Regeringskansliets rättsdatabaser

Prop. 1994/95:74 Regeringens proposition 1994/95:74 Återlämnande av kulturföremålProp. 1994/95:74 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 27 oktober 1994 Ingvar Carlsson Margot Wallström (Kulturdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen läggs fram förslag till lagstiftning för att i svensk rätt införliva rådets direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993 om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort från en annan medlemsstats territorium. Direktivet skall införlivas som en följd av EES-avtalet. Enligt direktivet skall vissa kulturföremål som olagligt förts bort från en medlemsstat under vissa förutsättningar återlämnas till den statens territorium. De bestämmelser som kräver lagform tas in som ett nytt kapitel i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 3 2 Lagtext 4 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. 4 3 Ärendet och dess beredning 10 4 Bakgrund 10 5 EG-direktivet om återlämnande av kultur- föremål 11 5.1 Närmare om direktivets innehåll 11 6 Gällande rätt 13 7 Ett nytt kapitel i kulturminneslagen 14 8 Prövningen av tvister om återlämnande 15 8.1 Vilka domstolar skall pröva tvisterna? 15 8.2 Vem skall talan riktas mot? 17 8.3 Ersättning 17 8.4 Rättegångskostnader 20 9 Vilken myndighet skall vara centralmyndighet?21 10 Tvångsmedel 22 11 Övriga frågor 24 12 Ikraftträdande 25 13 Författningskommentar 25 Bilaga 1Sammanfattning av promemorian 34 Bilaga 2Promemorians lagförslag 35 Bilaga 3Sammanställning av remissyttranden 40 Bilaga 4Lagrådsremissens lagförslag 43 Bilaga 5Lagrådets yttrande 45 Bilaga 6EG-direktivet i svensk lydelse 52 Bilaga 7EG-direktivet i engelsk lydelse 59 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 oktober 1993 66 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kultur- minnen m.m. 2 Lagtext 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Härigenom föreskrivs att det i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. skall införas ett nytt kapitel, 6 kap., av följande lydelse. 6 kap. Återlämnande av olagligt bortförda kulturföremål 1 § Ett kulturföremål som efter den 31 december 1994 olagligt förts bort från en stat som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och som finns i Sverige skall på begäran återlämnas till den staten. Definitioner 2 § Med ett kulturföremål avses i detta kapitel ett föremål som 1. i den stat det förts bort från betraktas som en nationell skatt av konst- närligt, historiskt eller arkeologiskt värde enligt lagar eller administrativa förfaranden som är förenliga med artikel 36 i Romfördraget, och 2. tillhör någon av de kategorier som anges i bilagan till denna lag eller är en integrerad del av inventarierna hos en kyrklig institution eller en integrerad del av en offentlig samling och upptagen i inventarieförteckningen hos ett museum, ett arkiv eller en biblioteksamling. Med en offentlig samling avses en samling som ägs av _ en stat som avses i 1 §, _ en lokal eller regional myndighet i en sådan stat, eller _ en offentlig institution i en sådan stat vilken ägs eller till stor del finansieras av staten eller av en lokal eller regional myndighet. 3 § Med att ett kulturföremål olagligt förts bort avses att föremålet förts från en stats territorium i strid med den statens regler till skydd för nationella skatter, eller att efter en tidsbegränsad laglig bortförsel föremålet inte har återlämnats eller något annat villkor för bortförseln har överträtts. Väckande av talan 4 § Den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt förts bort kan vid allmän domstol väcka talan om återlämnande. Talan skall riktas mot den som innehar föremålet. Till en ansökan om stämning i mål som avses i första stycket skall fogas dels en handling som beskriver föremålet och som anger att det är ett kulturföremål, dels en förklaring av den behöriga myndigheten i den återkrävande staten om att föremålet olagligt har förts bort. Är annan än den som innehar föremålet ägare, skall domstolen, om ägaren är känd, underrätta honom om att talan väckts. Detsamma gäller i fråga om den som har en särskild rätt till föremålet. 5 § Domstolen får på ansökan av den stat från vars territorium ett kultur- föremål olagligt förts bort besluta om säkerhetsåtgärd beträffande föremålet. Därvid skall bestämmelserna i 15 kap. 2, 5, 7, 8 och 10 §§ rättegångsbalken tillämpas. Med bättre rätt till viss egendom skall i det sammanhanget avses rätt att få egendom återlämnad. 6 § Talan om återlämnande skall väckas inom ett år från det att den åter- krävande staten fick kännedom om föremålets belägenhet och om vem som innehade det. Talan får dock inte väckas senare än trettio år efter det att föremålet olagligt fördes bort. I fråga om föremål som enligt 2 § tillhör en offentlig samling och kyrkliga föremål som har ett särskilt skydd enligt det återkrävande landets lag, får dock talan väckas inom sjuttiofem år efter bortförseln. Om bortförseln inte längre är olaglig när talan väcks, skall talan ogillas. Ersättning 7 § Om ett kulturföremål skall återlämnas är den som innehar föremålet för egen räkning berättigad till skälig ersättning av den återkrävande staten, om innehavaren visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande staten. Den som förvärvat föremålet genom arv, testamente eller gåva är berättigad till ersättning endast om den som föremålet förvärvats från skulle ha varit det. Ersättningen skall fastställas i målet om återlämnande av kulturföremålet. Undersökning 8 § Tingsrätten får på ansökan av den myndighet som regeringen bestämmer (den centrala myndigheten) besluta att myndigheten får genomföra en undersökning hos någon för att söka efter ett visst kulturföremål som olagligt förts bort från en stat som anges i 1 §. Tillstånd får lämnas endast om 1. det finns särskild anledning att anta att det sökta föremålet kan påträffas vid undersökningen, 2. den hos vilken undersökningen skall vidtas skäligen kan befaras undandra sig att lämna uppgift om han innehar föremålet, och 3. vikten av att åtgärden vidtas uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som berörs. Ansökan skall göras skriftligen. Om det skäligen kan befaras att föremålet kan komma att gömmas undan eller någon annan åtgärd vidtas för att hindra eller försvåra ett återlämnande, får beslut enligt första stycket meddelas utan att motparten bereds tillfälle att yttra sig över ansökan. Motparten behöver i så fall inte heller underrättas om rättens beslut innan undersökningen påbörjas. Beslutet gäller omedelbart, om inte annat bestäms. 9 § Av ett beslut om undersökning skall framgå i vilken utsträckning den centrala myndigheten har rätt att få tillträde till lokaler, markområden, trans- portmedel och andra utrymmen. Vid undersökning skall tillämpas bestämmelserna i 28 kap. 6 §, 7 § andra stycket och 9 § första stycket rättegångsbalken. Myndigheten får begära handräckning av kronofogdemyndigheten för att genomföra undersökningen. Därvid tillämpas 16 kap. 10 § utsökningsbalken. 10 § Om det sökta föremålet påträffas vid undersökningen får den centrala myndigheten ta hand om föremålet, om det skäligen kan befaras att innehavaren genom att gömma undan föremålet eller genom att företa någon annan åtgärd hindrar eller försvårar ett återlämnande. 11 § Den som berörs av ett omhändertagande enligt 10 § kan skriftligen begära prövning av det vid den tingsrätt som prövade ansökan om tillstånd till undersökningen. När begäran kommit in skall rätten snarast möjligt och, om det inte finns synnerliga skäl, senast fjärde dagen därefter hålla förhandling. Till förhandlingen skall kallas både den som berörs och den centrala myndigheten. Vid förhandlingen skall myndigheten redovisa skälen för omhändertagandet. Den som berörs skall få tillfälle att yttra sig. Förhandlingen skall, om möjligt, pågå utan avbrott. Uppskov får äga rum endast om det finns synnerliga skäl till det. Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart meddela beslut. 12 § Domstolen skall bestämma hur länge omhändertagandet skall bestå. Tiden får inte sättas längre än som är oundgängligen nödvändigt. Ett omhändertagande får dock bestå högst tre månader. 13 § Om domstol enligt 5 § fattat beslut om säkerhetsåtgärd beträffande ett föremål upphör beslut om omhändertagande av samma föremål att gälla. Rättegångsbestämmelser 14 § Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad som är före- skrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten. Vid handläggningen av frågor som avses i 8 och 11 §§ tillämpas vad som är föreskrivet i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. Tingsrätten är domför med en lagfaren domare. Om inte annat sägs i detta kapitel avgörs frågan om behörig domstol enligt 10 kap. rättegångsbalken. Kostnader 15 § I mål enligt detta kapitel gäller i fråga om rättegångskostnaderna 18 kap. rättegångsbalken med följande ändringar. Om den återkrävande statens motpart inte insett eller bort inse att föremålet olagligt förts bort, skall den återkrävande staten svara för kostnaderna vid tingsrätten. Detsamma gäller under sådana omständigheter kostnaderna i högre rätt, om de har orsakats av att staten överklagat. För kostnad som avses i 18 kap. 6 § rättegångsbalken svarar dock alltid den part som orsakat kostnaden. 16 § Den återkrävande staten svarar för kostnaderna för verkställigheten av en dom om återlämnande av ett kulturföremål. Lagval 17 § Om ett olagligt bortfört kulturföremål återlämnats, skall äganderätten till föremålet bestämmas enligt den återkrävande statens lag. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Kategorier som avses i 6 kap. 2 § första stycket 2Bilaga A. 1.Arkeologiska föremål som är äldre än 100 år och som härrör från _ utgrävningar och fynd på land eller under vatten, _ arkeologiska fyndplatser, _ arkeologiska samlingar. 2. Föremål som utgör en integrerad del av söndertagna konstnärliga, historiska eller religiösa minnesmärken som är äldre än 100 år. 3. Tavlor och målningar som utförts helt för hand, på vilket underlag och i vilket material som helst[1]. 4. Mosaiker som inte tillhör kategorierna 1 och 2 och teckningar som utförts helt för hand på vilket underlag och i vilket material som helst1. 5. Originalgravyrer, tryck, silkscreentryck och litografier med deras respektive matriser och originalaffischer1. 6. Originalskulpturer eller originalstatyer och kopior, framställda enligt samma process som originalet1 och som inte tillhör kategori 1. 7. Fotografier, film och negativ av dessa1. 8. Inkunabler och manuskript, inklusive kartor och partitur, enstaka eller i samlingar1. 9. Böcker som är äldre än 100 år, enstaka eller i samlingar. 10.Tryckta kartor äldre än 200 år. 11.Arkiv och däri ingående delar, som är äldre än 50 år, på vilket underlag och i vilket medium som helst. 12.a. Samlingar[2] och föremål från zoologiska, botaniska, mineralogiska eller anatomiska samlingar. b. Samlingar2 av historiskt, paleontologiskt, etnografiskt eller numismatiskt intresse. 13.Transportmedel som är äldre än 75 år. 14.Andra antikviteter som inte tillhör kategorierna A1_A13 och som är äldre än 50 år. Kulturföremålen i kategorierna A1_A14 omfattas av denna lag bara om deras värde motsvarar eller överstiger de ekonomiska gränsvärdena under B. **Fotnot** [1] Som är äldre än femtio år och inte tillhör upphovsmannen. [2] Enligt definitionen av EG-domstolen i dess dom i mål 252/84: "Samlarföremål enligt nr 99.05 i Gemensamma tulltaxan är föremål som har de egenskaper som krävs för att ingå i en samling, dvs. föremål som är relativt sällsynta, som normalt inte används för sitt ursprungliga ändamål, är föremål för speciella transaktioner utanför den normala handeln med liknande bruksföremål och är av högt värde". Prop. 1994/95:74 B. Ekonomiska gränsvärden tillämpliga på vissa kategorier under A VÄRDE 0 (Noll) _ 1 (arkeologiska föremål) _ 2 (delar av minnesmärken) _ 8 (inkunabler och manuskript) _ 11 (arkiv) 128 000 kr _ 4 (mosaiker och teckningar) _ 5 (gravyrer) _ 7 (fotografier) _ 10 (tryckta kartor) 427 000 kr _ 6 (statyer) _ 9 (böcker) _ 12 (samlingar) _ 13 (transportmedel) _ 14 (alla andra föremål) 1 282 000 kr _ 3 (tavlor) Bedömningen av om villkoren för det ekonomiska gränsvärdet är uppfyllda måste göras när återlämnande begärs. Det ekonomiska värdet är det som föremålet har i den återkrävande medlemsstaten. 3 Ärendet och dess beredning I en departementspromemoria som upprättats inom Kulturdepartementet Återlämnande av kulturföremål (Ds 1994:66) föreslås lagstiftning för att med svensk rätt införliva rådets direktiv 93/7/EEG. Promemorian har remissbehandlats. En sammanfattning av promemorian och promemorians lagförslag finns i bilagorna 1 och 2. En förteckning av remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena återfinns i bilaga 3. Lagrådet Regeringen beslutade den 15 september 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Lagrådet har bl.a. diskuterat direktivets bestämmelse om ersättning till innehavaren vid återlämnande av ett kulturföremål (artikel 9 i direktivet, 6 kap. 7 § i författningsförslaget). Lagrådet ifrågasätter om den tolkning av direktivet som gjorts i remissen är nödvändig. Om så är fallet menar Lagrådet att en ersättningsskyldighet för svenska staten måste införas. Regeringen, som finner att Lagrådets tolkning av direktivet skulle innebära att större förpliktelser läggs på andra stater än direktivet ger uttryck för, kan inte ansluta sig till Lagrådets synpunkter i denna del. Regeringen återkommer till frågan i avsnitt 8.3. Lagrådet har också ifrågasatt om reglerna om den centrala myndighetens befogenhet att genomföra undersökningar (artikel 4 i direktivet och 6 kap. 8-13 §§ i författningsförslaget) är nödvändiga. Om så anses vara fallet har Lagrådet dock föreslagit vissa ändringar av reglerna. Regeringen som även i denna del menar att den svenska lagstiftningen inte kan avvika från direktivet anser att regleringen behövs, men ansluter sig till de ändringar som Lagrådet föreslagit. Denna fråga behandlas i avsnitt 10. Lagrådet har därutöver framfört vissa synpunkter av närmast teknisk och redaktionell karaktär. Regeringen ansluter sig i stort till dessa synpunkter. De behandlas närmare i avsnitt 13. 