Post 6891 av 7186 träffar
Propositionsnummer ·
1994/95:50 ·
Nya kapitaltäckningsregler m.m.
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 50
Prop.
1994/95:50Regeringens proposition
1994/95:50
Nya kapitaltäckningsregler m.m.
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 1 november 1994
Ingvar Carlsson
Göran Persson
(Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen innehåller förslag till ändringar i lagstiftningen för
kreditinstitut - dvs. banker, kreditmarknadsbolag och Svenska skepps-
hypotekskassan - och värdepappersbolag. Genom ändringarna införlivas med den
svenska lagstiftningen bestämmelserna i fyra EG-direktiv som ingår i det tillägg
till EES-avtalet som riksdagen beslutade om i juni 1994. De aktuella direktiven
är
1. direktivet 93/22/EEG om investeringstjänster inom värdepappersområdet,
2. direktivet 93/6/EEG om kapitalkrav för värdepappersföretag och kredit-
institut,
3. direktivet 92/121/EEG om övervakning och kontroll av kreditinstituts stora
exponeringar,
4. direktivet 92/30/EEG om gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut.
Direktivet om investeringstjänster innebär att det system med hemlands-
auktorisation och hemlandstillsyn som grund för rätten att bedriva verksamhet
inom hela EES-området som tidigare införts för kreditinstitut nu införs också
för värdepappersföretag. För anpassningen till direktivet om in-
vesteringstjänster föreslås bl.a. regler om
- krav på vissa lägsta nivåer för startkapital i värdepappersbolag,
- lämplighetsprövning av större ägare i värdepappersbolag,
- rätt för värdepappersföretag från ett EES-land att med stöd av sin auk-
torisation i hemlandet etablera filialer och tillhandahålla vissa angivna
tjänster i Sverige,
- hemlandstillsyn över verksamhet som bedrivs här av ett värdepapperföretag
hemmahörande i ett annat EES-land, oavsett om detta sker genom filial eller
gränsöverskridande verksamhet,
- rätt till domstolsprövning av vissa förvaltningsbeslut.
I anslutning till denna harmonisering undantas från värdepappersrörelselagens
tillämpningsområde bl.a. verksamhet som bedrivs av försäkringsbolag med
koncession enligt försäkringsrörelselagen och försäkringsmäklares förmedling av
andelar i värdepappersfonder.
Som en följd av anpassningen till direktivet om kapitalkrav föreslås
bestämmelser om kapitaltäckning för marknadsrisker i kreditinstituts och
värdepappersbolags handel med finansiella instrument. Med marknadsrisker avses
bl.a. positionsrisker, valutakursrisker samt motparts- och avvecklingsrisker. De
nya bestämmelserna kompletterar nuvarande regler om kapitaltäckning för
kreditrisker och innebär att företagen måste ha en kapitalbas som täcker bägge
formerna av risker. För att möta de nya kapitalkraven för marknadsrisker tillåts
företagen att i kapitalbasen räkna in ytterligare poster utöver dem som nu
godtas för täckning av kreditrisker.
För anpassningen till direktivet om stora exponeringar föreslås regler om
begränsningar och rapportering av kreditinstituts och värdepappersbolags stora
exponeringar. En exponering anses stor när den uppgår till 10 % eller mer av
företagets kapitalbas. Enligt den huvudregel som föreslås får företagets
exponering gentemot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning
inte överstiga 25 % av företagets kapitalbas. Ett företags stora exponeringar
får sammanlagt uppgå till högst 800 % av kapitalbasen.
För harmoniseringen med direktivet om gruppbaserad tillsyn föreslås regler som
tar sikte på finansiella företagsgrupper, dvs. sådana företagsgrupper i vilka
ingår kreditinstitut eller värdepappersbolag. De nya reglerna innebär att vad
som föreskrivs om kapitalkrav för kredit- och marknadsrisker och om stora
exponeringar skall tillämpas på den samlade ekonomiska ställningen för
finansiella företagsgrupper. Samtidigt skall kraven m.m. iakttas även individu-
ellt av de kreditinstitut och värdepappersbolag som ingår i en finansiell
företagsgrupp.
De nya bestämmelserna om kapitaltäckning för marknadsrisker, stora exponeringar
och tillsyn av finansiella företagsgrupper förs samman i en ny lag om
kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
Till denna lag överflyttas dessutom de bestämmelser om kapitaltäckning för
kreditrisker som nu finns utspridda på flera lagar.
Vidare föreslås i propositionen att lämplighetsprövning av större ägare skall
utgöra en del av prövningen av en ansökan om oktroj för bankaktiebolag, om
tillstånd att driva finansieringsverksamhet enligt lagen om kreditmarknadsbolag
och om tillstånd att driva värdepappersrörelse.
Den nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag föreslås träda i kraft i två etapper. De bestämmelser som
bygger på direktiven om stora exponeringar och gruppbaserad tillsyn träder i
kraft den 1 januari 1995, medan reglerna om kapitaltäckning för marknadsrisker
träder i kraft den 1 januari 1996. Det senare gäller även de nya bestämmelser i
bl.a. lagen om värdepappersrörelse som grundas på direktivet om
investeringstjänster.
3
Innehållsförteckning
1Förslag till riksdagsbeslut..................9
2Lagtext.....................................10
2.1 Förslag till lag om kapitaltäckning och stora expo-
neringar för kreditinstitut och värdepappersbolag10
2.2 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)...........................28
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:1079) om
Svenska skeppshypotekskassan.........30
2.4 Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617)...........................31
2.5 Förslag till lag om ändring i bankaktiebolagslagen
(1987:618)...........................34
2.6 Förslag till lag om ändring i sparbankslagen
(1987:619)...........................37
2.7 Förslag till lag om ändring i föreningsbankslagen
(1987:620)...........................39
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare...................41
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter43
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:655) om
återföring av obeskattade reserver...45
2.11 Förslag till lag om ändring i insiderlagen
(1990:1342)..........................46
2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse..................48
2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om
utländska filialer m.m...............70
2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:543) om
börs- och clearingverksamhet.........71
2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag..................74
2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:931) om
individuellt pensionssparande........76
2.17 Förslag till lag om ändring i uppbördslagen
(1953:272)...........................77
2.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:806) om
ändring i lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse..............................79
3Ärendet och dess beredning..................81
4Bakgrund....................................83
4.1 EES-avtalet och tilläggsavtalet......83
4.2 Genomförd och återstående harmonisering84
4.2.1 Banker och andra kreditinstitut84
4.2.2 Värdepappersföretag............86
5EES-regler om värdepappersrörelse...........88
5.1 Direktivet om investeringstjänster inom värdepappers-
området..............................89
5.2 Undantag från värdepappersrörelselagens tillämpnings-
område m.m...........................90
5.3 Mottagande av medel på konto och kreditgivning97
5.4 Hemlandsauktorisation...............102
5.5 Tillståndskrav, startkapital m.m....108
5.6 Börs- och clearingmedlemskap m.m....114
5.7 Rapporteringsskyldighet och information om
handeln.............................123
5.8 Hemlandstillsyn.....................129
5.9 Prövning av större ägares lämplighet136
5.10 Rätt till domstolsprövning av vissa förvaltnings-
beslut..............................142
5.11 Aktier i moderbolag som är försäkringsbolag145
6Kapitalkrav m.m. för kreditinstitut och
värdepappersbolag..........................147
6.1 Bakgrund............................147
6.2 Nuvarande kapitaltäckningsregler....156
6.3 Direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag
och kreditinstitut..................159
6.4 Baselkommitténs förslag.............161
6.5 Införlivandet av EES-reglerna om kapitaltäcknings-
krav för marknadsrisker.............164
6.6 Ny gemensam lag om kapitaltäckning och stora expo-
neringar för kreditinstitut och värdepappersbolag169
6.7 Det samlade kapitaltäckningskravet för kreditinstitut
och värdepappersbolag...............170
6.8 Handelslagret.......................173
6.9 Kapitalkrav för marknadsrisker......176
6.9.1 Nettning......................176
6.9.2 Ränterisker...................179
6.9.3 Aktiekursrisker...............185
6.9.4 Garantigivning vid emissioner.188
6.9.5 Avvecklingsrisker.............189
6.9.6 Motpartsrisker................191
6.9.7 Andra risker..................193
6.9.8 Valutakursrisker..............194
6.9.9 Kostnadsrisker................199
6.10 Kapitalbasen........................200
6.10.1 Utvidgad kapitalbas..........200
6.10.2 Kumulativa preferensaktier och
uppskrivningsfonder m.m.............203
6.10.3 Skatteutjämningsreserven m.m.207
6.11 Övervaknings- och tillsynssystem samt informations-
skyldighet..........................211
7Övervakning och kontroll av stora exponeringar215
7.1 Bakgrund och gällande rätt..........215
7.2 Direktivet om övervakning och kontroll av kredit-
instituts stora exponeringar........216
7.3 Begränsningar av stora exponeringar.218
7.4 Rapportering av stora exponeringar..234
7.5 Övergångsbestämmelser...............237
8Tillsyn av finansiella företagsgrupper (gruppbaserad
tillsyn)...................................240
8.1 Bakgrund............................240
8.2 Finansiella företagsgrupper.........242
8.3 Omfattningen av tillsynen av finansiella företags-
grupper.............................249
8.4 Undantag från tillsynen.............255
8.5 Fördelningen av tillsynsansvaret....257
8.6 Särskilt om tillsyn över finansiella företagsgrupper
avseende stora exponeringar och kapitalkrav för
marknadsrisker......................260
8.7 Sammanställningens form och omfattning265
8.8 Information som skall tillhandahållas av holding-
företag med blandad verksamhet och deras dotter-
företag.............................269
8.9 Åtgärder för att underlätta tillämpningen av till-
synen över den finansiella företagsgruppen271
8.10 Tillsynsredovisning.................275
9 Ägarprövning vid oktroj- och tillståndsprövning
samt koncernbidrag i bankkoncerner.......279
10 Normgivningsbemyndiganden................283
11 Ekonomiska effekter av förslagen.........289
12 Ikraftträdande...........................292
13 Författningskommentar....................293
13.1 Förslaget till lag om kapitaltäckning och stora
exponeringar för kreditinstitut och värdepappers-
bolag...............................293
13.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)..........................330
13.3 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617)..........................331
13.4 Förslaget till lag om ändring i bankaktiebolags-
lagen (1987:618)....................332
13.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare..................333
13.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:325)
om självdeklaration och kontrolluppgifter335
13.7 Förslaget till lag om ändring i insiderlagen
(1990:1342).........................336
13.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse..............336
13.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160)
om utländska filialer m.m...........362
13.10Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:543)
om börs- och clearingverksamhet.....362
13.11Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1610)
om kreditmarknadsbolag..............366
13.12Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:931)
om individuellt pensionssparande....367
13.13Förslagen till ändring i lagen (1980:1097)
om Svenska skeppshypotekskassan, sparbankslagen
(1987:619), föreningsbankslagen (1987:620) och lagen
(1990:655) om återföring av obeskattade reserver367
13.14Förslaget till lag om ändring i uppbördslagen
(1953:272)..........................368
13.15Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:806)
om ändring i lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse.............................368
Bilaga 1Promemorians lagförslag.............370
Bilaga 2Remissammanställning................429
Bilaga 3Lagrådets yttrande den 24 oktober 1994524
Bilaga 4Direktivet om övervakning och kontroll av kredit-
instituts stora exponeringar (92/121/EEG)541
Bilaga 5Direktivet om gruppbaserad tillsyn över kredit-
institut (92/30/EEG)................549
Bilaga 6Direktivet om investeringstjänster inom värde-
pappersområdet (93/22/EEG)..........556
Bilaga 7Direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag
och kreditinstitut (93/6/EEG).......576
Bilaga 8Promemoria upprättad av försäkringsdomaren
Bo Malmqvist angående Normgivningsbemyndiganden
på finansmarknadsområdet............602
Bilaga 9Ordlista............................611
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
Rättsdatablad
5
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
3. lag om ändring i lagen (1980:1097) om Svenska skeppshypoteks-kassan,
4. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
5. lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618),
6. lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),
7. lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620),
8. lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare,
9. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter,
10.lag om ändring i lagen (1990:655) om återföring av obeskattadereserver,
11.lag om ändring i insiderlagen (1990:1342),
12.lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
13.lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,
14.lag om ändring i lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet,
15.lag om ändring i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag,
16.lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande,
17.lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
18.lag om ändring i lagen (1994:806) om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse.
9
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om kapitaltäckning och stora
exponeringar för kreditinstitut och värdepappers-
bolag
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Definitioner
1 § I denna lag betyder
1. bank: bankaktiebolag, sparbank och föreningsbank,
2. kreditmarknadsbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva
finansieringsverksamhet enligt lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag,
3. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva
värdepappersrörelse enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
4. kreditinstitut: bank, kreditmarknadsbolag och Svenska skeppshypotekskassan,
5. institut: kreditinstitut och värdepappersbolag,
6. finansiellt institut: ett svenskt eller utländskt företag som inte är
kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande utländskt företag och vars
huvudsakliga verksamhet är att
- förvärva aktier eller andelar,
- driva valutahandel,
- driva värdepappersrörelse, utan att vara tillståndspliktigt enligt 1 kap. 3 §
lagen om värdepappersrörelse, eller
- driva en eller flera av de verksamheter som anges i 3 kap. 1 § andra stycket
2-11 lagen om kreditmarknadsbolag, utan att vara tillståndspliktigt enligt 1
kap. 2 § samma lag,
7. holdingföretag med finansiell verksamhet: ett finansiellt institut som har
minst ett dotterföretag som är kreditinstitut, värdepappersbolag eller
motsvarande utländskt företag och vars dotterföretag även i övrigt uteslutande
eller huvudsakligen utgörs av sådana företag eller finansiella institut,
8. holdingföretag med blandad verksamhet: ett svenskt eller utländskt moder-
företag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag, motsvarande utländskt
företag eller holdingföretag med finansiell verksamhet, men som har minst ett
dotterföretag som är kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande
utländskt företag,
9. anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsakliga
verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla
datatjänster eller bedriva annan liknande verksamhet som har samband med ett
eller flera kreditinstituts, värdepappersbolags eller motsvarande utländska
företags huvudsakliga verksamhet,
10. ägarintresse: ett direkt eller indirekt innehav av 20 % eller mer av
rösterna eller kapitalet i ett företag.
2 § Om ett institut, ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett
holdingföretag med blandad verksamhet äger så många aktier eller andelar i en
svensk eller utländsk juridisk person att det har mer än hälften av rösterna för
samtliga aktier eller andelar, är institutet eller holdingföretaget moderföretag
och den andra juridiska personen dotterföretag. Om ett dotterföretag eller flera
dotterföretag tillsammans eller ett moderföretag och ett eller flera
dotterföretag tillsammans äger så många aktier eller andelar i en juridisk
person som nyss sagts, är även sistnämnda juridiska person dotterföretag till
moderföretaget.
Har ett institut, ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett
holdingföretag med blandad verksamhet i annat fall på grund av aktie- eller
andelsinnehav eller avtal ensamt ett bestämmande inflytande över en juridisk
person och en betydande andel i resultatet av dess verksamhet, är institutet
eller holdingföretaget moderföretag och den juridiska personen dotterföretag.
Moderföretag och dotterföretag utgör tillsammans en koncern. Med koncernföretag
avses i denna lag företag inom samma koncern.
2 kap. Kapitalkrav och kapitalbas
Kapitalkrav
1 § Ett institut skall vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som motsvarar summan
av kapitalbaserna för kreditrisker enligt 2 § och för marknadsrisker enligt
3 och 4 §§.
En och samma mängd av kapitalbasen får inte användas för att samtidigt täcka
både kreditrisker och marknadsrisker.
2 § För att uppfylla kapitalkravet för kreditrisker skall institutet ha en
kapitalbas, beräknad enligt 6 och 7 §§, som motsvarar minst 8 % av värdet av
institutets tillgångar och åtaganden beräknat enligt 3 kap. 1 §.
3 § För att uppfylla kapitalkravet för marknadsrisker skall institutet ha en
kapitalbas, beräknad enligt 6-8 §§, som täcker marknadsrisker beräknade enligt
4 kap. 2-8 §§.
4 § Ett institut får, efter medgivande av Finansinspektionen, för sådana
marknadsrisker som avses i 4 kap. 2-7 §§ och för valutakursrisker enligt 4 kap.
8 § som hänför sig till det handelslager som avses i 4 kap. 1 § beräkna
kapitalkravet enligt 2 §, om summan av marknadsvärdet av posi-tionerna i
handelslagret och oreglerade fordringar hänförliga till dessa
1. normalt inte överstiger 5 % av summan av institutets totala balansomslutning
och totala åtaganden utanför balansräkningen,
2. normalt inte överstiger ett belopp som motsvarar 15 miljoner ecu, samt
3. inte vid något tillfälle överstiger 6 % av institutets totala balans-
omslutning och totala åtaganden utanför balansräkningen och inte heller över-
stiger ett belopp som motsvarar 20 miljoner ecu.
5 § Även om kraven enligt 2-4 §§ är uppfyllda får ett värdepappersbolags
kapitalbas, beräknad enligt 6-8 §§, aldrig understiga ett belopp som motsvarar
25 % av bolagets fasta omkostnader för det föregående året eller, om bolagets
verksamhet pågått i mindre än ett år, 25 % av de fasta omkostnader som angetts i
bolagets verksamhetsplan.
Om omfattningen av bolagets verksamhet ändrats väsentligt sedan det föregående
året eller om Finansinspektionen finner att verksamhetsplanen behöver
korrigeras, får inspektionen besluta om ändring av kapitalkravet enligt första
stycket.
Kapitalbas
6 § Kapitalbasen utgörs av summan av primärt och supplementärt kapital efter
avräkning enligt 7 §. Det primära kapitalet skall utgöra minst hälften av
kapitalbasen.
Med primärt kapital avses:
A. I bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag eget kapital med
undantag för kumulativa preferensaktier, i sparbanker reservfonder, i
föreningsbanker eget kapital med undantag för förlagsinsatser samt i Svenska
skeppshypotekskassan kassans reservfond. Från eget kapital skall undantas
uppskrivningsfonder.
B. I banker, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag kapitalandelen av
skatteutjämningsreserv och periodiseringsfond.
C. I banker och kreditmarknadsbolag kapitalandelen av det belopp som svarar mot
bankens eller bolagets reserver till följd av avskrivning på egendom som
upplåtits till nyttjande.
Med supplementärt kapital avses värdet av förlagsandelslån, förlagslån och
andra skuldförbindelser med en ursprunglig löptid på minst fem år och med rätt
till betalning först efter institutets övriga borgenärer, dock sammanlagt högst
till ett belopp som motsvarar hälften av det primära kapitalet.
Förlagsandelslån, förlagslån och andra skuldförbindelser vilkas återstående
löptid understiger fem år får tas upp till ett belopp som motsvarar högst 20 %
av det nominella värdet för varje helt år som återstår till förfallodagen.
Som primärt eller supplementärt kapital får dessutom, efter medgivande av
Finansinspektionen, räknas andra kapitaltillskott och reserver än som sägs i
andra och tredje styckena.
7 § Från det primära kapitalet skall institutet räkna av övervärden vid förvärv
av rörelse (inkråmsgoodwill), som redovisas i institutet. Från summan av det
primära och det supplementära kapitalet enligt 6 § andra- fjärde styckena skall
institutet räkna av det bokförda värdet av vad som har skjutits till som
aktiekapital eller i annan form i ett företag som driver försäkringsverksamhet
eller något slag av finansiell verksamhet som kräver tillstånd. Någon avräkning
skall dock inte göras om tillskottet uppgår till högst 5 % av företagets eget
kapital eller motsvarande och det sammanlagda bokförda värdet av sådana
tillskott inte överstiger 10 % av institutets eget kapital eller egna fonder.
Avräkning skall inte heller göras för tillskott som belöper på företag som
omfattas av gruppbaserad redovisning enligt 6 kap. genom fullständig
konsolidering eller genom en klyvningsmetod.
Utvidgad kapitalbas
8 § För att uppfylla de kapitalkrav som avses i 3 och 5 §§ får institutet -
utöver de poster som enligt 6 § kan utgöra primärt eller supplementärt kapital -
till kapitalbasen räkna även andra poster, såsom nettovinster hänförliga till
institutets handelslager och förlagslån med en ursprunglig löptid på minst två
år. Från den utvidgade kapitalbasen skall institutet räkna av icke likvida
tillgångar.
3 kap. Kapitalkrav för kreditrisker och för marknadsrisker enligt 2 kap. 4 §
1 § Kapitalkravet för kreditrisker enligt 2 kap. 2 § bestäms i förhållande till
ett instituts tillgångar och åtaganden som inte ingår i handelslagret.
Tillgångar och åtaganden delas in i följande grupper:
A 1. Inneliggande kassa, checkar och postremissväxlar.
2. Placeringar och fordringar för vilka svenska staten, en svensk kommun eller
därmed jämförlig samfällighet svarar.
3. Placeringar och fordringar för vilka en utländsk stat eller centralbank
eller Europeiska gemenskaperna svarar, om placeringen eller fordran gäller i den
utländska statens eller gemenskapens valuta och är refinansierad i samma valuta.
4. Övriga placeringar och fordringar för vilka svarar någon av de utländska
stater eller centralbanker som regeringen föreskriver.
5. Placeringar och fordringar för vilka svarar en sådan utländsk kommun eller
därmed jämförlig samfällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd,
som regeringen föreskriver.
6. Placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säkerheten
utgörs av sådana placeringar eller fordringar som anges i 1-5.
B 1. Placeringar och fordringar för vilka Allmänna pensionsfonden, ett kredit-
institut eller ett värdepappersbolag med tillstånd enligt 3 kap. 4 § första
stycket 4 och 5 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse svarar.
2. Placeringar och fordringar för vilka svarar en kommun eller därmed jämförlig
samfällighet i någon av de utländska stater som regeringen föreskriver.
3. Placeringar och fordringar med en återstående löptid av högst ett år för
vilka ett utländskt kreditinstitut svarar.
4. Placeringar och fordringar för vilka svarar ett utländskt kreditinstitut i
någon av de utländska stater som regeringen föreskriver.
5. Placeringar och fordringar för vilka svarar någon av de internationella
utvecklingsbanker som regeringen föreskriver.
6. Placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säkerheten
utgörs av sådana placeringar eller fordringar som anges i 1-5.
C. Placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säkerheten
utgörs av panträtt i bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom
det uppskattade värde som institutet bestämt efter särskild värdering.
D. Övriga placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden.
Vid bestämmandet av kapitalkravet undantas
- sådana tillskott som enligt 2 kap. 7 § första och andra meningarna skall
räknas av från kapitalbasen,
- sådana tillskott som avses i 2 kap. 7 § sista meningen,
- sådana icke likvida tillgångar som räknats av från kapitalbasen enligt 2 kap.
8 §,
- fordringar mot företag som ingår i samma finansiella företagsgrupp som
institutet och som omfattas av bestämmelser om fullständig konsolidering,
- fordringar som har garanterats av ett företag som ingår i samma finansiella
företagsgrupp som institutet och som omfattas av bestämmelser om fullständig
konsolidering.
Vid bestämmandet av kapitalkravet skall tillgångarna och åtagandena tas upp
till sammanlagt
- 0 % av summan av de poster som anges i första stycket A,
- 20 % av summan av de poster som anges i första stycket B,
- 50 % av summan av de poster som anges i första stycket C, samt
- 100 % av summan av de poster som anges i första stycket D.
2 § Kapitalkravet för marknadsrisker enligt 2 kap. 4 § bestäms enligt 1 § med
det tillägget att även tillgångar och åtaganden som ingår i handelslagret
beaktas.
4 kap. Kapitalkrav för marknadsrisker enligt 2 kap. 3 §
Handelslager
1 § Ett instituts handelslager utgörs av sådana positioner i finansiella instru-
ment som institutet tagit för att på kort sikt göra en vinst eller för att
skydda andra positioner i handelslagret. Till handelslagret skall också räknas
sådana exponeringar som uppkommit till följd av oavslutade affärer i finansiella
instrument eller inte fullgjorda leveranser av sådana instrument.
Handelslagret utgörs vidare av ett instituts resultatförda men oreglerade
fordringar som är hänförliga till poster i handelslagret, såsom fordringar på
avgifter, provisioner, räntor och utdelningar.
Positionsrisker
2 § Kapitalkravet för ränteanknutna finansiella instrument som ingår i ett
instituts handelslager bestäms på grundval av emittentens kreditvärdighet och
instrumentens löptid. Kapitalkravet omfattar specifik och generell risk i
positionerna. Vid beräkning av kapitalkravet får institutet mot varandra räkna
av positioner vilkas värde ökar vid ökning av instrumentets eller underliggande
instruments värde (långa positioner) och övriga positioner (korta positioner) i
finansiella instrument, om instrumenten är av samma slag och utgivna av samma
emittent eller, i fråga om finansiella instrument med andra finansiella
instrument som underliggande tillgång, om den underliggande tillgången utgörs av
instrument som uppfyller dessa villkor.
Vid bestämmandet av kapitalkravet avseende den specifika risken skall de
ränteanknutna finansiella instrumenten delas in i följande grupper:
A. Placeringar och fordringar
1. där emittenten är svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig
samfällighet,
2. där emittenten är någon utländsk stat eller centralbank som regeringen
föreskriver,
3. där emittenten är en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig sam-
fällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som regeringen
föreskriver,
4. för vilka säkerheten utgörs av placeringar eller fordringar som anges i 1-3.
B. Placeringar och fordringar
1. där emittenten är ett kreditinstitut eller värdepappersbolag,
2. där emittenten är en kommun eller därmed jämförlig samfällighet i någon av
de utländska stater som regeringen föreskriver,
3. där emittenten är ett utländskt kreditinstitut eller värdepappersföretag i
någon av de utländska stater som regeringen föreskriver,
4. där emittenten är någon av de internationella utvecklingsbanker som reger-
ingen föreskriver,
5. för vilka säkerheten utgörs av sådana placeringar eller fordringar som avses
i 1-4,
6. som uppfyller särskilda krav i fråga om marknadsnotering, likviditet och
kreditvärdighet hos emittenten.
C. Övriga placeringar och åtaganden.
Kapitalkravet för den specifika risken skall i varje enskild valuta motsvara
- 0 % av summan av de poster som anges i andra stycket A,
- 0,25 %, 1,00 % och 1,60 % av summan av de poster som anges i andra stycket B,
beroende på om den återstående löptiden är högst 6 månader, mellan 6 och 24
månader respektive över 24 månader, samt
- 8 % av summan av de poster som anges i andra stycket C.
Kapitalkravet för den generella risken skall i varje enskild valuta bestämmas
enligt antingen en löptidsbaserad eller en durationsbaserad metod.
3 § Kapitalkravet för aktier och aktieanknutna finansiella instrument som ingår
i ett instituts handelslager skall motsvara dels 4 % av institutets
bruttoposition i sådana instrument (specifik risk), dels 8 % av institutets
nettoposition i sådana instrument (generell risk). Vid beräkning av kapital-
kravet får institutet mot varandra räkna av positioner vilkas värde ökar vid
ökning av instrumentets eller underliggande instruments värde (långa positioner)
och övriga positioner (korta positioner) i finansiella instrument, om
instrumenten är av samma slag och utgivna av samma emittent eller, i fråga om
finansiella instrument med andra finansiella instrument som underliggande
tillgång, om den underliggande tillgången utgörs av instrument som uppfyller
dessa villkor.
Kapitalkravet för den specifika risken får sättas ned till 2 %, om positionerna
i aktier och aktieanknutna finansiella instrument uppfyller särskilda krav i
fråga om säkerhet, likviditet och riskspridning. För aktieindexterminer får
kapitalkravet för den specifika risken efterges, om indexterminen omsätts på
börs och uppfyller särskilda krav i fråga om riskspridning.
4 § Ett institut som garanterar en emission av fondpapper får, efter medgivande
av Finansinspektionen, vid beräkning av kapitalkravet för risker som ett sådant
åtagande innebär, i stället för vad som sägs i 2 och 3 §§, använda en särskild
metod enligt vilken institutet vid beräkning av sina nettopositioner får göra
avdrag med sådana delar av emissionen som genom avtal tecknats eller garanterats
av tredje man. Vid beräkning enligt denna metod skall även beaktas den tid som
förflutit efter det att institutet blivit bundet av sitt åtagande.
Avvecklingsrisker
5 § Om ett institut har gjort en transaktion i finansiella instrument som ingår
i handelslagret och transaktionen inte har fullföljts på avtalad avvecklingsdag,
skall kapitalkravet för instrument som omfattas av transaktionen bestämmas med
hänsyn till den risk för förlust som institutet utsätts för på grund härav.
Kapitalkravet enligt första stycket skall beräknas på grundval av dels
skillnaden mellan avtalat pris för de finansiella instrumenten och deras
gällande marknadsvärde, dels den tid som förflutit från avtalad avvecklingsdag.
Efter medgivande av Finansinspektionen får kapitalkravet i stället beräknas med
utgångspunkt i det avtalade priset och den tid som förflutit från avtalad
avvecklingsdag.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte återköpsavtal (repor och
omvända repor) eller värdepapperslån.
Motpartsrisker
6 § Om ett institut har betalat för finansiella instrument som ingår i
handelslagret innan dessa har mottagits eller levererat instrumenten utan att
likvid erhållits för dem skall kapitalkravet bestämmas till 8 % av värdet av de
finansiella instrumenten eller likviden sedan värdet multiplicerats med det
riskvikttal som enligt andra stycket gäller för motparten i transaktionen. Om
transaktionen gjorts över en stats gräns gäller vad nu sagts endast om en eller
flera dagar har förflutit efter det att betalningen eller leveransen ägt rum.
Det i första stycket avsedda riskvikttalet utgör
A. 0 % för
1. svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet,
2. utländska stater eller centralbanker som regeringen föreskriver,
3. en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig samfällighet, med befogenhet
att kräva in offentlig uppbörd, som regeringen föreskriver.
B. 20 % för
1. Allmänna pensionsfonden,
2. ett kreditinstitut eller värdepappersbolag,
3. en svensk börs eller clearingorganisation,
4. en kommun eller därmed jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater
som regeringen föreskriver,
5. ett utländskt kreditinstitut eller värdepappersföretag i någon av de ut-
ländska stater som regeringen föreskriver,
6. en börs eller clearingorganisation i någon av de utländska stater som
regeringen föreskriver,
7. någon av de internationella utvecklingsbanker som regeringen föreskriver.
C. 100 % för övriga motparter.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte återköpsavtal (repor och
omvända repor), värdepapperslån och sådana derivatinstrument som regeringen
föreskriver. För dessa skall kapitalkravet i stället beräknas i enlighet med vad
regeringen föreskriver.
Andra risker
7 § För resultatförda men oreglerade fordringar såsom avgifter, provisioner,
räntor och utdelningar som är hänförliga till poster i handelslagret skall
kapitalkravet bestämmas till 8 % av fordran sedan denna multiplicerats med det
riskvikttal som enligt 6 § gäller för motparten.
Första stycket tillämpas inte om kapitalkrav enligt 2-6 §§ gäller för posterna
eller dessa har räknats av från kapitalbasen enligt 2 kap. 8 §.
Valutakursrisker
8 § Om ett instituts totala nettoposition i utländsk valuta för hela verk-
samheten överstiger 2 % av kapitalbasen enligt 2 kap. 6-8 §§ skall kapitalkravet
motsvara 8 % av det överskjutande beloppet.
Med ett instituts totala nettoposition i utländsk valuta avses den högsta
summan av ett instituts korta nettopositioner eller långa nettopositioner i
olika valutor.
För balanserade positioner i nära korrelerade valutor får tillämpas ett
kapitalkrav motsvarande 4 % av värdet av den balanserade positionen. Vidare får
ett lägre kapitalkrav tillämpas för valutor som omfattas av mellanstatliga
bindande överenskommelser om valutakurssamarbete.
Efter medgivande av Finansinspektionen får en simuleringsmetod användas vid
beräkning av kapitalkravet enligt denna paragraf.
5 kap. Stora exponeringar
1 § Värdet av ett instituts exponering gentemot en kund eller en grupp av kunder
med inbördes anknytning får inte överstiga 25 % av institutets kapitalbas.
Om en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning är moderföretag
eller dotterföretag till institutet eller dotterföretag till moderföretaget, får
värdet av exponeringen inte överstiga 20 % av institutets kapitalbas.
Om institutet i ett fall som avses i andra stycket är en bank och moder-
företaget inte är ett institut, ett försäkringsföretag eller motsvarande ut-
ländskt företag, får värdet av exponeringen inte överstiga 10 % av bankens
kapitalbas.
2 § Med en grupp av kunder med inbördes anknytning avses två eller flera fysiska
eller juridiska personer som, om inte annat visas, utgör en helhet från
risksynpunkt därför att
1. någon av dem har, direkt eller indirekt, ägarinflytande över en eller flera
av de övriga i gruppen, eller
2. de utan att stå i sådant förhållande som avses i 1 har sådan inbördes
anknytning att någon eller samtliga av de övriga kan befaras råka i betalnings-
svårigheter om en av dem drabbas av finansiella problem.
Med kund avses i fråga om placeringar i finansiella instrument emittenten
eller, om instrumentet har andra finansiella instrument som underliggande
tillgång, emittenten av denna tillgång och i fråga om andra fordringar eller
åtaganden den som svarar för fordringen eller åtagandet.
3 § Det sammanlagda värdet av ett instituts stora exponeringar får inte över-
stiga 800 % av institutets kapitalbas.
En stor exponering är en exponering som ett institut har gentemot en kund eller
en grupp av kunder med inbördes anknytning när värdet av exponeringen är 10 %
eller mer av institutets kapitalbas.
4 § Vid bestämmandet av ett instituts exponering enligt 1 och 3 §§ skall inte
räknas in de poster som avses i 3 kap. 1 § första stycket A 2-6.
Vid valutatransaktioner omfattas inte exponeringar som uppkommer i samband med
normal avveckling av en transaktion under två dygn efter betalning. Vid köp
eller försäljning av finansiella instrument omfattas inte exponeringar som upp-
kommer i samband med normal avveckling av en transaktion under fem vardagar
efter den tidpunkt då antingen betalning har skett eller de finansiella
instrumenten har levererats.
Regeringen får föreskriva att även andra poster än dem som anges i första
stycket inte skall räknas in vid bestämmandet av ett instituts exponeringar
enligt detta kapitel, om kreditrisken är låg.
5 § Vid tillämpning av 1 och 3 §§ skall kapitalbasen bestämmas enligt 2 kap. 6-8
§§.
6 § Detta kapitel tillämpas inte på Svenska skeppshypotekskassan.
6 kap. Finansiella företagsgrupper
1 § En finansiell företagsgrupp består av
1. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de
dotterföretag som är institut, motsvarande utländska företag eller finansiella
institut, eller
2. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de
institut, motsvarande utländska företag eller finansiella institut som det
förstnämnda institutet eller holdingföretaget har ägarintresse i och som leds
tillsammans med ett eller flera andra företag, om ägarnas ansvar är begränsat
till den andel av kapitalet som dessa innehar, eller
3. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och
dotterföretag enligt 1 samt företag som det finns ägarintresse i enligt 2.
När en finansiell företagsgrupp föreligger enligt första stycket, skall även
ett anknutet företag som är dotterföretag eller som det finns ägarintresse i
ingå i gruppen.
2 § Regeringen får föreskriva att bestämmelserna om finansiella företagsgrupper
skall gälla även för
1. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de
institut, motsvarande utländska företag eller finansiella institut som det finns
andra ägarintressen i än sådana som anges i 1 § första stycket 2,
2. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de
institut, motsvarande utländska företag eller finansiella institut, som det
förstnämnda institutet eller holdingföretaget har andra former av kapital-
bindningar till,
3. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de
institut, motsvarande utländska företag eller finansiella institut, som det
förstnämnda institutet eller holdingföretaget utövar ett väsentligt inflytande
över, eller
4. två eller flera institut, motsvarande utländska företag eller finansiella
institut, som har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning.
Om regeringen enligt första stycket har föreskrivit att bestämmelserna om
finansiella företagsgrupper skall gälla, skall även ett anknutet företag som är
dotterföretag eller som det finns ägarintresse i ingå i gruppen.
Kapitalkrav m.m.
3 § Vad som föreskrivs i 2 kap. 2 § om kapitalkrav för kreditrisker, i 2 kap.
3-5 §§ om kapitalkrav för marknadsrisker och i 5 kap. om stora exponeringar
skall tillämpas även på en finansiell företagsgrupp.
4 § Vad som föreskrivs i 2 kap. 15 a § bankrörelselagen (1987:617) om en banks
innehav och åtaganden i företag skall tillämpas även på en finansiell
företagsgrupps samlade innehav och åtaganden, om en bank ingår i
företagsgruppen.
Vad som föreskrivs i 3 kap. 6 § lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag om ett
kreditmarknadsbolags kvalificerade innehav av aktier eller andelar i företag som
inte driver finansiell verksamhet skall tillämpas även på en finansiell
företagsgrupps samlade kvalificerade innehav, om ett kreditinstitut som inte är
bank ingår i företagsgruppen.
Vad som föreskrivs i 3 kap. 1 a § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse om
ett värdepappersbolags kvalificerade innehav av aktier eller andelar i företag
med annan verksamhet än finansiell verksamhet skall tillämpas även på en
finansiell företagsgrupps samlade kvalificerade innehav, om ett
värdepappersbolag som har tillstånd att bedriva verksamhet som avses i 3 kap. 4
§ första stycket 4 och 5 samma lag ingår i företagsgruppen.
Gruppbaserad redovisning
5 § För tillämpningen av 3 och 4 §§ skall för en finansiell företagsgrupp
upprättas gruppbaserad redovisning.
Gruppbaserad redovisning skall upprättas med tillämpning av de regler som
gäller för upprättandet av koncernbalansräkning och koncernresultaträkning
enligt 4 kap. 11 § bankrörelselagen (1987:617), om en bank ingår i
företagsgruppen, och enligt 11 kap. 11 § aktiebolagslagen (1975:1385) i övriga
fall. Vad nu sagts gäller inte om annat följer av denna lag eller föreskrifter
som har meddelats med stöd av denna lag.
Konsolidering
6 § Vid upprättande av den redovisning som avses i 5 § skall de företag som
ingår i den finansiella företagsgruppen konsolideras fullständigt om inte annat
följer av 7 och 8 §§.
7 § Ett företag som det finns ägarintresse i enligt 1 § första stycket 2 skall
konsolideras enligt en metod med utgångspunkt i den andel som institutet eller
holdingföretaget med finansiell verksamhet äger i det företag i vilket
ägarintresset finns (klyvningsmetod).
8 § I de fall som avses i 2 § får Finansinspektionen medge antingen att konsoli-
dering sker på det sätt som anges i 7 § eller att redovisningen sker till det
bokförda värdet med hänsyn till innehavs- och resultatandelen i det företag som
det finns ägarintresse i eller kapitalbindningar till (kapitalandelsmetod).
Beräkning av kapitalbas m.m.
9 § Kapitalbasen för den finansiella företagsgruppen skall bestämmas i enlighet
med vad som anges i 2 kap. 6-8 §§. Även den del av kapitalbasen som belöper på
minoritetsandelar skall ingå. Goodwill som belöper på företag som omfattas av
gruppbaserad redovisning skall räknas av från primärt kapital.
Vid beräkning av kapitalkrav för kreditrisker skall tillgångar och åtaganden
tas upp till de värden som föreskrivs i 3 kap. 1 §. Vid beräkning av kapitalkrav
för marknadsrisker skall reglerna i 4 kap. 2-8 §§ tillämpas. Exponeringar skall
bestämmas på sätt som anges i 5 kap.
Stora exponeringar
10 § Om ett moderföretag är ett institut skall vid beräkningen av de i
5 kap. angivna gränsvärdena inte medräknas exponeringar som koncernföretag som
är institut har gentemot andra koncernföretag som står under tillsyn av
Finansinspektionen och omfattas av samma gruppbaserade redovisning som
moderföretaget.
Finansinspektionen får medge att första stycket skall tillämpas även på en
koncern i vilken moderföretaget är ett i Sverige etablerat holdingföretag med
finansiell verksamhet.
7 kap. Tillsyn m.m.
Tillämpliga tillsynsregler
1 § Finansinspektionen övervakar efterlevnaden av denna lag. I fråga om
tillsynen gäller vad som är föreskrivet i de lagar som reglerar institutens
verksamhet, om inte annat följer av denna lag.
Tillsynsansvar för finansiella företagsgrupper
2 § Finansinspektionen skall utöva tillsyn över en finansiell företagsgrupp om
moderföretaget eller ett företag i gruppen som innehar ägarintresse är ett
institut hemmahörande i Sverige.
Är moderföretaget i en finansiell företagsgrupp ett holdingföretag med finans-
iell verksamhet, skall Finansinspektionen utöva tillsynen om
1. det i företagsgruppen inte finns några utländska företag som motsvarar
institut, eller
2. holdingföretaget är hemmahörande i Sverige och minst ett dotterföretag är
institut.
3 § Finansinspektionen skall föra en förteckning över de holdingföretag med
finansiell verksamhet som är moderföretag i en sådan finansiell företagsgrupp
som enligt 2 § omfattas av inspektionens tillsyn.
4 § Finansinspektionen skall, inom ramen för sin befogenhet, efter begäran från
behörig myndighet i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES), lämna eller kontrollera information som behövs för att den utländska
myndigheten skall kunna utöva sin tillsyn eller också tillåta att denna
myndighet själv utför kontrollen.
Tillsynsredovisning
5 § För en finansiell företagsgrupp skall uppgifter lämnas, i den omfattning som
följer av denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag, i en
särskild redovisning som avser gruppens samlade ekonomiska ställning
(gruppbaserad redovisning).
Ett holdingföretag med blandad verksamhet skall lämna den information som
behövs för tillsynen över de dotterföretag som är institut (samlad information).
6 § Ett institut och ett holdingföretag med finansiell verksamhet som är
moderföretag eller som har sådant ägarintresse som avses i 6 kap. 1 § första
stycket 2 skall upprätta och ge in den gruppbaserade redovisningen till
Finansinspektionen för de räkenskapsperioder och vid de tidpunkter som
regeringen föreskriver. Om en finansiell företagsgrupp föreligger enligt 6 kap.
2 §, skall det företag som regeringen bestämmer upprätta och ge in sådan
redovisning.
Ett holdingföretag med blandad verksamhet skall upprätta och ge in den samlade
informationen till Finansinspektionen för de räkenskapsperioder och vid de
tidpunkter som regeringen föreskriver.
7 § Ett företag som ingår i en finansiell företagsgrupp och övriga dotterföretag
till ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet samt
dotterföretag till ett holdingföretag med blandad verksamhet skall lämna de upp-
gifter som krävs för tillsynsredovisningen till det företag som enligt 6 § skall
upprätta gruppbaserad redovisning eller samlad information.
Undantag
8 § Finansinspektionen får medge att ett dotterföretag eller ett företag som det
finns ägarintresse i enligt 6 kap. 1 § första stycket 2 undantas vid beräkning
enligt 6 kap. 3-5 §§ och utelämnas från sådan tillsynsredovisning som skall upp-
rättas enligt 5 § om
1. företaget är beläget i ett land utanför EES där det finns rättsliga hinder
för överföring av nödvändig information,
2. företaget är av mindre betydelse med hänsyn till syftet med tillsynen, eller
3. en sammanställning av företagets finansiella ställning skulle vara olämplig
eller vilseledande med hänsyn till syftet med tillsynen.
Om ett dotterföretag som är institut är undantaget från beräkning eller
utelämnat från tillsynsredovisningen enligt första stycket 2 eller 3, skall
moderföretaget till Finansinspektionen lämna de upplysningar som inspektionen
behöver för sin tillsyn över institutet.
Undersökning
9 § Finansinspektionen får företa undersökningar hos de företag som enligt 7 §
skall lämna uppgifter för att kontrollera den gruppbaserade redovisning eller
samlade information som företagen är skyldiga att lämna.
Övervaknings- och kontrollsystem
10 § Ett institut och det företag i en finansiell företagsgrupp som enligt 6 §
skall upprätta den gruppbaserade redovisningen skall ha betryggande system för
registrering och klassificering av kreditrisker, för övervakning och kontroll av
marknadsrisker och stora exponeringar i verksamheten samt för beräkning av
institutets eller den finansiella företagsgruppens finansiella positioner vid
varje tidpunkt. Ett institut och alla företag i en finansiell företagsgrupp
skall vidare ha sådana förvaltnings- och redovisningsrutiner som säkerställer en
effektiv kontroll av att bestämmelserna om kapitalkrav för kreditrisker och
marknadsrisker samt stora exponeringar och gruppbaserad redovisning i denna lag
efterlevs.
Rapportering
11 § Ett institut och det företag i en finansiell företagsgrupp som enligt 6 §
skall upprätta den gruppbaserade redovisningen skall fortlöpande rapportera
stora exponeringar till Finansinspektionen.
Om ett instituts eller en finansiell företagsgrupps exponeringar överstiger
något av de i 5 kap. angivna gränsvärdena, skall institutet eller det företag
som enligt 6 § skall upprätta den gruppbaserade redovisningen genast anmäla
detta till Finansinspektionen. Inspektionen får bestämma en viss tid inom vilken
exponeringarna skall bringas ned till de tillåtna gränsvärdena.
Ingripande
12 § Om ett institut eller en finansiell företagsgrupp
1. har en kapitalbas som understiger det minsta belopp som krävs enligt 2 kap.
2-5 §§,
2. inte uppfyller kraven i fråga om system och rutiner enligt 10 §, eller
3. inte nedbringar sina exponeringar till tillåtna nivåer enligt 11 § andra
stycket
skall Finansinspektionen förelägga institutet eller det företag i en finansiell
företagsgrupp som enligt 6 § skall upprätta den gruppbaserade redovisningen att
vidta lämpliga åtgärder för att rätta till förhållandet.
Tystnadsplikt
13 § En styrelseledamot eller befattningshavare hos ett holdingföretag med
finansiell verksamhet eller ett holdingföretag med blandad verksamhet som i den
egenskapen får kunskap om affärsförhållanden i ett företag som enligt 7 § skall
lämna uppgifter, får inte obehörigen röja vad han fått veta och inte heller
utnyttja kunskapen i strid med det uppgiftslämnande företagets intresse.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
Avgifter m.m.
14 § Institut som står under tillsyn enligt denna lag skall bekosta Finans-
inspektionens verksamhet med årliga avgifter enligt de närmare föreskrifter
regeringen meddelar.
Om Finansinspektionen för bedömning av en viss fråga vid tillsynen enligt denna
lag behöver anlita någon med särskild fackkunskap, skall kostnaden för detta
betalas av det institut som tillsynen avser.
Vite
15 § Om Finansinspektionen meddelar föreläggande enligt denna lag får inspek-
tionen förelägga vite.
Överklagande
16 § Beslut som Finansinspektionen meddelar med stöd av 12 § får överklagas hos
kammarrätten.
Andra beslut som inspektionen meddelar enligt denna lag får överklagas hos
länsrätten. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av
länsrättens avgörande.
Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om föreläggande skall gälla
omedelbart.
Bemyndiganden
17 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall
meddela närmare föreskrifter om
1. beräkningen av sådana kapitalandelar som avses i 2 kap. 6 § andra stycket B
och C,
2. vilka poster som får räknas till kapitalbasen enligt 2 kap. 8 § och
omfattningen av dessa samt vilka icke likvida tillgångar som skall räknas av
från kapitalbasen enligt samma paragraf,
3. hur posterna skall värderas vid bestämmandet av kapitalkravet enligt 3 kap.
1 § tredje stycket,
4. vilka poster som skall ingå i handelslagret enligt 4 kap. 1 § och
omfattningen av dessa,
5. beräkning av kapitalkraven enligt 4 kap. 2-8 §§,
6. hur exponeringarna skall värderas vid beräkningen av ett instituts
exponeringar enligt 5 kap. 1 och 3 §§,
7. hur konsolidering skall ske och hur kapitalbasen skall beräknas enligt
6 kap. 6-9 §§,
8. innehållet, utformningen och omfattningen av den redovisning eller in-
formation som skall lämnas enligt 5 §,
9. omfattningen och fullgörandet av rapporteringsskyldigheten enligt
11 §.
18 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får
meddela de föreskrifter som behövs om
1. villkoren för att beräkna kapitalkravet enligt undantagsregeln i 2 kap. 4 §,
2. beräkning av kapitalkravet enligt 2 kap. 5 § första stycket.
Regeringen får bemyndiga Finansinspektionen att meddela sådana föreskrifter och
fatta sådana beslut som enligt denna lag ankommer på regeringen.
1. Denna lag träder i kraft i fråga om 1 kap., 2 kap. 1 § i den del paragrafen
avser kreditrisker, 2 kap. 2, 6 och 7 §§, 3 kap. 1 §, 5 kap. 1-4 §§, 5 § i den
del paragrafen avser kreditrisker och 6 §, 6 kap. 1 och 2 §§, 3 § i den del
paragrafen avser kreditrisker och stora exponeringar, 4 § i den del paragrafen
avser kreditinstitut, 5-8 §§, 9 § i den del paragrafen avser kreditrisker och
stora exponeringar och 10 § samt 7 kap. 1-9 §§, 10 § i den del paragrafen avser
kreditrisker, stora exponeringar och gruppbaserad redovisning, 11 §, 12 § i den
del paragrafen avser kreditrisker, stora exponeringar och gruppbaserad
redovisning, 13-16 §§, 17 § 1, 3 och 6-9, samt 18 § andra stycket den 1 januari
1995. Lagen i övrigt träder i kraft den 1 januari 1996.
2. Kapitalkravet för kreditrisker enligt 2 kap. 2 § skall intill utgången av år
1995 beräknas i ett instituts hela verksamhet.
3. Kumulativa preferensaktier som getts ut före den 1 januari 1995 får till och
med utgången av år 1996 ingå i bankaktiebolags, kreditmarknadsbolags och
värdepappersbolags kapitalbas som primärt kapital vid tillämpning av 2 kap. 6 §.
4. Om värdet av ett instituts eller en finansiell företagsgrupps exponeringar
den 28 juni 1994 översteg de i 5 kap. angivna gränsvärdena får Finansin-
spektionen bevilja institutet eller det företag som enligt 7 kap. 6 § skall
upprätta den gruppbaserade redovisningen anstånd att nedbringa exponeringarna
till dessa gränsvärden dock senast till den 31 december 2001. Exponeringar med
längre löptid enligt bindande avtalsvillkor får dock behållas till
förfallodagen. Om ett institut eller en finansiell företagsgrupp inte nedbringar
sina exponeringar i enlighet med nu angivna föreskrifter tillämpas 7 kap. 12 § 3
samt 15 och 16 §§.
10
2.2 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) skall ha följande
lydelse1.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 kap.
5 §
Sekretess gäller i statlig myndighets verksamhet, som består i tillståndsgivning
eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet, värdepappersmarknaden,
eller försäkringsväsendet, för uppgift om
1. affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser,
om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs,
2. ekonomiska eller personliga förhållanden för annan, som har trätt i
affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet
avser.
I ärende hos statlig I ärende hos statlig
myndighet om innehav av myndighet om innehav av
aktier i bankaktiebolag aktier i bankaktiebolag,
och i kredit- kreditmarknadsbolag och
marknadsbolag gäller värdepappersbolag gäller
sekretess för uppgift om sekretess för uppgift om
enskilds personliga enskilds personliga
eller ekonomiska eller ekonomiska för-
förhållanden om det kan hållanden om det kan
antas att den enskilde antas att den enskilde
lider skada eller men lider skada eller men om
om uppgiften röjs. uppgiften röjs. Sekretess
Sekretess gäller inte förgäller inte för beslut av
beslut av myndigheten myndigheten och inte
och inte heller för heller för uppgift som
uppgift som erhållits erhållits från annan
från annan myndighet om myndighet om uppgiften
uppgiften inte är inte är sekretessbelagd
sekretessbelagd där. där.
Sekretess gäller vidare i statlig myndighets verksamhet, som består i över-
vakning enligt insiderlagen (1990:1342), för sådan uppgift om enskilds
ekonomiska eller personliga förhållanden, vilken på begäran har lämnats av någon
som är skyldig att lämna uppgifter till myndigheten. Rör uppgiften den
uppgiftsskyldige gäller dock sekretess endast om
denne kan antas lida skada eller men om uppgiften röjs och sekretess inte mot-
verkar syftet med uppgiftsskyldigheten.
Sekretess gäller, i den mån riksdagen har godkänt avtal härom med främmande
stat eller mellanfolklig organisation, hos myndighet i verksamhet som avses i
första-tredje styckena för sådan uppgift om affärs- eller driftförhållanden och
ekonomiska eller personliga förhållanden som myndigheten erhållit enligt
avtalet. Samma sekretess gäller hos Finansinspektionen, i den mån regeringen
föreskriver det, om inspektionen från motsvarande utländsk myndighet erhållit
uppgifter enligt annat avtal. Föreskrifterna i 14 kap. 1-3 §§ får inte i fråga
om denna sekretess tillämpas i strid med avtalet.
1Lagen omtryckt 1992:1474.
Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen
enligt första stycket 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
28
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:1097) om
Svenska skeppshypotekskassan
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1980:1097) om Svenska
skeppshypotekskassan1
dels att 3 b och 3 c §§ skall upphöra att gälla,
dels att 3 a § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 a §2
Kassan skall vid varje Bestämmelser om
tidpunkt ha en kapitaltäckning finns i
kapitalbas, beräknad lagen (1994:000) om
enligt 3 b §, som kapitaltäckning och stora
motsvarar åtta procent exponeringar för kredit-
av värdet av kassans institut och
placeringar, beräknat värdepappersbolag.
enligt 3 c §
(kapitalkrav).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
1Senaste lydelse av
3 b § 1989:1094
3 c § 1989:1094.
2Senaste lydelse 1989:1094.
30
2.4 Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617)
Härigenom föreskrivs i fråga om bankrörelselagen (1987:617)1
dels att 2 kap. 9 a-11 och 16 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 11 §, 2 kap. 9 §, 4 kap. 9 § samt 7 kap. 4 § skall ha följande
lydelse,
dels att nuvarande 2 kap. 12 § skall betecknas 2 kap. 10 §.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
11 §2
Ingår en bank i en Ingår en bank i en
koncern skall koncern skall
bestämmelserna i denna bestämmelserna i denna
lag om banks rörelse och lag och i lagen
om tillsyn över bank (1994:000) om
gälla i tillämpliga delarkapitaltäckning och stora
för övriga företag i exponeringar för
koncernen. Be- kreditinstitut och
gränsningarna i fråga om värdepappersbolag om
banks rörelse skall avse banks rörelse och om
företagen gemensamt. tillsyn över bank gälla i
tillämpliga delar för
övriga företag i koncer-
nen. Begränsningarna i
fråga om banks rörelse
skall avse företagen
gemensamt.
Första stycket gäller inte försäkringsföretag och sådana dotterföretag till
försäkringsföretag som inte driver någon form av finansiell verksamhet.
Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen medge ytterligare undantag från bestämmelserna
i första stycket.
Koncernbidrag får ges Koncernbidrag får ges av
endast efter medgivande banken endast efter
av Finansinspektionen. medgivande av Finans-
inspektionen.
Övriga företag i koncernen skall lämna Finansinspektionen de upplysningar om
sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen behöver
för sin tillsyn över banken.
2 kap.
9 §3
En bank skall vid varje Bestämmelser om
tidpunkt ha en kapitaltäckning och stora
kapitalbas, beräknad exponeringar finns i
enligt 9 a §, som lagen (1994:000) om
motsvarar åtta procent kapitaltäckning och stora
av värdet av bankens exponeringar för
placeringar,
1Senaste lydelse av
2 kap. 9 a § 1991:1768
2 kap. 10 § 1991:1768
2 kap. 11 § 1991:1768
2 kap. 12 § 1991:1768
2 kap. 16 § 1991:1768.
2Senaste lydelse 1992:1613.
3Senaste lydelse 1992:1613.
beräknat enligt 10 § kreditinstitut och
(kapitalkrav). För en värdepappersbolag.
central föreningsbank
med anslutna lokala
föreningsbanker bestäms
kapitalbasen och
kapitalkravet gemen-
samt.
Utöver bestämmelsen i En banks kapitalbas får
första stycket gäller attinte understiga det
en banks kapitalbas belopp som enligt 1 kap.
inte får understiga det 2 § tredje stycket
belopp som enligt 1 bankaktiebolagslagen
kap. 2 § tredje stycket (1987:618), 2 kap. 2 §
bankaktiebolagslagen andra stycket
(1987:618), 2 kap. 2 § sparbankslagen
andra stycket sparbank- (1987:619) eller 1 kap.
slagen (1987:619) eller 4 § tredje stycket
1 kap. 4 § tredje föreningsbankslagen
stycket föreningsbanks- (1987:620) krävdes när
lagen (1987:620) krävdes rörelsen påbörjades.
när rörelsen påbörjades.
4 kap.
9 §4
Förvaltningsberättelsen skall upprättas med iakttagande av god redovisningssed.
I förvaltningsberättelsen skall upplysningar lämnas i följande hänseenden:
1. Sådana förhållanden som inte skall redovisas i resultaträkningen eller
i balansräkningen men som är viktiga för bedömningen av bankens verksamhets-
resultat och ställning.
2. Händelser av väsentlig betydelse för banken, som har inträffat under räken-
skapsåret eller efter dettas slut.
3. Medelantalet under räkenskapsåret anställda personer, såväl för banken i
dess helhet som för varje arbetsställe med mer än tjugo anställda, det
sammanlagda beloppet av räkenskapsårets löner och ersättningar dels till
styrelsen och andra personer i ledande ställning, varvid tantiem och därmed
jämställd ersättning till styrelsen skall anges särskilt, dels till övriga
anställda och delegater i banken samt, om banken har anställda i flera länder,
löner och ersättningar angivna särskilt för varje land jämte uppgift om
medelantalet anställda i respektive land. Då medelantalet anställda anges skall
uppgift även lämnas om fördelningen mellan män och kvinnor.
Förvaltningsberättelsen skall innehålla förslag till dispositioner beträffande
bankens vinst eller förlust.
Ett bankaktiebolag, en Ett bankaktiebolag, en
sparbank och en central sparbank och en central
föreningsbank skall till föreningsbank skall till
förvaltningsberättelsen förvaltningsberättelsen
foga en foga en
kapitaltäckningsanalys. kapitaltäckningsanalys. I
I denna skall lämnas denna skall lämnas upp-
uppgifter om kapital- gifter om kapitalbasen
basen och kapitaltäck- och kapitaltäckningen
ningen enligt 2 kap. enligt lagen (1994:000)
9-11 §§. om kapitaltäckning och
stora exponeringar för
kreditinstitut och
värdepappersbolag.
4Senaste lydelse 1989:1086.
En föreningsbank skall därutöver lämna upplysningar i följande hänseenden:
1. Väsentliga förändringar i medlemsantalet och summorna av insatsbelopp som
skall återbetalas under nästa räkenskapsår enligt bestämmelserna i 4 kap. 1 och
3 §§ föreningsbankslagen (1987:620).
2. Den rätt till utdelning som gjorda förlagsinsatser medför.
3. Summan av de förlagsinsatser som har sagts upp och skall inlösas under de
näst följande två räkenskapsåren.
7 kap.
4 §5
En banks styrelse är skyldig att genast låta upprätta en särskild balans-
räkning, om det finns anledning att anta att
1. ett bankaktiebolags eget kapital understiger nio tiondelar av det
registrerade aktiekapitalet,
2. en sparbank eller 2. en sparbank eller en
en central föreningsbank central föreningsbank med
med anslutna lokala anslutna lokala
föreningsbanker inte kan föreningsbanker inte kan
uppfylla kravet på kapi- uppfylla kravet på kapi-
taltäckning enligt taltäckning enligt lagen
2 kap. 9-10 §§. (1994:000) om kapital-
täckning och stora
exponeringar för
kreditinstitut och värde-
pappersbolag.
Balansräkningen skall granskas av revisorerna. Om antagandet om bankens
ställning bekräftas skall styrelsen genast underrätta Finansinspektionen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
5Senaste lydelse 1992:1613.
31
2.5 Förslag till lag om ändring i bankaktiebolagslagen
(1987:618)
Härigenom föreskrivs i fråga om bankaktiebolagslagen (1987:618)
dels att i 6 kap. 4 § ordet "bankinspektionen" skall bytas ut mot "Finans-
inspektionen",
dels att 2 kap. 3 §, 3 kap. 4 och 7 §§ samt 4 kap. 23 § skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
3 §1
Stiftarna skall upprätta en bolagsordning som skall underställas regeringen för
stadfästelse. Till ansökan om oktroj skall fogas en plan för den tilltänkta
verksamheten.
Regeringen prövar att bolagsordningen överensstämmer med denna lag,
bankrörelselagen (1987:617) och andra författningar samt om och i vad mån
särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets
verksamhet.
Regeringen skall Regeringen skall
stadfästa bolags- stadfästa bolagsordningen
ordningen och bevilja och bevilja oktroj om
oktroj, om den 1. den planerade
planerade rörelsen kan rörelsen kan antas komma
antas komma att att uppfylla kraven på en
uppfylla kraven på en sund bankverksamhet, och
sund bankverksamhet. 2. det inte kan antas
att de som kommer att äga
ett sådant kvalificerat
innehav i bolaget som
avses i 1 kap. 3 § 2
bankrörelselagen, kommer
att motverka en sund ut-
veckling av verksamheten
i bolaget.
Oktroj får inte vägras på den grunden att det inte behövs någon ytterligare
bank.
3 kap.
4 §
Aktiebrev skall ställas till viss man. Det får lämnas ut endast till sådan
aktieägare som är införd i aktieboken och först när den eller de aktier brevet
lyder på har betalts. Vidare fordras
1. att bankaktiebolaget har registrerats, om aktien har tecknats vid bolagets
bildande,
2. att nyemission eller fondemission har registrerats, om aktien tillkommit på
grund av emissionen, eller
3. att registrering har skett enligt 5 kap. 14 §, om aktien har tillkommit på
grund av utbyte eller nyteckning enligt 5 kap.
1Senaste lydelse 1992:1611.
Aktiebrev skall Aktiebrev skall
undertecknas av undertecknas av
styrelsen. styrelsen. Namnteckning-
Namnteckningarna får arna får återges genom
återges genom tryckning tryckning eller på något
eller på något liknande liknande sätt. Brevet
sätt. Brevet skall ange skall ange bolagets
bolagets firma, ord- firma, ordningsnummer på
ningsnummer på den eller den eller de aktier varpå
de aktier varpå brevet brevet lyder, aktiens
lyder, aktiens nomi- nominella belopp och
nella belopp och dagen dagen för utfärdandet.
för utfärdandet. Varje Kan, när aktiebrevet ges
aktiebrev skall ange ut, aktier av olika slag
den inskränkning i rättenfinnas enligt bolags-
att förvärva aktier som ordningen, skall
föreskrivs i 3 §. Kan, näraktieslaget anges i
aktiebrevet ges ut, brevet. Om
aktier av olika slag bolagsordningen inne-
finnas enligt bolag- håller förbehåll enligt 1 §
sordningen, skall akti- fjärde stycket, 8 § eller
eslaget anges i brevet. 6 kap. 8 §, skall detta
Om bolagsordningen in- tydligt anges i brevet på
nehåller förbehåll enligtsådan aktie som avses med
1 § fjärde stycket, 8 § förbehållet. Uppgiften kan
eller 6 kap. 8 §, skall ges i förkortad form.
detta tydligt anges i Förkortningsformerna
brevet på sådan aktie somfastställs av regeringen
avses med förbehållet. eller den myndighet som
Uppgiften kan ges i för- regeringen bestämmer.
kortad form.
Förkortningsformerna
fastställs av regeringen
eller den myndighet som
regeringen bestämmer.
När utbetalning görs vid inlösen av en aktie eller vid minskning av dess
nominella belopp eller vid skifte av bolagets tillgångar, skall aktiebrevet
förses med påskrift om utbetalningen. Har utan återbetalning en aktie dragits in
eller det nominella beloppet ändrats, skall så snart som möjligt en påskrift om
detta göras på aktiebrevet.
Ett aktiebrev, som i samband med dödning eller vid utbyte ges ut i stället för
ett annat, skall innehålla uppgift om detta. Byts ett aktiebrev ut mot ett eller
flera andra aktiebrev skall det äldre aktiebrevet och de därtill hörande
kupongarken makuleras på ett betryggande sätt.
Emissionsbevis samt skuldebrev och optionsbevis som avses i 5 kap. skall
undertecknas på det sätt som anges i andra stycket.
7 §2
Över bankaktiebolagets samtliga aktier och aktieägare skall styrelsen föra en
förteckning (aktiebok). Den skall upprättas omedelbart efter bolagets bildande.
Aktierna skall tas upp i nummerföljd med uppgift om aktietecknarna. Aktieägarnas
postadress och yrke eller titel skall anges. Finns det aktier av olika slag,
skall det av aktieboken framgå till vilket slag varje aktie hör.
Aktieboken kan bestå av ett betryggande lösblads- eller kortsystem. Den kan
också föras med hjälp av automatisk databehandling eller på annat liknande sätt.
2Senaste lydelse 1989:833.
När någon visar upp ett När någon visar upp ett
utfärdat aktiebrev och utfärdat aktiebrev och
enligt 6 § eller på enligt 6 § eller på
annat sätt styrker sitt annat sätt styrker sitt
förvärv eller när någon förvärv eller när någon
antecknas som aktieägare antecknas som aktieägare
på aktiekonto enligt på aktiekonto enligt
aktiekontolagen aktiekontolagen
(1989:827) eller när en (1989:827) eller när en
aktieägare eller annan aktieägare eller annan
behörig person anmäler behörig person anmäler
annan förändring i de för-annan förändring i de
hållanden som har tagits förhållanden som har
upp i aktieboken, skall tagits upp i aktieboken,
en anteckning om akti- skall en anteckning om
eägaren eller om aktieägaren eller om
förändringen genast förasförändringen genast föras
in. Detta gäller endast in. Dagen för införandet
om hinder inte möter skall anges, om dagen
enligt 3 §. Dagen för inte framgår av annat
införandet skall anges, tillgängligt material.
om dagen inte framgår av
annat tillgängligt
material.
Är sista överlåtelsen på ett aktiebrev tecknad in blanco, skall namnet sättas
ut i överlåtelsen innan införandet sker. Ett aktiebrev som visats upp skall
förses med påskrift om införandet och dagen för detta.
4 kap.
23 §3
I emissionsprospektet skall följande uppgifter lämnas, nämligen
1. en kortfattad historik över bankaktiebolaget och dess verksamhet,
2. en redogörelse för bolagets och, om det finns dotterföretag, koncernens
verksamhet samt för bolagets del uppgifter som är av betydelse för bedömningen
av rörelsens karaktär och utveckling,
3. en redogörelse för 3. en redogörelse för
kapitaltäckningen enligt kapitaltäckningen enligt
2 kap. 9-10 §§ samt, i lagen (1994:000) om
förekommande fall, 11 § kapitaltäckning och stora
bankrörelselagen exponeringar för
(1987:617) och dess kreditinstitut och värde-
betydelse för pappersbolag och dess
bankbolaget, betydelse för bank-
bolaget,
4. uppgifter om bolagets styrelseledamöter, revisorer samt anställda och
delegater i ledande ställning, samt
5. en redogörelse för ägar- och rösträttsförhållanden i fråga om bolagets
aktier.
Uppgifterna enligt första stycket, behöver inte lämnas av bankaktiebolag, vars
aktier är noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
3Senaste lydelse 1992:554.
34
2.6 Förslag till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619)
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1, 3 och 4 §§ sparbankslagen (1987:619) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap.
1 §1
Om det är påkallat för att upprätthålla en sparbanks verksamhet, får
sparbanksstämman besluta att bilda en garantifond genom bidrag av huvudmän eller
andra.
För att vara bindande skall teckning av bidrag till garantifonden ske på en
teckningslista. På denna skall anges om ränta skall utgå och i så fall hur den
skall beräknas. Vidare skall avskrifter av sparbankens senaste balansräkning och
revisorernas yttrande över denna fogas till teckningslistan.
Garantifonden får Garantifonden får
återbetalas endast om återbetalas endast om det
det kan ske med hänsyn kan ske med hänsyn till
till bestämmelserna i 2 bestämmelserna om
kap. 9-10 §§ ban- kapitaltäckning i lagen
krörelselagen (1994:000) om
(1987:617). I övrigt kapitaltäckning och stora
skall beträffande exponeringar för
återbetalningen gälla vadkreditinstitut och
som bestämts vid värdepappersbolag. I
garantifondens övrigt skall beträffande
bildande. återbetalningen gälla vad
som bestämts vid garanti-
fondens bildande.
3 §2
Finns det i reglementet Finns det i reglementet
ett förbehåll om återbäringett förbehåll om återbäring
av grundfonden eller av grundfonden eller del
del därav, får sådan återbä-därav, får sådan återbäring
ring inte ske om inte inte ske om inte
reservfonden uppgår till reservfonden uppgår till
belopp som motsvarar belopp som motsvarar tio
tio gånger grundfonden. gånger grundfonden. Inte
Inte heller får återbäringheller får återbäring ske,
ske, så länge garanti- så länge garantifond, där
fond, där sådan bildats, sådan bildats, inte åter-
inte återbetalts eller betalts eller om
om sparbanken till följd sparbanken till följd av
av återbäringen inte återbäringen inte skulle
skulle kunna uppfylla kunna uppfylla kravet på
det i 2 kap. 9-10 §§ ban-kapitaltäckning enligt
krörelselagen (1987:617) lagen (1994:000) om
föreskrivna kravet på kapitaltäckning och stora
kapitaltäckning. exponeringar för kredit-
institut och
värdepappersbolag.
1Senaste lydelse 1989:1088.
2Senaste lydelse 1989:1088.
4 §3
Utfäst ränta på Utfäst ränta på grundfonden
grundfonden eller eller garantifonden
garantifonden skall skall inte betalas ut,
inte betalas ut, om om till följd av detta
till följd av detta vinsten på rörelsen inte
vinsten på rörelsen inte skulle räcka till att få
skulle räcka till att få upp grundfonden eller
upp grundfonden eller garantifonden till det i
garantifon- den till 2 § första stycket angivna
det i 2 § första stycket beloppet. Räntan på garan-
angivna beloppet. Räntan tifonden skall inte
på garantifonden skall heller betalas ut, om
inte heller betalas ut, genom utbetalningen en
om genom utbetalningen sådan förlust skulle
en sådan förlust skulle uppkomma på rörelsen, att
uppkomma på rörelsen, attsparbanken inte skulle
sparbanken inte skulle kunna uppfylla kravet på
kunna uppfylla det i 2 kapitaltäckning enligt
kap. 9-10 §§ lagen (1994:000) om
bankrörelselagen kapitaltäckning och stora
(1987:617) föreskrivna exponeringar för kredit-
kravet på institut och
kapitaltäckning. värdepappersbolag.
Grundfondsräntan skall Grundfondsräntan skall
inte i något fall inte i något fall betalas
betalas ut om till följd ut om till följd av detta
av detta förlust skulle förlust skulle uppkomma.
uppkomma.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
3Senaste lydelse 1989:1088.
37
2.7 Förslag till lag om ändring i föreningsbankslagen
(1987:620)
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 3 § och 9 kap. 14 § föreningsbankslagen
(1987:620) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
3 §1
En medlem, som deltar i En medlem, som deltar i
föreningsbanken med högreföreningsbanken med högre
insatsbelopp än han är insatsbelopp än han är
skyldig att delta med, skyldig att delta med,
har rätt att efter har rätt att efter
uppsägning få ut över- uppsägning få ut över-
skjutande belopp utan skjutande belopp utan
att avgå ur att avgå ur
föreningsbanken. Beträf- föreningsbanken. Beträf-
fande uppsägningen samt fande uppsägningen samt
medlemmens rätt att få utmedlemmens rätt att få ut
det uppsagda beloppet det uppsagda beloppet
och hans skyldighet att och hans skyldighet att
betala tillbaka vad han betala tillbaka vad han
har fått ut tillämpas 1 har fått ut tillämpas 1
och 2 §§ samt 3 kap. 4 § och 2 §§ samt 3 kap. 4 §
första stycket. första stycket.
Sexmånadersfristen Sexmånadersfristen enligt
enligt 1 § skall därvid 1 § skall därvid räknas från
räknas från utgången av utgången av det
det räkenskapsår som räkenskapsår som sedan
sedan uppsägningen har uppsägningen har gjorts
gjorts slutar näst efter slutar näst efter en månad
en månad eller den längreeller den längre tid,
tid, högst sex månader, högst sex månader, som har
som har bestämts i bestämts i stadgarna.
stadgarna. Härutöver Härutöver gäller att sådant
gäller att sådant in- insatsbelopp får betalas
satsbelopp får betalas ut endast om det kan ske
ut endast om det kan med hänsyn till
ske med hänsyn till bestämmelserna om
bestämmelserna om kapitaltäckning i lagen
kapitaltäckning i 2 kap. (1994:000) om
9-10 §§ bankrörelselagen kapitaltäckning och stora
(1987:617). exponeringar för
kreditinstitut och värde-
pappersbolag.
Beträffande uppsägning av överskjutande insatsbelopp vid föreningsbanks
ombildning till bankaktiebolag gäller i stället 11 kap. 5 §.
9 kap.
14 §2
När den i kallelsen på okända borgenärer bestämda anmälningstiden har gått ut
och alla kända skulder blivit betalda, skall likvidatorerna skifta
föreningsbankens behållna tillgångar. Om något skuldbelopp är tvistigt eller
inte förfallet till betalning eller av annan orsak inte kan betalas, skall så
mycket av föreningsbankens medel som kan behövas för denna
betalning behållas och återstoden skiftas.
1Senaste lydelse 1992:1058.
2Senaste lydelse 1989:1089.
I en lokal I en lokal föreningsbank
föreningsbank får till får till medlemmarna,
medlemmarna, utöver av utöver av dem betalda
dem betalda insatser, insatser, betalas ut
betalas ut medel endast medel endast i den mån
i den mån det kan ske det kan ske med hänsyn
med hänsyn till till bestämmelserna om
bestämmelserna i 2 kap. kapitaltäckning i lagen
9-10 §§ bankrörelselagen (1994:000) om kapital-
(1987:617). De medel täckning och stora expo-
som sålunda inte får neringar för
betalas ut skall föras kreditinstitut och
till den centrala värdepappersbolag. De
föreningsbankens reserv- medel som sålunda inte får
fond. betalas ut skall föras
till den centrala
föreningsbankens
reservfond.
De medlemmar eller innehavare av förlagsandelar som vill klandra skiftet skall
väcka talan mot föreningsbanken senast tre månader efter det att
slutredovisningen lades fram på föreningsbanksstämman.
Om en medlem eller innehavare av en förlagsandel inte inom fem år efter det att
slutredovisningen lades fram på föreningsbanksstämman har anmält sig för att
lyfta vad han har erhållit vid skiftet, har han förlorat sin rätt till detta. Om
medlen är ringa i förhållande till de skiftade tillgångarna, kan rätten på
anmälan av likvidatorerna förordna att medlen skall tillfalla allmänna
arvsfonden. I annat fall skall 17 § tillämpas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
39
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare
Härigenom föreskrivs att 3, 5, 13, 14 och 16 §§ lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §1
Varje försäkringsmäklare skall vara registrerad hos Finansinspektionen och stå
under dess tillsyn. Registreringen kan avse förmedling av
1. alla slag av försäkring,
2. enbart personförsäkring, eller
3. enbart skadeförsäkring.
Bedriver mäklaren även
verksamhet som avses i
1 kap. 3 b § lagen
(1991:981) om värdepap-
persrörelse skall också
detta re- gistreras.
Benämningen försäkringsmäklare får användas bara av den som är registrerad
enligt denna lag.
5 §2
För att en fysisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare krävs att
han
1. inte är underårig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller har
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken,
2. inte genom anställning eller uppdrag hos något försäkringsföretag eller på
annat sätt är beroende av försäkringsgivarintressen,
3. har en försäkring för skadeståndsskyldighet som kan åläggas honom om han
åsidosätter sina skyldigheter,
4. har en 4. har en
tillfredställande tillfredställande utbild-
utbildning, och ning för den verksamhet
som skall bedrivas, och
5. i övrigt är lämplig som försäkringsmäklare.
Sådan försäkring som Sådan försäkring som avses
avses i första stycket 3 i första stycket 3 krävs
krävs inte om mäklaren inte om mäklarens
förmedlar försäkringar verksamhet bedrivs ute-
uteslutande för en slutande för en juridisk
juridisk person som är person som är registrerad
registrerad som försäk- som försäkringsmäklare.
ringsmäklare.
13 §
Försäkringsmäklaren skallFörsäkringsmäklaren skall
utföra sitt uppdrag utföra sitt uppdrag
omsorgsfullt och med omsorgsfullt och med
iakttagande av god för- iakttagande av god för-
säkringsmäklarsed. Han säkringsmäklarsed.
skall, i den utsträck- Bedriver han verksamhet
ning som som avses i 3 § andra
omständigheterna stycket
1Senaste lydelse 1993:1308.
2Senaste lydelse 1990:812.
kräver det, klarlägga tillämpas dessutom 1 kap.
uppdragsgivarens behov 7 § lagen (1991:981) om
av försäkring och föreslåvärdepappersrörelse. Försäk-
lämpliga lösningar. ringsmäklaren skall, i
den utsträckning som om-
ständigheterna kräver det,
klarlägga uppdrags-
givarens behov av för-
säkring och, i
förekommande fall,
tjänster i samband med
sparande samt föreslå
lämpliga lösningar.
14 §
Om försäkringsmäklaren Om försäkringsmäklaren upp-
uppsåtligen eller av såtligen eller av
oaktsamhet åsidosättter oaktsamhet åsidosätter
sina skyldigheter sina skyldigheter enligt
enligt 13 §, skall han 13 §, skall han ersätta
ersätta den skada som den skada som till följd
till följd av detta av detta drabbar en
drabbar uppdragsgivaren uppdragsgivare, en
eller försäkringsgivaren försäkringsgivare, ett
eller någon som härleder fondbolag, ett utländskt
sin rätt från upp- fondföretag eller någon
dragsgivaren. som härleder sin rätt från
uppdragsgivaren.
16 §3
Om någon utövar sådan Om någon utövar sådan verk-
verksamhet som omfattas samhet som avses i 3 §
av denna lag utan att första stycket 1-3 utan
vara registrerad som att vara registrerad som
försäkringsmäklare, skallförsäkringsmäklare, skall
Finansinspektionen före- Finansinspektionen före-
lägga honom vid vite att lägga honom vid vite att
upphöra med detta. upphöra med detta. Det-
Detsamma gäller om en samma gäller om en
registrerad försäkringsmä-registrerad försäkringsmä-
klare yrkesmässigt för- klare yrkesmässigt för-
medlar försäkringar av medlar försäkringar av ett
ett slag som han inte är slag som han inte är
registrerad för och om registrerad för eller
någon använder benämningenbedriver sådan verksamhet
försäkringsmäklare utan som avses i 3 § andra
att vara registrerad stycket utan att detta
som sådan. registrerats samt om
någon använder benämningen
försäkringsmäklare utan att
vara registrerad som så-
dan.
Ett föreläggande enligt första stycket får också meddelas i samband med ett
beslut om återkallelse enligt 15 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
3Senaste lydelse 1993:1308.
41
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter
dels att 3 kap. 33 § skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 3 kap. 32 b §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
32 b §
Ett utländskt företag som
med stöd av 1 kap. 5 § 2
bankrörelselagen
(1987:617), 1 kap. 3 c §
2 lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse eller
2 kap. 9 § 2 lagen
(1992:1610) om
kreditmarknads-bolag
driver bankverksamhet,
värdepappersrörelse eller
finan-sieringsverksamhet
i Sverige utan att
inrätta filial här, skall
innan verksamheten
inleds till Finansin-
spektionen lämna en
skriftlig förbindelse att
årligen senast den
31 januari taxeringsåret
lämna kontrolluppgift
enligt 22, 25 a eller
27 § till Riksskattever-
ket.
33 §1
Efter föreläggande av Efter föreläggande av
skattemyndigheten skall skattemyndigheten skall
den som har tillstånd den som får driva
att driva värdepappers- värdepappersrörelse lämna
rörelse lämna kontroll- kontrolluppgift för namn-
uppgift för namngiven given person. Kontroll-
person. Kontrollupp- uppgiften skall avse
giften skall avse sådana sådana uppgifter om av-
uppgifter om avyttring yttring av finansiella
av finansiella instrument som tas in i
instrument som tas in i avräkningsnota enligt 3
avräkningsnota enligt 3 kap. 9 § lagen (1991:981)
kap. 9 § lagen om värdepappersrörelse.
(1991:981) om värde-
pappersrörelse.
Efter föreläggande av Riksskatteverket skall kontrolluppgift enligt första
stycket lämnas också i fråga om ej namngivna personer. Sådant föreläggande får
efter Riksskatteverkets bestämmande utfärdas av skattemyndigheten i det län där
den skatteskyldige har sitt säte eller driver verksamhet.
1Senaste lydelse 1991:1002.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995 såvitt avser företag som driver
bankverksamhet med stöd av 1 kap. 5 § 2 bankrörelselagen (1987:617) eller
finansieringsverksamhet med stöd av 2 kap. 9 § 2 lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag och i övrigt den 1 januari 1996. Lagen tillämpas första
gången vid 1997 års taxering. Har bank- eller finansieringsverksamhet med stöd
av nämnda bestämmelser inletts före den 1 januari 1995, skall förbindelse enligt
32 b § lämnas till Finansinspektionen före den 1 juli 1995.
43
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:655) om
återföring av obeskattade reserver
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1990:655) om återföring av obeskattade
reserver skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §1
För bankaktiebolag, För bankaktiebolag, spar-
sparbanker, banker, föreningsbanker,
föreningsbanker, kreditmarknadsbolag och
finansbolag, värdepappersbolag får - i
kreditaktiebolag och stället för vad som anges
sådana värdepappersbolag i 4 och 5 §§ - bestämmel-
som skall uppfylla serna i andra stycket
kapitalkrav enligt 5 tillämpas.
kap. 1 § lagen
(1991:981) om värde-
pappersrörelse får - i
stället för vad som anges
i 4 och 5 §§ -
bestämmelserna i andra
stycket tillämpas.
Hela uppskovsbeloppet skall tas upp till beskattning vid 1992 års taxering
eller, om företaget på grund av förlängt räkenskapsår inte skall taxeras detta
år, vid 1993 års taxering. Vid tillämpning av uppbördslagens (1953:272) regler
om debitering av preliminär och slutlig skatt skall dock anses som om skatten på
uppskovsbeloppet hänför sig med lika delar till de beskattningsår för vilka
taxering sker åren 1992-1995. Taxeras inte företaget år 1992 skall anses som om
skatten på uppskovsbeloppet hänför sig med 50 procent till det beskattningsår
för vilket taxering sker år 1993 och med vardera 25 procent till de
beskattningsår för vilka taxering sker åren 1994 och 1995. Vad nu sagts äger
motsvarande tillämpning om taxering inte sker ett senare år under nämnda period.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
1Senaste lydelse 1992:705.
45
2.11 Förslag till lag om ändring i insiderlagen (1990:1342)
Härigenom föreskrivs att 2, 7 och 18 §§ insiderlagen (1990:1342) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §1
I denna lag förstås med
1. handel på värde- 1. handel på värde-
pappersmarknaden: pappersmarknaden: handel
handel på börs eller på börs eller annan
annan organiserad mar- organiserad marknads-
knadsplats eller genom plats eller genom någon
någon som driver värde- som yrkesmässigt bedriver
pappersrörelse med stöd sådan verksamhet som
av 1 kap. 3 eller 3 a § avses i 1 kap. 3 § 1-5
lagen (1991:981) om lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse, värdepappersrörelse,
2. fondpapper: aktie och obligation samt sådana andra delägarrätter eller
fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i värdepappersfond
och aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning förvarar aktiebrev i ett
utländskt bolag (depåbevis),
3. aktiemarknadsbolag: svenskt aktiebolag som utgivit aktier vilka är noterade
vid en börs eller auktoriserad marknadsplats.
Vad som föreskrivs om aktie skall också tillämpas på emissionsbevis, interims-
bevis, optionsbevis, konvertibelt skuldebrev, skuldebrev förenat med optionsrätt
till nyteckning, vinstandelsbevis, aktieoption och aktietermin. Utfärdande av
köpoption skall likställas med försäljning av de aktier optionen avser medan
utfärdande av säljoption skall likställas med köp av aktierna.
Med fondpapper jämställs i denna lag ränteoption, räntetermin, indexoption och
indextermin.
Om fondpapper ägs av två eller flera med samäganderätt, skall en delägare vid
tillämpningen av denna lag anses vara ägare till så många av fondpapperen som
svarar mot hans lott i det samfällda innehavet.
7 §2
Utan hinder av 4 § får Utan hinder av 4 § får
1. befattningshavare 1. befattninghavare hos
hos någon som driver någon som driver värde-
värdepappersrörelse med pappersrörelse med stöd av
stöd av 1 kap. 3 eller 3 1 kap. 3, 3 c eller 3 d §
a § lagen (1991:981) om lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse värdepappersrörelse
fullgöra köp- eller fullgöra köp- eller
säljorder i rörelsen, säljorder i rörelsen,
2. köp ske av annat än option eller termin då den icke offentliggjorda
omständigheten är ägnad att sänka kursen eller försäljning ske av annat än
option eller termin då omständigheten är ägnad att höja kursen,
1Senaste lydelse 1992:1323.
2Senaste lydelse 1992:1628.
3. uppgifter fullgöras som åligger någon på grund av vad som föreskrivits i lag
eller annan författning,
4. köp ske i fall som avses i 5 § 1 för den juridiska personens räkning av
aktier i aktiebolaget,
5. innehavare av option när optionens löptid går ut köpa eller sälja den
underliggande tillgången eller sälja optionen,
6. utfärdare av option i samband med lösen sälja eller köpa den underliggande
tillgången som optionen avser,
7. köpare och säljare av termin vid slutdag fullgöra avtalet.
18 §3
Om det finns anledning anta att en bestämmelse i 4 § överträtts, har Finans-
inspektionen rätt att få de uppgifter som den behöver för sin utredning från
1. den som det finns anledning anta har gjort överträdelsen,
2. ett aktiebolag eller en juridisk person i övrigt vars fondpapper över-
trädelsen gäller,
3. den juridiska person som lämnat det offentliga erbjudandet om aktieförvärv,
4. moderföretaget till det aktiebolag eller den juridiska person som avses i 2
eller 3,
5. myndighet,
6. någon som driver 6. någon som driver
värdepappersrörelse med värdepappersrörelse med
stöd av 1 kap. 3 eller 3 stöd av 1 kap. 3, 3 c
a § lagen (1991:981) om eller 3 d § lagen
värdepappersrörelse, (1991:981) om värde-
pappersrörelse,
7. någon annan som köpt eller sålt fondpapper, om det finns anledning anta att
köpet eller försäljningen föranletts av otillåtet råd eller därmed
jämförlig åtgärd som avses i 4 §.
Om det finns anledning anta att någon har överträtt andra bestämmelser i denna
lag och är överträdelsen belagd med straff, får inspektionen i utredningssyfte
också infordra uppgifter av denne.
Denna lag träder i kraft, i fråga om 2 §, den 1 januari 1995 och i övrigt den 1
januari 1996.
3Senaste lydelse 1992:1323.
46
2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:981) om värdepappersrörelse
dels att 3 kap. 7 § och 5 kap. 2-4 §§ skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 3 kap. 7 a § och 5 kap. 5 § skall betecknas 3 kap. 7 §
respektive 5 kap. 2 §,
dels att 1 kap. 1-3 a och 6-10 §§, 2 kap. 1, 2, 4, 5 och 7 §§, 3 kap. 1-5 §§, 4
kap. 1-3 §§, 5 kap. 1 § och nya 5 kap. 2 §, 6 kap. 4-6, 7, 8, 9, 10 och 11 §§
samt rubriken närmast före 2 kap. 7 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall föras in nya paragrafer, 1 kap. 3 b-3 e, 6 a och 6 b
§§, 2 kap. 8 §, 3 kap. 1 a §, 6 kap. 3 a-3 e, 6 a och 6 b, 8 a- 8 d och 9 a §§
och 7 kap. 2 §, samt närmast före 2 kap. 8 §, 6 kap. 3 a §, 6 a § och 8 b § nya
rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
Denna lag gäller värdepappersrörelse.
För utländska företags
verksamhet i Sverige
gäller bestämmelserna i
denna lag i tillämpliga
delar. För filialer till
utländska företag gäller i
övrigt lagen (1992:160)
om utländska filialer
m.m.
Lagen gäller inte Lagen gäller inte
verksamhet som drivs av verksamhet som drivs av
Sveriges riksbank eller Riksbanken, Riksgälds-
sådan förvaltning av kontoret, Kammar-
finansiella instrument kollegiet eller av för-
som är reglerad i annan säkringsbolag med kon-
lag. cession enligt för-
säkringsrörelselagen
(1982:713). Lagen gäller
inte heller sådan för-
valtning av finansiella
instrument som är regle-
rad i annan lag.
2 §
I denna lag betyder
1. värdepappersrörelse: verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla
sådana tjänster som anges i 3 §,
2. värdepappersbolag: 2. värdepappersbolag:
svenskt aktiebolag som svenskt aktiebolag som
fått tillstånd att driva fått tillstånd enligt
värdepappersrörelse, denna lag att driva
värdepappersrörelse,
3. bankinstitut: bank- 3. bankinstitut: bank-
aktiebolag, sparbank, aktiebolag, sparbank,
central föreningsbank föreningsbank och ut-
och utländskt bankföretagländskt bankföretag som
som fått tillstånd att driver bankrörelse från
driva bankrörelse från filial här i landet,
filial här i landet,
4. utländskt värde-
pappersföretag: utländskt
företag som inte är ban-
kinstitut och som fått
tillstånd att driva
värdepappersrörelse från
filial här i landet,
5. 4. värdepappersinstitut:
värdepappersinstitut: värdepappersbolag,
företag som fått tillståndsvenska bankinstitut som
att driva värdepappers- fått tillstånd enligt
rörelse. denna lag att driva
värdepappersrörelse och
utländska företag som
driver värdepappersrörelse
från filial här i landet,
5. EES: Europeiska
ekonomiska samarbets-
området,
6. kvalificerat
innehav: ett direkt
eller indirekt ägande i
ett företag, om innehavet
representerar 10 % eller
mer av kapitalet eller
av samtliga röster eller
annars möjliggör ett
väsentligt inflytande över
ledningen av företaget,
7. filial: ett
avdelningskontor med
självständig förvaltning;
om ett utländskt företag
etablerar sig i Sverige
enligt 3 c § 1 eller 2
kap. 7 § första stycket,
skall etableringen anses
som en enda filial, även
om flera driftställen
inrättas.
3 §
Värdepappersrörelse får Värdepappersrörelse får, om
drivas endast efter inte annat följer av
tillstånd av Finans- denna lag, drivas endast
inspektionen. Tillstånd efter tillstånd av
får ges för Finansinspektionen.
Tillstånd får ges för
1. handel med finansiella instrument för annans räkning i eget namn,
2. förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella instrument
eller i annat fall medverkan vid transaktioner avseende sådana instrument,
3. handel med finansiella instrument för egen räkning,
4. förvaltning av någon annans finansiella instrument,
5. garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av fondpapper eller
erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument som är riktade
till en öppen krets.
3 a §1
Tillstånd enligt 3 § krävs
inte för
1. ett utländskt bank-
företag som
1Senaste lydelse 1992:1620 (jfr 1993:1646).
driver verksamhet med
stöd av 1 kap. 5 §
bankrörelselagen
(1987:617), om
verksamhet som anges i
3 § omfattas av det i
hemlandet meddelade
tillståndet att driva
bankrörelse,
2. ett utländskt
kreditinstitut som
driver verksamhet med
stöd av 2 kap. 9 § lagen
(1992:1610) om kredit-
marknadsbolag, om verk-
samhet som anges i 3 §
omfattas av det i
hemlandet meddelade
tillståndet att driva
finansieringsverk-
samhet,
3. ett utländskt företag
som driver verksamhet
med stöd av 2 kap. 10 §
lagen om kreditmark-
nadsbolag, om verk-
samhet som anges i 3 § är
tillåten enligt före-
tagets stadgar eller
bolagsordning och det
eller de utländska
kreditinstitut som äger
företaget eller dess
moderföretag skulle ha
rätt enligt 1 eller 2
att driva sådan
verksamhet.
För utländska företag som
avses i första stycket
gäller bestämmelserna i
denna lag i tillämpliga
delar.
Tillstånd enligt 3 § 2 krävs inte för verksamhet som bedrivs med stöd av en
auktorisation som börs eller marknadsplats enligt lagen (1992:543) om börs- och
clearingverksamhet.
3 b §
Tillstånd enligt 3 § 2 be-
hövs inte för verksamhet
som bedrivs av den som är
registrerad som försäkr-
ingsmäklare enligt 3 §
första stycket 1 och 2
lagen (1989:508) om för-
säkringsmäklare, om
1. verksamheten endast
är en sidoverksamhet till
försäkringsmäklarrörelsen
och enbart avser andelar
i värdepappersfonder
eller sådana utländska
fondföretag som avses i 7
a och 7 b §§ lagen
(1990:1114) om värdepap-
persfonder,
2. kunders order
vidarebefordras endast
direkt till fondbolag
och utländska fondföretag
som avses i 1, och
3. mäklaren i denna
verksamhet inte tar emot
kunders medel eller
fondandelar.
3 c §
Tillstånd enligt 3 § behövs
inte för företag, som har
säte i ett annat land
inom EES och som i det
landet (hemlandet) har
tillstånd att driva värde-
pappersrörelse. Ett sådant
företag får
1. driva värdepappers-
rörelse från filial i
Sverige med början två
månader efter det att
Finansinspektionen från
en behörig myndighet i
företagets hemland
mottagit en underrättelse
med sådant innehåll som
anges i 6 a § första
stycket,
2. driva värdepappers-
rörelse genom att från
sitt hemland erbjuda och
tillhandahålla tjänster
med början så snart
Finansinspektionen från
en behörig myndighet i
företagets hemland
mottagit en underrättelse
med sådant innehåll som
anges i 6 b § första
stycket.
3 d §
Tillstånd enligt 3 § behövs
inte för
1. ett utländskt bank-
företag som driver verk-
samhet med stöd av
1 kap. 5 § bankrörelse-
lagen (1987:617),
2. ett utländskt kredit-
institut som driver
verksamhet med stöd av
2 kap. 9 § lagen
(1992:1610) om kredit-
marknadsbolag,
3. ett utländskt företag
som driver verksamhet
med stöd av 2 kap. 10 §
lagen om kreditmarknads-
bolag,
3 e §
Ett utländskt företag som
driver värdepappersrörelse
med stöd av 3 c § eller
3 d § 1 och 2 får driva så-
dan verksamhet som anges
i 3 § endast i den mån
verksamheten omfattas av
företagets verksamhets-
tillstånd i hemlandet.
Ett utländskt företag som
driver värdepappersrörelse
med stöd av 3 d § 3 får
driva verksamhet som
anges i 3 § endast om
verksamheten är tillåten
enligt företagets stadgar
eller bolagsordning och
endast i den mån det
eller de utländska
kreditinstitut som äger
företaget eller dess
moderföretag skulle ha
rätt enligt första stycket
att driva sådan
verksamhet.
6 §
Ett värdepappersbolag fårEtt värdepappersbolag får
efter tillstånd av efter tillstånd av
Finansinspektionen Finansinspektionen
inrätta filial i inrätta filial i
utlandet. utlandet. Om filialen
skall inrättas i ett land
inom EES får tillstånd väg-
ras endast om det med
beaktande av den
planerade verksamheten
finns skäl att ifrågasätta
lämpligheten av bolagets
administrativa struktur
eller bolagets
finansiella styrka.
Ansökan om tillstånd
skall innehålla
1. en plan för den
tilltänkta filialverksam-
heten, med uppgift om
filialens organisation,
och
2. uppgift om filialens
adress och ansvariga
ledning.
6 a §
Om ett värdepappersbolag
får tillstånd enligt 6 §
till filialetablering i
ett annat land inom EES,
skall Finansinspektionen
genast underrätta behörig
myndighet i det land där
filialen skall inrättas.
Underrättelsen skall
innehålla
1. vad som anges i 6 §
andra stycket, och
2. uppgift om
investerarskydd som
gäller för kunder hos
värdepappersbolaget.
Om värdepappersbolaget
efter det att filialen
har inrättats avser att
vidta ändring i något
förhållande som avses i 6 §
andra stycket, skall
bolaget skriftligen
anmäla detta till Finans-
inspektionen och behörig
myndighet i det land där
filialen finns. Anmälan
skall göras minst en månad
innan ändringen genomförs.
6 b §
Ett värdepappersbolag som
önskar driva verksamhet i
ett annat land inom EES,
genom att erbjuda och
tillhandahålla tjänster
utan att inrätta filial
där, skall innan verk-
samheten inleds
underrätta Finans-
inspektionen om sin
avsikt. Till
underrättelsen skall
fogas en plan för den
planerade verksamheten
med uppgift om vilka
tjänster som skall
erbjudas. Inspektionen
skall inom en månad
överlämna underrättelsen
och verksamhetsplanen
till behörig myndighet i
det land där verksamheten
skall utövas.
Om värdepappersbolaget
avser att ändra
verksamhet som avses i
första stycket, skall
bolaget skriftligen
anmäla detta till Finans-
inspektionen och behörig
myndighet i det land där
verksamheten utövas. An-
mälan skall göras innan
ändringen genomförs.
7 §
Värdepappersrörelse skall bedrivas så att allmänhetens förtroende för värde-
pappersmarknaden upprätthålls och enskildas kapitalinsatser inte otillbörligen
äventyras samt i övrigt så att rörelsen kan anses sund.
Ett värdepappersinstitut
skall
- i sin verksamhet
handla på ett ärligt och
rättvist sätt,
- handla med
erforderlig skicklighet,
omsorg och skyndsamhet,
- inneha och effektivt
använda sådana resurser
och rutiner som behövs för
att rörelsen skall kunna
bedrivas på ett riktigt
sätt,
- från sina kunder
inhämta uppgifter om
deras ekonomiska situa-
tion, erfarenhet av
värdepappersmarknaden och
syftet med de tjänster de
efterfrågar,
- vid sina kontakter
med kunder lämna
tillräcklig information
om sådana omständigheter
som är väsentliga i
sammanhanget,
- undvika intressekon-
flikter och, om sådana
inträffar, se till att
kunderna behandlas
rättvist, och
- i övrigt följa alla
regler som gäller för
verksamheten.
Regeringen eller, efter
regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen får
meddela närmare föreskrif-
ter om vad värdepappers-
institut skall iaktta
enligt första och andra
styckena.
7 a §2
Om ett Om ett värdepappers-
värdepappersinstitut institut utanför en börs
utanför en börs har gjorthar gjort ett avslut för
ett avslut för egen egen eller någon annans
eller någon annans räk- räkning i fondpapper som
ning i fondpapper som är är inregistrerade vid den
inregistrerade vid den börsen, skall institutet
börsen, skall institutet omedelbart anmäla av-
omedelbart anmäla av- slutet till börsen. Någon
slutet till börsen. Någonanmälan behövs dock inte
anmälan behövs dock inte om avslutet har gjorts
om avslutet har gjorts vid någon annan svensk
vid någon annan svensk börs eller vid en utländsk
eller utländsk börs. börs i ett land utanför
EES.
Ett svenskt värde-
pappersinstitut skall
vidare i den omfattning
och på det sätt regeringen
eller, efter regeringens
bemyndigande, Finans-
inspektionen föreskriver
anmäla avslut i
finansiella instrument
som är föremål för handel
vid en börs, auktoriserad
marknadsplats eller
annan reglerad marknad
inom EES och som görs via
en filial i ett land
inom EES eller genom
tillhandahållande av
tjänster i ett sådant land
utan att institutet har
någon filial där. Om de
finansiella instrumenten
är föremål för handel vid en
svensk börs eller
auktoriserad
marknadsplats skall
anmälan göras dit. I annat
fall skall anmälan göras
till Finansinspektionen.
8 §
En styrelseledamot En styrelseledamot eller
eller befattningshavare befattningshavare hos
hos ett värdepappers- ett värdepappers-
2Senaste lydelse 1992:559.
bolag eller ett bolag, vilken i den
utländskt värdepappers- egenskapen får kunskap om
företag, vilken i den en uppdragsgivares
egenskapen får kunskap affärsförhållanden eller
om en uppdragsgivares personliga förhållanden,
affärsförhållanden eller får inte obehörigen röja
personliga förhållanden, vad han har fått veta och
får inte obehörigen röja inte heller utnyttja
vad han har fått veta kunskapen i strid med
och inte heller uppdragsgivarens
utnyttja kun- intresse.
skapen i strid med upp-
dragsgivarens intresse.
9 §
För ett värdepappers- För ett värdepappers-
institut som har till- institut som driver
stånd att driva värdepap-verksamhet som avses i 3 §
persrörelse enligt 3 § 1 1 gäller bestämmelserna om
gäller bestämmelserna om handelskommission i
handelskommission i lagen (1914:45) om
lagen (1914:45) om kom- kommission, om inte
mission, om inte annat annat följer av denna
följer av denna lag. lag.
10 §
Vad som föreskrivs om Vad som föreskrivs om
självinträde i 40-45 §§ självinträde i 40-45 §§
lagen (1914:45) om kom- lagen (1914:45) om
mission gäller även när kommission gäller även när
ett värdepappersinstitut ett värdepappersinstitut
som fått tillstånd att som driver värdepappers-
driva värdepappersrörelserörelse som avses i 3 § 1
enligt 3 § 1 utför upp- utför uppdrag avseende
drag avseende köp, för- köp, försäljning eller byte
säljning eller byte av av finansiella
finansiella instrument instrument genom avtal
genom avtal med ett med ett företag som har
företag som har sådant sådant samband med värde-
samband med värde- pappersinstitutet som
pappersinstitutet som avses i 6 kap. 3 § andra
avses i 6 kap. 3 § andra stycket.
stycket.
Vad som sägs i första stycket skall också tillämpas då avtalet ingås med någon
som äger tio procent eller mer av aktiekapitalet eller andelarna eller av
röstetalet i värdepappersinstitutet eller företag som har sådant samband med
värdepappersinstitutet som avses i 6 kap. 3 § andra stycket.
2 kap.
1 §
Tillstånd för ett svenskt aktiebolag att driva värdepappersrörelse får meddelas
endast om
1. bolagsordningen inte strider mot denna lag eller någon annan författning,
2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund
värdepappersrörelse,
3. den som kommer att
äga ett kvalificerat
innehav i bolaget inte
kan antas motverka en
sund utveckling av verk-
samheten i bolaget, och
3. bolaget uppfyller 4. bolaget uppfyller de
de villkor som i övrigt villkor som i övrigt
anges i denna lag. anges i denna lag.
2 §
Ansökan om tillstånd får göras innan bolaget har registrerats. Har sådan ansökan
gjorts inom sex månader från stiftelseurkundens undertecknande, räknas den i 2
kap. 9 § första stycket aktiebolagslagen (1975:1385) föreskrivna tiden från
tillståndsbeslutet.
Till ansökan skall
fogas en plan för den
tilltänkta verksamheten.
Regeringen eller, efter
regeringens
bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela
närmare föreskrifter om
vad en sådan plan skall
innehålla.
4 §
Ett värdepappersbolag skall ha en styrelse med minst fem ledamöter. Bolaget
skall ha en verkställande direktör.
I ett värdepappersbolag
skall minst en av stämman
utsedd revisor vara
auktoriserad revisor
eller auktoriserat
revisionsbolag.Ett värdepappersbolag
skall ha sitt
huvudkontor i Sverige.
5 §
Ett värdepappersbolag Ett värdepappersbolag
skall ha ett skall när verksamheten
aktiekapital som med påbörjas ha ett bundet
hänsyn till eget kapital som vid
verksamhetens art och tidpunkten för beslut om
omfattning är till- tillstånd enligt 1 §
räckligt stort. motsvarar minst
Regeringen eller, efter 1. fem miljoner ecu om
regeringens bemyndi- bolagets verksamhet
gande, Finansinspek- skall innefatta motta-
tionen får meddela gande av medel på konto
närmare föreskrifter om enligt 3 kap. 4 § 4,
aktiekapitalets
storlek.
2. 730 000 ecu om
bolaget skall bedriva
verksamhet som avses i
1 kap. 3 § 3 eller 5,
3. 125 000 ecu om inte
högre belopp krävs enligt
1 eller 2, och
4. 50 000 ecu om
bolaget skall driva
enbart verksamhet som
avses i 1 kap. 3 § 2 och
denna skall avse endast
andelar i
värdepappersfonder eller
sådana utländska fond-
företag som avses i 7 a
och 7 b §§ lagen
(1990:1114) om värdepap-
persfonder.
Finansinspektionen får
medge undantag från det
högre kapitalkrav som i 2
föreskrivs för bedrivande
av verksamhet enligt 1
kap. 3 § 5, om den
verksamheten bara avser
annan medverkan vid
emissioner än
garantigivning.
I 11 kap. 7 § aktie-
bolagslagen (1975:1385)
finns bestämmelser om vad
som utgör bundet eget
kapital.
Utländska värdepappers- Utländska företag
företag
7 §3
Ett utländskt företag fårAndra utländska företag än
efter tillstånd av sådana som avses i 1 kap.
Finansinspektionen 3 c och 3 d §§ får efter
driva värdepappersrörelsetillstånd av Finans-
från avdelningskontor inspektionen driva värde-
med självständig för- pappersrörelse från
valtning (filial). filial.
Tillstånd till filial- Tillstånd till filial-
etablering skall lämnas etablering skall lämnas
om företaget står under om företaget står under
tillsyn av myndighet betryggande tillsyn av
eller något annat be- myndighet eller något
hörigt organ i hemlandet annat behörigt organ i
och den planerade verk- hemlandet och den
samheten här i landet planerade verksamheten
kan antas komma att här i landet kan antas
uppfylla kraven på en komma att uppfylla
sund värdepappersrörelse.kraven på en sund värde-
pappersrörelse.
För verksamheten i
filialen gäller bestäm-
melserna i lagen
(1992:160) om utländska
filialer m.m., om inte
annat följer av denna
lag.
Verksamhetsplan
8 §
Till ansökan om tillstånd
enligt 1, 6 eller 7 §
skall fogas en plan för
den tilltänkta
verksamheten. Regeringen
eller, efter regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen skall
meddela närmare före-
skrifter om vad en sådan
plan skall innehålla.
3 kap.
1 §
Ett värdepappersbolag Ett värdepappersbolag får
och ett utländskt värde- endast förvärva sådan
pappersföretag får endastegendom som behövs i
förvärva sådan egendom somrörelsen.
behövs i rörelsen.
3Senaste lydelse 1992:162.
Ett värdepappersbolag Ett värdepappersbolag får
eller utländskt värde- förvärva aktier eller
pappersföretag får förvärvaandelar i företag bara
aktier eller andelar i efter tillstånd av
företag bara efter Finansinspektionen, om
tillstånd av Finansin- förvärvet ingår som ett led
spektionen, om förvärvet i organisationen av
ingår som ett led i verksamheten.
organisationen av verk-
samheten.
1 a §
Ett värdepappersbolag som
har tillstånd att bedriva
verksamhet som avses i 3
kap. 4 § 4 och 5 får ha
kvalificerade innehav av
aktier
eller andelar i företag
med annan verksamhet än
finansiell verksamhet
eller försäkrings-
verksamhet endast i den
mån
1. summan av de
kvalificerade innehaven
motsvarar högst 60 % av
bolagets kapitalbas, och
2. det kvalificerade
innehavet i varje
enskilt företag motsvarar
högst 15 % av bolagets
kapitalbas.
Begränsningarna i första
stycket gäller inte sådana
innehav som avses i 1 §
andra stycket.
Aktie eller andel som
förvärvats i strid med
första stycket skall
snarast avyttras.
Har aktier eller
andelar förvärvats inom
ramen för de gränser som
anges i första stycket
och förändras därefter
förhållandet mellan det
eller de kvalificerade
innehaven och
kapitalbasen så att
gränserna överskrids,
skall bolaget så snart
det är lämpligt avyttra
överskjutande aktier
eller andelar.
2 §4
För att skydda en egen För att skydda en egen
fordran får ett värde- fordran får ett värde-
pappersbolag och ett pappersbolag dels på
utländskt värdepappers- offentlig auktion eller
företag dels på offentligpå en svensk eller
auktion eller på en utländsk börs, en
svensk eller utländsk auktoriserad marknads-
börs, en auktoriserad plats eller någon annan
marknadsplats eller reglerad marknad eller
någon annan reglerad vid exekutiv försäljning
marknad eller vid exe- köpa egendom som är utmätt
kutiv försäljning köpa eller utgör säkerhet för
egendom som är utmätt fordringen, dels överta
eller utgör säkerhet för egendom som betalning för
fordringen, dels överta fordran även om
4Senaste lydelse 1992:559.
egendom som betalning egendomen inte behövs i
för fordran även om egen-rörelsen, om det finns
domen inte behövs i anledning att anta att
rörelsen, om det finns bolaget annars skulle
anledning att anta att göra en avsevärd förlust.
bolaget eller det
utländska företaget
annars skulle göra en
avsevärd förlust.
Sådan egendom skall av- Sådan egendom skall av-
yttras så snart det är yttras så snart det är
lämpligt och senast när lämpligt och senast när
det kan ske utan förlust det kan ske utan förlust
för värdepappersbolaget för värdepappersbolaget.
eller det utländska Har egendomen inte
värdepappersföretaget. avyttrats inom tre år från
Har egendomen inte förvärvet, krävs Finans-
avyttrats inom tre år inspektionens tillstånd
från förvärvet, krävs för fortsatt innehav.
Finansinspektionens
tillstånd för fortsatt
innehav.
3 §
Ytterligare bestämmelser Ytterligare bestämmelser
om värdepappersinstituts om svenska värdepappers-
rätt att förvärva instituts rätt att förvärva
finansiella instrument finansiella instrument
finns i 4 kap. finns i 4 kap.
4 §5
Ett värdepappersbolag Ett värdepappersbolag och
och ett utländskt värde- ett utländskt företag
pappersföretag får som hemmahörande utanför EES
ett led i rörelsen som fått tillstånd att
driva värdepappersrörelse
får, med Finans-
inspektionens tillstånd,
som ett led i rörelsen
1. lämna råd i finansiella frågor,
2. ta emot värdepapper för förvaring,
3. ta emot medel med redovisningsskyldighet.
4. ta emot kunders
medel på konto för att
underlätta värdepap-
persrörelsen,
5. lämna kunder kredit
mot säkerhet för
placeringar i
finansiella instrument
för att underlätta värde-
pappersrörelsen,
6. utföra valutaväxlings-
transaktioner.
För att underlätta värde-Tillstånd enligt första
pappersrörelsen får ett stycket 4 får meddelas
värdepappersbolag och endast tillsammans med
ett utländskt tillstånd enligt 5.
värdepappers-företag,
efter tillstånd av
Finansinspektionen, ta
emot medel på konto och
lämna kredit mot säker-
het.
5Senaste lydelse 1993:937.
När det finns särskilda När det finns särskilda
skäl får Finans- skäl får Finans-
inspektionen medge att inspektionen medge att
ett värdepappersbolag ett värdepappersbolag
och ett utländskt utövar annan verksamhet än
värdepappersföretag utövarsom anges i första
annan verksamhet än som stycket, om den kan
anges i första och andra antas komma att
styckena, om den kan underlätta rörelsen.
antas komma att
underlätta rörelsen.
Ett utländskt företag får
beviljas tillstånd enligt
första eller tredje
stycket endast om
företaget får bedriva
motsvarande verksamhet i
sitt hemland.
I lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande finns bestämmelser om rätt
för värdepappersinstitut att bedriva pensionssparrörelse.
5 §
Medel som tas emot med redovisningsskyldighet enligt 4 § första stycket 3 skall
genast avskiljas och sättas in på räkning i bankinstitut.
Ett värdepappersbolag Ett värdepappersbolag
och ett utländskt och ett utländskt företag
värdepappersföretag som som enligt 4 § första
enligt 4 § andra stycket stycket 4 tar emot medel
tar emot medel på konto på konto skall ha en med
skall träffa skriftlig hänsyn till rörelsens art
överenskommelse om detta och omfattning till-
med kunden. Regeringen räcklig betalningsbered-
eller, efter skap.
regeringens
bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela
närmare föreskrifter om
mottagande av medel på
konto.
Vid mottagande av medel
på konto skall skriftlig
överenskommelse om detta
träffas med kunden.
Regeringen eller, efter
regeringens be-
myndigande, Finansin-
spektionen får meddela
närmare föreskrifter om
mottagande av medel på
konto.
4 kap.
1 §
Ett värdepappersinstitut Ett svenskt värdepappers-
får förvärva finansiella institut får förvärva
instrument som ett finansiella instrument
som
led i en normal ett led i en normal
likviditetsförvaltning. likviditetsförvaltning.
2 §
Ett värdepappersinstitut Ett svenskt värdepappers-
som har tillstånd att institut som har till-
driva värdepappersrörelsestånd att driva värde-
enligt 1 kap. 3 § 3 får pappersrörelse enligt
förvärva finansiella 1 kap. 3 § 3 får förvärva
instrument för den finansiella instrument
rörelsen. för den rörelsen.
3 §
Ett värdepappersinstitut Ett svenskt värdepappers-
som har tillstånd att institut som har till-
driva värdepappersrörelsestånd att driva värde-
enligt 1 kap. 3 § 5 får pappersrörelse enligt 1
förvärva finansiella kap. 3 § 5 får förvärva
instrument som finansiella instrument
institutet medverkar som institutet medverkar
till att avsätta på till att avsätta på
marknaden. Dessa skall marknaden. Dessa skall
avyttras så snart det är avyttras så snart det är
lämpligt och senast inom lämpligt och senast inom
tre år från förvärvet. Omtre år från förvärvet. Om
det finns synnerliga det finns synnerliga skäl
skäl kan Finans- kan Finansinspektionen
inspektionen medge att medge att de finansiella
de finansiella instrumenten får innehas
instrumenten får innehas under längre tid.
under längre tid.
5 kap.
1 §
Ett värdepappersbolag Bestämmelser om
som har tillstånd att kapitaltäckning och stora
driva värdepappersrörelseexponeringar finns i
enligt 1 kap. 3 § 3 lagen (1994:000) om
eller 5 eller som har kapitaltäckning och stora
Finansinspektionens exponeringar för kredit-
medgivande att ta emot institut och värde-
medel på konto enligt 3 pappersbolag.
kap. 4 § andra stycket
skall vid varje
tidpunkt ha en kapi-
talbas, beräknad enligt
2 §, som motsvarar åtta
procent av värdet av
bolagets placeringar,
beräknat enligt 3 §
(kapitalkrav).
Ett värdepappersbolags
kapitalbas får inte
understiga det belopp
som enligt 2 kap. 5 §
krävdes när rörelsen
påbörjades.
2 §
Ett värdepappersbolag Ett värdepappersbolag
och ett ut-ländskt värde-skall ha en försäkring för
pappersföretag skall ha skadeståndsskyldighet som
en försäkring för skade- det kan komma att ådra
ståndsskyldighet som de sig vid utförande av
kan komma att ådra sig tjänster i rörelsen.
vid utförande av tjänsterNärmare föreskrifter om så-
i rörelsen. Närmare dan försäkring får meddelas
föreskrifter om sådan av regeringen eller,
försäkring får meddelas avefter regeringens be-
regeringen eller, efter myndigande, Finans-
regeringens be- inspektionen.
myndigande, Finans-
inspektion-en.
6 kap.
Ägarprövning
3 a §
Ett direkt eller
indirekt förvärv av aktier
i ett värdepappersbolag,
som medför att förvärvarens
sammanlagda innehav utgör
ett kvalificerat
innehav, får ske bara
efter tillstånd av
Finansinspektionen. Det-
samma gäller ett förvärv
som innebär att ett
kvalificerat innehav ökas
så att det uppgår till
eller överstiger 20, 33
eller 50 % av aktie-
kapitalet eller röste-
talet för samtliga aktier
eller så att värdepappers-
bolaget blir
dotterföretag.
Om ett förvärv enligt
första stycket skulle
innebära att värdepappers-
bolaget blev
dotterföretag till eller
kom under bestämmande
inflytande av ett
värdepappersföretag som är
auktoriserat i ett annat
land inom EES, moderföre-
tag till ett sådant
företag eller en fysisk
eller juridisk person
som annars har ett
bestämmande inflytande
över ett sådant företag, får
frågan om tillstånd avgöras
först efter samråd med de
behöriga myndigheterna i
detta land.
3 b §
Finansinspektionen skall
ge tillstånd till förvärv
enligt 3 a §, om det inte
kan antas att förvärvaren
kommer att motverka en
sund utveckling av
bolagets verksamhet.
Inspektionen får före-
skriva en viss tid inom
vilken ett förvärv skall
genomföras.
Finansinspektionen
skall meddela beslut i
ett ärende enligt denna
paragraf inom tre månader
från det att ansökan om
tillstånd gjordes.
3 c §
Den som avser att
avyttra ett kvalificerat
innehav eller en så stor
del av ett kvalificerat
innehav att innehavet
därigenom kommer att un-
derstiga någon av de i
3 a § angivna gränserna
skall underrätta Finans-
inspektionen om detta.
3 d §
När ett värdepappersbolag
får kännedom om att aktier
i bolaget blivit föremål
för ett sådant förvärv som
avses i 3 a § eller för en
sådan avyttring som avses
i 3 c §, skall bolaget
snarast anmäla förvärvet
eller avyttringen till
Finansinspektionen.
Ett värdepappersbolag
skall årligen till
Finansinspektionen anmäla
namnen på de aktieägare
som har ett kvalificerat
innehav av aktier i
bolaget samt storleken på
innehaven.
3 e §
Om ägaren till ett kvali-
ficerat innehav av
aktier utövar eller kan
tänkas komma att utöva
sitt inflytande på ett
sätt som motverkar en
sund utveckling av
verksamheten i
värdepappersbolaget, får
Finansinspektionen
besluta att aktierna
inte får företrädas vid
bolagsstämman.
Om ägaren till ett
kvalificerat innehav av
aktier har underlåtit att
ansöka om tillstånd till
ett förvärv som avses i
3 a § eller har förvärvat
aktier i strid med
inspektionens beslut, får
inspektionen besluta att
aktierna inte får före-
trädas vid bolagsstämman
eller att röster avgivna
för sådana aktier skall
vara ogiltiga.
Finansinspektionen får
också förelägga en aktie-
ägare som sägs i första och
andra styckena att av-
yttra så stor del av
aktierna att innehavet
därefter inte är kvali-
ficerat.
Aktier som omfattas av
ett beslut av
inspektionen enligt
första, andra eller
tredje stycket skall
inte medräknas när det
fordras samtycke av ägare
till en viss del av
aktierna i bolaget för
att ett beslut skall bli
giltigt eller en
befogenhet skall få
utövas.
4 §
Finansinspektionen Finansinspektionen skall
skall vid sin tillsyn vid sin tillsyn enligt
över värde- denna lag se till att en
pappersinstituten se sund utveckling av värde-
till att en sund pappersmarknaden främjas.
utveckling av värde-
pappersmarknaden
främjas.
5 §
Finansinspektionen får Finansinspektionen får
förordna en revisor att förordna en revisor att
med övriga revisorer med övriga revisorer
delta i revisionen av delta i revisionen av
ett värdepappers- ett svenskt värdepap-
institut. Inspektionen persinstitut.
får när som helst åter- Inspektionen får när som
kalla ett sådant för- helst återkalla ett sådant
ordnande och utse en ny förordnande och utse en
revisor. ny revisor.
Revisorn har rätt till skäligt arvode för sitt arbete av värdepappers-
institutet. Arvodets storlek bestäms av inspektionen.
6 §
Finansinspektionen får, Finansinspektionen får,
när det anses nödvändigt,när det anses nödvändigt,
sammankalla styrelsen i sammankalla styrelsen i
ett värdepappersbolag ett svenskt värdepappers-
och i ett svenskt institut. Har styrelsen
bankinstitut som fått inte rättat sig efter en
tillstånd att driva begäran från inspektionen
värdepappersrörelse. Har om att kalla till en
styrelsen inte rättat extra stämma, får
sig efter en begäran fråninspektionen utfärda sådan
inspektionen om att kallelse.
kalla till en extra
stämma, får inspektionen
utfärda sådan kallelse.
Företrädare för inspektionen får närvara vid stämma och vid sådant styrelse-
sammanträde som inspektionen har sammankallat samt delta i överläggningarna.
Särskilt om tillsynen över
filialer till utländska
företag hemmahörande inom
EES
6 a §
Finansinspektionen
skall, med avseende på
ett utländskt företag
hemmahörande inom EES,
vilket driver verksamhet
här i landet från filial
eller genom direkt till-
handahållande av tjänster,
lämna de uppgifter till
den behöriga myndigheten
i företagets hemland som
denna myndighet behöver
för sin tillsyn över
företaget.
6 b §
Efter anmälan till
Finansinspektionen kan
en behörig myndighet i
ett annat land inom EES
företa undersökning hos en
här i landet inrättad
filial till företag
hemmahörande i det andra
landet.
På begäran av en behörig
myndighet i ett annat
land inom EES skall
Finansinspektionen själv
företa en sådan
undersökning som avses i
första stycket. Finansin-
spektionen kan tillåta
att undersökningen i
stället utförs av reviso-
rer eller andra
sakkunniga.
7 §
Om ett Om ett svenskt värde-
värdepappersinstitut har pappersinstitut har
fattat beslut som fattat beslut som
strider mot denna lag strider mot denna lag
eller någon annan eller någon annan för-
författning som reglerar fattning som reglerar
dess verksamhet, mot dess verksamhet, mot
föreskrift som meddelats föreskrift som meddelats
med stöd av denna lag med stöd av denna lag
eller mot bolagsord- eller mot bolags-
ningen, får Finans- ordningen, får Finansin-
inspektionen förbjuda spektionen förbjuda
verkställighet av verkställighet av
beslutet. Har beslutet beslutet. Har beslutet
redan verkställts får redan verkställts får
inspektionen förelägga inspektionen förelägga
institutet att göra institutet att göra
rättelse, om det är rättelse, om det är
möjligt. möjligt.
8 §
Finansinspektionen får Finansinspektionen får
förelägga ett värde- förelägga ett svenskt
pappersinstitut att värdepappersinstitut att
upphöra med verksamhet upphöra med verksamhet
som innefattar handel som innefattar handel
med finansiella med finansiella in-
instrument på en strument på en marknad,
marknad, om det med hän- om det med hänsyn till
syn till reglerna för reglerna för eller till-
eller tillsynen över synen över marknaden
marknaden framstår som framstår som uppenbart
uppenbart olämpligt att olämpligt att institutet
institutet bedriver bedriver handel där.
handel där.
8 a §
Har Finansinspektionen
av en behörig myndighet i
ett annat land inom EES
underrättats om att ett
svenskt värdepappersbolag
överträtt föreskrifter som
i det landet gäller för
bolaget, får inspektionen
vidta de i 7, 9 och 9 a §§
angivna åtgärderna mot
bolaget, om någon om-
ständighet motsvarande
vad som där sägs
föreligger. Inspektionen
skall underrätta den be-
höriga myndigheten i det
andra landet om vilka
åtgärder som vidtas.
Särskilda bestämmelser om
ingripanden mot utländska
företag
8 b §
Om ett företag, som är
hemmahörande i ett annat
land inom EES, driver
verksamhet här i landet
från filial eller genom
direkt tillhandahållande
av tjänster och därvid
överträder denna lag eller
föreskrift som meddelats
med stöd av lagen eller på
annat sätt visar sig
olämpligt att utöva sådan
verksamhet, får Finans-
inspektionen förelägga
företaget att göra
rättelse.
Om företaget inte följer
föreläggandet, skall
inspektionen underrätta
behörig myndighet i före-
tagets hemland.
Om rättelse ändå inte
sker, får inspektionen
förbjuda företaget att göra
nya åtaganden här i
landet. Innan förbud
meddelas skall in-
spektionen underrätta be-
hörig myndighet i före-
tagets hemland. I bråds-
kande fall får
inspektionen meddela för-
bud utan föregående under-
rättelse till hemlands-
myndigheten. Denna skall
då underrättas så snart det
kan ske.
8 c §
Om ett företag, som är
hemmahörande i ett annat
land inom EES och driver
verksamhet här i landet
från filial eller genom
direkt tillhandahållande
av tjänster, har fått sitt
verksamhetstillstånd åter-
kallat i hemlandet,
skall Finansinspektionen
genast förbjuda företaget
att göra nya åtaganden i
Sverige.
8 d §
Om ett utländskt företag,
som är hemmahörande i ett
land utanför EES, driver
värdepappersrörelse från
filial här i landet och
därvid överträder en be-
stämmelse som avses i 7 §
eller på annat sätt visat
sig olämpligt att driva
värdepappersrörelse, får
Finansinspektionen åter-
kalla filialtillståndet
eller, om det är till-
räckligt, meddela var-
ning.
Om filialtillståndet
återkallas gäller 9 a §
andra och tredje styck-
ena i tillämpliga delar.
Inspektionen skall
underrätta tillsyns-
myndigheten i det land
där företaget har sitt säte
om åtgärder som har vid-
tagits med stöd av denna
paragraf.
9 §
Tillstånd som enligt denna lag har lämnats ett värdepappersinstitut skall åter-
kallas av Finansinspektionen om:
1. institutet genom 1. institutet inte inom
att överträda denna lag ett år från beviljande av
eller föreskrift som tillstånd har börjat driva
meddelats med stöd av sådan rörelse som
lagen eller på annat sätttillståndet avser, eller
visat sig olämpligt att om bolaget dessförinnan
utöva sådan rörelse som förklarat sig avstå från
tillståndet avser, eller tillståndet,
2. institutet inte 2. institutet under en
bedriver sådan tid av minst sex månader
värdepappersrörelse som inte drivit sådan verk-
tillståndet avser. samhet som tillståndet
avser, eller
3. institutet genom att
överträda denna lag eller
föreskrift som meddelats
med stöd av lagen eller på
annat sätt visat sig
olämpligt att utöva sådan
rörelse som tillståndet
avser.
Ett värdepappersbolags Ett värdepappersbolags
tillstånd skall dessutom tillstånd skall dessutom
återkallas om bolagets återkallas om bolagets
egna kapital kapitalbas understiger
understiger två det minsta belopp som
tredjedelar av det föreskrivs i 5 kap. 1 §
registrerade andra stycket och
aktiekapitalet och bristen inte har täckts
bristen inte har täckts inom tre månader efter
inom tre månader efter det att den blev känd för
det att den blev känd förbolaget.
bolaget.
Om det är tillräckligt
får inspektionen i de
fall som anges i första
stycket 1 i stället för
att återkalla tillståndet
meddela varning.
Om tillståndet
återkallas får
inspektionen besluta om
hur avvecklingen av
rörelsen skall ske.
Ett beslut om åter-
kallelse får förenas med
förbud att fortsätta
verksamheten.
9 a §
Om det är tillräckligt får
inspektionen i de fall
som anges i 9 § första
stycket 3 i stället för
att återkalla tillståndet
meddela varning.
Om tillståndet återkallas
får inspektionen besluta
om hur avvecklingen av
rörelsen skall ske. Till
dess avvecklingen har
genomförts gäller i
tillämpliga delar
bestämmelserna i detta
kapitel.
Ett beslut om åter-
kallelse får förenas med
förbud att fortsätta
verksamheten.
10 §
Om någon driver sådan Om någon driver sådan
verksamhet som omfattas verksamhet som omfattas
av denna lag utan att av denna lag utan att ha
ha tillstånd till det, erforderligt tillstånd
skall Finans- till det, skall Finans-
inspektionen förelägga inspektionen förelägga
honom att upphöra med honom att upphöra med
verksamheten. verksamheten.
Är det osäkert om lagen är tillämplig på en viss verksamhet, får inspektionen
förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten
som behövs för att bedöma om lagen är tillämplig.
Ett föreläggande enligt denna paragraf som avser ett utländskt företag får
riktas såväl mot det utländska företaget som mot den som här i landet är verksam
för företagets räkning.
11 §
Värdepappersbolag och Värdepappersinstitut
svenska bankinstitut skall med årliga avgifter
skall med årliga av- bekosta Finansin-
gifter bekosta Finans- spektionens verksamhet
inspektionens verk- enligt de närmare före-
samhet enligt de närmare skrifter som regeringen
föreskrifter som rege- meddelar.
ringen meddelar.
7 kap.
2 §
Om Finansinspektionen i
ett ärende om tillstånd
enligt 2 kap. 1 § inte
har meddelat beslut inom
sex månader från det att
en fullständig ansökan
gavs in, får sökanden
begära förklaring av
kammarrätten att ärendet
onödigt uppehålls. Om
Finansinspektionen inte
har meddelat beslut inom
sex månader efter det att
en sådan förklaring
avgetts, skall det anses
som att ansökan har av-
slagits.
Om Finansinspektionen
inte har överlämnat under-
rättelse som avses i 1
kap. 6 a § första stycket
till behörig myndighet i
utlandet inom tre månader
efter det att en full-
ständig ansökan gavs in,
får sökanden begära för-
klaring av kammarrätten
att ärendet onödigt uppe-
hålls. Om underrättelse
inte har överlämnats inom
tre månader efter det att
en sådan förklaring av-
getts, skall det anses
som att ansökan har av-
slagits.
1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 1 kap. 1 § tredje stycket och 3 b §, 5
kap. 2 §, de ändrade beteckningarna av 3 kap. 7 § a och 5 kap. 5 § samt
upphävandet av 3 kap. 7 § och 5 kap. 2-4 §§, den 1 januari 1995 och i övrigt den
1 januari 1996.
2. I fråga om värdepappersbolag som beviljats tillstånd före lagens
ikraftträdande gäller vid tillämpning av 5 kap. 1 § andra stycket och 6 kap. 9 §
andra stycket att kapitalbasen inte får understiga ett belopp som vid tidpunkten
för ikraftträdandet skulle ha krävts för beviljande av tillstånd enligt de nya
föreskrifterna.
3. Frågor om tillstånd enligt de nya föreskrifterna får prövas före
ikraftträdandet. Ett beslut i en sådan fråga skall gälla tidigast från
ikraftträdandet. Har ansökan om tillstånd då getts in, får den tillstånds-
pliktiga verksamheten fortsättas till dess att ansökan har prövats slutligt.
48
2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om
utländska filialer m.m.
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §1
Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns sär-
skilda bestämmelser, nämligen
1. för bankföretag 1 kap. 4 och 5 §§ bankrörelselagen (1987:617),
2. för 2. för värdepappersföretag
värdepappersföretag 1 kap. 3 c § och 2 kap. 7 §
2 kap. 7 § lagen lagen (1991:981) om
(1991:981) om värdepap- värdepappersrörelse,
persrörelse,
3. för företag som driver finansieringsverksamhet 2 kap. 8-10 §§ lagen
(1992:1610) om kreditmarknadsbolag,
4. för utländska försäkringsgivare lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige och lagen (1993:1302)
om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige,
5. för börser, auktoriserade marknadsplatser och clearingorganisationer 2 kap.
7 §, 7 kap. 2 § respektive 8 kap. 3 § lagen (1992:543) om börs- och clearing-
verksamhet,
6. för utländska fondföretag 7 a-c §§ lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
1Senaste lydelse 1993:1311.
70
2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:543) om
börs- och clearingverksamhet
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:543) om börs- och clearing-
verksamhet
dels att 3 kap. 1 §, 4 kap. 3 och 4 §§, 7 kap. 4 § samt 8 kap. 6 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 7 kap. 2 a §, samt närmast
före den paragrafen en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
1 §
En börs får som medlemmarEn börs får som medlemmar
ha endast ha endast
1. Sveriges riksbank, 1. Riksbanken,
2. värdepappersinstitut 2. värdepappersinstitut
som har tillstånd att som har tillstånd att
driva värdepappersrörelsedriva värdepappersrörelse
enligt 1 kap. 3 § 1, 2 enligt 1 kap. 3 § 1, 2
eller 3 lagen eller 3 lagen (1991:981)
(1991:981) om värdepap- om värdepappersrörelse,
persrörelse, och
3. utländska företag som
har säte i ett land inom
EES och som i det landet
har tillstånd att driva
sådan verksamhet som
avses i 2, och
3. utländska företag som 4. andra utländska
i sitt hemland har rätt företag som i sitt
att delta i börshandel hemland får driva sådan
av liknande slag och verksamhet som avses i 2
som där står under och som där står under
tillsyn av myndighet betryggande tillsyn av
eller annat behörigt myndighet eller annat
organ. behörigt organ.
Till börsmedlem får antas endast den som har tillräckliga finansiella resurser
och i övrigt är lämplig att delta i handeln vid börsen.
4 kap.
3 §
Kurser noteras med Kurser noteras med
ledning av de köpanbud, ledning av de köpanbud,
säljanbud och betalkur- säljanbud och betalkurser
ser som förekommer vid som förekommer vid eller
eller rapporteras till rapporteras till börsen.
börsen. Information om Information om kurser
kurser och och omsättningsuppgifter
omsättningsuppgifter beträffande varje
skall offentliggöras finansiellt instrument
omedelbart, om inte som noteras vid börsen
Finansinspektionen med skall offentliggöras
hänsyn till handelns omedelbart, om inte
effektivitet tillåter Finansinspektionen med
något annat. hänsyn till handelns
effektivitet tillåter
något annat. Sådan
information skall vidare
dagligen sammanställas
och offentliggöras i den
ordning och omfattning
som regeringen eller,
efter regeringens bemyn-
digande,
Finansinspektionen före-
skriver.
4 §
En börsmedlem skall, på En börsmedlem skall, på
det sätt och i den det sätt och i den
omfattning som börsen omfattning som börsen
bestämmer, till börsen bestämmer, till börsen
anmäla avslut som anmäla avslut som
medlemmen utanför börsen medlemmen utanför börsen
har gjort för egen eller har gjort för egen eller
någon annans räkning i denågon annans räkning i de
finansiella instrument finansiella instrument
som noteras vid börsen. som noteras vid börsen.
Om ett sådant avslut har Om ett sådant avslut har
skett vid en skett vid en
auktoriserad marknads- auktoriserad marknads-
plats och avser plats och avser
inregistrerade fond- inregistrerade fond-
papper, behöver avslutet papper, behöver avslutet
inte anmälas till börsen.inte anmälas till börsen.
Detsamma gäller om av-
slutet skett vid en
utländsk börs inom EES.
7 kap.
Deltagande i handeln
2 a §
En auktoriserad
marknadsplats är skyldig
att låta sådana institut
och företag som avses i 3
kap. 1 § första stycket
2-4 delta i handeln vid
marknadsplatsen, om de
uppfyller av marknads-
platsen uppställda krav.
4 §
Kurser noteras med Kurser noteras med
ledning av de köpanbud, ledning av de köpanbud,
säljanbud och betalkur- säljanbud och betalkurser
ser som förekommer vid som förekommer vid eller
eller anmäls till den anmäls till den
auktoriserade marknad- auktoriserade mark-
splatsen. Information nadsplatsen. Information
om kurser och omsätt- om kurser och
ningsuppgifter skall omsättningsuppgifter
offentliggöras. skall beträffande varje
finansiellt instrument
som noteras vid den
auktoriserade
marknadsplatsen dagligen
sammanställas och offent-
liggöras i den ordning
och omfattning som
regeringen eller, efter
regeringens
bemyndigande, Finans-
inspektionen föreskriver.
8 kap.
6 §
En clearingorganisation får som medlem ha endast den som har en betryggande
kapitalstyrka och som i övrigt bedöms vara lämplig att delta i clearingen hos
organisationen.
En clearingorganisation
som anordnar clearing av
optioner eller terminer
som handlas vid en börs
eller auktoriserad
marknadsplats är skyldig
att till clearingmedlem
anta sådana institut och
företag som avses i 3
kap. 1 § första stycket
2-4, om de uppfyller av
clearingorganisationen
uppställda krav.
Om en clearingmedlem inte längre uppfyller de krav som anges i första stycket,
skall clearingorganisationen besluta att medlemskapet skall upphöra.
Har ett Har ett
clearingmedlemskap upp- clearingmedlemskap upp-
hört på grund av beslut hört på grund av beslut
enligt andra stycket, enligt tredje stycket,
får medlemmen, om det får medlemmen, om det
finns särskilda skäl, ändåfinns särskilda skäl, ändå
vidta åtgärder i vidta åtgärder i förhållande
förhållande till till clearing-
clearingorganisationen organisationen för att
för att skydda upp- skydda uppdragsgivare
dragsgivare mot förlust. mot förlust.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
71
2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag
dels att 3 kap. 9 § och 4 kap. 2-4 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 2 kap. 1 §, 3 kap. 2 § och 4 kap. 1 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
1 §
Tillstånd att driva finansieringsverksamhet för ett svenskt aktiebolag får
meddelas endast om
1. bolagsordningen inte strider mot denna lag eller någon annan författning,
2. den planerade 2. den planerade
rörelsen kan antas komma rörelsen kan antas komma
att uppfylla kraven på att uppfylla kraven på en
en sund verksamhet, och sund verksamhet,
3. det inte kan antas
att de som kommer att äga
ett kvalificerat innehav
i bolaget kommer att
motverka en sund
utveckling av verksam-
heten i bolaget, och
3. bolaget uppfyller 4. bolaget uppfyller de
de villkor i övrigt som villkor i övrigt som
anges i denna lag. anges i denna lag.
Tillstånd får inte vägras på den grunden att det inte behövs något ytterligare
finansieringsföretag.
3 kap.
2 §
Ett utländskt kreditinstitut som driver verksamhet med stöd av 2 kap. 8 eller 9
§ får driva sådan verksamhet som anges i 1 § andra stycket i den mån
verksamheten omfattas av institutets verksamhetstillstånd i hemlandet.
Ett utländskt företag som avses i 2 kap. 10 § får driva verksamhet som anges i
1 § andra stycket endast om verksamheten är tillåten enligt företagets stadgar
eller bolagsordning och endast i den mån det eller de utländska kreditinstitut
som äger företaget eller dess moderföretag skulle ha rätt enligt första stycket
att driva sådan verksamhet.
I 1 kap. 3 a § lagen I 1 kap. 3 d och 3 e §§
(1991:981) om lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse finnsvärdepappersrörelse finns
bestämmelser om att bestämmelser om att verk-
verksamhet som avses i samhet som avses i
1 kap. 3 § samma lag un- 1 kap. 3 § samma lag
der vissa förutsättningarunder vissa förutsätt-
får bedrivas av utländskaningar får bedrivas av
kreditinstitut som utländska kreditinstitut
driver verksamhet med som driver verksamhet
stöd av 2 kap. 9 § och avmed stöd av 2 kap. 9 § och
finansiella institut av finansiella institut
och dotterföretag som och dotterföretag som
driver verksamhet med driver verksamhet med
stöd av 2 kap. 10 §. stöd av 2 kap. 10 §.
4 kap.
1 §
Ett kreditmarknadsbolag Bestämmelser om
skall vid varje kapitaltäckning och stora
tidpunkt ha en exponeringar finns i
kapitalbas, beräknad lagen (1994:000) om
enligt 2 §, som motsva- kapitaltäckning och stora
rar åtta procent av exponeringar för kredit-
värdet av bolagets institut och
placeringar, beräknat värdepappersbolag.
enligt 3 §
(kapitalkrav).
Utöver bestämmelsen i Ett
första stycket gäller attkreditmarknadsbolags
ett kreditmark- kapitalbas får inte
nadsbolags kapitalbas understiga det belopp
inte får understiga det som enligt 2 kap. 4 §
belopp som enligt krävdes när verksamheten
2 kap. 4 § krävdes när påbörjades.
verksamheten påbörjades.
Ett kreditmarknadsbolag som med stöd av 2 kap. 4 § andra stycket fått
Finansinspektionens medgivande att när verksamheten påbörjades ha ett lägre
bundet kapital än motsvarande fem miljoner ecu, skall om nettovärdet av
tillgångarna i bolagets verksamhet därefter överstiger etthundra miljoner kronor
ha en kapitalbas som motsvarar minst fem miljoner ecu, beräknat efter den kurs
som gällde vid tidpunkten för beslut om tillstånd enligt 2 kap. 1 §.
Denna lag träder i kraft såvitt avser upphävandet av bestämmelserna i 3 kap. 9
§ och 4 kap. 2-4 §§ samt ändringarna i 2 kap. 1 § och 4 kap. 1 § den 1 januari
1995 och i övrigt den 1 januari 1996.
74
2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:931) om
individuellt pensionssparande
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 2 § lagen (1993:931) om individuellt
pensionssparande skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
2 §
Bestämmelserna i 6 kap. Bestämmelserna i 6 kap.
2, 7, 9, 10 och 12 §§ 2, 7, 9-10 och 12 §§ samt
samt i 7 kap. 1 § lagen i 7 kap. 1 § lagen
(1991:981) om värde- (1991:981) om värde-
pappersrörelse skall pappersrörelse skall
tillämpas även i fråga omtillämpas även i fråga om
pensionssparrörelse. pensionssparrörelse.
Hänvisningarna till Hänvisningarna till lagen
lagen om värdepappers- om värdepappersrörelse
rörelse skall därvid i skall därvid i stället
stället gälla denna lag. gälla denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
76
2.17 Förslag till lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)
Härigenom föreskrivs att 10 § uppbördslagen (1953:272)1 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 §2
Preliminär A-skatt skall beräknas på ersättningar för ökade levnadskostnader,
som lämnas vid sådan tjänsteresa som avses i punkt 3 av anvisningarna till 33 §
kommunalskattelagen (1928:370) och för vilken rätten till avdrag för kostnaderna
vid mottagarens inkomsttaxering anges i nämnda punkt, endast till den del
ersättningarna överstiger de schablonbelopp som anges i nämnda lagrum eller,
såvitt gäller kostnad för logi, den faktiska utgiften.
På ersättning för ökade levnadskostnader som lämnas vid sådan tjänsteresa för
vilken rätten till avdrag för kostnaderna vid mottagarens inkomsttaxering anges
i punkt 3 a av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen skall preliminär
A-skatt beräknas endast till den del ersättningen överstiger de schablonbelopp
som anges i nämnda lagrum. I den mån ersättning för ökade levnadskostnader under
tjänsteresa utgår för längre tid än två år på en och samma ort skall dock
preliminär A-skatt beräknas på hela ersättningen såvida inte skattemyndigheten
på ansökan av den som betalar ut ersättningen beslutar att vad som sägs i första
meningen i detta stycke skall gälla även för viss längre tid än två år.
I fråga om ersättning för resa med egen bil i tjänsten gäller att preliminär
A-skatt beräknas på ersättningen endast till den del den överstiger det i punkt
3 c av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen angivna beloppet.
Beträffande annan skattepliktig ersättning för kostnader som är förenade med
tjänsten beräknas preliminär A-skatt endast om det är uppenbart att ersättningen
avser kostnader som inte är avdragsgilla vid mottagarens inkomsttaxering eller
att den överstiger avdragsgillt belopp. I sådant fall beräknas skatten på hela
ersättningen respektive den del av ersättningen som överstiger det avdragsgilla
beloppet.
Preliminär A-skatt skall inte utgå för:
a) familjebidrag till den som tjänstgör inom totalförsvaret;
b) ränta eller utdelning som tillkommer en annan juridisk person än svenskt
dödsbo eller en fysisk person som inte är bosatt i Sverige;
c) ränta eller utdelning som enligt dubbelbeskattningsavtal är helt undantagen
från beskattning i Sverige;
d) ränta på förfogarkonto som avses i 3 kap. 57 § lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter, om räntan inte uppgår till 1 000 kronor;
1Lagen omtryckt 1991:97.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771.
2Senaste lydelse 1994:779.
e) ränta på konto för klientmedel;
f) ränta som ingår i belopp som redovisats enligt 3 kap. 22 § sista stycket
lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter;
g) utdelning som avses i lagen (1994:776) om beskattning av viss
vidareutdelning;
h) ersättning till en h) ersättning till en
och samma idrottsutövare och samma idrottsutövare
från en sådan ideell från en sådan ideell
förening som avses i 7 § förening som avses i 7 § 5
5 mom. lagen (1947:576) mom. lagen (1947:576) om
om statlig inkomstskatt statlig inkomstskatt och
och som har till hu- som har till hu-
vudsakligt syfte att vudsakligt syfte att
främja idrottslig främja idrottslig
verksamhet, om verksamhet, om
ersättningen från ersättningen från
föreningen under året föreningen under året inte
inte uppgått till ett uppgått till ett halvt
halvt basbelopp enligt basbelopp enligt lagen
lagen (1962:381) om (1962:381) om allmän
allmän försäkring; eller försäkring;
i) förmån av fri resa i) förmån av fri resa
inom riket i samband inom riket i samband med
med tillträdande eller tillträdande eller
frånträdande av frånträdande av anställning
anställning eller eller uppdrag eller
uppdrag eller ersättning ersättning för kostnad för
för kostnad för sådan sådan resa; eller
resa.
j) ränta eller utdelning
för vilken
kontrolluppgift skall
lämnas enligt sådan
förbindelse som avses i
3 kap. 32 b § lagen om
självdeklaration och
kontrolluppgifter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
77
2.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:806) om
ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 6 § och 4 kap. 5 § lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse i paragrafernas lydelse enligt lagen (1994:806) om ändring i
nämnda lag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse1 Föreslagen lydelse
3 kap.
6 §
Kredit enligt 4 § andra Kredit enligt 4 § första
stycket får beviljas stycket 5 får beviljas
endast om låntagaren på endast om låntagaren på
goda grunder kan goda grunder kan förväntas
förväntas fullgöra fullgöra låneförbindelsen.
låneförbindelsen. För För kredit som lämnas
kredit som lämnas skall skall det finnas be-
det finnas betryggande tryggande säkerhet.
säkerhet. Lämnas aktier som
Lämnas aktier som säkerhet för kredit och
säkerhet för kredit och ingår som en mindre del
ingår som en mindre del bland dessa även aktier i
bland dessa även aktier ett värdepappersbolag som
i ett värdepappersbolag lämnar krediten eller
som lämnar krediten dess moderbolag, får
eller dess moderbolag, värdepappersbolaget trots
får värdepappersbolaget förbuden i 7 kap. 2 §
trots förbuden i 7 kap. aktiebolagslagen
2 § aktiebolagslagen (1975:1385) och 6 kap. 9 §
(1975:1385) som pant ta försäkringsrörelselagen
emot även dessa aktier. (1982:713) som pant ta
Regeringen eller, efter emot även dessa aktier.
regeringens bemyndigan- Regeringen eller, efter
de, Finansinspektionen, regeringens
får utfärda närmare bemyndigande, Finansin-
föreskrifter om vilka spektionen, får utfärda
begränsningar som skall närmare föreskrifter om
gälla i sådana fall. vilka begränsningar som
skall gälla i sådana fall.
4 kap.
5 §
Ett värdepappersbolag Ett svenskt värdepappers-
och ett svenskt institut som har
bankinstitut som har tillstånd att driva värde-
tillstånd att driva pappersrörelse enligt 1
värdepappersrörelse kap. 3 § 3 eller 5 får,
enligt 1 kap. 3 § 3 trots förbuden i 7 kap. 2 §
eller 5 får, trots aktiebolagslagen
förbuden i 7 kap. 2 § (1975:1385), 6 kap. 9 §
aktiebolagslagen bankaktiebolagslagen
(1975:1385) och 6 kap. (1987:618) och 6 kap. 9 §
9 § bankaktiebolagslagen försäkringsrörelselagen
(1987:618), förvärva egna(1982:713), förvärva egna
aktier och aktier i aktier och aktier i
moderbolag för att moderbolag för att
underlätta rörelsen. underlätta rörelsen. Detta
Detta gäller dock endast gäller dock endast aktier
aktier som är noterade som är noterade vid en
vid en svensk eller svensk eller utländsk
utländsk börs, en börs, en auktoriserad
auktoriserad marknadsplats eller någon
marknadsplats eller annan reglerad marknad.
någon annan reglerad
marknad.
1Lydelse enligt 1994:806.
Innehavet av sådana aktier som sägs i första stycket får inte överstiga fem
procent av aktiekapitalet i något av bolagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
79
3 Ärendet och dess beredning
Inom Finansdepartementet har utarbetats en promemoria, Ändringar i lagstiftning
för kreditinstitut och värdepappersbolag med anledning av nya EG-direktiv, m.m.
(Ds 1994:78). Promemorian innehåller förslag om hur bestämmelserna i fyra nya
EG-direktiv inom bank- och värdepappersmarknadsområdena bör införlivas med den
svenska lagstiftningen. Direktiven ingår i det tillägg till EES-avtalet som
riksdagen godkände i juni 1994 (prop. 1993/94:203, bet. 1993/94:NU23, rskr.
1993/94:367). Promemorian innehåller också ett förslag angående ägarprövningen
vid oktroj- och tillståndsprövning. Under arbetet med promemorian har frågorna
om implementeringen av de nya direktiven diskuterats i en informell arbetsgrupp
i vilken Finansinspektionen, Riksbanken, Svenska Bankföreningen och Svenska
Fondhandlareföreningen har varit representerade. Dessutom har vissa frågor
diskuterats med företrädare för Sveriges Försäkringsförbund och Svenska
Försäkringsmäklares Förening. Promemorians lagförslag finns i
bilaga 1. Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av
remissyttrandena finns i bilaga 2.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 6 oktober 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över inom
Finansdepartementet upprättade förslag till
1. lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
3. lag om ändring i lagen (1980:1097) om Svenska skeppshypoteks-kassan,
4. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
5. lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618),
6. lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),
7. lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620),
8. lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare,
9. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter,
10. lag om ändring i lagen (1990:655) om återföring av obeskattade reserver,
11. lag om ändring i insiderlagen (1990:1342),
12. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
13. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,
14. lag om ändring i lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet,
15. lag om ändring i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag,
16. lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 3.
Lagrådet har framfört vissa synpunkter på lagtexten. Regeringen har i allt
väsentligt följt Lagrådets förslag och synpunkter. I de fall avvikelse gjorts
från Lagrådets ändringsförslag har detta behandlats i författningskommentaren.
Efter Lagrådets granskning har gjorts ändringar i 2 kap. 6 § andra stycket och
6 kap. 4 § i förslaget till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappersbolag och en ändring i uppbördslagen (1953:272).
På grund av ändringarnas beskaffenhet anser regeringen att Lagrådets hörande i
denna del skulle sakna betydelse. Vidare har av författningstekniska skäl 3 kap.
6 § och 4 kap. 5 § i det lagrådsgranskade förslaget till lag om ändring i lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse - i oförändrad lydelse - brutits ut och lagts
i ett särskilt förslag till lag om ändring i lagen (1994:806) om ändring i lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse.
Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagförslagen.
81
4 Bakgrund
4.1 EES-avtalet och tilläggsavtalet
Avtalet mellan Europeiska gemenskapen (EG), gemenskapens medlemsländer och
EFTA-länderna om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) undertecknades den
2 maj 1992. Genom avtalet har Sverige och övriga EFTA-länder utom Schweiz åtagit
sig att följa de relevanta EG-reglerna beträffande finansiella tjänster och
införa bl.a. regler om etableringsfrihet och om rätt att tillhandahålla
tjänster, motsvarande vad som enligt Fördraget om upprättande av Europeiska
ekonomiska gemenskapen (Romfördraget) gäller för medlemsstaterna i EU. De grund-
läggande bestämmelserna om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla
tjänster över gränserna finns i artiklarna 31 och 36 i EES-avtalet. Dessa
artiklar hänvisar i sin tur till preciserade regler i särskilda bilagor till
avtalet. Av dessa hänför sig bilaga IX till området för finansiella tjänster,
omfattande bl.a. bankverksamhet och handel med värdepapper. Bilagan är
disponerad så att ett antal EG-rättsakter (direktiv, förordningar) räknas upp.
Hänvisningarna till rättsakterna innebär att dessa bestämmelser blir en del av
EES-avtalet och skall tillämpas inom hela EES.
I propositionen om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (prop. 1991/92:170)
föreslogs riksdagen att godkänna det undertecknade EES-avtalet och anta förslag
till bl.a. den lagstiftning som fordrades för att harmonisera svensk rätt med
EES-avtalets regelverk. Riksdagen godkände avtalet den 18 november 1992. Det
trädde i kraft den 1 januari 1994. För furstendömet Lichtenstein gäller dock
vissa bestämmelser om ikraftträdande vid en senare tidpunkt.
I propositionen redogjordes (bil. 6) kortfattat för de principer som ligger
till grund för EG:s regelverk på det finansiella tjänsteområdet. EG:s regler för
en inre finansiell marknad bygger på tre grundprinciper: en enda auktorisation,
hemlandstillsyn och minimiharmonisering för ömsesidigt godtagande av
medlemsstaternas regelverk. Principen om en enda auktorisation innebär att en
auktorisation, som ett finansiellt företag fått i det medlemsland där företaget
hör hemma, skall gälla i hela EU-området. Företaget skall från hemlandet
obehindrat, utan etablering, kunna erbjuda tjänster till mottagare i andra
medlemsstater (gränsöverskridande verksamhet) och även fritt kunna etablera
filialer i andra medlemsstater. Verksamheten skall, var den än bedrivs inom
unionen, i princip stå under hemlandstillsyn, dvs. hemlandets myndigheter skall
ha huvudansvaret för övervakning även av filialer etablerade i andra
medlemsstater.
En ordning med en enda auktorisation och hemlandstillsyn förutsätter att varje
medlemsstat godtar övriga medlemsstaters regler för finansiell verksamhet och
offentlig tillsyn som tillräckliga för att tillgodose det egna landets anspråk
på sundhet i rörelsen. Därför har i direktivform lagts fast miniminivåer
syftande till harmonisering av grundläggande regler för verksamheten i olika
typer av finansiella företag, bl.a. banker och andra kreditinstitut. För att de
integrerade finansiella marknaderna skall kunna fungera störningsfritt har också
antagits regler om rutiner för administrativt samarbete mellan medlemsstaternas
tillsynsmyndigheter.
EES-avtalet omfattade ursprungligen relevanta rättsakter som antagits av EG
t.o.m. den 31 juli 1991. Gemensamma EES-kommittén beslutade den 21 mars 1994 att
de rättsakter som antagits av EG under tiden den 1 augusti 1991-den 31 december
1993 integreras i EES-avtalet genom ändringar i ett flertal bilagor till
avtalet. Regeringen lade med anledning härav i en proposition till riksdagen
fram förslag om godkännande av ändringarna av EES-avtalet m.m. som har godkänts
av riksdagen den 1 juni 1994 (prop. 1993/94:203). Sedan samtliga parter i
EES-avtalet anmält att deras konstitutionella krav var uppfyllda trädde
EES-kommitténs beslut i kraft den 1 juli 1994.
Under den period som tilläggsavtalet avser har det tillkommit en rad
EG-direktiv, vilka ytterligare harmoniserar grundläggande bestämmelser angående
finansiella tjänster. Flera av de nya direktiven gäller för kreditinstitut och
värdepappersföretag. Efter riksdagens godkännande av ändringarna av EES-avtalet
skall även dessa direktiv införlivas med den svenska rättsordningen.
Sverige ansökte den 1 juli 1991 om medlemskap i Europeiska unionen (EU).
4.2 Genomförd och återstående harmonisering
I propositionen om EES (prop. 1991/92:170) lades inte fram något förslag till
lagstiftning inom det finansiella området. Där redogjordes emellertid för redan
genomförda tillnärmningar av den svenska lagstiftningen till EG:s omfattande
regelverk och för återstående harmoniseringsarbete (bil. 6). Det framhölls att
det inom området finansiella tjänster under senare år vidtagits en rad åtgärder
i syfte att harmonisera regelverket för den svenska kapitalmarknaden med vad som
gäller på de internationella marknaderna.
4.2.1 Banker och andra kreditinstitut
En översiktlig redogörelse för de rättsakter för banker och andra kreditinstitut
som ingår i EES-avtalet lämnades i propositionen om EES. Genomförandet av en
integrerad marknad med en enda auktorisation har inom EG kommit längst på
bankområdet. Ett system som bygger på dessa grundsatser infördes genom det s.k.
andra banksamordningsdirektivet (89/646/EEG). I propositionen konstaterades att
det svenska regelverket rörande banker och andra kreditinstitut i väsentliga
delar redan var förenligt med de EG-regler som ingår i EES-avtalet. Riksdagen
beslutade under hösten 1992 om ändringar i lagstiftningen för banker, kredit-
aktiebolag och finansbolag som innebar en harmonisering med de centrala reglerna
i det andra banksamordningsdirektivet (prop. 1992/93:89, bet. 1992/93:NU9, rskr.
1992/93:109, SFS 1992:1610-1615). Bland annat införlivades med den svenska
lagstiftningen direktivets regler om en enda obligatorisk auktorisation och
hemlandstillsyn för kreditinstitut, krav på minsta startkapital i kreditinsti-
tut, lämplighetsprövning av större ägare i kreditinstitut och rätt till
domstolsprövning av vissa myndighetsbeslut. Härvid gjordes ändringar i
bankrörelselagen (1987:617) och stiftades en ny lag om kreditmarknadsbolag
(1992:1610). Merparten av lagändringarna trädde i kraft den 1 januari 1994, då
EES-avtalet började tillämpas. Vid samma tidpunkt trädde vidare lagen (1993:768)
om åtgärder mot penningtvätt i kraft, vilken bygger på EG:s direktiv om åtgärder
för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar
(91/308/EEG).
De direktiv, vilka omfattas av tilläggsavtalet och vilkas bestämmelser - i och
med riksdagens godkännande av ändringarna i EES-avtalet - skall införlivas med
den svenska lagstiftningen är för banker och andra kreditinstitut dels
direktivet 92/121/EEG om övervakning och kontroll av kreditinstituts stora
exponeringar, dels direktivet 92/30/EEG om gruppbaserad tillsyn över kreditin-
stitut. Enligt det första direktivet skall samtliga kreditinstitut regelbundet
till tillsynsmyndigheten rapportera alla stora exponeringar, dvs. alla expone-
ringar gentemot en och samma kund - eller grupp av inbördes anknutna kunder -
och som motsvarar minst 10 % av institutets kapitalbas. Reglerna innebär vidare
att exponeringar som överstiger vissa nivåer inte är tillåtna. I det senare
direktivet anges att myndigheterna i ett kreditinstituts hemland skall kräva
sammanställning av den finansiella ställningen i institutet och sådana
kreditinstitut och andra finansiella institut i vilka kreditinstitutet har ett
större ägarinnehav. Sammanställningen skall gälla inte bara för koncerner med
ett kreditinstitut som moderföretag utan även beträffande andra typer av
finansiella företagsgrupperingar.
För medlemstaterna inom EU gick fristen för implementering av direktivet om
kreditinstituts stora exponeringar ut den 1 januari 1994. Sverige har emellertid
i tilläggsavtalet fått anstånd med införlivandet till den 1 januari 1995.
Beträffande direktivet om gruppbaserad tillsyn, som enligt sin lydelse skall
vara implementerat till den 1 januari 1993, har Sverige fått tillstånd att
tillämpa hittillsvarande redovisningsregler och regler för när sammanställning
skall ske fram till den 1 januari 1995. Senast vid den tidpunkten skall
direktivet vara implementerat i Sverige. En närmare redogörelse för innehållet i
direktiven om stora exponeringar och gruppbaserad tillsyn lämnas i avsnitt 7.2
resp. 8.1.
De lagstiftningsåtgärder som rör stora exponeringar behandlas i avsnitt 7,
medan de som rör gruppbaserad tillsyn tas upp i avsnitt 8. En svensk
översättning av direktiven fogas till denna promemoria som bilaga 4 och 5.
4.2.2 Värdepappersföretag
Av propositionen om EES framgick att det svenska regelverket inom värde-
pappersmarknadsområdet är väl i takt med EG:s lagstiftning. Det som då
konstaterades återstå att införliva av i EES-avtalet ingående regler på detta
område rörde bl.a. systemet med en enda auktorisation och hemlandstillsyn för
värdepappersfondsverksamhet och annan liknande verksamhet samt ömsesidigt
godtagande av börsprospekt och av prospekt vid erbjudanden till allmänheten.
Lagändringar betingade av dessa regler beslutades av riksdagen under hösten 1992
(prop. 1992/93:90, bet. 1992/93:NU10, rskr. 1992/93:110, SFS 1992:1320,
1992:1712-1714). Lagändringarna trädde i kraft den 1 januari 1994, då
EES-avtalet började tillämpas.
Genom direktiv, som antagits under våren 1993 har EG utvidgat den inre
marknaden till att omfatta även finansiella tjänster som tillhandahålls av
värdepappersföretag (investment firms). De under avsnitt 4.1 beskrivna
principerna om en enda auktorisation, hemlandstillsyn och minimiharmonisering
för ömsesidigt godtagande av medlemsstaternas regelverk har härigenom beslutats
även för sådana företag. De aktuella direktiven är direktivet 93/22/EEG om
investeringstjänster inom värdepappersområdet och direktivet 93/6/EEG om
kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut.
Direktivet om investeringstjänster ger värdepappersföretag motsvarande
möjlighet som banker och försäkringsbolag att med stöd av en hemlands-
auktorisation bedriva gränsöverskridande verksamhet och etablera filial i andra
medlemsländer. Kapitalkravsdirektivet syftar till att förbättra övervakningen
och kontrollen av marknadsrisker som värdepappersföretag och kreditinstitut
utsätter sig för i sin handel med värdepapper. Enligt direktivet ställs även
krav på visst minsta startkapital för värdepappersföretag samt anges hur mark-
nadsrisker skall beräknas och vilket kapital som krävs för att täcka sådana
risker. En närmare presentation av direktiven lämnas i avsnitt 5.1 och 6.3. En
svensk översättning av direktiven återfinns i bilagorna 6 och 7.
I de nyss nämnda direktiven anges att medlemsstaterna skall ha anpassat sin
lagstiftning till vad direktiven föreskriver senast den 1 juli 1995. Den
nationella lagstiftningen skall träda i kraft senast vid utgången av år 1995. De
lagstiftningsåtgärder som behövs för att införliva reglerna i direktivet om
investeringstjänster i det svenska regelverket behandlas i avsnitt 5. De
lagstiftningsåtgärder som föranleds av direktivet om kapitalkrav tas upp i
avsnitt 6.
Införlivandet av de i det här ärendet aktuella direktiven bygger på att den
svenska redovisningslagstiftningen anpassas till EG:s fjärde, sjunde och elfte
bolagsdirektiv (78/660/EEG, 83/349/EEG resp. 89/666/EEG) samt EG:s redovisnings-
direktiv för bl.a. banker och försäkringsbolag (86/635/EEG och 91/674/EEG).
Sverige har åtagit sig att tillämpa bl.a. bolagsdirektiven senast två år efter
det att EES-avtalet har trätt i kraft. Bankredovisningsdirektivet och
redovisningsdirektivet för försäkringsbolag skall enligt tilläggsprotokollet
till EES-avtalet vara genomförda senast den 1 januari 1995. Den av
Justitiedepartementet tillsatta Redovisningskommittén har i ett delbetänkande
Års- och koncernredovisning enligt EG-direktiv (SOU 1994:17) lagt fram förslag
till de ändringar av den svenska lagstiftningen som föranleds av de omnämnda
bolags- och redovisningsdirektiven.
83
5 EES-regler om värdepappersrörelse
Inledning
Lagen om värdepappersrörelse trädde i kraft den 1 augusti 1991 och ersatte då
fondkommissionslagen (prop. 1990/91:142, bet. 1990/91:NU37, rskr. 1990/91:349,
SFS 1991:981). Värdepappersrörelselagen innehåller regler för företag som
bedriver verksamhet på värdepappersmarknaden. Tillstånd av Finansinspektionen
krävs för företag som yrkesmässigt tillhandahåller en eller flera av följande
tjänster med avseende på finansiella instrument:
- kommissionshandel,
- förmedling,
- handel för egen räkning,
- förvaltning, samt
- garantigivning och annan medverkan vid emissioner.
Tillstånd att bedriva värdepappersrörelse får ges till aktiebolag, bankinstitut
och utländska företag. Företag som fått tillstånd kallas med en gemensam be-
teckning värdepappersinstitut. Värdepappersrörelse skall bedrivas så att den kan
anses sund. För aktiebolag (värdepappersbolag) krävs ett med hänsyn till verk-
samhetens omfattning och beskaffenhet tillräckligt stort aktiekapital.
Företag som fått tillstånd att bedriva värdepappersrörelse får inom ramen för
tillståndet bedriva finansiell rådgivning och värdepappersförvaring samt ta emot
medel med redovisningsskyldighet. Efter tillstånd av Finansinspektionen får ett
sådant företag också lämna kredit mot säkerhet och ta emot medel på konto
(inlåning), om det ingår som ett led i värdepappersrörelsen. Därutöver kan, om
det finns särskilda skäl, tillstånd ges även till andra sidoverksamheter som
underlättar rörelsen.
För värdepappersbolag som har tillstånd att handla för egen räkning, medverka
vid emissioner eller som har Finansinspektionens medgivande att ta emot medel på
konto gäller regler om kapitaltäckning för kreditrisker motsvarande dem som
gäller för banker. Ett värdepappersbolag och ett utländskt värdepappersföretag
skall ha en ansvarsförsäkring för att täcka skadeståndsanspråk från kunder.
Lagen om värdepappersrörelse har sedan ikraftträdandet ändrats flera gånger. I
samband med införandet av lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet
undantogs verksamhet som bedrivs med stöd av den lagen från tillståndsplikt
enligt värdepappersrörelselagen. Samtidigt infördes viss skyldighet att
rapportera sådana avslut i inregistrerade fondpapper som gjorts utanför en börs.
Dessa ändringar trädde i kraft den 1 januari 1993. Vid halvårsskiftet samma år
infördes regler om kreditjäv för värdepappersbolags kreditgivning motsvarande
dem som gäller för banker. I samband med ikraftträdandet av EES-avtalet, den 1
januari 1994, togs i lagen in bestämmelser som innebär att bl.a. kreditinstitut
hemmahörande inom EES som i sina hemländer är auktoriserade att erbjuda värde-
papperstjänster får bedriva sådan verksamhet i Sverige med stöd av hemlands-
auktorisationen, dvs. utan krav på särskilt tillstånd här.
5.1 Direktivet om investeringstjänster inom
värdepappersområdet
Direktivet 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värde-
pappersområdet är avsett att förverkliga den inre marknaden på värdepappers-
området och är utformat efter mönster av det andra banksamordningsdirektivet
(89/646/EEG). I direktivet föreskrivs obligatorisk auktorisation för juridiska -
och vissa fysiska - personer som yrkesmässigt tillhandahåller investerings-
tjänster (värdepappersföretag). Definitionen av vad som utgör investerings-
tjänster överensstämmer i huvudsak med det tillståndspliktiga området i lagen om
värdepappersrörelse. Motsvarande gäller i stort för de sidoverksamheter som
direktivet tillåter. Enligt direktivet får dock andra värdepappersföretag än
kreditinstitut inte använda kunders medel i rörelsen och därmed inte heller ta
emot medel på konto (inlåning), vilket i dag under vissa förutsättningar är
tillåtet i Sverige. Vissa företag och verksamheter undantas från direktivets
tillämpningsområde; försäkringsföretag samt investeringstjänster internt inom en
koncern och advokattjänster av tillfälligt slag. Särskild auktorisation krävs
inte heller för verksamhet som bedrivs med stöd av bankauktorisation.
För auktorisation gäller vissa minimikrav. Företaget skall ha ett tillräckligt
startkapital i enlighet med reglerna i kapitalkravsdirektivet (93/6/EEG) samt en
tillräckligt erfaren och välansedd ledning. Vidare krävs att företagets större
ägare inte bedöms vara olämpliga ur sundhetssynpunkt.
Direktivet bygger på principen om hemlandsauktorisation, dvs. ett företag som
har auktorisation i sitt hemland får med stöd av denna erbjuda sina tjänster i
andra medlemsstater, genom etablering av filial eller över gränserna, utan att
krav på ytterligare tillstånd får ställas. I direktivet föreskrivs dock viss
anmälnings- och informationsskyldighet innan sådan verksamhet får startas. Med
stöd av hemlandsauktorisationen kan ett företag också kräva att - direkt eller
indirekt - få tillträde till börser och andra reglerade marknader samt till
dessa anslutna clearing- och avvecklingssystem.
Ansvaret för tillsynen över ett värdepappersföretags verksamhet ligger i
princip på myndigheterna i företagets hemland. Detta gäller även sådana delar av
verksamheten som bedrivs i andra länder. I direktivet finns särskilda regler om
uppdelning av ansvar och samverkan mellan berörda tillsynsmyndigheter.
Direktivet innehåller vidare minimiregler om offentliggörande av information om
bl.a. priser och volymer i handeln med finansiella instrument vid reglerade
marknader.
Reglerna i direktivet om investeringstjänster skall vara införlivade med
nationell lagstiftning den 1 juli 1995 och träda i kraft senast den 31 december
samma år.
Trots att direktivet antogs så sent som i maj 1993 har ändringar redan
aktualiserats. Förslag till justeringar av investeringstjänstedirektivet m.fl.
direktiv finns i kommissionens förslag till ett s.k. BCCI-direktiv, COM(93)363.
Detta innebär bl.a. strängare krav på tydlig koncernstruktur och skyldighet för
revisorer att rapportera allvarligare missförhållanden till tillsynsmyndigheten.
Den föreslagna ikraftträdandetiden är densamma som för investeringstjänste-
direktivet. Kommissionen har vidare i september 1993 lagt fram ett förslag till
direktiv om investerarskydd, (investor protection schemes), COM(93)381, enligt
vilket alla värdepappersföretag obligatoriskt skall vara anslutna till någon
form av skyddssystem. Ett sådant skall skydda värdepappersföretagets kunder mot
förluster om företaget går i konkurs. Skyddet skall omfatta pengar och värde-
papper som har anförtrotts företaget och omfatta ett belopp som motsvarar minst
20 000 ecu. Hur ett sådant system skall organiseras och administreras överlämnas
till medlemsländerna. Den föreslagna ikraftträdandetiden är också i detta fall
densamma som för direktivet om investeringstjänster. - Åtminstone förslaget till
ett BCCI-direktiv kan komma att antas av rådet under år 1994.
5.2 Undantag från värdepappersrörelselagens
tillämpningsområde m.m.
Regeringens förslag: Verksamhet som bedrivs av Riksgäldskontoret, Kammarkolle-
giet eller av försäkringsbolag med koncession enligt försäkringsrörelselagen
undantas från värdepappersrörelselagens tillämpningsområde.
Försäkringsmäklares förmedling av andelar i värdepappersfonder undantas
från värdepappersrörelselagens tillståndskrav om verksamheten uppfyller vissa
krav.
Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Kammarkollegiet, Sveriges Försäkringsförbund och
Fondbolagens Förening tillstyrker förslagen. Försäkringsförbundet anser vidare
att det i 1 kap. 3 § försäkringsrörelselagen bör tas in en bestämmelse som anger
att försäkringsbolag får vara ombud för andra bolag under Finansinspektionens
tillsyn. Finansinspektionen avstyrker förslagen såvitt gäller försäkringsbolag
och försäkringsmäklare med hänvisning till att försäkringsbolag i detta
sammanhang bör behandlas på samma sätt som banker och att förslaget i fråga om
försäkringsmäklare kräver ytterligare utredning. Svenska Fondhandlareföreningen
avstyrker också förslagen utom vad avser Riksgäldskontoret. I fråga om Kammar-
kollegiet anser föreningen att förslaget skulle ge en felaktig markering av
vilka uppgifter kollegiet bör ta på sig. Förslagen rörande försäkringsbolag och
försäkringsmäklare anser föreningen inte vara konkurrensneutrala. Övriga
remissinstanser kommenterar inte förslagen.
EES-avtalet: Investeringstjänstedirektivet föreskriver i artikel 3 obli-
gatorisk auktorisation för den som vill erbjuda vissa i en bilaga angivna
tjänster på värdepappersmarknaden. Dessa tjänster ryms inom dem som nu är
tillståndspliktiga enligt lagen om värdepappersrörelse. Direktivet innehåller
dock i artikel 2.2 en uppräkning av företag och institutioner för vilka
direktivets bestämmelser inte skall gälla. Punkten a omfattar skade- och livför-
säkringsföretag samt företag som bedriver verksamhet avseende återförsäkring och
retrocession (återförsäkring av återförsäkring). Sådana företags verksamhet
regleras i stället av motsvarande direktiv på försäkringsområdet. I punkten f
undantas medlemsstaternas centralbanker och andra nationella organ med liknande
funktioner samt offentliga organ med ansvar för statsskuldsförvaltning. Punkten
g gäller vissa företag som erbjuder investeringstjänster endast i begränsad om-
fattning och som har en verksamhet som uppfyller ett antal särskilt uppställda
krav. Företaget får inte ta emot kunders medel eller värdepapper och därför
aldrig stå i skuld till en kund. Företaget får inte heller tillhandahålla någon
annan investeringstjänst än mottagande och vidarebefordran av kunders order av-
seende överlåtbara värdepapper och andelar i företag för kollektiv investering
(fondföretag). I denna verksamhet får order vidarebefordras endast till vissa
typer av företag, däribland värdepappersföretag, kreditinstitut och fondföretag.
Slutligen ställs det krav på att företagens verksamhet är reglerad på nationell
nivå genom författning eller etiska regler.
Skälen för regeringens förslag:
Riksgäldskontoret och Kammarkollegiet
Värdepappersrörelselagen är i princip tillämplig på allt yrkesmässigt tillhanda-
hållande av sådana tjänster som anges i lagen oberoende av vem som utför eller
tillhandahåller dem. Lagen gäller dock inte verksamhet som drivs av Riksbanken
eller sådan förvaltning av finansiella instrument som är reglerad i annan lag.
Dessa undantag behandlas vidare nedan.
Lagens bestämmelser är utformade med tanke på företag och institut som
driver verksamhet på affärsmässiga grunder. Tillstånd enligt lagen kan också
beviljas endast svenska aktiebolag, banker samt utländska företag. Syftet är
således inte att reglera hur myndigheters och andra offentliga organs verksamhet
skall bedrivas. Det torde i de allra flesta fall inte heller föreligga något
behov av en sådan reglering, eftersom flertalet myndigheter m.m. har uppgifter
som ligger långt från värdepappersmarknadsområdet. Vissa myndigheter och andra
organ bedriver emellertid verksamhet av ett sådant slag att det i vissa fall kan
framstå som tveksamt om den kan anses ligga utanför det tillståndspliktiga
området enligt lagen. I den mån det är lämpligt att sådan verksamhet bedrivs i
myndighetsform bör det för tydlighets skull göras klart att värdepappersrörelse-
lagen inte skall tillämpas. Verksamheten får i sådant fall i stället regleras i
myndighetens instruktion eller motsvarande. Alternativet till detta är att
förlägga verksamhet av detta slag till ett särskilt bolag som på vanligt sätt
kan beviljas tillstånd att driva värdepappersrörelse. Vilken lösning som skall
väljas måste prövas utifrån vad som är lämpligast i det enskilda fallet. Därvid
måste dock också Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet beaktas.
