Post 6863 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1994/95:100 ·
Förslag till statsbudget för budgetåret 1995/96
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 100/1
Bilaga 1 till budgetpropositionen 1995
Finansplanen
Anmälan till budgetpropositionen 1995 såvitt avser finansplanen
1 Den ekonomiska politikens inriktning
Regeringens ekonomiska politik lägger grunden för en ny period av ekonomisk
tillväxt, ökad sysselsättning och sunda statsfinanser.
Med de förslag som presenteras i årets budgetproposition förbättras på ett
avgörande sätt möjligheterna att komma till rätta med de två stora problemen i
den svenska ekonomin: den höga arbetslösheten och den statsfinansiella krisen.
Dessa båda obalanser är intimt förknippade med varandra och måste därför
angripas samtidigt. Kan inte arbetslösheten nedbringas och sysselsättningen öka,
kan inte heller statsfinanserna saneras och obalanserna i de offentliga
finanserna hävas. Kan inte budgetunderskottet tas ned och statsskulden
stabiliseras, kan inte heller arbetslösheten minska i den omfattning som krävs
för att upprätthålla välfärdssamhället.
Det är mot den här bakgrunden som regeringen presenterar ett omfattande
program för att sanera statsfinanserna. Aldrig någonsin tidigare har en så
kraftig neddragning av statens utgifter förelagts riksdagen. Tillsammans med
tidigare beslutade och föreslagna budgetförstärkningar, som inkluderar betydande
skatte- och avgiftshöjningar, uppgår detta program till ca 113 miljarder kronor
i förstärkning av de offentliga finanserna år 1998.
Parallellt med detta introducerar regeringen det hittills största och mest
ambitiösa åtgärdsprogrammet för att öka sysselsättningen och minska arbets-
lösheten. Syftet med denna omläggning av närings-, arbetsmarknads- och
utbildningspolitiken är att främja sysselsättningen i näringslivet och att höja
den allmänna utbildningsnivån i samhället. Därutöver vidtas en rad insatser för
de mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden: ungdomar och långtidsarbetslösa.
Genom dessa båda program sker under den närmaste åren en radikal förbättring
av Sveriges finansiella balans. De offentliga finanserna stärks tack vare
åtgärderna för att minska statens utgifter och öka dess inkomster. Därtill
kommer de gynnsamma effekterna av att sysselsättningen ökar. Mellan 1994 och
1996 halveras nästan underskottet i statsfinanserna. Bytesbalansen visar ett
växande överskott. Sverige kommer som nation att vara ett kapitalexporterande
land och kommer inte att vara beroende av att låna utomlands. Vårt land har
samtidigt en prisstabilitet på god europeisk nivå. Den underliggande inflationen
stannar på 2 procent.
Även den reala ekonomin förbättras. Tillväxten väntas uppgå till 2,5-3 procent
per år de närmaste två åren. Den bakomliggande tillväxten är dock starkare; en
del av tillväxten måste på kort sikt tas i anspråk för att sanera
statsfinanserna. Investeringarna fortsätter att öka. Raset i sysselsättningen
hejdas och vänds till en stark ökning 1995 och 1996. För första gången sedan
1989 minskar den totala arbetslösheten under nästa år.
De långsiktiga tillväxtförutsättningarna i Sverige är goda. Vårt land kan
erbjuda gynnsamma betingelser för en avancerad produktion tack vare en väl-
utbildad arbetskraft, en hög kvalitet på infrastruktur och offentliga tjänster
samt en stor flexibilitet i det svenska samhället. Utöver dessa styrkefaktorer
innebär det svenska medlemskapet i den Europeiska unionen (EU) att klarhet har
skapats för en viktig del av det svenska näringslivets villkor. Medlemskapet
bidrar till att göra Sverige mer attraktivt som investeringsland och till att
stärka växtkraften i den svenska ekonomin.
Sammantaget innebär detta att förutsättningarna är goda för att klara
statsfinanser och sysselsättning, och därmed välfärden. För den skull skall
problemen inte underskattas. Återhämtningen sker från en mycket låg nivå.
Dessutom måste en svår avvägning göras mellan olika typer av åtgärder i den
ekonomiska politiken.
I det allmänna valet i höstas gav det svenska folket ett entydigt mandat till
riksdag och regering: få i gång tillväxten, minska arbetslösheten, skapa sunda
statsfinanser och stabilisera statsskulden samt klara välfärden. Det är det
uppdraget som regeringen nu fullföljer.
I den preliminära nationalbudgeten redovisas tre olika teoretiska till-
växtscenarier för den svenska ekonomin fram till år 1998. I medelalternativet,
med en årlig tillväxt på ca 2,5 procent, stabiliseras statsskulden som andel av
BNP år 1997 och faller något år 1998. Den öppna arbetslösheten minskar
betydligt, men beräknas trots detta ligga på närmare 6 procent år 1998.
Förutsättningarna för en högre tillväxtbana än den i medelalternativet
redovisade, och därmed en lägre arbetslöshet 1998, är emellertid goda. Det är
också regeringens ambition att arbetslösheten skall vara lägre. Avgörande
härvidlag är bl.a. riksdagens behandling av de nu föreslagna åtgärderna,
utfallet i årets avtalsrörelse och ytterligare politiska initiativ under
mandatperioden.
Regeringen kommer att följa utvecklingen noga och är beredd att vidta åtgärder
för att saneringen av statsfinanserna skall lyckas och att förutsättningarna för
ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet upprätthålls.
Vägen ur den ekonomiska krisen är lång och kommer att ta tid, inte minst tar
det tid att nedbringa arbetslösheten till rimliga nivåer. Men Sverige är ett bra
land med goda förutsättningar. Vårt land har byggts upp med ansvar, solidaritet
och framtidstro. Det är på den värderingsmässiga grunden som regeringens
ekonomiska politik vilar.
Den ekonomiska politikens uppgift
Det moderna svenska samhället har aldrig någonsin tidigare stått inför svårare
ekonomiska utmaningar än i dag:
* Arbetslösheten är rekordhög. Var åttonde person i arbetskraften står utanför
den ordinarie arbetsmarknaden. De ekonomiska och sociala konsekvenserna av
arbetslösheten hotar att underminera välfärdssamhället.
* Den ekonomiska utvecklingen hämmas av en betydande obalans mellan sparande och
investeringar i den privata sektorn; en obalans som hänger samman med det
stora offentliga underskottet. Det finansiella sparandet är för högt och in-
vesteringarna är för låga. Bostadsbyggandet är rekordlågt.
* Statsfinanserna har försämrats drastiskt. Aldrig tidigare i modern svensk
historia har de offentliga finanserna försämrats så kraftigt som under de
senaste tre åren. De offentliga inkomsterna har fallit samtidigt som de
offentliga utgifterna har skjutit i höjden. Statsskulden är rekordhög.
* Den ekonomiska tillbakagången och de senaste tre årens felaktiga ekonomiska
politik har lett till ökade fördelningspolitiska spänningar i samhället.
Klyftorna och motsättningarna i Sverige har ökat.
Detta är utgångsläget för den ekonomiska politiken. Obalanserna i ekonomin
måste motverkas samtidigt genom en sammanhållen och väl avvägd ekonomisk
politik.
Arbetslösheten och den därav följande statsfinansiella krisen är inte bara ett
resultat av en internationell lågkonjunktur och av strukturella problem. Den är
också resultatet av en politisk oförmåga att hantera de problem som Sverige som
nation har ställts inför under de gångna åren och av en inhemsk politik som
förstärkt lågkonjunkturen i stället för att motverka den. Det är skälet till att
krisen i vårt land har blivit djupare och varaktigare än i andra länder.
Vad som nu står på spel är ytterst det svenska välfärdssamhällets framtid. Så
länge obalanserna på arbetsmarknaden och i statsfinanserna kvarstår fördjupas
misstron mot den svenska ekonomin och den svenska kronan. Bryts inte denna
utveckling riskerar Sverige att gå in i nästa konjunkturnedgång i förtid, och
utan att ha återfått kontrollen över vare sig arbetslösheten eller
statsfinanserna.
Den snabbt växande statsskulden - som till stor del sammanhänger med
arbetslösheten - är ohållbar också från demokratisk synpunkt. De stora
upplåningsbehoven begränsar den politiska handlingsfriheten och de demokratiska
institutionernas kraft. Därför är en balans mellan privat sysselsättning och
offentliga åtaganden och en över tiden bättre balanserad statsbudget
förutsättningar för ett starkt folkstyre och nationell suveränitet.
Arbetslösheten urholkar statens finanser genom att skatteinkomsterna minskar
och kostnaderna för stöd och bidrag ökar. Budgetunderskottet beror till stor del
på arbetslösheten. Men ett budgetunderskott blockerar också möjligheterna att
öka sysselsättningen. Därför går det inte att enbart spara sig ur krisen. Det
går inte heller att varaktigt få ned arbetslösheten genom en offentligt
finansierad sysselsättning. De nya jobben måste komma i den privata sektorn.
Vägen ur den ekonomiska krisen ställer stora krav på sammmanhållning och
solidaritet. Att ta Sverige ur den ekonomiska krisen är en uppgift som inte kan
klaras utan uppoffringar och brett folkligt stöd. Därför måste alla vara med och
bära de bördor som krispolitiken innebär. Det finns i dag en stark vilja i hela
det svenska samhället att bidra till att lösa krisen. Det är regeringens starka
ambition att ta till vara denna vilja till insatser i kampen mot arbetslöshet
och statsskuld.
Den centrala uppgiften är att få till stånd en stabil och uthållig tillväxt,
och att komma tillbaka till full sysselsättning. Det är bara genom att sätta
hela folket i arbete som vi kan begränsa bidragsberoendet, stärka stats-
finanserna och återskapa en stabil ekonomisk grund för välfärdssamhället.
Den ekonomiska politikens tre hörnstenar
Sveriges starka internationella konkurrensförmåga erbjuder under några år
framöver ett unikt tillfälle att få till stånd en starkare tillväxt och en ökad
sysselsättning, och samtidigt att komma till rätta med statsfinanserna. Det är
av utomordentlig vikt att denna återhämtning i ekonomin utnyttjas för att främja
sysselsättningen och sanera statsfinanserna. Den ekonomiska politiken måste vara
inriktad på att mobilisera nationens samlade förmåga, att förbättra
produktiviteten och att ta till vara allas vilja att arbeta och skapa nya
resurser.
Regeringens ekonomiska politik bygger på tre hörnstenar; saneringen av
statsfinanserna, bekämpningen av arbetslösheten och en rättvis fördel-
ningspolitik.
Balansen mellan de två första uppgifterna är svår och känslig. Om de
budgetförstärkande åtgärderna är för begränsade ökar risken för fortsatt höga
räntor, minskat förtroende för den svenska kronan och bestående hög
arbetslöshet. Budgetförstärkande åtgärder medför emellertid att den inhemska
efterfrågan försvagas, oavsett om de utformas som inkomstförstärkningar eller
som utgiftsminskningar. Försvagningen motverkas dock av att räntenivån kommer
att vara lägre, osäkerheten mindre och framtidstron större än om inga åtgärder
vidtas. Om åtgärderna är för omfattande kan uppgången komma av sig och arbets-
lösheten av det skälet bli kvar på en för hög nivå.
Samtidigt går det inte att klara budgetunderskottet och statsskulden om inte
sysselsättningen ökar och arbetslösheten sjunker. Skall det vara möjligt att få
ned räntan krävs också en kraftfull tillväxt- och sysselsättningspolitik för att
få ned arbetslösheten.
En stark och uthållig tillväxt och en kraftigt ökad sysselsättning förutsätter
att uppgången inte bryts i förtid på grund av bristsituationer, flaskhalsar och
överhettningseffekter. Den omfattande utslagningen av företag och
arbetstillfällen under 1990-talets första år har ökat riskerna för en sådan
utveckling. Därför inriktas nu politiken på att stödja och underlätta expansion
och förnyelse. Åtgärder föreslås för att förbättra främst de små och medelstora
företagens finansiering och stimulera investeringar och nyanställningar.
Samtidigt läggs arbetsmarknads- och utbildningspolitiken om så att åtgärderna
stärker och förbättrar utbudet av arbetskraft. Åtgärderna ges en tydlig
inriktning på att via utbildning, kompetenshöjning och ökad rörlighet uppnå
flexibilitet på arbetsmarknaden så att inflationsdrivande flaskhalsar inte skall
behöva uppstå.
Prisstabilitet är en viktig förutsättning för den ekonomiska politiken. Hög
inflation är inte förenlig med vare sig goda produktionsförutsättningar,
bibehållen konkurrenskraft, ökad sysselsättning eller fortsatt god välfärd. En
hög inflation är också förödande för alla fördelningspolitiska ambitioner. Med
en prisstabilitet på god europeisk nivå läggs i stället en fast grund för en
stabil och varaktig uppgång i investeringar, tillväxt och sysselsättning.
Den tredje hörnstenen i regeringens ekonomiska politik är en rättvis för-
delningspolitik. Saneringen av statsfinanserna kommer att kräva uppoffringar,
och alla måste ta sin del av dessa för att politiken skall kunna få den folkliga
förankring som är en förutsättning för framgång. Bara om krispolitiken är
rättvis kommer alla att ta ansvar för uppgiften att föra Sverige ur krisen.
Därför har regeringen som en del av saneringsprogrammet föreslagit betydande
inkomstförstärkningar, som i särskilt stor utsträckning bärs av höginkomsttagare
och kapitalägare. Regeringen avser vidare att så långt möjligt värna kommunernas
förutsättningar att tillhandahålla vård, omsorg och utbildning. Det går dock
inte att undvika betydande utgiftsminskningar i transfereringssystemen. De
viktigaste fördelningspolitiska insatserna är emellertid i dagens läge inte att
värna alla delar av utgiftsprogrammen. Det viktiga är i stället att skapa
förutsättningar för en varaktigt hög sysselsättning och att därmed förhindra att
stora grupper för lång tid ställs utan möjlighet till egen försörjning.
1
Det ekonomisk-politiska programmet
I höstens ekonomisk-politiska proposition tog regeringen det första steget mot
en ny ekonomisk politik. Det innefattade dels åtgärder för att stärka
statsfinanserna, dels vissa åtgärder för att stimulera investeringar i
näringslivet, förbättra de arbetssökandes yrkeskunnande och kompetens samt
främja geografisk rörlighet. Sammantaget lade regeringen fram förslag till
inkomstökningar och utgiftsminskningar som förbättrar de offentliga finanserna
1998 med 56,4 miljarder kronor.
Riksdagen har i december beslutat om svenskt medlemskap i EU i enlighet med
folkomröstningsresultatet. För att undvika en försvagning av statsfinanserna
föreslog regeringen (prop. 1994/95:122) att medlemsavgiften till EU skulle
finansieras genom ökade skatter och avgifter samt minskade utgifter.
Medlemsavgiften beräknas uppgå till ca 20 miljarder kronor år 1998.
Budgetpropositionen utgör ett nytt viktigt steg i arbetet på att sanera
statsfinanserna och att stimulera sysselsättningen i näringslivet och bekämpa
arbetslösheten. Budgetpolitiken är utformad för att stärka förtroendet för
statsmakternas förmåga att komma till rätta med statens lånebehov samtidigt som
den skapar utrymme i den reala ekonomin för ökad produktion, investeringar och
tillväxt. Det är avgörande för tillväxten att få till stånd en utveckling som
leder till att det finansiella sparandet i den privata sektorn - över 170
miljarder kronor år 1994 - investeras och skapar nya arbetstillfällen. En sådan
utveckling är beroende av räntorna och dessa är i sin tur beroende av det
statliga lånebehovet. Den ekonomiska politiken måste således arbeta från två
håll samtidigt: å ena sidan kraftfulla åtgärder för att öka sysselsättning, å
andra sidan kraftfulla åtgärder för att sänka utgifterna och förstärka
inkomsterna.
Regeringen fullföljer med budgetpropositionen sitt arbete med att lägga fram
ett konkret och kraftfullt program för sanering av statsfinanserna och
stabilisering av statsskulden. Medan över hälften av åtgärderna i
novemberpropositionen avsåg inkomstförstärkningar, redovisar regeringen nu
förslag på ytterligare utgiftsminskningar på sammanlagt närmare 25 miljarder
kronor, vilka förbättrar de offentliga finanserna 1998 med 21,7 miljarder
kronor. Konkreta förslag läggs även fram om utgiftsminskningar som skall
finansiera en del av EU-avgiften.
Under det senaste året har konjunkturen vänt och en ekonomisk uppgång inletts.
Konjunkturuppgången skapar förutsättningar för en stramare finanspolitik än
under den föregående lågkonjunkturen. De budgetförstärkande åtgärder som nu
läggs fram kan därför vara omfattande utan att uppgången i ekonomisk aktivitet
och sysselsättning hotas. I stället bidrar de till en stabilare utveckling och
en mer varaktig uppgång i sysselsättningen.
De budgetförstärkningar som beslutats av eller förelagts riksdagen uppgår till
113,2 miljarder kronor. Till detta kommer att den lägre statsskulden även vid en
oförändrad räntenivå ger ränteutgifter som är ca 18 miljarder kronor lägre. Å
andra sidan ökar utgifterna med medlemsavgiften till EU med ca 20 miljarder
kronor. Sammantaget minskar därmed underskottet i de offentliga finanserna med
111,2 miljarder kronor år 1998.
Av de budgetförstärkande åtgärderna på sammanlagt drygt 7 procent av BNP får
över 3 procentenheter genomslag 1995, ca 1,5 procentenheter 1996 och ca
1 procentenhet vardera åren 1997 och 1998. I ett internationellt perspektiv är
detta ett mycket omfattande program för att sanera statsfinanserna. Dessa be-
slutade och föreslagna åtgärder på budgetens utgifts- respektive inkomstsida är
en viktig del av saneringen av statsfinanserna. Hur stor denna förstärkning blir
är beroende av hur snabb tillväxten blir. Såvitt nu kan bedömas kommer
underskottet i statens finansiella sparande att nära nog halveras från ca
13 procent av BNP år 1994 till ca 7 procent år 1996 och statsskulden att
statsskulden att stabiliseras som andel av BNP år 1997 för att därefter falla
något år 1998.
Tabell 1.1 Förstärkning av de offentliga finanserna
Saldoeffekt 1998 i 1994/95 års penningvärde. Miljarder kronor
Effekt av beslut under föregående mandatperiod 18,3
Prop. 1994/95:25
Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.
- Inkomstförstärkningar 36,6
- Avgår därav orsakade utgiftsökningar -0,3
- Utgiftsminskningar 24,8
- Avgår därav orsakade inkomstminskningar -4,7
Sammanlagd förstärkning 56,4
Förslag i budgetpropositionen (prop. 1994/95:100)
exkl. tidigare aviserade förstärkningar
- Utgiftsminskningar 24,6
- Avgår därav orsakade inkomstminskningar -2,1
- Avgår övriga reformer -0,8
Sammanlagd förstärkning 21,7
Finansiering av medlemsavgiften till EU
- Inkomstförstärkningar 12,4
- Avgår därav orsakade utgiftsökningar -0,2
- Utgiftsminskningar 4,6
Sammanlagd förstärkning 16,8
Summa föreslagna och beslutade åtgärder 113,2
Minskad räntebetalning pga lägre statsskuldca 18
Medlemsavgift till EU ca -20
Summa förstärkningar av de offentliga finanserna111,2
Återstår att finansiera av EU-avgifterna ca 3
Total förstärkning av de offentliga finanserna 114,2
Det handlingsprogram mot arbetslösheten som redovisas i ett senare avsnitt
omfattar sammanlagt ca 42 miljarder kronor. Huvuddelen av kostnaderna täcks
genom omfördelningar av befintliga anslag. Programmet innebär tillfälligt ökade
utgifter för 1995/96 på ca 2,2 miljarder kronor och minskade intäkter till
statsbudgeten på högst 7 miljarder kronor; allt räknat efter de besparingar som
redovisas inom arbetsmarknadspolitiken. Regeringen avser att finansiera denna
merbelastning med engångsvisa åtgärder.
Tillväxtförutsättningarna
Strukturen på den svenska ekonomin är sådan att balansen i de offentliga
finanserna är starkt beroende av en hög sysselsättning i näringslivet. När
sysselsättningen sjunker i näringslivet uppstår snabbt stora underskott i de
offentliga finanserna, såsom fallet var 1991-1994. När sysselsättningen ökar i
näringslivet förbättras de offentliga finanserna.
Tabell 1.2 Finansiellt sparande
Miljarder kronor
1991 1992 1993 1994 1995 1996
Offentlig sektor -16 -112 -193 -168 -161 -115
Privat sektor -13 64 166 174 185 175
Totalt inhemskt sparande
= Bytesbalans saldo-29 -48 -27 6 24 60
Källa: Finansdepartementet.
Under de närmaste två åren kommer de offentliga finanserna att förbättras och
Sverige kommer att få ett växande överskott i bytesbalansen. Sverige är redan
1994 en nettoexportör av kapital. Sverige som land är inte beroende av att låna
utomlands. I den mån som svenska staten eller svenska företag tar upp lån
utomlands är det enbart för att man därigenom kan erhålla bättre lånevillkor än
vad som erbjuds på den svenska marknaden. Staten kommer för sin del att öka
upplåningen i utländsk valuta.
Sparandebalansen visar samtidigt att det finns ett stort finansiellt sparande
i den privata sektorn och att detta ger utrymme för kraftigt ökade investeringar
och sysselsättning. Ju snabbare produktionskapaciteten byggs ut i den privata
sektorn, desto snabbare kan underskottet i den offentliga sektorn reduceras.
De ekonomiska förutsättningarna för en kraftig industriell expansion är mycket
gynnsamma under de kommande åren. Enbart under 1995 beräknas industrins
driftsöverskott brutto uppgå till 118 miljarder kronor, vilket kan jämföras med
industrins totala investeringar som 1995 väntas uppgå till 54 miljarder kronor.
Industrins höga lönsamhet innebär att en stor del av investeringarna kan
självfinansieras samtidigt som soliditeten stärks och företagens
kreditmöjligheter avsevärt förbättras.
Den ekonomiska politiken är därför inriktad på att åstadkomma en snabb och
varaktig ökning av sysselsättningen och att säkerställa att denna ökning i
första hand sker i näringslivet. En grundläggande förutsättning är att det
svenska näringslivet kan behålla en god internationell konkurrenskraft. Den
position som de svenska företagen har i dag är beroende av flera faktorer. En
faktor är de omfattande insatserna för att förbättra produktiviteten i
företagen. En annan faktor är parternas medverkan till avtal som inte är
inflationsdrivande. En tredje faktor är den låga kronkursen. Den ekonomiska
politiken kan emellertid inte ensidigt baseras på denna konkurrensfördel. Det är
regeringens ambition att genom en förtroendeskapande politik och ekonomisk
tillväxt stärka den svenska kronan och därmed skapa en bättre balans mellan
exportverksamhet och hemmamarknad. Det betyder att fortsatta förbättringar av
produktiviteten kommer att bli allt viktigare för att hävda konkurrenskraften
och åstadkomma ekonomiska framsteg. En förnyelse av arbetslivet med en moder-
nisering av arbetets organisation och en bred höjning av de anställdas kompetens
är den avgörande faktorn. Dessa frågor måste i fortsättningen ägnas ökad
uppmärksamhet, i första hand av arbetsmarknadens parter.
En stark och uthållig tillväxt och en kraftig ökning av sysselsättningen
förutsätter att den nu pågående konjunkturuppgången inte bryts i förtid på grund
av bristsituationer - flaskhalsar - på arbetsmarknaden, på varumarknaderna eller
när det gäller kapitalmarknaden. Därför läggs närings-, arbetsmarknads- och
utbildningspolitiken om för att kraftfullt understödja den ekonomiska politikens
grundläggande uppgift att skapa goda förutsättningar för arbete och utveckling
och en icke-inflatorisk tillväxt. Parallellt med dessa initiativ behövs en rad
initiativ för att ta vara på de möjligheter som EU-medlemskapet ger Sverige.
I den preliminära nationalbudgeten redovisas tre olika scenarier för den
svenska ekonomins utveckling t.o.m. år 1998. I medelalternativet beräknas
sysselsättningen öka med närmare 300 000 personer under mandatperioden, under
förutsättning att arbetsmarknaden fungerar väl och under förutsättning av en
lönebildning som är förenlig med samhällsekonomisk balans. Den öppna arbets-
lösheten skulle emellertid fortfarande vara alltför hög 1998, närmare 6 procent.
Den ekonomiska politiken kommer därför fortlöpande att utformas så att möjlig-
heter till starkare tillväxt tas till vara. Regeringens ambition är att
ytterligare nedbringa arbetslösheten under mandatperioden. Det är också av
största vikt att det blir en bred uppslutning både inom riksdagen och hos
arbetsmarknadens parter som stärker förtroendet för den ekonomiska politiken och
för den svenska ekonomin. Då skulle tillväxten och sysselsättningen kunna öka
mer och arbetslösheten reduceras ytterligare.
Näringspolitiken
Uppgiften för näringspolitiken är att medverka till en snabb förnyelse och
utveckling inom företagssektorn. Investeringsnivån måste höjas markant för att
bygga upp en ny produktionskapacitet i stället för den som har gått förlorad
under de senaste årens ekonomiska stagnation och tillbakagång.
En ny grundläggande förutsättning för näringspolitiken är att Sverige sedan
årsskiftet fullt ut deltar i det ekonomiska och politiska samarbetet på alla
områden inom EU. Medlemskapet innebär att klarhet har skapats för en viktig del
av det svenska näringslivets villkor. De svenska företagen kommer nu att arbeta
på samma villkor som alla andra företag på den inre marknaden. Beslutet bidrar
till att göra Sverige mer attraktivt som investeringsland, både för svenska och
utländska företag som planerar etableringar. Detta bör bidra till att stärka
växtkraften i den svenska ekonomin.
En annan grundläggande förutsättning är ett väl fungerande samspel mellan de
stora exportföretagen och de små och medelstora företagen i tillväxtprocessen.
Exportföretagens framgångar innebär ökade möjligheter för de mindre företag som
i många fall fungerar som underleverantörer. Men det är samtidigt viktigt att
konstatera att villkoren för de mindre och medelstora företagen på flera områden
är annorlunda än för de stora företagen och kräver särskild uppmärksamhet och
särskilda åtgärder. Många av de mindre företagen arbetar på den svenska
marknaden, där efterfrågan för närvarande är mycket svagare än på
exportmarknaden. Det innebär att den kraftiga förbättringen av lönsamheten är
mycket ojämnt fördelad. Det finns därför behov av insatser för att lösa problem
kring de mindre företagens finansiering. I denna proposition föreslås därför
åtgärder för att bättre tillgodose företagens behov av riskkapital och
underlätta småföretagens expansion.
Arbetsrätten är ett annat område där det behövs särskilda lösningar för de
mindre företagen. Denna fråga kan i många fall lösas direkt av parterna inom
ramen för nu gällande arbetsrätt. Därtill kommer att regeringen gett den nya
arbetsrättsutredningen i uppdrag att särskilt uppmärksamma dessa frågor.
Regeringen planerar vidare att förstärka resurserna till de särskilda lånen
till kvinnliga företagare, genomföra särskilda satsningar för kunskapsöverföring
till de små och medelstora företagen samt vidta åtgärder för att främja
utländska företags etableringar i Sverige.
Arbetsmarknads- och utbildningspolitiken
Arbetsmarknadspolitiken har en central roll i den ekonomiska politiken. Den
skall främja ekonomisk tillväxt, stabilitet och en rättvis fördelning. Den
traditionella arbetsmarknadspolitiken har de senaste åren fått bära en tung
börda. En stor del av insatserna har inriktats på att få till stånd särskilt
anordnade arbetstillfällen i form av ungdomspraktik och ALU-verksamhet. Det är
nu hög tid för nya grepp och för en ny inriktning.
Sysselsättningen på den reguljära arbetsmarknaden måste nu stå i centrum för
politiken. Åtgärder som syftar till att skapa arbetstillfällen vid sidan av den
ordinarie arbetsmarknaden måste begränsas till att avse insatser för dem som är
eller riskerar att bli långtidsarbetslösa. De ekonomiska resurserna måste
omdisponeras från långvariga kontantstöd till tillfälliga stimulanser för
expansion och nyanställning i näringslivet och till en allmän kompetenshöjning.
Välfärden, den ekonomiska tillväxten och näringslivets internationella
konkurrensförmåga är helt beroende av arbetskraftens kunskap och kompetens.
Sveriges redan goda system för återkommande utbildning bör förbättras
ytterligare. Den yrkesmässiga och geografiska rörligheten måste främjas.
Det räcker inte med utbildad arbetskraft för att uppnå god ekonomisk tillväxt.
Det fordras också att företaget på ett flexibelt sätt kan använda den kompetens
som står till förfogande. Samspelet mellan utbildning och arbetsliv behöver
förbättras. Ambitionerna när det gäller insatser mot ungdomsarbetslösheten måste
höjas kraftigt. Arbetslinjen skall betonas långt starkare än vad som skett under
de gångna åren.
Som ett led i en sådan ny inriktning införs en temporär stimulans till
nyanställningar i näringslivet i form av en reduktion av arbetsgivaravgifterna
med upp till 6 000 kronor per månad. Denna åtgärd har till syfte att motverka
både arbetslöshet och inflation genom att sänka kostnaderna för expansion och
produktionsökning. Vidare föreslås att villkoren för utbildningsvikariat
förbättras för att både stimulera till utbildning av redan anställda och till
rekrytering av vikarier.
Utöver dessa direkt anställningsfrämjande insatser läggs ett omfattande
förslag om utbildnings- och kompetenshöjning fram för att möta de ständigt ökade
kraven på kompetens i arbetslivet. Sammanlagt tillkommer ca 90 000 extra platser
inom det reguljära utbildningsväsendet under 1995. Särskilda insatser förslås
när det gäller utbildning i teknik och språk.
Särskilt utsatta på arbetsmarknaden är de unga. Därför förstärks de
arbetsmarknadspolitiska insatserna både i form av kommunalt uppföljningsansvar,
ungdomsintroduktion, ett ökat antal utbildningsplatser samt en ny form av
praktik, s.k. Europa-stipendier. En ny form av utbildning i datorhantering
(Datortek) införs i alla kommuner i syfte att ge arbetslösa ungdomar utbildning
i modern teknik. Syftet med alla dessa insatser är att ungdomarna så snabbt som
möjligt skall komma i arbete eller utbildning. Alla ungdomar under 25 år skall
ha fått ett lämpligt erbjudande inom 100 dagar.
Insatserna för dem som är eller riskerar att bli långtidsarbetslösa förstärks
genom att rekryteringsstödet reserveras för dessa sökande och att stödet kan
användas i förening med det allmänna nyanställningsstödet. ALU-arbeten skall i
fortsättningen användas i första hand för att bryta eller förhindra uppkomst av
långtidsarbetslöshet. Utomnordiska invandrare som har särskilt stora svårigheter
att få arbete skall få ökade möjligheter till arbetspraktik.
Arbetslöshetsförsäkringens roll som omställningsförsäkring måste hävdas.
Kontraktet mellan den enskilde och samhället måste göras tydligt.
Skattepolitiken
Skattepolitikens utformning är av grundläggande betydelse både för tillväxten
och för den ekonomiska fördelningen. Genom skattereformen 1990-1991 fick Sverige
ett modernt skattesystem. Riksdagen har under hösten fattat beslut om att
återupprätta de principer som låg till grund för skattereformen. Riksdagen har
också beslutat om åtgärder för att förstärka budgetens inkomstsida. Utrymmet för
ytterligare skattehöjningar är nu starkt begränsat. Även kommunerna bör vara
ytterst återhållsamma med skattehöjningar. Regeringen kommer att följa utveck-
lingen av kommunalskatterna och väga in den vid bedömningen av kommunernas
finansiella utrymme.
Inom ramen för ett i huvudsak oförändrat skatteuttag kan förskjutningar mellan
olika skatter aktualiseras i framtiden. Med tanke på behovet av stabila
spelregler bör emellertid varje förändring övervägas noga. Inom EU pågår en
diskussion om växling mellan skatt på arbete och miljörelaterade skatter. För
Sveriges del kommer denna fråga att prövas av en parlamentarisk utredning.
När det gäller företagsbeskattningen har regeringen avsatt 2 miljarder kronor
till en reform som i första hand skall användas för att reducera skatteuttaget
för de mindre och medelstora företagen. Inriktningen på denna reform skall
bestämmas efter samråd med näringslivet.
Åtgärder för att hävda prisstabiliteten
En viktig uppgift för den ekonomiska politiken är att hävda en prisstabilitet på
god europeisk nivå. De tidigare två decenniernas inflationsperiod bröts vid
ingången till 1990-talet. Genom stabiliseringsavtalet 1991 växlade
löneutvecklingen över till en mera sund och uthållig nivå. Denna nya inriktning
fullföljdes i avtalsrörelsen 1993. Konsumentprisökningarna stannade 1994 under
3 procent och förväntas fortsätta i ungefär samma takt framöver. Den under-
liggande inflationen torde stanna på ca 2 procent. En uppvärdering av kronan,
som följd av det minskade budgetunderskottet, det växande överskottet i
bytesbalansen och den starkare tillväxten förväntas bidra till att hålla
tillbaka höjningarna av importpriserna.
För att hävda denna prisstabilitet måste den ekonomiska politikens olika medel
medverka aktivt. Ju fler insatser som görs för att undanröja hinder på
arbetsmarknaden och på olika varumarknader, desto mindre krav ställs på
penningpolitiken att genom räntehöjningar motverka inflationstendenser i
ekonomin. Det är bl.a. av dessa skäl som arbetsmarknads- och utbildnings-
politiken nu läggs om med stark betoning på sådana åtgärder - yrkesmässig och
geografisk rörlighet - som skall underlätta företagens expansion och förhindra
uppkomsten av flaskhalsar.
Det fortsatta arbetet
Sammanfattningsvis innebär den ekonomiska politik som presenteras i
budgetpropositionen, och den utveckling som nu kan överblickas, att en fast
grund läggs för att:
* Statsfinanserna kan saneras och statsskulden stabiliseras senast 1998.
* Sverige under de närmaste åren kan ha ett betydande överskott i bytesbalansen.
Sverige kommer därmed att vara nettoexportör av kapital.
* En prisstabilitet på god europeisk nivå kan hävdas. Sverige kan därmed inleda
en period av icke-inflatorisk tillväxt och ökad sysselsättning.
Den ekonomiska politiken syftar till att Sverige vid övergången till 2000-
talet åter skall stå ekonomiskt starkt med sunda statsfinanser, arbete åt alla
och en väl utbyggd välfärd. Från en sådan styrkeposition kan Sverige spela en
aktiv och pådrivande roll i det ekonomiska och politiska samarbetet, i Europa
och globalt.
En sådan gynnsam ekonomisk utveckling är beroende av en bred samverkan i hela
samhället. De politiska partierna har ett särskilt ansvar att medverka till
stabila majoriteter och en handlingskraftig riksdag. Regeringen har som ambition
att söka uppnå så breda majoriteter som möjligt i riksdagen. På samma sätt har
regeringen ambitionen att få till stånd ett väl fungerande samspel med
näringslivet, både med de stora företagen och med de mindre och medelstora. Nya
former för sådan samverkan håller på att utvecklas.
Arbetsmarknadens parter har också en nyckelroll. Statsmakterna kan besluta om
en ny inriktning och nya inslag i arbetsmarknadspolitiken, men effekterna av
dessa åtgärder är i stor utsträckning beroende av en aktiv medverkan från
parterna i arbetslivet. Av ännu större betydelse är de villkor som skapas direkt
av arbetsmarknadens parter genom avtal eller praxis i arbetslivet. Därför måste
förnyelsen av villkoren på arbetsmarknaden bedrivas parallellt av staten och
parterna.
Det finns därför starka skäl att understryka vikten av det arbete som nu
börjar komma i gång mellan parterna när det gäller såväl praktisk samverkan
kring rekryterings- och utbildningsbehov liksom förhandlingar om förnyelse av de
arbetsrättsliga villkoren. Detta arbete bör bedrivas över hela fältet med det
uttalade syftet att parterna tar ett ökat ansvar för att arbetsmarknaden skall
fungera väl och för att de arbetslösa snabbt skall komma in i arbete, utbildning
eller annan arbetsförberedande verksamhet.Regeringen strävar således efter att
få till stånd en ekonomisk utveckling med hög tillväxt och sysselsättning, låg
arbetslöshet och starka offentliga finanser. Den närmaste tiden blir avgörande
för om en sådan gynnsam utveckling skall kunna uppnås. Två omständigheter är
särskilt viktiga, dels möjligheten att i riksdagen få uppslutning kring den
framlagda ekonomiska politiken, dels behovet att i den kommande avtalsrörelsen
få till stånd avtal och en löneutveckling som gör det möjligt att behålla en
prisstabilitet på god europeisk nivå och därmed hävda näringslivets
konkurrenskraft. Detta ställer stora krav på arbetsmarknadens parter att finna
lösningar som förenar löntagarnas krav på en rimlig och rättvis andel av
produktionsresultatet med företagens krav på en kostnads- och
produktivitetsutveckling som ger utrymme för den nödvändiga utbyggnaden av
produktionskapaciteten.
2
2 Det ekonomiska arvet
Den svenska ekonomin befinner sig nu i en återhämtning efter tre år av nedgång.
Dessa tre år har präglats av den svagaste produktionsutveckling som Sverige har
upplevt sedan 1930-talet. På bara tre år har arbetslösheten tredubblats, den
offentliga sektorns underskott tiodubblats och statsskulden fördubblats. Den
samlade produktionen har minskat under tre år i rad.
Nedgångens djup är resultatet av flera samverkande faktorer. Världsekonomin
utvecklades svagt under början av 1990-talet, efter 1980-talets långa
högkonjunktur. Överhettningen i den svenska ekonomin mot slutet av 1980-talet
skapade problem för industrins internationella konkurrenskraft. Åtgärderna i
slutet av 1980- och början av 1990-talet för att lösa den svenska ekonomins
strukturella problem hade ännu inte burit frukt. En kraftig uppgång av
realräntan och en dramatisk omsvängning i hushållssparandet medförde ett
kraftigt fall i den inhemska efterfrågan.
Dessa faktorer kan emellertid inte ensamma förklara den starka uppgången i
arbetslöshet och den fleråriga negativa tillväxten. Andra länder drabbades av
liknande problem, men förmådde att vända en nedgång till en ny period av
tillväxt. Sverige var ett av de få länder som under lång tid drabbades av en
kraftig produktionsnedgång. En viktig förklaring till detta är att den
ekonomiska politik som fördes under den gångna mandatperioden fördjupade och
förlängde konjunkturnedgången. De åtgärder som genomfördes bidrog till en
kraftig dämpning av efterfrågan, bl.a. genom sin fördelningspolitiska profil,
vilket fick starkt negativ effekt på sysselsättningen och därigenom på de
offentliga finansernas utveckling. Den svaga och delvis motsägelsefulla finans-
politiken ökade konsumenternas osäkerhet och omvärldens tvivel, och bidrog där-
med på ett avgörande sätt till den ekonomiska krisen.
2.1 1980-talet - budgetsanering och överhettning
Spara och arbeta
Fram till mitten av 1970-talet var Sveriges offentliga finanser balanserade.
Under åren 1976-1982 var den ekonomiska tillväxten svag och statsfinanserna
försämrades kraftigt. I början av 1980-talet var därmed arbetslösheten och
budgetunderskottet den ekonomiska politikens dominerande problem. Efter
regeringsskiftet 1982 lades den ekonomiska politiken om. Bland annat genomfördes
en devalvering för att stärka den svenska konkurrenskraften. En sanering av de
offentliga finanserna inleddes, bl.a. genom att merparten av de riktade
industrisubventionerna slopades.
Omläggningen inledde en stark och lång återhämtning av den svenska ekonomin.
Den inhemska efterfrågan ökade och arbetslösheten sjönk stadigt.
Finanspolitiken, tillväxten och den ökade sysselsättningen innebar att bud-
getunderskottet, som 1982 motsvarade 13 procent av BNP, kunde pressas tillbaka
och vändas till ett överskott i slutet av 1980-talet.
Diagram 2.1 Statens budgetsaldo 1960/61-1993/94
Procent av BNP
Källa: Riksrevisionsverket och Finansdepartementet.
Efter Bretton Woods-systemets upplösning i början av 1970-talet ökade
integrationen av de internationella finansmarknaderna. Eurovalutamarknadernas
framväxt, koncernernas globalisering och informationsteknologins genombrott
innebar under 1980-talet att penningpolitikens villkor förändrades. I Sverige
växte en grå kreditmarknad fram vid sidan av den officiella och reglerade.
Regleringarna på kreditmarknaden urholkades, men hotade ändå att snedvrida
kapitalets användning och hämma den svenska ekonomins tillväxt.
Den svenska kreditmarknaden avreglerades i mitten av 1980-talet. Därmed skapa-
des förutsättningar för en mer rationell resursallokering i näringslivet,
samtidigt som hushållen inte längre var lika utlämnade åt kreditinstitutens
godtycke t.ex. vid köp av bostäder. Ett syfte med avregleringen var att
undanröja den grå utlåningsmarknaden och öka den mer ordnade banksektorns andel
av kreditmarknaden. Bankerna förmådde emellertid inte hantera den avreglerade
marknadens krav och risker, och såg inte vådan av den starka uppgången i
värderingen av aktier och fastigheter. Kreditgivningen ökade dramatiskt, gynnad
av hög inflation och skattesystemets möjligheter till stora ränteavdrag.
Överhettningen
I förening med avregleringen frigjordes stora mängder institutionellt kapital.
Den kvarvarande valutaregleringen gjorde att de finansiella placeringarna måste
ske inom landet. Därmed drevs priset på realkapital och andra tillgångar i
höjden. Detta stärkte hushållens lånemöjligheter och framtidsförväntningar,
vilket drev upp konsumtionen. Hushållens sparkvot sjönk dramatiskt och deras
konsumtion var under 1988-1989 5 procent högre än de disponibla inkomsterna.
Diagram 2.2 Konsumtionskvoten och sysselsättning i privat sektor 1980-1994
Anm.: Konsumtionskvoten är hushållens konsumtion som andel av deras disponibla
inkomst, dvs. en spegelbild av den mer konventionellt använda sparkvoten.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Den ökade konsumtionen och det omfattande byggandet drev upp sysselsättningen
till mycket höga nivåer. Arbetslösheten var under slutet av 1980-talet under
2 procent och förvärvsfrekvensen ökade till 84 procent. Inom expansiva sektorer
uppkom påtagliga flaskhalsproblem, vilket drev upp löneglidningen och via
följsamhetskrav ledde till problem på hela arbetsmarknaden. Bristen på
arbetskraft hämmade de konkurrensutsatta sektorernas möjlighet att tillgodogöra
sig omvärldens efterfrågan. Inflationen pressades upp och konkurrenskraften
urholkades.
I detta skede blev en reformering av skattesystemet, en åtstramning av
finanspolitiken och en helhetslösning på arbetsmarknaden en viktig uppgift för
den ekonomiska politiken. Skattereformen genomfördes åren 1990 och 1991.
Parallellt med denna reform inledde regeringen överläggningar med
arbetsmarknadens parter om ett stabiliseringsavtal för att bryta kost-
nadsinflationen. Sådana avtal träffades på våren 1991 över hela arbetsmarknaden.
Dessa åtgärder tillsammans med insatser för att öka konkurrensen i näringslivet
bidrog effektivt till att få ner prisstegringarna och inflationsförväntningarna
och att lägga grunden för en varaktigt lägre inflationstakt. Samtidigt togs en
rad initiativ för att motverka den arbetslöshet som följde med den internatio-
nella konjunkturnedgången och den försvagade efterfrågan på exportmarknaderna.
De arbetsmarknadspolitiska insatserna för att höja kompetensen i arbetskraften
fördubblades, investeringsfonderna frisläpptes i hela landet och beslut fattades
om ett omfattande program för investeringar i infrastruktur.
3
2.2 1990-talet - nya budgetunderskott och efterfrågekris
1992 - ett förlorat år
Efter regeringsskiftet i oktober 1991 fick den ekonomiska politiken en ny
inriktning. Den fick som överordnad uppgift att bekämpa en överhettning, som vid
det laget redan hade försvunnit. Nya fördelningspolitiska principer etablerades.
Genom stora skattesänkningar fick vissa grupper särskilda stimulanser, medan
andra fick se sina ekonomiska villkor försämras. Samtidigt utmålades
överhettningen fortfarande som det stora problemet och fick motivera
åtstramningar, trots att arbetslösheten växte och förvärrades av indragningarna.
Detta ledde till ökat bidragsberoende och underskott i de offentliga finanserna.
De strukturella förändringar som aviserades förblev i många stycken oprecisa,
vilket ökade osäkerheten hos många av aktörerna i ekonomin.
De åtstramande åtgärderna riktades mot bostadsinvesteringarna, den privata
konsumtionen och kommunerna, vilka tillsammans svarade för ca 70 procent av den
samlade inhemska efterfrågan. Den privata konsumtionen fortsatte att sjunka och
sparkvoten steg till närmare 8 procent av den disponibla inkomsten. Därmed hade
sparkvoten stigit med sammanlagt ca 12,5 procentenheter sedan 1989. Denna
kraftiga förändring från konsumtion till sparande fick stora effekter på hela
ekonomin. Den åtstramande politiken i en svag konjunktur fick en depressiv
verkan på ekonomin under 1992. Bruttonationalprodukten minskade med 1,4 procent
och sysselsättningen i den privata sektorn sjönk under 1992 med 165 000
personer.
Nedgången i ekonomin var resultatet av en rad faktorer såväl inom landet som
utomlands. Effekterna av den tyska återföreningen kom att få särskilt stor
betydelse. Samtidigt som den ekonomiska tillväxten försvagades i Europa, kom en
svag finanspolitik i Tyskland att tvinga fram höjda räntor där och därmed också
i övriga länder. Detta skapade stora spänningar i det europeiska
valutasamarbetet under hösten 1992.
Den europeiska valutaoron ledde till en kraftig stegring av den svenska
räntenivån och Riksbanken tvingades till en rad höjningar av marginalräntan för
att stabilisera situationen. De stigande räntorna förvärrade den finanskris som
utlösts av fastighetsprisernas snabba nedgång. Den borgerliga regeringens
bräckliga parlamentariska underlag och oförmåga att hantera en svår ekonomisk-
politisk situation ledde snabbt fram till en akut förtroendekris, som tog sig
uttryck i att Riksbanken höjde marginalräntan till 500 procent.
På initiativ av den socialdemokratiska oppositionen träffades under september
och oktober tre uppgörelser om ekonomisk-politiska åtgärder. Den första innebar
ytterligare åtgärder för att komma till rätta med arbetslösheten och det växande
budgetunderskottet. Den andra innebar en garanti som skulle skydda insättarnas
pengar i bankerna och därmed stabilisera situationen för det finansiella
systemet. Den tredje uppgörelsen innebar en förstärkning av näringslivets
konkurrenskraft genom en s.k. intern devalvering.
Under hösten kom land efter land att överge samarbetet kring fasta
växelkurser. Sverige övergav den fasta växelkursen i november och kronan föll
kraftigt gentemot andra valutor.
Diagram 2.3 Kronkurs och ränta 1992-1994
Anm.: Veckogenomsnitt, sista observationen avser den 14 december 1994.
Källa: Finansdepartementet.
1993 - från kris till depression
Deprecieringen av kronan innebar stora konkurrensfördelar för den konkurren-
sutsatta sektorn under 1993. Det dröjde dock innan de positiva effekterna blev
märkbara. Samtidigt pressades den hemmamarknadsinriktade delen av den svenska
ekonomin tillbaka av ytterligare åtstramningar.
Antalet konkurser fortsatte att vara mycket högt och sysselsättningen
fortsatte att sjunka. Sammantaget förlorade Sverige vart tionde arbetstillfälle
under 1992 och 1993; sysselsättningen minskade med 414 000 personer. I och med
det urholkades skattebaserna och den offentliga sektorns inkomster sjönk snabbt.
4
Diagram 2.4 Sysselsättning och offentliga inkomster 1980-1994
Källa: Finansdepartementet.
Fallet i sysselsättningen tredubblade den öppna arbetslösheten till 8 procent
1993. Den totala arbetslösheten nådde ca 12,5 procent. Kostnaderna för
arbetslösheten bidrog till att den offentliga utgiftskvoten steg kraftigt från
63,0 procent av BNP 1991 till 74,3 procent 1993.
Diagram 2.5 Öppen arbetslöshet och offentliga utgifter 1980-1994
Källa: Finansdepartementet.
Den kraftigt åtstramande politiken under en lågkonjunktur fick motsvarande
effekt på svensk ekonomi under åren 1992 och 1993 som den fick på europeisk
ekonomi tio år tidigare; antalet arbeten minskade med ca en halv miljon,
investeringarna sjönk med en fjärdedel och BNP minskade tre år i rad, sammanlagt
med 4 procent. Genom de minskningar i inkomsterna och ökningar av utgifterna som
detta innebar för staten steg statsskulden från knappt 45 procent av BNP i juni
1991 till ca 80 procent i juni 1994.
Den ekonomiska nedgången har varit kraftigare i Sverige än i något annat land,
med undantag av Finland. Den internationella konjunkturen förklarar således bara
en mindre del av fallet. I jämförelse med den svenska ekonomins långsiktiga
trend hade Sverige förlorat ca 12 procent av sin möjliga produktion mellan 1989
och 1993. Det motsvarar en utebliven produktion och uteblivna inkomster på ca
170 miljarder kronor. År 1991 hörde Sveriges offentliga finanser till de
starkaste i OECD-kretsen. Tre år senare hade endast Grekland ett större budget-
underskott.
Diagram 2.6 BNP per capita Sverige och EU 1980-1994
Index 1980 = 100
Källor: OECD, EUROSTAT, SCB och Finansdepartementet.
1994 - återhämtning från låg nivå
Under sommaren 1993 började de första tecknen på återhämtning kunna skönjas. Den
låga kronkursen gav en exportökning med ca 7,5 procent och en svag uppgång i
industriproduktionen. Industriinvesteringarnas nedgång begränsades till ca
4 procent för helåret 1993. Finanspolitiken förmådde dock inte stilla hushållens
oro för underskott och arbetslöshet, och realräntans nedgång bröts i början av
1994. Den privata konsumtionen sjönk med 3,7 procent och investeringarna med ca
18 procent, vilket innebär att BNP sammantaget sjönk under 1993. Den öppna
arbetslösheten steg till 8,2 procent.
Valårets passiva ekonomiska politik undergrävde förtroendet för svensk
ekonomi, vilket - tillsammans med osäkerheten inför EU-omröstningen och
riksdagsvalet - fick räntan att stiga kraftigt under hela våren och sommaren
1994, efter ett drygt år av nedgång. Vinsterna i exportsektorn ökade kraftigt
och industriinvesteringarna steg med ca 20 procent, men hemmamarknaden har först
de senaste månaderna börjat hämta sig. Investeringsfallet under perioden 1991-
1993 har bidragit till att delar av industrin redan nu närmar sig sitt produk-
tionstak, trots den höga arbetslösheten. Otakten mellan export- och hem-
mamarknadssektorerna har också fördröjt de offentliga finansernas återhämtning.
Återhämtningen i svensk ekonomi har utan tvekan inletts, men den sker från en
mycket låg nivå.
Summering
Nedgången i ekonomin har lämnat stora problem efter sig som nu måste lösas:
massarbetslöshet, ett budgetunderskott på över 10 procent av BNP, en snabbt
ökande statsskuld och höga realräntor. På fyra områden har den ekonomiska
politiken varit otillräcklig:
* Arbetsmarknadspolitiken har varit för svag. De åtgärder som satts in har i
alltför stor grad varit verkningslösa eller bidragit till utträngning på
arbetsmarknaden. Arbetskraftsdeltagandet har sjunkit från 83,2 till 77,7 pro-
cent mellan 1991 och 1994. Antalet långtidsarbetslösa har stigit från 24 000 i
september 1991 till 121 000 i september 1994. Ungdomsarbetslösheten har nått
rekordnivåer på långt över 100 000 personer i åldern 16-24.
* Skattepolitiken har inneburit sänkningar av kapital- och förmögenhetsskatter
omfattande 25 miljarder kronor och höjningar av skatten på arbete med 29
miljarder kronor. Detta har omfördelat inkomster från konsumtionsbenägna till
sparbenägna grupper i samhället, vilket bidragit till att hämma den inhemska
efterfrågan, samtidigt som det minskat förståelsen för de åtgärder som behöver
vidtas för att stärka de offentliga finanserna.
* Bristen på budgetdisciplin är den tredje negativa faktorn. Under nedgångsåren
misslyckades regeringen med att hålla igen den statliga konsumtionen. För-
troendet för budgetarbetet undergrävdes och stärkte misstron mot den
ekonomiska politiken och analysunderlaget. Misstron och underskotten möttes
med planer och strategier snarare än med konkreta åtgärder.
* Politiken mot kommunerna är den fjärde faktorn. Den borgerliga regeringen
fullföljde den tidigare initierade omläggningen till generella statsbidrag,
vilket skapade förutsättningar för ökad ekonomisk effektivitet i kommunerna,
men misslyckades med uppgiften att skapa ett bra system för kostnadsutjämning.
3 Sverige och den Europeiska Unionen
Sverige är sedan den 1 januari 1995 medlem i den Europeiska Unionen (EU). Genom
medlemskapet får regering och riksdag möjligheter att på europeisk nivå verka
för politiska beslut och åtgärder som kan bidra till gynnsammare förutsättningar
för svensk ekonomi och svensk välfärd. Samarbetet och det gemensamma be-
slutsfattandet inom EU kommer att ha stor betydelse för den ekonomiska
politiken, men omfattar också andra frågor och områden såsom miljöpolitiken.
Medlemskapet innebär att Sverige blir en del av en gemensam marknad utan
gränser och hinder för människor, tjänster, varor och kapital. De svenska
företagens hemmamarknad blev redan med EES-avtalet mångdubbelt större. Samtidigt
som möjligheterna vidgades så skärptes också konkurrensen för de företag som
hittills haft en skyddad hemmamarknad. För dessa företag skärptes också kraven
på kontinuerlig omvandling och förnyelse, liksom kraven på företagens och de
anställdas internationella kompetens och orientering.
Arbetsmarknads-, närings- och utbildningspolitiken kommer att utformas med
hänsyn till detta och i syfte att stärka och stödja de berörda företagens och
medborgarnas verksamhet på den inre europeiska marknaden.
Medlemskapet skapar också nya förutsättningar för skattepolitiken. De
gemensamma besluten har hittills inriktats på gemensamma miniminivåer för
mervärdesskatt och andra indirekta skatter. Sverige kommer att inom EU aktivt
stödja ansträngningarna att också få till stånd godtagbara miniminivåer för
kapitalskatter, bolagsskatter och miljöskatter liksom det gemensamma arbetet för
att åstadkomma bättre skattekontroll och effektivare bekämpning av skattefusk
och ekonomisk brottslighet.
EU-länderna bedriver ett gemensamt arbete med inriktning på en europeisk
ekonomisk och monetär union (EMU). Sverige har i medlemskapsförhandlingarna
gjort klart att Sverige inte kommer att förhindra detta arbete. Sverige
deklarerade dock samtidigt att den svenska riksdagen skall avgöra om och när
Sverige kan ansluta sig till en den tredje fasen i EMU, som innefattar en
gemensam valuta. Sveriges Riksbank har för Sveriges del undertecknat avtalet om
det europeiska monetära systemet (EMS). Däremot deltar inte Sverige i
växelkurssamarbetet ERM. Riksbanken har uttalat att kronan kommer att flyta
under avsevärd tid.
3.1 Sätt Europa i arbete
EU har gjort kampen mot arbetslösheten och arbetet för jämställdhet till en
överordnad uppgift och antagit en handlingsplan för tillväxt, konkurrenskraft
och sysselsättning. Handlingsplanen bygger på EU-kommissionens vitbok och
omfattar åtgärder både på gemenskapsnivå och på nationell nivå. Vid EU:s
toppmöte i Essen enades det Europeiska rådet, dvs. stats- och regeringscheferna,
om åtgärder på fem nyckelområden:
1. Investeringar i yrkesutbildning skall främjas för att förbättra arbets-
tagarnas möjligheter till sysselsättning.
2. Den ekonomiska tillväxten skall göras mera arbetsintensiv genom mera flexibla
former för att organisera arbetet, genom en lönepolitik som främjar
investeringar och genom lokala och regionala initiativ för att skapa
arbetstillfällen bl.a. på det sociala områden och inom miljövården.
3. Sociala avgifter skall reduceras i sådan omfattning att det blir en märkbar
effekt på rekryteringen av arbetskraft.
4. Arbetsmarknadspolitiken skall läggas om från en passiv till en aktiv politik
och effektiviseras, bl.a. genom att åtgärder som motverkar arbetsviljan
undviks.
5. Särskilda insatser skall göras för dem som är hårdast drabbade av
arbetslösheten, särskilt ungdomar och långtidsarbetslösa.
Det Europeiska rådet uppmanade medlemmarna att översätta dessa re-
kommendationer till politiska åtgärder som skall sträcka sig över flera år och
anpassas efter den ekonomiska och sociala situationen i respektive land.
Toppmötet beslutade också om att utvecklingen på arbetsmarknaden nu skall följas
upp på samma sätt som man följer den finansiella utvecklingen. Den första
rapporten skall avlämnas inför toppmötet i december 1995.
De europeiska socialdemokraterna har utarbetat ett program - Sätt Europa i
arbete - för tillväxt och sysselsättning. Det innehåller en konkretisering och
vidareutveckling av tankegångar från EU:s vitbok om sysselsättning. Den svenska
regeringen kommer i samverkan med andra regeringar att ta initiativ inom EU på
grundval av detta program. Det innebär att regeringen kommer att arbeta för att
EU skall ha samma höga ambitioner för tillväxt och sysselsättning som för det
monetära samarbetet. Regeringen kommer vidare att inom EU verka för ökade
investeringar i nya jobb, i kunskaper och kvalifikationer och i en utbyggd och
väl fungerande infrastruktur.
Västeuropa har en i hög grad integrerad ekonomi. 93 procent av alla varor och
tjänster som förbrukas inom Västeuropa produceras här; endast 7 procent går i
global handel. Det ekonomisk-politiska samarbetet inom EU ger nu möjligheter
till en ökad samordning av den ekonomiska politiken. För att denna skall kunna
vara tillräckligt ambitiös krävs att medlemsländerna för en aktiv arbets-
marknadspolitik för att förhindra strukturella obalanser mellan utbud och
efterfrågan, för att stärka arbetstagarnas kvalifikationer och underlätta
strukturomvandling, och därmed skapa en ökad flexibilitet och lägre inflation.
Sverige har en lång tradition av aktiv arbetsmarknadspolitik. Denna politik har
haft gynnsamma effekter. Många av EU:s medlemsländer har fört en mer passiv
politik, men ett omtänkande tycks nu vara på väg. Sverige kommer inom EU med
kraft att driva frågan om en mer aktiv arbetsmarknadspolitik.
Sveriges medlemskap i den Europeiska Unionen bör ge nya möjligheter att stärka
infrastrukturen. För att understödja den ekonomiska tillväxten i Europa har EU
beslutat stödja ett antal transeuropeiska nätverk genom finansiering och på
andra sätt. Särskilt intressanta ur svensk synvinkel bland de 14 projekt som
finns med i första omgången är Öresundsbron och den s.k. Nordiska Triangeln,
vilken skall förbättra förbindelserna mellan Köpenhamn, Oslo och Stockholm.
Vidare blir Sverige medlem i den Europeiska Investeringsbanken (EIB) som på
relativt goda villkor finansierar bl.a. infrastrukturprojekt, gärna med
inriktning på att förbättra miljön och den regionala balansen. Ett större antal
svenska projekt diskuteras nu inom banken.
3.2 Konvergensfrågorna
Det europeiska rådet fastställer årligen övergripande rekommendationer för den
ekonomiska politiken. De nu gällande rekommendationerna antogs i juli 1994 och
en utvärdering av i vilken utsträckning medlemsländerna bedriver en politik som
är förenlig med dessa genomfördes under hösten.
Ett övergripande mål för EU är att bidra till ekonomisk tillväxt. En
förutsättning för bestående ekonomiska framsteg är att det råder hög grad av
finansiell stabilitet. EU har därför även beslutat om riktlinjer för att främja
sunda offentliga finanser och stabila priser. De s.k. konvergenskriterierna
syftar till att skapa de förutsättningar som krävs för att man skall kunna uppnå
en sådan finansiell stabilitet. Dessa kriterier innebär bl.a. att underskottet i
de offentliga finanserna bör vara högst 3 procent av BNP och att den offentliga
skulden bör uppgå till högst 60 procent av BNP.
Maastrichtfördraget innehåller också ett särskilt förfarande vid alltför stora
underskott. Om ett land har - eller riskerar att få - ett alltför stort budget-
underskott kan finansministerrådet (Ekofin) rekommendera vilka åtgärder som
landet bör vidta. Tio av tolv medlemsländer befanns ha alltför stora underskott
när denna procedur tillämpades första gången hösten 1994.
Som medlem i EU bör Sverige utarbeta ett konvergensprogram. Det utarbetas inte
i första hand för EU:s skull utan för att det ligger i Sveriges eget intresse
att ha sunda offentliga finanser, låg inflation, låga räntor och stabil växel-
kurs. Konvergensprogrammet bör innehålla:
1. en redovisning av målen för den ekonomiska politiken,
2. en redovisning av den ekonomiska politik som avses föras för att nå dessa
mål och
3. bedömningar av den ekonomiska utvecklingen.
Programmet förväntas visa hur konvergensvillkoren kan uppfyllas. Såvitt nu kan
bedömas kommer Sverige att kunna uppfylla de flesta konvergensvillkoren år 1998.
Det gäller för underskottet i de offentliga finanserna, inflationen och
räntenivån. Det stora underskottet i statsbudgeten och den stora och snabbt
växande statsskulden gör emellertid att det kommer att ta flera år innan
villkoret att statsskulden inte får överstiga 60 procent av BNP kan uppfyllas.
Detta problem delas av flera EU-länder. Viss oklarhet råder också rörande
tolkningen av kravet avseende en stabil växelkurs.
Regeringen avser att på basis av föreliggande finansplan och dess behandling i
riksdagen överlämna ett konvergensprogram till rådet under våren 1995.
Finansplanen innehåller en utförlig genomgång av alla de delar som behövs för
ett svenskt konvergensprogram.
4 Den ekonomiska utvecklingen
4.1 Den internationella ekonomin 1995 och 1996
Efter en svag BNP-tillväxt under perioden 1991-1993 utvecklas OECD-ländernas
ekonomi nu i en mycket mer gynnsam takt. Återhämtningen som inleddes i USA har
efter hand spridit sig först till Europa och nu också till Japan. BNP-tillväxten
i OECD-området som helhet uppgick till nära 3 procent 1994 och väntas fortsätta
i samma takt under 1995 och 1996. De sydostasiatiska ekonomierna har under hela
1990-talet uppvisat en stabilt hög tillväxt, vilket visar att de i allt mindre
utsträckning är beroende av utvecklingen i OECD-länderna. Den höga tillväxten i
regionen väntas fortsätta också under de kommande åren.
Tabell 4.1 Internationella förutsättningar
Årlig procentuell förändring
1993 1994 1995 1996
BNP
EU -0,6 2,3 2,8 3,1
OECD 1,1 2,8 2,8 2,7
Konsumentpriser
EU 3,2 2,8 2,9 3,3
OECD 2,8 2,3 2,7 3,0
Arbetslöshet (% av arbetskraften)
EU 10,7 11,6 11,3 10,9
OECD 8,0 8,3 7,9 7,7
Källor: OECD och Finansdepartementet.
Den starkare ekonomiska aktiviteten väntas leda till att inflationen i OECD
ökar något. Detta beror främst på en tilltagande prisstegringstakt i USA, men
även i Europa förväntas en något högre inflation.
Arbetslösheten i OECD nådde en topp under första halvåret 1994. Därefter har
en viss nedgång påbörjats. Trots en förhållandevis hög tillväxt 1995 och 1996
beräknas emellertid arbetslösheten endast minska med ca 0,5 procentenhet till
drygt 7,5 procent av arbetskraften. Arbetslösheten i Europa ligger väsentligt
över genomsnittet i OECD och väntas göra så även de närmaste åren.
Underskotten i de offentliga finanserna i OECD-länderna väntas sjunka något
1995 och 1996 av såväl strukturella som konjunkturella orsaker. Nedgången är
dock förhållandevis måttlig och den offentliga sektorns skuldsättning i
genomsnitt i OECD förutses fortsätta att öka något, till drygt 70 procent av
BNP.
Som följd av den mer gynnsamma internationella utvecklingen har avsättningsm-
arknaderna för svensk export vuxit betydligt 1994, jämfört med de närmast
föregående åren. Eftersom den internationella konjunkturen nu stärks väntas en
gynnsam marknadstillväxt för svensk export också 1995 och 1996.
4.2 Den svenska ekonomin 1995 och 1996
För den svenska ekonomin förändras tillväxtens drivkrafter under de närmaste
åren. De snabba marknadsandelsvinsterna för svensk export, som uppnåtts genom
den dramatiska förstärkningen av konkurrenskraften, väntas nu avta. Den
förstärkta internationella efterfrågan möjliggör dock en fortsatt stark
exporttillväxt. En tilltagande investeringsaktivitet förutses emellertid utgöra
den starkaste drivkraften för tillväxten under de närmaste åren, i takt med att
kapacitetsutnyttjandet stiger i främst industrin och i de exportrelaterade
tjänstesektorerna. Medlemskapet i EU förväntas förstärka investeringsuppgången.
Samtidigt dämpas konsumtionsutvecklingen av den nödvändiga budget-
konsolideringen. Totalt väntas BNP-tillväxten uppgå till ca 2,6 procent under
1995 och sedan tillta något under 1996.
Den bakomliggande tillväxten är betydligt starkare. De budgetförstärkningar
som föreslagits i denna och tidigare propositioner innebär dock att en del av
tillväxten på kort sikt tas i anspråk för saneringen av statsfinanserna.
Internationella studier av liknande budgetsaneringar visar att tillväxten i
gengäld blir starkare räknat på medellång sikt.
Jämfört med den bedömning som presenterades i den ekonomisk-politiska
propositionen i höstas (prop. 1994/95:25) innebär föreliggande prognos en till
synes kraftig nedrevidering av den beräknade tillväxten för 1994 och 1995. Denna
förklaras dock till övervägande del av tekniska faktorer. Nationalräkenskaperna
har sedan den senaste prognosen bytt s.k. basår för fastprisberäkningarna. Detta
innebär att beräkningarna nu övergått till att göras i 1991 års priser i stället
för 1985 års. Detta påverkar viktförhållandena mellan olika
efterfrågekomponenter. Så får t.ex. bostadsinvesteringar en betydlig högre vikt
i 1991 års priser eftersom byggkostnaderna steg så kraftig under perioden mellan
1985 och 1991. Fallet i bostadsinvesteringar under 1994 och 1995 ger därför ett
betydligt större negativt bidrag till tillväxten med det nya basåret. Totalt
beräknas effekten av basårsbytet ha dragit ner den beräknade tillväxten med
0,6 procentenheter för både 1994 och 1995.
5
Tabell 4.2 Försörjningsbalans
Procentuell volymförändring, 1991 års priser
1993 1994 1995 1996
Privat konsumtion -3,7 0,6 0,0 1,0
Offentlig konsumtion -0,6 -0,2 0,0 -1,0
Stat 4,4 0,5 2,0 -1,0
Kommuner -2,7 -0,5 -1,0 -1,0
Bruttoinvesteringar -17,6 -1,3 9,5 8,5
Näringsliv -14,3 16,6 20,1 10,1
Bostäder -31,0 -39,3 -28,4 9,2
Myndigheter 4,3 6,5 9,2 1,7
Lagerinvesteringar1 -0,3 1,0 0,0 0,1
Export 7,6 12,2 9,5 7,3
Import -2,8 11,0 7,0 5,1
BNP -2,6 2,0 2,6 2,9
1 Förändring i procent av föregående års BNP.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Det höga ränteläget har försvagat den begynnande uppgången av den privata
konsumtionen. Preliminärt bedöms den privata konsumtionen ha ökat 0,6 procent
under 1994. Den nödvändiga konsolideringen av statsfinanserna medför att
hushållens inkomster utvecklas mycket svagt de närmaste två åren. Detta gäller
speciellt år 1995 då de realt disponibla inkomsterna minskar med ca 2,4 procent,
trots en ökning av löneinkomsterna genom att sysselsättningen ökar.
De minskande inkomsterna under 1995 och 1996 bedöms dock komma att mötas med
ett minskat sparande. Hushållens skuldanpassning har varit kraftig de senaste
åren samtidigt som tillgångspriserna stabiliserats eller stigit. Utvecklingen
har medfört att hushållens finansiella förmögenhet åter ökat. Sammantaget
förmodas behovet av ytterligare skuldanpassning ha avtagit, vilket styrks av att
utlåningen till hushållen stabiliserades under 1994 efter att ha minskat i över
två år. Därtill förutses räntorna fortsätta att sjunka de närmaste två åren från
närmare 10,5 procent i december 1994, som en följd av omläggningen av den
ekonomiska politiken, inte minst som följd av minskande underskott i statsbud-
geten. Vidare kommer arbetsmarknadsläget nu successivt att förbättras genom den
stigande sysselsättningen. Risken för att drabbas av arbetslöshet torde därför
uppfattas som allt lägre vilket bör leda till en ökad konsumtionsbenägenhet.
Sammantaget förväntas den privata konsumtionen förbli oförändrad 1995 och öka
med 1 procent 1996.
Bruttoinvesteringarna i näringslivet vände kraftigt uppåt under 1994, dock
från en mycket låg nivå. Ökningen uppgick preliminärt till drygt 16 procent.
Inom industrin var expansionen ca 20 procent. Den snabba produktionstillväxten
innebär att industrins kapacitetsutnyttjande stiger ytterligare, vilket i
kombination med den mycket goda lönsamheten gör att investeringsexpansionen inom
industrin väntas överstiga 30 procent 1995. Investeringarna inom övriga delar av
näringslivet dämpas i viss mån fortfarande av den svaga hemmamarknaden samt av
ett betydande överskott på kommersiella lokaler. Allt fler tecken tyder dock på
att utvecklingen är på väg att vända. Priserna på kommersiella fastigheter har
stabiliserats och flera tjänstesektorer redovisar nu expansiva produktions-
planer. De investeringsstimulanser som lades fram i den ekonomisk-politiska
propositionen i november väntas också bidra till investeringsuppgången. De
totala bruttoinvesteringarna förutses stiga med ca 9 procent under 1995 trots
ett fortsatt kraftigt fall i bostadsbyggandet. Under 1996 förutses näringslivets
investeringsexpansion dämpas något samtidigt som bostadsbyggandet åter väntas
öka, om än svagt. Totalt beräknas därför investeringsuppgången bli nästan lika
betydande 1996 som under 1995. Det höga ränteläget innebär dock en särskilt stor
osäkerhet vad avser investeringsutvecklingen.
Ett fortsatt gynnsamt kostnadsläge tillsammans med den internationella
konjunkturuppgången innebär att exporten fortsätter att stiga relativt kraftigt.
Ökningen bedöms bli knappt 10 procent 1995 och ca 7 procent 1996. Importens
ökningstakt beräknas dämpas genom att hemmamarknadsföretagen utnyttjar det
gynnsamma konkurrensläget för att i någon mån vinna marknadsandelar.
Utvecklingen leder till att såväl handels- som bytesbalansen förbättras de
kommande åren, trots att kronan förväntas appreciera.
Tabell 4.3 Nyckeltal
Procentuell förändring
1993 1994 1995 1996
Timlön, kostnad 3,3 2,8 3,5 4,0
KPI, dec-dec 4,1 2,8 2,9 3,7
NPI, dec-dec 3,6 1,9 2,0 1,7
Disponibel inkomst -3,5 1,4 -2,4 -0,5
Sparkvot (nivå) 7,9 8,5 6,3 4,9
Industriproduktion 1,5 9,0 7,0 6,8
Sysselsättning -5,3 -0,9 2,7 1,8
Total arbetslöshet (nivå)12,5 13,0 11,6 10,8
Öppen arbetslöshet (nivå)8,2 7,9 6,8 6,1
Bytesbalans (% av BNP) -1,9 0,4 1,5 3,6
Privata sektorns finansiella
sparande (% av BNP) 11,5 11,6 11,6 10,4
Offentliga sektorns finansiella
sparande (% av BNP) -13,4 -11,2 -10,2 -6,8
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Det svåra läget på arbetsmarknaden förbättrades något under loppet av 1994.
Under 1995 väntas återhämtningen i ekonomin tillsammans med det nu framlagda
handlingsprogrammet mot arbetslöshet få mer genomgripande effekter för
sysselsättningen, som beräknas öka med 100 000 personer. Sysselsättningsex-
pansionen fortsätter också 1996 om än i något långsammare takt. Effekterna på
arbetslösheten begränsas dock av att även utbudet av arbetskraft kan väntas öka
när situationen på arbetsmarknaden ljusnar. Den öppna arbetslösheten förväntas
minska från 7,9 procent 1994 till 6,5 procent 1996.
6
Diagram 4.1 Sysselsättning och arbetskraftseffekter
Källa: Finansdepartementet.
