Post 6832 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1994/95:119 ·
Vissa åtgärder mot utsläpp av försurande ämnen och andra luftföroreningar
Ansvarig myndighet: Miljödepartementet
Dokument: Prop. 119
Regeringens proposition
1994/95:119
Vissa åtgärder mot utsläpp av försurande ämnen och andra luftföroreningar
Prop.
1994/95:119
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 30 mars 1995
Ingvar Carlsson
Anna Lindh
(Miljödepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner det nya protokollet till 1979
års Genèvekonvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar rörande
ytterligare minskning av svavelutsläppen. Protokollet är en viktig fortsättning
på det internationella samarbetet för att begränsa skador på miljön och hälsa av
gränsöverskridande luftföroreningar.
Regeringen redovisar också inriktningen av det fortsatta arbetet mot
försurningen samt åtgärder för att minska utsläppen från småskalig eldning med
fasta bränslen och för att minska ammoniakavgången från jordbruket.
Vidare redovisar regeringen åtgärder för en slutlig avveckling av ozonned-
brytande ämnen samt åtgärder för att begränsa utsläppen av HFC-föreningar och
andra närbesläktade växthusgaser.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut.............. 3
2 Ärendet och dess beredning............... 3
3 Inriktning av arbetet mot försurningen... 4
4 Protokollet om ytterligare minskning av
svavelutsläppen.......................... 6
4.1 Tillkomsten av protokollet om ytter-
ligare minskning av svavelutsläpp.... 7
4.2 Protokollets huvudsakliga innehåll... 9
4.3 Godkännande av protokollet om ytter-
ligare minskning av svavelutsläppen.. 10
5 Utvidgning av systemet för kväveoxidav-
gift..................................... 11
6 Småskalig eldning med fasta bränslen..... 13
6.1 Vedeldning m.m....................... 13
6.1.1Omfattning...................... 13
6.1.2Utsläpp och hälsoeffekter....... 14
6.2 Åtgärder mot utsläpp från småskalig
eldning med fasta bränslen........... 15
6.2.1 Föreskrifter om småskalig eld-
ning med fasta bränslen........ 15
6.2.2 Krav på nya anläggningar....... 19
6.2.3 Fortsatt förbättring av miljö-
prestanda...................... 20
7 Åtgärder för att minska ammoniakavgången
från jordbruket.......................... 22
8 Åtgärder för slutlig avveckling av ozon-
nedbrytande ämnen........................ 25
9 Åtgärder för att begränsa utsläppen av
HFC-föreningar och andra närbesläktade
växthusgaser............................. 29
Bilaga 1...................................... 32
Bilaga 1.1.................................... 55
Bilaga 1.2.................................... 73
Bilaga 2...................................... 91
Utdrag ur protokoll vid regeringssamanträde... 96
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
godkänner protokollet till 1979 års konvention om långväga gränsöverskridande
luftföroreningar där ytterligare minskning av svavelutsläppen behandlas.
2 Ärendet och dess beredning
Internationellt samarbete är en förutsättning för att hantera
försurningsproblemen i Sverige vilka till stor del uppstår till följd av
luftföroreningar från andra länder. Sverige har därför lagt stor vikt på arbetet
inom Genèvekonventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar (Long
Range Transbounding Air Pollution, LRTAP).
Protokollet om ytterligare minskning av svavelutsläppen förhandlades fram under
åren 1992 och 1993 och har undertecknats av 27 länder samt den Europeiska
Unionen. Protokollets engelska text och en svensk översättning fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 1 och 2.
Regeringen gav den 6 juni 1993 Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) och
Statens naturvårdsverk (SNV) i uppdrag att gemensamt utreda förutsättningarna
för att minska emissionerna av kolväten vid eldning av biobränslen i
villapannor, kaminer och liknande anläggningar. I december 1993 redovisade NUTEK
och SNV rapporten Utsläpp från småskalig vedeldning (SNV Rapport 4270) till
regeringen. Rapporten har remissbehandlats. Remissvaren finns tillgängliga i
Miljödepartementet, dnr M95/460/5.
Jordbruksverket, dåvarande Lantbruksstyrelsen, fick år 1990 i uppdrag att
redovisa möjligheterna till och konsekvenserna av en 50% minskning av
ammoniakutsläppen i södra och västra Götaland till år 2000. Jordbruksverket
redovisade detta uppdrag våren 1994 i rapporten Ammoniakförluster från
jordbruket (Rapport 1994:8). Rapporten har remissbehandlats. En remissamman-
ställning finns tillgänglig i Jordbruksdepartementet, dnr Jo94/891.
Regeringen gav den 1 juli 1993 Statens naturvårdsverk i uppdrag att utreda och
föreslå styrmedel och åtgärder för att avveckla användningen av ozonnedbrytande
ämnen och begränsa utsläppen av HFC- och FC-föreningar.I februari 1994
redovisade Naturvårdsverket rapporten Sverige fritt från ozonnedbrytande ämnen
(SNV Rapport 4278). En sammanfattning av rapporten finns som bilaga 3. Ett
remissmöte om rapporten hölls den 21 februari 1994.
I betänkandet Morot och piska för bättre miljö (SOU 1993:118) föreslog
utredningen om ekonomiska styrmedel vad avser kväveoxider m.m. att vissa
förbränningsprocesser inom industrin skall omfattas av avgiftssystemet för
kväveoxider. För att klargöra vissa tillämpningsfrågor och hur utvecklingen mot
en slutning av massaindustrins processer påverkas om de inordnas i systemet
borde enligt betänkandet en kompletterande analys först utföras. En sådan analys
har gjorts i konsultrapporten Analys av förutsättningarna för kväveoxidavgift i
skogsindustrin (ÅF 1994-06-10). Rapporten har remissbehandlats. En
remissammanställning finns tillgänglig i Miljödepartementet, (dnr M94/199/5).
3 Inriktning av arbetet mot försurningen
Försurning av mark- och vatten är ett av Sveriges allvarligaste och tydligaste
miljöproblem. Orsaken till detta är utsläpp av kväve- och svavelhaltiga
luftföroreningar. Mer än 90 % av svavelnedfallet och närmare 80 % av
kvävenedfallet i Sverige kommer från andra länder. Om inte ytterligare åtgärder
vidtas för att minska belastningen hotas den biologiska mångfalden och den
svenska skogens produktionsförmåga, vilket kan ge mycket allvarliga konsekvenser
för sysselsättning och samhällsekonomi.
Den totala belastningen av försurande nedfall i Sverige överskrider fem till
tio gånger kritisk belastning dvs. den nivå som naturen långsiktigt kan bära. I
sydvästra Sverige skulle nedfallet behöva minska med 75 % räknat från 1980 års
nivå.
Vid 1980-talets början var omkring 16 000 av Sveriges 85 000 sjöar så sura att
känsliga arter hade minskat kraftigt i antal eller helt försvunnit. I 7 000 av
dessa sjöar liksom i ca 6 000 kilometer rinnande vatten har situationen
förbättrats under de senaste 15 åren genom kalkningsinsatser. Med kalkning kan
vattnets surhetsgrad minskas, men det går inte att helt återställa vattnets
ursprungliga biologi.
I de södra delarna av landet med stort försurningsnedfall förekommer
grundvatten med påtagligt höjda aluminiumhalter. Till följd av att ledningar
korroderar på grund av vattnets surhet är kopparhalterna starkt förhöjda i
dricksvattnet från många enskilda brunnar. Koppar och aluminium i dricksvatten
innebär direkta hälsorisker.
Försurningsskadorna på skogen börjar också bli allt tydligare. I Skåne är 25 %
och i Halland är 50 % av den äldre granen skadad. När det gäller tall är
motsvarande andelar 65 resp. 77 %. Skadorna leder till kraftigt försämrad
skogstillväxt till följd av minskad tillgång till viktiga näringämnen för träden
och utlösning av giftiga ämnen.
Redan 1988 i samband med propositionen Miljöpolitiken inför 1990-talet (prop.
1987/88:85, bet. 1987/88:JoU:23, rskr. 1987/88:373) ställde sig riksdagen bakom
målsättningen att minska de svenska svavelutsläppen med 80 % till år 2000 räknat
från 1980 års nivå. Detta mål har redan uppnåtts. Om utbudet och priserna för
lågsvavliga oljor inte förändras kommer den nuvarande nivån på svavelutsläppen
med nuvarande styrmedel inte att överskridas fram till år 2000. Om däremot
priserna på lågsvavlig olja stiger kan det bli aktuellt att höja svavelskatten
för att stabilisera svavelutsläppen på den nuvarande nivån.
Målet om att de svenska utsläppen av kväveoxider skall minska med 30% mellan år
1980 och 1995 behandlades i samband med propositionen Miljöpolitiken inför
1990-talet (prop. 1987/88:85, bet. 1987/88:JoU:23, rskr. 1987/88:373).
Riksdagens ställde sig då bakom detta mål. Samtidigt formulerades en ambition
att studera vilka tekniska åtgärder som behövs för att halvera
kväveoxidutsläppen mellan 1980 och 2000. Målet behandlades även i samband med
propositionen En god livsmiljö (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91 JoU:30,
rskr.1990/91:338). Regeringen ville vid detta tillfälle däremot avvakta att
fastställa halveringsmålet för år 2000 till dess målet om en minskning med 30 %
säkerställts. Riksdagen delade regeringens bedömning.
Möjligheterna att kraftigt minska de svenska kväveoxidutsläppen med nationella
åtgärder har - särskilt på trafikområdet - visat sig vara begränsade. Parallellt
med ett fortsatt aktivt nationellt arbete är det därför nödvändigt att driva
också genomförandefrågorna i internationella sammanhang. En avgörande
förutsättning för minskade kväveoxidutsläpp från trafiken är bl.a. att nya
avgasregler kan antas inom EU.
Naturvårdsverket har uppdrag att utarbeta förslag till åtgärder för en
50-procentig reduktion av kväveoxidutsläppen till år 2005. För att möjliggöra en
sådan minskning utreds bl.a. införande av avgaskrav för arbetsmaskiner, skärpta
avgaskrav för tunga fordon liksom åtgärder inom luft- och sjöfart.
Naturvårdsverkets rapport kommer att föreligga i januari 1996. Regeringen avser
därefter att till riksdagen redovisa förslag dels till ett nytt mål för
kväveoxidutsläppen dels till ytterligare åtgärder.
En viktig del av det internationella arbetet på försurningsområdet bedrivs inom
Genèvekonventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar (LRTAP) som
funktionellt är knuten till ECE i Genève. Arbetet inom LRTAP har framför allt
fått en stor betydelse för att sprida kunskaperna om luftföroreningarnas
ursprung, spridningsmönster och om åtgärdsmöjligheter. Härigenom har också nya
förutsättningar skapats för en ny generation av internationella miljöavtal som
är effektiva både ur miljö- och kostnadssynpunkt.