Riksbanken torde vara det främsta exemplet på en myndighet med verksamhet
på värdepappersmarknaden. Riksbankens verksamhet är också enligt ett uttryckligt
stadgande i 1 kap. 1 § lagen om värdepappersrörelse undantagen från lagens
tillämpningsområde. Det finns dock vid sidan av Riksbanken vissa andra
myndigheter vars verksamhet är sådan att den skulle kunna komma i konflikt med
värdepappersrörelselagens regler.
Riksgäldskontoret, som sedan år 1989 är en myndighet under regeringen, har
som främsta uppgift att handha statsupplåningen, dvs. att ta upp och förvalta
lån för staten. I verksamheten ingår bl.a. emissioner av statsobligationer och
statsskuldväxlar, handel med ränteinstrument och derivat, ingående av repor
(återköpsavtal) och omvända repor samt kredit- och garantigivning. Vissa av
dessa aktiviteter är i sig sådana att de skulle kunna anses utgöra
tillståndspliktig värdepappersrörelse. Riksgäldskontorets centrala roll och
uppgifter torde dock utesluta att verksamheten bedrivs på annat sätt än i
myndighetsform. I enlighet med vad angetts ovan bör därför Riksgäldskontoret
undantas från värdepappersrörelselagens tillämpningsområde. Som tidigare redo-
visats möter detta inte heller några hinder i förhållande till investerings-
tjänstedirektivets bestämmelser. Av dessa framgår att direktivet inte är
tillämpligt på medlemsstaternas organ för statsskuldförvaltning (artikel 2.2.f).
Kammarkollegiet är en central förvaltningsmyndighet med uppgift att hand-
lägga frågor rörande statlig och kyrklig egendom samt Sveriges indelning, svara
för medels- och fondförvaltning samt bevaka statens rätt och allmänna intressen
i vissa ärenden. Fondförvaltningsverksamheten avser främst ekonomisk förvaltning
av allmännyttiga fonder inom den statliga sektorn i vid mening. Kollegiet svarar
även för förvaltning av huvuddelen av statens aktieinnehav och vissa statliga
lån. I förvaltningen ingår medelsplacering, redovisning samt kassa- och medels-
hantering.
Kammarkollegiet förvaltar ca 320 fonder med varierande ändamål och till-
komstsätt. De största är Arbetslivsfonden, Kyrkofonden och Allmänna arvsfonden.
Kollegiet förvaltar vidare en del av kapitalet i Trygghetsstiftelsen. För
närvarande förvaltar kollegiet också hela kapitalet i Stiftelsen för strategisk
forskning. Det sammanlagda fondkapitalet uppgår nu till ca 20 miljarder kronor.
I 1 kap. 3 § 4 lagen om värdepappersrörelse föreskrivs tillståndsplikt för
värdepappersrörelse som består i förvaltning av någon annans finansiella
instrument. Detta innefattar uppdrag för någon att mot betalning och efter vissa
riktlinjer förvalta värdepapper som tillhör någon annan, ofta kallat portfölj-
förvaltning. Uppdraget kan vara allmänt hållet och t.ex. inbegripa att göra de
omplaceringar som förvaltaren anser att marknadsförhållandena kan motivera. Det
kan också vara inskränkt till att omfatta endast sådana köp och försäljningar
som uppdragsgivaren särskilt anger. Som nämnts är från lagens tillämpningsområde
enligt 1 kap. 1 § andra stycket undantagen sådan förvaltning av finansiella
instrument som är reglerad i annan lag. Som exempel på detta kan nämnas
fondbolagens verksamhet, som är reglerad i lagen (1990:1114) om värdepappers-
fonder, samt boutredningsmans och god mans förvaltning enligt 18 kap. ärvda-
balken (se prop. 1990/91:142 s. 152).
Kammarkollegiets förvaltningsverksamhet, som inte är reglerad i lag, torde
i normalfallet inte komma i konflikt med reglerna i värdepappersrörelselagen. De
förvaltade medlen är till stor del att anse som allmänna i vid mening och det är
således inte fråga om förvaltning för annans räkning. I vissa fall, t.ex. där
kollegiet i konkurrens med privata fondförvaltare åtagit sig förvaltningsuppdrag
från självständiga subjekt såsom t.ex. stiftelser, kan det emellertid
ifrågasättas om inte verksamheten kan vara att anse som värdepappersrörelse. Som
tidigare angetts bör det därför, på samma sätt som i fråga om Riksgäldskontoret,
göras klart att värdepappersrörelselagen inte gäller för verksamheten. Även
Kammarkollegiet bör således undantas från lagens tillämpningsområde. Den närmare
avgränsningen av kollegiets fondförvaltande verksamhet kommer i stället att
göras i förordningen (1994:634) med instruktion för Kammarkollegiet. Detta bör
ske utifrån såväl allmänna lämplighetsöverväganden som Sveriges förpliktelser
enligt EES-avtalet, i första hand investeringstjänstedirektivets bestämmelser.
Svenska Fondhandlareföreningen har i sitt remissvar framfört att det är
olämpligt att kollegiet som myndighet befattar sig med verksamhet som har
karaktär av värdepappersrörelse och att ett undantag skulle ge en felaktig
markering av att kollegiet bör ta på sig sådana uppgifter. Regeringen vill med
anledning av detta betona att någon sådan markering inte är avsedd med
lagändringen. Syftet med ändringen är att klargöra att värdepappersrörelselagens
regelsystem inte är tillämpligt på Kammarkollegiets verksamhet. Detta innebär i
sig inget ställningstagande i fråga om vilken verksamhet kollegiet bör bedriva
utan detta kommer i stället, som nyss nämnts att regleras i kollegiets
instruktion.
Försäkringsbolag och försäkringsmäklare
Enligt 1 kap. 3 § 2 lagen om värdepappersrörelse får yrkesmässig verksamhet som
består i förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella
instrument eller i annat fall medverkan vid transaktioner avseende sådana
instrument bedrivas endast med Finansinspektionens tillstånd. Med finansiella
instrument avses fondpapper, däribland andelar i värdepappersfonder, och andra
rättigheter och förpliktelser avsedda för handel på värdepappersmarknaden.
Finansinspektionen har i sin tillsynsverksamhet uppmärksammat att
försäkringsbolag och försäkringsmäklare i anslutning till sin ordinarie
verksamhet i viss utsträckning även förmedlar andelar i värdepappersfonder till
sina kunder utan att ha tillstånd för detta enligt värdepappersrörelselagen. Ur
försäkringssäljarens eller försäkringsmäklarens synvinkel torde verksamheten
framstå som ett naturligt komplement till de övriga tjänster som tillhandahålls.
Det kan förutsättas att många kunder inte endast efterfrågar en försäkring som
sådan utan önskar hjälp med att ordna sitt sparande. Placeringar i en värde-
pappersfond kan därvid utgöra en viktig sparform. För en kund som på inrådan av
t.ex. en försäkringsmäklare genom en unit linked-försäkring placerat en del av
sitt kapital i en viss värdepappersfond kan det te sig svårförståeligt att samma
mäklare inte skulle kunna bistå med placeringar i samma fond vid sidan om för-
säkringen. Hinder för aktörer inom försäkringsbranschen att bedriva sådan
förmedlingsverksamhet framstår också som en konkurrensskillnad i förhållande
till bankerna, som kan förmedla både försäkringar och - med tillstånd enligt
värdepappersrörelselagen - värdepappersfondsandelar. Dessa skäl talar för att
det skall vara möjligt för försäkringsbolag och försäkringsmäklare att bedriva
förmedlingsverksamhet av nu aktuellt slag. En förutsättning för detta är dock
att verksamheten kan ske i reglerade och säkra former under Finansinspektionens
tillsyn.
En till synes närliggande lösning vore att de berörda företagen och mäk-
larna fick söka tillstånd enligt värdepappersrörelselagen och att ansökan
prövades enligt förutsättningarna i denna lag. Detta är dock av flera skäl inte
en framkomlig väg. Lagen förutsätter t.ex. för tillstånd att
värdepappersrörelsen skall vara den huvudsakliga verksamheten. Detta krav torde
inte kunna uppfyllas av de nu aktuella försäkrings- och mäklarföretagen. Det är
för övrigt osäkert om försäkringsverksamhet eller försäkringsmäkleri över huvud
taget skulle kunna godtas som sidoverksamhet i ett värdepappersbolag. Ändringar
i dessa regler skulle innebära ingrepp i lagens grundläggande struktur. En
lösning som i stället grundas på undantag från värdepappersrörelselagens till-
ståndskrav bör därför prövas. Förutsättningarna skiljer sig dock mellan
försäkringsföretag och försäkringsmäklare. De behandlas därför var för sig i det
fortsatta resonemanget.
Försäkringsbolagens verksamhet är reglerad i försäkringsrörelselagen
(1982:713). För att få driva försäkringsrörelse krävs koncession av regeringen.
Verksamheten står under Finansinspektionens tillsyn. Ett försäkringsbolag får
inte bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse, om det inte finns särskilda
skäl för det. Motivet för denna begränsning har främst varit att
försäkringsbolagen skall ha en betryggande soliditet och att försäkringstagarnas
intressen inte får äventyras genom aktiviteter och engagemang utanför den
egentliga försäkringsrörelsen. Frågan om beviljande av undantag från regeln att
försäkringsbolag endast skall bedriva försäkringsrörelse prövas i samband med
stadfästelse eller ändring av bolagsordning. Undantag har medgetts för
verksamhet som har ett naturligt samband med den egentliga försäkringsrörelsen,
t.ex. skadeförebyggande verksamhet.
I promemorian har med hänsyn till denna stränga reglering frågan om
förhållandet mellan försäkringbolagens verksamhet och värdepappersrörelselagens
regler ansetts kunna lösas på ett tekniskt enkelt sätt genom att
försäkringsbolagens verksamhet generellt undantas från värdepappersrörelselagens
tillämpningsområde. I vad mån ett försäkringsbolag får bedriva någon form av
värdepappersrörelse skulle i och med detta helt styras av försäkringsrörelse-
lagens regler. Ett bolags förmedling av fondandelar blir då en fråga för Finans-
inspektionen att ta ställning till vid stadfästelse av eller godkännande av
ändringar i bolagsordningen. En sådan lösning skulle också vara väl förenlig med
EES-avtalets regler för värdepapperstjänster. Som tidigare nämnts har
försäkringsföretag uttryckligen undantagits från investeringstjänstedirektivets
tillämpningsområde. Deras verksamhet regleras i stället av direktiven på
försäkringsområdet.
Promemorians förslag i detta avseende har kritiserats från olika utgångs-
punkter. Finansinspektionen har anfört att förslaget ger försäkringsbolag
obegränsade möjligheter att bedriva värdepappersrörelse utan att vara
underkastade värdepappersrörelselagens reglering. Sveriges Försäkringsförbund
har å andra sidan hemställt att det i försäkringsrörelselagen öppnas en
möjlighet för försäkringsbolag att agera som ombud för alla företag som står
under Finansinspektionens tillsyn, så att det bl.a. blir möjligt för
försäkringsbolagen att bedriva även annan verksamhet än förmedling av
fondandelar.
Regeringen vill med anledning av dessa synpunkter anföra följande.
Promemorians förslag har föranletts av det tidigare angivna förhållandet att
bl.a. försäkringsbolag faktiskt bedriver verksamhet som innefattar förmedling av
fondandelar. I och med värdepappersrörelselagens ikraftträdande år 1991 och det
tillståndskrav för förmedling av bl.a. fondandelar detta medfört, uppkommer
frågan om försäkringsbolag fortsättningsvis skall var förhindrade att bedriva
sådan verksamhet och, om inte, hur den rättsliga regleringen lämpligen bör
utformas.
Försäkringsverksamhet har en annan huvudsaklig karaktär och inriktning än
rörelsen hos ett värdepappersbolag. Förmedlingsverksamhet avseende andra
finansiella instrument än fondandelar, t.ex. aktier och optioner, eller
bedrivande av annan - mer avancerad - värdepappersrörelse framstår, åtminstone
med det betraktelsesätt som hittills gällt, som främmande för ett företag vars
verksamhet är inriktad på försäkringsverksamhet. De förslag som lämnats i
promemorian bygger också på ett sådant synsätt. Försäkringsförbundets förslag,
att försäkringsbolag skall tillåtas agera som ombud för andra företag under
Finansinspektionens tillsyn, skulle innebära att bolagen kunde erbjuda i princip
alla finansiella tjänster för vilka nu gäller krav på särskilt tillstånd enligt
olika lagar. En sådan förändring fordrar ingående överväganden. Den går vidare
betydligt längre än vad som föreslagits i promemorian och har därmed inte varit
föremål för remissbehandling. Redan kravet på beredning gör därför att en sådan
ändring inte nu kan komma i fråga.
Vad gäller Finansinspektionens uppfattning att förslaget ger försäkrings-
bolag obegränsade möjligheter att vid sidan av värdepappersrörelselagens regler
driva värdepappersrörelse kan konstateras att förslaget endast avser att
möjliggöra förmedling av fondandelar, vilka i förhållande till andra finansiella
instrument typiskt sett måste anses som mindre riskfyllda. Det är också fråga om
en verksamhet som bolagen redan indirekt bedriver i samband med försäljning och
administration av fondförsäkringar. Vad gäller annan värdepappersrörelse bör
erinras om de tidigare nämnda regler som begränsar ett försäkringsbolags
verksamhetsområde. Att försäkringsbolagen undantas från värdepappersrörelsela-
gens tillämpningsområde innebär således inte en möjlighet att fritt bedriva
sådan rörelse. Annan verksamhet än försäkringsrörelse fordrar också
Finansinspektionens tillstånd. De begränsningar som gäller såväl enligt
försäkringsrörelselagen som EG-direktiven på försäkringsområdet torde därvid
utgöra hinder för tillstånd för ett försäkringsbolag att i egen regi driva annan
värdepappersrörelse än vad som nu avses.
I fråga om försäkringsmäklare är förhållandet något annorlunda. Mäklarnas
verksamhet regleras av lagen (1989:508) om försäkrings- mäklare. I lagen
föreskrivs att varje försäkringsmäklare skall vara registrerad hos
Finansinspektionen och stå under dess tillsyn. Registreringskravet gäller sådan
verksamhet som anges i lagen, dvs. yrkesmässig förmedling av direktförsäkring
från flera från varandra fristående försäkringsgivare till olika uppdragsgivare.
Lagen innehåller vidare regler om kraven för registrering och om hur
verksamheten skall bedrivas. Till skillnad mot försäkringsrörelselagen finns
inga regler som begränsar en mäklares verksamhet vid sidan av den egentliga
mäklarrörelsen. Det är därför inte lämpligt att som i fråga om försäkringsbolag
göra ett generellt undantag från reglerna i värdepappersrörelselagen. Detta
skulle göra det möjligt för en försäkringsmäklare att i princip utan reglering
driva värdepappersrörelse. Ett sådant undantag skulle också stå i strid med in-
vesteringstjänstedirektivets regler. Som angetts inledningsvis ger direktivet
dock möjlighet att undanta företag som erbjuder investeringstjänster endast i
begränsad omfattning och som uppfyller vissa särskilda krav, artikel 2.2 g.
Härigenom öppnas en möjlighet att genom ett mindre långtgående undantag tillåta
viss förmedlingsverksamhet. Försäkringsmäklare skulle således - med utnyttjande
av den möjlighet som direktivet erbjuder - kunna undantas från värdepappers-
rörelselagens tillståndskrav såvitt gäller förmedling av finansiella instrument,
dock endast avseende andelar i värdepappersfonder.
Finansinspektionen har avstyrkt att en sådan möjlighet öppnas. Det har
därvid anförts att det inte finns skäl att särbehandla försäkringsmäklare i
förhållande till andra aktörer som bedriver förmedlingsverksamhet av nu aktuellt
slag. Inspektionen har därför som sin uppfattning framfört att
försäkringsmäklares förmedling av fondandelar endast skulle få ske i form av ett
aktiebolag på vilket skulle ställas samma krav som på ett värdepappersbolag.
Det bör inledningsvis anmärkas att värdepappersrörelselagen reglerar
värdepappersrörelse i stort, vilket innefattar verksamheter av betydligt mer
kvalificerad karaktär såsom kommissionshandel, handel för egen räkning och
emissionsmedverkan. Den begränsade förmedling av fondandelar som här föreslås
bli tillåten för försäkringsmäklare är betydligt mindre krävande i fråga om
resurser och kvalifikationer. Det framstår därför i fråga om aktörer som redan
står under Finansinspektionens tillsyn och med de begränsningar som föreslås i
promemorian inte som nödvändigt att tillämpa hela det regelverk som gäller för
annan värdepappersrörelse. Ett sådant synsätt torde också ligga bakom
undantagsmöjligheten i investeringstjänstedirektivet. Enligt regeringens
uppfattning bör således promemorians förslag i denna del genomföras.
Mot bakgrund av det nu förda resonemanget och de invändningar Finans-
inpektionen gjort beträffande konkurrensnackdelar för värdepappersbolag som
enbart ägnar sig åt förmedling av andelar i värdepappersfonder bör kravet på
startkapital för värdepappersbolag med sådan verksamhet kunna sättas ned till
den lägsta nivå som anges i kapitalkravsdirektivet. Denna fråga behandlas i
avsnitt 5.5.
I enlighet med vad som anges i promemorian bör undantaget inte omfatta
s.k. nationella fonder. För att undantaget skall vara tillämpligt får kunders
order inte vidarebefordras till andra företag än fondföretag. Mäklaren får i
denna verksamhet inte ta emot kunders medel eller andelar. För all annan
verksamhet som utgör värdepappersrörelse gäller alltjämt lagens tillståndskrav.
Det bör anmärkas att förmedling av fondandelar skall vara en sidoverksamhet till
försäkringsmäklarrörelsen. Fondandelsförmedling får således inte vara mäklarens
huvudsakliga verksamhet. Detta anges uttryckligen i den föreslagna
undantagsbestämmelsen i lagen om värdepappersrörelse. Således skall en
registrering som försäkringsmäklare inte kunna vara ett sätt att undgå
värdepappersrörelselagens tillståndskrav.
Möjligheten att bedriva förmedlingsverksamhet av nu angivet slag för-
anleder även vissa ändringar i lagen om försäkringsmäklare, bl.a. krav på
registrering av förmedlingsverksamheten, tillräcklig kompetens och ansvars-
försäkring. I de två sista avseendena bör Finansinspektionen ställa samma krav
som tillämpas i fråga om värdepappersbolag som ägnar sig åt förmedling av
fondandelar.
5.3 Mottagande av medel på konto och kreditgivning
Regeringens förslag: Möjligheten för värdepappersbolag och utländska värde-
pappersföretag att med särskilt tillstånd av Finansinspektionen ta emot medel på
konto och lämna kredit behålls.
Ett värdepappersbolag som får tillstånd till kontohållning och kredit-
givning blir att anse som ett kreditinstitut i den mening som avses inom EG.
Kraven för tillstånd och reglerna för drivande av sådan verksamhet skärps så att
de motsvarar EG:s bestämmelser för sådana institut.
Utländska värdepappersföretag får beviljas tillstånd till kontohållning
och kreditgivning endast om de får bedriva sådan verksamhet i sitt hemland.
Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Konkurrensverket, Finansinspektionen, Svenska
Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Bankföreningen anser dock att det nuvarande kravet att
medel får tas emot på konto endast för att underlätta värdepappersrörelsen bör
behållas i lagtexten. Sveriges Advokatsamfund och Finansbolagens Förening anser
att ytterligare överväganden bör göras under den fortsatta beredningen.
Övervägandena bör därvid avse avgränsningen gentemot banker och
kreditmarknadsbolag samt om och i vilken mån ett värdepappersbolag med stöd av
hemlandsauktorisationen skall kunna bedriva både in- och utlåningsverksamhet i
ett annat EES-land. Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget.
EES-avtalet: Av investeringstjänstedirektivets artikel 10, tredje streck-
satsen, framgår att medel som ett värdepappersföretags kunder anförtror
företaget inte får sammanblandas med företagets medel och således inte heller
användas i rörelsen. Undantag från denna regel gäller endast för sådana företag
som är kreditinstitut enligt direktivets definition. Med kreditinstitut avses
enligt artikel 1.3 detsamma som i artikel 1 i det första
banksamordningsdirektivet (77/780/EEG), dvs. ett företag vars verksamhet består
i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och
att bevilja krediter för egen räkning. Alla auktorisationer av kreditinstitut
skall enligt artikel 3.7 i samma direktiv anmälas till kommissionen, som i
Europeiska gemenskapernas tidning skall offentliggöra en lista över instituten.
Enligt EES-avtalet skall sådana anmälningar från länder inom EFTA inte göras
till kommissionen utan till EFTA:s övervakningsmyndighet (EFTA Surveillance
Authority, ESA) och EFTA:s ständiga kommitté.
Skälen för regeringens förslag: Medel som ett värdepappersbolag tar emot
av en kund eller för en kunds räkning skall enligt huvudregeln i 3 kap. 5 §
värdepappersrörelselagen betraktas som redovisningsmedel och genast avskiljas
och sättas in på räkning i bankinstitut. Enligt 3 kap. 4 § samma lag får dock
ett värdepappersbolag, med Finansinspektionens tillstånd, ta emot medel på konto
för att underlätta värdepappersrörelsen. Sådana medel, som inte behöver
avskiljas, får användas i bolagets rörelse. Det är således fråga om en verk-
samhet som liknar inlåning i bank, även om denna beteckning inte används i
lagen.
En motsvarande bestämmelse, som dock inte innehöll något krav på särskilt
tillstånd, fanns i den tidigare gällande fondkommissionslagen (1979:748). I för-
arbetena till denna lag (prop. 1978/79:9 s. 144) uttalades bl.a. följande.
"Fondkommissionsbolag bör liksom f.n. ha rätt att ta emot medel på särskilt
konto, s.k. kundkonton. Dessa konton har stor betydelse i fondkommissions-
firmornas verksamhet genom att vidga möjligheterna till kreditgivning och handel
med värdepapper för egen räkning. Kundkontona fyller vidare en viktig funktion
genom att på ett smidigt sätt reglera det löpande betalningsförhållandet mellan
dess kunder och därigenom underlätta fondkommissionshandeln. Det bör dock be-
tonas, att inlåningen skall begränsas till vad som erfordras för att på ett
praktiskt sätt underlätta kommissionshandeln. Bolagen får lika lite som nu driva
en inlåningsverksamhet vid sidan härav på bankmässiga räkningar i strid med 1 §
lagen om bankrörelse." Detta citat återgavs i förarbetena till värdepappers-
rörelselagen tillsammans med ett uttalande av det föredragande statsrådet att
detta synsätt alltjämt borde vara gällande (prop. 1990/91:142 s. 120).
Möjligheten att använda sig av kundkonton har som angetts traditionellt
varit av stor betydelse för de svenska värdepappersbolagen. Även i dag betraktas
kontohållningen som ett viktigt inslag i många bolags verksamhet. Förhållandena
i Sverige torde i detta avseende skilja sig från vad som gäller i flertalet
andra europeiska länder, där kontohållning av detta slag inte tillåtits. Detta
avspeglar sig också i investeringstjänstedirektivets utformning, som kan sägas
förutsätta att kundmedel inte får användas i rörelsen.
Inlåningsförbudet framgår indirekt av de bestämmelser som anger vilka reg-
ler medlemsstaterna skall ställa upp för värdepappersföretagens verksamhet. En
direkt överföring av direktivets regler till svensk lagstiftning utan ändringar
i övrigt skulle innebära att möjligheten för svenska värdepappersbolag att ta
emot medel på konto helt togs bort. Detta skulle orsaka betydande störningar och
svårigheter av såväl finansiellt som praktiskt slag. För vissa bolag torde
kontohållningen framstå som ett så viktigt inslag i verksamheten att ett förbud
skulle medföra överväganden om byte av verksamhetsform. Alternativet skulle då
vara att driva rörelsen i bankform där inlåning ingår som en grundläggande
verksamhetsgren. Det skulle således kunna komma att bildas ett flertal nya
banker vars verksamhet dock i första hand inte skulle vara inriktad på bank-
rörelse i vanlig mening utan mera avgränsat till värdepappershandel. Det fram-
står allmänt sett som mindre lämpligt att en finansiell verksamhet av ett visst
slag bedrivs i former med en reglering som väsentligen är utformad och avpassad
för ett annat slags rörelse. Om möjligt bör därför införlivandet av
investeringstjänstedirektivets regler ske på ett sätt som beaktar den svenska
marknadens särskilda förhållanden.
Som framgått ovan gäller direktivets förbud mot inlåning eller konto-
hållning inte för företag som inom EG betraktas som kreditinstitut. I Sverige
tillhör för närvarande endast banker och kreditmarknadsbolag denna grupp.
Nackdelarna med att ett flertal värdepappersbolag av detta skäl kan komma att
ombildas till bankaktiebolag har redan behandlats. En harmonisering i för-
hållande till EG:s regler som beaktar de särskilda svenska förhållandena fordrar
således att värdepappersbolag kan ta emot medel på konto utan att ombilda sig
till banker. Detta skulle kunna uppnås om det för värdepappersbolag som bedriver
sådan verksamhet infördes regler som uppfyller kraven för kreditinstitut i EG:s
mening. Sådana bolag, som skulle bli att anse som kreditinstitut enligt
EG-direktiven, skulle inte träffas av inlåningsförbudet i
investeringstjänstedirektivet. Några principiella hinder mot en sådan lösning
synes inte föreligga. Det torde inte heller föranleda lagändringar av större
omfattning. Många av de regler som gäller för kreditinstitut inom EG kommer
genom investeringstjänstedirektivet att bli tillämpliga även på värdepappers-
bolag och således behöva införlivas med den svenska lagstiftningen redan av
detta skäl. Hit hör t.ex. bestämmelserna om obligatorisk auktorisation, ägar-
prövning och rätt till domstolsprövning av vissa förvaltningsbeslut. För kredit-
institut gäller dock inom EG även vissa andra regler. Så är fallet i fråga om
startkapitalets storlek och möjligheterna att förvärva s.k. placeringsaktier.
Mot bakgrund av de överväganden som redovisats ovan framstår det som mest
ändamålsenligt att lösa frågan om mottagande av medel på konto genom att för
bolag som bedriver sådan verksamhet ställa upp regler som svarar mot vad som
gäller för kreditinstitut inom EG. Detta innebär således att
värdepappersrörelselagens regler för nu aktuella bolag måste kompletteras med
bestämmelser om högre startkapital och begränsningar i fråga om förvärv av
placeringsaktier. Frågan om startkapital kommenteras närmare i avsnitt 5.5.
Reglerna om placeringsaktier behandlas i författningskommentaren till den
aktuella bestämmelsen, 3 kap. 1 a § lagen om värdepappersrörelse. Där tas också
upp Lagrådets synpunkter i fråga om reglernas utformning. Givetvis måste dessa
bolag också anmälas för införande på den gällande listan över företag som i de
olika länderna klassificeras som kreditinstitut. Som angetts i det föregående
skall enligt EES-avtalet sådana anmälningar från EFTA-staterna göras till EFTA:s
övervakningsmyndighet och till EFTA:s ständiga kommitté.
I detta sammanhang bör behandlas en annan fråga som tagits upp av Sveriges
Advokatsamfund och Finansbolagens Förening, nämligen om och i vilken mån ett
värdepappersbolag med stöd av hemlandsauktorisationen skall kunna bedriva både
in- och utlåningsverksamhet i ett annat EES-land. Som närmare kommer att
behandlas i det följande (avsnitt 5.4) innebär principen om
hemlandsauktorisation att ett företag inom de ramar som följer av EG:s regelverk
skall få bedriva samma verksamhet i ett annat medlemsland som det har tillstånd
att bedriva i hemlandet. Detta innebär att ett värdepappersbolag som här har
tillstånd att ta emot medel på konto och bevilja kredit skall få bedriva samma
verksamhet i ett annat EES-land, dock endast i den utsträckning och under de
villkor det är tillåtet här. Ur det andra EES-landets synvinkel kommer bolaget
att framstå som ett kreditinstitut med av sin hemlandsauktorisation inskränkta
möjligheter till kontohållning och kreditgivning.
De nu angivna ändringarna betingas av de krav som följer av EG:s regler
även om det också av allmänna trygghetsskäl är rimligt att ställa högre krav på
kapital på de bolag som får använda kunders medel i rörelsen. I detta sammanhang
bör dock övervägas om det därutöver finns skäl att göra vissa av de särskilda
regler som i dag gäller för banker tillämpliga också på värdepappersbolag som
tar emot medel på konto. Övervägande skäl talar emellertid i flertalet fall mot
en sådan ordning. Det är här inte fråga om att utvidga värdepappersbolagens
möjligheter att ta emot medel på konto jämfört med vad som gäller i dag. En
förutsättning för mottagande av medel på konto skall alltjämt vara att det
underlättar värdepappersrörelsen. Som Svenska Bankföreningen påpekat framstår
det då som lämpligast att detta krav också fortsättningsvis uttryckligen anges i
lagtexten.
Förslaget syftar i grunden till att kunna bevara möjligheten till konto-
hållning inom ramen för de krav direktivet om investeringstjänster ställer. De
begränsningar och skyddsregler som hittills ansetts vara motiverade torde därför
i allmänhet vara tillräckliga även i fortsättningen. Om flertalet av de
särskilda bestämmelserna som gäller för banker överfördes till värdepappers-
bolagen skulle skälen för den lösning som nu förordats tunnas ut väsentligt. Det
skulle i så fall närmast vara enklare att förbjuda bolagens kontohållning och
hänvisa de bolag som vill bedriva sådan verksamhet att söka bankoktroj.
Det nu sagda skall dock självklart inte hindra att det för värdepappers-
bolagen införs sådana regler som är sakligt motiverade med hänsyn till den
bedrivna verksamheten. Bestämmelsen i 2 kap. 12 § bankrörelselagen att en bank
skall ha en tillfredsställande betalningsberedskap är av denna karaktär.
Motsvarande regel bör således införas även för värdepappersbolag som tar emot
medel på konto.
Sveriges Advokatsamfund och Finansbolagens Förening har i sina remissvar
anfört att den lagstiftning som införts i Sverige som en anpassning till
EG-rätten bygger på att kreditinstitut endast kan vara av två huvudslag,
nämligen banker och kreditmarknadsbolag. Förslaget i promemorian sägs bryta mot
denna tanke. Det anförs vidare att avgränsningen gentemot de institut som för
närvarande anses som kreditinstitut inte berörs.
Till en början kan noteras att någon allmängiltig och sammanhållen
definition av begreppet kreditinstitut inte finns i svensk lagstiftning.
Begreppet definieras i stället i de olika lagar där det används utifrån
regleringens ändamål. I promemorian poängterades att klassificeringen som
kreditinstitut endast avser de berörda värdepappersbolagens ställning enligt
EG:s regler. Ur den svenska lagstiftningens perspektiv innebär de föreslagna
reglerna endast en skärpning av de krav som för närvarande ställs på ett
värdepappersbolag för att få ta emot medel på konto. Några andra avgränsningar i
förhållande till den verksamhet som bedrivs av banker och kreditmarknadsbolag än
vad som gäller i dag behövs därför inte. Värdepappersbolag med tillstånd att ta
emot medel på konto blir således inte i större utsträckning än nu att betrakta
som kreditinstitut i de sammanhang där detta begrepp förekommer i den svenska
lagstiftningen. Endast när detta särskilt anges faller värdepappersbolag in
under detta begrepp. Så är t.ex. fallet i lagen (1988:1385) om Sveriges riks-
bank.
Möjligheten att med Finansinspektionens tillstånd ta emot medel på konto
och lämna kredit gäller i dag också utländska värdepappersföretag, dvs. andra
utländska företag än EES-företag som inte är bankinstitut och som har fått till-
stånd att driva värdepappersrörelse från filial i Sverige. Denna möjlighet bör
behållas. Däremot bör vissa grundläggande förutsättningar för ett sådant till-
stånd anges i lagen. En filial är ett avdelningskontor med självständig för-
valtning och således inte något självständigt juridiskt subjekt. Verksamheten i
filialen styrs därför i grundläggande avseenden av regleringen i sitt hemland.
Det bör mot denna bakgrund inte komma i fråga att bevilja ett företag tillstånd
att i Sverige bedriva verksamhet som företaget inte får bedriva i hemlandet.
Detta skulle kunna medföra en risk för att de i Sverige tillåtna verksamheterna
inte skulle vara avpassade till företagets grundläggande rörelseregler och krav
på kapital. Det skulle också kunna öppna möjligheter att kringgå de begräns-
ningar av företagets verksamhet som myndigheterna i hemlandet funnit det
motiverat att ställa upp.
5.4 Hemlandsauktorisation
Regeringens förslag: Ett värdepappersföretag som har auktoriserats i ett land
inom EES har rätt att etablera filial i Sverige utan tillstånd av Finansin-
spektionen. Sådana värdepappersföretag har också rätt att med stöd av hemlands-
auktorisationen bedriva verksamhet genom att tillhandahålla tjänster utan
etablering i Sverige, s.k. gränsöverskridande verksamhet.
Ett svenskt värdepappersbolag får etablera sig och tillhandahålla tjänster
i andra länder inom EES. För etablering krävs tillstånd av Finansinspektionen.
Vid gränsöverskridande verksamhet är det tillräckligt att inspektionen
underrättas i förväg.
Ett utländskt företag som bedriver gränsöverskridande verksamhet här i
landet skall, innan verksamheten inleds, lämna en skriftlig förbindelse till
Finansinspektionen att årligen lämna vissa kontrolluppgifter till Riksskatte-
verket.
Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Finansinspektionen tillstyrker i huvudsak förslagen,
men lämnar vissa synpunkter angående den närmare utformningen. Riksskatteverket
påtalar att möjligheten för utländska företag att med stöd av sin
hemlandsauktorisation driva verksamhet i Sverige utan att ha någon filial här
innebär flera nackdelar för skatteförvaltningen; dels är sådana företag inte
skyldiga att lämna de kontrolluppgifter som krävs för den förenklade
självdeklarationen, dels försvåras kontrollen av avyttringar av finansiella
instrument, dels är utländska företag inte skyldiga att dra av och betala in
preliminär skatt.
EES-avtalet: Regler om frihet för finansiella företag att etablera sig och
tillhandahålla tjänster med stöd av hemlandsauktorisation infördes i EG-rätten
först i fråga om fondföretag genom det s.k. UCITS-direktivet (85/611/EEG). Mot-
svarande regler för banker och andra kreditinstitut togs in i det andra bank-
samordningsdirektivet (89/646/EEG). Bestämmelserna om hemlandsauktorisation i
dessa båda direktiv har införlivats med den svenska lagstiftningen på resp.
område (prop. 1992/93:90, bet. 1992/93:NU10, rskr. 1992/93:110, SFS 1992:1320,
och prop. 1992/93:89, bet. 1992/93:NU9, rskr. 1992/93:109, SFS 1992:1613 och
1992:1610). Genom investeringstjänstedirektivet införs motsvarande regler om
etableringsfrihet m.m. även för andra företag än kreditinstitut som
tillhandahåller värdepapperstjänster (värdepappersföretag).
I direktivets artikel 14 anges att ett värdland inom gemenskapen inte
längre skall få förbehålla sig att särskilt auktorisera filialer till värdepap-
persföretag som är auktoriserade och underkastade tillsyn av behöriga myndig-
heter i något annat medlemsland. Enligt artikeln skall sådana företag få utöva
verksamhet i andra medlemsländer, antingen från en i resp. land etablerad filial
eller genom direkt tillhandahållande av tjänster. Som förutsättning för denna
frihet gäller att verksamheten i fråga dels hänför sig till tjänster och
finansiella instrument som anges i en bilaga till direktivet, dels omfattas av
den auktorisation som företaget har i sitt hemland.
Artikel 17 innehåller bestämmelser om det förfarande som skall iakttas när
ett värdepappersföretag önskar etablera filial i en annan medlemsstat. Företaget
skall underrätta behöriga myndigheter i sitt hemland om sina avsikter. En sådan
underrättelse skall innehålla ett visst minimum av uppgifter, bl.a. om den till-
tänkta verksamheten och om hur den skall organiseras. I andra fall än då hem-
landsmyndigheten har anledning att ifrågasätta företagets administrativa
struktur eller finansiella styrka skall myndigheten översända de ingivna upp-
gifterna till behörig myndighet i det tilltänkta värdlandet. En sådan under-
rättelse, som skall åtföljas av uppgift om eventuella system för investerarskydd
som gäller för företaget, skall översändas till värdlandsmyndigheten inom tre
månader. En vägran eller underlåtenhet att vidarebefordra informationen skall
kunna göras till föremål för domstolsprövning.
En värdlandsmyndighet som mottagit underrättelse om filialetablering har
två månader på sig att, som det heter i direktivet, förbereda tillsyn av före-
taget i enlighet med artikel 19 samt, om det behövs, ange under vilka villkor,
"motiverade av hänsyn till det allmänna bästa", som filialverksamheten får be-
drivas. Det bör redan här påpekas att filialen i princip skall stå under tillsyn
av myndighet i hemlandet och att den värdlandstillsyn som skall "förberedas"
alltså hänför sig till den restkompetens som värdlandsmyndigheten har. Hemlands-
tillsynen behandlas närmare i avsnitt 5.8.
Så snart värdlandsmyndigheten har gett klartecken kan filialen etableras
och verksamheten påbörjas. Detsamma gäller om värdlandsmyndigheten inte
uttryckligen har reagerat inom två månader från det att den fått underrättelsen.
Ett förenklat förfarande gäller enligt artikel 18 beträffande rätten att
driva verksamhet genom tillhandahållande av tjänster utan etablering i värd-
landet. Ett värdepappersföretag som önskar utnyttja denna rätt skall underrätta
hemlandsmyndigheten om vilka verksamhetsgrenar som företaget önskar utöva i
värdlandet. Hemlandsmyndigheten har i sådant fall att inom en månad översända
underrättelsen till behörig myndighet i värdlandet. I direktivet har inte an-
getts några förutsättningar under vilka vare sig hemlands- eller värdlands-
myndigheterna skulle kunna motsätta sig ett marknadstillträde av detta slag.
Investeringstjänstedirektivet innehåller i artikel 7 bestämmelser som
innebär vissa begränsningar av medlemsstaternas rätt att lämna auktorisation för
värdepappersföretag som är dotterföretag till företag hemmahörande i ett land
utanför EU (tredje land). Om det visar sig att ett tredje land vägrar värde-
pappersföretag från ett medlemsland motsvarande möjligheter att etablera sig och
utöva verksamhet som inom EU-området gäller för värdepappersföretag från det
aktuella tredje landet, får ministerrådet eller, i vissa fall, kommissionen
besluta att medlemsstaterna skall begränsa eller skjuta upp prövning av an-
sökningar som ett företag i det berörda landet gjort om auktorisation för ett
dotterbolag som är värdepappersföretag eller om tillstånd att förvärva aktier
eller innehav i ett existerande värdepappersföretag.
Denna bestämmelse, som innebär att medlemsstaterna gentemot tredje land
skall iaktta en gemensam hållning betingad av krav på reciprok behandling, har
undantagits från det för EES gällande regelverket. EFTA-länderna tillhörande EES
har alltså en suverän rätt att bevilja auktorisation för värdepappersföretag
vilkas moderföretag hör hemma i ett tredje land. I gengäld gäller enligt
EES-avtalet att sådana auktorisationer inte skall behöva godtas av övriga EU-
och EFTA-länder, om dessa är utsatta för etableringsrestriktioner i det ifråga-
varande tredje landet. I sådana fall har således principen om en enda
auktorisation inte tillämpning.
Skälen för regeringens förslag: Investeringstjänstedirektivets regler om
etableringsfrihet och rätt att tillhandahålla tjänster utan etablering har
giltighet för verksamhet som bedrivs utan att en självständig juridisk person
bildas eller förvärvas i värdlandet. Reglerna är alltså inte tilllämpliga på ett
värdepappersföretags etablering av dotterföretag. Sådana formellt fristående
företag regleras i princip helt och hållet av lagstiftningen i det land där
etableringen sker. Rätten att etablera dotterföretag i ett land följer bl.a. av
de åtaganden landet har gjort att tillåta kapitalöverföringar i form av direkt-
investeringar. Vad gäller fri rörlighet för kapital inom EES finns bestämmelser
i bilaga XII till avtalet, särskilt i det där intagna s.k. slutliberaliserings-
direktivet 88/361/EEG.
Vad det nu är fråga om är verksamhet som, direkt eller via filial, utgår
från ett institut auktoriserat i ett annat land. Den svenska lagstiftningen för
värdepappersföretag ställer i princip krav på etablering i någon form. Den
innehåller emellertid inte något uttryckligt förbud för utländska företag att
tillhandahålla värdepapperstjänster i Sverige direkt från utlandet, låt vara att
det i vissa fall kan råda osäkerhet om huruvida en aktivitet är av sådan natur
att den kan hänföras till tillståndspliktig verksamhet.
Fram till dess att möjligheten öppnades för utländska finansiella företag
att etablera filial i Sverige har här bedriven verksamhet varit uteslutande
reglerad av svensk lag. Även sedan filialmöjligheten öppnades har det varit
svenska myndigheter förbehållet att besluta om auktorisation. Det ligger sedan i
sakens natur att en filialverksamhet, som ju organisatoriskt är en integrerad
del av ett utomlands hemmahörande företag, delvis får styras av rörelseregler
som kan avvika från vad som gäller enligt svensk rätt. Förhållanden som hänger
samman med exempelvis ägande, kapitalkrav och begränsning av stora exponeringar
kan - och skall - visserligen beaktas vid svensk auktorisation av en filial, men
faller i övrigt tillbaka på den utländska lagstiftning som gäller där företaget
har sitt säte och grundläggande verksamhetstillstånd.
Det nya med EES-reglerna om frihet för värdepappersföretag att etablera
filialer och tillhandahålla tjänster är att svenska myndigheter har att godta
utländska auktorisationer som legitimerande för rätten att verka i Sverige. På
samma sätt skall svenska värdepappersbolag kunna verka fritt i andra EES-länder.
Den ordning som skall gälla enligt investeringstjänstedirektivet bygger på en
harmonisering av deltagande länders regler om grundläggande verksamhets-
betingelser och på en samsyn i fråga om vad som krävs vid tillsyn av finansiell
verksamhet. Den reformering av den svenska finansiella lagstiftningen som
successivt genomförts under senare år har banat väg för lagändringar av det slag
som nu föreslås. EES-reglerna i dessa delar kan med i huvudsak oförändrad
lydelse infogas i lagen om värdepappersrörelse.
Direktivbestämmelserna utgår från att varje värdland obligatoriskt skall
medge att vissa angivna verksamheter får bedrivas av företag från andra
EES-länder. Det tillstånds- resp. anmälningsförfarande som anvisas för rätten
att verka inom sådana tjänstegrenar innebär inte att varje form av kommersiell
aktivitet över gränserna faller inom direktivets tillämpningsområde.
Traditionellt har exempelvis värdepappersföretag i utlandet kunnat ingå enskilda
affärsförbindelser i Sverige utan att detta har behövt ses som auktorisations-
pliktig verksamhet här. Marknadsföringens intensitet och omfattning bör, liksom
frågan om vem som tagit initiativ till ett kundförhållande, rimligen vara av-
görande för hur en viss aktivitet skall bedömas. Olika länders lagstiftare och
myndigheter kan naturligtvis ha olika synsätt i denna fråga. Här har direktiv-
bestämmelserna tolkats så att de tar fasta på fortlöpande, egentlig verksamhet i
resp. värdland. Enstaka eller tillfälliga engagemang i Sverige från ett värde-
pappersföretag i utlandet skall alltså inte självklart anses kräva föregående
underrättelse till behörig myndighet. Detsamma gäller ett svenskt instituts mot-
svarande utlandsengagemang. Denna bedömning överensstämmer med den som gjorts på
bankområdet (prop. 1992/93:89 s. 116). Givetvis kan det dock ändå uppstå gräns-
dragningsproblem i vissa fall.
Ett värdepappersbolag som i ett annat EES-land vill driva sådan verksamhet
som avses i direktivet skall givetvis inte löpande behöva underrätta Finans-
inspektionen. Vad som krävs enligt direktivet, och enligt den lagreglering som
här föreslås, är att tillstånds- resp. anmälningsproceduren iakttas innan
utlandsverksamheten påbörjas.
Det bör betonas att rätten att etablera sig och tillhandahålla tjänster i
ett annat EES-land endast avser sådana tjänster som anges i direktivet och som
företaget har auktorisation för i hemlandet. Detta gäller både utländska
företags verksamhet här och svenska företags verksamhet i utlandet.
De föreslagna reglerna om rätt för utländska värdepappersföretag att verka
i Sverige med stöd av hemlandsauktorisation har relevans i förhållande till de
länder som ingår i EES. I fråga om filialer till institut hemmahörande i tredje
land, utanför EES, bör de nuvarande reglerna med krav på särskild svensk
auktorisation fortsätta att gälla.
Finansinspektionen har i sitt remissvar anfört att det inte synes före-
ligga några hinder mot att ett värdepappersföretag från ett annat EES-land, vid
sidan av det anmälningsförfarande som anvisas i direktivet, sökte och
beviljades tillstånd i Sverige att här driva verksamhet från filial, samt att en
sådan filial i så fall skulle stå under Finansinspektionens tillsyn.
En bärande tanke bakom investeringstjänstedirektivet är principen om hem-
landstillsyn, dvs. att ett värdepappersföretags hela verksamhet, inkl. filaler i
andra länder inom gemenskapen, skall stå under tillsyn av myndigheterna i
hemlandet. Systemet med hemlandstillsyn skulle inte kunna upprätthållas om ett
företag genom att söka särskilt tillstånd i värdlandet kunde välja att ställa
sig under tillsyn där, särskilt inte som motivet för denna normalt besvärligare
väg sannolikt skulle vara att undgå en strängare reglering i hemlandet. I
direktivets artikel 14 anges visserligen endast att ett värdland inte får kräva
särskilt tillstånd för etablering. Reglerna i artikel 17, som skall införlivas i
samtliga medlemsstater, anvisar emellertid endast en tillåten metod för
etablering i ett annat medlemsland, nämligen efter anmälan till
hemlandsmyndighet. Enligt regeringens uppfattning följer således av direktivet
att det skall vara möjligt för ett EES-företag att etablera sig genom filial i
Sverige endast med det anmälningsförfarande som här föreslås.
Kontrolluppgifter vid inkomsttaxeringen
Från och med 1995 års taxering skall ett i väsentliga avseenden förenklat
deklarationsförfarande börja tillämpas för löntagare m.fl. Förfarandet innebär
bl.a. att en förtryckt blankett för förenklad självdeklaration sänds ut till den
skattskyldige, som efter eventuella rättelser och kompletteringar skall
underteckna blanketten och skicka tillbaka den till skattemyndigheten. Avsikten
är att det stora flertalet av de deklarationsskyldiga skall få samtliga
uppgifter om inkomster och avdrag samt preliminär skatteberäkning förtryckta på
blanketten. Som ett led i det nya deklarationsförfarandet har skyldigheten att
lämna kontrolluppgifter utökats, bl.a. har införts regler om skyldighet att
lämna kontrolluppgift om utgiftsräntor, premier på pensionsförsäkringar,
reavinst eller reaförlust vid avyttring av andel i allemansfond m.m.
Utländska företag som tillhandahåller värdepapperstjänster i Sverige
direkt från hemlandet och således inte bedriver verksamhet från filial eller
annat fast driftställe i Sverige omfattas inte av bestämmelserna i lagen
(1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter, LSK, om obligatorisk
skyldighet att lämna kontrolluppgift till de svenska skattemyndigheterna. Detta
medför försämrade kontrollmöjligheter och merarbete för skattemyndigheterna.
Utvecklingen inom informationstekniken kommer efter hand att göra det allt
enklare och billigare att bedriva en gränsöverskridande värdepappersrörelse på
ett effektivt sätt. Många svenska placerare kan därför i en allt högre
utsträckning komma att välja att utnyttja utländska företags speciella kompetens
på olika marknader direkt i stället för att anlita svenska företag. Som
Riksskatteverket anfört i sitt remissyttrande kan skattemyndighetens bristande
kontrollmöjligheter bli ytterligare ett incitament att anlita ett utländskt
företag framför ett svenskt. För att undvika den nackdel för svenska företag som
detta innebär behöver man ålägga utländska företag motsvarande
kontrolluppgiftsskyldighet som gäller för svenska företag.
Det är vidare viktigt från den skattskyldiges utgångspunkt att så många
uppgifter som möjligt kan förtryckas på deklarationsblanketten. Kan inte
förtryckning ske måste tilläggsuppgift lämnas. Med hänsyn till att det kan bli
fråga om ett inte oväsentligt antal tilläggsuppgifter kan detta allvarligt störa
systemet med förtryckt deklarationsblankett.
Mot bakgrund härav föreslår regeringen att det införs en ny bestämmelse om
att utländskt företag hemmahörande inom EES som bedriver gränsöverskridande
verksamhet här i landet skall, innan verksamheten inleds, lämna en skriftlig
förbindelse till Finansinspektionen att årligen lämna kontrolluppgift om räntor,
utdelning etc. till Riksskatteverket. Tidigare har utländska bankföretag och
kreditinstitut beretts motsvarande möjlighet som nu föreslås för utländska
värdepappersföretag att bedriva gränsöverskridande bank- resp.
finansieringsverksamhet. Den nya bestämmelsen om skyldighet att lämna en
skriftlig förbindelse bör därför omfatta också sådana företagstyper. De nu
aktuella utländska företagen bör inte åläggas sådan skyldighet att göra
skatteavdrag för preliminär A-skatt som enligt uppbördslagen (1953:272) normalt
gäller för den som har att avge kontrolluppgift avseende ränta eller utdelning.
En särskild regel med denna innebörd bör därför tas in i uppbördslagen.
5.5 Tillståndskrav, startkapital m.m.
Regeringens förslag: Ett värdepappersbolag skall ha sitt huvudkontor i Sverige.
Krav på särskilt tillstånd från Finansinspektionen ställs för samtliga
sidoverksamheter som ett värdepappersbolag skall ägna sig åt. Som ny
sidoverksamhet införs valutaväxlingstransaktioner.
Reglerna om minsta tillåtna startkapital för värdepappersbolag preciseras
i lagen. Ett värdepappersbolag skall vid auktorisationen ha aktiekapital och
övrigt bundet eget kapital som tillsammans uppgår till ett belopp motsvarande
minst 125 000 ecu. Består verksamheten endast i förmedling av andelar i
värdepappersfonder är ett startkapital motsvarande 50 000 ecu tillräckligt. Om
bolaget skall driva handel för egen räkning eller syssla med garantigivning
eller annan medverkan vid emissioner av fondpapper skall startkapitalet motsvara
minst 730 000 ecu. Finansinspektionen får ge dispens från det högre
kapitalkravet vad gäller medverkan vid emissioner, om denna medverkan avser
annat än garantigivning. Skall verksamheten innefatta mottagande av medel på
konto och kreditgivning krävs, oavsett verksamheten i övrigt, ett startkapital
motsvarande minst fem miljoner ecu.
Kapitalbasen i ett värdepappersbolag får inte understiga den lägsta nivå
för startkapital som krävdes vid tidpunkten för tillståndsprövningen.
En auktorisation som inte utnyttjas inom tolv månader från auk- torisa-
tionsbeslutet skall återkallas. Detsamma skall gälla om ett företag under en tid
av minst sex månader inte bedrivit den verksamhet det har auktorisation för.
Promemorians förslag innehåller i fråga om startkapitalkravet ingen
möjlighet till sänkning av detta för verksamhet som endast består i förmedling
av fondandelar och inte heller någon dispensmöjlighet för emissionsmedverkan som
inte innefattar garantigivning. Reglerna om återkallelse föreslås i promemorian
ändrade endast med avseende på den situationen då bolagets kapitalbas blivit
otillräcklig. Promemorians förslag överensstämmer i övrigt med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att dispens bör kunna ges från
kravet på startkapital i fråga om emissionsmedverkan som inte innefattar
garantigivning, att reglerna om förutsättningarna för återkallelse bör
förtydligas samt att övergångsbestämmelserna bör kompletteras i visst avseende.
Även Svenska Fondhandlareföreningen anser att övergångsbestämmelser, som mer än
de föreslagna medger en smidig infasning i det nya systemet, måste utarbetas.
Remissinstanserna synpunkter i fråga om övergångsbestämmelsernas närmare
utformning behandlas i författningskommentaren.
EES-avtalet: Enligt artikel 3 i investeringstjänstedirektivet skall det
krävas obligatorisk auktorisation av ett värdepappersföretag för att driva
värdepappersrörelse (business of investment firms). Ett beslut om auktorisation
skall ange både vilka huvudverksamheter och vilka sidoverksamheter företaget får
bedriva. De olika verksamhetsslagen anges i avdelning A resp. C i bilagan till
direktivet. Auktorisation får inte beviljas endast för sådan sidoverksamhet som
avses i avdelning C. I artikeln anges vidare vilka minimikrav som skall vara
uppfyllda för att auktorisation skall kunna beviljas.
Ett värdepappersföretag skall ha sitt huvudkontor i samma land som före-
tagets registrerade säte.
Det sökande företaget skall ha ett tillräckligt stort startkapital i
enlighet med reglerna i kapitalkravsdirektivet (93/6/EEG). Enligt artikel 3 i
det direktivet får auktorisation inte beviljas ett företag som skall driva
handel för egen räkning eller stå som garant vid emissioner om startkapitalet
(initial capital) är mindre än 730 000 ecu. För övriga värdepappersföretag
gäller som huvudregel att startkapitalet skall uppgå till minst 125 000 ecu.
Medlemsstaterna har dock möjlighet att sänka detta krav till 50 000 ecu för
företag vars verksamhet inte omfattar handel för egen räkning, garantigivning
vid emissioner eller mottagande av kunders medel och värdepapper. Enligt punkten
8 i samma artikel gäller som huvudregel att ett värdepappersföretags kapitalbas
inte får understiga beloppet för det startkapital som krävdes vid tidpunkten för
auktorisation av företaget.
Ledningen av ett värdepappersföretags verksamhet skall som huvudregel ut-
övas av minst två personer. Dessa skall ha ett tillräckligt gott anseende och
vara tillräckligt erfarna. Även för andra som kan påverka företagets verksamhet
gäller ett lämplighetskrav. En auktorisationsansökan skall innehålla uppgift
dels om vilka som har kvalificerade innehav i företaget, dvs. ett innehav av 10
% eller mer av aktiekapitalet eller av samtliga röster eller som annars möjlig-
gör ett väsentligt inflytande över företaget, dels om storleken av varje sådant
innehav. Auktorisation skall enligt artikel 4 vägras om en ägare av ett
kvalificerat innehav inte bedöms som lämplig med hänsyn till behovet av en sund
och ansvarsfull ledning av företaget.
Vid auktorisation av ett värdepappersföretag som är dotterföretag till ett
värdepappersföretag eller kreditinstitut auktoriserat i ett annat EES-land,
eller till moderföretaget till ett sådant EES-institut, skall enligt artikel 6 i
investeringstjänstedirektivet prövningsmyndigheten samråda med behöriga myndig-
heter i det andra berörda landet. Sådant samråd skall också ske när
auktorisation söks för ett värdepappersföretag som står under ägarkontroll av
samma fysiska eller juridiska personer som kontrollerar ett värdepappersföretag
eller kreditinstitut auktoriserat i ett annat EES-land. Med ägarkontroll avses
här en relation som motsvarar förhållandet mellan moder- och dotterföretag i en
koncern.
Enligt artikel 10 skall varje hemland upprätta sundhetsregler som värde-
pappersföretagen vid varje tidpunkt skall följa. Reglerna, som skall utformas
och övervakas av myndigheterna i företagets hemland, avser företagens interna
system och rutiner för administration, redovisning och kontroll.
I artikel 11 föreskrivs att varje medlemsstat skall uppställa uppförande-
regler som värdepappersföretagen skall iaktta i sin verksamhet. Dessa regler
avser i första hand hur företaget skall uppträda i förhållande till sina kunder.
Ansvaret för införandet och tillsynen av efterlevnaden av uppförandereglerna
åvilar - till skillnad mot vad som gäller för sundhetsreglerna i artikel 10 -
inte hemlandet utan det medlemsland där tjänsten tillhandahålls.
Ett värdepappersföretag skall enligt artikel 12 upplysa en kund om vilket
system för investerarskydd som gäller för de tilltänkta affärerna, eller om ett
sådant system saknas, om detta.
I direktivets artikel 3.7 anges förutsättningarna för återkallelse av en
auktorisation. Återkallelse får ske endast om företaget
- inte utnyttjat auktorisationen inom tolv månader, eller uttryckligen av-
stått från auktorisationen,
- inte har bedrivit någon verksamhet under minst sex månader,
- har beviljats auktorisationen på grundval av oriktiga uppgifter,
- inte längre uppfyller villkor som uppställts för auktorisationen,
- inte längre uppfyller kapitalkraven enligt direktiv 93/6/EEG,
- på ett allvarligt och systematiskt sätt brutit mot de sundhets- och
uppföranderegler som skall gälla enligt direktivet, eller
- det föreligger några andra omständigheter som enligt medlemsstatens
nationella lag är grund för återkallelse.
Skälen för regeringens förslag: För att bedriva värdepappersrörelse
fordras Finansinspektionens tillstånd. Sådant tillstånd får enligt 1 kap. 3 §
värdepappersrörelselagen ges för
- handel med finansiella instrument för annans räkning i eget namn,
- förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella in-
strument eller i annat fall medverkan vid transaktioner avseende sådana
instrument,
- handel med finansiella instrument för egen räkning,
- förvaltning av någon annans finansiella instrument,
- garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av fondpapper eller
erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument som är riktade
till en öppen krets.
De nu angivna, tillståndspliktiga verksamhetsslagen täcker de tjänster som
finns förtecknade i avdelning A i bilagan till investeringstjänstedirektivet och
för vilka auktorisation skall vara obligatorisk. Investeringstjänstedirektivets
grundläggande krav på obligatorisk auktorisation är således redan uppfyllt.
De sidoverksamheter som anges i avdelning C i bilagan överensstämmer inte
helt med motsvarande regler i 3 kap. 4 § värdepappersrörelselagen. I direktivet
ingår som en sidoverksamhet också valutaväxlingstransaktioner i anslutning till
värdepappersrörelsen. De svenska reglerna om sidoverksamheter bör därför omfatta
även sådan verksamhet. Vidare gäller
enligt direktivets artikel 3 att ett auktorisationsbeslut skall ange vilka
sidoverksamheter företaget är tillåtet att bedriva. Detta är av betydelse bl.a.
vid filialetablering och tillhandahållande av tjänster över gränserna, eftersom
den verksamhet som får bedrivas i värdlandet styrs av företagets auktorisation i
hemlandet. Direktivets regler skiljer sig från de nuvarande svenska be-
stämmelserna enligt vilka de i lagen angivna sidoverksamheterna som huvudregel
inte fordrar särskilt tillstånd. Även på denna punkt bör den svenska regleringen
harmoniseras med direktivets bestämmelser. Svenska företag skulle i annat fall
missgynnas vid verksamhet i andra EES-länder. De skulle i princip vara för-
hindrade att erbjuda några sidotjänster, eftersom dessa inte tillståndsprövats
och då inte heller framgår särskilt av auktorisationsbeslutet.
I enlighet med direktivets regler bör införas ett krav på att ett värde-
pappersbolag skall ha sitt huvudkontor i Sverige.
Enligt 2 kap. 1 § värdepappersrörelselagen får tillstånd beviljas ett
värdepappersbolag endast om
1. bolagsordningen inte strider mot lagen eller någon annan författning,
2. den planerade verksamheten kan antas uppfylla kraven på en sund värde-
pappersrörelse, och
3. bolaget i övrigt uppfyller de villkor som anges i lagen.
Bland de krav som avses i punkten 3 kan nämnas att bolaget skall ha en
verkställande direktör och en styrelse om minst fem personer.
Som tillståndskrav för ett värdepappersbolag gäller vidare att bolaget har
ett aktiekapital som med hänsyn till verksamhetens art och omfattning är till-
räckligt stort. Finansinspektionen har med regeringens bemyndigande utfärdat
föreskrifter om aktiekapitalets storlek (FFFS 1992:1). Enligt dessa skall ett
bolag som driver verksamhet enligt 1 kap. 3 § 3 eller 5 lagen om
värdepappersrörelse, dvs. egenhandel eller emissionsgarantier, ha ett aktie-
kapital om minst fem miljoner kronor. Övriga värdepappersbolag skall enligt
föreskrifterna ha ett aktiekapital som uppgår till minst en miljon kronor.
Direktivets regler om minsta startkapital är av grundläggande karaktär.
Startkapitalets storlek utgör vidare den undre gränsen för bolagets kapitalbas
under den fortsatta verksamheten. Dessa omständigheter talar för att kravet på
startkapital i värdepappersbolag bör beloppsbestämmas i lag. Så har också skett
i fråga om motsvarande startkapitalsregler för banker och kreditmarknadsbolag.
Samma lösning bör därför väljas även i fråga om kravet på startkapital för
värdepappersbolag.
Vad gäller innebörden av begreppet startkapital innehåller artikel 2.24 i
kapitalkravsdirektivet en hänvisning till artikel 2.1.1 och 2.1.2 i direktivet
89/299/EEG om kapitalbasen i kreditinstitut. I dessa bestämmelser anges, i
allmänna termer och med vidare hänvisning till artiklarna 22 och 23 i direktivet
86/635/EEG om årsbokslut m.m. för banker och andra finansiella institut, vad som
normalt får hänföras till primärt kapital i kapitalbasen. Hit hör dels vad som
enligt nationell lag skall räknas som inbetalt eget kapital, dels vissa
reserver.
Såvitt gäller införande av regler om obligatoriskt minsta startkapital för
värdepappersbolag är det, eftersom fråga är om det kapital som skall finnas när
verksamheten påbörjas, naturligt att utgå från grundkomponenterna i vad som
skall utgöra bundet eget kapital, dvs. för aktiebolag aktiekapitalet. Reservfond
torde emellertid i allmänhet tillskapas redan när ett bolag bildas. Det finns
mot denna bakgrund inte något skäl att inte tillmäta en reservfond samma värde
som aktiekapital.
Det är därför rimligt att knyta kravet på startkapital till vad som enligt
11 kap. 7 § aktiebolagslagen (1975:1385) skall utgöra bundet eget kapital, dvs.
aktiekapital, reservfond och uppskrivningsfond. Motsvarande avgränsning gäller
för banker och kreditmarknadsbolag.
Utgångspunkten för lagstiftningen bör vara att normalkravet på start-
kapital om motsvarande minst 125 000 ecu skall gälla för alla värdepappersbolag.
Som tidigare anförts i anslutning till behandlingen av möjligheten för
försäkringsmäklare att förmedla andelar i värdepappersfonder (avsnitt 5.2)
framstår det dock som rimligt att i fråga om värdepappersbolag med motsvarande
begränsade verksamhet kunna sätta ned kravet på startkapital till ett belopp
motsvarande 50 000 ecu, vilket är det lägsta som kapitalkravsdirektivet
tillåter. För de värdepappersbolag som driver verksamhet enligt 1 kap. 3 § 3
eller 5 lagen om värdepappersrörelse, och för vilka nu gäller ett krav på aktie-
kapital om 5 miljoner kronor, bör föreskrivas ett startkapital som motsvarar
730 000 ecu, drygt 6,7 miljoner kronor.
Finansinspektionen har påtalat att medverkan vid emissioner kan vara
begränsad till mottagande och vidarebefordran av teckningsanmälningar och anfört
att ett startkapitalkrav om 730 000 ecu därvid framstår som orimligt högt.
Regeringen delar denna uppfattning. I enlighet med inspektionens förslag bör
därför införas en möjlighet till dispens från det högre kapitalkravet för
verksamhet som endast omfattar annan medverkan vid emissioner än garantigivning.
Detta är också förenligt med direktivet om kapitalkrav (se artikel 3.1).
Som angetts ovan kan tillstånd till mottagande av medel på konto lämnas
endast till bolag som uppfyller EG:s krav för kreditinstitut. För bolag som
skall bedriva sådan verksamhet bör kravet på startkapital bestämmas till
motsvarande fem miljoner ecu i enlighet med huvudregeln i det andra bank-
samordningsdirektivet.
I överensstämmelse med kapitalkravsdirektivet bör en regel införas om att
kapitalbasen hos ett värdepappersbolag inte får tillåtas understiga den nivå för
startkapital som generellt krävs för auktorisation av bolaget. Med tanke på de
existerande bolagens kapitalförhållanden och den tid som återstår till dess de
nya bestämmelserna skall börja tillämpas torde några särskilda regler för redan
auktoriserade bolag inte erfordras.
För att undvika konsekvenser av att värdepappersbolagets kapital uttryckt
i ecu minskar till följd av valutakursförändringar, bör kopplingen till ecun
göras så att det löpande kapitalkravet kan bestämmas i svenska kronor. Lagtexten
bör därför utformas så att den minsta nivå för kapitalbasen som skall upprätt-
hållas hänför sig till det belopp i svenska kronor som vid tidpunkten för till-
ståndsbeslutet motsvarade 50 000, 125 000, 730 000 resp. fem miljoner ecu.
För bolag som har beviljats tillstånd enligt äldre bestämmelser, bör
referensnivån motsvara den växelkurs som gäller då de nya reglerna träder i
kraft. Föreskrift om detta bör tas in i övergångsbestämmelser.
Som tidigare redovisats skall det enligt investeringstjänstedirektivet
göras en bedömning av större ägares lämplighet i samband med prövningen av en
ansökan om auktorisation av ett värdepappersbolag. Motsvarande regler för banker
och kreditmarknadsbolag finns i det andra banksamordningsdirektivet
(89/646/EEG). Starka skäl talar för att också de svenska reglerna i detta av-
seende skall utformas på samma sätt för alla de nu angivna företagen. Sådana för
banker, värdepappersbolag och kreditmarknadsbolag gemensamma regler behandlas i
avsnitt 9. EES-regler som gäller obligatorisk ägarprövning vid förvärv av
kvalificerade innehav i redan auktoriserade värdepappersbolag behandlas i
avsnitt 5.9.
De sundhetsregler som fordras enligt artikel 10 i investeringstjänste-
direktivets motsvaras av det allmänna sundhetskrav som finns i 1 kap. 7 § värde-
pappersrörelselagen. Det torde inte vara ändamålsenligt att i lag ta in mer
detaljerade regler om vad värdepappersbolagen med avseende på sina interna för-
faranden skall iaktta för att uppfylla sundhetskravet. Det bör i stället vara en
uppgift för Finansinspektionen att i sina föreskrifter ange vilka krav som skall
vara uppfyllda. De principer som uppförandereglerna i direktivets artikel 11
avser att säkerställa är också sådana att de måste anses innefattade i lagens
sundhetskrav. För tydlighetens skull bör dock principerna anges i lagen i
anslutning till sundhetsregeln i 1 kap. 7 §. Ansvaret för utformningen av de
enskilda reglerna bör däremot åvila inspektionen. Detsamma gäller regeln i
artikel 12 om information till kunder om system för investerarskydd. I 6 kap. 2
§ finns sedan tidigare ett bemyndigande för Finansinspektionen att efter dele-
gation av regeringen meddela föreskrifter bl.a. om ett värdepappersinstituts
löpande bokföring samt förvaring och inventering av värdehandlingar. Detta bör
kompletteras med ett uttryckligt bemyndigande i anslutning till bestämmelsen i 1
kap. 7 § att meddela föreskrifter om vad värdepappersinstituten skall iaktta för
att uppfylla sundhetskraven, både i fråga om interna rutiner m.m. och vad gäller
förhållandet till kunderna.
Reglerna i artikel 3.7 i investeringstjänstedirektivet anger i vilka fall
en auktorisation av ett värdepappersföretag får återkallas. Finansinspektionen
har ansett att återkallelsegrunderna i direktivet har formulerats för att
tillämpningen skall bli enhetlig inom EU och att reglerna om återkallelse av
auktorisationen i det fall auktorisationen inte utnyttjas inom vissa tidsfrister
därför bör tas in lagtexten. Regeln i artikel 3.7 torde dock med hänsyn till sin
avfattning, särskilt punkten f, inte kunna ges vidare innebörd än att åter-
kallelse på andra grunder än de i direktivet angivna får ske endast med stöd av
bestämmelser i nationell lag. Något hinder mot strängare nationella bestämmelser
kan därför inte anses föreligga. Det är således inte nödvändigt att till värde-
pappersrörelselagen överföra den uppräkning av situationer då återkallelse
enligt direktivet får ske. I fråga om motsvarande regler i det första
banksamordningsdirektivet (77/780/ EEG) har emellertid valts att i den svenska
lagstiftningen för banker och kreditmarknadsbolag ta in uttryckliga regler om
tidsfrister för återkallelse då auktorisationen inte utnyttjas. Med hänsyn till
värdet av en så långt möjligt enhetlig reglering av finansiella företag talar
trots det tidigare anförda överväganden skäl för att justera reglerna i värde-
pappersrörelselagen så att de får motsvarande innehåll som de regler som gäller
för kreditinstituten.
5.6 Börs- och clearingmedlemskap m.m.
Regeringens förslag: En börs får som medlemmar ha - utöver Riksbanken och värde-
pappersinstitut - värdepappersföretag eller kreditinstitut som inom EES
auktoriserats att tillhandahålla investeringstjänster i form av handel med
finansiella instrument för annans eller för egen räkning eller
förmedlingsverksamhet avseende sådana instrument, om företaget uppfyller de krav
som börsen ställer för medlemskap. Sådana företag och institut inom EES skall
också kunna få tillträde till handeln vid en auktoriserad marknadsplats och bli
medlem i eller få tillträde till clearing- och avvecklingssystem som tillhanda-
hålls börsmedlemmarna eller deltagarna i handeln vid den auktoriserade marknads-
platsen. Motsvarande skall också gälla andra utländska företag som i sitt
hemland får driva någon av de nämnda verksamheterna och som där står under
betryggande tillsyn av myndighet eller annat behörigt organ.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Sveriges Försäkringsförbund anser att även försäkrings-
bolag bör ha möjlighet till medlemskap i börs- och clearingverksamhet. OM
Stockholm AB menar att det kan finnas skäl att införa en möjlighet att separera
börs- och clearingmedlemskap. Enligt bolaget bör det inte av en clearingmedlem
krävas att han också har ett börsmedlemskap.
EES-avtalet: Som framgår av ingressen till EG-direktivet om investering-
stjänster bygger detta på grundprincipen att medlemsländerna skall behandla
värdepappersföretag som är auktoriserade i något av medlemsländerna lika, dvs.
på ett icke diskriminerande sätt. En förutsättning för att ett företag som
tillhandahåller värdepapperstjänster i andra länder än hemlandet skall kunna
konkurrera med värdlandets företag på likvärdiga villkor är att det får
tillträde till de marknadsplatser och anordningar för clearing och avveckling av
värdepappersaffärer som finns i värdlandet.
Enligt artikel 15 i direktivet skall medlemsländerna se till att sådana
värdepappersföretag från andra medlemsländer som har tillstånd att tillhanda-
hålla investeringstjänster i form av handel med finansiella instrument för
annans eller för egen räkning skall kunna bli medlem i eller få tillträde till
reglerade marknader i det landet under förutsättning att företaget
tillhandahåller liknande tjänster där. Bestämmelsen gäller enligt artikel 2.1
även kreditinstitut vars auktorisation omfattar någon av de nämnda
värdepapperstjänsterna. Företagen skall kunna få medlemskap eller tillträde till
reglerade marknader i värdlandet via filialetablering, dotterbolag i det landet
eller gränsöverskridande verksamhet direkt från hemlandet.
Enligt artikel 15 skall värdepappersföretag och kreditinstitut med en auk-
torisation som omfattar någon av de nämnda värdepapperstjänsterna också kunna
bli medlemmar i eller få tillträde till de system för clearing och avveckling
som tillhandahålls medlemmar av en reglerad marknad. Detta gäller enligt
ingressen till direktivet även om dessa funktioner sköts av ett i förhållande
till marknaden fristående organ.
Direktivet (artikel 1.13) definierar begreppet reglerad marknad som en
marknad för sådana finansiella instrument som anges i bilagan till direktivet,
nämligen
- överlåtbara värdepapper,
- andelar i företag för kollektiva investeringar,
- penningmarknadsinstrument,
- finansiella terminer och motsvarande instrument med kontantavräkning,
- terminskontrakt avseende räntesatser (Forward interest-rate agreements,
FRA:s)
- ränte- och valutasvappar och svappar på aktier och aktieindex,
- optioner avseende förvärv eller avyttring av instrument som angetts
ovan, däri inbegripet motsvarande instrument med kontantavräkning, särskilt
valuta- och ränteoptioner.
Som ytterligare kriterier för en reglerad marknad anges att marknaden
skall fungera regelbundet samt styras av regler - utfärdade eller godkända av
behörig myndighet - som bestämmer marknadens arbetssätt, villkoren för tillträde
till marknaden och förutsättningarna för att finansiella instrument skall få
noteras eller handlas på marknaden. Att reglerna skall avse noteringskraven
(inregistreringskraven) gäller för det fall bestämmelserna i direktivet om
samordning av villkoren för upptagande av värdepapper till officiell notering
vid fondbörs (det s.k. andra börsdirektivet, 79/279/EEG) är tillämpliga på
marknaden. Marknaden skall vidare uppfylla de krav på rapportering av
värdepapperstransaktioner som gäller enligt artikel 20 i
investeringstjänstedirektivet och de krav på information om handeln som gäller
enligt artikel 21 i samma direktiv.
Medlemsstaterna skall enligt artikel 16 upprätta en förteckning över de
reglerade marknader som uppfyller medlemsstatens bestämmelser och för vilka de
är hemland samt sända förteckningen till övriga medlemsstater och till
kommissionen. Motsvarande underrättelse skall göras vid varje ändring av
förteckningen eller bestämmelserna.
Villkoret för medlemskap vid eller tillträde till en reglerad marknad
enligt artikel 15 är att företaget uppfyller kraven på kapital och hemlands-
tillsyn enligt direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kredit-
institut (se avsnitt 6.3). Ett värdland får ställa upp ytterligare krav på
kapital endast i fråga om sådant som inte regleras i kapitalkravsdirektivet.
Möjligheten till medlemskap eller tillträde förutsätter vidare att anslut-
ningen och deltagandet sker i enlighet med de regler som i olika avseenden
gäller för marknaden. Därmed avses marknadens administrativa och strukturella
regler samt handelsreglerna. Också de regler och procedurer som gäller i fråga
om clearing och avveckling skall iakttas. Om tillträdet till en reglerad marknad
inte kräver fysisk närvaro, dvs. datorbaserade marknader, skall deltagandet i
handeln kunna ske från hemlandet genom gränsöverskridande verksamhet utan att
företaget behöver ha någon etablering i det medlemsland där marknaden har sin
bas.
Skälen för regeringens förslag: EES-avtalet medför som framgått en
skyldighet för Sverige att ge värdepappersföretag och kreditinstitut från ett
land inom EES med en hemlandsauktorisation som omfattar vissa typer av värde-
papperstjänster möjlighet att få medlemskap vid eller tillträde till reglerade
marknader här i landet. Sådana företag skall också kunna bli medlemmar i eller
få tillträde - direkt eller indirekt - till system för clearing och avveckling
som tillhandahålls medlemmar av dessa marknader.
I direktivet om investeringstjänster anges vad som menas med en reglerad
marknad (artikel 1.13). De kriterier som där ställs upp har beskrivits i det
föregående. I den svenska lagstiftningen - närmare bestämt lagen (1992:543) om
börs- och clearingverksamhet - regleras två typer av marknader för handel med
finansiella instrument, börs och auktoriserad marknadsplats. Frågan är om de
uppfyller de krav som direktivet ställer på en reglerad marknad. Om man bortser
från föreskriften att en sådan marknad skall finnas med på en förteckning som
hemlandet upprättar föreligger - med utgångspunkt i den nu gällande regleringen
- tveksamhet bara beträffande kravet på att marknaden iakttar de bestämmelser om
rapportering av transaktioner med finansiella instrument och information om
handeln på marknaden som finns i artiklarna 20 och 21.
Genom den lagstiftning om börsverksamhet som trädde i kraft den 1 januari
1993 och de kompletteringar som gjordes ett år senare, när EES-avtalet trädde i
kraft, har EG:reglerna på börsområdet helt införlivats med den svenska
rättsordningen. Mot denna bakgrund och den reglering och tillsyn i övrigt som
börser är underställda bör de hänföras till sådana reglerade marknader som skall
omfattas av bestämmelserna i direktivet om investeringstjänster.
Även auktoriserade marknadsplatser är föremål för en offentlig reglering
och tillsyn. Regleringen av auktoriserade marknadsplatser är, bortsett från att
EG:s börsregler inte gjorts obligatoriskt tillämpliga, av i huvudsak samma
omfattning och innehåll som för börser.
Begreppet reglerad marknad förekommer även i EG-direktivet om fondföretag
(85/611/EEG), där det dock - till skillnad från direktivet om
investeringstjänster - inte definierats. Enligt det förra direktivet måste
fondföretag - som för svensk del är liktydigt med värdepappersfonder - placera
huvuddelen av sina tillgångar i värdepapper som är officiellt noterade vid en
fondbörs eller föremål för handel på någon annan reglerad marknad. I förarbetena
till den nya börslagstiftningen fördes ett ingående resonemang om innebörden av
begreppet reglerad marknad i EG-direktivet om fondföretag. En av de slutsatser
som därvid drogs var att marknaden måste vara föremål för offentlig reglering
(prop. 1991/92:113 s. 119).
Vid tillkomsten av den nya börslagstiftningen gjordes en ändring i den
bestämmelse i lagen om värdepappersfonder (18 §) som motsvarar fondföretags-
direktivets nämnda regel. Denna ändring innebar att såväl börser som
auktoriserade marknadsplatser klassificerades som reglerade marknader. Mot
bakgrund av det principiella ställningstagande som därmed har tagits beträffande
auktoriserade marknadsplatsers status när det gäller införandet av EG:regler i
den svenska värdepappersmarknadslagstiftningen - och de krav som i
lagstiftningen ställs på sådan verksamhet - bör också de betraktas som reglerade
marknader. Denna bedömning ligger väl i linje med de kriterier som direktivet om
investeringstjänster anger för en reglerad marknad.
Av vad som anförts följer att både börser och auktoriserade marknads-
platser bör betraktas som reglerade marknader i enlighet med direktivet om
investeringstjänster. Detta innebär i sin tur att vissa justeringar i
lagregleringen för dessa verksamhetsformer måste göras med anledning bl.a. av de
krav beträffande tillträde och genomlysning som i det direktivet ställs på
reglerade marknader.
Börs
Enligt 3 kap. 1 § lagen om börs- och clearingverksamhet får en börs som medlem
ha endast Riksbanken, värdepappersinstitut som enligt lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse har tillstånd att driva kommissionshandel,
förmedlingsverksamhet eller handel för egen räkning och utländska företag som i
sitt hemland har rätt att delta i börshandel av liknande slag och som där står
under tillsyn av myndighet eller annat behörigt organ. Vidare gäller att den som
antas som medlem skall ha tillräckliga finansiella resurser och i övrigt vara
lämplig att delta i handeln vid börsen. Utländska företag kan enligt 2 kap. 7 §
lagen om värdepappersrörelse få tillstånd att driva värdepappersrörelse från
filial i Sverige. Även sådana företag ingår - i egenskap av värdepappersinstitut
- i den krets som kan bli börsmedlemmar, om tillståndet omfattar någon av de tre
verksamhetsgrenar som nyss nämnts.
Beträffande utländska aktörers möjligheter att ansluta sig till en börs
uttalades i motiven till den nya börslagstiftningen att denna prövning måste ske
på objektiva och sakliga grunder och inte fick vara diskriminerande i något
avseende, t.ex. på grund av nationalitet. I händelse av begränsade
anslutningsmöjligheter till följd av fysiska eller tekniska hinder borde regler
som rör begränsningssituationen vara neutralt utformade (prop. 1991/92:113 s. 80
och 81).
Gällande lagstiftning tillåter således redan utländska företag att under
samma förutsättningar som svenska värdepappersinstitut bli medlem vid en börs.
För att ett värdepappersföretag skall få börsmedlemskap måste det uppfylla
de krav som börsen ställt upp för detta och enligt börsens bedömning vara
lämpligt att delta i handeln. Vidare måste företaget uppfylla vissa krav på god
finansiell styrka, dvs. ha tillräckliga finansiella resurser. Som ovan
framhållits kommer införlivandet av direktivet om kapitalkrav att innebära en
viss garanti för att värdepappersföretag från ett EES-land i vart fall uppfyller
i direktivet uppställda minimikrav på startkapital och kapitaltäckning. Ett
värdland får endast ställa upp ytterligare krav på kapital för förhållanden som
inte täcks av bestämmelserna i detta direktiv.
För att tydliggöra att sådana värdepappersföretag och kreditinstitut som
har sitt säte inom EES skall kunna bli medlemmar vid en börs bör en bestämmelse
införas som jämställer sådana företag med aktörer som enligt nu gällande
lagstiftning anses ha de kvalifikationer som behövs för börsmedlemskap. För att
uppnå likabehandling bör börsmedlemskap, utöver vad som föreskrivs i direktivet,
vara tillgängligt även för sådana värdepappersföretag och kreditinstitut från
annat EES-land som har tillstånd att driva förmedlingsverksamhet avseende
finansiella instrument.
Mot bakgrund av att ett företag från ett EES-land - med stöd av sin
hemlandsauktorisation - kommer att kunna utföra olika investeringstjänster i
övriga EES-länder antingen via filial eller genom gränsöverskridande verksamhet
bör företaget självt få välja lämplig form för deltagandet i börshandeln. Om
handeln är organiserad på så sätt att den kräver fysisk närvaro måste
deltagandet givetvis ske via en filial här i landet. Om å andra sidan någon
fysisk närvaro inte krävs så skall de utländska EES-företagen ha möjlighet att
delta i börshandeln på samma villkor som de svenska företagen. Deltagande skall
kunna ske utan att en filial behöver inrättas här. Detta innebär inte någon
förändring i förhållande till vad som gäller i dag.
Vad gäller utländska företag som inte hör hemma inom EES bör de nuvarande
reglerna för börsmedlemskap ändras på så sätt att förutsättningarna för
börsmedlemskap blir de samma som för företag från ett EES-land. Genom att ställa
krav på att företag av den sistnämnda kategorin skall stå under betryggande
tillsyn i sitt hemland uppnås en viss garanti för att tillsynen är likartad för
alla aktörer som kan komma i fråga för börsmedlemskap. För sådana företag gäller
att de skall uppfylla de krav på finansiell styrka som uppställs av börsen. En
börs får dock inte ställa strängare krav i fråga om finansiella resurser som
förutsättning för medlemskap på företag från ett land utanför EES än på företag
från ett EES-land. Detta följer av principerna om fritt tillträde och
neutralitet i 2 kap. 1 § lagen om börs- och clearingverksamhet. I den mån med-
lemskap vid en börs kan utövas genom anslutning till elektroniska handelssystem,
behöver utländska företag från ett land utanför EES inte ha någon etablering här
i landet.
Sveriges Försäkringsförbund tar i sitt remissvar upp frågan om möjlighet
för försäkringsbolag att få bli börsmedlem. Som ovan framgått medger inte
lagstiftningen (3 kap. 1 § lagen om börs- och clearingverksamhet) en
börsanslutning för försäkringsbolag. De föreslagna ändringarna med anledning av
implementeringen av investeringstjänstedirektivets regler innebär ingen
förändring i det avseendet. Vid tillkomsten av den nya börslagstiftningen fördes
frågan om att göra börsmedlemskap öppet för en vidare krets på tal (prop.
1991/92:113 s. 79). Denna tanke avvisades emellertid då det av olika skäl
bedömdes vara mindre lämpligt att i Sverige införa en liberalare hållning till
börsmedlemskap än den internationellt rådande. Vidare sades att framtiden får
utvisa om det på en internationell nivå kan ske en attitydförändring i
börsmedlemskapsfrågan. Någon tydlig sådan förändring har inte kunnat skönjas
under den tid om snart två år som gått sedan den nya börslagstiftningen
infördes. Mot bakgrund härav anser vi att det inte finns skäl att nu ompröva det
tidigare ställningstagandet och låta försäkringsbolag ingå i den krets för
vilken börsmedlemskap är öppen. Vad gäller clearingverksamhet hindrar lagstift-
ningen inte försäkringsbolag från att bli clearingmedlem. Försäkringsbolag som
uppfyller de krav en clearingorganisation ställer upp i fråga om kapitalstyrka
och lämplighet skall kunna delta i den clearing som organisationen anordnar.
Auktoriserad marknadsplats
Av bestämmelsen i 7 kap. 1 § andra stycket lagen om börs- och clearingverksamhet
framgår att lagen inte ställer krav på medlemskap eller särskilda
kvalifikationer för deltagande i handeln vid en auktoriserad marknadsplats.
Vilka som skall få delta i handeln avgörs av marknadsplatsen utifrån av denna
uppställda krav. Av motiven till bestämmelsen framgår att marknadsplatsen själv
bör få bestämma vilka förutsättningar som skall gälla för att få delta i handeln
där (prop.1991/92:113 s. 113). De som uppfyller dessa villkor, vilka måste bygga
på sakliga och objektiva grunder, skall accepteras av marknadsplatsen. Detta
följer av principen om fritt tillträde.
För att - i enlighet med artikel 15 i investeringstjänstedirektivet -
värdepappersföretag och kreditinstitut, från EES-området, med en hemlands-
auktorisation som omfattar kommissionsverksamhet eller handel för egen räkning
skall kunna få direkt tillträde till handeln vid en auktoriserad marknadsplats
bör bestämmelserna i 7 kap. 1 § lagen om börs- och clearingsverksamhet
kompletteras på så sätt att en marknadsplats inte i sina villkor för deltagande
i handeln kan utestänga sådana företag och institut. Denna företagsgrupp bör av
konkurrensskäl göras vidare än vad direktivet föreskriver. Såväl värdepappers-
institut, dvs. svenska aktiebolag, bankinstitut och utländska företag med
tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt 1 kap. 3 § 1, 2 eller 3 lagen om
värdepappersrörelse som värdepappersföretag och kreditinstitut som auktoriserats
av ett land inom EES att driva sådana verksamheter bör ges möjlighet att delta i
handeln vid en marknadsplats, under förutsättning att de i övrigt uppfyller de
villkor som marknadsplatsen uppställt för sådant deltagande.
Även företag från ett land utanför EES bör ingå i den grupp aktörer som en
marknadsplats är skyldig att låta delta i handeln, under förutsättning att
företaget i sitt hemland får driva sådan verksamhet som avses ovan och att det
står under betryggande tillsyn där. Mot bakgrund av att en auktoriserad
marknadsplats själv får bestämma vilka som skall få delta i handeln kan andra
företag än de ovan beskrivna komma i fråga, t.ex. svenska eller utländska
företag utan auktorisation i nu berörda avseenden.
Av principen om fritt tillträde, vilken alltjämt skall gälla, följer att
de villkor för tillträde som har bestämts av marknadsplatsen inte får vara
diskriminerande i något avseende vad avser nu aktuella företag. I överens-
stämmelse med vad som sagts beträffande medlemskap vid en börs bör vidare de
utländska EES-företagen själva få bestämma på vilket sätt de skall delta i
handeln - via filial eller genom gränsöverskridande verksamhet - om handeln är
organiserad så att den valmöjligheten finns.
Clearingmedlemskap
Enligt 8 kap. 6 § lagen om börs- och clearingverksamhet får medlemskap i en
clearingorganisation endast beviljas den som har en betryggande kapitalstyrka
och som i övrigt bedöms vara lämplig att delta i clearingen hos organisationen.
I förarbetena till lagen uttalades att det borde överlåtas på varje enskild
clearingorganisation att avgöra vilka som skall få delta i den clearing som
organisationen anordnar (prop. 1991/92:113 s. 128). Några särskilda bestämmelser
för utländska rättssubjekts deltagande i clearingverksamhet ansågs inte
erfordras med hänsyn till att det följer av principen om fritt tillträde att
utländska rättssubjekt som söker medlemskap i en clearingorganisation skall
prövas efter samma grunder som svenska subjekt. Det framhölls emellertid att det
för stabiliteten i clearingen måste ställas krav på god soliditet hos den som är
medlem i en clearingorganisation.
Som tidigare redovisats innebär artikel 15 i direktivet om investerings-
tjänster att sådana företag som skall beredas medlemskap vid eller tillträde
till en reglerad marknad även skall kunna bli medlemmar i eller beredas till-
träde till system för clearing och avveckling som tillhandahålls medlemmar av
den reglerade marknaden. Som tidigare nämnts gäller detta även då clearing- och
avvecklingsfaciliteterna tillhandahålls av någon som är fristående i förhållande
till den reglerade marknaden.
En förutsättning för att sådana värdepappersföretag och kreditinstitut som
har en auktorisation som omfattar kommissionshandel eller handel för egen
räkning skall kunna få medlemskap vid eller tillträde till en reglerad marknad
och anknytande system för clearing och avveckling är - enligt direktivet om
investeringstjänster - att företaget resp. institutet uppfyller kraven enligt
kapitalkravsdirektivet och att hemlandsmyndigheten övervakar att dessa krav
efterlevs. Ett värdland får ställa upp ytterligare kapitalkrav endast i sådana
hänseenden som inte regleras i kapitalkravsdirektivet. I och med att vissa
minimikrav på kapital skall vara uppfyllda finns det en garanti för att de
aktuella företagen har en grundläggande finansiell styrka. Härigenom minskar
riskerna för att de genom en svag soliditet eller otillräcklig kapitalstyrka
äventyrar stabiliteten i clearingen.
För att att kunna uppfylla kraven på att bereda värdepappersföretag och
kreditinstitut tillträde till system för clearing och avveckling är det
nödvändigt att göra vissa ändringar i de bestämmelser om clearingmedlemskap som
finns i 8 kap. 6 § lagen om börs- och clearingverksamhet. Bestämmelserna bör
justeras så att det inte är möjligt för clearingorganisationen att neka de
aktuella företagen och instituten medlemskap, om de villkor som organisationen
har ställt upp för medlemskap är uppfyllda. Av principen om fritt tillträde
följer att sådana villkor inte får vara diskriminerande gentemot företagen eller
instituten. Kretsen av företag bör dock utvidgas i förhållande till direktivets
bestämmelser och överensstämma med den krets av aktörer som enligt vad som
föreslagits skall kunna få börsmedlemskap och tillträde till handeln vid en
auktoriserad marknadsplats. En clearingorganisation skall således vara skyldig
att som clearingmedlem acceptera såväl värdepappersinstitut med tillstånd enligt
lagen om värdepappersrörelse att driva kommissionsverksamhet, handel för egen
räkning och förmedlingsverksamhet som företag från ett EES-land med tillstånd i
hemlandet att driva sådan verksamhet och andra utländska företag som i sitt
hemland har rätt att driva sådan verksamhet.
Med hänsyn till att en clearingorganisation enligt principen om fritt
tillträde själv avgör vilka som skall få delta i den clearing som organisationen
anordnar kan utöver de aktörer som en organisation sålunda skall vara skyldig
att anta till medlem givetvis även andra företag komma i fråga, t.ex. svenska
eller utländska företag utan auktorisation i nu berörda avseenden. Med anledning
av vad Sveriges Försäkringsförbund anfört i sitt remissvar kan därvid
konstateras att lagstiftningen inte utesluter att bl.a. försäkringsbolag skall
kunna bli clearingmedlem.
De tillträdesvillkor som clearingorganisationen har rätt att ställa kan
bl.a. innefatta krav på att reglerna och procedurerna för clearingen och
avvecklingen följs. Dessa regler får innehålla bestämmelser för att säkra att
åtagandena vid clearing och avveckling kan uppfyllas under förutsättning att
reglerna inte är diskriminerande.
Svenska Fondhandlareföreningen nämner i sitt remissvar att, som föreningen
uppfattat det kan värdepappersinstitut antingen få direkt tillgång till ett
clearingsystem genom att i teknisk bemärkelse "kopplas upp" mot detta eller så
kan tillträdet ske indirekt genom att institutet har en sådan uppkoppling till
ett utländskt clearinginstitut, vilket i sin tur är kopplat till ett svenskt
clearinginstitut. Den senare ordningen kan enligt föreningen många gånger visa
sig lämplig och kan vara att föredra från säkerhets- och tillsynssynpunkt. Med
den utformning bestämmelsen om clearingmedlemskap i 8 kap. 6 § lagen om börs-
och clearingverksamhet för närvarande har är det möjligt för
värdepappersinstitut att få tillgång till system för clearing av optioner och
terminer via ett utländskt clearinginstitut som fått clearingmedlemskap. De
föreslagna justeringarna i bestämmelsen medför ingen ändring i det avseendet.
Det bör med anledning av vad OM Stockholm AB anfört om koppling mellan
börsmedlemskap och clearingmedlemskap framhållas att det i lagen inte uppställs
något krav på att en clearingmedlem också måste inneha ett börsmedlemskap.
De nuvarande reglerna om clearingverksamhet i lagen om börs- och clering-
verksamhet avser bara sådan clearing och avveckling som består i att
yrkesmässigt träda in som part i options- eller terminsavtal eller på annat sätt
garantera att avtalet fullgörs. Varken clearing av andra finansiella instrument
än dessa, t.ex. avistainstrument som aktier och obligationer, eller clearing av
valutor är i dag reglerad i någon författning. Med hänsyn till den betydelse en
säker och effektiv clearing och avveckling har för värdepappersmarknaden och
även för det finansiella systemet samt till de starka kopplingar som finns
mellan valuta- och värdepappersmarknaderna, har Clearingutredningen i
betänkandet Konto, clearing och avveckling (SOU 1993:114) föreslagit en
utvidgning av begreppet clearingverksamhet till att avse verksamhet som består i
att på clearingmedlemmarnas vägnar utjämna förpliktelser för dem att betala i
svensk eller utländsk valuta eller att leverera finansiella instrument till
varandra eller i att genom inträdande som part eller på annat sätt garantera att
sådana förpliktelser fullgörs. Vidare föreslås att ett nytt begrepp, avveck-
lingsverksamhet, skall införas och regleras i lagen samt att clearing- och av-
vecklingsverksamhet inte skall få bedrivas utan tillstånd.
Clearingutredningen har såvitt gäller bestämmelserna i artikel 15 i
investeringstjänstedirektivet om medlemskap i eller tillträde till clearing- och
avvecklingssystem uttalat bl.a. att såväl investeringstjänstedirektivet som
kapitalkravsdirektivet med stor sannolikhet kommer att påverka vilka krav på
kapital som kan ställas på börsmedlemmar som önskar tillträde - direkt eller
indirekt - till ett clearing- och avvecklingssystem som betjänar denna marknad.
Denna fråga kräver enligt utredningens uppfattning ytterligare överväganden,
liksom frågan om vilka regler och procedurer som får ställas upp av en clea-
ringorganisation för att säkerställa deltagarnas åtaganden i clearingen. Under
hänvisning till det förevarande arbetet med införlivande av direktiven om
investeringstjänster och kapitalkrav lade utredningen inte fram något eget
förslag i denna del. Nuvarande bestämmelse i 8 kap. 6 § lagen om börs- och
clearingverksamhet om att en clearingorganisation som medlem får ha endast den
som har en betryggande kapitalstyrka, bör enligt utredningen behållas.
Utredningen framhöll dock att de särskilda krav som kan behöva ställas för
tillträde till clearing- och avvecklingssystem noga bör övervägas med hänsyn
till de särskilda risker som föreligger vid clearing- och avvecklingsverksamhet.
Bestämmelserna i investeringstjänste- och kapitalkravsdirektiven bör enligt
utredningens bedömning därvid inte utgöra hinder för att särskilda krav kan
ställas upp av en clearingorganisation beträffande säkerheter och garantier för
åtagandenas säkerställande (SOU 1993:114 s. 253).
I detta sammanhang bör de frågor som rör kontoföringen av värdepapper och
då särskilt kontoförande institut beaktas. I aktiekontolagen (1989:827) finns
bestämmelser om ett kontobaserat system huvudsakligen för aktier. De
rättsverkningar som tidigare varit förbundna med aktiebrev är nu knutna till
registrering på konto hos Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag (VPC), som har
ensamrätt för kontoföring av papperslösa aktier och andra finansiella instrument
på grundval av aktiekontolagens bestämmelser. Enligt aktiekontolagen skall
särskilda kontoförande institut vidta registreringsåtgärderna.
Clearingutredningen har i sitt betänkande förordat att legalmonopolet för
VPC avskaffas. Lagen innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om att endast
svenska företag får förordnas till kontoförande institut och frågan har inte
berörts i förarbetena. Clearingutredningen diskuterade denna frågas betydelse
för den framtida tillämpningen av artikel 15 i investeringstjänstedirektivet.
Utredningen gjorde därvid den bedömningen att i begreppet clearing- och
avvecklingsystem enligt denna artikel inbegrips sannolikt sådana kontosystem som
t.ex. sköter överföring av finansiella instrument vid avvecklingen. För att
utländska banker och värdepappersföretag skall ha möjlighet att bli kontoförande
institut har utredningen förordat att aktiekontolagen kompletteras så att det
uttryckligen framgår att utländska företag har möjlighet att bli kontoförande
institut (SOU 1993:114 s. 220 och 221).
Clearingutredningens betänkande bereds för närvarande inom Finansdeparte-
mentet. Utredningens förslag om en utvidgning av möjligheterna att registrera
finansiella instrument enligt aktiekontolagen har dock redan genomförts (prop.
1993/94:232, bet. 1993/94:LU37, rskr. 1993/94:352). En proposition på
ytterligare delar av betänkandet är ämnad att lämnas till riksdagen under hösten
1994. Om Clearingutredningens förslag om clearing- och avvecklingsverksamhet
genomförs påverkar detta även bestämmelserna om deltagande (medlemskap) i sådan
verksamhet. De ändringar som i detta avseende kan behöva göras med hänsyn till
reglerna i direktivet om investeringstjänster får övervägas vid den fortsatta
beredningen av Clearingutredningens betänkande.
5.7 Rapporteringsskyldighet och information om
handeln
Regeringens förslag: Skyldigheten för värdepappersinstitut att rapportera avslut
i finansiella instrument utvidgas till transaktioner som sker via filial i annat
EES-land eller genom tillhandhållande av tjänster där genom gränsöverskridande
verksamhet. Den utökade rapporteringsplikten avser finansiella instrument som är
föremål för handel på en reglerad marknad inom EES.
Börser och auktoriserade marknadsplatser är skyldiga att offentliggöra
information om kurser och omsättningsuppgifter för sådana finansiella instrument
som är noterade där. Denna skyldighet förtydligas för att uppfylla kraven i
direktivet om investeringstjänster.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Finansinspektionen, OM Stockholm AB och Stockholms
Fondbörs AB framför vissa synpunkter beträffande den närmare utformningen av
rapporteringsskyldigheten. Dessa behandlas i författningskommentarerna till 1
kap. 7 a § lagen om värdepappersrörelse och 4 kap. 4 § lagen om börs- och
clearingverksamhet.
EES-avtalet: Investeringstjänstedirektivet (artikel 20) föreskriver viss
arkiverings- och rapporteringsskyldighet för värdepappersföretag i förhållande
till de behöriga myndigheterna i hemlandet för affärer som företagen utför i ett
annat medlemsland från en i det landet etablerad filial eller genom
gränsöverskridande verksamhet. Bestämmelserna gäller även för kreditinstitut
vars auktorisation omfattar värdepapperstjänster. Direktivet föreskriver
skyldighet för de angivna företagen att under minst fem år hålla tillgängligt
för myndigheterna alla relevanta uppgifter om affärer som utförts i instrument
som är föremål för handel vid en reglerad marknad, oavsett om affären i fråga
skett vid eller utanför en sådan marknad.
Vidare föreskrivs en skyldighet för de aktuella företagen att så snart som
möjligt, eller senast vid slutet av följande arbetsdag rapportera affärer till
behöriga myndigheter i hemlandet som avser aktier, obligationer eller andra
skuldförbindelser, standardiserade aktieterminer eller standardiserade
aktieoptioner. Om tekniska eller praktiska skäl föranleder det får tidsfristen
utsträckas till slutet av påföljande arbetsdag, men inte längre. Anmälan skall
innehålla uppgift om beteckning och antal för de instrument som köpts eller
sålts, datum och tidpunkt för transaktionen, prisuppgift samt
identifieringsuppgifter beträffande värdepappersföretaget. Undantag från
rapporteringsplikten får göras för affärer som utförs vid en reglerad marknad i
värdlandet och som skall rapporteras till behörig myndighet i det landet.
Medlemsländerna kan välja mellan att låta företagen själva sköta rapporte-
ringen eller låta den ske via handelssystem eller av börser eller andra
reglerade marknader. Ett medlemsland får tillämpa strängare rapporteringskrav
beträffande sådana affärer som äger rum vid en reglerad marknad i hemlandet
eller som utförs av företag för vilka det är hemland. En förutsättning är dock
att de strängare reglerna inte tillämpas på ett diskriminerande sätt.
Artikel 21 innehåller minimiregler i fråga om den information som skall
lämnas om handeln vid en reglerad marknad, dvs. genomlysningskrav. De behöriga
myndigheterna åläggs att vidta åtgärder för att se till att reglerade marknader
förser investerarna med information i enlighet med vad som föreskrivs i denna
artikel. De behöriga myndigheterna skall bestämma i vilken form och inom vilken
tid information skall lämnas. Hänsyn får därvid tas till vilken sorts marknad
det gäller, storlek och behov hos marknaden och till de investerare som agerar
på marknaden.
Som minimistandard anges i direktivet att för varje finansiellt instrument
skall offentliggöras
1. vid handelns början varje dag, uppgift om det vägda genomsnittspriset,
högsta och lägsta priserna samt omsättningen på marknaden för hela föregående
dags handel, och
2. för kontinuerliga orderbaserade och prisbaserade marknader dessutom
- vid slutet av varje timmes handel på marknaden det vägda genomsnitts-
priset och omsättningen på den marknaden under en sextimmarsperiod som slutar så
att det återstår två timmars handel före offentliggörandet och
- var 20:e minut, det vägda genomsnittspriset och högsta och lägsta priser
på den marknaden under en tvåtimmarsperiod som slutar så att det återstår en
timmes handel före offentliggörandet.
Om investerarna i förväg har tillgång till information om priser och
volymer skall denna information finnas tillgänglig fortlöpande så länge handeln
pågår på marknaden och investerarna skall kunna genomföra affärer på de villkor
angående pris och volym som tillkännages.
De behöriga myndigheterna får medge att offentliggörandet av information
om handeln senareläggs eller tillfälligt ställs in när det är berättigat med
hänsyn till att marknadsförhållandena är exceptionella eller, i fråga om små
marknader, för att skydda anonymiteten hos företag och investerare. Särskilda
regler får också tillämpas beträffande mycket stora affärer och värdepapper med
särskild låg likviditet. Sådana regler skall grunda sig på objektiva kriterier
och vara tillkännagivna i förväg. De behöriga myndigheterna får även tillämpa
mer flexibla villkor för information om transaktioner med obligationer och
liknande instrument. Detta gäller särskilt beträffande tidpunkten för
offentliggörandet.
Skälen för regeringens förslag:
Rapporteringsskyldighet
Enligt 4 kap. 4 § lagen om börs- och clearingverksamhet skall en börsmedlem, på
det sätt och i den omfattning som börsen bestämmer, till börsen anmäla avslut
som medlemmen gör utanför börsen för egen eller någon annans räkning i de
finansiella instrument som noteras vid börsen. Sådan anmälningsskyldighet
föreligger inte om avslutet skett vid en auktoriserad marknadsplats och avser
inregistrerade fondpapper. För handeln vid en auktoriserad marknadsplats innebär
den rapporteringsskyldighet som föreskrivs i 7 kap. 3 § samma lag att en
auktoriserad marknadsplats, där det förekommer notering av fondpapper som är in-
registrerade vid börs, till börsen skall rapportera alla avslut i dessa
fondpapper som sker vid marknadsplatsen eller som anmäls dit.
I fråga om fondpapper som är inregistrerade vid en börs föreligger
rapporteringsskyldighet även för värdepappersinstitut som inte är börs-
medlemmar. Bestämmelsen i 1 kap. 7 a § lagen om värdepappersrörelse innebär att
värdepappersinstitut som utanför en börs gör ett avslut i börsregistrerade
fondpapper omedelbart skall inrapportera detta till den börs där fondpapperen är
inregistrerade. Syftet med den särskilda rapporteringsplikten avseende
inregistrerade fondpapper är att få så god genomlysning som möjligt av handeln
med sådana värdepapper (prop. 1991/92:13 s. 105).
Den rapporteringsskyldighet till hemlandsmyndigheterna som direktivet om
investeringstjänster föreskriver för värdepappersföretag och kreditinstitut
avser transaktioner med vissa uppräknade finansiella instrument, som är föremål
för handel på en reglerad marknad inom EES. Rapporteringsplikten gäller oavsett
om transaktionen utförts på en sådan marknad eller inte. Skyldigheten att
rapportera är emellertid begränsad till sådana transaktioner som skett vid
tillhandahållande av värdepapperstjänster från filial i ett land inom EES eller
över landsgränserna i ett sådant land.
För att kunna uppfylla direktivets krav måste den nuvarande rapporte-
ringsplikten för värdepappersinstitut enligt 1 kap. 7 a § lagen om värde-
pappersrörelse utvidgas så att den täcker även de transaktioner som direktiv-
bestämmelserna omfattar. Den närmare omfattningen av rapporteringsskyldigheten
och hur den skall fullgöras bör överlåtas på regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen att bestämma. En utgångspunkt vid utformningen
av föreskrifterna bör vara att värdepappersinstituten inte i onödan belastas med
rapporteringskrav.
Enligt artikel 20.1 (a) föreligger skyldighet att under minst fem år
bevara och hålla tillgängliga för myndigheterna uppgifter om sådana värde-
papperstransaktioner som utförs via filialer eller genom tillhandahållande av
tjänster i EES-land utan någon etablering där. Denna skyldighet uppfylls genom
de bestämmelser om avräkningsnota som finns 3 kap. 9 § lagen om
värdepappersrörelse och de föreskrifter om sådana notor som Finansinspektionen -
efter bemyndigande av regeringen - meddelat (Finansinspektionens föreskrifter
angående handel och tjänster på värdepappersmarknaden, FFFS 1992:1).
Information om handeln
I 2 kap. 1 § lagen om börs- och clearingverksamhet anges som en av flera
förutsättningar för auktorisation att en börs skall driva sin verksamhet så att
verksamheten kan anses sund. Därvid skall börsen tillämpa bl.a. principen om god
genomlysning, som innebär att börsmedlemmarna skall få en snabb, samtidig och
korrekt information om handeln och att allmänheten skall få tillfälle att ta del
av sådan information. I 4 kap. 3 § samma lag anges beträffande kursnotering och
information vid en börs att information om kurser och omsättningsuppgifter skall
offentliggöras omedelbart, om inte Finansinspektionen med hänsyn till handelns
effektivitet tillåter något annat.
För en auktoriserad marknadsplats gäller enligt 7 kap. 1 § samma lag på
motsvarande sätt att marknadsplatsen, för att verksamheten skall kunna anses
sund, skall tillämpa bl.a. principen om god genomlysning, som innebär att de som
deltar i handeln får en snabb, samtidig och korrekt information om handeln och
att allmänheten får tillfälle att ta del av sådan information. I 7 kap. 4 § sägs
att information om kurser och omsättningsuppgifter skall offentliggöras.
En av grundtankarna bakom den nya börslagstiftningen har varit att skapa
ett alternativ till de traditionella börserna genom att tillåta den friare form
som den auktoriserade marknadsplatsen utgör. Verksamheten vid en auktoriserad
marknadsplats kan präglas av större frihet och flexibilitet och utrymme skall
finnas för ett vidare mått av självbestämmande. Med hänsyn härtill har inte
uppställts något krav på omedelbarhet vad gäller offentliggörandet av
information om handeln. Inom vilken tidsrymd sådant offentliggörande skall ske
får - enligt lagmotiven - i stället avgöras från fall till fall mot bakgrund av
hur handeln är organiserad. Frågan prövas ytterst av Finansinspektionen i
samband med auktorisation och tillsyn (prop. 1991/92:113 s. 110).
Kravet på genomlysning är redan högt ställt vad gäller handeln vid en
börs. Som huvudregel gäller att information om handeln skall lämnas omedelbart.
Någon anledning att nu göra avkall på kravet om omedelbarhet finns inte.
Investeringstjänstedirektivets regler om genomlysning av handeln vid en
reglerad marknad är - som framgått av den tidigare lämnade beskrivningen -
detaljerade och innefattar krav på att uppgifter om bl.a. det vägda
genomsnittspriset, högsta och lägsta pris samt omsättningen skall lämnas med
vissa tidsintervaller och att uppgifterna skall avse handeln under vissa
bestämda tidsperioder. Huvudregeln i gällande lagstiftning om att information om
kurser och omsättningsuppgifter skall lämnas omedelbart måste därför
kompletteras med mer detaljerade regler om informationsgivningen för att
direktivets krav skall kunna uppfyllas. Det framstår som mest ändamålsenligt att
sådana detaljföreskrifter får bestämmas av regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen.
Finansinspektionen får enligt gällande lagstiftning medge undantag från
kravet på omedelbart offentliggörande av kurser och omsättningsuppgifter vid en
börs, om det är motiverat med hänsyn till effektiviteten i handeln. Enligt
lagmotiven kan avvikelser från huvudregeln om en omedelbar redovisning av
information om handeln tänkas om kravet på omedelbarhet skulle minska handelns
effektivitet. Handel som är organiserad som en marknadsgarantsmarknad
förutsätter i regel en viss tidsförskjutning av avslutsinformationen för att det
skall finnas tillräckligt incitament för deltagande marknadsgaranter att
förbinda sig att köpa och sälja värdepapper för egen räkning. En omedelbar
redovisning av betalkurser och omsättningsuppgifter riskerar i många fall att
försämra eller rent av omöjliggöra handeln för marknadsgaranter. Handeln vid en
börs bör kunna organiseras på många olika sätt och i lagmotiven framhölls därför
att det saknades skäl att låta lagstiftningen sätta onödiga hinder för t.ex.
marknadsgarantshandel vid en börs, om den typen av handel kan bedrivas under
effektiva former. Kravet på god genomlysning ansågs få vägas mot intresset av
att börshandel skall kunna bedrivas effektivt och i olika former (prop.
1991/92:113 s. 106).
Enligt direktivet om investeringstjänster finns möjlighet för de behöriga
myndigheterna att medge att informationen om handeln vid en reglerad marknad
senareläggs eller tillfälligt hålls inne. Det ges också utrymme för att tillämpa
mer liberala regler i vissa fall. Under vilka förutsättningar sådana undantag
eller särskilda bestämmelser får tillämpas framgår av den redovisning av
innehållet i artikel 21 som tidigare har lämnats.
Finansinspektionen bör även i fortsättningen kunna medge dispens från det
grundläggande kravet på att information om kurser och omsättningsuppgifter skall
lämnas omedelbart, om det är motiverat med hänsyn till effektiviteten i handeln.
En sådan dispensmöjlighet får anses ligga inom de ramar för undantag och
särskilda bestämmelser som direktivet tillåter. Härvid är särskilt att beakta
att omedelbarhetskravet är strängare än de publiceringsfrister som direktivet
har som minimikrav. Dispensmöjligheterna får dock givetvis inte utnyttjas på ett
sätt som strider mot direktivets regler.
Som nämnts bör omedelbarhetsregeln kompletteras med bestämmelser som
fångar upp de detaljerade föreskrifter om handelsinformationen som direktivet
anger som minimikrav. En allmän bedömning ger vid handen att direktivet synes ge
ett större utrymme för att göra undantag från dessa krav och att tillämpa
specialbestämmelser än vad den nyss nämnda dispensmöjligheten för
Finansinspektionen erbjuder. Den ytterligare flexibilitet som direktivet öppnar
för bör beaktas vid utformandet av detaljreglerna om offentliggörandet av kurser
och omsättningsuppgifter. Det grundläggande kravet på en god genomlysning av
handeln får dock inte eftersättas.
För auktoriserade marknadsplatser ställs inte något krav på att informa-
tionen om handeln skall lämnas omedelbart. Som nämnts följer dock av sund-
hetsregeln i 7 kap 1 § att sådan information snabbt skall ges dem som deltar i
handeln. En sådan oprecis bestämmelse kan inte anses uppfylla direktivets
minimistandard. Bestämmelsen i 7 kap. 4 § lagen om börs- och clearingverksamhet
bör därför kompletteras. Som utvecklats ovan framstår det som mest lämpligt att
regeringen eller, efter vidaredelegation, Finansinspektionen utformar även de
föreskrifter om villkoren för informationsskyldigheten för handeln vid en
auktoriserad marknadsplats som behövs för en anpassning till direktivets krav.
5.8 Hemlandstillsyn
Regeringens förslag: En i Sverige etablerad filial till ett värdepappersföretag
som är auktoriserat i ett annat EES-land står i första hand under tillsyn av
myndighet i hemlandet.
Finansinspektionen ges sådana tillsynsbefogenheter som behövs för kontroll
av att den verksamhet som värdepappersföretag auktoriserade i ett annat EES-land
utövar i Sverige bedrivs i sunda former. Om missförhållanden konstateras skall
inspektionen samråda med hemlandsmyndigheten och vid behov självständigt ingripa
mot verksamheten.
Hemlandsmyndigheten för ett värdepappersföretag auktoriserat i ett annat
EES-land får inom ramen för sina tillsynsbefogenheter, och efter anmälan till
Finansinspektionen, företa inspektion på platsen av en i Sverige etablerad
filial. Den utländska myndigheten kan också begära att en sådan undersökning
utförs av inspektionen eller av revisorer eller andra sakkunniga.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Finansinspektionen lämnar förslaget väsentligen utan
erinran. Enligt inspektionens uppfattning krävs dock ändringar av 8 kap. 5 §
sekretesslagen för att beträffande uppgifter som erhållits från utländsk
myndighet bevara den sekretess som gäller hos den utländska myndigheten.
Inspektionen anför vidare att det torde vara endast Konsumentombudsmannen som
skall agera i fall av ovederhäftig reklam vid gränsöverskridande verksamhet.
Konsumentverket påpekar beträffande gränsöverskridande handel med värdepapper
att utöver ovederhäftig reklam Konsumentverket, och i sista hand Konsumentom-
budsmannen, också kan ingripa mot marknadsföring som saknar för konsumenten
viktig information. Riksskatteverket, som hänvisar till vad verket framfört
beträffande Redovisningskommitténs delbetänkande SOU 1994:17 del I, anser att
nuvarande regler om särskild årsredovisning för filialer till EES-företag i
lagen (1992:160) om utländska filialer m.m., är bättre ur skattekontrollsynpunkt
än de föreslagna. Svenska Fondhandlareföreningen betonar att det för
värdepappersmarknadens funktion är viktigt att motpartsriskerna kan begränsas.
Föreningen framhåller i detta sammanhang betydelsen av den externa tillsynen och
av att samarbetet och samordningen mellan tillsynsmyndigheterna i de olika
berörda länderna fungerar väl.
EES-avtalet:
Fördelningen av tillsynen
Enligt artikel 8.3 i investeringstjänstedirektivet skall ansvaret för tillsyn
över värdepappersföretag, inkl. den verksamhet som företagen med stöd av hem-
landsauktorisation driver i andra länder, väsentligen åvila myndigheterna i det
land där resp. företag är auktoriserat.
Enligt artikel 23.3 i direktivet skall de behöriga myndigheterna i olika
berörda stater verka i nära samarbete i tillsynen av värdepappersföretag. I
artikeln föreskrivs att myndigheterna skall förse varandra med all den
information om ledningen och ägarförhållandena i värdepappersföretaget som be-
hövs för underlättande av tillsynen och för kontroll av att auktorisations-
villkoren uppfylls. Enligt artikel 25 i direktivet skall strikt sekretess gälla
för förtrolig information som erhållits inom ramen för tillsynsmyndigheternas
verksamhet. Sekretessen skall dock inte hindra sådant informationsutbyte mellan
myndigheter som är föreskrivet i direktiv som gäller för värdepappersföretag.
En förutsättning för att det föreskrivna myndighetssamarbetet skall kunna
fungera väl är att även värdlandsmyndigheterna har rätt och skyldighet att
skaffa sig insyn i filialer och i övrigt övervaka verksamhet som bedrivs inom
det egna landet. I artikel 19.1 i direktivet anges uttryckligen att ett värdland
för statistiska ändamål får föreskriva skyldighet för värdepappersföretag med
filial i landet att lämna periodiska rapporter om verksamheten där.
Möjligheter till ingripanden
Reglerna om hemlandstillsyn innebär inte att värdlandets lagar saknar
tillämpning på värdepappersföretag som verkar med stöd av auktorisation i annat
land. Som nämnts tidigare (avsnitt 5.4) skall en värdlandsmyndighet, innan
filialverksamhet inleds, ha viss tid på sig att ange under vilka villkor som
verksamheten får bedrivas. Sådana villkor skall, som det heter i artikel 17.4,
vara motiverade av hänsyn till det allmänna bästa. Värdlandsmyndigheten skall
enligt samma bestämmelse ha rätt att förbereda tillsyn i enlighet med reglerna i
artikel 19.
Artikel 19 ger värdlandsmyndigheter rätt att ingripa mot utländska
värdepappersföretag som överträder föreskrifter som utfärdats i värdlandet.
Föreskrifterna måste då naturligtvis vara utfärdade inom ramen för de
befogenheter som värdlandsmyndigheterna har beträffande tillsynen över utländska
företag enligt direktivet. Ingripande kan ske både mot de företag som driver
verksamhet genom filial och mot dem som driver verksamhet direkt från hemlandet.
Vid ingripanden skall värdlandsmyndigheten följa en viss procedur.
Det i artikel 19 anvisade förfarandet innebär att värdlandsmyndigheten i
första hand skall förelägga det felande företaget att vidta rättelse. Om före-
läggandet inte följs skall myndigheten underrätta behörig hemlandsmyndighet som
har att ingripa mot företaget. Om missförhållandena inte upphör, trots att hem-
landsmyndigheten vidtagit åtgärder eller till följd av att ett ändamålsenligt
ingripande inte kan ske i hemlandet, får värdlandsmyndigheterna självständigt
vidta de åtgärder som behövs för att fortsatta överträdelser skall förhindras.
Vid behov får myndigheterna då hindra det tredskande företaget att göra nya
åtaganden i värdlandet. I brådskande fall får värdlandsmyndigheterna ingripa
direkt, utan föregående samråd med hemlandet. Om auktorisationen återkallas i
hemlandet skall underrättelse ske till värdlandsmyndigheterna, som är skyldiga
att agera för att företaget inte skall göra ytterligare åtaganden.
Enligt artikel 24.1 i direktivet skall hemlandstillsynen bl.a. innefatta
rätt för vederbörande myndighet att, självständigt eller med anlitande av
särskilt utsedda personer, företa inspektion på platsen av filialer etablerade i
andra länder. Värdlandet skall ge en sådan rätt åt hemlandsmyndigheterna sedan
dessa underrättat behöriga värdlandsmyndigheter om sin avsikt. Myndigheten i det
andra landet kan enligt punkten 2 i stället begära att värdlandsmyndigheten
skall utföra en sådan undersökning eller tillåta revisorer eller andra
sakkunniga att göra det. Värdlandsmyndigheterna skall, för fullgörande av det
tillsynsansvar som direktivet medger, även för egen del ha befogenhet att företa
inspektion av filialer som etablerats av utländska värdepappersföretag.
Redovisningsregler
I EES-avtalet ingår ett direktiv om skyldigheter angående offentliggörande av
årsredovisningshandlingar för i en medlemsstat inrättade filialer till kredit-
institut och finansiella institut med huvudkontor i en annan medlemsstat
(89/117/EEG). Enligt direktivet skall som huvudregel gälla att filialer till
institut med huvudkontor i andra medlemsländer inte av värdlandet får åläggas
att avlämna särskilt årsbokslut för filialverksamheten. Denna huvudregel har
dock i stora delar satts ur spel, genom att värdländerna har getts rätt att
tills vidare kräva en tämligen omfattande särredovisning av filialerna. Ett
värdland kan, trots huvudregeln i filialredovisningsdirektivet, ställa krav på
så gott som fullständiga balans- och resultaträkningar för filialverksamheten.
Enligt direktivet skall filialerna därutöver i resp. värdland
offentliggöra fullständiga räkenskaper för hela institutet i form av årsbokslut,
koncernredovisning, förvaltningsberättelse, koncernförvaltningsberättelse samt
revisionsberättelse över årsbokslut och koncernredovisning.
Om ett värdland utnyttjar möjligheterna att kräva särredovisning av filia-
ler skall redovisade uppgifter kontrolleras av revisorer i värdlandet.
Enligt filialredovisningsdirektivet skall redovisningshandlingar vara upp-
rättade i överensstämmelse med direktivet om årsbokslut och sammanställd redo-
visning för banker och andra finansiella institut (86/635/EEG), vilket i sin tur
kompletterar bestämmelser i dels fjärde bolagsdirektivet om årsbokslut i vissa
typer av bolag (78/660/EEG), dels sjunde bolagsdirektivet om sammanställd redo-
visning (83/349/EEG). Samtliga dessa direktiv ingår i EES-avtalet och är avsedda
att vara införlivade med svensk rätt när de nya reglerna om etableringsfrihet
för värdepappersföretag från EES-området skall träda i kraft.
Skälen för regeringens förslag:
Allmänt om fördelningen av tillsynen
Även om det inte i direktivet sägs klart ut måste bestämmelserna om hem-
landstillsyn förstås så att inte endast den egentliga tillsynen utan även vissa
delar av hemlandets relevanta lagstiftning blir gällande för företagens
utlandsverksamhet. Det blir därför av vikt att i samband med ett svenskt
införlivande av direktivet göra en bedömning av i vad mån det svenska
regelverket kan göras tillämpligt på utländska företag som driver verksamhet i
Sverige.
Vad först gäller verksamhet som utövas oberoende av etablering ligger det
i sakens natur att sådan gränsöverskridande verksamhet i allt väsentligt faller
under hemlandets lagar. Det utländska företagets aktivitet i Sverige
manifesterar sig främst genom marknadsföringsåtgärder. I den mån ett utomlands
stationerat företag erbjuder sina tjänster i Sverige genom t.ex. ovederhäftig
reklam måste det finnas möjligheter att ingripa mot verksamheten. I förarbetena
till motsvarande lagstiftning för banker och kreditmarknadsbolag (prop.
1992/93:89 s. 129) har det föredragande statsrådet utgått från att ingripanden
skall kunna ske både av Finansinspektionen med biträde av hemlandsmyndigheten
och av Konsumentombudsmannen med stöd av marknadsföringslagen (1975:1418).
Regeringen delar denna uppfattning. Det kan inom näringsområden som är under-
kastade särskild reglering och tillsyn vara svårt att dra en skarp gräns mellan
vad som enbart är att anse som otillbörlig marknadsföring och vad som också är
att betrakta som överträdelse av de särskilda rörelse- och verksamhetsregler som
gäller för företagen i fråga. Det framstår som lämpligt att de berörda
myndigheterna i nu aktuella fall samarbetar för att uppnå bästa möjliga
resultat. I många fall torde marknadsföringsåtgärder som står i strid med
svenska regler vara otillåtna också enligt hemlandets lagstiftning. Det kan då
vara effektivare med ett samarbete mellan de berörda tillsynsmyndigheterna än
ett förfarande i Marknadsdomstolen. Som Konsumentverket påpekat skall det
givetvis vara möjligt att ingripa också mot reklam eller andra
marknadsföringsåtgärder som framstår som ovederhäftiga på den grunden att för
konsumenten viktig information saknas.
Svensk lags tillämplighet på verksamhet som utgår från här etablerade
filialer har såvitt gäller värdepappersföretag varit tydligt markerad. När lagen
om värdepappersrörelse infördes angavs uttryckligen i de särskilda paragraferna
vilka bestämmelser som gällde även filialer till utländska företag. I nuvarande
2 kap. 7 § sägs vidare att bestämmelserna i lagen (1992:160) om utländska
filialer m.m. i tillämpliga delar gäller för verksamhet i filialer till
utländska företag.
Det finns skäl att nu anlägga ett delvis annorlunda synsätt såvitt gäller
de svenska rörelsereglernas tillämplighet på filialer till utländska värde-
pappersföretag. Det som kännetecknar en filial är att den utgör en integrerad
del av ett företag. Det säger sig självt att det i första hand är lagstiftningen
i det land där företaget har sitt legala hemvist som sätter gränserna för vad
utomlands etablerade filialer får ägna sig åt. Regler som i ett visst land har
ställts upp med syfte att trygga exempelvis ett företags finansiella stabilitet
kan inte få avsedd verkan, om de inte upprätthålls av företaget som helhet. Av
detta skäl har behöriga tillsynsorgan i hemlandet ett legitimt intresse av att
effektivt kunna övervaka verksamheten i utlandsfilialer. För EG-rättens del har
detta intresse kommit till uttryck i investeringstjänstedirektivets bestämmelser
om hemlandskontroll och om skyldighet för värdländer att begränsa en filials
handlingsutrymme till vad som gäller enligt hemlandsauktorisationen.
Å andra sidan gäller enligt direktivet ett krav på värdländer att tillåta
viss angiven verksamhet i filialer till utländska företag, även om verksamheten
inte är tillåten för inhemska institut enligt den egna lagstiftningen. Denna
ordning kan sägas innebära en utvidgning av hemlandets jurisdiktion.
Principen om ömsesidigt godtagande av viss verksamhet genom filialer eller
genom direkt tillhandahållande av tjänster från utlandet skulle i högre eller
lägre grad kunna sättas ur spel, om ett värdland ställde krav på filialer till
utlandsinstitut att i alla delar följa de regler som gäller för värdlandets egna
företag. En filials direkta utlandsanknytning gör det också ofta mindre
ändamålsenligt att tillämpa värdlandets lag.
Även i fråga om kapitaltäckning kommer hemlandets regler att gälla för
filialerna. Solvenskontrollen skall handhas av hemlandsmyndigheterna.
EG-direktivens krav på harmonisering av medlemsstaternas normer för kapitalbas
och kapitalkrav innebär för övrigt att i stort sett samma regler tillämpas inom
hela EES.
Det som nu sagts om svenska resp. utländska reglers tillämplighet för här
verksamma filialer utgår från förhållandena inom EES. Emellertid får
gränsdragningen anses i huvudsak ha giltighet även för filialer till värde-
pappersföretag hemmahörande i tredje land. För att en sådan filial skall få
driva verksamhet i Sverige krävs särskilt tillstånd av svensk myndighet. Som
förutsättning för tillstånd gäller att värdepappersföretaget står under tillsyn
i hemlandet och att regelverket där är likvärdigt med det som gäller i Sverige,
särskilt i fråga om kapitalkrav och verksamhetens bedrivande. Under sådana
förhållanden bör för dessa filialer gälla hemlandets rörelseregler med i stort
sett samma begränsningar som skall gälla för filialer till värdepappersföretag
från EES-länder.
Enligt EES-reglerna gäller en skyldighet för Sverige att tillåta behöriga
myndigheter från andra EES-länder att inom ramen för sina tillsynsbefogenheter
företa inspektion på platsen av här i landet etablerade filialer till
värdepappersföretag från resp. land. Lagförslagen innehåller sådana
bestämmelser.
Redovisningsregler
Enligt de bestämmelser som nu föreslås flyttade från 2 kap. 7 § till 1 kap. 1 §
andra stycket lagen om värdepappersrörelse gäller för utländska värdepappers-
företags verksamhet genom filial i Sverige lagen (1992:160) om utländska
filialer m.m. (filiallagen) i tillämpliga delar. Hänvisningarna i lagen innebär
att bl.a. bokföringsreglerna i 11-14 §§ filiallagen blir tillämpliga för berörda
företag. Enligt 11 § filiallagen skall en filial ha en egen bokföring, som är
skild från det utländska företagets bokföring i övrigt. I 12 § föreskrivs att
filialräkenskaperna skall granskas av auktoriserad eller godkänd revisor eller
auktoriserat eller godkänt revisionsbolag. Verkställande direktören för en
filial skall, enligt 13 §, varje år ge in filialredovisningshandlingar och
revisionsberättelse samt, därutöver, motsvarande handlingar för företaget i dess
helhet, om de gjorts offentliga i företagets hemland. För filialens bokföring
och revision gäller i tillämpliga delar detsamma som för ett svenskt företag av
motsvarande slag.
Enligt 6 kap. 2 § lagen om värdepappersrörelse får regeringen eller
Finansinspektionen utfärda närmare föreskrifter om värdepappersinstitutens
löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning.
EES-avtalet innebär att de svenska redovisningsreglerna inte längre kan
upprätthållas fullt ut i fråga om filialer till värdepappersföretag från andra
EES-länder. Dels gäller ett åtagande att i fråga om redovisning av filial-
verksamhet godta utländska redovisningshandlingar. Dels kan det inte ställas
krav på fullständig särredovisning för filialerna. Det kan inte undvikas att
redovisningskraven på de i Sverige verksamma företagen till viss del blir
olikformiga. Olägenheterna blir dock inte särskilt stora. I och med att Sverige
med stöd av direktiv 89/117/EEG kan kräva in en omfattande, särskild redovisning
för filialverksamheten och att dessa uppgifter skall av svenska revisorer
kontrolleras mot den fullständiga redovisning som det utländska institutet
alltid är skyldigt att offentliggöra, kommer det att bli möjligt att få den
överblick över räkenskaperna som behövs för att tillgodose bl.a. svenska
intressen av skattekontroll.
Vad Riksskatteverket anfört i fråga om skyldighet att avge särskild
filialredovisning och behovet av god skattekontroll är beaktansvärt. Dessa
frågor är emellertid av övergripande karaktär och måste lösas gemensamt för
värdepappersföretag, kreditinstitut och försäkringsföretag. Slutligt
ställningstagande i dessa frågor bör därför tas i samband med utarbetandet av
den nya redovisningslagstiftningen.
Informationsutbyte och sekretess
För att tillsynen över värdepappersföretag som verkar i olika länder skall bli
effektiv är det av största vikt att EES-avtalets regler om obligatoriskt utbyte
av information och fortlöpande samarbete mellan prövnings- och till-
synsmyndigheter fungerar väl. Till en del kommer sådant utbyte av information
att ske enligt rutiner som i dag tillämpas EU-medlemsstaterna emellan. Beroende
på sakens natur kommer myndighetskontakterna att i vissa fall vara mindre
formaliserade. Det bedöms inte ändamålsenligt att i lag ta in detaljerade
föreskrifter om i vilka situationer och under vilka förutsättningar Finans-
inspektionen skall förse tillsynsorgan i andra länder - inom och utom EES - med
uppgifter om i Sverige verksamma institut. Sådana föreskrifter kan vid behov
meddelas genom förordning.
Den informationsskyldighet för Finansinspektionen som följer av
EES-avtalet avser till stor del sådana uppgifter som åsyftas i 8 kap. 5 § första
stycket sekretesslagen (1980:100). Enligt denna bestämmelse gäller sekretess i
statlig myndighets verksamhet, som består i tillståndsgivning eller tillsyn med
avseende på bl.a. värdepappersmarknaden, för uppgifter om dels affärs- eller
driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas
att han lider skada om uppgiften röjs, dels ekonomiska eller personliga
förhållanden för annan, som har trätt i affärsförbindelse eller liknande
förbindelse med den som myndighetens verksamhet avser.
En svensk myndighets möjlighet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter
till en utländsk myndighet regleras i 1 kap. 3 § tredje stycket sekretesslagen.
Uppgift som är sekretessbelagd enligt sekretesslagen får enligt bestämmelsen
inte lämnas ut till utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation i annat
fall än om utlämnandet sker i enlighet med föreskrift därom i lag eller
förordning eller om uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till svensk
myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det
är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska
myndigheten eller mellanfolkliga organisationen. Bestämmelsen ger således
Finansinspektionen goda möjligheter att i tillsynsarbetet lämna ut handlingar
och uppgifter till behöriga utländska myndigheter.
Finansinspektionen har i sitt remissvar tagit upp frågan om sekretess för
uppgifter av förtrolig karaktär som inspektionen erhållit från en utländsk
tillsynsmyndighet. Enligt 8 kap. 5 § fjärde stycket sekretesslagen gäller
sekretess för uppgifter som erhållits enligt avtal härom med främmande stat
eller mellanfolklig organisation, i den mån riksdagen godkänt avtalet. Såväl
EES-avtalet som tilläggsavtalet till detta, vilka båda godkänts av riksdagen, är
av denna karaktär. Stadgandet i sekretesslagen torde därför vara tillämpligt på
information som erhållits i enlighet med ett direktiv som ingår i något av de
nämnda avtalen, givetvis dock endast i den utsträckning sekretess föreskrivs i
direktivet.
5.9 Prövning av större ägares lämplighet
Regeringens förslag: Finansinspektionens tillstånd krävs för förvärv av s.k.
kvalificerade innehav av aktier i värdepappersbolag, som motsvarar 10 % eller
mer av aktiekapitalet eller av samtliga röster eller som annars möjliggör ett
väsentligt inflytande över ledningen av företaget. Tillstånd krävs även be-
träffande förvärv som innebär att den som redan har ett kvalificerat innehav
ökar detta så att det når upp till eller överskrider 20, 33 eller 50 % eller som
innebär att värdepappersbolaget får ställning av dotterföretag.
Inspektionen kan motsätta sig förvärvet, om lämpligheten hos förvärvaren
inte bedöms som tillfredsställande med hänsyn till behovet av en sund och
ansvarsfull ledning av bolaget. På samma grund kan inspektionen ingripa mot den
som har ett kvalificerat innehav i ett värdepappersbolag, bl.a. genom förbud att
utöva rösträtt och, i sista hand, föreläggande att avyttra aktierna.
Anmälan skall ske till Finansinspektionen av avyttringar av dels kvali-
ficerade innehav, dels innehav som medför att innehavet går ned under någon av
de nämnda nivåerna.
I ärenden om ägarprövning skall sekretess gälla hos Finansinspektionen för
uppgifter om enskildas ekonomiska eller personliga förhållanden om det kan antas
att den enskilde lider skada eller men om uppgifterna blir offentliga.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. I promemorian
föreslås dock ingen särskild sekretessregel.
Remissinstanserna: Riksbanken framhåller i anslutning till förslaget om
ägarprövning vid oktroj- och tillståndsprövning (avsnitt 9) det som angeläget
att ägarprövningen ges ett tydligare innehåll. Även Finansinspektionen anser att
reglerna bör göras tydligare, såväl vad gäller definitionen av kvalificerat
innehav som i fråga om vem som i olika situationer är skyldig att söka
förvärvstillstånd resp. anmäla avyttring. Enligt inspektionen bör det också
tydliggöras hur sanktionerna är avsedda att tillämpas för att skapa en bättre
förståelse för sanktionsmedlen och hur dessa skall tillämpas. Inspektionen
föreslår slutligen att relevanta bestämmelser i sekretesslagen ses över,
eftersom uppgifter som inspektionen erhåller i här diskuterade ärenden är av
känslig natur. Svenska Fondhandlareföreningen har inget att erinra mot den
föreslagna ordningen för ägarprövning, men anser med hänsyn till rättssäkerheten
det viktigt att det i det fortsatta lagstiftningsarbetet görs ansträngningar för
att lägga fast så objektiva kriterier för prövningen som möjligt.
EES-avtalet: Som nämnts i föregående avsnitt föreskrivs i artikel 4 i
investeringstjänstedirektivet att auktorisation för ett värdepappersföretag inte
får beviljas förrän prövningsmyndigheten fått information om vilka ägare,
fysiska eller juridiska personer, som har kvalificerade innehav i företaget.
Storleken av sådana kvalificerade innehav skall också uppges. Myndigheten skall
vägra auktorisation om den, med hänsyn till behovet av en sund och ansvarsfull
ledning av företaget, bedömer att lämpligheten hos sådana ägare inte är
tillfredsställande. Prövning av större ägares lämplighet i samband med
auktorisation behandlas i avsnitt 9.
Med kvalificerat innehav avses ett direkt eller indirekt ägande i ett
företag, där innehavet representerar 10 % eller mer av kapitalet eller av samt-
liga röster eller som annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen
av företaget.
Enligt artikel 9.1 i investeringstjänstedirektivet skall det föreskrivas
en skyldighet för varje fysisk eller juridisk person, som avser att förvärva ett
kvalificerat innehav i ett värdepappersföretag, att underrätta behöriga
myndigheter om storleken av det tilltänkta innehavet. En sådan underrättelse
skall lämnas även av den som avser att öka ett kvalificerat innehav så att hans
andel av kapitalet eller rösterna kommer att nå upp till eller överskrida 20, 33
eller 50 %, eller så att värdepappersföretaget kommer att få ställning av
dotterföretag.
Om förvärvaren av ett kvalificerat innehav är ett värdepappersföretag som
är auktoriserat i en annan medlemsstat, skall - enligt artikel 9.2 - den
myndighet som tar emot anmälan samråda med myndigheten i den andra
medlemsstaten, när det företag som förvärvet gäller därigenom får ställning av
dotterföretag. Under samma förutsättning skall myndighetssamråd äga rum när
förvärvaren är moderföretag till ett värdepappersföretag som är auktoriserat i
en annan medlemsstat.
När en myndighet fått en anmälan om ett tilltänkt förvärv, skall den
enligt artikel 9.1 andra stycket ha möjlighet att inom en tid av tre månader
motsätta sig förvärvet. Detta skall ske om förvärvaren bedöms vara olämplig.
Endast i det fall obligatoriskt myndighetssamråd skall ske får tremånaders-
fristen förlängas. Om myndigheten beslutar att inte motsätta sig förvärvet får
den föreskriva en viss tid inom vilken förvärvet skall ha genomförts.
Enligt artikel 9.3 skall anmälan göras även av fysiska och juridiska
personer som avser att avyttra - direkt eller indirekt - ett kvalificerat
innehav i ett värdepappersföretag. Också i det fall en avyttring innebär att ett
kvalificerat innehav minskas i sådan utsträckning att andelen av kapitalet eller
rösterna går ned under 20, 33 eller 50 %, eller så att värdepappersföretaget
förlorar sin ställning av dotterföretag, skall anmälan ske.
En skyldighet att underrätta behöriga myndigheter åligger enligt artikel
9.4 värdepappersföretag som, i samband med bolagsstämma eller på annat sätt, får
kännedom om förvärv eller avyttringar som nu sagts. Värdepappersföretagen skall
också löpande, minst en gång om året, underrätta myndigheterna om vilka personer
som har kvalificerade innehav i företaget och om storleken på sådana innehav.
Enligt artikel 9.5 har behöriga myndigheter en skyldighet att ingripa mot
ägare med kvalificerade innehav, när de utövar sitt inflytande på ett sätt som
är ägnat att motverka en sund och ansvarsfull ledning av värdepappersföretaget.
Sådana ingripanden skall kunna ske exempelvis i form av förelägganden, sank-
tioner gentemot styrelsen och den verkställande ledningen samt genom upphävandet
av rösträtt som är knuten till innehavet. Åtgärder av samma slag skall kunna
vidtas gentemot den som underlåter att lämna föreskrivna underrättelser om
förvärv. Om ett förvärv genomförs i strid med myndighetens beslut skall det -
oavsett vilka ingripanden som sker i övrigt - förordnas att rösträtterna för
innehavet inte får utövas eller att avgivna röster skall vara ogiltiga eller får
förklaras ogiltiga.
Skälen för regeringens förslag: Regler om prövning av lämpligheten av
större ägare i finansiella institut infördes inom EG först i fråga om banker och
andra kreditinstitut. Dessa regler finns i direktivet
89/646/EEG av den 15 december 1989 om samordning av lagar och andra
författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut, samt
med ändring av direktiv 77/780/EEG (andra banksamordningsdirektivet).
Bestämmelser om ägarprövning i enlighet med vad som föreskrivs i detta direktiv
har införts först i fråga om banker och därefter också för kreditmarknadsbolag.
Dessa bestämmelser finns nu i bankrörelselagen resp. lagen om
kreditmarknadsbolag (prop. 1992/93:89, bet. 1992/93:NU9, rskr. 1992/93:109, SFS
1992:1613 och 1610).
Av bestämmelserna i investeringstjänstedirektivet följer att regler om
prövning av lämpligheten även hos större ägare i värdepappersbolag skall införas
i svensk rätt. Bestämmelser som uppfyller kraven enligt artikel 9 i
investeringstjänstedirektivet bör därför tas in i lagen om värdepappersrörelse.
Eftersom ägarprövningen är en del av den tillsyn som Finansinspektionen skall
utöva är det lämpligt att bestämmelserna tas in i kapitel 6 i lagen. Reglerna om
ägarprövning i investeringstjänstedirektivet har utformats efter förebild av
reglerna i det andra banksamordnings-direktivet. Detta och sakliga skäl i övrigt
talar för att motsvarande regler även i Sverige ges en enhetlig utformning.
Utgångspunkten bör därför vara att reglerna i värdepappersrörelselagen skall
utformas med reglerna i bankrörelselagen och kreditmarknadsbolagslagen som
förebild.
Flera remissinstanser har betonat vikten av att reglerna om ägarprövning
har ett tydligt innehåll. Regeringen instämmer i att reglerna om ägarprövning
bör göras så tydliga som möjligt. Detta är betydelsefullt i första hand av
rättssäkerhetsskäl men också för att underlätta tillämpningen hos
Finansinspektionen. Det bör dock redan inledningsvis anges att det inte torde
vara möjligt att i lagtext slå fast uttömmande regler i fråga om en prövning som
i sista hand måste få en diskretionär karaktär. Reglernas utformning i olika
avseenden kommenteras i det följande.
I enlighet med de överväganden som gjorts beträffande banker och kredit-
marknadsbolag får det anses vara lämpligare att ha ett renodlat ansöknings- och
tillståndsförfarande än en ordning innebärande att en förvärvare i förväg
anmäler ett förvärv. I båda fallen ankommer det på Finansinspektionen att pröva
om det planerade förvärvet är godtagbart. För tydlighets skull bör inspektionens
ställningstagande alltid komma till uttryck i ett explicit beslut. En förvärvare
bör i förväg ansöka om tillstånd hos inspektionen till ett förvärv som innebär
att hans innehav kommer att bli ett kvalificerat innehav eller kommer att
överskrida något av de nämnda gränsvärdena.
Finansinspektionen har i sitt remissvar efterlyst klarlägganden bl.a. i
fråga om den närmare innebörden av begreppet "kvalificerat innehav".
Inledningsvis bör härvid anmärkas att definitionen av kvalificerat innehav
oförändrad hämtats från investeringstjänstedirektivet. Auktoritativa uttalanden
om tolkningen bör därför göras med viss försiktighet. Vissa grundläggande frågor
kan dock även med beaktande av detta besvaras.
Med indirekt innehav torde således avses ett innehav genom någon annan
person - juridisk eller fysisk - som i praktiken ger den indirekte innehavaren
samma inflytande som hade följt med ett direkt ägande. Hit hör i första hand
förvärv genom en juridisk person i vilket den indirekte förvärvaren utövar ett
bestämmande inflytande. Som typexempel kan nämnas förvärv genom ett eget helägt
bolag. I fråga om innehav genom en annan fysisk person torde ett indirekt
innehav som huvudregel kunna anses föreligga endast i fall som avses i 1 § lagen
(1985:277) om vissa bulvanförhållanden. Där anges att med bulvanförhållande
avses att någon (bulvanen) utåt framstår som ägare av viss egendom eller
innehavare av viss rättighet men i verkligheten innehar egendomen eller
rättigheten huvudsakligen för annans (huvudmannens) räkning. Så kan i vissa fall
antas vara fallet om ett ägande är uppdelat på flera medlemmar i samma familj.
För en sådan bedömning fordras dock självklart ytterligare omständigheter som
talar för att ett bulvanförhållande faktiskt skulle föreligga. Utgångspunkten
måste vara att den som är antecknad som ägare faktiskt också är den verklige,
direkte ägaren.
Vid indirekta förvärv och innehav åvilar tillstånds- resp. anmälnings-
plikten alltid den indirekte ägaren. Regeln skulle i annat fall förlora sin
betydelse. Det är ju endast den indirekte ägaren som med säkerhet kan
förutsättas ha kännedom om sitt samlade innehav. Beroende på storleken av ett
förvärv kan tillståndsplikt formellt föreligga även för den direkte förvärvaren,
t.ex. den indirekte ägarens bolag. Det framstår i ett sådant fall som lämpligt
att i en "gemensam" tillståndsansökan redovisa de tilltänkta
innehavsförhållandena i sin helhet.
Enligt regeringens förslag föreligger tillståndsplikt även för förvärv som
inte innebär att innehavet kommer att överstiga 10 % av kapitalet eller
rösterna, om förvärvet annars möjliggör ett väsentligt inflytande över bolaget.
Så kan vara fallet i bolag med i övrigt mycket spridda aktier. Även ett innehav
under den i lagen angivna gränsen kan i ett sådant bolag vara tillräckligt för
att i betydande utsträckning påverka bolagets verksamhet. Också ett sådant
mindre innehav skall då anses vara kvalificerat. I vissa fall kan det givetvis
vara svårt för en förvärvare av ett innehav under lagens procentgräns att bedöma
om förvärvet skall anses som kvalificerat och således förenat med
tillståndsplikt. En förvärvare som är tveksam om ett förvärv medför ett
kvalificerat innehav kan emellertid alltid ansöka om tillstånd. I
Finansinspektionens prövning av en sådan ansökan ingår naturligen som ett första
moment att avgöra huruvida tillståndsplikt föreligger. Om så inte är fallet
behöver någon ytterligare prövning inte göras. En förvärvare kan också alltid
vända sig till inspektionen för vägledning.
De sanktioner som föreslås i lagen torde kunna riktas såväl mot en direkt
som en indirekt ägare. En bulvan eller en juridisk person som agerar för en
olämplig persons räkning bör ju själv anses som olämplig. Detta bör i princip
gälla oberoende av hur det indirekta innehavet har organiserats.
Syftet med bestämmelserna om lämplighetsprövning av större ägare är att
söka förhindra att en ägare får möjlighet att missbruka sin ställning och sitt
inflytande över värdepappersbolagets verksamhet på ett sådant sätt att skyddet
för kunderna riskeras eller allmänhetens förtroende för värdepappersbolagets
stabilitet äventyras. Detta intresse väger självklart tungt mot intresset att
inte tvångsmässigt ingripa i befogenheter som följer med äganderätten till
aktierna i ett värdepappersbolag. Inspektionen skall enligt lagförslaget vägra
tillstånd till ett förvärv om det kan antas att den tilltänkte förvärvaren
kommer att motverka en sund utveckling av bolagets verksamhet. Endast grava
missförhållanden (såsom t.ex. meddelat näringsförbud) skall kunna diskvalificera
förvärvaren.
Frågan om vilka kriterier som skall användas vid bedömningen av huruvida
en person är att anse som olämplig som ägare har behandlats i förarbetena till
de ovan nämnda reglerna för banker och kreditmarknadsbolag. I
författningskommentaren till den relevanta bestämmelsen i bankrörelselagen, 7
kap. 11 §, har således lämnats en relativt utförlig redovisning (prop.
1992/93:89 s. 195 ff). Enligt regeringens uppfattning är vad som uttalats i
detta sammanhang giltigt också i fråga om den prövning som skall göras enligt
värdepappersrörelselagen. Som angetts ovan torde det emellertid ställa sig svårt
att utöver detta i lagtext eller på annat sätt precisera närmare vilka om-
ständigheter som skall anses vara av avgörande betydelse. En bedömning av
huruvida en person skall anses vara olämplig innebär - om prövningen skall fylla
sina syften - alltid ett visst inslag av skönsmässighet. Det kan således t.ex.
vara aktuellt att ta ställning till huruvida ett flertal, var för sig mindre
allvarliga, omständigheter sammantaget skall anses innebära olämplighet. Det kan
vidare inte uteslutas att det kan finnas andra, vid lagtextens utformning, inte
förutsedda eller beaktade faktorer som ensamma bör föranleda att en ägare skall
anses som olämplig.
Finansinspektionen har i detta sammanhang tagit upp frågan om redan
misstanke om brott, att förundersökning inletts etc. skall kunna beaktas vid
prövningen eller om det skall krävas att det föreligger en lagakraftvunnen dom
eller motsvarande. Av det som redan sagts om vilka faktorer som kan få betydelse
vid en prövning följer att dessa inte inskränker sig till förfaranden som utgör
brott i straffrättslig mening. Det föreligger därför inte skäl att utesluta från
beaktande handlingar och förfaranden som framstår som belastande endast därför
att de senare kan befinnas också vara brottsliga. Å andra sidan torde inte
enbart misstanke om brott i sig vara tillräcklig grund. Om den inledda
utredningen gäller huruvida personen i fråga faktiskt handlat på ett visst sätt
och inte enbart hur detta handlande i så fall skall bedömas straffrättsligt,
torde det i allmänhet finnas skäl att avvakta den slutliga utgången i
bevisfrågan. Bedömningen blir svårare i fall där det som gör en handling
klandervärd eller osund resp. brottslig sammanfaller eller ligger nära varandra.
Så kan t.ex. vara fallet vid vissa insiderbrott. Även i sådana fall torde
försiktighet vara påkallad intill dess brottsmisstanken prövats slutligt. I
principiellt avseende torde den nu aktuella lämplighetsprövningen inte skilja
sig från andra bedömningar som det åligger Finansinspektionen att göra. Som
exempel kan nämnas kravet i 1 kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse på att
värdepappersrörelse skall bedrivas så den kan anses sund. Såvitt gäller
rättssäkerhetsaspekterna bör också erinras om möjligheten att få
Finansinspektionens beslut i hithörande frågor prövade av domstol.
Samma bedömning av lämpligheten som ägare bör göras oavsett vid vilken
tidpunkt prövningen sker, före förvärvet eller under aktieägandets bestånd. Om
det, efter det att förvärvstillstånd getts, inträffar en omständighet, såsom att
ägaren drabbas av näringsförbud eller döms för ett i detta sammanhang allvarligt
brott, kan det finnas skäl för Finansinspektionen att ingripa t.ex. genom att
förhindra att aktierna företräds vid bolagsstämma. Det bör därför framgå av lag-
texten att inspektionen får ingripa även när den som redan är ägare till ett
kvalificerat innehav av aktier kan antas komma att utöva sitt inflytande på ett
sätt som motverkar en sund utveckling av värdepappersbolaget.
I fråga om Finansinspektionens möjligheter att inhämta upplysningar från
andra myndigheter för sin ägarprövning görs följande bedömning. Eftersom endast
allvarliga missförhållanden skall kunna medföra att en förvärvare av aktier i
ett värdepappersbolag inte godkänns som ägare kan det inte förutses att
uppgifter från många myndigheter kommer att behöva inhämtas av Finansinspek-
tionen. Utdrag från kriminalregistret och möjligen centrala person- och
belastningsregistret (PBR) hos Rikspolisstyrelsen samt från näringsför-
budsregistret kan bli aktuella. Rätt för Finansinspektionen att inhämta
uppgifter från kriminalregistret och PBR kan åstadkommas genom förordnings-
ändringar. Uppgifter från näringsförbudsregistret återfinns bl.a. i
aktiebolagsregistret, bankregistret och försäkringsregistret. Något större behov
av en allmän sekretessbrytande bestämmelse som ger Finansinspektionen rätt att
inhämta uppgifter från andra myndigheter synes därmed inte finnas. Det föreslås
därför inte nu någon sådan bestämmelse.
Bestämmelserna om ägarprövning vid förvärv av kvalificerade innehav i
redan etablerade värdepappersbolag kommer med den utformning som har redovisats
ovan att överensstämma med vad som gäller för banker och kreditmarknadsbolag. I
avsnitt 9 föreslås uttryckliga regler om ägarprövning i samband med ansökan om
auktorisation av ett värdepappersbolag. Också dessa regler blir enhetliga för
alla de nu berörda slagen av företag.
Givetvis bör också reglerna om sekretess för uppgifter som har inhämtats i
samband med ägarprövning vara enhetliga oavsett enligt vilken lag prövningen
sker. Finansinspektionen har i sitt remissvar tagit upp frågan om sekretess för
uppgifter av känslig natur som inspektionen erhåller i ärenden av nu aktuellt
slag. För ägarprövning enligt bankrörelselagen och lagen om kreditmarknadsbolag
finns i 8 kap. 5 § andra stycket sekretesslagen regler om sekretess i vissa fall
för uppgifter om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Detta
stadgandes tillämpningsområde bör utvidgas så att samma sekretesskydd kommer att
gälla vid prövning enligt reglerna i värdepappersrörelselagen.
5.10 Rätt till domstolsprövning av vissa
förvaltningsbeslut
Regeringens förslag: Om ett beslut angående auktorisation av ett värdepappers-
bolag inte har fattats inom sex månader från det att en fullständig ansökan gavs
in, eller om en sådan underrättelse som krävs för filialetablering i ett annat
EES-land inte har avsänts inom tre månader från anmälan till Finansinspektionen,
har sökanden rätt att begära förklaring av kammarrätten att ärendet onödigt
uppehålls. Har beslutet inte meddelats eller underrättelsen inte avsänts inom
viss tid efter det att domstolen avgett en sådan förklaring, skall det anses som
att ansökan har avslagits.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Jönköping anför att domstolsprövning av
"uteblivna" beslut är en relativt ny företeelse i svensk förvaltningsrätt som
innebär att domstolen har att bedöma myndighetens handläggning av enskilda
ärenden, att det i Sverige sedan lång tid ålegat Riksdagens ombudsmän (JO) att
göra sådana bedömningar och att det kan antas att förslaget medför att
domstolens och JO:s mandat kommer att sammanfalla på aktuella områden,
eventuellt med konflikter som följd. Kammarrätten anser att denna fråga, liksom
huruvida förslaget kräver ändringar eller förtydliganden i bl.a.
förvaltningslagen (1986:223), bör utredas närmare. Övriga remissinstanser
kommenterar inte förslaget.
EES-avtalet: Enligt artikel 26 i investeringstjänstedirektivet skall myn-
dighetsbeslut som fattats med stöd av lagar och andra författningar, som
utfärdats i enlighet med direktivet, kunna göras till föremål för prövning av
domstol. Detsamma skall gälla då inget beslut har fattats inom sex månader från
det att en auktorisationsansökan som innehåller alla nödvändiga uppgifter har
getts in.
Som nämnts i föregående avsnitt skall ett värdepappersföretag auktoriserat
i ett EES-land ha rätt att etablera filial i andra EES-länder. Den procedur som
då skall iakttas beskrivs i artikel 17 och innebär att företaget anmäler sitt
önskemål till hemlandsmyndigheten, som i sin tur underrättar behörig myndighet i
det tilltänkta värdlandet. Om hemlandsmyndigheten vägrar att underrätta värd-
landsmyndigheten, skall skälen för detta lämnas till det sökande företaget inom
tre månader från det att företaget gett in alla nödvändiga uppgifter i ärendet.
En vägran att översända underrättelse till värdlandsmyndigheten eller en
underlåtenhet att lämna besked till sökanden inom tremånadersperioden skall
enligt artikel 17.3 kunna göras till föremål för domstolsprövning.
I det föregående (avsnitt 5.8) har redogjorts för de möjligheter som
värdlandsmyndigheter har att ingripa mot filialer till värdepappersföretag från
andra EES-länder. Sådana ingripanden skall normalt, enligt artikel 19.7 i
direktivet, kunna göras till föremål för domstolsprövning.
Skälen för regeringens förslag: Sådana beslut som avses i de nu nämnda
direktivreglerna meddelas i Sverige av Finansinspektionen. Finansinspektionen
har även behörighet att meddela beslut i olika tillsynsangelägenheter, såväl vad
gäller värdepappersinstitut som andra typer av finansiella institut. Beslut som
Finansinspektionen fattat i ärenden om tillsyn av värdepappersinstitut kan
enligt 7 kap. 1 § andra stycket lagen om värdepappersrörelse överklagas hos
kammarrätten. De i investeringstjänstedirektivet uppställda kraven på möjlighet
till domstolsprövning av meddelade beslut är således uppfyllda. Det kan anmärkas
att det i propositionen 1994/95:27 om fortsatt reformering av instansordningen
m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna föreslagits att beslut av Finansin-
spektionen som enligt värdepappersrörelselagens nu gällande regler överklagas
till kammarrätten, med vissa undantag i stället skall prövas av länsrätt som
första instans.
Den i direktivet föreskrivna ordningen att även ett uteblivet beslut i
vissa fall skulle kunna föranleda domstolsprövning saknar såvitt gäller värde-
pappersrörelse motsvarighet i gällande svensk rätt. Sådana regler har emellertid
nyligen införts i fråga om banker och kreditmarknadsbolag (prop.1992/93:89, bet.
1992/93:NU9, rskr. 1992/93:109, SFS 1992:1613 och 1992:1610). Reglerna, som
bygger på EG:s andra banksamordningsdirektiv (89/646/EEG), trädde i kraft den 1
januari 1994.
Utformningen av reglerna för banker och kreditmarknadsbolag har utförligt
motiverats i förarbetena (prop. 1992/93:89 s. 136-140). Här lämnas endast en
kortfattad redogörelse för reglernas innehåll och skälen för de lösningar som
har valts.
När det är fråga om talan som avser ett uteblivet beslut är det befogat
att fråga sig vad domstolen egentligen skall ta ställning till. Det har bedömts
knappast vara ändamålsenligt att en förvaltningsdomstol skall överta en
auktorisationsansökan i dess helhet från en senfärdig myndighet och i dess
ställe göra en materiell prövning av alla föreliggande omständigheter. I stället
har valts en ordning som framtvingar att den berörda myndigheten verkligen gör
en prövning och fattar ett uttryckligt beslut. Detta har
ansetts bäst kunna uppnås genom att sökanden får rätt att begära domstolens
förklaring att ärendet onödigt uppehålls. Har domstolen väl anslutit sig till
sökandens uppfattning och avgett en sådan förklaring finns det inte längre något
giltigt försvar för myndigheten att ytterligare dröja med beslutet. Domstolen
skall således i första hand endast pröva om ärendet är färdigt för avgörande, om
samtliga handlingar och uppgifter som behövs som underlag för beslutet har
lämnats till myndigheten och om, i förekommande fall, alla nödvändiga samråds-
förfaranden har iakttagits. För prövning av en ansökan om auktorisation gäller
en tidsfrist om sex månader. I fråga om ansökan om filialetablering är
motsvarande tid tre månader. Sökanden får en ovillkorlig rätt att vända sig till
domstol när den föreskrivna tiden om sex resp. tre månader har gått från det att
en fullständig ansökan gavs in. Finner domstolen att ärendet inte är färdigt för
avgörande och att detta förhållande inte kan lastas myndigheten, kan sökanden
när som helst begära en ny förklaring om onödigt uppehållande. När domstolen väl
har kommit fram till att ärendet är klart för avgörande börjar en ny period om
sex resp. tre månader löpa. Föreligger det vid utgången av denna frist
fortfarande inget beslut, skall det anses som att ett avslagsbeslut meddelats
samma dag. I denna situation tillämpas de ordinarie reglerna om överklagande.
Det har antagits att denna utväg inte skulle behöva tillgripas annat än i utom-
ordentligt sällsynta fall.
Bestämmelserna om rätt till domstolsprövning i det andra banksamordning-
direktivet är likalydande med motsvarande regler i investeringstjänste-
direktivet. Motivet för detta torde - förutom överensstämmande sakliga
bevekelsegrunder - vara en strävan att i de avseenden där det är möjligt och
lämpligt skapa enhetliga regler för olika slag av finansiella företag. Samma
skäl talar för att även i Sverige ha enhetliga regler i dessa avseenden
oberoende av om prövningen skall ske enligt bankrörelselagen, kreditmarknads-
bolagslagen eller värdepappersrörelselagen. Regler om domstolsprövning vid ute-
blivna beslut - som stämmer överens med dem i lagstiftningen för banker och
kreditmarknadsbolag - bör därför tas in i lagen om värdepappersrörelse.
Kammarrättens i Jönköping påpekande att de föreslagna reglerna medför att
området för domstolens och JO:s prövning i ett visst fall kan komma att
sammanfalla är i och för sig korrekt. Detta är emellertid inte något unikt
förhållande. Motsvarande torde gälla även i många andra fall, t.ex. då talan mot
ett beslut av en myndighet eller domstol grundas på påstått felaktig
handläggning. Detta synes inte ha gett upphov till några allvarligare problem.
Med hänsyn till att JO:s resp. en domstols granskning har olika rättsföljder och
ändamål torde några konflikter normalt inte heller uppstå.
Kammarrätten har vidare uttalat att frågan huruvida förslagen kräver
ändringar eller förtydliganden i bl.a. förvaltningslagen bör utredas närmare. I
vilka avseenden justeringar skulle kunna behövas berörs dock inte. Såvitt gäller
förvaltningslagen aktualiseras i första hand reglerna om överklagande, vilka
bygger på att ett beslut faktiskt har fattats. I 3 § förvaltningslagen stadgas
emellertid att om en annan lag eller förordning innehåller någon bestämmelse som
avviker från förvaltningslagen, gäller den bestämmelsen. Denna paragraf torde
vara tillämplig för det fall de nu föreslagna reglerna skulle komma i konflikt
med förvaltningslagens bestämmelser. Enligt regeringens mening erfordras därför
inte nu några justeringar i förvaltningslagen. Inte heller i övrigt synes det
föreligga något uttalat behov av lagändringar. Skulle de nya reglerna visa sig
medföra tillämpningsproblem får frågan om ytterligare anpassningar tas upp på
nytt. En sådan översyn bör i så fall avse även motsvarande regler för banker och
kreditmarknadsbolag.
Enligt bankrörelselagen och lagen om kreditmarknadsbolag skall frågor om
onödigt uppehållande prövas av kammarrätten. I den ovan nämnda propositionen om
ändrad instansordning m.m. föreslås ingen ändring härvidlag. Även enligt
värdepappersrörelselagen bör därför prövningen ske i kammarrätten.
5.11 Aktier i moderbolag som är försäkringsbolag
Regeringens förslag: Svenska värdepappersinstitut som är dotterbolag till ett
försäkringsbolag tillåts att förvärva och som pant ta emot aktier i moderbolaget
under samma förutsättningar som gäller för värdepappersinstitut som är
dotterbolag till aktiebolag eller bankaktiebolag.
Promemorians förslag: I promemorian finns inget förslag som möjliggör för
värdepappersinstitut att som pant ta emot aktier i moderbolag som är
försäkringsbolag. Promemorians förslag överensstämmer i övrigt med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Sveriges Försäkringsförbund anser att sakliga skäl
talar för att en motsvarande ändring görs även i 3 kap. 6 § andra stycket
värdepappersrörelselagen så att ett värdepappersbolag som är dotterbolag till
ett försäkringsbolag får ta emot aktier i moderbolag som pant i de fall som
avses i paragrafen. Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Ett aktiebolag får som huvudregel inte
förvärva egna aktier eller aktier i moderbolag. Detsamma gäller bank- och för-
säkringsaktiebolag. Enligt 4 kap. 5 § värdepappersrörelselagen får dock
värdepappersbolag och svenska bankinstitut som har tillstånd att driva
verksamhet som anges i 1 kap. 3 § 3 eller 5, dvs. handel för egen räkning och
emissionsmedverkan, under vissa förutsättningar och i begränsad omfattning
förvärva sådana aktier för att underlätta rörelsen. Bestämmelsen är utformad som
ett undantag från de principiella förvärvsförbud som för närvarande finns i 7
kap. 1 § aktiebolagslagen (fr.o.m. den 1 januari 1995 7 kap. 2 §, se SFS
1994:802 och 804) och 6 kap. 9 § bankaktiebolagslagen. Undantaget omfattar
emellertid inte det motsvarande förvärvsförbud som gäller för försäkrings-
aktiebolag enligt 6 kap. 9 § försäkringsrörelselagen (1982:713). Också i 3 kap.
6 § värdepappersrörelselagen görs ett undantag från den nämnda bestämmelsen i
aktiebolagslagen. Det är här fråga om ett värdepappersbolags möjligheter att i
samband med kreditgivning ta emot egna aktier eller aktier i moderbolag som
pant. Genom undantagsregeln är detta tillåtet om de egna aktierna eller
moderbolagsaktierna ingår som en mindre del av de aktier som lämnas som säkerhet
för en kredit. Detsamma gäller enligt 6 kap. 9 § bankaktiebolagslagen i fråga om
banker. Inte heller i 3 kap. 6 § värdepappersrörelselagen görs något undantag
från förbudet i 6 kap. 9 § försäkringsrörelselagen. Detta innebär att ett
svenskt värdepappersinstitut kan förvärva och som pant ta emot aktier i ett
moderbolag om detta är ett aktiebolag eller ett bankaktiebolag, men inte om
moderbolaget är ett försäkringsaktiebolag. En sådan skillnad framstår som
inkonsekvent. Förklaringen till olikheterna torde vara att det när
bestämmelserna tillkom inte var möjligt för försäkringsbolag att ha dotterbolag
som drev värdepappersrörelse. Sedan denna möjlighet öppnats (SFS 1991:1023,
prop. 1990/91:154, 1990/91:NU41, rskr. 1990/91:367) och sådana dotterbolag
faktiskt etablerats saknas emellertid skäl att särbehandla institut som ägs av
ett försäkringsbolag.
I promemorian föreslogs ändringar endast i fråga om förvärvsförbudet i 4
kap. 5 § värdepappersrörelselagen. Som Försäkringsförbundet har påpekat talar
emellertid sakliga skäl för att också reglerna i 3 kap. 6 § samma lag om
mottagande av aktier som pant bör justeras på motsvarande sätt.
Värdepappersrörelselagens regler om undantag i vissa fall från förbuden
att förvärva eller som pant ta emot aktier i moderbolag bör till följd av de
överväganden som redovisats ovan utvidgas till att omfatta även förbudet i
försäkringsrörelselagen. Reglerna i dessa avseenden blir därmed enhetliga för
samtliga svenska värdepappersinstitut oberoende av ägarförhållandena.
88
6 Kapitalkrav m.m. för kreditinstitut
och värdepappersbolag
6.1 Bakgrund
Den svenska finansiella marknaden har under det senaste årtiondet genomgått
stora förändringar. En omfattande volymökning av handel med finansiella
instrument har ägt rum. Nya finansiella marknader för spridning av risker
avseende aktier, räntor och valutor har vuxit fram för alltmer förfinade
finansiella instrument. Som en indikation på den ökade aktiviteten på den
svenska finansiella marknaden har andelen av den finansiella tillgångsmassan av
bruttonationalprodukten vuxit från omkring 476 % år 1983 till 645 % år 1993.
Finansiella tillgångar består främst av sedlar, banktillgodohavanden,
obligationer, aktier, fondandelar och försäkringssparande.
Diagram 1 Finansiella tillgångar som andel av BNP i löpande priser respektive år
1980-1992
Kreditinstitutens intermediära roll i ekonomin har förändrats. Värdepappers-
marknaden tillgodoser i ökande utsträckning ekonomins behov av finansiella
resurser. Samtidigt har de svenska kreditinstitutens icke-traditionella
verksamhet, såsom deltagande på derivatmarknader, ökat betydligt under de
senaste åren. Vidare har konkurrensförhållandet mellan olika typer av
finansiella institut skärpts vad gäller upp- och utlåning. Detta har tvingat
banker, andra kreditinstitut och värdepappersbolag att anpassa sig till
väsentligt ändrade verksamhetsbetingelser vilket medfört att gränserna mellan de
tjänster som erbjuds av dessa institut har blivit alltmer suddiga. Även
konkurrensen mellan kreditinstitut och försäkringsbolag i fråga om erbjudande av
vissa finansiella tjänster har skärpts väsentligt. I dag konkurrerar
kreditinstitut och försäkringsbolag exempelvis om hushållens långtidsbundna
sparande.
Ökad internationalisering
En annan väsentlig förändring som inträffat under 1980-talet är att den svenska
finansiella marknaden har blivit en integrerad del av de internationella
finansiella marknaderna. Internationalisering och globalisering av den svenska
marknaden har, liksom i de flesta OECD-länderna, möjliggjorts genom avskaffandet
av restriktioner för erbjudande av finansiella tjänster över nationella gränser
och genom utvecklingen av informationstekniken.
Sveriges handel med finansiella tjänster över nationella gränser har ökat
betydligt under 1980-talet. De svenska kreditinstitutens upplåning och placering
utomlands har ökat i snabbare takt än på hemmamarknaden. Bostadsinstitut samt
kreditmarknads- och värdepappersbolag har blivit alltmer aktiva på de
internationella marknaderna. Som ett tecken på de svenska institutens beroende
av utlandet kan nämnas att andelen av de svenska bankernas skulder i utländsk
valuta i förhållande till balansomslutningen har ökat från 20 % år 1983 till 40
% år 1993. Vidare har bostadsinstituten sålt kronobligationer utomlands för
sammanlagt 60 miljarder kronor. Denna försäljning har främst skett via Köpenhamn
och London. En annan indikation på den ökade internationaliseringen av den
svenska finansiella marknaden är att de svenska institutionella placerarnas
innehav av utländska värdepapper har ökat från 2 % år 1988 till 12 % år 1993 av
det totala värdepappersinnehavet.
De utländska köpen av svenska värdepapper har ökat starkt under de senaste
åren. Omsättningen på i utlandet noterade svenska aktier har varit större än
omsättningen av dessa på Stockholms Fondbörs. Samtidigt har som framgår av
diagram 2 andelen av utländskt ägande på Stockholms Fondbörs ökat från 8 % år
1983 till 23 % år 1993. Ett ökat utländskt ägande bidrar till att underlätta
svenska bolags anskaffning av riskkapital. Samtidigt leder detta till att
aktiekurserna på Stockholms Fondbörs blir alltmer känsliga för utvecklingen i
utlandet. Avvecklingen av valutaregleringar har också öppnat möjligheter för
svenska placerare att diversifiera sina aktieportföljer genom köp av utländska
aktier. Vid slutet av år 1993 motsvarade handeln med utländska aktier 35 % av de
svenska placerarnas samlade aktiehandel.
Diagram 2 Utländskt aktieägande på Stockholms Fondbörs 1983-1993
Utvecklingen på kredit- och värdepappersmarknaderna
Den svenska kreditmarknaden har under det senaste årtiondet expanderat kraftigt
och nya räntebärande instrument har introducerats på marknaden. I diagram 3
visas att kreditinstitutens totala kreditgivning i relation till
bruttonationalprodukten ökat från 75 % år 1980 till 130 % år 1993. En av de
viktigaste anledningarna till allmänhetens ökade skuldsättning under 1980-talet
var avregleringen av kreditmarknaden i kombination med ett skattesystem som
gynnade skuldsättningen genom avdragsmöjligheter för räntekostnader från
inkomstskatten. Under de senaste två åren har kreditgivningen till allmänheten
minskat och dess andel av BNP sjunkit något. Tidigare har bankerna stått för den
största delen av kreditgivningen. Under de senaste åren har emellertid
bostadsinstitutens kreditgivning till allmänheten ökat betydligt och dess andel
av den totala utlåningen till allmänheten uppgick under slutet av år 1993 till
60 %.
Diagram 3 Utlåning till allmänheten i % av BNP 1980-1993
Den svenska penningmarknaden har utvecklats explosionsartat. En stor mängd
finansiella instrument har tillkommit på marknaden såsom statsskuldväxlar och
statsobligationer, bostadsobligationer, kommunobligationer samt bank- och
företagscertifikat. De dominerande instrumenten på marknaden är statspapper och
bostadsobligationer. En av de viktigaste anledningarna till penningmarknadens
uppkomst och tillväxt har varit statens behov av finansiella resurser för att
finansiera budgetunderskott. En annan väsentlig orsak är att slopandet av
placeringsbegränsningar för banker och försäkringsbolag i bostadspapper år 1985
tvingat bostadsinstituten att vända sig till marknaden för att skaffa sig
kapital. Genom att emittera räntebärande papper på penningmarknaden kan staten
och bostadsinstitut vända sig till andra placeringskategorier än banker och
försäkringsbolag.
Som framgår av diagram 4 har stocken av räntebärande värdepapper växt
kontinuerligt. Ökningen har skett på obligationsmarknaden medan den utestående
volymen penningmarknadsinstrument var lägre för perioden 1992-1993. Den mest
märkbara förskjutningen vad gäller emittenter är att bostadsinstitutens andel av
den totala stocken steg från i genomsnitt 35 % under första hälften av
1980-talet till 54 % under början av 1990-talet. Andelen av räntebärande
värdepapper emitterade av banker, företag och kommuner halverades under samma
period. Dominerande placerare på marknaden är försäkringsbolag och AP-fonden med
en andel som motsvarar 45 % av den utestående stocken. Under det senaste året
har en förskjutning skett från innehav av kortfristiga räntebärande värdepapper
till långfristiga värdepapper.
Diagram 4 Utestående volym på penning- och obligationsmarknaden 1983-1993
Riksbankens avveckling av ränteregleringar har inneburit att räntenivåer
bestäms av marknadens villkor, dvs. utbud och efterfrågan på räntebärande
instrument. Detta kan ge anledning till räntefluktuationer beroende på den
ekonomiska och politiska utvecklingen i Sverige och utomlands. Detta innebär att
aktörerna på de finansiella marknaderna är utsatta för ränteförändringar, vilka
kan innebära betydande ränterisker. I dag finns möjligheter till en reducering
av riskexponeringen genom bl.a. utnyttjande av derivatmarknader för räntebärande
papper.
Utvecklingen på aktiemarknaden har fluktuerat kraftigt under 1980-talet och
början av 1990-talet. Efter slopandet av omsättningsskatten på aktier i december
1991 har omsättningen ökat till de nivåer som rådde under början av 1980-talet.
Som framgår av diagram 5 har omsättningshastigheten stigit från 10 % år 1990
till i genomsnitt 40 % år 1993.
Det ökade utländska köpintresset för svenska aktier har också bidragit till den
positiva kursutvecklingen på Stockholms Fondbörs. De utländska placerarnas
nettoköp av svenska aktier uppgick åren 1992 och 1993 till 13 resp. 31 miljarder
kronor. Bankernas och andra kreditinstituts möjligheter att förvärva aktier har
utvidgats under 1980-talet. Detta bedömdes vara viktigt för att de svenska
finansiella instituten skulle kunna hävda sig mot utländska institut i en
alltmer integrerad internationell finansiell marknad.
Diagram 5 Omsättningshastighet på Stockholms Fondbörs 1983-1993
Utvecklingen på valutamarknaden
Globaliseringen av finansiella tjänster har lett till ett ökat kapitalflöde
mellan OECD-länderna, vilket har inneburit att omsättningen på de interna-
tionella valutamarknaderna, både på avista- och derivatmarknaderna, ökat i
omfattning. Enligt en rapport från Baselkommittén uppskattades den
genomsnittliga globala dagliga omsättningen på valutamarknaderna till 880
miljarder dollar under mitten av år 1992, vilket är en ökning med 40 % sedan
mitten av år 1989. Efter Riksbankens beslut att upphäva alla återstående
valutarestriktioner vid halvårsskiftet 1989 har de svenska kreditinstitutens
handel med valutor ökat betydligt både på avista- och derivatmarknaderna. Den
genomsnittliga dagliga omsättningen på valutamarknaden har ökat från 51
miljarder kronor år 1989 till 82 miljarder kronor år 1993.
