Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2020/21:197 Kompletterande bestämmelser till vissa delar av avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket Prop. 2020/21:197 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 12 maj 2021 Morgan Johansson Mikael Damberg (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen lämnas förslag till kompletterande bestämmelser till vissa delar av avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan. Genom avtalet införs bl.a. bestämmelser om det straffrättsliga samarbetet mellan parterna. Det rör sig om överlämnande av misstänkta eller dömda personer, ömsesidig rättslig hjälp i brottmål och frysning och förverkande av egendom. I propositionen föreslås en ny lag med kompletterande bestämmelser till avtalet som möjliggör att avtalet kan tillämpas fullt ut i Sverige. Den nya lagen innehåller kompletterande bestämmelser när Sverige begär bistånd av eller lämnar bistånd till Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland. Den nya lagen medför vissa följdändringar i andra lagar. Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 15 juli 2021. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 5 2 Lagtext 6 2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket 6 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott 11 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom 12 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål 14 3 Ärendet och dess beredning 15 4 Avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket 16 4.1 Bakgrunden till avtalet om handel och samarbete mellan EU och Förenade kungariket 16 4.2 Kort om innehållet i avtalet i relevanta delar 16 4.2.1 Överlämnande av misstänkta eller dömda personer 17 4.2.2 Ömsesidig rättslig hjälp 17 4.2.3 Frysning och förverkande 18 5 En ny lag ska komplettera avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket 19 5.1 Kompletterande nationella bestämmelser behövs 19 5.2 Utformningen av den nya föreslagna lagen 22 5.3 Termer och uttryck 24 6 Överlämnande av misstänkta eller dömda personer 24 6.1 Syfte och tillämpningsområde 25 6.2 Behöriga myndigheter 26 6.3 Avtalets vägransgrunder och andra hinder mot överlämnande 28 6.4 Garantier för eller andra villkor vid ett överlämnande 33 6.5 Arresteringsorderns form och innehåll, det inledande förfarandet, utredningen samt den eftersöktes rättigheter 35 6.6 Samtycke till överlämnande 38 6.7 Användande av tvångsmedel 40 6.8 Beslutsförfarandet vid överlämnande och åtgärder i avvaktan på beslut 41 6.9 Verkställigheten av ett beslut om överlämnande och avräkning av tiden för frihetsberövande i den verkställande staten 45 6.10 Transporter i eller genom Sverige 47 6.11 Utvidgat överlämnande, vidareöverlämnande och vidareutlämning 48 6.12 Kostnader och slutbestämmelser 49 6.13 Överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd till Sverige 50 7 Ömsesidig rättslig hjälp 51 8 Frysning och förverkande 53 8.1 Syfte och definitioner 54 8.2 Skyldighet att lämna bistånd och interimistiska åtgärder 55 8.3 Centralmyndighet och kommunikation 57 8.4 Verkställighet av ett beslut om förverkande i Förenade kungariket 58 8.4.1 Beslutande myndighet och översändande av ansökan 58 8.4.2 Verkställighet i båda stater 59 8.4.3 Omvandling och andra åtgärder 59 8.5 Verkställighet av ett beslut om förverkande i Sverige 60 8.5.1 Överlämnande av en inkommen ansökan 60 8.5.2 Skyldigheten att förverka egendom 61 8.5.3 Förfaranderegler 62 8.5.4 Förfogande över förverkad egendom 66 8.6 Skäl för att vägra eller skjuta upp verkställighet 66 8.7 Ansökans utformning och innehåll, skyldighet att ange skäl och lämna information samt användningsbegränsningar och sekretess 68 8.8 Delgivning, erkännande av utländska beslut samt kostnader, skadestånd och rättsmedel 69 9 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 70 10 Konsekvenser 71 11 Författningskommentar 71 11.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket 71 11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott 88 11.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom 88 11.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål 89 Bilaga 1 Avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket i relevanta delar 90 Bilaga 2 Sammanfattning av promemorian Kompletterande bestämmelser till vissa delar av avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket 227 Bilaga 3 Promemorians lagförslag 228 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna 237 Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag 238 Bilaga 6 Lagrådets yttrande 247 Bilaga 7 Konverteringstabell för artikelnummer och bilagor avseende del 3 i avtalets slutgiltiga respektive initiala version 255 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 maj 2021 258 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: 1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket. 2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott. 3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. 4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Allmänna bestämmelser 1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan, i denna lag kallat avtalet. De delar av avtalet som kompletteras är avdelning VII om överlämnande (artiklarna 596-632) och avdelning XI om frysning och förverkande (artiklarna 656-689) i del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete. 2 § Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i avtalet. 2 kap. Överlämnande av misstänkta eller dömda personer till Sverige Behörig rättslig myndighet 1 § Behörig rättslig myndighet enligt artikel 598 d i avtalet är åklagare. Återförande av en person som har överlämnats till Sverige 2 § Om en person har överlämnats till Sverige på villkor att han eller hon återförs till Förenade kungariket, tillämpas 8 kap. 1 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Transport i Sverige 3 § Vid transport i Sverige av den som överlämnats hit tillämpas 8 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. 3 kap. Överlämnande av misstänkta eller dömda personer från Sverige Behöriga rättsliga myndigheter 1 § Behöriga rättsliga myndigheter enligt artikel 598 c i avtalet är åklagare och allmän domstol. Hinder mot överlämnande 2 § En svensk medborgare får inte överlämnas. 3 § Ett överlämnande får vägras om den gärning som arresteringsordern avser är ett politiskt brott. Ett överlämnande får dock inte vägras om den gärning som arresteringsordern avser omfattas av artikel 602.2 i avtalet. 4 § Överlämnande får inte beviljas 1. om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier som enligt artikel 604 b i avtalet krävs för att överlämnande ska få beviljas, eller 2. om den eftersökte enligt artikel 614 i avtalet ska överlämnas eller utlämnas till en annan stat eller överlämnas till Internationella brottmålsdomstolen. 5 § I frågor om hinder mot överlämnande tillämpas 2 kap. 3 § 1 och 5 och 4 § 3 lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Förfarandet vid överlämnande 6 § Under det inledande förfarandet om överlämnande och under utredningen tillämpas 4 kap. 1 § andra stycket och 3 § första stycket lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. En efterlysning som är registrerad i ett system för eftersökning av personer och som gäller utlämning eller överlämnande till Förenade kungariket ska jämställas med en arresteringsorder i avvaktan på att en sådan översänds. Vid utredningen tillämpas bestämmelserna om förundersökning i brottmål, om inte annat anges i avtalet eller i denna lag. Beslut om kompletteringar enligt artikel 613.2 i avtalet fattas av åklagare. 7 § I frågor om offentlig försvarare för den eftersökte tillämpas 4 kap. 8 § och 5 kap. 8 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. 8 § I frågor om samtycke och medgivande tillämpas 4 kap. 9 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. 9 § Vid prövningen av frågan om överlämnande tillämpas 5 kap. 1 och 2 §§, 4 § första och andra styckena, 5 § och 9 § utom första stycket första meningen lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Om garantier som avses i artikel 604 b i avtalet har lämnats av den utfärdande myndigheten, ska rätten i beslutet om överlämnande ange att det är ett villkor för överlämnande att garantierna kommer att uppfyllas. Ett beslut om att inte bevilja ett överlämnande enligt artikel 601.1 f i avtalet får inte överklagas. Tvångsmedel 10 § I frågor om gripande, anhållande och häktning samt reseförbud och anmälningsskyldighet tillämpas bestämmelserna i 4 kap. 5 och 6 §§, 5 kap. 7 § och 6 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. 11 § I frågor om beslag och husrannsakan tillämpas bestämmelserna i 4 kap. 7 § och 5 kap. 6 § andra stycket lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Verkställighet av beslut om överlämnande 12 § Rätten kan i samband med ett beslut om att den eftersökte ska överlämnas, bestämma att - verkställigheten ska skjutas upp med stöd av artikel 621.4 eller artikel 622.1 i avtalet, eller - den eftersökte tillfälligt ska överlämnas enligt artikel 622.2 i avtalet. Efter att rätten har beslutat om överlämnande kan åklagaren bestämma att verkställigheten ska skjutas upp med stöd av artikel 621.3 eller artikel 621.4 i avtalet. 13 § Vid verkställighet av ett beslut om överlämnande tillämpas 6 kap. 4 och 5 §§ lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd till Sverige 14 § Verkställigheten av en frihetsberövande påföljd ska överföras till Sverige enligt bestämmelserna i 2 § andra stycket lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom om - rätten med stöd av artikel 601.1 f i avtalet vägrat överlämna den eftersökte, eller - någon har överlämnats från Sverige på villkor att han eller hon ska återföras hit enligt artikel 604 b i avtalet. Vid ett sådant överförande av verkställigheten till Sverige ska bestämmelserna i 25 a § första och andra styckena och 25 b § lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom dock inte tillämpas. Vid tillämpning av 25 c § i den lagen krävs inte någon begäran från behörig myndighet i Förenade kungariket för att tvångsmedel ska få användas. När rätten med stöd av artikel 601.1 f i avtalet vägrat överlämna den eftersökte, ska ett beslut om att överföra verkställigheten av den frihetsberövande påföljden inte meddelas om Förenade kungariket motsätter sig att verkställigheten överförs. Utvidgat överlämnande, vidareöverlämnande och vidareutlämning 15 § Bestämmelserna i 1-3, 6, 7 och 9 §§ tillämpas i frågor om tillstånd till utvidgat överlämnande enligt artikel 625.4 eller till vidareöverlämnande enligt artikel 626.3 i avtalet. Ett tillstånd till vidareöverlämnande enligt artikel 626.3 i avtalet ska även kunna avse ett överlämnande eller en utlämning från Förenade kungariket till Island eller Norge. 16 § Vid tillstånd till vidareutlämning enligt artikel 626.5 i avtalet tillämpas 6 kap. 9 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Tillstånd till transport genom Sverige 17 § Vid en begäran om tillstånd till transport genom Sverige tillämpas 8 kap. 2 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. 4 kap. Verkställighet av beslut om förverkande Centralmyndighet 1 § Regeringskansliet är centralmyndighet för samarbetet om verkställighet av beslut om förverkande enligt avdelning XI i avtalet. Verkställighet i Förenade kungariket 2 § Kronofogdemyndigheten prövar om det ska begäras verkställighet i Förenade kungariket av ett svenskt beslut om förverkande. En framställning om verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande överlämnas av Kronofogdemyndigheten till Regeringskansliet. 3 § Om en framställning om verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande har överlämnats till Förenade kungariket och Kronofogdemyndigheten även verkställer beslutet i Sverige, ska myndigheten bevaka att det sammanlagda värdet av det som verkställs inte överstiger det belopp som anges i beslutet. 4 § Kronofogdemyndigheten får inte samtycka till att ett svenskt beslut om förverkande verkställs i Förenade kungariket genom omvandling enligt artikel 665.4 eller genom åtgärder enligt artikel 669 i avtalet. Verkställighet i Sverige 5 § Regeringskansliet ska överlämna en ansökan från Förenade kungariket om verkställighet av ett beslut om förverkande till åklagaren för vidare handläggning. 6 § Vid prövning av en ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande och vid verkställighet av beslutet gäller i tillämpliga delar följande bestämmelser i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom: - 4 § tredje stycket, - 9 § med bortseende från hänvisningarna till 19-22 §§, - 11 § första stycket med bortseende från hänvisningarna till 12-14 §§, - 16 § utom andra stycket andra meningen, - 24 § första och andra styckena med bortseende från hänvisningarna till 11 § andra stycket och 12-14 §§, och - 35, 38 och 39 §§. 7 § I frågor om förfogande över förverkad egendom tillämpas 36 § första stycket lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Kronofogdemyndigheten meddelar beslut om fördelningen av influtna medel i enlighet med artikel 667.3 i avtalet. Denna lag träder i kraft den 15 juli 2021. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1957:668) om utlämning för brott ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Den som i en annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket får efter beslut av regeringen utlämnas till den staten i enlighet med bestämmelserna i denna lag. Lagen gäller inte om lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder eller lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder är tillämplig i förhållande till den andra staten. Lagen gäller inte heller om avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan och den tillhörande lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket är tillämpliga. Denna lag träder i kraft den 15 juli 2021. 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Om det påkallas av en överenskommelse som Sverige ingått med främmande stat får regeringen förordna, att frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som i den främmande staten dömts ut eller beslutats efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten ålagts eller beslutats av en annan myndighet än domstol, får verkställas i Sverige enligt denna lag. I samband med förordnande enligt första stycket får regeringen, om det påkallas eller annars föranleds av överenskommelsen, förordna att verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, som dömts ut eller beslutats genom dom meddelad av svensk domstol eller ålagts någon av en annan svensk myndighet genom godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot, får anförtros åt en myndighet i den främmande staten. Detta gäller dock inte verkställighet av något annat beslut om överlämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård. I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall. Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i 1. lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall, 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, och 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, 3. lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. 3. lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, och 4. avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atom-energigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Stor-britannien och Nordirland, å andra sidan, och den tillhörande lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket. Denna lag träder i kraft den 15 juli 2021. 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål Härigenom föreskrivs att det i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska införas en ny paragraf, 1 kap. 9 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 9 § I fråga om rättslig hjälp i brottmål i förhållande till Förenade kungariket gäller utöver denna lag bestämmelser i avdelning VIII och XI i del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete i avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Euro-peiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konunga-riket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan. Denna lag träder i kraft den 15 juli 2021. 3 Ärendet och dess beredning Sedan Europeiska unionen (EU) och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (Förenade kungariket) träffat ett avtal om Förenade kungarikets utträde ur EU (utträdesavtalet) lämnade Förenade kungariket EU den 1 februari 2020. Under den övergångsperiod som enligt utträdesavtalet har gällt fram till den 31 december 2020 för bl.a. brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete fortsatte Förenade kungariket att tillämpa det EU-rättsliga regelverket i dessa delar. Från och med den 1 januari 2021 började avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan av den 30 december 2020 (avtalet) att tillämpas provisoriskt. Avtalets initiala version är publicerad i Europeiska unionens officiella tidning (EUT L 444, 31.12.2020, s. 14). Avtalet trädde i kraft den 1 maj 2021. Avtalets giltiga och slutgiltiga version är publicerad i Europeiska unionens officiella tidning (EUT L 149, 30.4.21, s. 10) och för denna proposition relevanta delar av avtalet finns i svensk lydelse i bilaga 1. Del 3 i avtalet om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete är direkt tillämplig i staterna. Med anledning av avtalets bestämmelser i den delen har promemorian Kompletterande bestämmelser till vissa delar av avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket utarbetats inom Regeringskansliet (Justitiedepartementet). I promemorian övervägs behovet av nationell lagstiftning till följd av avdelning VII, VIII och XI i avtalets del 3. En sammanfattning av promemorian och dess lagförslag finns i bilagorna 2 och 3. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga i Regeringskansliet (dnr Ju2021/00697). Sedan promemorian utarbetats har den initiala versionen av avtalet slutgiltigt ersatts av en språkgranskad version. Artiklarna i avtalets slutgiltiga version har en löpande numrering till skillnad från avtalets initiala version. En konverteringstabell för artikelnumreringen finns i bilaga 7. I denna proposition behandlar regeringen promemorians lagförslag. Promemorian innehåller även bedömningar i ett antal frågor vilka i vissa delar berörs mer kortfattat i propositionen. Vidare innehåller promemorian överväganden om vilka anmälningar som ska göras eller återtas enligt avtalet. Dessa överväganden berörs, med några undantag, inte i propositionen. Anmälningarna finns publicerade i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 117 I, 6.4.2021, s. 1). Lagrådet Regeringen beslutade den 15 april 2021 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Regeringen följer i huvudsak Lagrådets förslag. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 5.2, 6.2, 6.3, 6.5, 6.6, 6.8 och 8.5.3 samt i författningskommentaren. I förhållande till lagrådsremissen har dessutom vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts. 4 Avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket 4.1 Bakgrunden till avtalet om handel och samarbete mellan EU och Förenade kungariket Efter folkomröstningen sommaren 2016 ansökte Förenade kungariket i mars 2017 om utträde ur EU. Utträdet skedde den 1 februari 2020. Från det datumet fram till och med den 31 december 2020 gällde enligt avtalet om Förenade kungarikets utträde ur EU (utträdesavtalet) en s.k. övergångsperiod bl.a. om det straffrättsliga samarbetet, vilket bl.a. innebar att Förenade kungariket tillämpade i huvudsak det EU-rättsliga regelverket för dessa samarbetsområden. Under den tid som övergångsperioden enligt utträdesavtalet har gällt har EU och Förenade kungariket fört förhandlingar om parternas framtida relationer i en mängd olika frågor. På julafton 2020 kom parterna överens om ett avtal: Avtal om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan av den 30 december 2020 fortsättningsvis kallat avtalet. Avtalet började tillämpas provisoriskt den 1 januari 2021 och dess initiala version publicerades i Europeiska unionens officiella tidning (EUT L 444, 31.12.2020, s. 14). En juristlingvistisk granskning har därefter genomförts av avtalstexterna. De granskade avtalstexterna har fastställts som giltiga och slutgiltiga och ska anses ha från början ersatt den initiala versionen av avtalet. Avtalet trädde i kraft den 1 maj 2021 och dess slutgiltiga version är publicerad i Europeiska unionens officiella tidning (EUT L 149, 30.4.21, s. 10). 4.2 Kort om innehållet i avtalet i relevanta delar Avtalet reglerar vad som ska gälla mellan unionen och dess medlemsstater och Förenade kungariket i en mängd olika frågor. De delar av avtalet som berörs i denna proposition är del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete, avdelning VII om överlämnande, avdelning VIII om ömsesidig rättslig hjälp och avdelning XI om frysning och förverkande. Utgångspunkten är att del 3 i avtalet är direkt tillämplig. 4.2.1 Överlämnande av misstänkta eller dömda personer Avdelning VII rör överlämnande av misstänkta eller dömda personer (artiklarna 596-632). Det system som inrättas genom bestämmelserna i denna avdelning liknar i stora delar rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (arresteringsorderrambeslutet) som tillämpas mellan medlemsstaterna, inklusive Förenade kungariket före den 1 januari 2021. I artiklarna 596-599 finns inledande bestämmelser om målsättningen med avdelning VII, principen om proportionalitet, definitioner och tillämpningsområdet. En stat kan vägra eller kräva garantier för ett överlämnande enligt en arresteringsorder med stöd av artiklarna 600-604. En möjlighet att utse en centralmyndighet följer av artikel 605. Bestämmelserna i artiklarna 606-608 rör arresteringsorderns form, innehåll och översändande. Den eftersöktes rättigheter i samband med ett gripande, bestämmelser om fortsatt frihetsberövande och möjligheterna för den eftersökte att samtycka till ett överlämnande regleras i artiklarna 609-612. I artiklarna 613-620 regleras närmare om förutsättningarna för och åtgärder inför och i samband med ett beslut om överlämnande. Det kan röra sig om behov av att inhämta kompletteringar, hur konkurrerande framställningar hanteras, tidsfrister och åtgärder i avvaktan på beslut samt underrättelse om beslutet. Vidare finns regler om upphävande av immunitet och privilegier samt hur en stat ska hantera andra internationella förpliktelser. Bestämmelser om tidsfrister för verkställighet av ett beslut om överlämnande, skäl för att skjuta upp en verkställighet och transitering finns i artiklarna 621-623. Enligt artikel 624 ska den tid den eftersökte varit frihetsberövad i den verkställande staten avräknas från det straff som eventuellt döms ut i den utfärdande staten. Artiklarna 625 och 626 innehåller bestämmelser om utvidgat överlämnande och vidareöverlämnande eller vidareutlämning. Överlämnande av beslagtagen egendom regleras i artikel 627 och fördelning av kostnader i artikel 628. Slutbestämmelser finns i artiklarna 629-632, bl.a. om relationen till andra internationella överenskommelser, t.ex. att avdelning VII ersätter motsvarande regler om utlämning i Europeisk utlämningskonvention av den 13 december 1957 (SÖ 1959:65) och dess tilläggsprotokoll, och om vad som gäller för pågående ärenden. 4.2.2 Ömsesidig rättslig hjälp I avdelning VIII finns bestämmelser om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (artiklarna 633-642). I den inledande bestämmelsen (artikel 633) anges att avdelning VIII, till skillnad från avdelning VII, syftar till att komplettera de regler om ömsesidig rättslig hjälp som återfinns i Europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål av den 20 april 1959 (SÖ 1968:15, 1959 års konvention om rättslig hjälp) och dess två tilläggsprotokoll (SÖ 1979:12 och SÖ 2014:6). Flertalet av de kompletterande bestämmelserna i denna avdelning har som förebild vissa artiklar i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 1.5.2014, s. 1; direktivet om en europeisk utredningsorder). Staterna ska definiera behöriga myndigheter för samarbetet (artikel 114). Vidare ska ett standardformulär utarbetas för att användas vid ansökningar (artikel 635). I artikel 636 anges vissa villkor som måste vara uppfyllda innan en ansökan om rättslig hjälp sänds över. Med stöd av artikel 637 kan en behörig myndighet i den anmodade staten vidta en annan utredningsåtgärd än den som avses i ansökan. Viss informationsplikt åläggs den behöriga myndigheten i den anmodade staten enligt artikel 638. En kompletterande vägransgrund om förbud mot dubbelbestraffning (principen ne bis in idem) införs i artikel 639. Artikel 640 innehåller bestämmelser om tidsfrister. Slutligen finns bestämmelser om ytterligare möjligheter till att översända ansökningar (artikel 641) och om gemensamma utredningsgrupper (artikel 642). 4.2.3 Frysning och förverkande Avdelning XI innehåller bestämmelser som rör samarbetet kring dels frysning av egendom och tillgångar i syfte att säkerställa en framtida verkställighet av ett beslut om förverkande, dels verkställighet av ett lagakraftvunnet beslut om förverkande (artiklarna 656-689). Bestämmelserna i denna avdelning syftar till att ersätta bestämmelserna i Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott av den 8 november 1990 (SÖ 1996:19, 1990 års förverkandekonvention) och Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism av den 16 maj 2005 (SÖ 2014:11, 2005 års förverkandekonvention) vad avser det kapitel i respektive konvention som rör internationellt samarbete. Emellertid har bestämmelserna i avdelning XI som förebild motsvarande artiklar i sistnämnda konvention (artiklarna 15-45), men med vissa skillnader. I artikel 656 finns bestämmelser om mål och principer för samarbetet och i artikel 657 definitioner. Artiklarna 658-664 innehåller regler om samarbetet som syftar dels till att efterforska och hitta egendom som kan bli föremål för förverkande (t.ex. genom att inhämta information från banker och andra finansiella institut), dels till att säkerställa att egendom och tillgångar inte går förlorade inför en framtida verkställighet av ett beslut om förverkande. Bestämmelserna i artiklarna 665-669 rör samarbetet kring verkställighet av lagakraftvunna beslut om förverkande, bl.a. omfattningen av den anmodade statens skyldighet att verkställa sådana beslut, fördelningen av förverkad egendom och alternativa åtgärder. I artikel 670 finns ett flertal vägransgrunder angivna. Vidare finns bestämmelser om samråd (artikel 671), om uppskjutande av en verkställighet (artikel 672) och om delvis bifall eller bifall på vissa villkor (artikel 673). Samarbete kring delgivning återfinns i artikel 674. Enligt artikel 675 ska den anmodade staten under vissa förutsättningar beakta beslut rörande tredje parts rättigheter. Artiklarna 676 och 677 rör utseende av centralmyndigheter och kommunikationen mellan dessa, samt när rättsliga eller behöriga rättsliga myndigheter kan kommunicera direkt med varandra. Bestämmelser om ansökans form och innehåll, kompletteringar vid en bristande ansökan, språkkrav och hur en stat hanterar flera ansökningar som rör samma person eller egendom samt att legalisering inte ska användas finns i artiklarna 678-682. Enligt artikel 683 ska ett beslut i vissa fall motiveras. Artikel 684 ålägger den ansökande och den anmodade staten viss informationsplikt. Bestämmelser om användningsbegränsningar och konfidentialitet finns i artiklarna 685 och 686. I artikel 687-689 finns regler om fördelning av kostnader, samråd när en drabbad person väcker talan om skadestånd och rättsmedel. 5 En ny lag ska komplettera avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket 5.1 Kompletterande nationella bestämmelser behövs Regeringens förslag: Kompletterande bestämmelser till avtalet mellan EU och Förenade kungariket om det straffrättsliga samarbetet ska tas in i en särskild lag. Vissa följdändringar ska göras i lagen om utlämning för brott, lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen. Tullverket påpekar att det inte framgår av promemorian om övriga delar i del 3 i avtalet som inte omfattas av lagförslaget kräver kompletterande nationell lagstiftning. Vidare efterfrågar Attunda tingsrätt ett förtydligande av de konstitutionella utgångspunkter som avtalet vilar på. Integritetsskyddsmyndigheten önskar en redogörelse för på vilken grund som personuppgifter kommer kunna överföras särskilt om de beslut om adekvat skyddsnivå som är under framtagande av EU-kommissionen inte skulle finnas på plats. Skälen för regeringens förslag Avtalet är direkt tillämpligt men kompletterande bestämmelser behövs Mot bakgrund av vad Attunda tingsrätt framför kan det inledningsvis, beträffande avtalets konstitutionella utgångspunkter, noteras att avtalet mellan EU och Förenade kungariket är att anse som ett internationellt avtal i enlighet med avdelning V i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Avtalet har undertecknats med artikel 217 i EUF-fördraget som rättslig grund. Enligt artikeln kan unionen med ett tredje land, i detta fall Förenade kungariket, ingå avtal som innebär associering med ömsesidiga rättigheter och förpliktelser, gemensamt uppträdande och särskilda förfaranden. Avtalet utgör därmed EU-rätt och är en integrerad del av EU:s rättsordning (se EU-domstolens dom i mål C-266/16, Western Sahara Campaign UK, punkterna 45-46). EU har ett monistiskt synsätt och ingångna avtal är direkt tillämpliga, dvs. de ska tillämpas i hela EU utan att det förutsätter att enskilda medlemsstater ratificerar avtalet. Del 3 i avtalet mellan EU och Förenade kungariket om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbetet (avdelningarna VII om överlämnande, VIII om ömsesidig rättslig hjälp och XI om frysning och förverkande) är med hänsyn till ovan direkt tillämplig i varje stat. Avtalet får inte införlivas i eller omvandlas till nationell rätt. Staterna får alltså inte utfärda bestämmelser i sådana frågor som regleras i avtalet och den nationella lagstiftaren kan inte skriva egna förarbeten eller andra typer av förtydliganden av hur avtalet ska tillämpas. Detsamma gäller för hur begrepp i avtalet ska förstås. Hur avtalet ska tolkas och tillämpas är en fråga för de tillämpande myndigheterna och i förekommande fall domstolarna. I sista hand är det EU-domstolen, för medlemsstaternas räkning, som är den slutgiltiga uttolkaren av avtalet. Som utgångspunkt får staterna inte heller införa några nationella bestämmelser för att komplettera avtalet inom dess tillämpningsområde. Vissa frågor kan dock överlämnas till staterna att själva reglera. Om sådant överlämnande sker, förutsätts staterna införa nationella regler, och staterna kan då också klargöra dessa reglers innebörd och tillämpning. Detta kan vidare påverka den nationella lagstiftarens behov av att i viss utsträckning göra bedömningar angående innebörden av avtalet. Staterna har också en skyldighet att se till att avtalet kan tillämpas i praktiken och få effektivt genomslag. Det förutsätts således att staterna inför vissa regler, bl.a. av verkställande karaktär. Avtalets del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete, avdelningarna VII och XI, förutsätter i ett flertal avseenden att staterna inför kompletterande bestämmelser för att möjliggöra dess tillämpning. Detta främst mot bakgrund av att det i avtalet i förhållandevis stor utsträckning föreskrivs att olika frågor ska regleras av staternas nationella rätt (se t.ex. under avdelning VII, artiklarna 598 och 609-612 samt under avdelning XI, artiklarna 656.3, 666 och 669). Bland annat förutsätts att staterna inför regler om vilka myndigheter som är behöriga att agera enligt avtalet och om olika tvångsmedel. Avtalet förutsätter också att staterna har förfaranderegler som, utöver bestämmelserna i avtalet, skapar ett fungerande samarbete i praktiken. I det här lagstiftningsärendet behandlas, som Tullverket påpekar, inte alla avdelningar under del 3 i avtalet. Inom Regeringskansliet övervägs om det finns behov av kompletterande nationella bestämmelser i övriga delar. Beträffande möjligheten att överföra personuppgifter inom ramen för samarbetet konstaterar regeringen att avtalet innehåller en klausul (artikel 782) som innebär att personuppgifter fortsatt kommer att kunna överföras från medlemsstater i EU till Storbritannien fram till den 30 juni 2021 utan att kraven på tredjelandsöverföring som finns i dataskyddsförordningen måste vara uppfyllda. EU-kommissionen har, som Integritetsskyddsmyndigheten nämner, inlett ett arbete med att ta fram ett beslut om att Förenade kungariket säkerställer en s.k. adekvat skyddsnivå för personuppgifter som överförs till Förenade kungariket. Mot bakgrund av de tidsramar som följer av avtalet i detta avseende utgår regeringen från att adekvansbesluten som möjliggör överförande av personuppgifter till Förenade kungariket kommer att fattas före den föreslagna lagens ikraftträdande. Överlämnande av misstänkta eller dömda personer Fram till och med den 31 december 2020 tillämpades mellan medlemsstaterna och Förenade kungariket, med stöd av utträdesavtalet, arresteringsorderrambeslutet. Det är i första hand lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (europeiska arresteringsorderlagen) som genomför rambeslutet i svensk rätt. Den lagen ska nu inte tillämpas gentemot Förenade kungariket. Andra regler finns i lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen) som genomför den europeiska utlämningskonventionen från 1957. Bestämmelserna i avdelning VII om överlämnande ska dock, i relationen mellan medlemsstaterna och Förenade kungariket, ersätta bestämmelserna i nämnda konvention och tillhörande tilläggsprotokoll (artikel 629). I stället skapas ett nytt system för överlämnande mellan medlemsstaterna och Förenade kungariket, som i flera avseenden motsvarar arresteringsorderrambeslutet, men med vissa principiella skillnader. De bestämmelser i lag som behövs för att komplettera avtalets bestämmelser i avdelning VII bör av det skälet och med hänsyn till artikel 629 inte föras in genom ändringar i utlämningslagen. Inte heller bör kompletteringarna föras in i europeiska arresteringsorderlagen. Det främsta skälet till det är att den lagen tillämpas endast i förhållande till medlemsstater i EU. Ett annat skäl är att såväl den lagen som rambeslutet bygger på principen om ömsesidigt erkännande av varandras domar och beslut. Den principen följer inte av avtalet mellan EU och Förenade kungariket. Mot denna bakgrund bör de kompletterande bestämmelser som behövs föras in i en ny lag. För att tydliggöra att utlämningslagens bestämmelser inte ska tillämpas när avtalet och den nya lagen är tillämplig, bör en bestämmelse om detta tas in i utlämningslagen (jfr 1 § andra stycket). Ömsesidig rättslig hjälp i brottmål Avdelning VIII om ömsesidig rättslig hjälp innehåller vissa regler som, till skillnad från bestämmelserna i avdelning VII, kompletterar existerande internationella överenskommelser rörande detta samarbete (se artikel 633). I svensk rätt har dessa överenskommelser genomförts främst genom lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål (lagen om internationell rättslig hjälp). Denna lag kommer även fortsättningsvis att tillämpas gentemot Förenade kungariket, men med den skillnaden att vissa kompletterande och direkt tillämpliga bestämmelser återfinns i avdelning VIII. I avsnitt 7 görs bedömningen att inga kompletterande bestämmelser till avtalet i denna del behövs i lag. För att däremot göra det klart för tillämparen bör det i lagen om internationell rättslig hjälp upplysas om att kompletterande bestämmelser finns i avtalet. Frysning och förverkande I avdelning XI finns bestämmelser om frysning och förverkande. Samarbetet under denna avdelning kan lite förenklat delas upp i två delar. Den ena delen innebär att stater bistår varandra med att efterforska och identifiera egendom och tillgångar som kan utgöra brottsvinster för att därefter säkerställa dessa (dvs. frysning) inför en framtida verkställighet av ett beslut om förverkande. Den andra delen syftar till att staterna ska bistå med att verkställa beslut om förverkande som fått laga kraft. Bestämmelserna i denna avdelning ersätter motsvarande regler om internationellt samarbete i 1990 års respektive 2005 års förverkandekonvention (se artikel 656). Det kan emellertid noteras att avtalets regler i avdelning XI överensstämmer i stora delar med motsvarande regler i 2005 års förverkandekonvention. Reglerna om internationellt samarbete i de två aktuella konventionerna har genomförts genom dels lagen om internationell rättslig hjälp, dels lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen). Den förra lagen reglerar samarbetet kring efterforskning av egendom och tillgångar och säkerställandet av dessa för en framtida verkställighet av ett beslut om förverkande. Internationella verkställighetslagen reglerar verkställighet av beslut om förverkande som fått laga kraft. Vid genomförandet av 2005 års förverkandekonvention konstaterades att svensk rätt levde upp till konventionens bestämmelser om internationellt samarbete (prop. 2013/14:121 s. 98 f.) och några ändringar i nämnda lagar föreslogs inte. Som framgår i inledningen av detta avsnitt är bestämmelserna i avtalet direkt tillämpliga, men förutsätter att staterna har ett regelverk för att t.ex. besluta om verkställighet av ett beslut om förverkande (se artikel 666). Mot bakgrund av att avtalet endast gäller gentemot Förenade kungariket bör kompletterande bestämmelser inte föras in lagen om internationell rättslig hjälp eller internationella verkställighetslagen. I stället bör sådana bestämmelser föras in i en ny lag. Den upplysningsbestämmelse som föreslås ovan i lagen om internationell rättslig hjälp kommer även omfatta denna del av samarbetet. En motsvarande upplysningsbestämmelse bör tas in i internationella verkställighetslagen, men som även bör hänvisa till den nya lagen. Sammanfattning Kompletterande bestämmelser behövs till avdelning VII och XI. För närmare överväganden om vilka kompletterande bestämmelser som är nödvändiga för att samarbetet ska fungera och utformningen av dessa hänvisas till avsnitt 6 och 8. 