Efter slutförandet av förhandlingarna om ett nytt svavelprotokoll har nu ett
brett upplagt arbete påbörjats inom LRTAP för att utarbeta en strategi för
utformningen av kommande internationella instrument för att minska utsläppen av
kväveoxider och eventuellt också ammoniak. En central frågeställning är om ett
nytt avtal skall relateras till en enskild miljöeffekt, exempelvis försurning,
eller om avtalet skall avse flera effekter, såväl försurning som eutrofiering
och kväveoxidernas betydelse för uppkomsten av marknära ozon. I det förberedande
arbetet kommer ytterligare underlag att tas fram om den förväntade
utsläppsutvecklingen, de atmosfäriska processer som påverkar spridning av
kväveoxider, befintliga teknologier för att begränsa utsläppen liksom
åtgärdskostnader. En annan fråga som kommer att studeras är hur de åtgärder som
kommer att vidtas på klimatområdet påverkar utvecklingen av kväveoxidutsläppen.
Slutligen kommer också analyser att genomföras om effekterna av beslutade och
förväntade åtgärder inom transportsektorn. Arbetet med att utforma en strategi
för förhandlingsarbetet beräknas fortgå under hela år 1995.
Sverige kommer i det fortsatta arbetet att lägga särskild vikt vid
försurningseffekterna. Det är troligt att länderna i Centraleuropa kommer att
prioritera åtgärder för att komma till rätta med oxidantproblemen. Ett framtida
nytt protokoll som kan bidra till förbättringar på båda dessa områden har stora
möjligheter att få gehör i en större krets av länder.
Sveriges medlemsskap i EU innebär nu att vi kan påverka unionens politik på
försurningsområdet med större kraft. Försurningsfrågan är ett av de prioriterade
områdena i regeringens EU-politik på miljöområdet.
Redan i samband med miljöministrarnas första möte i ministerrådet sedan
EU-inträdet aktualiserade Sverige försurningsfrågorna genom att begära en
redovsning från kommissionen angående planerade direktiv på området och genom
att föreslå att en sammanhållen försurningsstrategi utformas för unionen.
Sverige verkar för att skärpa kraven i bl.a. direktivet om stora
förbränningsanläggningar. Andra direktiv som är viktiga för att minska utsläppen
av försurande ämnen och där Sverige tänker spela en pådrivande roll är
direktivet om svavelhalt i bränslen och direktiven om bilavgaskrav.
Det svenska initiativet kommer redan under hösten 1995 att resultera i förslag
från kommissionen angående en sådan strategi. Sverige anser exempelvis att de
erfarenheter som vunnits inom LRTAP-arbetet också bör tas till vara inom unionen
t.ex. när det gäller att utforma kostnadseffektiva åtgärdsstrategier. En viktig
del av det grundläggande arbete som behöver göras är att bedöma de samlade
effekterna på försurningssituationen av befintliga och planernade åtgärder inom
gemenskapen. Vidare krävs en bedömning vilka kompletterande åtgärder som kan
krävas för att få ned depositionen av försurande ämnen till nivåer som ligger
under kritisk belastning samt en lämplig avvägning mellan åtgärder som bör
ankomma på medlemsländerna själva och de som bör beslutas på gemenskapsnivå.
Regeringen har nyligen i skrivelse till riksdagen (1994/95:167) närmare
redogjort för det svenska arbetet med försurningsfrågorna inom EU.
4 Protokollet om ytterligare minskning av svavelutsläppen
Konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar (LRTAP)
undertecknades i Genève 1979 och trädde i kraft den 16 mars 1983. Konventionen
har hittills tillträtts av 39 medlemsstater inom FN:s ekonomiska kommission för
Europa (ECE), som även innefattar USA och Kanada. Konventionen är av ramkaraktär
och särskilda åtaganden överenskoms genom protokoll till konventionen.
Fyra protokoll har tidigare förhandlats fram och ratificerats av Sverige. Det
första, som trädde i kraft den 28 januari 1988, gällde finansieringen av det
europeiska programmet (EMEP) för utvärdering och övervakning av långväga
gränsöverskridande luftföroreningar. EMEP förser parterna med information och
data om nedfallsmängder, utsläppshalter, miljöpåverkan och gränsöverskridande
flöden av utsläpp. Denna vetenskapliga bas har varit en förutsättning för de
senare protokollen.
Det andra protokollet, som trädde i kraft den 2 september 1987, gällde
minskningar av svavelutsläppen. 21 länder undertecknade protokollet 1985 i
Helsingfors och förband sig att minska sina svavelutsläpp med minst 30 % till år
1993 jämfört med 1980 års utsläppsnivåer. Parterna uppmanades också i
protokollet att vidta åtgärder för att minska utsläppen ytterligare. Till år
1993 hade i stort sett alla länder lyckats uppfylla åtagandet, och flera länder
hade minskat sina svavelutsläpp ytterligare. Det blev dock relativt snart
uppenbart att åtagandet enligt protokollet inte räckte till för att hindra de
allvarliga försurningsskador som uppstår av svavelutsläppen. Flera viktiga
länder med stora utsläpp av svavel hade inte heller undertecknat
överenskommelsen. Sverige, Norge och några andra länder började därför driva
arbetet med att ta fram ett nytt protokoll för ytterligare minskningar av
svavelutsläppen.
Det tredje protokollet, som trädde i kraft den 14 februari 1991 (prop.
1989/90:5, bet. 1989/90:JoU 7 rskr. 1989/90:59), gällde kväveoxid-utsläpp.
Enligt protokollet åtog sig parterna att till utgången av år 1994 begränsa de
årliga utsläppen av kväveoxider till 1987 års nivå. 24 parter hade ratificerat
protokollet i maj 1994. I protokollet introducerades begreppet "kritisk
belastning" som en ny utgångspunkt för att utforma ytterligare åtgärder för att
minska utsläpp av både kväveoxider och svavel. Ursprungligen hade detta koncept
utvecklats i Sverige och Norge, och kunde nu, genom att det accepterats
internationellt, användas i det fortsatta arbetet med att ta fram det nya
protokollet för ytterligare minskningar av svavelutsläppen.
Vad gäller flyktiga organiska ämnen (VOC) undertecknades ett protokoll den 19
november 1991 (prop. 1991/92:171, bet. 1992/93:JoU 2 rskr. 1992/93:11) som
endast 11 parter hittills har ratificerat. Det har därför ännu inte trätt i
kraft. Protokollets åtaganden är att minska utsläppen av VOC med 30 % till år
1999 jämfört med år 1988.
4.1 Tillkomsten av protokollet om ytterligare minskning av svavelutsläpp
Det första svavelprotokollet och kväveprotokollet utgör typiska exempel på den
första generationen av internationella miljöavtal, dvs. avtal, där alla parter
åtar sig ett och samma kvantitativa åtagande (30-procents reduktion resp.
stabilisering räknat mellan två specifika år). Sådana avtal har emellertid mer
och mer kommit att ifrågasättas, eftersom det visat sig att konsekvenserna för
enskilda parter blivit mycket varierande. Dessutom har avtalsutformningen inte
lagt grunden för en kostnadseffektiv fördelning av åtgärdsarbetet mellan
staterna.
Svavelutsläpp har, till skillnad mot exempelvis utsläpp av koldioxid, mycket
varierande effekter beroende på var utsläppen slutligen hamnar då olika
ekosystem, spridda över olika delar av konventionsområdet, tål olika mycket
svavelnedfall.
Mot slutet av 1980-talet började resultatet skymta av de insatser som
skandinaviska miljöforskare gjort för att etablera begreppet kritisk belastning
i miljöarbetet. Den kritiska belastningen bestämmer hur stora depositioner av
föroreningen miljön klarar utan att ta skada och definieras i protokollet som
"ett beräknat tröskelvärde för exponering för en eller flera föroreningar under
vilket, såvitt för närvarande är känt, det inte uppstår några väsentliga
skadliga effekter i fråga om specificerade utsatta delar av miljön". Arbetet
inom LRTAP:s olika grupper hade bl.a. bidragit till att uppgifter om kritiska
belastningsgränser för svavel fanns framtagna för stora delar av den europeiska
kontinenten.
Konventionens verkställande organ gav i slutet av år 1991 ett mandat till
arbetsgruppen för strategier (WGS) att förhandla fram ett nytt svavelprotokoll.
I mandatet framhölls att de resultat som förelåg om utvecklingen av kritisk
belastning borde användas i förhandlingsarbetet.
Arbetsgruppen inledde - under ambassadör Lars Björkboms ordförandeskap -
förhandlingsarbetet under år 1992.
Ett första steg i förhandlingsförberedelserna blev att kombinera uppgifter om
atmosfäriska transportbanor och kostnadskurvor för svavelreduktioner i resp.
land med data om kritisk belastning. Vid IIASA i Österrike, Stockholm
Environmental Institute i York och på Imperial College i London, hade samtidigt
utvecklats linjära program-meringsmodeller som kunde användas för att ta fram
optimala åtgärdsstrategier inom svavelområdet. Med hjälp av modellberäkningarna
fanns möjligheter att belysa hur man i ett nytt protokoll skulle kunna
åstadkomma en kostnadseffektiv fördelning av åtgärdsarbetet mellan länderna.
Dessa modellberäkningar blev sedan utgångspunkt för själva
förhandlingsprocessen.
Även om det redan inledningsvis fanns bred enighet om att det yttersta målet
borde vara att komma under den kritiska belastningen, ansågs det nödvändigt att
först bestämma ett etappmål. De första förhandlingssessionerna ägnades därför åt
frågan om hur detta etappmål skulle formuleras. Efter omfattande diskussioner
och ett flertal modellberäkningar enades förhandlarna om ett etappmål som
innebar att klyftan mellan 1990 års depositioner och de kritiska
belastningsvärdena skulle reduceras med 60 % fram till år 2000. Detta
framförhandlade etappmål - uttryckt i form av procentuella utsläppsreduktioner
för varje land (Scenario A5) - lades därefter till grund för slutförhandlingar
om varje lands procentuella reduktionsåtagande.
Det visade sig emellertid mycket snart att endast en mindre andel av de
medverkande nationerna var villiga att ikläda sig de förpliktelser som krävdes
för att uppnå delmålet. Under det återstående förhandlingsarbetet utsträcktes
tidshorisonten därför till år 2010, främst för att tillgodose de östeuropeiska
ländernas krav på anpassningstid. Vidare ägnades en betydande del av den svenska
delegationens arbete åt att förmå övriga västeuropeiska länder att presentera
mer ambitiösa åtaganden i förhandlingen. Frivilligorganisationen Internationella
försurningssekre-tariatet i Göteborg gjorde i detta sammanhang mycket
förtjänstfulla insatser för att understryka de skandinaviska ländernas krav på
utsläppsreduktioner i Storbritannien och andra länder i Västeuropa.
De åtaganden som slutgiltigt förhandlades fram innebär att det delmål som ovan
beskrivs inte kommer att uppnås för ett antal områden i Europa förrän till år
2010.
Protokollet har undertecknats av 27 regeringar samt EU.
4.2 Protokollets huvudsakliga innehåll
Protokollet om ytterligare minskning av svavelutsläppen består av en inledning
och 17 artiklar samt 5 bilagor.
I inledningen anges bl.a. att parterna är fast beslutna att vidtaga
förebyggande åtgärder för att förhindra eller minimera utsläpp av
luftföroreningar och att dessa åtgärder ska vara kostnadseffektiva. Dessutom
anser parterna att de dominerande källorna till luftföroreningar som bidrar till
försurningen är förbränning av fossila bränslen inom bl.a. energi- och
trafiksektorn.