Den ekonomiska återhämtningen väntas till följd av den höga arbetslösheten och
ökat arbetskraftsutbud leda till en begränsad uppgång i löneökningstakten. I
första hand beräknas den ökade efterfrågan på arbetskraft leda till ökad
sysselsättning och endast i mindre utsträckning till en högre lönenivå. För att
detta skall förverkligas ställs dock stora krav på rörlighet på arbetsmarknaden.
Kravet på flexibilitet skärps av att uppgången är ojämnt fördelad mellan
sektorer och regioner. Det finns en risk att en högre löneökningstakt inom de
expansiva och lönsamma delarna av näringslivet sprids till andra delar av
ekonomin.
Inflationen - mätt med konsumentprisindex - i den svenska ekonomin har under
loppet av 1994 visat vissa tecken på att stiga. Under hela prognosperioden
kommer emellertid höjda indirekta skatter och minskade subventioner att utgöra
en press uppåt på konsumentprisindex. Av den prognosticerade KPI-ökningen med
2,9 procent respektive 3,7 procent under 1995 och 1996 beräknas 0,7 respektive
1,5 procentenheter förklaras av detta. Nettoprisindex väntas således öka med ca
2 procent om året under prognosperioden, vilket indikerar ett lågt underliggande
inflationstryck.
Det allt högre resursutnyttjandet inom industrin har bidragit till höjda pro-
ducentpriser, framför allt på insatsvaror. Den förväntat svaga utvecklingen av
den privata konsumtionen i kombination med fortsatt god tillgång på arbetskraft
medför dock att såväl lönekostnader som marginaler beräknas stiga långsamt.
Industrins investeringar ökar dessutom starkt vilket minskar risken för
ytterligare flaskhalsar i produktionen. De inflationistiska spridningseffekterna
torde därmed bli relativt begränsade.
7
Diagram 4.2 Konsumentprisindex och nettoprisindex
Källa: Finansdepartementet.
Underskottet i den offentliga sektorns finansiella sparande beräknas för 1994
uppgå till ca 168 miljarder kronor eller drygt 11 procent av BNP. Det är en
förbättring med 25 miljarder kronor sedan 1993, vilket helt beror på att stödet
till bankerna faller bort från utgifterna. Under de närmaste två åren leder
uppgången i ekonomin tillsammans med ett successivt allt starkare genomslag av
redan vidtagna och nu föreslagna budgetförstärkande åtgärder till en mycket
kraftig reducering av den offentliga sektorns sparandeunderskott. För 1996
beräknas underskottet till ca 115 miljarder kronor eller knappt 7 procent av
BNP. Då de årliga sparandeunderskotten i staten och den offentliga sektorn
alltjämt är betydande fortsätter statsskulden och den offentliga sektorns
nettoskuld att öka. I slutet av 1996 uppskattas statsskulden uppgå till ca
95 procent av BNP och den offentliga sektorns finansiella nettoskuld till ca
39 procent av BNP.
4.3 Kalkyler för perioden 1994-1998
Obalanserna i den svenska ekonomin är så kraftiga att de inte kan elimineras på
kort sikt. Underskottet i de offentliga finanserna var 1994 ca 11 procent av BNP
och den totala arbetslösheten, inkl. personer i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, uppgick till ca 13 procent. De förslag som regeringen redovisar i
denna budgetproposition lägger emellertid grunden för en stabilisering av
ekonomin under mandatperioden.
Det är inte möjligt att i dag med säkerhet överblicka effekterna av denna
politik på tre-fyra års sikt. Däremot är det möjligt att göra kalkyler av den
ekonomiska utvecklingen de närmaste åren med utgångspunkt från vissa antaganden.
Sådana kalkyler redovisas i den preliminära nationalbudgeten. Av de tre
scenarier som där presenteras återges här medelalternativet, vilket innebär att
BNP växer med drygt 2,5 procent per år under perioden 1994-1998, inflationen
stannar vid ca 3 procent per år och bytesbalansen uppvisar betydande överskott.
Därvid förutsätts att förtroendet för den svenska ekonomin gradvis förstärks.
Detta tar sig uttryck i successivt fallande räntemarginal gentemot Tyskland, ett
minskat hushållssparande och att näringslivet fortsätter att bygga ut sin pro-
duktionskapacitet i sådan omfattning att inflationsdrivande flaskhalsar kan und-
vikas.
Tabell 4.4 Försörjningsbalans och nyckeltal 1994-1998
Procentuell förändring i 1991 års priser
1994 1995 1996 1997 1998
BNP 2,0 2,6 2,9 2,8 2,5
Import 11,0 7,0 5,1 7,7 7,8
Privat konsumtion 0,6 0,0 1,0 2,4 2,2
Offentlig konsumtion -0,2 0,0 -1,0 -1,1 -1,0
Bruttoinvesteringar -1,3 9,5 8,5 8,8 8,1
Lagerinvesteringar1 1,0 0,0 0,1 0,1 0,1
Export 12,2 9,5 7,3 7,2 6,7
Inhemsk efterfrågan 1,1 1,4 1,8 2,6 2,5
Nyckeltal
Timlön 2,8 3,5 4,0 4,3 4,6
KPI, årsgenomsnitt 2,2 2,9 3,7 2,8 2,9
Disponibel inkomst 1,4 -2,4 -0,5 1,4 1,3
Sparkvot, nivå 8,5 6,3 4,9 4,1 3,3
Bytesbalans2 0,4 1,5 3,6 2,9 2,8
Sysselsättning -0,9 2,7 1,8 1,4 1,0
Öppen arbetslöshet3 7,9 6,8 6,1 5,8 5,6
Total arbetslöshet3 13,0 11,6 10,8 10,1 9,5
Ränta, femåriga statsobligationer9,110,09,3 8,5 8,0
1 Förändring i procent av föregående års BNP.
2 I procent av BNP.
3 I procent av arbetskraften.
Källa: Finansdepartementet.
Sysselsättningen beräknas i denna kalkyl öka med närmare 300 000 personer
mellan 1994 och 1998. Trots det faller den öppna arbetslösheten bara från knappt
8 procent 1994 till närmare 6 procent 1998. Den totala arbetslösheten, dvs.
inkl. personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, faller till 9,5 procent 1998.
Att nedgången i arbetslösheten inte blir större är en följd av att arbets-
kraftsutbudet ökar när arbetsmarknaden förbättras.
Den långsamma nedgången i arbetslösheten understryker behovet av en stark
tillväxt och en flexibel arbetsmarknad. Med en högre tillväxt, drygt 3 procent
per år under perioden 1994-1998, förväntas antalet sysselsatta öka med ca
400 000 personer och den totala arbetslösheten falla till 8 procent. För att
denna utveckling skall bli möjlig krävs att förtroendet för ekonomin förstärks
markant så att räntorna faller och den privata konsumtionen och investeringarna
stiger. Det krävs också en väl fungerande arbetsmarknad där lediga jobb snabbt
kan finna kvalificerade arbetssökande och där lönebildningen inte driver upp
inflationen.
Som tidigare redovisats inriktas budgetpolitiken på att stabilisera
statsskulden som andel av BNP senast år 1998. Med de mycket omfattande åtgärder
som regeringen föreslår kommer statsskulden i medelalternativet att stabiliseras
redan 1997 och falla något 1998. Även med något lägre tillväxt och högre ränta
stabiliseras statsskulden 1998.
Diagram 4.3 Statsskulden 1980-1998
Procentuell andel av BNP
Källa: Finansdepartementet.
Nivån på statsskulden kommer emellertid att vara mycket hög i slutet av
perioden, över 90 procent av BNP. Det gör under alla omständigheter den svenska
ekonomin mycket sårbar. Räntehöjningar slår hårt på statsfinanserna. Därför bör
en stabilisering av statsskulden ses som ett etappmål. När det är uppnått bör
skuldkvoten reduceras. Det kan noteras att tidigare saneringsprogram inte varit
tillräckligt konkreta och omfattande för att uppnå målet att stabilisera
statsskulden. Såvitt nu kan bedömas kommer det saneringsprogram på totalt över
7 procent av BNP som nu konkretiserats att vara tillräckligt för att uppnå det
uppsatta målet.
Tabell 4.5 Den offentliga sektorns finanser 1994-1998
Procent av BNP, löpande priser
1994 1995 1996 1997 1998
Inkomster 59,4 60,3 60,6 61,6 62,0
Utgifter 70,6 70,4 67,4 66,4 64,4
Finansiellt sparande1-11,2 -10,2 -6,8 -4,8 -2,4
Primärt finansiellt sparande-9,9-8,5-4,1 -1,8 0,6
Olika skuldbegrepp
Statsskuld 86,0 92,2 95,7 96,1 94,4
Offentlig nettoskuld 25,3 34,1 39,2 41,3 41,0
Konsoliderad offentlig brutto-
skuld 81,0 87,3 90,9 92,0 91,0
1 Finansiellt sparande exkl. kapitalinkomster och ränteutgifter.
Källa: Finansdepartementet.
8
Balansen i de offentliga finanserna bör även ses i ett vidare perspektiv än
enbart stabilisering av statsskulden. Andra väsentliga mått är statens
budgetunderskott, den offentliga sektorns finansiella sparande och den
offentliga sektorns primära finansiella sparande (dvs. inkomster och utgifter
exkl. räntor). Även i dessa avseenden kommer balansen att förbättras. Statens
budgetunderskott reduceras betydligt till år 1998, underskottet i den offentliga
sektorns finansiella sparande minskar till drygt 2 procent av BNP och den
offentliga sektorns primära sparande uppvisar ett mindre överskott.
Tabell 4.6 Den offentliga sektorns utgifter 1994-1998
MiljarderÅrlig procentuell volymförändring
kr 1994
1991 års1994 1995 1996 1997 1998
priser
Transfereringar till hushåll3480,5-3,1-2,9 -1,4 -0,5
Övriga transfereringar101 -6,0 19,4 -7,1 -6,7 -5,9
Konsumtion 391 -0,2 -0,1 -1,0 -1,1 -1,0
Investeringar 45 10,0 13,9 -1,5 2,6 2,6
Summa exkl. räntor 885 -0,2 1,7 -2,5 -1,7 -1,2
Räntor 104 17,6 7,7 6,2 12,6 -0,7
Summa inkl. räntor 988 1,4 2,3 -1,6 0,1 -1,1
Anm.: Exkl. kapitaltransfereringar.
Källa: Finansdepartementet.
Nivån på de offentliga utgifterna är i längden avgörande. Utgifterna måste
minska i reala termer de närmaste åren. Det måste ske genom både besparingar och
genom att den ekonomiska tillväxten reducerar behovet av offentliga insatser.
Med de åtgärder regeringen föreslår beräknas de offentliga utgifterna (exkl.
räntor) minska i reala termer över perioden 1994-1998 och utgiftskvoten sjunka
med ca 6 procentenheter.
De budgetförstärkningar regeringen föreslår kommer i sig att ha en dämpande
inverkan på inhemsk efterfrågan. Dessa återhållande effekter kommer emellertid
att motverkas av den minskade osäkerhet om framtiden för både konsumenter och
investerare, som följer med en utveckling mot sunda statsfinanser. De kommer
också att motverkas genom att de långa räntorna sjunker och genom att
penningmarknadsräntorna kan bli lägre än annars skulle vara fallet.
Om inga budgetförstärkningar genomförs skulle de offentliga finanserna
i stället genomgå en katastrofal utveckling. Även om tillväxten skulle vara
densamma som i medelalternativet och räntorna sjunka successivt, vilket i sig är
osannolikt, skulle statsskulden som andel av BNP stiga till ca 110 procent i
slutet av 1998, se diagram 4.3. Mer sannolikt är att tillväxten skulle bli svag
eller utebli, och att räntenivån skulle bli hög och variera kraftigt till följd
av återupprepade finansiella kriser. Det är också troligt att
budgetförstärkningar ändå skulle tvingas fram, men då som resultat av
finansiella kriser och vid ett mer olämpligt tillfälle. Att avstå från
budgetförstärkningar är därför inget alternativ.
Diagram 4.4 Offentliga sektorns finansiella sparande 1980-1998
Procentuell andel av BNP
Källa: Finansdepartementet.
Betydelsen av tillväxt och sysselsättning för de offentliga finanserna framgår
tydligt av de olika alternativ som redovisas i den preliminära nationalbudgeten.
I högalternativet är den offentliga sektorns finansiella sparande ca 1,5 procent
av BNP bättre än i medelalternativet, vilket motsvarar knappt 30 miljarder
kronor.
5 En politik för tillväxt, sysselsättning
och välfärd
5.1 En politik för tillväxt
En stabil och ekologiskt hållbar tillväxt under lång tid förutsätter att
samhället ständigt omvandlas för att möta förändringar i omvärlden, nya tekniska
möjligheter och de krav som dessa förändringar ställer på medborgarna. Grunden
för en sådan omvandling är att var och en i samhället upplever det som
meningsfullt och stimulerande att delta i utvecklingen och se de nya
möjligheterna. En central uppgift för tillväxtpolitiken är att stödja och
underlätta detta omdanande av samhället. De mer akuta insatserna för att
stabilisera statsfinanserna och vända arbetslösheten till en hög och stabil
sysselsättning får inte skymma detta mål.
En hög ökning av produktiviteten är också en nödvändig förutsättning för god
tillväxt, hög reallöneutveckling och utvecklad välfärd. En sådan utveckling
ställer stora krav på kontinuerliga och omfattande investeringar i ny teknik. De
kraftigt minskade investeringarna under början av 1990-talet är ur detta
perspektiv allvarliga, och den nuvarande höga realräntan utgör ett påtagligt hot
mot en bred ökning av investeringarna.
Sett i ett mer långsiktigt perspektiv har förhållandet mellan kostnaden för
arbetskraft respektive för kapital visat sig vara en betydande faktor. Om
lönerna sänks för att skapa fler arbeten, är det mer lönsamt för företagen att
anställa billig arbetskraft än att investera i ny teknik, vilket successivt
hotar att minska produktivitetstillväxten. Ett exempel på en sådan utveckling är
USA, där lönespridningen har ökat markant de senaste 20 åren. En mycket låg
arbetslöshetsersättning och minimilöner som tangerar existensminimum har
visserligen skapat en lägre öppen arbetslöshet än i Europa, men samtidigt har
produktiviteten utvecklats betydligt sämre.
Att öka löneskillnaderna som ett sätt att angripa arbetslösheten är en mycket
kortsiktig strategi, och hotar både den rättvisa fördelningen och samhällets
långsiktiga förmåga till tillväxt. Detsamma gäller för anställningstryggheten.
Den skall skydda mot godtyckliga och diskriminerande uppsägningar, men får inte
skapa onödiga och svårhanterliga hinder för den ständigt nödvändiga omvandlingen
av produktionsorganisationen. Ett alltför dåligt anställningsskydd försämrar
hushållningen med arbetskraft, genom att det ger incitament för kortsiktiga och
lågproduktiva anställningsformer. Det riskerar också att leda till att
arbetslösheten koncentreras till svaga grupper, och att långtidsarbetslösheten
och utslagningen av arbetslivet ökar.
Omfattningen och kvaliteten på utbildningen är av avgörande betydelse för
samhällets möjligheter. Utbildning är en samhällelig investering i mänsklig
kunskap och kompetens som genererar en avkastning som visserligen är svår att
mäta, men som icke desto mindre är väsentlig för den långsiktiga tillväxten.
Därför har regeringens program för sanering av statsfinanserna utformats i syfte
att så långt möjligt undvika besparingar i den kommunala sektorn, där grundskola
och gymnasieskola är viktiga verksamheter. Vidare innebär regeringens program
mot arbetslösheten att antalet utbildningsplatser i kommunal vuxenutbildning,
folkhögskola och på högskolan utökas. Dessutom skall möjligheterna att öka
intresset för tekniska och naturvetenskapliga studier tas till vara.
Sverige har inom många områden världsledande forskning och ett gott samarbete
mellan universitet och näringsliv samt många marknadsledande företag inom
högteknologiska områden som kommunikation, kraft och läkemedel. För att
möjliggöra en fortsatt internationellt konkurrenskraftig spjutspetsverksamhet
måste näringspolitiken syfta till att hitta långsiktiga och övergripande
lösningar som förmår att ge såväl bredd i utvecklingsarbetet som en
kapitalisering av dess konkurrenskraftiga resultat.
En annan grundläggande förutsättning för tillväxt är ett väl fungerande
samspel mellan de stora exportföretagen och de små och medelstora företagen.
Teknik som utvecklas i stora företag bör så långt möjligt spridas och
nyttiggöras på andra håll. Exportföretagens framgångar innebär ökade möjligheter
för de mindre företag som i många fall fungerar som underleverantörer. Men det
är samtidigt viktigt att konstatera att villkoren för de mindre och medelstora
företagen på flera områden är annorlunda än för de stora företagen, och att
detta kräver särskild uppmärksamhet och särskilda åtgärder. Många av de mindre
företagen arbetar på den svenska marknaden, där efterfrågan för närvarande är
mycket svagare än på exportmarknaden. Det innebär att den kraftiga förbättringen
av lönsamheten är mycket ojämnt fördelad. Det finns därför behov av insatser för
att lösa problemen kring de mindre företagens finansiering.
Stabilitet, långsiktighet och öppenhet är nödvändiga förutsättningar för en
stark tillväxt och för att samhället skall förmå att på ett konstruktivt sätt
möta de ökade krav som den snabba tekniska utvecklingen ställer. Regeringen
strävar därför efter en bred och bestående politisk överenskommelse om
företagandets villkor.
Åtgärder för att främja en bred användning av informationsteknologi
De grundläggande förutsättningarna för att få till stånd en ökad och bred
användning av informationsteknologi i landet får sammantaget anses som mycket
goda. Sverige har goda förutsättningar att ligga i täten av den internationella
utvecklingen när det gäller användning av informationsteknologi och
teknikutveckling.
Regeringen har ett särskilt ansvar för att utvecklingen inom informa-
tionsteknologins område tas till vara som en positiv kraft i samhälls-
utvecklingen. Regeringen avser att ge åtgärder som främjar en bred användning av
informationsteknologi hög prioritet.
Regeringen avser att initiera utredningsarbete och åtgärder inom ett antal
områden i syfte att öka användningen av informationsteknologi. Det gäller bl.a.
användningen av informationsteknologi i små och medelstora företag, i
arbetslivet, inom utbildningsområdet och i offentlig sektor.
Det är angeläget att den nya tekniken görs tillgänglig för alla på likvärdiga
villkor. Könsskillnader när det gäller användning av informationsteknologi måste
motverkas. Funktionshindrades tillgång till tekniken bör uppmärksammas.
Inom regeringskansliet pågår ett antal projekt som rör främjande av användning
av informationsteknologi, bl.a. när det gäller konsekvenser för rättsordningen
samt inom ramen för ett s.k. Toppledarforum med företrädare för statliga
myndigheter samt för kommun- och landstingsförbunden. Detta arbete kommer senare
att redovisas för riksdagen.
En politik för ekologiskt hållbar tillväxt
Regeringen kommer att föra en aktiv politik för att åstadkomma en långsiktigt
hållbar tillväxt och en god hushållning med gemensamma resurser. Ett
miljöanpassat näringsliv kan också stärka konkurrenskraften. Producenterna bör
ta ett ökat miljöansvar för varor och produkter under hela deras livscykler.
Ekonomiska styrmedel för att reducera avfallsmängderna övervägs.
Kemikaliekontrollens substitionsprincip skall hävdas i EU:s arbete.
Transportsystemet skall miljöanpassas och EU:s arbete med skärpta avgaskrav
drivas på. Miljöns roll i den kommunala översiktsplaneringen stärks.
Möjligheterna att införa naturvårdsavgift på skogsbruket analyseras. Ett samlat
program för skyddet av fjällområden läggs fram.
Ekonomiska styrmedel bör användas i större utsträckning inom miljöpolitiken.
En parlamentarisk utredning kommer att genomföras om möjligheterna till en ökad
miljörelatering av skattesystemet. Ett nytt förslag till miljöbalk kommer att
föreläggas riksdagen.
Hotet mot miljön känner inga nationsgränser. Därför behövs en gemensam och
ambitiös miljöpolitik i det europeiska samarbetet. Samarbetet kring Östersjön är
särskilt viktigt. Det första avtalet om svenskt stöd för avloppsrening i
Baltikum har just undertecknats för den lettiska staden Liepaja. Projektet är
ett samarbete mellan bl.a. Liepaja och Norrköping samt de lettiska, svenska och
finska regeringarna och Världsbanken. Avtalen för Klaipeda i Litauen och Hapsalu
i Estland står nu i tur. Vänortssamarbetet mellan städer och tätorter runt
Östersjön har en allt större betydelse också för att skydda den gemensamma
miljön. Det svenska stödet till utbyggnad av avloppsreningsverk i
Östersjöområdet ges ytterligare resurser.
En politik för jämställdhet
En viktig förutsättning för jämställdhet är möjligheten för både kvinnor och män
att vara ekonomiskt oberoende och kunna försörja sig själva genom eget arbete.
De svenska kvinnorna förvärvsarbetar i dag i nästan lika hög utsträckning som
männen - 72 respektive 74 procent. Antalet arbetslösa kvinnor är i dag något
mindre än antalet arbetslösa män. I takt med att sysselsättningen inom de
exportorienterade verksamheterna ökar kan emellertid männens andel av de
arbetslösa förväntas minska.
Detta är en följd av den könsuppdelade arbetsmarknaden. En fortsatt åter-
hållsam utveckling inom den offentliga sektorn innebär risker för att fler
kvinnor blir långtidsarbetslösa. Särskilt gäller detta äldre kvinnor som redan
i dag har stora svårigheter att få en ny anställning. I budgetpropositionen
redovisas därför förslag för att stärka kvinnors möjligheter till
sysselsättning, utbildning och kompetensutveckling och motverka utslagning från
arbetsmarknaden.
Flera utredningar visar på omfattande löneskillnader mellan kvinnor och män.
Detta bidrar till att ett stort antal lågavlönade och lågutbildade kvinnor blir
beroende av bidrag från det allmänna, trots eget förvärvsarbete. Ca 235 000
kvinnor har också ofrivilligt deltidsarbete. Jämställdhetsministern avser att
bjuda in arbetsmarknadens parter till överläggningar för att höra deras
uppfattning om vad som kan göras för att komma till rätta med löneskillnaderna.
En stark offentlig sektor har bidragit till att öka jämställdheten mellan
kvinnor och män. Den har omvandlat oavlönat arbete till avlönat och samtidigt
gjort kvinnors tjänstearbete möjligt. Att försvara den gemensamma finansierade
omsorgen om barn och gamla är därför en av de viktigaste uppgifterna för
jämställdhetsarbetet, men också en förutsättning för ekonomisk tillväxt.
Regeringen avser att så långt möjligt värna sådana viktiga kommunala och lands-
tingskommunala verksamheter som vård, omsorg och skola. Det förutsätter dock att
det är möjligt att i stället lägga ut de nödvändiga utgiftsminskningarna på
andra utgiftsprogram.
5.2 Finans- och penningpolitiken
Efter tre år med en mycket negativ utveckling beräknas BNP åter öka med
2 procent 1994 och 2,5-3 procent per år under åren 1995 och 1996. Återhämtningen
sker emellertid från en låg nivå och är inte tillräckligt stark för att ensam
åstadkomma den nödvändiga saneringen av statsfinanserna. Betydande in-
komstförstärkningar och utgiftsminskningar kommer därför att krävas under de
kommande åren om statsskulden skall kunna stabiliseras.
Sveriges statsskuld och budgetunderskott är bland de största inom OECD-
området. Statsskulden vid slutet av 1994 beräknas till ca 1 300 miljarder kronor
eller 86 procent av BNP. Underskottet i de offentliga finanserna beräknas uppgå
till ca 170 miljarder kronor eller ca 11 procent av BNP 1994. Räntebetalningarna
på statsskulden beräknas uppgå till 100 miljarder kronor.
Underskotten bidrar i hög grad till att räntenivån i Sverige är hög.
Budgetunderskotten, försvagning av valutakursen och tidigare inflation kan
förklara det mesta av ränteskillnaderna mellan olika länder. Den höga räntan
håller i sin tur tillbaka både investeringar och konsumtion och bromsar därmed
efterfrågan och tillväxten i ekonomin.
Fortsatta underskott blir dessutom ett välfärdsproblem när en allt större del
av statens skatteinkomster går till att betala räntorna på statsskulden och
därmed tränger ut andra angelägna utgifter. Att stärka de offentliga finanserna
är därför ett sätt att på sikt stärka välfärdssamhället.
Den ökande statsskulden leder även långsiktigt till fördelningsproblem mellan
generationer, men också mellan befolkningsgrupper. Om dagens generation ökar
statsskulden lämnar den över betalningsbördan till kommande generationer.
Det allvarligaste är emellertid den begränsning av det ekonomisk-politiska
handlingsutrymmet som en kraftig skulduppbyggnad för med sig. Om Sverige möter
nästa internationella lågkonjunktur utan att ha stabiliserat de offentliga
finanserna blir det mycket svårt att parera ett efterfrågebortfall och en ökad
arbetslöshet.
Även i början av 1980-talet var de offentliga underskotten mycket stora.
Återhämtningen av de offentliga finanserna under 1980-talets långa och starka
högkonjunktur gick relativt snabbt och 1988 uppvisade budgeten ett litet
överskott. Det finns dock flera skäl som talar för att återhämtningen nu kommer
att gå betydligt långsammare.
* Arbetslösheten var mycket låg under 1980-talets högkonjunktur. Under 1990-
talets lågkonjunktur steg arbetslösheten till nivåer som inte setts sedan
1930-talet. Dagens konjunkturuppgång bidrar till att minska arbetslösheten,
men inte ens mycket optimistiska bedömare tror att arbetslösheten kommer att
gå ner till 1980-talets nivåer.
* I hägnet av kreditmarknadens avreglering ökade den privata konsumtionen och
minskade hushållens sparande kraftigt under andra hälften av 1980-talet. Som
lägst uppgick sparkvoten till minus 5 procent år 1989. Den höga privata kon-
sumtionen medförde att statens inkomster ökade markant. I längden kunde
emellertid inte hushållen spendera mer än sin disponibla inkomst. Hushållen
kan förväntas vara betydligt mer återhållsamma i sina konsumtionsbeslut under
kommande år än vad som var fallet under slutet av 1980-talet.
* Statsskulden är betydligt större nu än den var på 1980-talet. Många års
ackumulerade underskott har skapat en mycket stor statsskuld. Därutöver är
realräntan hög. Räntebetalningarna på statsskulden tar därigenom en allt
större del av budgetens utgifter i anspråk.
Mot denna bakgrund är ett kraftfullt och trovärdigt budgetförstärkningsprogram
nödvändigt. En utgångspunkt för detta program är att budgetförstärkningarna i
kombination med ökad sysselsättning och tillväxt skall leda till att
statsskulden stabiliseras som andel av BNP senast 1998.
I höstens ekonomisk-politiska proposition föreslogs budgetförstärkningar på ca
57 miljarder kronor netto. Dessa överensstämde i huvudsak med de åtgärder som
tidigare hade presenterats i socialdemokraternas valmanifest. Riksdagen har med
små justeringar beslutat i enlighet med dessa förslag.
Regeringen har vidare i en särskild proposition föreslagit hur medlemsavgiften
till EU skall finansieras. Avgiften uppgår till ca 20 miljarder kronor 1998 och
föreslogs finansieras med både utgiftsminskningar och skattehöjningar. Proposi-
tionen har antagits av riksdagen och innebär bl.a. att en betydande del av
finansieringen sker redan från årsskiftet i form av en höjning av arbetsgivarav-
gifterna med 1,5 procentenheter.
I valrörelsen begärde socialdemokraterna ett öppet mandat av väljarna för att
vidta ytterligare åtgärder om det skulle visa sig vara nödvändigt. Som
konstaterades i den ekonomisk-politiska propositionen medför det försämrade
statsfinansiella utgångsläget, som bl.a. beror på högre räntor, att det krävs
ytterligare budgetförstärkningar för att stabilisera statsskulden under
innevarande mandatperiod. Regeringen aviserade därför redan i höstens ekonomisk-
politiska proposition att budgetpropositionen 1995 skulle inkludera ytterligare
förslag till budgetförstärkande åtgärder om sammanlagt 20 miljarder kronor,
huvudsakligen i form av utgiftsneddragningar. Detta fullföljs i föreliggande
proposition med förslag om minskade utgifter av denna storleksordning.
Genom dessa mycket omfattande budgetförstärkningar läggs den ekonomiska
politiken om på ett sätt som lägger grunden till en hållbar utveckling av de
offentliga finanserna. Därmed skapas förutsättningar för en stark och uthållig
återhämtning av produktion, sysselsättning och välfärd. Den fördelningsmässigt
viktigaste effekten är att en sådan utveckling förbättrar sysselsätt-
ningsmöjligheterna även för utsatta grupper.
Budgetförstärkningarna är utformade så att de får ett särskilt stort genomslag
på de offentliga finanserna redan 1995 och 1996 för att ge så snabba effekter
som möjligt på skuldutveckling, ränta och växelkurs.
För att minska sårbarheten och skapa ekonomisk-politiskt handlingsutrymme i
framtiden vore det önskvärt att inte bara stabilisera utan även minska
skuldkvoten. Om de offentliga finanserna skulle förbättras snabbare än vad som
nu kan förutses bör den därvid uppkomna budgetförstärkningen användas för att
uppnå en minskning av skuldbördan.
För att återupprätta förtroendet för de offentliga finanserna och därigenom
skapa förutsättningar för lägre räntor måste budgetdisciplinen stärkas. Under de
senaste åren har budgetpolitiken varit alltför svag genom att skatter har sänkts
och utgifter ökats utan adekvat finansiering. I fortsättningen måste således
utgiftsökningar och inkomstminskningar vara fullt finansierade genom samtidigt
beslutade utgiftssänkningar eller inkomstökningar. De offentliga finanserna är
så svaga att varje ofinansierad utgiftsökning eller inkomstminskning riskerar
att ge ofördelaktiga effekter på ekonomin via räntan och växelkursen, även om
åtgärden i övrigt är väl motiverad.
Som ett stöd för att stärka budgetdisciplinen pågår ett utredningsarbete
avseende statsbudgeten som bl.a. syftar till en fullständigare och tydligare
redovisning av statens utgifter och inkomster. Ett första steg i denna riktning
tas redan i budgetförslaget för 1995/96.
Regeringen har beslutat öka statens skuld i utländsk valuta och samtidigt
införa en flexibilitet för Riksgäldskontoret vid valutaupplåningen.
Riksgäldskontoret skall under 1995 låna minst 30 miljarder kronor netto i
utländsk valuta. Detta motsvarar en bruttoupplåning om ca 90 miljarder kronor då
valutalån om ca 60 miljarder kronor beräknas förfalla under 1995. Under vissa
perioder har upplåning i utländsk valuta kunnat ske till lägre kostnader än
upplåning i svenska kronor. Genom att regeringens beslut om statens upplåning i
utländsk valuta har varit beloppsmässigt precisa under de senaste åren, har det
saknats flexibilitet för Riksgäldskontoret att löpande välja att finansiera
budgetunderskottet på den marknad som erbjuder de mest fördelaktiga villkoren.
Regeringen inför nu en sådan flexibilitet. Riksgäldskontoret ges möjlighet att i
viss utsträckning öka upplåningen i utländsk valuta utöver de nyss nämnda
nivåerna. Denna möjlighet bör utnyttjas i den mån goda finansieringsvillkor kan
erhållas på den internationella kapitalmarknaden.
Penningpolitiken
Prisstabilitet är en viktig förutsättning för en framgångsrik ekonomisk politik.
Erfarenheterna visar att hög inflation försämrar förutsättningarna för en balan-
serad och uthållig tillväxt. Länder med varaktigt låg inflationstakt är
betydligt mindre sårbara när det inträffar ekonomiska störningar eller kriser av
olika slag. Detta har varit mycket påtagligt i samband med den turbulens som vid
olika tillfällen rått på de finansiella marknaderna under de senaste åren. Det
är därför av yttersta vikt att inflationsproblemen inte tillåts återkomma i den
svenska ekonomin.
Penningpolitikens huvuduppgift är att säkerställa en låg inflation. Riks-
banksfullmäktige har definierat inflationsmålet som att inflationen enligt
konsumentprisindex skall uppgå till 2 procent med en marginal uppåt och nedåt på
1 procentenhet. Detta är i linje med inflationsmålen i andra europeiska länder.
Omläggningen av finanspolitiken ger ett ökat förtroende för den ekonomiska
politiken samt förutsättningar för en starkare växelkurs och lägre
marknadsräntor. Därmed minskar bördan på penningpolitiken.
En bieffekt av saneringen av statsfinanserna är att nedtrappningen av
subventioner och höjningen av vissa indirekta skatter leder till att konsument-
priserna stiger. Därmed finns en risk att ökningstakten i konsumentprisindex
åtminstone under en period överstiger 3 procent. Den stramare finanspolitiken
bidrar dock till att det underliggande inflationstrycket minskar.
5.3 Arbetsmarknad och sysselsättning
Sedan 1990 har antalet sysselsatta minskat med 525 000 personer. Den totala
arbetslösheten (inkl. personer i åtgärder) har ökat med 425 000 personer, och
den öppna arbetslösheten med 260 000 personer. Den minskade sysselsättningen har
således lett till att arbetskrfaten minskat med ca 100 000 personer. Under den
nu inledda återhämtningen kommer på motsvarande sätt den ökade sysselsättningen
att bidra till ett ökat arbetsutbud.
Mot den här bakgrunden finns en betydande risk att Sverige drabbas av samma
höga och permanenta arbetslöshet som i många andra länder. För att minska risken
för en permanent hög arbetslöshet krävs resoluta och snabba insatser för att
underlätta och stödja en varaktig ökning av sysselsättningen. Även statsfinans-
iella skäl talar för kraftigt höjda ambitioner vad gäller ökad sysselsättning
och minskad arbetslöshet.
Det finns ingen möjlighet att snabbt nå tillbaka till 1990 års sysselsätt-
ningsnivå. Då var ekonomin överhettad och bristen på arbetskraft omfattande. Ut-
slagningen av företag och arbetstillfällen under början av 1990-talet gör det
nödvändigt med omfattande insatser för att ersätta den produktionskapacitet som
har gått förlorad. De yrkes- och kompetensmässiga obalanserna på arbetsmarknaden
har samtidigt sannolikt ökat.
Politiken kan därför inte ensidigt inriktas på en snabb ökning av efterfrågan
på arbetskraft. Den måste i stället lägga stor vikt vid åtgärder för att anpassa
utbudet av arbetskraft till strukturen på efterfrågan, vid att förebygga och
förhindra brist på kompetent arbetskraft inom olika delarbetsmarknader och vid
att allmänt förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. Åtgärder för att stärka
arbetskraftens kompetens och underlätta företagens nyanställningar samt
inriktningen av arbetsförmedlingens arbete har därvid stor betydelse, liksom
åtgärder för att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden.
Regeringen lägger fram ett omfattande handlingsprogram för att stimulera
tillväxt och sysselsättning och för att minska arbetslösheten. Hand-
lingsprogrammet har följande inriktning.
1. Uthållig tillväxt
Det skall ta till vara det utrymme som nu finns på arbets- och kapi-
talmarknaderna och bidra till en uthållig ekonomisk tillväxt. Syftet är att
skapa sådana villkor att Sverige får fler företag och fler företagare.
2. Nya jobb i näringslivet
Det skall bidra till fler arbetstillfällen och säkerställa att de nya
arbetstillfällena i första hand kommer till stånd i näringslivet.
3. Jämställdhet i arbetslivet
Det skall bidra till att resurstillväxten och den ökade sysselsättningen
fördelas så att kvinnornas möjligheter på arbetsmarknaden stärks.
4. Bättre kompetens för jobben
Det skall bidra till en höjd utbildningsnivå och till höjd kompetens i
arbetslivet för att säkerställa en fortsatt förbättring av produktivitet och
en fortsatt god konkurrenskraft.
5. En väg tillbaka från arbetslöshet
Det skall ge de arbetslösa möjlighet till arbete eller arbetsförberedande
åtgärder och på så sätt minska behovet av passivt kontantstöd.
6. Kamp mot ungdomsarbetslöshet och långtidsarbetslöshet
Det skall bidra till att höja ambitionerna när det gäller att bekämpa
ungdomsarbetslöshet och långtidsarbetslöshet. Målet är att ungdomar skall ha
utbildning, arbete eller arbetsförberedande åtgärd senast inom 100 dagar.
Näringspolitiken
Uppgiften för näringspolitiken är att medverka till en snabb förnyelse och
utveckling inom företagssektorn. Svenskt näringsliv skall kännetecknas av ny
teknologi, nya produkter, hög kompetens och hög förädlingsgrad. Det är
regeringens uppfattning att investeringsnivån måste höjas markant och att ny
produktionskapacitet nu måste byggas upp i stället för den som har gått förlorad
under de senaste årens ekonomiska stagnation och tillbakagång.
Det finns goda förutsättningar att få till stånd en ökning av investeringarna,
i första hand inom industrin. Lönsamheten är mycket god i näringslivet och det
finns ett stort finansiellt sparande i den privata sektorn, som ger utrymme för
kraftigt ökade investeringar och sysselsättning. Under 1995 beräknas industrins
driftsöverskott brutto uppgå till 118 miljarder kronor, vilket kan jämföras med
industrins totala investeringar, vilka väntas uppgå till 54 miljarder kronor.
Industrins höga lönsamhet innebär att en stor del av investeringarna kan
självfinansieras samtidigt som soliditeten stärks och företagens
kreditmöjligheter avsevärt förbättras.
En ny grundläggande förutsättning för näringspolitiken är att Sverige sedan
årsskiftet är medlem i EU och fullt ut deltar i det ekonomiska och politiska
samarbetet. Medlemskapet innebär att klarhet har skapats för en viktig del av
det svenska näringslivets villkor. De svenska företagen kommer nu att arbeta på
samma villkor som alla andra företag på den inre marknaden. Beslutet bidrar till
att göra Sverige mer attraktivt som investeringsland. Detta bör bidra till att
stärka växtkraften i den svenska ekonomin. För att stimulera företag att
etablera sig i Sverige föreslår regeringen att en självständig organisation
bildas för kontakt med de utländska företagen och med särskilda resurser för
marknadsföring av Sverige.
En annan grundläggande förutsättning är ett väl fungerande samspel mellan de
stora exportföretagen och de små och medelstora företagen i tillväxtprocessen.
Exportföretagens framgångar innebär ökade möjligheter för de mindre företag som
i många fall fungerar som underleverantörer. Men det är samtidigt viktigt att
konstatera att villkoren för de mindre och medelstora företagen på flera områden
är annorlunda än för de stora företagen och kräver särskild uppmärksamhet och
särskilda åtgärder.
Arbetsrätten är ett område där det behövs särskilda lösningar för de mindre
företagen. Denna fråga kan i många fall lösas direkt av parterna inom ramen för
nu gällande arbetsrätt. Därtill kommer att regeringen gett den nya
arbetsrättsutredningen i uppdrag att särskilt uppmärksamma dessa frågor.
Många av de mindre företagen arbetar på den svenska marknaden, där efterfrågan
för närvarande är mycket svagare än på exportmarknaden. Det innebär att den
kraftiga förbättringen av lönsamheten är mycket ojämnt fördelad. Det finns
därför behov av insatser för att lösa problemen kring de mindre företagens
finansiering.
Som ett led i detta bör statens engagemang i Atle och Bure nu omprövas. Målet
är att erbjuda företag i tidigt utvecklingsskede en finansiering som stärker
soliditeten. Vidare bör AP-fonden få ökade möjligheter att tillföra riskkapital
till de små och medelstora företagen. Regeringen kommer också att överväga ett
s.k. riskkapitalavdrag, som innebär en möjlighet för privatpersoner att göra
avdrag för förvärv av nyemitterade aktier i onoterade bolag. Regeringen planerar
vidare att förstärka resurserna till de särskilda lånen till kvinnliga
företagare.
Teknikspridningen är avgörande för näringslivets möjligheter till utveckling.
Regeringen föreslår särskilda insatser för att skapa en infrastruktur för
kunskapsförmedling till de mindre och medelstora företagen.
Sverige ligger sedan länge bland de främsta länderna när det gäller
informationsteknologi och teknikanvändning. Den tekniska utvecklingen går mycket
snabbt och därför behövs det insatser för att främja en fortsatt utveckling och
användning av informationsteknologin. Regeringen avser att ta initiativ till
utredningar och åtgärder inom ett antal områden i syfte att öka användningen av
informationsteknologi. Det gäller bl.a. användningen av teknologin i små och
medelstora företag, i arbetslivet, inom utbildningsområdet och inom den
offentliga sektorn.
Arbetsmarknads- och utbildningspolitiken
Arbetsmarknadspolitiken har en central roll i den ekonomiska politiken. Den
skall främja ekonomisk tillväxt, stabilitet och en rättvis fördelning.
Arbetsmarknadspolitiken har de senaste åren med snabbt växande arbetslöshet
fått bära en alltför tung börda. En stor del av insatserna har inriktats på att
få till stånd särskilt anordnade arbetstillfällen vid sidan av den ordinarie
arbetsmarknaden i form av ungdomspraktik och ALU-verksamhet. Det är nu hög tid
för nya grepp och för en ny inriktning.
Det är sysselsättningen på den reguljära arbetsmarknaden som nu måste stå i
centrum för verksamheten. Åtgärder som syftar till att skapa arbetstillfällen
vid sidan av den ordinarie arbetsmarknaden måste begränsas till att avse
insatser för dem som är eller riskerar att bli långtidsarbetslösa. De ekonomiska
resurserna måste omdisponeras från långvariga kontantstöd till tillfälliga
stimulanser för expansion och nyanställning i näringslivet. Den yrkesmässiga och
geografiska rörligheten måste främjas. Samspelet mellan utbildning och arbetsliv
måste förbättras. Ambitionerna när det gäller insatser mot ungdomsarbetslöshet
och långtidsarbetslöshet måste höjas kraftigt. Arbets- och utbildningslinjen
måste betonas långt starkare än vad som skett under de gångna åren.
Som ett led i en sådan ny inriktning införs en temporär stimulans till
nyanställningar i näringslivet i form av en reduktion av arbetsgivaravgifterna
med upp till 6 000 kronor per månad i 12 månader. Denna åtgärd har till syfte
att motverka både arbetslöshet och inflation genom att sänka kostnaderna för
expansion och produktionsökning. Åtgärden innebär en stimulans till företagen
att tidigarelägga rekryteringen och den ger samtidigt ett incitament att
rekrytera bland de arbetslösa i stället för att rekrytera personal från andra
företag. Reduktionen av avgiften avser tillsvidareanställning av personer som är
registrerade som arbetslösa. Stödet beräknas omfatta ca 110 000 personer under
1995 och innebär att näringslivets avgifter sänks med upp till 7 miljarder
kronor. Genom denna åtgärd skall behovet av andra åtgärder och av kontantstöd
vid arbetslöshet kunna reduceras kraftigt. Förslaget om det nya anställnings-
stödet kommer att föreläggas riksdagen i en särskild proposition. Den nya
stimulansen skall gälla för nyanställning av arbetslösa som sker fr.o.m. den
10 januari t.o.m. den 30 juni 1995. Särskilda medel har avsatts för information
om anställningsrabatten.
Vidare föreslås villkoren för utbildningsvikariat förbättras och medel avsätts
för i genomsnitt 20 000 vikariat per månad. Denna åtgärd har en dubbel effekt i
form av höjd kompetens hos dem som har arbete och nya arbetstillfällen för de
arbetslösa. Avdraget för kostnader för vikarie höjs till 500 kronor per dag och
det maximala avdraget för utbildningskostnader höjs till 40 000 kronor per
utbildad.
För att motverka arbetslösheten i byggbranchen har beslut redan fattats om
stimulanser till bygginvesteringar. Dessa stimulanser bör nu kompletteras med
ett 30-procentigt bidrag till förbättringar av inomhusklimatet i skolor och på
daghem.
Utöver dessa direkta anställningsfrämjande insatser läggs ett omfattande
förslag om utbildnings- och kompetenshöjning för att möta de ständigt ökade
kraven på kompetens i arbetslivet. Sammanlagt kommer 90 000 extra
utbildningsplatser att skapas under 1995 och 1996. Totalt innebär denna satsning
en utökning av utbildningen med ca 16 000 platser.
Inom denna ram föreslås särskilda insatser när det gäller utbildning i teknik
och språk för att möta behoven hos exportindustrin. 9 000 platser tillkommer på
högskolans naturvetenskapliga och tekniska utbildning och särskilt gynnsamma
villkor, ett s.k. N/T-arvode på 12 000 kronor per månad, tillskapas. 3 500
platser inrättas på högskolan för språkutbildning.
På gymnasieskolans yrkesinriktade linjer införs ett nytt tredje år för att ge
fördjupning och breddning av yrkesutbildningen. Detta innebär 16 000 platser.
Ett tredje gymnasieår inrättas på Komvux. Ytterligare 10 000 platser för
arbetslösa inrättas inom folkhögskolan.
På regeringens förslag beslutade riksdagen i höstas att höja ambitionerna när
det gäller Komvux och arbetsmarknadsutbildningen. Medel avsätts för sammanlagt
136 500 platser i arbetsmarknadsutbildningen, utbildning i företag samt Komvux.
En ny form av praktik för arbetslösa akademiker införs i form av en ettårig
aspirantutbildning. En ny form av praktikplatser, Europa-stipendier för
arbetslösa ungdomar, bör prövas i samarbete med svenska exportföretag.
Regeringen vill vidare åstadkomma en ny form av flexibilitet mellan utbildning
och arbetsliv, som gör att en ledig plats skall ha förtur framför fortsatta
studier. Studier som på så sätt avbryts skall kunna återupptas efter avslutat
arbete eller på lämpligt sätt kombineras med ett arbete. Regeringen kommer att
tillkalla en särskild utredare för att i samråd med parterna och
utbildningsanordnare utforma ett förslag.
När det gäller ungdomar är den föreslagna stimulansen till nyanställningar
särskilt betydelsefull. Därtill kommer den ökade tillgången på yrkesinriktad
utbildning i form av det tredje gymnasieåret och tillkomsten av fler platser i
högskolan. Vidare förstärks de arbetsmarknadspolitiska insatserna både i form av
kommunalt uppföljningsansvar, den nya ungdomsintroduktionen, ett ökat antal
utbildningsplatser samt en ny form av praktik, s.k. Europa-stipendier. Datortek
införs i alla kommuner i syfte att ge arbetslösa ungdomar utbildning i modern
teknik. Målet med alla dessa insatser är att ungdomarna så snabbt som möjligt
skall komma i arbete eller utbildning och att alla skall ha fått ett lämpligt
erbjudande inom 100 dagar.
Insatserna för de långtidsarbetslösa förstärks genom att rekryteringsstödet
reserveras för dessa sökande och att stödet kan användas i förening med det
allmänna nyanställningsstödet. Därmed bör de långtidsarbetslösas möjligheter att
få nytt fotfäste på arbetsmarknaden öka markant. Stödet beräknas omfatta i
genomsnitt 26 000 långtidsarbetslösa. Beredskapsarbeten och ALU-arbeten skall i
fortsättningen användas i första hand för att bryta eller förhindra uppkomst av
långtidsarbetslöshet. Medel avsätts för i genomsnitt 8 000 respektive 10 000
sådana arbetstillfällen. Utomnordiska invandrare som har särskilt stora
svårigheter att få arbete, skall få ökade möjligheter till arbetspraktik. Medel
avsätts för i genomsnitt 5 000 platser per månad.
Arbetslöshetsförsäkringens roll som omställningsförsäkring måste hävdas. Nya
initiativ behövs för att göra kontraktet mellan den enskilde och samhället
tydligare. Regeringen har tillsatt två utredningar; dels om återkommande
arbetsplatskontakter, dels om nya organisatoriska former för att förstärka
arbetssökandet, s.k. arbetsföretag. Regeringen vill redan nu föreslå att de
arbetslösas kontakt med arbetslivet förbättras genom ett system med återkommande
arbetsplatskontakter. Medel har avsatts för 20 000 platser i genomsnitt per
månad.
Parternas medverkan
Arbetsmarknadens parter har en nyckelroll när det gäller att åstadkomma
ekonomiska och sociala framsteg. Statsmakterna kan utforma och besluta om en ny
inriktning och nya grepp i arbetsmarknadspolitiken, men effekterna av dessa
åtgärder är i stor utsträckning beroende av en aktiv medverkan från parterna i
arbetslivet. Av ännu större betydelse är de villkor som skapas direkt av
arbetsmarknadens parter genom avtal eller praxis i arbetslivet. Därför måste
förnyelsen av villkoren på arbetsmarknaden bedrivas parallellt av staten och
parterna.
Regeringen vill därför understryka vikten av det arbete som nu börjar komma
i gång mellan parterna när det gäller såväl praktisk medverkan kring
rekryterings- och utbildningsbehov som förhandlingar om förnyelse av de
arbetsrättsliga villkoren. Detta arbete bör nu bedrivas över hela fältet med det
uttalade syftet att parterna tar ett ökat ansvar för att arbetsmarknaden
fungerar väl och att de arbetslösa snabbt kommer in i arbete eller utbildning
eller annan arbetsförberedande verksamhet.
Lönebildningen kommer att vara av avgörande betydelse för förutsättningarna
att nå framgång i den ekonomiska politiken. Tudelningen av ekonomin i en
expansiv exportorienterad del och en trög hemmamarknadsorienterad del, liksom de
stora skillnaderna mellan efterfrågans och utbudets struktur, medför betydande
risker. Den svaga kronkursen har gett betydande konkurrensfördelar och kraftiga
vinstförbättringar för den exportorienterade sektorn. Dessa måste nu kanaliseras
till investeringar i både utbyggd kapacitet och förbättrade produktionsmetoder
för att sysselsättningsökningen skall bli stabil och varaktig. Om
vinstökningarna i stället leder till kraftiga lönekostnadsökningar riskerar
dessa att snabbt spridas till andra delar av den privata sektorn och den
offentliga sektorn, som i det nuvarande konjunkturläget inte har förmåga att
bära sådana lönekostnadsökningar. En sådan utveckling skulle allvarligt försvåra
möjligheterna att lösa sysselsättningsuppgiften.
Arbetsmarknadens parter har således ett stort ansvar för möjligheterna att nå
framgång. I deras händer ligger det huvudsakliga ansvaret för lönebildningen.
Under 1995 löper en stor del av avtalen ut. Det är en kritisk punkt. Då avgörs
om svenskt näringsliv skall bibehålla sin goda konkurrenskraft och därmed
kraftfullt kunna bidra till nödvändig tillväxt, fler arbeten och därmed goda
möjligheter att sanera statsfinanserna. Statens ansvar är att klart ange de
politiska förutsättningarna. Om lönerna genom parternas försorg länkas in i en
strategi för tillväxt innebär detta minskad inflationsrisk och förbättrade
offentliga finanser, vilket ökar utrymmet för en appreciering av kronan, låga
räntor och därmed högre investeringar och en större uthållig
sysselsättningsökning.
5.4 Strukturpolitiken
För att uppnå en uthållig ökning av sysselsättning och välfärd krävs en
strukturpolitik som stärker Sveriges produktionsförmåga och där människors vilja
till arbete och skapande tas till vara.
Utbyte av varor och tjänster mellan olika länder befrämjar en stark och
uthållig tillväxt. De upphandlingsregler som tillämpas inom EU innebär i princip
att producenter i olika länder skall kunna konkurrera på lika villkor om den
offentliga sektorns upphandling. Sådana konkurrensregler är särskilt viktiga för
att undvika diskriminering av producenter från ett litet land som Sverige.
Sverige bör både inom EU och i andra fora verka för fortsatta sänkningar av
tullar och andra handelshinder.
Den svenska konkurrenslagstiftningen har skärpts och blivit mer lik den som
gäller i många andra EU-länder. Regeringen avser att vara restriktiv med att
bevilja undantag från den nya lagstiftningen. Sverige bör såväl nationellt som
internationellt verka för en strikt konkurrenspolitik som främjar konsumenternas
intresse.
Principerna för reformeringen av det allmänna ålderspensionssystemet har an-
tagits av riksdagen. Sambandet mellan livsinkomst och pension förstärks och
pensionsutgifternas följsamhet till den samhällsekonomiska utvecklingen
förbättras. Pensionsreformen skall nu fullföljas genom konkret lagstiftning, där
värdet av pensionsförmånerna kopplas till både prisutvecklingen och den
realekonomiska utvecklingen. Reformeringen innebär att vid en svag ekonomisk
utveckling kommer pensionsutgifterna att bli lägre än med dagens system.
Även i övrigt bör socialförsäkringarna utformas så att de befrämjar arbete och
motverkar passivitet. Den reformering av sjukförsäkringen som inleddes 1990 och
som sedan under bred parlamentarisk enighet följdes upp genom införande av en
sjuklöneperiod har bidragit till lägre sjukfrånvaro. Genom sjuklöneperioden har
arbetsgivarna fått starkare incitament att utforma arbetsmiljön i vid mening på
ett sätt som reducerar risken för ohälsa.
Antalet förtidspensionärer har ökat under en lång tid. Fler människor
utestängs permanent från arbetsmarknaden och kostnaderna stiger. Av såväl
sociala som samhällsekonomiska skäl är det nödvändigt att den nuvarande trenden
inom förtidspensioneringen bryts. Förtidspension bör utges först när alla
möjligheter att återge den försäkrade arbetsförmågan har prövats.
Förtidspensionen bör renodlas så att den endast utgör ersättning vid nedsatt
arbetsförmåga på grund av medicinska orsaker. Arbetsmarknadsskäl bör inte ge
rätt till förtidspension.
Under våren 1995 kommer regeringen att presentera en proposition med förslag
om förbättrad beredning av beslut om sjukpenning och förtidspension. Sjuk- och
arbetsskadeberedningen kommer att få i uppdrag att pröva grunderna för och
beräkningen av förtidspension och sjukersättning. Bl.a. bör ändrade
kvalifikationsvillkor och förändrad beräkning av s.k. antagen inkomst övervägas.
I samband med beredningen av dessa förslag under hösten 1995 kommer regeringen
att förslå regeländringar som tillsammans med tidigare i år beslutade
regeländringar ger den besparing om 3 miljarder kronor netto som ingick i det
socialdemokratiska valmanifestet.
Inom familjestödet kommer utredningsarbetet att inriktas mot att utforma
enklare och effektivare stödformer som inte motverkar jämställdhet och intresset
att arbeta.
5.5 Skattepolitiken
Skattepolitiken syftar till en samhällsekonomiskt effektiv beskattning som också
tillgodoser fördelningspolitiska mål. Genom 1990-1991 års skattereform lades en
god grund för det svenska skattesystemet. Reformen var fördelningspolitiskt
balanserad genom att de sänkta skattesatserna kombinerades med en breddning av
olika skattebaser som i första hand minskade avdragsmöjligheterna för personer
med höga inkomster. Balansen bröts genom den förra regeringens politik, som
bl.a. innebar långtgående sänkningar av skatteuttaget på kapitalinkomster.
Reglerna blev också mer komplicerade samt skapade ökade möjligheter till skatte-
planering. Genom höstens ekonomisk-politiska proposition (prop. 1994/95:25)
återupprättades den avvägning mellan effektivitets- och fördelningsmål som
gjordes i skattereformen. Därutöver föreslogs och beslutades ett antal åtgärder
för att stärka budgeten i syfte att stabilisera statsskulden senast år 1998.
De förslag till ökade skatter och avgifter som redovisades i den ekonomisk-
politiska propositionen och i propositionen om finansiering av den svenska
medlemsavgiften till EU kommer att ge en total, nettoberäknad, inkomstför-
stärkning för offentlig sektor som uppgår till drygt 3 procent av BNP.
Regeringen kommer att under 1995 förelägga riksdagen propositioner rörande de
delar som det ännu inte fattats beslut om. Utrymmet för ytterligare skattehöj-
ningar är därefter begränsat. Ytterligare höjningar av skatterna riskerar att
försämra ekonomins funktionssätt bl.a. genom att de ger försämrade
förutsättningar för en icke-inflationsdrivande löneutveckling. Vidare skulle
lönsamheten för skatteplanering och skattefusk öka. Riskerna med fortsatta
skattehöjningar är också knutna till effekterna av enskilda skatter på bl.a.
investeringar, tillväxt och sysselsättning även om det inte finns några klara
och enkla samband mellan det totala skattetrycket och den ekonomiska tillväxten.
Även kommunerna bör vara ytterst återhållsamma med skattehöjningar. Höjda
kommunalskatter skärper den samlade beskattningen av arbete, vilket sänker
hushållens köpkraft och försvårar saneringen av statsfinanserna. Regeringen
kommer att följa utvecklingen av kommunalskatterna och väga in denna vid be-
dömningen av kommunernas finansiella utrymme.
Inom ramen för ett i huvudsak oförändrat totalt skatteuttag kan i framtiden
förskjutningar mellan olika skatter aktualiseras för att skattesystemet i dess
helhet skall uppfylla kraven på en samhällsekonomiskt effektiv beskattning. Med
tanke på behovet av stabila skatteregler, där dessa tillåts verka under en följd
av år, bör emellertid varje förändring övervägas noga.
Genom medlemskapet i EU får Sverige möjlighet att påverka de gemensamma
besluten på skatteområdet. I EU:s vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och
sysselsättning uppmärksammas flera skattepolitiska frågor. De höga skatterna på
arbete ses som ett särskilt problem vad gäller tillskapandet av det stora
antalet jobb som krävs för att arbetslösheten skall kunna reduceras. Höjda
miljöskatter och höjda skatter på kapital pekas ut som alternativ finansiering
av offentliga utgifter. Ett annat område i vitboken gäller bl.a. de skatte-
mässiga villkoren för små och medelstora företag.
Vid sidan av de två huvudsyftena i skattepolitiken, att uppnå en effektiv
beskattning som även tillgodoser fördelningspolitiska mål, bör skattesystemet
utformas med hänsyn till konsekvenserna för miljön. En eventuell växling mellan
skatter på arbete och miljöskatter aktualiserar andra effektivitetsproblem än de
som handlar om önskemålet att begränsa snedvridningar. Här betonas skatternas
roll som ekonomiskt styrmedel, där påverkan på resursanvändningen blir ett
positivt värde. Om skatterna förändras så att kostnaderna för negativ
miljöpåverkan beaktas av enskilda konsumenter och producenter kan välfärden i
vid mening gynnas. En effektiv påverkan medför å andra sidan ett skattebortfall
som minskar utrymmet för en skatteväxling. Ansvaret för statsfinanserna kräver
att man är uppmärksam på detta dilemma.
Frågan om en växling mellan skatter på arbete och miljörelaterade skatter
kommer att prövas av den parlamentariska utredning som omnämnts. Utredningen
kommer att pröva vilken avvägning som bör göras mellan effekterna på
sysselsättning, miljö och internationell konkurrenskraft. Här ansluter
kommitténs arbete till den europeiska diskussionen och den framtida utvecklingen
inom EU blir av stor betydelse för Sverige.
Den svenska skattepolitiken har sedan lång tid tillbaka haft en inriktning som
skapar goda villkor för investeringar i Sverige. 1990-1991 års skattereform
innebar att den goda internationella konkurrenskraften i företagsskattereglerna
bibehölls och att skattereglerna gavs en utformning som gagnar tillväxt och
omvandling i näringslivet. Sedan dess har uttaget av bolagsskatt höjts. I den
ekonomisk-politiska propositionen har regeringen avsatt ett utrymme för en
reduktion av skatteuttaget med 2 miljarder kronor. Inriktningen på denna reform
skall fastläggas efter pågående samråd med näringslivet. I den europeiska
diskussionen tilldelas de små och medelstora företagen en central roll när det
gäller skapandet av ny sysselsättning. Bland annat mot denna bakgrund kan
övervägas en inriktning av den fortsatta reformeringen av den svenska
företagsbeskattningen där skatteuttaget reduceras för i första hand de mindre
och medelstora företagen samtidigt som man så långt möjligt bibehåller enkla och
neutrala regler.
Från såväl fördelningspolitiska som statsfinansiella och samhällsekonomiska
utgångspunkter är det av avgörande betydelse att skattebrott och olika former av
skatteflykt motverkas. Ytterligare uppmärksamhet behöver därför riktas mot
förutsättningarna för en effektiv skattekontroll. Enklare - och härigenom mera
svårmanipulerade - skatteregler bör eftersträvas.
5.6 Fördelningseffekter av politiken
De grundläggande fördelningspolitiska målen är en rättvis fördelning av
ekonomiska resurser, ett effektivt skydd för utsatta grupper och en lika
tillgång till offentlig service av hög kvalitet. I kärva tider ökar kraven på
fördelningspolitiken. Det finns en hög beredskap att acceptera åtgärder i
välfärdssystemen för att sanera statsfinanserna, men den förutsätter att
bördorna delas av alla. Även de som har arbete och som inte regelbundet behöver
stöd från den offentliga sociala välfärden måste göra uppoffringar. Insikten har
också ökat att fördelningen måste vara rättvis i ett längre perspektiv och
mellan olika generationer.
Regeringens insatser för att åstadkomma en uthållig ekonomisk tillväxt, skapa
arbete och förbättra statens finanser är av grundläggande betydelse också för
barnens välfärd. Regeringen vill så långt möjligt värna för barn viktiga
verksamheter. Men det gäller inte bara att slå vakt om resurserna utan i lika
hög grad att se till att de används på bästa sätt.
Att barnomsorg, skola, fritidshem, barnkultur, barnsjukvård m.m. håller en
jämn och hög kvalitet är avgörande för barns trygghet och utveckling. Det går
att i efterhand kompensera några år med lägre materiell standard. En otrygg
omsorg de första levnadsåren, eller en förlorad skoltid, är däremot nästan
omöjliga att ersätta. De utgiftsminskningar som nu krävs för att sanera
statsfinanserna har därför i stället lagts på bidrag och subventioner. Samtidigt
har stor vikt lagts vid att transfereringssystemens generella karaktär inte
rubbas.
Sverige har i jämförelse med andra europeiska länder både en hög kvinnlig
förvärvsfrekvens och ett högt födelsetal. Vår föräldraförsäkring och barnomsorg
har bidragit till att ingen i vårt land behöver ställas inför valet att arbeta
eller skaffa barn. Att föräldrar som saknar arbete erbjuds barnomsorg är därtill
en förutsättning för att de skall kunna vara engagerade i att söka arbete eller
utbilda sig.
Under senare år har en rad rapporter visat att barn och ungdomar med
invandrarbakgrund i större utsträckning än andra har flera problem samtidigt.
För invandrarbarn, liksom för andra unga, är generella insatser som bidrar till
att minska orättvisorna och skapa en mer rättvis fördelning i samhället
avgörande för att deras villkor skall kunna förbättras.
Under de senaste årens lågkonjunktur har ungdomarna varit en av de grupper som
drabbats särskilt hårt. Den allt längre utbildningstiden och den ökade
arbetslösheten innebär att ungdomars inkomster, och därmed möjligheter till en
självständig ekonomi, har kommit senare i livet.
Ur ett framtidsperspektiv är dagens höga arbetslöshet bland ungdomar särskilt
oroande. Ett väl fungerande och demokratiskt samhälle förutsätter att vi ger
alla ungdomar, inte bara några, rätten att vara med i arbetslivets gemenskap,
rätten att bli tagna i anspråk. Kampen mot arbetslösheten handlar därför i sin
förlängning om en kamp för grundläggande demokratiska värden. Särskilt vikt har
lagts vid åtgärder för ungdomar.
Den viktigaste fördelningspolitiska insatsen är att föra en ekonomisk politik
som åter gör det möjligt för alla medborgare som kan arbeta att försörja sig
genom eget arbete. Det är dock oundvikligt att denna politik på kort sikt kommer
att medföra fördelningspolitiska påfrestningar. Till följd av framför allt den
sänkta kronkursen ökar vinsterna snabbt i det svenska näringslivet, vilket är
nödvändigt för att investeringarna skall öka och därmed bidra till en god
tillväxt och ökad sysselsättning. Den höga realräntan och utvecklingen på
kapitalmarknaden ger allt bättre utdelning för hushåll med förmögenheter. Å
andra sidan utvecklas den inhemska och den offentliga sektorn svagt - och
arbetslösheten är hög. Denna tudelning av ekonomin är ett hot mot en rättvis
fördelning. Alla parter måste ta ett ökat ansvar för att förhindra en upprepning
av 1980-talets spiral med stora lönehöjningar, kompensationskrav och
accelererande inflation.
Samtidigt är det nödvändigt att minska de offentliga utgifterna för att sanera
statsfinanserna. För att värna tillgången till och kvaliteten i barnomsorg,
utbildning, hälso- och sjukvård och äldreomsorg måste en stor del av minskningen
avse olika transfereringar till hushållen. Transfereringarna har störst
betydelse för hushåll med låga eller genomsnittliga inkomster och svarar ofta
för en viktig del av försörjningen just för de grupper som bör värnas. Det är
därför knappast möjligt att minska de offentliga utgifterna för transfereringar
utan att det får vissa negativa fördelningspolitiska effekter på kort sikt.
En ekonomisk politik med mindre utgiftsminskningar och en passiv hållning till
arbetslösheten skulle få betydligt allvarligare följder. De stora underskotten
skulle fortsätta att växa, vilket skulle ge en kraftig press uppåt på räntan.
Hushållen skulle drabbas direkt genom ökade utgifter för bl.a. boende och
indirekt genom lägre investeringar och en svagare utveckling av
sysselsättningen. De ökande kostnaderna för räntan på statsskulden skulle
dessutom snabbt tränga ut även de mest angelägna sociala utgifterna och därmed
öka välfärdsklyftorna. De kommande generationerna skulle tvingas ta över en stor
skuld och därmed få lägre disponibla inkomster och sämre offentlig service. En
hög och bestående arbetslöshet är det största hotet mot välfärden och en rättvis
fördelning.
Det bästa sättet att minska utgifterna för de offentliga transfereringarna är
att på olika sätt minska antalet arbetslösa. Det handlingsprogram för minskad
arbetslöshet som presenteras i denna proposition innebär att arbetslinjen sätts
framför bidragslinjen. Allt fler människor kommer att åter kunna försörja sig
själva. Rehabiliteringsinsatser och andra åtgärder kommer på liknande sätt att
minska utgifterna för långtidssjukskrivning och förtidspension.
Vid bedömningen av olika alternativ att direkt minska ersättningarna inom
familjepolitiken och socialförsäkringen, har fördelningspolitiska hänsyn vägts
mot andra viktiga mål. Åtgärder som medför ökad användning av inkomstprövning
eller sänkta ersättningstak i socialförsäkringen kan visserligen kortsiktigt ge
mindre negativa fördelningseffekter, men de riskerar att underminera stödet för
den generella välfärdspolitiken. Dessutom medför de högre marginaleffekter,
vilket motverkar arbetslinjen. Minskat utbyte av arbete kan dessutom skapa
risker för fattigdomsfällor, som indirekt kan öka utgifterna för trans-
fereringar. Inkomstprövning eller sänkta ersättningstak bör därför användas re-
striktivt.
När resurserna är begränsade, måste de emellertid utnyttjas effektivare.
Åtgärderna i familjepolitiken och socialförsäkringen är utformade så att
välfärdspolitiken behåller sin generella karaktär och ger ett försvarligt stöd
till alla dem som måste kunna lita på den offentliga sociala tryggheten.
De sammanlagda fördelningseffekterna av åtgärdsprogrammen i den ekonomisk-
politiska propositionen och i denna proposition redovisas i diagrammen 5.1-5.4.
Kalkylen baseras på 1992 års SCB-undersökning av hushållens inkomster,
framskriven till 1994 års ekonomiska och demografiska förhållanden. Diagrammen
visar de kombinerade direkta (statiska) effekterna av i stort sett alla åtgärder
inom skatte- och transfereringssystemen då alla åtgärder trätt i kraft 1998. Det
är viktigt att framhålla att någon hänsyn inte har tagits till de förväntade
effekterna på räntor och sysselsättning.
Av de föreslagna budgetförstärkningarna bidrar hushåll i decilgrupp 10 (de
10 procent med högst ekonomisk standard) med 28 procent. Hushåll i decilgrupp 9
bidrar med ytterligare ca 12 procent. Hushållen i decilgrupperna 1 och 2 (med
lägst ekonomisk standard) bidrar tillsammans med ca 11 procent, se diagram 5.1.
Analyserna visar också en något större procentuell minskning av den disponibla
inkomsten för hushåll i lägre decilgrupper än för dem med genomsnittliga
inkomster. De 10 procent av hushållen med högst ekonomisk standard beräknas
emellertid få den största minskningen, se diagram 5.2.
9
Diagram 5.1 Andel av den totala budgetförstärkningen som respektive decilgrupp
bidrar med
Procent
Anm.: Samtliga hushåll decilindelade efter disponibel inkomst per
konsumtionsenhet.
Källa: Finansdepartementet.
Diagram 5.2 Decilgrupper. Förändring av disponibel inkomst 1998 genom
skatte- och transfereringsåtgärderna
Procent
Anm.: Samtliga hushåll decilindelade efter disponibel inkomst per
konsumtionsenhet.
Källa: Finansdepartementet.
10
Sammantaget medför regeländringarna en oförändrad inkomstpridning (mätt med
den s.k. Gini-koefficienten). Åtgärderna har visserligen en svagt regressiv
fördelningsprofil över decilgrupperna 2 till 8. Det beror på att minskningarna
av transfereringarna för hushåll med lägre ekonomisk standard inte fullt ut
uppvägs av de ökade skatter som får betalas av hushåll med högre inkomster.
Många hushåll med låga och genomsnittliga inkomster har dock i dag ekonomiska
bekymmer till följd av arbetslösheten och de gynnas vid en ökad sysselsättning.
Även efter dessa mycket omfattande åtgärdsprogram har Sverige förutsättningar
att bevara en jämn fördelning av de ekonomiska resurserna jämfört med andra
länder.
Indelningen i familjetyper visar att de föreslagna nedskärningarna i främst
barnbidragen, flerbarnstilläggen och bostadsbidragen medför att familjer med tre
eller fler barn får den största minskningen av den disponibla inkomsten. Detta
uppvägs inte av effekterna av inkomstförstärkningarna. Den totala effekten av
ändrade skatte- och transfereringsregler beräknas bli ca 3 procentenheter större
för familjer med tre eller fler barn jämfört med övriga familjetyper.
Barnfamiljer gynnas dock särskilt av att den kommunala verksamheten prioriteras,
genom t.ex. rimliga avgifter och god kvalitet i barnomsorgen, bra utbildning och
sjukvård osv, se diagram 5.3.
Diagram 5.3 Familjetyper. Förändring av disponibel inkomst 1998 genom
skatte- och transfereringsåtgärderna
Procent
Källa: Finansdepartementet.
En uppdelning på s.k. socio-ekonomiska grupper visar att effekten av
åtgärderna blir störst för hushåll med högre tjänstemän och lägst för
arbetarhushåll, se diagram 5.4. Även med denna indelning skiljer sig
genomsnittseffekten för olika grupper med högst ca 2 procentenheter. Beräk-
ningarna har vidare visat att nettoeffekterna av åtgärderna i genomsnitt är lika
för kvinnor och män. Män berörs i högre grad av skatteåtgärderna, kvinnor av de
ändrade transfereringarna. Gruppen ålderspensionärer beräknas få ungefär samma
förändring av den ekonomiska standarden som genomsnittshushållen. Hushåll i
åldern 45-64 år utan barn berörs i något mindre utsträckning av åtgärderna.
Diagram 5.4 Socio-ekonomiska grupper. Förändring av disponibel inkomst 1998
genom skatte- och transfereringsåtgärderna
Procent
Källa: Finansdepartementet.
Sammantaget ger den fördelningspolitiska analysen vid handen att åtgärderna
slår relativt jämnt för olika grupper av hushåll; inga undantas från de krav som
ställs för att sanera de offentliga finanserna. De grupper som berörs något mer
än andra har antingen gynnats av de senaste årens skattepolitik, eller kommer
att dra störst fördel av handlingsprogrammet mot arbetslöshet och av politiken
för att värna kvaliteten i barnomsorg, utbildning, vård och andra offentliga
verksamheter. Med en starkare ekonomisk återhämtning - med bl.a. ökad
sysselsättning och sänkt ränta - blir fördelningseffekterna mer gynnsamma än vad
som framgår av den här redovisade statiska beräkningen av regeländringar. Det
sammanhänger med de positiva effekterna av lägre arbetslöshet och utgiftsräntor,
särskilt för barnfamiljer och ungdomar.
Åtgärdernas fördelningsprofil och den antagna ekonomiska utvecklingen skulle
bli betydligt mer ogynnsam med antagande om en mer passiv ekonomisk politik och
sysselsättningspolitik. Följderna av en sådan politik skulle ännu kraftigare
drabba just barnfamiljer, handikappade, pensionärer och andra svaga grupper -
genom ökad arbetslöshet, kraftigt sänkt ekonomisk trygghet och nedskärningar i
utbildningen, sjukvården, barnomsorgen, äldreomsorgen osv.
6 Budgetförslaget och förstärkningar av den
offentliga sektorns finanser
6.1 Samlade förstärkningar av de offentliga finanserna
I propositionen om Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m. (prop. 1994/95:25)
föreslogs förstärkningar av de offentliga finanserna på sammanlagt 56,4
miljarder kronor år 1998. Dessutom aviserades att förslag om
budgetförstärkningar med ytterligare 20 miljarder kronor skulle föreläggas
riksdagen i budgetpropositionen.