Det Europeiska monetära systemet (EMS) har uppvisat en hög grad av
växelkursstabilitet fram till början av 1990-talet. På basis av detta samarbete
antog det Europeiska rådet i Maastricht i december 1991 ett fördrag om en
ekonomisk och monetär union, vilket innebär en samordning av penningpolitiken
och, i den s.k. tredje fasen, en fullständig låsning av valutakurserna. De
ekonomiska och politiska förändringar som skedde under början av 1990-talet
ledde till turbulens på de europeiska valutamarknaderna. Dämpning av tillväxten
i de flesta OECD-länderna och en stram penningpolitik i Tyskland för att
motverka den expansiva finanspolitiken efter återföreningen var de viktigaste
orsakerna till turbulensen. Under augusti 1993 utvidgades fluktuationsbanden
till 15 %. Den holländska florinen och D-marken behöll dock bilateralt sina band
på 2,25 %. Detta innebar att samtliga europeiska länder utom Nederländerna och
Tyskland i praktiken gick över till rörliga växelkurser.
Mot bakgrund av de konjunkturella och strukturella problem som föreligger i
många europeiska länder ter det sig troligt att rörliga växelkurser kommer att
råda under de närmaste åren. Denna utveckling kan leda till osäkerhet på
valutamarknaderna och inte obetydliga fluktuationer i växelkurserna.
Utvecklingen på derivatmarknaden
Genom utnyttjandet av derivatmarknaden kan innehavare av finansiella instrument
minska eller eliminera riskerna på aktie-, ränte- och valutamarknaderna. En
innehavare av ett räntebärande finansiellt instrument med rörlig ränta kan
exempelvis minska ränterisken genom att ingå ett räntesvappavtal med innebörden
att fast ränta erhålles och rörlig ränta betalas. Det är ränteströmmar som byts
mot varandra utan att kapitalbeloppen påverkas. Ett företag kan använda
valutaterminer i syfte att reducera valutakursrisker för framtida betalningar
från utlandet. De underliggande instrumenten i den internationella
derivathandeln är främst valutor och räntor. Handel med derivatinstrument
relaterade till aktier och råvaror förekommer i en mindre omfattning.
På derivatmarknaden förekommer en bred variation av finansiella instrument i
termer av standardiserade, semi-standardiserade och icke-standardiserade
instrument. I princip kan derivatmarknaden delas in i två olika delmarknader; en
marknad för standardiserade kontrakt "exchange-traded" och en för OTC-kontrakt
(over the counter). Marknaden för standardiserade kontrakt består av terminer,
optioner och svappar. Standardiseringen avser det underliggande finansiella
instrumentet och volymen därav, lösenpris, löptid, leverans- samt
betalningsvillkor. På OTC-marknaden handlas främst icke-standardiserade kontrakt
såsom terminer (forwards och futures), svappar, optioner och forward rate agree-
ments med räntetak, räntegolv och lån med både räntetak och räntegolv (cap,
floor resp. collar) och svaptioner (option att få teckna en ränte- eller
valutasvapp). Vid OTC-handeln kan instrumenten vara skräddarsydda för en parts
särskilda behov och avse tillgångar som inte förekommer vid börshandeln.
OTC-handeln omfattar således derivatinstrument med villkor som parterna i detalj
kommit överens om men också instrument som i hög grad är standardiserade, t.ex.
i enlighet med internationella standardavtal.
Som framgår av diagram 6 har den utestående globala stocken i nominellt värde
för både standardiserade kontrakt och OTC-kontrakt avseende valutor och räntor
ökat från 1 083 miljarder dollar år 1986 till 8 000 miljarder dollar år 1991.
Den genomsnittliga dagliga omsättningen uppskattas till 480 miljarder dollar
under år 1992, vilket var större än omsättningen på avistamarknaden. Den
amerikanska dollarn var den dominerande valutan på den internationella
marknaden. Den utgjorde 83 % av de totala valutatransaktionerna, medan den tyska
D-marken var den dominerande valutan på de flesta europeiska valutamarknaderna
med 50 % av den totala omsättningen. De främsta aktörerna på marknaden består av
de stora internationellt verksamma bankerna och de kapitalstarka värde-
pappersföretagen i USA, Japan, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Schweiz.
Diagram 6 Utestående volymer på derivatmarknaden för valutor, räntor och
aktieindex
De svenska kreditinstitutens deltagande på derivatmarknader för egen eller för
kunds räkning har ökat kraftigt under de senaste åren. Det är emellertid bara
några fåtal aktörer som är verksamma på den internationella derivatmarknaden. De
viktigaste aktörerna är S-E-Banken och Handelsbanken med en utestående volym i
nominellt värde på 2 326 miljarder kronor resp. 1 376 miljarder kronor vid
slutet av år 1993. I relation till balansomslutningen uppgick bankernas
engagemang till 511 % resp. 328 %. Den snabbt växande svappmarknaden utgör 42 %
av derivatmarknaden. Därefter kommer handeln med valutaterminer.
Riskerna i den nya finansiella miljön
Utvecklingen av de finansiella marknaderna under de senaste åren i form av ökad
diversifiering av finansiella instrument och tillkomst av andrahandsmarknader
har lett till en högre effektivitet vad gäller finansiell intermediering.
Samtidigt innebär avregleringen av den finansiella marknaden att aktörerna möter
större osäkerhet till följd av prisförändringar som styrs av utbud och
efterfrågan på marknaden. Den snabba ökningen av en mängd nya finansiella
instrument medför att marknadsaktörernas riskbedömning och riskhantering fått
ökad betydelse för att kunna hålla riskerna inom rimliga gränser.
De risker som är förknippade med de instrument som existerar på derivat-
marknaden såsom kreditrisker, marknadsrisker och likviditetsrisker kan vara
svårare att beräkna än risker på avistamarknaden främst beroende på att
derivatinstrumentens komplexitet kan leda till en kombination av risker som är
svårare att uppskatta.
Tillväxten av derivatmarknaden har bidragit till ökade samvariationer mellan
den finansiella marknadens olika segment. Ett derivatinstrument är ofta
sammansatt av ett antal underliggande finansiella instrument på avistamarknaden.
En räntesvapp är vanligen baserad på ett underliggande värdepapper med rörlig
ränta och ett annat med fast ränta. Det förekommer även räntesvappar som är
denominerade i två skilda valutor. En störning på derivatmarknaden för svappar
kan därför snabbt sprida sig och skapa störningar på avistamarknaden för räntor
och valutor likaväl som en störning på avistamarknaden kan sprida sig till
derivatmarknaden.Internationaliseringen av de nationella finansiella marknaderna
kan leda till ökade systemrisker i det internationella finansiella systemet.
Fallissemang eller störningar i internationellt verksamma banker kan få vittgå-
ende konsekvenser för andra institut i andra länder. Handeln med derivat-
instrument är starkt internationaliserad och dess tillväxt har ökat samvaria-
tioner mellan de nationella finansiella marknaderna. Med anledning härav har
under den senaste tiden samarbetet mellan ländernas tillsynsmyndigheter
förstärkts i syfte att minska riskerna i det internationella finansiella
systemet.
Det växande deltagandet på derivatmarknaden har samtidigt medfört att insti-
tutens åtaganden utanför balansräkningen ökat i omfattning. Som tidigare nämnts
har de svenska bankernas åtaganden utanför balansräkningen ökat till mellan 300
och 500 % av balansomslutningen. Av den anledningen skärps kravet vad gäller
redovisning av institutens åtaganden utanför balansräkningen i syfte att kunna
göra en relativt säker bedömning av riskerna i systemet.
Riskerna vid clearing och avveckling har ökat påtagligt i och med att volymerna
vid handel på de finansiella marknaderna har ökat i omfattning och att handeln,
som består av stora transaktionsbelopp, bedrivs i allt högre tempo. Detta har
tillsammans med erfarenheterna från börsnedgången år 1987 gett de flesta
OECD-länderna anledning att analysera och modernisera sina clearingsystem. I
Sverige har Clearingutredningen i sitt betänkande Konto, clearing och avveckling
(SOU 1993:114) föreslagit ett antal åtgärder för att förbättra säkerhet och
effektivitet vid clearing och avveckling på den svenska finansiella marknaden.
De finansiella institutens ökade utsatthet för ett komplex av olika risker har
medfört ett växande behov av ett omfattande och diversifierat mått som kan
reflektera institutens totala riskexponering. I dag existerar internationella
regler för att hantera kreditrisker, vilka definieras som risker i banker och
andra kreditinstitut för att motparter inte kan fullfölja sina förpliktelser.
Kapitaltäckningsregler för kreditrisker har utarbetats inom Baselkommittén för
banktillsyn i vilken Sverige är medlem (se vidare avsnitt 6.2). Enligt dessa
regler, som fått beteckningen Baselöverenskommelsen ("Basle Accord"), skall
banker ha en kapitalbas som uppgår till lägst 8 % av de riskvägda beloppen. I
Sverige infördes kapitaltäckningskrav på 8 % för banker, andra kreditinstitut
och värdepappersbolag med avseende på kreditrisker fullt ut vid årsskiftet
1992/93.
Ett sätt att stärka stabiliteten i det finansiella systemet är att ge de
gällande kapitaltäckningsreglerna ett mer täckande omfång. Kapitalkravet
utvidgas från att täcka kreditrisker till att omfatta även marknadsrisker för
institutens placeringar och åtaganden i och utanför balansräkningen. En
marknadsrisk definieras som risken för förlust som kan drabba öppna
marknadspositioner till följd av rörelser i marknadspriser, dvs. prisför-
ändringar på ränte-, aktie- och valutamarknaderna. För derivatinstrument är
risken relaterad till prisförändringar på de underliggande instrumenten.
Kapitalkraven för marknadsrisker syftar till att säkerställa att instituten har
tillräckligt med eget kapital för att kunna skydda sig mot prisförändringar på
aktie-, ränte- och valutamarknaderna.
Tillkomsten av kapitalkrav för marknadsrisker har i likhet med kapitalkravet
för kreditrisker utvecklats genom ett nära samarbete mellan OECD-ländernas
tillsynsmyndigheter. I dag existerar två internationella fora för sådant
samarbete, nämligen inom G 10 (Basle Committee on Banking Supervision) och inom
EU. Det förekommer ett nära samarbete mellan dessa organisationer exempelvis
genom att ett flertal EU-länder är representerade i G 10. Vidare deltar
EU-kommissionen i Baselkommittén som observatör. En viktig anledning till att
kapitaltäckningsregler samordnas på internationell nivå är att större
konkurrensneutralitet därvid uppnås mellan länderna. Enhetliga internationella
regler för kapitalkrav gör det möjligt att jämföra institutens soliditet och
därmed deras konkurrensstyrka oberoende av ländernas skilda jurisdiktioner.
För att möta de nya kapitaltäckningskraven kan det komma att krävas att
instituten använder sig av avancerad teknik för att själva kunna mäta sin
riskexponering samt rapportera exponeringen till tillsynsmyndigheter. Samtidigt
medför detta att institutens interna kontroll av risker förbättras betydligt,
eftersom den nya tekniken ger instituten möjligheter att tillämpa avancerade
beräkningsmetoder för riskhantering.
6.2 Nuvarande kapitaltäckningsregler
Nu gällande kapitaltäckningsregler bygger på dels ett av Baselkommittén år 1988
presenterat förslag (se vidare avsnitt 6.4) om gemensamma kapitaltäckningsregler
för internationellt verksamma banker, dels ett av Kreditmarknadskommittén samma
år lämnat slutbetänkande angående förnyelse av kreditmarknaden, samt dels ett av
den inom Finansdepartementet tillsatta Kapitaltäckningsgruppen samma år
presenterat förslag rörande reformering och internationell anpassning av
kapitalkravet i svenska kreditinstitut (prop. 1989/90:43, bet. 1989/90:NU 15,
rskr. 1989/90:103, SFS 1989:1086-1095).
De av Baselkommittén år 1988 presenterade rekommendationerna rörande kapitalbas
och kapitalkrav, vilka skulle tillämpas fullt ut av alla länder inom gruppen vid
utgången av år 1992, var avsedda att tjäna två syften. De skulle dels öka
soliditeten hos internationellt verksamma banker och främja en sund utveckling
av deras rörelse, dels kunna i sin helhet tillämpas av banker i olika länder och
därigenom möjliggöra en konkurrens på lika villkor även mellan banker i olika
länder. Reglerna innehöll minimikrav och tog sikte på att bestämma kapitalkravet
i förhållande till den kreditrisk som är förenad med placeringarna. Andra
risker, t.ex. ränterisker och kursrisker för valutor och värdepapper, beaktades
inte. Enligt Baselkommitténs regler skall placeringarna klassificeras efter
riskgrad och ges olika vikttal. Det sålunda beräknade sammanvägda värdet skall
därefter ställas i relation till en på visst sätt beräknad kapitalbas. Basen
skall därvid uppgå till lägst 8 % av de riskvägda beloppen.
Vid införandet av kapitaltäckningsbestämmelserna i svensk lagstiftning år 1990
betonades vikten av att dessa i största möjliga utsträckning utformades
enhetligt för de olika institutskategorierna samt baserades på Baselkommitténs
regler och de regler som föreslogs gälla inom EG. Även om det i ett snävt
nationellt perspektiv kunde uppnås vissa fördelar med ett lägre kapitalkrav för
verksamheter enbart inriktade på hemmamarknaden, ansågs det varken möjligt eller
önskvärt att införa sådana regler (prop. 1989/90:43 s. 89 och 90). Det
internationella perspektivet bedömdes vara avgörande. Reformen innebar totalt
sett en skärpning av kapitalkravet, vilket anpassades till en internationellt
accepterad lägsta nivå. I huvudsak enhetliga kapitaltäckningsregler infördes
därför i de lagar som då reglerade banker, finansbolag, fondkommissionsbolag,
kreditaktiebolag och hypoteksinstitut.
Banker
Nuvarande regler om kapitaltäckning i bankrörelselagen ersatte de tidigare
gällande kapitaltäckningsbestämmelserna, vilka tillkommit i samband med 1968 års
samordnade banklagstiftning. Dessa bestämmelser innebar att bankerna till skydd
för insättarna skulle ha ett visst lägsta kapital i förhållande till den
kreditrisk som är förenad med en banks tillgångar och åtaganden på
kapitalmarknaden.
Reglerna om kapitaltäckning för banker finns i 2 kap. 9-11 §§ bankrörelselagen.
Bankerna skall enligt 9 § vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som motsvarar 8 %
av värdet av bankens placeringar (kapitalkrav). Kapitaltäckningsreglerna bygger
generellt på en indelning av placeringarna i olika riskklasser, där högre risk
kräver större kapitaltäckning. Kapitalkravet bestäms enligt 10 § i förhållande
till bankens tillgångar samt sådana garantiförbindelser och andra åtaganden på
kapitalmarknaden som innebär en kreditrisk för banken (placeringar).
I 9 a § lämnas en beskrivning av kapitalbasens sammansättning och beräkning.
Kapitalbasen skall uteslutande bestå av inbetalt kapital, uppdelat i primärt och
supplementärt kapital.
Med primärt kapital, som skall utgöra minst hälften av kapitalbasen, menas eget
kapital samt öppet redovisade reserver av högsta kvalitet som oavkortat kan tas
i anspråk för att täcka en uppkommen förlust. Detta kapital utgörs av dels eget
kapital i bankaktiebolag, reservfond och uppskrivningsfond i sparbank samt, med
undantag för förlagsinsatser, eget kapital i föreningsbanker, dels 70 % av vissa
angivna värderegleringsreserver och av skatteutjämningsreserven, dels reserver
och kapitaltillskott som efter särskilt medgivande i varje enskilt fall såsom
likställt med primärt kapital får inräknas i kapitalbasen.
Med supplementärt kapital avses huvudsakligen upplånat kapital. Därmed avses
dels nominellt värde av förlagsandelsbevis, förlagsbevis och andra
skuldförbindelser med efterställd betalningsrätt, dels reserver och
kapitaltillskott som efter särskilt medgivande i varje enskilt fall får inräknas
i kapitalbasen.
Avräkning från kapitalbasen skall ske med det bokförda värdet av vad som
tillskjutits som aktiekapital eller i annan form till finansiella företag som
inte är dotterbolag under förutsättning att tillskottet överstiger 5 % av
företagets egna kapital eller motsvarande. Detsamma gäller om summan av
tillskott som är mindre än 5 % uppgår till mer än 10 % av bankens eget kapital
resp. egna fonder (prop. 1989/90:43 s. 111 och 112).
Kapitalkravet bestäms i förhållande till den kreditrisk som är förenad med en
banks placeringar (10 §). Placeringarna grupperas efter kreditrisk utifrån en
stigande skala från ingen till hög kreditrisk med två mellansteg. Den första
gruppen omfattar likvida medel, placeringar hos eller garanterade av stater,
svensk kommun, centralbanker och liknande organ. Den andra gruppen omfattar
placeringar hos eller garanterade av svenska kreditinstitut m.m., utländska
kommuner eller motsvarande, utländska banker och internationella
utvecklingsbanker. Den tredje gruppen omfattar placeringar med säkerhet i
bostadsfastighet och den fjärde gruppen övriga placeringar. Vid beräkningen av
kapitalkravet får undantas placeringar utan kreditrisk, liksom fordringar inom
en koncern och fordringar som har garanterats av ett företag inom koncernen.
Placeringarna inom övriga grupper skall tas upp med 20, 50 resp. 100 % av sitt
värde. Grupperingen innebär i praktiken krav på kapitaltäckning med 0, 1,6, 4
resp. 8 %.
Nu nämnda regler kompletteras av reglerna i 11 § om konsoliderad kapital-
täckning, vilka skall tillämpas beträffande företag inom en och samma koncern.
Hypoteksinstituten
För hypoteksinstituten infördes kapitaltäckningsregler den 1 februari 1990 i 39
b-39 d §§ lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar (upphävd den 1 mars 1992 genom SFS 1992:701), 60 a-60 c
§§ lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om hypoteksföreningar
samt 3 a-3 c §§ lagen (1980:1097) om Svenska skeppshypotekskassan.
Bestämmelserna har utformats efter mönster från motsvarande bestämmelser för
övriga kreditinstitut, med vissa avvikelser som uteslutande är motiverade med
hänsyn till hypoteksinstitutens särskilda karaktär, t.ex. vad som skall utgöra
primärt kapital.
Värdepappersbolag
I lagen om värdepappersrörelse, vilken den 1 augusti 1991 ersatte 1979 års
fondkommissionslag, regleras företag som bedriver verksamhet på värde-
pappersmarknaden.
Regler om kapitaltäckning finns i 5 kap. lagen om värdepappersrörelse. Värde-
pappersbolag som har tillstånd att handla för egen räkning (1 kap. 3 § 3) eller
att medverka vid emission (1 kap. 3 § 5) eller som har Finansinspektionens
medgivande att ta emot medel på konto skall ha 8 % kapitaltäckning. Reglerna
överensstämmer med dem som fanns intagna i fondkommissionslagen, vilka i sin tur
infördes år 1990 samtidigt med motsvarande regler i bl.a. bankrörelselagen. Vad
gäller innehållet i de kapitaltäckningsregler som gäller för värdepappersbolag
kan hänvisas till den tidigare lämnade redogörelsen för innehållet i
kapitaltäckningskraven för banker.
Värdepappersbolag och svenska bankinstitut begränsas med stöd av en bestämmelse
i 4 kap. 4 § lagen om värdepappersrörelse i sin rätt att förvärva och driva
handel med finansiella instrument till vissa risknivåer relaterade till
institutets kapitalbas. Även dessa placeringar kräver kapitaltäckning. Närmare
föreskrifter som anger vilka risknivåer som är tillåtna har utfärdats av
Finansinspektionen i dess föreskrifter angående handel och tjänster på
värdepappersmarknaden (FFFS 1992:1). Enligt dessa skall ett värdepappersbolags
eller svenskt bankinstituts innehav av finansiella instrument mätas såsom
nettopositioner i förhållande till kapitalbasen. Därvid skall positioner i
aktier och aktierelaterade instrument särskiljas från positioner i
kreditmarknadsinstrument. Beträffande aktier och aktierelaterade instrument
föreskrivs positionsbegränsningar, ställda i relation till kapitalbasen, till
mellan 25 och 125 %. I fråga om kreditmarknadsinstrument får ett
värdepappersbolag inneha instrument i sådan omfattning att den riskvägda
nettopositionen aldrig är större än 15 gånger kapitalbasen. Om synnerliga skäl
föreligger får inspektionen medge innehav av såväl aktier och aktierelaterade
instrument som kreditmarknadsinstrument i större omfattning än vad som nu
angetts. Denna begränsningsregel gäller inte utländska företag med filial här i
landet. Enligt motivuttalanden bör det ankomma på tillsynsmyndigheten i
företagets hemland att kontrollera att företagets innehav av finansiella
instrument inte medför en oförsvarlig riskexponering (prop. 1990/91:142 s. 127).
Frågan om dessa begränsningsregler behandlas vidare i avsnitt 6.5.
Kreditmarknadsbolag
Lagen om kreditmarknadsbolag trädde i kraft samtidigt med EES-avtalet, dvs. den
1 januari 1994 (prop. 1992/93:89, bet. 1992/93:NU9, rskr. 1992/93:109, SFS
1992:1610, 1993:1646). Lagen innehåller enhetliga regler för sådana
kreditinstitut, vars verksamhet tidigare reglerades av lagen om kreditaktiebolag
och lagen om finansbolag. De företag som omfattas av den nya lagen benämns
kreditmarknadsbolag. För dessa bolags verksamhet finns i lagen - utöver vissa
rörelseregler såsom t.ex. bestämmelser om aktieförvärv, enhandsengagemang och
kreditjäv - även bestämmelser om kapitaltäckning. Lagen tillkom bl.a. för att i
en gemensam lag för kreditaktiebolag och finansbolag så långt som möjligt
försöka samla de svenska regler som blev följden av införlivandet av ett antal
EG-direktiv som reglerar kreditinstitut.
Kapitaltäckningsreglerna i 4 kap. lagen om kreditmarknadsbolag motsvarar de
bestämmelser om kapitaltäckning som fanns i lagen om finansbolag. Bestämmelserna
överensstämmer med de tidigare redovisade kapitaltäckningsreglerna för banker.
6.3 Direktivet om kapitalkrav för
värdepappersföretag och kreditinstitut
Den 15 mars 1993 antog EG:s råd direktivet 93/6/EEG om kapitalkrav för
värdepappersföretag och kreditinstitut. I och med detta direktiv kompletteras
tidigare antagna bestämmelser på tillsynsområdet för värdepappersföretag och
kreditinstitut, vilka syftar till att skapa säkerhet och stabilitet för handeln
med finansiella tjänster. I direktivet föreskrivs dels bestämmelser om
kapitalbas och startkapital för värdepappersföretag, dels gemensamma kapital-
täckningsregler för värdepappersföretag och kreditinstitut för diverse risker,
dels mätning och rapportering av stora exponeringar samt tillämpning av
gruppbaserad tillsyn för finansiella grupper.
I direktivet finns föreskrifter om det minsta startkapital ett värdepappers-
företag skall ha för att få bedriva värdepappersverksamhet. Dessa bestämmelser
har behandlats i avsnitt 5.5.
Genom en bestämmelse i det nya kapitalkravsdirektivet görs de kapital-
täckningsregler för kreditrisker som finns i direktivet om kapitaltäckningsgrad
för kreditinstitut (89/647/EEG) tillämpliga även på värdepappersföretag. Detta
innebär att kapitalkraven för kreditrisker blir enhetliga för
värdepappersföretag och kreditinstitut.
Enligt direktivet skall värdepappersföretag och kreditinstitut ha en kapitalbas
för att - utöver kreditrisker - kunna täcka de risker som existerar på de skilda
finansiella marknaderna, dvs. marknadsrisker.
Kapitaltäckningsreglerna för marknadsrisker omfattar bl.a. ränte- och
aktiekursrisker samt avvecklings- och motpartsrisker som ett institut är utsatt
för i sin verksamhet i handelslagret (trading book) samt valutakursrisker för
hela verksamheten.
Kapitaltäckningskravet skall omfatta institutens nettoposition i varje enskild
valuta som ingår i den totala verksamheten inkl. åtaganden på derivatmarknader
såsom options-, termins- och svappmarknader.
Kapitalkraven omfattar även institutens placeringar och åtaganden i och utanför
balansräkningen. Direktivet föreskriver metoder för beräkningen av kapitalkraven
för derivatinstrument. Värderingen av dessa instrument skall baseras på det
underliggande instrumentet till gällande marknadspriser på avistamarknaden.
Vidare skall vid värderingen av institutens handelslager principen om
marknadsvärdering (mark to market) tillämpas.
Genom bestämmelser i kapitalkravsdirektivet görs direktivet om övervakning och
kontroll av kreditinstituts stora exponeringar (92/121/EEG) tillämpligt även för
värdepappersföretag. Kapitalkravsdirektivet innehåller också bestämmelser för
beräkning av stora exponeringar som ingår i institutens handelslager.
Genom bestämmelser i kapitalkravsdirektivet görs också reglerna i direktivet om
gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut (92/30/EEG) tillämpliga för
värdepappersföretag. Detta innebär att rapportering, bevakning samt beräkning av
kapitalbasen och kapitalkraven skall ske även för en finansiell företagsgrupp.
De föreslagna kapitaltäckningsreglerna för kredit- och marknadsrisker skall
således beräknas även på gruppnivå. Detta medför att värdepappersföretag och
kreditinstitut, som utgör en del av en grupp, är föremål för enhetliga regler
vad gäller kapitalkrav.
Kapitalkravsdirektivet påbjuder ökat samarbete mellan tillsynsmyndigheter i de
olika medlemsländerna. Det innehåller bestämmelser om hur tillsynsansvaret skall
fördelas mellan myndigheterna beträffande institut som erbjuder tjänster över
nationella gränser. Det föreskriver vidare att utbyte av information och
synpunkter mellan myndigheterna skall ske regelbundet för att tillförsäkra en
effektiv tillsyn. Vid utbyte av information skall tillsynsmyndigheterna beakta
bestämmelserna om sekretess i tidigare antagna rättsakter.
I direktivet har förutsatts att vissa ändringar av direktivets regler kommer
att ske. Det har bl.a. föreskrivits att kommissionen för ministerrådet skall
presentera ett förslag till kapitaltäckningsregler för handel med råvaror,
råvaruderivat och andelar i fondföretag. Direktivet innehåller vidare en
revideringsklausul. Kommissionen skall inom tre år lägga fram ett förslag till
ministerrådet om en eventuell revidering av direktivet till följd av
förändringar på de finansiella marknaderna.
Direktivet skall införlivas med nationell lagstiftning samtidigt som direktivet
om investeringstjänster, vilket innebär att reglerna skall vara i kraft senast
den 1 januari 1996.
6.4 Baselkommitténs förslag
Baselkommittén är ett samarbetsorgan på bankområdet för centralbanker och andra
tillsynsmyndigheter från G 10-länderna (Belgien, Frankrike, Italien, Japan,
Kanada, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien, Sverige, Tyskland och USA samt
Luxemburg). Baselkommittén antog år 1988 de regler om kapitaltäckningskrav för
internationellt verksamma banker som sedan blivit internationellt normerande och
som också tagits in bl.a. i den svenska bankrörelselagen (se avsnitt 6.2). De
nuvarande kapitaltäckningsreglerna tar sikte enbart på kreditrisker.
Baselkommittén har under år 1993 remitterat ett förslag om tillägg till
kapitaltäckningsreglerna för banker. Medlemsländernas synpunkter skulle vara
kommittén tillhanda senast vid årsskiftet 1993/94. Förslagen, som sannolikt
kommer att antas av centralbankscheferna i G 10, är tänkta att träda i kraft
tidigast år 1996.
Kommitténs förslag innebär i huvudsak
- att villkoren för nettning vid beräkning av kapitalkravet (utjämning av
parternas förpliktelser att leverera finansiella instrument och/eller åtaganden
att betala) preciseras,
- att kapitaltäckningskrav för risker på ränte- och aktiepositioner i
handelslagret och valutapositioner i hela verksamheten införs, och
- att metoder införs för att mäta den totala ränterisken i en bank.
Nettning
Begreppet nettning (netting) används som beteckning för dels en nettouträkning
av ett instituts egna långa och korta positioner, dels för utjämning, mellan två
eller flera parter enligt avtal, av förpliktelser att betala eller att leverera
finansiella instrument (bilateral eller multilateral nettning). Den sistnämnda
typen av nettning kan också kallas kontrakts- eller avtalsnettning. Bilateral
nettning är ett slag av kvittning som omfattar såväl betalningsförpliktelser som
skyldigheter att leverera finansiella instrument. Baselkommitténs förslag berör
bilateral och multilateral nettning, dvs. kvittning av motpartens förpliktelser.
Enligt 1988 års regler tillåts endast en form av nettning, nämligen bilateral
nettning genom novation av svappar och liknande kontrakt i samma valuta och med
samma avvecklingsdag. Baselkommittén föreslår nu att bilateral nettning i större
utsträckning skall tillåtas i kapitaltäckningssammanhang och således att banker
skall få ökade möjligheter till bilateral nettning av kreditrisker. I de fall
bilateral nettning godkänns skall kapitalkravet beräknas efter det att parternas
krav på varandra har utjämnats till nettopositioner. Eftersom kapitalkravet
därmed minskar medför möjligheten till bilateral nettning lägre
kapitalkostnader. För att ett nettningsavtal skall godkännas ur kapitaltäck-
ningssynpunkt krävs att avtalet är juridiskt hållbart. Det är tillsynsmyn-
digheten som avgör om nettningsarrangemangen är godtagbara. Vidare diskuteras i
förslaget möjligheten att i framtiden godkänna även multilaterala nettnings-
arrangemang.
I ett direktivförslag (COM(94)105) om ändring av direktivet om kapitaltäck-
ningsgrad för kreditinstitut (89/647/EEG) har föreslagits möjlighet till
riskreducering genom bilateral nettning i fråga om behandling av ränte- och
valutakursrelaterade poster utanför balansräkningen.
Kapitalkrav för marknadsrisker
Enligt Baselkommitténs förslag kommer de nya kapitaltäckningskraven att vara
sammansatta av minimikrav för:
- kreditrisker för lån, investeringar och motpartsåtaganden (motpartsrisk),
- ränte- och aktierisker för bankens värdepappersportfölj som ingår i
handelslagret, och
- valutakursrisker för hela verksamheten.
Beräkning av kapitalkravet för ränte- och aktierisker skall ske enligt en metod
som innebär att kapitalkravet skall beräknas för dels de risker som är
förknippade med enskilda instrument (specifik risk), dels den totala risken för
hela marknaden (generell risk).
För beräkningen av kapitalkravet för valutakursrisker föreslår kommittén en
två-stegs-metod. Först beräknas riskexponeringen för varje enskild valuta (inkl.
positioner på derivatmarknader). Därefter beräknas riskexponeringen för
institutets valutaportfölj. Institutet har möjlighet att tillämpa en
simuleringsmetod vid beräkning av riskexponering för valutaportföljen.
De föreslagna åtgärderna kommer i viss utsträckning att ersätta de befintliga
kapitalkraven för kreditrisker. Detta beror på att beräkningarna av kapital-
kraven kommer att bli mer relaterade till de specifika risker som är förknippade
med de olika finansiella instrumenten i stället för att enbart relatera
beräkningarna till en generell risk för placeringar. Samtidigt skall
kapitalkravet för ett finansiellt instrument beräknas oberoende av om institutet
har en köp- eller en säljposition, medan enligt de befintliga reglerna
kapitalkravet för kreditrisker beräknas enbart på placeringar.
Mätning av ränterisker
Baselkommittén föreslår som ovan angetts även metoder för att mäta och rappor-
tera den totala ränterisken i en bank.
Vid beräkningen av kapitaltäckningskrav tas ingen hänsyn till den totala ränte-
risken i en bank. En sådan risk kan vara betydande och äventyra soliditeten. När
Baselkommitténs nuvarande regler togs fram år 1988 kunde man på grund av stora
skiljaktigheter mellan medlemsländerna inte kräva kapitaltäckning för den totala
ränterisken.
Kommittén vill nu inte gå längre än att föreslå gemensamma metoder för att mäta
och rapportera den totala ränterisken. Kommittén anger att avsikten med
gemensamma mätmetoder inte är att ställa krav på kapitaltäckning utan att i god
tid kunna identifiera extrema fall av "mismatchning" och att förbättra sam-
ordningen mellan medlemsländernas tillsynsmyndigheter. Detta kommer att göra
bevakningen av de internationellt verksamma bankernas ränteriskexponering mer
effektiv.
Skillnader mellan Baselkommitténs förslag och EG:s direktiv
Baselkommitténs förslag är i många delar identiskt med de regler som föreskrivs
i EG:s direktiv om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut. En
grundläggande skillnad är dock att Baselkommitténs förslag skall gälla endast
internationellt verksamma banker. Det är emellertid fritt för medlemsländerna
att utvidga tillämpningen av bestämmelserna att omfatta även andra finansiella
institut.
En annan viktig skillnad är att kapitalkraven enligt Baselkommitténs förslag
inte skall gälla avvecklings- och motpartsrisker. De gällande kapitalkraven
beträffande kreditrisker fångar emellertid upp motparts- och avvecklingsrisker
till sitt fulla värde. EG:s direktiv ställer lägre kapitalkrav avseende dessa
risker eftersom kraven räknas enbart på prisskillnaden mellan det avtalade
slutpriset och det gällande marknadsvärdet beroende på den tid som förflutit
efter avtalad avvecklingsdag. Vidare ställer direktivet lägre kapitalkrav vid
emissioner eftersom kraven beräknas utifrån en stege i fallande skala beroende
på de resterande beloppen.
Som nämnts ovan anges i EG:s direktiv att bestämmelserna kan revideras inom tre
år från direktivets införlivande med den inhemska lagstiftningen på grundval av
förändringar på de finansiella marknaderna och resultatet av det internationella
samarbetet inom tillsynsområdet. Ambitionen är att de regler och bestämmelser
som inom EG gäller på det finansiella området skall ligga i paritet med andra
internationella överenskommelser.
6.5 Införlivandet av EES-reglerna om
kapitaltäckningskrav för marknadsrisker
Regeringens förslag: EES-reglerna om kapitalkrav för marknadsrisker införlivas
med den svenska lagstiftningen. De nya kapitaltäckningsreglerna skall gälla för
banker, kreditmarknadsbolag, Svenska skeppshypotekskassan och värdepappersbolag.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte någon erinran mot
förslaget eller tillstyrker detta med konstaterande att Sverige genom
EES-avtalet och tilläggsavtalet har ett åtagande att införliva de aktuella
EES-reglerna med den svenska lagstiftningen. Riksbanken framhåller att inför-
andet av kapitaltäckningsregler för marknadsrisker representerar ett viktigt
steg i strävandena att reducera riskerna för instabilitet i det finansiella
systemet. Riksbanken betonar samtidigt att kapitaltäckningsregler endast kan ses
som en länk i en kedja som i övrigt består av en effektiv tillsyn, adekvata
rapporteringsrutiner och framför allt en effektiv riskhantering i kreditinstitut
och värdepappersbolag. Allmänna pensionsfonden (första-tredje fondstyrelserna)
anser att införandet av dessa regler i svensk lagstiftning innebär en viktig
konkurrensneutralitet mellan svenska och övriga länders värdepappersföretag.
Svenska Bankföreningen betonar som en allmän princip för implementeringen av
EES-reglerna i svensk lagstiftning vikten av konkurrensneutralitet gentemot
utlandet. Bankföreningen anser vidare att limitregeln i 4 kap. 4 § lagen om
värdepappersrörelse bör slopas i samband med att kapitalkrav för marknadsrisker
i handelslagret nu införs. Svenska Bankkunders Riksförbund är i princip positivt
till EG-anpassningen dels därför att konkurrensen därigenom ökar bankkundernas
säkerhet, dels därför att konkurrensen ökar när det blir enklare för utländska
banker att etablera sig i Sverige.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare framgått innebär det tillägg till
EES-avtalet som riksdagen beslutat om den 1 juni 1994 bl.a. att reglerna om
kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut enligt direktivet
93/6/EEG skall införlivas med den svenska lagstiftningen.
Kapitalkravsdirektivet föreskriver i artikel 4 att kreditinstitut och
värdepappersföretag skall ha en kapitalbas som vid varje tidpunkt överstiger
eller motsvarar summan av de kapitaltäckningskrav som anges i direktivet för att
täcka de marknadsrisker institutet är utsatt för samt sådana kreditrisker som
regleras i direktivet 89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut.
Begreppet institut definieras i artikel 2.3 i kapitalkravsdirektivet som
kreditinstitut och värdepappersföretag. Med kreditinstitut (artikel 2.1) avses
alla institut som anges i första strecksatsen i artikel 1 i direktivet om
samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva
verksamhet i kreditinstitut (77/780/EEG) och som är underkastade de krav som
åläggs genom direktivet om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut (89/647/EEG),
dvs. alla institut vars verksamhet består i att ta emot återbetalbara medel från
allmänheten, antingen genom insättningar eller i annan form, såsom fortlöpande
utgivning av obligationer och andra jämförbara värdepapper, samt att bevilja
kredit för egen räkning. Definitionen har närmare behandlats i propositionen om
ändrad lagstiftning för banker och andra kreditinstitut med anledning av
EES-avtalet m.m. (prop. 1992/93:89 s. 101 och 102). Definitionen träffar både
banker och kreditmarknadsbolag, vilka finansierar sig på den allmänna marknaden.
Även hypoteksinstituten faller in under definitionen. Detta har tidigare kommit
till uttryck, exempelvis då likformiga kapitaltäckningsregler, grundade på EG:s
direktiv 89/299/EEG om kapitalbasen i kreditinstitut och direktiv 89/647/EEG,
infördes år 1990 (se avsnitt 6.2).
En särskild fråga är emellertid om hypoteksinstituten bör föras in under de nya
kapitaltäckningsreglerna avseende marknadsrisker. I Sverige finns tre slag av
hypoteksinstitut, nämligen Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Sveriges
allmänna hypoteksbank med landshypoteksföreningar samt Svenska
skeppshypotekskassan. Institutens framtida organisation och verksamhet har under
en längre tid varit föremål för utredning vilken för Stadshypoteks del
resulterat i en ny organisation. Beträffande Landshypotek har beslutats en lag
om ombildning av landshypoteksinstitutionen (prop. 1993/94:216, 1993/94:Nu27,
rskr. 1993/94:446, SFS 1994:758).
Stadshypotek ombildades den 1 januari 1993 genom att institutets rörelse
överfördes till ett för ändamålet bildat kreditaktiebolag, Statshypotek AB.
Ombildningen gick till på det sättet att stadshypotekskassan och
stadshypoteksföreningarna fusionerades, varefter rörelsen fördes över till ett
av kassan helägt aktiebolag (prop. 1991/92:119, bet. 1991/92:NU32, rskr.
1991/92:323, SFS 1992:701). Lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar upphävdes och ersattes av
lagen (1992:701) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Bolaget inordnades
därmed i den lagstiftning som reglerar kreditaktiebolagens (numera
kreditmarknadsbolagens) verksamhet. Kassan förvaltar efter ombildningen
obligationsskulden och reverser utställda av Stadshypotek AB samt äger och
förvaltar under en övergångsperiod samtliga aktier i Stadshypotek AB. Kassans
aktieinnehav i bolaget skall, enligt vad som uttalats i propositionen om
ombildningen av stadshypoteksorganisationen, avvecklas inom tio år (prop.
1991/92:119 s. 44).
Beträffande frågan om kapitaltäckning anfördes i propositionen (s. 44)
följande.
"Ombildningen av stadshypoteksorganisationen är en unik företeelse och rör en
säregen organisationsform. Speciella hänsyn måste därför tas för att projektet
skall kunna förverkligas. Enligt gällande regler har kassan och föreningarna i
kapitaltäckningshänseende behandlats som en enhet. Det har varit naturligt att
som placeringar endast beakta sådana som har skett utanför organisationen. Den
omständigheten att den föreslagna ombildningsmodellen kräver att kassan består
under en övergångstid bör inte orsaka att den synen förändras. Hänsyn måste tas
till att de generella reglerna om kapitaltäckning inte lämpligen kan appliceras
på kassan. Även om kassan definitionsmässigt skulle kunna betecknas som ett
kreditinstitut, innebär intressegemenskapen mellan bolaget och kassan samt den
ombildade kassans mycket begränsade uppgifter att ett kapitalkrav på kassan
inte framstår som rimligt. Så länge kassan har det bestämmande inflytandet över
bolaget saknar ett kapitaltäckningskrav på kassan för övrigt betydelse eftersom
interna placeringar och tillskott undantas vid den konsoliderade kapitaltäck-
ningen. Till detta kommer att den statliga garantin medför att obligations-
innehavarna i praktiken har ett skydd som överstiger det som enbart
kapitaltäckningsreglerna skulle ge."
Mot bakgrund av vad som sålunda anfördes i lagstiftningsärendet i samband med
ombildningen bör Stadshypotekskassan i sin ombildade form falla utanför den nu
föreslagna kapitaltäckningsreformen. För det efter fusionen bildade
kreditmarknadsbolaget Stadshypotek AB gäller kapitaltäckningsreglerna för sådana
bolag.
Vad gäller Sveriges allmänna hypoteksbank och landshypoteksföreningarna
(landshypotek) kan följande noteras. Landshypoteksorganisationen regleras av
lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om
landshypoteksföreningar. Riksdagen har beslutat om en ombildning av Landshypotek
per den 1 januari 1995. Ombildningen skall ske genom att landshypoteks-
föreningarna ombildas till en av föreningarna bildad ekonomisk förening. Den
ekonomiska föreningen tillskjuter sedan sin rörelse som apportegendom till ett
av föreningen bildat aktiebolag (kreditmarknadsbolag) - Landshypotek AB - mot
att föreningen erhåller samtliga aktier i bolaget. Hypoteksbanken överlåter sin
rörelse, utom obligationsskulden och övrig upplåning, till
kreditmarknadsbolaget. Banken erhåller av bolaget reverser eller andra
skuldförbindelser. Grundfonden är kvar i Hypoteksbanken. Fonden ställs till
bankens förfogande för ny upplåning i ytterligare två och ett halvt år.
Hypoteksbanken skall avveckla den utestående obligationsstocken. Därefter skall
banken likvideras. I fråga om Landshypoteks kapitaltäckning uttalas i motiven
att ombildningen av landshypoteksorganisationen är en unik företeelse som rör en
säregen organisationsform. Under den tid som Hypoteksbanken svarar för
nyupplåning av de medel som behövs för utlåning i kreditmarknadsbolagets rörelse
är banken definitionsmässigt fortsatt att anse som ett kreditinstitut. I
propositionen föreslås därför att Hypoteksbanken och kreditmarknadsbolaget skall
ha gemensam kapitaltäckning under de två och ett halvt år som Hypoteksbanken
skall svara för Landshypotek AB:s kapitalförsörjning (prop. 1993/94:216 s. 38).
Bestämmelserna i 10-13 §§ i lagen (1994:759) om Sveriges allmänna hypoteksbank
(jfr med 4 § i lagen (1994:758) om ombildning av landshypoteksinstitutionen)
reglerar kapitaltäckningen under den tid som Hypoteksbanken svarar för
nyupplåning av de medel som behövs för utlåning i kreditmarknadsbolagets
rörelse, dvs. fram till den 1 juli 1997. Det saknas anledning att ändra på denna
specialreglering som skall gälla för Landshypotek AB och Hypoteksbanken för
tiden fram till den 1 juli 1997. Detta innebär att Landshypotek AB först fr.o.m.
den dagen kommer att lyda under de nu föreslagna, allmänna reglerna om kapital-
täckning.
Svenska skeppshypotekskassan regleras av lagen (1980:1097) om Svenska
skeppshypotekskassan. I artikel 1.2 i direktivet om kapitaltäckningsgrad för
kreditinstitut (89/647/EEG) anges att medlemsstaterna inte behöver tillämpa det
direktivet på sådana kreditinstitut som är angivna i artikel 2.2 i direktiv
77/780/EEG. Genom ett tillägg i EES-avtalets bilaga IX till artikel 2.2
inkluderas Svenska skeppshypotekskassan i denna krets av kreditinstitut. Ett
motsvarande tillägg finns intaget i Sveriges medlemskapsfördrag med EU.
Möjlighet finns således att undanta Skeppshypotekskassan från
kapitaltäckningsregler. Nuvarande kapitalkravsregler för kreditrisker omfattar
emellertid Skeppshypotekskassan. Bestämmelser om kapitaltäckning för
kreditrisker infördes år 1990 efter mönster från motsvarande bestämmelser för
övriga kreditinstitut endast med de avvikelser som ansågs motiverade med hänsyn
till Skeppshypoteks särskilda karaktär. Med hänsyn härtill bör de föreslagna
kapitaltäckningsreglerna för marknadsrisker även gälla Skeppshypotekskassan.
Begreppet värdepappersföretag definieras i artikel 2.2 i kapitalkravsdirektivet
- med vissa närmare angivna undantag - som sådana institut som definieras i
artikel 1.2 i investeringstjänstedirektivet, dvs. sådana företag som
yrkesmässigt tillhandahåller investeringstjänster (värdepapperstjänster).
Den lagstiftning som således i första hand berörs av kapitalkravsdirektivet är
den som reglerar banker och andra kreditinstitut samt värdepappersbolag, dvs.
bankrörelselagen, lagen om kreditmarknadsbolag samt lagen om
värdepappersrörelse. Vidare berörs den särskilda lagstiftning som gäller för
Svenska skeppshypotekskassan. Gällande kapitaltäckningsregler för kreditrisker
kommer härigenom att kompletteras med regler om kapitalkrav för marknadsrisker
för samtliga kreditinstitut och värdepappersbolag. De nya
kapitaltäckningsreglerna omfattar således alla typer av värdepappersbolag
oavsett vilken verksamhet bolagets tillstånd avser.
För i Sverige etablerade utländska företagsfilialer bör inte krav uppställas på
särskilt avskilt kapital. I fråga om kapitaltäckning kommer hemlandets
lagstiftning att gälla för filialerna. EG-direktivens krav på harmonisering av
medlemsstaternas normer för kapitalbas och kapitaltäckning innebär att i
huvudsak likalydande regler kommer att tillämpas inom hela EES.
Vid införlivandet av kapitalkravsdirektivet med svensk lagstiftning har ett
antal faktorer beaktats i den mån direktivet gett utrymme för detta. Det är
viktigt att slå vakt om konkurrensneutralitet vad gäller efterfrågan och utbud
av olika slag av finansiella instrument. Kapitaltäckningsreglerna är utformade
efter instrumentens riskbenägenhet. Instrument förknippade med en högre risk
medför ett högre kapitaltäckningskrav. Med utgångspunkt i denna grundprincip
kommer kapitaltäckningsreglerna att vara enhetligt utformade vad gäller samma
slag av finansiella instrument. En annan princip är att de svenska instituten
inte skall missgynnas gentemot EU-ländernas institut. Normalt bör inte högre
krav än EG:s minimikrav ställas på de svenska instituten, under förutsättning
att riskerna på den svenska marknaden inte bedöms avvika alltför mycket från de
risker som har förutsatts vid antagandet av direktivet.
Beträffande lagen om värdepappersrörelse föranleder införandet av kapital-
kravsdirektivets bestämmelser inledningsvis följande överväganden. I 4 kap. 4 §
sägs att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen i
föreskrifter skall ange risknivåer för värdepappersbolags och svenska
bankinstituts innehav av finansiella instrument (se även avsnitt 6.2).
Bestämmelsen har betydelse främst för företag med tillstånd att bedriva handel
för egen räkning (1 kap. 3 § 3) eller att medverka vid emissioner m.m. (1 kap. 3
§ 5). Endast företag med sådana tillstånd har nämligen möjlighet att i någon
större omfattning förvärva finansiella instrument och därmed utsätta sig för de
risker som sådana placeringar innebär.
I förarbetena till lagen om värdepappersrörelse övervägdes att behålla
fondkommissionslagens (1979:748) bestämmelser om begränsning av handelslagret
(prop. 1990/91:142 s. 123-125). Det konstaterades att kapitaltäckningsregler som
beaktar kreditrisken i en placering är otillräckliga för att möta den risk som
en placering i ett finansiellt instrument innebär, den s.k. kursrisken. Av
flera, i propositionen redovisade, skäl föreslogs att fondkommissionslagens
regler om handelslager skulle tas bort. I stället föreslogs ett limitsystem
innebärande att ett värdepappersbolag vid förvärv av finansiella instrument
måste hålla sig inom vissa föreskrivna risknivåer. Med ett limitsystem ansågs
kravet på att beakta kursrisken med en placering ha uppfyllts på ett godtagbart
sätt. Ett sådant system skulle också ligga i linje med de diskussioner om nya
internationella kapitaltäckningsregler avseende kursrisker som då fördes i
Baselkommittén och inom EG (prop. 1990/91:142 s. 126).
Med hänsyn till det förväntade innehållet i EG:s förslag till kapital-
kravsdirektiv uttalades i motiven att det inte var lämpligt att då ändra
gällande kapitaltäckningsregler, utan att en sådan ändring fick anstå till dess
att ett färdigt EG-direktiv förelåg. Däremot borde i avvaktan på de nya
EG-reglerna de risker som kunde uppkomma med innehav av finansiella instrument
beaktas (prop. 1990/91:142 s. 129), vilket sålunda kom till uttryck genom
limitregeln i 4 kap. 4 § lagen om värdepappersrörelse.
I och med att kapitalkravsdirektivets bestämmelser nu införlivas med den
svenska lagstiftningen kan ifrågasättas om det finns behov av att ha kvar
limitregeln. Svenska Bankföreningen har invänt att limitregeln bör slopas i
samband med att kapitalkrav för marknadsrisker i handelslagret införs. Mot
bakgrund av bl.a. den osäkerhet som i nuläget kan sägas råda om effekterna av de
här föreslagna kapitaltäckningsreglernas tillämpning bör emellertid denna regel
fortsättningsvis gälla vid sidan av de nya reglerna om kapitalkrav för
marknadsrisker. Frågan kan dock komma att omprövas vid ett senare tillfälle på
grundval av vunna erfarenheter av de nya kapitaltäckningsreglerna.
6.6 Ny gemensam lag om kapitaltäckning och stora
exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag
Regeringens förslag: Bestämmelser om kapitaltäckning för kredit- och marknads-
risker förs - tillsammans med nya regler om stora exponeringar och gruppbaserad
redovisning - samman i en ny lag, lagen om kapitaltäckning och stora expone-
ringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Detta innebär att de regler om
kapitaltäckning som nu finns för banker, kreditmarknadsbolag, Svenska skepps-
hypotekskassan och värdepappersbolag i olika lagar tas bort ur dessa. Detsamma
gäller de regler om enhandsengagemang som finns för banker, kreditmarknadsbolag
och värdepappersbolag.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller har inte någon erinran
mot förslaget om en ny gemensam lag. Riksbanken finner lösningen med en gemensam
lag rationell och ägnad att underlätta en effektiv tillämpning av reglerna.
Några remissinstanser, däribland Hovrätten över Skåne och Blekinge, anser att
lagtexten på grund av de många förekommande tekniska fackuttrycken är
svårtillgänglig. OM Stockholm AB tillstyrker förslaget och anser att genom detta
skapas enhetlighet och överblickbarhet avseende de ifrågavarande reglerna.
Svenska Bankföreningen tillstyrker att de nya reglerna införs i en gemensam lag
men förutsätter att Finansinspektionen före meddelandet av föreskrifter enligt
bemyndigandet - liksom hittills i andra fall - inhämtar synpunkter från
vederbörliga marknadsintressenter. Detta är enligt föreningen särskilt angeläget
när lagens bestämmelser är mycket generellt utformade och en stor mängd
detaljbestämmelser skall lämnas i föreskrifter.
Skälen för regeringens förslag: Som framgått av tidigare lämnad redogörelse för
gällande rätt (avsnitt 6.2) återfinns reglerna om kapitaltäckning för
kreditinstitut och värdepappersbolag i den särskilda lagstiftning som reglerar
resp. företags verksamhet. Så gott som likalydande kapitaltäckningsregler finns
i 2 kap. 9-11 §§ bankrörelselagen, 5 kap. lagen om värdepappersrörelse, 4 kap.
lagen om kreditmarknadsbolag samt i de särskilda lagar som reglerar
hypoteksinstituten. Vad gäller lagarna för hypoteksinstituten är det endast
lagen om Svenska skeppshypotekskassan som berörs av de nya
kapitaltäckningsbestämmelserna (se avsnitt 6.5).
Av flera skäl är det nu lämpligt att föra samman samtliga regler om kapital-
täckning i en ny gemensam lag för de berörda företagen. Eftersom de nuvarande
kapitaltäckningsreglerna för kreditrisker är i stort sett identiska för de
aktuella finansiella företagen och dessutom väl avgränsade i lagarna möter av
lagtekniska skäl inte några hinder mot att samla dem i en enda lag. Ett annat
skäl för en gemensam lagstiftning är att de nya reglerna om kapitalkrav för
marknadsrisker omfattar såväl kreditinstituten som värdepappersbolagen.
I den nya lagen med kapitaltäckningsregler bör även tas med regler om stora
exponeringar (se avsnitt 7) enligt direktivet om övervakning och kontroll av
kreditinstituts stora exponeringar (92/121/EEG) samt regler om gruppbaserad
tillsyn över kreditinstitut (se avsnitt 8) enligt direktivet 92/30/EEG, särskilt
som dessa regler genom bestämmelserna i kapitalkravsdirektivet görs tillämpliga
även på värdepappersbolag. Detta innebär att nuvarande bestämmelser om enhands-
engagemang i 2 kap. 16 § bankrörelselagen, 3 kap. 7 § lagen om värdepap-
persrörelse och 3 kap. 9 § lagen om kreditmarknadsbolag ersätts av reglerna om
stora exponeringar i den föreslagna kapitaltäckningslagen. Som framgår av
avsnitt 7.3 skall emellertid Skeppshypotekskassan inte omfattas av de nya
bestämmelserna om begränsningar av stora exponeringar. Vidare ersätts de
nuvarande bestämmelserna om konsoliderat kapitalkrav i 2 kap. 11 § bankrörelse-
lagen, 5 kap. 4 § lagen om värdepappersrörelse och 4 kap. 4 § lagen om kredit-
marknadsbolag av reglerna om gruppbaserad redovisning i den nya lagen.
6.7 Det samlade kapitaltäckningskravet för
kreditinstitut och värdepappersbolag
Regeringens förslag: Kreditinstitut (dvs. banker, kreditmarknadsbolag och
Svenska skeppshypotekskassan) och värdepappersbolag skall vid varje tidpunkt ha
en kapitalbas som täcker
1. kreditrisker i hela verksamheten exkl. handelslager och icke-likvida
tillgångar som avräknats från kapitalbasen,
2. positionsrisker, dvs. ränte- och aktiekursrisker, avvecklings- och
motpartsrisker samt s.k. andra risker, som är hänförliga till sådana placeringar
och åtaganden som ingår i handelslagret, samt
3. valutakursrisker i hela verksamheten.
Ett företag kan undantas från kravet på kapitaltäckning mot positions-,
avvecklings- och motpartsrisker, s.k. andra risker samt valutakursrisker i
handelslagret om företagets handelslager är förhållandevis litet såväl
beloppsmässigt som i förhållande till företagets totala verksamhet.
De företag som omfattas av undantaget skall i stället beräkna kapitalkravet för
sådana marknadsrisker som hänför sig till handelslagret enligt reglerna om kapi-
taltäckning för kreditrisker.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig i denna del har ingen
erinran mot förslaget. Finansinspektionen förordar vissa tekniska justeringar av
lagtexten. Inspektionen framför vidare vissa synpunkter på beräkningen av den
gemensamma och slutliga kapitaltäckningsgraden. Inspektionen pekar också på
viss inkonsistens i fråga om värdering av handelslagret i förhållande till ett
företags totala balansomslutning. Dessa frågor behandlas i
författningskommentaren till 2 kap. 1 § resp. 2 kap. 4 § i förslaget till lag om
kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
Allmänna pensionsfonden (första-tredje fondstyrelserna) påpekar att
genomförandet av förslagen kommer att innebära en viss skärpning av kraven på
kapitaltäckning i de finansiella instituten. Även om denna typ av ökade
kapitaltäckningskrav kan leda till ökade kostnader för företagen bör detta
emellertid enligt fondens uppfattning kunna tolereras med tanke på de positiva
effekter detta kan ha på stabiliteten i det finansiella systemet.
Konkurrensverket anser att det finns skäl att understryka vikten av att svenska
företag inte påförs komparativa kostnadsnackdelar vid införandet av direktivens
nya bestämmelser, utan att företagen erhåller de möjligheter direktiven erbjuder
till kostnadsreducerande åtgärder.
EES-avtalet: I artikel 4 i kapitalkravsdirektivet fastslås den grundläggande
principen om vilka kapitalkrav som skall läggas på kreditinstitut och
värdepappersföretag. Där anges att sådana institut och företag fortlöpande skall
ha en kapitalbas som motsvarar eller överstiger summan av kapitalkraven för
positionsrisker (dvs. ränte- och aktiekursrisker), avvecklings- och
motpartsrisker samt s.k. andra risker som ingår i handelslagret,
valutakursrisker för hela verksamheten och för kreditrisker för hela
verksamheten exkl. handelslager och icke likvida tillgångar som avräknats från
kapitalbasen.
I samma artikel (punkten 6) anges att behörig myndighet i vissa fall får
tillåta kreditinstitut och värdepappersföretag som har en låg omsättning med
avseende på handelslagret att beräkna kapitalkraven för positionsrisker,
avvecklings- och motpartsrisker, s.k. andra risker samt valutakursrisker som
hänför sig till handelslagret enligt kapitaltäckningsreglerna för kreditrisker.
Förutsättning för detta är att omsättningen av institutets eller företagets
verksamhet i fråga om handelslagret normalt inte överstiger 5 % av den totala
balansomslutningen, att värdet av positionerna i handelslagret normalt inte
överstiger 15 miljoner ecu samt att omsättningen av verksamheten i fråga om
handelslagret aldrig överstiger 6 % av den totala balansomslutningen och att
värdet av positionerna i handelslagret aldrig överstiger 20 miljoner ecu.
Vid beräkningen av den andel av verksamheten som belöper på handelslagret i
förhållande till hela verksamheten får behörig myndighet beakta antingen
verksamhetens sammanlagda omfattning i och utanför balansräkningen,
resultaträkningen eller kapitalbasen eller en kombination av dessa mått. När
verksamhetens storlek bedöms i och utanför balansräkningen värderas
skuldinstrument till sitt marknadspris eller till värdet av huvudfordran, aktier
till sitt marknadspris och derivatinstrument till det nominella värdet eller
marknadsvärdet för det underliggande finansiella instrumentet (artikel 4.7).
Om ett kreditinstitut eller värdepappersföretag skulle överskrida någon eller
båda av de gränser som anges i artikel 4.6 (i) och (ii) mer än under en kort
period eller någon eller båda av de gränser som gäller enligt artikel 4.6 (iii)
skall det åläggas att uppfylla kapitalkraven enligt kapitalkravsdirektivet i
stället för de kapitaltäckningskrav för kreditrisker som följer av direktivet
89/647/EEG.
Skälen för regeringens förslag: De finansiella företagens ökade deltagande i
växande, nya finansiella marknader har inneburit att företagen i sina dagliga
verksamheter - utöver kreditrisker - är utsatta för olika typer av mark-
nadsrisker t.ex. på aktie-, ränte- och valutamarknaderna. Därför har
kapitalkravet inom EG utvidgats från att täcka kreditrisker till att omfatta
även marknadsrisker. Kapitalkraven för marknadsrisker syftar till att säker-
ställa att företagen har tillräckligt med eget kapital för att kunna skydda sig
mot prisförändringar på aktie-, ränte- och valutamarknaderna. För
derivatinstrument är risken relaterad till prisförändringar på de underliggande
finansiella instrumenten.
Enligt direktivet skall kapitalkravet räknas på företagets nettoposition. Detta
medför större incitament för företagen att öka sin riskgardering (hedging).
Riskgarderingen innebär att företaget intar positioner "i motsatt riktning" i
syfte att motverka effekterna av prisförändringar.
I sin värdepappershandel utsätter sig företagen normalt för två typer av
risker; generell och specifik risk. Den generella risken är förknippad med
förändringar på hela marknaden. En förändring av exempelvis den ekonomiska poli-
tiken påverkar det allmänna ränteläget på marknaden. Detta kommer att direkt
påverka de komponenter som ingår i företagets värdepappersportfölj. Den
specifika risken är relaterad till varje enskilt finansiellt instrument. En
förändring av priset på ett enskilt räntebärande finansiellt instrument kan
orsakas av marknadens ändrade bedömning av emittentens kreditvärdighet.
Prisförändringen beträffande ett enskilt instrument behöver inte påverka ett
företags samlade värdepappersportfölj, eftersom priset på ett annat instrument
samtidigt kan ändras i en motsatt riktning.
Beräkningen av kapitalkrav för marknadsrisker såvitt gäller aktie- och
räntemarknaderna består av två komponenter. Först beräknas kapitalkravet för de
generella riskerna. Sedan beräknas kapitalkravet för den specifika risk som är
förknippad med varje enskilt finansiellt instrument som ingår i företagets
portfölj.
Även vid beräkning av kapitalkraven för valutakursrisker skall en tvåstegsmetod
tillämpas. Först räknas kraven på nettopositionen för den risk som är förknippad
med varje enskild valuta inkl. positioner för placeringar i och utanför
balansräkningen. Sedan räknas kraven för företagets totala position i samtliga
valutor.
Kapitaltäckningsregler för positioner på värdepappers- och valutamarknaderna
medför ökade kostnader för företagen. För beräkning av positionerna kan de komma
att vara tvungna att installera nya system. Kostnaderna kan vara orimligt höga
för de företag som har en låg omsättning med avseende på handelslagret.
Samtidigt är de risker som uppstår med handelslagret hanterbara för företag vars
handelslager är litet.
Det är viktigt att de svenska företagen inte blir föremål för hårdare krav än
dem som gäller för övriga EES-länders finansiella institut och att de därmed
inte belastas med relativt sett högre kostnader. Detta är av väsentlig betydelse
för att de svenska företagen skall kunna hävda sig på den internationella
värdepappersmarknaden.
Av de skäl som nu anförts bör de möjligheter till undantag som i direktivet
erbjuds från de förhållandevis stränga kapitaltäckningskraven för marknadsrisker
utnyttjas. Detta innebär att företag med begränsad verksamhet vad gäller
värdepappershandel även fortsättningsvis bör kunna beräkna kapitalbasen enbart
för täckande av kreditrisker.
6.8 Handelslagret
Regeringens förslag: Ett företags handelslager utgörs av sådana positioner i
finansiella instrument som företaget tagit för att på kort sikt göra en vinst
eller för att skydda andra positioner i handelslagret. Till handelslagret skall
också räknas sådana exponeringar som uppkommit till följd av oavslutade affärer
i finansiella instrument eller inte fullgjorda leveranser av sådana instrument.
I handelslagret ingår vidare företagets resultatförda men inte reglerade
fordringar som är hänförliga till poster i handelslagret såsom fordringar på
avgifter, provisioner, räntor och utdelningar.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte förslaget eller
lämnar det utan erinran. Några remissinstanser, däribland Finansinspektionen
framför vissa synpunkter på vad som skall ingå i begreppet handelslager. Dessa
behandlas i författningskommentaren till 4 kap. 1 § i den föreslagna lagen om
kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
EES-avtalet: Artikel 2.6 i kapitalkravsdirektivet anger definitionen av
begreppet handelslager (trading book). Enligt definitionen skall ett instituts
(kreditinstituts eller värdepappersföretags) handelslager bestå av följande.
- Egna innehav av finansiella instrument anskaffade i syfte att säljas vidare
och/eller på kort sikt göra en vinst till följd av prisförändringar på
marknaden. Innehav av finansiella instrument som härrör från förmedling av
matchade affärer eller positioner som har tagits för att skydda andra positioner
som ingår i handelslagret.
- Exponeringar som uppstår till följd av ej avvecklade affärer, ej fullgjorda
leveranser och åtaganden beträffande OTC-derivat, repor, omvända repor och
värdepapperslån. Direktivet ställer ett antal villkor för hur dessa exponeringar
skall räknas in i handelslagret. De skall vara noterade till det dagliga
marknadsvärdet. Lånesäkerheten skall justeras för att beakta väsentliga
förändringar i värdet av de berörda finansiella instrumenten i enlighet med en
regel som godtas av behöriga myndigheter. Avtalet eller affären skall innebära
att institutets anspråk automatiskt och omedelbart skall avräknas mot motpartens
anspråk, om denne inte fullgör sina förpliktelser. Som alternativ till
ovannämnda villkor skall avtalen och affärerna ingås på en yrkesmässig basis
samt gälla enligt sitt gängse och godtagbara innehåll och artificiella
transaktioner uteslutas.
- Exponeringar i form av avgifter, provisioner, räntor, utdelningar och
marginalsäkerheter på börsomsatta termins- och optionskontrakt som är direkt
relaterade till de positioner som ingår i handelslagret.
Enskilda poster kan enligt direktivet föras in i eller utgå ur handelslagret i
enlighet med objektiva förfaranden, som där så är lämpligt, skall omfatta
redovisningsnormerna i det berörda institutet. Ett sådant förfarande skall
emellertid vara föremål för granskning av behöriga myndigheter.
Skälen för regeringens förslag: Begreppet handelslager förekommer för när-
varande inte i den svenska lagstiftningen. I Finansinspektionens föreskrifter om
kreditinstituts årsredovisning och delårsrapportering (FFFS 1993:29) anges
emellertid på tillgångssidan vilka instrument som ingår i och vilka
värderingsregler som gäller för en tradingportfölj. Enligt dessa föreskrifter
skall en uppdelning av institutets innehav av räntebärande värdepapper ske i en
investmentportfölj (långfristiga innehav) och en tradingportfölj (kortfristiga
innehav). Båda portföljerna skall omfatta obligationer, kapitalmarknadsreserver
och andra räntebärande värdepapper. För att ett värdepappersinnehav skall få
föras till investmentportföljen fordras i princip att värdepapperet redan från
början klassificerats som ett långsiktigt innehav. Vidare nämns i föreskrifterna
på tillgångssidan termen handelslager som en delpost till balansposten "Aktier,
andelar m.m. (omsättningstillgångar)". I handelslagret ingår institutets
kortsiktiga innehav av aktier som omsättningstillgångar. Värderingen av
marknadsnoterade finansiella instrument skall ske enligt lägsta värdets princip
för portföljen som helhet.
Handelslagret är av central betydelse för kapitalkravsdirektivet. Kapitalkravet
för marknadsrisker, med undantag för valutakursrisker, hänför sig uteslutande
till de positioner och åtaganden som ingår i handelslagret. Direktivets
bestämmelser riskerar att urholkas om det råder tveksamhet om vilka poster som
skall ingå i handelslagret. Detta skulle avsiktligt eller oavsiktligt kunna leda
till att företagen varierar sammansättningen av handelslagret i syfte att
reducera kapitalkravet för marknadsrisker. Vidare kan Finansinspektionens
möjligheter att effektivt kontrollera att kapitaltäckningsreglerna efterlevs
försvåras. Begreppet handelslager bör därför så långt det är möjligt definieras
i lagen. Det är dock inte praktiskt att ge en fullständig definition eftersom
begreppets innehåll kommer att vara beroende av de finansiella instrument som
tillhandahålls på marknaden. Utvecklingen på den finansiella marknaden sker
snabbt och nya instrument tillkommer fortlöpande. Det finns en risk att vissa
nya finansiella instrument som bör ingå i handelslagret kan komma att falla
utanför. Lagen bör därför av praktiska skäl innehålla endast de grundläggande
principerna för vad som skall ingå i ett handelslager, medan det närmare
innehållet bör preciseras i föreskrifter som regeringen eller Finansinspektionen
meddelar.
Direktivet anger de kriterier som definierar begreppet handelslager. Ett
viktigt kriterium är att handelslagret skall bestå av de positioner och
åtaganden som företaget intar eller ingår för egen räkning. Detta innebär att
det inte skall råda någon tveksamhet om vem som innehar positionerna och därmed
berörs av vinster och förluster.
Ett annat viktigt kriterium, som också skall vara uppfyllt, är att han-
delslagret skall utgöras av innehav på kort sikt. Företaget köper eller säljer
ett instrument i syfte att på kort sikt göra en vinst till följd av att priset
på instrumentet ändras. Företagets agerande styrs av förväntningar om
kortsiktiga förändringar av aktie-, ränte- och valutakurser.
En annan anledning till att företaget tar positioner på kort sikt på marknaden
är att skydda andra positioner som ingår i handelslagret. Företaget kan
kombinera finansiella instrument på ett sådant sätt att risknivån hålls inom
rimliga gränser. Företaget kan exempelvis undvika valutakursrisken genom att
företaget tecknar ett kontrakt på terminsmarknaden i motsatt riktning till sin
valutaposition på avistamarknaden. Den svenska finansiella derivatmarknaden har
successivt utvecklats och erbjuder för närvarande ett stort urval av finansiella
instrument som ger företagen möjlighet att kontrollera sina marknadsrisknivåer.
Dessa instrument består av terminer, svappar och optioner i räntor, valutor,
aktier, aktieindex och kombinationer av dessa.
Ett företag tar korta positioner på avista- och derivatmarknaderna i avsikt att
avveckla sina dagliga förmedlingsaffärer. Företaget behöver en egen portfölj för
att smidigt kunna hantera kundernas affärer som består av avtal och
transaktioner med varierande belopp. Verksamhetens art - förmedling av
finansiella tjänster - medför med nödvändighet att företaget regelbundet kommer
att inneha finansiella instrument för användning på kort sikt. Dessa positioner
skall ingå som poster i företagets handelslager.
Företaget kan vidare tvingas att ta på sig exponeringar till följd av ej
avvecklade affärer eller ej fullgjorda leveranser. Dessa exponeringar, som är av
kortsiktig natur eftersom syftet är en snar avveckling, skall också räknas in i
företagets handelslager. De regler som skall gälla för bestämmandet av
företagets positioner vid beräkningen av kapitalkravet för sådana avvecklings-
och motpartsrisker (se avsnitt 6.9.5 och 6.9.6) skall användas även vid
beräkningen av handelslagrets storlek. Detta innebär att de poster som utgör
handelslagret skall nettas (se vidare avsnitt 6.9.1) samt att värderingen av
derivatinstrument skall ske till gällande priser på avistamarknaden. Närmare
riktlinjer för nettnings- och värderingsförfarandet bör lämpligen meddelas av
Finansinspektionen i föreskrifter.
Andra typer av exponeringar som skall räknas in i företagets handelslager är
företagets fordringar som är hänförliga till de poster som ingår i handelslagret
såsom fordringar på avgifter, provisioner, räntor och utdelningar. Fråga är här
om resultatförda men inte reglerade fordringar. Andra fordringar som anges i
direktivet är marginalsäkerhet vid börsomsatta derivatinstrument.
De kriterier, som angetts ovan, utgör en illustration av vilka typer av
placeringar och åtaganden som bör ingå i begreppet handelslager. Regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen bör ges möjlighet att
närmare bestämma vilka poster som skall ingå i handelslagret.
6.9 Kapitalkrav för marknadsrisker
6.9.1 Nettning
Regeringens förslag: Vid beräkning av positioner får ett företag mot varandra
räkna av (netta) egna positioner vars värde ökar vid ökning av instrumentets
eller underliggande instruments värde (långa positioner) och övriga positioner
(korta positioner) i finansiella instrument, om instrumenten är av samma slag
och utgivna av samma emittent eller, i fråga om derivatinstrument, om den
underliggande tillgången utgörs av instrument som uppfyller dessa villkor.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Finansinspektionen hävdar att nettning i kapital-
täckningssammanhang inte bör godtas i den föreslagna formen innebärande att en
nettouträkning av ett instituts egna positioner får ske. Detta medför enligt
inspektionen ett långtgående nettningsförfarande som kan inrymma en del olösta
civilrättsliga aspekter. Inspektionen anser därför att en samordning bör
eftersträvas mellan reglerna om nettning i ett civilrättsligt sammanhang och i
kapitaltäckningssammanhang, dvs. nettning i kapitaltäckningssammanhang bör
tillåtas i samma utsträckning som nettning godtas i en konkurssituation.
Inspektionen anser vidare att lagtexten bör ge inspektionen möjlighet att kunna
bestämma i vilken form som nettning i kapitaltäckningssammanhang får ske.
Konkurrensverket anser att nettning och andra kostnadsreducerande möjligheter
som de nya reglerna tillåter bör utnyttjas fullt ut för att inte svenska
finansiella företag skall erhålla komparativa kostnadsnackdelar gentemot
utländska företag. Svenska Bankföreningen anser att det i lagtexten klart bör
anges att kapitalkravet för kreditrisker kan reduceras genom olika former av
nettningsförfaranden. Dessa synpunkter behandlas i författningskommentaren till
3 kap. 1 § i förslaget till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappersbolag. Bankföreningen understryker vidare vikten
av att de möjligheter till nettning av marknadsrisker som anges i
kapitalkravsdirektivet blir tillgängliga även för svenska institut och att
lagtexten medger alla former av nettningmöjligheter som följer av detta direktiv
och även av överenskommelser i Basel. Svenska Fondhandlareföreningen anser att
det klart bör framgå att clearing och därmed sammanhängande nettning har
lagstiftarens stöd.
Övriga remissinstanser uttalar sig inte om förslaget i denna del.
EES-avtalet: Kapitalkravsdirektivet (bilaga I) tillåter s.k. nettning vid
beräkning av positioner. Med nettning menas i direktivet nettouträkning av
institutets egna positioner.
Det bör påpekas att denna form av nettning skiljer sig från nettning enligt
avtal. Detta är ett med kvittning likartat förfarande och såväl
betalningsförpliktelser som leveransförpliktelser kan omfattas. Ett sådant
förfarande är baserat på ett kontrakt eller avtal. Förfarandet innebär att de
ursprungliga förpliktelserna ersätts av nettoförpliktelser mot varje motpart
(bilateral nettning) eller mot ett antal motparter (multiateral nettning).
Skilda nettningssystem och därtill knutna rättsverkningar samt fördelarna med
väl fungerande sådana system har behandlats av Clearingutredningen (SOU 1993:14
s. 172-176 och 257-263).
För att anknyta till den terminologi som används i kapitalkravsdirektivet
används i det följande begreppet nettning för sådan nettouträkning av egna
positioner som avses i direktivet och som alltså måste skiljas från bilateral
och multilateral nettning.
Enligt direktivet skall instituten kunna netta sina egna långa och korta
positioner i samma aktie, skuldinstrument, konvertibla värdepapper och i
identiska finansiella terminer, optioner, teckningsoptioner och täckta
teckningsoptioner som är noterade i samma valuta. Det innebär att motstående
positioner i samma finansiella intrument får ta ut varandra - lång position mot
kort position och tvärtom - varvid en nettoposition erhålls (punkterna 1-3 i
bilaga I). Med långa positioner avses sådana positioner vars värde ökar när
instrumentets eller det underliggande instrumentets värde ökar. Det motsatta
gäller för korta positioner.
Nettning i derivatinstrument får tillåtas för att nettouträkna positioner i
samma underliggande tillgång som derivatinstrumentet avser. Vid beräkning av
nettopositioner i derivatinstrument skall positionerna räknas om till
institutets rapportvaluta till rådande dagskurs innan de sammanräknas. I
direktivet (punkterna 1-11 i bilaga I) lämnas anvisningar för beräkning av
sådana positioner i särskilda finansiella instrument.
Ränteterminer, s.k. FRA:s (Forward rate agreements) och andra terminsåtaganden
att köpa eller sälja räntebärande finansiella instrument skall, vid bestämmandet
av kapitalkravet för ett sådant innehav eller åtagande, behandlas som en
kombination av långa och korta positioner. Positioner i långa ränteterminer
skall behandlas som en kombination av ett lån med förfallodag den dag terminen
skall fullgöras och ett innehav av en tillgång vars förfallodag motsvarar den
som gäller för det underliggande instrumentet eller det innehav som svarar mot
ifrågavarande termin. På motsvarande sätt skall en såld FRA behandlas som en
lång position med en förfallodag som motsvarar avvecklingsdagen plus kon- trak-
tets löptid och en kort position med en förfallodag som motsvarar avveck-
lingsdagen. Både lånet och innehavet av tillgången skall viktas med faktorn 0
vid beräkning av kapitalkravet för specifik risk för ränteterminer och FRA:s.
Ett terminsåtagande att köpa eller sälja ett räntebärande finansiellt instrument
skall behandlas som en kombination av lån med förfallodag på fullgörandedagen
och en lång position i det räntebärande instrumentet. Lånet skall viktas med
faktorn 0 för beräkning av kapitalkravet avseende specifik risk och det
räntebärande instrumentet med någon av faktorerna 0, 0,25, 1,00, 1,60 eller 8,00
% beroende på riskerna med emittenten och instrumentets återstående löptid
enligt punkten 14 i bilagan. Behörig myndighet får tillåta att kapitalkravet för
en termin som är föremål för handel vid en börs eller erkänd marknadsplats
motsvarar den säkerhet som en börs kräver, om myndigheten är helt övertygad om
att denna marginalsäkerhet ger ett riktigt mått på den risk som är förenad med
terminen och att den metod som används för att beräkna marginalsäkerheten är
likvärdig med den metod för beräkning med den som anges i bilagan.
Optioner på räntebärande finansiella instrument, aktier, aktieindex, utländska
valutor och på svappar skall behandlas som om de vore positioner som till värdet
motsvarar värdet av det underliggande instrument som optionen hänför sig till,
multiplicerat med optionens delta, dvs. optionsprisets känslighet för
förändringar i priset på den underliggande egendomen. Den beräknade positionen
får nettas mot en annan position i samma slag av underliggande instrument. Det
använda deltavärdet skall vara beräknat av behörig myndighet om det inte finns
att tillgå på börs. Det kan också beräknas av institutet under förutsättning att
behörig myndighet är övertygad om att den beräkningsmetod institutet använder är
rimlig.
Behörig myndighet får tillåta att kravet på säkerhet för standardiserade
optioner som är föremål för handel vid en börs sätts lika med den marginal-
säkerhet som en börs kräver om myndigheten är helt övertygad om att denna
marginalsäkerhet ger ett riktigt mått på den risk som är förenad med optionen
och att den metod som används för att beräkna marginalsäkerheten är likvärdig
med den metod för beräkning som anges i bilagan i direktivet för sådana
optioner. Behörig myndighet får vidare medge att kravet för en köpt
standardiserad option som är föremål för handel vid börs eller OTC-option skall
vara detsamma som för det underliggande instrumentet under förutsättning att
kravet inte överstiger optionens marknadsvärde. Kravet avseende en utfärdad
OTC-option skall sättas i relation till det underliggande instrumentet.
Teckningsoptioner och täckta teckningsoptioner (s.k. warrants) skall behandlas
som optioner.
Svappar skall vid beräkning av kapitalkravet för ränterisker behandlas på samma
sätt som instrument i balansräkningen. Detta innebär att en räntesvapp enligt
vilken institutet erhåller en rörlig ränta och betalar en fast ränta behandlas
som om den motsvarade en lång position i ett instrument med rörlig ränta med en
löptid som motsvarar tiden fram till nästa gång räntan fastställs och en kort
position i ett instrument med fast ränta med samma löptid som den som gäller för
svappen.
Institut som marknadsvärderar och hanterar ränterisken på derivatinstrument på
grundval av nutidsvärdet på framtida betalningar får efter tillstånd av behörig
myndighet använda vissa känslighetsmetoder för att beräkna positionen.
Positioner i repor, omvända repor och värdepapperslån som ingår i institutets
handelslager skall vara föremål för kapitalkrav för positionsrisker.
Positioner i andelar utgivna av fondföretag (units of collective-investment
undertakings) skall vara föremål för kapitalkrav för kreditrisker fastställda i
rådets direktiv om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut (89/647/EEG).
Skälen för regeringens förslag: Införlivandet av kapitalkravsdirektivets före-
skrifter om kapitaltäckning för marknadsrisker kommer att medföra att det
sammanlagda kapitalkravet ökar för såväl kreditinstitut som för
värdepappersbolag. Kapitalkravet avseende positionsrisker kommer således att
medföra ökade kostnader för de svenska företagen. Ett grundläggande skäl för att
tillåta s.k. nettning är att hänsyn då kan tas vid beräkning av kapitalkravet
till den reduktion av marknadsrisker som uppkommer genom att ett företag har
positioner i finansiella instrument sådana att värdet på en position ökar då
värdet på en annan position minskar. De positioner som skall kapitaltäckas kan
genom nettning tas upp till ett nettobelopp, vilket innebär att kapitalkravet
kan beräknas på ett lägre belopp. Det är av konkurrensskäl viktigt att de
svenska företagen ges denna möjlighet och blir föremål för samma villkor som kan
förutsättas bli gällande för EES-ländernas finansiella företag.
De möjligheter till nettning som direktivet ger bör av nu anförda skäl göras
tillgängliga även för de svenska företag som kommer att omfattas av de nya
kapitalkraven för marknadsrisker.
Som framgått innebär nettning enligt kapitalkravsdirektivet endast en
nettouträkning av ett instituts egna långa och korta positioner i samma
finansiella instrument, utan att institutets förpliktelser gentemot en annan
part påverkas av detta. Den samordning mellan civilrättsliga regler och
kapitaltäckningsregler som Finansinspektionen i sitt remissvar efterlyser torde
därför inte ha avseende på det slag av nettning (utjämning av egna positioner)
som föreskrivs i kapitalkravsdirektivet.
6.9.2 Ränterisker
Regeringens förslag: Kapitalbasen skall täcka generella och specifika positions-
risker för ränteanknutna finansiella instrument som ingår i ett företags
handelslager.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Riksbanken och Svenska Bankföreningen framhåller att
uppräkningen i den föreslagna kapitaltäckningslagen av kvalificerade instrument
även bör uppta sådana räntebärande finansiella instrument som uppfyller vissa
villkor avseende notering och likviditet för instrumentet och solvens för
utgivaren. Finansinspektionen har ingen erinran mot de modeller för beräkning av
kapitalkravet som anges i direktivet men anser att lagen bör ge utrymme även för
andra modeller och att inspektionen framöver kan få medge tillämpning av sådana
modeller. Svenska Kommunförbundet framhåller vikten av att kommuner och bolag
med kommunal borgen även fortsättningsvis tillhör gruppen emittenter som
nollviktas vid beräkningen av kapitaltäckningskraven.
Övriga remissinstanser uttalar sig inte i frågan.
EES-avtalet: Enligt direktivet (artikel 4 samt punkterna 13-30 i bilaga I)
krävs kapitaltäckning för den ränterisk som ett institut (kreditinstitut eller
värdepappersföretag) är utsatt för i sitt handelslager genom innehav av
räntebärande finansiella instrument och genom andra ränterelaterade positioner.
Instituten skall enligt direktivet gruppera sina nettopositioner nominerade i
samma valuta och därefter beräkna kapitalkravet för varje särskilt finansiellt
instrument. Nettopositionen för varje slag av instrument utgörs av överskottet
av institutets långa (korta) position i förhållande till dess korta (långa)
position. Kapitalkravet består av två komponenter; ett krav för den specifika
och ett för den generella ränterisken.
Kapitalkravet för den specifika risken
Den specifika risken utgörs av risken för en prisförändring för instrumentet som
beror på omständigheter hänförliga till den som har utfärdat instrumentet eller
i fråga om derivatinstrument, den som utfärdat det underliggande instrumentet.
Kapitalkravet för den specifika risken för enskilda räntebärande och ränte-
relaterade instrument på avista- och derivatmarknaderna skall beräknas på
institutets nettoposition nominerad i samma valuta. Beräkningsmetoden är baserad
på återstående löptid och ett vikttal, uttryckt i procent, relaterat till
emittentens kreditvärdighet. Direktivet skiljer mellan tre grupper av
räntebärande instrument vid riskviktningen:
- instrument som är undantagna från kapitalkravet såsom placeringar hos
centralregeringar, centralbanker och liknande organ,
- kvalificerade instrument som skall ha ett vikttal motsvarande 0,25 %, 1,00 %,
eller 1,60 % för återstående löptid upp till 6 månader, mellan 6 och upp till 24
månader, resp. över 24 månader samt
- övriga instrument för vilka vikttalet skall vara 8 %.
Institutets viktade positioner skall, oavsett om de är långa eller korta,
summeras för beräkning av kapitalkravet för den specifika risken. I beräkningen
skall institutets egna skuldförbindelser inte räknas med.
Kapitalkravet för den generella risken
Den generella risken utgörs av risken för en prisförändring som när det gäller
ett omsatt räntebärande instrument eller räntederivat beror på ändrad räntenivå.
För beräkning av kapitalkravet för den generella risken anger direktivet två
metoder; en löptidsbaserad metod (maturity based) och en durationsbaserad metod.
Enligt den löptidsbaserade metoden är grundprincipen för beräkning av
kapitalkravet att alla positioner skall viktas med utgångspunkt i instrumentets
återstående löptid för instrument med fast ränta. Instrument med rörlig ränta
viktas med hänsyn till återstående räntebindningstid. Vidare reduceras
kapitalkravet för en viktad position som har en motstående viktad position i
samma löptidsband. Kapitalkravet kan även reduceras för viktade positioner som
faller i olika löptidsband. Storleken på reduktionen är beroende av om de
motstående positionerna faller inom samma löptidsband samt typ av zon.
Direktivet anger tre löptidszoner; upp till ett år, 1-4 år samt över 4 år.
Beräkningen av institutets positioner enligt den löptidsbaserade metoden skall
ske enligt följande.
1. Institutet skall beräkna nettopositionerna inom varje löptidsband.
Beräkningen skall grundas på den återstående löptiden.
2. Institutet skall skilja mellan två typer av instrument; instrument med
kupong som är lika med eller överstiger 3 % och instrument med kupong som
understiger 3 %.
3. Nettopositionen för varje typ av instrument viktas med ett tal för resp.
löptidsband.
4. Institutet summerar de viktade långa och korta positionerna inom varje
löptidsband var för sig. De långa och korta positionerna inom varje band skall
matchas mot varandra. Överskottet av de långa och korta postionerna inom varje
band räknas som icke-matchade positioner. Sedan summeras den totala matchade
nettopositionen för samtliga löptidsband inom varje zon.
5. Icke-matchade långa och korta positioner skall summeras för varje zon var
för sig. Sedan matchas de korta och långa positionerna inom varje zon med
varandra.
6. Beloppet av de icke-matchade positionerna som återstår i en zon skall
summeras med motsvarade belopp i en annan zon. Summan av exempelvis
icke-matchade positioner i zon 1 skall adderas med icke-matchade positioner i
zon 2. Samma procedur skall gälla för zon 2 och 3.
7. De icke-matchade positioner som blir kvar i zon 1 efter matchningen med zon
2 skall adderas med de icke-matchade positioner som är kvar i zon 3.
8. Slutligen summeras de återstående positionerna för samtliga zoner.
Institutets kapitalkrav för den generella risken skall beräknas som summan av:
- 10 % av de totala matchade viktade positionerna inom samtliga löptidsband,
- 40 % av de matchade viktade positionerna i zon 1,
- 30 % av de matchade viktade positionerna i zon 2,
- 30 % av de matchade viktade positionerna i zon 3,
- 40 % av de matchade viktade positionerna mellan zon 1 och 2 och mellan zon 2
och 3,
- 150 % av de matchade viktade positionerna mellan zon 1 och 3,
- 100 % av de återstående icke-matchade viktade positionerna.
Enligt direktivet ges medlemsländernas behöriga myndigheter möjlighet att
tillåta instituten att räkna kapitalkravet för den generella risken enligt den
durationsbaserade metoden i stället för den löptidsbaserade metoden under
förutsättning att beräkningen görs genomgående.
Vid tillämpning av den durationsbaserade metoden skall institutet beräkna
durationen för sitt innehav. Institutet skall utgå från marknadsvärdet på varje
instrument med fast räntesats och därefter beräkna dess avkastning (yield to
maturity) fram till förfallodagen till gällande marknadspriser på
avistamarknaden. För ränterörliga instrument skall vid beräkningen av
avkastningen antas att betalning skall ske vid den dag räntan ändras.
Vidare skall institutet räkna fram den modifierade durationen för varje
finansiellt instrument, vilket motsvarar instrumentets duration diskonterat med
den gällande räntan på avistamarknaden. Därefter skall instrumenten grupperas i
tre olika zoner på basis av det modifierade durationsvärdet.
Institutet skall räkna fram värdet av den viktade durationspositionen för varje
finansiellt instrument inom varje zon genom att multiplicera instrumentets
marknadspris med den modifierade durationen och ett vikttal som reflekterar en
förväntad ränteförändring under den återstående löptiden. Därefter summeras de
durationsviktade långa och korta positionerna inom varje zon. De korta och långa
positionerna skall matchas mot varandra inom varje zon. De återstående
icke-matchade positionerna inom varje zon skall även matchas enligt den procedur
som anges i den löptidsbaserade metoden.
Institutets kapitalkrav för den generella risken skall beräknas som summan av:
- 2 % av de matchade durationsviktade positionerna för varje zon,
- 40 % av de matchade durationsviktade positionerna mellan zon 1 och 2 och
mellan zon 2 och 3,
- 150 % av de matchade durationsviktade positionerna mellan zon 1 och 3,
- 100 % av de återstående icke-matchade durationsviktade positionerna.
Skälen för regeringens förslag: Kreditinstitut och värdepappersbolag är i sin
dagliga verksamhet kontinuerligt exponerade för ränterisker. En förändring av
det allmänna ränteläget påverkar värdet av räntebärande finansiella instrument
på både avista- och derivatmarknaderna. När exempelvis marknadsräntan stiger
drabbas räntebärande finansiella instrument av prisfall. Detta kan medföra ökade
kostnader för företagen eftersom ränteändringar inte omedelbart kan genomföras
för företagens alla intäkts- och skuldräntor samtidigt på grund av olika långa
räntebindningstider. Detta i sin tur kommer att påverka företagens
intjäningsförmåga och redovisade resultat. Räntebärande finansiella instruments
priskänslighet för ränteförändringar är också beroende av instrumentets
återstående löptid; ju längre återstående löptid desto större är instrumentets
priskänslighet för ränteförändringar.
Kapitalkravet för ränterisker syftar till att säkerställa att företagen har
betryggande eget kapital för att kunna absorbera eventuell förlust till följd av
räntevariationer. Kapitalkravet skall täcka den risk som är förknippad med de
enskilda instrument som ingår i ett företags portfölj samt den generella risk
som finns på räntemarknaden. Kapitalkravet skall beräknas på ett företags
positioner i handelslagret och skall för såväl den generella som specifika
risken beräknas separat i varje valuta.
Vid beräkningen av kapitalkravet för den specifika risken skall enligt
direktivet hänsyn tas till emittentens kreditvärdighet och instrumentets
återstående löptid. Emittentens kreditvärdighet indelas i tre riskklasser där
högre risk kräver större eget kapital. Fordringar på bl.a. stater, centralbanker
och kommuner är undantagna från kapitalkrav. Detta går tillbaka på
bestämmelserna om nollvikt i artiklarna 6.1 a och 7 i direktiv 89/647/EEG om
kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut och som i huvudsak har införlivats i
bl.a. 2 kap. 10 § bankrörelselagen.
Den andra gruppen, som omfattar kvalificerade instrument, skall ha ett
kapitalkrav som motsvarar 0,25 %, 1,00 % resp. 1,60 % av placeringarna beroende
på om den återstående löptiden är upp till 6 månader, mellan 6 månader och två
år resp. över två år.
För bedömningen av kvalificerade instrument hänvisar direktivet till de
placeringar som anges i artikel 6.1 b i direktivet 89/647/EEG om kapital-
täckningsgrad för kreditinstitut. Denna grupp av placeringar, som tagits upp i 2
kap. 10 § första stycket B bankrörelselagen, omfattar exempelvis placeringar hos
eller garanterade av svenska kreditinstitut m.m., utländska kommuner eller
motsvarande, internationella utvecklingsbanker och fonder, utländska banker i de
länder som är fullvärdiga medlemmar av Organisationen för ekonomiskt samarbete
och utveckling (OECD) samt länder som åtagit sig vissa förpliktelser gentemot
Internationella valutafonden (IMF). Detta innebär att de räntebärande
finansiella instrument som emitteras av de institut och organ som omfattas av
den ovannämnda gruppen skall betraktas som kvalificerade enligt kapitalkravs-
direktivet.
Direktivet ger emellertid möjligheter att betrakta andra typer av räntebärande
finansiella instrument som kvalificerade instrument. För detta krävs att
instrumentet är noterat vid åtminstone en reglerad marknad i ett EU-land eller
vid en börs i ett tredje land under förutsättning att de behöriga myndigheterna
i den berörda medlemsstaten erkänt börsen. Det krävs vidare att det berörda
företaget betraktar instrumenten som tillräckligt likvida och att instrumenten
med hänsyn till emittentens kreditvärdighet motsvarar minst de tillgångar som
avses i grupp B i bankrörelselagen (se ovan). Vid sin bedömning av emittenternas
kreditvärdighet kan de behöriga myndigheterna, om det är möjligt, använda sig av
de kreditvärderingar, s.k. ratings, som fastställs av oberoende och in-
ternationellt accepterade kreditvärderingsinstitut (t.ex. Moodys och Standard
and Poors). Som framhållits av Riksbanken och Svenska Bankföreningen bör av
lagtexten framgå att dessa typer av instrument betraktas som kvalificerade
instrument vid beräkning av kapitalkravet för den specifika risken.
Vid beräkningen av kapitalkravet för den generella risken skall enligt
direktivet den löptidsbaserade metoden tillämpas. Direktivet ger emellertid, som
redan nämnts, tillsynsmyndigheter möjlighet att tillåta företag, antingen
generellt eller på individuell basis, att använda sig av den durationsbaserade
metoden om den tillämpas genomgående. Båda metoderna reflekterar den generella
risk som existerar på räntemarknaden.
Den löptidsbaserade metoden kan summariskt beskrivas enligt följande. Före-
tagens räntebärande finansiella instrument grupperas efter den återstående
löptiden och instrumentens kupongränta. Sedan viktas varje position med ett tal
som är avsett att reflektera instrumentets priskänslighet för ränteförändringar.
Ju längre instrumentets återstående löptid är ju högre är dess vikttal. Det
totala kapitalkravet för den generella risken blir enligt denna metod summan av
en viss procentuell andel av företagens viktade instrument grupperade med
avseende på viktning och matchning.
Den durationsbaserade metoden syftar till att mäta instrumentets priskänslighet
för ränteförändringar över tiden. Durationen är ett vägt genomsnitt av
instrumentets återstående löptid som erhålls genom att diskontera kassaflöden
(cash payment) till nuvärde med resp. avistaräntor. Instrumenten grupperas med
utgångspunkt i återstående löptider och därefter viktas durationsvärdena med ett
tal som reflekterar förväntade ränteförändringar för varje löptidszon.
Kapitalkravet blir också här summan av en viss procentuell andel av företagens
instrument grupperade efter viktning och matchning.
Det råder en viss skillnad mellan den löptidsbaserade och durationsbaserade
metoden. Fördelen med den förstnämnda är att den är enkel att införa och inte
medför några väsentliga merkostnader för företagen i termer av installation av
ny teknik för beräkningen. Modellens tillförlitlighet vad gäller instrumentets
priskänslighet kan emellertid vara mindre i en marknad där räntorna fluktuerar
snabbt och kraftigt. Den durationsbaserade metoden anger ett mera rättvisande
mått för bestämmande av instrumentets priskänslighet för ränteförändringar.
Denna teknik tillämpas av de flesta företagen vid hantering av
ränteriskexponeringar för instrument med fast ränta. I företagens handelslager
ingår emellertid även andra instrument såsom ränteoptioner, ränteterminer,
räntesvappar etc. som är mer komplicerade än de fast förräntade instrumenten.
Detta gör att tillämpningen av den durationsbaserade metoden är relativt
komplicerad och problematisk.
Ingen av de två metoderna för beräkning av den generella risken bör uteslutas.
I en avreglerad finansiell marknad är det, som tidigare framhållits, viktigt att
inte de svenska företagen i onödan belastas med högre kostnader än sina
utländska konkurrenter. Vinsterna med att använda en avancerad mätmetod
(durationsmetoden) måste därför vägas mot de större kostnader - bl.a.
investeringar i ny teknik - som en sådan metod medför för företagen.
Med hänvisning till det arbete som pågår inom Baselkommittén med utarbetandet
av beräkningsmetoder för den generella risken avseende ränterelaterade
finansiella instrument anser Finansinspektionen att lagen bör ge utrymme för
användning av andra modeller än de föreslagna och att inspektionen kan få medge
tillämpning av sådana modeller. Mot bakgrund av att kapitalkravsdirektivet
endast erbjuder två metoder för beräkning av kapitalkravet för den generella
ränterisken saknas grund för att i dag tillåta institut att tillämpa även andra
modeller. En sådan utvidgning av lagen får därför anstå till dess att det
pågående internationella utredningsarbetet slutförts och resulterat i att även
andra modeller får användas än dem som nu tillåts i direktivet.
6.9.3 Aktiekursrisker
Regeringens förslag: Kapitalbasen skall täcka generella och specifika positions-
risker för aktier och aktieanknutna finansiella instrument som ingår i ett
företags handelslager. Kapitalkravet för den specifika risken skall motsvara 4 %
av företagets bruttoposition. Kapitalkravet för den generella risken skall mot-
svara 8 % av företagets nettoposition.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna kommenterar inte förslaget eller lämnar
det i huvudsak utan erinran.
EES-avtalet: Enligt direktivet (artikel 4 samt punkterna 31-38 i bilaga I)
krävs kapitaltäckning för de aktiekursrisker som ett institut (kreditinstitut
eller värdepappersföretag) är utsatt för i handelslagret på grund av intagna
positioner i aktier och aktierelaterade finansiella instrument på avista- och
derivatmarknaderna.
Vid beräkningen av kapitalkravet skall alla långa positioner och alla korta
positioner summeras var för sig. Dessa båda summor utgör tillsammans den s.k.
bruttopositionen. Skillnaden mellan dessa båda summor utgör den s.k.
nettopositionen. Kapitalkravet skall bestå av två komponenter; ett kapitalkrav
för den specifika risken och ett för den generella risken.
Kapitalkravet för den specifika risken skall motsvara 4 % av institutets
bruttoposition, dvs. summan av långa och korta positioner. Direktivet ger
medlemsländernas behöriga myndigheter möjlighet att medge att kapitalkravet
avseende den specifika risken för aktieinnehav skall vara 2 % i stället för 4 %
när fråga är om en väl diversifierad aktieportfölj. Sådant medgivande får ges
bara om följande förutsättningar är uppfyllda.
- Aktierna får inte ha getts ut av en emittent som har emitterat räntebärande
finansiella instrument, vilka för tillfället är föremål för kapitalkrav på 8 %.
- Aktierna skall enligt en bedömning av behörig myndighet, byggd på objektiva
grunder, anses ha en hög likviditet.
- Aktier utfärdade av ett och samma bolag får inte överstiga 5 % av den samlade
aktieportföljen eller 10 %, om den totala summan av sådana individuella
positioner inte överstiger 50 % av institutets portfölj.
Kapitalkravet för den generella risken skall motsvara 8 % av institutets
nettoposition. Kravet skall gälla för positioner på avista- och derivat-
marknaderna.
Positioner i aktieindexterminer (stock-index futures) skall behandlas som
positioner i de underliggande instrumenten. Detta innebär att en behörig
myndighet kan tillåta nettning av positioner i motsatt riktning för dessa
instrument. Institut som har nettat positioner i aktier som ingår i en
aktieindextermin skall ha kapitaltäckning för sådan förlustrisk som kan bli
följden av att terminens värde inte följer prisutvecklingen på den underliggande
aktien. Behörig myndighet kan kräva ett kapitalkrav på 8 % beträffande den
generella risken för en aktieindextermin, som omsätts på börs och bedöms
representera ett brett diversifierat index, räknat på det underliggande
instrumentets värdet. Sådana aktieindexterminer är undantagna från kapitalkravet
för den specifika risken. Kapitalkravet för indexterminer skall inkluderas i
beräkningen av institutets sammanlagda nettopositioner för aktier.
Aktieindexterminer som inte kan delas upp i underliggande instrument behandlas
som en enskild aktie. Från den specifika risken i en sådan indextermin får
bortses, om indexterminen omsätts på börs och enligt behörig myndighets
bedömning representerar ett brett diversifierat index.
Skälen för regeringens förslag: Syftet med kapitalkrav för aktiekursrisker är
att säkerställa att företagen har tillräckligt med kapital för att täcka de
förluster som kan uppstå till följd av aktiekursförändringar. Kravet skall gälla
för företagets positioner på avistamarknaden samt för instrument som handlas på
derivatmarknader. Kapitalkravet gäller sådana positioner som ingår i företagets
handelslager.
Kapitalkravet skall bestå av två delar; ett krav för den specifika risken och
ett krav för den generella risken. Det totala kapitalkravet vid innehav av
aktier och aktierelaterade finansiella instrument blir summan av dessa två
delkrav. Beräkningen skall ske till gällande marknadspriser på avistamarknaden.
Kravet för den specifika risken syftar till att täcka de förluster som kan
uppstå på grund av att kursen på en enskild aktie har ändrats till följd av
faktorer som är specifikt relaterade till bolaget. Revideringen av förväntningar
om bolagets framtida vinster nedåt kan resultera i en negativ utveckling av
bolagets aktiekurs.
Kapitalkravet för den specifika risken skall motsvara 4 % av företagets
bruttoposition. Företaget summerar sitt innehav av långa nettopositioner och
korta nettopositioner för aktierna i varje enskilt bolag. Summan utgör
företagets bruttoposition.
Direktivet ger möjligheter för behörig myndighet att medge att kapitalkravet
avseende den specifika risken skall vara 2 % i stället för 4 %. Det krävs
emellertid att vissa strikta villkor är uppfyllda för att ett lägre kapitalkrav
skall få tillåtas. Ett viktigt villkor är att aktierna skall ha getts ut av ett
företag som inte har emitterat räntebärande papper för vilka gäller ett
kapitalkrav på 8 % för ränterisker. Samtidigt skall aktien av den behöriga
myndigheten bedömas ha en hög likviditet på marknaden (highly liquid). I
direktivet specificeras inte vad som menas med en hög likviditet. Det torde inte
räcka med att aktien är noterad vid en börs eller någon annan marknadsplats.
Snarare krävs att aktien har en dokumenterat hög omsättning. Ett tredje villkor
som skall vara uppfyllt för att ett lägre kapitalkrav på 2 % skall få medges är
att företagets position i varje enskild aktie normalt inte överstiger 5 % av
företagets totala aktieportfölj. Sammanfattningsvis skall således tre villkor
vara uppfyllda samtidigt för att det skall vara möjligt att utnyttja undantaget.
Syftet med kapitalkravet för den generella risken är att täcka de förluster som
kan uppstå till följd av att prisnivån på hela aktiemarknaden ändras. En
förändring av den allmänna prisnivån kan exempelvis vara en följd av en
förändring av det allmänna ränteläget. Börsens generalindex sjunker normalt vid
höjt ränteläge. En annan anledning till en allmän prisförändring på
aktiemarknaden är att man introducerar en ny skatt på aktier (eller reducerar
existerande skatt), vilket medför att avkastningen på aktier relativt sett blir
sämre (resp. bättre) än avkastningen på andra finansiella instrument.
Kapitalkravet för den generella risken skall motsvara 8 % av företagets
nettoposition. Företaget skall summera korta nettopositioner och långa netto-
positioner i varje enskilt instrument. Skillnaden mellan dessa två summor utgör
företagets nettoposition.
Som tidigare beskrivits skall kapitalkrav gälla för positioner i aktier på
avistamarknaden och aktierelaterade finansiella instrument på derivatmarknaden,
som ingår i instituts handelslager.
I direktivet föreskrivs att de företag som handlar med aktierelaterade
finansiella instrument på derivatmarknaden skall se till att de har en
kapitalbas som är tillräckligt stor för att kunna täcka sådana förluster som kan
uppstå till följd av att värdet på derivatinstrumenten inte följer
prisutvecklingen på den underliggande aktien. Derivatinstrument skall i princip
behandlas som positioner i de underliggande aktierna. Detta innebär att
bestämmelserna avseende kapitalkravet för derivatinstrument skall vara förenliga
med de bestämmelser som gäller för de underliggande aktierna. Härav följer att
på samma sätt som för aktier nettning bör kunna ske av derivatpositioner i
motstående riktning.
Alternativt bör av praktiska skäl ett kapitalkrav som motsvarar 8 % tillämpas
på brett diversifierade börsindexterminer, räknat på det underliggande
instrumentets värde. Företagets positioner i aktieindexterminer skall inkluderas
i beräkningen av företagets sammanlagda nettopositioner av aktier. I de fall där
aktieindexterminer inte kan delas upp i underliggande innehav skall de behandlas
som enskilda aktier. Aktieindexterminer skall inte vara föremål för kapitalkrav
för den specifika risken om terminen omsätts på börs och bedöms representera ett
brett diversifierat index.
6.9.4 Garantigivning vid emissioner
Regeringens förslag: Vid garantigivning vid emissioner av fondpapper får kapi-
talkravet för de risker som är förknippade med sådana åtaganden beräknas enligt
en särskild beräkningsmetod i stället för dem som gäller normalt vid beräkning
av kapitalkravet för ränte- och aktiekursrisker. Denna alternativa metod medger
reduktion för sådana positioner som tecknats eller garanterats av tredje man
genom uttryckligt avtal och tar hänsyn till den tid som förflutit från emis-
sionen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna berör inte förslaget i denna del.
EES-avtalet: Direktivet (artikel 4 samt punkt 39 i bilaga I) tillåter institut
(kreditinstitut eller värdepappersföretag) som garanterar emissioner av aktier
och räntebärande finansiella instrument att, med behörig myndighets samtycke,
använda en särskild metod för beräkning av kapitalkrav beträffande innehav som
är en följd av sådan verksamhet. Instituten ges möjligheter att dra av de
positioner som tecknats eller garanterats av tredje man på grund av uttryckligt
avtal. Därefter skall institutet minska nettopositionerna med vissa
reduktionsfaktorer; 100, 90, 75, 50, 25 eller 0 % beroende på om beräkningen
görs på arbetsdag 0, första, andra till tredje, fjärde eller femte arbetsdagen
eller på dag efter femte arbetsdagen. Med arbetsdag 0 menas i direktivet den
arbetsdag på vilken institutet blir ovillkorligen bundet att motta en viss
kvantitet värdepapper till ett bestämt pris. Slutligen skall institutet beräkna
kapitalkravet med ledning av de sålunda reducerade, garanterade positionerna.
Behörig myndighet skall se till att ett institut har tillräckligt kapital för
att täcka sådan förlustrisk som det är utsatt för mellan tidpunkten för
ursprungligt avtal fram till arbetsdag 1, dvs. dagen efter det att institutet
blivit ovillkorligen bundet av sitt åtagande.
Skälen för regeringens förslag: Huvudprincipen för beräkning av kapitalkrav av-
seende garantigivningen vid emissioner av aktier och räntebärande finansiella
instrument, dvs. fondpapper, skall vara identisk med den som gäller vid innehav
av dessa instrument (se avsnitt 6.9.2 och 6.9.3). Direktivet erbjuder emellertid
medlemsländerna möjlighet att tillämpa en alternativ metod för beräkning av
kapitalkravet. Företagen kan med Finansinspektionens medgivande tillåtas att dra
av de positioner som tecknats eller garanterats av tredje man på grund av ut-
tryckligt avtal. Därefter skall företaget, på sätt som beskrivits ovan, minska
nettopositionerna med vissa reduktionsfaktorer baserade på hur många arbetsdagar
som förflutit sedan institutet blivit bundet att motta fondpapper på grund av
garantiåtagandet. Företaget skall beräkna kapitalkraven enligt 2 och 3 §§ på
grundval av de på detta sätt reducerade och garanterade positionerna.
Användningen av denna metod medför ett lägre kapitalkrav för företagen eftersom
kravet är relaterat till en reducerad position i stället för hela den
garanterade emissionssumman. För att reduktion skall tillåtas krävs emellertid
ett uttryckligt avtal för de tecknade positionerna.
De svenska finansiella företagen bör få rätt att använda den alternativa
beräkningsmetod som direktivet erbjuder vid garantigivning av emissioner, under
förutsättning att företagets garantiåtaganden inte äventyras.
6.9.5 Avvecklingsrisker
Regeringens förslag: Ett företag skall ha en kapitalbas som täcker sådana risker
som det utsätts för på grund av att ingångna affärer i finansiella instrument
som ingår i företagets handelslager inte fullföljts på avtalad avvecklingsdag.
Kapitalkravet skall beräknas på grundval av dels skillnaden mellan avtalat pris
för de finansiella instrumenten och deras gällande marknadsvärde, dels den tid
som förflutit från avtalad avvecklingsdag.
Efter medgivande av Finansinspektionen får kapitalkravet i stället beräknas med
utgångspunkt i det avtalade priset och den tid som förflutit från avtalad
avvecklingsdag.
Kapitalkravet för avvecklingsrisker gäller inte återköpsavtal (repor och
omvända repor) eller värdepapperslån.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Finansinspektionen har vissa synpunkter på hur den närmare
beräkningen av kapitalkravet för avvecklingsrisker bör ske. Dessa synpunkter
behandlas i författningskommentaren till 4 kap. 5 § i förslaget till lag om
kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
EES-avtalet: I direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kredit-
institut (artikel 4 och punkterna 1 och 2 i bilaga II) anges hur bl.a.
avvecklingsrisker skall beräknas och vilket kapital som skall krävas för att
täcka sådana risker. Kapitalkravet avseende avvecklingsrisker gäller enbart
sådana risker som har en koppling till finansiella instrument som ingår i ett
instituts (kreditinstitut eller värdepappersföretag) handelslager.
Bestämmelserna gäller uttryckligen inte sådana finansiella instrument som repor,
omvända repor samt värdepapperslån.
Utgångspunkt för beräkningen av kapitalkravet är dels den förlust, dvs. den
negativa prisskillnad som institutet riskerar att drabbas av till följd av att
en transaktion i ett finansiellt instrument inte avvecklas på överenskommen
avvecklingsdag, dels längden av den tidsperiod under vilken transaktionen inte
avvecklats efter bestämd avvecklingsdag. Prisskillnaden skall framräknas som
skillnaden mellan det överenskomna priset för det finansiella instrumentet i
fråga och dess aktuella marknadsvärde, under förutsättning att prisskillnaden är
negativ och affären således kan komma att innebära en förlust för institutet.
Mot bakgrund av dessa förhållanden beräknas kapitalkravet genom att den sålunda
framräknade prisskillnaden multipliceras med en faktor på 8, 50, 75 eller 100 %
beroende på den tid som förflutit efter bestämd avvecklingsdag för transaktionen
i fråga (5-15, 16-30, 31-45 och 46 dagar eller fler).
En alternativ metod för kapitalkravsberäkning, vilken kräver behörig myndighets
samtycke, anges i direktivet och innebär att det överenskomna priset för varje
oavslutad transaktion mellan 5:e och 45:e arbetsdagen efter förfallodagen
multipliceras med 0,5, 4,0 eller 9,0 % beroende på den tid som förflutit efter
förfallodagen. Efter 45:e dagen kan endast den först beskrivna beräkningsmetoden
användas.
Skälen för regeringens förslag: Med avvecklingsrisk menas den risk som är för-
knippad med det förhållandet att en aktör vid avvecklingen inte kan fullfölja
sina förpliktelser att betala eller leverera finansiella instrument vid den
överenskomna tidpunkten. Direktivet uppställer krav på kapitaltäckning för
sådana avvecklingsrisker som ett kreditinstitut eller värdepappersbolag utsätts
för till följd av att en affär i ett finansiellt instrument - med uttryckligt
undantag för repor, omvända repor och värdepapperslån - inte avvecklats vid rätt
tidpunkt. Kapitalkravet för sådana avvecklingsrisker skall enligt direktivet
beräknas enligt vissa procentsatser efter en stigande skala beroende på hur lång
tid som har förflutit efter avtalad leveransdag. Detta innebär att kapitalkravet
ökar ju längre tid som förflutit.
Att även det sista ledet vid handel på värdepappersmarknaden - clearing och
avveckling - fungerar väl får anses utgöra en viktig förutsättning för
värdepappersmarknadens likviditet och säkerhet. Det är i detta led som de mest
betydande riskerna vid handel på värdepappersmarknaden förekommer. Därtill
kommer det faktum att fallissemang eller störningar på en marknad snabbt kan
sprida sig till andra marknader och därmed få vittgående konsekvenser för många
aktörer. Eventuella risker måste hanteras så att något hot mot det finansiella
systemet inte uppkommer.
Det är av väsentligt intresse att avvecklingsverksamhet inte innehåller
oacceptabla risker för deltagarna, värdepappersmarknaden och hela det
finansiella systemet. Ett sätt att tillgodose detta skyddsintresse är att sådan
verksamhet innehåller rutiner och säkerhetsåtgärder för hantering av eventuella
problem och risker. Ett annat sätt är att kräva att företagen har ett visst eget
kapital som är betryggande i förhållande till sådana placeringar och åtaganden
som innebär en avvecklingsrisk för företaget. Kapitalkravsdirektivets
bestämmelser om kapitalkrav för avvecklingsrisker tillgodoser detta särskilda
skyddsintresse. Syftet med kapitalkrav för avvecklingsrisker är således att
försäkra sig om att ett företag, till skydd för insättare och uppdragsgivare,
har tillräckligt med eget kapital för att företagets soliditet inte äventyras
till följd av de risker som är förknippade med dess åtaganden på
värdepappersmarknaden. Genom att införa dessa bestämmelser i svensk lagstiftning
anpassas kapitalkravet för kreditinstitut och värdepappersbolag till en
internationellt godtagbar miniminivå i dessa avseenden.
Direktivet anvisar två alternativa beräkningsmetoder, varav en får tillämpas
efter en diskretionär prövning av tillsynsmyndigheten. Båda metoderna bör i
lagen anges som möjliga alternativ. Hur metoderna är utformade framgår av den
ovan lämnade beskrivningen av de aktuella bestämmelserna i direktivet.
Utgångspunkt för beräkningen i den ena metoden är den prisförlust som företaget
riskerar på grund av att affären inte avvecklats på överenskommen avveck-
lingsdag. Prisförlusten utgör skillnaden mellan överenskommet pris för de
finansiella instrumenten och deras gällande marknadsvärde vid tidpunkten för
beräkning av kapitalkravet. Kapitalkravet ökar ju längre tid som förflutit efter
överenskommen leveransdag. Enligt den andra metod som direktivet anvisar, får
kapitalkravet i stället beräknas på det överenskomna priset. Den metoden bör få
tillämpas efter medgivande av Finansinspektionen.
6.9.6 Motpartsrisker
Regeringens förslag: Ett företag skall, för att täcka motpartsrisker, som huvud-
regel ha en kapitalbas som - sedan hänsyn tagits till det riskvikttal som gäller
för motparten - motsvarar 8 % av värdet av dels finansiella instrument i han-
delslagret som företaget betalat men inte erhållit från motparten, dels likviden
för sådana finansiella instrument som företaget levererat men inte erhållit
betalning för av motparten.
För återköpsavtal (repor och omvända repor), värdepapperslån och s.k.
OTC-derivat beräknas kapitalkravet för motpartsrisker i enlighet med vad
regeringen föreskriver.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna lämnar förslaget i stort sett utan erinran.
EES-avtalet: Direktivet föreskriver (artikel 4 och punkterna 3-5 i bilaga II)
att ett institut (kreditinstitut eller värdepappersföretag) skall vara skyldigt
att reservera kapital för motpartsrisker i samband med att betalning för eller
leverans av finansiella instrument i handelslagret skett innan dessa erhållits
resp. likvid lämnats för dem. Kapitaltäckning fordras även för sådan
motpartsrisk som uppstår vid gränsöverskridande handel då en eller flera dagar
förflutit sedan institutet betalat för eller levererat värdepapper.
Kapitalkravet motsvarar 8 % av värdet av de finansiella instrumenten eller
likviden sedan hänsyn tagits till de särskilda riskvikttal som gäller för den
aktuella motparten i enlighet med direktivet 89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad
för kreditinstitut.
För repor och utlåning av finansiella instrument som grundas på instrument som
ingår i ett företags handelslager, skall kapitalkravet för att täcka motparts-
risker utgöras av 8 % av den positiva skillnad som framräknas mellan
marknadsvärdet på instrumenten och det lånade beloppet resp. marknadsvärdet på
den erhållna säkerheten. Vad gäller omvända repor och lån av finansiella
instrument skall institutet beräkna skillnaden mellan det belopp som institutet
lånat ut eller säkerhetens marknadsvärde och marknadsvärdet av de instrument som
institutet har mottagit, om denna skillnad är positiv. Skillnaden skall i båda
fallen multipliceras med det riskvikttal som är tillämpligt för ifrågavarande
motpart.
Särskilda beräkningsmetoder gäller även för OTC-derivat som ingår i
handelslagret. För att beräkna kapitalkravet för sådana instrument skall
instituten tillämpa bilaga 2 i direktivet om kapitaltäckningsgrad för kredit-
institut (89/647/EEG) i fråga om ränte- och valutaderivat. Köpta
OTC-aktieoptioner och täckta teckningsoptioner skall behandlas på samma sätt som
valutaderivat enligt bilaga 2 i direktiv 89/647/EEG. De riskvikttal som skall
gälla för berörda motparter bestäms i enlighet med artikel 2.9 i kapitalkravsdi-
rektivet.
Skälen för regeringens förslag: Med motpartsrisk förstås sådana risker som be-
står i att motparten i en affär kan tänkas misslyckas med sina åtaganden att
betala eller leverera. En part i en värdepappersaffär riskerar att förlora de
finansiella instrument eller den betalning som har överförts till motparten om
denne kommer på obestånd och inte kan fullfölja sina åtaganden. Denna risk är
ett resultat av att leverans och betalning av finansiella instrument inte alltid
är synkroniserade, dvs. sker samtidigt. En sådan risk kan i värsta fall medföra
så stora kreditförluster att risk för det finansiella systemets stabilitet
uppkommer (systemrisk). Ett system där överföringar av likvider och finansiella
instrument sker samtidigt och båda överföringarna är oåterkallerliga och
slutliga är givetvis det säkraste sättet att undvika att förluster på grund av
motpartsrisker uppkommer. Om leverans och betalning inte är synkroniserade kan
motpartsriskerna begränsas genom val av motpart.
Den ökade medvetenheten om motpartsriskerna har medfört att det numera är
vanligt att aktörerna på de finansiella marknaderna noga och kontinuerligt
bedömer en motparts förmåga att kunna fullfölja sina leverans- eller
likvidåtaganden. Många aktörer är emellertid aktiva på flera marknader, vilket
kan försvåra bedömningen av deras positioner och exponeringar. Sådana
bedömningar kompliceras också av att nya aktörer etablerar sig och att nya
affärsstrategier och instrument introduceras.
Clearingutredningen har i sitt betänkande Konto, clearing och avveckling (SOU
1993:114) föreslagit att det bör ställas krav på att de inblandade aktörerna,
för att hantera och begränsa riskerna vid clearing och avveckling på
värdepappersmarknaden, skall ha väl genomtänkta och dokumenterade
riskhanteringssystem. Ett sådant system skall förebygga risker som kan uppstå om
någon av aktörerna i ett clearing- och avvecklingssystem saknar tillräckliga
resurser för att kunna infria sina åtaganden att leverera eller betala. Av
särskild vikt är att riskhanteringssystemet medger en kontinuerlig övervakning
av aktörernas positioner och exponeringar och att ett snabbt åtgärdande av
uppkommande finansiella och operationella problem kan ske med hjälp av
riskhanteringssystemet (SOU 1993:114 s. 164).
Utöver ett sådant system fordras emellertid att företagen har kapitaltäckning
för sådana risker. Kapitalkravet utgör enligt direktivets bestämmelser 8 % av
värdet av de finansiella instrument i handelslagret eller kontanta medel
företaget har att fordra sedan värdet multiplicerats med det riskvikttal som är
tillämpligt för motparten i transaktionen. Graden av kapitaltäckning varierar
med hänsyn till vem som är motpart.
Kapitalkravet för motpartsrisker förknippade med transaktioner i repor, omvända
repor och värdepapperslån skall motsvara 8 % av det belopp som framräknats
enligt särskilda i direktivet beskrivna beräkningsmetoder sedan hänsyn tagits
till det riskvikttal som är tillämpligt för ifrågavarande motpart. Särskilda
beräkningsmetoder skall tillämpas även i fråga om OTC-derivat, varvid dessa
behandlas enligt bestämmelserna i bilaga 2 i direktivet om kapitaltäckningsgrad
för kreditinstitut (89/647/EEG). I denna bilaga anvisas - under förutsättning av
behörig myndighets samtycke - alternativa metoder för att beräkna risker som är
förenade med transaktioner i ränte- och valutakursrelaterade poster utanför
balansräkningen (marknadsvärderingsmetoden och "ursprungligt åtagande"- meto-
den). De riskvikttal som skall gälla för de berörda motparterna skall bestämmas
i enlighet med artikel 2.9 i kapitalkravsdirektivet, vilket innebär att bl.a.
värdepappersföretag, börser och clearingorganisationer kan åsättas samma
riskvikttal som kreditinstitut (20 %).
6.9.7 Andra risker
Regeringens förslag: Ett företag skall ha kapitaltäckning för risker som före-
taget utsätts för genom exponeringar i resultatförda men inte reglerade for-
dringar såsom avgifter, provisioner, räntor och utdelningar, under förutsättning
att fordringarna är att hänföra till poster som ingår i handelslagret och inte
omfattas av kapitalkraven för positionsrisker, avvecklings- och motpartsrisker
eller räknats av från den utvidgade kapitalbasen. Kapitalkravet för sådana
exponeringar skall beräknas enligt bestämmelserna om kapitalkrav för kreditris-
ker.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna behandlar inte förslaget i denna del.
EES-avtalet: Kapitalkravsdirektivet föreskriver i artikel 4 och punkt 6 i
bilaga II att kapitalkravet i direktivet om kapitaltäckningsgrad för
kreditinstitut (89/647/EEG) skall gälla för sådana risker i form av avgifter,
provision, ränta, utdelning och marginalsäkerhet på börsomsatta termins- och
optionskontrakt som är hänförliga till poster i handelslagret men som varken
omfattas av bilaga I eller II eller som räknats av från kapitalbasen enligt
artikel 2.d i bilaga V i kapitalkravsdirektivet. De riskvikttal som skall
tillämpas för de berörda motparterna bestäms i enlighet med artikel 2.9 i
kapitalkravsdirektivet.
Skälen för regeringens förslag: Direktivet föreskriver kapitalkrav för övriga
risker som kan uppkomma i samband med kreditinstituts och värdepappersbolags
exponeringar i fordringar som är hänförliga till poster i företagets
handelslager men som inte regleras av någon annan kapitaltäckningsbestämmelse i
direktivet. Kapitalkravet för sådana risker skall således beräknas enligt de
principer som gäller för beräkning av kapitalkrav för kreditrisker under
förutsättning att dessa poster inte omfattas av kapitalkravet för positions-
risker eller avvecklings- och motpartsrisker. Vidare gäller att sådana expone-
ringar inte får ha räknats av från den utvidgade kapitalbasen (se vidare avsnitt
6.10.1). Riskerna är knutna till resultatförda men inte reglerade fordringar i
form av avgifter, ränteintäkter, provisioner, utdelningar och marginalsäkerheter
vid derivathandel. Kapitalkravet skall beräknas enligt direktivet om kapital-
täckningsgrad för kreditinstitut (89/647/EEG), vilket föreskriver en
kapitaltäckningsgrad på minst 8 %. De riskvikttal som skall tillämpas följer av
definitionen av riskviktning i artikel 2.9 i kapitalkravsdirektivet. Detta
innebär att indelningen av gäldenärer även skall uppta värdepappersföretag,
erkända värdepappersföretag i ett land utanför EES, börser och clearing-
organisationer.
6.9.8 Valutakursrisker
Regeringens förslag: Ett företag skall som huvudregel ha en kapitalbas som
täcker de risker företaget utsätts för i sin totala verksamhet till följd av
valutakursförändringar. Kapitalkravet skall motsvara 8 % av den totala netto-
position som överstiger 2 % av företagets kapitalbas.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Finansinspektionen har ingen erinran mot de modeller som
anges i lagförslaget för beräkning av kapitalkravet mot valutakursrisker.
Inspektionen anser dock att lagtexten - av hänsyn till pågående arbete inom
Baselkommittén - även bör ge utrymme för inspektionen att godkänna andra metoder
än dem som anges i lagförslaget. Svenska Bankföreningen anser att lagen bör
tillåta ett lägre kapitalkrav för valutor som är föremål för det europeiska
växelkurssamarbetet mellan EU:s medlemsländer, även om Sverige inte självt ingår
i EMU. Bankföreningen understryker vidare vikten av att instituten uppmuntras
att använda simuleringsmetoden och att de institut som har utarbetat eller
kommer att utarbeta sofistikerade riskbedömningsmetoder tillåts att använda
dessa.
EES-avtalet: I direktivet (artikel 4 samt bilaga III) föreskrivs att ett
institut (kreditinstitut eller värdepappersföretag) skall ha en kapitalbas som
täcker de valutakursrisker som det är utsatt för i hela sin verksamhet i
placeringar och åtaganden på valutamarknader. Kravet skall gälla för positioner
på såväl avista- som derivatmarknaderna. Kapitalkravet för valutakursrisker
skall motsvara 8 % av den totala nettoposition som överstiger 2 % av institutets
kapitalbas.
I direktivet anges en tvåstegsmetod för beräkning av valutakursrisker. Först
beräknar institutet sin nettoposition i varje enskild valuta. I denna beräkning
skall ingå positioner på avista- och derivatmarknaderna, poster utanför
balansräkningen, åtaganden i form av bl.a. oåterkalleliga garantier som
utfärdats och som förväntas bli utnyttjade, ingångna valutaoptionskontrakt,
upplupna räntor och förväntade framtida intäkter/utgifter i den aktuella
utländska valutan. Sedan summerar institutet samtliga nettopositioner i enskilda
valutor sedan den korta resp. långa positionen, utom rapportvalutan, omräknats
till rapportvalutans avistakurs och summerats var för sig. Det högre av dessa
två värden utgör institutets totala nettoposition i utländsk valuta. Den totala
valutakursexponeringen skall därefter läggas till grund för beräkningen av
kapitalkravet på 8 % enligt vad som tidigare beskrivits.
Direktivet ger behörig myndighet möjlighet att ställa lägre kapitalkrav för
vissa valutor som samvarierar i högre utsträckning än andra och följdaktligen
kan vara mindre riskfyllda. Kapitalkravet för den avstämda positionen i två nära
sammanhängande valutor skall motsvara 4 % multiplicerat med värdet av den
avstämda positionen. Kapitalkravet för inte avstämda positioner i nära
sammanhängande valutor skall motsvara 8 %. Kapitalkravet skall i det senare
fallet beräknas på det högre beloppet av antingen nettosumman av korta eller
nettosumman av långa positioner i dessa valutor efter det att den avstämda
positionen i nära sammanhängande valutor undantagits.
Direktivet ger medlemsländerna möjlighet att tillåta att instituten använder en
mer komplicerad metod (simuleringsmetoden) vid beräkning av kapitalkravet. Den
metoden innebär att effekterna av valutakursförändring för en viss
valutaportfölj simuleras med hjälp av tidigare dataserier. Genom simuleringen
räknas vinster resp. förluster fram på de valutapositioner som institutet har
vid rapporttillfället. Kapitalkravet enligt simuleringsmetoden skall överstiga
den eventuella förlust som skulle ha uppstått för åtminstone 95 % av perioder om
10 arbetsdagar under de senaste fem åren eller för åtminstone 99 % av perioder
om 10 arbetsdagar för de senaste tre åren. Direktivet anvisar emellertid som
minimikrav för beräkning av kapitaltäckningskravet med denna metod att
kapitalkravet skall överstiga 2 % av den aggregerade nettopositionen.
Direktivet förskriver ytterligare alternativ för beräkning av kapitalkravet för
de valutor som omfattas av ett bindande avtal om valutakurssamarbete mellan län-
der eller för de valutor som ingår i fas två i den Europeiska monetära unionen.
De behöriga myndigheterna skall underrätta rådet och kommissionen, om de före-
skriver eller tillåter någon av dessa alternativa metoder.
Behörig myndighet får således enligt punkten 8 första stycket i bilaga III
medge att instituten, från tillämpningen av de ovan beskrivna beräkning-
smetoderna, undantar positioner i valutor som är föremål för juridiskt bindande
överenskommelser mellan regeringar för begränsning av förändringar i förhållande
till andra valutor som omfattas av samma överenskommelse. Instituten skall i
stället beräkna sin avstämda position i sådana valutor och tillämpa ett
kapitalkrav som inte är lägre än hälften av den högsta tillåtna kursvariation
som fastställts i ifrågavarande avtal mellan regeringar i fråga om de berörda
valutorna. Inte avstämda positioner i sådana valutor behandlas på samma sätt som
andra valutor.
Direktivet erbjuder i punkten 8 andra stycket i bilaga III en alternativ metod
för beräkning av kapitalkravet för avstämda positioner i sådana medlemsstaters
valutor som deltar i andra etappen i den Europeiska monetära unionen. Behörig
myndighet får beträffande sådana valutor tillåta att kapitalkravet sätts till
1,6 % av värdet av sådana avstämda positioner.
Skälen för regeringens förslag: Utvecklingen av de finansiella marknaderna har
som tidigare beskrivits inneburit att banker och andra finansiella företag i
allt större utsträckning ägnar sig åt handel med valuta och värdepapper. Genom
avvecklingen av valutaregleringar har institutens verksamhet på
valutamarknaderna ökat markant under de senare åren. I handeln på valuta-
marknaden omsätts mycket stora belopp. Samtidigt som institutens verksamhet på
valutamarknaderna ökat har även antalet instrument på dessa marknader ökat i
omfattning. Avvecklingen av valutaregleringar har också lett till alltmer
integrerade internationella valutamarknader.
I sin dagliga verksamhet utsätts de svenska kreditinstituten och värde-
pappersbolagen kontinuerligt för risker till följd av valutakursförändringar.
Risken är relaterad till de positioner som företaget tar på valutamarknaden och
till innehav av räntebärande instrument och aktier nominerade i utländsk valuta.
Det är därför väsentligt att företagens riskexponering hålls inom de gränser som
är förenliga med en säker och sund verksamhet. Företagen skall också ha till-
räckligt med eget kapital för att kunna absorbera de förluster som kan uppstå
till följd av förändringar av valutakurser på marknaden. Syftet med kapitalkrav
för valutakursrisker är att se till att ett företag har tillräckligt med eget
kapital för att företagets soliditet inte äventyras till följd av de risker som
är förknippade med företagets åtaganden på valutamarknaden.
Direktivet anger två principer för beräkning av kapitalkravet för valuta-
kursrisker. Vid tillämpning av tvåstegsmetoden skall kapitalkravet för att täcka
valutakursrisker motsvara 8 % av de positioner som överstiger 2 % av företagets
kapitalbas. Vid tillämpning av simuleringsmetoden skall kapitalkravet överstiga
de förluster som kan uppstå till följd av valutakursförändringar. Kapitalkravet
skall emellertid alltid överstiga 2 % av företagets öppna nettoposition. I båda
fallen skall kapitalkravet gälla företagets nettopositioner på avista- och
derivatmarknaderna i företagets totala verksamhet.
Enligt tvåstegsmetoden skall företaget först räkna fram sin öppna nettoposition
i varje enskild utländsk valuta inkl. rapportvalutan, dvs. nettot av fordringar
och skulder på både avista- och derivatmarknaderna. Summa av nettopositionerna
skall bestå av:
- nettopositionen på avistamarknaden, dvs. alla tillgångsposter minus alla
skuldposter inkl. upplupen ränta i ifrågavarande valuta,
- nettopositionen på terminsmarknaden, i vilken post skall ingå terminsvaluta
och belopp av valutasvappar som inte är inräknade i nettopositionen på
avistamarknaden,
- oåterkalleliga garantier och jämförbara instrument som med visshet kommer att
infrias,
- framtida nettointäkter och nettoutgifter som inte har uppstått men som är
helt säkrade efter godkännande av tillsynsmyndigheten,
- nettodelta för det samlade innehavet av optioner i utländsk valuta, samt
- marknadsvärdet av andra optioner.
Företaget kan efter godkännande av tillsynsmyndighet reducera positioner tagna
avsiktligt som skydd för att motverka oönskade valutakursförändringar från
beräkning av företagets nettopositioner.
Det andra steget vid beräkningen av kapitalkravet för valutakursrisker är att
företaget skall omräkna den aggregerade nettopositionen - korta och långa
positioner - för varje enskild valuta till rapportvalutan efter gällande
avistamarknadspriser. Summan av de korta och långa positionerna skall räknas var
för sig. Den högre av dessa två belopp utgör företagets totala nettoposition i
utländsk valuta. De nettopositioner som består av sammansatta valutor kan
fördelas på däri ingående valutor efter gällande kvoter vid beräkning av
kapitalkravet.
Fördelen med den beskrivna tvåstegsmetoden för beräkning av valutapositioner,
är att den är enkel till sin karaktär och att företagen inte behöver installera
nya beräkningssystem. Metoden avspeglar de risker som är förknippade med en väl
diversifierad portfölj. För de portföljer som avviker från den genomsnittliga
riskdiversifierade portföljen kan emellertid träffsäkerheten vad gäller
riskbedömningen vara under- eller överskattad. Direktivet ger därför
medlemsländerna möjlighet att beräkna kapitalkravet för valutariskexponering
enligt en relativt sofistikerad metod, simuleringsmetoden, som med större
träffsäkerhet avspeglar de risker som är förknippade med varje enskild portfölj.
Principen för simuleringsmetoden är att bedömningen av företagets nuvarande
valutariskexponering på valutamarknaden baseras på tidigare observationer på
valutamarknaden. Med hjälp av de historiska observationerna simuleras företagets
eventuella vinster eller förluster för den nuvarande valutapositionen.
Direktivet föreskriver att kapitalkravet skall överstiga de förluster som skulle
ha inträffat i åtminstone 95 % av rullande perioder om 10 arbetsdagar under de
föregående fem åren eller alternativt i åtminstone 99 % av rullande perioder om
10 arbetsdagar under de föregående tre åren om företaget gått in i varje sådan
period med sina nuvarande positioner. Kapitalkravet kan i detta fall baseras på
en analys om växelkursförändringar enligt den rullande arbetsdagsmetod som är
beskriven ovan. Kapitalkravet skall, oavsett den eventuella förlustens storlek,
enligt ett i direktivet uppställt minimikrav överstiga 2 % av den öppna netto-
positionen beräknad enligt tvåstegsmetoden.
För att kunna beräkna företagets valutariskexponering enligt simuleringsmetoden
krävs det tillgång till historiska dataserier över samtliga valutor som ingår i
företagets nuvarande portfölj. Beräkningsperioden skall täcka 10 sammanhängande
arbetsdagar för de föregående tre eller fem åren beroende på om man väljer 99 %
resp. 95 % säkerhet för att förluster skulle ha uppstått för företagets
nuvarande valutaposition. Samtidigt krävs det en objektiv bedömning av de histo-
riska noteringar som skall användas vid simuleringsprocessen. Valet av de
historiska valutakursnoteringarna bör därför antingen godkännas av Finansin-
spektionen eller inhämtas från ett oberoende organ som exempelvis Riksbanken.
Fördelen med tillämpningen av simuleringsmetoden, jämfört med tvåstegsmetoden,
är att företagen kontinuerligt kommer att bevaka och analysera sina positioner
på valutamarknaden för att kunna beräkna kapitalkravet. Detta innebär att
företagen snabbt kan avgöra de risknivåer som är förknippade med
valutapositionerna. Det bör ankomma på Finansinspektionen att avgöra huruvida
denna metod skall tillämpas av ett enskilt företag och vilka kriterier som
därvid skall ställas. Företagen bör emellertid uppmuntras att använda
simuleringsmetoden eftersom den är marknadsbaserad och därmed har större
träffsäkerhet vad gäller riskbedömning.
Direktivet ger möjligheter att ställa varierande nivåer för kapitalkravet för
vissa typer av valutor.
Ett lägre kapitalkrav kan tillåtas för nettopositioner i de valutor som har en
nära korrelation jämfört med de krav som uppställs enligt tvåstegsmetoden.
Kapitalkravet skall motsvara 4 % för de matchade positionerna i de valutor som
korrelerar och 8 % för de resterande icke-matchade positionerna. Det bör ankomma
på regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen att i
detta avseende avgöra om ett lägre kapitalkrav bör tillämpas och i föreskrifter
bestämma de villkor som krävs för att bedöma om valutorna har en nära korrela-
tion. Vid en sådan bedömning skall de kriterier som föreskrivs i direktivet
tillämpas.
För de valutor där det existerar en juridiskt bindande överenskommelse mellan
regeringar för att begränsa växelkursförändringar mellan ländernas valutor kan
medlemsländerna enligt direktivet ställa ett lägre kapitalkrav. Det europeiska
växelkurssamarbete som existerar mellan EU:s medlemsländer för att begränsa
växelkursförändringar av medlemsländernas valutor gentemot varandra är ett
exempel på en sådan överenskommelse. I händelse av att sådan överenskommelse
existerar skall kapitalkravet motsvara inte mindre än hälften av den högsta
tillåtna kursvariation som fastställts i överenskommelsen. För Sveriges del
existerar för närvarande ingen sådan överenskommelse. Det kan emellertid - såsom
påpekats av Svenska Bankföreningen - förekomma att ett svenskt institut kan ha
balanserade positioner mellan valutor inom den Europeiska monetära unionen (EMU)
även om Sverige inte ingår i EMU. Vidare har svenska institut filialer inom den
Europeiska unionen och en EMU-valuta är för dessa filialers verksamhet den
normala transaktionsvalutan. Av dessa skäl samt för det fall att Sverige i
framtiden ingår en sådan överenskommelse med andra länder bör möjligheten att
tillämpa denna alternativa beräkningsmetod införas i svensk lagstiftning.
Direktivet ger vidare medlemsländerna möjlighet att tillåta ett lägre
kapitalkrav motsvarande 1,6 % för matchade nettopositioner i sådana valutor där
länderna deltar i den andra fasen i den Europeiska monetära unionen, beräknat på
värdet av sådana matchade positioner. Det bör i lagen öppnas för denna
möjlighet.
Finansinspektionen har föreslagit att inspektionen bör ges möjlighet att
godkänna andra beräkningsmetoder än dem som anges i lagförslaget med hänsyn till
att andra metoder kan bli aktuella att tillämpa.
Mot bakgrund av att kapitalkravsdirektivet endast tillåter vissa närmare
beskrivna beräkningsmetoder saknas förutsättningar för regeringen att medge
tillämpning av andra metoder än dem som föreskrivs i direktivet.
6.9.9 Kostnadsrisker
Regeringens förslag: Värdepappersbolag skall, oberoende av vilka kapitalkrav som
i övrigt gäller, ha en kapitalbas som motsvarar minst 25 % av föregående års
fasta omkostnader.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Svenska Fondhandlareföreningen anser att förslaget bör
förtydligas i fråga om vad som menas med fasta kostnader. Frågan tas upp i
författningskommentaren till 2 kap. 5 § i förslaget till lag om kapitaltäckning
och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
EES-avtalet: I artikel 4. 1 andra stycket samt bilaga IV i kapitalkravs-
direktivet föreskrivs att - oberoende av de kapitalkrav som i övrigt ställs upp
i direktivet - ett värdepappersföretags kapitalbas aldrig får understiga 25 % av
föregående års fasta omkostnader oavsett vilka kapitalkrav som i övrigt gäller
för företaget. Behörig myndighet får justera detta krav om det har inträffat en
väsentlig förändring i verksamheten hos ett företag sedan det föregående året
eller om verksamhetsplanen bedöms behöva korrigeras. Om ett företags kapitalbas
inte når upp till fastställt kapitalkrav skall behörig myndighet enligt artikel
4.3 se till att företaget vidtar lämpliga åtgärder för att rätta till
situationen så snart som möjligt (se vidare avsnitt 6.11).
Skälen för regeringens förslag: Direktivet innehåller en grundläggande minimi-
regel om storleken på värdepappersbolags kapitalbas. Denna regel innebär att ett
värdepappersbolags kapitalbas aldrig får understiga 25 % av föregående års fasta
omkostnader med de möjligheter till justering som beskrivits ovan. Syftet med
detta krav är att försäkra sig om att institutet har tillräckligt med resurser
för att kunna utföra sin verksamhet.
En bestämmelse som fångar upp detta minimikrav på ett värdepappersbolags
kapitalbas bör tas in i den föreslagna nya kapitaltäckningslagen.
6.10 Kapitalbasen
6.10.1 Utvidgad kapitalbas
Regeringens förslag: Ett företag får - för att möta de nya kapitalkraven för
marknadsrisker - till kapitalbasen räkna ytterligare poster utöver dem som
godtas för att täcka kreditrisker, såsom nettovinster hänförliga till företagets
handelslager och förlagslån med en ursprunglig löptid på minst två år.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser berör inte förslaget i denna del.
Riksbanken tillråder en restriktiv tolkning i fråga om en omdefinition av
kapitalbasen. Detta bör dock enligt riksbanken inte utesluta att
institutkategorier, som bedriver en finansiell verksamhet av sådan karaktär att
tillgång till kortfristigt kapital är av väsentlig vikt, ges möjlighet att
utnyttja en bredare kapitalbas. Finansinspektionen framför synpunkter på
fördelningen av tidsbundna förlagslån till det supplementära kapitalet resp. den
utvidgade kapitalbasen. Svenska Bankföreningen framhåller att det är av
synnerligen stor betydelse för instituten att de får rejäla möjligheter till en
utvidgad kapitalbas för att möta de ökade kapitalkraven och att det är mycket
angeläget att det klart anges att de svenska instituten skall få använda sig av
samma möjligheter till utökad kapitalbas och till samma omfattning som utländska
institut får göra.
EES-avtalet: Direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kredit-
institut (bilaga V) erbjuder institut (kreditinstitut och värdepappersföretag)
att efter tillstånd av behörig myndighet använda ett utvidgat kapitalbasbegrepp
för att möta de nya kapitalkrav som ställs i bilagorna I-IV och VI i direktivet.
Ingen del av denna kapitalbas får emellertid användas för att samtidigt möta
andra kapitalkrav än de nu angivna.
Den utvidgade kapitalbasen får inkludera posterna a-c enligt det följande, med
avräkning - efter behörig myndighets beslut - för posten d:
a) Kapitalbasen såsom den definierats i direktivet 89/299/EEG om kapitalbasen i
kreditinstitut med avdrag för poster enligt punkterna 12 och 13 i artikel 2.1 i
samma direktiv för värdepappersföretag som från kapitalbasen skall avräkna icke
likvida tillgångar enligt den nedan beskrivna posten d.
b) Den nettovinst som härrör från institutets handelslager sedan hänsyn tagits
till varje förutsägbar avgift eller utdelning minskad med nettoförlusten på
institutets övriga verksamhet under förutsättning att inte något av dessa belopp
redan inräknats i posten a ovan.
c) Förlagslån med en ursprunglig löptid på minst två år. Lånen skall vara till
fullo inbetalade och låneavtalet får inte innehålla någon bestämmelse om att
lånet under några andra omständigheter än företagets upplösning kan återbetalas
före den överenskomna återbetalningsdagen annat än om de behöriga myndigheterna
godkänner återbetalningen. Varken huvudfordran eller räntan på sådana förlagslån
får återbetalas om återbetalningen skulle medföra att ifrågavarande företags
kapitalbas därefter skulle uppgå till mindre än 100 % av företagets sammanlagda
kapitalkrav. Ett institut skall enligt direktivet underrätta behörig myndighet
så snart en återbetalning av ett sådant lån innebär att dess egen kapitalbas
sjunker under 120 % av dess samlade krav. Värdet av sådana förlagslån får inte
överstiga 150 % av den ursprungliga kapitalbas som återstår för att täcka
marknadsriskerna sedan kapitalkravet för kreditrisker uppfyllts och får uppgå
till detta högsta belopp endast under särskilda omständigheter som kan godtas av
de behöriga myndigheterna. Behöriga myndigheter får under vissa förutsättningar
tillåta ett institut att överskrida det tak för förlagslån som nu angetts. För
värdepappersföretag gäller därvid att sådana förlagslån samt vissa andra poster
inte får överstiga 200 % av den ursprungliga kapitalbas som återstår för att
täcka marknadsrisker sedan kreditriskerna täckts eller 250 % av det beloppet, om
icke likvida tillgångar räknats av från kapitalbasen. För kreditinstitut är
motsvarande begränsning satt till 250 % av den ursprungliga kapitalbasen.
d) Vissa icke likvida tillgångar såsom bl.a. materiella anläggningstillgångar,
vilka preciseras närmare i direktivet, skall efter behörig myndighets beslut,
avräknas från den utvidgade kapitalbasen. Som icke-likvida tillgångar räknas
vidare
- innehav av värdepapper, inkl. förlagslån, i kreditinstitut och finansiella
institut som får räknas in i dessa instituts kapitalbas, under förutsättning att
aktier i sådana institut inte innehas tillfälligt i syfte att ge ekonomiskt stöd
avsett för rekonstruktion och räddning av det institutet eller att aktierna
ingår i värdepappersföretagets handelslager,
- innehav av värdepapper och andra investeringar i andra företag än
kreditinstitut och finansiella institut, som inte är lätta att avyttra,
- underskott i dotterföretag,
- insättningar, med undantag för sådana som är tillgängliga för återbetalning
inom 90 dagar och för betalningar i samband med terminer och optioner för vilka
krävs marginalsäkerhet,
- lånefordringar och andra fordringar utom sådana som skall betalas inom 90
dagar,
- varulager utom om de är föremål för de kapitalkrav som uppställs i artikel
4.2 i kapitalkravsdirektivet och under förutsättning att dessa krav inte är
mindre stränga än dem som uppställts i artikel 4.1 (iii) i detta direktiv, dvs.
det samlade kapitalkravet på ett institut.
Med ursprunglig kapitalbas menas enligt definitionen i artikel 2.25 i
kapitalkravsdirektivet vissa av de poster som får inräknas i den kapitalbas som
krävs för att täcka kreditrisker enligt artikel 2.1 i direktivet 89/299/EEG,
dvs. summan av posterna 1, 2 och 4 med avdrag för posterna 9, 10 och 11 i denna
artikel. Härmed avses summan av eget kapital, kapitalreserver och reserveringar
för allmänna risker. Avdrag skall göras för institutets innehav av egna aktier
till bokföringsvärde, immateriella anläggningstillgångar och reella förluster
under löpande räkenskapsår.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nu gällande kapitaltäckningsregler måste
kreditinstitut och värdepappersbolag vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som
minst svarar mot de kapitalkrav för kreditrisker som åvilar företaget. Kortast
tillåtna ursprungliga löptid på kapital som kan ingå i denna kapitalbas är fem
år. De låneengagemang som är förknippade med kreditrisker är huvudsakligen
långsiktiga och illikvida. De bokförs enligt lägsta värdets princip. Den
handelsverksamhet som ger upphov till marknadsrisker är däremot mer kortsiktig
genom att vinster och förluster realiseras oftare. Handelslagret värderas i
kapitaltäckningssammanhang till marknadsvärdet. Härigenom kan kapitalkraven för
marknadsrisker komma att variera mer i tiden än kapitalkraven för kreditrisker.
Sammantaget kommer företagen att bli föremål för ökade kapitalkrav när de har
att möta såväl kredit- som marknadsrisker. En höjning av kapitalkravet innebär
för företagens del att förhållandet mellan kapitalbasen och placeringarna resp.
andra åtaganden måste förändras. Detta kan ske genom att kapitalbasen breddas,
att placeringarna och åtagandena reduceras eller en kombination av dessa
alternativ. Ett företag som vill behålla sina positioner måste alltså vidga sin
kapitalbas om inte företagets kapitaltäckningsgrad skall minska. För att möta de
sammanlagda ökade kapitalkrav som nu föreslås bör den möjlighet som direktivet
öppnar för en utvidgad kapitalbas införlivas i svensk lagstiftning. På så sätt
kan underlättas för företagen att nå upp till de hårdare kapitalkraven. I
kapitalbasen kan således även under tidigare beskrivna förutsättningar räknas in
bl.a. nettovinster hänförliga till institutets handelslager och förlagslån med
en ursprunglig löptid på minst två år. Från den utvidgade kapitalbasen skall
vissa icke likvida tillgångar räknas av. Exakt vilka tillgångar som skall få
ingå i en utvidgad kapitalbas och omfattningen av dessa samt vilka icke likvida
tillgångar som skall räknas av från denna kapitalbas bör preciseras i föreskrif-
ter. Vid utformningen av föreskrifterna får prövas i vilken utsträckning det är
lämpligt att utnyttja de möjligheter att utvidga kapitalbasen som direktivet
ger.
Finansinspektionen har efterfrågat ett klargörande huruvida "överskott" av
tidsbundna förlagslån som inte kan utnyttjas vid beräkning av det supplementära
kapitalet får överflyttas och räknas till den utvidgade kapitalbas som skall
svara mot kapitalkravet för marknadsrisker. Inspektionen har därvid pekat på att
nuvarande kapitaltäckningsbestämmelser innebär att tidsbundna förlagslån, som
skall hänföras till supplementärt kapital, får räknas in i kapitalbasen med
högst ett belopp som motsvarar hälften av summan av primärt kapital.
Inspektionen har inget att erinra mot att sådant kapital till överskjutande del
får räknas till den utvidgade kapitalbasen.
Såsom direktivsbestämmelserna får tolkas synes inte hinder föreligga mot att
tidsbundna förlagslån som uppfyller såväl kraven för att räknas till det
supplementära kapitalet som att ingå i den utvidgade kapitalbasen får räknas
till den utvidgade kapitalbasen i den utsträckning förlagslånen på grund av
begränsningsregeln inte kan hänföras till det supplementära kapitalet. Denna
fråga bör dock närmare utvecklas i de föreskrifter som skall meddelas av
regeringen eller Finansinspektionen.
6.10.2 Kumulativa preferensaktier och uppskrivningsfonder m.m.
Regeringens förslag: Preferensaktier med kumulativ effekt och uppskriv-
ningsfonder får inte räknas in i det egna kapital som ingår i kapitalbasen som
primärt kapital. Sådana tillgångar får upptas i kapitalbasen som supplementärt
kapital först efter medgivande av Finansinspektionen.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Endast några remissinstanser framför synpunkter på förslaget
i denna del. Finansinspektionen framhåller att s.k. inkråmsgoodwill skall räknas
av från det primära kapitalet.Vidare föreslår inspektionen vissa justeringar i
reglerna vad gäller behandling av uppskrivningsfonder och av kapitalandelen av
periodiseringsfonder. Svenska Bankföreningen anser att s.k. kumulativa
preferensaktier skall räknas in i det primära kapitalet. För det fall sådana
aktier inte skall ingå i det primära kapitalet bör av lagtexten framgå att de
skall räknas som supplementärt kapital. Vidare anser föreningen att tillskott i
försäkringsföretag inte skall behöva räknas av från kapitalbasen.
Skälen för regeringens förslag: I en skrivelse till Finansdepartementet har
Finansinspektionen hemställt om en översyn av kapitaltäckningsreglerna så att
bestämmelserna rörande s.k. kumulativa preferensaktier klargörs (dnr 4841/93).
Kumulativa preferensaktier medför, liksom ordinarie preferensaktier, en före-
trädesrätt till utdelning av ett bolags utdelningsbara vinst. Dessutom gäller
för denna typ av aktier att rätten till utdelning kan kumuleras. I
bolagsordningen för det bolag som gett ut aktierna skall regleras hur
kumulationen skall ske. Vanligtvis torde en sådan reglering innebära att om
utdelning inte har kunnat lämnas under ett eller flera år så skall av följande
års utdelningsbara vinst så mycket utdelas på de kumulativa preferensaktierna
som brustit under tidigare år, innan någon utdelning får ske på bolagets övriga
aktier.
Finansinspektionen har till stöd för sin framställan anfört följande. Enligt nu
gällande lagstiftning utgör s.k. kumulativa preferensaktier aktiekapital och får
därmed enligt gällande kapitaltäckningsbestämmelser i 2 kap. 9 a §
bankrörelselagen räknas som primärt kapital vid beräkning av en banks
kapitalbas. Enligt direktivet om kapitalbasen i kreditinstitut (89/299/EEG) får
emellertid kumulativa preferensaktier inte inräknas i det primära kapitalet.
Sådana aktier utgör i stället supplementärt kapital. Motsvarande synsätt kommer
till uttryck i Baselöverenskommelsen.
I de av Baselkommittén år 1988 presenterade rekommendationerna beträffande
kapitalbas och kapitalkrav för internationellt verksamma banker har särskilt
anmärkts i fråga om beräkningen av kapitalbasen att i aktiekapitalet skall ingå
utgivna och fullt betalade aktier samt icke-kumulativa preferensaktier med
uteslutande av kumulativa preferensaktier.
I direktivet om kapitalbasen i kreditinstitut (89/299/EEG), vilket i allt
väsentligt följer Baselöverenskommelsen, skall enligt artikel 2.1 ett kredit-
instituts icke-gruppbaserade kapitalbas utgöras bl.a. av kapital som avses i
artikel 22 i direktiv 86/635/EEG, till den del det är inbetalt, samt överkurs
vid aktieemission, dock med undantag för kumulativa preferensaktier. I artikel
22 i direktivet om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra
finansiella institut (86/635/EEG) föreskrivs att posten tecknat kapital "skall
omfatta kapital, som oavsett hur det betecknats i det enskilda fallet, enligt
nationell lag skall räknas som eget kapital tecknat av aktieägare eller andra
innehavare, allt efter det ifrågavarande institutets associationsform".
Som tidigare nämnts i avsnitt 6.2 bygger nuvarande svenska kapitaltäckningsreg-
ler delvis på Baselöverenskommelsen. Enligt gällande bestämmelser om beräkning
av kapitalbasen i bl.a. 2 kap. 9 a § bankrörelselagen avses med primärt kapital
för bankaktiebolag, sparbanker och föreningsbanker eget kapital. Något undantag
har därvid inte gjorts för s.k. kumulativa preferensaktier. I motiven till
bestämmelserna konstaterades att allt som enligt bankrörelselagen ingick i
begreppet eget kapital resp. egna fonder, med undantag för garantifonder enligt
då gällande regler, uppfyllde de av Baselkommittén uppställda kraven på eget
kapital. Frågan om s.k. kumulativa preferensaktier berördes inte.
Svenska Bankföreningen har som grund för sitt avstyrkande av förslaget att
undanta kumulativa preferensaktier från vad som utgör primärt kapital anfört
bl.a. följande. Preferensaktier med kumulativ rätt utgivna av svenska
bankaktiebolag utgör primärt kapital enligt bankrörelselagens bestämmelser. I
EG:s direktiv (89/299/EEG) om kapitalbasen synes inte vara angivet vad som avses
med kumulativa preferensaktier. I Baselreglerna kan dock viss ledning hämtas.
Baselreglernas diskvalifikation av "cumulative preference shares" som primärt
kapital omfattar inte preferensaktier vilka, likt svenska preferensaktier med
kumulativ rätt, endast ger viss företrädesrätt till vinstutdelning mot övriga
aktieägare och inte grundar något anspråk direkt mot bolaget. Även vid
tillämpning av Baselreglerna skall således preferensaktier med kumulativ rätt av
svensk modell inräknas i det primära kapitalet. Med beaktande av ändamålet bakom
bestämmelserna rörande vilka kapitalelement som kan inräknas i det primära
kapitalet i banker och andra kreditinstitut synes det inte finnas skäl att
utesluta preferensaktier med kumulativ rätt enligt svensk modell. Dessa aktier
grundar inget anspråk på utdelning direkt mot utgivande bank, och de innebär
därför inte en större belastning på bankens kapital än stamaktier.
Enligt såväl EG-direktivet om kapitalbas som Baselöverenskommelsen undantas
kumulativa preferensaktier från det primära kapitalet. I direktivet finns inte
närmare angivet vad som avses med sådana aktier. I Baselöverenskommelsen finns
emellertid vissa klargöranden. Dessa bör, i linje med vad Bankföreningen anser,
kunna användas även vid tolkningen av direktivet, eftersom det inte finns
anledning att tro att direktivet vad gäller behandlingen av kumulativa
preferensaktier skulle avvika från Baselreglerna.
Enligt Baselreglerna kan kumulativa preferensaktier - under vissa
förutsättningar - få räknas till det supplementära kapitalet. Till supplementärt
kapital får nämligen räknas instrument som kombinerar vissa egenskaper hos
aktier och skuldförbindelser - s.k. hybrid (debt/equity) capital - om de
uppfyller vissa specificerade krav. Dessa krav innebär bl.a. att instrumenten
skall vara förenade med efterställd betalningsrätt, att de skall vara
ouppsägbara för innehavaren och att betalning av ränta, utdelning och andra
förpliktelser som följer med instrumenten skall kunna skjutas upp. Det sägs
uttryckligen att kumulativa preferensaktier som uppfyller de villkor som räknas
upp skall kunna ingå i kategorin "hybrid (debt/equity) capital instruments". Det
lämnas också exempel på preferensaktier i några länder som skall kunna hänföras
till denna kategori av instrument.
Av Baselreglerna får därför anses följa att kumulativa preferensaktier, oavsett
närmare utformning, inte kan ingå i det primära kapitalet men att de under vissa
förutsättningar kan få räknas till det supplementära kapitalet. Kumulativa
preferensaktier undantas således kategoriskt från det primära kapitalet. De
särdrag som Bankföreningen menar utmärker kumulativa preferensaktier som utges
av svenska bolag har därför inte någon betydelse för om aktierna skall kunna
hänföras till det primära kapitalet. Däremot kan dessa omständigheter vara
relevanta vid en bedömning av om aktierna kan hänföras till det supplementära
kapitalet.En bank kan under vissa förutsättningar skriva upp värdet av en an-
läggningstillgång och utnyttja det uppskrivna beloppet för ökning av det egna
kapitalet genom att göra avsättning till en uppskrivningsfond. I fråga om
uppskrivningsfonder, som enligt 4 kap. 7 § bankrörelselagen redovisas under
bundet eget kapital, ifrågasattes i motiven till kapitaltäckningsreglerna om
dessa fonder kunde anses uppfylla Baselkommitténs krav på eget kapital. Primärt
kapital utgörs enligt Baselkommittén av eget kapital samt öppet redovisade
reserver av högsta kvalitet. Av flera skäl ansågs det befogat att hänföra
uppskrivningsfonderna till det primära kapitalet (prop. 1989/90:43 s. 66, 67 och
94). I Finansinspektionens föreskrifter om rapportering av uppgifter om
beräkning av kapitalbas och kapitalkrav ( FFFS 1992:32) anges dock vissa
begränsningar i möjligheten att som primärt kapital få uppta uppskrivnings-
fonder.
Enligt artikel 2.1 i direktivet om kapitalbasen i kreditinstitut (89/299/EEG)
ingår i ett kreditinstituts icke-gruppbaserade kapitalbas bl.a.
"Uppskrivningsfond som avses i artikel 33 i rådets direktiv 78/660/EEG av den 25
juli 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om årsbokslut i vissa typer av
bolag, senast ändrat genom direktiv 84/569/EEG" (punkt 3). Av artikel 6 i
kapitalbasdirektivet, som innehåller gränsvärden för vissa av de poster som kan
ingå i kapitalbasen, framgår indirekt uppdelningen av kapitalbasen i primärt och
supplementärt kapital. Uppskrivningsfond enligt punkt 3 i artikel 2.1 tillhör
därvid den grupp av poster som sammantagna inte får överstiga 100 % av det egna
kapitalet och som således räknas till det supplementära kapitalet.
Mot bakgrund av vad som sagts kan ifrågasättas om de svenska kapital-
täckningsreglerna vad gäller behandlingen av kumulativa preferensaktier och
uppskrivningsfonder stämmer överens med EG-reglerna om kapitalbasen och
Baselöverenskommelsen.
Bestämmelserna om primärt kapital bör, för att bringas i överensstämmelse med
nu nämnda internationella åtaganden, kompletteras med ett uttryckligt undantag
för kumulativa preferensaktier. Någon bestämmelse i lagtexten om att kumulativa
preferensaktier skall utgöra supplementärt kapital bör dock inte införas. Det är
fråga om tillskott som skall uppfylla vissa villkor och därför bör kumulativa
preferensaktier räknas till sådana andra kapitaltillskott som kan godkännas som
supplementärt kapital (2 kap. 6 § fjärde stycket i förslaget till lag om
kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag). Ändringen beträffande behandlingen av kumulativa
preferensaktier i kapitaltäckningshänseende föreslås gälla fr.o.m. den 1 januari
1995. För att mildra verkningarna av nedklassificeringen för kumulativa
preferensaktier som redan har getts ut finner regeringen det skäligt att sådana
aktier får räknas som primärt kapital under en tvåårig övergångstid, dvs. t.o.m.
utgången av år 1996.
Vidare bör uppskrivningsfonder i kapitaltäckningshänseende undantas från det
egna kapitalet och först efter medgivande av Finansinspektionen få räknas in i
kapitalbasen som supplementärt kapital.
Finansinspektionen har påpekat att avräkning bör ske från det primära kapitalet
av övervärde, s.k. inkråmsgoodwill, som redovisas i ett enskilt institut och som
detta erlagt t.ex. i samband med övertagande av ett annat instituts rörelse.
Regeringen delar denna uppfattning eftersom goodwillvärden inte skall beaktas i
kapitaltäckningssammanhang.
Svenska Bankföreningen har i sitt remissvar påpekat att bestämmelsen om att
aktieinnehav m.m. i försäkringsföretag skall räknas av från kapitalbasen innebär
100 % kapitalkrav för dessa placeringar. Eftersom direktivet om
kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut (89/647/EEG) endast kräver 8 %
kapitalkrav för sådana placeringar bör de svenska instituten enligt föreningens
uppfattning av konkurrensneutralitetsskäl inte drabbas av högre kapitalkrav än
vad många andra länder tillämpar, dvs. direktivets 8 %.
Bestämmelsen om att avräkning skall göras från det primära och supplementära
kapitalet för en banks tillskott i företag som driver försäkringsverksamhet
tillkom år 1991 i samband med att regler infördes som tillät en integration
mellan bankverksamhet och annan finansiell verksamhet å ena sidan och
försäkringsverksamhet å andra sidan, s.k. branschglidning (prop. 1990/91:154).
Samtidigt infördes en motsvarande bestämmelse i lagen om finansbolag. Den
bestämmelsen har numera förts över till lagen om kreditmarknadsbolag.
Grundtanken för avräkningsregeln är att det kapital som skall hållas till skydd
för ett instituts verksamhet inte samtidigt får utgöra riskkapital i ett annat
institut. Bankföreningen förordade redan vid beredningen av den s.k.
branschglidningslagstiftningen att ett kapitalkrav på 8 % skulle tillämpas för
holdingbolags tillskott till försäkringsbolag i stället för en avräkningsregel.
Enligt uttalanden i propositionen ansågs främst försiktighetsskäl tala för att i
ett inledande skede hela tillskottet till försäkringsbolag i nu aktuella
koncerner skulle räknas av från holdingbolagets resp. bankens kapitalbas. Detta
ansågs trygga att banken har tillräcklig kapitalstyrka för det avsedda
engagemanget utan att bankens övriga engagemang riskeras (prop. 1990/91:154 s.
69-72).
De senaste årens utveckling har medfört allvarliga problem i flera finansiella
företag. Företagens aktiekurser har fluktuerat mycket kraftigt. Det saknas
enligt regeringens uppfattning skäl att nu inta en annan ståndpunkt i denna
fråga än den som redovisats i propositionen ovan. Tillskott av detta slag bör
således även fortsättningsvis täckas till 100 % av riskbärande kapital.
6.10.3 Skatteutjämningsreserven m.m.
Regeringens förslag: Banker, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag får i
kapitalbasen som primärt kapital räkna in kapitalandelen av skatteutjäm-
ningsreserv och periodiseringsfond. Banker och kreditmarknadsbolag får vidare
som primärt kapital räkna kapitalandelen av eventuell överavskrivning på
leasingobjekt. Enligt nu gällande regler får dessa reserver tas upp med 70 % i
kapitalbasen.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Svenska Bankföreningen anser att bestämmelsen att regeringen
eller Finansinspektionen skall föreskriva om storleken av den kapitalandel av
bl.a. skatteutjämningsreserv och periodiseringsfond som skall inräknas i primärt
kapital, är onödig. Frågan behandlas i författningskommentaren till 2 kap. 6 § i
förslaget till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut
och värdepappersbolag. Riksskatteverket utgår från att förslaget kommer att
justeras med anledning av eventuella lagändringar på skatteområdet.
Riksskatteverket erinrar också om att de skattemässiga reserveringarna inte
ändras successivt under året utan trappstegsvis vid bokslutstillfällena.
Avsättningarnas storlek bestäms enligt verket under bokslutsarbetet efter själva
bokslutsdagen.
Övriga remissinstanser har inte yttrat sig i frågan.
Skälen för regeringens förslag:
Gällande rätt
Enligt de nya skärpta kapitaltäckningsregler som infördes år 1990 (se avsnitt
6.2) för banker och andra kreditinstitut fick till primärt kapital - utöver eget
kapital - räknas 70 % av institutens s.k. värderegleringsreserver, dvs. reserver
för utlåning, garantiförbindelser, aktier, obligationer och utländska valutor.
För finansbolagens del tillkom 70 % av överavskrivningar på uthyrd egendom. Den
valda procentsatsen hade bestämts med utgångspunkt i den dåvarande skattesatsen
för aktiebolag m.fl. och svarade mot vad som återstod sedan den latenta
skatteskulden räknats bort.
Vid 1990 års skattereform ersattes en rad reserveringsmöjligheter
(resultatutjämningsfond, lagernedskrivning, investeringsfondsavsättningar,
fartygsfonder m.m.) av en ny generell reserveringsmöjlighet - skatte-
utjämningsreserv (surv). Juridiska personer fick göra avdrag för avsättning till
surv med högst 30 % av ett kapitalunderlag eller 15 % av ett löneunderlag. Den
som var skyldig att upprätta årsbokslut skulle ha satt av ett mot avdraget
svarande belopp i räkenskaperna för beskattningsåret. Kapitalunderlaget
utgjordes i princip av skillnaden mellan tillgångar och skulder vid
beskattningsårets utgång.
Med anledning av dessa ändrade beskattningsregler justerades bestämmelserna om
kapitaltäckning med ikraftträdande den 1 mars 1991 (prop. 1990/91:40, bet.
1990/91:NU16, rskr. 85, SFS 1990:1306). Eftersom möjligheten att göra
avsättningar till värderegleringsreserver upphörde utmönstrades reglerna om
sådana reserver ur kapitaltäckningsreglerna. När dåvarande reserver upplöstes
och skulle tas upp till beskattning, kom drygt 70 % att kunna föras till det
egna kapitalet. I kapitaltäckningsreglerna infördes därför en möjlighet att
räkna in surven till 70 % i det primära kapitalet. I motiven till lagändringen
diskuterades frågan hur surven skulle behandlas i kapitaltäckningssammanhang.
Den bedömningen gjordes att surven uppfyllde de krav som ställts upp i
Baselkommitténs regler för att få ingå i kapitalbasen som primärt kapital,
eftersom surven kan ses som en öppet redovisad reserv. I Baselkommitténs regler
förutsattes emellertid att reserverna bildats av beskattat kapital. Med hänsyn
till att samma effekt uppnås genom att surven tas upp till 70 %, motsvarande vad
som lägst återstår efter återföring till beskattning, föreslogs i propositionen
att surven skulle tas upp med 70 % i kapitalbasen som primärt kapital. Sedan
värderegleringsreserverna beskattats och den återstående delen av reserverna
förts till eget kapital, blir därigenom kapitaltäckningssituationen i princip
densamma som före skattereformen. Det skulle däremot stå klart i strid med
Baselreglerna att låta någon del av den latenta skatteskulden ingå i
kapitalbasen (prop. 1990/91:40 s. 27).
I och med att bankerna fick rätt att ägna sig åt finansiell leasing infördes år
1991 en rätt för bankerna att på samma sätt som finansbolagen i det primära
kapitalet räkna in 70 % av eventuell överavskrivning på leasingobjekt (prop.
1990/91:154, bet. 1990/91:NU41, rskr. 367, SFS 1991:1018).
I det primära kapital som ingår i ett kreditinstituts och värdepappersbolags
kapitalbas får således enligt gällande kapitaltäckningsregler räknas 70 % av
skatteutjämningsreserven (surven) samt för kreditinstitut dessutom 70 % av det
belopp som svarar mot företagets reserver till följd av avskrivning på egendom
som upplåtits till nyttjande (2 kap. 9 a § bankrörelselagen och 4 kap. 2 § lagen
om kreditmarknadsbolag).
Företagsskattereformen
Förutsättningarna för kapitaltäckningsbestämmelserna har förändrats till följd
av betydande ändringar i den svenska företagsbeskattningen (prop. 1993/94:50,
bet. 1993/94:SkU15, rskr. 1993/94:108). Reglerna har trätt i kraft den 1 januari
1994 och tillämpas första gången vid 1995 års taxering. Bolagsskattesatsen sänks
från 30 % till 28 %. Möjligheten att göra avsättningar till surv slopas och en
ny allmän reserveringsmöjlighet - periodiseringsfonder - införs.
Principen för avveckling av gjorda survavsättningar är att hälften av
avsättningarna får upplösas utan beskattningseffekter, medan återstoden återförs
till beskattning genom att ett belopp motsvarande i princip hälften av
avsättningarna vid 1993 års taxering tas upp till beskattning under en
femårsperiod med början vid 1995 års taxering. Vid 1995 års taxering återförs
dessutom den del av survavdraget vid 1994 års taxering som överstiger avdraget
vid 1993 års taxering. En begränsning gäller alltså för de fall då avsättningen
till surv är större vid 1994 års taxering än vid 1993 års taxering. Är avdraget
för avsättning till surv vid 1994 års taxering högre än motsvarande avdrag vid
närmast föregående taxering, dvs. normalt 1993 års taxering, skall ett belopp
motsvarande survökningen återföras till beskattning vid 1995 års taxering eller,
om taxering inte sker år 1995, vid 1996 års taxering. Hälften av återstående del
av avdraget återförs till beskattning under en femårsperiod med början vid 1995
års taxering. I 8 § lagen (1993:1540) om återföring av skatteutjämningsreserv
finns en undantagsregel för företag som Statens Bostadsfinansieringsbolag, SBAB
och Stadshypotek AB, som innebär att 50 % av de reserv- och säkerhetsfonder som
skall återföras till beskattning enligt 2 § första stycket lagen (1992:702) om
inkomstskatteregler med anledning av vissa omstruktureringar inom den
finansiella sektorn m.m., skall anses utgöra avdrag för avsättning till
skatteutjämningsreserv vid närmast föregående taxering.
Systemet med avdrag för avsättning till periodiseringsfonder är utformat så att
det ger en möjlighet till förlustutjämning bakåt som är likartad med den som
surven gett. En skattskyldig som gjort avsättning till periodiseringsfond får
vid beräkning av inkomst av näringsverksamhet göra avdrag för avsättningen.
Avdraget får uppgå till högst 25 % av beskattningsårets inkomst före avdrag för
avsättningen. I denna inkomst ingår bl.a. avdrag för survavsättningar som
återförts till beskattning enligt lagen om återföring av skatteutjämningsreserv.
Varje års avsättning skall bilda en egen fond. Fonden skall återföras till be-
skattning senast efter fem år. Har en fond inte frivilligt återförts till
beskattning senast vid den tidpunkten sker en obligatorisk återföring av åter-
stående del. Den nya lagen (1993:1538) om periodiseringsfonder trädde i kraft
den 1 januari 1994 och tillämpas första gången vid 1995 års taxering, dvs. på
avsättningar som gjorts under beskattningsår som taxeras år 1995 eller senare.
Företagsskattereformens betydelse för kapitaltäckningen
De ändrade beskattningsreglerna medför att bestämmelserna om kapitaltäckning
måste justeras. Anledningen till detta är som tidigare framgått dels att bolags-
skattesatsen sänkts från 30 % till 28 %, dels att surven avskaffats, dels att en
ny allmän reserveringsmöjlighet - periodiseringsfonder - införts.
Sänkningen av skattesatsen påverkar med vilket belopp surven skall tas upp till
i kapitalbasen som primärt kapital. Med hänsyn till de tidigare redovisade prin-
ciperna, dvs. att i Baselreglerna förutsätts att reserverna bildats av beskattat
kapital, borde den justeringen göras i gällande regler rörande beräkningen av
kapitalbasen att till det primära kapitalet får räknas 72 % i stället för 70 %
av skatteutjämningsreserv. Bestämmelserna i lagen om återföring av
skatteutjämningsreserv ger dock i vissa fall utrymme för en mer individuell
beräkning av skattebelastningen. Enligt 2 § denna lag skall, i de fall surven
vid 1994 års taxering är större än vid närmast föregående år, dvs. normalt 1993
års taxering, ett belopp motsvarande ökningen av survavsättningen mellan 1993
och 1994 års taxering i sin helhet återföras till beskattning vid 1995 års
taxering och hälftendelningen avse resterande belopp, dvs. surven vid 1993 års
taxering.
Följande exempel lämnas i lagmotiven (prop. 1993/94:50 s. 215). AB A har gjort
avdrag för avsättning till surv med 1 200 i bokslutet till ledning för 1994 års
taxering. Vid 1993 års taxering uppgick avdraget till 1 000. De belopp som får
upplösas resp. avskattas på fem år uppgår till 500 vardera (1000/2).
Survökningen på 200 samt 100 (1/5 av 1000/2) återförs till beskattning vid 1995
års taxering. Vinsten ökas därmed med 300 vilket i sin tur innebär att
periodiseringsfondsavsättningen får öka med 75. Detta innebär att de 300 i
realiteten endast träffas av en bolagsskatt på 25,43 %.
Utfallet blir således olika beroende på olika dispositioner som gjorts vid 1993
och 1994 års taxeringar. Med hänsyn härtill synes det vara lämpligare att i
lagen inte ange en exakt procentsats med vilken surven under återföringsperioden
kan tas upp i ett kreditinstituts eller ett värdepappersbolags kapitalbas som
primärt kapital. Beräkningen av den kapitalandel av surven som får medräknas i
kapitalbasen bör i stället preciseras i särskilda föreskrifter. Detsamma bör för
banker och kreditmarknadsbolag gälla i fråga om kapitalandelen av det belopp som
svarar mot företagets reserver till följd av avskrivning på egendom som
upplåtits till nyttjande, dvs. av eventuell överavskrivning på leasingobjekt.
Vidare bör reglerna om beräkning av det primära kapitalet kompletteras med
möjlighet för banker, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag att till det
primära kapitalet räkna kapitalandelen av periodiseringsfonder.
6.11 Övervaknings- och tillsynssystem samt
informationsskyldighet
Regeringens förslag: Banker, andra kreditinstitut och värdepappersbolag skall
inrätta system för registrering och klassificering av kreditrisker samt för
övervakning och kontroll av marknadsrisker och stora exponeringar i företagets
verksamhet. De skall också ha system som vid varje tidpunkt med rimlig precision
kan beräkna företagets finansiella positioner.
