Post 6815 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1994/95:137 ·
Stöd för nyanställningar
Ansvarig myndighet: Arbetsmarknadsdepartementet
Dokument: Prop. 137
Regeringens proposition
1994/95:137
Stöd för nyanställningar
Prop.
1994/95:137
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 19 januari 1995
Ingvar Carlsson
Anders Sundström
(Arbetsmarknadsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att ett nytt anställningsstöd införs för nyanställ-
ningar inom näringslivet. Stödet är utformat som ett avdrag, som motsvarar hela
arbetsgivaravgiften, dock högst 6 000 kr per månad och person, för tillsvidare-
anställningar som omfattar minst 17 timmar per vecka och som påbörjas under
tiden den 1 januari - den 15 maj 1995. Avdraget medges vid anställning av per-
soner som varit registrerat arbetslösa eller deltagit i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder under minst fyra veckor under perioden november - december 1994. Stödet
lämnas under högst tolv månader.
Stödet föreslås reglerat i en särskild lag. Förslaget medför en följdändring i
lagen (1981:691) om socialavgifter.
Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 mars 1995.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut.............. 3
2 Lagtext.................................. 4
2.1 Förslag till lag om anställningsstöd. 4
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen
(1981:691) om socialavgifter......... 6
3 Ärendet och dess beredning............... 7
4 En ändrad inriktning..................... 8
4.1 Utvecklingen på arbetsmarknaden ..... 8
4.2 Den ekonomiska politiken ............ 9
4.3 Arbetsmarknadspolitiken.............. 9
4.4 Hur skapar vi en bättre arbetsmarknad?10
5 Olika typer av anställningsstöd.......... 11
5.1 Rekryteringsstödet................... 11
5.2 Det generella anställningsstödet..... 11
5.3 Behovet av ytterligare stödformer.... 12
6 Utformningen av det nya anställningsstödet13
6.1 Utformningen......................... 13
6.2 Hur skall stödet hanteras rent prak-
tiskt?............................... 18
6.3 Omfattningen och kostnaderna......... 19
6.4 EU:s regelverk....................... 19
7 Författningskommentarer.................. 20
7.1 Förslag till lag om anställningsstöd. 20
7.2 Förslag till lag om ändring i lagen
(1981:691) om socialavgifter......... 21
Bilaga 1 Närvarande vid remissmötet den 12
januari 1995......................... 23
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 19 januari 1995........................... 24
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om anställningsstöd,
2. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter.
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om anställningsstöd
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Arbetsgivare har enligt bestämmelserna i denna lag rätt till ett anställ-
ningsstöd.
Lagen gäller inte följande arbetsgivare:
1. riksdagen och dess myndigheter,
2. myndigheterna under regeringen, förutom affärsverken,
3. kyrkomötet och dess myndigheter,
4. de allmänna försäkringskassorna,
5. kommuner, landsting, kommunalförbund, församlingar och kyrkliga
samfälligheter.
2 § En arbetsgivare får för en nyanställd person, om nedanstående kriterier är
uppfyllda, göra ett avdrag enligt 4 § från de arbetsgivaravgifter som arbetsgi-
varen skall betala enligt 2 kap. 1 § lagen (1981:691) om socialavgifter. Av-
draget får göras om personen enligt intyg från länsarbetsnämnden under minst
fyra veckor under perioden november - december 1994 antingen har varit registre-
rad som arbetslös hos den offentliga arbetsförmedlingen eller har deltagit i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder som beslutats av länsarbetsnämnden.
3 § Med nyanställd person avses en arbetstagare som under perioden den 1 januari
- den 15 maj 1995 påbörjat en tillsvidareanställning som omfattar minst 17
timmar per vecka.
4 § Avdrag får för varje månad göras med ett belopp som motsvarar de
arbetsgivaravgifter enligt 2 kap. 1 § lagen (1981:691) om socialavgifter som
hänför sig till den nyanställda personen, dock högst 6 000 kr. Avdrag för
arbetsgivaravgifter får tidigast göras för lönekostnader som avser mars månad
1995.
Avdrag får göras under högst tolv månader för varje nyanställd person och
endast så länge denna anställning varar.
5 § Denna lag tillämpas inom ramen för förfarandet enligt lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare.
I fråga om affärsverken gäller dock föreskrifter som meddelas av regeringen.
6 § Vid fördelningen av influtna arbetsgivaravgifter enligt 2 kap. 6 § lagen
(1981:691) om socialavgifter skall de avdrag som görs enligt denna lag minska
det belopp som förs till staten enligt 4 kap. 7 § lagen om socialavgifter.
________________
Denna lag träder i kraft den 1 mars 1995 och gäller till utgången av juni 1996.
Lagen gäller dock även därefter i fråga om avdrag från arbetsgivaravgifter som
avser tid före den 1 juli 1996.
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § lagen (1981:691) om socialavgifter skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §[1]
I denna lag ges bestämmelser om avgifter för finansiering av den allmänna
försäkringen och vissa andra sociala ändamål.
Att denna lag tillämpas även i fråga om särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster framgår av lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster och lagen (1994:1920) om allmän löneavgift.
Om nedsättning av Om nedsättning av
socialavgifter som socialavgifter som
regionalpolitiskt stöd regionalpolitiskt stöd
finns särskilda finns särskilda
bestämmelser. För- bestämmelser. Före-
eskrifter om avdrag skrifter om avdrag vid
vid beräkning av beräkning av
arbetsgivaravgifter arbetsgivaravgifter
finns i lagen finns i lagen
(1993:1503) om (1995:000) om anställ-
generellt ningsstöd och i lagen
anställningsstöd och i (1994:196) om
lagen (1994:196) om tillfällig avvikelse
tillfällig avvikelse från lagen (1981:691)
från lagen (1981:691) om socialavgifter.
om socialavgifter.
________________
Denna lag träder i kraft den 1 mars 1995.
