kallat Pesca. Pesca skall utgöra ett komplement till de stöd som kan erhållas under mål 1-6. Den strukturella krisen inom fisket, främst orsakad av överkapacitet, har med- fört stora problem för hela fiskerisektorn. Pescas målsättning är att möjliggöra omstrukturering och underlätta de ekonomiska och sociala konsekvenserna samt att bidra till diversifieringen av sektorn genom att utveckla ny sysselsättning. Pesca är i huvudsak avsett för områden som sorterar under mål 1, 2 och 5b. Dock kan upp till 15 % av de medel som står till förfogande användas utanför dessa områden. Inom ramen för Pesca kan bidrag lämnas till offentliga organ och enskilda personer som kan bidra direkt till diversifieringen samt till fiskare och andra som arbetar inom fiskerisektorn. En rad olika åtgärder kan stödjas, nämligen - diversifiering av verksamheten i området (t.ex. utveckling av fiskehamnar för nya ändamål, såsom turism eller nystartande av företag), - administrativa tjänster (t.ex. utbildning avseende marknadsföring, förvaltning och ny teknologi), - bibehållande eller skapande av arbetstillfällen (t.ex. utvidgning av fiskarnas yrkesmässiga kunskaper eller omskolning), - finansiella tjänster (att underlätta tillträdet till kapitalmarknaden för mindre företag, i huvudsak genom att lämna garantier), - särskilda projekt av allmänt eller internationellt intresse inom fiskerisektorn (t.ex. pilotprojekt för resursförvaltning eller kvalitetsförbättringar), - produktiva investeringar i sektorn (såsom utveckling av marin turism). Pesca kommer att finansieras gemensamt av medlemsstaten, gemenskapen och mottagaren. Reglerna för medfinansiering är samma som gäller för strukurfonderna (FEOGA, ERDF och ESF), dvs. högst 50 % från EG i områden som står utanför mål 1 och mål 6 samt som en generell regel minst 25 % nationell offentlig finansie- ring. Det totala bidraget till Pesca från EG är 250 miljoner ecu för perioden 1994-1999, varav 125 miljoner ecu har avsatts för mål 1-områden. 3 Skogsbruk 3.1 EU:s skogsstrategi och regelverk Allmänt Inom EU finns inte någon gemensam övergripande skogspolitik som t.ex. för jordbruk och fiske. Detta betyder dock inte att det helt saknas en politik inom skogsbruksområdet. Skogsbruksfrågor hanteras bl.a. inom industri- och mil-jö- vårdsdirektoraten men främst inom jordbruksdirektoratet. Bland de nuva-rande medlemsländerna är synen på skogsnäringen och skogspolitiken samt skogens roll i samhället mycket skiftande. De gemensamma skogsfrågorna har huvudsakligen med landsbygdsutveckling att göra och betraktas som en del av jordbrukspolitiken. Den harmoniserade lagstiftningen inom skogsbru-ket är av blygsam omfattning och gäller försäljning av växtmaterial, skydd mot skadliga organismer och virkes- mätning. Stora delar är föråldrade. Lagstiftningen kom till under 1960-talet och början av 1970-talet och är under omarbetning. Inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, CAP, fastställdes i maj 1989 ett skogligt aktionsprogram. Stor vikt fästs vid gemensamma, framåtsyftande åtgärder av karaktären att samla och sprida kunskap om skogliga förhållanden samt förbättra skyddet mot luftföroreningar och skogsbränder. En stående skogskommitté har bildats som kommissionen kan konsultera i frågor som rör skogsbruket. Kommittén är beslutande i frågor om stöd till brandskydd och övervakning. Kommittén skall främja ett nära samarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen i fråga om skogliga åtgärder inom ramen för jordbrukspolitiken samt främja en utvecklingspolicy för landsbygden. Medlemmarna skall hålla varandra underrättade om tillstånd, utveckling och politik inom den egna nationen. Ytterligare områden som tas upp i skogsprogrammet är - rekonstruktion av nedbränd skog och projekt för brandbekämpning och brandskydd, - rationalisering av fastigheter, - diverse stöd till anläggning av skogar och vägar, till erosionsskydd, till information och rådgivning, till skogsägareföreningar samt till viss förädling och upparbetning. Vidare har kommissionen utarbetat en skogsstrategi som ansluter till den gemensamma jordbrukspolitiken. Där framhålls särskilt att ländernas skogspolitik skall respekteras och att strategin skall ses som ett komplement till den nationella politiken. Innehållet i strategin är för närvarande - att arbeta för att skogssektorn inarbetas i planering av markanvändningen så att den kan bidra till landsbygdens framtida utveckling, - att skapa en rimligt säker tillgång på trä inom EU, - att bidra till att bevara och förbättra miljön, - att ge skogssektorn en egen dynamik och se till att den bättre fyller sina funktioner, - att säkra skogsbeståndet och skydda det från angrepp, - att utveckla skogens roll som en naturlig rekreationsform, - att hjälpa till att utveckla några av världens mest eftersatta områden främst i utvecklingsländerna. Frö- och plantfrågor EU:s direktiv för skogsfrö och skogsplantor reglerar handel med skogsodlings- material internt och externt och i viss utsträckning även skogsodlingsmateria- lets kvalitet i samband med handel. Under begreppet handel inkluderas t.ex. varors fria rörlighet, krav på dokumentation och märkning och krav på ett kon- trollsystem som kan garantera materialets äkthet i hela kedjan från kottplock- ning och klängning till avsalu till konsument. Direktiven tillkom under 1960- talet och början av 1970-talet. De grundläggande direktiven på området är - rådets direktiv 66/404/EEG av den 14 juni 1966 on the marketing of forest reproductive material, - rådets andra direktiv 75/445/EEG av den 26 juni 1975 med ändring av 66/404, - rådets direktiv 71/161/EEG av den 30 mars 1971 on external quality stan-dards for forest reproductive material marketed within the community. Direktiven revideras för närvarande. Skogsodlingsmaterial indelas, när det gäller den genetiska beskaffenheten, i grupperna utvalt material och testat material. Skogsodlingsmaterial i handel måste tillhöra någon av dessa kategorier. Användningen av själva materialet är inte reglerad. För godkännande av utgångsmaterial, dvs. enskilda bestånd eller plantager, anges detaljerade krav. Härkomstområdena skall avgränsas. Varje enskilt medlems- land skall officiellt godkänna utgångsmaterial och upprätta en förteckning över godkänt sådant. Även när det gäller skogsodlingsmaterialets yttre kvalitet finns vissa regler. Frön får inte säljas om de inte uppfyller kraven för EG-standard vad gäller renhet och materialtyp. Plantor kan men måste inte säljas som EG-standard. EU ställer vidare krav på att medlemsstaterna skall ha ett kontrollsystem som garanterar - att utvalt och testat material uppfyller EG:s krav, - att bara officiellt godkänt, utvalt eller testat material säljs, - att frön och plantor inte blandas ihop under transport och att de produceras och identifieras under vissa angivna normer, - att frön och plantor säljs med en åtföljande identifikationshandling samt att officiella handlingar upprättas vid export, - att med minst stickprov kontrollera att frön och plantor uppfyller EG:s kvalitetskrav och kraven på dokumentation när de skall säljas som "EG standard". Det är möjligt att begära dispens från dessa regler vid t.ex. brist på frö men det är besvärligt och tidsödande. Det är kommissionen som lämnar dispens för viss tid efter ansökan från ett medlemsland. Ansökningarna behandlas vid årliga förhandlingar. Skogsodlingsmaterial från tredjeland får bara säljas inom EU om landets kontrollsystem uppfyller EG:s krav och om materialet samtidigt har tilldelats EG-status eller dispens lämnas. Material som exporteras till tredjeland behöver däremot inte uppfylla EG:s krav på kategorier eller kvalitet. Skogsbrandskydd Inom EU brinner årligen ca 500 000 ha skog. Det är främst i Sydeuropa som skogs- brand är ett allvarligt problem. För att reducera antalet bränder och storleken på de brända områdena finns ett särskilt handlingsprogram. Medlemsländerna skall klassificera sina skogar efter brandrisken i tre klasser. Högriskområden, mediumriskområden där risken för brand inte är permanent eller cyklisk men ändå ett betydande hot mot skogsekosystemen samt lågriskområ-den. Kommissionen god- känner ländernas klassificering. För hög- och mediumriskområden skall medlems- länderna upprätta och sända brandskyddsplaner till kommissionen samt information om vilka åtgärder som har vidtagits och effekterna av dessa. Årlig statistik över skogsbränder skall också insän-das. EU kan delfinansiera förebyggande åt- gärder och uppbyggnaden av informationssystem om skogsbrandfrågor med resp. 50, 30 och 15 % i de olika riskområdena. Brandfrekvensen i EU är mycket högre än i Sverige. EU stöder i första hand åtgärder i högriskområden i sydeuropeiska länder inkl. södra Frankrike. Reglerna finns i rådets förordning (EEG) nr 2158/92 av den 23 juni 1992 on the protection of the community's forests against fire och kommissionens förordning (EEG) nr 1170/93 med riktlinjer till 2158/92. Virkesmätning Inom EU finns ett direktiv som rör virkesmätning, nämligen 68/89/EEG rådets direktiv av den 23 januari 1968 on the approximation of the laws of the member states concerning the classification of wood in the rough. Direktivet innehåller regler för mätning och klassificering av virke och hela trädstammar. I reglerna beaktas inte virkets eller stammarnas lämplighet för en viss ämnad förädling. Det får inte finnas någon nationell lagstiftning inom direktivets område. I Sverige kapas träden eller stammarna i samband med avverkningen till stockar avsedda och lämpliga för skilda användningsområden. Mätmetoderna är i hög grad kopplade till att, utöver mätning av volymen, gradera virkets lämplighet för avsedd förädling. Motsvarande reglering saknas som nämnts i EG-direktivet. Statistik om skogsbruk Som ett led i uppföljningen av EG:s skogsförordningar och ett underlag för hantering av skogsfrågor har det inrättats ett europeiskt skogligt informations- system, EFICS. Reglerna om detta finns i rådets förordning (EEG) nr 1615/ 89 av den 29 maj 1989 establishing a european forestry information and communication system (EFICS). Avsikten är att data om skogssektorn och dess utveckling skall samlas in, samordnas, standardiseras och behandlas för att underlätta genom- förandet av de gemensamma reglerna. Systemet skulle ha varit operativt den 1 januari 1993 men är ännu inte fullt genomfört. Genom beslut i rådet den 24 februari 1994 har tiden för uppbyggnaden av systemet förlängts med fem år till januari 1998. Vissa skogsinventeringar Vissa frågor rörande inventering av skogsskador och tillstånd i skogsmarken regleras i rådets förordning (EEG) nr 1696/87 av den 10 juni 1987. Invente- ringarna överensstämmer inte helt med dem som tillämpas i Sverige. Skogsstöd I samband med 1992 års CAP-reform beslutades, förutom de marknadsreglerande åtgärderna, om kompletterande åtgärder i syfte att minska överskottsproduktionen och nå en större flexibilitet inom jordbruksföretagen. Bland de kompletterande åtgärderna ingick ett program för stöd till skogliga åtgärder inom jordbruket. Detta regleras i rådets förordning (EEG) nr 2080/92 av den 30 juni 1992 instituting a Community aid scheme for forestry measures in agriculture. Stödprogrammet är obligatoriskt för medlemsländerna. Medlemsländerna skall genomföra stödprogrammet med hjälp av nationella eller regionala fleråriga program. Dessa liksom annan befintlig eller planerad lagstiftning som behövs för genomförandet av förordningen skall lämnas till kommissionen för godkännande. EU delfinansierar 75 % av kostnaderna för programmen i s.k. mål 1-regioner och 50 % i övriga områden. Andra nationella stöd är tillåtna så länge statsstödsreglerna i Romfördraget respekteras. Syftet med förordningen är att understödja de förändringar som införts inom marknadsordningarna inom jordbruket, bidra till en förbättring av skogstill- gångarna, bidra till driftsformer på landsbygden som är bättre miljöanpassade samt bekämpa växthuseffekten och absorbera koldioxid. Dessutom skall förord- ningen främja återplantering av skog som ett alternativt användningssätt av jordbruksmark och bidra till utvecklingen av den skogliga aktiviteten hos jord- brukarna. Förordningen reglerar de olika typer av stöd som är tillåtna. Stöd får lämnas till beskogning av jordbruksmark och beståndsvårdskostnader under en period på fem år. Även mark som nyligen tagits ur livsmedelsproduktion räknas som jordbruksmark. Alla kategorier av markägare kan få stödet. En viktig del i stödet är möjligheten att årligen täcka inkomstbortfall under skogens anläggningstid. Stödet kan lämnas till alla aktivt brukande markägare. Slutligen kan investeringsstöd till skogsförbättrande åtgärder ges, såsom till anläggning av skyddsbälten och till brandskydd eller skogsbilvägar. Normala skötselåtgärder som t.ex. gallring eller vägunderhåll är inte stödberättigade. Endast den som är jordbrukare kan erhålla detta stöd. Miljöstöd Detta stöd, som beskrivits närmare i det föregående (förordning 2078/92), syftar även inom det skogliga området bl.a. till att gynna användningen av miljövänliga brukningsmetoder samt gynna och bevara naturliga resurser och den genetiska mångfalden. De stöd som kan förekomma är t.ex. stöd till utbildning av aktiva skogsbrukare i miljövänliga brukningsmetoder eller stöd till mindre skogsområden i hagmarker där skogen bör skötas miljövänligt för att främja helheten i land- skapet. Stödet kan även användas för naturresursinventeringar och demonstra- tionsobjekt rörande miljövänliga brukningsmetoder. Regionalpolitiskt stöd Även skogsbruket omfattas av EU:s regionalpolitiska åtgärder. I huvudsak är det de mål som är aktuella för jordbruket som gäller även här, dvs. mål 1, 5a och 5b samt mål 6. När det gäller förutsättningarna för stöd enligt 5b finns en särskild förordning för skogsbruket, rådets förordning (EEG) nr 867/ 90 av den 29 mars 1990 on improving the processing and marketing conditions for forestry products. I denna anges att en förutsättning för att EU:s ansträngningar att minska överskottsproduktionen inom jordbruket skall lyckas är att det dessutom införs medel som främjar förädling i första produktionsledet och marknadsföring av skogsprodukter. Syftet med stödet är att utveckla eller rationalisera marknadsföring och behandling av skogsprodukter. Med detta åsyftas t.ex. investeringar som rör fällning, terrängtransport, skyddsbehandling och torkning av inhemskt virke och alla arbetsmoment fram till industriell sågning. Investeringsstödet skall i första hand gå till små och medelstora företag som kan bidra till förbättring och ekonomisk utveckling av jordbrukets och landsbygdens miljö. Genom en hänvisning till reglerna för jordbruksprodukter görs samma medel och samma vilkor tillämpliga på skogssektorn. 