Sammantaget innebär förslagen i budgetpropositionen, EU-finansiering
exkluderad, förslag till utgiftsminskningar med 22,5 miljarder kronor år 1998,
varav 10,5 miljarder kronor infaller under tolvmånadersåret 1995/96. De samlade
budgetförstärkningarna som förelagts riksdagen i den ekonomisk-politiska
propositionen och i budgetpropositionen uppgår därmed till 78,1 miljarder kronor
1998, varav 39,4 miljarder kronor beräknas få effekt 1995/96 (12 månader), exkl.
konsekvenser av EU och regeringens handlingsprogram mot arbetslösheten.
Tabell 6.1 Samlade förstärkningar för den offentliga sektorn 1995/96 och 19981
Miljarder kronor, 1994/95 års priser och volymer
1995/96 1998
(12 månader)
Vissa ekonomisk-politiska åtgärder
Inkomstförstärkningar 19,7 36,6
Avgår utgiftsökningar -0,3
Summa 19,7 36,3
Utgiftsminskningar 12,1 24,8
Avgår inkomstbortfall -2,0 -4,7
Summa 10,1 20,1
Summa Vissa ekonomisk-politiska åtgärder29,8 56,4
Budgetpropositionen
Utgiftsminskningar exkl. EU-finansering12,1 24,6
Avgår inkomstbortfall -1,6 -2,1
Övriga reformer -0,9 -0,8
Summa budgetpropositionen 9,6 21,7
Förstärkning av den offentliga
sektorns finanser 39,4 78,1
1 I tabellen särredovisas ej EU-avgiften och dess finansiering (se avsnitt 6.4)
och ej heller regeringens handlingsprogram mot arbetslöshet.
I budgetförslaget lägger regeringen fram ett omfattande handlingsprogram mot
arbetslöshet. Programmet innebär en genomgripande omläggning av den
hittillsvarande arbetsmarknadspolitiken - innebärande att merparten av
åtgärderna kan finansieras inom hittillsvarande budget-ramar. En tillfällig
merbelastning uppstår på statsbudgeten med 9,2 miljarder kronor 1995/96 (12
månader). Regeringen avser att finansiera denna merbelastning med engångsvisa
åtgärder. Dessutom föreslås en rad smärre reformer inom diverse departe-
mentsområden.
Vid sidan av arbetet med att återställa balansen i de offentliga finanserna
krävs andra insatser för att öka kontrollen över inkomst- och utgifts-
utvecklingen. Regeringen redovisar under avsnittet Ekonomisk styrning av statlig
verksamhet strategin för dessa insatser. Ett väsentligt inslag i detta arbete är
att göra budgetdokumenten mer heltäckande och lättöverskådliga.
6.2 Budgetförslaget och jämförbarhet med tidigare år
Budgetförslaget för 1995/96 kan vara svårt att jämföra med tidigare år av två
anledningar.
För det första omfattar det kommande budgetåret en 18-månaders-period (den 1
juli 1995 t.o.m. den 31 december 1996). Detta som en övergångslösning till det
system med kalenderbudgetår vilket börjar gälla fr.o.m. år 1997.
För det andra görs en övergång till ökad bruttoredovisning på statsbudgeten.
Motivet för detta är att ge en tydligare bild av statens åtaganden och
underlätta förståelsen av statsbudgeten samt att skapa större likhet mellan det
redovisade budgetsaldot och statens lånebehov. Det är av olika skäl inte möjligt
att redan fr.o.m. föreliggande budgetförslag genomföra en fullständig övergång
till bruttoredovisning.
Utgifterna för sjuk- och föräldraförsäkringen redovisas i dag till 85 procent
på inkomstsidan, dvs. dessa utgifter redovisas som minskade inkomster. Fr.o.m.
budgetåret 1995/96 kommer samtliga utgifter för sjuk- och föräldraförsäkringen
att budgeteras och redovisas på statsbudgetens utgiftssida. Denna förändring
innebär att inkomsterna och utgifterna ökar med samma belopp. Budgetsaldot
påverkas följaktligen inte.
Vidare föreslås de inkomster och utgifter som tillhör arbetsmarknadsfonden
fortsättningsvis redovisas över statsbudgeten. Denna förändring innebär att
budgetens redovisade omslutning ökar samt att det redovisade budgetsaldot
försämras till följd av att arbetsmarknadsfonden för närvarande uppvisar ett
negativt finansiellt sparande. Försämringen av budgetsaldot motverkas av att
Riksgäldskontorets nettoupplåning minskar med samma belopp. Förändringarna är
således endast redovisningsmässiga vilket framgår av att statens lånebehov inte
påverkas.
Med övergången till bruttoredovisning på statsbudgeten ges en mer korrekt bild
av statens samlade åtaganden i ekonomiska termer än med den redovisning som
hittills tillämpats. Denna förändring innebär därmed att underlaget för
diskussionen om budgetpolitiken görs mer lättillgängligt, vilket är angeläget
också av demokratiska skäl.
De två förändringar som nu föreslås är de volymmässigt dominerande. Det
återstår dock ett antal mindre förändringar för att uppnå fullständig
bruttoredovisning. Regeringen avser återkomma med förslag om sådana för-
ändringar.
I nedanstående tabell görs en jämförelse mellan hur budgetsaldo och lånebehov
m.m. skulle sett ut med de gamla redovisningsprinciperna och hur de nu
presenteras.
Tabell 6.2 Statsbudgeten och statens lånebehov budgetåren 1993/94-1995/96
Miljarder kronor
1993/941994/951995/961995/961995/961995/96
Utfall Rege- 12 mån 12 mån 18 mån18 mån
ringensNetto1 Brutto2Netto1Brutto2
beräk- Förslag
ning till stats-
budget
Inkomster 376,9 394,4 433,9 505,2 615,2 724,9
Utgifter 554,0 586,3 587,3 675,7 833,7 968,4
Budgetsaldo -177,1 -192,0 -153,4 -170,5 -218,5 -243,4
Primärt budget-
saldo -82,4 -75,0 -36,4 -53,5 -89,5 -114,4
Lånebehov 233,5 229,0 163,8 163,8 238,5 238,5
Primärt lånebehov138,8112,0 46,8 46,8 109,5 109,5
1 Enligt nuvarande redovisningsprinciper.
2 Enligt föreslagna redovisningsprinciper.
6.3 Åtgärder för att förstärka budgeten
Regeringens budgetförslag innebär utöver de förslag som beslutats i anledning av
propositionen 1994/95:25 Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m. bud-
getförstärkningar på totalt 27,1 miljarder kronor för år 1998 och 15,1 miljarder
kronor för tolvmånadersåret 1995/96. Av de föreslagna budgetförstärkningarna
exkl. EU-finansiering för 1998 utgör 22,5 miljarder kronor utgiftsminskningar. I
det följande redogörs för besparingarna i på den statliga konsumtionen samt
därefter förslagen område för område.
Besparingar i statlig konsumtion
Regeringen aviserade i propositionen 1994/95:25 om Vissa ekonomisk-politiska
åtgärder, m.m. sin avsikt att återkomma till riksdagen med förslag till konkreta
förslag till besparingar på den statliga konsumtionen. Regeringen presenterar nu
konkreta förslag till besparingar på sammantaget 2,4 miljarder kronor budgetåret
1995/96 och 5,6 miljarder kronor år 1998.
Utgångspunkten för regeringens förslag har varit att samtliga myndigheters
anslag fram till budgetåret 1998 skall reduceras med 11 procent jämfört med
redan fattade beslut. Besparingarna skall inledas redan den 1 juli 1995. Vid
utgången av 1996 skall besparingen motsvara en nivåsänkning på 5 procent.
Vissa avsteg från det generella sparkravet har emellertid gjorts. Det gäller
t.ex. vissa myndigheter som får nya omfattande uppgifter vid ett EU-medlemskap,
myndigheter som nyligen har genomgått en större omstrukturering och myndigheter
som är relativt nybildade. Även myndigheter vars verksamhet är utsatt för ett
omfattande efterfrågetryck eller får nya arbetsuppgifter, åläggs ett mindre
omfattande sparkrav. Det gäller t.ex. kriminalvården, arbetsförmedlingarna och
skattemyndigheterna.
Åtgärder inom Justitiedepartementets område
Inom Justitiedepartementets område föreslås att utgifterna reduceras med 0,4
miljarder kronor för budgetåret 1995/96 (12 månader). Därefter föreslås
utgifterna inom rättsväsendet minskas med ytterligare 0,6 miljarder kronor så
att den sammanlagda besparingen uppgår till 1 miljard kronor år 1998. Åtgärderna
innebär bl.a. att stödet till politiska partier reduceras och att polisväsendet
sparar 235 miljoner kronor. Domstolarna sparar vidare 89 miljoner kronor och
kriminalvården 50 miljoner kronor.
Rättshjälpsutredningens arbete kan förväntas leda till ökade möjligheter att
begränsa kostnader för allmän rättshjälp. För 1995/96 föreslås därför att en
besparing motsvarande 14 miljoner kronor tas ut på rättshjälpsanslaget.
Åtgärder inom Utrikesdepartementets område
Inom Utrikesdepartementets verksamhetsområde föreslår regeringen utgiftsbegräns-
ningar om totalt 1,6 miljarder kronor för budgetåret 1995/96 (12 månader) och år
1998 uppnås drygt 1,9 miljarder kronor. Ca 1,2 miljarder kronor av dessa är
minskade utgifter för bistånd, östeuropa-samarbete, EFTA m.m. som vidtas som en
följd av medlemskapet i EU. Utöver förslagen i den ekonomisk-politiska
propositionen om biståndsramen föreslås nu ytterligare besparingar, främst inom
utrikesförvaltningen.
Åtgärder inom Försvarsdepartementets område
Besparingarna inom Försvarsdepartementets område föreslås uppgå till 1,3
miljarder kronor tolvmånadersåret 1995/96. År 1998 beräknas besparingen uppgå
till 2 miljarder kronor. Förslagen aviserades i den ekonomisk-politiska
propositionen.
Regeringen har vidare aviserat ytterligare utgiftsbegränsningar i samband med
nästa försvarsbeslut om det säkerhetspolitiska läget så tillåter, vilka
motsvarar minst 2 miljarder kronor.
För budgetåret 1995/96 (12 månader) föreslås en generell besparing på statlig
konsumtion om drygt 0,7 miljarder kronor. Vissa strukturella åtgärder föreslås,
som t.ex. avveckling av nämnden för strategisk försvarsforskning.
Regeringen avser vidare att medge att Försvarsmakten senarelägger mate-
rielbeställningar m.m. om ca 500 miljoner kronor.
Åtgärder inom Socialdepartementets område
Inom Socialdepartementets område föreslås nettobesparingar för 1995/96 (12
månader) uppgående till 4,7 miljarder kronor. År 1998 föreslås besparingar på
7,8 miljarder kronor utöver de förslag som redovisades i den ekonomisk-politiska
propositionen (se Appendix). Huvuddelen av besparingarna faller på regelförän-
dringar i transfereringssystemen.
Besparingarna 1995/96 (12 månader) fördelas mellan förmånerna för sjukvård,
pensioner och familjepolitik. Fr.o.m. år 1997 föreslås besparingar även i
sjukförsäkringen. Nedan ges kortfattade kommentar till besparingarna de första
tolv månaderna 1995/96 inom respektive område.
Den största besparingen inom det familjepolitiska området utgörs av att
barnbidraget sänks med 125 kronor per månad. Detta gäller dock ej ensamstående
med barn. Därutöver minskas bostadsbidragen (och avskaffas helt för äldre
hushåll utan barn). En förskjutning av utbetalningstidpunkterna genomförs.
Åtgärderna innebär att den utredning, som aviserades i propositionen om Vissa
ekonomisk politiska åtgärder, m.m., preciseras och delvis tidigareläggs.
Folkpensionsförmånen för gift pensionär förändras på så sätt att förmånen
alltid skall uppgå till 78,5 procent av basbeloppet oavsett om den andra maken
arbetar eller inte.
Folkpensionsförmånen för förtidspensionärer föreslås sänkas med 6 pro-
centenheter samtidigt som pensionstillskottet höjs i motsvarande grad. Nuvarande
grundnivå inom förtidspensioneringen ligger därmed fast och besparingen uppstår
genom att pensioner utöver grundnivå reduceras.
Vidare föreslås förändringar i beräkningen av bostadstillägg till pensionärer
samt förändringar i beräkningen av det särskilda grundavdraget för pensionärer.
Liksom inom det familjepolitiska området förskjuts utbetalningstidpunkterna.
Sjukvårdsförmånerna reduceras genom höjda egenavgifter i läkemedels- och
tandvårdsförsäkringarna. Vidare höjs patientavgiften vid sjukhusvård för
pensionärer.
Fr.o.m. den 1 januari 1997 föreslås enhetliga ersättningsnivåer på 75 procent
inom sjuk- och föräldraförsäkringen. Därigenom avskaffas karensdagen i sjukför-
säkringen och ersättning för långtidssjuka höjs. Förhöjd ersättning med 10
procentenheter utgår vid rehabilitering liksom i den tillfälliga för-
äldrapenningen och under de månader i föräldraförsäkringen som inte kan
överlåtas på den andra föräldern.
Åtgärder inom Kommunikationsdepartementets område
Inom Kommunikationsdepartementet föreslås besparingar om sammantaget 2,9
miljarder kronor år 1998. Av dessa kommer 1,15 miljarder kronor att få genomslag
budgetåret 1995/96 (12 månader). Dessutom återbetalar Luftfartsverket en skuld
på 50 miljoner budgetåret 1995/96 (12 månader).
Besparingsförslagen avser bl.a. minskningar i investeringsanslagen för vägar
och järnvägar. Detta innebär att det investeringsprogram som beslutades år 1993
senareläggs. Vidare minskas anslaget Ersättning till Posten AB för rikstäckande
betalnings- och kassaservice. Dessutom minskas bidragen till enskilda vägar och
kommunala flygplatser.
Åtgärder inom Finansdepartementets område
På Finansdepartementets område föreslås besparingar på samtliga myndigheter.
Sammantaget fram till år 1998 föreslås besparingar på knappt 1,5 miljarder
kronor, varav 0,9 miljarder kronor kan hänföras till tolvmånadersperioden
1995/96. För att tillförsäkra skatteförvaltningen goda resurser för
skatteindrivning och skattekontroll föreslår regeringen att besparingen för
skatteförvaltningen mildras i jämförelse med det generella besparingskrav
regeringen ställt på statlig konsumtion. Besparingen på skatteförvaltningen
uppgår trots detta till 0,3 miljarder år 1998. Till följd av Sveriges medlemskap
i EU från årsskiftet 1994/95 bortfaller en betydande mängd administrativa
rutiner för den svenska utrikeshandeln. Den besparing som därmed riktas mot
tullen föreslås uppgå till 30 procent, eller knappt 0,4 miljarder kronor fram
till år 1998. Därutöver sker en besparing genom att bidraget till EES avvecklas
från årsskiftet 1994/95. Denna besparing bör dock ses som en delfinansiering av
medlemsavgiften till EU.
Åtgärder inom Utbildningsdepartementets område
Inom Utbildningsdepartementets område föreslås besparingar om totalt 2,4
miljarder kronor. Av dessa kommer 1,2 miljarder kronor att få genomslag
budgetåret 1995/96 (12 månader). Därutöver medför den minskade indexeringen av
basbeloppet, som föreslogs i prop. 1994/95:25, en besparing på 0,1 miljarder
kronor 1995/96 (12 månader) respektive 0,2 miljarder kronor 1998 på
studiemedelsanslaget.
På skolområdet föreslås besparingar med nästan 95 miljoner kronor de första 12
månaderna av budgetåret 1995/96. Den sammantagna nivåsänkningen år 1998 beräknas
till ca 0,2 miljarder kronor inom skolområdet. Grundskolan och motsvarande
skolformer undantas dock helt från besparingskrav.
För universitet och högskolor uppgår besparingsförslagen till drygt
0,3 miljarder kronor den första tolvmånadersperioden. Nivåsänkningen inom hög-
skolesektorn kommer att uppgå till något mer än 1 miljard kronor år 1998.
Besparingsförslagen inom forskningsområdet uppgår till knappt 160 miljoner
kronor den första tolvmånadersperioden. Forskningens nivåsänkning år 1998, där
den största besparingen föreslås på forskningsrådsmedel, blir drygt 250 miljoner
kronor.
Förslagen inom studiestödet innebär bl.a. minskade studiebidrag vid
gymnasiestudier, slopat barntillägg i vuxenstudiestödet, minskade resurser för
korttidsstudiestöd samt att det statliga bidraget till studerandes resor upphör.
Besparingsförslagen den första tolvmånadersperioden uppgår till ca 0,7 miljarder
kronor. Inom det studiesociala området beräknas nivåsänkningen, inkl. vissa
ytterligare åtgärder år 1998, uppgå till ca 0,9 miljarder kronor.
Åtgärder inom Jordbruksdepartementets område
Inom Jordbruksdepartementets område föreslås besparingar 1995/96 (12 månader) om
ca 1,5 miljarder kronor. De största besparingarna avser EG:s miljöprogram, 1
miljard kronor, samt EG:s stöd till mindre gynnade områden i södra Sverige, 150
miljoner kronor. Vidare görs betydande besparingar inom utbildnings- och
forskningsområdet, 0,2 miljarder kronor. Övriga besparingar uppgår till knappt
0,2 miljarder kronor.
Fram t.o.m. år 1998 kommer utöver de besparingar som föreslås för 1995/96 (12
månader) ytterligare 0,5 miljarder kronor att sparas.
Åtgärder inom Arbetsmarknadsdepartementets område
Huvuddelen av de föreslagna besparingarna inom Arbetsmarknadsdepartementets
område består av regeländringar inom arbetslöshetsförsäkringen och inom
arbetsmarknadspolitiken. Besparingarna uppgår 1995/96 (12 månader) till knappt 6
miljarder kronor och ca 8,8 miljarder kronor år 1998.
Den största besparingen görs genom regelförändringar inom arbets-
löshetsförsäkringen. Inom arbetsmarknadsområdet genomförs besparingar genom
sänkning av ersättningsnivåerna för vissa utbildningsbidrag. Vidare föreslås en
stegvis nedtrappning av lönebidraget vid anställning av arbetshandikappade.
Regionalpolitikens anslagsnivå minskas med 0,5 miljarder kronor på 12 månader.
Medlemskapet i EU innebär dock att Sverige kommer att få ett betydande återflöde
från EU:s strukturfonder på ca 2,4 miljarder kronor per år.
Åtgärder inom Invandring m.m.
Regeringen föreslog i prop. 1994/95:25 att utgifterna för invandring m.m. kan
minskas med minst 760 miljoner kronor år 1998 jämfört med
tidigare planer. Regeringen bedömer nu att utgifterna i stället kan reduceras
med 800 miljoner kronor. Reduceringarna kan åstadkommas dels genom förbättrad
inressekontroll och regel- och organisationsförändringar som gör
asylprövningsprocessen och verkställighet av avlägsnandebeslut effektivare, dels
genom att vidareutveckla de förslag som diskuterades i den socialdemokratiska
propositionen om lindring av orsaker bakom flykt och påtvingad migration samt
planeringsramar för invandring (prop. 1990/91:195).
Konkreta förslag för hur besparingsåtgärderna kan uppnås skall lämnas av den
parlamentariska kommitté som har till uppgift att se över invandrings- och
flyktingpolitiken. Kommunala förslag bör kunna genomföras fr.o.m. den 1 juli
1996.
Åtgärder inom Kulturdepartementets område
Inom Kulturdepartementets område föreslås besparingar i statlig konsumtion,
vilket beräknas ge 159 miljoner kronor år 1998 i besparing. Vidare föreslås
besparingar i utgifterna för den avgiftsfinansierade radio- och TV-verksamheten
på 551 miljoner kronor år 1998. Koncessionsavgifterna från TV4 föreslås
tillföras statsbudgetens inkomstsida. Inom Kulturdepartementets område föreslås
också ett reformutrymme på 250 miljoner kronor.
Åtgärder inom Näringsdepartementets område
Inom Näringsdepartementets område föreslås åtgärder för år 1995/96 (12 månader)
om sammantaget 380 miljoner kronor. Förslaget till besparingar inom Närings-
departementets område hänför sig främst till europeiskt FoU samarbete, där
anslagen även nedräknats med avseende på bortfallande EES-avgifter. Inom
Sveriges geologiska undersökning sker avveckling av den maringeologiska
verksamheten.
Produktivitets- och effektivitetskrav har utlagts på myndigheternas
förvaltningsanslag, bidragsanslag samt övriga anslag för statlig konsumtion.
T.o.m. budgetåret 1998 föreslås, utöver tidigare föreslagna åtgärder,
budgetförstärkningar om ytterligare 520 miljoner kronor.
Reformerna inom Näringsdepartementets område hänför sig främst till teknisk
forskning och utveckling.
11
Åtgärder inom Civildepartementets område
Inom Civildepartementets verksamhetsområde föreslås besparingar motsvarande 367
miljoner kronor år 1998. För budgetåret 1995/96 (12 månader) uppgår
besparingarna till 137 miljoner kronor. Besparingarna i den statliga
konsumtionen avser i huvudsak åtgärder som berör länsstyrelserna. I övrigt
berörs Kammarkollegiet, Konsumentverket och Allmänna reklamationsnämnden.
Vidare görs besparingar på statsbidragen till ideella organisationer. Nära
hälften av neddragningarna görs på de bidrag som innehåller lokalstöd dvs. stöd
till allmänna samlingslokaler och trossamfund.
Åtgärder inom Miljödepartementets område
Regeringen föreslår att besparingar på 425 miljoner kronor netto genomförs under
mandatperioden. För budgetåret 1995/96 föreslås varaktiga besparingar på 215
miljoner kronor samt reformer för 115 miljoner varav 100 miljoner engångsvis.
Åtgärder beträffande de kyrkliga kommunerna
Regeringen uttalade i den ekonomisk-politiska propositionen att även de kyrkliga
kommunerna bör bidra till saneringen av statens finanser. Mot denna bakgrund
lämnade regeringen förslag om att de kyrkliga kommunerna skall ersätta staten
för administrationen av kyrkoskatten. Detta föreslogs för år 1995 ske genom en
procentuell minskning av de kyrkliga kommunernas skattemedelsfordran på staten.
För tiden därefter anmälde regeringen avsikten att återkomma till riksdagen med
förslag. För år 1995 beräknades ersättningen uppgå till 300 miljoner kronor.
Riksdagen biföll regeringens förslag.
Regeringen gör nu bedömningen att de kyrkliga kommunerna under de närmaste
åren bör kunna bidra till att ytterligare förstärka statsbudgeten. De årliga
förstärkningarna med avseende på de kyrkliga kommunerna bör ökas till 500
miljoner kronor. Regeringen avser att återkomma till denna fråga i vårens
kompletteringsproposition.
6.4 Finansiering av medlemskapet i EU
Folkomröstningen om EU den 13 november innebar ett ja till medlemskap, och
riksdagen har efter detta beslutat att Sverige skall bli medlem i den Europeiska
unionen.
EU-medlemskapet bedöms medföra en bestående ökad belastning uppgående till ca
20 miljarder kronor på helårsbasis. I propositionen om budgeteffekter av
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen m.m. (prop. 1994/95:40) har regeringen
lämnat förslag till bl.a. principer för finansieringen av avgiften till
gemenskapsbudgeten. Principerna har fastställts av riksdagen den 15 december
1994. En av principerna är att ett svenskt medlemskap inte får leda till en
ökning av statens upplåningsbehov utan skall finansieras fullt ut genom en
kombination av utgiftsneddragningar och inkomstförstärkningar. Regeringens
uppfattning är vidare att finansieringen främst skall beröra de områden som
gynnas av ett medlemskap. Den sociala sektorn bör ej drabbas.
Regeringen föreslår nu utgiftsneddragningar med 4,6 miljarder kronor för att
finansiera medlemskapet. I detta är ej inräknat regeringens förslag inom det
jordbrukspolitiska området avseende EG:s miljöprogram och stöd till mindre
gynnade områden i södra Sverige. Regeringen har tidigare lagt förslag om
inkomstförstärkningar på totalt 7,6 miljarder kronor. Vidare kommer regeringen
att återkomma med förslag om inkomstökningar under våren uppgående till 4,8
miljarder kronor. Totalt innebär dessa åtgärder att den offentliga sektorns
finanser förstärks med 17 miljarder kronor. Ytterligare 3 miljarder kronor
återstår således att finansiera. Regeringen avser återkomma vid senare tillfälle
med förslag.
Medlemskapet föranleder ökade utgifter för administration och förvaltning inom
vissa statliga myndigheter. Detta gäller även regeringskansliet. I vissa fall
har regeringen beaktat de tillkommande resursbehovet vid medelstilldelningen.
Regeringen avser att i vissa andra fall återkomma till riksdagen med närmare
förslag under våren 1995.
Utgiftsneddragningar
De föreslagna utgiftsneddragningarna om 4,6 miljarder kronor för finansiering av
medlemskapet i EU, innebär i de flesta fall inte minskade resurser till berörda
sektorer, då medel i stället utbetalas från gemenskapsbudgeten.
Inom Utrikesdepartementets område görs en neddragning på drygt 1 miljard
kronor inom områdena bistånd och östsamarbete. Vidare bortfaller Sveriges bidrag
till EFTA samt till EFTA:s fond för ekonomisk och social utjämning, totalt drygt
0,5 miljarder kronor, som en direkt följd av medlemskapet i EU.
Flertalet departement berörs av nedjusteringar på sammanlagt 0,6 miljarder
kronor inom de områden som i EU-sammanhang benämns gemensamma program. Häri
ingår exempelvis forskning, utbildning, miljö, transeuropeiska nätverk, kultur
och konsumentpolitik.
Inom det arbetsmarknads- och regionalpolitiska området reduceras utgifter om
knappt 2,1 miljarder kronor, varav 0,5 miljarder kronor avser regionalpolitiken.
Slutligen vidtas utgiftsbegränsningar uppgående till ca 0,4 miljarder kronor
avseende den del av medlemsavgiften som berör EU-institutionernas
administration.
Inkomstförstärkningar
Åtgärderna som skall genomföras på inkomstsidan för att finansiera medlemskapet
är generellt sett riktade mot de sektorer som gynnas av ett medlemskap.
Åtgärderna skall i första hand belasta produktionen. Totalt uppgår de olika
förslagen på inkomstsidan till 12,4 miljarder kronor år 1998 och 10,6 miljarder
kronor för år 1995/96 (12 månader).
Regeringen föreslog i proposition 1994/95:122 om Finansiering av medlemskap i
EU att en allmän löneavgift på 1,5 procent införs, dvs. att arbetsgivaravgiften
höjs i motsvarande grad. Detta innebär en förstärkning på 8,4 miljarder kronor
netto för tolvmånadersåret 1995/96 och 6,3 miljarder kronor år 1998. Anpass-
ningen av de svenska mervärdesskattereglerna innebär också att vissa skatter
justeras och leder år 1998 till en inkomstförstärkning på 1,1 miljard kronor. De
höjda miljöavgifterna på bekämpningsmedel och handelsgödsel som infördes den
3 november 1994 innebär vidare en förstärkning på 0,2 miljarder kronor.
För att finansiera resterande delar av EU-medlemskapet avser regeringen att
under våren lägga fram förslag om en rad åtgärder, bl.a. fastighetsskatt på
i dag skattefria fastigheter fr.o.m. år 1996. Det gäller jordbruksfastigheter,
skogsmark, industribyggnader och kommersiella lokaler. De höjda skatterna på
dessa fastigheter väntas ge en inkomstförstärkning på 3,5 miljarder kronor år
1998.
Regeringen återkommer också med förslag till inkomstförstärkningar inom
energi- och miljöområdet, bl.a. höjd koldioxidskatt för industrin och skatt på
dieselolja för arbetsredskap. Dessa förslag beräknas ge en inkomstförstärkning
om 1,3 miljarder kronor år 1998.
6.5 Handlingsprogram mot arbetslöshet
Regeringen lägger nu fram ett handlingsprogram mot arbetslöshet omfattande drygt
500 000 personer, vilket innebär en omläggning av befintlig arbetsmark-
nadspolitik i kombination med förändrad inriktning av nuvarande rekryteringsstöd
och ett nytt tillfälligt sysselsättningsstöd.
Programmet innebär ökade kostnader tillfälligt över statsbudgeten på
sammanlagt 2,2 miljarder kronor i form av ökade utgifter för budgetåret 1995/96
(12 månader) och minskade intäkter om högst 7 miljarder kronor till följd av det
nya sysselsättningsstödet. För budgetåret 1995/96 (18 månader) beräknas ökade
kostnader och minskade intäkter om totalt ca 10 miljarder kronor.
6.6 Kommunal ekonomi
Mellan åren 1985 och 1991 hade kommunsektorn ett negativt finansiellt sparande
på mellan 2 och 8 miljarder kronor per år. Inkomsterna täckte de löpande
utgifterna. Investeringarna finansierades med upplåning, försäljning av
tillgångar eller minskat rörelsekapital. Åren 1992 till 1994 var det finansiella
sparandet positivt. Detta förklaras bl.a. av den allmänna nedväxlingen i pris-
och löneökningstakten samt eftersläpningen i det gamla systemet för
utbetalningar av kommunalskattemedel. År 1995 beräknas det finansiella sparandet
vända till ett underskott för sektorn. Landstingen beräknas dock under hela
perioden 1992 t.o.m. 1996 ha ett positivt finansiellt sparande. Kommunsektorns
totala utgifter för konsumtion förväntas öka. Det är kommunerna som svarar för
ökningen.
Under perioden 1994 t.o.m. 1996 väntas landstingen dra ner sina utgifter för
konsumtion. Sysselsättningen i kommunsektorn fortsätter att minska men enligt
preliminära bedömningar från Svenska Kommunförbundet antas de kommunala
skattehöjningarna inför år 1995 leda till att neddragningarna i verksamheterna
inte blir fullt så stora som tidigare antagits. Kommunsektorns realinvesteringar
förväntas öka både år 1995 och 1996. Kommunsektorns finansiella resurser, dvs.
skatter och statsbidrag, motsvarande under 1980-talet ungefär på 22 procent av
BNP. År 1995 beräknas denna andel ligga på 20 procent och sjunka med ytterligare
1 procentenhet år 1996. Det kan förklaras dels av den effekt systemet för
utbetalning av kommunalskattemedel får vid en nedväxling av den allmänna löne-
och prisökningstakten och dels av att statsbidragen utvecklats restriktivt sedan
ett antal år. En ytterligare förklaring är att de avdragsgilla egenavgifterna i
pensions- och sjukförsäkringssystemet minskar kommunernas och landstingens
skatteinkomster. Regeringen kommer att översiktligt under Finansdepartementets
verksamhetsområde presentera sin syn på kommunsektorn och dess roll i
samhällsekonomin samt aktuella frågor inom det kommunala området.
I regeringskansliet har de kommunala frågor som tidigare legat inom
Civildepartementets ansvarsområde överförts till Finansdepartementet. Det
innebär att Finansdepartementet är ansvarigt för frågor om kommunal ekonomi och
lagstiftning, struktur och indelningsfrågor samt utvecklingsfrågor. Detta ger en
förbättrad möjlighet till samordning av de övergripande kommunala frågorna i
regeringsarbetet. Dialogen mellan regeringen och företrädare för kommunsektorn
kan därmed också förenklas och förbättras. Regeringen kommer senare idag att
översiktligt redovisa sin syn på kommunerna och dess roll i samhällsekonomin
samt aktuella frågor inom det kommunala verksamhetsområdet.
12
Appendix
Budgetförstärkningar
Tabell 6.4 Förstärkningar av de offentliga finanserna i budgetförslaget
Miljoner kronor, 1994/95 års priser och volymer
1995/96 1998
(12 månader)
Justitiedepartementet1
- Polisväsendet 235
- Övrigt 165
Summa 400 1 000
Utrikesdepartementet
- Biståndet 707 707
- Samarbete Central- och Östeuropa 335 335
- Slopat EFTA-bidrag 114 114
- Övrigt 144 457
Summa 1 300 1 613
Socialdepartementet2
Familjepolitik m.m.
- Sänkt barnbidrag 1 146 2 345
- Sänkt ersättning föräldraförsäkring 1 310
- Övrigt 370 740
- Avgår familjepol. utredning, aviserat
i prop. 1994/95:25 -3 700
Pensioner 2 553 3 800
Sjukförsäkring och sjukvårdsförmåner1 085 1 481
Övrigt - 43 726
Pågående och kommande översyner 1 702
Summa före skattebortfall 5 111 8 404
Avgår skattebortfall -373 -604
Summa efter skattebortfall 4 738 7 800
Kommunikationsdepartementet
- Investeringar i vägar och järnväg 660 2 660
- Inleverans Luftfartsverket 50 -
- Övrigt 490 240
Summa 1 200 2 900
Finansdepartementet
- Skatteförvaltningen och exekutionsväsendet141 408
- Fastighetsförvaltning och statlig lokalförsörjning8698
- Övriga myndigheter 166 427
- Statliga arbetsgivarfrågor 101 101
- Besparingar till följd av EU-medlemskap421 421
Summa 915 1455
1 Regeringen avser återkomma med precisering avseende besparingar år 1998.
2 Besparingarna inom familjepolitiken för år 1998 redovisas exkl. den i den
ekonomisk-politiska propositionen aviserade utredningen om besparingar inom
familjepolitiken. Detta för att undvika dubbelräkning vid summering av
föreslagna besparingar i den ekonomisk-politiska propositionen och budgetpro-
positionen.
13
1995/96 1998
(12 månader)
Utbildningsdepartementet
- Skolsektorn 95 200
- Universitet och högskolor 325 1 024
- Forskning 159 254
- Studiestöd 686 925
Summa 1 265 2 403
Jordbruksdepartementet
- Miljöersättningar inom jordbruket 974 974
- Stöd till mindre gynnade områden 150 150
- Forskning och utbildning 200 200
- Övrigt 172 672
Summa 1 496 1 996
Arbetsmarknadsdepartementet
- Utbildningsbidrag 1 025 1 025
- Utbildning i företag 572 1 433
- Regionalpolitik 500 500
- Arbetsmarknadsfonden 2 918 3 948
- Övrigt 964 1 955
Summa före skattebortfall 5 979 8 861
Avgår skattebortfall -1 221 -1 527
Summa efter skattebortfall 4 758 7 334
Kulturdepartementet
- Statlig konsumtion 48 159
- Inleveranser som möjliggörs av besparing
på Sveriges Radio och TV 158 551
Summa 206 710
Näringsdepartementet
- Europeiskt FoU-samarbete 191 316
- Effektiviseringskrav 80 220
- Övrigt 109 364
Summa 380 900
Civildepartementet
- Statlig konsumtion 94 280
- Organisationsbidrag 43 87
Summa 137 367
Miljödepartementet1
- Bidrag till miljöarbete 31
- Bidrag till kalkningsverksamhet 38
- Miljöforskning 30
- Miljöinsatser i Östersjöregionen 46
- Övrigt 70
Summa 215 425
1 Regeringen avser återkomma med precisering avseende besparingar år 1998.
14
1995/96 1998
(12 månader)
Skatteadministrationsersättning från
kyrkliga kommuner 100 200
Avgår besparingar statlig konsumtion,
redovisas i prop. 1994/95:25 Vissa ekonomisk-
politiska åtgärder m.m. -2 000 -2 000
Avgår EU-finansiering -4 600 -4 600
Summa före skattebortfall 12 104 24 634
15
Omprövning och förnyelse av
offentlig förvaltning
Utgångspunkter för regeringens förvaltningspolitik
Regeringens förvaltningspolitik skall ge riktlinjer för arbetet med för-
valtningens organisation och struktur, lednings- och verksamhetsformer samt
styrningen av statliga verksamheter. Den skall ge vägledning såväl för dem som
arbetar i den löpande verksamheten som för dem som har till uppgift att utveckla
och förändra verksamheten i den statliga förvaltningen.
Förvaltningspolitiken har successivt utvecklats och redovisats för riksdagen.
Omfattande förändringar har genomförts från början av 1980-talet och framåt och
viktiga resultat är i dag uppnådda.
Genom det förnyelsearbete som bedrivits finns en bra grund i form av principer
och riktlinjer för förvaltningens organisation och styrning. Det gäller nu att
bygga vidare på denna grund och få en hög verkningsgrad i det praktiska
förvaltnings- och förändringsarbetet.
Det statsfinansiella läget kräver fortsatta besparingar och strukturföränd-
ringar i den statliga förvaltningen. En omfattande omprövning av offentliga
åtaganden pågår.
Internationaliseringen och medlemskapet i EU ställer den offentliga för-
valtningen inför nya utmaningar. Ändamålsenliga organisations- och arbetsformer
i statsförvaltningen är en förutsättning för ett väl fungerande europeiskt
förvaltningssamarbete.
Samtidigt måste förvaltningen tillgodose medborgarnas krav på tjänster av god
kvalitet liksom på information om och insyn i den statliga verksamheten.
Den informationsteknologiska utvecklingen ger tillsammans med övriga
förvaltningspolitiska åtgärder möjligheter till nya och effektivare arbetssätt i
den offentliga verksamheten. Därmed skapas ytterligare förutsättningar såväl för
en rationellare administration som för en effektivare information och service
till medborgare och företag.
Inriktningen av det fortsatta arbetet
Den gemensamma sektorn är grunden för välfärdssamhället. För att trygga jobben
och välfärden krävs en effektiv förvaltning. Samtidigt är besparingar och
produktivitetsförbättringar nödvändiga för att sanera statens finanser. Under de
närmaste åren kommer omfattande organisations- och strukturförändringar att
behövas för att åstadkomma en resurssnålare förvaltning med en så långt möjligt
bibehållen servicenivå.
Sådana omfattande förändringar kan givetvis inte genomföras utan problem. Det
är viktigt att tidigt uppmärksamma och hantera sådana effekter för såväl
medborgarna i stort som för de anställda.
Ett aktivt ledarskap och en aktiv kompetensutveckling inom förvaltningen är
avgörande för framgångsrikt förändringsarbete. Regeringen kommer därför att ta
initiativ till en ökad dialog med myndigheternas ledning. Förvaltningspolitiken
måste utvecklas och genomföras i samverkan mellan regeringskansli och olika
delar av förvaltningen.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen med en utförligare redovisning
av den förvaltningspolitik som kommer att bedrivas under mandatperioden.
I detta sammanhang redovisas sammanfattningsvis vissa pågående eller planerade
förvaltningspolitiska åtgärder, som utförligare beskrivs i Finansdepartementets
bilaga till årets budgetproposition.
Styrningen av förändringsarbetet i förvaltningen skall förbättras.
Tydligare riktlinjer kommer att utvecklas när det gäller formerna för statlig
verksamhet.
Återkommande uppföljningar av strukturförändringarna kommer att göras och
redovisas för riksdagen.
Personalkonsekvenserna vid strukturförändringarna har hittills kunnat hanteras
på ett tillfredsställande sätt. Fortsatt uppmärksamhet kommer ägnas åt att
lindra negativa konsekvenser.
Erfarenheterna av genomförda omställningar och avvecklingar ger underlag för
ytterligare förbättringar i kompetens och rutiner.
Regeringen återkommer i fråga om myndigheternas ledningsformer.
Ytterligare satsningar på chefsförsörjning och chefsutveckling kommer att
göras.
En grund håller på att läggas för verksamhetsförnyelse genom bl.a. en ökad
användning av informationsteknologi. Arbetet med att skapa en öppen elektronisk
infrastruktur för informationsförsörjning bedrivs i samverkan mellan statliga
myndigheter, kommuner och landsting.
Den svenska statsförvaltningen skall inom ramen för EU-samarbetet medverka i
utvecklingen av transeuropeiska nätverk för informationsutbytet mellan
administrationer i medlemsländerna. Den statliga förvaltningen har en viktig
roll i det arbete som bedrivs inom EU för att föra in Europa i
informationssamhället och därmed skapa förutsättningar för ökad tillväxt,
konkurrenskraft och sysselsättning.
16
Ekonomisk styrning av statlig
verksamhet
1 Budgetpolitisk strategi
Budgetpolitiken är en central komponent i regeringens ekonomiska politik för
tillväxt, sysselsättning och ett bevarande av välfärdsstaten. Att statsmakterna
har kontroll över inkomst- och utgiftsutvecklingen är av fundamental betydelse
för trovärdigheten. Vid sidan av det kort- och medelsiktiga arbetet på att
återställa balansen i de offentliga finanserna pågår också ett långsiktigt
inriktat förändringsarbete. Några inslag i detta berörs i det följande.
1.1 De offentliga åtagandena och statens roll
Analyser av offentliga verksamheters effektivitet brukar separeras i frågor om
verksamheternas inriktning - vad man gör - och deras produktivitet -hur man gör.
På ett mer grundläggande plan krävs att man motiverar att staten överhuvudtaget
påtar sig ett ansvar för ett visst område. Denna fråga får särskild relevans i
den rådande statsfinansiella situationen. Riksdagen har beslutat att
statsskulden i förhållande till BNP skall stabiliseras till år 1998 (prop.
1994/95:25, bet. 1994/95:FiU1, rskr. 1994/95:145). En väsentlig del av detta
budgetpolitiska mål skall fullgöras genom utgiftsminskningar. Det är regeringens
bedömning att detta inte kan infrias enbart genom besparingar i traditionell
mening; offentliga utgifter måste på ett mer grundläggande sätt omprövas för att
utrymme för omprioriteringar skall kunna skapas.
Som ett led i denna omprövning gäller generella kommittédirektiv som innebär
att varje kommitté och särskild utredare skall pröva det offentliga åtagandet
inom sitt område. En liknande prövning ingår i det löpande budgetarbetet inom
regeringskansliet. Den rådande utgiftsstrukturen utgör inte längre en given
utgångspunkt för budgetarbetet.
Det offentliga åtagandet tar sig en mängd olika former, vilka i vissa fall är
resultatet av historiska tillfälligheter eller motiv som inte längre är giltiga.
Oklarheter råder ibland om syftena med åtagandet. En fortgående renodling av
motiven för de offentliga åtagandena måste ske, liksom en återkommande prövning
av vilken verksamhetsform som är lämpligast. Myndighetsutövning och
affärsverksamhet bör hållas åtskilda. I de fall staten har ett ägarintresse i
affärsverksamhet bör ägarrollen definieras klart och utövas aktivt.
73
1.2 Budgetprocessen
Internationella jämförande undersökningar har belagt att den institutionella
ramen för budgetprocessen har stor betydelse för processens faktiska utfall,
mätt som statligt upplåningsbehov, ackumulerad skuld eller motsvarande. Det har
också visats att Sverige i detta avseende har svaga institutioner (Statsskulden
och budgetprocessen, Ds 1992:126). Vissa förstärkningar av institutionerna är
under genomförande. Resultatstyrning av den statliga verksamheten jämte en
förbättrad finansiell styrning ger ökade möjligheter för statsmakterna att såväl
koncentrera intresset på övergripande frågeställningar som att utvärdera pres-
tationer och effekter. Inom regeringskansliet har budgetprocessen vänts
såtillvida att samhällsekonomiska förutsättningar i större utsträckning än
tidigare styr resurstilldelningen. Den förändrade uppläggningen av riksdagens
budgetarbete som nyligen beslutats kommer att stärka denna del av
budgetprocessen.
Trots dessa förbättringar är det regeringens bedömning att Sverige har en lång
väg att gå innan den statliga budgetprocessen uppfyller de krav som i dag ställs
i andra, med Sverige jämförbara länder. Detta gäller i synnerhet mot bakgrund av
de offentliga utgifternas storlek i relation till ekonomin som helhet.
Ett första problem gäller automatiken i utgiftsutvecklingen. Omkring 70
procent av utgifterna - siffran beror av definitionen - är styrda av någon form
av automatik i den meningen att det krävs politiska beslut för att påverka dem.
Detta kan skapa svårigheter i en situation där omprioriteringar krävs. En
översyn av det regelverk som styr utgiftsutvecklingen krävs därför, så att de
offentliga utgifterna i större utsträckning kan anpassas till in-
komstförändringar för den offentliga sektorn.
Subventioner exempelvis i form av skattenedsättningar av olika slag prövas
inte systematiskt på samma sätt som utgifterna. Detta behandlas för närvarande
av särskild utredare (dir. 1994:13), och avsikten är att en redovisning av
sådana subventioner årligen skall presenteras för riksdagen som underlag för en
prövning.
En annan central dimension i budgetarbetet är graden av långsiktighet. De
svenska budgetbesluten är ettåriga, och tidshorisonten utöver det närmaste året
berörs bara i utblickar och konsekvensanalyser. Genom sitt beslut att
stabilisera statsskulden till år 1998 har statsmakterna satt en ram för
agerandet på längre sikt som kan ha stor betydelse som förtroendeskapande åtgärd
och därigenom påverka den faktiska utgiftsutvecklingen i gynnsam riktning via
räntebildningen. Denna ökade långsiktighet bör vara ett permanent inslag i den
ekonomiska politiken. Ett utredningsarbete bedrivs för närvarande i syfte att
utröna i vilka avseenden sådana flerårsbeslut i riksdagen kan vara påkallade.
Arbete bedrivs också i regeringskansliet med att göra budgetdokumentet mer
heltäckande och transparent. Det långsiktiga målet bör vara att alla utgifter
som riksdagen beslutar om normalt redovisas på statsbudgeten, så att upplånings-
behovet bättre överensstämmer med budgetsaldot. En närmare koppling mellan
redovisningen av statens finanser och nationalräkenskaperna eftersträvas. Det
pågående utvecklingsarbetet med en ny statsbudgetmodell och årsredovisning för
staten kommer att öka den ekonomiska redovisningens informationsvärde. Det är
också viktigt för den politiska debatten att budgetpropositionen blir mer
läsvänlig.
Vad beträffar genomförande- och utvärderingsfaserna krävs en snabbare
återföring till regering och riksdag av det faktiska utfallet under pågående
budgetår för såväl inkomster som utgifter. Avvikelser från den förutsedda
utvecklingen måste snabbt identifieras och analyseras, så att motåtgärder kan
vidtas. Tillkommande utgifter måste, om inte exceptio-
nella omständigheter föreligger, finansieras genom omprioriteringar. Huvud-
ansvaret för att föreslå sådana omprioriteringar åvilar berörda myndigheter och
departement.
Genom den nya budgetprocessens krav på beslutsunderlag i form av prestations-
och effektredovisningar förbättras möjligheterna till utvärdering och
omprövning. Ännu omfattas dock bara en mindre del av de statliga utgifterna
systematiskt av dessa redovisningar - främst utgifter för förvaltningsändamål -
varför ett betydande utvecklingsarbete krävs. Även bidrag, transfereringar och
subventioner måste på sikt omfattas. I detta sammanhang är det också viktigt att
uppmärksamma behovet av att utveckla statsmakternas uppföljning och utvärdering
av kommunsektorns ekonomi och verksamhet mot uppsatta nationella mål. En sådan
uppföljning och utvärdering är ett centralt underlag för statsmakternas årliga
beslut om det skattefinansierade utrymmet för kommunal verksamhet.
Regelverket kring budgetprocess och revision är i Sverige lagfäst i långt
mindre utsträckning än i andra jämförbara länder. Utöver regeringsformens
allmänna reglering av finans- och kontrollmakten är gällande bestämmelser
spridda på ett antal förordningar och enskilda beslut i samband med riksdagens
behandling av budget- och kompletteringspropositioner. Detta försvårar
överblicken och riskerar att leda till oklarheter. Ett otydligt sanktionssystem
riskerar också att minska respekten för gällande regelverk. Utredning rörande en
eventuell lagreglering av budgetprocess och revision bedrivs för närvarande inom
regeringskansliet.
74
2 Budgetering och redovisning av statens
verksamhet
2.1 Principer för budgetering och redovisning av statens
verksamhet
Regeringens förslag: Verksamheter som påverkar statens lånebehov och verksam-
heter som riksdagen regelstyr bör i normalfallet tas upp på statsbudgeten.
Riksdagen har uppdragit åt regeringen att överväga hur stor del av den
statligt reglerade verksamheten som skall tas upp på den statliga budgeten. I
kompletteringspropositionen våren 1994 lämnade regeringen en övergripande
redovisning av utgångspunkterna för Finansdepartementets utredningsarbete
rörande ett framtida budgetsystem för staten. Regeringen tar i det följande upp
vissa principiella frågor som grund för det fortsatta utvecklingsarbetet.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag till en ny
statsbudgetmodell under år 1995. Ambitionen är att ett nytt budgetsystem skall
kunna tillämpas för 1997 års statsbudget.
En betydande del av statens verksamhet redovisas idag utanför stats-budgeten.
För att uppnå ökad fullständighet i statsbudgeten krävs att inkomster och
utgifter för statlig verksamhet som idag ligger utanför statsbudgeten redovisas
på budgeten. Denna budgetproposition innebär ett steg i den riktningen genom att
utgifterna för bidrag till arbetslöshetsförsäkring m.m. nu lyfts in på budgeten.
Inför det fortsatta utvecklingsarbetet bör enhetliga principer för vilka
verksamheter som skall tas upp på statsbudgeten fastställas. Regeringen föreslår
att följande två huvudprinciper skall läggas till grund för ställningstagande
till vilka verksamheter som skall budgeteras och redovisas på statsbudgeten. För
det första bör samtliga verksamheter som påverkar statens lånebehov i
normalfallet tas upp på statsbudgeten. Härmed minskar den skillnad som i dagens
system finns mellan statsbudgetens saldo och statens upplåningsbehov betydligt.
För det andra bör verksamheter som riksdagen regelstyr och som har konsekvenser
för statens inkomster och utgifter i normalfallet tas upp på statsbudgeten. De
budgetmässiga effekterna av olika regelbeslut skulle därmed ingå i riksdagens
framtida beslut om ramar för olika utgiftsområden. Ändamålsenligheten i dessa
principer vad gäller t.ex. avgiftsfinansierad efterfrågestyrd verksamhet och
statliga s.k. placeringsfonder (t.ex. AP-fonden) bör särskilt prövas i det
fortsatta utvecklingsarbetet.
Under senare år har flera frågor aktualiserats rörande principer för hur
statens inkomster och utgifter bör budgeteras och redovisas på statsbudgeten.
Vikten av ökad bruttoredovisning av statsbudgetens utgifter och inkomster har
särskilt framhållits. Med en sådan redovisning menas att inkomster och
utgifter redovisas brutto, dvs. var för sig på särskilda inkomsttitlar och
utgiftsanslag. Idag förekommer nettoredovisning både på budgetens inkomst- och
utgiftssida. På inkomstsidan är t.ex. flertalet inkomsttitlar för skatter och
socialavgifter nettoredovisade. Regeringen anser att bruttoredovisning bör
tillämpas i större utsträckning. Ett steg mot bruttoredovisning tas i årets
budgetförslag genom att utgifterna för sjuk- och föräldraförsäkringarna i sin
helhet redovisas på utgiftssidan.
2.2 Utredning om skillnaden mellan redovisningen av
statsbudgetens inkomster och utgifter och redovisningen
i nationalbudgeten av statens inkomster och utgifter
För den ekonomiska politikens utformning är det av vikt att regeringen har
tillgång till ett fullgott underlag i form av beräkningar och bedömningar av
statsfinansernas utveckling på kort och lång sikt. Beräkningar och
sammanställningar av den offentliga sektorns finanser görs idag av ett antal
olika myndigheter och instanser. De olika beräkningarna och sammanställningarna
fyller sina specifika syften vilka i de flesta fall är reglerade i lag. För att
uppnå dessa syften använder myndigheterna olika modeller och system för analys
och redovisning, vilket leder till svårigheter i samband med jämförelser och
avstämningar mellan beräkningarna.
Det redovisade utfallet och prognoser över statsbudgetens inkomster och
utgifter redovisas av Riksrevisionsverket (RRV). RRV redovisar även statens
totala verksamhet som följer nationalräkenskapernas fördelning av statens
inkomster och utgifter på realekonomiska arter. Nationalräkenskaperna
sammanställs av Statistiska Centralbyrån (SCB).
Regeringen redovisar normalt en bedömning av det ekonomiska läget och
statsbudgetens utveckling i budgetpropositionen och i kompletterings-
propositionen. Redovisningen sker dels i form av förslag till statsbudget, dels
som redovisning av det finansiella sparandet i nationalräkenskapstermer. I
samband med dessa redovisningar krävs en avstämning mellan de båda
beräkningarna. Avstämningen försvåras dock av de olika metoder som används för
framtagning av dessa beräkningar. Det är angeläget att de bedömningar som
regeringen redovisar är konsistenta. Regeringen har därför för avsikt att ge
chefen för Finansdepartementet bemyndigande att tillkalla en utredare för att se
över skillnaderna mellan de olika redovisningarna. Utredaren bör i ett första
steg kartlägga skillnaderna mellan de olika redovisningssystemen. I ett andra
steg bör utredaren utarbeta förslag till metoder för att kunna göra avstämningar
mellan de olika beräkningarna.
75
2.3 Införande av årsredovisning för staten
Genom att nya redovisningsprinciper införts vid samtliga statliga myndigheter
finns nu möjlighet att ta fram en årsredovisning för staten inne-hållande bl.a.
ett konsoliderat årsbokslut (resultat- och balansräkning) som baseras på
traditionella bokföringsmässiga grunder. Härmed erhålls en redovisning av sta-
tens finanser som bör vara av stort värde för statsmakterna och andra som har
att fatta beslut mot bakgrund av en bedömning av statens finansiella ställning.
RRV har givits i uppdrag att ta fram en årsredovisning för staten. Verket
kommer att i februari 1995 publicera årsredovisningen för staten avseende
budgetåret 1993/94. Regeringen avser att återkomma till riksdagen under 1995 i
fråga om årsredovisningen för staten och i samband med detta även kommentera
årsredovisningen för staten för 1993/94.
76
3 Resultatet av RRV:s granskning 1994
RRV har nyligen i sin årliga rapport till regeringen redovisat sina iakttagelser
för 1994 (RRV rapport daterad 1994-12-01). Iakttagelserna är dels av generell
karaktär, dels mer specifika för resp. departementsområde.
Regeringen redovisar i det följande en sammanfattning av RRV:s generella
iakttagelser. Regeringen avser att i kompletteringspropositionen närmare redo-
visa vilka åtgärder som vidtas med anledning av att RRV har lämnat revisionsbe-
rättelser med invändning eller på andra grunder har visat på förhållanden som
bör åtgärdas. Vi vill dock redan nu klargöra att regeringen inte accepterar att
statliga medel används på ett felaktigt eller ineffektivt sätt, inte heller att
få bristfällig information om hur de statliga medlen använts. RRV har härvid en
viktig funktion att fylla genom sin granskning och avrapportering till berörda
organisationer och till regeringen. Regeringen fäster stort avseende vid
resultatet av revisionen och kommer att lägga stor omsorg vid att omhänderta
verkets iakttagelser och på erforderligt sätt verka för att brister avhjälps.
3.1 RRV:s iakttagelser
I rapporten lyfter RRV fram generella iakttagelser från den årliga revisionen
samt vissa effektivitetsproblem i statsförvaltningen. I likhet med förra året
har granskningen även föranlett RRV att ägna ett särskilt avsnitt åt iakttagel-
ser rörande omstrukturering av statlig verksamhet samt verksamhet som överförts
till annan verksamhetsform.
För 29 av 260 myndigheter har RRV avgett en revisionsberättelse med in-
vändning. Samma revisionsberättelse innehåller ibland flera typer av
invändningar varför dessa inte låter sig klassificeras på ett entydigt sätt. RRV
gör dock en grov indelning vilken innebär att för 19 av myndigheterna är grunden
för invändningen huvudsakligen brister i förvaltning eller att årsredovisningen
är missvisande i väsentliga avseenden. I fyra fall har myndigheten inte upp-
märksammat regeringens krav på återrapportering i väsentliga avseenden. I tre
fall utgör grunden främst att anslag hanterats i strid med gällande bestämmelser
och i två fall är invändningen hänförlig till en bristfällig intern styrning i
samband med större omställningar av verksamheten.
RRV medverkar även i revision av ett drygt hundratal bolag och stiftelser, där
ett bolag, Kungliga dramatiska teatern AB, erhållit revisionsberättelse med
invändning. Vidare granskas 23 kyrkliga organisationer av RRV, där resultatet av
granskningen innebar att Domkapitlet i Linköping erhöll invändning i
revisionsberättelsen. I båda dessa fall är grunden för invändningen att deras
redovisning är missvisande i väsentliga avseenden.
Granskningsresultatet innebär att antalet revisionsberättelser med invändning
ånyo har ökat i förhållande till föregående år. I två av fallen,
Byggnadsstyrelsen och Kungliga dramatiska teatern AB, lämnas dessutom revi-
sionsberättelse med invändning för andra året i följd. Även antalet
revisionsrapporter till organisationernas styrelser har ökat. Som en förklaring
av flera nämner RRV att flera myndigheter för första gången lämnat
årsredovisning och fullt ut tillämpar de nya redovisnings- och finans-
ieringsmetoderna.
Verkets samlade bedömning är att kvaliteten på myndigheternas redovisning
förbättrats, men att det av antalet revisionsberättelser med invändning framgår
att relativt många myndigheter ännu inte uppnått en godtagbar nivå. Speciellt
oroande är, menar RRV, att flera av de största myndigheterna, som borde ha alla
förutsättningar för hög kvalitet på sin redovisning, ingår i denna grupp. Liksom
tidigare år finns det myndigheter som fortsatt visar liten respekt för de beslut
som statsmakterna fattat.
Granskningen visar även på ljuspunkter. Kvaliteten på årsredovisningarna har
utvecklats positivt i den meningen att de flesta myndigheter som lämnat
årsredovisning för första gången har lämnat bättre redovisningar än vad övriga
myndigheter gjorde i sina första årsredovisningar. De myndigheter som redan
tidigare avgivit årsredovisning har också förbättrat sin redovisning främst vad
gäller prestationer, volymer och kostnader. Undantag utgörs främst av
myndigheter inom försvarsområdet som varit föremål för förändringar, vissa till-
synsmyndigheter samt några av de stora koncernliknande myndigheterna. De flesta
myndigheterna har också haft svårt att relatera resultatet till verksamhetsmål
och att koppla ihop informationen i den ekonomiska redovisningen med den i
resultatredovisningen. RRV pekar på att en mer utvecklad dialog mellan berörda
myndigheter och regeringskansliet, i vilken behoven och kraven på utformningen
av redovisningen klargörs, kan undanröja en del av dessa problem. Årets
granskning har även föranlett RRV att uppmärksamma problem som följer av
bristande jämförbarhet mellan myndigheters resultatinformation, i de fall de har
samma verksamhetsuppdrag men där en central myndighet saknas.
Liksom föregående år lyfter RRV fram myndigheternas internkontroll som ett
stort problemområde. Verket bedömer att den interna kontrollen försämrats
ytterligare inom många myndigheter, och att det största behovet av åtgärder
föreligger hos de största och ofta koncernliknande myndigheterna mot bakgrund av
deras ekonomiska betydelse. RRV hänvisar i sammanhanget till en nyligen avgiven
rapport till regeringen om behovet av och förslag om förstärkt intern kontroll
och utbyggd intern revision. Regeringens ställningstagande till RRV:s förslag i
denna fråga redovisas i avsnitt 5. RRV konstaterar vidare att statsanställdas
engagemang i affärsverksamhet i flera fall inte varit förenligt med gällande
regler om bissyslor och jäv. Verket bedömer att omfattningen av detta problem
bör föranleda en prövning av om det bör ges större möjligheter för arbetsgivaren
att begära en redovisning av arbetstagarens engagemang i privat affärsverksamhet
med anknytning till verksamheten i anställningen.
När det gäller omläggningen till nya finansiella styrmetoder framstår de nya
metoderna inom kapitalförsörjningsområdet vara det som genererar flest problem.
RRV pekar här särskilt på modellen med lån i Riksgäldskontoret för investeringar
i anläggningstillgångar för förvaltningsändamål som i alla delar inte synes
accepteras av myndigheterna. Även tillämpningen av räntekonto har brustit vid en
del myndigheter. Tekniskt sett fungerar dock dessa modeller väl.
RRV redovisar även ett antal iakttagelser vad gäller bristande regel-
efterlevnad vid myndigheterna. Respekten för statsmakternas beslut är i flera
fall låg, med bl.a. överskridanden av anslag (i ca tio fall med betydande
belopp) eller bristande redovisning mot statsbudgeten som följd. RRV pekar dock
på att bristande regelefterlevnad, i de fall det är fråga om mycket små myndig-
heter, kan vara hänförligt till att de generella bestämmelserna för redovisning
och kapitalförsörjning uppfattas som väl komplicerade och krävande i förhållande
till den verksamhet som bedrivs.
När det gäller affärsverk anser RRV att det nu kan finnas anledning att
överväga om affärsverksformen längre behövs mot bakgrund av de omstruktureringar
som skett inom affärsverkssektorn och att den traditionella myndighetsformen
blivit mer flexibel. RRV pekar även på vikten av att affärsverken utvecklar
redovisningen av leasingåtaganden, då det annars föreligger risk för att
regeringens och berörda styrelsers beslutsunderlag får för låg kvalitet. Vidare
rekommenderar RRV, mot bakgrund av gjorda iakttagelser, att befogenheter och
ansvar, bl.a. vad gäller rätten att ingå leasingavtal, liksom avkastningskraven
förtydligas samt att styrelsernas sammansättning ses över.
Årets granskning har återigen föranlett RRV att uppmärksamma behovet av att
generella riktlinjer utfärdas till myndigheterna om avveckling och ombildning
samt att tydliggöra reglerna för myndigheters medverkan i bildande av bolag och
stiftelser, i enlighet med vad regeringen anmälde i 1994 års kompletterings-
proposition. RRV har även funnit att myndigheter fortsatt att bilda stiftelser
utan att inhämta regeringens tillstånd. Som exempel kan nämnas att verket i en
särskild kartläggning av stiftelsebildningar inom länsstyrelseområdet fann att
för endast sju av 49 identifierade stiftelser har statsmakternas tillstånd
inhämtats. RRV pekar även på att de principer statsmakterna lagt fast för RRV:s
medverkan i revision av bolag och stiftelser ännu inte fått fullt genomslag. I
sammanhanget förordas att RRV:s rätt att utse medrevisor även bör komma i fråga
för statliga företag eller statligt bildade fonder och stiftelser där staten
utsett s.k. lekmannarevisorer. RRV påtalar även att bl.a. mängden statliga
företag och komplexiteten i de frågor som ankommer på staten som ägare av
företag talar för att det kan finnas skäl att samordna frågor som rör statens
ägande av bolag inom en central funktion inom regeringskansliet. RRV:s
granskning har även påvisat skäl som talar för att regeringen bör fatta beslut
om alla typer av privatiseringar, dvs. även vad gäller försäljning av väsentliga
tillgångar och s.k. outsourcing (dvs. när tillgångar överlåts till ett företag
mot avtal att köpa motsvarande tjänster av företaget).
RRV har även redovisat iakttagelser vad gäller effektiviteten i statsför-
valtningen. Verket framhåller bl.a. att stabila regelsystem som är lätta att
administrera är avgörande för effektiviteten i skattekontrollen. RRV har även
funnit att det finns betydande vinster att göra inom skatteområdet genom
förstärkning av momskontrollen och genom snabbare inbetalning av skatter och
avgifter. Verket menar att det under lång tid skett en successiv förskjutning i
hanteringen av transfereringar och uppbörd från kontroll och värn om det
allmännas medel i riktning mot service och rådgivning. Detta torde, enligt RRV,
ha påverkat den statsfinansiella utvecklingen i negativ riktning. Verket bedömer
att det därför kan finnas anledning att prioritera funktioner inom myndigheterna
som t.ex. bevakar att kostnadsdrivande praxisutveckling i transfereringssystemen
undviks eller att servicenivån till skattepliktiga inte leder till att staten
förlorar skatte- och avgiftsinkomster.
Vidare pekar RRV på behovet av en samlad översyn av den statliga fondför-
valtningen. Verket bedömer även att det finns betydande besparingar att göra
genom bättre upphandlingsförfarande, bättre kapacitetsutnyttjande av den
statliga fordonsparken och bättre planering och underlag inför större
investeringsbeslut inom infrastrukturområdet. RRV redovisar även förslag till
åtgärder för att effektivisera asylprocessen och integrationsarbetet inom
invandrarområdet. RRV:s granskning har också påvisat behovet av en mer utvecklad
strategi och kompetens inom IT-området. RRV har även granskat statens tillsyn
inom olika sektorer, bl.a. telemarknaden och den finansiella marknaden. Verket
har härvid funnit att tillsynen skulle kunna göras mer effektiv genom mer en-
tydiga uppdrag att övervaka marknadernas utveckling och genom renodling av till-
synsmyndigheternas uppgifter.
77
4 Resultatstyrning
Regeringens bedömning:
Resultatstyrningen utvecklas positivt.
Årsredovisningarna är, trots vissa brister, av stort värde för
regeringens löpande uppföljning av den statliga verksamheten.
I 1994 års kompletteringsproposition redovisades utgångspunkterna för att
stärka genomförandet av resultatstyrningen. En interdepartemental arbetsgrupp
tillsattes för att ta fram underlag för regeringens fortsatta
ställningstaganden. Arbetsgruppens slutrapport kommer att färdigställas i början
av 1995. Regeringen avser att återkomma till riksdagen under 1995 med bedömning
och förslag till åtgärder för att stärka genomförandet av resultatstyrningen.
I RRV:s årliga rapport om resultatet av årets granskning, vilken redovisas i
avsnitt 3, lämnas även vissa iakttagelser vad gäller utvecklingen av
resultatstyrningen.
Regeringen har på begäran från riksdagen fortlöpande redogjort för
utvecklingen av resultatstyrningen. I det följande redovisas erfarenheter från
och regeringens bedömning av utvecklingen av resultatstyrningen under det gångna
året.
Erfarenheter av årsredovisningarna
Mot bakgrund av de ökade krav som ställts på myndigheterna och de omfattande
förändringar som genomförts i den finansiella styrningen är utvecklingen av
årsredovisningarna god. Kvaliteten i den ekonomiska redovisningen har höjts,
även om det finns myndigheter som fortfarande inte lyckats uppnå en godtagbar
nivå. De myndigheter som i år lämnat sin första årsredovisning har i allmänhet
lämnat en årsredovisning av högre kvalitet än de myndigheter som lämnade sin
första årsredovisning 1992 och 1993. Inom ett flertal myndigheter pågår ett
utvecklingsarbete, vilket framdeles ytterligare bör kunna öka årsredovis-
ningarnas kvalitet.RRV menar i sin rapport att ambitionen i arbetet med
årsredovisningen är hög hos de flesta myndigheter. Vid en bedömning måste,
enligt RRV, beaktas att införandet av resultatstyrning kräver ett långsiktigt
och uthålligt engagemang på alla nivåer. RRV menar att beställningar och krav i
regleringsbreven i vissa fall måste bli tydligare. En av förklaringarna till att
vissa myndigheter haft problem att redovisa resultat är att de mål som
statsmakterna beslutat för verksamheten ännu inte brutits ner till en
uppföljningsbar nivå.
Erfarenheter av de fördjupade anslagsframställningarna
I budgetberedningen under hösten 1994 har ett tiotal myndigheter och deras
verksamhetsområden genomgått fördjupad prövning. För flertalet av dessa lägger
regeringen i denna proposition förslag om verksamhetens framtida inriktning. RRV
har studerat ett urval av de fördjupade anslagsframställningarna. Erfarenheterna
från årets anslagsframställningar liknar dem som redovisats tidigare år. Det
finns fortfarande brister i resultatanalyserna, vilket förklaras såväl av att
myndigheterna har problem att finna en lämplig informationsstruktur och
aggregeringsnivå som att analyskapaciteten inte varit tillräcklig. Endast
undantagsvis har myndigheterna kritiskt granskat och ifrågasatt sin egen
verksamhet.
Analyser av kostnader, kvalitet och effekter är mer frekventa och fylligare än
tidigare, men det finns, enligt RRV, fortfarande utrymme för förbättringar.
Positivt är att nya myndigheter, som lämnat sin första fördjupade
anslagsframställning, producerat väl genomarbetade resultatanalyser och förslag
om den framtida inriktningen av verksamheten som till viss del baseras på
analyserna av verksamheten. Sammantaget är bilden av de fördjupade
anslagsframställningarna något mer positiv än tidigare år.
Regeringens bedömning
En rad positiva effekter har åstadkommits i reformarbetet med att utveckla
resultatstyrningen i budgetprocessen. Hösten 1994 är första gången samtliga
myndigheter avger årsredovisning. Ett stort antal myndigheter lämnar
årsredovisningar av god kvalitet. En successiv anpassning av resultat-
redovisningen sker till regeringens behov av information för löpande styrning
och kontroll. Resultatstyrningen anpassas vidare till de skilda förutsättningar
som gäller för olika delar av den statliga verksamheten. Departementen uppfattas
mer nyanserade i dialogen med myndigheterna. I samtliga dessa avseenden måste
dock utvecklingen fortsätta.
Regeringen konstaterar med tillfredställelse att myndigheternas intresse och
förmåga att i olika avseenden analysera sin verksamhet har ökat påtagligt sedan
slutet av 1980-talet. Årsredovisningarna och särskilt resultatredovisningens
värde som instrument för regeringens löpande uppföljning och kontroll har ökat.
Vissa av årets iakttagelser är av central betydelse. De dokument som finns i
budgetprocessen bör bättre anpassas till en effektiv resultatstyrning. Främst
bör en ökad flexibilitet i den långsiktiga planeringen eftersträvas.
Årsredovisningen skall även framdeles vara ett instrument för den årliga löpande
avrapporteringen och kontrollen av verksamheten i förhållande till de krav som
ställs på verksamheten.
78
5 Ökade krav för god intern kontroll i staten
Regeringens bedömning: Att den interna kontrollen fungerar i de statliga myn-
digheterna, särskilt vad gäller de stora myndigheter som ansvarar för stora
medelsflöden, är ett oavvisligt krav från regeringens sida. RRV har visat att
många myndigheter inte har vidtagit erforderliga åtgärder för att uppmärksamma
och åtgärda brister i detta avseende. Det ankommer på regeringen att försäkra
sig om att identifierade brister i statsförvaltningen beivras. Regeringen avser
att besluta om en förordning som innebär att samtliga myndigheter med omfattande
intern delegering av ansvar och befogenheter och som administrerar stora medels-
flöden skall ha intern revision som självständigt granskar den interna
kontrollen i verksamheten. Det ankommer på berörda myndigheter att avsätta
erforderliga medel för internrevisionen inom ramen för befintliga resurser.
Bakgrund
RRV:s granskningar visar att den interna kontrollen vid myndigheterna i
åtskilliga fall har blivit sämre. Även riksdagens revisorer har uppmärksammat
problemet. Bristerna är inte minst bekymmersamma då det är en utveckling som
pågått under flera år trots myndighetsledningarnas entydiga ansvar för att en
ändamålsenlig uppföljning och kontroll finns i myndigheten. De bakomliggande
orsakerna är flera, bl.a. hög grad av delegering/decentralisering inom
myndigheter utan att myndighetsledningen tillförsäkrat sig en god uppföljning
och kontroll, högre krav på ekonomisk redovisning utan att detta föranlett
tillräcklig kompetensuppbyggnad inom myndigheten liksom den tekniska utveck-
lingen inom ADB-området. Det är också fråga om otillräcklig uppmärksamhet och
förståelse för de problem som har att göra med intern kontroll. Det är särskilt
oroande att iakttagelserna i flera fall avser större myndigheter vilka
omhändertar stora betalningsflöden i staten, och att brister kvarstår år från
år.
RRV har nyligen inkommit med förslag till regeringen om åtgärder för en stärkt
intern kontroll vid de statliga myndigheterna. Vid sidan av bl.a. ökade stöd-
och revisionsinsatser från RRV:s sida, föreslår RRV principer som bör ligga till
grund för regeringens ställningstagande avseende inrättande av intern revision
vid statliga myndigheter. RRV lämnar även ett förslag till förordning om intern
revision i staten.
Internrevisionens uppgifter
Internrevisionens primära uppgift är att granska dels den interna kontrollen i
system, rutiner och organisation inom myndigheten, dels hur bokförings- och
annan ekonomisk redovisningsskyldighet som myndigheten omfattas av fullgörs samt
att avrapportera resultatet av granskningen till högsta ledningen för åtgärder.
Kriterier för en god internrevision är att den skall bedrivas enligt inter-
nationell standard för god revisionssed och grundas på av styrelsen (eller av
myndighetschefen om styrelse saknas) beslutad revisionsplan baserad på en analys
av de risker som myndighetens internkontroll exponeras för. Vidare skall intern-
revisionen bedrivas självständigt och verka oberoende i förhållande till den
löpande verksamheten och ledningen. Att internrevisionen har rätt professionell
kompetens relaterat till den kontrollmiljö som finns i organisationen är också
ett väsentligt kriterium för en god intern revision.
Regeringens bedömning
Det statsfinansiella läget talar för att särskild omsorg läggs vid kontroll av
att de statliga resurserna används korrekt och effektivt. Detta är naturligtvis
av stor vikt för allmänhetens fortsatta förtroende för myndigheternas förmåga
att förvalta skattebetalarnas medel. Dessa skäl har också legat till grund för
regeringens ställningstagande att de myndigheter som har betalningsansvaret för
medel med koppling till EG-budgeten skall etablera eller förstärka befintliga
funktioner för intern revision (jfr prop. 1994/95:40). Regeringen anser att det
ligger i det allmännas intresse att försäkra sig om att myndighetsledningarna,
som komplement till den externa revisionen, har professionella internrevisorer
för egen självständig granskning av kvaliteten på den interna kontrollen och
redovisningen där så erfordras.
