Post 6837 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1994/95:113 ·
Ändring av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet): System för garanti av insättningar
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 113
Prop.
1994/95:113Regeringens proposition
1994/95:113
Ändring av avtalet om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES-avtalet): System för garanti
av insättningar
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 10 november 1994
Mona Sahlin
Göran Persson
(Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen förslås att riksdagen godkänner en ändring av avtalet om
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) som innebär att bilaga IX
till EES-avtalet ändras genom att ytterligare en rättsakt tas in i EES-avtalet,
nämligen rådets direktiv 94/19/EG av den 30 maj 1994 om system för garanti av
insättningar. Beslut om ändringen har fattats av Gemensamma EES-kommittén.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut.......... 3
2 Ärendet och dess beredning........... 3
3 System för garanti av insättningar... 4
3.1 Ändring i EES-avtalets bilaga IX. 4
3.2 Behov av system för garanti av
insättningar..................... 3
3.3 Direktiv (94/19/EG) om system för
garanti av insättningar.......... 5
4 Behov av svensk lagstiftning......... 8
Bilaga 1 Direktiv (94/19/EG) om system för garanti av insättningar
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 november 1994
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
godkänner Gemensamma EES-kommitténs beslut den 28 oktober 1994 om ändring i
EES-avtalets bilaga IX.
Regeringen föreslår vidare att riksdagen beslutar förkorta motionstiden till
åtta dagar. Eftersom Gemensamma EES-kommitténs beslut träder i kraft så snart
som den 15 december 1994, bör motionstiden förkortas så att riksdagen kan
behandla propositionen innan dess.
2 Ärendet och dess beredning
Avtalet mellan Europeiska gemenskapen (EG), gemenskapens medlemsländer och
EFTA-länderna om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) undertecknades den
2 maj 1992. Genom avtalet har Sverige och övriga EFTA-länder utom Schweiz åtagit
sig att följa de relevanta EG-reglerna beträffande finansiella tjänster och
införa bl.a. regler om etableringsfrihet och om rätt att tillhandahålla
tjänster, motsvarande vad som enligt fördraget om upprättande av Europeiska
ekonomiska gemenskapen (Romfördraget) gäller för medlemsstaterna i EU. De grund-
läggande bestämmelserna om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla
tjänster över gränserna finns i artiklarna 31 och 36 i EES-avtalet. Dessa artik-
lar hänvisar i sin tur till preciserade regler i särskilda bilagor till avtalet.
Av dessa hänför sig bilaga IX till området för finansiella tjänster, omfattande
bl.a. bankverksamhet. Bilagan är disponerad så att ett antal EG-rättsakter
(direktiv, förordningar) räknas upp. Hänvisningarna till rättsakterna innebär
att dessa bestämmelser blir en del av EES-avtalet och skall tillämpas inom hela
EES. Riksdagen har godkänt EES-avtalet (prop. 1991/92:170, rskr. 1992/93:18).
EES-avtalet innehåller relevanta rättsakter som antagits av EG t.o.m. den 31
juli 1991. Rättsakter som antagits av EG under tiden den 1 augusti 1991-den 31
december 1993 (det s.k. tilläggspaketet) innefattar bl.a. en rad rättsakter som
ytterligare harmoniserar grundläggande bestämmelser angående finansiella
tjänster, har genom beslut av Gemensamma EES-kommittén tagits in i EES-avtalet
genom ändringar i ett flertal bilagor till avtalet. Riksdagen har godkänt
tilläggspaketet (prop. 1993/94:203, rskr. 1993/94:367).
Rådet har den 30 maj 1994 antagit ett direktiv (94/19/EG) om system för garanti
av insättningar. Gemensamma EES-kommittén har den 28 oktober 1994 fattat beslut
om att ändra EES-avtalets bilaga IX så att denna rättsakt omfattas av avtalet.
Regeringen har genom beslut den 30 juni 1994 godkänt att den Gemensamma
EES-kommittén med förbehåll för ratifikation beslutar om ändring av bilaga IX
till EES-avtalet. Gemensamma EES-kommitténs beslut träder i kraft den 15
december 1994 under förutsättning att de avtalsslutande parterna har anmält till
den gemensamma EES-kommittén att de konstitutionella kraven har uppfyllts.
Regeringens beslut har föregåtts av samråd inom ramen för det förfarande som har
utvecklats för beredning av frågor om införlivande av EG-rättsakter i
EES-avtalet.
3 System för garanti av insättningar
3.1 Ändring i EES-avtalets bilaga IX
Regeringens förslag: Gemensamma EES-kommitténs be-
slut nr 18/94 av den 28 oktober 1994 om ändring i
EES-avtalets bilaga IX godkänns.
