Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2020/21:222 Anpassningar av svensk lag till EU:s förordningar om Schengens informationssystem Prop. 2020/21:222 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 9 september 2021 Stefan Löfven Mikael Damberg (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen lämnas förslag till de lagändringar som krävs för att anpassa svensk rätt till EU:s nya regelverk om Schengens informationssystem (SIS). Förslagen lämnas med anledning av tre nya EU-förordningar om SIS som antogs 2018. Förordningarna ska börja tillämpas fullt ut vid ett datum som kommissionen senast den 28 december 2021 ska fastställa. Regeringen föreslår att lagen (2000:344) om Schengens informationssystem upphävs och ersätts med en ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem. Vidare föreslås ändringar i utlänningslagen (2005:716), offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), utlänningsdatalagen (2016:27) och lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Förslagen om ändringar i utlänningslagen innebär att möjligheten att återkalla uppehållstillstånd utökas. Förslagen om ändringar i offentlighets- och sekretesslagen innebär bl.a. att sekretess för uppgifter som avser registreringar i SIS omfattar nya registreringskategorier. Vidare föreslås att sekretessen för sådana uppgifter ska gälla hos fler myndigheter än i dag. Lagändringarna föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 5 2 Lagtext 6 2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem 6 2.2 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) 8 2.3 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 10 2.4 Förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) 14 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område 16 3 Ärendet och dess beredning 18 4 Schengens informationssystem 19 4.1 SIS är en del av Schengensamarbetet 19 4.2 SIS II-regelverket 20 4.3 Det nationella regelverket om Schengens informationssystem 22 4.3.1 Lagen och förordningen om Schengens informationssystem 22 4.3.2 Utlänningslagen och utlänningsförordningen 22 4.3.3 Offentlighets- och sekretesslagen 23 4.4 Den allmänna dataskyddsregleringen 24 4.5 Tre nya SIS-förordningar 26 4.5.1 SIS-förordningarnas inledande bestämmelser 27 4.5.2 Användningen av SIS inom ramen för straffrättsligt och polisiärt samarbete 27 4.5.3 Användningen av SIS inom ramen för gränskontroll 28 4.5.4 Användningen av SIS inom ramen för kontroll av återvändande 29 4.5.5 Särskilda bestämmelser för biometriska uppgifter 29 4.5.6 Åtkomst 29 4.5.7 Behandling av uppgifter 29 4.5.8 Skadestånd och sanktioner 30 4.5.9 SIS-förordningarnas avslutande bestämmelser 30 5 Svensk lag ska anpassas till det nya EU-regelverket om SIS 30 5.1 Endast nödvändiga anpassningar ska göras 30 5.2 Lagen om Schengens informationssystem ska upphävas 32 5.3 Särskilda överväganden som inte föranleder lagändringar 33 5.3.1 Myndigheters direktåtkomst till SIS 33 5.3.2 Proportionalitet 34 5.3.3 Minimikrav på innehållet i en registrering 34 5.3.4 Överensstämmelse mellan registreringar 35 5.3.5 Utbildning av personal 36 5.3.6 Enskildas rätt till information 37 5.3.7 Rättsmedel 38 5.3.8 Registreringar om återvändande 39 5.3.9 Tidsfrist för frivillig avresa 42 5.3.10 Införandet av beslut om återreseförbud i en registrering om återvändande 44 5.3.11 Träffar vid yttre gräns 46 5.3.12 SIS-spärrar på grund av hot 47 5.3.13 SIS-spärrar på grund av återreseförbud 52 6 En ny lag om SIS 53 6.1 En ny lag med kompletterande bestämmelser till SIS-förordningarna ska införas 53 6.2 Den nya lagens förhållande till annan reglering 55 6.2.1 Förhållandet till den allmänna dataskyddsregleringen 55 6.2.2 Förhållandet till polisens brottsdatalag och utlänningsdatalagen 57 6.3 Polismyndigheten ska ha centralt ansvar för den nationella delen av SIS 59 6.4 Migrationsverket ska ansvara för att föra in, uppdatera och radera vissa registreringar i den nationella delen av SIS 60 6.5 Personuppgiftsansvar 61 6.6 Tillåten behandling 62 6.7 Skadestånd 63 7 Ändringar i utlänningslagen 65 7.1 Utökade möjligheter att återkalla uppehållstillstånd 65 8 Ändringar i offentlighets- och sekretesslagen 71 8.1 Sekretess till skydd för allmänna intressen 71 8.2 Sekretess till skydd för enskild 74 8.3 Sekretessbrytande bestämmelser 76 8.4 Användningsbegränsningar 77 9 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 79 10 Konsekvenser 80 11 Författningskommentar 82 11.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem 82 11.2 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) 85 11.3 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 87 11.4 Förslaget till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) 90 11.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område 91 Bilaga 1 Återvändandeförordningen 92 Bilaga 2 Gränsförordningen 105 Bilaga 3 Polisförordningen 147 Bilaga 4 Sammanfattning av promemorian Ett nytt regelverk för Schengens informationssystem (SIS), Ds 2019:27 198 Bilaga 5 Utdrag ur promemorians lagförslag 199 Bilaga 6 Förteckning över remissinstanserna 209 Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag 210 Bilaga 8 Lagrådets yttrande 221 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 september 2021 222 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: 1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem. 2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716). 3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). 4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27). 5. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. 2 Lagtext 2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem Härigenom föreskrivs följande. Tillämpningsområde 1 § Denna lag kompletterar ? Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, ? Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, och ? Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU. Termer och uttryck i lagen har samma betydelse som i EU:s förordningar om Schengens informationssystem. Förhållandet till annan reglering 2 § Denna lag gäller utöver brottsdatalagen (2018:1177). 3 § Vid behandling av personuppgifter som inte omfattas av brottsdatalagen (2018:1177) kompletterar denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning). Vid behandling av personuppgifter enligt första stycket gäller lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s data-skyddsförordning och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, om inte annat följer av denna lag eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Ett svenskt register som ska vara en del av Schengens informationssystem 4 § Polismyndigheten ska med hjälp av automatiserad behandling föra ett register som ska vara den svenska nationella delen av Schengens informationssystem. Även Migrationsverket ansvarar för att i vissa fall föra in, uppdatera och radera registreringar i den svenska nationella delen av Schengens informationssystem. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om att Migrationsverket i vissa fall får föra in, uppdatera och radera registreringar i den nationella delen av Schengens informationssystem. Personuppgiftsansvar 5 § Polismyndigheten respektive Migrationsverket är personuppgiftsansvarig för den behandling av personuppgifter i den svenska nationella delen av Schengens informationssystem som myndigheten utför. Tillåten behandling 6 § Polismyndigheten och Migrationsverket får föra in uppgifter i registret endast om behandling av motsvarande slag av uppgifter är tillåten enligt någon annan författning. 1. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. 2. Genom lagen upphävs lagen (2000:344) om Schengens informationssystem. 2.2 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att 7 kap. 5 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 1 kap. 4 d §, och närmast före 1 kap. 4 d § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. Återvändandeförordningen och gränsförordningen 4 d § Med återvändandeförordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelands-medborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna. Med gränsförordningen avses Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006. 7 kap. 5 § Uppehållstillstånd får återkallas för en utlänning om vilken uppgifter har registrerats i det register som avses i 1 § lagen (2000:344) om Schengens informationssystem med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1987/2006 av den 20 december 2006 om inrättande, drift och användning av andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II), om det finns tillräckliga skäl för en återkallelse. Om det finns tillräckliga skäl får, efter samråd, uppehållstillstånd eller nationell visering återkallas för en utlänning om 1. det i Schengens informationssystem (SIS) har gjorts en registrering om återvändande enligt återvändandeförordningen eller en registrering om nekad inresa och vistelse enligt gränsförordningen gällande utlänningen, eller 2. en annan medlemsstat har fattat ett beslut om återvändande, nekad inresa och vistelse eller återreseförbud, och överväger att i SIS göra en registrering om återvändande enligt återvändandeförordningen eller en registrering om nekad inresa och vistelse enligt gränsförordningen gällande utlänningen. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. 2.3 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs att 9 kap. 2 §, 18 kap. 17 och 18 §§ och 37 kap. 6 och 7 §§ offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 kap. 2 § Bestämmelser som begränsar möjligheten att använda vissa uppgifter som en svensk myndighet har fått från en myndighet i en annan stat finns i 1. lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden, 2. lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete, 3. lagen (2000:344) om Schengens informationssystem, 4. lagen (2000:562) om inter-nationell rättslig hjälp i brottmål, 5. lagen (2000:1219) om in-ternationellt tullsamarbete, 6. lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar, 7. lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen, 8. lagen (1998:620) om be-lastningsregister, 9. lagen (2012:843) om admi-nistrativt samarbete inom Euro-peiska unionen i fråga om be-skattning, 10. lagen (2015:63) om utbyte av upplysningar med anledning av FATCA-avtalet, 11. lagen (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton, 12. lagen (2017:182) om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet, 13. lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder, och 14. brottsdatalagen (2018:1177). 3. lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, 4. lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete, 5. lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar, 6. lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen, 7. lagen (1998:620) om belastningsregister, 8. lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning, 9. lagen (2015:63) om utbyte av upplysningar med anledning av FATCA-avtalet, 10. lagen (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton, 11. lagen (2017:182) om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet, 12. lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder, och 13. brottsdatalagen (2018:1177). 18 kap. 17 § Sekretess gäller i verksamhet som avser rättsligt samarbete på begäran av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, för uppgift som hänför sig till en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller en angelägenhet som angår tvångsmedel, om det kan antas att det varit en förutsättning för den andra statens eller den mellanfolkliga domstolens begäran att uppgiften inte skulle röjas. Motsvarande sekretess gäller hos Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, en åklagarmyndighet, Tullverket och Kustbevakningen för uppgift i en angelägenhet som avses i 3 § första stycket 1 och 5 lagen (2000:344) om Schengens informationssystem. Motsvarande sekretess gäller hos Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, en åklagarmyndighet, Tullverket, Kustbevakningen, Skatteverket, Migrationsverket, Regeringskansliet och en utlandsmyndighet för uppgift som avser en registrering i Schengens informationssystem om 1. omhändertagande av en person som har efterlysts för överlämnande eller utlämning, 2. diskreta kontroller, undersökningskontroller eller särskilda kontroller, eller 3. okända efterlysta personer som söks för identifiering. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio år. 18 § Sekretessen enligt 17 § andra stycket hindrar inte att en uppgift lämnas ut enligt vad som föreskrivs i lagen (2000:344) om Schengens informationssystem och lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Sekretessen enligt 17 § andra stycket hindrar inte att en uppgift lämnas ut enligt vad som föreskrivs i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område och förordningen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem. 37 kap. 6 § Sekretess gäller hos Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, en åklagarmyndighet, Tullverket, Kustbevakningen och Migrationsverket för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan lämnas ut utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider men och uppgiften förekommer i en angelägenhet som avser en framställning i det register som avses i 1 § lagen (2000:344) om Schengens informationssystem om 1. omhändertagande av en person som har efterlysts för överlämnande eller utlämning, 2. att en person ska nekas till-träde till eller uppehållstillstånd i Schengenstaterna, 3. tillfälligt omhändertagande av en person med hänsyn till dennes eller någon annans säkerhet, eller 4. dold övervakning eller särskilda kontrollåtgärder. Sekretess gäller hos Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, en åklagarmyndighet, Tullverket, Kustbevakningen, Skatteverket och Migrationsverket för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan lämnas ut utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider men och uppgiften förekommer i en angelägenhet som avser en registrering i Schengens informationssystem om 1. omhändertagande av en person som har efterlysts för överlämnande eller utlämning, 2. en försvunnen person eller en sårbar person som behöver hindras från att resa, 3. diskreta kontroller, undersökningskontroller eller särskilda kontroller, 4. en okänd efterlyst person som söks för identifiering, 5. nekad inresa och vistelse, eller 6. återvändande. Sekretess gäller hos en myndig-het som prövar ansökningar om visering och uppehållstillstånd för uppgift om en enskilds personliga förhållanden i en angelägenhet som avser en sådan framställning som avses i första stycket 2 under samma förutsättningar som anges i första stycket. Motsvarande sekretess gäller hos en myndighet som prövar ansökningar om visering, uppehållstillstånd eller medborgarskap. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. 7 § Sekretessen enligt 6 § hindrar inte att uppgift lämnas ut enligt vad som föreskrivs i lagen (2000:344) om Schengens informationssystem och lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Sekretessen enligt 6 § hindrar inte att en uppgift lämnas ut enligt vad som föreskrivs i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område och förordningen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. 2.4 Förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) Härigenom föreskrivs att 5 § utlänningsdatalagen (2016:27) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 § Denna lag gäller inte när personuppgifter behandlas med stöd av 1. lagen (2000:344) om Schengens informationssystem, 2. lagen (2006:444) om passagerarregister, 1. lagen (2006:444) om passagerarregister, 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex), eller 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex), 4. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (omarbetning). 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (omarbetning), 4. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 5. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, eller 7. lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt 1. vapenlagen (1996:67), 2. lagen (1998:620) om belastningsregister, 3. lagen (1998:621) om misstankeregister, 4. lagen (2000:344) om Schengens informationssystem, 5. lagen (2006:444) om passagerarregister, eller 4. lagen (2006:444) om passagerarregister, 6. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas. 5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, eller 9. lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. 3 Ärendet och dess beredning Schengens informationssystem (SIS) är ett system som Schengenländerna använder för att utbyta information med varandra inom ramen för polissamarbete, straffrättsligt samarbete och migrationskontroll. I november 2018 antogs tre nya EU-förordningar om SIS: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (hädanefter återvändandeförordningen, bifogad som bilaga 1), Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006 (hädanefter gränsförordningen, bifogad som bilaga 2) samt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU (hädanefter polisförordningen, bifogad som bilaga 3). Dessa tre förordningar (hädanefter SIS-förordningarna) ersätter EU:s nuvarande regelverk om SIS - SIS II - och innebär att en ny version av systemet ska tas i drift vid ett datum som kommissionen ska fastställa senast den 28 december 2021. I Justitiedepartementet har departementspromemorian Ett nytt regelverk för Schengens informationssystem (SIS) (Ds 2019:27) tagits fram. I promemorian lämnas förslag till de författningsändringar som krävs för att anpassa svensk rätt till de nya SIS-förordningarna. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 4 och utdrag ur promemorians lagförslag i bilaga 5. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. Remissvaren finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2019/04049). Vissa bestämmelser i SIS-förordningarna har börjat tillämpas redan innan den nya versionen av systemet tagits i full drift. Det gäller bl.a. ändringar i SIS II-regelverkets bestämmelser om användningen av fotografier och fingeravtryck som har tillämpats från och med den 28 december 2020. Med anledning av detta beslutade regeringen den 10 september 2020 propositionen Ändrade bestämmelser om fotografier och fingeravtryck i SIS II-regelverket (prop. 2020/21:6). Riksdagen beslutade den 18 november 2020 att anta regeringens förslag (bet. 2020/21:JuU7, rskr. 2020/21:55). Lagändringarna trädde i kraft den 28 december 2020. I denna proposition behandlas promemorians förslag när det gäller de efterföljande nödvändiga lagändringarna som ska börja tillämpas när SIS-förordningarna fullt ut upphäver och ersätter det nu gällande SIS II-regelverket. Förslaget till ändring i 12 kap. 22 § utlänningslagen (2016:716, UtlL) bereds vidare inom Regeringskansliet. Lagrådet Regeringen beslutade den 12 maj 2021 att inhämta Lagrådets yttrande över lagförslagen i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bilaga 8. Lagrådet lämnade förslagen utan erinran. 4 Schengens informationssystem 4.1 SIS är en del av Schengensamarbetet För att uppnå målet att människor ska kunna resa fritt inom Schengenområdet har Schengenländerna, däribland Sverige, enats om gemensamma regler i ett stort antal frågor. Vissa av dessa regler tar direkt sikte på att säkerställa den fria rörligheten för personer inom Schengenområdet, t.ex. genom att avskaffa personkontroller vid de inre gränserna. Andra regler handlar i stället om att motverka de negativa bieffekter som en fri rörlighet för personer kan föra med sig i form av exempelvis gränsöverskridande brottslighet och olaglig invandring. Som exempel på sådana regler kan nämnas enhetliga regler om visum och inresekontroller mot länder utanför Schengenområdet. Här ingår emellertid också åtgärder som syftar till att stärka Schengenländernas operativa samarbete i frågor om bl.a. brottsbekämpning och migrationskontroll. SIS är ett exempel på en sådan åtgärd. I denna proposition används begreppet medlemsstat i stället för Schengenland, i enlighet med begreppsanvändningen i de EU-gemensamma reglerna om SIS. SIS är ett informationssystem som medlemsstaterna använder för att utbyta information med varandra inom ramen för polissamarbete och straffrättsligt samarbete samt migrationskontroll. SIS består dels av ett centralt datasystem, dels av nationella datasystem i de deltagande medlemsstaterna. Det centrala systemet administreras av Europeiska byrån för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (eu-LISA). De nationella datasystemen står i direkt förbindelse med det centrala datasystemet och innehåller en kopia av den information som vid varje tidpunkt finns i detta. Medlemsstaterna använder sitt nationella system för sökning mot centrala SIS eller mot den nationella kopian. Det är även i den nationella kopian, N.SIS, som medlemsstaterna för in, uppdaterar och raderar registreringar i SIS. Polismyndigheten ansvarar för den nationella delen av SIS. SIS-regelverket innehåller bestämmelser som möjliggör eller kräver att medlemsstaterna lägger in olika typer av registreringar i SIS. Vissa typer av registreringar syftar till att informera övriga medlemsstater om ett visst förhållande, t.ex. att en person har nekats inresa till det registrerande landet. Andra registreringar syftar i stället till att andra medlemsstater ska bistå det registrerande landet med en viss åtgärd, t.ex. att gripa en efterlyst person eller att undersöka ett föremål. Sökningar i SIS sker i många olika typer av situationer. När en sökning på en person eller ett föremål ger en träff i SIS ska den medlemsstat som fått träffen ta ställning till om den begärda åtgärden kan vidtas. I vissa fall finns det möjlighet för medlemsstaterna att redan på förhand registrera en sorts varning, i SIS-förordningarna benämnd flagga, om att en viss begärd åtgärd inte kommer att vidtas på dess territorium. Själva registreringen i SIS innehåller endast den information som är nödvändig för att kunna identifiera en person eller ett föremål och för att klargöra vilken åtgärd som begärs. I många fall är denna information otillräcklig för att en medlemsstat ska kunna bistå en annan medlemsstat med en begärd åtgärd. Medlemsstaterna måste därför ofta utbyta ytterligare information med varandra, i SIS-förordningarna kallad tilläggsinformation. Tilläggsinformation är information som inte ligger i SIS utan i medlemsstaternas nationella register och som på något sätt har betydelse för en registrering i SIS. Utbytet av tilläggsinformation sköts av medlemsstaternas nationella Sirenekontor, som fungerar som respektive medlemsstats kontaktpunkt för utbyte av tilläggsinformation om registreringar. I Sverige har Polismyndigheten fått uppgiften att vara Sirenekontor och ansvarar som nämnts för den nationella delen av SIS. Det betyder att det i dag endast är Polismyndigheten som kan lägga in, uppdatera och radera registreringar i SIS. Säkerhetspolisen, åklagarmyndigheter, Tullverket och Kustbevakningen har rätt att få ut vissa uppgifter i SIS. Av dessa myndigheter har samtliga utom åklagarmyndigheterna direktåtkomst till SIS och kan därmed söka direkt i registret. För prövning av ansökningar om visering och uppehållstillstånd har Regeringskansliet, migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen tillgång till uppgifter om registreringar om nekad inresa eller vistelse, s.k. SIS-spärrar. Migrationsverket och utlandsmyndigheter har direktåtkomst för dessa syften. Därtill har Migrationsverket och Transportstyrelsen direktåtkomst till vissa uppgifter. Dessutom har ett antal myndigheter, bl.a. Kriminalvården och allmänna domstolar, beroende på vad saken gäller rätt att begära att Polismyndigheten lägger in framställningar i SIS. Integritetsskyddsmyndigheten är tillsynsmyndighet. 4.2 SIS II-regelverket Schengensamarbetet inleddes med ett avtal 1985 mellan Frankrike, Tyskland, Belgien, Nederländerna och Luxemburg. År 1990 undertecknades konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (hädanefter Schengenkonventionen). SIS inrättades ursprungligen på grundval av bestämmelser i Schengenkonventionen. Schengenkonventionen började tillämpas 1995 och innehöll de viktigaste reglerna för Schengensamarbetet. I samband med att Amsterdamfördraget trädde i kraft 1999 införlivades Schengenreglerna i EU-rätten. När Sverige fullt ut anslöt sig till Schengensamarbetet infördes bl.a. lagen (2000:344) om Schengens informationssystem för att genomföra Schengenkonventionens regler om SIS (prop. 1999/2000:64). Under 2006 och 2007 antogs ett nytt regelverk för SIS varpå en ny och mer avancerad version av SIS lanserades 2013 under benämningen SIS II. När EU-reglerna om SIS II antogs var EU-samarbetet fortfarande uppdelat i tre pelare. Frågor om bl.a. gräns- och migrationskontroll låg under den första pelaren, vilket innebar att EU inom det området hade kompetens att anta gemensamma regler som gällde direkt i medlemsstaterna. Frågor om polissamarbete och straffrättsligt samarbete låg i stället under EU:s tredje pelare. I frågor som låg under den pelaren hade EU-samarbetet karaktären av ett mellanstatligt samarbete, vilket innebar att EU:s regler inom det området behövde genomföras i medlemsstaterna för att bli gällande där. Användningsområdet för SIS spänner alltså över områden som tidigare låg under både den första och den tredje pelaren. Reglerna för SIS II kom därför att delas upp i EU-regler av olika karaktär. Användningen av SIS inom ramen för polissamarbete och straffrättsligt samarbete reglerades i rådets beslut 2007/533/RIF av den 12 juni 2007 om inrättande, drift och användning av andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II), i fortsättningen rådsbeslutet. Användningen av SIS inom området gräns- och migrationskontroll och för enheter som ansvarar för registrering av fordon reglerades i två EU-förordningar: * Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1987/2006 av den 20 december 2006 om inrättande, drift och användning av andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II), hädanefter SIS II-förordningen, och * Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 av den 20 december 2006 om tillträde till andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II) för de enheter i medlemsstaterna som ansvarar för att utfärda registreringsbevis för fordon, hädanefter fordonsregistreringsförordningen. SIS II-förordningen innehåller bl.a. bestämmelser om registreringar om nekad inresa eller vistelse (artikel 24), s.k. SIS-spärrar. Effekten av en registrering om nekad inresa eller vistelse är att den berörda tredjelandsmedborgaren kommer att nekas inresa och vistelse inom Schengenområdet, i huvudsak i enlighet med andra EU-författningar. Enligt artikel 6.1 d i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna, i fortsättningen gränskodexen) är nämligen ett inresevillkor för en tredjelandsmedborgare att han eller hon inte finns registrerad i SIS i syfte att nekas inresa. Att en person har en sådan SIS-registrering är vidare ett skäl för att avslå en ansökan om Schengenvisering enligt artikel 32.1 v i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex), i fortsättningen viseringskodexen. I samband med att de nya EU-reglerna om SIS II antogs sågs den svenska regleringen över (prop. 2009/10:86). Merparten av de svenska lagbestämmelser som rörde användningen av SIS inom gräns- och migrationskontroll togs i samband med det bort. Lagen om Schengens informationssystem speglar därför i dag i huvudsak rådsbeslutets bestämmelser, bl.a. om vilka framställningar som får föras in i registret, vilka uppgifter som får registreras, behandling av och tillgång till uppgifter i registret samt frågor om dataskydd och skadestånd. 4.3 Det nationella regelverket om Schengens informationssystem 4.3.1 Lagen och förordningen om Schengens informationssystem Det nationella regelverket om Schengens informationssystem består i dag huvudsakligen av lagen om Schengens informationssystem och förordningen (2000:836) om Schengens informationssystem. I lagen föreskrivs en skyldighet för Polismyndigheten - som är personuppgiftsansvarig för den behandling av personuppgifter som myndigheten utför enligt lagen - att med hjälp av automatiserad behandling föra ett register som ska vara den svenska nationella delen av SIS samt att behandla viss tilläggsinformation (1 §). I lagens inledning finns bestämmelser om ändamålen med registret (2 §) och därefter om vilka uppgifter som får registreras och andra förutsättningar för att registrering ska få ske (3-7 §§). Lagen innehåller också bestämmelser om vilka myndigheter som kan få ut uppgifter ur registret (dvs. åtkomst), hur uppgifterna får användas och vad som gäller för gallring av uppgifterna (9-11 §§). Därutöver finns bestämmelser om tilläggsinformation, som inte registreras i SIS men utbyts mellan Schengenstaterna, exempelvis efter att en sökning i systemet har lett till en träff (12-14 §§). Slutligen innehåller lagen bestämmelser skadestånd och administrativa sanktionsavgifter (16-17 §§). I förordningen om Schengens informationssystem finns kompletterande bestämmelser till lagen om Schengens informationssystem och SIS II-förordningen. I förordningen anges vilka myndigheter som får begära att en framställan ska göras i registret och vilka myndigheter som ska ha direktåtkomst till registret. Vidare finns bestämmelser om verkställighet av andra staters framställningar, hantering av felaktiga registreringar, utbyte av tilläggsinformation, enskildas rättigheter, loggar, statistik samt ett bemyndigande för Polismyndigheten att meddela ytterligare föreskrifter. 4.3.2 Utlänningslagen och utlänningsförordningen Eftersom SIS II-förordningen är direkt tillämplig finns det relativt få bestämmelser om SIS i nationella författningar inom områdena gräns- och migrationskontroll. Bestämmelser om sökningar och kontroller i SIS finns i viseringskodexen rörande ärenden om Schengenvisering. Det finns även sådana bestämmelser i gränskodexen rörande in- och utresa (se avsnitt 4.2). Enligt 7 kap. 5 § utlänningslagen UtlL får uppehållstillstånd återkallas för en utlänning om vilken uppgifter har registrerats i SIS, om det finns tillräckliga skäl för en återkallelse. Vidare finns i 9 kap. 8 f § UtlL en bestämmelse om att en utlänning vid en gränskontroll eller en inre utlänningskontroll i vissa fall är skyldig att lämna fingeravtryck och låta sig fotograferas för att kunna identifieras genom en sökning i SIS. Som nämnts i avsnitt 4.3.1 innehåller lagen om Schengens informationssystem bestämmelser om åtkomst till SIS som preciseras i förordningen om Schengens informationssystem. Utlänningsförordningen (2006:97, UtlF) innehåller bestämmelser om Migrationsverkets, migrationsdomstolarnas och Migrationsöverdomstolens underrättelseskyldighet, vilket är en förutsättning för att Polismyndigheten ska kunna fullgöra ansvaret för registreringarna i nationella SIS (7 kap. 4 och 5 §§ UtlF). Enligt 4 kap. 21 § UtlF ska den myndighet som utfärdar ett uppehållstillstånd eller en nationell visering i samband med utfärdandet bl.a. utföra den kontroll i SIS som följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 265/2010 av den 25 mars 2010 om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och av förordning (EG) nr 562/2006 vad gäller rörlighet för personer med visering för längre vistelse. I paragrafens andra stycke anges att en migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen får begära att Migrationsverket utför dessa åtgärder. 