**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1994:1923.
3 Ärendet och dess beredning
Genom förslagen i den ekonomisk-politiska propositionen i november 1994 (prop.
1994/95:25) tog regeringen de första stegen mot en ny ekonomisk politik. Den
innefattade bl.a. åtgärder för att stärka statsfinanserna och åtgärder för att
stärka de arbetslösas ställning på arbetsmarknaden samt vissa stimulanser till
näringslivet. Riktlinjerna för den nya politiken vidareutvecklas i 1995 års
budgetproposition (prop. 1994/95:100). Den här propositionen är ett led i
genomförandet av den nya politiken.
Regeringen bemyndigade den 17 november 1994 chefen för Arbetsmarknadsdeparte-
mentet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att föreslå konkreta
åtgärder för att främja nyanställningar.
Utredningsarbetet redovisades den 15 december 1994 i betänkandet Åtgärder för
att främja nyanställningar (SOU 1994:152).
Synpunkter på betänkandet har hämtats in vid ett av Arbetsmarknadsdepartementet
anordnat remissmöte den 12 januari 1995. Vid detta deltog företrädare för
närmast berörda myndigheter samt parter på arbetsmarknaden. En förteckning över
de närvarande finns i bilaga 1. De skriftliga synpunkter som lämnades vid
remissmötet finns tillgängliga i Arbetsmarknadsdepartementet (dnr A94/2554/A).
Förslaget som presenteras i denna proposition föranleder att en lag om anställ-
ningsstöd måste upprättas. Lagen bör gälla från och med den 1 mars 1995 till och
med juni 1996. Förslaget föranleder vidare en ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter. Lagförslag har upprättats inom Arbetsmarknadsdepartementet.
Lagrådet
Lagförslaget om anställningsstöd liknar till sin utformning lagen (1993:1503) om
generellt anställningsstöd (GAS). Riksdagen inhämtade Lagrådets synpunkter på
det lagförslaget. Med hänsyn till det kan den nu föreslagna lagen anses vara av
enkel beskaffenhet. Härtill kommer ärendets brådskande natur. Läget på arbets-
marknaden är sådant att det är av största vikt att omgående främja tillkomsten
av nya anställningar. Avsevärt men skulle uppkomma om lagstiftningsfrågans be-
handling fördröjdes. Regeringen anser därför att Lagrådets hörande kan undvaras.
4 En ändrad inriktning
4.1 Utvecklingen på arbetsmarknaden
Det totala antalet sysselsatta har under de senaste fyra åren minskat med 550
000 personer. Den totala arbetslösheten (inkl. personer i åtgärder) har ökat med
425 000 personer, och den öppna arbetslösheten med 260 000 personer.
Lågkonjunkturen började vända för ungefär två år sedan, år 1993. Exporten har
sedan dess ökat kraftigt och lönsamheten i näringslivet förbättras nu påtagligt.
Industrin ökar sina investeringar och industriproduktionen passerade under år
1994 toppnoteringen år 1989.
Antalet lediga platser har samtidigt ökat, främst inom industrin, men inte i
den omfattning som krävs. Industriproduktionen sysselsatte ca 220 000 personer
färre år 1994 än år 1989.
Den kraftiga produktivitetsökningen har tillsammans med det ökade
övertidsuttaget minskat sysselsättningen inom industrin. Övertidsuttaget är nu
större än under högkonjunkturen under slutet av 1980-talet.
Den ökning av sysselsättningen som skett har endast pressat ner den totala
arbetslösheten med ca en procentenhet sedan kulmen i slutet av år 1993. Det
beror delvis på att arbetskraftsutbudet ökar i takt med ett ökat antal
sysselsättningstillfällen. I december 1994 var fortfarande 315 000 personer
arbetslösa. Cirka 34 % av dem var långtidsarbetslösa.
Samtidigt har de anställningar som har kommit till stånd i ökad omfattning
blivit tidsbegränsade. Enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar (AKU) 1994
omfattade hela nettotillskottet av sysselsättningstillfällen tidsbegränsade
anställningar. Det kan naturligtvis vara fråga om ett förändrat
anställningsmönster på marknaden, men kan i många fall också vara uttryck för en
rädsla att fastanställa arbetskraft.
Den öppna arbetslösheten förväntas enligt 1995 års finansplan (prop.
1994/95:100 bil. 1) minska från 7,9 % år 1994 till 6,5 % år 1996. I slutet av
mandatperioden beräknas arbetslösheten ha pressats ner till omkring 6 %. Den
totala arbetslösheten, som år 1994 uppgick till 13 %, väntas gå ner till 11 % år
1996. Sysselsättningen beräknas under de närmaste åren stiga med ca 2 % per år.
Regeringens ambition är att ytterligare ta ner arbetslösheten under
mandatperioden. Förutsättningarna är goda för en tillväxt över 2,5 % fram till
år 1998, och därmed för en lägre arbetslöshet. Regeringen kommer att pröva alla
möjligheter att ytterligare minska arbetslösheten. Parterna på arbetsmarknaden
kan verksamt bidra till detta genom en ansvarsfull avtalsrörelse.
4.2 Den ekonomiska politiken
Regeringen lägger nu grunden för en tillväxtorienterad ekonomisk politik som
syftar till att föra Sverige ur den djupa kris som har präglat landet de senaste
fyra åren.
De senaste årens internationella lågkonjunktur har orsakat ekonomiska problem i
de flesta industriländer. Aldrig tidigare i modern svensk historia har de
offentliga finanserna försämrats så mycket som under de senaste tre åren.
Arbetslösheten har samtidigt ökat kraftigt. Var åttonde person i arbetskraften
står utanför den ordinarie arbetsmarknaden. De ekonomiska och sociala
konsekvenserna av arbetslösheten hotar att underminera hela välfärdssamhället.
Många av de förlorade arbetstillfällena har försvunnit för överskådlig framtid.