Skälen för regeringens förslag: Gemensamma EES-kommittén har den 28 oktober
1994 beslutat att ändra EES-avtalet genom att rådets direktiv (94/19/EG) om
system för garanti av insättningar tas in i avtalets bilaga IX. Regeringen har
som angivits inledningsvis godkänt att Gemensamma EES-kommittén fattat beslutet
med förbehåll för ratifikation. En närmare redovisning av direktivets innehåll
finns i avsnitt 3.3.
Att integrera direktivet om system för garanti av insättningar är en nödvändig
förutsättning för att uppfylla EES-avtalets målsättning om ett homogent EES, där
enskilda och företag kan konkurrera på lika villkor. Syftet med direktivet är
att olika nationella system till skydd för insättares medel hos kreditinstitut
skall harmoniseras. Det har nämligen ansetts att det nu är nödvändigt att
säkerställa en gemensam lägsta nivå för garanti av insättningar oavsett var i
gemenskapen insättningen är gjord. Det är ett väsentligt svenskt intresse att
Sverige deltar i harmoniseringen av det grundläggande skyddet för insättningar,
på samma sätt som i harmoniseringen av verksamhetsregler för institut som tar
emot insättningar. Riksdagen bör därför godkänna Gemensamma EES-kommitténs
beslut.
3.2 Behov av system för garanti av insättningar
Den finansiella sektorn omges av ett betydande regelverk som inte har någon
motsvarighet i de icke-finansiella sektorerna. Detta gäller inte minst bankerna.
Två huvudskäl kan anges för denna särbehandling från statsmakternas sida.
Bankerna utgör genom sin exklusiva rätt till inlåning på räkning från
allmänheten alltjämt grunden för betalningssystemet. Störningar i detta system
riskerar att leda till stora samhällsekonomiska kostnader. Regleringarna syftar
till att begränsa och kontrollera bankernas risktagande för att därigenom öka
stabiliteten i betalningssystemet. Detta skyddsintresse betecknas som ett
systemskydd. Det andra skälet för särbehandling är att det finansiella systemet
i allmänhet och bankerna i synnerhet förvaltar inlåning och betalningsreserver
för privatpersoner och småföretag, som allmänt kan sägas ha svårt att inhämta
och analysera information om bankernas finansiella ställning.
Trots den riskspridning som förekomsten av många inlåningskunder med
sinsemellan olika likviditetspreferenser innebär, är en bank inte avskärmad från
risken för förtroendekriser med åtföljande massiva uttag av bankmedel. Även
allvarliga solvensproblem kan, som erfarenheten lärt, inte uteslutas.
Primärt får en insättningsgaranti ses som ett skydd för den enskildes
finansiella trygghet. Medel insatta på bank är för många, inte minst
privatpersoner och mindre företag, ett viktigt sparande resp. ett väsentligt
inslag i förvaltningen av ett rörelsekapital. Garantin skall syfta till att
trygga en säker och bekväm placeringsform för allmänheten. Denna grupp har
relativt svårt att samla in och bearbeta relevant information om bankernas
kreditvärdighet.
Utöver det primära syftet kan en garanti även bidra till att motverka att oro
hos allmänheten leder till omfattande uttag. Förutom att ge ett bättre
konsumentskydd kan garantin således sägas ha en viss stabilitetsbevarande
funktion.
System för garanti av insättningar är vanligt förekommande utomlands. Bankerna
lever numera i ett väsentligt öppnare konkurrensklimat. Detta och erfarenheter
från den svenska bankkrisen ger anledning att se över om reglering och tillsyn
måste anpassas till en ny verklighet. Även den fortsatta internationella
integrationen ställer krav på en fortgående harmonisering av centralare delar av
det regelverk som omger de finansiella instituten och marknaderna.
3.3 Direktiv (94/19/EG) om system för garanti av
insättningar
Den 30 maj 1994 antog rådet ett direktiv (94/19/EG) om system för garanti av
insättningar. Genom direktivet kan, utöver att insättarna garanteras tillgång
till inlåningskonton hos kreditinstitut som är skyddade mot kreditinstitutens
fallissemang, de olika nationella systemen till skydd för insättares medel hos
kreditinstitut harmoniseras. I ingressen till direktivet anges att det är
nödvändigt att säkerställa en gemensam lägsta nivå för insättningsgaranti
oavsett var i gemenskapen en insättning är gjord. En sådan insättningsgaranti
sägs vara lika nödvändig som tillsynsregler vid genomförandet av den gemensamma
bankmarknaden. I ingressen till direktivet anges vidare att syftet med att
införa garantisystem är att värna om stabiliteten i det finansiella systemet och
skydda insättares medel hos ett kreditinstitut vid finansiella kriser.