4 Bakgrund EES-avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994. Avtalet baseras på delar av EG:s regelverk. EES-avtalet innebär ett åtagande för EFTA-länderna (Schweiz undantaget) att i sin rättsordning införliva de rättsakter som bilagorna till avtalet hänvisar till. De rättsakter som ingår i EES-avtalet omfattar direktiv, förordningar m.m. som antagits av EG till och med den 31 juli 1991. Även EG-regler som antagits efter detta datum skall omfattas av EES-avtalet om de bedöms vara relevanta. Sålunda har Gemensamma EES-kommittén genom att lägga till ett nytt kap. XXVIII till bilaga 2 i EES-avtalet beslutat att rådets direktiv nr 93/7/EEG av den 15 mars 1993 om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort från en medlemsstats territorium skall ingå i avtalet (se prop. 1993/94:203, bilaga 1 s. 103). Finland, Island, Norge och Sverige har åtagit sig att före den 1 januari 1995 införliva direktivet med sina respektive rättsordningar. Direktivet i svensk översättning och i dess engelska lydelse fogas till denna lagrådsremiss som bilaga 6 och 7. Det kan i sammanhanget nämnas att direktivet har vissa beröringspunkter med det arbete som det särskilda organet Unidroit bedriver för att få till stånd en konvention om återlämnande av stulna och olagligt exporterade kulturföremål. 5 EG-direktivet om återlämnande av kulturföremål Enligt direktivet om återlämnande av kulturföremål skall ett kulturföremål som olagligt förts bort från en medlemsstats territorium under vissa förutsättningar återlämnas till den staten. Det behöver inte vara fråga om stulna eller på annat sätt olovligt åtkomna föremål. Det avgörande är att det skett en olaglig bortförsel. Direktivet har tillkommit för att när den inre marknaden genomförts ge medlemsstaterna möjlighet att komma åt utförseln av sådana föremål som enligt lagstiftning, som har stöd i artikel 36 i Romfördraget, utgör nationella skatter och således kan undantas från den fria rörligheten för varor. Direktivet har anknytning till en av rådet år 1992 antagen förordning (EEG) nr 3911/92 om export av kulturföremål. Enligt förordningen krävs det en exportlicens för utförsel av kulturföremål från EU. Förordningen blir gällande i Sverige först vid ett eventuellt medlemskap i EU. 5.1 Närmare om direktivets innehåll Av artikel 1 i direktivet framgår att kulturföremål är sådana föremål som klas- sas som en nationell skatt (national treasure) enligt lagstiftning eller admini- strativa förfaranden som är förenliga med artikel 36 i Romfördraget. Föremålet skall vidare tillhöra någon av de kategorier av föremål och falla inom de värdegränser som framgår av en bilaga till direktivet. Även föremål som inte framgår av bilagan är kulturföremål i direktivets mening om de utgör en integrerad del av offentliga samlingar som framgår av museers, arkivs eller bibliotekssamlingars inventarieförteckningar eller är inventarier i kyrkliga institutioner. Med offentliga samlingar avses samlingar som tillhör en medlemsstat, en lokal eller regional myndighet eller en institution vars verk- samhet helt eller till väsentlig del bekostas av staten eller av en lokal eller regional myndighet. Ett kulturföremål anses ha olagligt förts bort om det förts från en stats territorium i strid med dess regler om skydd för nationella skatter eller i strid med rådets förordning (EEG) nr 3911/92 om export av kulturföremål, eller inte återlämnats efter en tidsbegränsad laglig bortförsel eller någon annan överträdelse skett av ett villkor som ställts för tillstånd till en sådan bortförsel. Av artikel 13 framgår att direktivet endast avser föremål som bortförts efter den 31 december 1992. Med återlämnande avses enligt artikel 1 kulturföremålets faktiska återlämnande till den stats territorium som det förts bort från. Enligt artikel 3 skall medlemsstaterna utse en eller flera centrala myndig- heter som skall utföra vissa i artikel 4 och 6 angivna uppgifter. Central- myndigheterna skall enligt artikel 4 samarbeta med sina motsvarigheter i andra länder och därvid särskilt 1. på begäran av en annan medlemsstat söka efter ett visst kulturföremål som olagligt bortförts från dess territorium och fastställa vem som innehar föremålet, 2. underrätta berörda medlemsstater när ett kulturföremål påträffas som kan antas ha blivit olagligt bortfört, 3. ge de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten möjlighet att fastställa om ett enligt punkten 2 påträffat föremål är ett kulturföremål, 4. vidta alla nödvändiga åtgärder för att ett sålunda påträffat föremål bevaras, 5. genom tillfälliga åtgärder förhindra att ett återlämnandeförfarande undviks, och 6. agera förmedlare mellan den återkrävande staten och den som innehar föremålet och därvid underlätta för parterna att få till stånd ett skiljeförfarande. Myndigheterna i den återkrävande staten har två månader på sig att enligt punkten 3 undersöka föremålet. Om det inte görs inom denna tid behöver den centrala myndigheten inte lämna bistånd enligt punkterna 4 och 5. När talan om återlämnande väckts skall enligt artikel 6 den centrala myn- digheten i det återkrävande landet underrätta motsvarande myndighet i det krävda landet. Den sistnämnda myndigheten skall därefter genast underrätta de centrala myndigheterna i de andra medlemsstaterna. Den stat från vars territorium föremålet förts kan enligt artikel 5 vid dom- stol i det land där föremålet befinner sig väcka talan om återlämnande. Talan skall riktas mot den som innehar föremålet för egen räkning eller _ och om någon sådan innehavare inte finns _ mot den som innehar det för annans räkning. För att talan skall kunna upptas till prövning skall till stämningsansökan bifogas en handling som beskriver det aktuella föremålet med en förklaring om att det är ett kulturföremål. Vidare skall bifogas en förklaring av den behöriga myndigheten i den återkrävande staten om att kulturföremålet blivit olagligt bortfört. I artikel 15 sägs att direktivet inte skall inverka på möjligheterna för en medlemsstat eller den som frånstulits ett kulturföremål att annars inleda rätte- gång, vare sig det är fråga om brottmål eller om tvistemål. Artikel 7 innehåller regler om preskription. Talan om återlämnande skall väckas senast inom ett år från det att den återkrävande staten fick kännedom om kulturföremålets belägenhet och vem som innehade det för egen eller annans räkning. Under alla förhållanden får talan inte väckas när mer än 30 år gått sedan den olagliga bortförseln ägde rum. För offentliga samlingar och kyrkliga föremål gäller en längre tidsfrist räknat från bortförseln, 75 år. För att den längre fristen skall gälla för kyrkliga föremål krävs dock att det finns särskilda regler till skydd för sådana föremål i det återkrävande landet. De särskilda reglerna om längre frister gäller emellertid inte för länder som sak- nar tidsfrister eller när det i bilaterala avtal fastställts längre frister. Ytterligare en begränsning är att talan om återlämnande skall ogillas om bortförseln inte längre är olaglig när talan väcks. Av artikel 9 framgår att om ett föremål skall återlämnas, den som innehar det för egen räkning är berättigad till skälig ersättning. Förutsättningen är att innehavaren var i god tro när han förvärvade föremålet. Om föremålet förvärvats genom arv eller gåva skall innehavaren inte behandlas förmånligare än den som han förvärvade föremålet från. Bevisbördan i fråga om innehavarens goda tro skall avgöras av lagen i den stat där saken prövas. Ersättningen skall betalas av den återkrävande staten när föremålet återlämnas. Enligt artikel 10 skall kostnaderna för att verkställa ett återlämnande be- talas av den återkrävande staten. Detsamma gäller för centralmyndighetens kost- nader för att bevara förmålet. I artikel 11 föreskrivs att betalning av ersättning enligt artiklarna 9 och 10 inte skall påverka den återkrävande statens rätt att kräva betalning av dem som var ansvariga för den olagliga bortförseln. I artikel 12 sägs att äganderätten till föremålet efter det att återlämnande skett avgörs av lagen i den återkrävande staten. Att tillämpningen av direktivet kan utsträckas framgår av artikel 14. Enligt denna får medlemsstaterna låta även föremål som inte framgår av direktivet omfattas av reglerna. Vidare kan de låta direktivet också avse krav som grundar sig på bortförsel som ägt rum före den 1 januari 1993. Artiklarna 16 och 17 innehåller administrativa bestämmelser. Enligt artikel 18 skall medlemsstaterna ha införlivat direktivet inom nio månader från dess antagande, dvs. senast den 15 december 1993. Vissa stater har dock fått den tiden utsträckt till ett år. Regler om övergripande anpassningar finns i protokoll 1 till EES-avtalet. 6 Gällande rätt Svensk rätt innehåller inga regler om återlämnande av egendom på den grunden att den olagligt förts från ett annat land. Däremot finns regler som innebär att den som olovligen berövats ett föremål kan få tillbaka det. Av 2 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre framgår att den som förvärvat lösöre av någon som hade det i sin besittning men inte hade rätt att förfoga över det blir ägare till egendomen om han fått den i sin besittning och var i god tro. Den som på grund av godtrosförvärvet förlorat äganderätten till föremålet har enligt 4 § samma lag rätt att få tillbaka det mot lösen. Den som är i ond tro blir däremot inte ägare till föremålet. Ägaren eller någon annan som har rätt till föremålet _ exempelvis en panthavare _ har i så fall rätt att få tillbaka föremålet utan lösen. Ett olagligt bortfört kulturföremål kan således komma att återlämnas om det t.ex. stulits före den olagliga bortförseln. Det skall i så fall återlämnas till ägaren eller annan som har rätt till föremålet. Regler av detta innehåll finns i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. I 5 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. finns bestämmelser om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål. Den som från Sverige vill föra ut kulturföremål som anges där skall ha tillstånd till utförseln. Tillstånd skall lämnas om föremålet inte är av stor betydelse för det nationella kulturarvet. Dessa bestämmelser bildar ramen för när Sverige med stöd av direktivet kan begära återlämnande av ett föremål. 7 Ett nytt kapitel i kulturminneslagen Regeringens förslag: Direktivets regler skall införlivas med svensk rätt genom att tas in i författning. De regler som kräver lagform tas in i ett nytt kapitel i kulturminneslagen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Införlivande av direktivets regler bör ske genom att reglerna arbetas om till svensk författningstext, s.k. transformation. Många av reglerna måste ges lagform, eftersom de avser ingrepp i enskilds ekonomiska förhållanden (jfr 8 kap. 2 § regeringsformen, RF). Även de processuella reglerna måste ha lagform (jfr 11 kap. 4 § RF). Det kan dessutom bli fråga om inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna (2 kap. 6 § jämfört med 8 kap. 1 § RF). Av lag bör därför framgå under vilka förhållanden återlämnande skall ske. I lag bör alltså regleras vad som avses med kulturföremål och olagligt bortförd, när preskription inträder och vem talan skall riktas mot. Vidare bör av lag framgå i vilken utsträckning ersättning kan utgå när ett föremål skall åter- lämnas. Bestämmelsen i artikel 10 om att den återkrävande staten skall betala kostnaderna för verkställigheten av en dom avviker från normalfallet, att den mot vilken verkställigheten sker slutligen skall svara för sådana kostnader. Det bör därför framgå av lagen att det är den återkrävande staten som svarar för kostnaderna. Vissa bestämmelser om den centrala myndighetens uppgifter, såsom formerna för efterforskning av föremål, bör preciseras i lag. Detsamma gäller regeln om val av lag i artikel 12. Sammanfattningsvis kräver införlivandet av artiklarna 1, 2, 4.1, 4.5, 5, 7_10, 12 och 13 helt eller delvis lagstöd. Lämpligen bör dessa bilda ett nytt kapitel i lagen om kulturminnen m.m. Vissa regler behöver inte lagstöd utan kan framgå av förordning. Detta gäller artiklarna 3, 4 och 6 som i huvudsak anger vilka uppgifter centralmyndigheten skall fullgöra. I fråga om delar av artikel 4 krävs dock som nämnts dessutom lagstöd. Några av direktivets regler behöver emellertid inte föranleda några åtgärder från svensk sida. Enligt artikel 10 skall _ utöver vad som redan nämnts _ den återkrävande staten svara för de kostnader den centrala myndigheten haft för att bevara föremålet. Detta berör inte enskilda utan är en fråga staterna emellan och behöver därför inte närmare regleras. Svensk rätt står inte i strid med artiklarna 9 andra stycket, 11 och 15. Därför behövs ingen åtgärd för att in- förliva dem. Inte heller artikel 14 föranleder någon åtgärd, eftersom den ger möjlighet men inte skyldighet att återlämna fler föremål än som framgår av direktivet. Slutligen vänder sig artiklarna 16_18 direkt till staterna och fordrar ingen ytterligare reglering. De regler som inte kräver lagform avser regeringen att införliva med svensk rätt genom en ändring i förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m. 8 Prövningen av tvister om återlämnande 8.1 Vilka domstolar skall pröva tvisterna? Regeringens förslag: Tvister om återlämnande av kulturföremål och frågor om ersättning till innehavaren handläggs av allmän domstol enligt reglerna för indispositiva tvistemål. Målen tas upp vid svarandens tvistemålsforum. Promemorians förslag: I promemorian föreslås att tvister om återlämnande kulturföremål skall handläggas enligt reglerna för indispositiva tvistemål och att frågor om ersättning till innehavaren enligt reglerna för dispositiva tvsitemål. Vidare föreslås att Stockholms tingsrätt ensamt skall vara behörig att som första instans ta upp sådana mål och ärenden. Remissinstanserna: Godtrosförvärvsutredningen föreslår att tvister om återlämnande av kulturföremål handläggs som dispositiva tvistemål. Dom- stolsverket, Riksantikvarieämbetet och Godtrosförvärvsutredningen är kritiska till att Stockholms tingsrätt görs till specialforum. Domstolsverket menar vidare att det bör övervägas om det inte är lämpligt att göra lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden (ärendelagen) tillämplig på tvisterna. Skälen för regeringens förslag: I direktivet sägs endast att talan skall väckas hos den behöriga domstolen. Direktivet avser ett anspråk som grundar sig på att en överträdelse skett av regler om utförsel av kulturföremål. Verkan av direktivets regler är endast att innehavaren inte får ha föremålet i Sverige om han förlorar målet. Indirekt kan det dock leda till att innehavaren helt förlorar rätten till föremålet. I vissa stater blir nämligen föremål som olagligt förts bort automatiskt statlig egen- dom. I andra länder, såsom Sverige, torde ett olagligt bortfört föremål kunna förverkas till staten. I den mån en ren talan om återställande av besittning kan föras skall den prövas av allmän domstol och handläggas som ett tvistemål. Detta talar för att tvister om återlämnande bör prövas av allmän domstol i den ordning som gäller för tvistemål. I och för sig skulle även ärendelagen kunna vara tillämplig. Den är dock _ i sin nuvarande utformning _ i första hand avsedd för frågor som kräver mindre omfattande handläggning. Det är inte givet att tvister om återlämnade kommer att vara av den beskaffenheten. Frågor om återlämnande av kulturföremål bör därför prövas av allmän domstol i den ordning som gäller för tvistemål. En begäran om att ett föremål skall återlämnas bör ses som ett offentlig- rättsligt grundat anspråk. Mot bakgrund av bl.a. detta föreslogs i promemorian att reglerna för indispositiva tvistemål skulle tillämpas och att domstolen följaktligen skulle ha ett ansvar för att utredningen blir fullständig. Mot detta har Godtrosförvärvsutredningen anfört att frågan om återlämnande framstår som dispositiv och bör kunna avgöras på annat sätt än genom dom. Indispositiv handläggning innebär dock inte att parterna inte kan träffa en överenskommelse om återlämnande av kulturföremålet. Det är ju inte fråga om ett rättsförhållande som endast kan bestämmas genom dom. För att överenskommelsen skall gälla krävs dock att en eventuell talan om återlämnande återkallas. Regeringen delar promemorians bedömning att anspråkets offentligrättsliga grund medför att krav på återlämnande bör handläggas enligt reglerna för indispositiva tvistemål. Frågan om ersättning till innehavaren har ett direkt samband med kravet på återlämnande. Intresset av att avgörandet blir materiellt riktigt är lika starkt i denna del som när det gäller frågan om återlämnande. Därför bör också frågan om ersättning handläggas enligt de regler som gäller för indispositiva tvistemål. Flera remissinstanser har haft invändningar mot att Stockholms tingsrätt skall vara specialforum. De anser bl.a. att antalet mål torde bli så få att inte någon domstol kan upparbeta särskild kompetens på området. Regeringen ansluter sig till dessa synpunkter. Det skulle dessutom kunna medföra ökade kostnader för den enskilde. Därför bör mål och ärenden om återlämnande av kulturföremål tas upp av den domstol som är behörig enligt vanliga regler, dvs. som regel domstolen i den ort där svaranden har sitt hemvist (jfr 10 kap. 1 § rättegångsbalken). 