4.3.3 Offentlighets- och sekretesslagen I SIS II-regelverket finns bestämmelser om medlemsstaternas skyldigheter i fråga om sekretess (se artikel 11 i rådsbeslutet och artikel 11 i SIS II-förordningen). I bestämmelserna anges att medlemsstaterna i enlighet med sin nationella rätt ska tillämpa sina regler om tystnadsplikt eller motsvarande sekretesskrav på alla personer och organ som arbetar med uppgifter i SIS och tilläggsinformation samt att denna skyldighet ska gälla även när dessa personer har lämnat sin tjänst eller organets verksamhet har upphört. I 8 § lagen om Schengens informationssystem finns en upplysningsbestämmelse om att uppgifter i registret kan omfattas av sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400, OSL). I OSL finns, utöver generellt tillämpliga regler om sekretess, även specifika bestämmelser om sekretess till skydd för såväl allmänna som enskilda intressen för uppgifter som finns i SIS. Enligt 18 kap. 17 § första stycket OSL gäller sekretess i verksamhet som avser rättsligt samarbete på begäran av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, för uppgift som hänför sig till en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller en angelägenhet som angår tvångsmedel, om det kan antas att det varit en förutsättning för den andra statens eller den mellanfolkliga domstolens begäran att uppgiften inte skulle röjas. Av andra stycket i paragrafen följer att motsvarande sekretess gäller hos Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, en åklagarmyndighet, Tullverket och Kustbevakningen för uppgift i en angelägenhet som avses i 3 § första stycket 1 och 5 lagen om Schengens informationssystem. Sekretess kan således gälla för framställningar om omhändertagande av en person som har efterlysts för överlämnande eller utlämning och om dold övervakning eller särskilda kontrollåtgärder. Enligt 18 kap. 17 § tredje stycket OSL gäller sekretess för uppgift i allmän handling i högst 40 år. I 37 kap. 6 § OSL anges att sekretess gäller hos Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, en åklagarmyndighet, Tullverket, Kustbevakningen och Migrationsverket för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan lämnas ut utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider men och uppgiften förekommer i en angelägenhet som avser en framställning i det register som avses i 1 § lagen om Schengens informationssystem om 1. omhändertagande av en person som har efterlysts för överlämnande eller utlämning, 2. att en person ska nekas tillträde till eller uppehållstillstånd i Schengenstaterna, 3. tillfälligt omhändertagande av en person med hänsyn till dennes eller någon annans säkerhet, eller 4. dold övervakning eller särskilda kontrollåtgärder. Enligt paragrafens andra stycke gäller sekretess även hos en myndighet som prövar ansökningar om visering och uppehållstillstånd för uppgift om en enskilds personliga förhållanden i en angelägenhet som avser en sådan framställning som avses i första stycket 2 under samma förutsättningar som anges i första stycket. Enligt 37 kap. 6 § tredje stycket OSL gäller sekretess för uppgift i allmän handling i högst 70 år. Sekretessbrytande bestämmelser finns i 18 kap. 18 § respektive 37 kap. 7 § OSL. I 9 kap. 2 § OSL finns en upplysningsbestämmelse om ett antal lagar som innehåller bestämmelser som begränsar möjligheten att använda vissa uppgifter som en svensk myndighet har fått från en myndighet i en annan stat. En av de lagar som räknas upp är lagen om Schengens informationssystem. I dag innehåller nämligen lagen om Schengens informationssystem vissa bestämmelser med detta innehåll, t.ex. anges i 10 § att uppgifter i SIS inte får överföras till tredjeland eller internationella organisationer. 4.4 Den allmänna dataskyddsregleringen Merparten av de uppgifter som finns i SIS II utgör personuppgifter, dvs. uppgifter som avser en identifierad eller identifierbar fysisk person. Att göra en registrering eller sökning i systemet innebär behandling av personuppgifter. Från och med den 25 maj 2018 utgörs den generella regleringen för behandling av fysiska personers personuppgifter inom EU av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), hädanefter dataskyddsförordningen. Dataskyddsförordningen är emellertid direktivliknande till sin karaktär på så sätt att den innehåller ett antal bestämmelser som förutsätter respektive möjliggör nationella regler. Lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning (dataskyddslagen) innehåller generella nationella kompletteringar till dataskyddsförordningen. Dataskyddsförordningen är inte tillämplig på den behandling av personuppgifter som behöriga myndigheter utför i syfte att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder (artikel 2.2 d). För personuppgiftsbehandling inom detta område gäller i stället Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF, hädanefter dataskyddsdirektivet. Direktivet har genomförts i svensk rätt genom brottsdatalagen (2018:1177). Brottsdatalagen innehåller bestämmelser om behandling av personuppgifter inom dataskyddsdirektivets tillämpningsområde. Dataskyddsförordningen och brottsdatalagen gäller båda vid behandling av personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad och för annan behandling av personuppgifter som ingår i eller kommer att ingå i ett register (artikel 2.1 i dataskyddsförordningen och 1 kap. 3 § brottsdatalagen). Dataskyddsförordningen och brottsdatalagen kompletteras av ett antal registerförfattningar. Lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, hädanefter polisens brottsdatalag, gäller utöver brottsdatalagen vid bl.a. Polismyndigheten (1 kap. 1 §). Den lagen gäller dock inte vid behandling av personuppgifter enligt lagen om Schengens informationssystem (1 kap. 2 § 4). Utlänningsdatalagen (2016:27) kompletterar dataskyddsförordningen. Lagen gäller Migrationsverkets, Polismyndighetens och utlandsmyndigheternas behandling av personuppgifter i sin verksamhet enligt utlännings- och medborgarskapslagstiftningen (1 §). Inte heller den lagen gäller vid behandling av personuppgifter enligt lagen om Schengens informationssystem (5 § 1). Lagen om Schengens informationssystem har genomgått en översyn med anledning av EU:s dataskyddsreform (se prop. 2017/18:269 och prop. 2018/19:65). Regeringen konstaterade i samband med översynen att behandlingen av personuppgifter i SIS, såväl för förandet av registret som för utlämnande, omfattas antingen av brottsdatalagens eller av dataskyddsförordningens tillämpningsområde. Det är syftet med registreringen av den behandlade personuppgiften i det enskilda fallet som är avgörande för om brottsdatalagen eller dataskyddsförordningen är tillämplig vid den fortsatta behandlingen. Detta innebär att samtliga bestämmelser om personuppgiftsbehandling i lagen om Schengens informationssystem reglerar sådan behandling som omfattas av såväl brottsdatalagen som dataskyddsförordningen (se prop. 2018/19:65 s. 132 f.). I samband med översynen infördes en ny bestämmelse i lagen om Schengens informationssystem som anger att lagen gäller utöver brottsdatalagen (1 a §). Vidare infördes en ny bestämmelse som anger att lagen om Schengens informationssystem kompletterar dataskyddsförordningen vid behandling av personuppgifter som inte omfattas av brottsdatalagen, samt att dataskyddslagen och föreskrifter som meddelats i anslutning till den lagen också gäller för sådan behandling, om inte annat följer av lagen om Schengens informationssystem eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen (1 b §). Det infördes även bestämmelser om skadestånd vid personuppgiftsbehandling som omfattas av brottsdatalagen (16 §) och om administrativa sanktionsavgifter vid personuppgiftsbehandling som omfattas av brottsdatalagen (17 §). Samtidigt upphävdes bestämmelsen om överklagande i lagen om Schengens informationssystem eftersom det ansågs saknas behov av en sådan bestämmelse (se prop. 2018/19:65 s. 141 f.). Ändringarna trädde i kraft den 30 juni 2019. 4.5 Tre nya SIS-förordningar I november 2018 antog Europaparlamentet och rådet tre nya förordningar om SIS; polisförordningen, gränsförordningen och återvändandeförordningen. SIS-förordningarna handlar i grunden om samma informationssystem. I stora delar är därför förordningarna identiska. Detta gäller t.ex. bestämmelserna om systemets tekniska struktur och uppbyggnad, medlemsstaternas grundläggande skyldigheter samt grundläggande principer om användningen av biometriska uppgifter och om dataskydd. Det som skiljer dem från varandra är att de reglerar hur SIS får och ska användas inom tre olika samarbetsområden: polissamarbete och straffrättsligt samarbete (polisförordningen), in- och utresekontroller (gränsförordningen) och arbetet med återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (återvändandeförordningen). Polisförordningen omfattar såväl personer som föremål och kännetecknande för förordningen är att det i regel är medlemsstaternas nationella regler som styr vilka registreringar som ska göras och om verkställighet av en begärd åtgärd kan beviljas. Polisförordningen ersätter rådsbeslutet och fordonsregistreringsförordningen. Gränsförordningen reglerar villkor och förfarande för införande av registreringar i SIS om tredjelandsmedborgare som stöd för att neka inresa och vistelse på medlemsstaternas territorium. Gränsförordningen ersätter SIS II-förordningen. Återvändandeförordningen är en helt ny förordning som reglerar användning av SIS rörande registrering av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna. I förordningen finns bestämmelser om att beslut om återvändande (avvisnings- eller utvisningsbeslut) ska registreras i SIS. SIS-förordningarna trädde i kraft den 27 december 2018 men ska börja tillämpas stegvis. Kommissionen ska senast den 28 december 2021 anta ett beslut som fastställer när det nya SIS tas i drift och SIS II-regelverket upphör att gälla. Det är alltså först då som gräns- och polisförordningen ska börja tillämpas fullt ut och återvändandeförordningen börjar tillämpas (artikel 20 i återvändandeförordningen). Polisförordningen och gränsförordningen har genomgått vissa ändringar med anledning av de i maj 2019 antagna EU-förordningarna om inrättande av en ram för interoperabilitet mellan vissa EU-informationssystem (Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2019/817 och 2019/818). Ändringarna innebär en anpassning av bl.a. SIS-regelverket till de nya systemgemensamma komponenter som införs genom förordningarna, bl.a. en gemensam sökportal för aktuella it-system. Inom Justitiedepartementet pågår ett arbete med att se över behovet av att anpassa nationell rätt med anledning av EU:s förordningar om interoperabilitet. Eventuella konsekvenser för SIS med anledning av nämnda förordningar bedöms kunna tas om hand genom det projektet. SIS-förordningarna kommer även att kompletteras av direkt tillämpliga rättsakter som antas av kommission. Nedan gås SIS-förordningarnas bestämmelser igenom översiktligt. 4.5.1 SIS-förordningarnas inledande bestämmelser SIS-förordningarna inleds med ett antal allmänt hållna bestämmelser. I kapitel I i polisförordningen och kapitel I i gränsförordningen finns bestämmelser om syftet med SIS, definitioner, systemets tekniska struktur och drift samt kostnader. Kapitel II i respektive förordning reglerar bl.a. medlemsstaternas ansvar för de nationella systemen, utbyte av tilläggsinformation, loggar, personalutbildning, säkerhet och sekretess. I kapitel III finns bestämmelser om eu-LISA:s skyldigheter. Kapitel IV handlar om informationskampanjer. Polisförordningens och gränsförordningens första fyra kapitel är i princip identiska. Merparten av dessa bestämmelser ska tillämpas även på uppgifter som förs in i SIS med stöd av återvändandeförordningen. Därutöver innehåller återvändandeförordningen även vissa inledande allmänna bestämmelser om förordningens syfte och om definitioner. Även kapitel V i polisförordningen och kapitel V i gränsförordningen innehåller ett antal bestämmelser som till stora delar är likalydande. Det gäller t.ex. bestämmelserna om uppgiftskategorier, proportionalitet och vilken minimiuppsättning uppgifter en registrering ska innehålla. Även återvändandeförordningen innehåller regler om uppgiftskategorier. 4.5.2 Användningen av SIS inom ramen för straffrättsligt och polisiärt samarbete I kapitel V-XI i polisförordningen finns bestämmelser om hur SIS får användas inom ramen för polissamarbete och straffrättsligt samarbete. I kapitel V i polisförordningen finns, utöver vissa allmänna bestämmelser om uppgiftskategorier, bestämmelser om flaggning. Därefter följer sex kapitel som reglerar de olika kategorier av registreringar som kan göras i SIS inom ramen för polissamarbete och straffrättsligt samarbete. De registreringskategorier som är möjliga att göra inom detta område är: * registreringar om personer som är efterlysta för att gripas och överlämnas eller utlämnas (kapitel VI), * registreringar om försvunna personer eller sårbara personer som behöver hindras från att resa (kapitel VII), * registreringar om personer som söks för att delta i ett rättsligt förfarande (kapitel VIII), * registreringar om personer och föremål som söks för diskreta kontroller, undersökningskontroller eller särskilda kontroller (kapitel IX), * registreringar om föremål som ska tas i beslag eller användas som bevis i brottmål (kapitel X), och * registreringar om okända efterlysta personer som söks för identifiering i enlighet med nationell rätt (kapitel XI). I förhållande till rådsbeslutet utökar polisförordningen användningsområdet för SIS samt möjliggör registreringar av fler uppgiftskategorier än tidigare. Möjligheterna att använda SIS för att hindra sårbara personer från att resa, för att begära att en person ska bli föremål för en s.k. undersökningskontroll och för att identifiera okända gärningspersoner är helt nya. När det gäller registreringar om sårbara personer innebär denna registreringsmöjlighet att SIS kommer att kunna användas för att söka efter barn och vissa sårbara vuxna personer i syfte att hindra dem från att lämna medlemsstatens territorium. Möjligheten att i vissa fall begära en s.k. undersökningskontroll innebär att medlemsstaterna genom SIS kommer att kunna begära att en viss person frågas ut. Möjligheten att använda SIS för att eftersöka okända efterlysta personer innebär att det blir möjligt att söka efter inte identifierade gärningspersoner i SIS med hjälp av finger- eller handavtryck som hittats på en brottsplats för ett mycket grovt brott. 4.5.3 Användningen av SIS inom ramen för gränskontroll I kapitel V i gränsförordningen regleras bl.a. registreringar om nekad inresa och vistelse avseende tredjelandsmedborgare (artikel 24) och registreringar om tredjelandsmedborgare som är föremål för restriktiva åtgärder (artikel 25), dvs. sådana s.k. SIS-spärrar som finns i motsvarande artiklar i SIS II-förordningen. Reglerna skärps dock, bl.a. på så sätt att den registrerande medlemsstaten måste säkerställa att en registrering om nekad inresa och vistelse blir synlig i SIS så snart tredjelandsmedborgaren har lämnat medlemsstatens territorium. Av artikel 24.1 i gränsförordningen framgår att det finns två huvudsituationer när en SIS-spärr om nekad inresa och vistelse ska föras in, nämligen dels när den berörda tredjelandsmedborgaren har ett återreseförbud, dels när personen bedöms utgöra ett hot mot den allmänna ordningen, den allmänna säkerheten eller den nationella säkerheten. Dessa situationer beskrivs närmare i avsnitt 5.3.12-5.3.13. Effekten av en registrering om nekad inresa och vistelse är att den berörda tredjelandsmedborgaren kommer att nekas inresa och vistelse inom Schengenområdet, bl.a. i enlighet med gränskodexen. 4.5.4 Användningen av SIS inom ramen för kontroll av återvändande Med återvändandeförordningen utvidgas SIS-samarbetet till att även avse registreringar av tredjelandsmedborgare som är föremål för beslut om återvändande som medlemsstaterna utfärdat. Syftet är att underlätta verkställigheten av dessa beslut och att övervaka huruvida tredjelandsmedborgare som vistas olagligt respekterar skyldigheten att återvända (skäl 24). En huvudprincip är att varje beslut om återvändande, vilket i svensk rätt motsvarar beslut om avvisning eller utvisning, utan dröjsmål ska registreras i SIS som en registrering om återvändande. När personen som beslutet gäller sedan passerar Schengens yttre gränser ska registreringen om återvändande genast tas bort och, i de fall beslutet åtföljs av ett återreseförbud, ersättas med en registrering om nekad inresa och vistelse enligt gränsförordningen, dvs. en SIS-spärr. 4.5.5 Särskilda bestämmelser för biometriska uppgifter I kapitel XII i polisförordningen och kapitel VI i gränsförordningen finns särskilda bestämmelser om införande av samt sökning och kontroll med biometriska uppgifter. I förhållande till SIS II-regelverket innehåller SIS-förordningarnas bestämmelser om biometri ett antal nyheter när det gäller användningen av biometriska uppgifter. Det görs möjligt att utöver fingeravtryck och fotografier även behandla ansiktsbilder och DNA-profiler. Vidare ska sökningar med hjälp av fingeravtryck kunna göras i systemet utan en föregående träff efter sökningar med alfanumeriska uppgifter. SIS-förordningarnas bestämmelser om biometri innebär att kraven på medlemsstaterna skärps genom att det införs en skyldighet för medlemsstaterna att i vissa fall söka med hjälp av fingeravtryck. Som angetts i kapitel 3 har denna ändring i regelverket behandlats inom ramen för tidigare lagstiftningsarbete (se prop. 2020/21:6). 4.5.6 Åtkomst I kapitel XIII i polisförordningen och kapitel VII i gränsförordningen finns bestämmelser om bl.a. åtkomsträtt till systemet. I förhållande till SIS II-regelverket kräver SIS-förordningarna att fler nationella myndigheter än tidigare ska ha direktåtkomst till uppgifter i SIS. Därutöver får fler EU-organ tillgång till SIS och Europols tillgång till SIS utökas genom att Europol även ska få utbyta tilläggsinformation. 4.5.7 Behandling av uppgifter I kapitel XIV i polisförordningen och kapitel VII i gränsförordningen finns bestämmelser om radering av registreringar. Kapitel XV i polisförordningen och kapitel VIII i gränsförordningen innehåller därutöver vissa allmänna bestämmelser om databehandling. I kapitel XVI i polisförordningen och kapitel IX i gränsförordningen finns bestämmelser om dataskydd och rättsmedel. I förhållande till SIS II-regelverket har reglerna om dataskydd och rättsmedel anpassats till EU:s nya dataskyddsreglering. 4.5.8 Skadestånd och sanktioner I kapitel XVII i polisförordningen och kapitel X i gränsförordningen finns bestämmelser om skadeståndsansvar och sanktioner. I förhållande till SIS II-regelverket har reglerna anpassats till EU:s nya dataskyddsreglering. 4.5.9 SIS-förordningarnas avslutande bestämmelser Kapitel XVIII i polisförordningen och kapitel XI i gränsförordningen innehåller ett antal avslutande bestämmelser. Av dessa framgår bl.a. att SIS-förordningarna trädde i kraft den 27 december 2018 men ska börjas tillämpas fullt ut vid ett datum som kommissionen ska fastställa senast den 28 december 2021. Vid det datumet upphävs även det nu gällande SIS II-regelverket och artikel 25 i Schengenkonventionen utgår. 5 Svensk lag ska anpassas till det nya EU-regelverket om SIS 5.1 Endast nödvändiga anpassningar ska göras Regeringens bedömning: Utgångspunkten bör vara att endast de ändringar av svensk lag som krävs för att Sverige ska uppfylla sina förpliktelser enligt SIS-förordningarna ska göras. De bedömningar som har legat till grund för bestämmelser i nuvarande författningar bör som utgångspunkt godtas. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att invända mot bedömningen. Enligt Migrationsverket finns det dock problem med att förslagen begränsats till att endast omfatta sådana författningsändringar som krävs för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt SIS-förordningarna. För att även uppnå förordningarnas syften om ökad säkerhet krävs större förändringar i nationell rätt. Migrationsverket efterfrågar även bl.a. en översyn av bestämmelserna om underrättelse av beslut i syfte att fler beslut ska få laga kraft. Enligt Polismyndigheten hade det varit önskvärt om promemorian hade haft en bredare ansats. Myndigheten efterfrågar bl.a. utökade möjligheter att ta upp fingeravtryck och ansiktsbilder i syfte att söka i SIS samt möjlighet att kunna omhänderta eller beslagta samtliga utländska identitetshandlingar som är efterlysta i SIS. I likhet med Polismyndigheten anser Säkerhetspolisen att det finns anledning att överväga ytterligare nationell reglering så att Sverige bättre kan nyttja de möjligheter som de nya SIS-förordningarna innebär. Enligt myndigheten gäller det särskilt regleringen av biometriska uppgifter och möjliggörandet av kontroll och sökning med fotografier och fingeravtryck i SIS. Kammarrätten i Stockholm påpekar att det finns behov av en genomgående teknisk översyn av den redan i dag mycket svåröverskådliga svenska utlänningslagstiftningen. Enligt kammarrätten kan det också starkt ifrågasättas om det är hållbart att i utlänningslagen behålla inhemska begrepp såsom avvisning och utvisning i stället för de begrepp som används i de direkt tillämpliga EU-reglerna. Transportstyrelsen pekar bl.a. på oklarheter i processen för registrering av fartyg och luftfartyg när en sökning i SIS resulterar i en träff. Enligt Transportstyrelsen innebär nuvarande reglering om registrering att det finns hinder för att fatta ett beslut om avslag vid träffar i SIS. Skälen för regeringens bedömning: I promemorian lämnas förslag till de lagändringar som är nödvändiga för att Sverige ska kunna uppfylla sina åtaganden enligt SIS-förordningarna. Flera remissinstanser, bl.a. Polismyndigheten och Migrationsverket, anser att förslagen i promemorian är alltför begränsade och att det vore önskvärt att utnyttja fler av de möjligheter som SIS-förordningarna medger. Kammarrätten i Stockholm efterfrågar en genomgående teknisk översyn av den svenska utlänningslagstiftningen. Transportstyrelsen pekar på att det är oklart hur bestämmelserna om åtkomst till SIS för registreringsenheter förhåller sig till den nationella handläggnings- och beslutsprocessen för registreringar av fartyg och luftfartyg. Enligt Transportstyrelsen utgör nuvarande nationell reglering hinder för att beslut om avslag ska kunna fattas då sökningar i systemet har resulterat i en träff. Eftersom den nya versionen av SIS snart ska tas i bruk krävs skyndsamma anpassningar av svensk rätt till det nya EU-regelverket. Regeringen delar därför den bedömning som görs i promemorian att utgångspunkten bör vara att endast de anpassningar av svensk rätt som krävs för att Sverige ska uppfylla sina förpliktelser enligt SIS-förordningarna ska göras. Det saknas utrymme för att i detta sammanhang ta om hand de frågor som väckts av Transportstyrelsen. Såvitt avser det önskemål som förs fram av bl.a. Polismyndigheten om utökade möjligheter att ta upp fotografier och fingeravtryck för sökningar i SIS har detta bemötts i samband med att anpassningar av svensk rätt gjordes med anledning av ändringar i SIS II-regelverket (se prop. 2020/21:6). Det infördes då bl.a. en ny bestämmelse i utlänningslagen som innebär en sådan utökad möjlighet i samband med gränskontroller (se 9 kap. 8 f § UtlL). Lagändringarna trädde i kraft den 28 december 2020. Som framgår av den propositionen har Polismyndigheten lämnat in en hemställan till regeringen om en allmän översyn av det nationella regelverket om bl.a. insamling av biometriska uppgifter i syfte att stärka den brottsbekämpande verksamheten (samma prop. s. 22). Polismyndighetens hemställan bereds inom Regeringskansliet. Nya regler på nationell nivå om att ta upp och använda biometriska uppgifter kan påverka de framtida möjligheterna till sökningar i SIS. Kammarrätten i Stockholm för fram önskemål om att den terminologi som används i svensk rätt i så stor utsträckning som möjligt bör vara enhetlig med den som används inom EU-rätten. Med tanke på att rättssystemen utvecklats vid sidan av varandra och att rättsliga begrepp på EU-nivå respektive nationell nivå har fått specifika och ibland inte helt överensstämmande innebörder, är det enligt regeringen dock inte alltid lämpligt att använda den EU-rättsliga terminologin i svenska författningar. I promemorian görs bedömningen att i den mån reglerna om SIS är oförändrade sedan den svenska regleringen senast sågs över bör utgångspunkten vara att de bedömningar som gjorts tidigare ska godtas om det inte framkommit skäl att frångå dessa. Sådana skäl kan aktualiseras med anledning av utvidgningen av SIS-systemet genom återvändandeförordningen. Det kan även finnas skäl att göra förnyade bedömningar i bl.a. dataskyddsrelaterade frågor eftersom de EU-gemensamma och svenska reglerna inom det området har genomgått stora förändringar under de senaste åren. Regeringen delar den bedömning som redovisas i promemorian. I promemorian föreslås att det i förordning ska införas vissa kompletterande bestämmelser, bl.a. i fråga om nationella myndigheters åtkomst till SIS och om vissa registreringar enligt polisförordningen. De synpunkter som remissinstanserna lämnar på promemorians förslag i dessa delar kommer att beaktas inom ramen för arbetet med regleringen på förordningsnivå. I promemorian görs vidare bedömningen att de direkt tillämpliga SIS-förordningarnas bestämmelser i vissa delar inte kräver några ändringar i nationell rätt. Dessa delar kommer som utgångspunkt endast att behandlas i propositionen i den utsträckning som remissinstanserna har synpunkter på promemorians bedömningar. 5.2 Lagen om Schengens informationssystem ska upphävas Regeringens förslag: Lagen om Schengens informationssystem ska upphävas. Bestämmelser i andra lagar som hänvisar till den lagen, eller till de EU-rättsakter som upphävs i och med att SIS-förordningarna börjar tillämpas fullt ut, ska ändras. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans lämnar synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: EU-förordningar har allmän giltighet och är till alla delar bindande och direkt tillämpliga i varje medlemsstat. De ska därför tillämpas direkt av nationella domstolar och myndigheter och kan göras gällande av enskilda. SIS-förordningarnas bestämmelser gäller alltså direkt som lag i Sverige. Medlemsstaterna är skyldiga att se till att det inte finns nationella bestämmelser som står i strid med förordningarna och därmed förhindrar att deras bestämmelser får genomslag. Lagen om Schengens informationssystem genomför bestämmelser i det nu gällande rådsbeslutet och innehåller därutöver vissa kompletterande bestämmelser till SIS II-förordningen och fordonsregistreringsförordningen. När SIS-förordningarna börjar tillämpas fullt ut kommer dessa EU-rättsakter att upphävas (artikel 65 i gränsförordningen och artikel 78 i polisförordningen). Merparten av bestämmelserna i lagen om Schengens informationssystem avser frågor som regleras i SIS-förordningarna. För att säkerställa att det inte finns motstridigheter mellan svensk rätt och SIS-förordningarna bör lagen upphävas. Hänvisningar till lagen, eller till de EU-rättsakter som upphävs i och med att SIS-förordningarna börjar tillämpas fullt ut, behöver ses över och ändras. I avsnitt 6.2.2 redogörs närmare för nödvändiga ändringar i polisens brottsdatalag och utlänningsdatalagen. Kapitel 7 innehåller förslag till ändringar i utlänningslagen som bedöms vara nödvändiga anpassningar till gränsförordningen och återvändandeförordningen och i kapitel 8 redogörs för nödvändiga anpassningar i offentlighets- och sekretesslagen. 5.3 Särskilda överväganden som inte föranleder lagändringar 5.3.1 Myndigheters direktåtkomst till SIS Regeringens bedömning: Direktåtkomst till SIS bör inte regleras i lag. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att invända mot bedömningen. Migrationsverket anför dock att det bör övervägas om rätten till direktåtkomst bör regleras i lag i stället för i nationell förordning. Skälen för regeringens bedömning: Svenska myndigheters åtkomst till EU-gemensamma informationssystem kan ske genom att myndigheten ges den tekniska möjligheten och behörigheten att söka direkt efter information i systemet utan att kunna påverka innehållet i registret. I svensk rätt används begreppet direktåtkomst. Alternativt kan åtkomst säkerställas genom att myndigheten begär och får ut uppgifter ur systemet från någon som har åtkomst till uppgifterna. I promemorian föreslås att de svenska myndigheter som ska ha åtkomst till SIS, genom direktåtkomst eller på annat sätt, ska pekas ut genom kompletterande bestämmelser på förordningsnivå. Migrationsverket anför dock att det bör övervägas om rätten till direktåtkomst bör regleras i lag i stället för i nationell förordning. SIS innehåller en stor mängd personuppgifter, varav vissa utgör känsliga personuppgifter. I tidigare lagstiftningsarbeten finns principiella ställningstaganden om att myndighetsregister med ett stort antal registrerade personer och ett integritetskänsligt innehåll bör vara reglerade i registerlag (se t.ex. prop. 2001/02:144 s. 16 och prop. 2017/18:112 s. 34). Lagreglering bidrar även till stabilitet och långsiktig förutsebarhet. SIS-förordningarna kommer dock att gälla som lag i Sverige och innehåller direkt tillämpliga och bindande bestämmelser bl.a. om nationella behöriga myndigheter med åtkomsträtt till uppgifter i SIS (se artikel 44-47 i polisförordningen, artikel 34 i gränsförordningen och artikel 17.1 i återvändandeförordningen). Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att det i SIS-förordningarna finns rättsligt stöd för svenska myndigheters direktåtkomst till systemet men att det i nationella kompletterande bestämmelser bör pekas ut vilka svenska myndigheter som ska ha sådan åtkomst till systemet i syfte att uppfylla kravet på en tydlig reglering. En sådan precisering av vilka svenska myndigheter som ska ha direktåtkomst till SIS bör alltså enligt regeringen göras på förordningsnivå. 5.3.2 Proportionalitet Regeringens bedömning: SIS-förordningarnas bestämmelser om proportionalitet kräver inte några författningsändringar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att invända mot bedömningen. Asylrättscentrum vill dock se ett mer utförligt resonemang kring vilka överväganden som kan ligga bakom en proportionalitetsbedömning för registrering av uppgifter i SIS. Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 21 i polisförordningen och artikel 21 i gränsförordningen, som även är tillämplig när registreringar görs enligt återvändandeförordningen (artikel 19 i återvändandeförordningen), ska medlemsstaterna när de för in eller förlänger en registrering pröva om ärendet är tillräckligt adekvat, relevant och viktigt för att motivera en registrering i SIS. Ett ärende ska alltid anses vara tillräckligt adekvat, relevant och viktigt för att motivera en registrering i SIS om en person eller ett föremål söks i samband med en registrering med anknytning till ett terroristbrott, eller om ett beslut om nekad inresa och vistelse har sådan anknytning. Asylrättscentrum vill se ett mer utförligt resonemang kring vilka överväganden som kan ligga bakom en proportionalitetsbedömning och anser att det borde följa av allmänna förvaltningsrättsliga och rättsstatliga principer att det även ska göras ett övervägande i förhållande till den personliga integriteten. Som konstateras i promemorian ska SIS-förordningarnas bestämmelser om proportionalitet tillämpas direkt av svenska myndigheter när registreringar i systemet aktualiseras. Regeringen anser därför, i enlighet med den bedömning som görs i promemorian, att bestämmelserna om proportionalitet inte kräver några nationella författningsåtgärder. I avsnitt 5.3.12 redogörs närmare för den proportionalitetsbedömning som kan aktualiseras när registreringar om nekad inresa och vistelse görs med stöd av artikel 24.1 a i gränsförordningen. 