3.2 Nuvarande svenska regler, förhandlingsresultatet och behovet av ändringar vid en EU-anpassning Regeringens bedömning: Någon gemensam skogspolitik finns inte inom EU. Även om skogsnäringen får en ökad tyngd i ett utvidgat EU ligger det i Sveriges intresse att, mot bakgrund av de vitt skilda för- hållandena i de nuvarande EU-länderna, hävda en nationell skogspolitik även i fortsättningen. Sverige kommer att verka för en modernisering av EU:s specialregleringar på skogsområdet. Frö- och plantfrågorna är det område som främst kommer att beröras av nya regler. I många avseenden tillämpas redan regler som är lika EU:s eller lätt kan anpassas, t.ex. vad gäller frökvalitet. På andra områden är skillnaderna stora. Det gäller bl.a. klassificeringen av skogsodlingsmaterial i kategorier, materialets användningsområde och import från tredjeland. Sverige har vid medlemskapsförhandlingarna fått medgivande att tillämpa nationella bestämmelser för kontrollen av frö- och planthandeln under en övergångsperiod på fem år. Under den tiden kommer Sverige att medverka i en översyn av EU:s direktiv. Under ytterligare en 2-års period därefter har Sverige rätt att sälja sina lager av skogsfrö även om de inte tillgodoser EU:s krav på identifikation m.m. Frågan om framtida övergångsåtgärder har hållits öppen. Brandskyddsfrågor sköts i Sverige på nationell nivå av Räddningsverket. Sverige saknar s.k. högriskområden för skogsbrand. Eventuellt skulle något om- råde kunna klassas som mediumriskområde. I sådant fall skall skogsbrandskydds- plan upprättas och sändas till kommissionen. Eftersom klassificeringen föreslås nationellt och EU prioriterar högriskområden beror EG-reglernas tillämplighet på hur Räddningsverket vill klassificera Sverige från brandrisksynpunkt. I detta arbete skall Räddningsverket samråda med Skogsstyrelsen. I fråga om virkesmätning har medlemskapsförhandlingarna lett till att Sverige under en övergångsperiod på tre år får tillämpa de nationella virkesmätnings- reglerna. Under denna tid kommer EG:s bestämmelser att ses över. Även för vissa delar av skogsinventeringarna har en övergångsperiod medgetts. Det svenska statliga stödet till skogsbruket inskränker sig till bidrag till plantering av löv eller lövdominerad skog på jordbruksmark inom ramen för jordbrukets omställningsprogram samt bidrag till ädellövskogsbruk. Vidare finns ett stöd till natur- och kulturmiljövårdande åtgärder i skogsbruket som går utöver de krav på anpassning till dessa intressen som finns i skogsvårdslagen. Sedan några år tillbaka pågår även en försöksverksamhet med stöd till kalkning och vitaliseringsgödsling av skogsmark. Utöver dessa stöd kan skogsägaren dels träffa avtal med skogsvårdsstyrelserna om ersättning för olika typer av bevarandeåtgärder av skyddsvärda biotoper, dels få ersättning vid skydd av vissa biotoper enligt naturvårdslagstiftningen. Flera av dessa biotoper inventeras på statens bekostnad. Dessutom kan skogsägarna erhålla viss gratis rådgivning och utbildning i naturvårdsfrågor. EU:s stöd till beskogning av jordbruksmark liknar till stor del det svenska. Ett framtida EU-finansierat beskogningsstöd kommer troligen endast att lämnas i slättbygder och inte i skogs- och mellanbygder. En sådan begränsning kan förut- ses på grund av natur- och kulturmiljöskäl. Tveksamhet finns om det nuvarande ädellövskogstödet passar in i ett av EU medfinansierat system eftersom EU inte tillåter stöd för sedvanliga åtgärder i skogsbruk. Stöd till gallring, utsyning m.m. måste därför förmodligen förbli nationella stöd medan stöd till plantering bör föras in i det allmänna nationella beskogningsprogrammet. Vid medlemskapsförhandlingarna begärde Sverige att EU:s skogsstöd av konkurrensneutralitetsskäl skulle kunna lämas även till rena skogsfastigheter. EU har motsatt sig detta men gått med på att vissa stöd under en övergångstid på fem år får lämnas till kombinerade jord- och skogsbruksfastigheter om arealen brukad jordbruksmark är minst 15 ha. EU har i övrigt hänvisat till stödmöjlig- heterna inom ramen för strukturfondernas 5b-mål samt till stöd enligt förord- ningen 867/90 som har beskrivits i det föregående. De svenska stöd som är inriktade på natur- och kulturmiljövårdande insatser, inventeringar och biotop- skydd passar bra in i EU:s miljöstöd. Sammanfattningsvis är behovet av lagstiftnings- eller författningsändringar just nu inte särskilt stort inom det skogliga området eftersom övergångstider erhållits på de områden där skillnader finns mellan Sverige och EU. På dessa områden pågår dessutom en översyn som beräknas vara klar då Sveriges övergångs- tider löper ut. Vad gäller olika typer av stödåtgärder måste en översyn göras av förordningen (1993:555) om statligt stöd till skogsbruket liksom av förordningen (1990:941) om inkomst-, omställnings- och anläggningsstöd till jordbrukare. 4 Rennäringen Regeringens bedömning: Enligt ett särskilt same- protokoll i anslutningsavtalet har Sverige även i fortsättningen rätt att inom traditionellt samiska områden ge samerna exklusiva rättigheter som har samband med deras traditionella levnadssätt. Renkött får saluföras inom EU:s medlemsländer om det slaktas enligt bestämmelser i ett särskilt direktiv. Dessa bestämmelser motsvarar dagens svenska krav för renslakt, vilket innebär att mo- bila slakterier får användas. Det svenska licens- kravet för import av renkött från bl.a. Ryssland ersätts med åtgärder från EU:s sida om import av renkött till ett medlemsland skulle medföra mark- nadsstörningar. Fortsatt nationellt stöd kan ges till rennä- ringen under förutsättning att stödet inte leder till en ökning av den traditionella produktions- nivån. 4.1 Renskötselrätten I EU:s gemensamma jordbrukspolitik betraktas renkött som en jordbruksprodukt. EU har inte lagt fast någon rennäringspolitik. Renskötselrätt tillkommer enligt 1 § rennäringslagen (1971:437) endast den som är same. Rätten kan enbart utövas av den same som är medlem i sameby. Renskötselrätten kan inte köpas eller arrenderas. Dessa bestämmelser anser EU strida mot diskrimineringsförbudet i EG-rätten. I anslutningsavtalet finns emellertid intaget ett särskilt protokoll om det samiska folket. Enligt protokollet har Sverige, Norge, Finland och EU enats om att länderna tillåts att inom traditionella samiska områden ge samerna exklusiv rätt till renskötsel. Protokollet tillåter också att länderna ger samerna exklusiva rättigheter som har samband med deras traditionella levnadssätt. 4.2 Stöd till rennäringen Nationella stöd kräver godkännande av kommissionen. Sverige kan räkna med att få behålla nuvarande statliga stöd till rennäringen. Det enda villkoret EU ställer är att stödet inte medför någon ökning av den traditionella produktionsnivån. Eftersom det tillåtna renantalet för varje sameby baserar sig på den långsiktiga tillgången på naturbete är produktionsnivån beroende av de naturgivna förutsättningarna. En ökning av produktionen skulle kräva omfattande utfodring av renarna, vilket inte är ekonomiskt eller praktiskt möjligt. Någon svårighet att uppfylla EU:s krav föreligger därför inte. Liksom för andra näringar finns det för rennäringen möjlighet till strukturstöd enligt EU:s bestämmelser. 4.3 Slakt Slakt av ren regleras i direktivet 91/495/EEG. De nuvarande svenska bestämmel- serna kan behållas, med möjlighet att besluta om andra regler för slakt av ren om köttet endast säljs i Sverige. Kött från ren som slaktas i mobila slakterier får saluföras i andra EU-länder. 4.4 Import av renkött Sverige kräver för närvarande licens för import av bl.a. ryskt renkött. Statens jordbruksverk kan vägra att utfärda en importlicens om tillgången på svenskt renkött bedöms motsvara efterfrågan. Ett EU-medlemskap medför att licenskravet inte kan behållas. Ryssland har till följd av ett avtal med EU möjlighet att exportera renkött tullfritt till EU-länderna. EU, som konstaterar att import av renkött från tredje land kan medföra marknadsstörningar, är beredd att använda alla tillgängliga medel för att genom bilaterala eller multilaterala överenskommelser komma till rätta med sådana störningar. Från svensk synpunkt sett är det angeläget att EU inför ett system för att registrera import av renkött från tredje land. Det saknas annars praktiska möjligheter att i tid ingripa mot en marknadsstörning. 5 Livsmedel, veterinära frågor, foder och frågor om växtskydd och växtodling 5.1 Inledning Huvuddelen av EG:s bestämmelser om livsmedel, veterinära frågor, foder och frågor om växtodling omfattas av EES-avtalet. Avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994 med undantag för den del som avser de veterinära bestämmelserna. Dit hör, förutom frågor om djurhälsa, hygienbestämmelser för livsmedel av animaliskt ursprung. I den delen trädde avtalet i kraft den 1 juli 1994. Beträffande växtskyddsfrågorna finns i avtalet endast en gemensam förklaring med innebörden att området skall införhandlas i EES-avtalet, så snart som möjligt. På de angivna områdena innebär följaktligen ett medlemskap i EU begränsade förändringar i förhållande till vad som redan gäller enligt EES-avtalet. Den anpassning som skett i anledning av avtalet har i huvudsak inneburit att omkring 200 rättsakter, i huvudsak direktiv, införlivats på myndighetsnivå genom ett mycket stort antal kungörelser. Som exempel kan nämnas att Statens livsmedels- verk utfärdat ett 40-tal nya kungörelser. De nya kungörelserna kan i stora drag delas in i områdena standarder, märkning, tillsatser, främmande ämnen, livsmedel för särskilda näringsändamål (tidigare s.k. specialdestinerade livsmedel), offentlig kontroll, material i kontakt med livsmedel, dricksvatten och hygien- bestämmelser för animaliska livsmedel. De lag- och förordningsändringar som genomförts för att åstadkomma en anpassning består i stor utsträckning i att myndigheterna har fått utvidgade bemyndiganden. I de följande huvudavsnitten om livsmedel, veterinära frågor, foder och frågor om växtskydd och växtodling beskrivs EG:s regler, den anpassning av det svenska regelverket som skett till följd av EES-avtalet och utfallet i medlemskapsför- handlingarna. 5.2 Livsmedel 5.2.1 Allmänt Regeringens bedömning: Huvuddelen av EG:s bestäm- melser på livsmedelsområdet har införlivats i svensk lagstiftning genom EES-avtalet. Ett svenskt EU-medlemskap innebär därmed inga större föränd- ringar i förhållande till vad som gäller i dag. Med hänsyn till den anpassning som skett till följd av EES-avtalet skulle ett medlemsskap bara i mycket begränsad utsträckning leda till ytterligare ändringar i de svenska livsmedelsbestämmelserna. En anpassning behövs emellertid när det gäller föreskrifterna för införselkontroll. Borttagandet av gränskontrollerna inom EU innebär att kontrollen av livsmedel som förs in i landet i större utsträckning än hittills måste bygga på den livsmedelskontroll som sker i utförsellandet. Flertalet av EG:s rättsakter på livsmedelsområdet är totalharmoniserade vilket innebär att det inte är tillåtet att ha vare sig strängare eller liberalare bestämmelser för de varor som regleras av rättsakten. EG:s bestämmelser på livsmedelsområdet bygger, i likhet med de tidigare gällande svenska, i stor utsträckning på de rekommendationer som utarbetats inom den internationella organisationen Codex Alimentarius. Därför innebär Sveriges anpassning till EG:s bestämmelser genom EES-avtalet generellt sett inte så stora förändringar på livsmedelsområdet. När det gäller detaljbestämmelser har emellertid ett stort antal viktiga ändringar fått göras. Redogörelser för dessa finns i prop. 1991/ 92:170 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), prop. 1992/93:119 om ändringar i livsmedelslagen (1971:511) m. fl. lagar i anledning av EES-avtalet och prop. 1993/94:203 om ändringar av avtalet om Europeiska ekonomiska samar- betsområdet (EES-avtalet) m.m. EG:s bestämmelser på livsmedelsområdet avser märkning, livsmedelsstandarder, livsmedelstillsatser och livsmedelskontroll. Dessutom finns bestämmelser om bl.a. vin- och spritprodukter, material och produkter i kontakt med livsmedel, livsmedel för särskilda näringsändamål, gränsvärden för främmande ämnen samt om dricksvatten och ytvatten som skall användas för framställning av dricksvatten. Samtliga dessa bestämmelser omfattas av EES-avtalet. EG:s bestämmelser om radioaktivitet i livsmedel omfattas däremot inte av EES-avtalet. Dessa bestämmelser behandlas i avsnitt 21 Euroatom. 5.2.2 Märkning De generella bestämmelserna om märkning finns i ramdirektivet om märkning (direktiv 79/112/EEG). Direktivet reglerar färdigförpackade varor för försäljning till enskilda konsumenter och till storhushåll. Till följd av att direktivet är totalharmoniserat kan Sverige varken ha liberalare eller strängare märkningsbestämmelser än som framgår av direktivet. Det finns däremot inte något hinder för företagen att frivilligt ange ytterligare märkningsuppgifter. De tidigare gällande svenska bestämmelserna överensstämde i sina huvuddrag med EG:s märkningsbestämmelser. På detaljnivå var däremot skillnaderna stora. Som en följd av EES-avtalet har de svenska reglerna helt anpassats till EG:s bestäm- melser. De grundläggande krav som tidigare fanns om vad som skall stå på förpackningen finns fortfarande kvar, men utformningen är annorlunda. Märkningsuppgifterna skall enligt EG:s märkningsdirektiv anges på ett språk som konsumenterna i medlemslandet lätt förstår. För svenskt vidkommande innebär detta, enligt Livsmedelsverkets tolkning av bestämmelsen, att förutom svenska även norska och danska i allmänhet accepteras och i undantagsfall också enstaka markeringsuppgifter på andra språk. Beträffande datummärkning kräver EG:s bestämmelser angivande av bäst-före-dag för de flesta färdigförpackade varor. Känsliga kylvaror och andra lättfördärv- liga livsmedel som t.ex. färsk fisk, färsk kyckling och köttfärs skall dock förses med uppgift om sista förbrukningsdag. Det tidigare kravet att förpack- ningsdag skall anges på kylvaror gäller inte längre. Mjukt bröd skal numera förses med bäst-före-dag i stället för bakningsdag. Bröd som avses konsumeras inom de närmaste 24 timmarna efter bakning, t.ex. småfranska och baguetter, behöver inte datummärkas. Många svenska tillverkare har dock fortsatt att ange bakningsdag. När det gäller ursprungsmärkning av färdigförpackade livsmedel har Sverige genom EES-avtalet accepterat EG:s bestämmelser, som innebär att medlemsländerna inte kan ha ett generellt krav på ursprungsmärkning. Upplysning om platsen för livsmedlets ursprung kan endast krävas i de enskilda fall konsumenten i avsaknad av denna uppgift kan bli vilseledd. Handeln har dock visat stort intresse att frivilligt märka främst kött och köttprodukter med uppgift om råvarans ursprungsland. Samtliga ingående ingredienser i en produkt skall deklareras i fallande ord- ning efter den vikt ingredienserna hade vid tillverkningstillfället. Detta gällde även tidigare. Nytt är dock att sammansatta ingredienser, t.ex. falukorv i pyttipanna, inte behöver deklareras annat än som falukorv om den ingående mängden är mindre än 25 % av den färdiga varan. Ett villkor för denna förenklade märkning är att beteckningen på den sammansatta ingrediensen är förbehållen i standard eller är allmänt vedertagen bland svenska konsumenter. Livsmedelstill- satser med teknologisk funktion skall dock alltid anges. I den allmänna debatten har en missuppfattning spritts om att EES-avtalet skulle medföra att ingredien- ser i livsmedel inte skulle behöva deklareras om de inte uppgår till minst 25 %. Detta är fel. Alla ingredienser i livsmedel skall deklareras i fallande ordning precis som tidigare. Vad som förvirrat debatten är den nyss berörda ändringen som enbart rör ett begränsat antal sammansatta ingredienser i en ingrediensför- teckning. Dock innebär bestämmelsen att allergena ingredienser som mjölk, ägg och nötter inte alltid behöver deklareras då de ingår i sammansatta ingredien- ser. Livsmedelsverket har rekommenderat de svenska tillverkarna att fortsätta deklarera sådana ingredienser. EG:s märkningsdirektiv omfattar förutom märkning även presentation av och reklam för livsmedel. För reklam, liknande frågor svarar Konsumentverket. 