8.2 Vem skall talan riktas mot? Regeringens förslag: Talan skall riktas mot den som faktiskt innehar föremålet för egen eller annans räkning. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Godtrosförvärvsutredningen menar att med innehavare bör avses den som har saken i sin besittning. Skälen för regeringens förslag: I artikel 5 i direktivet sägs att talan skall riktas mot innehavaren, eller om sådan saknas, mot mellanhanden. Enligt artikel 1.6_7. är innehavaren den som fysiskt innehar föremålet för egen räkning. Med mellanhanden avses den som fysiskt innehar föremålet för annans räkning. Direktivets begrepp innehavare och mellanhand har, som Godtrosför- värvsutredningen påpekat, inte någon koppling till det svenska besittnings- begreppet. Med besittning förstås att en person innehar en sak. I första hand avses därmed att saken är under någons omedelbara kontroll, s.k. omedelbar besittning. Exempelvis har den besittning till en sak som har saken på sig eller nycklarna till det hus där saken finns. Besittning kan också vara medelbar. Den omedelbara kontrollen över saken utövas då av någon annan. Den som t.ex. lämnat ett föremål för renovering till en konservator har besittning till föremålet trots att det befinner sig hos annan (se Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 4 uppl. s. 45). Direktivets innehavare torde normalt vara den som har omedelbar besittning till saken. Om konservatorn i det ovan nämnda exemplet fått hand om saken är dock innehavaren inte längre innehavare i direktivets mening. Det fysiska innehavet har ju gått över till någon annan, mellanhanden. Denne innehar föremålet för den förutvarande innehavarens räkning. Innehav i direktivets mening och besittning har alltså inte samma innebörd. Detta har bl. a. betydelse för rätten till ersättning (se nästa avsnitt). Talan skall således riktas mot den som innehar föremålet för egen eller annans räkning. 8.3 Ersättning Regeringens förslag: Om ett kulturföremål skall återlämnas har den som innehar föremålet för egen räkning rätt till skälig ersättning om han eller hon visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur föremålet förts från det återkrävande landet. Promemorians förslag överenstämmer i huvudsak med regeringens. Prop. 1994/95:74 Remissinstanserna har i huvudsak lämnat förslaget utan erinran. Lagrådet har satt i fråga om den tolkning av bestämmelsen om ersättning i artikel 9 som gjorts i lagrådsremissen är nödvändig. Om detta är fallet menar Lagrådet att en ersättningsskyldighet för svenska staten måste införas. Ersättningen skall utgå endast om rätt till ersättning förelegat om föremålet innehafts för egen räkning. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 9 i direktivet är den som innehar ett föremål för egen räkning under vissa förutsättningar berättigad till ersättning om föremålet återlämnas. Det betyder att den som innehar föremålet för annans räkning däremot inte kan få någon ersättning och inte heller den för vars räkning föremålet innehas. Lagrådet har ansett att en närmare granskning av de olika artiklarna i direktivet ger vid handen att det inte kan uteslutas att artikel 9 fått ett icke avsett innehåll och att det därför kan sättas i fråga om den tolkning av bestämmelsen som gjorts i lagrådsremissen är nödvändig. Regeringen som i och för sig anser att direktivets utformning kan diskuteras och att den kan medföra mindre tillfredsställande resultat, kan dock inte ansluta sig till Lagrådets tolkning. En reglering i svensk rätt i enlighet med Lagrådets tolkning skulle medföra förpliktelser för andra stater utöver vad som direkt framgår av direktivet. Om ett direktiv leder till från svenska utgångspunkter oacceptabla konsekvenser får detta lösas nationellt. Lagrådet har också föreslagit att den för vars räkning föremålet innehas och som inte kan tillerkännas ersättning av den återkrävande staten i stället skall kunna få ersättning av svenska staten. Lagrådet anför att enligt 2 kap. 18 § regeringsformen varje medborgare vilkens egendom tas i anspråk genom expropriation eller eller annat sådant förfogande skall vara tillförsäkrad ersättning enligt grunder som bestäms i lag. I vart fall torde, enligt Lagrådet, nämnda grundlagsbestämmelse eller grunderna för den vara tillämpliga om någon genom återlämnande av ett kulturföremål förlorar äganderätten eller annan särskild rätt till föremålet. Enligt regeringens mening torde det dock i dessa fall inte kunna hävdas att det är fråga om expropriation eller annat sådant liknande förfogande. Genom återlämnandet avgörs ju inte frågan om äganderätten. Ett återlämnande innebär endast att föremålet flyttas till ett annat land. Vem som har rätt till föremålet avgörs därefter enligt det landets lag. Den som måste återlämna föremålet kan också ha möjlighet att rikta talan om ersättning mot någon annan, t.ex. den som han förvärvat föremålet av. För att man överhuvudtaget skall vara ersättningsberättigad krävs ju också att man iakttagit vederbörlig omsorg och uppmärksamhet. Eftersom det här normalt är fråga om föremål till mycket höga värden och det således kan antas att det är på området sakkunniga personer som handlar med dem, är det svårt att föreställa sig en situation där man inte varit medveten om aktuella regler. Det bör i sammanhanget nämnas att lagstiftningen inte har någon retroaktiv verkan utan endast avser föremål som olagligt har förts bort efter lagens ikraftträdande. Även om man rent hypotetiskt utgår från att en situation ändå skulle kunna uppstå där en godtroende enskild person tvingas lämna ifrån sig föremålet utan att kunna få ersättning blir det ju aldrig fråga om att en enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande tvingas avstå egendom till det allmänna i Sverige eller någon enskild, vilket är vad som omfattas av regleringen i 2 kap. 18 § regeringsformen. Sammantaget är regeringen därför av uppfattningen att det inte är fråga om en åtgärd som omfattas av 2 kap. 18 § regeringsformen och att därför en reglering av det slag Lagrådet föreslagit inte behövs. För den nu framförda uppfattningen talar också det förhållandet att ett motsatt synsätt skulle leda till att direktivet också skall anses oförenligt med artikel 1 i tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Detta kan inte ha varit avsikten. Skulle en konflikt anses föreligga får man utgå från att inkorporeringen av europakonventionen gör att bestämmelsen inte tillämpas. På samma sätt torde i det fallet konventionens tillämpning inom EG-rätten medföra att direktivet är ogiltigt i motsvarande mån. Regeringen avser att i lämpligt sammanhang ta upp frågan om direktivets utformning i nu angivet avseende och försöka få ett förtydligande till stånd. Enligt direktivet skall innehavaren för att vara berättigad till ersättning ha visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet. Det kan uppfattas som att innehavaren är berättigad till ersättning även om han efter förvärvet olagligt fört bort föremålet. Det torde dock inte vara avsett att artikeln skall tolkas på det sättet. Frågan har berörts i ett s.k. explanatory memorandum från EG-kommissionen (Com /91/ 447 final _ SYN 382). I detta memorandum kommenteras inte den slutliga versionen av direktivet. Den aktuella artikeln är dock i allt väsentligt oförändrad. I memorandumet sägs att en ägare som själv olagligt för bort föremålet eller låter någon annan göra det aldrig kan vara berättigad till ersättning. Dessa uttalanden kan inte tillmätas samma vikt som traditionella för- arbetsuttalanden i svensk lagstiftning. De antyder dock att tanken inte varit att endast sådant som inträffat före förvärvet skall tillmätas betydelse. Det framstår också som rimligt att den som stått bakom den olagliga utförseln inte skall vara berättigad till ersättning. Mot bakgrund härav bör det utryckligen framgå att den omsorg och uppmärksamhet innehavaren skall ha visat även skall avse hur föremålet förts från den återkrävande statens territorium. Innehavaren torde ha bevisbördan för att sådan omsorg och uppmärksamhet visats att han är berättigad till ersättning. I direktivet sägs att ersättningen skall vara skälig. Den närmare innebörden av detta framgår dock inte. Det är då vanskligt att ge några bestämda anvis- ningar om hur ersättningen skall beräknas. I det nämnda memorandumet från kommissionen sägs att ersättningen inte nödvändigtvis behöver motsvara vad förvärvaren betalat för föremålet. Den kan vara både större och mindre, eftersom även andra omständigheter måste beaktas, som föremålets värde i handeln, affektionsvärdet för förvärvaren, nedlagda kostnader för föremålets bevarande och om förvärvaren _ enligt den återkrävande statens lag _ förblir ägare till föremålet. Som tidigare nämnts (se avsnitt 8.1.) kan en indirekt effekt av återlämnandet vara att innehavaren helt förlorar rätten till föremålet. Detta talar starkt för att utgångspunkten bör vara att ersättningen skall motsvara förlusten av föremålet. Bestämmelserna i 5 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre torde i så fall kunna vara till viss ledning vid den närmare beräkningen av ersättningen. Om innehavaren behåller någon rätt till föremålet efter återlämnandet bör det dock beaktas. Skulle det exempelvis stå klart att innehavaren behåller äganderätten till föremålet även efter återlämnandet torde ersättningen i första hand komma att avse de kostnader och olägenheter som är en följd av att föremålet förs tillbaka till den återkrävande staten. Olägenheten av att inte kunna disponera föremålet i Sverige kan dock vara betydande och det kan leda till att ersättningen bör fastställas till nästan samma belopp som skulle utgått om innehavaren helt förlorat förfoganderätten. Ersättningen torde dock som regel inte kunna bli lika stor som för den som förlorat äganderätten; innehavaren har ju normalt sett kvar möjligheten att sälja föremålet. Det kan vara svårt att i en process om återlämnande klarlägga hur ett äganderättsanpråk kommer att bedömas i den återkrävande staten. För undvikande av rättsförluster bör det ankomma på den återkrävande staten att visa att innehavaren behåller rätten till föremålet även efter ett återlämnande. I artikel 9.4 i direktivet sägs att den återkrävande staten skall betala ersättningen vid återlämnandet av föremålet. Lagrådet har föreslagit att en be- stämmelse om det tas in i lagen. Regeringen anser det inte vara nödvändigt, eftersom den återkrävande statens skyldighet att betala ersättningen vid återlämnandet följer redan av direktivet. Det bör undvikas att i svensk lag ta in bestämmelser som direkt riktar sig till en annan stat. 8.4 Rättegångskostnader Regeringens förslag: Som huvudregel skall rättegångskostnaderna fördelas på samma sätt som i tvistemål i allmänhet. Det betyder att den som förlorar målet också får betala rättegångskostnaderna. Den återkrävande staten skall dock svara för rättegångskostnaderna om motparten inte insett eller bort inse att föremålet blivit olagligt bortfört. Promemorians förslag: I promemorian förelås inte några särskilda regler om fördelningen av rättegångskostnader. Remissinstanserna: Svea hovrätt föreslår att rättegångskostnadsreglerna utformas efter förebild av 7 kap. 1_3 §§ expropriationslagen (1972:719). Godtrosförvärvsutredningen menar att en särreglering i fråga om hur kostnadsansvaret skall fördelas bör övervägas. Regeringens förslag: Huvudregeln när det gäller fördelningen av rättegångskostnader är att den part som förlorar målet skall svara för kost- naderna (18 kap. 1 § rättegångsbalken). Det bör som regel gälla även i mål om återlämnande av kulturföremål. Det är ju rimligt att den får stå för rätte- gångskostnadena som själv fört bort föremålet från den återkrävande staten eller känt till bortförseln. Om han däremot inte har haft skäl att misstänka att föremålet olagligt förts bort är läget ett annat. Den som på så sätt inte är klandervärd bör inte drabbas av ansvaret för rättegångskostnader. Reglerna om fördelningen av rättegångskostnaderna när motparten inte haft anledning att misstänka att en olaglig bortförsel ägt rum bör utformas på i huvudsak det sätt som Svea hovrätt föreslagit. Det innebär att den återkrävande staten svarar för motpartens rättegångskostnader i första instans och kostnaderna i högre instans om staten överklagar den lägre instansens dom. Skulle den enskilde överklaga tingsrättens eller hovrättens dom bör dock vanliga regler om fördelningen av rättegångskostnader gälla, vilket betyder att han får betala rättegångskostnaderna i högre instans om överklagandet inte bifalls. En sådan ordning ryms enligt regeringens uppfattning väl inom ramen för artikel 9 i direktivet. 9 Vilken myndighet skall vara central myndighet? Regeringens förslag: Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer skall vara central myndighet. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Statens konstmuseer uttrycker tveksamhet i fråga om att Riksantikvarieämbetet skall söka efter olagligt bortförda kulturföremål. Stiftelsen Nordiska museet avstyrker förslaget i denna del och menar att den uppgiften bör anförtros polis- eller tullmyndighet. Skälen för regeringens förslag: Som nämnts skall enligt artikel 3 utses en eller flera centrala myndigheter med i artiklarna 4 och 6 angivna uppgifter. De föremål som kan begäras återlämnade behöver inte vara åtkomna genom brott. Införseln av dem till Sverige utgör inte någon överträdelse av svenska bestämmelser. Därför är det inte lämpligt att vare sig polis- eller tullmyndighet anförtros uppgiften att söka efter olagligt bortförda kultur- föremål. Det finns inte skäl att räkna med att bestämmelserna skall behöva tillämpas ofta och uppgiften att vara central myndighet bör därför inte bli så betungande. Mot den bakgrunden är det lämpligt att en befintlig myndighet kan anförtros uppgifterna. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (Riksantikvarieämbetet) är den centrala förvaltningsmyndigheten för frågor om kulturmiljövård. Till myndigheten hör bl.a. Statens historiska museum, Kungl. myntkabinettet och Medelhavsmuseet. Riksantikvarieämbetet har stor kompetens på kulturområdet. och torde vara mest lämpat att anförtros uppgiften att vara central myndighet. I den mån Riksantikvarieämbetet inte har tillräckliga kunskaper om en viss föremålskategori bör det kunna lösas genom samarbetet med andra kulturhistoriska institutioner och museer. En av de uppgifter som den centrala myndigheten skall utföra är enligt artikel 4.6 att agera som förmedlare mellan den återkrävande staten och innehavaren. Enligt bestämmelsen får myndigheten vidare underlätta genomförandet av ett skiljeförfarande i enlighet med nationell lagstiftning. Detta skall inte utesluta en senare domstolsprocess. Enligt svensk rätt är det i princip uteslutet att avgöra en tvist i domstol sedan den prövats av skiljemän. Direktivets bestämmelse medför emellertid inte någon förpliktelse för myndigheten att agera på detta sätt. Mot bakgrund härav behöver inte och bör inte heller artikeln införlivas med svensk rätt såvitt gäller anordnandet av skiljeförfarande. Riksantikvarieämbetet bör också vara verksamt när det gäller kulturföremål som förts bort från Sverige. Därför bör ämbetet ta emot underrättelser från andra centrala myndigheter. Vidare bör ämbetet vara den myndighet som kontrollerar att det är fråga om ett kulturföremål när det gäller utomlands påträffade föremål som kan ha olagligt förts bort från Sverige. Bestämmelser om detta kan tas in i förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m. 10 Tvångsmedel Regeringens förslag: Den centrala myndigheten skall kunna få tillträde till lokaler m.m. för att söka efter olagligt bortförda kulturföremål. Tillstånd till en sådan undersökning skall lämnas av domstol. Om det föremål som undersökningen avser påträffas, skall den centrala myndigheten kunna ta hand om föremålet om det kan befaras att den som innehar föremålet kommer att förhindra ett återlämnande. Den som berörs av beslutet skall kunna få det prövat av domstol. Ett omhändertagande skall inte kunna bestå längre än tre månader. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna har i huvudsak lämnat förslaget utan erinran. Lagrådet har satt i fråga om bestämmelserna behövs. I andra hand har Lagrådet föreslagit en viss modifikation av bestämmelserna. Skälen för regeringens förslag: En av de viktigaste uppgifterna som ankommer på den centrala myndigheten är den som nämns i artikel 4.1, nämligen att söka efter ett visst kulturföremål som blivit olagligt bortfört och att identifiera den som innehar föremålet. För att sådana efterforskningar skall bli effektiva bör den centrala myndigheten kunna få tillträde till byggnader och andra ställen där ett eftersökt föremål kan finnas. Ett sådant förfarande kräver stöd i lag. Lagrådet har anfört att direktivets krav kan uppfyllas utan de föreslagna reglerna. Därvid har Lagrådet hänvisat till den föreslagna regeln om säkerhetsåtgärd (6 kap. 5 § ) och det faktum att biträde till en utländsk stat kan lämnas som rättshjälp i brottmål. Enligt regeringens mening räcker dock inte detta för att uppfylla direktivets krav. Det krävs därutöver att den centrala myndigheten ges möjlighet att fullgöra sin uppgift. Regeringen är dock beredd att följa Lagrådets förslag om hur bestämmelserna bör utformas. Mot bakgrund härav bör bestämmelser införas som ger myndigheten möjlighet att hos domstol ansöka om tillstånd att utföra en s.k. undersökning för att söka efter särskilt angivna kulturföremål. Bestämmelserna kan lämpligen delvis utformas på samma sätt som motsvarande bestämmelser i 47_53 §§ konkurrenslagen (1993:20). Det innebär att domstolen skall lämna tillstånd om det finns särskild anledning att anta att det sökta föremålet påträffas och om proportionalitet råder mellan åtgärdens vikt å ena sidan och intrånget eller menet för de berörda å andra sidan. Det skall dessutom skäligen kunna befaras att den hos vilken undersökningen avses äga rum kommer att undvika att lämna uppgift om han innehar föremålet. För att syftet med undersökningen inte skall gå om intet bör domstolen kunna underlåta att kommunicera ansökan och domstolens beslut med motparten. I enlighet med förslag av Lagrådet skall dock detta ske endast när det finns risk att undersökningen annars kan komma att bli verkningslös. Av samma skäl bör ett tillstånd till undersökning omedelbart kunna verkställas. Med hänsyn till de krav som ställs för ett tillstånd och till att domstol skall pröva frågan måste rättssäkerhetsintresset anses väl tillgodosett. Fråga om tillstånd till undersökning av detta slag bör prövas av samma slags domstolar som prövar mål om återlämnande. Om den som drabbas av undersökningen motsätter sig att den genomförs bör den centrala myndigheten ha möjlighet att begära handräckning av krono- fogdemyndigheten. I enlighet med vad Lagrådet föreslagit bör dock inte gälla några särregler för kommunikation av ansökan om handräckning. Om det kulturföremål som undersökningen avser påträffas skall central- myndigheten kunna ta hand om det. För det krävs att det finns risk för att föremålet göms undan eller att innehavaren på annat sätt undandrar sig ett återlämnande. Härigenom kan centralmyndigheten fullgöra den uppgift den har enligt artikel 4.5, nämligen att genom tillfälliga åtgärder förhindra att ett återlämnandeförfarande undviks. Detta ger också myndigheten möjlighet att _ i enlighet med artikel 4.4 _ vidta de åtgärder som kan behövas för att bevara föremålet. Den som berörs bör dock kunna få omhändertagandet prövat av domstol. Den prövningen bör lämpligen göras av samma domstol som beslutat om undersökningen. För rättens handläggning bör gälla i huvudsak samma regler som enligt 27 kap. rättegångbalken gäller för prövningen av beslag. Det betyder bl.a. att saken skall handläggas skyndsamt. Ett omhändertagande skall inte bestå under längre tid än som är oundgängligen nödvändigt och längst i tre månader. Skulle det stå klart att staten i fråga inte avser att vidta några åtgärder för att få föremålet återlämnat, skall dock föremålet omedelbart lämnas över till den som det tagits från. Syftet med ett omhändertagande är att göra det meningsfullt för den återkrävande staten att inleda rättegång mot innehavaren. Behovet av att säkra föremålet kan dock kvarstå även sedan talan väckts. Därför föreslås att vissa bestämmelser om kvarstad i rättegångsbalken görs tillämpliga på mål om återlämnande. Eftersom det endast är stater som kan ansöka om en sådan säkerhetsåtgärd bör det inte krävas att det ställs säkerhet för den skada som kan tillfogas motparten. 11 Övriga frågor Regeringens förslag: I lagen införs en bestämmelse om att frågan om äganderätten till ett kulturföremål efter återlämnandet skall avgöras enligt den återkrävande statens lag. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen i artikel 12 om att äganderätten till ett kulturföremål efter återlämnandet skall avgöras enligt den återkrävande statens lag står i strid med den i Sverige tillämpade lex rei sitae-regeln. Enligt denna skall i allmänhet sakrättsliga verkningar bedömas enligt sakens läge vid tidpunkten för den aktuella händelsen. Det betyder att ett köp som skett i ett annat land i Sverige skall bedömas enligt det andra landets lag. Att köpet eventuellt skulle ha varit ogiltigt vid en tillämpning av svensk lag saknar alltså betydelse. Mot bakgrund härav behövs en särskild lagvalsregel för tvister som avser kulturföremål som återlämnats enligt direktivet. I artikel 15 sägs att direktivet inte skall inverka på möjligheten för en medlemsstat eller den som frånstulits ett kulturföremål att föra talan med åberopande av andra regler, vare sig det är fråga om brottmål eller om tviste- mål. Detta betyder att det i fråga om stulna kulturföremål t.ex. kan förekomma att en stat för talan om återlämnande samtidigt som den som frånstulits föremålet för talan om bättre rätt. Direktivet ger inte något svar på frågan hur sådana motstridande krav skall hanteras. Av rättegångsbalkens regler följer att mål om bättre rätt och om återlämnande som avser samma föremål i stor utsträckning kan handläggas gemensamt i en rättegång. Den återkrävande statens rätt att få föremålet återlämnat är inte beroende av innehavarens rätt till föremålet. Sedan föremålet återlämnats bestäms ägande- rätten enligt den återkrävande statens lag. I vissa stater blir kulturföremål som utförts i strid med gällande regler automatiskt statlig egendom om de återförs. En svensk dom om bättre rätt kan alltså vara av mindre värde när föremålet väl återlämnats till en annan stat. Den som anser sig ha bättre rätt till ett föremål torde därför kunna ha en fördel av att framställa sina krav först efter återlämnandet. Godtrosförvärvsutredningen har pekat på möjligheten att den som anser sig ha bättre rätt till föremålet snabbt söker försäkra sig om äganderätten för att sedan föra ut eller sälja föremålet till ett land utanför EES. Det borde dock inte utgöra något stort problem, eftersom reglerna om kvarstad skall tillämpas även i mål om återlämnande och den återkrävande staten därmed bör ha goda möjligheter att få kontroll över föremålet. 12 Ikraftträdande Regeringens förslag: Bestämmelserna om återlämnande skall tilllämpas endast på kulturföremål som olagligt förts bort efter det att lagen trätt i kraft, den 1 januari 1995. Enligt artikel 13 skall direktivet avse kulturföremål som den 1 januari 1993 eller därefter olagligt bortförts. Den svenska lagstiftningen kommer att träda i kraft först senare. Det innebär att en direkt tillämpning av artikelns be- stämmelser skulle ge regelverket retroaktiv verkan. För att undvika detta har den Gemensamma EES-kommittén beslutat att i fråga om Finland, Island, Norge och Sverige artikel 13 skall läsas så att den avser föremål som olagligt bortförts först den 1 januari 1995 eller därefter. De föreslagna lagreglerna bör träda i kraft den 1 januari 1995. 13 Författningskommentar 1 § Ett kulturföremål som efter den 31 december 1994 olagligt förts bort från en stat som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och som finns i Sverige skall på begäran återlämnas till den staten. I paragrafen återfinns regeln om återlämnande. För att ett återlämnande skall kunna komma i fråga krävs att en rad förutsättningar är uppfyllda. Det skall vara fråga om ett kulturföremål, vilket definieras i 2 §. Föremålet skall olagligt ha förts bort från en stat som ingår i EES. Den närmare innebörden av detta framgår av 3 §. Föremålet skall finnas i Sverige. Vidare skall bortförseln ha skett efter utgången av år 1994. Talan skall väckas inom de tidsfrister som anges i 6 §. Av den paragrafen framgår också att bortförseln fortfarande skall vara olaglig i den återkrävande staten när talan väcks. 2 § Med ett kulturföremål avses i detta kapitel ett föremål som 1. i den stat det förts bort från betraktas som en nationell skatt av konst- närligt, historiskt eller arkeologiskt värde enligt lagar eller administrativa förfaranden som är förenliga med artikel 36 i Romfördraget, och 2. tillhör någon av de kategorier som anges i bilagan till denna lag eller är en integrerad del av inventarierna hos en kyrklig institution eller en integrerad del av en offentlig samling och upptagen i inventarieförteckningen hos ett museum, ett arkiv eller en biblioteksamling. Med en offentlig samling avses en samling som ägs av _ en stat som avses i 1 §, _ en lokal eller regional myndighet i en sådan stat, eller _ en offentlig institution i en sådan stat vilken ägs eller till stor del finansieras av staten eller av en lokal eller regional myndighet. Paragrafen motsvarar artikel 1.1 i direktivet. Av bestämmelsen framgår att ett kulturföremål är ett föremål som utpekas av nationella bestämmelser som en nationell skatt. De föremål som enligt 5 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. inte får föras ut ur landet utan tillstånd torde vara sådana nationella skatter. Föremålet skall dessutom vara en nationell skatt i den mening som avses i artikel 36 i Romfördraget. Om resultatet av den kommande folkomröstningen om medlemskap i EU medför att Sverige återtar sin ansökan om medlemskap bör i stället hänvisas till motsvarande artikel i EES-avtalet. Vidare skall föremålet återfinnas i den lista som utgör en bilaga till lagen. Vissa föremål som tillhör offentliga samlingar och kyrkliga inventarier behöver dock inte framgå av bilagan för att de skall anses vara kulturföremål i den mening som avses i detta kapitel. I tredje stycket finns en definition av begreppet offentlig samling. Rege- ringen anser i motsats till Lagrådet att, då det är fråga om en defintion, direktivets terminologi bör användas även om den inte är helt förenlig med den i Sverige använda. Regeln tar ju sikte på utländska förhållanden. Godtrosförvärvsutredningen har invänt mot att termen kulturföremål används med olika betydelser i 5 resp. 6 kap. Eftersom denna term används i den autentifierade direktivtexten är det svårt att undvika detta. 3 § Med att ett kulturföremål olagligt förts bort avses att föremålet förts från en stats territorium i strid med den statens regler till skydd för nationella skatter, eller att efter en tidsbegränsad laglig bortförsel föremålet inte har återlämnats eller något annat villkor för bortförseln har överträtts. Paragrafens innehåll överensstämmer i sak med artikel 1.2 i direktivet. Med statens regler till skydd för nationella skatter avses även de regler som i EU-länderna gäller enligt rådets förordning (EEG) nr 3911/92 om export av kulturföremål. 