Kraven på införlivande av direktivets bestämmelser med den nationella
lagstiftningen är begränsade till garantisystemets huvudkomponenter, såsom
garantins omfattning och ersättningsnivå, värdlandets behandling av filialer
till bankföretag från andra medlemsländer och tredje land och formerna för
framställande av krav på och erhållande av ersättning. Direktivet innehåller
endast minimiregler, varför det står varje medlemsland fritt att t.ex. ha ett
garantisystem som är mer omfattande än vad som anges i direktivet. Över huvud
taget ges medlemsländerna fortfarande stor frihet att utforma sina garantisystem
utifrån nationellt betingade förhållanden. Direktivet medför inte en mer
omfattande harmonisering av de olika ländernas system än att krav ställs på att
systemens huvudkomponenter ges ett visst givet innehåll.
Målsättningen för garantisystemen skall enligt direktivet vara att de inom en
kort tid skall kunna betala ut ersättning, som beräknas på basis av en
harmoniserad miniminivå, till en insättare när de insatta medlen förklarats
indisponibla på grund av kreditinstitutets finansiella situation.
Garantisystemen skall enligt direktivet syfta till att utgöra ett konsumentskydd
snarare än ett betalningssystemskydd.
I direktivets artikel 1 definieras insättning, indisponibel insättning,
gemensamt konto, kreditinstitut och filial. Artikel 2 anger de insättningar som
är undantagna från direktivets tillämpningsområde. Bland annat undantas
insättningar som andra kreditinstitut har gjort i eget namn och för egen räkning
samt sådana insättningar som har direkt eller indirekt samband med tvättning av
pengar enligt definitionen i artikel 1 i direktivet (91/308/EEG) om åtgärder
för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar.
I artikel 3 föreskrivs att varje medlemsland skall se till att ett eller flera
obligatoriska garantisystem införs i landet. Innebörden av detta är att ett
auktoriserat kreditinstitut, som inte ansluter sig till ett officiellt erkänt
system, inte får ta emot insättningar.
De anslutna kreditinstituten skall svara för finansieringen av garantisystemet.
I artikel 3 stadgas också om möjligheter att vidta åtgärder eller sanktioner
mot ett kreditinstitut som inte uppfyller de förpliktelser som åligger ett
kreditinstitut som omfattas av garantisystemet. Ytterst kan kreditinstitutet
uteslutas från systemet. Insättningar som har gjorts dessförinnan skall dock
även fortsättningsvis vara skyddade (artikel 5).
Enligt artikel 4 skall ett system för garanti av insättningar, som har införts
och officiellt erkänts i ett medlemsland, även omfatta insättare hos
kreditinstitutets filialer i andra medlemsländer.
I denna artikel återfinns även bestämmelser om förbud mot export av nationella
garantisystem och om möjligheter för en filial till ett utländskt kreditinstitut
att komplettera hemlandets insättningsgaranti genom anslutning även till
värdlandets system (s.k. topping-up).
I ingressen till direktivet framhålls att det inte är meningen att garanti-
systemen i de olika medlemsländerna skall användas som konkurrensmedel. Skälet
till detta anges vara att ett införande av garantisystem i länderna kan leda
till marknadsstörningar och snedvridning av konkurrens om filialer till
utländska kreditinstitut tillåts att genom hemlandets garantisystem erbjuda
insättare i det land där de är verksamma (värdlandet) ett bättre skydd för
insatta medel än vad värdlandets system kan erbjuda. Enligt direktivet är det
därför nödvändigt att föreskriva att omfattningen av och ersättningsnivån på den
insättningsgaranti som hemlandets system kan erbjuda inte får överstiga
omfattningen av och den maximala ersättningsnivån på den motsvarande garanti som
erbjuds i värdlandet. En sådan ordning skall gälla fram till den 31 december
1999. Innan dess skall kommissionen ha utvärderat denna begränsningsregel och i
en rapport till Europaparlamentet och rådet föreslå i vilken utsträckning denna
regel skall bestå.
Även artikel 6 innehåller bestämmelser om filialer till kreditinstitut. Dessa
bestämmelser tar sikte på de filialer som har inrättats av kreditinstitut med
säte utanför gemenskapen, dvs. kreditinstitut från tredje land.
I bilaga 2 till direktivet har fogats riktlinjer för ett värdlands behandling
av filialer till kreditinstitut från andra medlemsländer och tredje land samt
rekommendationer för det samarbete som förutsätts ske bl.a. mellan de olika
ländernas garantisystem och tillsynsmyndigheter.