Parternas grundläggande skyldigheter framgår av artikel 2. Där åtar sig
parterna att begränsa och minska sina svavelutsläpp för att säkerställa att
depositioner av oxiderade svavelföreningar inte långsiktigt överskrider de
kritiska belastningsgränser som anges i bilaga I till protokollet (artikel 2,
punkt 1).
För att uppnå detta har parterna som första steg kommit överens om en tidsplan
för minskning av sina resp. årliga svavelutsläpp (artikel 2, punkt 2).
Tidsplanen och de nivåer som skall uppnås anges i bilaga II till protokollet.
Sverige åtar sig att reducera svavelutsläppen med 80 % till år 2000 räknat från
1980.
Vidare skall parterna minska svavelutsläppen genom att tillämpa de mest
effektiva och bäst lämpade metoderna vilka bland annat inkluderar
energieffektivisering och användandet av förnybar energi (artikel 2, punkt 4).
Bilaga IV fungerar som ett hjälpmedel vid framtagningen av olika alternativ för
sådana effektiva metoder.
Parterna skall också tillämpa gränsvärden för utsläppen från alla nya större
stationära förbränningsanläggningar. Senast den 1 juli 2004 skall även vissa
befintliga anläggningar omfattas av gränsvärdena. Senast två år efter
protokollets ikraftträdande skall parterna tillämpa nationella regler för
svavelinnehållet i tunnolja (artikel 2, punkt 5). Gränsvärdena för utsläpp och
svavelhalt i bränslen anges i bilaga V. Parterna uppmuntras också att använda
ekonomiska instrument för att minska svavelutsläppen (artikel 2, punkt 6).
Efter beslut av verkställande organet kan det öppnas möjlighet för två eller
flera parter att gemensamt fullgöra de skyldigheter som anges i bilaga II,
vilket innebär att länder kan samarbeta för att minska totalutsläppen (artikel
2, punkt 7).
Teknikutbyte mellan parterna skall underlättas genom kommersiellt utbyte,
information och tekniskt bistånd. Det kan ske genom att underlätta kontakter och
samarbete mellan organisationer och personer som kan bidra med teknik, tjänster,
utrustning och finansiering (artikel 3).
För att uppfylla protokollets åtaganden skall varje part anta en nationell
strategi och vidta nationella åtgärder för att begränsa och minska sina
svavelutsläpp. Dessutom skall parterna samla in och kontinuerligt uppdatera
information om nivåerna för svavelutsläppen, deposition av försurande ämnen och
effekterna av dessa depositioner (artikel 4). Uppgifter om genomförandet av den
nationella strategin och nivåerna för svavelutsläppen skall sedan rapporteras
till det verkställande organet och EMEP. Parterna skall också fortlöpande se
till att information tas fram om beräknade och internationellt optimerade
fördelningar av utsläppsminskningar i syfte att närma sig de kritiska
belastningsgränsvärdena (artikel 5).
Vid verkställande organets möten skall parterna granska den information som
lämnats och undersöka om skyldigheterna som protokollet föreskriver följs och är
tillräckliga för att uppfylla målsättningarna. De parter, vilkas åtaganden om
utsläppsminiskningar enl. bilaga II, inte medför minst 60 procents minskning
mellan depositioner av svavel år 1990 och kritiska belastningsgränser inom EMEPs
geografiska räckvidd, skall allvarligt överväga att ta på sig ändrade
skyldigheter. En första sådan granskning skall vara slutförd 1997. (artikel 8).
En speciell genomförandekommitté upprättas för att granska efterlevnaden av
protokollets åtaganden (artikel 7).
Tvister mellan parter skall biläggas genom förhandlingar efter eget
gottfinnande (artikel 9). Beslut om ändringar i protokollet och dess bilagor
skall fattas enhälligt (artikel 11).
Protokollet innehåller i övrigt sedvanliga bestämmelser om undertecknande,
ratifikation, ikraftträdande m.m. (artiklarna 12-17). Protokollet träder i kraft
90 dagar efter det att minst sexton länder ratificerat protokollet.
4.3 Godkännande av protokollet om ytterligare minskning av svavelutsläppen
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner proto-
kollet till 1979 års konvention om långväga gräns-
överskridande luftföroreningar där ytterligare
minskning av svavelutsläppen behandlas.
Skälen för regeringens förslag: Sverige är ett av de länder som är hårdast
drabbat av försurningsskador. Det beror dels på Sveriges geografiskt utsatta
position med luftflöden som för med sig försurande föroreningar från andra
länder, dels på att marken i Sverige har en låg förmåga att klara nedfall av
försurande ämnen. Ekosystemens kritiska belastningsgränser är jämförelsevis
låga. Genom att mer än 90 % av svavelutsläppen som faller ned i Sverige har sitt
ursprung i andra länder, är det ytterst betydelsefullt att internationella
åtgärder vidtas för att begränsa och minska utsläppen. Sverige har spelat en
aktiv och pådrivande roll för att sådana åtgärder skall komma till stånd.
Protokollet ställer även krav på Sverige som kommer andra länders miljö
tillgodo.
De protokoll som Sverige tidigare har ratificerat inom ramen för konventionen
om långväga gränsöverskridande luftföroreningar har haft betydelse för att
minska utsläppen av försurande ämnen, men effekterna av dessa är inte
tillräckliga för att på lång sikt hålla försurningen under de kritiska
belastningsgränserna. Protokollet om ytterligare minskning av svavelutsläppen är
därför en viktig fortsättning inom det internationella samarbetet för att
begränsa skador på miljö, hälsa och byggnader av gränsöverskridande
luftföroreningar. Det är angeläget att Sverige snarast ratificerar protokollet.
Protokollets artiklar medför inte några problem när det gäller förhållandet
till svensk rätt. Sverige har redan i dag i stort sett uppfyllt protokollets
reduktionsmål och någon situation där Sverige skulle få svårigheter att uppfylla
sina åtaganden enligt protokollet kan för närvarande inte förutses. De insatser
i form av utbyte av teknik som förutsätts i protokollet bör kunna utföras inom
ramen för den verksamhet som redan bedrivs på detta område av berörda
myndigheter och organisationer och med anlitande av de anslag som står till
förfogande.
5 Utvidgning av systemet för kväveoxidavgift
Regeringens bedömning: Systemet för kväveoxidav-
gifter bör inte utvidgas till att även omfatta
vissa industriella förbränningsprocesser.
Utredningens bedömning: I betänkandet Morot och piska för bättre miljö (SOU
1993:118) föreslogs en utvidgning av miljöavgiftssystemet för kväveoxid genom
att även inbegripa vissa industriella förbränningsprocesser. Dessa svarar
sammantaget för ca 14 000 ton kväveoxidutsläpp av industriprocessernas totala
utsläpp på ca 24 000 ton, varav massaindustrins sodapannor och mesaugnar står
för ca 8 400 ton och järn- och stålindustrins värmningsugnar och koksverk samt
raffinaderier för de resterande utsläppen.
För att klargöra vissa tillämpningsfrågor och hur utvecklingen mot en slutning
av massaindustrins processer påverkas av att de inordnas i avgiftssystemet
föreslogs i betänkandet dock att en kompletterande analys först skulle utföras.
Av konsultrapporten Analys av förutsättningarna för kväveoxidavgift i
skogsindustrin (ÅF-IPK 1994-06-10) framgår att en slutning av processen i
massaindustrin kan medföra ett kvävetillskott på upp till 10%. Vidare görs
bedömningen att införandet av en kväveoxidavgift inte kommer att leda till
utsläppsminskande åtgärder i massaindustrins mesaugnar, förutom en eventuell
övergång från biobränsle till fossilt bränsle.
Remissinstanserna: Närings- och teknikutvecklings verket (NUTEK) anser att
informationen som presenteras i utredningen stärker tidigare slutsatser om att
avvisa förslaget om kväveoxidavgifter i skogsindustrin. Naturvårdsverket menar
att utredningen som helhet belyser de aktuella frågorna på ett korrekt sätt,
men påpekar att den även borde ha behandlat tekniska möjligheter att begränsa
utsläpp från sodapannan. Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL) har
inga invändningar mot faktainnehållet och anser att de slutsatser som dras är
befogade. Värmeverksföreningen (VVF) anser att utredningen visar att
industriella processer ej bör införlivas i nuvarande system för
kväveoxidavgifter. Skogsindustrierna finner att utredningen besvarat de av
departementet ställda frågorna på ett relevant sätt och menar att utredningen
styrker tidigare synpunkter om att kväveoxidavgifter inte bör införas för
skogsindustrins sodapannor och mesaugnar.
Skälen för regeringens bedömning: Det nuvarande avgiftssystemet enligt lagen
(1990:613) om miljöavgift av kväveoxider vid energiproduktion har varit
framgångsrikt och lett till avsevärda utsläppsminskningar av kväveoxider vid
energiproduktion. Systemet har nyligen breddats till att även omfatta
produktionsenheter med en uppmätt nyttiggjord energiproduktion av minst 25 GWh
(prop. 1993/94:150 bil. 14, bet. 1993/94:JoU32, rskr. 1993/94:404).
När det gäller frågan om en utvidgning av systemet till att även omfatta vissa
industriella förbränningsprocesser gör regeringen följande bedömning.
Inom massaindustrin pågår i dag en utveckling av processerna för att minska den
totala miljöbelastningen genom bl.a återföring av blekeriavloppsvatten. Åtgärder
som enbart syftar till att minska utsläppen av kväveoxid kan inverka negativt på
utvecklingen mot en slutning av systemen och den totala miljöeffekten av en
eventuell kväveoxidavgift blir osäker. För mesaugnar råder för närvarande
osäkerhet om vilka kväveoxidreduktioner som kan uppnås och vilka andra negativa
effekter som kan uppstå vid ett avgiftsuttag.
Återföringen av avgiftsmedel från kväveoxidavgiften baseras på en uppmätt,
nyttiggjord energiproduktion för varje energiproduktions-anläggning. Det finns i
dag ingen metod att på ett entydigt vis bestämma den nyttigjorda energin för
massaindustrins processer. Schabloner måste därför utnyttjas, vilket minskar
styreffekten av avgiftssytemet. Att inkludera vissa industriprocesser i
avgiftssystemet för vilka bestämningen av den nyttiggjorda energin inte är
entydig, kan innebära en risk för att det mister i trovärdighet och styrande
effekt samt att oönskade omfördelningar mellan branscher inom systemet sker.
Regeringen finner därför att en utvidgning av det nuvarande avgiftssystemet
till att även inkludera de föreslagna industriprocesserna kan få oönskade
effekter. Reglerna om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider bör därför inte
ändras ytterligare. Anläggningarna som har föreslagits omfattas av
avgiftssystemet är relativt få och det finns möjligheter att vid prövningen
enligt miljöskyddslagen (1969:387) göra en samlad bedömning av möjligheterna att
uppnå reduktioner av de försurande utsläppen. I propositionen En god livsmiljö
(prop.1990/91:90) angavs som riktlinje för en sådan prövning att åtgärder
vidtas för att minska kväveoxidutsläpp upp till en kostnad av 40 kronor per kilo
kväveoxid, räknat som kvävedioxid. I några aktuella miljöskyddsärenden har
regeringen följaktligen föreskrivit åtgärder upp till en motsvarande kostnad.