4 § Den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt förts bort kan vid allmän domstol väcka talan om återlämnande. Talan skall riktas mot den som innehar föremålet. Till en ansökan om stämning i mål som avses i första stycket skall fogas dels en handling som beskriver föremålet och som anger att det är ett kulturföremål, dels en förklaring av den behöriga myndigheten i den återkrävande staten om att föremålet olagligt har förts bort. Är annan än den som innehar föremålet ägare, skall domstolen, om ägaren är känd, underrätta honom om att talan väckts. Detsamma gäller i fråga om den som har en särskild rätt till föremålet. Paragrafen har i huvudsak samma innehåll som artikel 5 i direktivet. Den har utformats i enlighet med förslag av Lagrådet. Av första stycket framgår att en talan om återlämnande endast kan väckas av en stat. Talan skall riktas mot den som fysiskt innehar föremålet. Detta berörs närmare i avsnitt 8.2. Utöver vad som föreskrivs i 42 kap. 2 § rättegångsbalken om stämningsansökan skall i mål om återlämnande gälla bestämmelsen i andra stycket. Om de angivna handlingarna inte bifogats stämningsansökan skall ansökningen inte upptas till prövning. Om käranden inte följer ett föreläggande skall alltså stämningsansökan avvisas. Tredje stycket har tillkommit på förslag av Lagrådet. Om den återkrävande staten väckt talan mot någon som innehar föremålet för annans räkning skall domstolen underrätta den för vars räkning svaranden innehar föremålet. Detta förutsätter att domstolen får uppgift om för vems räkning föremålet innehas. Den som på detta sätt underrättas torde, som Lagrådet anmärkt, ha rätt att som intervenient delta i rättegången (se rättegångsbalken 14 kap. 10_12 §§). 5 § Domstolen får på ansökan av den stat från vars territorium ett kulturföremål olagligt förts bort besluta om säkerhetsåtgärd beträffande föremålet. Därvid skall bestämmelserna i 15 kap. 2, 5, 7, 8 och 10 §§ rättegångsbalken tilllämpas. Med bättre rätt till viss egendom skall i det sammanhanget avses rätt att få egendom återlämnad. Enligt bestämmelsen kan den återkrävande staten ansöka om säkerhetsåtgärd avseende föremålet. Därvid skall tillämpas reglerna om kvarstad på viss egendom i 15 kap. 2 § rättegångsbalken och vissa andra bestämmelser i samma kapitel. Det medför bl.a. att den återkrävande staten kan ansöka om säkerhetsåtgärd innan talan väckts. 6 § Talan om återlämnande skall väckas inom ett år från det att den återkrävande staten fick kännedom om föremålets belägenhet och om vem som innehade det. Talan får dock inte väckas senare än trettio år efter det att föremålet olagligt fördes bort. I fråga om föremål som enligt 2 § tillhör en offentlig samling och kyrkliga föremål som har ett särskilt skydd enligt det återkrävande landets lag, får dock talan väckas inom sjuttiofem år efter bortförseln. Om bortförseln inte längre är olaglig när talan väcks, skall talan ogillas. Paragrafen motsvarar artikel 7 i direktivet. Ett krav på återlämnande preskriberas 30 år efter det att den olagliga bort- förseln ägde rum. För offentliga samlingar och för kyrkliga föremål som omfattas av särskilda skyddsregler är tiden utsträckt till 75 år. Skulle staten i fråga få kännedom om var föremålet finns och vem som innehar det måste den agera inom ett år från det den fick reda på förhållandena. Enligt andra stycket skall talan lämnas utan bifall om bortförseln inte längre är olaglig i den återkrävande staten när talan väcks. I många rättsordningar görs inte någon egentlig skillnad mellan ogillande och avvisning. Bestämmelsen i artikel 7.2 i direktivet bör därför kunna läsas både som att talan skall avvisas och att den skall ogillas. Om talan skall avvisas innebär det att en del av saken kan komma att prövas som en rättegångsfråga. Det bör i görligaste mån undvikas. Därför bör direktivet läsas som att talan i detta fall skall ogillas. 7 § Om ett kulturföremål skall återlämnas är den som innehar föremålet för egen räkning berättigad till skälig ersättning av den återkrävande staten, om inne- havaren visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande staten. Den som förvärvat föremålet genom arv, testamente eller gåva är berättigad till ersättning endast om den som föremålet förvärvats från skulle ha varit det. Ersättningen skall fastställas i målet om återlämnande av kulturföremålet. Paragrafen motsvarar artikel 9 i direktivet. Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 8.3. Enligt första stycket är den som innehar ett föremål för egen räkning under vissa förutsättningar berättigad till ersättning om föremålet återlämnas. För att ersättning skall kunna utgå krävs att innehavaren visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur föremålet förts från den återkrävande staten. Bevisbördan torde vila på innehavaren. Bestämmelsen har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med förslag av Lagrådet. Enligt artikel 9 tredje stycket skall när det är fråga om arv eller gåva inne- havaren inte behandlas fördelaktigare än den som han förvärvade egendomen från. Enligt gällande svensk rätt inträder vid arv förvärvaren i den tidigare innehavarens ställning. Så är det dock inte när det gäller gåva. Bestämmelser om detta har tagits in i andra stycket. I enlighet med förslag av Lagrådet skall detta även gälla egendom som förvärvats genom testamente. Den engelska termen "succession" får anses omfatta både arv och testamente. Tredje stycket har tillkommit på förslag av Lagrådet. I detta sägs uttryck- ligen att ersättningen till innehavaren skall fastställas i målet om återläm- nande. Av artikel 9 fjärde stycket framgår att ersättningen skall betalas när föremålet återlämnas. 8 § Tingsrätten får på ansökan av den myndighet som regeringen bestämmer (den centrala myndigheten) besluta att myndigheten får genomföra en undersökning hos någon för att söka efter ett visst kulturföremål som olagligt förts bort från en stat som anges i 1 §. Tillstånd får lämnas endast om 1. det finns särskild anledning att anta att det sökta föremålet kan påträffas vid undersökningen, 2. den hos vilken undersökningen skall vidtas skäligen kan befaras undandra sig att lämna uppgift om han innehar föremålet, och 3. vikten av att åtgärden vidtas uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som berörs. Ansökan skall göras skriftligen. Om det skäligen kan befaras att föremålet kan att gömmas undan eller någon annan åtgärd vidtas för att hindra eller försvåra ett återlämnande, får beslut enligt första stycket meddelas utan att motparten bereds tillfälle att yttra sig över ansökan. Motparten behöver i så fall inte heller underrättas om rättens beslut innan undersökningen påbörjas. Beslutet gäller omedelbart, om inte annat bestäms. Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 10. Den har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med Lagrådets förslag. Enligt paragrafen har centralmyndigheten möjlighet att hos en fysisk eller juridisk person söka efter bestämda kulturföremål. Av första stycket framgår vad som krävs för tillstånd till en sådan undersökning. Det första villkoret innebär att det krävs en påtaglig misstanke om att föremålet finns där den begärda undersökningen avses äga rum. Det andra villkoret är att det skall finnas en misstanke om att den hos vilken undersökning begärs inte frivilligt kommer att medverka. Det tredje villkoret ger uttryck för den s.k. propor- tionalitetsprincipen och har utformats efter förebild av bl.a. 28 kap. 3 a § rättegångsbalken. Enligt tredje stycket skall ansökan inte kommuniceras med motparten om det kan befaras att åtgärder för att hindra eller försvåra ett återlämnande kan komma att vidtas. I så fall skall inte heller domstolens beslut kommuniceras med motparten innan undersökningen påbörjats. Av fjärde stycket framgår att ett beslut om undersökning kan verkställas omedelbart. 9 § Av ett beslut om undersökning skall framgå i vilken utsträckning den centrala myndigheten har rätt att få tillträde till lokaler, markområden, transportmedel och andra utrymmen. Vid undersökning skall tillämpas bestämmelserna i 28 kap. 6 §, 7 § andra stycket och 9 § första stycket rättegångsbalken. Myndigheten får begära handräckning av kronofogdemyndigheten för att genomföra undersökningen. Därvid tillämpas 16 kap. 10 § utsökningsbalken. Av första stycket följer att undersökningens omfattning skall anges i beslutet. Av beslutet skall framgå vilka lokaler och markområden som får genomsökas. Om även t.ex. fordon skall få genomsökas skall det framgå av beslutet. Det behöver dock inte anges exakt vilka fordon som omfattas, eftersom det kan vara svårt att på förhand veta vilka fordon som kommer att finnas på plats när undersökningen genomförs. Av andra stycket framgår att det vid undersökningens genomförande skall tillämpas vissa bestämmelser i rättegångsbalken om husrannsakan. Hänvisningarna innebär bl.a att egendom inte onödigt får skadas och att undersökning normalt inte får genomföras sena kvällar eller nätter. Enligt tredje stycket får den centrala myndigheten anlita kronofogde- myndigheten om den inte lämnas tillträde till det som skall undersökas. Därvid skall tillämpas de bestämmelser som gäller vid sådan handräckning som avses i 16 kap. 10 § utsökningsbalken. Av 16 kap. 11 § samma balk framgår att kronofogdemyndigheten inte skall kommunicera ansökan med svaranden om saken är brådskande. I lagmotiven (prop. 1980/81 s. 796) anges som exempel på brådskande fall situationer då det är fara att egendomen sticks undan. Bestämmelsen har utformats i enlighet med förslag av Lagrådet. 10 § Om det sökta föremålet påträffas vid undersökningen får den centrala myndigheten ta hand om föremålet, om det skäligen kan befaras att innehavaren eller annan genom att gömma undan föremålet eller genom att företa någon annan åtgärd hindrar eller försvårar ett återlämnande. Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 10. Enligt paragrafen kan myndigheten ta med sig det sökta föremålet om det påträffas vid en undersökning. För detta krävs att myndigheten bedömer att det finns risk för att åtgärder vidtas för att omöjliggöra eller försvåra ett åter- lämnande. Med detta avses endast illojala åtgärder. Att innehavaren kan förväntas bestrida ett anspåk på återlämnande är alltså inte i sig skäl för ett omhändertagande. Skäl för omhändertagande föreligger även när andra än innehavaren kan befaras förhindra ett återlämnande. Det kan ju vara så att innehavaren endast tillfälligt fått hand om föremålet och det är någon annan som har intresse av att återlämnande inte sker. 11 § Den som berörs av ett omhändertagande enligt 10 § kan skriftligen begära prövning av det vid den tingsrätt som prövade ansökan om tillstånd till undersökningen. När begäran kommit in skall rätten snarast möjligt och, om det inte finns synnerliga skäl, senast fjärde dagen därefter hålla förhandling. Till förhandlingen skall kallas både den som berörs och den centrala myndigheten. Vid förhandlingen skall myndigheten redovisa skälen för omhändertagandet. Den som berörs skall få tillfälle att yttra sig. Förhandlingen skall, om möjligt, pågå utan avbrott. Uppskov får äga rum endast om det finns synnerliga skäl till det. Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart meddela beslut. Den centrala myndighetens beslut om ta hand om ett föremål kan enligt första stycket prövas av domstol. En sådan begäran skall tas upp av den tingsrätt som beslutat om undersökning enligt 8 §. Prövningen kan påkallas av den som berörs av beslutet. Det kan vara den hos vilken undersökningen gjorts eller annan som har rätt till föremålet. Reglerna för domstolens handläggning av ärendet har utformats på huvudsakligen samma sätt som gäller för beslag som verkställts utan rättens förordnande (jfr 27 kap. 6 § rättegångsbalken). 12 § Domstolen skall bestämma hur länge omhändertagandet skall bestå. Tiden får inte sättas längre än som är oundgängligen nödvändigt. Ett omhändertagande får dock bestå högst tre månader. Enligt paragrafen skall av domstolens beslut framgå hur lång tid ett omhändertagande skall få bestå. Liksom gäller i fråga om beslag skall restrik- tivitet iakttas vid bestämmande av tiden (jfr 27 kap. 7 § rättegångsbalken). Ett omhändertagande får längst pågå i tre månader räknat från den dag den centrala myndigheten tog hand om föremålet. 13 § Om domstol enligt 5 § fattat beslut om säkerhetsåtgärd beträffande ett föremål upphör beslut om omhändertagande av samma föremål att gälla. Enligt bestämmelsen skall ett beslut om säkerhetsåtgärd på förmålet ta över ett beslut om omhändertagande. Ett omhändertagande är ju bara en tillfällig åtgärd med syfte att ge den återkrävande staten tid att väcka talan mot innehavaren. 14 § Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten. Vid handläggningen av frågor som avses i 8 och 11 §§ tillämpas vad som är föreskrivet i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. Tingsrätten är domför med en lagfaren domare. Om inte annat följer av detta kapitel avgörs frågan om behörig domstol enligt 10 kap. rättegångsbalken. I första stycket föreskrivs att mål om återlämnande skall handläggas som indispositiva tvistemål. Detta berörs närmare i avsnitt 8.1. Enligt andra stycket är lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden tillämplig på domstolens handläggning av frågor om undersökning och omhändertagande. Ärendelagens bestämmelser gäller i den mån inte annat framgår av denna lag. Tingsrätten är domför med en lagfaren domare. Av tredje stycket framgår att frågan om behörig domstol bestäms enligt de regler som enligt 10 kap. rättegångsbalken gäller för tvistemål. Det gäller både mål och ärenden. Bestämmelsen i 10 kap. 17 § 7 om att reglerna i det kapitlet inte kan grunda behörighet för en domstol att ta upp ett ärende skall alltså inte tillämpas. Utgångspunkten är då att tingsrätten i den ort där den som innehar föremålet har sitt hemvist är behörig att ta upp målet eller ärendet (jfr 10 kap. 1 § rättegångsbalken). Detta gäller i den mån inte annat sägs i kapitlet. Med det avses bestämmelsen i 11 §, enligt vilken en begäran om prövning av ett omhändertagande skall tas upp av samma domstol som beslutade om undersökningen. 15 § I mål enligt detta kapitel gäller i fråga om rättegångskostnaderna 18 kap. rättegångsbalken med följande ändringar. Om den återkrävande statens motpart inte insett eller bort inse att föremålet olagligt förts bort, skall den återkrävande staten svara för kostnaderna vid tingsrätten. Detsamma gäller under sådana omständigheter kostnaderna i högre rätt, om de har orsakats av att staten överklagat. För kostnad som avses i 18 kap. 6 § rättegångsbalken svarar dock alltid den part som orsakat kostnaden. Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 8.4. Som regel skall rättegångskostnaderna i mål om återlämnande tillämpas bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken. Det betyder i princip att den part som förlorar målet betalar rättegångskostnaderna. Detta gäller dock inte om den återkrävande statens motpart inte insett eller bort inse att föremålet blivit olagligt bortfört. I så fall skall den återkrävande staten svara för rättegångskostnaderna vid tingsrätten. Detsamma gäller i högre instans om den återkrävande staten överklagat den lägre instansens avgörande. Hävisningen till 18 kap. 6 § rättegångsbalken innebär att den part som genom vårdslöshet eller försummelse vållat motparten kostnader alltid skall ersätta de kostnaderna. 