Det finns vissa kriterier som bör läggas till grund för en bedömning av
huruvida en myndighet regelmässigt bör ha intern revision. De viktigaste är dels
omfattningen av de medelsflöden som myndigheten ansvarar för, dels graden av
delegering inom stora myndigheter eller mellan central myndighet och regionala/-
lokala myndigheter.
För att säkra överblick, oberoende och jämförbarhet bör internrevisionen
normalt, i enlighet med god sed på området, vara placerad direkt under verksled-
ningen eller motsvarande, med hela myndighetskoncernens verksamhet som gransk-
ningsområde. I det fall verkets operativa verksamhet utförs med hjälp av myndig-
het utanför verket, t.ex. av en länsstyrelse, bör även den verksamheten ingå i
granskningen för att ingå i underlaget för internrevisionens rapportering till
verkets styrelse (eller verkschef om styrelse saknas).
Om kriteriet ansvar för stora medelsflöden definieras som en nivå på
omsättningen och denna sätts till en miljard kronor innebär de två angivna
kriterierna att följande myndigheter bör ha intern revision: Invandrarverket,
Jordbruksverket, Skogsvårdsorganisationen, Lantmäteriverket, Arbetsmar-
knadsverket, Närings- och teknikutvecklingsverket, Riksförsäkringsverket och de
allmänna försäkringskassorna, Domstolsverket, Kriminalvårdsverket,
Polisorganisationen, Försvarsmakten, Riksskatteverket med skatte- och kronofog-
demyndigheterna, Tullverket, Boverket, SIDA, Vägverket, Banverket, Centrala
Studiestödsnämnden, Kungliga tekniska högskolan, Karolinska institutet samt Uni-
versiteten i Uppsala, Stockholm, Linköping, Lund, Göteborg och Umeå. Vissa av
dessa myndigheter har redan etablerat intern revision, för andra har regeringen
särskilt beslutat att de skall ha intern revision. Organisatorisk inplacering,
uppgifter och mandat varierar dock. Då de redovisade kriterierna pekar på en
ganska god träffbild av de största myndigheterna som svarar för de mer centrala
statliga uppgifterna avser regeringen att lägga dessa kriterier till grund för
generell tillämpning av bestämmelser om intern revision i staten. Det ankommer
på berörda myndigheter att avsätta erforderliga medel för den interna revisionen
inom ramen för befintliga resurser. Bestämmelserna avses även bli tillämpliga på
andra myndigheter som själva väljer att inrätta internrevisionen eller för vilka
regeringen beslutar särskilt skall ha intern revision.
79
6 Konsekvenser för de statliga myndigheterna av
införandet av en allmän löneavgift m.m.
Riksdagen beslutade den 20 december 1994 (SkU:16, rskr. 149) att en allmän
löneavgift för finansiering av medlemskap i EU skall tas ut på löneinkomst och
inkomst av annan förvärvsverksamhet från och med den 1 januari 1995. Avgiftens
storlek uppgår till 1,5 % och skall beräknas på det underlag som gäller för
arbetsgivaravgifter respektive egenavgifter till folkpensioneringen enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter. Som en konsekvens härav höjs också de särskilda
löneskatterna och premieskatten på grupplivförsärkringar.
Avgiftsskyldigheten omfattar alla som betalar arbetsgivaravgifter, således
även statliga myndigheter.
Betalningen av den allmänna löneavgiften och av de särskilda löneskatterna bör
för budgetåret 1994/95 betalas samlat från tillgängliga medel på inkomsttitel
5211 Statliga pensionsavgifter, netto.
Regeringen avser att återkomma i 1995 års kompletteringsproposition med
förslag till hantering av den allmänna löneavgiften för budgetåret 1995/96.
80
Budgetförslaget och statens
ekonomiska ställning
1 Beräkning av statsbudgetens inkomster och
utgifter för budgetåren 1994/95 och 1995/96
1.1 Beräkningsförutsättningar
Statsbudgeten budgetåren 1994/95 och 1995/96
Riksrevisionsverket (RRV) har den 19 december 1994 redovisat en beräkning av
statsbudgetens inkomster för budgetåren 1994/95 och 1995/96. De antaganden som
RRV grundat sina beräkningar på framgår av tabell 1. Dessa antaganden, dvs.
pris- och lönesummeutvecklingen samt utvecklingen av den privata konsumtionen är
fundamentala för beräkningen av statsbudgeten. En sammanfattning av beräkningen
finns i bilaga 1.2.
Under slutskedet av arbetet med den preliminära nationalbudgeten har
antagandena om den ekonomiska utvecklingen reviderats. Det innebär att de
beräkningar som regeringen nu redovisar baserar sig på den ekonomiska utveckling
som presenteras i finansplanen, bilaga 1 (avsnitt 4). Även vissa av dessa
antaganden återfinns i tabell 1. I övrigt finns ingen anledning att avvika från
RRV:s beräkningsförutsättningar.
Tabell 1. Antaganden om den ekonomiska utvecklingen
Procentuell förändring
1994 1995 1996
RRV RegeringenRRVRegeringen RRV Regeringen
Lönesumma 3,5 3,5 5,5 5,7 5,5 5,6
Konsumentpriser,
årsgenomsnitt2,2 2,2 3,2 2,9 3,6 3,7
Privat konsumtion,
löpande priser3,8 3,6 2,7 2,9 4,0 4,0
1.2 Statsbudgetens inkomster och utgifter under budgetåret
1994/95
RRV:s senaste beräkning av budgetutfallet för budgetåret 1994/95 utgörs av
verkets budgetprognos nr 2/3 från den 19 december 1994. Beräkningarna av
inkomsterna för budgetåret 1994/95 redovisas även i verkets inkomstberäkning.
Inkomster
I sin inkomstberäkning, publicerad den 19 december 1994, har RRV för budgetåret
1994/95 beräknat inkomsterna till 396 735 miljoner kronor. Till följd av att
antagandena om den ekonomiska utvecklingen reviderats justeras inkomsttiteln
Fysiska personers inkomstskatt ned med 1 088 miljoner kronor. Det reviderade
antagandet om den privata konsumtionens utveckling m.m. föranleder nedjustering
av inkomsttiteln Juridiska personers inkomstskatt med 310 miljoner kronor samt
en nedjustering av inkomsttiteln Mervärdesskatt med 65 miljoner kronor. Med
hänsyn till att nedsättningsregeln avseende koldioxidskatt för energiintensiva
företag blir kvar även efter den 1 januari 1995 m.m. har inkomsttiteln Energi-
skatt justerats ned med 930 miljoner kronor. Inkomsttiteln Jordbruks- och
sockeravgifter och inkomsttiteln Avgifter för alkoholinspektionens verksamhet
justeras upp med 20 respektive 4 miljoner kronor.
Sammantaget medför justeringarna en beräknad minskning av inkomsterna med 2
369 miljoner kronor jämfört med RRV:s beräkning. Ändringarna framgår av tabell
2.
Tabell 2. Avvikelser mot RRVs beräkningar av statsbudgetens inkomster
budgetåret 1994/95
Tusentals kronor
RRVsFörändringberäkning
enligt
regeringen
1111 Fysiska personers inkomstskatt26 797 000-1 088 000
1121 Juridiska personers inkomstskatt33 188 000-310 000
1411 Mervärdesskatt 108 835 000 -65 000
1428 Energiskatt 19 683 000 -930 000
1473 Jordbruks- och sockeravgifter 129 066 +20 000
2544 Avgifter för alkoholinspektionens
verksamhet 0 +4 000
Summa inkomster 396 735 369
Summa avvikelser enligt regeringen -2 369 000
RRV:s beräkningar föranleder i övrigt inte någon erinran. Sammantaget medför
justeringarna av RRV:s beräkningar att regeringen beräknar inkomsterna för
budgetåret 1994/95 till 394 366 miljoner kronor.
81
Utgifter
Enligt regleringsbreven1 för innevarande budgetår uppgår utgifterna på
statsbudgeten till 519 939 miljoner kronor. RRV har i sin prognos beräknat de
totala utgifterna till 585 802 miljoner kronor.
RRV har beräknat belastningen på anslaget Räntor på statsskulden m.m. till 119
400 miljoner kronor. RRV baserar sin prognos på s.k. stoppränta, dvs. den
räntenivå som gällde vid beräkningstillfället antas gälla under hela
beräkningsperioden. Med anledning av att regeringen bygger sin beräkning på de
räntenivåer som presenteras i finansplanen, bilaga 1 (avsnitt 4) beräknar
regeringen belastningen på anslaget för budgetåret 1994/95 till 117 000 miljoner
kronor.
Tabell 3. Räntor på statsskulden budgetåret 1994/95
Miljarder kronor
Beräkning tillNuvarande
grund för stats-beräkning
budgeten
Räntor på lån i svenska kronor 47,5 83,6
Räntor på lån i utländsk valuta 24,2 23,1
Valutaförluster, netto 4,3 10,3
Summa 76,0 117,0
Med anledning av, i huvudsak, andra ränteantaganden justeras anslaget
Studiemedel m.m. ner med 95 miljoner kronor i förhållande till RRV:s prognos.
Till följd av att Länsstyrelsen i Kalmar län, efter regeringsbeslut, har betalat
ut 3,7 miljoner kronor till 1914 års Järnvägskonsortiums donationsfond belastas
anslaget Oförutsedda utgifter med ytterligare 3,7 miljoner kronor.
Vidare görs en nedjustering av anslaget Stöd till jordbruket och
livsmedelsindustrin i norra Sverige, med 95 miljoner kronor till följd av att
konstruktionen av stödet till norra Sverige från och med medlemsskapet i EU blir
en annan samt att utbetalningarna kommer att göras vid andra tidpunkter under
budgetåret än tidigare.
Till följd av framför allt nya beräkningsgrunder från Europeiska In-
vesteringsbanken räknas anslaget Bidrag till Europeiska Investeringsbanken upp
med 50 miljoner kronor. Slutligen räknas utgifterna upp med 80 881 tusen kronor
med anledning av regeringens förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten för
budgetåret 1994/95 (prop. 1994/95:105).
Enligt RRV kommer de totala Anslagsbehållningarna på reservationsanslag under
innevarande budgetår att öka med 1 561 miljoner kronor och uppgå till 37 027
miljoner kronor vid innevarande budgetårs slut. Regeringen ansluter sig till
RRV:s bedömning.
I tabell 4 redovisas utvecklingen av anslagsbehållningarna mellan budgetåren
1993/94 och 1994/95.
Tabell 4. Anslagsbehållningarna vid utgången av budgetåren 1993/94 och 1994/95
Miljarder kronor
Huvudtitel 1993/94 1994/95
Utrikesdepartementet 9 274 8 984
Kommunikationsdepartementet 4 802 6 336
Övriga huvudtitlar 21 390 21 707
Summa 35 466 37 027
RRV har för Tillkommande utgiftsbehov, netto tagit upp -1 000 miljoner kronor.
Dessa utgifter bör beräknas till 2 000 miljoner kronor.
Sammantaget leder ovan nämda justeringar av RRV:s beräkningar till en
uppjustering av utgifterna med 545 miljoner kronor. Utgiftsanslagen beräknas
därmed till 468 908 miljoner kronor.
Utgifterna beräknas därmed sammantaget till 586 347 miljoner kronor för
budgetåret 1994/95.
Tabell 5. Regleringsbrevens utgifter budgetåret 1994/95
Miljarder kronor
Regleringsbrev RRV Regeringen
Utgiftsanslag exkl. statsskuldräntor448 439468 963468 908
Statsskuldräntor 76 000 119 400 117 000
Förändring i anslagsbehållningar4 500-1 561 -1 561
Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto-9 000-1 0002 000
Summa 519 939 585 802 586 347
Ovanstående tabell visar stora avvikelser mellan regleringsbrevens beslutade
utgiftsnivå och regeringens nuvarande prognos. Den viktigaste förklaringsfaktorn
till avvikelsen är räntor på statsskulden som i den nuvarande prognosen
överstiger nivån i regleringsbreven med 41 miljarder kronor. Det beror på en
högre räntenivå under hösten samt att regeringen därmed gör en annan bedömning
av räntan för det återstående budgetåret än tidigare. Detta får till följd att
de i våras prognosticerade överkurserna nu väntas övergå i underkurser vilket
innebär att det uppstår en kraftig ökning av statsskuldräntorna. En annan stor
enskild ökning av utgifterna som har tillkommit är avgiften till EU till följd
av att Sverige blivit medlem i den Europeiska Unionen fr.o.m. den första januari
1995, vilket påverkar utgiftsanslagen. Förändringen i tillkommande utgiftsbehov
förklaras i allt väsentligt av de beräknade intäkterna av försäljningen av
Pharmacia som i regleringsbreven låg under posten Beräknat tillkommande
utgiftsbehov, netto.
1.3 Statsbudgetens inkomster och utgifter under budgetåret 1995/96
Ökad bruttoredovisning på statsbudgeten
I syfte att tydliggöra och underlätta förståelsen av redovisningen på
statsbudgeten kommer vissa utgifter att bruttoredovisas i statsbudgeten från och
med budgetåret 1995/96.
Sjuk- och föräldraförsäkringen
På inkomsttitel 1221, Sjukförsäkringsavgift, netto, redovisas idag 85 % av
utgifterna för sjuk- och föräldraförsäkringen. Övriga 15 % redovisas på anslag
på utgiftssidan. Från och med budgetåret 1995/96 kommer samtliga utgifter för
sjuk- och föräldraförsäkringen att budgeteras och redovisas på budgetens
utgiftssida. Detta innebär att de redovisade inkomsterna på inkomsttiteln 1221
ökar med 73,4 miljarder kronor, och att de sammanlagda utgifterna på anslagen A3
och B1 - B3 på Socialdepartementets område ökar med motsvarande belopp. För-
ändringen innebär följaktligen att statsbudgetens omslutning ökar. Budgetsaldot
liksom upplåningsbehovet påverkas däremot inte.
Arbetsmarknadsfonden
Inkomster och utgifter som regleras via arbetsmarknadsfonden kommer från och med
budgetåret 1995/96 att redovisas över statsbudgeten. För närvarande inbetalas
arbetsmarknadsavgifter till statsbudgeten men dessa inkomster förs sedan, med
undantag för den del som avser finansiering av utbildningsbidrag, vidare till
arbetsmarknadsfonden. Från fonden utbetalas medel för
arbetslöshetskasseersättning och KAS m.m. Fondens saldo påverkar sedan
Riksgäldskontorets upplåningsbehov. Från och med budgetåret 1995/96 kommer dessa
inkomster och utgifter att redovisas över statsbudgeten. Inkomsterna kommer att
redovisas under en ny inkomsttitel, 1254, Arbetsmarknadsavgift, och utgifterna
kommer att redovisas över anslaget A5 Bidrag till arbetslöshetsersättning inom
Arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel på statsbudgetens utgiftssida. Denna
omläggning påverkar både statsbudgetens omslutning och saldo. Omslutningen
stiger och saldot förändras med arbetsmarknadsfondens finansiella sparande med
undantag för den del av utgifterna som avser utbildningsbidrag. Eftersom Arbets-
marknadsfonden för närvarande uppvisar ett negativt finansiellt sparande leder
omläggningen till en försämring av det redovisade budgetsaldot. Denna försämring
av det redovisade saldot uppgår till 24,9 miljarder kronor budgetåret 1995/96.
Förändringen påverkar dock inte statens lånebehov och försämrar inte de
offentliga finanserna. Omläggningen ger däremot en bättre överensstämmelse
mellan det redovisade budgetsaldot och statens lånebehov.
18-månaders budgetår
Efter beslut i riksdagen om att ändra budgetårets periodicitet, kommer
statsbudgeten från och med 1997 att omfatta ett kalenderår i stället för att som
nu omfatta perioden 1 juli - 30 juni. Budgetåret 1995/96 kommer som en över-
gångslösning, att omfatta tiden 1 juli 1995 - 31 december 1996, dvs. 18 månader.
För att underlätta jämförelser bakåt i tiden redovisas i vissa av de
översiktliga tabellerna i budgetförslaget även beräkningar av hur budgetåret
1995/96 skulle sett ut om det endast hade omfattat de första 12 månaderna, dvs.
perioden juli 1995 - juni 1996.
Inkomster beräknade på 18 månader
RRV beräknar statsbudgetens inkomster till 618 230 miljoner kronor för
budgetåret 1995/96. Inkomsterna påverkas av de förändrade redovisningsprinciper
som regeringen föreslår i denna proposition. Dessa redovisningstekniska
förändringar leder till att beräkningarna av inkomsterna justeras upp med 109
777 miljoner kronor.
De skillnader i antaganden om pris- och löneutveckling som tidigare redovisats
samt vissa förändringar som föreslås i förslaget till statsbudget för nästa
budgetår m.m. föranleder regeringen att justera ned inkomsterna med 3 059 500
tusen kronor. Inkomsttiteln Fysiska personers inkomsskatt justeras upp med 1 421
miljoner kronor. Vidare justeras inkomsttiteln Juridiska personers inkomsskatt
ned med 1 336 miljoner kronor, och inkomsttiteln Mervärdesskatt upp med 250
miljoner kronor. Inkomsttiteln Sjukförsäkringsavgift, netto, justeras ned med 1
096 miljoner kronor. Med anledning av en reviderad prisutveckling justeras
inkomsttitlarna Bensinskatt, Tobaksskatt, Skatt på spritdrycker, Skatt på vin
och Skatt på maltdrycker ned med sammanlagt 78 miljoner kronor. Med hänsyn till
att nedsättningsregeln vad avser koldioxidskatt för energiintensiva företag blir
kvar även efter den 1 januari 1995 m.m. justeras inkomsttiteln Energiskatt ned
med 2 264 miljoner kronor. Avgifter för Alkoholinspektionens verksamhet justeras
upp med 43 500 tusen kronor.
Sammantaget innebär avvikelserna från RRV:s beräkningar en uppskrivning av
inkomsterna för budgetåret 1995/96 med 106 717 500 tusen kronor. Regeringen
beräknar således statsbudgetens inkomster för budgetåret 1995/96 till 724 947
384 tusen kronor. Förändringarna i förhållande till RRV:s beräkningar framgår av
tabell 6.
**FOOTNOTES**
1Vissa anslag inom Försvarsdepartementets område har i
regleringsbreven justerats för lokalkostnader (prop.
1993/94:150, bil.1.). Inom Utbildningsdepartementets område
har anslagen till univertsitetet och högskolor justerats med
anledning av övergång till lånefinansiering av
anläggningstillgångar (prop. 1993/94:100, bil. 1).
82
Tabell 6. Avvikelser mot RRVs beräkningar av statsbudgetens inkomster
budgetåret 1995/96
Tusentals kronor
RRV:s Avvikelse
beräkning enligt
regeringen
Inkomsttitel
1111 Fysiska personers inkomstskatt47 405 000+1 421 000
1121 Juridiska personers inkomstskatt46 036 000-1 336 000
1221 Sjukförsäkringsavgift, netto-6 697 000-1 096 000
1411 Mervärdesskatt 176 400 000 +250 000
1421 Bensinskatt 35 956 000 -47 000
1424 Tobaksskatt 11 662 000 -8 000
1425 Skatt på spritdrycker 10 215 000 -12 000
1426 Skatt på vin 4 892 600 -5 000
1427 Skatt på maltdrycker 4 936 900 -6 000
1428 Energiskatt 30 588 000 -2 264 000
2544 Avgifter till alkoholinspektionens
verksamhet 0 +43 500
Summa inkomster 728 006 884 1
Summa avvikelser enligt regeringen -3 059 500
1 Summan i Riksrevisionsverkets beräkning är korrigerad så att den
bruttoredovisas på samma sätt som regeringens förslag till statsbudget. (Se
avsnitt 1.3)
Avslutningsvis redovisas förändringarna i indelningen av statsbudgetens
inkomster i förslaget till statsbudget för budgetåret 1995/96 (tabell 7).
83
Tabell 7.Förslag till förändringar i uppställningen av statsbudgetens inkomster
för budgetåret 1995/96
In-
komsttitel/Inkomsthuvudgrupp/Inkomstgrupp Förslag
1000 Skatter m.m Namnändring
1142 Utskiftningsskatt och ersättningsskatt Upphör
1143 Bevillningsavgift Upphör
1200 Socialavgifter och allmänna egenavgifterNamnändring
1221 Sjukförsäkringsavgift Namnändring
1222 Allmän sjukförsäkring Namnändring
1250 Övriga socialavgifter, netto Ny inkomstgrupp
1251 Allmän tilläggspensionsavgift, netto Namnändring
1252 Delpensionsavgift, netto Ny inkomsttitel
1253 Arbetsskadeavgift, netto Ny inkomsttitel
1254 Arbetsmarknadsavgift Ny inkomsttitel
1255 Arbetarskyddsavgift, netto Ny inkomsttitel
1256 Lönegarantiavgift, netto Ny inkomsttitel
1257 Sjömanspensionsavgift, netto Ny inkomsttitel
1260 Allmänna egenavgifter Ny inkomstgrupp
1261 Allmän sjukförsäkringsavgift Ny inkomstgrupp
1262 Allmän pensionsavgift, netto Ny inkomsttitel
1281 Allmän löneavgift1 Ny inkomsttitel
1311 Skogsvårdsavgift Upphör
1470 Skatt på import m.m. Namnändring
1472 Övriga skatter m.m. på import1 Ny inkomsttitel
1473 Jordbruks- och sockeravgift1 Ny inkomsttitel
2521 Avgifter till granskningsnämnden Ny inkomsttitel
2544 Avgifter för alkoholinspektionens verksamhet1Ny inkomsttitel
3124 Statskontorets inkomster av försålda datorer m.m.Upphör
3125 Fortifikationsverkets inkomster av
försålda fastigheter1 Ny inkomsttitel
6000 Bidrag från EU m.m.1 Ny inkomsttyp
6100 Bidrag från EG:s jordbruksfond Ny inkomst-
huvudgrupp
6110 Bidrag från EG:s jordbruksfonds garantisektionNy inkomstgrupp
6111 Arealbidrag och trädesersättning1 Ny inkomsttitel
6112 Miljöstöd1 Ny inkomsttitel
6113 Intervention1 Ny inkomsttitel
6114 Exportbidrag1 Ny inkomsttitel
6115 Djurbidrag1 Ny inkomsttitel
6120 Bidrag från EG:s jordbruksfonds utvecklingssektion1Ny inkomstgrupp
6121 EG-finansierade strukturstöd inom livsmedelssektorn1Ny inkomsttitel
6122 EG-finansierade regionala stöd till jordbruket1Ny inkomsttitel
6200 Bidrag från EG:s fiskefond1 Ny inkomst-
huvudgrupp
6211 Bidrag från EG:s fiskefond1 Ny inkomsttitel
6300 Bidrag från EG:s regionalfond1 Ny inkomst-
huvudgrupp
6311 Bidrag från EG:s regionalfond1 Ny inkomsttitel
6400 Bidrag från EG:s socialfond1 Ny inkomst-
huvudgrupp
6411 Bidrag från EG:s socialfond1 Ny inkomsttitel
7000 Extraordinära medel från EU1 Ny inkomsttyp
7111 Återbetalning avseende avgiften
till gemenskapsbudgeten1 Ny inkomsttitel
1 Inkomsttiteln införd fr.o.m. budgetåret 1994/95
Regeringen återkommer i samband med sin behandling av anslaget till
Försvarsmakten om att låta Försvarsmakten ta del av vissa av de in-komster som
redovisas på inkomsttiteln 4525 Återbetalning av lån för svenska FN-styrkor.
Utgifter beräknade på 18 månader
I förslaget till statsbudget för budgetåret 1995/96 uppgår utgifterna sammanlagt
till 968 379 miljoner kronor. Utgiftsanslag exkl. statsskuldräntor svarar då för
820 379 miljoner kronor.
Statsskuldsräntorna beräknas till 129 000 miljoner kronor för budgetåret
1995/96. Beräkningen är baserad på underlag från Riksgäldskontoret och de
ränteantaganden som redovisats i den preliminära nationalbudgeten (bilaga 1.1,
avsnitt 1). Riksgäldskontoret emitterar stats-obligationer med i förväg bestämda
kupongräntor. Dessa kupongräntor avspeglar således inte det aktuella ränteläget
vid emissionstillfället. Detta leder till att det uppstår s.k. under- och
överkurser vid emissionstillfället. I avsnitt 1.4 görs en kompletterande
redovisning med periodiserade över- och underkurser.
Anslagsbehållningarna på reservationsanslag beräknas minska med
3 000 miljoner kronor under budgetåret 1995/96.
I syfte att förslaget till statsbudget skall visa en realistisk budgetbelast-
ning förs på budgetens utgiftssida upp posten Beräknat tillkommande
utgiftsbehov, netto. Denna beräknas till 16 000 miljoner kronor. Vid beräkningen
av denna post har en uppskattning gjorts av sådana utgifts- och in-
komstförändringar som inte redovisats på något annat ställe i förslaget till
statsbudget.
Tabell 8. Statsbudgetens utgifter budgetåret 1995/96
Miljoner kronor
Förslag till
statsbudget
Utgiftsanslag exkl. statsskuldräntor 820 379
Statsskuldräntor 129 000
Förändring av anslagsbehållningar 3 000
Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto 16 000
Summa 968 379
1.4 Statsbudgetens saldo för budgetåren 1994/95 och
1995/96
Med hänvisning till redovisningen i det föregående avsnittet beräknas utfallet
av statsbudgetens inkomster och utgifter för innevarande budgetår och förslaget
till statsbudget för budgetåret 1995/96 såsom framgår av tabell 9 och tabell 12.
Sammanfattningsvis beräknas budgetunderskottet till 192,0 miljarder kronor för
1994/95 och till 243,4 miljarder kronor för 1995/96.
84
Tabell 9. Statsbudgeten och statens lånebehov 1993/94 - 1995/96
Miljarder kronor
1993/941994/951995/961995/961995/961995/96
Utfall Reger- 12 mån 12 mån 18 mån18 mån
ingens Netto1 Brutto2Netto1Brutto2
beräk- Förslag
ning till stats-
budget
Inkomster 376,9 394,4 433,9 505,2 615,2 724,9
Utgifter 554,0 586,3 587,3 675,7 833,7 968,4
Budgetsaldo -177,1 -192,0 -153,4 -170,5 -218,5 -243,4
Primärt budget-
saldo -82,4 -75,0 -36,4 -53,5 -89,5 -114,4
Lånebehov 233,5 229,0 163,8 163,8 238,5 238,5
Primärt lånebehov138,8112,0 46,8 46,8 109,5 109,5
1 Enligt nuvarande redovisningsprinciper
2 Enligt föreslagna redovisningsprinciper
Kompletterande redovisning av statsskuldräntor
Över- respektive underkurser uppstår när Riksgäldskontoret emitterar statso-
bligationer som har en kupongränta som över- eller understiger den aktuella
marknadsräntan vid emissionstillfället.
Över- respektive underkurser är således nuvärdet av mellanskillnaden mellan
den kupongränta långivaren erhåller och den ränta han skulle ha fått om
kupongräntan varit lika stor som marknadsräntan. I regeringens budgetförslag
redovisas nettot av över- och underkurser mot statsbudgeten vid det
prognostiserade emissionstillfället, dvs. redovisningen är utgiftsmässig i
enlighet med principerna för redovisning mot statsbudgeten.
Tabell 10. Statsskuldräntor
Miljarder kronor
1994/95 1995/96 1995/96
12-mån 18-mån
Statsskuldräntor
enl. regeringens
budgetförslag 117,0 117,0 129,0
Justering för
periodiserade
över/underkurser -13,6 -6,1 -7,7
Justerade stats-
skuldräntor 103,4 110,9 121,3
För att tydliggöra den underliggande budgetutvecklingen görs även en
kompletterande kostnadsmässig redovisning, i vilken nettot av över- och
underkurserna har fördelats ut över lånets löptid.
Tabell 11. Justerat budgetsaldo för över- och underkurser budgetåren
1994/95 - 1995/96
Miljarder kronor
1994/95 1995/96 1995/96
12-mån 18-mån
Inkomster 394,4 505,2 724,9
Utgifter exkl. stats-
skuldräntor 469,3 558,7 839,4
Justerade stats-
skuldräntor 103,4 110,9 121,3
Justerat budget-
saldo -178,3 -164,4 -235,8
85
Tab 12
86
2 Underliggande budgetutveckling
Den underliggande utvecklingen av statsbudgetens saldo erhålls när det
redovisade saldot korrigeras för effekter som är av tillfällig art eller
sammanhänger med förändringar i redovisningsprinciperna. Som bas används de
förhållanden som gäller för innevarande budgetår. Den underliggande
budgetutvecklingen i ett budgetförslag kan inte omedelbart jämföras med de
redovisningar som gjorts i tidigare års finansplaner och reviderade
finansplaner.
Det bör betonas att det ofta är en bedömningsfråga om en enskild post skall
betraktas som en reguljär inkomst eller utgift eller som en tillfällig sådan.
Trots att avgränsningarna i det enskilda fallet inte är helt självklara anser
regeringen det ändå angeläget att redovisa en beräkning där tillfälliga
inkomster eller utgifter uteslutits, så att statsbudgetens underliggande
utveckling inte undanskyms.
På inkomstsidan betraktas bl.a. följande effekter som tillfälliga vid fram-
räkning av det underliggande budgetsaldot:
vissa engångsvisa höjningar eller sänkningar av skatter och avgifter
tillfälliga extra inleveranser från affärsverk och myndigheter till
statsbudgeten
vissa engångseffekter vid medlemsskap i EU vad gäller moms m.m.
försäljning av statliga företag
På utgiftssidan betraktas bl.a. följande effekter som tillfälliga vid framräk-
ning av det underliggande budgetsaldot:
valutaförluster eller valutavinster som uppstår vid amortering av
statens utlandslån
engångsvisa besparingar
periodiseringseffekter till följd av att Riksgäldskontoret emitterar
statsobligationer till under- respektive överkurser.
Tabell 13 visar statsbudgetens underliggande utveckling under perioden
1993/94-1995/96.
Tabell 13. Underliggande budgetsaldo för budgetåren 1993/94-1995/96
Miljarder kronor
1993/94 1994/95 1995/96 1995/96
(12 mån) (18 mån)
Underliggande budgetsaldo-170,0-178,8 -146,4 -209,8
Som andel av BNP 11,7% 11,5% 8,9% ..
87
3 Lånebehov och statsskuld
Statliga utgifter som beslutats av riksdagen och som inte täcks av
statsinkomster, finansieras genom upplåning av Riksgäldskontoret. Budgetunder-
skottet utgör den viktigaste beståndsdelen i Riksgäldskontorets lånebehov
(tabell 14). Det är emellertid inte det redovisade budgetutfallet baserat på
inkomst- och utgiftsmässiga principer som är relevant i detta sammanhang, utan i
stället dess kassamässiga motsvarighet, dvs. utfallet på statsverkets
checkräkning i Riksbanken. I tabellen är skillnaden mellan redovisat
budgetutfall och rörelserna på statsverkets checkräkning angiven som
kassamässiga korrigeringar. Dessa korrigeringar kan i allmänhet endast göras i
efterhand när utfallen är kända. I prognosperspektivet antas att de kassamässiga
flödena är lika med budgetsaldot. Det är viktigt att betona att detta antagande
görs då den kassamässiga korrigeringen de senaste åren gett upphov till relativt
stora avvikelser mellan det budgeterade lånebehovet och det faktiska utfallet.
Riksgäldskontoret har en omfattande utlåning till affärsverk och andra
myndigheter, bl.a. till Centrala studiestödsnämnden för studielån.
Statsskuldens förändring påverkas därutöver av olika typer av skulddispo-
sitioner, dvs. transaktioner av dispositiv karaktär som Riksgäldskontoret gör.
Av störst betydelse därvidlag är valutaomvärderingar till följd av att
valutaskulden löpande omvärderas till aktuella valutakurser samtidigt som
avräkningen mot statsbudgeten enbart avser de realiserade valutadifferenserna.
Prognosen för skulddispositionerna innehåller beräknade realiseringar av
valutadifferenser och omvärdering av valutaskulden. De övriga skulddisposi-
tionerna kan inte prognosticeras.
88
Tabell 14. Lånebehov och statsskuld
Miljarder kronor
1993/94 1994/95 1995/96
utfall (18 mån)
Budgetunderskott 177,1 192,0 243,4
Kassamässiga korrigeringar 27,8
Riksgäldskontorets nettoutlåning:
CSN, studielån m.m. 7,3 8,3 11,4
Investeringslån till myndigheter-8,5 5,0 5,5
Tilläggspensionsavgift
(inlåning) -3,8 -11,4
Finansiering av underskott
i Arbetsmarknadsfonden
inkl. ränta1 36,7 30,3
Finansiering av underskott
i Lönegarantifonden inkl. ränta 0,9 -0,2 -1,4
Vasakronan AB m.m.
(Byggnadsstyrelsen) 13,8 -0,6 -3,4
Lån till Sparbanksstiftelsen Första-3,8
Arlandabanan 1,0
Infriat garantiåtagande
i Securum -13,1
Bankstöd Retriva och Securum 3,8 -4,8
Övrigt, netto -0,1 -3,0 -0,8
Redovisningsteknisk korrigering-8,4
Lånebehov 233,5 229,0 238,5
Skulddispositioner -15,5 -13,9 -21,4
Statsskuldförändring 218,0 215,1 217,1
Statsskuld vid utgången
av resp. budgetår 1 178,6 1 393,7 1 610,7
Som andel av BNP 81,3% 90,0% ..
Anm: Inbetalning markeras med minustecken.
1 Fr.o.m. 1995/96 tillämpas bruttoredovisning och således redovisas
Arbetsmarknadsfondens underskott inom statsbudgeten (se avsnitt 1.3).
89
4 Redovisning av verksamheten med statliga
garantier m.m. för budgetåret 1993/94
Riksrevisionsverket (RRV) har lämnat preliminär redovisning av verksamheten med
statliga kreditgarantier inklusive grundfondsförbindelser. Uppgifterna bygger på
myndigheternas rapportering till RRV:s system för kreditgarantiredovisning
(System KG) och vissa myndigheters årsredovisningar. Den definitiva
redovisningen kommer att återfinnas i RRV:s publikation Årsredovisning för
staten 1993/94.
Uppgifterna avser garantistockens ställning per den 30 juni 1994. De
redovisade utgifterna och inkomsterna för verksamheten avser budgetåret 1993/94.
Garantier i utländska valutor redovisas till den kurs som gällde den 30 juni
1994. Hänsyn till senare kursfluktuationer har alltså inte tagits.
I det följande lämnas en sammanställning av och kommentarer till de uppgifter
som garantiförvaltande myndigheter lämnat. I redovisningen ingår uppgifter om
statens ansvarsförbindelser i form av kreditgarantier och borgen samt
grundfondsförbindelser. Kreditgarantierna är till skillnad från
grundfondsförbindelserna kopplade till en viss kredit. En kreditgaranti är ett
statligt borgensåtagande som oftast gäller såsom för egen skuld. En
grundfondsförbindelse är en förbindelse att betala ett bestämt belopp för att
undvika en likvidation eller se till att garantimottagarens kapital hålls
intakt.
Syftet med kreditgarantier
Kreditgarantierna används av staten som ett näringspolitiskt medel för att
stödja verksamheter av samhälleligt intresse. Kreditgarantier tjänar därvid som
ett komplement till finansieringsmöjligheter på den allmänna kreditmarknaden.
Kreditgarantier används, respektive har använts, för att stödja exempelvis
jordbruket, varvsindustrin, energiförsörjningen, exporten och bostadsbyggandet.
Under senare år har kreditgarantier använts i samband med bankkrisen och för
investeringar i infrastrukturen.
Gällande garantiramar
Gällande garantiramar per den 1 juli 1994 uppgår totalt till 279,5 miljarder
kronor, vilket är 22,7 miljarder kronor mer än föregående år. En stor
beloppsökning har skett av Riksgäldskontorets (RGK) garantiram med 43,8
miljarder kronor på grund av omfattande engagemang avseende pensionsåtaganden
till bolagiserade affärsverk och övertagande av en garanti som tidigare
administrerats av Televerket. Andra ändringar är en utökning av Statens
bostadskreditnämnds (BKN) garantiram med 6,8 miljarder kronor och en minskning
av Bankstödsnämndens (BSN) garantiram med 9,6 miljarder kronor. För de
myndigheter som inte har en specificerad garantiram räknas garanterad
kapitalskuld som garantiram. Detta gäller BKN och BSN.
Gjorda garantiutfästelser
Gjorda garantiutfästelser per den 30 juni 1994 uppgår till 208,6 miljarder
kronor, vilket innebär en ökning med 6,4 miljarder kronor jämfört med föregående
år. Denna nettoökning hänför sig till RGK 18,4, BKN 6,8 och Exportkreditnämnden
(EKN) 2,5 miljarder kronor. BSN har minskat sina utfästelser med 9,5 och
Televerket med 11,4 miljarder kronor. Televerkets garanti flyttades till RGK
efter bolagiseringen. Gjorda garantiutfästelser är summan av garanterad
kapitalskuld samt gjorda utfästelser som ej tagits i anspråk. För de flesta
myndigheter är tiden mellan utfästelse och ianspråktagande kort, vilket innebär
att beloppen för utfästelse och kapitalskuld är lika stora. EKN har dock ett
arbetssätt som innebär att de alltid har en stor mängd utfästelser som inte är
tagna i anspråk. Den 30 juni 1994 uppgick dessa utfästelser till 47,4 miljarder
kronor.
Garanterad kapitalskuld
Den garanterade kapitalskulden per den 30 juni 1994 var 161,2 miljarder kronor,
vilket är 7,3 miljarder kronor mer än året före. Ökningen hänför sig till
motsvarande förändringar som redovisats vad det gäller utfästelse per myndighet.
Dock har EKN:s kapitalskuld ökat med 3,3 samtidigt som utfästelsen ökat med 2,5
miljarder kronor. De sex myndigheter som garanterat störst kapitalskuld är RGK
65,9, EKN 40,0, BSN 20,3, BKN 19,8, Riksbanken 13,0 och SJV 1,9 miljarder
kronor. Dessa myndigheter står för drygt 99,8 procent av den totala garanterade
kapitalskulden.
Antalet garantier
Cirka 42 000 garantier fanns den 30 juni 1994. Medelvärdet för kapitalskulden
per garanti är ungefär 4 miljoner kronor. Minsta enskilda garanti uppgick till
500 kronor och största enskilda var 27 miljarder kronor. De myndigheter som
utfärdat det största antalet garantier är BKN med 20 147 garantier, SJV 10 900
och EKN cirka 10 000. Dessa tre myndigheter står för 98 procent av det totala
antalet kreditgarantier. Övriga myndigheter har utfärdat tillsammans drygt 1 000
garantier.
Utvecklingen under de senaste tio åren
Trenden för total garantiram, utfästelse och kapitalskuld var fram till och med
budgetåret 1991/92 svagt uppåtgående. Budgetåret 1992/93 visade en stor ökning
som nästan helt kan tillskrivas bankkrisen och omläggningen av bostadsstödet.
Dessa två händelser ledde till bildandet av de två myndigheterna BSN och BKN,
som idag tillhör de största garantigivarna. Av kapitalskuldens ökning på 42,2
miljarder kronor under budgetåret 1992/93 stod BSN för 29,8 och BKN för 11,8
miljarder kronor.
Garantiutfärdande myndigheter
Bankstödsnämnden
Beslutet att inrätta BSN fattades i december 1992. Vid utgången av budgetåret
1993/94 redovisas tre ansvarsförbindelser som totalt uppgår till 20 303 miljoner
kronor. De tre var till Securum (10 miljarder kronor), Sparbanksstiftelserna
(6,8) och Retriva (3,5). Inkomsterna från kreditgarantiavgifter uppgick under
budgetåret 1993/94 till 294,8 (100,0) miljoner kronor. Avgiftsnivån på BSN:s
garantier är 1 procent. BSN betalade under budgetåret 1993/94 ut 20 231 (23 399)
miljoner kronor som ersättning för infriade garantier. Av tidigare infriade
garantier har 399,9 (0,0) miljoner kronor återvunnits. Det tidigare avtalet med
Sparbanken Sveriges ägare, Sparbanksstiftelserna, har omförhandlats till
marknadsmässiga villkor vad gäller ränta och garantiavgift. Gentemot
Föreningsbanken har BSN också ett åtagande, men något direkt stöd har inte
utbetalats. Rekonstruktionen av Gota Bank har däremot inneburit en mycket stor
belastning för staten. Bankkrisen har kostat skattebetalarna stora belopp och
totalt har 65 miljarder kronor betalats ut. Av detta har 43,6 miljarder kronor
betalats ut vid infrianden av kreditgarantier.
Statens bostadskreditnämnd
BKN inrättades den 1 januari 1992 och har till uppgift att arbeta för en
effektivt fungerande garantigivning för finansiering av bostadsbyggande.
Budgetåret 1993/94 registrerades 4 824 nya garantier med ett sammanlagt
garanterat belopp på 7 051 miljoner kronor. Garantistocken uppgick därmed vid
budgetårets slut till 19 827 miljoner kronor och antalet garantier var 20 147.
Inkomsterna från kreditgarantiavgifter uppgick under budgetåret 1993/94 till
101,2 (67,5) miljoner kronor. Avgiftsnivån på BKN:s garantier är 0,5 procent.
BKN betalade under budgetåret 1993/94 ut 126,7 (0,4) miljoner kronor som
ersättning för infriade garantier. Av detta belopp har 5,7 (0,2) miljoner kronor
återvunnits från kommuner med borgensåtaganden.
90
Exportkreditnämnden och Beredningen för internationellt
tekniskt-ekonomiskt samarbete
Den totala garantiramen utökades till 73 miljarder kronor då EKN i april 1993
fick i uppdrag av regeringen att inom ramen av 1 miljard kronor lämna garantier
för affärer med Baltikum och Ryssland. EKN administrerar så kallade
biståndsgarantier på uppdrag av Beredningen för internationellt tekniskt-
ekonomiskt samarbete (BITS). Biståndsgarantierna ingår i EKN:s redovisning.
Utestående utfästelser och kapitalskuld den 30 juni 1994 var 87,5 (85,0)
respektive 40,0 (36,7) miljarder kronor. Av detta stod BITS för 9,9 respektive
8,9.
De totala garantiavgifterna under budgetåret 1993/94 uppgick till 370 miljoner
kronor, vilket är en ökning med 104 miljoner kronor från föregående år.
Avgiftsnivån för EKN och BITS ligger på 1 respektive 0,5 procent, om utestående
kapitalskuld jämförs med avgifterna under året.
Statens jordbruksverk och länsstyrelsernas lantbruksenheter
Verksamheten med lantbruksgarantier redovisas dels av SJV som disponerar
anslaget för täckande av kreditförluster och dels av länsstyrelsernas
lantbruksenheter som administrerar de enskilda garantierna. Den 30 juni 1994
uppgick kapitalskulden för lantbruksgarantierna till 1,9 (2,0) miljarder kronor,
vilket är en halvering jämfört med början av åttiotalet, då den uppgick till
cirka 3,7 miljarder kronor. Antalet garantier har minskat från cirka 25 000 för
tio år sedan till dagens 10 900 (11 900). Avgifterna för lantbruksgarantierna är
1 procent.
Riksbanken
Riksbanken har ett garantiåtagande på 1 696 miljoner USD i Världsbanken. Den 30
juni 1994 motsvarade det 13 025 (13 120) miljoner kronor. Enligt regeringsbeslut
garanterar staten de förluster som kan uppkomma på kapitalinsatsen i
Världsbanken. Förändringarna de senaste åren beror endast på förändringar i
kursrelationen mellan USD och svenska kronor. Någon avgift tas inte ut på denna
garanti. Från och med 1 januari 1995 har denna garanti överförts från Riksbanken
till Finansdepartementet.
Riksgäldskontoret
Enligt instruktionen för RGK skall målet för hanteringen av garantiengagemanget
vara att kostnaderna för verksamheten skall täckas av dess intäkter sett över en
längre tidsperiod. Målet för verksamheten är vidare att bidra till att andra
myndigheters garantigivning bedrivs på ett effektivt sätt. Vidare skall RGK
meddela föreskrifter och allmänna råd för statliga garantier till näringslivet
samt följa kostnaderna för och omfattningen av detta. RGK har i sin redovisning
fördelat sina garantier på olika näringsområden.
RGK:s garantiåtagande uppgick per den 30 juni 1994 till 65,9 miljarder kronor.
Detta innebär en ökning av åtagandet med 18,5 miljarder. Ökningen beror till
största delen på RGK:s alltmer omfattande engagemang för garantier avseende
pensionsåtaganden till bolagiserade affärsverk och andra myndigheter. Den
största ökningen rör Telia AB, pensionsåtaganden till Telia AB och övertagande
av de garantier som tidigare utfärdats av Televerket. De sex största garantimot-
tagarna är Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa (27,0 miljarder kronor),
Telia AB (4,8), Forsmarks Kraftgrupp AB (4,5), Sveriges Allmänna Hypoteksbank
(2,3), Nordiska Investeringsbanken (2,0) och Stockholmsleder AB (2,0).
Tillsammans med statliga pensionsåtaganden (15,8) utgör dessa nästan 90 procent
av RGK:s garantier. Avgifterna uppgår till 0,4 procent av total kapitalskuld.
Övriga garantiutfärdande myndigheter
Ytterligare 28 myndigheter, Presstödsnämnden, Skogsstyrelsen, Närings- och
teknikutvecklingsverket, Överstyrelsen för civil beredskap, Luftfartsverket,
Fiskeriverket, Utrikesdepartementet, Kammarkollegiet, Centrala
studiestödsnämnden, Statens vägverk och 18 länsstyrelser, har utfärdat drygt 500
garantier på totalt 290 miljoner kronor. Detta belopp utgör knappt 0,2 procent
av statens totala garantiåtagande. Avgiftsnivån för denna grupp av garantier
ligger på knappt 1 procent.
Övriga ansvarsförbindelser
En typ av ansvarsförbindelser som inte tagits med tidigare i redovisningen till
riksdagen av den statliga garantiverksamheten är de skuld- och
garantiförbindelser som avser åtaganden gentemot internationella
utvecklingsbanker och utvecklingsfonder. I RGK:s årsredovisning är dessa
upptagna till 5,2 miljarder kronor som statliga ansvarsförbindelser. Några
avgifter tas inte ut för dessa ansvarsförbindelser.
Den 18 december 1992 beslutade riksdagen om en allmän statlig garanti för det
svenska betalningssystemet. Statens garanti omfattar, förutom bankerna och deras
dotterbolag, också vissa andra kreditinstitut med statlig anknytning. Syftet med
denna statliga garanti är att trygga stabiliteten i betalningssystemet och säkra
kreditförsörjningen. Det statliga åtagandet är av temporär natur och skall
avvecklas när förhållandena är sådana att det inte längre föreligger något hot
mot stabiliteten i det finansiella systemet. Denna statliga garanti är inte med
i siffersammanställningarna i föreliggande redovisning eftersom den inte
entydigt kan bestämmas beloppsmässigt. Någon avgift tas inte ut för denna
garanti.
Utgifter till följd av infriade garantier
Utgifterna till följd av infriade garantier under budgetåret 1993/94 uppgår till
21,7 (24,5) miljarder kronor, vilket motsvarar 15 procent av total kapitalskuld.
De största infriandena redovisas av BSN med 20,2 (23,4) miljarder kronor, EKN
med 1,2 (1,1) och BKN med 0,1 (0,0). Exklusive BSN uppgår infriandena till 1
procent av total kapitalskuld.
Inkomster från lämnade garantier
Inkomster från garantiavgifter under budgetåret 1993/94 uppgår till 1 007
miljoner kronor, jämfört med 606 under föregående budgetår. Inkomsterna
genereras främst av EKN (328), BSN (295), RGK (262) och BKN (101).
Garantiavgifterna uppgår till 0,6 procent av total kapitalskuld. Riksdagens
beslut att avgiften på statliga garantier skall vara 1 procent uppnås inte under
1993/94. En lägre genomsnittlig avgiftsnivå uttas av Riksbanken (0 procent), RGK
(0,4 procent) och BKN (0,5 procent). Övriga myndigheters avgiftsnivå ligger på 1
procent.
Inkomster till följd av återbetalning av infriade garantier uppgår till 1526
miljoner kronor jämfört med 598 föregående budgetår. Dessa inkomster härrör
främst från exportkreditgarantierna (975) där stora återbetalningar har gjorts
från Brasilien, Indien, Iran, Etiopien, Mexiko och Argentina.
Sparbanksstiftelserna har återbetalat 400 miljoner kronor till BSN, avseende
tidigare infriade garantier.
Det ekonomiska utfallet av verksamheten
Summan av inkomster från garantiavgifter och återbetalningar för tidigare
infriade garantier har i förhållande till utgifter för infriade garantier
resulterat i ett stort nettounderskott på 19 150 miljoner kronor. Utfallet
exklusive BSN visar ett mindre överskott på 386 miljoner kronor. Föregående
budgetår visade också ett stort nettounderskott på 23 317 miljoner kronor.
Exklusive BSN blev utfallet föregående år ett litet underskott på 19 miljoner
kronor.
Sammanställning av statliga garantier
Tabellen nedan visar i sammandrag garantiramar, utfästelser och kapitalskuld för
samtliga statliga garantier per den 30 juni 1994, samt inkomster och utgifter
för statliga garantier under budgetåret 1993/94.
91
Tabell 15. Statliga garantier per den 30 juni 1994 (garantiram per den 1 juli
1994)
Miljoner kronor
Garantier GällandeGjorda GaranteradUnder budgetåret 1993/94 per den
utfärdade av garantiramgarantiut-kapitalskuld30 juni 1994
per den fästelserper den
1 juli 1994per den30 juniUtgifter tillInkomsterInkomster
30 juni 1994 följd av från garantitill följd av
1994 infriade avgifteråterbetal-
garantier ningar av
tidigare
infriade
garantier
Riksgäldskontoret 148 930,2 65 852,065 852,0 78,2 261,7 129,2
Bankstödsnämnden 20 303,0 20 303,020 303,020 231,0 294,8 399,9
Statens bostadskreditnämnd19 827,119 827,119 827,1126,7101,2 5,7
Riksbanken 13 025,3 13 025,313 025,3 0,0 0,0 0,0
Statens jordbruksverk3 768,0 1 881,0 1 881,0 22,0 19,0 3,0
Delsumma 205 853,6120 888,4120 888,420 435,9 676,7 537,8
Övriga 617,3 292,5 292,5 7,0 2,6 13,1
Delsumma 206 470,9121 180,9121 180,920 442,9 679,3 550,9
Exportkreditnämnden 73 000,0 87 460,040 034,01 240,0 328,0 974,8
Totalsumma 279 470,9208 640,9161 214,921 682,91 007,31 525,7
92
5 Budgetering av förvaltningskostnadsanslag för
budgetåret 1995/96
5.1 Kompensation för prisutvecklingen
Som ett led i rambudgetprocessen har anslagen till myndigheterna för det
förlängda budgetåret 1995/96 avseende resurser för löner, lokaler och övriga
förvaltningskostnader genom s.k. pris- och löneomräkning kompenserats för den
faktiska prisutvecklingen under föregående budgetår (1993/94) samt för perioden
juli - december 1994 (schablonframskrivning med oförändrad priskompensation).
Särskilda indextal för lönekostnadsutveckling, baserade på prisutvecklingen inom
den konkurrensutsatta sektorn och de allmänna prisförändringarna för övriga för-
valtningskostnader har använts.
Budgeteringen av lokalkostnadsdelen i myndigheternas förvaltningsanslag var
tidigare baserad på Byggnadsstyrelsens avisering av hyra till resp. myndighet.
Eftersom myndigheterna från den 1 juli 1993 ansvarar för sin egen
lokalförsörjning inom ramen för anvisat ramanslag har i årets budgetproposition
en ny beräkningsteknik använts. De övergripande principerna för omläggningen
presenterades i 1994 års kompletteringsproposition (prop. 1993/94:150, bet.
1993/94:FiU20, rskr. 1993/94:453).
Den använda beräkningstekniken för lokalkostnader bygger på en schablonmässig
omräkning av den samlade resursnivån för lokalanskaffning på statsbudgeten. Som
bas för beräkningen ligger, i huvudsak, Byggnadsstyrelsens tidigare
hyresaviseringar till resp. myndighet. Den utifrån dessa aviseringar fastställda
resursnivån har justerats med utgångspunkt i en övergripande bedömning av de
förväntade nivåerna på, av myndigheterna, under budgetåret ny- och omtecknade
hyreskontrakt. För de unika kultur- och s.k. ändamålsfastigheter som förvaltas
av Statens fastighetsverk, där myndighetens verksamhet är integrerad med fastig-
heten, har i princip det tidigare budgeteringssystemet tillämpats.
Den använda beräkningstekniken leder till att incitamentet att spara på
lokalkostnader ligger kvar hos myndigheten. Detta genom att myndigheten ges
möjlighet att tillgodogöra sig besparingar, dels om hyresnivån på de av
myndigheten ny- och omtecknade kontrakten ligger under den hyresnivå som
schablonmässigt beräknats för myndigheten, dels när myndigheten minskar sin
lokalyta i relation till den tidigare av Byggnadsstyrelsen anvisade lokalytan.
Den årliga omräkningen av anslagen för att kompensera för prisutvecklingen på
lokaler kommer fortsättningsvis, på samma sätt som för löner och övriga för-
valtningskostnader, vara baserad på en övergripande bedömning av den faktiska
prisutvecklingen. När det gäller s.k. ändamålsfastigheter kan särskilda analyser
och beräkningar behöva göras. Pris- och löneomräkningen
avseende budgetåret 1995/96 grundar sig således på en bedömning av prisutveck-
lingen under perioden 1 juli 1993 - 31 december 1994. En avstämning mot den
verkliga prisutvecklingen under denna period kommer att göras inom ramen för
pris- och löneomräkningen i nästkommande budgetarbete.
Vidare har anslag som pris- och löneomräknats budgeterats med hänsyn till ett
produktivitetskrav om 0,99 % på 12-månadersbas, vilket motsvarar den genomsnitt-
liga årliga produktivitetsförbättringen inom näringslivets tjänstesektor under
de senaste tio åren. Motsvarande produktivitetskrav gäller även för de
myndigheter som driver avgiftsbelagd verksamhet där myndigheter disponerar
inkomsterna. Fjärde huvudtitelns anslag IV A1 Försvarsmakten är dock undantaget
från detta produktivitetskrav.
Den på ovan redovisade sätt schablonmässigt framräknade totala
priskompensationen till myndigheterna har lagts till grund för en prövning av
statens totala utgifter för förvaltning. Den enskilda myndighetens samlade behov
av medel, anvisade via ramanslag, har därefter på sedvanligt sätt prövats och
vägts mot andra utgifter på statsbudgeten inom ramen för de samlade resurserna.
93
6 Lån i Riksgäldskontoret för myndigheters
investeringar i anläggningstillgångar för
förvaltningsändamål
Regeringens förslag: Regeringen skall för budgetåret 1995/96 få besluta om lån i
Riksgäldskontoret för investeringar i anläggningstillgångar för för-
valtningsändamål intill ett sammanlagt belopp av
12 400 000 000 kronor.
Riksdagen har godkänt ett generellt införande av lån i Riksgäldskontoret (RGK)
för myndigheters investeringar i anläggningstillgångar för förvaltningsändamål
fr.o.m. budgetåret 1993/94 enligt de principer som redovisades i 1993 års
budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 1, bet. 1992/93:FiU20, rskr.
1992/93:189).
6.1 Lånebemyndigande för budgetåret 1995/96
I följande tabell redovisas för varje departementsområde dels utfallet avseende
upptagna lån i anläggningstillgångar för förvaltningsändamål den 30 juni 1994,
dels låneramar som regeringen lämnat till myndigheterna för innevarande budgetår
med hänsyn tagen till regeringsbeslut som fattats t.o.m. den 15 december 1994
och dels beräknat sammanlagt lånebehov för budgetåret 1995/96.
I enlighet med vad som beslutats om principerna för lånemodellen avser
låneramsbeloppen den totala skuld som regeringen via myndigheterna högst får ha
till RGK under det aktuella budgetåret.
Tabell 16. Lånebemyndigande för budgetåret 1995/96
Kronor
Upptagna lånTilldelade låne-Låneramar
Departementsområde1994-06-30 ramar 1994/95 1995/96
Justitiedep. 566 501 7001 841 340 0002 603 900 000
Utrikesdep. 53 254 600 83 630 000 237 550 000
Försvarsdep. 57 199 100 680 260 0001 592 518 000
Socialdep. 325 697 700 758 600 000 942 300 000
Kommunikationsdep.42 453 600 133 350 000 177 050 000
Finansdep. 470 809 6001 020 500 0001 005 390 000
Utbildningsdep. 18 638 9002 983 584 0003 419 573 000
Jordbruksdep. 247 072 500 452 950 000 470 900 000
Arbetsmarknadsdep.287 672 400 384 900 000 398 115 000
Kulturdep. 37 437 100 95 212 000 137 289 000
Näringsdep. 55 362 400 97 850 000 274 070 000
Civildep. 47 123 200 110 600 000 180 400 000
Miljö- och naturresursdep.162 317 500229 212 000343 175 000
Till regeringens disposition 928 012 000 617 770 000
Summa 2 371 542 3009 800 000 00012 400 000 000
Budgetåret 1993/94 omfattades flertalet myndigheter av lånemodellen. Riksdagen
bemyndigade regeringen att för dessa myndigheter ta upp lån i RKG intill ett
sammanlagt belopp av 4 500 000 000 kronor (prop. 1992/93:100 bil. 1, bet.
1992/93:FiU20, rskr. 1992/93:189)
Av tabellen framgår att myndigheternas sammanlagda låneskuld vid budgetårets
utgång uppgick till 2 371 542 300 kronor. De främsta skälen till skillnaden
mellan den sammanlagda tilldelade låneramen och den sammanlagda låneskulden
torde vara följande.
Myndigheternas investeringsbeteende har förändrats till följd av att myndig-
heterna belastas med hela kapitalkostnaden för investeringarna. Myndigheterna
har senarelagt planerade investeringar. Myndigheterna har amorterat mer än
planerat vad gäller den delen av myndigheternas låneskuld till Riksgäldskontoret
som tidigare var en kapitalskuld till Statskontoret för ADB-utrustning.
Anledningen till att myndigheterna amorterar mer än planerat är att
amorteringstiden, som Statskontoret beslutade, för ADB-utrutsningen varit för
lång i förhållande till den ekonomiska livslängden. Den sammanlagda tilldelade
låneramen för budgetåret 1993/94 har beräknats från myndigheternas redovisning
av planerade investeringar, vilka sannolikt har innehållit ett visst mått av
överplanering. Myndigheterna har i vissa fall varit obenägna att ta upp lån i
Riksgäldskontoret i de fall myndigheterna har haft medel tillgängliga i form av
anslagssparande och överskott i avgiftsfinansierad verksamhet.
Det är emellertid ännu för tidigt att dra några långtgående slutsatser om
utvecklingen av myndigheternas investeringsverksamhet.
Regeringen beräknar för budgetåret 1995/96 det samlade lånebeloppet till 12
400 000 000 kronor. Av beloppet beräknas 617 770 000 kronor ställas till
regeringens disposition för att möta oförutsedda behov, vilket utgör 5 % av det
sammanlagda lånebeloppet. Utökningen jämfört med innevarande budgetårs låneramar
beror dels på att budgetåret 1995/96 avser 18 månader, dels på att den totala
upplåningsvolymen successivt ökar de närmast följande budgetåren eftersom
amorteringarna inte blir lika stora som upplåningen förrän samtliga
investeringar i anläggningstillgångar för förvaltningsändamål är finansierade
med lån i RGK.
94
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken somregeringen
har förordat i det föregående,
2. godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som
regeringen har förordat i det föregående,
3. godkänner riktlinjerna för budgetering och redovisning av statensverksamhet i
enlighet med vad regeringen har förordat (Ekonomiskstyrning av statlig
verksamhet, avsnitt 2.1),
4. för budgetåret 1995/96, i avvaktan på slutliga förslag i komplette-
ringspropositionen och i enlighet med vad regeringen har förordat i det
föregående,
a) beräknar statsbudgetens inkomster,
b) beräknar förändringar i anslagsbehållningarna,
c) beräknar Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto.
5. bemyndigar regeringen att för budgetåret 1995/96 besluta om lån i Riksgälds-
kontoret till investeringar i myndigheters anläggningstillgångar för för-
valtningsändamål intill ett sammanlagt belopp av
12 400 000 000 kronor (Budgetförslaget och statens ekonomiskaställning,
avsnitt 6.1).
95
Innehåll
Finansplanen
1 Den ekonomiska politikens inriktning 1
2 Det ekonomiska arvet 13
2.1 1980-talet - budgetsanering och överhettning 14
2.2 1990-talet - nya budgetunderskott och efterfrågekris17
3 Sverige och den Europeiska unionen 21
3.1 Sätt Europa i arbete 22
3.2 Konvergensfrågorna 24
4 Den ekonomiska utvecklingen 25
4.1 Den internationella ekonomin 1995 och 1996 25
4.2 Den svenska ekonomin 1995 och 1996 26
4.3 Kalkyler för perioden 1994-1998 30
5 En politik för tillväxt, sysselsättning och välfärd34
5.1 En politik för tillväxt 34
5.2 Finans- och penningpolitiken 38
5.3 Arbetsmarknad och sysselsättning 41
5.4 Strukturpolitiken 47
5.5 Skattepolitiken 48
5.6 Fördelningseffekter av politiken 50
6 Budgetförslaget och förstärkningar av den offentliga
sektorns finanser 56
6.1 Samlade förstärkningar av de offentliga finanserna56
6.2 Budgetförslaget och jämförbarhet med tidigare år57
6.3 Åtgärder för att förstärka budgeten 58
6.4 Finansiering av medlemskapet i EU 64
6.5 Handlingsprogram mot arbetslöshet 66
6.6 Kommunal ekonomi 66
Appendix:
Budgetförstärkningar 68
Omprövning och förnyelse av offentlig förvaltning 71
96
Ekonomisk styrning av statlig verksamhet
1 Budgetpolitisk strategi 73
1.1De offentliga åtagandena och statens roll 73
1.2Budgetprocessen 74
2 Budgetering och redovisning av statens verksamhet 76
2.1Principer för budgetering och redovisning av statens
verksamhet 76
2.2Utredning om skillnaden mellan redovisningen av
statsbudgeten och utgifter och redovisningen i
nationalbudgeten av statens inkomster och utgifter77
2.3Införande av årsredovisning för staten 78
3 Resultatet av RRV:s granskning 1994 79
3.1RRV:s iakttagelser 79
4 Resultatstyrning 83
5 Ökade krav för god intern kontroll i staten 85
6 Konsekvenser för de statliga myndigheterna av
införandet av en allmän löneavgift m.m. 88
Budgetförslaget och statens ekonomiska ställning
1 Beräkning av statsbudgetens inkomster och utgifter för
budgetåren 1994/95 och 1995/96 89
1.1Beräkningsförutsättningar 89
1.2Statsbudgetens inkomster och utgifter under
budgetåret 1994/95 89
1.3Statsbudgetens inkomster och utgifter under
budgetåret 1995/96 93
1.4Statsbudgetens saldo för budgetåren 1994/95
och 1995/96 97
2 Underliggande budgetutveckling 101
3 Lånebehov och statsskuld 102
4 Redovisning av verksamheten med statliga garantier m.m.
för budgetåret 1993/94 104
5 Budgetering av förvaltningskostnadsanslag för
budgetåret 1995/96 111
5.1Kompensation för prisutvecklingen 111
6 Lån i Riksgäldskontoret för myndigheters investeringar
i anläggningstillgångar för förvaltningsändamål 113
6.1Lånebemyndigande för budgetåret 1995/96 113
Förslag till riksdagsbeslut 115
97
Preliminär Nationalbudget
Förord
Den preliminära nationalbudget som härmed läggs fram, beskriver den
internationella och den svenska ekonomins utveckling t.o.m. 1996.
Nationalbudgeten bygger på material från fackdepartementen samt från olika
myndigheter och institutioner. För bedömningen av den internationella
utvecklingen har material erhållits från bl.a. OECD. Beskrivningen av den
svenska ekonomin baseras främst på underlag från Statistiska centralbyrån och på
den prognos som Konjunkturinstitutet publicerade den 13 december. Ansvaret för
de redovisade bedömningarna åvilar dock helt Finansdepartementets ekonomiska
avdelning.
Nationalbudgeten innehåller dessutom kalkyler över ekonomins utveckling i ett
något längre perspektiv. Den traditionella prognosen för 1995 och 1996 har
kompletterats med tre alternativa scenarier över utvecklingen t.o.m. 1998. Dessa
beräkningar är gjorda med stöd av Konjunkturinstitutets modeller KOSMOS och
FIMO.
Arbetet med den preliminära nationalbudgeten har letts av departementsrådet
Håkan Frisén. Kalkylerna avslutades den 22 december 1994.
98
Inledning
1.1 Utvecklingen 1995-96
Återhämtningen i den svenska ekonomin, från den djupaste krisen sedan 1930-
talet, förstärktes successivt under 1994. Spridningseffekterna från den
gynnsamma exportutvecklingen till andra delar av ekonomin har blivit allt
påtagligare. Investeringsaktiviteten i näringslivet ökade betydligt trots de
höga realräntorna. Under hösten kunde också en tydligare förbättring av
arbetsmarknadsläget skönjas. Efter tre år med kraftigt fallande produktion ökade
BNP med ca 2 % under 1994.
Diagram 1.1 Produktion i industrin och i den övriga ekonomin
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Under de närmaste åren förändras i viss mån tillväxtens drivkrafter. Perioden
med snabba marknadsandelsvinster för svensk export, som uppnåtts genom den
dramatiska förbättringen av konkurrenskraften, bedöms nu vara avslutad. Den
förstärkta internationella efterfrågan möjliggör dock en fortsatt god
exporttillväxt. En tilltagande investeringsaktivitet förutses utgöra den
starkaste drivkraften till tillväxten under de närmaste åren som en följd av
stigande kapacitetsutnyttjande. Samtidigt dämpas den privata
konsumtionsutvecklingen av den nödvändiga budgetkonsolideringen. Ur
arbetsmarknadssynpunkt kännetecknades såväl nedgångsfasen som början av
återhämtningen av en stark produktivitetsuppgång. Efterhand ökade
sysselsättningen i antal arbetade timmar, vilket dock tillgodosågs genom en
kraftigt stigande medelarbetstid. Dessa faktorer har bidragit till att uppskjuta
förbättringen i sysselsättningsläget. Under de närmaste åren förutses dock
antalet sysselsatta öka relativt kraftigt. En normalisering av utvecklingen
avseende såväl produktivitet som medelarbetstid är naturlig i takt med att
konjunkturuppgången allt mer befästs.
Diagram 1.2 Marknadstillväxt och volymutveckling för svensk export
Källor: Konjunkturinstitutet, Statisktiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Totalt väntas BNP (till marknadspriser) öka med 2,6 % 1995 och med 2,9 % 1996.
Samtidigt beräknas den sammanlagda sysselsättningsuppgången från 1994 till 1996
uppgå till ca 170 000 personer.
Jämfört med den bedömning som presenterades i den ekonomisk-politiska
propositionen i november 1994 innebär detta en nedrevidering av BNP-tillväxten
för 1995 med 0,8 procentenheter. Denna förklaras dock till övervägande del av
tekniska faktorer. Nationalräkenskaperna har sedan den senaste prognosen bytt
s.k. basår för fastprisberäkningarna. Man har nu övergått till att göra
beräkningarna i 1991 års priser istället för i 1985 års. Detta påverkar
viktförhållandena mellan olika efterfrågekomponenter. Bostadsinvesteringar får
t.ex. en betydlig större vikt i 1991 års priser eftersom prisuppgången i denna
sektor var så kraftig mellan 1985 och 1991. Det kraftiga fallet för dessa under
1994 och 1995 ger därför en betydligt större negativ effekt på tillväxten med
det nya basåret. Totalt beräknas effekten på tillväxten av basårsbytet uppgå
till drygt en halv procentenhet såväl för 1994 som 1995. Detta innebär att bytet
av basår mer än väl förklarar nedrevideringen av BNP-tillväxten för 1994.
Nedrevideringen av BNP-prognosen för 1995 beror till ca 3/4 på basårsbytet.
Tabell 1.1 Effekter av basårsbytet på tillväxtprognosen
1994 1995
Nuvarande prognos:
BNP 1991 års priser 2,0 2,6
BNP 1985 års priser 2,6 3,2
Novemberprognosen:
BNP 1985 års priser 2,5 3,4
Ränte- och valutaförutsättningar
Under 1994 har de svenska räntorna stigit mycket kraftigt. Uppgången kan
dekomponeras i en internationell ränteuppgång och en ökad ränteskillnad gentemot
omvärlden. Knappt hälften av den svenska ränteuppgången på femåriga
statsobligationer motsvaras av högre tyska räntor. Återstoden beror således på
en högre ränteskillnad.
Tabell 1.2 Prognosförutsättningar
Årsgenomsnitt
1993 1994 1995 1996
BNP-tillväxt i OECD 1,1 2,8 2,8 2,7
Konsumentprisökning i OECD2,8 2,3 2,7 3,0
Världsmarknadstillväxt1-2,1 9,1 8,0 7,1
Dollarkurs (i kr) 7,8 7,7 7,4 7,2
Ecu-index2 123,2 124,0 121,6 117,9
Tysk ränta 5-års statsobl.6,0 6,2 7,0 7,2
Svensk ränta 5-års statsobl.8,0 9,1 10,2 9,2
Svensk ränta 6-månaders ssvx.8,1 7,6 8,4 8,3
1 Avser bearbetade varor i 14 OECD-länder.
2 ECU-index antas vara 123,5 den 31 december 1994, 120 den 31 december 1995 samt
116 den 31 december 1996.
Källor: OECD och Finansdepartementet.
Orsaken till de höga svenska obligationsräntorna synes framför allt vara
farhågor om hög inflation på medellång och lång sikt. De höga inflations-
förväntningarna har dels att göra med Sveriges inflationshistorik, dels med den
snabbt ökande offentliga skuldsättningen. Förtroendet för förmågan att
vidmakthålla en låg inflation på längre sikt har hittills knappast befästs på
något avgörande sätt, trots låga inflationstal. Att inflationen har varit låg
under den djupa lågkonjunktur Sverige har genomgått är inte förvånande och har
därför ännu inte övertygat placerare om att inflationen kommer att förbli låg
även under en kommande högkonjunktur.
Det är dock svårt att fullt ut förklara den svenska ränteuppgången under 1994
med förändringar i ekonomiska faktorer såsom inhemska och internationella
realräntekrav, inflationsförväntningar och förväntade växelkursrörelser.
I prognosen förutses fallande femåriga obligationsräntor. Räntefallet är dock
relativt måttligt. Skillnaden mellan den femåriga räntan och inflationen 1996 är
fortfarande hög. Anledningen till de successivt lägre långräntorna är ett ökande
förtroende för en hållbar statsskuldsutveckling samt för en långsiktig
prisutveckling som är förenlig med inflationsmålet. Utrymmet för en svensk
räntenedgång begränsas emellertid av att en viss uppgång av de internationella
långräntorna förefaller sannolik. En sådan utveckling kan ses som ett naturligt
element i den internationella konjunkturuppgången.
Den svenska kronan antas appreciera gentemot de övriga EU-ländernas valutor
samt mot dollarn under 1995 och 1996. Kostnads- och prisjämförelser med viktiga
konkurrentländer och en stark prognostiserad bytesbalansutveckling indikerar att
det finns ett betydande utrymme för en real appreciering av den svenska kronan.
Med nuvarande inflationsutsikter förutsätts detta utrymme omsättas i en nominell
kronappreciering.
Den internationella ekonomin
Efter en årlig BNP-tillväxt på endast drygt 1 % under perioden 1991-93, växte
totalproduktionen i OECD med nära 3 % 1994. Tillväxten i USA var fortsatt stark
samtidigt som det skedde en markant förbättring av konjunkturen i Europa. Även i
Japan har nu en återhämtning inletts. Inflationen i OECD fortsatte att falla i
inledningen av 1994 och uppgick till 2,2 % under första halvåret. Under andra
halvåret skedde dock en viss uppgång. Arbetslösheten i OECD kulminerade i början
av 1994 och en långsam nedgång har nu inletts. Arbetslösheten i Europa ligger
väsentligt högre än i USA och Japan.
Under de närmaste två åren förutses ett harmoniskt konjunkturförlopp med
förhållandevis hög tillväxt och måttlig inflation. Däremot sjunker
arbetslösheten endast långsamt och budgetunderskotten fortsätter att vara stora
i många länder. BNP-tillväxten i OECD beräknas till nära 3 % såväl 1995 som
1996. I USA sker en gradvis avmattning, medan aktiviteten i Europa och Japan
tilltar. Arbetslösheten i OECD förutses minska till drygt 7,5 % av arbetskraften
1996. Inflationen väntas stiga något i OECD-området som helhet. Detta beror
främst på tilltagande prisökningar i USA. Den genomsnittliga inflationen i OECD
dras dock ned kraftigt av en mycket låg inflation i Japan.
Löner och inflation
Lönebildningen, och arbetsmarknadens flexibilitet i övrigt, kommer att vara
avgörande för Sveriges möjligheter att i framtiden kombinera en hög tillväxt med
låg inflation. Under prognosperioden bedöms de genomsnittliga löneökningarna
dämpas av den historiskt sett höga arbetslösheten.