Lågkonjunkturen har tvingat fram ökade rationaliseringar i företagen och
sjukfrånvaron har minskat. Sverige står nu inför problemet att skapa ungefär en
halv miljon nya arbetstillfällen för att kunna komma tillbaka till en fullgod
arbetsmarknad.
Den centrala uppgiften är att få till stånd en stabil och uthållig tillväxt,
framför allt i näringslivet, och att få tillbaka en hög sysselsättning och en
låg arbetslöshet. Uppgången får då inte brytas i förtid på grund av
bristsituationer, flaskhalsar och överhettningseffekter som innebär acce-
lererande löner och priser. Det kraftiga övertidsuttaget måste omvandlas till
nya anställningar. Därför inriktas politiken nu på att stödja och underlätta
expansion och förnyelse.
Förutsättningarna för att klara välfärd och sysselsättning är goda trots de
omfattande problemen. Sverige kan erbjuda gynnsamma betingelser för en avancerad
produktion tack vare den välutbildade arbetskraften, den höga kvaliteten på
infrastruktur och offentliga tjänster, den starka flexibiliteten och kronans
låga värde.
4.3 Arbetsmarknadspolitiken
Den viktigaste uppgiften är att skapa förutsättningar för näringslivet att
expandera. En uthållig ekonomisk tillväxt och full sysselsättning är det
överordnade målet.
I den ekonomisk-politiska propositionen (prop. 1994/95:25) som presenterades i
november lämnades förslag till arbetsmarknadspolitiska åtgärder som lade grunden
för denna inriktning. Insatserna bestod av arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
utbildningsinsatser samt stöd till investeringar. Det var ett första steg med
akuta åtgärder för att komma till rätta med obalanserna på arbetsmarknaden.
I budgetpropositionen (prop. 1994/95:100) redovisar regeringen, i ett andra
steg, ytterligare förslag till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Dessa innebär
såväl kort- som långsiktiga insatser. De tar sikte på att ändra arbetsmark-
nadspolitiken till mer av aktivitet, flexibilitet och kompetenshöjning för att
understödja tillväxten och samtidigt ge utrymme för ökat stöd till de grupper
som har särskilt svårt att få arbete. I den här propositionen redovisas ytter-
ligare ett steg genom att ett nytt anställningsstöd för näringslivet föreslås.
Sammantaget blir det ett kraftfullt handlingsprogram för att stärka tillväxten,
öka sysselsättningen och ta ner arbetslösheten.
Inom arbetsmarknadspolitiken läggs ökad vikt vid åtgärder för att dels stärka
och förbättra utbudet av arbetskraft, dels underlätta företagens
nyrekryteringar. Sysselsättningen på den reguljära arbetsmarknaden måste nu stå
i centrum för politiken. Åtgärder som syftar till att skapa arbetstillfällen vid
sidan av den ordinarie arbetsmarknaden måste begränsas till insatser för dem som
är eller riskerar att bli långtidsarbetslösa och andra utsatta grupper. De
ekonomiska resurserna måste omdisponeras från långvariga kontantstöd till
tillfälliga stimulanser för expansion och nyanställning i näringslivet och till
en allmän kompetenshöjning.
4.4 Hur skapar vi en bättre arbetsmarknad?
Skadorna på arbetsmarknaden är djupare än vad som vanligtvis framställs. Det
kommer att ta lång tid att reparera dem och det kommer inte att räcka med en
konjunkturuppgång med en tillväxt på 2 - 3 % per år.
Därför är det viktigt att alla aktörer på arbetsmarknaden verkar omgående för
att komma tillrätta med arbetslösheten. Regeringen strävar efter att skapa
förutsättningar för ett bättre företagsklimat och ökade möjligheter att
anställa. Arbetsgivarna måste ta sitt ansvar att inventera sina behov av
arbetskraft för att möta konjunkturuppgången och skapa möjligheter för de många
arbetslösa att kunna få en anställning. De fackliga organisationerna måste
medverka till en löneutveckling som är förenlig med samhällsekonomisk balans,
att motverka flaskhalsar, aktivera arbetslösa och tillsammans med arbetsgivarna
verka för att lediga platser tillsätts så snabbt som möjligt.
Förslaget i denna proposition om ett nytt anställningsstöd skall skapa
ytterligare förutsättningar för arbetsgivarna att kunna anställa. De åtgärder
som den tidigare regeringen vidtog har inte varit tillräckligt kraftfulla för
att ge en rejäl ökning av efterfrågan på arbetskraft. Åtgärderna måste dessutom
ytterligare styras in mot den ordinarie arbetsmarknaden, framför allt inom
näringslivet där expansionen sker. En kraftig ökning av reguljära anställningar
på arbetsmarknaden stärker arbetslinjen, och minskar risken för permanent
utslagning från arbetsmarknaden som nu finns för utsatta grupper. Det gäller
bl.a. långtidsarbetslösa, äldre som förlorat arbetet och utomnordiska
invandrare.
Ett nytt tillfälligt anställningsstöd bör därför införas. Till skillnad mot det
tidigare generella anställningsstödet (GAS) bör det nya stödet inriktas på
registrerat arbetslösa. Det bör verka under begränsad tid med en kraftig
subvention. Stödet bör i första hand riktas till näringslivet där behovet av att
expandera är störst. Den offentliga sektorn bör inte omfattas av stödet. Även
för det nya anställningsstödet bör avdragsmodellen väljas.
5 Olika typer av anställningsstöd
Redan nu finns det ett antal arbetsmarknadspolitiska åtgärder som syftar till
att stimulera nyanställningar. De främsta av dem är rekryteringsstödet och, fram
till den 31 december 1994, det generella anställningsstödet (prop. 1993/94:66,
bet. 1993/94:AU5 och AU23, rskr. 1993/94:102 och 293). Här lämnas en kort
redovisning av konstruktionen av dessa stödformer.