Företagen skall vidare lämna inspektionen de uppgifter om verksamheten som den
behöver för att kunna bedöma om företaget uppfyller nu föreslagna kapital-
täckningskrav m.m. samt ha interna kontroll-, förvaltnings- och
redovisningsrutiner som gör det möjligt att fortlöpande göra denna bedömning.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag,
frånsett att det i promemorieförslaget inte ställs något krav på att företagen
skall ha system för övervakning och kontroll av kreditrisker och stora
exponeringar. I förhållande till promemorians förslag har Finansinspektionens
möjlighet till ingripande utvidgats.
Remissinstanserna: Finansinspektionen tillstyrker att instituten enligt lag
skall ha betryggande system för övervakning och kontroll av marknadsrisker m.m.
men anser att bestämmelsen bör kompletteras med en motsvarande skyldighet att
kontrollera kreditrisker och stora exponeringar. Inspektionen anser att den
bestämmelsen i förslaget till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappersbolag som ger inspektionen rätt att ingripa mot
institut vars kapitalbas understiger det minsta belopp som krävs enligt
lagförslaget är överflödig eftersom det redan finns en generell möjlighet för
inspektionen att förelägga ett institut att efterleva sådana bestämmelser. Riks-
revisionsverket anser att de utökade tillsynsansvar som föreslås torde ligga i
linje med den förändring av Finansinspektionens arbete som verket skisserat i en
granskningsrapport. Sveriges Aktiesparares Riksförbund anser att det är av
största vikt att Finansinspektionen ges tillräckliga resurser för att på ett
tillfredsställande sätt kunna genomföra den föreslagna kontrollen.
EES-avtalet: Kapitalkravsdirektivet (artikel 4.4) föreskriver att institut
(kreditinstitut och värdepappersföretag) som omfattas av direktivet skall
inrätta övervaknings- och kontrollsystem för att bevaka ränterisken i insti-
tutets samtliga verksamheter och att dessa system skall övervakas av behörig
myndighet. Instituten skall vidare ha system som gör det möjligt att vid varje
tidpunkt med rimlig exakthet beräkna institutens finansiella positioner (artikel
4.5).
Behörig myndighet får kräva att instituten lämnar myndigheten all den
information som är nödvändig för att bedöma om de uppfyller direktivets
bestämmelser. Instituten skall vidare ha sådana interna kontrollmedel och system
beträffande administration och redovisning som möjliggör en bevakning av att de
fortlöpande uppfyller bestämmelserna om minsta startkapital, kapitaltäckning
m.m. (artikel 8.1).
För värdepappersföretag gäller enligt artikel 8.2 att de skall lämna de
behöriga myndigheterna den information som myndigheterna begär åtminstone
- en gång per månad om företaget skall ha ett startkapital på minst 730 000
ecu,
- en gång var tredje månad när det gäller företag med ett minsta startkapital
på 125 000 ecu samt
- en gång var sjätte månad när det gäller företag med ett minsta startkapital
på 50 000 ecu.
För kreditinstitut gäller den rapporteringsskyldighet som anges i direktivet om
kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut (89/647/EEG).
Om ett instituts kapitalbas understiger det samlade kapitalkravet avseende
såväl kreditrisk som marknadsrisk skall de behöriga myndigheterna se till att
företaget vidtar åtgärder för att rätta till situationen så snabbt som möjligt
(artikel 4.3).
Skälen för regeringens förslag: Finansinspektionen svarar i dag för tillsynen
över de institut som är verksamma på de finansiella marknaderna. Denna tillsyn
förutsätter att inspektionen har möjlighet att fortlöpande följa verksamheten
och därvid få den information av instituten som behövs för detta. Därför finns
bestämmelser som ger Finansinspektionen rätt att begära de upplysningar om
institutens verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen
behöver för sin tillsyn. I lagen om värdepappersrörelse anges t.ex. att värde-
pappersbolag skall hålla handlingar tillgängliga för inspektionen och även i
övrigt lämna de upplysningar inspektionen begär (6 kap. 1 §). Vidare anges att
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela
föreskrifter om vilka upplysningar ett värdepappersinstitut skall lämna till
inspektionen (6 kap. 2 § 1). Med stöd härav har Finansinspektionen utfärdat
föreskrifter om månadsrapport för vissa värdepappersbolag, utländska värdepap-
persföretag samt för fondkommissionsbolag (FFFS 1991:13). Motsvarande regler
finns för banker i 7 kap. 1 § bankrörelselagen och för kreditmarknadsbolag i 5
kap. 1 § lagen om kreditmarknadsbolag. Även i dessa lagar är rätten att meddela
närmare föreskrifter om vilka upplysningar som skall lämnas delegerad till
regeringen eller Finansinspektionen. För bankerna har Finansinspektionen
meddelat föreskrifter om månads-/kvartalstatistik (FFFS 1994:12).
I förarbetena till lagen om kreditmarknadsbolag uttalades särskilt att kapitlet
om tillsyn utformats med reglerna i värdepappersrörelselagen som förebild (prop.
1992/93:89 s. 225). Syftet med detta var att så långt som möjligt ha likalydande
tillsynsregler inom de områden som står under tillsyn av Finansinspektionen.
Reglerna överensstämmer också till stora delar med bestämmelserna i 7 kap.
bankrörelselagen.
De nu angivna bestämmelserna får anses vara tillräckliga för att ge Finans-
inspektionen rätt att begära upplysningar även i de avseenden som aktualiseras
genom bestämmelserna i kapitalkravsdirektivet. Någon komplettering av gällande
lagstiftning synes därför inte behövas. Med stöd av den föreskriftsrätt som
finns kan Finansinspektionen reglera det särskilda rapporteringskrav som
direktivet ställer upp för värdepappersföretag.
I gällande lagstiftning saknas emellertid bestämmelser som kräver att
kreditinstitut och värdepappersbolag inrättar sådana övervaknings- och
kontrollsystem som direktivet föreskriver. Företagen skall enligt direktivet vid
varje tidpunkt ha en kapitalbas som sammantaget uppgår till eller överstiger
summan av de skilda kapitalkraven hänförliga till såväl kredit- som mar-
knadsrisker. De komplicerade beräkningsmetoder som anvisas i direktivet för
beräkning av dessa kapitalkrav ställer stora krav på företagens tekniska
utrustning. De interna kontrollsystem som direktivet föreskriver är även
nödvändiga för att Finansinspektionen skall kunna utöva sin tillsyn över
företagen. Gällande lagstiftning bör därför kompletteras med regler som skapar
förutsättningar för inspektionen att begära att företagen inrättar sådana
övervaknings- och kontrollsystem samt i övrigt tillämpar sådana rutiner vad
gäller administration och redovisning som säkerställer en effektiv kontroll av
att företaget följer gällande kapitaltäckningsregler. Reglerna bör - såsom
framhållits av Finansinspektionen - omfatta såväl kredit- som marknadsrisker och
stora exponeringar samt i fråga om rutiner m.m. även gruppbaserad redovisning.
Systemen bör såvitt avser kreditrisker avse registrering och klassificering av
dessa. Bestämmelserna bör ingå i den föreslagna nya kapitaltäckningslagen.
I den mån Finansinspektionens granskning av sådana system kräver att särskild
sakkunskap måste anlitas, bör den kostnad som därvid uppstår betalas av det
företag som tillsynen avser.
Enligt promemorieförslaget får Finansinspektionen - i det fall ett instituts
kapitalbas understiger det minsta belopp som krävs för att täcka såväl kredit-
som marknadsrisker - förelägga företaget att vidta lämpliga åtgärder för att
rätta till förhållandet. Finansinspektionen har ifrågasatt behovet av denna
bestämmelse. Kapitalkravsdirektivet (artikel 4.3) föreskriver en skyldighet för
tillsynsmyndigheten att i de aktuella fallen se till att institutet avhjälper
bristen så snart som möjligt. Därför bör i den nya lagen om kapitaltäckning och
stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag finnas en
bestämmelse som inte bara ger Finansinspektionen en möjlighet att ingripa,
vilket promemorieförslaget innebär, utan ålägger inspektionen att göra detta. En
sådan skyldighet för inspektionen att ingripa med föreläggande, som vid behov
kan förenas med vite, bör även avse situationer då ett institut inte uppfyller
kraven i fråga om att inrätta övervaknings- och kontrollsystem samt rutiner för
administration och redovisning. Bestämmelsen bör även vara tillämplig på ett
institut eller en finansiell företagsgrupp som inte nedbringar sina exponeringar
till stadgade gränsvärden.
Ett förändringsarbete har initierats vid Finansinspektionen i syfte att anpassa
organisationen till nya krav på verksamheten. Detta förändringsarbete syftar
till att utveckla bl.a. tillsynsarbetet (prop. 1993/94:100 s. 81). Även inom
Finansdepartementet pågår arbete som kan beröra förutsättningarna för tillsynen
i framtiden.
I avvaktan på resultatet av nyss nämnda arbete bör de bestämmelser om Finans-
inspektionens tillsyn som tas in i den föreslagna kapitalkravslagen inte avvika
från det mönster som finns i den under senare år tillkomna lagstiftningen på
värdepappersmarknadsområdet, t.ex. lagen om värdepappersrörelse och lagen om
börs- och clearingverksamhet. Tillsynsbestämmelserna kan dock komma att ändras
senare beroende på resultatet av det översynsarbete som inletts.
147
7 Övervakning och kontroll av stora exponeringar
7.1 Bakgrund och gällande rätt
Gemensamma riktlinjer för övervakning och kontroll av kreditinstituts stora
exponeringar infördes ursprungligen genom kommissionens rekommendation
87/62/EEG. Detta instrument valdes eftersom det medgav en gradvis anpassning av
gällande regler och införande av nya regler utan att gemenskapens banksystem
stördes. Efter denna övergångsfas har det bindande direktivet om övervakning och
kontroll av kreditinstituts stora exponeringar (92/121/EEG) antagits. De
principer som direktivet bygger på är i huvudsak samma som i rekommendationen.
Vissa av reglerna har dock skärpts. Gränsen för att en exponering skall anses
som stor har sänkts från 15 % till 10 % av institutets kapitalbas och gränsen
för största tillåtna exponering har sänkts från 40 % till 25 % av institutets
kapitalbas. Gränsen för ett kreditinstituts samtliga stora exponeringar, vilken
enligt bestämmelserna i direktivet är 800 % av institutets kapitalbas, har
emellertid inte ändrats.
Övervakning och kontroll av ett kreditinstituts eller ett värdepappersbolags
exponeringar ingår som en integrerad del av tillsynen av institutet eller
bolaget. En alltför stor koncentration av exponeringar gentemot en enskild kund
eller grupp av kunder med inbördes anknytning kan medföra en oacceptabelt hög
förlustrisk. Det kan vara till skada för företagets soliditet och utgöra ett hot
mot dess fortlevnad. Det har därför ansetts att en harmonisering bör ske av
vissa grundläggande regler om övervakning av stora exponeringar.
Begränsningar av stora exponeringar
De regler som i dag reglerar begränsningar av stora exponeringar i den svenska
lagstiftningen återfinns såvitt avser banker i 2 kap. 16 § bankrörelselagen
(1987:617) och såvitt avser kreditmarknadsbolag i 3 kap. 9 § lagen (1992:1610)
om kreditmarknadsbolag. När det gäller värdepappersbolag finns en motsvarande
bestämmelse i 3 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.
Enligt dessa bestämmelser får en bank, ett kreditmarknadsbolag, ett värde-
pappersbolag eller ett utländskt värdepappersföretag inte ha fordringar på samma
låntagare eller låntagare som är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk
gemenskap i sådan omfattning att det finns risk att institutet inte kan fullgöra
sina skyldigheter om en sådan låntagare inte kan betala sin skuld.
Rapportering av stora exponeringar
Banker är skyldiga att lämna Finansinspektionen upplysningar om sin verksamhet
och de därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär. Enligt 7
kap. 2 § 1 bankrörelselagen får regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen, meddela föreskrifter om vilka upplysningar som
en bank skall lämna till inspektionen. Motsvarande bestämmelser finns för
kreditmarknadsbolagen i 5 kap. 1 och 2 §§ lagen om kreditmarknadsbolag och för
värdepappersbolagen i 6 kap. 1 § lagen om värdepappersrörelse.
Finansinspektionen har den 11 juni 1992 beslutat allmänna råd rörande kredit-
institutens rapportering av stora exponeringar (FFFS 1992:20). Enligt dessa
allmänna råd skall kreditinstitut, värdepappersbolag m.fl. rapportera sina stora
exponeringar till Finansinspektionen två gånger per år, den 30 juni och den 31
december. Samtliga exponeringar som uppgår till 10 % eller mer av kapitalbasen
skall rapporteras. Med exponering avses i de allmänna råden engagemang,
placeringar samt institutens åtaganden utanför balansräkningen. Med engagemang
avses bl.a. utestående krediter och beviljad ej utnyttjad kredit m.m. Med
placering avses bl.a. innehav av obligationer, certifikat och andra räntebärande
eller diskonteringsbara papper utfärdade av ett kredittagande bolag, liksom
innehav av dess aktier. De allmänna råden är - såvitt avser rapporterings-
skyldigheten - redan i hög grad anpassade till reglerna i direktivet om över-
vakning och kontroll av stora exponeringar.
7.2 Direktivet om övervakning och kontroll av kreditinstituts
stora exponeringar
Den 21 december 1992 antog EG:s råd direktivet om övervakning och kontroll av
kreditinstituts stora exponeringar (92/121/EEG). Direktivet innehåller
bestämmelser som innebär skyldighet för kreditinstitut att lämna uppgifter om
sina stora exponeringar och att begränsa storleken av sådana exponeringar.
Med exponering avses alla tillgångsposter och poster utanför balansräkningen
enligt den kategorisering som gjorts i kapitaltäckningsdirektivet 89/647/EEG.
Som en stor exponering räknas en exponering som institutet har gentemot en kund
eller grupp av inbördes anknutna kunder och som motsvarar minst 10 % av
institutets kapitalbas. Direktivet ålägger instituten att rapportera alla sina
stora exponeringar till de behöriga myndigheterna.
Direktivet förbjuder vidare kreditinstitut att ha exponeringar gentemot en kund
eller grupp av kunder med inbördes anknytning i den mån exponeringen uppgår till
mer än 25 % av kapitalbasen. Om kunden är kreditinstitutets moder-, dotter-
eller systerföretag får procenttalet inte sättas högre än 20 %. Summan av
samtliga stora exponeringar får inte överstiga 800 % av kapitalbasen.
Förbudsbestämmelserna har karaktär av minimiregler. Ytterligare begränsningar
får således införas nationellt. Å andra sidan ges medlemsstaterna rätt att helt
eller delvis sätta förbudsreglerna ur spel i vissa avseenden.
Tillsyn över att reglerna följs skall beträffande inbördes anknutna institut
ske genom sammanställning enligt direktivet om gruppbaserad tillsyn över
kreditinstitut (92/30/EEG).
I direktivet om stora exponeringar hänvisas i ingressen beträffande redo-
visningstekniken till direktivet 86/635/EEG om årsbokslut och sammanställd
redovisning för banker och andra finansiella institut. Redovisningskommitténs
förslag (SOU 1994:17) till införlivande av detta direktivs bestämmelser har ny-
ligen varit föremål för remissbehandling.
Bestämmelserna i direktivet kompletteras med bestämmelser i direktivet 93/6/EEG
om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut. Genom artikel 5.1 i
kapitalkravsdirektivet utvidgas bestämmelserna i direktivet om stora
exponeringar till att omfatta även värdepappersföretag. Enligt artikel 5.2 skall
det institut som beräknar kapitalkravet för sitt handelslager enligt
bestämmelserna i bilaga I och II i kapitalkravsdirektivet beräkna sina stora ex-
poneringar enligt direktivet om stora exponeringar med de modifieringar som
framgår av bilaga VI till kapitalkravsdirektivet.
Bestämmelserna i direktivet om stora exponeringar skall vara införlivade med
medlemsstaternas lagstiftning senast den 1 januari 1994. Sverige har dock i
EES-avtalet medgetts en övergångstid till den 1 januari 1995. Som tidigare
framgått skall bestämmelserna i kapitalkravsdirektivet vara införlivade i den
svenska lagstiftningen senast den 1 januari 1996, dvs. ett år senare. Det finns
emellertid att antal övergångsregler som medger en successiv nedtrappning av
existerande stora exponeringar senast t.o.m. den 31 december 2001. För kredit-
institut med en kapitalbas understigande 7 miljoner ecu medges emellertid en tid
av ytterligare fem år för att anpassa exponeringarna till vad som gäller enligt
direktivet.
7.3 Begränsningar av stora exponeringar
Regeringens förslag: Värdet av ett kreditinstituts eller värdepappersbolags
exponering gentemot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning får
inte överstiga 25 % av institutets kapitalbas.
Om en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning är moderföretag
eller dotterföretag till kreditinstitutet eller värdepappersbolaget eller
dotterföretag till institutets eller bolagets moderföretag, får exponeringen
inte överstiga 20 % av kapitalbasen. Om institutet i sådana fall är en bank och
moderföretaget inte är ett institut, ett försäkringsföretag eller motsvarande
utländskt företag, får värdet inte överstiga 10 % av bankens kapitalbas. Är för-
utsättningarna för gruppbaserad tillsyn uppfyllda kan exponeringar inom en
koncern i vissa fall undantas från tillämpningen av begränsningsreglerna.
Det sammanlagda värdet av ett kreditinstituts eller värdepappersbolags stora
exponeringar får inte överstiga 800 % av företagets kapitalbas. En exponering
gentemot en kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning skall anses som
en stor exponering om dess värde uppgår till eller överstiger 10 % av
kreditinstitutets eller värdepappersbolagets kapitalbas.
Bestämmelserna om begränsningar av stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag förs samman i en ny lag, lagen om kapitaltäckning och stora
exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Detta innebär att de
regler om stora exponeringar som nu finns spridda i olika lagar tas bort ur
dessa.
Svenska skeppshypotekskassan undantas från bestämmelserna om begränsningar av
stora exponeringar.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I
promemorians förslag undantas dock inte Svenska Skeppshypotekskassan från
bestämmelserna om begränsningar av stora exponeringar. Till skillnad från
promemorians förslag har i den nya lagen om kapitaltäckning och stora
exponeringar införts en bestämmelse där undantag från begränsningsreglerna görs
för några av de poster som enligt reglerna i direktivet om stora exponeringar
kan undantas från begränsningsreglerna. Det gäller åtaganden för vilka en stat,
en kommun eller en centralbank svarar. Vidare införs, till skillnad från
promemorians förslag, en bestämmelse i lagen som innebär att den utvidgade
kapitalbasen kan användas vid bestämmandet av ett instituts exponeringar i
handelslagret.
Remissinstanserna: Riksbanken anser att det är väsentligt att förebygga att en
bank exponerar sig mycket gentemot ett moderföretag som inte tillhör
finanssektorn. Förslaget att sätta en gräns på 10 % av kapitalbasen mot normalt
20 % inom en rent finansiell koncern tillstyrks därför. Finansinspektionen
tillstyrker också detta förslag. OM Stockholm AB och Svenska Fond-
handlareföreningen anser att det är viktigt att hinder mot s.k. central clearing
inte uppställs och att därför exponeringar på clearingorganisationer undantas
från de föreslagna begränsningarna. Svenska Bankföreningen avstyrker förslaget
att begränsa exponeringen till 10 % när ett institut har en icke-finansiell
ägare. Svenska institut bör inte belastas med hårdare regler än institut i andra
länder. Bankföreningen anser vidare att den möjlighet till överskridande av
begränsningsreglerna för exponeringar i instituts handelslager som direktivet
ger möjlighet till bör utnyttjas. Svenska Fondhandlareföreningen delar denna
uppfattning. Behov av rätt till överskridande av gränsvärdena kan uppkomma vid
garantigivning vid emissioner. Eftersom det är viktigt att inte några hinder för
emissionsverksamheten skapas, bör Finansinspektionen få rätt att medge
överskridande av gränsvärdena i handelslagret. Svenska skeppshypotekskassan
anser att den möjlighet till undantag för Skeppshypotekskassans del som finns i
EES-avtalet och EU-medlemskapsfördraget bör utnyttjas på så sätt att be-
stämmelserna om stora exponeringar inte tillämpas på kassan. I annat fall måste
verksamheten avvecklas.
Förslaget att genom ett normgivningsbemyndigande låta regeringen eller
Finansinspektionen i förskrifter närmare ange vilka exponeringar som kan
undantas vid tillämpningen av begränsningsreglerna samt i vilken mån viktning av
vissa exponeringars värde kan tillåtas kritiseras av de remissinstanser som
yttrat sig i frågan. Riksbanken anser att lagtexten för tydlighetens skull bör
innehålla en bestämmelse om att möjligheter till lägre viktning av vissa slag av
exponeringar kan komma att ges. AB Svensk Exportkredit finner att om inte
möjligheterna till undantag medges fullt ut skulle bolaget riskera att inte i
samma utsträckning som hittills kunna göra nya affärer som risktäcks av de tre
svenska storbankerna vilket skulle medföra högre kostnader för exportörerna.
Viktning av fordringar mot kreditinstitut är en nödvändig förutsättning för
bolaget på samma sätt som gäller beträffande kapitaltäckning. Samma logik som
motiverar viktning i kapitaltäckningsbestämmelserna är direkt överförbar för att
motivera viktning av exponeringar. Fristående Sparbankers Riksförbund under-
stryker vikten av att det i lagtext eller motivering klargörs att
bostadsobligationer skall anses uppfylla kraven för att helt undantas från
begränsningsreglerna för stora exponeringar. Om bostadsobligationer inte helt
undantas utan ges vikttalet 20 % enligt artikel 4.10 i direktivet om stora
exponeringar kommer många sparbanker i utgångsläget att redovisa en exponering
på Sparbanken Sverige Koncernen som kraftigt överstiger 25 % på grund av
innehavet av Spintabobligationer. Detta skulle kunna medföra att många
sparbanker tvingades placera sin likviditet i konkurrerande bostadsinstitut
vilket vore orimligt ur konkurrensneutral synpunkt. Detta skulle även kunna
medföra risker för störningar i bostadsfinansieringen liksom risk för höjda
räntor. Svenska Bankföreningen önskar att lagtexten kompletteras så att det
klart framgår dels att vissa poster kan undantas dels att lägre viktning än
100 % är möjlig. Det bör i lagen anges viktnings- och undantagsregler för sådana
poster som det i lagen finns angivet reduceringsregler för beträffande kapital-
krav för kreditrisker, såsom fordringar på svenska staten, svensk kommun och
vissa utländska stater samt fordringar med säkerhet i form av panträtt i
bostadsfastighet. Om inte lagen kompletteras på det önskade sättet vill
Bankföreningen att det i motiven ges vägledande uttalanden om hur bestämmelsen
skall tillämpas av Finansinspektionen. Bankföreningen önskar vidare att ex-
poneringarnas värde i vissa fall skall beräknas efter den s.k. marknads-
värderingsmetoden vilket innebär att belopp skall beräknas enligt bestämmelserna
om nettning i tillämpliga fall. Svenska Kommunförbundet anför att exponeringar
mot kommunerna bör undantas från bestämmelserna om stora exponeringar.
EES-avtalet:
Direktivet om övervakning och kontroll av stora exponeringar
Enligt artikel 4.1 i direktivet om stora exponeringar får ett kreditinstitut
inte exponera sig gentemot en kund eller en grupp av kunder med inbördes
anknytning om värdet av exponeringen överstiger 25 % av institutets kapitalbas.
Med kapitalbas avses den definition som detta begrepp getts i direktivet
89/299/EEG om kapitalbasen i kreditinstitut. Detta direktiv hänvisar i sin tur
till direktivet 86/635/EEG om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker
och andra finansiella institut angående de redovisningsmetoder som skall
användas vid beräkningen av kapitalbasen. Det anges i direktivet 89/299/EEG att
de närmare redovisningsmetoder som skall användas vid beräkning av ett
kreditinstituts kapitalbas, skall stå i överensstämmelse med bestämmelserna i
direktivet 86/635/EEG. Den redovisningsteknik som direktivet om övervakning och
kontroll av kreditinstituts stora exponeringar föreskriver skall således också
stå i överensstämmelse med bestämmelserna i direktivet 86/635/EEG vid beräkning
av exponeringar.
Vad som avses med kreditinstitut framgår av definitionen i artikel 1 första
strecksatsen i direktivet 77/780/EEG, det s.k. första banksamordningsdirektivet.
Bestämmelserna i direktivet om stora exponeringar är sålunda tillämpliga på
kreditinstitut vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot
insättningar eller andra återbetalbara medel och bevilja krediter för egen
räkning. Detta gäller även ett sådant kreditinstituts filialer i tredje land
samt alla privata eller offentliga företag, inkl. deras filialer, som bedriver
motsvarande verksamhet och som är auktoriserade i tredje land.
En ytterligare förutsättning för att direktivets bestämmelser skall vara
tillämpliga på ett kreditinstitut är enligt artikel 2 att kreditinstitutet är
auktoriserat i enlighet med bestämmelserna i artikel 3 i första banksamord-
ningsdirektivet.
Enligt artikel 2 finns möjligheter att undanta vissa institut vid tillämpningen
av reglerna i direktivet om stora exponeringar. Exempel på sådana institut är
medlemsstaternas centralbanker och postgiroinstitut samt vissa namngivna
kreditinstitut i vissa medlemsstater.
Med exponering avses enligt definitionen i artikel 1 de tillgångsposter och
poster utanför balansräkningen som avses i artikel 6 i direktivet 89/647/EEG om
kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut och i bilaga I och III till detta
direktiv utan tillämpning av de vikttal eller risknivåer som anges där.
Huvudregeln är alltså att de nominella beloppen gäller vid beräkningen av ett
kreditinstituts exponering gentemot en enskild kund.
Vidare får alla poster som i sin helhet täcks av eget kapital - efter med-
givande av de behöriga myndigheterna - undantas från bestämmelserna om
exponeringar under förutsättning att detta egna kapital inte ingår i beräkningen
av kapitaltäckningsgraden eller andra beräkningskvoter för övervakning som
fastställts i gemenskapslagstiftning, dvs. för sådana med eget kapital skyddade
exponeringar gäller inte begränsningsreglerna.
En exponering skall inte heller omfatta följande poster. Vid valuta-
transaktioner: exponeringar som uppkommer i samband med normal avveckling av en
transaktion under två dygn efter betalning. Vid köp eller försäljning av
värdepapper: exponeringar som uppkommer i samband med normal avveckling av en
transaktion under fem vardagar efter den tidpunkt då antingen betalning har
skett eller värdepapperen har levererats.
Definitionen av behöriga myndigheter hänvisar till direktivet om gruppbaserad
tillsyn över kreditinstitut (92/30/EEG). Enligt definitionen i det direktivet
avses med behöriga myndigheter de nationella myndigheter som enligt lag eller
annan författning har behörighet att utöva tillsyn över kreditinstitut.
Med moderföretag avses ett företag enligt definitionen i artikel 1.1 i
direktivet 83/349/EEG samt alla företag som, enligt de behöriga myndigheternas
bedömning, utövar ett bestämmande inflytande över ett annat företag.
Även definitionen av dotterföretag hänvisar till definitionen i artikel 1.1 i
direktivet 83/349/EEG. Som dotterföretag räknas även alla företag över vilka,
enligt de behöriga myndigheternas bedömning, ett moderföretag utövar ett
bestämmande inflytande. Ett dotterföretag till ett dotterföretag skall också
anses som ett dotterföretag till ett moderföretag som är överordnat dessa
företag.
Enligt artikel 4.2 skall procentsatsen 25 minskas till 20 om en kund eller
grupp av kunder med inbördes anknytning är moderföretag eller dotterföretag till
kreditinstitutet eller ett eller flera dotterföretag till moderföretaget.
Medlemsstaterna får dock undanta sådana exponeringar från 20-procentsgränsen om
de föreskriver särskild övervakning av sådana exponeringar genom andra åtgärder
eller förfaranden. Kommissionen eller Rådgivande bankrörelsekommittén skall
underrättas om sådana åtgärder eller förfaranden.
Enligt artikel 1 m definieras grupp av kunder med inbördes anknytning enligt
följande: två eller flera fysiska eller juridiska personer som, om inte annat
visas, utgör en helhet ur risksynpunkt därför att
- någon av dem har, direkt eller indirekt, ägarinflytande över den eller de
andra, eller
- de utan att stå i sådant förhållande som avses ovan har sådan inbördes
anknytning att någon eller samtliga av de övriga kan befaras råka i betal-
ningssvårigheter om en av dem drabbas av ekonomiska problem.
Enligt artikel 4.3 får det sammanlagda värdet av ett kreditinstituts stora
exponeringar inte överstiga 800 % av institutets kapitalbas. Enligt artikel 3.1
skall en exponering anses som en stor exponering när dess värde uppgår till
eller överstiger 10 % av institutets kapitalbas.
Dessa regler är dock endast minimiregler; enligt artikel 4.4 får medlems-
staterna nämligen införa strängare gränsvärden än dem som avses i artikel 4.1,
4.2 och 4.3.
Om de ovan redovisade gränsvärdena överskrids, skall detta ofördröjligen
anmälas till de behöriga myndigheterna, som kan medge kreditinstitutet en
tidsfrist inom vilken åtgärder måste vidtas för att nedbringa den för stora
exponeringen till tillåten nivå.
Enligt artikel 4.6 får medlemsstaterna vid tillämpningen av artikel 4.1, 4.2
och 4.3 helt eller delvis undanta exponeringar som ett kreditinstitut har
gentemot sitt moderföretag eller mot andra dotterföretag till moderföretaget
eller gentemot sina egna dotterföretag, om dessa företag omfattas av sådan
gruppbaserad tillsyn som kreditinstitutet självt är underkastat enligt direk-
tivet 92/30/EEG om gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut, eller av mot-
svarande regler i tredje land. Medlemsstaterna får vidare, enligt bestämmelsen i
artikel 4.7 helt eller delvis undanta vissa exponeringar från
begränsningsreglerna i artikel 4.1, 4.2 och 4.3. Sammanfattningsvis kan sägas
att undantagen avser exponeringar för vilka det finns betryggande säkerhet i
form av bl.a. garantier eller olika former av värdepapper.
Undantagen är följande.
a) Tillgångsposter som utgörs av fordringar på centralregeringar och central-
banker i zon A, dvs. de länder som avses i artikel 2.1 andra strecksatsen i
direktivet 89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut, t.ex.
OECD-länderna.
b) Tillgångsposter som utgörs av fordringar på Europeiska gemenskaperna.
c) Tillgångsposter som utgörs av fordringar för vilka centralregeringar eller
centralbanker i zon A eller Europeiska gemenskaperna har lämnat uttryckliga
garantier.
d) Andra exponeringar gentemot centralregeringar eller centralbanker i zon A
eller gentemot Europeiska gemenskaperna, eller exponeringar garanterade av
dessa.
e) Tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra exponeringar gentemot
centralregeringar eller centralbanker i zon B om de är angivna i, och i
förekommande fall finansierade i, låntagarnas nationella valuta. Zon B är de
länder som avses i artikel 2.1 tredje strecksatsen i direktiv 89/647/EEG om
kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut, dvs. alla länder som inte ingår i zon
A.
f) Tillgångsposter och andra exponeringar för vilka det enligt de behöriga
myndigheternas bedömning finns betryggande säkerhet i form av värdepapper
utgivna av centralregeringar eller centralbanker i zon A eller av Europeiska
gemenskaperna eller av en medlemsstats regionala eller lokala myndigheter för
vilka 0 procents vikt gäller beträffande kapitalkrav enligt artikel 7 i direktiv
89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut.
g) Tillgångsposter och andra exponeringar för vilka det enligt de behöriga
myndigheternas bedömning finns betryggande säkerhet i form av kontanta medel
insatta hos det långivande institutet eller hos ett kreditinstitut som är
moderföretag eller dotterföretag till det långivande institutet.
h) Tillgångsposter och andra exponeringar för vilka det enligt de behöriga
myndigheternas bedömning finns betryggande säkerhet i form av depositionsbevis,
utgivna av det långivande institutet eller av ett kreditinstitut som är
moderföretag eller dotterföretag till detta och förvarade hos något av dem.
i) Tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra exponeringar gentemot
kreditinstitut med en löptid av högst ett år och som inte ingår i institutens
kapitalbas enligt definitionen i direktiv 89/299/EEG om kapitalbasen i
kreditinstitut.
j) Tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra exponeringar gentemot
institut som inte är kreditinstitut men som uppfyller villkoren i artikel 8.2 i
direktiv 89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut och som har en
löptid av högst ett år och för vilka det finns säkerhet enligt samma punkt.
k) Växlar och andra liknande skuldebrev med en löptid av högst ett år och med
underskrift av andra kreditinstitut.
l) Sådana räntebärande värdepapper som avses i artikel 22.4 i direktiv
85/611/EEG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för
kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag).
m) I avvaktan på senare samordning, innehav i sådana försäkringsbolag som avses
i artikel 12.3 i direktiv 89/646/EEG (andra banksamordningsdirektivet) upp till
40 % av kapitalbasen i det kreditinstitut som förvärvar innehavet.
n) Tillgångsposter som utgörs av fordringar på regionala eller centrala kredit-
institut till vilka det långivande institutet är knutet genom en sammanslutning
enligt bestämmelser i lag, bolagsordning eller motsvarande och som enligt dessa
bestämmelser är ansvariga för likviditetsutjämningar inom sammanslutningen.
o) Exponeringar för vilka det enligt de behöriga myndigheternas bedömning finns
betryggande säkerhet i form av andra värdepapper än sådana som avses i f), under
förutsättning att dessa värdepapper inte är utgivna av kreditinstitutet självt,
dess moderföretag eller något av dessas dotterföretag eller av den kund eller
grupp av kunder exponeringarna avser. De värdepapper som används som säkerhet
skall värderas till marknadspris, ha ett värde som överstiger de exponeringar
för vilka de utgör säkerhet och vara föremål för börshandel eller för omsättning
och regelbunden notering på en marknad som upprätthålls genom erkänt yrkes-
mässiga aktörer. Vidare skall det enligt de behöriga myndigheternas bedömning, i
den medlemsstat som utgör kreditinstitutets hemland, vara möjligt att fastställa
ett objektivt pris så att värdepapperens övervärde vid varje tidpunkt kan
fastställas. Det övervärde som erfordras skall utgöra 100 %. Det skall dock
utgöra 150 % i fråga om aktier och 50 % i fråga om räntebärande värdepapper
utgivna av kreditinstitut, av regionala eller lokala myndigheter hos
medlemsstaterna med undantag för dem som avses i artikel 7 i direktiv 89/647/EEG
om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut, och i fråga om räntebärande värde-
papper av Europeiska investeringsbanken och multilaterala utvecklingsbanker
enligt definitionen i artikel 2 i samma direktiv. Värdepapper som används som
säkerhet får inte ingå i kreditinstituts kapitalbas enligt definitionen i
direktiv 89/299/EEG om kapitalbasen i kreditinstitut.
p) Lån som enligt de behöriga myndigheternas bedömning är betryggande säkrade
genom panträtt i bostadsfastighet och leasingavtal där uthyraren behåller full
äganderätt till den upplåtna bostadsfastigheten så länge hyresmannen inte har
utnyttjat sin rätt att köpa egendomen, i båda fallen upp till 50 % av värdet av
bostadsfastigheten i fråga. Värdet av egendomen skall beräknas på ett sätt som
kan godtas av de behöriga myndigheterna på grundval av stränga värderingsnormer
som fastställts i lagar eller andra författningar. Värdering skall genomföras
minst en gång om året. Vid tillämpningen av denna punkt skall med
bostadsfastighet avses en fastighet som är eller kommer att bli bebodd eller
uthyrd av låntagaren.
q) 50 % av de medel- och lågriskposter utanför balansräkningen som avses i
bilaga I till direktiv 89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut.
r) Efter godkännande av de behöriga myndigheterna, andra garantier än
kreditgarantier som grundas på bestämmelser i lag eller föreskrifter och som av
ömsesidiga garantifonder med ställning som kreditinstitut i enlighet med
definitionen i artikel 1 a ställs ut till medlemmar, varvid 20 % vikt skall
tillämpas på beloppet. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om denna
möjlighet tas i anspråk, så att det kan säkerställas att den inte leder till
snedvridning av konkurrensen.
s) De lågriskposter utanför balansräkningen som avses i bilaga I till direktiv
89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut, om avtal har träffats med
kunden eller kundgruppen i fråga om att exponeringar kan göras endast om det har
konstaterats att det inte medför att de gränsvärden som är tillämpliga enligt
artikel 4.1, 4.2 och 4.3 överskrids.
Enligt bestämmelserna i artikel 4.8, 4.9 och 4.10 ges möjlighet till viktning
av vissa tillgångsposter som utgörs av fordringar på t.ex. en medlemsstats
regionala och lokala myndigheter. Vid tillämpningen av artikel 4.1, 4.2 och 4.3
får medlemsstaterna tillämpa följande värderingsregler.
Enligt artikel 4.8 får en medlemsstat tillämpa 20 % vikt beträffande till-
gångsposter som utgörs av fordringar på medlemsstats regionala och lokala
myndigheter och beträffande andra exponeringar gentemot eller garanterade av
sådana myndigheter. Medlemsstaterna får reducera detta vikttal till 0 % enligt
de villkor som fastställts i artikel 7 i direktiv 89/647/EEG.
En medlemsstat får tillämpa 20 % vikt beträffande tillgångsposter som utgörs av
fordringar på och andra exponeringar gentemot kreditinstitut om de har en löptid
av mer än ett men högst tre år och 50 % vikt beträffande tillgångsposter som
utgörs av fordringar på kreditinstitut om de har en löptid av mer än tre år,
under förutsättning att obligationerna har utgivits av ett kreditinstitut för de
sist nämnda tillgångsposterna och att dessa obligationer enligt de behöriga
myndigheternas bedömning är föremål för omsättning på en marknad bestående av
yrkesmässiga aktörer och dagligen noteras på denna marknad eller att de behöriga
myndigheterna i det kreditinstituts hemland som har utgivit obligationerna har
lämnat tillstånd till utgivandet. Dessa poster får inte under några om-
ständigheter räknas in i kapitalbasen i den mening som avses i direktiv
89/299/EEG om kapitalbasen i kreditinstitut (artikel 4.9).
En medlemsstat får med avvikelse från artikel 4.7 i och 4.9 tillämpa 20 % vikt
på tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra exponeringar gentemot
kreditinstitut, oavsett löptid.
I artikel 4.11 finns bestämmelser om exponeringar som garanterats av tredje
part.
När en exponering gentemot en kund garanterats av en tredje part eller genom
säkerhet i form av värdepapper utgivna av tredje part på de villkor som har
fastställts i 4.7 o får medlemsstaterna behandla exponeringen som om den hade
ingåtts med denna tredje part i stället för med kunden om
- denna tredje part enligt de behöriga myndigheternas bedömning lämnat
betryggande direkta och ovillkorliga garantier,
- det för exponeringar som definierats i artikel 4.7 o finns säkerhet på de
villkor som där anges.
Direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut
I direktivet 93/6/EEG om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut
(kapitalkravsdirektivet) utvidgas räckvidden av bestämmelserna i direktivet om
stora exponeringar. Enligt artikel 5.1 kapitalkravsdirektivet utsträcks
bestämmelserna om stora exponeringar till att gälla även värdepappersföretag.
Av artikel 5.2 framgår att vid bestämmandet av exponeringarnas storlek i ett
kreditinstitut eller värdepappersföretag som omfattas av krav på kapitaltäckning
för marknadsrisker skall även beaktas de exponeringar i förhållande till
enskilda kunder som uppkommer i handelslagret.
Hur beräkningen av exponeringarnas värde skall göras är beroende av storleken
på institutets handelslager. För de institut vars handelslager är av så
begränsad omfattning att bestämmelserna om kapitaltäckning av kreditrisker kan
användas vid bestämmandet av kapitaltäckningen av positionerna i handelslagret
skall beräkningen av exponeringarnas värde ske i enlighet med reglerna i
direktivet om stora exponeringar, dvs. till nominella belopp. Detta gäller
enligt artikel 4.6 i kapitalkravsdirektivet således institut där handelslagrets
storlek normalt inte överstiger 5 % av institutets totala balansomslutning och
värdet av positionerna i handelslagret normalt inte överstiger 15 milj. ecu samt
handelslagrets storlek och värdet av positionerna i handelslagret inte vid något
tillfälle överstiger 6 % av institutets totala balansomslutning och att värdet
av sådana handelslagerpositioner aldrig överstiger 20 milj. ecu.
För de institut som beräknar kapitalkraven för positionerna i handelslagret i
enlighet med bilagorna I och II till kapitalkravsdirektivet (för positions- samt
avvecklings- och motpartsrisker) skall dock exponeringarna beräknas på det sätt
som föreskrivs i direktivet om stora exponeringar med de modifieringar som anges
i bilaga VI i kapitalkravsdirektivet.
I bilaga VI i kapitalkravsdirektivet anges de bestämmelser som skall gälla vid
beräkningen av de exponeringar som ingår i handelslagret i förhållande till
enskilda kunder. Enligt punkt 2 i bilaga VI i kapitalkravsdirektivet skall
kreditinstitut och värdepappersföretag beräkna sina exponeringar i handelslagret
gentemot enskilda kunder genom sammanräkning av följande poster.
a) Överskottet - om det är positivt - av ett instituts långa positioner över
dess korta positioner i alla de finansiella instrument som har getts ut av
ifrågavarande kund (nettopositionen i varje instrument beräknas enligt de
metoder som fastställts i bilaga I i kapitalkravsdirektivet).
b) I fall av garantigivning vid emissioner av ränte- eller aktieinstrument
skall institutets exponering vara dess nettoexponering (som beräknas genom
avdrag av sådana positioner på grund av emissionsgarantier som är tecknade eller
garanterade av tredje man på grundval av ett uttryckligt avtal) minskat med de
faktorer som anges i punkt 39 i bilaga 1 i kapitalkravsdirektivet.
I avvaktan på närmare samordning skall de behöriga myndigheterna kräva att
instituten inrättar system för övervakning och kontroll av sina exponeringar på
grund av emissionsgarantier för tiden mellan tidpunkten för ursprungligt
åtagande och arbetsdag 1 i ljuset av arten av de risker som uppstår på
ifrågavarande marknader.
c) Exponeringar till följd av sådana transaktioner, överenskommelser och avtal
som avses i bilaga II med ifrågavarande kund varvid exponeringarna beräknas på
det sätt som fastställts i den bilagan utan viktning för motpartsrisk.
Enligt punkt 3 i bilaga VI beräknas därefter exponeringarna som hänför sig till
handelslagret mot grupper av förbundna kunder genom sammanläggning av
exponeringarna mot enskilda kunder inom en grupp beräknat enligt punkt 2.
Enligt punkt 4 i bilaga VI skall de sammanlagda exponeringarna gentemot
enskilda kunder eller grupper av förbundna kunder beräknas genom sammanläggning
av de exponeringar som uppkommer i handelslagret och de exponeringar som
uppkommer utanför handelslagret med beaktande av artikel 4.6, 4.7, 4.8, 4.9,
4.10, 4.11 och 4.12 i direktivet om stora exponeringar. För att beräkna
exponeringar utanför handelslagret skall instituten sätta till 0 de exponeringar
som härrör från tillgångar som dragits från kapitalbasen till följd av punkt 2 d
i bilaga V.
Enligt punkt 5 i bilaga VI skall värdet av institutens sammanlagda exponeringar
beräknade i enlighet med punkt 4 anmälas i enlighet med bestämmelserna i artikel
3 i direktivet om stora exponeringar. Enligt punkt 6 i bilaga VI gäller be-
gränsningsreglerna i artikel 4 i direktivet om stora exponeringar med förbehåll
för övergångsbestämmelserna i artikel 6 i samma direktiv. Enligt punkt 7 får
dock behöriga myndigheter utan hinder av bestämmelsen i punkt 6 medge att
tillgångar som utgörs av krav och andra exponeringar gentemot
värdepappersföretag, mot erkända värdepappersföretag i tredje land och erkända
clearingorganisationer och börser som handlar med finansiella instrument
underkastas samma behandling som gäller för exponeringar mot kreditinstitut
enligt artikel 4.7 i, 4.9 och 4.10 i direktivet om stora exponeringar.
Direktivet ger medlemsländernas behöriga myndigheter möjligheter att tillåta
överskridande av de fastställda gränserna för stora exponeringar under
förutsättning att vissa villkor är uppfyllda. De ökade exponeringarna skall vara
hänförliga endast till handelslagret. Vidare skall för institutet ställas
ytterligare kapitalkrav för överskottet i handelslagret. Kapitalkravet för de
överskridande exponeringarna skall relateras till de exponeringar som för med
sig det högsta kapitalkravet för den specifika risken. Vidare skall
kapitalkravsstorleken vara relaterad till den tid som har förflutit sedan
överskridandet.
Direktivet tvingar medlemsländernas behöriga myndigheter att upprätta rutiner,
som skall meddelas till ministerrådet och kommissionen, för att förhindra att
kreditinstitut avsiktligt genom t.ex. överföringar eller skentransaktioner
undviker de ytterligare kapitalkrav det annars skulle ådra sig för de
exponeringar som överskrider de gränser som har fastställts i direktivet om
stora exponeringar. Instituten skall ha system som säkerställer att varje sådan
överföring omedelbart rapporteras till behöriga myndigheter.
Direktivet föreskriver att behöriga myndigheter får tillåta institut att
använda en bredare kapitalbas (se avsnitt 6.10.1 om utvidgad kapitalbas) vid
beräkning av stora exponeringar som ingår i institutets handelslager.
Skälen för regeringens förslag:
Begränsningar av stora exponeringar
Övervakning och kontroll av ett kreditinstituts eller ett värdepappersbolags
exponeringar ingår som en del av Finansinspektionens tillsyn över företaget.
Reglerna om begränsningar av stora exponeringar har till syfte att skydda ett
företag mot förluster för det fall att en kund eller grupp av kunder inte kan
infria sina åtaganden gentemot företaget samt att begränsa den maximala förlust
som ett företag kan ådra sig om en kund eller grupp av kunder med inbördes
anknytning inte kan infria sina åtaganden. Värdet av ett kreditinstituts eller
värdepappersbolags exponering gentemot en kund eller grupp av kunder med
inbördes anknytning bör därför inte överstiga 25 % av institutets kapitalbas
enligt bestämmelserna i direktivet om stora exponeringar.
När ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag exponerar sig gentemot sitt
moderföretag eller gentemot andra dotterföretag till moderföretaget är särskild
försiktighet påkallad. Handhavandet av kreditinstitutets eller
värdepappersbolagets exponeringar måste ske på ett sådant sätt att principerna
om en sund verksamhet uppfylls. När det gäller stora exponeringar bör därför
särskilda normer fastställas för ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag
som exponerar sig gentemot sin egen företagsgrupp. I dessa fall är det motiverat
med strängare regler än för andra exponeringar. Gränsen bör i enlighet med
bestämmelsen i direktivet vara 20 % i stället för 25 %.
När ett icke-finansiellt företag äger en bank bör ytterligare begränsningar
göras av bankens exponeringar inom koncernen. Således bör bankens kreditgivning
till en sådan ägare begränsas hårdare än till andra ägare. I stället för den
normala gränsen 20 % bör i dessa fall gälla högst 10 %. Det innebär således att
en banks exponeringar mot ett icke-finansiellt företag tillåts bli väsentligt
mindre om företaget är moderbolag till banken jämfört med ett utomstående
företag. Omvänt kan en annan bank ha väsentligt större exponering mot ett
icke-finansiellt företag än en dotterbank kan ha mot samma företag. Samma
begränsning till 10 % bör gälla bankens exponeringar mot övriga företag i den
icke-finansiella koncernen såvida inte möjlighet finns att göra undantag till
följd av reglerna om gruppbaserad tillsyn. Vad Bankföreningen anfört på denna
punkt föranleder därför inte någon ändring av promemorians förslag.
När ett kreditinstitut eller värdepappersbolag exponerar sig gentemot sitt
moder- eller systerföretag är, som ovan nämnts, särskild försiktighet påkallad.
Enligt ingressen till direktivet om stora exponeringar bör särskilda normer
fastställas för exponeringar som ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag
har gentemot sin egen företagsgrupp. Det är i sådana fall motiverat med
strängare regler än för andra exponeringar. Strängare regler bör dock inte
tillämpas om moderföretaget är ett kreditinstitut, ett värdepappersbolag eller
ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller om övriga dotterföretag
antingen är kreditinstitut, värdepappersbolag, finansiella institut eller
anknutna företag. Som förutsättning gäller alltså att samtliga företag i
koncernen omfattas av tillsynen över kreditinstitutet eller värdepappersbolaget
på grundval av sammanställning. I sådana fall möjliggör den gruppbaserade över-
vakningen av företagen i koncernen en tillräckligt effektiv tillsyn utan att
hårdare begränsningar av exponeringarna behöver införas. Med detta till-
vägagångssätt uppmuntras också bankgrupper m.fl. att organisera sig så att
gruppbaserad övervakning blir möjlig, vilket är önskvärt eftersom det möjliggör
en mer omfattande övervakning. Frågan om gruppbaserad tillsyn behandlas i
avsnitt 8.
Svenska skeppshypotekskassan
Svenska skeppshypotekskassan anser att det är nödvändigt att göra undantag från
reglerna om stora exponeringar för kassans del. Skeppshypotekskassans verksamhet
är inriktad på fartygsfinansiering. Med den struktur som den svenska
rederinäringen har i dag är det enligt kassan omöjligt att anpassa verksamheten
till de föreslagna reglerna.
Enligt artikel 2 i direktivet om stora exponeringar behöver medlemsstater inte
tillämpa direktivet på sådana kreditinstitut som är angivna i artikel 2.2 i
direktivet 77/780/EEG. Genom ett tillägg till direktivets artikel 2.2 i
EES-avtalets bilaga IX inkluderas Svenska skeppshypotekskassan i denna krets av
kreditinstitut. Ett motsvarande tillägg finns intaget i Sveriges
medlemskapsfördrag med EU. Möjlighet finns således att undanta
Skeppshypotekskassan från bestämmelserna i direktivet om stora exponeringar. Med
hänsyn till Skeppshypotekskassans särskilda karaktär bör denna möjlighet till
undantag som direktivet ger utnyttjas. I betänkandet Hypoteksinstituten i
framtiden föreslogs att Skeppshypotekskassan skulle bolagiseras. Detta ärende
bereds inom regeringskansliet. Med hänsyn både till Skeppshypotekskassans
speciella karaktär, bl.a. det förhållandet att staten har ställt en garanti som
säkerhet för Skeppshypotekskassans förbindelser och det förhållandet att kassans
fortsatta verksamhet är föremål för överväganden föreslås därför att
Skeppshypotekskassan inte skall omfattas av de nya bestämmelserna om
begränsningar av stora exponeringar.
Bemyndigandet att medge undantag m.m.
I direktivet om stora exponeringar ges möjlighet att undanta vissa exponeringar
från reglerna i artikel 4 om begränsningar av exponeringar. Detta gäller
huvudsakligen exponeringar där risken att engagemangen inte infrias är liten
beroende på den som exponeringen riktar sig mot eller förekomsten av betryggande
säkerhet. Detta gäller t.ex. åtaganden för vilka en stat eller en centralbank
svarar. Redan i dag finns i Finansinspektionens allmänna råd rörande
rapporteringsskyldighet av stora exponeringar (FFFS 1992:20) möjlighet att
avräkna vissa exponeringar från den totala exponeringen. Det finns även
möjlighet till viktning av värdet av vissa exponeringar. Undantagen är
huvudsakligen desamma som de som återfinns i direktivet om stora exponeringar.
Det bör, i enlighet med resonemanget i avsnitt 10 om det mindre lämpliga i att
ta in detaljerade bestämmelser i lag, ankomma på regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Finansinspektionen att i förordnings- resp.
föreskriftsform - och med beaktande av de minimiramar som direktivet ställer upp
- närmare ange de exponeringar som kan undantas från tillämpningen av begräns-
ningsreglerna samt i vilken mån viktning av vissa exponeringars värde kan
tillåtas. Flera remissinstanser har dock anfört att den i promemorian föreslagna
lagstiftningstekniken med ett omfattande normgivningsbemyndigande gör att
lagtexten blir svår att överblicka. Regeringen har viss förståelse för denna
synpunkt. Att i lagtexten ta in de möjligheter till undantag och lägre viktning
av exponeringar som bör utnyttjas skulle dock, som anges i avsnitt 10, vara
alltför omständligt. En lämplig avvägning bör därför kunna vara att i lagtexten
ta in en bestämmelse med undantag för de poster som motsvarar de placeringar och
fordringar som enligt 3 kap. 1 § andra stycket A 2-6 i förslaget till lag om
kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersföretag skall viktas till noll vid kapitalkravsberäkningen. På detta
sätt värderas de ifrågavarande posterna på samma sätt oavsett om det är fråga om
kapitaltäckning för kreditrisker eller begränsningar av stora exponeringar.
Fristående Sparbankers Riksförbund önskar att den möjlighet till undantag från
begränsningsreglerna om stora exponeringar som direktivet synes medge för
bostadsobligationer skall utnyttjas. Riksförbundet anser att obligationer
utgivna av Spintab reellt om än inte formellt uppfyller kraven för undantag i
artikel 4.7 l direktivet om stora exponeringar.
Regeringen gör i denna fråga följande bedömning. För att räntebärande
värdepapper som emitterats av ett bostadsinstitut skall kunna undantas helt från
begränsningsreglerna om stora exponeringar enligt den av Riksförbundet åberopade
bestämmelsen måste institutet uppfylla särskilda krav. Det emitterande
institutet måste stå under särskild tillsyn i syfte att skydda
obligationsinnehavarna vilka också måste ha en särskilt arrangerad förmånsrätt i
händelse av institutets fallisemang. De svenska institut som i dag emitterar
bostadsobligationer uppfyller inte dessa krav. Möjligheten att helt undanta de
ifrågavarande institutens exponeringar från bestämmelserna om begränsningar av
stora exponeringar föreligger därför inte. Frågan om det i Sverige skall
inrättas en sådan särskild kategori av institut som är underkastade strängare
regler än andra institut och som således skulle uppfylla kraven för undantag i
direktivet bereds för närvarande inom regeringskansliet. Frågan har tagits upp i
samband med lagstiftningsärendet angående införlivandet av den tredje genera-
tionens försäkringsdirektiv som för närvarande bereds inom Finansdepartementet.
En eventuell reformering kommer dock inte hinnas med till årsskiftet 1994/95 när
reglerna om begränsningar av stora exponeringar avses träda i kraft.
Fordringar på bostadsinstitut och andra kreditinstitut kan dock ges lägre
viktning enligt de regler som tidigare beskrivits. Beslut därom skall, enligt
den föreslagna författningsregleringen, fattas av regeringen, eller efter
regeringens bemyndigande, Finansinspektionen.
Exponeringar i värdepappersbolag
Enligt bestämmelserna i kapitalkravsdirektivet omfattas även värdepappersbolag
av bestämmelserna om stora exponeringar. Enligt övergångsbestämmelserna till den
föreslagna nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar skall
bestämmelserna i kapitalkravsdirektivet införlivas i den svenska lagstiftningen
fr.o.m. den 1 januari 1996. Nu gällande regler om kapitaltäckning är desamma för
alla typer av finansiella institut. Enligt förarbetena till lagstiftningen om
kapitalkrav i banker och andra kreditinstitut (prop. 1989/90:43) skulle skilda
slag av kapitaltäckningsregler för olika typer av finansiella institut innebära
en förskjutning i konkurrensförutsättningarna som skulle ge kapitaltäcknings-
reglerna en styrande funktion i den förändringsprocess som finansmarknaderna
genomgår.
Övervägandena är desamma när det gäller reglerna om stora exponeringar. De
regler som i dag reglerar begränsningar av stora exponeringar är desamma för
både kreditinstitut och värdepappersbolag. Att låta nuvarande regler gälla
ytterligare ett år för värdepappersbolagen i förhållande till övriga institut
skulle ge värdepappersbolagen en konkurrensfördel, eftersom bestämmelserna i
direktivet om stora exponeringar innebär en skärpning av bestämmelserna om
begränsningar av stora exponeringar jämfört med dagens regler. Det är därför
lämpligt att låta värdepappersbolagen omfattas av reglerna om begränsningar av
stora exponeringar i enlighet med 1992 års direktiv redan fr.o.m. den 1 januari
1995, då bestämmelserna föreslås träda i kraft såvitt avser kreditinstitut. På
så sätt uppnås neutralitet i behandlingen av kreditinstitut och värdepappers-
bolag.
Exponeringar i instituts handelslager
Exponeringar som uppkommer i instituts handelslager kan i sig, eller tillsammans
med exponeringar utanför handelslagret, medföra risker för institutet, om
exponeringarna i hög grad kommer att koncentreras till en och samma kund eller
en grupp av kunder med inbördes anknytning. Enligt kapitalkravsdirektivet måste
därför begränsningsreglerna för stora exponeringar även tillämpas med beaktande
av exponeringar som hänför sig till handelslagret. Exponeringarna som uppkommer
i handelslagret beräknas först för varje enskild kund på det sätt som anges i
punkt 2 i bilaga VI i kapitalkravsdirektivet. Detta innebär bl.a. att
positionernas värde i vissa fall kan beräknas med s.k. nettning. För de institut
vars handelslager är av mindre omfattning kan bestämmelserna i direktivet om
stora exponeringar tillämpas. I detta fall skall exponeringarnas värde bestämmas
till nominella belopp. Exponeringarna i handelslagret mot varje enskild kund
läggs samman med exponeringar i handelslagret mot andra enskilda kunder som
ingår i en grupp med inbördes anknytning. Exponeringarna läggs sedan samman med
de exponeringar som uppkommit utanför handelslagret. Därigenom erhålls de sam-
lade exponeringarna mot en enskild kund eller grupp av anknutna kunder.
Bestämmelserna i kapitalkravsdirektivet innebär att Finansinspektionen skulle
kunna ges rätt att godkänna överskridande av de begränsningar som uppställs för
stora exponeringar. Detta skulle dock kräva att vissa villkor samtidigt är
uppfyllda. Villkoren innebär i korthet att den del varmed överskridandet av
gränsen sker i sin helhet avser exponering som uppkommit i handelslagret och att
ett kapitalkrav, bestämt på visst sätt, beläggs på den del varmed överskridandet
sker. Bankföreningen och Fondhandlareföreningen har anfört att de har behov av
den möjlighet till överskridande av gränsvärdena för exponeringar i instituts
handelslager som bestämmelserna bilaga VI i kapitalkravsdirektivet öppnar. En
sådan möjlighet skulle - enligt remissinstansernas uppfattning - underlätta
garantigivning vid emissioner. Regeringen ifrågasätter i och för sig inte att
ett sådant behov kan föreligga, kanske speciellt när det gäller mindre institut.
En undantagsmöjlighet förutsätter emellertid att relativt komplicerade
kapitaltäckningsregler måste införas för den del av exponeringen som överskrider
gränsvärdet. De skäl som åberopats som grund för begäran att införa
undantagsbestämmelsen är enligt regeringens uppfattning inte så starka att de
motiverar det omfattande ingrepp i regelverket som måste bli följden. Om behovet
av denna undantagsmöjlighet visar sig vara så starkt, framför allt om
konkurrensförutsättningarna gentemot institut i andra länder påverkas påtagligt
negativt för de berörda instituten, har regeringen möjlighet att ta upp denna
fråga till övervägande vid ett senare tillfälle.
Enligt bestämmelsen i punkt 10 i bilaga VI i kapitalkravsdirektivet kan
institut använda den utvidgade kapitalbasen vid beräkningen av exponeringarna i
handelslagret. För exponeringar utanför handelslagret skall kapitalbasen bestäm-
mas i enlighet med reglerna i direktivet om övervakning och kontroll av stora
exponeringar.
Införandet av nya bestämmelser
EES-avtalets regler om begränsningar och kontroll av stora exponeringar är mer
omfattande och detaljerade än de mer allmänt hållna bestämmelserna i den svenska
lagstiftningen. Några bestämmelser om stora exponeringar i instituts
handelslager finns för övrigt inte i den svenska lagstiftningen. De svenska
reglerna måste därför ändras och ges en sådan utformning att de speglar
bestämmelserna i EES-avtalet. Bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1
januari 1995. Bestämmelser om begränsningar av och rapporteringsskyldighet för
exponeringar i instituts handelslager föreslås dock träda i kraft först den 1
januari 1996, dvs. samtidigt som reglerna om kapitaltäckning av marknadsrisker
föreslås träda i kraft.
Bestämmelserna i kapitalkravsdirektivet skall införlivas i den föreslagna nya
lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag. Det är lämpligt att reglerna om kapitaltäckning och stora
exponeringar regleras i ett sammanhang varför också reglerna om begränsningar av
stora exponeringar föreslås bli införda i denna lag. Nuvarande bestämmelser om
begränsningar av stora exponeringar i 2 kap. 16 § bankrörelselagen (1987:617), 3
kap. 9 § lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag samt 3 kap. 7 § lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse kan därmed upphävas. För Skeppshypotekskassan,
som inte skall omfattas av de nya bestämmelserna om begränsningar av stora
exponeringar, kommer de nuvarande reglerna om enhandsengagemang i 7 § andra
stycket lagen (1980:1079) Svenska skeppshypotekskassan att gälla även
fortsättningsvis.
Reglerna om stora exponeringar (engagemang) i 2 kap. 16 § bankrörelselagen
resp. 3 kap. 9 § lagen om kreditmarknadsbolag gäller endast svenska banker och
kreditmarknadsbolag. Hänvisningen i 1 kap. 1 § bankrörelselagen resp. 1 kap. 2 §
lagen om kreditmarknadsbolag om att lagarna i tillämpliga delar gäller för
utländska bankers och kreditinstituts verksamhet i Sverige torde inte medföra
att bestämmelserna om stora exponeringar blir tillämpliga på sådana utländska
företag. Dessa företag är i stället underkastade sitt hemlands bestämmelser på
detta område. Någon ändring bör inte göras i detta avseende. Den nuvarande be-
stämmelsen i 3 kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse är tillämplig på såväl
svenska värdepappersbolag som utländska värdepappersföretag som fått tillstånd
att driva värdepappersrörelse från filial i Sverige och som inte är bank-
institut. Den föreslagna lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappersbolag görs dock inte tillämplig på utländska
värdepappersföretag.
Direktivet 93/22/EEG om investeringstjänster inom värdepappersområdet innebär
att värdepappersföretag som är auktoriserade inom EES-området får rätt att
etablera filialer i Sverige utan särskilt tillstånd av svenska myndigheter.
Ansvaret för tillsynen över dessa filialer åligger filialens hemlandsmyndighet.
Verksamheten styrs således av hemlandets rörelseregler vilka skall uppfylla
minimireglerna i bl.a. direktivet om stora exponeringar.
Vad gäller utländska företag utanför EES skall svenska myndigheter besluta om
auktorisation för filialer till sådana företag. Det ligger i sakens natur att en
filialverksamhet, som ju organisatoriskt är en integrerad del av ett utomlands
hemmahörande företag, delvis även i dessa fall får styras av rörelseregler som
avviker från vad som gäller enligt svensk rätt. De utländska bestämmelserna om
t.ex. kapitalkrav och begränsningar av stora exponeringar kan dock beaktas vid
prövningen av om auktorisation skall beviljas eller ej. Tillsynen av samtliga
utländska värdepappersföretags stora exponeringar åligger således tillsynsmyn-
digheterna i hemlandet.
7.4 Rapportering av stora exponeringar
Regeringens förslag: Kreditinstitut och värdepappersbolag skall fortlöpande till
Finansinspektionen rapportera samtliga sina stora exponeringar.
Kreditinstitut och värdepappersbolag som överskrider de maximala gränsvärdena
för stora exponeringar enligt bestämmelserna i den nya lagen om kapitaltäckning
och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag skall utan
dröjsmål anmäla detta till Finansinspektionen. Inspektionen får därvid medge
företag en tidsfrist inom vilken nedbringandet av exponeringarna till tillåtna
nivåer skall ske.
Kreditinstitut och värdepappersbolag skall ha betryggande system för
övervakning och kontroll av stora exponeringar i verksamheten. De skall vidare
ha sunda redovisnings- och förvaltningsmetoder samt lämpliga interna kontroll-
rutiner för att kunna identifiera och registrera alla stora exponeringar och
ändringar av dessa i sin verksamhet.
Bestämmelserna om skyldighet att rapportera stora exponeringar förs in i den
nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Bestäm-
melsen om rapporteringsskyldighet flyttas emellertid i regeringens förslag från
femte till sjunde kapitlet i lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar.
Bestämmelsen i 7 kap. 10 § i lagen kompletteras på så sätt att en skyldighet
införs för företagen att ha betryggande system för att kontrollera även stora
exponeringar.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att det är lämpligt att samla alla
bestämmelser om rapportering och tillsyn till kapitel 7 i den föreslagna lagen
om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag. Inspektionen anser vidare att bestämmelsen som innebär att
institut skall ha betryggande system för övervakning och kontroll av bl.a.
marknadsrisker bör kompletteras med en motsvarande skyldighet att kontrollera
även stora exponeringar. AB Svensk Exportkredit menar att det är orimligt att
samma exponering skall räknas in i upp till sex olika instituts rapportering.
Svenska Bankföreningen anser att det i Finansinspektionens föreskrifter bör
lämnas frihet åt varje institut att välja en av de av direktivet anvisade
metoderna och att man sedan håller fast vid den. Metoden att löpande rapportera
alla ökningar som uppgår till minst 20 % i förhållande till den senaste
rapporten skulle för många institut medföra en så gott som daglig rapportering,
vilket vore orimligt betungande för såväl instituten som Finansinspektionen.
Denna metod bör därför inte vara obligatorisk. Bankföreningen anser vidare att
de svenska instituten bör få använda sig av övergångsbestämmelsen i artikel 6.8
i direktivet om stora exponeringar. Av den bestämmelsen framgår att
rapporteringsfrekvensen kan begränsas till två gånger per år intill utgången av
år 2001 i stället för fyra gånger per år enligt huvudregeln i artikel 3.2.
Rapportering vid två tillfällen per år under denna övergångstid är tillräckligt
eftersom det motsvarar den rapporteringsfrekvens som Finansinspektionen kräver i
dag.
EES-avtalet: Enligt artikel 3.1 i direktivet om stora exponeringar skall ett
kreditinstituts exponering gentemot en kund eller en grupp av kunder med
inbördes anknytning anses som en stor exponering när dess värde uppgår till
eller överstiger 10 % av institutets kapitalbas.
Ett kreditinstitut skall rapportera alla stora exponeringar till de behöriga
myndigheterna. Med behörig myndighet avses de nationella myndigheter som enligt
lag eller annan författning har behörighet att utöva tillsyn över
kreditinstitut. Direktivet anvisar två olika metoder för rapportering.
Medlemsstaterna får själva bestämma vilken metod som skall tillämpas.
Den ena metoden innebär att alla stora exponeringar skall rapporteras minst en
gång om året samt att nya stora exponeringar och alla ökningar av befintliga
exponeringar som uppgår till minst 20 % i förhållande till den senaste rapporten
skall rapporteras löpande. Den andra metoden innebär att alla stora exponeringar
skall rapporteras minst fyra gånger per år (artikel 3.2). Enligt artikel 6.8 får
dock medlemsstat i stället för rapportering fyra gånger per år föreskriva
rapportering minst två gånger om året t.o.m. utgången av år 2001.
Enligt artikel 4.5 skall dessutom för det fall att de i artikel 4.1, 4.2 och
4.3 angivna gränsvärdena överskrids detta omedelbart anmälas till de behöriga
myndigheterna.
De behöriga myndigheterna skall kräva att varje kreditinstitut har sunda
förvaltnings- och redovisningsmetoder samt lämpliga interna kontrollrutiner för
att kunna identifiera och registrera alla stora exponeringar och senare
ändringar av dessa i enlighet med definitionerna och kraven i direktivet
(artikel 3.4).
Artikel 3.3 innehåller ett antal undantagsbestämmelser från huvudregeln om
rapportering. Exponeringar som undantagits enligt bestämmelserna i artikel 4.7
a-d och f-h behöver inte rapporteras på det sätt som föreskrivs i artikel 3.2.
För sådana exponeringar som avses i artikel 4.7 e och i-s samt i artikel 4.8,
4.9 och 4.10 får rapporteringen inskränkas till två gånger per år. När ett
sådant undantag åberopas måste institutet i fråga behålla uppgifter om de skäl
som åberopats i minst ett år efter det att förhållandet som föranledde
undantaget inträffade så att de behöriga myndigheterna kan kontrollera om
undantaget var motiverat.
Skälen för regeringens förslag: Kreditinstitut och värdepappersbolag är
skyldiga att lämna Finansinspektionen upplysningar om sin verksamhet och därmed
sammanhängande omständigheter som inspektionen begär. Finansinspektionen har
gett ut allmänna råd rörande kreditinstituts rapportering av stora exponeringar
(FFFS 1992:20). Enligt dessa allmänna råd skall kreditinstitut och
värdepappersbolag rapportera sina stora exponeringar till Finansinspektionen två
gånger per år, den 30 juni och den 31 december. Samtliga exponeringar som uppgår
till 10 % eller mer av kapitalbasen skall rapporteras. Såvitt avser koncerner
skall rapportering ske för såväl den långivande koncernen som helhet som för
varje enskilt institut, även utländska dotterbolag, i koncernen.
Enligt bestämmelserna i direktivet om stora exponeringar kan som nämnts
tidigare medlemsstaterna välja mellan två typer av rapportering. Den ena metoden
innebär rapportering av alla stora exponeringar minst en gång om året samt att
alla tillkommande stora exponeringar och alla ökningar av befintliga
exponeringar som uppgår till minst 20 % i förhållande till den senaste rapporten
skall rapporteras löpande. Den andra metoden innebär att alla stora exponeringar
skall rapporteras minst fyra gånger per år.
En förutsättning för att Finansinspektionens tillsyn över att instituten inte
överskrider bestämmelserna om begränsningar av stora exponeringar skall fungera
är att kreditinstituten och värdepappersbolagen rapporterar sina stora
exponeringar till inspektionen. De bestämmelser om tillsyn som i dag finns i
lagstiftningen för resp. institut är inte tillräckliga för att utöva tillsyn
över stora exponeringar på sätt som föreskrivs i direktivet om stora expone-
ringar. Bestämmelser om rapporteringsskyldighet måste därför införas i den
svenska lagstiftningen. Detta sker lämpligast i den föreslagna nya lagen om
kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
Regeringen delar Finansinspektionens uppfattning att bestämmelsen om
rapporteringsskyldighet lämpligast bör föras in i kapitel 7 i den föreslagna nya
lagen. Därmed samlas samtliga bestämmelser om rapportering och tillsyn i detta
kapitel i den nya lagen.
En grundläggande bestämmelse om rapporteringsskyldighet bör införas i lagen och
det överlämnas därefter till regeringen eller Finansinspektionen att i
föreskriftsform avgöra vilken av de i av direktivet anvisade
rapporteringsmetoderna som skall gälla. Den typ av rapportering som inspektionen
föreskriver bör - förutom att den garanterar en effektiv tillsyn av
kreditinstituten och värdepappersbolagen - vara den som är minst betungande för
såväl institut som tillsynsmyndighet. Inspektionen bör även ha möjlighet att
tillämpa övergångsbestämmelserna i direktivet.
I promemorian föreslogs i 7 kap. 2 § lagen om kapitaltäckning och stora
exponeringar att ett institut skall ha sunda redovisnings- och för-
valtningsmetoder för att kunna identifiera och registrera alla stora expo-
neringar och ändringar av dessa i sin verksamhet. Finansinspektionen anser att
bestämmelsen bör kompletteras så att det krävs av instituten att de system som
upprättas även säkerställer en effektiv kontroll av att bestämmelserna om stora
exponeringar efterlevs. Eftersom det är av största vikt att Finansinspektionen
har möjlighet att kontrollera att bestämmelserna om begränsningar av stora
exponeringar efterlevs kompletteras bestämmelsen på det av inspektionen angivna
sättet. Bestämmelsen har dock flyttats till 7 kap. 10 § lagen om kapitaltäckning
och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
Beträffande utländska filialer till kreditinstitut och värdepappersföretag som
är auktoriserade i ett annat EES-land, eller i tredje land, och som är verksamma
i Sverige skall rapporteringen av stora exponeringar göras till behöriga
myndigheter i hemlandet, dvs. till tillsynsmyndigheten i det land i vilket det
utländska företaget är auktoriserat. Det är lagstiftningen i hemlandet som
reglerar den utländska filialens rapporteringsskyldighet.
7.5 Övergångsbestämmelser
Regeringens förslag: Om ett kreditinstituts eller värdepappersbolags ex-
poneringar den 28 juni 1994 översteg de maximala gränsvärdena 10, 20, 25 resp.
800 % skall institutet eller bolaget omedelbart vidta åtgärder för att nedbringa
exponeringarna så att de ryms inom de fastställda gränserna.
Finansinspektionen kan medge kreditinstitut och värdepappersbolag en tidsfrist
inom vilken nedbringandet av exponeringarna skall slutföras. Tidsfristen skall
löpa ut senast den 31 december 2001. Exponeringar med längre löptid och med
bindande avtalsvillkor får behållas till förfallodagen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Riksbanken anser att den möjlighet till temporärt höjda
gränsvärden som direktivet ger inte bör utnyttjas. Riksbanken godtar förslaget
att Finansinspektionen bör få möjlighet att bestämma hur nedtrappningen av de
exponeringar som överstiger de fastställda gränsvärdena skall ske. Det bör
emellertid understrykas att nedtrappningen bör gå i nedåtgående riktning och
inte avbrytas av temporära ökningar av de för stora exponeringarna.
Finansinspektionen godtar förslaget i denna del. Inspektionen anser att det
saknas skäl att under en övergångsperiod tillåta höjda gränsvärden. Den
möjlighet som inspektionen ges att medge anstånd med att nedbringa
exponeringarna till föreskrivna gränsvärden till senast utgången av år 2001
synes vara tillräcklig. Skäl saknas även att införa den ytterligare förlängning
med fem år av tidsgränserna som kan medges för s.k. mindre kreditinstitut.
Fristående Sparbankers Riksförbund anser däremot att möjligheten till förhöjda
gränsvärden t.o.m. utgången av år 1998 skall utnyttjas i syfte att undvika
onödiga störningar och praktiska svårigheter under den inledande
övergångsperioden. Svenska Bankföreningen delar uppfattningen att den möjlighet
till förhöjda gränsvärden som direktivet ger bör utnyttjas. Genom kravet på att
en exponering som i utgångsläget ligger över gränsvärdet inte får öka kan i
realiteten ett omedelbart kreditstopp komma att framtvingas för vissa storkunder
i svenska institut.
EES-avtalet: Övergångsbestämmelserna för exponeringar som överstiger gräns-
värdena i artikel 6 i direktivet om stora exponeringar gör det möjligt för
kreditinstitut och värdepappersbolag att gradvis anpassa sina exponeringar om de
överstiger de gränsvärden som anges i direktivet. Den tidpunkt från vilken ett
institut kan åläggas att vidta åtgärder för att nedbringa sina exponeringar till
de gränsvärden som fastställts i direktivet är enligt tilläggsavtalet till
EES-avtalet det datum då den Gemensamma EES-kommitténs beslut att införliva
direktivet om stora exponeringar med EES-avtalet publicerades i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning. Detta innebär alltså att de i direktivet
fastställda gränsvärdena för stora exponeringar inte får överskridas efter
publiceringen av beslutet att direktivet skall gälla även för de EFTA-stater som
ingår i EES.
Institut som vid tidpunkten för publiceringen har exponeringar som överstiger
gränsvärdena får inte vidta åtgärder som medför att dessa exponeringar ökar utan
institutet måste nedbringa dessa till tillåtna nivåer. Tidsfristen för ett
sådant nedbringande av exponeringarna skall bestämmas av de behöriga
myndigheterna och den löper enligt artikel 6.4 ut senast den 31 december 2001.
Exponeringar med en längre löptid och med för kreditinstitut bindande
avtalsvillkor får dock behållas till förfallodagen. Tidsfristen skall bestämmas
på så sätt att principerna om en sund förvaltning och en rättvis konkurrens för
kreditinstitut inte rubbas. Behöriga myndigheter skall underrätta kommissionen
och Rådgivande bankrörelsekommittén om den tidsplan som bestämts för det
allmänna förfarandet.
Enligt artikel 6.6 gäller speciella bestämmelser för de kreditinstitut vars
kapitalbas inte överstiger 7 miljoner ecu. Enligt artikel 6.5 äger medlemsstat
förordna att procentsatsen 25 kan höjas till 40 och procentsatsen 20 kan höjas
till 30 t.o.m. den 31 december 1998. Exponeringarna måste dock nedbringas till
de stadgade gränsvärdena senast den 31 december 2001. Medlemsstat får dock
förlänga dessa tidsgränser med fem år för de ovan nämnda s.k. "små
kreditinstituten". Enligt artikel 7 äger medlemsstat vidare förordna att en
exponering får anses som stor om den uppgår till eller överstiger 15 och inte 10
% av kapitalbasen. Rådgivande bankrörelsekommittén skall underrättas av
medlemsstat som väljer att utnyttja möjligheterna till förhöjda gränsvärden.
Det finns även för övriga kreditinstitut och värdepappersbolag möjlighet till
förhöjda gränsvärden under en övergångsperiod. Bestämmelserna i artikel 6.5 som
ger möjlighet att överskrida värdena i artikel 4.1 och 4.2 t.o.m. den 31
december 1998 gäller således även för övriga institut. Exponeringarna måste dock
nedbringas till de i direktivet angivna värdena senast den 31 december 2001.
Nedtrappningsfristen blir således i dessa fall tämligen kort.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser som ger institut rätt att trappa
ned exponeringar som den dag publicering skedde av den Gemensamma EES-kommitténs
beslut att införliva direktivet om stora exponeringar med EES-avtalet i
Europeiska gemenskapernas officiella tidning översteg gränsvärdena bör införas i
övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen om kapitaltäckning och stora
exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Datumet för publiceringen
var den 28 juni 1994. Finansinspektionen bör få möjlighet att bestämma om hur
nedtrappningen av exponeringarna skall ske för de institut vars exponeringar
detta datum överskred de föreskrivna gränsvärdena. Tidsfristen inom vilken ned-
trappningen av exponeringarna skall vara avslutad går ut den 31 december 2001.
Exponeringar med längre löptid och med för institutet bindande avtalsvillkor får
dock behållas till förfallodagen. Syftet är att bindande civilrättsliga avtal
inte skall behöva brytas.
Gränsvärdet för exponeringar i artikel 4.1 som är 25 % får dock enligt
övergångsbestämmelserna i artikel 6.5 direktivet om stora exponeringar höjas
till 40 % och det i artikel 4.2 angivna gränsvärdet 20 % får höjas till 30 %
t.o.m. den 31 december 1998.
Syftet med övergångsbestämmelserna synes vara att ett institut skall ges
möjlighet att anpassa sina exponeringar till de föreskrivna gränsvärdena och att
institutet därvid skall medges en skälig tidsfrist inom vilken nedtrappningen
skall ske. Den bestämmelse som ger Finansinspektionen rätt att bestämma en
tidsfrist inom vilken nedtrappning av för stora exponeringar skall ske torde
vara tillräcklig för att möjliggöra ett sådant förfarande. Skäl saknas därför
att införa bestämmelser om förhöjda gränsvärden under en övergångsperiod.
Svenska Bankföreningen har anfört att det föreligger behov av förhöjda
gränsvärden under en övergångsperiod och att annars ett omedelbart kreditstopp
kan komma att framtvingas för vissa storkunder i vissa institut. Fristående
Sparbankers Riksförbund anser att det skulle underlätta för instituten om
möjligheterna till temporära förhöjningar av gränsvärdena utnyttjades och att
det skulle undvika onödiga störningar och praktiska svårigheter under den
inledande övergångsperioden.
Regeringen anser inte att de av Bankföreningen och Riksförbundet befarade
svårigheterna är av sådan art att det motiverar införande av regler som
möjliggör upptrappningar av exponeringar som redan är för stora. De regler om
begränsningar av stora exponeringar som nu föreslås har under en längre tid
varit väl kända för de institut som berörs. Det har därför funnits möjligheter
för instituten att i tid anpassa sina exponeringar till de nya reglerna. Skäl
saknas därför på grund härav att införa högre gränsvärden under en
övergångsperiod.
Det åligger det institut eller bolag som önskar utnyttja respittiden att
presentera en plan över hur nedtrappningsförfarandet skall gå till. Finans-
inspektionen skall underrätta EFTA:s övervakningsmyndighet (ESA) och
EFTA-staternas ständiga kommitté om den tidsplan som bestämts för det allmänna
förfarandet.
Enligt artikel 6.6 i direktivet om stora exponeringar ges möjlighet att
förlänga tidsfristerna för nedbringande av exponeringar för kreditinstitut vars
kapitalbas inte överstiger sju miljoner ecu med ytterligare fem år. Behov av
denna ytterligare förlängning av tidsfristerna har inte anförts av
remissinstanserna varför skäl saknas att medge denna ytterligare förlängning av
tidsgränserna.
215
8 Tillsyn av finansiella företagsgrupper
(gruppbaserad tillsyn)
8.1 Bakgrund
Direktivet 92/30/EEG av den 6 april 1992 om gruppbaserad tillsyn över kredit-
institut bygger på direktivet 83/350/EEG om tillsyn av kreditinstitut på
konsoliderad grund. 1983 års direktiv ingick i det ursprungliga EES-avtalet.
Genom den ändring av EES-avtalet som beslutades den 21 mars 1994 har 1992 års
direktiv införlivats med EES-avtalet. 1992 års direktiv skall vara införlivat i
EG-länderna senast den 1 januari 1993. Sverige har i EES-avtalet medgetts att
tillämpa sin nationella redovisningsstandard och räckvidden för sammanställd
redovisning till den tidpunkt när Sverige enligt avtalet skall ha anpassat sin
lagstiftning till rådets direktiv 86/635/EEG om årsbokslut och sammanställd
redovisning för banker och andra finansiella institut. Sverige skall ha
införlivat detta direktiv den 1 januari 1995.
Tillsynen över finansiella företagsgrupper (gruppbaserad tillsyn) kan sägas
bestå av tre delar. Den första delen är den tillsyn eller övervakning som
Finansinspektionen skall ha över företagsgruppen. Den andra delen är de
beräkningar som skall göras av kapitalkrav för kreditrisker och marknadsrisker
samt begränsningar av stora exponeringar. För dessa beräkningar och
begränsningar behövs särskilt upprättade redovisningar. Den tredje delen
omfattar således den gruppbaserade redovisningen och de olika metoderna för
sammanställningen (konsolideringen).
1983 års direktiv innehöll ett grundläggande regelsystem för gruppbaserad
tillsyn över kreditinstitut. Huvudregeln i det direktivet var att tillsynen av
ett kreditinstituts finansiella ställning skulle ske genom konsolidering med
andra kreditinstitut och finansiella institut som var dotterföretag till
kreditinstitutet eller i vilka kreditinstitutet hade ett ägarintresse. Med
ägarintresse avsågs ett kreditinstituts direkta eller indirekta innehav av 25 %
eller mer av kapitalet i ett annat kreditinstitut eller finansiellt institut.
Reglerna i 1983 års direktiv om gruppbaserad tillsyn har införlivats i gällande
svensk rätt genom bestämmelser om konsoliderad kapitaltäckning. Bestämmelserna i
2 kap. 11 § bankrörelselagen (1987:617) innebär att lagens bestämmelser om
kapitalkrav skall tillämpas på en koncern till den del den består av en bank med
finansiella dotterföretag. Motsvarande bestämmelser om konsoliderat kapitalkrav
finns i 5 kap. 4 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och i 4 kap. 4 §
lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag.
1992 års direktiv som ersatt 1983 års direktiv utvidgar den gruppbaserade
tillsynen genom att det generella kravet på tillsyn även gäller andra
finansiella företagsgrupper än sådana som har ett kreditinstitut som moder-
företag. Företagsgrupper där moderföretaget är ett holdingföretag med finansiell
verksamhet och minst ett av dotterföretagen är ett kreditinstitut skall också
omfattas av tillsynen. För koncerner där moderföretaget är ett holdingföretag
med blandad verksamhet och minst ett av dotterföretagen är ett kreditinstitut
föreskriver direktivet en skyldighet för moderföretaget att lämna information.
Definitionen av ägarintresse har också ändrats och avser ett direkt eller
indirekt innehav av 20 % eller mer av rösterna eller kapitalet i ett företag.
Även vad tillsynen över finansiella företagsgrupper skall innefatta utvidgas
genom att den förutom kapitalkrav för kreditrisker skall avse kapitalkrav för
marknadsrisker samt kontroll av stora exponeringar. När det gäller redovisningen
av sammanställningen så är enligt direktivets bestämmelser huvudregeln att det
skall ske en fullständig konsolidering. Proportionell konsolidering kan dock ske
i stället när en finansiell företagsgrupp innefattar företag vari ägarintresse
föreligger.
De behöriga myndigheterna skall, enligt direktivet, ges de befogenheter som är
nödvändiga för att kunna utöva tillsynen över de finansiella företagsgrupperna.
Regler om gruppbaserad tillsyn finns även i direktivet om övervakning och
kontroll av kreditinstituts stora exponeringar (92/121/EEG) och direktivet om
kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (93/6/EEG).
Som framgått av avsnitt 7 skall enligt direktivet 92/121/EEG övervakning ske av
stora exponeringar. För finansiella företagsgrupper skall denna övervakning ske
på gruppbaserad grund i enlighet med direktivet om gruppbaserad tillsyn. Av
ingressen till direktivet om stora exponeringar framgår att särskild
försiktighet är påkallad när ett kreditinstitut exponerar sig gentemot sitt
moder-, syster- eller dotterföretag. För det fall att ett kreditinstitut
exponerar sig gentemot sin egen företagsgrupp är det således motiverat med
strängare regler än för andra exponeringar. Under förutsättning att samtliga
företag i en finansiell företagsgrupp omfattas av tillsynen över
kreditinstitutet på grundval av sammanställning är emellertid tillsynen över den
finansiella företagsgruppen tillräckligt effektiv utan att hårdare begränsningar
av exponeringar behöver införas. Enligt direktivet om stora exponeringar ges
även en möjlighet att helt eller delvis undanta exponeringar gentemot kredit-
institutets moder-, syster- eller dotterföretag under förutsättning att dessa
företag omfattas av samma sammanställning som kreditinstitutet självt är
underkastat.
Direktivet om gruppbaserad tillsyn fastställer inte några gemensamma regler för
sammanställning i företag som huvudsakligen sysslar med verksamhet utsatt för
marknadsrisker. Direktivet om gruppbaserad tillsyn är inte heller tillämpligt på
grupper som omfattar ett eller flera värdepappersföretag men inte något
kreditinstitut. Genom direktivet om kapitalkrav införs emellertid en modell för
gruppbaserad tillsyn av värdepappersföretag och verksamheter utsatta för
marknadsrisker.
8.2 Finansiella företagsgrupper
Regeringens förslag: I lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar införs
bestämmelser om tillsyn av finansiella företagsgrupper. För att kunna bestämma
vilka företag som skall ingå i en finansiell företagsgrupp definieras i lagen
- finansiellt institut på motsvarande sätt som i lagen om kreditmarknadsbolag,
- holdingföretag med finansiell resp. blandad verksamhet som olika typer av
företag, vilka har minst ett dotterföretag som är kreditinstitut,
värdepappersbolag eller motsvarande utländskt företag,
- anknutet företag som ett företag vars verksamhet har samband med ett
kreditinstituts, värdepappersbolags eller motsvarande utländskt företags
huvudsakliga verksamhet,
- ägarintresse såsom att ett företag innehar 20 % eller mer av rösterna eller
kapitalet i ett annat företag, och
- koncernbegrepp på motsvarande sätt som i aktiebolagslagen.
Promemorians förslag överensstämmer huvudsakligen med regeringens förslag. I
promemorian har föreslagits en något annorlunda definition av koncern och
finansiell företagsgrupp.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar de föreslagna
definitionerna utan erinran.
Finansinspektionen anser dock att begreppen finansiellt institut och holding-
företag med finansiell verksamhet bör klargöras eftersom de föreslagna
definitionerna innehåller ett motsatsförhållande genom att ett finansiellt
institut bl.a. definieras som ett företag som inte är ett värdepappersbolag men
vars huvudsakliga verksamhet kan vara att driva värdepappersrörelse. Ett bolag
som driver sådan rörelse kan i Sverige inte vara annat än ett värdepappersbolag.
Inspektionen menar vidare att genom hänvisningen till 3 kap. 1 § andra stycket
2-11 lagen om kreditmarknadsbolag innefattas även finansieringsverksamhet som
kräver tillstånd av inspektionen. Bolag som fått tillstånd blir kreditmarknads-
bolag och faller därmed under definitionen av kreditinstitut. Enligt
inspektionen kan motsatsförhållandet lösas genom att ändra begreppet finan-
sieringsverksamhet i lagen om kreditmarknadsbolag. Finansinspektionen anser
vidare att definitionen av ägarintresse bör exkludera dotterföretag men inte
begränsas till företag med viss verksamhet.
Finansinspektionen och Svenska Bankföreningen anser att termerna institut och
finansiellt institut är motsägelsefulla och förvirrande eftersom ett finansiellt
institut inte är ett institut i lagens mening. Vidare anför inspektionen att ett
holdingföretag med blandad verksamhet inte alltid är ett holdingföretag utan kan
även vara ett industriföretag. Vidare anförs att termen ägarintresse är
opraktisk eftersom den avser ett innehav och inte ett företag. Fondbolagens
Förening utgår från att fondbolagsverksamhet inte inryms i definitionen av
finansiellt institut.
När det gäller definitionen av finansiell företagsgrupp anmärker Finans-
inspektionen att det inte är helt lätt att förstå vilka företag som ingår i
gruppen och att förslaget inte fullt ut beaktar direktivets bestämmelser på
följande punkter. Ägarintressen i ett annat institut riskerar att inte omfatta
utländska institut. Om ett institut endast har utländska dotterföretag som mot-
svarar institut skall det medföra att en finansiell företagsgrupp uppstår. Ett
anknutet företag ingår enligt förslaget inte i en finansiell företagsgrupp om
det utgör ägarintressen till holdingföretag med finansiell verksamhet. Ett
företag vari ägarintresse innehas ingår i en finansiell företagsgrupp endast om
ledningen av företaget delas med andra delägare och delägarnas ansvar är
begränsat. Vidare noterar inspektionen att förslaget medför skillnader avseende
den finansiella företagsgruppens innehåll beroende på om ägaren är ett institut
eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet. Även anknutna företag skall
kunna ingå i de finansiella företagsgrupper som föreligger på grund av
väsentligt inflytande resp. gemensam ledning.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker att de möjligheter som Finans-
inspektionen ges att besluta om att en finansiell företagsgrupp föreligger måste
anses röra sig om ett normbeslut för vilken delegation från riksdagen till
förvaltningsmyndighet enligt 8 kap. 11 § regeringsformen endast kan ske genom
förmedling av regeringen.
AB Svensk Exportkredit anför att ett ägarintresse inte automatiskt leder till
att en finansiell företagsgrupp föreligger och att konsolidering skall ske. I
stället bör det avgörande vara att det ägande företaget har ett dominerande
inflytande över det ägda företaget. Finansbolagens Förening anser att det är
otillfredsställande att överlåta till Finansinspektionen att besluta om en
finansiell företagsgrupp föreligger eftersom konsolideringskrav då kan träffa
företag som inte har kapitalbindningar till det aktuella finansiella institutet.
Svenska Bankföreningen anför att det är opraktiskt, arbetsbetungande och
förvirrande om instituten skall redovisa och rapportera efter olika
"koncernbegrepp" i olika sammanhang. Sveriges Advokatsamfund ställer sig tveksam
till behovet av begreppet finansiell företagsgrupp eftersom detta kan leda till
omfattande kontroll och reglering av svensk industri till men för effektiviteten
i handelslivet.
EES-avtalet: I direktiven om gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut (artikel
1), om övervakning och kontroll av kreditinstituts stora exponeringar (artikel
1) samt om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (artikel 2)
har angetts hur vissa begrepp skall definieras.
I direktiven har angetts att med kreditinstitut avses ett företag vars
verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra
återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning. Därmed avses även
privata eller offentliga företag som är auktoriserade i ett tredje land och som
omfattas av definitionen av kreditinstitut. I direktivet om övervakning och
kontroll av kreditinstituts stora exponeringar har angetts att med
kreditinstitut avses även institutets filialer i ett tredje land samt alla
privata eller offentliga företag, inkl. deras filialer, som är auktoriserade i
tredje land.
Ett finansiellt institut har definierats som ett företag som inte är kredit-
institut eller värdepappersföretag men vars huvudsakliga verksamhet består i att
förvärva ägarandelar eller att utföra en eller flera av de verksamheter som
anges i punkterna 2-12 i bilagan till andra banksamordningsdirektivet
(89/646/EEG).
Ett holdingföretag med finansiell verksamhet definieras som ett finansiellt
institut vars dotterföretag uteslutande eller huvudsakligen är kreditinstitut,
värdepappersföretag eller finansiellt institut och varav minst ett av
dotterföretagen är ett kreditinstitut eller ett värdepappersföretag. Med hol-
dingföretag med blandad verksamhet avses ett moderföretag som utan att vara ett
holdingföretag med finansiell verksamhet, ett kreditinstitut eller ett
värdepappersföretag, har minst ett kreditinstitut eller ett värdepappersföretag
bland sina dotterföretag. Ett anknutet företag definieras som ett företag vars
huvudsakliga verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom,
tillhandahålla datatjänster eller bedriva annan liknande verksamhet som har
samband med ett eller flera kreditinstituts eller värdepappersföretags
huvudsakliga verksamhet.
Med ägarintresse avses ett direkt eller indirekt innehav av 20 % eller mer av
rösterna eller kapitalet i ett företag.
Av de tre direktiven framgår vidare följande. Med moderföretag avses ett
företag såsom det definierats i artikel 1.1 i direktivet 83/349/EEG om
sammanställd redovisning samt alla företag som, enligt de behöriga myndig-
heternas bedömning, utövar ett bestämmande inflytande över ett annat företag.
Dotterföretag är ett företag såsom det definierats i artikel 1.1 i direktivet
83/349/EEG samt alla företag över vilka, enligt de behöriga myndigheternas
bedömning, ett moderföretag utövar ett bestämmande inflytande. Ett dotterföretag
till ett dotterföretag skall också anses som ett dotterföretag till
moderföretaget som är överordnat dessa företag. Definitionen av behöriga
myndigheter är de nationella myndigheter som enligt lag eller annan författning
har behörighet att utöva tillsyn över kreditinstitut eller värdepappersbolag.
Skälen för regeringens förslag: Definitionen av kreditinstitut framgår av den
nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag. En redogörelse för skälen för detta förslag finns i avsnitt
6.5.
Finansiellt institut
Den definition av finansiella institut som finns i 1 kap. 1 § 6 lagen om
kreditmarknadsbolag (jfr prop. 1992/93:89 s. 209) är likalydande med den i
direktivet om gruppbaserad tillsyn angivna definitionen. De institut som per-
manent undantagits genom artikel 2 i första banksamordningsdirektivet,
77/780/EEG, skall behandlas som finansiella institut. Riksbanken skall
emellertid inte behandlas som ett finansiellt institut. Även i den nya lagen om
kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag
bör finansiella institut definieras. Det är riktigt som Finansinspektionen har
påpekat att ett svenskt företag vars huvudsakliga verksamhet är att driva
värdepappersrörelse kräver tillstånd. Därigenom blir företaget värdepappersbolag
och inte finansiellt institut. Definitionen av finansiellt institut bör därför
justeras så att detta tydligt framgår. I övrigt föreligger det emellertid inte
skäl att nu ändra på definitionen av finansiellt institut varken i den
föreslagna kapitaltäckningslagen eller i lagen om kreditmarknadsbolag. Den i
kapitaltäckningslagen angivna definitionen av finansiellt institut kommer
således att motsvara definitionen i lagen om kreditmarknadsbolag. Ett fondbolags
verksamhet inryms inte i definitionen av finansiellt institut eftersom de
förvärv av aktier som bolagen gör inte sker för egen räkning.
Holdingföretag och anknutna företag
Några definitioner av holdingföretag med finansiell verksamhet, holdingföretag
med blandad verksamhet eller anknutna företag finns inte i den svenska
lagstiftningen. I samband med att de angivna direktiven införlivas måste dessa
begrepp definieras.
I Redovisningskommitténs förslag om nya årsredovisningslagar definieras ett
finansiellt holdingföretag som ett företag som skall upprätta årsredovisning
enligt kommitténs lagförslag och vars verksamhet uteslutande eller så gott som
uteslutande består i att i vinstsyfte förvärva och förvalta aktier och andelar i
dotterföretag. De skillnader som föreligger mellan definitionen i direktivet om
gruppbaserad tillsyn och bankredovisningsdirektivets (86/635/EEG) definition,
som med smärre ändringar använts av Redovisningskommittén, har antagligen sin
förklaring i att direktiven arbetats fram vid olika tillfällen. Det är inte
heller nödvändigt att samma förutsättningar måste gälla för när ett företag
skall upprätta sin koncernredovisning enligt redovisningsbestämmelserna för
kreditinstitut och när ett företag skall ingå i en sammanställning för
tillsynsändamål till följd av ägarandel i ett kreditinstitut. I det senare
fallet kan det finnas skäl som talar för att en svagare anknytning till gruppen
kan vara tillräcklig för att företaget skall anses ingå, särskilt om tillsynen
främst utövas på grundval av annan sammanställd finansiell information än kon-
cernredovisning. Med hänsyn till dessa skillnader mellan begreppet finansiellt
holdingföretag i Redovisningskommitténs förslag och i direktivet om gruppbaserad
tillsyn bör en annan definition än kommitténs väljas i kapitaltäckningslagen.
Begreppet holdingföretag med finansiell verksamhet, som inte utnyttjas av
Redovisningskommittén, kan därmed också vara lämpligt att använda i detta
sammanhang.
Ägarintresse
Definitionen av ägarintresse i 1992 års direktiv har ändrats i förhållande till
1983 års direktiv. I 1983 års direktiv avsågs ett kreditinstituts direkta eller
indirekta innehav av 25 % eller mer av kapitalet i ett annat kreditinstitut
eller finansiellt institut. I samband med att lagen om kreditmarknadsbolag
infördes och bankrörelselagen ändrades angavs i förarbetena (prop. 1992/93:89 s.
134) att av koncerndefinitionen i bankaktiebolagslagen och aktiebolagslagen
följer, att även företag i vilka ägandet motsvarar mindre än 50 % av röstetalet
kan vara dotterföretag, om ägarföretaget har ett bestämmande inflytande och en
betydande andel av resultatet i företaget. Med hänsyn till att
dotterföretagsbegreppet getts en så vidsträckt innebörd och det i stor
utsträckning lämnats till de enskilda medlemsstaterna att avgöra när
sammanställning skall ske ansågs bestämmelserna om konsoliderad kapitaltäckning
tillgodose reglerna i 1983 års direktiv.
I 1992 års direktiv om gruppbaserad tillsyn har ägarintresse definierats som
ett direkt eller indirekt innehav av 20 % eller mer av rösterna eller kapitalet
i ett företag. Det anges inte i definitionen, såsom i 1983 års direktiv, att
därmed avses endast ägarintresse i ett annat kreditinstitut eller finansiellt
institut. Ett ägarintresse enligt 1992 års direktiv kan således föreligga i alla
typer av verksamheter.
I artikel 3.2 i 1992 års direktiv framgår det att ett kreditinstitut som har
ett moderföretag som är ett holdingföretag med finansiell verksamhet skall stå
under tillsyn på grundval av sammanställning av institutets finansiella
ställning med den som gäller för holdingföretaget. Någon hänvisning till att
även ägarintresse skall ingå i sammanställningen finns inte. Men genom en
hänvisning till artikel 5 bör, såsom Finansinspektionen angett, även
ägarintressen som ett holdingföretag med finansiell verksamhet har i finansiella
verksamheter ingå i sammanställningen.
Enligt artikel 5.5 skall tillsynen även omfatta ägarintresse som föreligger i
ett anknutet företag. För att anknutna företag skall ingå krävs att det
föreligger en finansiell företagsgrupp. Således kan sammanställningen inte ske
enbart över ett institut och ett anknutet företag. Såsom Finansinspektionen
påpekat ingår emellertid ägarintresse i ett anknutet företag alltid i
sammanställningen om det ägs av ett holdingföretag med finansiell verksamhet
eftersom definitionen av ett sådant holdingföretag förutsätter att det redan
föreligger en finansiell företagsgrupp.
Redovisningskommittén har föreslagit ändringar avseende års- och koncern-
redovisningar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Kommittén föreslår, med
hänvisning till artikel 33.1 i sjunde bolagsdirektivet, 83/349/EEG, att
begreppet "intresseföretag" införs. Enligt den angivna artikeln föreligger ett
intresseföretag om ett företag har ett betydande inflytande över den
driftsmässiga och finansiella styrningen av ett annat företag och det föreligger
ägarintresse enligt artikel 17 i fjärde bolagsdirektivet, 78/660/EEG. För att
det skall vara fråga om ett intresseföretag skall det således inte vara ett
koncernförhållande. Ett företag presumeras, enligt sjunde bolagsdirektivet,
utöva ett betydande inflytande över ett annat företag om det innehar minst 20 %
av rösterna för aktierna eller andelarna i det andra företaget. Enligt artikel
17 i fjärde bolagsdirektivet presumeras ett ägarintresse föreligga om det ägande
företagets kapitalandel överstiger 20 % eller den lägre procentsats som medlems-
staten föreskriver.
Redovisningskommittén föreslår i den nya årsredovisningslagen att med
intresseföretag skall förstås att ett bolag äger andelar i en svensk eller
utländsk juridisk person, som inte är dotterföretag, och utövar ett betydande
inflytande över den juridiska personen. Ett betydande inflytande har definierats
med att bolaget direkt eller indirekt har minst 20 % av rösterna av samtliga
aktier eller andelar i den juridiska personen.
Redovisningskommittén anknyter således sin definition av intresseföretag till
rösträttsinnehav och inte till kapitalandel, trots att både rösträttsinnehavet
och kapitalandelen kan medföra att ett intresseföretag föreligger. Kommittén har
motiverat detta med att det stämmer överens med vad som är internationellt
vedertaget (SOU 1994:17 del I s. 171). I direktivet om gruppbaserad tillsyn har
ägarintresse definierats som ett innehav av andelar eller aktier i ett företag
som representerar antingen 20 % av rösterna eller 20 % av kapitalet.
Definitionen överensstämmer alltså inte med den som Redovisningskommittén före-
slagit. Det skulle föreligga fördelar om samma definition av begreppet
intresseföretag kunde användas i årsredovisningslagarna och i lagen om
kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
Begreppet intresseföretag skulle då kunna användas även i den sistnämnda lagen i
stället för ägarintresse. Med hänsyn till de skillnader i definitionerna av
begreppen som redovisats ovan och i avvaktan på den fortsatta beredningen av
Redovisningskommitténs förslag bör dock begreppet intresseföretag inte användas
i lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag. I fortsättningen kommer därför benämningen ägarintresse att
användas när det är fråga om ägarintresse enligt direktivet om gruppbaserad
tillsyn.
Koncern
I 1 kap. 2 § aktiebolagslagen (1975:1385) definieras begreppen moderbolag,
dotterföretag och koncern. Motsvarande definitioner finns i 1 kap. 3 §
bankaktiebolagslagen (1987:618), 1 kap. 2 § sparbankslagen (1987:619) och 1 kap.
8 § föreningsbankslagen (1987:620). Redovisningskommittén föreslår i sitt
betänkande att definitionerna i de nämnda lagarna ändras. Kommitténs förslag
innebär bl.a. att den s.k. sekundärregeln i aktiebolagslagen upphävs. Denna
regel innebär att om ett aktiebolag på grund av aktie- eller andelsinnehav eller
avtal ensamt har ett bestämmande inflytande över en juridisk person och en
betydande andel i resultatet av dess verksamhet, är aktiebolaget ett moderbolag
och den juridiska personen dotterföretag även om ingen rösträttsmajoritet före-
ligger.
Koncernbegreppet i lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappersbolag bör så långt som möjligt motsvara den som
gäller på redovisningsområdet och den allmänna bolagsrättens område. I avvaktan
på att Redovisningskommitténs förslag om ett nytt koncernbegrepp behandlats
färdigt bör därför det nu gällande koncernbegreppet behållas i den nya
kapitaltäckningslagen.
Enligt direktivet om gruppbaserad tillsyn skall alla företag som, enligt de
behöriga myndigheternas bedömning, utövar ett bestämmande inflytande över ett
annat företag anses vara ett moderföretag. Vidare skall alla företag som, enligt
de behöriga myndigheterna, ett moderföretag utövar ett bestämmande inflytande
över vara att anse som ett dotterföretag. Det kan ifrågasättas om denna
bestämmelse är tvingande på så sätt att Sverige måste införa en bestämmelse som
föreskriver att en koncern skall, utan hinder av andra regler, anses föreligga
när Finansinspektionen bedömer att ett bestämmande inflytande utövas. När ett
företag skall anses vara ett moder- eller dotterföretag och således en koncern
föreligger bör emellertid klart framgå av lagtexten. En annan sak är att
inspektionen i sin tillsynsverksamhet har att bedöma om en koncern föreligger
enligt rekvisiten i lagen.
Finansiell företagsgrupp
I lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag införs ett nytt begrepp, finansiell företagsgrupp. En sådan
företagsgrupp kan föreligga i tre olika situationer. Den första situationen är
om ett kreditinstitut, ett värdepappersbolag eller ett holdingföretag med
finansiell verksamhet är moderföretag till kreditinstitut, värdepappersbolag,
motsvarande utländskt företag eller finansiellt institut. Den andra situationen
avser det fallet att ett kreditinstitut, ett värdepappersbolag eller ett
holdingföretag med finansiell verksamhet innehar ägarintresse i kreditinstitut,
värdepappersbolag, motsvarande utländskt företag eller finansiellt institut. För
att ägarintresset skall ingå i den finansiella företagsgruppen krävs att
företaget som det finns ägarintresse i leds tillsammans med ett eller flera
andra företag och varje företags ansvar är begränsat till den andel av kapitalet
som företagen innehar. Det är således fråga om ett samriskföretag (joint
venture). Slutligen kan en finansiell företagsgrupp föreligga om ett
kreditinstitut, ett värdepappersbolag eller ett holdingföretag med finansiell
verksamhet har ett dotterföretag eller en andel av ett samriskföretag enligt
ovan. Begreppet finansiell företagsgrupp avviker något från koncernbegreppet,
dels genom att sådana ägarintressen som inte är dotterföretag ingår, dels genom
att inte alla dotterföretag ingår. Såsom Finansinspektionen anfört bör det inte
vara några skillnader beroende på om ägaren i gruppen är ett institut eller ett
holdingföretag med finansiell verksamhet.
Enligt artikel 5.3 i direktivet om gruppbaserad tillsyn skall de behöriga
myndigheterna bestämma om och hur sammanställning skall ske i vissa fall av
ägarintresse (se vidare avsnitt 8.7). Av artikel 5.4 framgår också att de
behöriga myndigheterna skall bestämma om och hur sammanställningen skall ske när
det föreligger ett väsentligt inflytande, gemensam ledning eller gemensamma
förvaltningsorgan. Med hänsyn härtill bör det av lagen framgå att regeringen får
föreskriva att bestämmelserna om finansiella företagsgrupper skall gälla även i
de fall som anges i artikel 5.3 och 5.4. Såsom Hovrätten över Skåne och Blekinge
anmärkt är det här fråga om normgivning vilken förutsätter att delegation från
riksdagen till förvaltningsmyndighet endast kan ske genom förmedling av rege-
ringen. Denna föreskriftsrätt kan således, genom bemyndigande, överlåtas till
Finansinspektionen. Inspektionen får härigenom ett visst spelrum att avgöra om
en finansiell företagsgrupp föreligger.
När en finansiell företagsgrupp föreligger skall även anknutna företag ingå om
de är dotterföretag eller om de är ett samriskföretag. När det är fråga om
sådana finansiella företagsgrupper som Finansinspektionen, efter regeringens
bemyndigande, får föreskriva om skall även ett anknutet företag ingå i den
finansiella företagsgruppen.
8.3 Omfattningen av tillsynen av finansiella företagsgrupper
Regeringens förslag: Vad som föreskrivs om kapitalkrav för kreditrisker och
marknadsrisker samt kontroll av stora exponeringar skall tillämpas även på den
samlade ekonomiska ställningen för en finansiell företagsgrupp.
För finansiella företagsgrupper gäller att gränserna för förvärv av
placeringsaktier inte får överskridas av företagsgruppen.
Det skall finnas tillfredsställande interna kontrollrutiner hos företag som
skall upprätta eller ingå i en gruppbaserad redovisning för att göra det möjligt
att få fram den information som behövs för att uppnå syftet med tillsynen av den
finansiella företagsgruppen.
Den samlade ekonomiska beräkningen skall göras på alla finansiella
företagsgrupper där moderföretaget eller företaget som innehar ägarintresse är
hemmahörande i Sverige.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag med undantag för
att det av lagtexten inte längre framgår att försäkringsföretag inte ingår i
sammanställningen.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Svenska Bankföreningen anser att de nuvarande bestämmelserna i 2 kap. 15 a §
bankrörelselagen är onödigt restriktiva jämfört med andra
banksamordningsdirektivets. Det blir således en diskrepans mellan Sveriges och
EG:s regler som kan medföra konkurrensnackdelar för de svenska bankerna.
Finansinspektionen anser att det saknas anledning att behålla en regel om att
försäkringsföretag och vissa dotterföretag till försäkringsföretag inte omfattas
av reglerna om kapitalkrav m.m., eftersom försäkringsföretag normalt inte ingår
i en finansiell företagsgrupp. Ytterligare en anledning till att inte behålla
den regeln är att även banker etablerar s.k. captivebolag, dvs. försäkringsbolag
vars huvudsakliga verksamhet är att försäkra den egna koncernen mot risker
avseende exempelvis kreditförluster, förmögenhetsbrott och egendomsskador.
Riskerna ligger således kvar i den finansiella företagsgruppen i den mån ett
captivebolag inte återförsäkrar sig. Dessutom kan captivebolagets placeringar
och åtaganden vara av betydelse för gruppen. Syftet med gruppbaserad tillsyn kan
alltså komma att urholkas om sådana bolag undantas från bestämmelserna. Enligt
inspektionens uppfattning bör ett captivebolag normalt anses vara ett anknutet
företag och därmed ingå i den finansiella företagsgruppen. Även vid en bedömning
enligt de särskilda utvidgningsmöjligheterna, att besluta om en finansiell
företagsgrupp föreligger, kan detta bli resultatet. Om försäkringsföretagen
undantas från kapitalkraven m.m. kommer således även captivebolagen att undantas
från tillämpningen av reglerna.
EES-avtalet: I direktiven om gruppbaserad tillsyn, stora exponeringar och
kapitalkrav för kreditinstitut och värdepappersföretag uppställs regler för
tillsyn över finansiella företagsgrupper. Är kreditinstitutet eller värde-
pappersföretaget varken moder- eller dotterföretag och finns inte något företag
som det finns ägarintresse i utövas tillsynen över företaget individuellt i
enlighet med gällande tillsynsregler.
Enligt artikel 3.1 i direktivet om gruppbaserad tillsyn skall ett kredit-
institut eller ett värdepappersföretag som är moderföretag till kreditinstitut,
värdepappersföretag eller finansiellt institut eller som har ägarintresse i
sådant institut stå under tillsyn på grundval av sammanställning av institutens
ekonomiska ställning, i den omfattning och på det sätt som föreskrivs i artikel
5.
Vidare skall enligt artikel 3.2 ett kreditinstitut eller ett värdepappers-
företag vars moderföretag är ett holdingföretag med finansiell verksamhet stå
under tillsyn på grundval av sammanställning av institutets ekonomiska ställning
med den som gäller för holdingföretaget, i den omfattning och på det sätt som
föreskrivs i artikel 5. Sammanställningen innebär inte att de behöriga
myndigheterna skall utöva någon tillsynsfunktion i förhållande till
holdingföretaget som sådant.
Tillsynen vad gäller kapitalkrav för kreditrisker, kapitalkrav för mark-
nadsrisker och kontroll av stora exponeringar skall, enligt artikel 3.5, utövas
på grundval av sammanställning. Medlemsstaterna skall, när det är lämpligt,
besluta om de åtgärder som behövs för att holdingföretag med finansiell
verksamhet skall omfattas av bestämmelserna om gruppbaserad tillsyn.
I andra banksamordningsdirektivet (89/646/EEG) anges dels att inget
kreditinstitut får ha ett kvalificerat innehav, som motsvarar mer än 15 % av
institutets kapitalbas, i ett företag som varken är ett kreditinstitut eller ett
finansiellt institut, dels att ett kreditinstituts sammantagna kvalificerade
innehav i andra företag än kreditinstitut, finansiella institut och vissa andra
företag inte får överstiga 60 % av institutets kapitalbas (artikel 12.1 och
12.2). Det följer av artikel 3.5 att kontroll av att dessa gränser inte
överskrids även skall utövas genom tillsyn och övervakning på grundval av
sammanställning av kreditinstitutens ekonomiska ställning.
Av artikel 3.6 följer att de behöriga myndigheterna skall se till att det i
alla företag, som omfattas av sådan gruppbaserad tillsyn som utövas över ett
kreditinstitut eller ett värdepappersföretag, finns tillfredsställande interna
kontrollrutiner för att ta fram den information som kan vara av betydelse för
att uppnå syftet med tillsynen.
Om ett kreditinstitut eller ett värdepappersföretag, vars moderföretag är ett
kreditinstitut eller ett värdepappersföretag, är beläget i ett annat EES-land
och beviljats auktorisation där skall, enligt artikel 3.8, de behöriga
myndigheterna som har beviljat auktorisationen tillämpa gränserna enligt artikel
3.5 på kreditinstitutet eller värdepappersföretaget, individuellt eller, i
förekommande fall, på delsammanställning. Enligt artikel 3.9 får de behöriga
myndigheter som auktoriserat dotterföretaget dock, genom bilaterala avtal,
delegera ansvaret för tillsynen till de behöriga myndigheterna som beviljat
moderföretaget auktorisation och utövar tillsyn över detta. Kommissionen skall
hållas underrättad om förekomsten av sådant avtal och deras innehåll samt
vidarebefordra sådan information till de behöriga myndigheterna i övriga
medlemsstater och till Rådgivande bankrörelsekommittén. När det gäller
bilaterala avtal som avser värdepappersföretag skall informationen i stället
vidarebefordras till rådet och kommissionen.
Skälen för regeringens förslag: En sammanställning skall, enligt direktivet om
gruppbaserad tillsyn, göras beträffande alla företagsgrupper där det ägande
företaget är kreditinstitut eller holdingföretag med finansiell verksamhet. För
holdingföretag med blandad verksamhet med huvudkontor inom gemenskapen gäller i
stället en skyldighet att lämna information.
Enligt 1983 års direktiv gällde kravet på sammanställning endast de fall då
moderföretaget var ett kreditinstitut. I ingressen till 1992 års direktiv om
gruppbaserad tillsyn anges att tillsynen för att vara verksam måste tillämpas på
alla bankgrupper, även sådana grupper där moderföretaget inte är ett
kreditinstitut. I och med 1992 års direktiv har därför, som angetts ovan, kravet
på tillsyn av finansiella företagsgrupper utvidgats till att även omfatta de
fall där ett kreditinstituts moderföretag är ett holdingföretag med finansiell
verksamhet. Vidare kan tillsynen utövas redan när ett kreditinstitut eller ett
holdingföretag med finansiell verksamhet har ett ägarintresse.
Omfattningen av tillsynen av finansiella företagsgrupper har utvidgats till att
förutom kapitalkrav för kreditrisker även avse kapitalkrav för marknadsrisker
och kontroll av stora exponeringar. Kontroll skall även ske av kreditinstituts
kvalificerade innehav av aktier eller andelar i andra företag.
Direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut, 93/6/EEG,
utgör en del av en internationell strävan att åstadkomma gemensamma regler
avseende övervakning av värdepappersbolag och kreditinstitut. Det är enligt
direktivet önskvärt att göra behandlingen av kreditinstitut och
värdepappersbolag likvärdig genom att utveckla gemensamma normer för de
marknadsrisker som kreditinstitut och värdepappersbolag utsätter sig för. Vidare
är det viktigt att ge en heltäckande modell för övervakningen av dessa risker. I
direktivet om gruppbaserad tillsyn fastställs inte några gemensamma regler för
sammanställd redovisning av marknadsrisker i kreditinstitut. Direktivet om
gruppbaserad tillsyn är inte heller tillämpligt på finansiella företagsgrupper
som omfattar en eller flera värdepappersbolag men som inte omfattar några
kreditinstitut. Genom kapitalkravsdirektivet införs emellertid regler om tillsyn
av finansiella företagsgrupper utsatta för marknadsrisker och för finansiella
företagsgrupper som innehåller värdepappersbolag men inte kreditinstitut.
Med hänsyn till de ändringar av reglerna om tillsyn av finansiella före-
tagsgrupper som skett genom de ovan beskrivna direktiven måste ändringar även
göras i den svenska lagstiftningen för att Sverige skall uppfylla direktivens
krav.
Av 2 kap. 11 § bankrörelselagen följer att om en bank har ett dotterföretag
skall reglerna om kapitalkrav tillämpas även på koncernen (konsoliderat
kapitalkrav). Det konsoliderade kapitalkravet omfattar emellertid inte
försäkringsföretag och sådana dotterföretag till försäkringsföretag som inte
driver någon form av finansiell verksamhet. Bestämmelsen om konsoliderat
kapitalkrav i bankrörelselagen omfattar i dag endast det fall att moderföretaget
är en bank. I lagen om kreditmarknadsbolag finns också regler om konsoliderat
kapitalkrav. I 4 kap. 4 § nämnda lag föreskrivs att ett konsoliderat kapitalkrav
föreligger om ett kreditmarknadsbolag har ett dotterföretag. Det framgår vidare
av 5 kap. 4 § lagen om värdepappersrörelse att om ett värdepappersbolag har ett
dotterföretag skall vad som föreskrivs om kapitalkrav tillämpas även på
koncernen.
Reglerna som för närvarande finns i bankrörelselagen, lagen om värde-
pappersrörelse och lagen om kreditmarknadsbolag måste ändras så att tillsyn kan
utövas också när ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag ingår i en
finansiell företagsgrupp, utan att detta företag är ett moderföretag. Dessutom
skall beräkningen av den samlade ekonomiska ställningen inte bara omfatta
dotterföretagen utan också företag som det finns ägarintresse i. Någon tillsyn
av ett holdingföretag som sådant skall emellertid inte föreligga.
Vidare måste omfattningen av tillsynen över de finansiella företagsgrupperna
utvidgas till att, förutom kapitalkrav för kreditrisker, omfatta kapitalkrav för
marknadsrisker och kontroll av begränsningarna av stora exponeringar. Tillsynen
beträffande marknadsrisker bör dock träda i kraft först i samband med att
regleringen av dessa träder i kraft dvs. den 1 januari 1996.
I 2 kap. 15 a § bankrörelselagen stadgas att om en bank ingår i en koncern
gäller för varje företag inom koncernen en begränsning av innehav och åtaganden
i ett enskilt företag. Regeln innebär att varje företag i koncernen endast får
förvärva aktier inom en ram som motsvarar 30 % av kapitalbasen och att innehav
och åtagande i ett enskilt företag får sammanlagt uppgå till högst 5 % av ramen.
Undantag gäller för försäkringsföretag och sådana dotterföretag till
försäkringsföretag som inte driver någon form av finansiell verksamhet. Dessutom
får, om en bank ingår i en koncern, koncernens sammanlagda innehav inte motsvara
mer än 5 % av röstetalet för samtliga aktier i aktiebolaget. Finansinspektionen
kan medge undantag från denna begränsning. Vid beräkning av koncernens innehav
skall dock, intill ett innehav motsvarande 5 % av röstetalet i bolaget, bortses
från aktier som innehas av försäkringsföretag i koncernen eller av dotterföretag
till ett försäkringsföretag.
När denna bestämmelse infördes angavs i förarbetena (prop. 1990/91:154 s. 54
ff) att möjligheter borde ges till bankerna att inom en mindre ram förvärva
aktier och delta i finansieringsverksamhet som traditionellt betraktats som mer
riskfylld. Avsikten var att även i fortsättningen förhindra att placeringarna
får karaktär av ägarintresse i strid med bankernas oberoende ställning och
grundläggande uppgifter. Med tanke på att denna placeringssektor för svenska
banker innebar något av en principiell nyordning borde, enligt förarbetena,
öppningen totalt sett vara försiktig. Det finns för närvarande, trots vad
Svenska Bankföreningen anfört, inte skäl för att utvidga denna ram för förvärv
av placeringsaktier som i dag gäller för bankerna.
Den svenska lagstiftningen, som således föreskriver hårdare krav än vad som
krävs enligt andra banksamordningsdirektivet, omfattar endast koncernföretag,
dvs. moderföretag och dotterföretag. Enligt direktiven måste även hänsyn tas
till aktieinnehav i företag vari ägarintresse föreligger. En bestämmelse bör
därför införas som innebär att bestämmelsen i bankrörelselagen även skall
omfatta en finansiell företagsgrupp.
I 3 kap. 6 § lagen om kreditmarknadsbolag finns en bestämmelse som motsvarar
regeln i andra banksamordningsdirektivet avseende begränsning av förvärv av
placeringsaktier. Någon bestämmelse om att begränsningen skall gälla annat än
individuellt finns emellertid inte varför även denna bör kompletteras i lagen om
kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag
så att bestämmelsen i kreditmarknadsbolagslagen omfattar även en finansiell
företagsgrupp där ett kreditmarknadsbolag ingår. En bestämmelse om kontroll av
kvalificerat innehav av placeringsaktier föreslås bli införd för
värdepappersbolag med tillstånd att ta emot medel på konto och lämna kredit (se
3 kap. 1 a § i förslaget till lag om ändring i lagen om värdepappersrörelse).
Av direktivet framgår att om ett moderföretag, som är ett motsvarande
kreditinstitut eller värdepappersföretag, är hemmahörande i ett annat EES-land
än ett eller flera dotterföretag, som också är kreditinstitut eller
värdepappersföretag, skall den samlade ekonomiska beräkningen ske särskilt för
det eller de kreditinstitut eller värdepappersföretag som är hemmahörande i ett
annat land än moderföretaget. En sammanställning bör således ske i Sverige och
med stöd av bestämmelserna i kapitaltäckningslagen för de underkoncerner som är
hemmahörande i Sverige. Direktivet ger dock de behöriga myndigheter som beviljat
dotterföretaget auktorisation möjlighet att träffa avtal om att ansvaret för
tillsynen delegeras till den myndighet som beviljat moderföretaget
auktorisation. Det föreligger dock inte skäl för att Finansinspektionen skall
överlåta sitt tillsynsansvar för de i Sverige hemmahörande kreditinstituten
eller värdepappersbolagen. Det är av vikt att detta tillsynsansvar utövas av
hemlandsmyndigheten varför möjligheter att avtala om att ansvaret skall
delegeras till moderföretagets hemlandsmyndighet inte bör medges. Denna
bedömning delas av Riksbanken.
För att syftet med tillsynen över de finansiella företagsgrupperna skall kunna
uppnås måste Finansinspektionen ha möjlighet att erhålla den information som kan
vara behövlig. För att informationen skall kunna tas fram förutsätts att det för
alla företag i en koncern eller en företagsgrupp finns tillfredsställande
interna kontrollrutiner. Det bör därför av lagtexten framgå att alla företag i
en finansiell företagsgrupp skall ha tillfredsställande interna förvaltnings-
och redovisningsrutiner. Det är även viktigt att ett moderföretag eller ett
företag som innehar ägarintresse får de upplysningar som är nödvändiga från
andra företag inom en finansiell företagsgrupp så att redovisningskraven kan
uppfyllas. Likaså bör det föreligga en skyldighet för en finansiell
företagsgrupp att lämna Finansinspektionen de upplysningar som behövs för att
inspektionen skall kunna utöva tillsynen över gruppen.
Såsom Finansinspektionen uppgett ingår ett försäkringsföretag normalt inte i en
finansiell företagsgrupp. I den mån ett s.k. captivebolag driver
försäkringsrörelse ingår det således inte heller i tillsynen över gruppen.
Enligt försäkringsrörelselagen har ett försäkringsbolag begränsade möjligheter
att driva någon annan verksamhet än försäkringsrörelse. Det skulle antagligen
leda för långt att göra den bedömningen att ett försäkringsbolag skall kunna
anses vara ett anknutet företag. Med hänsyn härtill skulle inte heller ett
captivebolag kunna anses vara ett anknutet företag eftersom dess huvudsakliga
verksamhet är att driva försäkringsrörelse. Det pågår inom EU ett arbete som
syftar till att försöka få en gemensam tillsyn över finansiella konglomerat,
dvs. företagsgrupper som innehåller både kreditinstitut och försäkringsföretag.
I avvaktan på att detta arbete leder fram till ett direktiv om tillsyn över
finansiella konglomerat finns det inte skäl att i Sverige införa speciella
regler om försäkringsföretag som kan ingå i en finansiell företagsgrupp. Ett
captivebolag kan inte heller anses utgöra ett finansiellt institut då dess
huvudsakliga verksamhet inte faller in under definitionen av ett sådant
institut.
8.4 Undantag från tillsynen
Regeringens förslag: Tillsynen över kreditinstitut och värdepappersbolag skall
ske både individuellt och på gruppbaserad grund.
Finansinspektionen får i ett enskilt fall medge att ett dotterföretag eller ett
företag som det finns ägarintresse i undantas från sammanställningen samt medge
att ett sådant företag utelämnas från den gruppbaserade redovisningen.
Förutsättningarna för att undantag kan medges är att företaget är beläget i
tredje land och det föreligger rättsliga hinder för överföring av information
från ett sådant företag, att företaget är av mindre betydelse eller att en
sammanställning skulle vara olämplig eller vilseledande.
Finansinspektionen får - om ett dotterföretag som är kreditinstitut eller
värdepappersbolag inte tas med i sammanställningen eller redovisningen - fordra
att moderföretaget lämnar den information som inspektionen behöver för sin
tillsyn över dotterföretaget.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Finansinspektionen anser att tillsynsreglerna bör ses över så att kapitalkrav,
stora exponeringar etc. kan beräknas enbart på koncern- eller gruppnivå när det
är fråga om finansiella företagsgrupper.
EES-avtalet: Medlemsstaterna eller de behöriga myndigheterna får, enligt
artikel 3.3 i direktivet om gruppbaserad tillsyn, besluta att undanta ett
kreditinstitut, värdepappersföretag, finansiellt institut eller anknutet företag
från reglerna om gruppbaserad tillsyn om det är ett dotterföretag eller ett
företag vari ägarintresse föreligger och
1. om företaget är beläget i ett tredje land där rättsliga hinder föreligger
för överföring av nödvändig information,
2. om företaget enligt de behöriga myndigheternas bedömning är av mindre
betydelse med hänsyn till syftet med övervakningen av kreditinstitutet eller
värdepappersföretaget,
3. om företagets totala balansomslutning uppgår till mindre än tio miljoner
ecu, eller, om det beloppet är lägre, mindre än 1 % av den totala balans-
omslutningen i moderföretaget eller i det företag som innehar ägarintresse,
4. om de behöriga myndigheterna bedömer att en sammanställning av företagets
finansiella ställning skulle vara olämplig eller vilseledande med hänsyn till
syftet med tillsynen.
Även om flera företag var för sig uppfyller de kriterier som anges i punkt 2
och 3 skall de omfattas av bestämmelserna om gruppbaserad redovisning om de
tillsammans är av inte oväsentlig betydelse med hänsyn till syftet med
övervakningen.
När en medlemsstats behöriga myndigheter beslutat att undanta ett dotterföretag
som är ett kreditinstitut eller ett värdepappersföretag från reglerna om
gruppbaserad tillsyn enligt punkt 2, 3 eller 4 får, enligt artikel 3.4, de
behöriga myndigheterna i den medlemsstat där dotterföretaget är beläget begära
sådan information från moderföretaget som kan underlätta tillsynen över
kreditinstitutet eller värdepappersföretaget.
Av artikel 3.7 framgår vidare att medlemsstaterna får avstå från att tillämpa
reglerna om tillsyn vad gäller kapitaltäckning för kreditrisker och mark-
nadsrisker samt kontroll av stora exponeringar individuellt eller på
proportionell grund, på ett kreditinstitut eller ett värdepappersföretag som i
egenskap av moderföretag är underkastat gruppbaserad tillsyn och på varje
dotterföretag till sådant kreditinstitut eller värdepappersföretag under
förutsättning att dotterföretaget är föremål för de behöriga myndigheternas
auktorisation och står under deras tillsyn samt ingår i den gruppbaserade
tillsynen över moderföretaget. Samma möjlighet till undantag gäller när
moderföretaget är ett holdingföretag med finansiell verksamhet som har
huvudkontor i samma medlemsstat som kreditinstitutet eller värde-
pappersföretaget, under förutsättning att det är underkastat samma tillsyn som
gäller för kreditinstitut eller värdepappersföretag. I båda dessa fall måste
dock åtgärder vidtas för att säkerställa att det föreligger eller uppnås en
lämplig fördelning av kapitalet, exponeringarna och kapitalbasen inom gruppen.
Tillämpar de behöriga myndigheterna dessa regler individuellt på sådana
kreditinstitut eller värdepappersföretag får de vid beräkning av kapitalbasen i
kreditinstitutet eller värdepappersföretaget tillämpa bestämmelsen i artikel 2.1
sista stycket i direktiv 89/299/EEG vid beräkning av kapitalbasen i
kreditinstitut. Denna bestämmelse innebär att moderföretag, som är föremål för
gruppbaserad tillsyn, vid beräkning av den egna icke gruppbaserade kapitalbasen
inte behöver göra avdrag för ägarposter i andra kreditinstitut, värdepappers-
företag eller finansiella institut som omfattas av sammanställning.
Skälen för regeringens förslag: Om ett kreditinstitut eller värdepappersbolag
ingår i en finansiell företagsgrupp och därmed omfattas av den tillsyn som
gruppen är underkastad medger direktiven att Sverige får möjlighet att införa
bestämmelser som medför att tillsynen endast sker på gruppbaserad grund och inte
på individuell nivå. För det fall att en medlemsstat vill utnyttja möjligheten
till att endast ha tillsyn över den finansiella företagsgruppen och inte över
kreditinstitutet eller värdepappersbolaget individuellt kräver direktivet att
åtgärder vidtas för att säkerställa en lämplig fördelning av kapitalet inom
gruppen.
Det framstår i nuläget som osäkert vilka konsekvenser en sådan undantags-
möjlighet skulle få. Det föreligger i Sverige inte någon skyldighet för ett
koncernföretag att lämna kapitaltillskott till ett annat koncernföretag utöver
den kapitalandel som exempelvis ett moderföretag har i ett dotterföretag. Det är
också osäkert hur en lämplig omfördelning av kapitalet i gruppen skulle kunna
göras med stöd av de svenska associationsrättsliga reglerna. Den svenska
regleringen innehåller också ett antal begränsningar vad gäller möjligheten att
disponera vinstmedel. Formerna för tillsynen över de finansiella
företagsgrupperna kan behöva utvecklas innan effekterna av enbart en tillsyn på
gruppbaserad grund kan analyseras. Även om den angivna möjligheten skulle kunna
medföra lättnader för företagen är det mot denna bakgrund för närvarande inte
möjligt att införa en sådan bestämmelse i Sverige. Om det visar sig finnas ett
behov av en ändring på denna punkt får saken tas upp igen och studeras närmare.
Riksbanken har i sitt remissyttrande uttryckt stöd för att tillsynen skall vara
såväl individuell som gruppbaserad.
Enligt direktivet om gruppbaserad tillsyn finns det möjligheter att undanta ett
dotterföretag eller ett företag vari ägarintresse föreligger från reglerna om
tillsyn över finansiella företagsgrupper trots att företagen är kreditinstitut,
värdepappersbolag, finansiellt institut eller anknutet företag.
Det kan i vissa fall finnas skäl att undanta ett företag från den gruppbaserade
beräkningen och från tillsynsredovisningen. Direktivets möjlighet att besluta
att undanta ett dotterföretag eller ett företag vari ägarintresse föreligger bör
därför utnyttjas. Det blir Finansinspektionen som i varje enskilt fall får
avgöra om förutsättningarna för undantag föreligger eller inte. Finansinspek-
tionen skall, om den meddelar undantag, kunna begära sådan information från
moderföretaget som krävs för att inspektionen skall kunna utöva tillsyn över ett
undantaget dotterföretag.
8.5 Fördelningen av tillsynsansvaret
Regeringens förslag: Om ett moderföretag eller det företag som innehar
ägarintresse är kreditinstitut eller värdepappersbolag skall Finansinspektionen
utöva tillsynen över den finansiella företagsgruppen om kreditinstitutet eller
värdepappersbolaget är hemmahörande i Sverige.
Om ett moderföretag är ett holdingföretag med finansiell verksamhet skall
Finansinspektionen utöva tillsynen över den finansiella företagsgruppen, om
samtliga dotterföretag som är kreditinstitut eller värdepappersbolag är hemma-
hörande i Sverige och det inte finns motsvarande utländska företag inom gruppen
eller, om minst ett dotterföretag, som är kreditinstitut eller
värdepappersbolag, och holdingföretaget är hemmahörande i Sverige.
Finansinspektionen får i andra fall, efter bemyndigande, genom överenskommelse
med behöriga myndigheter i berörda EES-länder bestämma vilken myndighet som
skall ansvara för tillsynen över den finansiella företagsgruppen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Finansinspektionen anser att, för det fall att en finansiell företagsgrupp står
under utländsk tillsyn, bör undantag från inspektionens tillsynsansvar i vissa
fall kunna tillåtas för den svenska underkoncernen. Vidare bör möjligheten att
träffa överenskommelse med annan behörig tillsynsmyndighet kunna delegeras till
inspektionen.
EES-avtalet: Om moderföretaget är ett kreditinstitut eller ett värde-
pappersföretag följer av artikel 4.1 att den gruppbaserade tillsynen skall
utövas av de behöriga myndigheter som beviljat moderföretaget auktorisation.
Om ett kreditinstituts eller ett värdepappersföretags moderföretag är ett
holdingföretag med finansiell verksamhet skall, enligt artikel 4.2, den grupp-
baserade tillsynen utövas av de behöriga myndigheter som beviljat kredit-
institutet eller värdepappersföretaget auktorisation. När ett finansiellt
holdingföretag har kreditinstitut eller värdepappersföretag som dotterföretag
vilka beviljats auktorisation i två eller flera medlemsstater, skall dock den
gruppbaserade tillsynen utövas av de behöriga myndigheterna i det EES-land där
holdingföretaget med finansiell verksamhet etablerades. Enligt artikel 4.3 får
dock de behöriga myndigheter som berörs efter gemensam överenskommelse avstå
från att tillämpa dessa regler och i stället träffa överenskommelse om hur
tillsynen skall fördelas.
Av artikel 4.2 följer vidare att om ett holdingföretag med finansiell
verksamhet inte har något dotterföretag som är kreditinstitut eller värde-
pappersföretag som beviljats auktorisation i den medlemsstat där holding-
företaget etablerades, skall de behöriga myndigheterna i berörda medlemsstater,
inklusive de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där holdingföretaget
etablerades, söka träffa överenskommelse om vilken av dessa myndigheter som
skall utöva den gruppbaserade tillsynen. I avsaknad av sådan överenskommelse
skall den gruppbaserade tillsynen utövas av de behöriga myndigheter som beviljat
auktorisation för det kreditinstitut eller värdepappersföretag som har den
största balansomslutningen. Om flera kreditinstitut eller värdepappersföretag
har lika stor balansomslutning skall den gruppbaserade tillsynen utövas av de
behöriga myndigheter som först beviljade auktorisation.
Överenskommelser skall, enligt artikel 4.4, innehålla bestämmelser om samarbete
och överföring av sådan information som behövs för att syftet med direktivet om
gruppbaserad tillsyn skall kunna uppnås.Om en medlemsstat har mer än en behörig
myndighet som har befogenhet att utöva tillsyn över kreditinstitut,
värdepappersföretag och finansiella institut, följer det av artikel 4.5 att
landet skall vidta nödvändiga åtgärder för att en samordning mellan dessa
myndigheter skall etableras.
Skälen för regeringens förslag: Behörig myndighet med ansvar för tillsynen över
finansiella företagsgrupper i Sverige är Finansinspektionen. Inspektionen skall
således utöva tillsynen om moderföretaget eller det företag som innehar
ägarintresse är ett kreditinstitut eller värdepappersbolag hemmahörande i
Sverige oavsett om det inom den finansiella företagsgruppen finns företag som är
belägna i ett annat land.
Om moderföretaget i stället är ett svenskt holdingföretag med finansiell verk-
samhet och minst ett dotterföretag, som är kreditinstitut eller värde-
pappersbolag, är hemmahörande i Sverige skall Finansinspektionen svara för
tillsynen. Även om moderföretaget är ett utländskt holdingföretag med finansiell
verksamhet skall Finansinspektionen svara för tillsynen om samtliga
dotterföretag som är kreditinstitut eller värdepappersbolag är hemmahörande i
Sverige.
Finansinspektionens skyldighet att utöva tillsynen bör framgå av lagtexten.
Enligt direktivet skall de behöriga myndigheterna, om det inte finns något
dotterföretag som är kreditinstitut eller värdepappersföretag som är hemma-
hörande i samma EES-land som holdingföretaget med finansiell verksamhet, genom
avtal med myndigheter i berörda länder komma överens om vilket lands myndighet
som skall utöva tillsynen. Det bör därför införas en möjlighet för
Finansinspektionen att, efter bemyndigande från regeringen, ingå en sådan
överenskommelse. Enligt 10 kap. 1 § regeringsformen ingås överenskommelse med
annan stat eller mellanfolklig organisation av regeringen. Regeringen kan med
stöd av 10 kap. 3 § regeringsformen uppdra åt förvaltningsmyndighet att ingå
internationell överenskommelse där det inte krävs riksdagens eller Utrikes-
nämndens medverkan. De överenskommelser som kommer i fråga är sådana att
regeringen och, efter bemyndigande, Finansinspektionen kan ingå dem utan
riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan. Med hänsyn till bestämmelserna i
regeringsformen behövs det inte anges i kapitaltäckningslagen att regeringen
eller Finansinspektionen kan ingå överenskommelser med behöriga myndigheter i
andra EES-länder.
Om det finns två eller flera kreditinstitut eller värdepappersbolag som har
samma holdingföretag med finansiell verksamhet som moderföretag och det inte med
hjälp av vad som angivits ovan går att fastställa vilket lands myndighet som
skall utöva tillsynen anger direktivet olika lösningar. Det framstår som onödigt
att tynga lagtexten med dessa olika förslag till lösningar. I lagtexten bör
endast huvudreglerna framgå och Finansinspektionen får, efter bemyndigande, i
övriga fall komma överens med behöriga myndigheter i andra EES-länder varvid
direktivets bestämmelser naturligtvis utgör utgångspunkten för dessa
diskussioner.
Den möjlighet som artikel 4.3 i direktivet ger Finansinspektionen att träffa
överenskommelse om annan fördelning av den gruppbaserade tillsynen bör inte
utnyttjas eftersom inspektionen bör utöva tillsynen både individuellt och för
den finansiella företagsgruppen.
Såsom angetts i avsnitt 8.3 bör undantag inte medges från tillsynsansvaret i
det fall en finansiell företagsgrupp är en svensk underkoncern till en utländsk
finansiell företagsgrupp. Detta trots att den utländska gruppen står under
tillsyn i hemlandet.
8.6 Särskilt om tillsyn över finansiella företagsgrupper
avseende stora exponeringar och kapitalkrav för
marknadsrisker
Regeringens förslag: Om ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag är moder-
företag skall vid beräkningen av gränsvärdena vid stora exponeringar inte
medräknas exponeringar som kreditinstitut eller värdepappersbolag har gentemot
andra företag inom samma koncern om företagen står under individuell tillsyn och
omfattas av samma gruppbaserade redovisning som moderföretaget.
Finansinspektionen får även medge att sådana undantag får tillämpas på
koncerner där moderföretaget är ett i Sverige etablerat holdingföretag med
finansiell verksamhet.
De möjligheter som ges i direktiven att avräkna nettoinnehav i skilda bolag
inom en koncern mot varandra skall inte medges.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Finansinspektionen anför att det från tillsynssynpunkt under senare år blivit
allt mer angeläget att övervaka tillsynsobjekten på koncernnivå. Skälet till
detta är att en stor del av de finansiella instituten ingår i koncerner vars
verksamhet dessutom ofta är blandad. Ett koncernförhållande kräver en annan
styrning och tillsyn än vad som krävs för ett enskilt institut. Detta innebär
att tillsynsmyndighetens uppgift alltmer inriktas på att tillse att instituten
har goda kontroll- och styrsystem som förmår att skapa en överblick över en
koncerns eller en finansiell företagsgrupps totala verksamhet. För att kunna
bedöma en sådan grupps utveckling vad gäller risker och resultat är det därför
av vikt att det inom gruppen finns limiter som begränsar gruppens stora
exponeringar och en löpande uppföljning som säkerställer att föreskrivna
kapitalkrav uppfylls. Det är därför viktigt att begränsningar avseende stora
exponeringar gäller på gruppnivå när ett institut ingår i en finansiell
företagsgrupp. Från tillsynssynpunkt är detta också tillfyllest. Inspektionen
förutsätter att behoven av information från enskilda institut inom en finansiell
företagsgrupp kommer att tillgodoses genom de krav på redovisningsrutiner som
bl.a. tagits in i förslaget till den nya kapitaltäckningslagen.
Svenska Bankföreningen menar att det är tveksamt om ett institut slipper
medräkna kredit till ett inom koncernen befintligt fastighetsbolag. Om så inte
blir fallet skulle stora problem uppstå. Det bör klart anges att ett institut
såsom stor exponering inte behöver räkna krediter till närstående företag vars
verksamhet huvudsakligen består i att förvalta panter som övertagits för att
skydda institutets fordringar.
Finansinspektionen anser att ett strikt förbud mot nettning vid beräkning av
marknadsrisker förefaller vara omotiverat strängt. Utgångspunkten i gruppbaserad
tillsyn torde vara att gruppen skall bedömas som en ekonomisk enhet.
Inspektionen kan i föreskrifter ange under vilka förutsättningar avräkning skall
få ske.
Konkurrensverket anför att nettning bör utnyttjas fullt ut för att inte svenska
finansiella företag skall erhålla komparativa kostnadsnackdelar.
EES-avtalet: Av artikel 5.1 i direktivet om övervakning och kontroll av
kreditinstituts stora exponeringar följer att, om ett kreditinstitut varken är
moder- eller dotterföretag, tillsynen skall utövas på individuell grund. I
övriga fall skall, enligt artikel 5.2, tillsynen utövas på gruppbaserad grund i
enlighet med direktivet om gruppbaserad tillsyn.
Enligt artikel 4.6 får medlemsstaterna, från tillämpningen av begränsningar av
stora exponeringar, helt eller delvis undanta exponeringar som ett
kreditinstitut eller ett värdepappersföretag har gentemot sitt moderföretag,
gentemot andra dotterföretag till moderföretaget eller gentemot sina egna
dotterföretag. En förutsättning är dock att dessa företag omfattas av sådan
gruppbaserad tillsyn som kreditinstitutet eller värdepappersföretaget självt är
underkastat enligt direktivet om gruppbaserad tillsyn eller motsvarande regler i
ett tredje land.
Även i direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut
uppställs regler för tillsyn över finansiella företagsgrupper.
Tillsynen över att de kapitalkrav som uppställs beträffande avsättningar för
marknadsrisker och kreditinstitut för värdepappersföretag som varken är moder-
eller dotterföretag uppfylls skall, enligt artikel 7.1, utövas på individuell
grund. I övriga fall följer av artikel 7.2 att tillsynen skall utövas på
gruppbaserad grund i enlighet med direktivet om gruppbaserad tillsyn.
I den mån direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut
hänvisar till direktivet om gruppbaserad tillsyn skall, enligt artikel 7.3, alla
hänvisningar i sistnämnda direktiv till kreditinstitut även avse värde-
pappersföretag. Undantag gäller för tillsynen avseende kontroll av att gränserna
för förvärv av placeringsaktier inte överskrids. Denna regel gäller endast för
kreditinstitut.
De behöriga myndigheterna som har ålagts eller fått befogenhet att utöva
gruppbaserad tillsyn av företagsgrupper som innehåller värdepappersföretag, men
inte något kreditinstitut, får enligt artikel 7.4 i avvaktan på närmare
samordning av övervakningen av sådana företagsgrupper på gruppnivå och när
omständigheterna ger anledning därtill, efterge denna skyldighet under
förutsättning att varje värdepappersföretag i företagsgruppen
1. använder definitionen av kapitalbas som finns i bilaga till direktivet,
2. individuellt motsvarar de krav som uppställs om avsättningar för risker
resp. övervakning och kontroll av stora exponeringar i direktivet, och
3. inrättar system för att övervaka och kontrollera kapitalkällorna för alla
övriga finansiella institut inom gruppen.
Av artikel 7.5 följer att de behöriga myndigheterna skall kräva att värde-
pappersföretaget i en företagsgrupp, som har beviljats ett sådant undantag som
bestämts i artikel 7.4, skall underrätta myndigheterna om sådana risker som
skulle kunna undergräva deras ekonomiska ställning, däribland sådana som
sammanhänger med sammanställningen av och källorna till kapitalet. Om de
behöriga myndigheterna då finner att tillgångarna inte är skyddade på lämpligt
sätt, skall de kräva att värdepappersföretagen vidtar åtgärder inbegripande, om
så är nödvändigt, begränsning av kapitalöverföringar till andra enheter inom
gruppen.
Om de behöriga myndigheterna efterger skyldigheten att utöva den gruppbaserade
tillsynen som bestämts i artikel 7.4 skall de, enligt artikel 7.6, vidta andra
lämpliga åtgärder för att övervaka riskerna, i synnerhet stora exponeringar för
gruppen som helhet, inkl. företag som inte är belägna i en medlemsstat.
Av artikel 7.7 följer vidare att medlemsstaterna får, under förutsättning att
de utövar gruppbaserad tillsyn, avstå från att beräkna kapitalkravet på
individuell nivå eller delgruppnivå. Om denna möjlighet till avstående inte tas
i anspråk framgår det av artikel 7.10 att de behöriga myndigheterna, vid beräk-
ning av den samlade ekonomiska ställningen för en finansiell företagsgrupp av
kapitalkrav för positionsrisker och de risker gentemot kunder som uppstår vid
stora exponeringar, får medge att nettoinnehav i handelslagret för ett
kreditinstitut eller värdepappersföretag avräknas mot innehav i handelslagret
för ett annat kreditinstitut eller värdepappersföretag. Dessutom får de behöriga
myndigheterna medge att valutapositioner i ett kreditinstitut eller
värdepappersföretag avräknas mot valutapositioner i ett annat kreditinstitut
eller värdepappersföretag i enlighet med de regler som anges om valutakursrisk.
Myndigheterna får också, enligt artikel 7.11, medge avräkning i handelslagret
och valutapositionerna i företag belägna i tredje land under förutsättning att
följande villkor samtidigt är uppfyllda.
1. Företagen har auktoriserats i ett tredje land och uppfyller antingen den
definition av kreditinstitut som anges i första banksamordningsdirektivet eller
är erkända värdepappersföretag i tredje land.
2. Företagen uppfyller, var för sig, de kapitalkrav som motsvarar dem som har
fastställts i direktivet.
3. I de berörda länderna saknas lagregler som väsentligen påverkar kapital-
överföringen inom företagsgruppen.
Vidare får myndigheterna, enligt artikel 7.12, även medge avräkning i
handelslager och valutapositioner mellan kreditinstitut eller värde-
pappersföretag inom en företagsgrupp som har auktorisation i ifrågavarande
medlemsstat under förutsättning att
1. det finns en tillfredsställande kapitalfördelning inom företagsgruppen och
2. de ramar för institutens verksamhet som bestäms av regleringar, lag eller
avtal är sådana att ömsesidigt ekonomiskt stöd inom gruppen säkerställs.
Slutligen får de behöriga myndigheterna enligt artikel 7.13 medge avräkning
mellan ett kreditinstitut eller värdepappersföretag som uppfyller villkoren om
avräkning inom en företagsgrupp och ett kreditinstitut eller värdepappersföretag
som ingår i samma företagsgrupp och har auktoriserats i en annan medlemsstat
under förutsättning att kreditinstitutet eller värdepappersföretaget är skyldigt
att individuellt uppfylla de kapitalkrav som har uppställts angående
avsättningar för risker samt övervakning och kontroll av stora exponeringar.
Vid beräkning av sammanställd kapitalbas följer av artikel 7.14 att artikel 5 i
direktivet 89/299/EEG om kapitalbasen i kreditinstitut är tillämplig. Artikeln
innehåller beräkning av kapitalbasen på gruppbasis.
Myndigheten som har ansvar för att utöva gruppbaserad tillsyn får, enligt
artikel 7.15, erkänna giltigheten av de särskilda definitioner av kapitalbas som
vid beräkningen av institutens sammanställda kapitalbas kan vara tillämpliga
enligt reglerna angående kapitalbas.
Skälen för regeringens förslag: I 2 kap. 16 § bankrörelselagen, 3 kap. 9 §
lagen om kreditmarknadsbolag och 3 kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse stadgas
att en bank, ett kreditmarknadsbolag resp. ett värdepappersbolag inte får ha
fordringar på samma låntagare eller låntagare som är förbundna med varandra i
väsentlig ekonomisk gemenskap i sådan omfattning att det finns risk att banken
eller bolaget inte kan fullgöra sina skyldigheter om en sådan låntagare inte kan
betala sin skuld.
Dessa bestämmelser gäller endast för ett institut individuellt och reglerar
inte vad som gäller för finansiella företagsgrupper. Reglerna om stora
exponeringar och tillsyn över finansiella företagsgrupper leder därför till att
bestämmelser om stora exponeringar även måste införas för finansiella
företagsgrupper. Finansinspektionen har i sitt remissyttrande anfört att det
vore tillfyllest med att övervaka stora exponeringar på gruppnivå. Direktivet om
stora exponeringar (artikel 5.3) ger Sverige den möjligheten. Såsom angetts i
avsnitt 8.4 föreligger emellertid inte tillräckliga skäl för att införa en sådan
bestämmelse i Sverige. Direktivet om stora exponeringar förutsätter också, för
det fall att tillsyn endast sker på gruppbaserad nivå, att åtgärder vidtas för
att säkerställa en lämplig riskfördelning inom gruppen. Den
associationsrättsliga regleringen i Sverige innehåller ett antal begränsningar
vad gäller möjligheterna att disponera vinstmedel inom en företagsgrupp.
Regeringen anser därför att det, förutom nedan angivna fall, för stora
exponeringar bör ske en tillsyn såväl på individuell nivå som på gruppnivå.
Med hänsyn till vad som angetts ovan (avsnitt 8.1) är det inte motiverat att
införa strängare regler för exponeringar inom en finansiell koncern än de som
annars gäller. Direktivet ger också en möjlighet att helt eller delvis undanta
exponeringar inom en sådan koncern.
För det fall att ett moderföretag är kreditinstitut eller värdepappersbolag är
det regeringens uppfattning att det bör tillåtas att exponeringar som
koncernföretag som är kreditinstitut eller värdepappersbolag har gentemot andra
koncernföretag inte begränsas. Förutsättningen för detta är att företagen står
under tillsyn och omfattas av samma sammanställning som moderföretaget. Att
företagen står under tillsyn såväl individuellt som på gruppnivå medför således
att tillsynen är tillräckligt effektiv för att tillåta undantag från
begränsningen av stora exponeringar.
När det däremot gäller koncerner där moderföretaget är ett holdingföretag med
finansiell verksamhet kan tillsynen inte sägas vara lika effektiv eftersom
Finansinspektionen inte utövar någon tillsyn över holdingföretaget som sådant.
Det kan emellertid vara nödvändigt att tillåta undantag från begränsningar av
stora exponeringar även i en sådan koncern. Det bör därför ges en möjlighet att
i ett enskilt fall medge undantag för en koncern där moderföretaget är ett
holdingföretag med finansiell verksamhet.
Svenska Bankföreningen har i remissyttrande anfört att det kan uppstå stora
problem om ett institut såsom stor exponering måste räkna krediter till
närstående företag vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta panter
som övertagits för att skydda institutets fordringar. Härvid bör dock den s.k.
banksmittobestämmelsen i 1 kap. 11 § bankrörelselagen observeras. Av nämnda
paragraf framgår att om en bank ingår i en koncern skall bestämmelserna i
bankrörelselagen om banks rörelse och om tillsyn över bank gälla i tillämpliga
delar för övriga företag i koncernen. Enligt den föreslagna ändringen av
banksmittobestämmelsen kommer även bestämmelserna i lagen om kapitaltäckning och
stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag att gälla för övriga
företag i en bankkoncern. Ett fastighetsbolag som är dotterbolag till en bank
och som inte meddelats undantag från banksmittan kan således hävdas stå under
tillsyn och därmed skulle exponeringar mellan detta bolag och moderbolaget kunna
undantas.
Av direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut följer
att kapitalkravet bestäms på gruppbaserad grund för en företagsgrupp som
innehåller minst ett värdepappersbolag även om det inte ingår något
kreditinstitut i gruppen. Detta följer av att alla hänvisningar i direktivet om
gruppbaserad tillsyn till kreditinstitut även skall avse värdepappersbolag.
Undantag gäller emellertid enligt direktivet för kontroll av att gränserna för
förvärv av placeringsaktier inte överskrids. En sådan kontroll skall endast avse
kreditinstitut.
Som angetts i avsnitt 8.4 föreslås att tillsynen skall utövas på såväl
individuell som gruppbaserad grund. Eftersom Sverige härigenom avstår från
möjligheten att endast utöva tillsynen på gruppbaserad grund ger direktivet om
kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut en möjlighet att vid
beräkning av den samlade ekonomiska ställningen för en finansiell företagsgrupp
medge att nettoinnehav i handelslagret för ett kreditinstitut eller ett
värdepappersbolag avräknas mot innehav i handelslagret för ett annat
kreditinstitut eller värdepappersbolag inom samma företagsgrupp. Syftet med
dessa bestämmelser är att medge en situation där exponeringar i ett bolag
tillåts medföra förluster för bolaget under förutsättning att det finns motsatta
positioner av motsvarande storlek inom ett annat bolag i koncernen. Om förluster
uppkommer i det förstnämnda bolaget erhåller då det andra bolaget vinster av
motsvarande storlek. Situationen på koncernbasis skulle således vara neutral.
Det kan dock inte anses vara acceptabelt att det bolag som gjort förluster skall
vara beroende av att vinster överförs från ett annat bolag i koncernen. Några
garantier för att en sådan kapitalöverföring kan ske medger inte den svenska
associationsrättsliga lagstiftningen. Av detta följer att regeringen anser,
trots att Finansinspektionen och Konkurrensverket tycker att ett strikt förbud
mot nettning är alltför strängt, att nettoinnehav i skilda bolag inom en koncern
inte bör få avräknas mot varandra. Detta bör inte heller vara någon avgörande
konkurrensnackdel för de svenska instituten eftersom en riskreducerande effekt i
dylika situationer i stället kan erhållas genom att bolagen gör en koncernintern
affär med varandra. Inte heller de andra möjligheterna till nettning som
direktivet ger bör utnyttjas. Riksbanken delar uppfattningen att nettoinnehav i
skilda bolag inom en koncern inte bör få avräknas mot varandra, trots att det är
möjligt enligt direktivet.
8.7 Sammanställningens form och omfattning
Regeringens förslag: För finansiella företagsgrupper skall en fullständig
konsolidering ske av moderföretaget och av alla dotterföretag och företag vari
ägarintresse föreligger som är kreditinstitut, värdepappersbolag, finansiella
institut och anknutna företag. Även motsvarande utländska företag skall ingå i
konsolideringen.
Ett företag som det finns ägarintresse i och som leds av ett kreditinstitut,
värdepappersbolag eller holdingföretag med finansiell verksamhet tillsammans med
ett eller flera företag, skall konsolideras med den andel som det ägande
företaget innehar i företaget med ägarintresse om ansvaret är begränsat till
denna andel (klyvningsmetoden).
Om det föreligger andra former av ägarintressen eller kapitalbindningar, får
Finansinspektionen medge att proportionell konsolidering sker eller att
kapitalandelsmetoden används.
Promemorians förslag: Regeringens förslag utvidgar promemorians förslag genom
att fullständig konsolidering som huvudregel skall ske för alla finansiella
företagsgrupper. Undantaget i promemorian avseende samriskföretags-fallen
överensstämmer med regeringens förslag. Regeringen ändrar emellertid
promemorians förslag genom att Finansinspektionen får medge att andra former av
ägarintressen eller kapitalbindningar, än samriskföretags-fallen, får
konsolideras proportionellt eller med stöd av kapitalandelsmetoden.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Finansinspektionen anser att den relativt osvenska termen "konsolidering" bör
undvikas i detta sammanhang eftersom den i allmänhet används för att på ett mer
allmänt sätt ange att ett företag bygger upp reserver. Konsolidering bör i vart
fall inte användas som en kompletterande eller alternativ benämning för
gruppbaserad redovisning. Förutom balansräkning bör även resultaträkning
upprättas för en finansiell företagsgrupp för att bestämma det egna kapitalet,
möjliggöra avstämning och säkerställa eliminering av internvinster och den
särbehandling av olika resultatkomponenter som kan erfordras. Förutom
ägarintressen i samriskföretags-fallen anser inspektionen att även övriga slag
av ägarintressen i princip skall ingå i den finansiella företagsgruppen. Att det
därvid som huvudregel bör ske ett fullständigt intagande i den gruppbaserade
redovisningen bör anges i lagen. Skälen är följande. Med kapitalandelsmetoden
kommer inte ägarintressets tillgångar etc. att intagas i gruppens balansräkning.
Endast ett fullständigt intagande eller klyvningsmetoden möjliggör detta.
Kapitalandelsmetoden innebär nämligen att endast gruppens bokförda värde av
aktierna i ägarintresset påverkar gruppens kapitalkrav och begränsningen av dess
stora exponeringar. I exempelvis Storbritannien gäller att fullständigt
intagande skall göras för alla majoritetsinnehav och normalt för ägarintressen.
I exeptionella fall, när andra ägare har förmåga och vilja att ge stöd, kan
ägarintressen intagas med klyvningsmetoden. I Danmark intages ägarintressen
fullständigt när ägarföretagets ansvar inte är begränsat.
Svenska Bankföreningen anser att kapitalandelsmetoden bör användas i alla de
fall då inte direktivet uttryckligen föreskriver någon annan metod. Skälet
härtill är att kapitalandelsmetoden är den konsolideringsmetod som skall
användas i redovisningssammanhang.
AB Svensk Exportkredit förordar att konsolideringsmetod måste väljas så att
inte ett kreditinstitut som äger aktier i ett annat kreditinstitut missgynnas
vad beträffar stora exponeringar. Det är inte rimligt att en och samma
exponering skall inräknas i upp till sex olika instituts rapporteringar.
EES-avtalet: De behöriga myndigheter som är ansvariga för den gruppbaserade
tillsynen skall enligt artikel 5.1, för tillsynens utövande, kräva fullständig
konsolidering av alla kreditinstitut, värdepappersföretag och finansiella
institut som är dotterföretag. Konsolidering på proportionell grund får
föreskrivas i de fall där, enligt de behöriga myndigheternas bedömning,
moderföretagets ansvar är begränsat till moderföretagets andel av kapitalet i
dotterföretaget med hänsyn till det ansvar som åvilar andra aktieägare,
andelsägare eller medlemmar, vars soliditet är tillfredsställande. Övriga
aktieägares, andelsägares och medlemmars ansvar skall klart fastställas, om så
erfordras genom formella, undertecknade förbindelser.
Av artikel 5.2 följer att de behöriga myndigheterna vid utövandet av den
gruppbaserade tillsynen skall kräva konsolidering på proportionell grund av
ägarintressen i kreditinstitut, värdepappersföretag och finansiella institut,
som leds av ett företag som omfattas av sammanställningen jämte ett eller flera
företag som inte omfattas av sammanställningen, när dessa företags ansvar är
begränsat till den andel av kapitalet som de innehar.
Om det finns andra ägarintressen eller andra former av kapitalbindningar än som
anges i artikel 5.1 eller 5.2 skall de behöriga myndig-heterna, enligt artikel
5.3, bestämma om och hur sammanställning skall ske. De får tillåta eller kräva
att kapitalandelsmetoden används. Tillämpningen av denna metod skall dock inte
innebära att företagen i fråga omfattas av den gruppbaserade tillsynen.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5.1-3 skall de behöriga
myndigheterna enligt artikel 5.4 bestämma om och hur sammanställning skall ske i
följande fall.
1. De behöriga myndigheterna bedömer att ett kreditinstitut eller ett
värdepappersföretag, utan att det innehar ett ägarintresse eller andra
kapitalbindningar, utövar ett väsentligt inflytande över ett eller flera
kreditinstitut, värdepappersföretag eller finansiella institut.
2. Två eller flera kreditinstitut, värdepappersföretag eller finansiella
institut har samma ledning utan att detta följer av avtal eller bestämmelser i
stiftelseurkund, bolagsordning eller motsvarande.
3. Två eller flera kreditinstitut, värdepappersföretag eller finansiella
institut har en förvaltnings- lednings- eller kontrollorganisation som till
övervägande del består av samma personer.
De behöriga myndigheterna får tillåta eller kräva att den metod som föreskrivs
i artikel 12 i direktivet om sammanställd redovisning (83/349/EEG) skall
användas. Artikeln innebär bl.a. att företag skall upprätta sammanställd
redovisning och sammanställd förvaltarberättelse för detta företag och ett eller
flera andra företag om
1. företagen står under enhetlig ledning på grund av avtal eller bestämmelser i
företagens statuter, eller
2. företagens förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan till större delen
består av samma personer.
Dessa företag och deras dotterföretag skall omfattas av en gruppbaserad redo-
visning. Tillämpningen av denna metod skall dock inte innebära att företaget i
fråga omfattas av gruppbaserad tillsyn.
Det följer slutligen av artikel 5.5 att när gruppbaserad tillsyn utövas enligt
artikel 3.1 och 3.2 skall anknutna företag tas med i sammanställningen i de fall
och i enlighet med de metoder som anges i artikel 5.1-4.
Skälen för regeringens förslag: Av direktivet om gruppbaserad tillsyn framgår
att det finns olika former och omfattning av en konsolidering. Termen
konsolidering används, såsom Finansinspektionen föreslagit, endast för att ange
metoden för sammanställningen och avser därmed inte den gruppbaserade
redovisningen. Det kan således vara fråga om exempelvis fullständig
konsolidering eller proportionell konsolidering.
Enligt direktivet är huvudregeln när det gäller koncernförhållanden att det
skall ske en fullständig konsolidering mellan ett moderföretag som är kredit-
institut, värdepappersbolag eller holdingföretag med finansiell verksamhet och
ett eller flera dotterföretag som är kreditinstitut, värdepappersbolag,
motsvarande utländska företag eller finansiella institut. Att fullständig
konsolidering är huvudregeln framgår, såvitt gäller kapitalkrav, redan i dag av
2 kap. 11 § första stycket bankrörelselagen. Liknande bestämmelser finns i 5
kap. 4 § första stycket lagen om värdepappersrörelse och 4 kap. 4 § första
stycket lagen om kreditmarknadsbolag.
I 2 kap. 11 § tredje stycket bankrörelselagen stadgas att regeringen eller
Finansinspektionen, i samband med att en bank får tillstånd att förvärva aktier
m.m., får besluta att konsoliderat kapitalkrav skall tillämpas även på ett
företag som inte är dotterföretag till banken. Företagets kapitalbas och
placeringar skall då beaktas i den omfattning som motsvarar den andel banken
äger i företaget. Detta anges i förarbetena (prop. 1989/90:43 s.114) vara en
tillämpning av kvotkonsolideringsprincipen.
Paragrafen täcker emellertid inte alla de situationer som anges i direktivet.
Det är därför nödvändigt att i kapitaltäckningslagen ange hur sammanställning
skall ske och vilka metoder som skall användas vid konsolideringen för företagen
i en finansiell företagsgrupp.
Enligt direktivet kan under vissa förutsättningar undantag göras från
huvudregeln om fullständig konsolidering i koncernförhållanden. Det föreligger
emellertid för närvarande inte skäl att införa denna möjlighet till undantag. I
samtliga fall där det föreligger ett koncernförhållande bör således en
fullständig konsolidering ske.
I det fall att det finns ett ägarintresse föreskriver direktivet att en
konsolidering på proportionell grund skall ske i vissa fall. Enligt artikel 5.2
skall det ske en proportionell konsolidering om det föreligger ett s.k.
samriskföretag. Med detta menas att en verksamhet drivs gemensamt av några ägare
men utan att någon av dem har ett ensamt bestämmande inflytande. Ansvaret hos de
företag som leder det företag som det finns ägarintresse i skall också vara
begränsat till företagets ägarandel. Vid proportionell konsolidering skall
klyvningsmetoden användas. I lagtexten anges endast mycket kort vad denna metod
innebär. Genom bemyndigande får Finansinspektionen i stället meddela närmare
föreskrifter om hur proportionell konsolidering skall ske i samband med att
klyvningsmetoden används.
Om det finns andra ägarintressen eller kapitalbindningar än samrisk-
företags-fallen får Finansinspektionen, efter bemyndigande från regeringen,
bestämma om en sammanställning skall ske. Finansinspektionen ges således en
ganska vidsträckt befogenhet att avgöra om sammanställning skall ske för
finansiella företagsgrupper. Om sammanställning skall ske för dessa finansiella
företagsgrupper är även här huvudregeln att det skall vara en fullständig
konsolidering. Finansinspektionen får emellertid i dessa fall medge att
proportionell konsolidering sker eller att kapitalandelsmetoden används. Om
kapitalandelsmetoden används innebär det att företagen i fråga inte omfattas av
tillsynen över den finansiella företagsgruppen.
Vad som angetts ovan innebär således att Svenska Bankföreningens ståndpunkt att
kapitalandelsmetoden bör användas som huvudregel inte är lämplig eftersom
metoden innebär att företagen som intages med stöd av kapitalandelsmetoden inte
ingår i den finansiella företagsgruppen. Regeringen anser i likhet med
Finansinspektionen att full konsolidering i stället bör vara huvudregeln i alla
fall utom samriskföretags-fallen.
Kapitalandelsmetoden finns inte lagfäst i dag men i Redovisningskommitténs be-
tänkande föreslås att en sådan metod införs i en ny årsredovisningslag. I
avvaktan på att kommitténs förslag träder i kraft bör i kapitaltäckningslagen
kort anges hur kapitalandelsmetoden skall användas medan det överlåts till
Finansinspektionen att meddela närmare föreskrifter om hur metoden skall
användas.
Det finns, enligt direktivet, ytterligare möjligheter för de behöriga
myndigheterna att bestämma att en sammanställning skall ske. Dessa möjligheter
avser situationer då det inte föreligger något koncernförhållande och inte
heller är fråga om en egentlig finansiell företagsgrupp. Om Finansinspektionen,
efter bemyndigande från regeringen, anser att sammanställning skall ske i dessa
fall får inspektionen även bestämma vilken metod som skall användas vid
sammanställningen.
Enligt artikel 5.4 i direktivet om gruppbaserad tillsyn skall behörig myndighet
bestämma om och hur sammanställning skall ske när kreditinstitut eller
finansiellt institut har samma ledning utan att det följer av bolagsordning
eller liknande. Redovisningskommittén har i sitt förslag avseende kreditinstitut
och försäkringsföretag utnyttjat en motsvarande möjlighet som
redovisningsdirektiven ger. Möjligheten har även intagits i
kapitaltäckningslagen.
I samtliga fall av sammanställning skall även ingå anknutna företag som är
dotterföretag eller som det finns ägarintressen i.
8.8 Information som skall tillhandahållas av
holdingföretag med blandad verksamhet och deras
dotterföretag
Regeringens förslag: I det fall att moderföretaget är ett holdingföretag med
blandad verksamhet skall både moderföretaget och dess dotterföretag lämna
Finansinspektionen sådan information som är av betydelse för tillsynen över
dotterföretag som är kreditinstitut eller värdepappersbolag.
Finansinspektionen ges möjlighet att företa undersökningar för att kontrollera
de uppgifter som lämnats av företagen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
EES-avtalet: De behöriga myndigheterna som har ansvar för auktorisation och
tillsyn över ett eller flera kreditinstitut eller värdepappersföretag, vars
moderföretag är ett holdingföretag med blandad verksamhet, skall, enligt artikel
6.1 i direktivet om gruppbaserad tillsyn, kräva att moderföretaget och alla
dotterföretagen lämnar sådan information som kan vara av betydelse för tillsynen
över kreditinstituten och värdepappersföretagen. Informationen kan inhämtas
antingen direkt från moderföretaget eller dotterföretagen eller via
kreditinstituten och värdepappersföretagen.
Det följer av artikel 6.2 att de behöriga myndigheterna skall, antingen själva
eller genom externa granskare, kunna företa inspektion för att kontrollera de
uppgifter som lämnats av ett holdingföretag med blandad verksamhet och dess
dotterföretag. Om ett holdingföretag med blandad verksamhet eller ett av dess
dotterföretag är ett försäkringsföretag skall det ske ett nära samarbete mellan
de myndigheter som utövar tillsyn över företagen. Om ett holdingföretag med
blandad verksamhet eller ett av dess dotterföretag är beläget i en annan
medlemsstat än den där kreditinstitutet eller värdepappersföretaget är beläget
skall kontroll av uppgifter kunna företas i enlighet med artikel 7.7.
De behöriga myndigheterna skall i enlighet med artikel 3.10 kunna inhämta sådan
information som kan vara av betydelse för tillsynen över kreditinstitut eller
värdepappersföretag från dotterföretag till ett kreditinstitut,
värdepappersföretag eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet även om
dotterföretaget inte omfattas av bestämmelserna om gruppbaserad tillsyn.
Skälen för regeringens förslag: I koncerner där moderföretaget är ett holding-
företag med blandad verksamhet och moderföretaget kontrollerar minst ett
kreditinstitut eller värdepappersbolag måste Finansinspektionen ges möjlighet
att bedöma den ekonomiska ställningen för kreditinstitutet resp.
värdepappersbolaget. Någon metod för gruppbaserad redovisning i dessa fall finns
inte i dag. Emellertid måste Finansinspektionen ha möjlighet att kontrollera den
information som lämnas av företagen för att kunna utöva tillsynen över
kreditinstitut eller värdepappersbolag.
Som angetts i avsnitt 8.6 innebär banksmittobestämmelsen, med den föreslagna
ändringen, att om en bank ingår i en koncern skall bestämmelserna i
bankrörelselagen och kapitaltäckningslagen om bl.a. tillsyn över bank gälla i
tillämpliga delar för övriga företag i koncernen. Vidare skall de övriga
företagen lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed
sammanhängande omständigheter som inspektionen behöver för sin tillsyn av
banken.
I 5 kap. 3 § lagen om kreditmarknadsbolag finns en bestämmelse som stadgar en
upplysningsskyldighet för de företag som ingår i en koncern tillsammans med ett
kreditmarknadsbolag. Ett sådant företag skall, enligt paragrafen, lämna
Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande
omständigheter som inspektionen behöver för tillsynen av kreditmarknadsbolaget.
Detta gäller även sådana företag inom koncernen som inte omfattas av
Finansinspektionens tillsyn.
Av 6 kap. 3 § lagen om värdepappersrörelse följer att om det finns ett
väsentligt samband mellan ett värdepappersinstitut och ett annat företag som
handlar med finansiella instrument eller lämnar kredit mot säkerhet i
finansiella instrument, får Finansinspektionen besluta att värdepappers-
institutet och det andra företaget skall lämna upplysningar om förhållandet
mellan dem och om den verksamhet som anknyter till värdepappersinstitutets
verksamhet.
Av 7 kap. 1 § bankrörelselagen följer att en bank skall lämna inspektionen de
upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som
inspektionen begär. Regler med samma innehåll finns för kreditmarknadsbolag i 5
kap. 1 § lagen om kreditmarknadsbolag och för värdepappersbolag i 6 kap. 1 §
lagen om värdepappersrörelse.
Dessa bestämmelser som innebär att alla kreditinstitut och värdepappersbolag
och till viss del även andra företag är tvingade att lämna Finansinspektionen de
upplysningar som inspektionen begär, får anses räcka för att uppfylla
direktivets krav.
Av 7 kap. 1 § andra stycket bankrörelselagen och 5 kap. 1 § andra stycket lagen
om kreditmarknadsbolag framgår att Finansinspektionen får genomföra undersökning
hos en bank resp. ett kreditmarknadsbolag när inspektionen anser det nödvändigt.
Det bör i kapitaltäckningslagen även införas en möjlighet för Finans-
inspektionen att genomföra undersökningar hos alla företag som omfattas av den
gruppbaserade redovisningen samt holdingföretag med blandad verksamhet och alla
dess dotterföretag för att kontrollera lämnade uppgifter.
8.9 Åtgärder för att underlätta tillämpningen av
tillsynen över den finansiella företagsgruppen
Regeringens förslag: Regler införs som medför att företag inom en finansiell
företagsgrupp skall lämna moderföretaget eller det företag som innehar
ägarintresse den information som behövs för att tillsynen över den finansiella
företagsgruppen skall kunna utövas.
Finansinspektionen får företa undersökningar för att kontrollera en
gruppbaserad redovisning eller samlad information som ett företag lämnat.
Finansinspektionen skall, om företagen i en finansiell företagsgrupp är belägna
i olika EES-länder, kunna utbyta information som är av betydelse för tillsynen
med andra staters tillsynsmyndigheter. En begäran, från behörig myndighet i ett
annat EES-land, att erhålla eller kontrollera sådan information skall efter-
kommas av Finansinspektionen inom ramen för inspektionens befogenheter.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag med undantag för
att inspektion byts ut mot undersökningar.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Finansinspektionen anser att beteckningen inspektioner bör bytas ut mot
undersökningar och anför att det är väsentligt att alla företag i en finansiell
företagsgrupp har sådana system för övervakning och kontroll samt förvaltnings-
och redovisningsrutiner som möjliggör tillsyn på gruppbaserad nivå.
EES-avtalet: I enlighet med artikel 7.1 i direktivet om gruppbaserad tillsyn
skall det inte finns några rättsliga hinder för företag som omfattas av den
gruppbaserade tillsynen, holdingföretag med blandad verksamhet och deras
dotterföretag samt dotterföretag till ett kreditinstitut, värdepappersföretag
eller ett holdingföretag som inte omfattas av bestämmelserna om gruppbaserad
tillsyn att sinsemellan utbyta information som är av betydelse för utövande av
tillsyn i enlighet med direktiven.
Vidare skall, enligt artikel 7.2, när ett moderföretag och något av dess
dotterföretag, som är kreditinstitut eller värdepappersföretag, är belägna i
olika medlemsstater, de behöriga myndigheterna i de olika medlemsstaterna kunna
utbyta information som är av betydelse för att möjliggöra eller underlätta
gruppbaserad tillsyn. Om de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där
moderföretaget är beläget inte själva utövar gruppbaserad tillsyn, kan de
anmodas av de behöriga myndigheter som har ansvar för utövandet av sådan
tillsyn, att från moderföretaget begära information som är av betydelse för den
gruppbaserade tillsynen och att överföra denna information till myndigheterna i
fråga.