Tabell 1.3 Löner och priser
Årlig procentuell förändring
1993 1994 1995 1996
Timlön, kostnad 3,3 2,8 3,5 4,0
KPI dec.-dec. 4,1 2,8 2,9 3,7
NPI dec.-dec. 3,9 1,9 2,0 1,7
KPI årsgenomsnitt 4,7 2,2 2,9 3,7
NPI årsgenomsnitt 4,3 1,4 1,8 1,8
Anm.:KPI = Konsumentprisindex, NPI = Nettoprisindex.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Den genomsnittliga löneökningstakten under 1994 uppgick preliminärt till
2,8 %, vilket var en halv procentenhet lägre än 1993. I samband med stigande
sysselsättning beräknas den genomsnittliga lönen öka med 3,5 % respektive 4 %
1995 och 1996. Industrins löner väntas årligen stiga med 1,5-2 procentenheter
mer än genomsnittet i ekonomin.
Inflationstrycket i den svenska ekonomin har under loppet av 1994 visat vissa
tecken på att stiga. Konsumentprisernas (KPI) ökningstakt tilltog från ca 2 %
under våren 1994 till knappt 3 % vid slutet av året. Det stigande
kapacitetsutnyttjandet inom industrin har bidragit till höjda producentpriser,
framför allt på insatsvaror. Det finns dock skäl att tro att
spridningseffekterna blir relativt begränsade framöver. Den goda tillgången på
arbetskraft i kombination med en förväntat svag utveckling av den privata
konsumtionen torde medföra att såväl lönekostnader som marginaler stiger
relativt långsamt. Industrins investeringar ökar dessutom starkt vilket minskar
risken för ytterligare flaskhalsar i produktionen. Under hela prognosperioden
kommer emellertid höjda indirekta skatter och minskade subventioner att medverka
till att öka konsumentprisindex. Av den prognostiserade KPI-ökningen på 2,9
respektive 3,7 % under 1995 och 1996 beräknas 0,7 respektive 1,5 procentenheter
förklaras av detta. Nettoprisindex, där dessa effekter exkluderas, beräknas
därför stiga med knappt 2 % varje år.
Utrikeshandel
Det mycket starka konkurrensläget för svensk export har medfört snabba
volymökningar under 1993 och 1994. Marknadsandelarna har ökat på de
traditionella marknaderna inom OECD. Samtidigt har påtagliga exportökningar
skett till de snabbväxande marknaderna i Fjärran Östern. Under 1995 och 1996
stiger de svenska arbetskraftskostnaderna (i gemensam valuta) något mer än
konkurrenternas samtidigt som kapacitetsrestriktioner alltmer börjar göra sig
gällande. Ett fortsatt gynnsamt kostnadsläge tillsammans med den internationella
konjunkturuppgången innebär dock att exporten fortsätter att stiga relativt
kraftigt. Ökningen bedöms bli knappt 10 % 1995 och ca 7 % 1996.
Importen ökade preliminärt med hela 11 % under 1994. Till en del beror detta
på en stark efterfrågan från exportsektorn samt på det kraftiga lageromslaget.
Den konkurrensfördel som importkonkurrerande hemmamarknadsföretag erhållit genom
deprecieringen av kronan har ännu inte inneburit att man kunnat öka sina
marknadsandelar. Under 1995 och 1996 dämpas ökningen i importefterfrågan något
samtidigt som hemmamarknadsföretagen förväntas kunna utnyttja det gynnsamma
konkurrensläget i en större utsträckning. Därigenom dämpas importens
ökningstakt.
Inhemsk efterfrågan
Det höga ränteläget har försvagat den begynnande uppgången av den privata
konsumtionen. En säsongrensad förstärkning noterades dock under det 3:e
kvartalet och enligt statistik över detaljhandeln från Handelns
Utredningsinstitut har denna uppgång fortsatt också under 4:e kvartalet.
Preliminärt bedöms den privata konsumtionen ha ökat med 0,6 % under 1994.
Konsolideringen av statsfinanserna medför att hushållens inkomster utvecklas
mycket svagt de närmaste åren. Detta gäller speciellt år 1995 då de realt
disponibla inkomsterna minskar med närmare 2,5 %, trots att
sysselsättningsuppgången ger upphov till en relativt kraftig ökning av
löneinkomsterna. De minskande inkomsterna under 1995 bedöms dock komma att mötas
med ett minskat sparande. Denna bedömning kan motiveras av flera skäl.
Hushållens skuldanpassning har varit kraftig de senaste åren och mycket tyder på
att denna process nu går mot sitt slut. Därtill kommer att förändringen i
arbetsmarknadsläget nu blir allt tydligare genom den stigande sysselsättningen.
Risken för att drabbas av arbetslöshet torde därför uppfattas som betydligt
lägre än för bara något år sedan, vilket väntas leda till en ökad
konsumtionsbenägenhet. Det är också rimligt att anta att de föreslagna
statsfinansiella besparingarna i stor utsträckning var förutsedda av hushållen.
I så fall har hushållen redan tidigare, åtminstone delvis, anpassat sin
konsumtionsnivå varför effekten när åtgärderna väl träder i kraft blir
begränsad. Av dessa skäl bedöms den privata konsumtionen 1995 förbli oförändrad
jämfört med 1994 års nivå, för att sedan öka med ca 1 % år 1996.
Tabell 1.4 Nyckeltal
Årlig procentuell förändring
1993 1994 1995 1996
Disponibel inkomst -3,5 1,4 -2,4 -0,5
Sparkvot (nivå) 7,9 8,5 6,3 4,9
Industriproduktion 1,5 9,0 7,0 6,8
Relativ enhetsarbetskostnad-24,8 -1,0 5,5 3,2
Handelsbalans (mdr. kr) 54,3 70,9 93,8 114,6
Bytesbalans (mdr. kr) -27,1 5,5 23,5 59,9
Bytesbalans (% av BNP) -1,9 0,4 1,5 3,6
Öppen arbetslöshet1 8,2 7,9 6,8 6,1
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder14,2 5,1 4,8 4,7
1 I % av arbetskraften
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Diagram 1.3 Privat konsumtion och disponibel inkomst
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Tabell 1.5 Försörjningsbalans
Miljarder Procentuell volymförändring
kr 1993
1993 1994 1995 1996
BNP 1 442,2 -2,6 2,0 2,6 2,9
Import 420,5 -2,8 11,0 7,0 5,1
Tillgång 1 862,7 -2,6 3,9 3,6 3,4
Privat konsumtion792,1 -3,7 0,6 0,0 1,0
Offentlig konsumtion403,5 -0,6 -0,2 0,0 -1,0
Stat 127,7 4,4 0,5 2,0 -1,0
Kommuner 275,8 -2,7 -0,5 -1,0 -1,0
Bruttoinvesteringar205,6 -17,6 -1,3 9,5 8,5
Näringsliv 114,4 -14,3 16,6 20,1 10,1
Bostäder 57,5 -31,0 -39,3 -28,4 9,2
Myndigheter 33,7 4,3 6,5 9,2 1,7
Lagerinvesteringar1-11,6 -0,3 1,0 0,0 0,1
Export 473,1 7,6 12,2 9,5 7,3
Användning 1 862,7 -2,6 3,9 3,6 3,4
Inhemsk användning1 389,6 -5,6 1,1 1,4 1,8
1 Förändring i procent av föregående års BNP.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Bruttoinvesteringarna i näringslivet vände kraftigt uppåt under 1994, dock
från en mycket låg nivå. Ökningen uppgick preliminärt till 15 %. Inom industrin
var expansionen ca 20 %. Genom den extremt kraftiga nedgången inom
bostadssektorn minskade ändå de totala bruttoinvesteringarna något jämfört med
1993. Den snabba produktionstillväxten inom industrin innebär att
kapacitetsutnyttjandet nu ökar väsentligt, vilket i kombination med den mycket
goda lönsamheten gör att investeringsexpansionen väntas överstiga 30 % 1995.
Investeringarna inom övriga delar av näringslivet hämmas i viss mån fortfarande
av den svaga hemmamarknaden samt ett betydande överskott på kommersiella
lokaler. Alltfler tecken tyder dock på att utvecklingen är på väg att vända.
Priserna på kommersiella fastigheter har stabiliserats och flera tjänstesektorer
redovisar nu expansiva produktionsplaner. De investeringsstimulanser som
föreslogs i den ekonomisk-politiska propositionen i november bidrar också till
investeringsexpansionen. De totala bruttoinvesteringarna förutses stiga med ca
9 % under 1995 trots ett fortsatt kraftigt fall i bostadsbyggandet. Under 1996
förutses näringslivets investeringsexpansion dämpas något samtidigt som
nedgången i bostadsbyggandet då bedöms ha upphört. Totalt väntas därför
investeringsuppgången 1996 bli nästan lika betydande som under 1995.
Det höga ränteläget verkar dämpande på investeringsutvecklingen. Den goda
lönsamheten i kombination med en mycket snabb produktionstillväxt inom stora
delar av näringslivet innebär emellertid att investeringar i realkapital är
attraktiva även vid förhållandevis höga realräntor. Det goda vinstläget i många
företag innebär också att en stor del av investeringarna kan finansieras med
egna medel.
Diagram 1.4 Bruttoinvesteringar
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Lagerinvesteringarna gav ett betydande positivt bidrag till tillväxten 1994,
preliminärt ca en procentenhet. I takt med den stigande produktionen växte
industrins lager av insatsvaror och varor i arbete. Ett påtagligt omslag skedde
också i partihandelns lager, där en betydande lageravveckling 1993 förbyttes i
en kraftig uppbyggnad 1994. I viss mån torde denna lageruppbyggnad förklara den
snabbt ökande importen under slutet av 1994.
Produktion och arbetsmarknad
Industriproduktionen ökade 1994 med ca 9 %. Kapacitetsutnyttjandet har stigit
snabbt och ligger nu förhållandevis högt. Enligt Konjunkturinstitutets barometer
planerar ändå industriföretagen för stora produktionsökningar också under 1995.
Mot bakgrund av expansiva investeringsplaner samt en viss ytterligare potential
till högre utnyttjandegrad av realkapitalstocken förutses tämligen höga
tillväxttal för industriproduktion såväl 1995 som 1996. Takten i
produktionsuppgången förväntas dock avta under prognosperioden. Uppgången i den
privata tjänstesektorns produktion var påfallande kraftig under 1994 och
inträffade också tidigare än beräknat. Tillväxttakten i den privata
tjänsteproduktionen väntas tillta något under prognosperioden, men hålls
tillbaka av den svaga utvecklingen av den privata konsumtionen. Produktionen i
byggnadssektorn fortsatte 1994 att minska kraftigt för tredje året i rad. Ett
tilltagande investeringsbehov i näringlivet tillsammans med de föreslagna
stimulansåtgärder för byggande innebär dock att byggproduktionen väntas tillta
fr.o.m. 1995. Sammantaget förutses en uppgång av näringlivets produktion med ca
4,5 % såväl 1995 som 1996, vilket är historiskt sett mycket höga tillväxttal.
Det svåra läget på arbetsmarknaden förbättrades något under loppet av 1994.
Sysselsättningen, mätt som antal arbetade timmar, ökade betydligt. En ökad
medelarbetstid innebar emellertid att antalet sysselsatta personer fortsatte att
minska 1994 jämfört med 1993. Under 1995 väntas dock antalet sysselsatta öka med
2,7 %, vilket motsvarar ca 105 000 personer. Sysselsättningsexpansionen
fortsätter också 1996 om än i något långsammare takt.
Diagram 1.5 Sysselsättning och arbetskraftsutbud
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Den öppna arbetslösheten förväntas minska från 7,9 % av arbetskraften 1994
till 6,1 % 1996, mätt som årsgenomsnitt. Effekterna på arbetslösheten begränsas
dock av att även utbudet av arbetskraft kan väntas öka när situationen på
arbetsmarknaden ljusnar. Andelen av befolkningen mellan 16 och 64 år som utgör
arbetskraften, dvs de som arbetar eller är arbetslösa, har sjunkit från nästan
85 % 1990 till 77 % 1994. Många av de personer som försvunnit ur arbetskraften
förväntas återvända till arbetsmarknaden när sysselsättningsutvecklingen
förbättras.
Sparande
Underskottet i den offentliga sektorns finansiella sparande beräknas för 1994
uppgå till ca 168 miljarder kr eller drygt 11 % av BNP. Det är en förbättring
med ca 25 miljarder kr sedan 1993. Därmed har de senaste årens ökning av
underskottet brutits. Under de närmaste två åren leder uppgången i ekonomin,
tillsammans med successiva genomslag av de budgetförstärkande åtgärderna, till
en relativt kraftig reducering av den offentliga sektorns sparandeunderskott.
För 1996 beräknas underskottet till knappt 7 % av BNP. Statens finansiella
sparande förbättras i än högre grad, från ett underskott 1993 på ca 237
miljarder kr till ca 120 miljarder kr 1996 eller ca 7 % av BNP. Statens finanser
förbättras i begränsad utsträckning 1995 medan förstärkningen 1996 är kraftig.
Detta sammanhänger till en del med periodiseringseffekter av skatteinkomsterna,
t.ex. till följd av ändrad momsuppbörd genom EU-medlemskapet. Därtill kommer
också effekter av tillväxtens sammansättning. År 1995 utvecklas t.ex.
momsbaserna mycket svagt av detta skäl. Sparandet i AP-fonden halveras och den
kommunala sektorns sparandeöverskott vänds till underskott mellan 1993 och 1996.
I och med att de årliga underskotten i staten och den offentliga sektorn
alltjämnt är betydande fortsätter statskulden och den offentliga sektorns
nettoskuld att öka. I slutet av 1996 uppskattas statskulden uppgå till ca 95 %
av BNP och den offentliga sektorns finansiella nettoskuld till 40 % av BNP.
Tabell 1.6 Öppen arbetslöshet, sysselsättning och arbetskraft samt korrigerat
för
arbetsmarknadspolitiska åtgärders direkta inverkan
Tusental, genomsnitt per år
1993 1994 1995 1996
Reguljär sysselsättning 3 927 3 871 3 942 4 022
Åtgärder i arbetskraften1 36 59 93 86
Sysselsatta 3 964 3 929 4 035 4 108
Arbetslösa 356 338 296 279
Arbetslösa inkl. i åtgärder 539 555 506 473
Underliggande arbetskraft 4 466 4 426 4 449 4 494
Åtgärder utanför arbetskraften2147 159 117 117
Arbetskraft 4 320 4 267 4 332 4 377
1Omfattar beredskapsarbete, rekryteringsstöd, ungdomsintroduktion, utbildnings-
vikariat och företagsutbildning.
2Omfattar arbetsmarknadsutbildning, ungdomspraktik/kommunalt uppföljningsansvar
och arbetslivsutveckling.
Anm.I begreppet arbetsmarknadspolitiska åtgärder ovan ingår ej utökningen av
den reguljära utbildningen som genomförts inom arbetsmarknadspolitikens och
utbildningspolitikens gemensamma ram. Omfattningen av denna uppgår under
kommande budgetår till ca 90 000 platser. Deltagande i dessa räknas som varande
utanför arbetskraften ovan. Inte heller ingår personer som beräknas få del av
det nu föreslagna särskilda sysselsättningsstödet eller de som erhållit arbete
genom infrastruktursatsningar. Dessa beräknas till ca 110 000 resp 50 000
personer. Dessa ingår i reguljär sysselsättning ovan. Viss hänsyn har tagits
till personer som deltar i s.k. datortek samt i det s.k. utvecklingsåret mm.
Adderas samtliga ovanstående program till de ca 200 000 personerna (86 000 + 117
000) i tabellen ovan kan en total uppskattning av antalet som berörs av
arbetsmarknadspolitiken beräknas till drygt 500 000 personer för kommande
budgetår.
Källa: Statistiska centralbyrån, Arbetsmarknadsstyrelsen och
Finansdepartementet.
Bytesbalansen utgörs definitionsmässigt av summan av det privata och offent-
liga finansiella sparandet. Det privata finansiella sparandet förutses minska de
närmaste åren. Denna minskning är dock inte lika kraftig som förbättringen i den
offentliga sektorn varför bytesbalansen förstärks under prognosperioden. Det
finansiella sparandet i företagssektorn kvarstår på en onormalt hög nivå. Under
1995 ökar också det reala sparandet genom den tilltagande
investeringsaktiviteten. Sammantaget innebär detta en relativ kraftig ökning av
det totala bruttosparandet i ekonomin, dvs reala investeringar plus bytesbalans.
Som andel av BNP ökar bruttosparandet från 11,6 % bottenåret 1993 till ca 19 %
1996.
Tabell 1.7 Sparande
Procent av BNP i löpande priser
1993 1994 1995 1996
Bruttosparande 11,6 14,0 16,0 18,9
Realt sparande 13,5 13,7 14,5 15,4
Fasta investeringar 14,3 13,4 14,2 15,0
Lagerinvesteringar -0,8 0,3 0,3 0,4
Finansiellt sparande -1,9 0,4 1,5 3,6
Offentlig sektor -13,4 -11,2 -10,2 -6,8
Hushåll 6,0 6,5 5,0 4,0
Företag 5,5 5,1 6,6 6,4
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Diagram 1.6 Finansiellt sparande i privat och offentlig sektor samt bytesbalans
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
1.2 Den svenska ekonomin i ett medelfristigt perspektiv
I den preliminära nationalbudgeten presenteras kalkyler avseende den ekonomiska
utvecklingen t.o.m. år 1998. I ett sådant tidsperspektiv är
informationsunderlaget otillräckligt för att prognoser i vanlig mening skall
kunna utarbetas. Mot bakgrund av de stora förändringar som den svenska ekonomin
genomgår ter sig varje scenario över utvecklingen på medellång sikt som särskilt
osäkert. Samband och erfarenheter baserade på historiska tidsserier med andra
skatte- och regelsystem i ekonomin har begränsat värde i en situation som i så
många avseenden avviker från tidigare perioder.
Behovet av längre framåtblickar än den traditionella tvåårshorisonten är
emellertid stort. Den ekonomiska politiken och de grundläggande ekonomisk-
politiska frågeställningarna har fått en allt större tyngdpunkt mot det
medelfristiga perspektivet. I synnerhet behöver utvecklingen för de offentliga
finanserna och på arbetsmarknaden belysas också i detta tidsperspektiv. Det
svenska medlemskapet i EU och ambitionen att delta i det europeiska monetära
samarbetet ställer också krav på utarbetandet av ett konvergensprogram i ett
medelfristigt perspektiv. Konvergenskriterierna enligt Maastrichtfördraget avser
bl.a. maximigränser för den offentliga sektorns finansiella underskott (3 % av
BNP), samt för den konsoliderade bruttoskulden (60 % av BNP). Även
inflationstakt, långa marknadsräntor samt växelkursutveckling ingår i
kriterierna.
Tre olika scenarier för ekonomins utveckling under perioden 1996-1998
redovisas. Huvudsyftet med scenarierna är att illustrera hur ekonomin utvecklas
i olika avseenden vid skilda tillväxttakter. Obalanserna på arbetsmarknaden och
i de offentliga finanserna är mycket stora. I scenarierna illustreras
tillväxtens betydelse för hur dessa frågor utvecklas i ett längre
tidsperspektiv. Syftet är alltså inte att ange vilka förutsättningar i form av
ekonomisk politik m.m. som krävs för att åstadkomma en viss tillväxt.
Förutsättningar
Förutsättningarna för en hög och uthållig tillväxt måste i grunden betraktas som
gynnsamma. Ett antal strukturella reformer har genomförts de senaste åren t.ex.
skattereformen, utökad konkurrenslagstiftning, reformer avseende sjuk- och
arbetsskadeförsäkringar samt pensionssystemet m.m. Genom dessa reformer har den
långsiktiga tillväxtförmågan i ekonomin stärkts. Därtill kommer att
resursutnyttjandet i ekonomin i utgångsläget är lågt, genom att en betydande del
av arbetskraften saknar reguljär sysselsättning.
I samtliga tre alternativ förutsätts fullföljande av den ekonomiska politik
som föreslagits i höstens ekonomisk-politiska proposition, i EU-finan-
sieringspropositionen samt i föreliggande budgetproposition.
Även den internationella utvecklingen är gemensam för alternativen.
Liberaliseringen av världshandeln, den europeiska integrationen och en
successivt starkare internationell konjunktur förutsätts ge en tillväxt i OECD-
området på knaptt 3 % årligen under periden 1996-1999. Marknaden för svensk
export av bearbetade varor till dessa länder ökar därmed med i genomsnitt 6,5 %
per år under perioden. Därtill kommer att de sydostasiatiska ländernas expansion
väntas fortsätta. Inflationsbekämpningen inom OECD-länderna förväntas ha
fortsatt hög prioritet varför den genomsnittliga prisutvecklingen på
världsmarknaden väntas uppgå till knappt 3 %.
De tre scenarierna skiljer sig åt med avseende på arbetsmarknadens
funktionssätt samt graden av trovärdighet för den ekonomiska politiken avseende
bl.a. inflationen och de offentliga finanserna. Arbetsmarknadens
anpassningsförmåga är av avgörande betydelse för möjligheterna att påtagligt
kunna sänka arbetslösheten utan att löneökningarna tilltar på ett
inflationsdrivande sätt. Ekonomins varierande funktionsförmåga har också tagit
sig uttryck i något skilda ränteantaganden mellan alternativen. Den femåriga
statsskuldsräntan antas sjunka till 8 % som årsgenomsnitt i alternativet med
medelhög tillväxt. Räntan antas vara 1/2 procentenhet högre respektive lägre i
de två övriga alternativen 1998.
Alternativen är konstruerade så att pris- och löneökningstakterna i stora drag
är desamma i alla alternativ. Detta gäller också produktivitetsutvecklingen.
Inflationstrycket kan naturligtvis antas vara högre vid ett högre
resursutnyttjande i ekonomin. Förutsättningarna är dock att ekonomins
funktionsätt varierar i de olika alternativen varför inflationstendenser uppstår
vid olika grad av resursutnyttjande.
Alternativen skiljer sig åt med början 1996. Samtliga alternativ utgår från
den prognos för 1995 som presenteras i nationalbudgeten. Alternativet med
medelhög tillväxt sammanfaller detta år med nationalbudgetens prognos.
Scenariernas realekonomiska utveckling
Den kraftfulla saneringen av de offentliga finanserna som genomförs under
perioden innebär att hushållens inkomster utvecklas svagt i samtliga alternativ.
Den privata konsumtionens bidrag till tillväxten blir därför begränsad i
samtliga scenarier. Den slutliga effekten av besparingarna beror dock på i
vilken grad ekonomins aktörer anser politiken långsiktigt trovärdig och hållbar.
Därigenom påverkas räntebildning, konsumtions- och investeringsbeteende i hög
grad.
Tabell 1.8 Försörjningsbalans 1996 1998
Genomsnittlig årlig procentuell förändring
medel hög låg
BNP 2,7 3,4 2,0
Import av varor och tjänster6,9 8,5 5,7
Privat konsumtion 1,9 2,5 1,2
Offentlig konsumtion -1,0 -0,8 -1,3
Bruttoinvesteringar 8,5 11,0 6,4
Lagerinvesteringar1 0,1 0,3 -0,2
Export av varor och tjänster7,1 7,4 6,7
Inhemsk användning 2,3 3,4 1,2
Anm.1Förändring i procent av föregående års BNP.
Källa: Finansdepartementet.
Den årliga genomsnittliga BNP-tillväxten uppgår i alternativet med medelhög
tillväxt till 2,7 %. Ett successivt större förtroende för den svenska ekonomin
samt en hög lönsamhet i näringslivet medför en fortsatt utbyggnad av
produktionskapaciteten samtidigt som hushållen minskar sitt sparande. Effekterna
av budgetförstärkningarna på efterfrågan blir därför begränsad. Utvecklingen av
produktion och efterfrågan innebär att situationen på arbetsmarknaden gradvis
förbättras. Under åren 1996 till 1998 skapas knappt 200 000 nya jobb. Den totala
arbetslösheten uppgår i detta alternativ till ca 9,5 % av arbetskraften. De
personer som lämnade arbetskraften under den kraftiga nedgången i ekonomin
kommer i detta scenario i betydande utsträckning tillbaka till arbetskraften.
Diagram 1.7 Öppet arbetslösa samt personer i konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska åtgärder
Källor: Arbetsmarknadsstyrelsen, Statistiska centralbyrån och Finansdeparte-
mentet.
I alternativet med låg tillväxt uppvisar arbetsmarknaden en låg flexibilitet,
vilket innebär tendenser till inflationsdrivande löneökningar redan vid en hög
arbetslöshet. Osäkerheten om huruvida utvecklingen av de offentliga finanserna
är hållbar tilltar. Den bestående höga arbetslösheten skapar osäkerhet om hur
den ekonomiska politiken kommer att utformas. Osäkerheten tar sig uttryck i
något högre räntor än i de övriga alternativen samt en dämpad investerings- och
konsumtionsbenägenhet hos företag och hushåll. Den genomsnittliga BNP-tillväxten
i detta alternativ uppgår till 2,0 %. Arbetslöshetsnedgången avbryts i ett
tidigt skede och summan av de öppet arbetslösa och personer i konjunkturberoende
åtgärder når inte under 11 % av arbetskraften. Graden av permanent utslagning
från arbetsmarknaden är också högre än i alternativet med medelhög tillväxt.
Tabell 1.9 Nyckeltal 1996-1998
medel hög låg
Årlig förändring, genomsnitt 1996 1998
Timlön 4,3 4,3 4,3
KPI, årsgenomsnitt 3,1 3,1 3,2
NPI 2,1 2,1 2,2
Real disponibel inkomst 0,8 1,1 0,4
Sysselsättning, personer 1,4 2,4 0,7
Produktion, näringsliv 3,8 4,5 3,0
varav industri 5,4 6,2 4,3
Nivå år 1998
Öppen arbetslöshet1 5,6 4,7 6,6
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder13,9 3,3 4,6
Hushållens sparkvot2 3,3 2,5 4,1
Finansiellt sparande i offentlig sektor-2,4-0,9 -4,5
Offentliga sektorns finansiella
nettoskuld3 41,0 36,8 45,8
Bytesbalans3 2,7 1,0 3,1
Bruttosparande3 20,0 19,8 19,2
Exportnetto3 5,9 4,5 6,5
1 I % av arbetskraften.
2 I % av disponibel inkomst.
3 I % av BNP.
Källa: Finansdepartementet.
I scenariet med hög tillväxt ökar BNP med i genomsnitt 3,4 %. Arbetsmarknaden
är i detta alternativ tillräckligt flexibel för att medge en snabbare tillväxt
utan att inflationsdrivande löneökningar uppstår. Förtroendet för hållbarheten i
den ekonomiska utvecklingen ökar efterhand som sysselsättningen ökar och de
offentliga finanserna förbättras. Detta leder till lägre realräntor och
reducerad osäkerhet vilket bidrar till en snabbare konsumtions- och
investeringstillväxt. Antalet reguljärt sysselsatta ökar i denna kalkyl med ca
330 000 under åren 1996 till 1998. Den goda efterfrågan på arbetskraft innebär
också att den andel av befolkningen som tillhör arbetskraften ökar väsentligt.
Den totala arbetslösheten sjunker till 8 % år 1998.
Den finansiella utvecklingen
De kraftiga budgetförstärkande åtgärderna innebär en successiv minskning av det
offentliga underskottet i samtliga alternativ. Den ekonomiska tillväxten är
också av stor betydelse för de offentliga finansernas utveckling. En ökad
sysselsättning och höjda reallöner leder till ökade skatteinkomster och minskar
utgifterna för arbetslösheten. Även räntenivåerna har betydelse för de
offentliga finanserna. Den ökande skuldsättningen de senaste åren har ökat
statsfinansernas känslighet för ränteförändringar.
Diagram 1.8 Offentliga sektorns inkomster och utgifter, medelhög tillväxt
Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
Det privata finansiella sparandet minskar under kalkylperioden från den mycket
höga nivå som råder i dagsläget. Speciellt är företagens finansiella sparande
anmärkningsvärt högt. I takt med en ökande investeringsaktivitet är det därför
naturligt att företagen minskar sitt finansiella sparande. I samtliga alternativ
förblir bytesbalansen positiv under kalkylperioden. Detta är tydligast i
alternativet med låg tillväxt där den privata sektorns konsumtions- och
investeringsbeteende är som mest försiktigt, vilket tar sig uttryck i en lägre
import.
Diagram 1.9 Finansiellt sparande i offentlig sektor 1980-1998
Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
I alternativet med medelhög tillväxt minskar den offentliga sektorns
finansiella underskott från ca 10 % 1995 till 2,4 % 1998, som andel av BNP.
Därmed uppfylls EU:s konvergenskriterium i detta avseende. Det primära
finansiella sparandet, dvs. exklusive ränteutgifter och kapitalinkomster, visar
ett svagt överskott 1998 uppgående till ca 0,5 % av BNP. De offentliga
utgifterna minskar, som andel av BNP, från ca 70 % 1995 till drygt 64 % 1998,
till en betydande del beroende på lägre utgifter för arbetsmarknadsstöd i olika
former. Samtidigt ökar inkomsterna från ca 60 % till ca 62 % under samma period.
Såväl utgifts- som inkomstandelar tenderar dock normalt att minska under en
period med stigande resursutnyttjande i ekonomin. Detta är delvis en avspegling
av de s.k. automatiska stabilisatorernas verkan. De budgetförstärkande åt-
gärderna som vidtagits har därför i högre grad än vad som antyds av ovanstående
siffror bidragit till att hålla uppe inkomstkvoten.
Statsskulden når sitt maximum, som andel av BNP, under åren 1996 och 1997 då
den båda åren uppgår till drygt 95 %. Såväl statsskulden som den konsoliderade
offentliga bruttoskulden enligt Maastrichtdefinitionen minskar 1998. Skulden
enligt Maastrichtdefinitionen uppgår dock till ca 90 % av BNP, vilket avsevärt
överstiger konvergenskriteriet. Den offentliga sektorns finansiella nettoskuld,
som andel av BNP, beräknas i stort sett vara oförändrad mellan 1997 och 1998.
Diagram 1.10 Statsskuld 1980-1998
Källor: Konjunkturinstitutet och Riksgäldskontoret.
I alternativet med låg tillväxt förbättras de offentliga finanserna i en
långsammare takt. Detta beror bl.a. på högre utgifter för arbetslöshet samt
lägre skatteintäkter jämfört med alternativet med medelhög tillväxt. Därtill
kommer också att räntenivån antas vara högre vilket ökar belastningen på statens
ränteutgifter. Underskottet i det finansiella sparandet år 1998 uppgår till ca
4,5 %, såväl för hela den offentliga sektorn som för staten. Därmed ökar
statsskulden, som andel av BNP, något även år 1998. Denna ökningen från 1997 är
dock mycket begränsad.
I alternativet med hög tillväxt blir förbättringen av de offentliga finanserna
så kraftig att såväl statsskuldkvoten som skuldkvoten enligt
Maastrichtkriteriet, som andel av BNP, når sitt maximum redan år 1996.
Sammantaget indikerar dessa kalkyler att de föreslagna budgetförstärkningarna
innebär en markant förbättring av den offentliga sektorns finansiella situation
i samtliga alternativ. Tillväxten och arbetslöshetens betydelse illustreras av
att statsskuldskvoten minskar år 1998 vid såväl hög som medelhög tillväxt, medan
en viss ökning sker 1998 i fallet med låg tillväxt. EU:s konvergenskriterium
avseende den offentliga skuldsättningens nivå (maximalt 60 % av BNP) är långt
ifrån att uppfyllas i något alternativ. Däremot uppfylls konvergenskriteriet
avseende den offentliga sektorns finansiella sparande såväl i alternativet med
hög som med medelhög tillväxt genom att underskottet understiger 3 % av BNP.
Diagram 1.11 Den konsoliderade offentliga sektorns bruttoskuld
(enligt Maastrichtdefinition)
Källor: Konjunkturinstitutet och Riksgäldskontoret.
2
2 Internationell utveckling
2.1 Sammanfattande översikt
Under perioden 1991-93 uppgick den årliga tillväxten i OECD till endast drygt
1 %. Återhämtningen, som inleddes i USA, började sprida sig till allt fler
länder under loppet av 1993 och 1994 översteg tillväxten den trendmässiga
takten. I USA har uppgången nu kulminerat och en viss dämpning kan förväntas den
närmaste tiden. I Europa har vändningen varit påfallande snabb. Fortfarande
finns dock betydande outnyttjade produktionsreserver i flertalet europeiska
länder, varför tillväxten väntas tillta ytterligare. Den japanska ekonomin
ligger efter övriga huvudregioner i konjunkturcykeln, men det förefaller som om
en återhämtning har etablerats.
BNP-tillväxten beräknas till 2,8 % i OECD 1994 respektive 2,3 % i OECD-Europa.
Under 1995 och 1996 beräknas tillväxten bli knappt 3 % i OECD som helhet, medan
den i Europa väntas överstiga 3 % 1996. I USA kommer den inhemska efterfrågan
gradvis att dämpas under prognosperioden. Däremot väntas den inhemska
efterfrågan i Europa och Japan tillta. I Europa beror detta främst på en ökad
investeringsaktivitet och i Japan på en uppgång i privat konsumtion.
Tabell 2.1 Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder
Årlig procentuell förändring
1993 1994 1995 1996
USA 3,1 3,8 2,9 2,2
Japan 0,1 1,0 2,4 2,9
Västra Tyskland -1,7 2,0 2,4 3,2
Frankrike -1,0 2,1 3,0 3,3
Storbritannien 2,0 3,7 3,3 2,8
Danmark 1,4 4,6 3,3 2,8
Finland -2,4 3,7 4,8 4,1
Norge 2,2 4,8 2,9 2,6
OECD-Europa -0,6 2,3 2,8 3,1
OECD-totalt 1,1 2,8 2,8 2,7
Källor: OECD och Finansdepartementet.
Inflationen i OECD dämpades till ca 2,2 % under det första halvåret 1994, den
lägsta nivån sedan 1963. Inflationen ser dock ut att ha nått sin botten. En viss
uppgång i prisökningstakten kan förutses när produktionsgapet i framför allt USA
elimineras och efter hand minskar i Europa. I OECD beräknas prisökningstakten
till 2,7 % 1995 och 3 % 1996. I Europa väntas inflationen något överstiga 3 %
1996. Det innebär att den genomsnittliga inflationen i EU hotar att överstiga
nivån 2-3 %, vilken angivits som riktvärde i EUs riktlinjer för den ekonomiska
politiken som antagits av Europeiska Rådet.
Arbetslösheten i OECD ser ut att ha kulminerat nära 8,5 % under det första
halvåret 1994 och väntas gradvis sjunka under prognosperioden till 7,7 %. I USA
förutses arbetslösheten ligga strax under den nivå som anses förenlig med stabil
inflation. I Europa antas arbetslösheten sjunka endast långsamt. I takt med att
de ekonomiska utsikterna förbättras kommer även arbetskraftsutbudet att öka,
vilket begränsar nedgången i arbetslösheten.
Tabell 2.2 Konsumentpriser och arbetslöshet i vissa OECD-länder
Årlig procentuell förändring
1993 1994 1995 1996
KPI
USA 3,0 2,7 3,5 3,8
Japan 1,3 0,5 0,4 0,6
Västra Tyskland 4,1 3,0 2,3 2,5
Frankrike 2,1 1,8 2,0 2,5
Storbritannien 1,5 2,4 3,0 3,4
Danmark 1,2 2,0 2,5 3,0
Finland 2,2 1,2 2,3 2,7
Norge 2,3 1,5 2,3 2,7
OECD-Europa 3,2 2,8 2,9 3,3
OECD-totalt 2,8 2,3 2,7 3,0
Arbetslöshet1
OECD-Europa 10,7 11,6 11,3 10,9
OECD-totalt 8,0 8,3 7,9 7,7
1 Procent av arbetskraften.
Källor: OECD och Finansdepartementet.
De offentliga finanserna har förbättrats i många länder. Underskottet i den
offentliga sektorns finansiella sparande i OECD som helhet sjönk från 4,2 % av
BNP 1993 till ca 3,7 % av BNP 1994. Förbättringen är såväl cyklisk som
strukturell. Under prognosperioden väntas inga ytterligare förbättringar i USA,
medan underskottet i Europa minskar. I Japan stärks de offentliga finanserna när
finanspolitiken skiftar över till att bli mer restriktiv.
Medlemstaterna i EU strävar efter att uppnå en högre grad av konvergens i sina
ekonomier. Maastrichtfördraget har flera mekanismer för att koordinera
medlemstaternas ekonomiska politik. Det mest centrala är de konvergenskriterier
som länderna ska uppfylla innan växelkurserna slutligen låses i tredje etappen
av EMU. Dessa kriterier sätter bl.a. maximigränser för den offentliga sektorns
budgetunderskott (3 av BNP) och konsoliderade bruttoskuld (60 % av BNP). Även
inflationstakt, långa marknadsräntor samt växelkursutveckling ingår i
kriterierna. Inflation och långa räntor i genomsnitt under en tidsperiod får
inte överstiga nivån i en referensgrupp länder med mer än 1,5 respektive 2
procentenheter. Denna referensgrupp består av de tre länder som uppvisar störst
prisstabilitet. Europeiska rådet utformar dessutom ett antal övergripande
ekonomiska riktlinjer vilka medlemstaterna rekommenderas att följa. Dessa syftar
bl.a. till att uppnå ökad ekonomisk konvergens. Vidare presenterar medlemmar
vilka inte uppfyller kraven, ekonomiska program för att nå de uppsatta målen,
s.k. konvergensprogram.
I tabell 2.3 visas situationen vad gäller konvergenskriterierna under 1994 för
nuvarande och blivande medlemsstater. I nuläget är det endast ett fåtal länder
som uppfyller samtliga villkor, nämligen Luxemburg, Tyskland och Irland. Irland
gör detta i kraft av att ha uppvisat en trendmässigt fallande skuldkvot. Allmänt
sett är det kriterierna som gäller de offentliga finanserna som vållar de
största problemen. Sverige uppfyller för närvarande endast kriterierna för
inflation och den långa räntan. Spanien, Grekland, Italien och Portugal, har
problem även med dessa variabler. En första prövning av konvergensvillkorens
efterlevnad kommer att tas vid utgången av 1996. Om en majoritet av medlemslän-
derna uppfyller de nödvändiga kraven, kan beslut fattas om att inleda EMUs
tredje etapp. Att så skulle ske ter sig emellertid tämligen osannolikt.
Tabell 2.3 Uppfyllandet av konvergenskriterierna 1994
Underskott1Skuld1 KPI2 Ränta1
Belgien 5,5 140 2,6 7,7
Danmark* 4,3 78 2,0 7,7
Tyskland 2,9 51 3,0 6,7
Grekland 14,1 121 10,8 -
Spanien 7,0 63 4,8 9,9
Frankrike* 5,8 50 1,8 7,1
Irland 2,4 89 2,8 7,8
Italien 9,6 124 3,8 10,1
Luxemburg -1,3 9 2,3 7,0
Nederländerna 3,8 79 2,7 6,8
Portugal 6,2 70 5,5 10,1
Storbritannien 6,3 50 2,4 7,9
Sverige 11,2 82 2,2 9,1
Österrike 4,4 65 3,0 6,5
Finland* 4,7 72 1,2 8,0
Konvergenskriterium 3 % 60 % 3,2 % 9,6 %
1Källor: EU-kommissionen och Finansdepartementet.
2Källor: EU-kommissionen, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet. För
Grekland, Irland, Luxemburg och Portugal har privatkonsumtionsdeflator använts.
OBS: Underskott och skuld är uttryckta som andel av BNP. KPI visar årlig
procentuell förändring. Räntan avser ca 10-åriga löptider och visar genomsnittet
fram till oktober 1994. Kriterierna för KPI och räntan är uträknade genom ett
aritmetiskt genomsnitt av de tre länder som ingår i referensgruppen. Dessa
länder markeras med stjärna (*).
Utvecklingen på de internationella finansiella marknaderna har stått mycket i
fokus de senaste åren. Diskussionen har bl.a. gällt i vilken grad de höjda
realräntorna hindrar återhämtningen. Det är dock inte självklart att den
nuvarande internationella realräntenivån ska uppfattas som onormalt hög. De
långa realräntorna i OECD uppgick nämligen till omkring 5 % i genomsnitt under
1980-talet. Om jämförelsen i stället görs med realräntorna på 1960- och 1970-
talet, framstår dock dagens räntor som mycket höga.
I vissa länder, inklusive Sverige, är realräntorna mycket höga även jämfört
med 1980-talets nivåer. Detta gäller framför allt efter den ränteuppgång som
skett sedan början av året. Dessa länder kännetecknas ofta av att de har en
ofördelaktig inflationshistoria. Detta förefaller vara den viktigaste
anledningen till varför räntorna stigit olika mycket i olika länder. Även
situationen för de offentliga finanserna förefaller till viss del förklara
räntedifferenserna.
Världshandeln utvecklades starkt under 1994. Marknadstillväxten för svensk
export beräknas ha varit ca 9 %. Det kan jämföras med 1993 då marknaden minskade
med 2 %. Den snabba vändningen i Europa är en viktig förklaring till
förbättringen. Importen ökade särskilt mycket i de nordiska länderna.
Världshandelns utveckling på medellång sikt förstärks av det nya GATT-avtalet
som träder i kraft 1 januari 1995.
Osäkerhetsmomenten under prognosperioden förefaller vara måttliga. Tillväxten
kommer att bli förhållandevis hög och något omedelbart inflationshot föreligger
inte i flertalet länder. På nedåtsidan är den främsta risken att ränteuppgången
har en större negativ effekt på investeringsaktiviteten än vad som nu förutses.
Det förefaller dock som om vinstnivåer och kapacitetsutnyttjande på kort sikt är
viktigare bestämningsfaktorer för investeringarna än ränteläget. På uppåtsidan
finns en risk att dynamiken i konjunkturförstärkningen underskattas. De problem
som den ekonomiska politiken ställs inför de närmaste åren är hur den höga
arbetslösheten kan reduceras och hur en långsiktigt hållbar position i de
offentliga finanserna ska kunna uppnås.
2.2 Länderöversikter
USAs ekonomi växte 1994 för andra året i rad snabbare än den potentiella
tillväxten. Investeringarna fortsatte att öka snabbt, medan den privata
konsumtionen utvecklats i påfallande jämn takt sedan återhämtningen inleddes
1991. Det skedde också en lageruppbyggnad under 1994. Även exporten har ökat
kraftigt. Tillväxten det första halvåret 1994 var den högsta hittills under
högkonjunkturen. Det finns tecken på att uppgången nu har kulminerat. Bl.a. har
inköpen av nya bilar dämpats. Dessutom har bostadsbyggandet utvecklats svagt
under en tid, även om den senaste noteringen visar på en ökning igen.
Finanspolitiken har varit något åtstramande under 1994 genom bl.a. nedskärningar
av försvarsutgifterna. Tillsammans med en konjunkturell förstärkning beräknas
underskottet i den offentliga sektorn ha sjunkit till ca 2 % av BNP 1994.
Penningpolitiken har gradvis stramats åt. Efter höjningen i november 1994 ligger
den viktigaste styrräntan på 5,5 %. Trots att kapacitetsutnyttjandet är rekord-
högt och arbetslösheten ligger under den nivå som tidigare genererat stigande
löneökningar, har inflationen ännu inte stigit påtagligt. Löneökningarna har
fortsatt att vara måttliga. BNP-tillväxten beräknas avta till 2,9 % 1995 och
2,2 % 1996. Investeringarna och den privata konsumtionen dämpas. De ränte-
höjningar som genomförts och som förväntas genomföras, kommer att ha en dämpande
effekt på hushållens inkomster och företagens investeringar. Inflationen
beräknas tillta något och uppgå till nära 4 % 1996. Arbetslösheten beräknas
ligga kvar kring 5,5 % av arbetskraften såväl 1995 som 1996.
Tabell 2.4 Försörjningsbalans USA
Procentuell volymförändring
1994 1995 1996
Privat konsumtion 3,4 2,7 2,0
Offentlig konsumtion -1,0 0,4 0,3
Bruttoinvesteringar 11,8 6,1 3,7
Bidrag från nettoexport -0,6 0,2 0,3
BNP 3,8 2,9 2,2
Källor: OECD och Finansdepartementet.
Den japanska ekonomin tycks nu ha passerat botten efter ett par års stag-
nation. Tillväxten i BNP uppgick till ca 1 % 1994 men bedöms öka till 2,4 %
respektive 2,9 % under 1995 och 1996. Det är den inhemska efterfrågan som leder
uppgången. Den expansiva finanspolitiken och de genomförda stimulanspaketen har
givit positiva effekter på den privata konsumtionen. Apprecieringen av yenen har
ökat konkurrenstrycket i ekonomin och industrin har genomfört
produktivitetsförbättringar och kostnadsnedragningar. Detta har bl.a. skett
genom innehållande av bonuslöner, ökat inslag av importerade insatsvaror samt
utflyttning av produktionsverksamhet till omkringliggande låglöneländer. En
generellt sett god tillgång av ledig kapacitet har hållit tillbaka indust-
riinvesteringarna. Nu börjar dock kapacitetsutnyttjandet öka i vissa sektorer
samt vinstutsikterna överlag förbättras. Detta leder till att de privata in-
vesteringarna, främst i maskiner och utrustning, kommer att växa under de
kommande åren. Finanspolitiken väntas nu bli återhållsam varför den offentliga
konsumtionen och de offentliga investeringarna bedöms växa i långsammare takt
under 1995 och 1996. Ökad importefterfrågan och svag exporttillväxt gör att
nettoexporten fortsatt kommer att lämna ett negativt bidrag till BNP-tillväxten.
Inflationstakten väntas förbli låg varför den låga nominella räntenivån torde
bestå. Konsumentpriserna bedöms stiga med mindre än 1 % de närmaste åren.
Tabell 2.5 Försörjningsbalans Japan
Procentuell volymförändring
1994 1995 1996
Privat konsumtion 2,5 3,5 3,8
Offentlig konsumtion 2,5 2,0 1,5
Bruttoinvesteringar -0,1 2,1 2,7
Bidrag från nettoexport -0,7 -0,7 -0,5
BNP 1,0 2,4 2,9
Källor: OECD och Finansdepartementet.
Uppgången i västra Tyskland inleddes under det andra kvartalet 1993.
Återhämtningen har varit exportledd, men har efter hand som konjunkturuppgången
mognat spridit sig till övriga delar av ekonomin. De lägre räntorna under 1993
och i inledningen av 1994 är en delförklaring till uppgången i ekonomin.
Industrin har dessutom genomfört omfattande rationaliseringar, vilket stärkt
konkurrenskraften betydligt. Arbetslösheten förefaller ha nått sin högsta nivå
under sommaren 1994 varefter en nedgång har skett. Inflationen dämpades något
under loppet av 1994 och uppgick till 2,7 % på årsbasis i november.
Penningpolitiken lättades under förra våren men Bundesbank har låtit reporäntan
vara oförändrad sedan i maj 1994. Samtidigt har penningmängdsökningen modererat.
Finanspolitiken under 1994 var stram. Förbättringen i de offentliga finanserna
har uppnåtts bl.a. genom en strikt kontroll av de offentliga utgifterna.
Offentliga sektorns finansiella underskott sjönk 1994 till under 3 % av BNP.
BNP-tillväxten väntas gradvis tillta under prognosperioden och når drygt 3 %
1996. Under 1995 hålls den privata konsumtionen tillbaka av en svag utveckling i
de disponibla inkomsterna, bl.a. beroende på återinförandet av den s.k.
solidaritetsavgiften. Hushållen väntas inte minska sitt sparande ytterligare
från dagens nivå som är historiskt sett mycket låg. Inflationen väntas nå sin
botten under 1995 och en viss begränsad uppgång förutses 1996. Som en reaktion
på detta väntas Bundesbank inleda en uppdragning av styrräntorna.
Tabell 2.6 Försörjningsbalans västra Tyskland
Procentuell volymförändring
1994 1995 1996
Privat konsumtion 0,8 0,8 2,2
Offentlig konsumtion -0,3 1,0 0,5
Bruttoinvesteringar 1,8 4,3 6,0
Bidrag från nettoexport 0,8 0,6 0,5
BNP 2,0 2,4 3,2
Källor: OECD och Finansdepartementet.
Tillväxttakten i Storbritannien tilltog ytterligare under andra halvåret 1994
och uppgick då till ca 4 % i årstakt. Den privata konsumtionen var drivande
bakom återhämtningen 1992 och 1993. Under 1994 gav nettoexporten ett starkt
positivt bidrag till BNP-tillväxten samtidigt som investeringsaktiviteten
tilltog betydligt. Inflationstakten har slutat att dämpas, men inflationen har
hållit sig på en oväntat låg nivå trots stark tillväxt och stigande
importpriser. Löneökningarna har varit måttliga samtidigt som produktiviteten
ökat. Arbetslösheten har sjunkit gradvis sedan början av 1993 och understiger nu
9 % av arbetskraften. Det finns dock ett stort inslag av deltidsarbete bland de
som nu blivit sysselsatta. Penningpolitiken stramades åt under hösten då
basräntan höjdes med sammanlagt en procentenhet till 6,25 %. Det föreligger dock
en betydande marginal gentemot Tyskland i de långa räntorna, vilket tyder på att
trovärdighet för inflationsbekämpningen ännu inte etablerats. Finanspolitiken
var stram under 1994 och budgetunderskottet reducerades både strukturellt och
cykliskt. Enligt det budgetförslag som lades fram i slutet av november beräknas
underskottet i den offentliga sektorn minska till 3 % av BNP 1995. BNP-
tillväxten beräknas uppgå till 3,7 % 1994 och 3,3 % 1995. Under 1996 sker en
viss dämpning. Ökade investeringar, stark exporttillväxt och stigande
sysselsättning driver ekonomin. Ytterligare förväntade åtstramningar av finans-
och penningpolitiken bidrar till dämpningen. Inflationen väntas öka något till
ca 3,5 % 1996. Därmed riskeras inflationsmålet på 1-4 % att överskridas. I
slutet av regeringens innevarande mandatperiod, dvs. 1996-97 ska nämligen
inflationen vara i den nedre delen av intervallet.
Tabell 2.7 Försörjningsbalans Storbritannien
Procentuell volymförändring
1994 1995 1996
Privat konsumtion 2,4 2,4 2,7
Offentlig konsumtion 1,5 1,0 1,0
Bruttoinvesteringar 5,0 7,0 6,0
Bidrag från nettoexport 0,6 0,2 -0,2
BNP 3,7 3,3 2,8
Källor: OECD och Finansdepartementet.
Återhämtningen i Frankrike har stärkts i linje med övriga kontinentaleuro-
peiska länder. Den inhemska efterfrågan var svag fram till det första kvartalet
1994, men har därefter tagit fart. Hushållens sparande har minskat som en följd
av de bättre ekonomiska utsikterna. Nedragningen av lagren dämpades kraftigt
under 1994, vilket gav ett betydande bidrag till BNP-tillväxten. Inflationen har
stabiliserats under 2 % och är sedan en tid tillbaka bland de lägsta inom EU.
Den tilltagande tillväxten har ännu inte haft någon positiv effekt på
arbetslösheten, vilken har uppgått till ca 12,5 % av arbetskraften sedan början
av 1994. Penningpolitiken fortsatte att lättas under inledningen av 1994, men
styrräntorna har varit oförändrade sedan i juli. De långa räntorna har stigit
med ca 2 procentenheter sedan början av 1994 och räntemarginalen gentemot
Tyskland har ökat. Även budgetunderskottet ökade något förra året. Tillväxten
förutses uppgå till ca 3 % 1995 för att sedan accelerera något ytterligare 1996.
Höga vinster och stigande kapacitetsutnyttjande leder till en god utveckling av
investeringarna. Ökad sysselsättning bör medverka till att sparkvoten dras ned
ytterligare. Inflationen förväntas stiga något men bedöms fortfarande att vara
bland de lägsta i EU. Budgetunderskottet beräknas minska under prognosperioden.
Under 1995 höjs vissa indirekta skatter och de offentliga utgifterna hålls realt
oförändrade.
Tabell 2.8 Försörjningsbalans Frankrike
Procentuell volymförändring
1994 1995 1996
Privat konsumtion 1,5 2,4 2,5
Offentlig konsumtion 1,2 1,0 1,0
Bruttoinvesteringar 0,3 4,6 6,0
Bidrag från nettoexport -0,1 -0,1 0,1
BNP 2,1 3,0 3,3
Källor: OECD och Finansdepartementet.
Danmark är inne i en stark tillväxtfas. BNP-tillväxten uppgick preliminärt
till 4,6 % under 1994 men dämpas gradvis till 2,8 % 1996. Motorn i den danska
uppgången har varit privat konsumtion. Detta kommer dock att skifta något i och
med att uppgången breddas med hjälp av förbättrad nettoexport samt
investeringsaktivitet. Hushållens disponibla inkomster ökar bl.a. genom den
inkomstskattesänkning som genomfördes i början av 1994. Även sparkvoten sjunker,
vilket bidrar till att hålla konsumtionen uppe. Investeringarna väntas under
prognosperioden stiga kraftigt när kapacitetsutnyttjandet nu närmat sig
historiskt höga nivåer. Inflationstakten är på låga 2 % men väntas stiga till ca
3 % 1996. Avgörande för inflationsutvecklingen blir, förutom ökade priser på
insatsvaror, huruvida den ökade ekonomiska aktiviteten mynnar ut i höjda
löneanspråk. Finanspolitiken kommer att stramas åt, vilket leder till att
budgetunderskottet 1996 kommer att understiga de 3 % som stipuleras i
konvergenskriterierna för EMU. Arbetsmarknadsläget, med en hög strukturell
arbetslöshet, är fortfarande det främsta problemet i den danska ekonomin.
Arbetslösheten uppgår till 12 % av arbetskraften. Den förbättrade konjunkturen
och införda arbetsmarknadsåtgärder väntas ge en minskning i arbetslösheten med
ett par procentenheter fram till 1996.
Tabell 2.9 Försörjningsbalans Danmark
Procentuell volymförändring
1994 1995 1996
Privat konsumtion 5,6 4,2 3,0
Offentlig konsumtion 1,2 0,7 0,6
Bruttoinvesteringar 6,5 6,0 5,6
Bidrag från nettoexport -1,5 -0,2 0,1
BNP 4,6 3,3 2,8
Källor: OECD och Finansdepartementet.
I Finland slog konjunkturomsvängningen definitivt igenom under andra hälften
av 1994. BNP ökade preliminärt med 3,7 % 1994 och under 1995 och 1996 väntas en
tillväxt på 4,8 % respektive 4,1 %. Tudelningen i ekonomin är påtaglig. Det är
fortfarande exporten som är motorn i ekonomin, men dess bidrag till tillväxten
kommer att dämpas de närmsta två åren beroende på den finska markens
appreciering under 1994 samt en ökad importefterfrågan. Den privata konsumtionen
väntas öka kraftigt under 1995 och 1996 beroende på ökad optimism bland
hushållen och en neddragning av sparandet efter de senaste årens skuldsanering.
De ljusare framtidsutsikterna visar sig också i en kraftig tillväxt i
bruttoinvesteringarna, speciellt inom tillverkningsindustrin, då vinster och
kapacitetsutnyttjande stiger till mer normala nivåer. Inflationstrycket är
fortfarande lågt i ekonomin och förväntas så förbli. En viss uppgång i
inflationstakten kan dock ej uteslutas, mycket beroende på löneutvecklingen.
Penningpolitiken är relativt expansiv men de långa realräntorna ligger på ca
8 %. Dessa kan dock pressas nedåt i takt med att förtroendet för inflationsbe-
kämpningen ökar och saneringen av statsfinanserna fortgår. Den offentliga
konsumtionen kommer fortsätta att minska de närmsta åren. Det främsta problemet
i den finska ekonomin är arbetslösheten som i slutet av 1994 låg kring 18 % av
arbetskraften. Under prognosperioden bedöms arbetslösheten minska till följd av
den ökade ekonomiska aktiviteten.
Tabell 2.10 Försörjningsbalans Finland
Procentuell volymförändring
1994 1995 1996
Privat konsumtion 0,0 4,7 4,5
Offentlig konsumtion -3,2 -1,5 -0,3
Bruttoinvesteringar 6,8 13,0 10,0
Bidrag från nettoexport 2,3 0,0 -0,3
BNP 3,7 4,8 4,1
Källor: OECD och Finansdepartementet.
Norge uppvisar en stark återhämtning. Under 1994 ökade BNP med 4,8 %. Under
1995 och 1996 sker en viss dämpning till 2,9 % respektive 2,6 %. Norska folkets
nej i folkomröstningen om medlemskap i EU väntas inte få några substantiella
effekter på norsk ekonomi inom prognosperioden, men på längre sikt påverkas den
norska tillverkningsindustrin. Fastlandsekonomin växte något långsammare under
1994 än den samlade ekonomin, men bedöms utvecklas i linje med denna under 1995
och 1996. Ett relativt lågt ränteläge stimulerar den privata konsumtionen, vil-
ken hållits tillbaka av en längre period av skuldsanering. Ett högt kapaci-
tetsutnyttjande och det gynnsamma ränteläget bidrar till att investeringarna
ökar. Nettoexporten ger ett positivt bidrag till tillväxten i takt med att
konjunkturen i omvärlden förbättras. Inflationen var fortsatt låg 1994 och
uppgick till 1,5 %. Denna bedöms öka gradvis till 2,7 % 1996. Ett osä-
kerhetsmoment är de kommande löneförhandlingarna och dess effekter på
inflationstakten och penningpolitiken. Arbetslösheten uppgick till 5,5 % i
slutet av 1994, vilket är lågt i ett europeiskt perspektiv men högt efter norska
förhållanden. Arbetslösheten beräknas sjunka ner mot 4,5 % fram till 1996. De
redan starka offentliga finanserna kommer att förbättras i takt med den stärkta
konjunkturen.
Tabell 2.11 Försörjningsbalans Norge
Procentuell volymförändring
1994 1995 1996
Privat konsumtion 4,1 3,2 2,6
Offentlig konsumtion 3,2 1,4 1,2
Bruttoinvesteringar 4,0 3,2 3,3
Bidrag från nettoexport 1,8 0,8 1,1
BNP 4,8 2,9 2,6
Källor: OECD och Finansdepartementet.
22
3 Utrikeshandel
En internationell konjunkturuppgång samt en god konkurrenskraft medförde att
varuexporten ökade med hela 14 % under 1994. Det är det högsta ökningstal som
noterats sedan 1973. Marknadstillväxten för bearbetade varor uppgick till ca 9 %
1994. Under prognosperioden beräknas marknadstillväxten till ca 8 % per år,
samtidigt som svensk exportindustri väntas ta ytterligare marknadsandelar. Detta
medför en fortsatt stark exportutveckling. Även varuimporten ökade mycket
kraftigt under 1994, trots en betydande konkurrenskraftsförstärkning för
importkonkurrerande inhemsk produktion. Under 1995 och 1996 avtar dock
importökningen.
Överskottet i både handelsbalansen och bytesbalansen stiger under 1995 och
1996. Överskottet i bytesbalansen 1996 väntas uppgå till 59,9 miljarder kr,
vilket motsvarar 3,6 % av BNP.
3.1 Export och import
En fortsatt stark internationell konjunktur ökar efterfrågan på svenska ex-
portvaror under prognosperioden. Inom hela OECD-området stiger den ekonomiska
aktiviteten. Bland enskilda länder är det främst de nordiska grannländerna som
väntas nå de högsta tillväxttalen. Under det senaste året är det emellertid på
marknaderna i Fjärran Östern samt i Central och Östeuropa som de svenska
företagen noterat de största exportframgångarna. Exporten till dessa regioner
steg med 30 respektive 50 % i löpande priser och tillsammans svarar de nu för ca
13 % av Sveriges varuexport. Under prognosperioden fortsätter exporten att stiga
till dessa områden. Den totala marknadstillväxten för bearbetade varor uppgår
under 1995 och 1996 till ca 8 % såväl 1995 som 1996.
Industrins konkurrenskraft har kraftigt förbättrats under de senaste åren.
Detta beror dels på deprecieringen av den svenska kronan, dels på en snabb
produktivitetstillväxt. Den relativa enhetsarbetskostnaden har fallit betydligt
mer än efter devalveringarna 1981 och 1982. Ökad konkurrenskraft ledde till att
exportindustrin gjorde stora marknadsandelsvinster under 1993. Effekten av en
relativprissänkning slår dock igenom med viss fördröjning vilket innebär att
marknadsandelsvinsten bedöms bli störst 1994. Under 1995 och 1996 förutsätts en
viss appreciering av kronan vilket bidrar till en relativprishöjning och därmed
en försämrad konkurrenskraft. Försämringen är dock liten mot bakgrund av den
gynnsamma konkurrenssituation som exportindustrin befinner sig i. Därför antas
vissa marknadsandelsvinster göras även under 1995 och 1996.
Tabell 3.1 Exportmarknadstillväxt, relativa priser, marknadsandelar och export
av bearbetade varor
Procentuell förändring
1992 1993 1994 1995 1996
Exportmarknadstillväxt
14 OECD-länder 2,8 -3,1 9,1 8,0 7,1
Totalt 3,9 -1,0 8,6 8,3 7,7
Priser
14 OECD-länders
exportpriser, SEK -1,4 23,9 2,2 0,7 0,1
Svenska exportpriser -2,1 8,4 3,0 2,0 0,8
Relativpris -0,7 -12,5 0,8 1,3 0,7
Marknadsandelar, volym
14 OECD-länder -2,2 7,9 6,7 3,4 0,7
Totalt -4,2 9,7 7,6 3,3 0,6
Exportvolym
14 OECD-länder 0,5 4,6 16,4 11,7 7,8
Totalt -0,4 8,6 16,9 11,9 8,4
Anm.: Exportmarknadstillväxt avser en sammanvägning av importökningen av bear-
betade varor i olika länder. Som vikter har använts ländernas andelar som
mottagare av svensk export av bearbetade varor. OECD-ländernas importpriser vägs
samman på motsvarande sätt.
Källor: Konjunkturinstitutet, OECD och Finansdepartementet.
Den kraftiga exportökningen under 1993 och 1994 har lett till att kapa-
citetsutnyttjandet stigit snabbt. Under 1995 kan kapacitetsutnyttjandet innebära
en restriktion för exportökningen inom vissa sektorer, främst inom basindustrin.
Investeringarna antas dock öka kraftigt under prognosperioden, vilket betyder
att det inte bör uppkomma några generella kapacitetsbrister.
Deprecieringen av den svenska kronan innebar att företagen kunde höja
exportpriser och vinstmarginaler kraftigt under 1993 samtidigt som relativpriset
sjönk. År 1994 stannade exportprisökningen på ca 3 %, vilket innebar en svag
relativprishöjning. Under 1995 och 1996 stiger företagens rörliga kostnad till
följd av snabba prisökningar på vissa basindustrivaror samt relativt höga
löneökningar i förhållande till produktivitetstillväxten. Apprecieringen av
kronan antas dock medföra en viss press nedåt på företagens prissättning. Mot
bakgrund av företagens nuvarande höga vinstnivåer förefaller det rimligt att
företagen värnar om sitt konkurrensläge genom att hålla tillbaka
kostnadsövervältringen på priserna genom sänkta vinstmarginaler. Den förutsedda
utbyggnaden av produktionskapacitet under 1995 och 1996 bör också medföra att
företagen håller nere prisökningarna för att kunna ta ytterligare marknad-
sandelar.
Diagram 3.1 Marknadsandelar och relativpris för exporten av bearbetade
varor
Källor: Konjunkturinstitutet, OECD, Statistiska Centralbyrån och
Finansdepartementet
Sammantaget innebär den allt starkare internationella efterfrågan i kom-
bination med en fortsatt gynnsam konkurrenssituation att varuexporten ökar
kraftigt resten av prognosperioden, med 10,2 % 1995 och 7,6 % 1996.
Importen av varor ökade under de tre första kvartalen 1994 med knappt 13 %
jämfört med motsvarande period 1993. Den största ökningen noterades för importen
av insatsvaror, som ökade med 22 %.
Förändringen av svensk efterfrågan riktad mot import beräknas med hjälp av den
s.k. importvägda efterfrågan. Detta mått visar utvecklingen av de olika
efterfrågekomponenterna, sammanvägda med avseende på genomsnittligt
importinnehåll av bearbetade varor. Den importvägda efterfrågan sjönk under
perioden 1990 till 1993 med mellan 3 och 5 % årligen. Nedgången förklaras till
största delen av ett kraftigt fall i maskininvesteringar och privat
varukonsumtion. Importen av bearbetade varor sjönk med drygt 7 % 1991, men
därefter har importen varit klart starkare än vad den importvägda efterfrågan
motiverar. Det är naturligt att importen växer något snabbare än den importvägda
efterfrågan. Detta speglar den trendmässiga ökningen av världshandeln. I
synnerhet 1993 var emellertid ökningen av importen oförklarligt stor. Till följd
av den kraftiga exportexpansionen och en betydande uppgång för maskin- och
lagerinvesteringarna beräknas den importvägda efterfrågan ha ökat med 11% 1994.
Importen av bearbetade varor bedöms samtidigt ha stigit med nära 14 %.
Tabell 3.2 Importvägd efterfrågan på bearbetade varor
Bidrag till förändringen av importvägd efterfrågan, procentenheter
1993 1994 1995 1996
Offentlig varukonsumtion 0,2 -0,1 0,3 -0,1
Privat varukonsumtion -2,4 -0,1 -0,1 0,6
Byggnadsinvesteringar -1,8 -1,1 0,1 0,3
Maskininvesteringar -2,0 3,9 3,9 2,7
Export av bearbetade varor2,7 6,0 4,4 3,1
Lagerförändringar -0,4 2,5 -0,8 0,2
Importvägd efterfrågan -3,7 11,1 7,8 6,8
Import av bearbetade varor3,2 13,8 7,5 5,7
Anm.: Beräkningarna av importvägd efterfrågan utgår från konstant
importinnehåll. Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
Importens relativa avvikelse från efterfrågeutvecklingen var mindre 1994 än
året dessförinnan, men skillnaden är ändå svårförklarligt stor. Deprecieringen
av den svenska kronan och lägre relativa enhetsarbetskostnader har medfört en
betydande förstärkning av konkurrenskraften för svenska producenter gentemot
utländska. Hemmamarknadspriserna för bearbetade varor har i relation till
importpriset sjunkit med mer än 10 % sedan 1992. Utifrån det historiska mönstret
skulle importen därmed förväntas utvecklas svagare än vad som indikeras av
efterfrågeutvecklingen. Orsaken till underskattningen torde delvis ligga i att
importbenägenheten i den kraftigt expanderande exportindustrin är högre än
genomsnittligt och att importandelen i maskininvesteringarna ökat. Den djupa
lågkonjunkturen har också ha slagit ut inhemska underleverantörer, vilket kan ha
givit upphov till vissa utbudsproblem. Vidare är ett leverantörsbyte förenat med
vissa kostnader, vilket medför att prisförändringar sannolikt slår igenom med
betydande tidsfördröjning.
Under prognosperioden bedöms effekten av den kraftiga relativprisförbättringen
för den inhemska produktionen göra sig alltmer gällande. Ökningstakten för den
importvägda efterfrågan väntas minska betydligt 1995, bl.a. på grund av att
lagerinvesteringarna växlar från ett positivt till ett negativt bidrag. Importen
av bearbetade varor väntas i princip stiga i takt med efterfrågan, vilket
innebär att den inhemska produktionen inte längre tappar marknadsandelar.
Under 1996 väntas den inhemska industrin vinna marknadsandelar, trots att
relativpriset mellan hemmaproduktion och import beräknas stiga till följd av den
antagna apprecieringen. Förklaringen är att produktionskapaciteten byggs ut
relativt kraftig samtidigt som relativpriset fortfarande gör inhemsk produktion
mycket konkurrenskraftig.
Tabell 3.3 Export och import av varor
MiljarderProcentuell volymutvecklingProcentuell
prisutveckling
kr
1993 1994 1995 1996 1994 1995 1996
Varuexport
Bearbetade varor 323,7 16,9 11,9 8,4 3,0 2,0 0,8
Fartyg 7,7 -24,3 -41,6 2,6 4,1 4,3 1,3
Petroleumprodukter 12,2 -5,0 2,7 2,3 -6,1 3,0 0,8
Övriga råvaror 44,6 5,7 5,1 3,2 13,2 12,2 3,9
Summa Varuexport 388,3 14,0 10,2 7,6 3,9 3,2 1,1
Varuimport
Bearbetade varor 262,5 13,8 7,5 5,7 4,0 2,3 0,4
Fartyg 1,5 119,9 5,9 -21,7 3,6 2,8 1,1
Råolja 17,1 -4,6 2,7 2,6 -6,5 3,1 1,1
Petroleumprodukter 12,0 13,0 4,0 1,1 -5,1 0,2 1,1
Övriga råvaror 40,2 4,2 5,7 4,4 10,2 9,4 3,6
Summa Varuimport 333,3 12,2 6,9 5,0 3,9 3,1 0,9
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
De totala nivåerna på export- och importvolymen påverkas troligen ej i större
utsträckning av det svenska medlemskapet i EU. Vissa sammansättningseffekter,
med avseende på såväl länder som varor, är ändå att vänta. Medlemskapet innebär
att alla handelsrestriktioner vad gäller jordbruks- och livsmedelsprodukter
slopas gentemot EU-länderna. Därmed ökar troligen handeln med dessa produkter.
Som medlemmar i EU kommer Sverige att bl.a. tillämpa EU:s antidumpningstullar
samt kvoteringssystem för import av vissa varor, främst tekovaror, från länder
utanför unionen. Detta torde medföra att det sker en omfördelning mot ökad
handel med EU-länderna.
3.2 Bytesbalansen
Överskottet i handelsbalansen stiger till följd av den starka exporten. År 1996
beräknas överskottet uppgå till ca 115 miljarder kr, vilket motsvarar 6,8 % av
BNP.
Nettot av handeln med tjänster förbättrades avsevärt under 1993, främst till
följd av en uppgång i resevalutanettot. Det svenska utlandsresandet föll
drastiskt till följd av minskade disponibla inkomster för hushållen samt på
grund av deprecieringen av kronan. Samtidigt ökade utländsk turism i Sverige.
Under 1994 ökade utlandsresandet åter och nettot försämrades. År 1995 bedöms den
svaga inkomstutvecklingen ha en tillfälligt återhållsam effekt på resandet,
trots att apprecieringen av kronan innebär att det blir något billigare att resa
utomlands. Året därpå växer underskottet i resevalutanettot på nytt.
Försämringen i resevalutanettot motverkas av ökade intäkter från sjöfart och
övriga tjänster som genereras av ökad varuexport. Därmed förbättras det totala
tjänstenettot.
Tabell 3.4 Bytesbalans
Miljarder kr
1992 1993 1994 1995 1996
Varuexport 326,0 388,3 460,0 522,8 569,0
Varuimport 290,9 333,3 388,3 428,3 453,7
Korrigeringspost -0,8 -0,7 -0,7 -0,7 -0,7
Handelsbalans 34,3 54,3 70,9 93,8 114,6
Sjöfartsnetto 8,4 9,5 9,4 10,2 11,0
Övriga transporter 1,4 1,7 1,2 1,2 1,3
Resevaluta -22,8 -14,2 -16,7 -15,3 -17,1
Övriga tjänster -0,4 1,4 1,8 2,0 3,1
Tjänstebalans -13,4 -1,6 -4,3 -1,9 -1,8
Löner 0,6 0,7 0,5 0,5 0,5
Avkastning på kapital-54,0 -67,0 -47,6 -40,5 -31,8
därav
räntenetto -62,9 -66,6 -62,9 -60,6 -56,6
direktinvesteringar9,7 0,0 16,0 22,0 27,0
portföljaktier -0,8 -0,4 -0,7 -1,9 -2,2
Övriga transfereringar-15,2-13,6 -14,1 -28,4 -21,7
Bytesbalans -47,6 -27,1 5,5 23,5 59,9
Andel av BNP -3,3 -1,9 0,4 1,5 3,6
Anm.: På grund av avrundning summerar inte alltid delarna till totalen.
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksbanken och Finansdepartementet.
Posten avkastning på kapital består av räntebetalningar till och från utlandet
samt av avkastningen från direktinvesteringar och portföljaktier. Efter en lång
period av successivt stigande underskott vände utvecklingen under 1994. Denna
förbättring väntas fortsätta under prognosperioden.
Räntenettot beror på storleken på den räntebärande nettoskulden mot utlandet
samt av det svenska och internationella ränteläget. Underskottet i räntenettot
steg snabbt under 1992 och 1993 beroende på att den räntebärande utlandsskulden
ökade. Stora bytesbalansunderskott ledde under dessa år till en kraftig
skulduppbyggnad i utländsk valuta. Dessutom hade deprecieringen av kronan stor
inverkan på nettoskuldens storlek. Stigande överskott i bytesbalansen 1995 och
1996 resulterar i en minskning av den räntebärande nettoskulden. Till detta
bidrar också den antagna apprecieringen av kronan. Därmed förbättras räntenettot
successivt.
Under slutet av 1980-talet byggde svenska företag upp ansenliga tillgångar i
utlandet genom direktinvesteringar. Dessa är betydligt större än utländska
företags tillgångar i Sverige och därmed har den samlade avkastningen också
varit betydligt högre. Den kraftiga lönsamhetsförbättringen inom svensk
exportindustri under 1993 har dock lett till att avkastningen på utlandets
direktinvesteringstillgångar i Sverige ökat kraftigt. Denna omsvängning har
medfört en revidering av bytesbalansen med ca 13 miljarder kr 1993. I takt med
att den internationella konjunkturen vänder uppåt ökar dock avkastningen på de
svenska utlandstillgångarna vilket innebär att nettot stiger igen fram till
1996.