16 § Den återkrävande staten svarar för kostnaderna för verkställigheten av en dom om återlämnande av ett kulturföremål. Bestämmelsen återfinns i artikel 10 i direktivet. Paragrafen innebär att en innehavare som förlorar ett mål om återlämnande inte behöver svara för kostnaderna för verkställigheten av domen. 17 § Om ett olagligt bortfört kulturföremål återlämnats, skall äganderätten till föremålet bestämmas enligt den återkrävande statens lag. Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 11. Paragrafen föreskriver att äganderätten till föremål som återlämnats skall bedömas enligt den återkrävande statens lag. Bilagan Överensstämmer med bilagan till direktivet. Enligt sista stycket i bilagan skall dagen för omvandling av värdena, ut- tryckta i ecu, till nationella valutor ske per den 1 januari 1993. För den dagen har det inte fastställts något kurs för ecu:n. Värdena har därför omvandlats till svenska kronor enligt den kurs som gällde den 31 december 1992 (se EGT nr C 1, 5.1.1993, s. 2). Bilaga 1 Sammanfattning av departementspromemorian (Ds 1994:66) Återlämnande av kulturföremål I promemorian läggs fram förslag till lagstiftning för att i svensk rätt införliva rådets direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993 om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort från en annan medlemsstats territorium. Direktivet skall införlivas som en följd av EES-avtalet. Enligt direktivet skall vissa kulturföremål som olagligt förts bort från en medlemsstat under vissa förutsättningar återlämnas till den statens territorium. I promemorian föreslås i huvudsak följande. Kulturföremål som olagligt förts bort från en annan EES-stat skall under de förutsättningar som anges i direktivet återlämnas på talan av den stat från vars territorium föremålet förts bort. Om ett föremål skall återlämnas är innehavaren berättigad till skälig er- sättning om han eller hon var i god tro i fråga om hur föremålet förts från den återkrävande staten. Mål om återlämnande skall handläggas av Stockholms tingsrätt som första instans. Riksantikvarieämbetet skall på framställan av en annan EES-stat i Sverige söka efter olagligt bortförda kulturföremål. För att sådana efterforskningar skall bli effektiva föreslås att Riksantikvarieämbetet skall kunna få tillträde till lokaler m.m. Tillstånd till en sådan s.k. under- sökning skall lämnas av Stockholms tingsrätt. Om det sökta föremålet påträffas vid undersökningen skall ämbetet kunna ta hand om föremålet om det föreligger risk för att föremålet annars göms undan. Ett sådant omhändertagande skall på begäran av den som berörs kunna omprövas av Stockholms tingsrätt. De bestämmelser som kräver lagform tas in som ett nytt kapitel i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995. Bilaga 2 Promemorians lagförslag 1 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Härigenom föreskrivs att det i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. skall införas ett nytt kapitel, 6 kap., av följande lydelse. 6 kap. Återlämnande av olagligt bortförda kulturföremål 1 § Ett kulturföremål som efter den 31 december 1994 olagligt förts bort från ett land som ingår i det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och som finns i Sverige skall på begäran återlämnas till det land från vilket det förts bort enligt bestämmelserna i detta kapitel. Definitioner 2 § Med kulturföremål avses i detta kapitel föremål som 1. i den stat det förts bort från betecknas som en nationell skatt av konst- närligt, historiskt eller arkeologiskt värde enligt lag eller administrativa förfaranden som är förenliga med artikel 36 i Romfördraget, och 2. tillhör någon av de kategorier som anges i bilagan till denna lag eller är en integrerad del av inventarierna hos en kyrklig institution eller en inte- grerad del av offentlig samling och upptagen i inventarieförteckningen hos ett museum, ett arkiv eller en biblioteksamling. Med offentlig samling avses samling som ägs av _ en stat som ingår i EES, _ en lokal eller regional myndighet i en stat som ingår i EES, eller _ en offentlig institution i en stat som ingår i EES och som ägs eller till stor del finansieras av staten eller av en lokal eller regional myndighet. 3 § Med att ett kulturföremål olagligt förts bort avses att föremålet förts från en stats territorium i strid med den statens regler till skydd för nationella skatter eller i strid med rådets förordning (EEG) nr 3911/92 om export av kulturföremål, eller att föremålet inte återlämnats efter en tidsbegränsad laglig bortförsel eller någon annan överträdelse av ett villkor som ställts för tillstånd till en sådan bortförsel. Väckande av talan m.m. 4 § Den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt förts bort kan vid Stockholms tingsrätt väcka talan om återlämnande. Talan skall riktas mot den som innehar föremålet. För att en ansökan om stämning skall tas upp till prövning skall till ansökan bifogas dels en handling som beskriver föremålet och som anger att det är ett kulturföremål och dels en förklaring av den behöriga myndigheten i det återkrävande landet om att föremålet olagligen har förts bort från landet. 5 § Rätten skall se till att frågan om återlämnande blir tillbörligen utredd. 6 § Stockholms tingsrätt får på ansökan av den stat från vars territorium ett kulturföremål olagligt förts bort besluta om säkerhetsåtgärd på föremålet. Därvid skall bestämmelserna i 15 kap. 2, 5, 7, 8 och 10 §§ rättegångsbalken tillämpas. Med bättre rätt till viss egendom skall i det sammanhanget avses rätt till återlämnande. 7 § Talan om återlämnande skall väckas inom ett år från det att den åter- krävande staten fick kännedom om föremålets belägenhet och vem som innehade det. Talan får dock inte väckas senare än trettio år efter det att den olagliga bortförseln ägde rum. I fråga om föremål som enligt 2 § tillhör en offentlig samling och kyrkliga föremål som har ett särskilt skydd enligt det återkrävande landets lag, får dock talan väckas inom sjuttiofem år från det att bortförseln ägde rum. Om bortförseln inte längre är olaglig när talan väcks, skall talan ogillas. 8 § Om ett kulturföremål skall återlämnas enligt denna lag är den som innehar föremålet för egen räkning berättigad till skälig ersättning av den återkrävande staten om domstolen finner att han eller hon visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande staten. Vid ersättningens bestämmande skall hänsyn tas till om innehavaren efter återlämnandet har någon rätt till föremålet. Den som förvärvat föremålet genom arv eller gåva är berättigad till ersättning endast om den som föremålet förvärvats från skulle ha varit det. Undersökning 9 § Stockholms tingsrätt får på ansökan av den myndighet som regeringen bestämmer (centralmyndigheten) besluta att myndigheten får genomföra en undersökning hos någon för att söka efter ett visst kulturföremål som olagligt förts bort från ett land som ingår i EES. Tillstånd får lämnas endast om det finns sannolika skäl för att det sökta föremålet kan påträffas vid undersök- ningen och vikten av att åtgärden vidtas uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som berörs. Ansökan skall göras skriftligen. Motparten skall inte ges tillfälle att yttra sig över ansökan. Beslutet gäller omedelbart, om inte annat bestäms. 10 § Av ett beslut om undersökning skall framgå i vilken utsträckning den centrala myndigheten har rätt att få tillträde till lokaler, markområden, trans- portmedel och andra utrymmen. Vid undersökning skall tillämpas bestämmelserna i 28 kap. 6 §, 7 § andra stycket och 9 § första stycket rättegångsbalken. Myndigheten får begära handräckning av kronofogdemyndigheten för att genomföra undersökningen. Kronofogdemyndigheten skall inte underrätta svaranden om begäran om handräckning innan verkställighet sker. 11 § Om det sökta föremålet påträffas vid undersökningen får den centrala myndigheten ta hand om föremålet om det skäligen kan befaras att innehavaren genom att gömma undan föremålet eller på annat sätt undandrar sig ett återlämnande. 12 § Den som berörs av ett omhändertagande enligt 11 § kan skriftligen begära prövning av det vid Stockholms tingsrätt. När begäran kommit in skall tingsrätten snarast möjligt och, om inte synnerliga skäl föreligger, senast fjärde dagen därefter hålla förhandling. Till förhandlingen skall den berörde och den centrala myndigheten kallas. Vid förhandlingen skall myndigheten redovisa skälen för omhändertagandet. Den berörde skall få tillfälle att yttra sig. Förhandlingen skall, om möjligt, pågå utan avbrott. Uppskov får äga rum endast om det finns synnerliga skäl till det. Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart meddela beslut. 13 § Tingsrätten skall bestämma hur länge omhändertagandet skall bestå. Tiden får inte sättas längre än som är oundgängligen nödvändigt. Ett omhändertagande får dock bestå högst tre månader. 14 § Om domstol fattat beslut om säkerhetsåtgärd på ett föremål enligt 5 § upphör beslut om omhändertagande av samma föremål att gälla. 15 § Vid handläggning enligt 9 och 12 §§ tillämpas lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. Tingsrätten är domför med en lagfaren domare. Kostnader 16 § Den återkrävande staten svarar för kostnaderna för verkställigheten av en dom om återlämnande av ett kulturföremål. Övrigt 17 § Om ett kulturföremål återlämnats enligt rådets direktiv nr 93/7/EEC om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort från en medlemsstats territorium skall äganderätten till föremålet bestämmas enligt den återkrävande statens lag. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över departementspromemorian (Ds 1994:66) återlämnande av kulturföremål Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Svea hovrätt Stockholms tingsrätt Domstolsverket Riksskatteverket Generaltullstyrelsen Kronofogdemyndigheten i Stockholms län Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län Kungl. biblioteket Riksarkivet Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer Statens konstmuseum Godtrosförvärvsutredningen (Ju 1993:11) Stiftelsen Nordiska museet Föreningen Sveriges landsantikvarier Remissinstanserna har framfört följande synpunkter. Svea hovrätt föreslår att ansvaret för rättegångskostnaderna för mål och ärenden om återlämnande av kulturföremål utformas på samma sätt som i 7 kap. 1_3 §§ expropriationslagen (1972:719). Vidare lämnar hovrätten förslag på redaktionella ändringar av lagtexten. Stockholms tingsrätt anför att det är förefaller onödigt att förhandling enligt 12 § skall hållas senast fjärde dagen efter det att en begäran om prövning kommit in till tingsrätten. Enligt tingsrättens mening bör endast föreskrivas att förhandling skall hållas snarast möjligt. Domstolsverket avstyrker att endast Stockholms tingsrätt skall vara behörig att som första instans skall pröva mål och ärenden om återlämnande av kulturföremål. Enligt verkets mening bör i stället frågorna tas upp vid innehavarens tvistemålsforum. Vidare bör enligt verkets mening övervägas om inte lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden bör tillämpas på tvister om återlämnande. Verket föreslår också vissa redaktionella ändringar av lagtexten. Riksskatteverket sätter i fråga om inte bestämmelsen i 10 § om att krono- fogdemyndigheten inte skall kommunicera en ansökan om handräckning med motparten även bör komma till uttryck i 16 kap. 11 § utsökningsbalken. Generaltullstyrelsen lämnar förslaget utan erinran. Kronofogdemyndigheten i Stockholms län anför att bestämmelsen i 10 § tredje stycket bör utformas på samma sätt som motsvarande bestämmelse i 13 § lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES). Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län föreslår att bestämmelsen i 10 § tredje stycket utformas på samma sätt som i konkurrenslagen (1993:20) och vidare att det av lagtexten bör framgå vilka bestämmelser i utsökningsbalken som är tillämpliga. Kungl. Biblioteket lämnar förslaget utan erinran. Riksarkivet lämnar förslaget utan erinran. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer avstyrker att endast Stockholms tingsrätt skall vara behörig att som första instans pröva mål och ärenden om återlämnande av kulturföremål. Vidare menar ämbetet att rätten till ersättning när innehavaren behåller äganderätten efter återlämnandet inte bör vara så begränsad som sägs i promemorian. Statens konstmuseer uttrycker tveksamhet om lämpligheten i att central- myndigheten ges en polisiär roll. Vidare föreslår myndigheten att det av lag- texten bör framgå att centralmyndigheten aktivt skall samarbeta med fack- myndigheterna. Godtrosförvärvsutredningen avstyrker att Stockholms tingsrätt skall vara behörig att som första instans pröva mål och ärenden om återlämnande av kulturföremål. Utredningen menar vidare att mål om återlämnande bör hanteras som dispositiva tvistemål. I fråga om fördelningen av rättegångskostnader bör enligt utredningen övervägas en särreglering, eftersom innehavaren _ även när ett kulturföremål skall återlämnas _ inte behöver ha förfarit klandervärt. Vidare föreslår utredningen att inte endast den som har omedelbar utan även medelbar besittning till ett föremål skall anses vara innehavare enligt lagen. Enligt utredningens mening bör det klart framgå att innehavaren har bevisbördan för att han eller hon visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet i fråga om hur föremålet förts från det återkrävande landet och således är berättigad till ersättning. Slutligen anför utredningen att det är mindre lämpligt att använda termen kulturföremål i det föreslagna 6 kap. i kulturminneslagen, eftersom samma begrepp används i en annan betydelse i 5 kap. samma lag. Stiftelsen Nordiska museet menar att den centrala myndigheten inte bör efter- söka och ta hand om kulturföremål. Den uppgiften bör i stället utföras av polis- eller tullmyndighet i samarbete med den centrala myndigheten eller annan fackmyndighet. Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Härigenom föreskrivs att det i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. skall införas ett nytt kapitel, 6 kap., av följande lydelse. 