Det följer också av artikel 7.3 att myndigheterna skall tillåtas att utbyta
information, varvid skall gälla att inhämtande av eller förfogande över
information inte på något sätt skall anses innebära att de behöriga myn-
digheterna har någon skyldighet att utöva en tillsynsfunktion i förhållande till
dessa institut eller företag som sådana.
Det finns i artikel 7.4 regler för det fall att det är olika myndigheter som
har tillsyn över de olika instituten och företagen. Dessa myndigheter skall i
sådant fall ha ett nära samarbete.
Beträffande information som erhålls med stöd av direktiven och i synnerhet
genom utbyte av information mellan behöriga myndigheter gäller, enligt artikel
7.5, tystnadsplikt i enlighet med bestämmelserna i artikel 12 i första
banksamordningsdirektivet (77/780/EEG).
De behöriga myndigheterna skall vidare, enligt artikel 7.6, upprätta förteck-
ningar över holdingföretag med finansiell verksamhet. Dessa förteckningar skall
överlämnas till de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater och till EFTA
Surveillance Authority (ESA) och Standing Committee.
Det framgår av artikel 7.7 att om de behöriga myndigheterna i en medlemsstat
vid tillämpning av direktiven i ett särskilt fall önskar kontrollera uppgifter
om kreditinstitut, värdepappersföretag, holdingföretag med finansiell
verksamhet, finansiellt institut, anknutet företag, holdingföretag med blandad
verksamhet, dotterföretag till ett holdingföretag med blandad verksamhet eller
dotterföretag till ett kreditinstitut, ett värdepappersföretag eller ett
holdingföretag med finansiell verksamhet som inte omfattas av bestämmelserna om
gruppbaserad tillsyn och institutet eller företaget är beläget i en annan
medlemsstat skall myndigheten, hos behörig myndighet i den andra medlemsstaten,
begära att sådan kontroll företas. De behöriga myndigheter som erhållit en sådan
framställning skall, inom ramen för sina befogenheter, efterkomma denna antingen
genom att själv utföra kontrollen eller genom att tillåta att de myndigheter som
begärt kontrollen utför den eller genom att tillåta en revisor eller expert att
utföra kontrollen.
Medlemsstaterna skall vidare enligt artikel 7.8, utan att detta påverkar
tillämpningen av medlemsstatens straffrättsliga bestämmelser, se till att sank-
tioner eller andra åtgärder, som syftar till att stoppa konstaterade över-
trädelser eller orsakerna till sådana överträdelser, kan vidtas mot holding-
företag med finansiell verksamhet och holdingföretag med blandad verksamhet
eller mot deras ansvariga ledning för överträdelser av lagar eller andra
författningar som antagits för genomförandet av direktiven. I vissa fall kan
sådana åtgärder kräva domstolsprövning. De behöriga myndigheterna skall ha ett
nära samarbete för att säkerställa att sanktioner eller andra åtgärder leder
till önskat resultat, särskilt när den centrala förvaltningen eller den centrala
ledningen i ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett
holdingföretag med blandad verksamhet inte är placerad vid företagets
huvudkontor.
Skälen för regeringens förslag: Finansinspektionen måste ha möjlighet att från
alla företag inom en finansiell företagsgrupp inhämta den information som behövs
för att tillsynen över gruppen skall kunna utövas. Företagen bör därför vara
skyldiga att lämna sådan information till inspektionen. För att skyldigheten
skall bli effektiv bör Finansinspektionen ges möjlighet att genomföra
undersökningar för att kontrollera den information som inspektionen behöver för
att kunna utöva tillsynen.
Finansinspektionen måste också ha möjlighet att inhämta den information som
behövs från behöriga myndigheter i de andra EES-länderna och ge ut sådan
information till dessa myndigheter. I samband med att reglerna om
hemlandstillsyn infördes angavs i förarbetena (prop. 1992/93:89 s. 135) att det
för att tillsynen över kreditinstitut som verkar i olika länder skall bli
effektiv är av största vikt att informationsutbytet och det fortlöpande
samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna fungerar väl. Vidare anfördes att
myndighetskontakterna i vissa fall kommer att vara mindre formaliserade och det
bedömdes därför inte ändamålsenligt att i lag ta in detaljerade föreskrifter om
i vilka situationer och under vilka förutsättningar Finansinspektionen skall
förse tillsynsorganen i andra länder, inom och utom EES, med uppgifter om i
Sverige verksamma institut. I den mån det behövdes ansågs det att regeringen
kunde lämna närmare föreskrifter genom förordning. Det finns inte heller i nu
aktuellt fall anledning att i lag föreskriva under vilka förutsättningar Finans-
inspektionen skall ha informationsutbyte med andra tillsynsmyndigheter inom EES.
Det bör emellertid av lagtexten framgå att inspektionen inom ramen för sin
befogenhet skall lämna eller kontrollera sådan information som behörig myndighet
i ett annat EES-land begär och behöver för att kunna utöva sin
tillsynsskyldighet.
Den informationsskyldighet för Finansinspektionen som följer av EES-avtalet
avser till stor del sådana uppgifter som åsyftas i 8 kap. 5 § sekretesslagen
(1980:100). Enligt den bestämmelsen gäller sekretess, i den mån riksdagen har
godkänt avtal härom med främmande stat eller mellanfolklig organisation, hos
statlig myndighet i verksamhet, som består i tillståndsgivning eller tillsyn med
avseende på bank- och kreditväsendet, värdepappersmarknaden eller
försäkringsväsendet för sådan uppgift om affärs- eller driftförhållanden och
ekonomiska eller personliga förhållanden som myndigheten erhållit enligt
avtalet. Samma sekretess gäller hos Finansinspektionen, i den mån regeringen
föreskriver det, om inspektionen från motsvarande utländsk myndighet erhållit
uppgift enligt annat avtal. Härigenom får direktivens anspråk på sekretess anses
tillgodosett för den information som Finansinspektionen erhåller från annan
behörig myndighet.
Finansinspektionens möjlighet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter framgår
av 1 kap. 3 § sekretesslagen. Enligt denna paragraf får uppgift som är
sekretessbelagd inte röjas för utländsk myndighet eller mellanfolklig
organisation annat än om utlämnande sker i enlighet med särskild föreskrift
därom i lag eller förordning eller om uppgiften i motsvarande fall skulle få
utlämnas till svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens
prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften
lämnas ut till den utländska myndigheten eller mellanfolkliga organisationen.
Bestämmelsen ger således Finansinspektionen goda möjligheter att i
tillsynsarbetet lämna ut handlingar och uppgifter till behöriga utländska
myndigheter.
Att i likhet med 1 kap. 10 § bankrörelselagen och 1 kap. 5 § lagen om
kreditmarknadsbolag hänvisa till reglerna i sekretesslagen får därmed anses vara
tillräckligt. En liknande bestämmelse bör därför införas i den föreslagna
kapitaltäckningslagen. Det bör i kapitaltäckningslagen även införas
sekretessbestämmelser för styrelseledamöter eller befattningshavare hos
holdingföretag med finansiell resp. blandad verksamhet eftersom dessa inte
omfattas av någon annan sekretessbestämmelse.
I bankrörelselagen, lagen om kreditmarknadsbolag och lagen om värdepappersr-
örelse finns ett regelsystem för sanktioner som i huvudsak innebär följande.
Finansinspektionen kan förbjuda verkställighet av ett beslut som strider mot
någon författning eller bolagsordning. Om beslutet redan verkställts får
inspektionen förelägga banken, kreditmarknadsbolaget eller
värdepappersinstitutet att vidta rättelse om det är möjligt. Inspektionen kan
återkalla en banks oktroj resp. ett kreditmarknadsbolags eller ett
värdepappersinstituts tillstånd. Om det är tillräckligt får Finansinspektionen i
stället meddela varning. Det finns vidare bestämmelser om ingripande mot verk-
samhet som bedrivs utan erfoderligt tillstånd. Enligt de nämnda lagarna kan
inspektionen även ingripa mot utländska banker och andra kreditinstitut
hemmahörande inom EES. Slutligen kan Finansinspektionens förelägganden och
förbud förenas med vite.
När det gäller holdingföretag med finansiell verksamhet och holdingföretag med
blandad verksamhet föreligger ingen tillståndsskyldighet. Sanktioner som innebär
återkallande av tillstånd är därför inte tillämpliga på dessa företag. Det kan
inte heller anses nödvändigt att i den nya lagen införa förbud mot
verkställighet av beslut eller förelägga företagen att vidta rättelse om det är
möjligt. Däremot bör det finnas en möjlighet för Finansinspektionen, om den med-
delar föreläggande, att förena föreläggandet med vite.
Enligt 5 kap. 1 § första stycket lagen om kreditmarknadsbolag skall Finans-
inspektionen föra en förteckning över kreditmarknadsbolagen. Någon bestämmelse
om att föra förteckning över holdingföretag med finansiell verksamhet finns inte
i dag. En bestämmelse om att inspektionen även skall föra en sådan förteckning
bör införas i den nya kapitaltäckningslagen.
8.10 Tillsynsredovisning
Regeringens förslag: För att den gruppbaserade tillsynen skall kunna utövas
krävs regler för hur företagen skall redovisa den information som Finans-
inspektionen behöver. Det införs därför bestämmelser om en särskild
tillsynsredovisning i lagen.
För en finansiell företagsgrupp skall uppgifter lämnas i en särskild
redovisning som avser gruppens samlade ekonomiska ställning (gruppbaserad
redovisning).
Ett holdingföretag med blandad verksamhet och dess dotterföretag skall lämna
den information som behövs för tillsynen över de dotterföretag som är
kreditinstitut eller värdepappersbolag (samlad redovisning).
Redovisningen skall avges av moderföretaget resp. det företag som innehar
ägarintresse.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag med undantag för
att termerna konsoliderad kapitalredovisning resp. sammanställd information byts
ut mot gruppbaserad redovisning resp. samlad information.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Finansinspektionen förordar att samtliga bestämmelser rörande rapporteringskrav
sammanförs i en paragraf som tas in i sjunde kapitlet. Rapporteringsskyldighet
måste läggas på såväl enskilda institut som på moderföretag och institut som
innehar ägarintresse. I den nya paragrafen bör endast anges att i rapporter till
Finansinspektionen skall uppgifter lämnas i den omfattning som följer av denna
lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag. Termen konsoliderad
kapitalredovisning bör undvikas av den anledningen att rapporteringen kommer att
innehålla uppgifter i betydande omfattning avseende olika tillgångsposter.
Termen "sammanställd information" avseende uppgiftslämnandet för holdingföretag
med blandad verksamhet torde inte erfordras. Termen "sammanställd" är vidare
olämplig eftersom termen sammanställd redovisning i EG:s sjunde bolagsdirektiv
används avseende koncernredovisning. Komplettering bör även ske så att företag
som ingår i utländsk finansiell företagsgrupp får en skyldighet att lämna
uppgifter.
EES-avtalet: Av ingressen till direktivet om gruppbaserad tillsyn framgår att
det genom direktivet 86/635/EEG om årsbokslut och sammanställd redovisning för
banker och andra finansiella institut tillsammans med sjunde bolagsdirektivet
83/349/EEG om sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut
infördes regler för den sammanställda redovisning som skall offentliggöras av
kreditinstitut. Mot bakgrund av detta var det möjligt att noggrannare ange de
metoder som skall användas i samband med gruppbaserad tillsyn.
Skälen för regeringens förslag: Direktivet om gruppbaserad tillsyn bygger i
redovisningshänseende på sjunde bolagsdirektivet och bankredovisningsdirektivet.
Dessa direktiv är ännu inte införlivade i det svenska rättssystemet.
Redovisningskommittén har, som angetts ovan, kommit med ett delbetänkande med
förslag till införlivande av dessa direktiv. Enligt förslaget skall det dels
införas en ny årsredovisningslag som bl.a. ersätter 11 kap. aktiebolagslagen,
dels införas en särskild årsredovisningslag för kreditinstitut och värdepappers-
bolag som bl.a. ersätter de redovisningsregler som nu finns i 4 kap. bank-
rörelselagen. Tanken var att dessa regler skulle träda i kraft den 1 januari
1995, dvs. samtidigt som bestämmelserna om gruppbaserad tillsyn och stora
exponeringar i lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kredit-
institut och värdepappersbolag. Beredningen av kommitténs förslag pågår
emellertid fortfarande vilket innebär att de nu gällande redovisningsreglerna i
bokföringslagen, aktiebolagslagen och bankrörelselagen under ytterligare någon
tid får tillämpas på de finansiella företagsgrupperna.
Uppgifter om kapitaltäckning lämnas i dag i särskilda rapporter till
Finansinspektionen. I årsredovisningen ingår dessutom en kapitaltäckningsanalys
som fogas till förvaltningsberättelsen. Kapitaltäckningsanalysen kan därvid
sägas utgöra en del av årsredovisningen eller koncernredovisningen. I lagen om
kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag
föreslås nya begrepp för de tillsynsrapporter som skall lämnas. Regeringen
instämmer i de av Finansinspektionen framförda synpunkterna på de i promemorian
använda begreppen. Således föreslås i stället begreppen gruppbaserad redovisning
när redovisning avser den finansiella företagsgruppens samlade ekonomiska ställ-
ning och samlad information när ett holdingföretag med blandad verksamhet skall
lämna den information som behövs för att tillsynen skall kunna utövas över
dotterföretag som är kreditinstitut eller värdepappersbolag. Det är således
fråga om särskilda redovisningsrapporter vid sidan av den årsredovisning
respektive koncernredovisning som skall lämnas. Trots att sådan samlad infor-
mation som kan bli aktuell att lämna för ett holdingföretag med blandad verksam-
het kan behöva omfatta finansiella rapporter som till sin form och sitt innehåll
helt eller delvis avviker från traditionella redovisningsrapporter bör man för
enkelhetens skull även i detta fall kunna tala om en tillsynsredovisning.
Tillsynsredovisning kan därvid användas som en sammanfattande term för
gruppbaserad redovisning och samlad information.
Det kan ifrågasättas om det är erforderligt att uppställa krav på att ett
kreditinstitut eller värdepappersbolag för tillsynsändamål skall upprätta och
till Finansinspektionen ge in en särskild tillsynsredovisning utöver den
årsredovisning och, i förekommande fall, koncernredovisning som skall upprättas
och inlämnas enligt nuvarande regler i 4 kap. bankrörelselagen eller de som
föreslås i Redovisningskommitténs förslag till årsredovisningslagar. Frågan är
om det är ändamålsenligt att ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag
skall behöva upprätta en särskild tillsynsredovisning med information som i stor
utsträckning också måste lämnas i års- och koncernredovisningen. Den ytterligare
information som kan behöva lämnas enligt direktivet om gruppbaserad tillsyn
skulle kanske med fördel kunna lämnas inom ramen för års- och
koncernredovisningen. Krav på upprättande av en särskild tillsynsredovisning
innebär också att företagen måste ta fram dubbla redovisningsrapporter. Detta
medför bl.a. ökade systemkostnader. Det kan vidare hävdas att sambandet mellan
den information som lämnas för tillsynsändamål och redovisningsreglerna är så
starkt, framför allt eftersom den gruppbaserade redovisningen i stor
utsträckning skall bestämmas med tillämpning av de regler som gäller för
koncernbalansräkningen, att det finns fördelar från kontrollsynpunkt med ett
system där särskild information om kreditrisker, marknadsrisker m.m. lämnas som
kompletterande tilläggsinformation inom ramen för den ordinarie
koncernredovisningen.
Som skäl för ett system med en särskild tillsynsredovisning kan å andra sidan
anföras att kreditinstituten och värdepappersbolagen redan i dag måste lämna
särskilda rapporter till Finansinspektionen vid flera tillfällen under året. Det
kan också hävdas att de avvikande värderingsregler som uppställs vid
beräkningen av kapitalkravet, bl.a. i fråga om goodwill, innebär att det är
fråga om en särskild redovisningsprodukt. Banker skall, enligt
Finansinspektionens föreskrifter, i inte oväsentlig utsträckning lämna
finansiell information om tillgångar och skulder som uppställs och beräknas på
visst sätt i formulär som inspektionen tillhandahåller. Dessa förhållanden gör
att det redan i dag kan hävdas att kreditinstituten och värdepappersbolagen i
praktiken upprättar en särskild tillsynsredovisning och avger en särskild
tillsynsrapportering.
Ett annat skäl för en särskild tillsynsredovisning är att den finansiella
företagsgruppen skall omfatta företag som inte omfattas av års- och kon-
cernredovisningen eller som inte säkert omfattas av dessa redovisningar. Det
tydligaste exemplet är att direktivet om gruppbaserad tillsyn har en delvis
annorlunda definition för när ägarintresse föreligger och att direktivet
innehåller strängare regler om när en sammanställning av dotterföretag och
ägarintresse måste ske jämfört med de regler som föreslås av Redovis-
ningskommittén. Enligt förslaget om årsredovisningslag behöver ett dotterföretag
t.ex. inte omfattas av koncernredovisningen om nödvändig information inte kan
erhållas utan oskälig kostnad eller inom rimlig tid. Detta undantag medges inte
enligt direktivet om gruppbaserad tillsyn.
Det finns dessutom vissa bestämmelser i direktivet om gruppbaserad tillsyn som
innebär att vissa dotterföretag, som är kreditinstitut eller värdepappersbolag,
som står under tillsyn i annat EES-land undantas från svensk tillsyn. I en
koncernredovisning kan det emellertid vara nödvändigt att sådana kreditinstitut
eller värdepappersbolag tas med i sammanställningen för att ge en rättvisande
bild av koncernens resultat och ställning.
Härtill kommer att kreditinstitut och värdepappersbolag som är dotterföretag
till ett holdingföretag med blandad verksamhet skall stå under viss kontroll
såvitt avser förhållandena inom gruppen. Den finansiella informationen som då
lämnas kan till form och innehåll ha ett annat utseende än en års- och
koncernredovisning. Den finansiella informationen skulle i sådana fall kunna
avse information om ekonomiska förhållanden mellan kreditinstitutet eller
värdepappersbolaget och holdingföretaget och dess dotterföretag. Informationen
skulle även kunna avse mer detaljerad information om koncernföretagens
verksamhet och hur ledningen utövas inom koncernen samt särskilt utformad
information om den finansiella ställningen i holdingföretaget och dess
dotterföretag eller särskild information om poster utanför balansräkningen som
inte behöver lämnas i års- eller koncernredovisningen enligt de allmänna
redovisningsreglerna.
Det anförda innebär inte att en fullständig frikoppling sker mellan den
ordinarie redovisningen och tillsynsredovisningen. Fortfarande måste den
information som lämnas i tillsynsrapporterna i stor utsträckning hämtas från
kreditinstitutets eller värdepappersbolagets löpande bokföring. Vidare sker
upprättandet av den gruppbaserade redovisningen med tillämpning av de regler som
gäller för upprättande av koncernredovisning, i den mån inte avvikande
bestämmelser föreskrivs i lag eller föreskrift. Den års- och koncernredovisning
som ett företag upprättar kan för övrigt också komma att ingå som en del av den
finansiella information som exempelvis ett holdingföretag med blandad verksamhet
kan behöva lämna till Finansinspektionen.
Det bör anmärkas att kreditinstitut och värdepappersbolag i sin ordinarie års-
eller koncernredovisning behöver lämna information om kapitaltäckning m.m då
sådan information kan vara av stor betydelse för aktieägare och andra
intressenter för att bedöma institutets eller bolagets resultat och ställning. I
vad mån en mer sammanfattande eller annorlunda information än annars kan komma i
fråga i nyss nämnda redovisningshandlingar, till följd av en klarare skillnad
mellan tillsynsredovisningen och den publika redovisningen, bör övervakas och
regleras av Finansinspektionen mot bakgrund av utvecklingen på
redovisningsområdet.
240
9 Ägarprövning vid oktroj- och tillståndsprövning
samt koncernbidrag i bankkoncerner
Regeringens förslag: I bankaktiebolagslagen, lagen om kreditmarknadsbolag och
lagen om värdepappersrörelse införs uttryckliga bestämmelser om att
lämplighetsprövning av större ägare skall utgöra en del av prövningen av en
ansökan om oktroj för bankaktiebolag, om tillstånd att driva
finansieringsverksamhet enligt lagen om kreditmarknadsbolag och om tillstånd att
driva värdepappersrörelse.
Den s.k. banksmittobestämmelsen i 1 kap. 11 § bankrörelselagen ändras på så
sätt att det anges att tillstånd endast krävs för koncernbidrag som ges av
banken.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget om en
justering av reglerna om ägarprövning eller lämnar det utan erinran.
Finansinspektionen föreslår att oktrojprövningen skall göras av inspektionen i
stället för av regeringen. Konkurrensverket förordar att i lag fastställda
auktorisationskriterier ersätter de mer allmänt hållna kravet om sundhet i
rörelsen vid prövning av oktroj för bankaktiebolag etc.
Svenska Bankföreningen föreslår i sitt remissyttrande att bestämmelsen i 1 kap.
11 § fjärde stycket bankrörelselagen om Finansinspektionens medgivande till
koncernbidrag utmönstras.
Skälen för regeringens förslag: Sedan den 1 januari 1993 finns bestämmelser om
prövning av större ägares lämplighet i bankaktiebolag. Bestämmelserna fanns
tidigare i en särskild lag, lagen (1992:1631) om lämplighetsprövning av större
ägare i bankaktiebolag, men återfinns numera i 7 kap. bankrörelselagen
(1987:617). Motsvarande bestämmelser finns också i 5 kap. lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag och föreslås införda i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse (se avsnitt 5.9).
Reglerna, som bygger på bestämmelser i det s.k. andra banksamordningsdirektivet
(89/646/EEG) och direktivet om investeringstjänster inom värdepappersområdet
(93/22/EEG), innebär att den som avser att antingen förvärva en kvalificerad
andel av aktierna i ett bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag eller
värdepappersbolag, eller öka sitt kvalificerade innehav så att det sammanlagda
innehavet överstiger vissa gränsvärden skall ansöka hos Finansinspektionen om
tillstånd till förvärvet. Begreppet kvalificerat innehav är i lagarna definierat
som ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet representerar
tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars
möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget.
Det är inte endast vid förvärv av aktier i ett redan existerande bank-
aktiebolag, kreditmarknadsbolag eller värdepappersbolag som en lämplig-
hetsprövning skall äga rum. Även inför ett beslut huruvida ett bolag skall
beviljas bankoktroj resp. erhålla tillstånd att driva finansieringsverksamhet
eller värdepappersrörelse skall en prövning av lämpligheten ske beträffande de
personer, fysiska eller juridiska, som har för avsikt att inneha ett
kvalificerat innehav av aktier i bolaget. Att denna prövning skall göras framgår
i dag inte uttryckligen av lagstiftningen om banker resp. kreditmarknadsbolag
utan den ingår i kravet på att den planerade verksamheten skall kunna antas
komma att uppfylla kravet på en sund verksamhet (2 kap. 3 § bankaktiebolagslagen
och 2 kap. 1 § lagen om kreditmarknadsbolag).
I prop. 1992/93:89 (s. 106 f) anfördes att det kunde diskuteras om aukto-
risationskriterierna inte borde komma till uttryck i lagtext på annat sätt än
genom ett allmänt krav på sundhet i rörelsen. Man kunde, enligt propositionen,
tänka sig en föreskrift som säkerställer att auktorisation ges när EES-kraven på
startkapital och på lämplighetsprövning av företagsledning och större ägare är
uppfyllda samt när, därutöver, verksamheten kan antas komma att bedrivas så att
den tillgodoser de särskilda intressen som motiverar lagstiftning och tillsyn, i
första hand insättarskydd, allmänt konsumentskydd, kapitalförsörjning och
stabilitet i betalningssystemet. Föredragande statsråd förklarade sig emellertid
inte beredd att vid denna tidpunkt föreslå mer ingripande ändringar i aukto-
risationsbestämmelserna än som direkt föranleddes av de EES-regler som då var
aktuella att införliva, t.ex. en beloppsprecisering av startkapitalet. Således
infördes de regler om ägarprövning som redogjorts för ovan i tillsynskapitlen i
bankrörelselagen och lagen om kreditmarknadsbolag utan att frågan om
lämplighetsprövningen vid auktorisation särskilt berördes i lagtexten.
Regler motsvarande de nyss återgivna finns i EG:s direktiv på försäk-
ringsområdet. I en inom Finansdepartementet upprättad promemoria om vissa
lagändringar med anledning av EG:s tredje skade- resp. livförsäkringsdirektiv
(Finansdepartementet Dnr. 849/94) föreslås en annan lösning för införlivandet av
ägarprövningsregeln i samband med prövningen av en ansökan om att driva
verksamhet. Förslaget innebär att en tillståndssökande redan i ansökan skall
ange vilka tilltänkta aktieägare som kommer att ha ett kvalificerat innehav,
samt storleken på innehavet. Vidare föreslås en regel som innebär att regeringen
skall stadfästa bolagsordningen för det tilltänkta bolaget samt bevilja
koncession för den planerade försäkringsrörelsen om den kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund försäkringsverksamhet och om de som kommer att äga
ett kvalificerat innehav i bolaget inte kan antas komma att utöva sitt
inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av verksamheten i
bolaget. Att direktivbestämmelsen om prövning av tilltänkta ägares lämplighet i
samband med koncessionsprövningen uttryckligen bör anges i lagen motiveras i
promemorian med att det är lämpligt med hänsyn till att enskildas eller företags
rätt att äga viss egendom - aktier i ett försäkringsaktiebolag - inskränks.
Samma skäl har betydelse också vid prövningen av en oktrojansökan eller
tillstånd enligt lagen om kreditmarknadsbolag och lagen om värdepappersrörelse.
Dessutom har det visat sig att det råder viss oklarhet om hur dessa skall
tillämpas i vissa situationer. Det gäller särskilt vid prövning av bank-
oktrojansökningar där det ankommer på regeringen att bevilja oktrojen medan, som
nämnts ovan, det är Finansinspektionen som ger tillstånd till förvärv enligt de
ägarprövningsregler som finns i bankrörelselagen rörande förvärv av aktier i ett
existerande bankaktiebolag.
Det är på grund av de skäl som nu anförts lämpligt att justera det lagrum i
bankaktiebolagslagen som reglerar förutsättningarna för oktroj. I konsekvens med
det bör en motsvarande ändring göras i lagen om kreditmarknadsbolag trots att
det enligt den lagen är Finansinspektionen som beviljar verksamhetstillstånd.
Dessa tillägg kan lämpligen utformas i enlighet med de ändringar i detta
avseende som föreslås beträffande koncessionsbestämmelserna för försäkringsbolag
i den ovannämnda promemorian.
Som framgått av avsnitt 5.9 föreslås ägarprövningsregler vid förvärv av aktier
i värdepappersbolag. En särskild bestämmelse om ägarprövning vid behandling av
en ansökan om tillstånd att driva värdepappersrörelse bör därför också införas.
De föreslagna ändringarna är närmast av teknisk natur och syftar till att göra
reglerna om ägarprövning vid auktorisation tydligare. Frågan om övriga
auktorisationskriterier bör anges i lag - liksom en fråga om vilka kriterier som
skall användas - kräver ytterligare överväganden. Regeringen är därför inte
beredd att i detta sammanhang lämna något förslag i denna del.
En regel om att prövningsmyndigheten alltid skall ha tillgång till uppgifter om
kvalificerade innehav behöver dock inte tas in i lag utan kan fogas till
exempelvis föreskrifter som anger vad en auktorisationsansökan skall innehålla.
Finansinspektionen har föreslagit att inspektionen skall besluta om bankoktroj.
Som skäl härför har inspektionen bl.a. anfört att prövningen av en ansökan om
oktroj inte innehåller andra moment i sak än hos regeringen och att prövningen
är omfattande och tidskrävande. Den tid på sex månader inom vilken ett ärende om
oktroj skall avgöras (se 7 kap. 25 § bankrörelselagen) kan då bli knapp när två
myndigheter skall pröva ärendet.
De av Finansinspektionen anförda skälen för att flytta besluten om oktroj till
inspektionen är i och för sig goda. En sådan ändring bör dock om möjligt
samordnas med en motsvarande ändring av reglerna om koncession för
försäkringsföretag. Frågan måste därför ses över ytterligare och får anstå till
ett senare tillfälle.
Svenska Bankföreningen har i sitt remissyttrande tagit upp bestämmelsen i 1
kap. 11 § bankrörelselagen fjärde stycket vari sägs att koncernbidrag får ges i
koncern, i vilken en bank ingår, endast efter medgivande av Finansinspektionen.
Föreningen anför att koncernbidrag enligt denna bestämmelse är att jämställa med
vinstutdelning, för vilken gäller att bidraget inte får ges större omfattning än
att det bundna kapitalet alltjämt har full täckning. Härtill kommer att den
allmänna försiktighetsregeln gäller. Det saknas enligt Bankföreningen anledning
att särbehandla koncernbidrag i förhållande till ordinär utdelning varför
tillståndskravet bör utmönstras ur lagstiftningen.
Förbudet att lämna koncernbidrag utan Finansinspektionens medgivande är en av
de regler som begränsar risken för att en bank utnyttjas på ett sätt som skulle
kunna skada denna. Regeln ger möjlighet till kontroll av koncernbidragen innan
de lämnats och inspektionen kan vid behov på ett tidigt stadium förhindra att
bidrag ges. Om regeln togs bort torde ett koncernbidrag bara kunna angripas i
efterhand enligt reglerna om när vinstutdelning inte får ske (se 9 kap. 2 §
bankaktiebolagslagen). Förbudet att ge koncernbidrag utan Finansinspektionens
medgivande bör därför finnas kvar även i fortsättningen. Bestämmelsen bör dock
förtydligas på så sätt att det klart framgår att medgivande endast krävs för
koncernbidrag som lämnas av banken. Det är bankens resurser som skall skyddas.
Bidrag till banken eller mellan övriga företag i koncernen bör inte kräva
tillstånd. Detta stämmer också överens med den praxis som i dag tillämpas av
Finansinspektionen.
279
10 Normgivningsbemyndiganden
I detta avsnitt behandlas en konstitutionell fråga som gäller i vilken
utsträckning regeringsformen medger riksdagen att delegera sin föreskriftsrätt
till regeringen inom de områden som regleras i förslaget till lag om
kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
Det nämnda lagförslaget har karaktär av ramlagstiftning och innehåller centrala
och övergripande bestämmelser om kapitaltäckning, stora exponeringar och tillsyn
av finansiella företagsgrupper. Dessa bestämmelser skall kompletteras med
föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen. Lagförslaget innehåller därför ett antal bemyndiganden
varigenom föreskriftsrätten överlåts till regeringen.
Det främsta skälet till att denna lagstiftningsteknik har valts är att de
EG-direktiv som här är föremål för implementering i den svenska lagstiftningen
innehåller en mångfald tekniskt komplicerade och detaljerade regler. Som
framgått av tidigare avsnitt är detta särskilt påtagligt beträffande direktivet
om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut och direktivet om
övervakning och kontroll av kreditinstituts stora exponeringar. Direktivet om
kapitalkrav innehåller bl.a. omfattande beskrivningar av hur kapitalkrav för
olika typer av risker i handel med finansiella instrument skall beräknas. I
direktivet anvisas också flera, alternativa metoder för beräkningarna.
Direktivet om stora exponeringar innehåller bl.a. ingående föreskrifter om vilka
poster som får undantas från begränsningarna för stora exponeringar och hur de
poster som omfattas av begränsningsreglerna skall värderas.
Det framstår varken som lämpligt eller praktiskt genomförbart att i lag införa
sådana detaljerade regler eller att i lagtext precisera förutsättningarna för
val av olika beräkningsmetoder. De finansiella marknaderna förändras och
utvecklas ständigt i olika avseenden. Detta genererar behov av återkommande
justeringar i regelsystemet. Eftersom det här också är fråga om reglering av
helt nya områden kan justeringar behöva göras när viss erfarenhet av den
praktiska tillämpningen föreligger. En ordning där varje ändring i regelverket
skulle kräva sedvanlig lagstiftningsprocess via regering och riksdag ter sig i
ljuset av de nu angivna omständigheterna opraktisk.
Redan nu innehåller lagstiftningen på det finansiella tjänsteområdet norm-
givningsbemyndiganden enligt vilka regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter som kompletterar eller modifierar
lagregleringen på området. Av betydelse för om normgivningsbemyndigande får
användas är vilken typ av regler som bemyndigandet omfattar. Privaträttsliga
föreskrifter tillhör enligt 8 kap. 2 § regeringsformen (RF) det obligatoriska
lagområdet där det saknas utrymme för riksdagen att delegera normgivningsmakten.
I fråga om offentligrättsliga föreskrifter enligt 8 kap. 3 § RF finns emellertid
delegationsmöjligheter.
Det har visat sig vara svårt att genom grundlagstolkning entydigt fastställa
var gränsen går mellan de två slagen av föreskrifter. I den diskussion som förts
har bl.a. ifrågasatts om det är tillåtet att riksdagen delegerar
normgivningsmakten i sådana frågor som t.ex. krav på kapitaltäckning,
aktiekapitalets storlek samt bokföring och redovisning för finansiella företag.
I 8 kap. 2 § RF anges att föreskrifter om enskildas personliga ställning samt
om deras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes skall meddelas genom
lag. Befogenheten att utfärda föreskrifter som avses i 8 kap. 2 § RF kan inte
delegeras till regeringen eller annan. Regler som tar sikte på enskildas
personliga ställning och ekonomiska förhållanden inbördes sägs därför tillhöra
det obligatoriska lagområdet.
Enligt 8 kap. 3 § första stycket RF skall föreskrifter om förhållandet mellan
enskilda och det allmänna - såvitt är fråga om åligganden för enskilda eller i
övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden -
meddelas genom lag. Av 8 kap. 7 och 9 §§ framgår emellertid att vissa av de i 8
kap. 3 § RF angivna ämnena kan delegeras till regeringen. Det delegerbara
området gäller bl.a. kreditgivning och näringsverksamhet (8 kap. 7 § första
stycket 3) och avgifter (8 kap. 9 § andra stycket). Ett av riksdagen lämnat
bemyndigande enligt 8 kap. 7 eller 9 §§ kan enligt 8 kap. 11 § RF kompletteras
med ett medgivande för regeringen att överlåta till förvaltningsmyndighet att
meddela bestämmelser i ämnet.
I samband med tillkomsten av lagen om börs- och clearingverksamhet behandlade
Lagrådet frågan om de konstitutionella förutsättningarna för delegation av
riksdagens normgivningsmakt och särskilt då rätten att utfärda föreskrifter
rörande storleken av ett bolags aktiekapital och föreskrifter om redovisning.
Lagrådet utgick i sitt yttrande från att statsmakterna bl.a. mot bakgrund av den
av regeringen tillsatta Redovisningskommittén (dir. 1991:71 och 1992:19) skulle
göra en förutsättningslös prövning rörande utrymmet för och lämpligheten av att
på redovisningsområdet och närliggande områden delegera normgivningen till rege-
ringen eller annat organ. I avvaktan på resultatet av en sådan översyn ansåg sig
Lagrådet inte vilja motsätta sig att det i börslagen infördes ett bemyndigande
av det slag som redan fanns i annan lagstiftning på det finansiella området
(prop. 1991/92:113 s. 471).
Den konstitutionella frågan rörande normgivningsbemyndiganden på finans-
marknadsområdet har inom ramen för det förevarande lagstiftningsarbetet fått en
särskild belysning. Försäkringsdomaren Bo Malmqvist har på uppdrag av
Finansdepartementet utrett hur man på detta område bör dra en gräns mellan
sådana civilrättsliga föreskrifter som avses i 8 kap. 2 § RF och s.k. betungande
offentligrättsliga (näringsrättsliga) föreskrifter enligt 8 kap. 3 § RF.
Gränsdragningen är som tidigare nämnts avgörande för riksdagens möjligheter att
delegera normgivningsmakten. Bo Malmqvists utredning finns redovisad i en
särskild promemoria, upprättad i februari 1994. Promemorian fogas till remissen
som bilaga 8.
Som framgår av promemorian bygger grundlagsreglerna om normgivningsmakten på en
distinktion mellan civilrätt och offentlig rätt. Reglerna om enskildas inbördes
förhållanden, vilka kräver lagform, faller under 8 kap. 2 § medan regler om
förhållandet mellan enskilda och det allmänna faller under 8 kap. 3 §. Här har
riksdagen möjlighet att inom vissa ämnesområden delegera föreskriftsmakt. Enligt
promemorian innebär det att en regel som kan åberopas av en enskild mot en
annan enskild är civilrättslig, medan en regel som kan åberopas endast av eller
mot en representant för det allmänna är offentligrättslig. Med denna metod görs
gränsdragningen med ledning av när reglerna kan åberopas. Den rättsföljd eller
sanktion som är knuten till en regel kommer därvid att ha betydelse. Om
rättsföljden av en överträdelse är att ett avtal blir ogiltigt eller
skadeståndsskyldighet inträder för en enskild mot en annan enskild, kan regeln
åberopas av en enskild mot en annan enskild enligt 8 kap. 2 §. Om sanktionen
däremot endast utgörs av att en tillsynsmyndighet kan ingripa med förbud,
förelägganden, återkallelse av tillstånd eller liknande åtgärder, blir regeln
att betrakta som offentligrättslig enligt 8 kap. 3 § och delegation möjlig inom
de ämnesområden (bl.a. näringsverksamhet) som anges i 8 kap. 7 §.
I promemorian konstateras att de föreskrifter om kapitaltäckning som regeringen
och Finansinspektionen beslutar med stöd av de bemyndiganden som nu finns i
bankrörelselagen är sanktionerade genom att inspektionen kan ingripa med
förelägganden m.m. för den som inte följer föreskrifterna. I sista hand kan det
tillstånd som krävs för den finansiella verksamheten återkallas. Regeringens
eller Finansinspektionens föreskrifter är således sanktionerade genom åtgärder
som endast inspektionen och regeringen har rätt att initiera och besluta.
Föreskrifterna kan åberopas endast av dessa båda företrädare för det allmänna
och inte av någon enskild mot annan enskild. Den rätt till skadestånd som t.ex.
aktieägare kan göra gällande mot styrelseledamöter enligt 5 kap. 1 § andra
meningen bankrörelselagen förutsätter att skadan har vållats genom en
överträdelse av den lagen, vissa andra lagar eller bankens stadgar.
Skadeståndsskyldigheten omfattar däremot inte överträdelser av regeringens eller
Finansinspektionens föreskrifter.
Slutsatsen i promemorian är den att föreskrifterna om kapitaltäckning är
offentligrättsliga enligt 8 kap. 3 § RF. Eftersom de avser näringsverksamhet är
delegation möjlig enligt 8 kap. 7 § RF och bemyndigandena följdaktligen
godtagbara.
Regeringen ansluter sig till de bedömningar som görs i Bo Malmqvists promemoria
i fråga om riksdagens möjligheter att till regeringen delegera föreskriftsrätten
i fråga om kapitaltäckning. Av dessa bedömningar följer vidare att delegation är
möjlig även beträffande de övriga frågor som i förslaget till lag om
kapitaltäckning och stora exponeringar för värdepappersföretag och
kreditinstitut omfattas av normgivningsbemyndiganden.
En del av remissinstanserna har uttalat sig rörande normgivningsbemyndigandenas
förenlighet med regeringsformen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge ansluter sig till den slutsats om
möjligheterna till delegation som framförs i departementspromemorians avsnitt om
lagtekniska frågor. Hovrätten hänvisar beträffande frågan om hur distinktionen
mellan privaträttsliga och offentliga föreskrifter bör göras till den
uppfattning som redovisats i ett yttrande över Redovisningskommitténs betänkande
Års- och koncernredovisning enligt EG-direktiv (SOU 1994:78). Hovrätten säger
där att distinktionen mellan privaträttsliga och offentligrättsliga föreskrifter
inte kan byggas på rättsreglernas syften. Distinktionen torde i stället få göras
efter i huvudsak formella grunder. Hovrätten menar att en regel som kan åberopas
av en enskild gentemot en annan enskild är privaträttslig, medan en regel som
kan åberopas endast av eller mot en representant för det allmänna är offent-
ligrättslig.
Svenska Bankföreningen menar att den i departementspromemorian gjorda analysen
av normgivningsbemyndigandena från konstitutionell synpunkt inte känns helt
övertygande och betonar vikten av att denna fråga blir noggrant prövad av
Lagrådet. Bankföreningen säger emellertid att det synes vara såväl lämpligt som
praktiskt att lagen genom ett väl avpassat normgivningsbemyndigande ger utrymme
för viss flexibilitet. Sveriges Advokatsamfund anser att flera invändningar kan
resas mot den föreslagna lagstifningstekniken i lagen om kapitaltäckning och
stora exponeringar. Enligt samfundet är det olämpligt att Finansinspektionen får
en utpräglad dubbelroll som såväl normgivande som övervakande myndighet. Den
föreslagna lagstiftningstekniken leder vidare till svårigheter att överblicka
och förstå regelverket. Samfundet ifrågasätter inte de slutsatser som dras i Bo
Malmqvists promemoria men framhåller att det med hänsyn till frågans vikt
förefaller lämpligt att ytterligare analysera frågan. Finansbolagens Förening
framför liknande synpunkter som Advokatsamfundet. Redovisningskommittén
ifrågasätter grundlagsenligheten av bestämmelserna om normgivningsbemyndigande i
7 kap. 8 § i förslaget till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar. Med
hänvisning till vad som anfördes i Näringsutskottet och Lagrådet i samband med
tillkomsten av 1980 års lag om finansbolag och 1979 års fondkommissionslag anser
kommittén att det kan sättas i fråga om en föreskrift vars åsidosättande kan
leda till att den juridiska personen måste upplösas, vilket kommittén menar är
fallet om en bank förlorar sin oktroj, är att hänföra till det
offentligrättsliga området. Kommittén ifrågasätter vidare slutsatsen att
föreskrifter som Finansinspektionen utfärdar med stöd av bemyndigande inte kan
åberopas i en skadeståndsprocess om det inte finns en skadeståndsbestämmelse i
lag som hänvisar till sådana föreskrifter. En sådan ordning skulle enligt
kommittén medföra att riksdagen gavs möjlighet att förfoga över regeringsformen
genom att delegera normgivningsmakt samtidigt som de föreskrifter som utfärdades
med stöd av delegationen undantogs från det skadeståndssanktionerade området.
Kommittén menar också att även andra faktorer såsom syftet med en viss reglering
måste vägas in i bedömningen.
Av de remissinstanser som uttryckt någon form av tvivel beträffande
grundlagsenligheten i de normgivningsbemyndiganden som finns i förslaget till
lag om kapitaltäckning och stora exponeringar är det bara Redovisningskommittén
som utvecklat sin ståndpunkt närmare. Den bedömning kommittén gör beträffande
distinktionen mellan privaträttsliga och offentligrättsliga föreskrifter skiljer
sig från den som görs i Bo Malmqvists promemoria. I promemorian förespråkas en
gränsdragning som utgår från mer formella kriterier än den som kommittén anser
sig vilja göra. Stöd för den striktare bedömning som görs i promemorian kan
hämtas i både förarbetena till regeringsformen och den juridiska litteraturen.
De argument som kommittén redovisar för sin tolkning är inte nya i sammanhanget.
De överensstämmer väsentligen med dem som Lagrådet förde fram i sitt tidigare
nämnda yttrande över regeringens förslag till ny börslagstiftning beträffande
ett bemyndigande att meddela föreskrifter om aktiekapitalets storlek. Dessa
synpunkter har också penetrerats i Bo Malmqvists promemoria men ansetts inte
utgöra skäl att frångå en gränsdragning som görs med ledning av när reglerna kan
åberopas. I promemorian anförs flera skäl mot en gränsdragning som tar hänsyn
till reglernas ändamål. Bland annat pekas på att lagregler ofta har blandade
syften och att det kan vara förenat med svårigheter att avgöra vilket eller
vilka som dominerar. Man skulle därmed riskera att mer eller mindre osäkra
tolkningar av eller antaganden om bakomliggande motiv skulle bli utslagsgivande
vid en normprövning enligt 11 kap. 14 § RF.
Vad gäller de båda äldre lagstiftningsärenden till vilka Redovisningskommittén
hänvisar som stöd för sin uppfattning kan konstateras att frågan om
grundlagsenligheten av bemyndigande att meddela föreskrifter om kapitaltäckning
var föremål för egentlig prövning enbart i samband med tillkomsten av 1980 års
lag om finansbolag. Denna prövning gjordes av Lagrådet. Ledamöterna i Lagrådet
hade emellertid skilda uppfattningar, varför någon säker slutsats av den
prövningen knappast är möjlig att dra.
Redovisningskommittén har i sitt delbetänkande Års- och koncernredovisning
enligt EG-direktiv (SOU 1994:17) behandlat redovisningsreglernas ställning
enligt regeringsformen (s. 111-117). Kommittén säger sig dela den uppfattning
som Lagrådet redovisade vid granskningen av förslaget till ny börslagstiftning,
nämligen att det framstår som osäkert om Finansinspektionens föreskriftsmakt på
redovisningsområdet till alla delar är förenlig med bestämmelserna i 8 kap. RF.
Emellertid tar kommittén inte slutlig ställning i frågan innan man hunnit göra
en mer fullständig analys. En sådan analys hade kunnat vara av värde även för
frågan om delegation av föreskriftsrätten i de ämnen som i det förevarande
lagstiftningsärendet är aktuella. Redovisningsreglernas koppling till
beskattningsreglerna gör dock att det kan vara motiverat att se annorlunda på
bemyndiganden inom redovisningsområdet.
Det kan noteras att redan i de nuvarande lagbestämmelserna om kapitaltäckning
finns bemyndiganden för regeringen eller, efter vidaredelegation,
Finansinspektionen att meddela föreskrifter som kompletterar lagreglerna. Sådana
bemyndiganden har således tidigare behandlats och godtagits av riksdagen. Det är
också så att de nuvarande kapitaltäckningsreglerna i lag i huvudsak har karaktär
av ramlagstiftning, eftersom de de facto fylls ut av omfattande detaljregler i
Finansinspektionens föreskrifter om rapportering av uppgifter om beräkning av
kapitalbas och kapitalkrav (FFFS 1992:32).
Sammanfattningsvis finner regeringen inte skäl att inta någon annan ståndpunkt
i fråga om hållbarheten från konstitutionell synpunkt av de
normgivningsbemyndiganden som ingår i förslaget till lag om kapitaltäckning och
stora exponeringar för värdepappersbolag och kreditinstitut än den som
redovisats i departementspromemorian. Denna uppfattning får också stöd i vad
Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört i sitt remissvar.
De invändningar som Advokatsamfundet och Finansbolagens Förening framför
beträffande Finansinspektionens roll som normgivande myndighet och svårigheterna
att med den föreslagna lagstiftningstekniken överblicka och förstå regelverket
föranleder inte någon annan bedömning.
283
11 Ekonomiska effekter av förslagen
De här föreslagna nya kapitaltäckningsreglerna för kreditinstitut och
värdepappersbolag innebär att kapitaltäckningskraven utvidgas i jämförelse med
nu gällande bestämmelser. Ett institut kommer vid oförändrad verksamhet och
oförändrad kapitalbas normalt att rapportera något lägre kapitaltäckningsgrad
med de nya reglerna. Om institutet vill hålla kapitaltäckningsgraden oförändrad,
behöver kapitalbasen utökas eller verksamhetens omfattning reduceras.
Skärpta kapitaltäckningsregler bör leda till ökad stabilitet på marknaderna. Ju
högre det egna kapitalet är, desto mer har ägarna av ett institut att förlora
exempelvis på att institutet tar alltför stora risker i sin kreditgivning eller
i sin värdepappershandel.
Huruvida skärpta kapitaltäckningskrav leder till ökade kapitalkostnader för
instituten är en empirisk fråga. Avkastningskravet på eget kapital är förvisso
normalt högre än avkastningskravet på lånat kapital. Därmed tenderar
kapitalkostnaden att öka med skärpta kapitaltäckningskrav. Å andra sidan sjunker
avkastningskravet på lånat kapital i ett företag när soliditeten ökar (liksom
även det genomsnittliga avkastningskravet på det egna kapitalet). Detta torde
vara det främsta skälet till att många kreditinstitut har som målsättning en
högre kapitaltäckningsgrad än lagstadgade 8 %. En högre andel eget kapital
bidrar således till lägre avkastningskrav på det lånade kapitalet. Vilken effekt
som i praktiken överväger för resultatet på den totala kapitalkostnaden kan inte
på förhand fastställas.
Man kan i teoretiska modeller visa att, under vissa antaganden, företagets
totala kapitalkostnad är oberoende av finansieringsstrukturen - endast de
relativa avkastningskraven på kapitalets komponenter, skulder och eget kapital,
är då avhängiga av företagets soliditet. Det kan därför inte tas för givet att
kapitalkostnaderna ökar med skärpta kapitaltäckningsregler. Särskilt i marknader
som präglas av konkurrens och bra information skall soliditetsregler av det slag
kapitaltäckningsreglerna utgör ha liten betydelse för den totala
kapitalkostnaden.
Även andra faktorer än de nyss nämnda har betydelse för bedömningar av de nu
föreslagna reglerna, också ur det enskilda företagets perspektiv. Reglerna om
kapitaltäckningskraven för marknadsrisker m.m. bidrar till att tydliggöra
riskerna i det enskilda institutet. Institutet har möjlighet att öppet informera
om de risker institutet påtar sig, och också redogöra för hur riskerna hanteras.
Det institut som har bra policy och bra system för riskhantering kan vinna
kapitalmarknadens förtroende genom sådan information, och därmed kanske sänka
sina upplåningskostnader.
De svenska företagen deltar aktivt på den internationella kapitalmarknaden.
Inte minst i detta perspektiv kommer sannolikt en väl dimensionerad
kapitaltäckningsnivå och bra riskhantering företagen tillgodo genom lägre upp-
låningskostnader.
Många finansiella institut har riskhanteringssystem av den karaktär som behövs
för att hantera de nya kapitaltäckningsreglerna. Trots detta får det antas att
de nya reglerna kommer att innebära betydande kostnader för anpassning av
existerande system eller införskaffande av nya system för kontroll av
exponeringar, mätning av risker och rapportering till Finansinspektionen.
Installation av ny teknik för beräkningsmetoder anses medföra en hög
initialkostnad, medan kostnader för utbildningen av personal och rapportering av
positionerna till Finansinspektionen är av löpande karaktär. Den fråga som borde
ställas i detta sammanhang är om inte företagen oberoende av utvidgandet av
kapitaltäckningskrav är tvungna att investera i ny teknik för att hålla en god
och effektiv intern riskhanteringskontroll. Detta bör anses vara avgörande för
att företagen skall kunna överleva i en alltmer komplicerad finansiell marknad.
Enligt uppgifter i en artikel "Kapitaltäckning för marknadsrisker" i tid-
skriften Penning- & Valutapolitik (1993:3) uppgick det totala kapitalkravet för
samtliga affärsbanker i Sverige per den 31 mars 1993 till drygt 70 miljarder
kronor. Kapitalkravet för ränterisker och valutakursrisker enligt
Baselkommitténs år 1993 lämnade förslag om tillägg till kapitaltäckningsreglerna
för banker (se avsnitt 6.4) skulle enligt en förenklad kalkyl presenterad i
artikeln vid samma tidpunkt bli 3 resp. 0,4 miljarder kronor.
Den föreslagna lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kredit-
institut och värdepappersbolag innebär, liksom ändringarna i lagen om
värdepappersrörelse, att Finansinspektionen åläggs nya och utökade uppgifter.
Kostnaderna för dessa bör täckas av avgifter från tillsynsobjekten. Huvudparten
av de nya uppgifterna för inspektionen avser tillsyn med anledning av de nya
kapitaltäckningsreglerna för marknadsrisker, vilka föreslås träda i kraft först
den 1 januari 1996. Beträffande de utökade eller nya arbetsuppgifter för in-
spektionen som föranleds av de lagförslag som skall träda i kraft den 1 januari
1995 kan konstateras att regeringen i 1994 års budgetproposition uttalat att om
inspektionen - utöver det föreslagna resurstillskottet för budgetåret 1994/95 om
5,8 miljoner kronor - har ytterligare behov av förstärkningar under ifrågava-
rande budgetår måste detta åstadkommas genom effektiviseringar och ratio-
naliseringar i den befintliga organisationen (prop. 1993/94:100 bil. 8 s. 81).
Det föreslås att Finansinspektionens beslut enligt den nya kapitaltäck-
ningslagen skall kunna överklagas hos förvaltningsdomstol, nämligen länsrätten
och beträffande vissa frågor kammarrätten. Vidare föreslås att det i lagen om
värdepappersrörelse förs in en bestämmelse om rätt att hos kammarrätten begära
förklaring att ett ärende onödigt uppehålls bl.a. då Finansinspektionen inte har
fattat beslut beträffande ansökan om auktorisation inom viss angiven tid.
Möjligheten att överklaga Finansinspektionens beslut hos förvaltningsdomstol
infördes först i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder. Tidigare gällde att
beslut i sådana ärenden skulle överklagas hos regeringen. Motsvarande ändring av
instansordningen vid överklagande av Finansinspektionens beslut har därefter
genomförts i ett tiotal lagar. Antalet överklaganden av Finansinspektionens
beslut till kammarrätten har varit ringa. Hittills under år 1994 har endast fem
sådana överklaganden förekommit. Och sedan år 1991, då lagen om värdepappers-
fonder trädde i kraft, har sammanlagt bara ett tiotal av Finansinspektionens
beslut förts vidare till kammarrätten. Mot bakgrund av dessa erfarenheter torde
de i det här ärendet tillkommande möjligheterna att överklaga beslut av
Finansinspektionen endast medföra en obetydlig ökning av förvaltnings-
domstolarnas belastning. Några ytterligare resurser skall därför inte behöva
tillföras domstolarna på grund av de föreliggande förslagen.
289
12 Ikraftträdande
Direktiven om övervakning och kontroll av kreditinstituts stora exponeringar och
om gruppbaserad tillsyn skall - enligt det tillägg till EES-avtalet som
riksdagen beslutat om den 1 juni 1994 - vara införlivade med den svenska
lagstiftningen senast den 1 januari 1995. De nya lagbestämmelser som föranleds
av dessa direktiv - och som tas in i den föreslagna lagen om kapitaltäckning och
stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag - föreslås därför
träda i kraft nämnda dag. Samtidigt upphävs de bestämmelser om enhandsengagemang
som nu finns i flera lagar, bl.a. bankrörelselagen och lagen om
värdepappersrörelse.
De bestämmelser om kapitaltäckning för kreditrisker för banker, kredit-
marknadsbolag, Svenska skeppshypotekskassan och värdepappersbolag som nu finns i
de lagar som reglerar resp. företagsform föreslås bli överförda till den nya
lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar. Även dessa ändringar träder i
kraft den 1 januari 1995.
Bestämmelserna i direktiven om investeringstjänster inom värdepappersområdet
och om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut skall - enligt
tillägget till EES-avtalet - vara införda i nationell lagstiftning senast den 1
juli 1995 och satta i kraft senast vid årsskiftet 1995/96. De nya lagregler som
följer av dessa två direktiv föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.
Kapitalkravsdirektivet innehåller bestämmelser som innebär att utvidgningar
görs av bestämmelserna i direktiven om stora exponeringar och gruppbaserad
tillsyn. Väsentligen handlar det om att reglerna om stora exponeringar och
gruppbaserad tillsyn görs tillämpliga även med avseende på
kapitaltäckningskraven för marknadsrisker. De bestämmelser i den föreslagna
lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag som betingas av nu nämnda utvidgningar föreslås därför också
träda i kraft den 1 januari 1996.
Av det som nu anförts framgår att bestämmelserna i den nya lagen om
kapitaltäckning och stora exponeringar avses träda i kraft i två etapper, en del
den 1 januari 1995 och resterande del ett år senare. Detta sker genom reglering
i övergångsbestämmelserna till den nya lagen.
292
13 Författningskommentar
13.1 Förslaget till lag om kapitaltäckning och stora
exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag
I den nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag har samlats dels de regler om beräkning av kapitaltäckning
avseende kreditrisker och kapitalbasens sammansättning som nu gäller för resp.
institut, dels de nya kapitaltäckningsregler avseende marknadsrisker vilka är en
följd av införlivandet av direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och
kreditinstitut. Härigenom har nuvarande regler om kapitaltäckning i
bankrörelselagen, lagen om kreditmarknadsbolag, lagen om värdepappersrörelse
samt i den särskilda lag som reglerar Svenska skeppshypotekskassan kunnat tas
bort ur dessa lagar. Dessutom har i lagen införts bestämmelser om stora
exponeringar enligt direktivet om övervakning och kontroll av kreditinstituts
stora exponeringar samt regler om gruppbaserad tillsyn enligt direktivet om
gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut. De nya reglerna är föranledda av
tillägg till det ursprungliga EES-avtalet och således en följd av anpassningen
till EG:s regelsystem.
1 kap. Definitioner
1 kap. 1 §
Paragrafen innehåller definitioner av flera i lagen centrala begrepp. Innebörden
av begreppen utvecklas i det följande i den ordning de förekommer i paragrafen.
Begreppet bank överensstämmer med det som finns i 1 kap. 1 § andra stycket
bankrörelselagen med undantag för specificeringen av föreningsbank i central
föreningsbank och lokal föreningsbank, vilken efter ombildningsprocessen av
föreningsbanker till bankaktiebolag torde sakna praktisk betydelse (prop.
1992/93:69, bet. 1992/93:NU7, rskr. 1992/93:19, SFS 1992:1058). Ett
bankaktiebolag som övertagit en föreningsbanks rörelse får, efter tillstånd av
Finansinspektionen, använda ordet föreningsbank i sin firma.
Termen kreditmarknadsbolag kommer från 1 kap. 1 § 2 lagen om kreditmarknads-
bolag. Ett svenskt företag som önskar driva tillståndspliktig
finansieringsverksamhet måste vara aktiebolag. Ett sådant bolag betecknas i den
lagen kreditmarknadsbolag. Att aktiebolaget skall vara svenskt innebär inte att
bolaget måste vara ägt av svenska fysiska eller juridiska personer. Med svenskt
menas här att bolaget bildats enligt svensk lag. Ett svenskt aktiebolag kan
alltså helt eller delvis ägas av utländska personer.
Kapitaltäckningsreglerna i lagen om kreditmarknadsbolag omfattar inte utländska
företag som etablerat filial här i landet eller som tillhandahåller tjänster
direkt från hemlandet. Beträffande utländska finansiella företags
filialverksamhet i Sverige uttalades i motiven till ändringarna i lagstiftningen
för banker och andra kreditinstitut med anledning av EES-avtalet - bl.a.
tillkomsten av lagen om kreditmarknadsbolag - att förhållanden som hänger samman
med exempelvis ägande, kapitalkrav och begränsning av enhandsengagemang kan och
skall beaktas vid en svensk auktorisation av en filial, men faller i övrigt
tillbaka på den utländska lagstiftning som gäller där företaget har sitt säte
och grundläggande verksamhetstillstånd (prop. 1992/93:89 s. 115). Vidare slogs
fast att i fråga om kapitaltäckning skall hemlandets regler gälla för
filialerna. Solvenskontrollen skall handhas av hemlandsmyndigheterna (prop.
1992/93:89 s. 130). Motsvarande avgränsning skall göras beträffande de nya
kapitaltäckningsreglerna för marknadsrisker. Dessa skall inte gälla utländska
företags filialverksamhet i Sverige.
Begreppet värdepappersbolag är hämtat från 1 kap. 2 § 2 lagen om värde-
pappersrörelse. Tillstånd att bedriva värdepappersrörelse enligt den lagen kan
meddelas bl.a. ett svenskt aktiebolag. Ett sådant bolag betecknas i lagen
värdepappersbolag (tidigare fondkommissionsbolag). I fråga om beteckningen
svenskt gäller vad som nyss sagts beträffande kreditmarknadsbolag. Krav på
särskilt avskilt kapital ställs inte för utländska företags filialetableringar i
Sverige. Kontrollen av att kapitaltäckningsreglerna efterlevs görs av hemlandets
myndighet. Tillstånd bör ges bara till företag som har betryggande
kapitaltäckningsregler eller något annat regelsystem som ger väsentligen samma
garantier för företagets soliditet som de svenska reglerna (prop. 1990/91:142 s.
138).
I lagen används begreppet kreditinstitut som en samlingsbeteckning på banker,
kreditmarknadsbolag och Svenska skeppshypotekskassan. Ett kreditinstitut
definieras i lagen om kreditmarknadsbolag som ett institut i vars verksamhet
ingår att från allmänheten låna medel och att bevilja krediter för egen räkning
(1 kap. 1 § 5). Definitionen är tagen från EG:s första banksamordningsdirektiv
(77/780/EEG). Här har begreppet kreditinstitut inte samma betydelse som i lagen
om kreditmarknadsbolag där det används endast i samband med reglering av för-
hållanden som rör utländska företag som önskar etablera filial här i landet
eller, såvitt gäller företag med säte inom EES, tillhandahålla tjänster direkt
från hemlandet (prop. 1992/93:89 s. 209). Den förevarande lagen innehåller
kapitaltäckningsbestämmelser uteslutande för svenska institut. Utländska företag
som etablerat filial här i landet eller som genom gränsöverskridande handel
verkar här lyder under de kapitaltäckningsregler som finns i hemlandet.
Termen institut används i lagen - av praktiska skäl - som samlingsbeteckning
för de företag som i första hand omfattas av lagens bestämmelser, nämligen
kreditinstitut och värdepappersbolag.
Definitionen av finansiellt institut motsvarar den som anges i 1 kap. 1 § 6
lagen om kreditmarknadsbolag med den skillnaden att det i kapitaltäckningslagen
anges att det kan vara både ett svenskt och ett utländskt företag men inte ett
kreditinstitut eller motsvarande utländskt företag och inte heller ett utländskt
företag med verksamhet som motsvarar ett svenskt värdepappersbolag.
Definitionerna av holdingföretag med finansiell verksamhet och holdingföretag
med blandad verksamhet är hämtade från direktiven om gruppbaserad tillsyn över
kreditinstitut (92/30/EEG) och om kapitalkrav för värdepappersföretag och
kreditinstitut (93/6/EEG). Termerna används för att beskriva moderföretaget i
olika typer av företagsgrupper där något kreditinstitut eller värdepappersbolag
ingår. Holdingföretagen kan vara svenska eller utländska företag men inte
kreditinstitut eller värdepappersbolag eller motsvarande utländska företag. För
att det skall vara fråga om ett holdingföretag med finansiell verksamhet skall
dotterföretagen uteslutande eller huvudsakligen vara kreditinstitut,
värdepappersbolag, motsvarande utländska företag eller finansiella institut.
Minst ett dotterföretag till holdingföretaget med finansiell verksamhet och
holdingföretaget med blandad verksamhet måste dock vara ett kreditinstitut eller
värdepappersbolag eller motsvarande utländskt företag.
Om ett holdingföretag skall anses som ett holdingföretag med finansiell
verksamhet får avgöras i varje enskilt fall. En bedömning måste göras om
dotterföretagen huvudsakligen är kreditinstitut, värdepappersbolag, motsvarande
utländska företag eller finansiella institut. Vid denna bedömning bör vikt
läggas vid såväl storleken som vid antalet kreditinstitut, värdepappersbolag,
motsvarande utländska företag och finansiella institut i företagsgruppen.
Försäkringsbolag ingår inte i den finansiella företagsgruppen.
Föreligger inte ett holdingföretag med finansiell verksamhet enligt defini-
tionen kan det i stället vara ett holdingföretag med blandad verksamhet om den i
lagen uppställda definitionen i övrigt är uppfylld.
Definitionen av anknutet företag härrör från EG:s direktiv om gruppbaserad
tillsyn över kreditinstitut. Exempel på sådana företag är data- och
fastighetsbolag som är anknutna till bankverksamheten. Direktivet innebär att
även vissa sådana företag, trots att de inte är kreditinstitut eller
värdepappersbolag, skall ingå i den gruppbaserade tillsynen. Det kan röra sig om
både svenska och utländska företag.
Slutligen har införts den definition av ägarintresse som framgår av direktivet
om gruppbaserad tillsyn. Begreppet ägarintresse innebär att sammanställning för
beräkning av kapitalkrav i vissa fall skall ske redan när ett företag har direkt
eller indirekt innehav av 20 % eller mer av rösterna eller kapitalet i ett annat
företag. Redovisningskommittén (SOU 1994:17) som har kommit med förslag till nya
bestämmelser om årsredovisningar föreslår att det införs ett nytt begrepp
"intresseföretag" som innebär att ett annat företag direkt eller indirekt
innehar mer än 20 % av rösterna i företaget. Som angetts ovan gäller enligt
direktivet om gruppbaserad tillsyn att ett ägarintresse föreligger om ett
företag innehar 20 % eller mer av rösterna eller kapitalet i ett annat företag.
Begreppet intresseföretag enligt Redovisningskommitténs förslag har således inte
samma innebörd som i denna lag.
1 kap. 2 §
Koncernbegreppet motsvarar 1 kap. 2 § aktiebolagslagen (1975:1385), 1 kap. 3 §
bankaktiebolagslagen (1987:618), 1 kap. 2 § sparbankslagen (1987:619) och 1 kap.
8 § föreningsbankslagen (1987:620). Redovisningskommittén har i ett betänkande
(SOU 1994:17) föreslagit att koncerndefinitionen ändras. I avvaktan på att
Redovisningskommitténs förslag har behandlats bör emellertid koncerndefinitionen
i den nu aktuella lagen vara densamma som i de ovan angivna lagarna.
2 kap. Kapitalkrav och kapitalbas
Kapitalkrav
2 kap. 1 §
I paragrafens första stycke anges det totala kapitaltäckningskrav avseende såväl
kredit- som marknadsrisker som ett institut skall leva upp till. Bestämmelsen
svarar mot artikel 4 i kapitalkravsdirektivet. Ett institut skall hela tiden
prestera en kapitalbas som uppgår till minst summan av de kapitaltäckningskrav
som gäller för kreditrisker och marknadsrisker i institutets verksamhet, dvs.
kapitalbasen skall vid varje tidpunkt motsvara summan av kapitalbaserna för
kreditrisker enligt 2 § och för marknadsrisker enligt 3 och 4 §§.
Kapitalbasen måste enligt andra stycket vara så stor att den täcker båda
risktyperna. Samma mängd av ett instituts kapitalbas kan således inte användas
för att samtidigt täcka såväl kredit- som marknadsrisker. Endast i den mån visst
kapital inte helt utnyttjats för att täcka kreditrisker får det användas som
kapitaltäckning för marknadsriskerna, och tvärtom.
De nya kapitaltäckningsreglerna medför att kraven på en kapitalbas storlek och
sammansättning påverkas och att instituten i fortsättningen - generellt sett -
måste vara utrustade med en större kapitalbas än enligt nu gällande regler.
Samtidigt tillåter de nya reglerna att institut till kapitalbasen räknar även
andra poster än dem som nu gällande regler medger. De nya slag av tillskott som
får räknas till kapitalbasen för att täcka marknadsrisker framgår av
bestämmelserna i 2 kap. 8 §.
Finansinspektionens har väckt frågan hur den gemensamma och slutliga kapi-
taltäckningsgraden skall beräknas. Frågan gäller, enligt inspektionen, om
marknadsriskerna först skall kapitaltäckas och därefter kreditriskerna eller om
ett riskvägt belopp först skall beräknas för marknadsriskerna resp. för
kreditriskerna och dessa båda riskvägda belopp sedan slås samman till ett
gemensamt riskvägt belopp, varefter kapitaltäckningsgraden beräknas. Metoderna
leder enligt inspektionen till olika kapitaltäckningsgrader.
Den samlade kapitaltäckningsgraden representerar ett mått som bl.a. kan vara av
värde för att bedöma ett instituts kapitaltäckningssituation och utvecklingen av
denna och för att göra jämförelser mellan institut. I kapitalkravsdirektivet
finns inga föreskrifter om beräkning av den samlade kapitaltäckningsgraden och
det finns inte heller behov av att reglera denna i lag. Finansinspektionen har
emellertid möjlighet att inom ramen för den rätt att meddela föreskrifter som
följer av 7 kap. 2 § 1 bankrörelselagen, 6 kap. 2 § 1 lagen om
värdepappersrörelse samt 5 kap. 2 § 1 lagen om kreditmarknadsbolag i fråga om
vilka upplysningar som ett företag skall lämna till inspektionen, närmare
reglera denna fråga. Med stöd av dessa bestämmelser kan inspektionen meddela
generella föreskrifter om bl.a. skyldighet för företag att lämna ekonomiska
rapporter m.m. (se prop. 1992/93:89 s. 191 och 192). Finansinspektionen har
meddelat föreskrifter om rapportering av uppgifter om beräkning av kapitalbas
och kapitalkrav (FFFS 1992:32).
2 kap. 2 §
Paragrafen motsvarar nu gällande bestämmelser i 2 kap. 9 § bankrörelselagen, 4
kap. 1 § lagen om kreditmarknadsbolag och 5 kap. 1 § lagen om värde-
pappersrörelse. Motsvarande bestämmelse återfinns vidare i den särskilda lag som
reglerar Svenska skeppshypotekskassan (3 a §). I paragrafen fastslås den
grundläggande bestämmelsen om kapitalkrav för ett instituts kreditrisker.
Kapitalbasen skall vid varje tidpunkt utgöra lägst 8 % av värdet av ett
instituts viktade tillgångar och åtaganden beräknat enligt 3 kap. 1 §. (jfr
prop. 1989/90:43 s. 91)
2 kap. 3 §
I paragrafen behandlas det grundläggande kapitalkravet för marknadsrisker.
Vidare hänvisas beträffande kapitalbasens beräkning till 6-8 §§ samt beträffande
bestämmandet av de skilda marknadsriskerna till 4 kap. 2-8 §§.
2 kap. 4 §
Paragrafen, som bygger på artikel 4.6 i kapitalkravsdirektivet, upptar de
undantagsmöjligheter från reglerna om kapitaltäckning för marknadsrisker som
direktivet erbjuder för beräkning av kapitalkravet för dessa risker. Vidare
anges under vilka förutsättningar Finansinspektionen kan tillåta ett enskilt
institut att beräkna kapitalkravet med avseende på marknadsriskerna enbart
enligt de regler som gäller för kreditrisker (2 kap. 2 §). Denna möjlighet avser
främst institut med låg omsättning i handelslagret. Den gäller vid beräkning av
kapitalkravet för positionsrisker, avvecklings- och motpartsrisker, s.k. andra
risker samt valutakursrisker i institutets handelslager. Samtliga i stycket
angivna villkor skall vara uppfyllda för att undantagsbestämmelsen över huvud
taget skall få tillämpas.
I 7 kap. 18 § första stycket 1 överlämnas till regeringen eller Finans-
inspektionen att vid behov meddela närmare föreskrifter om beräkning av kapi-
talkravet enligt denna undantagsbestämmelse.
Finansinspektionen har pekat på den inkonsistens som uppstår vid den jämförelse
som skall göras mellan summan av marknadsvärdet av positionerna i handelslagret
och oreglerade fordringar som hänför sig till dessa positioner samt summan av
ett instituts totala balansomslutning och totala åtaganden utanför
balansräkningen. Posterna i handelslagret skall enligt direktivet tas upp till
sitt marknadsvärde, medan posterna i övrigt i balansräkningen skall tas upp till
sina bokförda värden. Enligt inspektionens uppfattning är det omräknade beloppet
av åtagandena det värde som i detta sammanhang kan vara lämpligt att använda för
de totala åtagandena utanför balansräkningen. Inspektionen har föreslagit att
summan av ett instituts totala balansomslutning och totala åtaganden utanför
balansräkningen skall korrigeras med den effekt som en marknadsvärdering av
positionerna i handelslagret får när det gäller att avgöra om de ovan beskrivna
undantagsreglerna skall få tillämpas eller inte.
Denna fråga är av sådan art att den lämpligen utvecklas närmare i de
föreskrifter som enligt 7 kap. 18 § första stycket 1 vid behov får meddelas av
regeringen eller Finansinspektionen.
2 kap. 5 §
Bestämmelsen i första stycket uppställer ett minimikrav för storleken på ett
värdepappersbolags kapitalbas; motsvarande krav finns inte för kreditinstituten.
I stycket anges det lägsta belopp som ett värdepappersbolags kapitalbas skall
uppgå till oavsett vilka kapitaltäckningskrav som i övrigt gäller. Bolagets
kapitalbas får inte vid något tillfälle understiga en fjärdedel av föregående
års fasta omkostnader. Om bolaget inte avslutat föregående verksamhetsår, dvs.
om bolagets verksamhet pågått i mindre än ett år, skall beräkningen ske utifrån
de fasta omkostnader som angetts i bolagets verksamhetsplan. För att möta det
angivna minimikravet får värdepappersbolaget i kapitalbasen räkna in även sådana
kapitaltillskott som avses i 2 kap. 8 §. Bestämmelser om att en verksamhetsplan
skall fogas till ansökan om tillstånd att bedriva värdepappersrörelse finns i
2 kap. 8 § lagen om värdepappersrörelse.
Med fasta omkostnader avses sådana kostnader som inom redovisningsområdet utgör
allmänna administrativa kostnader, exempelvis lokalkostnader i form av hyra m.m.
Svenska Fondhandlareföreningen har i sitt remissvar pekat på svårigheten att
avgöra vad som är fasta kostnader. Begreppet fasta omkostnader får, om behov
föreligger, utvecklas närmare i föreskrifter meddelade av regeringen eller
Finansinspektionen i enlighet med det bemyndigande som finns i 7 kap. 18 §
första stycket 2.
Enligt andra stycket får Finansinspektionen besluta om justering av kapi-
talkravet - dvs. höja eller sänka det - om en väsentlig ändring skett i
omfattningen av bolagets verksamhet eller om verksamhetsplanen enligt inspek-
tionens uppfattning behöver korrigeras.
Kapitalbas
2 kap. 6 §
Kapitalbasreglerna i denna paragraf överensstämmer i allt väsentligt med nu
gällande bestämmelser om kapitalbasen i 2 kap. 9 a § bankrörelselagen, 4 kap.
2 § lagen om kreditmarknadsbolag, 5 kap. 2 § lagen om värdepappersrörelse och 3
b § lagen om Svenska skeppshypotekskassan, utom såvitt gäller bestämmelserna om
avräkning från kapitalbasen enligt sista stycket i nu angivna paragrafer.
Avräkningsreglerna, som i huvudsak är oförändrade, har lagts i en särskild
paragraf, 7 §.
Bestämmelserna i andra stycket rörande sammansättningen av det primära
kapitalet har justerats på två punkter. S.k. kumulativa preferensaktier får inte
längre räknas in i det egna kapitalet hos bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag
och värdepappersbolag och kan därmed inte längre ingå i kapitalbasens primära
del. Efter ombildningen av föreningsbanker har den centrala föreningsbanken med
anslutna lokala föreningsbanker ombildats till ett bankaktiebolag. Bestämmelsen
gäller därför även den till bankaktiebolag ombildade föreningsbanken. Vidare
skall uppskrivningsfonder undantas från det egna kapitalet. Sådana fonder får
efter medgivande av Finansinspektionen räknas till det supplementära kapitalet
(se fjärde stycket). Dessa ändringar har kommenterats närmare i allmänmotive-
ringen (avsnitt 6.10.2).
Till följd av ändringar i beskattningen av ägarkapital - innebärande sänkning
av bolagsskattesatsen, införande av periodiseringsfonder samt avskaffande av den
s.k. surven - har justeringar gjorts under punkterna B och C. Ändringarna har
kommenterats i allmänmotiveringen (avsnitt 6.10.3).
7 kap. 17 § 1 innehåller ett bemyndigande för regeringen eller, efter
delegering, Finansinspektionen att meddela närmare föreskrifter om beräkningen
av de kapitalandelar som enligt andra stycket B och C skall kunna inräknas i
kapitalbasens primära kapitaldel.
Svenska Bankföreningen har framhållit att normgivningsbemyndigandet vad gäller
att precisera den kapitalandel som får räknas in i kapitalbasen är vilseledande
och onödigt, eftersom det är hela kapitalandelen och inte en viss del därav som
skall räknas in. Bankföreningen har vidare anfört att då det med kapitalandel
avses det kapitalbelopp som återstår om en surv upplöses och beskattas så kan
varje institut i samråd med sina revisorer beräkna hur stort kapitalbelopp som
återstår efter upplösningen. Enligt Bankföreningen utgör hela detta kvarstående
belopp den kapitalandel som får räknas med i kapitalbasen.
Även om det såsom Bankföreningen framhållit inte torde råda någon tveksamhet om
vilket slutligt belopp som skall tas upp i kapitalbasen, föreligger emellertid
enligt regeringens uppfattning, med hänsyn till det komplicerade
beräkningsförfarande som fordras för att kunna bestämma kapitalandelen samt med
beaktande av att utfallet blir olika beroende på vilka dispositioner institutet
gjort, ett behov av att närmare föreskrifter meddelas i frågan.
Tredje stycket, vilket är hämtat från 2 kap. 9 a § tredje stycket bank-
rörelselagen, 5 kap. 2 § tredje stycket lagen om värdepappersrörelse, 4 kap. 2 §
tredje stycket lagen om kreditmarknadsbolag och 3 b § tredje stycket lagen om
Svenska skeppshypotekskassan, reglerar oförändrat det supplementära kapitalet
med den skillnaden att begreppen förlagsandelsbevis och förlagsbevis ersatts med
termerna förlagsandelslån och förlagslån. Ändringen är endast av redaktionell
natur och avsikten med denna är inte att uppnå någon förändring i sak.
Förlagsandelslånen, förlagslånen och andra skuldförbindelser enligt detta
styckes första mening får tas upp till det värde som anges i Finansinspektionens
föreskrifter om rapportering av uppgifter om beräkning av kapitalbas och
kapitalkrav (FFFS 1992:32). Enligt dessa föreskrifter får förlagslån inräknas i
kapitalbasen antingen till det bokförda värdet eller sitt nominella belopp
beroende på om lånen emitterats till underkurs och tidpunkten för emissionen.
Vidare har texten i tredje stycket andra meningen formulerats om för att markera
att de aktuella skuldförbindelserna måste uppfylla vissa villkor för att få tas
upp som supplementärt kapital.
I fjärde stycket, som motsvarar nuvarande fjärde stycket i de nyss nämnda
paragraferna om kapitalbas, har den ändringen gjorts att det av lagen framgår
att det är Finansinspektionen som skall lämna det medgivande som krävs enligt
bestämmelsen i detta stycke.
Finansinspektionen har i sitt remissvar pekat på en fråga som kan komma att
aktualiseras med anledning av Redovisningskommitténs förslag till lag om
årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag (SOU 1994:17). Enligt
detta förslag kommer under begreppet eget kapital i balansräkningen att finnas
en särskild fond för orealiserade vinster vilka är hänförliga till värdering
över anskaffningsvärdet av överlåtbara värdepapper som är omsättningstillgångar.
Eftersom större delen av sådana värdepapper torde komma att ingå i handelslagret
uppstår enligt inspektionens uppfattning frågan hur denna fond skall behandlas
vid beräkningen av kapitalbasen. Denna fråga får bli föremål för överväganden
sedan slutlig ställning tagits till Redovisningskommitténs förslag.
2 kap. 7 §
I paragrafen, som med ett undantag motsvarar nuvarande bestämmelser i 2 kap. 9 a
§ femte stycket bankrörelselagen, 5 kap. 2 § femte stycket lagen om värde-
pappersrörelse och 4 kap. 2 § femte stycket lagen om kreditmarknadsbolag, anges
i vilka fall avräkning från kapitalbasen skall ske.
Avräkning från det primära kapitalet skall göras av övervärde (s.k. inkråms-
goodwill), som redovisas i ett institut. Begreppet inkråmsgoodwill behandlas av
Finansinspektionen i dess föreskrifter om rapportering av uppgifter om beräkning
av kapitalbas och kapitalkrav (FFFS 1992:32). Där anges att med inkråmsgoodwill
avses i kapitaltäckningssammanhang erlagda övervärden som t.ex. vid förvärv av
kredit- och/eller leasingstockar eller banks förvärv av annan banks
kontorsrörelse, hänför sig till vid förvärvet samtidigt övertagen personal,
kundregister, varumärken o.d. (FFFS 1992:32 s. 5).
Enligt huvudprincipen skall avräkning från kapitalbasen, dvs. summan av det
primära och det supplementära kapitalet, ske med det bokförda värdet av vad som
skjutits till som aktiekapital eller i annan form i ett företag som driver
försäkringsverksamhet eller något slag av finansiell verksamhet som kräver
tillstånd. Någon avräkning skall dock inte göras om tillskottet uppgår till
högst 5 % av företagets eget kapital eller motsvarande och det sammanlagda
bokförda värdet av sådana tillskott inte heller överstiger 10 % av det
tillskjutande institutets eget kapital eller egna fonder.
Finansinspektionen har ansett det motiverat att i lagtexten ta in en be-
stämmelse om att avräkning av sådana tillskott skall ske så snart någon av de
angivna gränserna uppnåtts. Detta innebär enligt inspektionen att tillskott till
ett enskilt företag skall avräknas så snart sådant tillskott överstiger 5 % av
företagets eget kapital eller motsvarande.
De angivna gränserna framgår av punkten 13 i artikel 2.1 i direktivet om
kapitalbasen i kreditinstitut (89/299/EEG). Denna bestämmelse medger att
avräkning av tillskott inte behöver göras förrän båda gränserna uppnåtts.
Tillräckliga skäl att nu införa en striktare regel än direktivets har inte
ansetts föreligga.
Utvidgad kapitalbas
2 kap. 8 §
I paragrafen införs en möjlighet för instituten att använda en utvidgad
kapitalbas för att möta de nya kapitalkraven för marknadsrisker enligt 2 kap. 3
och 5 §§. Till kapitalbasen får - enligt direktivet om kapitalkrav - utöver vad
som gäller enligt 6 § räknas poster såsom nettovinster som hänför sig till
företagets handelslager och förlagslån med en ursprunglig löptid på minst två år
under förutsättning bl.a. att lånen är till fullo inbetalade. Omfattningen av de
poster som får räknas in i den utvidgade kapitalbasen är emellertid begränsade.
Bestämmelsen, som speglar innehållet i bilaga V i kapitalkravsdirektivet, har
behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 6.10.1).
Vissa icke likvida tillgångar skall räknas av från den utvidgade kapitalbasen.
Detta följer av punkten 2 (d) i bilaga V i kapitalkravsdirektivet, vilken
behandlats utförligt i allmänmotiveringen (avsnitt 6.10.1).
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall
enligt 7 kap. 17 § 2 meddela närmare föreskrifter om vad som får ingå i den
utvidgade kapitalbasen och omfattningen av sådana tillskott samt vilka icke
likvida tillgångar som skall räknas av från kapitalbasen.
Efter påpekande från Lagrådet har paragrafen justerats så att bestämmelsen inte
omfattar institut som på grund av låg omsättning i handelslagret medgetts att
tillämpa undantagsbestämmelsen i 4 §. Kapitalkravsdirektivet tillåter inte
sådana institut att samtidigt utnyttja den utvidgade kapitalbasen.
3 kap. Kapitalkrav för kreditrisker och marknadsrisker enligt 2 kap.
4 §
3 kap. 1 §
I paragrafen har samlats bestämmelserna om kapitalkravet för kreditrisker.
I paragrafens första stycke har angetts att kapitalkravet för kreditrisker
skall bestämmas i förhållande till ett instituts tillgångar och åtaganden som
inte ingår i handelslagret. Detta följer av artikel 4.1 (iii) i kapitalkravs-
direktivet.
Begreppet värdehandlingar som används i nu gällande bestämmelser om kapitalkrav
för kreditrisker i bl.a. 2 kap. 10 § bankrörelselagen är alltför oprecist och
terminologin har ändrats för att bättre spegla de tillgångar och åtaganden som
avses i paragrafen. Vidare har de skilda kategorier av motparter som anges i
första stycket utvidgats för att nå större överensstämmelse med bestämmelserna
om riskviktning i artiklarna 6 och 7 i direktivet om kapitaltäckningsgrad för
kreditinstitut (89/647/EEG).
Grupp A (0 % riskviktning) omfattar enligt nuvarande bestämmelser bl.a.
fordringar på svenska staten, Sveriges Riksbank, svenska kommuner och därmed
jämförlig samfällighet som landsting och kyrkliga samfälligheter. Vidare ingår
fordringar på utländska stater och centralbanker. Till grupp A har nu förts även
Europeiska gemenskaperna (A 3) samt sådana kommuner eller därmed jämförliga
samfälligheter som uppfyller särskilda förutsättningar i artikel 7 i direktivet
om kapitaltäckningsgrad och för vilka därför fastställts 0 % riskviktning (A 5).
I punkten 5 i artikel 6.1 b i detta direktiv gäller som huvudregel att
fordringar på regionregeringar och lokala myndigheter i zon A, till vilken hör
bl.a. medlemsstater i EG samt fullvärdiga medlemmar av OECD, skall riskviktas
med 20 %. I artikel 7.1 i samma direktiv anges emellertid att medlemsstater får
fastställa 0 % vikt för egna regionregeringar och lokala myndigheter, vilka har
befogenhet att kräva in offentlig uppbörd och för vilka särskilda institu-
tionella ordningar gäller med ändamål att minska risken för att någondera skall
brista i fullgörande. Det anges särskilt att det i fråga om risker inte skall
föreligga någon skillnad mellan fordringar på regionregeringar och lokala
myndigheter samt fordringar på centralregeringen. Vidare framgår att en nollvikt
som fastställts efter dessa kriterier skall tillämpas på fordringar på
regionregeringarna och de lokala myndigheterna och på åtaganden utanför
balansräkningen som gjorts för deras räkning, samt för fordringar på andra och
åtaganden utanför balansräkningen som gjorts för andras räkning, då posterna
garanterats av de nämnda regionregeringarna resp. de lokala myndigheterna.
Vidare skall enligt denna artikel (p. 2) medlemsstaterna göra anmälan till
kommissionen om de finner en nollviktning befogad efter dessa kriterier.
Kommissionen skall vidarebefordra denna information. Övriga medlemsstater får ge
kreditinstitut, som står under tillsyn av den egna statens behöriga myndigheter,
möjlighet att tillämpa en nollvikt i de fall då de företar affärer med
regionregeringarna och de lokala myndigheterna i fråga eller då de innehar
fordringar som är garanterade av de senare.
Punkten 6 har, i förhållande till nuvarande regler, utvidgats med placeringar,
garantiförbindelser och andra åtaganden för vilka säkerheten utgörs av
placeringar eller fordringar som anges i A 1-5. Detta följer av punkterna 2-4 i
artikel 6.1 a samt artikel 7.1 i direktivet om kapitaltäckningsgrad
(89/647/EEG).
Till grupp B (20 % riskviktning) förs svenska kreditinstitut och utländska
kreditinstitut i någon av de utländska stater som regeringen föreskriver. Därmed
avses medlemsstater och fullvärdiga medlemsstater av OECD samt de länder som
slutit särskilda låneavtal med Internationella valutafonden (IMF) inom ramen för
fondens allmänna låneprogram (GAB). Till denna grupp skall även föras länder
inom EES och sådana länder utanför EES-området som föreskrivs av regeringen. Be-
greppet kreditinstitut har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 6.5). Till
punkten B 1 räknas också sådana värdepappersbolag som efter särskilt tillstånd
av Finansinspektionen får ta emot medel på konto och lämna kredit (se närmare
allmänmotiveringen avsnitt 5.3). I B 2 anges en kommun eller därmed jämförlig
samfällighet i någon av de utländska stater som regeringen föreskriver. Till
denna grupp skall föras bl.a. regionala myndigheter i utländsk stat som inte
uppfyller de krav som följer av den ovan beskrivna artikel 7 i direktivet om
kapitaltäckningsgrad. Punkten B 6 upptar placeringar, garantiförbindelser och
andra åtaganden, för vilka säkerheten utgörs av placeringar eller fordringar för
vilka svarar något av de rättssubjekt som anges i grupp B.
Grupperna C (50 % riskviktning) och D (100% riskviktning) är oförändrade i
förhållande till nuvarande bestämmelser.
I andra stycket behandlas fordringar som skall undantas från kapitaltäckning.
Bestämmelsen har med två undantag överförts från nu gällande lagstiftning.
Sålunda upptas i bestämmelsen inte längre fordringar som en sparbank och
Sparbankernas bank resp. en föreningsbank och Föreningsbankernas Bank har på
varandra. Vidare skall undantas sådana icke likvida tillgångar som räknats av
från kapitalbasen enligt 2 kap. 8 §.
Den riskviktning som framgår av tredje stycket överensstämmer i allt väsentligt
med gällande rätt med den skillnaden att riskviktningen 0 % nu uttryckligen
framgår av lagtexten.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall
enligt 7 kap. 17 § 3 meddela närmare föreskrifter om hur posterna skall värderas
vid bestämmandet av kapitalkravet enligt 3 kap. 1 § tredje stycket.
Svenska Bankföreningen har anfört att det i detta lagstiftningsärende bör
klargöras att kapitalkravet för kreditrisker efter medgivande av Finans-
inspektionen kan reduceras genom olika former av nettningsförfaranden.
Bankföreningen har därvid hänvisat till Baselkommitténs nyligen fattade beslut
om ändringar i de nettningsregler som fanns med i 1988 års Baselöverenskommelse.
Bankföreningen menar att det är viktigt att Finansinspektionens möjligheter att
medge nettning av kreditrisker klart anges i lagtexten och/eller
författningskommentaren.
De nya utökade möjligheterna till nettning anges i Baselkommitténs dokument
"The capital adequacy of the credit risk associated with certain
off-balance-sheet items" daterat den 4 juli 1994. Som nämnts i allmänmotive-
ringen (avsnitt 6.9.1) föreligger inom EG ett förslag, COM(94)105, till ändring
av direktivet om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut (89/647/EEG), som
innebär att ränte- och valutakursrelaterade poster utanför balansräkningen, som
omfattas av avtal om bilateral nettning, skall kunna få en förmånligare
behandling i kapitaltäckningshänseende. Ändringsförslaget är en motsvarighet
till den nämnda ändringen som Baselkommittén beslutat om. Eftersom Sverige genom
EES-avtalet är bundet av bestämmelserna i EG-direktivet om kapitaltäckningsgrad
kan en förmånligare behandling av de ifrågavarande posterna utanför balans-
räkningen inte införas i den svenska lagstiftningen förrän direktivet ändrats.
Det räcker alltså inte med att Baselreglerna ändrats.
I bl.a. nuvarande 2 kap. 10 § fjärde stycket 5 bankrörelselagen anges att andra
åtaganden på kapitalmarknaden värderas till sitt nominella belopp, om inte
regeringen föreskriver ett lägre belopp.
I Finansinspektionens föreskrifter om rapportering av uppgifter om beräkning av
kapitalbas och kapitalkrav (FFFS 1992:32) behandlas frågan om nettning vid
beräkning av kapitalkravet för poster utanför balansräkningen. De
nettningsförfaranden som enligt inspektionens föreskrifter godtas bygger på
reglerna i bilaga 2 i direktivet om kapitaltäckningsgrad om behandling av ränte-
och valutakursrelaterade poster utom balansräkningen. Enligt 7 kap. 17 § 3 i den
förevarande lagen skall regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen meddela närmare föreskrifter om hur posterna skall värderas
vid bestämmandet av kapitalkravet enligt tredje stycket i den förevarande
paragrafen. De föreskrifter som kommer att meddelas med stöd av den bestämmelsen
får förutsättas inbegripa samma möjligheter till nettning vid beräkning av
kapitalkravet för poster utanför balansräkningen som för närvarande ges.
3 kap. 2 §
I bestämmelsen anges att i de fall Finansinspektionen medgett institut att
enligt undantagsbestämmelsen i 2 kap. 4 § beräkna kapitalkravet för marknads-
risker enbart enligt de regler som gäller för kreditrisker skall reglerna i
3 kap. 1 § tillämpas med det tillägget att även tillgångar och åtaganden som
ingår i handelslagret skall beaktas, dvs. reglerna i 3 kap. 1 § om beräkning av
kapitalkravet för kreditrisker skall gälla insitutets hela verksamhet.
4 kap. Kapitalkrav för marknadsrisker enligt 2 kap. 3 §
Handelslager
4 kap. 1 §
Paragrafen, som svarar mot artikel 2.6 i kapitalkravsdirektivet, innehåller en
beskrivning av begreppet handelslager (trading book).
Av första stycket framgår att handelslagret främst består av olika slag av
placeringar i finansiella instrument som institutet gör för egen räkning, dvs.
positioner som institutet tagit för att på kort sikt göra en vinst eller för att
skydda andra positioner i handelslagret. Till handelslagret räknas också sådana
exponeringar som uppstått till följd av att affärer i finansiella instrument
inte avslutats eller att leveranser av sådana instrument inte fullgjorts. Därmed
avses såväl poster i balansräkningen som åtaganden utanför balansräkningen.
Till handelslagret räknas i enlighet med kapitalkravsdirektivets regler även
åtaganden beträffande OTC-derivat, repor, omvända repor och värdepapperslån.
Dessa åtaganden avses bli preciserade i de närmare föreskrifter om vilka poster
som skall ingå i handelslagret och omfattningen av posterna som enligt 7 kap.
17 § 4 skall meddelas av regeringen eller Finansinspektionen.
Med finansiellt instrument avses vad som anges i 1 § 1 lagen (1991:980) om
handel med finansiella instrument, dvs. fondpapper och annan rättighet eller
förpliktelse avsedd för handel på värdepappersmarknaden. Termen används som
samlingsbeteckning för alla instrument som förekommer på värdepappersmarknaden.
De finansiella instrument som inte är fondpapper kännetecknas, enligt
förarbetena till lagen, av att rättigheten eller förpliktelsen riktar sig mot
någon annan än den som traditionellt är att anse som emittent av fondpapper på
värdepappersmarknaden (prop. 1990/91:142 s. 86). Ett exempel på en annan
rättighet eller förpliktelse är en köpoption avseende aktier. Begreppet
finansiella instrument omfattar även utländska finansiella instrument och
fondpapper (prop. 1990/91:142 s. 143).
I andra stycket anges att till handelslagret även skall räknas ett instituts
resultatförda men inte reglerade fordringar som är hänförliga till poster i
handelslagret såsom fordringar på avgifter, provisioner, räntor och utdelningar.
Fordringar som skall tas med i handelslagret kan enligt direktivet även avse
marginalsäkerhet avseende i börshandel omsatta derivatinstrument. Med marginal-
säkerhet avses sådan säkerhet som parter i en värdepappersaffär kan vara
skyldiga att ställa för sina åtaganden i handeln under tiden mellan avslut och
avveckling och vars storlek kan bero på en marknadsvärdering av partens position
eller åtagande. Andra rörelseintäkter som är direkt relaterade till poster i
handelslagret och som bör räknas in i begreppet handelslager är courtage,
avgifter, agio samt realiserade vinster på aktierelaterade och räntebärande
finansiella instrument.
Ett institut skall, under förutsättning att undantagsregeln i 2 kap. 4 § inte
tillämpas, dagligen marknadsvärdera innehållet i handelslagret (artikel 6 i
kapitalkravsdirektivet).
Finansinspektionen har i sitt remissyttrande pekat på behovet av ett klar-
läggande i en fråga som kan uppkomma i de fall då marginalsäkerhet ställts vid
börsomsatta derivatinstrument. Det kan nämligen förekomma att marginalsäkerhet
ställts med andra tillgångar än dem som enligt definitionen av handelslager
skall räknas in i detta. För att undvika dubbelräkning av kapitalkravet bör det
enligt inspektionens uppfattning klargöras att en tillgång som annars inte
skulle ha räknats in i handelslagret men som genom att den ställts som
marginalsäkerhet kommer att ingå i detta, undantas vid beräkning av
kapitalkravet för kreditrisker. På motsvarande sätt bör en tillgång som normalt
ingår i handelslagret och som av den anledningen kräver kapitaltäckning för
något slag av marknadsrisk inte bli föremål för ytterligare kapitalkrav därför
att tillgången ställts som marginalsäkerhet. De situationer som Finans-
inspektionen här framhållit bör för att undvika att sådana tillgångar blir
föremål för dubbla kapitaltäckningskrav närmare behandlas i de föreskrifter som
enligt bemyndigandet i 7 kap. 17 § 4 skall meddelas av regeringen eller av
Finansinspektionen. I föreskrifterna skall, som tidigare nämnts, närmare anges
vilka poster som skall ingå i ett instituts handelslager och omfattningen av
dessa. I föreskrifterna bör preciseras vad som avses med kort sikt i första
stycket. En sådan precisering har efterfrågats av OM Stockholm AB.
Bestämmelsen har behandlats närmare i allmänmotiveringen (avsnitt 6.8).
Positionsrisker
4 kap. 2 §
I paragrafen behandlas kapitalkravet för positionsrisker i ränteanknutna
finansiella instrument som ingår i ett instituts handelslager. Med ränteanknutna
finansiella instrument avses såväl räntebärande som ränterelaterade finansiella
instrument. Bestämmelsen svarar mot artikel 4 och punkterna 13-30 i bilaga I i
kapitalkravsdirektivet.
Med räntebärande finansiella instrument avses skuldförbindelser som är utgivna
för allmän omsättning såsom statsobligationer och statsskuldväxlar, dvs.
instrument som handlas på avistamarknaden.
De ränterelaterade finansiella instrumenten utgörs av derivatinstrument, dvs.
finansiella avtal vars värde beror på en eller flera underliggande tillgångar
eller index på sådana tillgångar. De i Sverige vanligaste derivatinstrumenten är
terminer, optioner och svappar. Sådana instrument upptas i redovisningshänseende
som poster utanför balansräkningen. Som exempel på ränterelaterade instrument
kan nämnas ränteterminer, ränteoptioner och räntesvappar.
Kapitalkravet skall gälla för den specifika och generella risken. Dessa begrepp
har utvecklats närmare i allmänmotiveringen (avsnitt 6.9.2). Kapitalkravet skall
för såväl den specifika som den generella risken beräknas separat för varje
valuta. Vid beräkning av kapitalkravet för ränterisker får ett institut netta
långa och korta positioner. Därmed avses en nettouträkning av institutets
positioner (se närmare avsnitt 6.9.1), vilket innebär att motstående positioner
tar ut varandra. En förutsättning är att de finansiella instrumenten som
positionerna avser är av samma slag och utgivna av samma emittent eller, i fråga
om derivatinstrument att den underliggande tillgången utgörs av instrument som
uppfyller dessa villkor. Positioner i derivatinstrument får behandlas som
positioner i de underliggande instrument som derivatet avser.
Med lång position avses vad gäller fondpapper ett innehav av tillgången i
fråga. Vad gäller derivatinstrument avses med lång position en position sådan
att värdet av positionen ökar då priset på den underliggande tillgången ökar.
Det motsatta gäller för korta positioner. Olika derivatinstrument, såsom
terminer och optioner, kan användas för att en kort position skall kunna uppnås.
Ett terminsavtal innebär att den ena parten förbinder sig att sälja en viss
tillgång till en fastställd kurs vid en fastställd tidpunkt. Denna part behöver
inte inneha tillgången för att ingå terminsavtalet, dvs. hans innehav är
negativt eller han har intagit en kort position.
I andra stycket anges hur den specifika risken skall beräknas. Den specifika
risken tar sikte på möjliga prisförändringar särskilt med avseende på
emittenten. Vid bestämmandet av kapitalkravet för den specifika ränterisken för
ränteanknutna finansiella instrument skall instrumenten därför, efter nettning,
delas in i tre grupper med hänsyn till den risk som anses vara förknippad med
emittenten.
Grupp A överensstämmer i huvudsak med gruppindelningen av motparter vid
beräkning av kapitalkravet för kreditrisker i 3 kap. 1 § första stycket A med
den avvikelsen att punkten A 3 inte ansetts äga relevans i fråga om beräkning av
positionsrisker.
I grupp B beaktas, utöver vad som upptas i 3 kap. 1 § första stycket B,
definitionen i artikel 2.12 i kapitalkravsdirektivet av kvalificerade poster.
Därmed avses långa eller korta positioner i sådana tillgångar som avses i
artikel 6.1 b i direktivet om kapitaltäckningsgrad (89/647/EEG) och skuld-
instrument som är utfärdade av värdepappersföretag eller av erkända
värdepappersföretag i tredje land. Dessutom avses långa eller korta innehav av
andra räntebärande instrument under vissa förutsättningar. För det första skall
sådana räntebärande instrument ha noterats på åtminstone en reglerad marknad i
någon medlemsstat eller vid en börs i ett tredje land som är erkänd av de
behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten. För det andra skall
instrumenten av det berörda institutet betraktas som tillräckligt likvida och,
med hänsyn till utfärdarens solvens, vara förknippade med en grad av risk för
bristande fullgörelse som motsvarar eller understiger den som gäller för sådana
tillgångar som avses i artikel 6.1 b i direktiv 89/647/EEG. I grupp B ingår
därför placeringar där emittenten är ett svenskt värdepappersbolag eller ett
utländskt värdepappersföretag i någon av de utländska stater som regeringen
föreskriver samt placeringar i andra ränteanknutna instrument under
förutsättning att dessa uppfyller särskilda krav vad gäller marknadsnotering,
likviditet och kreditvärdighet hos emittenten. Med värdepappersbolag avses
enligt definitionen i 1 kap. 1 § 3 ett svenskt aktiebolag som fått tillstånd att
driva värdepappersrörelse enligt värdepappersrörelselagen. Begreppet värde-
pappersföretag har närmare behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 6.5).
Till grupp B räknas vidare placeringar och fordringar för vilka säkerheten
utgörs av sådana placeringar eller fordringar som avses i B 1-4. I 3 kap. 1 §
första stycket B 1 ingår AP-fonden. Eftersom AP-fonden inte är någon emittent av
ränteanknutna finansiella instrument har det inte ansetts relevant att ta med
fonden i grupp B i den förevarande paragrafen.
Grupp C upptar övriga placeringar och åtaganden.
Av tredje stycket framgår hur stort kapitalkravet för den specifika risken
skall vara, dvs. till vilken procentsats instrumenten skall tas upp.
Kapitalkravet skall bestämmas separat i varje valuta. När de riskviktade
positionerna beräknats skall de summeras, varvid kapitalkravet för den specifika
risken för ränteanknutna finansiella instrument erhålls.
I fjärde stycket omnämns de skilda metoder som direktivet erbjuder för
beräkning av den generella ränterisken, nämligen löptidsmetoden och dura-
tionsmotoden. Den metod som väljs av ett institut skall tillämpas genomgående
för samtliga ränteanknutna finansiella instrument.
Av 7 kap. 17 § 5 framgår att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen skall meddela närmare föreskrifter om beräkning av
kapitalkravet för bl.a. ränterisker.
Kapitaltäckningsbestämmelserna avseende ränterisker har behandlats i all-
mänmotiveringen (avsnitt 6.9.2).
4 kap. 3 §
Paragrafen, som svarar mot artikel 4 och punkterna 31-38 i bilaga I i kapital-
kravsdirektivet, anger i första stycket kapitalkravet för positionsrisker i
aktier och aktieanknutna (aktierelaterade) finansiella instrument som ingår i
ett instituts handelslager. Med aktieanknutna instrument avses derivatinstrument
med aktier eller aktieindex som underliggande tillgång. De vanligaste
aktierelaterade finansiella instrumenten är aktieoptioner och aktieterminer samt
optioner och terminer på aktieindex.
Bestämmelsen i första stycket har kommenterats i allmänmotiveringen (avsnitt
6.9.3).
Enligt andra stycket får ett lägre kapitalkrav för den specifika aktiekurs-
risken tillämpas under vissa förutsättningar. Dessa har beskrivits närmare i
allmänmotiveringen (avsnitt 6.9.3). En aktieindextermin som omsätts på börs och
bedöms representera ett brett diversifierat index skall enligt punkt 37 i
direktivet inte vara föremål för kapitalkrav för den specifika risken. Vidare
gäller att en aktieindextermin, som inte kan fördelas på underliggande
positioner, får behandlas som om den vore en enskild aktie. Den specifika risken
för en sådan aktie kan lämnas utan avseende, om aktieindexterminen i fråga
omsätts på börs och bedöms utgöra ett brett diversifierat index (punkt 38).
Av 7 kap. 17 § 5 framgår att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen skall utfärda närmare föreskrifter i fråga om beräkningen av
kapitalkravet för aktiekursrisker.
4 kap. 4 §
Paragrafen bygger på bestämmelserna i artikel 4 och punkt 39 i bilaga I i
kapitalkravsdirektivet och har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 6.9.4).
Paragrafen innehåller en alternativ metod till dem som anges i 2 och 3 §§ för
att beräkna positionsrisker i de fall ett institut agerar som emissionsgarant.
Sedan institutets nettopositioner räknats fram med stöd av den alternativa
metoden skall institutet beräkna kapitalkravet enligt 2 och 3 §§.
Lagrådet har i sitt yttrande anfört att den alternativa beräkningsmetod som
paragrafen ger möjlighet till bör komma till tydligare uttryck i lagtexten. Den
av Lagrådet föreslagna lydelsen överensstämmer emellertid inte med punkten 39 i
kapitalkravsdirektivet. Paragrafens lydelse har därför i förhållande till
Lagrådets förslag ändrats så att orden "genom avtal" flyttats fram i texten och
de omfattar därigenom både sådana delar av emissionen som tecknats av tredje man
och som garanterats av tredje man.
Begreppet fondpapper är definierat i lagen om handel med finansiella instrument
(1 kap. 1 §). Därmed avses aktie och obligation samt sådana andra delägarrätter
eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i
värdepappersfond och aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning förvarar
aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis). För att uppfylla kravet på att vara
avsett för allmän omsättning skall enligt förarbetena instrumentet vara
konstruerat på ett sådant sätt att det enkelt och smidigt kan överlåtas på
värdepappersmarknaden. Instrumentet bör för varje behörig innehavare medföra en
självständig, av föregående innehavares förhållande oberoende rätt att göra
handlingen gällande. Löpande skuldebrev anges som ett exempel på ett sådant
instrument (prop. 1990/91:142 s. 87).
Enligt bestämmelsen i 7 kap. 17 § 5 skall regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen meddela närmare föreskrifter om beräkningen av
kapitalkravet enligt den särskilda metod som emissionsgaranter får använda.
Avvecklingsrisker
4 kap. 5 §
Paragrafen föreskriver kapitaltäckning mot de avvecklingsrisker ett institut är
utsatt för i transaktioner i sådana finansiella instrument som ingår i
handelslagret och där affären inte fullföljts på avtalad avvecklingsdag. Be-
stämmelsen svarar mot artikel 4 och punkterna 1 och 2 i bilaga II i kapi-
talkravsdirektivet. I direktivet görs ett undantag (punkt 1 i bilaga II) från
kravet på kapitaltäckning för avvecklingsrisker beträffande transaktioner i
repor och omvända repor samt utlåning och lån av värdepapper. Undantaget har
kommit till uttryck i sista stycket.
Med repa förstås ett avtal om försäljning av ett värdepapper där säljaren
samtidigt förbinder sig att återköpa papperet inom en viss tid till ett
överenskommet pris. Repan kan även vara omvänd, dvs. avtal om köp i kombination
med framtida försäljning. Det som är en repa för den ena parten är en omvänd
repa för motparten, och tvärtom. Ett värdepapperslån är en affär där ett
institut eller dess motpart överför värdepapper mot lämplig säkerhet under
förutsättning att låntagaren åtar sig att återlämna likvärdiga värdepapper vid
någon framtida tidpunkt eller vid anfordran från den som gör överföringen.
Affären är utlåning av värdepapper för det institut som överför värdepapperen
och inlåning av värdepapper för det institut till vilka de överförs.
Av 7 kap. 17 § 5 framgår att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen skall meddela närmare föreskrifter om beräkningen av kapital-
kravet för bl.a. avvecklingsrisker.
Bestämmelsen har kommenterats i allmänmotiveringen (avsnitt 6.9.5).
Finansinspektionen har i sitt remissvar föreslagit antingen en avkortning av de
tidsspann som anges i direktivet för beräkning av kapitalkravet för
avvecklingsrisker eller en skärpning av de faktorer som enligt den i direktivet
föreskrivna metoden skall användas för beräkning av kapitalkravet för
avvecklingsrisker. Närmare anvisningar om beräkningen av kapitalkravet enligt
denna paragraf skall ges i föreskrifter meddelade av regeringen eller
Finansinspektionen. Det är i det sammanhanget som inspektionens synpunkter får
övervägas.
Motpartsrisker
4 kap. 6 §
Paragrafen, som svarar mot artikel 4 och punkterna 3-5 i bilaga II i kapital-
kravsdirektivet, anger i första stycket kapitalkravet för motpartsrisker ett
institut utsätter sig för om institutet betalat för finansiella instrument innan
det har mottagit dessa eller levererat sådana instrument innan det har fått
betalning för dem och, i de fall transaktionen skett över en stats gräns, en
eller flera dagar har förflutit efter det att betalningen eller leveransen ägt
rum.
Begreppet finansiellt instrument har använts för att paragrafen skall omfatta
såväl värdepapper som anges i punkten 3 i direktivet som de övriga finansiella
instrument såsom repor, värdepapperslån och OTC-derivat som behandlas i
punkterna 4 och 5 i direktivet.
Kapitalkravet för motpartsrisker skall bestämmas till 8 % av värdet av det
finansiella instrumentet eller av likviden sedan hänsyn tagits till det
riskvikttal som gäller för motparten i transaktionen. Med riskviktning avses i
artikel 2.9 i kapitalkravsdirektivet storleken av den kreditrisk som gäller för
berörda motparter enligt direktivet om kapitaltäckningsgrad (89/647/EEG).
Därutöver skall tillgångar som utgörs av fordringar mot och andra exponeringar i
förhållande till värdepappersföretag eller erkända värdepappersföretag i tredje
land och exponeringar gentemot erkända clearingorganisationer och börser ges
samma vikt som den som ges när berörd motpart är ett kreditinstitut.
Riskgraderingen i förevarande paragrafs andra stycke följer, med vissa juste-
ringar med hänsyn till denna definition, de placeringar i grupper efter riskgrad
som i dag återfinns i bl.a. 2 kap. 10 § andra och tredje styckena
bankrörelselagen och 5 kap. 3 § andra och tredje styckena i lagen om
värdepappersrörelse (0, 20, 50 eller 100 % riskviktning) och som i huvudsak
överförts till 3 kap. 1 §. Indelningen av motparter har därför i jämförelse med
vad som anges i 3 kap. 1 § första stycket avseende beräkning av kapitalkravet
för kreditrisker, kompletterats med motparter i form av svenska värdepappersbo-
lag, utländska värdepappersföretag i någon av de utländska stater som regeringen
föreskriver, svenska börser och clearingorganisationer samt utländska börser
eller clearingorgansationer i någon av de utländska stater som regeringen
föreskriver. För clearingorganisationer som drivs i statlig regi är
motpartsrisken 0 enligt grupp A. Motpartsgruppen i 3 kap. 1 § första stycket C
har inte ansetts tillämplig i detta sammanhang.
Det kan noteras att regeringens lagförslag skiljer sig från promemorieförslaget
genom att hänvisningen i det senare till 3 kap. 1 § första och andra styckena i
regeringens förslag ersatts med en uppräkning av berörda motparter.
För repor, omvända repor samt utlåning och lån av finansiella instrument som
grundas på sådana instrument som ingår i handelslagret samt för OTC-derivat
föreskriver kapitalkravsdirektivet särskilda beräkningsmetoder, som närmare
skall beskrivas i föreskrifter meddelade av regeringen eller Finansinspektionen.
Lagrådet har i sitt yttrande föreslagit att undantaget från huvudregln om hur
motpartsriskerna skall beräknas för dessa särskilda instrument bör komma till
uttryck i författningstexten. Den av Lagrådet föreslagna lagtexten kan ge ett
felaktigt intryck av att dessa instrument helt skall undantas från detta
kapitalkrav. Sista stycket skiljer sig därför från Lagrådets förslag genom att
det särskilt angetts att kapitalkravet för motpartsrisker avseende dessa
instrument skall beräknas enligt vad som föreskrivs av regeringen. Vidare
används - med hänsyn till den specifika definition därav som ges i artikel 2.10
i kapitalkravsdirektivet - inte det av Lagrådet föreslagna begreppet
OTC-derivat. Här anges i stället att de särskilda beräkningsmetoderna skall
gälla sådana derivatinstrument som regeringen föreskriver.
Bestämmelserna i paragrafen skall enligt 7 kap. 17 § 5 kompletteras med närmare
föreskrifter - meddelade av regeringen eller Finansinspektionen - om beräkningen
av kapitalkravet enligt denna paragraf.
Bestämmelsen om kapitalkrav för motpartsrisker har kommenterats i allmän-
motiveringen (avsnitt 6.9.6).
Andra risker
4 kap. 7 §
Paragrafen svarar mot artikel 4 och punkt 6 i bilaga II i kapitalkravsdirek-
tivet.
För risker som sammanhänger med vissa exponeringar som ett institut har i
resultatförda men inte reglerade fordringar vilka är relaterade till poster i
handelslagret skall, under förutsättning att dessa poster inte räknats av från
kapitalbasen samt inte omfattas av kapitalkraven i 2-6 §§, kapitalkravet
beräknas enligt reglerna i direktivet om kapitaltäckningsgrad (89/647/EEG), dvs.
enligt de principer som gäller för beräkning av kapitalkrav för kreditrisk.
Detta innebär att fordringarna - efter en reducering med hänsyn till det
riskvikttal som gäller för gäldenären (motparten) - kräver 8 % kapitaltäckning.
De fordringar som enligt direktivet är föremål för kapitaltäckning är bl.a.
fordringar på avgifter, provisioner, räntor och utdelningar. I direktivet anges
också marginalsäkerhet avseende derivatinstrument som är föremål för börshandel.
I paragrafen hänvisas i fråga om den riskviktning som skall göras till
bestämmelserna i 6 §. Riskviktningen skall göras med hänsyn till vem som är
motpart och med beaktande av bestämmelsen i artikel 2.9 i kapital-
kravsdirektivet. Denna artikel har närmare beskrivits i författningskommentaren
till 6 §.
Enligt 7 kap. 17 § 5 skall närmare föreskrifter för beräkning av kapitalkravet
för bl.a. de risker som behandlas i paragrafen meddelas av regeringen eller
Finansinspektionen.
Bestämmelserna om kapitalkrav för andra risker har kommenterats i allmän-
motiveringen (avsnitt 6.9.7).
Valutakursrisker
4 kap. 8 §
I paragrafens första stycke behandlas en av de metoder som kapitalkravs-
direktivet anvisar för att beräkna kapitalkravet för valutakursrisker som ett
institut utsätts för i sin totala verksamhet genom olika placeringar och
åtaganden på valutamarknaderna. Kapitalkravet skall beräknas på ett instituts
nettoposition i utländsk valuta. Kapitalkravsdirektivet (bilaga III) anger en
rad olika poster som skall inräknas i nettopositionen (punkt 3.1).
I andra stycket lämnas en beskrivning av vad som avses med ett instituts totala
nettoposition i utländsk valuta (punkterna 2-4 i bilaga III). Beräkningen sker i
två steg. Först fastställs institutets öppna nettoposition i varje enskild
valuta, inkl. den valuta i vilken rapportering sker. I nästa steg skall dessa
positioner - korta och långa - i olika valutor, var för sig ( med undantag för
rapporteringsvalutan) räknas om till den valuta i vilken rapportering sker.
Därefter summeras de korta resp. de långa positionerna var för sig och den
högsta av dessa båda summor utgör institutets totala nettoposition i utländsk
valuta, dvs. institutets totala valutaexponering.
I tredje och fjärde styckena anges att vissa alternativa metoder för beräkning
av valutakursrisker får tillämpas. Tredje stycket andra meningen innefattar den
möjlighet som ges i direktivet att tillåta ett lägre kapitalkrav motsvarande
1,6 % för avstämda positioner i sådana valutor som ingår i andra etappen av den
Europeiska monetära unionen.
Med stöd av 7 kap. 17 § 5 skall regeringen eller, efter regeringens be-
myndigande, Finansinspektionen med utgångspunkt i de metoder för beräkning av
kapitalkravet för valutakursrisker som paragrafen anvisar utfärda närmare
föreskrifter om bl.a. dessa metoder samt om vilka poster som skall ingå i
beräkningen av ett instituts nettoposition i utländsk valuta.
Paragrafen har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 6.9.8).
5 kap. Stora exponeringar
5 kap. 1 §
I paragrafens första stycke anges den största tillåtna exponering som ett
institut får ha gentemot en kund eller en grupp av kunder med inbördes
anknytning. Vid beräkningen läggs således samman samtliga exponeringar som ett
institut har gentemot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning
och det är totalsumman som inte får överstiga 25 % av kapitalbasen.
I andra stycket behandlas exponeringar som ett institut har gentemot sin egen
företagsgrupp. I dessa fall är gränsvärdet för maximal exponering mot en kund
eller en grupp av kunder med inbördes anknytning inom företagsgruppen sänkt från
25 till 20 %.
Av tredje stycket följer att när en bank inte ägs av en annan bank eller annat
institut, ett försäkringsföretag eller motsvarande utländskt företag så får den
totala exponeringen som banken har mot ett eller flera andra företag inom samma
koncern inte överstiga 10 % av bankens kapitalbas i stället för huvudregelns
20 %. Skälen för denna ytterligare begränsning har utvecklats i
allmänmotiveringen avsnitt 7.3.
Exponeringar inom företagsgrupper kan i vissa fall undantas från be-
gränsningsreglerna i 5 kap. 1 och 3 §§. Detta regleras i 6 kap. 10 §.
I 4 § anges några av de poster som inte skall räknas in vid bestämmandet av ett
instituts exponeringar.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall
enligt 7 kap. 17 § 6 meddela närmare föreskrifter om hur exponeringarna skall
värderas vid beräkningen av ett instituts exponeringar. Det finns enligt
bestämmelserna i artikel 4.8, 4.9 och 4.10 i direktivet om stora exponeringar
möjlighet till viktning av värdet av vissa exponeringar.
Beräkningen av exponeringar i handelslagret gentemot en kund eller en grupp av
kunder med inbördes anknytning beskrivs i allmänmotiveringen, avsnitt 7.3.
5 kap. 2 §
I första stycket definieras begreppet grupp av kunder med inbördes anknytning.
En grupp av kunder med inbördes anknytning föreligger när det finns affärs-
eller intressegemenskap mellan kunderna. Som exempel på sådan gemenskap kan
nämnas gemensamt ägande, gemensam ledning, korsvisa garantier och ett direkt
kommersiellt beroende som inte kan brytas på kort sikt. Följden av gemenskapen
kan bli att om ett av företagen i gruppen får finansiella problem så är det
sannolikt att även de andra företagen i gruppen får problem.
I andra stycket definieras begreppet kund. Med kund avses i fråga om
placeringar i finansiella instrument emittenten eller i fråga om derivat-
instrument emittenten av den underliggande tillgången enligt bestämmelserna i
punkt 2 i bilaga VI och punkt 12 i bilaga 1 i kapitalkravsdirektivet och i fråga
om andra fordringar eller åtaganden den som svarar för fordringen eller
åtagandet.
5 kap. 3 §
Det sammanlagda värdet av ett instituts samtliga stora exponeringar får inte
överstiga 800 % av institutets kapitalbas.
I 4 § anges några av de poster som inte skall räknas in vid bestämmandet av ett
instituts exponeringar. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen skall enligt 7 kap. 17 § 6 meddela närmare föreskrifter om
hur exponeringarna skall värderas vid beräkningen av ett instituts exponeringar.
I andra stycket definieras begreppet stor exponering.
5 kap. 4 §
Enligt paragrafens första stycke skall vid bestämmandet av ett instituts ex-
poneringar inte räknas in de poster som anges i 3 kap. 1 § första stycket A 2-6.
Det gäller exponeringar där risken att engagemangen inte infrias är liten
beroende på den som exponeringen riktar sig emot eller förekomsten av
betryggande säkerhet. Dessa poster skall viktas till noll, dvs. undantas, vid
kapitalkravsberäkningen. Enligt artikel 4.7 i direktivet om stora exponeringar
får vissa i artikeln angivna poster undantas vid tillämpningen av
begränsningsreglerna. De poster som tagits upp i paragrafens första stycke
överensstämmer med posterna i artikel 4.7 a-g i direktivet.
Bestämmelsen i andra stycket motsvaras av en bestämmelse i artikel 1 h i
direktivet om stora exponeringar.
Regeringen får enligt bestämmelsen i tredje stycket föreskriva att även andra
poster än dem som anges i första stycket får undantas från tillämpningen av
begränsningsreglerna om stora exponeringar. Det gäller övriga i artikel 4.7 i
direktivet om stora exponeringar angivna poster med låg kreditrisk. Vidare får
enligt bestämmelsen i artikel 1 h i samma direktiv alla poster som i sin helhet
täcks av eget kapital med de behöriga myndigheternas medgivande undantas från
begränsningsreglerna om stora exponeringar under förutsättning att detta egna
kapital inte ingår i beräkningen av kapitaltäckningsgraden eller andra
beräkningskvoter för övervakning som fastställts i gemenskapslagstiftningen.
Enligt bestämmelsen i 7 kap. 18 § andra stycket får regeringen överlåta sin
föreskriftsrätt till Finansinspektionen.
5 kap. 5 §
Bestämmelser om beräkning av kapitalbasen finns i 2 kap. 6-8 §§. Vid be-
stämmandet av ett instituts exponering i handelslagret kan den utvidgade
kapitalbasen (2 kap. 8 §) användas enligt bestämmelsen i punkt 10 i bilaga VI i
kapitalkravsdirektivet. Vid bestämmandet av exponeringar i verksamheten utanför
handelslagret skall enligt direktivet om stora exponeringar kapitalbasen
bestämmas enligt definitionen i direktivet 89/299/EEG, om kapitalbasen i
kreditinstitut.
5 kap. 6 §
Svenska skeppshypotekskassan undantas från bestämmelserna om begränsningar av
stora exponeringar. Skälen för undantaget redovisas närmare i allmänmotive-
ringen, avsnitt 7.3. Skeppshypotekskassan omfattas dock av
rapporteringsskyldigheten enligt 7 kap. 11 § och för kassan skall även i
fortsättningen gälla de bestämmelser om enhandsengagemang som finns i 7 § andra
stycket lagen (1980:1079) om Svenska skeppshypotekskassan.
6 kap. Finansiella företagsgrupper
6 kap. 1 §
Definitionen av en finansiell företagsgrupp är ny. Den följer av artikel 3.1 och
3.2 i direktivet om gruppbaserad tillsyn.
I en finansiell företagsgrupp ingår enligt första stycket ett moderföretag som
är kreditinstitut, värdepappersbolag eller holdingföretag med finansiell
verksamhet och alla dess dotterföretag som är kreditinstitut, värdepappersbolag
eller motsvarande utländska företag. Även dotterföretag som är finansiella
institut ingår. Vidare kan i en finansiell företagsgrupp ingå vissa fall av
ägarintressen. En finansiell företagsgrupp kan således omfatta både
dotterföretag och företag som det finns ägarintresse i. För att ett ägarintresse
skall ingå i en finansiell företagsgrupp krävs att företaget vari ägarintresse
föreligger är kreditinstitut, värdepappersbolag, motsvarande utländskt företag
eller finansiellt institut och att det leds tillsammans med ett eller flera
andra företag. Ansvaret hos de företag som leder företaget vari ägarintresse
föreligger måste vara begränsat. Det skall således föreligga en form av
"samriskföretag" (joint venture). Som ett exempel på en situation som kan
omfattas av bestämmelsen kan nämnas att ett kreditinstitut äger 25 % av
företaget och att tre andra företag äger 25 % var. Ett samriskföretag
karaktäriseras vanligen av att dess verksamhet drivs gemensamt av ägarna och att
inte någon av dessa har ett ensamt bestämmande inflytande. Större beslut fattas
gemensamt av ägarna och det finns i regel ett kontrakt mellan dem som reglerar
hur besluten skall fattas. Detta är något som saknas i andra fall av ägar-
intressen.
När en finansiell företagsgrupp föreligger skall enligt andra stycket även an-
knutna företag ingå. Det anknutna företaget kan antingen vara dotterföretag
eller ett företag vari ägarintresse förligger.
Beteckningen finansiell företagsgrupp avviker från koncernbegreppet, dels genom
att sådana ägarintressen som inte är dotterföretag kan ingå dels genom att inte
alla dotterföretag ingår.
6 kap. 2 §
Enligt artikel 5.3 och 5.4 i direktivet om gruppbaserad tillsyn skall de
behöriga myndigheterna få bestämma om reglerna för finansiella företagsgrupper
skall gälla även i andra fall än de som anges i 1 §. Regeringen ges därför i
denna paragraf möjlighet att i varje enskilt fall som uppfyller
förutsättningarna i paragrafen och som inte omfattas av 1 § föreskriva huruvida
bestämmelserna om finansiella företagsgrupper skall gälla. Regeringen kan med
stöd av 7 kap. 18 § andra stycket överlämna till Finansinspektionen att meddela
föreskrifter enligt denna paragraf.
I första punkten anges att det föreligger andra ägarintressen än som anges i 1
§ första stycket 2. Härmed menas andra former av ägarintresse än sådana som
uppstår i samriskföretags-fallen. Exempelvis kan ett kreditinstitut inneha mer
än 20 % av rösterna eller kapitalet i företaget vari ägarintresse föreligger
samtidigt som det övriga ägandet är spritt på många små ägare. Ett annat exempel
är att det ägande företagets ansvar inte är begränsat. Så är fallet vid ägande
av ett handelsbolag.
Det kan också enligt andra punkten föreligga andra former av kapitalbindningar.
Med detta kan avses att ägarandelen understiger 20 % av rösterna och kapitalet.
Det kan även i dessa fall föreligga skäl för att anse att reglerna om
finansiella företagsgrupper skall äga tillämpning.
Av tredje punkten framgår att reglerna om finansiella företagsgrupper kan
tillämpas även när ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag utövar ett
väsentligt inflytande. Trots att det inte föreligger något ägarintresse eller
någon annan form av kapitalbindningar kan det tänkas att ett företag utövar ett
väsentligt inflytande över ett annat företag. Om så är fallet kan regeringen
föreskriva att en sådan grupp skall omfattas av reglerna om finansiella
företagsgrupper.
Av fjärde punkten framgår att en finansiell företagsgrupp kan föreligga även om
två eller flera kreditinstitut, värdepappersbolag, motsvarande utländska företag
eller finansiella institut har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning.
Den gemensamma ledningen kan bestå av att företagen har samma ledning utan att
det följer av avtal eller bestämmelser i stiftelseurkund, bolagsordning eller
motsvarande. Det kan även vara två eller flera företag som har en förvaltnings-,
lednings- eller tillsynsorganisation som till övervägande del består av samma
personer.
Av andra stycket följer att när en finansiell företagsgrupp föreligger skall
även ett anknutet företag ingå i gruppen.
Kapitalkrav m.m.
6 kap. 3 §
Paragrafen innebär att vad som gäller för varje kreditinstitut och värde-
pappersbolag som sådant också skall tillämpas på den samlade ekonomiska
ställningen för varje finansiell företagsgrupp. I dag finns endast bestämmelser
om konsoliderat kapitalkrav (se 2 kap. 11 § bankrörelselagen, 4 kap. 4 § lagen
om kreditmarknadsbolag och 5 kap. 4 § lagen om värdepappersrörelse). Dessa
bestämmelser kompletteras nu, i enlighet med artikel 3.5 i direktivet om
gruppbaserad tillsyn, med regler om att även kapitalkrav för marknadsrisker och
begränsning av stora exponeringar skall beräknas på den finansiella
företagsgruppens samlade ekonomiska ställning.
6 kap. 4 §
Av artikel 3.5 andra stycket i direktivet om gruppbaserad tillsyn framgår att
det för finansiella företagsgrupper där kreditinstitut ingår skall kontrolleras
att de gränser som angetts i artikel 12 i andra banksamordningsdirektivet,
89/646/EEG, om placeringsaktier efterlevs.
När det gäller möjligheterna att förvärva placeringsaktier finns i dag
begränsningar i 2 kap. 15 a § bankrörelselagen och 3 kap. 6 § lagen om kredit-
marknadsbolag. Sådana begränsningar föreslås i detta lagstiftningsärende även
gälla för värdepappersbolag med tillstånd att bedriva verksamhet som avses i
3 kap. 4 § första stycket 4 och 5 lagen om värdepappersrörelse (mottagande av
medel på konto resp. kreditgivning).
Genom paragrafen införs en regel som innebär att begränsningen av rätten att
förvärva placeringsaktier även skall tillämpas på en finansiell företagsgrupp.
Begränsningen i bankrörelselagen går längre än vad som föreskrivs i direktivet
om gruppbaserad tillsyn. Det är inte avsikten att denna strängare begränsning nu
skall mildras. I sådana grupper där en bank ingår skall således bestämmelsen i
bankrörelselagen gälla för företagsgruppen som helhet. I andra grupper som
omfattas av den gruppbaserade tillsynen skall, där det ingår ett kreditinstitut
som inte är bank i företagsgruppen, regeln i lagen om kreditmarknadsbolag gälla
och, där det ingår ett värdepappersbolag med tillstånd att ta emot medel på
konto och ge krediter, regeln i 3 kap. 1 a § lagen om värdepappersrörelse gälla.
Gruppbaserad redovisning
6 kap. 5 §
Paragrafen innehåller bestämmelser som bl.a. motsvarar vad som stadgas i 2 kap.
11 § bankrörelselagen, 5 kap. 4 § lagen om värdepappersrörelse och 4 kap. 4 §
lagen om kreditmarknadsbolag. Genom de nu föreslagna reglerna sker en utvidgning
av vad sammanställningen skall omfatta eftersom direktivet om gruppbaserad
tillsyn förutsätter att sammanställning skall ske för beräkning av kapitalbasen,
kapitalkrav för kreditrisker och marknadsrisker samt kontroll av stora
exponeringar och innehav av placeringsaktier.
Av första stycket framgår att en finansiell företagsgrupp skall upprätta
gruppbaserad redovisning.
Enligt andra stycket bör, i avvaktan på resultatet av Redovisningskommitténs
förslag (SOU 1994:17), den gruppbaserade redovisningen för finansiella före-
tagsgrupper där en bank ingår i huvudsak upprättas med motsvarande tillämpning
av reglerna i 4 kap. bankrörelselagen och i övriga finansiella företagsgrupper i
enlighet med reglerna i 11 kap. aktiebolagslagen. Att den gruppbaserade
redovisningen skall upprättas med motsvarande tillämpning av reglerna i
aktiebolagslagen och bankrörelselagen beror på att anpassning av reglerna måste
göras i vissa fall. Främst gäller detta när klyvningsmetoden (proportionell kon-
solidering) skall användas. Reglerna skall ha motsvarande tillämpning både på
koncernbalans- och koncernresultaträkning.
Konsolidering
6 kap. 6 §
Av paragrafen följer att för företag ingående i en finansiell företagsgrupp
skall, som huvudregel, göras en fullständig konsolidering, om inte förut-
sättningarna i 7 eller 8 §§ föreligger.
Den metod som skall användas vid konsolidering enligt huvudregeln är för-
värvsmetoden. Vid denna metod betraktas ett företags förvärv av ett
dotterföretag som en transaktion, varigenom moderföretaget och därigenom
företagsgruppen indirekt förvärvar dotterföretagets tillgångar och övertar dess
skulder. Om det bokförda värdet av moderföretagets aktier eller andelar i
dotterföretaget avviker från den andel i dotterföretagets eget kapital som
aktierna eller andelarna representerar skall skillnadsbeloppet fördelas på de
poster i dotterföretagets balansräkning vilkas verkliga värde överstiger eller
underskrider bokförda värden. Syftet är att bestämma koncernens
anskaffningsvärde för dotterföretagets tillgångar och skulder eftersom
köpeskillingen ofta innehåller ersättning för övervärden. Med verkligt värde
menas marknadsvärde, nettoförsäljningsvärde, återanskaffningsvärde, nyttovärde
eller något annat värde som bestämts utifrån köparens synvinkel och
förutsättningar. Det belopp som återstår efter fördelningen benämns
koncerngoodwill eller negativ koncerngoodwill. Motsvarande regler skall användas
på företag vari ägarintresse föreligger om de ingår i den finansiella
företagsgruppen.
Enligt 7 kap. 17 § 7 kan regeringen bemyndiga Finansinspektionen att meddela
närmare föreskrifter om hur konsolideringen skall ske.
6 kap. 7 §
Om det föreligger ett samriskföretag i enlighet med 1 § första stycket 2 skall
det ske en proportionell konsolidering.
Den metod som skall användas vid den proportionella konsolideringen i detta
fall är klyvningsmetoden. Denna metod innebär att en så stor andel av det ägda
företagets tillgångar, åtaganden, skulder, och kapital samt intäkter och
kostnader som belöper på ägarföretaget redovisas i den konsoliderade
balansräkningen resp. resultaträkningen. Vad som anges i paragrafen är endast en
kort beskrivning av den metod som skall användas. En mer ingående beskrivning av
metoden får meddelas genom föreskrifter.
Enligt 7 kap. 17 § 7 kan regeringen bemyndiga Finansinspektionen att meddela
närmare föreskrifter om hur konsolideringen skall ske.
6 kap. 8 §
Regeringen får i enlighet med 2 § föreskriva att en grupp av företag skall
omfattas av bestämmelserna om finansiella företagsgrupper. Denna föreskriftsrätt
kan regeringen överlåta till Finansinspektionen med stöd av 7 kap. 18 § andra
stycket. Om regeringen eller, efter bemyndigande, Finansinspektionen beslutar
att reglerna om finansiella företagsgrupper skall gälla för dessa företag så kan
inspektionen medge att en proportionell konsolidering sker enligt 7 § eller att
kapitalandelsmetoden används.
Kapitalandelsmetoden är en metod för partiell konsolidering som innebär att
endast det ägande företagets andel i det ägda företagets resultat och eget
kapital tas med i konsolideringen. Metodens tillämpningsområde rör endast
företag vari ägarintresse föreligger, när det inte är fråga om ett
samriskföretag, och då kapitalbindningar föreligger. Vad som anges i paragrafen
är endast en kort beskrivning av den metod som skall användas. En mer ingående
beskrivning av metoden får meddelas genom föreskrifter.
Enligt 7 kap. 17 § 7 får regeringen bemyndiga Finansinspektionen att meddela
närmare föreskrifter om hur konsolideringen skall ske.
Beräkning av kapitalbas m.m.
6 kap. 9 §
Paragrafen anger grunderna för beräkningen av den kapitalbas som skall gälla för
en finansiell företagsgrupp. Vad som angetts i 2 kap. om kapitalbasen för ett
enskilt institut skall även gälla för en finansiell företagsgrupp.
Minoritetsandelar avseende dotterföretag eller ägarintressen skall medräknas i
de fall när fullständig konsolidering sker. Genom hänvisningen i paragrafen till
reglerna i 2 kap. kommer avräkning för en finansiell företagsgrupp att göras för
såväl inkråmsgoodwill som koncerngoodwill.
Enligt 7 kap. 17 § 7 får regeringen bemyndiga Finansinspektionen att meddela
närmare föreskrifter om hur kapitalbasen skall beräknas.
Stora exponeringar
6 kap. 10 §
Vid beräkning av om gränserna för stora exponeringar överskrids på individuell
nivå skall exponeringar som kreditinstitut eller värdepappersbolag har gentemot
ett moder-, syster- eller dotterföretag helt undantas under förutsättning att
företagen i koncernen står under tillsyn och omfattas av samma gruppbaserade
redovisning som moderföretaget. Ytterligare en förutsättning är att
moderföretaget är ett kreditinstitut eller värdepappersbolag. Anledningen till
att undantaget kan medges är att Finansinspektionen löpande har både individuell
tillsyn över varje företag i koncernen och gruppbaserad tillsyn över hela
koncernen samtidigt. Undantaget är endast tillämpligt när det är ett
moderföretag hemmahörande i Sverige.
För koncerner där moderföretaget är ett holdingföretag med finansiell
verksamhet får Finansinspektionen besluta att undantag från begränsningsreglerna
skall tillåtas. Det får avgöras i varje enskilt fall om undantaget skall
tillåtas. Avgörande bör vara om tillsynen över holdingföretaget och dess
dotterföretag är så tillfredsställande att undantaget kan medges. Ett medgivande
kan endast komma i fråga när holdingföretaget är etablerat i Sverige.
7 kap. Tillsyn m.m.
Tillämpliga tillsynsregler
7 kap. 1 §
Paragrafen innehåller några grundläggande bestämmelser om tillsyn, vilka bl.a.
innebär att Finansinspektionen skall utöva tillsyn över att instituten följer
bestämmelserna om kapitaltäckning och stora exponeringar enligt denna lag.
Finansinspektionen får därvid med de tillägg som följer av övriga paragrafer i
kapitlet bedriva tillsynen med utgångspunkt i de för resp. institut i särskild
lagstiftning gällande reglerna. Dessa i annan lagstiftning förekommande regler
innebär bl.a. att instituten är skyldiga att till inspektionen lämna de
upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som
inspektionen begär. Denna upplysningsskyldighet täcker vad som i artikel 8.2 i
kapitalkravsdirektivet föreskrivs angående värdepappersföretags skyldighet att
rapportera till behörig myndighet (se avsnitt 6.11 i allmänmotiveringen).
Inspektionen har också rätt att göra undersökningar hos instituten. Vidare
gäller de i resp. lag angivna möjligheterna för Finansinspektionen att ingripa
mot institut samt återkalla tillstånd att driva viss verksamhet.
Tillsynsansvar för finansiella företagsgrupper
7 kap. 2 §
Är ett kreditinstitut eller värdepappersbolag hemmahörande i Sverige och
moderföretag till eller innehar ägarintresse i kreditinstitut, värdepappers-
bolag, motsvarande utländska företag eller finansiella institut skall Finans-
inspektionen ansvara för tillsynen av hela den finansiella företagsgruppen.
Således även för de företag som är belägna i andra länder.
Om ett holdingföretag med finansiell verksamhet är moderföretag eller innehar
ett ägarintresse framgår det av andra stycket i vilka fall det är
Finansinspektionen som skall utöva tillsynen.
Om holdingföretaget med finansiell verksamhet är beläget i ett land inom EES
och det i det landet inte finns något dotterföretag som motsvarar ett
kreditinstitut eller värdepappersbolag medan det däremot i Sverige finns ett
sådant dotterföretag så stadgar direktivet om gruppbaserad tillsyn att de
behöriga myndigheterna skall försöka träffa överenskommelse om vem som skall ha
ansvaret för den tillsynen. Överenskommelsen skall träffas mellan de behöriga
myndigheterna i de länder där företag inom den finansiella företagsgruppen som
omfattas av den gruppbaserade tillsynen är hemmahörande. En sådan
överenskommelse skall innehålla bestämmelser om samarbete och överföring av
sådan information som behövs för att syftet med den gruppbaserade tillsynen
skall uppnås.
Enligt 10 kap. 1 § regeringsformen ingås överenskommelse med annan stat eller
mellanfolklig organisation av regeringen. Regeringen kan enligt 10 kap. 3 §
regeringsformen uppdra åt Finansinspektionen ingå internationell överenskommelse
i fråga där överenskommelsen inte kräver riksdagens eller Utrikesnämndens
medverkan. Det behöver därför inte särskilt stadgas att regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Finansinspektionen kan ingå sådan överenskommelse.
7 kap. 3 §
Finansinspektionen skall enligt 5 kap. 1 § tredje stycket lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag föra en förteckning över kreditmarknadsbolag. Enligt
direktivet om gruppbaserad tillsyn skall en liknande förteckning föras över
holdingföretag med finansiell verksamhet. Förteckningen skall endast avse sådana
holdingföretag som omfattas av tillsynen över finansiella företagsgrupper.
7 kap. 4 §
Finansinspektionen kan efter begäran från utländsk behörig myndighet behöva
lämna eller kontrollera information från ett företag beläget i Sverige och som
ingår i tillsynen över finansiella företagsgrupper. Av denna paragraf följer att
inspektionen, i den omfattning som är möjlig enligt gällande lagar och för-
ordningar, skall bistå den utländska myndigheten med dessa uppgifter.
Tillsynsredovisning
7 kap. 5 §
Av första stycket följer att det för en finansiell företagsgrupp skall upprättas
en gruppbaserad redovisning. Begreppet gruppbaserad redovisning betecknar den
särskilda tillsynsredovisning som en finansiell företagsgrupp skall upprätta.
Den tillsynsredovisning som holdingföretag med blandad verksamhet skall lämna
har i andra stycket betecknats som samlad information. Även om det främst torde
bli fråga om lämnande av information om de enskilda koncernföretagen och dessas
förhållande till kreditinstituten och värdepappersbolagen så kan det i vissa
fall bli fråga om att kräva en särskilt upprättad sammanställning, som visar
koncernens samlade ekonomiska ställning.
Enligt 7 kap. 17 § 8 skall regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen meddela föreskrifter om innehållet, utformningen och
omfattningen av den information som skall lämnas. Utformningen och innehållet i
rapporterna kan behöva vara delvis annorlunda än de som grundar sig på
årsbokslutet.
Den rapportering som skall upprättas i samtliga nämnda fall bör anpassas efter
de system för tillsyn som Finansinspektionen förfogar över. Utformningen av
tillsynsredovisningen kan också behöva göras beroende av om ett holdingföretag
med finansiell verksamhet tillämpar samma redovisningsregler som ett
kreditinstitut eller värdepappersbolag. De väsentligen olika typer av
koncernbildningar som kan förekomma gör det också angeläget att flexibla regler
finns för hur tillsynsredovisningen närmare skall utformas. Reglerna bör också
lätt kunna anpassas till utvecklingen på redovisningsområdet. Den pågående
integrationen med den europeiska marknaden kan vidare medföra nya typer av
internationella koncernbildningar som ställer särskilda krav på
tillsynsredovisningen.
7 kap. 6 §
Den gruppbaserad tillsynen förutsätter att något företag inom den finansiella
företagsgruppen är skyldig att upprätta och ge in tillsynsredovisningen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om vilket företag som skall upprätta och
sända in tillsynsredovisningen. Det bör ankomma på regeringen att föreskriva för
vilka räkenskapsperioder och vid vilka tidpunkter tillsynsredovisningen skall
ges in. Enligt 7 kap. 18 § andra stycket kan regeringen bemyndiga
Finansinspektionen att meddela sådana föreskrifter. I samtliga fall skall
tillsynsredovisningen sändas in till Finansinspektionen.
I finansiella företagsgrupper där ett kreditinstitut eller värdepappersbolag är
moderföretag eller innehar ägarintresse är det naturligt att det företaget har
skyldighet att upprätta och ge in redovisningen. I andra finansiella
företagsgrupper är det inte lika klart vem som skall ha denna skyldighet.
Övervägande skäl talar dock för att även ett holdingföretag med finansiell
verksamhet och ett holdingföretag med blandad verksamhet skall upprätta och
sända in tillsynsredovisningen. Detta följer av att holdingföretaget i kraft av
att det är moderföretag eller innehar ägarintresse kan förväntas besitta den
bästa informationen om företagen i företagsgruppen.
Om regeringen föreskriver att bestämmelserna om finansiella företagsgrupper
skall gälla för andra grupper i enlighet med 6 kap. 2 § får regeringen även
bestämma vilket företag som skall upprätta och ge in redovisningen. Eftersom
regeringen med stöd av 7 kap. 18 § andra stycket kan överlämna till
Finansinspektionen att meddela föreskrifter enligt 6 kap. 2 § är det också
naturligt att regeringen med stöd av 7 kap. 18 § andra stycket kan överlämna
till Finansinspektionen att bestämma vilket företag som i så fall skall upprätta
och ge in redovisningen.
I andra stycket föreskrivs att för koncerner där moderföretaget är ett
holdingföretag med blandad verksamhet skall moderföretaget upprätta och ge in
den samlade informationen.
7 kap. 7 §
Genom paragrafen undanröjs eventuella hinder för företag att sinsemellan utbyta
sådan information som behövs för att upprätta tillsynsredovisningen. Det införs
en skyldighet för ett företag att till sitt moderföretag resp. det företag som
innehar ägarintresse lämna den information som behövs för tillsynsredovisningen.
Undantag
7 kap. 8 §
Bestämmelsen innebär att det är möjligt för Finansinspektionen att medge undan-
tag från tillsynen för dotterföretag eller företag vari ägarintresse föreligger
genom att företaget inte behöver omfattas av sammanställningen och kan utelämnas
i den gruppbaserade redovisningen. Undantag kan medges för kreditinstitut,
värdepappersbolag, finansiella institut och anknutna företag.
Enligt första punkten kan sådana företag som är belägna i ett land som ligger
utanför EES undantas om rättsliga hinder föreligger för överföring av nödvändig
information.
Av andra punkten följer att undantag kan meddelas om företaget är av mindre
betydelse med hänsyn till syftet med tillsynen. Med mindre betydelse avses
enligt direktivet att företagets totala balansomslutning inte överstiger
tio miljoner ecu eller, om det beloppet är lägre, inte överstiger 1 % av den
totala balansomslutningen i moderföretaget eller i det företag som innehar
ägarintresse. Även om flera företag var för sig uppfyller dessa kriterier skall
de omfattas av bestämmelserna om sammanställning om de tillsammans är av inte
oväsentlig betydelse med hänsyn till syftet med tillsynen över den finansiella
företagsgruppen.
Enligt tredje punkten kan undantag meddelas om en sammanställning skulle vara
olämplig eller vilseledande med hänsyn till syftet med tillsynen över den
finansiella företagsgruppen. Det får avgöras i varje enskilt fall om en
sammanställning är olämplig eller vilseledande.
Om undantag meddelas skall moderföretaget enligt andra stycket ändå lämna
Finansinspektionen den information om det undantagna företaget som inspektionen
begär. Denna informationsskyldighet avser endast andra och tredje punkten
eftersom första punkten för sin tillämpning förutsätter att nödvändig
information inte går att få.
Undersökning
7 kap. 9 §
Mot bakgrund av artiklarna 3.10, 6.2 och 7.7 i direktivet om gruppbaserad till-
syn införs en rätt för Finansinspektionen att kontrollera uppgifter som lämnas
till följd av bestämmelserna i lagen. I vissa fall måste Finansinspektionen ha
möjlighet att få information från andra företag än kreditinstitut och
värdepappersbolag. För att kunna bedöma ställningen för kreditinstitutet eller
värdepappersbolaget kan finansiell information behövas avseende hela företags-
gruppen. Således kan även finansiell information som avser ett företag som inte
är kreditinstitut eller värdepappersbolag vara nödvändig. Direktivet om grupp-
baserad tillsyn förutsätter att Finansinspektionen kan kontrollera även
holdingföretag med blandad verksamhet och dessas dotterföretag samt
dotterföretag till kreditinstitut, värdepappersbolag eller holdingföretag med
finansiell verksamhet även om företagen inte omfattas av sammanställningen.
En sådan kontroll bör kunna ske genom inspektionens personal eller genom
anlitad revisor.
Övervaknings- och kontrollsystem
7 kap. 10 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nu gällande lagstiftning. Den bygger på
bestämmelser i artikel 4.4 och 4.5 i kapitalkravsdirektivet, artikel 8.1 i samma
direktiv, artikel 3.4 i direktivet om stora exponeringar och artikel 3.6 i
direktivet om gruppbaserad tillsyn. För att ett institut fortlöpande skall kunna
uppfylla de kapitalbaskrav som uppställs i 2 kap. 1 § måste instituten upprätta
särskilda system dels för övervakning och kontroll av marknadsrisker i insti-
tutets verksamhet, dels för beräkning av institutets finansiella positioner vid
varje tidpunkt. Systemen skall enligt direktiven stå under behörig myndighets
tillsyn. Sådana system är även nödvändiga för att möjliggöra för Finansin-
spektionen att utöva en effektiv tillsyn av att institutet kontinuerligt
uppfyller de i lagen uppställda kapitaltäckningskraven. Systemen skall också
innefatta övervakning och kontroll av stora exponeringar i institutets
verksamhet enligt de krav som ställs i den förevarande lagen. Såvitt gäller
kreditrisker skall finnas ett betryggande system som kan redovisa de fordringar
som ett institut har vid varje tidpunkt samt klassificera fordringarna med
hänsyn till den kreditrisk som är förknippad med låntagaren enligt indelningen i
3 kap. 1 § första stycket.
Vidare krävs i paragrafen att instituten skall ha sådana förvaltnings- och
redovisningsrutiner som säkerställer en effektiv kontroll från inspektionens
sida av att bestämmelserna om kapitalkrav för kreditrisker och marknadsrisker,
stora exponeringar samt gruppbaserad redovisning efterlevs. Motsvarande gäller
för en finansiell företagsgrupp.
Rapportering
7 kap. 11 §
I första stycket regleras instituts rapporteringsskyldighet av stora expone-
ringar till Finansinspektionen. Begreppet stor exponering definieras i 5 kap.
3 § andra stycket. De exponeringar som genom bestämmelserna i 5 kap 4 § samt i
föreskrifter från Finansinspektionen kan undantas vid beräkningen av de maximalt
tillåtna exponeringarna skall inte undantas vid bedömandet av om
rapporteringsskyldighet föreligger, dvs. om exponeringen mot en enskild kund
eller grupp av kunder med inbördes anknytning uppgår till eller överstiger 10 %
av institutets kapitalbas. Även exponeringar inom koncerner skall rapporteras.
Regeringen eller Finansinspektionen, skall enligt 7 kap. 17 § 9 meddela närmare
föreskrifter om rapporteringsskyldighetens omfattning och fullgörande. I
föreskrifterna skall anges vilken av de i artikel 3.2 i direktivet om stora
exponeringar anvisade metoderna för rapportering som skall användas.
Enligt andra stycket skall ett institut vars exponeringar överskrider
gränsvärdena i 5 kap. 1 eller 3 § omedelbart rapportera detta till Finansinspek-
tionen. Inspektionen kan om det finns skäl till det medge institutet en
tidsfrist inom vilken nedbringandet av exponeringarna till tillåtna nivåer skall
ske. Ett sådant uppskov skall endast meddelas om sådana omständigheter
föreligger som omöjliggör en omedelbar nedtrappning.
Vad som anges i bestämmelsen om ett enskilt institut skall även gälla för det
företag i en finansiell företagsgrupp som skall upprätta den gruppbaserade
redovisningen.
Ingripande
7 kap. 12 §
Paragrafen, som saknar motsvarighet i nu gällande lagstiftning, bygger på
artikel 4.3 i kapitalkravsdirektivet och reglerar Finansinspektionens skyldighet
att ingripa mot ett institut, i det fall att institutets kapitalbas skulle
understiga det samlade kapitalbaskravet i 2 kap. 2-5 §§. Utöver de möjligheter
till ingripanden mot ett institut som de för resp. institut gällande lagreglerna
ger utrymme för, skall inspektionen med stöd av den föreliggande paragrafen
förelägga institutet att vidta lämpliga åtgärder för att rätta till den uppkomna
situationen. Föreläggande skall även meddelas ett institut som inte uppfyller de
krav på övervaknings- och kontrollsystem samt rutiner av olika slag som följer
av 10 §.
Även för de fall att en finansiell företagsgrupps kapitalbas understiger det
minsta beloppet skall inspektionen förelägga ett kreditinstitut eller ett
värdepappersbolag i gruppen att rätta till förhållandet. Vad som sagts om system
och rutiner för ett individuellt institut skall även gälla för en finansiell
företagsgrupp.
Bestämmelsen är också tillämplig på ett institut eller en finansiell
företagsgrupp som inte nedbringar sina exponeringar enligt bestämmelserna i 11 §
andra stycket. Detta ger således inspektionen en möjlighet att ingripa mot ett
institut eller en finansiell företagsgrupp som inte anpassar sina gränsvärden
till lagstadgade nivåer.
Tystnadsplikt
7 kap. 13 §
Enligt 7 § skall bl.a. dotterföretag till holdingföretag med finansiell
verksamhet och holdingföretag med blandad verksamhet lämna moderföretaget
information. Information som lämnas till dessa företag omfattas inte av någon i
lag föreskriven sekretess. En sekretessbestämmelse har därför införts i denna
paragraf.
Den i paragrafen föreskrivna tystnadsplikten gäller inte bara styrelseledamöter
och anställda utan också befattningshavare som fått kännedom om förhållanden som
omfattas av tystnadsplikt, t.ex. revisorer.
Den som bryter mot bestämmelsen kan dömas för brott mot tystnadsplikt enligt
20 kap. 3 § brottsbalken.
Information som lämnas av dotterföretag till banker, kreditmarknadsbolag och
värdepappersbolag omfattas av de sekretessbestämmelser som finns i
bankrörelselagen, lagen om kreditmarknadsbolag resp. lagen om värde-
pappersrörelse.
Avgifter m.m.
7 kap. 14 §
Bestämmelsen i första stycket, som har förebild i bl.a. bestämmelserna i 6 kap.
11 § lagen om värdepappersrörelse, 1 kap. 9 § andra stycket lagen om börs- och
clearingverksamhet och 5 kap. 23 § lagen om kreditmarknadsbolag, reglerar
institutens skyldighet att med avgifter bekosta Finansinspektionens
tillsynsverksamhet enligt kapitaltäckningslagen.
För att kunna uppfylla bl.a. kapitaltäckningskraven för kreditrisker och mark-
nadsrisker fordras enligt 7 kap. 10 § att instituten installerar betryggande
system för övervakning och kontroll av sådana risker samt för beräkning av
institutets finansiella positioner vid varje tidpunkt. Instituten skall vidare
ha sådana förvaltnings- och redovisningsrutiner som säkerställer en effektiv
kontroll av att bestämmelserna om kapitalkrav för kreditrisker och
marknadsrisker samt stora exponeringar och gruppbaserad tillsyn efterlevs. Dessa
bestämmelser kan komma att medföra att instituten måste vidta väsentliga för-
ändringar av befintliga system eller installera nya system. Systemen står under
Finansinspektionens tillsyn. Finansinspektionen kan därför behöva göra en
ingående granskning av genomförda ändringar av befintliga system eller av nya
system. En sådan granskning kan medföra behov för myndigheten att uppdra åt
t.ex. en konsult att utreda frågor som kräver särskild sakkunskap. Kostnader som
uppstår i detta sammanhang och som direkt kan hänföras till installationer eller
förändringar av system eller rutiner skall enligt andra stycket betalas av det
institut som tillsynen avser. Institutet bör i så fall beredas tillfälle att
yttra sig och även ta del av offert eller liknande för att skaffa sig en
uppfattning om den förväntade kostnaden. Motsvarande gäller om inspektionen i
samband med den löpande tillsynen måste anlita någon med särskild fackkunskap.
Vite
7 kap. 15 §
Paragrafen motsvarar 7 kap. 23 § bankrörelselagen, 6 kap. 12 § lagen om
värdepappersrörelse och 5 kap. 24 § lagen om kreditmarknadsbolag. De situationer
i vilka Finansinspektionen kan tillgripa föreläggande regleras i 12 §. Finansin-
spektionen skall inte få döma ut förelagt vite. Därmed kommer lagen (1985:206)
om vite att bli tillämplig. Detta innebär att inspektionen får ansöka hos
länsrätten om utdömande av vite.
Överklagande
7 kap. 16 §
I en nyligen beslutat proposition om fortsatt reformering av instansordningen
m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna (prop. 1994/95:27) har föreslagits
att länsrätt skall vara första instans för ett stort antal måltyper som i dag
enligt bestämmelser i olika lagar överklagas från förvaltningsmyndighet till
kammarrätt. För dessa mål föreslås att det skall krävas prövningstillstånd vid
överklagande till kammarrätt. Vissa av Finansinspektionens avgöranden som rör
viktiga ekonomiska intressen, såsom beviljande och återkallelse av olika
verksamhetstillstånd för finansiella institut och andra med tillståndsgivning
näraliggande frågor samt beslut om varning inom ramen för Finansinspektionens
tillsynsverksamhet har dock av samhällsekonomiska skäl ansetts kräva sådan
snabbhet i handläggningen att dessa måltyper även i fortsättningen, enligt ut-
talanden i propositionen, bör prövas av kammarrätt i första instans.
Beslut som Finansinspektionen meddelar med stöd av 12 §, dvs. förelägganden att
uppfylla kapitalbaskravet eller uppfylla kraven enligt 10 § på övervaknings- och
kontrollsystem samt rutiner m.m. är av central betydelse för ett instituts
verksamhet. Underlåtenhet att följa dessa bestämmelser kan för institutets del
resultera i återkallelse av verksamhetstillståndet. Slutliga beslut i sådana
frågor bör meddelas så snart som möjligt. Beslut enligt 12 § skall därför enligt
första stycket överklagas hos kammarrätten.
Finansinspektionens beslut enligt denna lag i övrigt får enligt andra stycket
överklagas hos länsrätten. För överklagande till kammarrätt av länsrättens
beslut krävs prövningstillstånd.
Av tredje stycket framgår att Finansinspektionen i brådskande fall kan meddela
interimistiskt beslut. Det måste då särskilt anges i beslutet att det skall
gälla omedelbart.
Bemyndiganden
7 kap. 17 §
I denna paragraf - och i 18 § första stycket - har samlats de frågor beträffande
vilka det överlämnas till regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen att meddela närmare föreskrifter som kompletterar lagregle-
ringen. De konstitutionella förutsättningarna för sådana normgivningsbemyn-
diganden som det här är fråga om har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt
10).
7 kap. 18 §
I paragrafens första stycke anges de bestämmelser som vid behov kan kompletteras
med föreskrifter meddelade av regeringen eller Finansinspektionen.
Delegationsregeln i andra stycket motsvarar bl.a. nuvarande 2 kap. 10 § sista
stycket bankrörelselagen.
I allmänmotiveringen (avsnitt 10) har behandlats frågan i vilken utsträckning
regeringsformen medger att normgivning i de här aktuella ämnena delegeras från
riksdagen till regeringen och Finansinspektionen.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
De bestämmelser som hänger samman med frågor om kapitalkrav för marknadsrisker
träder i kraft först den 1 januari 1996, vilket framgår av punkt 1. Övriga från
andra lagar till kapitaltäckningslagen överförda bestämmelser om kapitalkrav för
kreditrisker samt beräkning av kapitalbasen m.m. träder i kraft redan den 1
januari 1995 då motsvarande nu gällande kapitalkravsbestämmelser upphör att
gälla i de lagar som gäller för skilda kreditinstitut och värdepappersbolag.
Eftersom kapitalkravsreglerna för marknadsrisker träder i kraft den 1 januari
1996, kan bestämmelserna i 5 kap. om stora exponeringar och i 6 kap. om
finansiella företagsgrupper först vid denna tidpunkt tillämpas på sådana element
som ingår i marknadsriskreglerna, t.ex. handelslager och utvidgad kapitalbas.
I punkt 2 anges att kapitalkravet för kreditrisker skall beräknas i ett
instituts hela verksamhet intill utgången av år 1995, dvs. fram till dess att
kapitalkravsreglerna för marknadsrisker träder i kraft.
Av punkt 3 framgår att kumulativa preferensaktier som bankaktiebolag, kre-
ditmarknadsbolag eller värdepappersbolag emitterat före den 1 januari 1995 under
en tvåårig övergångsperiod får ingå i företagets kapitalbas som primärt kapital.
Aktierna kan därefter ingå i kapitalbasens supplementära del, om
Finansinspektionen enligt 2 kap. 6 § fjärde stycket medger det.
Enligt punkt 4 kan Finansinspektionen medge kreditinstitut, värdepappersbolag
eller finansiella företagsgrupper anstånd med nedbringandet av exponeringarna
till tillåtna nivåer till senast den 31 december 2001. Det gäller de
exponeringar som det datum då den gemensamma EES-kommitténs beslut att införliva
direktivet om stora exponeringar med EES-avtalet publicerades i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning översteg gränsvärdena 10, 20, 25 resp. 800 %.
Detta datum var den 28 juni 1994. Ett sådant förfarande skall emellertid vara
förenligt med principen om en sund förvaltning och en rättvis konkurrens.
Finansinspektionen skall underrätta EFTA:s övervakningsmyndighet och
EFTA-staternas ständiga kommitté om den tidsplan som bestämts för det allmänna
förfarandet. Hänvisningen till 7 kap. 12 § 3 samt 15 och 16 §§ innebär att om
ett institut inte trappar ned sina exponeringar enligt Finansinspektionens
föreskrifter kan inspektionen ingripa med föreläggande, som enligt 15 § kan
förenas med vite, för att få institutet att vidta rättelse.
13.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
8 kap. 5 §
I paragrafens andra stycke finns en regel om sekretess hos statlig myndighet i
ärenden om innehav av aktier i bankaktiebolag och kreditmarknadsbolag. Sekretess
gäller för uppgift om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden om det
kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Bestämmelsen
avser i första hand Finansinspektionens prövning enligt bankrörelselagen och
lagen om kreditmarknadsbolag av större ägares lämplighet. Bestämmelsens tillämp-
ningsområde utvidgas nu till att omfatta även motsvarande prövning enligt värde-
pappersrörelselagen av ägare i värdepappersbolag.
13.3 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617)
Upphävda paragrafer
2 kap. 9 a-11 §§
Bestämmelserna har upphävts därför att regler med motsvarande innehåll förts in
i den föreslagna nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappersbolag (se närmare avsnitt 6.6).
2 kap. 16 §
Bestämmelser om begränsningar av en banks exponeringar har tagits in i 5 kap. 1
och 3 §§ i den föreslagna lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappersbolag. Paragrafen kan därför upphävas.
Ändrade paragrafer
1 kap. 11 §
Paragrafens första stycke har kompletterats med en hänvisning till den nya lagen
om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag.
Av fjärde stycket framgår att det endast är när koncernbidrag skall lämnas av
banken som tillstånd krävs av Finansinspektionen. Koncenbidrag till banken eller
mellan övriga företag i koncernen erfordrar således inte tillstånd.
2 kap. 9 §
Paragrafens första stycke, som fått ny lydelse, hänvisar beträffande be-
stämmelserna om kapitalbas, kapitalkrav och stora exponeringar till den
föreslagna nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kre-
ditinstitut och värdepappersbolag. Nu gällande bestämmelser om kapitaltäckning
för kreditrisker har förts över till den nya lagen.
Andra stycket innehåller en bestämmelse som innebär att en banks kapitalbas,
oberoende av bestämmelserna om kapitaltäckning, inte får understiga det belopp
som krävdes när banken startade sin verksamhet. En språklig justering har gjorts
av styckets inledning med hänsyn till att kapitaltäckningsreglerna överförts
till en särskild lag.
4 kap. 9 §
Ändringen i fjärde stycket är redaktionell och innebär att hänvisning i fråga om
regler om kapitalbas och kapitaltäckning görs till den nya kapi-
taltäckningslagen, eftersom de nuvarande reglerna i 2 kap. 9-11 §§ bank-
rörelselagen förts över dit.
7 kap. 4 §
Punkten 2 i första stycket har justerats med hänsyn till att bestämmelserna om
kapitaltäckning förts över till den föreslagna, nya lagen om kapitaltäckning och
stora exponeringar.
13.4 Förslaget till lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618)
2 kap. 3 §
Paragrafens tredje stycke har kompletterats med en ytterligare uttrycklig
förutsättning för beviljande av oktroj. Tillägget innebär att det i lagtexten
klart anges att det i regeringens prövning av en oktrojansökan ingår att göra en
lämplighetsprövning av de tilltänkta ägarna med kvalificerade innehav i bolaget.
Ändringen innebär i sak ingen nyhet eftersom det hittills ansetts att denna
prövning ligger i kravet på att den planerade rörelsen skall kunna antas komma
att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet. Skälen för tillägget har
redovisats i allmänmotiveringen (avsnitt 9).
Bestämmelser om ägarprövning i samband med förvärv av aktier i ett redan
verksamt bankaktiebolag finns i 7 kap. bankrörelselagen (1987:617).
3 kap. 4 och 7 §§
I båda paragraferna har hänvisningar till 3 § tagits bort. 3 §, som innehöll ett
förbud mot utländskt ägande i bankaktiebolag, upphävdes den 1 augusti 1990 (SFS
1990:822). Enligt vissa övergångsbestämmelser tillämpades dock delar av
paragrafen även efter denna tidpunkt. Eftersom även övergångsbestämmelserna
numera har upphävts (se SFS 1992:1253) bör hänvisningarna till 3 § tas bort.
4 kap. 23 §
Första stycket har justerats med hänsyn till att bestämmelserna om kapi-
taltäckning har överförts från bankrörelselagen till den nya kapitaltäck-
ningslagen.
13.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare
3 §
I paragrafen har inskjutits ett nytt andra stycke där de verksamheter som kan
bli föremål för registrering utvidgas till att omfatta även verksamhet som avses
i 1 kap 3 b § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, dvs. sådan begränsad
förmedling av andelar i värdepappersfonder som bedrivs som sidoverksamhet till
försäkringsmäklarrörelsen och för vilken det för försäkringsmäklare inte skall
krävas tillstånd enligt värdepappersrörelselagen. Genom registreringen
underlättas Finansinspektionens tillsyn av försäkringsmäklarnas verksamhet.
5 §
I första stycket 4 har gjorts ett tillägg som innebär att mäklaren skall ha en
utbildning som är tillfredsställande i förhållande till den verksamhet som skall
bedrivas. Härigenom markeras att en mäklare vars verksamhet omfattar förmedling
av fondandelar skall ha en utbildning som gör honom lämplig för detta.
Andra stycket har ändrats så att det angivna undantaget från försäkringskravet
kommer att omfatta även verksamhet som består i förmedling av värdepappersfonds-
andelar om denna sker uteslutande för en juridisk person som är försäkrings-
mäklare.
13 §
I paragrafen anges att en försäkringsmäklare skall utföra sitt uppdrag
omsorgsfullt och med iakttagande av god försäkringsmäklarsed. Genom ett tillägg
anges nu att motsvarande krav skall gälla för förmedlingsverksamhet som avser
andelar i värdepappersfonder. Detta innebär att mäklaren vid sådan verksamhet
bör uppfylla - förutom de allmänna krav som får anses gälla för alla som
erbjuder finansiella tjänster till allmänheten - även de sundhetskrav som skulle
ha gällt om verksamheten hade bedrivits i form av tillståndspliktig värde-
pappersrörelse. I paragrafen har också tillagts att mäklaren i förekommande fall
skall utreda uppdragsgivarens behov av, förutom försäkring, också tjänster i
samband med sparande och även i detta avseende föreslå lämpliga lösningar. Genom
ändringarna kommer vidare den i 14 § föreskrivna skadeståndsskyldigheten för en
mäklare som åsidosätter sina skyldigheter att gälla även vid förmedling av fond-
andelar.
14 §
Genom paragrafens hänvisning till 13 § kommer, som angetts i motiveringen till
den paragrafen, mäklarens skadeståndsansvar att gälla även i verksamhet som
avser förmedling av fondandelar. Som en konsekvens av detta har den angivna
kretsen av skadeståndsberättigade utvidgats till att omfatta också fondbolag och
utländska fondföretag (jfr den föreslagna nya bestämmelsen i 1 kap. 3 b § 1 i
lagen om värdepappersrörelse). Tillägget har medfört en mindre språklig om-
arbetning.
16 §
I paragrafen föreskrivs att Finansinspektionen vid vite skall förelägga den som
driver mäklarverksamhet utan att vara registrerad eller försäkringsmäklare som
förmedlar försäkringar av ett slag han inte är registrerad för att upphöra med
detta. Denna bestämmelse har kompletterats så att samma sanktion gäller för en
försäkringsmäklare som utan att vara registrerad för det driver verksamhet som
omfattar förmedling av fondandelar. Bestämmelsen gäller dock inte den som utan
att vara försäkringmäklare bedriver sådan verksamhet. I det fallet skall i
stället de grundläggande sanktionsreglerna i lagen om värdepappersrörelse
tillämpas. Detta har markerats genom att bestämmelsen i första meningen har
ändrats till att gälla verksamhet som avses i 3 § 1-3, dvs. endast förmedling av
försäkringar.
13.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter
3 kap. 32 b §
Paragrafen, som är ny, syftar till att de svenska skattemyndigheterna skall
kunna få kontrolluppgifter beträffande inkomst- och utgiftsräntor, banktill-
godohavanden samt utdelningar och innehav av värdepapper etc. även i de fall
svenska skattskyldiga anlitat utländska företag med säte inom EES som bedriver
gränsöverskridande verksamhet i Sverige utan att öppna filial här i landet. För
utländska företag som med stöd av 1 kap. 5 § 2 bankrörelselagen, 1 kap. 3 c § 2
lagen om värdepappersrörelse eller 2 kap. 9 § 2 lagen om kreditmarknadsbolag
driver bankverksamhet, värdepappersrörelse eller finansieringsverksamhet har
därför införts en skyldighet att till Finansinspektionen lämna en skriftlig
förbindelse att årligen lämna kontrolluppgift enligt 22, 25 a eller 27 § till
Riksskatteverket. Förbindelsen, som lämpligen lämnas tillsammans med den under-
rättelse som de utländska företagen enligt resp. lag skall lämna till Finans-
inspektionen, skall vidarebefordras till Riksskatteverket. Vid lämnandet av
kontrolluppgift skall även de gemensamma bestämmelserna om kontrolluppgifter som
anges i 55-60 §§ iakttas. Beträffande sanktionsmöjligheter torde varken
bestämmelserna i lagen om vitesföreläggande eller de särskilda
straffbestämmelserna vara tillämpliga i de fall ett utländskt företag som
bedriver gränsöverskridande verksamhet inte fullföljer sin uppgiftsskyldighet.
Däremot kan de svenska skattemyndigheterna i ett sådant fall vända sig till
vederbörande tillsynsmyndighet i företagets hemland och påtala bristen.
I 10 § uppbördslagen (1953:272) har i femte stycket intagits en ny punkt j,
enligt vilken preliminär A-skatt inte skall utgå för ränta eller utdelning för
vilken kontrolluppgift lämnats enligt förevarande paragraf.
3 kap. 33 §
Paragrafen har justerats för att beakta att det i samband med EES-avtalets
ikraftträdande har öppnats möjlighet för vissa utländska bank- och kredit-
institut med auktorisation i ett land inom EES att med stöd av hemlands-
auktorisationen, dvs. utan att det krävs något särskilt tillstånd i Sverige,
driva värdepappersrörelse här. Detsamma kommer enligt de ändringar i värde-
pappersrörelselagen som nu föreslås att gälla även för värdepappersföretag
hemmahörande inom EES. Ändringen innebär att skyldigheten att lämna i paragrafen
föreskrivna kontrolluppgifter kommer att omfatta även de nu nämnda bank- och
kreditinstituten samt värdepappersföretag från andra EES-länder.
Övergångsbestämmelser
Bank- och finansieringsverksamhet som avses i 32 b § är tillåten sedan den 1
januari 1994, medan värdepappersrörelse som avses i samma paragraf avses kunna
bedrivas fr.o.m. den 1 januari 1996. Ikraftträdandebestämmelserna har utformats
i överensstämmelse härmed. Vidare har intagits en bestämmelse om att, för det
fall bank- eller finansieringsverksamhet med stöd av nämnda bestämmelser inletts
före ikraftträdandet av denna lag, skall förbindelse enligt 32 b § lämnas till
Finansinspektionen före den 1 juli 1995.
13.7 Förslaget till lag om ändring i insiderlagen (1990:1342)
2 §
I punkten 1 har hänvisningen till de som driver värdepappersrörelse med stöd av
de angivna bestämmelserna i värdepappersrörelselagen ersatts med någon som
yrkesmässigt bedriver sådan verksamhet som anges i 1 kap. 3 § 1-5
värdepappersrörelselagen. Begreppet omfattar såväl svenska som utländska aktörer
oavsett om verksamheten bedrivs i Sverige eller inte.
7 och 18 §§
I paragraferna har gjorts följdändringar till ändringarna i lagen om värde-
pappersrörelse. Hänvisningarna omfattar nu svenska värdepappersinstitut och alla
utländska företag som driver värdepappersrörelse i Sverige.
13.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse
Upphävda paragrafer
3 kap. 7 §
Paragrafen är upphävd.
Bestämmelserna som reglerar begränsningar av ett värdepappersbolags begräns-
ningar av stora exponeringar har flyttats till 5 kap. 1 och 3 §§ i den
föreslagna lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut
och värdepappersbolag.
Den upphävda bestämmelsen gäller även utländska värdepappersföretag. Dessa
omfattas inte av de nya bestämmelserna i den föreslagna lagen om kapitaltäckning
och stora exponeringar.
Utländska värdepappersföretag som inte är auktoriserade inom EES-området har
rätt att etablera filialer i Sverige om tillstånd ges av svenska myndigheter.
Filialverksamheten, som ju är en del av det utomlands bedrivna företaget, styrs
normalt sett av rörelsereglerna i hemlandet som kan avvika från de svenska. De
utländska bestämmelserna om t.ex. stora exponeringar kan emellertid beaktas vid
prövningen av om auktorisation av den utländska filialen skall ges eller ej. Det
är således inte längre nödvändigt att reglera utländska värdepappersföretags
stora exponeringar i den svenska lagstiftningen.
5 kap. 2-4 §§
Bestämmelserna i 5 kap. 1-4 §§ om kapitaltäckning för kreditrisker samt om
beräkning av kapitalbas m.m. har med motsvarande innehåll införts i den
föreslagna lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut
och värdepappersbolag. De nämnda reglerna i 5 kap. har därför kunnat tas bort.
Nya och ändrade paragrafer
1 kap. 1 §
I paragrafen har inskjutits ett nytt andra stycke. Detta ersätter både den
bestämmelse som tidigare fanns i 2 kap. 7 § tredje stycket och som avsåg
utländska företag som med Finansinspektionens tillstånd inrättat filial här och
motsvarande regel i 3 a § andra stycket för bankers och andra kreditinstituts
etablering. Ändringen motiveras - förutom av redaktionella skäl - av att det nu
enligt de förutsättningar som anges i 3 c och d §§ blir möjligt för utländska
värdepappersföretag att etablera filialer i Sverige utan att det fordras till-
stånd från Finansinspektionen.
Vidare har i andra stycket tillagts en regel som anger att lagens bestämmelser
i tillämpliga delar gäller också utländska företags verksamhet i Sverige.
Motsvarande bestämmelser finns i bankrörelse- och kreditmarknadsbolagslagen.
Såvitt framkommit har denna lösning inte medfört några allvarligare
tillämpningsproblem. Skälet till ändringen här är i första hand att begreppet
"utländskt värdepappersföretag" enligt definitionen i 2 § 4 samt hänvisningarna
till detta begrepp i enskilda paragrafer tas bort. De tidigare direkta angivel-
serna av att vissa bestämmelser gällde även för utländska värdepappersföretag
ersätts således av den nya generella regeln. Ändringen kommenteras vidare i an-
slutning till 2 §. Genom den nya regeln markeras även att lagens bestämmelser i
de fall det kan bli aktuellt också gäller för utländska företags gräns-
överskridande verksamhet i Sverige, dvs. verksamhet som bedrivs här utan filial-
etablering. Vilka regler som kan göras gällande mot utländska företag har också
behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 5.8).