Under 1995 och 1996 påverkas också bytesbalansen av medlemskapet i EU.
Nettobelastningen på bytesbalansen av avgiften till EU och återflödet till
Sverige beräknas uppgå till ca 13,6 miljarder kr 1995 och 8,6 miljarder kr 1996.
Sammantaget visade bytesbalansen 1994 ett överskott för första gången sedan
1986. Överskottet väntas stiga till 59,9 miljarder kr 1996, vilket motsvarar
3,6 % av BNP. Det främsta bidraget till förbättringen kommer från
handelsbalansen, men därutöver bidrar också minskningen i underskottet av
avkastning på kapital.
32
4 Näringslivets produktion
Näringslivets produktion steg 1994 med närmare 4 % efter att ha fallit tre år i
rad. Uppgången var i betydande grad industriledd. Det mycket gynnsamma
konkurrensläget har medfört en snabb exportuppgång. Industriproduktionen ökade
med hela 9 % under 1994. Spridningseffekter medförde att produktionen steg också
i de industrirelaterade tjänstesektorerna, medan byggproduktionen minskade med
ytterligare 5 % till följd av fortsatt fallande bostadsinvesteringar.
Tabell 4.1 Näringslivets produktion
Procentuell volymförändring
1992 1993 1994 1995 1996
Jordbruk, fiske och skogsbruk-2,97,4 4,9 3,9 1,9
Industri -3,3 1,5 9,0 7,0 6,8
El-, gas-, värme- och vattenverk-1,9-1,20,0 2,0 0,5
Byggnadsindustri -4,5 -6,6 -5,5 4,2 3,0
Näringslivets tjänster 1,0 -3,6 2,9 3,3 3,7
Summa näringslivet -1,0 -2,1 3,6 4,4 4,4
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Under prognosperioden förväntas den investeringsledda uppgången i den inhemska
efterfrågan samt en tilltagande europeisk tillväxt resultera i att
industriproduktion fortsätter att stiga snabbt, vilket leder till ett högt
genomsnittligt kapacitetsutnyttjande. Några generella flaskhalsproblen torde
dock inte uppkomma. Produktionen i den privata tjänstesektorn beräknas öka med
över 3 % såväl 1995 som 1996. År 1995 är det främst tjänstebranscher som är
beroende av industrins utveckling som växer. År 1996 beräknas dock den privata
konsumtionen ge ett större positivt bidrag till tjänsteproduktionen.
Byggverksamheten stiger till följd av konjunkturuppgången samt det
stimulanspaket som är inriktat på bygginvesteringar. Under 1996 förväntas också
bostadsproduktionen återigen öka.
4.1 Industri
Den svenska industrins mycket gynnsamma konkurrensläge väntas bestå under de
närmaste två åren, trots en viss appreciering av den svenska kronan. Den goda
internationella konjukturen samt en tilltagande inhemsk efterfrågan förväntas
medföra en snabb industriell expansion. En fortsatt god produktivitetsutveckling
samt måttliga lönekostnadsökningar innebär att lönsamheten beräknas ligga kvar
på en hög nivå. Genom att realräntan väntas falla ökar den relativa avkastningen
på industriell verksamhet. Sammantaget förväntas det medföra en betydande
investeringsuppgång och därmed utökad produktionskapacitet.
Tabell 4.2 Nyckeltal för industrin
Procentuell förändring
1992 1993 1994 1995 1996
Industriproduktion -3,3 1,5 9,0 7,0 6,8
varav
basindustri 4,0 6,5 4,0 4,4 3,4
verkstadsindustri exkl. varv-4,20,214,7 9,3 8,7
övrig industri -4,4 1,1 5,3 5,5 5,8
Konkurrenskraft
Lönekostnad per timme 3,7 0,7 3,6 6,6 5,5
Produktivitet 5,4 6,5 3,8 1,9 2,8
Enhetsarbetskostnad, (ULC)-1,6-5,5 -0,2 4,6 2,6
14 OECD-länders ULC, SEK0,9 25,8 0,8 -0,8 -0,6
14 OECD-länders ULC 2,0 1,6 -0,9 0,6 1,8
Relativ ULC, SEK -2,5 -24,8 -1,0 5,5 3,2
Anm.: Konkurrentländernas ULC (Unit Labour Cost, dvs. arbetskostnad per prod-
ucerad enhet) och växelkurser är viktade med OECD:s konkurrentvikter, som tar
hänsyn till konkurrensen med både export och hemmaproduktion på exportmarknaden.
Konkurrensen gentemot länder utanför OECD-området är inte inkluderad.
Källor: Konjunkturinstitutet, OECD, Statistiska centralbyrån och
Finansdepartementet.
Industriproduktionen steg med 9,0 % under 1994. Produktionsnivån beräknas vid
årsskiftet 1994/1995 ha passerat den tidigare toppnivån noterad i början av
1990. Konjunkturuppgången berör nu praktiskt taget hela industrin även om
efterfrågeökningen är betydligt större inom de exportinriktade sektorerna än
inom de hemmamarknadsorienterade. Under perioden juli-september 1994 var
orderingången från hemmamarknaden 11 % högre än under motsvarande period 1993.
Ökningen från exportmarknaden uppgick till 23 %.
Enligt Konjunkturinstitutets konjunkturbarometer planerar industriföretagen
för en markant höjning av produktionen åtminstone till och med första halvåret
1995. En viss förstärkning av konjunkturläget i Europa samt en ökad inhemsk
efterfrågan på framför allt investeringsvaror väntas medföra att
industriproduktionen växer stabilt även under resten av prognosperioden. Under
perioden förväntas också en viss importsubstitution ske till förmån för svenska
leverantörer. På grund av bl.a. långa kontraktstider har många av de svenska
storföretagen, trots det gynnsamma kostnadsläget, ännu inte gått över till inköp
från svenska underleverantörer i den utsträckning som de ändrade relativpriserna
motiverar. Industriproduktionen beräknas öka med ca 7 % vardera åren 1995 och
1996.
Diagram 4.1 Industriproduktion och kapacitetsutnyttjande
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Det höga kapacitetetsutnyttjandet har ökat oron för att produktionsökningen
skall avstanna och priserna stiga snabbt på grund av kapacitetsbrist. Inom
exempelvis järn- och stålindustrin uppgick det faktiska kapacitetsutnyttjandet
till över 96 % tredje kvartalet 1994. Andelen företag som uppger ökade
leveranstider för insatsvaror har också ökat. För industrin som helhet är dock
fortfarande utnyttjandegraden lägre än vid slutet av 1980-talet. Under tredje
kvartalet 1994 var det faktiska kapacitetsutnyttjandet 88,6 % vilket kan
jämföras med 90,2 % då det nådde sin förra topp. Det möjliga
kapacitetsnyttjandet med befintlig arbetsstyrka har dock fortsatt att stiga i
takt med personalrekryteringarna och uppgick till 93,8 %. Produktionspotentialen
var således vid denna tidpunkt ca 5 %.
De tre senaste åren (1992-1994) har nettokapitalstocken minskat med knappt
5 %. Beräkningarna av denna baseras dock på historiska avskrivningstakter. Med
utgångspunkt i produktion och kapacitetsutnyttjandet kan den möjliga
produktionskapaciteten beräknas, vilket ger en något annorlunda bild. Den steg
nämligen med ca 3 % mellan 1992 och 1994. Under perioden har sannolikt det
inledningvis svaga vinstläget och därefter den mycket kraftiga
konjunkturuppgången medfört att maskiner och anläggningar behållits längre tid i
produktion än normalt. Samtidigt har utnyttjandetiden ökat genom införande av
extra skift m.m. Sannolikt kvarstår en viss potential till utökad
produktionskapacitet genom bl.a. ökad utnyttjandetid. Investeringsprognosen
innebär att kapitalstocken växer med 2,5 % 1995 och med närmare 5 % 1996. Därmed
torde inte några generella s.k. flaskhalsproblem uppstå under prognosperioden
trots den snabba produktionsökningen. Denna bild bekräftas också av Konjunk-
turinstitutets industribarometer där företagen planerar för en fortsatt hög
produktionsökning och en kraftig utbyggnad av produktionskapaciteten första
halvåret 1995. Även den sannolikt goda tillgången på kvalificerad arbetskraft
begränsar risken för flaskhalsproblem. Inom vissa branscher inom basindustrin
begränsas produktionsökningarna av ett i dagsläget mycket högt
resursutnyttjande. De investeringsplaner som föreligger innebär dock att
produktionskapaciteten byggs ut avsevärt under året vilket minskar risken för
flaskhalsproblem även inom detta område.
Konkurrenskraft
Lågkonjunkturen i början av 1990-talet innebar att ett omfattande ratio-
naliseringsarbete inleddes. Tillsammans med vändningen i industrikonjunkturen
har detta medfört en hög produktivitetstillväxt i svensk industri. Enligt de
reviderade nationalräkenskaperna steg arbetsproduktiviteten med 12 % mellan 1991
och 1993. År 1994 steg produktiviteten preliminärt med ytterligare ca 4 %.
Produktivitetsförbättringen tillsammans med försvagningen av kronan och
sänkningen av arbetsgivaravgifterna den 1 januari 1993 har medfört en starkt
förbättrad konkurrenskraft. Den relativa enhetsarbetskostnaden minskade med 26 %
jämfört med Sveriges 14 viktigaste konkurrentländer mellan 1992 och 1994. Den
rationaliseringspotential som fanns efter föregående högkonjunktur bedöms nu i
stort vara uttömd. Därigenom avtar produktivitetstillväxten.
Industrin väntas genomföra stora investeringar såväl 1995 som 1996, samtidigt
som sysselsättningen ökar. Från och med 1996 förväntas produktivitetstillväxten
tillta. Tillgången på kvalificerad arbetskraft bedöms förbli god.
Sysselsättningsökningen och det höga vinstläget förväntas ändå innebära att
lönerna ökar med 5,5 % vardera prognosåren. Höjningen av arbetsgivaravgifterna
med 1,5 procentenheter innebär då att industrins lönekostnad per timme stiger
med 6,6 % år 1995. Sammantaget beräknas därmed industrins enhetsarbetskostnad
öka i en takt som överstiger våra konkurrentländers. Frånsett de högre
lönekostnadsökningarna i Sverige kan det förklaras av att industrin utomlands
ligger senare i konjunkturfasen än den svenska. Därigenom ökar produktiviteten
snabbare (3,0 %) 1995 utomlands än i Sverige. Under 1996 utvecklas däremot
kostnaden per producerad enhet i Sverige i en takt som är ungefär lika hög som i
omvärlden.
Den antagna apprecieringen av kronan innebär att industrins relativa
enhetsarbetskostnad, räknat i gemensam valuta, beräknas öka med ca 8 % jämfört
med Sveriges 14 viktigaste konkurrentländer under prognosperioden 1995-1996.
Trots detta är konkurrenskraften 1996 starkare än efter devalveringen 1982.
Således består i hög grad svensk industris gynnsamma konkurrenssituation.
39
Diagram 4.2 Industrins arbetskostnad per producerad enhet i Sverige relativt
14 OECD-länder 1980-1996
Källor: OECD, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Industrins lönsamhet
Lågkonjunkturen i början av 1990-talet medförde en kraftig lönsamhetsförsämring.
Industrins soliditet urholkades därmed. År 1993 steg industrins bruttomarginal,
mätt som bruttoöverskottet i procent av bruttoproduktionsvärdet, till ca 11 %
vilket är en nivå som är högre än efter devalveringarna i början av 1980-talet.
Det var framförallt de exportorienterade företagen som kunde höja sina
marginaler medan de hemmamarknadsinriktade företagen till följd av höjda
importpriser och en låg efterfrågan sänkte sina marginaler.
År 1994 steg lönsamheten ytterligare trots höga importprishöjningar och
stigande råvarupriser. Vinstökningen kan förklaras av produktivitetshöjningen
och de måttliga lönekostnadsökningarna. Den förväntade apprecieringen under 1995
begränsar importprishöjningarna. Insatsvarukostnaden beräknas ändå öka relativt
kraftigt. Det kan förklaras dels av den internationella prisuppgången på
basindustriprodukter, dels av höjningen av arbetsgivaravgiften på 1,5 % som
leder till högre hemmamarknadspriser på bearbetade varor. Produktpriserna väntas
stiga med knappt 5 %, vilket innebär att vinstandelen stiger något. Det är
framförallt basindustrin som genomför mer betydande prishöjningar medan
exportföretagen i andra branscher förväntas sänka marginalerna. Den kraftiga
kapacitetsutbyggnaden bedöms leda till att exportföretagen är relativt återhåll-
samma vad avser prishöjningar. Hemmamarknadsföretagen kan däremot i begränsad
omfattning höja sina marginaler i det rådande konjunkturläget.
Tabell 4.3 Industrins rörliga kostnader, produktpriser, marginaler per
producerad enhet samt bruttoöverskottsandel
1992 1993 1994 1995 1996
Procentuell förändring
per producerad enhet:
Förbrukningskostnad -2,3 4,4 4,9 4,5 3,2
Lönekostnad1 0,1 -7,2 -0,2 3,6 2,7
Lönekostnad per timme4,5 -1,7 3,6 6,6 5,5
Produktivitet 4,4 5,8 3,8 1,8 2,7
Summa rörlig kostnad -1,8 1,0 3,5 4,3 3,1
Produktpris -1,1 4,4 4,4 4,8 2,7
Bruttomarginal, nivå 8,1 11,1 11,8 12,2 11,8
Marginalförändring 0,7 3,1 0,6 0,5 -0,4
Bruttoöverskottsandel2 23,1 31,3 33,4 34,7 34,1
1 Lönekostnad per timme avser löner inkl. kollektiva avgifter och icke
varuanknutna indirekta skatter per arbetad timme. Produktivitet avser
bruttoproduktion i fasta priser per arbetad timme.
2 Som andel av förädlingsvärdet till faktorpris.
Anm.: Uppgifterna avser industri exkl. petroleumraffinaderier och varv.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Stigande produktivitetstillväxt men också en lugnare prisutveckling på
basindustriprodukter medför att insatskostnaden ökar betydligt långsammare 1996.
Införandet av en skatt på industrifastigheter drar dock upp kostnaderna något.
Exportföretagen förväntas höja priserna i takt med konkurrenterna, vilket
innebär sänkta marginaler efttersom den svenska kronan väntas apprecieras. Detta
bidrar 1996 också till att ökningstakten av de rörliga kostnaderna avtar genom
att importprisökningarna minskar. Hemmamarknadsföretagen väntas utnyttja de låga
kostnadsökningarna till nödvändiga marginalförstärkningar. Sammantaget sjunker
dock lönsamheten något under 1996.
De mått som används i framställningen är grova lönsamhetsmått. De beaktar
exempelvis inte företagens kapitalkostnader. Den genomsnittliga lönsamheten i
OECD-länderna, mätt som vinstandelen (dvs. driftsöverskottet brutto som andel av
förädlingsvärdet) har stabilt legat över 30 % samtidigt som räntenivån i många
av länderna ligger betydligt under den svenska. I det perspektivet framstår den
svenska lönsamheten inte som anmärkningvärt hög.
Diagram 4.3 Industrins bruttomarginal 1980-1996
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
4.2 Byggnadsverksamhet
Byggsektorn expanderade snabbt i slutet av 1980-talet. Tillväxten inom den
privata tjänstesektorn innebar ett behov av fler arbetsplatser. Avregleringen av
kreditmarknaden samt höga inflationsförväntningar bidrog till snabbt stigande
fastighetspriser och därmed ökade investeringarna i bl.a. kommersiella
fastigheter. Bostadsproduktionen stimulerades därtill av statliga subventioner.
Tabell 4.4 Byggnadsverksamhet
MiljarderÅrlig procentuell volymförändring
kr 1993
Löpande 1992 1993 1994 1995 1996
priser
Byggnadsinvesteringar123,6-7,2 -19,2 -13,9 2,6 5,4
näringslivet 41,4 -11,8 -13,3 9,4 20,5 5,6
myndigheter 24,6 0,7 12,4 5,8 12,5 2,0
bostäder 57,5 -7,3 -31,0 -39,3 -28,4 9,2
Reparationer och
underhåll 74,7 -8,4 13,6 7,0 6,9 0,0
Totalt 198,3 -7,9 -9,8 -6,3 4,2 3,1
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Konjunkturnedgången i början av 1990-talet samt stigande realräntor ledde till
prisfall på bostäder och kommersiella fastigheter, vilket i sin tur ledde till
låga byggnadsinvesteringar åren därefter. Mellan 1991 och 1994 sjönk
byggproduktionen med mer än 20 %. En vändpunkt kunde dock noteras under loppet
av 1994. Vakansgraden på kommersiella fastigheter stabiliserades samtidigt som
priserna i genomsnitt steg med ca 3 % mellan 1993 och första halvåret 1994.
Detta tillsammans med konjunkturuppgången medförde en ökning av näringslivets
bygginvesteringar med 10 %. Den totala byggproduktionen föll dock ytterligare
under 1994 på grund av kraftigt fallande bostadsinvesteringar. I oktober 1994
uppgick arbetslösheten inom Byggnadsarbetarförbundet till 22 % vilket var en
nedgång med två procentenheter jämfört med året innan.
För att undvika en permanent utslagning av byggarbetskraft och maskinkapacitet
och därmed förhindra framtida flaskhalsar i byggproduktionen har regeringen lagt
fram ett stimulanspaket för byggandet. Det innehåller bl.a. direktavdrag till
50 % för byggnadsinvesteringar i näringslivet, ökade reparationer av vägar och
järnvägar samt ROT-medel till kommunala byggnader och till bostäder. Den totala
kostnadsramen är på 4,7 miljarder kronor. Direktavdraget torde främst leda till
tidigareläggningar av byggnadsinvesteringar i branscher med en tydlig efter-
frågetillväxt. Det kan exempelvis gälla investeringar i parti- och detaljhandel.
Sammantaget innebär stimulanspaketet, den fortsatta satsningen på in-
frastrukturinvesteringar samt konjunkturuppgången att byggnadsverksamhet väntas
öka med 4 % 1995. En stor del av den ökade byggproduktionen utgörs av
reparationer. År 1996 beräknas också bostadsinvesteringarna öka något, vilket
bidrar till att byggproduktionen stiger med ytterligare 3 %.
Diagram 4.4 Byggnadsinvesteringar per sektor 1970-1996
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
4.3 Privat tjänstesektor
Nedgången i tjänsteproduktionen inföll senare än för industriproduktionen. Den
svaga utvecklingen av den privata konsumtionen 1992 och 1993 fick betydande
återverkningar på stora delar av tjänstesektorn. Över hälften av den svenska
tjänsteproduktionen går till privat slutkonsumtion, antingen direkt eller via
andra branscher. Tjänstesektorns direkta export är begränsad och utgör omkring
8 % av sektorns produktion. Det är framför allt transportsektorn som exporterar
tjänster. Tjänstesektorns export blir dock långt större när hänsyn tas också
till den indirekta användningen, dvs. den del som levereras till industrin.
Räknas både den direkta och indirekta användningen in går ungefär en fjärdedel
av tjänsteproduktionen på export.
Eftersom tjänsteproduktion i huvudsak är hemmamarknadsorienterad var de
direkta effekterna av deprecieringen små. Det dröjde till tredje kvartalet 1993
innan mer påtagliga effekter av exportuppgången kunde skönjas. Tidigast i
uppgångfasen var partihandel riktad mot industriföretag samt delar av
uppdragsverksamheten.
Den kraftiga exporttillväxten samt den svaga ökningen av privat konsumtion
innebar att tjänsteproduktionen steg med knappt 3 % under 1994. Det var
framförallt inom de industrirelaterade delarna av handeln och i transportsektorn
som uppgången var märkbar. Också inom delar av uppdragsverksamheten samt inom
bank och försäkring steg produktionen till följd av den ökade aktiviteten inom
industrin. Däremot var utvecklingen svagare i de delar som vänder sig till
privata slutanvändare. Under 1994 steg dock produktionen i detaljhandeln. En del
av den uppmätta uppgången i tjänstesektorn kan förklaras av att statliga och
kommunala verksamheter som bolagiserades definitionsmässigt förts över till
tjänstesektorn.
Under prognosperioden 1995-1996 beräknas tjänsteproduktionen öka med över 3 %
per år. Enligt Konjunkturinstitutets tjänstebarometer kommer produktionen att
stiga i de flesta delbranscher under inledningen av 1995. De höga
investeringsökningarna medför att uppdragsverksamheten expanderar kraftigt under
året. Uppgången väntas också fortsätta inom partihandeln. Konjunkturvändningen i
byggsektorn innebär att partihandel inriktad på byggmaterial förväntas öka efter
en lång nedgångsperiod. Däremot fortsätter de delar av tjänstesektorn som i
huvudsak leverar till privata slutanvändare att utvecklas svagt. Det gäller
bl.a. detaljhandel och hotell och restaurang. År 1996 beräknas dock produktionen
utvecklas fördelaktigt även i de sektorer som är beroende av den privata konsum-
tionen medan de industrirelaterade verksamheterna går in i en lugnare
tillväxtfas.
40
5 Arbetsmarknad
Sysselsättningen passerade under 1994 sitt bottenläge och tecknen på en
återhämtning blev allt tydligare under hösten. Mätt som årsmedeltal ökade dock
den totala arbetslösheten (öppen arbetslöshet plus personer i ar-
betsmarknadspolitiska åtgärder) jämfört med 1993. Efterfrågan på arbetskraft har
stigit, vilket återspeglats i ett ökat antal lediga platser samt färre varsel
och konkurser. Uppgången av antalet lediga platser sker dock från en mycket låg
nivå. Antalet är fortfarande mindre än hälften av vad som registrerades i slutet
av 1980-talet. Varslen om uppsägningar är däremot i stort sett tillbaka till de
låga nivåer som rådde under andra hälften av 1980-talet. Sysselsättningen har
börjat stiga främst inom den privata tjänstesektorn och i industrin. Den öppna
arbetslösheten började minska, jämfört med läget 12 månader tidigare, i april
månad 1994. För den totala arbetslösheten noterades motsvarande nedgång först
under de sista månaderna av 1994.
Diagram 5.1 Antal varsel och antal nyanmälda lediga platser
Anm.: Det är endast serien över antal nyanmälda lediga platser som är säsong-
rensad.
Källor: Arbetsmarknadsstyrelsen och Finansdepartementet.
År 1995 beräknas antalet sysselsatta öka med 2,7 %, vilket är den första
uppgången på fyra år. I vilken mån arbetslösheten påverkas av sysselsätt-
ningsuppgången är avhängigt av hur känsligt utbudet av arbetskraft är för
förändringar i efterfrågan på arbetskraft. I prognosen beräknas utbudet öka med
1,5 % 1995 till följd av att fler personer aktivt söker arbete när
arbetsmarknadsläget ljusnar. Den öppna arbetslösheten beräknas uppgå till knappt
7 % av arbetskraften 1995. År 1996 förutses sysselsättningen fortsätta att
stiga, men i avtagande takt, med 1,8 %. Den öppna och totala arbetslösheten
faller därmed till 6,1 % respektive 10,8 %.
5.1 Sysselsättning och arbetskraftsutbud
Sysselsättningen började säsongrensat att stiga i början av 1994. Den branta
nedgången under loppet av 1993 innebär dock att den genomsnittliga nivån under
helåret var närmare en procent lägre än under 1993. Ökningen av antalet
sysselsatta hölls första halvåret 1994 tillbaka av en markant uppgång av
medelarbetstiden. Uppgången var en följd av det lägre antalet semesterdagar,
sjunkande frånvaro och ett ökat övertidsuttag. En viss säsongrensad uppgång av
sjukfrånvaron kan nu registreras vilket bidrar till att bromsa ökningen i
medelarbetstiden. Mellan helåren 1993 och 1994 ökade medelarbetstiden med ca
2 %.
Industrin svarade till viss del för sysselsättningsökningen 1994. Merparten av
uppgången noterades dock inom näringslivets tjänstesektorer. En bidragande orsak
var en ökande efterfrågan på tjänster från industrins sida. Under
lågkonjunkturen har man inom industrin sannolikt skurit ned på funktioner som ej
är direkt produktionsanknutna. Det är tänkbart att man vid nuvarande uppgång i
högre utsträckning väljer att köpa sådana tjänster. Inom byggnadsverksamheten
skedde en klar uppbromsning av det tidigare kraftiga fallet. För den offentliga
sektorn fortsatte däremot nedgången med en i stort sett oförminskad takt. Bakom
minskningen ligger besparingar och rationaliseringar men också bolagisering av
offentlig verksamhet. Den sistnämnda faktorn skulle också delvis kunna förklara
den starka utvecklingen inom näringslivets tjänstesektorer.
Sysselsättningsökningen under 1994 föregicks av en liten uppgång i antalet
lediga platser under 1993. Under loppet av 1994 steg vakanserna ytterligare.
Ökningen var störst inom industrin men även övriga branscher berördes.
Uppgifterna om arbetskraftsbrist i Konjunkturinstitutets konjunkturbarometer
bekräftar denna bild. Företagen planerar också för att nyanställa personal,
särskilt på arbetarsidan. Även länsarbetsnämndernas bedömningar under hösten
tyder på en positiv sysselsättningsutveckling framöver. Denna bild sammanfaller
i stor utsträckning med föreliggande prognos.
Sysselsättningen väntas stiga med 2,7 % 1995 och med ytterligare 1,8 % 1996 i
samband med att den ekonomiska tillväxten stärks. Detta är den kraftigaste
sysselsättningsökningen sedan mitten av 1970-talet. En normalisering av
produktivitetstillväxt och medelarbetstid, tillsammans med
sysselsättningsstimulerande åtgärder, bidrar till utvecklingen. I antal
motsvaras uppgången av ca 180 000 fler sysselsatta 1996 jämfört med 1994.
Återhämtningen sker dock från en mycket låg nivå. Under lågkonjunkturen föll
antalet sysselsatta med över 500 000 personer.
48
Diagram 5.2 Sysselsättning och arbetskraftsutbud
Anm.: Underliggande arbetskraftsutbud inkluderar deltagarna i åtgärderna arbets-
marknadsutbildning, UP och ALU i arbetskraften.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
I industrin väntas antalet sysselsatta öka med drygt 80 000 personer, eller
med ca 11 %, från 1994 till 1996. Ökningen skall dock ses mot bakgrund av den
minskning med närmare 25 % som skedde mellan 1989 och 1993. Även inom byggnads-
verksamheten förutses en viss expansion under prognosperioden, bl.a. som en
följd av ekonomisk-politiska åtgärder inom investerings- och ROT-sektorerna. År
1996 beräknas ca 20 000 fler vara sysselsatta inom byggnadsverksamheten.
Uppgången väntas emellertid bli störst inom den privata tjänstesektorn. Antalet
sysselsatta i denna bransch förutses vara ca 100 000 fler 1996 än 1994.
Nedgången med 7 % från 1990 till 1993 är då återhämtad. Det är främst uppdrags-
verksamheten, men också varuhandel och samfärdsel, som expanderar. Inom den
offentliga verksamheten väntas sysselsättningen fortsätta att falla, om än i av-
tagande takt. Under prognosperioden förutses en minskning med sammanlagt ca 30
000 personer.
Tabell 5.1 Arbetsmarknad
Tusental personer (i åldrarna 16 64 år)
Nivå Förändring från föregående år
1993 1992 1993 1994 1995 1996
Sysselsättning
Jord- och skogsbruk 137 -6 -4 -2 2 0
Industri 772 -81 -69 5 45 38
Byggnadsverksamhet 236 -39 -36 -18 15 6
Privata tjänster 1 507 -39 -54 22 61 43
Kommunal verksamhet1 113 -27 -48 -25 -13 -11
Statlig verksamhet 194 -2 -8 -11 -4 -3
Totalt 3 964 -193 -221 -35 106 73
Arbetskraft, totalt4 320 -102 -103 -53 65 45
Arbetslösa 356 102 120 -18 -41 -28
% av arbetskraften 8,2 5,3 8,2 7,9 6,8 6,1
Personer i arbetsmarknads-
politiska åtgärder183 166 183 217 210 204
% av arbetskraften, nivå4,23,84,2 5,1 4,8 4,7
Anm.I begreppet arbetsmarknadspolitiska åtgärder ovan ingår ej utökningen av
den reguljära utbildningen som genomförts inom arbetsmarknadspolitikens och
utbildningspolitikens gemensamma ram. Omfattningen av denna uppgår under
kommande budgetår till ca 90 000 platser. Deltagande i dessa räknas som varande
utanför arbetskraften ovan. Inte heller ingår personer som beräknas få del av
det nu föreslagna särskilda sysselsättningsstödet eller de som erhållit arbete
genom infrastruktursatsningar. Dessa beräknas till ca 110 000 resp 50 000
personer. Dessa ingår i reguljär sysselsättning ovan. Viss hänsyn har tagits
till personer som deltar i s.k. datortek samt i det s.k. utvecklingsåret mm.
Adderas samtliga ovanstående program till de ca 200 000 personerna (86 000 + 117
000) i tabellen ovan kan en total uppskattning av antalet berörs av
arbetsmarknadspolitiken beräknas till drygt 500 000 personer för kommande
budgetår.
Källor: Statistiska centralbyrån (AKU) och Finansdepartementet.
Den höga produktivitetstillväxten i näringslivet under ekonomins nedgångsfas i
början av 1990-talet, som var särskilt markant inom industri- och byggsektor,
var en följd av omfattande rationaliseringar och neddragningar av antalet
anställda. Produktivitetstillväxten under 1995 och 1996 väntas begränsas till
knappt 1,0-1,5 % per år. Den lägre ökningstakten förklaras till viss del av ROT-
satsningarna som är både arbetsintensiva och som till viss del, enligt natio-
nalräkenskapernas definitioner, inte höjer det samlade förädlingsvärdet i
näringslivet men väl ökar sysselsättningen. Den registrerade pro-
duktivitetsökningingen under tidigare år kan delvis vara en överskattning till
följd av den starka expansionen av arbetsmarknadspolitiska åtgärder i form av
ungdomspraktik och arbetslivsutveckling. Personer i sådana åtgärder har
rimligtvis bidragit med ett visst produktionsvärde samtidigt som personerna ej
räknas som sysselsatta. Effekten kan nu bli den motsatta i och med att en ned-
dragning av dessa åtgärder kommer att ske under 1995 och 1996. Även de särskilda
sysselsättningsstimulerande åtgärderna tenderar att minska produktivitets-
ökningen.
Både 1995 och 1996 förutses medelarbetstiden sjunka något. I takt med att
konjunkturen stärks väntas företagen dra ned på övertidsarbete och i större ut-
sträckning nyanställa personal. Dessutom ökar normalt frånvaron i samband med
konjunkturuppgångar.
Hur arbetslösheten påverkas av sysselsättningsuppgången under prognosperioden
är avhängigt av hur utbudet av arbetskraft kommer att utvecklas. Antalet
personer i arbetskraften minskade med ca 280 000 personer mellan 1990 och 1994.
Hela nedgången orsakades av ett sjunkande arbetskraftsdeltagande, eftersom
befolkningen i arbetsför ålder steg. År 1990 deltog över 84 % av befolkningen i
åldern 16-64 år i arbetskraften. År
1994 beräknas andelen ha fallit till under 78 %.
Tabell 5.2 Produktion och sysselsättning i timmar
Årlig procentuell förändring
1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996
Näringslivet
Produktion 1,6 -1,7 -0,6 -2,0 3,6 4,3 4,4
Sysselsättning 0,5 -3,4 -3,6 -4,6 2,1 3,6 2,7
Produktivitet 1,0 1,8 3,1 2,7 1,4 0,7 1,6
Industri
Produktion -0,9 -6,4 -3,3 1,5 9,0 7,0 6,8
Sysselsättning -2,2 -6,3 -8,2 -4,7 5,0 5,0 3,9
Produktivitet 1,3 -0,0 5,4 6,5 3,8 1,9 2,8
Byggnadsverksamhet
Produktion 0,3 -0,2 -4,5 -6,6 -5,5 4,2 3,0
Sysselsättning 0,0 -2,3 -9,5 -10,2 -5,5 4,0 1,7
Produktivitet 0,3 2,1 5,5 4,1 0,0 0,2 1,3
Privata tjänster
Produktion 2,5 0,5 1,0 -3,6 2,9 3,2 3,7
Sysselsättning 2,1 -1,7 -1,6 -2,9 2,3 3,4 2,9
Produktivitet 0,4 2,2 2,7 -0,8 0,6 -0,2 0,8
Offentliga tjänster
Produktion 1,9 0,2 -2,5 -2,9 -0,9 -1,2 -1,3
Totalt
Produktion 1,7 -1,1 -1,0 -2,2 2,5 3,0 3,1
Sysselsättning 0,8 -2,3 -3,5 -4,2 1,2 2,2 1,6
Produktivitet 0,9 1,2 2,5 2,1 1,3 0,8 1,5
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Effekten på arbetslösheten av stigande efterfrågan på arbetskraft under loppet
av 1994 bromsades av att utbudet också ökade. Tydligast var uppgången bland ung-
domar. Utbudsökningen väntas fortsätta under prognosåren. I samband med
konjunkturuppgången och en stigande efterfrågan på arbetskraft kommer många nya
arbetssökande ut på arbetsmarknaden. Det finns ett stort outnyttjat arbets-
kraftsutbud i ekonomin. Under tredje kvartalet i år var ca 170 000 personer
latent arbetssökande, dvs. de ville och kunde arbeta men hade inte aktivt sökt
arbete. Samtidigt ville över 350 000 personer arbeta mer än de normalt gör om
inte arbetsmarknadsskäl hade hindrat dem. Ett antal faktorer bromsar dock
utbudsökningen. Av de som försvunnit från arbetskraften under konjunkturned-
gången återvänder en del med viss fördröjning medan andra mer permanent har för-
svunnit ut ur arbetskraften. Orsakerna kan bl.a. vara påbörjande av långvarig
utbildning, arbete utomlands eller förtidspensionering. Sammantaget bedöms
antalet personer i arbetskraften stiga med 1,5 % resp. 1,0 % år 1995 och 1996.
Det relativa arbetskraftstalet beräknas öka med drygt 1 procentenhet i
genomsnitt mellan 1994 och 1996, till knappt 79 %.
5.2 Öppen arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder
Arbetslösheten steg dramatiskt under lågkonjunkturen i början av 1990-talet.
Från en nivå på ca 1,5 % 1990 ökade den öppna arbetslösheten till över 8 % 1993.
Samtidigt steg andelen deltagande i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder med 3
procentenheter till drygt 4 %.
Tabell 5.3 Relativ arbetslöshet i olika åldrar
Procentandel av arbetskraften i respektive åldersgrupp
19861987 1988 19891990 1991 19921993 1994
16-19 år 4,1 4,0 3,5 3,4 5,1 7,5 11,619,2 16,0
20-24 år 6,2 4,6 3,6 3,1 3,1 6,1 11,518,1 16,7
25-54 år 1,9 1,5 1,3 1,1 1,2 2,3 4,5 7,1 6,9
55-64 år 3,4 2,1 1,7 1,3 1,5 2,1 3,2 5,5 6,5
Totalt 2,7 2,1 1,8 1,5 1,7 2,9 5,3 8,2 7,9
Anm.: Siffrorna för år 1986 är inte helt jämförbara med värden för åren därefter
på grund av omläggning av mätmetod i AKU från år 1987. Ännu en omläggning genom-
fördes i januari 1993. För att skapa jämförbarhet är därför nivån preliminärt
justerad fr.o.m. 1987.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Under loppet av 1994 skedde en tydlig vändning av arbetsmarknadssituationen.
Den öppna arbetslösheten var lägre än under motsvarande period 1993 varje månad
från och med april 1994. De senaste månaderna har även den totala arbetslösheten
minskat jämfört med läget 12 månader tidigare. Antalet öppet arbetslösa uppgick
till ca 310 000 personer mot slutet av 1994, vilket är drygt 50 000 färre än
under motsvarande period 1993. Antalet personer i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder uppgick samtidigt till ca 230 000 personer, en ökning med ca 10 000 på
ett år.
Den tidigare uppgången av arbetslösheten var mer markant bland männen än bland
kvinnorna. Nu när arbetslösheten faller är det bland männen som nedgången är
starkast. En förklaring är sannolikt att sysselsättningen i nedgångsfasen föll
starkast inom de mansdominerade industri- och byggsektorerna. Återhämtningen är
nu också i hög utsträckning koncentrerad till mansdominerade delar av
näringslivet.
Antalet långtidsarbetslösa minskar men deras andel av det totala antalet öppet
arbetslösa stiger. Detta ökar risken för att lönerna skall accelerera redan vid
en hög arbetslöshetsnivå. I genomsnitt uppgick andelen långtidsarbetslösa till
närmare 40 % mot slutet av 1994, vilket motsvarar ca 120 000 personer. Under
föregående lågkonjunktur uppgick andelen långtidsarbetslösa som mest till ca
30 %. Fortfarande är dock andelen betydligt lägre än vad som registreras i de
flesta EU-länder, där en andel på 60-75 % är vanlig. En orsak till Sveriges låga
andel är att personer som deltagit i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd klas-
sificeras som långtidsarbetslösa först efter en därpå följande
arbetslöshetsperiod på sex månader.
Omfattningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna utökades i takt med
arbetsmarknadens försvagning. Andelen i åtgärder beräknas ha nått en toppnivå på
5 % av arbetskraften 1994. Till skillnad från tidigare lågkonjunkturer förskjöts
tyngdpunkten vid denna recession mot en större andel s.k. utbildningsinsatser,
där ersättningsnivån understiger den som gäller vid beredskapsarbeten. Av de
personer som deltog i någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd (exkl.
företagsutbildning) i slutet av 1994 utgjordes ca 75 % av arbets-
marknadsutbildning, arbetslivsutveckling eller ungdomspraktik. Därtill utökades
den ordinarie utbildningen av arbetsmarknadsskäl.
Tabell 5.4 Antal personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder
Tusental, genomsnitt per år
1989 1990 1991 1992 1993 1994
Utanför arbetskraften
Arbetsmarknads-
utbildning 42 39 59 86 53 61
Ungdomspraktik 22 58 54
Arbetslivsutveckling 35 44
I arbetskraften
Beredskapsarbete 10 8 11 16 14 17
Ungdomslag1 5 3 10 9 - -
Avtalad inskolningsplats1 2 3 4 1 0
Rekryteringsstöd 3 2 5 14 9 23
Utbildningsvikariat 1 8 10 14
Företagsutbildning2 4 3 4 6 3 3
Totalt 65 57 93 165 183 216
Andel av arbetskraften41,41,2 2,0 3,7 4,3 5,1
Åtgärder för arbets-
handikappade3 85 88 86 85 84 77
1 T.o.m 30 juni 1989 ungdomslag. Den 1 juli 1989 juni 1992 särskild
inskolningsplats.
2 Utbildning vid permitteringshot, flaskhalsutbildning m.m. Omräknat till
heltidsutbildade.
3 Samhall, lönebidrag, Arbetsmarknadsinstitutet och offentligt skyddat arbete.
4 Samtliga åtgärder exkl. arbetshandikappade. Arbetskraften omräknad till 1993
års AKU-definition.
Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen.
Trots att produktionen väntas öka de närmaste åren bedöms arbetslösheten
kvarstå på en relativt hög nivå. Andelen i arbetsmarknadspolitiska åtgärder
beräknas minska i samband med att sysselsättningen stiger. Det nu framlagda
programmet mot arbetslösheten innebär en reducering av arbetsmarknadspolitiska
åtgärder till förmån för mer direkta sysselsättningsstimulanser och en expansion
av platserna inom det reguljära utbildningsväsendet. Ett exempel på detta är det
nu föreslagna sysselsättningsstödet, som är inriktat mot arbetslösa. I den
utökade ordinarie utbildningen beräknas ca 75 000 personer delta innevarande
budgetår. Det är ca 8 000 fler än under budgetåret innan. Nästa budgetår be-
räknas antalet stiga med ytterligare ca 14 000 personer. Av tabell 5.5 framgår
antalet deltagande i arbetsmarknadspolitiska åtgärder grupperat efter om de
definitionsmässigt ökar sysselsättningen eller minskar utbudet av arbetskraft.
Tabell 5.5 Öppen arbetslöshet, sysselsättning och arbetskraft samt korrigerat
för arbetsmarknadspolitiska åtgärders direkta inverkan
Tusental, genomsnitt per år
1993 1994 1995 1996
Reguljär sysselsättning 3 927 3 871 3 942 4 022
Åtgärder i arbetskraften1 36 59 93 86
Sysselsatta 3 964 3 929 4 035 4 108
Arbetslösa 356 338 297 269
Arbetslösa inkl. i åtgärder 539 555 506 473
Underliggande arbetskraft 4 466 4 426 4 449 4 494
Åtgärder utanför arbetskraften2147 159 117 117
Arbetskraft 4 320 4 267 4 332 4 385
1Omfattar beredskapsarbete, rekryteringsstöd, ungdomsintroduktion, utbildnings-
vikariat och företagsutbildning.
2Omfattar arbetsmarknadsutbildning, ungdomspraktik, kommunalt uppföljningsansvar
och arbetslivsutveckling.
Källa: Statistiska centralbyrån, Arbetsmarknadsstyrelsen och
Finansdepartementet.
Den öppna arbetslösheten beräknas sammantaget minska med ca 60 000 personer
från 1994, till 285 000 personer som genomsnitt 1996. Det motsvarar en nedgång
från 7,9 % 1994 till 6,1 % av arbetskraften 1996. Samtidigt beräknas antalet
personer som deltar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder (exkl.
arbetshandikappade) successivt reduceras från 5,1 % till 4,7 % av arbetskraften.
Det innebär att den totala arbetslösheten faller från 13,0 % 1994 till 10,8 %
1996.
Diagram 5.3 Öppet arbetslösa samt personer i konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska åtgärder
Anm.: Arbetslösheten är omräknad till 1993 års definition enligt AKU.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
49
6 Löner
Den svenska lönebildningen står inför nya förutsättningar i en rad olika
avseenden. Erfarenheterna i Sverige är begränsade av hur bl.a. lönebildningen
fungerar i en situation med hög arbetslöshet. Flexibiliteten på arbetsmarknaden,
inte minst vad gäller arbetskraftens rörlighet och lönebildningen, kommer att
vara avgörande för möjligheten att reducera arbetslösheten på ett kraftfullt och
varaktigt sätt. Historiskt har de genomsnittliga reallönerna i Sverige varit
förhållandevis flexibla men anpassningen har till stor del skett via
nedjustering av växelkursen. I framtiden måste en större del av
reallöneanpassningen ske genom flexibla nominella löner.
Det finns ett antal faktorer som pekar mot en svagare löneutveckling under
prognosperioden än under 1980-talet. Den viktigaste faktorn är den avsevärt
lägre inflationen. Även reallönen kan emellertid väntas öka förhållandevis
långsamt på grund av den höga arbetslösheten. Vidare verkar strukturella
åtgärder, t.ex. sänkta ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringssystemet, i
samma riktning. Trots att den strukturella arbetslösheten har stigit i
förhållande till de låga nivåer som rådde under 1980-talet förutses den faktiska
arbetslösheten överstiga den strukturella, och därmed hålla tillbaka
löneutvecklingen, under hela prognosperioden. Den genomsnittliga lönen beräknas
öka med 3,5 % respektive 4 % 1995 och 1996. Industrins löner väntas årligen
stiga med 1,5-2 procentenheter mer än genomsnittet.
6.1 Historisk utveckling
Den svenska arbetsmarknaden har i ett internationellt perspektiv varit flexibel
i den meningen att den beräknade strukturella arbetslösheten, dvs. den
arbetslöshetsnivå som är förenlig med icke accelererande löner och priser, har
varit låg. Den strukturella arbetslösheten har skattats till drygt 2,5 % under
1980-talet. Vidare kännetecknades svensk lönebildning historiskt av
nominallönestelheter nedåt, små löneskillnader och hög genomsnittlig
reallöneflexibilitet, dvs. att de genomsnittliga reallönerna har anpassat sig
till arbetsmarknadsläget.
Under 1980-talet steg lönerna inom industrin med i genomsnitt ca 8,5 %. Det
var ca två procentenheter mer än genomsnittet för OECD-länderna. Produktiviteten
steg inte snabbare än i andra länder varför industrins konkurrenskraft
urholkades. Även inom övriga delar av ekonomin steg lönerna i nästan samma takt
som i industrin till följd av det överhettade arbetsmarknadsläget.
I början av 1990-talet skedde en markant nedväxling av löneutvecklingen, bl.a.
till följd av den snabbt försämrade arbetsmarknadssituationen. Den öppna
arbetslösheten steg från ca 1,5 % i slutet av 1980-talet till över 8 % 1993.
Löneökningstakten, som började dämpas betydligt redan 1991, föll från närmare
10 % 1990 till 3,3 % 1993.
Löneökningen 1993 kan emellertid synas vara hög med tanke på det mycket svaga
arbetsmarknadsläget, något som också ekonometriska skattningar indikerar. En del
av den registrerade löneökningen 1993 kan dock förklaras av
sammansättningseffekter som uppstår då sysselsättningen minskar. Som exempel kan
nämnas att den genomsnittliga lönen stiger när de sist anställda, som vanligen
har en lägre lön än genomsnittet, avskedas först. En stigande övertid bidrar
också till att öka den genomsnittliga timlönen. Vidare höjer avgångsvederlag vid
uppsägningar tillfälligt lönekostnaden i förhållande till antalet arbetade
timmar. Efter korrigering för dessa faktorer uppgick löneökningen 1993 till ca
2,5 %.
6.2 Utvecklingen under prognosperioden
Att i dagsläget bedöma löneutvecklingen är förenat med osedvanligt stor
osäkerhet. Erfarenheterna av hur den svenska lönebildningen fungerar vid hög
arbetslöshet är mycket begränsade. Detsamma gäller effekterna på
löneutvecklingen av en rörlig växelkurs samt av den avsevärt lägre infla-
tionstakten.
Löneutfallet under 1994 pekar mot en fortsatt uppbromsning i den registrerade
löneökningstakten. Sett till löneutvecklingen schablonmässigt justerad för ovan
diskuterade sammansättningseffekter skedde dock en mindre uppgång. Den
registrerade timförtjänstökningen uppgick till knappt 3 %. Därav består ungefär
hälften av avtalsmässiga höjningar och resten av löneglidning. Hänsyn har tagits
till att två färre semesterdagar höjer antalet arbetstimmar och därmed sänker
timförtjänsten. Ökningen av den genomsnittliga månadslönen är således närmare en
procentenhet högre.
Det s.k. Rehnbergavtalet reglerade löneökningarna under 1991 och 1992. Under
1993 slöts nya tvååriga löneavtal för nästan hela arbetsmarknaden. Dessa avtal
löper i stor utsträckning ut under första halvåret 1995.
En avgörande fråga för den framtida löneutvecklingen är hur känslig
lönebildningen är för arbetsmarknadsläget. Enligt teorier om jämvikts-
arbetslöshet borde löneökningstakten falla så länge arbetslösheten överstiger
den strukturella arbetslöshetsnivån. Det finns ett antal olika sätt att beräkna
den strukturella arbetslösheten. Alla kalkyler bör dock tolkas med stor
försiktighet eftersom det är svårt att göra ekonometriska skattningar när det
finns få observationer med så hög arbetslöshet. Enligt olika svenska
ekonometriska skattningar uppgick den strukturella öppna arbetslöshetsnivån ca
2,5-3 % 1992, beroende på vilket beräkningssätt som använts (Holmlund 1993). Det
finns också andra studier, bl.a. från OECD, som indikerar att nivån kan vara
betydligt högre. Erfarenheten från andra länder visar att arbetslöshet som är
hög av konjunkturskäl under en längre tid tenderar att permanentas och därmed
övergå till att bli strukturell. Den strukturella arbetslösheten under
prognosperioden kan därför väntas vara högre än under 1992 och 1993.
En faktor som riskerar att höja den strukturella arbetslösheten är en utdragen
period med hög arbetslöshet eftersom detta innebär en hög långtidsarbetslöshet.
Löneökningar dämpas enligt internationella studier i mindre grad av lång- än av
korttidsarbetslöshet. Mot slutet av 1994 var andelen långtidsarbetslösa 39 % av
den öppna arbetslösheten. Det är högre än under 1980-talets början då andelen
som högst uppgick till 30 % som årsgenomsnitt.
Mot denna bakgrund är det troligt att den strukturella öppna arbetslösheten
framöver är betydligt högre än 2,5-3 % men ändå lägre än den nivå på 6,1 %
arbetslöshet som prognostiseras för 1996. På samma sätt är det troligt att den
strukturella totala arbetslösheten väsentligt överstiger tidigare normalnivåer
på ca 5 % men ändå understiger den för 1996 prognostiserade nivån på 10,8 %. En
framgångsrik arbetsmarknadspolitik, liksom en allmänt flexibel arbetsmarknad,
bör kunna reducera dessa nivåer.
Även vid en pessimistisk bedömning av den strukturella arbetslösheten torde
denna således understiga den prognostiserade arbetslösheten. Därmed borde,
enligt detta synsätt, löneökningarna bli successivt lägre. Vissa internationella
erfarenheter indikerar dock att lönebildningen är mer känslig för förändringen
av än nivån på arbetslösheten. En sjunkande arbetslöshet kan därför leda till
successivt högre löneökningar redan vid en förhållandevis hög arbetslöshet.
Avgörande är sannolikt hur de arbetslösas kompetens kan upprätthållas samt i
vilken mån arbetsmarknaden är flexibel så att olika typer av vakanser kan
uppkomma och fyllas utan att löner och priser utvecklas på ett ohållbart sätt.
En ytterligare fråga är hur lönebildningen fungerar vid en låg inflationstakt
i en ekonomi som har nominallönestelheter nedåt, dvs. att nominella
lönesänkningar inte uppkommer. Som tidigare nämnts bidrog inte den kraftiga
uppgången av arbetslösheten 1992 och 1993 till en tillräcklig sänkning av de
nominella lönerna, vilket kan indikera en bristande flexibilitet. Å andra sidan
medverkade sannolikt, som tidigare nämnts, bl.a. sammansättningseffekter bland
de sysselsatta till att den uppmätta ökningen av genomsnittslönen överskattade
den underliggande löneutvecklingen.
Av stor relevans för lönebildningen är också frågan huruvida de relativa
lönerna kommer att anpassas till efterfrågan och utbud på olika del-
arbetsmarknader eller om löneföljsamheten kommer att vara fortsatt stor mellan
sektorer, branscher och individer. Nominallönestelheter nedåt försvårar
relativlöneförändringar, i synnerhet om den genomsnittliga nominallöneökningen
är låg. Om nominallönestelheter nedåt existerar innebär det ett golv för
löneökningstakten som gör att marknadsmässiga relativlöneförskjutningar kan
resultera i en tilltagande löneökningstakt i en strukturomvandlingfas.
Den i förhållande till 1980-talet återhållsamma tillväxten i övriga ekonomin
torde dock innebära att lönerna inom industrin kan utvecklas starkare utan att
påtagliga spridningseffekter uppstår. Till skillnad mot tidigare lågkonjunktur
väntas inte aktiviteten i byggsektorn öka markant. Samtidigt fortsätter
sannolikt sysselsättningen att falla inom den offentliga sektorn.
Utbildningsinsatser och en aktiv arbetsmarknadspolitik väntas underlätta
överföringen av arbetslösa från branscher med låg tillväxtpotential till
branscher som expanderar och därmed minska trycket på relativlöneändringar som
allokeringsinstrument.
Sammantaget pekar såväl den höga arbetslösheten som ett antal andra faktorer
mot en långsam utveckling av lönerna de närmaste åren. I samband med ökad
sysselsättning och fortsatt höga vinster nästa år förutses dock löneöknings-
takten tillta något. Lönerna inom industrin beräknas stiga mer samtidigt som
lönerna i byggnadssektorn ökar mindre än genomsnittet. Ökningen av
genomsnittslönen kan i någon mån dämpas av förändringar i arbetskraftens
sammansättning, t.ex. att andelen yngre stiger när sysselsättningen ökar. Å
andra sidan motverkas denna effekt delvis av att sysselsättningen stiger i
branscher med relativt sett högre lönenivå. Sammantaget beräknas lönerna för
hela ekonomin i genomsnitt öka med 3,5 % 1995 och 4 % 1996.
Osäkerhet i löneprognosen finns både på uppåt- och nedåtsidan. Löneökningen
kan bli högre om löntagarna i högre utsträckning erhåller kompensation för höjda
priser, skatter och avgifter. En annan riskfaktor härrör från ekonomins
tudelning med en stark exportsektor och en svagare hemmamarknad. Löneökningarna
i och spridningseffekterna från den expansiva delen av ekonomin kan bli större
än beräknat och därmed leda till en högre genomsnittlig löneökningstakt i
ekonomin som helhet. Å andra sidan finns faktorer som pekar mot en svagare
löneökningstakt. Utvecklingen under 1994 bekräftar bilden av en måttlig
löneutveckling, vilket talar för viss reallöneflexibilitet. Vidare indikerade en
tidigare publicerad inflationsenkät, som SCB gjort på Riksbankens uppdrag, att
såväl arbetsgivar- som arbetstagarorganisationer väntar sig en svagare löneut-
veckling den närmaste tiden än vad som beräknas enligt denna prognos.
Inom OECD-området beräknas lönerna inom tillverkningsindustrin öka med ca 4 %
1995 och 1996. Den svenska industrins löner väntas således stiga med ca 1,5
procentenheter mer per år trots att en större del av arbetslösheten
förhoppningsvis är cyklisk i Sverige än i andra länder. Tillsammans med effekter
av deprecieringen av den svenska kronan, en stark produktivitetsutveckling och
sänkta arbetsgivaravgifter medför löneutvecklingen att den relativa
enhetsarbetskostnaden ändå kan sjunka med ca 17 % mellan 1992 och 1996.
Utvecklingen 1995 och 1996 innebär dock en viss försvagning av konkurrenskraften
trots fortsatt hög arbetslöshet.
Diagram 6.1 Nominell timlön inom industrin
Anm.: OECD-länderna är sammanvägda enligt varje lands betydelse som konkurrent
till Sverige på världsmarknaden.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
56
7 Inflation
Inflationstrycket varierar för närvarande starkt mellan olika sektorer i den
svenska ekonomin. Inom vissa delar av industrin är kapacitetsutnyttjandet högt,
vilket bidragit till avsevärda prishöjningar, framför allt på insatsvaror.
Samtidigt är efterfrågan från hushållen fortfarande svag. Detta minskar
möjligheterna för företagen att höja sina marginaler på hemmamarknaden. Genom
att tillgången på arbetskraft är god är också inflationsimpulserna från
lönebildningen måttliga.
Den svenska inflationstakten, mätt som KPI:s ökningstakt på årsbasis, ökade
under 1994 och uppgick i november till 2,4 %. Till följd av att KPI sjönk
kraftigt av tekniska orsaker i december 1993 beräknas inflationstakten vid
slutet av året öka till 2,8 %. Prisökningen under 1994 förklaras till stor del
av höjda importpriser. Till en del är detta ett resultat av den kraftiga
deprecieringen av kronan under 1992 och 1993. Dessutom steg de internationella
råvarupriserna kraftigt. Enbart prisuppgången på kaffe förklarar 0,3
procentenheter av konsumentprisindex ökning under 1994. Boendekostnaderna ökade
också förhållandevis mycket. Detta orsakades framför allt av hyresutvecklingen.
Egenhemsposten i KPI ökade långsammare till följd av att räntekostnaderna var
ungefär oförändrade.
Under 1994 bidrog höjda indirekta skatter och minskade subventioner till
konsumentprisindexökning. Utvecklingen av konsumentpriserna exklusive indirekta
skatter och subventioner visas av nettoprisindex. Under 1994 beräknas
nettoprisindex ökning ha uppgått till 1,9 %.
Den exportinriktade industrin möter för närvarande en mycket stark
efterfrågan. Detta har fört med sig en kraftig ökning av industriproduktionen, i
synnerhet inom delar av basindustrin. I dessa branscher är kapaci-
tetsutnyttjandet uppskattningsvis på samma nivå som år 1989. I kombination med
den internationella råvaruprisuppgången har detta medfört att industrins
hemmamarknadspriser stigit i allt snabbare takt under det senaste året. Det
finns en risk för att dessa prisstegringar fortplantas till övriga delar av
ekonomin. Ännu så länge förefaller emellertid dessa spridningseffekter ha varit
begränsade. Under perioden oktober 1993 till oktober 1994 steg t.ex.
hemmamarknadspriserna totalt med 6,2 %. Hemmamarknadens insatsvarupriser ökade
emellertid med 9,3 % medan konsumentvarupriserna steg med endast 4,0 %.
Jämfört med tidigare perioder med högt kapacitetsutnyttjande inom industrin är
sannolikt kopplingen till inflationen svagare nu. Under tidigare högkonjunkturer
har arbetsmarknaden snabbt utgjort en tillväxtrestriktion. Detta har resulterat
i snabbt stigande lönekostnader, vilket givit högre inflation. Under
prognosperioden beräknas arbetsmarknaden inte ge upphov till några allvarligare
flaskhalsar i produktionen. Den totala öppna arbetslösheten väntas sjunka, men
trots det ligga över den arbetslöshetsnivå vid vilken inflationen tenderar att
öka. Företagen väntas nu ha större incitament att hålla nere priserna för att
vinna marknadsandelar än då arbetsmarknaden utgjorde ett hinder för vidare
expansion. En brist på realkapital är sannolikt lättare att åtgärda än brist på
arbetskraft.
Inflationsförväntningarna är mycket betydelsefulla för den faktiska in-
flationsutvecklingen. Olika undersökningar pekar relativt entydigt på att
inflationsförväntningarna höjts under det senaste året. Detta gäller såväl
hushållen som penningmarknadens aktörer och industrin. Inflationsförväntningarna
på ett års sikt varierar mellan 2,5 och 4 %. Förväntningarna är högst inom
industrin och bland penningmarknadens aktörer. Bland hushållen och detaljhandeln
är förväntningarna lägre. Undersökningarna indikerar att
inflationsförväntningarna är högre på längre sikt.
Den kraftiga deprecieringen av kronan sedan november 1992 har medfört ett
avsevärt tryck uppåt på den svenska prisnivån. Hur stor effekten blir av denna
valutakursförsvagning är av avgörande betydelse för den framtida inflationen.
Konjunkturinstitutet har på uppdrag av regeringen beräknat effekten på
konsumentprisindex av den initiala deprecieringen som skedde vid övergången till
rörlig växelkurs. Beräkningen tyder på att effekten på konsumentprisindex ökning
uppgick till 1,90 procentenheter från oktober 1992 till oktober 1993 och 0,18
procentenheter under nästföljande 12-månadersperiod. Redan under det andra året
efter deprecieringen har sålunda effekten minskat avsevärt. Efter en kraftig
försvagning under slutet av 1992 och det första halvåret 1993 har kronan varit
förhållandevis stabil. Den importvägda växelkursen var i december 1994 jämförbar
med nivån i augusti 1993. Om mönstret skulle vara detsamma som för den initiala
deprecieringen skulle detta innebära att inflationstrycket under prognosperioden
till följd av den tidigare försvagningen av kronan skulle vara relativt
begränsat. För detta talar också den relativt svaga utvecklingen av hushållens
efterfrågan. Den antagna apprecieringen av kronan möjliggör emellertid en
förstärkning av marginalerna hos utländska exportörer och inhemska importörer,
utan att importen därmed stiger i pris i relation till inhemsk produktion. Det
är därför sannolikt att en relativt stor del av den antagna apprecieringen av
kronan kommer att resultera i återställda marginaler hos de utländska
exportörerna respektive de svenska importörerna, snarare än att komma de svenska
konsumenterna tillgodo i form av lägre priser.
Tillgångsprisutvecklingen inkluderas normalt inte i inflationsbegreppet.
Prisutvecklingen på fastigheter kan emllertid säga något om hur efterfrågan
utvecklas, genom effekter på investeringar och privat konsumtion. Efter en
betydande höjning av priserna på småhus under den andra halvan av 1980-talet
föll småhuspriserna från 1991 till 1993 med drygt 15 %. Under samma period sjönk
den privata konsumtionen med 5 %. Under 1994 återhämtade sig priserna på småhus
något. I november låg prisnivån i riket som helhet 5 % över nivån vid början av
året, vilket dock innebar en nedgång med 1 % jämfört med läget i juli.
61
Tabell 7.1 Konsumentpriser
Årlig procentuell förändring
1993 1994 1995 1996
KPI dec.-dec. 4,1 2,8 2,9 3,7
Nettoprisindex dec.-dec. 3,9 1,9 2,0 1,7
Importpriser, totalt 16,1 5,0 2,4 1,4
Bostäder, totalt 2,9 2,8 2,8 3,3
Indirekta skatter, bidrag i procentenheter0,30,50,71,5
Diverse taxor 7,4 4,1 4,4 4,1
Konkurrensutsatt svensk produktion1,92,9 4,6 4,2
Arbetskraftskostnad i näringslivet-0,11,1 2,0 2,9
Vinstmarginal, bidrag i procentenheter-1,0-0,4-0,2-0,3
KPI årsgenomsnitt 4,7 2,2 2,9 3,7
Nettoprisindex årsgenomsnitt 4,3 1,4 1,8 1,8
Prisindex för inhemsk användning3,9 2,5 2,8 2,9
OECD (16) KPI 2,8 2,3 2,7 3,0
Implicitprisindex 5,8 3,0 2,9 3,0
Basbelopp 34 400 35 200 35 700 36 300
Anm.: Diverse taxor består av läkemedel, läkarvård, tandläkararvode, lotter
m.m., TV-licens, post och tele samt resor och transporter. Nettoprisindex är KPI
exkl. indirekta skatter och subventioner. Vid beräkningen av 1994 och 1995 års
basbelopp har en avräkning gjorts med 1,9 resp. 0,2 procentenheter för
deprecieringens direkta effekter. För 1995 och 1996 har därefter gjorts en
avräkning med 40 % av den återstående uppräkningsfaktorn i enlighet med
regeringens förslag avseende indexering av basbeloppet. OECD-länderna är
sammanvägda enligt BNP-vikter.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Under loppet av 1994 beräknas KPI ha ökat med 2,8 %. Det är betydligt högre än
bedömningen i den reviderade nationalbudgeten i april. Förändringen av prognosen
beror främst på högre importpriser och räntekostnader. Båda dessa faktorer har
att göra med den ränte- och valutaoro som rådde under sommaren. Dessutom har de
internationella priserna ökat mer än väntat. Däremot har inte den inhemskt
genererade inflationen överträffat prognosen.
Under 1995 och 1996 beräknas importpriserna ge ett mindre bidrag till
konsumentprisindex än under 1994. Dels beror detta på att importpriserna steg
kraftigt 1994 som ett resultat av vissa tillfälliga faktorer, t.ex. dålig
kaffeskörd i Brasilien, dels antas kronan apprecieras under prognosperioden. En
viss prishöjning bedöms bli resultatet av att importen i samband med EU-
medlemskapet styrs över till länder med något högre prisnivå än tidigare
leverantörsländer.
Arbetskraftskostnaden per producerad enhet beräknas ge ett växande bidrag till
inflationen under de kommande två åren. Det beror på att arbetskraftskostnaden
ökar något snabbare, samtidigt som produktiviteten växer långsammare än
tidigare.
Under både 1995 och 1996 påverkas konsumentprisindex kraftigt av höjda
indirekta skatter och sänkta subventioner. År 1995 omfattar åtgärderna bl.a.
höjd arbetsgivaravgift, höjd moms på restaurangtjänster och porto, höjda tullar
samt indexering av vissa punktskatter. Dessutom försvinner det s.k. ROT-
avdraget, men samtidigt införs ett ROT-bidrag. Netto ger dessa två förändringar
ett bidrag på 0,1 % till KPI. Nästföljande år påverkas fastighetsskatterna via
en rad olika åtgärder. Bland dessa kan nämnas höjd fastighetsskatt med 0,2
procentenheter samt breddning av fastighetsskatten till att gälla även jordbruk-
, industri-, skogsfastigheter samt kommersiella lokaler. Dessutom sker en
ordinarie omtaxering av småhus. I övrigt sker bl.a. en indexering av
punktskatter samtidigt som ovan nämnda ROT-bidrag upphör. Den sammantagna
effekten uppskattas till 0,7 procentenheter 1995 och 1,5 procentenheter 1996. En
stor del av skattehöjningarna, i synnerhet 1996, kommer att påverka
bostadssektorn. Den svaga privata efterfrågan som prognostiseras torde
emellertid innebära att såväl hyresvärdar som handel kommer att ha svårt att
fullt ut övervältra de indirekta skatterna på hyresgäster och kunder. Detta
innebär att KPI inte väntas stiga med hela den beräknade effekten av höjda
indirekta skatter. Sammantaget väntas konsumentprisindex öka med 2,9 % 1995 och
3,7 % 1996.
Diagram 7.1 Konsumentprisutvecklingen
Procentuell förändring över 12 månader
Anm.: Vid beräkningen av 12-månaderstalen har en avräkning gjorts för skillnaden
mellan december månads långtidsindex och korttidsindex.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Konsumentprisindex är det vanligaste måttet på inflation, men vid en mer
fullständig analys av inflationsutvecklingen bör man också studera andra mått.
Prisindex för inhemsk användning speglar t.ex. prisutvecklingen i hela ekonomin
medan KPI endast beaktar prisutvecklingen för privat konsumtion. Som framgår av
tabell 7.1 förutses detta prismått stiga med knappt 3 % per år 1995 och 1996.
Det kan också vara önskvärt att kunna beskriva konsumentprisutvecklingen rensat
för effekter av olika finanspolitiska åtgärder. KPI påverkas av prishöjningar
oberoende av om dessa beror på underliggande faktorer eller höjda indirekta
skatter och sänkta subventioner. Dessa effekter räknas bort i det s.k.
nettoprisindex. Som framgår av diagram 7.1 växer skillnaden mellan
utvecklingstalen för KPI och NPI under prognosperioden. Skillnaden i ökningstakt
förklaras dels av de föreslagna ändringarna i indirekta skatter och
subventioner, vilka ger ett bidrag till KPI på 1,5 procentenheter 1996, dels av
en ordinarie nedtrappning av räntebidragen. Denna nedtrappning beräknas ge ett
bidrag till KPI på ca 0,5 procentenheter. Tillväxttakten i nettoprisindex skall
dock inte tolkas som den inflation som skulle ha etablerats om skatter och
subventioner skulle ha varit oförändrade. I nettoprisindex har nämligen
konsumentprisindex rensats mekaniskt med den fulla effekten av en förändrad
indirekt skatt eller subvention. Effekten räknas bort samtidigt som förändringen
träder i kraft. På kort sikt är det inte troligt att denna typ av förändringar
får ett omedelbart genomslag i KPI, annat än för vissa åtgärder som exempelvis
en fastighetsskatteförändring avseende egnahem. Under perioder med kraftiga
förändringar av indirekta skatter och subventioner kan därför NPI underskatta
den underliggande inflationen.
Genom att KPI påverkas så pass mycket av förändrade indirekta skatter och
subventioner under 1996 är det troligt att den registrerade 12-månaderstakten
kommer att falla under början av 1997 när dessa effekter klingar av. Redan i
januari 1997 försvinner effekten av de åtgärder som rent tekniskt påverkar KPI i
januari 1996. Dessa åtgärder uppgår uppskattningsvis till ca 0,7 procentenheter.
De åtgärder som förväntas slå igenom i KPI med större tidsfördröjning,
exempelvis höjningen av arbetsgivaravgiften, ger ett bidrag till 12-
månaderstakten som successivt försvinner under 1997. Samtidigt är det troligt
att marginalerna pressats ned under 1996 till följd av de höjda indirekta
skatterna och subventionerna. När skattehöjningarna minskar är det därför
sannolikt att marginalerna höjs. I de medelfristiga kalkylerna bedöms KPI öka
med knappt 3 % i genomsnitt under 1997.
62
8 Hushållens ekonomi och privat konsumtion
År 1994 steg hushållens realt disponibla inkomster med ca 1,5 % enligt
preliminära beräkningar. Även den privata konsumtionen ökade efter de senaste
årens nedgång. Uppgången i sparandet fortsatte emellertid och därmed har
sparkvoten stigit med 13,5 procentenheter sedan 1989. Budgetförstärkningarna i
den offentliga sektorn bidrar till att hushållens realt disponibla inkomster
faller med ca 2,5 % 1995. En ytterligare minskning med 0,5 % förutses för 1996.
Den privata konsumtionen väntas hållas uppe genom att hushållen drar ned sitt
sparande. Därigenom kan konsumtionen vara oförändrad 1995 och öka med 1 % 1996,
se tabell 8.1.
Tabell 8.1 Hushållssektorns disponibla inkomster, konsumtion och sparande
Löpande priser 1993 1994 1995 1996
Miljarder kronor
Löner 628,8 650,9 687,9 726,1
Företagarinkomster 55,0 58,8 62,9 65,2
Räntor och utdelningar, netto-31,7-25,1 -19,8 -15,7
Inkomstöverföringar från
offentlig sektor 374,4 387,4 386,0 386,2
Övriga inkomster, netto121,8 129,0 133,0 130,7
Direkta skatter, avgifter m.m288,5303,6 348,5 368,3
Disponibel inkomst 859,7 897,5 901,6 924,2
Privat konsumtion 792,1 820,7 844,4 878,6
Sparkvot, nivå i % 7,9 8,5 6,3 4,9
Procentuell utveckling
1991 års priser
Disponibel inkomst -3,5 1,4 -2,4 -0,5
Privat konsumtion -3,8 0,6 0,0 1,0
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
8.1 Hushållens inkomster
Hushållens realt disponibla inkomster sjönk med 3,5 % 1993, efter att ha ökat
kraftigt under de första åren av 1990-talet. År 1994 skedde en viss återhämtning
av realinkomsterna, som steg med ca 1,5 %. Ökningen baserades på en positiv
utveckling av löneinkomsterna, både genom ökad sysselsättning i timmar och ökad
reallön före skatt. Även pensionsinkomsterna steg realt, delvis till följd av
att inflationen var lägre 1994 än 1993. De senaste årens höga finansiella
sparande har medfört en successiv förbättring av hushållens nettoinkomster av
räntor och utdelningar. För 1994 gav förändringen av räntenettot ett bidrag med
nära 1 procentenhet till inkomstökningen. Skatte- och avgiftshöjningar bidrog
till att dra ned inkomstutvecklingen med knappt 1 procentenhet, se tabell 8.2.
Tabell 8.2 Hushållens inkomster
Miljarder krProcentuell utvecklingProcentuellt bidrag
till
Löpande 1991 års priser realinkomstutvecklingen
priser
1993 1993 1994 19951996 19931994 1995 1996
Lönesumma exkl. sjuklön628,8 -6,5 1,3 2,7 1,8 -4,9 1,0 2,0 1,4
därav timlön före skatt -1,5 0,5 0,6 0,3 -1,1 0,4 0,4 0,2
sysselsättning -5,1 0,8 2,1 1,5 -3,8 0,6 1,6 1,2
Transfereringar från
offentlig sektor 374,4 2,4 1,2 -3,1 -3,6 1,0 0,5 -1,4-1,6
Pensioner 195,8 0,0 2,7 0,5 -1,4 0,0 0,6 0,1-0,3
Sjukförsäkring m.m. 47,1 -10,0-3,3 -3,0 0,0 -0,6 -0,2 -0,2 0,0
Arbetslöshetsbidrag m.m.58,6 31,9-7,4-17,0-10,5 1,6 -0,5 -1,1-0,6
Övriga transfereringar 72,8 -0,1 7,3 -3,0 -7,2 0,0 0,6 -0,3-0,6
Räntor och utdelningar, netto-31,7 0,3 0,8 0,7 0,5
Övriga inkomster, netto176,8 -5,2 0,0 1,7 -0,5 -1,1 0,0 0,3-0,1
Direkta skatter och avgifter288,5-3,4 3,0 11,6 1,9 1,1 -1,0 -4,0-0,7
Disponibel inkomst 859,7 -3,5 1,4 -2,4 -0,5 -3,5 1,4 -2,4-0,5
Anm.: Lönesumma, inkomstöverföringar, räntenetto och skatter är deflaterade med
konsumentprisindex (KPI). Disponibel inkomst och tillfälligt sparande är
deflaterade med implicit prisindex för privat konsumtion (IPI). Skillnaden
mellan KPI och IPI påverkar posten "övriga inkomster, netto".
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Uppgången i sysselsättningen förstärks under 1995 och arbetslösheten väntas
minska. Den genomsnittliga reala timlönen före skatt stiger något och den reala
lönesumman beräknas öka med drygt 2,5 %. Arbetsinkomsterna och fortsatt
förbättring av räntenettot ger tillsammans med övriga privata inkomster ett
positivt bidrag på 3 procentenheter till inkomstutvecklingen 1995. Direkta
skatter och transfereringar från den offentliga sektorn drar ned den realt
disponibla inkomstutvecklingen med ca 5,5 procentenheter, delvis som en följd av
minskade bidrag när läget på arbetsmarknaden förbättras. Den ändrade
inriktningen av arbetsmarknadspolitiken, med ökat stöd till reguljär
sysselsättning och minskning av sysselsättningsskapande åtgärder, leder också
till att löneinkomsterna ökar och bidragen minskar. Regelförändringar be-
träffande skatter och transfereringar beräknas minska hushållens inkomster med
ca 30 miljarder kr, vilket motsvarar knappt 3,5 % av disponibel inkomst. De
statliga höjningarna av de direkta skatterna och avgifterna för hushållen
beräknas till ca 20 miljarder kr, jämfört med 1994 års regelsystem. Därtill kom-
mer kommunala skattehöjningar med i genomsnitt 0,42 procentenheter, vilket
motsvarar ca 3,5 miljarder kr. Slopandet av vårdnadsbidraget, reduceringen av
uppräkningen av pensionerna och andra besparingar minskar transfereringarna till
hushållen med ca 8,5 miljarder kr före skatt. Sammantaget beräknas de realt
disponibla inkomsterna minska med 2,4 % 1995. Därav ger privata inkomster ett
positivt bidrag med 3 procentenheter, medan direkta skatter och transfereringar
från den offentliga sektorn ger ett negativt bidrag på ca 5,5 procentenheter.