Om det i framtiden visar sig att utsläppen av kväveoxider inte reduceras i
tillräcklig grad avser regeringen att återkomma till frågan om även industrins
förbränningsprocesser skall omfattas av en miljöavgift på kväveoxider.
6 Småskalig eldning med fasta bränslen
6.1 Vedeldning m.m.
6.1.1Omfattning
Vedeldning har varit den huvudsakliga uppvärmningsformen i vårt land fram till
mitten av 1900-talet. Från att ha använts i öppna eldstäder gjordes stora
framsteg vad gäller förbränningsteknik när kaminer och kakelugnar blev vanliga
för ett par hundra år sedan. De förbättrade energiutbytet av veden radikalt, och
motverkade dåtidens energikris - vedbristen.
När centralvärmen introducerades försågs systemen oftast med pannor utvecklade
för koks, även i de fall ved var det huvudsakliga bränslet. Detta fungerade bra
ur användarens synvinkel, men innebar ett stort steg bakåt ur
förbränningsteknisk och miljömässig synvinkel.
Under efterkrigstiden minskade användningen av fastbränslen i småhus kraftigt
till förmån för olja. Även på lantgårdar med god tillgång på egen ved gick man
ofta över till olja, beroende på låga oljepriser och på att vedeldning
beskattades som naturaförmån.
Efter oljekrisen år 1973 ledde oron för en osäker oljetillförsel till ökad
efterfrågan på pannor och kaminer för ved. Särskilt vanlig blev den s.k.
kombipannan, en oljepanna försedd med en extra eldstad för ved, främst avsedd
för beredskapssyfte. Dessa pannor har ofta låg verkningsgrad och stora utsläpp
vid vedeldning och är inte sällan installerade på ett sätt som kan innebära en
ökad brandrisk när de eldas med ved.
Under 1980-talet ökade medvetenheten om de stora utsläppen av oförbrända
kolväten av olika slag som dåliga vedpannor ger upphov till. Utvärderingar
visade att vedeldning i tätbebyggda områden bedömdes ge negativa hälsoeffekter.
Studier i syfte att ta fram underlag för miljökrav visade att en indikation på
utsläpp av de kolväten som bedömdes ha störst hälsoeffekt kunde fås genom att
mäta utsläpp av tjära.
Vedeldningen svarar i vårt land för ungefär en femtedel av uppvärmningsbehovet
i småhus. För dem som har jordbruksfastigheter är vedeldning den vanligaste
uppvärmningsformen. I övriga småhus svarar vedeldningen för ca 15 % av
värmeförsörjningen. Omkring 6 % av småhusen värms helt med ved. I ytterligare
32 % av husen används ved till viss del. Många småhus utanför jordbruket har
möjlighet att elda med ved i värmepanna, vedspis, kamin eller kakelugn.
Ungefär 30 % av veden beräknas användas för uppvärmning i jordbruksfastigheter
och åtminstone 25 % för uppvärmning i fastigheter i tätort. Återstoden används i
sådana småhus i glesbygd som inte är jordbruksfastigheter.
Uppskattningsvis används 90 % av all ved i värmepannor. Färre än 10 % av
värmepannorna uppfyller kraven enligt Boverkets nybyggnadsregler (s.k.
miljögodkännande). Bara varannan kund väljer en miljögodkänd panna vid nyin-
stallation och utbytestakten är låg, pannornas medellivslängd är över 20 år. De
flesta braskaminer och kakelugnar är miljögodkända och de används mer sporadiskt
än vedpannor.
Närings- och tekniksutvecklingsverket (NUTEK) bedömer att vedanvändningen
kommer att minska till följd av förbättrad verkningsgrad i takt med att äldre
anläggningar ersätts. Andra pekar på en ökning av vedeldningens omfattning. För
detta talar höjda el- och oljepriser i kombination med ett marknadsgenombrott
för handel med biobränsle, främst i form av pelletar.
6.1.2Utsläpp och hälsoeffekter
Ved är ett förhållandevis rent bränsle jämfört med t.ex. stenkol och bidrar till
skillnad från fossila bränslen inte till förhöjda utsläpp av växthusgaser. Ved
har låg askhalt och låga halter av tungmetaller, svavel m.m. De miljö- och
hälsoproblem som främst diskuteras i samband med vedeldning härrör i stället
från utsläpp som är följden av ofullständig förbränning. Ofullständig
förbränning ger förhöjda halter av koloxid i rökgaserna. Eftersom koloxidhalten
är relativt lätt att mäta används den som ett mått på förbränningens
effektivitet. Brist på syre ger höga halter av koloxid.
Ofullständig förbränning av ved leder även till höga utsläpp av både flyktiga
organiska kolväten (VOC) och tyngre kolväten som ofta kallas tjärämnen. Dessa
ämnen kräver hög temperatur, god syretillförsel och lång förbränningstid för att
förbrännas fullständigt. Om förbränningsförhållandena inte uppfyller dessa krav
så brinner vissa kolväten inte upp fullständigt, utan återfinns i stället i rök-
gaserna. Detta visar sig i form av tjock, illaluktande rök som har negativa
hälsoeffekter.
Den småskaliga vedeldningen bidrar för närvarande till ca 25 % av det totala
utsläppet av VOC i vårt land och till ca. hälften av de totala utsläppen av
polyaromatiska kolväten (PAH). Detta bör ses i förhållande till dess relativt
lilla andel av den totala förbränningen, ca 5 %. Utsläppen av VOC bidrar till
bildning av marknära ozon och andra fotokemiska oxidanter som skadar växter och
orsakar stort ekonomiskt bortfall för jordbruk och skogsbruk.
De undersökningar som hittills gjorts på området indikerar att utsläppen av
tjära, VOC och koloxid, varierar på ett likartat sätt när betingelserna ändras.
Utsläppet av tjära reduceras emellertid mest vid förbättrad eldningsteknik.
Miljögodkända pannor släpper ut mindre än 30 mg tjära per MJ, medan utsläppet av
tjära för ej miljögodkända pannor varierar mellan 300 och 5000 mg tjära per MJ.
Även utsläppen av stoft är betydligt mindre från miljögodkända pannor än från
icke miljögodkända.
Vedeldade pannor har i allmänhet en maximal effekt som uppgår till 20-30 kW,
vilket normalt överskrider värmebehovet kraftigt. Effektbehovet i ett vanligt
småhus överstiger sällan 10 kW, och är ofta under 5 kW. Om man ansluter en
ackumulatortank till vedpannan är det möjligt att elda under en begränsad tid på
högsta effekt och lagra in värme i tanken. Under övrig tid sker
värmeförsörjningen från ackumulatortanken. Sådan eldning kallas
ackumulatoreldning. Utsläppen av oförbrända kolväten blir väsentligt lägre när
pannan går på full effekt jämfört med eldning vid låg effekt.
En vedpanna utan ackumulatortank måste direkteldas. Då eldas veden oftast under
strypt syretillförsel, s.k. pyreldning, för att tillgodose ett jämnt
effektuttag. Vid sådan direkteldning bildas i rökgaserna förhöjda halter av
ofullständigt förbrända kolväten som kan ha mycket skadliga miljö- och
hälsoeffekter.
Sveriges provnings- och forskningsinstitut (SP) utarbetade på 1980-talet en
provningsmetod för utsläpp av tjära. Utsläppsgränser för tillåtna tjärutsläpp
från vedeldning infördes sedermera i Boverkets nybyggnadsregler år 1988. För
pannor är högsta tillåtna utsläpp 30 mg tjära per MJ och för kaminer är gränsen
40 mg tjära per MJ. De flesta kaminer och kakelugnar på marknaden uppfyller
dessa miljökrav. De pannor som uppfyller kraven har keramiskt isolerade
eldstäder, vanligtvis i kombination med en eldstadsutformning som ger en
koncentrerad och intensiv förbränning. Hittills har pannorna på marknaden
lyckats uppfylla miljökraven endast vid ackumulatoreldning.
Hälsorisker till följd av vedeldning har noggrant belysts i ett antal
rapporter som publicerats av Naturvårdsverket. Bedömningar visar att utsläpp
från småskalig vedeldning står för en betydande andel av utsläppen av
cancerogena ämnen i Sverige och vållar stora problem för astmatiker. De
huvudsakliga hälsoriskerna härrör från ett fåtal ämnen och ämnesgrupper. Viktigt
att beakta från hälsosynpunkt är stoft, VOC, PAH, samt kväveoxider och
aldehyder.
Nivån av stoftutsläppen vid direkteldning överstiger vad som är acceptabelt
från hälsosynpunkt. Det är emellertid inte klarlagt vilka effekter som stoft
från just vedeldning har från hälsosynpunkt. Halterna av olika VOC i utsläpp vid
direkteldning överskrider lågrisknivåerna i undersökningar gjorda av Institutet
för Miljömedicin (IMM). Utsläppen av olika VOC, som eten, propen, butadien och
bensen, beräknas ge det största riskbidraget vid vedeldning vad gäller
cancersjukdomar.
6.2 Åtgärder mot utsläpp från småskalig eldning med fasta bränslen
6.2.1Föreskrifter om småskalig eldning med fasta bränslen
Regeringens bedömning: Hälsoskyddsförordningen
(1983:616) bör ändras så att kommunerna får möj-
lighet att meddela föreskrifter om eldning med
fasta bränslen i byggnad.
Naturvårdsverket bör ges i uppdrag att senast den
31 december 1996 redovisa hur kommunerna har
använt denna möjlighet och att utreda behovet av
att ge kommunerna ytterligare möjlighet att vidta
åtgärder mot småskalig eldning med fasta bränslen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning vad gäller
frågan om att hälsoskyddsförordningen bör ändras. Utredningen föreslår dock att
det skall vara möjligt för kommunerna att meddela generella föreskrifter om
konstruktion av eldningsanläggning och eldningens omfattning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker att det görs en mer
strikt bedömning för de mest tätbebyggda områdena eller har inte kommenterat
förslaget. Statskontoret befarar att bedömningar av vad som ska anses som
tätorter kan komma att variera. Konsumentverket menar att förbättringar av
dagens värmesystem bör prioriteras och att styrmedel bör vara information,
kunskap och ekonomiska incitament snarare än lagstiftning. Högskolan i Luleå har
svårt att se att åsikten att vedeldning helt bör förbjudas i vissa områden är
sakligt motiverad oavsett pannans emissionsdata. Svebio anser att
tätortsbegreppen är oklara och avstyrker helt tätortsbegreppen som underlag för
förbud. Sveriges skorstensfejares riksförbund och Swedish Heating Boilers
Association anser det felaktigt att stifta retroaktiva generella regler för det
befintliga beståndet, förutom i den allra tätaste bebyggelsen, om
förutsättningarna till bra och miljövänlig vedeldning saknas. Brasvärmegruppen
anser att en rättighet för varje enskild kommun att själv få införa
vedeldningsförbud i godtyckligt valda områden vore förödande för hela den
svenska brasvärmenäringen. Hälsoskyddslagen är knappast tillämplig för kaminer,
eftersom störning, i den mån den förekommer, bara är tillfällig. Sveriges
provnings- och forskningsinstitut anser att generellt förbud mot vedeldning ej
skall kunna utfärdas områdesvis. Miljögodkända produkter skall godkännas
överallt. Installation av ackumulatortank mot befintlig, icke miljögodkänd panna
skall ej betraktas som en lösning i något fall. Överstyrelsen för civil
beredskap (CB) anser att om ett generellt förbud skulle införas skulle
importberoendet av vedeldade pannor öka. Eftersom problemet med de miljöfarliga
utsläppen till övervägande del härrör från äldre icke miljögodkända pannor borde
insatserna begränsas till åtgärder mot de äldre pannorna. J tul a.s. kan tänka
sig ett förbud mot att använda eldstäder äldre än 15 år liksom öppna eldstäder.