5.2 Utformningen av den nya föreslagna lagen Regeringens bedömning: Bestämmelserna i den nya föreslagna lagen bör i möjligaste mån hänvisa till motsvarande regler i andra gällande lagar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen. Attunda tingsrätt anser dock att det bör övervägas om lagtexten inte skulle bli mer lättillgänglig om det i större utsträckning hänvisas till den europeiska arresteringsorderlagen och i den nya lagen anges vilka delar som inte ska tillämpas. Vidare framhåller tingsrätten liksom Uppsala universitet (juridiska fakultetsnämnden) vikten av att lagen träder i kraft så snart som möjligt då viss rättsosäkerhet kommer råda för samarbetet fram till dess. Skälen för regeringens bedömning: Medlemsstaterna fick ta del av den slutliga avtalstexten den 25 december 2020, dvs. en vecka innan avtalet började tillämpas provisoriskt den 1 januari 2021. Några möjligheter att då påverka innehållet i texten fanns inte. Förvisso ska Sverige som andra medlemsstater tillämpa avtalets bestämmelser direkt, men som konstateras i avsnitt 5.1 förutsätter avtalet att Sverige har regler, bl.a. om förfarandet, för att kunna samarbeta med Förenade kungariket. Flera av dessa regler förutsätter lagform. Några sådana regler finns ännu inte på plats. Fram till dess kompletterande bestämmelser trätt i kraft kommer en viss rättsosäkerhet råda kring samarbetet enligt bestämmelserna i avdelning VII, VIII och XI. Nya regler behöver därför träda i kraft så snart det är möjligt, vilket några remissinstanser framhåller. Mot denna bakgrund bör bestämmelserna i den nya lagen i möjligaste mån hänvisa till bestämmelser som återfinns i andra lagar som reglerar motsvarande samarbete. Detta motiveras också av att de bestämmelser som den nya lagen hänvisar till är sådana som de relevanta myndigheterna redan har tillämpat och är bekanta med. Detta gäller särskilt samarbetet enligt avdelning VII om överlämnande, vars bestämmelser i stor utsträckning motsvarar dem som finns i arresteringsorderrambeslutet, som har genomförts genom europeiska arresteringsorderlagen. Trots den stora likheten mellan bestämmelserna anser regeringen inte att en sådan generell hänvisning till europeiska arresteringsorderlagen som Attunda tingsrätt föreslår bör göras. Hänvisningarna bör i stället utformas på i huvudsak samma sätt som föreslås i promemorian, vilket flertalet av remissinstanserna inte invänder mot. Lagrådet anser att den lagtekniska konstruktionen i lagrådsremissen, dvs. att i stor utsträckning hänvisa till annan lag, främst europeiska arresteringsorderlagen, kan leda till vissa tillämpningssvårigheter, särskilt i de fall delar av en viss bestämmelse i nämnda lag uttryckligen undantas från att tillämpas på den grunden att frågan regleras direkt i avtalet. Dessa svårigheter kan enligt Lagrådet i stor utsträckning undvikas helt genom att de kompletterande bestämmelserna tas in direkt i lagen utan koppling till den europeiska arresteringsorderlagen. Lagrådet har dock förståelse för att tidsramen i ärendet inte tillåter en så genomgripande förändring av lagrådsremissens förslag. Den föreslagna lagtekniska konstruktionen i den nya kompletterande lagen har valts mot bakgrund av att avtalet började tillämpas provisoriskt redan den 1 januari 2020 och att viss rättsosäkerhet kommer råda till dess kompletterande bestämmelser till avtalet trätt i kraft. Det har under dessa omständigheter av tidsskäl inte varit möjligt att ta in de kompletterande bestämmelserna direkt i den föreslagna lagen. Regeringen har dock viss förståelse för Lagrådets synpunkter på den lagtekniska utformningen och återkommer i avsnitt 6.6 och 6.8 till dessa. 5.3 Termer och uttryck Regeringens förslag: Termer och uttryck i den nya lagen ska ha samma betydelse som i avtalet. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: I artikel 598 och artikel 657 finns ett antal definitioner av centrala begrepp, bl.a. om vad som avses med en arresteringsorder och rättsliga myndigheter samt med beslut om frysning och beslut om förverkande. Som redogörs för i avsnitt 5.1 är det inte möjligt att i svensk rätt ange hur begrepp i avtalet ska förstås. Eftersom den nya lagens syfte är att komplettera avtalet får termer och begrepp i lagen inte ges en annan innebörd än den som gäller enligt avtalet. Det kan dock noteras att de begrepp som definieras i nämnda artiklar har vissa likheter med hur motsvarande begrepp definieras i arresteringsorderrambeslutet respektive 1990 års och 2005 års förverkandekonvention. Även om de kan ge en viss vägledning i fråga om hur begreppen i avtalet ska tolkas, är det dock EU-domstolen som är den yttersta uttolkaren av avtalet och av de termer och uttryck som används. I andra lagar som kompletterar en EU-rättsakt som är direkt tillämplig har det införts förtydligande bestämmelser om att de termer och uttryck som används i lagen ska ha samma betydelse som i den aktuella EU-rättsakten, se t.ex. 1 kap. 2 § lagen (2020:968) om kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. En motsvarande upplysningsbestämmelse bör tas in i den nya lagen. Detta särskilt mot bakgrund av att flera begrepp som används i lagen inte har en vedertagen definition i svensk rätt (t.ex. arresteringsorder) samt att definitionen av ett begrepp i avtalet kan skilja sig från hur begreppet definieras enligt svensk rätt (t.ex. beslut om förverkande). 6 Överlämnande av misstänkta eller dömda personer Del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete innehåller i avdelning VII bestämmelser om överlämnande (artiklarna 596-632). Innehållet i dessa artiklar motsvarar i huvudsak bestämmelserna i arresteringsorderrambeslutet, även om vissa skillnader finns. En skillnad är förstås att rambeslutets bestämmelser tillämpas efter att ha inkorporerats genom europeiska arresteringsorderlagen, medan artiklarna i avtalet som utgångspunkt ska tillämpas direkt. Samtidigt förutsätter avtalet, eftersom flera artiklar hänvisar till nationell rätt, att staterna har nationella bestämmelser som gör det möjligt att tillämpa avtalet fullt ut. 6.1 Syfte och tillämpningsområde Regeringens bedömning: Det behövs inga kompletterande bestämmelser i lag om avtalets syfte och tillämpningsområde. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen. Åklagarmyndigheten anser att Sverige, om möjligt redan nu, bör göra en anmälan enligt artikel 599.4 för att utvidga kretsen av brott för vilka något krav på dubbel straffbarhet inte ställs upp. Detta då inget krav på dubbel straffbarhet för de brott som skulle omfattas av en sådan anmälan gällt gentemot Förenade kungariket fram tills nyligen. Brotten är också enligt myndigheten sådana för vilka det gränsöverskridande samarbetet är särskilt viktigt. Vidare anser myndigheten att kompletterande bestämmelser om överlämnande för accessoriska brott bör införas i den föreslagna lagen, särskilt som en sådan möjlighet till överlämnande tidigare gällt mot Förenade kungariket och även gäller gentemot tredje länder enligt utlämningslagen. Skälen för regeringens bedömning: I artiklarna 596-598 finns bestämmelser om målsättningen med avdelning VII, proportionalitetsprincipen och definitioner, t.ex. av en rättslig myndighet. Artiklarna 596 och 5988 motsvarar delvis artikel 1.1 och artikel 6 i arresteringsorderrambeslutet. Artikel 597 om proportionalitetsprincipen har ingen motsvarighet i rambeslutet. Ingen av dessa bestämmelser kräver kompletterande regler i lag. I artikel 599.1 ställs villkor upp med avseende på gärningens svårhetsgrad eller påföljdens längd för att ett överlämnande ska kunna ske för lagföring respektive straffverkställighet. I punkterna 2-3 finns särskilda bestämmelser om när ett krav på dubbel straffbarhet får ställas upp. Dessa bestämmelser ska tillämpas direkt och några kompletterande bestämmelser i lag behövs inte. I artikel 599.4 finns en möjlighet att anmäla en utvidgning av den krets av brott för vilken inget krav på dubbel straffbarhet ställs upp. Som konstateras i promemorian är en sådan anmälan inte nödvändig för att tillämpa avtalet. När det gäller Åklagarmyndighetens synpunkt att en sådan anmälan bör göras vill regeringen framhålla följande. Förenade kungariket har valt att lämna EU och den särskilda reglering som finns om det straffrättsliga samarbetet inom EU ska inte längre tillämpas mot Förenade kungariket. Inom EU-kretsen är Förenade kungariket att betrakta som ett tredje land. För det straffrättsliga samarbetet med tredje länder gäller som utgångspunkt helt andra regler i Sverige, t.ex. tillämpas kravet på dubbel straffbarhet i större utsträckning. Även andra principiella skillnader finns som vilka vägransgrunder som ska gälla för samarbetet eller om det ska vara möjligt att utlämna eller överlämna egna medborgare. Förvisso motsvarar bestämmelserna i avdelning VII i mångt och mycket arresteringsorderrambeslutet, men samtidigt har parterna valt att ta med bestämmelser som gör det möjligt att ställa upp högre krav för att ett överlämnande ska kunna ske. Kravet på dubbel straffbarhet är ett grundläggande krav i ett samarbete om utlämning eller överlämnande av misstänkta eller dömda personer. Detsamma gäller tillämpningen av vissa vägransgrunder och förbudet mot att utlämna eller överlämna egna medborgare (se avsnitt 6.3). Frågan om Sverige bör helt eller delvis avstå från att tillämpa dessa krav bör övervägas mer ingående än vad som är möjligt i ett skyndsamt lagstiftningsärende som det nu aktuella. Mot den bakgrunden anser regeringen att det saknas förutsättningar för att inom ramen för detta lagstiftningsärende ta ställning till den fråga som Åklagarmyndigheten tar upp. I likhet med promemorian bedömer regeringen därför att frågan bör tas om hand i ett senare sammanhang. I 2 kap. 2 § fjärde stycket europeiska arresteringsorderlagen finns bestämmelser om accessoriskt överlämnande. Det innebär att ett överlämnande kan ske t.ex. för en gärning som inte når upp till föreskriven strafftröskel, så länge överlämnandet grundar sig på en annan gärning som når upp till nämnda tröskel. I avtalet finns inte några sådana bestämmelser. Även om det, som Åklagarmyndigheten framför, skulle kunna vara önskvärt att ett överlämnande även bör kunna ske i dessa fall, anser regeringen i likhet med promemorian att frågan får tas om hand i ett senare sammanhang. 6.2 Behöriga myndigheter Regeringens förslag: Behörig rättslig myndighet enligt artikel 598 d i avtalet ska vara åklagare. Behöriga rättsliga myndigheter enligt artikel 598 c i avtalet ska vara åklagare och allmän domstol. Regeringens bedömning: Inga kompletterande bestämmelser om centralmyndigheter behövs i lag. Den anmälan som gjorts enligt artikel 605 i avtalet om att Regeringskansliet (Justitiedepartementet) är centralmyndighet bör återtas i anslutning till att den nya lagen träder i kraft. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås en annan lagteknisk konstruktion för att ange vilka myndigheter som ska vara behöriga rättsliga myndigheter enligt artikel 598 c och d i avtalet. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen eller bedömningen. Skälen för regeringens förslag och bedömning Åklagare och allmän domstol Tillämpning av avtalet förutsätter att staterna utser vilka myndigheter som ska vara utfärdande respektive verkställande myndigheter (se artikel 690.7 b). Ett krav är att det ska vara en rättslig myndighet som enligt definitionen i artikel 598 b är en domare, domstol eller allmän åklagare. Åklagare är enligt 2 § andra stycket förordningen (2003:1178) om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder för såväl lagföring som verkställighet av en frihetsberövande påföljd. Åklagare uppfyller de krav som följer av artikel 598 b. Någon anledning att utse en annan myndighet som behörig att utfärda en arresteringsorder enligt avtalet finns inte. Åklagare bör därför vara behörig rättslig myndighet enligt avtalet. I de fall Sverige är verkställande stat är såväl åklagare som allmän domstol behöriga myndigheter enligt europeiska arresteringsorderlagen. Åklagaren tar emot en utfärdad europeisk arresteringsorder och utreder om det finns förutsättningar för att överlämna den eftersökte (se 4 kap. 1 § andra stycket och 3 § första stycket). Efter en framställning från åklagaren beslutar domstol om ett överlämnande ska ske (5 kap. 1 §). Åklagare och allmän domstol uppfyller de krav som följer av artikel 598 b. Någon anledning att utse andra myndigheter som behöriga verkställande rättsliga myndigheter enligt avtalet finns inte. Åklagare och domstol bör därför vara behöriga myndigheter enligt avtalet. I lagrådsremissen föreslås att det i lagtexten anges att åklagare och allmän domstol är behöriga att verkställa en arresteringsorder. Lagrådet pekar på att verkställighet av en arresteringsorder i europeiska arresteringsorderlagen har en annan innebörd än i avtalet och avser den egentliga verkställigheten av tingsrättens beslut att överlämna den eftersökte. För att undvika att den nya lagen bygger på en annan terminologi än den lag som det i huvudsak hänvisas till föreslår Lagrådet att bestämmelsen om verkställande rättslig myndighet i stället utformas genom en direkt hänvisning till avtalet, dvs. att åklagare och allmänna domstolar är behöriga rättsliga myndigheter enligt artikel 598 c. Mot den bakgrund anser Lagrådet att bestämmelsen om utfärdande rättslig myndighet bör utformas på samma sätt. Regeringen instämmer i Lagrådets synpunkter och lagtexten bör utformas i enlighet med Lagrådets förslag. Mot bakgrund av att både åklagare och allmän domstol ska vara verkställande rättsliga myndigheter i avtalets mening bör det enligt Lagrådet i den fortsatta beredningen övervägas om det i någon del, utöver vad som följer av den föreslagna lagen, behöver tydliggöras att åklagare eller allmän domstol ansvarar för en viss uppgift enligt avtalet. Hänvisningarna i den föreslagna lagen till europeiska arresteringsorderlagen innebär att de uppgifter som ankommer på åklagare respektive allmän domstol är desamma som de som anges i den lagen (se 4 kap 3 § och 5 kap. 1-3 §§) Därutöver avser Regeringen att i förordning närmare reglera myndigheternas uppgifter enligt avtalet. Centralmyndighet Enligt artikel 605 kan en stat utse en centralmyndighet som bl.a. ska ansvara för översändande och mottagande av utfärdade arresteringsorder. Sverige har genom ett regeringsbeslut utsett Regeringskansliet (Justitiedepartementet) att vara centralmyndighet. Förenade kungariket har underrättats om det. Syftet med att utse en centralmyndighet var för att kunna hantera samarbetet enligt avtalet fram till att föreslagen lagstiftning träder i kraft. Samarbetet enligt avtalet liknar, som nämnts ovan, i stort det samarbete som regleras i arresteringsorderrambeslutet. En grundtanke i rambeslutet är - och bör så även vara enligt avtalet - att behöriga myndigheter ska kommunicera direkt med varandra. Detta är också något som de enligt arresteringsorderrambeslutet utsedda behöriga myndigheterna är vana vid. När de kompletterande bestämmelserna i den nya lagen träder i kraft, bör därför Sveriges anmälan återtas. 6.3 Avtalets vägransgrunder och andra hinder mot överlämnande Regeringens förslag: En svensk medborgare ska inte få överlämnas. Ett överlämnande ska få vägras för politiska brott, med undantag för det fall den gärning som arresteringsordern avser omfattas av artikel 602.2 i avtalet. Bestämmelserna i 2 kap. 3 § 1 och 5 samt 4 § 3 lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder ska tillämpas vid bedömningen av om det finns andra hinder mot överlämnande enligt avtalet. Överlämnande ska inte få beviljas om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier som enligt artikel 604 b krävs för att överlämnande ska få beviljas. Detsamma gäller om den eftersökte enligt artikel 614 ska överlämnas eller utlämnas till en annan stat eller överlämnas till Internationella brottmålsdomstolen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen. Sveriges advokatsamfund understryker särskilt att förbudet mot att överlämna en svensk medborgare ska vara ovillkorligt och framgå av lag. Advokatsamfundet ansluter sig också till att ett överlämnande ska få vägras för politiska brott. Åklagarmyndigheten tillstyrker inte förslaget om ett förbud mot att överlämna en svensk medborgare till Förenade kungariket. Även Ekobrottsmyndigheten och Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter förslaget. Remissinstanserna pekar på att huvudregeln enligt avtalet är att egna medborgare ska kunna överlämnas samt att Sverige under en längre period överlämnat sina medborgare till Förenade kungariket enligt den europeiska arresteringsorderlagen varför förslaget skulle innebära en tillbakagång i samarbetet med Förenade kungariket. I fall då ett överlämnande vägrats på grund av ett den eftersökte är svensk medborgare anser Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten att det bör förtydligas i vilka fall en lagföring ska inledas i Sverige. Ekobrottsmyndigheten anser att förslaget om att ett överlämnande ska få vägras för ett politiskt brott är problematiskt. Attunda tingsrätt avstyrker förslaget i denna del och menar att det inte finns skäl att nu införa en sådan vägransgrund samt att detta riskerar att leda till tillämpningsproblem och längre handläggningstider. Vidare ifrågasätter tingsrätten lämpligheten av att prövningen ska göras av tingsrätt och gör bedömningen att den ytterst bör ligga på regeringen. Åklagarmyndigheten anser att det bör övervägas om anmälan i denna del ska återtas. För det fall att vägransgrunden förs in i den föreslagna lagen bör den enligt Åklagarmyndigheten utformas i linje med 6 § utlämningslagen. Om vägransgrunden ska vara fakultativ efterfrågar flera remissinstanser ett förtydligande av hur vägransgrunden ska tolkas och tillämpas. Attunda tingsrätt har också vissa lagtekniska synpunkter. Skälen för regeringens förslag Avtalets vägransgrunder Inledningsvis ska noteras att i artikel 524, avdelning I i avtalet framgår att ingenting i avtalets del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete ska påverka skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheter och rättsprinciper som särskilt återspeglas i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen) och, när det gäller unionen och dess medlemsstater, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU:s rättighetsstadga). Vid bedömningen av om ett överlämnande kan ske, ska alltså bestämmelserna i nämnda konvention och stadga alltid beaktas. Detta kräver inga kompletterande bestämmelser i lag. I artiklarna 600-603 finns bestämmelser om när ett överlämnande ska eller får vägras. Artiklarna 600 och 601 motsvaras i huvudsak av artiklarna 3, 4 och 4a i arresteringsorderrambeslutet. Artikel 603 om att en stat kan vägra att överlämna egna medborgare och artikel 602 rörande politiska brott har inga motsvarigheter i rambeslutet. Artiklarna 600 och 601 kräver inga kompletterande bestämmelser i lag. Bestämmelserna i artikel 601.2 om den eftersöktes rätt att få ta del av en utevarodom kan regleras i förordning (jfr 4 § tredje stycket förordningen [2003:1179] om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder). Utgångspunkten i artikel 603 är att en stat ska överlämna sina egna medborgare. Huvudregeln i artikel 602 är att en gärning som utgör ett politiskt brott inte utgör hinder mot överlämnande. Stater kan emellertid i en anmälan ange att dessa huvudregler inte ska gälla. Förbud mot överlämnande av egna medborgare Enligt 2 § utlämningslagen får svenska medborgare inte utlämnas. Däremot utgör ett svenskt medborgarskap inget hinder mot överlämnande enligt europeiska arresteringsorderlagen eller i motsvarande samarbete med de nordiska staterna som sker med stöd av lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder. Skiljelinjen går således mellan ett samarbete med medlemsstaterna i EU och de nordiska grannarna och övriga stater. Förenade kungariket tillhör den senare gruppen. Mot bakgrund härav har Sverige med stöd av artikel 603.2 anmält till Förenade kungariket att svenska medborgare inte kommer att överlämnas. Den gjorda anmälan kan emellertid återtas (se artikel 630), vilket bl.a. Åklagarmyndigheten anser att Sverige bör göra. Som anges i avsnitt 6.1 kräver vissa frågor noggranna överväganden som inte är möjliga att göra inom ramen för ett skyndsamt lagstiftningsärende som det aktuella. Det gäller bl.a. frågan om svenska medborgare bör kunna överlämnas, och, i så fall, under vilka förutsättningar det ska kunna ske. Det kan t.ex. röra sig om att ett överlämnande endast får ske för viss allvarlig brottslighet. Särskilda villkor får också ställas upp enligt artikel 603.2 i avtalet. Frågan om det bör införas en möjlighet att i viss utsträckning överlämna eller utlämna medborgare till tredje land bereds i Regeringskansliet. Mot bakgrund av det anförda bör det tills vidare finnas ett förbud mot överlämnande av egna medborgare till Förenade kungariket. Det bör framgå av den nya lagen. Som Sveriges advokatsamfund påpekar bör detta förbud tills vidare vara ovillkorligt. I de fall ett överlämnande vägras för att den eftersökte är svensk medborgare följer det av artikel 603 att en prövning ska göras om den eftersökte i stället ska lagföras i Sverige. Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten efterfrågar förtydliganden om hur den frågan ska hanteras i praktiken. Principen om att ett land som inte utlämnar en egen medborgare istället ska söka lagföra denne är sedan länge vedertagen och framgår av flera internationella överenskommelser som Sverige har tillträtt (t.ex. 1957 års utlämningskonvention). Förenade kungariket är medveten om att Sverige inte överlämnar egna medborgare. Om en brottsutredning pågår i Förenade kungariket gentemot en svensk medborgare får det förutsättas att myndigheterna i Förenade kungariket, om de anser att han eller hon bör lagföras, kontaktar svenska myndigheter för att utröna dels om den eftersökte finns i Sverige, dels vilka möjligheter som finns att lagföra honom eller henne i Sverige. Om Förenade kungariket ändå skulle utfärda en arresteringsorder mot en svensk medborgare, får det på motsvarande sätt förutsättas att behörig åklagare kontaktar den myndighet i Förenade kungariket som har utfärdat arresteringsordern för att upplysa om att den eftersökte är svensk medborgare. I samband därmed får frågan om huruvida lagföring bör ske i Sverige klarläggas i samråd med Förenade kungarikets behöriga myndigheter och med tillämpning av svensk gällande rätt på området. Om en sådan lagföring inte initieras följer vissa förpliktelser enligt artikel 603.3, bl.a. att underrätta målsäganden. Dessa förpliktelser kräver inga kompletterande bestämmelser i lag. Den informationsplikt som föreskrivs kan, i den mån det behövs, regleras i förordning. Förbud mot att överlämna för politiska brott Sverige har med stöd av artikel 602.2 underrättat Förenade kungariket att huvudregeln om att ett överlämnande inte får vägras för ett politiskt brott inte ska tillämpas gentemot Sverige. Någon vedertagen definition av politiskt brott finns inte. En åtskillnad som brukar göras är den mellan absolut-politiska brott och relativt- politiska brott. Det förra avser brott som riktar sig direkt mot staten, t.ex. högmålsbrott, uppror och spioneri. Det senare avser gärningar som är straffbara som vanliga brott, t.ex. mord, men som har ett politiskt motiv eller där ett politiskt moment ingår (se prop. 2000/01:83 s. 39). Den anmälan som har gjorts innebär att Sverige kan vägra ett överlämnande om den gärning som arresteringsordern avser är ett politiskt brott, med undantag för de brott som anges i punkten 2 a-2 c, dvs. olika former av terrorrelaterade brott. De gärningar som avses är bl.a. sådana som omfattas av artikel 1 och 2 i europeisk konvention om bekämpande av terrorism av den 27 januari 1977 (SÖ 1977:12) och de som anges i en bilaga till avtalet (bilaga 45). Den reservation Sverige har lämnat till 1977 års konvention om att utlämning kan vägras även om det rör sig om en gärning som avses i artikel 1 och 2 i nämnda konvention, får anses inte längre gälla gentemot Förenade kungariket (se artikel 629.1 b i avtalet). Anmälan kan även i detta fall återtas (artikel 630), vilket bl.a. Attunda tingsrätt och Åklagarmyndigheten anser att Sverige bör göra. Som anges i avsnitt 6.1 och ovan finns det dock vissa frågor som kräver sådana noggranna överväganden som inte är möjliga att göra inom ramen för ett skyndsamt lagstiftningsärende som det aktuella. En sådan fråga är, utöver de redan nämnda, den om det bör vara möjligt att överlämna en eftersökt person. Regeringen delar därför promemorians bedömning om att frågan om anmälan bör återtas ska göras i ett senare sammanhang. I samband därmed får närmare övervägas om politiska brott aldrig ska utgöra något hinder mot överlämnande eller om det i vissa situationer ändå finns skäl att vägra. Flera remissinstanser har, för det fall det föreslås att ett överlämnande ska kunna vägras om den aktuella gärningen är ett politiskt brott, synpunkter på såväl vägransgrundens utformning som tillämpning. Åklagarmyndigheten anser att vägransgrunden bör vara obligatorisk och utformas i enlighet med 6 § utlämningslagen. Några remissinstanser bl.a. Attunda tingsrätt efterfrågar ett förtydligande av hur vägransgrunden ska tolkas och tillämpas. Tingsrätten ifrågasätter också lämpligheten av att en tingsrätt prövar frågan och anser att prövningen bör ligga på regeringen. En obligatorisk vägransgrund kan förvisso vara enklare att tillämpa. Om det konstateras att den aktuella gärningen är ett politiskt brott ska, i ett sådant fall, överlämnande vägras. Några överväganden om huruvida ett överlämnande ändå ska ske behöver inte göras. Det anser regeringen emellertid är att gå för långt. Samarbetet med Förenade kungariket bör präglas av ett ömsesidigt förtroende även om Förenade kungariket inte längre är en medlemsstat i EU. I dessa fall bör det därför finnas ett utrymme för att ändå bifalla ett överlämnande. I likhet med promemorian anser regeringen därför att vägransgrunden bör vara fakultativ, dvs. ett överlämnande ska kunna ske, även om det rör sig om ett politiskt brott. Beträffande frågan om vem som bör pröva vägransgrunden föreslås nedan att ett överlämnande ska prövas i ett förfarande som i huvudsak motsvaras av det som gäller enligt reglering som finns i europeiska arresteringsorderlagen. Att avvika från det genom att föreslå att aktuell vägransgrund i stället ska prövas av Högsta domstolen eller regeringen skulle leda till flera praktiska problem. Vidare torde en ordning med regeringen som beslutande instans strida mot avtalets bestämmelser om att det är en rättslig myndighet som ska vägra överlämnande (se artikel 598). När det gäller tillämpningen av vägransgrunden kan till att börja med påpekas att det är en vägransgrund som funnits sedan länge, låt vara att den många gånger har prövats av andra instanser än underrätterna. En viss ledning vid bedömningen för att avgöra om det rör sig om ett politiskt brott bör kunna hämtas i de avgöranden som hänför sig till 6 § utlämningslagen (se t.ex. NJA 2008 s. 860 och NJA 2009 s. 557). Slutligen vad gäller det fakultativa momentet kan noteras att motsvarande fakultativa prövning kan åklagare och domstolar delvis göra redan i dag enligt 2 kap. 14 § andra stycket lagen om internationell rättslig hjälp (se prop. 1999/2000:61 s. 140). Vägransgrunden bör enligt regeringens mening tillämpas endast i undantagsfall t.ex. vid absolut-politiska brott där omständigheterna i det enskilda fallet är sådana att ett överlämnande bör vägras. Det torde vidare röra sig om väldigt få fall där det kan bli aktuellt att vägra ett överlämnande till Förenade kungariket av det skälet att brottet skulle vara politiskt. Det förtydligande som Attunda tingsrätt föreslår i lagtexten i 3 kap. 3 § bör införas. Däremot behövs inte den upplysningsbestämmelse som tingsrätten tänker sig eftersom en sådan bestämmelse föreslås i lagen (se avsnitt 5.1). Sammanfattningsvis bör det av lagen alltså framgå dels att ett överlämnande får vägras om den gärning som arresteringsordern avser är ett politiskt brott, dels att överlämnande inte får vägras för de brott som anges i artikel 602.2 i avtalet, dvs. olika former av terrorrelaterade brott. Andra hinder mot överlämnande Vid en prövning av om en misstänkt eller dömd person ska överlämnas från Sverige kan vid tillämpningen av vissa bestämmelser i avtalet situationer uppstå där ett överlämnande inte kommer att kunna ske. Avtalet saknar bestämmelser om hur ett överlämnande enligt en arresteringsorder ska hanteras i de situationer som beskrivs i det följande. Enligt artikel 604 b förutsätts att den utfärdande rättsliga myndigheten i Förenade kungariket lämnar de garantier som ställs upp för ett överlämnande. Om så inte sker, kan Sverige inte anses vara skyldig att överlämna den eftersökte. På motsvarande sätt bör det inte föreligga en skyldighet att överlämna den eftersökte om arresteringsordern är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan ligga till grund för en prövning och den utfärdande rättsliga myndigheten i Förenade kungariket inte kompletterat ordern på det sätt som föreskrivs i artikel 613.2. Vid konkurrerande framställningar om överlämnande och utlämning till en annan stat och överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen enligt artikel 614 kan resultatet bli att något överlämnande inte sker till Förenade kungariket utan i stället till en annan stat eller Internationella brottmålsdomstolen. Slutligen kan en tillämpning av artikel 618.3 innebära att privilegierna eller immuniteten inte upphävs i Sverige eller i en annan stat eller internationell organisation vilket resulterar i att något överlämnande inte kan komma till stånd. Detsamma gäller en tillämpning av artikel 619.1, dvs. något samtycke lämnas inte till att vidareöverlämna den eftersökte från den stat som överlämnade eller utlämnade den eftersökte till Sverige. Motsvarande situationer kan uppstå vid tillämpning av artiklarna 5.2, 16.1, 20.2 och 21 i arresteringsorderrambeslutet. I 2 kap. 3 § 1-5 och 4 § 3 europeiska arresteringsorderlagen finns vägransgrunder som återspeglar de situationer som kan uppstå enligt ovan. För att det ska bli tydligt hur dessa situationer ska hanteras i förhållande till Förenade kungariket bör det i den nya lagen hänvisas till 2 kap. 3 § 1 och 5 samt 4 § 3 i europeiska arresteringsorderlagen. En hänvisning bör emellertid inte ske till 2 kap. 3 § 2-4 i samma lag eftersom dessa bestämmelser i sin tur hänvisar till andra paragrafer i den lagen, vilka inte ska tillämpas gentemot Förenade kungariket. I stället bör det uttryckligen framgå av den nya lagen att överlämnande inte får beviljas om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier som enligt artikel 604 b krävs för att överlämnande ska få beviljas eller om den eftersökte enligt artikel 614 ska överlämnas eller utlämnas till en annan stat eller överlämnas till Internationella brottmålsdomstolen. Någon skillnad i sak är det dock inte fråga om. Lagrådet anser att den föreslagna bestämmelsen som hänvisar till 2 kap. 3 § 1 och 5 samt 4 § 3 i europeiska arresteringsorderlagen närmast ger intryck av att den uttömmande reglerar hinder mot överlämnande och att de andra hinder mot överlämnande som regleras i de uppräknade paragraferna i europeiska arresteringsorderlagen inte ska tillämpas. Problem av detta slag uppstår enligt Lagrådet lätt i kompletterande lagstiftning till direkt tillämpliga normer eftersom medlemsstaterna inte tillåts att i nationell rätt reglera det som föreskrivs i direkt tillämplig EU-rätt. Samtidigt är det enligt Lagrådet angeläget att reglerna inte formuleras på ett sätt som är mer eller mindre direkt vilseledande för tillämparen. Detta gäller särskilt när det är fråga om centralt och materiellt betydelsefulla regler som t.ex. reglerna om hinder mot överlämnande. Lagrådet föreslår därför att paragrafen som hänvisar till bestämmelserna om hinder i europeiska arresteringsorderlagen ska ges en lydelse som tydliggör att det finns bestämmelser om hinder mot överlämnande också i avtalet. Den nya föreslagna lagen ska endast komplettera avtalets bestämmelser, bl.a. om överlämnande. Detta tydliggörs i såväl övervägandeavsnitten som i författningskommentaren. Att i en viss bestämmelse, men inte i andra, ta in en upplysning om att vad som där regleras gäller utöver avtalet anser regeringen inte är lämpligt. Det skulle också kunna leda tillämparen att dra felaktiga slutsatser om huruvida ytterligare bestämmelser finns i avtalet i andra frågor som regleras i lagen men där aktuell paragraf inte innehåller någon upplysning om att den gäller utöver vissa andra bestämmelser i avtalet. Regeringen anser därför att paragrafen inte bör ges den lydelse som Lagrådet föreslår. 