5.1 Rekryteringsstödet
Rekryteringsstödet lämnas till arbetsgivare som anställer registrerat arbetslösa
när arbetsförmedlingen inte kan hitta någon annan lösning för att få tillbaka
dem till arbetsmarknaden. Stödet kan lämnas med högst 65 % av lönekostnaden,
dock högst 14 300 kr per månad, under högst sex månader. För äldre arbetslösa
och för flyktingar och invandrare kan stödet under vissa förutsättningar
utsträckas till tolv månader.
Stödet kan lämnas för både tillfälliga anställningar och tillsvidarean-
ställningar. Det viktiga är att individen får en möjlighet att få in en fot på
arbetsmarknaden. Stöd får inte lämnas för statligt reglerade anställningar.
Arbetsgivare kan också under vissa förutsättningar få ett rekryteringsstöd för
högskoleutbildade (prop. 1993/94:150 bil. 10, bet. 1993/94:FiU20, rskr.
1993/94:457). Stödet infördes för att höja kompetensnivån i de små företagen,
som ofta saknar högskoleutbildade. Stödet, som kan lämnas under högst tolv
månader, är avsett för småföretagare som anställer personer med minst 120
högskolepoäng och med en kompetens som företaget saknar. Stödet kan lämnas med
högst 50 % av lönekostnaderna.
5.2 Det generella anställningsstödet
Det generella anställningsstödet (GAS) infördes som ett tillfälligt stöd under
år 1994. Avdrag för GAS kunde göras för de anställningar som tillkommit efter
september månad 1993 och som innebar att företaget i fråga ökade antalet
anställda (stödet kunde alltså inte lämnas för ersättningsrekryteringar). Stödet
innebar ett avdrag från arbetsgivaravgiften som motsvarade 15 % av den
nyanställdes bruttolön. GAS gällde arbetsgivare i kommuner, landsting och pri-
vata sektorn. Anställningen skulle omfatta minst sex månader och minst 17
timmars arbete per vecka. Stödet upphörde den 31 december 1994.
GAS kunde kombineras med rekryteringsstöd.
Uppskattningsvis har ungefär 70 000 personer per månad fått del av stödet under
år 1994, vilket beräknades när stödet infördes (prop. 1993/94:66). Av dessa
uppskattades i samma proposition ca 20 000 av de 70 000 stöden leda till
anställningar som tidigarelagts eller annars inte skulle ha kommit till stånd.
Enligt tidigare beslut skall GAS-avdraget utvärderas av Expertgruppen för
arbetsmarknadspolitiska utvärderingsstudier (EFA). Denna utvärdering blir färdig
först hösten 1995.
5.3 Behovet av ytterligare stödformer
Trots den satsning som har gjorts på rekryteringsåtgärder och den ökande efter-
frågan på arbetskraft, var 315 000 personer arbetslösa i december 1994, varav
108 000 var långtidsarbetslösa. Regeringens bedömning är att ytterligare
kraftfulla insatser behöver göras för att ge de arbetslösa ökade möjligheter att
åter komma in på arbetsmarknaden.
Rekryteringsstödet är en effektiv åtgärd för att hjälpa arbetssökande att komma
in på arbetsmarknaden. Stödet är dock relativt kostsamt. Skulle stödet lämnas
för att rent generellt uppmuntra anställningar, riskerar det att snedvrida
konkurrensen på arbetsmarknaden. Stödet kräver också en hel del administrativa
insatser från arbetsförmedlingens sida. Genom att stödet främst är avsett för
att få in svårplacerade grupper på arbetsmarknaden ställs det inte något krav på
tillsvidareanställning.
Enligt regeringens bedömning har GAS-avdraget inte haft en tillräckligt
attraktiv utformning för att stimulera till mer permanenta anställningar. Det
har heller inte varit inriktat på de arbetslösa. Kontrollmöjligheter har i stort
sett saknats för stödet. Systemet bör därför inte förlängas utan ersättas med
ett nytt och mer riktat anställningsstöd.
Rekryteringsstödet bör samtidigt finnas kvar men främst riktas till dem som är
eller riskerar att bli långtidsarbetslösa. Rekryteringsstödet bör även kunna
kombineras med det nya anställningsstödet för att bli ett effektivt medel mot
långtidsarbetslöshet.
6 Utformningen av det nya anställningsstödet
6.1 Utformningen
Regeringens förslag: Ett nytt anställningsstöd in-
förs för att stimulera nyanställningar i närings-
livet. Stödet utformas som ett avdrag, som mot-
svarar hela arbetsgivaravgiften, dock högst 6 000
kr per månad och person, för nyanställningar som
görs under tiden den 1 januari - den 15 maj 1995.
Avdrag medges vid tillsvidareanställning som om-
fattar minst 17 timmar per vecka av personer som
varit arbetslösa eller deltagit i arbetsmarknads-
politiska åtgärder under minst fyra veckor under
perioden november - december 1994. Avdraget får
göras under högst tolv månader och tidigast avse
lönekostnader för mars månad 1995.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Synpunkter vid remissmötet: Av dem som deltog vid remissmötet var knappt hälf-
ten positiva eller något positiva till förslaget. TCO framförde en i stort sett
genomgående positiv kritik, SAF och SACO en mer avvaktande, men positiv
hållning. AMS, RSV, Arbetsgivarverket, LO och Företagarnas riksorganisation var
övervägande kritiskt inställda till förslaget. Landstingsförbundet och Svenska
kommunförbundet ställde sig neutrala till förslaget som helhet eftersom det inte
omfattar deras medlemmar. De lämnade inga skriftliga synpunkter. RFV lämnade
endast kommentarer av teknisk karaktär.
AMS, RSV och RFV hade synpunkter på ikraftträdandet av förslaget. Myndigheterna
menade att en retroaktiv lagstiftning - som skulle omfatta nyanställningar från
och med den 1 januari 1995 - skulle medföra både tekniska och administrativa
problem.