Lantmännens riksförbund (LRF) ställer sig negativa till generella förbud, liksom
till att kommunerna själva skall avgöra vilka krav som skall ställas på den
småskaliga vedeldningen. Det är inte rimligt att ställa samma krav på tillfällig
trivseleldning och annan tillfällig eldning. LRF anser också att förslaget lätt
kan leda till olikformig och godtycklig hantering. Combi Heat Nordic AB kan inte
acceptera att kommunerna själva skall få full rätt att bestämma om och var
vedeldning skall få förekomma. Föreningen Sveriges energirådgivare anser att
tätortsbegreppet måste utvecklas om det skall vara avgränsande för/emot
vedeldning. Förädlade bränslen typ pellets och briketter bör särbehandlas.
Riksrevisionsverket (RRV) anser att det är viktigt att målen tydliggörs och att
kraven på likartade miljöer och under likartade förutsättningar blir jämförbara
för att inte kostnaderna för den enskilde skall vara helt avhängigt kommunerna
ambitionsnivå.
Vidare har ett antal remissinstanser synpunkter på med vilken tidtabell olika
steg i en föreslagen successiv regelskärpning bör införas. De flesta
remissinstanser tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens bedömning: De nuvarande utsläppen av kolväten från den
småskaliga eldningen med fasta bränslen, särskilt vedeldning, är stora i
förhållande till deras andel av den totala bränsleanvändningen. Förutsatt att
eldningen sker på ett sätt som minimerar utsläppen kan emellertid småskalig
eldning av ved och andra biobränslen bidra till att uppfylla målen för den
svenska miljö- och klimatpolitiken.
Utsläppen från småskalig eldning drabbar framför allt astmatiker och människor
som lider av luftrörs- och andningsbesvär. En del av de aktuella ämnena är
cancerframkallande. Det gäller framför allt de polyaromatiska kolvätena (PAH).
Dessa kolväten innebär en hälsorisk när de andas in av människor i
tätortsluften. PAH deponeras dessutom på åkermark och tillförs människor via
födan.
En rad åtgärder har hittills vidtagits för att minska utsläppen av dessa ämnen
från industrianläggningar och fordon samt i samband med lagring och distribution
av bensin. Enligt regeringens bedömning är det därför också angeläget att vidta
kostnadseffektiva åtgärder för att minska de förhållandevis stora utsläppen från
småskalig eldning med fasta bränslen.
Större delen av de nu aktuella utsläppen uppkommer som ett resultat av
ofullständig förbränning i direkteldade vedpannor och s.k. kombipannor. Även
miljögodkända pannor ger ofta upphov till pyreldning om de används för
direkteldning. Det finns olika möjligheter att förbättra förbränningen så att
utsläppen minskar. Installation av ackumulatortank tillsammans med lämplig
eldningsteknik leder till att utsläppen kan minskas med 60-90 % beroende på
pannans konstruktion och ålder.
Den fortsatta omställningen av energisystemet kan komma att göra det attraktivt
att t.ex. öka vedanvändningen i befintliga pannor. En sådan utveckling ger med
oförändrad eldningsteknik ökade utsläpp. Det är regeringens bedömning att
småskalig eldning med fasta bränslen bör kunna spela en viktig roll i det
framtida energisystemet, men att detta bl.a. förutsätter att åtgärder vidtas för
att kraftigt minska pyreldningen.
Bara en mindre del av pannbeståndet är försett med ackumulatortank. Detta
gäller även flertalet miljögodkända pannor. Det finns i dagens regelverk inget
krav på att eldstäder ska vara försedda med sådan utrustning så att pyreldning
undviks. Regeringen överväger för närvarande möjligheten att införa någon form
av investeringsbidrag för installation av ackumulatortank.
I många kommuner finns i dag stora problem med luftföroreningar från småskalig
eldning. Omfattningen av eldningen, bebyggelsens täthet och lokalklimatet
varierar kraftigt från kommun till kommun och även inom kommunerna. De enskilda
kommunerna kan av dessa skäl bäst bedöma behovet av åtgärder för att lokalt
begränsa föroreningarna från de befintliga installationerna. Regeringen avser
därför att ändra hälsoskyddsförordningen så att kommunerna får möjlighet att
meddela föreskrifter beträffande småskalig eldning med fasta bränslen inom
områden av kommun. Kommunerna bör beträffande direkteldade pannor, varav det
stora flertalet är kombipannor, kunna föreskriva att annan uppvärmningsform
skall användas inom vissa belastade områden och under vissa tider.
Föreskrifterna bör även kunna avse eldningsmetoder, bränslekvalitet och
särskilda skötselanvisningar. Hälsoskyddslagen ger dessutom kommunen möjlighet
att vidta åtgärder i varje enskilt fall.
De föreskrifter som kommunerna ges rätt att meddela med stöd av hälsoskyddsför-
ordningen bör vara tillfälliga och avse begränsade områden, främst där effekter-
na är påtagliga. Det kan exempelvis gälla dalgångar och områden med stora
höjdskillnader mellan husen. Åtgärder i områden med daghem, servicehus, sjukhem
och liknande bör prioriteras så att de mest känsliga grupperna inte exponeras
för höga föroreningshalter. Ytterligare kriterier kan vara vedeldningens
omfattning, bebyggelsens täthet och förekomst av andra betydande källor till
luftföroreningar.
De föreskrifter som kommunerna beslutar bör tillkännages i god tid, och de
berörda områdena ska vara väl definierade. Föreskrifterna bör vara så utformade
att de medger undantag från restriktionerna i samband med strömavbrott och andra
krissituationer.
Regeringen anser samtidigt att övervägande skäl talar emot att kommunerna
skulle få möjlighet att utfärda generella förbud mot småskalig eldning med fasta
bränslen i befintliga anläggningar. Ett möjlighet till förbud mot eldning i
anläggningar som uppfyller kraven för miljögodkännande skulle innebära ett
ingrepp mot den enskilde som inte står i proportion till den utsläppsminskning
som skulle bli följden. Från rättsäkerhetssynpunkt är det inte rimligt att den
som investerat i en miljögodkänd anläggning inte skall ha möjlighet att använda
den.
Utsläpp från s.k. trivseleldning kan ibland ge upphov till problem för berörda
grannar. Eldning i sådana eldstäder är vanligen sporadiskt förekommande och
utgör då inte något påtagligt problem. I fall av mera svårartade störningar, t
ex till följd av uppenbart olämplig eldningsteknik eller felaktigt bränsle, kan
kommunen som hittills enligt hälsoskydslagen meddela förbud i det enskilda
fallet.
Det är viktigt att eventuella begränsningar av trivseleldningen inte ges en
sådan utformning att kommunen direkt förhindrar att tekniskt och miljömässigt
avancerade anläggningar används som uppvärmningskälla. Exempel på sådana kan
vara moderna kaminer för pelletseldning som är så utformade att de också kan
användas för trivseleldning.
Utomhuseldning av löv, kvistar m.m. är olämplig i tätortsmiljö. Sådan eldning
sker under ofullständig förbränning och ger upphov till höga utsläpp av
kolväten. Röken skapar ofta allvarliga problem för astmatiker och andra känsliga
människor. Löv och mindre kvistar innehåller värdefulla näringsämnen som bör
återföras till marken. Lokal kompostering är därför ett bättre alternativ än
förbränning även ur växtnäringssynpunkt. För villaägare i tätorter som inte vill
kompostera biologiskt nedbrytbart material finns i regel också möjlighet att
sända detta för central kompostering eller förbränning. I en modern förbrän-
ningsanläggning begränsas kolväteutsläppet till en bråkdel av vad som är fallet
vid småskalig trädgårdseldning. Kommunerna bör också ges möjlighet att i viss
omfattning meddela begränsningar även av sådan eldning inom planlagt område.
Regeringen avser att ge Naturvårdsverket i uppdrag att senast den 31 december
1996 redovisa hur kommunerna har använt möjligheten att meddela föreskrifter om
eldning med fasta bränslen och vilka åtgärder som har vidtagits för att minska
utsläppen från småskalig vedeldning. Naturvårdsverket bör också utreda behovet
av att ge kommunerna ytterligare möjlighet att vidta åtgärder för att minska
utsläppen från småskalig eldning med fasta bränslen.
6.2.2 Krav på nya anläggningar
Regeringens bedömning: Kontroll av utsläppen från
småskalig eldning kan tillgodoses genom befintlig
lagstiftning.
Utredningens förslag: En ramlag om småskalig eldning med fasta bränslen införs
för att möjliggöra en begränsning av utsläppet från i första hand nya
fastbränsleeldade produkter.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är positiva till obligatoriska
utsläppskrav på nya anläggningar. Statskontoret, RRV och Boverket anser att
någon ny lag inte behövs. Kraven tillgodoses i nuvarande lagstiftning och
Boverkets byggregler. I stället betonar de vikten av att den kommunala tillsynen
fungerar. Göta hovrätt anser att man bör avvakta med förslaget med hänvisning
till den kommande miljöbalken. Kungliga Tekniska Högskolan anser det inte
meningsfullt att lita till en dyr, osäker och komplicerad metod för tjäranalys
när rökgasens tjärhalt uppges sakna relevans för riskbedömningen. Högskolan i
Luleå ifrågasätter om "tjära" är en lämplig indikatorsubstans. SP anser att
skärpningar och/eller utvidgningar av kraven för miljögodkännande av produkter
bör anstå tills vidare eftersom underlaget vad gäller t.ex. VOC-utsläpp ännu är
mycket begränsat. J tul a.s. anser att den svenska testmetoden bör justeras.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningsförslaget lämnades före riksdagens
beslut om ändring i plan- och bygglagen, m.m. (prop.1993/94:178, bet.
1993/94:BoU18, rskr. 1993/94:372, ändrat ikraftträdande m.m. prop.1994/95:106,
bet. 1994/95:BoU8, rskr. 1994/95:91). Härigenom införs ett nytt och från
bygglovsprövningen fristående tillsyns- och kontrollförfarande beträffande de
tekniska egenskapskraven på byggnader och andra anläggningar. Bygglovsprövningen
enligt plan- och bygglagen (1987:10) begränsas till att avse endast prövning av
lokaliseringen och den närmare utformningen av byggnader m.m. Bestämmelserna om
de tekniska egenskapskraven flyttas från plan- och bygglagen, förenklas och
sammanförs med reglerna i byggproduktlagen från år 1992 till en ny lag. Till
lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. finns
förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m. Lagen
och förordningen träder i kraft den 1 juli 1995.