5.2.3 Livsmedelsstandarder En livsmedelsstandard föreskriver vilken sammansättning ett livsmedel skall ha för att få bära en viss varubeteckning. Syftet med att utarbeta standarder som är tvingande för producenterna, är att konsumenterna skall tillförsäkras en viss kvalitet eller beskaffenhet på livsmedlet. Både Sverige och EG har utarbetat ett antal standarder, men inte alltid för samma produkter. Där Sverige och EG hade standarder för samma produkt har Sverige anpassat sig till EG:s bestämmelser. Det gäller i fråga om juice och nektar, sylt, gelé och marmelad, socker, honung, kondenserad mjölk samt kaffeextrakt. EG:s bestämmelser för sylt och marmelad har inneburit en kvalitetshöjning med en större mängd bär i sylten. Tidigare skulle all sylt innehålla minst 30 % bär. I fortsättningen blir det två kvalitets- klasser "Vanlig sylt" och "Extra sylt". Vanlig sylt måste i regel innehålla 35 % bär medan Extra sylt måste innehålla 45 %. Marmelad jämställs med sylt i detta avseende. Helt nya EG-anpassade standarder har införts för kakao, chokladvaror, kasein och naturligt mineralvatten. Kasein är ett protein som finns i mjölk. När det gäller kakao- och chokladvaror är förändringarna stora. Bl.a. ställs krav på högre halt kakaosmör i vissa chokladprodukter för att få kalla dem choklad. Många produkter som tidigare innehöll ordet choklad har tvingats byta namn. Det gäller t.ex. vissa fabrikat av blockchoklad, chokladbiskvier och glasspinnar med chokladöverdrag. Vad gäller köttprodukter så kommer sannolikt Sverige, i enlighet med Cassis de Dijon-principen, att ibland få acceptera import av kött- produkter från EG som inte uppfyller den svenska livsmedelsstandarden. Livs- medelsstandarder anses i dag vara ett otidsenligt regelsystem eftersom standar- der snabbt föråldras och i stället blir ett hinder för önskvärd produktutveck- ling. Vid EG-ministrarnas möte i Edinburgh i december 1992 fattades ett princip- beslut att inte utarbeta nya livsmedelsstandarder utan i stället revidera och förenkla de äldre. 5.2.4 Livsmedelstillsatser EG har i ramdirektivet 89/107/EEG beslutat om definitioner och principer för användning av tillsatser i livsmedel. Direktivet ingår i EES-avtalet. I avvaktan på detaljbestämmelser får nationella bestämmelser tillämpas. Den 16 juni 1994 beslutade EG om dels ett direktiv om användning av färgämnen, dels ett direktiv om användning av sötningsmedel i livsmedel. Därutöver finns ett förslag till direktiv om användning av övriga tillsatser. De nyligen beslutade direktiven innehåller detaljerade regler om användning av färgämnen och sötningsmedel i livsmedel. Svenska bestämmelser finns i Livsmedelsverkets kungörelse (SLVFS 1993:33) om livsmedelstillsatser. Jämfört med de svenska bestämmelserna medger direktiven en vidare användning av färgämnen och sötningsmedel i livsmedel. Detta gäller bl.a. användningen av s.k. azofärgämnen och sötningsmedlen cyklamat och sackarin. Sverige har begärt undantag från direktiven om användning av färgämnen och sötningsmedel i de delar där svenska regler är strängare än EG:s regler. 5.2.5 Livsmedelskontroll Enligt EES-avtalet skall reglerna i EG:s ramdirektiv om offentlig kontroll av livsmedel gälla i Sverige (direktiv 89/397/EEG). Dessa regler - som i allt väsentligt redan före EES-avtalets ikraftträdande tillämpades i Sverige - innebär bl.a. att kontroll skall utföras i hela hanteringskedjan fram till konsumenten. Inspektioner skall utföras regelbundet och bör om möjligt utföras utan förvarning. Det finns många likheter mellan EG:s direktiv om offentlig livsmedelskontroll och svenska regler, rekommendationer och praxis i fråga om offentlig tillsyn. Tidigare gällande tillsynsbestämmelser har behållits, men kompletterats på vissa punkter. Kompletteringarna finns i en kungörelse (SLVFS 1993:41) som Livsmedelsverket har givit ut. I kungörelsen betonas att offentlig livsmedels- tillsyn skall bedrivas regelbundet och vid misstanke om överträdelser av lag- stiftningen. Tillsynen skall omfatta samtliga led av hanteringen. Tillsynsmyndigheten skall i varje enskilt fall välja det led där en undersökning är mest motiverad. 5.2.6 Vin- och spritprodukter EG:s bestämmelser för spritdrycker och aromatiserade viner (förordningarna (EEG) nr 1576/89, nr 1014/90, nr 1601/91) har införlivats i svensk lagstiftning genom inkorporering i Livsmedelsverkets föreskrifter i samband med EES-avtalet. Bestämmelserna omfattar definitioner, tillsatser, gränsvärden för främmande ämnen samt tillverknings- och analysmetoder. EG:s bestämmelser om vin är en del av jordbruksregleringen. Genom EES-avtalets protokoll 47 har Sverige åtagit sig att acceptera att import och marknadsföring av vinprodukter sker i överensstäm- melse med EG:s bestämmelser på området. Sverige saknar i stort sett bestämmelser om vin eftersom monopolbolaget Vin & Sprit AB av kommersiella skäl sedan lång tid på frivillig grund anpassat sig till EG:s bestämmelser om definitioner och kvalitetskontroll. Vinbestämmelserna, i form av förordningar, kommer att bli direkt tillämpliga i Sverige vid ett medlemskap. Om monopolet för Vin & Sprit AB avvecklas innan dess kan det bli aktuellt att i någon form införliva de tekniska bestämmelserna för vin redan före ett medlemskap. Genom en undantagsbestämmelse i EES-avtalet har Sverige rätt att förbjuda för- säljning av vodka som är gjord på andra råvaror än säd och potatis. Detta krav har inte kunnat upprätthållas i medlemskapsförhandlingarna. Sverige fick dock i förhandlingarna igenom sitt krav att produkterna vinglögg, starkvinsglögg och spritglögg skall definieras som skyddade produkter. Detta innebär att produkter som bär dessa beteckningar måste uppfylla definitionens krav på sammansättning och tillverkningssätt. EG kunde däremot inte acceptera en definition och ett immatrialrättsligt skydd av produkten punsch eftersom en produkt med liknande namn redan finns inom gemenskapen. EES-lösningen för punschen, dvs. saluhållande under beteckningen svensk punsch utan att den definieras och skyddas, acceptera- des i medlemskapsförhandlingarna. 5.2.7 Material och produkter i kontakt med livsmedel Ett flertal direktiv som omfattas av EES-avtalet rör migration, dvs. utlösning eller vandring av ämnen från förpackningsmaterial och hushållsgods till livsmed- len. Förutom generella bestämmelser i livsmedelslagen och i livsmedelsförord- ningen har på detta område hittills funnits endast ett fåtal detaljerade före- skrifter. Dessa har bl.a. gällt gränsvärden för hur mycket bly, kadmium och tenn som högst får lösas ut i livsmedel. De har nu genom EES-avtalet ersatts av en mycket mer utförlig lagstiftning, framför allt för plastmaterial. EG:s bestämmelser på detta område, dels ett ramdirektiv, dels särdirektiv för olika material har införlivats i Livsmedelsverkets föreskrifter. För närvarande är tre material reglerade, nämligen plast (delvis), regenererad cellulosa (cellofan) och keramik. Förteckningar finns över vilka ämnen som får användas vid tillverkning samt gränsvärden för vissa ämnen i material eller livsmedel. Sverige har i dag lägre gränsvärden än EG för utlösning av bly och kadmium från keramiska kärl. De nya reglerna avseende gränsvärden behöver dock inte tillämpas förrän den 1 januari 1995. Tidigare har Livsmedelsverkets ansvar på detta område bara gällt livsmedels- förpackningar, utrustning och maskiner inom livsmedelsindustrin. Från och med årsskiftet ingår även husgeråd som används i kontakt med livsmedel, t.ex. plastkärl, plastpåsar och porslin. Ytterligare en nyhet är att för material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel finns krav på märkning med en symbol eller med orden "för livsmedel" alternativt med en speciell beteckning om användningsområdet inte är alldeles uppenbart. 5.2.8 Livsmedel för särskilda näringsändamål I EES-avtalet ingår ett ramdirektiv med generella bestämmelser om livsmedel för personer som är i behov av särskild kost. Det tidigare begreppet specialdes- tinerade livsmedel har ändrats till begreppet livsmedel för särskilda närings- ändamål och avser livsmedel som till följd av särskild sammansättning eller särskild tillverkningsmetod klart kan skiljas från övriga livsmedel, lämpar sig för de näringsmässiga ändamål som de uppges ha och saluhålls på ett sådant sätt att denna lämplighet framgår. Ramdirektivet innehåller en lista över produktgrupper för vilka särdirektiv successivt skall fastställas. Särdirektiven kan liknas vid livsmedelsstandarder. Ramdirektivet innehåller generella bestäm- melser, definitioner och specifika märkningsregler. I och med EG-anpassningen har det tidigare svenska begreppet specialdestinerade livsmedel utvidgats. Livsmedel för viktkontroll, natriumfattiga livsmedel samt livsmedel för personer med mycket krävande muskelarbete såsom för idrottande har tillkommit. Ett särdirektiv om modersmjölkersättningar och tillskottsnäringar ingår bland de rättsakter som omfattas av prop. 1993/94:203 Ändringar av avtalet om Euro- peiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) m.m. Det krävs i dag tillstånd från Livsmedelsverket för att få sälja livsmedel för särskilda näringsändamål. Tillståndsplikten kommer successivt att försvinna för de produkter som regleras av särdirektiv. EG-kommissionen har till följd av subsidiaritetsprincipens tillämpning på livsmedelsområdet föreslagit att antalet produktgrupper minskas. Ytterligare särdirektiv kommer enligt förslaget endast att utarbetas för barnmat, bantnings- produkter och livsmedel för speciella medicinska ändamål, t.ex. sondnäring. 5.2.9 RAPEX I och med EES-avtalet ingår Sverige i RAPEX-systemet, dvs. EG-kommissionens system för snabb information om hälsofarliga produkter. Syftet med systemet är att snabbt informera övriga länder om uppenbart hälsofarliga produkter som påträffats på marknaden. Det finns en ordning för livsmedel och en annan för övriga produkter. I förordningen (1993:1535) om informationsutbyte inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i fråga om livsmedel har regeringen utsett Livsmedelsverket till samordningsmyndighet för RAPEX på livsmedelsområdet. Beträffande RAPEX-systemet för övriga produkter är Konsumentverket samordnande myndighet. I förordningen sägs att den myndighet som beslutar om saluförbud eller villkor för saluhållande av livsmedel, som kan orsaka allvarlig och akut hälsofara, skall underrätta Livsmedelsverket. Bestämmelsen riktar sig i första hand till länsstyrelser och miljö- och hälsoskyddsnämnder. Livsmedelsverket skickar informationen omedelbart vidare till EFTA:s övervakningsmyndighet (ESA), som i sin tur informerar övriga EFTA-länder och EG-kommissionen. På motsvarande sätt erhåller Livsmedelsverket sådan information från ESA som inkommit från andra EFTA-länder eller EG-kommissionen. I dessa fall avgör Livsmedelsverket vilka åtgärder som bedöms nödvändiga. 5.2.10 Dricksvatten I EES-avtalet ingår flera direktiv inom miljöskyddsområdet som berör dricks- vatten. Hit hör ett direktiv om kvalitetskriterier för dricksvatten och två direktiv om krav på ytvatten avsett för beredning av dricksvatten. Att dricks- vattnet finns med i EES-avtalet trots att det inte är någon direkt handelsvara hänger bland annat samman med att dricksvatten används inom livsmedelsindustrin och därvid indirekt kan påverka kvaliteten på de producerade livsmedlen. Därmed har det funnits ett intresse för att harmonisera dricksvattenreglerna i olika länder. Direktiven innehåller bestämmelser om en lägsta skyddsnivå (minimihar- monisering), vilket innebär att nationella krav får vara strängare. Direktiven har införlivats i Livsmedelsverkets förskrifter genom en reviderad dricks- vattenskungörelse som trädde i kraft i januari i år. De viktigaste föränd- ringarna i kungörelsen är att ytvattendirektiven inarbetats och att tidigare använda riktlinjer för bedömning av dricksvattnets kvalitet har ändrats till bindande gränsvärden. De tidigare generella kraven på att alla typer av råvatten skulle vara av så god kvalitet att de på ändamålsenligt och tillförlitligt sätt kunde beredas till dricksvatten har kompletterats med specifika kvalitetskrav uttryckta som gräns- och riktvärden på råvatten från ytvattentäkt. Vad gäller kvalitetskriterier för dricksvatten har några undersökningsparametrar tillkommit och vis sa gränsvärden har ändrats. De praktiska konsekvenserna av föränd- ringarna bedöms som relativt små för flertalet huvudmän, i de flesta fall kommuner. 5.3 Veterinära området Regeringens bedömning: Vid ett EU-medlemskap måste gränskontrollerna slopas. Kontroller av livsmedel och produkter av animaliskt ursprung som förs in i landet måste i större utsträckning än hittills bygga på den livsmedelskontroll som sker i utför- sellandet. Kontroller av djur kommer fortsätt- ningsvis att ske i ursprungsbesättningen och genom stickprovskontroller i mottagarbesättningen. En friare handel kan innebära ökade risker för att få in "nya" djursjukdomar i Sverige. Riskerna kan dock motverkas dels genom att inom landet vidta förebyggande åtgärder som utbildning i syfte att tidigt kunna upptäcka diagnostisera och eliminera "nya" sjukdomar, dels genom begäran om s.k. till- läggsgarantier om sjukdomsfrihet för vissa sjuk- domar. Livsmedel, levande djur och foder som förs in i landet skall vara fria från salmonella. Sverige kan i allt väsentligt behålla sina stränga djur- skyddsbestämmelser. När det gäller användning av antibiotika och kemoterapeutika i foder har Sverige fått möjlighet att behålla sina regler under en fyraårig över- gångsperiod. Förbudet mot användning av produkter av kadaver i foder får behållas under en treårig övergångsperiod. EG kommer att genomföra en veten- skaplig utvärdering av reglerna på dessa områden före dessa övergångsperioders slut. 5.3.1 Inledning Med den indelning som EG tillämpar hör till det veterinära området veterinära livsmedelsbestämmelser och bestämmelser om djurhälsa samt bestämmelser om avel, djurskydd och foder. EG:s veterinära livsmedelsbestämmelser omfattar regler om hygieniska krav vid produktion av och handel med livsmedel av animaliskt ursprung. Till de veterinära livsmedelsbestämmelserna hör också regler om förbud mot hormoner i produktionshöjande syfte och föreskrifter om gränsvärden för läkemedelsrester och andra föroreningar i kött. När det gäller de veterinära livsmedelsbestämmelserna och bestämmelserna om djurhälsa har EG och Sverige samma övergripande mål, dvs. att inte sprida smittsamma sjukdomar genom handel med djur eller produkter av djur. Målet är att skydda människors och djurs hälsa. EG vill uppnå detta mål samtidigt som man avvecklar alla hinder för handeln inom gemenskapen. De flesta av EG:s rättsakter på området omfattas av EES-avtalet som i den här delen trädde i kraft först den 1 juli 1994. Sverige och EG har emellertid olika system för att upprätthålla sjukdoms- skyddet. Det