Inkomstutvecklingen för 1996 karakteriseras av samma faktorer som 1995.
Arbets- och kapitalinkomsterna stiger medan ytterligare budgetförstärkande
åtgärder drar ned inkomsterna. De direkta skatterna ökar genom ytterligare 1
procentenhets höjning av egenavgifterna. Uppräkningen av pensioner och andra
basbeloppsanknutna transfereringar reduceras även 1996. Därtill kommer bl.a.
minskningar av barnbidragen, bostadsbidragen och den skärpning av reglerna i
arbetslöshetsförsäkringen som föreslås från den 1 juli 1995. De realt disponibla
inkomsterna väntas minska med 0,5 %. Till minskningen bidrar skatter och
transfereringar från offentliga sektorn med knappt 2,5 procentenheter.
Sammanfattningsvis bryts, under prognosperioden, de senaste årens trend med
ökade transfereringar från den offentliga sektorn. Det beror huvudsakligen på
ändringar i regelsystemen, men också på att situationen på arbetsmarknaden
förbättras. Inkomstökningar till följd av stigande sysselsättning motverkas
delvis av att bidrag faller bort. Socialförsäkringarna och
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som under nedgången i sysselsättningen till
stor del ersatt bortfallande löneinkomster, får motsatt effekt nu när
sysselsättningen ökar. De s.k. automatiska stabilisatorerna verkar således i
båda riktningarna.
8.2 Privat konsumtion och sparande
Efter en säsongrensad uppgång under loppet av 1993 föll den privata konsumtionen
tillbaka något under andra kvartalet 1994. Konsumtionsdämpningen sammanföll med
en period med betydande oro på de finansiella marknaderna. Valutakursen
försvagades och räntorna steg. Hushållens framtidsförväntningar försköts
samtidigt i negativ riktning.
Under det tredje kvartalet stärktes åter konsumtionen säsongrensat. Under
perioden januari till och med september 1994 ökade den privata konsumtionen med
ca 0,7 % jämfört med motsvarande period 1993. Hushållens framtidsförväntningar
avseende den framtida arbetslösheten förbättrades samtidigt. Förväntningarna om
den egna ekonomin och Sveriges ekonomi blev emellertid något mer negativa under
loppet av 1994, men andelen hushåll med positiva förväntningar överväger
fortfarande. Indikationer från bl.a. Handelns utredningsinstitut pekar mot att
även det fjärde kvartalet 1994 var relativt starkt, i synnerhet gäller detta
hushållens inköp av sällanköpsvaror. För helåret 1994 beräknas konsumtionen ha
ökat med 0,6 %. Det skulle innebära att sparkvoten steg från 7,9 % till 8,5 %.
66
Diagram 8.1 Privat konsumtion
Säsongrensad nivå, 1991 års priser, kvartalsdata
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
År 1995 väntas den realt disponibla inkomsten sjunka med ca 2,5 %. Detta
bedöms dock inte leda till en motsvarande minskning av den privata konsumtionen.
Enligt den mest väletablerade konsumtionsteorin bestäms hushållens konsumtion
inte främst av den faktiska kortsiktiga inkomstutvecklingen, utan av den
förväntade långsiktiga inkomstutvecklingen. En jämförelse av den privata
konsumtionen och den realt disponibla inkomsten visar också att samvariationen
mellan dessa båda variabler varit relativt låg, i synnerhet från mitten av 1980-
talet och framåt. Sparkvoten har därmed varierat kraftigt.
I vilken mån den sjunkande disponibelinkomsten kommer att föranleda en minskad
privat konsumtion beror sålunda i hög grad på om hushållen förutsett de
skattehöjningar och transfereringsminskningar som drar ned den disponibla
inkomsten 1995. I den mån dessa förändringar förutsetts har konsumtionen
sannolikt anpassats redan tidigare. Minskningen av den disponibla inkomsten kan
då balanseras av en sänkt sparkvot. Det är emellertid inte troligt att hushållen
redan gjort en fullständig anpassning av sin konsumtion. Informationen om
inkomstminskningen har t.ex. inte nått ut till alla, vilket gör att vissa
hushåll reagerar först när inkomsterna påverkas. Empiriska studier tyder
dessutom på att mellan 25 och 35 % av hushållen agerar på ett sätt som innebär
att man inte kan eller vill utjämna konsumtionen över tiden, utan istället
konsumerar hela sin inkomst. Dessa hushåll justerar sin konsumtion först när de
disponibla inkomsterna faller. Den isolerade effekten av besparingarna bör
således vara att konsumtionen faller, dock inte i samma grad som inkomsten.
Hushållen har sannolikt förutsett att inkomsterna kommer att falla till följd av
de svaga offentliga finanserna och därför till en del justerat ned sin
konsumtion redan tidigare. Det finns emellertid en risk för att de föreslagna
åtgärderna är mer långtgående än hushållen förväntat. I sådana fall blir den
kontraktiva effekten på konsumtionen större än prognostiserat.
Det finns också ett antal faktorer som väntas påverka konsumtionen i positiv
riktning under prognosperioden. Den mest betydelsefulla faktorn är att
sysselsättningen inte längre faller. Internationella data visar en påtaglig
korrelation mellan sysselsättningsförändringen och den privata konsumtionen. När
en person blir arbetslös påverkas i hög grad den förväntade framtida inkomsten
vilket resulterar i en lägre konsumtion. I en situation med fallande
sysselsättning påverkas emellertid konsumtionen inte bara av att de arbetslösa
konsumerar mindre, utan även av att de som fortfarande har sysselsättning
upplever en ökad risk för arbetslöshet och därmed lägre framtida inkomster. En
ökad sannolikhet för en försämring av framtida inkomster resulterar i en
anpassning av konsumtionen. Den svenska sysselsättningen föll med mer än 10 %
från 1990 till 1994. Detta har sannolikt varit en starkt bidragande orsak till
att konsumtionen föll med 5 % samtidigt som sparkvoten ökade med nära 9
procentenheter. Under 1995 och 1996 väntas sysselsättningen öka med 2,7 resp.
1,8 % per år och den öppna arbetslösheten sjunka från 7,9 till 6,1 %. Detta om-
slag skulle kunna utgöra en mycket stark stimulans till den privata kon-
sumtionen.
Diagram 8.2 Sysselsättningen 1980-1996
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
En annan faktor som enligt olika studier starkt påverkat den privata
konsumtionen under senare år är utvecklingen av tillgångspriserna. Avregleringen
av kreditmarknaderna vid mitten av 80-talet, i kombination med stigande
fastighetspriser möjliggorde en lånefinansierad konsumtionsökning. När
skattelättnaden för utgiftsräntor begränsades i samband med skattereformen
började hushållen sträva efter att reducera sina skulder. Resultatet blev en
minskad efterfrågan på småhus och ett prisfall mellan 1991 och 1993 på drygt
15 %. Som en följd av att fastighetspriserna föll försämrades hushållens
balansräkningar, vilket ökade amorteringsbehoven ytterligare.
Sedan årsskiftet 1993/1994 har priserna på småhus emellertid ökat med 5 %. En
viss nedgång registrerades under perioden juli-september, men enligt den senaste
mätningen stiger priserna åter. Eftersom hushållens finansiella sparande ökat
kraftigt under de senaste åren och hushållens aktieinnehav stigit i värde har
därmed hushållens förmögenhet, ställt i relation till den disponibla inkomsten,
ökat under 1993 och 1994. Den amortering av hushållens skulder som skett från
fjärde kvartalet 1991 har dessutom visat tecken på att avta. Under fjärde
kvartalet 1993 och första kvartalet 1994 ökade skulderna något. Under de
nästföljande två kvartalen amorterades skulderna åter ned, men i en betydligt
långsammare takt än tidigare.
Diagram 8.3 Hushållens förmögenhetskvot
Förmögenhet i relation till disponibel inkomst
Anm.: Småhus värderade med hjälp av taxeringsvärden och köpeskillingskoeffici-
enter.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Från nivån år 1991 har hushållens inköp av sällanköpsvaror fallit med ca 15 %.
Under samma period har den totala privata konsumtionen, enligt
nationalräkenskaperna, minskat med ca 5 %. Inköp av sällanköpsvaror är dock i
ekonomisk mening att betrakta som investeringar snarare än konsumtion. Den
kraftiga minskningen av inköpen har därför kunnat genomföras utan att den
egentliga konsumtionen sjunkit i samma grad. Den låga nivån på nyinköpen innebär
emellertid att det successivt byggs upp ett behov av förnyelseinköp. Detta torde
under prognosperioden leda till att hushållen ökar sina inköp av kapitalvaror,
om inte annat så för att undvika en fortsatt konsumtionsminskning. Ökningen av
dessa inköp kan då bli betydande.
Sammanfattningsvis finns det i dagsläget krafter som verkar i såväl
uppdragande som neddragande riktning vad gäller utvecklingen av den privata
konsumtionen. Trots en minskning av de disponibla inkomsterna bedöms
konsumtionen bli oförändrad 1995. Därefter väntas en uppgång med 1 % under 1996.
Det innebär att sparkvoten sjunker med drygt 3 procentenheter från 1994 till
1996. Det finns en risk för att denna sparkvotsnedgång inte kommer till stånd.
Denna risk består främst i svårigheten att bedöma i vilken mån de föreslagna
budgetförstärkningarna är i linje med hushållens förväntningar. Det är inte
heller otroligt att det privata sparandet, till följd av en önskan att stärka
den egna ekonomiska tryggheten, kommer att ligga på en historiskt sett hög nivå
i framtiden. Samtidigt finns det en möjlighet att den positiva dynamiken, i
första hand till följd av det förändrade arbetsmarknadsläget, är underskattad.
Diagram 8.4 Hushållens sparkvot
Nettosparande i relation till disponibel inkomst
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
67
9 Investeringar
Uppgången i de totala bruttoinvesteringarna beräknas bli kraftig de närmaste
åren. En snabbt växande produktion och en hög lönsamhet lägger grunden till
investeringsökningen i näringslivet under såväl 1995 som 1996. Därtill ger
möjligheten till direktavdrag för byggnader i näringslivet ytterligare
stimulanseffekt. Vidare bör EU-medlemskapet ha minskat osäkerheten om
näringslivets framtidsförutsättningar.
Tabell 9.1 Bruttoinvesteringar efter näringsgren
MiljarderÅrlig procentuell volymförändring
kr 1993
Löpande 1992 1993 1994 1995 1996
priser
Näringsliv 114,4 -15,5 -14,3 16,6 20,1 10,1
Offentliga myndigheter33,7 0,6 4,3 6,5 9,2 1,7
Bostäder 57,5 -7,3 -31,0 -39,3 -28,4 9,2
Totalt 205,6 -10,8 -17,6 -1,3 9,5 8,5
därav maskiner 81,3 -16,0 -14,7 20,0 17,9 11,7
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Bruttoinvesteringarna sjönk preliminärt med ca 1 % år 1994. Från en låg
utgångsnivå vände näringslivets investeringar kraftigt uppåt under loppet av
året. Ett stort antal outhyrda lägenheter samt en hög realränta innebar en
fortsatt kraftig tillbakagång i bostadsproduktionen.
Den exportledda konjunkturuppgången väntas medföra en betydande investe-
ringsökning inom de exportberoende näringarna under hela prognosperioden 1995-
1996. Ett växande behov av ersättningsinvesteringar samt mot slutet av perioden
ett stigande resursutnyttjande bidrar till en volymökning också i de
hemmamarknadsberoende delarna av näringslivet. En förbättring av
arbetsmarknadsläget samt svagt stigande bostadspriser väntas medföra en viss
återhämtning av bostadsinvesteringarna mot slutet av perioden. Tilltagande
infrastrukturinvesteringar samt ett stimulanspaket inriktat på bygginvesteringar
bidrar också till den snabbt stigande investeringsaktiviteten under perioden.
Sammantaget beräknas investeringarna öka med ca 9 % årligen 1995 och 1996.
Investeringskvoten, dvs bruttoinvesteringarnas andel av BNP, uppgår trots detta
endast till 15 % 1996, vilket fortfarande är en kraftig minskning sedan 1989 då
kvoten uppgick till 22 %. Frånräknat bostadsinvesteringarna närmar sig dock
kvoten den långsiktiga trendnivån.
73
Diagram 9.1 Bruttoinvesteringar samt bruttoinvesteringar exklusive bostäder
som andelar av BNP
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
9.1 Näringslivets investeringar
Efter ett kraftigt fall i näringslivets investeringar under åren 1989-1993 (-
40 %) ägde en markant vändning rum under loppet av 1994. Mätt som årsgenomsnitt
steg näringslivets investeringar med knappt 17 % mellan 1993 och 1994. Uppgången
berodde framför allt på ett snabbt ökande resursutnyttjande inom exportindustrin
och inom de exportrelaterade tjänstesektorerna, samtidigt som näringslivets
lönsamhet förbättrades ytterligare. Under prognosperioden
kommer den höga lönsamheten och det fortsatt höga kapacitetsutnyttjandet inom de
exportberoende delarna av näringslivet att utgöra en kraftig
investeringsstimulans. Investeringarna inom de hemmamarknadsorienterade delarna
av näringslivet dämpas dock av den svaga utvecklingen av privat konsumtion och
det låga bostadsbyggandet. Ett successivt växande behov av
ersättningsinvesteringar samt förväntade lägre räntor medför dock att
investeringarna förutses öka också inom de hemmamarknadsorienterade delarna av
näringslivet. Under perioden november 1994-maj 1996 medges dessutom direktavdrag
för byggnadsinvesteringar. Genom möjligheten till direktavdrag sjunker de reala
förräntningskraven på investeringen. Effekten på byggnadsinvesteringarna
beräknas till ca 4 miljarder kr under perioden. Till största delen är detta en
effekt av tidigareläggning, vilket medför färre byggnadsprojekt efter
stimulansperiodens utgång.
Tabell 9.2 Bruttoinvesteringar i näringslivet
MiljarderÅrlig procentuell volymförändring
kr 1993
Löpande 1992 1993 1994 1995 1996
priser
Industri 32,6 -20,1 -4,2 20,0 33,1 19,3
Basindustri 7,0 -37,0 -21,7 37,5 54,0 19,0
Verkstadsindustri12,9 -22,7 -18,3 12,8 37,0 22,0
Övrig industri 12,7 -6,3 -9,2 18,0 16,1 16,3
Statliga affärsverk 18,4 -10,1 3,0 6,2 14,8 -2,9
Övrigt näringsliv 63,4 -14,8 -22,1 18,4 15,4 8,4
Totalt 114,4 -15,5 -14,3 16,6 20,1 10,1
därav byggnader 41,4 -11,8 -13,3 9,4 20,5 5,6
maskiner 73,0 -17,9 -14,9 21,6 20,1 12,9
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Industrins investeringar ökade med 20 % 1994 efter att ha fallit med drygt
40 % mellan 1989 och 1993. Uppgången var mest markerad inom den exportinriktade
delen av industrin, men även inom den mer hemmamarknadsberoende s.k. övriga
industrin noterades ökade volymer.
Kapacitetsutnyttjandet steg under loppet av 1994 och uppgick under tredje
kvartalet till 88,6 %, vilket är en uppgång med 6 procentenheter jämfört med
samma period föregående år. Mot bakgrund av den prognostiserade
produktionsuppgången är därmed behovet av kapacitetsutbyggnad stor. Statistiska
centralbyråns investeringsenkät från oktober 1994 indikerar också en mycket
kraftig investeringsökning under 1995. Enkäten besvarades dessutom före EU-
omröstningen och den ekonomisk- politiska propositionen, vilket innebär att en
del av industriföretagen sannolikt kommer att upprevidera investeringsplanerna
för 1995 och 1996.
De ekonomiska förutsättningarna för en kraftig industriell expansion är mycket
gynnsamma under prognosperioden. Industrins höga lönsamhet har inneburit att
soliditeten stärkts vilket höjer kreditvärdigheten. Möjligheten till
egenfinansiering har också ökat i takt med allt större vinster. Bara under 1995
beräknas industrins driftsöverskott brutto uppgå till 118 miljarder kr, vilket
kan jämföras med de totala investeringarna på 54 miljarder kr.
Konjunkturinstitutets konjunkturbarometer bekräftar bilden av en betydande
kapacitetsutbyggnad inom industrin. Realräntorna är visserligen fortfarande höga
men väntas sjunka något under prognosperioden. En lägre räntenivå är central för
att investeringsvolymerna skall kunna stiga också inom de
hemmamarknadsorienterade företagen i takt med att den inhemska efterfrågan
växer. Mot bakgrund av de goda investeringsförutsättningarna beräknas därför
industrins investeringar öka med drygt 30 % 1995 för att stiga med ytterligare
knappt 20 % 1996. Det medför att kapitalstocken växer med 2,5 resp 4,5 %
respektive år. Ett osäkerhetsmoment i bedömningen är dock utvecklingen av
utländska företags expansion i Sverige. Blir den stor kan eventuellt
investeringsuppgången ha underskattats något. Sveriges fördelaktiga
kostnadsläge, låg företagsbeskattning, hög kompetensnivå hos arbetskraften samt
en väl utvecklad industriell tradition, bör under de närmaste åren utgöra starka
incitament för etablering i Sverige.
Basindustrins investeringar ökade kraftigt redan 1994. Utgångsnivån var dock
mycket låg. Lönsamheten har snabbt förbättrats efter deprecieringan av kronan
och prishöjningar på världsmarknaden. Den överkapacitet som tidigare ansågs råda
i Europa har minskat i takt med den oväntat starka produktionsuppgången. Inom
verkstadsindustrin bedöms investeringarna öka med 37 resp 22 % 1995 och 1996.
Under perioden är det framförallt maskin- och transportmedelsindustrin som
genomför kapacitetshöjande investeringar. En betydligt lägre investeringsuppgång
kan förväntas inom s.k. övrig industri. Det låga kapacitetsutnyttjandet och den
fortsatt svaga hemmamarknadsefterfrågan begränsar uppgången.
Investeringarna inom övrigt näringsliv dämpas fortfarande av en svag
hemmamarknad och ett överskott på kommersiella lokaler inom stora delar av
landet. Den låga investeringsnivån under perioden 1990-1993 har dock inneburit
att kapitalstockarna anpassats till en mer långsiktig nivå. Alltfler tecken
tyder också på att utvecklingen är på väg att vända. Priserna på kommersiella
fastigheter har under loppet av 1994 stigit svagt (3 %) samtidigt som
vakansgraden, dvs andelen lediga lokaler i förhållande till stocken, har
stabiliserats. I ett internationellt perspektiv är inte vakansgraden
anmärkningsvärt hög. Från en mycket låg utgångsnivå steg också investeringarna i
kommersiella lokaler under 1994. Denna utveckling väntas fortsätta.
Många av tjänstesektorerna, bl.a. den exportrelaterade uppdragsverksamheten,
redovisar mycket expansiva produktionsplaner, vilket förväntas medföra en
kraftig investeringsexpansion. En del av den beräknade uppgången inom övrigt
näringsliv beror på infrastrukturinvesteringarna inom samfärdselområdet som
t.ex. Arlandabanan och Öresundsbron. Lönsamheten har också stärkts inom övrigt
näringsliv vilket ger utrymme för större investeringar i takt med att
aktiviteten i ekonomin stiger. Den svaga utvecklingen av den privata
konsumtionen medför dock att nivån på investeringarna inom varuhandel samt inom
restaurang- och hotellbranschen förblir låga under hela prognosperioden. Trots
det blir den procentuella ökningen stor också i dessa sektorer. Direktavdraget
för byggnader medför dessutom att en del investeringar tidigareläggs.
Sammantaget innebär detta att investeringarna inom övrigt näringsliv stiger med
ca 15 % 1995 och med ca 8 % 1996.
9.2 Offentliga investeringar
Tabell 9.3 Offentliga investeringar
MiljarderÅrlig procentuell volymförändring
kr 1993
Löpande 1992 1993 1994 1995 1996
priser
Statliga myndigheter13,8 -19,6 26,0 7,6 18,0 1,4
Statliga affärsverk 18,4 -10,1 3,0 6,2 14,8 -2,9
Staten 32,2 -0,1 12,3 6,8 16,2 -0,9
Kommunala myndigheter19,9 -7,6 -7,9 5,7 2,4 1,9
Kommunala affärsverk 3,9 -2,8 -23,1 -5,6 15,5 -3,6
Kommunerna 23,8 -6,7 -10,7 3,9 4,3 1,0
Totalt 56,0 -3,3 1,5 5,6 11,4 -0,2
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Under 1994 steg de offentliga investeringarna med drygt 5 % på grund av ökade
statliga infrastruktursatsningar. Våren 1993 beslutade Riksdagen om ekonomiska
ramar på totalt 98 miljarder kr för väg- och järnvägsinvesteringar för perioden
1994-2003. Utöver planeringsramen har för budgetåret 1994/95 anvisats 1,6
miljarder kr, vilka är avsedda för länsvägar. Besluten innebär att
infrastrukturinvesteringarna väntas kulminera under 1995-1996 för att sedan
ligga kvar på en hög nivå de närmaste åren. I vilken takt som
infrastrukturplanerna kan genomföras efter 1996 beror dock av hur statens
finanser utvecklar sig. I jämförelse med tidigare planer sänks anslagen något
för prognosperioden 1995-1996.
De statliga myndigheternas investeringar steg med över 60 % mellan 1991 och
1994 främst som en följd av Vägverkets expansion. Vasakronans (f.d
Byggnadsstyrelsen) investeringar registreras efter den 1 oktober 1993 under
näringslivet. Frånräknat Vasakronan ökade därför de statliga myndigheternas
volymer med över 70 % under samma period. Mellan 1994 och 1996 beräknas
investeringarna i gator och vägar öka ytterligare. Därmed stiger de statliga
myndigheternas investeringsvolymer med knappt 20 % under prognosperioden.
Investeringsökningen för de statliga affärsverken beräknas till knappt 12 %
mellan 1994 och 1996. Detta beror främst på ökade infrastrukturinvesteringar
inom SJ och Banverket samt volymökningar av Telia. Övriga statliga affärsverk
beräknas öka volymerna i begränsad omfattning.
De kommunala investeringarna ökar i långsam takt under prognosperioden.
Kommunernas finansiella situation utgör en restriktion för fortsatt utbyggnad av
verksamheten. Den låga bostadsproduktionen i år samt de begränsade
investeringarna i kommersiella lokaler minskar också behovet av kommunal
infrastrukturutbyggnad. Uppdragande på investeringarna är dock de ROT-medel som
tillförs under 1995 för eftersatta kommunala behov om sammanlagt ca 800 miljoner
kr. Det gäller bl.a. medel för upprustning av lokaler, bullerdämpande åtgärder
samt utbyggnad av fjärrvärmeverk.
9.3 Bostadsinvesteringar
Bostadsinvesteringarna föll mycket kraftigt under 1994. Antalet påbörjade
lägenheter gick ned till ca 9000 vilket kan jämföras med 70 000 påbörjade
lägenheter som noterades år 1990. De successivt minskade bostadssubventionerna,
högre realräntor efter skatt samt ett stort antal outhyrda lägenheter (54 000 i
september) har medfört att prisnivån på andrahandsmarknaden i allmänhet
understiger nyproduktionspriset vilket gör det olönsamt att bygga.
Diagram 9.2 Antal outhyrda lägenheter respektive antal påbörjade lägenheter
Anm: Antalet outhyrda lägenheter avser den 1 mars respektive år t.o.m. 1993,
samt antalet outhyrda lägenheter i september 1994. Antalet påbörjade lägenheter
omfattar både flerfamiljshus och småhus.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Enligt Statens Institut för Byggnadsforskning skulle priserna på andra-
handsmarknaden behöva stiga med åtminstone 15 % innan bostadsproduktion
generellt sett åter blir lönsam. Redan idag är priserna på existerande
bostadsfastigheter i vissa centralt belägna områden dock tillräckligt höga för
att göra nyproduktion lönsam. Förutsättningarna för en ökad nybyggnation under
prognosperioden förbättras gradvis. Priserna på både egnahem och hyreshus har
under det första halvåret 1994 stigit med ca 5 % samtidigt som
produktionskostnaden legat stilla. Under både 1995 och 1996 förväntas räntorna
falla något samtidigt som antalet outhyrda lägenheter väntas sjunka avsevärt.
Det sistnämnda är en följd av det förbättrade arbetsmarknadsläget och det låga
antalet påbörjade lägenheter under 1993-1994. Därigenom kan produktionen av
lägenheter i attraktiva områden och på orter med en begynnande bostadsbrist
komma att öka. Höjningen av fastighetsskatten från 1,5 % till 1,7 % den 1
januari 1996 bedöms bara i mindre omfattning dämpa bostadsbyggandet. Ett osäker-
hetsmoment är dock de allmännyttiga bostadsbolagens låga självfinansieringsgrad
vilket kan fördröja uppgången när staten drar ned sitt risktagande genom
minskade subventioner. Antalet påbörjade lägenheter väntas stiga till 14 000
respektive 18 000 lägenheter 1995 och 1996. Utvecklingen av den faktiska
byggvolymen följer dock inte detta antal. Till följd av den låga igångsättningen
under 1994 faller nybyggnadsvolymen även under 1995. Nyinvesteringsvolymen
beräknas falla med ca 22 % under 1995 för att sedan stiga med ca 21 % 1996.
Enligt Boverkets långsiktiga bedömning som till en del baseras på demografiska
faktorer kan bostadsproduktionen efter 1996 stiga till mellan 30 000 och 35 000
bostäder årligen.
Tabell 9.4 Bostadsinvesteringar
MiljarderÅrlig procentuell volymförändring
kr 1993
Löpande 1992 1993 1994 1995 1996
priser
Nybyggnad 33,6 -19,1 -34,5 -51,9 -22,0 21,4
Flerbostadshus 24,0 -35,1 0,9 -57,5 -25,1 20,9
Småhus 9,6 2,5 -64,8 -37,9 -16,8 22,2
Ombyggnad 23,9 23,6 -25,1 -20,5 -34,2 -4,0
Flerbostadshus 19,0 44,9 -17,8 -22,2 -45,8 -10,0
Småhus 5,0 -10,6 -44,1 -13,9 5,9 6,6
Totalt 57,5 -7,3 -31,0 -39,3 -28,4 9,2
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Det förhållandevis höga påbörjandet av ombyggnader under 1994 beror delvis på
att viss ombyggnation fortfarande utfördes till 1992 års mer fördelaktiga
subventionsregler. Nedtrappningen av bostadssubventionerna samt den svaga
utvecklingen av hushållens disponibla inkomster har dock medfört att
omfattningen av varje ombyggnad i genomsnitt blivit mindre. Den svaga
fastighetsprisutvecklingen har sannolikt också bidragit till detta. Under 1990
uppgick den genomsnittliga ombyggnadskostnaden till ca 600 000 kr. År 1994 hade
kostnaden per lägenhet minskat till 230 000 kr. Vid dessa mindre omfattande
ombyggnader är kreditrestriktionerna mindre än vid nyproduktion av bostäder
vilket innebär att antalet påbörjade ombyggnader beräknas bli relativt högt
under hela prognosperioden. Dessutom verkar de särskilda bidrag som kan erhållas
under 1995 uppdragande. Det gäller bl.a. bidrag för förbättring av inomhusklimat
samt ombyggnadsmedel för äldre- och handikappbostäder. Trots det fortsätter
volymerna att falla under hela prognosperioden. De fallande ombyggnad-
sinvesteringarna är en anpassning till en mer långsiktig nivå. Boverket räknar
med att ca 30 000 lägenheter per år behöver byggas om under 1990-talet. Enligt
prognosen kommer ca 29 000 ombyggnationer att påbörjas under 1996.
74
Diagram 9.3 Bostadsinvesteringar
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
9.4 Lagerinvesteringar
De totala lagerstockarna beräknas under 1994 ha ökat med drygt 3 miljarder kr.
Industrins totala lager var i stort sett oförändrade, efter att ha minskat med
drygt 5 miljarder kr året innan. Lagren av färdigvaror minskade ungefär i samma
takt som under 1993, medan en betydande ökning registrerades för
insatsvarulagren och varor i arbete. Inom partihandeln skedde en betydande
lageruppbyggnad samtidigt som detaljhandelslagren var relativt oförändrade.
Tabell 9.5 Lagervolymförändringar
Miljarder kr, 1991 års priser
1993 1994 1995 1996
Jord- och skogsbruk -0,3 0,2 0,6 0,4
Industri -5,2 0,0 3,4 4,4
El- och vattenverk -0,5 0,0 0,0 0,0
Partihandel -2,8 3,2 -0,6 -0,5
Detaljhandel -1,3 0,0 -0,2 -0,5
Totalt -10,1 3,3 3,1 3,8
BNP-bidrag -0,3 1,0 0,0 0,1
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Industrins lager av färdigvaror befinner sig i nuläget på en historiskt låg
nivå. Det förefaller därför troligt att man skulle önska en viss ökning av dessa
under prognosperioden. En fortsatt hög efterfrågan, i synnerhet ifrån utlandet,
väntas dock innebära att färdigvarulagren förblir oförändrade under 1995 för att
sedan öka något under 1996. I takt med att produktionen stiger bedöms dock
lagren av insatsvaror och varor i arbete öka successivt under hela perioden.
Konjunkturinstitutets tjänstebarometer tyder på att lageruppbyggnaden inom
partihandeln till viss del var ofrivillig och att man avser att minska lagren i
framtiden. Även detaljhandelslagren uppges vara större än önskat. Under
prognosperioden väntas därför såväl detalj- som partihandel minska sina lager
ytterligare.
Diagram 9.4 BNP-utveckling och lagerbidrag
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Lagerinvesteringarnas bidrag till tillväxten uppgick preliminärt till en
procentenhet 1994. Jämfört med Finansdepartementets prognos i november är det en
upprevidering med knappt en halv procentenhet. Bakom det större bidraget ligger
dels ökade lagerinvesteringar under 1994, men också en betydande nedrevidering
av investeringarna under 1993. Under 1995 och 1996 förutses de totala
lagerinvesteringarna bli av samma storlek som 1994, vilket innebär att
tillväxtbidraget blir obetydligt. Under 1994 bedöms omslaget i
lagerinvesteringarna i hög grad ha bidragit till den snabba ökningen av
importen. Den prognostiserade lagerutvecklingen väntas leda till att importens
ökningstakt dämpas, i synnerhet 1995.
75
10 Den offentliga sektorn
Den offentliga sektorns finanser försämrades kraftigt mellan 1991 och 1993,
huvudsakligen till följd av den långa och djupa lågkonjunkturen. För 1994
beräknas underskottet i den offentliga sektorns finansiella sparande till
motsvarande drygt 11 % av BNP. Underskottet minskar successivt under de närmaste
två åren och beräknas 1996 motsvara knappt 7 % av BNP. Förbättringen av det
finansiella sparandet sker inom den statliga sektorn, medan AP-fondens och
kommunsektorns sparande minskar.
10.1 Den konsoliderade offentliga sektorn
Under första hälften av 1970-talet hade den offentliga sektorn finansiella
sparandeöverskott motsvarande 3-5 % av BNP. Den svaga ekonomiska utvecklingen i
slutet av decenniet och under de första åren av 1980-talet medförde en kraftig
försämring av de offentliga finanserna. När konjunkturen bottnade 1982 uppgick
underskottet i det finansiella sparandet till motsvarande ca 7 % av BNP.
Konjunkturuppgången bidrog till att underskottet minskade till 3,8 % av BNP år
1985. Sparandet förbättrades sedan ytterligare under den långa högkonjunkturen
och 1990 uppnåddes ett finansiellt överskott motsvarande ca 4 % av BNP, se
diagram 10.1.
Diagram 10.1 Den offentliga sektorns finansiella sparande 1970-1996
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Mellan 1982 och 1985 minskade underskottet huvudsakligen genom att utgifterna
exklusive räntor föll med 3 procentenheter som andel av BNP. Hälften av denna
nedgång berodde på en relativt långsam real utveckling av den offentliga
konsumtionen. Den fortsatt starka förbättringen i de offentliga finanserna under
1980-talets andra hälft förklaras i huvudsak av att skattekvoten (skatterna som
andel av BNP) steg från 50 % 1985 till nära 56 % 1990, samt av att
ränteutgiftena minskade när den finansiella ställningen förbättrades. Bakom
ökningen av skattekvoten låg flera faktorer. De under perioden tilltagande löne-
och prisökningarna, i kombination med de icke inflationsskyddade starkt
progressiva skatteskalorna, medförde att skatteuttaget ökade. Skatteinkomsterna
ökade också genom att tillväxten leddes av den högt beskattade privata
konsumtionen, som under några år t.o.m. översteg hushållens disponibla
inkomster. Löneandelen ökade och vinstandelen i näringslivet sjönk. Eftersom
löner är avsevärt högre beskattade än vinster, särskilt på kort sikt, bidrog
detta också till den ökade skattekvoten.
Överskottet i den offentliga sektorns finansiella sparande 1990 förbyttes på
endast tre år till ett underskott 1993 på ca 13,5 % av BNP. Denna mycket
kraftiga försämring är huvudsakligen en följd av övergången från en
högkonjunktur till en djup lågkonjunktur. Från 1990 till 1993 sjönk antalet
sysselsatta med sammanlagt ca 490 000 eller 11 %. Därigenom minskade
skatteinkomsterna samtidigt som kostnaderna för arbetsmarknadspolitiken och
ersättning till arbetslösa steg. Därtill kommer utgifterna för bankstödet 1993.
För 1994 beräknas underskottet i det finansiella sparandet ha minskat till
11,2 % av BNP. Förbättringen fortsätter under prognosperioden och 1996 beräknas
sparandeunderskottet uppgå till knappt 7 % av BNP. Det innebär att underskottet
halveras mellan 1993 och 1996. Det primära sparandet (sparandet exklusive
kapitalinkomster och ränteutgifter) förbättras ännu starkare, från -14 % 1993
till ca -4 % 1996, se tabell 10.1.
Förbättringen i det offentliga sparandet sker både genom ökade skatteinkomster
och minskade utgifter. Skattekvoten stiger med 1,5 procentenheter mellan 1994
och 1996. Det kan jämföras med att beslutade och föreslagna skattehöjningar
beräknas ge en varaktig budgeteffekt 1996 på 2,8 % av BNP jämfört med 1994 års
regler. Den begränsade ökningen av skattekvoten beror på att de högt beskattade
delarna av BNP utvecklas förhållandevis svagt. Även betalningsrutiner och
redovisningsprinciper påverkar skattekvoten. Som framgår av tabell 10.2 beror
den relativt svaga utvecklingen av skattekvoten, relativt storleken på
skattehöjningarna, främst på att inkomsterna av mervärdesskatten sjunker med ca
1 procentenhet som andel av BNP mellan 1994 och 1996. Det är en följd av att
skattebaserna för mervärdesskatten, den privata konsumtionen och
bostadsbyggandet utvecklas svagt. Företagens skatteinbetalningar reduceras 1995
genom att avskattningen av reserverade vinstmedel upphör och 1996 genom
direktavdrag för byggnadsinvesteringar. Inkomsterna av arbetsgivaravgifter dras
ned under 1995 och 1996 av att kostnaderna för det aviserade anställningstödet
belastar arbetsgivaravgifterna.
Tabell 10.1 Den offentliga sektorns inkomster och utgifter
Löpande priser 1993 1994 1995 1996
Miljarder kronor
Inkomster 878,6 895,7 957,7 1 020,3
Skatter 728,2 750,7 799,5 863,7
Kapitalinkomster 100,1 91,1 96,1 87,3
Övriga inkomster 50,3 53,8 62,1 69,3
Utgifter 1 071,6 1 063,9 1 119,1 1 135,2
Transfereringar till hushåll374,4387,4 386,2 386,2
Övriga transfereringar161,5 107,7 131,4 126,3
Ränteutgifter 91,6 110,3 122,2 133,8
Konsumtion 403,5 414,1 427,6 436,7
Investeringar 40,6 44,4 51,7 52,3
Finansiellt sparande-193,0 -168,2 -161,4 -114,9
Primärt finansiellt sparande-201,4-149,2-135,3 -68,5
Procent av BNP
Inkomster 60,9 59,4 60,3 60,6
Skatter och avgifter 50,5 49,8 50,3 51,3
Utgifter 74,3 70,6 70,4 67,4
Finansiellt sparande -13,4 -11,2 -10,2 -6,8
Primärt finansiellt sparande-14,0-9,9 -8,5 -4,1
Anm.: I investeringar ingår investeringar i personalbostäder, lagerinvesteringar
samt köp och försäljning av fastigheter och mark.
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksrevisionsverket, Statistiska centralbyrån och
Finansdepartementet.
Den totala marginaleffekten på en arbetsinkomstökning av skatter, avgifter och
inkomstrelaterade bidrag beräknas uppgå till 61,3 % 1994. Marginaleffekten
stiger till 64,8 % år 1996, vilket i stort sett innebär en återgång till 1991
års nivå på 64 %.
Tabell 10.2 Skatter och avgifter
Andel av BNP i procent 1993 1994 1995 1996
Hushållens direkta skatter och avgifter19,619,821,020,9
Företagens direkta skatter 2,3 2,2 1,7 1,8
Arbetsgivaravgifter 13,7 13,3 14,4 14,4
Mervärdesskatt 8,5 8,1 6,8 7,2
Övriga indirekta skatter 6,5 6,3 6,4 6,9
Skatter och avgifter 50,5 49,8 50,3 51,3
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksrevisionsverket, Statistiska centralbyrån och
Finansdepartementet.
Den offentliga sektorns utgifter har ökat kraftigt under konjunkturnedgången
och översteg år 1993 74 % som andel av BNP. År 1994 sjönk utgiftskvoten till ca
70,5 %. Nedgången var huvudsakligen en följd av att utgifterna för bankstödet
föll bort. Övriga utgiftsminskningar förtogs av höjda ränteutgifter, se tabell
10.3.
Mellan 1994 och 1996 beräknas utgiftskvoten falla med drygt 3 procentenheter.
Det förbättrade läget på arbetsmarknaden gör att utgifterna för arbetslösheten
går ned. Besparingar i transfereringssystemen till hushållen beräknas brutto
före skatt till ca 18 miljarder kr 1996, jämfört med 1994 års regler. Det låga
bostadsbyggandet bidrar till att räntebidragen till bostäder fortsätter att
minska. Besparingar i stat och kommun väntas medföra att den offentliga
konsumtionen sjunker i volym mellan 1994 och 1996. Ränteutgifterna ökar
emellertid och beräknas 1996 motsvara ca 8 % av BNP. Utgiftskvoten dras upp
fr.o.m. 1995 av den svenska avgiften till EU samt av ökade subventioner till
jordbruket. EU-avgiften bokförs brutto och uppgår till ca 20 miljarder kr per år
under prognosperioden. Rabatten på avgiften om ca 4 miljarder kr per år under
1995 och 1996 samt återflödet från EU bokförs bland den offentliga sektorns
inkomster. Sammantaget beräknas utgiftskvoten till ca 67,5 % år 1996.
Tabell 10.3 Offentliga sektorns utgifter
Andel av BNP i procent 1993 1994 1995 1996
Totala utgifter 74,3 70,6 70,4 67,4
Transfereringar till hushåll26,0 25,7 24,3 22,9
Pensioner 13,6 13,6 13,4 12,9
Sjukförsäkring m.m. 3,3 3,1 2,9 2,9
Arbetslöshetsbidrag m.m. 4,1 3,7 3,0 2,6
Övriga transfereringar 5,0 5,3 5,0 4,6
Övriga transfereringar 11,2 7,1 8,3 7,5
därav räntebidrag till
bostäder 2,5 2,1 2,0 1,6
bankstöd 3,5
transfereringar till utlandet
inkl. EU-avgift 0,8 0,9 2,0 1,9
Räntor 6,4 7,3 7,9 7,9
Konsumtion 28,0 27,5 26,9 25,9
Investeringar m.m 2,8 2,9 3,3 3,1
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
I tabell 10.4 redovisas beräkningar för några viktiga faktorers bidrag till
förändringen av den offentliga sektorns finansiella sparande mellan åren.
Efter den mycket kraftiga försämringen av det offentliga sparandet mellan 1992
och 1993 förbättras sparandet successivt under perioden 1994-1996. En stark
positiv effekt på sparandet var att utgifterna för bankstödet 1993, på ca 50
miljarder kr, föll bort 1994. I övrigt beräknas det förbättrade konjunkturläget
ge ett relativt svagt bidrag till förbättringen av sparandet. Detta beror på att
kostnaderna för arbetslösheten och och arbetsmarknadspolitiska åtgärder
förväntas ligga kvar på en hög nivå under prognosperioden.
Som nämnts ovan har tillväxtens sammansättning stor betydelse för skatte-
inkomsterna. Dessa effekter beaktas under rubriken "skattebasförskjutningar och
periodiseringar". Under 1995 är sammansättningen av tillväxten oförmånlig för
det offentliga sparandet genom den svaga utvecklingen av den privata
konsumtionen. Därtill kommer ett tillfälligt skattebortfall på ca 6 miljarder kr
1995, på grund av förändringar i uppbörden av mervärdesskatt i samband med
inträdet i EU. Förskjutningar mellan skattebaserna och periodiseringar får
motsatt effekt på det offentliga sparandet 1996.
Regeländringarna i skatte- och transfereringssystemen har sedan 1993 haft en
budgetförstärkande inriktning. Beslutade och föreslagna skattehöjningar och
reducerade transfereringar beräknas, efter avdrag för nettoavgiften till EU, ge
en budgetförstärkning på ca 28 miljarder kr 1995 och ytterligare ca 25 miljarder
kr 1996. Effekten av regeländringarna är här beräknade jämfört med föregående
års regler. Detta innebär vissa avvikelser från redovisningar som avser
beslutade regeländringar jämfört med ett läge utan nya beslut.
Tabell 10.4 Förändring av den offentliga sektorns finansiella sparande
Löpande priser19931994
1995 1996
Miljarder kronor
Faktiskt finansiellt sparande-193-168 -161 -115
Förändring 25 7 46
Förklarande faktor till förändringen
Räntor och kapitalinkomster,
netto -28 -7 -20
Konjunkturläget inkl. bankstöd 51 12 9
Skattebasförskjutningar och
periodiceringar -2 -29 8
Regeländringar avseende skatter
och transfereringar inkl.
EU-avgift 14 28 25
Volymförändringar avseende
offentlig konsumtion och
investeringar -3 -7 5
Övrigt -8 10 19
Källa: Finansdepartementet.
Utgifterna för den offentliga konsumtionen och investeringarna bestäms i
huvudsak genom anslag till verksamheten. Utgiftsutvecklingen på utgifterna
avgörs av såväl besparingar som ökade ambitioner, t.ex. beträffande
arbetsmarknadspolitik och utbildning. För 1995 ger den sammantagna effekten av
volymförändringar i offentlig konsumtion och investeringar en budgetförsvagning
på ca 7 miljarder kr. Det beror på en relativt kraftig uppgång i investeringarna
medan den offentliga konsumtionen beräknas vara oförändrad mellan 1994 och 1995.
Besparingar i den offentliga konsumtionen och avtrappning av investeringarna
väntas leda till volymminskningar motsvarande ca 5 miljarder kr 1996.
Den i tabell 10.4 oförklarade restposten avspeglar både icke medtagna faktorer
och osäkerheten i beräkningarna. Ett positivt bidrag till sparandet ges av att
utgifterna för räntebidragen minskat sedan 1994 (även bortsett från
regeländringar), till följd av den kraftiga nedgången i bostadsbyggandet. I
motsatt riktning går den underliggande försvagningen i ATP-systemet. Omslaget
från negativ till positiv restpost mellan 1994 och 1995 kan tyda på att
konjunkturförbättringen ger en kraftigare budgetförstärkning än vad som ligger i
beräkningsmodellen för konjunkturfaktorn. Erfarenheten av uppgången mellan 1982
och 1985, då den offentliga sektorns sparande förbättrades snabbt, talar för en
sådan tolkning. Den positiva restposten 1995 och 1996 kan också vara ett tecken
på att tidigare genomförda regeländringar får genomslag på sparandet med en viss
eftersläpning. Av förändringen av det finansiella sparandet från 1993 till 1996
på sammanlagt 78 miljarder kr kan 56 miljarder kr förklaras av de faktorer som
identifieras i tabell 10.4.
De stora sparandeunderskotten har lett till en försämring av den offentliga
sektorns finansiella förmögenhet. År 1990 hade den offentliga sektorn en
finansiell nettofordran motsvarande 8 % av BNP. De sedan 1991 snabbt försämrade
statsfinanserna har medfört att den offentliga sektorn fått en nettoskuld, som
vid utgången av 1994 beräknas till motsvarande ca 25 % av BNP. Vid samma
tidpunkt beräknas bruttoskulden (statskulden + den kommunala sektorns skulder)
till ca 93 % av BNP. Om man från bruttoskulden drar den offentliga sektorns
innehav av egna skuldförbindelser erhålls den konsoliderade bruttoskulden. Det
är detta skuldbegrepp som avses i EMU:s konvergensvillkor. Den konsoliderade
bruttoskulden uppgick i slutet av 1994 till ca 81 % av BNP. Konsolideringen av
bruttoskulden består för svensk del i huvudsak av att bruttoskulden minskas med
AP-fondens innehav av statspapper.
Diagram 10.2 Den offentliga sektorns skuldutveckling 1980-1996
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Eftersom den offentliga sektorn kommer att ha fortsatt stora underskott i det
finansiella sparandet de närmaste två åren, växer den offentliga skulden, dock i
avtagande takt, se diagram 10.2.
10.2 Staten inklusive sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna
Staten inklusive sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna omfattar, förutom den del
av statens verksamhet som ingår i statsbudgeten, även fonder m.m. utom budgeten,
bl.a. arbetsmarknadsfonden. Statliga affärsverk och bolag ingår däremot inte.
Försämringen av den offentliga sektorns finansiella sparande från 1990
avspeglas i en ännu större nedgång av statens finansiella sparande. Det minskade
från ett överskott på 19 miljarder kr 1990 till ett underskott 1993 på 237
miljarder kr. Underskottet minskade under 1994 till 195 miljarder kr.
Mellan 1994 och 1996 beräknas det finansiella sparandet förbättras med 75
miljarder kr, vilket kan jämföras med 53 miljarder kr för hela den offentliga
sektorn. Den större förbättringen för staten beror på att 18 % av ATP-avgifterna
går till staten och att bidragen till den kommunala sektorn sjunker under
prognosperioden. (Se nedan i avsnitten om AP-fonden och kommunsektorn).
Underskottet i det statliga sparandet beräknas uppgå till ca 173 miljarder kr
1995 och ca 120 miljarder kr 1996. Exkluderas statens kapitalinkomster och
ränteutgifter erhålls det primära sparandet, som 1996 beräknas visa ett
underskott på ca 20 miljarder kr eller drygt 1 % av BNP, se tabell 10.5.
Det primära sparandet förstärks med över 100 miljarder kr mellan 1994 och
1996. Den stora statskulden och ett relativt högt ränteläge medför att
ränteutgifterna under samma period stiger med ca 22 miljarder kr. Samtidigt
minskar kapitalinkomsterna med ca 6 miljarder kr, delvis till följd av att
inlevererade överskott från Riksbanken sjunker.
Statens lånebehov är vanligtvis större än underskottet i det finansiella
sparandet på grund av statlig utlåning. T.ex. studielån ökar lånebehovet men
påverkar inte finansiellt sparande. För 1994 var emellertid lånebehovet lägre än
sparandeunderskottet, till stor del beroende på att lånebehovet reducerades
genom försäljningar av aktier. Försäljning av finansiella tillgångar minskar
lånebehovet och statskulden, men påverkar liksom utlåningen inte det finansiella
sparandet. Det finns även andra faktorer som medför differenser mellan
finansiellt sparande och lånebehov. Bland dessa kan nämnas skillnaden i
periodisering av inkomster och utgifter, där lånebehovet är mer kassamässigt
definierat. Lånebehovet beräknas sjunka från ca 190 till 140 miljarder kr mellan
1994 och 1996.
Tabell 10.5 Staten inkl. sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna
Exkl. statliga affärsverk och aktiebolag
Löpande priser 1993 1994 1995 1996
Miljarder kronor
Inkomster 451,4 466,0 522,7 571,8
Skatter och avgifter 392,0 411,3 461,6 513,5
Kapitalinkomster 34,1 28,2 31,4 22,6
Övriga inkomster 25,2 26,5 29,7 35,8
Utgifter 688,6 661,4 695,8 692,1
Transfereringar till hushåll233,4242,3 234,8 229,4
Bidrag till kommuner 86,0 76,1 70,4 64,1
Övriga transfereringar140,8 87,0 110,4 105,0
Ränteutgifter 81,1 101,3 113,1 123,1
Konsumtion 127,5 132,1 139,2 142,8
Investeringar 19,0 22,6 27,9 27,7
Finansiellt sparande -237,2 -195,4 -173,1 -120,2
Procent av BNP -16,4 -13,0 -10,9 -7,1
Primärt finansiellt sparande-189,5-122,3-91,4 -19,7
Procent av BNP -13,1 -8,1 -5,7 -1,2
Lånebehov 242 189 181 140
Statsskuld 1 132 1 296 1 466 1 610
Procent av BNP 78,5 86,0 92,2 95,7
Anm.: I investeringar ingår även lagerinvesteringar samt nettot av köp och
försäljning av fastigheter och mark.
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksrevisionsverket, Statistiska centralbyrån och
Finansdepartementet.
Statskulden uppgick i slutet av 1994 till 86 % av BNP. Den växer till ca 95 %
i slutet av 1996. Statsskuldens förändring avviker från lånebehovet på grund av
omvärderingar och andra skulddispositioner.
Den statliga konsumtionen har ökat kraftigt i volym sedan slutet av 1980-
talet. Uppgången beror huvudsakligen på ökade inköp av varor och tjänster,
särskilt för försvarets räkning, medan den statliga sysselsättningen minskat
något. År 1994 steg den statliga konsumtionen med 0,5 % i volym, vilket är lägre
än tidigare under 1990-talet. De föreslagna extra satsningarna på underhåll av
infrastruktur och utbildning bidrar till att den statliga konsumtionen beräknas
öka med 2 % i volym 1995. För 1996 väntas konsumtionsvolymen minska med 1 % till
följd av besparingar och nedtrappning av de särskilda åtgärderna inom
infrastrukturen.
10.3 Allmänna pensionsfonden
Den allmänna tilläggspensioneringen (ATP) finansieras till övervägande del genom
avgifter till den Allmänna pensionsfonden (AP-fonden). AP-fonden har dessutom
inkomster på avkastningen av fondens tillgångar, som i slutet av 1994 uppgick
till ca 600 miljarder kr. Inte sedan 1990 har avgiftsinkomsterna täckt
pensionsutbetalningarna. En ökande andel av pensionerna finansieras med
avkastningen på AP-fondens kapital. Det beror delvis på den svaga utvecklingen
av lönesumman under de senaste åren, vilket dragit ned avgiftsinkomsterna. Men
det finns också en trendmässig försvagning i AP-systemet, eftersom antalet
pensionärer med full ATP ökat och fortsätter att öka starkt.
Tabell 10.6 Allmänna pensionsfonden
Löpande priser 1993 1994 1995 1996
Miljarder kronor
Inkomster 134,5 136,0 132,7 136,5
Avgifter 81,0 83,2 79,4 83,5
Övriga inkomster 53,4 52,7 53,4 52,9
Utgifter 102,3 109,4 115,6 121,8
ATP 101,4 108,4 114,5 120,6
Övriga utgifter 0,9 1,0 1,1 1,1
Finansiellt sparande 32,1 26,5 17,1 14,7
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksrevisionsverket, Statistiska centralbyrån och
Finansdepartementet.
Av de skäl som diskuterats ovan har AP-fondens finansiella sparande minskat
successivt från ca 47 miljarder kr 1990 till 26,5 miljarder kr 1994. Förslaget
till ett reformerat pensionssystem påverkar AP-fondens sparande redan under 1995
och 1996. Den definiva utformningen av det nya pensionssystemet kommer
emellertid inte att föreligga förrän senare under 1995. År 1995 införs en allmän
egenavgift på 1 % på avgiftsunderlaget som en del av finansieringen till det nya
reformerade pensionssystemet. Därigenom ökar avgiftsinkomsterna till AP-fonden
med 7,5 miljarder kr per år. I motsatt riktning går att skattedelen på 7 % av
ATP-avgifterna förs till statsbudgeten och 11 % av ATP-avgifterna ska förvaltas
av riksgäldskontoret under en övergångstid. Dessa sistnämnda medel utgör en
preliminär avsättning till premiereserven i det nya pensionssystemet. År 1997
kommer 1995 års avsättning till premiereserven att fördelas på individuella
konton grundat på 1995 års taxering. Hushållen kommer då att själva kunna välja
var medlen ska placeras. Då kommer sparandet också att övergå till
hushållssektorn i redovisningen. Under 1995 och 1996 förs dock uppbyggnaden av
premiereserven till staten, vilket ger ett positiv bidrag till statens
finansiella sparande och även reducerar lånebehov och statskuld. AP-fondens
avgiftsinkomster reduceras emellertid med 18 % eller ca 16 miljarder kr per år
till följd av förändringarna exklusive avgiftshöjningen. Det bidrar till att AP-
fondens finansiella sparande nästan halveras mellan 1994 och 1996, se tabell
10.6.
10.4 Den kommunala sektorn
Den kommunala sektorn består av kommuner, landsting samt kyrkokommuner och
kommunalförbund. Efter en lång följd av år med underskott i det finansiella
sparandet, uppvisade sektorn relativt stora överskott under åren 1992 och 1993.
Tabell 10.7 Den kommunala sektorns inkomster och utgifter
Löpande priser. Exkl. kommunala aktiebolag och stiftelser
Miljarder kr.
1993 1994 1995 1996
Inkomster 390,9 382,0 381,6 384,9
Skatter 255,8 255,7 259,4 267,5
Bidrag från staten
och socialförsäkringssektorn86,076,1 70,4 64,1
Övriga inkomster 49,1 50,3 51,9 53,3
Utgifter 378,7 381,2 386,9 394,0
Transfereringar till hushåll39,536,7 36,9 36,1
Övriga transfereringar 41,9 41,0 38,2 39,6
Konsumtion 275,8 281,9 288,2 293,7
Investeringar 21,4 21,7 23,7 24,5
Finansiellt sparande 12,2 0,8 -5,3 -9,0
- kommuner 4,5 -3,3 -7,1 -11,0
- landsting 7,2 3,8 3,2 3,5
- kyrkor, församlingar, m.m.0,5 0,3 -1,4 -1,5
Som andel av BNP, procent:
Skatter och statsbidrag23,7 22,0 20,7 19,7
Konsumtion 19,1 18,7 18,1 17,5
Finansiellt sparande 0,8 0,1 -0,3 -0,5
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksrevisionsverket, Statistiska centralbyrån och
Finansdepartementet.
År 1994 försämrades det finansiella sparandet i kommuner och landsting. Den
låga nominella löneökningstakten mellan åren 1991 och 1992 och den lägre
tillväxten i ekonomin som helhet innebär att slutavräkningslikviden, enligt det
gamla systemet för utbetalning av kommunalskattemedel, och därmed även de totala
skatteinkomsterna minskade år 1994. Det finansiella sparandet år 1994 beräknas
ha uppgått till ca 1 miljard kr. Detta sparande härrörde främst från
landstingssektorn, medan kommunerna hade ett underskott på drygt 3 miljarder kr.
Konsumtionsvolymen sjönk med 0,5 % och sysselsättningen inom hela den kommunala
sektorn drogs ned med motsvarande ca 23 000 personer. Att antalet sysselsatta
minskade så starkt beror också på att arbetstiden per sysselsatt ökade. Såväl
konsumtionsvolym som sysselsättning föll relativt sett mer inom
landstingssektorn än inom kommunerna.
År 1995 sjunker det finansiella sparandet ytterligare, till ett underskott om
drygt 5 miljarder kr. De kommunala skatteintäkterna ökar med ca
3,5 miljarder kr, huvudsakligen till följd av en skattehöjning med preliminärt
42 öre. Efter att beräkningarna avslutats har kommunerna lämnat preliminära
uppgifter, som sammantaget pekar på en höjning av den genomsnittliga
skattesatsen med 45 öre. Att skatteinkomsterna, trots skattehöjningen, inte ökar
mer år 1995 beror på att det gamla utbetalningssystemet för kommunalskattemedel
inte längre ger någon eftersläpande avräkningseffekt samt att de avdragsgilla
egenavgifter som höjs fr.o.m. år 1995 minskar kommunernas skatteinkomster.
Bidragen från stat och socialförsäkring minskar med 6 miljarder kr till följd av
minskad flyktingmottagning samt bortfall av vissa engångsvisa ersättningar. Av
utgifterna inom den kommunala sektorn väntas övriga transfereringsutgifter falla
som en följd av det förbättrade konjunkturläget. Konsumtionsvolymen sjunker med
ytterligare 1 %, vilket medför en sysselsättningsminskning på
ca 14 000 personer. Den höjda arbetsgivaravgiften i samband med EU-
finansieringen ökar kommunsektorns konsumtionsutgifter. Under 1995 väntas
landstingen ha fortsatta överskott, medan det kommunala sparandet faller till
ett underskott om 7 miljarder kr. Även övrigsektorn väntas uppvisa ett
underskott. År 1995 tar kommunerna i fyra län över ansvaret för omsorgen av
psykiskt sjuka, vilket medför en skatteväxling mellan kommuner och landsting.
Under år 1996 sjunker det finansiella sparandet i kommunsektorn ytterligare
till 9 miljarder kr. Konsumtionsvolymen bedöms falla med 1 % och övriga utgifter
beräknas öka endast i liten utsträckning. Utbetalningarna av socialbidrag
minskar dels som en följd av den allmänna förstärkningen av ekonomin, dels till
följd av minskad flyktingmottagning i kommunerna. Den senare utvecklingen
innebär emellertid att statsbidragen till kommunerna faller även 1996.
Landstingen väntas uppvisa fortsatta överskott, medan sparandet i kommunerna
försämras ytterligare. År 1996 antas underskottet i kommunerna uppgå till
11 miljarder kr. Detta får som följd en ökad skuldsättning och därmed högre
ränteutgifter.
Att kommunernas finansiella sparande försämras mer än landstingens under hela
perioden beror bl.a. på att statsbidragen svarar för en relativt sett större
andel av inkomsterna i kommunerna än i landstingen. Därför blir under de
närmaste åren effekten av nominellt oförändrade statsbidrag större för
kommunerna än landstingen.
De skattefinansierade intäkterna, dvs. skatter och statsbidrag, faller under
perioden till knappt 20 % av BNP. Samtidigt drar kommunsektorn ned sina
utgifter. Anpassningen av utgifterna sker dock inte i takt med
inkomstutvecklingen, vilket leder till att sparandet försämras under
prognosperioden.
Regeringen avser att i vårens kompletteringsproposition återkomma med en
bedömning av och förslag beträffande det finansiella utrymmet för kommunsektorn
år 1996.
76
11 Kapitalmarknad
Under 1994 har omsvängningen i världskonjunkturen blivit allt tydligare.
Inflationsförväntningarna har stigit i takt med konjunkturuppgången och
därigenom bidragit till den internationella ränteuppgången. Den nominella räntan
har vidare påverkats av att realräntan steg kraftigt under 1994. I länder där
realränteobligationer noteras steg den reala räntan med mellan 0,8 och 2,1
procentenheter under perioden januari till november. I slutet av november låg de
noterade realräntorna på 3,9 % i Storbritannien, 4,9 % i Canada och 5,4 % i
Australien. Delvis är uppgången en återgång till de högre realräntor som rådde
för ett par år sedan men någon förklaring till varför den skett under detta år
är svår att ge. Det tycks dock som om hushållssparandet är relativt okänsligt
för kortsiktiga förändringar i realräntan. Sparkvoten fortsätter att falla i de
flesta OECD-länder.
11.1 Den internationella ränte- och valutautvecklingen
Efter en längre tids nedgång nådde de internationella obligationsräntorna en
bottennivå runt årsskiftet 1993/1994. Den amerikanska centralbankens (Federal
Reserve Bank) höjning av styrräntan med 0,25 procentenheter till 3,25 % i början
av februari 1994 anses ha varit den utlösande faktorn. En månad efter den
initiala räntehöjningen publicerades en mycket stark utfallssiffra för den
amerikanska ekonomins tillväxttakt. Denna uppgick till 7,5 % i årstakt under
fjärde kvartalet 1993 vilket fick amerikanska placerare att omvärdera
inflationsförväntningarna. När Federal Reserve minskade penningpolitikens
expansiva inriktning genomfördes betydande omplaceringar i investerarnas
värdepappersportföljer.
Den amerikanska 30-åriga räntan steg förhållandevis kraftigt under 1994, från
nivåer på 6,2 % i slutet av januari till ca 8 % i slutet av november.
Penningpolitiken har stramats åt i sex steg. Styrräntan (federal funds rate) har
därigenom höjts från 3,0 % till 5,5 % fram till den 15 november. Åtstramningen
har fört den reala korträntan till ca 2 %, vilket ungefär motsvarar den
genomsnittliga nivån för de senaste tre decennierna. Den kombinerade effekten av
valuta- och penningpolitiken är fortfarande svagt expansiv då effekterna av
räntehöjningarna i viss utsträckning motverkats av deprecieringen av dollarn på
8 % (mätt mot ett handelsvägt index).
Tidigare har inte dollarkursens utveckling haft så stor vikt vid utformningen
av penningpolitiken. Med en utrikeshandel på bara ca 10 % av BNP har
importpriserna en begränsad inverkan på den totala inflationen. Nya
bottenoteringar mot yen och D-mark har dock lett till att synsättet förändrats
vilket har utlöst centralbanksinterventioner på valutamarknaden.
Samvariationen har ökat mellan de större industriländernas långa räntor under
senare år. Trots att USA och Tyskland befann sig i olika konjunkturfaser
uppvisade deras långa räntor en mycket hög korrelation (0,93) för perioden 1990-
94. En uppgång i långa räntor i USA kan därför leda till självuppfyllande
förväntningar om stigande långa räntor i Tyskland. På så sätt har den
amerikanska ränteuppgången bidragit till att de tyska räntorna stigit. De tyska
räntorna har i sin tur haft stor påverkan på de övriga europeiska räntorna genom
D-markens stora betydelse för andra valutor i Europa.
Diagram 11.1 10-åriga obligationsräntor 1991-1994
Räntorna har stigit markant i såväl Tyskland som i övriga europeiska länder.
Den tyska tioårsräntan steg ca 1,7 procentenheter till 7,3 % från januari till
november 1994. I början av 1994 uppvisade några länder lägre långa räntor än i
Tyskland. I nuläget har dock ränteläget i samtliga dessa länder stigit över det
tyska. Det tycks som om räntorna stigit mindre, relativt sett, på större
marknader med bättre likviditet. Under året har förutsättningarna för en
"decoupling" av räntorna, dvs. att europeiska räntor skulle utvecklas i en egen
riktning, skild från den amerikanska, diskuterats. Detta har emellertid inte
inträffat trots att den tyska centralbanken fortsatte att försiktigt öka den
penningpolitiska stimulansen under det första halvåret 1994. De tyska
räntesänkningarna fortsatte även efter Federal Reserves omläggning av
penningpolitiken. Bundesbank uteslöt ännu i början av december inte ytterligare
räntesänkningar men i takt med att konjunkturen växer sig allt starkare minskar
förutsättningarna för en mer expansiv penningpolitik. Den tyska inflationen
sjönk dock under året och förväntas sjunka ytterligare. Dessutom har tillväxten
i penningmängden avtagit för att per november månad enligt preliminära siffror
vara 6,8 % (på årsbasis). Denna nivå ligger vid den övre gränsen på målinterval-
let om 4-6 % efter att ha legat kring 15 % under första halvåret.
Efter sommaren har takten i sänkningarna av de penningpolitiska styrräntorna
runtom i Europa avstannat. Vissa länder har istället lagt om penningpolitiken i
en mer åtstramande riktning. Sverige var först med att höja styrräntan i mitten
av augusti. Italien och Storbritannien följde strax efter.
11.2 Den svenska ränte- och valutautvecklingen
Den internationella ränteuppgången under 1994 drabbade vissa länder hårdare än
andra. Finland, Italien, Spanien och framför allt Sverige tillhör de länder där
räntan stigit kraftigast. Utmärkande för dessa länder är att de alla har en
ogynnsam inflationshistoria och svaga statsfinanser. Under 1993 sjönk räntorna i
dessa länder relativt sett mer än i andra vilket fick räntemarginalerna mot
låginflationsländer, såsom Tyskland och Nederländerna, att minska. Uppgången
under 1994 kan delvis vara en anpassning till de tidigare räntemarginalerna mot
låginflationsländerna.
Diagram 11.2 Ränte- och valutautvecklingen 1993-1994
Den svenska 10-årsräntan har, sedan bottennoteringen i slutet av januari på
drygt 6,5 %, stigit med ca 4 procentenheter till nivåer runt 10,7 % i slutet av
november. Under denna period har differensen mellan tioåriga räntor i Sverige
och Tyskland ökat från den historiskt sett låga differensen på drygt 1
procentenhet till 3,4 procentenheter.
När oron var som störst under augusti, i samband med att det rådde osäkerhet
inför riksdagsvalet samt att Riksbanken genomförde en oväntad räntehöjning, steg
den långa räntan till nivåer strax över 12 %. Den uppåtgående trenden i de långa
räntorna bröts i augusti och därefter har räntorna sjunkit, om än oregelbundet,
till nivåer runt 10,7 % i slutet av november. Dagens höga nominella räntenivåer
ger i kombination med en begränsad inflation en mycket hög realränta. En del av
förklaringen till de höga nominella räntorna ligger i stigande inflations-
förväntningar. Enligt undersökningar från Aragon fondkommission har
inflationsförväntningarna stigit under 1994. Enligt den senaste undersökningen i
november förväntade sig placerarna i genomsnitt en inflation under de närmaste
två åren på 3,8 %, att jämföra med 2,8 % i februari. Även undersökningar gjorda
på uppdrag av Riksbanken visar att inflationsförväntningarna överskrider
inflationsmålet på 2 % (+/- 1 procentenhet) för 1995. Med hänsyn till dessa
inflationsförväntningar är den realränta som investerarna förväntar sig hög.
Riksbanken fortsatte den tidigare inslagna vägen med försiktiga ränte-
sänkningar under våren och försommaren. Under denna period sänktes räntan i fem
steg med totalt 83 räntepunkter till 6,92 %. Under sommaren lades
räntestyrningssystemet om till ett system som mer liknar de som används av de
flesta europeiska centralbanker. I stället för marginalränta styrs nu de korta
räntorna normalt av en 14-dagars reporänta. Det nya systemet ger möjlighet att
sänka räntan i mindre steg och med större flexibilitet än tidigare.
Den 11 augusti beslutade Riksbanken att minska graden av penningpolitisk
stimulans genom att höja reporäntan med 28 punkter till 7,20 %. Den tidiga
räntehöjningen kom som en stor överraskning för flertalet marknadsaktörer och
skapade initialt en viss osäkerhet.
Under året har variabiliteten i räntenivån ökat kraftigt på den svenska
marknaden. Kraftiga prissvängningar utgör i sig en risk för placerarna vilket
leder till lägre likviditet och en mindre effektiv marknad. Detta har sannolikt
bidragit till att utländska placerare i så hög grad har lämnat den svenska
marknaden. Under 1994 minskade deras innehav av räntebärande värdepapper i
svenska kronor från 217 miljarder kr till 179 miljarder kr i slutet av oktober
enligt Riksbankens depåstatistik. Dessutom avvecklade de repapositioner till ett
beräknat värde av knappt 100 miljarder kr. Dessa utförsäljningar har bidragit
till de stigande långa räntorna. I slutet av oktober var repapostitionen nära
noll och för 1995 förväntas inte samma säljtryck från utländska placerare som
under 1994.
En stor del av den monetära stimulansen är i dagsläget en effekt av den svaga
kronkursen. Kronan försvagades kraftigt under senvåren och sommaren för att åter
stärkas efter riksdagsvalet. Nedgången sedan den fasta växelkursen övergavs var
dock fortfarande drygt 18 % mot ecu-index i början på december 1994. Det finns
dock tecken som talar för en starkare utveckling av kronkursen framöver. Under
de senaste två åren har företagen amorterat på sina utlandslån vilket har skapat
stora valutaflöden ut ur landet. Under 1995 väntas dessa amorteringar minska.
Dessutom har bytesbalansen förstärkts och visade under 1994 ett överskott.
Överskottet i bytesbalansen förväntas växa betydligt under innevarande år vilket
ger ett apprecieringstryck på kronan. Finansdepartementet beräknar att kronan
kommer att apprecieras med ca 1,4 % under 1995 och 2,4 % under 1996, relativt en
konkurrensvägd valutakorg.
11.3 Börsutvecklingen i Sverige och internationellt
I takt med stigande förväntningar om en konjunkturuppgång steg världens större
börser relativt kraftigt under 1993. Undantaget utgjordes av den japanska börsen
där den ekonomiska återhämtningen inte framstod som lika förestående. Under de
första 11 månaderna 1994 var utvecklingen inte lika optimistisk som under 1993.
Under perioden var världsindex i stort sett oförändrat. Uppgången i de
internationella räntorna höjer avkastningskravet vilket hämmat utvecklingen.
Börserna är överhuvud taget räntekänsliga vilket tydligt syns i kursrörelserna i
samband med förändringar i penningpolitiken.
Diagram 11.3 Internationell börsutveckling 1993-1994
På Stockholmsbörsen steg index med 7 % under de 11 första månaderna 1994,
medan uppgången under 1993 uppgick till drygt 50 %. Ränteuppgången tryckte
speciellt ned kurserna för de räntekänsliga bolagen inom bank och försäkring.
Dessa bolag har stora portföljer med obligationer som sjunker i värde vid
ränteuppgångar och dessutom försämras låntagares betalningsförmåga vid högre
ränta. Den svaga kronan har däremot givit ett väsentligt bidrag till en gynnsam
utveckling i många exportbolag och deras underleverantörer.
Börsomsättningen har fortsatt att öka även under 1994 och uppgick till 2,6
miljarder kr per dag i snitt under de första 11 månaderna 1994. Det är en
fördubbling jämfört med samma period förra året. Utlänningarnas intresse för
svenska aktier var fortsatt stort under 1994 och under perioden januari till
oktober köpte utländska placerare svenska aktier för 34 miljarder kr netto.
Dessa stora nettoköp under hösten balanserade stora utförsäljningar från
allemansfonderna. Under augusti, september och oktober sålde allemansfonderna
aktier för ca 6,4 miljarder kr, vilket motsvarade 9,4 % av förmögenheten.
11.4 Statens upplåning
Den svenska statsskulden har ökat markant under de inledande åren av 1990-talet.
Vid slutet av budgetåret 1989/90 var statsskulden brutto 582 miljarder kr men
ökade i löpande priser till 1 179 miljarder kr vid utgången av budgetåret
1993/94. Mätt som andel av BNP ökade statsskulden från 45 % vid halvårsskiftet
1990 till 80 % vid halvårsskiftet 1994.
Finansieringen av statsskulden har förändrats de senaste åren. En väsentlig
förändring är den ökade valutaupplåningen som inleddes i samband med att den
fasta växelkursen övergavs i november 1992. Fram till hösten 1992 fanns en
valutalånenorm med innebörden att svenska staten inte skulle nettolåna i
utländsk valuta. I samband med försvaret av den fasta kronkursen genomförde
Riksgäldskontoret betydande upplåning i utländsk valuta. Denna upplåning
utnyttjades för att finansiera budgetunderskottet efter det att valutalånenormen
avskaffats. De nu gällande riktlinjerna för statens valutaupplåning innebär att
staten får låna i utländsk valuta men att huvuddelen av finansieringen skall ske
i svenska kronor. Statsskulden i utländsk valuta uppgick vid slutet av
budgetåret 1991/92 till 57 miljarder kr och ökade t.o.m. budgetåret 1993/94 till
376 miljarder kr.
Tabell 11.1 Statsskuldens placering
Miljarder kronor
Utestående skuldFörändring under
oktober 1994 budgetåret 1993/94
Riksbanken 77 144
Banker 90 16
Försäkringsbolag 333 61
Hushåll 126 -1
Företag m.fl. 132 -39
Övrigt -17 -19
Utlandet i svenska kronor 124 -1
Summa lån svenska kronor 864 182
Lån i utländsk valuta 368 36
Summa 1 232 218
Källa: Riksbanken.
Den del av statsskulden som är denominerad i svenska kronor är till största
delen finansierad via penning- och obligationsmarknaden och är främst placerad
hos försäkringsbolag, banker och Riksbanken. Återstoden, ca 11 % vid
halvårsskiftet 1993/94, upplånas genom premieobligationer, Allemansspar,
sparobligationer och Riksgäldskonto. Dessa låneformer vänder sig framförallt
till privatpersoner och betecknas därför tillsammans som privatmarknaden. Den
genomsnittliga kvarvarande löptiden för den del av statsskulden som finansierats
via obligations- och penningmarknaden är 4,3 år.