Enligt 2 § nämnda lag skall byggnadsverk som uppförs eller ändras uppfylla
väsentliga tekniska egenskapskrav i fråga om bl.a. skydd med hänsyn till hygien,
hälsa och miljö. Byggprodukter skall enligt 4 § samma lag vara lämpliga för
avsedd användning för att få ingå i byggnadsverk. En byggprodukt är lämplig om
den har sådana egenskaper att det byggnadsverk i vilket den skall ingå, rätt
projekterat och uppfört, kan uppfylla nyssnämnda krav. Endast byggprodukter som
uppfyller kravet på lämplighet enligt 4 § eller enligt föreskrifter som
meddelats med stöd av lagen får släppas ut på marknaden och användas för avsett
ändamål. Regeringen eller den myndighet regeringens bestämmer får meddela de
närmare föreskrifter som behövs för att byggnadsverk skall uppfylla kraven
enligt 2 §.
Regleringen är alltså utformad så att riksdagen anger de grundläggande tekniska
egenskapskraven som skall ställas på byggnader och regeringen inom denna ram
anger de preciseringar som är av mer politisk natur medan föreskrifter med
huvudsakligen tekniskt innehåll överlåts till en myndighet. Bestämmelserna är
vidare utformade så att de gäller såväl underhåll under den tekniska
livslängden, ändring som tillbyggnad. Regeringen har sålunda en möjlighet att
meddela föreskrifter om olika kravnivåer i vissa fall.
De tidigare nämnda ändringarna i plan- och bygglagen innebär att kontrollen vid
uppförande av en ny byggnad eller vid ändring av en befintlig byggnad sker genom
ett s.k. öppet kontrollsystem. De tekniska kraven blir i sig lika överallt,
såväl inom område som omfattas av detaljplan som utom sådant område. Enligt
bestämmelserna om tillsyn kan byggnadsnämnden kräva intyg beträffande de utsläpp
som en eldningsanordning i ett hus ger i från sig. Genom det krav på bygganmälan
som ställs i plan- och bygglagen kommer alla nyinstallationer och byten av
eldningsanordningar att komma till byggnadsnämndens kännedom. Byggnadsnämden har
härigenom möjlighet att kontrollera att de uppfyller uppställda krav i fråga om
utsläpp.
Mot bakgrund härav anser regeringen att utredningens förslag om en ramlag för
småskalig eldning med fasta bränslen inte är nödvändig. Regeringen delar således
den uppfattning som flera av remissinstanserna har framfört, nämligen att
kontrollen av utsläppen från småskalig eldning med fasta bränslen kan
tillgodoses genom befintlig lagstiftning.
6.2.3 Fortsatt förbättring av miljöprestanda
Regeringens bedömning: Naturvårdsverket bör ges i
uppdrag att tillsammans med NUTEK och Boverket
utarbeta nya föreskrifter med skärpta krav på ut-
släpp från pannor, kaminer och andra anordningar
för småskalig eldning med fasta bränslen. Natur-
vårdsverket bör också ges i uppdrag att överväga
möjligheterna till funktionskontroll av anlägg-
ningarnas miljöprestanda.
NUTEK bör utvärdera pågående forskning och ut-
veckling rörande småskalig eldning med fasta
bränslen.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till utredningens
förslag eller lämnar förslagen utan erinran.
Skälen för regeringens bedömning: Dagens bästa teknik för vedeldning är
avsevärt sämre vad gäller utsläpp av kolväten än tekniken för villapannor för
flytande och gasformiga bränslen. Av naturliga skäl är det inte möjligt att få
till stånd en lika god kontroll av förbränningsförloppet i en eldstad med stora,
ej homogena, bränslestycken.
Regeringen bedömer att det finns goda möjligheter att ytterligare förbättra
miljöprestanda för villapannor och kaminer för ved. Det pågående
forskningsprogrammet om småskalig förbränning av biobränslen leder bl.a. till
att tillverkarnas kunskaper ökar om hur utsläppen av bl.a. oförbrända kolväten
kan minskas.
Mot denna bakgrund bör de nu gällande reglerna för godkännande och provning av
vedeldade pannor och kaminer ses över. Regeringen avser att ge Naturvårdsverket
i uppdrag att i samråd med NUTEK och Boverket utarbeta modifierade utsläppskrav
för vedeldade pannor och kaminer.
Utsläppen från vedpannor och kaminer är starkt beroende av anläggningens
funktion, handhavande och utformning. Naturvårdsverket bör överväga hur en
funktionskontroll från miljösynpunkt kan utformas som möjliggör en bedömning av
den enskilda anläggningens miljöprestanda och om en sådan funktionskontroll kan
vara till stöd för det fortsatta åtgärdsarbetet. Myndigheterna bör också
överväga behovet av särskilda informationsinsatser.
Dagens forskning och utveckling vad gäller småskalig eldning är obetydlig i
förhållande till vedeldningens omfattning. Dagens nivå innebär emellertid en
väsentlig förbättring i förhållande till tidigare. Många skäl talar för att det
är motiverat att fortsätta och möjligen utvidga forskningen och utvecklingen på
området. Det ankommer på NUTEK att besluta om eventuellt fortsatta insatser inom
ramen för bioenergiforskningsanslaget. NUTEK bör rapportera till regeringen om
resultatet av forskningsprogrammet i samband med den fördjupade
anslagsframställningen.
7 Åtgärder för att minska ammoniakavgången från jordbruket
Regeringens bedömning: Området där åtgärder skall
vidtas för att minska ammonikavgången bör utökas
till att omfatta hela Götaland samt Svealands
slättbygder för att ytterligare reduktion av
ammoniakavgången skall kunna uppnås. Detta skulle
innebära en ambitionshöjning jämfört med dagens
målområde som omfattar endast södra och västra
Götaland.
Krav bör införas på täckning av flytgödsel- och
urinbehållare och på att påfyllning bör ske vid
behållarens botten i hela Götaland och i Svealands
slättbygder.
Krav på snabb nedmyllning av gödseln och krav på
speciell spridningsteknik av flytgödsel bör in-
föras i de fyra sydligaste länen för att åstad-
komma en 25-procentig minskning av ammoniakav-
gången i dessa län.
Jordbruksverket bör få i uppdrag att utarbeta ett
nytt åtgärdsprogram för att reducera ammoniakav-
gången i jordbruket med 50%.
Utredningens förslag: Jordbruksverket redovisade våren 1994 i utredningen
Ammoniakförluster från jordbruket (rapport 1994:8) möjligheterna till och
konsekvenserna av en 50 % minskning av ammoniakutsläppen i södra och västra
Götaland till år 2000. Med de metoder som med dagens kunskaper bedöms vara
praktiskt tillämpbara och tekniskt utvecklade före år 2000 har Jordbruksverket
gjort bedömningen att ammoniakförlusterna fram till sekelskiftet endast kan
reduceras med 36 % av ursprungliga förluster på 11 500 ton kväve år 1990 i
södra och västra Götaland om inte djurhållningen minskas.
De metoder som diskuteras i rapporten är bl.a. minskad ammoniakavgång med hjälp
av tillsatsämnen i foder, genom förändring av foderstater, begränsning av
djurhållningen i södra Sverige samt en övergång från fastgödsel och
djupströgödsel till flytgödsel. I rapporten redovisas även de förslag som lades
fram i Jordbruksverkets åtgärdsprogram för att begränsa ammoniakförlusterna i
södra och västra Götaland (1991:11) men som ännu inte genomförts.
I rapporten redovisas också möjligheten att tillämpa åtgärdsprogrammet för att
uppnå 25 % reduktion av ammoniakavgången för södra och västra Götaland i ett
utvidgat område för att på så sätt kunna minska ammoniakavgången med motsvarande
kvantitet. En sådan utvidgning ger en lägre kostnad per kilo sparat
ammoniakkväve i jämförelse med ytterligare åtgärder i de fyra sydligaste länen.
Skälen till regeringens bedömning: Åtgärder för att minska problemen med
övergödning och försurning måste vidtas inom alla de sektorer som orsakar
problemen. I Götaland, Svealand och södra Norrland är depositionen av kväve
totalt sett för stor i relation till vad naturen tål. Jordbruket bidrar till
detta genom sina utsläpp av ammoniak i samband med djurhållningen. Depositionen
av ammoniak har i Sverige uppskattats till ca 80 000 ton kväve per år, varav ca
30 % kommer från inhemska källor. Jordbruket i södra Sverige svarar för ca 90 %
av de inhemska ammoniakutsläppen och depositionen av ammoniak är störst i södra
och västra Götaland där den intensivaste djurhållningen bedrivs. Ammoniak
avdunstar såväl inne i stallet som under lagring och spridning av stallgödsel.
Denna ammoniakförlust innebär såväl stora ekonomiska förluster som en belastning
på miljön.
Riksdagen beslutade år 1990 (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91:JoU30, rskr.
1990/91:338) att ammoniakutsläppen från jordbruket skulle minska med 25% i södra
och västra Götaland till år 1995. För att nå detta mål om minskade
ammoniakutsläpp och mot bakgrund av de ökande problemen i Sverige med
kvävemättnad och försurning av vatten och mark samt övergödning av hav lämnades
i december 1990 ett uppdrag till Jordbruksverket, dåvarande Lantbruksstyrelsen,
att utarbeta ett åtgärdsprogram för att minska kväveutsläppen från
jordbruksföretag. I ett första steg skulle verket redovisa åtgärder för att
minska ammoniakutsläppen med 25 % till år 1995 i södra och västra Götaland och
myndigheten skulle utreda möjligheter till och konsekvenser av en minskning av
ammoniakutsläppen med 50 % till år 2000.
I Naturvårdsverkets aktionsprogram Miljö 93 föreslås att de åtgärder som fanns
med i Jordbruksverkets åtgärdsprogram för en 25 % minskning i södra och västra
Götaland genomförs i sin helhet och att flertalet åtgärder för att minska
ammonikavgången tillämpas i hela Götaland och i Svealands slättbygder med
omedelbar verkan.
I mars 1994 beslutade regeringen att påfyllning av flytgödselbehållare skall
ske vid behållarens botten samt att flytgödselbehållare och urinbehållare skall
ha ett stabilt svämtäcke eller annan täckning som effektivt minskar
ammoniakförlusterna. Dessa bestämmelser gäller från och med den 1 juli 1995 i de
fyra sydligaste länen.
Regeringen anser att det i ett första skede är angeläget att vidta de
återstående åtgärder som Jordbruksverket föreslagit för en 25 % reduktion av
ammoniakavgången. Underlaget för att gå vidare med åtgärder för att minska
ammoniakavgången med 50 % i södra och västra Götaland till år 2000 är i dag inte
tillräckligt. Vår bedömning är att området där åtgärder för att minska
ammoniakavgången skall vidtas bör utökas. Ur miljösynpunkt är det motiverat
eftersom den kritiska belastningsgränsen för kväve överskrids i såväl Götaland,
Svealand och södra Norrland.
Det har framkommit att påfyllning av flytgödselbehållare och urinbehållare vid
behållarens botten inte är en nödvändig åtgärd om det finns ett tak som
effektivt förhindrar ammoniakavgången.
Regeringen anser att krav på täckning av flytgödsel- och urinbehållare samt
krav på att påfyllning av flytgödselbehållare och urinbehållare skall ske under
täckning skall komma att omfatta hela Götaland och Svealands slättbygder.
Jordbruksverket skall föreskriva om vilka områden det exakt omfattar. Dessa
åtgärder bör gälla från den 1 juli 1997.