5.3.3 Minimikrav på innehållet i en registrering Regeringens bedömning: Bestämmelserna om vilken minimiuppsättning av uppgifter som krävs för att föra in en registrering i SIS kräver inte några författningsändringar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att invända mot bedömningen. Polismyndigheten anser att skrivningarna om avsteg från SIS-förordningarnas bestämmelser om minimikrav för registreringar bör förtydligas. Migrationsverket uppfattar det som att det inte kommer att gå att göra en registrering om inte alla minimiuppgifter är tillgängliga. Skälen för regeringens bedömning: I artikel 22 i polisförordningen och artikel 22 i gränsförordningen finns bestämmelser om vilken minimiuppsättning av uppgifter som krävs för att föra in en registrering i SIS. Vidare anges att övriga uppgifter som räknas upp i artikel 20 i polis- respektive gränsförordningen också ska föras in i SIS om de finns tillgängliga. Motsvarande bestämmelser finns i artikel 4.2 i återvändandeförordningen. Bestämmelser om krav på minsta uppsättning av uppgifter som ska registreras finns även i SIS II-regelverket (artikel 23.1 i rådsbeslutet och artikel 23.1 i SIS II-förordningen). I förhållande till bestämmelserna om minimikrav på uppgifter i SIS II-regelverket har listan på uppgifter i SIS-förordningarna justerats något. Regeringen anser dock att bestämmelsernas innebörd är densamma. Migrationsverket uppfattar förordningarnas bestämmelser på så vis att det inte kommer att vara möjligt att göra en registrering om inte alla minimiuppgifter är tillgängliga. Migrationsverket efterlyser därför ett förtydligande om hur detta ska fungera i praktiken. Även Polismyndigheten efterfrågar ett förtydligande i denna del. I förarbetena till lagen om Schengens informationssystem lyftes frågan om SIS II-regelverkets bestämmelser om minimikrav getts en utformning som innebär att en registrering inte får ske om inte alla de angivna uppgifterna finns. Regeringen uttalade dock, med hänsyn till ändamålet med bestämmelserna, att en sådan tolkning inte framstår som rimlig och att en registrering ska kunna ske även om vissa sådana uppgifter saknas (prop. 2009/10:86 s. 28 f.). Enligt promemorian saknas det skäl att göra en annan bedömning gällande SIS-förordningarnas bestämmelser om krav på minimiuppsättning av uppgifter. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian. En registrering får alltså göras även om inte samtliga uppgifter finns tillgängliga. Sammanfattningsvis anser regeringen att bestämmelsen om vilken minimiuppsättning av uppgifter som krävs för att föra in en registrering inte föranleder behov av några författningsändringar. 5.3.4 Överensstämmelse mellan registreringar Regeringens bedömning: Bestämmelserna om överensstämmelse mellan registreringar kräver inte några författningsändringar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att invända mot bedömningen. Migrationsverket föreslår dock att den svenska lagstiftningen ska anpassas så att fingeravtryck som myndigheten tar upp i sin ärendehandläggning kan lagras och användas. Utan en sådan möjlighet kommer Migrationsverket inte kunna uppfylla kravet att se till att det inte blir motstridiga registreringar i SIS eftersom myndigheten kommer att missa de fall där personen är registrerad i SIS under ett annat namn. Skälen för regeringens bedömning: I artikel 23 i polisförordningen respektive gränsförordningen finns en i förhållande till rådsbeslutet och SIS II-förordningen helt ny bestämmelse som syftar till att motverka flera inbördes motstridiga registreringar om samma person eller föremål. Artikeln ska även tillämpas på registreringar i SIS som görs i enlighet med återvändandeförordningen (artikel 19 i återvändandeförordningen). I artikeln anges bl.a. att medlemsstaterna innan en registrering görs ska kontrollera om det finns tidigare registreringar om personen eller föremålet samt att berörda Sirenekontor ska samråda med varandra om en medlemsstat vill föra in en registrering som står i strid med en tidigare registrering. För att kontrollera om personen redan är föremål för en registrering ska en kontroll med fingeravtrycksuppgifter göras om sådana uppgifter är tillgängliga. Enligt Migrationsverket förutsätter bestämmelsernas efterlevnad att de fingeravtryck som tas upp i myndighetens ärendehandläggning får lagras och användas. Enligt den bedömning som görs i promemorian innebär bestämmelserna i artikel 23 i polisförordningen respektive gränsförordningen inte någon skyldighet för medlemsstaterna att ta upp fingeravtryck för sökningar i SIS när sådana uppgifter inte finns tillgängliga. Regeringen instämmer i bedömningen att de aktuella bestämmelserna inte kan uppfattas som ett krav på ändringar i nationell rätt när det gäller upptagande av fingeravtryck eller lagring av fingeravtrycksuppgifter som har tagits för andra syften. Det är upp till den tillämpande myndigheten att i det enskilda fallet göra en bedömning av om uppgifterna är tillgängliga. Bestämmelserna föranleder därför inte några nationella författningsåtgärder. 5.3.5 Utbildning av personal Regeringens bedömning: Bestämmelserna om utbildning kräver inte några författningsändringar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att invända mot bedömningen. Svenska Röda Korset och Asylrättscentrum understryker behovet av utbildning för de som berörs av förändringarna. Även Sveriges advokatsamfund pekar på behov av utbildning för tillämpande personal och utarbetande av interna föreskrifter, särskilt i fråga om kontroll och sökning i biometriska uppgifter. Skälen för regeringens bedömning: Artikel 14 i polisförordningen och artikel 14 i gränsförordningen avser medlemsstaternas skyldighet att se till att personalen vid de myndigheter som får åtkomst till SIS utbildas i frågor om bl.a. datasäkerhet och grundläggande rättigheter. Nytt i förhållande till SIS II-regelverket är att medlemsstaterna, utöver generella krav på utbildning, även ska ha ett nationellt utbildningsprogram för SIS som ska omfatta utbildning för både de myndighetsanställda som får söka i SIS och Sirenekontorets personal. Utbildningsprogrammet får ingå i ett allmänt utbildningsprogram på nationell nivå som omfattar utbildning på andra relevanta områden. Svenska Röda Korset, Asylrättscentrum och Sveriges advokatsamfund pekar på behovet av utbildning inte minst med tanke på att SIS innehåller vissa känsliga personuppgifter. När SIS II-regelverket infördes bedömdes motsvarande bestämmelse (artikel 14 i SIS II-förordningen och artikel 14 i rådsbeslutet) inte kräva någon nationell författningsreglering med motiveringen att det fick anses ligga i Rikspolisstyrelsens (nu Polismyndighetens) uppgift som personuppgiftsansvarig att se till att de personer som ges tillgång till SIS har den utbildning som krävs (prop. 2009/10:86 s. 26). Detsamma gällde när regelverket anpassades till EU:s dataskyddsregelverk (prop. 2018/19:65 s. 142 f.) och i samband med ändringar i SIS II-regelverket (prop. 2020/21:6 s. 22.). Någon annan bedömning görs inte nu. Polismyndigheten har i egenskap av ansvarig för den nationella delen av SIS även ett övergripande ansvar för att behandlingen av uppgifter sker på ett korrekt sätt. I detta ansvar ligger bl.a. att tillhandahålla ett nationellt utbildningsprogram. Vidare har de myndigheter som har åtkomst till uppgifter i SIS ett ansvar för att se till att personal som får åtkomst till personuppgifter i registret har den utbildning som krävs enligt SIS-förordningarna. Regeringen utgår från att berörda myndigheter tar fram rutiner och riktlinjer för hur sökningar i systemet får göras som ett komplement till det befintliga nationella och EU-rättsliga regelverket. Regeringen instämmer därför i den bedömning som görs i promemorian att det inte krävs några författningsändringar. 5.3.6 Enskildas rätt till information Regeringens bedömning: Bestämmelserna om rätt till information i SIS-förordningarna kräver inte några författningsändringar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att invända mot bedömningen. Sveriges advokatsamfund anser att det kan vara befogat att en registrerad person efter viss tid bör få underrättelse om att han eller hon registrerats i systemet. Skälen för regeringens bedömning: Av SIS-förordningarna följer att dataskyddsförordningen och dataskyddsdirektivet ska vara tillämpliga vid behandling av personuppgifter i SIS. Vilken rättsakt som är tillämplig beror på syftet med behandlingen. Bestämmelserna i dataskyddsförordningen och dataskyddslagen om enskilds rätt till information kommer således att vara tillämpliga vid behandlingen av personuppgifter i SIS. Bestämmelser om den enskildes rätt till information finns också i 4 kap. brottsdatalagen, som genomför dataskyddsdirektivet. Enligt artikel 52 i gränsförordningen ska en tredjelandsmedborgare som förekommer i SIS, med vissa undantag, informeras om detta i enlighet med bestämmelser om information i dataskyddsförordningen eller dataskyddsdirektivet. Sveriges advokatsamfund anser att det kan vara befogat att en registrerad person efter viss tid bör få underrättelse om att han eller hon registrerats i systemet. Regeringen konstaterar dock att enskildas rätt till information regleras av EU-rätten. Vidare skulle syftet med vissa registreringar kunna gå förlorat, t.ex. vid efterlysningar av personer, om det infördes en generell skyldighet att i samtliga fall informera den enskilde om en registrering i SIS. Regeringen instämmer därför i den bedömning som görs i promemorian att bestämmelserna i SIS-förordningarna om rätten till information inte föranleder något behov av kompletterande nationell lagstiftning. 5.3.7 Rättsmedel Regeringens bedömning: Bestämmelserna om rättsmedel i SIS-förordningarna kräver inte några författningsändringar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att invända mot bedömningen. Kammarrätten i Stockholm anser inte att det förefaller lämpligt att beslut om nekad inresa och vistelse enligt artikel 14.3 i gränskodexen ska överklagas enligt de allmänna bestämmelserna i förvaltningslagen. Skälen för regeringens bedömning: Artikel 68 i polisförordningen och artikel 54 i gränsförordningen - som ska tillämpas på SIS-registreringar enligt återvändandeförordningen - handlar om rättsmedel. Där framgår bl.a. att var och en ska kunna få sin sak prövad av en behörig myndighet, inbegripet en domstol, enligt varje medlemsstats nationella rätt för att få åtkomst till, rätta, radera eller få information eller ersättning i samband med en registrering som rör dem. Medlemsstaterna ska också ömsesidigt verkställa varandras slutliga avgöranden enligt artikeln. SIS II-förordningen och rådsbeslutet innehåller motsvarande bestämmelser om rätt till rättslig prövning. I SIS-förordningarnas bestämmelser om rättsmedel klargörs att rätt till rättsmedel enligt dataskyddsförordningen och dataskyddsdirektivet inte påverkas av bestämmelserna om rättsmedel i SIS-förordningarna, dessa gäller alltså utöver SIS-förordningarnas bestämmelser. I dessa delar finns tillämpliga överklagandebestämmelser i 7 kap. 2-5 §§ dataskyddslagen respektive 7 kap. 2-4 §§ brottsdatalagen. Enskilda har med stöd av dataskyddsregelverket möjlighet att tillvarata sina rättigheter i fråga om information, åtkomst, rättelse och radering avseende personuppgifter i SIS som rör dem. SIS-förordningarna innehåller inga krav på att registreringar ska kunna överklagas. Rätten att överklaga beslut om nekad inresa och avslag på visering, liksom beslut om avvisning, utvisning och återreseförbud innebär dock indirekt en möjlighet för enskilda att angripa en registrering i SIS, eftersom registreringar ska raderas när de beslut som utgör grund för registreringen upphävs eller på annat sätt upphör att gälla (se t.ex. artikel 40.1 a i gränsförordningen och artikel 14.1 i återvändandeförordningen). Utöver bestämmelserna om rättsmedel i artikel 54 i gränsförordningen anges i artikel 24.4 i gränsförordningen att personer som är föremål för ett beslut om nekad inresa och vistelse ska ha rätt att överklaga sådana beslut. Enligt promemorian lever Sverige enligt gällande rätt upp till detta krav. Kammarrätten i Stockholm anser dock att det bör övervägas att införa en bestämmelse om överklagande av beslut om nekad inresa enligt gränskodexen eftersom sådana beslut kan behöva fattas beträffande en person som redan har ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut enligt utlänningslagen. Att besluten ska överklagas enligt de allmänna bestämmelserna i förvaltningslagen förefaller inte lämpligt. Regeringen instämmer i den bedömning som görs i promemorian att Sverige lever upp till kravet i artikel 24.4 i gränsförordningen. När Polismyndigheten fattar beslut om nekad inresa enligt gränskodexen fattas normalt även ett separat beslut om avvisning (prop. 2014/15:32 s. 18). Polismyndighetens beslut om avvisning får överklagas till Migrationsverket (14 kap. 2 § UtlL). I de fall en tredjelandsmedborgare vid en gränskontroll redan har ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut och Polismyndigheten fattar ett beslut om nekad inresa enligt gränskodexen kan beslutet överklagas i enlighet med 40-44 §§ förvaltningslagen (2017:900). Enligt regeringen är det inte motiverat med en översyn av möjligheter att överklaga beslut enligt gränskodexen inom ramen för denna proposition. Vidare får Migrationsverkets beslut om avvisning eller utvisning överklagas till migrationsdomstol (14 kap. 3 § UtlL). Avslag på ansökan om uppehållstillstånd eller Schengenvisering torde i vissa fall kunna komma att läggas till grund för en registrering om nekad inresa och vistelse enligt artikel 24.1 a i gränsförordningen. Även sådana avslagsbeslut kan överklagas (se t.ex. 14 kap. 3 och 5 a §§ UtlL). Därtill får Polismyndighetens och Migrationsverkets beslut att meddela återreseförbud - och beslut att upphäva ett beslut om tidsfrist för frivillig avresa - överklagas (14 kap. 7 a § UtlL). Sammanfattningsvis är bedömningen att enskilda har tillgång till rättsmedel som tillgodoser deras rätt. Bestämmelserna om rättsmedel kräver därför inte ändringar i nationell rätt. 5.3.8 Registreringar om återvändande Regeringens bedömning: Att ett beslut om avvisning eller utvisning ska registreras i SIS utan att det fått laga kraft framgår direkt av återvändandeförordningen. Kraven på vilka beslut som ska ligga till grund för registreringar om återvändande och när sådana registreringar får underlåtas kräver inte några författningsändringar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att invända mot bedömningen. Kammarrätten i Stockholm efterlyser en analys av om och när en registrering om återvändande ska göras och uppdateras, bl.a. i de fall det fattas beslut om tidsbegränsat uppehållstillstånd eller ges anstånd med verkställigheten. Migrationsverket undrar om en registrering om återvändande ska göras för personer som utvisats eller avvisats men därefter återkommer till Sverige under beslutets giltighetstid och vägrar återvända. Skälen för regeringens bedömning Vilka beslut ska ligga till grund för en registrering om återvändande? I artikel 3.1 i återvändandeförordningen fastställs att medlemsstaterna utan dröjsmål ska föra in registreringar i SIS om tredjelandsmedborgare som är föremål för ett beslut om återvändande. Syftet med registreringen är att kunna kontrollera om skyldigheten att återvända har fullgjorts och att stödja verkställandet av sådana beslut. Ett beslut om återvändande motsvaras i svensk rätt av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut (prop. 2011/12:60 s. 27). I skäl 8 till återvändandeförordningen anförs bl.a. att medlemsstaterna bör föra in registreringar i SIS när beslut om åläggande eller fastställande av en skyldighet att återvända utfärdas i de situationer som anges i artikel 2.2. i återvändandedirektivet. Artikeln gäller bl.a. utvisning på grund av brott. Även sådana beslut är alltså ett beslut om återvändande i återvändandeförordningens mening som ska ligga till grund för en registrering om återvändande i SIS. Enligt artikel 3.2. i återvändandeförordningen får medlemsstaterna avstå från att föra in registreringar om återvändande om besluten rör tredjelandsmedborgare som hålls i förvar i avvaktan på avlägsnande. Om personen släpps ur förvaret utan att avlägsnas ska dock en registrering om återvändande föras in utan dröjsmål. Medlemsstaterna får även avstå från att föra in registreringar om återvändande när beslutet om återvändande utfärdas vid en medlemsstats yttre gräns och verkställs omedelbart (artikel 3.3). I de fall ett avvisningsbeslut fattas av Polismyndigheten i samband med en inresekontroll och personen lämnar medlemsstaterna behöver alltså inte någon registrering om återvändande göras. Vidare innebär bestämmelsen om samråd i artikel 10 f i återvändandeförordningen att en medlemsstat inte ska föra in en registrering om återvändande trots att ett beslut om återvändande har fattats, om personen i fråga har uppehållstillstånd eller visering för längre vistelse i en annan medlemsstat och detta förhållande kvarstår efter att medlemsstaterna samrått i frågan (se avsnitt 7.1). Några andra undantag från kravet att göra registreringar om återvändande finns inte i förordningen. Bedömningen i promemorian är att kraven på vilka beslut som ska ligga till grund för registreringar om återvändande och när sådana registreringar får underlåtas är tydliga och att det saknas behov av anpassningar av nationella bestämmelser i denna del. Majoriteten av remissinstanser tillstyrker eller har inte några invändningar mot detta. Inte heller regeringen gör någon annan bedömning. Kammarrätten i Stockholm efterlyser en analys av om en registrering om återvändande ska göras i vissa fall. Kammarrätten påpekar att ett beslut om avvisning eller utvisning som huvudregel gäller i fyra år. Om en svensk myndighet under den tiden behöver ge en tredjelandsmedborgare besked om att han eller hon nekas inresa eller ska återvända till tredjeland sker detta genom att beslutet verkställs på nytt. Det får alltså inte fattas något nytt beslut om avvisning eller utvisning i den situationen. Vidare medger svensk rätt att en tredjelandsmedborgare under giltighetstiden för ett avvisnings- eller utvisningsbeslut beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Inte heller i den situationen får något nytt beslut om avvisning eller utvisning fattas. Kammarrätten noterar att en registrering om återvändande behöver uppdateras i sådana fall. Kammarrätten efterlyser också en analys av om och hur en registrering om återvändande ska uppdateras i de fall det ges anstånd med verkställigheten av avvisnings- eller utvisningsbeslutet. Även Migrationsverket lyfter situationen att en registrering om återvändande har raderats på grund av att verkställighet skett och att den berörda tredjelandsmedborgaren återkommer till Sverige medan beslutet om avvisning eller utvisning fortfarande gäller. Enligt Migrationsverket uppstår då frågan om det tidigare beslutet ska föras in i SIS på nytt som en registrering om återvändande. I vilka situationer en registrering om återvändande ska föras in i eller raderas ur SIS regleras i återvändandeförordningen och hur de situationer som remissinstanserna tar upp bör hanteras är därför i första hand en fråga för rättstillämpningen. Ytterst är det EU-domstolen som avgör hur bestämmelserna i förordningen bör tolkas. När det gäller personer som har fått ett beslut om avvisning eller utvisning i Sverige och som på grund av exempelvis verkställighetshinder beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i Sverige får det dock anses rimligt att tolka förordningens bestämmelser om samråd på så vis att det inte får finnas en registrering om återvändande i en sådan situation. Bestämmelserna om att medlemsstaterna ska samråda med varandra syftar nämligen till att undvika att det finns en registrering om återvändande samtidigt som tredjelandsmedborgaren har ett giltigt uppehållstillstånd eller en nationell visering i en annan medlemsstat. Det är rimligt att detsamma även gäller om beslutet om återvändande och beslutet om uppehållstillstånd fattas av en och samma medlemsstat. Om uppehållstillstånd beviljas bör alltså registreringen om återvändande tas bort, även om uppehållstillståndet är tidsbegränsat. När Migrationsverket beviljar anstånd med verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut, utan att ett uppehållstillstånd meddelas, är det däremot fråga om en uppdatering av den befintliga registreringen som alltså inte ska raderas. Enligt artikel 3.5 i återvändandeförordningen ska nämligen varje tillfälligt upphävande eller uppskjutande av verkställigheten av ett beslut om återvändande utan dröjsmål anges i registreringen om återvändande. En registrering om återvändande ska tas bort när den berörda tredjelandsmedborgaren lämnar medlemsstaternas territorium. Om tredjelandsmedborgaren återkommer till Sverige under avvisning- eller utvisningsbeslutets giltighetstid och upptäcks vid en kontroll kan det, som kammarrätten anför, inte fattas något nytt beslut om avvisning eller utvisning. Det blir i stället fråga om ny verkställighet av beslutet. Ett liknande exempel är när ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som beviljats på grund av verkställighetshinder löper ut under avvisnings- eller utvisningsbeslutets giltighetstid. Frågan är om en ny registrering om återvändande ska göras i dessa fall. Som nämnts är det övergripande syftet med en registrering om återvändande att kontrollera att skyldigheten att återvända har fullgjorts och att stödja verkställighet av beslut om återvändande. Även om det inte fattas något nytt beslut om avvisning eller utvisning är situationen i dessa fall just den som återvändandeförordningen tar sikte på, nämligen att det finns ett gällande beslut om återvändande som ska verkställas. Att det i artikel 3.1 andra meningen anges att en registrering om återvändande ska göras utan dröjsmål efter utfärdandet av återvändandebeslutet bör inte tolkas som att registreringar endast får göras i samband med utfärdandet. En sådan tolkning underminerar syftet med återvändandeförordningen. Regeringens bedömning är därför att det i de angivna situationerna bör föras in en ny registrering om återvändande i SIS. Registreringar om återvändande ska göras utan dröjsmål En registrering om återvändande ska göras utan dröjsmål efter utfärdandet av beslutet om avvisning eller utvisning (artikel 3.1 andra meningen). Detta innebär att SIS-registreringen ska göras innan det underliggande beslutet om avvisning eller utvisning har fått laga kraft. En medlemsstat kan alltså inte välja att avvakta med att föra in en registrering om återvändande. Att en registrering ska göras även om beslutet inte har fått laga kraft framgår även av artikel 3.5 där det slås fast att varje tillfälligt upphävande eller uppskjutande av verkställigheten av beslutet om återvändande, även till följd av ett överklagande, omedelbart ska anges i SIS-registreringen. Registreringen om återvändande ska tas bort när den berörda tredjelandsmedborgaren korsar medlemsstaternas yttre gränser och, i de fall beslutet om avvisning eller utvisning innehåller eller åtföljs av ett återreseförbud, ersättas med en registrering om nekad inresa och vistelse (se avsnitt 5.3.11). Enligt promemorian är bestämmelsen i artikel 3.1 om att en registrering ska göras utan dröjsmål tydlig och kräver inte några nationella författningsändringar. Ingen remissinstans invänder mot det. Även regeringen delar den bedömningen. 5.3.9 Tidsfrist för frivillig avresa Regeringens bedömning: Det är varken nödvändigt eller lämpligt att ändra befintlig reglering om tidsfrist för frivillig avresa. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att invända mot bedömningen. Polismyndigheten anser dock att det bör övervägas att ändra regleringen om tidsfrist för frivillig avresa. Skälen för regeringens bedömning: Ett beslut om avvisning eller utvisning ska, som huvudregel, innehålla en tidsfrist inom vilken utlänningen frivilligt ska lämna landet i enlighet med beslutet (tidsfrist för frivillig avresa). Tidsfristen ska bestämmas till två veckor om utlänningen avvisas och till fyra veckor om utlänningen utvisas. Om det finns särskilda skäl får en längre tidsfrist bestämmas (8 kap. 21 § första stycket UtlL). Tidsfristen för frivillig avresa börjar löpa när beslutet om avvisning eller utvisning har fått laga kraft eller när utlänningen förklarat sig nöjd med beslutet (8 kap. 22 § andra stycket UtlL). I artikel 3.4 i återvändandeförordningen anges att den tidsfrist för frivillig avresa som beviljats i enlighet med återvändandedirektivet omedelbart ska anges i registreringen om återvändande och att varje förlängning av tidsfristen utan dröjsmål ska anges i registreringen. Av artiklarna 4.1 x och 4.2 framgår att om en tidsfrist för frivillig avresa har beviljats är uppgift om sista dagen av tidsfristen en sådan minimiuppgift som krävs för att föra in en registrering i SIS. Eftersom det datumet enligt svensk rätt är beroende av när beslutet om avvisning eller utvisning fått laga kraft är kravet svårt för Sverige att leva upp till. Enligt Polismyndigheten får denna problematik till följd att den registrerande myndigheten måste välja mellan att underlåta att registrera att en tidsfrist för frivillig avresa har beviljats och att registrera ett fiktivt datum. Myndigheten kommer att lägga in ett fiktivt datum med goda marginaler, för att undvika att den enskilde blir föremål för verkställighetsåtgärder innan t.ex. tiden för överklagande har gått ut. Enligt Polismyndigheten kan detta i realiteten leda till längre tidsfrister än de som föreskrivs i återvändandedirektivet och att verkställighetsåtgärder inleds senare i de fall beslutet inte överklagas. En fråga som uppkommer är alltså om bestämmelserna i återvändandeförordningen gör det nödvändigt att ändra de nationella bestämmelserna, så att sista datum för frivillig avresa fastställs redan i avvisnings- eller utvisningsbeslutet. Vid genomförandet av återvändandedirektivet gjorde regeringen bedömningen att tidsfristerna - två veckor för den som avvisas och fyra veckor för den som utvisas - är enkla och förutsägbara och ryms inom den tidsrymd som direktivet uppställer samt att tidsfristen ska börja löpa när beslutet om avvisning eller utvisning fått laga kraft eller när utlänningen avgett en nöjdförklaring (prop. 2011/12:60 s. 31 f.). Det saknas skäl att nu ändra den bedömningen. Som nämns i avsnitt 5.3.3 är bedömningen att en SIS-registrering får göras även om det saknas vissa minimiuppgifter. Som anförs i promemorian finns det därmed inte heller ett krav på att ändra nationella bestämmelser så att sista dagen för frivillig avresa måste fastställas i ett beslut om avvisning eller utvisning när en tidsfrist för frivillig avresa beviljas i dessa beslut. När det gäller Polismyndighetens synpunkter kan även följande framhållas. Syftet med att ange sista datum för frivillig avresa bör vara att behöriga myndigheter ska kunna se om tredjelandsmedborgaren har beviljats en tidsfrist för frivillig avresa eller inte, alternativt om en sådan tidsfrist har löpt ut. En grundtanke med SIS är att informationen i systemet ska vara korrekt, uppdaterad och innehålla alla de uppgifter som listas i artikel 4 i återvändandeförordningen och som finns tillgängliga i överensstämmelse med nationell rätt. Den myndighet som har ansvaret för att göra registreringen om återvändande har, om inte annat anges, även ansvar för att uppgifterna i registreringen är korrekta och uppdaterade. Detta följer även av grundprinciper i dataskyddsregelverket (se t.ex. artikel 5.1 d i dataskyddsförordningen). Att artikel 3.4 och 3.5 i återvändandeförordningen uttryckligen anger att varje förlängning av en tidsfrist för frivillig avresa och varje tillfälligt upphävande eller uppskjutande av verkställigheten av beslutet utan dröjsmål ska anges i registreringen innebär inte, enligt regeringen, att endast dessa uppdateringar får ske. Tvärtom måste det anses vara självklart att en registrering ska kunna ändras eller kompletteras vartefter nya uppgifter framkommer. Enligt regeringens bedömning bör alltså det korrekta datumet för frivillig avresa skrivas in av den myndighet som har ansvaret för registreringen när detta datum har fastställts, t.ex. när beslutet om återvändande har fått laga kraft. När det gäller Polismyndighetens synpunkt att verkställigheten kan komma att försenas om besluten inte överklagas konstaterar regeringen att tidsfristen för frivillig avresa börjar löpa när beslutet om avvisning eller utvisning fått laga kraft eller när utlänningen förklarat sig nöjd med beslutet (8 kap. 22 § andra stycket UtlL). Det är alltså vid den tidpunkten registreringen ska uppdateras med den fastställda tidsfristen. Det borde därför inte finnas någon risk för att verkställighetsåtgärder försenas. Bestämmelserna i återvändandeförordningen kräver alltså inte att de nationella reglerna om tidsfrist för frivillig ändras. En annan fråga är dock om det är lämpligt att ändra bestämmelserna av andra skäl. Eftersom många beslut om avvisning eller utvisning överklagas har fastställandet av ett slutdatum för frivillig avresa i beslutet en begränsad praktisk betydelse. I de allra flesta fallen skulle sannolikt den berörda tredjelandsmedborgaren begära att tidsfristen ska förlängas eller tills vidare inte gälla och i många fall torde en förlängning kunna anses motiverad. Därmed kommer domstolarnas administration öka och handläggningstiderna kan komma att förlängas utan att ändringen bidrar till ökad effektivitet eller bättre efterlevnad av SIS-förordningarnas bestämmelser. Sammanfattningsvis delar regeringen den bedömning som görs i promemorian att det varken är nödvändigt eller lämpligt att ändra det befintliga systemet för tidsfrist för frivillig avresa. 5.3.10 Införandet av beslut om återreseförbud i en registrering om återvändande Regeringens bedömning: Att ett beslut om återreseförbud ska föras in i en registrering om återvändande i SIS utan dröjsmål efter att beslutet har meddelats framgår direkt av återvändandeförordningen. Det saknas behov av författningsändringar som förtydligar detta i nationell rätt. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att invända mot bedömningen. Migrationsverket konstaterar att endast återreseförbud som fått laga kraft i nuläget registreras i SIS. Enligt Polismyndigheten framstår kravet i 8 a kap. 8 § UtlL om att utlänningen ska upplysas om vilken dag ett tidsbegränsat återreseförbud upphör att gälla som oförenligt med en reglering som innebär att återreseförbudet börjar löpa när personen faktiskt lämnar Schengenområdet. Skälen för regeringens bedömning: Genom att återvändandebeslut kommer att synas i SIS i registreringar om återvändande kommer medlemsstaterna att få ett bättre och mer fullständigt underlag inför beslut om att bevilja en tredjelandsmedborgare inresa och vistelse i landet. En viktig uppgift är huruvida beslutet innehåller eller åtföljs av ett beslut om återreseförbud. Om det inte finns förutsättningar att meddela en tidsfrist för frivillig avresa ska Polismyndighetens beslut om avvisning och Migrationsverkets beslut om avvisning eller utvisning förenas med ett återreseförbud, om inte särskilda skäl hänförliga till utlänningens personliga förhållanden talar mot att ett sådant förbud meddelas (8 kap. 23 § första stycket UtlL). Ett återreseförbud ska även meddelas när en allmän domstol fattar beslut om utvisning på grund av brott (8 a kap. 8 § UtlL). Vidare ska beslut om utvisning enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll (LSU) förenas med förbud för utlänningen att utan tillstånd av regeringen återvända till Sverige (4 § LSU). I många fall meddelas ett beslut om återreseförbud i efterhand, exempelvis när en utlänning inte har lämnat landet i enlighet med ett beslut om avvisning eller utvisning när en tidsfrist för frivillig avresa har löpt ut (12 kap. 15 a § första stycket UtlL) eller om en tidsfrist för frivillig avresa upphävs (12 kap. 14 a § andra stycket UtlL). Som konstateras i avsnitt 5.3.13, och som Migrationsverket påpekar, registreras i nuläget endast återreseförbud som fått laga kraft i SIS. Därmed finns enligt regeringen en risk för att andra medlemsstater saknar viktig information när de ska ta ställning till om en tredjelandsmedborgare ska få resa in och vistas i landet. Genom återvändandeförordningen och gränsförordningen ändras detta. I en registrering om återvändande är det nämligen obligatoriskt att ange om ett återvändandebeslut åtföljs av ett återreseförbud som ligger till grund för en registrering om nekad inresa och vistelse i enlighet med artikel 24.1 b i gränsförordningen. Detta framgår av artiklarna 4.1 z och 4.2 i återvändandeförordningen. Ett återreseförbud för en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, i den mening som avses i återvändandedirektivet, ska börja löpa och registreras i SIS som en registrering om nekad inresa och vistelse när personen lämnar medlemsstaternas territorium. Detta gäller oavsett om beslutet fått laga kraft eller inte vid den tidpunkten (se avsnitt 5.3.13). Ett återreseförbud ska därför föras in i en registrering om återvändande i SIS utan dröjsmål efter att beslutet om återreseförbud har meddelats, dvs. även om beslutet om återreseförbud inte fått laga kraft. Enligt promemorian behöver detta inte förtydligas i nationell rätt. Ingen remissinstans invänder mot det. Inte heller regeringen gör någon annan bedömning. Som anförs i promemorian bör det ovanstående även gälla vid registreringar i SIS av beslut enligt lagen om särskild utlänningskontroll. Polismyndigheten ifrågasätter om kravet i 8 a kap 8 § UtlL, om att en utlänning som utvisas på grund av brott ska upplysas om vilken dag ett tidsbegränsat återreseförbud upphör att gälla, är förenligt med en reglering som innebär att återreseförbudet börjar löpa när personen lämnar Schengenområdet. Vid domstolens avgörande kommer det nämligen inte vara känt när tredjelandsmedborgaren lämnar Schengenområdet. I promemorian lämnas inga förslag på ändringar av bestämmelsen i 8 a kap. 8 § UtlL. Det finns alltså inget beredningsunderlag för att i denna proposition föreslå ändringar av paragrafen. Regeringen har dock gett en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av regelverket om utvisning på grund av brott (dir. 2020:44). I uppdraget ingick bl.a. att ta ställning till om bestämmelsen om återreseförbud i 8 a kap. 8 § UtlL bör ändras. Utredningen om utvisning på grund av brott överlämnade den 30 juni 2021 betänkandet Utvisning på grund av brott - ett skärpt regelverk (SOU 2021:61). I betänkandet föreslås bl.a. att domstolarna inte längre ska vara skyldiga att i beslutet ange vilken dag ett tidsbegränsat förbud upphör att gälla. Betänkandet bereds inom Regeringskansliet. 