6 kap. Återlämnande av olagligt bortförda kulturföremål 1 § Ett kulturföremål som efter den 31 december 1994 olagligt förts bort från en stat som ingår i det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och som finns i Sverige skall på begäran återlämnas till den staten. Definitioner 2 § Med ett kulturföremål avses i detta kapitel ett föremål som 1. i den stat det förts bort från betecknas som en nationell skatt av konst- närligt, historiskt eller arkeologiskt värde enligt lagar eller administrativa förfaranden som är förenliga med artikel 13 i EES-avtalet/alt: artikel 36 i Rom- fördraget/, och 2. tillhör någon av de kategorier som anges i bilagan till denna lag eller är en integrerad del av inventarierna hos en kyrklig institution eller en integrerad del av en offentlig samling och upptagen i inventarieförteckningen hos ett museum, ett arkiv eller en biblioteksamling. Med en offentlig samling avses en samling som ägs av _ en stat som avses i 1 §, _ en lokal eller regional myndighet i en sådan stat, eller _ en offentlig institution i en sådan stat vilken ägs eller till stor del finansieras av staten eller av en lokal eller regional myndighet. 3 § Med att ett kulturföremål olagligt förts bort avses att föremålet förts från en stats territorium i strid med den statens regler till skydd för nationella skatter, eller att efter en tidsbegränsad laglig bortförsel föremålet inte har återlämnats eller något annat villkor för bortförseln har överträtts. Väckande av talan 4 § Den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt förts bort kan vid allmän domstol väcka talan om återlämnande. Talan skall riktas mot den som innehar föremålet för egen eller annans räkning. För att en ansökan om stämning skall tas upp till prövning skall till ansökan bifogas dels en handling som beskriver föremålet och som anger att det är ett kulturföremål och dels en förklaring av den behöriga myndigheten i den återkrävande staten om att föremålet olagligt har förts bort. 5 § Domstolen får på ansökan av den stat från vars territorium ett kultur- föremål olagligt förts bort besluta om säkerhetsåtgärd beträffande föremålet. Därvid skall bestämmelserna i 15 kap. 2, 5, 7, 8 och 10 §§ rättegångsbalken tillämpas. Med bättre rätt till viss egendom skall i det sammanhanget avses rätt att få egendom återlämnad. 6 § Talan om återlämnande skall väckas inom ett år från det att den åter- krävande staten fick kännedom om föremålets belägenhet och vem som innehade det. Talan får dock inte väckas senare än trettio år efter det att den föremålet olagligt fördes bort. I fråga om föremål som enligt 2 § tillhör en offentlig samling och kyrkliga föremål som har ett särskilt skydd enligt det återkrävande landets lag, får dock talan väckas inom sjuttiofem år efter bortförseln. Om bortförseln inte längre är olaglig när talan väcks, skall talan ogillas. Ersättning 7 § Om ett kulturföremål skall återlämnas är den som innehar föremålet för egen räkning berättigad till skälig ersättning av den återkrävande staten om han eller hon visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande staten. Den som förvärvat föremålet genom arv eller gåva är berättigad till ersättning endast om den som föremålet förvärvats från skulle ha varit det. Undersökning 8 § Tingsrätten får på ansökan av den myndighet som regeringen bestämmer (den centrala myndigheten) besluta att myndigheten får genomföra en undersökning hos någon för att söka efter ett visst kulturföremål som olagligt förts bort från en stat som anges i 1 §. Tillstånd får lämnas endast om det finns särskild anledning att anta att det sökta föremålet kan påträffas vid undersökningen och vikten av att åtgärden vidtas uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som berörs. Ansökan skall göras skriftligen. Motparten skall inte ges tillfälle att yttra sig över ansökan. Han eller hon skall inte heller underrättas om domstolens beslut. Beslutet gäller omedelbart, om inte annat bestäms. 9 § Av ett beslut om undersökning skall framgå i vilken utsträckning den centrala myndigheten har rätt att få tillträde till lokaler, markområden, trans- portmedel och andra utrymmen. Vid undersökning skall tillämpas bestämmelserna i 28 kap. 6 §, 7 § andra stycket och 9 § första stycket rättegångsbalken. Myndigheten får begära handräckning av kronofogdemyndigheten för att genomföra undersökningen. Kronofogdemyndigheten skall inte underrätta svaranden om begäran om handräckning innan verkställighet sker. Därutöver gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om sådan verkställighet som avses i 16 kap. 10 § den balken. 10 § Om det sökta föremålet påträffas vid undersökningen får den centrala myndigheten ta hand om föremålet om det skäligen kan befaras att innehavaren genom att gömma undan föremålet eller genom att företa någon annan åtgärd hindrar eller försvårar ett återlämnande. 11 § Den som berörs av ett omhändertagande enligt 10 § kan skriftligen begära prövning av det vid den tingsrätt som prövade ansökan om tillstånd till undersökningen. När begäran kommit in skall rätten snarast möjligt och, om det inte finns synnerliga skäl, senast fjärde dagen därefter hålla förhandling. Till förhandlingen skall kallas både den berörs och den centrala myndigheten. Vid förhandlingen skall myndigheten redovisa skälen för omhändertagandet. Den som berörs skall få tillfälle att yttra sig. Förhandlingen skall, om möjligt, pågå utan avbrott. Uppskov får äga rum endast om det finns synnerliga skäl till det. Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart meddela beslut. 12 § Domstolen skall bestämma hur länge omhändertagandet skall bestå. Tiden får inte sättas längre än som är oundgängligen nödvändigt. Ett omhändertagande får dock bestå högst tre månader. 13 § Om domstol enligt 5 § fattat beslut om säkerhetsåtgärd beträffande ett föremål upphör beslut om omhändertagande av samma föremål att gälla. Rättegångsbestämmelser 14 § Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten. Vid handläggningen av frågor som avses i 8 och 11 §§ tillämpas vad som är föreskrivet i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. Tingsrätten är domför med en lagfaren domare. Om inte annat sägs i detta kapitel avgörs frågan om behörig domstol enligt 10 kap. rättegångsbalken. Kostnader 15 § I mål enligt detta kapitel gäller i fråga om rättegångskostnaderna 18 kap. rättegångsbalken med följande ändringar. Om den återkrävande statens motpart inte insett eller bort inse att föremålet olagligt förts bort, skall den återkrävande staten svara för kostnaderna vid tingsrätten. Detsamma gäller under sådana omständigheter kostnaderna i högre rätt, om de har orsakats av att staten överklagat. För kostnad som avses i 18 kap. 6 § rättegångsbalken svarar dock alltid den part som orsakat kostnaden. 16 § Den återkrävande staten svarar för kostnaderna för verkställigheten av en dom om återlämnande av ett kulturföremål. Lagval 17 § Om ett olagligt bortfört kulturföremål återlämnats, skall äganderätten till föremålet bestämmas enligt den återkrävande statens lag. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995 Kategorier som avses i 6 kap. 2 § andra stycketBilaga A. 1. Arkeologiska föremål som är äldre än 100 år och som härrör från _ utgrävningar och fynd på land eller under vatten, _ arkeologiska fyndplatser, _ arkeologiska samlingar. 2. Föremål som utgör en integrerad del av söndertagna konstnärliga, historiska eller religiösa minnesmärken som är äldre än 100 år. 3. Tavlor och målningar som utförts helt för hand, på vilket underlag och i vilket material som helst[3]. 4. Mosaiker som inte tillhör kategorierna 1 och 2 och teckningar som utförts helt för hand på vilket underlag och i vilket material som helst1. 5. Originalgravyrer, tryck, silkscreentryck och litografier med deras respektive matriser och originalaffischer1. 6. Originalskulpturer eller originalstatyer och kopior, framställda enligt samma process som originalet1 och som inte tillhör kategori 1. 7. Fotografier, film och negativ av dessa1. 8. Inkunabler och manuskript, inklusive kartor och partitur, enstaka eller i samlingar1. 9. Böcker som är äldre än 100 år, enstaka eller i samlingar. 10.Tryckta kartor äldre än 200 år. 11.Arkiv och däri ingående delar, som är äldre än 50 år, på vilket underlag och i vilket medium som helst. 12.a. Samlingar[4] och föremål från zoologiska, botaniska, mineralogiska eller anatomiska samlingar. b. Samlingar2 av historiskt, paleontologiskt, etnografiskt eller numismatiskt intresse. 13.Transportmedel som är äldre än 75 år. 14.Andra antikviteter som inte tillhör kategorierna A1_A13 och som är äldre än 50 år. Kulturföremålen i kategorierna A1_A14 omfattas av denna lag bara om deras värde motsvarar eller överstiger de ekonomiska gränsvärdena under B. **Fotnot** [3] Som är äldre än femtio år och inte tillhör upphovsmannen. [4] Enligt definitionen av EG-domstolen i dess dom i mål 252/84: "Samlarföremål enligt nr 99.05 i Gemensamma tulltaxan är föremål som har de egenskaper som krävs för att ingå i en samling, dvs. föremål som är relativt sällsynta, som normalt inte används för sitt ursprungliga ändamål, är föremål för speciella transaktioner utanför den normala handeln med liknande bruksföremål och är av högt värde". B. Ekonomiska gränsvärden tillämpliga på vissa kategorier under A VÄRDE 0 (Noll) _ 1 (arkeologiska föremål) _ 2 (delar av minnesmärken) _ 8 (inkunabler och manuskript) _ 11 (arkiv) 128 000 kr _ 4 (mosaiker och teckningar) _ 5 (gravyrer) _ 7 (fotografier) _ 10 (tryckta kartor) 427 000 kr _ 6 (statyer) _ 9 (böcker) _ 12 (samlingar) _ 13 (transportmedel) _ 14 (alla andra föremål) 1 282 000 kr _ 3 (tavlor) Bedömningen av om villkoren för det ekonomiska gränsvärdet är uppfyllda måste göras när återlämnande begärs. Det ekonomiska värdet är det som föremålet har i den återkrävande medlemsstaten. Bilaga 5 Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-10-05 Närvarande: f.d. regeringsrådet Magnus Sjöberg, justitierådet Johan Munck, regeringsrådet Leif Lindstam. Enligt en lagrådsremiss den 15 september (Kulturdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Knut Weibull. Lagförslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet: 2 § I första stycket definieras vad som avses med ett kulturföremål. I definitionen ingår att föremålet i den stat det förts bort från "betecknas" som en nationell skatt av visst värde. Ordvalet leder tanken till att vissa kulturföremål i den nationella lagstiftningen uttryckligen anges vara nationella skatter. Så är inte fallet i fråga om lagen om kulturminnen och kan inte heller förutsättas vara förhållandet i andra länders lagstiftning. Ordet "betecknas" kan därför lämp- ligen bytas ut mot ordet "betraktas". Vidare bör i första stycket 1 inte hänvisas alternativt till EES-avtalet och Romfördraget. Att ett av alternativen skall väljas sedan klarhet vunnits i fråga om Sveriges anslutning till Europeiska Unionen torde kunna uppmärksammas på annat sätt. I Lagrådets förslag till utformning av 2 § har utan något ställningstagande i sak en hänvisning till Romfördraget valts. I första stycket föreskrivs som en del av definitionen av kulturföremål som omfattas av bestämmelserna i lagens 6 kap. att det kan vara fråga om en integrerad del av en offentlig samling. Offentlig samling definieras i para- grafens andra stycke som en samling som ägs av en stat som anges i 1 §, av en lokal eller regional myndighet i en sådan stat eller av en offentlig institution i en sådan stat vilken ägs eller till stor del finansieras av staten eller av en lokal eller regional myndighet. Den i lagen föreslagna definitionen ansluter nära till den definition som finns i artikel 1.1 i rådets direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993. Den föreslagna definitionen är dock inte lämpligt utformad med hänsyn till svensk juridisk terminologi. Staten anses i Sverige utgöra en enda juridisk person. Statliga myndigheter på lokal eller regional nivå kan därför inte anses som självständiga ägare till olika tillgångar. Inte heller kan kommuner, delstater eller motsvarande, som sannolikt åsyftas i direktivet, betecknas som lokala eller regionala myndigheter. Innebörden av direktivets definition av offentlig samling torde korrekt återges i den svenska definitionen om där i stället för stat och lokal eller regional myndighet anges det allmänna (jfr 2 kap. regeringsformen). Paragrafen bör enligt Lagrådets mening ges följande utformning: "Med ett kulturföremål avses i detta kapitel ett föremål som 1. i den stat det förts bort från betraktas som en nationell skatt av konst- närligt, historiskt eller arkeologiskt värde enligt lagar eller administrativa förfaranden som är förenliga med artikel 36 i Romfördraget, och 2. tillhör någon av de kategorier som anges i bilagan till denna lag eller är en integrerad del av inventarierna hos en kyrklig institution eller en integrerad del av en offentlig samling och upptagen i inventarieförteckningen hos ett museum, ett arkiv eller en bibliotekssamling. Med en offentlig samling avses en samling som i en stat som avses i 1 § ägs av det allmänna eller av en institution i en sådan stat vilken ägs eller till stor del finansieras av det allmänna." 4 § I paragrafens första stycke anges bl.a. att talan om återlämnande skall riktas mot den som innehar föremålet för egen eller annans räkning. Med den valda formuleringen avses bestämmelsen motsvara innehållet i artikel 5 i direktivet. Uttrycket "för egen eller annans räkning" syftar på de definitioner av in- nehavare och mellanhand som ges i artikel 1.6 och 1.7. Enligt artikel 1.6 är innehavare den person som fysiskt innehar kulturföremålet för egen räkning och enligt artikel 1.7 är mellanhand den person som fysiskt innehar kulturföremålet för annans räkning. Andra meningen i första stycket kan med oförändrad innebörd utformas så att talan skall väckas mot den som innehar föremålet. Härmed bör förstås den som fysiskt innehar detsamma. I det fall en främmande stat väcker talan mot en mellanhand, dvs. mot någon som innehar ett kulturföremål för annans räkning, kan detta naturligtvis i hög grad påverka exempelvis ägarens rätt. Detta förhållande beaktas inte särskilt vare sig i direktivet eller i de föreslagna bestämmelserna. Däremot torde bestämmelserna i 14 kap. 10_12 §§ rättegångsbalken om intervenient vara tillämpliga på den för vars räkning föremålet innehas. Denne är därvid hänvisad till att själv bevaka sin rätt, varvid han får ställningen som självständig intervenient. Det kan visserligen antas att detta i många fall inte kommer att bereda några särskilda svårigheter i praktiken, eftersom mellanhanden kan förväntas underrätta den för vars räkning han innehar ett kulturföremål om att talan om återlämnande har väckts. För den för vars räkning föremålet innehas kan givetvis processen resultera i att han förlorar den rätt till föremålet som han har. Enligt Lagrådets mening bör därför och med hänsyn till den särskilda karaktären av de föreslagna reglerna införas en skyldighet för den domstol där talan väcks mot en mellanhand att underrätta den som har en rätt till föremålet som kan påverkas av processen, om denne är känd. I paragrafens andra stycke anges som en förutsättning för att en ansökan om stämning skall tas upp till prövning att vissa handlingar skall bifogas an- sökningen. En ansökan om stämning i tvistemål skall enligt 42 kap. 4 § rätte- gångsbalken avvisas om käranden inte följer ett föreläggande att avhjälpa brister i fråga om ansökningens innehåll eller annan ofullständighet. Det torde därför vara tillräckligt att i andra stycket ange endast vad som skall fogas till ansökningen. Paragrafen bör enligt Lagrådet erhålla följande lydelse: "Den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt har förts bort kan vid allmän domstol väcka talan om återlämnande. Talan skall riktas mot den som innehar föremålet. Till en ansökan om stämning i mål som avses i första stycket skall fogas dels en handling som beskriver föremålet och som anger att det är ett kulturföremål, dels en förklaring av den behöriga myndigheten i den återkrävande staten om att föremålet olagligt har förts bort. Är annan än den som innehar föremålet ägare till detta, skall domstolen, om ägaren är känd, underrätta denne om att talan väckts. Detsamma gäller i fråga om den som har en särskild rätt till föremålet." 