svenska systemet bygger i huvudsak på tillståndsprövning i varje enskilt fall. EG:s system kan däremot sägas vara generellt i den meningen att saluförande och transport får ske inom gemenskapen om de i EG:s regelverk angivna kraven är uppfyllda. Huvudprincipen för omsättning av animaliska produkter, bl.a. kött och köttprodukter, fisk, mjölk och ägg, är att varorna fritt skall kunna transporteras och omsättas inom gemenskapen. En förutsättning för detta är att varorna har godkänts av offentligt anställd inspektör på produktionsplatsen och försetts med föreskrivna stämplar och certifikat. Det är alltså inte längre möjligt att kontrollera varorna när dessa passerar EG:s inre gränser. Däremot kan stickprovskontroller utföras på bestämmelseorten och i vissa fall även under transporten. Tredjelandsvaror kontrolleras endast vid gemenskapens yttre gräns. De nyss beskrivna reglerna om animaliska produkter gäller också i princip vid handel med levande djur. De skilda systemen är i princip likvärdiga från skyddssynpunkt. EG och Sverige har samma mål också när det gäller regleringen av husdjurs- aveln. Bestämmelserna om avel syftar till att främja uppfödning av friska, högkvalitativa och produktiva djur. EG:s reglering har emellertid hittills varit långt mer detaljrik än den svenska. Föreskriftsändringar med ökad detaljeringsgrad har därför krävts för den EU-anpassning på området som redan har skett som en följd av EES-avtalet. I fråga om djurskydd har Sverige en högre målsättning än EU både när det gäller att förebygga sjukdomar och att skapa den bästa möjliga miljön för dju- ren. Den svenska lagstiftningen omfattar alla djurslag i fångenskap. Lagen säger uttryckligen att djurhållning skall ske på ett sådant sätt att djuren skyddas mot sjukdom och att den främjar djurens hälsa. Något motsvarande eller liknande krav finns inte vare sig i Europarådskonventionerna, EU:s direktiv eller i de enskilda EU-länderna. Till skillnad från bestämmelserna om foder omfattar EES-avtalet inte bestäm- melserna om djurskydd. Den svenska foderlagstiftningen har utarbetats med beaktande av EG:s bestämmelser och har därefter EG-anpassats ytterligare som en konsekvens av EES-avtalet. Som framgår av vad som nyss sagts omfattas det veterinära området av EES-avtalet, med undantag för EG:s bestämmelser om djurskydd. I huvudsak har därför EG:s regler redan införlivats med svensk rätt. Enligt EES-avtalet är dock bestämmelser i EG:s rättsakter som rör finansiella dispositioner och gränskontroll inte tillämpliga. Sverige får följaktligen inte finansiell hjälp från EG för att t.ex. utrota allvarliga djursjukdomar. Det innebär vidare att Sverige fram till ett eventuellt medlemskap kan behålla sina gränskontroller. EES-avtalet omfattar inte heller rättsakternas bestämmelser om förhållandet till tredjeland. I det följande redovisas i skilda avsnitt för de fyra delområdena, veterinära livsmedelsbestämmelser samt bestämmelser om djurhälsa, avel och foder först EG:s bestämmelser, den anpassning som skett av motsvarande svenska regler och utfallet av medlemskapsförhandlingarna samt vilka konsekvenserna blir för svensk del vid ett eventuellt medlemskap i EU. Därefter behandlas i särskilda avsnitt djurskyddsfrågor och frågor om köttklassificering. 5.3.2 Veterinära livsmedelsbestämmelser EG:s veterinära livsmedelsbestämmelser I huvudsak fyra direktiv reglerar hanteringen av kött (direktiven 72/461/EEG, 80/215/EEG, 64/433/EEG och 77/99/EEG). Direktiven 72/461/EEG och 80/215/EEG innehåller bestämmelser om förbud mot handel med sådant kött resp. sådana köttprodukter som inte uppfyller gemenskapens hälsobestämmelser. En medlemsstat har också enligt direktiven rätt att förbjuda införsel till sitt territorium av färskt kött och köttprodukter från en medlemsstat där en epizootisk sjukdom har brutit ut. Direktiven 64/433/EEG och 77/99/EEG innehåller bl.a. bestämmelser om god- kännande av slakterier, styckningsanläggningar och kyl- och fryslager samt om personalhygien och hygien i lokaler. Vidare finns bestämmelser om hygien vid slakt, styckning och annan hantering av kött och köttprodukter. Bestämmelser finns också om besiktning före och efter slakt och om hygieniska krav på utrustning. Dessutom regleras småskalig slakt och föreskrivna krav på förädlingsanläggningar liksom krav på besiktningsveterinärer och besiktnings- assistenter. De svenska slakterier som redan i dag exporterar till EG uppfyller dessa krav. Övriga slakterier skall med början den 1 juli 1994 anpassa sig till EG:s bestämmelser på området. Alla anläggningar skall vara anpassade senast den 1 januari 1997. Småskaliga slakterier, dvs. slakterier med en slaktvolym under vissa fastställda gränser, ges vissa lättnader i hanteringen av kött. Direktivet 91/495/EEG innehåller bestämmelser som syftar till att förhindra att sjukdomar sprids från kött av hägnat vilt. I huvudsak ställs hygieniska krav vid slakt och annan hantering av sådant kött. I direktivet 92/116/EEG, som gäller hantering av färskt kött av fjäderfä, föreskrivs hygienkrav för slakterier, lokaler, utrustning och redskap samt för personal vid slakterier. Vidare finns bestämmelser om besiktning före och efter slakt och bestämmelser om krav på slakthygien. Motsvarande bestämmelser i fråga om kött av vilt finns i direktivet 92/45/EEG och i fråga om kaninkött och kött av hägnat vilt i direktivet 91/495/EEG. Bestämmelserna om hygienkrav för mjölk (direktiven 92/46/EEG - mjölkhygien- direktivet - och 92/47/EEG) behandlar både värmebehandlad och icke värmebehand- lad (opastöriserad) mjölk. Direktiven behandlar också mjölkbaserade produkter. Mjölkhygiendirektivet är ett mycket omfattande direktiv. Det innehåller bestäm- melser om produktion av mjölk på gården, bestämmelser om transport av obehandlad mjölk till mejeri och hygienbestämmelser för mejerier. EG:s bestämmelser i direktiven 89/437/EEG, 91/493/EEG och 91/492/ EEG med hygienkrav för äggprodukter, fiskprodukter och blötdjur rör främst krav på lokaler och utrustning. Regler ges bl.a. om godkännande av anläggningar, om inspektioner och om förpackningar. EG:s bestämmelser om kontroll av restsubstanser i djur och köttvaror gäller bl.a. provtagningsprogram, gränsvärden för rester av veterinärmedicinska preparat, laboratorier och kvalitetssäkring. Både Sverige och EG har förbud mot användning av hormoner i tillväxtbefrämjande syfte. Bestämmelserna finns i huvudsak i direktiven 81/602/EEG, 85/358/EEG, 88/146/EEG, 86/ 469/EEG och 90/218/EEG samt i förordningen (EEG) nr 2377/90. Införlivandet av EG:s veterinära livsmedelsbestämmelser i svensk rätt Hygiendirektiven i fråga om färskt kött och köttprodukter har kunnat införlivas i svensk rätt på myndighetsnivå med stöd av de bemyndiganden som redan finns i livsmedelslagen och livsmedelsförordningen. Föreskrifterna finns i Livsmedels- verkets kungörelse (SLVFS 1994:1) med föreskrifter och allmänna råd om slakt av tamboskap och hägnat vilt och i kungörelse (SLVFS 1994: 10) med föreskrifter och allmänna råd om köttprodukter m.m. Hygiendirektivet om fjäderfäkött har inför- livats genom livsmedelsverkets kungörelse (SLVFS 1994:11) med föreskrifter och allmänna råd om slakt m.m. av fjäderfä. Stöd för att införliva mjölkhygiendirektivet finns i 6 § lagen (1992:1683) om provtagning på djur. Enligt bestämmelsen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om djurhälsa i besättningar för mjölkproduktion samt om djurhållning, hantering av mjölk och krav på hygien i samband med sådan produktion. Myndighetsföreskrifter finns i Livsmedelsverkets kungörelse (SLVFS 1994:13) med föreskrifter och allmänna råd om hantering av mjölk och mjölkbaserade produkter och Jordbruksverkets kungörelse (SJVFS 1994:33) med föreskrifter om hygien och hälsa vid produktion av mjölk. Direktivet med hygienkrav för äggprodukter har införlivats genom Livsmedels- verkets kungörelse (SLVFS 1994:5) med föreskrifter och allmänna råd om äggpro- dukter. Direktivet som rör fiskprodukter är införlivat genom kungörelsen (SLVFS 1994:2) med föreskrifter och allmänna råd om hantering av fiskvaror m.m. Mot- svarande föreskrifter om blötdjur finns i kungörelsen (SLVFS 1994:21) med före- skrifter och allmänna råd om levande tvåskaliga blötdjur m.m. EG:s förordning (EEG) nr 2377/90 har inkorporerats genom kungörelsen (SLVFS 1994:22) med föreskrifter om maximalt tillåtna restmängder av veterinärmedi- cinska läkemedel i livsmedel med animaliskt ursprung. Konsekvenser av ett svenskt medlemskap i EU Bestämmelserna i EG:s rättsakter som rör gränskontroller och s.k. tredjelands- frågor omfattas inte av EES-avtalet. EG och Sverige har samma övergripande målsättning att inte sprida smittsamma sjukdomar genom handel med djur eller djurprodukter. Sverige och EG har dock olika system för att upprätthålla smitt- skyddet. EG har ett generellt system medan Sverige i huvudsak har ett indivi- duellt system med tillståndsprövning i varje enskilt fall. Det är Livsmedelsver- ket som prövar frågor om införsel av livsmedel. Den fysiska införselkontrollen utförs av miljö- och hälsoskyddsförvaltningarna på införselorterna medan Tull- verket utför en dokumentkontroll. Vid införsel av köttvaror utförs kontrollen alltid av särskilt förordnade importbesiktningsveterinärer. Vissa förenklade bestämmelser finns för gränstrafik mellan Sverige och Norge och mellan Sverige och Finland. Ett medlemskap kommer att innebära en friare handel med produkter från djur inom unionen. En kontroll av livsmedel vid ett antal gränskontrollstationer kommer att etableras vid EG:s yttre gräns mot tredjeland. Antalet gränskon- trollstationer och deras lokalisering blir beroende av vilka av våra grannländer som blir medlemmar. När det gäller EU:s inre gränser kommer det inte längre att finnas någon gränskontroll såvitt gäller handel med övriga medlemsländer. Förhandlingsresultatet innebär emellertid att Sverige vid ett medlemskap trots avsaknad av gränskontroll kan upprätthålla kravet att importerat kött är salmonellafritt. Sverige begärde i medlemskapsförhandlingarna att alla EG:s anläggningar som exporterar kött, köttprodukter och ägg till Sverige, skall utföra en kontroll av produkterna med avseende på salmonella i enlighet med svenska krav på en sådan kontroll. Alla partier skall åtföljas av ett dokument där salmonellafrihet intygas. Förhandlingsresultatet i den här delen innebär att EG:s särskilda bestämmelser om skydd för salmonella, som omfattar bl.a. behandlade ägg- och köttprodukter, anses ge ett sådant skydd att bestämmelserna är acceptabla för Sverige. För sådana animaliska produkter som täcks av generella hälsogarantier är läget följande. Sverige har erhållit ytterligare garantier rörande handel med färskt kött av tamdjur och med färska ägg. Det innebär följande. För färskt kött som omfattas av direktiv 64/433/EEG finns möjligheter att enligt direktivets artikel 5.2 införa tilläggsregler för salmonella. I avvaktan på harmoniserade tilläggsregler förutses att mikrobiologiska tester av köttet utförs enligt EG:s bestämmelser vid ursprungsanläggningen före avsändandet. Regler för provtagning och analys antas av rådet efter förslag från kommissionen. Beslut om dessa regler skall fattas före Sveriges inträde i unionen. Tester behöver dock inte utföras vid anläggningar som infört salmonellakontrollprogram där sådana tester ingår och som dessutom godkänts av kommissionen i enlighet med Ständiga Veterinära Kommittéens riktlinjer. Tester behöver inte heller utföras på kött som skall beredas genom sterilisering eller liknande förfarande. Sådant färskt kött får även kontrolleras i Sverige i enlighet med svenska kontrollprogram. Inom tre år skall detta förfarande utvärderas. Medföljande dokument rörande sådant kött som testats skall innehålla uppgifter om att undersökning utförts. För färskt fågelkött som omfattas av direktiv 71/118/EEG förutses, i likhet med vad som gäller för annat färskt kött som omfattas av direktiv 64/433/ EEG och i avvaktan på harmoniserade åtgärder, att mikrobiologiska tester utförs vid ursprungsanläggningen före avsändandet i enlighet med kommissionen och kommittéens riktlinjer. I avvaktan på de harmoniserade åtgärder inom unionen som redan är under beredning kan Sverige kräva tilläggsgarantier avseende salmonella vid handel med färska ägg. För att erhålla dessa garantier måste Sverige lägga fram ett kontrollprogram i enlighet med direktiv 90/539/ EEG. Detta skall presenteras så att medlemsstaterna har möjlighet att införa det före Sveriges inträde i unionen. 5.3.3 Djurhälsa EG:s bestämmelser om djurhälsa - handeln med djur inom EU EU:s inre marknad innebär att varor fritt skall kunna föras över gränserna. All kontroll vid handel med djur skall ske i exportbesättningarna. Stickprovskon- troller kan utföras på bestämmelseorten. Importlandets kontroller får inte utgöra handelshinder. En förutsättning för en fri inre marknad när det gäller handeln med djur och produkter av animaliskt ursprung är att det finns gemensamma bedömningar beträf- fande djurhälsa, smittsamma djursjukdomar och en gemensam bekämpningsstrategi. Sedan år 1964 har EU utvecklat för gemenskapen enhetliga djurhälsokrav och riskbedömningar när det gäller djursjukdomar för handel med samtliga djurslag samt produkter av dessa. Syftet med gemensamma hälsokrav och riskbedömningar är att underlätta handeln för dessa varor inom gemenskapen (64/432/EEG). Avskaffandet av EU:s inre gränser innebär inte att djur och produkter av djur utan vidare kan transporteras mellan medlemsländerna. Den veterinära gränskon- trollen har ersatts av en kontroll i ursprungsbesättningen i nära anslutning till transporten till ett annat land (90/425/EEG). Kontrollen utförs av en officiell veterinär. Stickprovskontroller får även göras på destinationsplatsen och, vid stark misstanke om felaktigheter, även under transporten. En transport av djur eller produkter av djur mellan medlemsländerna skall åtföljas av ett hälsointyg utfärdat av den officielle veterinären inom en angiven tid före ex- porten. Intyget skall bl.a. visa att djuren är friska och att djuren inte härrör från en besättning eller en region som spärrats av på grund av smittsamma djur- sjukdomar. Alla intyg som utfärdats måste anmälas via ett datakommunikationsnät- verk (ANIMO) till den centrala myndigheten i mottagarlandet den dag de utfärdas. Samtidigt anmäls även uppgifter om transporten, som t.ex. transportsätt, tran- sportväg, antal och typ av djur som transporteras, dag för avfärd samt den beräknade ankomstdagen. En viktig förutsättning för kontrollsystemet är att djuren är enhetligt identitetsmärkta. EU anger i direktiv 92/102/EEG bestämmelser om hur djurhållare och livdjurs- förmedlare skall registreras och om hur nötkreatur, svin, får och getter skall märkas och registreras. Ändamålet med bestämmelserna är att möjliggöra en väl fungerande handel med djur inom EU och att kontrollera aveln. Om man vid prov- tagning finner att ett djur är smittat, kan man genom att djuret är märkt och registrerat fastställa från vilken besättning djuret kommer. Märknings- och registreringssystemen skall vidare utgöra ett underlag för kontroll av utbetal- ning av olika former av stöd. För att kunna ha en fri handel mellan medlemsländerna utan gränskontroller har konsekvent