SACO och TCO framförde synpunkter på kvalificeringstiden för stödet. SACO
förespråkade att stödet skulle riktas till personer som vid
anställningstillfället är arbetslösa och som har en arbetslöshetsperiod om
förslagsvis tre månader bakom sig. TCO ansåg att personen i fråga borde ha varit
arbetslös under minst fyra veckor inom en ramtid av två månader.
Flera myndigheter och organisationer hade synpunkter på stödets utformning.
AMS, Arbetsgivarverket, LO och SACO ansåg att stödet skulle ha utformats mer
selektivt för att riktas till de svaga grupperna. Företagarnas riksorganisation,
å sin sida, tyckte att stödet borde vara mindre selektivt än den föreslagna
utformningen.
Flera yttrade sig om tidpunkten för när stödet föreslås införas. Företagarnas
riksorganisation hävdade att ett selektivt stöd borde ha införts i början av
konjunkturuppgången, dvs. under hösten 1993 och våren 1994. Därefter kunde mer
generella stöd lämnas, såsom låga arbetsgivaravgifter. AMS framförde att stödet
kommer för sent i konjunkturuppgången. Arbetsgivarverket uppgav att ett allmänt
rekryteringsstöd vid tillsvidareanställningar inte är den självklara åtgärden
för att minska arbetslösheten. SAF ansåg att stödet kan bidra till att
tidigarelägga anställningar i detta konjunkturläge, men inte öka dem.
Vid remissmötet fördes också diskussioner om huruvida stödet riktar sig till
sektorer som ändå skulle ha anställt. Flertalet instanser (AMS, LO, TCO, SACO,
Arbetsgivarverket, Företagarnas riksorganisation och SAF) hävdade att det
föreslagna stödet framför allt kommer att gå till anställningar som ändå skulle
ha kommit till stånd.
Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och TCO ansåg att den offentliga
sektorn inte borde uteslutas från stödet. De menade att konkurrensen skulle
snedvridas vid upphandlingsförfaranden som berör både offentliga och privata
anordnare. Därtill skulle t.ex. friskolor gynnas gentemot offentliga skolor,
privata daghem gynnas mot offentliga. Dessutom skulle stödet leda till begrän-
sade effekter för kvinnor, eftersom de är kraftigt överrepresenterade inom de
sektorer som föreslås inte kunna nyttja stödet.
Allmänt fördes också en diskussion om stödet är lönedrivande och leder till
konkurrenssnedvridning. LO, Arbetsgivarverket och Företagarnas riksorganisation
framhöll att stödet har en viss lönedrivande effekt genom att företagen får
minskade lönekostnader. En stor del av stöden kommer att gå till exportsektorn,
som ändå är lönsam och som har möjlighet att driva upp lönerna. LO ansåg dock
att löneglidningen å andra sidan skulle kunna minska eftersom företagen inte
uppmuntras att rekrytera från varandra, vilket annars skulle kunna driva upp
lönekraven. SAF hävdade å sin sida att det finns så många arbetslösa att detta i
sig håller nere löneläget. SAF, Företagarnas riksorganisation och Landstingsför-
bundet ansåg att stödet leder till konkurrenssnedvridning.
Flera instanser (AMS, SAF, SACO och TCO) var tveksamma till omfattningen av
stödet. De menade att stödet inte kommer att nå upp till en omfattning på cirka
110 000 personer.
Skälen till regeringens förslag: Arbetsmarknadspolitiken har under de senaste
åren fått bära en alltför tung börda i kampen mot arbetslösheten. Även om
konjunkturuppgången nu är stark på vissa delar av arbetsmarknaden, framför allt
exportindustrin, så räcker inte den allmänna efterfrågan till för att åstadkomma
en kraftig nedpressning av arbetslösheten. Utan aktiva insatser för att öka
sysselsättningen och underlätta för de arbetslösa att komma in på den ordinarie
arbetsmarknaden riskerar Sverige att drabbas av samma höga och bestående arbets-
löshet som en rad länder i Europa drabbades av på 1980-talet. Enligt regeringens
uppfattning krävs det därför både allmänna anställningsfrämjande åtgärder och
selektiva insatser för att stärka varje arbetssökandes framtida möjligheter.
Regeringen kan således inte dela den uppfattning som kommit till uttryck i
remissbehandlingen att efterfrågan på arbetskraft redan är stor och att den
därför inte ytterligare behöver stimuleras. Ambitionerna i kampen mot
arbetslösheten måste höjas.
Ett nytt anställningsstöd bör därför införas tillsammans med en rad andra
åtgärder för att skapa en väl fungerande arbetsmarknad. Anställningsstödet
syftar till att i det enskilda fallet kunna uppfylla ett eller flera av följande
mål:
a) att öka antalet arbetstillfällen i näringslivet och främja ekonomisk
tillväxt,
b) att stimulera företagen att begränsa övertidsuttaget till förmån för
nyanställning och att därmed fördela den totala arbetstiden på ett mer
rationellt sätt,
c) att stimulera företagen att vid rekrytering till lediga platser anställa
personer som är arbetslösa i stället för att rekrytera bland redan anställda i
andra företag,
d) att sänka kostnaden för expansion och därmed motverka tendenser till
inflation.
Stödet har således mål och utformning som i viktiga avseenden skiljer det från
hittills tillämpade former av anställningsstöd (rekryteringsstöd och generellt
anställningsstöd). Det skall således ses inte bara i ett arbetsmarknadspolitiskt
perspektiv utan i ett brett samhällsekonomiskt perspektiv. Det skall också ses
som en viktig del i en bred arsenal av insatser inom ramen för närings-,
utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken.
Det är regeringens uppfattning att företagen är beroende inte bara av den
allmänna efterfrågan utan också av tillgången på kompetens, och kostnaderna för
att få arbetet utfört. Under den nu pågående uppgången, främst i industrin, har
företagen valt att kraftigt öka övertidsuttaget framför att nyanställa. Det har
betytt att sysselsättningsökningen till en stor del tillkommit dem som redan har
ett arbete. Det kan vara ett tecken på att företagen har känt osäkerhet om
varaktigheten i uppgången eller att de velat undvika de kostnader som är
förenade med nyanställning och introduktion.