6.4 Garantier för eller andra villkor vid ett överlämnande Regeringens förslag: Bestämmelserna i 8 kap. 1 § lagen om en europeisk arresteringsorder ska tillämpas vid återförande av en person som har överlämnats till Sverige på villkor att han eller hon återförs till Förenade kungariket. Regeringens bedömning: Några bestämmelser i lag med anledning av artikel 604 när Sverige är verkställande stat behövs inte. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Åklagarmyndigheten anser att det bör förtydligas att uppställda villkor vid överlämnande till Sverige ska gälla här i enlighet med 2 kap. 8 § brottsbalken. Vidare anser myndigheten att, i de fall Sverige är verkställande stat, det tydligare ska framgå att ett återförande till Sverige efter överlämnande endast kommer bli aktuellt för utländska medborgare med hemvist i Sverige. I detta avseende efterfrågas även en beskrivning av hur bedömningen av om hemvist föreligger ska göras. Polismyndigheten har vissa lagtekniska synpunkter. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Artikel 604 innehåller en bestämmelse om att en verkställande stat kan kräva vissa garantier av den utfärdande staten för att ett överlämnande ska kunna ske. Punkt a och b i artikel 604 motsvarar artikel 5.2 och 5.3 i arresteringsorderrambeslutet. Artikel 604 c har ingen motsvarighet, men har däremot kommit till uttryck i EU-domstolens praxis (se dom i t.ex. de förenade målen Aranyosi C-404/15 och Caldararu C-659/15 PPU, EU:C:2016:198). Artikel 604 kräver kompletterande bestämmelser när Sverige är såväl utfärdande som verkställande stat. Förenade kungariket kan vid ett överlämnande till Sverige med stöd av artikel 604 b kräva garantier om att den eftersökte återförs för att i Förenade kungariket avtjäna den frihetsberövande påföljd som dömts ut i Sverige. Vidare kan andra garantier krävas enligt artikel 604 a eller 604 c. Ett villkorat överlämnande kan även ske med stöd av artikel 622.2 i avtalet. Bestämmelser om vem som lämnar en garanti enligt artikel 604 behövs, men bör kunna tas in i förordning (jfr 12 § förordningen om överlämnande till Sverige enligt europeisk arresteringsorder). Däremot behövs bestämmelser i lag om vem som ansvarar för ett återförande i enlighet med artikel 604 b eller artikel 622.2 samt om en möjlighet att ta personen ifråga i förvar för det fall han eller hon är på fri fot när ett återförande ska ske. I 8 kap. 1 § europeiska arresteringsorderlagen finns sådana bestämmelser. En hänvisning bör därför göras i den nya lagen till nämnda bestämmelse. Något sådant förtydligande som Polismyndigheten föreslår, om att bestämmelsen omfattar två situationer dels återförande för straffverkställighet, dels för lagföring, anser regeringen inte behövs eftersom det får anses framgå av den föreslagna hänvisningen. Att Sverige ska efterleva uppställda garantier om återförande torde följa direkt av avtalet, såväl enligt artikel 84 b som artikel 622.2, varför en sådan hänvisning till 2 kap 8 § brottsbalken som Åklagarmyndigheten föreslår inte torde behövas. I de fall Sverige är verkställande stat kan åklagare och domstol direkt med stöd av artikel 604 kräva garantier. Detta kräver inga kompletterande bestämmelser. Vissa bestämmelser bör dock införas om att den eftersökte ska tillfrågas om han eller hon vill återföras till Sverige för att avtjäna den frihetsberövande påföljd som eventuellt döms ut. Detta kan regleras i förordning (jfr 8 § förordningen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder). Åklagarmyndigheten anser att det tydligare bör framgå att bestämmelsen endast blir aktuell att tillämpa för utländska medborgare med hemvist i Sverige och efterfrågar en närmare redogörelse för begreppet hemvist. Bestämmelsen i artikel 604 b kommer inte bli aktuell att tillämpa beträffande svenska medborgare eftersom det föreslås att svenska medborgare över huvud taget inte ska överlämnas (se avsnitt 6.3). Däremot kan det bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen i förhållande till utländska medborgare som är bosatta i Sverige. Den närmare innebörden av begreppet bosatt får dock bestämmas i rättspraxis. EU-domstolens rättspraxis angående tillämpningen av artikel 4.6 och 5.2 i arresteringsorderrambeslutet bör dock kunna tjäna som vägledning. 6.5 Arresteringsorderns form och innehåll, det inledande förfarandet, utredningen samt den eftersöktes rättigheter Regeringens förslag: Bestämmelserna i 4 kap. 1 och 3 §§ i lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk utredningsorder om det inledande förfarandet och utredningen ska i relevanta delar tillämpas vid överlämnande enligt avtalet. En efterlysning som är registrerad i ett system för eftersökning av personer och som gäller utlämning eller överlämnande till Förenade kungariket ska jämställas med en arresteringsorder i avvaktan på att en sådan översänds. Vidare ska vid åklagarens utredning bestämmelserna om förundersökning i brottmål tillämpas, om inte annat anges i avtalet eller i den nya lagen. Därutöver ska beslut om kompletteringar enligt artikel 613.2 i avtalet fattas av åklagaren. Bestämmelserna om förordnande av och kostnader för offentlig försvarare i 4 kap. 8 § och 5 kap. 8 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder ska tillämpas vid överlämnande enligt avtalet. I samband med att den nya lagstiftningen träder i kraft ska Sverige enligt artikel 606.2 anmäla att Sverige godtar en arresteringsorder på engelska. Regeringens bedömning: Inga kompletterande bestämmelser om arresteringsorderns form och innehåll behövs i lag. Detsamma gäller den eftersöktes övriga rättigheter enligt artikel 609, utöver vad som föreslås beträffande förordnande av och kostnader för offentlig försvarare. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås en hänvisning till 4 kap. 2 § andra stycket europeiska arresteringsorderlagen. Vidare föreslås inte i promemorian att en anmälan ska göras om att Sverige godtar en arresteringsorder på engelska. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen eller bedömningen. Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Polismyndigheten och Attunda tingsrätt anser att en arresteringsorder upprättad på engelska bör godtas mot bakgrund av att engelska rutinmässigt används vid straffrättsligt samarbete över gränserna, att en europeisk arresteringsorder på engelska godtas samt att det skulle förkorta handläggningstiderna avsevärt. Polismyndigheten anser vidare att det i den nya lagen bör införas en komplettering om att kommunicering ska ske genom Interpols kommunikationskanaler. Skälen för regeringens förslag och bedömning Arresteringsorderns form och innehåll samt det inledande förfarandet och utredning Artikel 606 innehåller bestämmelser om arresteringsorderns form och innehåll. Artikeln motsvarar artikel 8 i arresteringsorderrambeslutet. I likhet med promemorians förslag anser regeringen att bestämmelsen inte kräver inte några kompletterande bestämmelser i lag. I promemorian görs bedömningen att en anmälan enligt artikel 606.2 om att Sverige kan godta en arresteringsorder som är översatt till ett annat språk än svenska får övervägas i ett senare sammanhang. Flera remissinstanser, bl.a. Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten invänder mot detta och menar att det finns stora praktiska fördelar med att acceptera en arresteringsorder på engelska, bl.a. att handläggningstiderna förkortas. Mot den bakgrunden föreslår regeringen att en anmälan om att Sverige godtar en arresteringsorder på engelska ska göras redan i samband med att den förslagna lagen träder i kraft. Artiklarna 607 och 608 innehåller regler om översändandet av arresteringsordern. De föreskriver bl.a. att det sker mellan behöriga myndigheter, att den kan sändas över via Interpol eller andra säkra kommunikationskanaler samt att myndigheterna ska samråda med och informera varandra i vissa situationer. Bestämmelserna motsvaras i huvudsak av artiklarna 9 och 10 i arresteringsorderrambeslutet. En skillnad är dock att Förenade kungariket inte kommer vara anslutet till Schengens informationssystem (SIS). Eftersom det framgår direkt av avtalet att en arresteringsorder ska översändas via Interpol eller andra säkra kommunikationskanaler anser regeringen att det förtydligande som Polismyndigheten föreslår inte behöver införas. Bestämmelser om vem som översänder en arresteringsorder från Sverige och om samråd mellan behöriga myndigheter i Sverige och Förenade kungariket när Sverige är utfärdande stat kan tas in i förordning (jfr 7, 9 och 11 §§ förordningen om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder). När en arresteringsorder sänds över till Sverige med stöd av artiklarna 607 eller 608 utgår avtalet ifrån att behöriga myndigheter inleder ett förfarande för att utreda om det finns förutsättningar för överlämnande till Förenade kungariket. Avtalet reglerar inte detta närmare, utan det får anses vara upp till staterna att se till att sådana förfaranderegler finns att tillämpa. I de inledande bestämmelserna i 4 kap. europeiska arresteringsorderlagen finns regler som bör kunna användas i ett förfarande för att utreda om det finns förutsättningar för att överlämna den eftersökte enligt avtalet. Bestämmelserna i 4 kap. 1 § om det inledande förfarandet bör kunna tillämpas, dock inte första stycket som reglerar en möjlighet att översända en arresteringsorder genom SIS. Det behöver inte heller hänvisas till tredje stycket om behöriga åklagare utan detta kan regleras i förordning. Gällande en efterlysning som registreras i ett system för eftersökning av personer anser Lagrådet att någon hänvisning inte bör ske till 4 kap. 2 § andra stycket europeiska arresteringsorderlagen då denna gäller eftersökning av personer som ska utlämnas eller överlämnas till en medlemsstat i EU medan avtalet gäller personer som begärs utlämnade eller överlämnade till Förenade kungariket. Enligt Lagrådet bör det istället framgå direkt av lagtexten att en efterlysning som är registrerad i ett system för eftersökning av personer och som gäller utlämning eller överlämnande till Förenade kungariket ska jämställas med en arresteringsorder i avvaktan på att en sådan översänds. Regeringen godtar Lagrådets förslag. Vilket språk en arresteringsorder ska vara skriven på eller översatt till följer direkt av avtalet och den anmälan som föreslås ovan om att en arresteringsorder kan vara skriven på engelska (artikel 606.2), varför någon hänvisning i den nya lagen till 4 kap. 2 § första stycket inte bör göras. Slutligen bör bestämmelserna i 4 kap. 3 § första stycket tillämpas. Med stöd av dessa är det åklagaren som föranstaltar den utredning som behövs. Vidare ska han eller hon överväga om lagföring ska ske i Sverige om den eftersökte är under 18 år. Av den nya lagen bör det uttryckligen framgå att bestämmelserna om förundersökning i brottmål ska tillämpas vid åklagarens utredning, om inte annat anges i avtalet eller i den nya lagen. En hänvisning till 4 kap. 3 § andra stycket bör således inte ske eftersom den hänvisar till andra bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen som inte ska tillämpas gentemot Förenade kungariket. Bestämmelsen i 4 kap. 3 § tredje stycket om skyndsamhet har en motsvarighet i avtalet (artikel 615) och däri angivna tidsfrister ska beaktas. Någon hänvisning i den nya lagen till det stycket bör därför inte heller göras. Enligt artikel 613.2 kan den verkställande rättsliga myndigheten kräva in kompletteringar för att kunna ta ställning till om ett överlämnande ska ske. Bestämmelsen motsvarar artikel 15.2 i arresteringsorderrambeslutet. En hänvisning till 4 kap. 2 a § europeiska arresteringsorderlagen bör inte göras eftersom artikel 613.2 i avtalet ska tillämpas direkt. Däremot bör det i den nya lagen tas in en bestämmelse, i enlighet med Lagrådets förslag, om att beslut om att begära en komplettering fattas av åklagaren. Bestämmelser om samråd mellan behöriga myndigheter i Sverige och Förenade kungariket när Sverige är verkställande stat och underrättelser om felsända arresteringsorder kan däremot regleras i förordning (jfr 3 § förordningen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder). Den eftersöktes rättigheter I artikel 609.2-609.5 finns bestämmelser om vissa rättigheter för den eftersökte (beträffande artikel 609.1 hänvisas till avsnitt 6.6). Artikeln ger den eftersökte vissa rättigheter som staterna har att tillgodose, men staterna förutsätts genom nationell rätt reglera hur vissa av dessa rättigheter närmare tillgodoses. Den eftersökte har rätt till tolk och en översättning av ordern om han eller hon inte förstår det språk som används i förfarandet samt rätt till ett rättsligt ombud (punkterna 2 och 3). Dessa rättigheter ska tillhandahållas i enlighet med nationell rätt. Vidare ska den eftersökte underrättas om sin rätt att utse ett rättsligt ombud i den utfärdande staten samt kunna ha kontakt med konsulära myndigheter (punkterna 4 och 5). De angivna rättigheterna återfinns inte i arresteringsorderrambeslutet utan i andra EU-rättsliga instrument (se artiklarna 1-3 i direktivet 2010/64 om rätt till tolkning och översättning och artikel 10 i försvarardirektivet 2013/48) som är genomförda i svensk rätt främst genom bestämmelser i rättegångsbalken. I 5 kap. 6 § och 33 kap. 9 § rättegångsbalken, som 23 kap. 16 § andra stycket samma balk hänvisar till, finns bestämmelser om anlitande av tolk och översättning av handlingar. I detta avsnitt samt i avsnitt 6.8 föreslås dels att vid åklagarens utredning om huruvida den eftersökte ska överlämnas enligt avtalet ska bestämmelserna om förundersökning i brottmål (23 kap. rättegångsbalken) tillämpas, dels att vid rättens handläggning i samma fråga ska reglerna om domstols handläggning i brottmål tillämpas. Några ytterligare kompletterande bestämmelser behövs därför inte i den nya lagen vad avser artikel 609.2. Artikel 609.3 i avtalet föreskriver att den eftersökte har rätt att biträdas av ett rättsligt ombud i enlighet med den verkställande statens lagstiftning (se även kravet enligt artikel 611.2). Den eftersökte bör ha samma rättigheter till offentlig försvarare vid överlämnande enligt avtalet som vid överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder (se 4 kap. 8 § europeiska arresteringsorderlagen) och ha förmånen att kostnaderna för en sådan försvarare stannar på staten (5 kap. 8 § samma lag). En hänvisning bör därför i den nya lagen göras till dessa bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen. Vem som ansvarar för att underrätta den eftersökte enligt artikel 609.4 kan regleras i förordning (jfr 4 § andra stycket förordningen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder). Bestämmelsen i artikel 609.5 om den eftersöktes rätt att ha kontakt med konsulära myndigheter föranleder inte kompletterande bestämmelser om att konsulära myndigheter ska underrättas (jfr även lagen [1989:152] om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten). 6.6 Samtycke till överlämnande Regeringens förslag: Bestämmelserna i 4 kap. 9 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder om samtycke till överlämnande och återkallelse av ett samtycke ska tillämpas vid överlämnande enligt avtalet. Detsamma gäller medgivande till att den s.k. specialitetsprincipen inte ska gälla samt återkallelse av ett medgivande. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås att första stycket sista meningen i 4 kap. 9 § europeiska arresteringsorderlagen ska undantas från hänvisningen till nämnda lagrum. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 609.1 i avtalet ska den eftersökte, när han eller hon grips, informeras om arresteringsordern och dess innehåll samt om möjligheten att samtycka till ett överlämnande. Bestämmelsen motsvarar artikel 11.1 i arresteringsorderrambeslutet. I artikel 611 finns närmare regler om den eftersöktes samtycke till ett överlämnande, men även om hans eller hennes medgivande till att specialitetsprincipen inte ska tillämpas. Ett avstående från specialitetsprincipen innebär att den eftersökte medger att lagföras eller straffas för gärningar som har begåtts före överlämnandet, men som inte omfattas av arresteringsordern. En stat som gjort en anmälan enligt artikel 611.4 kan därutöver reglera villkoren för en återkallelse av ett sådant samtycke och medgivande. Sverige har gjort en sådan anmälan enligt artikel 611.4 att ett samtycke och ett medgivande ska kunna återkallas. Slutligen har den eftersökte enligt artikel 612 en rätt att höras för det fall något samtycke inte ges. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak artiklarna 13 och 14 i arresteringsorderrambeslutet. Det kan noteras att bestämmelserna riktar sig enbart till de situationer då den eftersökte grips (och inte när han eller hon anträffas på annat sätt). Bestämmelserna i artiklarna 609.1 och 611.1-611.3 anger att vissa åtgärder ska vidtas av den verkställande rättsliga myndigheten. I det avseendet ska bestämmelserna tillämpas direkt. Däremot överlämnas till staterna att reglera hur angivna åtgärder ska vidtas, och även vem som ska vidta dem för det fall en stat utser flera verkställande rättsliga myndigheter, vilket Sverige gjort (se avsnitt 6.2). Exempelvis bör det vara upp till staterna att reglera hur den eftersökte informeras om innehållet i arresteringsordern eller hur ett samtycke till överlämnande eller avstående från specialitetsprincipen avges inför den verkställande rättsliga myndigheten. Förutsättningarna för en återkallelse av samtycket eller avståendet ska också regleras i nationell rätt. I 4 kap. 9 § europeiska arresteringsorderlagen finns bestämmelser om samtycke och medgivande, dvs. att den eftersökte ska tillfrågas om detta så snart som möjligt. Bestämmelsen omfattar även de fall då den eftersökte anträffas på annat sätt än vid ett gripande. Vidare finns bestämmelser om återkallelse av ett samtycke till överlämnande eller av ett medgivande till att specialitetsprincipen inte ska tillämpas. För att undvika tillämpningsproblem anser Lagrådet att hänvisningen till 4 kap. 9 § europeiska arresteringsorderlagen bör omfatta hela paragrafen, dvs. även frågan om att den eftersökte ska upplysas om innebörden av ett samtycke eller medgivande lämnas. Lagrådet menar också att artikel 611.2 även kan tolkas som en skyldighet för en stat att införa uttryckliga regler om detta. Regeringen instämmer i Lagrådets bedömning. Därutöver kan påpekas att ett samtycke enligt den föreslagna lagen även får andra konsekvenser för den eftersökte som inte följer av avtalet, t.ex. att ett beslut om överlämnande inte får överklagas (se avsnitt 6.8). Bestämmelsen i 4 kap. 9 § europeiska arresteringsorderlagen bör därför tillämpas i sin helhet vid överlämnande enligt avtalet. Vissa bestämmelser som behövs för att Sverige ska leva upp till artikel 611 om information om innehållet arresteringsordern och om förfarandet för att inhämta ett samtycke bör kunna tas in i förordning (jfr 4 § första stycket och 10 § förordningen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder). Vad gäller kravet på rättsligt ombud i artikel 611.2 hänvisas till avsnitt 6.5. Mot bakgrund av vad som föreslås i avsnitt 6.5 om att bestämmelserna om förundersökning i brottmål ska tillämpas vid åklagarens utredning om den eftersökte ska överlämnas enligt avtalet kommer den eftersökte att höras om sin inställning oavsett samtycke eller inte. Några kompletterande bestämmelser i lag till artikel 612 behövs därför inte. 6.7 Användande av tvångsmedel Regeringens förslag: Bestämmelserna i 4 kap. 5 och 6 §§, 5 kap. 7 § samt 6 kap. 3 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder om gripande, anhållande och häktning samt reseförbud och anmälningsskyldighet ska tillämpas vid överlämnande enligt avtalet. Detsamma ska gälla bestämmelserna om beslag och husrannsakan i 4 kap. 7 § och 5 kap. 6 § andra stycket i samma lag. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 610 ska den verkställande rättsliga myndigheten efter det att den eftersökte har gripits ta ställning till fortsatt frihetsberövande i enlighet med nationell rätt. I artikel 12 i arresteringsorderrambeslutet finns en motsvarande bestämmelse. I vissa andra artiklar åläggs den verkställande staten, i avvaktan på att beslut fattas (artikel 615.5), privilegier och immunitet upphävs (artikel 618.2) eller samtycke till vidareöverlämnande inhämtats (artikel 619.2), att säkerställa att den eftersökte faktiskt kan överlämnas när ett beslut väl har fattats, vilket får tolkas som att en stat ska kunna använda sig av frihetsberövande tvångsmedel. Motsvarande bestämmelser finns i artiklarna 17.5, 20.1 och 21 i arresteringsorderrambeslutet. I artikel 627 finns regler om att den verkställande rättsliga myndigheten i enlighet med nationell rätt på begäran, eller på eget initiativ, ska beslagta och överlämna egendom som kan användas som bevisning eller som ska återställas till rättmätig ägare. Motsvarande bestämmelse finns i artikel 29 i arresteringsorderrambeslutet. Hur reglerna om användande av tvångsmedel utformas överlämnas alltså till staterna. I 4 kap. 5 och 6 §§ europeiska arresteringsorderlagen finns utförliga bestämmelser om gripande, anhållande och häktning anpassade särskilt till den situation som ett överlämnande enligt en arresteringsorder innebär, bl.a. utgör recidivfara ingen grund för anhållande eller häktning. Vidare finns särskilda grunder för att upphäva ett beslut om anhållande eller häktning kopplat till den eventuella påföljd som kan utdömas i den utfärdande staten. I 5 kap. 7 § finns bl.a. regler om att tvångsmedlet ska prövas på nytt i samband med beslutet om att den eftersökte ska överlämnas. Slutligen föreskrivs i 6 kap. 3 § att den eftersökte - i avvaktan på att beslutet om överlämnande verkställs - med ett visst intervall kan begära en omprövning av tvångsmedlet. I 4 kap. 7 § europeiska arresteringsorderlagen anges de närmare förutsättningarna för beslag av föremål och husrannsakan i syfte att ta föremål i belag. Vidare föreskrivs i 5 kap. 6 § andra stycket samma lag att rätten i samband med sitt beslut i fråga om överlämnande bör ta ställning till om beslagtagna föremål ska överlämnas. Eftersom aktuella artiklar i avtalet är i stort sett identiska med motsvarande bestämmelser i arresteringsorderrambeslutet bör i den nya lagen en hänvisning ske till nämnda bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen. 6.8 Beslutsförfarandet vid överlämnande och åtgärder i avvaktan på beslut Regeringens förslag: Bestämmelserna i 5 kap. 1, 2, 4, 5 och 9 §§ lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder ska i huvudsak tillämpas vid överlämnande enligt avtalet. Om garantier enligt artikel 604 b i avtalet har lämnats av den utfärdande myndigheten, ska rätten i beslutet om överlämnande ange att det är ett villkor för överlämnande att garantierna kommer att uppfyllas. Ett beslut att vägra överlämnande enligt artikel 601.1 f i avtalet ska inte få inte överklagas. Regeringens bedömning: Inga kompletterande bestämmelser om åtgärder i avvaktan på ett beslut om överlämnande behövs i den nya lagen. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorians förslag anges i lagtexten i 3 kap. 9 § första stycket "vid rättens prövning i fråga om överlämnande". Vidare föreslås inte i promemorian att en hänvisning ska göras till 5 kap. 2 § första stycket andra meningen europeiska arresteringsorderlagen. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen eller bedömningen. Attunda tingsrätt anser dock att ordet "rätten" bör strykas i den föreslagna lagtexten i 3 kap. 9 § första stycket eftersom även åklagaren prövar viss fråga om överlämnande. Skälen för regeringens förslag och bedömning Beslut om överlämnande Artikel 613.1 anger att den verkställande rättsliga myndigheten ska besluta om överlämnande med beaktande av de tidsfrister och enligt de villkor som gäller. Med stöd av artikel 613.2 kan den verkställande rättsliga myndigheten begära kompletterande information av den utfärdande rättsliga myndigheten när arresteringsordern är bristfällig. Den utfärdande rättsliga myndigheten kan när som helst lämna över kompletterande information till den verkställande rättsliga myndigheten (artikel 613.3). I artikel 615 anges vilka tidsfrister som gäller för ett beslut om överlämnande och att ett beslut om att vägra överlämnande ska innehålla skälen för vägran. Den utfärdande rättsliga myndigheten ska enligt artikel 620 omgående underrättas om beslutet om överlämnande. Motsvarande regler finns i artiklarna 15, 17 och 22 i arresteringsorderrambeslutet. Ett beslut om överlämnande enligt artikel 613 förutsätter att det finns nationella regler dels om vem som beslutar om överlämnande, dels om det närmare förfarandet som ska tillämpas. För vem som ansvarar för att inhämta kompletteringar på grund av brister i arresteringsordern hänvisas till avsnitt 6.5. I 5 kap. 1 § europeiska arresteringsorderlagen finns bestämmelser om att tingsrätten efter framställning från åklagaren beslutar i frågan om överlämnande samt forumbestämmelser. Av bestämmelsen framgår att åklagaren kan vägra överlämnande enligt 2 kap. 3 § 1, dvs. vid brister i arresteringsordern. Närmare bestämmelser om rättens prövning finns i 5 kap. 2 §, bl.a. om att vid rättens handläggning tillämpas reglerna om domstols handläggning i brottmål samt om när förhandling ska hållas och inställelse till en sådan förhandling. Dessa bestämmelser bör, för att Sverige ska uppfylla de krav som följer av artikel 613.1, tillämpas vid ett överlämnande enligt avtalet med den justering som Attunda tingsrätt föreslår. Kravet på skyndsam handläggning regleras i 5 kap. 2 § första stycket andra meningen europeiska arresteringsorderlagen. Även artikel 615.1 i avtalet innehåller ett krav på skyndsamhet. Lagrådet anser att principen om att avtalets regler inte får genomföras i nationell rätt inte får dras så långt att den leder till en lagtext som blir missvisande, vilket kan bli fallet om första stycket andra meningen undantas från hänvisningen till 5 kap. 2 §. En dubbelreglering bör därför enligt Lagrådet kunna accepteras. Regeringen instämmer i Lagrådets synpunkter och hänvisningen bör alltså omfatta hela 5 kap. 2 § europeiska arresteringsorderlagen. Vad gäller bestämmelsen i artikel 613.3 om överlämnande av kompletterande information när Sverige är utfärdande stat kräver den inga kompletterande bestämmelser. Vidare finns krav på underrättelser i artikel 615.4 när tidsfristerna enligt samma artikel inte hålls och i artikel 620 om beslutet om överlämnande. Övriga bestämmelser i artikel 615 (punkterna 1-3) kräver inga kompletterande bestämmelser i lag. Vem som ansvarar för en sådan underrättelse kan regleras i förordning. Vad gäller åtagandet i artikel 615.5 hänvisas till avsnitt 6.7. En bestämmelse bör tas in i den nya lagen som motsvarar 5 kap. 6 § första stycket europeiska arresteringsorderlagen, dvs. att rätten i sitt beslut om överlämnande ska ange, i de fall behörig myndighet i Förenade kungariket har lämnat garantier om återförande, att det är ett villkor för överlämnandet att garantierna kommer att uppfyllas. Därutöver bör i den nya lagen tas in en bestämmelse som motsvarar 5 kap. 9 § första stycket första meningen, dvs. att ett beslut om att vägra överlämnande enligt artikel 601.1 f i avtalet inte ska få överklagas. Av samma skäl som anges i avsnitten 6.3 och 6.5 bör en hänvisning till en specifik bestämmelse i europeiska arresteringsorderlagen undvikas när den bestämmelsen i sin tur hänvisar till en annan bestämmelse som inte ska tillämpas gentemot Förenade kungariket. Övriga bestämmelser i 5 kap. 9 § europeiska arresteringsorderlagen bör emellertid tillämpas, dels den om att ett beslut om överlämnande inte får överklagas när den eftersökte har samtyckt till överlämnande, dels den om krav på prövningstillstånd i hovrätten. Åtgärder i avvaktan på beslut I artikel 616.1 anges, i de fall arresteringsordern har utfärdats för lagföring, att den eftersökte antingen ska temporärt föras över till den utfärdande staten eller höras enligt bestämmelserna i artikel 617. Förutsättningarna för ett temporärt överförande ska de behöriga rättsliga myndigheterna komma överens om och den eftersökte ska kunna återvända för att kunna närvara vid en förhandling om överlämnande (artikel 616.2 och 616.3). De närmare villkoren för ett förhör framgår av artikel 617, bl.a. att förhöret ska ske enligt den verkställande statens lagstiftning och att den eftersökte ska biträdas av ett rättsligt ombud i enlighet med den utfärdande statens lagstiftning. Bestämmelserna motsvaras i huvudsak av artiklarna 18 och 19 i arresteringsorderrambeslutet. Vid genomförandet av motsvarande bestämmelser i arresteringsorderrambeslutet ansågs att vad gäller förhör kan bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp tillämpas utan att några bestämmelser behövde införas (se prop. 2003/04:7 s. 122). Någon anledning att göra en annan bedömning nu finns inte. Vid ett förhör som ska hållas med stöd av artiklarna 616 och 617 i avtalet kan alltså nämnda lag tillämpas. Vad gäller ett temporärt överförande ansågs att några särskilda bestämmelser om detta inte skulle tas in i europeiska arresteringsorderlagen. Bland annat anfördes dels att ett överförande enligt dåvarande bestämmelser i lagen om internationell rättslig hjälp inte fick ske för förhör avseende den eftersöktes egen brottslighet, dels kravet på att skyndsamt pröva frågan om överlämnande (se prop. 2003/04:7 s. 122 f.). Bestämmelserna i 4 kap. 29 § i nämnda lag har därefter ändrats och ett överförande av en frihetsberövad person är numera möjligt även vad avser den frihetsberövades egen brottslighet. Kravet är endast att personen i fråga inte får ställas till ansvar inför domstol (se prop. 2012/13:170 s.43 f.). Mot den bakgrunden kan bestämmelserna om överförande av frihetsberövade personer i lagen om internationell rättslig hjälp tillämpas när det blir aktuellt enligt artikel 616 i avtalet. Eftersom ett överförande ska ske i samförstånd kan hänsyn tas till de omständigheter som är aktuella i ärendet. Ett överförande av en frihetsberövad person till en annan stat än en medlemsstat i EU, Island eller Norge ska enligt 4 kap. 30 § första stycket lagen om internationell rättslig hjälp beslutas av regeringen. Det bör övervägas i ett annat sammanhang om det är en lämplig ordning även vad avser överförande till Förenade kungariket. Det kan dock påpekas att det torde bli mycket sällan som ett överförande skulle aktualiseras och enligt artikel 616.1 kan åklagaren såsom verkställande rättslig myndighet välja mellan ett förhör i den verkställande staten och ett temporärt överförande. Sammanfattningsvis behövs inga kompletterande bestämmelser i den nya lagen med hänsyn till artiklarna 616 och 617. Konkurrerande framställningar, privilegier och immunitet samt andra internationella förpliktelser I de fall det har utfärdats en arresteringsorder med stöd av avtalet och en eller flera europeiska arresteringsorder enligt arresteringsorderrambeslutet avseende samma person, anges i artikel 614 vilka omständigheter som den verkställande rättsliga myndigheten ska beakta när den fattar beslut om vilken order som ska ha företräde. Samråd kan ske med Eurojust. Motsvarande omständigheter ska beaktas om den konkurrerande framställningen avser en ansökan om utlämning, men det är upp till den verkställande staten att avgöra vem som beslutar i ett sådant fall. Slutligen anges att artikeln inte påverkar staters skyldigheter enligt stadgan för Internationella brottmålsdomstolen. I artikel 16 i arresteringsorderrambeslutet finns en motsvarande bestämmelse. Artikel 618 innehåller bestämmelser om privilegier och immunitet. Bestämmelsen anger dels att tidsfristerna enligt artikel 615 inte börjar löpa förrän privilegiet eller immuniteten har upphävts, dels vem som ansvarar för att få privilegiet eller immuniteten upphävd. En motsvarande bestämmelse finns i artikel 20 i arresteringsorderrambeslutet. Enligt artikel 619.1 ska en stat beakta förbud om vidareöverlämnande som uppställts i samband med att den eftersökte i ett tidigare skede utlämnats till den verkställande staten. Alla åtgärder ska vidtas för att inhämta ett samtycke till ett vidareöverlämnande från den stat som utlämnade den eftersökte. Bestämmelsen anger slutligen att tidsfristerna enligt artikel 615 inte börjar löpa förrän ett samtycke har inhämtats. I artikel 21 i arresteringsorderrambeslutet finns en motsvarande bestämmelse. Bestämmelserna i artikel 614 behöver inte i sig kompletteras med några bestämmelser i lag. Däremot förutsätts att det finns särskilda förfaranderegler om konkurrerande framställningar. I 5 kap. 4 § första och andra styckena europeiska arresteringsorderlagen finns regler om hur sådana framställningar ska prövas, bl.a. om vilken tingsrätt som prövar frågan vid flera framställningar och hur prövningen ska ske om rätten beslutat beträffande en framställning, men inte den andra. I 5 kap. 5 § finns bestämmelser för de fall den konkurrerande framställningen är en ansökan om utlämning eller överlämnande från Internationella brottmålsdomstolen. Nämnda bestämmelser bör tillämpas vid överlämnande enligt avtalet. Såväl artikel 618.3 som 619.1 förutsätter att den verkställande rättsliga myndigheten försöker få immuniteten upphävd eller inhämtar ett samtycke från den stat från vilken den eftersökte utlämnades. Mot bakgrund av att det i avsnitt 6.5 föreslås att åklagaren ansvarar för att utreda om det finns förutsättningar för överlämnande får nämnda uppgifter anses åligga åklagaren. Även i det omvända fallet i artikel 618.3, dvs i de fall den utfärdande rättsliga myndigheten ska försöka få en immunitet upphävd, kommer den uppgiften ligga på åklagaren såsom utfärdande rättslig myndighet (se avsnitt 6.2). Beträffande artikel 618.2 och 619.2 hänvisas till avsnitt 6.3. I övrigt behövs inte några kompletterande bestämmelser i lag till artiklarna 618 och 619. Viss reglering kan ske i förordningsform, t.ex. om det närmare förfarandet vid konkurrerande framställningar (jfr 26 § andra stycket förordningen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder). 