Vid spridning av gödsel och urin på obevuxen mark förordar regeringen att krav
ställs på att den nedmyllas inom 4 timmar från spridningen. Detta bör träda i
kraft den 1 januari 1996 och skall gälla för Blekinge, Malmöhus, Kristianstads
och Hallands län.
Vid spridning av flytgödsel i växande gröda bör detta ske med
myllningsaggregat, bandspridningsteknik, bredspridning efter utspädning av
gödseln eller bredspridning med efterföljande bevattning inom 4 timmar. Krav på
denna åtgärd bör träda ikraft den 1 januari 1998 och skall gälla för Blekinge,
Malmöhus, Kristianstads och Hallands län.
När åtgärderna för de fyra sydligaste länen har trätt i kraft bör den minskade
ammoniakavgången i detta område uppgå till ungefär 25 % jämfört med avgången i
detta område år 1990. Eftersom regeringen nu väljer att höja ambitionen och
utvidga området där åtgärder skall vidtas kommer den totala ammoniakavgången i
Sverige att minskas jämfört med år 1990.Regeringen avser att utifrån ovan nämnda
förslag besluta om en ändring av förordningen om skötsel av jordbruksmark.
Det är svårt att göra en närmare beräkning av vad åtgärderna kan ge i form av
minskad ammoniakavgång eftersom detta är beroende av vilken typ av täckning för
gödselbehållarna som lantbrukarna väljer att skaffa, när spridning av
stallgödsel sker, väderlek när spridningen sker etc. Regeringen avser därför att
ge Jordbruksverket i uppdrag att tillsammans med Naturvårdsverket närmare
bedöma minskningen i ammoniakavgång som en följd av de föreslagna åtgärderna
liksom kostnaderna för och effekten av dessa samt utarbeta ett nytt
åtgärdsprogram för att reducera ammoniakavgången i jordbruket med 50 %.
Regeringen har nyligen till riksdagen redovisat det svenska miljöarbetet i EU
(Skr. 1994/95:167). Där anges vilka områden som kommer att prioriteras inom det
svenska EU-arbetet. Ett av dessa är åtgärder mot försurning och klimatpåverkan.
Sverige kommer också inom ramen för detta arbete att driva frågan om
ammoniakbegränsande åtgärder inom jordbruket.
8 Åtgärder för slutlig avveckling av ozonnedbrytande ämnen
Regeringens bedömning: En fullständig avveckling
av användningen och hanteringen av ämnen som an-
griper det stratosfäriska ozonskiktet bör regleras
genom en ny förordning som ersätter förordningen
(1988:716) om klorfluorkarboner (CFC) och halon
m.m.Påfyllning av befintliga kyl-, värme- och kli-
matanläggningar med CFC bör förbjudas den 1
januari 1998 och sådana anläggningar bör upphöra
att användas yrkesmässigt från den 1 januari år
2000.
Installation av nya kyl-, värme- och klimatan-
läggningar med HCFC bör upphöra senast den 1
januari 1998 och påfyllning av HCFC i befintliga
anläggningar bör upphöra senast den 1 januari
2002.
Efter utgången av år 1995 bör endast en mindre
användning av metylbromid vara tillåten. Senast
vid utgången av år 1997 bör användningen av metyl-
bromid ha upphört helt. Förbud mot saluhållande
och överlåtelse av HBFC och koltetraklorid bör
gälla från den 1 januari 1996.
Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: I skrivelser och vid en hearing har synpunkter framförts med
anledning av Naturvårdsverkets förslag i rapporten Sverige fritt från
ozonnedbrytande ämnen.
Så gott som samtliga instanser delar verkets uppfattning att en avveckling av
användningen av ämnen som bryter ned ozonskiktet måste ske. En del av användarna
anser dock att tiden för avvecklingen bör vara längre med hänsyn till att i
vissa fall alternativa ämnen inte utvecklats eller prövats tillräckligt. Bl.a.
företrädare för livsmedelshandeln - Kooperativa Förbundet och ICA-handlarna -
pekar vidare på att kostnaderna är betydande för konvertering eller byte av
befintliga kyl-, värme- och klimatanläggningar. Mera tid borde givits för
genomgång av de tekniska och ekonomiska konsekvenserna av verkets förslag. Från
Försvarsmaktens sida anmäls också vissa svårigheter att genomföra den föreslagna
avvecklingen.
Skälen för regeringens bedömning: Sedan länge är det känt att utsläpp av vissa
stabila kemiska ämnen angriper och bryter ned det stratosfäriska ozonskiktet,
som skyddar mot en alltför hög UV-strålning från solen.
I Sverige blev man tidigt medveten om faran med utsläpp av ozonnedbrytande
ämnen. År 1979 förbjöds CFC som drivmedel i aerosoler i sprayburkar. År 1988
antog riksdagen (prop. 1987/88:85, bet. 1987/88:JoU23, rskr. 1987/88:373) en
avvecklingsplan för CFC. Härefter har även användningen av andra ozonnedbrytande
ämnen begränsats såsom halon, 1,1,1-trikloretan och koltetraklorid samt en
reglering införts av användningen av ersättningsämnen - främst HCFC-föreningar
(jämför prop. 1990/91:90, bet. 1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:343). Bestämmelserna
finns i förordningen (1988:716) om CFC och halon m.m.
Uttunningen av ozonsskiktet är ett i högsta grad globalt miljöproblem. Genom
Wienkonventionen till skydd för ozonskiktet m.m. har ett antal stater, däribland
Sverige, förbundit sig att skydda människor och miljö mot de risker som är
förknippade med uppkomsten av ett förtunnat ozonskikt. Till konventionen är
sedan år 1988 fogat ett protokoll, Montrealprotokollet, som reglerar i form av
avvecklingsplaner de anslutna staternas produktion och användning av ämnen som
bryter ned ozonskiktet.
I takt med ökad insikt om innebörden för människor och miljö av ett uttunnat
ozonskikt och den snabba minskningen av ozonskiktets tjocklek, främst över södra
halvklotet, har de internationellt överenskomna avvecklingsplanerna i
Montrealprotokollet successivt skärpts. Senast skedde detta vid ett möte med
parterna till protokollet i Köpenhamn år 1992.
Regeringen framhöll i prop. 1992/93:179, (bet.1992/93:JoU19, rskr.
1992/93:361) i samband med redovisning av besluten vid Köpenhamnsmötet att allt
flera länder anslutit sig till uppfattningen att en fullständig och global
avveckling av samtliga ozonnedbrytande ämnen var nödvändig. All användning av
dessa ämnen i Sverige borde upphöra snarast möjligt. Den gällande svenska
avvecklingsplanen med föreskrifter i förordningen (1988:716) om CFC och halon
m.m. var inte tillräcklig varför planen borde ses över. För att undvika att ett
miljöproblem byttes ut mot ett annat borde frågan om att ersätta användningen av
HFC och FC med miljövänligare alternativ prövas samtidigt.
Regeringen har sedan riksdagen godkänt Köpenhamnsmötets ändringar av
Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet uppdragit åt Statens
naturvårdsverk att utreda och föreslå utformningen av styrmedel för att slutligt
avveckla användningen av ozonnedbrytande ämnen och begränsa utsläppen av HFC-
och FC-föreningar.
Naturvårdsverket har den 1 februari 1994 med rapporten Sverige fritt från
ozonnedbrytande ämnen redovisat det nämnda uppdraget. Enligt verkets rapport är
det stratosfäriska ozonskiktet periodvis kraftigt uttunnat, främst över An-
tarktis. En uttunning har också konstaterats över norra halvklotet bl.a. på
breddgrader som berör Sverige.
Trots hittills vidtagna åtgärder fortgår nedbrytningen av ozonskiktet i
oförändrad takt. Prognosen pekar mot att först om ca 5-10 år kan trenden vändas
så att ozonskiktet börjar återhämta sig, vilket beräknas ta nära 100 år.
Regeringen anser det därför angeläget att vidta ytterligare åtgärder som kan
bidra till att begränsa belastningen på ozonskiktet. Sverige svarar för endast
en liten del av den totala globala belastningen på ozonskiktet. De svenska
åtgärderna och erfarenheterna bidrar emellertid också till att öka trycket på
andra länder att avveckla användningen av ozonnedbrytande ämnen.
Gällande lagstiftning i Sverige ålägger redan var och en som yrkesmässigt
hanterar produkter som kan skada ozonskiktet att vidta åtgärder för att minska
och upphöra med användningen av sådana produkter. Många företag har redan
konsekvent avvecklat användningen. Samtidigt synes enligt Naturvårdsverket
avvecklingen inom vissa områden och av vissa ämnen gå långsamt trots att
fullgoda alternativ redan föreligger. Ett särskilt bekymmer utgör t.ex. använd-
ningen av köldmedium i ett mycket stort antal befintliga anläggningar i Sverige.
Mot bakgrund av vad nu nämnts anser regeringen att starka skäl talar för att
den återstående användningen av CFC, HCFC, metylbromid, HBFC och koltetraklorid
bör avvecklas i huvudsak enligt Naturvårdsverkets förslag. Verkets förslag avser
den yrkesmässiga användningen och hanteringen samt förutsätter att vissa
tidsbegränsade undantag kan göras med stöd av dispensreglerna. För t.ex.
användning av koltetraklorid vid kemiskt analysarbete i laboratorier har verket
utfärdat en tidsbegränsad generell dispens. Före utgången av dispenstiden kommer
verket att pröva en eventuell förlängning utifrån de omständigheter som då
gäller, t.ex. i fråga om ersättningsämnen. För halon har regeringen beslutat om
ett förbud fr.o.m. den 1 mars 1994 med möjlighet för Naturvårdsverket att
meddela dispens i det enskilda fallet.Så gott som samtliga instanser som hörts
med anledning av Naturvårdsverkets förslag delar uppfattningen att en definitiv
avveckling av användningen av de ozonnedbrytande ämnena måste ske. De
invändningar som framförs gäller förbuden mot påfyllning och användning av CFC
och HCFC. Bl.a. påpekas att kostnaderna för att konvertera eller ersätta
befintlig utrustning för kyla och frys inom livsmedelshandeln är betydande och
kan drabba framför allt de mindre butikerna hårt. Även från andra berörda
branscher framhålls önskemål om längre övergångstider.
Som redan nämnts har nödvändigheten av en avveckling av CFC-användningen varit
känd i varje fall sedan slutet på 1980-talet då riksdagen beslutade om den
första avvecklingsplanen. En första reglering av ersättningsämnet HCFC
beslutades år 1991. Övergångstiderna i det nu aktuella förslaget sträcker sig
relativt långt fram, för CFC till sekelskiftet och för HCFC till efter år 2002.
Den sammanlagda tiden för anpassning till kraven på avveckling av användningen
av de ozonnedbrytande ämnena kan därför sägas vara förhållandevis väl tilltagna.
Därmed är det möjligt att slå ut kostnaderna på ett antal år.
För att mildra anpassningsproblemen för livsmedelshandeln i glesbygd har
regeringen dock i annat sammanhang föreslagit ändring av stödet till sådan
handel. För att upprätthålla kommersiell service i glesbygd kan för närvarande
statligt stöd utgå till investeringar i glesbygdsbutiker med högst 50 % av
investeringskostnaden. I prop. 1993/94:140 om regionalpolitik föreslår
regeringen att detta stöd skall kunna uppgå till 85 % av den godkända kostnaden
för investeringar som åläggs butikerna genom lagstiftning såsom för
bensingasåtervinning vid bensinförsäljning och för att minska användningen av
ozonnedbrytande ämnen i kyl- och frysutrustning.