Det är viktigt att nu lägga grunden för en period av uthållig tillväxt, som gör
att företagen kan etablera ett långsiktigt personalpolitiskt perspektiv. Alla
åtgärder bör nu riktas in på att få till stånd en ökning av sysselsättningen i
näringslivet, vilket är en förutsättning för att på en och samma gång få ner
arbetslösheten och budgetunderskottet. Den viktigaste faktorn för en sådan
expansion är och förblir en hög efterfrågan på varor och tjänster, baserad på en
god konkurrenskraft för det svenska näringslivet.
De närmaste åren kommer efterfrågan att växa, men inom denna ram är det viktigt
att skapa incitament för att få maximala effekter på arbetslösheten. Det kan ske
i form av att företagen tidigarelägger en planerad expansion, men det kan också
ske i form av att företagen väljer att nyanställa i stället för att öka
övertiden eller att de rekryterar bland de arbetslösa i stället för att
rekrytera bland redan anställda i andra företag.
Det är således viktigt att påverka inte bara den totala sysselsättningsvolymen
utan lika viktigt att påverka hur arbetstiden fördelas mellan övertid och
nyanställning. Det föreslagna anställningsstödet har alltså ett sådant bredare
syfte.
Det har i remissbehandlingen gjorts invändningar mot att den nu föreslagna
stimulansen skulle lämnas till anställningar som ändå skulle ha kommit till
stånd. Gentemot detta kan först sägas att det skulle vara utomordentligt svårt
att utforma en stimulans som avgränsas enbart till arbeten som inte annars
skulle ha kommit till stånd. Ett stöd med en sådan inriktning skulle lätt leda
till snedvridningar mellan företagen. Det är bland annat av det skälet som
anställningsstödet har fått den bredare utformning som anges i målbeskrivningen
ovan. I den mån som det handlar om ett arbete som ändå skulle ha utförts, ger
anställningsstödet för det första en stimulans att nyanställa i stället för att
öka övertiden och för det andra en stimulans att anställa en arbetslös i stället
för att anställa en ombytessökande. Anställningsstödet är således inte villkors-
löst.
Det har också sagts att stödet kan bidra till att tidigarelägga anställningar,
men inte öka dem. Gentemot detta kan sägas att tidigareläggningar av planerade
nyanställningar i varje fall ger en tillfälligt ökad sysselsättningsvolym med
därav följande gynnsamma effekter på arbetslöshet och offentliga finanser. Men
all erfarenhet säger också att en på så sätt ökad sysselsättningsvolym har en
mera allmän effekt för framtidstro och inköpsplaner och tillväxt, vilket
påverkar den totala sysselsättningen också på litet längre sikt.
Det har i den offentliga debatten hävdats att stödet i stället för ett
nyanställningsstöd borde utformas som ett stöd för långtidsarbetslösa att komma
i arbete. Enligt regeringens uppfattning är det ytterst angeläget att bekämpa
långtidsarbetslöshet och social utslagning. De långtidsarbetslösa utgör nu en
stor grupp på arbetsmarknaden. För dem är det viktigt att den allmänna
efterfrågan på arbetskraft stimuleras; det är vid en ökande sysselsättning som
långtidsarbetslösheten kan bekämpas mest effektivt. Samtidigt behövs det
särskilda insatser för dem som är långtidsarbetslösa. Nyanställningsstödet bör
därför kunna kombineras med rekryteringsstöd för dem som är eller riskerar att
bli långtidsarbetslösa. Detta bör ge ett starkt incitament till företagen att
medverka i kampen mot långtidsarbetslösheten.
Det skall slutligen tilläggas att avdraget har utformats som en viktig del i
regeringens politik för en prisstabilitet på god europeisk nivå. Genom avdraget
sänks arbetskraftens marginalkostnad vilket bidrar till att motverka tendenser
till inflation. Genom avdragets konstruktion stimuleras företagen att rekrytera
bland de arbetslösa framför att rekrytera bland dem som redan har ett arbete,
vilket bör kunna bidra till att undvika löneglidning.
Regeringen har således med denna motivering funnit anledning att i huvudsak
ansluta sig till utredarens förslag.
Stödet bör få en generös utformning vad avser både kompensationsnivå och
stödtid så att det kompenserar för introduktions- och nyanställningskostnader.
Det måste ge en snabb och kraftfull effekt på arbetskraftsefterfrågan. Det
främjar nyanställningar och minskar övertidsuttaget.
Stödet föreslås innebära att hela arbetsgivaravgiften, dock högst 6 000 kr per
månad, får dras av för den nyanställde. Det motsvarar en reduktion av hela
avgiften för en heltidsanställd med en månadslön upp till ca 18 000 kr.
Avdraget bör få göras för anställningar som kommer till stånd under perioden
den 1 januari - den 15 maj 1995. Därigenom uppmuntras arbetsgivarna att
tidigarelägga sina nyanställningar. Regeringen avser att återkomma till
riksdagen om eventuell förlängning av perioden. Här måste regeringen noga
överväga att stödet totalt sett inte kostar mer än 7 miljarder kronor.
Förslaget om giltighethetstiden av stödet har främst kritiserats av RSV. Av
administrativa skäl är det enligt RSV svårt att tillämpa en retroaktiv ordning
på det sätt som utredaren har föreslagit. Regeringen instämmer i denna bedömning
och föreslår att avdrag från socialavgifterna bör få avse avgifter först från
och med mars 1995. Praktiskt torde detta sakna betydelse för arbetsgivaren
eftersom det skall gälla tillsvidareanställningar och dessa skall ha påbörjats
under tiden den 1 januari - den 15 maj 1995. Arbetgivaren kan fortfarande göra
avdrag under en maximal avdragsperiod eftersom lagen gäller till utgången av
juni 1996.