6.9 Verkställigheten av ett beslut om överlämnande och avräkning av tiden för frihetsberövande i den verkställande staten Regeringens förslag: Rätten ska i samband med ett beslut om överlämnande kunna bestämma att verkställigheten av beslutet om överlämnande skjuts upp enligt artikel 621.4 och 622.1 i avtalet eller att tillfälligt överlämna den eftersökte enligt artikel 622.2 i avtalet. Åklagaren ska efter det att rätten har meddelat sitt beslut kunna skjuta upp verkställigheten med stöd av artikel 621.3 och 621.4 i avtalet. Bestämmelserna i 6 kap. 4 och 5 §§ lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder ska tillämpas vid överlämnande enligt avtalet. Regeringens bedömning: Inga kompletterande bestämmelser om avräkning av tiden för frihetsberövande i den verkställande staten behövs i lag. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen och bedömningen. Åklagarmyndigheten anser dock det bör förtydligas att ett överlämnande kan skjutas upp för att den som ska överlämnas först ska lagföras i Sverige för att därefter, vid fällande dom, avtjäna den påföljd som har dömts ut. Skälen för regeringens förslag och bedömning Verkställighet av ett beslut om överlämnande Artiklarna 621 och 622 innehåller regler om inom vilken tid ett beslut om överlämnande ska verkställas, om att den eftersökte ska friges om dessa tidsfrister inte hålls och om skäl för att skjuta upp verkställigheten eller tillfälligt föra över personen på vissa villkor. Det kan t.ex. röra sig om att en verkställighet inte kan ske med hänsyn till omständigheter som ligger utanför de berörda staternas kontroll (artikel 621.3) eller om att verkställigheten bör skjutas upp av humanitära skäl (artikel 621.4). Ett annat skäl att skjuta upp verkställigheten kan vara att den eftersökte ska lagföras eller verkställa ett straff i den verkställande staten (artikel 622.1). Ett alternativ till det sistnämnda kan vara att tillfälligt överlämna den eftersökte (artikel 622.2). Motsvarande bestämmelser finns i artiklarna 23 och 24 i arresteringsorderrambeslutet. Bestämmelserna i artiklarna 621 och 622 är direkt tillämpliga. Däremot behövs kompletterande bestämmelser i den nya lagen om vem som beslutar om att skjuta upp verkställigheten i de olika situationerna. I 6 kap. 1 och 2 §§ europeiska arresteringsorderlagen finns bestämmelser som genomför artiklarna 23 och 24 i arresteringsorderrambeslutet. I dessa bestämmelser anges även vem av rätten eller åklagaren som beslutar om att skjuta upp verkställigheten på de olika grunderna eller som bestämmer att den eftersökte tillfälligt ska överlämnas. Det finns ingen anledning att i de kompletterande bestämmelserna i den nya lagen föreslå någon annan ansvarsfördelning. Rätten bör således i samband med sitt beslut om överlämnande kunna skjuta upp verkställigheten av detta beslut med stöd av artikel 621.3 och 622.1 eller bestämma om att tillfälligt överlämna den eftersökte enligt artikel 622.2. Åklagaren bör ha möjlighet att skjuta upp verkställigheten med stöd av 621.3 och 621.4. När det gäller bestämmelsen i artikel 622.1 efterfrågar Åklagarmyndigheten ett förtydligande om att den även omfattar en möjlighet att skjuta upp verkställigheten av ett beslut om överlämnande både för lagföring och för att avtjäna en påföljd som dömts ut med anledning av lagföringen. Avtalet är direkt tillämpligt och uttalanden om hur avtalets olika bestämmelser ska tolkas, bör av den anledningen undvikas. Regeringen noterar dock att en motsvarande bestämmelse finns i artikel 24.1 i arresteringsorderrambeslutet. Bestämmelsen i artikel 621.5 om att den eftersökte, om han eller hon är frihetsberövad, ska försättas på fri fot om en verkställighet inte kan ske enligt de tidsfrister som ställts upp i artikel 621.2-621.4 kräver inga kompletterande bestämmelser. Såväl åklagaren som domstolen kan upphäva häktningen (jfr prop. 2010/11:158 s. 136). Artiklarna 621 och 622 innehåller också regler om att de berörda myndigheterna ska samråda om när verkställighet ska ske dels enligt huvudregeln i artikel 621.1, dels när verkställigheten skjuts upp av någon anledning. Om detta samt om vem som ansvarar för att ett beslut om överlämnande verkställs i rätt tid kan regleras i förordning (jfr 18 § förordningen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder). För verkställigheten av ett beslut om överlämnande bör även bestämmelserna i 6 kap. 4 och 5 §§ europeiska arresteringsorderlagen tillämpas. Enligt 4 § kan den eftersökte efter rättens beslut förklara att han eller hon avstår från att överklaga beslutet och att beslutet får verkställs utan hinder av att beslutet inte fått laga kraft. En förklaring ska lämnas enligt vissa bestämmelser i strafftidslagen (2018:1251). Med stöd av denna bestämmelse kan således en verkställighet skyndas på i vissa fall. En tillämpning av 6 kap. 5 § europeiska arresteringsorderlagen innebär dels att Polismyndigheten ska bistå vid verkställigheten, dels att den eftersökte kan tas i förvar, om han eller hon är på fri fot, om det bedöms nödvändigt för att verkställighet ska kunna ske. Det innebär att verkställigheten kan genomföras mer effektivt. Avräkning av tiden för frihetsberövande i den verkställande staten Enligt artikel 624 ska den utfärdande staten avräkna den tid som den eftersökte varit frihetsberövad i den verkställande staten, med hänsyn till den utfärdade arresteringsordern, från den tid som ska avtjänas av en frihetsberövande påföljd som dömts ut i den utfärdande staten. Vidare åläggs den verkställande rättsliga myndigheten att översända uppgifter om hur länge den eftersökte varit frihetsberövad i den verkställande staten med anledning av den utfärdande arresteringsordern. Motsvarande bestämmelse finns i artikel 26 i arresteringsorderrambeslutet. Några kompletterande bestämmelser i lag behövs inte. Den underrättelseskyldighet som föreskrivs kan regleras i förordning (jfr 20 § förordningen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder) 6.10 Transporter i eller genom Sverige Regeringens förslag: Bestämmelserna om tillstånd till transport genom Sverige respektive transporter i Sverige i 8 kap. 2 och 3 §§ lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder ska tillämpas vid överlämnande enligt avtalet. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen. Skälen för regeringens förslag: I artikel 623 finns bestämmelser om transitering som ska tillämpas när en eftersökt person ska transporteras från en medlemsstat till Förenade kungariket eller tvärtom och Förenade kungariket behöver inhämta ett tillstånd till transporten genom Sverige. Artikeln omfattar även ett inhämtande av ett tillstånd till en transport genom Sverige av en person som utlämnas från en tredje stat till Förenade kungariket (artikel 623.6). Bestämmelsen gäller även i den omvända situationen, dvs. när Sverige har behov av att en eftersökt person transporteras genom Förenade kungariket. Inför en transport ska viss information tillhandahållas av den stat som har behov av transporten genom den andra staten. En ansökan om tillstånd till transport ska överlämnas till utsedd myndighet. En transport genom en stat kan nekas avseende egna medborgare i de fall en anmälan gjorts med stöd av artikel 603.2. Bestämmelsen ska även tillämpas i de fall en transport genom en stat krävs med hänsyn till en oplanerad mellanlandning. Motsvarande bestämmelser finns i huvudsak i artikel 25 i arresteringsorderrambeslutet. I avvaktan på att de kompletterande bestämmelserna träder i kraft, har regeringen utsett Regeringskansliet (Justitiedepartementet) som centralmyndighet (artikel 690.7 c). Uppgiften att handlägga förfrågningar om tillstånd till transporter genom Sverige bör dock åläggas Polismyndigheten i enlighet med det motsvarande ansvar myndigheten har vid transporter genom Sverige enligt 8 kap. 2 § europeiska arresteringsorderlagen. En sådan ordning skapar ett effektivare förfarande än om uppgiften ligger på Regeringskansliet. I samband med att den nya lagstiftningen träder i kraft bör Sverige göra en anmälan om detta enligt artikel 623.3. Även övriga bestämmelser i 8 kap. 2 § europeiska arresteringsorderlagen bör tillämpas vid transporter enligt artikel 623 avtalet. Med stöd av dessa bestämmelser kan Polismyndigheten ta den person som ska överlämnas i förvar för att säkerställa transporten. Vidare finns bestämmelser om förfarandet vid en oplanerad mellanlandning. Mot bakgrund av den anmälan Sverige gjort enligt artikel 603.2 och vad som föreslås i avsnitt 6.3 om att svenska medborgare inte får överlämnas, ska en transport genom Sverige av svenska medborgare inte tillåtas. Detta får anses följa av artikel 623.2 i avtalet. Vid överlämnande enligt avtalet till Sverige, kommer den eftersökte att behöva transporteras i Sverige, exempelvis till ett häkte eller en anstalt från en flygplats. Enligt 8 kap. 3 § europeiska arresteringsorderlagen ansvarar Polismyndigheten för transporten i Sverige. Motsvarande bestämmelse bör gälla vid överlämnande till Sverige enligt avtalet. 6.11 Utvidgat överlämnande, vidareöverlämnande och vidareutlämning Regeringens förslag: Vid en framställning om tillstånd till utvidgat överlämnande och vidareöverlämnande ska i huvudsak samma bestämmelser tillämpas som i ett ärende om överlämnande från Sverige enligt avtalet. Bestämmelsen om tillstånd till vidareutlämning i 6 kap. 9 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder ska tillämpas vid en framställning om tillstånd till vidareutlämning enligt avtalet. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen. Skälen för regeringen förslag: I artikel 625 finns bestämmelser om den s.k. specialitetsprincipen, dvs. att den som har överlämnats till en stat med stöd av avtalet inte kan åtalas, verkställa ett straff eller frihetsberövas avseende en annan tidigare gärning än den som arresteringsordern avsåg. En stat kan i en anmälan förklara att den generellt samtycker till att åtal m.m. kan ske, om inte annat anges i ett enskilt ärende (punkt 1). Om en anmälan inte har lämnats, anges i punkten 3 när principen inte längre gäller. Slutligen regleras i punkten 4 hur ett samtycke inhämtas från den verkställande staten. Motsvarande bestämmelse finns i artikel 27 i arresteringsorderrambeslutet. Artikel 626 innehåller bestämmelser om under vilka förutsättningar en stat, dit en person har överlämnats med stöd av avtalet, kan överlämna eller utlämna personen ifråga till en annan stat för en gärning som begåtts i tiden före det förstnämnda överlämnandet. Konstruktionen i artikeln är densamma som i artikel 625. Huvudregeln är ett förbud mot ett sådant vidareöverlämnande (punkt 2). En stat kan emellertid anmäla att den generellt samtycker till ett sådant vidareöverlämnande (punkt 1). Om så inte gjorts, finns ett antal undantag föreskrivna, vars tillämpning innebär att ett vidareöverlämnande kan ske (punkt 2 a-2 c). Vidare regleras närmare hur ett samtycke inhämtas från den verkställande staten och förutsättningarna för att lämna ett sådant samtycke (punkterna 3 och 4). Slutligen finns en regel om vidareutlämning till en tredje stat (punkt 5). Bestämmelsen motsvaras av artikel 28 i arresteringsorderrambeslutet. En anmälan enligt artiklarna 625.1 och 626.1 kan ske när som helst och måste inte beslutas i samband med att den nya lagstiftningen träder i kraft. Med hänsyn härtill får ett övervägande i detta avseende avvakta (jfr prop. 2003/04:7 s. 148 f. och 163). Då behövs kompletterande regler om vem som samtycker till ett utvidgat överlämnande eller vidareöverlämnande och det närmare förfarandet för en sådan prövning. Slutligen behövs regler om vilket förfarande som ska tillämpas när det rör sig om en vidareutlämning En prövning om tillstånd till utvidgat överlämnande och vidareöverlämnandet bör ske på samma sätt och under samma villkor som i ett ärende om överlämnande från Sverige enligt avtalet (jfr 6 kap. 8 § europeiska arresteringsorderlagen). Med anledning härav bör de vägransgrunder om egna medborgare och politiska brott som föreslås även gälla vid ett sådant tillstånd (se avsnitt 6.3). Vidare bör de bestämmelser som föreslås om förfarandet gälla, bl.a. att åklagare utreder om det finns förutsättningar för att lämna ett tillstånd och att offentlig försvarare ska utses (se avsnitt 6.5). Slutligen bör de bestämmelser som gäller för domstolens prövning gälla (se avsnitt 6.8). Det ska noteras att även avtalets regler kommer att bli direkt tillämpliga, t.ex. vägransgrunderna i artikel 600 och 601. När det är fråga om vidareutlämning finns bestämmelser för motsvarande fall i 6 kap. 9 § europeiska arresteringsorderlagen, som anger att en sådan framställning ska prövas av regeringen med tillämpning av 24 § utlämningslagen. Detsamma bör gälla vid vidareutlämning enligt avtalet. Det ska emellertid noteras att hänvisningen till 6 kap. 9 § europeiska arresteringsorderlagen avser utlämning till en stat utanför EU, Island eller Norge. Ett överlämnande eller en utlämning från Förenade kungariket till Island eller Norge kommer inte att omfattas av hänvisningen till nämnda bestämmelse. Artikel 626 i avtalet om vidareöverlämnande gäller endast mellan medlemsstaterna och Förenade kungariket (se artikel 596). För att undvika en situation där inga regler finns att tillämpa i dessa fall, bör bestämmelsen om tillstånd till vidareöverlämnande även omfatta ett överlämnande eller en utlämning till Island och Norge. Med stöd av artiklarna 625.3 f och 626.2 b kan den som har överlämnats, inför de behöriga rättsliga myndigheter i Sverige samtycka till utvidgat överlämnande eller vidareöverlämnande, vilket ska ske enligt nationell rätt. Vidare förutsätter avtalet att bestämmelser finns när Sverige vill inhämta tillstånd till utvidgat överlämnande eller vidareöverlämnande. Bestämmelser om detta behövs i de fall Sverige är utfärdande stat, vilka kan regleras i förordning (jfr 16 och 17 §§ förordningen om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder). I förordning kan också närmare regleras vissa förfarandefrågor när Sverige är verkställande stat (jfr 26 § förordningen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder). 6.12 Kostnader och slutbestämmelser Regeringens bedömning: Inga kompletterande bestämmelser om fördelning av kostnader eller om avtalets slutbestämmelser behövs i lag. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: Artiklarna 628-632 innehåller regler om kostnader samt sedvanliga slutbestämmelser om relationen till andra internationella överenskommelser, översyn av gjorda anmälningar samt övergångsregler. I artikel 629.1 anges bl.a. att Europarådets utlämningskonvention med tillhörande tilläggsprotokoll inte längre ska gälla mellan medlemsstaterna, å ena sidan, och Förenade kungariket å andra sidan. I avsnitt 5.2 föreslås att en bestämmelse tas in i utlämningslagen om att den inte gäller om avtalet eller den kompletterande lagen ska tillämpas. I övrigt behövs inga kompletterande bestämmelser. 6.13 Överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd till Sverige Regeringens förslag: Om rätten vägrar överlämnande med stöd av artikel 601.1 f i avtalet eller om den eftersökte enligt artikel 604 b ska återföras till Sverige för verkställighet av den utdömda frihetsberövande påföljden, ska bestämmelserna i lagen om internationellt samarbetet rörande verkställighet av brottmålsdom tillämpas i den del som reglerar samarbetet angående konventionen om överförande av dömda personer av den 21 mars 1983, dock med vissa undantag. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: En tillämpning av artikel 601.1 f och artikel 604 b i avtalet kan innebära att den frihetsberövade påföljden som döms ut i Förenade kungariket ska verkställas i Sverige. Även det omvända kan bli fallet. I 7 kap. 1 § europeiska arresteringsorderlagen finns motsvarande bestämmelser. Ett överförande av verkställigheten till Sverige ska då ske enligt lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (europeiska verkställighetslagen). Eftersom Förenade kungariket inte längre är en medlemsstat i EU bör inte europeiska verkställighetslagen tillämpas vid överförande i nu aktuella fall. Förenade kungariket och Sverige har båda tillträtt Europarådets konvention från 1983 om överförande av dömda personer (SÖ 1985:1). Till konventionen finns ett tilläggsprotokoll från 1997 (SÖ 2000:53). Regler om samarbete enligt konventionen och tilläggsprotokoll finns i internationella verkställighetslagen (2 § andra stycket). En bestämmelse bör därför tas in i den nya lagen som anger att dessa bestämmelser i internationella verkställighetslagen ska tillämpas vid överförande av verkställigheten till Sverige enligt de två situationer som kan uppstå enligt avtalet. De bestämmelser i internationella verkställighetslagen som 2 § andra stycket hänvisar till innebär bl.a. att om verkställighet av en frihetsberövande påföljd ska ske i Sverige kan regeringen enligt 25 g § antingen själv besluta om överförande eller överlämna åt åklagaren att ansöka om att rätten ska bestämma en ny påföljd i enlighet med svensk lag. Det senare blir fallet när en frihetsberövande påföljd behöver anpassas för att kunna verkställas i Sverige som rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård. Vid domstolens prövning tillämpas rättegångsbalkens bestämmelser bl.a. om rättens sammansättning och rätten till offentlig försvarare. Stockholms tingsrätt är laga domstol (35 §) I ärenden hos regeringen prövas frågor om offentligt biträde av Regeringskansliet. Beslut i en sådan fråga eller om ersättning till offentligt biträde överklagas till allmän förvaltningsdomstol (25 f §). Vissa av de bestämmelser som anges i 2 § andra stycket i internationella verkställighetslagen bör dock inte tillämpas fullt ut. I 25 a § andra och tredje styckena samt 25 b § anges närmare under vilka förutsättningar ett överförande till Sverige kan ske. Eftersom rättens beslut i fråga om överlämnande enligt avtalets bestämmelser i artikel 601.1 f och 604 b innebär att ställning redan tagits till att verkställighet ska ske i Sverige, bör ett förnyat ställningstagande inte göras med stöd av nämnda regler i internationella verkställighetslagen (jfr 7 kap. 1 § första stycket första meningen europeiska arresteringsorderlagen). Dessa bör således inte tillämpas. När rätten beslutar om att vägra överlämnande enligt artikel 601.1 f kommer den eftersökte många gånger vara frihetsberövad. En vägran att överlämna innebär samtidigt att det inte finns skäl att hålla den eftersökte frihetsberövad enligt de särskilda bestämmelserna i den nya lagen. Samtidigt kan det finnas goda skäl att i förfarandet om att besluta i fråga om överförande av verkställigheten av den frihetsberövade påföljd fortsätta att hålla den eftersökte frihetsberövad. Bestämmelser om detta finns i 25 c § internationella verkställighetslagen. Användning av tvångsmedel enligt denna bestämmelse kräver dock en begäran om detta från domslandet, dvs. Förenade kungariket, vilket inte alltid finns i anslutning till rättens beslut om att vägra överlämnande. Av det skälet bör en bestämmelse tas in i den nya lagen om att en tillämpning av 25 c § internationella verkställighetslagen inte kräver någon begäran från behörig myndighet i Förenade kungariket för att tvångsmedel ska få användas (jfr 7 kap. 1 § första stycket andra meningen europeiska arresteringsorderlagen). Det går inte att utesluta att Förenade kungariket, efter det att rätten vägrat överlämnande enligt artikel 601.1 f i avtalet, motsätter sig att verkställigheten överförs. I en sådan situation ska det inte fattas något beslut om överförande av verkställigheten (jfr 7 kap. 1 § andra stycket europeiska arresteringsorderlagen). I förordning kan regleras närmare om förfarandet när det gäller överförandet av verkställigheten av en frihetsberövande påföljd (jfr 6 och 7 §§ förordningen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder). Även i det omvända fallet, dvs. när Förenade kungariket ska verkställa en frihetsberövad påföljd som dömts ut i Sverige finns behov av förordningsreglering (jfr 14 och 15 §§ förordningen om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder). 7 Ömsesidig rättslig hjälp Regeringens förslag: Inga kompletterande bestämmelser om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål behövs i lag. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: Avtalets del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete innehåller i avdelning VIII bestämmelser om ömsesidig rättslig hjälp (artiklarna 633-642). Syftet med reglerna, är att komplettera 1959 års konvention om rättslig hjälp med tillhörande tilläggsprotokoll, dock med undantag för utbyte av uppgifter ur belastningsregister. Nämnda överenskommelser har i huvudsak genomförts genom bestämmelser i lagen om internationell rättslig hjälp. Bestämmelserna i avdelning VIII kommer således komplettera denna lagstiftning. Bestämmelserna i avdelning VIII motsvarar i flertalet fall vissa artiklar i direktivet om en europeisk utredningsorder. Eftersom Förenade kungariket tillämpade direktivet fram till årsskiftet 2020/21 har - såvitt får förstås - en strävan varit att motsvarande bestämmelser ska gälla för det framtida samarbetet mellan medlemsstaterna och Förenade kungariket. Direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder. I promemorian (s. 63-67) görs en genomgång av artiklarna i avdelning VIII och en bedömning av i vilken omfattning kompletterande regler behövs i en ny lag. Regeringen delar promemorians bedömningar om att inga kompletterande bestämmelser i lag behövs till denna avdelning. Nedan redogörs kortfattat för artiklarna i avdelning VIII och för bedömningarna. Behörig myndighet och formulär för ansökningar om rättslig hjälp Artikel 634 bekräftar att de förklaringar om behörig myndighet som staterna gjort till 1959 år konvention om rättslig hjälp vad gäller behöriga myndigheter även gäller enligt avtalet. Vidare finns i artikel 635 bestämmelser om att standardformulär, för det fall de antas, ska användas vid en ansökan om rättlig hjälp. Villkor för att ansöka om rättslig hjälp Enligt artikel 636 ska proportionalitets- och nödvändighetsprincipen tillämpas vid en ansökan om rättlig hjälp. Vidare får en sådan ansökan göras endast om den åtgärd som efterfrågas hade kunnat vidtas under samma förfarande i ett liknande inhemskt ärende. Viss möjlighet till samråd mellan staterna regleras också i artikeln. Bestämmelsen motsvaras av artikel 6 i direktivet om en europeisk utredningsorder. Motsvarighet till artikel 636 saknas i lagen om internationell rättslig hjälp men i likhet med promemorian anser regeringen att den får anses ersätta bestämmelsen i 1 kap. 7 § första stycket andra meningen. Samrådsskyldigheten får tas om hand av den åklagare eller domstol som begär rättslig hjälp eller handlägger en inkommen ansökan om rättslig hjälp. Annan typ av utredningsåtgärd och underrättelseskyldighet Bestämmelsen i artikel 637, som i huvudsak är identisk med artikel 10 i direktivet om en europeisk utredningsorder, reglerar i vilka situationer andra utredningsåtgärder än de som anges i ansökan kan övervägas samt vilka åtgärder som alltid måste finnas tillgängliga. Viss informations- och samrådsskyldighet föreskrivs också enligt artikeln. I artikel 638, som motsvaras av artikel 16.2 i direktivet om en europeisk utredningsorder, föreskrivs en underrättelseskyldighet för den behöriga myndigheten i den anmodade staten, dels om ansökan är ofullständig eller felaktig, dels om ytterligare åtgärder skulle kunna vidtas men inte omfattas av ansökan om rättslig hjälp. I lagen om internationell rättslig hjälp finns inga uttryckliga bestämmelser motsvarande dem i artikel 637. Samtidigt framgår det av 2 kap. 1 § att hjälp lämnas under de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål. Om det begärs hjälp med en tvångsåtgärd som inte återfinns i svensk rätt eller som inte når upp till de krav som ställs, t.ex. vid hemliga tvångsmedel, kommer med stöd av artikel 637 inte någon hjälp kunna lämnas. Samrådsskyldigheten enligt bestämmelsen får tas om hand av den åklagare eller domstol som handlägger ärendet. Såvitt avser artikel 638 finns motsvarande bestämmelser i 2 kap. 8 § tredje stycket och 9 § lagen om internationell rättslig hjälp. Skyldigheten att underrätta enligt artikel 638 får åligga den myndighet som handlägger ärendet i Sverige. Förbud mot dubbelbestraffning Utöver de vägransgrunder som finns i 1959 års konvention om rättslig hjälp och dess tilläggsprotokoll, införs genom artikel 639 ytterligare ett skäl för att avslå en ansökan om rättslig hjälp grundat på förbudet mot dubbelbestraffning. En motsvarande regel finns i artikel 11.1 d i direktivet om en europeisk utredningsorder. Vägransgrunden ska tillämpas direkt. Enligt 2 kap. 14 och 15 §§ lagen om internationell rättslig hjälp är det regeringen som avslår en ansökan om det i Sverige har meddelats en dom beträffande samma gärning. Om en ansökan ska avslås med stöd av artikel 639 är det således regeringen som beslutar i de fall det rör sig om en svensk dom. I övriga fall får den handläggande myndigheten fatta ett avslagsbeslut (se 2 kap. 15 § andra stycket i nämnda lag). Tidsfrister, översändande av ansökningar om rättslig hjälp och gemensamma utredningsgrupper Artikel 640 förskriver vissa tidsfrister för beslut om rättslig hjälp och verkställighet av beslutet samt för särskilt brådskande situationer. Vidare föreskrivs viss informationsplikt och underrättelseskyldighet. Artikeln innehåller också undantag från tidsfristerna när det gäller vissa mindre allvarliga förseelser, företrädesvis trafikbrott. Bestämmelsen motsvaras delvis av artiklarna 12 och 32 i direktivet om en europeisk utredningsorder. Genom artikel 641 utökas möjligheterna för på vilket sätt en ansökan om rättslig hjälp kan skickas. I artikel 642 tydliggörs att när en eller flera medlemsstater deltar i en gemensam utredningsgrupp tillsammans med Förenade kungariket, ska förhållandet mellan medlemsstaterna styras av unionsrätten. Samrådsskyldigheten enligt artikel 640 får den handläggande myndigheten i Sverige ansvara för. 8 Frysning och förverkande Avtalets del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete innehåller i avdelning XI bestämmelser om samarbetet kring dels frysning av egendom i syfte att säkerställa en framtida verkställighet av ett beslut om förverkande, dels verkställighet av ett lagakraftvunnet beslut om förverkande (artiklarna 656-689). Avdelningen innehåller också regler för samarbetet som syftar till att eftersöka och identifiera egendom och tillgångar som kan bli föremål för förverkande. Bestämmelserna i avdelningen ska tillämpas i stället för kapitlen om internationellt samarbete i 1990 års förverkandekonvention och 2005 års förverkandekonvention. Innehållet i bestämmelserna är i huvudsak hämtat från motsvarande bestämmelser i 2005 års förverkandekonvention, men med vissa skillnader. Artiklarna i avtalet ska som utgångspunkt tillämpas direkt. I promemorian görs en genomgång av artiklarna i avdelning XI och en bedömning av i vilken omfattning kompletterande regler behövs i ny lag. I följande avsnitt behandlar regeringen promemorians lagförslag. Regeringen som delar de bedömningar som görs i promemorian om att kompletterande bestämmelser inte behövs i flera avseenden bl.a. vad gäller skyldigheten att förverka och skälen för att vägra eller skjuta upp verkställighet, behandlar dessa bedömningar i det följande dock mer kortfattat. 8.1 Syfte och definitioner Regeringens bedömning: Det behövs inga kompletterande bestämmelser i lag om syftet med samarbetet om frysning och förverkande i avdelning XI eller beträffande definitionerna. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: I artikel 656 anges målsättningen och principerna, bl.a. nödvändighets- och proportionalitetsprincipen, för samarbetet enligt avdelning XI. Beträffande bistånd med att efterforska och identifiera egendom samt interimistiska åtgärder i syfte att säkerställa en framtida verkställighet av ett beslut om förverkande anges att åtgärderna ska vidtas inom ramen för den anmodade statens inhemska lagstiftning och hanteras med samma prioritet som ett inhemskt ärende. Artikel 656 motsvaras delvis av artikel 15 i 2005 års förverkandekonvention. Artikel 657 innehåller definitioner som ska ersätta motsvarande definitioner i 1990 års förverkandekonvention och 2005 års förverkandekonvention. Vidare definieras begreppet "rättslig myndighet" vilket ska vara en domstol, domare eller åklagare. I dag regleras det internationella samarbetet om eftersökande och identifiering av egendom och tillgångar samt frysning av dessa för att säkerställa en framtida verkställighet av ett beslut om förverkande i lagen om internationell rättslig hjälp. Den lagen gäller generellt vid rättslig hjälp till eller från en annan stat oavsett om det finns en internationell konvention och kommer därmed kunna tillämpas vid rättslig hjälp enligt avtalet i enlighet med vad som förutsätts i artikel 656.3 i avtalet. Lagen innehåller förfarandregler vid rättslig hjälp och föreskriver att denna i första hand lämnas av åklagare och domstol. Rättslig hjälp lämnas under samma förutsättningar som gäller i ett svenskt förfarande men det finns också regler som avviker från detta. Avdelning XI innehåller bestämmelser (artiklarna 658-664) som emellertid kommer att komplettera eller ersätta existerande regler i lagen om internationell rättslig hjälp varför en bestämmelse i den lagen som upplyser om detta förhållande föreslås (se avsnitt 5.1). Regler om internationellt samarbete för verkställighet av ett lagakraftvunnet beslut om förverkande finns i internationella verkställighetslagen. Till skillnad från lagen om internationell rättslig hjälp tillämpas bestämmelserna i internationella verkställighetslagen inte generellt utan förutsätter att det finns dels ett avtal om samarbete, dels att regeringen har förordnat om att lagen ska tillämpas i förhållande till det avtalet (se 1 §). När det gäller samarbetet enligt avtalet om verkställighet av beslut om förverkande finns dessutom inte en generell hänvisning till nationell rätt utan samarbetet grundar sig som utgångspunkt på bestämmelserna i avtalet. I den mån avtalets direkt tillämpliga bestämmelser behöver kompletteras av regler om handläggande och beslutsfattande myndigheter samt om förfarandet bör detta regleras i den nya lagen (se avsnitten 8.3, 8.4 och 8.5) och inte genom en förordningsbestämmelse som anger att bestämmelserna i internationella verkställighetslagen ska tillämpas i förhållande till avtalet. Mot bakgrund av att samarbetet gällande verkställighet av beslut om förverkande inte kommer att ske direkt med stöd av internationella verkställighetslagen utan med stöd av avtalets direkt tillämpliga bestämmelser och den nya lagen, föreslås en upplysningsbestämmelse om detta i internationella verkställighetslagen (se avsnitt 5.1) 8.2 Skyldighet att lämna bistånd och interimistiska åtgärder Regeringens förslag: Anmälningar enligt artiklarna 659.4, 660.5 och 661.5 om att artiklarna även ska tillämpas gentemot andra finansiella institut än banker ska göras. Regeringens bedömning: Anmälningarna bör inte villkoras av att Förenade kungariket kan bistå Sverige på motsvarande sätt. Det behövs inga kompletterande bestämmelser i lag om skyldighet att lämna bistånd och interimistiska åtgärder. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian görs bedömningen att anmälningarna ska villkoras av att Förenade kungariket kan bistå Sverige på motsvarande sätt. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen. Åklagarmyndigheten ifrågasätter dock att krav på reciprocitet ställs upp gentemot Förenade kungariket avseende anmälningarna enligt artiklarna 659-661. Myndigheten redogör vidare för de svårigheter som finns att verkställa realtidsövervakning av ett bankkonto genom alternativa åtgärder. Skälen för regeringens förslag och bedömning Eftersökande och identifiering av egendom Artiklarna 658-663 innehåller bestämmelser om samarbetet vid eftersökande och identifiering av egendom och tillgångar som kan bli föremål för förverkande. Samarbetet avser uppgifter om bankkonton, bankfack och banktransaktioner samt övervakning av banktransaktioner (artiklarna 659-661). Genom en anmälan kan en stat utvidga samarbetet till att omfatta även sådana uppgifter som finns hos finansinstitut som inte är banker. En sådan anmälan kan villkoras att endast gälla reciprokt. Uppgiftslämnande kan även ske spontant utan föregående begäran (artikel 662). Bestämmelserna motsvaras i princip av artiklarna 16-20 i 2005 års förverkandekonvention. Det finns i dag bestämmelser i ett flertal lagar som innebär att banker men även andra finansiella företag är skyldiga att på begäran av en åklagare i ett ärende om rättslig hjälp, lämna ut sådana uppgifter som avses i avtalet (se 5 kap. 10 § lagen om internationell rättslig hjälp). Inhämtande av uppgifter enligt artiklarna 659-661 kommer att ske enligt reglerna om rättslig hjälp. Såvitt avser övervakning av banktransaktioner (artikel 661) kan noteras att bedömningen är att det kan finnas vissa förutsättningar att verkställa en begäran om sådan övervakning genom bankernas och de finansiella företagens uppgiftsskyldighet eller genom husrannsakan och beslag när sådan skyldighet inte är föreskriven (se prop. 2016/17:218 s. 134). I detta sammanhang pekar Åklagarmyndigheten på problem som finns att i praktiken verkställa en sådan utredningsåtgärd i realtid. Detta mot bakgrund av att någon uttrycklig reglering inte finns i svensk rätt. Regeringen ifrågasätter inte det som lyfts fram. Det finns dock inte möjlighet att i detta lagstiftningsärende föreslå några ändringar i lag eller att närmare överväga förutsättningarna för en sådan åtgärd. Det kan dock lyftas fram att artikel 661 talar om övervakning av banktransaktioner över en bestämd period, men inte att det ska ske i realtid (jfr artikel 28 i direktivet om en europeisk utredningsorder). Vidare ska enligt artikel 661.4 behöriga myndigheter i Sverige och Förenade kungariket komma överens om hur övervakningen ska genomföras i praktiken, t.ex. hur frekvent informationen behöver inhämtas. Visst utrymme för att kunna hantera aktuell åtgärd på ett pragmatiskt sätt bör således finnas. Mot bakgrund av att uppgiftsskyldigheten enligt de svenska bestämmelserna redan omfattar uppgifter som finns hos finansiella företag bör Sverige utnyttja möjligheten att genom en anmälan utvidga samarbetet till att omfatta även dessa i syfte att kunna erhålla motsvarande uppgifter från Förenade kungariket (se artiklarna 659.4, 660.5 och 661.5). Åklagarmyndigheten invänder mot promemorians bedömning om att en sådan anmälan bör villkoras av ömsesidighet. Regeringen instämmer i myndighetens synpunkt och anser att anmälningarna inte bör villkoras av att Förenade kungariket kan bistå Sverige på motsvarande sätt. Bestämmelsen om spontant informationsutbyte i artikel 662 ålägger inte en stat att sända över en information, utan möjliggör endast detta. Några kompletterande regler behövs sammanfattningsvis inte vad avser artiklarna 658-662. Interimistiska åtgärder I artikel 663 finns bestämmelser om skyldigheten att på begäran vidta interimistiska åtgärder för att förhindra förfogande över egendom som senare kan begäras förverkad eller för att säkerställa verkställighet av en begäran om förverkande enligt artikel 665. I detta avseende innehåller artikeln tidsfrister och krav på skyndsamhet. Efter att de interimistiska åtgärderna verkställts, föreskriver artikel 664 vissa krav på tillhandahållande av sådan information som kan ifrågasätta eller ändra omfattningen av vidtagna åtgärder eller som behövs för fortsatt verkställighet samt även viss möjlighet till yttrande innan den interimistiska åtgärden upphävs. Artiklarna motsvaras delvis av artiklarna 21-22 i 2005 års förverkandekonvention. I enlighet med artikel 656.3 i avtalet kommer lagen om internationell rättslig hjälp att tillämpas när föreskrivna åtgärder vidtas med beaktande av vad som anges i artikel 663 och 664 om t.ex. tidsfrister. Några kompletterande regler behövs därför inte. 8.3 Centralmyndighet och kommunikation Regeringens förslag: I den nya lagen ska det framgå att Regeringskansliet är centralmyndighet för samarbetet enligt avdelning XI i avtalet när det gäller samarbetet om verkställighet av beslut om förverkande. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 676.1 är staterna skyldiga att utse en centralmyndighet som ska sända över och motta ansökningar enligt avdelning XI. I anslutning till att avtalet trädde i kraft har regeringen dels gett Regeringskansliet (Justitiedepartementet) i uppdrag att vara centralmyndighet för samarbetet rörande verkställighet av beslut om förverkande, dels anmält till Förenade kungariket att Regeringskansliet (Justitiedepartementet) utses till centralmyndighet för samarbetet enligt avdelning XI i avtalet, utom såvitt avser samarbetet med delgivning för vilket samarbete Länsstyrelsen i Stockholms län utsetts till centralmyndighet. Centralmyndighetsfunktionen för samarbetet som rör internationell rättslig hjälp (artiklarna 658-664) och delgivning (artikel 674) följer redan av lagen om internationell rättslig hjälp och förordningen (2013:982) om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige. Några ytterligare kompletterande bestämmelser behövs därför inte med anledning av artikel 676.1. När det däremot gäller motsvarande funktion för samarbetet beträffande verkställighet av beslut om förverkande (artiklarna 665-669) behövs, mot bakgrund av att internationella verkställighetslagen inte är direkt tillämplig, en kompletterande bestämmelse i den nya lagen som pekar ut Regeringskansliet som centralmyndighet för det samarbete som rör verkställighet av beslut om förverkande. Med tillämpning av 12 § förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet kommer denna uppgift att ligga på Justitiedepartementet. Enligt artikel 676.2 får även unionen utse ett unionsorgan som får göra och, om lämpligt, verkställa ansökningar. Unionsorganet får samtidigt utses till centralmyndighet. Denna bestämmelse föranleder ingen bestämmelse i lag. Artikel 677 innehåller bestämmelser som innebär att centralmyndigheterna som huvudregel ska meddela sig direkt med varandra. I brådskande fall samt vid samarbete enligt artiklarna 658-662, som inte avser användande av tvångsmedel, får staternas rättsliga respektive behöriga myndigheter kommunicera direkt med varandra och översända ett utkast till ansökan för att säkerställa en effektiv handläggning. En nationell rättslig myndighet som saknar behörighet att pröva en ansökan som den mottar, är skyldig att översända ansökan till behörig myndighet. Bestämmelserna motsvaras delvis av artiklarna 33 och 34 i 2005 års förverkandekonvention. Bestämmelserna i artikel 677 är direkt tillämpliga och kräver inga bestämmelser i lag. Den informationsplikt som föreskrivs vid felsända ansökningar kan regleras i förordning. 8.4 Verkställighet av ett beslut om förverkande i Förenade kungariket 8.4.1 Beslutande myndighet och översändande av ansökan Regeringens förslag: Kronofogdemyndigheten ska pröva om det ska begäras verkställighet i Förenade kungariket av ett svenskt beslut om förverkande. Framställningen ska överlämnas till Regeringskansliet. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Om ett svenskt beslut om förverkande ska verkställas i Förenade kungariket behövs bestämmelser om vem som beslutar om att begära sådan verkställighet. Frågan om verkställighet utomlands av ett beslut om förverkande enligt internationella verkställighetslagen prövas av Kronofogdemyndigheten vilket framgår av 26 § i samma lag samt 12 § första meningen förordning (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Med stöd av 12 § internationella verkställighetsförordningen kan talan föras mot Kronofogdemyndighetens beslut hos regeringen genom besvär. En ansökan om verkställighet tillsammans med aktuellt avgörande och övriga handlingar ska överlämnas till Justitiedepartementet som vidarebefordrar framställningen till behörig myndighet i berörd stat (28 § internationella verkställighetslagen). Samma ordning bör gälla vid verkställighet i Förenade kungariket. Några skäl att använda sig av en annan ordning finns inte. Kronofogdemyndighetens ansvar att pröva frågan om det ska begäras verkställighet i Förenade kungariket av ett beslut om förverkande bör framgå direkt av den nya lagen. Av den nya bestämmelsen bör det även framgå att framställningen överlämnas av Kronofogdemyndigheten till Regeringskansliet. Av artikel 678.5 i avtalet framgår att en framställning ska göras på det formulär som anges i en bilaga till avtalet (bilaga 46). Utöver själva framställningen ska även beslutet om förverkande bifogas (se avsnitt P i nämnda bilaga). Någon möjlighet att överklaga Kronofogdemyndighetens beslut bör inte införas. Någon sådan möjlighet finns inte i samarbetet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande (EU-förordningen om frysning och förverkande). Skäl att göra en annan bedömning i förhållande till Förenade kungariket saknas. Regeringskansliet bör utses till centralmyndighet enligt artikel 676.1 (se avsnitt 8.1) och ska därmed med stöd av artikel 677.1 översända framställningen om verkställighet av beslut om förverkande till Förenade kungarikets utsedda centralmyndighet. Inom Regeringskansliet ligger denna funktion på Justitiedepartementet. Några särskilda bestämmelser i lag om detta behövs inte. 8.4.2 Verkställighet i båda stater Regeringens förslag: Om en framställning om verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande har överlämnats till Förenade kungariket och i de fall Kronofogdemyndigheten även verkställer beslutet i Sverige, ska Kronofogdemyndigheten bevaka att det sammanlagda värdet av det som verkställs inte överstiger det belopp som anges i beslutet. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 668 följer att en ansökan om verkställighet enligt artikel 665 inte påverkar den ansökande statens rätt att själv verkställa beslutet om förverkande. Det totala värdet av förverkandet får dock inte överstiga det belopp som anges i beslutet om förverkande. Om det konstateras att det kan bli fallet ska staterna samråda för att undvika ett överförverkande. Artikeln motsvaras av artikel 26 i 2005 års förverkandekonvention. Eftersom det finns risk för överförverkande om verkställighet av ett beslut om förverkande avseende en betalningsskyldighet sker samtidigt i båda stater bör Kronofogdemyndigheten kontinuerligt bevaka ärendet så att ett sådant överförverkande inte sker. En bestämmelse om detta bör tas in i den nya lagen (jfr 2 kap. 5 § lagen [2011:423] om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall). Den samrådsskyldighet som föreskrivs kan, i den mån det behövs, regleras i förordning. Enligt artikel 667.3 ska den förverkade egendomen fördelas enligt en schablon. Sverige kan dock med stöd av artikel 667.4 begära en annan fördelning. Vem som ansvarar för en sådan begäran kan regleras i förordning (jfr 2 kap. 4 § förordningen [2011:578] om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall). 8.4.3 Omvandling och andra åtgärder Regeringens förslag: Kronofogdemyndigheten ska inte få samtycka till att ett svenskt beslut om förverkande verkställs i Förenade kungariket genom omvandling enligt artikel 665.4 eller genom åtgärder enligt artikel 669 i avtalet. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Förenade kungariket kan, vid verkställighet av ett beslut om förverkande där, enligt artikel 665.4 i avtalet komma överens med Sverige om att ett beslut om förverkande av viss egendom istället får verkställas genom ett åläggande att betala ett penningbelopp motsvarande värdet av den förverkade egendomen. När ett beslut om förverkande avser en viss specifik egendom, ska beslutet som huvudregel verkställas genom att just den egendomen förverkas. Svensk rätt tillåter inte sådan omvandling som föreskrivs i artikel 665.4 (jfr prop. 2019/20:198 s. 65). Motsvarande bestämmelse om omvandling finns i artikel 18.2 i EU-förordningen om frysning och förverkande. En skillnad är att i EU-förordningen anges att en sådan överenskommelse kan ingås under förutsättning att den är tillåten enligt den utfärdande statens lagstiftning. Någon sådan hänvisning till nationell rätt finns inte i artikel 665.4 i avtalet. Av det skälet bör den nya lagen kompletteras med en bestämmelse om att Kronofogdemyndigheten inte får samtycka till en omvandling som föreskrivs i artikel 665.4. Av artikel 669 följer att den ansökande statens samtycke krävs för att den anmodade staten ska få ålägga ett fängelsestraff eller någon annan frihetsinskränkande åtgärd vid bristande fullgörelse. Artikeln motsvaras i princip av artikel 27 i 2005 års förverkandekonvention. I svensk rätt saknas möjlighet att verkställa ett beslut om förverkande genom en sådan åtgärd som avses i artikel 669 i avtalet (se prop. 2019/20:198 s. 64). Med beaktande därav bör en sådan åtgärd inte kunna vidtas när ett svenskt beslut om förverkande verkställs i Förenade kungariket. En kompletterande bestämmelse om att Kronofogdemyndigheten inte får lämna samtycke till sådan verkställighet bör därför tas in i den nya lagen (jfr 3 kap 2 § lagen [2020:968] med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande). 8.5 Verkställighet av ett beslut om förverkande i Sverige 8.5.1 Överlämnande av en inkommen ansökan Regeringens förslag: Regeringskansliet ska överlämna ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande till åklagaren för vidare handläggning. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 8.2 föreslås att Regeringskansliet ska vara centralmyndighet för samarbetet om verkställighet av beslut om förverkande, mot bakgrund av bl.a. den anmälan som regeringen gjort till Förenade kungariket i anslutning till att avtalet trädde i kraft. Som anges i samma avsnitt kommer Justitiedepartementet att ansvara för den uppgiften. Med stöd av föreslagen bestämmelse om att Regeringskansliet ska vara centralmyndighet och artikel 677.1 kommer en ansökan om verkställighet av beslut om förverkande att ges in till Regeringskansliet. Enligt internationella verkställighetslagen ska, efter det att en framställan om verkställighet av beslut om förverkande gjorts till Regeringskansliet, regeringen enligt 8 § pröva om hinder mot verkställighet finns enligt vissa bestämmelser i lagen. Om framställningen inte avslås överlämnas ansökan enligt samma bestämmelse till riksåklagaren för vidare handläggning. Efter det att en framställan om verkställighet av ett beslut om förverkande har gjorts till Regeringskansliet enligt avtalet bör någon prövning av regeringen om vissa hinder mot verkställighet finns, inte ske på det sätt som föreskrivs i internationella verkställighetslagen. Den prövningen bör i stället göras av domstol och åklagare med stöd av 11 § första stycket internationella verkställighetslagen. En sådan ordning framstår både som mer ändamålsenlig och effektiv. Den motiveras också av att skälen för att vägra verkställighet regleras uttömmande i avtalet och skiljer sig från de skäl för att vägra verkställighet som regeringen har att pröva enligt internationella verkställighetslagen. Även de tidsfrister och skyndsamhetskrav som gäller för handläggningen av en ansökan om verkställighet motiverar att en samlad prövning av skälen för att vägra verkställighet görs av domstol och åklagare. När Regeringskansliet mottagit en ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande från Förenade kungariket bör ansökan överlämnas till åklagaren för vidare handläggning, vilket bör framgå av den nya lagen. Riksåklagaren bör, såvida inte Justitiekanslern eller någon av riksdagens ombudsmän är särskild åklagare, bestämma vilka åklagare som ska vara behöriga att handlägga ett ärende om verkställighet av ett beslut om förverkande. Bestämmelser om detta kan tas in i förordning. 8.5.2 Skyldigheten att förverka egendom Regeringens bedömning: Inga kompletterande bestämmelser behövs i lag om den grundläggande skyldigheten att förverka egendom. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: Artikel 665 innehåller bestämmelser om en skyldighet för den anmodade staten att förverka egendom efter en ansökan. Den anmodade staten ges i artikel 665.1 två alternativ för att leva upp till denna skyldighet. Det ena alternativet innebär att ett domstolsbeslut från den ansökande staten verkställs i den anmodade staten (punkt 1 a). Enligt det andra alternativet ska den anmodade staten lämna över begäran om förverkande till dess behöriga myndigheter i syfte att erhålla ett beslut om förverkande som sedan verkställs enligt den anmodade statens lagstiftning (punkt 1 b). Förverkande kan avse både specifik egendom och ett åläggande att betala ett penningbelopp som motsvarar värdet av vinningen av brott och verkställigheten ska ske gentemot all egendom som finns tillgänglig (artikel 665.3). Staterna kan vidare komma överens om att ett beslut om förverkande av viss egendom i stället får verkställas genom ett åläggande att betala ett penningbelopp motsvarande värdet av den förverkade egendomen (artikel 665.4). Vidare innehåller artikel 665.5 och 665.6 bestämmelser om samarbete vad gäller beslut om förverkande som inte har fattats inom ramen för ett straffrättsligt förfarande. För beslut om verkställighet föreskrivs en tidsfrist och ett allmänt skyndsamhetskrav samt en skyldighet att underrätta den ansökande staten om meddelat beslut och när tidsfristen inte kan hållas (artikel 665.7 och 665.8). Även om tidsfristen inte hålls kvarstår skyldigheten att förverka (artikel 665.9). Artikel 665 motsvaras delvis av artikel 23 i 2005 års förverkandekonvention. Den skyldighet som föreskrivs i artikel 665 om att förverka egendom följer direkt av avtalet och kräver i sig inga kompletterande bestämmelser i lag. Däremot bör det i lag föreskrivas vilket av de två alternativ som anges i artikel 665.1 som ska gälla när ett beslut om förverkande ska verkställas i Sverige (se avsnitt 8.5.3). Som konstateras i avsnitt 8.4.3 är det inte möjligt enligt svensk rätt att omvandla ett beslut om förverkande av viss egendom till att verkställas genom ett åläggande att betala ett penningbelopp motsvarande värdet av den förverkade egendomen. Det bör emellertid inte hindra att Kronofogdemyndigheten i det omvända fallet ingår en sådan överenskommelse som avses i artikel 665.4 om Förenade kungariket anser det lämpligt. Detta kan emellertid regleras i förordning (jfr 4 kap. 5 § förordning [2020:974] med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande). Vad gäller samarbetet enligt artikel 665.5 och 665.6 föreskrivs ingen skyldighet att samarbeta utan sådant samarbete ska endast ske när det är möjligt enligt den anmodade statens inhemska lagstiftning. Eftersom svensk rätt saknar bestämmelser om sådant samarbete kommer Sverige inte att kunna samarbeta i detta avseende. Inga kompletterande bestämmelser behövs därför. Iakttagandet av skyndsamhetskravet och den angivna tidsfristen i artikel 665.7-665.9 kräver inte heller några kompletterande bestämmelser i lag. Skyldigheten att underrätta om beslutet och samråda vid förseningar kan regleras i förordning. 8.5.3 Förfaranderegler Regeringens förslag: Bestämmelserna om förfarandet för beslut om verkställighet av ett beslut om förverkande, om behörig tingsrätt och offentlig försvarare i 4 § tredje stycket, 9 §, 11 § första stycket, 15, 16, 24, 35, 38 och 39 §§ lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ska gälla i tillämpliga delar vid verkställighet i Sverige av ett beslut om förverkande enligt avtalet. Gjorda hänvisningar ska inte avse vidarehänvisningarna till 11 § andra stycket, 12-14 §§ och 19-22 §§ lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens I promemorian föreslås inte att det uttryckligen ska framgå att det ska bortses från vidarehänvisningarna i 9 §, 11 § första stycket och 24 § till 11 § andra stycket, 12-14 §§ och 19-22 §§ internationella verkställighetslagen. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen. Skälen för regeringens förslag Kompletterande bestämmelser behövs Som konstaterats i föregående avsnitt kan en anmodad stat välja ett av de alternativ som anges i artikel 665.1 vid verkställighet av ett beslut om förverkande. Det alternativ som väljs bör som nämnts ovan framgå av kompletterande bestämmelser i den nya lagen. Förfarandena i övrigt för att besluta om verkställighet och den faktiska verkställigheten av beslutet ska regleras av den anmodade statens inhemska lagstiftning (artikel 666.1). Däremot ska den bedömning som redan gjorts av vad som är styrkt i målet vara bindande för den anmodade staten (artikel 666.2). Vid åläggande av betalning av ett penningbelopp ska den anmodade statens behöriga myndighet på visst sätt räkna om beloppet till dess valuta (artikel 666.3). Artikeln motsvaras av artikel 24 i 2005 års förverkandekonvention. Eftersom internationella verkställighetslagens regler inte ska tillämpas generellt (se avsnitt 8.1) behövs kompletterande bestämmelser i den nya lagen när Sverige är anmodad stat. De bör reglera vilket förfarande som ska tillämpas dels för att besluta om att verkställighet av ett utländskt beslut om förverkande ska ske i Sverige, dels för den faktiska verkställigheten av det förstnämnda beslutet. Det inkluderar vilka myndigheter som handlägger och fattar beslut i frågan efter det att Regeringskansliet överlämnat ansökan till åklagare för vidare handläggning (se avsnitt 8.5.1). Regleringen i internationella verkställighetslagen I internationella verkställighetslagen finns utförliga bestämmelser om det närmare förfarandet efter det att en ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande överlämnats av Regeringskansliet. Förfarandet motsvarar det alternativ som föreskrivs i artikel 665.1 b i avtalet, dvs. att ett svenskt beslut om förverkande meddelas som därefter verkställs. I 4 § tredje stycket internationella verkställighetslagen finns ett förtydligande om att vad som sägs i den lagen om påföljd gäller även förverkande, om inte annat särskilt föreskrivs. Enligt 9 § internationella verkställighetslagen ansöker riksåklagaren hos rätten om dess prövning av framställningen. När det gäller denna prövning tillämpas rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål, om inte annat anges i internationella verkställighetslagen. Vidare finns i nämnda paragraf ytterligare regler om det närmare förfarandet. I 15 § anges att vid tillämpning av rättegångsbalkens regler i mål som avses i 9 § bedöms frågan om vilket straff som är stadgat för eller kan följa på visst brott, enligt svensk lag. Domstolen prövar om det finns hinder mot verkställighet enligt lagen (10 §). Om riksåklagarens ansökan bifalls meddelas ett nytt beslut om förverkande i dom enligt 11 §. Ett nytt beslut om förverkande kan också uppnås genom utfärdande av ett strafföreläggande enligt 16 §. I 12 och 13 §§ finns bestämmelser i de fall det rör sig om en frihetsberövande påföljd eller böter. Närmare bestämmelser om förutsättningarna för att verkställa ett beslut om förverkande finns i 14 §. I 17 och 18 §§ finns regler om användning av tvångsmedel, bl.a. om beslag. I 19-22 §§ finns särskilda bestämmelser om utevarodomar och möjligheter till omprövning (opposition), vilka kan tillämpas vid verkställighet av en europeisk brottmålsdom i Sverige med stöd av Europeisk konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar av den 28 maj 1970 (SÖ 1973:55). Den svenska domen ersätter det utländska beslutet om förverkande och verkställighet av domen sker med vissa undantag i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet om verkställighet av svensk dom (24 §). I 35-42 §§ internationella verkställighetslagen finns vissa gemensamma bestämmelser. Merparten av dessa rör inte samarbetet om verkställighet av beslut om förverkande. I 35 § anges att Stockholms tingsrätt är laga domstol i mål och ärenden enligt lagen. Förverkad egendom tillfaller enligt 36 § staten. Med stöd av den bestämmelsen kan regeringen besluta om en annan fördelning av det som har förverkats. I 38 och 39 §§ finns bestämmelser om hinder mot åtal i Sverige och ersättning till offentlig försvarare. En hänvisning bör ske till vissa bestämmelser i internationella verkställighetslagen Vid handläggningen och prövningen av om ett beslut om förverkande enligt avtalet ska verkställas, bör flera, men inte alla, av ovan redovisade bestämmelser i internationella verkställighetslagen gälla i tillämpliga delar. Detta bör ske genom en hänvisning i den nya lagen till relevanta regler i internationella verkställighetslagen. Mot bakgrund av att avtalets bestämmelser är direkt tillämpliga kan hänvisningarna i flera fall inte omfatta hela bestämmelsen, utan endast delar. Lagrådet anser att den hänvisningsteknik som används i föreslagen lagtext medför att det i vissa fall blir otydligt vilka bestämmelser i internationella verkställighetslagen som ska tillämpas, eftersom de uppräknade bestämmelserna i sin tur hänvisar vidare till andra paragrafer i den lagen, som inte ska tillämpas. Den föreslagna bestämmelsen bör enligt Lagrådet justeras på så sätt att det i hänvisningarna till relevanta bestämmelser uttryckligen anges vilka vidarehänvisningar det ska bortses från. Regeringen instämmer i Lagrådets förslag om hur den föreslagna lagtexten bör utformas. Med beaktande av att internationella verkställighetslagens bestämmelser mestadels använder begreppet påföljd även när förverkande avses bör det för att tillämpningen ska underlättas hänvisas till 4 § tredje stycket om att vad som sägs i den lagen om påföljd även gäller förverkande. När det gäller förfarandet för att pröva om ett beslut om förverkande som har meddelats i Förenade kungariket ska verkställas i Sverige, bör bestämmelserna i 9 §, 11 § första stycket, 15 och 16 §§ internationella verkställighetslagen gälla i tillämpliga delar. I 9 § internationella verkställighetslagen finns bestämmelser om förfarandet, bl.a. att vid sakens handläggning ska rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål tillämpas. Eftersom vägransgrunderna i artikel 670 är direkt tillämpliga bör ingen hänvisning till 10 § ske. Bestämmelsen i 11 § första stycket om domstolens meddelande av dom bör tillämpas vid verkställighet enligt den nya lagen. Andra stycket i 11 § avser de fall när verkställighet ska ske av en frihetsberövande påföljd (se prop. 1972:98 s. 117). Även bestämmelserna i 12 och 13 §§ rör frihetsberövande påföljder samt böter. Någon hänvisning till 11 § andra stycket samt 12 och 13 §§ bör således inte göras. Hänvisningen som görs i 11 § första stycket till 12-14 §§ bör därför inte heller tillämpas. Mot bakgrund av artikel 665 om skyldigheten att förverka, artikel 666.3 om att ett ålagt penningbelopp på visst sätt ska räknas om till den anmodade statens valuta och artikel 670 i avtalet om tillgängliga vägransgrunder bör någon hänvisning till 14 § internationella verkställighetslagen inte göras. När det sker en vidarehänvisning till denna paragraf bör den alltså bortses från. Däremot bör 15 § i samma lag tillämpas för att tydliggöra vilka bestämmelser i rättegångsbalken som ska tillämpas, bl.a. om rättens sammansättning. För att åklagaren ska kunna meddela ett strafföreläggande om förverkande bör en hänvisning till 16 § internationella verkställighetslagen göras i den nya lagen. En hänvisning bör dock inte ske till andra stycket andra meningen i den paragrafen eftersom den hänvisar till andra bestämmelser i internationella verkställighetslagen som inte ska tillämpas. Bestämmelsen i 18 § om bl.a. beslag är inte aktuell att tillämpa eftersom användning av tvångsmedel kommer att ske med stöd av artiklarna 663 och 664 i avtalet samt lagen om internationell rättslig hjälp (se avsnitt 8.2). De särskilda bestämmelserna om förfarandet vid en utevarodom, bl.a. om opposition, som finns i 19-22 §§ internationella verkställighetslagen ska inte heller tillämpas då avtalet inte möjliggör ett sådant förfarande (jfr artikel 670.5 f och 670.7 i avtalet). Vidarehänvisningen till dessa bestämmelser som görs i 9 § i samma lag bör därför inte heller tillämpas. För verkställighet av domstolens dom om förverkande enligt 9 och 11 §§ internationella verkställighetslagen eller ett godkänt strafföreläggande enligt 16 § bör en hänvisning till 24 § första och andra styckena i samma lag ske. Vidarehänvisningar som görs i 24 § andra och tredje styckena till 11 § andra stycket och 12-14§§ i samma lag bör dock inte tillämpas. När det sedan gäller de gemensamma bestämmelserna i internationella verkställighetslagen bör en hänvisning göras till 35, 38 och 39 §§ i samma lag. Stockholms tingsrätt bör vara laga domstol på samma sätt som i övriga mål enligt internationella verkställighetslagen (35 §). Förbud mot åtal bör även gälla vid verkställighet av ett beslut om förverkande enligt avtalet (38 §). Reglerna om ersättning till offentlig försvarare bör också vara tillämpliga (39 §). Beträffande 36 § hänvisas till avsnitt 8.5.4. Av artikel 669 följer att den ansökande statens samtycke krävs för att den anmodade staten ska få ålägga ett fängelsestraff eller någon annan frihetsinskränkande åtgärd vid bristande fullgörelse. Artikeln motsvaras i princip av artikel 27 i 2005 års förverkandekonvention. Som konstateras i avsnitt 8.4.3 saknas i svensk rätt möjlighet att verkställa ett beslut om förverkande genom en sådan alternativ åtgärd (se prop. 2019/20:198 s. 64). Eftersom artikel 666.1 hänvisar till förfarandet enligt nationell rätt i den anmodade staten kommer verkställighet i Sverige genom en alternativ åtgärd enligt artikel 669 inte kunna ske. 8.5.4 Förfogande över förverkad egendom Regeringens förslag: Vid förfogande över förverkad egendom ska 36 § första stycket lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom tillämpas. Kronofogdemyndigheten ska meddela beslut om fördelningen av influtna medel i enlighet med artikel 667.3. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen. Skälen för regeringens förslag: Artikel 667 innehåller bestämmelser om förfogandet över förverkad egendom. Huvudregeln är att förverkad egendom får förfogas över i enlighet med den anmodade statens lagstiftning (artikel 667.1). Om det finns stöd enligt nationell rätt ska också den anmodade staten överväga att överlämna egendomen till den ansökande staten för återställande av egendomen till dess rättmätiga ägare eller för ersättning till brottsoffer (artikel 667.2). I de fall ett penningbelopp erhållits till följd av det verkställda förverkandet ska det fördelas mellan staterna i enlighet med den schablon som föreskrivs i artikel 667.3. Vidare finns det möjlighet för staterna att i ett enskilt fall träffa andra avtal om förfogandet över egendomen (artikel 667.4). Artikeln motsvaras delvis av artikel 25 i 2005 års förverkandekonvention. För förfogandet över förverkad egendom hänvisas till den anmodade statens nationella lagstiftning. I avsnitt 8.5.3 föreslås också att för verkställighet av beslut om förverkande ska gälla i huvudsak vad som i allmänhet är föreskrivet för verkställighet av beslut som fått laga kraft genom en hänvisning till 24 § internationella verkställighetslagen. Enligt 36 kap. 17 § brottsbalken tillfaller förverkad egendom staten (det undantag som föreskrivs i nämnda bestämmelse är inte aktuellt här). Utgångspunkten i 36 § första stycket internationella verkställighetslagen är densamma, dvs. förverkad egendom eller dess värde tillfaller staten. Regeringen kan dock på begäran av den ansökande staten bestämma att egendomen eller dess värde helt eller delvis ska överlämnas till den andra staten. I den nya lagen bör det därför anges att 36 § första stycket internationella verkställighetslagen ska tillämpas. Med stöd av denna bestämmelse och artikel 667.2 eller 667.4 kan regeringen t.ex. återlämna den förverkande egendomen till den ansökande staten eller fördela influtna medel på ett annat sätt än vad som anges i artikel 667.3. Vidare bör det föreskrivas i den nya lagen att det är Kronofogdemyndigheten som beslutar om fördelningen av influtna medel i enlighet med artikel 667.3. 8.6 Skäl för att vägra eller skjuta upp verkställighet Regeringens bedömning: Det behövs inga kompletterande bestämmelser i lag om skäl för att vägra eller skjuta upp verkställighet. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning Artiklarna 670-673 innehåller bestämmelser om när en ansökan om verkställighet av ett beslut om frysning eller förverkande kan avslås, skjutas upp eller bifallas partiellt eller på vissa villkor. Skäl för att vägra verkställighet Skälen för att vägra verkställighet anges i artikel 670.1-670.7. Två av de uppräknade skälen ska tillämpas generellt för samarbetet enligt avdelning XI. Övriga skäl avser antingen samarbetet gällande bistånd vid brottsutredningar och interimistiska åtgärder (artikel 658-664) eller förverkande av egendom (artikel 665-669). Artikel 670 innehåller även en uppräkning av skäl som inte får åberopas för att vägra samarbete enligt avdelning XI (artikel 670.8-9). Bestämmelserna motsvaras i princip av artikel 28 i 2005 års förverkandekonvention. Eftersom samarbetet gällande bistånd vid brottsutredningar och interimistiska åtgärder ska ske i enlighet med den anmodade statens inhemska lagstiftning kommer vägransgrunderna i avtalet att komplettera de skäl för att vägra bistånd som föreskrivs i lagen om internationell rättslig hjälp. Vilka myndigheter som prövar skälen för att vägra verkställighet följer av bestämmelserna i den lagen. För samarbetet avseende verkställighet av ett beslut om förverkande är det endast förfarandet för att uppnå och verkställa ett beslut om förverkande som ska regleras enligt den anmodade statens lagstiftning (artiklarna 656 och 666). Av detta följer att skälen för att avslå en ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande som räknas upp i avtalet är uttömmande. Beslut om att vägra verkställighet kommer att fattas enligt de regler som föreslås i avsnitt 8.5.3. Kompletterande bestämmelser behövs därför inte med avseende på artikel 670. En anmälan enligt artikel 670.2 a om dubbel straffbarhet kan göras när som helst och måste inte beslutas i samband med att den nya lagstiftningen träder i kraft. Ett ställningstagande i den frågan bör avvakta (jfr avsnitt 6.1). Samråd, information, uppskov och partiellt eller villkorat bifall I artikel 671 finns regler om samråd och begäran om kompletterande uppgifter vid risk för skyddet mot de grundläggande rättigheterna. Vidare får en åtgärd under vissa förutsättningar skjutas upp enligt artikel 672. Innan ett samarbete vägras eller skjuts upp ska staterna iaktta bestämmelserna i artikel 673 om eventuellt samråd samt partiellt eller villkorat bifall. Bestämmelserna motsvaras delvis av artikel 29 i 2005 års förverkandekonvention. Ett beslut om uppskov kommer att fattas av den myndighet som handlägger ärendet enligt bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp eller enligt de regler som föreslås i avsnitt 8.5.3. Artiklarna 671-673 kräver således inga kompletterande bestämmelser i lag. Bestämmelser om samråd med den anmodade statens eller med andra svenska myndigheter kan, i den mån de behövs, regleras i förordning. 8.7 Ansökans utformning och innehåll, skyldighet att ange skäl och lämna information samt användningsbegränsningar och sekretess Regeringens förslag: I samband med att den nya lagstiftningen träder i kraft ska Sverige enligt artikel 678.3 göra en anmälan om att Sverige godtar en framställan på engelska. Regeringens bedömning: Det behövs inga kompletterande bestämmelser i lag om en ansökans utformning och innehåll, skyldighet att ange skäl i olika beslut eller att lämna information. Inte heller behövs kompletterande bestämmelser i lag om användningsbegränsningar eller sekretess. Promemorians bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian görs dock bedömningen att möjligheten till anmälan om språk i artikel 678.3 bör göras i ett senare sammanhang. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen. Ekobrottsmyndigheten anser dock att Sverige bör överväga redan nu att anmäla att engelska godtas som språk då detta används rutinmässigt vid rättsligt samarbete över gränserna och är av stor praktisk betydelse. Skälen för regeringens förslag och bedömning Ansökans utformning och innehåll I artiklarna 678-682 finns bestämmelser om ansökans utformning och innehåll samt förfarandet vid en ofullständig ansökan eller flera ansökningar. Bestämmelserna motsvaras i huvudsak av artiklarna 35-39 i 2005 års förverkandekonvention. Artiklarna 678-682 är direkt tillämpliga och kräver inga kompletterande bestämmelser i lag. Däremot kan en stat anmäla dels att den accepterar översättningar av ansökan till ett annat språk utöver dess officiella språk (artikel 678.3) dels att den kräver översättning av samtliga handlingar till sitt officiella språk eller till det språk som anmälts enligt punkten 3 (artikel 678.7). Regeringen instämmer i vad Ekobrottsmyndigheten anför om de praktiska fördelarna med att acceptera en ansökan på engelska. Av det skälet ska en anmälan om detta göras enligt artikel 678.3 i samband med att den förslagna lagen träder i kraft. Däremot bör en anmälan enligt artikel 678.7 inte göras. Det innebär att de handlingar som bifogas ansökan från Förenade kungariket kommer att vara på engelska. Vad gäller samråd och underrättelser enligt artiklarna 678-682 kan dessa i den mån det behövs regleras i förordning. Skyldighet att ange skäl och lämna information Enligt artikel 683 ska den anmodade staten ange skäl för alla beslut om att vägra, skjuta upp eller ställa upp villkor för samarbete enligt avdelningen. Artikel 684 innehåller detaljerade bestämmelser om vilken information staterna ska lämna till varandra. Bestämmelserna motsvaras av artiklarna 40-41 i 2005 års förverkandekonvention. Kompletterande bestämmelser i lag behövs inte. Vem som ansvarar för att lämna information enligt artikel 684 när Sverige är ansökande eller anmodad stat kan regleras i förordning. Användningsbegränsningar och sekretess Artikel 685 innehåller regler som begränsar myndigheternas användning av information eller bevismaterial som tillhandahållits inom ramen för samarbetet samt vissa undantag för hur personuppgifter får behandlas. Artikel 686 rör frågor om på vilket sätt sekretess ska iakttas för ansökan och för bevismaterial och information som överlämnas till följd av samarbetet. Bestämmelserna motsvaras delvis av artiklarna 42-43 i 2005 års förverkandekonvention. Bedömningar av om krav på användningsbegränsningar ska ställas upp och om sekretess gäller får göras på grundval av avtalet och gällande nationell rätt av den myndighet i Sverige som handlägger eller beslutar i det enskilda ärendet. Kompletterande bestämmelser i lag behövs inte. 8.8 Delgivning, erkännande av utländska beslut samt kostnader, skadestånd och rättsmedel Regeringens bedömning: Det behövs inga kompletterande bestämmelser om delgivning, erkännande av utländska beslut samt kostnader, skadestånd eller rättsmedel. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning Delgivning I artikel 674 finns bestämmelser om samarbetet med delgivning. Vidare förskrivs en informationsplikt om tillgängliga rättsmedel. Bestämmelserna motsvaras av artikel 30 i 2005 års förverkandekonvention. Sverige kan lämna det bistånd som förutsätts i bestämmelsen med tillämpning av förordningen (2013:982) om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige. Vid delgivning utomlands av svenska domar och beslut lämnas information om rättsmedel. Det behövs inga kompletterande bestämmelser i lag. Erkännande av utländska beslut Av artikel 675 följer att vid handläggningen av en ansökan enligt artiklarna 663-669 ska den anmodade staten under vissa förutsättningar beakta beslut som meddelats i den ansökande staten ifråga om rättigheter som gjorts gällande av tredje part. Bestämmelserna motsvaras av artikel 32 i 2005 års förverkandekonvention. Prövningen av om ett beslut från Förenade kungariket gällande tredje parts rättigheter ska beaktas enligt artikeln får göras av de myndigheter som handlägger den aktuella framställningen. Det behövs inga kompletterande bestämmelser i lag. Kostnader, skadestånd och rättsmedel I artikel 687 finns regler om fördelningen av kostnader för samarbetet. Vid ett eventuellt skadeståndsansvar som uppstått till följd av samarbetet finns regler om visst samråd i artikel 688. Slutligen regleras i artikel 689 att staterna ska säkerställa att personer som berörs av interimistiska åtgärder eller verkställighet av förverkande har tillgång till effektiva rättsmedel. Bestämmelserna motsvaras delvis av artiklarna 44-45 i 2005 års förverkandekonvention. Artikel 689 kan inte tolkas som ett krav på att införa ytterligare rättsmedel än de som finns tillgängliga enligt lagen om internationell rättslig hjälp eller som följer av de bestämmelser som föreslås i avsnitt 8.5. Inga kompletterande bestämmelser behövs därför i lag. Den samrådsskyldighet som föreskrivs i artiklarna 687 och 688 kan, i den mån det behövs, regleras i förordning. 9 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: De föreslagna bestämmelserna ska träda i kraft den 15 juli 2021. Regeringens bedömning: Några övergångsbestämmelser behövs inte till den nya lagen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. I promemorian görs ingen bedömning av behovet av övergångsbestämmelser. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Åklagarmyndigheten påpekar att det saknas övergångsbestämmelser som tydliggör hur ärenden som påbörjats före lagens ikraftträdande ska hanteras. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Avtalet mellan EU och Förenade kungariket trädde i kraft den 1 maj 2021 men började tillämpas provisoriskt redan den 1 januari 2021. Bestämmelserna i avtalet i avdelningarna VII, VIII och XI ska således tillämpas från detta datum. Som konstateras i avsnitt 5 behövs kompletterande bestämmelser till avtalet för att Sverige fullt ut ska kunna bistå eller begära motsvarande bistånd av Förenade kungariket. Av det skälet bör bestämmelserna träda i kraft så snart som möjligt. När det gäller frågan om övergångsbestämmelser gör regeringen följande överväganden. Avtalet ska tillämpas redan idag och det oberoende av de lagförslag som lämnas i detta lagstiftningsärende. Före-slagna lagbestämmelser avser i huvudsak vilka förfaranden som ska gälla vid samarbetet enligt avtalet samt vilka myndigheter som ska vara behöriga att handlägga och fatta beslut i ärenden inom ramen för samarbetet. Utgångspunkten när det gäller processrättslig lagstiftning är att nya regler blir tillämpliga omedelbart. De föreslagna författnings-ändringarna ska alltså tillämpas på varje processuell företeelse som inträffar efter det att de nya reglerna trätt i kraft. Det finns inte anledning att här frångå de allmänna processuella principerna. Några övergångs-bestämmelser behövs därför inte. 10 Konsekvenser Regeringens bedömning: Förslagen innebär inte några merkostnader för de myndigheter som berörs. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar inte mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: Fram till och med den 31 december 2020 tillämpade nuvarande medlemsstater och Förenade kungariket ett flertal EU-rättsakter som rör det internationella straffrättsliga samarbetet. Arresteringsorderrambeslutet och direktivet om en europeisk utredningsorder är ett par av dessa. Avtalet mellan EU och Förenade kungariket får ses som ett sätt att ersätta de regelverk som inte längre kan tillämpas mellan parterna. Avdelning VII är i stora delar identisk med arresteringsorderrambeslutet och i avdelning VIII införs bestämmelser som återfinns i direktivet om en utredningsorder. När det gäller bestämmelserna i avdelning XI finns flera förlagor i EU:s förordning om verkställighet av beslut om frysning och förverkande. Samarbetet mellan Sverige och Förenade kungariket kommer inte att påverkas av förslagen när det gäller antal ärenden. Skillnaden är endast att andra regler ska gälla för samarbetet. Vidare kommer samma myndigheter (åklagare, domstolar och Kronofogdemyndigheten) att involveras, med den marginella förändringen att vissa ärenden kommer att kanaliseras via Regeringskansliet i sin funktion som centralmyndighet. Sammanfattningsvis görs bedömningen att förslagen inte kommer att innebära några merkostnader för de myndigheter som berörs. 11 Författningskommentar 11.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket Lagen är ny. Den kompletterar avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan. De allmänna övervägandena om behovet av en ny lag finns i avsnitt 5.1. 1 kap. Allmänna bestämmelser 1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan, i denna lag kallat avtalet. De delar av avtalet som kompletteras är avdelning VII om överlämnande (artiklarna 596-632) och avdelning XI om frysning och förverkande (artiklarna 656-689) i del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete. Paragrafen anger lagens innehåll. Övervägandena finns i avsnitt 5.1. I första stycket anges att lagen innehåller kompletterande bestämmelser till avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket. Det innebär att utgångspunkten är avtalets bestämmelser vilka kompletteras av lagens bestämmelser. Lagen kan alltså inte i något fall tillämpas fristående från avtalet, utan endast tillsammans med relevanta delar av avtalet. Avtalet är i dessa delar direkt tillämpligt. I andra stycket preciseras vilka delar av avtalet som kompletteras. Det rör sig om avdelning VII om överlämnande (artiklarna 596-632) och avdelning XI om frysning och förverkande (artiklarna 656-689) i del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete. 2 § Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i avtalet. I paragrafen anges att de termer och uttryck som används i lagen ska förstås på samma sätt som i avtalet. Övervägandena finns i avsnitt 5.3. Av paragrafen följer bl.a. att definitionerna i artikel 598 och artikel 657 även gäller vid tillämpningen av lagen. Definitionerna i dessa artiklar har vissa likheter med motsvarande begrepp i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (arresteringsorderrambeslutet) samt Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott av den 8 november 1990 (SÖ 1996:19, 1990 års förverkandekonvention) och Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism av den 16 maj 2005 (SÖ 2014:11, 2005 års förverkandekonvention), vilka har genomförts i svensk rätt. Förarbetsuttalanden som gjordes i samband med genomförande av rambeslutet (prop. 2003/04:7) och de två nämnda konventionerna (prop. 1995/96:59 och prop. 2013/14:121) kan ge en viss vägledning i fråga om hur begreppen ska tolkas. Det är dock EU-domstolen som, i förhållande till medlemsstaterna, är den yttersta uttolkaren av de termer och uttryck som används i avtalet. 2 kap. Överlämnande av misstänkta eller dömda personer till Sverige Behörig rättslig myndighet 1 § Behörig rättslig myndighet enligt artikel 598 d i avtalet är åklagare. Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, anger att åklagare är behörig rättslig myndighet enligt artikel 598 d i avtalet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. Paragrafen innebär att åklagare är behörig att utfärda en arresteringsorder för såväl lagföring som verkställighet av en frihetsberövande påföljd. Vad som avses med en arresteringsorder framgår av artikel 598 a i avtalet. Av förhållandet att åklagaren är behörig rättslig myndighet följer att det är åklagaren som kommunicerar med och sköter alla kontakter med den verkställande rättsliga myndigheten eller utsedd centralmyndighet i Förenade kungariket. Återförande av en person som har överlämnats till Sverige 2 § Om en person har överlämnats till Sverige på villkor att han eller hon återförs till Förenade kungariket, tillämpas 8 kap. 1 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Paragrafen anger att om en person har överlämnats till Sverige på villkor att han eller hon återförs till Förenade kungariket, tillämpas 8 kap. 1 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (europeiska arresteringsorderlagen). Övervägandena finns i avsnitt 6.4. Bestämmelsen blir tillämplig i två situationer. Den ena är när den verkställande rättsliga myndigheten i Förenade kungariket med stöd av artikel 604 b i avtalet kräver att den eftersökte efter det att en dom på en frihetsberövande påföljd har meddelats återförs till Förenade kungariket för att där avtjäna den utdömda påföljden. Den andra situationen är när den eftersökte överlämnas tillfälligt med stöd av artikel 622.2 i avtalet, t.ex. för att lagföras i Sverige, på villkor att han eller hon återförs till Förenade kungariket efter det att lagföring skett. Hänvisningen till 8 kap. 1 § europeiska arresteringsorderlagen innebär att Polismyndigheten ansvarar för återförandet. Vidare kan den som är på fri fot tas i förvar av Polismyndigheten under längst 48 timmar om det bedöms nödvändigt för att återförandet ska kunna genomföras. I övrigt hänvisas till författningskommentaren till nämnda bestämmelse i europeiska arresteringsorderlagen (se prop. 2003/04:7 s. 207). Transport i Sverige 3 § Vid transport i Sverige av den som överlämnats hit tillämpas 8 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Paragrafen anger att vid transport i Sverige av den som överlämnats hit ska bestämmelsen i 8 kap. 3 § europeiska arresteringsorderlagen tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 6.10. Hänvisningen till 8 kap. 3 § europeiska arresteringsorderlagen innebär att när ett överlämnande sker till Sverige enligt avtalet, ansvarar Polismyndigheten för transporten i Sverige. I övrigt hänvisas till författningskommentaren till nämnda bestämmelse i europeiska arresteringsorderlagen (se prop. 2016/17:57 s. 85). 3 kap. Överlämnande av misstänkta eller dömda personer från Sverige Behöriga rättsliga myndigheter 1 § Behöriga rättsliga myndigheter enligt artikel 598 c i avtalet är åklagare och allmän domstol. Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, anger att åklagare och allmänna domstolar är behöriga rättsliga myndigheter enligt artikel 598 c i avtalet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. Bestämmelsen innebär att åklagare och allmänna domstolar är behöriga att utreda om det finns förutsättningar att överlämna den eftersökte och fatta de beslut som behövs i ärenden om överlämnande enligt en arresteringsorder som har utfärdats i Förenade kungariket. De uppgifter som ankommer på åklagare respektive allmän domstol är desamma som de som anges i europeiska arresteringsorderlagen (se 4 kap. 3 § och 5 kap. 1-3 §§ europeiska arresteringsorderlagen). Åklagares och allmänna domstolars uppgifter kommer att regleras närmare i förordning. Av förhållandet att åklagare och allmän domstol är behöriga rättsliga myndigheter följer att de är behöriga att sköta kontakterna med den utfärdande rättsliga myndigheten eller utsedd centralmyndighet i Förenade kungariket. Hinder mot överlämnande 2 § En svensk medborgare får inte överlämnas. Paragrafen anger att en svensk medborgare inte får överlämnas. Övervägandena finns i avsnitt 6.3. Förbudet mot att överlämna en svensk medborgare är ovillkorligt. Några undantag är inte möjliga. 3 § Ett överlämnande får vägras om den gärning som arresteringsordern avser är ett politiskt brott. Ett överlämnande får dock inte vägras om den gärning som arresteringsordern avser omfattas av artikel 602.2 i avtalet. I paragrafen anges att ett överlämnande får vägras för ett politiskt brott, med ett undantag. Övervägandena finns i avsnitt 6.3. Enligt första stycket får ett överlämnande vägras om den gärning som arresteringsordern avser är ett politiskt brott. Det finns ingen definition i lag av vad som ska anses utgöra ett politiskt brott. En skillnad brukar göras mellan absolut-politiska brott och relativt-politiska brott. Absolut-politiska brott anses vara brott som är riktade direkt mot en stats säkerhet eller rådande samhällsordning såsom högmålsbrott, uppror eller spioneri. Med relativt-politiska brott avses brott som t.ex. misshandel, stöld eller skadegörelse om de har ett subjektivt politiskt moment. Enbart den omständigheten att gärningsmannen haft politiska motiv är inte tillräckligt för att karakterisera brottet som politiskt. För att ett brott ska anses vara ett relativt-politiskt brott ska det ha ett samband med och främja ett absolut-politiskt brott (jfr NJA 2008 s. 680). Vägransgrunden är fakultativ och en bedömning av om överlämnande bör vägras får göras utifrån samtliga omständigheter i ärendet. Utgångspunkten är att det finns ett förtroende för Förenade kungariket och att ett överlämnande bör ske även om det rör sig om ett politiskt brott, särskilt om gärningen till övervägande del utgör ett brott av icke-politisk karaktär (jfr prop. 1999/2000:61 s. 140). Ett överlämnande bör endast vägras i undantagsfall, t.ex. vid absolut-politiska brott om omständigheterna i det enskilda fallet är sådana att ett överlämnande bör vägras. Av andra stycket följer att vägransgrunden inte får tillämpas om den aktuella gärningen är en gärning som omfattas av artikel 602.2 i avtalet. De gärningar som avses är bl.a. sådana som omfattas av artikel 1 och 2 i Europeisk konvention om bekämpande av terrorism av den 27 januari 1977 (SÖ 1977:12) och de som anges i en bilaga till avtalet (bilaga 45). Den reservation Sverige har lämnat till 1977 års konvention om att utlämning kan vägras även om det rör sig om en gärning som avses i artikel 1 och 2 i nämnda konvention, får anses inte längre gälla gentemot Förenade kungariket med hänsyn till artikel 629.1 b i avtalet som anger att bestämmelserna i avtalet ersätter motsvarande bestämmelser i konventionen. 4 § Överlämnande får inte beviljas 1. om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier som enligt artikel 604 b i avtalet krävs för att överlämnande ska få beviljas, eller 2. om den eftersökte enligt artikel 614 i avtalet ska överlämnas eller utlämnas till en annan stat eller överlämnas till Internationella brottmålsdomstolen. I paragrafen, som placerats i enlighet med Lagrådets förslag, anges två situationer när ett överlämnande inte får beviljas. Övervägandena finns i avsnitt 6.3. Om Förenade kungariket inte lämnar de garantier som efterfrågas enligt artikel 604 b eller om de garantier som lämnas inte kan accepteras, får ett överlämnande inte beviljas. Ett överlämnande får inte heller beviljas om den eftersökte ska överlämnas eller utlämnas till en annan stat än Förenade kungariket eller överlämnas till Internationella brottsmålsdomstolen med stöd av artikel 614. Se även författningskommentaren till 2 kap. 3 § 2-4 europeiska arresteringsorderlagen (prop. 2003/04:7 s. 174). 5 § I frågor om hinder mot överlämnande tillämpas 2 kap. 3 § 1 och 5 och 4 § 3 lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. I paragrafen, som placerats i enlighet med Lagrådets förslag, anges att vissa bestämmelser om hinder mot överlämnande i 2 kap. 3 § 1 och 5 och 4 § 3 europeiska arresteringsorderlagen ska tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 6.3. Med stöd av artikel 613.2 kan åklagaren kräva kompletteringar om arresteringsordern brister och kompletteringarna behövs för att kunna ta ställning till ett överlämnande. Lämnas inte dessa kompletteringar, ska ett överlämnande vägras enligt 2 kap. 3 § 1 europeiska arresteringsorderlagen. För det fall ett samtycke till vidareöverlämnande enligt artikel 619.1 inte lämnas eller en immunitet eller ett privilegium inte hävs enligt artikel 618.3 i avtalet finns inga förutsättningar att överlämna den eftersökte vilket får till följd att ett överlämnande ska vägras med stöd av 2 kap. 3 § 5 respektive 4 § 3 europeiska arresteringsorderlagen. Ytterligare bestämmelser om hinder mot överlämnande finns i artikel 600 och 601 i avtalet. Av artikel 524 i avtalet framgår vidare att bestämmelserna i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och den Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna alltid ska beaktas vid straffrättsligt samarbete enligt avtalet. I övrigt hänvisas till författningskommentaren till nämnda bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen (se prop. 2003/04:7 s. 173-176). Förfarandet vid överlämnande 6 § Under det inledande förfarandet om överlämnande och under utredningen tillämpas 4 kap. 1 § andra stycket och 3 § första stycket lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. En efterlysning som är registrerad i ett system för eftersökning av personer och som gäller utlämning eller överlämnande till Förenade kungariket ska jämställas med en arresteringsorder i avvaktan på att en sådan översänds. Vid utredningen tillämpas bestämmelserna om förundersökning i brottmål, om inte annat anges i avtalet eller i denna lag. Beslut om kompletteringar enligt artikel 613.2 i avtalet fattas av åklagare. Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, anger i fråga om det inledande förfarandet och utredningen bl.a. att bestämmelserna i 4 kap. 1 och 3 §§ europeiska arresteringsorderlagen i relevanta delar ska tillämpas, och vilka bestämmelser som ska gälla vid utredningen. Övervägandena finns i avsnitt 6.5. I första stycket hänvisas till vissa bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen. Hänvisningen till 4 kap. 1 § andra stycket europeiska arresteringsorderlagen innebär att arresteringsordern får skickas till behörig åklagare på det sätt som föreskrivs där, om den eftersökte finns på en viss plats i Sverige. Hänvisningen till 4 kap. 3 § första stycket europeiska arresteringsorderlagen innebär att åklagaren har ansvaret för att utreda om det finns förutsättningar för överlämnande från Sverige och för att överväga om lagföring kan ske i Sverige om den eftersökte är under 18 år. I övrigt hänvisas till författningskommentaren till nämnda bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen (prop. 2003/04:7 s. 182 och 184 f. samt prop. 2005/06:137 s. 29). Av andra stycket framgår att en efterlysning som har gjorts i ett system för eftersökning av personer, och som gäller utlämning eller överlämnande till Förenade kungariket, ska jämställas med en arresteringsorder i avvaktan på att en sådan översänds. Av tredje stycket framgår att vid utredningen tillämpas bestämmelserna om förundersökning i brottmål, om inte annat anges i avtalet eller i denna lag. En sådan skillnad är bl.a. att staten alltid står för kostnaderna för offentlig försvarare (se 7 §). I avtalet finns även bestämmelser om tidsfrister (artikel 615), som inte har någon motsvarighet i svensk rätt. Enligt fjärde stycket ska beslut om kompletteringar enligt artikel 613.2 fattas av åklagaren. Det är alltså åklagaren som ska begära de kompletteringar som kan behövas för att kunna pröva frågan om överlämnande enligt arresteringsordern. 7 § I frågor om offentlig försvarare för den eftersökte tillämpas 4 kap. 8 § och 5 kap. 8 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Paragrafen anger att i fråga om offentlig försvarare för den eftersökte ska bestämmelserna i 4 kap. 8 § och 5 kap. 8 § europeiska arresteringsorderlagen tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 6.5. Hänvisningen till bestämmelserna i europeiska arresteringsorderlagen innebär att en offentlig försvarare ska förordnas om den eftersökte begär det, är under arton år eller i annat fall bedöms vara i behov av en försvarare. Om ett överlämnande beviljas har den eftersökte rätt till biträde av en offentlig försvarare fram till dess att ett beslut om överlämnande har verkställts. Kostnaderna för offentlig försvarare ska stanna på staten. I övrigt hänvisas till författningskommentaren till nämnda bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen (se prop. 2003/04:7 s. 190 och 197). 8 § I frågor om samtycke och medgivande tillämpas 4 kap. 9 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, anger att i frågor om samtycke och medgivande ska bestämmelserna i 4 kap. 9 § europeiska arresteringsorderlagen tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 6.6. Hänvisningen till 4 kap. 9 § första stycket europeiska arresteringsorderlagen innebär att den eftersökte så snart det är möjligt ska tillfrågas om han eller hon samtycker till ett överlämnande samt om han eller hon medger att i Förenade kungariket lagföras eller straffas för gärningar som begåtts före överlämnandet, men som inte omfattas av arresteringsordern. Vidare ska den eftersökte upplysas om innebörden av ett samtycke och medgivande bl.a. att ett samtycke till överlämnande innebär att beslutet om överlämnande som fattas efter samtycke från den eftersökte inte kan överklagas. Hänvisningen till 4 kap. 9 § andra stycket europeiska arresteringsorderlagen innebär vidare att ett samtycke till överlämnande kan återkallas fram till dess rätten beslutar om överlämnande, medan ett medgivande kan återkallas ända fram till dess verkställighet sker av aktuellt beslut. I övrigt hänvisas till författningskommentaren till nämnda bestämmelse i europeiska arresteringsorderlagen (se prop. 2003/04:7 s. 191). 9 § Vid prövningen av frågan om överlämnande tillämpas 5 kap. 1 och 2 §§ , 4 § första och andra styckena, 5 § och 9 § utom första stycket första meningen lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Om garantier som avses i artikel 604 b i avtalet har lämnats av den utfärdande myndigheten, ska rätten i beslutet om överlämnande ange att det är ett villkor för överlämnande att garantierna kommer att uppfyllas. Ett beslut om att inte bevilja ett överlämnande enligt artikel 601.1 f i avtalet får inte överklagas. Paragrafen, som har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, anger att i fråga om förfarandet för att besluta om överlämnande enligt avtalet ska i huvudsak bestämmelserna i 5 kap. 1, 2, 4, 5, och 9 §§ europeiska arresteringsorderlagen tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 6.8. I första stycket hänvisas till vissa bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen. Hänvisningen till 5 kap. 1 § europeiska arresteringsorderlagen innebär att tingsrätten beslutar efter framställning av åklagaren i frågan om överlämnande samt att 19 kap. rättegångsbalken tillämpas i fråga om tingsrättens behörighet. Vidare ges åklagaren en möjlighet att vägra överlämnande när arresteringsordern är så pass bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan ligga till grund för prövningen. Hänvisningen till 5 kap. 2 § europeiska arresteringsorderlagen innebär bl.a. att vid rättens handläggning tillämpas reglerna om domstols handläggning i brottmål. Vidare regleras i det stadgandet när en förhandling behöver hållas och om inställelse till en sådan förhandling. Handläggningen ska ske med skyndsamhet. Bestämmelserna i 5 kap. 4 § första stycket europeiska arresteringsorderlagen, som paragrafen hänvisar till, innebär att vid konkurrerande framställningar ska ärendena prövas i ett sammanhang vid den tingsrätt som ska handlägga det först inkomna ärendet. Hänvisningen till andra stycket i samma paragraf innebär att om det inkommer en ny arresteringsorder efter rättens beslut om överlämnande, men innan beslutet har fått laga kraft, får hovrätten eller, om ärendet överklagats dit, Högsta domstolen besluta att tingsrätten ska pröva ärendena i ett sammanhang. Hänvisningen till 5 kap. 4 § avser inte tredje stycket eftersom de omständigheter som enligt det stycket ska beaktas följer direkt av artikel 614.1 i avtalet. Om den konkurrerande framställningen rör en ansökan om utlämning för brott eller överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen, ska prövningen av frågan om överlämnande enligt avtalet anstå till dess beslut har meddelats i det andra ärendet, vilket framgår av hänvisningen till 5 kap. 5 § europeiska arresteringsorderlagen (se artikel 614.4 i avtalet). Hänvisningen till 5 kap. 9 § utom första stycket första meningen europeiska arresteringsorderlagen innebär att rättens beslut inte kan överklagas om den eftersökte har samtyckt till överlämnande. Av hänvisningen framgår även att vid överklagande till hovrätten krävs prövningstillstånd om tingsrättens beslut innebär att ärendet avgörs eller utgör ett sådant beslut som får överklagas endast i samband med överklagande av ett slutligt beslut. I 5 kap. 9 § första stycket första meningen hänvisas till 2 kap. 6 §. Av den sistnämnda bestämmelsen följer att ett överlämnande av en svensk medborgare för straffverkställighet kan vägras om den utdömda påföljden i stället verkställs i Sverige. Bestämmelsen blir inte aktuell att tillämpa eftersom svenska medborgare med stöd av 3 kap. 2 § i förevarande lag inte kommer överlämnas till Förenade kungariket. I övrigt hänvisas till författningskommentaren till nämnda bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen (se prop. 2003/04:7 s. 191-196). Enligt andra stycket ska rätten i sitt beslut om överlämnande, om garantier lämnats av Förenade kungariket om återförande i enlighet med artikel 604 b, ange att det är ett villkor för överlämnandet att garantierna kommer att uppfyllas (jfr 5 kap. 6 § första stycket europeiska arresteringsorderlagen, se även prop. 2003/04:7 s. 196). Av tredje stycket följer att om rätten med stöd av artikel 601.1 f vägrar överlämnande för straffverkställighet av en person som är bosatt i Sverige på den grunden att straffet ska verkställas i här, får beslutet inte överklagas (jfr 5 kap. 9 § första stycket första meningen europeiska arresteringsorderlagen, se även prop. 2003/04:7 s. 197). Tvångsmedel 10 § I frågor om gripande, anhållande och häktning samt reseförbud och anmälningsskyldighet tillämpas bestämmelserna i 4 kap. 5 och 6 §§, 5 kap. 7 § och 6 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Paragrafen anger att i fråga om vissa tvångsmedel ska bestämmelserna i 4 kap. 5 och 6 §§, 5 kap. 7 § samt 6 kap. 3 § europeiska arresteringsorderlagen tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 6.7. Hänvisningen till 4 kap. 5 § europeiska arresteringsorderlagen innebär att de förutsättningar för ett anhållande som anges i den paragrafen gäller. Skäl för anhållande är flykt- och kollusionsfara. Anhållande får inte ske om förutsättningar för överlämnande saknas t.ex. om någon vägransgrund enligt artiklarna 600-603 ska tillämpas. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig kan reseförbud eller anmälningsplikt meddelas. För att anhålla någon under 18 år krävs synnerliga skäl. Med stöd av hänvisningen till 4 kap. 6 § europeiska arresteringsorderlagen ska ett beslut om t.ex. anhållande prövas av rätten enligt bestämmelserna i 24 kap. rättegångsbalken, men med vissa undantag. Liksom vid anhållande är det t.ex. endast flykt- eller kollusionsfara som kan utgöra skäl för häktning av den eftersökte. En annan särbestämmelse att beakta är den om att ett beslut om anhållande eller häktning ska upphävas om ett fortsatt frihetsberövande skulle vara oskäligt med hänsyn till den påföljd som kan dömas ut i Förenade kungariket. Hänvisningen till 5 kap. 7 § europeiska arresteringsorderlagen innebär bl.a. att rätten, i sitt beslut om att överlämna den eftersökte, ska pröva om tvångsmedlet ska gälla till dess beslutet har verkställts. Slutligen har den eftersökte rätt att, i avvaktan på att beslutet om överlämnande ska verkställas, begära omprövning av tvångsmedlet, vilket framgår av hänvisningen till 6 kap. 3 § samma lag. I övrigt hänvisas till författningskommentaren till nämnda bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen (se prop. 2003/04:7 s. 186-189, 196 och 199). 11 § I frågor om beslag och husrannsakan tillämpas bestämmelserna i 4 kap. 7 § och 5 kap. 6 § andra stycket lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Paragrafen anger att i frågor om beslag och husrannsakan ska bestämmelserna i 4 kap. 7 § och 5 kap. 6 § andra stycket europeiska arresteringsorderlagen tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 6.7. Hänvisningen till 4 kap. 7 § europeiska arresteringsorderlagen innebär att bestämmelserna i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska tillämpas. Hänvisningen innebär vidare att i samband med att den eftersökte frihetsberövas får husrannsakan göras för att söka efter föremål som får tas i beslag. Sådan husrannsakan beslutas av åklagaren, men i brådskande fall får bl.a. en polisman göra husrannsakan utan åklagarens förordnande. Tillämpningen av 5 kap. 6 § andra stycket europeiska arresteringsorderlagen innebär att rätten i samband med sitt beslut i fråga om överlämnande ska ta ställning till om beslagtagen egendom ska överlämnas. I övrigt hänvisas till författningskommentaren till nämnda bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen (se prop. 2003/04:7 s.189 f. och 196). Verkställighet av beslut om överlämnande 12 § Rätten kan i samband med ett beslut om att den eftersökte ska överlämnas, bestämma att - verkställigheten ska skjutas upp med stöd av artikel 621.4 eller artikel 622.1 i avtalet, eller - den eftersökte tillfälligt ska överlämnas enligt artikel 622.2 i avtalet. Efter att rätten har beslutat om överlämnande kan åklagaren bestämma att verkställigheten ska skjutas upp med stöd av artikel 621.3 eller artikel 621.4 i avtalet. Paragrafen anger vem som beslutar om att skjuta upp verkställigheten av ett beslut om överlämnande eller om att tillfälligt överlämna den eftersökte. Övervägandena finns i avsnitt 6.9. Rätten kan besluta att skjuta upp verkställigheten av ett beslut om överlämnande på grund av dels humanitära skäl (artikel 621.4), dels att den eftersökte ska lagföras eller verkställa ett straff i Sverige (artikel 622.1). Som ett alternativ till att skjuta upp verkställigheten enligt artikel 622.1 kan rätten besluta om att tillfälligt överlämna den eftersökte enligt de villkor som anges i artikel 622.2. Rättens beslut ska fattas i samband med att rätten beslutar om överlämnande. Åklagaren kan besluta att skjuta upp verkställigheten efter det att rätten har meddelat sitt beslut om överlämnande. Humanitära skäl kan utgöra en omständighet för att skjuta upp verkställigheten (artikel 621.4). Ett annat skäl för att skjuta upp verkställigheten kan vara omständigheter som ligger utanför de berörda myndigheternas kontroll (jfr författningskommentaren till 6 kap. 2 § 1 europeiska arresteringsorderlagen, prop. 2003/04:7 s. 199). 