en s.k. zonindelning eller regionalisering genomförts vid sjukdomsut- brott. Detta innebär att handelsrestriktioner införs endast för ett begränsat område medan handel kan fortsätta med övriga delar av ett land. Hela landet avstängs således inte från handel med andra länder utan endast en del av landet. EU:s allmänna principer om sjukdomsfrihet och sjukdomsförebyggande åtgärder måste vara uppfyllda för att tillåta att djur och produkter fritt skall kunna föras mellan de olika länderna. Länder eller områden som är fria från vissa smittsamma djursjukdomar eller som har ett obligatoriskt kontrollprogram för dessa sjukdomar kan av kommissionen efter ansökan beviljas tilläggsgarantier för sjukdomarna. Detta innebär att utöver de generella krav på sjukdomsfrihet som ställts upp i direktiven (64/432/EEG, 91/68/EEG, 90/426/EEG, 90/539/EEG, 91/67/EEG, 92/65/ EEG) kan ett land ställa ytterligare krav för att säkerställa att de djur som förs in i landet är fria från den sjukdom som tilläggsgarantin avser. Medges tillläggs- garantier kan landet därigenom erhålla ett utökat skydd mot vissa sjukdomar. Eftersom tilläggsgarantier inte är i linje med den fria inre marknaden, är kommissionen restriktiv med att bevilja sådana. Under vissa förutsättningar bidrar EU med medel för att bekämpa smittsamma djursjukdomar. Direktiv 90/424/EEG, som reglerar EU:s kompensation till medlemsstater för bekämpning och kontroll av sjukdomar i medlemsländerna, är av central betydelse. Vid utbrott av särskilt smittsamma djursjukdomar ersätts i allmänhet medlemsländerna med 50 % av kostnaderna för t.ex. utslaktning av djur, för utrustning och desinfektion. Om vaccination blir aktuell, ersätts 100 % av vaccinkostnaden och 50 % av arbetskostnaden för vaccineringen. EU bidrar också med pengar för att medlemsländerna skall upprätta kontrollprogram för olika sjukdomar. Medlemsländerna har tillsammans med kommissionen för avsikt att inom ANIMO, dvs. EG:s nätverk för datakommunikation, skapa en databank för den interna han- deln. Systemet är ännu inte fullt utbyggt utan används endast för att rapportera om djurförsändelser. Medlemsländernas veterinärmyndigheter har ansvaret för att alla varor avsedda för utförsel till annat medlemsland uppfyller EU:s krav (89/662/EEG). Officiella veterinärer har ansvaret för kontrollen på uppfödningsplatsen eller vid produk- tionsanläggningen samt för den stickprovskontroll som kan företas vid ankomsten till destinationsorten. På myndighetsnivå finns heltidsanställda officiella veterinärer som kontrollerar de förordnade veterinärerna. EG:s bestämmelser om djurhälsa - handeln med tredjeland EU har gemensamma bestämmelser för import av levande djur från tredjeland. Direktiv för sådan handel har sedan år 1972 (72/462/EEG) utfärdats för att skydda människors och djurs liv och hälsa. EU utför inspektioner vid de an- läggningar som önskar exportera till EU. Inom EU har upprättats listor över länder, regioner och livsmedelsproducerande anläggningar som uppfyller EU:s krav på hygien och hälsa i fråga om djur och djurprodukter. Import av livsmedel kan dock även ske från länder med sämre hälsostatus och som alltså inte uppfyller EU:s krav. Sådan import får emellertid bara ske under särskilda villkor och från anläggningar godkända av EU. Inspektioner sker fortlöpande av tredjeländers djurhållning, produktionsformer och veterinärväsende. Två grupper av varor får föras in i EU. Varor som regleras i särskilda EG-direktiv får säljas i hela EU. All importkontroll av de harmoniserade varorna skall ske vid den yttre gränsen vid speciella gränskontrollanläggningar som skall vara godkända av kommissionen. Varor som inte omfattas av direktiven får endast vara avsedda för destinationslandet. Dessa varor behöver bara uppfylla importlandets krav och får inte föras utanför importlandets gränser. Kontrollen av varorna skall ske vid EU:s yttre gräns. Om importlandet vill utföra den fysiska kontrollen när varorna anländer till det egna landet, krävs bara en förenklad kontroll vid den yttre gränsen. Varorna måste i dessa fall transpor- teras från den yttre gränsen till importlandet i förseglade transportmedel och efter en officiell veterinärs medgivande. EU ställer höga krav på gränskontrollerna gentemot tredjeland. Vid gränsen skall såväl fysisk kontroll som identitets- och dokumentkontroll ske av levande djur. Den fysiska kontrollen kan innebära provtagning och också att djuren kan sättas i karantän. EU utvecklar för närvarande ett datakommunikationsnät också för tredjelands- handel - SHIFT - som skall fungera som ett kommunikationsnätverk mellan gräns- posteringar och mellan myndigheter. Införlivandet av EG:s bestämmelser om djurhälsa i svensk rätt Som nämnts i det föregående omfattas de flesta av EG:s rättsakter om djurhälsa av EES-avtalet. En del av bestämmelserna har införlivats i svensk rätt genom lagen (1992:1683) om provtagning på djur m.m., förordningen (1993: 1488) om provtagning på djur m.m. och föreskrifter meddelade av Statens jordbruksverk (prop. 1992/93:119, bet. 1992/93:JoU6, rskr. 1992/ 93:101 och prop. 1993/94:68, bet. 1993/94:JoU11, rskr. 1993/94:88). Lagstiftningen innebär att bestämmelser införts som gör det möjligt att genom- föra den provtagning på eller undersökning av djur som krävs för att Sverige skall kunna få tilläggsgarantier för vissa djursjukdomar. En del av lagstiftningen avser också införlivandet av EG:s handelsdirektiv. Den del av handelsdirektivets bestämmelser som inte ingår i lagstiftningen om provtagning på djur har med stöd av lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela bestäm- melser om in- eller utförsel av varor införlivats genom förordningen (1994:542) om utförsel av levande djur m.m. Även direktivet om märkning har införlivats genom föreskrifter som ingår i lagstiftningen om provtagning på djur. EG:s bestämmelser om bekämpning av vissa djursjukdomar har föranlett ändringar också i lagen (1973:738) om bekämpande av salmonella hos djur och epizootilagen (1980:369) (prop. 1993/94:203, bet. 1993/94:UU23, rskr. 1993/94:367). Utöver lagändringarna har införlivandet skett genom föreskrifter meddelade av Jordbruksverket. Huvuddelen av den lagstiftning som redovisats i det föregående har formen av myndighetsföreskrifter. Jordbruksverket har meddelat ett tjugotal kungörelser på området. Bestämmelser om krav på djurhälsa vid handel med andra djur än jordbrukets djur inom EG och vid import av djur finns bl.a. i direktiv 92/65/EEG. I direk- tivets artikel 7 anges bl.a. att handel med idisslande djur, bl.a. hjortdjur, endast får ske om djuren antingen kommer från en officiellt tuberkulosfriför- klarad besättning eller kommer från en besättning i vilken inte något fall av tuberkulos har registrerats inom 42 dagar före det att djuren lastas. Ett ytterligare krav är att djuren inom 30 dagar före avsändande har genomgått ett tuberkulintest med negativt resultat. Riksdagen beslutade i december 1993 efter förslag från regeringen om en änd- ring i lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m. (prop. 1993/94:68, bet. 1993/94:JoU11, rskr. 1993/94:88). Ändringen innebar att en ny bestämmelse, 5 a §, infördes i lagen. I bestämmelsen anges att om det finns hälsokontroll anordnad för kronhjort och dovhjort, får regeringen meddela föreskrifter om vad som skall gälla för att hjortar av dessa slag som inte omfattas av kontrollen skall få flyttas från ett hägn. Föreskrifterna får avse också andra djurslag som hålls i sambete med kronhjort och dovhjort. En anpassning till bestämmelserna om handel med hjortdjur i direktivet 92/65/ EEG bör följas av en ändring i lagen om kontroll av husdjur m.m. innebärande att föreskrifter meddelas också om vad som skall gälla för att få flytta sådana djur till ett hägn. Resultatet av medlemskapsförhandlingarna Medlemskapsförhandlingarna har varit inriktade på att bevara det goda hälsoläget i landet. Ett medlemskap innebär dock att man måste räkna med en ökad risk för smitta. Risken för utbrott av sjukdomar som inte förekommer i vårt land ökar till följd av en ökad handel och en slopad gränskontroll. Riskerna kan dock motverkas genom åtgärder inom ramen för EG:s regelverk. En sådan ågärd är att begära sådana tilläggsgarantier om sjukdomsfrihet som har beskrivits i det föregående. Sverige har i medlemskapsförhandlingarna begärt sådana garantier för ett 20- tal allvarliga djursjukdomar som antingen inte finns i Sverige eller för vilka vi har kontrollprogram. Resultatet av förhandlingarna blev följande. Kommissionen skall snabbt ta ställning till Sveriges begäran om tilläggsgarantier. I avvaktan på beslut får Sverige i högst ett år från anslutningsdagen fortsätta att tillämpa nationella bestämmelser för sjukdomarna i fråga. Denna period kan förlängas om det behövs. I det föregående har redovisats vilka krav på frihet från salmonella som vid ett medlemskap kan ställas vid import av kött, köttprodukter och ägg. I fråga om motsvarande krav vid införsel av levande djur innebär resultatet av medlemskaps- förhandlingarna följande. I avvaktan på en revidering av direktivet 64/432/EEG får nötkreatur och svin kontrolleras på mottagningsorten i enlighet med gällande kontrollprogram i Sverige. Om smitta konstateras vid en sådan kontroll får samma åtgärder vidtas som i fråga om inhemska djur. Vad nu sagts gäller inte i fråga om djur som kommer från ett land som har ett godkänt kontrollprogram. När det gäller fjäderfä, avelsfjäderfä, dagsgamla kycklingar och värphöns har Sverige enligt avtalet möjlighet att få tilläggsgarantier mot salmonella. Sådana garantier förutsätter dock att Sverige kan visa upp kontrollprogram som godkänts av kommissionen. Beträffande slaktkycklingar finns i fråga om vissa serotyper tillräckliga skyddsbestämmelser i EG:s direktiv. För andra serotyper gäller enligt avtalet att provtagning skall ske på produktionsplatsen före leveransen. Sådan provtagning kan inte krävas vid anläggningar som har kontrollprogram som är likvärdiga med kontrollprogram i Sverige. Handel med levande svin utgör en stor smittrisk, framför allt med tanke på de mycket smittsamma och svårbekämpade sjukdomarna klassisk svinpest och blåöronsjukan. Sverige begärde i förhandlingarna att svin som importeras skall vara fria från klassisk svinpest och blåöronsjuka och att detta visats genom utförd provtagning före exporttillfället. Resultatet av förhandlingarna blev följande. För levande svin inkl. vildsvin som förs in i landet från en region inom EU där klassisk svinpest eller blåöron- sjuka har förekommit under den senaste tolvmånadersperioden får Sverige kräva ett negativt serologiskt prov med avseende på dessa sjukdomar. Rätten att kräva sådana test gäller under en övergångstid på 3 år. Sverige får också under en övergångstid på upp till 2 år behålla sitt nuva- rande importförbud för embryon från Storbritannien till skydd mot sjukdomen BSE (bovine spongiform encephalopathy, den s.k. galna kosjukan). Vidare får Sverige under en övergångsperiod på tre år behålla de nuvarande importrestriktionerna i fråga om djur och kött från tredjeland som vaccinerar mot mul- och klövsjuka. Sverige får också behålla nationella regler om ormar och reptiler tills EU har reglerat området. Vi har även fått möjlighet att under vissa villkor tillämpa strängare regler för att skydda landet mot rabies. Konsekvenser av ett svenskt medlemskap i EU Som har framgått i det föregående omfattar EES-avtalet huvuddelen av EG:s bestämmelser om djurhälsa. EES-avtalet trädde i den här delen i kraft den 1 juli 1994. De av EG:s bestämmelser som inte omfattas av detta avtal är bestämmelserna om gränskontroll, om finansiella dispositioner och om förhållandet till tredje- land. Jämfört med EES-avtalet innebär ett medlemskap således att Sverige blir bundet även av de nu berörda bestämmelserna. Detta innebär stora förändringar på djurhälsoområdet också i förhållande till EES-avtalet. Den mest avgörande för- ändringen sammanhänger med slopandet av gränskontrollen. Med hänsyn till att EG:s bestämmelser om gränskontroll inte omfattas av EES-avtalet har Sverige inom ramen för avtalet kunnat behålla sina gränskontroller såväl gentemot EU som mot länder utanför EU. Detta har inneburit att Sverige även inom ramen för EES-av- talet suveränt har kunnat utforma villkoren för införsel av djur. Sverige har hittills tillämpat mycket restriktiva bestämmelser vid import av levande djur med höga krav på hälsostatus i avsändande land och besättning, veterinärbesikt- ning, karantän och provtagning vid gränsen. Detta är en av anledningarna till att allvarliga smittsamma djursjukdomar har kunnat undvikas. Om Sverige blir medlem i EU blir Sverige bundet av EG:s bestämmelser om gränskontroll. Detta får till följd att gränskontrollerna måste slopas omedelbart. Kontrollen av djur och djurprodukter kan inte längre ske på traditionellt sätt vid landets gräns. All kontroll vid handel med djur kommer i stället att ske i exportbesättningen. De kontroller som Sverige som importland får göra är endast stickprovskontroller i mottagarbesättningen eller, vid grundad misstanke om felaktigheter, under transporten. Remissinstanserna har i flera fall pekat på risker för att Sverige trots över- gångstiden och möjligheten att få tilläggsgarantier för vissa sjukdomar får ett försämrat smittskydd. Det motstånd som finns i flera EU-länder mot att bevilja sådana tilläggsgarantier och osäkerheten om vad som händer vid övergångsperio- dernas utgång anförs som skäl för denna oro. De ökade riskerna för introduktion i landet av nya smittämnen bör enligt bl.a. Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) kompenseras med åtgärder inom landet i form av bl.a. ökad utbildning, diagnostiskt utvecklingsarbete och träning syftande till en bra och effektiv beredskap. SVA bedömer att det i fråga om salmonella finns förutsättningar att i väsentliga delar uppnå ett bra skydd främst vid import av färskt kött. Det finns anledning att anta att ett medlemskap i EU kommer att innebära en friare handel med levande djur och produkter från djur. Detta kan naturligtvis öka riskerna för att få in djursjukdomar i Sverige. De sjukdomar som Sverige önskar skydda sig mot förekommer inte eller är mycket ovanliga i landet. Kännedom om dessa sjukdomar bland såväl djurägare som veterinärer är därför begränsad. Informations- och utbildningsinsatser för att öka kunskapen om de sjukdomar som utgör ett hot blir därför viktiga skyddsåtgärder och har redan påbörjats. Därigenom förbättras möjligheten till tidig upptäckt av ett sjukdomsutbrott. Vidtas adekvata åtgärder kan verkningarna av sjukdomsutbrott reduceras kraftigt. När det gäller sjukdomsbekämpning inom landet innebär ett medlemskap inte några radikala förändringar. I fråga om de mest smittsamma sjukdomarna kommer bekämpningen liksom hittills att ske med stöd av epizootilagen. Den lagen har anpassats till EG:s olika bekämpningsdirektiv. Ett exempel på denna anpassning är att lagstöd införts för s.k. skydds- och övervakningszoner som skall inrättas runt en smittad fastighet vid utbrott av en epizootisk sjukdom. Även s.k. vaccinationszoner skall kunna inrättas. Vidare har lagens bemyndigande att meddela föreskrifter om olika bekämpningsåtgärder vidgats. Jordbruksverket har för avsikt att utarbeta särskilda beredskapsplaner för de smittsamma sjukdomarna och för zoonoser. Informationen till djurägarna bör bl.a. innehålla råd om hur nya djur bör introduceras i en besättning för att risken för smittöverföring skall minskas. Detta kan t.ex. ske genom isolering och testning av djuren. Som tidigare har redovisats uppställs inom EU vissa generella krav för handeln med djur. EU:s regler hindrar emellertid inte att den enskilde importören eller djurägaren ställer högre krav än som följer av dessa regler. Avskaffandet av gränskontrollen och den därmed följande övergången till den ordning för veteri- närkontroll som tillämpas inom EU betyder också att det i väsentligt större utsträckning än hittills kommer att vara den enskilde besättningsägarens ansvar att försäkra sig om att importerade djur verkligen är friska. Som en konsekvens av detta kommer det att vara av stor betydelse för den enskilde djurägaren att han kan få tillräcklig information om de veterinära krav som bör ställas vid inköp av djur. Det är en viktig uppgift för lantbrukets organisationer att utarbeta rekommendationer för sådan frivillig importkontroll. Även i administrativt hänseende får ett medlemsskap vissa konsekvenser. De centrala veterinära myndigheterna i Sverige kommer att få en organisatorisk och kontrollerande roll samt måste anslutas till det nämnda ANIMO-systemet. Statens jordbruksverk har förordnat officiella veterinärer som kan skriva intyg ute i fält och dessa skall ges tillgång till information via ANIMO. Bl.a. kommer den svenska organisationen med statligt anställda distriktsveterinärer att användas vid tillämpningen av direktiven. Ytterligare en konsekvens av ett medlemskap i EU är att Sverige kommer att omfattas av de bestämmelser i EG:s rättsakter som rör finansiella dispositioner. Detta innebär att Sverige för vissa ändamål kan erhålla finansiell hjälp från EU. Ett exempel härpå är att Sverige kan få del av EU-medel för att bekämpa utbrott av anmälningspliktiga epizootiska sjukdomar och av vissa andra anmälningspliktiga smittsamma djursjukdomar. Ett annat exempel är att Sverige kommer att få samma finansieringshjälp som de nuvarande medlemsstaterna för att bygga upp det datoriserade informationssystemet ANIMO. Den bundenhet till EG:s tredjelandsbestämmelser för handeln med djur och produkter av djur som följer med ett EU-medlemskap innebär att Sverige inte längre kan behålla de nationella reglerna för handeln med länder utanför EU. Denna import kommer i stället att vara underkastad EG:s harmoniserade tredjelandsregler. Sammanfattningsvis kan sägas att kontrollen vid EG:s yttre gräns innebär att Sverige vid ett EG-medlemskap skall etablera ett antal gränskontrollstationer där dokument-, identitets- och fysisk kontroll av djur, livsmedel och andra produkter av animalt ursprung från tredjeland kan utföras. Dessutom kan finnas gränsövergångsorter där endast dokument- och identitetskontroll kan utföras. Antalet gränskontrollstationer och gränsövergångsorter och deras lokalisering, bemanning och utrustning blir avhängigt vilka av våra grannländer som är medlemmar i EU vid tidpunkten för Sveriges inträde. Kontrollen bör liksom hittills ske i samverkan mellan tullen och svenska veterinära myndigheter. För uppbyggnad av gränskontrollstationer mot tredjeland krävs bl.a. investe- ringar för anslutning till de nämnda informationssystemen. Finansiering och författningsmässigt stöd för tredjelandskontrollen kan behöva ses över i särskild ordning. I EU är för närvarande två sambandsnätverk under uppbyggnad nämligen ANIMO och SHIFT. SHIFT är ANIMO:s motsvarighet för tredjelandshandeln. Alla medlemsländer tillsammans med kommissionen skall utveckla ett sambandsnät mellan alla gränsposteringar, medlemsländernas ansvariga myndigheter och kommissionen med i princip samma innehåll som ANIMO. Systemet skall innehålla all information rörande tredjelandshandel med djur och djurprodukter. Smittläget i de berörda länderna, handelsstatus och inspektionsresultat skall finnas i nätet. All dokumentation, kontrollfynd och förfrågningar mellan de berörda parterna skall gå via nätet. Även nationella regler för handel med icke harmoniserade varor kommer att finnas i registret. Också detta system är under utveckling. 5.3.4 Avel EG:s bestämmelser om avel Inom EG har särskilda regler på avelsområdet fastställts för nötkreatur, svin, får, getter och hästdjur. Bestämmelserna, som syftar till att harmonisera kraven på registrering och värdering av avelsdjur, reglerar bl.a. metoder för prövning och avelsvärdering av djur, villkor för godkännande av avelsorganisationer och avelsföreningar, utformning av härstamningsbevis och identitetshandlingar samt villkor för stambokföring. En stambok utgörs av en förteckning över avelsdjur som uppfyller vissa krav. Enligt de grundläggande direktiven på området gäller att medlemsstaterna inte på avelsmässiga grunder får förbjuda, begränsa eller hindra - handel med renrasiga avelsdjur eller med sperma, ägg och embryon från sådana djur, - upprättande av stamböcker, eller - officiellt godkännande av avelsorganisationer och avelsföreningar. EG:s regelverk omfattar, förutom avelsdjur, också sperma, embryon och ägg för avelsändamål. Som framgår av den närmare redogörelsen i prop. 1993/94:68 finns EG:s be- stämmelser i bl.a. direktiven 77/504/EEG, 88/661/EEG, 89/361/EEG, 90/ 427/EEG och 90/428/EEG. Utöver de nämnda rättsakterna i vilka aveln regleras djurslags- vis finns bestämmelser om marknadsföringen av renrasiga djur i direktivet 91/174/EEG. Införlivandet av EG:s bestämmelser om avel i svensk rätt De svenska bestämmelserna på avelsområdet finns i lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m., förordningen (1985:343) om kontroll av husdjur m.m. och i föreskrifter meddelade av Jordbruksverket. Som framgår av redovisningen i det följande finns det dessutom vissa bestämmelser i djurskyddslagen (1988:534) som är av betydelse för hur avel får bedrivas. Som redan nämnts omfattas EG:s direktiv på avelsområdet av EES-avtalet. I den utsträckning EG:s bestämmelser inte redan täcktes av den nyssnämnda lagstift- ningen har ett införlivande skett genom att Jordbruksverket meddelat detaljföre- skrifter i olika avseenden, bl.a. om stambokföring. För att sådana föreskrifter skall kunna meddelas också om ägg för avelsändamål har riksdagen i december 1993 beslutat om en ändring i lagen om kontroll av husdjur m.m. (prop. 1993/94:68, bet. 1993/94:JoU11, rskr. 1993/94:88). Ändringen innebar att bemyndigandet i 2 § lagen att meddela föreskrifter om seminverksamhet och överföring av befruktade ägg mellan hondjur vidgades till att gälla även ägg för avelsändamål. Förhandlingsresultat - konsekvenserna av ett medlemskap i EU Mot bakgrund av den anpassning som redan skett som en följd av EES-avtalet krävs för ett eventuellt medlemskap i EU inte några ytterligare ändringar av bestämmelserna för den svenska aveln. 5.3.5 Djurfoder EG:s bestämmelser om foder EG har ett omfattande regelverk för foder som bygger på principen att foder inte skall vara skadligt för djur, människor eller miljön. För godkännande av fodertillsatser och vissa produkter krävs förutom oskadlighet att dessa antingen har en positiv påverkan på fodret eller främjar djurens produktion. Inblandning av antibiotika i tillväxtstimulerande syfte är tillåten inom EG. Vidare får foder framställt av kadaver och sjukligt förändrade delar av slaktade djur användas. Salmonella i foder är i huvudsak inte reglerat inom EG. Det finns en del gränsvärden för främmande ämnen som saknas i EG:s regler och dessutom är en del gränsvärden för främmande ämnen och fodertillsatser lägre i Sverige än i EG. De grundläggande EG-bestämmelserna om foder är marknadsföringsregler (direktiv 77/101/EEG, 79/373/EEG och 70/524/EEG), regler om tillsatser och särskilda produkter (direktiv 70/524/EEG och 82/471/EEG) och om främmande ämnen (74/63/EEG) samt bestämmelser om kontroll och analys (direktiv 70/373/EEG). Bestämmelser om djuravfall som används som foder och om användning av foder som innehåller läkemedel finns i direktiven 90/667/ EEG resp. 90/167/EEG. En närmare redogörelse för EG:s rättsakter om foder finns i prop. 1992/ 93:119 om ändringar i livsmedelslagen (1971:511) m.fl. lagar i anledning av EES-avtalet och i prop. 1993/94:203 Ändringar av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) m.m. Införlivandet av EG:s bestämmelser om foder i svensk rätt De svenska bestämmelserna om foder finns i lagen (1985:295) om foder, i förord- ningen (1985:879) om foder och i föreskrifter som Jordbruksverket har meddelat med stöd av lagen och förordningen. Redan vid utarbetandet av foderlagstiftningen beaktades de då gällande regler- na inom EG. Som en följd av att EG:s foderbestämmelser omfattas av EES-avtalet har en ytterligare anpassning skett. Sålunda har foderlagens tilllämpningsområde vidgats med avseende på foder till olika djurslag och lagens bestämmelser om tillåtna tillsatser har anslutits till EG:s tillsatsbestämmelser. Foderlagens terminologi har också EG-anpassats och ett miljökrav har införts i lagen. Riksdagsbeslutet om nödvändiga lagändringar (prop. 1992/93:119, bet. 1992/93: LU11, rskr. 1992/93:100) har följts av ändringar i foderförordningen och före- skrifter meddelade av Jordbruksverket. I EES-avtalet har Sverige medgetts undantag när det gäller förbudet mot att använda antibiotika och kemoterapeutika för andra ändamål än som läkemedel. Sverige har också kunnat behålla förbudet mot att vid foderframställning använda produkter som framställs av självdöda djur eller sjukligt förändrade delar av slaktade djur. Slutligen har Sverige erhållit undantag för de lägre gränsvärden som tillämpas i Sverige för mögelgiftet aflatoxin och det därtill hörande förbudet mot användning av myrsyra som konserveringsmedel annat än vid ensilering av grovfoder. Förhandlingsresultatet - konsekvenserna av ett medlemskap i EU I medlemskapsförhandlingarna har Sverige begärt att få behålla de undantag som överenskommits i EES-avtalet. Sverige har också begärt att få behålla sina nationella regler för tillsatser av karotenoider och xantofyller, koppar och etoxikin. Sverige begärde vidare att få behålla gränsvärdena för ochratoxin, bly och PCB. När det gäller antibiotika och kemoterapeutika har Sverige fått möjlighet att behålla sina regler under en fyraårig övergångsperiod. För övriga tillsatser och restsubstanser uppnåddes en treårig övergångstid. I samtliga fall gäller att de svenska kraven skall ses över på grundval av vetenskaplig dokumentation som Sverige skall tillhandahålla. Förbudet mot användning av produkter av kadaver får behållas under en över- gångstid på tre år. De svenska kraven för foder, hygien och salmonella anses kunna upprätthållas, eftersom endast en mindre del är reglerad i EG. EES-avtalet omfattar fullt ut EG:s bestämmelser på foderområdet. Ett even- tuellt medlemskap kommer därför inte att leda till några andra konsekvenser förutom de övergångsperioder som överenskommits, än de som redan är en följd av EES-avtalet. Några remissinstanser har berört foderlagstiftningen. Sveriges Veterinärför- bund anser att det är mycket olyckligt att Sverige inte fått garantier för att behålla nuvarande foderlagstiftning. Det svenska förbudet mot "kadavermjöl", kemoterapeutika och antibiotika i foder är resultat av en bred debatt och inte enbart veterinärvetenskapliga utan även etiska aspekter ligger bakom förbuden. SVA finner det angeläget att frågan om antibiotikatillsatser sätts in i ett större perspektiv rörande antibiotikans roll inom animalieproduktionen med avseende dels på risken för antibiotikaresistens, dels mer långsiktiga ekologiska effekter. Konsekvenserna av en eventuell ökad antibiotikaanvändning bör enligt SVA noga penetreras. 5.3.6 Djurskydd EG har bestämmelser om hur djur skall hållas och skötas i direktiv 88/166/ EEG om skydd av höns som hålls i bur, direktiv 91/629/EEG om skydd av kalvar och i direktiv 91/630/EEG om skydd av grisar. I direktiven finns bl.a. vissa bestäm- melser om utformning av och mått på utrymmen för sådana djur samt krav på utfod- ring, vattning, tillsyn och skötsel av djuren. Bestämmelser om skydd av djur vid slakt eller avlivning finns i direktiv 93/119/EEG som den 1 januari 1995 er- sätter direktivet 74/577/EEG om bedövning av djur före slakt. I direktivet finns bl.a. bestämmelser om drivning, uppstallning, fixering, bedövning, slakt och av- livning av sådana djur som föds upp och hålls för produktion av kött, skinn, pälsar eller andra produkter. I direktivet regleras också metoder för avlivning av djur vid sjukdomsbekämpning. De nämnda direktiven är minimidirektiv och Sverige kan behålla sina mer omfattande och strängare krav på detta område. EG:s direktiv 91/628/EEG om skydd av djur under transporter är, till skillnad mot övriga djurskyddsdirektiv, ett totalharmoniserat direktiv. Direktivet gäller för transport av djur inom, till och från gemenskapen. Nationella regler får tillämpas på transporter som understiger 50 km. Direktivet förbjuder transport av djur som inte är i skick för den avsedda transporten. Dessutom måste lämpliga åtgärder vidtas för djurens vård under transporten och vid ankomsten till bestämmelseorten. I direktivet anges regler för hur olika djurslag skall transporteras och om hur transportfordonen skall vara utformade. Sverige har vissa bestämmelser när det gäller transport av dräktiga hondjur och av nyfödda kalvar som är strängare än de som anges i direktivet. Enligt avtalet får Sverige under en treårig övergångstid behålla sina förbud mot att transportera dräktiga nötkreatur inom tre veckor före beräknad kalvning eller inom sex veckor före kalvningen om resan varar mer än 24 timmar. Förbudet att transportera kalvar under två veckors ålder får också behållas under övergångstiden. Förbuden gäller bara transporter inom Sverige. 5.3.7 Köttklassificering Enligt förordningen (1956:413) om klassificering av kött, som författnings- mässigt är jämställd med lag, skall slaktkroppar av kalv, nöt, får, häst, svin och ren som godkänts vid besiktning på något av Sveriges kontrollslakterier klassificeras. Köttklassificering är en officiell beskrivning av slaktkroppen bl.a. vad gäller vikt, köttighet och fettansättning. Klassificeringen används som underlag dels vid prissättning av slaktkroppar gentemot styckningsindustri och producenter dels för produktionsrådgivning och i avelsarbete. Klassifice- ringsstatistiken utgör dessutom enda underlaget för Statens jordbruksverks pro- duktionsstatistik, vilken i sin tur ligger till grund för bl.a. vissa regionala stöd. Statens jordbruksverk är tillsynsmyndighet för köttklassificeringen och har bemyndigande att utfärda erforderliga föreskrifter för verksamheten. Inom EG tillämpas ett klassificeringssystem som kallas EUROP. Enligt detta system får de köttigaste djuren beteckningen E. För slaktkroppar med mindre köttighet används därefter i en fallande skala U, R, O och P. Slaktkroppar med minsta köttighet stämplas följdaktligen med P. Genom att Sverige den 1 januari 1992 övergick till köttklassificering enligt EUROP-systemet, som används inom EU, har de svenska klassificeringsföreskrif- terna redan till stor del anpassats till EG:s regelverk. Sverige har följakt- ligen inte begärt något undantag från EG:s regler i medlemskapsförhandlingarna utan målsättningen är att återstående mindre anpassningar skall göras senast i samband med ett eventuellt EU-medlemskap. De förändringar av Sveriges system som därvid behövs innebär i huvudsak att uträkningen av köttprocent för svin- slaktkroppar och graderingen av skalan vid fettgruppering av slaktkroppar an- passas till EG:s system. Vidare måste kontrollen av köttklassificeringen intensifieras. 