5.3.11 Träffar vid yttre gräns Regeringens bedömning: Bestämmelserna om träffar vid yttre gräns kräver inte några författningsändringar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att invända mot bedömningen. Migrationsverket väcker frågan vad som händer vid en gränskontroll om det visar sig att en person har ett avvisnings- eller utvisningsbeslut som inte är delgivet och beslutet innehåller eller åtföljs av ett beslut om återreseförbud. Polismyndigheten efterlyser ett klargörande av om det är möjligt att registrera en SIS-spärr när Polismyndigheten får uppgifter om att en person har lämnat medlemsstaternas territorium utan att återvändandebeslutet har fått laga kraft. Skälen för regeringens bedömning: Målet med återvändandeförordningen är att skapa ett system för informationsutbyte om beslut om återvändande i syfte att dels underlätta verkställigheten av dessa beslut, dels övervaka huruvida tredjelandsmedborgare som vistas i landet olovligt respekterar skyldigheten att återvända (skäl 24). När den person som registreringen rör passerar Schengenområdets yttre gränser (oavsett om det är genom inresa eller utresa) har registreringen om återvändande tjänat sitt syfte och den ska då tas bort av den medlemsstat som har gjort registreringen. Detta gäller oavsett om återvändandebeslutet har fått laga kraft eller inte vid den tidpunkten och även om registreringen innehåller en tidsfrist för frivillig avresa eller en upplysning om att verkställigheten av beslutet är tillfälligt upphävd eller uppskjuten. En registrering om återvändande utlöser alltså ett informationsförfarande där den medlemsstat som får träff vid yttre gräns meddelar den registrerande medlemsstaten detta i syfte att denna ska radera SIS-registreringen. Bestämmelser om detta, och hur informationsutbytet ska ske, finns i artiklarna 6 och 8 i återvändandeförordningen. I promemorian görs bedömningen att bestämmelserna om träffar vid yttre gräns är tydliga och inte kräver några nationella författningsändringar. Migrationsverket väcker frågan vad som händer vid en gränskontroll om det visar sig att en person har ett avvisnings- eller utvisningsbeslut som är tillfälligt uppskjutet på grund av att det inte är delgivet och beslutet innehåller eller åtföljs av ett beslut om återreseförbud. I dessa fall måste myndigheten hantera dels ett avvisnings- eller utvisningsbeslut som inte fått laga kraft, dels ett återreseförbud som löper. Även Polismyndigheten efterlyser ett klargörande av huruvida ett återvändandebeslut måste ha fått laga kraft för att ligga till grund för en registrering om nekad inresa och vistelse. Regeringen anser att förordningarna är tydliga i dessa delar. Om beslutet om avvisning eller utvisning som ligger till grund för registreringen även åtföljs av ett återreseförbud ska registreringen om återvändande omgående bytas ut mot en registrering om nekad inresa och vistelse i enlighet med artikel 24.1 b i gränsförordningen. Bestämmelserna om sådan inväxling finns i artiklarna 6.2 och 8 a i återvändandeförordningen. Utifrån hur artiklarna 6 och 8 är formulerade finns det inte något utrymme att invänta varken att avvisnings- eller utvisningsbeslutet eller återreseförbudet ska vinna laga kraft. Artikel 24.3 i gränsförordningen tydliggör att SIS-spärren ska vara synlig så snart den berörda tredjelandsmedborgaren har lämnat medlemsstaternas territorium eller så snart som möjligt när den registrerande medlemsstaten har fått tydliga indikationer på att tredjelandsmedborgaren har lämnat medlemsstaternas territorium (se avsnitt 5.3.13). Som anförs i promemorian gäller detta oavsett om det enligt artikel 3.5 i återvändandeförordningen har gjorts en anteckning om att verkställigheten av beslutet om avvisning eller utvisning är tillfälligt upphävd eller uppskjuten, t.ex. på grund av överklagande. Återvändandeförordningen ger alltså inget utrymme för att avvakta med en registrering om nekad inresa och vistelse i de fall en tredjelandsmedborgare undandragit sig delgivning av beslutet som ligger till grund för registreringen om återvändande. Den berörda tredjelandsmedborgaren har dock fortfarande möjlighet att överklaga återvändandebeslutet eller beslutet om återreseförbud och få sin sak prövad. Om beslutet upphävs eller återkallas ska SIS-registreringen tas bort. Sammanfattningsvis delar regeringen bedömningen i promemorian att bestämmelserna om träffar vid yttre gräns är tydliga och att de inte kräver några nationella författningsändringar. 5.3.12 SIS-spärrar på grund av hot Regeringens bedömning: Bestämmelserna om införande av registreringar om nekad inresa och vistelse på grund av hot kräver inte några författningsändringar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att invända mot bedömningen. Kammarrätten i Stockholm har svårt att bedöma om bestämmelserna i gränsförordningen innehåller andra villkor för registrering om nekad inresa och vistelse än vad som gällt hittills och vill understryka att en registrering om nekad inresa och vistelse har mycket långtgående verkningar för den tredjelandsmedborgare som berörs. Promemorian borde därför ha innehållit en redovisning av vilka nationella beslut som kan komma att omfattas av artikel 24.1 a i gränsförordningen. Säkerhetspolisen har förståelse för att det inte är möjligt att uttömmande ange vilka nationella beslut som kan grunda en registrering enligt artikel 24.1 men önskar att det anges fler exempel. Det bör övervägas om Migrationsverkets beslut om återkallelse av ett permanent eller tidsbegränsat uppehållstillstånd är ett sådant nationellt beslut som kan ligga till grund för en registrering. Enligt Polismyndigheten kan det även finnas situationer där det mot bakgrund av syftet med SIS-spärrar framstår som rimligt att kunna lägga in en spärr fastän det saknas möjlighet enligt nationell rätt att fatta beslut om återvändande eller återreseförbud. Polismyndigheten efterfrågar också ett förtydligande av vad som avses med en nationell registrering samt anser att det är oklart hur långa spärrtider som bör aktualiseras vid en registrering enligt artikel 24.1 a. Skälen för regeringens bedömning En skyldighet att föra in en SIS-spärr på grund av hot I artikel 24.1 a i gränsförordningen regleras en skyldighet för medlemsstaterna att i SIS föra in en registrering om nekad inresa och vistelse på grund av hot. En sådan registrering ska föras in när medlemsstaten efter en bedömning i det enskilda fallet dragit slutsatsen att tredjelandsmedborgarens närvaro utgör ett hot mot den allmänna ordningen, den allmänna säkerheten eller den nationella säkerheten och som en följd av detta i enlighet med sin nationella rätt har fattat ett rättsligt eller administrativt beslut om att neka personen inresa och vistelse. Dessutom krävs att medlemsstaten har gjort en nationell registrering om nekad inresa och vistelse. I artikel 24.2 listas tre exempel på situationer som kan omfattas av artikel 24.1 a. Det första exemplet rör när personen i en medlemsstat har dömts till ansvar för ett brott med ett straff som inbegriper frihetsberövande i minst ett år (punkt 2 a), det andra fallet är när det finns välgrundad anledning att anta att personen har begått ett grovt brott eller när det finns tydliga indikationer på att han eller hon har för avsikt att begå ett sådant brott på en medlemsstats territorium (punkt 2 b) och det tredje fallet är när tredjelandsmedborgaren har kringgått eller försökt att kringgå nationell rätt eller unionsrätt i fråga om inresa och vistelse på medlemsstatens territorium (punkt 2 c). Nationella beslut som skulle kunna ligga till grund för en SIS-spärr Det är ett nationellt beslut som ligger till grund för en SIS-registrering enligt artikel 24.1 a i gränsförordningen. Bestämmelserna i artikeln gäller direkt för svenska myndigheter som för in registreringar i SIS. I Sverige är Polismyndigheten ansvarig för gränskontroll enligt kodexen om Schengengränserna (9 kap. 1 § UtlL). Det är även Polismyndigheten som föreslås ha huvudansvaret för att föra in och radera registreringar i SIS. Som anförs i promemorian är det alltså Polismyndigheten som ansvarar för att föra in registreringar enligt artikel 24.1 a och för att i det enskilda fallet avgöra om förutsättningarna för en registrering om nekad inresa och vistelse är uppfyllda. Kammarrätten i Stockholm har svårt att bedöma om bestämmelserna i artikel 24 i gränsförordningen innehåller andra villkor för registrering om nekad inresa och vistelse än vad som gällt hittills och understryker att en registrering har mycket långtgående verkningar för den tredjelandsmedborgare som berörs. Kammarrätten efterfrågar fler exempel på vilka nationella beslut som kan ligga till grund för en registrering och anser inte att det kan överlämnas till rättstillämpningen att bedöma vilken typ av nationella beslut som kan komma att omfattas av artikel 24.1 a. Även Säkerhetspolisen efterfrågar fler exempel på sådana beslut. Polismyndigheten påpekar att det kan finnas situationer då det mot bakgrund av syftet med SIS-spärrar är rimligt att lägga in en spärr, men där det i nationell rätt saknas möjlighet att fatta ett beslut om återvändande eller återreseförbud. Enligt Polismyndigheten och Säkerhetspolisen bör det övervägas om exempelvis Migrationsverkets beslut om återkallelse av ett uppehållstillstånd är ett sådant nationellt beslut som avses i bestämmelsen. I dag regleras SIS-spärrar i artikel 24 i SIS II-förordningen. I den förordningen används uttrycket "nekad inresa eller vistelse" men någon ändring i sak bedöms inte ha varit avsedd. Det kan även i övrigt konstateras att bestämmelserna i artikel 24 i gränsförordningen i stor utsträckning liknar den reglering som gäller enligt artikel 24 i SIS II-förordningen. Redan i dagens reglering finns det bestämmelser om att införa en registrering om nekad inresa och vistelse i SIS, dels om tredjelandsmedborgaren utgör ett hot, dels om det har meddelats ett återreseförbud. Även i dessa fall ska det ligga ett nationellt beslut till grund för registreringen i SIS. De exempel på hotsituationer som anges i artikel 24.2 a och 24.2 b i gränsförordningen motsvarar de exempel på hotsituationer som anges i artikel 24.2 a och 24.2 b i SIS II-förordningen. Det tredje exemplet i artikel 24.2 c i gränsförordningen är däremot nytt. Till skillnad mot dagens reglering anges det i gränsförordningen också att medlemsstaterna ska säkerställa att registreringen är synlig i SIS så snart den berörda tredjelandsmedborgaren lämnat medlemsstaternas territorium eller när medlemsstaten fått tydliga indikationer på att så skett (artikel 24.3 i gränsförordningen). Gränsförordningen innehåller alltså mer precisa bestämmelser om när och på vilka grunder registreringar ska föras in. Att registreringen ska vara synlig i SIS så snart den berörda tredjelandsmedborgaren har lämnat medlemsstaternas territorium eller det finns tydliga indikationer på att han eller hon har lämnat territoriet kan enligt regeringens bedömning dock inte tolkas som ett krav på att personen måste ha befunnit sig på medlemsstaternas territorium för att det ska kunna göras en registrering enligt artikel 24.1 a. En sådan tolkning skulle kunna leda till att farliga individer ges rätt att resa in i och vistas i medlemsstaterna även om en medlemsstat gör bedömningen att personen utgör ett hot, vilket bedöms strida mot gränsförordningens syften. Den nya lydelsen av artikel 24 lämnar alltså ett betydligt mindre utrymme för medlemsstaterna att avstå från att göra en registrering i SIS. Detta framgår även av proportionalitetsbestämmelsen i artikel 21.2 i gränsförordningen som anger att ett ärende alltid ska anses tillräckligt adekvat, relevant och viktigt för att motivera en registrering i SIS om beslutet om nekad inresa och vistelse i artikel 24.1 a har anknytning till ett terroristbrott. En motsvarande bestämmelse fördes in i SIS II-förordningen först i samband med att gränsförordningen trädde i kraft (artiklarna 63.6 och 66.5 a i gränsförordningen). Regeringen instämmer i bedömningen som görs i promemorian att det inte är möjligt att uttömmande ange i vilka situationer som det ska föras in en registrering om nekad inresa och vistelse på grund av hot. Detta är en fråga för rättstillämpningen att bedöma och ta ställning till. Ytterst är det dock EU-domstolen som avgör hur bestämmelserna i gränsförordningen bör tolkas. I promemorian anges dock ett par exempel på nationella beslut som torde kunna ligga till grund för en registrering om nekad inresa och vistelse. Ett sådant exempel är beslut om nekad inresa enligt gränskodexen. Ingen remissinstans invänder mot den bedömningen. Inte heller regeringen gör någon annan bedömning. I artikel 14.1 i gränskodexen anges att en tredjelandsmedborgare som inte uppfyller samtliga inresevillkor enligt artikel 6.1 ska nekas inresa till medlemsstaternas territorium. Som anges i promemorian motsvaras de beslut om nekad inresa och vistelse som kan läggas till grund för en SIS-spärr enligt artikel 24.1 a i gränsförordningen dock inte fullt ut av beslut om nekad inresa enligt gränskodexen. Ett beslut om nekad inresa enligt gränskodexen kan grunda sig på omständigheter av olika allvarlig art. Skäl för att neka inresa är exempelvis att personen redan i 90 dagar under den föregående 180-dagarsperioden har uppehållit sig inom EU:s territorium (artikel 14.2 och bilaga V, del B, punkt F) eller saknar tillräckliga medel i förhållande till vistelsens längd och art (punkt G). Ett beslut om nekad inresa som grundar sig endast på dessa omständigheter torde i normalfallet inte uppfylla kraven för en SIS-spärr enligt artikel 24.1 a. Det kan däremot förhålla sig annorlunda vid andra rättsliga grunder för nekad inresa som räknas upp i gränskodexen. Ett beslut om nekad inresa kan t.ex. grunda sig på att tredjelandsmedborgaren förekommer på spärrlista i ett nationellt register (punkt H), att personen anses utgöra ett hot mot allmän ordning eller inre säkerhet enligt nationell rätt (punkt I) eller att personen innehar falska resehandlingar, falsk visering eller falskt uppehållstillstånd (punkterna B och D). Om förutsättningarna i artikel 24.1 a i övrigt är uppfyllda torde ett beslut om nekad inresa i dessa fall alltså kunna ligga till grund för en registrering om nekad inresa och vistelse i SIS. Enligt promemorian borde även beslut om avvisning och utvisning, där behöriga myndigheter efter en bedömning i det enskilda fallet dragit slutsatsen att tredjelandsmedborgaren utgör ett hot, kunna ge upphov till en SIS-spärr enligt artikel 24.1 a förutsatt att övriga villkor i bestämmelsen är uppfyllda. Inte heller i denna del invänder remissinstanserna. Även regeringen delar bedömningen. Detta gäller alltså även de fall då ett uppehållstillstånd har återkallats på grund av att personen bedömts utgöra ett hot, vilket Säkerhetspolisen pekar på. Om beslutet innehåller ett återreseförbud kan i stället artikel 24.1 b i gränsförordningen tillämpas. Som Polismyndigheten påpekar, och även Säkerhetspolisen är inne på, torde det även kunna finnas situationer där det skulle kunna bli aktuellt att föra in en registrering om nekad inresa och vistelse fastän det i svensk rätt saknas möjlighet att besluta om avvisning eller utvisning, t.ex. i situationer där en ansökan om uppehållstillstånd eller Schengenvisering avslås på grund av att en person som inte befinner sig i Sverige bedöms utgöra ett hot. De närmare förutsättningarna för i vilka situationer det kan göras är dock en fråga för rättstillämpningen att ta ställning till. Att en registrering ska vara synlig i SIS så snart den berörda tredjelandsmedborgaren har lämnat medlemsstaternas territorium eller det finns tydliga indikationer på att han eller hon har lämnat territoriet kan, som nämnts ovan, alltså inte tolkas som ett krav på att personen måste ha befunnit sig på medlemsstaternas territorium för att det ska kunna göras en registrering enligt artikel 24.1 a i gränsförordningen. Förutom att medlemsstaten har beslutat om nekad inresa och vistelse krävs det, som nämnts, att medlemsstaten har gjort en nationell registrering om nekad inresa och vistelse för att det ska kunna göras en registrering om nekad inresa och vistelse i SIS. Polismyndigheten efterfrågar ett förtydligande av vad som avses med att detta. Polismyndigheten önskar även ett förtydligande av att myndighetens prövning i samband med en SIS-registrering endast ska utgöra en kontroll av att det har fattats ett nationellt beslut och att det har utfärdats en nationell registrering. Enligt regeringens bedömning kräver gränsförordningen inte att det finns ett specifikt nationellt register om nekad inresa och vistelse. I stället bör flera olika databaser kunna vara aktuella, beroende på vilken myndighet som fattar beslutet och vilket beslut det är fråga om, t.ex. en uppgift i Centrala utlänningsdatabasen (CUD) som innehåller information om bl.a. ansökningar rörande visering, uppehållstillstånd och återreseförbud. Vidare behöver den registrerande myndigheten som nämnts göra en proportionalitetsbedömning innan registreringen förs in i SIS. Polismyndigheten önskar även vägledning när det gäller hur långa spärrtider som bör aktualiseras vid tillämpning av artikel 24.1 a. Även detta är en bedömning som får göras i det enskilda fallet. Utgångspunkten är dock att en registrering i SIS inte får lagras längre än vad som är nödvändigt för att uppnå syftet med registreringen (artikel 39.1 i gränsförordningen). Detta är även en viktig grundprincip i EU:s dataskyddsregelverk (se t.ex. artikel 5.1 e i dataskyddsförordningen). Medlemsstaterna ska se över om det är nödvändigt att behålla registreringen inom tre år efter att den fördes in i SIS. Om det i det nationella beslutet som ligger till grund för registreringen anges en giltighetstid som överskrider tre år ska registreringen i stället ses över inom fem år (artikel 39.2 i gränsförordningen). Medlemsstaterna får dock under vissa förutsättningar behålla registreringen längre, bl.a. om det efter en individuell bedömning visar sig nödvändigt och proportionerligt (artikel 39.4). Bedömningen av om en registrering enligt artikel 24.1 a är nödvändig ska alltså utgå från om den berörda tredjelandsmedborgarens närvaro på territoriet fortfarande utgör ett hot mot den allmänna ordningen, den allmänna säkerheten eller den nationella säkerheten. När tidsfristen för registreringen löper ut ska registreringen raderas (artikel 40.4). I sammanhanget kan även nämnas att den registrerade har rätt till rättelse av felaktiga uppgifter och radering av olagligt lagrade uppgifter (artikel 53.1, se även t.ex. Kammarrättens i Stockholm dom den 10 september 2019, mål nr 10422-18). En registrering enligt artikel 24 ska också raderas om det beslut som ligger till grund för registreringen ändras, t.ex. efter ett överklagande (artikel 40). När ska en registrering göras? Enligt artikel 24.3 ska den registrerande medlemsstaten säkerställa att registreringen är synlig i SIS så snart den berörda tredjelandsmedborgaren har lämnat medlemsstaternas territorium eller så snart som möjligt när den registrerande medlemsstaten har fått tydliga indikationer på att så har skett. Syftet är att hindra tredjelandsmedborgarens återinresa. I promemorian görs bedömningen att detta klart framgår av gränsförordningen och att bestämmelsen inte kräver att nationella regler ändras. Regeringen instämmer i den bedömningen. Som anges ovan torde vissa beslut kunna utgöra ett beslut om nekad inresa och vistelse enligt artikel 24.1 a i gränsförordningen även om det inte samtidigt beslutas om avvisning eller utvisning, t.ex. ett beslut om att avslå en ansökan om Schengenvisering därför att sökanden anses vara ett hot. I dessa fall bedöms gränsförordningen ge utrymme för att registreringen görs redan innan personen upptäcks vid en gränskontroll. En sådan tillämpning ligger i linje med gränsförordningens övergripande syfte att säkerställa en hög säkerhetsnivå i unionen och en ändamålsenlig gränsförvaltning. Liksom vid alla registreringar ska ansvarig myndighet före registreringen dock pröva om ärendet är tillräckligt adekvat, relevant och viktigt för att motivera en registrering i SIS (artikel 21 i gränsförordningen). 5.3.13 SIS-spärrar på grund av återreseförbud Regeringens bedömning: Ett återreseförbud för en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på medlemsstaternas territorier börjar löpa och ska registreras i SIS när personen lämnar medlemsstaterna oavsett om återreseförbudet har fått laga kraft eller inte vid den tidpunkten. Detta behöver inte förtydligas i nationell rätt. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att invända mot bedömningen. Enligt Migrationsverket bör en ordning som innebär att beslut ska gälla även om det inte har fått laga kraft regleras och motiveras. Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 24.1 b i gränsförordningen ska ett återreseförbud som en medlemsstat har utfärdat för en tredjelandsmedborgare i enlighet med återvändandedirektivet resultera i en registrering om nekad inresa och vistelse. Enligt artikel 24.3 i gränsförordningen ska den registrerande medlemsstaten säkerställa att SIS-spärren är synlig så snart den berörda tredjelandsmedborgaren har lämnat medlemsstaternas territorium eller så snart medlemsstaten fått tydliga indikationer på att så skett. Syftet är att förhindra tredjelandsmedborgarens återinresa. I Sverige registreras i dag endast lagakraftvunna beslut om återreseförbud i SIS. Som anförs i promemorian grundar sig detta sannolikt främst på ett uttalande i förarbetena inför genomförandet av återvändandedirektivet (prop. 2011/12:60 s. 49). Varken i skälen eller i återvändandedirektivet i övrigt anges dock att ett beslut om återreseförbud ska ha fått laga kraft innan det får rättsverkningar. Tvärtom beskriver artikel 11.3 i direktivet flera fall när medlemsstater bl.a. ska överväga att besluta att återreseförbudet tills vidare inte ska gälla, vilket talar för att återreseförbudet är tänkt att ha rättsverkningar även om beslutet inte har fått laga kraft. En tredjelandsmedborgare som har meddelats ett återreseförbud kan lämna medlemsstaterna utan att återreseförbudet har fått laga kraft. Enligt promemorian innebär artikel 24.3 i gränsförordningen därmed att återreseförbudet ska registreras i SIS även om det inte har fått laga kraft. Ingen remissinstans invänder mot den bedömningen. Att ett beslut om återreseförbud som har meddelats en tredjelandsmedborgare kan få rättsverkningar även om det inte har fått laga kraft ligger också i linje med EU-domstolens dom den 26 juli 2017 i mål C-225/16 (Ouhrami). I domen slår EU-domstolen fast att varaktigheten av ett återreseförbud ska beräknas från och med tidpunkten då den berörda personen faktiskt lämnade medlemsstaternas territorium. Domstolen framhåller i domskälen att frågan från och med vilken tidpunkt ett återreseförbud faktiskt ger upphov till rättsverkningar inte kan överlåtas till varje medlemsstats skönsmässiga bedömning och att syftet med återreseförbud skulle undergrävas om en tredjelandsmedborgares vägran att iaktta skyldigheten att återvända och samarbeta vid avlägsnandeförfarandet skulle göra det möjligt att helt eller delvis undkomma rättsverkningarna av ett återreseförbud (punkterna 40 och 52). Domstolen uttalar vidare att ett återreseförbud är avsett att komplettera ett beslut om återvändande genom att förbjuda den berörda personen att under viss tid efter dennes avresa från medlemsstaternas territorium på nytt resa in och vistas inom detta territorium. För att ett återreseförbud ska ge upphov till rättsverkningar krävs enligt domstolen således att den berörda personen redan har lämnat medlemsstaternas territorium (punkt 45). Enligt domstolen framgår det av lydelsen, systematiken och det eftersträvade ändamålet med återvändandedirektivet att den tidsperiod återreseförbudet avser inte börjar löpa förrän vid den tidpunkt då den berörda tredjelandsmedborgaren faktiskt lämnade medlemsstaternas territorium (punkt 53). Ett återreseförbud för en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, i den mening som avses i återvändandedirektivet, ska alltså börja löpa och registreras i SIS när personen lämnar medlemsstaterna. Detta gäller oavsett om återreseförbudet har fått laga kraft eller inte vid den tidpunkten. Detta framgår enligt regeringen tydligt av gränsförordningen och Ouhrami-domen och behöver, till skillnad mot vad Migrationsverket anför, inte förtydligas i nationell rätt. Ovan förda resonemang bör även gälla vid registreringar i SIS av beslut om förbud att återvända som fattats enligt lagen om särskild utlänningskontroll. 6 En ny lag om SIS 6.1 En ny lag med kompletterande bestämmelser till SIS-förordningarna ska införas Regeringens förslag: En ny lag med kompletterande bestämmelser till SIS-förordningarna ska införas. Termer och uttryck i den nya lagen ska ha samma betydelse som i SIS-förordningarna. De hänvisningar till EU-förordningar som finns i den nya lagen ska vara dynamiska, dvs. avse förordningarna i deras vid varje tidpunkt gällande lydelse. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att invända mot förslaget. Kustbevakningen ser positivt på promemorians förslag till ny lag och förordning med kompletterande bestämmelser till de nya SIS-förordningarna. Kammarrätten i Stockholm anser emellertid att promemorian inte utgör ett tillräckligt genomarbetat underlag i fråga om förslaget till kompletteringslag. Enligt kammarrätten synes förslagen ha utformats utan att man i tillräcklig grad har beaktat att det är frågan om ett förordningsstyrt rättsområde. Mot den bakgrunden avstår kammarrätten från att yttra sig om huruvida lagförslagen kan genomföras eller bör avstyrkas. Skälen för regeringens förslag Behovet av en ny lag I promemorian föreslås att SIS-förordningarna i vissa avseenden ska kompletteras med nationella bestämmelser i både lag och förordning. Kammarrätten i Stockholm anser att förslagen i promemorian har utformats utan att man i tillräcklig grad har beaktat att det är frågan om ett förordningsstyrt rättsområde. Regeringen delar inte helt kammarrättens synpunkt i det avseendet (se dock avsnitt 6.7 om skadestånd). Som anförs i promemorian är utgångspunkten att EU-förordningar inte ska göras om till nationell rätt. Det finns dock en skyldighet för medlemsstaterna att anpassa sitt nationella regelverk till ny EU-lagstiftning på ett sätt som möjliggör att EU-rätten kan tillämpas enhetligt och fullt ut. För att säkerställa att en EU-förordning kan tillämpas i praktiken kan medlemsstaterna exempelvis behöva införa regler av processuell eller verkställande karaktär, t.ex. regler som klargör vilken nationell myndighet som ska ansvara för tillämpningen av förordningens bestämmelser. Det kan vidare finnas bestämmelser i EU-förordningen som uttryckligen kräver en nationell reglering. Regeringen anser, i likhet med vad som föreslås i promemorian, att det är lämpligt att i en särskild registerlag samla de kompletterande bestämmelser som är nödvändiga för att säkerställa att SIS-förordningarna i alla delar får genomslag i Sverige och för att tillgodose behovet av en tydlig nationell reglering. Det handlar exempelvis om att fastställa vilken myndighet som ska ha ansvaret för den nationella delen av SIS. Den nya lagen bör innehålla en bestämmelse som klargör att lagen kompletterar de tre SIS-förordningarna. Terminologi och hänvisningsteknik Många av de termer som används i SIS-förordningarna definieras i respektive förordning. Några definitioner hänvisar till begrepp som definieras i EU-direktiv. I de fallen måste därför vägledning för hur begreppet ska tolkas hämtas från direktiven och hur dessa har genomförts i nationell rätt. Andra begrepp definieras inte alls i SIS-förordningarna men är av unionsrättslig karaktär och kan därför inte ges en särskild betydelse i nationell rätt. Termer och uttryck som används i den nya lagen bör sammantaget ha samma betydelse som i SIS-förordningarna. Hänvisningar till EU-rättsakter kan göras antingen statiska eller dynamiska. En statisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i en viss angiven lydelse. En dynamisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. I 1 och 3 §§ i den kompletterande lagen förekommer hänvisningar till en EU-rättsakt. Bestämmelserna är dock av upplysande karaktär och en ändring i EU-förordningarna bedöms inte få någon inverkan på bestämmelsernas utformning eller innebörd. Regeringen anser därför, i likhet med vad som föreslås i promemorian, att samtliga hänvisningar till EU-rättsakter i den föreslagna nya lagen bör vara dynamiska. 6.2 Den nya lagens förhållande till annan reglering 6.2.1 Förhållandet till den allmänna dataskyddsregleringen Regeringens förslag: Den nya lagen ska gälla utöver brottsdatalagen. Lagen ska komplettera dataskyddsförordningen vid behandling av personuppgifter som inte omfattas av brottsdatalagen. Vid sådan personuppgiftsbehandling gäller dataskyddslagen och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen om inte annat följer av den nya lagen eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till den. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att invända mot förslaget. Kammarrätten i Stockholm uppmärksammar att förordningarnas förhållande till såväl dataskyddsförordningen som dataskyddsdirektivet regleras i artikel 66.2 och 66.3 i polisförordningen samt artikel 51.2 i gränsförordningen och artikel 19 i återvändandeförordningen. Enligt kammarrätten behövs det därför inte några bestämmelser i den nya lagen som reglerar förhållandet till den lagstiftningen. I stället bör det övervägas om lagen bör innehålla en upplysning om att det även finns andra författningar som reglerar behandling av personuppgifter i SIS. Skälen för regeringens förslag SIS-förordningarnas förhållande till EU:s dataskyddsreglering SIS-förordningarna utgör ett regelverk för ett informationssystem med en mycket stor mängd personuppgifter, varav en del utgör känsliga personuppgifter. Som nämns i avsnitt 5.2 kommer SIS-förordningarna att vara direkt tillämpliga och bindande för medlemsstaterna. Enligt artikel 66 i polisförordningen och artikel 51 i gränsförordningen (tillämplig även enligt återvändandeförordningen) ska dataskyddsförordningen vara tillämplig när personuppgifter behandlas enligt SIS-förordningarna, om inte dataskyddsdirektivet är tillämpligt. Dataskyddsdirektivet ska i sin tur vara tillämpligt när personuppgifter i SIS behandlas för att förebygga, förhindra, avslöja, utreda eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, inklusive skydda mot och förebygga hot mot den allmänna säkerheten. Att föra SIS-registret och att behandla personuppgifter i SIS, exempelvis genom att söka, läsa, radera och lämna ut personuppgifter, innefattar alltså behandling av personuppgifter som kan omfattas antingen av dataskyddsförordningens eller av brottsdatalagens tillämpningsområde (prop. 2018/19:65 s. 132 f.). För att avgöra om brottsdatalagen eller dataskyddsförordningen är tillämplig på en viss typ av personuppgiftsbehandling måste det tas ställning till om behandlingen, helt eller delvis, faller inom brottsdatalagens tillämpningsområde. Ett första krav för att brottsdatalagen ska vara tillämplig är att behandlingen av personuppgifter utförs av en myndighet som fullgör uppgifter inom brottsdatalagens tillämpningsområde eller annars anförtrotts myndighetsutövning i samma syften. Därutöver krävs att behandlingen av personuppgifter i det enskilda fallet sker antingen i ett brottsbekämpande syfte eller i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet (1 kap. 2 och 6 §§ brottsdatalagen). Det är alltså syftet med registreringen av den behandlade personuppgiften i det enskilda fallet som är avgörande för vilken rättsakt som är tillämplig vid den fortsatta behandlingen. För en mer utförlig redogörelse kring vilka principer som ska tillämpas för att bedöma om brottsdatalagen är tillämplig eller inte hänvisas till propositionen Brottsdatalag (prop. 2017/18:232 s. 111-113). Den nya lagens förhållande till EU:s dataskyddsreglering I promemorian föreslås att det i den nya lagen ska införas en bestämmelse som anger att lagen gäller utöver brottsdatalagen. Vidare föreslås en bestämmelse som klargör att lagen kompletterar dataskyddsförordningen vid behandling av personuppgifter som inte omfattas av brottsdatalagen. Enligt promemorians förslag ska det också anges att dataskyddslagen och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen gäller för sådan behandling, om inte annat följer av den nya lagen eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till den. Enligt Kammarrätten i Stockholm behövs det dock inte några bestämmelser i den nya lagen som reglerar lagens förhållande till EU:s dataskyddsförordning och dataskyddsdirektiv. I det fortsatta lagstiftningsarbetet bör det i stället övervägas om lagen bör innehålla en upplysning om att det även finns andra författningar som reglerar personuppgifter i SIS. Polismyndigheten är i dag ansvarig för den nationella delen av SIS, i förordningarna benämnd N.SIS. I avsnitt 6.3 föreslås att detta ska gälla även fortsättningsvis. Polismyndigheten har bl.a. till uppgift att förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet och att utreda brott. Polismyndigheten är därmed en behörig myndighet i brottsdatalagens mening (1 kap. 6 § brottsdatalagen). För vissa typer av framställningar i SIS, t.ex. registreringar om att en efterlyst person som är misstänkt för brott ska gripas, syftar behandlingen av personuppgifter till att bl.a. bekämpa och utreda brott. För sådan personuppgiftsbehandling är brottsdatalagen tillämplig. Det innebär att de bestämmelser som finns i den nya lagen ska läsas tillsammans med regleringen inte bara i SIS-förordningarna utan även i brottsdatalagen, som genomför EU:s dataskyddsdirektiv. Det EU-rättsliga dataskyddsregelverket är komplext och för att bidra till ökad tydlighet anser regeringen, till skillnad mot Kammarrätten i Stockholm, att det i den nya lagen bör införas en bestämmelse om att lagen gäller utöver brottsdatalagen. Behandlingen av personuppgifter i SIS kan också ske i andra syften än att bekämpa och utreda brott. Inom polisförordningens tillämpningsområde kan exempelvis nämnas behandling av personuppgifter avseende framställningar om försvunna personer utan misstanke om brott. Vidare är t.ex. återvändandeförordningens primära syfte inte kopplat till brottsbekämpning utan till att personer som av olika skäl inte har rätt att vistas inom medlemsstaternas territorium inte heller gör det. I vissa fall kan samma personuppgiftsbehandling ha två olika syften varav det ena ligger inom brottsdatalagens tillämpningsområde och det andra utanför. Gränskontroll kan exempelvis ha flera syften, t.ex. att förhindra gränsöverskridande brottslighet, att avvärja hot mot allmän ordning och säkerhet och att kontrollera att tredjelandsmedborgare har rätt att resa in i och vistas i landet. Om syftet med behandlingen av personuppgifter inte faller inom brottsdatalagens tillämpningsområde är i stället dataskyddsförordningen tillämplig, kompletterad av dataskyddslagen och dess förordning. Sådana situationer bör, i enlighet med regeringens bedömning i tidigare förarbeten, betraktas som två olika behandlingar av personuppgifter som var och en måste ha stöd i och följa gällande regelverk (se prop. 2017/18:232 s. 101). SIS-förordningarna och den föreslagna nya lagen kommer att innehålla bestämmelser som kompletterar dataskyddsförordningen och regeringen anser, i likhet med vad som föreslås i promemorian, att det på samma sätt som i dag bör finnas bestämmelser i den nya lagen som upplyser om detta (prop. 2018/19:65 s. 136). Motsvarande bestämmelser finns i andra registerlagar, såsom utlänningsdatalagen (2016:27), kriminalvårdsdatalagen (2018:1235) och lagen (1998:543) om hälsodataregister. Dataskyddslagen är subsidiär i förhållande till bestämmelser om behandling av personuppgifter i andra lagar. Om en annan lag eller en förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från dataskyddslagen, tillämpas därför den bestämmelsen i stället (1 kap. 6 § dataskyddslagen). Redan av detta följer att dataskyddslagen kommer att gälla för personuppgiftsbehandling i SIS endast i den mån den nya lagen eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till den inte anger något som avviker från dataskyddslagen. Regeringen anser, i likhet med förslagen i promemorian och till skillnad från vad Kammarrätten i Stockholm anför, att det bör föras in en upplysningsbestämmelse om detta i den nya lagen (jfr prop. 2018/19:65 s. 136). I förhållande till promemorian föreslår regeringen att bestämmelsen justeras så att lydelsen motsvarar upplysningsbestämmelser i andra registerlagar. Någon ändring i sak är inte avsedd. 6.2.2 Förhållandet till polisens brottsdatalag och utlänningsdatalagen Regeringens förslag: Den nya lagen och SIS-förordningarna ska undantas från tillämpningsområdet för polisens brottsdatalag och utlänningsdatalagen. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att endast den nya lagen ska undantas från tillämpningsområdet för polisens brottsdatalag och utlänningsdatalagen. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att invända mot förslaget. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden anser att det bör övervägas om även SIS-förordningarna uttryckligen ska undantas från tillämpningsområdet för polisens brottsdatalag och utlänningsdatalagen. Om personuppgiftsbehandlingen enligt SIS-förordningarna inom polisens brottsdatalags tillämpningsområde inte undantas från polisens brottsdatalag kan det tolkas som att nämnden får tillsyn över den personuppgiftsbehandlingen. En sådan ändring av nämndens tillsynsområde verkar inte vara avsedd. Skälen för regeringens förslag: Som anges i avsnitt 4.4 är polisens brottsdatalag en registerförfattning som gäller utöver brottsdatalagen vid behandling av personuppgifter i brottsbekämpande verksamhet vid bl.a. Polismyndigheten. Lagen gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt vissa uppräknade lagar, bl.a. lagen om Schengens informationssystem. Utlänningsdatalagen kompletterar dataskyddsförordningen och gäller Migrationsverkets, Polismyndighetens och utlandsmyndigheternas behandling av personuppgifter i deras verksamhet enligt utlännings- och medborgarskapslagstiftningen. Lagen gäller inte när personuppgifter behandlas med stöd av vissa lagar och EU-förordningar, bl.a. lagen om Schengens informationssystem och viseringskodexen. Personuppgiftsbehandling som sker enligt SIS-förordningarna och den nya lagen faller under det generella tillämpningsområdet för både polisens brottsdatalag och utlänningsdatalagen. I promemorian föreslås att den nya lagen ska undantas från tillämpningsområdet för polisens brottsdatalag och utlänningsdatalagen och att det ska införas bestämmelser med denna innebörd i lagarna. Enligt Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden bör det dock övervägas om även SIS-förordningarna uttryckligen ska undantas från tillämpningsområdet för polisens brottsdatalag och utlänningsdatalagen. Som anges i promemorian utgör såväl SIS-förordningarna som den nya lagen en särreglering som ger rättsligt stöd för behandling av personuppgifter i SIS. För att undvika dubbelreglering och för att säkerställa att det inte införs en reglering som står i strid med andra regelverk har det tidigare gjorts undantag från tillämpningsområdet i utlänningsdatalagen för behandling av personuppgifter som sker med stöd av andra lagar och EU-förordningar. Vidare har det inte ansetts möjligt att reglera all Polismyndighetens personuppgiftsbehandling i polisens brottsdatalag. I polisens brottsdatalag undantas därför ett antal lagar från lagens tillämpningsområde. Det bör därför, och i enlighet med Säkerhets- och integritetsskyddsmyndighetens synpunkt, göras undantag från tillämpningsområdena för polisens brottsdatalag och utlänningsdatalagen för sådan personuppgiftsbehandling som sker med stöd av såväl SIS-förordningarna som den nya lagen. Bestämmelser med denna innebörd bör införas i polisens brottsdatalag och utlänningsdatalagen. 6.3 Polismyndigheten ska ha centralt ansvar för den nationella delen av SIS Regeringens förslag: Polismyndigheten ska på samma sätt som i dag vara ansvarig för den nationella delen av SIS. Polismyndigheten ska föra ett register som ska vara den nationella delen av SIS. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: SIS-förordningarna kräver, liksom de tidigare EU-rättsakterna om SIS, att medlemsstaterna utser en myndighet som ska ha det centrala ansvaret för dess nationella SIS (artikel 7.1 i polisförordningen och artikel 7.1 i gränsförordningen). Myndigheten ska ansvara för att det nationella systemet fungerar och för säkerheten, för att säkerställa att de behöriga myndigheterna har åtkomst till SIS och att användarna har tillgång till alla funktioner som de behöver samt för att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att SIS-förordningarna följs. Ett sådant ansvar bör även innefatta att se över registreringar inom angivna tidsfrister, att skicka nödvändig statistik till eu-LISA och att radera registreringar. Polismyndigheten har sedan Sverige anslöt sig till Schengensamarbetet varit ansvarig för den nationella delen av SIS och även varit nationell kontaktpunkt för utbyte av tilläggsinformation, s.k. Sirenekontor (artikel 7 i rådsbeslutet respektive artikel 7 i SIS II-förordningen). Några skäl att ändra denna ordning har inte framkommit. Polismyndigheten bör därför även fortsättningsvis vara ansvarig för den nationella delen av SIS och som huvudregel vara den myndighet som ombesörjer alla registreringar i SIS. Även om Polismyndigheten har det centrala ansvaret för den nationella delen av SIS kommer andra myndigheter att ha tillgång till SIS för att göra sökningar för vissa angivna syften. Detta fråntar inte Polismyndigheten ansvaret för att i enlighet med SIS-förordningarna föra och hantera registret. Sammanfattningsvis anser regeringen, i likhet med vad som föreslås i promemorian, att en bestämmelse om att Polismyndigheten ska föra ett register som ska vara den svenska nationella delen av SIS bör föras in i den nya lagen. Polismyndigheten bör även fortsättningsvis vara Sirenekontor, vilket dock kan regleras på förordningsnivå. 6.4 Migrationsverket ska ansvara för att föra in, uppdatera och radera vissa registreringar i den nationella delen av SIS Regeringens förslag: Migrationsverket ska ansvara för att föra in, uppdatera och radera vissa registreringar i den nationella delen av SIS. Det ska även föras in en upplysningsbestämmelse i den nya lagen om att regeringen kan meddela föreskrifter om att Migrationsverket i vissa fall får föra in, uppdatera och radera registreringar i den nationella delen av SIS. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås att det i lagen ska räknas upp i vilka fall Migrationsverket ansvarar för att föra in, uppdatera eller radera registreringar. I promemorian föreslås inte någon upplysningsbestämmelse. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att invända mot förslaget. Enligt Förvaltningsrätten i Stockholm finns det dock behov av att tydliggöra vilken myndighet som bl.a. ansvarar för registreringar som aktualiseras när en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen beslutar om ett återreseförbud enligt 8 kap. 27 § andra stycket UtlL. Polismyndigheten anser att ansvaret för att uppdatera och radera registreringar i SIS ska åläggas Migrationsverket i vissa ytterligare situationer, bl.a. när Polismyndighetens beslut om avvisning överklagas. Även Migrationsverket efterfrågar ett förtydligande av vilken myndighet som ansvarar för bl.a. registreringar om återvändande när Polismyndighetens avvisningsbeslut överklagas till Migrationsverket. Skälen för regeringens förslag: Som anges i föregående avsnitt kommer Polismyndigheten även fortsättningsvis normalt sköta alla registreringar i SIS. I promemorian föreslås dock att det i lagen ska anges ett antal situationer när Migrationsverket ansvarar för att föra in, uppdatera eller radera SIS-registreringar. Ett sådant exempel är när Migrationsverket har fattat ett beslut om avvisning eller utvisning. I dessa fall ska en registrering om återvändande föras in i SIS utan dröjsmål (se avsnitt 5.3.8). En ordning där Polismyndigheten har ansvaret för att utan dröjsmål göra SIS-registreringar utifrån underrättelser från Migrationsverket skulle enligt promemorian skapa onödig administration, öka riskerna för felregistreringar och leda till förseningar av registreringar. Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Regeringen gör ingen annan bedömning. Det bör i lagen därför framgå att även Migrationsverket i vissa fall ska ansvara för att föra in, uppdatera eller radera vissa registreringar i den nationella delen av SIS. Ett antal remissinstanser har emellertid, utöver de situationer som anges i promemorians lagförslag, identifierat ytterligare situationer där det kan vara mer effektivt och ändamålsenligt att Migrationsverket ansvarar för att föra in, uppdatera eller radera SIS-registreringar. Sådan detaljreglering bör enligt regeringen ske på förordningsnivå, inte minst eftersom bestämmelserna kan komma att behöva kompletteras eller ändras efter det att SIS-förordningarna har börjat tillämpas fullt ut. Till skillnad mot förslaget i promemorian bör det därför inte i den nya lagen preciseras i vilka situationer Migrationsverket bör ansvara för att föra in, uppdatera eller radera registreringar i SIS. Enligt regeringen bör detta i stället regleras på förordningsnivå. Rätten att meddela föreskrifter om i vilka situationer Migrationsverket får ansvara för att föra in, uppdatera eller radera registreringar i SIS bör dock ligga kvar hos regeringen. Därför krävs en bestämmelse i lagen som upplyser om att regeringen med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen kan meddela föreskrifter om i vilka fall Migrationsverket får föra in, uppdatera eller radera registreringar i den svenska nationella delen av SIS. 6.5 Personuppgiftsansvar Regeringens förslag: I den nya lagen ska det införas en bestämmelse om att Polismyndigheten respektive Migrationsverket är person-uppgiftsansvarig för den behandling av personuppgifter som myndigheten utför i SIS. Promemorians förslag överensstämmer huvudsakligen med regeringens. I promemorian föreslås att myndigheternas personuppgiftsansvar gäller den behandling av personuppgifter som utförs enligt lagen. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har något att invända mot förslaget. Asylrättscentrum välkomnar förslaget att införa en bestämmelse i den nya lagen där Migrationsverkets personuppgiftsansvar kommer att framgå. Migrationsverket anser att det är positivt att varje myndighet åläggs att ha ett eget personuppgiftsansvar för de behandlingar myndigheten utför. Skälen för regeringens förslag Personuppgiftsansvar enligt EU:s dataskyddsregelverk I dataskyddsförordningen definieras personuppgiftsansvarig som bl.a. en fysisk eller juridisk person, eller en offentlig myndighet som ensam eller tillsammans med andra bestämmer ändamålen för och medlen för behandlingen av personuppgifter. Den personuppgiftsansvarige eller de särskilda kriterierna för hur denna ska utses kan i enlighet med artikel 4.7 också föreskrivas i medlemsstaternas nationella rätt. Ett personuppgiftsbiträde definieras som en fysisk eller juridisk person, offentlig myndighet, institution eller annat organ som behandlar personuppgifter för den personuppgiftsansvariges räkning (artikel 4.8 i dataskyddsförordningen). Brottsdatalagens definition av personuppgiftsansvarig liknar dataskyddsförordningens (1 kap. 6 § brottsdatalagen). Enligt brottsdatalagen kan dock endast behöriga myndigheter vara personuppgiftsansvariga. Dataskyddsförordningen och brottsdatalagen ger utrymme för en nationell reglering om personuppgiftsansvar i den nya lagen. Polismyndighetens personuppgiftsansvar Polismyndigheten pekas i dag ut i 1 § andra stycket lagen om Schengens informationssystem som personuppgiftsansvarig för behandlingen av personuppgifter i den nationella delen av SIS. Som anges i avsnitt 6.3 kommer Polismyndigheten även i fortsättningen att ha ett centralt ansvar för den nationella delen av SIS. Regeringen anser, i likhet med det förslag som lämnas i promemorian, att det är lämpligt att även i den nya lagen ange att Polismyndigheten är personuppgiftsansvarig för den behandling av personuppgifter som myndigheten utför. Till skillnad från förslaget i promemorian, där ansvaret är kopplat till behandling enligt den nya lagen, bör det dock anges i bestämmelsen att Polismyndigheten är personuppgiftsansvarig för den behandling av personuppgifter som myndigheten utför i SIS. Migrationsverkets personuppgiftansvar I avsnitt 6.4 föreslår regeringen att Migrationsverket ska ansvara för att föra in, uppdatera eller radera vissa registreringar i den nationella delen av SIS, men att detta ansvar ska preciseras på förordningsnivå. Regeringen delar bedömningen i promemorian att det är lämpligt att i den nya lagen peka ut Migrationsverket som personuppgiftsansvarig för den behandling av personuppgifter som myndigheten utför. På samma sätt som för Polismyndigheten bör bestämmelsen utformas på så sätt att ansvaret gäller den personuppgiftsbehandling som utförs i SIS. 6.6 Tillåten behandling Regeringens förslag: I den nya lagen ska det införas en bestämmelse om att Polismyndigheten och Migrationsverket ska få föra in uppgifter i SIS endast om behandling av motsvarande slag av uppgifter är tillåten enligt någon annan författning. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot promemorians förslag. Svenska Röda Korset och Asylrättscentrum välkomnar tydliggörandet att i lag begränsa att de personuppgifter som behandlas måste vara tillåtna även enligt någon annan författning. De understryker bl.a. vikten av att rekvisitet "någon annan författning" inte tolkas för brett. Skälen för regeringens förslag: I artikel 20 i polisförordningen, artikel 20 i gränsförordningen och artikel 4 i återvändandeförordningen finns en uppräkning av vilka uppgiftskategorier som får läggas in i SIS enligt respektive förordning. Bestämmelsen motsvarar i stora drag regleringen i SIS II-regelverket och innebär att myndigheterna får lägga in uppgift om bl.a. namn, födelsedatum, födelseort, kön och medborgaskap. På samma sätt som tidigare bestämmer varje medlemsstat själv vilka åtgärder som den i varje särskilt fall vill begära genom SIS och som utgångspunkt även vilka uppgifter som då registreras. I likhet med den bedömning som görs i promemorian anser regeringen att utvidgningen av vilka uppgifter som får registreras i SIS inte innebär någon skyldighet för medlemsstaterna att också registrera sådana uppgifter, t.ex. dna-profiler, om detta i ett visst fall eller generellt är oförenligt med medlemsstatens nationella rätt (jfr prop. 2009/10:86 s. 27 f.). I avsaknad av nationella regler som klargör detta skulle det dock kunna uppfattas så att bestämmelserna i framför allt artikel 20 i polisförordningen ensamma kan läggas till grund för att registrera alla uppgifter, t.ex. dna-profiler, som nämns i dem. I samband med genomförandet av EU:s dataskyddsreform behölls men omformulerades en bestämmelse i lagen om Schengens informationssystem om att Polismyndigheten endast ska föra in uppgifter i SIS om behandling av motsvarande slag av uppgifter är tillåten enligt brottsdatalagen, polisens brottsdatalag eller någon annan författning (5 § andra stycket). I promemorian föreslås att dessa förutsättningar för att föra in uppgifter i SIS, på samma sätt som i dag, bör tydliggöras i lag. Ingen remissinstans invänder mot förslaget. Även regeringen anser att en sådan bestämmelse ska införas i den nya lagen. Kravet kommer även att omfatta registreringar i SIS enligt gränsförordningen och återvändandeförordningen. Eftersom såväl Polismyndigheten som Migrationsverket är behöriga myndigheter när det gäller att fatta beslut som ska läggas till grund för SIS-registreringar enligt gränsförordningen och återvändandeförordningen bör bestämmelsen omfatta såväl Polismyndigheten som Migrationsverket. Asylrättscentrum och Svenska Röda Korset vill understryka vikten av att rekvisitet "någon annan författning" inte tolkas för brett. Det kan därför tilläggas att med annan författning avses framför allt författningarna på det dataskyddsrättsliga området, t.ex. dataskyddsförordningen och brottsdatalagen. 6.7 Skadestånd Regeringens bedömning: SIS-förordningarnas bestämmelser om skadestånd kräver inte några författningsändringar. Promemorians förslag överensstämmer inte med regeringens bedömning. I promemorian föreslås att bestämmelsen om skadestånd i 7 kap. 1 § brottsdatalagen ska tillämpas om behandling av personuppgifter som omfattas av brottsdatalagen skett i strid med SIS-förordningarna, den nya lagen eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till den. Vidare föreslås att bestämmelserna om rätt till ersättning i dataskyddsförordningen ska tillämpas om behandling av personuppgifter som inte omfattas av brottsdatalagen skett i strid med SIS-förordningarna. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget. Kammarrätten i Stockholm anser dock att promemorian inte har beaktat att den föreslagna lagen endast ska innehålla kompletterande bestämmelser till de nya SIS-förordningarna. Migrationsverket anser att Polismyndigheten bör pekas ut som den myndighet som ska kontaktas när den registrerade vill framföra en skadeståndsbegäran. Skälen för regeringens bedömning: Artikel 72 i polisförordningen och artikel 58 i gränsförordningen behandlar den enskildes möjlighet till skadestånd för otillåten behandling av personuppgifter i SIS. Bestämmelsen i gränsförordningen ska tillämpas även på behandling av personuppgifter enligt återvändandeförordningen (artikel 19 i återvändandeförordningen). I såväl rådsbeslutet som SIS II-förordningen finns bestämmelser om skadestånd, som i stora drag motsvarar den nya regleringen. SIS-förordningarna föreskriver sammanfattningsvis följande i fråga om medlemsstaternas skadeståndsansvar: * Varje person eller medlemsstat som har lidit materiell eller immateriell skada till följd av en otillåten behandling av personuppgifter genom användning av SIS eller någon annan åtgärd från en medlemsstats sida som är oförenlig med SIS-förordningarna, ska ha rätt till ersättning från den ansvariga medlemsstaten. * Medlemsstaten kan helt eller delvis undantas från skadeståndsansvar om den bevisar att den inte är ansvarig för den händelse som orsakade skadan. * Om en medlemsstats underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter enligt SIS-förordningarna skadar SIS ska medlemsstaten vara ansvarig för denna skada, om inte eu-LISA eller någon annan medlemsstat har underlåtit att vidta rimliga åtgärder för att förhindra skadan eller minimera dess verkningar. * Skadeståndsanspråk mot en medlemsstat ska regleras i den nationella rätten. I promemorian föreslås att det ska framgå av den nya lagen att bestämmelsen om skadestånd i 7 kap. 1 § brottsdatalagen ska tillämpas om behandling av personuppgifter som omfattas av brottsdatalagen skett i strid med SIS-förordningarna, den nya lagen eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till den. Vidare föreslås att det föreskrivs i den nya lagen att bestämmelserna om rätt till ersättning i dataskyddsförordningen ska tillämpas om behandling av personuppgifter som inte omfattas av brottsdatalagen skett i strid med SIS-förordningarna. Som Kammarrätten i Stockholm påpekar måste det dock beaktas att den föreslagna lagen ska innehålla kompletterande bestämmelser till de nya SIS-förordningarna. Regeringen konstaterar att bestämmelserna i artikel 72.1 och 72.2 i polisförordningen och artikel 58.1 och 58.2 i gränsförordningen reglerar den skadeståndsskyldighet som åligger medlemsstaterna i materiellt hänseende. Eftersom bestämmelserna är direkt tillämpliga anser regeringen, till skillnad från vad som föreslås i promemorian, att det saknas behov av kompletterande nationella bestämmelser. Enligt artikel 72.3 i polisförordningen och artikel 58.3 i gränsförordningen ska ett anspråk på skadestånd mot en medlemsstat regleras av svarandemedlemsstatens nationella rätt. Dessa hänvisningar till nationell rätt får anses avse de processuella och kompletterande materiella bestämmelser som reglerar ett anspråk på ersättning med anledning av bestämmelserna i artikel 72.1 och 72.2 i polisförordningen och artikel 58.1 och 58.2 i gränsförordningen. Regeringen konstaterar att allmänna bestämmelser om skadestånd finns i skadeståndslagen (1972:207). Bestämmelserna i den lagen är tillämpliga om inte annat är föreskrivet (1 §). I den utsträckning en ersättningsfråga inte regleras i SIS-förordningarna och inte annat följer av EU-rätten i övrigt, tillämpas alltså de allmänna reglerna i skadeståndslagen. Så kan vara fallet t.ex. i fråga om hur ersättningen för en skada ska beräknas. Även frågan om huruvida det föreligger kausalitet mellan en skada och den påstådda skadeorsaken får bedömas med utgångspunkt i nationell rätt. Migrationsverket anser att Polismyndigheten bör pekas ut som den myndighet som ska kontaktas när den registrerade vill framföra en skadeståndsbegäran. Processuella regler vid skadeståndsanspråk som riktas mot staten finns i förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten. Ett anspråk på ersättning som grundas på ett påstående om överträdelse av unionsrätten handläggs som regel av Justitiekanslern (3 § andra stycket). Processuella bestämmelser om rättegången i tvistemål, t.ex. i fråga om väckande av talan och om bevisning, finns i rättegångsbalken. De svenska bestämmelserna i dessa avseenden gäller även vid den typ av skadeståndsanspråk som regleras i SIS-förordningarna. Det finns alltså bestämmelser i svensk rätt som möjliggör och reglerar förfarandet för en talan om skadestånd enligt artikel 72 i polisförordningen och artikel 58 i gränsförordningen. Något behov av utfyllande processuella regler finns inte. 7 Ändringar i utlänningslagen 7.1 Utökade möjligheter att återkalla uppehållstillstånd Regeringens förslag: Om det finns tillräckliga skäl ska ett uppehållstillstånd eller en nationell visering efter samråd få återkallas för en utlänning om 1. det i SIS har gjorts en registrering om återvändande enligt återvändandeförordningen eller en registrering om nekad inresa och vistelse enligt gränsförordningen gällande utlänningen, eller 2. en annan medlemsstat har fattat ett beslut om återvändande, nekad inresa och vistelse eller återreseförbud och överväger att i SIS göra en registrering om återvändande enligt återvändandeförordningen eller en registrering om nekad inresa och vistelse enligt gränsförordningen gällande utlänningen. Det ska införas en definition av gränsförordningen respektive återvändandeförordningen i utlänningslagen. De hänvisningar till gränsförordningen och återvändandeförordningen som finns i utlänningslagen ska vara dynamiska, dvs. avse förordningarna i dess vid varje tidpunkt gällande lydelse. Regeringens bedömning: Bestämmelserna om samråd kräver i övrigt inte några författningsändringar. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att invända mot förslaget eller bedömningen. Migrationsverket anser dock att det är oklart vilken roll som verket kommer att ha i fråga om samråd och önskar ett klargörande gällande Migrationsverkets utrymme och Polismyndighetens ansvar i denna fråga. Enligt Svenska Röda Korset och Asylrättscentrum är den nu gällande bestämmelsen en mycket restriktiv undantagsbestämmelse och remissinstanserna vill därför se en tydligare motivering av i vilka situationer det kan bli aktuellt att återkalla ett uppehållstillstånd eller en nationell visering. Skälen för regeringens förslag och bedömning Medlemsstaterna ska i vissa fall samråda om en registrering om nekad inresa och vistelse eller en registrering om återvändande Att en medlemsstat registrerar en SIS-spärr innebär inte att andra medlemsstater är skyldiga att göra samma bedömning i fråga om tredjelandsmedborgarens rätt till inresa och vistelse. Bestämmelser med den innebörden kan däremot finnas i andra EU-rättsakter, t.ex. gränskodexen. Enligt artikel 6.1 d i gränskodexen är ett inresevillkor för tredjelandsmedborgare att personen inte finns registrerad i SIS i syfte att nekas inresa. En person som inte uppfyller samtliga inresevillkor ska nekas inresa enligt artikel 14 i gränskodexen. Genom artiklarna om samråd i gränsförordningen och i återvändandeförordningen (artikel 27-30 respektive artikel 9-12) införs tydliga bestämmelser om hur medlemsstater ska agera när de uppmärksammar att andra medlemsstater har gjort en annan bedömning i fråga om tredjelandsmedborgares rätt till uppehållstillstånd eller visering för längre vistelse inom medlemsstaterna. Med visering för längre vistelse avses i svensk rätt en nationell visering (artikel 3.20 i gränsförordningen, artikel 18 i Schengenkonventionen, ändrad genom förordningen [EU] nr 610/2013, samt prop. 2010/11:121 s. 36). Artiklarna om samråd saknar motsvarighet i SIS II-förordningen. En bestämmelse om samråd finns dock i artikel 25 i Schengenkonventionen (ändrad genom förordning [EU] nr 265/2010). Enligt 4 kap. 21 § första stycket UtlF ska den myndighet som utfärdar ett uppehållstillstånd eller en nationell visering i samband med utfärdandet utföra den kontroll och det samråd som följer av artikel 25 i Schengenkonventionen. Enligt andra stycket i samma paragraf får en migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen begära att Migrationsverket utför dessa åtgärder. När gränsförordningen börjar tillämpas fullt ut utgår bestämmelserna om samråd i Schengenkonventionen och ersätts av samrådsbestämmelserna i gränsförordningen och återvändandeförordningen (artikel 64 i gränsförordningen). Som nämns i avsnitt 5.1 avser regeringen att i förordning meddela vissa kompletterande bestämmelser till SIS-förordningarna. I det sammanhanget kommer även nödvändiga ändringar av 4 kap. 21 § UtlF att göras. I likhet med vad som i dag gäller enligt Schengenkonventionen är den behöriga myndigheten skyldig att göra en SIS-sökning före beviljande eller förlängning av ett uppehållstillstånd eller en visering för längre vistelse (dvs. en nationell visering) för en tredjelandsmedborgare. Om sökningen visar att en annan medlemsstat har fört in en registrering om nekad inresa och vistelse enligt artikel 24 i gränsförordningen ska medlemsstaterna samråda med varandra genom att utbyta tilläggsinformation (artikel 27 i gränsförordningen). Samma sak gäller om en annan medlemsstat har fört in en registrering om återvändande som åtföljs av ett återreseförbud (artikel 9.1 i återvändandeförordningen). När den beviljande medlemsstaten fattar beslut i fråga om uppehållstillstånd eller nationell visering är den skyldig att ta hänsyn till skälen för den registrerande medlemsstatens beslut och i enlighet med nationell rätt beakta de eventuella hot mot den allmänna ordningen eller den allmänna säkerheten som den berörda tredjelandsmedborgarens närvaro på medlemsstaternas territorium kan utgöra. Om sökningen i SIS däremot ger träff på ett beslut om återvändande som inte åtföljs av ett återreseförbud behöver det inte ske något samråd (artikel 9.2 i återvändandeförordningen). I stället ska den beviljande medlemsstaten utan dröjsmål informera den registrerande medlemsstaten att den avser att bevilja eller har beviljat uppehållstillstånd eller visering för längre vistelse för den berörda tredjelandsmedborgaren. Den registrerande medlemsstaten är då skyldig att radera registreringen om återvändande utan dröjsmål. I artikel 28 i gränsförordningen regleras hur samrådet ska gå till när en medlemsstat har fattat ett beslut om nekad inresa och vistelse eller om återreseförbud och står i begrepp att föra in en SIS-registrering men upptäcker att den aktuella personen har ett giltigt uppehållstillstånd eller en giltig visering för längre vistelse som är beviljad av en annan medlemsstat. Den medlemsstat som har beviljat uppehållstillståndet eller viseringen ska inom ramen för samrådet överväga om det finns skäl att återkalla uppehållstillståndet eller viseringen. I artikel 10 i återvändandeförordningen regleras på motsvarande sätt hur samrådet ska gå till när en medlemsstat har fattat ett beslut om återvändande i enlighet med artikel 6.2 i återvändandedirektivet och överväger att föra in en SIS-registrering om detta. I artikel 6.2 i återvändandedirektivet anges att en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en medlemsstats territorium men som har ett uppehållstillstånd eller annat tillstånd som ger rätt till vistelse i en annan medlemsstat ofördröjligen ska bege sig till den medlemsstaten. Om tredjelandsmedborgaren inte följer detta, eller om omedelbar avresa krävs med hänsyn till allmän ordning eller nationell säkerhet, ska ett beslut om återvändande utfärdas. Även i detta fall ska den medlemsstat som har beviljat uppehållstillståndet eller viseringen för längre vistelse överväga om det finns skäl att återkalla uppehållstillståndet eller viseringen. Artikel 29 i gränsförordningen handlar om när en medlemsstat redan har fört in en registrering om nekad inresa och vistelse och det visar sig att den berörda personen har beviljats uppehållstillstånd eller en giltig visering för längre vistelse av en annan medlemsstat. Artikel 11 i återvändandeförordningen reglerar motsvarande situation, men gäller när en medlemsstat har fört in en registrering om återvändande efter att ha fattat ett beslut om återvändande i enlighet med artikel 6.2 i återvändandedirektivet. Även i dessa fall ska den beviljande medlemsstaten överväga om det finns skäl att återkalla uppehållstillståndet eller viseringen. Artikel 30 i gränsförordningen respektive artikel 12 i återvändandeförordningen reglerar förfarandet när en (tredje) medlemsstat uppmärksammar att det finns en registrering om nekad inresa och vistelse respektive en registrering om återvändande för en person som har beviljats uppehållstillstånd eller visering för längre vistelse av en annan medlemsstat än den som gjorde registreringen i SIS. I dessa fall ska medlemsstaterna samråda i enlighet med förfarandet i artikel 29 i gränsförordningen respektive artikel 11 i återvändandeförordningen. Enligt samrådsbestämmelserna ska den beviljande medlemsstaten i vissa fall alltså överväga att återkalla ett uppehållstillstånd eller en visering. Däremot innebär inte samrådsbestämmelserna en skyldighet att besluta om återkallelse. Om den beviljande medlemsstaten står fast vid sitt beslut om uppehållstillstånd eller visering ska den registrerande medlemsstaten inte föra in någon registrering om nekad inresa och vistelse eller återvändande, alternativt omedelbart radera sin registrering. Det finns dock inga hinder för den registrerande medlemsstaten att behålla eventuella nationella registreringar om nekad inresa och vistelse respektive återvändande. Samrådet sker genom utbyte av tilläggsinformation Gemensamt för bestämmelserna om samråd är att de kräver ett utbyte av tilläggsinformation, dvs. information som inte ingår i registreringsuppgifterna i SIS men som har samband med registreringar i SIS och som ska utbytas genom Sirenekontoren (artikel 3.2 i gränsförordningen). I artiklarna om samråd redogörs för hur informationsutbytet ska gå till och inom vilka tidsramar det ska genomföras. Polismyndigheten har i dag uppgiften att vara Sirenekontor. Som anges i avsnitt 6.3 finns det inga skäl att ändra den ordningen. Sirenekontoret vid Polismyndigheten ska fungera som en enda kontaktpunkt för utbyte av tilläggsinformation. Det ska vara i drift dygnet runt alla dagar i veckan och säkerställa utbyte av och tillgång till all tilläggsinformation (artikel 7.2 i gränsförordningen, även tillämplig på återvändandeförordningen [artikel 19 i återvändandeförordningen]). Eftersom samrådet ska ske genom utbyte av tilläggsinformation finns det enligt promemorian inget utrymme för att Migrationsverket ska sköta samrådet på det sätt som sker i dag. Migrationsverket undrar vad som avses med detta och önskar ett klargörande gällande Migrationsverkets utrymme och Polismyndighetens ansvar i fråga om utbyte av tilläggsinformation. Enligt Migrationsverket hanterar verket all samrådskorrespondens i dag via Polismyndighetens Sirenekontor genom att skicka och ta emot formulär i en applikation. Enligt myndigheten kommer det även framöver att finnas behov av tilläggsinformation direkt från Migrationsverkets tjänstemän. Att samråd ska ske genom utbyte av tilläggsinformation och att Sirenekontoret ska fungera som en enda kontaktpunkt framgår tydligt av SIS-förordningarna. Migrationsverket kommer därför inte kunna pekas ut i författning som en myndighet som sköter samråd. Samtidigt är det självklart att Sirenekontoret kommer att behöva ha ett nära samarbete med bl.a. Migrationsverket. Hur Sirenekontoret är organiserat är dock inte en fråga för lagstiftningen. Återkallelse av uppehållstillstånd och visering för längre vistelse Samrådsbestämmelserna förutsätter att det finns en möjlighet enligt nationell rätt att återkalla ett uppehållstillstånd eller en visering för längre vistelse. Det är annars inte möjligt för medlemsstaterna att leva upp till kraven att överväga om det finns skäl att återkalla uppehållstillståndet eller viseringen och ta hänsyn till skälen för den registrerande medlemsstatens beslut (artiklarna 28 c och d samt 29 c och d i gränsförordningen och artiklarna 10 c och d samt 11 c och d i återvändandeförordningen). När det gäller uppehållstillstånd finns det i svensk rätt en sådan möjlighet i 7 kap. 5 § UtlL. Enligt paragrafen får ett uppehållstillstånd återkallas för en utlänning som registrerats i SIS enligt SIS II-förordningen, om det finns tillräckliga skäl för en återkallelse. Paragrafen tillkom med anledning av Sveriges deltagande i Schengensamarbetet och samrådsförfarandet i artikel 25 i Schengenkonventionen. Enligt artikel 25.1 ska en medlemsstat som avser att bevilja uppehållstillstånd för en utlänning som registrerats på en spärrlista först rådgöra med den registrerande medlemsstaten, varvid det ska tas hänsyn till den medlemsstatens intressen. Uppehållstillstånd får endast beviljas i särskilda fall. Beviljas uppehållstillstånd ska den registrerande staten återkalla registreringen men får föra upp utlänningen på sin nationella spärrlista. I det motsatta fallet, då ett land rapporterar en person på spärrlistan som redan har beviljats uppehållstillstånd i en medlemsstat ska, enligt artikel 25.2, den stat som har beviljat uppehållstillståndet ta ställning till om det finns tillräckliga skäl att återkalla detta. Om uppehållstillståndet inte återkallas ska den registrerande staten återkalla registreringen men får registrera personen på en egen nationell spärrlista. Enligt förordningen om ändring av Schengenkonventionen ([EU] nr 265/2010) ska bestämmelserna även tillämpas på viseringar för längre vistelse (artikel 1.3). Det finns dock ingen motsvarande nationell bestämmelse om återkallelse av nationell visering som det finns för uppehållstillstånd i 7 kap. 5 § UtlL. Som nämns ovan ska artikel 25 i Schengenkonventionen utgå när det nya SIS-regelverket börjar tillämpas fullt ut. För att uppfylla kraven i gränsförordningen och återvändandeförordningen föreslås i promemorian att bestämmelsen i 7 kap. 5 § UtlL finns kvar men anpassas till regleringen i SIS-förordningarna. Ingen remissinstans invänder mot detta. Inte heller regeringen har någon annan uppfattning. Bestämmelsen i 7 kap. 5 § UtlL bör alltså ändras så att den omhändertar kraven som ställs i gränsförordningen och återvändandeförordningen på att efter samråd kunna återkalla ett uppehållstillstånd eller en nationell visering. Asylrättscentrum och Svenska Röda Korset vill se en tydligare motivering av i vilka situationer det kan bli aktuellt att återkalla ett uppehållstillstånd eller en nationell visering. Bestämmelserna om att överväga att återkalla ett uppehållstillstånd och visering för längre vistelse ser olika ut i de olika artiklarna. Artikel 29 i gränsförordningen och artikel 11 i återvändandeförordningen reglerar samråd efter att en registrering har gjorts i SIS, vilket ligger i linje med hur 7 kap. 5 § UtlL är utformad. Artikel 28 i gränsförordningen och artikel 10 i återvändandeförordningen reglerar däremot skedet före en registrering görs, vilket är nytt i förhållande till gällande rätt. Den förstnämnda artikeln reglerar situationen att en medlemsstat har fattat ett beslut enligt artikel 24.1 i gränsförordningen om nekad inresa och vistelse eller om återreseförbud och överväger att föra in en registrering om nekad inresa och vistelse i SIS men det visar sig att tredjelandsmedborgaren har uppehållstillstånd eller visering för längre vistelse i en annan medlemsstat. Artikel 10 i återvändandeförordningen reglerar, som nämnts, när en medlemsstat har fattat ett beslut om återvändande i enlighet med artikel 6.2 i återvändandedirektivet och överväger att föra in en registrering om återvändande i SIS. I detta fall rör det sig alltså om tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en medlemsstats territorium och som har ett giltigt uppehållstillstånd eller annan form av tillstånd som ger rätt till vistelse i en annan medlemsstat. Enligt regeringen behöver bestämmelsen i 7 kap. 5 § UtlL ändras så att samtliga angivna situationer omfattas. I förhållande till vad som föreslås i promemorian bör det förtydligas i bestämmelsen att detta blir aktuellt i samband med samråd. En förutsättning för att få återkalla ett uppehållstillstånd enligt 7 kap. 5 § UtlL är att det finns tillräckliga skäl för det. Som föreslås i promemorian bör ett sådant rekvisit även finnas i den nya lydelsen av 7 kap. 5 § UtlL. I förarbetena med anledning av Sveriges anslutning till Schengen uttalade regeringen att en SIS-spärr kan ske såväl på grund av att utlänningen har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet som att han eller hon varit föremål för en åtgärd som inneburit avvisning eller liknande förfarande. Detta innebär att enbart den omständigheten att en registrering på spärrlista skett, inte i sig kan vara ett tillräckligt skäl för att återkallelse av ett svenskt uppehållstillstånd ska komma i fråga (prop. 1999/2000:64 s. 179). Regeringen uttalade vidare att det krävs mycket starka skäl för att återkalla ett uppehållstillstånd som har beviljats i Sverige och att Sverige inte ska göra avkall på denna grundläggande princip eller på det skydd och den rätt till bosättning som utlänningslagstiftningen ger. Schengensamarbetet innebär dock en skyldighet att beakta även övriga Schengenstaters gemensamma intressen. Enligt regeringen måste det därför göras en lämplig avvägning mellan dessa båda intressen. För Sveriges del torde detta i praktiken innebära att endast ett mycket starkt nationellt intresse i en annan Schengenstat i vissa fall kan anses utgöra ett tillräckligt starkt skäl även för Sveriges del att återkalla uppehållstillståndet (prop. 1999/2000:64 s. 78). Vid genomförandet av SIS II-regelverket gjordes nödvändiga följdändringar i 7 kap. 5 § UtlL i form av ändrade hänvisningar, men några ändringar i sak var inte avsedda (prop. 2009/10:86 s. 68). På motsvarande sätt som i fråga om SIS-spärrar enligt SIS II-förordningen kan SIS-spärrar enligt artikel 24.1 i gränsförordningen ha sin grund i mer eller mindre allvarliga omständigheter. Detta bör även kunna gälla i de fall som avses i återvändandeförordningen, särskilt när tredjelandsmedborgaren som har uppehållstillstånd eller nationell visering i Sverige avvisas eller utvisas av en annan medlemsstat med motiveringen att det krävs omedelbar avresa med hänsyn till allmän ordning eller nationell säkerhet (se artikel 6.2 i återvändandedirektivet). Enligt regeringen bör därför uttalandena i förarbetena i stor utsträckning fortfarande vara relevanta vid bedömningen av om återkallelse ska ske eller inte. Det bör dock beaktas att gränsförordningen och återvändandeförordningen, till skillnad mot Schengenkonventionen, betonar att den beviljande medlemsstaten i enlighet med sin nationella rätt ska beakta de eventuella hot mot den allmänna ordningen eller säkerheten som den berörda tredjelandsmedborgarens närvaro kan utgöra på medlemsstaternas territorium. Den tillämpande myndigheten ska fortfarande i varje enskilt fall avgöra om förutsättningarna för återkallelse är uppfyllda. Som framgår ovan innebär varken gränsförordningen eller återvändandeförordningen någon skyldighet för den beviljande medlemsstaten att återkalla uppehållstillståndet. Det är rimligt att det även vid återkallelse av en nationell visering krävs att det finns tillräckliga skäl för det. Även i detta fall ska såväl den andra medlemsstatens som Schengenstaternas gemensamma intressen beaktas. Det är också rimligt att skälet till att personen är registrerad i SIS vägs in i bedömningen av om den nationella viseringen bör återkallas. Liksom vid återkallelse av uppehållstillstånd bör dock även hänsyn tas till de intressen som en nationell visering tillgodoser. Enligt 3 kap. 4 § UtlL får en nationell visering beviljas om det finns särskilda skäl. Det kan t.ex. handla om att nära släktingar önskar vistas här i landet för släktbesök längre tid än tre månader eller affärsbesök (prop. 2004/05:170 s. 272 f. och prop. 2010/11:121 s. 36). Att en nationell visering i regel tillgodoser mindre angelägna intressen än ett uppehållstillstånd bör rimligen få genomslag i bedömningen av om den nationella viseringen bör återkallas. Det behöver alltså inte finnas lika starka skäl för att återkalla en nationell visering som ett uppehållstillstånd. Den föreslagna bestämmelsen i utlänningslagen om återkallelse av uppehållstillstånd och nationell visering hänvisar till gräns- och återvändandeförordningen. För att förenkla lagtexten bör det införas en definition av gränsförordningen respektive återvändandeförordningen i 1 kap. UtlL. Av de skäl som anförs i avsnitt 6.1 bör hänvisningarna till förordningarna vara dynamiska. Som anförs i promemorian kräver bestämmelserna om samråd i övrigt inte några nationella författningsändringar. 8 Ändringar i offentlighets- och sekretesslagen 8.1 Sekretess till skydd för allmänna intressen Regeringens förslag: Sekretessen till skydd för uppgifter från utländska brottsutredningar ska även omfatta uppgifter som avser en registrering i SIS om undersökningskontroller och om okända efterlysta personer som söks för identifiering. Bestämmelsen om sekretess till skydd för uppgifter som avser en registrering i SIS ska vara tillämplig även hos Skatteverket, Migrationsverket, Regeringskansliet och utlandsmyndigheterna. Regeringens bedömning: Uppgifter som avser en registrering i SIS om sårbara personer som behöver hindras från att resa och om återvändande bör inte omfattas av sekretessen till skydd för utländska brottsutredningar. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att sekretess enligt 18 kap. 17 § andra stycket OSL endast ska gälla hos Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, en åklagarmyndighet, Tullverket och Kustbevakningen. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att invända mot promemorians förslag och bedömning i denna del. Skatteverket anser att myndigheten ska ges rätt att få åtkomst till uppgifter i SIS i sin brottsbekämpande verksamhet. Enligt Skatteverket måste bestämmelsen i 18 kap. 17 § andra stycket OSL återspegla sådan åtkomsträtt. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Bestämmelser till skydd för intresset av att förebygga eller beivra brott finns i 18 kap. OSL. Enligt 18 kap. 17 § första stycket gäller sekretess i verksamhet som avser rättsligt samarbete på begäran av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, för uppgift som hänför sig till en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller en angelägenhet som angår tvångsmedel, om det kan antas att det varit en förutsättning för den andra statens eller den mellanfolkliga domstolens begäran att uppgiften inte skulle röjas. Bestämmelsen omfattar därmed uppgifter i utländska brottsutredningar, när sådana uppgifter på grund av rättsligt samarbete har lämnats över till en svensk myndighet. I 18 kap. 17 § andra stycket OSL anges att motsvarande sekretess (som enligt första stycket) gäller hos Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, en åklagarmyndighet, Tullverket och Kustbevakningen för uppgift i en angelägenhet som avses i 3 § första stycket 1 och 5 lagen om Schengens informationssystem, dvs. framställningar om omhändertagande av en person som har efterlysts för överlämnande eller utlämning (1) och om dold övervakning eller särskilda kontrollåtgärder (5). På samma sätt som enligt första stycket har utgångspunkten varit att skydda uppgifter som hänför sig till utländska brottsutredningar, när sådana uppgifter förekommer i SIS. Därför omfattar bestämmelsen registreringar om efterlysta personer och kontrollåtgärder, men däremot inte uppgifter om att en person ska nekas tillträde till eller uppehållstillstånd inom Schengenområdet (prop. 1999/2000:61 s. 166 f.). SIS-förordningarna innebär bl.a. att det blir möjligt att föra in fler kategorier av registreringar i SIS än tidigare. Det är därför nödvändigt att ta ställning till om även någon eller några av dessa registreringskategorier kan innehålla uppgifter som förekommer i utländska brottsutredningar. De nya registreringskategorierna gäller * sårbara personer som behöver hindras från att resa (kapitel VII i polisförordningen), * undersökningskontroller (kapitel IX i polisförordningen), * okända efterlysta personer som söks för identifiering (kapitel XI i polisförordningen), och * beslut om återvändande (artikel 3 i återvändandeförordningen). I likhet med den bedömning som görs i promemorian anser regeringen att registreringar och kompletterande information i ärenden om undersökningskontroller och om okända efterlysta personer som söks för identifiering bedöms kunna innehålla uppgifter av samma slag som förekommer i Polismyndighetens och andra nationella myndigheters brottsbekämpande verksamhet. Däremot bedöms varken registreringar om sårbara personer som behöver hindras från att resa eller registreringar om återvändande innefatta sådana uppgifter. Av de skäl som angavs i prop. 1999/2000:61 bör därför även uppgifter i registreringar om undersökningskontroller och om okända efterlysta gärningspersoner omfattas av sekretess enligt 18 kap. 17 § OSL. Bestämmelsen bör ändras så att detta framgår. SIS-förordningarna innebär att fler myndigheter får direktåtkomst till systemet och att åtkomsträtten utökas till att gälla i fler situationer. I promemorian föreslås även att det pekas ut fler myndigheter än i dag som ska kunna söka i uppgifter i SIS direkt eller i en kopia. Regeringen uppmärksammar vidare att Skatteverket anser att myndigheten behöver få åtkomst till uppgifter i SIS i sin brottsbekämpande verksamhet. Därmed uppstår frågan om det bör ske en utökning av kretsen av myndigheter hos vilka bestämmelsen om sekretess enligt 18 kap. 17 § andra stycket OSL ska vara tillämplig. När bestämmelserna om sekretess för uppgifter i SIS infördes var avsikten att de skulle omfatta de myndigheter som befattar sig med registreringar i systemet (se prop. 1999/2000:64 s. 178). Denna utgångspunkt bör gälla även nu. Regeringen avser att i förordning peka ut vilka svenska myndigheter som ska ha rätt att direkt eller i kopia söka i uppgifter i SIS. Skatteverket anför i sitt remissvar att inslagen av internationella kopplingar har ökat, både i de brott som skattebrottsenheten utreder och i den brottsliga verksamhet som enheten arbetar mot i sin underrättelseverksamhet. Skatteverket bedömer därför att det är nödvändigt för skattebrottsenheten att ha tillgång till korrekt och aktuell information som rör personer som agerar gränsöverskridande. Det saknas skäl att ifrågasätta vad Skatteverket anför om att åtkomst till uppgifter i SIS skulle innebära förbättrade möjligheter för myndigheten att bedriva sin brottsbekämpande verksamhet. Skatteverket bör därför ha rätt till åtkomst till uppgifter i systemet. Mot bakgrund av detta bör bestämmelsen i 18 kap. 17 § andra stycket OSL ändras så att det framgår att sekretessen för uppgifter som avser SIS-registreringar även ska gälla hos Skatteverket. Det kan vidare antas att myndigheter med åtkomst till systemet kommer att få tillgång till fler uppgiftskategorier än i dag. Det bör i det sammanhanget uppmärksammas att SIS-förordningarna inte begränsar vilka uppgifter nationella myndigheterna ska ha åtkomst till vid t.ex. gränskontroll eller prövning av ansökningar om visering, uppehållstillstånd och medborgarskap. Uppgifter som förekommer i utländska brottsutredningar kan således bli tillgängliga i form av SIS-registreringar även vid sökningar som görs för att kontrollera om en tredjelandsmedborgare har en registrering om nekad inresa och vistelse enligt artikel 24 i gränsförordningen. Sådana sökningar kan aktualiseras hos Migrationsverket, utlandsmyndigheter och Regeringskansliet när dessa myndigheter prövar ansökningar om visering samt hos Migrationsverket och Regeringskansliet bl.a. i ärenden om uppehållstillstånd. Uppgifternas känslighet beror dock inte på i vilken verksamhet dessa förekommer. Regeringen anser därför, till skillnad från vad som föreslås i promemorian, att bestämmelsen i 18 kap. 17 § andra stycket OSL bör justeras så att sekretessen gäller även hos Migrationsverket, Regeringskansliet och utlandsmyndigheterna. Utöver det ovan anförda behöver bestämmelsens utformning ses över, dels eftersom lagen om Schengens informationssystem bör upphävas (se avsnitt 5.2), dels för att bestämmelsens språkliga utformning bör ligga så nära SIS-förordningarna som möjligt för att det ska vara tydligt vilka registreringskategorier som omfattas. I 18 kap. 19 § tredje stycket OSL inskränks rätten att meddela och offentliggöra vissa uppgifter på grund av den tystnadsplikt som följer av 17 § samma kapitel. De justeringar som föreslås i 18 kap. 17 § OSL påverkar dock inte den bedömning i fråga om rätten att meddela eller offentliggöra uppgifter som tidigare har gjorts (prop. 1999/2000:61 s. 168, prop. 2011/12:55 s. 64 och 2019/20:64 s. 182 f.). Det finns därför inte något behov att ändra bestämmelsen i 18 kap. 19 § OSL. 8.2 Sekretess till skydd för enskild Regeringens förslag: Sekretessen till skydd för enskilds personliga förhållanden avseende registreringar i SIS ska även omfatta uppgifter om undersökningskontroller, återvändande, sårbara personer som ska hindras från att resa och okända efterlysta personer som söks för identifiering. Bestämmelsen om sekretess till skydd för uppgifter som avser en registrering i SIS ska vara tillämplig även hos Skatteverket. Sekretessen avseende registreringar i SIS ska också gälla hos en myndighet som prövar ansökningar om visering, uppehållstillstånd eller medborgarskap. Regeringens bedömning: Bestämmelserna i SIS-förordningarna kräver i övrigt inga författningsändringar rörande sekretess till skydd för enskilds personliga förhållanden. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att sekretess enligt 37 kap. 6 § första stycket OSL endast ska gälla hos Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, en åklagarmyndighet, Tullverket, Kustbevakningen och Migrationsverket. Vidare föreslås att det i andra stycket i samma paragraf ska anges att sekretess ska gälla hos en myndighet som prövar ansökningar om visering, uppehållstillstånd och medborgarskap endast om uppgiften avser en registrering om nekad inresa och vistelse eller återvändande. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att invända mot promemorians förslag och bedömning i denna del. Skatteverket anser att myndigheten ska ges rätt att få åtkomst till uppgifter i SIS i sin brottsbekämpande verksamhet. Enligt Skatteverket måste bestämmelsen i 37 kap. 6 § första stycket OSL återspegla denna åtkomsträtt. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt 37 kap. 6 § första stycket OSL gäller sekretess hos Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, en åklagarmyndighet, Tullverket, Kustbevakningen och Migrationsverket för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan lämnas ut utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider men och uppgiften förekommer i en angelägenhet som avser en framställning i SIS om 1. omhändertagande av en person som har efterlysts för överlämnande eller utlämning, 2. att en person ska nekas tillträde till eller uppehållstillstånd i Schengenstaterna, 3. tillfälligt omhändertagande av en person med hänsyn till dennes eller någon annans säkerhet, eller 4. dold övervakning eller särskilda kontrollåtgärder. Enligt paragrafens andra stycke gäller sekretess även hos en myndighet som prövar ansökningar om visering och uppehållstillstånd för uppgift om en enskilds personliga förhållanden i en angelägenhet som avser en framställning i SIS om att en person ska nekas tillträde till eller uppehållstillstånd i Schengenstaterna, under samma förutsättningar som enligt första stycket. Som nämnts i föregående avsnitt innebär SIS-förordningarna att det blir möjligt att föra in fler kategorier av registreringar i SIS än tidigare. De nya registreringskategorierna gäller * sårbara personer som behöver hindras från att resa (kapitel VII i polisförordningen), * undersökningskontroller (kapitel IX i polisförordningen), * okända efterlysta personer som söks för identifiering (kapitel XI i polisförordningen), och * beslut om återvändande (artikel 3 i återvändandeförordningen). Samtliga nya registreringskategorier bedöms kunna innehålla uppgifter som omfattas av sekretess om de förekommer i andra sammanhang. Registreringar om undersökningskontroller och om okända efterlysta personer som söks för identifiering kan innehålla uppgifter av samma slag som kan förekomma i svenska polisregister och inom ramen för en förundersökning. Sådana uppgifter om en enskilds personliga förhållanden kan omfattas av sekretess enligt 35 kap. 1 § OSL. I definitionen av beslut om återvändande hänvisar återvändandeförordningen till återvändandedirektivet, vilket innebär att begreppet i svensk rätt motsvaras av beslut om avvisning eller utvisning (prop. 2011/12:60 s. 27). Uppgifter i avvisnings- eller utvisningsbeslut som ska registreras i SIS med stöd av återvändandeförordningen kan innehålla uppgifter av samma slag som förekommer i verksamhet för kontroll över utlänningar. Sådana uppgifter om en enskilds personliga förhållanden kan omfattas av sekretess enligt 37 kap. 1 § OSL. När det gäller registreringar om sårbara personer som behöver hindras från att resa är det i viss mån svårt att förutse vad sådana registreringar från framför allt andra länder kan komma att innehålla för uppgifter. Det bör dock kunna vara fråga om uppgifter som är att jämställa med sådana som förekommer hos Polismyndigheten i bl.a. ärenden om omhändertagande och handräckning enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård eller vård av missbrukare utan samtycke, vård av unga utan samtycke enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och ärenden enligt 21 kap. föräldrabalken. Sådana uppgifter om en enskilds personliga förhållanden kan omfattas av sekretess enligt 35 kap. 20 § OSL. För att säkerställa att uppgifter i samtliga nya registreringskategorier som SIS-förordningarna medger omfattas av sekretess bör sekretessbestämmelsen i 37 kap. 6 § första stycket OSL ändras så att även dessa läggs till. På motsvarande sätt som angetts i föregående avsnitt bör bestämmelserna om sekretess för uppgifter i SIS omfatta de myndigheter som har åtkomst till SIS, bl.a. för att göra vissa sökningar och kontroller. Skatteverket anser att myndigheten ska ges rätt att få åtkomst till uppgifter i SIS i sin brottsbekämpande verksamhet. Enligt Skatteverket måste bestämmelsen i 37 kap. 6 § första stycket OSL återspegla denna åtkomsträtt. Eftersom bestämmelserna om sekretess för uppgifter i SIS bör omfatta de myndigheter som befattar sig med registreringar i systemet anser regeringen, till skillnad från vad som föreslås i promemorian, att bestämmelsen bör justeras så att sekretessen gäller även hos Skatteverket. I promemorian föreslås att det i nationell förordning ska föras in en bestämmelse som ger Migrationsverket direktåtkomst till SIS vid handläggning av ärenden rörande ansökan om svenskt medborgarskap. Regeringen instämmer i den bedömning som görs i promemorian att sekretessen även bör omfatta uppgifter som förekommer i en angelägenhet som avser en registrering i SIS i de fall de förekommer vid prövningen av ansökningar om medborgarskap. Enligt promemorian bör sekretess gälla hos en myndighet som prövar ansökningar om visering, uppehållstillstånd och medborgarskap, dock endast om uppgiften avser en registrering om nekad inresa och vistelse eller återvändande. SIS-förordningarna begränsar dock inte åtkomsträtten för sådana myndigheter till endast vissa specifika registreringar. Det kan därmed inte uteslutas att myndigheterna kommer att ha tillgång även till andra uppgifter i SIS. Regeringen anser att det är väsentligt att samtliga nya registreringskategorier som SIS-förordningarna medger omfattas av sekretess. Detta är även syftet med paragrafen, vilket framhålls i promemorian. Det saknas därför skäl att begränsa sekretessen i dessa situationer till att avse registreringar om nekad inresa och vistelse och registreringar om återvändande. Bestämmelsen i 37 kap. 6 § andra stycket bör därför ändras så att det framgår att motsvarande sekretess som i första stycket gäller hos en myndighet som prövar ansökningar om visering, uppehållstillstånd och medborgarskap. Det bör även göras vissa språkliga justeringar för att bestämmelsernas språkliga utformning ska ligga så nära SIS-förordningarna som möjligt. 