I det tidigare andra stycket, som nu kommer att utgöra ett nytt tredje stycke,
anges att lagen inte gäller verksamhet som drivs av Riksbanken. Detta undantag
utvidgas nu till att omfatta även Riksgäldskontorets och Kammarkollegiets
verksamhet. Skälen för detta har kommenterats i allmänmotiveringen (avsnitt
5.2). Från lagens tillämpningsområde undantas vidare verksamhet som bedrivs av
försäkringsbolag med koncession enligt försäkringsrörelselagen, dvs. svenska
försäkringsbolag. Frågan om vilken verksamhet ett försäkringsbolag får bedriva
på värdepappersmarknadsområdet och formerna för detta kommer således i fort-
sättningen att helt regleras av försäkringsrörelselagens bestämmelser. Även
denna ändring har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 5.2).
1 kap. 2 §
Paragrafen har ändrats samt utökats med tre nya definitioner i punkterna 5-7.
Definitionen av värdepappersbolag i punkten 2 har förtydligats så att det
uttryckligen framgår att endast bolag som har tillstånd enligt värdepappers-
rörelselagen är att anse som värdepappersbolag.
I punkten 3 har villkoret att ett utländskt bankföretag skall ha fått tillstånd
till filialverksamhet tagits bort, eftersom sådant tillstånd inte längre krävs
för EES-företag.
Legaldefinitionen av begreppet "utländskt värdepappersföretag", som nu finns i
punkten 4, har utmönstrats ur lagen. För detta finns flera skäl. Med utländskt
värdepappersföretag avsågs andra utländska företag än bankinstitut som fått
tillstånd att driva värdepappersrörelse från filial i Sverige. Eftersom alla
utländska filialetableringar på värdepappersområdet tidigare fordrade
Finansinspektionens tillstånd omfattade begreppet vid värdepappersrörelselagens
ikraftträdande alla utländska företag som drev filialverksamhet här i landet.
När nu bank- och värdepappersföretag från andra EES-länder kan etablera sig och
driva värdepappersrörelse i Sverige utan krav på särskilt svenskt tillstånd
skulle den kanske viktigaste gruppen av utländska företag falla utanför
definitionen. Det framstår vidare som olämpligt att använda ett begrepp som
medför att varken värdepappersföretag från länder utanför EES eller EES-företag
som är aktiva här genom gränsöverskridande verksamhet, dvs. utan filialetable-
ring, skulle kunna betecknas som utländska värdepappersföretag.
Som en följd av att "utländska värdepappersföretag" inte längre definieras i
lagen, har även hänvisningarna till detta begrepp i lagen tagits bort. Detta
gäller 1 kap. 8 §, rubriken före 2 kap. 7 §, 3 kap. 1-5 §§ och 5 kap. 5 §. I 1 §
andra stycket har i stället intagits en generell regel om att lagens be-
stämmelser i tillämpliga delar gäller även för utländska företags verksamhet i
Sverige. Innebörden av detta har kommenterats närmare i anslutning till 1 §.
Begreppet värdepappersinstitut, som flyttats till punkten 4, har justerats så
att det omfattar samtliga företag som är etablerade i Sverige och här driver
värdepappersrörelse. Som värdepappersinstitut anses, förutom värdepappersbolag
och svenska bankinstitut, således också alla utländska företag (värdepappers-
företag, bankföretag och andra kreditinstitut) som driver värdepappersrörelse
från filial i Sverige, oberoende av om tillstånd för detta erfordras eller inte.
Ändringen betingas av att det även sedan det blivit möjligt för företag från
EES-länder att etablera sig i Sverige utan särskilt tillstånd, finns behov av en
samlad beteckning för företag som bedriver värdepappersrörelse här. Bland annat
används begreppet värdepappersinstitut i denna betydelse i ett flertal andra
lagar. Som exempel kan nämnas aktiebolagslagen (1975:1385), bankaktiebolagslagen
(1987:618), försäkringsrörelselagen (1982:713) och lagen (1990:325) om själv-
deklaration och kontrolluppgifter.
Ett kvalificerat innehav är enligt definitionen i punkten 6 ett direkt eller
indirekt ägande i ett företag som representerar 10 % eller mer av kapitalet
eller samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över
ledningen av företaget. Definitionen har hämtats från artikel 1.10 i
investeringstjänstedirektivet. Begreppet kvalificerat innehav utgör grunden för
reglerna om ägarprövning i 2 kap. 1 § och 6 kap. 3 a-e §§.
I punkten 7 har tagits in den definition av begreppet filial som tidigare fanns
i 2 kap. 7 §, dvs. ett avdelningskontor med självständig förvaltning. Ändringen
har skett av redaktionella skäl. Därutöver anges att ett utländskt företags
etablering i Sverige skall - även om flera driftsställen inrättas - anses som en
enda filial. Förebilden till denna bestämmelse finns i artikel 1.8 i
investeringstjänstedirektivet. Bestämmelser om värdepappersföretags filial-
etablering i Sverige finns i 3 c § och 2 kap. 7 §. Bankers och andra kredit-
instituts etablering av filialer här i landet regleras i bankrörelselagen
(1987:617) och lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag. Att sådana företag
under vissa förutsättningar även får bedriva värdepappersrörelse i Sverige
framgår av 3 d och e §§.
1 kap. 3 §
I första stycket har tillagts att Finansinspektionens tillstånd krävs endast om
inte annat följer av lagen. Härigenom markeras att vissa verksamheter och vissa
företag är undantagna från tillståndsplikt enligt särskilda bestämmelser i
lagen.
1 kap. 3 a §
Bestämmelserna i de nuvarande första och andra styckena har av redaktionella
skäl förts över till andra paragrafer. Bestämmelserna om utländska bank- och
kreditinstitut har flyttats till den nya 3 d §. Regeln i det tidigare andra
stycket om lagens tillämplighet på filialer till sådana företag återfinns i 1
kap. 1 § andra stycket. Paragrafen kommer därför i sin nya lydelse att innehålla
endast den regel om undantag från tillståndsplikt för börser och auktoriserade
marknadsplatser som tidigare utgjorde tredje stycket.
1 kap. 3 b §
Enligt paragrafen, som är ny, undantas försäkringsmäklare som är registrerade
enligt lagen (1989:508) om försäkringsmäklare under vissa förutsättningar från
tillståndsplikt för verksamhet som avses i 3 § 2, dvs. förmedling av kontakt
mellan köpare och säljare av finansiella instrument eller i annat fall medverkan
vid transaktioner avseende sådana instrument. Regeln har sin motsvarighet i
artikel 2.2 g i investeringstjänstedirektivet, där vissa företag som inte
erbjuder sina kunder andra investeringstjänster än en på visst sätt begränsad
förmedlingsverksamhet undantas från direktivets tillämpningsområde.
För att paragrafens undantagsregel skall vara tillämplig gäller flera krav, som
alla måste vara uppfyllda. Om så inte är fallet krävs ett tillstånd enligt
lagen. Till att börja med skall förmedlingsverksamheten vara en sidoverksamhet
till försäkringsmäklarrörelsen. Det är således inte möjligt att till namnet
starta en försäkringsmäklarrörelse i syfte att kringgå värdepappersrörelselagens
bestämmelser. Verksamheten får vidare endast avse andelar i värdepappersfonder,
dvs. fonder som förvaltas av ett svenskt fondbolag, eller motsvarande
investeringar hos sådana utländska fondföretag som avses i 7 a § och 7 b § lagen
(1990:1114) om värdepappersfonder. Undantaget från tillståndsplikt omfattar inte
andelar i s.k. nationella fonder som regleras i 3 § lagen om värdepappersfonder.
De utländska fondföretag som avses är sådana som antingen har Finansinspek-
tionens tillstånd att bedriva fondverksamhet i Sverige eller företag som har
sitt säte i ett annat EES-land och efter anmälan till Finansinspektionen
bedriver verksamhet här med stöd av auktorisationen i sitt hemland. Eftersom
samtliga företag av aktuellt slag således kommer att finnas registrerade hos
Finansinspektionen torde några svårigheter att avgöra vilka andelar eller
motsvarande som omfattas av undantagsregeln inte uppstå.
En ytterligare begränsning är att mäklaren får förmedla kundernas order endast
till sådana företag som angetts ovan. Mäklaren kan således inte medverka vid
t.ex. transaktioner direkt mellan två kunder.
Slutligen gäller som en förutsättning att mäklaren inte i sin förmed-
lingsverksamhet får ta emot kunders medel eller fondandelar. När en kund t.ex
önskar köpa fondandelar får mäklaren således inte själv ta emot betalning för
affären. Kunden skall i stället anvisas att sätta in erforderligt belopp på ett
konto tillhörigt fondbolaget eller att betala på annat liknande sätt.
1 kap. 3 c §
I paragrafen, som är ny, har tagits in bestämmelser som innebär att värde-
pappersföretag från andra EES-länder har rätt att med stöd av auktorisation i
hemlandet driva värdepappersrörelse från filial i Sverige och även bedriva
verksamhet genom att direkt från hemlandet tillhandahålla tjänster på värde-
pappersområdet i Sverige. Bestämmelserna svarar mot den grundläggande princip om
hemlandsauktorisation som finns i artikel 14.1 i investeringstjänstedirektivet
och har beskrivits utförligt i avsnitt 5.4 i den allmänna motiveringen.
Väsentligt är att svenska myndigheter normalt inte har rätt att vägra sådant
marknadstillträde för värdepappersföretag från EES-området. Det är den behöriga
myndigheten i företagets hemland som skall pröva om företaget skall få verka i
ett annat EES-land. Finansinspektionen har att godta det lämplighetsintyg som
hemlandsmyndigheten utfärdat (jfr författningskommentaren till 1 kap. 6 §).
Enligt den föreslagna nya paragrafen (3 kap. 32 b §) i lagen om själv-
deklaration och kontrolluppgifter skall företag som ämnar bedriva gräns-
överskridande verksamhet i enlighet med punkten 2, innan sådan verksamhet inleds
till Finansinspektionen lämna en skriftlig förbindelse att årligen lämna
kontrolluppgifter enligt vissa angivna paragrafer i samma lag.
1 kap. 3 d §
Till denna nya paragraf har flyttats de grundläggande bestämmelser om rätt för
vissa bank- och kreditinstitut från andra EES-länder att bedriva värdepappers-
rörelse som tidigare fanns i 3 a §. Reglerna om vilken verksamhet de olika
instituten får bedriva har brutits ut och tillsammans med motsvarande regler för
värdepappersföretag hemmahörande i andra EES-länder placerats i den nya 3 e §.
1 kap. 3 e §
Som angetts i motiveringen till 3 d § har i denna paragraf samlats reglerna om
vilken verksamhet på värdepappersområdet ett företag inom EES får bedriva i
Sverige. Paragrafen omfattar således både värdepappersföretag och bank- och
kreditinstitut om verksamheten här bedrivs med stöd av auktorisation i ett
EES-land. För andra utländska företag som fått tillstånd enligt 2 kap. 7 § att
driva värdepappersrörelse här regleras däremot verksamheten i tillämpliga delar
av det svenska tillståndet.
Reglerna i paragrafen innebär att ett utländskt företag i Sverige får bedriva
endast sådan verksamhet som omfattas av företagets verksamhetstillstånd i hem-
landet. Genom investeringstjänstedirektivet blir auktorisationskraven och
reglerna enhetliga inom hela EES-området. De olika slag av verksamheter för
vilka auktorisation kan beviljas finns upptagna i bilagan till direktivet,
avdelning A. Motsvarande svenska regler, som finns i 1 kap. 3 §, omfattar de
verksamheter som anges i direktivet. Ett värdepappersföretag kan i anslutning
till huvudverksamheten även bedriva vissa sidoverksamheter, om dessa omfattas av
auktorisationen. Sidoverksamheterna anges i bilagans avdelning C. Motsvarande
svenska bestämmelser, som nu föreslås något justerade för att överensstämma med
direktivets regler, finns i 3 kap. 4 §.
1 kap. 6 §
Paragrafen reglerar svenska värdepappersbolags etablering av filialer i
utlandet. För sådan etablering fordras liksom tidigare Finansinspektionens
tillstånd.
I första stycket har tillagts en bestämmelse om att tillstånd till filial-
etablering i ett EES-land får vägras bara om det finns skäl att ifrågasätta
lämpligheten av bolagets administrativa struktur eller finansiella styrka.
Bedömningen, som skall avse bolaget i sin helhet, skall ske utifrån den
planerade verksamheten. Tillstånd skall således vägras om bolagets organisation
och finansiella ställning, med beaktande av den planerade filialen, kan antas
inte uppfylla kraven för en sund värdepappersrörelse. Förebilden för denna regel
finns i artikel 17.3 i investeringstjänstedirektivet. Finansinspektionen skall
fatta beslut inom tre månader från det att en fullständig ansökan förelåg. Detta
anges i 7 kap. 2 § som innehåller bestämmelser om vilka rättsmedel som kan an-
vändas om denna tidsfrist inte iakttas.
I det nya andra stycket anges vilka uppgifter en ansökan om tillstånd till
filialetablering skall innehålla. Reglerna svarar mot artikel 17.2 a i
investeringstjänstedirektivet. Uppgifterna är av grundläggande karaktär och
regeln har därför gjorts tillämplig på all filialetablering i utlandet, dvs.
även i länder utanför EES.
1 kap. 6 a §
I paragrafen, som är ny, regleras den procedur som skall följas i det fall ett
svenskt värdepappersbolag vill etablera filial i ett annat EES-land. Reglerna
har närmare beskrivits i avsnitt 5.4 i den allmänna motiveringen.
I första stycket anges att Finansinspektionen, om tillstånd till filial-
etablering lämnas, skall översända en underrättelse om den tilltänkta etable-
ringen till den behöriga myndigheten i det land där filialen skall inrättas.
Underrättelsen skall innehålla de uppgifter som bolaget enligt 6 § andra stycket
skall bifoga sin ansökan om tillstånd. Underrättelsen skall även innehålla upp-
gifter om investerarskydd som gäller för kunder hos värdepappersbolaget. Det kan
sägas att denna bestämmelse saknar relevans för Sverige, som saknar ett sådant
system. Bestämmelsen svarar emellertid mot en uttrycklig regel i artikel 17.3
andra stycket i investeringstjänstedirektivet. Inom EG pågår också arbete med
ett direktivförslag - proposal for a Council Directive on investor compensation
schemes, COM(93) 381 - enligt vilket samtliga medlemsländer skall erbjuda in-
vesterare ett visst minimiskydd. Det föreslagna direktivet avses träda i kraft
den 1 januari 1996. Direktivet kan förutses komma att införlivas med EES-av-
talet.
Om det sker någon ändring av de förhållanden som Finansinspektionen har lämnat
uppgift om till den utländska myndigheten, skall inspektionen på nytt underrätta
den behöriga utlandsmyndigheten. Denna skyldighet framgår, såvitt avser
uppgifter om filialorganisation, verksamhetsplan, investerarskydd och
ledningsförhållanden, av andra stycket, som hänvisar till 6 § andra stycket.
Vad däremot gäller förändringar i kapitalbas och kapitaltäckning har det inte
ansetts ändamålsenligt att föreskriva en motsvarande formaliserad underrättelse-
skyldighet. Som framgått av den allmänna motiveringen ankommer det på Finans-
inspektionen att löpande förse behöriga utlandsmyndigheter med uppgifter om
bl.a. den finansiella ställningen för sådana värdepappersbolag som med stöd av
svensk auktorisation bedriver verksamhet i ett annat EES-land.
1 kap. 6 b §
I paragrafen, som är ny, anges vad Finansinspektionen skall iaktta när ett
svenskt värdepappersbolag vill rikta sin verksamhet till ett annat EES-land,
utan etablering där (jfr avsnitt 5.4 i den allmänna motiveringen).
I samma utsträckning som ett värdepappersföretag auktoriserat i ett annat land
inom EES får driva verksamhet genom att direkt tillhandahålla tjänster i Sverige
enligt 1 kap. 3 c § 2, skall svenska värdepappersbolag få börja verka i ett
annat EES-land, så snart myndigheterna där fått underrättelse om detta från
Finansinspektionen. Detta skall ske inom en månad från det att bolaget till
inspektionen anmält sin avsikt att bedriva gränsöverskridande verksamhet.
Tidsfristen räknas från den dag då fullständiga handlingar i enlighet med vad
som föreskrivs i paragrafen har inkommit till Finansinspektionen. Att märka är
att inspektionen i detta fall inte förutsätts göra någon prövning av det lämp-
liga i att det svenska värdepappersbolaget på så sätt verkar mot utlandet. Be-
stämmelsen har alltså karaktär av ordningsregel.
1 kap. 7 §
I paragrafen har tillagts ett nytt andra stycke i vilket anges ett antal
principer som är utmärkande för sund värdepappersrörelse. Principerna har
hämtats från artikel 11.1 i investeringstjänstedirektivet. Där föreskrivs att
medlemsstaterna skall upprätta uppföranderegler (rules of conduct) som
värdepappersföretagen skall iaktta i sin verksamhet. Dessa regler skall som ett
minimum ge uttryck för de principer som anges i artikeln. Det bör i fråga om
företag hemmahörande inom EES uppmärksammas att iakttagandet av sådana
uppföranderegler enligt artikel 11.2 inte skall övervakas av tillsynsmyndigheten
i företagets hemland enligt reglerna om hemlandstillsyn. Tillsynsansvaret för
regler av detta slag åvilar i stället alltid myndigheterna i det land där
tjänsten utförs.
Eftersom den förevarande paragrafens bestämmelser gäller för värde-
pappersinstitut innebär det att de är tillämpliga på utländska företags
filialetableringar i Sverige. Av 1 kap. 1 § andra stycket framgår vidare att
lagens bestämmelser i tillämpliga delar gäller för utländska företags verksamhet
i Sverige. Även utländska företags gränsöverskridande verksamhet omfattas av
denna regel. Uppförandereglerna i andra stycket tillhör de bestämmelser i lagen
som skall tillämpas på gränsöverskridande verksamhet. Således omfattas utländska
företags verksamhet av uppförandereglerna, oavsett om den bedrivs i filialform
eller gränsöverskridande.
I tredje stycket bemyndigas Finansinspektionen, efter delegation av regeringen,
att utfärda föreskrifter om vad företagen skall iaktta för att uppfylla
sundhetskravet. I detta ingår också uppfyllandet av sundhetsreglerna i artikel
10 i investeringstjänstedirektivet.
1 kap. 7 a §
I paragrafens första stycke har gjorts en mindre justering i fråga om av-
gränsningen av rapporteringsskyldigheten. Ändringen är en konsekvens av reglerna
i det nya andra stycket.
Stockholms Fondbörs AB ifrågasatter i sitt remissvar ändringen i första stycket
och menar att den leder till att den handel som svenska värdepappersinstitut
utför vid utländsk börs inom EES kommer att dubbelrapporteras. Som framgår av
den följande kommentaren till andra stycket skall emellertid detta kunna
undvikas.
Bestämmelserna i det nya andra stycket behandlar rapporteringsskyldigheten för
transaktioner i finansiella instrument som ett svenskt värdepappersinstitut gör
via en filial i ett annat EES-land eller genom tillhandahållande av tjänster i
ett sådant land utan att ha etablerat någon filial där (gränsöverskridande
verksamhet). Bestämmelsen, som har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 5.7)
svarar mot de regler om rapporteringsskyldighet för angivna transaktioner som
finns i artikel 20 i direktivet om investeringstjänster.
De transaktioner som enligt direktivet skall rapporteras till en behörig
myndighet i institutets hemland är sådana som omfattar
- aktier eller andra instrument som ger tillgång till kapitalandelar,
- obligationer eller andra likvärdiga skuldförbindelser,
- standardiserade terminskontrakt avseende aktier, och
- standardiserade aktieoptioner.
Den rapporteringsskyldighet som direktivet föreskriver avser bara sådana
finansiella instrument som är föremål för handel på en reglerad marknad. Däremot
spelar det ingen roll om transaktionen utförts på en sådan reglerad marknad
eller inte.
Den närmare omfattningen av rapporteringsskyldigheten och sättet för
fullgörandet av den skall enligt andra stycket regleras i föreskrifter som
meddelas av regeringen eller Finansinspektionen. I dessa föreskrifter får, med
iakttagande av de minimikrav som direktivet ställer, preciseras vilka
finansiella instrument som skall omfattas av rapporteringsskyldigheten. Enligt
direktivet finns möjlighet att efterge kravet på rapportering för sådana
transaktioner som utförs på en reglerad marknad i värdlandet och som i det
landet omfattas av likvärdiga rapporteringskrav. Vid bestämmande av
rapporteringsskyldighetens omfattning bör denna möjlighet till lindring av
rapporteringskravet tas i beaktande.
Finansinspektionen påtalar i sitt remissvar att rapporteringsplikten enligt
andra stycket kan innebära att ett värdepappersinstitut, som ej är medlem vid
fondbörsen , blir skyldigt att anmäla avslut i t.ex. OTC- och O-listeaktier som
sker via en filial i ett annat EES-land eller genom gränsöverskridande
verksamhet där, medan avslut i samma typ av aktier som sker här i landet inte
behöver rapporteras. Inspektionen menar att denna skillnad är omotiverad. Det är
riktigt att de nya bestämmelserna i andra stycket, som är en följd av
minimikraven i direktivet om investeringstjänster, ger den asymmetri i
rapporteringspliken som inspektionen påvisar. Enda vägen att avhjälpa detta vore
att utvidga den i första stycket angivna rapporteringsplikten - som nu avser
enbart fondpapper inregistrerade vid en börs - till att omfatta avslut i
finansiella instrument som är föremål för handel vid en svensk börs eller
auktoriserad marknadsplats. Det har inte ansetts motiverat att göra en sådan
utvidgning, som naturligtvis skulle innebära en ytterligare administrativ
belastning för instituten. I denna bedömning måste också vägas in att det antal
avslut i de nu berörda instrumenten som värdepappersinstituten behöver rappor-
tera inte torde bli särskilt omfattande.
Av andra stycket framgår att avsluten skall anmälas till svensk börs eller
auktoriserad marknadsplats om de finansiella instrumenten är föremål för handel
där och i annat fall till Finansinspektionen. Detta innebär dock inte att alla
transaktioner i finansiella instrument som sker via filial i ett EES-land eller
genom gränsöverskridande verksamhet kommer att behöva rapporteras till de
svenska marknaderna eller inspektionen. Som ovan framgått finns nämligen
möjlighet att i föreskrifterna efterge kravet på rapportering för sådana
transaktioner som rapporteras i värdlandet.
1 kap. 8 §
I paragrafen har hänvisningen till "utländskt värdepappersföretag" tagits bort.
Ändringen är en följd av att definitionen av detta begrepp utmönstrats ur lagen
(jfr kommentaren till 1 kap. 1 och 2 §§).
1 kap. 9 §
Paragrafen har ändrats så att den gäller också sådana företag från EES för vilka
särskilt tillstånd att driva värdepappersrörelse inte krävs.
1 kap. 10 §
Paragrafen har ändrats av samma skäl som 1 kap. 9 §.
2 kap. 1 §
Som en ny punkt 3 har inskjutits en ytterligare uttrycklig förutsättning för
beviljande av tillstånd. Tillägget innebär att det i lagtexten klart anges att
det i Finansinspektionens prövning av en tillståndsansökan ingår att göra en
lämplighetsprövning av de tilltänkta ägarna med kvalificerade innehav i bolaget.
Ändringen innebär i sak ingen nyhet eftersom det hittills ansetts att denna
prövning ligger i kravet på att den planerade verksamheten skall kunna antas
uppfylla kraven på en sund värdepappersrörelse. Skälen för att denna ändring
ändå bör tas in i lagtexten har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 9).
Bestämmelser om ägarprövning m.m. vid förvärv av kvalificerade innehav i redan
auktoriserade bolag finns i 6 kap. 3 a-e §§.
2 kap. 2 §
Paragrafen har ändrats endast på så sätt att bestämmelserna i andra stycket om
att en verksamhetsplan skall bifogas ansökan om tillstånd har flyttats till den
nya 2 kap. 8 §.
2 kap. 4 §
I paragrafen har tillkommit två nya stycken.
I andra stycket införs för värdepappersbolag ett krav på att minst en av
stämman utsedd revisor skall vara auktoriserad revisor eller auktoriserat
revisionsbolag. Motsvarande bestämmelse finns i 2 kap. 6 § lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag.
I tredje stycket anges att ett värdepappersbolag, dvs. enligt definitionen i 1
kap. 2 § 2 ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att bedriva värde-
pappersrörelse, skall ha inte bara sitt juridiska säte i Sverige utan också sitt
faktiska huvudkontor i Sverige. Bestämmelsen motsvarar artikel 3.2 första
strecksatsen i investeringstjänstedirektivet. (Andra strecksatsen i samma punkt
avser värdepappersföretag som inte är juridiska personer och saknar således
tillämpning i Sverige.) Motivet bakom regeln är att garantera att det land som
har auktoriserat företaget och som därför också är ansvarigt för tillsynen har
förutsättningar att bedriva en effektiv tillsyn. Det skall således inte vara
möjligt för ett företag att försvåra tillsynen genom att förlägga huvudkontoret
och den faktiskt bedrivna verksamheten till något annat land än där det är
auktoriserat.
2 kap. 5 §
I paragrafen anges för närvarande att ett värdepappersbolag, som en förut-
sättning för tillstånd, skall ha ett aktiekapital som med hänsyn till verk-
samhetens art och omfattning är tillräckligt stort. Närmare föreskrifter om
aktiekapitalets storlek meddelas av regeringen eller, med regeringens be-
myndigande, av Finansinspektionen. Enligt de föreskrifter som inspektionen med
regeringens bemyndigande utfärdat, skall ett värdepappersbolag som bedriver
verksamhet enligt 1 kap. 3 § 3 eller 5 ha ett aktiekapital om minst fem miljoner
kronor. Övriga värdepappersbolag skall ha ett aktiekapital som uppgår till minst
en miljon kronor.
De hittillsvarande reglerna ersätts nu med bestämmelser om startkapital som i
fråga om bolag med tillstånd att ta emot medel på konto uppfyller EG:s regler
för kreditinstitut samt som för övriga bolag motsvarar kapitalkravsdirektivets
regler om startkapital. Av 3 kap. 4 § andra stycket framgår att tillstånd till
mottagande av medel på konto får lämnas endast tillsammans med tillstånd till
kreditgivning.
Enligt EG:s andra banksamordningsdirektiv (89/646/EEG) artikel 4.1 gäller som
huvudregel för auktorisation av ett kreditinstitut ett krav att startkapitalet
uppgår till minst fem miljoner ecu. Som angetts i allmänmotiveringen (avsnitt
5.5) måste ett värdepappersbolag för att kunna ta emot medel på konto uppfylla
EG:s regler för kreditinstitut. För värdepappersbolag som avser att bedriva
sådan verksamhet införs därför som en förutsättning för auktorisation att
startkapitalet uppgår till ett belopp motsvarande fem miljoner ecu, för när-
varande knappt 50 miljoner kronor. Detta krav gäller oavsett vilken verksamhet i
övrigt bolaget skall bedriva.
I artikel 3 i kapitalkravsdirektivet föreskrivs att ett värdepappersföretag som
driver handel med finansiella instrument för egen räkning eller som deltar som
garant vid emissioner skall ha ett startkapital om 730 000 ecu. Det är således
fråga om företag som driver verksamhet som avses i 1 kap. 3 § 3 och 5 lagen om
värdepappersrörelse. Det högre kravet (730 000 ecu) gäller dock enligt
direktivet inte sådan verksamhet enligt punkten 5 som endast består i annan
medverkan vid emissioner än garantigivning. I övrigt gäller som huvudregel att
auktorisation inte får beviljas ett värdepappersföretag om startkapitalet
understiger 125 000 ecu, vilket motsvarar knappt 1,25 miljoner kronor.
Auktorisation får dock, under vissa förutsättningar, beviljas även om
startkapitalet understiger detta belopp. I så fall måste startkapitalet uppgå
till minst 50 000 ecu (ca 500 000 kronor). En av förutsättningarna för att
medlemsstaterna skall få införa en sådan undantagsregel är dock att den endast
gäller för värdepappersföretag vars planerade verksamhetsslag är sådan som
typiskt sett innebär en lägre risknivå (se artikel 2.2 och 2.4 i kapitalkravs-
direktivet). Så torde vara fallet för en renodlad versamhet som endast avser
förmedling av fondandelar. För sådana företag gäller därför det lägsta kapital-
kravet som tillåts enligt direktivet. För annan medverkan vid emissioner än
garantigivning ges Finansinspektionen möjlighet att medge ett lägre startkapital
än 730 000 ecu. Startkapitalet får dock i ett sådant fall inte sättas lägre än
125 000 ecu.
Startkapitalet har i paragrafen definierats som bundet eget kapital och en
hänvisning har gjorts till 11 kap. 7 § aktiebolagslagen. Där anges att med
bundet eget kapital avses aktiekapital, reservfond och uppskrivningsfond.
Av 5 kap. 1 § andra stycket följer att efter igångsättandet av verksamheten får
bolagets kapitalbas inte understiga det belopp som krävs i startkapital.
I protokoll 39 till EES-avtalet anges att med "ecu" avses i avtalet ecu såsom
den definieras av behöriga myndigheter inom gemenskapen.
I fråga om redan verksamma bolag får enligt övergångsbestämmelserna (punkt 2)
kapitalbasen inte understiga det belopp som vid lagens ikraftträdande skulle ha
krävts för beviljande av tillstånd.
2 kap. 7 §
Paragrafens första stycke har justerats så att det framgår att tillståndskravet
för utländska företags filialetablering inte gäller företag som enligt 1 kap. 3
c § får etablera sig här med stöd av sin hemlandsauktorisation. Av paragrafen
följer vidare att det för sådana företag inte är möjligt att etablera sig här
med stöd av ett svenskt tillstånd. Denna möjlighet står således öppen endast för
företag hemmahörande utanför EES.
I andra stycket anges som ett krav för tillstånd att det utländska företaget
skall stå under tillsyn i sitt hemland. För att markera vikten av att tillsynen
är effektiv och av tillräcklig omfattning har i lagtexten inskjutits att
tillsynen skall vara betryggande.
Det tidigare tredje stycket har tagits bort. Motsvarande bestämmelser finns nu
i 1 kap. 1 §.
2 kap. 8 §
Till paragrafen, som är ny, har flyttats de regler om bifogande av en verk-
samhetsplan vid tillståndsansökan som för närvarande finns i 2 kap. 2 § andra
stycket. Detta krav har vidare utökats genom hänvisning även till 6 och 7 §§, så
att det av lagen uttryckligen framgår att verksamhetsplan skall upprättas också
av bankinstitut och utländska företag vid ansökan om tillstånd att bedriva
värdepappersrörelse.
3 kap. 1 §
I paragrafen har hänvisningarna till "utländskt värdepappersföretag" tagits bort
dels som en följd av att detta begrepp utmönstrats ur lagen (jfr kommentaren
till 1 kap. 2 §), dels av sakliga skäl. Regler om vilken egendom ett företag får
förvärva är normalt att anse som associationsrättsliga till sin natur och
således i första hand en fråga för lagstiftningen i det land där företaget har
sitt legala hemvist. En filial till ett utländskt företag har ingen självständig
juridisk ställning utan är en integrerad del av företaget i övrigt. Det finns
inte heller några krav på att en filial skall ha ett särskilt avskilt kapital.
Såvitt gäller filialer i Sverige till utländska företag bör därför frågor om
egendomsförvärv regleras av lagstiftningen i företagets hemland.
3 kap. 1 a §
I paragrafen, som är ny, har tagits in regler om begränsningar för vissa
värdepappersbolag att förvärva placeringsaktier.
I det andra banksamordningsdirektivet (89/646/EEG) finns i artikel 12 en regel
som begränsar kreditinstituts innehav av aktier eller andelar i samtliga
icke-finansiella företag förutom försäkringsföretag. Med företag som driver
finansiell verksamhet avses kreditinstitut, finansiella institut och sådana
företag vars verksamhet har direkt samband med dessa instituts verksamhet såsom
leasing, factoring, förvaltning av värdepapper etc. Begränsningen omfattar
endast aktier och andelar som redovisningsmässigt är att anse som finansiella
anläggningstillgångar enligt EG:s bankredovisningsdirektiv (86/635/EEG). För
kreditmarknadsbolag har bestämmelser som svarar mot EG:s regel tagits in i
3 kap. 6 § lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag. Eftersom värdepappersbolag
som beviljas tillstånd att ta emot medel på konto och bevilja krediter blir att
anse som kreditinstitut i EG:s mening krävs att motsvarande bestämmelser införs
även i fråga om sådana bolag.
Liksom beträffande bankers innehav av placeringsaktier gäller de i paragrafen
angivna gränserna marknadsvärdet av innehaven. I fråga om de konsekvenser detta
kan medföra hänvisas till vad som anförts i författningskommentaren till 2 kap.
15 a § bankrörelselagen i prop. 1990/91:154 s. 98.
Begreppet kvalificerat innehav har definierats i 1 kap. 2 § 6.
Första och andra styckena har redaktionellt utformats i enlighet med det
förslag Lagrådet lämnat i sitt yttrande. Paragrafen har i övrigt utformats med
beaktande av Lagrådets uppfattning, att skillnad bör göras mellan det fallet att
ett värdepappersbolag förvärvat ett innehav i direkt strid med begränsningarna i
första stycket, och att gränserna efter ett i och för sig tillåtet förvärv
överskrids till följd av värdeförändringar eller ändringar av kapitalbasens
storlek. I tredje stycket föreskrivs således i enlighet med Lagrådets förslag
att aktier eller andelar som förvärvats i strid med första stycket snarast skall
avyttras. Fjärde stycket behandlar situationen att innehavsgränser efter ett
förvärv kommit att överskridas. Lagrådet har för detta fall föreslagit att
överskjutande aktier eller andelar skall avyttras så snart det kan ske utan
förlust och senast inom två år från den dag då gränsen överskreds. En sådan
regel kan emellertid innebära praktiska problem, eftersom värdefluktuationer
och förvärv över tiden kan medföra att ett flertal avyttringsperioder med olika
slutdag kommer att löpa samtidigt. I stället föreskrivs för detta fall att
överskjutande aktier och andelar skall avyttras så snart det är lämpligt.
Bestämmelsen kommer därmed också att närmare ansluta till motsvarande regel i
lagen om kreditmarknadsbolag. Genom användningen av uttrycket "överskjutande"
markeras att någon avyttring inte behöver ske om innehavet kommit ned till
tillåten nivå på annat sätt, t.ex. till följd av en ökning av bolagets
kapitalbas.
3 kap. 2 §
Jfr kommentaren till 1 §.
3 kap. 3 §
Paragrafens hänvisning till bestämmelserna i 4 kap. har, som en följd av
ändringar i de materiella bestämmelserna i det kapitlet, justerats så att den
omfattar endast svenska värdepappersinstitut. Ändringarna i 4 kap. kommenteras i
anslutning till de berörda paragraferna.
3 kap. 4 §
I första stycket har efter förebild av artikel 3.1 i investeringstjänste-
direktivet införts en regel som innebär att det fordras särskilt tillstånd av
Finansinspektionen för att bedriva sådana sidoverksamheter som anges i para-
grafen. Det allmänna verksamhetstillståndet enligt 1 kap. 3 § kommer alltså inte
som tidigare att automatiskt också ge tillstånd till verksamhet som avses i
punkterna 1-3. Värdepappersbolag är enligt definitionen i 1 kap. 2 § 1 svenska
aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse. Genom an-
vändning av detta begrepp i förevarande paragraf markeras att tillstånd till
verksamhet enligt första stycket inte kan ges separat, utan endast i anslutning
till det grundläggande verksamhetstillståndet enligt 1 kap. 3 §. Detsamma gäller
för sådana utländska företag från länder utanför EES som med Finansinspektionens
tillstånd enligt 2 kap. 7 § driver värdepappersrörelse från filial i Sverige.
Detta innebär att de företag som före lagändringen bedrivit icke till-
ståndspliktiga sidoverksamheter enligt punkterna 1-3 måste söka tillstånd för
att kunna bedriva sådan verksamhet även efter de nya reglernas ikraftträdande.
Bestämmelsen gäller inte värdepappersföretag och kreditinstitut från
EES-området. Vilka verksamheter ett sådant företag får bedriva i Sverige styrs i
stället av auktorisationen i företagets hemland.
Uppräkningen av sidoverksamheter har vidare kompletterats med tre nya punkter.
Mottagande av medel på konto och kreditgivning, vilket redan tidigare var
tillståndspliktiga verksamheter, har flyttats från det tidigare andra stycket
till de nya punkterna 4 och 5. I fråga om kreditgivning har tillagts att
krediten skall avse placeringar i finansiella instrument. Det tidigare kravet
att kontohållning och kreditgivning skulle underlätta värdepappersrörelsen har
kompletterats med en föreskrift att sådana verksamheter endast får avse
värdepappersbolagets kunder. Avsikten är att markera att ett värdepappersbolag
inte får bedriva en fristående inlånings- och kreditgivningsverksamhet.
Ändringen är inte avsedd att innebära några skillnader i förhållande till vad
som gäller i dag, eftersom kravet att värdepappersrörelsen skall underlättas i
huvudsak torde innebära att verksamheten skall avse bolagets värdepapperskunder.
I punkten 6 har som en särskild sidoverksamhet införts valutaväxlings-
transaktioner i anslutning till värdepappersrörelsen. Detta svarar mot punkten 7
i avdelning C i bilagan till investeringstjänstedirektivet. Liksom i fråga om de
tidigare icke tillståndspliktiga sidoverksamheterna måste nya tillstånd sökas
för mottagande av medel på konto och kreditgivning. Detta hänger samman med att
kraven för att få bedriva sådan verksamhet skärps. Ett nytt ansökningsförfarande
behövs således för att Finansinspektionen skall kunna pröva om förutsättningarna
för tillstånd enligt de nya reglerna är uppfyllda.
Som angetts ovan har reglerna om kundkonton och kreditgivning flyttats till
första stycket. I andra stycket har i stället intagits en bestämmelse som
innebär att tillstånd till mottagande av medel på konto får lämnas endast
tillsammans med tillstånd till kreditgivning. Möjligheten för ett
värdepappersföretag att ta emot medel på konto, dvs. att ta emot insättningar
från kunder och använda medlen i den egna rörelsen, förutsätter enligt artikel
10 tredje strecksatsen i investeringstjänstedirektivet att företaget är att anse
som ett kreditinstitut i EG:s mening. Kreditinstitut definieras i artikel 1 i
det första banksamordningsdirektivet (77/780/EEG) som ett företag vars
verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra
återbetalbara medel och att bevilja kredit för egen räkning. För att ett företag
skall vara att anse som ett kreditinstitut torde således krävas att det bedriver
båda dessa verksamheter. Tillstånd kan därför inte ges endast för mottagande av
medel på konto. Däremot föreligger inga hinder mot tillstånd enbart till kredit-
givning.
I det tredje stycket har skett en redaktionell ändring med anledning av att
samtliga sidoverksamheter nu samlats i första stycket.
I ett nytt fjärde stycke har tagits in en regel om att tillstånd för ett
utländskt företag som avses i första stycket att bedriva sidoverksamheter får
beviljas endast om företaget får bedriva motsvarande verksamhet i sitt hemland.
Skälet till detta är att förhindra att sådana företag i Sverige driver
verksamhet som deras grundläggande verksamhetsregler i hemlandet inte är av-
passade för. Bestämmelsen har kommenterats i allmänmotiveringen (avsnitt 5.5).
3 kap. 5 §
I andra stycket har tagits in en bestämmelse om att ett värdepappersbolag och
ett utländskt företag som enligt 4 § första stycket 4 tar emot medel på konto
skall ha en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillfredsställande
betalningsberedskap. Bestämmelsen, som svarar mot 2 kap. 12 § bankrörelselagen
(1987:617), syftar till att skapa garantier för att berörda värdepappersbolag
och utländska företag håller en tillfredsställande likviditet i sin verksamhet
för att kunna möta variationer i kassaflödet.
Bestämmelsen om skriftlig överenskommelse med kunden om mottagande av medel på
konto har av redaktionella skäl flyttats till ett nytt tredje stycke.
Bemyndigandet för regeringen eller Finansinspektionen att meddela föreskrifter
om kontohållning har placerats i ett nytt fjärde stycke. Efter ändringen i andra
stycket gäller bemyndigandet utöver allmänna föreskrifter om kontohållning också
föreskrifter om betalningsberedskapen.
4 kap. 1 §
Bestämmelsen har ändrats dels som en följd av den ändrade definitionen av
begreppet värdepappersinstitut i 1 kap 2 § 4, dels av sakliga skäl. Med värde-
pappersinstitut avses nu alla företag, svenska och utländska, som driver
värdepappersrörelse i Sverige. Som angetts i kommentaren till 3 kap. 1 §
framstår det inte som ändamålsenligt att i svensk lag reglera vilken egendom ett
utländskt företag får förvärva. Bestämmelserna om förvärv av finansiella
instrument har därför inskränkts till att omfatta endast svenska företag.
4 kap. 2 §
Jfr kommentaren till 1 §.
4 kap. 3 §
Jfr kommentaren till 1 §.
5 kap. 1 §
I paragrafen, som erhållit ny lydelse, tas i första stycket in en erinran om att
reglerna om kapitalkrav och kapitaltäckning finns i en särskild lag, lagen om
kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
I andra stycket införs en regel som innebär att kapitalbasen i ett värde-
pappersbolag aldrig får sjunka under det belopp som erfordrades som startkapital
när rörelsen påbörjades. Bestämmelsen, som svarar mot artikel 3.8 i kapital-
kravsdirektivet, har kommenterats i allmänmotiveringen (avsnitt 5.5).
5 kap. 2 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 5 kap. 5 § men har fått ändrad beteckning med
hänsyn till att bestämmelserna i 2-4 §§ upphävts samt till att 5 kap. 1 § fått
ändrad lydelse. Hänvisningen till utländska värdepappersföretag har tagits bort
som en följd av att definitionen av detta begrepp utmönstrats ur lagen. I
stället föreskrivs i 1 kap. 1 § andra stycket att lagens bestämmelser i
tillämpliga delar gäller även för utländska företag. För företag från länder
utanför EES bör således alltjämt ställas krav på ansvarsförsäkring. Detta krav
kan uppfyllas genom ansvarsförsäkring som företaget har i sitt hemland, om
försäkringen täcker den rörelse som bedrivs via en filial här i landet. Ifråga
om företag hemmahörande inom EES regleras frågor av detta slag i stället av lag-
stiftningen i företagets hemland i enlighet med principerna om
hemlandsauktorisation och hemlandstillsyn.
6 kap. 3 a §
Paragrafen bildar utgångspunkt för prövningen av större aktieägares lämplighet.
Bestämmelser om ägarprövning finns i artikel 9 i investeringstjänstedirektivet.
Den som avser att antingen förvärva en kvalificerad andel av aktierna i ett
värdepappersbolag, eller öka sitt kvalificerade innehav så att det sammanlagda
innehavet överstiger vissa angivna gränsvärden skall hos Finansinspektionen
ansöka om tillstånd till förvärvet. Det görs inte skillnad mellan fysiska och
juridiska personer eller mellan svenska och utländska rättssubjekt. Begreppet
kvalificerat innehav finns definierat i 1 kap. 2 §.
Reglerna innebär att den som innehar ett kvalificerat innehav av aktier i ett
värdepappersbolag blir föremål för inspektionens prövning beträffande sin
lämplighet. Skyldigheten att söka tillstånd för förvärv av en kvalificerad andel
av aktierna innebär att det inte är den förvärvade postens storlek i och för sig
som är avgörande. Det avgörande är i stället om förvärvet ensamt eller
tillsammans med de aktier, som förvärvaren redan har i bolaget, medför att
gränsen på 10 % uppnås eller att förvärvaren på annat sätt får ett bestämmande
inflytande över ledningen av bolaget.
Vid förvärv av konvertibla skuldebrev eller skuldebrev med optionsrätt till
nyteckning av aktier krävs inte något tillstånd. Skälet för detta är att
innehavaren av sådana skuldebrev inte kan utöva något inflytande över bolaget.
När skuldebreven byts mot aktier uppkommer däremot ett förvärv som omfattas av
förevarande bestämmelser. Aktier som erhålls vid nyemission eller fondemission
med företrädesrätt i förhållande till tidigare innehav förändrar inte de
tidigare andelsförhållandena. Förvärv av ny- och fondemitterade aktier medför
därför vanligen inte någon separat prövning. Det bör framhållas att lagtexten
inte anvisar något undantag för aktier som förvärvas som gåva eller genom de
familjerättsliga fången bodelning, arv och testamente. I dessa fall måste
skyldigheten att söka tillstånd fullgöras snarast möjligt efter förvärvet.
Undantag från kravet på tillstånd görs inte heller för aktier som inlöses på
grund av hembudsskyldighet eller som förvärvas vid bolagsfusioner.
Med uttrycket "direkt eller indirekt förvärv" avses t.ex. det fallet att en
person dels själv förvärvar fem procent av kapitalet eller rösterna i ett värde-
pappersbolag, dels äger ett företag som i sin tur äger sju procent. Med indirekt
ägande kan i vissa fall även avses det fallet att flera personer inom samma
familj innehar aktier i det aktuella bolaget. Att det kan uppstå tveksamheter
huruvida ägarprövningsbestämmelserna skall tillämpas på ett visst innehav eller
inte bör tillmätas betydelse när Finansinspektionen överväger ett ingripande
enligt 3 e §.
Paragrafen har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 5.9)
6 kap. 3 b §
Bestämmelsen anger grundförutsättningen för lämplighetsbedömningen. Om
aktieförvärvaren kan antas komma att motverka en sund utveckling av
värdepappersrörelsen får inspektionen vägra tillstånd. Kriteriet anknyter till
sundhetsbegreppet i 1 kap. 7 §. En bedömning av lämpligheten hos en innehavare
av aktier i ett värdepappersbolag måste ha som utgångspunkt att det är ett
sådant bolags speciella funktioner som skall säkerställas. Den enskilda eller
juridiska person som genom sitt agerande på ett eller annat sätt direkt
motverkar en sund utveckling av verksamheten i ett värdepappersbolag, skall inte
heller kunna äga någon större aktiepost i bolaget.
När det gäller de omständigheter som kan föranleda att en person eller ett
företag bedöms som "olämplig" i detta sammanhang bör hänsyn tas till t.ex. jävs-
förhållanden, allmän vandel och konkurstillstånd.
Som angetts i allmänmotiveringen (avsnitt 5.9) har regler om ägarprövning redan
införts beträffande banker och kreditmarknadsbolag. Den förevarande paragrafen
är en direkt motsvarighet till 7 kap. 11 § bankrörelselagen. I
författningskommentaren till detta lagrum (prop. 1992/93:89 s. 195-199) har
lämnats en utförlig redovisning av vilka omständigheter som bör beaktas vid
ägarprövningen. Det som har uttalats där om prövningen enligt bankrörelselagen
är i tillämpliga delar gällande även för prövningen enligt värdepappersrörelse-
lagen.
Beslut i ett tillståndsärende skall meddelas inom tre månader. Inspektionen bör
dock inom den angivna tidsgränsen handlägga ärendena med stor skyndsamhet. I
klara fall bör besked kunna lämnas i det närmaste omgående.
6 kap. 3 c §
Paragrafen föreskriver en anmälningsskyldighet för den som avyttrar ett
kvalificerat innehav av aktier eller en så stor andel av sitt innehav att det
återstående innehavet understiger något av de gränsvärden som anges i 3 a §.
6 kap. 3 d §
I paragrafen finns bestämmelser om skyldighet för ett värdepappersbolag att
lämna uppgifter om aktieägare som har ett kvalificerat innehav.
6 kap. 3 e §
Principen att tillsynsmyndigheterna skall kunna ingripa mot en aktieägare som
visar sig vara olämplig slås fast i artikel 9.5 i investeringstjänstedirektivet.
När det gäller sanktionerna mot en sådan ägare ges exempel på åtgärder som
medlemsstaterna kan föreskriva. En sådan åtgärd är att rösträtten kan upphävas
för de aktier som innehas av en aktieägare som har missbrukat sin ställning.
Ett ingripande från Finansinspektionen kan ske dels om en aktieförvärvare
bryter mot förpliktelsen att ansöka om tillstånd enligt 3 a § eller förvärvar
aktier i strid mot inspektionens beslut enligt 3 b §, dels om en ägare till ett
kvalificerat innehav av aktier utövar eller kan antas komma att utöva sitt
inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av verksamheten i
bolaget. Här skall alltså göras samma bedömning som vid ansökningsförfarandet.
Denna bygger som tidigare angetts på sundhetskravet i 2 kap. 1 §. Principen är
således att samma kvalitativa krav skall ställas på en aktieägare oavsett i
vilket sammanhang frågan om personens lämplighet att vara aktieägare blir
aktuell.
Bestämmelsen bygger på den grundläggande principen att inspektionen skall kunna
ingripa endast i allvarliga fall. Att en aktieägare blir försatt i konkurs,
åläggs näringsförbud eller döms för allvarligare brottslighet kan lätt
konstateras men kan knappast ensamt anses vara till skada för bolaget, i vart
fall inte om ägandet motsvarar mindre än 50 % av kapitalet eller samtliga
röster. Därutöver krävs att det finns anledning att anta att ägaren kommer att
utöva sitt inflytande så att en sund utveckling av verksamheten är i farozonen.
Gränsen för när sanktioner skall tillgripas bör självfallet vara lägre om det
blivit klarlagt att en ägare verkligen missbrukar sitt inflytande än om det bara
finns ett antagande om att så kan bli fallet.
I paragrafen anvisas två åtgärder som inspektionen kan vidta mot en aktieägare
som motverkar en sund utveckling av verksamheten i ett värdepappersbolag. För
det första får inspektionen, om det bedöms nödvändigt för att bryta en ägares
inflytande över bolagets verksamhet, besluta att ägarens aktier inte får före-
trädas vid bolagsstämman. Bestämmelsen är utformad så att rösträtten upphör
redan i och med att inspektionen har förordnat om detta. Att beslutet vunnit
laga kraft krävs således inte. För det andra får Finansinspektionen förelägga
aktieägaren att sälja den del av aktieinnehavet som medför att innehavet är
kvalificerat. Samma åtgärder får vidtas mot en aktieägare som underlåtit att
söka tillstånd enligt 3 a § eller som genomfört ett förvärv i strid med inspek-
tionens beslut. I dessa fall gäller vidare att röster som avgetts för sådana
aktier kan förklaras ogiltiga.
Om det uppkommer missförhållanden av så allvarligt slag att man från
inspektionens sida överväger att ingripa, är det lämpligt att inspektionen i
första hand försöker åstadkomma rättelse med andra medel än "frysning" av
rösträtten. Det kan t.ex. visa sig vara tillräckligt om förhållandena påtalas
för de andra ägarna eller bolagets ledning. Om det är nödvändigt har
inspektionen enligt 6 kap. 6 § formell rätt att sammankalla stämma och
styrelse. Misslyckas förhandlingarna, kanske beroende på att ifrågavarande
aktieägare inte är beredd att acceptera reglerna för verksamheten, finns inte
längre samma skäl att försöka undvika ett beslut om att aktier inte får
företrädas vid bolagsstämma i bolaget.
Att en större aktieägare inte kan utöva rösträtten för sina aktier är
naturligtvis ett allvarligt ingrepp. Åtgärden kan också medföra negativa
verkningar för bolagets skötsel. Om en "frysning" av en aktieägares rösträtt
gäller under en längre tid kan osäkerhet uppstå i ledningen, andra aktieägare
får ett ökat inflytande osv. Det är därför angeläget att frysningen inte består
längre än nödvändigt. I vissa fall kan de omständigheter som föranlett beslutet
vara av övergående karaktär. Detta kan t.ex vara fallet om en förvärvare på
grund av förbiseende eller annat misstag inte ansökt om tillstånd till
förvärvet, men vid en senare prövning inte visar sig vara olämplig som ägare.
Förbudet att utöva rösträtt för aktierna kan då upphävas snabbt. Ingripandet har
då varit temporärt. I andra fall kan skälen för beslutet bestå. Detta kan gälla
t.ex. en ägare som bedöms vara personligt olämplig och olämpligheten inte sägas
vara av övergående natur. En aktieägare som fråntagits rösträtten för sina
aktier kan mycket väl finna detta vara anledning att sälja aktierna. I så fall
upphör den osäkerhet för ledningen av bolaget som tidigare nämnts. Det kan
emellertid inte förutsättas att en sådan frivillig försäljning alltid kommer att
ske. För att komma till rätta med en sådan situation med en aktieägare som ut-
övat sitt inflytande på ett sådant sätt att hans lämplighet för överskådlig
framtid kan ifrågasättas men aktierna inte avyttras frivilligt får inspektionen
förelägga ägaren att avyttra aktierna. En försäljning på grund av ett sådant
föreläggande får genomföras i sådan takt att onödiga förluster undviks.
Ett föreläggande om avyttring kan bara avse det antal aktier som medför att
innehavet är ett kvalificerat sådant. Inspektionen skall ju endast pröva
lämpligheten hos aktieägare som kan utöva ett väsentligt inflytande över
bolagets ledning.
Av paragrafens fjärde stycke framgår att aktier som omfattas av ett före-
läggande om avyttring eller ett beslut enligt första eller andra stycket, inte
skall medräknas när det krävs viss röstmajoritet för att ett beslut skall bli
giltigt.
6 kap. 4 §
Ändringen är redaktionell. Att Finansinspektionens tillsyn enligt lagen skall
avse värdepappersinstituten framgår av 1 §.
6 kap. 5 §
Bestämmelsen har ändrats så att den avser endast svenska värdepappersinstitut.
Ändringen är en följd av den ändrade definitionen av det sistnämnda begreppet.
6 kap. 6 §
Paragrafen har av samma skäl som i fråga om 6 kap. 5 § ändrats så att den gäller
svenska värdepappersinstitut.
6 kap. 6 a §
I paragrafen finns bestämmelser som, beträffande företag hemmahörande inom EES,
skall underlätta för hemlandets behöriga myndigheter att utöva tillsyn över den
verksamhet som bedrivs i värdlandet. Finansinspektionen skall således lämna
tillsynsmyndigheten i företagets hemland all den information denna myndighet
behöver för sin tillsyn över företaget.
6 kap. 6 b §
I paragrafen, som är ny, har tagits in bestämmelser som härrör från artikel 24 i
investeringstjänstedirektivet. Som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt
5.8) ligger huvudansvaret för tillsynen över filialer till utländska företag på
tillsynsmyndigheten i företagets hemland. För att dessa myndigheter skall kunna
skaffa sig all den information de behöver för att uppfylla sitt tillsynsansvar
har i första stycket införts en möjlighet för hemlandsmyndigheten att inspektera
filialerna efter anmälan till behörig myndighet i värdlandet.
Enligt andra stycket kan hemlandsmyndigheten i stället begära att Finans-
inspektionen skall företa en sådan undersökning. Inspektionen kan i en sådan
situation i stället tillåta att undersökningen görs av revisorer eller andra
experter. Kostnaden för en sådan undersökning med hjälp av utomstående sak-
kunniga får bäras av den utländska tillsynsmyndigheten eller av företaget självt
i enlighet med reglerna i företagets hemland.
6 kap. 7 §
Paragrafens tillämpningsområde har ändrats till att avse svenska värde-
pappersinstitut. Ingripanden mot utländska företag reglas i 8 b-d §§.
6 kap. 8 §
Möjligheten att förelägga ett företag att upphöra med handeln på en viss marknad
har inskränkts till att gälla svenska värdepappersinstitut. På vilka marknader
ett utländskt företag lämpligen bör vara verksamt är i första hand en fråga för
tillsynsmyndigheten i företagets hemland.
6 kap. 8 a §
Paragrafen, som gäller svenska värdepappersbolags verksamhet i ett annat
EES-land, är ny.
I artikel 19.3 i investeringstjänstedirektivet anges att om ett värdepappers-
företag, som driver verksamhet genom filial eller genom direkt tillhandahållande
av tjänster inom ett medlemslands territorium, inte efterlever de föreskrifter
som värdlandet utfärdat med stöd av direktivet, så skall värdlandets behöriga
myndigheter förelägga företaget att vidta rättelse. Av punkten 4 i samma artikel
framgår att om företaget trots föreläggandet inte upphör att bryta mot före-
skrifterna så skall anmälan ske till hemlandets behöriga myndigheter, vilka har
att vidta alla de åtgärder mot företaget som erfordras för att åstadkomma
rättelse.
Genom förevarande paragraf införs en uttrycklig möjlighet för Finans-
inspektionen att ingripa mot ett svenskt värdepappersbolag som, enligt uppgift
från en tillsynsmyndighet i ett annat land inom EES, inte följer utfärdade före-
lägganden om rättelse som myndigheten är behörig att meddela. Finansinspektionen
får för varje enskilt fall avgöra vilken av de i 7, 9 och 9 a §§ angivna åt-
gärderna som kan vara lämpligast för att uppnå önskat resultat.
Av paragrafens sista led framgår att tillsynsmyndigheten i värdlandet skall
hållas underrättad om de åtgärder som inspektionen vidtar.
Det kan anmärkas att med införandet av denna regel beträffande ingripande-
möjligheter mot de svenska värdepappersbolagens verksamhet inom EES avses ingen
ändring vad beträffar inspektionens möjligheter till ingripanden mot motsvarande
verksamhet i länder utanför EES.
6 kap. 8 b §
Genom paragrafen införs i lagen de regler i investeringstjänstedirektivet som
rör proceduren för ingripanden mot värdepappersföretag som inte följer
värdlandets bestämmelser för verksamhet i en filial eller för verksamhet som
sker genom direkt tillhandahållande av tjänster inom landets gränser.
Som framgår av bestämmelsens innehåll skall Finansinspektionen i första hand
försöka komma till rätta med regelöverträdelser genom att utfärda förelägganden
om rättelse. Om det inte hjälper skall inspektionen underrätta behörig myndighet
i företagets hemland om överträdelsen så att den myndigheten kan vidta de
åtgärder mot företaget som krävs för att åstadkomma rättelse (jfr den föreslagna
bestämmelsen i 8 a §). Eftersom det är hemlandets myndigheter som har
auktoriserat företaget så har dessa myndigheter också normalt större möjligheter
att på ett effektivt sätt ingripa mot regelstridiga förfaranden. Enligt
direktivet skall hemlandets myndigheter hålla tillsynsmyndigheten i värdlandet
underrättad om vilka åtgärder som vidtas mot företaget. Skulle företaget inte
upphöra med överträdelserna trots de åtgärder som vidtagits av hemlandet eller
beroende på att sådana åtgärder visat sig otillräckliga eller av någon anledning
inte kan genomföras i det landet, så får inspektionen gå vidare för att komma
till rätta med missförhållandena. Vad som då återstår är att förbjuda företaget
att göra nya åtaganden i Sverige. Innan förbud meddelas skall
tillsynsmyndigheten i hemlandet underrättas.
I brådskande fall kan Finansinspektionen meddela förbud utan att först
underrätta hemlandets behöriga myndighet. Även i brådskande fall måste
emellertid inspektionen först försöka komma till rätta med en rättsstridig
verksamhet genom ett föreläggande om rättelse. Följer inte företaget detta
föreläggande kan inspektionen omedelbart förbjuda företaget att göra nya
åtaganden. Underrättelse om att företaget vägrat vidta erforderlig rättelse och
att förbud meddelats skall därefter sändas så snart som möjligt till hem-
landsmyndigheten.
6 kap. 8 c §
Paragrafen grundar sig på en bestämmelse i artikel 19.9 i investeringstjänste-
direktivet som förskriver en skyldighet att vid återkallelse av auktorisation
meddela myndigheterna i de länder där företaget som fått sin auktorisation
återkallad driver verksamhet genom filial eller direkt tillhandahållande av
tjänster. Värdländernas myndigheter skall då vidta de åtgärder som krävs för att
hindra företaget att ingå nya åtaganden inom dessa länders gränser.
6 kap. 8 d §
Paragrafen behandlar Finansinspektionens möjligheter att ingripa mot utländska
företag som med tillstånd enligt 2 kap. 7 § driver värdepappersrörelse genom
filial här i landet.
I tredje stycket anges inspektionens underrättelseskyldighet när ingripande har
skett enligt paragrafens bestämmelser. Ansvaret för tillsynen över ett företag
med filial i Sverige är delat mellan de svenska myndigheterna och myndigheterna
i företagets hemland. Det är därför väsentligt att rutiner etableras för
samarbete mellan inspektionsmyndigheterna i berörda länder så att tillsynen blir
så effektiv som möjligt.
6 kap. 9 §
I paragrafen regleras i vilka fall Finansinspektionen skall återkalla ett
tillstånd som har meddelats ett värdepappersbolag.
Första stycket har disponerats om och efter mönster av bankrörelse- och
kreditmarknadsbolagslagen kompletterats med ytterligare återkallelsegrunder.
Dessa återfinns också i investeringstjänstedirektivet (artikel 3.7).
Paragrafen innehåller för närvarande en regel om att ett värdepappersbolags
tillstånd att bedriva verksamhet skall återkallas om bolagets egna kapital
understiger 2/3 av det registrerade aktiekapitalet och bristen inte täckts inom
tre månader efter det att den blev känd för bolaget. Denna regel ersätts med en
liknande föreskrift i andra stycket som innebär att tillståndet skall återkallas
om bolagets kapitalbas understiger det minsta belopp som föreskrivs i 5 kap. 1
§, dvs. det startkapital som enligt 2 kap. 5 § krävdes när rörelsen påbörjades.
Paragrafens tredje, fjärde och femte stycken har av redaktionella skäl flyttats
till en ny paragraf, 9 a §.
6 kap. 9 a §
Första, andra och tredje styckena har flyttats från 9 §. I första stycket har
gjorts en följdjustering till omdispositionen av det stycket. Andra och tredje
styckena är oförändrade.
6 kap. 10 §
Paragrafen har justerats främst med anledning av att vissa banker, kredit-
institut och värdepappersföretag hemmahörande i ett annat land inom EES får
driva värdepappersrörelse i Sverige med stöd av sin hemlandsauktorisation, dvs.
utan att det krävs något tillstånd här. Bestämmelser om detta finns i 1 kap. 3 c
och d §§. Paragrafen skall även tillämpas i andra fall då verksamhet som
regleras i lagen får bedrivas utan tillstånd, t.ex. vid sådan förmedling av
fondandelar som försäkringsmäklare kan bedriva enligt 1 kap. 3 b §.
6 kap. 11 §
Paragrafen har ändrats så att skyldigheten att bekosta Finansinspektionens
verksamhet med årliga avgifter kommer att gälla även utländska företag som
driver verksamhet från filial här i landet. Motsvarande regler finns i 7 kap. 22
§ bankrörelselagen (1987:617) och 23 § lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag.
7 kap. 2 §
Paragrafen är ny och grundar sig på bestämmelser i EG:s direktiv om att
underlåtenhet att meddela ett beslut skall kunna bli föremål för prövning i
domstol.
I artikel 26 i investeringstjänstedirektivet finns en allmän bestämmelse om
rätt att överklaga beslut till domstol. Där stadgas bl.a. att möjlighet skall
finnas att klaga till domstol då inget beslut har fattats inom sex månader från
det att en fullständig ansökan om auktorisation har getts in. I artikel 17.3
finns en särskild bestämmelse med samma innehåll såvitt gäller underlåtenhet att
översända underrättelse om filialetablering inom EES. Tiden inom vilken beslut
måste fattas är emellertid här tre månader i stället för sex. Bestämmelserna har
behandlats ytterligare i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.10).
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Lagen föreslås i sina huvuddelar träda i kraft den 1 januari 1996 i enlighet med
bestämmelserna i kapitalkravs- och investeringstjänstedirektiven. I punkten 1
anges dock att lagen såvitt avser vissa paragrafer som inte grundas på dessa
direktiv skall träda i kraft den 1 januari 1995. Detta gäller bestämmelserna om
undantag från värdepappersrörelselagens tillämpningsområde i 1 kap. 1 §, om
försäkringsmäklares förmedling av fondandelar i 1 kap. 3 b §, värdepappersbolags
möjligheter att som pant ta emot aktier i moderbolag i 3 kap. 6 § samt om
värdepappersbolags förvärv av aktier i moderbolag i 4 kap. 5 §. Detsamma gäller
upphävandet av bestämmelserna om enhandsengagemang och kapitaltäckning i 3 kap.
7 § resp. 5 kap. 2-4 §§. Motsvarande regler tas in i den nya lagen om kapital-
täckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag som i
dessa delar föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.
I 5 kap. 1 § andra stycket anges att ett värdepappersbolags kapitalbas inte får
understiga det belopp för startkapital som föreskrivs enligt de ändrade
bestämmelserna i 2 kap. 5 §. Normalt skall, enligt 6 kap. 9 § andra stycket,
verksamhetstillståndet återkallas i fall när kapitalbasen under tre månaders tid
inte kunnat hållas i nivå med det föreskrivna startkapitalet. Dessa bestämmelser
kan inte tillämpas i fråga om värdepappersbolag som beviljats tillstånd och
påbörjat sin verksamhet innan lagändringarna trätt i kraft. I punkt 2 har därför
tagits in en kompletterande regel, enligt vilken referensnivån för kapitalbasen
i stället skall motsvara startkapitalkravet beräknat efter ecu-kursen per dagen
för ikraftträdandet.
De ändringar som föreslås i 3 kap. 4 § innebär att vissa av de sidoverksamheter
som ett värdepappersbolag nu kan bedriva med stöd av sin grundläggande
auktorisation kommer att fordra särskilt tillstånd. Vidare införs som en ny
tillståndspliktig sidoverksamhet valutaväxlingstransaktioner. I punkten 3 har
tagits in en uttrycklig regel om att frågor om tillstånd får prövas före lagens
ikraftträdande. Där ges också en kompletterande regel som innebär att en
tillståndspliktig verksamhet för vilken tillstånd sökts vid ikraftträdandet får
fortsättas till dess denna ansökan har prövats slutligt.
13.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160) om
utländska filialer m.m.
3 §
I paragrafen har gjorts en följdändring så att hänvisningen till lagen om
värdepappersrörelse kommer att omfatta även filialer till utländska företag
hemmahörande inom EES som bedriver verksamhet i Sverige med stöd av bestämmelsen
i den lagens 1 kap. 3 c §.
13.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:543) om
börs- och clearingverksamhet
3 kap. 1 §
Bestämmelsen i den nya punkten 3 har tillkommit för att uppfylla investe-
ringstjänstedirektivets regler om tillträde till reglerade marknader. Av dessa
regler (artikel 15) följer att utländska företag som i ett EES-land erhållit
auktorisation att tillhandahålla investeringstjänster i form av
kommissionshandel eller handel för egen räkning med finansiella instrument skall
kunna få börsmedlemskap. För att nå överensstämmelse med vad som gäller för
värdepappersinstitut enligt punkten 2 har även tagits med sådana EES-företag
vars hemlandsauktorisation inbegriper förmedlingsverksamhet. Såväl
värdepappersföretag som banker och andra kreditinstitut med tillstånd i ett
EES-land att driva nu angivna former av värdepappersrörelse kan få
börsmedlemskap. En förutsättning är emellertid att företaget i fråga uppfyller
de krav som börsen ställt upp för medlemskap och att företaget vid en prövning
av börsen anses vara lämpligt att delta i handeln där.
Av investeringstjänstedirektivets bestämmelser (artikel 15.2) följer att
börsmedlemskap får nekas företag inom EES som inte iakttar de olika kraven
enligt kapitalkravsdirektivet (93/6/EEG) och den hemlandstillsyn som gäller
enligt detta direktiv. Ytterligare krav på kapital får ställas upp endast i
fråga om sådant som inte regleras i kapitalkravsdirektivet. En sådan sak är
tillträdesavgifter.
I investeringstjänstedirektivet anges särskilt att tillträdet till en reglerad
marknad får vara villkorat av att marknadens administrativa och strukturella
regler samt handelsregler efterlevs. Som ytterligare förutsättningar för
tillträdet får enligt direktivet uppställas att yrkesmässiga krav som gäller för
personal som verkar på eller i anslutning till marknaden samt reglerna och
förfarandena för clearing och avveckling iakttas. Andra villkor som en börs
således kan ställa upp för medlemskap kan avse bl.a. krav på viss kompetens hos
företagets personal, adekvat utrustning vad gäller kommunikation samt teknisk
kapacitet i övrigt.
I punkten 4, som motsvarar nuvarande punkten 3, har rekvisiten för börs-
medlemskap för utländska företag som inte har sitt hemland inom EES justerats så
att förutsättningarna för börsmedlemskap blir enhetliga med dem som gäller för
värdepappersinstitut och företag från ett EES-land. I punkten har genom ett
tillägg särskilt angetts att företaget i sitt hemland skall stå under
betryggande tillsyn. Detta innebär ett krav på att de utländska företag som
avses i punkten 4 skall stå under en likartad tillsyn som företagen från ett
EES-land. I fråga om krav på kapital gäller som förutsättning för medlemskap den
allmänna bestämmelsen i denna paragrafs sista stycke, dvs. att företaget skall
ha tillräckliga finansiella resurser. En börs får dock inte såsom förutsättning
för medlemskap ställa strängare krav i fråga om den finansiella styrkan på
företag med säte i ett land utanför EES än på EES-företag.
Enligt 2 kap. 1 § lagen om börs- och clearingverksamhet gäller principen om
fritt tillträde dvs. att var och en som uppfyller de krav som ställs i lagen och
av börsen skall få bli börsmedlem. Vidare följer av den i samma paragraf
uppställda neutralitetsprincipen att börser i sin verksamhet skall behandla
samtliga medlemmar lika. Inga medlemmar får således särbehandlas, positivt eller
negativt, utan alla kontakter som förekommer med medlemmarna skall följa
uppställda regler för verksamheten. Av de angivna principerna följer vidare att
en börs inte får ställa strängare krav i fråga om medlemskap och deltagande i
handeln på företag som anges i punkten 4 än på företag från ett EES-land.
Stockholms Fondbörs AB föreslår i sitt remissvar att det även görs ändringar i
fjärde stycket. Fondbörsen vill att uttrycket "tillräckliga finansiella
resurser" ersätts med en hänvisning till 2 kap. 5 § lagen om värdepappersrörelse
i vilken paragraf - i den nya lydelse som här föreslås - anges kraven på bundet
eget kapital för värdepappersbolag. Fondbörsen menar att detta skulle tydliggöra
att innebörden av kravet på finansiella resurser i fortsättningen styrs av de
bestämmelser om kapitalkrav som finns i kapitalkravsdirektivet. Det finns
emellertid vissa problem med att använda en sådan hänvisning. I den aktuella
paragrafen regleras enbart kravet på startkapital. Direktivet om kapitalkrav ger
dock utrymme att av börsmedlem fordra att även kraven på kapitaltäckning för
kreditrisker och marknadsrisker uppfylls (se artikel 15.2). En hänvisning till
bestämmelsen i lagen om värdepappersrörelse skulle i onödan inskränka denna
möjlighet. De i bestämmelsen angivna beloppen ansluter till de miniminivåer på
startkapital som föreskrivs i kapitalkravsdirektivet. Det kan emellertid inte
uteslutas att beloppen i framtiden kan behöva höjas över dessa nivåer. Det
innebär dock inte att de eventuella högre kraven kan tillämpas av en börs
gentemot institut från annat EES-land så länge de uppfyller de kapitalnivåer som
gäller i hemlandet. En hänvisning till 2 kap. 5 § lagen om värdepappersrörelse
skulle i sådant fall bli missvisande. Mot bakgrund av bl.a. dessa omständigheter
har det ansetts mindre lämpligt att vidta den av Fondbörsen föreslagna
ändringen.
4 kap. 3 §
I paragrafen har gjorts ändringar som är betingade av investeringstjänste-
direktivets detaljbestämmelser om genomlysningen av handeln vid en reglerad
marknad (artikel 21). Direktivet anger i vilka särskilda situationer som
informationskravet kan mildras eller efterges. Vidare öppnar direktivet en
möjlighet för de behöriga myndigheterna att föreskriva mer flexibla villkor
särskilt vad gäller tidpunkten för offentliggörandet, när det gäller
obligationer och liknande instrument.
Det har överlämnats till regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen att utforma föreskrifter om tidpunkten och formerna för
offentliggörandet av kurser och omsättningsuppgifter samt om villkoren för att i
särskilda situationer t. ex. medge viss tidsförskjutning av offentliggörandet
eller helt efterge detta krav. EES-avtalets minimivillkor skall därvid utgöra
basen för de detaljföreskrifter som skall utarbetas. Föreskrifterna kan givetvis
innehålla strängare villkor än minimistandarden, men måste då gälla generellt
utan diskriminering.
4 kap. 4 §
Paragrafen har tillförts ett undantag från börsmedlems skyldighet att till
börsen rapportera sådana avslut i vid börsen noterade finansiella instrument som
gjorts utanför börsen. Undantaget har tillkommit på initiativ av bl.a. Stockholm
Fondbörs AB som i sitt remissvar påtalar att det kan uppstå situationer i vilka
börsmedlemmar tvingas att rapportera samma affär till flera börser. Börsen menar
att detta är särskilt påtagligt i fråga om utländska börsmedlemmar som har
rapporteringskrav även i hemlandet. Som exempel nämns att ett danskt
medlemsföretag som handlar Volvoaktier på Londonbörsen till kunder i England
måste rapportera samma affär till börserna i London, Stockholm och Köpenhamn.
Som framgår av allmänmotiveringen (avsnitt 5.7) regleras i investerings-
tjänstedirektivet enbart rapportering till hemlandet av transaktioner i
finansiella instrument som ett värdepappersföretag gör genom en filial i ett
annat EES-land eller genom gränsöverskridande verksamhet riktad till ett sådant
land. Från rapporteringskravet får enligt artikel 20.2 undantas sådana
transaktioner som utförs på en reglerad marknad i värdlandet och som är föremål
för rapportering där. Den bakomliggande tanken med detta undantag är
uppenbarligen att dubbla rapporteringar skall kunna undvikas beträffande affärer
som sker på en reglerad marknad inom EES. I linje härmed bör därför från
rapporteringskravet enligt den förevarande paragrafen undantas sådana
transaktioner som börsmedlemmen rapporterar till annan börs inom EES. Undantaget
bör gälla både inhemska och utländska börsmedlemmar.
Genom en ändring i 1 kap. 7 a § lagen om värdepappersrörelse vidgas de svenska
värdepappersinstitutens rapporteringsplikt på grund av reglerna i artikel 20 i
direktivet om investeringstjänster. Utvidgningen gäller i fråga om transaktioner
i finansiella instrument som sker genom filial i ett annat EES-land eller genom
gränsöverskridande verksamhet. Som framgår av författningskommentaren till
ändringen kan antas att ett motsvarande undantag från rapporteringsplikten som
här föreslås gälla för börsmedlemmar kommer att tas in i de föreskrifter som
närmare skall reglera rapporteringsplikten.
7 kap. 2 a §
Bestämmelsen har behandlats närmare i allmänmotiveringen (avsnitt 5.6).
7 kap. 4 §
Såsom behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 5.7) har inte samma stränga krav
på omedelbart offentliggörande av kurser och omsättningsuppgifter som föreskrivs
för börs uppställts för auktoriserade marknadsplatser. Syftet med detta har
varit att ge större mått av flexibilitet vid organisationen av handel på en
auktoriserad marknadsplats. För en sådan marknadsplats saknas för närvarande i
lagen uppställda krav på vid vilken tidpunkt information skall lämnas.
Investeringstjänstedirektivet (artikel 21) föreskriver emellertid vissa
minimivillkor vad gäller genomlysningen vid en reglerad marknad. En anpassning
till direktivet i denna del fordrar att den allmänt hållna bestämmelsen i denna
paragraf kompletteras. Därför har i paragrafen införts en bestämmelse som
föreskriver skyldighet att - i den ordning och omfattning som regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande Finansinspektionen föreskriver - offentliggöra
information om kurser och omsättningsuppgifter beträffande varje finansiellt
instrument som noteras vid marknadsplatsen. Dessa föreskrifter måste minst
uppfylla de minimikrav som direktivet uppställer.
8 kap. 6 §
Paragrafen har tillförts ett nytt andra stycke. Bestämmelsen i det nya stycket
innebär att sådana värdepappersinstitut och utländska företag som enligt 3 kap.
1 § första stycket 2-4 och 7 kap. 2 a § kan få tillträde till en börs resp. en
auktoriserad marknadsplats även skall ha möjlighet att bli medlem i eller få
tillträde till en clearingorganisation som betjänar en börs eller en
auktoriserad marknadsplats.
Villkoret för medlemskap är att värdepappersföretaget uppfyller kraven på
kapital och hemlandstillsyn enligt kapitalkravsdirektivet. Ytterligare krav på
kapital kan bara ställas för förhållanden som inte täcks av bestämmelserna i
kapitalkravsdirektivet, såsom i fråga om exempelvis tillträdesavgifter.
Särskilda krav kan vidare ställas upp av en clearingorganisation beträffande
säkerheter och garantier för åtagandenas säkerställande och på teknisk
kapacitet, exempelvis på en medlems data- och kommunikationssystem.
Bestämmelsen har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 5.6).
I fjärde stycket, som motsvarar nuvarande tredje stycket, har en redaktionell
ändring gjorts till följd av införandet av ett nytt andra stycke.
13.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag
Upphävande av 3 kap. 9 §
Paragrafen är upphävd.
Bestämmelser som reglerar begränsningar av ett kreditmarknadsbolags stora
exponeringar har flyttats till 5 kap. 1 och 3 §§ i den föreslagna lagen om
kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
Upphävande av 4 kap. 2-4 §§
Bestämmelserna har upphävts därför att regler med motsvarande innehåll förts in
i den nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar (se närmare avsnitt
6.6).
2 kap. 1 §
Paragrafen har kompletterats med ytterligare förutsättning för beviljande av
tillstånd. Tillägget innebär att det i lagtexten klart anges att det i
Finansinspektionens prövning av en tillståndsansökan ingår att göra en lämp-
lighetsprövning av de tilltänkta ägarna med kvalificerade innehav i bolaget.
Ändringen innebär i sak ingen nyhet eftersom det hittills ansetts att denna
prövning ligger i kravet på att den planerade rörelsen skall kunna antas komma
att uppfylla kraven på en sund verksamhet. Skälen för tillägget har redovisats i
allmänmotiveringen (avsnitt 9).
Bestämmelser om ägarprövning i vissa andra fall av förvärv av aktier i ett
kreditmarknadsbolag finns i 5 kap.
3 kap. 2 §
I tredje stycket har gjorts en redaktionell ändring med anledning av att
bestämmelserna i 1 kap. 3 a § lagen om värdepappersrörelse flyttats och delats
upp i två nya paragrafer, 1 kap. 3 d och 3 e §§.
4 kap. 1 §
Paragrafens första stycke har fått ny lydelse. Den innehåller en förklaring om
att reglerna om kapitaltäckning och stora exponeringar finns i den föreslagna
lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag. Reglerna om kapitaltäckning för kreditrisker i 4 kap. 1-4 §§
har ersatts av bestämmelser i den nya lagen. Härigenom har samtliga paragrafer i
4 kap. utom 1 § kunnat tas bort ur den förevarande lagen.
Bestämmelserna i andra och tredje styckena om att ett kreditmarknadsbolags
kapitalbas inte får understiga den lägsta nivå för startkapital som krävdes när
verksamheten påbörjades, har justerats med hänsyn till att reglerna om
kapitaltäckning överförts till en särskild lag. Även om ett kreditmarknadsbolags
kapitalbas är tillräckligt stor för att uppfylla kapitaltäckningskraven får den
inte understiga startkapitalet. Om så skulle ske kan bolagets tillstånd
återkallas enligt bestämmelserna i 5 kap. 17 §.
13.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:931) om
individuellt pensionssparande
7 kap. 2 §
Justeringen i paragrafen har skett för att beakta den ändrade paragrafindel-
ningen i 6 kap. lagen om värdepappersrörelse.
13.13 Förslagen till ändring i lagen (1980:1097) om Svenska
skeppshypotekskassan, sparbankslagen (1987:619),
föreningsbankslagen (1987:620) och lagen (1990:655) om
återföring av obeskattade reserver
Bestämmelserna om kapitaltäckning och kapitalbas i de aktuella lagarna har
upphävts som en följd av att regler av motsvarande innehåll för samtliga berörda
institut samlats i den föreslagna nya lagen om kapitaltäckning och stora
exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
De föreslagna ändringarna i sparbankslagen, föreningsbankslagen och lagen om
återföring av obeskattade reserver är vidare konsekvenser av att bestämmelserna
om kapitaltäckning och kapitalbas har upphävts i 2 kap. 9-11 §§ bankrörelselagen
och 5 kap. 1-4 §§ lagen om värdepappersrörelse samt att bestämmelser av
motsvarande innehåll införts i den föreslagna nya kapitaltäckningslagen och där
sammanförts med de nya kapitaltäckningsreglerna avseende marknadsrisker.
Ändringarna avser huvudsakligen hänvisningarna till de ovan nämnda
kapitaltäckningsbestämmelserna, vilka nu ersatts med hänvisningar till den nya
lagen. Härigenom kommer hänvisningarna att omfatta även de nya kapitalkravsreg-
lerna avseende marknadsrisker.
13.14 Förslaget till lag om ändring i uppbördslagen
(1953:272)
10 §
I lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter har intagits en ny
bestämmelse, 3 kap. 32 b §, enligt vilken utländska kreditinstitut eller
värdepappersföretag som är verksamma i Sverige utan filialetablering här skall
lämna en skriftlig förbindelse att årligen lämna kontrolluppgift enligt 3 kap.
22, 25 a eller 27 § samma lag. Vid utbetalning av ränta eller utdelning för
vilken kontrolluppgift skall lämnas enligt dessa paragrafer följer skyldighet
för den som har att avge kontrolluppgift att göra skatteavdrag för betalning av
preliminär A-skatt. En sådan skyldighet att innehålla preliminär skatt bör inte
åläggas de nu aktuella utländska företagen. I 10 § femte stycket uppbördslagen
tas därför in en ny punkt j, enligt vilken preliminär A-skatt inte skall utgå
för ränta eller utdelning för vilken kontrolluppgift skall lämnas enligt sådan
förbindelse som avses i 3 kap. 32 b § lagen om självdeklaration och
kontrolluppgifter.
13.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:806) om
ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse
3 kap. 6 §
Paragrafen har ändrats så att det blir möjligt för värdepappersbolag som är
dotterbolag till ett försäkringsbolag att under de förutsättningar som i övrigt
gäller enligt bestämmelsen som pant ta emot aktier i moderbolaget. Motsvarande
ändring i fråga om förvärv av aktier görs i 4 kap. 5 §. Ändringarna har
kommenterats i allmänmotiveringen (avsnitt 5.11).
4 kap. 5 §
I paragrafen görs för värdepappersbolag och svenska bankinstitut med tillstånd
att bedriva värdepappersrörelse ett begränsat undantag från aktiebolagslagens
och bankaktiebolagslagens principiella förbud mot förvärv av egna aktier och
aktier i moderbolag. För att uppnå terminologisk överensstämmelse med övriga
paragrafer i kapitlet har bestämmelsens tillämpningsområde ändrats så att det
omfattar svenska värdepappersinstitut. Ändringen innebär ingen materiell
skillnad i förhållande till vad som gäller nu.
Undantagsregeln utvidgas vidare i materiellt avseende till att gälla även det
förbud för försäkringsbolag att förvärva egna aktier och aktier i moderbolag som
finns i 6 kap. 9 § försäkringsrörelselagen (1987:713). Ändringen innebär att det
blir möjligt för ett svenskt värdepappersinstitut som är dotterbolag till ett
försäkringsföretag att under de förutsättningar och i den omfattning som anges i
paragrafen förvärva aktier i moderbolaget. Regleringen blir härigenom enhetlig
för samtliga värdepappersinstitut oberoende av moderbolagets karaktär. Ändringen
har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 5.11).
293
Promemorians lagförslag
1 Förslag till lag om kapitaltäckning och stora
exponeringar för kreditinstitut och värdepappers-
bolag
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Definitioner
1 § I denna lag betyder
1. bank: bankaktiebolag, sparbank och föreningsbank,
2. kreditmarknadsbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva
finansieringsverksamhet enligt lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag,
3. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva
värdepappersrörelse enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
4. kreditinstitut: bank, kreditmarknadsbolag och Svenska skeppshypotekskassan,
5. institut: kreditinstitut och värdepappersbolag.
6. finansiellt institut: ett svenskt eller utländskt företag som inte är
kreditinstitut eller värdepappersbolag eller motsvarande utländskt företag men
vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar eller
att driva valutahandel eller värdepappersrörelse eller att utföra en eller flera
av de verksamheter som anges i 3 kap. 1 § andra stycket 2-11 lagen (1992:1610)
om kreditmarknadsbolag,
7. holdingföretag med finansiell verksamhet: ett finansiellt institut vars
dotterföretag uteslutande eller huvudsakligen utgörs av kreditinstitut, värde-
pappersbolag eller motsvarande utländskt företag eller finansiella institut,
dock att minst ett av dotterföretagen är kreditinstitut eller värdepappersbolag,
8. holdingföretag med blandad verksamhet: ett svenskt eller utländskt företag
som inte är ett holdingföretag med finansiell verksamhet men som har minst ett
dotterföretag som är kreditinstitut eller värdepappersbolag,
9. anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsakliga
verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla
datatjänster eller bedriva annan liknande verksamhet som har samband med ett
eller flera kreditinstituts eller värdepappersbolags eller motsvarande utländskt
företags huvudsakliga verksamhet,
10. ägarintresse: ett direkt eller indirekt innehav av 20 % eller mer av
rösterna eller kapitalet i ett kreditinstitut eller värdepappersbolag eller
motsvarande utländskt företag, finansiellt institut eller anknutet företag.
2 § Om ett företag
1. innehar mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar i en
svensk eller utländsk juridisk person,
2. äger aktier eller andelar i en juridisk person och på grund av avtal med
andra delägare i denna förfogar över mer än hälften av rösterna för samtliga
aktier eller andelar,
3. äger aktier eller andelar i en juridisk person och har rätt att utse eller
avsätta mer än hälften av ledamöterna i dess styrelse eller motsvarande
ledningsorgan, eller
4. i annat fall än som avses i 3 på grund av avtal med en juridisk person eller
föreskrift i dess bolagsordning, bolagsavtal eller därmed jämförbara stadgar har
rätt att ensamt utöva ett bestämmande inflytande över denna,
är företaget moderföretag och den juridiska personen dotterföretag.
Om ett dotterföretag, eller ett moderföretag och ett eller flera dotterföretag
tillsammans, eller flera dotterföretag tillsammans
1. innehar mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar i en
juridisk person,
2. äger aktier eller andelar i en juridisk person och på grund av avtal med
andra delägare i denna förfogar över mer än hälften av rösterna för samtliga
aktier eller andelar, eller
3. äger aktier eller andelar i en juridisk person och har rätt att utse eller
avsätta mer än hälften av ledamöterna i dess styrelse eller motsvarande
ledningsorgan,
är även en sådan juridisk person dotterföretag till moderföretaget.
Moderföretag och dotterföretag utgör tillsammans en koncern.
Med koncernföretag avses i denna lag företag inom samma koncern.
2 kap. Kapitalkrav och kapitalbas
Kapitalkrav
1 § Ett institut skall ha en kapitalbas som täcker summan av kapitalkraven för
kreditrisker enligt 2 § och marknadsrisker enligt 3 §.
En och samma del av kapitalbasen får inte användas för att samtidigt täcka både
kreditrisker och marknadsrisker.
2 § För att uppfylla kapitalkravet för kreditrisker skall institutet vid varje
tidpunkt ha en kapitalbas, beräknad enligt 5 och 6 §§, som motsvarar minst 8 %
av värdet av institutets tillgångar och åtaganden beräknat enligt 3 kap. 1 §.
3 § För att uppfylla kapitalkravet för marknadsrisker skall institutet vid varje
tidpunkt ha en kapitalbas, beräknad enligt 5-7 §§, som täcker marknadsrisker
beräknade enligt 4 kap. 2-8 §§.
Ett institut får, efter tillstånd av Finansinspektionen, beräkna kapitalkravet
för sådana marknadsrisker som avses i 4 kap. 2-7 §§ i enlighet med 2 § om
1. handelslagrets storlek normalt inte överstiger 5 % av institutets totala
balansomslutning,
2. värdet av positionerna i handelslagret normalt inte överstiger 15 miljoner
ecu, samt
3. handelslagrets storlek och värdet av positionerna i handelslagret inte vid
något tillfälle överstiger 6 % av institutets totala balansomslutning respektive
20 miljoner ecu.
4 § Även om kraven enligt 2 och 3 §§ är uppfyllda får ett värdepappersbolags
kapitalbas, beräknad enligt 5-7 §§, aldrig understiga ett belopp som motsvarar
25 % av bolagets fasta omkostnader för det föregående året eller, om bolagets
verksamhet pågått i mindre än ett år, 25 % av de fasta omkostnader som angetts i
bolagets verksamhetsplan.
Om omfattningen av bolagets verksamhet ändrats väsentligt sedan det föregående
året eller om Finansinspektionen finner att verksamhetsplanen behöver
korrigeras, får inspektionen besluta om ändring av kapitalkravet enligt första
stycket.
Kapitalbas
5 § Kapitalbasen utgörs av summan av primärt och supplementärt kapital efter
avräkning enligt 6 §. Det primära kapitalet skall utgöra minst hälften av
kapitalbasen.
Med primärt kapital avses:
A. I bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag eget kapital med
undantag för kumulativa preferensaktier, i sparbanker reservfonder, i
föreningsbanker eget kapital med undantag för förlagsinsatser samt i Svenska
skeppshypotekskassan kassans reservfond.
B. I banker, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag kapitalandelen av
skatteutjämningsreserv och av periodiseringsfond.
C. I banker och kreditmarknadsbolag kapitalandelen av det belopp som svarar mot
bankens eller bolagets reserver till följd av avskrivning på egendom som
upplåtits till nyttjande.
Med supplementärt kapital avses värdet av förlagsandelslån, förlagslån och
andra skuldförbindelser med en ursprunglig löptid på minst fem år och med rätt
till betalning först efter institutets övriga borgenärer, dock sammanlagt högst
till ett belopp som motsvarar hälften av det primära kapitalet.
Förlagsandelslån, förlagslån och andra skuldförbindelser vilkas återstående
löptid understiger fem år får tas upp till ett belopp som motsvarar högst 20 %
av det nominella värdet för varje helt år som återstår till förfallodagen.
Som primärt eller supplementärt kapital får dessutom, enligt medgivande av
regeringen, räknas andra kapitaltillskott och reserver än som sägs i andra och
tredje styckena.
6 § Från summan av det primära och det supplementära kapitalet enligt 5 § andra,
tredje och fjärde styckena skall räknas av det bokförda värdet av vad som har
skjutits till som aktiekapital eller i annan form i ett företag som driver
försäkringsverksamhet eller något slag av finansiell verksamhet som kräver
tillstånd. Någon avräkning skall dock inte göras om tillskottet uppgår till
högst 5 % av företagets egna kapital eller motsvarande och det sammanlagda
bokförda värdet av sådana tillskott inte överstiger 10 % av eget kapital eller
egna fonder. Avräkning skall inte heller göras för tillskott som belöper på
företag som omfattas av bestämmelserna om konsolidering enligt 6 kap.
7 § För att täcka marknadsrisker som avses i 2 kap. 4 § och 4 kap. 2-8 §§ får
till kapitalbasen räknas även andra poster än dem som anges i 5 §, såsom
orealiserade vinster som ingår i institutets handelslager och förlagslån med en
ursprunglig löptid på minst två år.
3 kap. Kapitalkrav för kreditrisker
1 § Kapitalkravet för kreditrisker enligt 2 kap. 2 § bestäms i förhållande till
ett instituts tillgångar och åtaganden som inte ingår i handelslagret. Dessa
poster delas in i följande grupper:
A 1. Inneliggande kassa, checkar och postremissväxlar.
2. Placeringar och fordringar för vilka svenska staten, en svensk kommun eller
en därmed jämförlig samfällighet svarar.
3. Placeringar och fordringar för vilka utländska stater eller centralbanker
svarar, om placeringen eller fordran gäller i den nationella valutan och är
refinansierad i samma valuta.
4. Övriga placeringar och fordringar för vilka svarar någon av de utländska
stater och centralbanker som regeringen föreskriver.
5. Placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säkerheten
utgörs av sådana tillgångar som avses i 1 eller sådana placeringar för vilka en
stat svarar enligt 2-4.
B 1. Placeringar och fordringar för vilka Allmänna pensionsfonden eller ett
svenskt företag som bedriver något slag av bankverksamhet svarar.
2. Placeringar och fordringar för vilka svarar en kommun eller en därmed
jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater som regeringen
föreskriver.
3. Placeringar och fordringar med en återstående löptid av högst ett år för
vilka en utländsk bank svarar.
4. Placeringar och fordringar för vilka svarar en bank i någon av de utländska
stater som regeringen föreskriver.
5. Placeringar och fordringar för vilka svarar någon av de internationella
utvecklingsbanker som regeringen föreskriver.
6. Placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säkerheten
utgörs av placeringar eller fordringar som anges i 5.
C. Placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säkerheten
utgörs av panträtt i bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom
det uppskattade värde som institutet bestämt efter särskild värdering.
D. Övriga placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden.
Vid bestämmandet av kapitalkravet skall tillgångarna och åtagandena tas upp till
sammanlagt
- 20 % av summan av de poster som anges i första stycket B,
- 50 % av summan av de poster som anges i första stycket C samt
- 100 % av summan av de poster som anges i första stycket D.
Vid bestämmandet av kapitalkravet enligt första stycket skall undantas sådana
tillskott, placeringar och fordringar som regeringen föreskriver. Till grund för
bestämmandet av kapitalkravet enligt andra stycket skall posterna värderas i
enlighet med vad regeringen föreskriver.
4 kap. Kapitalkrav för marknadsrisker
Handelslager
1 § Ett instituts handelslager utgörs av sådana positioner i finansiella
instrument som institutet tagit i avsikt att på kort sikt göra en vinst, att
skydda egna positioner eller att avveckla affärer med kunder.
Handelslagret utgörs vidare av ett instituts resultatförda men inte reglerade
fordringar som är hänförliga till poster i handelslagret såsom avgifter,
provisioner, räntor och utdelningar.
Positionsrisker
2 § Kapitalkravet för ränteanknutna finansiella instrument som ingår i ett
instituts handelslager bestäms på grundval av emittentens kreditvärdighet och
instrumentens löptid. Kapitalkravet skall gälla för den specifika och generella
risken. Vid beräkning av kapitalkravet får institutet räkna av långa och korta
positioner i samma slag av finansiella instrument mot varandra.
Vid bestämmandet av kapitalkravet för den specifika risken skall de
ränteanknutna finansiella instrumenten delas in i följande grupper:
A. Placeringar och fordringar som avses i 3 kap. 1 § första stycket A.
B. Placeringar och fordringar som avses i 3 kap. 1 § första stycket B.
C. Övriga placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden.
Kapitalkravet för den specifika risken skall motsvara
- 0 % av summan av de poster som anges i andra stycket A,
- 0,25 %, 1,00 % och 1,60 % av summan av de poster som anges i andra stycket B,
beroende på om den återstående löptiden är högst 6 månader, mellan 6 och 24
månader, respektive över 24 månader, samt
- 8 % av summan av de poster som anges i andra stycket C.
Kapitalkravet för den generella risken skall bestämmas enligt antingen en
löptidsbaserad eller en durationsbaserad metod.
3 § Kapitalkravet för aktier och aktieanknutna finansiella instrument som ingår
i ett instituts handelslager skall motsvara dels 4 % av institutets
bruttoposition i sådana instrument (specifik risk), dels 8 % av institutets
nettoposition i sådana instrument (generell risk). Vid beräkning av
kapitalkravet får institutet räkna av långa och korta positioner i samma slag av
finansiella instrument mot varandra.
Kapitalkravet för den specifika risken får sättas ned till 2 %, om positionerna
i aktier och aktieanknutna finansiella instrument uppfyller särskilda krav i
fråga om säkerhet, likviditet och riskspridning.
4 § Ett institut som garanterar en emission av fondpapper får vid beräkning av
kapitalkravet för risker som ett sådant åtagande innebär, i stället för vad sägs
i 2 och 3 §§, använda en särskild metod som tar hänsyn till dels av tredje man
genom avtal tecknade eller garanterade delar av emissionen, dels den tid som
förflutit efter det att institutet blivit bundet av sitt åtagande.
Avvecklingsrisker
5 § För transaktioner som ett institut har gjort i sådana finansiella instrument
som avses i 2 och 3 §§ och där affären inte fullföljts på avtalad avvecklingsdag
skall kapitalkravet bestämmas med hänsyn till den risk för förlust som
institutet utsätts för genom detta.
Kapitalkravet enligt första stycket skall beräknas på grundval av dels
skillnaden mellan avtalat pris för de finansiella instrumenten och deras
gällande marknadsvärde, dels den tid som förflutit från avtalad avvecklingsdag.
Efter medgivande av Finansinspektionen får kapitalkravet i stället beräknas med
utgångspunkt i det avtalade priset och den tid som förflutit från avtalad
avvecklingsdag.
Motpartsrisker
6 § Kapitalkravet för motpartsrisker i transaktioner som rör handelslagret och
där ett institut betalat för finansiella instrument innan dessa mottagits eller
levererat finansiella instrument utan att likvid erhållits för dem, skall
motsvara 8 % av värdet av de finansiella instrumenten eller likviden multi-
plicerat med det riskvikttal som enligt 3 kap. 1 § första och andra styckena
gäller för den ifrågavarande motparten. Motsvarande kapitalkrav gäller om det
vid gränsöverskridande handel har förflutit en eller flera dagar efter det att
betalning eller leverans ägt rum.
Andra risker
7 § För resultatförda men inte reglerade fordringar såsom sådana avgifter,
provisioner, räntor och utdelningar som är hänförliga till poster i
handelslagret skall bestämmelserna om kapitalkrav för kreditrisker i 2 kap. 2 §
och 3 kap. 1 § tillämpas.
Valutakursrisker
8 § Om ett instituts totala nettoposition i utländsk valuta för hela
verksamheten överstiger 2 % av kapitalbasen enligt 2 kap. 5-7 §§ skall
kapitalkravet motsvara 8 % av det överskjutande beloppet.
För balanserade positioner i nära korrelerade valutor får tillämpas ett
kapitalkrav motsvarande 4 % av värdet av den balanserade positionen.
Efter medgivande av Finansinspektionen får en simuleringsmetod användas vid
beräkning av kapitalkravet enligt denna paragraf.
5 kap. Stora exponeringar
Definitioner
1 § Med exponering avses ett instituts tillgångsposter samt poster utanför
balansräkningen. Vid valutatransaktioner omfattas inte exponeringar som upp-
kommer i samband med normal avveckling av en transaktion under två dygn efter
betalning. Vid köp eller försäljning av finansiella instrument omfattas inte
exponeringar som uppkommer i samband med normal avveckling av en transaktion
under fem vardagar efter den tidpunkt då antingen betalning har skett eller de
finansiella instrumenten har levererats.
En stor exponering är en exponering som ett institut har gentemot en kund eller
grupp av kunder med inbördes anknytning vars värde uppgår till eller överstiger
10 % av institutets kapitalbas.
2 § Med en grupp av kunder med inbördes anknytning avses två eller flera fysiska
eller juridiska personer som, om inte annat visas, utgör en helhet ur
risksynpunkt därför att
1. någon av dem har, direkt eller indirekt, ägarinflytande över en eller flera
av de övriga i gruppen, eller
2. de utan att stå i sådant förhållande som avses i 1 har sådan inbördes
anknytning att någon eller samtliga av de övriga kan befaras råka i
betalningssvårigheter om en av dem drabbas av ekonomiska problem.
Begränsningar
3 § Värdet av ett instituts exponering gentemot en kund eller en grupp av kunder
med inbördes anknytning får inte överstiga 25 % av institutets kapitalbas.
Om denna kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning är moderföretag
eller dotterföretag till institutet eller ett eller flera dotterföretag till
moderföretaget får värdet av exponeringen inte överstiga 20 % av institutets
kapitalbas.
Om institutet i ett fall som avses i andra stycket är en bank och moder-
företaget inte är ett institut, ett motsvarande utländskt företag eller för-
säkringsföretag får värdet av exponeringen inte överstiga 10 % av bankens
kapitalbas.
4 § Det sammanlagda värdet av ett instituts stora exponeringar får inte över-
stiga 800 % av institutets kapitalbas.
5 § Om ett moderföretag är ett institut skall vid beräkningen av de i 3 och 4 §§
angivna gränsvärdena inte medräknas exponeringar som koncernföretag som är
institut har gentemot andra koncernföretag, om företagen står under tillsyn och
omfattas av samma konsolidering som moderföretaget.
Regeringen får medge att första stycket får tillämpas även på koncerner där
moderföretaget är ett i Sverige etablerat holdingföretag med finansiell
verksamhet.
Rapportering
6 § Ett institut skall fortlöpande rapportera sina stora exponeringar till
Finansinspektionen.
Om ett instituts exponeringar överstiger något av de i 3 och 4 §§ angivna
gränsvärdena, skall institutet genast anmäla detta till Finansinspektionen.
Inspektionen får bestämma en viss tid inom vilken exponeringarna skall
nedbringas till de tillåtna gränsvärdena.
6 kap. Gruppbaserad tillsyn
Finansiell företagsgrupp
1 § En finansiell företagsgrupp föreligger om
1. ett institut är moderföretag till ett annat institut eller ett finansiellt
institut,
2. ett institut har ägarintresse i ett annat institut eller ett finansiellt
institut och leder detta tillsammans med ett eller flera företag vars ansvar är
begränsat till den andel av kapitalet som företagen innehar, eller
3. ett holdingföretag med finansiell verksamhet är moderföretag till ett
institut.
Om ett institut är moderföretag till eller har sådant ägarintresse som avses i
första stycket 2 i ett anknutet företag eller om ett holdingföretag med
finansiell verksamhet är moderföretag till ett anknutet företag skall även detta
företag ingå i den finansiella företagsgruppen.
En finansiell företagsgrupp skall även omfatta ett utländskt företag som
motsvarar ett institut, om detta är dotterföretag enligt 1 kap. 2 §.
2 § Finansinspektionen får besluta att bestämmelserna i detta kapitel om finan-
siella företagsgrupper skall gälla även för
1. andra ägarintressen än som anges i 1 § första stycket 2 eller andra former
av kapitalbindningar,
2. ett institut som utövar ett väsentligt inflytande över ett eller flera
institut eller finansiella institut, eller
3. institut eller finansiella institut som har en gemensam eller i huvudsak
gemensam ledning.
Kapitalkrav m.m.
3 § Vad som föreskrivs i 2 kap. 2 § om kapitalkrav för kreditrisker, i 2 kap. 3
§ om kapitalkrav för marknadsrisker och i 5 kap. 3 och 4 §§ om stora
exponeringar skall tillämpas även på den samlade ekonomiska ställningen för en
finansiell företagsgrupp.
Första stycket omfattar inte försäkringsföretag och sådana dotterföretag till
ett försäkringsföretag som inte driver någon form av finansiell verksamhet.
4 § Vad som föreskrivs i 2 kap. 15 a § bankrörelselagen (1987:617) om en banks
innehav och åtaganden i företag skall tillämpas även på en finansiell
företagsgrupps samlade innehav och åtaganden, om en bank ingår i
företagsgruppen.
Vad som föreskrivs i 3 kap. 6 § lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag om ett
kreditmarknadsbolags kvalificerade innehav av aktier eller andelar i företag som
inte driver finansiell verksamhet skall tillämpas även på en finansiell
företagsgrupps samlade kvalificerade innehav, om ett kreditinstitut som inte är
bank ingår i företagsgruppen.
Konsolidering
5 § För finansiella företagsgrupper skall upprättas gruppbaserad redovisning
(konsolidering).
Konsolidering skall göras med tillämpning av de regler som enligt 11 kap. 11 §
aktiebolagslagen (1975:1385) och 4 kap. 11 § bankrörelselagen (1987:617) gäller
för upprättandet av koncernbalansräkningar, om inte annat följer av denna lag
eller föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag.
Konsolideringen skall omfatta kapitalbasen, kapitalkraven för kreditrisker och
marknadsrisker, stora exponeringar samt sådana innehav och åtaganden som avses i
4 §. Även den del som belöper på minoritetsandelar i dotterföretag skall ingå.
Redovisad goodwill som belöper på företag som omfattas av konsolideringen skall
räknas av från primärt kapital.
Kapitalbasen för den finansiella företagsgruppen skall bestämmas i enlighet med
vad som anges i 2 kap. 5-7 §§. Vid beräkning av konsoliderat kapitalkrav för
kreditrisker skall tillgångar och åtaganden tas upp till de värden som
föreskrivs i 3 kap. 1 §. Vid beräkning av konsoliderat kapitalkrav för
marknadsrisker skall reglerna i 4 kap. 2-8 §§ tillämpas. Exponeringar skall
bestämmas på sätt som anges i 5 kap. 3-5 §§. Kontroll av att gränserna för
åtaganden och innehav av aktier och andelar i företag inte överskrids skall
göras enligt 2 kap. 15 a § bankrörelselagen (1987:617) eller 3 kap. 6 § lagen
(1992:1610) om kreditmarknadsbolag.Vid beräkningar och bestämmande enligt fjärde
stycket skall även förordningar och föreskrifter som utfärdats med stöd av denna
lag tillämpas.
6 § För en koncern där moderföretaget är ett institut eller holdingföretag med
finansiell verksamhet skall fullständig konsolidering ske enligt 5 §.
Ett företag vari ägarintresse föreligger enligt 1 § första stycket 2 skall
konsolideras med den andel som institutet har i det företaget (klyvnings-
metoden).
Tillsynsredovisning
7 § För en finansiell företagsgrupp skall uppgifter lämnas i den omfattning som
följer av denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag i en
särskild redovisning som avser gruppens samlade ekonomiska ställning
(konsoliderad kapitalredovisning).
Ett holdingföretag med blandad verksamhet skall lämna den information som
behövs för tillsynen över de dotterföretag som är institut (sammanställd
information).
8 § Ett moderföretag eller ett institut som har sådant ägarintresse som avses i
1 § första stycket 2 eller, om Finansinspektionen fattat beslut enligt 2 §, det
företag som inspektionen bestämmer, skall upprätta och ge in den konsoliderade
kapitalredovisningen till inspektionen för de räkenskapsperioder och vid de
tidpunkter som regeringen föreskriver.
Ett holdingföretag med blandad verksamhet skall upprätta och ge in den samman-
ställda informationen till Finansinspektionen för de räkenskapsperioder och vid
de tidpunkter som regeringen föreskriver.
9 § Ett företag som ingår i en finansiell företagsgrupp skall lämna uppgifter
som krävs enligt denna lag, eller föreskrifter som har meddelats med stöd av
denna lag, till det företag som enligt 8 § skall upprätta konsoliderad
kapitalredovisning eller sammanställd information.
Undersökning
10 § Finansinspektionen får företa inspektioner för att kontrollera den
konsoliderade kapitalredovisningen eller sammanställda informationen som
företagen är skyldiga att lämna enligt denna lag eller föreskrifter som
meddelats med stöd av denna lag.
Undantag
11 § Regeringen får medge att ett dotterföretag eller ett företag i vilket det
finns ägarintresse enligt 1 § första stycket 2 undantas vid beräkning enligt 3-5
§§ och utelämnas från sådan tillsynsredovisning som skall upprättas enligt 7 §
om
1. företaget är beläget i ett land utanför EES där det finns rättsliga hinder
för överföring av nödvändig information,
2. företaget är av mindre betydelse med hänsyn till syftet med tillsynen, eller
3. en konsolidering av företagets finansiella ställning skulle vara olämplig
eller vilseledande med hänsyn till syftet med tillsynen.
Om ett dotterföretag som är institut är undantaget från beräkning eller
utelämnat från tillsynsredovisningen enligt första stycket 2 eller 3, skall
moderföretaget till Finansinspektionen lämna de upplysningar som inspektionen
behöver för sin tillsyn över institutet.
Tillsynsansvar
12 § Är moderföretaget i en finansiell företagsgrupp ett institut hemmahörande i
Sverige skall tillsynen enligt detta kapitel utövas av Finansinspektionen.
Är moderföretaget i en finansiell företagsgrupp ett holdingföretag med
finansiell verksamhet skall Finansinspektionen utöva tillsynen enligt detta
kapitel, om
1. samtliga dotterföretag som är institut är hemmahörande i Sverige, eller
2. samtliga dotterföretag som är institut är hemmahörande inom EES, varav minst
ett i Sverige, under förutsättning att holdingföretaget har etablerats här i
landet.
Om moderföretaget är ett holdingföretag med finansiell verksamhet får
regeringen i andra fall än som anges i andra stycket träffa överenskommelse med
behöriga myndigheter i de andra EES-länderna om vilken myndighet som skall utöva
tillsynen.
13 § Finansinspektionen skall föra en förteckning över de holdingföretag med
finansiell verksamhet som enligt 12 § omfattas av inspektionens tillsyn.
14 § Finansinspektionen skall, inom ramen för sin befogenhet, efter begäran från
behörig myndighet i ett annat EES-land, lämna eller kontrollera information som
behövs för att myndigheten skall kunna utöva sin tillsynsskyldighet eller
tillåta att myndigheten själv utför kontrollen.
7 kap. Tillsyn m.m.
Tillämpliga tillsynsregler
1 § Finansinspektionen övervakar efterlevnaden av bestämmelserna i denna lag. I
fråga om tillsynen gäller vad som är föreskrivet i de lagar som reglerar
verksamheten för respektive institut, om inte annat följer av denna lag.
Övervaknings- och kontrollsystem
2 § Ett institut skall ha betryggande system för övervakning och kontroll av
marknadsrisker i verksamheten samt för beräkning av institutets finansiella
positioner vid varje tidpunkt. Ett institut skall vidare ha sådana förvaltnings-
och redovisningsrutiner som säkerställer en effektiv kontroll av att
bestämmelserna om kapitalkrav för marknadsrisker, stora exponeringar och
gruppbaserad tillsyn i denna lag fortlöpande efterlevs.
Ingripande
3 § Om ett instituts kapitalbas understiger det minsta belopp som krävs enligt 2
kap. 2-4 §§ får Finansinspektionen förelägga institutet att vidta lämpliga
åtgärder för att rätta till förhållandet.
Sekretess
4 § En styrelseledamot eller befattningshavare hos ett holdingföretag med
finansiell verksamhet eller ett holdingföretag med blandad verksamhet vilken i
den egenskapen får kunskap om affärsförhållanden i ett företag som enligt 6 kap.
9 § skall lämna uppgifter, får inte obehörigen röja vad han fått veta och inte
heller utnyttja kunskpen i strid med det uppgiftslämnande företagets intresse.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
Avgifter m.m.
5 § Om Finansinspektionen för bedömning av en viss fråga vid tillsynen enligt
denna lag behöver anlita någon med särskild fackkunskap, skall kostnaden för
detta betalas av det institut som tillsynen avser.
Institut som står under tillsyn enligt denna lag skall med årliga avgifter
bekosta Finansinspektionens verksamhet enligt de närmare föreskrifter regeringen
meddelar.
Vite
6 § Om Finansinspektionen meddelar föreläggande enligt denna lag får inspek-
tionen förelägga vite.
Överklagande
7 § Finansinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas hos kammarrätten.
Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om föreläggande skall gälla
omedelbart.
Normgivningsbemyndiganden
8 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall
meddela närmare föreskrifter om
1. storleken av sådana kapitalandelar som avses i 2 kap. 5 § andra stycket B
och C,
2. vilka poster som får räknas till kapitalbasen enligt 2 kap. 7 § och
omfattningen av dessa,
3. vilka poster som skall ingå i handelslagret enligt 4 kap. 1 §,
4. beräkning av kapitalkraven enligt 4 kap. 2-8 §§,
5. vilka poster som utgör exponeringar, hur exponeringar skall värderas och
vilka exponeringar som får undantas vid beräkningen av de gränsvärden som anges
i 5 kap. 3 och 4 §§,
6. omfattningen och fullgörandet av rapporteringsskyldigheten enligt 5 kap.
6 §,
7. hur konsolidering skall ske i andra fall än som anges i 6 kap. 6 §,
8. innehållet, utformningen och omfattningen av den redovisning eller in-
formation som skall lämnas enligt 6 kap. 7 §.
9 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får
meddela de föreskrifter som behövs beträffande beräkning av kapitalkravet enligt
2 kap. 4 §.
Regeringen får bemyndiga Finansinspektionen att meddela sådana föreskrifter och
lämna sådana medgivanden som enligt denna lag ankommer på regeringen.
1. Denna lag träder i kraft i fråga om 1 kap., 2 kap. 1 § i den del paragrafen
avser kreditrisker, 2 kap. 2, 5 och 6 §§, 3 kap., 5 kap., 6 kap. samt 7 kap.
1 §, 2 § i den del paragrafen avser stora exponeringar, 3 § i den del paragrafen
avser kreditrisker, 4-7 §§, 8 § 1, 5-8, samt 9 § andra stycket den 1 januari
1995. Lagen i övrigt träder i kraft den 1 januari 1996.
Kapitalkravet för kreditrisker enligt 2 kap. 1 § och 3 kap. 1 § skall intill
utgången av år 1995 beräknas i ett instituts hela verksamhet.
2. Om värdet av ett instituts exponeringar det datum då den gemensamma
EES-kommitténs beslut att införliva direktivet om stora exponeringar med
EES-avtalet publicerades i Europeiska gemenskapernas officiella tidning
överstiger de i 5 kap. 3 och 4 §§ angivna gränsvärdena får Finansinspektionen
bevilja institutet anstånd att nedbringa exponeringarna till dessa gränsvärden
dock senast till den 31 december 2001. Exponeringar med längre löptid enligt
bindande avtalsvillkor får dock bibehållas till förfallodagen.
370
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:1097) om
Svenska skeppshypotekskassan
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1980:1097) om Svenska
skeppshypotekskassan1
dels att 3 b-3 c §§ skall upphöra att gälla,
dels att 3 a § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 a §2
Kassan skall vid varje Bestämmelser om
tidpunkt ha en kapitaltäckning och stora
kapitalbas, beräknad exponeringar finns i
enligt 3 b §, som lagen (1994:000) om
motsvarar åtta procent kapitaltäckning och stora
av värdet av kassans exponeringar för kredit-
placeringar, beräknat institut och
enligt 3 c § värdepappersbolag.
(kapitalkrav).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
1Senaste lydelse av
3 b § 1989:1094
3 c § 1989:1094.
2Senaste lydelse 1989:1094.
371
3 Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)
Härigenom föreskrivs i fråga om bankrörelselagen (1987:617)1
dels att 2 kap. 9 a-11 och 16 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 2 kap. 9 §, 4 kap. 9 § samt 7 kap. 4 och 11 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att nuvarande 2 kap. 12 § skall betecknas 2 kap. 10 §.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
9 §2
En bank skall vid varje Bestämmelser om
tidpunkt ha en kapitaltäckning och stora
kapitalbas, beräknad exponeringar finns i
enligt 9 a §, som lagen (1994:000) om
motsvarar åtta procent kapitaltäckning och stora
av värdet av bankens exponeringar för kredit-
placeringar, beräknat institut och
enligt 10 § (kapi- värdepappersbolag.
talkrav). För en central
föreningsbank med an-
slutna lokala
föreningsbanker bestäms
kapitalbasen och
kapitalkravet gemen-
samt.
Utöver bestämmelsen i En banks kapitalbas får
första stycket gäller attinte understiga det
en banks kapitalbas belopp som enligt 1 kap.
inte får understiga det 2 § tredje stycket
belopp som enligt 1 bankaktiebolagslagen
kap. 2 § tredje stycket (1987:618), 2 kap. 2 §
bankaktiebolagslagen andra stycket
(1987:618), 2 kap. 2 § sparbankslagen
andra stycket spar- (1987:619) eller 1 kap.
bankslagen (1987:619) 4 § tredje stycket
eller 1 kap. 4 § tredje föreningsbankslagen
stycket föreningsbanks- (1987:620) krävdes när
lagen (1987:620) krävdes rörelsen påbörjades.
när rörelsen påbörjades.
4 kap.
9 §3
Förvaltningsberättelsen skall upprättas med iakttagande av god redovisningssed.
I förvaltningsberättelsen skall upplysningar lämnas i följande hänseenden:
1. Sådana förhållanden som inte skall redovisas i resultaträkningen eller i
balansräkningen men som är viktiga för bedömningen av bankens verksamhets-
resultat och ställning.
1Senaste lydelse av
2 kap. 9 a § 1991:1768
2 kap. 10 § 1991:1768
2 kap. 11 § 1991:1768
2 kap. 12 § 1991:1768
2 kap. 16 § 1991:1768.
2Senaste lydelse 1992:1613.
3Senaste lydelse 1989:1086.
2. Händelser av väsentlig betydelse för banken, som har inträffat under
räkenskapsåret eller efter dettas slut.
3. Medelantalet under räkenskapsåret anställda personer, såväl för banken i
dess helhet som för varje arbetsställe med mer än tjugo anställda, det
sammanlagda beloppet av räkenskapsårets löner och ersättningar dels till
styrelsen och andra personer i ledande ställning, varvid tantiem och därmed
jämställd ersättning till styrelsen skall anges särskilt, dels till övriga
anställda och delegater i banken samt, om banken har anställda i flera länder,
löner och ersättningar angivna särskilt för varje land jämte uppgift om
medelantalet anställda i respektive land. Då medelantalet anställda anges skall
uppgift även lämnas om fördelningen mellan män och kvinnor.
Förvaltningsberättelsen skall innehålla förslag till dispositioner beträffande
bankens vinst eller förlust.
Ett bankaktiebolag, en Ett bankaktiebolag, en
sparbank och en central sparbank och en central
föreningsbank skall till föreningsbank skall till
förvaltningsberättelsen förvaltningsberättelsen
foga en foga en
kapitaltäckningsanalys. kapitaltäckningsanalys. I
I denna skall lämnas denna skall lämnas
uppgifter om kapital- uppgifter om kapital-
basen och basen och
kapitaltäckningen enligt kapitaltäckningen enligt
2 kap. 9-11 §§. lagen (1994:000) om
kapitaltäckning och stora
exponeringar för kredit-
institut och
värdepappersbolag.
En föreningsbank skall därutöver lämna upplysningar i följande hänseenden:
1. Väsentliga förändringar i medlemsantalet och summorna av insatsbelopp som
skall återbetalas under nästa räkenskapsår enligt bestämmelserna i 4 kap. 1 och
3 §§ föreningsbankslagen (1987:620).
2. Den rätt till utdelning som gjorda förlagsinsatser medför.
3. Summan av de förlagsinsatser som har sagts upp och skall inlösas under de
näst följande två räkenskapsåren.
7 kap.
4 §4
En banks styrelse är skyldig att genast låta upprätta en särskild balansräkning,
om det finns anledning att anta att
1. ett bankaktiebolags eget kapital understiger nio tiondelar av det
registrerade aktiekapitalet,
2. en sparbank eller 2. en sparbank eller en
en central föreningsbank central föreningsbank med
med anslutna lokala anslutna lokala
föreningsbanker inte kan föreningsbanker inte kan
uppfylla kravet på uppfylla kravet på
kapitaltäckning enligt kapitaltäckning enligt
2 kap. 9-10 §§. lagen (1994:000) om
kapitaltäckning och stora
exponeringar för
kreditinstitut och värde-
pappersbolag.
4Senaste lydelse 1992:1613.
Balansräkningen skall granskas av revisorerna. Om antagandet om bankens
ställning bekräftas skall styrelsen genast underrätta Finansinspektionen.
11 §5
Finansinspektionen Finansinspektionen skall
skall ge tillstånd till ge tillstånd till förvärv
förvärv enligt 10 §, om enligt 10 §, om det inte
det inte kan antas att kan antas att förvärvaren
förvärvaren kommer att kommer att motverka en
motverka en sund sund utveckling av
utveckling av bankens bankens verksamhet.
verksamhet. Ett förvärv, Inspektionen får
som innebär att ett föreskriva en viss tid
icke-finansiellt företag inom vilken ett förvärv
blir moderföretag till skall genomföras.
en bank, skall dock
tillåtas bara om det
finns synnerliga skäl.
Inspektionen får
föreskriva en viss tid
inom vilken ett förvärv
skall genomföras. Ett
tillstånd enligt första
stycket andra meningen
får förenas med villkor
om
skyldighet att inom
viss tid avyttra så stor
del av aktieinnehavet
att banken upphör att
vara dotterföretag.
Finansinspektionen skall meddela beslut i ett ärende enligt denna paragraf inom
tre månader från det att ansökan om tillstånd gjordes.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
5Senaste lydelse 1992:1613.
372
4 Förslag till lag om ändring i bankaktiebolagslagen
(1987:618)
Härigenom föreskrivs i fråga om bankaktiebolagslagen (1987:618)
dels att i 6 kap. 4 § ordet "bankinspektionen" skall bytas ut mot "Finans-
inspektionen",
dels att 2 kap. 3 §, 3 kap. 4 och 7 §§ samt 4 kap. 23 § skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
3 §1
Stiftarna skall upprätta en bolagsordning som skall underställas regeringen för
stadfästelse. Till ansökan om oktroj skall fogas en plan för den tilltänkta
verksamheten.
Regeringen prövar att bolagsordningen överensstämmer med denna lag,
bankrörelselagen (1987:617) och andra författningar samt om och i vad mån
särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets
verksamhet.
Regeringen skall Regeringen skall
stadfästa bolags- stadfästa bolagsordningen
ordningen och bevilja och bevilja oktroj, om
oktroj, om den den planerade rörelsen
planerade rörelsen kan kan antas komma att
antas komma att uppfylla kraven på en
uppfylla kraven på en sund bankverksamhet och
sund bankverksamhet. om de som kommer att äga
ett sådant kvalificerat
innehav i bolaget som
avses i 1 kap. 3 § 2
bankrörelselagen, kan
antas inte komma att ut-
öva sitt inflytande på ett
sätt som motverkar en
sund utveckling av verk-
samheten i bolaget.
Oktroj får inte vägras på den grunden att det inte behövs någon ytterligare
bank.
3 kap.
4 §
Aktiebrev skall ställas till viss man. Det får lämnas ut endast till sådan
aktieägare som är införd i aktieboken och först när den eller de aktier brevet
lyder på har betalts. Vidare fordras
1. att bankaktiebolaget har registrerats, om aktien har tecknats vid bolagets
bildande,
2. att nyemission eller fondemission har registrerats, om aktien tillkommit på
grund av emissionen, eller
3. att registrering har skett enligt 5 kap. 14 §, om aktien har tillkommit på
grund av utbyte eller nyteckning enligt 5 kap.
1Senaste lydelse 1992:1611.
Aktiebrev skall Aktiebrev skall
undertecknas av undertecknas av
styrelsen. styrelsen. Namnteckning-
Namnteckningarna får arna får återges genom
återges genom tryckning tryckning eller på något
eller på något liknande liknande sätt. Brevet
sätt. Brevet skall ange skall ange bolagets
bolagets firma, ord- firma, ordningsnummer på
ningsnummer på den eller den eller de aktier varpå
de aktier varpå brevet brevet lyder, aktiens
lyder, aktiens nomi- nominella belopp och
nella belopp och dagen dagen för utfärdandet.
för utfärdandet. Varje Kan, när aktiebrevet ges
aktiebrev skall ange ut, aktier av olika slag
den inskränkning i rättenfinnas enligt bolags-
att förvärva aktier som ordningen, skall
föreskrivs i 3 §. Kan, näraktieslaget anges i
aktiebrevet ges ut, brevet. Om
aktier av olika slag bolagsordningen inne-
finnas enligt bolag- håller förbehåll enligt 1 §
sordningen, skall akti- fjärde stycket, 8 § eller
eslaget anges i brevet. 6 kap. 8 §, skall detta
Om bolagsordningen in- tydligt anges i brevet på
nehåller förbehåll enligtsådan aktie som avses med
1 § fjärde stycket, 8 § förbehållet. Uppgiften kan
eller 6 kap. 8 §, skall ges i förkortad form.
detta tydligt anges i Förkortningsformerna
brevet på sådan aktie somfastställs av regeringen
avses med förbehållet. eller den myndighet som
Uppgiften kan ges i för- regeringen bestämmer.
kortad form.
Förkortningsformerna
fastställs av regeringen
eller den myndighet som
regeringen bestämmer.
När utbetalning görs vid inlösen av en aktie eller vid minskning av dess
nominella belopp eller vid skifte av bolagets tillgångar, skall aktiebrevet
förses med påskrift om utbetalningen. Har utan återbetalning en aktie dragits in
eller det nominella beloppet ändrats, skall så snart som möjligt en påskrift om
detta göras på aktiebrevet.
Ett aktiebrev, som i samband med dödning eller vid utbyte ges ut i stället för
ett annat, skall innehålla uppgift om detta. Byts ett aktiebrev ut mot ett eller
flera andra aktiebrev skall det äldre aktiebrevet och de därtill hörande
kupongarken makuleras på ett betryggande sätt.
Emissionsbevis samt skuldebrev och optionsbevis som avses i 5 kap. skall
undertecknas på det sätt som anges i andra stycket.
7 §2
Över bankaktiebolagets samtliga aktier och aktieägare skall styrelsen föra en
förteckning (aktiebok). Den skall upprättas omedelbart efter bolagets bildande.
Aktierna skall tas upp i nummerföljd med uppgift om aktietecknarna. Aktieägarnas
postadress och yrke eller titel skall anges. Finns det aktier av olika slag,
skall det av aktieboken framgå till vilket slag varje aktie hör.
Aktieboken kan bestå av ett betryggande lösblads- eller kortsystem. Den kan
också föras med hjälp av automatisk databehandling eller på annat liknande sätt.
När någon visar upp ett När någon visar upp ett
utfärdat aktiebrev och utfärdat aktiebrev och
enligt 6 § eller på annatenligt 6 § eller på annat
sätt styrker sitt förvärvsätt styrker sitt förvärv
eller eller
2Senaste lydelse 1989:833.
när någon antecknas som när någon antecknas som
aktieägare på aktiekonto aktieägare på aktiekonto
enligt aktiekontolagen enligt aktiekontolagen
(1989:827) eller när en (1989:827) eller när en
aktieägare eller annan aktieägare eller annan
behörig person anmäler behörig person anmäler
annan förändring i de för-annan förändring i de
hållanden som har tagits förhållanden som har
upp i aktieboken, skall tagits upp i aktieboken,
en anteckning om akti- skall en anteckning om
eägaren eller om aktieägaren eller om
förändringen genast förasförändringen genast föras
in. Detta gäller endast in. Dagen för införandet
om hinder inte möter skall anges, om dagen
enligt 3 §. Dagen för inte framgår av annat
införandet skall anges, tillgängligt material.
om dagen inte framgår av
annat tillgängligt
material.
Är sista överlåtelsen på ett aktiebrev tecknad in blanco, skall namnet sättas
ut i överlåtelsen innan införandet sker. Ett aktiebrev som visats upp skall
förses med påskrift om införandet och dagen för detta.
4 kap.
23 §3
I emissionsprospektet skall följande uppgifter lämnas, nämligen
1. en kortfattad historik över bankaktiebolaget och dess verksamhet,
2. en redogörelse för bolagets och, om det finns dotterföretag, koncernens
verksamhet samt för bolagets del uppgifter som är av betydelse för bedömningen
av rörelsens karaktär och utveckling,
3. en redogörelse för 3. en redogörelse för
kapitaltäckningen enligt kapitaltäckningen enligt
2 kap. 9-10 §§ samt, i lagen (1994:000) om
förekommande fall, 11 § kapitaltäckning och stora
bankrörelselagen exponeringar för
(1987:617) och dess kreditinstitut och värde-
betydelse för pappersbolag och dess
bankbolaget, betydelse för bank-
bolaget,
4. uppgifter om bolagets styrelseledamöter, revisorer samt anställda och
delegater i ledande ställning, samt
5. en redogörelse för ägar- och rösträttsförhållanden i fråga om bolagets
aktier.
Uppgifterna enligt första stycket, behöver inte lämnas av bankaktiebolag, vars
aktier är noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
3Senaste lydelse 1992:554.
373
5 Förslag till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619)
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1, 3 och 4 §§ sparbankslagen (1987:619) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap.
1 §1
Om det är påkallat för att upprätthålla en sparbanks verksamhet, får
sparbanksstämman besluta att bilda en garantifond genom bidrag av huvudmän eller
andra.
För att vara bindande skall teckning av bidrag till garantifonden ske på en
teckningslista. På denna skall anges om ränta skall utgå och i så fall hur den
skall beräknas. Vidare skall avskrifter av sparbankens senaste balansräkning och
revisorernas yttrande över denna fogas till teckningslistan.
Garantifonden får Garantifonden får
återbetalas endast om återbetalas endast om det
det kan ske med hänsyn kan ske med hänsyn till
till bestämmelserna i 2 bestämmelserna om
kap. 9-10 §§ ban- kapitaltäckning i lagen
krörelselagen (1994:000) om
(1987:617). I övrigt kapitaltäckning och stora
skall beträffande exponeringar för
återbetalningen gälla vadkreditinstitut och
som bestämts vid värdepappersbolag. I
garantifondens övrigt skall beträffande
bildande. återbetalningen gälla vad
som bestämts vid garanti-
fondens bildande.
3 §2
Finns det i reglementet Finns det i reglementet
ett förbehåll om återbäringett förbehåll om återbäring
av grundfonden eller av grundfonden eller del
del därav, får sådan återbä-därav, får sådan återbäring
ring inte ske om inte inte ske om inte
reservfonden uppgår till reservfonden uppgår till
belopp som motsvarar belopp som motsvarar tio
tio gånger grundfonden. gånger grundfonden. Inte
Inte heller får återbäringheller får återbäring ske,
ske, så länge garanti- så länge garantifond, där
fond, där sådan bildats, sådan bildats, inte åter-
inte återbetalts eller betalts eller om
om sparbanken till följd sparbanken till följd av
av återbäringen inte återbäringen inte skulle
skulle kunna uppfylla kunna uppfylla kravet på
det i 2 kap. 9-10 §§ ban-kapitaltäckning enligt
krörelselagen (1987:617) lagen (1994:000) om
föreskrivna kravet på kapitaltäckning och stora
kapitaltäckning. exponeringar för kredit-
institut och
värdepappersbolag.
1Senaste lydelse 1989:1088.
2Senaste lydelse 1989:1088.
4 §3
Utfäst ränta på Utfäst ränta på grundfonden
grundfonden eller eller garantifonden
garantifonden skall skall inte betalas ut,
inte betalas ut, om om till följd av detta
till följd av detta vinsten på rörelsen inte
vinsten på rörelsen inte skulle räcka till att få
skulle räcka till att få upp grundfonden eller
upp grundfonden eller garantifonden till det i
garantifon- den till 2 § första stycket angivna
det i 2 § första stycket beloppet. Räntan på garan-
angivna beloppet. Räntan tifonden skall inte
på garantifonden skall heller betalas ut, om
inte heller betalas ut, genom utbetalningen en
om genom utbetalningen sådan förlust skulle
en sådan förlust skulle uppkomma på rörelsen, att
uppkomma på rörelsen, attsparbanken inte skulle
sparbanken inte skulle kunna uppfylla kravet på
kunna uppfylla det i 2 kapitaltäckning enligt
kap. 9-10 §§ lagen (1994:000) om
bankrörelselagen kapitaltäckning och stora
(1987:617) föreskrivna exponeringar för kredit-
kravet på institut och
kapitaltäckning. värdepappersbolag.
Grundfondsräntan skall Grundfondsräntan skall
inte i något fall inte i något fall betalas
betalas ut om till följd ut om till följd av detta
av detta förlust skulle förlust skulle uppkomma.
uppkomma.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
3Senaste lydelse 1989:1088.
374
6 Förslag till lag om ändring i föreningsbankslagen
(1987:620)
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 3 § och 9 kap. 14 § föreningsbankslagen
(1987:620) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
3 §1
En medlem, som deltar i En medlem, som deltar i
föreningsbanken med högreföreningsbanken med högre
insatsbelopp än han är insatsbelopp än han är
skyldig att delta med, skyldig att delta med,
har rätt att efter har rätt att efter
uppsägning få ut över- uppsägning få ut över-
skjutande belopp utan skjutande belopp utan
att avgå ur att avgå ur
föreningsbanken. Beträf- föreningsbanken. Beträf-
fande uppsägningen samt fande uppsägningen samt
medlemmens rätt att få utmedlemmens rätt att få ut
det uppsagda beloppet det uppsagda beloppet
och hans skyldighet att och hans skyldighet att
betala tillbaka vad han betala tillbaka vad han
har fått ut tillämpas 1 har fått ut tillämpas 1
och 2 §§ samt 3 kap. 4 § och 2 §§ samt 3 kap. 4 §
första stycket. första stycket.
Sexmånadersfristen Sexmånadersfristen enligt
enligt 1 § skall därvid 1 § skall därvid räknas från
räknas från utgången av utgången av det
det räkenskapsår som räkenskapsår som sedan
sedan uppsägningen har uppsägningen har gjorts
gjorts slutar näst efter slutar näst efter en månad
en månad eller den längreeller den längre tid,
tid, högst sex månader, högst sex månader, som har
som har bestämts i bestämts i stadgarna.
stadgarna. Härutöver Härutöver gäller att sådant
gäller att sådant in- insatsbelopp får betalas
satsbelopp får betalas ut endast om det kan ske
ut endast om det kan med hänsyn till
ske med hänsyn till bestämmelserna om
bestämmelserna om kapitaltäckning i lagen
kapitaltäckning i 2 kap. (1994:000) om
9-10 §§ bankrörelselagen kapitaltäckning och stora
(1987:617). exponeringar för
kreditinstitut och värde-
pappersbolag.
Beträffande uppsägning av överskjutande insatsbelopp vid föreningsbanks
ombildning till bankaktiebolag gäller i stället 11 kap. 5 §.
9 kap.
14 §2
När den i kallelsen på okända borgenärer bestämda anmälningstiden har gått ut
och alla kända skulder blivit betalda, skall likvidatorerna skifta
föreningsbankens behållna tillgångar. Om något skuldbelopp är tvistigt eller
inte förfallet till betalning eller av annan orsak inte kan betalas, skall så
mycket av föreningsbankens medel som kan behövas för denna betalning behållas
och återstoden skiftas.
1Senaste lydelse 1992:1058.
2Senaste lydelse 1989:1089.
I en lokal I en lokal föreningsbank
föreningsbank får till får till medlemmarna,
medlemmarna, utöver av utöver av dem betalda
dem betalda insatser, insatser, betalas ut
betalas ut medel endast medel endast i den mån
i den mån det kan ske det kan ske med hänsyn
med hänsyn till till bestämmelserna om
bestämmelserna i 2 kap. kapitaltäckning i lagen
9-10 §§ bankrörelselagen (1994:000) om kapital-
(1987:617). De medel täckning och stora expo-
som sålunda inte får neringar för
betalas ut skall föras kreditinstitut och
till den centrala värdepappersbolag. De
föreningsbankens reserv- medel som sålunda inte får
fond. betalas ut skall föras
till den centrala
föreningsbankens
reservfond.
De medlemmar eller innehavare av förlagsandelar som vill klandra skiftet skall
väcka talan mot föreningsbanken senast tre månader efter det att
slutredovisningen lades fram på föreningsbanksstämman.
Om en medlem eller innehavare av en förlagsandel inte inom fem år efter det att
slutredovisningen lades fram på föreningsbanksstämman har anmält sig för att
lyfta vad han har erhållit vid skiftet, har han förlorat sin rätt till detta. Om
medlen är ringa i förhållande till de skiftade tillgångarna, kan rätten på
anmälan av likvidatorerna förordna att medlen skall tillfalla allmänna
arvsfonden. I annat fall skall 17 § tillämpas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
375
7 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare
Härigenom föreskrivs att 3, 5, 13, 14 och 16 §§ lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §1
Varje försäkringsmäklare skall vara registrerad hos Finansinspektionen och stå
under dess tillsyn. Registreringen kan avse förmedling av
1. alla slag av försäkring,
2. enbart personförsäkring, eller
3. enbart skadeförsäkring.
Bedriver mäklaren även
verksamhet som avses i
1 kap. 3 b § lagen
(1991:981) om värdepap-
persrörelse skall också
detta registreras.
Benämningen försäkringsmäklare får användas bara av den som är registrerad
enligt denna lag.
5 §2
För att en fysisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare krävs att
han
1. inte är underårig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller har
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken,
2. inte genom anställning eller uppdrag hos något försäkringsföretag eller på
annat sätt är beroende av försäkringsgivarintressen,
3. har en försäkring för skadeståndsskyldighet som kan åläggas honom om han
åsidosätter sina skyldigheter,
4. har en 4. har en
tillfredställande tillfredställande utbild-
utbildning, och ning för den verksamhet
som bedrivs, och
5. i övrigt är lämplig som försäkringsmäklare.
Sådan försäkring som Sådan försäkring som avses
avses i första stycket 3 i första stycket 3 krävs
krävs inte om mäklaren inte om mäklarens
förmedlar försäkringar verksamhet bedrivs ute-
uteslutande för en slutande för en juridisk
juridisk person som är person som är registrerad
registrerad som försäk- som försäkringsmäklare.
ringsmäklare.
13 §
Försäkringsmäklaren skallFörsäkringsmäklaren skall
utföra sitt uppdrag utföra sitt uppdrag
omsorgsfullt och med omsorgsfullt och med
iakttagande av god för- iakttagande av god för-
säkringsmäklarsed. Han säkringsmäklarsed.
skall, i den utsträck- Motsvarande krav skall
ning som gälla för verksamhet som
omständigheterna avses i
1Senaste lydelse 1993:1308.
2Senaste lydelse 1990:812.
kräver det, klarlägga 3 § andra stycket.
uppdragsgivarens behov Försäkringsmäklaren skall,
av försäkring och föreslåi den utsträckning som
lämpliga lösningar. omständigheterna kräver
det, klarlägga uppdrags-
givarens behov av för-
säkring och, i
förekommande fall,
tjänster i samband med
sparande samt föreslå
lämpliga lösningar.
14 §
Om försäkringsmäklaren Om försäkringsmäklaren upp-
uppsåtligen eller av såtligen eller av
oaktsamhet åsidosättter oaktsamhet åsidosättter
sina skyldigheter sina skyldigheter enligt
enligt 13 §, skall han 13 §, skall han ersätta
ersätta den skada som den skada som till följd
till följd av detta av detta drabbar en
drabbar uppdragsgivaren uppdragsgivare, en
eller försäkringsgivaren försäkringsgivare, ett
eller någon som härleder fondföretag eller någon
sin rätt från upp- som härleder sin rätt från
dragsgivaren. uppdragsgivaren.
16 §3
Om någon utövar sådan Om någon utövar sådan verk-
verksamhet som omfattas samhet som avses i 3 §
av denna lag utan att första stycket 1-3 utan
vara registrerad som att vara registrerad som
försäkringsmäklare, skallförsäkringsmäklare, skall
Finansinspektionen före- Finansinspektionen före-
lägga honom vid vite att lägga honom vid vite att
upphöra med detta. upphöra med detta. Det-
Detsamma gäller om en samma gäller om en
registrerad försäkringsmä-registrerad försäkringsmä-
klare yrkesmässigt för- klare yrkesmässigt för-
medlar försäkringar av medlar försäkringar av ett
ett slag som han inte är slag som han inte är
registrerad för och om registrerad för eller
någon använder benämningenbedriver sådan verksamhet
försäkringsmäklare utan som avses i 3 § andra
att vara registrerad stycket utan att detta
som sådan. registrerats samt om
någon använder benämningen
försäkringsmäklare utan att
vara registrerad som så-
dan.
Ett föreläggande enligt första stycket får också meddelas i samband med ett
beslut om återkallelse enligt 15 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
3Senaste lydelse 1993:1308.
376
8 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 33 § lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
33 §1
Efter föreläggande av Efter föreläggande av
skattemyndigheten skall skattemyndigheten skall
den som har tillstånd den som får driva
att driva värdepappers- värdepappersrörelse lämna
rörelse lämna kontroll- kontrolluppgift för namn-
uppgift för namngiven given person. Kontroll-
person. Kontrollupp- uppgiften skall avse
giften skall avse sådana sådana uppgifter om av-
uppgifter om avyttring yttring av finansiella
av finansiella instrument som tas in i
instrument som tas in i avräkningsnota enligt 3
avräkningsnota enligt 3 kap. 9 § lagen (1991:981)
kap. 9 § lagen om värdepappersrörelse.
(1991:981) om värde-
pappersrörelse.
Efter föreläggande av riksskatteverket skall kontrolluppgift enligt första
stycket lämnas också i fråga om ej namngivna personer. Sådant föreläggande får
efter riksskatteverkets bestämmande utfärdas av skattemyndigheten i det län där
den skatteskyldige har sitt säte eller driver verksamhet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
1Senaste lydelse 1991:1002.
377
9 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:655) om
återföring av obeskattade reserver
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1990:655) om återföring av obeskattade
reserver skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §1
För bankaktiebolag, För bankaktiebolag, spar-
sparbanker, banker, föreningsbanker,
föreningsbanker, kreditmarknadsbolag och
finansbolag, värdepappersbolag som
kreditaktiebolag och skall uppfylla kapital-
sådana värdepappersbolag krav enligt lagen
som skall uppfylla (1994:000) om
kapitalkrav enligt 5 kapitaltäckning och stora
kap. 1 § lagen exponeringar för
(1991:981) om värde- kreditinstitut och värde-
pappersrörelse får - i pappersbolag får - i
stället för vad som angesstället för vad som anges
i 4 och 5 §§ - i 4 och 5 §§ - bestämmel-
bestämmelserna i andra serna i andra stycket
stycket tillämpas. tillämpas.
Hela uppskovsbeloppet skall tas upp till beskattning vid 1992 års taxering
eller, om företaget på grund av förlängt räkenskapsår inte skall taxeras detta
år, vid 1993 års taxering. Vid tillämpning av uppbördslagens (1953:272) regler
om debitering av preliminär och slutlig skatt skall dock anses som om skatten på
uppskovsbeloppet hänför sig med lika delar till de beskattningsår för vilka
taxering sker åren 1992-1995. Taxeras inte företaget år 1992 skall anses som om
skatten på uppskovsbeloppet hänför sig med 50 procent till det beskattningsår
för vilket taxering sker år 1993 och med vardera 25 procent till de
beskattningsår för vilka taxering sker åren 1994 och 1995. Vad nu sagts äger
motsvarande tillämpning om taxering inte sker ett senare år under nämnda period.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
1Senaste lydelse 1992:705.
378
10 Förslag till lag om ändring i insiderlagen (1990:1342)
Härigenom föreskrivs att 2, 7 och 18 §§ insiderlagen (1990:1342) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §1
I denna lag förstås med
1. handel på värde- 1. handel på värde-
pappersmarknaden: pappersmarknaden: handel
handel på börs eller på börs eller annan
annan organiserad mar- organiserad marknads-
knadsplats eller genom plats eller genom någon
någon som driver värde- som yrkesmässigt bedriver
pappersrörelse med stöd sådan verksamhet som
av 1 kap. 3 eller 3 a § avses i 1 kap. 3 § 1-5
lagen (1991:981) om lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse, värdepappersrörelse,
2. fondpapper: aktie och obligation samt sådana andra delägarrätter eller
fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i värdepappersfond
och aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning förvarar aktiebrev i ett
utländskt bolag (depåbevis),
3. aktiemarknadsbolag: svenskt aktiebolag som utgivit aktier vilka är noterade
vid en börs eller auktoriserad marknadsplats.
Vad som föreskrivs om aktie skall också tillämpas på emissionsbevis,
interimsbevis, optionsbevis, konvertibelt skuldebrev, skuldebrev förenat med
optionsrätt till nyteckning, vinstandelsbevis, aktieoption och aktietermin.
Utfärdande av köpoption skall likställas med försäljning av de aktier optionen
avser medan utfärdande av säljoption skall likställas med köp av aktierna.
Med fondpapper jämställs i denna lag ränteoption, räntetermin, indexoption och
indextermin.
Om fondpapper ägs av två eller flera med samäganderätt, skall en delägare vid
tillämpningen av denna lag anses vara ägare till så många av fondpapperen som
svarar mot hans lott i det samfällda innehavet.
7 §2
Utan hinder av 4 § får Utan hinder av 4 § får
1. befattningshavare 1. befattninghavare hos
hos någon som driver någon som driver värde-
värdepappersrörelse med pappersrörelse med stöd av
stöd av 1 kap. 3 eller 3 1 kap. 3, 3 c eller 3 d §
a § lagen (1991:981) om lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse värdepappersrörelse
fullgöra köp- eller fullgöra köp- eller
säljorder i rörelsen, säljorder i rörelsen,
1Senaste lydelse 1992:1323.
2Senaste lydelse 1992:1628.
2. köp ske av annat än option eller termin då den icke offentliggjorda
omständigheten är ägnad att sänka kursen eller försäljning ske av annat än
option eller termin då omständigheten är ägnad att höja kursen,
3. uppgifter fullgöras som åligger någon på grund av vad som föreskrivits i lag
eller annan författning,
4. köp ske i fall som avses i 5 § 1 för den juridiska personens räkning av
aktier i aktiebolaget,
5. innehavare av option när optionens löptid går ut köpa eller sälja den
underliggande tillgången eller sälja optionen,
6. utfärdare av option i samband med lösen sälja eller köpa den underliggande
tillgången som optionen avser,
7. köpare och säljare av termin vid slutdag fullgöra avtalet.
18 §3
Om det finns anledning anta att en bestämmelse i 4 § överträtts, har Finans-
inspektionen rätt att få de uppgifter som den behöver för sin utredning från
1. den som det finns anledning anta har gjort överträdelsen,
2. ett aktiebolag eller en juridisk person i övrigt vars fondpapper över-
trädelsen gäller,
3. den juridiska person som lämnat det offentliga erbjudandet om aktieförvärv,
4. moderföretaget till det aktiebolag eller den juridiska person som avses i 2
eller 3,
5. myndighet,
6. någon som driver 6. någon som driver
värdepappersrörelse med värdepappersrörelse med
stöd av 1 kap. 3 eller 3 stöd av 1 kap. 3, 3 c
a § lagen (1991:981) om eller 3 d § lagen
värdepappersrörelse, (1991:981) om värde-
pappersrörelse,
7. någon annan som köpt eller sålt fondpapper, om det finns anledning anta att
köpet eller försäljningen föranletts av otillåtet råd eller därmed jämförlig
åtgärd som avses i 4 §.
Om det finns anledning anta att någon har överträtt andra bestämmelser i denna
lag och är överträdelsen belagd med straff, får inspektionen i utredningssyfte
också infordra uppgifter av denne.
Denna lag träder i kraft, i fråga om 2 §, den 1 januari 1995 och i övrigt den 1
januari 1996.
3Senaste lydelse 1992:1323.
379
11 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:981) om värdepappersrörelse
dels att 3 kap. 7 § och 5 kap. 2-4 §§ skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 3 kap. 7 a § och 5 kap. 5 § skall betecknas 3 kap. 7 §
respektive 5 kap. 2 §,
dels att 1 kap. 1-3 a, 6-10 §§, 2 kap. 1, 2, 4, 5 och 7 §§, 3 kap. 1-5 §§, 4
kap. 1-3 och 5 §§, 5 kap. 1 § och nya 5 kap. 2 § och 6 kap. 4-6, 7, 8, 9, 10 och
11 §§ samt rubriken närmast före 2 kap. 7 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall föras in nya paragrafer, 1 kap. 3 b-e, 6 a och b §§,
2 kap. 8 §, 3 kap. 1 a §, 6 kap. 3 a-e, 6 a och b, 8 a-d och 9 a §§ och 7 kap.
2 §, samt närmast före 2 kap. 8 §, 6 kap. 3 a §, 6 a § och 8 b § nya rubriker
av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
Denna lag gäller värdepappersrörelse.
För utländska företags
verksamhet i Sverige
gäller bestämmelserna i
denna lag i tillämpliga
delar. För filialer till
utländska företag gäller i
övrigt lagen (1992:160)
om utländska filialer
m.m.
Lagen gäller inte Lagen gäller inte
verksamhet som drivs av verksamhet som drivs av
Sveriges riksbank eller Riksbanken, Riksgälds-
sådan förvaltning av kontoret, Kammar-
finansiella instrument kollegiet eller av för-
som är reglerad i annan säkringsbolag med kon-
lag. cession enligt för-
säkringsrörelselagen
(1982:713). Lagen gäller
inte heller sådan för-
valtning av finansiella
instrument som är regle-
rad i annan lag.
2 §
I denna lag betyder
1. värdepappersrörelse: verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla
sådana tjänster som anges i 3 §,
2. värdepappersbolag: 2. värdepappersbolag:
svenskt aktiebolag som svenskt aktiebolag som
fått tillstånd att driva fått tillstånd enligt
värdepappersrörelse, denna lag att driva
värdepappersrörelse,
3. bankinstitut: bank- 3. bankinstitut: bank-
aktiebolag, sparbank, aktiebolag, sparbank,
central föreningsbank central föreningsbank och
och utländskt bankföretagutländskt bankföretag som
som fått tillstånd att driver bankrörelse från
driva bankrörelse från filial här i landet,
filial här i landet,
4. utländskt värde-
pappersföretag: utländskt
företag som inte är ban-
kinstitut och som fått
tillstånd att driva
värdepappersrörelse från
filial här i landet,
5. 4. värdepappersinstitut:
värdepappersinstitut: värdepappersbolag,
företag som fått tillståndsvenska bankinstitut som
att driva värdepappers- fått tillstånd att driva
rörelse. värdepappersrörelse och
utländska företag som
driver värdepappersrörelse
från filial här i landet,
5. EES: Europeiska
ekonomiska samarbets-
området,
6. kvalificerat
innehav: ett direkt
eller indirekt ägande i
ett företag, om innehavet
representerar 10 % eller
mer av samtliga röster
eller annars möjliggör ett
väsentligt inflytande över
ledningen av företaget,
7. filial: ett
avdelningskontor med
självständig förvaltning;
om ett utländskt företag
etablerar sig i Sverige
enligt 3 c § 1 eller 2
kap. 7 § första stycket,
skall etableringen anses
som enda filial, även om
flera driftställen
inrättas.
3 §
Värdepappersrörelse får Värdepappersrörelse får, om
drivas endast efter inte annat följer av
tillstånd av Finans- denna lag, drivas endast
inspektionen. Tillstånd efter tillstånd av
får ges för Finansinspektionen.
Tillstånd får ges för
1. handel med finansiella instrument för annans räkning i eget namn,
2. förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella instrument
eller i annat fall medverkan vid transaktioner avseende sådana instrument,
3. handel med finansiella instrument för egen räkning,
4. förvaltning av någon annans finansiella instrument,
5. garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av fondpapper eller
erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument som är riktade
till en öppen krets.
3 a §1
Tillstånd enligt 3 § krävs
inte för
1. ett utländskt bank-
företag som driver verk-
samhet med stöd av
1 kap. 5 § bankrör-
elselagen
1Senaste lydelse 1992:1620 (jfr 1993:1646).
(1987:617), om
verksamhet som anges i
3 § omfattas av det i
hemlandet meddelade
tillståndet att driva
bankrörelse,
2. ett utländskt
kreditinstitut som
driver verksamhet med
stöd av 2 kap. 9 § lagen
(1992:1610) om kredit-
marknadsbolag, om verk-
samhet som anges i 3 §
omfattas av det i
hemlandet meddelade
tillståndet att driva
finansieringsverk-
samhet,
3. ett utländskt företag
som driver verksamhet
med stöd av 2 kap. 10 §
lagen om kreditmark-
nadsbolag, om verk-
samhet som anges i 3 § är
tillåten enligt före-
tagets stadgar eller
bolagsordning och det
eller de utländska
kreditinstitut som äger
företaget eller dess
moderföretag skulle ha
rätt enligt 1 eller 2
att driva sådan
verksamhet.
För utländska företag som
avses i första stycket
gäller bestämmelserna i
denna lag i tillämpliga
delar.
Tillstånd enligt 3 § 2 krävs inte för verksamhet som bedrivs med stöd av en
auktorisation som börs eller marknadsplats enligt lagen (1992:543) om börs- och
clearingverksamhet.
3 b §
Tillstånd enligt 3 § 2 be-
hövs inte för verksamhet
som bedrivs av den som är
registrerad som försäk-
ringsmäklare enligt 3 §
första stycket 1 och 2
lagen (1989:508) om för-
säkringsmäklare, om
1. verksamheten endast
avser andelar i värde-
pappersfonder eller
sådana utländska fond-
företag som avses i 7 a
och 7 b §§ lagen
(1990:1114) om värde-
pappersfonder,
2. kunders order
vidarebefordras endast
direkt till fondbolag
och utländska fondföretag
som avses i 1, och
3. mäklaren i denna
verksamhet inte tar emot
kunders medel eller
fondandelar.
3 c §
Tillstånd enligt 3 § behövs
inte för företag, som har
säte i ett annat land
inom EES och som i det
landet (hemlandet) har
tillstånd att driva värde-
pappersrörelse. Ett sådant
företag får
1. driva värdepappers-
rörelse från filial i
Sverige med början två
månader efter det att
Finansinspektionen från
en behörig myndighet i
företagets hemland
mottagit en underrättelse
med sådant innehåll som
anges i 6 a § första
stycket,
2. driva värdepappers-
rörelse genom att från
sitt hemland erbjuda och
tillhandahålla tjänster
med början så snart
Finansinspektionen från
en behörig myndighet i
företagets hemland
mottagit en underrättelse
med sådant innehåll som
anges i 6 b § första
stycket.
3 d §
Tillstånd enligt 3 § behövs
inte för
1. ett utländskt bank-
företag som driver verk-
samhet med stöd av
1 kap. 5 § bankrörelse-
lagen (1987:617),
2. ett utländskt kredit-
institut som driver
verksamhet med stöd av
2 kap. 9 § lagen
(1992:1610) om kredit-
marknadsbolag,
3. ett utländskt företag
som driver verksamhet
med stöd av 2 kap. 10 §
lagen om kreditmarknads-
bolag,
3 e §
Ett utländskt företag som
driver värdepappersrörelse
med stöd av 3 c § eller
3 d § 1 och 2 får driva så-
dan verksamhet som anges
i 3 § endast i den mån
verksamheten omfattas av
företagets verksamhets-
tillstånd i hemlandet.
Ett utländskt företag som
driver värdepappersrörelse
med stöd av 3 d § 3 får
driva verksamhet som
anges i 3 § endast om
verksamheten är tillåten
enligt företagets stadgar
eller bolagsordning och
endast i den mån det
eller de utländska
kreditinstitut som äger
företaget eller dess
moderföretag skulle ha
rätt enligt första stycket
att driva sådan
verksamhet.
6 §
Ett värdepappersbolag fårEtt värdepappersbolag får
efter tillstånd av efter tillstånd av
Finansinspektionen Finansinspektionen
inrätta filial i inrätta filial i
utlandet. utlandet. Om filialen
skall inrättas i ett land
inom EES får tillstånd väg-
ras endast om det med
beaktande av den
planerade verksamheten
finns skäl att ifrågasätta
lämpligheten av bolagets
administrativa struktur
eller bolagets
finansiella styrka.
Ansökan om tillstånd
skall innehålla
1. en plan för den
tilltänkta filialverksam-
heten, med uppgift om
filialens organisation,
och
2. uppgift om filialens
adress och ansvariga
ledning.
6 a §
Om ett värdepappersbolag
får tillstånd enligt 6 §
till filialetablering i
ett annat land inom EES,
skall Finansinspektionen
genast underrätta behörig
myndighet i det land där
filialen skall inrättas.
Underrättelsen skall
innehålla
1. vad som anges i 6 §
andra stycket, och
2. uppgift om
investerarskydd som
gäller för kunder hos
värdepappersbolaget.
Om värdepappersbolaget
efter det att filialen
har inrättats avser att
vidta ändring i något
förhållande som avses i 6 §
andra stycket, skall
bolaget skriftligen
anmäla detta till Finans-
inspektionen och behörig
myndighet i det land där
filialen finns. Anmälan
skall göras minst en månad
innan ändringen genomförs.
6 b §
Ett värdepappersbolag som
önskar driva verksamhet i
ett annat land inom EES,
genom att erbjuda och
tillhandahålla tjänster
utan att inrätta filial
där, skall innan verk-
samheten inleds
underrätta Finans-
inspektionen om sin
avsikt. Till
underrättelsen skall
fogas en plan för den
planerade verksamheten
med uppgift om vilka
tjänster som skall
erbjudas. Inspektionen
skall inom en månad
överlämna underrättelsen
och verksamhetsplanen
till behörig myndighet i
det land där verksamheten
skall utövas.
Om värdepappersbolaget
avser att ändra
verksamhet som avses i
första stycket, skall
bolaget skriftligen
anmäla detta till Finans-
inspektionen och behörig
myndighet i det land där
verksamheten utövas. An-
mälan skall göras innan
ändringen genomförs.
7 §
Värdepappersrörelse skall bedrivas så att allmänhetens förtroende för värde-
pappersmarknaden upprätthålls och enskildas kapitalinsatser inte otillbörligen
äventyras samt i övrigt så att rörelsen kan anses sund.
Ett värdepappersinstitut
skall
- i sin verksamhet
handla på ett ärligt och
rättvist sätt,
- handla med
erforderlig skicklighet,
omsorg och uthållighet,
- inneha och effektivt
använda sådana resurser
och rutiner som behövs för
att rörelsen skall kunna
bedrivas på ett riktigt
sätt,
- från sina kunder
inhämta uppgifter om
deras ekonomiska situa-
tion, erfarenhet av
värdepappersmarknaden och
syftet med de tjänster de
efterfrågar,
- vid sina kontakter
med kunder lämna
tillräcklig information
om sådana omständigheter
som är väsentliga i
sammanhanget,
- försöka att undvika
intressekonflikter och,
om sådana inträffar, se
till att kunderna be-
handlas rättvist, och
- i övrigt följa alla
regler som gäller för
verksamheten.
Regeringen eller, efter
regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen får
meddela närmare föreskrif-
ter om vad värdepappers-
institut skall iaktta
enligt första och andra
styckena.
7 a §2
Om ett Om ett värdepappers-
värdepappersinstitut institut utanför en börs
utanför en börs har gjorthar gjort ett avslut för
ett avslut för egen egen eller någon annans
eller någon annans räk- räkning i fondpapper som
ning i fondpapper som är är inregistrerade vid den
inregistrerade vid den börsen, skall institutet
börsen, skall institutet omedelbart anmäla av-
omedelbart anmäla av- slutet till börsen. Någon
slutet till börsen. Någonanmälan behövs dock inte
anmälan behövs dock inte om avslutet har gjorts
om avslutet har gjorts vid någon annan svensk
vid någon annan svensk börs eller vid en utländsk
eller utländsk börs. börs i ett land utanför
EES.
Ett svenskt värde-
pappersinstitut skall
vidare i den omfattning
och på det sätt regeringen
eller, efter regeringens
bemyndigande, Finans-
inspektionen föreskriver
anmäla avslut i
finansiella instrument
som är föremål för handel
vid en börs, auktoriserad
marknadsplats eller
annan reglerad marknad
inom EES och som görs via
en filial i ett land
inom EES eller genom
tillhandahållande av
tjänster i ett sådant land
utan att institutet har
någon filial där.
8 §
En styrelseledamot En styrelseledamot eller
eller befattningshavare befattningshavare hos
hos ett värdepappers- ett värdepappersbolag,
bolag eller ett vilken i den egenskapen
utländskt värdepappers- får kunskap om en upp-
företag, vilken i den dragsgivares affärs-
egenskapen får kunskap förhållanden eller per-
om en uppdragsgivares sonliga förhållanden, får
affärsförhållanden eller inte obehörigen röja vad
personliga förhållanden, han har fått veta och
får inte obehörigen röja inte heller utnyttja
vad han har fått veta kunskapen i strid med
och inte heller uppdragsgivarens
utnyttja kunskapen i intresse.
strid med uppdragsgiva-
rens intresse.
9 §
För ett värdepappers- För ett värdepappers-
institut som har till- institut som driver
stånd att driva värdepap-verksamhet som avses i 3 §
persrörelse enligt 3 § 1 1 gäller bestämmelserna om
gäller bestämmelserna om handelskommission i
handelskommission i lagen (1914:45) om
lagen (1914:45) om kommission, om inte
kommission, om inte annat följer av denna
annat följer av denna lag.
lag.
2Senaste lydelse 1992:559.
10 §
Vad som föreskrivs om Vad som föreskrivs om
självinträde i 40-45 §§ självinträde i 40-45 §§
lagen (1914:45) om kom- lagen (1914:45) om
mission gäller även när kommission gäller även när
ett värdepappersinstitut ett värdepappersinstitut
som fått tillstånd att som driver värdepappers-
driva värdepappersrörelserörelse som avses i 3 § 1
enligt 3 § 1 utför upp- utför uppdrag avseende
drag avseende köp, för- köp, försäljning eller byte
säljning eller byte av av finansiella
finansiella instrument instrument genom avtal
genom avtal med ett med ett företag som har
företag som har sådant sådant samband med värde-
samband med värde- pappersinstitutet som
pappersinstitutet som avses i 6 kap. 3 § andra
avses i 6 kap. 3 § andra stycket.
stycket.
Vad som sägs i första stycket skall också tillämpas då avtalet ingås med någon
som äger tio procent eller mer av aktiekapitalet eller andelarna eller av
röstetalet i värdepappersinstitutet eller företag som har sådant samband med
värdepappersinstitutet som avses i 6 kap. 3 § andra stycket.
2 kap.
1 §
Tillstånd för ett svenskt aktiebolag att driva värdepappersrörelse får meddelas
endast om
1. bolagsordningen inte strider mot denna lag eller någon annan författning,
2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund
värdepappersrörelse,
3. den som kommer att
äga ett kvalificerat
innehav i bolaget inte
kan antas utöva sitt
inflytande på ett sätt som
motverkar en sund ut-
veckling av verksamheten
i bolaget, och
3. bolaget uppfyller 4. bolaget uppfyller de
de villkor som i övrigt villkor som i övrigt
anges i denna lag. anges i denna lag.
2 §
Ansökan om tillstånd får göras innan bolaget har registrerats. Har sådan ansökan
gjorts inom sex månader från stiftelseurkundens undertecknande, räknas den i 2
kap. 9 § första stycket aktiebolagslagen (1975:1385) föreskrivna tiden från
tillståndsbeslutet.
Till ansökan skall
fogas en plan för den
tilltänkta verksamheten.
Regeringen eller, efter
regeringens
bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela
närmare föreskrifter om
vad en sådan plan skall
innehålla.
4 §
Ett värdepappersbolag skall ha en styrelse med minst fem ledamöter. Bolaget
skall ha en verkställande direktör.
I ett värdepappersbolag
skall minst en av stämman
utsedd revisor vara
auktoriserad revisor
eller auktoriserat
revisionsbolag.Ett värdepappersbolag
skall ha sitt
huvudkontor i Sverige.
5 §
Ett värdepappersbolag Ett värdepappersbolag
skall ha ett skall när verksamheten
aktiekapital som med påbörjas ha ett bundet
hänsyn till eget kapital som vid
verksamhetens art och tidpunkten för beslut om
omfattning är till- tillstånd enligt 1 §
räckligt stort. motsvarar minst
Regeringen eller, efter 1. fem miljoner ecu om
regeringens bemyndi- bolagets verksamhet
gande, finansinspek- skall innefatta motta-
tionen får meddela gande av medel på konto
närmare föreskrifter om enligt 3 kap. 4 § 4,
aktiekapitalets
storlek.
2. 730 000 ecu om
bolaget skall bedriva
verksamhet som avses i
1 kap. 3 § 3 eller 5, och
3. 125 000 ecu om inte
högre belopp krävs enligt
1 eller 2.
I 11 kap. 7 § aktie-
bolagslagen (1975:1385)
finns bestämmelser om vad
som utgör bundet eget
kapital.
Utländska värdepappers- Utländska företag
företag
7 §3
Ett utländskt företag fårAndra utländska företag än
efter tillstånd av sådana som avses i 1 kap.
Finansinspektionen 3 c och d §§ får efter
driva värdepappersrörelsetillstånd av Finans-
från avdelningskontor inspektionen driva värde-
med självständig för- pappersrörelse från
valtning (filial). filial.
Tillstånd till filial- Tillstånd till filial-
etablering skall lämnas etablering skall lämnas
om företaget står under om företaget står under
tillsyn av myndighet betryggande tillsyn av
eller något annat be- myndighet eller något
hörigt organ i hemlandet annat behörigt organ i
och den planerade verk- hemlandet och den
samheten här i landet planerade verksamheten
kan antas komma att här i landet kan antas
uppfylla kraven på en komma att uppfylla
sund värdepappersrörelse.kraven på en sund värde-
pappersrörelse.
För verksamheten i
filialen gäller bestäm-
melserna i lagen
(1992:160) om utländska
filialer m.m., om inte
annat följer av denna
lag.
3Senaste lydelse 1992:162.
Verksamhetsplan
8 §
Till ansökan om tillstånd
enligt 1, 6 eller 7 §
skall fogas en plan för
den tilltänkta
verksamheten. Regeringen
eller, efter regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen skall
meddela närmare före-
skrifter om vad en sådan
plan skall innehålla.
3 kap.
1 §
Ett värdepappersbolag Ett värdepappersbolag får
och ett utländskt värde- endast förvärva sådan
pappersföretag får endastegendom som behövs i
förvärva sådan egendom somrörelsen.
behövs i rörelsen.
Ett värdepappersbolag Ett värdepappersbolag får
eller utländskt värde- förvärva aktier eller
pappersföretag får förvärvaandelar i företag bara
aktier eller andelar i efter tillstånd av
företag bara efter Finansinspektionen, om
tillstånd av Finansin- förvärvet ingår som ett led
spektionen, om förvärvet i organisationen av
ingår som ett led i verksamheten.
organisationen av verk-
samheten.
1 a §
Ett värdepappersbolag som
har tillstånd att bedriva
verksamhet som avses i 3
kap. 4 § 4 och 5 får ha
kvalificerade innehav av
aktier eller andelar i
företag som inte driver
finansiell verksamhet
eller
försäkringsverksamhet som
sammanlagt uppgår till
högst 60 % av
bolagets kapitalbas. Ett
sådant innehav i ett
enskilt företag får uppgå
till högst 15 % av
kapitalbasen.
Begränsningarna i första
stycket gäller inte sådana
innehav som avses i 1 §.
Om gränserna i denna
paragraf efter ett förvärv
överskrids, skall
innehavet avvecklas i
motsvarande mån så snart
det är lämpligt.
2 §4
För att skydda en egen För att skydda en egen
fordran får ett värde- fordran får ett värde-
pappersbolag och ett pappersbolag dels på
ut-
4Senaste lydelse 1992:559.
ländskt värdepappers- offentlig auktion eller
företag dels på offentligpå en svensk eller
auktion eller på en utländsk börs, en
svensk eller utländsk auktoriserad marknads-
börs, en auktoriserad plats eller någon annan
marknadsplats eller reglerad marknad eller
någon annan reglerad vid exekutiv försäljning
marknad eller vid exe- köpa egendom som är utmätt
kutiv försäljning köpa eller utgör säkerhet för
egendom som är utmätt fordringen, dels överta
eller utgör säkerhet för egendom som betalning för
fordringen, dels överta fordran även om egendomen
egendom som betalning inte behövs i rörelsen, om
för fordran även om egen-det finns anledning att
domen inte behövs i anta att bolaget annars
rörelsen, om det finns skulle göra en avsevärd
anledning att anta att förlust.
bolaget eller det
utländska företaget
annars skulle göra en Sådan egendom skall av-
avsevärd förlust. yttras så snart det är
Sådan egendom skall av- lämpligt och senast när
yttras så snart det är det kan ske utan förlust
lämpligt och senast när för värdepappersbolaget.
det kan ske utan förlust Har egendomen inte
för värdepappersbolaget avyttrats inom tre år från
eller det utländska förvärvet, krävs Finans-
värdepappersföretaget. inspektionens tillstånd
Har egendomen inte för fortsatt innehav.
avyttrats inom tre år
från förvärvet, krävs
Finansinspektionens
tillstånd för fortsatt
innehav.
3 §
Ytterligare bestämmelser Ytterligare bestämmelser
om värdepappersinstituts om svenska värdepappers-
rätt att förvärva instituts rätt att förvärva
finansiella instrument finansiella instrument
finns i 4 kap. finns i 4 kap.
4 §5
Ett värdepappersbolag Ett värdepappersbolag och
och ett utländskt värde- ett utländskt företag
pappersföretag får som hemmahörande utanför EES
ett led i rörelsen som fått tillstånd att
driva värdepappersrörelse
får, med Finans-
inspektionens tillstånd,
som ett led i rörelsen
1. lämna råd i finansiella frågor,
2. ta emot värdepapper för förvaring,
3. ta emot medel med 3. ta emot medel med
redovisningsskyldighet. redovisningsskyldighet,
4. ta emot kunders
medel på konto,
5. lämna kunder kredit
mot säkerhet för
placeringar i
finansiella instrument,
6. utföra valutaväxlings-
transaktioner.
För att underlätta värde-Tillstånd enligt 4 får
pappersrörelsen får ett meddelas endast
värdepappersbolag och tillsammans med tillstånd
ett utländskt enligt 5.
värdepappers-
5Senaste lydelse 1993:937.
företag, efter tillstånd
av Finansinspektionen,
ta emot medel på konto
och lämna kredit mot
säkerhet. När det finns särskilda
När det finns särskilda skäl får
skäl får Finansinspektionen medge
Finansinspektionen att ett värdepappersbolag
medge att ett värde- utövar annan verksamhet än
pappersbolag och ett som anges i första
utländskt värdepappers- stycket, om den kan
företag utövar annan antas komma att
verksamhet än som anges underlätta rörelsen.
i första och andra
styckena, om den kan
antas komma att
underlätta rörelsen.
Ett utländskt företag får
beviljas tillstånd enligt
första eller tredje
stycket endast om
företaget får bedriva
motsvarande verksamhet i
sitt hemland.
I lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande finns bestämmelser om rätt
för värdepappersinstitut att bedriva pensionssparrörelse.
5 §
Medel som tas emot med redovisningsskyldighet enligt 4 § första stycket 3 skall
genast avskiljas och sättas in på räkning i bankinstitut.
Ett värdepappersbolag Ett värdepappersbolag
och ett utländskt och ett utländskt företag
värdepappersföretag som som enligt 4 § första
enligt 4 § andra stycket stycket 4 tar emot medel
tar emot medel på konto på konto skall ha en med
skall träffa skriftlig hänsyn till rörelsens art
överenskommelse om detta och omfattning till-
med kunden. Regeringen räcklig betalningsbered-
eller, efter skap.
regeringens
bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela
närmare föreskrifter om
mottagande av medel på
konto.
Vid mottagande av medel
på konto skall skriftlig
överenskommelse om detta
träffas med kunden.
Regeringen eller, efter
regeringens be-
myndigande, Finansin-
spektionen får meddela
närmare föreskrifter om
mottagande av medel på
konto.
4 kap.
1 §
Ett värdepappersinstitut Ett svenskt värdepappers-
får förvärva finansiella institut får förvärva
instrument som ett led finansiella instrument
i en normal som ett led i en normal
likviditetsförvaltning. likviditetsförvaltning.
2 §
Ett värdepappersinstitut Ett svenskt värdepappers-
som har tillstånd att institut som har till-
driva värdepappersrörelsestånd att driva värde-
enligt 1 kap. 3 § 3 får pappersrörelse enligt
förvärva finansiella 1 kap. 3 § 3 får förvärva
instrument för den finansiella instrument
rörelsen. för den rörelsen.
3 §
Ett värdepappersinstitut Ett svenskt värdepappers-
som har tillstånd att institut som har till-
driva värdepappersrörelsestånd att driva värde-
enligt 1 kap. 3 § 5 får pappersrörelse enligt 1
förvärva finansiella kap. 3 § 5 får förvärva
instrument som finansiella instrument
institutet medverkar som institutet medverkar
till att avsätta på till att avsätta på
marknaden. Dessa skall marknaden. Dessa skall
avyttras så snart det är avyttras så snart det är
lämpligt och senast inom lämpligt och senast inom
tre år från förvärvet. Omtre år från förvärvet. Om
det finns synnerliga det finns synnerliga skäl
skäl kan Finans- kan Finansinspektionen
inspektionen medge att medge att de finansiella
de finansiella instrumenten får innehas
instrumenten får innehas under längre tid.
under längre tid.
5 §6
Ett värdepappersbolag Ett svenskt värdepappers-
och ett svenskt institut som har
bankinstitut som har tillstånd att driva värde-
tillstånd att driva pappersrörelse enligt 1
värdepappersrörelse kap. 3 § 3 eller 5 får,
enligt 1 kap. 3 § 3 trots förbuden i 7 kap. 1 §
eller 5 får, trots aktiebolagslagen
förbuden i 7 kap. 1 § (1975:1385), 6 kap. 9 §
aktiebolagslagen bankaktiebolagslagen
(1975:1385) och 6 kap. (1987:618) och 6 kap. 9 §
9 § bankaktiebolagslagen försäkringsrörelselagen
(1987:618), förvärva egna(1982:713), förvärva egna
aktier och aktier i aktier och aktier i
moderbolag för att moderbolag för att
underlätta rörelsen. underlätta rörelsen. Detta
Detta gäller dock endast gäller dock endast aktier
aktier som är noterade som är noterade vid en
vid en svensk eller svensk eller utländsk
utländsk börs, en börs, en auktoriserad
auktoriserad marknadsplats eller någon
marknadsplats eller annan reglerad marknad.
någon annan reglerad
marknad.
Innehavet av sådana aktier som sägs i första stycket får inte överstiga fem
procent av aktiekapitalet i något av bolagen.
5 kap.
1 §
Ett värdepappersbolag Bestämmelser om
som har tillstånd att kapitaltäckning och stora
driva värdepappersrörelseexponeringar finns i
enligt 1 kap. 3 § 3 lagen (1994:000) om
eller 5 eller som har kapitaltäckning och stora
Finansinspektionens exponeringar för kredit-
medgivande att ta emot institut och värde-
medel på konto enligt 3 pappersbolag.
kap. 4 § andra stycket
skall vid varje
tidpunkt ha en kapi-
talbas, beräknad enligt
2 §, som motsvarar åtta
procent av värdet av
bolagets placeringar,
beräknat enligt 3 §
(kapitalkrav).
6Senaste lydelse 1992:559.
Ett värdepappersbolags
kapitalbas får inte
understiga det belopp
som enligt 2 kap. 5 §
krävdes när rörelsen
påbörjades.
2 §
Ett värdepappersbolag Ett värdepappersbolag
och ett utländskt värde- skall ha en försäkring för
pappersföretag skall ha skadeståndsskyldighet som
en försäkring för skade- det kan komma att ådra
ståndsskyldighet som de sig vid utförande av
kan komma att ådra sig tjänster i rörelsen.
vid utförande av tjänsterNärmare föreskrifter om
i rörelsen. Närmare sådan försäkring får med-
föreskrifter om sådan delas av regeringen
försäkring får meddelas aveller, efter regeringens
regeringen eller, efter bemyndigande, Finans-
regeringens be- inspektionen.
myndigande, Finans-
inspektionen.
6 kap.
Ägarprövning
3 a §
Ett direkt eller
indirekt förvärv av aktier
i ett värdepappersbolag,
som medför att förvärvarens
sammanlagda innehav utgör
ett kvalificerat
innehav, får ske bara
efter tillstånd av
Finansinspektionen. Det-
samma gäller ett förvärv
som innebär att ett
kvalificerat innehav ökas
så att det uppgår till
eller överstiger 20, 33
eller 50 % av aktie-
kapitalet eller röste-
talet för samtliga aktier
eller så att värdepappers-
bolaget blir
dotterföretag.