5.4 Frågor om växtskydd och växtodling 5.4.1 Allmänt Regeringens bedömning: Vid ett EU-medlemskap måste gränskontrollen vid handel med andra medlemsstater upphöra. När det gäller skyddet mot växtskade- görare kommer kontrollen i huvudsak att ske på produktionsplatsen. En sådan förändring förväntas emellertid inte påverka växtskyddssituationen i Sverige. Huvuddelen av EG:s regler om utsäde omfattas av EES-avtalet. Ett medlemskap innebär därför inte några förändringar av betydelse i förhållande till vad som redan gäller. Växtskyddsområdet eller det fytosanitära området omfattar två delar, nämligen växtskyddsbestämmelserna och bestämmelserna om växtodling. Till de senare hör dels bestämmelser om utsäde, dels bestämmelser om användning av gentekniskt modifierat växtmaterial. Regelverket inom växtskyddsområdet har som gemensam nämnare att säkerställa en produktion fri från allvarliga växtskadegörare. Spridning av sådana skadegörare liksom användning av utsäde av dålig kvalitet kan orsaka jordbruket stora förluster. Växtskyddslagstiftningen utgör grunden för de åtgärder som kan tillgripas för att bekämpa virus, bakterier, svampar och skadedjur som angriper växter. Lagstiftningen om utsäde syftar till att tillförsäkra odlarna utsäde av god kvalitet. Med god kvalitet menas bl.a. att utsädet skall vara sortäkta, sortrent, ha en tillfredsställande grobarhet och vara fritt från sjukdomar. EES-avtalet omfattar EG:s bestämmelser om växtodling, dvs. enligt den nyss beskrivna indelningen områdena utsäde och gentekniskt modifierat växtmaterial. Beträffande en anpassning av de svenska växtskyddsbestämmelserna till EG:s motsvarande bestämmelser har EFTA och EG enats om en gemensam förklaring i ämnet som innebär att EG-kommissionen kommer att konsultera EFTA-staterna i samband med att man framlägger lagstiftningsförslag inför ministerrådet. Det förutsätts också i avtalet att EFTA-staterna kommer att kunna ansluta sig till åtminstone huvuddelen av lagstiftningen på växtskyddsområdet. Det är sannolikt att de berörda direktiven kommer att förhandlas in i EES-avtalet inom en nära framtid. EG:s nya omarbetade växtskyddsbestämmelser som alltså tillkommit för att se till att handel kan bedrivas över gränserna utan hinder från den 1 januari 1993 är bl.a. direktivet 91/683/EEG. Direktivet är en änd-ring av direktivet 77/93/EEG om skyddsåtgärder mot införande i gemenskapen av skadegörare på växter eller växtprodukter och mot deras spridning inom gemenskapen. Den rättsakten som innebär att enhetliga införselbestämmelser för växter och växtprodukter utarbetades inom EG är den viktigaste på området. Enligt EES-avtalet är bestämmelserna om gränskontroll i de rättsakter som hör till växtskyddsområdet inte tillämpliga. Detta innebär att Sverige fram till ett eventuellt EU-medlemskap kan behålla sina gränskontroller. EES-avtalet omfattar inte heller rättsakternas bestämmelser om förhållandet till tredjeland. 5.4.2 Växtskydd EU:s regler om växtskydd EU:s växtskyddsreglering är inriktad på att förhindra införsel och spridning inom EU av skadegörare som inte finns etablerade inom Unionen. Bestämmelserna har samma grunddrag som i andra länder inkl. Sverige. Syftet är att förhindra skördebortfall och öka jordbrukets produktivitet. Ändringarna i huvuddirektivet på växtskyddsområdet 77/93/EEG trädde i kraft den 1 januari 1993. Detta beslut om en ny gemensam växtskyddsstrategi innebär att EG har en gemensam marknad utan gränskontroller mellan medlemsländerna i fråga om växter och växtprodukter. Direktivet rör skyddsåtgärder mot införande i medlemsstaterna av skadegörare på växter eller växtprodukter från andra medlemsländer eller icke-medlemsländer. Den nya regleringen innebär att det inte längre är möjligt för medlemsstaterna att ha egna växtskyddsbestämmelser. Alla bestämmelser om sundhetskrav för växter och växtprodukter skall i fortsättningen fastställas på gemenskapsnivå. I bilagorna till direktivet anges de skadegörare som inte får förekomma på växter och växtprodukter som utbjuds till försäljning inom gemenskapen. Import av vissa växter och växtprodukter till EG förbjuds också eftersom man erfarenhetsmässigt vet att vissa allvarliga skadegörare som kan vara svåra att upptäcka är förknippade med dessa växter eller växtprodukter. För import av vissa växter och växtprodukter gäller restriktioner av olika slag. För import av vissa virkesslag krävs t.ex. att exportören kan visa att viss behandling är ut- förd, t.ex. barkning eller värmebehandling mot skadegörare. Vissa typer av växter och växtprodukter skall enligt direktivet genomgå en växtskyddsinspektion för att frihet från de i direktiven angivna skadegörarna skall kunna fastställas. De flesta typer av växtprodukter som skall användas direkt, t.ex. tomater och snittblommor, kontrolleras dock inte. De växter och växtprodukter som omfattas av den obligatoriska kontrollen är olika typer av uppförökningsmaterial (sticklingar och småplantor) samt vissa färdigvaror med speciellt intresse från växtskyddssynpunkt inom vissa områden inom gemenskapen, såsom virke och vissa plantskolealster. Dessa typer av produkter har så stor betydelse för folkhushållet att det anses viktigt att ställa speciellt hårda krav på produkterna från sundhetssynpunkt. För att den gemensamma marknaden skall fungera är det inte längre tillåtet att kontrollera växterna och växtprodukternas sundhet vid gränsen när handel sker mellan medlemsländer. Kontrollen kommer i stället i huvudsak att ske ute i odlingarna av den exporterande medlemsstatens växtskyddsmyndighet. Syftet är att åstadkomma fri rörlighet för växter och växtmaterial och samtidigt upprätthålla en hög växtskyddsstandard. Samma regler och samma växtskyddsstandard gäller för handel såväl mellan som inom medlemsstater. Ansvaret för kontrollen av produkten åvilar alltså den nationella växtskyddsmyndigheten. Importlandet har möjlighet till viss stickprovskontroll i handelsledet enligt ett speciellt kommissionsdirektiv. Inom ramen för huvuddirektivet finns möjlighet för ett enskilt medlemsland att efter godkännande av kommissionen förklara delar av sitt territorium som "skyd- dad zon" i fråga om vissa allvarliga skadegörare. På så sätt kan man ta hänsyn till att förekomsten av skadegörare kan variera högst avsevärt inom unionen beroende på olika odlings- och klimatförutsättningar. Det rör sig om skadegörare som finns inom gemenskapen men som av olika anledningar saknas på den plats eller inom den region som den skyddade zonen avser. Vid införsel till en skyddad zon kan en köpare ställa strängare krav på säljaren med avseende på den speciella skadegöraren. En förutsättning för att ett område skall få status som skyddad zon är att medlemslandet kan dokumentera att området är fritt från en viss skadegörare eller att landet i fråga genomför ett bekämpningsprogram. För de växter och växtprodukter som enligt direktivet är underkastade en pro- duktionskontroll skall ett s.k. växtpass utfärdas. Produkten skall inte längre åtföljas av det sundhetscertifikat för växter som annars används vid interna- tionell handel. I stället skall produkten vara försedd med ett växtpass, dvs. en särskild märkning som säkerställer dess fria rörlighet i hela gemenskapen. Växtpass utfärdas av en nationell växtskyddsmyndighet eller under dess kontroll av det producerande företaget. Genom växtpasset garanteras att växten eller växtprodukten är fri från de i direktivet angivna skadegörarna. Växtpasset inne- bär att produkten fritt kan distribueras inom gemenskapen. Passet skall åtfölja produkten vid alla förflyttningar. De odlare vars produktion skall genomgå en produktionskontroll för att växtpass skall kunna utfärdas måste vara registre- rade i ett officiellt register för att möjliggöra en identifiering av de sålda produkterna. Om det senare trots kontrollåtgärderna skulle visa sig att försän- delsen är smittad med skadegörare som omfattas av direktivet finns det genom växtpasset en möjlighet att spåra materialets ursprung för att vidta bekämp- ningsåtgärder. Vid import av växter till EG kan det medföljande sundhetscertifi- katet omvandlas till ett växtpass under förutsättning att kontrollresultatet är tillfredsställande. Genom omvandlingen till växtpass säkerställs fri rörlighet för importerade produkter på samma sätt som gäller för gemenskapsprodukter. En viktig del i systemet är en gemensam överstatlig växtskyddsmyndighet, ett växtskyddsinspektorat, vars främsta syfte är att skapa förtroende mellan med- lemsstaternas växtskyddsmyndigheter och se till att varje medlemsland tilllämpar direktivet som det är avsett. Inspektoratet skall medverka till att de natio- nella kontrollerna blir likvärdiga och att gränskontrollen gentemot tredjeland är enhetlig. För att förbättra effektiviteten av gemenskapens växtskyddsordning inom den inre marknaden avser kommissionen att utarbeta en handbok om växtskyddsförfaran- det inom gemenskapen. För vissa särskilt besvärliga skadegörare på produkter som är av stor bety- delse för folkhushållet finns speciella kontrolldirektiv med bestämmelser om be- kämpning av skadegörarna. Dit hör direktiven om bekämpning av potatiskräfta, 69/464/EEG, om bekämpning av potatiscystnematod, 69/456/EEG, och om bekämpning av ljus ringröta, 93/85/EEG. Anpassning av de svenska reglerna om växtskydd Den svenska växtskyddslagstiftningen har till ändamål att hindra införsel av växtskadegörare till Sverige och deras spridning inom landet. Lagstiftningen har därmed samma syfte som EG:s motsvarande regler. Växtskyddslagen (1972:318) utgör stöd för de åtgärder som samhället kan vidta för att bekämpa farliga växtskadegörare. I växtskyddsförordningen (1993:383) anges de särskilt farliga växtskadegörare som får bekämpas med stöd av lagen. Även om det finns likheter mellan den svenska växtskyddslagstiftningen och EG:s bestämmelser på området är en viss anpassning nödvändig. En anpassning krävs antingen som en följd av att direktiv 77/93/EEG med ändringar blir en del av EES-avtalet eller att Sverige blir medlem i EU. Tillämpningen av växtskyddslagen har i första hand syftat till att bekämpa en befintlig skadegörare och att hindra spridning från ett område där en viss skadegörare finns. EU:s lagstiftning förutsätter att det kan bedrivas ett förebyggande invente- ringsarbete avseende allvarliga skadegörare. Ett sådant arbete är nödvändigt för att fastställa frihet från vissa skadegörare och därmed kunna hävda det be- rättigade i att ett område förklaras som skyddad zon. Växtskyddslagens bemyndi- gande att föreskriva olika bekämpningsåtgärder bör därför vidgas till att gälla åtgärder som går ut på att kartlägga och kontrollera växtskadegörare. Förordningen (1975:994) om införsel av växter m.m. syftar till att förebygga att det förs in växtskadegörare till landet som kan vålla allvarliga skador på svenska odlingar eller växtprodukter som lagras i landet. Till förordningen är fogad en bilaga som anger att vissa växter och växter angripna av vissa växtskadegörare inte får föras in i landet. Förordningen måste anpassas till EG:s regler. En viktig sådan anpassning är att samtliga generella importförbud gentemot EU-länderna måste tas bort. Detta är en följd av att det inte längre är möjligt för medlemsstaterna att ha egna särskilda växtskyddsbestämmelser vid införsel till deras territorier av växter och växtprodukter med ursprung i andra medlemsstater. Förordningens bilagor bör också ges samma struktur som bilagorna till direktivet 77/93/EEG. I förordningen (1977:945) om trädgårdsväxters sundhet, sortäkthet och kvalitet finns regler som syftar till att sådana växter inte saluhålls yrkesmässigt eller säljs om inte växterna uppfyller vissa fordringar i dessa avseenden. Tidigare fanns i Sverige tvingande bestämmelser om växters sundhet bara i fråga om vedartade plantskoleväxter, hallon- och jordgubbsplantor. Som en anpassning till EG:s regler har förordningens tillämpningsområde vidgats till att gälla också andra trädgårdsväxter än de nyss angivna. De krav som ställs upp gäller numera också alla som producerar i regelverket specificerade växter, inte som tidigare bara plantskoleföretag. Resultatet av medlemskapsförhandlingarna Utgångspunkten i de svenska förhandlingarna har varit att inte försämra växtskyddsstandarden i landet. Det synsätt som direktivet 77/93/EEG ger uttryck för, kontroll på produktionsplatsen av framför allt förökningsmaterial, har ansetts ligga i linje med en önskvärd utveckling i Sverige. Under förhandlingarna har det förts fram krav på att Sverige skall erkännas som skyddad zon för sex olika skadegörare som är allmänt förekommande inom EU men som trots goda förutsättningar för etablering i Sverige aningen inte före- kommer i landet eller är föremål för en utrotningskampanj. Dessa är Rizomania (virus), Bronsfläcksjuka (virus), Bemisia (Mjöllus), Amerikansk minerarfluga, Koloradoskalbagge och Rotröta (svamp). EU har accepterat Sveriges krav beträffande Bronsfläcksjuka, Bemisia och Rizomania. Beträffande Koloradoskalbagge har Skåne och Blekinge samt Kalmar och Gotlands län erkänts som skyddad zon. För Rotröta anser EG att ett tillräckligt skydd finns genom marknads- och certifieringsdirektivet 92/33 EEG. Beträffande den Amerikanska minerarflugan har Sverige inte vidhållit sitt krav att få status som skyddad zon. I fråga om de tre tidigare nämnda bekämpningsdirektiven för potatis, dvs. direktiven om potatiskräfta, potatiscystnematod och ljus ringröta, har Sverige fört fram krav på övergångsperioder för att kunna införliva direktiven i svensk rätt. Vidare har Sverige begärt undantag från bestämmelserna om odlingsförbud vid konstaterad potatiskräfta för att kunna upprätthålla produktionen med resistent material. I fråga om förekomst av potatiscystnematod har Sverige krävt att få fortsätta att odla sorter som är mottagliga för potatiscystnematod på mark med låg sjukdomsförekomst. Genom att alternera mellan mottagliga och resistenta sorter och därmed inte ensidigt använda en eller två sorter, kan man förhindra att sjukdomen ökar. Alternativet är att bekämpa potatiscystnematoden på kemisk väg eller att införa odlingsförbud. EU har accepterat kraven på viss övergångstid för att införliva bekämpningsdirektiven i svensk rätt. I fråga om de svenska kraven att få odla kräftresistenta sorter på mark smittad med potatiskräfta och att få alternera mellan sorter som är resistena resp. mottagliga för potatiscystnematod har Sverige fått en tvåårig övergångsperiod i avvaktan på att direktiven ses över. Konsekvenser av ett medlemskap En anpassning till EG:s växtskyddsbestämmelser kan väntas ske redan inom ramen för EES-avtalet. Om så blir fallet blir Sverige genom avtalet bundet till EG:s regler om växtskydd med det undantaget att Sverige har rätt att tills vidare upprätthålla sin nuvarande kontroll vid gränsen vid import av växter och växt- produkter från både EES-länder och tredjeland. Under alla förhållanden kan en bundenhet till EG:s växtskyddsbestämmelser inte väntas leda till några avgörande förändringar för svenskt växtskydd. En skillnad är dock att EG:s regler mer än de nuvarande svenska är inriktade på förebyggande åtgärder. EG:s regelverk innebär att kontrollen av frihet från skadegörare inriktas på utgångsmaterialet för vidare produktion, dvs. utsädespotatis, sticklingar och småplantor. Denna inriktning stämmer överens med den utveckling av växtskyddet som eftersträvas i Sverige. Ett medlemskap får dock den betydelsefulla konsekvensen att växtskyddskon- trollen i huvudsak utförs på produktionsplatsen och inte vid gränsen vid handel med växter och växtprodukter inom gemenskapen. Den nuvarande fysiska kontrollen av sådana växter och växtprodukter som görs av växtinspektörer i Stockholm, Göteborg, Hälsingborg och Malmö kommer därmed att upphöra. Som nämnts blir dock en viss stickprovskontroll fortfarande tillåten. Den ordning som tillämpas inom EG efter förverkligandet av den inre marknaden kan ge ett effektivare växtskydd än en kontroll vid nationsgränserna. Den obligatoriska kontrollen på produktionsplatsen kan förutsättas innebära en mera heltäckande kontroll än en stickprovskontroll vid en nationsgräns. En framgångsrik växtskyddskontroll av produktionen förutsätter att medlemsländerna har tillgång till snabb och gemensam information om förekomsten av skadegörare. Ett viktigt redskap för ett sådant informationsutbyte är EG:s databas Physan. Färdigvaror med undantag för citrusfrukter kommer i princip inte längre att bli föremål för någon växtskyddskontroll. Detta kan innebära en viss risk för att skadegörare som finns i centrala Europa men som saknas i Sverige kommer att kunna spridas till den svenska växthusproduktionen. Ett stort ansvar för att motverka denna risk kommer att vila på de enskilda importörerna och producenterna. Den inre marknadens fullbordande innebär att produkter med ursprung i tredje- land i princip endast kontrolleras vid en gemenskapsgräns då de införs till gemenskapen. Ett medlemskap kan innebära att gränskontrollen i förhållande till tredjeland behöver förstärkas. Kontrollen kan i vissa fall komma att omfatta fler produkter och skadegörare. Detta blir en följd av att gränskontrollen mot tredjeland skall utgöra ett skydd för hela den gemensamma marknaden. Liksom hittills bör tullen svara för denna kontroll i samverkan med svenska växtinspektörer. Sammanfattningsvis kan det konstateras att ett medlemskap i EU inte bör leda till någon försämring av växtskyddet i Sverige. 5.4.3 Växtodling - utsäde EG:s regler om utsäde Utsädesregleringen inom EG omfattas av EES-avtalet. Regleringen syftar till att tillförsäkra marknaden utsäde av god kvalitet och ge köparna upplysning om utsädet. I begreppet kvalitet ligger även att utsädet skall vara fritt från växtskadegörare. För att utsäde skall få säljas inom EU ställs krav på officiell certifiering, dvs. att utsädet godkänts efter en kvalitetsundersökning. Kravet på certifiering gäller utsäde för såväl lantbruksväxter som köksväxter. Bestämmelserna finns i direktiven 66/400/EEG, 66/401/EEG, 66/402/EEG, 66/403 EEG, 69/208/EEG och 70/458/EEG. Vidare krävs för att utsäde skall få certifieras och därmed få säljas att sorten i fråga finns intagen på EG:s gemensamma sortlista eller på en nationell sortlista (direktiv 70/457/EEG och 70/458/EEG). När det gäller förekomst av flyghavre i utsäde ger direktivet 74/268/EEG enskilda länder en möjlighet att ha strängare regler än vad som annars gäller inom EU. Anpassning av de svenska reglerna EG:s utsädesbestämmelser omfattas som nämnts av EES-avtalet. De svenska ut- sädesbestämmelserna finns i utsädeslagen (1976:298), utsädesförordningen (1993:1375) och i Jordbruksverkets föreskrifter. Utsädeslagen har ändrats genom två riksdagsbeslut och därigenom anpassats till EG:s regler (prop. 1992/ 93:119, bet. 1992/93:JoU6, rskr. 1992/93:101 och prop. 1993/94:203, bet. 1993/94:UU23, rskr. 1993/94:367). Ändringarna innebär i huvudsak att lagens terminologi anpassats till vad som gäller inom EG, att bestämmelserna om växtförädlingsavgift tagits bort, att lagens regler om export EG-anpassats och att lagstöd införts för krav på journalföring. Härutöver har regeringen beslutat en ny EG-anpassad utsädesförordning. De mest omfattande förändringarna har emellertid skett genom att Jordbruksverket utfärdat ett antal nya kungörelser. Som framgår av den följande redovisningen av utfallet av medlemskapsförhand- lingarna kvarstår efter den anpassning som genomförts vissa övergångsvisa skillnader mellan den svenska utsädeskontrollen och EG:s utsädeskontroll. Resultatet av medlemskapsförhandlingarna De svenska kriterierna för intagning på sortlista för lantbruks- och trädgårdsväxter överensstämmer med EG:s. För vissa sorter kan det dock behöva göras en förnyad provning för sortbeskrivning. I EG:s gemensamma sortlista över lantbruksväxter är potatissorten Ulster Chieftain upptagen. I Sverige är sorten inte godkänd för certifiering på grund av att den kan producera höga halter av giftiga glykoalkaloider. När det gäller de nyss nämnda certifieringsdirektiven för stråsäd och oljeväxter, dvs. direktiven 66/402/EEG och 69/208/EEG, har Sverige krävt att få slippa införa certifieringssystem för växter som normalt inte odlas i Sverige, t.ex. bomull och jordnötter. Sverige har också begärt att få behålla sina strängare krav i fråga om flyghavre i stråsädsutsäde. För direktivet 66/403/EEG om utsädespotatis, som är det enda direktivet på utsädesområdet som inte omfattas av EES-avtalet, har Sverige yrkat att få tillämpa svenska bestämmelser om förekomst av skorv på utsädespotatis. För de två direktiv som rör gemensam sortlista, dvs. direktiven 70/457/EEG och 70/458/EEG, har Sverige yrkat en övergångsperiod för att utföra kompletterande provning för sortbeskrivning. Sverige har vidare krävt att få förbjuda försäljning i Sverige av utsädespotatis av sorten Ulster Chieftain. De krav som förts fram rörande direktiven om certifiering av stråsäds- och oljeväxtutsäde har accepterats av EG. Kraven beträffande skorv på potatis har omvärderats av Sverige och en övergångsperiod på två år har accepterats. Kravet på förbud mot att odla vissa potatissorter kan lösas inom ramen för potatisdirektivet. Beträffande övergångsperioden för de gemensamma sortlistorna har EG och Sverige enats om att tillämpa en modell i enlighet med EES-avtalet vilket innebär att Sverige sedan den 1 januari 1994 tillämpar EG:s bestämmelser för intagning av ny sort på den svenska sortlistan. Sverige tillåter till den 31 december 1995 endast certifiering och uppförökning av sorter av lantbruksväxter som finns upptagna i den svenska sortlistan. Totalt harmonise- rade sortlistor kommer att finnas från år 1996. För Sveriges del innebär detta att nuvarande begränsning till sorter i den svenska sortlistan kommer att upphöra. Konsekvenser av ett medlemskap Sverige har som en följd av EES-avtalet anpassat sig till EG:s bestämmelser på utsädesområdet utom vad som gäller för utsädespotatis. De svenska certifie- ringsbestämmelserna för potatis överensstämmer i huvudsak med EG:s och en anpassning till EG-bestämmelserna bör därför kunna ske utan några egentliga problem. 5.4.4 Växtodling - genteknik I prop. 1991/92:170 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet aviserades förslag till vissa ändringar i växtskyddslagen (1972:318) för att anpassa den till EG:s direktiv om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön (90/220/EEG). Någon slutlig ställning kunde då inte tas till vilka lagändringar som behövde göras eftersom frågan fortfarande behandlades av en parlamentarisk beredning, Genteknikberedningen (Ju 1990:03). Genom den numera beslutade lagen (1994:900) om genetiskt modifierade organismer har det aktuella direktivet införlivats med svensk rätt (prop. 1993/94:198, bet. 1993/94:JoU29, rskr. 1993/94:391). 5.4.5 Ekologisk odling EG:s regler och svensk anpassning EU:s förordning (EEG) nr 2092/91 om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och uppgifter därom på jordbruksprodukter och livsmedel innehåller bestämmelser om vad som krävs för att en produkt skall få saluföras som ekologiskt odlad. I förordningen finns bestämmelser om de krav som ställs på odlingen samt bestämmelser om märkning, obligatorisk kontroll av ekologiskt odlade produkter och om kontrollorganisation. Enligt förordningen krävs en karenstid på minst två år vid övergång från konventionell till ekologisk odling. För saluförande av jordbruksprodukter som marknadsförs som ekologiska har i Sverige hittills funnits endast frivilliga bestämmelser. Kontrollföreningen för ekologisk odling (KRAV) och Demeterförbundet har skapat märkningssystem som garanterar en viss odlingsinriktning. Sverige är sedan den 1 juli 1993 preliminärt godkänt som tredjeland i fråga om export till EU av ekologiskt odlade jordbruksprodukter. För att kunna få ett sådant godkännande fordras ett kontrollsystem som motsvarar EU:s. Till följd av EU:s krav på bl.a. en officiell kontroll av ekologiskt framställda produkter har föreskrifter om en sådan kontroll utfärdats i förordningen (1992:1085) om utförsel av ekologiskt framställda produkter m.m. EG:s förordning omfattas numera av EES-avtalet. För att förordningen skall kunna inkorporeras i svensk rätt har riksdagen beslutat att anta en lag (1994: 629) om jordbruksprodukter och livsmedel som är ekologiskt framställda (prop. 1993/94:203, bet. 1993/94:UU23, rskr. 1993/94:367). I lagen ges regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigande att utfärda särskilda villkor för odling, hantering, lagring, förädling, märkning och marknadsföring av jordbruksprodukter och livsmedel som skall marknadsföras som ekologiskt framställda. Jordbruksverket får tillsynsansvaret över att föreskrifter som meddelats med stöd av lagen följs. När lagen antogs gav riksdagen regeringen till känna att de konsekvenser som lagen kan få bör följas noga samt att de åtgärder vidtas som är önskvärda och möjliga för att inte den nya lagstiftningen skall innebära svårigheter för svensk ekologisk odling. Tillkännagivandet gjordes med hänvisning till den vikt som riksdagen fäster vid utvecklingen av ekologisk odling. Sverige begärde i förhandlingarna att få behålla den ettåriga karenstiden vid omställning till ekologisk odling som tillämpas av KRAV och som också tillämpats i nationella föreskrifter om omläggningsstöd för ekologisk odling. EG:s förordning föreskriver två års omläggningstid. EG har motsatt sig ett svenskt undantag. Dock finns det inom ramen för förordningen en möjlighet för det enskilda kontrollorganet att efter godkännande från den behöriga myndigheten besluta om en förkortning eller förlängning av karenstiden beroende på tidigare markanvändning. Resultatet av medlemskapsförhandlingarna och konsekvenser av ett medlemskap Redan EES-avtalet innebär att Sverige har införlivat EG:s bestämmelser om ekologisk odling i svensk lagstiftning. Ett medlemskap i EU kommer därför inte att innebära andra konsekvenser än dem som följer av detta avtal. Innehållsförteckning 1 Jordbruk........................................... 1 1.1 Den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU...... 1 1.1.1 Inledning.................................. 1 1.1.2 Pris- och marknadsregleringarna............ 5 1.1.3 Strukturpolitiken.......................... 15 1.2 Jordbrukspolitiken i Sverige................... 20 1.3 Konsekvenserna av ett deltagande i EG:s gemen- samma jordbrukspolitik......................... 22 1.3.1 Vegetabilieproduktionen.................... 22 1.3.2 Animalieproduktionen....................... 29 1.3.3 Industrins råvarukostnadsutjämning......... 42 1.3.4 Trädgårdssektorn........................... 43 1.3.5 Strukturåtgärder inom jordbruket inkl. stöd till jordbruket i mindre gynnade områden i södra Sverige.............................. 44 1.3.6 Stöd till jordbruket i norra Sverige....... 56 1.3.7 Kompletterande miljöersättning till jord- bruket..................................... 68 1.3.8 Jordbruksstatistik......................... 74 1.4 Lagstiftningsåtgärder.......................... 74 2 Fiske.............................................. 75 2.1 EG:s gemensamma fiskeripolitik................. 75 2.1.1 Inledning.................................. 75 2.1.2 Resurspolitiken............................ 76 2.1.3 Marknadspolitiken.......................... 76 2.1.4 Kontroll.................................. 77 2.2 Den svenska fiskeripolitikens mål och medel.... 78 2.3 EES-avtalets innebärd för fisket............... 79 2.4 Förhandlingsresultat - innebörd av ett medlem- skap i EU...................................... 80 2.5 Nya inslag i EG:s fiskeripolitik............... 83 2.6 Strukturpolitiken.............................. 83 2.6.1 EG:s strukturpolitik....................... 83 2.6.2 Jämförelse mellan Sveriges och EG:s struk- turpolitik................................. 86 2.6.3 Svensk strukturpolitik vid ett medlemskap.. 86 2.7 Övriga strukturpolitiska mål................... 91 2.8 Kommissionsinitiativ - Pesca................... 92 3 Skogsbruk.......................................... 94 3.1 EU:s skogsstrategi och regelverk............... 94 3.2 Nuvarande svenska regler, förhandlingsresultat och behovet av ändringar vid en EU-anpassning.. 99 4 Rennäringen........................................101 4.1 Renskötselrätten...............................101 4.2 Stöd till rennäringen..........................101 4.3 Slakt..........................................102 4.4 Import av renkött..............................102 5 Livsmedel, veterinära frågor, foder och frågor om växtskydd och växtodling...........................103 5.1 Inledning......................................103 5.2 Livsmedel......................................103 5.2.1 Allmänt....................................103 5.2.2 Märkning...................................104 5.2.3 Livsmedelsstandarder.......................105 5.2.4 Livsmedelstillsatser.......................106 5.2.5 Livsmedelskontroll.........................106 5.2.6 Vin- och spritprodukter....................107 5.2.7 Material och produkter i kontakt med livsmedel..................................108 5.2.8 Livsmedel för särskilda näringsändamål.....108 5.2.9 RAPEX......................................109 5.2.10 Dricksvatten..............................109 5.3 Veterinära området.............................110 5.3.1 Inledning..................................110 5.3.2 Veterinära livsmedelsbestämmelser..........112 5.3.3 Djurhälsa..................................115 5.3.4 Avel.......................................122 5.3.5 Djurfoder..................................124 5.3.6 Djurskydd..................................125 5.3.7 Köttklassificering.........................126 5.4 Frågor om växtskydd och växtodling.............127 5.4.1 Allmänt....................................127 5.4.2 Växtskydd..................................128 5.4.3 Växtodling - utsäde........................133 5.4.4 Växtodling - genteknik.....................134 5.4.5 Ekologisk odling...........................135