Avvecklingen av användningen av HCFC i värmeverk och värmepumpar kan medföra
speciella problem. En övergång till HFC -som uppges vara det enda för närvarande
tillgängliga alternativet medför effektförluster. För att kompensera detta
väntas en ökad användning av andra produktionsanläggningar under en övergångstid
vilket kan medföra ökade utsläpp av koldioxid samt svavel- och kväveföreningar.
Avvecklingstiden för HCFC är förhållandevis lång. Installation av nya
anläggningar med HCFC föreslås upphöra den 1 januari 1998, medan påfyllning
enligt förslaget får ske fram till den 1 januari år 2002. Det blir en utmaning
för forskning och industri att under övergångstiden söka finna fungerande,
miljöanpassade ersättningar. Regeringen förutsätter att Statens naturvårdsverk
som i sin tillämpning av föreskrifterna om avvecklingen av de ozonförstörande
ämnena noga följer utvecklingen på området också när det gäller avvägningen mot
åtgärder för att begränsa växthuseffekten. Verkets uppgift är även att pröva
dispensansökningar om avvecklingstiden visar sig otillräcklig.
Problem inför den förestående avvecklingen av CFC och HCFC har också anmälts av
Försvarsmakten. Målen för Försvarsmaktens avveckling av användningen av de
ozonnedbrytande ämnena bör i princip vara desamma som inom den civila delen av
samhället. Regeringen har i UNCED-propositionen (1993/94:111) tagit ställning i
frågan om försvaret och miljön. I det nu aktuella fallet innebär det att vissa
undantag kan behöva göras för försvarets användning av främst CFC och HCFC. En
förlängd övergångstid för utbytet av dessa ämnen beräknas att krävas i vissa
fall. Försvaret måste också tills vidare få använda HCFC i vissa vapensystem
m.m. där utbyte till annat ämne för närvarande inte är möjligt. Försvarsmakten
bör även få ta till vara och utnyttja köldmedier (CFC, HCFC och HFC) från
installationer som avvecklas samt ha rätt att för samma ändamål själv köpa dessa
ämnen.
När det gäller halon bör Försvarsmakten medges att importera begränsade mängder
recirkulerat halon för särskilt kvalificerade brandskyddsändamål. En sådan
möjlighet har också Naturvårdsverket förutsatt i sin rapport.
Den 28 oktober 1994 anmäldes till EFTA och GATT förslag på förändring av
förordningen (1988:716) om CFC, halon m.m. De planerade nya föreskrifterna står
inte i strid med reglerna i EU. EU:s föreskrifter om ämnen som bryter ned
ozonskiktet omfattar CFC- och HCFC-föreningar, haloner, koltetraklorid,
metylbromid och 1,1,1-trikloretan och är av minimikaraktär. Produktion och
försäljning skall i princip ha upphört från den 1 januari 1995 för CFC och den 1
januari 1996 för övriga reglerade ämnen. I fråga om HCFC och metylbromid innebär
de svenska reglerna en snabbare avveckling än i EU.
9 Åtgärder för att begränsa utsläppen av HFC-föreningar och andra närbesläktade
växthusgaser
Regeringens bedömning: Utsläppen av HFC- och FC-
föreningar liksom övriga närbesläktade gaser bör
till år 2000 begränsas till att motsvara högst 2 %
av Sveriges koldioxidutsläpp år 1990, räknat som
koldioxidekvivalenter.
Sverige bör verka för att få till stånd nya
internationella avtal om begränsningar av HFC och
andra närbesläktade växthusgaser.
Naturvårdsverkets förslag: Naturvårdsverket föreslår att en ny förordning om
klimatpåverkande ämnen för att begränsa växthuseffekten av utsläpp av HFC, FC
och svavelhexafluorid (SF6 ) införs. Vidare bör importstatistiken över HFC- och
FC-föreningar och svavelhexafluorid ses över och tulltaxenumren för de olika
föreningarna särskiljas av Generaltullstyrelsen.
Användning, saluhållande och överlåtelse av HFC-föreningar begränsas från den 1
januari 1996 till användning som arbetsmedium i kyl-, värme- och klimatan-
läggning samt viss begränsad användning för att ersätta halon som brandsläck-
ningsmedel inom de områden inom försvaret och luftfarten där halon för
närvarande får användas. Dispenser bör endast medges vid särskilda skäl, t.ex.
för aerosoler för medicinskt bruk.
Köldmediekungörelsen ändras så att endast ackrediterade företag tillåts köpa
HFC som köldmedium.
Förbud bör införas mot att från den 1 januari 1996 yrkesmässigt använda
FC-föreningar inom områden där de ersätter ozonnedbrytande ämnen. Övrig an-
vändning av FC-föreningar förbjuds senast den 1 januari 1998. Dispenser bör ges
endast vid särskilda skäl. Utsläppen av FC-föreningar från aluminiumtillverkning
bör minska med 90 % till år 2000 jämfört med 1990 års nivå, genom prövning
enligt miljöskyddslagen. Utsläpp till atmosfären från FC-föreningar i fast fas
bör utredas närmare.
För svavelhexafluorid skall särskilda regler om försiktighet gälla enligt
förordningen om klimatpåverkande ämnen. Svavelhexafluorid bör endast användas i
slutna system där läckaget är litet och där det kan omhändertas vid skrotning av
utrustning. Om detta inte uppnås på frivillig väg senast år 1998 bör tvingande
regler införas i förordningen.
Remissinstanserna: Vid en hearing i februari 1994 framkom det att flertalet
remissinstanser ser positivt på Naturvårdsverkets förslag. Försvarsmakten anser
dock att det är angeläget att HFC-föreningar och svavelhexafluorid kan användas
som brandskyddsmedel och då ersätta halon. Vidare anser företrädare för Rockwool
AB att det är olyckligt att ge lagstiftningen en så bred tolkning att samtliga
substanser, säväl kända som okända, skall omfattas av föreskrifterna. Man kan
inte i förväg känna till effekterna av kemiska föreningar som ännu inte ens
finns på idéstadiet. Försvarets materielverk anser att man skall ha bestämmelser
som skall kunna vara operativa under en 25-årsperiod. En del remissinstanser som
Plast- och kemikalieleverantörernas förening och Kyltekniska föreningen anser
att konsekvensanalysen är ofullständigt utförd. Den förra remissinstansen anser
att förslaget i denna del inte skall tas upp till behandling.
Skälen för regeringens bedömning: Klimatkonventionens bestämmelser gäller
samtliga växthusgaser som inte omfattas av Montrealprotokollet. De bindande
föreskrifterna i konventionen innebär att varje part skall föra en nationell
politik och vidta åtgärder för att motverka klimatförändring genom att begränsa
utsläppen av växthus-gaser. IPCC (Intergovernmentel Panel on Climate Change) har
1994 beräknat bidraget till den samlade växthuseffekten - GWP (global warming
potential) - från bl.a. flera av HFC-föreningarna och andra närbesläktade
kemiska substanser. Många är kraftfulla växthusgaser och har mycket lång
livslängd i atmosfären, upp till 3200 år för t.ex. SF6.
HFC-föreningarna har visat sig fungera som substitut till såväl CFC- som
HCFC-föreningar. Det finns därför en stor potential för en kraftigt ökad
användning av HFC- och FC-föreningar på global nivå. Internationella studier
bedömer att utsläppen år 2035 kan motsvara 6-10 % av de beräknade utsläppen av
koldioxid. För svenskt vidkommande räknar Naturvårdsverket med att användningen
av HFC ökar fram till år 2000. Ökningen motsvarar ca 1,1 miljoner ton
koldioxidekvivalenter.
Andra föreningar som olika FC-föreningar i gas och vätskefas och
svavelhexafluorid kan också bli ersättningsämnen inom vissa områden där
ozonnedbrytande ämnen i dag används. Gemensamt för dessa ämnen är att de har en
mycket lång uppehållstid i atmosfären. Dessa ämnen kan därför få oönskade
effekter på både hälsa och miljö. Utan en reglering uppskattas användningen öka
med motsvarande ca 200 000 ton koldioxidekvivalenter.
Med de nuvarande utsläppen av dessa mycket långlivade ämnen kommer
fluorhalterna i jonosfären att öka flerfaldigt med i dag okända effekter som
följd. Regeringen anser att dessa ämnen inte bör användas annat än i begränsad
skala innan deras miljöeffekter mer i detalj har studerats.Regeringen anser att
det är nödvändigt - med hänsyn till skyddet av ozonskiktet - att byta ut CFC-
och HCFC-föreningar mot HFC-föreningar i de fall då inga andra
ersättningskemikalier är möjliga att använda. Med hänsyn till ämnenas bidrag
till växthuseffekten bör dock användningen av HFC-föreningar huvudsakligen
begränsas till användning i slutna system och då främst inom kyl- och
värmesektorn och under en begränsad övergångsperiod.
De mycket långlivade FC-föreningarna och SF6 behövs inte som substitut för att
snabbt avveckla ozonnedbrytande ämnen och stor restriktivitet bör också gälla
för deras användning inom andra områden. Som ersättning för halon som
brandskyddsmedel bör en viss begränsad användning kunna godtas av såväl
HFC-föreningar som för blandningar med SF6 under en övergångsperiod. Motsvarande
regler bör gälla för vissa andra, särskilt kvalificerade, försvarsspecifika
objekt inom Försvarsmakten. Regeringen avser att utarbeta en särskild förordning
för att reglera sådan användning..
Övriga förslag är redan föremål för fördjupad utredning inom Naturvårdsverket.
Verket kommer att i samråd med berörda branscher utforma de nödvändiga
begränsningarna. Naturvårdsverket har i uppdrag att regelbundet redovisa sitt
arbete på detta område. En första redovisning skall ske senast den 1 september
1995.
Liksom beträffande de ozonnedbrytande ämnena kan regeringen meddela de
föreskrifter som behövs med stöd av lagen (1985:426) om kemiska produkter.
FC-föreningar bildas vid produktion av aluminium. Utsläppen av FC-föreningar
från den svenska aluminiumindustrin har inte uppmätts. Vid en av processlinjerna
i aluminiumverket i Sundsvall används s.k. Söderbergelektroder, vilket har
visats sig vara den teknik som bidrar mest till bildningen av FC-föreningar.
Genom en övergång till s.k. förbakade elektroder kan utsläppen minska avsevärt.
Kostnaden för denna åtgärd kan vara betydande och måste sättas i relation till
industrins kostnader i övrigt vad gäller begränsning av koldioxidutsläpp. De
närmare övervägandena i frågan om vad som är tekniskt möjligt och ekonomiskt
rimligt för att nedbringa utsläppen kommer att ske då ärendet prövas enligt
miljöskyddslagen.
Regeringen bedömer det möjligt att, med här angivna åtgärder, nå målsättningen
att utsläppen av dessa gaser år 2000 kan begränsas till att motsvara 2 % av
Sveriges koldioxidutsläpp år 1990, räknat som koldioxidekvivalenter.