När det gäller garantisystemets omfattning och ersättningsnivå, kan alla slag
av insättningar ingå i systemet enligt direktivets huvudregel. En minimiregel
fastslår dock att inlåning på konto i bank skall ingå.
Alla insättarkategorier omfattas enligt huvudregeln. Enligt artikel 7 skall
garantisystemet minst täcka en insättares samlade behållning i ett kredit-
institut upp till ett belopp som svarar mot minst 20 000 ecu (ca 185 000 kr). En
självrisk om högst 10 procent kan tillämpas på det ersättningsbelopp som bestäms
för en insättare. Av framförallt sociala skäl kan behållning på vissa typer av
konton ersättas fullt ut, dvs. oaktat ersättningsnivå och möjligheten att förena
systemet med självrisk.
Enligt artikel 8 skall de i direktivet angivna ersättningsnivåerna tillämpas på
de sammanlagda insättningarna i samma kreditinstitut oavsett antalet
insättningar, valuta och lokalisering inom gemenskapen. I samma artikel finns
bestämmelser som gör det möjligt att bestämma den krets av insättare, som i
händelse av ett ersättningsfall skall vara berättigade till ersättning från
systemet.
I artikel 9 finns bestämmelser om den information som insättare hos ett
kreditinstitut som omfattas av garantisystemet skall ges om såväl garantisyste-
met som formerna för framställande av krav på och erhållande av ersättning från
systemet. När det gäller innehållet och utformningen av den information som
skall lämnas om garantin, framhålls i direktivet att ett oreglerat användande av
marknadsföring angående garantisystemens omfattning och ersättningsnivåer kan
komma att påverka stabiliteten hos banksystemet på ett oönskat sätt.
Garantin skall enligt huvudregeln i artikel 10 infrias inom tre månader från
det att det konstaterats att insättarna är förhindrade att disponera sina medel
på grund av att kreditinstitutets finansiella ställning omöjliggör betalningen.
Vissa möjligheter finns dock enligt direktivet att förlänga den tid inom vilken
garantin skall infrias. Artikel 11 innehåller en bestämmelse om subrogation med
innebörd att ett system, som inom ramen för en garanti betalar ut
ersättningsbelopp, skall vara berättigat att vid likvidationsförfaranden träda i
insättarens ställe för ett belopp som motsvarar det som systemet har betalat ut
till insättaren.
Direktivet innehåller inga bestämmelser om hur garantisystemet skall ad-
ministreras, hur finansieringen av garantisystemet skall ske eller om avveckling
och rekonstruktion av kreditinstitut som råkat ut för ett fallissemang.
Medlemsländerna skall enligt artikel 14 ha införlivat direktivet om system för
garanti av insättningar senast den 1 juli 1995. Sverige har ansökt om medlemskap
i EU. Om det blir ett nej i folkomröstningen medför detta att Sverige ändå måste
införliva direktivet för att uppfylla förpliktelserna enligt EES-avtalet.
Avslutningsvis kan nämnas att Tyskland vänt sig till EU-domstolen och där
angripit bestämmelserna i direktivet om exportförbud och topping-up samt kravet
på att samtliga kreditinstitut skall vara anslutna till något garantisystem.
Detta förhållande påverkar emellertid inte medlemsländernas skyldighet att
senast den 1 juli 1995 införliva direktivets bestämmelser i de nationella
lagstiftningarna.
4 Behov av svensk lagstiftning
Den närmare utformningen av ett svenskt insättningsgarantisystem bereds för
närvarande i Finansdepartementet. För att uppfylla det i direktivet angivna
tidskravet avses en departementspromemoria i ämnet att remitteras under november
månad 1994 och en proposition att överlämnas till riksdagen för behandling under
våren 1995.
Som angivits tidigare ger direktivet utrymme för ett system som utformas
utifrån nationellt betingade förhållanden, dvs. kraven på införlivande av
direktivets bestämmelser med den nationella lagstiftningen är begränsade till
garantisystemets huvudkomponenter. För Sveriges vidkommande kommer ett
införlivande av direktivets bestämmelser innebära att en lag om system för
garanti av insättningar införs. I denna lag kommer ramarna för garantisystemets
funktion och syfte, finansiering och administration att anges. Till en del kan
direktivet komma att införlivas genom ändringar i befintlig lagstiftning inom
bankområdet. Detta kan t.ex. gälla bestämmelserna i direktivet om behandlingen
av filialer från vilka utländska kreditinstitut driver verksamhet här i landet.
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 november 1994
Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, och statsråden Peterson, Hellström,
Thalén, Freivalds, Persson, Tham, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg,
Andersson, Winberg, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Persson
Regeringen beslutar proposition 1994/95:113 om ändring av avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet): System för garanti av insättningar.