7 § I paragrafen anges i vilka fall och under vilka förutsättningar den som enligt bestämmelserna i lagförslaget blir tvungen att återlämna ett kulturföremål är berättigad till ersättning av den återkrävande staten. I enlighet med vad som uttalas i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3) innebär paragrafen att ersättning skall kunna utgå endast i det fall det kultur- föremål som skall återlämnas innehas av någon för egen räkning. Någon rätt till ersättning skall alltså inte finnas om föremålet innehas av en mellanhand, dvs. för annans räkning. Detta gäller såväl mellanhanden som den för vars räkning denne innehar föremålet. Bestämmelsen i 7 § har samma utformning som motsvarande bestämmelse i artikel 9 i direktivet. Det sakligt befogade i denna utformning av reglerna kan starkt ifrågasättas. Den för vars räkning en mellanhand innehar ett kulturföremål kan vara ägare till föremålet eller ha en annan ekonomiskt betydelsefull rätt till det, t.ex. nytt- janderätt. För denne blir effekten av att föremålet måste återlämnas densamma vare sig han själv fysiskt innehar det eller det tillfälligt finns hos någon annan t.ex. för reparation eller som lån för en utställning. Någon förklaring till att direktivet getts denna utformning lämnas inte i remissen. En närmare granskning av de olika artiklarna i direktivet ger vid handen att det inte kan uteslutas att artikel 9 om rätten till ersättning fått ett icke avsett innehåll. Definitionerna på innehavare och mellanhand i artikel 1.6 och 1.7 synes utesluta varandra; att en person vid ett givet tillfälle fysiskt innehar ett föremål för egen eller annans räkning innebär att ingen annan person vid samma tillfälle kan fysiskt inneha föremålet, vare sig för egen eller annans räkning. Trots detta anges i artikel 4.1 att "innehavaren och/eller mellanhan- den" skall identifieras och i artikel 4.6 att behörig myndighet skall uppträda som förmedlare mellan "innehavaren och/eller mellanhanden". Med hänsyn till vad som nu sagts kan sättas i fråga om den tolkning av bestämmelsen om ersättning i artikel 9 som gjorts i lagrådsremissen är nöd- vändig. Ett ytterligare skäl mot denna tolkning är att den kan ge upphov till en ordning som knappast är förenlig med det äganderättsskydd som följer av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Om det inte anses möjligt att i lagen föreskriva att den återkrävande staten skall vara skyldig att betala ersättning även till den för vars räkning ett kulturföremål innehas av en mellanhand bör följande beaktas. Enligt 2 kap. 18 § regeringsformen skall varje medborgare vilkens egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som bestäms i lag. I vart fall om någon genom återlämnandet av ett kulturföremål förlorar äganderätten eller annan särskild rätt till föremålet, torde nämnda grundlagsbestämmelse eller grunderna för den vara tillämpliga. Ersättning skall i så fall utges och får betalas av svenska staten i stället för av den återkrävande staten. Lagrådet förordar att en före- skrift härom tas in i 6 kap. som en ny 8 §. Som en förutsättning för att den som skall återlämna ett kulturföremål skall ha rätt till ersättning av den återkrävande staten anges i 7 § att han eller hon visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet "i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande staten". I artikel 9 i direktivet är förutsättningen utformad så att innehavaren skall ha visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet "vid anskaffandet av föremålet". Utformningen av den i den svenska lagtexten föreslagna lydelsen har enligt den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3) valts för att direktivets utformning inte skall kunna ges den innebörden att innehavaren är berättigad till ersättning trots att han efter förvärvet av ett föremål olagligt fört bort det, om han bara vid förvärvet visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet. Avfattningen av 7 § på denna punkt synes inte motsvara innebörden av artikel 9 i direktivet. Den som innehar ett kulturföremål i Sverige behöver ju inte ha befattat sig med anskaffandet av föremålet i utlandet eller med dess bortförande från den främmande staten. Innehavaren kan t.ex. ha förvärvat föremålet av en säljare i Sverige när föremålet redan fanns här i landet. Att så skett hindrar inte att en skyldighet att återlämna föremålet kan föreligga. I motsats till vad som uttrycks i remissen anser Lagrådet att direktivets formulering av förutsättningen för ersättning bättre täcker de fall som kan förekomma. För att undanröja tveksamhet om bestämmelsens tolkning kan dock föreskrivas att vederbörlig omsorg och uppmärksamhet skall ha visats både vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande staten. I paragrafens andra stycke bör anges att förvärv genom testamente bör jämställas med arv och gåva i fråga om rätten till ersättning. Den ersättning som innehavaren av ett föremål som skall återlämnas kan vara berättigad till bör fastställas i målet om återlämnande. Detta bör framgå av lagtexten. I artikel 9 i direktivet anges att den återkrävande staten skall betala ersät- tningen vid återlämnandet av föremålet. En bestämmelse härom bör tas in i 7 §. I enlighet med vad Lagrådet uttalat bör 7 § och den nya 8 § ges följande lydelse: 7 § "Skall ett kulturföremål återlämnas är den som innehar föremålet för egen räkning berättigad till skälig ersättning av den återkrävande staten, om in- nehavaren visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande staten. Den som har förvärvat föremålet genom arv, testamente eller gåva är berättigad till ersättning endast om den som föremålet förvärvats från skulle ha varit det. Ersättningen skall fastställas i målet om återlämnande av kulturföremålet och skall betalas vid återlämnandet." 8 § "Om ett kulturföremål skall återlämnas enligt bestämmelserna i detta kapitel av någon som innehar det för annans räkning, är den vars äganderätt eller särskilda rätt till föremålet påverkas av återlämnandet berättigad till ersättning av statsverket. Ersättning skall dock betalas endast i den mån rätt till ersätt-ning skulle ha förelegat om föremålet innehafts för egen räkning. I fråga om ersättning enligt första stycket gäller 7 § tredje stycket." 8_13 §§ Paragraferna innehåller regler som ger den myndighet som regeringen bestämmer (den centrala myndigheten) befogenhet att efter domstols förordnande genomföra undersökningar för att söka efter olagligen bortförda kulturföremål och därvid omhänderta sådant föremål, om det påträffas. Kronofogdemyndighet avses kunna lämna biträde åt den centrala myndigheten. Enligt vad som framgår av remissens allmänna motivering avses Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (Riksantikvarieämbetet) komma att utses till central myndighet. Reglerna har uppenbarligen föreslagits mot bakgrund av bestämmelserna i artikel 4 i direktivet, där det bl.a. föreskrivs att de centrala myndigheterna hos medlemsstaterna på ansökan skall efterforska ett närmare angivet kultur- föremål som förts bort olovligen samt vidta alla nödvändiga åtgärder för det fysiska bevarandet av föremålet och genom interimistiska åtgärder förhindra varje handling som syftar till att undvika ett återlämnandeförfarande. Lagrådet vill likväl ifrågasätta om de föreslagna reglerna är nödvändiga. De undersökningar som Riksantikvarieämbetet avses få utföra är av den karaktären att de enligt regeringsformens terminologi är att hänföra till hus- rannsakan. Det ligger i sakens natur att återhållsamhet bör iakttas när det gäller att införa regler om sådana undersökningar vid sidan av det straffpro- cessuella området och att tillägga andra myndigheter än de brottsbekämpande befogenheter av detta slag. I de fall som här är i fråga kan det ofta förutsättas att brottsliga handlingar av ett eller annat slag har förövats. I den mån det är fråga om en handling som är straffbar enligt svensk lag kan då vanliga straffprocessuella regler om husrannsakan och beslag tillämpas, och de föreslagna befogenheterna för Riksantikvarieämbetet kan i sådana fall tänkas leda till kompetenskonflikter. Skulle det vara fråga om en handling som är brottslig enligt den främmande statens men inte enligt svensk lag _ närmast då överträdelse av den främmande statens offentligrättsliga reglering _ kan biträde från svensk sida lämnas som rättshjälp i brottmål, varvid även tvångsåtgärder kan komma i fråga under de förutsättningar som anges i lagen (1975:295) om användning av tvångsmedel på begäran av främmande stat. Till detta kommer att de föreslagna reglerna i 6 kap. 5 § gör det möjligt för domstol att även interimistiskt förordna om kvarstad på ett kulturföremål efter ansökan därom från den återkrävande statens sida. Enligt Lagrådets mening får de krav som direktivet ställer på den svenska lagstiftningen med hänsyn härtill anses vara uppfyllda även utan att man inför särskilda regler om undersökning i enskilda utrymmen och om omhändertagande av föremål. En skyldighet för Riksantikvarieämbetet att på begäran efterforska bortförda kulturföremål behöver således inte nödvändigtvis vara förenad med befogenheter för ämbetet att genomföra sådana tvångsåtgärder som här är i fråga och som otvivelaktigt har karaktär av polisverksamhet. Detta gäller så mycket mera som det finns utrymme för tvekan om de föreslagna reglerna är ägnade att mera påtagligt minska risken för att ett olagligt bortfört kulturföremål göms undan eller att annan liknande åtgärd vidtas i sådana fall då innehavaren kan vara benägen att försvåra ett återlämnande. Anses de nu ifrågavarande reglerna likväl böra införas, bör med beaktande av föreskrifterna i 2 kap. 12 § regeringsformen tillses att de inte sträcker sig längre än som behövs med hänsyn till deras ändamål. Tillstånd till en sådan undersökning som avses i 8 § bör således inte få meddelas i andra fall än då den hos vilken undersökningen är avsedd att vidtas skäligen kan befaras undandra sig att lämna uppgift huruvida han innehar det olagligen bortförda kulturföremålet. Möjligheten att meddela beslut utan motpartens hörande bör reserveras för fall då det är fara i dröjsmål. När det gäller situationer då biträde av kronofogdemyndighet begärs bör beaktas att sådan myndighet enligt 16 kap. 11 § utsökningsbalken genast och således utan att höra svaranden skall vidta behövliga åtgärder när saken är brådskande. Som exempel på brådskande fall anges i lagmotiven situationer då det är fara att egendomen sticks undan (prop. 1980/81:8 s. 796). Det är således redan enligt gällande reglering sörjt för att kronofogdemyndigheten inte skall lämna någon underrättelse i sådana fall då detta kan äventyra syftet med förfarandet. Med hänsyn härtill bör den föreslagna regeln i 6 kap. 9 § tredje stycket andra meningen om att kronofogdemyndighet inte skall lämna underrättelse till svaranden utgå. Beaktas vad Lagrådet sålunda anfört skulle _ alltjämt under förutsättning att de nu ifrågavarande reglerna bedöms vara påkallade _ remissförslagets 6 kap. 8 och 9 §§, med vissa redaktionella ändringar i övrigt, kunna ges följande lydelse. Därvid bör i enlighet med vad tidigare anförts paragraferna ges ny numrering. 9 § "Tingsrätten får på ansökan av den myndighet som regeringen bestämmer (den centrala myndigheten) besluta att myndigheten får genomföra en undersökning hos någon för att söka efter ett visst kulturföremål som olagligt förts bort från en stat som anges i 1 §. Tillstånd får lämnas endast om 1. det finns särskild anledning att anta att det sökta föremålet kan påträffas vid undersökningen, 2. den hos vilken undersökningen skall vidtas skäligen kan befaras undandra sig att lämna uppgift huruvida han innehar föremålet, 3. vikten av att åtgärden vidtas uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som berörs. Ansökan skall göras skriftligen. Om det är fara i dröjsmål, får beslut enligt första stycket meddelas utan att motparten ges tillfälle att yttra sig över ansökningen. Denne behöver i sådant fall inte heller underrättas om rättens beslut innan undersökningen påbörjas. Beslutet gäller omedelbart, om inte annat bestäms." 10 § "Av ett beslut om undersökning skall framgå i vilken utsträckning den centrala myndigheten har rätt att få tillträde till lokaler, markområden, transportmedel och andra utrymmen. Vid undersökningen skall tillämpas bestämmelserna i 28 kap. 6 §, 7 § andra stycket och 9 § första stycket rättegångsbalken. Myndigheten får begära biträde av kronofogdemyndigheten för att genomföra undersökningen. Därvid tillämpas 16 kap. 10 § utsökningsbalken." Lagrådet vill slutligen påpeka att de regler i förslaget som syftar till att hemlighålla ansökningar och beslut för de berörda kan bli verkningslösa, om dessa handlingar _ liksom den främmande statens hänvändelse till Riksantik- varieämbetet _ blir tillgängliga för envar utan någon sekretess. Sekretess kan i de fall som här avses också tänkas vara påkallad av hänsyn till den enskilde. När de regler i rättegångsbalken som utgjort förebild för remissens reglering tillämpas gäller normalt förundersökningssekretess enligt 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100), medan några sekretessregler inte torde vara tillämpliga i de fall som remissförslaget tar sikte på. Med hänsyn till svårigheterna att infoga sekretessregler för de ändamål som här avses i sekretesslagens systematik har Lagrådet emellertid ansett sig böra avstå från att föreslå några sådana regler. Nämnda förhållande kan dock anföras som ytterligare ett skäl som är ägnat att leda till tvekan huruvida de nu ifråga- varande reglerna lämpligen bör införas. Bilaga 6 Bilaga 7 Kulturdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 oktober 1994 Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande och statsråden Sahlin, Hjelm-Wallen, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson Föredragande: statsrådet Wallström Regeringen beslutar proposition 1994/95: Återlämnande av kulturföremål.