8.3 Sekretessbrytande bestämmelser Regeringens förslag: De sekretessbrytande bestämmelserna om SIS ska ändras på så sätt att uppgifter får lämnas ut enligt vad som föreskrivs i den nya förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har synpunkter på promemorians förslag i denna del. Skälen för regeringens förslag: I 18 kap. 18 § och 37 kap. 7 § OSL finns sekretessbrytande bestämmelser som möjliggör att uppgifter lämnas ut enligt vad som föreskrivs i lagen om Schengens informationssystem och polisens brottsdatalag. Det finns fortfarande ett behov av sekretessbrytande bestämmelser i förhållande till sekretessen enligt 18 kap. 17 § andra stycket och 37 kap. 6 § OSL. Hänvisningen till polisens brottsdatalag gör det möjligt för det svenska Sirenekontoret att lämna uppgifter till andra Schengenstaters SIS-register och Sirenekontor och att lämna ut kompletterande uppgifter från andra Schengenstater till berörda svenska myndigheter. Vid utlämnande av uppgifter till en utländsk myndighet i de fall uppgifterna inte omfattas av polisens brottsdatalag kan i stället 8 kap. 3 § OSL tillämpas. Enligt paragrafen får sekretessbelagda uppgifter lämnas ut om utlämnandet sker i enlighet med en särskild föreskrift i lag eller förordning (punkt 1). Med lag likställs EU-förordningar (jfr prop. 1999/2000:126 s. 160 och 283). SIS-förordningarna innehåller i olika avseenden sådana föreskrifter, t.ex. samrådsbestämmelserna i gränsförordningen och återvändandeförordningen och bestämmelserna om träffar vid yttre gräns i återvändandeförordningen. Enligt 8 kap. 3 § OSL får en uppgift som omfattas av sekretess även lämnas ut till en utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation om uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till en svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten eller den mellanfolkliga organisationen (punkt 2). Hänvisningen till lagen om Schengens informationssystem innebär att uppgifter i SIS-registret får lämnas ut till de svenska myndigheter som har rätt till uppgifterna enligt 9 § i den lagen. Eftersom det nu föreslås att lagen om Schengens informationssystem ska upphävas behöver hänvisningen ändras. Regeringen avser att reglera vilka nationella myndigheter som ska ha åtkomst till uppgifter i SIS i en kompletterande förordning till den nya lagen. Hänvisningen bör därför ändras till att avse den nya förordningen. 8.4 Användningsbegränsningar Regeringens förslag: Bestämmelsen som upplyser om begränsningar av möjligheten att använda vissa uppgifter som svenska myndigheter har fått från en myndighet i en annan stat ska ändras på så sätt att hänvisningen till lagen om Schengens informationssystem tas bort. Regeringens bedömning: Det bör inte föras in en hänvisning till den nya lagen eller till SIS-förordningarna i bestämmelsen. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har synpunkter på promemorians förslag och bedömning i denna del. Skälen för regeringens förslag och bedömning: I 9 kap. OSL finns bestämmelser om förbud i annan lagstiftning mot att röja eller utnyttja uppgift. I 2 § finns en upplysningsbestämmelse om ett antal lagar som innehåller bestämmelser som begränsar möjligheten att använda vissa uppgifter som en svensk myndighet har fått från en myndighet i en annan stat. En av de lagar som räknas upp är lagen om Schengens informationssystem eftersom den innehåller vissa sådana bestämmelser, t.ex. anges i 10 § första stycket att uppgifter i SIS inte får överföras till tredjeland eller internationella organisationer. Regeringen föreslår att lagen om Schengens informationssystem ska upphävas (se avsnitt 5.2). SIS-förordningarna kommer emellertid på samma sätt som den tidigare regleringen att innehålla sådana bestämmelser som avses i 9 kap. 2 § OSL (se t.ex. artikel 65 i polisförordningen, artikel 50 i gränsförordningen och artikel 15 i återvändandeförordningen). Regeringen delar bedömningen som görs i promemorian att det inte bör införas några kompletterande nationella bestämmelser som begränsar möjligheten att använda uppgifter som en svensk myndighet har fått genom SIS från en myndighet i en annan stat. Hänvisningen i 9 kap. 2 § OSL kan därmed inte ändras till att avse den nya lagen. Frågan är därför om hänvisningen i 9 kap. 2 § OSL bör ändras så att hänvisning i stället görs direkt till SIS-förordningarna. Uppräkningen i 9 kap. 2 § OSL av lagar som innehåller användningsbegränsningar är inte uttömmande. I betänkandet Myndighetsdatalag (SOU 2015:39) konstateras att bestämmelser om sådana begränsningar som finns i andra lagar gäller oavsett om de omnämns i 9 kap. 2 § OSL (s. 155 f.). Det har alltså ingen betydelse i sak om SIS-förordningarna läggs in i uppräkningen i 9 kap. 2 § OSL. Det är vidare så att 9 kap. 2 § OSL i dag endast innehåller hänvisningar till andra svenska författningar och inte några EU-förordningar. Detta är i sig inte något hinder mot att föra in SIS-förordningarna i uppräkningen i 9 kap. 2 § OSL. Det bör dock i detta sammanhang även beaktas att de användningsbegränsningar som finns i SIS-förordningarna också finns intagna i flera andra EU-förordningar som berör frågor om informationsutbyte inom EU. Här kan exempelvis nämnas artikel 31 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen). Mot bakgrund av detta anser regeringen, i enlighet med bedömningen i promemorian, att en hänvisning till SIS-förordningarna i 9 kap. 2 § OSL skulle kunna verka vilseledande och att det därför inte är lämpligt att ändra hänvisningen till att avse SIS-förordningarna. Bestämmelsen i 9 kap. 2 § OSL bör därmed ändras endast på så sätt att hänvisningen till lagen om Schengens informationssystem utgår. 9 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den dag som regeringen bestämmer. Regeringens bedömning: Några övergångsbestämmelser behövs inte. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna har inget att invända mot förslaget och bedömningen. Skälen för regeringens förslag och bedömning: I artikel 79 i polisförordningen, artikel 66 i gränsförordningen och artikel 20 i återvändandeförordningen finns bestämmelser om SIS-förordningarnas ikraftträdande. SIS-förordningarna trädde i kraft den 27 december 2018 men ska börja tillämpas fullt ut vid ett datum som ska fastställas av kommissionen senast den 28 december 2021. Vid tidpunkten som då fastställs ska SIS II-regelverket upphöra att gälla, vilket framgår av artikel 78 i polisförordningen och artikel 65 i gränsförordningen. När SIS fullt ut tas i drift börjar återvändandeförordningen tillämpas, polisförordningen ersätter rådsbeslutet och fordonsregistreringsförordningen, och gränsförordningen ersätter SIS II-förordningen. Lagändringarna som föreslås i denna proposition bör träda i kraft när SIS fullt ut tas i drift. Eftersom detta är beroende av kommissionens beslut bör det, som föreslås i promemorian, överlämnas åt regeringen att bestämma tidpunkten för ikraftträdandet. Regeringen delar bedömningen som görs i promemorian att det inte behövs några övergångsbestämmelser. 10 Konsekvenser Regeringens bedömning: Den nya regleringen förväntas leda till en effektivare gränskontroll, ett effektivare system för återvändande av tredjelandsmedborgare som inte har rätt att vistas inom medlemsstaterna och en effektivare brottsbekämpning såväl nationellt som internationellt. Polismyndighetens fortsatta ansvar för den nationella delen av SIS, i kombination med utökade möjligheter och skyldigheter för medlemsstaterna att föra in registreringar i systemet, kommer leda till ökade kostnader för myndigheten. Även Polismyndighetens ansvar för utvecklingen av den nationella delen av SIS förväntas leda till kostnader för myndigheten. Förslaget att Migrationsverket ska ansvara för vissa typer av registreringar i SIS förväntas framför allt i ett inledande skede ge upphov till kostnader för myndigheten. Kostnaderna för såväl Polismyndigheten som Migrationsverket bör dock rymmas inom befintliga anslag. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inga synpunkter på bedömningen. Enligt Migrationsverket kommer förslagen medföra kostnadsökningar som eventuellt inte ryms inom ramen för befintliga anslag. Polismyndigheten uttalar att det inte kan uteslutas att de förväntade kostnaderna inte kommer att rymmas inom myndighetens befintliga anslag. Skälen för regeringens bedömning Inledning De nya SIS-förordningarna och de kompletterande nationella bestämmelser som föreslås i denna proposition får konsekvenser för såväl det allmänna som för enskilda. Den ökade användningen av SIS förväntas leda till en effektivare brottsbekämpning både på det nationella och det internationella planet. Den kan även antas få positiva effekter för gränskontrollen, säkerheten i landet och återvändandearbetet. Det är främst innehållet i de direkt tillämpliga EU-förordningarna, och inte de förslag som lämnas i propositionen, som får konsekvenser för svenska myndigheter och för enskilda. I detta kapitel redogörs endast för konsekvenserna av de förslag som lämnas i propositionen. Konsekvenser av nationella bestämmelser på förordningsnivå kommer att beaktas inom ramen för det arbetet. Konsekvenser för registrerande myndigheter Den nya regleringen innebär att en effektivisering av myndigheternas arbete möjliggörs. I dag är det Polismyndigheten som ensam för in alla registreringar i SIS. Vid varje beslut om avvisning eller utvisning som innehåller ett återreseförbud skickas ett e-postmeddelande från Migrationsverket till Polismyndigheten. Ytterligare ett e-postmeddelande skickas när beslutet fått laga kraft. Den nuvarande ordningen är tidsödande och innebär risker för handläggningsfel vid båda myndigheterna. Genom att Migrationsverket får ansvar för att föra in, uppdatera och radera vissa SIS-registreringar skapas förutsättningar för att uppgifterna registreras i SIS av den tjänsteman som är mest insatt i ärendet. I promemorian görs bedömningen att förslagen kommer att ge upphov till kostnader för främst Polismyndigheten och Migrationsverket, framför allt i ett inledande skede. Kostnaderna bör dock enligt bedömningen i promemorian rymmas inom befintliga anslag. Enligt Migrationsverket kommer förslagen att medföra kostnadsökningar för verksamheten, exempelvis när det gäller ökade arbetsinsatser, systemförändringar och utbildningsinsatser. Polismyndigheten anför att mängden SIS-registreringar kraftigt kommer att öka, att belastningen på Sirenekontoret därför kommer att öka och att det tillkommer nya krav på bl.a. tidsfrister och tillgänglighet som kan antas bli kostnadsdrivande. Det går därför enligt myndigheten inte att utesluta att befintliga anslag inte kommer räcka. SIS finns redan i dag, men den nya regleringen innebär krav på utveckling och anpassningar av myndigheternas it-system. Merparten av kostnaderna torde utgöra uppbyggnad och utveckling av den nationella delen av SIS som Polismyndigheten ansvarar för. Kostnaderna för inrättande, drift, underhåll och vidareutveckling av den nationella delen av SIS ska belasta den berörda medlemsstatens budget. Detta framgår av artikel 5.2 i polisförordningen och artikel 5.5 i gränsförordningen. Regeringen delar bedömningen i promemorian att den tekniska utvecklingen av systemet och det ökade antalet registreringar i SIS kan förväntas leda till kostnader för svenska myndigheter, främst för Polismyndigheten. Medlemsstaterna har dock viss möjlighet att söka medel från EU:s fond för inre säkerhet. Medel i fonden har öronmärkts för detta ändamål genom en omfördelning av återstoden av anslaget för smarta gränser. Vidare förväntas förslaget att Migrationsverket ska ansvara för vissa typer av registreringar i SIS framför allt i ett inledande skede ge upphov till kostnader för myndigheten. Som nämns i avsnitt 6.4 kommer det att på förordningsnivå preciseras i vilka situationer Migrationsverket bör ansvara för att föra in, uppdatera eller radera registreringar i SIS. Det kan dock redan nu konstateras att det initialt kommer att krävas vissa insatser från myndighetens sida, såsom internutbildning och utformning av rutiner. Att föra in registreringar i SIS torde emellertid vara fråga om enkla åtgärder av rutinartad karaktär. Som framgår ovan innebär den nya regleringen i vissa avseenden även en effektivisering av myndigheternas arbete. Förslaget att ett uppehållstillstånd eller en nationell visering ska kunna återkallas i fler situationer än i dag innebär att det kan uppkomma fler fall där behöriga myndigheter ska överväga om det finns skäl att återkalla ett uppehållstillstånd eller en nationell visering. Förslaget beräknas dock inte innebära någon större ökning av arbetsbördan i dessa ärenden. Mot bakgrund av det anförda bedöms de förväntade kostnaderna rymmas inom Polismyndighetens och Migrationsverkets befintliga anslag. Konsekvenser för enskilda Förslaget att ett uppehållstillstånd eller en nationell visering ska kunna återkallas i fler situationer än i dag kan komma att leda till att fler individer får sitt uppehållstillstånd eller sin nationella visering återkallad. Förslaget är dock en nödvändig anpassning till kraven i gräns- och återvändandeförordningen. Liksom i fråga om annan behandling av personuppgifter är dataskyddsregelverket tillämpligt på behandling av personuppgifter enligt SIS-förordningarna. Genom de föreslagna ändringarna i OSL stärks skyddet för den personliga integriteten hos enskilda som är föremål för SIS-registreringar. Betydligt fler pojkar och män än flickor och kvinnor söker asyl i Sverige. Det kan därför förmodas att fler pojkar och män än flickor och kvinnor kommer att beröras av de nya reglerna i utlänningslagen. Det finns dock inte någon konflikt mellan förslagen och regeringens arbete med att uppnå de jämställdhetspolitiska målen. I övrigt bedöms förslagen inte få några konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män. Förslagen i denna proposition förväntas inte ha några konsekvenser som är specifika för barn. Övriga konsekvenser Förslagen bedöms inte ha några sociala eller miljömässiga konsekvenser eller några särskilda effekter för vare sig små eller stora företag. 11 Författningskommentar 11.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem Tillämpningsområde 1 § Denna lag kompletterar - Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, - Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, och - Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU. Termer och uttryck i lagen har samma betydelse som i EU:s förordningar om Schengens informationssystem. I paragrafen anges lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 6.1. I första stycket anges att lagen kompletterar återvändandeförordningen, gränsförordningen och polisförordningen. Förordningarna är direkt tillämpliga i varje medlemsstat men kompletteras av bestämmelser på nationell nivå. Hänvisningarna till förordningarna är dynamiska, dvs. avser förordningarna i deras vid varje tidpunkt gällande lydelse. Enligt andra stycket har termer och uttryck i lagen samma betydelse som i EU:s förordningar om Schengens informationssystem. Förhållandet till annan reglering 2 § Denna lag gäller utöver brottsdatalagen (2018:1177). Av paragrafen framgår lagens förhållande till brottsdatalagen (2018:1177). Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1. Paragrafen innehåller en upplysning om att lagen gäller utöver brottsdatalagen. Detta innebär att vid personuppgiftsbehandling enligt den nu aktuella lagen som faller inom brottsdatalagens tillämpningsområde ska brottsdatalagen tillämpas avseende frågor som inte regleras särskilt i den nu aktuella lagen. Lagen innehåller alltså bestämmelser om personuppgiftsbehandling som avviker från brottsdatalagen och som därför i enlighet med 1 kap. 5 § brottsdatalagen ska tillämpas i stället för brottsdatalagen. Behandling enligt lagen som inte omfattas av brottsdatalagen regleras i 3 §, se kommentaren till den paragrafen. 3 § Vid behandling av personuppgifter som inte omfattas av brottsdatalagen (2018:1177) kompletterar denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning). Vid behandling av personuppgifter enligt första stycket gäller lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, om inte annat följer av denna lag eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Av paragrafen framgår lagens förhållande till EU:s dataskyddsförordning och lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning (dataskyddslagen). Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1. I paragrafens första stycke upplyses om att lagen kompletterar dataskyddsförordningen vid behandling av personuppgifter som inte omfattas av brottsdatalagen (2018:1177), dvs. som omfattas av dataskyddsförordningens tillämpningsområde. Vid sådan behandling är dataskyddsförordningen direkt tillämplig. I vissa avseenden förutsätter eller tillåter dataskyddsförordningen emellertid att medlemsstaterna inför bestämmelser som kompletterar förordningen, antingen i form av preciseringar eller i form av undantag. Lagen innehåller kompletterande bestämmelser som gäller vid behandling av personuppgifter i SIS. Hänvisningen till dataskyddsförordningen är dynamisk, dvs. den avser förordningen i dess vid varje tidpunkt gällande lydelse. I paragrafens andra stycke klargörs att dataskyddslagen och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen gäller vid behandling enligt första stycket. Detta gäller dock endast om inte något annat följer av den nya lagen eller av föreskrifter som har meddelats i anslutning till den. Ett svenskt register som ska vara en del av Schengens informationssystem 4 § Polismyndigheten ska med hjälp av automatiserad behandling föra ett register som ska vara den svenska nationella delen av Schengens informationssystem. Även Migrationsverket ansvarar för att i vissa fall föra in, uppdatera och radera registreringar i den svenska nationella delen av Schengens informationssystem. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om att Migrationsverket i vissa fall får föra in, uppdatera och radera registreringar i den nationella delen av Schengens informationssystem. Paragrafen innehåller bestämmelser om det register som ska vara den svenska nationella delen av SIS. Övervägandena finns i avsnitt 6.3 och 6.4. I paragrafens första stycke anges att Polismyndigheten med hjälp av automatiserad behandling ska föra ett register som ska vara den svenska nationella delen av SIS. Bestämmelsen innebär att Polismyndigheten har huvudansvaret för att föra in, uppdatera och radera SIS-registreringar i den nationella delen av SIS. Som ansvarig för den nationella delen av SIS ansvarar Polismyndigheten även bl.a. för att se över registreringar inom de tidsfrister som följer av SIS-förordningarna och tillhandahålla statistik. I andra stycket första meningen anges att även Migrationsverket ansvarar för att i vissa fall föra in, uppdatera och radera registreringar i den svenska nationella delen av SIS. Bestämmelsen utgör ett undantag från huvudregeln att Polismyndigheten ansvarar för att föra in, uppdatera och radera uppgifter i SIS. Bestämmelsen innebär dock inte någon inskränkning av Polismyndighetens rätt att föra registret. I andra stycket andra meningen upplyses om att regeringen med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen kan meddela föreskrifter om att Migrationsverket i vissa fall får föra in, uppdatera och radera registreringar i den nationella delen av SIS. Personuppgiftsansvar 5 § Polismyndigheten respektive Migrationsverket är personuppgiftsansvarig för den behandling av personuppgifter i den svenska nationella delen av Schengens informationssystem som myndigheten utför. I paragrafen regleras personuppgiftsansvaret vid behandling av personuppgifter i den svenska nationella delen av SIS. Övervägandena finns i avsnitt 6.5. Enligt paragrafen ska Polismyndigheten respektive Migrationsverket vara personuppgiftsansvarig för den behandling av personuppgifter som myndigheten utför i den svenska nationella delen av SIS. Huvuddelen av behandlingen av personuppgifter kommer att utföras av Polismyndigheten men av 4 § framgår att Migrationsverket i vissa fall kommer att ansvara för att föra in, uppdatera och radera uppgifter. Tillåten behandling 6 § Polismyndigheten och Migrationsverket får föra in uppgifter i registret endast om behandling av motsvarande slag av uppgifter är tillåten enligt någon annan författning. I paragrafen regleras förutsättningarna för att behandla uppgifter i den svenska nationella delen av SIS. Övervägandena finns i avsnitt 6.6. I paragrafen, som i sak motsvarar 5 § andra stycket lagen (2000:344) om Schengens informationssystem, anges att uppgifter får föras in i registret endast om behandling av motsvarande slag av uppgifter är tillåten enligt någon annan författning. Paragrafen gäller Polismyndigheten och Migrationsverket. Med annan författning avses t.ex. dataskyddsförordningen, brottsdatalagen (2018:1177), lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område och utlänningsdatalagen (2016:27). 11.2 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) 1 kap. Återvändandeförordningen och gränsförordningen 4 d § Med återvändandeförordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna. Med gränsförordningen avses Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006. I paragrafen, som är ny, anges vad som i lagen avses med återvändandeförordningen och gränsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.1. Hänvisningarna till SIS-förordningarna är dynamiska, dvs. avser förordningarna i deras vid varje tidpunkt gällande lydelse. 7 kap. 5 § Om det finns tillräckliga skäl får, efter samråd, uppehållstillstånd eller nationell visering återkallas för en utlänning om 1. det i Schengens informationssystem (SIS) har gjorts en registrering om återvändande enligt återvändandeförordningen eller en registrering om nekad inresa och vistelse enligt gränsförordningen gällande utlänningen, eller 2. en annan medlemsstat har fattat ett beslut om återvändande, nekad inresa och vistelse eller återreseförbud, och överväger att i SIS göra en registrering om återvändande enligt återvändandeförordningen eller en registrering om nekad inresa och vistelse enligt gränsförordningen gällande utlänningen. Paragrafen reglerar förutsättningarna för återkallelse av uppehållstillstånd och nationell visering för en utlänning som bl.a. har registrerats i Schengens informationssystem, SIS. Övervägandena finns i avsnitt 7.1. Artiklarna 27-30 i gränsförordningen och 9-12 i återvändandeförordningen innehåller bestämmelser om att medlemsstater i vissa fall är skyldiga att genom ett fastlagt samrådsförfarande utbyta information med varandra. Artiklarna innebär ett krav för en medlemsstat att i vissa fall överväga om det finns skäl att återkalla ett uppehållstillstånd eller en nationell visering och därvid ta hänsyn till skälen till att en annan medlemsstat har gjort, eller överväger att göra, en registrering i SIS som rör utlänningen. Ändringarna i paragrafen innebär att ett uppehållstillstånd får återkallas i fler situationer, samt att även en nationell visering får återkallas. Enligt paragrafen får ett uppehållstillstånd eller en nationell visering efter samråd återkallas för en utlänning i två situationer. Den ena situationen är att det i SIS har gjorts en registrering om återvändande enligt återvändandeförordningen eller en registrering om nekad inresa och vistelse enligt gränsförordningen gällande utlänningen (första punkten). Den andra situationen är att en annan medlemsstat har fattat ett beslut om återvändande, nekad inresa och vistelse eller återreseförbud, och överväger att i SIS göra en registrering om återvändande enligt återvändandeförordningen eller en registrering om nekad inresa och vistelse enligt gränsförordningen gällande utlänningen (andra punkten). Med beslut om återvändande avses ett sådant beslut som anges i artikel 2.3 i återvändandeförordningen. Med beslut om nekad inresa och vistelse avses ett sådant beslut som anges i artikel 24.1 a i gränsförordningen. I båda situationerna krävs det att det finns tillräckliga skäl för återkallelse. Vid bedömningen av om det finns tillräckliga skäl för att återkalla ett uppehållstillstånd eller en nationell visering ska hänsyn tas till skälen för den andra medlemsstatens beslut. Även de eventuella hot mot den allmänna ordningen eller säkerheten som den berörda personens närvaro kan utgöra på medlemsstaternas territorium ska beaktas. Hänsyn ska alltså inte bara tas till nationella intressen eller till den registrerande medlemsstaten, utan också till medlemsstaternas gemensamma intressen. Detta bör vägas mot de intressen som ett uppehållstillstånd och en nationell visering tillgodoser. När det gäller uppehållstillstånd krävs det i många andra situationer mycket starka skäl för att återkalla ett tillstånd. Vidare kan en registrering i SIS respektive ett underliggande beslut om återvändande, nekad inresa och vistelse eller återreseförbud göras av både allvarliga och mindre allvarliga skäl, t.ex. att utlänningen har gjort sig skyldig till mycket grov brottslighet respektive att han eller hon har avvisats för att det saknats tillräckliga medel. Att skälen bakom den andra medlemsstatens beslut ska beaktas bör innebära att mindre allvarliga skäl till att registreringen har gjorts eller att det har fattats ett beslut om återvändande, nekad inresa och vistelse eller ett återreseförbud normalt inte medför att ett svenskt uppehållstillstånd eller en nationell visering återkallas. Enbart den omständigheten att det finns en registrering eller ett sådant beslut bör alltså inte i sig vara ett tillräckligt skäl för att återkalla ett uppehållstillstånd eller en nationell visering. Det bör därför i regel krävas ett mycket starkt nationellt intresse i en annan medlemsstat för att återkalla ett uppehållstillstånd i Sverige. Att en nationell visering i regel tillgodoser mindre angelägna intressen än ett uppehållstillstånd bör dock få genomslag i bedömningen av om viseringen bör återkallas. Det behöver alltså normalt inte finnas lika starka skäl för att återkalla en nationell visering som ett uppehållstillstånd. 11.3 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 9 kap. 2 § Bestämmelser som begränsar möjligheten att använda vissa uppgifter som en svensk myndighet har fått från en myndighet i en annan stat finns i 1. lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden, 2. lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete, 3. lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, 4. lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete, 5. lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar, 6. lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen, 7. lagen (1998:620) om belastningsregister, 8. lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning, 9. lagen (2015:63) om utbyte av upplysningar med anledning av FATCA-avtalet, 10. lagen (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton, 11. lagen (2017:182) om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet, 12. lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder, och 13. brottsdatalagen (2018:1177). Paragrafen upplyser om att det finns bestämmelser om användningsbegränsningar i andra författningar. Övervägandena finns i avsnitt 8.4. Ändringen innebär att hänvisningen till lagen (2000:344) om Schengens informationssystem i tredje punkten tas bort. Punkterna 3-13 motsvarar hittillsvarande punkterna 4-14. 18 kap. 17 § Sekretess gäller i verksamhet som avser rättsligt samarbete på begäran av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, för uppgift som hänför sig till en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller en angelägenhet som angår tvångsmedel, om det kan antas att det varit en förutsättning för den andra statens eller den mellanfolkliga domstolens begäran att uppgiften inte skulle röjas. Motsvarande sekretess gäller hos Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, en åklagarmyndighet, Tullverket, Kustbevakningen, Skatteverket, Migrationsverket, Regeringskansliet och en utlandsmyndighet för uppgift som avser en registrering i Schengens informationssystem om 1. omhändertagande av en person som har efterlysts för överlämnande eller utlämning, 2. diskreta kontroller, undersökningskontroller eller särskilda kontroller, eller 3. okända efterlysta personer som söks för identifiering. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio år. Paragrafen reglerar sekretess till skydd för uppgifter i utländska brottsutredningar när dessa förekommer hos svenska myndigheter. Övervägandena finns i avsnitt 8.1. Ändringarna i andra stycket innebär att sekretessen utvidgas till att även omfatta uppgifter som avser registreringar i Schengens informationssystem om undersökningskontroller och om okända efterlysta personer som söks för identifiering. Sekretessen omfattar inte enbart uppgifter i den ursprungliga SIS-registreringen utan även t.ex. uppgifter i tilläggsinformation som avser en sådan registrering. Vidare innebär ändringarna att bestämmelsen om sekretess i andra stycket ska tillämpas även hos Skatteverket, Migrationsverket, Regeringskansliet och en utlandsmyndighet. Med utlandsmyndighet avses beskickningar, delegationer vid internationella organisationer och karriärkonsulat (se 1 kap. 2 § förordningen [2014:115] med instruktion för utrikesrepresentationen). Därutöver görs det även vissa språkliga ändringar. 18 § Sekretessen enligt 17 § andra stycket hindrar inte att en uppgift lämnas ut enligt vad som föreskrivs i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område och förordningen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem. Paragrafen innehåller en sekretessbrytande bestämmelse i förhållande till den sekretess som föreskrivs i 18 kap. 17 § OSL. Övervägandena finns i avsnitt 8.3. Ändringen innebär att hänvisningen till lagen (2000:344) om Schengens informationssystem ersätts med en hänvisning till förordningen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem. I den förordningen finns bl.a. bestämmelser om svenska myndigheters åtkomst till Schengens informationssystem. 37 kap. 6 § Sekretess gäller hos Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, en åklagarmyndighet, Tullverket, Kustbevakningen, Skatteverket och Migrationsverket för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan lämnas ut utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider men och uppgiften förekommer i en angelägenhet som avser en registrering i Schengens informationssystem om 1. omhändertagande av en person som har efterlysts för överlämnande eller utlämning, 2. en försvunnen person eller en sårbar person som behöver hindras från att resa, 3. diskreta kontroller, undersökningskontroller eller särskilda kontroller, 4. en okänd efterlyst person som söks för identifiering, 5. nekad inresa och vistelse, eller 6. återvändande. Motsvarande sekretess gäller hos en myndighet som prövar ansökningar om visering, uppehållstillstånd eller medborgarskap. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. Paragrafen reglerar sekretess till skydd för enskilds personliga förhållanden för uppgifter som avser registreringar i Schengens informationssystem. Övervägandena finnas i avsnitt 8.2. Ändringarna i första stycket innebär att sekretessbestämmelsen även omfattar uppgifter som avser registreringar i Schengens informationssystem om en försvunnen person eller en sårbar person som behöver hindras från att resa (punkt 2), undersökningskontroller (punkt 3), en okänd efterlyst person som söks för identifiering (punkt 4), eller återvändande (punkt 6). Vidare anges i punkt 5 att en registrering om nekad inresa och vistelse omfattas av sekretess. Detta motsvarar i sak den tidigare punkten 2 om nekat tillträde till eller uppehållstillstånd i Schengenstaterna. Sekretessen omfattar inte enbart uppgifter i den ursprungliga SIS-registreringen utan även t.ex. uppgifter i tilläggsinformation som avser en sådan registrering. Bestämmelsen gäller för uppgifter i SIS som Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, en åklagarmyndighet, Tullverket, Kustbevakningen och Migrationsverket har tillgång till. Ändringen innebär att bestämmelsen även omfattar sådana uppgifter hos Skatteverket. Ändringarna i andra stycket innebär att sekretessen enligt första stycket även gäller uppgifter om en enskilds personliga förhållanden, om uppgiften förekommer i en angelägenhet som avser en registrering i Schengens informationssystem, hos en myndighet som prövar ansökningar om visering, uppehållstillstånd och medborgarskap. Därutöver görs det även vissa språkliga ändringar. 7 § Sekretessen enligt 6 § hindrar inte att en uppgift lämnas ut enligt vad som föreskrivs i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område och förordningen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem. Paragrafen innehåller en sekretessbrytande bestämmelse i förhållande till den sekretess som föreskrivs i 37 kap. 6 § OSL. Övervägandena finns i avsnitt 8.3. Ändringen innebär att hänvisningen till lagen (2000:344) om Schengens informationssystem ersätts med en hänvisning till förordningen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem. I den förordningen finns bl.a. bestämmelser om svenska myndigheters åtkomst till Schengens informationssystem. 11.4 Förslaget till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) 5 § Denna lag gäller inte när personuppgifter behandlas med stöd av 1. lagen (2006:444) om passagerarregister, 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex), 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (omarbetning), 4. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 5. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, eller 7. lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. I paragrafen anges att lagen inte gäller vid behandling av personuppgifter enligt vissa uppräknade författningar. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.2. Ändringen innebär att hänvisningen till lagen (2000:344) om Schengens informationssystem i första punkten tas bort. Punkterna 1-3 motsvarar hittillsvarande punkterna 2-4. I punkterna 4-6, som är nya, hänvisas till återvändandeförordningen, gränsförordningen och polisförordningen. I punkt 7, som också är ny, hänvisas till lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. Ändringarna innebär att dessa författningar undantas från tillämpningsområdet för utlänningsdatalagen. 11.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område 1 kap. 2 § Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt 1. vapenlagen (1996:67), 2. lagen (1998:620) om belastningsregister, 3. lagen (1998:621) om misstankeregister, 4. lagen (2006:444) om passagerarregister, 5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, eller 9. lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. I paragrafen anges att lagen inte gäller vid behandling av personuppgifter enligt vissa uppräknade författningar. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.2. Ändringen innebär att hänvisningen till lagen (2000:344) om Schengens informationssystem i fjärde punkten tas bort. Punkterna 4-5 motsvarar hittillsvarande punkterna 5-6. I punkterna 6-8, som är nya, hänvisas till återvändandeförordningen, gränsförordningen och polisförordningen. I punkt 9, som också är ny, hänvisas till lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. Ändringarna innebär att dessa författningar undantas från tillämpningsområdet för polisens brottsdatalag. Återvändandeförordningen Gränsförordningen Polisförordningen Sammanfattning av promemorian Ett nytt regelverk för Schengens informationssystem (SIS), Ds 2019:27 Schengens informationssystem (SIS) är ett system som Schengenländerna använder för att utbyta information med varandra inom ramen för polissamarbete, straffrättsligt samarbete och immigrationskontroll. I november 2018 antogs tre nya EU-förordningar om SIS. Förordningarna ersätter EU:s nuvarande regelverk om SIS och innebär att en ny version av systemet ska tas i drift vid ett datum som kommissionen ska fastställa senast den 28 december 2021. I förhållande till den tidigare regleringen innebär förordningarna bl.a. att SIS kommer att kunna användas för fler ändamål än tidigare, att fler uppgifter kan registreras i SIS och att fingeravtryck i högre utsträckning ska kunna användas för att identifiera personer. Samtidigt införs nya funktioner för kontroll och uppföljning av användningen av SIS för att ge ett bättre skydd för de individer vars personuppgifter kommer att registreras i systemet. I promemorian lämnas förslag till de författningsändringar som krävs för att anpassa svensk rätt till de nya EU-förordningarna om SIS. Förslagen innebär bl.a. att det införs en ny lag och en ny förordning med kompletterande bestämmelser till förordningarna. Det föreslås även vissa ändringar i bl.a. utlänningslagen och offentlighets- och sekretesslagen. Utdrag ur promemorians lagförslag Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem Härigenom föreskrivs följande. Förhållandet till annan reglering 1 § I denna lag finns bestämmelser som kompletterar - Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, här benämnd återvändandeförordningen, - Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, och - Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU. Förordningarna benämns gemensamt EU:s förordningar om Schengens informationssystem. Termer och uttryck i lagen har samma betydelse som i EU:s förordningar om Schengens informationssystem. 2 § Denna lag gäller utöver brottsdatalagen (2018:1177). 3 § Vid behandling av personuppgifter som inte omfattas av brottsdatalagen (2018:1177) kompletterar denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), här benämnd EU:s dataskyddsförordning. Vid behandling av personuppgifter enligt första stycket gäller lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s data-skyddsförordning och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, om inte annat följer av denna lag eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Ett svenskt register som ska vara en del av Schengens informationssystem 4 § Polismyndigheten ska med hjälp av automatiserad behandling föra ett register som ska vara den svenska nationella delen av Schengens informationssystem. Migrationsverket ansvarar för att göra registreringar om återvändande enligt artikel 3 i återvändandeförordningen i samband med att myndigheten fattar beslut om avvisning eller utvisning. Myndigheten ska även göra nödvändiga uppdateringar av en sådan registrering. Migrationsverket ansvarar för att radera registreringar som har sin grund i myndighetens beslut om avvisning, utvisning eller återreseförbud om ett sådant beslut upphävs eller på annat sätt upphör. Migrationsverket ansvarar också för att enligt artikel 6.2 i återvändandeförordningen radera en registrering om återvändande och i tillämpliga fall föra in en registrering om nekad inresa och vistelse i Schengens informationssystem när myndigheten verkställer ett beslut om avvisning eller utvisning enligt 12 kap. 14 § utlänningslagen (2005:716). Personuppgiftsansvar 5 § Polismyndigheten respektive Migrationsverket är personuppgiftsansvarig för den behandling av personuppgifter som myndigheten utför enligt denna lag. Tillåten behandling 6 § Polismyndigheten och Migrationsverket får föra in uppgifter i registret endast om behandling av motsvarande slag av uppgifter är tillåten enligt någon annan författning. Skadestånd 7 § Bestämmelsen om skadestånd i 7 kap. 1 § brottsdatalagen (2018:1177) ska tillämpas om behandling av personuppgifter som omfattas av brottsdatalagen skett i strid med EU:s förordningar om Schengens informationssystem, denna lag eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. 8 § Bestämmelserna om rätt till ersättning i artikel 82 i EU:s dataskyddsförordning ska tillämpas om behandling av personuppgifter som inte omfattas av brottsdatalagen skett i strid med EU:s förordningar om Schengens informationssystem. 1. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. 2. Genom lagen upphävs lagen (2000:344) om Schengens informationssystem. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att 7 kap. 5 § och 12 kap. 22 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas två nya paragrafer, 1 kap. 4 c § och 9 kap. 8 e §, och närmast före 1 kap. 4 c § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. Återvändandeförordningen och gränsförordningen 4 c § Med återvändandeförordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelands-medborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna. Med gränsförordningen avses Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006. 7 kap. 5 § Uppehållstillstånd får återkallas för en utlänning om vilken uppgifter har registrerats i det register som avses i 1 § lagen (2000:344) om Schengens informationssystem med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1987/2006 av den 20 december 2006 om inrättande, drift och användning av andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II), om det finns tillräckliga skäl för en återkallelse. Om det finns tillräckliga skäl får uppehållstillstånd eller nationell visering återkallas för en utlänning om 1. det i SIS har gjorts en registrering om återvändande enligt återvändandeförordningen eller en registrering om nekad inresa och vistelse enligt gränsförordningen gällande utlänningen, eller 2. en annan medlemsstat har fattat ett beslut om återvändande, nekad inresa och vistelse eller återreseförbud, och överväger att i SIS göra en registrering om återvändande enligt återvändandeförordningen eller en registrering om nekad inresa och vistelse enligt gränsförordningen gällande utlänningen. 9 kap. 8 e § En utlänning är vid en kontroll enligt 1 eller 9 § skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll av identiteten om identiteten inte kan fastställas på annat sätt. När en kontroll enligt första stycket har genomförts, ska det fotografi och de fingeravtryck som har tagits för kontrollen omedelbart förstöras. 12 kap. 22 § Ett beslut om avvisning eller utvisning som inte har meddelats av allmän domstol upphör att gälla fyra år från det att beslutet vann laga kraft. Om beslutet har förenats med ett förbud att återvända till Sverige med längre giltighetstid, upphör beslutet om avvisning eller utvisning att gälla först när tiden för återreseförbudet går ut. Ett beslut om avvisning eller utvisning som inte har meddelats av allmän domstol upphör att gälla fyra år från det att beslutet fått laga kraft. Om beslutet vid den tidpunkten är förenat med ett återreseförbud som löper, upphör beslutet om avvisning eller utvisning att gälla först när tiden för återreseförbudet går ut. Ett beslut om utvisning som har meddelats av allmän domstol upphör alltid att gälla när tiden för återreseförbudet går ut. Om permanent uppehållstillstånd meddelas, upphör ett beslut om avvisning eller utvisning som inte har meddelats av allmän domstol att gälla. Denna lag träder i kraft den 28 december 2020 i fråga om 9 kap. 8 e § och i övrigt den dag som regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs att 9 kap. 2 §, 18 kap. 17 och 18 §§ och 37 kap. 6 och 7 §§ offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 kap. 2 § Bestämmelser som begränsar möjligheten att använda vissa uppgifter som en svensk myndighet har fått från en myndighet i en annan stat finns i 1. lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden, 2. lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete, 3. lagen (2000:344) om Schengens informationssystem, 4. lagen (2000:562) om inter-nationell rättslig hjälp i brottmål, 5. lagen (2000:1219) om in-ternationellt tullsamarbete, 6. lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar, 7. lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen, 8. lagen (1998:620) om be-lastningsregister, 9. lagen (2012:843) om admi-nistrativt samarbete inom Euro-peiska unionen i fråga om be-skattning, 10. lagen (2015:63) om utbyte av upplysningar med anledning av FATCA-avtalet, 11. lagen (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton, 12. lagen (2017:182) om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet, 13. lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder, och 14. brottsdatalagen (2018:1177). 3. lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, 4. lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete, 5. lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar, 6. lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen, 7. lagen (1998:620) om belastningsregister, 8. lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning, 9. lagen (2015:63) om utbyte av upplysningar med anledning av FATCA-avtalet, 10. lagen (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton, 11. lagen (2017:182) om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet, 12. lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder, och 13. brottsdatalagen (2018:1177). 18 kap. 17 § Sekretess gäller i verksamhet som avser rättsligt samarbete på begäran av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, för uppgift som hänför sig till en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller en angelägenhet som angår tvångsmedel, om det kan antas att det varit en förutsättning för den andra statens eller den mellanfolkliga domstolens begäran att uppgiften inte skulle röjas. Motsvarande sekretess gäller hos Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, en åklagarmyndighet, Tullverket och Kustbevakningen för uppgift i en angelägenhet som avses i 3 § första stycket 1 och 5 lagen (2000:344) om Schengens informationssystem. Motsvarande sekretess gäller hos Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, en åklagarmyndighet, Tullverket och Kustbevakningen för uppgift som avser en registrering i Schengens informationssystem om 1. omhändertagande av en person som har efterlysts för överlämnande eller utlämning, 2. diskreta kontroller, undersökningskontroller eller särskilda kontroller, eller 3. okända efterlysta personer som söks för identifiering. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio år. 18 § Sekretessen enligt 17 § andra stycket hindrar inte att en uppgift lämnas ut enligt vad som föreskrivs i lagen (2000:344) om Schengens informationssystem och lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Sekretessen enligt 17 § andra stycket hindrar inte att en uppgift lämnas ut enligt vad som föreskrivs i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område och förordningen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem. 37 kap. 6 § Sekretess gäller hos Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, en åklagarmyndighet, Tullverket, Kustbevakningen och Migrationsverket för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan lämnas ut utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider men och uppgiften förekommer i en angelägenhet som avser en framställning i det register som avses i 1 § lagen (2000:344) om Schengens informationssystem om 1. omhändertagande av en person som har efterlysts för överlämnande eller utlämning, 2. att en person ska nekas till-träde till eller uppehållstillstånd i Schengenstaterna, 3. tillfälligt omhändertagande av en person med hänsyn till dennes eller någon annans säkerhet, eller 4. dold övervakning eller särskilda kontrollåtgärder. Sekretess gäller hos Polis-myndigheten, Säkerhetspolisen, en åklagarmyndighet, Tullverket, Kustbevakningen och Migrationsverket för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan lämnas ut utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider men och uppgiften förekommer i en angelägenhet som avser en registrering i Schengens informationssystem om 1. omhändertagande av en person som har efterlysts för överlämnande eller utlämning, 2. en försvunnen person eller en sårbar person som behöver hindras från att resa, 3. diskreta kontroller, undersökningskontroller eller särskilda kontroller, 4. en okänd efterlyst person som söks för identifiering, 5. nekad inresa och vistelse, eller 6. återvändande. Sekretess gäller hos en myndig-het som prövar ansökningar om visering och uppehållstillstånd för uppgift om en enskilds personliga förhållanden i en angelägenhet som avser en sådan framställning som avses i första stycket 2 under samma förutsättningar som anges i första stycket. Motsvarande sekretess gäller hos en myndighet som prövar ansökningar om visering, uppehållstillstånd och medborgarskap om uppgiften avser en sådan registrering som avses i första stycket 5 eller 6. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. 7 § Sekretessen enligt 6 § hindrar inte att uppgift lämnas ut enligt vad som föreskrivs i lagen (2000:344) om Schengens informationssystem och lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Sekretessen enligt 6 § hindrar inte att uppgift lämnas ut enligt vad som föreskrivs i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område och förordningen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) Härigenom föreskrivs att 5 § utlänningsdatalagen (2016:27) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 § Denna lag gäller inte när personuppgifter behandlas med stöd av 1. lagen (2000:344) om Schengens informationssystem, 1. lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem, 2. lagen (2006:444) om passagerarregister, 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex), eller 4. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (omarbetning). Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt 1. vapenlagen (1996:67), 2. lagen (1998:620) om belastningsregister, 3. lagen (1998:621) om misstankeregister, 4. lagen (2000:344) om Schengens informationssystem, 4. lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem, 5. lagen (2006:444) om passagerarregister, eller 6. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. Förteckning över remissinstanserna Följande remissinstanser har inkommit med svar: Asylrättscentrum (tidigare Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar), Barnombudsmannen, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Diskrimineringsombudsmannen, Domstolsverket, Ekobrottsmyndigheten, Försäkringskassan, Förvaltningsrätten i Göteborg (migrationsdomstolen), Förvaltningsrätten i Luleå (migrationsdomstolen), Förvaltningsrätten i Malmö (migrationsdomstolen), Förvaltningsrätten i Stockholm (migrationsdomstolen), Hovrätten över Skåne och Blekinge, Integritetsskyddsmyndigheten (tidigare Datainspektionen), Justitiekanslern, Kammarrätten i Stockholm (Migrationsöverdomstolen), Kriminalvården, Kustbevakningen, Luftfartsverket, Länsstyrelsen Östergötland, Malmö tingsrätt, Migrationsverket, Polismyndigheten, Riksdagens ombudsmän, Rättsmedicinalverket, Sjöfartsverket, Skatteverket, Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse, Svenska Röda Korset, Sveriges advokatsamfund, Sveriges ambassad i Amman, Sveriges ambassad i Ankara, Sveriges ambassad i Teheran, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, Säkerhetspolisen, Södertörns tingsrätt, Transportstyrelsen, Tullverket, Umeå tingsrätt, Uppsala universitet (Juridiska fakulteten) och Åklagarmyndigheten. Sveriges Kommuner och Regioner har inbjudits att lämna synpunkter men har avstått från att yttra sig. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem Härigenom föreskrivs följande. Tillämpningsområde 1 § Denna lag kompletterar ? Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, ? Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, och ? Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU. Termer och uttryck i lagen har samma betydelse som i EU:s förordningar om Schengens informationssystem. Förhållandet till annan reglering 2 § Denna lag gäller utöver brottsdatalagen (2018:1177). 3 § Vid behandling av personuppgifter som inte omfattas av brottsdatalagen (2018:1177) kompletterar denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning). Vid behandling av personuppgifter enligt första stycket gäller lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s data-skyddsförordning och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, om inte annat följer av denna lag eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Ett svenskt register som ska vara en del av Schengens informationssystem 4 § Polismyndigheten ska med hjälp av automatiserad behandling föra ett register som ska vara den svenska nationella delen av Schengens informationssystem. Även Migrationsverket ansvarar för att i vissa fall föra in, uppdatera och radera registreringar i den svenska nationella delen av Schengens informationssystem. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om att Migrationsverket i vissa fall får föra in, uppdatera och radera registreringar i den nationella delen av Schengens informationssystem. Personuppgiftsansvar 5 § Polismyndigheten respektive Migrationsverket är personuppgiftsansvarig för den behandling av personuppgifter i den svenska nationella delen av Schengens informationssystem som myndigheten utför. Tillåten behandling 6 § Polismyndigheten och Migrationsverket får föra in uppgifter i registret endast om behandling av motsvarande slag av uppgifter är tillåten enligt någon annan författning. 1. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. 2. Genom lagen upphävs lagen (2000:344) om Schengens informationssystem. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att 7 kap. 5 § och 12 kap. 22 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 1 kap. 4 d §, och närmast före 1 kap. 4 d § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. Återvändandeförordningen och gränsförordningen 4 d § Med återvändandeförordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelands-medborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna. Med gränsförordningen avses Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006. 7 kap. 5 § Uppehållstillstånd får återkallas för en utlänning om vilken uppgifter har registrerats i det register som avses i 1 § lagen (2000:344) om Schengens informationssystem med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1987/2006 av den 20 december 2006 om inrättande, drift och användning av andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II), om det finns tillräckliga skäl för en återkallelse. Om det finns tillräckliga skäl får, efter samråd, uppehållstillstånd eller nationell visering återkallas för en utlänning om 1. det i Schengens informationssystem (SIS) har gjorts en registrering om återvändande enligt återvändandeförordningen eller en registrering om nekad inresa och vistelse enligt gränsförordningen gällande utlänningen, eller 2. en annan medlemsstat har fattat ett beslut om återvändande, nekad inresa och vistelse eller återreseförbud, och överväger att i SIS göra en registrering om återvändande enligt återvändandeförordningen eller en registrering om nekad inresa och vistelse enligt gränsförordningen gällande utlänningen. 12 kap. 22 § Ett beslut om avvisning eller utvisning som inte har meddelats av allmän domstol upphör att gälla fyra år från det att beslutet vann laga kraft. Om beslutet har förenats med ett förbud att återvända till Sverige med längre giltighetstid, upphör beslutet om avvisning eller utvisning att gälla först när tiden för återreseförbudet går ut. Ett beslut om avvisning eller utvisning som inte har meddelats av allmän domstol upphör att gälla fyra år från det att beslutet fått laga kraft. Om beslutet vid den tidpunkten är förenat med ett återreseförbud som löper, upphör beslutet om avvisning eller utvisning att gälla först när tiden för återreseförbudet går ut. Ett beslut om utvisning som har meddelats av allmän domstol upphör alltid att gälla när tiden för återreseförbudet går ut. Om permanent uppehållstillstånd meddelas, upphör ett beslut om avvisning eller utvisning som inte har meddelats av allmän domstol att gälla. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs att 9 kap. 2 §, 18 kap. 17 och 18 §§ och 37 kap. 6 och 7 §§ offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 kap. 2 § Bestämmelser som begränsar möjligheten att använda vissa uppgifter som en svensk myndighet har fått från en myndighet i en annan stat finns i 1. lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden, 2. lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete, 3. lagen (2000:344) om Schengens informationssystem, 4. lagen (2000:562) om inter-nationell rättslig hjälp i brottmål, 5. lagen (2000:1219) om in-ternationellt tullsamarbete, 6. lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar, 7. lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen, 8. lagen (1998:620) om be-lastningsregister, 9. lagen (2012:843) om admi-nistrativt samarbete inom Euro-peiska unionen i fråga om be-skattning, 10. lagen (2015:63) om utbyte av upplysningar med anledning av FATCA-avtalet, 11. lagen (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton, 12. lagen (2017:182) om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet, 13. lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder, och 14. brottsdatalagen (2018:1177). 3. lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, 4. lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete, 5. lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar, 6. lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen, 7. lagen (1998:620) om belastningsregister, 8. lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning, 9. lagen (2015:63) om utbyte av upplysningar med anledning av FATCA-avtalet, 10. lagen (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton, 11. lagen (2017:182) om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet, 12. lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder, och 13. brottsdatalagen (2018:1177). 18 kap. 17 § Sekretess gäller i verksamhet som avser rättsligt samarbete på begäran av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, för uppgift som hänför sig till en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller en angelägenhet som angår tvångsmedel, om det kan antas att det varit en förutsättning för den andra statens eller den mellanfolkliga domstolens begäran att uppgiften inte skulle röjas. Motsvarande sekretess gäller hos Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, en åklagarmyndighet, Tullverket och Kustbevakningen för uppgift i en angelägenhet som avses i 3 § första stycket 1 och 5 lagen (2000:344) om Schengens informationssystem. Motsvarande sekretess gäller hos Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, en åklagarmyndighet, Tullverket, Kustbevakningen, Skatteverket, Migrationsverket, Regeringskansliet och en utlandsmyndighet för uppgift som avser en registrering i Schengens informationssystem om 1. omhändertagande av en person som har efterlysts för överlämnande eller utlämning, 2. diskreta kontroller, undersökningskontroller eller särskilda kontroller, eller 3. okända efterlysta personer som söks för identifiering. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio år. 18 § Sekretessen enligt 17 § andra stycket hindrar inte att en uppgift lämnas ut enligt vad som föreskrivs i lagen (2000:344) om Schengens informationssystem och lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Sekretessen enligt 17 § andra stycket hindrar inte att en uppgift lämnas ut enligt vad som föreskrivs i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område och förordningen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem. 37 kap. 6 § Sekretess gäller hos Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, en åklagarmyndighet, Tullverket, Kustbevakningen och Migrationsverket för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan lämnas ut utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider men och uppgiften förekommer i en angelägenhet som avser en framställning i det register som avses i 1 § lagen (2000:344) om Schengens informationssystem om 1. omhändertagande av en person som har efterlysts för överlämnande eller utlämning, 2. att en person ska nekas till-träde till eller uppehållstillstånd i Schengenstaterna, 3. tillfälligt omhändertagande av en person med hänsyn till dennes eller någon annans säkerhet, eller 4. dold övervakning eller särskilda kontrollåtgärder. Sekretess gäller hos Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, en åklagarmyndighet, Tullverket, Kustbevakningen, Skatteverket och Migrationsverket för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan lämnas ut utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider men och uppgiften förekommer i en angelägenhet som avser en registrering i Schengens informationssystem om 1. omhändertagande av en person som har efterlysts för överlämnande eller utlämning, 2. en försvunnen person eller en sårbar person som behöver hindras från att resa, 3. diskreta kontroller, undersökningskontroller eller särskilda kontroller, 4. en okänd efterlyst person som söks för identifiering, 5. nekad inresa och vistelse, eller 6. återvändande. Sekretess gäller hos en myndig-het som prövar ansökningar om visering och uppehållstillstånd för uppgift om en enskilds personliga förhållanden i en angelägenhet som avser en sådan framställning som avses i första stycket 2 under samma förutsättningar som anges i första stycket. Motsvarande sekretess gäller hos en myndighet som prövar ansökningar om visering, uppehållstillstånd eller medborgarskap. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. 7 § Sekretessen enligt 6 § hindrar inte att uppgift lämnas ut enligt vad som föreskrivs i lagen (2000:344) om Schengens informationssystem och lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Sekretessen enligt 6 § hindrar inte att en uppgift lämnas ut enligt vad som föreskrivs i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område och förordningen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) Härigenom föreskrivs att 5 § utlänningsdatalagen (2016:27) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 § Denna lag gäller inte när personuppgifter behandlas med stöd av 1. lagen (2000:344) om Schengens informationssystem, 2. lagen (2006:444) om passagerarregister, 1. lagen (2006:444) om passagerarregister, 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex), eller 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex), 4. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (omarbetning). 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (omarbetning), 4. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 5. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, eller 7. lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt 1. vapenlagen (1996:67), 2. lagen (1998:620) om belastningsregister, 3. lagen (1998:621) om misstankeregister, 4. lagen (2000:344) om Schengens informationssystem, 5. lagen (2006:444) om passagerarregister, eller 4. lagen (2006:444) om passagerarregister, 6. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas. 5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, eller 9. lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2021-05-19 Närvarande: F.d. justitierådet Ella Nyström samt justitieråden Per Classon och Stefan Johansson. Anpassningar av svensk lag till EU:s förordningar om Schengens informationssystem. Enligt en lagrådsremiss den 12 maj 2021 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem, 2. lag om ändring i utlänningslagen (2005:716), 3. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), 4. lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27), 5. lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Förslaget har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Pontus Abado Nilsson, biträdd av rättssakkunniga Tove Weiner. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 september 2021 Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Bolund, Johansson, Baylan, Hultqvist, Andersson, Damberg, Shekarabi, Ygeman, Ekström, Eneroth, Dahlgren, Lind, Hallberg, Nordmark, Micko, Stenevi, Olsson Fridh Föredragande: statsrådet Damberg Regeringen beslutar proposition Anpassningar av svensk lag till EU:s förordningar om Schengens informationssystem