Tabell 11.2 Förändringen i statsskulden och dess finansiering de senaste
budgetåren
Miljarder kronor
1992/93 1993/94 1994/951
Finansieringsbehov
Primärsaldo 93 109 71
Riksgäldskontorets nettoutlåning42 29 37
Räntor på statsskulden2 73 96 117
Statens lånebehov 208 234 225
Skulddispositioner 41 -16 -14
varav värderegleringskonto för valutor39-7 -14
Statsskuldens förändring 250 218 211
Finansiering
Penning- och obligationsmarknad-28 192
Privatmarknaden 2 -1
Inlåning -7 -8
Utlandsupplåning 283 36
Nettoupplåning 250 218
1Prognos
2Kassamässigt, överensstämmer ej med kostnadsredovisningen.
Källor: Riksgäldskontoret och Finansdepartementet.
När Riksgäldskontoret för Riksbankens räkning genomförde en omfattande
valutaupplåning i samband med försvaret av den fasta växelkursen innebar detta
att Riksgälden fick en tillgång i form av en kontokredit hos Riksbanken.
Nettoupplåningsbehovet för budgetåret 1993/94 finansierades till stor del genom
att Riksgäldskontoret löpande utnyttjat kontokrediten. Därigenom avslutades
Riksgäldskontorets kontokredit i Riksbanken under budgetåret 1993/94. Därutöver
finansierades nettoupplåningsbehovet genom att försäkringsbolagen och bankerna
var nettoköpare av statspapper medan hushåll och gruppen företag m.fl.
nettosålde. Ökningen av valutaskulden var måttlig.
De utländska placerarna har under såväl det senaste budgetåret som ka-
lenderåret nettosålt statspapper enligt den gängse statistiken. Dessa siffror
ger dock en något missvisande bild av utländska placerares agerande på den
svenska marknaden. Utländska placerare har till stor del finansierat sina
innehav av svenska statspapper genom kortfristig upplåning med det köpta
värdepapperet som säkerhet. Vid en sådan transaktion registreras långivaren,
ofta en svensk bank, som ägare av värdepapperet. Fördelen för den utländske
placeraren med en sådan transaktion är att valutarisken separeras från
placeringen i svenska värdepapper. Enligt Riksbankens undersökningar var
inslaget av på detta sätt finansierade innehav av svenska statspapper betydande
i början av 1994. I dagsläget bedöms dock volymen som ringa.
Under innevarande budgetår förväntas lånebehovet minska till 225 miljarder kr.
Detta kommer i huvudsak att finansieras via upplåning i svenska kronor. Nära nog
hela denna volym kommer att finansieras via den svenska penning- och
obligationsmarknaden då privatmarknaden endast i ringa omfattning kan väntas
bidra till att täcka nettoupplåningsbehovet.
Det är svårt att ge en rättvis bild av räntekostnaden för statsskulden. Detta
beror till stor del på att upplåningen sker genom så kallade benchmarklån.
Tanken bakom benchmarklånen är att bygga upp stora volymer av vissa
obligationslån och på så sätt skapa god likviditet på obligationsmarknaden.
Denna upplåningsstrategi innebär dock att de obligationer som emitteras normalt
har en kupongränta som avviker från marknadsräntan vid emissionstillfället.
Skillnaden mellan kupongräntan och marknadsräntan ger upphov till s.k. över-
eller underkurser på obligationerna. En emission till överkurs innebär att
köparen av obligationen betalar mer än obligationens nominella belopp, samtidigt
som Riksgäldskontoret i framtiden får betala ut en högre ränta än det vid
lånetillfället rådande avkastningskravet. Skulle räntekostnaden det år
obligationen emitterades reduceras med överkursen samtidigt som räntekostnaden
kommande år får vara högre än emissionsräntan kan det ge en något missvisande
bild av räntekostnaden över tiden. För att få en god bild av räntekostnaden över
tiden kan det därför i vissa sammanhang vara lämpligt att periodisera över- och
underkurserna. Ytterligare en komplicerande faktor vid beräkning av låne-
kostnaden är huruvida man skall ta hänsyn till realiserade och orealiserade
valutakursförluster/vinster.
Riksgäldskontorets årsredovisning är från och med verksamhetsåret 1992/93
kostnadsbaserad. Därmed periodiseras över- och underkurser och redovisningen ger
en uppfattning om hur hög räntekostnaden för statsskulden är. Under
verksamhetsåret 1993/94 var Riksgäldskontorets nettoräntekostnad ca 7 % av
statsskulden exklusive valutakursvinster och -förluster. Inräknas realiserade
samt orealiserade valutakursvinster och förluster blir lånekostnaden som andel
av statsskulden ca 8 %. I dessa beräkningar är statsskulden inte
marknadsvärderad i ett ränteperspektiv, men väl ur ett valutaperspektiv.
Under våren introducerade Riksgäldskontoret 20-åriga realränteobligationer som
är kopplade till KPI. Introduktionen fick ett svalare mottagande än väntat och
även om Riksgäldskontoret fick in bud motsvarande emissionsprogrammets storlek
ansågs de realräntor som erbjöds vara för höga. Därför valde Riksgäldskontoret
att endast emittera realränteobligationer för ungefär 3 miljarder kr av
planerade 10 miljarder kr till en real ränta på ca 4 %.
Genom att använda realränteobligationer kan staten bidra till att minska de
riskpremier som beror på osäkerhet om den framtida inflationsutvecklingen.
Realränteobligationer bör också locka till sig de placerarkategorier som har de
högsta inflationsförväntningarna varför den genomsnittliga inflationsförväntan,
och därmed den nominella räntan, på marknaden för nominellt denominerade
obligationer tenderar att minska. Användandet av realränteobligationer ökar
sannolikt också trovärdigheten i inflationsbekämpningen genom att minska statens
möjligheter att urholka statsskuldens reala värde genom inflation. Denna
möjlighet är dock redan ringa eftersom närmare 30 % av statsskulden är placerad
i utländsk valuta. Det innebär att den offentliga sektorn som helhet, inklusive
socialförsäkringssystemet har nästan lika stora finansiella tillgångar som
skulder denominerade i svenska kronor. Dessutom minskas möjligheterna att
urholka statsskulden genom inflation av att ungefär en femtedel av statsskulden
är placerad i värdepapper med en löptid som är kortare än ett år.
11.5 Kreditmarknaden
Under 1994 utvecklades den totala utlåningen till allmänheten svagt fram till
och med oktober. Jämfört med ett år tidigare hade utlåningen från bankerna till
allmänheten i svensk och utländsk valuta minskat med 13 % samtidigt som
bostadsinstitutens kreditgivning i stort sett var oförändrad. Nedgången i
bankernas utlåning avsåg framförallt svenska företags lån i utländsk valuta.
Bankernas utlåning i svenska kronor har ökat sedan i april 1994. Det förefaller
sannolikt att den fortsätter att stiga under det kommande året i takt med att
företagens investeringar ökar, samtidigt som amorteringarna av lån i utländsk
valuta torde minska. Det har också skett en viss ökning av bankernas
kreditgivning till hushållen.
Det låga bostadsbyggandet har inneburit att bostadsinstitutens finansie-
ringsbehov varit och väntas förbli måttligt. Den utestående stocken av bostadso-
bligationer har under de tre första kvartalen minskat med ungefär 30 miljarder
kr.
Inlåningen i svenska banker minskade med 13 miljarder kr under de första tio
månaderna av 1994. Inlåningen från hushållen är dock i stort sett oförändrad.
Den svaga utlåningen tillsammans med en tämligen stabil inlåning har inneburit
att bankerna fortsatt att placera ökade belopp i sina obligationsportföljer.
Bankernas innehav av räntebärande värdepapper har under årets tio första månader
ökat med i storleksordningen 60 miljarder kr och var, per den sista oktober, ca
380 miljarder kr. Ökningen beror endast till en liten del på ökade innehav av
svenska statspapper.
Värdepappersinnehaven har kortsiktigt haft negativ inverkan på bankernas
resultat genom att värdet av portföljerna minskat i samband med vårens och som-
marens ränteuppgång. Trots detta har bankernas resultat fortsatt att förbättras.
För det tredje kvartalet 1994 var samtliga större bankers resultat, med undantag
för Föreningsbankens, positivt. Det samlade rörelseresultatet för de fem största
bankkoncernerna var t.o.m. det tredje kvartalet 1994 drygt 12 miljarder kr.
Resultatförbättringen beror framför allt på att kreditförlusterna minskat med
54 % jämfört med motsvarande period föregående år, till 22 miljarder kr. Åter-
hämtningen i banksektorn har tidigare till viss del berott på förbättrad
intjäningsförmåga. Under 1994 tycks denna utveckling ha bromsats upp och upp-
gången i resultat före kreditförluster har avstannat. Marginalen mellan
bankernas genomsnittliga in- och utlåningsräntor har under de tre första
kvartalen 1994 minskat med 0,4 procentenheter till 5,9 %. Det innebär att
utvecklingen mot lägre räntemarginaler fortsatt under 1994 om än i en
långsammare takt än tidigare.
Bostadsinstitutens resultat har återhämtat sig senare än vad som varit fallet
för bankerna samtidigt som problemen tidigare inte varit lika stora.
Delårsrapporterna under 1994 tyder på att en återhämtning nu pågår och att
kreditförlusterna minskar.
93
12 Medelfristiga scenarier
12.1 Inledning och förutsättningar
Det medellånga tidsperspektivet röner allt större uppmärksamhet i såväl den
inhemska som den internationella ekonomisk-politiska debatten. Detta är bl.a. en
konsekvens av att den ekonomiska politiken är inriktad på problem och
frågeställningar som kräver analys på lite längre sikt. Det gäller framför allt
de offentliga finanserna och arbetsmarknaden. Det svenska medlemskapet i EU
ställer också krav på utarbetandet av ett s.k. konvergensprogram (se vidare
kap. 2).
En analys på medellång sikt är självfallet förknippad med stora osäkerheter.
Av detta skäl presenteras tre olika utvecklingsscenarier med varierande BNP-
tillväxt.
Kalkylerna i det följande baseras på den ekonomiska politik som presenterades
i dels den ekonomisk-politiska proposition (1994/95:25) som lades fram i
november 1994, dels de förslag som lämnades till riksdagen angående
finansieringen av avgiften till EU samt de förslag som presenteras i
budgetpropositionen. Ramen för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bestäms av
riksdagen. Det finns inga beslut som rör perioden 1997-1998. I de olika
scenarierna antas att åtgärdsvolymens omfattning förändras något snabbare än
förändringen i den öppna arbetslösheten.
Den makroekonomiska utvecklingen har bestämts med hjälp av den ekonometriska
modellen KOSMOS. De finansiella flödena i ekonomin, med sparbalanser för
offentlig och privat sektor, har bestämts med hjälp av modellen FIMO.
Modellerna, som är simultana och per definition konsistenta, har utvecklats av
Konjunkturinstitutet. De finns beskrivna bl.a. i bilaga 1, Metoder, modeller och
beräkningar, till Långtidsutredningen 1992.
I alternativet med låg tillväxt BNP stiger med i genomsnitt ca 2,0 % per år
under 1996-1998 illustreras ett scenario där efterfrågan i ekonomin är
påtagligt dämpad. Tillväxten hålls tillbaka bl.a. av att arbetsmarknaden inte
uppvisar nödvändig flexibilitet, vilket innebär att det uppkommer
inflationsdrivande löneökningar redan vid en hög arbetslöshet. Den svaga
efterfrågan beror även på ett fortsatt lågt förtroende för och en fortsatt hög
grad av osäkerhet avseende utvecklingen av den svenska ekonomin, arbetslösheten
och statsfinanserna. Detta leder till ett fortsatt högt privat finansiellt
sparande och låga investeringar, vilket dämpar efterfrågan och tillväxt.
I alternativet med medelhög tillväxt BNP växer med i genomsnitt ca 2,7 % per
år under perioden 1996-1998 åskådliggörs en utveckling där förtroendet för den
svenska ekonomin gradvis förbättras, samtidigt som bl.a. den aktiva
arbetsmarknadspolitiken bidrar till att sysselsättningen kan öka utan att
inflationen stiger. Produktionskapaciteten byggs ut samtidigt som hushållen
minskar sitt sparande, vilket innebär att konsumtionen ökar trots att de realt
disponibla inkomsterna utvecklas svagt som en följd av höjda skatter och
långsamt ökande transfereringar.
I det sista scenariet, hög tillväxt, stiger BNP med ca 3,4 % i genomsnitt per
år 1996-1998. Ett kraftigt stärkt förtroende för den svenska ekonomin
tillsammans med en väl fungerade arbetsmarknad utlöser en stark nedgång i
hushållens finansiella sparande samt höga investeringar. Arbetslösheten
reduceras snabbt utan att inflationen ökar och därmed förhindras också en ökad
utslagning av arbetskraften.
Den internationella utvecklingen
Den internationella utvecklingen under perioden 1996-1998, som är samma i de tre
scenarierna, präglas av att de stora industriländerna befinner sig i olika
konjunkturfaser. Därmed ger de aggregerade tillväxttalen ett förhållandevis
jämnt konjunkturförlopp för världsekonomin. Tillväxten i den amerikanska
ekonomin beräknas fortsätta att mattas något under åren efter 1995, för att
sedan börja stiga år 1998. Samtidigt antas den japanska och de europeiska
ekonomierna uppvisa ett stigande kapacitetsutnyttjande. I dagsläget är
produktionsgapet (och därmed också tillgången på ledig kapacitet) i dessa länder
betydande efter den långdragna lågkonjunkturen. Tillsammans bör detta medföra en
relativt hög tillväxt under andra hälften av 1990-talet, utan att inflationen
stiger nämnvärt. Den årliga BNP-tillväxten i OECD väntas uppgå till knappt 3 %
1996-1998, se tabell 12.1.
Tabell 12.1 Förutsättningar
Procentuell förändring
1994 1995 1996 1997 1998
BNP OECD (16)1 2,8 2,9 2,7 2,6 2,8
KPI OECD (16)1 2,3 2,7 3,0 3,2 3,1
Marknadstillväxt OECD (14)19,1 8,0 7,1 6,7 6,4
Tysk ränta, 5-års statsobl.6,2 7,0 7,3 7,0 7,0
Hög tillväxt
Svensk ränta, 5-års statsobl.9,110,0 9,3 8,0 7,5
ECU-index årssnitt 124,0121,6 117,9115,0 112,1
Medelhög tillväxt
Svensk ränta, 5-års statsobl.9,110,0 9,3 8,5 8,0
ECU-index årssnitt 124,0121,6 117,9115,9 113,9
Låg tillväxt
Svensk ränta, 5-års statsobl.9,110,0 9,3 9,0 8,5
ECU-index årssnitt 124,0121,6 119,3117,9 116,5
1Årlig procentuell förändring.
Källor: OECD och Finansdepartementet.
Valuta- och ränteförutsättningar
Den svenska kronan förutses att appreciera med ca 4 % fram t.o.m. 1996, se
kapitel 1. Men även efter denna förstärkning bedöms kronan vara undervärderad.
Studier av den s.k. reala växelkursen (mätt på olika sätt, t.ex. relativ
enhetsarbetskostnad i gemensam valuta) som är förenlig med jämvikt i ekonomin
indikerar en fortsatt real appreciering efter 1996. Denna kan komma till stånd
genom dels en nominell appreciering av den svenska kronan och dels högre
nominella löneökningar och snabbare inflation än i omvärlden. I scenarierna
nedan har detta skett genom såväl en nominell appreciering av valutakursen som
en snabbare lönekostnadsökning relativt omvärlden. Inflationen hålls emellertid
tillbaka av successivt lägre vinstmarginaler i näringslivet. Växelkursskill-
naderna mellan alternativen, se tabell 12.1, är motiverade genom att
investerarnas grad av osäkerhet om den ekonomiska utvecklingen skiljer sig i de
olika scenarierna. Vidare antas denna osäkerhet överväga det faktum att bytes-
balansöverskotten är högre i alternativen med lägre tillväxt.
I alternativet med medelhög tillväxt växer förtroendet för den svenska ekono-
mins utveckling och trovärdigheten i den ekonomiska politiken under perioden.
Detta medför i sin tur en gradvis appreciering av kronan och en successiv
nedgång i det reala ränteläget. Då förtroendet, trovärdigheten och
växelkursutvecklingen varierar i de olika scenarierna, varierar även nivåerna på
de nominella räntorna mellan alternativen, se tabell 12.1.
Arbetskraftskostnaderna och prispåslaget på de rörliga kostnaderna antas
utvecklas på ett likartat sätt i de tre olika alternativen. Detta medför att
skillnaderna i prisutvecklingen är begränsade. Konsumentprisindex (KPI) stiger
med i genomsnitt drygt 3 % per år i samtliga alternativ. Saneringen av de
offentliga finanserna sker till en del genom höjda indirekta skatter och sänkta
subventioner. Dessa åtgärder beräknas höja konsumentpriserna med i genomsnitt ca
en procent per år. År 1996 beräknas den ekonomiska politiken leda till att KPI
höjs med hela 1,5 %. För perioden 1997-1998 bedöms bidraget till
konsumentprisökningen minska betydligt och uppgå till drygt en halv
procentenhet. Denna nedväxling leder till ett fall i inflationstakten från 3,7 %
1996 till knappt 3 % 1997-1998. Detta återspeglas också i att den underliggande
prisutvecklingen ligger kring 2 % under perioden 1995-1998. I kalkylerna
förväntas finanspolitiska åtstramningar som höjer prisnivån inte föranleda vare
sig höjda inflationsförväntningar eller reaktioner på penningmarknaden.
12.2 Utvecklingen fram t.o.m. 1998
Små skillnader i exportutvecklingen
Sveriges exportmarknad för bearbetade varor väntas inom OECD-området växa med
drygt 6,5 % i genomsnitt per år under perioden 1996-1998. Efterfrågan från
Fjärran Östern väntas öka ännu snabbare. Den svenska konkurrenskraften försämras
successivt. Detta beror på att lönekostnaden per producerad enhet stiger
snabbare i Sverige än utomlands samt på att kronan förutses appreciera.
Konkurrenskraftsförsvagningen sker emellertid från ett mycket gynnsamt
utgångsläge. Sammantaget medför detta att den samlade exporten växer snabbt i
alla alternativ. De skillnader som emellertid finns, förklaras i huvudsak av att
produktionskapaciteten i scenariet med låg tillväxt i någon mån verkar hämmande
på exportleveranserna jämfört med utvecklingen vid medelhög tillväxt. I
alternativet med hög tillväxt är å andra sidan investeringsaktiviteten hög,
vilket bör underlätta en något mer expansiv produktion av exportvaror.
Produktionskapaciteten byggs ut
De fasta investeringarna föll kraftigt i början av 1990-talet. Utvecklingen är
en följd av den realräntechock som i stor utsträckning bidrog till den senaste
lågkonjukturen. Under de närmaste åren förutses emellertid gynnsamma
förutsättningar för en återtagning och utbyggnad av produktionskapaciteten.
Investeringsutvecklingen framöver bestäms främst av förväntad lönsamhet,
efterfrågeläge, realränta och därmed investerarnas förtroende för den ekonomiska
utvecklingen och politiken. De tre scenarierna skiljer sig betydligt på flera av
dessa punkter. Trots skillnaderna är tillväxten i samtliga alternativ i hög grad
investeringsledd. Detta sammanhänger med att resursutnyttjandet stiger snabbt
samt att lönsamheten är relativt hög i ett historiskt perspektiv. Vidare är det
finansiella sparandet i den privata sektorn starkt, vilket medför en hög andel
av eget kapital och minskad känslighet för marknadsrealräntor vid finansiering
av olika investeringsprojekt.
I alternativet med medelhög tillväxt bedöms de gynnsamma investeringsförut-
sättningarna bestå, trots att lönsamheten, mätt som bruttoöverskott i
förhållande till förädlingsvärdet, gradvis förväntas minska under perioden fram
t.o.m. 1998. Utvecklingen skall dock ses i ljuset av att lönsamheten ökade
kraftigt i den nuvarande konjunkturuppgångens inledningsskede. Trots nedgången
bedöms lönsamhetsnivån under slutåret bli förhållandevis hög. Den samlade
efterfrågan i ekonomin stiger relativt snabbt, bl.a. till följd av lägre
realräntor och ett tilltagande förtroende för den ekonomiska utvecklingen. För
att kunna möta efterfrågan med inhemsk produktion krävs att
produktionskapaciteten byggs ut. De totala bruttoinvesteringarna beräknas öka
med ca 8,5 % årligen och därmed vara den del av ekonomins efterfrågesida som
växer snabbast. I scenariet med låg tillväxt är efterfrågan betydligt lägre.
Vidare bedöms lönsamheten i förhållande till alternativa placeringar, dvs.
räntebärande tillgångar, vara något lägre än i alternativet med medelhög
tillväxt. De totala bruttoinvesteringarna bedöms stiga med knappt 6,5 % per år
under perioden 1996-1998. I kalkylen med hög tillväxt är förtroendet för ekono-
min och den förda politiken hög. Den samlade efterfrågan stiger snabbt. önsam-
heten i produktionen är förhållandevis god tack vare lägre räntenivåer.
Bruttoinvesteringarna stiger med ca 11 % per år. Därmed undviks flaskhalsar i
produktionen och medföljande risk för stigande inflation.
Tabell 12.2 Produktion och produktivitet, årsgenomsnitt 1996 1998
Procentuell förändring i 1991 års priser
medel hög låg
Produktion
Näringslivet 3,8 4,5 3,0
Industri 5,4 6,2 4,3
Övrigt näringsliv 3,0 3,8 2,4
Produktivitet
Näringslivet 1,7 1,5 1,7
Industri 2,2 2,3 2,2
Övrigt näringsliv 1,3 1,1 1,4
Källa: Finansdepartementet.
Kapitalstockarna växer, men med olika hastighet, i samtliga alternativ. Detta
medför att efterfrågan i stor utsträckning kan mötas av inhemsk produktion i
stället för av import. Kapacitetsutnyttjandet fortsätter initialt att stiga,
dock utan att mer generella flaskhalsar med påföljande prisökningar gör sig
gällande. Mot slutet av perioden sjunker resursutnyttjandegraden något.
Industrin växer snabbast, men en allt starkare efterfrågan av tjänster medför
att också produktionen inom det övriga näringslivet stiger relativt snabbt. Den
offentliga produktionen förutsätts emellertid minska.
Hushållens sparande och konsumtion
Hushållens sparande har förändrats kraftigt sedan 1989. Utvecklingen bör ses i
ljuset dels av det skuldanpassningsbehov som uppstod i samband med höjda
realräntor och fallande tillgångsvärden, dels av den osäkerhet som skapats av
stigande arbetslöshet och växande offentliga finansiella underskott och därmed
osäkerhet kring bl.a. de framtida ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna.
Utvecklingen av de offentliga finanserna bedöms få stor betydelse för nivån på
hushållens sparande under de närmaste åren.
Det historiskt sett höga hushållssparandet under de senaste åren anses ha
medfört att hushållen anpassat sina skuldstockar till en långsiktigt mer lämplig
nivå. Skuldernas storlek i förhållande till den disponibla inkomsten är nu
betydligt lägre än före kreditmarknadens avreglering i mitten av 1980-talet.
Även ränteutgifterna i förhållande till inkomsterna har kraftigt nedbringats.
Hushållens disponibla inkomster beräknas öka i tämligen begränsad takt mellan
1995 och 1998, se tabell 12.3. I scenariet med medelhög tillväxt ökar hushållens
reala inkomster med i genomsnitt knappt en procent årligen, medan den vid hög
tillväxt ökar något mer. Vid låg tillväxt är den reala disponibelinkomsten år
1998 ca 10 miljarder kr högre än år 1995 i fasta priser. Det motsvarar en årlig
ökning om 0,4 %.
Tabell 12.3 Hushållens ekonomi, årsgenomsnitt 1996-1998
Procentuell förändring i 1991 års priser
medel hög låg
Löner 2,6 3,5 1,9
Transfereringar från offentliga sektorn-1,6-2,4 -1,1
Övrigt 4,6 5,1 3,2
Skatter och avgifter 3,8 4,0 3,0
Disponibel inkomst 0,8 1,1 0,4
Nettosparande nivå1 3,3 2,5 4,1
Konsumtion 1,9 2,5 1,2
1Andel av disponibel inkomst 1998, löpande priser.
Anm. Deflatering med implicitprisindex för privat konsumtion.
Källa: Finansdepartementet.
Att hushållens inkomster växer så pass långsamt relativt BNP beror delvis på
de budgetkonsoliderande åtgärder som vidtas under perioden. De sammantagna
regeländringarna beräknas reducera hushållens disponibla inkomster med 45
miljarder kr, i 1994 års priser, mellan 1994 och 1998. Detta motsvarar en
nedgång med 5 %.
Av hushållens inkomster ger lönerna varje år ett positivt bidrag till den
reala förändringen. Transfereringarna från den offentliga sektorn minskar som en
följd av dels de regeländringar som genomförs under perioden, dels av den lägre
arbetslösheten. En sysselsättningsuppgång som får till följd att arbetslösheten
reduceras medför att löneinkomsterna ökar samtidigt som transfereringarna från
offentlig sektor minskar i omfattning. Nettoeffekten för hushållens del blir med
en sådan utveckling mer begränsad än om produktionsuppgången enbart skulle
baseras på ökad produktivitet och höjda reallöner. Förekomsten av sådana s.k.
automatiska stabilisatorer är alltså en faktor som bidrar till att såväl dämpa
hushållens inkomstutveckling under perioden som att förklara varför skillnaderna
i hushållens inkomstutveckling är relativt små mellan de tre scenarierna.
I samtliga scenarier förutses hushållens sparkvot, dvs. hushållens netto-
sparande i förhållande till disponibel inkomst, reduceras från 1995 års nivå, se
diagram 12.1. Trots att en stigande andel av hushållsinkomsterna konsumeras,
medför den svaga inkomstutvecklingen att den privata konsumtionen utvecklas
förhållandevis dämpat i de alternativa utvecklingsbanorna.
I alternativet med medelhög tillväxt beräknas den privata konsumtionen öka med
i genomsnitt knappt 2 % per år under perioden 1996-1998. Den fördelaktiga
utvecklingen av arbetsmarknad och räntor tillsammans med ett successivt ökat
förtroende för den ekonomiska utvecklingen medför en sänkning av hushållens
sparkvot från 6,3 % 1995 till 3,3 % 1998.
103
Diagram 12.1 Hushållens sparkvot 1980-1998
Nettosparande som andel av disponibelinkomsten
Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
I scenariet med låg tillväxt är hushållens förväntningar om framtiden inte
lika optimistiska, vilket leder till att sparkvoten endast sjunker till 4,1 %
1998. I detta alternativ växer privat konsumtion med 1,2 % per år mellan 1995
och 1998.
I alternativet med hög tillväxt råder det omvända förhållande mot låg-
tillväxtscenariet. Förtroendet för den framtida utvecklingen är starkt och
behovet att spara upplevs inte av hushållen som lika angeläget. Den privata
konsumtionen växer i genomsnitt med 2,5 % och hushållens sparkvot uppgår 1998
till 2,5 %.
Offentlig konsumtion faller
Den offentliga konsumtionen antas minska under hela perioden fram t.o.m. 1998 i
samtliga alternativ. Besparingar inom den statliga konsumtionen medför en
volymneddragning på ca 2 % per år. Den ansträngda finansiella situationen inom
kommunerna och behovet av reserveringar inför framtida pensionsåtaganden
motiverar även här en återhållsam konsumtionsutveckling. Den kommunala
konsumtionen sjunker med mellan 0,5-1,0 % per år i de olika alternativen.
104
Diagram 12.2 BNP-tillväxten och dess användning 1996-1998
Förändring i procent av BNP föregående år, 1991 års priser
Källa: Finansdepartementet.
Importen och exportnettot utvecklas olika
Efterfrågan på importerade varor och tjänster är till stor del avhängig den
totala efterfrågan i ekonomin. Andra viktiga faktorer som påverkar importvolymen
är dels varupriserna på den inhemska produktionen i förhållande till
importpriserna, dels om det föreligger kapacitetsrestriktioner i produktionen.
Den importvägda efterfrågan, dvs. en sammanvägning av de olika
efterfrågekomponenterna med avseende på deras genomsnittliga importinnehåll,
skiljer sig påtagligt i de olika scenarierna. I alternativet med medelhög
tillväxt stiger den importvägda efterfrågan med ca 5,5 % per år. Importen av
bearbetade varor bedöms växa snabbare, med i genomsnitt knappt 8 % per år. Detta
beror på dels stigande relativpriser och resursutnyttjande, dels en tilltagande
specialisering i världshandeln. Exportnettots, dvs. export minus import, bidrag
till BNP-tillväxten avtar snabbt och är i det närmaste noll år 1998. I
alternativet med låg tillväxt stiger importen av bearbetade varor betydligt
långsammare, med i genomsnitt 6,5 % per år 1996-1998. Skillnaden mot scenariet
med medelhög tillväxt förklaras huvudsakligen av en lägre importvägd efterfrågan
som växer med drygt 4 % i genomsnitt per år. Exportnettot är positivt och håller
uppe BNP-tillväxten under hela perioden; som andel av BNP stabiliseras
exportnettot på ca 6,5 %. I scenariet med hög tillväxt stiger den importvägda
efterfrågan och importen av bearbetade varor med i genomsnitt ca 7 resp. 10 %
per år under 1996-1998. Nettoexportens positiva bidrag till BNP-tillväxten
upphör 1997 och är negativt under periodens sista år. Nettot i utrikeshandeln
faller som andel av BNP de två sista åren och uppgår 1998 till ca 4,5 %.
Tabell 12.4 Försörjningsbalans med vissa nyckeltal, årsgenomsnitt 1996-1998
Procentuell förändring i 1991 års priser
medel hög låg
BNP 2,7 3,4 2,0
Import 6,9 8,5 5,7
Privat konsumtion 1,9 2,5 1,2
Offentlig konsumtion -1,0 -0,8 -1,3
Bruttoinvesteringar 8,5 11,0 6,4
Lagerinvesteringar1 0,1 0,3 -0,2
Export 7,1 7,4 6,7
Inhemsk användning 2,3 3,4 1,2
Nyckeltal
Timlön 4,3 4,3 4,3
KPI 3,1 3,1 3,2
NPI 2,1 2,1 2,2
Öppen arbetslöshet, nivå 199825,6 4,7 6,6
Total arbetslöshet, nivå 199829,5 8,0 11,2
1Förändring i procent av föregående års BNP.
2I procent av arbetskraften.
Källa: Finansdepartementet.
Den totala arbetslösheten förblir hög
Utvecklingen på arbetsmarknaden skiljer sig mycket märkbart mellan de olika
scenarierna. Det finns emellertid vissa gemensamma drag. För det första når den
totala arbetslösheten inte i något alternativ ned till de nivåer som rådde under
1980-talet. För det andra absorberas ungefär hälften av tillväxtdifferensen
mellan alternativen i ett stigande utbud av arbetskraft. Den resterande delen av
skillnaderna i tillväxt resulterar i lägre total arbetslöshet. Trots ett
stigande arbetsutbud uppnås inte de förvärvsfrekvenser som gällde under senare
delen av 1980-talet. Detta är delvis en konsekvens av att en större andel av
befolkningen befinner sig i reguljär utbildning.
I alternativet med medelhög tillväxt beräknas den reguljära sysselsättningen
öka med 194 000 personer under perioden 1996-1998. Samtidigt stiger det s.k.
underliggande arbetsutbudet, dvs. summan av sysselsatta, öppet arbetslösa och
personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder utanför arbetskraften, med 113 000
personer, se tabell 12.5. Den totala arbetslösheten faller från knappt 12 % 1995
till 9,5 % av arbetskraften 1998.
Tabell 12.5 Arbetsmarknad
1000-tals personer
1995 Förändring till 1998
medel hög låg
Reguljärt sysselsatta3 942 194 332 89
Arbetslösa 296 -45 -84 -4
Konjunkturberoende åtgärder208 -34 -57 -7
Utbud 4 331 127 215 77
Underliggande utbud 4 449 113 190 76
Källa: Finansdepartementet.
I scenariet med låg tillväxt antas att såväl efterfrågan i ekonomin som
arbetsmarknadens funktionssätt begränsar tillväxten. Den reguljära syssel-
sättningen ökar med endast 89 000 personer under perioden 1996-1998. Det under-
liggande utbudet stiger samtidigt med 76 000 personer och den totala
arbetslösheten stabiliseras på drygt 11 % år 1997-1998. I förhållande till
befolkningen i åldrarna 16-64 år stiger det underliggande utbudet obetydligt
från bottennivån 1994. Detta innebär en ökad utslagning av personer från
arbetslivet, samtidigt som den strukturella totala arbetslösheten år 1998 når
nivåer kring hela 11 % av arbetskraften.
I alternativet med hög tillväxt antas att förtroendet för ekonomin stiger
snabbt, vilket bidrar till en hög efterfrågan, samtidigt som arbetsmarknaden
fungerar väl. Den reguljära sysselsättningen växer med drygt 330 000 personer.
Det underliggande utbudet ökar med ca 190 000 personer och den totala
arbetslösheten faller till 8 % år 1998. Den snabba sysselsättningstillväxten
bidrar således till att förhindra att arbetslösheten permanentas på höga nivåer.
Diagram 12.3 Underliggande utbud och reguljär sysselsättning i förhållande till
befolkningen 16-64 år enligt alternativet med medelhög tillväxt
Anm.: Det skuggade området utgörs av summan av öppet arbetslösa och personer i
konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder i förhållande till
befolkningen 16-64 år.
Källor: Statistiska centralbyrån, Arbetsmarknadsstyrelsen, Konjunkturinstitutet
och Finansdepartementet.
Den offentliga sektorns sparande förstärks gradvis
De senaste årens ekonomiska tillbakagång har i hög grad försvagat den offentliga
sektorns finanser. Vikande sysselsättning och produktion har resulterat i
minskade inkomster samtidigt som utgifterna ökat till följd av växande
arbetslöshet. Krisen på finansmarknaden medförde också stora
kapitaltransfereringar till banksektorn i början av 1990-talet. År 1990
uppvisade den offentliga sektorn ett finansiellt överskott på 57 miljarder kr.
På fyra år har detta överskott vänts till ett underskott på 168 miljarder kr,
motsvarande 11 % av BNP.
År 1995 väntas den offentliga sektorns inkomster uppgå till 60,3 % av BNP.
Utgiftskvoten, dvs. utgifterna i förhållande till BNP, beräknas samma år till
70,4 %, vilket medför ett finansiellt sparandeunderskott om ca 10 % av BNP.
Förbättringen av det finansiella sparandet mellan 1994 och 1995 kan till största
delen återföras på de beslutade och föreslagna budgetförstärkningarna.
Tabell 12.6 Den offentliga sektorns finanser 1995-1998
Löpande priser
Miljarder
Procent av BNP, löpande priser
kr Medelhög tillväxtHög tillväxt Låg tillväxt
1995 1996 1997 1998 1996 1997 1998 1996 1997 1998
Inkomster 958 60,6 61,6 62,060,8 61,5 61,6 60,861,9 62,3
Skatter och avgifter800 51,3 52,1 52,851,7 52,1 52,7 51,352,0 52,7
Kapitalinkomster 96 5,2 5,7 5,4 5,0 5,5 5,1 5,4 6,0 5,8
Övriga inkomster 62 4,1 3,8 3,8 4,1 3,9 3,8 4,1 3,9 3,9
Utgifter 1 119 67,4 66,4 64,466,5 64,9 62,5 68,268,2 66,8
Transfereringar till
hushåll 386 22,9 22,1 21,522,6 21,5 20,7 23,422,8 22,4
Övriga transfereringar131 7,5 7,3 6,8 7,4 7,1 6,5 7,5 7,5 7,0
Ränteutgifter 122 7,9 8,7 8,5 7,6 8,3 7,8 8,1 9,2 9,2
Konsumtion, investeringar47929,128,327,628,928,0 27,5 29,328,7 28,1
Finansiellt sparande-161 -6,8 -4,8 -2,4-5,7 -3,5 -0,9 -7,4-6,3 -4,5
- stat -172 -7,1 -5,4 -3,2-6,2 -4,3 -1,8 -7,6-6,8 -5,1
- socialförsäkring17 0,9 0,9 0,8 0,9 0,9 0,8 0,9 1,0 0,9
- kommuner -5 -0,5 -0,3 0,0-0,4 -0,1 0,1 -0,7-0,5 -0,3
Primärt sparande1-135 -4,1 -1,8 0,6-3,1 -0,6 1,9 -4,7-3,1 -1,1
Nettoskuld 542 39,2 41,3 41,039,7 38,6 36,8 40,144,0 45,8
BNP, nivå 1 589 1 6831 7711 8581 6931 7901 885 1 6661 7391 814
1Finansiellt sparande exkl. kapitalinkomster och ränteutgifter.
Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
För att sparandeunderskotten skall nedbringas varaktigt krävs vid sidan av
budgetförstärkningar också ekonomisk tillväxt. Ökad sysselsättning och höjda
reallöner i näringslivet leder till ökade skatteinkomster. En positiv ekonomisk
utveckling möjliggör också en nedgång i arbetslösheten och därmed minskade
offentliga utgifter för arbetslöshetsunderstöd och arbetsmarknadsåtgärder, se
tabell 12.6.
En annan faktor av stor betydelse för de offentliga finanserna är ränte-
utvecklingen. Så länge underskotten består växer den offentliga skulden och
därmed räntekostnaderna. Ju större skuldsättning desto större betydelse får en
förändring i ränteläget. Den offentliga sektorns räntebärande skulder översteg i
slutet av 1994 de räntebärande tillgångarna med närmare 500 miljarder kr. En
förändring av den implicita räntenivån med en procentenhet innebär att den
årliga kostnaden för nettoskulden förändras med fem miljarder kr eller 0,3 % av
BNP. Eftersom nettoskulden ökar åtminstone inledningsvis i samtliga tre
alternativ, växer räntekänsligheten under perioden fram till 1998.
105
Diagram 12.4 Offentliga sektorns brutto- och nettoskuld
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksgäldskontoret och Finansdepartementet.
Tabell 12.7 Olika skuldmått i offentlig sektor 1995-1998
Löpande priser
Miljarder
Procent av BNP
kr Medelhög tillväxtHög tillväxt Låg tillväxt
1995 1996 1997 1998 1996 1997 1998 1996 1997 1998
Offentlig sektor:
Bruttoskuld 1 574 102,7103,1101,3101,199,8 96,3 104,2106,9107,6
Nettoskuld 542 39,2 41,3 41,039,7 38,6 36,8 40,144,0 45,8
Konsoliderad bruttoskuld1 39790,992,090,489,988,8 85,5 92,895,6 96,4
Staten:
Statsskuld 1 466 95,7 96,1 94,494,3 93,1 89,9 97,099,4 100,1
Nettoskuld 1 162 76,7 78,0 77,275,4 75,3 73,0 77,981,1 82,5
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksgäldskontoret och Finansdepartementet.
I tabell 12.7 och diagram 12.4 och 12.5 redovisas några av de skuldmått som
brukar användas i diskussionerna kring den offentliga sektorns finanser. Där
redovisas bl.a. det mått som används som ett av kriterierna för deltagande i den
monetära unionen inom EU, den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld. Med
detta mått avses den offentliga sektorns bruttoskuld minskat med skulder och
fordringar inom sektorn, i huvudsak AP-fondens innehav av stats- och kommunpap-
per.
Beräkningen av statsskulden och dess utveckling diskuteras mer utförligt i
appendix till detta kapitel.
Diagram 12.5 Den konsoliderade offentliga sektorns bruttoskuld
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksgäldskontoret och Finansdepartementet.
I alternativet med medelhög tillväxt förbättras de offentliga finanserna
påtagligt. Sparandeunderskottet beräknas år 1998 ha reducerats till 45 miljarder
kr, vilket motsvarar 2,4 % av BNP. Särskilt att märka är utvecklingen på
utgiftssidan. Utgiftskvoten, dvs. utgifterna i förhållande till BNP, sjunker
mellan 1995 och 1998 med sex procentenheter, från 70,4 till 64,4 %, se diagram
12.6. Skattekvoten, dvs. de totala skatteintäkterna i förhållande till BNP, ökar
samtidigt från 50,4 till 52,8 %. Förbättringen av de offentliga finanserna kan
helt återföras till staten. Underskottet i statens finansiella sparande
reduceras mellan 1995 och 1998 från 170 miljarder kr till 60 miljarder kr. I
kommunsektorn sker också en viss förbättring medan sparandet i ATP-systemet
däremot försvagas gradvis.
Utvecklingen i alternativet med medelhög tillväxt innebär att såväl den
offentliga sektorns nettoskuld som statsskulden minskar relativt BNP i slutet av
perioden, se tabell 12.7.
Tabell 12.8 Statens finanser 1995-1998
Löpande priser
Miljarder
Procent av BNP
kr Medelhög tillväxtHög tillväxt Låg tillväxt
1995 1996 1997 1998 1996 1997 1998 1996 1997 1998
Inkomster 431 27,7 28,3 28,427,9 28,1 28,2 27,628,1 28,2
Skatter och avgifter370 24,3 24,5 24,724,5 24,5 24,6 24,124,2 24,4
Kapitalinkomster 31 1,3 1,8 1,7 1,3 1,7 1,6 1,4 1,9 1,8
Övriga inkomster 29 2,1 1,9 1,9 2,1 2,0 2,0 2,1 2,0 2,0
Utgifter 603 34,9 33,7 31,634,1 32,5 30,0 35,234,9 33,3
Transfereringar till
hushåll 163 9,5 9,0 8,6 9,3 8,8 8,3 9,6 9,2 8,9
Övriga transfereringar165 8,3 7,1 5,9 8,0 6,5 5,2 8,4 7,6 6,5
Ränteutgifter 113 7,3 8,1 7,9 7,1 7,9 7,5 7,3 8,4 8,3
Konsumtion, investeringar1629,89,5 9,2 9,7 9,3 9,1 9,8 9,6 9,4
Finansiellt sparande-172 -7,1 -5,4 -3,2-6,2 -4,3 -1,8 -7,6-6,8 -5,1
Primärt sparande1 -91 -1,2 0,9 3,0-0,4 1,8 3,9 -1,6-0,2 1,6
Statsskuld 1 466 95,7 96,1 94,494,3 93,1 89,9 97,099,4 100,1
Tillgångar 305 18,9 18,0 17,218,8 17,8 16,9 19,118,3 17,6
1Finansiellt sparande exkl. kapitalinkomster och ränteutgifter.
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksgäldskontoret och Finansdepartementet.
I scenariet med låg tillväxt minskar emellertid inte statsskuldkvoten under
perioden. År 1998 motsvarar den 100 % av BNP. Underskottet i den offentliga
sektorns finansiella sparande beräknas uppgå till 4,5 % av BNP år 1998. Den
svagare ekonomiska utvecklingen medför att skatteinkomsterna utvecklas betydligt
långsammare än i scenariet med medelhög tillväxt. Fortsatt hög arbetslöshet
bidrar också till att nedgången i utgiftskvoten inte blir lika påtaglig.
Liksom i alternativet med medelhög tillväxt är det framför allt statens
finanser som förbättras. Kommunsektorn fortsätter att uppvisa ett negativt
finansiellt sparande under hela perioden. I kalkylerna har antagits att det
lägre arbetskraftsutbudet i detta alternativ medför ett större tryck på ut-
betalning av socialbidrag från den kommunala sektorn. Försvagningen i ATP-
systemet är av ungefär samma omfattning som i alternativet med medelhög
tillväxt. Lönesumman utvecklas svagare i detta lågtillväxtsscenario, vilket
medför lägre inkomster av arbetsgivaravgifter till fonden, men ränteläget är
däremot något högre. De stora finansiella tillgångarna ger då en relativt sett
högre avkastning.
Diagram 12.6 Offentliga sektorns inkomster och utgifter 1970-1998
Medelhög tillväxt
Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
I scenariet med hög tillväxt förbättras den offentliga sektorns finanser i
snabbare takt. Underskottet i den offentliga sektorns finansiella sparande år
1998 motsvarar 0,9 % av BNP. Detta leder till att nettoskuldkvoten sjunker med
närmare två procentenheter mellan 1997 och 1998.
Diagram 12.7 Finansiellt sparande offentlig sektor 1980-1998
Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
De tre scenarierna skiljer sig också åt vad gäller utvecklingen av företagens
finansiella sparande. Den kraftiga investeringsuppgången i alternativet med hög
tillväxt leder till en påtaglig nedgång från 1995 års mycket stora
sparandeöverskott. I alternativen med låg och medelhög tillväxt blir nedgången
mer begränsad, se tabell 12.9. I samtliga alternativ har antagits att såväl
utdelningar som inbetalningar av direkt skatt till staten ökar som andel av
företagens driftsöverskott. Dessa andelar ligger dock betydligt under de nivåer
som rådde i slutet av 1980- och början av 1990-talen.
Tabell 12.9 Totalt sparande 1995-1998
Löpande priser
MiljarderProcent av BNP
kr Medelhög tillväxtHög tillväxt Låg tillväxt
1995 1996 1997 1998 1996 1997 1998 1996 1997 1998
Offentlig sektor -161 -6,8 -4,8 -2,4-5,7 -3,5 -0,9 -7,4-6,3 -4,5
Privat sektor: 184 10,4 7,7 5,1 8,9 5,4 1,9 10,7 9,2 7,5
- hushållen 79 4,0 3,9 3,3 3,6 3,4 2,6 4,0 4,2 3,8
- företagen 105 6,3 3,8 1,9 5,3 2,0 -0,7 6,7 5,0 3,7
Bytesbalans 24 3,6 2,9 2,7 3,2 1,9 1,1 3,4 2,9 3,1
Bruttosparande 254 18,9 19,2 20,019,0 19,2 19,8 18,318,3 19,1
Bruttoinvesteringar230 15,3 16,3 17,315,8 17,4 18,8 14,915,4 16,1
Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
Fortsatta bytesbalansöverskott
Det samlade finansiella sparandet bytesbalansen har under senare år
förstärkts, se diagram 12.8. År 1995 väntas bytesbalansen uppvisa överskott
motsvarande 1,5 % av BNP. Även under perioden framöver kommer bytesbalansen att
uppvisa överskott. Detta är bl.a. en konsekvens av ett lågt bostadsbyggande.
Under åren 1996-1998 minskar bytesbalansen något i alternativet med medelhög
tillväxt, beroende på ett tämligen stabilt exportnetto. Vid en lägre tillväxt
består det höga överskottet, vilket är ett uttryck för en jämförelsevis svag
investeringsutveckling. I alternativet med hög tillväxt minskar emellertid
bytesbalansöverskottet, se tabell 12.9. Skillnaden mot alternativen med lägre
tillväxt är i huvudsak ett sämre exportnetto. I termer av sparande, är det den
privata sektorns finansiella sparande som är lägre. Det gäller framför allt
företagen men i viss mån också hushållen.
Diagram 12.8 Totalt sparande 1980-1998
Medelhög tillväxt
Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
106
Appendix till kapitel 12
Beräkning av statsskuldutvecklingen
Syftet med detta appendix är att kortfattat redogöra för metodologin bakom
Finansdepartementets statsskuldberäkningar och att visa hur dessa kan översättas
till en enkel skuldekvation.
Finansdepartementets metod att beräkna statsskuldutvecklingen kan grovt
beskrivas på följande sätt: Den s.k. FIMO-modellen beräknar utvecklingen av
statens primärsaldo. Primärsaldot tillsammans med de ränte- och
växelkursförutsättningar som ligger till grund för de medelfristiga scenarierna
är ingångsdata i Riksgäldskontorets kalkyler för bestämning av statens
ränteutgifter och ränteinkomster. Dessa kalkyler beaktar att statsskulden är
sammansatt av en mängd olika finansiella instrument med varierande löptider och
att endast en mindre del årligen omsätts till gällande marknadsräntor.
Riksgäldskontoret omvärderar också utlandsskulden i enlighet med antagna
valutakurser.
Utöver räntenettot har staten också kapitalinkomster som inte motsvaras av
underliggande räntebärande tillgångar. Dessa kapitalinkomster utgörs bland annat
av driftsöverskott, inleveranser från de affärsdrivande verken och Riksbanken
samt aktieutdelningar. Kapitalutgiftsnettot är således summan av statens
ränteinkomster, ränteutgifter och övriga kapitalinkomster.
Skuldutvecklingen påverkas också av värdeförändringar i statens finansiella
tillgångar och i utlandsskulden. En ökning i statsskulden kan exempelvis bero på
att Centrala Studiestödsnämnden ökar sin utlåning, vilket i sin tur också ökar
statens fordringar. Utförsäljning av statliga företag minskar å andra sidan
såväl tillgångssidan som statsskulden.
Med kunskap om den ingående skulden, primärsaldot, marknadsräntor och
valutakurser, allt för ett givet år, ger Riksgäldskontorets kalkyler
ränteinkomster, ränteutgifter och värdeförändringar i utlandsskulden. Storleken
på de övriga kapitalinkomsterna och skulddispositioner bestäms utanför
Riksgäldskontorets kalkylram. Den utgående skulden kan nu räknas ut. På detta
sätt kan således statsskulden tas fram för varje år. En sammanfattning av
resultaten från skuldberäkningarna i alternativet med medelhög tillväxt ges av
tabell A12.1.
121
Tabell A12.1 Statsskuld och bidrag till dess utveckling vid medelhög tillväxt
Miljarder kronor, löpande priser
År Ingående Primärt Ränte- Ränte- Kapital-Värde- Utgående BNPskuld
underskott utgifterinkomsterinkomsterökningskuld
1993 881 189 82 17 17 14 1 132 1 442
1994 1 132 122 101 16 12 -31 1 296 1 506
1995 1 296 91 113 15 16 -2 1 467 1 589
1996 1 467 19 123 13 9 24 1 610 1 683
1997 1 601 -16 144 22 10 -6 1 701 1 771
1998 1 701 -55 147 21 11 -7 1 754 1 858
Källor: Riksgäldskontoret, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
I tabellen kan det exempelvis utläsas att den ingående statsskulden 1994 var
1132 miljarder kr. Skulden ökar under 1994 med primärunderskottet (122 miljarder
kr) och ränteutgifter (101 miljarder kr). Kapital- och ränteinkomster minskar
dock skuldökningen med 28 miljarder kr. Dessutom ledde förändringar i statens
finansiella tillgångar och i utlandsskulden till en värdeminskning (-31
miljarder kr) i den utgående skulden.
Skuldekvationen
Den s.k. skuldekvationen visar att utvecklingen av skuldkvoten bestäms av
primärunderskottet som andel av BNP, tillväxten och den implicita räntan på
statsskulden. Skuldekvationen kan skrivas på följande sätt:
b(t) = p(1+r/2) + (1+r)b(t-1)/[Y(t)/Y(t-1)].
Här är b(t) lika med skuldkvoten i slutet av året och p är primärunder-
skottskvoten1. Skuldkvoten växer långsammare desto snabbare (den nominella)
tillväxten är [Y(t)/Y(t-1)]. En stor primärunderskottskvot eller en hög
implicitränta (r) gör att skuldkvoten växer snabbare. I tabell A 12.2 beskrivs
utvecklingen av statsskuldkvoten av primärunderskottskvoten, impliciträntan, den
initiala skuldkvoten och den nominella tillväxtfaktorn. Exempelvis så var den
ingående skuldkvoten 1994 lika med 0,785. För att erhålla den utgående
skuldkvoten 1994 måste den ingående skuldkvoten multipliceras med 1 plus
impliciträntan (1+0,035) och divideras med den nominella tillväxtfaktorn
(1,044). Därtill skall också primärunderskottskvoten (0,082) adderas.
Tabell A12.2 Skuldkvotens utveckling vid medelhög tillväxt
År Utgående Primär ImplicitNominellIngående
skuldkvotunderskotts-räntatillväxt-skuldkvot
kvot1 faktor2
1993 0,611 0,135 0,064 1 0,785
1994 0,785 0,082 0,035 1,044 0,861
1995 0,861 0,059 0,060 1,055 0,923
1996 0,923 0,012 0,084 1,059 0,957
1997 0,957 -0,009 0,067 1,052 0,960
1998 0,960 -0,031 0,066 1,049 0,944
1Beräknat som [p+(1/r)]
2Beräknat som y(t)/y(t-1)
Källor: Riksgäldskontoret, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
Det är viktigt att notera att impliciträntan inte endast påverkas av statens
räntutgifter utan också av ränte- och kapitalinkomster, värdeförändringar i
utlandsskulden samt utvecklingen av tillgångssidan i statens balansräkning.
Kopplingen mellan de aktuella svenska marknadsräntorna och statsskuldens
implicitränta kan därför vara svag.
Exempelvis beräknas utgiftsräntorna för 1994 till 101 miljarder kr, vilket ger
en (ränteutgifts)implicitränta på ca 8,5 %2. Denna implicitränta beror i sin tur
såväl på räntevillkoren på den del av den ingående skuldstocken som inte har
omsatts under året som på räntevillkoren för nyupplåningen under 1994. Eftersom
ungefär en tredjedel av statsskulden är finansierad i utlandet bestäms
ränteutgifterna i ganska stor utsträckning av utländska räntesatser och de
aktuella valutakurserna.
Om utvecklingen av statsskuldkvoten räknas ut med hjälp av skuldekvationen
blir impliciträntan 1994 endast 3,5 %, vilket är betydligt lägre än 8,5 %. Detta
beror på att de övriga skuldpåverkande komponenterna i tabell A12.1 år 1994
verkar neddragande på impliciträntan. Det bör dock påpekas att impliciträntan
inte är ett meningsfullt mått på statsskuldens kostnad. Impliciträntans enda
tolkning är att den beskriver den ingående statsskuldens tillväxt under året
(exklusive primärunderskott).
1Eftersom ränteflödena uppkommer under loppet av ett år är det naturligt att
relatera det totala räntenettot (inklusive värde- och tillgångsförändringar)
till den ingående skulden plus halva primärunderskottet. Av detta skäl
tillkommer termen (pr/2) i skuldekvationen.
2Det vill säga, 101/[1131+(122/2)].
122
Innehåll
1 Inledning 2
1.1Utvecklingen 1995-96 2
1.2Den svenska ekonomin i ett medelfristigt perspektiv13
2 Internationell utveckling 22
2.1 Sammanfattande översikt 22
2.2 Länderöversikter 25
3 Utrikeshandel 32
3.1 Export och import 32
3.2 Bytesbalansen 36
4 Näringslivets produktion 39
4.1 Industri 39
4.2 Byggnadsverksamhet 45
4.3 Privat tjänstesektor 47
5 Arbetsmarknad 48
5.1 Sysselsättning och arbetskraftsutbud 49
5.2 Öppen arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska
åtgärder 53
6 Löner 56
6.1 Historisk utveckling 56
6.2 Utvecklingen under prognosperioden 57
7 Inflation
8 Hushållens ekonomi och privat konsumtion 66
8.1 Hushållens inkomster 66
8.2 Privat konsumtion och sparande 68
9 Investeringar 73
9.1 Näringslivets investeringar 74
9.2 Offentliga investeringar 77
9.3 Bostadsinvesteringar 78
9.4 Lagerinvesteringar 80
10 Offentliga sektorn 82
10.1 Den konsoliderade offentliga sektorn 82
10.2 Staten inklusive sjuk- och arbetslöshets-
försäkringarna 88
10.3 Allmänna pensionsfonden 89
10.4 Den kommunala sektorn 90
11 Kapitalmarknad 93
11.1 Den internationella ränte- och valutautvecklingen93
11.2 Den svenska ränte- och valutautvecklingen 95
11.3 Börsutvecklingen i Sverige och internationellt97
11.4 Statens upplåning 99
11.5 Kreditmarknaden 101
124
12 Medelfristiga scenarier 103
12.1 Inledning och förutsättningar 103
12.2 Utvecklingen fram t.o.m. 1998 105
Appendix 122
125
Tabeller
1.1 Effekter av basårsbytet på tillväxtprognosen 4
1.2 Prognosförutsättningar 4
1.3 Löner och priser 6
1.4 Nyckeltal 7
1.5 Försörjningsbalans 8
1.6 Öppen arbetslöshet, sysselsättning och arbetskraft samt
korrigerat för arbetsmarknadspolitiska åtgärders direkta
inverkan 12
1.7 Sparande 13
1.8 Försörjningsbalans 1996-1998 15
1.9 Nyckeltal 1996-1998 17
2.1 Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder22
2.2 Konsumentpriser och arbetslöshet i vissa OECD-länder23
2.3 Uppfyllandet av konvergenskriterierna 1994 24
2.4 Försörjningsbalans USA 26
2.5 Försörjningsbalans Japan 26
2.6 Försörjningsbalans västra Tyskland 27
2.7 Försörjningsbalans Storbritannien 28
2.8 Försörjningsbalans Frankrike 29
2.9 Försörjningsbalans Danmark 29
2.10 Försörjningsbalans Finland 30
2.11 Försörjningsbalans Norge 31
3.1 Exportmarknadstillväxt, relativa priser, marknadsandelar
och export av bearbetade varor 33
3.2 Importvägd efterfrågan på bearbetade varor 35
3.3 Export och import av varor 36
3.4 Bytesbalans 37
4.1 Näringslivets produktion 39
4.2 Nyckeltal för industrin 40
4.3 Industrins rörliga kostnader, produktpriser, marginaler
per producerad enhet samt bruttoöverskottsandel44
4.4 Byggnadsverksamhet 45
5.1 Arbetsmarknad 51
5.2 Produktion och sysselsättning i timmar 52
5.3 Relativ arbetslöshet i olika åldrar 54
5.4 Antal personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder
5.5 Öppen arbetslöshet, sysselsättning och arbetskraft samt
korrigerat för arbetsmarknadspolitiska åtgärders direkta
inverkan 55
7.1 Konsumentpriser 63
8.1 Hushållssektorns disponibla inkomster, konsumtion och
sparande 66
8.2 Hushållens inkomster 67
9.1 Bruttoinvesteringar efter näringsgren 73
9.2 Bruttoinvesteringar i näringslivet 75
9.3 Offentliga investeringar 77
9.4 Bostadsinvesteringar 79
9.5 Lagervolymförändringar 80
10.1 Den offentliga sektorns inkomster och utgifter 84
10.2 Skatter och avgifter 84
10.3 Offentliga sektorns utgifter 85
10.4 Förändring av den offentliga sektorns finansiella
sparande 86
10.5 Staten inklusive sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna89
10.6 Allmänna pensionsfonden 90
10.7 Den kommunala sektorns inkomster och utgifter 91
11.1 Statsskuldens placering 98
11.2 Förändring i statsskulden och dess finansiering de senaste
budgetåren 99
12.1 Förutsättningar 104
12.2 Produktion och produktivitet, årsgenomsnitt 1996-1998107
12.3 Hushållens ekonomi, årsgenomsnitt 1996-1998 108
12.4 Försörjningsbalans med vissa nyckeltal, årsgenomsnitt
1996-1998 111
12.5 Arbetsmarknad 112
12.6 Den offentliga sektorns finanser 1995-1998 114
12.7 Olika skuldmått i offentlig sektor 1995-1998 115
12.8 Statens finanser 1995-1998 117
12.9 Totalt sparande 1995-1998 119
A12.1Statsskuld och bidrag till dess utveckling
vid medelhög tillväxt 122
A12.2Skuldkvotens utveckling vid medelhög tillväxt 123
126
Diagram
1.1 Produktion i industrin och i övriga ekonomin 2
1.2 Marknadstillväxt och volymutveckling för svensk export3
1.3 Privat konsumtion och disponibel inkomst 8
1.4 Bruttoinvesteringar 9
1.5 Sysselsättning och arbetskraftsutbud 11
1.6 Finansiellt sparande i privat och offentlig sektor samt
bytesbalans 13
1.7 Öppet arbetslösa samt personer i konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska åtgärder 16
1.8 Offentliga sektorns inkomster och utgifter, medelhög
tillväxt 18
1.9 Finansiellt sparande i offentlig sektor 1980-199819
1.10 Statsskuld 1980-1998 20
1.11 Den konsoliderade offentliga sektorns bruttoskuld21
3.1 Marknadsandelar och relativpris för Sveriges export av
bearbetade varor till 14 OECD-länder 34
4.1 Industriproduktion och kapacitetsutnyttjande 41
4.2 Industrins arbetskostnad per producerad enhet i Sverige
relativt 14 OECD-länder 1980-1996 43
4.3 Industrins bruttomarginal 1980-1996 45
4.4 Byggnadsinvesteringar per sektor 1970-1996 46
5.1 Antal varsel samt antal nyanmälda lediga platser48
5.2 Sysselsättning och arbetskraftsutbud 50
5.3 Öppet arbetslösa samt personer i konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska åtgärder 55
6.1 Nominell timlön inom industrin 60
7.1 Konsumentprisutvecklingen 64
8.1 Privat konsumtion 69
8.2 Sysselsättningen 1980-1996 70
8.3 Hushållens förmögenhetskvot 71
8.4 Hushållens sparkvot 72
9.1 Bruttoinvesteringar samt bruttoinvesteringar exklusive
bostäder som andelar av BNP 74
9.2 Antal outhyrda lägenheter respektive antal påbörjade
lägenheter 78
9.3 Bostadsinvesteringar 80
9.4 BNP-utveckling och lagerbidrag 81
10.1 Den offentliga sektorns finansiella sparande 1970-199682
10.2 Den offentliga sektorns skuldutveckling 1980-199687
11.1 10-åriga obligationsräntor 1991-1994 94
11.2 Ränte- och valutautvecklingen 1993-1994 95
11.3 Internationell börsutveckling 1993-1994 97
12.1 Hushållens sparkvot 1980-1998 109
12.2 BNP-tillväxten och dess användning 1996-1998 110
127
12.3 Underliggande utbud och reguljär sysselsättning i
förhållande till befolkningen 16-64 år enligt alternativet
med medelhög tillväxt 113
12.4 Offentliga sektorns brutto- och nettoskuld 115
12.5 Den konsoliderade offentliga sektorns bruttoskuld116
12.6 Offentliga sektorns inkomster och utgifter, medelhög
tillväxt 1970-1998 118
12.7 Finansiellt sparande i offentlig sektor 1980-1998118
12.8 Totalt sparande 1980-1998, medelhög tillväxt 120
128
Tabell 1. Statsbudgetens utveckling 1973/74-1995/96
Miljoner kronor
1973/741974/751975/761976/771977/781978/791979/801980/81
1981/82
1982/83
1983/84
1984/85
Inkomster 61489 72490 93934104360 112113119664132491155287 167131
191280
221165
260596
Utgifter 70881 83187 97658114845 137292158341182475215238 235164
277879
298265
329136
Anslag1 70928 82914 97232114739 136331158605181417214783 236406
277031
297882
330281
Rörliga krediter
(- = minskad disposition) -47 +273 +426 +106 +961 -264 +1058 +455 -1242
+848
+383
-1144
Saldo -9393 -10698 -3724-10484 -25179-38678-49984-59951 -68033
-86599
-77100
-68540
1985/861986/871987/881988/891989/901990/911991/921992/93
1993/94
1994/95
1994/95
1995/96
Stats-
Ny be-
Förslag
budget3
räkning
Inkomster 275099 320105332552367707 401553403487397725377744 376925
368191
394366
724947
Utgifter 321901 335266336669349600 398140437987478483565548 554023
518855
586347
968379
Anslag1 322241 334996336856349626 397891 * * * *
*
*
*
Förändring av anslags-
behållningar2
+4500
+439
+19000
Rörliga krediter
(- = minskad disposition)-340 +270 -187 -26 +248 * * * *
*
*
*
Saldo -46802 -15161 -4117+18107 +3413-34500-80758-187805-
177098 -
150664
-191981
-243432
1Förändring av anslagsbehållningar har för utfallsåren beräknats i anslagen.
2Inkl. beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto.
3enligt 1993/94:FiU29
129
Tabell 2. Statsbudgetens realekonomiska utveckling 1983/84-1993/94
Miljoner kronor, löpande priser.
1983/84 1984/85 1985/86 1986/87 1987/88 1988/89 1989/90 1990/91
1991/92
1992/93
1993/94
Inkomster 221 165 260 596 275 099 320 105 332 552 367 707 401 553
403 487
397 725
377 743376 925
Direkta skatter 53 075 75 318 68 570 90 644 99 879 122 871 130 569
100 869
63 100
63 05055 963
Indirekta skatter 134 627 146 797 164 516 183 400 193 472 201 023 223 534
249 023
261 021
250 423259 752
Övriga inkomster 33 463 38 481 42 013 46 061 39 201 43 813 47 450
53 595
73 604
64 27061 210
Utgifter 298 265 329 137 321 901 335 267 336 669 349 600 398 140
437 987
478 484
565 548554 023
Statlig verksamhet 70 883 71 667 74 769 82 128 84 721 88 039 104 503
115 740
117 759
134 678138 827
Konsumtion 56 766 60 242 60 253 70 033 72 901 79 518 92 567
105 591
108 071
118 096123 225
Investeringar 14 117 11 425 10 516 12 095 11 820 8 521 11 936
10 149
9 688
16 582 15 602
Transfereringar exkl.
statsskuldräntor 152 905 168 571 176 129 183 884 192 799 204 725 226 273
259 261
294 989
356 765318 836
Till hushåll inkl.
socialförsäkrings-
sektorn 63 380 69 426 77 217 85 216 91 850 98 643 107 784
112 890
126 677
144 253150 999
Till kommuner 52 362 57 009 54 720 58 337 60 641 62 856 69 245
88 339
97 006
103 33278 177
Övriga 37 162 42 136 44 192 40 331 40 308 43 226 49 244
58 032
71 306
109 18089 660
Statsskuldräntor 60 387 75 234 66 509 63 812 53 410 53 179 63 696
61 033
60 043
73 091 94 736
Räntor inom landet 40 442 46 206 47 156 50 157 40 704 42 044 51 110
51 830
49 275
7 580 27 858
Räntor utom landet 12 245 13 975 12 537 10 027 9 783 8 314 8 551
7 333
6 720
19 474 23 903
Valutaförluster 7 700 15 053 6 816 3 628 2 923 2 821 4 035
1 870
4 048
46 037 42 975
Övriga utgifter (främst
finansiella transaktioner
och rörliga krediter) 14 090 13 665 4 494 5 443 5 739 3 657 3 668
1 953
5 693
1 014 1 624
130
Tabell 3. Statsskulden vid slutet av budgetåren 1981/82 1993/94 m.m.
(Milj.kr.)
Budgetår Stats- Därav
skulden
Ränte- Riks- Premie- Stats-Spar- Lån hosAlle- Riks-
Stats-
Skatt-
Till-
Konto- Dags- Lån i Netto-
löpande obliga-obliga- skuld-obliga-statsin-mans- gälds-
skuld-
kam-
fälligt
kredit lån ut- utgifter,
obliga- tioner.tionslånförbin-tions-stitu- sparan-konto
växlar
mar-
sparande
i riks- ländsk Räntor
tionslån Stats- delserlån tioner de
växlar
banken valuta4 på stats-
obliga- och fon-
skulden
tions der m.m.
m.m.
lån1
Vid slutet av budgetåret
1981/82 319 686170 047 * 23 225 1 263 18 767 7 068 * *
*
36 781
*
*
62 535 24 659
1982/83 407 325201 333 * 26 025 333 24 084 14 565 * * 58
710
848
*
*
81 427 48 196
1983/84 482 636189 318 37 600 34 050 328 26 747 15 030 1 353 * 62
800
12 463
*
*
102 947 60 387
1984/85 559 459201 458 37 600 36 246 328 31 866 14 387 10 508 * 88
000
*
*
*
139 067 75 234
1985/86 596 015193 899 62 600 55 994 320 31 682 10 995 26 503 * 80
219
13 315
*
*
120 489 66 509
1986/87 609 248184 946 78 600 53 600 320 35 562 8 406 36 650 * 81
660
1 245
*
*
128 259 63 812
1987/88 597 621169 939 88 300 52 600 310 34 024 8 895 48 470 * 70
500
14 460
*
*
110 123 53 410
1988/89 589 712148 935 91 600 58 100 30 29 084 13 324 61 393 *76
0913
*
*
7 553
103 6022 53 179
1989/90 582 456136 852 97 945 48 900 30 22 886 28 353 55 559 * 85
724
*
5 724
16 916
83 567 63 696
1990/91 626 698118 783 128 100 48 900 26 14 441 29 750 59 033 2 548134
175
*
8 417
8 970
73 554 61 033
1991/92 710 982 *287 0391 47 800 6 10 346 15 387 66 810 5 548227
632
*
*
-6 793
57 207 60 043
1992/93 960 611 * 414 746 52 400 6 5 088 8 379 67 001 8 428233
820
*
*
-169 114 339 857 73 090
1993/94 1 178 643 * 513 117 58 400 6 * *5 62 762 10 252149
952
*
*
*
8 379 375 775 94 736
Förändring under budgetåret
1981/82 +66 718+ 52 169 *+ 2 000 * +3 420+ 689 * *
*
- 7 374
*
*
+15 814 + 3 614
1982/83 +87 639+ 31 286 * + 2 800- 930+5 317+ 7 497 * *+58
710
-35 933
*
*
+18 892 +23 537
1983/84 +75 311- 12 015+37 600+ 8 025- 5 +2 663+ 465+ 1 353 *+ 4
090
+11 615
*
*
+21 520 +12 191
1984/85 +76 823+ 12 140 *+ 2 196 * +5 119- 643+ 9 155 *+25
200
-12 463
*
*
+36 120 +14 847
1985/86 +36 556- 7 559+25 000+ 19 748- 8- 184- 3 392+15 995 *- 7
781
+ 3 315
*
*
-18 578 - 8 725
1986/87 +13 235- 8 953+16 000- 2 394 * +3 880- 2 588+10 147 *+ 1
441
-12 070
*
*
+ 7 770 - 2 697
1987/88 - 11 627- 15 007+ 9 700- 1 000 - 11- 1 537+ 489+11 820 *-11
160
+13 215
*
*
-18 136 -10 402
1988/89 - 7 909- 21 004+ 3 300+ 5 500- 280- 4 940+ 4 429+12 923 *+ 5
591
-14 460
*
+7 553
- 6 521 - 231
1989/90 - 7 256- 12 083+ 6 345- 9 200 *- 6 198+15 029- 5 834 *+ 9
633
*
+5 724
+9 363
-20 035 +10 517
1990/91 +44 241 - 18 068+30 155 * - 4- 8 444+ 1 396+ 3 474 +2548+48
451
*
+2 693
-7 946
-10 013 - 2 663
1991/92 +84 284 * +40 156 - 1 100 - 20 -4 096-14 363+ 7 777 +3000+93
457
*
-8 417
-15 763
-16 347 + 990
1992/93 +249 629 *+127 707 +4 600 * -5 258 -7 008 + 191 +2 880 +6
188
*
*
-162 321 +282 650 +13 047
1993/94 +218 032 *+ 98 371 + 6 000 *- 5 088- 8 379- 4 239 + 1 824- 83
868
*
*
+159 114 + 8 379+ 35 918+ 21 646
1Fr.o.m. mars 1992 benämns tidigare räntelöpande obligationslån och
riksobligationslån gemensamt för statsobligationslån.
2T.o.m. budgetåret 1987/88 bokfördes statsskulden i utländsk valuta till
valutakurser vid upplåningstillfällena. Fr.o.m. 1988/89 omvärderas skulden till
aktuella valutakurser.
3Tidigare har bokförts utlöpande nominellt belopp. Fr.o.m. 1988/89 bokförs
nyemmitterade växlar till inköpsvärdet.
4Fr.o.m. 1990/91 efter avdrag för uppköpta obligationer.
5Fr o m 1993/94 redovisas inlåningen från statsinstitutioner och fonder som en
del av Riksgäldskontorets inlåning i stället för som en del av statsskulden.
131
Finansplanen
1 Den ekonomiska politikens inriktning 1
2 Det ekonomiska arvet 13
3 Sverige och den Europeiska unionen 21
4 Den ekonomiska utvecklingen 25
5 En politik för tillväxt, sysselsättning och välfärd34
6 Budgetförslaget och förstärkningar av den offentliga
sektorns finanser 56
Omprövning och förnyelse av offentlig förvaltning 71
Ekonomisk styrning av statlig verksamhet
1 Budgetpolitisk strategi
73
2 Budgetering och redovisning av statens verksamhet
76
3 Resultatet av RRV:s granskning 1994
79
4 Resultatstyrning
83
5 Ökade krav för god intern kontroll i staten
85
6 Konsekvenser för de statliga myndigheterna av
införandet av en allmän löneavgift m.m.
88
Budgetförslaget och statens ekonomiska ställning
1 Beräkning av statsbudgetens inkomster och utgifter för
budgetåren 1994/95 och 1995/96
89
2 Underliggande budgetutveckling
101
3 Lånebehov och statsskuld
102
4 Redovisning av verksamheten med statliga garantier m.m.
för budgetåret 1993/94
104
5 Budgetering av förvaltningskostnadsanslag för
budgetåret 1995/96
111
6 Lån i Riksgäldskontoret för myndigheters investeringar
i anläggningstillgångar för förvaltningsändamål
113
Förslag till riksdagsbeslut
115
Bilagor
Bilaga 1.1 Preliminär nationalbudget
Bilaga 1.2 Utdrag ur Riksrevisionsverkets inkomstberäkningar
Bilaga 1.3 Vissa tabeller rörande den statsfinansiella utvecklingen
132