Den maximala avdragsperioden bör sättas till tolv månader. Det är endast när
anställningen upphör innan den har varat i tolv månader som stödperioden kan bli
kortare än den maximala stödperioden. Arbetsgivarna får därmed en förhållandevis
lång period av minskade arbetskraftskostnader. När stödet upphör bör konjunk-
turläget ytterligare ha förbättrats. Företagen bör då till fullo kunna bära sina
arbetskraftskostnader.
Den som anställs bör ha varit registrerat arbetslös hos den offentliga
arbetsförmedlingen eller deltagit i arbetsmarknadspolitisk åtgärd som har be-
slutats av länsarbetsnämnden under minst fyra veckor under perioden november -
december 1994. Genom att personen skall ha varit arbetslös eller deltagit i
någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd under en viss tidsperiod inbjuder inte
stödet till olika former av kringgående av regelverket.
Vidare bör avdrag få medges endast om anställningen är tills vidare. Avdrag bör
inte kunna göras för anställningar som avser mindre arbete än 17 timmar per
vecka.
Anställningarna bör endast avse arbete i näringslivet (inkl. offentligt ägda
bolag och affärsverk). Därmed gynnas den sektor där tillväxten framför allt bör
ske.
Företrädarna för de kommunala och landstingskommunala sektorerna har framfört
önskemål om att stödet skall gälla även inom dessa sektorer, som står inför
betydande nedskärningar. Anställningsstödet skulle kunna underlätta denna
omställningsprocess. Dessutom, uppger dessa företrädare, är inte den kommunala
och landstingskommunala verksamheten begränsad till traditionell kommunal
organisationsform utan den bedrivs många gånger i bolagsform. De kommuner som
har valt verksamhet i den sistnämnda organisationsformen skulle gynnas framför
kommuner utan sådana bolag.
Som en grund för regeringens hela handlingsplan för att komma till rätta med
obalanserna i ekonomin och på arbetsmarknaden ligger primärt att stimulera och
utveckla näringslivet. De tillgängliga resurserna måste satsas där. Kommunerna
och landstingen bär en stor börda för att bekämpa arbetslösheten. Utan denna
insats vore det svårt att bedriva en aktiv arbetsmarknadspolitik. Kommuner och
landsting är emellertid väl försedda med möjligheter till
arbetsmarknadspolitiska stöd genom den övriga arbetsmarknadspolitiska arsenalen
i form av bl.a. beredskapsarbeten, utbildningsvikariat och företagsutbildning.
Behoven torde enligt regeringens mening kunna tillgodoses inom ramen för dessa
åtgärder.
Regeringen har förståelse för synpunkterna när det gäller konflikten mellan
kommunala bolag och annan kommunal verksamhet. Regeringen har emellertid gjort
en avvägning mellan detta rättvisekrav och behovet av ett administrativt
lätthanterligt stöd och bedömt det senare som mest angeläget. Kommunala bolag
bör således kunna få del av stödet.
De långtidsarbetslösa, dvs. de med mer än fyra resp. sex månaders arbetslöshet,
utgör nu en stor grupp på arbetsmarknaden. Nyanställningsstödet bör därför kunna
kombineras med rekryteringsstödet. Storleken på den bidragsgrundande
lönekostnaden för rekryteringsstödet kommer dock att minska eftersom
arbetsgivare som nyttjar avdraget inte betalar några sociala avgifter.
Rekryteringsstödet kan för dessa alltså bara baseras på kontant bruttolön inkl.
sjuklön och semesterersättning.
6.2 Hur skall stödet hanteras rent praktiskt?
Stödet bör vara administrativt enkelt. För arbetsförmedlingens del bör stödet
innebära att den skall utfärda ett intyg på att personen i fråga har varit
registrerad hos arbetsförmedlingen på sätt som krävs för rätt till avdrag och
hos vilken arbetsgivare detta gäller. Intyget lämnas sedan till arbetsgivaren
och till skattemyndigheten.
Arbetsgivaren beräknar därefter nedsättningen för den anställde och drar av
beloppet vid de månatliga inbetalningarna av arbetsgivaravgifter.
Skattemyndigheten kan därefter genom stickprov kontrollera att reglerna följs.
Dessutom sker en kontroll vid den årliga genomgången av företagens egna
revisorer.
6.3 Omfattningen och kostnaderna
Antalet sysselsatta i näringslivet uppgår för närvarande till ca 2,5 miljoner
personer. Beroende på konjunkturläge byter ungefär 10 - 20 % av dessa arbete
externt per år.
Långt ifrån alla dessa anställningar går via den offentliga arbetsförmedlingen.
Om avdraget stimulerar till att anställa relativt tidigt under år 1995, skulle
överslagsmässigt drygt 110 000 personer kunna beröras av åtgärden.
Vid denna omfattning beräknas stödet medföra ca 7 miljarder kronor i minskade
intäkter för staten i form av arbetsgivaravgifter. Den faktiska kostnaden är
betydligt lägre eftersom satsningen innebär både minskade utgifter och ökade
inkomster för samhället. Inkomstbortfallet bör ses som en investering i det
svenska näringslivet som kommer att ge ökad produktivitet och god avkastning för
framtiden. Därtill kommer minskade offentliga utgifter och ökade skatteinkomster
i samband med att åtgärden ger färre arbetslösa och fler syssel-
sättningstillfällen. De offentliga utgifterna för arbetslöshetsersättning och
för olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder minskar. Stat och kommun får ökade
intäkter i form av skatter och avgifter.
Kostnaderna för stödet har alltså beräknats till 7 miljarder kronor. Med hänsyn
till det statsfinansiella läget är det viktigt att kostnaden inte blir högre.
Regeringen bedömer att nyanställningsstödet kommer att kunna utgå till den 30
juni 1995. Lagen har begränsats till att omfatta perioden den 1 januari - den
15 maj 1995. Regeringen avser att uppdra åt AMS och RSV att noga följa utveck-
lingen. Regeringen återkommer till riksdagen för slutligt fastställande av sista
datum för vilket nyanställningar kan ske.
Kostnaderna för avdraget bör belasta arbetsmarknadsavgiften i arbetsgivaravgif-
terna.
Regeringen kommer att besluta om en utvärdering av stödet sedan det varit i
gång en tid.
6.4 EU:s regelverk
Ett temporärt nyanställningsstöd baserat på nedsättning av arbetsgivaravgifterna
borde inte möta några hinder ur EU-perspektiv. Tvärtom förespråkar EU att de
indirekta arbetskraftskostnaderna mycket väl kan minskas för att bekämpa
arbetslösheten.
7 Författningskommentarer
7.1 Förslag till lag om anställningsstöd
1 §
I paragrafen anges vilka arbetsgivare som kan komma i fråga för anställnings-
stödet. Det gäller privata arbetsgivare - däribland t.ex. statligt och kommunalt
ägda bolag - och de statliga affärsverken. Andra offentliga arbetsgivare har
undantagits.
Lagen gäller en rätt att göra avdrag från arbetsgivaravgifter. Den omfattar
således de arbetsgivare som enligt 2 kap. 1 § lagen (1981:691) om socialavgifter
är skyldiga att betala arbetsgivaravgifter.
2 §
De grundläggande förutsättningarna för anställningsstödet anges i paragrafen.
Avdrag från arbetsgivaravgifter medges bara om arbetsgivaren nyanställer en
person som under minst fyra veckor under perioden november - december 1994
antingen har varit arbetslös eller under samma tidsperiod har deltagit i arbets-
marknadspolitiska åtgärder beslutade av länsarbetsnämnden. Det sistnämnda kravet
innebär att t.ex. stöd enligt lagen (1993:1503) om generellt anställningsstöd
inte omfattas. Den angivna tidsperioden behöver inte vara sammanhängande, men
måste totalt omfatta minst fyra veckor under november och december 1994. Det
krävs inte att arbetstagaren skall ha varit arbetslös i direkt anslutning till
nyanställningen.
Det är enligt paragrafen länsarbetsnämnden som har till uppgift att utfärda
intyg över att villkoren är uppfyllda. Intyget utgör en förutsättning för att
göra avdrag. Det är sedan skattemyndigheten som tar ställning till avdraget.
3 §
I paragrafen, som motsvarar 3 § lagen (1993:1503) om generellt anställningsstöd,
anges vad som i lagen menas med en nyanställd person. Det skall sålunda vara
fråga om en arbetstagare som under perioden den 1 januari - den 15 maj 1995
påbörjat en tillsvidareanställning som omfattar minst 17 timmar per vecka.
Det finns inget hinder för en arbetsgivare att först provanställa en person för
att sedan, före den 15 maj 1995, låta anställningen övergå i en
tillsvidareanställning. Avdrag enligt 4 § får i ett sådant fall göras från den
tidpunkt när anställningen gäller tills vidare, dock tidigast den 1 mars 1995.
4 §
Avdrag får göras från arbetsgivaravgifterna som hänför sig till den nyanställde
personen med hela beloppet, dock högst 6 000 kr per månad. Avdragsrätten
föreligger tidigast för arbetsgivaravgifter som avser lönekostnader för mars
månad, även om arbetstagaren har anställts redan i januari. Avdraget får sedan
göras under högst tolv månader.
Avdraget kan kombineras med andra arbetsmarknadspolitiska stödformer, t.ex.
rekryteringsstödet enligt förordningen (1986:414) om rekryteringsstöd. Om
arbetsgivaren gör ett avdrag från arbetsgivaravgifterna kommer den
bidragsgrundande lönekostnaden enligt 7 § förordningen om rekryteringsstöd att
minska i motsvarande utsträckning. Rekryteringsstödet kommer alltså i en sådan
situation att minska.
5 §
Paragrafens första stycke motsvarar 5 § lagen (1993:1503) om generellt
anställningsstöd.
I fråga om affärsverken finns föreskrifter i förordningen (1984:674) om uppbörd
av vissa arbetsgivaravgifter från staten.
6 §
De belopp som dras av enligt denna lag skall minska det belopp som förs till
staten för finansiering av arbetslöshetsförsäkringen m.m. enligt 4 kap. 7 §
lagen om socialavgifter.
Ikraftträdandebestämmelser
Lagen träder i kraft den 1 mars 1995 och gäller till och med juni 1996. Genom
att lagen gäller till och med juni månad 1996 möjliggörs för arbetsgivare som
nyanställer någon under början av maj 1995 att göra fullt avdrag.
7.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter
1 kap.
1 §
Hänvisningen i paragrafens tredje stycke till lagen (1993:1503) om generellt
anställningsstöd byts ut mot en hänvisning till den nya lagen om
anställningsstöd.
Regeringen har i budgetpropositionen (prop. 1994/95:100 bil. 11) föreslagit en
ny lag om tillfällig avvikelse från lagen om socialavgifter. Eftersom den lagen
föreslås träda i kraft först den 1 juli 1995 får en ändring göras i samband
därmed.
Närvarande vid remissmötet den 12 januari 1995
Socialdepartementet
Finansdepartementet
Näringsdepartementet
Arbetsmarknadsutskottet i riksdagen
Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS)
Riksskatteverket (RSV)
Riksförsäkringsverket (RFV)
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF)
Landsorganisationen i Sverige (LO)
Tjänstemännens centralorganisation (TCO)
Centralorganisationen SACO
Arbetsgivarverket
Svenska kommunförbundet
Landstingsförbundet
Företagarnas riksorganisation
Arbetsmarknadsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 januari 1995
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin,
Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson,
Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog,
Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Sundström
Regeringen beslutar proposition 1994/95:137 Stöd för nyanställningar.