Om ett förvärv enligt
första stycket skulle
innebära att värdepappers-
bolaget blev
dotterföretag till eller
kom under bestämmande
inflytande av ett
värdepappersföretag som är
auktoriserat i ett annat
land inom EES, moderföre-
tag till ett sådant
företag eller en fysisk
eller juridisk person
som annars har ett
bestämmande inflytande
över ett sådant företag, får
frågan om tillstånd avgöras
först efter samråd med de
behöriga myndigheterna i
detta land.
3 b §
Finansinspektionen skall
ge tillstånd till förvärv
enligt 3 a §, om det inte
kan antas att förvärvaren
kommer att motverka en
sund utveckling av
bolagets verksamhet.
Inspektionen får före-
skriva en viss tid inom
vilken ett förvärv skall
genomföras.
Finansinspektionen
skall meddela beslut i
ett ärende enligt denna
paragraf inom tre månader
från det att ansökan om
tillstånd gjordes.
3 c §
Den som avser att
avyttra ett kvalificerat
innehav eller en så stor
del av ett kvalificerat
innehav att innehavet
därigenom kommer att un-
derstiga någon av de i
3 a § angivna gränserna
skall underrätta Finans-
inspektionen om detta.
3 d §
När ett värdepappersbolag
får kännedom om att aktier
i bolaget blivit föremål
för ett sådant förvärv som
avses i 3 a § eller för en
sådan avyttring som avses
i 3 c §, skall bolaget
snarast anmäla förvärvet
eller avyttringen till
Finansinspektionen.
Ett värdepappersbolag
skall årligen till
Finansinspektionen anmäla
namnen på de aktieägare
som har ett kvalificerat
innehav av aktier i
bolaget samt storleken på
innehaven.
3 e §
Om ägaren till ett kvali-
ficerat innehav av
aktier utövar eller kan
tänkas komma att utöva
sitt inflytande på ett
sätt som motverkar en
sund utveckling av
verksamheten i
värdepappersbolaget, får
Finansinspektionen
besluta att aktierna
inte får företrädas vid
bolagsstämman.
Om ägaren till ett
kvalificerat innehav av
aktier har underlåtit att
ansöka om tillstånd till
ett förvärv som avses i
3 a § eller har förvärvat
aktier i strid med
inspektionens beslut, får
inspektionen besluta att
aktierna inte får före-
trädas vid bolagsstämman
eller att röster avgivna
för sådana aktier skall
vara ogiltiga.
Finansinspektionen får
också förelägga en aktie-
ägare som sägs i första och
andra styckena att av-
yttra så stor del av
aktierna att innehavet
därefter inte är kvali-
ficerat.
Aktier som omfattas av
ett beslut av
inspektionen enligt
första, andra eller
tredje stycket skall
inte medräknas när det
fordras samtycke av ägare
till en viss del av
aktierna i bolaget för
att ett beslut skall bli
giltigt eller en
befogenhet skall få
utövas.
4 §
Finansinspektionen Finansinspektionen skall
skall vid sin tillsyn vid sin tillsyn enligt
över värde- denna lag se till att en
pappersinstituten se sund utveckling av värde-
till att en sund pappersmarknaden främjas.
utveckling av värde-
pappersmarknaden
främjas.
5 §
Finansinspektionen får Finansinspektionen får
förordna en revisor att förordna en revisor att
med övriga revisorer med övriga revisorer
delta i revisionen av delta i revisionen av
ett värdepappers- ett svenskt värdepap-
institut. Inspektionen persbolag. Inspektionen
får när som helst åter- får när som helst återkalla
kalla ett sådant för- ett sådant förordnande och
ordnande och utse en ny utse en ny revisor.
revisor.
Revisorn har rätt till skäligt arvode för sitt arbete av värdepappers-
institutet. Arvodets storlek bestäms av inspektionen.
6 §
Finansinspektionen får, Finansinspektionen får,
när det anses nödvändigt,när det anses nödvändigt,
sammankalla styrelsen i sammankalla styrelsen i
ett värdepappersbolag ett svenskt värdepappers-
och i ett svenskt institut. Har styrelsen
bankinstitut som fått inte rättat sig efter en
tillstånd att driva begäran från inspektionen
värdepappersrörelse. Har om att kalla till en
styrelsen inte rättat extra stämma, får
sig efter en begäran fråninspektionen utfärda sådan
inspektionen om att kallelse.
kalla till en extra
stämma, får inspektionen
utfärda sådan kallelse.
Företrädare för inspektionen får närvara vid stämma och vid sådant styrelse-
sammanträde som inspektionen har sammankallat samt delta i överläggningarna.
Särskilt om tillsynen över
filialer till utländska
företag hemmahörande inom
EES
6 a §
Finansinspektionen
skall, med avseende på
ett utländskt företag
hemmahörande inom EES,
vilket driver verksamhet
här i landet från filial
eller genom direkt till-
handahållande av tjänster,
lämna de uppgifter till
den behöriga myndigheten
i företagets hemland som
denna myndighet behöver
för sin tillsyn över
företaget.
6 b §
Efter anmälan till
Finansinspektionen kan
en behörig myndighet i
ett annat land inom EES
företa undersökning hos en
här i landet inrättad
filial till företag
hemmahörande i det andra
landet.
På begäran av en behörig
myndighet i ett annat
land inom EES skall
Finansinspektionen själv
företa en sådan
undersökning som avses i
första stycket. Finansin-
spektionen kan tillåta
att undersökningen i
stället utförs av reviso-
rer eller andra
sakkunniga.
7 §
Om ett Om ett svenskt värde-
värdepappersinstitut har pappersinstitut har
fattat beslut som fattat beslut som
strider mot denna lag strider mot denna lag
eller någon annan eller någon annan för-
författning som reglerar fattning som reglerar
dess verksamhet, mot dess verksamhet, mot
föreskrift som meddelats föreskrift som meddelats
med stöd av denna lag med stöd av denna lag
eller mot bolagsord- eller mot bolags-
ningen, får Finans- ordningen, får Finansin-
inspektionen förbjuda spektionen förbjuda
verkställighet av verkställighet av
beslutet. Har beslutet beslutet. Har beslutet
redan verkställts får redan verkställts får
inspektionen förelägga inspektionen förelägga
institutet att göra institutet att göra
rättelse, om det är rättelse, om det är
möjligt. möjligt.
8 §
Finansinspektionen får Finansinspektionen får
förelägga ett värde- förelägga ett svenskt
pappersinstitut att värdepappersinstitut att
upphöra med verksamhet upphöra med verksamhet
som innefattar handel som innefattar handel
med finansiella med finansiella in-
instrument på en strument på en marknad,
marknad, om det med hän- om det med hänsyn till
syn till reglerna för reglerna för eller till-
eller tillsynen över synen över marknaden
marknaden framstår som framstår som uppenbart
uppenbart olämpligt att olämpligt att institutet
institutet bedriver bedriver handel där.
handel där.
8 a §
Har Finansinspektionen
av en behörig myndighet i
ett annat land inom EES
underrättats om att ett
svenskt värdepappersbolag
överträtt föreskrifter som
i det landet gäller för
bolaget, får inspektionen
vidta de i 7, 9 och 9 a §§
angivna åtgärderna mot
bolaget, om någon om-
ständighet motsvarande
vad som där sägs
föreligger. Inspektionen
skall underrätta den be-
höriga myndigheten i det
andra landet om vilka
åtgärder som vidtas.
Särskilda bestämmelser om
ingripanden mot utländska
företag
8 b §
Om ett företag, som är
hemmahörande i ett annat
land inom EES, driver
verksamhet här i landet
från filial eller genom
direkt tillhandahållande
av tjänster och därvid
överträder denna lag eller
föreskrift som meddelats
med stöd av lagen eller på
annat sätt visar sig
olämpligt att utöva sådan
verksamhet, får Finans-
inspektionen förelägga
företaget att göra
rättelse.
Om företaget inte följer
föreläggandet, skall
inspektionen underrätta
behörig myndighet i före-
tagets hemland.
Om rättelse ändå inte
sker, får inspektionen
förbjuda företaget att göra
nya åtaganden här i
landet. Innan förbud
meddelas skall in-
spektionen underrätta be-
hörig myndighet i före-
tagets hemland. I bråds-
kande fall får
inspektionen meddela för-
bud utan föregående under-
rättelse till hemlands-
myndigheten. Denna skall
då underrättas så snart det
kan ske.
8 c §
Om ett företag, som är
hemmahörande i ett annat
land inom EES och driver
verksamhet här i landet
från filial eller genom
direkt tillhandahållande
av tjänster, har fått sitt
verksamhetstillstånd åter-
kallat i hemlandet,
skall Finansinspektionen
genast förbjuda företaget
att göra nya åtaganden i
Sverige.
8 d §
Om ett utländskt företag,
som är hemmahörande i ett
land utanför EES, driver
värdepappersrörelse från
filial här i landet och
därvid överträder en be-
stämmelse som avses i 7 §
eller på annat sätt visat
sig olämpligt att driva
värdepappersrörelse, får
Finansinspektionen åter-
kalla filialtillståndet
eller, om det är till-
räckligt, meddela var-
ning.
Om filialtillståndet
återkallas gäller 9 a §
andra och tredje styck-
ena i tillämpliga delar.
Inspektionen skall
underrätta tillsyns-
myndigheten i det land
där företaget har sitt säte
om åtgärder som har vid-
tagits med stöd av denna
paragraf.
9 §
Tillstånd som enligt denna lag har lämnats ett värdepappersinstitut skall åter-
kallas av Finansinspektionen om:
1. institutet genom att överträda denna lag eller föreskrift som meddelats med
stöd av lagen eller på annat sätt visat sig olämpligt att utöva sådan rörelse
som tillståndet avser, eller
2. institutet inte bedriver sådan värdepappersrörelse som tillståndet avser.
Ett värdepappersbolags Ett värdepappersbolags
tillstånd skall dessutom tillstånd skall dessutom
återkallas om bolagets återkallas om bolagets
egna kapital kapitalbas understiger
understiger två det minsta belopp som
tredjedelar av det föreskrivs i 5 kap. 1 §
registrerade andra stycket och bris-
aktiekapitalet och ten inte har täckts inom
bristen inte har täckts tre månader efter det att
inom tre månader efter den blev känd för bolaget.
det att den blev känd för
bolaget.
Om det är tillräckligt
får inspektionen i de
fall som anges i första
stycket 1 i stället för
att återkalla tillståndet
meddela varning.
Om tillståndet
återkallas får
inspektionen besluta om
hur avvecklingen av
rörelsen skall ske.
Ett beslut om åter-
kallelse får förenas med
förbud att fortsätta
verksamheten.
9 a §
Om det är tillräckligt får
inspektionen i de fall
som anges i 9 § första
stycket 1 i stället för
att återkalla tillståndet
meddela varning.
Om tillståndet återkallas
får inspektionen besluta
om hur avvecklingen av
rörelsen skall ske. Till
dess avvecklingen har
genomförts gäller i
tillämpliga delar
bestämmelserna i detta
kapitel.
Ett beslut om åter-
kallelse får förenas med
förbud att fortsätta
verksamheten.
Avser
Finansinspektionens
beslut en filial till
ett företag hemmahörande i
ett land utanför EES
skall inspektionen
underrätta tillsyns-
myndigheten i det land
där företaget har sitt säte
om åtgärder som har vid-
tagits med stöd av denna
paragraf.
10 §
Om någon driver sådan Om någon driver sådan
verksamhet som omfattas verksamhet som omfattas
av denna lag utan att av denna lag utan att ha
ha tillstånd till det, erforderligt tillstånd
skall Finans- till det, skall Finans-
inspektionen förelägga inspektionen förelägga
honom att upphöra med honom att upphöra med
verksamheten. verksamheten.
Är det osäkert om lagen är tillämplig på en viss verksamhet, får inspektionen
förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten
som behövs för att bedöma om lagen är tillämplig.
Ett föreläggande enligt denna paragraf som avser ett utländskt företag får
riktas såväl mot det utländska företaget som mot den som här i landet är verksam
för företagets räkning.
11 §
Värdepappersbolag och Värdepappersinstitut
svenska bankinstitut skall med årliga avgifter
skall med årliga av- bekosta Finansin-
gifter bekosta Finans- spektionens verksamhet
inspektionens verk- enligt de närmare före-
samhet enligt de närmare skrifter som regeringen
föreskrifter som rege- meddelar.
ringen meddelar.
7 kap.
2 §
Om Finansinspektionen i
ett ärende om tillstånd
enligt 2 kap. 1 § inte
har meddelat beslut inom
sex månader från det att
ansökan gavs in, får
sökanden begära förklaring
av kammarrätten att
ärendet onödigt uppehålls.
Om Finansinspektionen
inte har meddelat beslut
inom sex månader efter
det att en sådan
förklaring avgetts, skall
det anses som att ansökan
har avslagits.
Om Finansinspektionen
inte har överlämnat under-
rättelse som avses i 1
kap. 6 a § första stycket
till behörig myndighet i
utlandet inom tre månader
från det att ansökan gavs
in, får sökanden begära för-
klaring av kammarrätten
att ärendet onödigt uppe-
hålls. Om underrättelse
inte har överlämnats inom
tre månader efter det att
en sådan förklaring av-
getts, skall det anses
som att ansökan har av-
slagits.
1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 1 kap. 1 § tredje stycket och 3 b §, 5
kap. 2 §, de ändrade beteckningarna av 3 kap. 7 § a och 5 kap. 5 § samt
upphävandet av 3 kap. 7 § och 5 kap. 2-4 §§, den 1 januari 1995 och i övrigt den
1 januari 1996.
2. I fråga om värdepappersbolag som beviljats tillstånd före lagens
ikraftträdande gäller vid tillämpning av 5 kap 1 § andra stycket och 6 kap. 9 §
andra stycket att kapitalbasen inte får understiga ett belopp som vid tidpunkten
för ikraftträdandet skulle ha krävts för beviljande av tillstånd.
3. Frågor om tillstånd enligt denna lag får prövas före ikraftträdandet. Ett
beslut i en sådan fråga skall gälla tidigast från ikraftträdandet.
380
12 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om
utländska filialer m.m.
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §1
Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns sär-
skilda bestämmelser, nämligen
1. för bankföretag 1 kap. 4 och 5 §§ bankrörelselagen (1987:617),
2. för 2. för värdepappersföretag
värdepappersföretag 1 kap. 3 c § och 2 kap. 7 §
2 kap. 7 § lagen lagen (1991:981) om
(1991:981) om värdepap- värdepappersrörelse,
persrörelse,
3. för företag som driver finansieringsverksamhet 2 kap. 8-10 §§ lagen
(1992:1610) om kreditmarknadsbolag,
4. för utländska försäkringsgivare lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige och lagen (1993:1302)
om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige,
5. för börser, auktoriserade marknadsplatser och clearingorganisationer 2 kap.
7 §, 7 kap. 2 § respektive 8 kap. 3 § lagen (1992:543) om börs- och clearing-
verksamhet,
6. för utländska fondföretag 7 a-c §§ lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
1Senaste lydelse 1993:1311.
381
13 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:543) om börs-
och clearingverksamhet
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:543) om börs- och clearing-
verksamhet
dels att 3 kap. 1 §, 4 kap. 3 §, 7 kap. 4 § samt 8 kap. 6 § skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 7 kap. 2 a §, samt närmast
före 2 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
1 §
En börs får som medlemmarEn börs får som medlemmar
ha endast ha endast
1. Sveriges riksbank, 1. Riksbanken,
2. värdepappersinstitut 2. värdepappersinstitut
som har tillstånd att som har tillstånd att
driva värdepappersrörelsedriva värdepappersrörelse
enligt 1 kap. 3 § 1, 2 enligt 1 kap. 3 § 1, 2
eller 3 lagen eller 3 lagen (1991:981)
(1991:981) om värdepap- om värdepappersrörelse,
persrörelse, och
3. utländska företag som
har säte i ett land inom
EES och som i det landet
har tillstånd att driva
sådan verksamhet som
avses i 2, och
3. utländska företag som 4. andra utländska
i sitt hemland har rätt företag som i sitt
att delta i börshandel hemland får driva sådan
av liknande slag och verksamhet som avses i 2
som där står under och som där står under
tillsyn av myndighet betryggande tillsyn av
eller annat behörigt myndighet eller annat
organ. behörigt organ.
Till börsmedlem får antas endast den som har tillräckliga finansiella resurser
och i övrigt är lämplig att delta i handeln vid börsen.
4 kap.
3 §
Kurser noteras med Kurser noteras med
ledning av de köpanbud, ledning av de köpanbud,
säljanbud och betalkur- säljanbud och betalkurser
ser som förekommer vid som förekommer vid eller
eller rapporteras till rapporteras till börsen.
börsen. Information om Information om kurser
kurser och och omsättningsuppgifter
omsättningsuppgifter beträffande varje
skall offentliggöras finansiellt instrument
omedelbart, om inte som noteras vid börsen
Finansinspektionen med skall offentliggöras
hänsyn till handelns omedelbart, om inte
effektivitet tillåter Finansinspektionen med
något annat. hänsyn till handelns
effektivitet tillåter
något annat. Sådan
information skall vidare
dagligen sammanställas
och offentliggöras i den
ordning och omfattning
som regeringen eller,
efter regeringens bemyn-
digande,
Finansinspektionen före-
skriver.
7 kap.
Deltagande i handeln
2 a §
En auktoriserad
marknadsplats är skyldig
att låta sådana institut
och företag som avses i 3
kap. 1 § första stycket
2-4 delta i handeln vid
marknadsplatsen, om de
uppfyller av marknads-
platsen uppställda krav.
4 §
Kurser noteras med Kurser noteras med
ledning av de köpanbud, ledning av de köpanbud,
säljanbud och betalkur- säljanbud och betalkurser
ser som förekommer vid som förekommer vid eller
eller anmäls till den anmäls till den
auktoriserade marknad- auktoriserade mark-
splatsen. Information nadsplatsen. Information
om kurser och omsätt- om kurser och
ningsuppgifter skall omsättningsuppgifter
offentliggöras. skall beträffande varje
finansiellt instrument
som noteras vid den
auktoriserade
marknadsplatsen dagligen
sammanställas och offent-
liggöras i den ordning
och omfattning som
regeringen eller, efter
regeringens
bemyndigande, Finans-
inspektionen föreskriver.
8 kap.
6 §
En clearingorganisation får som medlem ha endast den som har en betryggande
kapitalstyrka och som i övrigt bedöms vara lämplig att delta i clearingen hos
organisationen.
En clearingorganisation
som anordnar clearing av
optioner eller terminer
som handlas vid en börs
eller auktoriserad
marknadsplats är skyldig
att till clearingmedlem
anta sådana börsmedlemmar
som avses i 3 kap. 1 §
första stycket 2-4
respektive sådana
institut och företag som
avses i 7 kap. 2 a §, om
de uppfyller av cle-
aringorganisationen upp-
ställda krav.
Om en clearingmedlem inte längre uppfyller de krav som anges i första stycket,
skall clearingorganisationen besluta att medlemskapet skall upphöra.
Har ett Har ett
clearingmedlemskap upp- clearingmedlemskap upp-
hört på grund av beslut hört på grund av beslut
enligt andra stycket, enligt tredje stycket,
får medlemmen, om det får medlemmen, om det
finns särskilda skäl, ändåfinns särskilda skäl, ändå
vidta åtgärder i vidta åtgärder i förhållande
förhållande till till clearing-
clearingorganisationen organisationen för att
för att skydda upp- skydda uppdragsgivare
dragsgivare mot förlust. mot förlust.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
382
14 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag
dels att 3 kap. 9 § och 4 kap. 2-4 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 2 kap. 1 §, 3 kap. 2 § och 4 kap. 1 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
1 §
Tillstånd att driva finansieringsverksamhet för ett svenskt aktiebolag får
meddelas endast om
1. bolagsordningen inte strider mot denna lag eller någon annan författning,
2. den planerade 2. den planerade
rörelsen kan antas komma rörelsen kan antas komma
att uppfylla kraven på att uppfylla kraven på en
en sund verksamhet, och sund verksamhet,
3. den som kommer att
äga ett kvalificerat
innehav i bolaget kan
antas inte komma att
utföra sitt inflytande på
ett sätt som motverkar en
sund utveckling av verk-
samheten i bolaget, och
3. bolaget uppfyller 4. bolaget uppfyller de
de villkor i övrigt som villkor i övrigt som
anges i denna lag. anges i denna lag.
Tillstånd får inte vägras på den grunden att det inte behövs något ytterligare
finansieringsföretag.
3 kap.
2 §
Ett utländskt kreditinstitut som driver verksamhet med stöd av 2 kap. 8 eller 9
§ får driva sådan verksamhet som anges i 1 § andra stycket i den mån
verksamheten omfattas av institutets verksamhetstillstånd i hemlandet.
Ett utländskt företag som avses i 2 kap. 10 § får driva verksamhet som anges i
1 § andra stycket endast om verksamheten är tillåten enligt företagets stadgar
eller bolagsordning och endast i den mån det eller de utländska kreditinstitut
som äger företaget eller dess moderföretag skulle ha rätt enligt första stycket
att driva sådan verksamhet.
I 1 kap. 3 a § lagen I 1 kap. 3 d och 3 e §§
(1991:981) om lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse finnsvärdepappersrörelse finns
bestämmelser om att bestämmelser om att verk-
verksamhet som avses i samhet som avses i
1 kap. 3 § samma lag un- 1 kap. 3 § samma lag
der vissa förutsättningarunder vissa förutsätt-
får bedrivas av utländskaningar får bedrivas av
kreditinstitut som utländska kreditinstitut
driver verksamhet med som driver verksamhet
stöd av 2 kap. 9 § och avmed stöd av 2 kap. 9 § och
finansiella institut av finansiella institut
och dotterföretag som och dotterföretag som
driver verksamhet med driver verksamhet med
stöd av 2 kap. 10 §. stöd av 2 kap. 10 §.
4 kap.
1 §
Ett kreditmarknadsbolag Bestämmelser om
skall vid varje kapitaltäckning och stora
tidpunkt ha en exponeringar finns i
kapitalbas, beräknad lagen (1994:000) om
enligt 2 §, som motsva- kapitaltäckning och stora
rar åtta procent av exponeringar för kredit-
värdet av bolagets institut och
placeringar, beräknat värdepappersbolag.
enligt 3 §
(kapitalkrav).
Utöver bestämmelsen i Ett
första stycket gäller attkreditmarknadsbolags
ett kreditmark- kapitalbas får inte
nadsbolags kapitalbas understiga det belopp
inte får understiga det som enligt 2 kap. 4 §
belopp som enligt krävdes när verksamheten
2 kap. 4 § krävdes när påbörjades.
verksamheten påbörjades.
Ett kreditmarknadsbolag som med stöd av 2 kap. 4 § andra stycket fått
Finansinspektionens medgivande att när verksamheten påbörjades ha ett lägre
bundet kapital än motsvarande fem miljoner ecu, skall om nettovärdet av
tillgångarna i bolagets verksamhet därefter överstiger etthundra miljoner kronor
ha en kapitalbas som motsvarar minst fem miljoner ecu, beräknat efter den kurs
som gällde vid tidpunkten för beslut om tillstånd enligt 2 kap. 1 §.
Denna lag träder i kraft såvitt avser 2 kap. 1 § och 4 kap. 1 § den 1 januari
1995. Detta gäller även upphävandet av bestämmelserna i 3 kap. 9 § och 4 kap.
2-4 §§. Lagen i övrigt träder i kraft den 1 januari 1996.
383
15 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:931) om
individuellt pensionssparande
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 2 § lagen (1993:931) om individuellt
pensionssparande skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
2 §
Bestämmelserna i 6 kap. Bestämmelserna i 6 kap.
2, 7, 9, 10 och 12 §§ 2, 7, 9-10 och 12 §§ samt
samt i 7 kap. 1 § lagen i 7 kap. 1 § lagen
(1991:981) om värde- (1991:981) om värde-
pappersrörelse skall pappersrörelse skall
tillämpas även i fråga omtillämpas även i fråga om
pensionssparrörelse. pensionssparrörelse.
Hänvisningarna till Hänvisningarna till lagen
lagen om värdepappers- om värdepappersrörelse
rörelse skall därvid i skall därvid i stället
stället gälla denna lag. gälla denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
384
Sammanställning av remissyttranden över
Finansdepartementets promemoria (Ds 1994:78)
Ändringar i lagstiftningen för kreditinstitut och
värdepappersbolag med anledning av nya EG-direktiv, m.m.
Remissinstanserna
Efter remiss har yttranden avgetts av Sveriges Riksbank, Hovrätten över Skåne
och Blekinge, Kammarrätten i Jönköping, Bankstödsnämnden, Kommerskollegium,
Riksgäldskontoret, Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket,
Kammarkollegiet, Allmänna pensionsfonden, första-tredje fondstyrelserna,
Konkurrensverket, Konsumentverket, AB Svensk Exportkredit, Finansbolagens
Förening, Fondbolagens Förening, Fristående Sparbankers Riksförbund,
Landsorganisationen i Sverige (LO), OM Stockholm AB, Penningmarknadsinformation
PMI AB, Redovisningskommittén (Ju 1991:07), Stockholms Fondbörs AB, Svenska
Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen, Svenska Försäkringsmäklares
Förening, Svenska Kommunförbundet, Svenska skeppshypotekskassan, Sveriges
Advokatsamfund, Sveriges Aktiesparares Riksförbund, Sveriges Bankkunders
Riksförbund, Sveriges Försäkringsförbund och Värdepapperscentralen VPC AB.
Stadshypotek AB har deltagit i Svenska Bankföreningens behandling av
remissärendet och har anslutit sig till de av Bankföreningen lämnade
synpunkterna. Till dessa har vidare Svenska Fondhandlareföreningen hänvisat
beträffande kapitlet om kapitalkrav.
Datainspektionen, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges allmänna
hypoteksbank, Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO) och Västsvenska Handelskammaren har förklarat sig
avstå från att yttra sig.
1 Allmänna och sammanfattande synpunkter
1.1 Allmänna pensionsfonden, första-tredje fondstyrelserna
Förslagen i promemorian har i allt väsentligt föranletts av den anpassning av
svenska regler till nya EG-direktiv som följer av EES-avtalets bindande
föreskrifter. Beslut i denna riktning har redan tidigare tagits i syfte att
åstadkomma en gemensam inre finansiell marknad byggande på tre grundprinciper:
en enda auktorisation, hemlandstillsyn och minimiharmonisering för ömsesidigt
godtagande av medlemsstaternas regelverk.
Allmänt sett ligger den svenska lagstiftningen och det svenska regelverket för
värdepappersområdet väl i takt med EUs egen lagstiftning. De nu föreslagna
lagändringarna fullständigar harmoniseringen med EUs regler och inkorporerar
även de nya direktiv som EU tagit sedan EES-avtalet undertecknades i maj 1992.
Genom att införa dessa regler i svensk lagstiftning inlemmas den svenska
värdepappersmarknaden nu i det regelsystem som gäller för EU och de länder som
anslutit sig till EES-avtalet. Detta innebär en viktig konkurrensneutralitet
mellan svenska och övriga länders värdepappersföretag samt ett de
facto-inlemmande av Sverige i denna viktiga internationella marknad. De nu
framlagda förslagen bör därför som föreslås träda i kraft per den 1 januari
1995.
Allmänna Pensionsfonden berörs inte direkt av de föreslagna ändringarna i
lagstiftningen. Men ett genomförande av förslagen kommer att innebära en viss
skärpning av kraven på kapitaltäckning i de finansiella institutionerna. Även om
denna typ av ökade kapitaltäckningskrav kan leda till ökade kostnader för
företagen så bör detta kunna fördragas med tanke på de positiva effekter detta
kan ha på stabiliteten i det finansiella systemet.
1.2 Konkurrensverket
Konkurrensverket delar i allt väsentligt utredningens förslag. Vad gäller
lämplighetsprövningen vid oktroj- och tillståndsprövning förordar emellertid
verket att denna, av konkurrens- och rättssäkerhetsskäl, bör grundas på i förväg
fastställda kriterier i stället för ett allmänt hållet krav på sundhet i
rörelsen. Av särskild vikt från konkurrenssynpunkt är att från banker fristående
värdepappersbolag tillåts ta emot medel på konto, s.k. kundkonton. Detsamma
gäller ägarbreddningen, som genom att stimulera till nyetablering bör kunna öka
konkurrensen på den svenska kreditmarknaden. Konkurrensverket anser
avslutningsvis att det finns skäl att understryka vikten av att svenska företag
inte påförs komparativa kostnadsnackdelar vid införlivandet av direktivens nya
bestämmelser, utan att företagen erhåller de möjligheter direktiven erbjuder
till kostnadsreducerande åtgärder såsom netting etc.
1.3 Landsorganisationen i Sverige (LO)
Landsorganisationen noterar förslagen till hur EG-direktiven 92/30/EEG,
92/121/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG kan och lämpligen bör införlivas i svensk
lagstiftning. Det är väsentliga delar av näringsrätten för banker och
kreditinstitut men framför allt värdepappersföretagen som berörs. Direktiven,
som ingår i det tillägg till EES-avtalet som den Gemensamma EES-kommittén
beslutade om i mars 1994 och som riksdagen godkänt den 1 juni 1994, kommer
enligt LO:s mening att på ett acceptabelt sätt komplettera svensk rätt på
området och göra dessa delar av den finansiella sektorn i den gemensamma
EES-marknaden funktionsduglig. Samtidigt tillgodoses rimliga skydds- och
tillsynsintressen.
1.4 Sveriges Advokatsamfund
Inledningsvis konstateras att förslagen i promemorian i de flesta fall grundas i
en skyldighet för Sverige att, som en följd av EES-avtalet och tilläggsavtalet,
införliva fyra EG-direktiv i den svenska rättsordningen. Samfundet tillstyrker
den pågående harmoniseringen mellan EGs och Sveriges rättsordningar på det
finansiella området.
I några av de framförda förslagen, vilka kommenteras närmare nedan, används
lagstiftningstekniker som dels bryter mönster från annan nyligen införd
lagstiftning på det finansiella området, dels riskerar att vila på osäker legal
grund. Samfundet finner de föreslagna lagstiftningsteknikerna problematiska och
anser det därför angeläget att ytterligare överväganden görs vid den fortsatta
beredningen i regeringskansliet.
1.5 Sveriges Bankkunders Riksförbund
Detta ärende avser huvudsakligen en anpassning av lagstiftningen till nya
EG-direktiv, och är därför i sin huvuddel bundet av avtal. Sveriges Bankkunders
Riksförbund är i princip positivt till EG-anpassningen dels därför att
lagstiftningen därigenom ökar bankkundernas säkerhet och dels därför att
konkurrensen ökar när det blir enklare för utländska banker att etablera sig i
Sverige.
2 EES-regler om värdepappersrörelse
2.1 Allmänna synpunkter
2.1.1 Finansinspektionen
I utredningens förslag till lydelse av 1 kap. 1 § första stycket lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse sägs att för utländska företags verksamhet
gäller bestämmelserna i lagen i tillämpliga delar samt att för filialer till
utländska företag gäller i övrigt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.
Inspektionen vill emellertid påpeka att detta i vissa fall kommer att leda till
tillämpningssvårigheter med hänsyn till att det kan bli svårt att avgöra när
vissa paragrafer skall äga tillämpning på ett utländskt företags verksamhet då
det i vissa stadganden uttrycks att regeln gäller ett värdepappersbolag (jfr.
definitionen i 1 kap. 2 § första stycket 2). Ett exempel på detta är stadgandet
i 5 kap. 2 § lagen om värdepappersrörelse där det sägs att ett värdepappersbolag
skall ha en ansvarsförsäkring för viss skadeståndsskyldighet det kan ådra sig.
Enligt specialmotiveringen (s. 360) till nämnda stadgande skall skyldigheten att
ha en ansvarförsäkring alltjämt gälla för företag i länder utanför EES medan
denna skyldighet inte skall gälla i fråga om företag hemmahörande inom EES.
Frågan blir därvid om det på grund av vad som uttrycks i motiven, trots att det
i 5 kap. 2 § lagen om värdepappersrörelse sägs att detta gäller
värdepappersbolag, kan krävas att utländska företag från länder utanför EES för
sin filialverksamhet är skyldiga att ha en ansvarsförsäkring.
Tillämpningssvårigheter av nämnt slag kan även uppkomma i det fall ett utländskt
företag inom EES väljer att söka särskilt tillstånd enligt lagen om
värdepappersrörelse för sin filialverksamhet (jfr nedan under avsnitt 4.4.1).
Detta torde innebära att de stadganden som avses gälla utländska företags
verksamhet som bedrivs enligt 2 kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse på
motsvarande sätt skall äga tillämpning eftersom dessa företag inte kan anses
driva verksamhet enligt 1 kap. 3 c § 1 nämnda lag, oaktat att dessa företag har
säte inom ett annat land inom EES. Även om begreppet "utländskt
värdepappersföretag" utmönstrats ur lagen kunde det vara till fördel om det i
varje enskilt stadgande även angavs om detta ägde tillämpning på företags
verksamhet som bedrevs enligt 2 kap. 7 § och/eller 1 kap. 3 c § 2 lagen om
värdepappersrörelse i stället för den lösning som nu valts.
2.1.2 Sveriges Bankkunders riksförbund
Förslaget förefaller öka kundens trygghet vid anlitande av värdepappersinstitut,
vilket är positivt. Vi har dock inte - med våra knappa resurser - kunnat sätta
oss in i förslagets alla detaljer och är därför osäkra på vilka garantier som
kommer att finnas för kundernas tillgångar hos respektive institut.
2.2 Undantag från värdepappersrörelselagens
tillämpningsområde m.m
2.2.1 Finansinspektionen
Sammanfattning
Enligt inspektionens uppfattning är förslaget att försäkringsbolag skall
undantas från reglerna i lagen om värdepappersrörelse och att de skall kunna
bedriva värdepappersrörelse som sidoverksamhet till försäkringsrörelsen inte
acceptabelt. Försäkringsbolagens möjligheter att bedriva värdepappersrörelse bör
istället lösas på det sätt som redan skett i flera fall nämligen genom att
försäkringsbolagen bildar dotterbolag som kan ansöka om tillstånd att bedriva
värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersrörelse eller, vilket är att
föredra, att försäkringsbolagen behandlas på samma sätt som bankerna vid
tillämpning av lagen om värdepappersrörelse, dvs. att särskilt tillstånd för
denna verksamhet ansöks av försäkringsbolaget enligt nämnda lag. Inspektionen
avstyrker förslaget i dess nuvarande lydelse att försäkringsmäklare, inom ramen
för lagen om försäkringsmäklare, skall få förmedla andelar i värdepappersfonder
främst av det skälet att förslaget inte framstår som konkurrensneutralt.
Försäkringsbolag
I promemorian föreslås att försäkringsbolag skall kunna bedriva värde-
pappersrörelse efter särskilt tillstånd från inspektionen. Sådan rörelse avses
att bedrivas såsom sidoverksamhet till försäkringsrörelsen och frågan om
tillstånd skall bedömas utifrån försäkringsrörelselagens regelsystem. I 1 kap. 3
§ första stycket försäkringsrörelselagen uttrycks detta så att ett
försäkringsbolag inte får driva annan rörelse än försäkringsrörelse, om det inte
finns särskilda skäl för det.
Nämnda regel fastlägger en av försäkringsrörelselagstiftningens grundläggande
principer. I praxis har försäkringsbolagen medgivits driva annan rörelse endast
i sådana fall där det kan anses föreligga garantier för att rörelsen i fråga
drivs i försäkringstagarnas intresse. I allmänhet har krävts att det finns ett
naturligt samband mellan den andra rörelsen och försäkringsverksamheten.
I ISD-direktivet artikel 2 p. 2 a anges bl.a. att direktivet inte är
tillämpligt på försäkringsföretag. Bl.a detta har i promemorian tagits till
intäkt för att i förslaget till 1 kap. 1 § andra stycket lagen om värde-
pappersrörelse ange att nämnda lag inte är tillämplig på försäkringsbolag. Trots
att direktivet inte anger att försäkringsbolag skall ha rätt att bedriva
värdepappersrörelse leder förslaget till att försäkringsbolag utan prövning
enligt lagen om värdepappersrörelse ska kunna bedriva alla de tillståndspliktiga
verksamheter som finns angivna i lagen om värdepappersrörelse. I promemorian
diskuteras enbart kring försäkringsbolagens möjligheter att bedriva
förmedlingsverksamhet beträffande andelar i värdepappersfonder men någon sådan
begränsning återfinns inte i lagförslaget.
För inspektionen framstår det inte som rimligt att, som följer av förslaget,
reglerna för försäkringsbolagens bedrivande av värdepappersrörelse skall skilja
sig från vad som gäller för banker och värdepappersbolag vad gäller frågan om
särskilt tillstånd härtill. En bank som önskar bedriva värdepappersrörelse måste
- även om det gäller enbart förmedling av andelar i värdepappersfonder - genomgå
ett särskilt auktorisationsförfarande anpassat till den tillståndspliktiga
verksamheten och även därefter följa de särskilt för denna verksamhet anpassade
regelsystem som finns i lagen om värdepappersrörelse. Ett försäkringsbolag som
bedriver värdepappersrörelse enligt förslaget skulle t.ex. slippa rapportera
affärer till börsen, inte behöva avbryta handeln vid börsstopp, inte behöva upp-
rätta avräkningsnota, inte behöva följa de handelslagerbegränsningar som gäller
för värdepappersbolag och bankinstitut, inte behöva följa kapital-
täckningsreglerna eller reglerna om stora exponeringar m.m.
Försäkringsbolagens möjligheter att bedriva värdepappersrörelse skulle möjligen
i stället kunna lösas på det sätt som redan skett i flera fall nämligen att
försäkringsbolagen bildar dotterbolag som ansöker om tillstånd att bedriva
värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersrörelse. En annan lösning, som
snarare är att föredra, är att försäkringsbolagen behandlas på liknande sätt som
banker enligt lagen om värdepappersrörelse. Detta senare innebär i så fall att
särskilt tillstånd att bedriva värdepappersrörelse ansöks enligt nämnda lag.
Därutöver bör en prövning givetvis göras om verksamheten är förenlig med den av
bolaget bedrivna försäkringsrörelsen. Det ankommer på Finansinspektionen att i
enskilda fall avgöra vilket slag av värdepappersrörelse som får anses förenlig
därmed. Detta bör normalt anses fallet t.ex. då ett försäkringsbolag, som i sin
koncern har ett fondbolag, önskar förmedla andelar i värdepappersfonder som
förvaltas av det fondbolaget. Ett ytterligare exempel på detta är förmedling av
andra fondpapper som har samband med individuellt pensionssparande.
Om avsikten med förslaget endast är att öppna en möjlighet för försäkringsbolag
att förmedla andelar i värdepappersfonder, bör reglerna härom i lagen om
värdepappersrörelse ansluta till vad som i promemorian föreslagits om
försäkringsmäklare i 1 kap. 3 b § nämnda lag.
Försäkringsmäklare
Förslaget innebär att försäkringsmäklare skall efter registrering hos inspek-
tionen kunna förmedla andelar i värdepappersfonder, dvs. bedriva sådan
verksamhet som nu kräver tillstånd enligt lagen om värdepappersrörelse. Enligt
utredningen framstår det för aktörer inom försäkringsbranschen som en
konkurrensskillnad i förhållande till banker att nämnda aktörer inte kan bedriva
sådan verksamhet. Emellertid, såsom utredningen också anger, krävs det för
banker i nu nämnt avseende tillstånd enligt lagen om värdepappersrörelse varför
inspektionen inte kan se detta i sig som någon konkurrensskillnad. Utredningen
anger att det kan te sig svårförståeligt att en kund som på inrådan av en
försäkringsmäklare genom en unit linked-försäkring placerat en del av sitt
kapital i en viss värdepappersfond inte skall kunna genom samma
försäkringsmäklare placera i samma fond vid sidan av försäkringen. Inspektionen
kan ha förståelse för denna synpunkt men kan inte se att detta skulle vara ett
argument för att särbehandla försäkringsmäklarna i förhållande till de
värdepappersbolag som endast bedriver förmedling av värdepappersfondsandelar och
således lyder under lagen om värdepappersrörelse.
I och för sig anger utredningen att en förutsättning för denna för-
säkringsmäklarnas verksamhet är att den kan ske i reglerade och säkra former
under Finansinspektionens tillsyn. I specialmotiveringen till förslagets 13 § i
lagen om försäkringsmäklare anges även att en sådan verksamhet bör uppfylla de
sundhetskrav som skulle ha gällt om verksamheten hade bedrivits i form av
tillståndspliktig värdepappersrörelse. I skenet av detta kan man ställa sig
frågan varför inte prövningen av om verksamheten skall få utövas även
fortsättningsvis skall ske enligt lagen om värdepappersrörelse. Givetvis skulle
detta i så fall innebära bl.a. att verksamheten endast skulle få bedrivas i ett
för detta ändamål bildat aktiebolag med krav på ett aktiekapital på omkring en
miljon kronor. Utredningen anser inte att detta är en framkomlig väg av det
skälet att lagen om värdepappersrörelse förutsätter att värdepappersrörelsen
skall vara den huvudsakliga verksamheten. Förutsättningen enligt förslaget är
nämligen att försäkringsmäklares förmedlingsverksamhet skall vara en sido-
verksamhet till försäkringsmäklarrörelsen samt att det är tveksamt om
försäkringsmäklarrörelse skulle kunna vara en sidoverksamhet till själva
värdepappersrörelsen. Dessa senare argument har enligt inspektionens uppfattning
viss bärighet. Emellertid måste det enligt inspektionens mening ställas krav på
försäkringsmäklarnas förmedling av värdepappersfondsandelar motsvarande dem som
ställs på andra aktörer som utövar denna verksamhet. Det finns inget rimligt
skäl till varför just försäkringsmäklarna skall särbehandlas i detta avseende.
De krav som nu kan ställas på denna verksamhet enligt lagen och förordningen om
försäkringsmäklare och som följer av nuvarande lagförslag motsvarar inte alls de
krav som ställs enligt lagen om värdepappersrörelse. Det skulle även öppnas en
genväg för dem som vill utöva denna verksamhet genom att de registrerar sig som
försäkringsmäklare i stället för att bilda ett aktiebolag och ansöka om
tillstånd enligt lagen om värdepappersrörelse. Som förslaget nu är utformat
saknas nämligen möjlighet att återkalla registreringen av den anledningen att
förmedlingsverksamheten av värdepappersfondsandelar inte är en sidoverksamhet
till själva försäkringsmäklarrörelsen.
Med anledning av ovanstående avstyrker inspektionen förslaget därför att
inspektionen anser att förslaget kräver ytterligare utredning avseende ändringar
i lagen om försäkringsmäklare och förordningen om försäkringsmäklare. Ställning
måste bl.a. tas i följande frågor.
- Vilka närmare förutsättningar skall vara uppfyllda för att registrering av
denna verksamhet skall kunna ske.
- Vad är att anse som tillfredsställande utbildning när det gäller förmedling
av värdepappersfondsandelar (5 § första stycket 4 p. lagen om
försäkringsmäklare)
- Vilka krav skall ställas på ansvarsförsäkring
- Vilka förutsättningar skall föreligga för att återkallelse av registreringen
skall kunna ske.
Inspektionen vill således som sin uppfattning framhålla att en framkomlig väg
för att uppnå syftet och tillgodose de krav på verksamheten som uppställs i
utredningen och för att uppnå konkurrensneutralitet är att förmedling av
värdepappersfondsandelar endast får utövas av ett aktiebolag och att det därvid
skall ställas samma krav på detta som de som ställs på ett värdepappersbolag.
Detta kräver som nämnts emellertid ytterligare förändringar i lagen om
försäkringsmäklare och förordningen om försäkringsmäklare. Dessa förändringar
måste då utformas med lagen om värdepappersrörelse som förebild.
2.2.2 Kammarkollegiet
Kammarkollegiet tillstyrker förslaget (avsnitt 4.2) att bl.a. Kammarkollegiet
skall undantas från värdepappersrörelselagens tillämpningsområde. Förslaget
innebär att den närmare avgränsningen av kollegiets fondförvaltande verksamhet
bör göras i kollegiets instruktion. I instruktionen anges för närvarande (§ 1)
att kollegiet tillhandahåller fond- och förmögenhetsförvaltning på det statliga
och kyrkliga området. Vidare sägs (§ 4) att kollegiet skall förvalta de statliga
lån och aktier samt fonder eller fonderade medel som anförtrotts kollegiet.
Kammarkollegiet är berett att senare lämna förslag till närmare avgränsning om
så bedöms nödvändigt.
2.2.3 Fondbolagens Förening
I promemorian diskuteras olika lösningar för att på ett ändamålsenligt sätt
möjliggöra för försäkringsbolag och försäkringsmäklare att förmedla fondandelar.
Föreningen har inte något att invända mot de förslag som framläggs i
promemorian, nämligen att försäkringsbolagen respektive mäklarföretagen genom
undantag från värdepappersrörelselagen i skilda hänseenden bereds möjlighet
härtill.
2.2.4 Svenska Fondhandlareföreningen
Under denna rubrik i promemorian föreslås att verksamhet som bedrivs av
Riksgäldskontoret, Kammarkollegiet och av försäkringsbolag med koncession
undantas från värdepappersrörelselagens tillämpningsområde. Undantag från
tillståndskravet enligt lagen föreslås i viss utsträckning för
försäkringsmäklare.
Fondhandlareföreningen har inget att erinra mot att Riksgäldskontoret undantas
på sätt föreslås i promermorian. Ett sådant undantag synes ligga i linje med
kontorets uppgifter vid emissioner i samband med statens upplåning.
I fråga om Kammarkollegiet kan föreningen inte finna något skäl för det
föreslagna undantaget. Enligt föreningen är det olämpligt att kollegiet såsom
myndighet befattar sig med verksamhet som har karaktär av värdepappersrörelse på
så sätt att kollegiet åtar sig uppdrag åt annan. Ett undantag skulle ge en
felaktig markering av att kammarkollegiet bör ta på sig sådana uppgifter.
Föreningen avstyrker således att ett undantag införs för Kammarkollegiet.
I och med att det i lagen om värdepappersrörelse lagts fast en strikt reglering
för sådan rörelse, är det enligt föreningen angeläget att det legala systemet
inte luckras upp annat än när sakliga skäl med styrka talar för detta.
Konkurrensen måste ske på lika villkor, vilket sker endast om t ex kapitalkrav
och andra förutsättningar för verksamheten är desamma. Detta kan endast
uppfyllas om de företag som driver samma slag av rörelse skall uppfylla samma
legala krav. I fråga om de föreslagna undantagen för försäkringsbolag och
försäkringsmäklare kan föreningen inte finna att några sådana skäl som nyss
nämnts föreligger. Att förslaget rörande försäkringsmäklare är av begränsat slag
är inget sådant skäl. Inget hindrar försäkringsbolag eller försäkringsmäklare
från att söka tillstånd att driva värdepappersrörelse och därvid uppfylla de
legala kraven. Föreningen avstyrker således förslagen beträffande försäkrings-
bolag och försäkringsmäklare.
2.2.5 Sveriges Försäkringsförbund
Sammanfattning
Försäkringsförbundet anser det självklart med hänsyn till konkurrens-
neutraliteten att likartad verksamhet i bank- och försäkringssektorn får drivas
på lika villkor. Försäkringsbolag bör därför få förmedla värdepappers-
fondsandelar och finansiella instrument för individuellt pensionssparande (IPS),
eftersom banker får förmedla såväl sådana tjänster som försäkring.
I 1 kap. 3 § försäkringsrörelselagen bör införas att försäkringsbolag får vara
ombud för andra bolag under Finansinspektionens tillsyn. En sådan regel finns i
t.ex. den danska försäkringsrörelselagen.
Försäkringsmäklare bör, i enlighet med förslaget, som en sidoverksamhet till
mäklarrörelsen, få förmedla fondandelar.
Motsvarande ändring i 4 kap. 5 § värdepappersrörelselagen om förvärv av aktier
i moderbolag bör göras i 3 kap. 6 § andra stycket värdepappersrörelselagen
angående rätten att ta emot aktier som pant.
Allmänt
I den promemoria som förbundet har att avge yttrande över behandlas ett flertal
mycket viktiga frågeställningar avseende bank- och värdepappersmarknaderna,
föranledda av nya EG-direktiv på dessa områden. Förbundet går inte in på
detaljgranskning av förslagen, men vill framhålla vikten av att de olika
resonemangen om bl.a. kapitaltäckning inte ger genomslag på andra verksamheter
än dem som omfattas av direktiven. Detta får således inte bli fallet för t.ex.
försäkringsbolag som ingår i en grupp tillsammans med banker. De grundläggande
skillnaderna i risker mellan bank- och försäkringsverksamhet måste i sådana fall
beaktas. Förbundet koncentrerar sig i sitt yttrande till de delar som direkt
berör försäkringsbolagen.
Försäkringsbolags förmedling av andelar i värdepappersfonder
Av promemorian framgår (s. 96) att hinder för försäkringsbolag att bedriva
förmedling av andelar i värdepappersfonder utgör en konkurrensskillnad i
förhållande till bankerna, som kan förmedla både försäkringar och
värdepappersfondsandelar. Det bör, enligt vad som vidare anförs, vara möjligt
för försäkringsbolag att bedriva förmedlingsverksamhet av nämnt slag under
förutsättning att verksamheten kan ske i reglerade och säkra former under
Finansinspektionens tillsyn.
Förbundet anser en allmän utgångspunkt vara att likartad verksamhet i
bolagsgrupper inom banksektorn och försäkringssektorn skall bedrivas på lika
villkor. Om det är tillåtet för ett bolag inom banksektorn att använda sin
marknadsorganisation för verksamhet som syftar till förmedling och försäljning
av såväl bank- som försäkringsprodukter, måste motsvarande förutsättningar gälla
för bolag inom försäkringssektorn. Denna princip är självklar från
konkurrensneutralitetssynpunkt och det måste därför tillses att den får direkt
genomslag även i det regelsystem som gäller för försäkringsbolagen.
Enligt promemorian bör en lösning på frågan grundas på undantag från
värdepappersrörelselagens tillståndskrav. Med hänsyn till den stränga reglering
som försäkringsbolagen är underkastade kan frågan om förhållandet mellan
försäkringsbolagens verksamhet och värdepappersrörelselagens regler lösas på ett
tekniskt enkelt sätt genom att försäkringsbolagens verksamhet generellt undantas
från värdepappersrörelselagens tillämpningsområde. I vad mån ett
försäkringsbolag får bedriva någon form av värdepappersrörelse kommer i och med
detta att helt styras av försäkringsrörelselagens (FRL) regler i 1 kap. 3 §. Ett
bolags förmedling av fondandelar blir därmed en fråga för Finansinspektionen att
ta ställning till vid stadfästelse av eller godkännande av ändringar i
bolagsordningen.
Förbundet delar uppfattningen att försäkringsbolagen skall undantas från
värdepappersrörelselagens tillämpning, men anser att det samtidigt bör slås fast
i 1 kap. 3 § FRL att försäkringsbolag även får vara ombud för andra bolag som
står under Finansinspektionens tillsyn. Därmed uppnås en överensstämmelse med
vad som torde vara den normala ordningen i andra EES-länder. Förbundet vill här
hänvisa till den lagtekniska lösning som valts i Danmark. (Utdrag ur
Bekendtgörelse af lov om forsikringsvirksomhed bifogas.) Det är ytterst
angeläget att ändringen i FRL träder ikraft snarast.
Försäkringsbolags förmedling av individuellt pensionssparande
Förbundet anser att samma resonemang om konkurrensneutralitet som anförs
beträffande förmedling av fondandelar gäller för förmedling av finansiella
instrument avseende individuellt pensionssparande. Om den ovan berörda danska
lösningen med uppräkning i FRL av de verksamheter som är tillåtna för
försäkringsbolag väljs, löser man på ett praktiskt sätt även frågan om
försäkringsbolagens rätt att förmedla sådant sparande.
Försäkringsmäklares förmedling av andelar i värdepappersfonder
Förbundet anser att det finns skäl att även tillåta försäkringsmäklare att, som
en sidoverksamhet till mäklarrörelsen, förmedla fondandelar. En förutsättning är
därvid att ytterligare krav på mäklarna för att få driva denna sidoverksamhet
införs i försäkringsmäklarlagen på sätt som föreslås i promemorian.
2.3 Mottagande av medel på konto och kreditgivning
2.3.1 Finansinspektionen
Inspektionen har ingen erinran mot förslaget.
Förslaget innebär att värdepappersbolag som har eller får tillstånd till
kontohållning och kreditgivning blir att anse som kreditinstitut i den mening
som avses inom EG. Förändringarna medför att bestämmelser införs om högre
startkapital och om begränsningar i fråga om förvärv av placeringsaktier. Vad
gäller de nämnda förändringarna så kommenteras förslaget gällande högre
startkapital särskilt under avsnitt 2.5.1 nedan.
2.3.2 Konkurrensverket
Förslaget om att komplettera värdepappersrörelselagen för att värdepappersbolag
även fortsättningsvis skall få ta emot medel på konto och lämna krediter är
enligt Konkurrensverket av central betydelse för dessa företags möjligheter att
konkurrera med de inhemska fullsortimentsbankerna. En direkt överföring av
inlåningsförbudet i enlighet med investeringstjänstedirektivets artikel 10 utan
anpassning av den svenska lagstiftningen skulle enligt verket sannolikt leda
till att bankerna på sikt konkurrerar ut fristående värdepappersbolag genom de
fördelar s.k. kundkonton har för bedrivandet av värdepappersverksamhet.
2.3.3 Finansbolagens Förening
Värdepappersbolagens rätt att emottaga medel på konto och lämna kredit behålls
enligt förslaget. Finansbolagens Förening vill inte rikta anmärkningar häremot.
För att inte de föreslagna reglerna skall strida mot det aktuella EG-direktivet
föreslås att värdepappersbolag enligt svensk rätt skall uppfylla kraven för att
definieras som kreditinstitut enligt EG-rätten. I promemorian anges att detta
inte medför att ett värdepappersbolag automatiskt blir att betrakta som
kreditinstitut i alla sammanhang där detta begrepp förekommer i den svenska
lagstiftningen.
Finansbolagens Förening vill framhålla att vad som redovisats i promemoriorna
angående gränsdragningen mot kreditinstitut, dels sådana som äger emottaga in-
låning, dels sådana som äger bevilja krediter till näringslivet är
ofullständigt. Någon gränsdragning mot institut som beviljar krediter i andra
sammanhang än i värdepappersrörelse är över huvud taget inte diskuterad. Inte
heller omnämns i promemorian i vilken mån ett svensk värdepappersbolag - som
således uppfyller förutsättningarna för att definieras som kreditinstitut enligt
EG-rätten - kan komma att bedriva både in- och utlåningsverksamhet i ett
EES-land med stöd av hemlandsauktorisationen.
Begreppet inlåning bör enligt föreningen övervägas i sammanhanget mot bakgrund
av Betaltjänstutredningens delbetänkande "Finansiella tjänster i förändring",
SOU 1994:66.
Föreningen anser att ytterligare överväganden bör göras i den fortsatta
beredningen av lagstiftningsärendet.
2.3.4 Svenska Bankföreningen
I promemorian föreslås ett bibehållande av möjligheten för värdepappersbolag och
utländska värdepappersföretag att med särskilt tillstånd från Finansinspektionen
ta emot medel på konto och lämna kredit.
Bankföreningen tillstyrker förslaget med viss tvekan. Föreningen har övervägt
om inte kontohållning bör förbehållas endast banker och att till följd härav
värdepappersbolag som önskar hålla medel på konto för kunder måste ha tillstånd
att bedriva bankrörelse. Då emellertid avsikten är att de värdepappersbolag som
avser att bedriva sådan verksamhet enligt förslaget i promemorian skall anses
vara kreditinstitut med de krav på kapitaltäckning och minsta kapital som gäller
för sådana institut, varigenom också överensstämmelse med EG:s regler erhålles,
anser Bankföreningen det dock inte nödvändigt att kräva att sådana värdepappers-
bolag måste söka tillstånd att vara bank.
I promemorian (förslaget till ny lydelse av 3 kap 4 §, sid 63) sägs endast att
ett värdepappersbolag, med Finansinspektionens tillstånd, får ta emot kunders
medel på konto. Visserligen kvarstår den gamla förutsättningen att det skall
vara ett led i rörelsen men man har tagit bort den tidigare gällande ytterligare
förutsättningen att kontohållningen skall ske för att underlätta värdepappers-
rörelsen. På sid 101 sägs att det inte är fråga om att utvidga värdepappers-
bolagens möjligheter att ta emot medel på konto jämfört med vad som gäller i
dag. Därvid anförs att en förutsättning för mottagande av medel på konto
alltjämt skall vara att det underlättar värdepappersrörelsen. Detta kommer emel-
lertid inte till uttryck i lagtexten. I specialmotiveringen på sid 357 sägs att
kontohållning endast får avse värdepappersbolagets kunder. Därmed skulle man,
enligt promemorian, ha markerat att ett värdepappersbolag inte får bedriva en
fristående inlåningsverksamhet.
Bankföreningen anser att det inte finns anledning - med hänsyn till att någon
förändring i sak inte avses - att ta bort kravet i lagtexten på att
kontohållning och kreditgivning endast får ske för att underlätta värdepappers-
rörelsen. Föreningen föreslår således att detta kriterium återinföres i lag-
texten. Bankföreningen förutsätter att Finansinspektionen i sin övervakande roll
noggrant tillser att värdepappersbolagen inte överskrider sin befogenhet i dessa
avseenden.
2.3.5 Svenska Fondhandlareföreningen
I promemorian föreslås att bl a värdepappersbolagens rätt att ta emot medel på
konto och att ge kredit behålls och att bolagen, om de har tillstånd till sådan
verksamhet, blir att betrakta som kreditinstitut i den mening som EG-direktiven
anger.
Fondhandlareföreningen instämmer i den tolkning av EG-direktiven, som ligger
till grund för förslaget. Med denna möjliggörs att vi i Sverige, såsom enligt
förslaget, bibehåller de konkurrensförutsättningar mellan bl a banker och
värdepappersbolag, som bekräftades så sent som vid tillkomsten av lagen om
värdepappersrörelse. Föreningen har inget att erinra mot att en motsvarighet
till bestämmelsen i banklagstiftningen om betalningsberedskap görs tillämplig
för de värdepappersbolag som har rätt att hålla medel på konto.
Fondhandlareföreningen tillstyrker förslagen under denna rubrik. Det innebär
också att föreningen ställer sig bakom kravet på att rätten att ta emot medel på
konto kopplas till rätten att ge kredit. Inga invändningar riktas mot de
justeringar av lagtexten som föreslås i denna del. I anslutning härtill
tillstyrks också vad som sägs i avsnitt 4.5 om startkapital för verksamhet, som
innefattar mottagande av medel på konto.
2.3.6 Sveriges Advokatsamfund
Det regelverk som föreslås införas avseende värdepappersbolag skiljer sig från
EG-direktivet om investeringstjänster. Genom införandet av regler i Sverige om
startkapitalets storlek och rätt till förvärv av s.k. placeringsaktier, kommer
svenska värdepappersbolag att kvalificera sig som kreditinstitut såsom dessa
beskrivs i EG-rätten. Som skäl för avvikelsen anförs att de svenska
värdepappersbolagen av hävd och enligt gällande rätt äger emottaga medel från
allmänheten och använda dem i rörelsen.
Samfundet vill inte rikta invändningar mot att rätten att mottaga inlånings-
medel behålls. Vad som dock inger betänkligheter är den avvikelse från gällande
lagstiftningsmönster avseende kreditinstitut som blir följden. Den lagstiftning
som införts i Sverige med anledning av anpassning till EG-rätten bygger på
tanken att kreditinstitut endast kan vara av två huvudslag - banker och
kreditmarknadsbolag. Rätten att emottaga medel från allmänheten skiljer
institutgrupperna.
Nu liggande förslag att värdepappersbolag skall definieras som kreditinstitut
enligt EG-reglerna bryter mot denna tanke. I promemorian anförs mycket kort att
den ställning ett värdepappersbolag erhåller som kreditinstitut enligt EG*s
regler inte medför att värdepappersbolaget automatiskt blir att betrakta som
kreditinstitut i alla sammanhang där detta begrepp förekommer i den svenska
lagstiftningen (s. 101 f). Någon analys av den avsedda begränsningen presenteras
inte. Av vad som anförs kan möjligen den slutsatsen dragas att bedömningarna
endast gjorts med utgångspunkten att avgränsning skall göras mot institutgrupper
som äger emottaga inlåning ("Bolag med tillstånd att ta emot medel på konto..."
sid 101).
Gränsdragningen mot institutgrupper som ger krediter i form av investe-
ringskrediter till industri och handel eller säljfinansiering berörs över huvud
taget inte. Inte heller presenteras någon analys av vilka möjligheter ett
svenskt värdepappersbolag, som med den föreslagna lagändringen blir att betrakta
som kreditinstitut enligt EG-rätten, har att bedriva kreditgivning eller
emottaga inlåning i andra EES-länder med stöd av den svenska lagstiftningen.
Avgränsningen bör enligt samfundet övervägas från dessa utgångspunkter. Därtill
bör överväganden göras avseende inlåningsbegreppet mot bakgrund av vad som
framförs i Betaltjänstutredningens delbetänkande "Finansiella tjänster i
förändring" SOU 1994:66.
2.4 Hemlandsauktorisation
2.4.1 Finansinspektionen
Sammanfattning
Inspektionen tillstyrker i huvudsak förslagen. Vissa synpunkter bl.a. angående
förslagets närmare utformning ges i det följande.
Särskild auktorisation av filial
Såsom sägs i ISD-direktivet, artikel 14, och kommenteras i motivtexten skall ett
värdland inte längre få förbehålla sig att särskilt auktorisera filialer till
värdepappersföretag som är auktoriserade och underkastade tillsyn av behöriga
myndigheter i något annat medlemsland. Inspektionen vill emellertid uppmärksamma
att det inte synes finnas något hinder mot att ett utländskt värdepappersföretag
inom EES kan söka och få särskilt tillstånd att bedriva värdepappersrörelse i
Sverige genom filial, trots att det skulle vara tillräckligt att det
anmälningsförfarande som anges i förslagets 1 kap. 3 d § lagen om
värdepappersrörelse iakttas. Om sådant tillstånd meddelas innebär det i så fall
att filialen står under tillsyn av Finansinspektionen.
Tidsfrister för beslut och underrättelse
Vad gäller utformningen av förslaget i 3 kap. 6 a § lagen om värdepappersrörelse
bör påpekas att direktivets artikel 17 p.3 anger att underrättelse med de
aktuella uppgifterna skall vidarebefordras till behörig myndighet i värdlandet
inom tre månader från det att samtliga uppgifter inkommit till
hemlandsmyndigheten. Inspektionen anser att lagtexten bör förtydligas så att det
framgår att beslut om tillstånd skall fattas och underrättelse vidarebefordras
inom tre månader från det att samtliga uppgifter inkommit till
hemlandsmyndigheten, vilket torde vara innebörden av direktivets artikel 17.
2.4.2 Riksskatteverket
I promemorian föreslås bl.a. att värdepappersföretag från andra EES-länder ges
rätt att med stöd av auktorisation i hemlandet driva gränsöverskridande
verksamhet i Sverige utan att ha filial här. Förslaget har tre nackdelar för
skatteförvaltningen.
Den första är att sådana företag inte är skyldiga att lämna de kontroll-
uppgifter som krävs för den förenklade deklarationen. Detta medför försämrade
kontrollmöjligheter och merarbete för skattemyndigheterna.
För att undvika denna nackdel skulle man behöva ålägga utländska företag samma
kontrolluppgiftsskyldighet som svenska företag beträffande inkomsträntor,
utgiftsräntor, utdelningar samt eventuellt för avyttringar av andelar i
värdepappersfonder (enligt förslag i SOU 1994:50 skall en sådan skyldighet
eventuellt införas för svenska fondbolag fr.o.m. den 1 januari 1995).
Den andra nackdelen är att kontrollen av avyttringar av finansiella instrument
försvåras.
Den föreslagna ändringen av 3 kap 33 § lagen om självdeklaration och
kontrolluppgifter medför i och för sig en möjlighet att förelägga utländska
företag att inkomma med kontrolluppgifter avseende avyttringar av finansiella
instrument. De praktiska svårigheterna är emellertid stora.
Under våren 1994 har RSV i en s.k. riktad kontroll samlat in uppgifter om
främst aktieförsäljningar. Föreläggandet sändes ut till samtliga värde-
pappersinstitut i Sverige. Antalet utskickade förelägganden uppgick till 94.
Möjligheten att göra motsvarande aktion även till utländska företag synes
förknippade med mycket stora administrativa problem.
Vidare saknas, som skattemyndigheterna i Stockholms och Göteborgs och Bohus län
anfört, effektiva sanktioner om ett föreläggande inte följs. Inte heller kan
förelägganden avseende utländska företag följas upp med revisioner för kontroll
av att fullständiga uppgifter lämnats på ett korrekt sätt.
RSV delar nämnda skattemyndigheters bedömning av kontrollsvårigheterna när det
gäller företag som väljer att bedriva verksamhet i Sverige utan att ha filial
här.
Informationsteknikutvecklingen gör det också efter hand allt enklare och
billigare att bedriva en gränsöverskridande värdepappersrörelse på ett effektivt
sätt. Många svenska placerare kan därför komma att välja att utnyttja utländska
företags speciella kompetens på olika marknader direkt framför att utnyttja
svenska företag. Skattemyndigheternas uppenbara kontrollsvårigheter blir då
ytterligare ett incitament att välja att anlita ett utländskt företag framför
ett inhemskt. För skattekontrollen blir det härigenom inte fråga om marginella
problem utan om väsentliga svårigheter att upprätthålla en effektiv
kapitalvinstbeskattning.
Uppgiftsskyldigheten i 3 kap. 33 § lagen om självdeklaration och kontroll-
uppgifter räcker alltså inte heller efter den i promemorian föreslagna ändringen
för att ge skatteförvaltningen erforderlig information. Det kan därför finnas
anledning att närmare pröva förslaget från skattemyndigheten i Stockholms län
att ifrågavarande utländska värdepappersföretag skriftligen får förbinda sig att
lämna kontrolluppgifter över de transaktioner som förmedlats för i Sverige
bosatt uppdragsgivares räkning i samband med anmälan till Finansinspektionen. En
sådan uppgiftsskyldighet skulle lämpligen tas in i 3 kap. 22 a § lagen om själv-
deklaration och kontrolluppgifter.
Erfarenheterna av den nuvarande uppgiftsskyldigheten i detta lagrum är
emellertid inte allför uppmuntrande. Det är därför mycket angeläget för Sverige
att verka för ett ökat uppgiftsutbyte mellan staterna som även omfattar
kapitalvinster. Särskilt önskvärt är detta i förhållande till andra
EES/EU-stater. Detta förutsätter emellertid omfattande regeländringar i ett
flertal stater vad avser uppgiftsskyldighet och banksekretess, vilket gör att
sådana förändringar, om de överhuvudtaget alls är möjliga, i vart fall tar
mycket lång tid.
Den tredje nackdelen är att utländska företag inte är skyldiga att dra av och
betala in preliminär skatt. Skatteinbetalningarna på räntor och utdelningar från
utländska värdepappersföretag försenas på så sätt. Detta leder antagligen till
att personer som inte vill erlägga preliminär skatt kommer att söka sig till
utländska företag i större utsträckning än de annars hade gjort. Ytterligare
skatteinbetalningar försenas i så fall.
RSV vill också peka på att de ovannämnda skillnaderna mellan svenska och
utländska företag beträffande kontrollmöjligheter och skatteinbetalningar leder
till att konkurrensen snedvrids till de utländska företagens fördel.
2.5 Tillståndskrav, startkapital m.m.
2.5.1 Finansinspektionen
Sammanfattning
Inspektionen har i huvudsak inte någon erinran mot förslagen. Inspektionen anser
dock bl.a. att dispens bör kunna ges från kraven på minsta tillåtna startkapital
i visst avseende, att reglerna om förutsättningarna för återkallelse av
tillstånd bör förtydligas och att vissa övergångsbestämmelser bör införas.
Tillståndskrav
Reglerna om att särskilt tillstånd från Finansinspektionen krävs för samtliga
sidoverksamheter som ett värdepappersbolag skall ägna sig åt, träder ikraft den
1 januari 1996. Den övergångsbestämmelse (3 p.) som kommer att äga tillämpning,
i fråga om värdepappersbolag som beviljats tillstånd före lagens ikraftträdande,
innebär att ansökan om tillstånd kan inges och prövas före den 1 januari 1996,
dock att beslutet gäller tidigast från ikraftträdandet. För att undvika att ett
värdepappersbolag bedriver sidoverksamhet utan att ha tillstånd därtill bör det
enligt inspektionens mening införas en övergångsbestämmelse av innebörd att i
det fall ansökan om tillstånd att bedriva sidoverksamhet ingivits före den 1
januari 1996 så får sidoverksamheten alltjämt bedrivas till dess ansökan prövats
slutligt av Finansinspektionen.
Startkapital
Förslaget innebär att reglerna om minsta startkapital skärps och preciseras i
lag. Enligt CAD-direktivets artikel 3 ges det möjlighet för medlemsstaterna att
nedsätta startkapitalet från 125 000 ecu till 50 000 ecu för
värdepappersföretag som bedriver verksamhet enligt 1, 2, 4 p. och del av 5 p. i
1 kap. 3 § lagen om värdepappersrörelse. Vad gäller verksamhet enligt del av 5
p. avses i detta sammanhang annan medverkan än garantigivning vid emissioner.
Lagförslaget i dess nuvarande lydelse innebär att värdepappersbolag som
överhuvudtaget bedriver någon verksamhet enligt 5 p. i 1 kap. 3 § lagen om
värdepappersrörelse skall ha ett startkapital på 730 000 ecu samt att det saknas
möjlighet till dispensgivning. Enligt inspektionen bör det i lagtexten införas
en möjlighet för Finansinspektionen att medge dispens till lägst 125 000 ecu i
det fall ett värdepappersbolags verksamhet enligt 5 p. endast består i annan
medverkan vid emissioner än garantigivning. Verksamheten enligt 5 p. kan t.ex.
endast bestå i medverkan vid emissioner på det sättet att anmälningar till
teckning mottages och vidarebefordras. Ett startkapital på 730 000 ecu endast av
denna anledning framstår då som orimligt högt.
Förutsättningar för återkallelse av auktorisation
Förutsättningarna för återkallelse av en auktorisation återfinns i artikel 3 p.
7 i ISD-direktivet. Innebörden är bl.a. att återkallelse får ske, i fall då
värdepappersföretaget inte startat sin verksamhet eller annars inte bedriver
någon verksamhet, endast
- om värdepappersföretaget inte utnyttjat auktorisationen inom tolv månader
eller uttryckligen avstått från auktorisationen, eller
- om värdepappersföretaget inte bedrivit någon verksamhet under minst sex
månader.
Lagförslaget i denna del ger emellertid enligt sin ordalydelse möjlighet att
återkalla tillståndet även om dessa tidsfrister inte har löpt ut. Inspektionens
mening är att de nämnda återkallelsegrunderna formulerats i ISD-direktivet för
att tillämpningen skall bli likformig inom EU. Tidsfristerna bör alltså framgå
av själva lagtexten och det föreslås därför att lagtexten ändras i enlighet med
direktivet i nu nämnt avseende så att dessa tidsfrister framgår av 6 kap. 9 § 2
p. lagen om värdepappersrörelse.
2.5.2 Svenska Fondhandlareföreningen
I anslutning till vad som uttalats om mottagande av medel på konto m.m.
tillstyrks också vad som sägs i avsnitt 4.5 om startkapital för verksamhet, som
innefattar mottagande av medel på konto.
2.6 Börs- och clearingmedlemskap
2.6.1 Riksgäldskontoret
Riksgäldskontoret har särskilt uppmärksammat förslaget till lag om ändring i
lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet varigenom utländska företag med
säte i land inom EES får bli medlem i clearingorganisation som anordnar clearing
av optioner och terminer. Det är den enda clearingverksamhet som för närvarande
är lagreglerad i Sverige. Frågan om utländska företags medlemskap i
clearingsorganisation som clearar och/eller avvecklar avistahandel lämnas till
vidare öppen. Denna fråga, liksom en i sammanhanget aktualiserad komplettering i
aktiekontolagen, vilar i avvaktan på den vidare behandlingen av Clearingutred-
ningens betänkande.
Som Riksgäldskontoret tidigare framhållit i remissvar på Clearingutredningens
betänkande ser kontoret det som angeläget att såväl utländska
clearingorganisationer som utländska banker och värdepappersbolag får möjlighet
att bli kontoförande institut hos VPC. Denna fråga remissbehandlades med förtur
men har därefter inte lett till någon proposition i ärendet. Riksgäldskontoret
vill nu ånyo framhålla att det är synnerligen angeläget för att bidra till
förbättringen av avvecklingen av gränsöverskridande handel att utländska parter
snarast får möjlighet att som kontoförande institut verka i VPC.
2.6.2 OM Stockholm AB
OM önskar i detta sammanhang framhålla att det kan finnas skäl att införa en
möjlighet att separera börs- och clearingmedlemskap från varandra. Det har
framkommit önskemål hos vissa typer av medlemmar att endast vilja uppträda som
clearingmedlemmar. Det är då fel att av den typen av medlemmar kräva
börsmedlemskap.
I övrigt har OM inget att erinra mot de förslag som läggs fram i detta avsnitt.
2.6.3 Stockholms Fondbörs AB
Lagen om börs- och clearingverksamhet
Genom börslagens ikraftträdande den 1 januari 1993 kom ISD i väsentliga delar
att överföras till svensk rätt. Således har redan nu utländska företag under
vissa förutsättningar möjlighet att erhålla medlemskap i Stockholms Fondbörs och
handla via SAX utan att vara närvarande i Sverige. Med stöd av dessa
bestämmelser har två danska banker och ett norskt värdepappersinstitut antagits
som medlemmar av börsen.
Enligt börslagens bestämmelser får endast den som har tillräckliga finansiella
resurser antas som börsmedlem. Någon förändring av denna bestämmelse planeras
inte. Som nämnts ovan ställer Fondbörsen krav på att medlemsföretagens
aktiekapital skall vara av viss storlek.
Innebörden av uttrycket "tillräckliga finansiella resurser" kommer emellertid
efter den 1 januari 1996 att styras av CAD:s krav beträffande startkapital. Som
konstaterats tidigare kan Fondbörsen inte ställa upp ytterligare krav. För att
tydliggöra detta och förenkla tillämpningen av denna bestämmelse bör enligt
Fondbörsens mening uttrycket "tillräckliga finansiella resurser" i börslagen
ersättas av en hänvisning till 2 kap. 5 § värdepappersrörelselagen.
1 kap. 7 a § värdepappersrörelselagen innehåller bestämmelser om rapporte-
ringsplikt. Som nämnts ovan anser Fondbörsen att nuvarande möjligheter till
undantag från rapporteringsplikten bör finnas kvar.
Även i börslagen finns regler om rapporteringsplikt för avslut som görs utanför
börsen. Emellertid saknar börslagen bestämmelser som ger medlemsföretagen
möjlighet att - på sätt som gäller enligt värdepapperslagen - avstå från att
rapportera de avslut som anmäls till annan marknadsplats. Detta innebär att
Fondbörsens medlemmar kan tvingas rapportera samma affär till flera olika
börser. Särskilt komplicerat blir rapporteringsrutinerna för de utländska
medlemmarna som kan ha rapporteringskrav även till börsen i hemlandet. Som
exempel kan nämnas att ett danskt medlemsföretag som handlar Volvoaktier på
Londonbörsen till kunder i England måste rapportera samma affär till börserna i
London, Stockholm och Köpenhamn. Enligt Fondbörsen är detta inte rimligt och
Fondbörsen föreslår därför att det i börslagen införs regler med möjlighet till
undantag från rapporteringsskyldigheten på samma sätt som föreslagits be-
träffande värdepappersrörelselagen.
Avslutningsvis kan Fondbörsen konstatera att ISD slår fast principen om
hemlandstillsyn. Detta innebär att Fondbörsen - när det gäller medlemsföretagens
interna ekonomiska förhållanden - inte kan ställa krav på rapportering härom
till börsen. Denna tillsyn skall ske genom respektive hemlands
inspektionsmyndigheter. Fondbörsens formella tillsyn över medlemmarna omfattar
endast medlemmarnas deltagande i handeln samt kursbildningen vid börsen och att
handeln sker i överensstämmelse med lag och annan författning samt god sed på
värdepappersmarknaden (se 4 kap. 2 § börslagen).
2.6.4 Svenska Fondhandlareföreningen
Föreningen har inget att erinra mot de förslag som läggs fram i detta avsnitt.
De synes vara en direkt följd av en anpassning till investerings-
tjänstedirektivet.
Direktivet säger bl a att värdepappersinstitut som är verksamt på en nationell
marknad skall få tillträde till marknadens system för clearing och avveckling.
Detta kan, såvitt föreningen uppfattat saken, tillgodoses på två sätt. Antingen
kan institutet få direkt tillgång till ett clearingsystem genom att i teknisk
bemärkelse "kopplas upp" mot detta, eller så kan tillträdet ske indirekt genom
att institutet har en sådan uppkoppling till utländskt clearinginstitut, vilket
i sin tur är uppkopplat till ett svenskt clearinginstitut. Den senare ordningen
kan många gånger visa sig lämplig och kan vara att föredra från säkerhets- och
tillsynssynpunkt. Förslagen i promemorian synes möjliggöra båda lösningarna.
Enligt föreningens uppfattning är det viktigt att den slutliga lagstiftningen
också får en utformning som gör detta möjligt.
2.6.5 Sveriges Försäkringsförbund
Med anledning av promemorians förslag vill förbundet framhålla att även
försäkringsbolag bör ha möjlighet till medlemskap i börs- och clearingverksamhet
i de fall de krav som ställs på medlemmar anses vara uppfyllda.
2.7 Rapporteringsskyldighet och information om handeln
2.7.1 Finansinspektionen
Rapporteringsskyldighet och information om handeln
Sammanfattning: Genom bestämmelser i 1 kap. 7 a § lagen om värdepappersrörelse
andra stycket utvidgas värdepappersinstitutens rapporteringsskyldighet till
transaktioner som sker via filial i annat EES-land. Enligt Finansinspektionens
uppfattning bör lagtexten kompletteras så
att det framgår till vem rapporteringen skall ske
att Finansinspektionen ges rätt att meddela föreskrifter om undantag från
rapporteringsskyldigheten, och
att inspektionen medges föreskriftsrätt vad gäller vilka finansiella instrument
som rapporteringsskyldigheten skall omfatta.
Rapporteringsskyldighet
Av ISD-direktivet, artikel 22, framgår att medlemsstaterna skall utse de
behöriga myndigheter som skall utföra de åligganden som bestämts i direktivet.
Av den föreslagna lydelsen i 1 kap. 7 a § andra stycket lagen om
värdepappersrörelse framgår inte till vilken instans som rapporte-
ringsskyldigheten skall uppfyllas.
Av ISD-direktivet, artikel 20 p. 2, anges att hemlandet får efterge krav på
rapportering i en viss situation. I promemorian anges (på s. 127) att en
utgångspunkt vid utformning av föreskrifter bör vara att värdepappersinstituten
inte i onödan belastas med rapporteringskrav. För att så skall kunna ske krävs
att det i lagtexten anges att inspektionen genom föreskrifter kan medge undantag
från rapporteringsskyldigheten.
Av ISD-direktivet, artikel 20 p. 1 b, framgår att rapporteringsskyldigheten är
begränsad till vissa uppräknade instrument. I förslaget till lagtext finns ingen
sådan begränsning. Inte heller framgår klart varken av lagtext eller av motiv
att föreskriftsrätten skulle omfatta möjligheten att begränsa
rapporteringsskyldigheten till vissa finansiella instrument. Enligt inspek-
tionens uppfattning bör det införas en sådan möjlighet. Skälet härtill är att
det finns transaktioner med vissa finansiella instrument för vilka det inte
framstår som meningsfullt att införa en rapporteringsskyldighet på daglig basis.
Konsekvenser av förslaget
Av 4 kap. 3 och 4 §§ lagen om börs- och clearingverksamhet framgår att
börsmedlemmar skall rapportera de avslut de gjort i inregistrerade eller
noterade finansiella instrument vare sig avslutet skett på eller utanför börsen.
Bestämmelsen i 1 kap. 7 a § lagen om värdepappersrörelse innebär att även
värdepappersinstitut som inte är börsmedlemmar måste till börsen anmäla avslut i
inregistrerade fondpapper. Innebörden av det föreslagna nya andra stycket i
sistnämnda paragraf är att avslut i finansiella instrument som görs av ett
värdepappersinstitut från filial i ett land inom EES skall rapporteras.
Sistnämnda regel avser rapportering av avslut i finansiella instrument vare sig
dessa är inregistrerade eller noterade på en börs.
Av de redovisade bestämmelserna följer t.ex. att ett värdepappersinstitut som
inte är börsmedlem och som gör avslut i t.ex. ett O-listenoterat bolag inte
behöver rapportera detta till börsen. Däremot om ett avslut i samma aktier görs
från institutets filial i något EES-land så skall avslutet rapporteras.
Bestämmelsen anger endast att det finansiella instrument som avslutet avser
skall vara föremål för handel vid t.ex. en börs. Avslutet behöver således inte
ske vid börsen. Inte heller begränsas bestämmelsen till att avse den situationen
att t.ex. den aktie som avslutet avser skall vara noterat vid en börs i det land
där filialen är belägen. Detta innebär t.ex. att ett svenskt
värdepappersinstituts filial i London måste rapportera avslut i aktier som är
noterade på Parisbörsen. Om värdepappersinstitutet gör ett avslut i samma aktie
i Sverige eller - utan att fråga är om gränsöverskridande verksamhet i den
mening som avses i paragrafen - i ett annat land inom EES behöver avslutet inte
rapporteras.
Syftet med artikel 20 i ISD-direktivet synes vara att skapa förutsättningar för
att avslut i vissa finansiella instrument dokumenteras och förvaras antingen hos
institutet självt eller hos en behörig myndighet. Därmed tillförsäkras den
behöriga myndigheten möjligheter att göra undersökningar av gjorda affärer.
Varför institutet självt skall ha en förvaringsplikt medan filialen dessutom
skall ha en rapporteringsskyldighet framgår inte. Det synes ha varit enklare att
föreskriva förvaringsplikt även för filialer och att den behöriga myndigheten
gavs rätt att fordra in den förvarade dokumentationen när skäl därtill fanns.
Oavsett detta framstår det som om den reglering som föreslås kan komma att till-
godose det ovan angivna syftet.
Från svensk synpunkt framstår det ändock som märkligt att ett svenskt
värdepappersinstituts filial i annat EES-land kommer att vara skyldig att
rapportera avslut i OTC- och O-liste-aktier medan institutet självt - som ej är
börsmedlem - inte är det. Det rimliga vore att bestämmelsen i 1 kap. 7 a § lagen
om värdepappersrörelse utvidgades till att även avse noterade finansiella
instrument. Överhuvudtaget framstår det som omotiverat att filialer skall ha en
strängare rapporteringsskyldighet än institutet självt.
2.7.2 OM Stockholm AB
OM har i princip inget att erinra mot de krav på rapportering och information
som läggs fram. Den minimistandard som anges i direktivet avses närmare
preciseras av Finansinspektionen. Till undvikande av rapportering som inte
fyller någon funktion, exempelvis dubbelrapporteringar bör även i börs- och
clearinglagen införas motsvarande undantagsbestämmelse som idag återfinns i 7 a
§ lagen om värdepappersrörelse.
Det är också viktigt att börser och värdepappersinstitut som berörs av
rapporteringsskyldigheten ges tillfälle att till Finansinspektionen framföra
sina synpunkter på rapporteringen så att den kan utformas på effektivast möjliga
sätt och efter de krav som marknaden ställer. För OMs del är det därvidlag
angeläget att rapporteringen på OM endast omfattar sådana kontrakt som är
börsnoterade på OM och således inte föremål för clearingnotering på OM samt att
rapporteringsskyldighet inte omfattar s k underliggande instrument.
2.7.3 Penningmarknadsinformation PMI AB
Här kan vi notera att på PMX-börsen sker idag rapportering för gjorda avslut
under affärsdagen efter det att marknaden stängt, dvs kl 1600. Enligt på PMX
börsen uppgjorda handelsregler skall sådan avslutsrapportering vara färdig till
kl 1900 samma dag.
Informationen i avslutsrapporteringen innehåller det vägda snittpriset, högsta
och lägsta priserna, total volym samt skillnaden i snittpris och volym från
föregående affärsdag. En sådan börslista presenteras i PMI-systemet
kontinuerligt efter marknadens stängning och finns således tillgängligt för
samtliga anslutna kunder.
Investeringstjänstedirektivets artikel 21 punkt 2a, kan således redan idag
sägas vara uppfyllt.
2.7.4 Stockholms Fondbörs AB
När det gäller reglerna i 1 kap. 7 a § värdepappersrörelselagen om rapportering
av gjorda affärer vill Fondbörsen framhålla följande. För närvarande gäller att
ett värdepappersinstitut skall till börsen rapportera de avslut i inregistrerade
fondpapper som institutet gör utanför börsen. Sådan anmälan behöver dock inte
ske om avslutet gjorts vid annan svensk eller utländsk börs. Undantaget
beträffande rapporteringsskyldigheten har tillkommit för att undvika
dubbelrapportering och har kommit att få betydelse för framför allt de institut
som är verksamma på utländska marknader.
Enligt de nu föreslagna bestämmelserna skall undantaget avseende
rapporteringsskyldigheten endast gälla för avslut som görs vid annan svensk börs
eller vid en utländsk börs i ett annat land utanför EES. För avslut vid en börs
i ett annat land inom EES skall således möjligheten att avstå från rapportering
upphöra. Detta innebär att ett svenskt värdepappersbolag måste rapportera all
den handel som sker i svenska inregis-
trerade papper i t.ex. London till såväl börsen i Stockholm som till
Londonbörsen. Denna handel kommer därmed att dubbelrapporteras.
Enligt direktivet 93/22/EEG (ISD) artikel 20, punkt 2, kan ett land efterge
sina rapporteringskrav i de fall värdepappersföretaget rapporterar till en annan
reglerad marknad. Såvitt Fondbörsen kan förstå ger således därmed ISD:s regler
Sverige rätt att behålla det undantag som för närvarande gäller enligt
värdepappersrörelselagen. Enligt Fondbörsens mening är det väsentligt att denna
möjlighet utnyttjas. Fondbörsen föreslår därför att departementsförslaget ändras
för att tillgodose detta behov.
Genom de nya reglerna utvidgas de svenska värdepappersinstitutens
rapporteringsskyldighet väsentligt. Således skall rapporteringen framdeles
omfatta avslut i samtliga finansiella instrument som institutet gör vid en börs
inom EES, dvs. även i andra instrument än sådana fondpapper som är
inregistrerade vid börsen. Det föreslås att Finansinspektionen genom
föreskrifter skall ange rapporteringens omfattning och på vilket sätt den skall
genomföras.
Som framhålls i departementspromemorian bör inte värdepappersinstituten i
onödan belastas med rapporteringskrav. För Fondbörsens del är det uppenbart att
börsen här kan underlätta för instituten genom att ställa tekniska system till
förfogande för rapporteringen. Många av de värdepappersbolag som är verksamma på
den svenska marknaden är medlemmar av Stockholms Fondbörs och har därigenom
redan elektroniska uppkopplingar via SAX-systemet till börsen. Genom
SAX-systemet sker en kontinuerlig rapportering av den handel som äger rum vid
Fondbörsen. Systemet används även för rapportering av de affärer i noterade
papper som görs vid sidan av SAX och således utanför börsen. Systemet kan utan
större svårighet anpassas till att omhänderta även den nu tillkommande
rapporteringsskyldigheten avseende handel utanför börsen.
2.7.5 Svenska Fondhandlareföreningen
Fondhandlareföreningen har i och för sig inget att erinra mot principerna bakom
de rapporteringskrav som föreslås. Dessa synes också i hög grad bundna av
investeringstjänstedirektivet. Det är emellertid viktigt att arbetet med
rapporteringen såväl hos avlämnare som mottagare kan hållas på en nivå som
motiveras av rapporteringsbehovet. Dubbelrapportering måste undvikas, när den
inte tjänar något syfte. Det kan exempelvis vara möjligt att rapportering sker
till en marknadsplats, vilket i sin tur för informationen vidare till andra
marknadsplatser i stället för att rapportering sker till alla. Regeringen, eller
efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen, bör kunna ta hänsyn till
detta i de föreskrifter, vilka förutsätts i den föreslagna 1 kap 7 a § andra
stycket. Föreskrifterna avser enligt förslaget omfattning av och sätt för
anmälan av avslut. Det bör göras klart att i rätten att föreskriva om
omfattningen också skall ligga en rätt att i föreskrifter medge undantag från
rapporteringsskyldigheten. Korresponderande förutsättningar bör ges i lagen om
börs- och clearingverksamhet.
2.8 Hemlandstillsyn
2.8.1 Finansinspektionen
Sammanfattning
Inspektionen har i allt väsentligt inget att erinra mot förslagen. Vissa
synpunkter främst angående erforderliga ändringar i sekretesslagen framförs dock
i det följande.
Möjligheter till ingripanden
I promemorian sägs på s. 133 att i den mån ett utomlands stationerat företag
erbjuder sina tjänster i Sverige genom t.ex. ovederhäftig reklam så måste
Finansinspektionen kunna ingripa mot verksamheten med biträde av
hemlandsmyndigheten. Inspektionen ställer sig frågande till om det verkligen är
Finansinspektionen som skall ingripa i ett sådant fall. Det torde vara endast
Konsumentombudsmannen som skall agera i en sådan situation.
Informationsutbyte och sekretess
Enligt artikel 25 i ISD-direktivet skall strikt sekretess gälla för förtrolig
information som erhållits inom ramen för tillsynsmyndighetens verksamhet (jfr.
s. 131). När det gäller information och handlingar som Finansinspektionen
erhållit från en utländsk myndighet och som där är sekretessbelagda synes det
erforderligt att ändringar görs i 8 kap. 5 § sekretesslagen i enlighet med
innehållet i artikel 25 för att kunna bevara den sekretess som dessa handlingar
är belagda med i det andra landet. Detta torde vara nödvändigt intill dess avtal
med främmande stat ingåtts och godkänts av riksdagen enligt 8 kap. 5 § fjärde
stycket sekretesslagen. I annat fall torde det strida mot ISD-direktivets
artikel 25 i det fall som ovan beskrivits att Finansinspektionen gör den
skadeprövning som stadgas i 8 kap. 5 § första stycket sekretesslagen.
2.8.2 Riksskatteverket
I promemorian diskuteras bl.a. reglerna för redovisningsskyldigheten för
filialer i värdlandet.
RSV har i denna fråga samma inställning som framfördes beträffande
redovisningskommitténs delbetänkande SOU 1994:17 del I om ny årsredovisningslag
angående förslaget att slopa kravet på särskild årsredovisning för filialer till
EES-företag vilka är att jämställa med svenska aktiebolag:
"De årsredovisningar som skall inges är de som upprättats för hela företagen,
inklusive filialerna, i den mån de har offentliggjorts i företagens
hemländer. För filialer till bolag hemmahörande i stat utanför EES-området
gäller dock samma bestämmelser som tidigare. Den föreslagna lagändringen är
mindre lyckad från kontrollsynpunkt. En svensk filial till ett utländskt
bolag är skattskyldig i Sverige för den inkomst av näringsverksamhet som kan
anses hänförlig till fast driftställe i Sverige. Svårigheterna att bedöma
vilka inkomster som således är skattepliktiga i Sverige ökar om det inte
längre kan krävas att årsredovisning upprättas för filialen som sådan. Endast
hela företagets årsredovisning kommer då normalt att finnas tillgänglig och
då dessutom på främmande språk."
RSV anser därför att nuvarande regler i lag (1992:160) om utländska filialer
m.m. är bättre ur skattekontrollsynpunkt än de föreslagna.
Om nuvarande lagstiftning inte kan behållas anser RSV det angeläget att
regeringen eller Finansinspektionen utnyttjar möjligheterna i 6 kap. 2 § lagen
om värdepappersrörelse för att utfärda sådana föreskrifter för filialerna att
insynen i och bedömningen av dessa ur beskattningssynpunkt inte försämras i
förhållande till vad som gäller idag.
2.8.3 Konsumentverket
Konsumentverket har inga invändningar mot förslagen i promemorian. Vi vill dock
beträffande gränsöverskridande handel med värdepapper påpeka att utöver
ovederhäftig reklam Konsumentverket, och i sista hand KO, också kan ingripa mot
marknadsföring som saknar för konsumenten viktig information. I de fall
marknadsföringen av värdepapper är förenad med en kredit kan ett exempel vara
avsaknad av i konsumentkreditlagen föreskriven information om effektiv ränta och
kreditkostnad. I sådana fall måste också god kreditgivningssed i övrigt iakttas,
bl.a. genom att en kreditprövning görs.
Ett internationellt nätverk bildades 1992 av myndigheter som övervakar
marknadsföring. Konsumentverket/KO ingår i nätverket, som hittills omfattar ett
tjugotal länder. Nätverket torde öka möjligheten att vidta effektiva åtgärder
mot otillbörligheter i gränsöverskridande marknadsföring.
2.8.4 Svenska Fondhandlareföreningen
Förslaget i promemorian om hemlandstillsyn synes stå i överensstämmelse med
investeringstjänstedirektivet. Det finns därför inte skäl att erinra mot detta.
Föreningen vill emellertid betona den för värdepappersmarknaden mycket stora
vikten av att motpartsriskerna kan begränsas. Den externa tillsynen har därvid
en betydelsefull roll att spela. För att den skall göra det på ett fullgott sätt
med tillämpning av principen om hemlandstillsyn, måste samarbetet och
samordningen mellan tillsynsmyndigheterna i de olika berörda länderna fungera
väl. Det är mycket viktigt att så sker, vilket måste betonas starkt i det
fortsatta arbetet på att lägga den legala grunden för hemlandstillsynen och att
genomföra den i praktiken.
2.9 Prövning av större ägares lämplighet
2.9.1 Riksbanken
Fullmäktige stöder att anpassningen till direktiven innebär att det framöver
kommer att framgå direkt av lagstiftningen att en prövning av ägarnas lämplighet
skall ske inte bara vid förvärv av aktier i existerande banker utan även inför
ett beslut att bevilja bankoktroj eller tillstånd att driva finansierings-
verksamhet eller värdepappersrörelse. Det förefaller rationellt att såsom
föreslås i promemorian som förebild ta den modell som nu är aktuell när det
gäller att införa motsvarande regler i den svenska försäkringslagstiftningen.
Den innebär att en tillståndssökande redan i ansökningen skall ange vilka till-
tänkta aktieägare som kommer att ha ett kvalificerat innehav, samt storleken på
innehavet. Vidare skall regeringen stadfästa bolagsordningen för det tilltänkta
bolaget samt bevilja koncession för den planerade bankrörelsen om den kan antas
komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet och om de som kommer att äga
ett kvalificerat innehav i bolaget inte kan antas komma att utöva sitt
inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av verksamheten i
bolaget.
Med tanke på den liberalisering som nu föreslås är det angeläget att denna
ägarprövning ges ett tydligare innehåll. Enligt fullmäktiges uppfattning är det
angeläget att söka utveckla och förtydliga de allmänna principer som är gängse i
detta sammanhang.
2.9.2 Finansinspektionen
Sammanfattning
Reglerna om prövning av större ägares lämplighet bör göras tydligare. Detta
gäller definitionen av kvalificerat innehav och vem som i olika situationer är
skyldig att söka förvärvstillstånd respektive anmäla avyttring. Även hur
sanktionerna avses att tillämpas bör tydliggöras för att skapa en bättre
förståelse för sanktionsmedlen och hur dessa ska tillämpas. Inspektionen
föreslår också att relevanta bestämmelser i sekretesslagen ses över eftersom
uppgifter som inspektionen erhåller i här diskuterade ärenden är av känslig
natur. Det bör observeras att det i förslaget till utformning av bestämmelsen i
1 kap. 2 § 6 p. lagen om värdepappersrörelse endast talas om del av röstetalet.
Enligt ISD-direktivet och i motiven till förslaget skall dock också del av
aktiekapitalet tas med i definitionen av kvalificerat innehav.
Kvalificerat innehav
I den föreslagna lydelsen av 1 kap. 2 § 6 p. lagen om värdepappersrörelse införs
begreppet "kvalificerat innehav". Vad som avses med lokutionerna "indirekt
innehav" eller med "annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av
företaget" definieras inte i förslaget. Begreppen kan komma att vålla tolknings-
och tillämpningssvårigheter. Dessa svårigheter kan sammanfattas i tre
frågeställningar nämligen, dels hur beräknas kapitalandelen eller röstetalet om
någon äger ett värdepappersbolag via andra bolag, dels vad menas med "annars
möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget", dels vem skall
ansöka om tillstånd enligt 6 kap. 3 a § eller anmäla avyttring enligt samma
kapitel 3 c § nämnda lag.
Enligt Finansinspektionens bedömning är det nödvändigt att i motivtext
- definiera vad som avses med ett indirekt innehav
- ange vilka förvärv - förutom när någon av i lag angivna procentgränser
passeras - som utlöser tillståndsplikt, och
- ange vem som är skyldig att söka tillstånd om indirekt förvärv respektive
anmäla försäljning
Sanktioner
I förslaget till 6 kap. 3 e § lagen om värdepappersrörelse finns vissa
sanktioner angivna som riktar sig mot ägaren av ett kvalificerat innehav. Antag
att i en familj mannen äger 5 procent, hustrun 6 procent och sonen 8 procent av
ett värdepappersbolag. Var och en av dessa är ägare till ett kvalificerat
innehav enligt vad som framgår av sid 361 i promemorian. På nämnda sida sägs att
ett sådant ägande inom en familj är ett indirekt ägande. Det ifrågasätts om
detta är ett riktigt synsätt. Det framstår inte som korrekt att säga att t.ex.
mannen indirekt äger hustruns aktier. Om mannen agerar med sina fem procent på
ett sätt som innebär att första stycket i nämnda paragraf är tillämpligt medan
hustrun och sonen inte gör det uppkommer frågan om det är möjligt för
inspektionen att besluta att enbart mannens aktier inte får företrädas vid
bolagsstämman.
De sanktioner som finns i paragrafen är ingripande för de enskilda individer
eller företag som drabbas och det bör därför i det fortsatta
lagstiftningsarbetet föras en diskussion kring dessa frågeställningar för att
skapa en bättre klarhet och förståelse för sanktionsmedlen och hur de skall
tillämpas.
Lämplighetsprövning
I promemorian finns vissa omständigheter angivna som kan påverka bedömningen av
ägares lämplighet. Sådana omständigheter är förutom tidigare konkurser,
näringsförbud och brottslighet.
En fråga som kan uppkomma vid lämplighetsprövning är att inspektionen får
kännedom om att den ägare som skall bedömas är misstänkt för brott eller att
förundersökning inletts eller att åtal väckts och frågan är då om redan något av
dessa förhållanden skall påverka bedömningen eller skall kravet vara att det
föreligger en lagakraftvunnen dom eller beslut. Enligt inspektionens mening bör
redan misstanke om brott vara en omständighet som skall kunna påverka
lämplighetsbedömningen vid ansökan om tillstånd till förvärv. Därmed inte sagt
att detta alltid skulle leda till avslag på en tillståndsansökan. Ett sådant
beslut påverkas naturligtvis också av vad misstanken avser och hur stort innehav
vederbörande har.
Enligt inspektionens bedömning bör dessa principer anges i motivtexten.
Sekretess
En ansökan om tillstånd att förvärva aktier i ett värdepappersbolag kommer att
innehålla uppgifter av känslig natur. Det kan antas att förhandlingar om ett
större förvärv skulle störas av att de blev offentliga. Den nuvarande
bestämmelsen i 8 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) torde omfatta förevarande
situation.
Däremot är det tveksamt om en underrättelse enligt den föreslagna bestämmelsen
i 6 kap. 3 c § lagen om värdepappersrörelse kan sekretessbeläggas. Innehållet i
en sådan underrättelse kan vara känslig eftersom underrättelsen skall lämnas
innan avyttringen skett.
Inspektionen föreslår att 8 kap. 5 § sekretesslagen ses över och - om det anses
erforderligt - ändras i enlighet med vad som föreslagits ovan.
2.9.3 Svenska Fondhandlareföreningen
Fondhandlareföreningen har inget att erinra mot att ordningen för ägarprövning
utformas efter mönster i banklagstiftningen. Med hänsyn till rättssäkerheten är
det emellertid viktigt att så objektiva kriterier för prövningar som möjligt
läggs fast. Ansträngningar bör göras i det fortsatta lagstiftningsarbetet för
att åstadkomma förtydliganden i detta avseende.
2.10 Rätt till domstolsprövning av vissa förvaltningsbeslut
2.10.1 Kammarrätten i Jönköping
I promemorian föreslås att ett "uteblivet" beslut i vissa fall skall kunna
föranleda domstolsprövning (7 kap. 2 §). Denna typ av domstolsprövning är en
relativt ny företeelse i svensk förvaltningsrätt. Förslaget innebär att
domstolen har att bedöma myndighetens handläggning av enskilda ärenden. I
Sverige har det sedan lång tid tillbaka ålegat riksdagens ombudsmän (JO) att
göra sådana bedömningar. Det kan mot den angivna bakgrunden antas att förslaget
medför att domstolens och JO:s mandat kommer att sammanfalla på aktuella
områden, eventuellt med konflikter som följd. Frågan bör utredas närmare. Det
bör vidare utredas om förslaget kräver ändringar eller förtydliganden i bl.a.
förvaltningslagen (1986:223).
2.11 Förvärv av aktier i moderbolag
2.11.1 Sveriges Försäkringsförbund
I promemorian anges (s. 143 f) att stadgandet i 4 kap. 5 § värdepappers-
rörelselagen bör utvidgas till att omfatta även försäkringsbolag. För-
säkringsförbundet tillstyrker förslaget i denna del.
Vidare anser förbundet att sakliga skäl talar för att en motsvarande ändring
görs i 3 kap. 6 § andra stycket värdepappersrörelselagen enligt följande.
"Lämnas aktier som säkerhet för kredit och ingår som en mindre del bland
dessa även aktier i ett värdepappersbolag som lämnar krediten eller dess
moderbolag, får värdepappersbolaget trots förbuden i 7 kap. 2 §
aktiebolagslagen (1975:1385, och 6 kap. 9 § försäkringsrörelselagen
(1982:713) som pant ta emot även dessa aktier. Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får utfärda närmare förskrifter
om vilka begränsningar som skall gälla i sådana fall."
3 Kapitalkrav m.m. för kreditinstitut och
värdepappersbolag
3.1 Införlivandet av EES-reglerna om kapitaltäckningskrav
för marknadsrisker
3.1.1 Riksbanken
Fullmäktige finner att de nu aktuella förbättringarna i kapitaltäckningsreglerna
representerar ett viktigt steg för att reducera riskerna för instabilitet i det
finansiella systemet.
Samtidigt betonas att kapitaltäckningsregler endast kan ses som en länk i en
kedja som i övrigt består av en effektiv tillsyn, adekvata rapporteringsrutiner
och framför allt en effektiv riskhantering i kreditinstitut och
värdepappersbolag.
Fullmäktige konstaterar att promemorians förslag till övervägande del för-
anletts av den anpassning av det svenska regelsystemet till nya EG-direktiv som
blivit nödvändig sedan dessa införlivats med EES-avtalet och därmed binder
Sverige. Även om anpassningen är obligatorisk har fullmäktige funnit det
angeläget att inledningsvis framföra några mera allmänna synpunkter på
ändringarna i bestämmelserna om kapitaltäckning och gruppbaserad tillsyn. I
övrigt kommenteras inte sådana ofrånkomliga anpassningar. Yttrandet koncentreras
till de förslag i promemorian som avser frågor som inte regleras av direktiven
och till några av de punkter som visserligen berörs av direktiven men där dessa
lämnar de enskilda länderna en viss handlingsfrihet. I fråga om denna
handlingsfrihet har fullmäktige det intrycket att den inte utnyttjats extensivt,
t.ex. för att den vägen söka skapa konkurrensfördelar för svenska institut
framför utländska. Inte heller har något påtagligt bruk gjorts av de möjligheter
som berörda direktiv eljest ger att i vissa fall tillämpa mindre stränga regler.
Återhållsamheten härvidlag välkomnas.
Fullmäktige hälsar med tillfredsställelse att det långvariga arbetet med att
åstadkomma bredare kapitaltäckningsregler nu nått dithän att det blivit aktuellt
att införliva nya regler med ländernas nationella lagstiftning. Riksbanken har
tagit aktiv del i den grundläggande del av detta arbete som bedrivits inom ramen
för G-10-ländernas kommitté för banktillsyn. Särskilt mot bakgrund av den
fleråriga uppmärksamhet som riktats på de faror bank- och annan finansierings-
verksamhet möter vid sidan av de sedan tidigare omfattade kreditriskerna, och i
synnerhet vid transaktioner i derivat och utanför balansräkningen, är de nu
aktuella förbättringarna angelägna. Att kapitaltäckningsregler införs även för
de skilda slagen av marknadsrisker representerar ett viktigt steg för strävan-
dena att reducera riskerna för instabilitet i det finansiella systemet.
Fullmäktige vill understryka att kapitaltäckningsregler är nödvändiga men inte
tillräckliga för att säkra stabiliteten. De bör ses som en länk i en kedja som i
övrigt består av en effektiv tillsyn, i förekommande fall på koncernbasis,
adekvata rapporteringsrutiner och väl utvecklade system för riskhantering i
institutionerna själva. Fullmäktige önskar understryka betydelsen av vad som i
promemorian sägs om behovet av en effektiv riskhantering i kreditinstitut och
värdepappersbolag.
3.1.2 Konkurrensverket
Utredningens principiella utgångspunkter (s. 170) vid införlivandet av
kapitalkravsdirektivet möter de krav från konkurrenssynpunkt som Kon-
kurrensverket har att bevaka. Det totalt sett ökade kravet på kapitaltäckning
för kreditinstitut och värdepappersbolag får emellertid inte leda till att
svenska finansiella företag på grund av ökade kostnader missgynnas jämfört med
motsvarande företag inom övriga EES-området. S.k. nettning (s. 182) och andra
kostnadsreducerande möjligheter som de nya reglerna tillåter bör därför
utnyttjas fullt ut för att inte svenska finansiella företag skall erhålla
komparativa kostnadsnackdelar. Detta bör enligt Konkurrensverket även vara
vägledande för detaljutformningen av kraven på nya rutiner för
värdepappersbolagens informationsplikt (kap. 4), rapportering av stora
exponeringar (kap. 6) och gruppbaserad tillsyn (kap. 7).
3.1.3 Svenska Bankföreningen
Bankföreningen vill som allmän princip för implementeringen av EG-direktiven i
svensk lagstiftning betona vikten av konkurrensneutralitet gentemot utlandet. I
promemorian framhålls (sid 170) att en viktig princip vid införlivandet av
kapitalkravsdirektivet i svensk lagstiftning är "att de svenska instituten inte
skall missgynnas gentemot EU-ländernas institut". Bankföreningen vill starkt
understryka vikten av ovannämnda konkurrensaspekt. Principen om
konkurrensneutralitet i förhållande till utländska institut måste beaktas även
vid utformningen av de detaljerade föreskrifterna. Bankföreningen anser att
härvid följande uttalande i promemorian bör vara vägledande:
"Normalt bör inte högre krav än EG:s minimikrav ställas på de svenska
instituten, under förutsättning att riskerna på den svenska marknaden inte
bedöms avvika alltför mycket från de risker som har förutsatts vid
antagandet av direktivet." (sid 170)
Bankföreningen anser det viktigt att de ovannämnda principerna återfinns i den
kommande propositionen och blir vägledande för lagförslagen däri och för
utarbetandet av föreskrifterna.
I promemorian (sid 170-171) diskuteras om införandet av kapitalkrav för
marknadsrisker bör medföra att man slopar den s k limitregeln i 4 kap 4 § lagen
om värdepappersrörelse. Det kontateras dock att denna regel bör fortsättningsvis
gälla vid sidan av de nya reglerna om kapitalkrav för marknadsrisker. Regeln kan
dock komma att omprövas vid ett senare tillfälle.
Bankföreningen anser att limitregeln för handelslager bör slopas i samband med
att man inför kapitalkrav för marknadsrisker i handelslagret.
3.2 Övergripande synpunkter på förslaget om kapitaltäckning
och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag
3.2.1 Riksbanken
Fullmäktige tillstyrker förslaget att bestämmelserna om kapitaltäckning för
kredit- och marknadsrisker förs samman i en för kreditinstitut och värde-
pappersbolag gemensam ny lag till vilken även bestämmelserna om stora
exponeringar och gruppbaserad tillsyn föreslås föras.
Fullmäktige finner denna lösning rationell och ägnad att underlätta en effektiv
tillämpning av reglerna.
3.2.2 Hovrätten över Skåne och Blekinge
Hovrätten vill inledningsvis framhålla att lagtexten i förslaget till lag om
kapitaltäckning för kreditinstitut och värdepappersbolag är synnerligen
svårgenomträngbar för en icke fackman på området. Den har inte gjorts lättare
genom att förekommande uttryck såsom position och exponering antingen saknar
definition eller har en definition vars reella innebörd är svår att förstå.
3.2.3 Kammarrätten i Jönköping
Förslaget innebär att gemensamma regler för skilda företagsformer i stor
utsträckning samlas i en och samma lag. Detta är ändamålsenligt. Det bör
emellertid påpekas att definitioner och begrepp inte är enhetliga över hela
lagstiftningsområdet. Som exempel kan nämnas begreppet "kreditinstitut", vilket
definieras på ett annat sätt i förslaget än i lagen om kreditmarknadsbolag som
trädde i kraft så sent som den 1 januari 1994. Det bör i allt
lagstiftningsarbete strävas efter att finna enhetliga definitioner på samma
begrepp.
3.2.4 Finansinspektionen
Baselkommitténs regler förutsätter att kapitaltäckning skall ske på konsoliderad
basis. När kapitaltäckningsbestämmelserna infördes för svensk del kom de att
gälla för såväl enskilda kreditinstitut i en bankkoncern som koncernen som hel-
het. Syftet med detta vara att kunna kontrollera att inte något eller några
institut inom koncernen underkapitaliseras till men för
konkurrensförutsättningarna och stabiliteten på finansmarknaden. Kapital-
täckningsbestämmelserna fick därmed en omfattande giltighet. De skall uppfyllas
inte bara av en bankkoncern utan även av varje i sådan koncern ingående
kreditinstitut eller värdepappersbolag. Detta har lett till att bestämmelserna
internationellt sett visat sig inte vara konkurrensneutrala. Finansinspektionen
anser därför att bestämmelserna bör ses över och anpassas till vad som gäller
internationellt så att kapitalkravet kan beräknas enbart på koncern- eller
gruppnivå när det är fråga om gruppbaserad tillsyn. Därmed uppnås också
överensstämmelse med vad inspektionen föreslår i fråga om tillsynen på gruppnivå
när det gäller stora exponeringar. Finansinspektionen anser att frågan bör lösas
så skyndsamt som möjligt.
3.2.5 Fristående Sparbankers Riksförbund
FSR har inga principiella invändningar mot utformningen av den föreslagna
implementeringen av EG-direktiven i den svenska lagstiftningen. Eftersom
regelsystemet genom sin komplexitet får utformningen av en ramlag är det rimligt
att Finansinspektionen ges bemyndigande att utfärda föreskrifter i en rad
detaljfrågor. FSR vill framhålla angelägenheten i att Finansinspektionen innan
föreskrifter sätts i kraft inhämtar synpunkter från berörda institut. Här
förutsätts att också FSR ges möjlighet att lämna synpunkter.
3.2.6 OM Stockholm AB
OM tillstyrker förslaget att införlivandet av de nya EG-direktiven inom
värdepappersområdena m m med den svenska lagstiftningen vad avser kapi-
taltäckning och stora exponeringar m m sker genom införandet av ny gemensam lag.
Härigenom skapas enhetlighet och överblickbarhet avseende de nu ifrågavarande
reglerna.
En viktig princip vid implementeringen av EG-direktiven i svensk lagstiftning
bör vara att svenska aktörer behandlas konkurrensneutralt i förhållande till
utländska konkurrenter.
Detta utesluter emellertid inte att olikheter mellan exempelvis börser och
clearinghus i vissa fall berättigar till olika behandling. Så är t ex OM som
börs- och clearingorganisation organiserat på ett något annorlunda sätt än vissa
andra börs- och clearinghus i övriga Europa genom att OM inträder som motpart i
varje kontrakt. Det kan finnas anledning till att ta hänsyn till detta
förhållande.
Central clearing behandlas överhuvudtaget inte i promemorian trots att det är
en verksamhet som försiggår i hela Europa och som just är ägnad att minska
risker i värdepappersmarknaden. I Finansinspektionens nuvarande föreskrifter om
rapportering till inspektionen av uppgifter om beräkning av kapitalbas och
kapitalkrav undantas instrument som clearas från kapitaltäckningskrav. En
uttrycklig bestämmelse härom borde återfinnas i det av departementet
presenterade lagförslaget. Motsvarande gäller reglerna om rapportering av stora
exponeringar.
OM har i sitt remissyttrande 1994-04-27 på Clearingutredningens betänkande (SOU
1993:114) Konto, clearing och avveckling närmare utvecklat skillnaderna mellan
bl a central och bilateral clearing, särskilt vad avser den s k systemrisken.
Det torde i dagsläget inte råda några delade meningar om behovet av central
clearing.
3.2.7 Svenska Bankföreningen
I promemorian föreslås införandet av en ny gemensam lag om kapitaltäckning,
stora exponeringar och gruppbaserad tillsyn för kreditinstitut och värdepappers-
bolag i samband med införlivandet av de nya direktiven inom bank- och
värdepappersmarknadsområdena med den svenska lagstiftningen. Lagen har till
vissa delar karaktären av ramlagstiftning med rätt för regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Finansinspektionen, att meddela föreskrifter.
Bankföreningen tillstyrker att de nya reglerna införs i en gemensam lag. Med
hänsyn till komplexiteten i EG:s regelsystem och kravet på flexibilitet synes
det enligt föreningen föreligga skäl för att en sådan lag får karaktären av en
ramlag. Huruvida dessa skäl får anses tillräckliga för att motivera valet av
lagstiftningsmetod torde kunna diskuteras. Föreningen vill här särskilt peka på
frågan om det i lagen föreslagna normgivningsbemyndigandet är acceptabelt från
konstitutionell synpunkt. I promemorian behandlas denna fråga (avsnitt 9,
sid 295-298). Den däri redovisade analysen känns enligt föreningen inte helt
övertygande. Föreningen vill därför betona vikten av att lagrådet noggrant
prövar frågan. Att lagen genom ett väl avpassat normgivningsbemyndigande ger ut-
rymme för viss flexibilitet synes enligt Bankföreningen emellertid vara såväl
lämpligt som praktiskt.
Bankföreningen förutsätter att Finansinspektionen före meddelandet av
föreskrifter m m enligt bemyndigandet - liksom hittills i andra fall - inhämtar
synpunkter från vederbörliga marknadsintressenter. Detta är givetvis särskilt
angeläget när lagens bestämmelser är mycket generellt utformade och en stor
mängd detaljbestämmelser skall lämnas i föreskrifter.
3.2.8 Sveriges Bankkunders Riksförbund
Vi är oroade av att bankernas positioner på derivatmarknaden verkar växa
okontrollerat utan att ens aktörerna själva har den kunskap som behövs för att
bedöma risknivån. Eftersom bankernas åtaganden utanför balansräkningen redan
ligger i storleksordningen 3 till 5 gånger balansomslutningen, anser vi att
kraftiga insatser (t.ex. införande av ett tak vid 2 gånger balansomslutningen)
snarast borde göras för att få hejd på utvecklingen - innan nästa finanskris är
ett faktum.
Förslaget - som innebär att kapitalbasen skall täcka även positionsrisker - är
dock ett steg i rätt riktning. Däremot är vi tveksamma till att kunskaper finns
för att (som sägs i sista stycket på sid. 154) kunna göra en relativt säker
bedömning av riskerna i systemet.
3.3 Kapitalkrav och kapitalbas
3.3.1 Riksbanken
I promemorian konstateras att företagen till följd av de nya bestämmelserna
kommer att ställas inför ökade kapitalkrav. Dessa kan, förutom genom tillförsel
av externt kapital, mötas genom minskade placeringar och andra åtaganden, genom
en breddning av kapitalbasen eller genom en kombination härav. I promemorian
hänvisas till de möjligheter som det aktuella direktivet erbjuder att i ka-
pitalbasen räkna in tillgångar som för närvarande inte medräknas enligt svenska
regler. I kapitalbasen skulle således få inräknas bl.a. orealiserade vinster och
förlagslån med en ursprunglig löptid på minst två år. De lagregler som föreslås
i promemorian ger också utrymme för en sådan vidgning av kapitalbasen.
Fullmäktige har förståelse för att denna utväg att underlätta för företagen att
nå upp till de hårdare kapitalkraven kan behöva övervägas. Det finns också kon-
kurrensaspekter i detta, i den mån andra länders institut skulle arbeta under
mera liberala regler än de svenska. Emellertid skulle en viktig del av syftet
med de skärpta kapitalkraven gå förlorad om dessa skulle kunna mötas genom en
omdefinition av kapitalbasen. Fullmäktige vill därför tillråda en restriktiv
hållning härvidlag. Detta bör emellertid inte utesluta att institutkategorier
som bedriver en finansiell verksamhet av sådan karaktär att tillgång till kort-
fristigt kapital är av väsentlig vikt ges möjlighet att utnyttja en bredare
kapitalbas.
3.3.2 Finansinspektionen
Kapitalkrav, 2 kap. 1 §
Inspektionen anser att vad som anges i 2 och 3 §§ i detta kapitel om att ett
institut vid varje tidpunkt skall uppfylla kapitalkravet i stället bör tas in i
1 § eftersom det i denna paragraf anges det övergripande och samlade kravet på
kapitalbas för såväl kreditrisker som marknadsrisker. I specialmotiveringen (sid
309) görs också kommentarerna till 2 kap. 1 §. Där anges att ett institut skall
hela tiden prestera en kapitalbas som uppgår till minst summan av de
kapitaltäckningskrav som gäller för kreditrisker och marknadsrisker i
institutets verksamhet, d.v.s. kapitalbasen skall vid varje tidpunkt motsvara
det föreskrivna kapitalkravet. I konsekvens med att kommentarerna i
specialmotiveringen görs till 2 kap. 1 § bör således nämnda lydelse tas in i
denna del i lagförslaget.
Kapitalkrav, 2 kap. 3 §
Sammanfattning: Finansinspektionen anser att undantagsbestämmelserna i punkterna
1-3 bör ändras och ges följande lydelse.
1. marknadsvärdet av positionerna i handelslagret normalt inte överstiger 5 %
av summan av institutets totala balansomslutning och totala åtaganden utanför
balansräkningen,
2. marknadsvärdet av positionerna i handelslagret normalt inte överstiger ett
belopp motsvarande 15 miljoner ecu, samt
3. marknadsvärdet av positionerna i handelslagret inte vid något tillfälle
överstiger, antingen 6 % av summan av institutets totala balansomslutning och
totala åtaganden utanför balansräkningen, eller ett belopp motsvarande 20
miljoner ecu.
De föreslagna ändringarna är motiverade av att i lagförslaget använda begrepp,
handelslagrets storlek och värdet av positionerna i handelslagret, enligt
inspektionens mening är synonyma. Vidare har begreppet marknadsvärdet använts i
den föreslagna ändringen eftersom detta begrepp bättre anknyter till reglerna om
att handelslagret skall marknadsvärderas.
I lagförslaget används benämningar som "handelslagrets storlek" (punkterna 1
och 3) och "värdet av positionerna i handelslagret" (punkterna 2 och 3) samt
"totala balansomslutning" (punkterna 1 och 3). I den svenska översättningen av
direktiv 93/6/EEG talas i artikel 4.6 punkt i) om att "Omsättningen av verksam-
het som hänför sig till handelslagret" för sådana institut överstiger normalt
inte 5 procent av "den sammanlagda omsättningen". I samma artikel punkt iii)
talas också om att "Omsättningen av verksamhet som hänför sig till
handelslagret" för sådana institut överstiger aldrig 6 procent av "den
sammanlagda omsättningen" o.s.v.
Inspektionen ifrågasätter om det är riktigt att som i lagförslaget översätta
direktivets begrepp "omsättningen" respektive "den sammanlagda omsättningen" med
"handelslagrets storlek "och "värdet av positionerna i handelslagret" respektive
"totala balansomslutning".
I och för sig kan det vara riktigt vad det gäller banker och värdepappersbolag -
samt även försäkringsföretag - att tala om "balansomslutning". Inspektionen har
också i annat sammanhang hävdat att begreppet "omsättning" inte är relevant när
det gäller bank och försäkringsföretag. Detsamma kan också sägas när det gäller
värdepappersbolag.
Den utformning som lagförslaget har fått i denna del i jämförelse med den sven-
ska versionen av nämnda direktiv innebär enligt inspektionens uppfattning att
begreppen "handelslagrets storlek" och "värdet av positionerna i handelslagret"
blir synonyma. I direktivet, artikel 4.6 punkt i) talas som nämnts om
"Omsättningen av verksamhet som hänför sig till handelslagret" o.s.v. vilket i
lagförslaget översatts med "handelslagrets storlek". I punkt ii) i direktivet
anges "Det sammanlagda innehav som förtecknats i handelslagret" o.s.v. vilket i
lagförslaget översatts med "värdet av positionerna i handelslagret". I nämnda
punkter i direktivet talas alltså om två olika saker, nämligen dels om
omsättningen i handelslagret och dels om det sammanlagda innehav som förtecknats
i handelslagret. Som lagförslaget har utformats kommer alltså begreppen
"handelslagrets storlek "respektive "värdet av positionerna i handelslagret"
enligt inspektionens mening att betyda samma sak.
Begreppet marknadsvärdet av positionerna i handelslagret är att föredra framför
begreppet handelslagrets storlek därför att det förstnämnda bättre överensstäm-
mer med reglerna om att handelslagret skall marknadsvärderas. Totala åtaganden
utanför balansräkningen har tillagts eftersom den jämförelse som skall göras,
inte bara bör ske mot den totala balansomslutningen utan även mot totala
åtaganden utanför balansräkningen. Annars blir jämförelsen inte konsekvent.
Utöver vad som anförts om utformningen av lagförslaget i nämnda del får in-
spektionen anföra följande.
Inspektionen vill fästa uppmärksamheten på vad som anges i allmänmotiveringen
(sid 174) och som har betydelse för Finansinspektionens tillämpning av undan-
tagsreglerna i 2 kap. 3 § andra stycket lagförslaget. I nämnda avsnitt anges
nämligen att om ett kreditinstitut eller värdepappersföretag skulle överskrida
någon av eller båda de gränser som anges i artikel 4.6 (i) och (ii) mer än under
en kort period skall det åläggas att uppfylla kapitalkraven enligt
kapitalkravsdirektivet i stället för de kapitaltäckningskrav för kreditrisker
som följer av direktivet 89/647/EEG. Av artikel 4.8 i kapitalkravsdirektivet
93/6/EEG framgår emellertid att ett institut kan åläggas att uppfylla
kapitalkravet enligt kapitalkravsdirektivet även i de fall då överskridande har
skett av någon av eller båda de gränser som gäller enligt punkt 6 (iii). Detta
bör också framgå av propositionstexten.
Beträffande den jämförelse som skall ske av marknadsvärdet av positionerna i
handelslagret med summan av ett instituts totala balansomslutning och totala
åtaganden utanför balansräkningen får inspektionen peka på den inkonsistens som
uppstår vid en sådan jämförelse då positionerna i handelslagret skall tas upp
till sina marknadsvärden medan posterna i övrigt i balansräkningen tas upp till
sina bokförda värden. Det värde som i detta sammanhang kan vara lämpligt att
använda för de totala åtagandena utanför balansräkningen är enligt inspektionens
uppfattning, det omräknade beloppet av åtagandena. Finansinspektionen föreslår
således att summan av ett instituts totala balansomslutning och totala åtaganden
utanför balansräkningen skall korrigeras med den effekt som en marknadsvärdering
av positionerna i handelslagret får när det gäller att avgöra huruvida undan-
tagsreglerna skall få tillämpas eller inte.
Kapitalbas, 2 kap. 5 § andra stycket, A
Sammanfattning: I lagtexten bör klargöras hur uppskrivningsfonder skall be-
handlas.
I lagförslaget definieras primärt kapital. Bl.a. avses därmed, i
bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag eget kapital med
undantag för kumulativa preferensaktier. Beträffande föreningsbanker anges att
primärt kapital utgörs av eget kapital med undantag för förlagsinsatser.
I 4 kap. 7 § fjärde stycket andra meningen bankrörelselagen (1987:617) anges -
beträffande bankaktiebolag - att under bundet eget kapital skall tas upp
aktiekapital, reservfond och uppskrivningsfond. I sjunde stycket andra meningen
samma lagrum anges - beträffande föreningsbank - att under bundet eget kapital
skall tas upp insatskapital, reservfond och uppskrivningsfond. I 11 kap. 7 §
andra stycket andra meningen aktiebolagslagen (1975:1385), som är tillämplig på
kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag vad gäller definitionen av eget
kapital, anges att under bundet eget kapital skall upptagas aktiekapital,
reservfond och uppskrivningsfond. Därmed har definierats begreppet eget kapital,
som enligt lagförslaget får ingå i det primära kapitalet. I detta begrepp ingår
alltså uppskrivningsfond.
I allmänmotiveringen (sid 209) och specialmotiveringen (sid 312) anges att upp-
skrivningsfond inte utan särskild prövning av Finansinspektionen får räknas till
det primära kapitalet. Eftersom uppskrivningsfonder således automatiskt ingår i
begreppet eget kapital enligt den definition som detta har i de ovannämnda lag-
rummen, anser inspektionen att en ändring av lagförslaget i denna del bör komma
till stånd för att bringa detta i överensstämmelse med vad som anförts i nämnda
motiveringar om hur uppskrivningsfonder skall behandlas i kapitaltäck-
ningssammanhang vid beräkning av det primära kapitalet. Denna ändring kan
lämpligen ske genom att en mening av följande lydelse tillägges i denna punkt
(A).
"Uppskrivningsfonder skall också undantas från eget kapital om inte
Finansinspektionen efter särskild prövning godkänt att sådana fonder får
räknas till det primära kapitalet."
Kapitalbas, 2 kap. 5 § andra stycket, B
I allmänmotiveringen (avsnitt 5.10.3, Skatteutjämningsreserv m.m.) behandlas
bl.a. periodiseringsfond. Av förslaget framgår att däri angivna institut får som
primärt kapital räkna in kapitalandelen av bl.a. avsättning till periodiserings-
fond. Uttrycket "avsättning till" är närmast att hänföra till en transaktion i
resultaträkningen i bokslutet för ett institut ett visst år. Därför bör även i
allmänmotiveringen helt enkelt talas om att ett institut får som primärt kapital
räkna in kapitalandelen av skatteutjämningsreserv och av periodiseringsfond.
Kapitalbas, 2 kap. 5 och 7 §§
Finansinspektionen vill i detta sammanhang ta upp en fråga som visserligen inte
är aktuell för närvarande men som blir aktuell när bestämmelserna om kapitalkrav
för marknadsrisker träder i kraft och när Redovisningskommitténs förslag till
lag om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag införs. Enligt
nämnda kommittés förslag kommer nämligen att under begreppet eget kapital i
balansräkningen finnas en särskild fond för orealiserade vinster vilka är
hänförliga till värdering över anskaffningsvärdet av överlåtbara värdepapper som
är omsättningstillgångar. Eftersom större delen av sådana värdepapper torde
komma att ingå i handelslagret uppstår alltså frågan om hur denna fond skall be-
handlas vid beräkning av kapitalbasen. Skall den uteslutande ingå i den utvid-
gade kapitalbasen för täckande av marknadsrisker enligt 2 kap. 7 § eller skall
den tillåtas ingå i begreppet eget kapital även i kapitaltäckningssammanhang och
därmed få inräknas i det primära kapitalet? Och skall en fond av denna art som
redovisats i ett årsbokslut reduceras med de eventuella förluster i
handelslagret som uppstår efterföljande år ? Finansinspektionen har med detta
endast velat peka på några av de frågor som torde komma att aktualiseras när
nämnda förslag till lag om årsredovisning antagits.
Kapitalbas, 2 kap. 6 §
Sammanfattning: Finansinspektionen anser att det i paragrafen bör införas dels
- bestämmelser om att avräkning från det primära kapitalet skall ske av
övervärde, s.k. inkråmsgoodwill, som redovisas i enskilt institut vid
upprättandet av kapitaltäckningsrapporten för såväl det enskilda institutet som
- i förekommande fall - den finansiella företagsgruppen, dels
- bestämmelser som klarare än nuvarande bestämmelser anger hur reglerna om
avräkning skall tillämpas.
Avräkning av inkråmsgoodwill
Förslaget i denna del behandlar vad som vid beräkningen av kapitalbasen för ett
enskilt institut skall avräknas från summan av det primära och det supplementära
kapitalet. Förslaget motsvarar nuvarande bestämmelser i t.ex. 2 kap. 9 a § femte
stycket bankrörelselagen. I Finansinspektionens föreskrifter om rapportering av
uppgifter om beräkning av kapitalbas och kapitalkrav - nuvarande föreskrifter i
författning FFFS 1992:32 - anges även att avräkning från det primära kapitalet
skall ske av övervärde, s.k. inkråmsgoodwill, som redovisas i ett enskilt
institut och som detta erlagt t.ex. i samband med övertagande av annat instituts
rörelse. Inspektionen anser alltså att bestämmelser av denna innebörd bör tas in
i denna del i lagförslaget. Avräkning skall även göras vid upprättandet av den
konsoliderade kapitaltäckningsrapporten enligt 6 kap. 5 § i lagförslaget. Be-
stämmelser om avräkning av nämnda post bör därför tas in även i sistnämnda del i
lagförslaget. Av de föreslagna tilläggsbestämmelserna i respektive
lagrumsförslag skall framgå att avräkningen skall ske från det primära
kapitalet.
Tillämpning av bestämmelser om avräkning av tillskott
Inspektionen konstaterar att gränserna för när avräkning av tillskott av
aktiekapital eller av tillskott i annan form skall ske är desamma i lagförslaget
som i nuvarande bestämmelser, nämligen 5 % av företagets egna kapital respektive
10 % av eget kapital eller egna fonder. Bibehållandet av nämnda gränser innebär
en nationell skärpning i jämförelse med artikel 2.13 i direktiv 89/299/EEG. I
denna anges att avdrag skall ske för ägarposter i andra kreditinstitut som
tillsammans överstiger 10 % av det egna institutets kapitalbas beräknad före
avdrag för posterna 12 och 13 i direktivet. Inspektionen har inget att erinra
mot att denna skärpta bestämmelse bibehålls.
Inspektionen har tillämpat nuvarande bestämmelser om avräkning, som enligt
lagförslaget inte kommer att förändras, så att avräkning av tillskott skall ske
så snart någon av de angivna gränserna har uppnåtts. Detta innebär att tillskott
till ett enskilt företag skall avräknas så snart sådant tillskott överstiger 5 %
av företagets egna kapital eller motsvarande. Inspektionen anser det motiverat
att i lagrummet i fråga ta in en bestämmelse som tydligare än nuvarande
bestämmelser anger hur reglerna om avräkning skall tillämpas. Detta kan
åstadkommas genom att i andra meningen byta ut ordet "och" mot "eller".
En annan synpunkt som kan anföras på lagförslaget i denna del är att uttrycket
"10 % av eget kapital eller egna fonder" bör ersättas med "10 % av institutets
eget kapital eller egna fonder" för att bättre klargöra skillnaden mellan det
egna kapitalet i det "företag" till vilket tillskottet lämnats och det egna
kapitalet i det "institut" som lämnat tillskottet. Beaktas här anförda
synpunkter bör ifrågavarande mening i lagförslaget kunna ges följande lydelse.
"Någon avräkning skall dock inte göras om tillskottet i varje enskilt fall
uppgår till högst 5 % av företagets egna kapital eller motsvarande eller det
sammanlagda bokförda värdet av sådana tillskott inte överstiger 10 % av
institutets egna kapital eller egna fonder."
Kapitalbas, 2 kap. 7 §
Sammanfattning: Inspektionen anser att
- i lagförslaget använt begrepp orealiserade vinster bör ändras,
- eventuellt "överskott" av tidsbundna förlagslån som uppstår vid beräk-ning av
det supplementära kapitalet kan få "överflyttas" och utnyttjas i Tier III,
- inspektionen bör få regeringens bemyndigande att avgöra vilken metod som
skall användas vid beräkning av den gemensamma kapitaltäckningsgraden för
kredit- och marknadsrisker,
- hänvisningen i lagförslaget i denna del bör ändras.
Begreppet orealiserade vinster
I lagförslaget anges att till kapitalbasen får räknas även andra poster än dem
som anges i 5 §, såsom orealiserade vinster som ingår i institutets handelslager
o.s.v. I allmänmotiveringen (sid 205) och i direktivet, bilaga 5 punkt 2 b)
anges att behörig myndighet får tillåta att till den utvidgade kapitalbasen får
räknas den nettovinst som härrör från institutets handelslager sedan hänsyn
tagits till varje förutsägbar avgift eller utdelning minskad med nettoförlusten
på institutets övriga verksamhet under förutsättning att inte något av dessa
belopp redan inräknats i kapitalbasen. Enligt inspektionens uppfattning
föreligger en skillnad i innebörden mellan begreppen orealiserade vinster och
den nettovinst som härrör från institutets handelslager o.s.v.. För att det vid
tillämpningen av denna bestämmelse inte skall råda någon tvekan om vilket av
dessa begrepp som skall användas anser inspektionen att det i allmänmotiveringen
och i direktivet använda begreppet nettovinst med efterföljande lydelse bör
användas även i lagtexten. Denna bör därför i det berörda avsnittet ges följande
lydelse.
"..... än dem som anges i 5 §, såsom den nettovinst som härrör från
institutets handelslager minskad med nettoförlusten på institutets övriga
verksamhet under förutsättning att inte något av dessa belopp redan inräknats
i kapitalbasen och förlagslån o.s.v.."
Utvidgad kapitalbas för täckande av marknadsrisker
För att täcka kapitalkravet för marknadsrisker ges institut enligt lagförslaget
en möjlighet att till kapitalbasen få räkna t.ex. förlagslån med en ursprunglig
löptid på minst två år.
Nuvarande kapitaltäckningsbestämmelser innebär att tidsbundna förlagslån, som
skall hänföras till supplementärt kapital, s.k. lower Tier II, får inräknas i
kapitalbasen med högst ett belopp som motsvarar hälften av summa primärt
kapital, netto. För en del institut innebär denna begränsningsregel att en viss
del av de tidsbundna förlagslånen inte får inräknas till fullo i det supple-
mentära kapitalet. En fråga som bör klargöras i det sammanhanget är huruvida
tidsbundna förlagslån som inte kan utnyttjas vid beräkning av det supplementära
kapitalet får överflyttas och räknas till den utvidgade kapitalbas som skall
svara för kapitalkravet för marknadsrisker, alltså till s.k. Tier III-kapital.
Om så skulle tillåtas inställer sig frågan huruvida de reduceringsregler som för
närvarande gäller för tidsbundna förlagslån som får inräknas i det supplementära
kapitalet också skall gälla för samma tidsbundna förlagslån när det
"överflyttas" till Tier III-kapital. Av vad som framgår av lagförslaget i denna
del, 2 kap. 7 §, och av vad som anförs i allmänmotiveringen (sid 205 ff) förstås
att det inte är tänkt att någon reducering beroende på återstående löptid skall
ske av de förlagslån som "direkt" får gå in som Tier III-kapital på det sätt som
är fallet med de tidsbundna förlagslån som får inräknas i det supplementära
kapitalet. Inspektionen har inget att erinra mot att i Tier III kapital får
räknas in såväl den eventuella "överskjutande" del av tidsbundna förlagslån som
inte får ingå i det supplementära kapitalet till följd av begränsningsregeln
mellan Tier I och lower Tier II kapital som den eventuella del som till följd av
reduceringsregeln beroende på återstående löptid ej får ingå i det supplementära
kapitalet.
Metod för beräkning av den samlade kapitaltäckningsgraden
En fråga av central betydelse i detta sammanhang är hur den gemensamma och
slutliga kapitaltäckningsgraden skall beräknas. Frågan är alltså om marknadsris-
kerna först skall kapitaltäckas och därefter kreditriskerna eller om ett
riskvägt belopp först skall beräknas för marknadsriskerna respektive för kre-
ditriskerna och dessa båda riskvägda belopp sedan sammanslås till ett gemensamt
riskvägt belopp, varefter kapitaltäckningsgraden beräknas. Metoderna leder
nämligen till olika kapitaltäckningsgrader allt annat lika. Inom Bank for
International Settlements (BIS) går de båda metoderna under benämningarna
"deduction method" respektive "multiplication method". Upplysningsvis kan nämnas
att i princip samtliga medlemmar inom BIS förordar "multiplication method".
Denna metod innebär att ett riskvägt belopp först beräknas för marknadsriskerna
respektive för kreditriskerna varefter de båda riskvägda beloppen sammanslås
till ett totalt riskvägt belopp. Därefter beräknas kapitaltäckningsgraden.
Finansinspektionen anser att inspektionen bör få möjlighet att avgöra vilken me-
tod som får användas vid beräkning av kapitaltäckningsgraden. Därför bör i 2
kap. 1 § tilläggas ett stycke med följande lydelse.
"Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om hur den gemensamma
och slutliga kapitaltäckningsgraden skall beräknas."
Ändrad hänvisning
I lagförslaget i denna del hänvisas till 2 kap. 4 § vad gäller marknadsrisker.
Denna hänvisning synes vara fel och paragrafen bör därför inledningsvis ha föl-
jande lydelse. "För att täcka marknadsrisker som avses i 2 kap. 3 § o.s.v."
3.3.3 Riksskatteverket
RSV utgår ifrån att förslaget vad gäller skatteutjämningsreserven m.m. kommer
att anpassas till eventuella lagändringar på skatteområdet under hösten 1994.
I promemorian diskuteras den latenta skatteskuldens storlek beträffande
Surv-avsättningar. Förutom 3 § i lagen (1993:1540) om återföring av skatte-
utjämningsreserv kan även 5 och 10 §§ i denna lag föranleda att den latenta
skatteskulden blir något annat än 30 %, alternativt 28 %, av halva återstående
avsättningen.
RSV vill också påminna om att de skattemässiga reserveringarna inte ändras
successivt under året utan trappstegsvis vid bokslutstillfällena. Hur stora
avsättningar som skall ske, alternativt vara kvar, bestäms dessutom inte på
bokslutsdagen utan under bokslutsarbetet efter själva bokslutsdagen. Detta kan
vålla tillfälliga problem under tiden närmast efter bokslutsdagen i sådana fall
där den latenta skatteskulden inte motsvarar ett konkret skattebelopp, t.ex. vid
förluster eller i ovannämnda fall då 5 § eller 10 § lagen (1993:1540) om
återföring av skatteutjämningsreserv blir tillämpliga.
3.3.4 Svenska Bankföreningen
2 kap. 5 §
I promemorian föreslås i andra stycket att med primärt kapital avses eget
kapital med undantag av kumulativa preferensaktier. Kumulativa preferensaktier
skall fortsättningsvis och i överensstämmelse med EG:s direktiv räknas som
supplementärt kapital; detta anges i allmänmotiveringen, sid 208 men inte i
lagtexten.
Bankföreningen vill framhålla följande. Kännetecknande för s k kumulativa pre-
ferensaktier på den svenska aktiemarknaden är, såsom även sägs i promemorian
(sid 207), att de medför företräde i förhållande till ägare av stamaktier vad
gäller rätten till utdelning och normalt upp till en viss procentdel per år.
Förutsättningen för utdelning vad gäller båda aktieslagen är att utdelningsbara
vinstmedel föreligger. Företrädesrätten i förhållande till stamaktier innebär
också att om utdelning inte har lämnats under ett eller flera år på de kumu-
lativa preferensaktierna, skall - innan utdelning får ske på stamaktierna - så
mycket utdelas på preferensaktierna som brustit under tidigare år.
En grundläggande förutsättning för såväl stamaktiers som preferensaktiers rätt
till utdelning är att bolagsstämman, inom de beloppsmässiga ramar som anges i
9:2 bankaktiebolagslagen och med iakttagande av vederbörliga formella regler,
beslutar om utdelning. Innehavare av preferensaktier har således inte något mot
bankaktiebolaget riktat anspråk på att få utdelning. Företrädesrätten innebär
inte annat än att preferensaktierna i förhållande till stamaktierna, dvs i det
inbördes på bolagsordningen grundade förhållandet mellan aktier av olika slag,
givits bättre rätt till utdelning. Det förhållandet att aktieägarna i
bolagsordningen överenskommit att sinsemellan fördela de medel som enligt lag är
tillgängliga för utdelning på visst sätt - dvs det fria egna kapital som enligt
bankrörelselagen klart ingår i ett bankaktiebolags primära kapital - innebär
inte att preferensaktier, med eller utan kumulativ rätt, utgör en större belast-
ning på bankaktiebolagets tillgångar än stamaktier. Mot denna bakgrund framstår
det från ändamålssynpunkt såsom felaktigt att inte inkludera preferensaktier med
kumulativ rätt i primärkapitalbasen.
I promemorian saknas en ingående analys om vad som avses med kumulativa aktier
i direktivet. Bankföreningen finner det anmärkningsvärt att en sådan analys inte
redovisas som bakgrund till förslaget, då förändringen får anses ha en icke
oväsentlig betydelse för bankerna.
I EG:s direktiv (89/299/EEC) om kapitalbasen synes inte vara angivet vad som
avses med kumulativa preferensaktier. I Basel-reglerna kan dock viss ledning
hämtas. Enligt dessa skall i det primära kapitalet inräknas "permanent
shareholders equity (issued and fully paid ordinary shares/common stock and
perpetual noncumulative preference shares) and disclosed reserves". "Cumulative
preference shares" utgör inte primärt kapital. Av definitionerna framgår att
kännetecknande för kumulativa preferensaktier är att skyldigheten att betala
"interest" inte kan "permanently be reduced or waived (unlike dividends on
ordinary shareholders' equity)".
Definitionerna av de olika kapitalelementen i den engelska lydelsen av reglerna
synes inte vara så klara och detaljerade att det är möjligt att på grundval
därav fastställa om, i strikt juridisk mening, begreppet "cumulativa preference
shares" omfattar den typ av preferensaktier med kumulativ rätt som förekommer i
Sverige. Om så är fallet torde inte med säkerhet kunna fastställas utan noggrann
kontroll av syftet med bestämmelserna och deras motiv, bl a med beaktande av hur
villkoren för preferensaktier i berörda utländska jurisdiktioner vanligen är be-
skaffade.
På grundval av de uppgifter Bankföreningen har tillgång till kan det dock
finnas skäl att anta att villkoren för preferensaktier utgivna av svenska
aktiebolag skiljer sig från villkoren för utländska preferensaktier i viktiga
hänseenden. De senare kan t.ex. vara så utformade att beslut om utdelning fattas
av styrelsen och inte av bolagsstämman. I vissa fall kan det eventuellt även
vara så att utgivande bolag är förpliktat att verkställa utdelning till
preferensaktieägarna så snart bolaget redovisar vinst eller eljest har medel
tillgängliga för utdelning. En följd av att villkoren utformas på detta sätt är
att aktieägarnas anspråk på vinstutdelning riktas direkt mot bolaget. I det
senare fallet förhåller det sig även så att fordran på utdelning uppkommer utan
föregående beslut av ett bolagsorgan. De förklarande noterna till Baselreglerna
antyder att de "cumulativa preference shares" som avses däri innefattar en
fordran på utgivande bolag, vilken fordran dock kan "be deferred ... where the
profitability of the bank would not support payment". Skulle det vara preferen-
saktier av detta slag som avses med undantagen i Baselreglerna, så borde inte
svenska preferensaktier med kumulativ rätt träffas därav.
Det bör i detta sammanhang påpekas att i motiven till 2:9a bankrörelselagen
görs i anslutning till behandlingen av eget kapital i bankaktiebolag inget
undantag för preferensaktier med kumulativ rätt under hänvisning till
Baselreglerna. Tvärtemot anför departementschefen i proposition 1989/91:43
(sid 67), efter en genomgång av förutsättningarna för inkludering av uppskriv-
ningsfonder i det primära kapitalet, att i övrigt "uppfyller allt som enligt
bankrörelselagen inryms under begreppet eget kapital respektive egna fonder -
med undantag för garantifonder enligt nu gällande regler - de av Baselkommittén
uppställda kraven på eget kapital".
Sammanfattningsvis torde följande slutsatser kunna dras av det anförda.
Preferensaktier med kumulativ rätt utgivna av svenska bankaktiebolag utgör
primärt kapital enligt bankrörelselselagens bestämmelser.
Baselreglernas diskvalifikation av "cumulative preference shares" som primärt
kapital omfattar inte preferensaktier vilka, likt svenska prefer-
ensaktier med kumulativ rätt, endast ger viss företrädesrätt till vinstutdelning
mot övriga aktieägare och inte grundar något anspråk direkt mot bolaget. Även
vid tillämpning av Baselreglerna skall således preferensaktier med kumulativ
rätt av svensk modell inräknas i det primära kapitalet.
Med beaktande av ändamålet bakom bestämmelserna rörande vilka kapitalelement
som kan inräknas i det primära kapitalet i banker och andra kreditinstitut synes
det inte finnas skäl att utesluta preferensaktier med kumulativ rätt enligt
svensk modell. Dessa aktier grundar inget anspråk på utdelning direkt mot ut-
givande bank, och de innebär därför inte en större belastning på bankens kapital
än stamaktier. Förslaget till lagtext i 5 § måste därför modifieras. För det
fall kumulativa preferensaktier inte skall ingå i primärt kapital, trots vad
Bankföreningen ovan anfört, måste det klart framgå av lagtexten att de skall
räknas som supplementärt kapital.
2 kap. 6 §
Bankföreningen vill påpeka att bestämmelsen att aktieinnehav m m i
försäkringsföretag skall avräknas från kapitalbasen innebär 100 % kapitalkrav
för dessa placeringar - liksom nuvarande, motsvarande bestämmelse i 2 kap 9a §
BRL. Enligt direktivet (89/647/EEC) krävs endast 8 % kapitalkrav för sådana
placeringar. Bankföreningen anser att, av konkurrensneutralitetsskäl, de svenska
instituten inte bör drabbas av högre kapitalkrav än vad många andra länder till-
lämpar, dvs direktivets krav på 8 %. Bestämmelsen bör därför ändras.
2 kap. 7 §
I promemorian anges i lagtexten att för att täcka marknadsrisker "får till kapi-
talbasen räknas även andra poster än dem som anges i 5 §, såsom orealiserade
vinster som ingår i institutets handelslager och förlagslån med en ursprunglig
löptid på minst två år". I allmänmotiveringen, sid 207, anges under "Skälen för
förslaget" att "i kapitalbasen kan ... även inräknas bl a orealiserade vinster
och förlagslån med en ursprunglig löptid på minst två år".
Bankföreningen vill framhålla att det är av synnerligen stor betydelse för
instituten att de får reella möjligheter till en utvidgad kapitalbas för att
möta de ökade kapitalkraven. För institutens långsiktiga planering av sin
kapitaltäckningssituation är det viktigt att reglerna anges i lagtexten, så att
de inte snabbt kan ändras. Mot bakgrund av de ovan citerade formuleringarna i
promemorians lagtext och allmänmotivering utgår föreningen från att de däri
uttryckligen angivna posterna "orealiserade vinster som ingår i institutets
handelslager" respektive "förlagslån med en ur-
sprunglig löptid på minst två år" kommer att ingå i den utvidgade kapitalbasen.
Att så är fallet bör klart anges i propositionen.
Bankföreningen anser det även vara mycket angeläget att det i propositionen
klart anges att de svenska instituten skall få använda sig av samma möjligheter
till utökad kapitalbas - och till samma omfattning - som utländska institut får
göra. Härvid bör den viktiga principen om konkurrensneutralitet vara vägledande.
7 kap. 8 §
I promemorian (punkt 1) föreslås att regeringen eller Finansinspektionen skall
meddela närmare föreskrifter om "storleken av sådana kapitalandelar som avses i
2 kap 5 § andra stycket B och C". Härmed avses den kapitalandel av bl a surv och
periodiseringsfond som skall inräknas i primärt kapital.
Bankföreningen anser att den ovan citerade formuleringen är vilseledande och
onödig. I lagtexten i 2 kap 5 § andra stycket B och C anges klart att det är
"kapitalandelen" av surv, periodiseringsfond m m som skall inräknas i primärt
kapital - dvs hela kapitalandelen och inte endast en viss del därav. Med
kapitalandel avses det kapitalbelopp som skulle återstå om surv etc upplöses och
beskattas. Detta är en logisk tanke, eftersom det bör vara neutralt i
kapitalbasavseende antingen institutet har kvar surven etc obeskattad eller den
upplöses och beskattas.
Varje institut kan i samråd med sina revisorer beräkna hur stort kapitalbelopp
som skulle kvarstå om surv etc upplöses. Det är hela detta kvarstående belopp
som utgör den kapitalandel som anges i 2 kap 5 § andra stycket B och C.
Bestämmelsen i 7 kap 8 § att regeringen eller Finansinspektionen skall
föreskriva "storleken av sådana kapitalandelar" är således vilseledande och
onödig. En sådan föreskrift kan dessutom visa sig vara alltför inflexibel.
Bestämmelsen bör därför utgå.
3.4 Kapitalkrav för kreditrisker
3.4.1 Finansinspektionen
Sammanfattning: Finansinspektionen anser att översyn bör ske i ett par avsnitt i
de föreslagna bestämmelserna även om dessa i stort överensstämmer med nuvarande
bestämmelser.
I 1 § första stycket A 5 anges att till denna punkt får föras placeringar,
garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säkerheten utgörs av sådana
tillgångar som avses i 1 eller sådana placeringar för vilka "en stat" svarar
enligt 2-4. Inspektionen ifrågasätter varför hänvisningen i punkt A 5 är
begränsad till sådana placeringar för vilka "en stat" svarar enligt 2-4 när till
dessa punkter får föras placeringar och fordringar för vilka en svensk kommun
eller en därmed jämförlig samfällighet svarar (A 2) samt utländska centralbanker
svarar (A 3 och A 4). I motsvarande punkt (A 5) i nuvarande bestämmelser anges
att till denna punkt får föras fordringar, garantiförbindelser och andra
åtaganden på kapitalmarknaden, för vilka säkerheten utgörs av "sådana statliga
värdehandlingar" som avses i 2-4. Även denna lydelse väcker samma frågor. Borde
inte i punkt A 5 även tas med åtminstone uttrycket "eller en centralbank"? I det
nuvarande lagförslaget skulle slutet av denna punkt i så fall kunna lyda
".....eller sådana placeringar för vilka svarar en stat enligt 2-4 eller en
centralbank enligt 3-4".
En fråga av samma slag som den som tagits upp i föregående stycke kan även
ställas beträffande punkt B 6 i samma paragraf. I denna anges att till punkten
får föras placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka
säkerheten utgörs av placeringar eller fordringar som anges i 5. I motsvarande
punkt i nuvarande bestämmelser anges att till denna punkt får föras fordringar,
garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden, för vilka
säkerheten utgörs av värdehandlingar eller fordringar som anges i 5. Borde inte
i punkt B 6 hänvisning kunna göras till punkterna 1-5 ? Det nuvarande
lagförslaget skulle därmed i denna del kunna ges följande avslutande lydelse
"..... eller fordringar som anges i 1-5".
3.4.2 Svenska Bankföreningen
3 kap. 1 §
I promemorian anges i paragrafens tredje stycke följande:
"Vid bestämmande av kapitalkravet enligt första stycket skall undantas sådana
tillskott, placeringar och fordringar som regeringen föreskriver. Till grund
för bestämmandet av kapitalkravet enligt andra stycket skall posterna
värderas i enlighet med vad regeringen föreskriver."
Bankföreningen vill framhålla att förslaget är en väsentlig förändring jämfört
med nuvarande, motsvarande bestämmelse i bl a 2 kap 10 § BRL. I denna paragrafs
andra och fjärde stycke finns noga angivet dels vilka poster som skall undantas
från kapitalkravet, dels hur posterna skall värderas. Bankföreningen anser det
otillfredsställande att dessa bestämmelser inte medtas i den nya lagen utan
överlämnas till regeringens eller Finansinspektionens föreskriftsrätt.
Bankföreningen anser det vidare viktigt att det i denna paragraf eller på annat
lämpligt ställe i lagtexten - och/eller i specialmotiveringen - klart anges att
kapitalkravet för kreditrisker kan reduceras genom olika former av
nettingförfarande, efter medgivande av Finansinspektionen. Enligt vad föreningen
kan finna, omnämns netting av kreditrisker endast i promemorians
allmänmotivering - och då i avsnittet 5.4 som redogör för Baselkommitténs
förslag 1993 men däremot inte i promemorians egna förslagsavsnitt.
I promemorian påpekas (sid 163): "Baselkommittén föreslår nu att bilateral
netting i större utsträckning skall tillåtas i kapitaltäckningssammanhang och
således att banker skall få ökade möjligheter till bilateral netting av
kreditrisker."
Bankföreningen vill påpeka att, efter framläggandet av Finansdepartementets nu
remitterade promemoria, Baselkommittén har fattat definitivt beslut om ändringar
i de nettingregler som fanns med redan i Baselöverenskommelsen 1988. De nya,
utökade möjligheterna till netting anges i Baselkommitténs dokument "The capital
adequacy treatment of the credit risk associated with certain off-balance-sheet
items" (July 1994) samt dess Annex 1. Däri uttalas: "The amendment to the
Capital Accord, attached as Annex 1, will be implemented by members of the
Committee in accordance with their own rules and procedures".
Såvitt Bankföreningen förstår kommer implementeringen i Sverige av
Baselkommitténs nya nettingregler att ske genom föreskrifter från Finans-
inspektionen. Det är därför viktigt att Finansinspektionens möjligheter att
medge netting av kreditrisker klart anges i lagtexten och/eller special-
motiveringen.
Vidare vill Bankföreningen understryka vad som i promemorians ovannämnda
avsnitt 5.4 ytterligare uttalas beträffande nettingmöjligheterna enligt
Baselförslaget 1993: "För att ett nettingavtal skall godkännas ur
kapitaltäckningssynpunkt krävs att avtalet är juridiskt hållbart" (sid 163-164).
Det är således synnerligen viktigt att Sverige snarast genomför de lagändringar
- bl a diskuterade i Clearingutredningens betänkande (SOU 1993:114) - som kan
behövas för att nettingavtal skall anses vara juridiskt bindande på motsvarande
sätt som i andra länder. Annars kommer svenska institut att, på grund av
bristande nettingmöjligheter, utsättas för hårdare kapitalkrav än institut
utomlands. Det är dessutom viktigt att Sverige arbetar för en internationell
samordning av juridiskt hållbara nettingregler.
3.4.3 Svenska Kommunförbundet
Det är viktigt att kommuner och bolag med kommunal borgen även fortsättningsvis
tillhör gruppen med 0 % i kapitaltäckningskrav. Det är därför tillfredsställande
att kommuner enligt 3 kap. 1 § föreslås tillhöra grupp A2, som ej är vidhäftat
något kapitaltäckningskrav.
3.5 Kapitalkrav för marknadsrisker
3.5.1 Riksbanken
När det gäller konkurrensaspekterna önskar fullmäktige visa på ett fält där den
föreslagna nya lagen utformats på ett sätt som kan skapa nackdelar för svenska
företag jämfört med utländska. EG-direktivet om kapitalkrav för
värdepappersföretag och kreditinstitut anger lägre krav ifråga om sådana ränte-
bärande instrument som definieras som kvalificerade än för övriga.
Utöver huvudkategorierna av kvalificerade instrument ges, såsom också redovisas
i promemorian, möjlighet att på vissa villkor betrakta även andra typer av
räntebärande finansiella instrument som kvalificerade instrument. Dessa villkor
avser notering och likviditet för instrumentet och solvens för utgivaren. Vidare
skall det sätt på vilket ifrågavarande institut värderat instrumentet granskas
av ansvarig myndighet, för svenskt vidkommande alltså Finansinspektionen.
Innebörden är att det för svenska kreditinstituts och värdepappersföretags
innehav av likvida instrument utgivna av välkonsoliderade svenska företag skulle
kunna godkännas en riskvägning på 20 i stället för 100 procent. Om detta skulle
medges skulle det innebära en mera balanserad konkurrenssituation för såväl
instituten som emittenterna i Sverige i de fall där den lägre riskvägningen
skulle tillämpas i andra EES-länder. För att ge möjlighet till detta
rekommenderar därför fullmäktige att den föreslagna nya lagen kompletteras på
denna punkt (3 kap 1§ B), eftersom det knappast låter sig göras att via en
föreskrift gå utöver det utrymme lagen ger i förevarande hänseende.
Vägledande härvidlag är principen om lika konkurrensvillkor över nations-
gränserna. Det är mot den bakgrunden viktigt att vid en tillämpning i praktiken
tillse att ifrågavarande möjlighet inte tas i anspråk i Sverige i högre ut-
sträckning än i utlandet och utifrån vad som är försvarbart med hänsyn till det
grundläggande syftet med kapitaltäckningsreglerna. Finansinspektionens gransk-
ning blir mot den bakgrunden särskilt viktig.
3.5.2 Finansinspektionen
4 kap. Kapitalkrav för marknadsrisker
Handelslager, 4 kap. 1 §
Sammanfattning: Finansinspektionen anser att
- det bör framgå av lagtexten att det till handelslagret även skall räknas
åtaganden utanför balansräkningen som har anknytning till handelslagret,
- klarläggande bör ske om hur kapitalkravet skall beräknas i de fall
marginalsäkerhet ställts vid börsomsatta derivatinstrument för att undvika att
dubbelräkning sker av detta, och
- begreppet leasingnetto bör utgå ur exemplifieringen av vilka resultatförda
men inte reglerade fordringar som är hänförliga till poster i handelslagret.
Kapitalkrav vid marginalsäkerhet
I allmänmotiveringen (sid 179) och specialmotiveringen (sid 314) anges att i ett
instituts handelslager även skall räknas in marginalsäkerhet vid börsomsatta de-
rivatinstrument. Med marginalsäkerhet avses sådan säkerhet som parter i en vär-
depappersaffär kan vara skyldiga att ställa för sina åtaganden i handeln under
tiden mellan avslut och avveckling och vars storlek kan bero på en marknadsvär-
dering av partens position eller åtagande. Vad inspektionen här vill peka på är
de fall då marginalsäkerhet kan ha ställts med andra tillgångar än de som enligt
definitionen av handelslager skall räknas in i detta. För att undvika dubbelräk-
ning av kapitalkravet bör alltså en tillgång, som eljest inte räknas in i han-
delslagret men genom att den ställts som marginalsäkerhet kommer att ingå i
detta, undantas vid beräkning av kapitalkravet för kreditrisker. Även när det är
fråga om en tillgång som normalt ingår i handelslagret och som av den anled-
ningen kräver kapital beroende på det slag av marknadsrisk som tillgången
representerar, bör det inte vara så att det skall beräknas ett ytterligare
kapitalkrav på samma tillgång därför att den ställts som marginalsäkerhet. Detta
bör klarläggas i regeringens proposition.
Resultatförda men ej reglerade fordringar hänförliga till handelslagret
I paragrafens andra stycket anges att handelslagret vidare utgörs av ett
instituts resultatförda men inte reglerade fordringar som är hänförliga till
poster i handelslagret såsom avgifter, provisioner, räntor och utdelningar.
Samma definition av dessa fordringar ges i allmänmotiveringen (sid 179). I
specialmotiveringen (sid 315) däremot anges att andra rörelseintäkter som är di-
rekt relaterade till poster i handelslagret och som bör räknas in i begreppet
handelslager är leasingnetto, courtage, avgifter, agio samt realiserade vinster
på aktierelaterade och räntebärande finansiella instrument. Inspektionen anser
att vad gäller leasingnettot är detta ett resultat av bedriven
leasingverksamhet. Rörelseintäkten i fråga är således direkt hänförlig till
posten "Leasingobjekt" i balansräkningen. Detta tillgångsslag utgör i sin tur
inte en post i handelslagret. Följaktligen kan inte sägas att leasingnettot är
en rörelseintäkt som är direkt relaterad till en post i handelslagret. Därför
skall intäkten ifråga inte heller räknas in i handelslagret.
Positionsrisker, 4 kap. 2 §
Sammanfattning: En samordning bör eftersträvas mellan reglerna om nettning i ett
civilrättsligt sammanhang och i kapitaltäckningssammanhang. Lagtexten bör ge
större frihet åt Finansinspektionen att godkänna metoder för beräkning av
kapitalkravet för positionsrisker.
Vad gäller beräkning av kapitalkravet för ränterisker har inspektionen
ingenting att erinra mot de två modeller som anges i lagförslaget. Inspektionen
anser dock, med hänsyn till det arbete som pågår i Baselkommittén i detta
avseende, att lagtexten bör ge utrymme för användning även av andra modeller än
de föreslagna och att Finansinspektionen kan få medge tillämpning av sådana
modeller.
Nettning
I allmänmotiveringen (sid 179) anges att kapitalkravsdirektivet tillåter s.k.
nettning vid beräkning av positioner och att med nettning menas i direktivet
nettouträkning av institutets egna positioner. Vidare anges att denna form av
nettning skiljer sig från s.k. bilateral och multilateral nettning, där
institutet utjämnar sina förpliktelser (positioner) mot en annan eller flera
parters förpliktelser (positioner) och där ett sådant förfarande oftast är
baserat på ett kontrakt eller avtal. På sid 182 i allmänmotiveringen anges
vidare att genom införlivandet av bestämmelserna om kapitaltäckning för
marknadsrisker kommer kapitalkravet att öka och att kapitalkravet för
postionsrisker kommer att medföra ökade kostnader för de svenska företagen. Att
tillåta att positionerna får tas upp till sitt nettobelopp kommer att ge
möjligheter till sänkta kapitalkrav för företagen.
Finansinspektionen anser att nettning i kapitaltäckningssammanhang bör tillåtas
i samma utsträckning som nettning godtas i en konkurssituation. I
Clearingutredningens betänkande Konto, clearing och avveckling, SOU 1993:114
(sid 174) anförs att det för att förhindra osäkerhet om konsekvenserna av en
konkurs, tillsynsmyndigheterna för godtagande av nettning i kapitaltäck-
ningssammanhang ansett att avtalet om bilateral nettning skall vila på en väl-
grundad legal bas och att det inte skall råda osäkerhet om vilka transaktioner
som kan genomföras. Finansinspektionen anser således att frågorna om nettning i
det civilrättsliga sammanhanget och nettning i kapitaltäckningssammanhang måste
samordnas. Inspektionen bör få föreskriftsrätt även i detta avseende för att,
när rättsläget angående nettning civilrättsligt klarlagts, kunna bestämma i
vilken form som nettning i kapitaltäckningssammanhang får ske. För erhållande av
föreskriftsrätt i detta avseende bör 7 kap. 8 § 4 ges följande lydelse.
"4. beräkning av kapitalkraven enligt 4 kap. 2-8 §§ och i vilken form som
nettning får ske,"
Inspektionen anser att denna fråga bör lösas skyndsamt.
I konsekvens med vad inspektionen här anfört om den närmare utredning om
nettningsförfarandet som bör ske anser inspektionen att bestämmelsen i 4 kap. 2
§ första stycket tredje meningen bör modifieras.
Modeller för beräkning av kapitalkravet för ränterisker
Av lagförslaget i denna del framgår att kapitalkravet för den generella risken
avseende ränterelaterade finansiella instrument skall beräknas enligt antingen
en löptidsbaserad eller en durationsbaserad modell. I allmänmotiveringen (sid
187-188) lämnas en redogörelse för för- och nackdelar med respektive modell. Den
löptidsbaserade modellen beskrivs som enklare och mindre kostsam att införa,
medan den durationsbaserade metoden uppges vara mer exakt och ge ett mer
rättvisande mått. Något alternativ till dessa två modeller medges inte i lagför-
slaget.
Inspektionen har inget att erinra mot de två modeller som anges i lagförslaget
för beräkning av kapitalkravet i denna del. Inspektionen tror dock att det kan
finnas andra modeller än de föreslagna som bättre avspeglar ifrågavarande ris-
ker. Eftersom direktivet inte synes medge att instituten utarbetar egna modeller
för beräkning av kapitalkravet i denna del vill dock inspektionen inte nu
föreslå någon ändring av lagtexten i denna del. Inspektionen ser dock fram emot
resultatet av det arbete som pågår i Baselkommittén med utarbetandet av
beräkningsmodeller för den generella risken avseende ränterelaterade finansiella
instrument. Om detta arbete utmynnar i att även andra modeller än de som nu
angivits i det remitterade lagförslaget kan användas och detta inte står i strid
med de EG-regler Sverige måste följa, bör lagtexten ge utrymme för det. Sam-
tidigt bör inspektionen ges möjlighet att godkänna vilken annan metod än de
föreslagna som får användas för beräkning av kapitalkravet i denna del.
Inspektionen föreslår därför att 4 kap. 2 § sista stycket får följande lydelse.
"Kapitalkravet för den generella risken skall bestämmas enligt den metod som
godkänts av Finansinspektionen."
Inspektionen har noterat att det i den svenska versionen av direktiv 93/6/EEG
saknas formel i bilaga 1 (sid 430) för den durationsbaserade metod som kan an-
vändas som alternativ till den löptidsbaserade metoden för bestämmandet av ka-
pitalkravet för den generella risken.
Avvecklingsrisker, 4 kap. 5 §
Sammanfattning: Inspektionen föreslår antingen en avkortning av de tidsspann som
angivits i allmänmotiveringen i promemorian (sid 194) eller en skärpning av de
faktorer som föreslagits skall användas för beräkning av kapitalkravet för
ifrågavarande risker.
I allmänmotiveringen (sid 193 ff) redovisas de villkor som skall gälla vid
tillämpning av den ena av de två metoder som är tänkbara för beräkning av ka-
pitalkravet för avvecklingsrisker. Enligt den ena metoden skall kapitalkravet
beräknas med hjälp av en faktor som varierar i förhållande till den tid som
förflutit efter bestämd avvecklingsdag för transaktionen ifråga. Det tidsspann
som anges vid tillämpning av denna metod är 5-15, 16-30, 31-45 och 46 dagar
eller fler. Enligt förslaget skall ett 100 %-igt kapitalkrav ställas först efter
den 46:e dagen.
Finansinspektionen delar den i promemorian redovisade bedömningen av de risker,
inte minst spridningsrisker som förekommer i avvecklingsverksamheten, samt vad
som anförts i fråga om vikten av att värdepappersmarknadens clearing och
avveckling fungerar väl. Inspektionen vill emellertid fästa uppmärksamheten på
riskerna med att acceptera förhållandevis låga kapitalkrav vid stora förseningar
i leveranser. I detta sammanhang kan det vara på sin plats att nämna något om
skillnaden mellan det svenska clearing- och avvecklingssystemet i jämförelse med
motsvarande system i flera länder inom EU. Det svenska clearing- och
avvecklingssystemet fungerar på så sätt att leverans av värdepapper görs brutto
medan leverans av likvider görs netto genom clearing i Riksbanken. I flera
länder inom EU sker ingen sådan nettning utan leverans av både värdepapper och
likvider sker brutto och affär för affär. Denna skillnad är av avgörande
betydelse och innebär att riskerna för en kedjeeffekt med störningar på hela
systemet är betydligt större i Sverige eftersom hela likvidschemat måste läggas
ned om en aktör fallerar. En aktör som inte kan prestera leverans på angiven dag
kan alltså komma att orsaka störningar i likvidschemat. Detta skulle kunna få
allvarliga konsekvenser för andra aktörer.
Mot bakgrund av vad här anförts anser inspektionen att de föreslagna kapitakra-
ven för avvecklingsrisker enligt ifrågavarande metod inte är i nivå med vad ett
svenskt värdepappersmarknadssystem kräver och att kapitalkraven därmed till viss
del blir missvisande i förhållande till de krav som bör ställas på en aktör som
överträder likvidtiden. När det gäller den aktuella metoden bör det alltså
övervägas om inte de tidsspann som angivits i allmänmotiveringen i promemorian
bör avkortas. Alternativt bör en skärpning ske av de faktorer som enligt metoden
skall användas för beräkning av kapitalkravet för ifrågavarande risker.
Motpartsrisker, 4 kap. 6 §
I första meningen i denna paragraf anges att kapitalkravet skall motsvara 8 % av
värdet av de finansiella instrumenten eller likviden multiplicerat med det
riskvikttal som enligt 3 kap. 1 § första och andra styckena gäller för den
ifrågavarande motparten. Styckeindelningen framgår inte tydligt i denna del av
det remitterade lagförslaget varför vad som avses med andra stycket är oklart.
Valutakursrisker, 4 kap. 8 §
I tredje stycket i lagförslaget i denna del anges att Finansinspektionen skall
medge att en simuleringsmetod får användas vid beräkning av kapitalkravet enligt
denna paragraf. Inspektionen har föreslagit ändring i utformningen av 4 kap. 2 §
sista stycket innebärande att inspektionen ges möjlighet att godkänna även andra
metoder än de i lagförslaget angivna. En liknande ändring bör komma till stånd
även i detta avseende. Andra metoder än den i lagförslaget i denna del angivna
kan bli aktuella att tillämpa. Därför bör lagtexten också här ge utrymme för
det. En sådan metod bör få användas med Finansinspektionens medgivande. Inspek-
tionen föreslår därför att 4 kap. 8 § sista stycket formuleras på följande sätt.
"Efter medgivande av Finansinspektionen får en simuleringsmetod eller annan
metod som inspektionen godkänt användas vid beräkning av kapitalkravet enligt
denna paragraf."
3.5.3 OM Stockholm AB
Bestämmelserna om handelslagret utgör exempel på regler som är generellt och
vagt utformade. Det förutsätts härvid att det närmare innehållet preciseras i
förordning eller föreskrifter.
En definition av begreppet "kort sikt" saknas. Skall det vara 14 dagar, 6 mån,
1 år eller 2 år. Det får stor betydelse eftersom kapitalkraven är annorlunda
utformade för handelslagret jämfört med den s k investmentportföljen.
På sid 196 i promemorian anges att särskilda beräkningsmetoder skall gälla för
OTC-derivat som ingår i handelslagret. OTC-derivat brukar vara en samlande
beteckning på derivatkontrakt som inte är föremål för central clearing. (Se ovan
ang OM:s remissvar avseende SOU 1993:114). Principen om att clearade contra
icke-clearade instrument skall behandlas olika är viktig. Den bör därför lyftas
fram i lagtexten så att det klart framgår att lagstiftaren står bakom central
clearing och ger den sitt stöd.
3.5.4 Svenska Bankföreningen
1 §
I promemorian anges att ett instituts handelslager utgörs av sådana positioner i
finansiella instrument som institutet tagit i avsikt att "... skydda egna
positioner...".
Bankföreningen anser att lagtexten bör kompletteras enligt följande: "...
skydda egna positioner i handelslagret...". Denna förtydligande formulering
används dels i förslagsrutan på sid 176, dels i texten på sid 178, tredje
stycket. Positioner som tagits i avsikt att skydda egna långsiktiga positioner
skall givetvis inte inräknas i handelslagret.
2 §
I promemorian föreslås att kapitalkravet skall gälla för den specifika och
generella risken. Vid beräkning av kapitalkravet får institutet räkna av långa
och korta positioner i samma slag av finansiella instrument mot varandra.
Bankföreningen anser att de ovan markerade begreppen bör definieras i ett
särskilt stycke i 2 §. Definitionerna bör vara så precisa som möjligt.
Föreningen finner förklaringarna till begreppen långa och korta positioner i
promemorian (sid 180) något svårförståeliga och de bör därför förtydligas. Även
förklaringen i direktivet, Artikel 2 punkt 22 är svårförståelig.
I promemorian anges i paragrafens andra och tredje stycke hur den specifika
risken skall bestämmas. I båda dessa stycken behandlas i punkten B de
placeringar m m för vilka kapitalkravet för den specifika risken skall vara
0,25 %, 1,00 % eller 1,60 % beroende på den återstående löptidens längd. Denna
grupp omfattar s k kvalificerade instrument (sid 186).
Bankföreningen vill påpeka att förslaget till lagtext är formulerat på sådant
sätt att till kvalificerade instrument endast får räknas de placeringar m m "som
avses i 3 kap 1 § första stycket B", dvs placeringar hos eller fordringar på
svenska kreditinstitut, utländska kommuner, internationella utvecklingsbanker,
utländska banker i OECD-länder m m. I lagtexten 4 kap 2 § har inte medtagits den
möjlighet att såsom "kvalificerade instrument" - med kapitalkrav lägre än 8 %
för den specifika risken - betrakta även andra typer av räntebärande finansiella
instrument vilken återfinns i allmänmotiveringen under "Skälen för förslaget",
sid 186 sista stycket och sid 187 första stycket. Bankföreningen anser det
synnerligen viktigt att även denna möjlighet medtas i lagtexten, så att svenska
institut inte får högre kapitalkrav än institut i andra länder.
Klassificeringen av ett företags räntebärande värdepapper såsom "kvalificerade
instrument" har även betydelse för kapitalkrav avseende innehav av detta
företags aktier, eftersom ett av villkoren för att kapitalkrav för den specifika
risken avseende aktier skall få reduceras från 4 % till 2 % (4 kap 3 § andra
stycket) är att företaget "inte har emitterat räntebärande värdepapper för vilka
gäller ett kapitalkrav på 8 % för ränterisker" (sid 190).
3 §
I promemorian anges - i paragrafens andra stycke - att "kapitalkravet för den
specifika risken får sättas ned till 2 %, om positionerna i aktier och
aktieanknutna finansiella instrument uppfyller särskilda krav i fråga om
säkerhet, likviditet och riskspridning". I allmänmotiveringen, sid 190, påpekas
att "vid bedömningen av frågan om ett lägre krav för den specifika risken skall
få tillämpas" bör man beakta att effekten kan "medföra snedvridningar på
aktiemarknaden" därför att "ett lägre kapitalkrav vid innehav av aktier med hög
likviditet kan leda till koncentration av sådana aktier i företagets portfölj på
bekostnad av andra typer av aktier".
Bankföreningen anser att promemorieförfattarens påpekande om "snedvridningar"
till följd av lägre kapitalkrav är svårförståeligt. Hela systemet med
kapitaltäckningskrav är ju uppbyggt på principen att placeringar med låga risker
skall ha låga kapitalkrav - och tvärtom.
Bankföreningen anser vidare att i denna paragraf klart bör anges att aktie-
indexterminer inte skall vara föremål för kapitalkrav för den specifika risken
om terminen omsätts på börs och bedöms representera ett brett diversifierat
index. Att så är fallet framgår av allmänmotiveringen, sid 191 sista stycket.
6 §
Bankföreningen vill påpeka att i denna paragraf, som behandlar "motpartsrisker",
används begreppet "finansiella instrument", dvs samma begrepp som i kapitlets
övriga paragrafer. I direktivets motsvarande text om motpartsrisker (Bilaga 2,
punkt 3.1-4.2) används dock begreppet "värdepapper" ("securities"), till skill-
nad från finansiella "instrument" på andra platser i direktivet. Bankföreningen
anser därför att man i 6 § inte bör använda begreppet "finansiella instrument"
utan i stället begreppet "fondpapper" (som, till skillnad från "värdepapper", är
den lagreglerade definitionen).
Vidare anser Bankföreningen att paragrafens sista mening bör omformuleras för
att bli tydligare - se direktivets Bilaga 2, punkt 3.1.
I promemorian framhålls (sid 175) att "Kapitaltäckningsregler för positioner på
värdepappers- och valutamarknaderna medför ökade kostnader för företagen. För
beräkning av positionerna kommer de att vara tvungna att installera nya system".
Bankföreningen vill starkt understryka ovannämnda kostnadsaspekter för de
svenska instituten. Även när det gäller konkurrensen med utländska institut är
kostnadsaspekterna av stor betydelse. Det är positivt att man även i promemorian
betonar detta, vilket framgår av följande citat:
"Det är viktigt att de svenska företagen inte blir föremål för hårdare krav
än de som gäller för övriga EES-länders finansiella institut och att de
därmed inte belastas med relativt sett högre kostnader. Detta är av väsentlig
betydelse för att de svenska företagen skall kunna hävda sig på den
internationella värdepappersmarknaden." (sid 175)
Bankföreningen anser det viktigt att dessa synpunkter återfinns i den kommande
propositionen, inte minst såsom vägledning vid utformningen av de mer
detaljerade föreskrifterna om kapitalkrav m m. Det bör av propositionen framgå
att Finansinspektionen skall tillåta ett institut att använda redan existerande
riskhanteringssystem om institutet kan visa att systemet uppfyller rimliga krav
på riskhantering.
Netting
Bankföreningen vill understryka vikten av att de möjligheter till netting av
marknadsrisker som anges i kapitalkravsdirektivet (93/6/EEC) blir tillgängliga
även för svenska institut. Det är därför viktigt att legal grund finns för
Finansinspektionen att medge alla de former av nettingmöjligheter som följer av
detta direktiv - och även av överenskommelser i Basel. Föreningen utgår ifrån
att promemorians förslag till lagtext (4 kap 2 § första stycket, 4 kap 3 §
första stycket och 7 kap 8 § p. 4) samt förslaget till specialmotivering
(beträffande 4 kap 2 §) utgör tillräcklig legal grund härför. Denna fråga bör
ytterligare övervägas i den fortsatta beredningen av ärendet. - Den viktiga
frågan om juridiskt hållbara nettingregler har Bankföreningen behandlat i
avsnitt 2.1 (3 kap 1 §) ovan.
Valutakursrisker
I promemorian (sid 203) föreslås beträffande kapitalkravet för valutakursrisker
att efter medgivande av Finansinspektionen får en simuleringsmetod användas vid
beräkningen av kravet.
Bankföreningen vill understryka uttalandet i promemorian att instituten bör
"uppmuntras att använda simuleringsmodellen eftersom den är marknadsbaserad och
därmed har större träffsäkerhet vad gäller riskbedömning". Det är viktigt att de
institut, som har utarbetat - eller kommer att utarbeta - sofistikerade risk-
bedömningsmetoder, tillåts använda dessa.
I promemorian diskuteras på sid 203 lagförslaget i 4 kap 8 § andra stycket att
för "balanserade positioner i nära korrelerade valutor får tillämpas ett
kapitalkrav motsvarande 4 % av värdet av den balanserade positionen" - i stället
för 8 % enligt huvudregeln. Där uttalas att för Sveriges del "kan alternativet
inte tillämpas", eftersom ingen överenskommelse existerar mellan Sverige och
andra länder om att begränsa växelkursförändringar mellan ländernas valutor.
Bankföreningen anser att även för svenska institut kan detta alternativ vara
aktuellt, eftersom även ett svenskt institut kan ha balanserade positioner
mellan valutor inom EMU, även om Sverige inte självt ingår i EMU. Vidare har
svenska institut filialer i EMU-länder; för dessa filialers verksamhet är en
EMU-valuta den normala transaktionsvalutan. Dessa omständigheter bör framhållas
i propositionen.
3.5.5 Svenska Fondhandlareföreningen
Handelslagret
Avsnittet ingår i kapitlet om kapitalkrav, i fråga om vilket fondhandlare-
föreningen med instämmande i Svenska Bankföreningens yttrande hänvisar till
detta. Här skall dock göras ett påpekande.
På den finansiella marknaden är ett viktigt led i begränsningen av risker att
utnyttja olika clearingsfunktioner. Härigenom erbjuds bl.a. möjligheten att
utnyttja netting. Vid netting kan en aktör nedbringa det marginalsäkerhetskrav,
som ställs från clearinghusets sida på aktörens positioner. För ingångna
kontrakt på derivatmarknaden skall enligt förslaget i promemorian
marginalsäkerheten utgöra basen för kapitaltäckningskravet avseende
marknadsrisken på derivatpositioner. Av hänsyn till detta är det viktigt att
sådan clearing och netting stöds av lagstiftningen. Såväl i detta
lagstiftningsärende rörande bestämmelserna om kapitaltäckning för marknadsrisker
som i det, vilket avser clearingutredningens förslag, bör därför klart markeras
att clearing och därmed sammanhängande netting har lagstiftningens stöd.
Kostnadsrisker
Förslaget om en kapitalbas motsvarande minst 25 % av föregående års fasta
omkostnader är enligt fondhandlareföreningens uppfattning tveksamt med tanke på
svårigheten att avgöra vad som är fasta kostnader. Förslaget bör därför - om
anpassningen till direktivet medger detta omarbetas i förtydligande syfte.
3.6 Övervaknings- och tillsynssystem m.m.
3.6.1 Finansinspektionen
Övervakning- och kontrollsystem ( 2 §)
I första meningen i denna del av lagförslaget anges att ett institut skall ha
betryggande system för övervakning och kontroll av marknadsrisker i verksamhe-
ten. Inspektionen anser att det är angeläget att ett institut har sådana system
även för kreditrisker och stora exponeringar.
Bestämmelsen ålägger endast ett institut att ha system för övervakning och
kontroll samt förvaltnings- och redovisningsrutiner, som möjliggör tillsyn på
institutsnivå. För att bestämmelserna om gruppbaserad tillsyn skall uppfylla
sitt syfte är det väsentligt att alla företag i en finansiell företagsgrupp har
sådana system som möjliggör tillsyn på konsoliderad nivå.
Bestämmelsen bör kompletteras i dessa avseenden.
Ingripanden (3 §)
Enligt paragrafen får Finansinspektionen förelägga ett institut vars kapitalbas
understiger det minsta belopp som krävs enligt 2 kap. 2-4 §§ att vidta lämpliga
åtgärder för att rätta till förhållandet.
Finansinspektionen har ingen erinran i och för sig mot denna bestämmelse.
Införandet av bestämmelsen medför dock att frågan väcks om inspektionens
möjligheter att gå till rätta med ett institut som bryter mot någon annan regel
i en författning eller bolagsordningen. Inspektionen menar att en generell
möjlighet redan finns för inspektionen att förelägga ett institut att efterleva
sådana bestämmelser. Bestämmelsen i 7 kap. 3 § i lagförslaget kan därför synas
överflödig.
Avgifter m.m. (5 §)
Det är rimligt att moderföretaget i en finansiell företagsgrupp, oavsett om det
är ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet, skall betala
de kostnader som uppkommer för inspektionen i dess tillsyn av en finansiell
företagsgrupp. Bestämmelsen bör därför kompletteras så att även ett
holdingföretag med finansiell verksamhet skall betala kostnader i nämnda
avseende.
Överklagande (7 §)
Enligt paragrafen får Finansinspektionens beslut överklagas hos kammarrätten.
Inspektionen har inget att anföra häremot. Överprövning till kammarrätten bör
också gälla enligt bankrörelselagen i de avseenden så inte redan är fallet. (7
kap. 24 § andra stycket andra meningen.)
Övergångsbestämmelserna
I konsekvens med vad som föreslagits ovan under Övervaknings- och kontrollsystem
att ett institut skall ha betryggande sådana system även för bl.a. kreditrisker,
anser inspektionen att punkt 1 första meningen i övergångsbestämmelserna bör
kompletteras. Mellan orden "samt 7 kap. 1 §, 2 § i den del paragrafen avser" och
"stora exponeringar," bör inskjutas orden kreditrisker och.
3.6.2 Riksrevisionsverket
Förslagen innebär sammantaget ett utökat tillsynsansvar för Finansinspektionen.
RRV har i revisionsrapporten Statens tillsyn av den finansiella sektorn (RRV
1994:15) föreslagit att inspektionens uppgifter renodlas mot tillsyn, som syftar
till att upprätthålla säkerhet och stabilitet i den finansiella sektorn. De nya
kraven på verksamheten torde därmed ligga i linje med den förändring av
Finansinspektionens verksamhet som RRV skisserat i sin granskning.
4 Övervakning och kontroll av stora exponeringar
4.1 Begränsningar av stora exponeringar
4.1.1 Riksbanken
Det är väsentligt att förebygga att en bank exponerar sig mycket gentemot ett
moderföretag som inte tillhör finanssektorn. Förslaget att sätta en gräns på 10
procent av kapitalbasen (mot normalt 20 procent inom en rent finansiell koncern)
har fullmäktiges stöd.
4.1.2 Finansinspektionen
Finansinspektionen tillstyrker förslaget om övervakning och kontroll av stora
exponeringar. Inspektionen anser dock att den svenska lagstiftningen bör
anpassas till direktivet om övervakning och kontroll av kreditinstituts stora
exponeringar så att begränsningarna kommer att gälla på enskilt instituts nivå
när institutet inte är vare sig moder- eller dotterföretag i en finansiell
företagsgrupp som står under tillsyn av Finansinspektionen, och på gruppbaserad
nivå i övriga fall.
4.1.3 OM Stockholm AB
Under denna punkt kommer frågan om central clearing upp. Värdepappersinstitut
med specialinriktning på options- och terminshandel och som valt att centralt
cleara dessa produkter hos en clearingorganisation kan komma att drabbas av
regelsystemet om stora exponeringar och således begränsas i möjligheterna att
välja en clearingorganisation som motpart för de affärer institutet
specialiserat sig på att utföra. Av hänsyn till den riskminimering som central
clearing innebär är det viktigt att hinder mot sådan clearing inte läggs. Med
den föreslagna utformningen av lagen är så inte fallet. Av lagtexten bör därför
exponeringar på en clearingorganisation undantas från bestämmelserna om stora
exponeringar.
4.1.4 Svenska Bankföreningen
Bankföreningen kan inte finna att direktivet (92/121/EEC) har någon motsvarande
bestämmelse om att gränsen 20 %, när institutet har ett annat institut som
ägare, skall sänkas till 10 % när institutet har en icke-finansiell ägare. De
skäl som på sid 289 i promemorian anförs för 10-procentgränsen är inte av större
tyngd i Sverige än i andra länder. Föreningen anser att svenska institut inte
bör belastas med hårdare regler än institut i utlandet.
I promemorian (sid 233-234) behandlas "Exponeringar i instituts handelslager"
och de regler härför som återfinns i kapitalkravsdirektivet (93/6/EEC),
Bilaga 6. I promemorian konstateras följande:
"De exponeringar som kan uppkomma i handelslagret torde i svenska institut
vara av relativt begränsad omfattning. Det har i nuläget inte framkommit
tillräckligt starka skäl för att ge Finansinspektionen den rätt att bevilja
undantag som direktivet öppnar och att införa de förhållandevis komplicerade
kapitaltäckningsregler som undantagsmöjligheten förutsätter." (sid 234)
Bankföreningen anser att Finansinspektionen bör ha rätt att bevilja svenska
institut de undantag och möjligheter som direktivet medger. I promemorian har
inte visats att detta skulle vara oviktigt för de svenska instituten.
4.1.5 Svenska Fondhandlareföreningen
I fråga om förslagen rörande stora exponeringar har Fondhandlareföreningen
samarbetat med Svenska Bankföreningen och får hänvisa till Bankföreningens
yttrande, i vilket Fondhandlareföreningen instämmer, dock att följande tillägg
görs till vad Bankföreningen yttrat.
I vissa former av clearing uppkommer exponeringar från en clearingmedlems sida
gentemot ett clearinginstitut. Sådana exponeringar kan avse stora värden. Av
hänsyn till riskerna i marknaden är det viktigt att det inte läggs hinder mot
sådan clearing. Några sådana hinder torde i och för sig inte följa med det
förslag som nu framläggs, förutsatt att Finansinspektionen genom föreskrifter
eller på annat sätt inte föranleder det. Till ledning för tillämpningen av
kommande bestämmelser om stora exponeringar bör i det fortsatta
lagstiftningsarbetet därför tydligt göras klart att exponeringar mot
clearinginstitut undantas från bestämmelserna om stora exponeringar. Eventuellt
bör ett sådant klargörande ytterligare understrykas, när slutlig ställning tas
till clearingutredningens förslag.
I förslaget diskuteras möjligheten att låta Finansinspektionen medge
överskridande av de begränsningar som uppställs för stora exponeringar. Därvid
sägs att, eftersom sådana exponeringar kan antas vara av relativt begränsad
omfattning, inspektionen för närvarande inte bör ges den möjligheten. Föreningen
kan emellertid förutse ett sådant behov i samband med garantigivning vid
emissioner. Eftersom det är viktigt att några hinder för emissionsverksamheten
inte onödigtvis skapas, bör således inspektionen redan nu ges rätt att medge
överskridanden i fråga om position gentemot en och samma kund på det sätt
direktivet förutsätter.
4.1.6 Svenska skeppshypotekskassan
Förslagen innebär bl.a. att summan av stora exponeringar (varje engagemang som
uppgår till 10 % eller mer av institutets kapitalbas) inte får överstiga 800 %
av kapitalbasen samt att exponeringen gentemot en enskild kund eller grupp av
kunder inte får överstiga 25 % av kapitalbasen.
För att visa vilka konsekvenser sådana exponeringsregler skulle få för Kassan
kan det vara lämpligt att pröva reglerna på Kassans låneportfölj per den 30 juni
1994. Kapitalbasen uppgick då till 569 milj kr. Antalet grupper av kunder
uppgick till drygt ett tjugotal. Den övre gränsen för ett engagemang skulle
alltså vara 142,25 milj kr. Denna gräns överskreds av Kassans elva största
låntagargrupper.
Ett mycket stort antal av Kassans fordringar utgörs av stora exponeringar (56,9
milj. kr eller mer), sammanlagt 3.777.000.000 kr av en total utlåning på
3.845.000.000 kr. Uträknat enligt Finansinspektionens bestämmelser uppgår de
stora exponeringarna till 767 % av kapitalbasen. Den 30 juni 1993 uppgick
motsvarande procenttal till 980.
De fartyg som belånas i Kassan är i storlek från 3.500 dw till 285.000 dw. Det
kan nämnas att priset på en nyproducerad kusttanker på 17 000 dw för närvarande
är cirka 250 milj. kr. Kassan skulle alltså, med de föreslagna reglerna om
begränsningar av enhandsengagemang, inte ens kunna ge lån till sådana enheter.
Dessa begränsningar av verksamheten skulle inträda trots att Kassan har en
mycket hög kapitaltäckning, 16,27 % per den 30 juni 1994. Soliditeten utgör 11,9
%. Det kan också i detta sammanhang vara värt att notera att Kassan sedan 1929
endast haft en kreditförlust på 2,8 miljoner kr och aldrig någon
rörelseförlust.
Särskilt mot bakgrund av händelserna på kreditmarknaderna under de senaste åren
är det i och för sig lätt att instämma i de allmänna överväganden som ligger
till grund för de nu presenterade förslagen. Samtidigt visar genomgången ovan
att Kassan, med den struktur som den svenska rederinäringen idag har, inte har
någon möjlighet att anpassa sin verksamhet till de föreslagna reglerna om
enhandskrediter. Kassans verksamhet är och skall enligt gällande lagstiftning
vara inriktad på enbart fartygsfinansiering. Kompetensen är också begränsad till
detta område. Någon utvidgning av verksamhetsområdet är inte avsedd. Kassan är
alltså hänvisad att verka under de förutsättningar som den svenska
rederinäringens struktur ger. Utvecklingen inom näringen har de senaste åren
inneburit att antalet aktörer blivit färre samt att tonnaget blivit större eller
mer specialiserat, vilket lett till högre kostnader per enhet. För Kassan har
detta inneburit färre låntagare och större lån till varje enskilt fartyg. Några
mer genomgripande förändringar av strukturen kan inte skönjas nu.
Mot bakgrund av det anförda är det enligt Kassans styrelses mening nödvändigt
att göra undantag från de föreslagna reglerna om stora exponeringar för Svenska
skeppshypotekskassans del. I annat fall måste verksamheten avvecklas. Med de
undantag som gjorts för Kassan i förhandlingarna med EU bör det finnas möjlighet
för Sverige att inte tillämpa direktivet i den delen på Kassan.
Styrelsen hemställer därför att den allmänna lagstiftningen om kapitaltäckning
och stora exponeringar inte görs tillämplig på Kassan.
4.1.7 Sveriges Bankkunders Riksförbund
Vi instämmer med det lagda förslaget, som innebär kontroll av exponeringar mot
viss företagsgrupp. Mot bakgrund av erfarenheterna i senaste finanskrisen anser
vi dock att förslaget bör kompletteras med en kontroll av kreditinstitutens
exponering även mot viss bransch (t.ex. fastigheter).
4.2 Normgivningsbemyndiganden
4.2.1 Riksbanken
Art 4 i direktivet om stora exponeringar ger omfattande möjligheter till lägre
viktning av vissa fordringskategorier med låg risk. Inget sägs om detta i
lagtexten, men Regeringen/FI ges rätt att precisera tillämpningen. För
tydlighetens skull bör lagtexten innehålla något generellt om att "möjligheter
till lägre viktning av vissa slag av exponeringar kan komma att ges".
4.2.2 AB Svensk Exportkredit
De förslag i promemorian som rör stora exponeringar kan för SEKs vidkommande få
dramatiska effekter - i realiteten innebärande att merparten av den av SEK
traditionellt bedrivna, exportfrämjande verksamheten skulle fördyras till men
för svensk exportnärings konkurrenskraft - om inte de tillämpningsföreskrifter
som enligt förslagen skall utfärdas av tillsynsmyndigheten kommer att medge att
de i det underliggande direktivet angivna undantagsbestämmelserna (Direktiv
92/121, artikel 4, punkterna 7-11) tillåts tillämpas fullt ut. De
undantagsbestämmelser som vi främst åsyftar är (1) de som tillåter att
exponeringar mot kreditinstitut, vi avser här i första hand svenska banker, får
viktas på motsvarande sätt som medges vid beräkning av kapitalkravet för sådana
fordringar enligt gällande kapitaltäckningsbestämmelser, och (2) de som tillåter
att säkerheter/garantier får beaktas.
För det fall att tillämpningsföreskrifterna inte skulle medge fullt utnyttjande
av nämnda undantagsbestämmelser, riskerar SEK att inte i samma utsträckning som
hittills kunna göra nya affärer som risktäcks av de tre svenska storbankerna.
Därigenom skulle kostnaderna för exportörerna öka.
En sådan konsekvens - som endast uppkommer om svenska myndigheter ej tillåter
tillämpning fullt ut av de bestämmelser som underliggande EG-direktiv innehåller
- vore säkerligen till skada för svensk exportnäring och således ej önskvärd.
Den vore ej heller, enligt SEKs uppfattning, på något vis motiverad. SEKs höga
kreditvärdighet styrker denna uppfattning. Kreditvärdigheten kommer till uttryck
bland annat i Standard & Poor*s och Moody*s rating av SEK. Ratingen är densamma
som för Konungariket Sverige. Ratinginstituten har full insyn i SEKs
motpartsexponeringar.
Viktning av fordringar mot kreditinstitut, på samma sätt som medges i gällande
kapitaltäckningsbestämmelser, är således en för SEK nödvändig förutsättning.
Samma logik som motiverar viktning i kapitaltäckningsbestämmelserna är direkt
överförbar för att motivera viktning av exponeringar.
4.2.3 Finansbolagens Förening
Lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar är av övergripande slag.
Reglernas närmare innehåll skall enligt förslaget preciseras av
Finansinspektionen.
Finansbolagens Förening anser att det är olämpligt att Finansinspektionen får
en tydlig dubbelroll, både som normgivande och övervakande myndighet. Normgiv-
ningskompetensen bör i möjligaste mån ej delegeras till tillsynsmyndigheten.
Den föreslagna regleringen blir svåröverskådlig. De institut som har att följa
bestämmelserna saknar i stora delar möjlighet att förutse hur reglerna kan komma
att utformas. Ett exempel härpå är att i det aktuella EG-direktivet återfinns
föreskrifter om undantag från reglerna i artikel 4 om begränsningar av
exponeringar. I promemorian föreslås inte att undantagen skall införas i svensk
lag, utan hänvisas endast till att Finansinspektionen genom föreskrifter kan
reglera undantagen. Kreditinstituten saknar därigenom möjlighet att förutse ens
om i EG gällande undantagsregler kommer att tillämpas i Sverige. Förhållandet är
otillfredsställande.
4.2.4 Fristående Sparbankers Riksförbund
I direktiv 92/121/EEG artikel 4 anges begränsningar av stora exponeringar. I
artikeln framgår att medlemsstat får helt eller delvis undanta vissa
exponeringar från tillämpningen av punkterna 1-3. I punkt 8 berörs fordringar på
regionala och lokala myndigheter. Här sägs att 20 procents vikt får tillämpas,
men medlemsstat får dock reducera detta vikttal till 0 procent enligt de villkor
som fastställs i artikel 7 i direktivet
89/647/EEG. Med hänvisning till att kapitalkravet för placeringar avseende
fordringar på och garantier av svensk kommun är 0 procent, anser FSR att ett
vikttal för stora exponeringar på kommuner i konsekvens härmed också bör sättas
till 0 procent. En sådan regel bör sättas till 0 procent. En sådan regel bör
införas i den svenska lagtexten. Om så inte anses möjligt bör det åtminstone
framgå av propositionen att vikttalet bör vara 0 procent.
Enligt artikel 4 punkt 7 1) i direktivet får medlemsstat från stora
exponeringar helt eller delvis undanta sådana räntebärande värdepapper som avses
i artikel 22.4 i direktiv 85/611/EEG. Härmed avses obligationer utgivna av
kreditinstitut som enligt lag är underkastat särskild offentlig tillsyn avsedd
att skydda obligationsinnehavarna. Kapital som härrör från utgivningen av sådana
obligationer måste enligt lag placeras i tillgångar, som under obligationernas
giltighetstid täcker de med obligationerna förenade fordringarna och som i
händelse av utgivarens oförmåga att fullgöra sina ekonomiska åtaganden, med
prioritet skall användas för återbetalning av kapital och ränta. Obligationer
utgivna av Spintab uppfyller inte formellt med väl reellt dessa kriterier.
Spintab har i sin bolagsordning, vilken inte utan tillsynsmyndighetens tillstånd
kan ändras, mycket strikta regler för vilka placeringar som bolaget får göra.
Några säkerheter ställs inte för någon. Med hänsyn till att bolagets
förpliktelser vid sidan av den till obligationsinnehavarna är förhållandevis
begränsad - i princip för förvaltningsåtaganden - får obligationsinnehavarna i
en eventuell konkurs dela på bolagets hela tillgångsmassa. Motsvarande
förutsätts gälla för övriga bostadsinstitut. Reellt är således de i det nämnda
direktivet uppställa kriterierna uppfyllda.
Om bostadsobligationerna inte helt undantas från stora exponeringar utan ges
vikttalet 20 procent enligt punkt 10 i direktivet kommer många sparbanker i
utgångsläget att redovisa en exponering på Sparbanken Sverige Koncernen som
kraftigt överstiger 25 procent på grund av innehavet av Spintabobligationer.
Fortsättningsvis skulle många sparbanker inte kunna placera sin likviditet i
Spintab - till och med en nettominskning krävs - utan måste välja andra
institut, t.ex. i de med sparbankerna konkurrerande bostadsinsituten. FSR anser
att detta vore orimligt från konkurrensneutral synpunkt. Detta skulle dessutom
medföra uppenbara risker för störningar i bostadsfinansieringen liksom risk för
förhöjda räntor.
Mot bakgrund av ovanstående vill FSR understryka vikten av att det i lagtext
eller i propositionen på annat sätt klargörs att bostadsobligationer avses
reellt uppfylla kraven för att helt undantas.
4.2.5 Svenska Bankföreningen
Bankföreningen konstaterar att i detta kapitel, som anger maximala gränsvärden
för ett instituts stora exponeringar, saknas bestämmelse om att regeringen eller
Finansinspektionen skall i föreskrifter meddela hur exponeringarna skall
värderas och vilka exponeringar som får undantas vid beräkningen av
gränsvärdena. Bestämmelse om dessa "normgivningsbemyndiganden" har endast
intagits i 7 kap 8 §.
Bankföreningen vill påpeka att möjligheten att värdera vissa exponeringar till
lägre vikt än 100 % och att helt undanta vissa exponeringar - i enlighet med
direktivet (92/121/EEC) - är av synnerligen stor betydelse för instituten. Detta
gäller inte minst konkurrensläget gentemot institut i andra länder. Bank-
föreningen anser därför att man i kapitel 5 om stora exponeringar bör återfinna
en bestämmelse om möjlighet till dels undantag av vissa poster, dels viktning
lägre än 100 %.
Bankföreningen anser vidare att man direkt i lagen bör ange de viktigaste
viktnings- och undantagsreglerna. Exempelvis bör man i lagen ange viktnings- och
undantagsregler för sådana poster för vilka det direkt i lagen - 3 kap 1 § -
finns angivet reduceringsregler beträffande kapitalkravet för kreditrisker. Här
kan nämnas bl.a. fordringar på svenska staten, svensk kommun och vissa utländska
stater - kapitalkrav 0 % - samt fordringar med säkerhet i form av panträtt i
bostadsfastighet - kapitalkravet reduceras med 50 %. Motsvarande undantag och
reduceringar vid beräkning av stora exponeringar bör anges i lagen.
Om det i den fortsatta beredningen bedöms att det, trots Bankföreningens
synpunkter, inte är lämpligt att direkt i lagen inta vissa undantags- och
reduceringsregler, bör i propositionen åtminstone återfinnas vägledning för
Finansinspektionens vidsträckta föreskriftsbemyndigande på detta område. Bl.a.
bör i propositionen anges att Finansinspektionen skall tillse att det
upprätthålls en parallellitet mellan reduceringsregler för kapitalkrav för
kreditrisker respektive stora exponeringar, i enlighet med Bankföreningens ovan
redovisade uppfattning.
Vidare bör i propositionen såsom ytterligare vägledning betonas att, vid
utfärdande av föreskrifter om viktnings- och undantagsregler, principen om
konkurrensneutralitet gentemot institut i andra länder bör gälla.
Bankföreningen vill här dessutom fästa uppmärksamheten på en fråga som rör
beräkningen av en exponering. I direktivet (92/121/EEC) anges i preambeln - se
promemorian sid 380, första stycket - att det är lämpligt "att vid beräkning av
en exponering som en huvudregel utgå från det nominella beloppet utan hänsyn
till vikttal eller risknivåer".
Bankföreningen vill påpeka att från ovannämnda huvudregel givetvis måste kunna
göras vissa undantag. Ett nödvändigt sådant gäller ränte- och
valutakursrelaterade kontrakt. För dessa har Finansinspektionen tidigare (FFFS
1992:20) angett att en omräkning skall ske enligt en marknadsvärderingsmetod.
Enligt gällande regler från myndigheterna i andra länder - t ex Storbritannien
och Luxemburg - skall "replacement cost" beräknas och användas för dessa poster.
Detta är logiskt när det gäller att för dem beakta den maximala förlustrisken.
Att i detta fall använda nominella belopp vore orimligt. Detta bör anges i
propositionen. Vidare bör av propositionen framgå att vid marknadsvärderings-
metod, eller motsvarande, skall belopp räknas efter nettning i tillämpliga fall.
4.2.6 Svenska Kommunförbundet
Under Normgivningsbemyndiganden, 8 § punkt 5, finns dock bestämmelser att
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall kunna
meddela närmare föreskrifter om vilka poster som utgör exponeringar, hur
exponeringar skall värderas och vilka exponeringar som får undantas vid
beräkningen av de gränsvärden som anges i 5 kap. 3 och 4 §§. Detta är emellertid
ej tillfyllest. I lagtexten bör därför tilläggas att de som tillhör grupp A2
skall undantas från regeln om stora exponeringar. Motsvarande undantag återfinns
i Europeiska gemenskapernas Råds direktiv 92/121/EEG, Artikel 4, punkt nr 8.
4.2.7 Sveriges Advokatsamfund
Från allmänna utgångspunkter är det enligt samfundet olämpligt att Finans-
inspektionen får en utpräglad dubbelroll som såväl normgivande som övervakande
myndighet. Det vore en fördel om tillsynsrollen kunde behållas vid
Finansinspektionen och att normgivningskompetensen kunde fullgöras genom
lagstiftning.
Därtill leder den föreslagna lagstiftningstekniken till stora svårigheter att
överblicka och förstå regelverket. De finansiella institut som har att följa
regelverket saknar med den föreslagna utformningen möjlighet att förutse hur
reglerna kan komma att utformas och tillämpas, vilket är otillfredsställande.
4.3 Rapportering av stora exponeringar
4.3.1 Finansinspektionen
Vad avser frågan om brutto- eller nettoredovisning vid rapportering av stora
exponeringar skall ett institut enligt 5 kap. 6 § första stycket i lagförslaget
fortlöpande rapportera sina stora exponeringar till Finansinspektionen. Enligt 7
kap. 8 § 6 lagförslaget skall regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen meddela föreskrifter om omfattningen och fullgörandet av
rapporteringsskyldigheten enligt 5 kap. 6 §. I direktivet artikel 3.3 anges att
vissa undantag från den i artikel 3.2 föreskrivna rapporteringsskyldigheten kan
medges. Denna möjlighet till undantag från rapporteringsskyldigheten är
välbetänkt och bör därför särskilt omnämnas i specialmotiveringen.
Finansinspektionen anser det lämpligt att samtliga bestämmelser om rapportering
och tillsyn samlas i 7 kap. i den föreslagna lagen. Inspektionen föreslår därför
att 5 kap. 6 § första stycket utgår. Rapporteringsskyldigheten skall i stället
framgå av en gemensam bestämmelse om rapportering i 7 kap., se avsnittet om
gruppbaserad tillsyn. Som en följd av detta bör 7 kap. 8 § anpassas till den nya
föreslagna paragrafen om rapportering i 7 kap.
4.3.2 AB Svensk Exportkredit
SEK finner det angeläget att peka på betydelsen av den konsolideringsmetod som
kommer att föreskrivas i de tillämpningsföreskrifter som enligt förslagen skall
utfärdas av tillsynsmyndigheten. Konsolideringsmetoden måste väljas så att inte
ett kreditinstitut som äger aktier i annat kreditinstitut - och som självt har
100 % kapitaltäckningskrav för aktieinnehavet, vilket leder till att gränsen för
stora exponeringar blir lägre än vad den eljest skulle ha varit - missgynnas vad
beträffar stora exponeringar. Enligt SEKs uppfattning är det vidare inte rimligt
att en och samma exponering skall inräknas i upp till sex olika instituts
rapportering.
4.3.3 OM Stockholm AB
Central clearing behandlas överhuvudtaget inte i promemorian trots att det är en
verksamhet som försiggår i hela Europa och som just är ägnad att minska risker i
värdepappersmarknaden. I Finansinspektionens nuvarande föreskrifter om
rapportering till inspektionen av uppgifter om beräkning av kapitalbas och
kapitalkrav undantas instrument som clearas från kapitaltäckningskrav. En
uttrycklig bestämmelse härom borde återfinnas i det av departementet
presenterade lagförslaget. Motsvarande gäller reglerna om rapportering av stora
exponeringar.
4.3.4 Svenska Bankföreningen
Metoden att löpande rapportera alla ökningar som uppgår till minst 20 % i
förhållande till den senaste rapporten skulle för många institut medföra en så
gott som daglig rapportering, vilket vore orimligt betungande för både
instituten och Finansinspektionen. Många företag gör ofta stora men täta för-
ändringar i utnyttjandet av en kreditram. Denna metod bör därför inte vara
obligatorisk.
I föreskrifterna bör helst lämnas frihet åt varje institut att välja en metod,
som man därefter håller fast vid.
De svenska instituten bör få använda sig av direktivets övergångsbestämmelse i
artikel 6.8, vari anges att till och med utgången av år 2001 kan
rapporteringsfrekvensen begränsas till två gånger per år - i stället för fyra
gånger per år enligt huvudregeln i artikel 3.2. Rapportering två gånger per år
under denna övergångstid är tillräcklig, eftersom det är samma
rapporteringsfrekvens som Finansinspektionen hittills har begärt.
4.4 Övergångsbestämmelser
4.4.1 Riksbanken
Direktivet om stora exponeringar gör det möjligt för kreditinstitut och
värdepappersbolag att gradvis under perioden t.o.m. slutet av år 2001 dra ned de
exponeringar som överstiger de fastlagda gränsvärdena. I promemorian anges att
Finansinspektionen bör få möjlighet att bestämma hur nedtrappningen skall ske
för berörda institut. Fullmäktige instämmer häri men menar att
Finansinspektionen därvid bör ges en riktlinje att anpassningen hela tiden bör
gå i nedåtgående riktning och således inte avbrytas av temporära ökningar av de
för stora exponeringarna. Den möjlighet direktivet ger att temporärt höja
gränsvärdena bör således inte utnyttjas, vilket även är promemorieförfattarens
åsikt.
4.4.2 Finansinspektionen
Finansinspektionen instämmer i att det saknas skäl att under en övergångsperiod
tillåta höjda gränsvärden (direktivet artikel 6.5). Den möjlighet som
inspektionen enligt övergångsbestämmelserna får att för institut som överskridit
de föreskrivna gränsvärdena bevilja anstånd att nedbringa exponeringarna till
dessa gränsvärden senast till utgången av år 2001 synes vara tillräcklig.
Inspektionen instämmer även i att skäl saknas att införa den möjlighet till
förlängning av tidsfristerna med ytterligare fem år som under artikel 6.6 medges
för mindre instituts exponeringar. Även om de regler som nu genom lag kommer att
gälla varit väl kända och en förlängd tidsfrist med fem år skulle medges kan det
förutses att vissa institut drabbas av reglerna på ett sådant sätt att en
nedtrappning inte är möjlig utan att verksamheten förändras på ett avgörande
sätt.
4.4.3 Fristående Sparbankers Riksförbund
Enligt lagförslaget skall institut som har exponeringar överstigande stipulerade
gränser nedbringa dessa till gränsvärdena senast till den 31 december 2001 i
enlighet med direktivet. Detta direktiv medger även möjligheten att förordna om
att räntesatsen 25 procent temporärt kan höjas till 40 procent till och med den
31 december 1998. Enligt föreliggande lagförslag utnyttjas inte denna möjlighet
med motiveringen att den tidsfrist inom vilken nedtrappningen av för stora
exponeringar skall ske synes vara tillräcklig. FSR anser att regler om förhöjda
gränsvärden till och med utgången av 1998 enligt direktivet bör införas i syfte
att undvika onödiga störningar och praktiska svårigheter under den inledande
övergångsperioden. Skulle lagstiftaren, mot FSR:s uppfattning, inte helt undanta
bostadsobligationer från stora exponeringar enligt ovan, anser FSR det än
angelägnare att tillåta ett temporärt förhöjt gränsvärde.
4.4.4 Svenska Bankföreningen
I promemorian (sid 27-28) anges att Finansinspektionen "får ... bevilja
institutet anstånd att nedbringa exponeringarna till dessa gränsvärden dock
senast till den 31 december 2001". Man har dock inte ansett det motiverat att
utnyttja direktivets möjligheter (artikel 6.5) till förhöjda gränsvärden t.o.m
utgången av 1998. I promemorian uttalas (sid 242): "För närvarande saknas därför
skäl att införa bestämmelser om förhöjda gränsvärden under en övergångsperiod".
Bankföreningen vill påpeka att denna snäva utformning kan leda till onödiga
svårigheter under övergångsperioden. Genom kravet att en exponering, som i
utgångsläget ligger över gränsvärdet, inte får öka, kan i realiteten ett
omedelbart kreditstopp komma att framtvingas för vissa storkunder i svenska
institut. Denna olägenhet är ett starkt skäl för att svenska institut skall få
möjlighet att utnyttja även denna övergångsbestämmelse i direktivet.
Bankföreningen anser därför att det i lagtexten bör anges att instituten skall
ha rätt att utnyttja den möjlighet till temporär höjning av gränsvärdet till 40
% (i stället för 25 %) respektive 30 % (i stället för 20 %) som föreligger
enligt direktivet.
5 Gruppbaserad tillsyn
5.1 Definitioner
5.1.1 Hovrätten över Skåne och Blekinge
I 6 kap. 2 § ges Finansinspektionen möjlighet att besluta att reglerna för
finansiella företagsgrupper skall gälla även i andra fall än dem som omfattas av
lagens bestämmelser. Det måste här anses röra sig om ett normbeslut. Emellertid
får delegation från riksdagen till förvaltningsmyndighet, med vissa här icke
aktuella undantag, endast ske genom förmedling av regeringen enligt 8 kap. 11 §
RF. Hovrätten förordar därför att den föreslagna paragrafen ändras. Följdändring
får därmed göras i 6 kap. 8 §.
5.1.2 Finansinspektionen
1 kap. Definitioner
Sammanfattning: Inspektionen anser att begreppen finansiellt institut och hol-
dingföretag med finansiell verksamhet bör klargöras. Enligt lagförslaget uppstår
ett motsatsförhållande i det avseendet att ett finansiellt institut bl.a.
definieras som ett företag som inte är ett värdepappersbolag men vars
huvudsakliga verksamhet kan vara att driva värdepappersrörelse. Ett bolag som
driver sådan rörelse blir emellertid värdepappersbolag enligt definitionen i
punkt 3. Ett annat motsatsförhållande föreligger däri att ett finansiellt
instituts huvudsakliga verksamhet kan vara att driva en eller flera av de
verksamheter som anges i 3 kap. 1 § andra stycket 2-11 lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag. Ett bolag som utför någon av dessa verksamheter, t.ex.
enligt punkterna 2 och 3 - lämnande av krediter och bedrivande av leasing-
verksamhet - bedriver finansieringsverksamhet såsom denna definieras i lagen om
kreditmarknadsbolag. Sådan verksamhet kräver tillstånd av Finansinspektionen och
bolag som fått sådant tillstånd blir kreditmarknadsbolag och därmed automatiskt
också kreditinstitut. Enligt inspektionen kan motsatsförhållandet lösas genom
att ändra begreppet finansieringsverksamhet i kreditmarknadsbolagslagen så att
definitionen i denna lag överensstämmer med definitionen av den verksamhet som
bedrivs av företag som enligt artikel 1, första strecksatsen i direktiv
77/780/EEG är att anse som kreditinstitut.
Ägarintresse är en opraktisk term eftersom den avser ett innehav och inte ett
företag. Detta visar sig särskilt i inspektionens förslag till utformning av
lagtext i 6 kap. 5 § (yttrandets avsnitt 4). Vidare anser Finansinspektionen att
definitionen bör exkludera de företag som är dotterföretag enligt definitionen i
1 kap. 2 §. Ej heller bör definitionen begränsas till företag med en viss
verksamhet utan på samma sätt som gjorts i fråga om dotterföretag enligt 1 kap.
2 §, endast behandla företagets relation till ägandebolaget.
Vad i övrigt gäller lagförslagets definitioner anser inspektionen att termerna
institut och finansiellt institut är motsägande på så sätt att ett finansiellt
institut inte är en viss typ av institut. Vidare är inte ett holdingföretag med
blandad verksamhet alltid ett holdingföretag utan kan vara ett industriföretag.
I 1 § första stycket 6 definieras "finansiellt institut" som ett svenskt eller
utländskt företag som inte är kreditinstitut eller värdepappersbolag eller
motsvarande utländskt företag men vars huvudsakliga verksamhet består i att
bl.a. driva värdepappersrörelse eller utföra en eller flera av de verksamheter
som anges i 3 kap. 1 § andra stycket 2-11 lagen om kreditmarknadsbolag.
Enligt 1 kap. 2 § 1 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse definieras värde-
pappersrörelse som "verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla så-
dana tjänster som anges i 3 §". Enligt 1 kap. 2 § 2 i samma lag definieras
värdepappersbolag som "svenskt aktiebolag som fått tillstånd att driva värdepap-
persrörelse". Det nämnda innebär att värdepappersrörelse endast kan bedrivas i
ett av inspektionen auktoriserat värdepappersbolag. Inspektionen vill med vad
här anförts peka på motsättningen i lagförslaget i den del där ett finansiellt
institut bl.a. definieras som ett företag som inte är ett värdepappersbolag men
vars huvudsakliga verksamhet kan vara att driva värdepappersrörelse.
Verksamhet som utförs enligt t.ex. punkterna 2 och 3 i 3 kap. 1 § lagen om
kreditmarknadsbolag innebär att institutet i fråga lämnar och förmedlar krediter
(punkt 2) samt bedriver leasingverksamhet (punkt 3). Sådana verksamheter ingår i
definitionen av finansieringsverksamhet enligt 1 kap. 1 § punkt 1 sistnämnda
lag. I begreppet finansieringsverksamhet enligt kreditmarknadsbolagslagen ingår
däremot inte som i direktivet, upplåning från allmänheten som en förutsättning
för tillståndsplikt. Inspektionens tillämpning av finansieringsverksam-
hetsdefinitionen i kreditmarknadsbolagslagen är att ett företag som utför bl.a.
de verksamheter som anges i ovannämnda punkter bedriver tillståndspliktig finan-
sieringsverksamhet även om ingen upplåning sker från allmänheten för finansie-
ring av verksamheten ifråga utan detta görs - åtminstone i ett inledningsskede -
enbart med eget kapital. Ett företag som med denna tillämpning klassas som
kreditmarknadsbolag blir därmed också automatiskt kreditinstitut. De företag som
skall vara kreditmarknadsbolag enligt lagen om kreditmarknadsbolag blir alltså
fler än enligt direktivet 92/30/EEG artikel 1 i vilken hänvisning görs till
bilagan till direktiv 89/646/EEG.
I 1 § lagen om kreditmarknadsbolag definieras "finansiellt institut" på samma
sätt som i det nu aktuella lagförslaget. Inspektionen anser därför att det är
angeläget att definitionen av begreppet finansiellt institut klargörs. Detta
berör även definitionen i punkt 7 i lagförslaget vad gäller begreppet
holdingföretag med finansiell verksamhet. En ändring i detta avseende måste i så
fall ske även i den nu gällande lagen om kreditmarknadsbolag. Enligt
inspektionen kan det motsatsförhållande som nu föreligger enligt lagförslaget
vad gäller definitionerna av finansiellt institut respektive
finansieringsverksamhet lösas genom att ändra definitionen av sistnämnda begrepp
i kreditmarknadsbolagslagen så att definition av begreppet
finansieringsverksamhet överensstämmer med definitionen av den verksamhet som
bedrivs av ett företag som enligt artikel 1, första strecksatsen i direktiv
77/780/EEG är att anse som kreditinstitut.
6 kap. Gruppbaserad tillsyn
Definition av finansiell företagsgrupp (1 §)
Lagförslagets bestämning av vilka företag som ingår i en finansiell
företagsgrupp synes inte helt lättförstådd. Förslaget synes inte fullt ut beakta
direktivets bestämmelser. Inspektionen har noterat följande fall.
a. Instituts innehav av ägarintressen i utländska institut. Lagförslagets
definition av ägarintressen omfattar även utländska institut (1 kap. 1 § 10).
Begreppet institut omfattar endast svenska kreditinstitut och värdepappersbolag
(1 kap. 1 § 2, 3 och 5). Av denna anledning kan bestämningen "ägarintressen i
ett annat institut" (6 kap. 1 § första stycket 2) uppfattas som motsägelsefull,
d.v.s. riskerar att inte komma att omfatta utländska institut. Direktivets
artikel 3.1 anger att institut och dess ägarintressen i institut och i
finansiella institut skall stå under gruppbaserad tillsyn. Något undantag görs
inte för utländska ägarintressen.
b. Ett institut har endast utländska dotterföretag motsvarande institut. En
finansiell företagsgrupp föreligger om något av villkoren i 6 kap. 1 § första
stycket är uppfyllt. Ordet även i paragrafens sista stycke tillför ett villkor
som innebär att ett utländskt dotterföretag motsvarande institut inte
självständigt medför att en finansiell företagsgrupp uppstår.
c. Holdingföretag med finansiell verksamhet innehar ägarintresse i anknutna
företag. Anknutna företag ingår enligt förslaget inte i en finansiell
företagsgrupp om de utgör ägarintressen till holdingföretag med finansiell
verksamhet. Enligt direktivets artikel 5.5 skall - när gruppbaserad tillsyn
skall utövas enligt artikel 3.1 och 3.2 - även anknutna företag ingå.
d. Begränsningen av ägarintressen. Enligt förslaget ingår företag i vilka
ägarintressen innehas i en finansiell företagsgrupp endast under vissa
förutsättningar, nämligen om ledningen av företaget delas med andra delägare och
delägarnas ansvar är begränsat. Denna situation torde vara mindre vanlig. Någon
begränsning till detta slag av ägarintressen görs inte i direktivet. Enligt
artikel 3.1 gäller bl. a. att ett kreditinstitut som har ett ägarintresse i ett
kreditinstitut eller ett finansiellt institut skall stå under tillsyn på
grundval av sammanställning av institutens finansiella ställning. Lagförslaget
bör ändras så att även övriga fall av ägarintressen omfattas. Se även kommentar
till 6 kap. 6 §.
I övrigt noterar inspektionen att lagförslaget medför skillnader avseende den
finansiella gruppens innehåll beroende på om ägaren är ett institut eller ett
holdingföretag med finansiell verksamhet. Vissa företag som ingår i en
finansiell företagsgrupp om de ägs av ett institut, ingår inte i en sådan grupp
om de ägs av ett holdingföretag med finansiell verksamhet. Ägs ett institut av
ett holdingföretag med finansiell verksamhet kan ägandet i t.ex. ett finansiellt
institut, genom att läggas i ett holdingföretag, undgå den gruppbaserade
tillsynen.Det är osäkert om lagförslaget i denna del uppfyller direktivets
bestämmelser. Det kan nämligen hävdas att direktivet - genom sin hänvisning i
artikel 3.2 till artikel 5 - jämställer holdingföretag med institut i nyssnämnda
avseende. Skillnaderna bör noteras i beredningen av lagförslaget. En utökning av
den föreslagna definitionen kan i den praktiska tillämpningen komma att visa sig
påkallad. Denna fråga bör - om inte förr - närmare prövas när erfarenheter
vunnits av lagförslagets definition av finansiell företagsgrupp och regelverket
i övrigt.
Ytterligare ett fall som kan behöva uppmärksammas är att innehav av anknutna
företag som ägarintresse eller som dotterföretag inte självständigt medför att
en finansiell företagsgrupp föreligger. Anknutna företag omfattas av
gruppbaserad tillsyn endast om moderföretaget ingår i en finansiell
företagsgrupp. Lagförslaget synes dock förenligt med direktivet.
Från lagteknisk synpunkt bör noteras att definitionen av en finansiell
företagsgrupp bör ange vad en sådan grupp är istället för att definiera när en
finansiell företagsgrupp föreligger. Jämför med definitionen av koncern i 1 kap.
2 § tredje stycket.
Finansiell företagsgrupp i andra fall (2 §)
Direktivets definition av ägarintresse omfattar även dotterföretag. Lag-
förslagets definition av ägarintresse överensstämmer med direktivets i detta
avseende. Eftersom Finansinspektionen föreslagit att dotterföretag skall
exkluderas från definitionen, bör de i konsekvens härmed särskilt anges i 2 § p.
1. Även tydlighetsskäl talar för denna lösning.
Direktivets stadganden i artikel 5.4 om grupptillhörighet p g a "väsentligt
inflytande" respektive "gemensam ledning" har intagits i lagförslagets 6 kap. 2
§ 2. och 3. Av direktivets artikel 5.5 följer emellertid att dessa regler skall
kunna tillämpas även på anknutna företag. Lagförslaget anger tillämpning endast
på institut och finansiellt institut.
5.1.3 Svensk Exportkredit
Bestämmelserna om gruppbaserad tillsyn innebär krav på konsoliderad redovisning
rörande bland annat kapitalbasen, kapitalkraven för kreditrisker och
marknadsrisker samt stora exponeringar. Uttryckligen anges i förslaget att även
den del som belöper på minoritetsintresse skall ingå.
SEK finner det angeläget att uttrycka sin uppfattning om att enbart det faktum
att ett kreditinstitut äger aktier motsvarande minst 20 % av röstetalet eller
antalet aktier i ett annat kreditinstitut inte automatiskt bör leda till att en
finansiell företagsgrupp skall anses föreligga och att konsolidering skall ske.
För att konsolidering skall vara motiverad erfordras, enligt SEKs uppfattning,
att det ägande bolaget har ett dominerande inflytande över det ägda bolaget. Så
kan vara fallet om t.ex. en tjugoprocentsägare finns och resterande aktier är
utspridda bland många småägare. Om det däremot finns två tjugoprocentsägare
saknas, definitionsmässigt, oavsett om resterande aktier är spridda bland låt
säga en femtioprocentsägare och två femprocentsägare eller en mängd småägare,
anledning att utgå från att var och en av dessa tjugoprocentsägare utövar
dominerande inflytande över det ägda kreditinstitutet.
5.1.4 Finansbolagens förening
Finansiell företagsgrupp
Kapitel 6 i den föreslagna lagen om kapitaltäckning reglerar gruppbaserad
tillsyn. Det nya begreppet finansiell företagsgrupp som föreslås infört är
vidare än det koncernbegrepp som införs i lagen i övrigt. Finansinspektionen
skall kunna besluta om tillsyn över finansiella företagsgrupper och över andra
företagsgrupper även om inte kapitalbindningar föreligger.
Finansbolagens Förening konstaterar att det i promemorian uttalas tveksamhet
avseende om det aktuella EG-direktivet verkligen tvingar Sverige att införa
lagregler om konsolidering mm i företag som utövar ägarintresse över finansiella
institut. En regel om konsolidering, vars närmare tillämpning överlåts till
Finansinspektionen är enligt föreningen otillfredsställande. Konsolideringskrav
och tillsynsregler avseende företag som inte har kapitalbindningar till det
aktuella finansiella institutet, kan enligt föreningen lätt leda till reglering
av företag i näringslivet som inte är nödvändig och som hämmar effektiviteten i
näringslivet.
5.1.5 Fondbolagens Förening
Föreningen har utgått från att fondbolagsverksamhet inte inryms i den definition
av "finansiellt institut", som upptas i 1 kap. 1 § förslaget till lag om
kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag,
bl.a. därför att de "förvärv av aktier" etc. som där anges inte sker för egen
räkning.
5.1.6 Svenska Bankföreningen
I promemorian föreslås att lagen inleds med ett kapitel med definitioner.
Bankföreningen tillstyrker att i lagens 1 kap sammanförs definitioner.
Föreningen noterar att definitionsmässigt är ett "finansiellt institut" i 1§
punkt 6 inte ett "institut" enligt punkt 5. Terminologin är här något ologisk
och kan vara förvillande. Föreningen vill understryka betydelsen av att be-
greppsnomenklauturen i den finansiella lagstiftningen är tydlig och enhetlig.
Det kan även finnas anledning att genomföra en översyn härav.
För övrigt anser Bankföreningen att, för läsbarhetens skull, de begrepp som
definierats i 1 kap bör utskrivas med spärrad stil i den löpande lagtexten.
6 kap. Gruppbaserad tillsyn
1 §
I promemorian föreslås införande av begreppet "finansiell företagsgrupp"
tillsammans med reglerna om gruppbaserad tillsyn. Av allmänmotiveringen framgår
bl a följande:
- "Finansiell företagsgrupp blir ett vidare begrepp än koncern." (sid 245)
- "Finansinspektionen föreslås få besluta att bestämmelserna om finansiella
företagsgrupper skall gälla i vissa fall trots att det inte finns några
kapitalbindningar mellan företagen." (sid 245)
- "I direktivet om gruppbaserad tillsyn har ägarintresse definierats som ett
innehav av andelar eller aktier i ett företag som representerar antingen 20 %
av rösterna eller 20 % av kapitalet. Definitionen är alltså inte densamma som
Redovisningskommittén föreslagit ... Det är olyckligt att definitionen inte
är enhetlig i de angivna lagarna. Detta bör beaktas i det fortsatta
beredningsarbetet av Redovisningskommitténs förslag" (sid 249)
Bankföreningen anser att de ovan refererade exemplen från promemorian tydligt
visar att man inte har löst definitionsfrågorna på ett tillfredsställande sätt.
Det är opraktiskt, arbetsbetungande och förvirrande om instituten skall redovisa
och rapportera efter olika "koncernbegrepp" i olika sammanhang. En ökad samord-
ning är nödvändig.
5.1.7 Sveriges Advokatsamfund
Begreppet finansiell företagsgrupp
För tillsynsändamål föreslås begreppet finansiell företagsgrupp införas i lag.
För finansiella företagsgrupper skall, om Finansinspektionen så beslutar,
tämligen långtgående regler om kapitalkrav och aktieinnehav gälla. Uttalanden i
promemorian (s 251) anger att det kan ifrågasättas om EG-direktivet tvingar
Sverige att införa en regel som den föreslagna.
Samfundet, som inser att lagändringar utöver vad som förskrivs av åtaganden i
EES-avtalet kan vara nödvändiga, ställer sig tveksamt till behovet av den
föreslagna lagregeln. Lagregeln kan komma att leda till omfattande kontroll och
reglering av svensk industri till men för effektiviteten i handelslivet. Enligt
samfundet bör frågan lösas från en pragmatisk utgångspunkt, och således bör en
regel införas först när det visats att behov av kapitaltäckningskrav m.m. för
sådana företagsgrupper verkligen föreligger.
5.2 Området för gruppbaserad tillsyn
5.2.1 Riksbanken
En specifik tillsynsfråga som torde fordra uppmärksamhet är vilket samarbete som
behöver komma till för att övervakningen av de i utlandet etablerade företag som
marknadsför tjänster i Sverige på ett gränsöverskridande sätt skall bli
tillfredsställande.
Det följer av direktivet om gruppbaserad tillsyn att en konsolidering bör ske i
Sverige för sådana underkoncerner som har moderföretag hemmahörande här i lan-
det. Direktivet ger dock Finansinspektionen möjlighet att träffa avtal med de
behöriga myndigheter som auktoriserat huvudkoncernmodern om att huvudansvaret
för tillsynen delegeras till dem. Enligt promemorian föreligger det inte skäl
för att Finansinspektionen skall överlåta sitt tillsynsansvar för de i Sverige
hemmahörande kreditinstituten eller värdepappersbolagen. Vikten framhålls av att
detta tillsynsansvar utövas av hemlandsmyndigheten varför möjlighet att avtala
om delegering till moderföretagets tillsynsmyndighet inte bör medges.
Fullmäktige delar denna bedömning.
5.2.2 Finansinspektionen
Kapitalkrav m.m. för finansiell företagsgrupp (3 §)
Enligt förslaget skall bestämmelserna om kapitaltäckning och stora exponeringar
m.m. "tillämpas även på den samlade ekonomiska ställningen för en finansiell
företagsgrupp". Lagrummet får ett enklare och tydligare innehåll om det istället
anges att de olika reglerna skall tillämpas även på en finansiell företagsgrupp.
Genom ett särskilt angivande av sambandet mellan denna bestämmelse och den
gruppbaserade redovisningen, se ändringsförslag avseende 6 kap. 5 §, säkerställs
och förklaras sambandet.
Till följd av använda definitioner ingår normalt inte försäkringsföretag i en
finansiell företagsgrupp. Anledning saknas därför att behålla regeln i 3 § andra
stycket att försäkringsföretag och vissa dotterföretag till försäkringsföretag
inte omfattas av reglerna i 3 § första stycket.
Av ytterligare en anledning bör stycket utgå. Det har nämligen blivit vanligare
att även banker etablerar s.k. captivebolag, dvs. försäkringsföretag vars
huvudsakliga verksamhet är att försäkra den egna koncernen mot risker avseende
exempelvis kreditförluster, förmögenhetsbrott och egendomsskador.
Riskerna ligger således kvar i den finansiella företagsgruppen i den mån ett
captivebolag inte återförsäkrar sig. Dessutom kan captivebolagets placeringar
och åtaganden vara av betydelse för gruppen. Syftet med gruppbaserad tillsyn kan
alltså komma att urholkas om sådana bolag undantas från bestämmelserna. Enligt
Finansinspektionens uppfattning bör ett captivebolag normalt anses vara ett
anknutet företag och därmed ingå i den finansiella företagsgruppen. Även vid en
bedömning enligt de särskilda utvidgningsmöjligheterna som ges i 2 § kan detta
bli resultatet. Trots detta kommer regeln i 3 § andra stycket att undanta
captivebolag från tillämpningen av reglerna. Även av denna anledning bör således
3 § andra stycket utgå.
6 kap. 3 § föreslås istället få följande lydelse
3 § Vad som föreskrivs i 2 kap. 2 § om kapitalkrav för kreditrisker, i 2 kap. 3
§ om kapitalkrav för marknadsrisker och i 5 kap. 3 och 4 §§ om stora
exponeringar skall tillämpas även på en finansiell företagsgrupp.
5.2.3 Svenska Bankföreningen
4 §
I promemorian anges i första och andra styckena "finansiell företagsgrupps sam-
lade ...".
Bankföreningen anser att ordet "motsvarande" bör skjutas in före ordet
"samlade" i båda styckena.
Området för gruppbaserad tillsyn
I promemorian (sid 255) behandlas nuvarande bestämmelse i 2 kap 15a § BRL
avseende banks rätt att förvärva aktier och att bevilja vissa speciella
krediter. Det påpekas att den svenska lagstiftningen föreskriver hårdare krav än
enligt andra banksamordningsdirektivet men att "det finns för närvarande inte
skäl att utvidga denna ram för placeringsaktier som i dag gäller för bankerna".
Bankföreningen anser att de nuvarande bestämmelserna i 2 kap 15a § beträffande
en banks rätt att förvärva aktier etc är onödigt restriktiva jämfört med "andra
banksamordningsdirektivet" (89/646/EEC) och andra länders implementering därav.
För svensk bank har maximigränsen för aktieinnehav, krediter med efterställd
betalningsrätt, krediter med rätt till andel i vinst m m satts till 30 % av
kapitalbasen totalt och 1,5 % av kapitalbasen för innehav i ett enskilt företag.
Enligt direktivet, artikel 12, punkt 1 och 2 gäller gränserna 60 % av
kapitalbasen för totalt innehav av kvalificerade innehav (dvs 10 % eller mer av
aktiekapital eller rösträtt i ett visst företag) och 15 % av kapitalbasen för
kvalificerat innehav i ett enskilt företag. För övriga aktieinnehav, dvs
icke-kvalificerade, finns i direktivet inga begränsningar alls.
Uppenbarligen råder på detta område en mycket betydande diskrepans mellan
Sveriges och EG's regler. I vissa speciella fall kan detta medföra
konkurrensnackdelar för de svenska bankerna.
Även om de svenska bankerna, av försiktighetsskäl, i princip inte är
intresserade av stora aktieinnehav i icke-finansiella företag, ter sig de
svenska bestämmelserna onödigt begränsande i jämförelse med de som gäller för
utländska konkurrenter. Bankföreningen anser därför, av främst principiella
konkurrensskäl, att de svenska bestämmelserna bör göras mer EG-konforma. Vidare
bör övervägas en bestämmelse som medger innehav över vissa angivna gränser efter
tillstånd av Finansinspektionen.
5.3 Undantag från den gruppbaserade tillsynen
5.3.1 Riksbanken
I promemorian noteras vidare att om ett kreditinstitut eller värdepappersbolag
är underkastat gruppbaserad tillsyn medger direktiven att Sverige inför be-
stämmelser som medför att tillsynen endast sker gruppbaserat och inte på
individuell nivå. Bedömningen görs att även om dylika bestämmelser skulle
innebära lättnader för företagen saknas för närvarande tillräckliga skäl för att
införa dem i Sverige. Försiktighetsmotivet gör att fullmäktige även på denna
punkt delar den bedömning som redovisas i promemorian.
5.3.2 Finansinspektionen
Baselkommitténs regler förutsätter att kapitaltäckning skall ske på konsoliderad
basis. När kapitaltäckningsbestämmelserna infördes för svensk del kom de att
gälla för såväl enskilda kreditinstitut i en bankkoncern som koncernen som hel-
het. Syftet med detta var att kunna kontrollera att inte något eller några
institut inom koncernen underkapitaliseras till men för
konkurrensförutsättningarna och stabiliteten på finansmarknaden. Kapital-
täckningsbestämmelserna fick därmed en omfattande giltighet. De skall uppfyllas
inte bara av en bankkoncern utan även av varje i sådan koncern ingående
kreditinstitut eller värdepappersbolag. Detta har lett till att bestämmelserna
internationellt sett visat sig inte vara konkurrensneutrala. Finansinspektionen
anser därför att bestämmelserna bör ses över och anpassas till vad som gäller
internationellt så att kapitalkravet kan beräknas enbart på koncern- eller
gruppnivå när det är fråga om gruppbaserad tillsyn. Därmed uppnås också
överensstämmelse med vad inspektionen föreslår i fråga om tillsynen på gruppnivå
när det gäller stora exponeringar. Finansinspektionen anser att frågan bör lösas
så skyndsamt som möjligt.
5.4 Fördelningen av tillsynsansvaret
5.4.1 Riksbanken
Promemorian uppehåller sig en hel del vid den viktiga frågan om internationellt
samarbete till främjande av effektivast möjliga tillsyn. Det är viktigt att det
fastläggs en grundläggande arbetsfördelning mellan hemländernas och
värdländernas tillsynsmyndigheter. Detta är nödvändigt för att förebygga risken
att något företag som skulle ha omfattats i praktiken lämnas utan tillsyn.
Fullmäktige önskar emellertid framför allt lägga vikt vid att samordningen
mellan ländernas tillsynsmyndigheter verkligen förstärks och bedrivs effektivt.
5.4.2 Finansinspektionen
Tillsynsansvar (12 §)
I det fall en finansiell företagsgrupp är en svensk underkoncern till en
utländsk finansiell företagsgrupp, som står under utländsk tillsyn, bör undantag
i vissa fall kunna medges från bestämmelserna i 6 och 7 kap. såvitt avser
underkoncernen. Bestämmelserna om tillsynsansvar bör i övrigt kunna förenklas
utan att de kommer att stå i strid med bestämmelserna i direktivet. Vidare bör
möjligheten att träffa överenskommelse med annan behörig tillsynsmyndighet kunna
delegeras till Finansinspektionen. En bestämmelse härom bör tas in i 7 kap. 9 §.
Paragrafen bör tas in i 7 kap. och få följande lydelse.
(12) § En finansiell företagsgrupp står under tillsyn av Finansinspektionen.
Regeringen får träffa överenskommelse med behöriga myndigheter i annat land om
vilken myndighet som skall utöva tillsyn av en finansiell företagsgrupp, om
moderföretaget i gruppen är ett utländskt holdingföretag med finansiell
verksamhet.
Om en finansiell företagsgrupp står under utländsk tillsyn eller andra
särskilda skäl föreligger, får regeringen medge att bestämmelserna i 6 och 7
kap. ej skall tillämpas.
Möjligheterna i 7 kap. 9 § för regeringen att delegera vissa uppgifter till
Finansinspektionen bör utsträckas till att även omfatta möjligheten att träffa
överenskommelse med annan tillsynsmyndighet om vilken myndighet som skall utöva
tillsynen över en finansiell företagsgrupp i ett konkret fall.
5.5 Särskilt om gruppbaserad tillsyn avseende stora
exponeringar och kapitalkrav för marknadsrisker
5.5.1 Riksbanken
Likaså delas uppfattningen att nettoinnehav i skilda bolag inom en koncern inte
bör få avräknas mot varandra, trots att detta enligt direktivet skulle vara
medgivet om man avstår från att enbart tillämpa gruppbaserad tillsyn.
5.5.2 Finansinspektionen
I direktivet om stora exponeringar 92/121/EEG anges att tillsyn över
kreditinstitut som inte är vare sig moder- eller dotterföretag skall utövas på
institutsnivå medan tillsynen över övriga institut skall ske på gruppnivå enligt
direktivet om gruppbaserad tillsyn 92/30/EEG.
I Finansdepartementets förslag till ny lagstiftning om bl.a. stora exponeringar
föreslås däremot en strängare tillämpning på de svenska instituten genom att
reglerna om stora exponeringar skall gälla på såväl enskilt instituts nivå som
på gruppnivå.
Finansinspektionen har i sitt tidigare allmänna råd om kreditinstitutens stora
exponeringar tillämpat den princip som Finansdepartementet nu föreslår.
Erfarenheterna av denna tillämpning är dock blandade.
Från tillsynssynpunkt har det under senare år blivit allt mer angeläget att
övervaka tillsynsobjekten på koncernnivå. Skälet till detta är att en stor del
av de finansiella instituten ingår i koncerner vars verksamheter dessutom ofta
är blandade. Ett koncernförhållande kräver en annan styrning och tillsyn än vad
som krävs för ett enskilt institut. Detta innebär att tillsynsmyndighetens
uppgift alltmer inriktas på att tillse att instituten har goda kontroll- och
styrsystem som förmår att skapa en överblick över en koncerns eller en
finansiell företagsgrupps totala verksamhet. För att kunna bedöma en sådan
grupps utveckling vad gäller risker och resultat är det därför av vikt att det
inom gruppen finns limiter som begränsar gruppens stora exponeringar och en
löpande uppföljning som säkerställer att föreskrivna kapitalkrav uppfylls. Det
är därför viktigt att begränsningar avseende stora exponeringar gäller på
gruppnivå när ett institut ingår i en finansiell företagsgrupp. Från
tillsynssynpunkt är detta också tillfyllest. Inspektionen förutsätter att
behoven av information från enskilda institut inom en finansiell företagsgrupp
kommer att tillgodoses genom de krav på redovisningsrutiner som bl.a. tagits in
i förslaget till den nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappersbolag.
Med anledning av det som föreslagits ovan bör en ny 7 § införas i 5 kap. med
följande lydelse.
Begränsningarna i 3 och 4 §§ skall gälla för ett institut som inte är vare sig
moder- eller dotterföretag i en finansiell företagsgrupp som står under tillsyn
av Finansinspektionen. För en finansiell företagsgrupps stora exponeringar skall
gälla vad som föreskrivs i 6 kap. 3 §.
Vidare bör specialmotiveringen till 5 kap. 5 § första stycket avseende undantag
från exponeringar mellan koncernbolag ändras till den del krav ställs på
individuell tillsyn av varje företag i en koncern. Lämpligen kan den näst sista
meningen på sid 321 i promemorian utgå. I samma avsnitt i specialmotiveringen
framgår att undantaget är tillämpligt endast när det är fråga om ett
moderföretag hemmahörande i Sverige. Detta bör även framgå av paragrafen.
Kapitalkrav för marknadsrisker m.m. i finansiell företagsgrupp
I promemorians avsnitt 7.6 (s 262 och 267) anges att vid beräkningen av
kapitalkrav för marknadsrisker m.m. skall ej nettning få göras mellan skilda
bolag. Regeln har dock inte intagits i lagförslaget. Ståndpunkten motiveras med
att det inte kan "anses vara acceptabelt att det bolag som gjort förluster skall
vara beroende av att vinsten överförs från ett annat bolag i koncernen."
Utgångspunkten i gruppbaserad tillsyn torde vara att gruppen skall bedömas som
en ekonomisk enhet, men naturligtvis med nyanseringar i olika avseenden. Med
hänsyn härtill förefaller ett strikt förbud mot nettning vid beräkning av
marknadsrisker m.m. omotiverat strängt. Motivtexten bör anpassas i enlighet
härmed. I så fall kan Finansinspektionen i föreskrifter ange under vilka
förutsättningar avräkning skall få ske. Jämför 7 kap. 8 § 4 p.
5.5.3 Svenska Bankföreningen
I promemorian föreslås att, om moderföretag är ett institut, skall vid
beräkningen av gränsvärdena för stora exponeringar inte medräknas exponeringar
som koncernföretag, som är institut, har gentemot andra koncernföretag "om
företagen står under tillsyn och omfattas av samma konsolidering som
moderföretaget".
Bankföreningen anser att denna lagtext bör omformuleras i enlighet med
motsvarande bestämmelse i direktivet (92/121/EEC), artikel 4.6. Där är
formuleringen följande (i svensk översättning): " .... under förutsättning att
dessa företag omfattas av sådan gruppbaserad tillsyn som kreditinstitutet självt
är underkastat enligt direktiv 92/30/EEG ..." Promemorians formulering kan göra
det tveksamt huruvida ett institut slipper medräkna kredit till ett inom
koncernen befintligt fastighetsbolag. Om så inte blir fallet, skulle stora
problem uppstå. För tydlighets skull bör i propositionens allmänmotivering klart
anges att ett institut såsom stor exponering inte behöver räkna krediter till
närstående företag vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta panter
som övertagits för att skydda institutets fordringar.
5.5.4 Konkurrensverket
S.k. nettning och andra kostnadsreducerande möjligheter som de nya reglerna
tillåter bör utnyttjas fullt ut för att inte svenska finansiella företag skall
erhålla komparativa kostnadsnackdelar. Detta bör enligt konkurrensverket även
vara vägledande för detaljutformningen av kraven på nya rutiner för
värdepappersbolagens informationsplikt, rapportering av stora exponeringar och
gruppbaserad tillsyn.
5.6 Sammanställningens form och omfattning
5.6.1 Finansinspektionen
Upprättande av gruppbaserad redovisning (5 §)
I paragrafen bör inledningsvis anges att den gruppbaserade redovisningen skall
upprättas för tillämpning av bestämmelserna i 3 och 4 §§.
I lagförslaget används den relativt osvenska termen "konsolidering" dels som en
kompletterande benämning på den gruppbaserade redovisningen, dels som
samlingsterm på olika principer för själva upprättandet (fullständig
konsolidering - konsolidering med klyvningsmetoden). Med hänsyn till att i
Sverige termen "konsolidera" i allmänhet används för att på ett mer allmänt sätt
ange att ett företag bygger upp reserver bör termen undvikas i detta sammanhang.
Den bör i vart fall inte användas som en kompletterande eller alternativ
benämning för gruppbaserad redovisning.
Lagförslaget anger att den gruppbaserade redovisningen skall upprättas enligt
de regler som ges i aktiebolagslagen (ABL) och bankrörelselagen (BRL) om
koncernbalansräkning. I vissa fall måste emellertid anpassning av reglerna göras
när gruppbaserad redovisning skall upprättas. Främst gäller detta när
klyvningsmetoden ("kvotkonsolidering") skall användas. Det bör därför i
lagtexten anges att den gruppbaserade redovisningen skall upprättas med
motsvarande tillämpning av bestämmelserna i ABL och BRL.
Genom den begränsning till balansräkning som görs i 5 § andra stycket
exkluderas upprättande av resultaträkning för den finansiella företagsgruppen.
Även en resultaträkning bör upprättas för att bestämma det egna kapitalet,
möjliggöra avstämning och säkerställa eliminering av internvinster och den
särbehandling av olika resultatkomponenter som kan erfordras.
Den bestämning av vad den gruppbaserade redovisningen skall omfatta som görs i
5 § tredje stycket första meningen ("konsolideringen skall omfatta kapitalbasen,
kapitalkraven ....") harmonierar inte med hänvisningen till ABL:s och BRL:s
koncernredovisningsregler, eftersom dessa innebär bl.a. att en komplett
balansräkning skall upprättas. Att härutöver omfattande detaljspecifikationer
erfordras följer av lagens bestämmelser om kapitalkrav etc. men torde inte
behöva anges i lag. Bestämningen bör därför utgå.
I lagförslaget finns reglerna om upprättandet av den gruppbaserade
redovisningen såväl i 5 § som i 6 §. Inspektionen föreslår att de sammanförs i 5
§, men att reglerna om kapitalbas i 5 § överförs till en ny 6 §. I förslaget
till ny lydelse av 5 § nedan har detta gjorts, medan kommentarerna lämnas enligt
lagförslagets paragrafdisposition.
Beträffande regeln i 5 § tredje stycket andra meningen om behandlingen i
kapitalbasen av minoritetsandelar bör uppmärksammas att även minoritetsintresse
avseende ägarintressen i vissa fall kan medräknas, nämligen när ägarintressen
ingår genom fullständig konsolidering. Regeln - liksom regeln om goodwill - bör
föras samman med reglerna om kapitalbasen som ges i det följande fjärde stycket.
De kan lämpligen föras in som en särskild 6 §.
Med beaktande av vad ovan anförts föreslås att 5 och 6 §§ i lagförslaget
istället får följande lydelse. Beträffande termen ägarintresse, se kommentar om
definitioner i avsnitt 2.
Gruppbaserad redovisning
5 § För tillämpningen av bestämmelserna i 3 och 4 §§ skall för finansiell
företagsgrupp upprättas gruppbaserad redovisning.
Gruppbaserad redovisning skall upprättas med motsvarande tillämpning av de
regler som enligt 11 kap. 11 § aktiebolagslagen (1975:1385) och 4 kap. 11 §
bankrörelselagen (1987:617) gäller för upprättande av koncernbalansräkning och
koncernresultaträkning, om inte annat följer av denna lag eller av föreskrifter
som meddelats med stöd av denna lag.
Vid upprättande av gruppbaserad redovisning skall i den finansiella
företagsgruppen ingående dotterföretag och företag vari ägarintressen innehas
intagas enligt vad som i fjärde - sjätte styckena sägs.
Dotterföretag skall intagas fullständigt. Även företag vari ägarintressen
innehas skall intagas fullständigt, om inte annat följer av femte eller sjätte
stycket.
Företag, vari ägarintressen innehas, vilket leds tillsammans med ett eller
flera företag som inte ingår i den finansiella företagsgruppen, skall, när
ägarnas ansvar är begränsat till den andel av kapitalet som de innehar, intagas
med den andel som företaget ägs.
Regeringen får ange när, i andra fall än som sägs i femte stycket, företag vari
ägarintresse innehas, får intagas med den andel till vilken företaget ägs, eller
när sådant företag får redovisas enligt kapitalandelsmetoden eller till annat
värde som är förenligt med bokföringslagen (1976:125).
(6 §)
Eftersom sammansättningen av en finansiell företagsgrupp kan avvika från en
koncern, bör i 6 § termen koncern inte användas.
Lagförslaget anger att för ägarintressen av i 6 kap. 1 § första stycket 2.
angivet slag skall klyvningsmetoden användas. Som framgått ovan anser
Finansinspektionen att även övriga slag av ägarintressen i princip skall ingå i
den finansiella företagsgruppen. Att därvid fullständigt intagande i den
gruppbaserade redovisningen som huvudregel skall företas bör anges i lagen.
Skälen är följande.
Med kapitalandelsmetoden kommer inte ägarintressets tillgångar etc. att intagas
i gruppens balansräkning. Endast ett fullständigt intagande eller
klyvningsmetoden möjliggör detta. Kapitalandelsmetoden innebär nämligen att
endast gruppens bokförda värde av aktierna i ägarintresset påverkar gruppens
kapitalkrav och begränsningen av dess stora exponeringar.
I Bank of Englands föreskrifter anges att fullständigt intagande skall göras
för alla majoritetsinnehav och normalt för ägarintressen. Pro rata
(klyvningsmetoden) medges för ägarintressen endast i exceptionella fall, där det
är säkerställt att det finns andra betydande aktieägare som har förmåga och
vilja att tillhandahålla lika stort ägarstöd (parental support) som aktieägaren
som ingår i den gruppbaserade redovisningen.
I Danmark gäller att ägarintressen som inte är dotterföretag och som drivs
gemensamt med andra verksamheter skall intagas pro rata. Är ägarföretagets
ansvar inte begränsat till ägandet eller röstandelen skall bolaget intagas
fullständigt. Av förarbetet framgår att om ägaren - trots att aktieinnehavet är
begränsat - må anses för att vara ansvarig för hela företaget, i synnerhet för
dess skulder - skall det göras ett fullständigt intagande.
Mot bakgrund av vad här anförts bör 6 § erhålla nedanstående lydelse, vilken
motsvarar 6 kap. 5 § fjärde stycket i lagförslaget.
6 § Kapitalbasen för en finansiell företagsgrupp skall bestämmas i enlighet med
vad som anges i 2 kap. 5-7 §§. Även del belöpande på minoritetsandelar skall
ingå. Goodwill belöpande på företag som intagits fullständigt eller med
klyvningsmetoden skall räknas av från primärt kapital. Vid beräkning av
kapitalkrav för kreditrisker skall tillgångar och åtaganden tas upp till de
värden som föreskrivs i 3 kap. 1 §. Vid beräkning av kapitalkrav för
marknadsrisker skall reglerna i 4 kap. 2-8 §§ tillämpas. Exponeringar skall
bestämmas på sätt som anges i 5 kap. 3-5 §§. Kontroll av att gränserna för
åtaganden och innehav av aktier och andelar i företag inte överskrids skall
göras enligt 2 kap. 15 a § bankrörelselagen (1987:617) eller 3 kap. 6 § lagen
(1992:1610) om kreditmarknadsbolag.
Vid beräkningar och bestämmande enligt första stycket skall även förordningar
och föreskrifter som utfärdats med stöd av denna lag tillämpas.
I 7 kap. 8 § saknas bemyndigande avseende föreskrifter enligt 6 kap. 5 § andra
stycket rörande upprättandet av den gruppbaserade redovisningen. Ett sådant bör
införas mellan nuvarande 6 och 7 punkten med följande lydelse.
7. upprättande av gruppbaserad redovisning enligt 6 kap 5 §.
5.6.2 Svenska Bankföreningen
I promemorian punkt 7 föreslås att regeringen eller Finansinspektionen skall
meddela närmare föreskrifter om "hur konsolidering skall ske i andra fall än som
anges i 6 kap 6 §". I specialmotiveringen härtill (sid 327) anges att i vissa
fall "får inspektionen tillåta eller kräva att kapitalandelsmetoden används".
Bankföreningen anser att kapitalandelsmetoden bör användas i alla de fall då
inte direktivet uttryckligen föreskriver någon annan metod. Skälet härtill är
att kapitalandelsmetoden är den konsolideringsmetod som skall användas i
redovisningssammanhang. Föreningen föreslår att ovannämnda uppfattning intas i
propositionen.
5.6.3 Svensk Exportkredit
SEK finner det också angeläget att peka på betydelsen av den konsolideringsmetod
som kommer att föreskrivas i de tillämpningsföreskrifter som enligt förslagen
skall utfärdas av tillsynsmyndigheten. Konsolideringsmetoden måste väljas så att
inte ett kreditinstitut som äger aktier i annat kreditinstitut - och som självt
har 100 % kapitaltäckningskrav för aktieinnehavet, vilket leder till att gränsen
för stora exponeringar blir lägre än vad den eljest skulle har varit -
missgynnas vad beträffar stora exponeringar. Enligt SEKs uppfattning är det
vidare inte rimligt att en och samma exponering skall inräknas i upp till sex
olika instituts rapportering.
SEK har en ägarbild, som innebär att en fusion mellan två ägare eller smärre
omfördelningar av innehaven mellan ägarna skulle kunna medföra att
tjugoprocentsgränsen överskreds. En eller flera tjugoprocentsägare, tillika
banker, skulle således för SEKs vidkommande kunna vara en realitet i framtiden.
Det är oerhört väsentligt för SEK att de regler som fastställs om konsolidering
tar de hänsyn som SEK argumenterat för ovan och inte i något avseende missgynnar
vare sig det ägda eller ägande institutet.
Om reglerna inte är neutrala i dessa avseenden skulle intressekonflikter
riskeras mellan SEK (SEKs suveräna styrelse) och ägarbanken/erna ifråga
beträffande vilken av de två/tre parterna som skall få utnyttja ägarens/nas på
konsoliderad basis beräknade utrymme för exponeringar m.m., allt till
exportnäringens men.
5.7 Åtgärder för att underlätta tillämpningen av den
gruppbaserade tillsynen
5.7.1 Finansinspektionen
Undersökning (10 §)
Finansinspektionen anser att ordet "inspektioner" i 10 § bör bytas ut mot
"undersökningar", vilket är det uttryck som används i motsvarande syfte i både
bankrörelselagen och kreditmarknadsbolagslagen och som också används i rubriken
till paragrafen. Paragrafen bör flyttas till 7 kap.
13 och 14 §§
Paragraferna bör flyttas till 7 kap.
Bestämmelsen i 7 kap. 2 § ålägger endast ett institut att ha system för
övervakning och kontroll samt förvaltnings- och redovisningsrutiner, som
möjliggör tillsyn på institutsnivå. För att bestämmelserna om gruppbaserad
tillsyn skall uppfylla sitt syfte är det väsentligt att alla företag i en
finansiell företagsgrupp har sådana system som möjliggör tillsyn på konsoliderad
nivå.
Bestämmelsen bör kompletteras i dessa avseenden.
5.8 Redovisningsregler vid gruppbaserad tillsyn
5.8.1 Finansinspektionen
Tillsynsredovisning (7-9 §§)
Inspektionen förordar att samtliga bestämmelser rörande rapporteringskrav av
tydlighetsskäl sammanförs i en paragraf med rubriken Rapporteringskrav. En sådan
paragraf bör tas in i ett utökat sjunde kapitel "Rapportering och tillsyn".
Rapporteringsskyldigheten måste läggas på såväl enskilda institut som, avseende
finansiell företagsgrupp, moderföretag och institut som innehar ägarintresse.
Bestämmelsen i 6 kap. 7 § föreslås alltså överföras till 7 kap. som en tredje
paragraf. I paragrafen bör endast anges att i rapporter till Finansinspektionen
skall uppgifter lämnas i den omfattning som följer av denna lag eller av
föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag.
Termen konsoliderad kapitalredovisning i 7 § bör undvikas av den anledningen
att rapporteringen kommer att innehålla uppgifter i betydande omfattning
avseende olika tillgångsposter.
Någon särskild term ("sammanställd information") avseende uppgiftslämnandet för
holdingföretag med blandad verksamhet torde inte erfordras. Termen
"sammanställd" är vidare olämplig eftersom termen sammanställd redovisning i
EG:s sjunde bolagsrättsliga direktiv används avseende koncernredovisning.
Innehållet i 8 § bör anpassas till följd av vad som ovan anförts under 7 § och
överföras till den föreslagna paragrafen om rapportering.
9 § bör kompletteras med en skyldighet att lämna uppgifter även för företag som
ingår i en utländsk finansiell företagsgrupp. Även denna paragraf bör flyttas
till 7 kap.
6 Ägarprövning vid oktroj- och tillståndsprövning
samt koncernbidrag i bankkoncerner
6.1 Riksbanken
Fullmäktige stöder att anpassningen till direktiven innebär att det framöver
kommer att framgå direkt av lagstiftningen att en prövning av ägarnas lämplighet
skall ske inte bara vid förvärv av aktier i existerande banker utan även inför
ett beslut att bevilja bankoktroj eller tillstånd att driva finansierings-
verksamhet eller värdepappersrörelse. Det förefaller rationellt att såsom
föreslås i promemorian som förebild ta den modell som nu är aktuell när det
gäller att införa motsvarande regler i den svenska försäkringslagstiftningen.
Den innebär att en tillståndssökande redan i ansökningen skall ange vilka till-
tänkta aktieägare som kommer att ha ett kvalificerat innehav, samt storleken på
innehavet. Vidare skall regeringen stadfästa bolagsordningen för det tilltänkta
bolaget samt bevilja koncession för den planerade bankrörelsen om den kan antas
komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet och om de som kommer att äga
ett kvalificerat innehav i bolaget inte kan antas komma att utöva sitt
inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av verksamheten i
bolaget.
Med tanke på den liberalisering som nu föreslås är det angeläget att denna
ägarprövning ges ett tydligare innehåll. Enligt fullmäktiges uppfattning är det
angeläget att söka utveckla och förtydliga de allmänna principer som är gängse i
detta sammanhang.
6.2 Konkurrensverket
Konkurrensverket har inget att erinra mot den del av förslaget som rör
ägarprövning av större ägares lämplighet vid förvärv av viss andel av aktier i
bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag eller värdepappersbolag. Till skillnad från
utredningen förordar dock verket att i lag fastställda auktorisationskriterier
ersätter det mer allmänt hållna kravet om sundhet i rörelsen vid prövningen av
ansökan om oktroj för bankaktiebolag etc. Tillämpningen av sundhetskriteriet kan
innebära att hänsyn tas till en rad olika aspekter, även sådana med onödigt
konkurrenshämmande inslag. Konkurrensverket upprepar därmed den kritik över det
vaga sundhetskriteriet som verket tidigare framfört i yttrande (dnr 151/92) över
Promemoria med utkast till lagrådsremiss om EES-anpassad lagstiftning om banker
och kreditmarknadsbolag m.m.
Rättssäkerhetsskäl talar för i lagtext preciserade auktorisationskriterier. I
förväg fastlagda kriterier torde även ha en vägledande funktion för marknadens
aktörer, vilket kan bidra till att öka effektiviteten i tillståndsgivningen.
Enligt Konkurrensverket kan de regler som enligt utredningen framförts i prop.
1992/93 (s. 106 f) och som refereras på s. 291 i betänkandet vara en lämplig
utgångspunkt som ett alternativ till det gällande sundhetskriteriet.
6.3 Svenska Bankföreningen
Bankföreningen har ingen erinran mot förslaget att i bankaktiebolagslagen m fl
lagar införa uttryckliga bestämmelser om att lämplighetsprövning av större ägare
skall utgöra en del av prövningen av en ansökan om oktroj för bankaktiebolag, om
tillstånd att driva finansieringsverksamhet enligt lagen om kreditmarknadsbolag
och om tillstånd att driva värdepappersrörelse.
Bankföreningen vill även beröra "banksmittoparagrafens" fjärde stycke, vari
sägs att koncernbidrag får ges i koncern, i vilken bank ingår, endast efter
medgivande av Finansinspektionen. Bestämmelsen gäller oavsett om bank är
moderbolag i koncernen eller ej.
Begreppet koncernbidrag har egentligen ett skatterättsligt ursprung och
omfattar ett antal olika former av överföringar av medel mellan företag i en
koncern. Civilrättsligt saknar begreppet någon klar definition. Vad gäller
betydelsen av begreppet i banksmittoparagrafen får man - med utgångspunkt från
motiven för Lex Gota - utgå från att med koncernbidrag avses överföringar från
dotterbolag till moderbolag.
Koncernbidrag i denna form är att jämställa med vinstutdelning, för vilken
gäller att bidraget inte får ges större omfattning än att det bundna kapitalet
alltjämt har full täckning. Härtill kommer att den allmänna försiktighetsregeln
gäller.
Vad gäller formen för fattande av beslut om koncernbidrag i form av vinst-
utdelning godtas allmänt den praxis som innebär att bolagsstämman fastställer en
balansräkning som redovisar bidraget såsom en bokslutsdisposition.
Det saknas enligt Bankföreningens uppfattning anledning att särbehandla
koncernbidrag i förhållande till ordinär utdelning. Ett krav på medgivande från
Finansinspektionen för sådan utdelning är otänkbart. Det förefaller också egen-
domligt att en form av vinstutdelning, som skatterättsligt kan vara förmånlig,
erfordrar medgivande av Finansinspektionen medan en annan skatterättsligt mindre
attraktiv form inte kräver sådant medgivande.
Mot denna bakgrund föreslår Bankföreningen att bestämmelsen om Finans-
inspektionens medgivande till koncernbidrag utmönstras ur lagstiftningen.
Banklagstiftningen i sig uppställer tillräckliga skyddsregler för att tillgodose
kraven på den sunda bankverksamhet som Finansinspektionen har att bevaka. Om en
sådan förändring inte anses kunna genomföras, föreslår Bankföreningen att i
varje fall koncernbidrag i koncern, i vilken bank är moderbolag, skall undantas
från bestämmelsen.
7 Lagtekniska frågor
7.1 Hovrätten över Skåne och Blekinge
När det gäller de konstitutionella frågorna har denna hovrätt, den 25 maj 1994,
i yttrande över betänkandet (SOU 1994:17) Års- och koncernredovisning enligt
EG-direktiv angett sin uppfattning om bl.a. hur distinktionen mellan
privaträttsliga och offentligrättsliga föreskrifter bör göras. Utifrån detta
resonemang ansluter hovrätten sig till den i nu aktuell promemoria redovisade
slutsatsen om möjligheten till delegation.
I hovrättens ovan nämnda yttrande har följande anförts.
Konstitutionella frågor
1 kap. 5 § lagen om årsredovisnng i kreditinstitut och värdepappersbolag (ÅRKL)
samt 1 kap. 5 § lagen om årsredovisning i försäkringsföretag (ÅRFL)
Kommittén har uppehållit sig vid frågan om redovisningsregler är att hänföra
till privaträttsliga eller offentligrättsliga föreskrifter och om dessa därför
faller inom det obligatoriska eller det fakultativa lagområdet. Det är
hovrättens uppfattning att distinktionen däremellan inte kan - som antytts i
betänkandet - byggas på rättsreglernas syften. Distinktionen torde i stället få
göras efter i huvudsak formella grunder. En regel som kan åberopas av en enskild
gentemot en annan enskild är då privaträttslig, medan en regel som kan åberopas
endast av eller mot en representant för det allmänna är offentligrättslig.
Även med ett sådant betraktelsesätt kan det vara svårt att inordna
redovisningsregler i den ena eller andra kategorin av rättsregler. Redo-
visningsregler kan förvisso åberopas av det allmänna gentemot en enskild. Det
kan vara fråga om ådömande av straffansvar för exempelvis bokföringsbrott eller
skattebrott. Underlåtenhet att till patent- och registreringsverket sända in
redovisningshandlingar kan föranleda vitesförelägganden och ytterst försättande
i likvidation. Underlåtenhet att iaktta i författning fastställda
redovisningsregler kan emellertid också åberopas i tvist om skadestånd mellan
enskilda (t.ex. enligt 15 kap. aktiebolagslagen). Det är således mycket som
talar för att redovisningsreglerna - åtminstone i stora delar - även bör
betraktas som privaträttsliga föreskrifter och därför hänföras till det
obligatoriska lagområdet. Försiktigheten vid tillämpningen av regeringsformens
regler om normgivning och respekten för riksdagen som det lagstiftande organet
bjuder därför att lagformen i princip väljs för regler om redovisning. För detta
talar även den omständigheten att redovisningsreglerna har stor betydelse för
skatteuttaget.
Vad som nu sagts utesluter inte att regeringen eller förvaltningsmyndighet
utfärdar verkställighetsföreskrifter. Även om utrymmet för sådana föreskrifter
är mindre inom det obligatoriska lagområdet torde det ändå kunna godtas att
lagreglerna i viss utsträckning fylls ut även i materiellt hänseende. Hovrätten
har därför inget att invända mot avfattningen av första stycket i 1 kap. 5 §
ÅRKL och första meningen i 1 kap. 5 § ÅRFL; någon egentlig delegering blir det
med hovrättens synsätt här inte fråga om. Det bör däremot inte komma i fråga att
regeringen eller förvaltningsmyndighet bemyndigas att meddela föreskrifter som
avviker från vad som annars är stadgat i lag. Det är enligt hovrättens
uppfattning inte ett godtagbart skäl att det sålunda föreslagna bemyndigandet
endast innebär att redan existerande bemyndiganden i sak får kvarstå
oförändrade. Hovrätten förordar därför att andra stycket i 1 kap. 5 § ÅRKL samt
andra meningen i 1 kap. 5 § ÅRFL stryks.
1 kap. 4 § lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag samt
1 kap. 4 § lagen om årsredovisning i försäkringsföretag
Inom det obligatoriska lagområdet kan en precisering av en lags
tillämpningsområde ibland tillåtas ske genom verkställighetsföreskrifter,
förutsatt att lagen själv anger principen för avgränsningen och att det inte är
fråga om en avgränsning i ett mera väsentligt avseende. Finansinspektionen kan
med stöd av de föreslagna paragraferna tvinga företag att upprätta
koncernredovisning, trots att någon sådan skyldighet inte föreligger enligt
lagens bestämmelser. Vad det är fråga om är således att lagen ger
Finansinspektionen möjlighet att utvidga lagens tillämpningsområde i det
angivna, icke oväsentliga, hänseendet. Enligt hovrättens uppfattning kan sådana
föreskrifter inte inordnas under begreppet verkställighetsföreskrifter.
Hovrätten förordar därför att de rubricerade paragraferna utgår ur förslaget.
Till det nu sagda kan tilläggas att delegation från riksdagen till
förvaltningsmyndighet, med vissa här icke aktuella undantag, endast får ske
genom förmedling av regeringen.
7.2 Finansbolagens Förening
Lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar är av övergripande slag.
Reglernas närmare innehåll skall enligt förslaget preciseras av
Finansinspektionen.
Finansbolagens Förening anser att det är olämpligt att Finansinspektionen får
en tydlig dubbelroll, både som normgivande och övervakande myndighet.
Normgivningskompetensen bör i möjligaste mån ej delegeras till
tillsynsmyndigheten.
Den föreslagna regleringen blir svåröverskådlig. De institut som har att följa
bestämmelserna saknar i stora delar möjlighet att förutse hur reglerna kan komma
att utformas. Ett exempel härpå är att i det aktuella EG-direktivet återfinns
föreskrifter om undantag från reglerna i artikel 4 om begränsningar av
exponeringar. I promemorian föreslås inte att undantagen skall införas i svensk
lag, utan hänvisas endast till att Finansinspektionen genom föreskrifter kan
reglera undantagen. Kreditinstituten saknar därigenom möjlighet att förutse ens
om i EG gällande undantagsregler kommer att tillämpas i Sverige. Förhållandet är
otillfredsställande.
Slutligen bör i sammanhanget uppmärksammas att den delegation av norm-
givningsmakt till Finansinspektionen som föreslås kan anses vila på svag
konstitutionell grund. I promemorian åberopas en utredning i ärendet vilken
utförts på begäran av Finansdepartementet. Slutsatserna i den åberopade
utredningen ligger till grund för den föreslagna delegationen av
normgivningsmakt. Den åberopade utredningen omnämns endast kort och det framgår
inte om slutsatserna är allmänt omfattade av grundlagsexpertis, eller om
slutsatserna ens diskuterats i en remissomgång. Finansbolagens Förening anser
att frågan om normgivningsmakt bör övervägas ytterligare i det fortsatta
beredningsarbetet.
7.3 OM Stockholm AB
Lagen är utformad som en ramlagstiftning med rätt för regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Finansinspektionen, att meddela föreskrifter. Detta
innebär i sig dock ett problem eftersom bestämmelserna i direktiven och i än
större omfattning i lagen är så generella och vaga att inspektionens
föreskrifter kommer att bli helt avgörande för hur centrala avsnitt om
exempelvis kapitaltäckning skall utformas. Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är
det tveksamt att lagstiftaren genom normgivningsbemyndigande avhänder sig
"beslutanderätten" till en myndighet i så väsentliga frågor. I stället borde
lagen utformas på ett mer precist sätt. Det går att göra trots att det i vissa
fall rör sig om komplicerade tekniska bestämmelser.
OM finner det därför särskilt angeläget att Finansinspektionen före meddelandet
av föreskrifter m m enligt bemyndigandet ger ifrågavarande marknadsaktörerna -
inbegripet OM - tillfälle att anlägga synpunkter på föreskrifternas utformning.
Så har varit praxis tidigare i andra fall och OM utgår från att en grundlig
remissomgång föregår utgivandet av de nu aktuella föreskrifterna.
7.4 Redovisningskommittén (Ju 1991:07)
Redovisningskommittén ifrågasätter grundlagsenligheten beträffande bestämmelsen
i 7 kap. 8 § förslaget till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappersbolag. Enligt den föreslagna bestämmelsen får
regeringen eller, efter dess bemyndigande, Finansinspektionen utfärda närmare
föreskrifter avseende kapitaltäckningskrav och därmed sammanhängande
förhållanden (promemorian s. 295 ff).
Som påpekas i promemorian (s. 295 ff) är frågan huruvida en delegation av
normgivningsmakt är förenlig med regeringsformen (RF) beroende av om ämnet, inom
vilket delegation avses ske är att hänföra till det privaträttsliga, 8 kap. 2 §
RF, eller offentligrättsliga området (näringsverksamhet), 8 kap. 3 och 7 §§ RF.
I promemorian dras den slutsatsen att sådana föreskrifter om kapitaltäckning som
regeringen och Finansinspektionen enligt nuvarande lagstiftning beslutar (t.ex.
bankrörelselagen) är att hänföra till det offentligrättsliga området eftersom de
är sanktionerade genom åtgärder som endast inspektionen och regeringen har rätt
att initiera och besluta. Kommittén vill emellertid i detta hänseende hänvisa
till de diskussioner som fördes i bl.a. Näringsutskottet och Lagrådet i samband
med tillkomsten av lagen (1980:2) om finansbolag och fondkommissionslagen
(1979:59), se prop. 1978/79:170 s. 118-127 samt 145 f och NU 1978/79:50 s. 4
samt 10-17. Med hänvisning till vad som anfördes i nämnda lagstiftningsärenden
anser kommittén att det med fog kan sättas i fråga om en föreskrift vars
åsidosättande kan leda till att den juridiska personen måste upplösas, vilket är
fallet om en bank förlorar sin oktroj, är att hänföra till det
offentligrättsliga området.
I promemorian dras vidare den slutsatsen att föreskrifter som Finans-
inspektionen utfärdar med stöd av t.ex. bankrörelselagen inte kan åberopas i en
skadeståndsprocess mellan t.ex. en enskild aktieägare och ett bankaktiebolag
eftersom skadeståndsbestämmelsen i 5 kap. 1 § andra meningen bankrörelselagen
inte hänvisar till sådana föreskrifter. Enligt kommitténs mening måste även
denna slutsats ifrågasättas eftersom en sådan ordning - innebärande att en viss
rättsregels karaktär av privaträttslig respektive offentligrättslig görs
beroende av om riksdagen faktiskt lagstiftat i ämnet eller delegerat
normgivningsmakt - skulle medföra att riksdagen gavs möjlighet att förfoga över
RF genom att delegera normgivningsmakt samtidigt som de föreskrifter som
utfärdades med stöd av delegationen undantogs från det skadeståndssanktionerade
området. En sådan ordning kan knappast ha varit avsedd vid tillkomsten av RF.
Att lagstiftaren i en viss författning angett, eller underlåtit att ange, ett
visst slag av sanktion för den som överträder en rättsregel är sålunda inte
ensamt avgörande för om rättsregeln skall klassificeras som privaträttslig eller
offentligrättslig. Även andra faktorer såsom syftet med en viss reglering måste
vägas in i bedömningen (jfr Lagrådets yttrande över förslaget till lag om börs-
och clearingverksamhet i prop. 1991/92:113 s. 469 f).
7.5 Sveriges Advokatsamfund
Den föreslagna lagstiftningen om kapitaltäckning och stora exponeringar för de
finansiella instituten är av övergripande slag. Reglernas närmare innehåll skall
preciseras genom föreskrifter av Finansinspektionen. Samfundet anser att
invändningar kan resas mot den föreslagna lagstiftningstekniken från flera
utgångspunkter.
Från allmänna utgångspunkter är det enligt samfundet olämpligt att
Finansinspektionen får en utpräglad dubbelroll som såväl normgivande som
övervakande myndighet. Det vore en fördel om tillsynsrollen kunde behållas vid
Finansinspektionen och att normgivningskompetensen kunde fullgöras genom
lagstiftning.
Därtill leder den föreslagna lagstiftningstekniken till stora svårigheter att
överblicka och förstå regelverket. De finansiella institut som har att följa
regelverket saknar med den föreslagna utformningen möjlighet att förutse hur
reglerna kan komma att utformas och tillämpas, vilket är otillfredsställande.
Med utgångspunkt i svensk grundlag förs för närvarande en diskussion om
möjligheten att delegera normgivningsmakt till myndighet. Lagrådet har yttrat
sig i frågan såvitt avser föreskrifter om redovisning. I nu föreliggande
promemoria åberopas till stöd för delegation av riksdagens normgivningsmakt en
promemoria vilken utarbetats på uppdrag av finansdepartementet. Samfundet, som
inte sätter i fråga de slutsatser som drages i den åberopade promemorian, vill
framhålla att det, med tanke på frågans konstitutionella vikt, och de i övrigt
påvisade nackdelarna, med lagstiftningstekniken, förefaller lämpligt att
ytterligare och mer noggrant analysera frågan innan lagförslaget antages. Det
framgår t.ex. inte om de slutsatser som drages i den åberopade promemorian
gällande grundlagstolkning har remissbehandlats och vad resultatet i så fall
blivit.
8 Ekonomiska effekter
8.1 Svenska Bankföreningen
Ekonomiska effekter av förslagen
I promemorian (sid 300) framhålls att de nya kapitaltäckningsreglerna för
marknadsrisker kommer att innebära betydande kostnader i instituten för
anpassning av existerande riskhanteringssystem eller införskaffande av nya
system för mätning, kontroll och rapportering av risker.
Bankföreningen har i avsnitt 5.7 ovan framhållit att det, av konkurrensskäl, är
viktigt att de nya reglerna inte medför högre kostnader för svenska institut än
för utländska institut.
8.2 Sveriges Aktiesparares Riksförbund
Förslaget baseras på att Finansinspektionen ger tillstånd, kontrollerar och
övervakar samtliga kreditinstitut och värdepappersbolags löpande verksamhet.
Finansinspektionen får genom förslaget utökad möjlighet att på ett tidigt
stadium ingripa. Detta medför att kraven på aktiv materiell kontroll ökar.
Förbundet anser att det är av största vikt att Finansinspektionen ges
tillräckliga resurser för att på ett tillfredsställande sätt kunna genomföra den
enligt förslaget uppställda kontrollen.
9 Ikraftträdande
9.1 Svenska Fondhandlareföreningen
Övergångsfrågor
Övergångsbestämmelser måste utarbetas, som mer än enligt det framlagda förslaget
medger en smidig infasning i den nya ordningen. Beträffande de nya tillstånd som
kommer att krävas enligt förslaget till ändringar i lagen om värdepappersrörelse
måste således anges att Finansinspektionen får pröva tillståndsansökningar innan
lagen träder i kraft och att de institut, vilka redan tidigare driver rörelse
och omfattas av de nya tillståndskraven, får forsätta rörelsen till dess
inspektionen tagit slutlig ställning i tillståndsärendena. I fråga om ägare med
större aktieinnehav i värdepappersbolag måste övergångsproblemet klaras ut.
Enligt föreningens uppfattning är det därvid från rättssäkerhetssynpunkt rimligt
att tidigare ägare får bibehållas vid sitt ägande.
429
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-10-24
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitie-
rådet Bo Svensson, regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 6 oktober 1994 (Finansdepartementet) har regeringen
beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om kapitaltäckning och
stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av finansrådet Claes Thimrén,
departementsråden Göran Haag och Per Håkansson, kanslirådet Hans Nyman,
hovrättsassessorn Charlotte Wedberg och kammarrättsassessorerna Christina
Westerling och Anders Cedhagen.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar
för kreditinstitut och värdepappersbolag
De remitterade lagförslagen föranleds av fyra EG-direktiv. Direktiven är skrivna
på ett sätt som gör dem svårtillgängliga för alla som inte är specialister på
värdepappers- och kapitalmarknadsfrågor. Den svenske lagstiftaren har ställts
inför en svår uppgift när han nu skall fullgöra sin skyldighet att implementera
direktiven till svensk rätt. Uppgiften har lösts på det sättet att de
grundläggande principerna har angivits direkt i lagtexten medan frågor av mera
underordnad betydelse överlämnats åt regeringen eller efter regeringens
bemyndigande Finansinspektionen att besluta om. Lagrådet anser att denna ordning
får godtas. Det är emellertid viktigt att i lagen i förekommande fall markeras
när en angiven huvudregel har undantag vilkas innehåll skall bestämmas av
regeringen eller Finansinspektionen. Det kan som Lagrådet föreslår beträffande
bland annat 4 kap. 2 och 5 §§ ske genom genom en uppgift om att huvudregeln inte
gäller över hela fältet; att regeringen eller Finansinspektionen kan meddela
kompletterande bestämmelser får anses följa av 7 kap. 17 § samma lag.
Lagrådets granskning har givit anledning till synpunkter och omredigeringar
framför allt i fråga om 2-6 kap. Lagtexten enligt Lagrådets förslag i dessa
delar framgår av bilaga till detta protokoll.
De nu angivna förslagen och övriga av Lagrådet föreslagna justeringar
kommenteras i den omfattning som framgår av det följande.
2 och 3 kap.
Enligt Lagrådets uppfattning skulle föreskrifterna om kapitalkrav för mark-
nadsrisker bli mera överskådliga om huvudregeln i remissförslagets 3 § första
stycke får bilda en egen paragraf, 3 §, och supplementärregeln för fall av låg
omsättning i handelslagret i 3 § andra stycket får utgöra
4 §.
Lagrådets förslag föranleder omnumrering av remissförslagets 2 kap. 4-7 §§ och
ett beaktande härav i paragraftexterna. I lagrådsförslagets 2 kap. 8 § torde de
kapitalkrav som avses vara de som följer av 2 kap. 3 och 5 §§.
Rubriken till 3 kap. bör lyda "Kapitalkrav för kreditrisker och för mark-
nadsrisker enligt 2 kap. 4 §" samt i 3 kap. införas en 2 § av innehåll att
kapitalkravet för marknadsrisker enligt 2 kap. 4 § bestäms enligt 1 § med det
tillägget att även tillgångar och åtaganden som ingår i handelslagret beaktas.
4 kap.
I konsekvens med vad som föreslagits i fråga om rubriken till 3 kap. bör rubri-
ken till 4 kap. lyda "Kapitalkrav för marknadsrisker enligt 2 kap. 3 §."
2 §
I 2 § behandlas positionsrisker. I paragrafen föreslås att vid beräkning av
kapitalkravet institutet får "räkna av långa och korta positioner i samma
finansiella instrument mot varandra". Uttrycken långa och korta positioner är
visserligen hämtade från direktivet och går tillbaka på en ordagrann
översättning från engelska språket. Uttrycken är emellertid missvisande för en
svensk läsare på så sätt att de inte har någonting att göra med om positionerna
i de finansiella instrumenten innebär åtaganden för lång eller kort tid.
Lagrådet föreslår därför att uttrycken definieras i lagtexten.
Godtas Lagrådets förslag beträffande 2 § bör en följdändring företas i 3 §
första stycket andra meningen.
3 §
I andra stycket av paragrafen öppnas möjlighet till nedsättning av kapitalkravet
för den specifika risken. Som framgår av författningskommentaren skall enligt
punkten 38 i bilaga I till direktivet 93/6/ EEG en aktieindextermin under vissa
angivna förutsättningar inte vara föremål för kapitalkrav för den specifika
risken. Detta bör komma till uttryck i lagtexten.
4 §
I paragrafen behandlas garantigivning vid emissioner. Den ger möjlighet att
beräkna kapitalkravet på grund av positionsrisker enligt en alternativ
beräkningsmetod. Den alternativa metoden medger reduktion för sådana positioner
som tecknats eller garanterats av tredje man genom uttryckligt avtal och tar
hänsyn till den tid som förflutit från emissionen. Detta bör komma till
tydligare uttryck i lagtexten.
5 §
Paragrafen behandlar kapitalkravet på grund av avvecklingsrisker. Som framgår av
författningskommentaren görs i punkt 1 i bilaga II till direktivet undantag från
kravet på kapitaltäckning för avvecklingsrisker beträffande transaktioner i
repor och omvända repor samt utlåning och lån av värdepapper. Vid föredragningen
har upplysts att avsikten är att Finansinspektionen skall meddela bestämmelser
härom. Lagrådet menar att undantaget bör komma till uttryck i författ-
ningstexten. Samtidigt bör vissa redaktionella ändringar företas.
6 §
Paragrafen behandlar kapitalkravet på grund av motpartsrisker. Som framgår av
författningskommentaren föreskrivs i punkten 4 i bilaga II till direktivet
särskilda beräkningsmetoder för repor och omvända repor och utlåning och lån av
värdepapper. I punkten 5 av samma bilaga föreskrivs dessutom särskilda
beräkningsmetoder för OTC-derivat. Enligt författningskommentaren är avsikten
att dessa beräkningsmetoder skall beskrivas i föreskrifter meddelade av rege-
ringen eller Finansinspektionen och en hänvisning görs till 7 kap 17 § 5 i
förslaget. Lagrådet menar att undantaget från huvudregeln om hur
motpartsriskerna skall beräknas bör komma till uttryck i författningstexten.
Dessutom bör vissa redaktionella ändringar företas.
7 §
Denna paragraf behandlar kapitalkravet på grund av andra risker än som avses i
2-6 §§. Enligt vad som upplysts vid föredragningen bör hänsyn dessutom tas till
vad som har avräknats från kapitalbasen med stöd av 2 kap 8 §. Detta bör komma
till uttryck i lagtexten.
5 kap.
Kapitlet innehåller regler som begränsar institutens möjligheter till "expone-
ring" gentemot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning.
Kundbegreppet används i detta sammanhang i vid bemärkelse och skall omfatta
också t.ex. ett aktiebolag som institutet förvärvar aktier i. Begränsningarna
skall alltså i princip gälla alla slags ekonomiska engagemang i förhållande till
en och samma fysiska eller juridiska person. Denna vidsträckta betydelse av
begreppet kund framgår emellertid inte av lagtexten. Enligt Lagrådet behövs en
uttrycklig bestämmelse i ämnet. Det bör sålunda föreskrivas att med kund avses i
fråga om placeringar i finansiella instrument emittenten eller om instrumenten
har andra finansiella instrument som underliggande tillgång, emittenten av denna
tillgång och fråga om andra fordringar eller åtaganden den som svarar för ford-
ringen eller åtagandet.
Om begreppet kund klargörs på detta sätt finns det enligt Lagrådets mening inte
något behov av att, som föreslagits i remissen, definiera begreppet exponering.
1 § första stycket kan därför utgå.
Däremot behövs det ett förtydligande av hur kapitalbasen skall beräknas med
avseende på exponeringar enligt 5 kap. Enligt det direktiv som ligger till grund
för kapitlet (92/121/EEG) är det meningen att kapitalbasen skall beräknas i
enlighet med vad som anges i 2 kap. 6-8 §§. En föreskrift härom bör tas in i
kapitlet.
Med hänsyn till bl.a. de ändringar som Lagrådet sålunda förordar bör kapitlet
disponeras om. Den inledande paragrafen bör - med några redaktionella ändringar
- innehålla de centrala bestämmelserna om begränsningar som i remissen bildar 3
§. Definitionen av "grupp av kunder med inbördes anknytning" bör i likhet med
remissen tas in i 2 §. Därvid bör i punkt 2 orden "ekonomiska problem" bytas ut
mot "finansiella problem" för att uppnå överensstämmelse med ordalagen i
EG-direktivet. Paragrafen bör vidare utökas med ett andra stycke, där det av
Lagrådet föreslagna förtydligandet av kundbegreppet tas in.
I 3 § bör reglerna i remissförslagets 4 § om s.k. stora exponeringar tas in som
ett första stycke. Andra stycket bör innehålla den definition av stora
exponeringar som återfinns i 1 § andra stycket i remissförslaget. 4 § i
Lagrådets förslag motsvarar - med en redaktionell ändring - 6 § i remiss-
förslaget och i 5 § har tagits in den tidigare berörda regeln om hur
kapitalbasen skall bestämmas vid tillämpning av kapitlet. Slutligen har i 6 §
angetts att kapitlet inte tillämpas på Svenska skeppshypotekskassan (jämför 5 §
remissförslaget).
6 kap.
6 §
I denna paragraf föreskrivs fullständig konsolidering i fråga om företag som
ingår i en finansiell företagsgrupp. För att i någon mån klargöra innebörden av
ordet konsolidering föreslår Lagrådet att i paragrafen upptas en hänvisning till
den gruppbaserade redovisning som föreskrivs i 5 §.
8 §
I paragrafen behandlas konsolidering med utnyttjande av en kapitalandelsmetod.
För att tydligare beskriva vad metoden innebär föreslår Lagrådet att paragrafen
får den lydelse som upptagits i bilaga till detta protokoll.
7 kap.
12 §
I punkten 3 av denna paragraf behandlas underlåtenhet att nedbringa exponeringar
till de nivåer som föreskrivs i bl a punkten 3 av övergångsbestämmelserna.
Regleringen av en sådan underlåtenhet bör överföras från förevarande paragraf
till övergångsbestämmelserna.
17 §
I punkten 6 av förevarande paragraf bemyndigas regeringen eller efter rege-
ringens bemyndigande Finansinspektionen att meddela närmare föreskrifter om
vilka poster som utgör exponeringar. Lagrådet föreslår att den bestämmelsen
utgår med hänsyn till den föreslagna utformningen av 5 kap.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse
3 kap. 1 a §
Paragrafen föreskriver begränsningar för vissa värdepappersbolag att förvärva
placeringsaktier. Största tillåtna innehav bestäms med hänsyn till innehavens
marknadsvärde jämfört med bolagets kapitalbas. Det innebär att ett från början
tillåtet kvalificerat innehav kan bli otillåtet, om nämligen värdet på aktierna
eller andelarna ökar i förhållande till kapitalbasen. Mot denna bakgrund
föreskrivs i tredje stycket att om gränserna efter ett förvärv överskrids,
innehavet skall avvecklas i motsvarande mån så snart det är lämpligt.
Det föreslagna tredje stycket har en närmast identisk motsvarighet i bl a 2 kap
15 a § tredje stycket bankrörelselagen (1987:617). Bestämmelsen måste ändå anses
svår att förstå. Ordalagen utesluter inte att bestämmelsen tillämpas också på
den situationen att ett värdepappersbolag efter ett första förvärv förvärvar
placeringsaktier i strid med begränsningarna i första stycket.
För att undanröja missförstånd föreslår Lagrådet en uttrycklig bestämmelse om
att aktier som förvärvas i strid med första stycket snarast skall avyttras.
Dessutom föreslår Lagrådet en särskild bestämmelse som behandlar den situa-
tionen att aktier eller andelar förvärvats inom ramen för de gränser som anges i
första stycket men att gränserna därefter ändrats till följd av förändringar i
innehavens marknadsvärde eller värdepappersbolagets kapitalbas vilket fått till
följd att aktierna eller andelarna inte längre ryms inom de ifrågavarande
gränserna. Lagrådet menar att i denna situation bolaget bör vara skyldigt, så
snart det kan ske utan förlust och senast inom viss tid, förslagsvis två år,
från den dag gränsen överskreds, att avyttra överskjutande aktier eller andelar.
Avyttring behöver dock ej ske om förhållandet mellan det eller de kvalificerade
innehaven och kapitalbasen vid utgången av tvåårsfristen åter är förenligt med
första stycket. Det är således förhållandena vid utgången av tvåårsfristen som
är avgörande för avyttringsplikten. Att bolaget under denna frist haft perioder
då de kvalificerade innehaven hållit sig inom de föreskrivna gränserna befriar
inte från skyldigheten att avyttra det överskott som finns på tvåårsdagen av det
avyttringsgrundande överskottet.
Dessutom föreslår lagrådet att vissa redaktionella ändringar företas i
paragrafen.
På grund av det anförda föreslår lagrådet att paragrafen får följande lydelse:
Ett värdepappersbolag, som har tillstånd att bedriva verksamhet som avses i 4 §
4 och 5, får ha kvalificerade innehav av aktier eller andelar i företag med
annan verksamhet än finansiell verksamhet eller försäkringsverksamhet endast i
den mån
1. summan av de kvalificerade innehaven motsvarar högst 60 % av bolagets
kapitalbas och
2. det kvalificerade innehavet i varje enskilt företag motsvarar högst 15 % av
bolagets kapitalbas.
Begränsningarna i första stycket gäller inte sådana innehav som avses i 1 §
andra stycket.
Aktie eller andel som förvärvats i strid med första stycket skall snarast av-
yttras.
Har aktier eller andelar förvärvats inom ramen för de gränser som anges i
första stycket och förändras därefter förhållandet mellan det eller de
kvalificerade innehaven och kapitalbasen så att gränserna överskrids, skall
bolaget så snart det kan ske utan förlust och senast två år från den dag gränsen
överskreds avyttra överskjutande aktier eller andelar. Avyttring behöver dock ej
ske om förhållandet mellan det eller de kvalificerade innehaven och
kapitalbasen vid utgången av den angivna tvåårsfristen åter är förenligt med
första stycket.
Övriga lagförslag
Förslagen lämnas utan erinran.
524
Bilaga till Lagrådets protokoll 1994-10-24
Förslag till lag om kapitaltäckning och stora
exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag
2 kap. Kapitalkrav och kapitalbas
Kapitalkrav
1 § Ett institut skall vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som motsvarar summan
av kapitalbaserna för kreditrisker enligt 2 § och för marknadsrisker enligt
3 och 4 §§.
En och samma mängd av kapitalbasen får inte användas för att samtidigt täcka
både kreditrisker och marknadsrisker.
2 § För att uppfylla kapitalkravet för kreditrisker skall institutet ha en
kapitalbas, beräknad enligt 6 och 7 §§, som motsvarar minst 8 % av värdet av
institutets tillgångar och åtaganden beräknat enligt 3 kap.
3 § För att uppfylla kapitalkravet för marknadsrisker skall institutet ha en
kapitalbas, beräknad enligt 6-8 §§, som täcker marknadsrisker beräknade enligt
4 kap. 2-8 §§.
4 § Ett institut får, efter medgivande av Finansinspektionen, för sådana
marknadsrisker som avses i 4 kap. 2-7 §§ och för valutakursrisker enligt 4 kap.
8 § som hänför sig till det handelslager som avses i 4 kap. 1 § beräkna
kapitalkravet enligt 2 §, om summan av marknadsvärdet av positionerna i handels-
lagret och oreglerade fordringar hänförliga till dessa
1. normalt inte överstiger 5 % av summan av institutets totala balansomslutning
och totala åtaganden utanför balansräkningen,
2. normalt inte överstiger ett belopp som motsvarar 15 miljoner ecu, samt
3. inte vid något tillfälle överstiger 6 % av institutets totala balans-
omslutning och totala åtaganden utanför balansräkningen och inte heller över-
stiger ett belopp som motsvarar 20 miljoner ecu.
5 § Även om kraven enligt 2-4 §§ är uppfyllda får ett värdepappersbolags
kapitalbas, beräknad enligt 6-8 §§, aldrig understiga ett belopp som motsvarar
25 % av bolagets fasta omkostnader för det föregående året eller, om bolagets
verksamhet pågått i mindre än ett år, 25 % av de fasta omkostnader som angetts i
bolagets verksamhetsplan.
Om omfattningen av bolagets verksamhet ändrats väsentligt sedan det föregående
året eller om Finansinspektionen finner att verksamhetsplanen behöver
korrigeras, får inspektionen besluta om ändring av kapitalkravet enligt första
stycket.
Kapitalbas
6 § Kapitalbasen utgörs av summan av primärt och supplementärt kapital efter
avräkning enligt 7 §. Det primära kapitalet skall utgöra minst hälften av
kapitalbasen.
Med primärt kapital avses:
A. I bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag eget kapital med
undantag för kumulativa preferensaktier, i sparbanker reservfonder, i
föreningsbanker eget kapital med undantag för förlagsinsatser samt i Svenska
skeppshypotekskassan kassans reservfond. Från eget kapital skall undantas
uppskrivningsfonder, om inte Finansinspektionen efter särskild prövning godkänt
att sådana fonder får räknas till det primära kapitalet.
B. I banker, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag kapitalandelen av
skatteutjämningsreserv och periodiseringsfond.
C. I banker och kreditmarknadsbolag kapitalandelen av det belopp som svarar mot
bankens eller bolagets reserver till följd av avskrivning på egendom som
upplåtits till nyttjande.
Med supplementärt kapital avses värdet av förlagsandelslån, förlagslån och
andra skuldförbindelser med en ursprunglig löptid på minst fem år och med rätt
till betalning först efter institutets övriga borgenärer, dock sammanlagt högst
till ett belopp som motsvarar hälften av det primära kapitalet.
Förlagsandelslån, förlagslån och andra skuldförbindelser vilkas återstående
löptid understiger fem år får tas upp till ett belopp som motsvarar högst 20 %
av det nominella värdet för varje helt år som återstår till förfallodagen.
Som primärt eller supplementärt kapital får dessutom, efter medgivande av
Finansinspektionen, räknas andra kapitaltillskott och reserver än som sägs i
andra och tredje styckena.
7 § Från det primära kapitalet skall institutet räkna av övervärden vid förvärv
av rörelse (inkråmsgoodwill), som redovisas i institutet. Från summan av det
primära och det supplementära kapitalet enligt 6 § andra- fjärde styckena skall
institutet räkna av det bokförda värdet av vad som har skjutits till som
aktiekapital eller i annan form i ett företag som driver försäkringsverksamhet
eller något slag av finansiell verksamhet som kräver tillstånd. Någon avräkning
skall dock inte göras om tillskottet uppgår till högst 5 % av företagets eget
kapital eller motsvarande och det sammanlagda bokförda värdet av sådana
tillskott inte överstiger 10 % av institutets eget kapital eller egna fonder.
Avräkning skall inte heller göras för tillskott som belöper på företag som
omfattas av gruppbaserad redovisning enligt 6 kap. genom fullständig
konsolidering eller genom en klyvningsmetod.
8 § För att uppfylla de kapitalkrav som avses i 3 och 5 §§ får institutet till
kapitalbasen räkna även andra poster än dem som anges i 6 §, såsom nettovinster
hänförliga till institutets handelslager och förlagslån med en ursprunglig
löptid på minst två år. Från kapitalbasen skall institutet räkna av icke likvida
tillgångar.
3 kap. Kapitalkrav för kreditrisker och för marknadsrisker enligt
2 kap. 4 §
1 § Kapitalkravet för kreditrisker enligt 2 kap. 2 § bestäms i förhållande till
ett instituts tillgångar och åtaganden som inte ingår i handelslagret.
Tillgångar och åtaganden delas in i följande grupper:
A 1. Inneliggande kassa, checkar och postremissväxlar.
2. Placeringar och fordringar för vilka svenska staten, en svensk kommun eller
därmed jämförlig samfällighet svarar.
3. Placeringar och fordringar för vilka en utländsk stat eller centralbank
eller Europeiska gemenskaperna svarar, om placeringen eller fordran gäller i den
utländska statens eller gemenskapens valuta och är refinansierad i samma valuta.
4. Övriga placeringar och fordringar för vilka svarar någon av de utländska
stater eller centralbanker som regeringen föreskriver.
5. Placeringar och fordringar för vilka svarar en sådan utländsk kommun eller
därmed jämförlig samfällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd,
som regeringen föreskriver.
6. Placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säkerheten
utgörs av sådana placeringar eller fordringar som anges i 1-5.
B 1. Placeringar och fordringar för vilka Allmänna pensionsfonden, ett
kreditinstitut eller ett värdepappersbolag med tillstånd enligt 3 kap. 4 §
första stycket 4 och 5 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse svarar.
2. Placeringar och fordringar för vilka svarar en kommun eller därmed jämförlig
samfällighet i någon av de utländska stater som regeringen föreskriver.
3. Placeringar och fordringar med en återstående löptid av högst ett år för
vilka ett utländskt kreditinstitut svarar.
4. Placeringar och fordringar för vilka svarar ett utländskt kreditinstitut i
någon av de utländska stater som regeringen föreskriver.
5. Placeringar och fordringar för vilka svarar någon av de internationella
utvecklingsbanker som regeringen föreskriver.
6. Placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säkerheten
utgörs av sådana placeringar eller fordringar som anges i 1-5.
C. Placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säkerheten
utgörs av panträtt i bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom
det uppskattade värde som institutet bestämt efter särskild värdering.
D. Övriga placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden.
Vid bestämmandet av kapitalkravet undantas
- sådana tillskott som enligt 2 kap. 7 § första och andra meningarna skall
räknas av från kapitalbasen,
- sådana tillskott som avses i 2 kap. 7 § sista meningen,
- sådana icke likvida tillgångar som räknats av från kapitalbasen enligt 2 kap.
8 §
- fordringar mot företag som ingår i samma finansiella företagsgrupp som
institutet och om omfattas av bestämmelser om fullständig konsolidering,
- fordringar som har garanterats av ett företag som ingår i samma finansiella
företagsgrupp som institutet och som omfattas av bestämmelser om fullständig
konsolidering.
Vid bestämmandet av kapitalkravet skall tillgångarna och åtagandena tas upp
till sammanlagt
- 0 % av summan av de poster som anges i första stycket A,
- 20 % av summan av de poster som anges i första stycket B,
- 50 % av summan av de poster som anges i första stycket C, samt
- 100 % av summan av de poster som anges i första stycket D.
2 § Kapitalkravet för marknadsrisker enligt 2 kap.4 § bestäms enligt 1 § med det
tillägget att även tillgångar och åtaganden som ingår i handelslagret beaktas.
4 kap. Kapitalkrav för marknadsrisker enligt 2 kap. 3 §
Positionsrisker
2 § Kapitalkravet för ränteanknutna finansiella instrument som ingår i ett
instituts handelslager bestäms på grundval av emittentens kreditvärdighet och
instrumentens löptid. Kapitalkravet omfattar specifik och generell risk i
positionerna. Vid beräkning av kapitalkravet får institutet mot varandra räkna
av positioner vilkas värde ökar vid ökning av instrumentets eller underliggande
instruments värde (långa positioner) och övriga positioner (korta positioner) i
finansiella instrument, om instrumenten är av samma slag och utgivna av samma
emittent eller, i fråga om finansiella instrument med andra finansiella
instrument som underliggande tillgång, om den underliggande tillgången utgörs av
instrument som uppfyller dessa villkor.
Vid bestämmandet av kapitalkravet avseende den specifika risken skall de
ränteanknutna finansiella instrumenten delas in i följande grupper:
A. Placeringar och fordringar
1. där emittenten är svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig
samfällighet,
2. där emittenten är någon utländsk stat eller centralbank som regeringen
föreskriver,
3. där emittenten är en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig sam-
fällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som regeringen
föreskriver,
4. för vilka säkerheten utgörs av placeringar eller fordringar som anges i 1-3.
B. Placeringar och fordringar
1. där emittenten är ett kreditinstitut eller värdepappersbolag,
2. där emittenten är en kommun eller därmed jämförlig samfällighet i någon av
de utländska stater som regeringen föreskriver,
3. där emittenten är ett utländskt kreditinstitut eller värdepappersföretag i
någon av de utländska stater som regeringen föreskriver,
4. där emittenten är någon av de internationella utvecklingsbanker som rege-
ringen föreskriver,
5. för vilka säkerheten utgörs av sådana placeringar eller fordringar som avses
i 1-4,
6. som uppfyller särskilda krav i fråga om marknadsnotering, likviditet och
kreditvärdighet hos emittenten.
C. Övriga placeringar och åtaganden.
Kapitalkravet för den specifika risken skall i varje enskild valuta motsvara
- 0 % av summan av de poster som anges i andra stycket A,
- 0,25 %, 1,00 % och 1,60 % av summan av de poster som anges i andra stycket B,
beroende på om den återstående löptiden är högst 6 månader, mellan 6 och 24
månader respektive över 24 månader, samt
- 8 % av summan av de poster som anges i andra stycket C.
Kapitalkravet för den generella risken skall i varje enskild valuta bestämmas
enligt antingen en löptidsbaserad eller en durationsbaserad metod.
3 § Kapitalkravet för aktier och aktieanknutna finansiella instrument som ingår
i ett instituts handelslager skall motsvara dels 4 % av institutets
bruttoposition i sådana instrument (specifik risk), dels 8 % av institutets
nettoposition i sådana instrument (generell risk). Vid beräkning av kapi-
talkravet får institutet räkna av långa och korta positioner i samma finansiella
instrument mot varandra, om instrumenten är av samma slag och utgivna av samma
emittent eller, i fråga om finansiella instrument med andra finansiella in-
strument som underliggande tillgång, om den underliggande tillgången utgörs av
instrument som uppfyller dessa villkor.
Kapitalkravet för den specifika risken får sättas ned till 2 %, om positionerna
i aktier och aktieanknutna finansiella instrument uppfyller särskilda krav i
fråga om säkerhet, likviditet och riskspridning. Beträffande aktieindexterminer
får kapitalkravet för den specifika risken efterges, om indexterminen omsätts på
börs och uppfyller särskilda krav i fråga om riskspridning.
4 § Ett institut som garanterar en emission av fondpapper får, efter medgivande
av Finansinspektionen, vid beräkning av kapitalkravet för risker som ett sådant
åtagande innebär, i stället för vad som sägs i 2 och 3 §§, använda en särskild
metod enligt vilken institutet vid beräkning av sina nettopositioner får göra
avdrag med sådana delar av emission som tecknats eller genom avtal garanterats
av tredje man. Vid beräkning enligt denna metod skall dessutom beaktas den tid
som förflutit efter det att institutet blivit bundet av sitt åtagande.
Avvecklingsrisker
5 § Om ett institut har gjort en transaktion i finansiella instrument som ingår
i handelslagret och transaktionen inte har fullföljts på avtalad avvecklingsdag,
skall kapitalkravet för instrument som omfattas av transaktionen bestämmas med
hänsyn till den risk för förlust som institutet utsätts för på grund härav.
Kapitalkravet enligt första stycket skall beräknas på grundval av dels
skillnaden mellan avtalat pris för de finansiella instrumenten och deras
gällande marknadsvärde, dels den tid som förflutit från avtalad avvecklingsdag.
Efter medgivande av Finansinspektionen får kapitalkravet i stället beräknas med
utgångspunkt i det avtalade priset och den tid som förflutit från avtalad
avvecklingsdag.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte återköpsavtal (repor och
omvända repor) eller värdepapperslån.
Motpartsrisker
6 § Om ett institut har betalat för finansiella instrument som ingår i handels-
lagret innan dessa har mottagits eller levererat instrumenten utan att likvid
erhållits för dem skall kapitalkravet bestämmas till 8 % av värdet av de
finansiella instrumenten eller likviden sedan värdet multiplicerats med det
riskvikttal som enligt andra stycket gäller för motparten i transaktionen. Om
transaktionen gjorts över en stats gräns gäller vad nu sagts endast om en eller
flera dagar har förflutit efter det att betalningen eller leveransen ägt rum.
Det i första stycket avsedda riskvikttalet utgör
A. 0 % för
1. svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet,
2. utländska stater eller centralbanker som regeringen föreskriver,
3. en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig samfällighet, med befogenhet
att kräva in offentlig uppbörd, som regeringen föreskriver.
B. 20 % för
1. Allmänna pensionsfonden,
2. ett kreditinstitut eller värdepappersbolag,
3. en svensk börs eller clearingorganisation,
4. en kommun eller därmed jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater
som regeringen föreskriver,
5. ett utländskt kreditinstitut eller värdepappersföretag i någon av de ut-
ländska stater som regeringen föreskriver,
6. en börs eller clearingorganisation i någon av de utländska stater som rege-
ringen föreskriver,
7. någon av de internationella utvecklingsbanker som regeringen föreskriver.
C. 100 % för övriga motparter.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte återköpsavtal (repor och
omvända repor), värdepapperslån och OTC-derivat.
Andra risker
7 § För resultatförda men oreglerade fordringar såsom avgifter, provisioner,
räntor och utdelningar som är hänförliga till poster i handelslagret skall
kapitalkravet bestämmas till 8 % av fordran sedan denna multiplicerats med det
riskvikttal som enligt 6 § gäller för motparten.
Första stycket tillämpas inte om kapitalkrav enligt 2-6 §§ gäller för posterna
eller dessa har räknats av från kapitalbasen enligt 2 kap. 8 §.
Valutakursrisker
8 § Om ett instituts totala nettoposition i utländsk valuta för hela verk-
samheten överstiger 2 % av kapitalbasen enligt 2 kap. 6-8 §§ skall kapitalkravet
motsvara 8 % av det överskjutande beloppet.
Med ett instituts totala nettoposition i utländsk valuta avses den högsta
summan av ett instituts korta nettopositioner eller långa nettopositioner i
olika valutor.
För balanserade positioner i nära korrelerade valutor får tillämpas ett
kapitalkrav motsvarande 4 % av värdet av den balanserade positionen. Vidare får
ett lägre kapitalkrav tillämpas för valutor som omfattas av mellanstatliga
bindande överenskommelser om valutakurssamarbete.
Efter medgivande av Finansinspektionen får en simuleringsmetod användas vid
beräkning av kapitalkravet enligt denna paragraf.
5 kap. Stora exponeringar
1 § Värdet av ett instituts exponering gentemot en kund eller en grupp av kunder
med inbördes anknytning får inte överstiga 25 % av institutets kapitalbas.
Om en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning är moderföretag
eller dotterföretag till institutet eller dotterföretag till moderföretaget, får
värdet av exponeringen inte överstiga 20 % av institutets kapitalbas.
Om institutet i ett fall som avses i andra stycket är en bank och moder-
företaget inte är ett institut, ett försäkringsföretag eller motsvarande ut-
ländskt företag, får värdet av exponeringen inte överstiga 10 % av bankens
kapitalbas.
2 § Med en grupp av kunder med inbördes anknytning avses två eller flera fysiska
eller juridiska personer som, om inte annat visas, utgör en helhet från
risksynpunkt därför att
1. någon av dem har, direkt eller indirekt, ägarinflytande över en eller flera
av de övriga i gruppen, eller
2. de utan att stå i sådant förhållande som avses i 1 har sådan inbördes
anknytning att någon eller samtliga av de övriga kan befaras råka i betal-
ningssvårigheter om en av dem drabbas av finansiella problem.
Med kund avses i fråga om placeringar i finansiella instrument emittenten
eller, om instrumentet har andra finansiella instrument som underliggande
tillgång, emittenten av denna tillgång och i fråga om andra fordringar eller
åtaganden den som svarar för fordringen eller åtagandet.
3 § Det sammanlagda värdet av ett instituts stora exponeringar får inte över-
stiga 800 % av institutets kapitalbas.
En stor exponering är en exponering som ett institut har gentemot en kund eller
grupp av kunder med inbördes anknytning när värdet av exponeringen är 10 % eller
mer av institutets kapitalbas.
4 § Vid bestämmandet av ett instituts exponering enligt 1 och 3 §§ skall inte
räknas in de poster som avses i 3 kap. 1 § första stycket A 2-6.
Vid valutatransaktioner omfattas inte exponeringar som uppkommer i samband med
normal avveckling av en transaktion under två dygn efter betalning. Vid köp
eller försäljning av finansiella instrument omfattas inte exponeringar som upp-
kommer i samband med normal avveckling av en transaktion under fem vardagar
efter den tidpunkt då antingen betalning har skett eller de finansiella
instrumenten har levererats.
Regeringen får föreskriva att även andra poster än de som anges i första
stycket inte skall räknas in vid bestämmandet av ett instituts exponeringar
enligt detta kapitel, om kreditrisken är låg.
5 § Vid tillämpning av 1 och 3 §§ skall kapitalbasen bestämmas enligt 2 kap. 6-8
§§.
6 § Detta kapitel tillämpas inte på Svenska skeppshypotekskassan.
6 kap. Finansiella företagsgrupper
Gruppbaserad redovisning
5 § För tillämpningen av 3 och 4 §§ skall för en finansiell företagsgrupp
upprättas gruppbaserad redovisning.
Gruppbaserad redovisning skall upprättas med tillämpning av de regler som
gäller för upprättandet av koncernbalansräkning och koncernresultaträkning
enligt 4 kap. 11 § bankrörelselagen (1987:617), om en bank ingår i
företagsgruppen, och enligt 11 kap. 11 § aktiebolagslagen (1975:1385) i övriga
fall. Vad nu sagts gäller inte om annat följer av denna lag eller föreskrifter
som har meddelats med stöd av denna lag.
Konsolidering
6 § Vid upprättande av den redovisning som avses i 5 § skall de företag som
ingår i den finansiella företagsgruppen konsolideras fullständigt om inte annat
följer av 7 och 8 §§.
7 § Ett företag som det finns ägarintresse i enligt 1 § första stycket 2 skall
konsolideras enligt en metod med utgångspunkt i den andel som institutet eller
holdingföretaget med finansiell verksamhet äger i det företag i vilket
ägarintresset finns (klyvningsmetod).
8 § I de fall som avses i 2 § får Finansinspektionen medge antingen att kon-
solideringen sker på det sätt som anges i 7 § eller att redovisningen sker till
det bokförda värdet med hänsyn till innehavs- och resultatandelen i det företag
som det finns ägarintresse i eller kapitalbindningar till (kapitalandelsmetod).
Beräkning av kapitalbas m.m.
9 § Kapitalbasen för den finansiella företagsgruppen skall bestämmas i enlighet
med vad som anges i 2 kap. 6-8 §§. Även den del av kapitalbasen som belöper på
minoritetsandelar skall ingå. Goodwill som belöper på företag som omfattas av
gruppbaserad redovisning skall räknas av från primärt kapital.
Vid beräkning av kapitalkrav för kreditrisker skall tillgångar och åtaganden
tas upp till de värden som föreskrivs i 3 kap. 1 §. Vid beräkning av kapitalkrav
för marknadsrisker skall reglerna i 4 kap. 2-8 §§ tillämpas. Exponeringar skall
bestämmas på sätt som anges i 5 kap.
Stora exponeringar
10 § Om ett moderföretag är ett institut skall vid beräkningen av de i 5 kap.
angivna gränsvärdena inte medräknas exponeringar som koncernföretag som är
institut har gentemot andra koncernföretag som står under tillsyn av
Finansinspektionen och omfattas av samma gruppbaserade redovisning som
moderföretaget.
Finansinspektionen får medge att första stycket skall tillämpas även på en
koncern i vilken moderföretaget är ett i Sverige etablerat holdingföretag med
finansiell verksamhet.
525
Normgivningsbemyndiganden på
finansmarknadsområdet
1 Promemorians bakgrund och syfte
Lagarna på det finansiella tjänsteområdet innehåller åtskilliga norm-
givningsbemyndiganden enligt vilka regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter som kompletterar eller modifierar
lagregleringen på området. En lista med exempel på sådana bemyndiganden finns i
bilaga 1.
Frågan i vilken utsträckning regeringsformen (RF) medger att normgivning på
detta sätt delegeras från riksdagen till regeringen och Finansinspektionen har
på senare tid diskuterats i olika sammanhang, bl.a. i Lagrådets yttrande över
regeringens förslag till ny börslagstiftning (prop. 1991/92:113 s. 466).
Lagrådet uttalade sig då för att statsmakterna i ett senare sammanhang skulle
göra en förutsättninglös prövning av utrymmet för och lämpligheten av att
delegera normgivning på redovisningsområdet och närliggande områden.
Redovisningskommittén har i uppdrag att göra en allmän översyn av redo-
visningslagstiftningen och skall då givetvis uppmärksamma också konstitutionella
aspekter på reglerna. Kommittén skall bl.a. överväga om det är motiverat att
även i framtiden ha redovisningsregler för finansiella företag som avviker från
vad som gäller för företag i allmänhet.
Inom ramen för en allmän översyn av aktiebolagslagen överväger
Aktiebolagskommittén om aktiebolagslagens regler om prospekt kan tas bort och
ersättas med de regler om prospekt som finns i börslagstiftningen och
lagstiftningen om handel med finansiella instrument. I det sammanhanget
diskuterar man inom kommittén i vilken utsträckning det är möjligt enligt RF att
låta regeringen eller en myndighet under regeringen besluta föreskrifter i
ämnet.
Inom Finansdepartementet och Redovisningskommittén övervägs frågan om hur man
med svensk rätt skall införliva nya EG-direktiv om bl.a. kapitalkrav,
placeringsregler och redovisningsregler för finansiella företag. Direktiven
finns förtecknade i bilaga 2. Också i det sammanhanget behöver möjligheterna
till delegation av normgivningsmakt klarläggas.
Denna promemoria tar sikte på att klarlägga hur man på det finansiella tjänste-
området skall dra en gräns mellan sådana civilrättsliga föreskrifter som avses i
RF 8:2 och s.k. betungande offentligrättsliga (näringsrättsliga) föreskrifter
enligt RF 8:3. Gränsdragningen är avgörande för möjligheterna att delegera
normgivningsmakt på området.
2 Regeringsformens regler om normgivningsmakten bygger
på en distinktion mellan civilrätt och offentlig rätt
Föreskrifter om "enskildas personliga ställning samt om deras personliga och
ekonomiska förhållanden inbördes" kräver lagform (RF 8:2). Som exempel på sådana
föreskrifter anger RF föreskrifter om rätt till fast och lös egendom, om avtal
och om bolag, föreningar, samfälligheter och stiftelser. Riksdagen kan inte
överlåta till regeringen eller någon annan att besluta föreskrifter av detta
slag.
Också föreskrifter om "förhållandet mellan enskilda och det allmänna" skall
meddelas genom lag, om föreskrifterna gäller åligganden för enskilda eller i
övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden (RF
8:3). Men här har riksdagen möjlighet att delegera föreskriftsmakt inom vissa
ämnesområden (RF 8:7). Ett vidsträckt sådant område är "näringsverksamhet".
Dessa grundlagsregler om normgivningsmakten bygger på en gränsdragning mellan
civilrätt och offentlig rätt. Enligt förarbetena (prop. 1973:90 s. 207 och 311,
SOU 1972:15 s. 161) är gränsdragningen åtminstone delvis konventionellt
betingad. Samma politiska mål kan ofta uppnås såväl genom civilrättslig som
offentligrättslig normgivning, heter det vidare. En ledande synpunkt vid
tillkomsten av RF har varit att man velat göra delegation möjlig inom områden
som tidigare ansågs höra till kungens ekonomiska lagstiftingsmakt eller som
omfattades av tidigare bemyndiganden i lag (jfr Strömberg, Normgivningsmakten
enligt 1974 års regeringsform, 1989, s. 103). Hur gränsen närmare bestämt skall
dras mellan civirättslig och offentligrättsliga föreskrifter enligt RF 8:2 och
8:3 framgår inte av RF eller dess förarbeten.
3 Det har blivit allt svårare att hålla gränsen klar mellan
civilrätt och offentlig rätt
I vårt land liksom i andra länder i vår kulturkrets har det länge pågått en
utveckling mot att offentligrättsliga eller offentligrättsligt färgade
regleringar blir vanligare och får ökad betydelse samtidigt som utrymmet för
traditionell civilrätt i motsvarande mån reduceras.
Som framhållits av bl.a. Ragnemalm (Förvaltningsprocessrätten grunder, 1992, s.
11) är det emellertid inte alltid frågan om att ersätta civilrättsliga med
offentligrättsliga föreskrifter. I betydande mån har utvecklingen i stället lett
till en sammansmältning av de båda traditionella rättsområdena. Lagstiftningen
inom den finansiella sektorn är ett exempel.
Mot denna bakgrund är det knappast förvånande att det har uppstått svårigheter
att genom grundlagstolkning entydigt fastställa var gränsen går mellan privat-
rättsliga föreskrifter och betungande offentligrättsliga föreskrifter enligt RF
8:2 och 8:3. Svårigheterna har lett till tvekan om det är tillåtet att riksdagen
delegerar lagstiftningsmakt i sådana frågor som krav på kapitaltäckning,
aktiekapitalets storlek, bokföring och redovisning för finansiella företag.
4 Strömbergs metod: Gränsen dras med ledning av när
reglerna kan åberopas
Enligt Strömberg (s. 183) har grundlagstiftaren valt ett formellt kriterium för
gränsdragningen. Regler om enskildas förhållanden inbördes faller under 8:2,
medan regler om förhållandet mellan enskilda och det allmänna faller under 8:3.
Detta måste betyda, anser Strömberg, att en regel som kan åberopas av en enskild
mot en annan enskild är civilrättslig, medan en regel som kan åberopas endast av
eller mot en representant för det allmänna är offentligrättslig.
Vid gränsdragningen med denna metod, dvs. med ledning av när reglerna kan
åberopas, kommer den rättsföljd eller sanktion som är knuten till en regel att
ha betydelse (jfr Norberg, Reglering och beskattning av banker, 1991, s. 126).
Om rättsföljden av en överträdelse är att ett avtal blir ogiltigt (t.ex. ett
avtal om bolagsbildning), är det tydligt att regeln kan åberopas av en enskild
mot en annan enskild. Regeln är då normerande för förhållandet mellan enskilda
och kräver lagform enligt RF 8:2. Detsamma bör rimligen gälla, om en över-
trädelse är sanktionerad med skadeståndsskyldighet för en enskild gentemot en
annan enskild.
Om sanktionen däremot endast utgörs av straff eller av att en tillsynsmyndighet
kan ingripa med förbud, förelägganden, återkallelse av tillstånd eller liknande
åtgärder, blir regeln, med den metod för gränsdragningen som Strömberg anvisar,
att betrakta som offentligrättslig enligt RF 8:3 och delegation möjlig inom de
ämnesområden (bl.a. näringsverksamhet) som anges i 8:7. Frågan är om det skall
gälla oavsett vilka rättsliga eller faktiska verkningar som kan vara förenade
med straffdomen eller tillsynsmyndighetens beslut. Att t.ex. ett företag som är
juridisk person har en lagstadgad skyldighet att träda i likvidation sedan ett
tillstånd återkallats eller att återkallelsen i praktiken ändå gör det så gott
som omöjligt för företaget att fortsätta sin verksamhet hindrar i så fall inte
att den regel som sanktioneras genom återkallelsen anses falla inom det dele-
geringsbara lagområdet.
En gränsdragning, som bygger på vem som kan åberopa reglerna och som bortser
från sådana följdverkningar som har nämnts nu, leder till ett utrymme för
delegation som ligger i linje med vad som förutsattes vid RF:s tillkomst,
nämligen att delegation skulle vara möjlig inom områden som tidigare ansågs höra
till kungens ekonomiska lagstiftningsmakt eller som omfattades av tidigare
bemyndiganden i lag. Som exempel på ett sådant tidigare bemyndigande kan nämnas
det som fanns i 151 § lagen (1955:183) om bankrörelse och som gav
Bankinspektionen rätt att meddela föreskrifter om bokföring och redovisning för
bankföretag.
En gränsdragning med ledning av när en rättsregel kan åberopas har använts vid
tillämpningen av andra grundlagsbestämmelser som bygger på distinktionen mellan
enskilt och allmänt. Det gäller bl.a. bestämmelsen om skydd för före-
ningsfriheten (RF 2:1 punkt 5). Eftersom skyddet för föreningsfriheten gäller
endast "gentemot det allmänna" har grundlagen inte ansetts hindra att det kan
införas en lagstiftning som förbjuder kollektivanslutning till politiskt parti
genom att föreskriva att en anslutning i den formen är ogiltig (se t.ex.
Lagrådets uttalanden i KU 1984/85:30 s. 27).
Den angivna metoden är vidare förhållandevis lätt att använda och kontrollera.
En viktig gräns för delegationen av riksdagens lagstiftningsmakt kan därmed
hållas klar. Intresset av konsekvens, förutsebarhet och stabilitet i
grundlagstillämpningen främjas. Metoden leder också till att sådana
bemyndiganden som anges i bilaga 1 kan behållas och att nya, liknande
bemyndiganden kan införas i fall då det behövs för att man på ett smidigt sätt
skall kunna införliva nya EG-direktiv med svensk rätt.
Goda skäl talat alltså för att gränsen mellan civilrättsliga och offent-
ligrättsliga föreskrifter enligt RF 8:2 och 8:3 skall dras på det sätt som här
har angetts.
5 Finns det skäl att använda en annan metod?
Mot den angivna gränsdragningen kan knappast invändas att den framstår som
alltför formell och ägnad att urholka RF:s lagkrav. Uttalandet i grundlags-
propositionen, att samma politiska mål ofta kan nås såväl genom civilrättslig
som offentligrättslig normgivning, leder närmast tanken till formella kriterier
vid gränsdragningen och talar mot att gränsen i stället skall dras med ledning
av de åsyftade verkningarna av reglerna eller med andra ord reglernas ändamål.
En gränsdragning med ledning av ändamålet är för övrigt svår eller omöjlig att
göra när det privaträttsliga regelsystemet har genomsyrats av olika sociala
hänsyn (Strömberg s. 183). Detta kan illustreras med de redovisningsregler som
gäller för banker enligt bokföringslagen (1976:125), bankrörelselagen (1987:617)
och Finansinspektionen föreskrifter i ämnet. Visssa av dessa regler tar närmast
sikte på att skydda fordringsägare, medan andra i första hand synes ha tillkom-
mit för att underlätta skattekontroll eller Finansinspektionens tillsyn. En stor
del av reglerna torde ha blandade syften. Om något syfte har dominerat vid
utformningen av dem är ovisst. Se vidare framställningen hos Norberg, Reglering
och beskattning av banker, 1991, s. 135 ff med hänvisningar.
Om man försöker bygga gränsdragningen mellan RF 8:2 och 8:3 på reglernas
ändamål riskerar man att mer eller mindre osäkra tolkningar av eller antaganden
om bakomliggande motiv blir utslagsgivande vid normprövning enligt RF 11:14 och
därmed avgörande för om reglerna får genomslag eller inte. Motivuttalanden
skulle också sannolikt få ökad betydelse som rättskälla, något som skulle stå i
viss konflikt med hur man inom Europeiska unionen ser på användningen av sådana
uttalanden.Flera skäl talar alltså mot att överväganden om rättsreglernas
ändamål skall ligga till grund för gränsdragningen mellan civilrättsliga och
offentligrättsliga föreskrifter enligt RF 8:2 och 8:3. Ett mer användbart sätt
är att dra gränsen med ledning av när reglerna kan åberopas och att därvid fästa
avgörande vikt vid hur reglerna är sanktionerade och vem som har rätt att
initiera sanktionerna.
6 Närmare om hur Strömbergs metod kan användas
I det följande skall några av bemyndigandena i bilaga 1 kommenteras. Detta för
att ytterligare belysa hur man med ledning av den metod som har skisserats i det
föregående kan pröva om befintliga och föreslagna bemyndiganden bygger på en
godtagbar gränsdragning mellan civilrättsliga och betungande offentligrättsliga
föreskrifter enligt RF 8:2 och 8:3.
Föreskrifter om kapitaltäckningskrav
I 10 § bankrörelselagen (1987:617) bemyndigas regeringen eller, efter
vidaredelegation, Finansinspektionen att meddela föreskrifter om kapital-
täckningskrav för banker.
Redan vid tillkomsten av lagen (1980:2) om finansbolag och fondkommissionslagen
(1979:748) diskuterades möjligheten att införa ett sådant bemyndigande i
lagstiftningen. Den dåvarande folkpartiregeringen hävdade att det var möjligt
att enligt RF 8:3 och 8:7. Meningarna var delade inom Lagrådet och
konstitutionsutskottet. Av andra skäl stannade man den gången för att inte
införa ett bemyndigande av detta slag (se vidare prop. 1978/79:170 s. 118, 145,
NU 1978/79:50 s 4, 10).
Ett nytt förslag av i princip samma slag lades fram av en socialdemokratisk
regering i prop. 1987/88:45 om utvidgade kapitaltäckningskrav för banker, fond-
kommissionsbolag och finansbolag. Förslaget motiverades bl.a. med att de
föreskrifter som kunde utfärdas med stöd av bemyndigandena inte var hänförliga
till RF 8:2. De rörde i stället sådana förhållanden som avses i 8:3. Och
eftersom det var frågan om näringsverksamhet var delegation möjlig enlgt 8:7,
hävdade regeringen (s. 18). Förslaget godtogs av Lagrådet och av riksdagen.
Liknande bemyndigande togs senare in inte bara i bankrörelselagen utan också i
lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag. Ytterligare bemyndiganden i ämnet är
nu aktuella för att man på så sätt med svensk rätt skall införliva EG-direktiv
om kapitalkrav och större engagemang för kreditinstitut och om placeringsregler
för försäkringsföretag. Det finns då anledning att på nytt överväga hur
gränserna skall dras mellan civilrättsliga coh offentligrättsliga föreskrifter.
De föreskrifter om kapitaltäckning som regeringen och Finansinspektionen
beslutar med stöd av bemyndigandena i bankrörelselagen är sanktionerade genom
att inspektionen kan ingripa med förelägganden m.m. för den som inte följer
föreskrifterna. I sista hand kan regeringen efter anmälan av inspektionen dra in
det tillstånd som krävs för bankverksamheten. Om tillståndet dras in skall
tingsrätten enligt en bestämmelse i bankaktiebolagslagen (1987:618) på anmälan
av inspektionen eller på ansökan styrelsen eller den som är styrelseledamot
eller aktieägare i banken förordna att banken skall träda i likvidation, dvs.
upplösas.
Regeringens eller Finansinspektionens föreskrifter är alltså sanktionerade
genom åtgärder som endast inspektionen och regeringen har rätt att initiera och
besluta. Föreskrifterna kan med andra ord åberopas endast av dessa båda
företrädare för det allmänna och inte av någon enskild mot en annan enskild. Att
åtgärderna kan leda till att banken måste träda i likvidation och att enskilda
intressenter på det stadiet har en viss initiativrätt är en annan sak.
Till bilden hör att den rätt till skadestånd som t.ex. aktieägare kan göra
gällande mot styrelseledamöter enligt 5 kap. 1 § andra meningen bankrörelselagen
förutsätter att skadan har vållats genom en överträdelse av den lagen, vissa
andra lagar eller bankens stadgar. Denna skadeståndssanktion omfattar däremot
inte överträdelser av regeringens eller Finansinspektionens föreskrifter och kan
alltså inte tas till intäkt för att dessa föreskrifter skall anses vara
civilrättsliga och därmed grundlagsstridiga.
Slutsatsen blir i stället att föreskrifterna är offentligrättsliga enligt RF
8:3. Eftersom de avser näringsverksamhet är delegation möjlig enligt 8:7 och
bemyndigandena följaktligen godtagbara.
Föreskrifter om aktiekapitalets storlek
Enligt lagen (1992:543) om börs- och clearingsverksamhet får regeringen eller,
efter vidaredelegation, Finansinspektionen meddela föreskrifter om storleken av
aktiekapitalet för börser, auktoriserade marknadsplatser och clearings-
organisationer.
Vid lagens tillkomst ifrågasatte Lagrådet om dessa bemyndiganden var förenliga
med kravet på lagform för civilrättsliga föreskrifter enligt RF 8:2. Lagrådet
hänvisade till aktiekapitalets fundamentala betydelse för bolagets rättskapa-
citet och ansåg det inte uteslutet att domstolar och andra myndigheter vid norm-
prövning enligt RF 11:14 skulle anse sig förhindrade att tillämpa de
föreskrifter som beslutas med stöd av bemyndigandena. Bemyndiganden av samma
slag hade emellertid tidigare godtagits av riksdagen och fanns i lagen
(1990:1114) om värdepappersfonder och lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.
Man borde sträva efter enhetliga regler för delegation av normgivningsmakt på
det finansiella området. Lagrådet utgick från att statsmakterna i ett senare
sammanhang skulle göra en förutsättningslös prövning av utrymmet för och
lämpligheten av sådan delegation. I väntan på detta ville Lagrådet inte motsätta
sig att de föreslagna bemyndigandena togs in i lagen om börs- och clearing-
verksamhet.
Det är nu aktuellt med nya bemyndiganden i ämnet för att man på så sätt skall
kunna införliva nya EG-direktiv med svensk rätt. Det gäller i första hand
direktiv 93/6/EEG.
Föreskrifter om bolagsbildning och aktiekapital brukar traditionellt räknas
till den centrala civilrätten. De föreskrifter som regeringen eller
Finansinspektionen beslutar med stöd av bemyndiganden i lagen om börs-och
clearingverksamhet är emellertid sanktionerade enbart genom åtgärder som inspek-
tionen har ensamrätt att initiera och besluta enligt 11 kap. 6 och 7 §§ i lagen.
Föreskrifterna kan med andra ord åberopas endast av en företrädare för det
allmänna och inte av någon enskild mot en annan enskild. Med det kriterium för
gränsdragningen mellan civilrättsliga och offentligrättsliga föreskrifter som
Strömberg anvisar, dvs. en gränsdragning med ledning av när reglerna kan
åberopas, blir slutsatsen därför att regleringen är offentligrättslig,
delegation möjlig och bemyndigandena alltså godtagbara.
Föreskrifter om redovisning
I 11 kap. 2 § lagen om börs- och clearingverksamhet finns vidare ett
bemyndigande för regeringen eller, efter subdelegation, Finansinspektionen att
meddela föreskrifter om företagens löpande bokföring, årsbokslut och
årsredovisning samt förvaring och inventering av värdehandlingar.
Grundläggande regler om bokföringsskyldighet finns i bokföringslagen
(1976:125). För aktiebolag finns kompletterande regler i 11 kap. aktie-
bolagslagen (1975:1385). Bemyndigandet i lagen om börs- och clearingverksamhet
tar bl.a. sikte på att regeringen eller Finansinspektionen skall kunna
föreskriva avvikelser från bokföringslagen och aktiebolagslagen för börser,
auktoriserade marknadsplatser och clearingorganisationer.
Som framgått av det föregående har en ledande synpunkt vid tillkomsten av RF:s
regler om normgivningsmakten varit att man velat göra delegation möjlig inom
områden som omfattades av tidigare bemyndiganden i lag. Ett sådant bemyndigande
fanns i 151 § lagen (1955:183) om bankrörelse och gav Bankinspektionen rätt att
meddela föreskrifter om bokföring och redovisning för bankföretag. När bok-
föringslagen kom till förutsatte lagstiftaren att inspektionen också i
fortsättningen skulle kunna meddela föreskrifter av detta slag och att dessa
föreskrifter skulle kunna ta över bestämmelserna i bokföringslagen (prop.
1975:104 s. 154). I konsekvens med denna ståndpunkt gäller enligt 3 § bokför-
ingslagen att bestämmelser som meddelas med stöd av någon annan lag och som
avviker från bokföringslagen skall ha företräde.
I sitt yttrande över förslaget till lag om börs- och clearingverksamhet
ifrågasatte emellertid Lagrådet om bemyndigandet där var förenligt med kravet på
lagform enligt RF 8:2. Lagrådets synpunkter i denna del gick ut på följande.
Åtminstone vissa föreskrifter på redovisningsområdet avser enskildas inbördes
ekonomiska förhållanden. Vad som främst kommer i blickpunkten är bestämmelserna
om årsbokslut i 11-12 §§ bokföringslagen och reglerna i aktiebolagslagen om
årsredovisning och koncernredovisning. Det övergripande syftet med dessa
bestämmelser är att förstärka borgenärernas ställning gentemot näringsidkaren.
Underlåtenhet från exempelvis ett aktiebolags sida att följa bokföringslagens
regler om värdering av tillgångar och skulder kan föranleda skadestånds-
skyldighet för bl.a. bolagets styrelse och verkställande direktör.
Lagrådet tillade: Uttaget av inkomstskatt för ett aktiebolag är kopplat till
bolagets offentliga redovisning. Som en allmän regel gäller nämligen enligt
kommunalskattelagen att inkomsten beräknas på grundval av den skattskyldiges
bokföring. Bokföringslagens värderings- och periodiceringsregler får av denna
anledning omedelbar betydelse för skattebelastningen. Detsamma kommer att gälla
- förutsatt att de befinns grundlagsenliga - de föreskrifter som utfärdas med
stöd av det nya bemyndigandet i lagen om börs- och clearingverksamhet. Bindande
regler av betydelse för skatteuttaget skulle på så sätt indirekt kunna utfärdas
i form av föreskrifter med lägre konstitutionell status än lag. En sådan ordning
måste betecknas som olämplig.
Vidare noterade Lagrådet att bemyndiganden av samma slag tidigare hade
godtagits av riksdagen. Man borde sträva efter enhetliga regler för delegation
av normgivningsmakt på det finansiella området. Lagrådet utgick från att
statsmakterna i samband med Redovisningskommitténs arbete skulle göra en förut-
sättningslös prövning av utrymmet för och lämpligheten av att delegera
normgivningsmakt på redovisningsområdet och också ta ställning till lagligheten
av bemyndiganden på närliggande områden, exempelvis i fråga om aktiekapitalets
storlek. I väntan på en sådan översyn ville Lagrådet inte motsätta sig att det
föreslagna bemyndigandet togs in i lagen om börs- och clearingverksamhet.
Liknande bemyndiganden finns i bankrörelselagen (1987:617), lagen (1992:1610)
om kreditmarknadsbolag, försäkringsrörelselagen (1982:713) och lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse. Frågan om nya bemyndiganden av detta slag är nu aktuell
i samband med att ett EG-direktiv om redovisningsregler för försäkringsföretag
skall införlivas med svensk rätt (direktiv 91/674/EEG). Den frågan övervägs av
Redovisningskommittén.
Som Lagrådet har varit inne på är de redovisningsregler som finns i
bokföringslagen och aktiebolagslagen förenade med skadeståndssanktioner som kan
göras gällande i förhållanden mellan enskilda (jfr 2 kap. 4 § skadeståndslagen
om ren förmögenhetsskada genom brott, 11 kap. 5 § brottsbalken om
bokföringsbrott och 15 kap. 1 § aktiebolagslagen om skadestånd vid överträdelser
av den lagen).
Vid överträdelser av regeringens och Finansinspektionens föreskrifter i ämnet
är situationen annorlunda. Dessa föreskrifter är inte sanktionerade med
skadeståndsskyldighet och kan inte heller i något annat sammanhang åberopas av
en enskild mot en annan enskild så att de kan anses vara normerande för en-
skildas förhållanden inbördes.
Bemyndigandet bygger alltså på en godtagbar gränsdragning mellan civilrättsliga
och offentligrättsliga föreskrifter enligt den metod som rekommenderas i denna
promemoria. Därmed är inte sagt att bemyndigandet också i övrigt är
ändamålsenligt och lämpligt utformat. Lagrådets synpunkter på kopplingen till
beskattningen kan motivera att man omprövar bemyndigandet eller de föreskrifter
som detta har gett upphov till.
Föreskrifter om prospekt
I 5 kap. 5 § lagen om börs- och clearingverksamhet bemyndigas regeringen eller,
efter vidaredelegation, Finansinspektionen att meddela föreskrifter om undantag
från skyldigheten enligt lagen att upprätta börsprospekt.
Lagrådet konstaterade vid sin granskning att detta bemyndigande föll inom det
näringsrättsliga området (prop. 1991/92:113 s. 467).
Den slutsatsen står sig vid en prövning med hjälp av Strömbergs metod. De
föreskrifter som bemyndigandet avser är inte sanktionerade med
skadeståndsskyldighet och kan inte heller i något annat sammanhang åberopas av
en enskild mot en annan enskild så att de kan anses vara normerade för enskildas
förhållanden inbördes. (Detsamma gäller för övrigt de föreskrifter om innehållet
i prospekt och om hur prospekt skall offentliggöras som Finansinspektionen
beslutar med stöd av bemyndiganden från regeringen. Här saknar det emellertid
praktisk betydelse om föreskrifterna betraktas som civilrättsliga eller
offentligrättsliga eftersom det i vart fall står klart att de har karaktär av
sådana verkställighetsföreskrifter som enligt RF 8:13 inte kräver något bemyn-
digande i lag.)
En annan sak är att en överträdelse av regeringens eller Finansinspektionens
föreskrifter kan ha betydelse och åberopas som bevis i rättsförhållanden mellan
enskilda, t.ex. för att i en tvistig aktieaffär styrka att sådana uppgifter i
ett prospekt som är vilseledande och oförenliga med föreskrifterna har lämnats
av oaktsamhet.
602
Ordlista
I denna bilaga lämnas förklaringar till vissa i propositionen förekommande ord
och begrepp. Förklaringarna skall inte ses som exakta definitioner utan som ett
hjälpmedel vid läsningen av propositionen.
Vad gäller begreppen bank, kreditmarknadsbolag, värdepappersbolag, kredit-
institut, institut, finansiellt institut, holdingföretag med finansiell
verksamhet, holdingföretag med blandad verksamhet, anknutet företag och
ägarintresse hänvisas till de definitioner som finns i 1 kap. 1 § i förslaget
till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag.
Agio
Kursvinst på valutor eller på värdepapper.
Avistainstrument och avistamarknad
Instrument och marknader där avveckling sker i princip i direkt anslutning till
avslutet i motsats till derivatmarknaderna. Även på avistamarknaderna sker dock
avvecklingen i regel viss tid efter avslutsdagen (två-fem dagar).
Avslut
Beteckningen på att en överenskommelse om köp eller försäljning av finansiella
instrument har kommit till stånd. Avsluten kan exempelvis ske på ett börsgolv,
per telefon eller genom ett automatiskt handelssystem.
Avveckling
Fullgörande av parternas förpliktelser att betala eller att leverera finansiella
instrument till varandra genom överförandet av likvider eller finansiella
instrument. På avvecklingsdagen skall likviden överföras till säljaren och de
finansiella instrumenten till köparen.
Delta
Förändringen i ett derivatinstruments pris i relation till förändring i priset
på det underliggande instrumentet.
Derivatinstrument
Ett finansiellt avtal vars värde beror på en eller flera underliggande till-
gångar eller index på sådana tillgångar. De i Sverige vanligaste instrumenten är
terminer, optioner och svappar. Vanliga underliggande tillgångar är valuta,
räntebärande papper, råvaror och aktier.
Derivatmarknad
Marknad för köp och försäljning av derivatinstrument.
Diversifiera
Risksprida genom att placera i olika kategorier av investeringar såsom aktier,
obligationer eller värdepappersfonder eller att sprida placeringarna på flera
utgivare av finansiella instrument.
Duration
Priskänsligheten hos ett finansiellt instrument för ränteförändringar över
tiden. Ett mått på den vägda genomsnittliga återstående löptiden hos ett
derivatinstrument.
Durationsbaserad metod
Metod för beräkning av den generella ränterisken (risken för ränteförändringar
på marknaden) för ränteanknutna finansiella instrument.
Emittent
Utgivare av finansiella instrument (företrädesvis fondpapper). För aktier är
emittenten det bolag i vilket aktierna utgör delägarrätter och för obligationer
och andra skuldförbindelser är emittenten den som är låntagare.
Exponering
Ett instituts engagemang och placeringar samt åtaganden utanför balansräkningen.
Finansiellt instrument
Fondpapper och annan rättighet eller förpliktelse avsedd för handel på
värdepappersmarknaden. Termen används som en samlingsbeteckning för alla
instrument som förekommer på värdepappersmarknaden. Begreppet finansiella
instrument omfattar även utländska finansiella instrument och fondpapper.
Fondpapper
Aktie och obligation samt sådana andra delägarrätter eller fordringsrätter som
är utgivna för allmän omsättning.
Förlagslån
Skuldförbindelse med efterställd betalningsrätt. Lånen ges ofta ut med en
bestämd löptid, exempelvis fem år, varefter de får återbetalas. Det lånade
kapitalet får i händelse av kreditinstitutets konkurs eller likvidation åter-
betalas först efter det att övriga utestående skulder reglerats.
Indextermin
Ett finansiellt avtal om att betalning mellan parterna i framtiden skall ske på
grundval av ändringar i ett kursindex eller liknande. Ett terminsavtal innebär i
princip en skyldighet för både köpare och säljare att fullgöra sina åtaganden
enligt avtalet vid en överenskommen framtida tidpunkt.
Inkråmsgoodwill
Övervärde som redovisas i ett institut i form av erlagda övervärden som t.ex.
vid förvärv av kredit- och/eller leasingstockar eller banks förvärv av annan
banks kontorsrörelse, hänför sig till vid förvärvet samtidigt övertagen
personal, kundregister, varumärken o.d.
Investmentportfölj
Långsiktigt innehav av fondpapper och andra finansiella instrument.
Konsolidering
Olika metoder vid sammanställningen av den samlade ekonomiska ställningen för en
finansiell företagsgrupp, t.ex. fullständig eller proportionell konsolidering.
Kreditvärdering
Bedömning av kreditvärdigheten hos en låntagare, dvs. förmåga att i tid möta
aktuella betalningsförpliktelser (rating).
Kumulativa preferensaktier
Aktier som medför en företrädesrätt till utdelning av ett bolags utdelningsbara
vinst. Om utdelning inte har kunnat lämnas under ett eller flera år delas av
följande års utdelningsbara vinst ut så mycket på de kumulativa
preferensaktierna som brustit under tidigare år, innan någon utdelning sker på
bolagets övriga aktier.
Kvalificerat innehav (av aktier)
Ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet representerar tio
procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör
ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget.
Limitsystem, limitregel
Risknivåer som begränsar ett instituts förvärv eller innehav av finansiella
instrument.
Löptidsbaserad metod
Metod för beräkning av den generella ränterisken (risken för ränteför-ändringar
på marknaden) för ränteanknutna finansiella instrument.
Matchade positioner
De positioner som blir resultatet av ett instituts nettningsförfarande.
Nettning
Nettouträkning av ett instituts egna positioner, som innebär att motstående
positioner i samma finansiella instrument tar ut varandra - lång position mot
kort position och tvärtom.
Option
En rätt för optionsinnehavaren att till ett bestämt pris i framtiden få köpa
eller sälja tillgångar eller en rätt att vid en framtida tidpunkt få ett belopp
som räknas ut på grundval av ändringar i en underliggande tillgång. Options-
innehavaren har rätt men inte skyldighet att begära att avtalet fullföljs. För
optionsutfärdaren innebär optionen en förpliktelse att på anfordran köpa eller
sälja den tillgång optionen avser eller att erlägga betalning. Den underliggande
tillgången kan utgöras av fondpapper eller andra finansiella instrument,
valutor, råvaror och andra tillgångar eller olika typer av index.
OTC-derivat
Derivatinstrument som handlas på OTC-marknaden.
OTC-marknad
Sådana marknader som kännetecknas av att affärerna görs upp direkt mellan två
aktörer, vanligen per telefon. De vanligaste instrumenten på OTC-marknaden är
olika slag av derivatinstrument.
Position
Innehav, exponering. Med lång position avses vad gäller fondpapper ett innehav
av tillgången i fråga. Vad gäller derivatinstrument avses med lång position en
position sådan att värdet av positionen ökar då priset på den underliggande
tillgången ökar. Det motsatta gäller för korta positioner.
Primärt kapital
Den del av ett företags kapitalbas som består av eget kapital, dvs. bolagets
riskkapital, samt vissa reserver och kapitaltillskott.
Repa
Avtal om försäljning av ett värdepapper där säljaren samtidigt förbinder sig att
återköpa papperet inom en viss tid till ett överenskommet pris (återköpsavtal).
Det som är en repa för den ena parten är en omvänd repa för motparten, dvs. ett
avtal om köp i kombination med framtida försäljning.
Retrocession
Återförsäkring av ett försäkringsbolags återförsäkring, dvs. ett sätt att sprida
försäkringsrisken på ytterligare försäkringsbolag.
Riskvikttal
Gradering av tillgångsposter med utgångspunkt i storleken av den kreditrisk som
gäller för motparten, exempelvis en låntagare. Placeringarna grupperas utifrån
en stigande skala från ingen till hög kreditrisk.
Räntetermin
Terminsåtagande att köpa eller sälja räntebärande instrument.
Samriskföretag (joint venture)
En av flera intressenter gjord gemensam satsning i regel med avsikt att sprida
riskerna (en verksamhet som drivs av flera ägare utan att någon av dem har ett
ensamt bestämmande inflytande).
Standardiserade aktieterminer och aktieoptioner
En option eller termin, med aktie som underliggande tillgång, för vilken
standardiserade villkor gäller för löptid, volym och villkor för clearing och
avveckling.
Supplementärt kapital
Den del av ett företags kapitalbas som består av förlagslån och andra skuld-
förbindelser med efterställd betalningsrätt och med en ursprunglig löptid på
minst fem år samt vissa kapitaltillskott och reserver.
Svapp
Ett finansiellt avtal mellan parter om att byta betalningsflöden med varandra
under viss tid, exempelvis ett byte av rörlig ränta mot fast ränta eller ränta i
viss valuta mot ränta i en annan valuta. En svapp kan också innebära ett köp av
valuta avista med samtidig försäljning av samma valuta på termin eller omvänt.
Teckningsoption
Optioner som ges ut i samband med optionslån och som innebär rätt att delta i en
framtida nyemission av aktier i det låntagande bolaget.
Termin
Ett avtal om skyldighet att köpa eller sälja tillgångar som mot ett i avtalet
bestämt pris skall levereras vid en framtida tidpunkt eller ett avtal om att
betalning mellan parterna i framtiden skall ske på grundval av ändringar i en
underliggande tillgång. Ett terminsavtal innehåller i princip en skyldighet för
både köpare och säljare att fullgöra sina åtaganden enligt avtalet vid en
överenskommen framtida tidpunkt. Den underliggande tillgången för en termin kan
utgöras av fondpapper eller andra finansiella instrument, valutor, råvaror och
andra tillgångar eller av olika typer av index.
Tradingportfölj
Kortfristiga innehav i räntebärande värdepapper och andra finansiella
instrument.
Täckt teckningsoption
Instrument som är utfärdat av någon annan än den som utfärdat det underliggande
intrumentet och som ger innehavaren rätt att köpa ett antal aktier eller
obligationer till ett fastställt pris eller rätt att säkra en vinst eller
undvika en förlust.
Volatilitet
Ett mått på hur priset på en tillgång varierar, dvs. benägenhet till förändring
av kursen eller priset på ett finansiellt instrument vid olika händelser. Ett
instrument som visar stor benägenhet till kurs- eller prisförändringar har en
hög volatilitet. Volatiliteten kan också mätas på en hel marknad. Det är vanligt
att referera till prisförändringarnas standard-avvikelse som tillgångens
prisvolatilitet.
Värdepapperslån
Ett avtal där ett institut eller dess motpart överför värdepapper mot lämplig
säkerhet under förutsättning att låntagaren åtar sig att återlämna likvärdiga
värdepapper vid någon framtida tidpunkt eller vid anfordran från den som gör
överföringen. Affären är utlåning av värdepapper för det institut som överför
värdepapperen och inlåning av värdepapper för det institut till vilka de
överförs.
611
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 november 1994
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin,
Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Tham,
Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren,
Ulvskog, Sundström, Johansson
Föredragande: statsrådet Persson
Regeringen beslutar proposition 1994/95:50 Nya kapitaltäckningsregler m.m.
612
Rättsdatablad
FörfattningsrubrikBestämmelser somCelexnummer för bakomliggande
inför, ändrar, EG-regler
upphäver eller upp-
repar ett normgiv-
ningsbemyndigande
Lag om kapitaltäck-7 kap. 17 och392L0030, 392L0121
ning och stora ex-18 §§ 393L0006
poneringar för
kreditinstitut och
värdepappersbolag
Lag om ändring i1 kap. 7 och 393L0022
lagen (1991:981)7 a §§, 2 kap.
om värdepappers-8 §, 3 kap. 5
rörelse och 6 §§, 5 kap.
2 §
Lag om ändring i4 kap. 3 §, 393L0022
lagen (1992:543) om7 kap. 4 §
börs- och clearing-
verksamhet
613