13 § Vid verkställighet av ett beslut om överlämnande tillämpas 6 kap. 4 och 5 §§ lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Paragrafen anger att vid verkställigheten av ett beslut om överlämnande ska bestämmelserna i 6 kap. 4 och 5 §§ europeiska arresteringsorderlagen tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 6.9. Hänvisningen till 6 kap. 4 § europeiska arresteringsorderlagen innebär att den eftersökte kan förklara att han eller hon inte avser att överklaga beslutet om överlämnande och att verkställighet kan ske utan hinder av att beslutet inte har fått laga kraft. I fråga om inhämtande av en sådan förklaring tillämpas 11 § andra stycket samt 12 § och 13 § första stycket strafftidslagen (2018:1251). En tillämpning av 6 kap. 5 § europeiska arresteringsorderlagen innebär att Polismyndigheten ska biträda vid verkställigheten av ett beslut om överlämnande. Om den som ska överlämnas är på fri fot, får han eller hon om det bedöms vara nödvändigt för att genomföra överlämnandet, omhändertas och tas i förvar av Polismyndigheten, dock längst under 48 timmar. I övrigt hänvisas till författningskommentaren till nämnda bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen (se prop. 2003/04:7 s. 199 f. och prop. 2017/18:250 s. 210). Överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd till Sverige 14 § Verkställigheten av en frihetsberövande påföljd ska överföras till Sverige enligt bestämmelserna i 2 § andra stycket lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom om - rätten med stöd av artikel 601.1 f i avtalet vägrat överlämna den eftersökte, eller - någon har överlämnats från Sverige på villkor att han eller hon ska återföras hit enligt artikel 604 b i avtalet. Vid ett sådant överförande av verkställigheten till Sverige ska bestämmelserna i 25 a § första och andra styckena och 25 b § lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom dock inte tillämpas. Vid tillämpning av 25 c § i den lagen krävs inte någon begäran från behörig myndighet i Förenade kungariket för att tvångsmedel ska få användas. När rätten med stöd av artikel 601.1 f i avtalet vägrat överlämna den eftersökte, ska ett beslut om att överföra verkställigheten av den frihetsberövande påföljden inte meddelas om Förenade kungariket motsätter sig att verkställigheten överförs. Paragrafen anger vilka regler som ska gälla vid överförande av verkställigheten av en frihetsberövande påföljd till Sverige efter en tillämpning av vissa bestämmelser i avtalet. Övervägandena finns i avsnitt 6.13. I första stycket anges vilka bestämmelser i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen) som är tillämpliga när ett överförande av verkställigheten av en frihetsberövande påföljd ska ske till Sverige. Bestämmelserna i internationella verkställighetslagen ska tillämpas i de fall rätten vägrar överlämnande enligt artikel 601.1 f i avtalet eller den eftersökte återförs hit efter det att Sverige krävt garantier av Förenade kungariket enligt artikel 604 b i avtalet. Bestämmelserna kommer inte bli aktuella för svenska medborgare eftersom ett överlämnande alltid ska vägras i dessa fall, men däremot för utländska medborgare som är bosatta i Sverige. Bestämmelserna i internationella verkställighetslagen som ska tillämpas i de fall det rör sig om ett överförande av verkställigheten till Sverige anges i 2 § andra stycket i samma lag. Bestämmelserna innebär bl.a. att om verkställighet av en frihetsberövande påföljd ska ske i Sverige kan regeringen enligt 25 g § internationella verkställighetslagen antingen själv besluta om överförande eller överlämna åt åklagaren att ansöka om att rätten ska bestämma en ny påföljd i enlighet med svensk lag. Bestämmandet av en ny påföljd kan medföra att det frihetsberövande straffet som dömts ut i Förenade kungariket ska verkställas som överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård i Sverige. Vid domstolens prövning tillämpas rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål bl.a. om rätten till offentlig försvarare. Stockholms tingsrätt är laga domstol (35 § internationella verkställighetslagen). I ärenden hos regeringen prövas frågor om offentligt biträde av Regeringskansliet. Beslut i en sådan fråga eller om ersättning till offentligt biträde överklagas till allmän förvaltningsdomstol (25 f § samma lag). I andra stycket anges några undantag från tillämpningen av vissa bestämmelser som 2 § andra stycket internationella verkställighetslagen hänvisar till. De förutsättningar för ett överförande som anges i 25 a § första och andra styckena och 25 b § internationella verkställighetslagen ska inte tillämpas eftersom rätten redan beslutat om att ett överförande kan ske. Någon ny prövning av förutsättningarna för överförande ska således inte göras. För tillämpning av 25 c § i samma lag krävs det inte att det finns en uttrycklig begäran från Förenade kungariket om användande av tvångsmedel i Sverige. I samband med att rätten beslutar om att vägra överlämnande enligt artikel 621.1 f, kan således den eftersökte anhållas och häktas med stöd av 25 c §. Tredje stycket innebär att om Förenade kungariket motsätter sig ett överförande av verkställigheten efter det att rätten vägrat överlämnande med stöd av artikel 601.1 f, ska ett beslut om överförande inte meddelas. Utvidgat överlämnande, vidareöverlämnande och vidareutlämning 15 § Bestämmelserna i 1-3, 6, 7 och 9 §§ tillämpas i frågor om tillstånd till utvidgat överlämnande enligt artikel 625.4 eller till vidareöverlämnande enligt artikel 626.3 i avtalet. Ett tillstånd till vidareöverlämnande enligt artikel 626.3 i avtalet ska även kunna avse ett överlämnande eller en utlämning från Förenade kungariket till Island eller Norge. Paragrafen anger att vid tillstånd till utvidgat överlämnande och vidareöverlämnande ska bestämmelserna i 1-3, 6, 7 och 9 §§ tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 6.11. Enligt första stycket ska vid inhämtande av ett tillstånd till utvidgat överlämnande i Förenade kungariket och vidareöverlämnande till en medlemsstat i Europeiska unionen i huvudsak samma bestämmelser tillämpas som i ett ärende om överlämnande från Sverige enligt avtalet. Det innebär att åklagare och allmän domstol är behöriga att utreda respektive fatta beslut (1 §). Vägransgrunderna i 2 och 3 §§ ska tillämpas. En tillämpning av vägransgrunden i 2 § blir dock aktuell endast om den eftersökte blir svensk medborgare efter överlämnandet från Sverige. Med stöd av 6 § ska åklagaren utreda om det finns förutsättningar att ge tillstånd till utvidgat överlämnande eller vidareöverlämnande. Hänvisningen till 7 § innebär att vad som där anges om offentlig försvarare ska tillämpas. Slutligen innebär hänvisningen till 9 § att bestämmelserna som anges där om domstolens handläggning av ett ärende om överlämnande ska tillämpas. Tillämpning av 5 kap. 4 och 5 §§ europeiska arresteringsorderlagen om konkurrerande framställningar kommer dock inte att aktualiseras i ärenden om utvidgat överlämnande eller vidareöverlämnande. Vid prövningen av frågor om utvidgat överlämnande och vidareöverlämnande kommer även avtalets bestämmelser att vara direkt tillämpliga på samma sätt som vid ett ärende om överlämnande från Sverige, t.ex. vägransgrunderna i artiklarna 600 och 601. Enligt andra stycket ska ett tillstånd till vidareöverlämnande även kunna avse ett överlämnande eller en utlämning från Förenade kungariket till Island eller Norge. 16 § Vid tillstånd till vidareutlämning enligt artikel 626.5 i avtalet tillämpas 6 kap. 9 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Paragrafen anger att vid tillstånd till vidareutlämning ska 6 kap. 9 § europeiska arresteringsorderlagen tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 6.11. Hänvisningen till 6 kap. 9 § europeiska arresteringsorderlagen innebär att prövningen kommer att göras av regeringen enligt 24 § lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen), som anger att ett tillstånd till vidareutlämning kan lämnas om förutsättningarna för utlämning finns (se 2-10 §§ utlämningslagen). I övrigt hänvisas till författningskommentaren till 6 kap. 9 § europeiska arresteringsorderlagen (se prop. 2003/04:7 s. 201 f.). Tillstånd till transport genom Sverige 17 § Vid en begäran om tillstånd till transport genom Sverige tillämpas 8 kap. 2 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Paragrafen anger att vid en begäran om tillstånd till transport genom Sverige (transitering enligt artikel 623 i avtalet) ska bestämmelserna i 8 kap. 2 § europeiska arresteringsorderlagen tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 6.10. Tillämpningen av 8 kap. 2 § europeiska arresteringsorderlagen innebär att Polismyndigheten är den myndighet som tar emot en framställning om och ger tillstånd till transport genom Sverige. Med hänsyn till förbudet 3 kap. 2 § i förevarande lag mot att överlämna egna medborgare samt artikel 623.2 i avtalet, ska transport genom Sverige av egna medborgare inte tillåtas. Bestämmelsen innebär även att Polismyndigheten får, om det är nödvändigt för att transporten genom Sverige ska kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den som ska överlämnas eller utlämnas, dock längst under 48 timmar. Om en oplanerad mellanlandning sker i Sverige finns också möjligheter att ta den berörda personen i förvar i avvaktan på en begäran om tillstånd till transport genom Sverige. I övrigt hänvisas till författningskommentaren till nämnda bestämmelse europeiska arresteringsorderlagen (se prop. 2003/04:7 s. 208 och prop. 2004/05:46 s. 67). 4 kap. Verkställighet av beslut om förverkande Centralmyndighet 1 § Regeringskansliet är centralmyndighet för samarbetet om verkställighet av beslut om förverkande enligt avdelning XI i avtalet. Paragrafen anger att Regeringskansliet är centralmyndighet för samarbetet enligt avdelning XI om verkställighet av beslut om förverkande. Övervägandena finns i avsnitt 8.3. Staterna ska enligt artikel 676 i avtalet utse centralmyndigheter mellan vilka kommunikation i huvudsak ska ske enligt artikel 677. Enligt 12 § förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet kommer denna uppgift att ligga på Justitiedepartementet. Någon direkt kommunikation enligt artikel 677.2 (brådskade fall) kommer inte att kunna ske med Kronofogdemyndigheten eftersom denna inte utgör en rättslig myndighet enligt definitionen i avtalet (artikel 657 d). Verkställighet i Förenade kungariket 2 § Kronofogdemyndigheten prövar om det ska begäras verkställighet i Förenade kungariket av ett svenskt beslut om förverkande. En framställning om verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande överlämnas av Kronofogdemyndigheten till Regeringskansliet. Paragrafen anger att Kronofogdemyndigheten prövar om det ska begäras verkställighet i Förenade kungariket av ett svenskt beslut om förverkande samt att ansökan om verkställighet ska lämnas till Regeringskansliet. Övervägandena finns i avsnitt 8.4.1. I första stycket anges att det är Kronofogdemyndigheten som prövar om det ska begäras verkställighet i Förenade kungariket av ett svenskt beslut om förverkande. En fråga om verkställighet i ett annat land aktualiseras under verkställighetsstadiet, dvs. under handläggningen av ärendet hos Kronofogdemyndigheten. Kronofogdemyndigheten ska då ta ställning till om verkställighet av beslutet ska begäras i Förenade kungariket. I andra stycket anges att ansökan ska lämnas till Regeringskansliet som är centralmyndighet för samarbetet i avdelning XI om verkställighet av ett beslut om förverkande. Ansökan ska enligt artikel 678.5 i avtalet vara upprättad på avsett formulär som finns i en bilaga till avtalet (bilaga 46). Originalet eller en bestyrkt kopia av beslutet om förverkande ska bifogas ansökan (se avsnitt P i nämnda bilaga). Inget hindrar att även andra handlingar bifogas framställningen. Centralmyndigheten översänder därefter ansökan till sin motsvarighet i Förenade kungariket i enlighet med artikel 677.1 i avtalet. 3 § Om en framställning om verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande har överlämnats till Förenade kungariket och Kronofogdemyndigheten även verkställer beslutet i Sverige, ska myndigheten bevaka att det sammanlagda värdet av det som verkställs inte överstiger det belopp som anges i beslutet. Paragrafen anger att om ett beslut om förverkande verkställs i Förenade kungariket och verkställighet av beslutet även sker i Sverige, ska Kronofogdemyndigheten bevaka att det sammanlagda värdet av det som verkställs inte överstiger det belopp som anges i beslutet. Övervägandena finns i avsnitt 8.4.2. Avtalet tillåter samtidig verkställighet i båda staterna av ett beslut om förverkande. För att vid samtidig verkställighet undvika att ett större belopp förverkas än det som anges i beslutet om förverkande ska Kronofogdemyndigheten kontinuerligt bevaka ärendet så att ett överförverkande inte sker. Om det finns en risk för överförverkande ska samråd ske med Förenade kungariket för att undvika detta (se artikel 668.2 i avtalet). 4 § Kronofogdemyndigheten får inte samtycka till att ett svenskt beslut om förverkande verkställs i Förenade kungariket genom omvandling enligt artikel 665.4 eller genom åtgärder enligt artikel 669 i avtalet. I paragrafen anges att Kronofogdemyndigheten inte får samtycka till att ett svenskt beslut om förverkande verkställs genom någon annan åtgärd än den som anges i beslutet. Övervägandena finns i avsnitt 8.4.3. De åtgärder som avses är omvandling (se artikel 665.4 i avtalet) eller åläggande av fängelsestraff eller annan åtgärd som inskränker en persons frihet pga. bristande fullgörelse (se artikel 669 i avtalet). Att verkställighet inte tillåts vare sig genom omvandling eller genom en åtgärd enligt artikel 669 i avtalet kan lämpligen anges i ansökan om förverkande som görs på formuläret i bilagan till avtalet som avser verkställighet av beslut om förverkande (se avsnitt H och I i bilaga 46). Verkställighet i Sverige 5 § Regeringskansliet ska överlämna en ansökan från Förenade kungariket om verkställighet av ett beslut om förverkande till åklagaren för vidare handläggning. Paragrafen anger att Regeringskansliet ska överlämna en ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande till åklagaren för vidare handläggning. Övervägandena finns i avsnitt 8.5.1. Enligt artikel 677.1 i avtalet ska en ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande som huvudregel skickas till centralmyndigheten, som i Sverige är Regeringskansliet. Regeringskansliet överlämnar sedan ansökan, utan prövning, direkt till åklagaren som ska handlägga ärendet vidare. 6 § Vid prövning av en ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande och vid verkställighet av beslutet gäller i tillämpliga delar följande bestämmelser i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom: - 4 § tredje stycket, - 9 § med bortseende från hänvisningarna till 19-22 §§, - 11 § första stycket med bortseende från hänvisningarna till 12-14 §§, - 16 § utom andra stycket andra meningen, - 24 § första och andra styckena med bortseende från hänvisningarna till 11 § andra stycket och 12-14 §§, och - 35, 38 och 39 §§. Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, anger att i fråga om prövning av en ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande och verkställighet av beslutet gäller i tillämpliga delar vissa bestämmelser i internationella verkställighetslagen. Övervägandena finns i avsnitt 8.5.3. Hänvisningarna till internationella verkställighetslagen innebär att bestämmelserna i den lagen i tillämpliga delar ska gälla såsom kompletterande bestämmelser till avtalet. Vad som sägs om påföljd i bestämmelserna i internationella verkställighetslagen ska även gälla förverkande om inte annat föreskrivs, vilket framgår av hänvisningen till 4 § tredje stycket samma lag. Enligt 4 kap. 5 § i förevarande lag ska en ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande överlämnas till åklagare. Hänvisningen till 9 § internationella verkställighetslagen innebär att när åklagaren mottagit en ansökan om verkställighet ska han eller hon begära rättens prövning av den ansökan om inte annat följer av hänvisningen till 16 § i samma lag. För prövningen gäller rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål i tillämpliga delar om inte annat följer av internationella verkställighetslagen. Om förverkandet avser någon annan än den som dömts för brottet ska särskild talan föras mot honom eller henne om han eller hon inte hörts i förfarandet i Förenade kungariket. Den som förverkandet avser ska höras personligen om han eller hon begär det. Rättens avgörande av saken sker genom dom och medför vid bifall till talan att det utländska beslutet om förverkande ersätts av en svensk dom. Den hänvisning som görs i 9 § internationella verkställighetslagen till bestämmelserna i 19-22 §§ samma lag ska inte tillämpas. Av hänvisningen till 11 § första stycket internationella verkställighetslagen följer att rätten ska pröva om det föreligger hinder för verkställighet. De skäl för att vägra verkställighet av ett beslut om förverkande som rätten ska pröva regleras uttömmande i artikel 670.1-670.2 och 670.5-670.7 i avtalet. Vidare anges i artikel 670.8 och 670.9 omständigheter som inte får åberopas för att vägra en verkställighet. Om det inte föreligger hinder för verkställighet ska rätten fatta ett nytt beslut om förverkande enligt förevarande paragraf. Hänvisningen i 11 § första stycket internationella verkställighetslagen till 12-14 §§ samma lag ska inte tillämpas. Hänvisningen i 11 § första stycket internationella verkställighetslagen till 15 § i samma lag innebär att vid tillämpningen av rättegångsbalkens regler t.ex. vad gäller rättens sammansättning är det svensk lag som ska tillämpas. Genom hänvisningen till 16 § internationella verkställighetslagen, förutom andra stycket andra meningen, följer att åklagaren när en ansökan bara avser verkställighet av ett beslut om förverkande, själv kan pröva framställan och utfärda ett strafföreläggande. Bestämmelserna i 48 kap. rättegångsbalken gäller då i tillämpliga delar. Vidare ska även bestämmelserna i 11 och 15 §§ internationella verkställighetslagen tillämpas. Åklagaren ska alltså på samma sätt som vid rättens prövning, först pröva om hinder mot verkställighet föreligger. Om hinder inte föreligger prövar åklagaren frågan om förverkande och utfärdar ett strafföreläggande. Genom hänvisningen till 24 § första och andra styckena internationella verkställighetslagen följer att den svenska domen eller det godkända strafföreläggandet som ersatt beslutet om förverkande från Förenade kungariket, ska verkställas i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet om verkställighet av förverkande som beslutats i en svensk dom som fått laga kraft. Verkställigheten ska dock upphöra om Förenade kungariket beviljar den dömde nåd eller amnesti eller tar upp frågan till ny prövning eller annars meddelar ett beslut som innebär att förverkandet inte längre får verkställas. Hänvisningarna som görs i 24 § första och andra styckena i internationella verkställighetslagen till 11 § andra stycket och 12-14 §§ i samma lag ska inte tillämpas. Stockholms tingsrätt är genom hänvisningen till 35 § internationella verkställighetslagen laga domstol i fråga om verkställighet av beslut om förverkande. Av hänvisningen till 38 § internationella verkställighetslagen följer att åtal inte får väckas i Sverige avseende den gärning som ligger till grund för beslutet om förverkande från Förenade kungariket för vilket verkställighet begärs. I den mån en offentlig försvarare utsetts följer av hänvisningen till 39 § internationella verkställighetslagen att kostnaden för denne ska stanna på staten, om det inte finns särskilda skäl. 7 § I frågor om förfogande över förverkad egendom tillämpas 36 § första stycket lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Kronofogdemyndigheten meddelar beslut om fördelningen av influtna medel i enlighet med artikel 667.3 i avtalet. I paragrafen finns bestämmelser om förfogande över förverkad egendom. Övervägandena finns i avsnitt 8.5.4. Av hänvisningen i första stycket till 36 § första stycket internationella verkställighetslagen följer att förverkad egendom tillfaller staten. Tillämpningen av nämnda bestämmelse innebär vidare att regeringen i ett enskilt fall kan ingå en överenskommelse med Förenade kungariket om ett annat förfogande över egendomen än det som följer av artikel 667.3 i avtalet om hur influtna medel ska fördelas. Regeringen kan t.ex. ingå avtal om en annan fördelning av influtna medel (se artikel 667.4) eller om att egendomen ska återlämnas till dess rättmätiga ägare eller användas för ersättning till brottsoffren (se artikel 667.2). I andra stycket anges att det är Kronofogdemyndigheten som ska fatta beslut om fördelningen av influtna medel enligt regeln i artikel 667.3. Fördelningen enligt artikeln innebär att belopp som är lika med eller understiger 10 000 euro tillfaller svenska staten. Om beloppet överstiger 10 000 euro ska hälften av beloppet överföras till Förenade kungariket, vilket Kronofogdemyndigheten ansvarar för. En avvikelse från den föreskrivna fördelningen beslutar regeringen om enligt första stycket. 11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott 1 § Den som i en annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket får efter beslut av regeringen utlämnas till den staten i enlighet med bestämmelserna i denna lag. Lagen gäller inte om lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder eller lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder är tillämplig i förhållande till den andra staten. Lagen gäller inte heller om avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan och den tillhörande lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket är tillämpliga. I paragrafen finns bestämmelser om att en misstänkt, tilltalad eller dömd person kan utlämnas till en annan stat samt i vilka fall lagen inte är tillämplig. Övervägandena finns i avsnitt 5.1. Av tredje stycket, som är nytt och som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, följer att utlämningslagen inte heller gäller när avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket och den tillhörande lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket är tillämpliga. 11.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom 1 § Om det påkallas av en överenskommelse som Sverige ingått med främmande stat får regeringen förordna, att frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som i den främmande staten dömts ut eller beslutats efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten ålagts eller beslutats av en annan myndighet än domstol, får verkställas i Sverige enligt denna lag. I samband med förordnande enligt första stycket får regeringen, om det påkallas eller annars föranleds av överenskommelsen, förordna att verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, som dömts ut eller beslutats genom dom meddelad av svensk domstol eller ålagts någon av en annan svensk myndighet genom godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot, får anförtros åt en myndighet i den främmande staten. Detta gäller dock inte verkställighet av något annat beslut om överlämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård. I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall. Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i 1. lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall, 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, 3. lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, och 4. avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan, och den tillhörande lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket. I paragrafen finns bestämmelser om att regeringen får förordna om verkställighet i Sverige av bl.a. utländska beslut om förverkande och om att verkställigheten av sådana beslut får anförtros åt utländsk myndighet. Övervägandena finns i avsnitt 5.1. I fjärde stycket, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, tas en upplysning in om att det i avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket och den tillhörande lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket finns bestämmelser om verkställighet av beslut om förverkande. 11.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål 1 kap. 9 § I fråga om rättslig hjälp i brottmål i förhållande till Förenade kungariket gäller utöver denna lag bestämmelser i avdelning VIII och XI i del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete i avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan. Paragrafen, om är ny, innehåller en upplysning om att det i fråga om rättslig hjälp i brottmål i förhållande till Förenade kungariket finns bestämmelser som gäller utöver lagen. Bestämmelserna finns i avdelning VIII om ömsesidig rättslig hjälp (artiklarna 633-642) och XI om frysning och förverkande (artiklarna 656-689) i del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete i avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket. Övervägandena finns i avsnitt 5.1. Avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket i relevanta delar Sammanfattning av promemorian Kompletterande bestämmelser till vissa delar av avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket I promemorian lämnas förslag till kompletterande bestämmelser till vissa delar av avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan. Genom avtalet införs bestämmelser om det straffrättsliga samarbetet mellan parterna, bl.a. om överlämnande av misstänkta och dömda personer, ömsesidig rättslig hjälp i brottmål samt frysning och förverkande av egendom.. I promemorian lämnas förslag till en ny lag med kompletterande bestämmelser till avtalet som möjliggör för att avtalet ska kunna tillämpas fullt ut i Sverige. Den nya lagen innehåller kompletterande bestämmelser när Sverige är den stat som såväl begär bistånd som lämnar bistånd till Förenade kungariket. Förslagen föreslås träda i kraft den 15 juli 2021. Promemorians lagförslag Förslag till lag med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete enligt avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Inledande bestämmelser 1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar vissa delar av avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan, i denna lag kallat avtalet. De delar av avtalet som kompletteras är del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete, avdelning VII om överlämnande och avdelning XI om frysning och förverkande. 2 § Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i avtalet. 2 kap. Överlämnande av misstänkta eller dömda personer till Sverige Utfärdande rättslig myndighet 1 § Åklagare är behöriga att i Sverige utfärda en arresteringsorder för lagföring eller för verkställighet av en frihetsberövande påföljd. Återförande av en person som har överlämnats till Sverige 2 § Vid återförande av en person som har överlämnats till Sverige på villkor att han eller hon återförs, tillämpas 8 kap. 1 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt europeisk arresteringsorder. 3 kap. Överlämnande av misstänkta eller dömda personer från Sverige Verkställande rättsliga myndigheter 1 § Åklagare och allmän domstol är behöriga att verkställa en arresteringsorder som är utfärdad av Förenade kungariket. Hinder mot överlämnande 2 § En svensk medborgare får inte överlämnas. 3 § Ett överlämnande får vägras om den gärning som arresteringsordern avser är ett politiskt brott. Ett överlämnande får inte vägras om den gärning som arresteringsordern avser omfattas av artikel LAW.SURR.82.2 i avtalet. 4 § I frågor om hinder mot överlämnande tillämpas 2 kap. 3 § 1 och 5 samt 4 § 3 lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. 5 § Överlämnande får inte beviljas 1. om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier som enligt artikel LAW.SURR.84 b i avtalet krävs för att överlämnande ska få beviljas, eller 2. om den eftersökte enligt artikel LAW.SURR.94 i avtalet ska överlämnas eller utlämnas till en annan stat eller överlämnas till Internationella brottmålsdomstolen. Förfarandet vid överlämnande 6 § Under det inledande förfarandet om överlämnande och under utredningen tillämpas följande bestämmelser i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder: - 4 kap. 1 § andra och tredje styckena, - 4 kap. 2 § andra stycket i den omfattning det rör en efterlysning i ett annat system för eftersökning av personer än Schengens informationssystem (SIS), och - 4 kap. 3 § första stycket. Vid utredningen tillämpas bestämmelserna om förundersökning i brottmål, om inte annat sägs i avtalet eller i denna lag. Åklagaren inhämtar de kompletteringar som behövs med stöd av artikel LAW.SURR.93.2 i avtalet. 7 § I frågor om offentlig försvarare för den eftersökte tillämpas 4 kap. 8 § och 5 kap. 8 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. 8 § I frågor om samtycke och medgivande tillämpas 4 kap. 9 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, utom första stycket sista meningen. 9 § Vid rättens prövning i fråga om överlämnande tillämpas 5 kap. 1 §, 2 § utom första stycket andra meningen, 4 § första och andra styckena, 5 § och 9 § utom första stycket första meningen i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Om garantier som avses i artikel LAW.SURR.84 b i avtalet har lämnats av den utfärdande myndigheten, ska rätten i beslutet om överlämnande ange att det är ett villkor för överlämnande att garantierna kommer att uppfyllas. Ett beslut om att inte bevilja ett överlämnande enligt artikel LAW.SURR.81.1 f i avtalet får inte överklagas. Tvångsmedel 10 § I frågor om gripande, anhållande och häktning samt reseförbud och anmälningsskyldighet tillämpas bestämmelserna i 4 kap. 5 och 6 §§, 5 kap. 7 § samt 6 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. 11 § Vid användning av beslag tillämpas bestämmelserna i 4 kap. 7 § och 5 kap. 6 § andra stycket lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Verkställighet av beslut om överlämnande 12 § Rätten kan i samband med ett beslut om att den eftersökte ska överlämnas, bestämma att - verkställigheten ska skjutas upp med stöd av artikel LAW.SURR.101.4 eller artikel LAW.SURR.102.1, eller - den eftersökte tillfälligt ska överlämnas enligt artikel LAW.SURR.102.2 i avtalet. Åklagaren kan efter att rätten har beslutat om överlämnande bestämma att verkställigheten ska skjutas upp med stöd av artikel LAW.SURR.101.3 eller artikel LAW.SURR.101.4 i avtalet. 13 § Vid verkställighet av ett beslut om överlämnande tillämpas 6 kap. 4 och 5 §§ lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd till Sverige 14 § Om rätten med stöd av artikel LAW.SURR.81.1 f i avtalet vägrat överlämna den eftersökte eller om någon har överlämnats från Sverige på villkor som avses i artikel LAW.SURR.84 b i avtalet att han eller hon ska återföras hit, ska verkställigheten överföras enligt de bestämmelser som anges i 2 § andra stycket lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Bestämmelserna i 25 a § första och andra styckena och 25 b § i den lagen ska inte tillämpas. Vid tillämpning av 25 c § i den lagen krävs inte någon begäran från behörig myndighet i Förenade kungariket för att tvångsmedel ska få användas. När rätten med stöd av artikel LAW.SURR.81.1 f i avtalet vägrat överlämna den eftersökte, ska ett beslut om att överföra verkställigheten av den frihetsberövande påföljden inte meddelas om Förenade kungariket motsätter sig att verkställigheten överförs. Utvidgat överlämnande, vidareöverlämnande och vidareutlämning 15 § Bestämmelserna i 1-3, 6, 7 och 9 §§ tillämpas i frågor om tillstånd till utvidgat överlämnande enligt artikel LAW.SURR.105.4 eller till vidareöverlämnande enligt artikel LAW.SURR.106.3 i avtalet. Ett tillstånd till vidareöverlämnande enligt artikel LAW.SURR.106.3 i avtalet ska även omfatta ett överlämnande eller utlämning från Förenade kungariket till Island eller Norge. 16 § Vid tillstånd till vidareutlämning enligt artikel LAW.SURR.106.5 i avtalet tillämpas 6 kap. 9 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Transitering och transport i Sverige 17 § Vid transitering och transport i Sverige tillämpas 8 kap. 2 och 3 §§ lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. 4 kap. Verkställighet av beslut om förverkande Centralmyndighet 1 § Regeringskansliet (Justitiedepartementet) är centralmyndighet för samarbetet om verkställighet av beslut om förverkande enligt avdelning XI i avtalet. Verkställighet i Förenade kungariket 2 § Kronofogdemyndigheten prövar frågan om verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande ska begäras i Förenade kungariket. En framställning om verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande tillsammans med övriga handlingar överlämnas av Kronofogdemyndigheten till Regeringskansliet (Justitiedepartementet). 3 § Om en framställning om verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande har överlämnats till Förenade kungariket och i de fall Kronofogdemyndigheten även verkställer beslutet i Sverige, ska myndigheten bevaka att det sammanlagda värdet av det som verkställs inte överstiger det belopp som anges i beslutet. 4 § Kronofogdemyndigheten får inte ingå överenskommelse om eller samtycka till att ett svenskt beslut om förverkande i Förenade kungariket verkställs genom omvandling enligt artikel LAW.CONFISC.10.4 eller alternativa åtgärder enligt artikel LAW.CONFISC.14 i avtalet. Verkställighet i Sverige 5 § Regeringskansliet (Justitiedepartementet) ska överlämna en ansökan från Förenade kungariket om verkställighet av ett beslut om förverkande till en åklagare för vidare handläggning. 6 § Vid prövning av ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande och verkställighet av beslutet gäller i tillämpliga delar 4 § tredje stycket, 9 §, 11 § första stycket, 15 §, 16 § utom andra stycket andra meningen, 24 § första och andra styckena samt 35, 38 och 39 §§ lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. 7 § I frågor om förfogande över förverkad egendom tillämpas 36 § första stycket lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Kronofogdemyndigheten meddelar beslut om fördelningen av influtna medel i enlighet med artikel LAW.CONFISC.12.3 i avtalet. Denna lag träder i kraft den 15 juli 2021 Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1957:668) om utlämning för brott ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Den som i en annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket får efter beslut av regeringen utlämnas till den staten i enlighet med bestämmelserna i denna lag. Lagen gäller inte om lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder eller lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder är tillämplig i förhållande till den andra staten. Denna lag gäller inte om någon av följande författningar är tillämplig: 1. lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, 2. lagen (2011:1165) om överlämnande från SveriPge enligt en nordisk arresteringsorder, eller 3. lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete enligt avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket. Denna lag gäller inte heller om avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan är tillämpligt. Denna lag träder i kraft den 15 juli 2021 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighets av brottmålsdom ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Om det påkallas av en överenskommelse som Sverige ingått med främmande stat får regeringen förordna, att frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som i den främmande staten dömts ut eller beslutats efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten ålagts eller beslutats av en annan myndighet än domstol, får verkställas i Sverige enligt denna lag. I samband med förordnande enligt första stycket får regeringen, om det påkallas eller annars föranleds av överenskommelsen, förordna att verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, som dömts ut eller beslutats genom dom meddelad av svensk domstol eller ålagts någon av en annan svensk myndighet genom godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot, får anförtros åt en myndighet i den främmande staten. Detta gäller dock inte verkställighet av något annat beslut om överlämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård. I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall. Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i 1. lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall, 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, och 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, 3. lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. 3. lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, 4. avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan, och 5. lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete enligt avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket. Denna lag träder i kraft den 15 juli 2021 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål Härigenom föreskrivs att det i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska införas en ny paragraf, 1 kap. 9 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 9 § Det finns kompletterande bestämmelser till denna lag i avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan. Denna lag träder i kraft den 15 juli 2021. Förteckning över remissinstanserna Följande remissinstanser har inkommit med yttrande över promemorian: Attunda tingsrätt, Barnombudsmannen, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Integritetsskyddsmyndigheten, Domstolsverket, Ekobrottsmyndigheten, Förvaltningsrätten i Göteborg, Haparanda tingsrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Justitiekanslern, Kronofogdemyndigheten, Kriminalvården, Kustbevakningen, Linköpings tingsrätt, Malmö tingsrätt, Nacka tingsrätt, Polismyndigheten, Riksantikvarieämbetet, Stockholms tingsrätt, Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, Säkerhetspolisen, Tullverket juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Åklagarmyndigheten. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har inte yttrat sig över promemorian. Civil Rights Defenders, Föreningen Sveriges kronofogdar och Riksdagens Ombudsmän har beretts tillfälle att yttra sig men har avstått. Lagrådsremissens lagförslag Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. Förslag till lag med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Allmänna bestämmelser 1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar vissa delar av avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan, i denna lag kallat avtalet. De delar av avtalet som kompletteras är del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete, avdelning VII om överlämnande och avdelning XI om frysning och förverkande. 2 § Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i avtalet. 2 kap. Överlämnande av misstänkta eller dömda personer till Sverige Utfärdande rättslig myndighet 1 § Åklagare är behörig att i Sverige utfärda en arresteringsorder för lagföring eller för verkställighet av en frihetsberövande påföljd. Återförande av en person som har överlämnats till Sverige 2 § Vid återförande av en person som har överlämnats till Sverige på villkor att han eller hon återförs till Förenade kungariket, tillämpas 8 kap. 1 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Transport i Sverige 3 § Vid transport i Sverige av den som överlämnats hit tillämpas 8 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. 3 kap. Överlämnande av misstänkta eller dömda personer från Sverige Verkställande rättsliga myndigheter 1 § Åklagare och allmän domstol är behöriga att verkställa en arresteringsorder som är utfärdad i Förenade kungariket. Hinder mot överlämnande 2 § En svensk medborgare får inte överlämnas. 3 § Ett överlämnande får vägras om den gärning som arresteringsordern avser är ett politiskt brott. Ett överlämnande får dock inte vägras om den gärning som arresteringsordern avser omfattas av artikel LAW.SURR.82.2 i avtalet. 4 § I frågor om hinder mot överlämnande tillämpas 2 kap. 3 § 1 och 5 och 4 § 3 lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. 5 § Överlämnande får inte beviljas 1. om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier som enligt artikel LAW.SURR.84 b i avtalet krävs för att överlämnande ska få beviljas, eller 2. om den eftersökte enligt artikel LAW.SURR.94 i avtalet ska överlämnas eller utlämnas till en annan stat eller överlämnas till Internationella brottmålsdomstolen. Förfarandet vid överlämnande 6 § Under det inledande förfarandet om överlämnande och under utredningen tillämpas följande bestämmelser i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder: - 4 kap. 1 § andra stycket, - 4 kap. 2 § andra stycket i den omfattning det rör en efterlysning i ett annat system för eftersökning av personer än Schengens informationssystem, och - 4 kap. 3 § första stycket. Vid utredningen tillämpas bestämmelserna om förundersökning i brottmål, om inte annat anges i avtalet eller i denna lag. Åklagaren inhämtar de kompletteringar som behövs med stöd av artikel LAW.SURR.93.2 i avtalet. 7 § I frågor om offentlig försvarare för den eftersökte tillämpas 4 kap. 8 § och 5 kap. 8 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. 8 § I frågor om samtycke och medgivande tillämpas 4 kap. 9 § utom första stycket sista meningen lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. 9 § Vid prövningen av frågan om överlämnande tillämpas 5 kap. 1 §, 2 § utom första stycket andra meningen, 4 § första och andra styckena, 5 § och 9 § utom första stycket första meningen lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Om garantier som avses i artikel LAW.SURR.84 b i avtalet har lämnats av den utfärdande myndigheten, ska rätten i beslutet om överlämnande ange att det är ett villkor för överlämnande att garantierna kommer att uppfyllas. Ett beslut om att inte bevilja ett överlämnande enligt artikel LAW.SURR.81.1 f i avtalet får inte överklagas. Tvångsmedel 10 § I frågor om gripande, anhållande och häktning samt reseförbud och anmälningsskyldighet tillämpas bestämmelserna i 4 kap. 5 och 6 §§, 5 kap. 7 § och 6 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. 11 § I frågor om beslag och husrannsakan tillämpas bestämmelserna i 4 kap. 7 § och 5 kap. 6 § andra stycket lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Verkställighet av beslut om överlämnande 12 § Rätten kan i samband med ett beslut om att den eftersökte ska överlämnas, bestämma att - verkställigheten ska skjutas upp med stöd av artikel LAW.SURR.101.4 eller artikel LAW.SURR.102.1 i avtalet, eller - den eftersökte tillfälligt ska överlämnas enligt artikel LAW.SURR.102.2 i avtalet. Efter att rätten har beslutat om överlämnande kan åklagaren bestämma att verkställigheten ska skjutas upp med stöd av artikel LAW.SURR.101.3 eller artikel LAW.SURR.101.4 i avtalet. 13 § Vid verkställighet av ett beslut om överlämnande tillämpas 6 kap. 4 och 5 §§ lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd till Sverige 14 § Verkställigheten av en frihetsberövande påföljd ska överföras till Sverige enligt bestämmelserna i 2 § andra stycket lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom om - rätten med stöd av artikel LAW.SURR.81.1 f i avtalet vägrat överlämna den eftersökte, eller - någon har överlämnats från Sverige på villkor att han eller hon ska återföras hit enligt artikel LAW.SURR.84 b i avtalet. Vid ett sådant överförande av verkställigheten till Sverige ska bestämmelserna i 25 a § första och andra styckena och 25 b § lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom dock inte tillämpas. Vid tillämpning av 25 c § i den lagen krävs inte någon begäran från behörig myndighet i Förenade kungariket för att tvångsmedel ska få användas. När rätten med stöd av artikel LAW.SURR.81.1 f i avtalet vägrat överlämna den eftersökte, ska ett beslut om att överföra verkställigheten av den frihetsberövande påföljden inte meddelas om Förenade kungariket motsätter sig att verkställigheten överförs. Utvidgat överlämnande, vidareöverlämnande och vidareutlämning. 15 § Bestämmelserna i 1-3, 6, 7 och 9 §§ tillämpas i frågor om tillstånd till utvidgat överlämnande enligt artikel LAW.SURR.105.4 eller till vidareöverlämnande enligt artikel LAW.SURR.106.3 i avtalet. Ett tillstånd till vidareöverlämnande enligt artikel LAW.SURR.106.3 i avtalet ska även omfatta ett överlämnande eller utlämning från Förenade kungariket till Island eller Norge. 16 § Vid tillstånd till vidareutlämning enligt artikel LAW.SURR.106.5 i avtalet tillämpas 6 kap. 9 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Tillstånd till transport genom Sverige 17 § Vid en begäran om tillstånd till transport genom Sverige tillämpas 8 kap. 2 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. 4 kap. Verkställighet av beslut om förverkande Centralmyndighet 1 § Regeringskansliet är centralmyndighet för samarbetet om verkställighet av beslut om förverkande enligt avdelning XI i avtalet. Verkställighet i Förenade kungariket 2 § Kronofogdemyndigheten prövar om verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande ska begäras i Förenade kungariket. En framställning om verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande överlämnas av Kronofogdemyndigheten till Regeringskansliet. 3 § Om en framställning om verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande har överlämnats till Förenade kungariket och Kronofogdemyndigheten även verkställer beslutet i Sverige, ska myndigheten bevaka att det sammanlagda värdet av det som verkställs inte överstiger det belopp som anges i beslutet. 4 § Kronofogdemyndigheten får inte samtycka till att ett svenskt beslut om förverkande verkställs i Förenade kungariket genom omvandling enligt artikel LAW.CONFISC.10.4 eller genom åtgärder enligt artikel LAW.CONFISC.14 i avtalet. Verkställighet i Sverige 5 § Regeringskansliet ska överlämna en ansökan från Förenade kungariket om verkställighet av ett beslut om förverkande till åklagaren för vidare handläggning. 6 § Vid prövning av en ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande och verkställighet av beslutet gäller i tillämpliga delar 4 § tredje stycket, 9 §, 11 § första stycket, 15 §, 16 § utom andra stycket andra meningen, 24 § första och andra styckena och 35, 38 och 39 §§ lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. 7 § I frågor om förfogande över förverkad egendom tillämpas 36 § första stycket lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Kronofogdemyndigheten meddelar beslut om fördelningen av influtna medel i enlighet med artikel LAW.CONFISC.12.3 i avtalet. Denna lag träder i kraft den 15 juli 2021. Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1957:668) om utlämning för brott ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Den som i en annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket får efter beslut av regeringen utlämnas till den staten i enlighet med bestämmelserna i denna lag. Lagen gäller inte om lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder eller lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder är tillämplig i förhållande till den andra staten. Denna lag gäller inte om någon av följande författningar är tillämplig: 1. lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, 2. lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder, eller 3. lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete enligt avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket. Denna lag gäller inte heller om avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan är tillämpligt. Denna lag träder i kraft den 15 juli 2021 . Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Om det påkallas av en överenskommelse som Sverige ingått med främmande stat får regeringen förordna, att frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som i den främmande staten dömts ut eller beslutats efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten ålagts eller beslutats av en annan myndighet än domstol, får verkställas i Sverige enligt denna lag. I samband med förordnande enligt första stycket får regeringen, om det påkallas eller annars föranleds av överenskommelsen, förordna att verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, som dömts ut eller beslutats genom dom meddelad av svensk domstol eller ålagts någon av en annan svensk myndighet genom godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot, får anförtros åt en myndighet i den främmande staten. Detta gäller dock inte verkställighet av något annat beslut om överlämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård. I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall. Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i 1. lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall, 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, och 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, 3. lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. 3. lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, 4. avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan, och 5. lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete enligt avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket. Denna lag träder i kraft den 15 juli 2021. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål Härigenom föreskrivs att det i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska införas en ny paragraf, 1 kap. 9 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 9 § Det finns kompletterande bestämmelser till denna lag i avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan. Denna lag träder i kraft den 15 juli 2021. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2021-04-26 Närvarande: F.d. justitierådet Eskil Nord samt justitieråden Inga-Lill Askersjö och Petter Asp Kompletterande bestämmelser till vissa delar av avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket Enligt en lagrådsremiss den 15 april 2021 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete enligt avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket, 2. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott, 3. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, 4. lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Ann Medioni. Förslagen föranleder följande yttrande. Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete enligt avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket Lagrådet kommer i detta yttrande att hänvisa till avtalets artiklar med angivande av de preliminära artikelnummer som finns i den version som varit tillgänglig för Lagrådet under granskningen. Lagrådet förutsätter att det tas fram en konverteringstabell när numreringen blir fastställd så att hänvisningarna till avtalet blir begripliga även framgent. 2 kap. 1 § I paragrafen anges att det är åklagare som är behörig att i Sverige utfärda en arresteringsorder för lagföring eller för verkställighet av en frihetsberövande påföljd. På grund av vad Lagrådet anför i anslutning till 3 kap. 1 § nedan och Lagrådets förslag till utformning av den paragrafen vore en direkt hänvisning till avtalet att föredra också här. Lagrådet föreslår därför att paragrafen ges följande lydelse. Behörig rättslig myndighet enligt artikel LAW.SURR.78 d i avtalet är åklagare. Av samma skäl föreslår Lagrådet att underrubriken närmast före denna paragraf ska lyda: "Behörig rättslig myndighet". 3 kap. 1 § Under rubriken "Verkställande rättsliga myndigheter" anges att åklagare och allmän domstol är behöriga att verkställa en arresteringsorder som är utfärdad i Förenade kungariket. Lagens utformning är i denna del visserligen följdriktig om man jämför med hur avtalet är utformat (jfr bl.a. artikel LAW.SURR.78 c i avtalet). I lagen om en europeisk arresteringsorder (i det följande europeiska arresteringsorderlagen) har emellertid lagstiftaren undvikit att använda benämningen verkställande myndigheter. Detta trots att det i det bakomliggande rambeslutet till den lagen på samma sätt som i avtalet talas om "verkställande rättsliga myndigheter". I den lagen avses med verkställighet av en arresteringsorder den egentliga verkställigheten av det beslut som tingsrätten fattar på framställning av åklagaren (jfr t.ex. 6 kap. 1 § europeiska arresteringsorderlagen). Verkställighet avser i europeiska arresteringsorderlagen alltså något annat än den verksamhet som de myndigheter som nu utpekas som "verkställande" ska ägna sig åt. Det framstår, med hänsyn till att systemet enligt avtalet i grunden är detsamma som enligt europeiska arresteringsorderlagen, inte lämpligt att begreppet verkställighet används i så olika betydelser i de båda lagarna. För att tillse att den svenska lagstiftningen på området inte bygger på en terminologi som är motstridig och förvirrande vore, enligt Lagrådets mening, en direkt hänvisning till avtalet att föredra i den nu aktuella bestämmelsen. Lagtexten kan då utformas enligt följande. Behöriga rättsliga myndigheter enligt artikel LAW.SURR.78 c i avtalet är åklagare och allmän domstol. Underrubriken närmast före 3 kap. 1 § bör i konsekvens härmed ändras till "Behöriga rättsliga myndigheter". En ytterligare fråga som väcks av förslagen i denna del hänger samman med att åklagare och allmän domstol - som alltså båda ska vara verkställande rättsliga myndigheter i den mening som avses i avtalet - har mycket olikartade uppgifter i systemet (jfr bl.a. de roller som följer av 5 kap. 1 § europeiska arresteringsorderlagen, vilken enligt 3 kap. 9 § i den föreslagna lagen ska tillämpas också när ärenden enligt avtalet handläggs). Om man läser avtalstexten med utgångspunkt i dessa olika roller är det t.ex. klart att den verkställande rättsliga myndighet som avses i artikel LAW.SURR.87 är åklagare, medan den verkställande rättsliga myndighet som avses i artikel LAW.SURR.93.1 måste vara domstol. I de centrala delarna löses detta problem genom de hänvisningar till europeiska arresteringsorderlagen som finns i den föreslagna lagen (jfr hänvisningarna i 3 kap. 6 § till 4 kap. 1 och 3 §§ i europeiska arresteringsorderlagen som tydliggör att åklagare kan ta emot en arresteringsorder och utreda om det finns förutsättningar för överlämnande och hänvisningen i 3 kap. 9 § till 5 kap. 1 § i nämnda lag som tydliggör att det är domstolen som beslutar om överlämnande). Det framstår emellertid för Lagrådet som oklart om den nu föreslagna lagstiftningen i alla delar klargör om det är åklagare eller domstol som har en funktion att fylla när avtalet anger att en viss uppgift ankommer på en verkställande rättslig myndighet. Eftersom det i grunden är avtalet som ska tillämpas bör i den fortsatta beredningen av ärendet övervägas om det i någon del behöver tydliggöras om en viss uppgift enligt avtalet ankommer på åklagare eller på allmän domstol (jfr t.ex. 3 kap. 6 § tredje stycket där ett sådant klargörande görs). 3 kap. 4 § I paragrafen anges att "[i] frågor om hinder mot överlämnande" ska 2 kap. 3 § 1 och 5 och 4 § 3 i europeiska arresteringsorderlagen tillämpas. Utformningen av paragrafen ger närmast intryck av att den uttömmande reglerar hinder mot överlämnande. Men bestämmelsen ger också, och framför allt, intryck av att de hinder mot överlämnande som regleras i de uppräknade paragraferna i europeiska arresteringsorderlagen, men som inte omfattas av hänvisningarna, inte ska tillämpas. Det gäller exempelvis 2 kap. 4 § 1 (som avser gärningar som ägt rum innan den eftersökte fyllt femton år). Att den omständigheten utgör ett hinder mot överlämnande framgår emellertid direkt av avtalet (jfr artikel LAW.SURR.80 c). Samma problem uppstår beträffande 2 kap. 4 § 2 europeiska arresteringsorderlagen som det inte heller hänvisas till i 3 kap. 4 §. Den förstnämnda bestämmelsen, som avser hinder med hänsyn till att ett överlämnande skulle stå i strid med Europakonventionen, ska alltså inte tillämpas. Samtidigt anges i avtalet artikel LAW.GEN.3 att ingenting i del 3 av avtalet ska påverka parternas skyldigheter att respektera de grundläggande rättigheter och rättsprinciper som särskilt återspeglas i Europakonventionen och, när det gäller unionen och dess medlemsstater, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Också i denna del undantas alltså en bestämmelse i europeiska arresteringsorderlagen vars innehåll i realiteten ska gälla. Problem av detta slag uppstår lätt när kompletterande lagstiftning till direkt tillämpliga normer (i t.ex. EU-rättsliga förordningar eller, som i det här fallet, ett direkt tillämpligt avtal) genomförs genom att det i en kompletterande lag görs hänvisningar till redan existerande lag-stiftning. Problemet har att göra med att medlemsstaterna inte tillåts att i nationell rätt reglera det som föreskrivs i direkt tillämplig EU-rätt. I många situationer måste det därför godtas att tillämparen själv ges uppgiften att, utan närmare ledning, addera den kompletterande lagstiftningen till de direkt tillämpliga normerna. Och i någon utsträckning måste man när det gäller kompletterande lagstiftning lita på att tillämparen inte drar obefogade motsatsslut. Samtidigt måste det anses angeläget att reglerna, så långt det är möjligt, formuleras på ett sätt som inte är mer eller mindre direkt vilseledande för tillämparen eller för den som annars försöker ta reda på vad som gäller. Det gäller naturligtvis särskilt när det är fråga om centrala och materiellt betydelsefulla regler. Reglerna om hinder mot överlämnande måste anses vara av denna karaktär. Lagrådet föreslår, mot denna bakgrund, att paragraferna 4 och 5 byter plats med varandra och att nuvarande 3 kap. 4 § (5 § om Lagrådets förslag godtas) ges en lydelse som tydliggör att det finns bestämmelser om hinder mot överlämnande också i avtalet. I frågor om hinder mot överlämnande i övrigt gäller, vid sidan av vad som följer av del 3 i avtalet, 2 kap. 3 § 1 och 5 och 4 § 3 lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. 3 kap. 6 §, första stycket, andra strecksatsen Paragrafen föreskriver att vissa bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen ska tillämpas vid förfarandet och utredningen angående ett överlämnande från Sverige. I första stycket andra strecksatsen hänvisas till 4 kap. 2 § andra stycket i den nämnda lagen som alltså ska tillämpas "i den omfattning" det rör en efterlysning i ett annat system för eftersökning av personer än Schengens informationssystem. Lagtexten som det hänvisas till gäller eftersökning av personer som ska utlämnas eller överlämnas till en medlemsstat i EU. Avtalet gäller emellertid personer som tillhör Förenade kungariket, dvs. tredje land, vilket gör att det kan starkt ifrågasättas om 4 kap. 2 § andra stycket kan tillämpas i de fall som omfattas av avtalet. Det är också otydligt vad som avses med begränsningen att lagrummet är tillämpligt "i den omfattning" förfarandet gäller andra personer än i Schengensystemet. Enligt Lagrådets mening vore det tydligare att hänvisningen till den europeiska arresteringsorderlagen, med dess hänvisning till Schengensystemet, utgår och i stället den andra strecksatsen bildar ett eget stycke av följande lydelse. En efterlysning som är registrerad i ett system för eftersökning av personer och som gäller utlämning eller överlämnande till Förenade kungariket ska jämställas med en arresteringsorder i avvaktan på att en sådan översänds. 3 kap. 6 § tredje stycket I tredje stycket finns vad som ger intryck av att vara en upplysnings-bestämmelse där det sägs att åklagaren inhämtar vissa kompletteringar med stöd av artikel LAW.SURR 93.2 i avtalet, där det sägs att det är den "verkställande rättsliga myndigheten" som får begära kompletteringar. I själva verket synes avsikten med detta stycke vara att lagstiftaren genom bestämmelsen bemyndigar åklagaren att vara verkställande myndighet i artikelns mening. Lagrådet anser att detta uttryckligen ska framgå och föreslår att stycket ges följande lydelse. Beslut om kompletteringar enligt artikel LAW.SURR 93.2 i avtalet fattas av åklagare. 3 kap. 8 § I paragrafen anges att "4 kap. 9 § utom första stycket sista meningen" i europeiska arresteringsorderlagen ska tillämpas i frågor om samtycke och medgivande. Här finns anledning att återkomma till den problematik som Lagrådet har framfört i anslutning till 3 kap. 4 §, nämligen att reglerna inte bör utformas på ett sätt som innebär stor risk att tillämparen leds vilse. I den del av 4 kap. 9 § i europeiska arresteringsorderlagen som undantas genom bestämmelsen anges att den eftersökte ska upplysas om innebörden av att samtycke eller medgivande lämnas. Skälet till att den delen av bestämmelsen undantas anges i lagråds-remissen vara att denna regel följer direkt av avtalet (jfr artikel LAW.SURR.91.2 och LAW.SURR.105.2 f). Enligt Lagrådets mening är detta ytterligare ett exempel på lagtext som visserligen principiellt kan låta sig försvaras med att lagen bara kompletterar avtalet, men som ändå måste betecknas som både vilseledande och onödigt svårtillämpad. I det här fallet förstärks dessutom problemet av att den aktuella delen av bestämmelsen uttryckligen undantas från tillämpning. Resultatet blir en föreskrift som säger att normen (dvs. att den tilltalade ska upplysas om innebörden av ett samtycke eller medgivande) inte ska tillämpas, trots att den faktiskt (men då enligt avtalet) ska tillämpas. Enligt Lagrådets mening kan det i ett fall som det förevarande inte anses stå i strid med principen om att man inte får genomföra direkt tillämpliga normer på nationell nivå att låta hänvisningen avse hela 4 kap. 9 § i europeiska arresteringsorderlagen. Principen bör i sin tillämpning inte dras så långt att den leder till att den nödvändiga kompletterande lagstiftningen blir direkt missvisande. Det gäller åtminstone när fråga är om normer av det här slaget - att den enskilde ska upplysas om något - där man bör kunna tillåta sig ett visst mått av dubbelreglering under förutsättning att den inte går utöver vad avtalet föreskriver. (Det framstår för övrigt inte som uteslutet att reglerna i avtalet, se artikel 91 och artikel 105.2 f, innebär just en förpliktelse för avtalsparterna att, genom införande av regler, säkerställa att ett samtycke lämnas med full insikt om vad det innebär.) 3 kap. 9 § Också i denna paragraf aktualiseras det problem som Lagrådet lyft i anslutning till 3 kap. 4 och 8 §§. I paragrafen anges sålunda bl.a. att 5 kap. 2 § utom första stycket andra meningen ska tillämpas. I 2 § första stycket andra meningen anges att handläggningen ska ske med skyndsamhet. Skälet till att denna del av 2 § undantas anges också i detta fall vara att ett skyndsamhetskrav följer direkt av avtalet. Åter gäller alltså att lagen uttryckligen undantar en viss norm (skyndsamhetsnormen) som faktiskt ska tillämpas (låt vara enligt avtalet). Också i detta fall menar Lagrådet att principen om att man inte får genomföra direkt tillämpliga EU-rättsliga normer inte bör dras så långt att den leder till lagtext som är missvisande. Skyndsamhets-normen är inte av sådan karaktär att det kan anses föreligga något hinder mot att låta hänvisningen avse hela 5 kap. 2 §, vilket alltså i praktiken innebär att skyndsamhetskravet kommer att följa såväl av nationell rätt som av avtalet. Frågor om relationen mellan hänvisningar å ena sidan och undantag eller icke-hänvisningar å den andra inställer sig också vad gäller hänvisningar i andra bestämmelser, bl.a. i den nu aktuella paragrafen till 5 kap. 4 § första och andra styckena och 9 § "utom första stycket första meningen". Lagrådet har emellertid i dessa delar inte funnit anledning att motsätta sig att lagtexten utformas på det sätt som föreslås. Vad gäller hänvisningen till 5 kap. 4 § första och andra styckena beror detta på att den norm som undantas (dvs. 4 § tredje stycket) har en sådan karaktär att en dubbelreglering skulle kunna vara problematisk. När det gäller hänvisningen till 9 § "utom första stycket första meningen" är skälet i stället att undantaget är helt adekvat (eftersom 9 § första stycket första meningen gäller svenska medborgare och svenska medborgare inte kan utlämnas enligt den nu aktuella lagstiftningen). Lagrådet vill emellertid framhålla att de lagtekniska svårigheter som här har påtalats i stor utsträckning kan undvikas helt genom att de kompletterande bestämmelserna tas in direkt i lagen utan koppling till den europeiska arresteringsorderlagen. Lagrådet har dock förståelse för att tidsramen i detta ärende inte tillåter en så genomgripande förändring av lagrådsremissens förslag. 4 kap. 6 § I paragrafen regleras genom en uppräkning vilka bestämmelser i lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom som ska tillämpas vid prövning av en ansökan från Förenade kungariket om verkställighet av ett beslut om förverkande och vid verkställigheten av detta beslut. Den hänvisningsteknik som används i paragrafen medför att det i vissa fall blir otydligt vilka bestämmelser i den lagen som ska tillämpas, eftersom de uppräknade bestämmelserna i sin tur hänvisar vidare till andra paragrafer i den lagen. En av de paragrafer som det hänvisas vidare till, 15 §, finns med i uppräkningen vilket gör att den regleras dubbelt. Vissa andra däremot (t.ex. 12-14 och 19-22) finns inte med och ska således sannolikt inte omfattas, men de kommer ändå att göra det på grund av vidarehänvisningen. Paragrafen bör justeras så att det klart framgår vilka av de bestämmelser till vilka det hänvisas vidare som ska tillämpas. Den skulle dessutom vinna i överskådlighet om hänvisningarna görs i en punktlista. Lagrådet föreslår att paragrafen ges följande lydelse. Vid prövning av en ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande och vid verkställighet av beslutet gäller i tillämpliga delar följande bestämmelser i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom: - 4 § tredje stycket, - 9 § med bortseende från hänvisningarna till 19-22 §§, - 11 § första stycket med bortseende från hänvisningarna till 12-14 §§, - 16 § utom andra stycket andra meningen, - 24 § första och andra styckena med bortseende från hänvisningarna till 11 § andra stycket och 12-14 §§, och - 35, 38 och 39 §§. Förslaget till lag om ändring i lagen om utlämning för brott 1 § Förslagen innebär bl.a. att det i andra stycket anges dels att utlämningslagen inte ska tillämpas om lagen med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete enligt avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket ska tillämpas, dels att utlämningslagen inte heller ska tillämpas om det avtal som ligger till grund för den kompletterande lagen är tillämpligt. Som antyds redan av den kompletterande lagens namn är emellertid lagen och avtalet i nu aktuella delar ömsesidigt beroende av varandra. Undantaget som innebär att utlämningslagen inte ska tillämpas när avtalet och lagen i stället ska tillämpas bör därför vara ett och detsamma. Detta kan åstadkommas genom att paragrafen ges följande lydelse. Den som i en annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket får efter beslut av regeringen utlämnas till den staten i enlighet med bestämmelserna i denna lag. Lagen gäller inte om lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder eller lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder är tillämplig i förhållande till den andra staten. Lagen gäller inte heller om avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan och lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen eller Förenade kungariket är tillämpliga. Förslaget till lag om ändring i lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom 1 § Av de skäl som anförts under föregående rubrik bör avtalet och den kompletterande lagen samlas i en och samma hänvisning i den nu aktuella paragrafen. Den fjärde punkten i förslaget kan då ges följande lydelse. 4. avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan, och den tillhörande lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete enligt avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket. Övrigt lagförslag Lagrådet lämnar förslaget utan erinran. Konverteringstabell för artikelnummer och bilagor avseende del 3 i avtalets slutgiltiga respektive initiala version Artikelnummer i del 3 i avtalets slutgiltiga version Artikelnummer i del 3 i avtalets initiala version Avdelning I Allmänna bestämmelser Avdelning I Allmänna bestämmelser 522 LAW.GEN.1 523 LAW.GEN.2 524 LAW.GEN.3 525 LAW.GEN.4 526 LAW.GEN.5 Avdelning VII Överlämnande Avdelning VII Överlämnande 596 LAW.SURR.76 597 LAW.SURR.77 598 LAW.SURR.78 599 LAW.SURR.79 600 LAW.SURR.80 601 LAW.SURR.81 602 LAW.SURR.82 603 LAW.SURR.83 604 LAW.SURR.84 605 LAW.SURR.85 606 LAW.SURR.86 607 LAW.SURR.87 608 LAW.SURR.88 609 LAW.SURR.89 610 LAW.SURR.90 611 LAW.SURR.91 612 LAW.SURR.92 613 LAW.SURR.93 614 LAW.SURR.94 615 LAW.SURR.95 616 LAW.SURR.96 617 LAW.SURR.97 618 LAW.SURR.98 619 LAW.SURR.99 620 LAW.SURR.100 621 LAW.SURR.101 622 LAW.SURR.102 623 LAW.SURR.103 624 LAW.SURR.104 625 LAW.SURR.105 626 LAW.SURR.106 627 LAW.SURR.107 628 LAW.SURR.108 629 LAW.SURR.109 630 LAW.SURR.110 631 LAW.SURR.111 632 LAW.SURR.112 Avdelning VIII Ömsesidig rättslig hjälp Avdelning VIII Ömsesidig rättslig hjälp 633 LAW.MUTAS.113 634 LAW.MUTAS.114 635 LAW.MUTAS.115 636 LAW.MUTAS.116 637 LAW.MUTAS.117 638 LAW.MUTAS.118 639 LAW.MUTAS.119 640 LAW.MUTAS.120 641 LAW.MUTAS.121 642 LAW.MUTAS.122 Avdelning XI Frysning och förverkande Avdelning XI Frysning och förverkande 656 LAW.CONFISC.1 657 LAW.CONFISC.2 658 LAW.CONFISC.3 659 LAW.CONFISC.4 660 LAW.CONFISC.5 661 LAW.CONFISC.6 662 LAW.CONFISC.7 663 LAW.CONFISC.8 664 LAW.CONFISC.9 665 LAW.CONFISC.10 666 LAW.CONFISC.11 667 LAW.CONFISC.12 668 LAW.CONFISC.13 669 LAW.CONFISC.14 670 LAW.CONFISC.15 671 LAW.CONFISC.16 672 LAW.CONFISC.17 673 LAW.CONFISC.18 674 LAW.CONFISC.19 675 LAW.CONFISC.20 676 LAW.CONFISC.21 677 LAW.CONFISC.22 678 LAW.CONFISC.23 679 LAW.CONFISC.24 680 LAW.CONFISC.25 681 LAW.CONFISC.26 682 LAW.CONFISC.27 683 LAW.CONFISC.28 684 LAW.CONFISC.29 685 LAW.CONFISC.30 686 LAW.CONFISC.31 687 LAW.CONFISC.32 688 LAW.CONFISC.33 689 LAW.CONFISC.34 Avdelning XII Övriga bestämmelser Avdelning XII Övriga bestämmelser 690 LAW.OTHER.134 Bilagor till del 3 i avtalets slutgiltiga version Bilagor till del 3 i avtalets initiala version Bilaga 43 BILAGA LAW-5 Bilaga 45 BILAGA LAW-7 Bilaga 46 BILAGA LAW-8 Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 maj 2021 Närvarande: statsrådet Johansson, ordförande, och statsråden Bolund, Baylan, Hultqvist, Damberg, Shekarabi, Ygeman, Linde, Ekström, Eneroth, Dahlgren, Ernkrans, Lindhagen, Hallberg, Micko, Stenevi, Olsson Fridh Föredragande: statsrådet Damberg Regeringen beslutar proposition2020/21:197 Kompletterande bestämmelser till vissa delar av avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket