Post 6805 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1994/95:147 ·
Rätten till förtidspension och sjukpenning samtfolkpension för gifta
Ansvarig myndighet: Socialdepartementet
Dokument: Prop. 147
Regeringens proposition
1994/95:147
Rätten till förtidspension och sjukpenning samt
folkpension för gifta
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 23 februari 1995
Lena Hjelm-Wallén
Ingela Thalén
(Socialdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till åtgärder för att förtydliga regel-
systemet för aktörerna inom socialförsäkringssystemet och för att förbättra det
underlag som ligger till grund för beslut om förtidspension och sjukpenning.
Regeringen föreslår vidare att de särregler som gäller i förtidspensioneringen
för försäkrade som är 60 år eller äldre avskaffas. Därutöver föreslås ändrade
regler för folkpension för gifta så att samma folkpensionsbelopp utges oavsett
om maken uppbär folkpension eller ej. Lagändringarna för att förtydliga
regelsystemet samt förbättra beslutsunderlaget vid beslut om förtidspension och
sjukpenning föreslås träda i kraft den 1 oktober 1995. Vad gäller de särregler
för försäkrade som är 60 år eller äldre föreslås lagändringarna träda i kraft
den 1 januari 1997. Lagändringarna vad gäller ändrade regler för folkpension för
gifta föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.
1
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut........................3
2 Lagtext............................................4
3 Ärendet och dess beredning........................16
4 Sjukförsäkring....................................18
4.1 Disposition av lagreglerna....................18
4.2 Sjukdomsbegreppet.............................19
4.3 Bedömning av arbetsförmågan...................22
4.4 Den försäkrades medverkan.....................24
4.5 Den behandlande läkarens bedömning............27
4.6 Försäkringskassans fördjupade prövning av sjukpenning-
rätten........................................30
4.7 Försäkringskassans möjlighet att införskaffa komplet-
terande utredning.............................32
4.8 Försäkringsläkare.............................36
5 Förtidspension....................................38
5.1 Avskaffade äldreregler........................38
5.2 Utredning om rätt till förtidspension.........42
6 Ekonomiska konsekvenser av förslagen rörande sjukförsäkring
och förtidspension................................44
7 Folkpension för gifta.............................45
8 Författningskommentar.............................46
Bilaga 1 Sammanställning av remissyttranden över departe-
mentspromemorian (Ds 1994:91) Rätten till förtids-
pension och sjukpenning.....................53
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 februari 199572
Rättsdatablad........................................73
2
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till ändring i lagen (1961:381) om allmän
försäkring,
2. under femte huvudtitelns förslagsanslag Sjukpenning och rehabilitering för
budgetåret 1995/96 anvisar ett belopp som är 1 500 000 000 kr lägre än vad
som föreslagits i prop. 1994/95:100 bil. 6,
3. under femte huvudtitelns förslagsanslag Förtidspensioner för budgetåret
1995/96 anvisar ett belopp som är 260 000 000 kr lägre än vad som
föreslagits i prop. 1994/95:100, bil. 6.
3
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäkring1
dels att 3 kap. 4, 7, 7 a och 8 §§, 6 kap. 2 §, 7 kap. 3 och 4 §§, 13 kap.
1 §, 16 kap. 2 §, 18 kap. 12 § samt 20 kap. 3 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 3 kap. 4 a och 8 a §§
och 7 kap. 3 b §, av följande lydelse.
-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
4 §2 För dagar i en sjukperiod gäller, om inte annat följer av 10 - 10 b §§
1. att sjukpenning inte utges för den första dagen,
2. att hel sjukpenning för de två följande dagarna utgör för dag 65 procent av
den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten, delad med 365,
3. att hel sjukpenning för tid därefter till och med den trehundrasextiofemte
dagen utgör för dag 80 procent av den fastställda sjukpenninggrundande
inkomsten, delad med 365, och
4. att hel sjukpenning för tid därefter utgör för dag 70 procent av den
sjukpenninggrundande inkomsten, delad med 365. Sjukpenningen avrundas till
närmaste hela krontal.
-------------------------------------------------------
(8 §) Som sjukperiod anses Som sjukperiod anses
tid, under vilken en tid, under vilken en
försäkrad i oavbruten följd försäkrad i oavbruten följd
lider av sjukdom som avses lider av sjukdom som avses
i 7 § eller har rätt till i 7 § eller har rätt till
sjukpenning enligt 7 b § sjukpenning enligt 7 b §
eller rehabili- eller rehabiliterings-
teringspenning enligt penning enligt 22 kap. 7 §.
22 kap. 7 §. Uppkommer för Uppkommer för den försäkrade
den försäkrade rätt till rätt till sjukpenning
sjukpenning enligt enligt kapitlet i ome-
kapitlet i omedelbar delbar anslutning till en
anslutning till en sjuk- sjuklöneperiod enligt lagen
löneperiod enligt lagen (1991:1047) om sjuklön,
(1991:1047) om sjuklön, skall sjukperioden enligt
skall sjukperioden enligt denna lag anses omfatta
denna lag anses omfatta också sjuklöneperioden.
också sjuklöneperioden.
Om en sjukperiod börjar
(8 §) Om en sjukperiod inom fem dagar från det en
börjar inom fem dagar från tidigare sjukperiod
det en tidigare sjukperiod avslutats skall bestäm-
avslutats skall bestäm- melserna i första stycket
melserna i 4 och 10 a §§ samt 4 a och 10 a §§
tillämpas som om den tillämpas som om
senare sjukperioden
1 Lagen omtryckt 1982:120.
2 Senaste lydelse 1994:46. den senare sjukperioden
utgör en fortsättning på den utgör en fortsättning på den
tidigare sjukperioden. tidigare sjukperioden.
Om den försäkrade gått miste om sjukpenning till följd av bestämmelserna i
första stycket 1 eller 10 a § första stycket 1 för sammanlagt tio dagar under de
senaste tolv månaderna utges sjukpenning för dag som avses i första stycket 1
med 65 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten, delad med 365.
4 a §
-------------------------------------------------------
(4 §) Om den försäkrade av Om den försäkrade av ar-
arbetsgivaren erhåller betsgivaren erhåller
skattepliktiga förmåner i skattepliktiga förmåner i
form av lön, bil, bostad form av lön, bil, bostad
eller helt fri kost under eller helt fri kost under
sjukdom för samma tid som sjukdom för samma tid som
sjukpenningen avser, skall sjukpenningen avser, skall
sjukpenning som utges till sjukpenning som utges till
och med den nittionde och med den nittionde
dagen i sjukperioden dagen i sjukperioden
minskas med det belopp som minskas med det belopp som
förmånerna under sjukdom förmånerna under sjukdom
överstiger 10 procent av överstiger 10 procent av
vad den försäkrade skulle ha vad den försäkrade skulle ha
fått i motsvarande förmåner fått i motsvarande förmåner
om han varit i arbete och om han varit i arbete och
sjukpenning som utges för sjukpenning som utges för
tid därefter minskas med tid därefter minskas med
förmånerna under sjukdom. förmånerna under sjukdom.
Till den del förmånerna Till den del förmånerna
under sjukdom utges i under sjukdom utges i
förhållande till förmåner i förhållande till förmåner i
arbete som för år räknat arbete som för år räknat
överstiger den högsta överstiger den högsta
sjukpenninggrundande sjukpenninggrundande
inkomst som kan beräknas inkomst som kan beräknas
enligt 2 § skall minsk- enligt 2 § skall minskning-
ningen dock endast ske med en dock endast ske med
belopp som överstiger 75 belopp som överstiger 75
procent av förmånerna i procent av förmånerna i
arbete när sjukpenning arbete när sjukpenning
utges med den procentandel utges med den procentandel
som anges i första stycket som anges i 4 § första
2, 90 procent av förmånerna stycket 2, 90 procent av
i arbete när sjukpenning förmånerna i arbete när
utges från och med den sjukpenning utges från och
fjärde till och med den med den fjärde till och med
nittionde dagen med den den nittionde dagen med
procentandel som anges i den procentandel som anges
första stycket 3, 80 i 4 § första stycket 3, 80
procent av förmånerna i procent av förmånerna i
arbete när sjukpenning arbete när sjukpenning
utges från och med den utges från och med den
nittioförsta till och med nittioförsta till och med
den trehundrasextiofemte den trehundrasextiofemte
dagen med den procentandel dagen med den procentandel
som anges i första stycket som anges i 4 § första
3 och 70 procent av stycket 3 och 70 procent
förmånerna i arbete för tid av förmånerna i arbete för
därefter när sjukpenning tid därefter när sjukpenning
utges med den procentandel utges med den procentandel
som anges i första stycket som anges i 4 § första
4. stycket 4.
Vid tillämpning av
(4 §) Vid tillämpning av bestämmelserna i första
bestämmelserna i andra stycket skall ersättning
stycket skall ersättning som utges på grund av förmån
som utges på grund av förmån av fri gruppsjukförsäkring
av fri gruppsjukförsäkring som åtnjuts enligt grunder
som åtnjuts enligt grunder som fastställs i
som fastställs i kollektivavtal mellan
kollektivavtal mellan arbetsmarknadens
arbetsmarknadens huvudorganisationer anses
huvudorganisationer anses som lön under sjukdom från
som lön under sjukdom från
arbetsgivare.
arbetsgivare.
Det belopp varmed
(4 §) Det belopp varmed minskning skall göras
minskning skall göras avrundas till närmast lägre
avrundas till närmast lägre hela krontal. Avräkning
hela krontal. Avräkning skall i första hand göras
skall i första hand göras vid utbetalning av
vid utbetalning av sjukpenning som avser
sjukpenning som avser samma tid som de förmåner
samma tid som de förmåner under sjukdom som föranlett
under sjukdom som föranlett minskningen men får också
minskningen men får också göras vid närmast följande
göras vid närmast följande utbetalning av sjukpen-
utbetalning av sjuk-
ning.
penning.
7 §3
-------------------------------------------------------
Sjukpenning utges vid Sjukpenning utges vid
sjukdom som sätter ned den sjukdom som sätter ned den
försäkrades arbetsförmåga medförsäkrades arbetsförmåga med
minst en fjärdedel. Med minst en fjärdedel. Vid
sjukdom jämställs ett denna bedömning skall
tillstånd av nedsatt bortses från
arbetsförmåga, som orsakats arbetsmarknadsmässiga,
av sjukdom för vilken ekonomiska, sociala och
sjukpenning utgetts och liknande förhållanden. Med
som fortfarande kvarstår sjukdom jämställs ett
efter det att sjukdomen tillstånd av nedsatt
upphört. arbetsförmåga, som orsakats
av sjukdom för vilken
sjukpenning utgetts och
som fortfarande kvarstår
efter det att sjukdomen
upphört.
Saknar den försäkrade arbetsförmåga utges hel sjukpenning. Om arbetsmågan inte
saknas helt men är nedsatt med minst tre fjärdedelar utges tre fjärdedels
sjukpenning. Är arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men med minst hälften utges
halv sjukpenning. I annat fall utges en fjärdedels sjukpenning.
-------------------------------------------------------
(8 §) Vid bedömningen av om Vid bedömningen av om
arbetsförmågan är fullständigtarbetsförmågan är fullständigt
nedsatt skall, om nedsatt skall, om den
sjukdomen kan antas vara försäkrade kan antas kunna
kortvarig, särskilt beaktas återgå till sitt vanliga
om den försäkrade på grund avarbete, särskilt beaktas om
sjukdomen är ur stånd att den försäkrade på grund av
utföra sitt vanliga eller sjukdomen är ur stånd att
därmed jämförligt arbete. Om utföra sitt vanliga eller
den försäkrade på grund av annat lämpligt arbete som
sjukdomen behöver avstå från arbetsgivaren tillfälligt
förvärvsarbete under minst erbjuder den anställde. Om
en fjärdedel av sin normala den försäkrade på grund av
arbetstid en viss dag, sjukdomen behöver avstå från
skall hans arbetsförmåga förvärvsarbete under minst
anses nedsatt i minst en fjärdedel av sin normala
mot
3 Senaste lydelse arbetstid en viss dag,
1992:1702. skall hans arbetsförmåga
svarande mån den dagen. Vid anses nedsatt i minst mot-
prövning av den försäkrades svarande mån den dagen.
rätt till sjukpenning för
tid under vilken han
annars skulle ha uppburit
föräldrapenning, skall
arbetsförmågan anses nedsatt
endast i den utsträckning
som den försäkrades förmåga (8 §) Om den försäkrade inte
att vårda barnet är nedsatt kan antas kunna återgå till
på grund av sjukdomen. sitt vanliga arbete, skall
försäkringskassan undersöka
(8 §) Om sjukdomen kan om den försäkrade efter sådan
antas bli långvarig eller åtgärd, som avses i 7 b §
den försäkrade bedöms inte eller 22 kap. kan försörja
kunna återgå till sitt sig själv genom
arbete, skall förvärvsarbete om arbets-
försäkringskassan undersöka förhållandena ändras eller om
om den försäkrade efter sådanannat lämpligt arbete
åtgärd, som avses i 7 b § erhålls. Därvid skall
eller 22 kap. 7 §, kan beaktas vad som rimligen
försörja sig själv genom kan begäras av honom med
förvärvsarbete om hänsyn till sjukdomen, hans
arbetsförhållandena ändras utbildning och tidigare
eller om annat lämpligt verksamhet samt ålder,
arbete erhålls. Därvid skall bosättningsförhållanden och
beaktas vad som rimligen andra sådana omständigheter.
kan begäras av honom med
hänsyn till sjukdomen, hans
utbildning och tidigare
verksamhet samt ålder,
bosättningsförhållanden och
andra sådana omständigheter.
-------------------------------------------------------
(8 §) Vid bedömningen av om
arbetsförmågan är fullständigt
nedsatt skall, om
sjukdomen kan antas vara
kortvarig, särskilt beaktas
om den försäkrade på grund av
sjukdomen är ur stånd att
utföra sitt vanliga eller
därmed jämförligt arbete. Om
den försäkrade på grund av
sjukdomen behöver avstå från
förvärvsarbete under minst
en fjärdedel av sin normala
arbetstid en viss dag,
skall hans arbetsförmåga Vid prövning av den
anses nedsatt i minst mot- försäkrades rätt till
svarande mån den dagen. Vid sjukpenning för tid under
prövning av den försäkrades vilken han annars skulle
rätt till sjukpenning för ha uppburit föräldrapenning,
tid under vilken han skall arbetsförmågan anses
annars skulle ha uppburit nedsatt endast i den
föräldrapenning, skall utsträckning som den försäk-
arbetsförmågan anses nedsatt rades förmåga att vårda
endast i den utsträckning barnet är nedsatt på grund
som den försäkrades förmåga av sjukdomen.
att vårda barnet är nedsatt
på grund av sjukdomen. Om den försäkrade uppbär
förtidspension eller
(8 §) Om den försäkrade uppbärsärskild efter-
förtidspension eller levandepension enligt
särskild efter- denna lag, skall vid
levandepension enligt prövning av den försäkrades
denna lag, skall vid rätt till sjukpenning bedöm-
prövning av den försäkrades ningen av hans arbetsförmåga
rätt till sjukpenning bedöm- ske med bortseende från den
ningen av hans arbetsförmåga nedsättning av förmågan eller
ske med bortseende från den möjligheten att bereda sig
nedsättning av förmågan ellerinkomst genom arbete som
möjligheten att bereda sig ligger till grund för
inkomst genom arbete som utgående pension.
ligger till grund för
utgående pension.
7 a §4
-------------------------------------------------------
För att underlätta återgång För att underlätta återgång
till arbete i anslutning till arbete i anslutning
till ett sjukdomsfall får i till ett sjukdomsfall får i
stället för den sjukpenning stället för den sjukpenning
som annars skulle ha ut- som annars skulle ha ut-
getts enligt 7 § andra getts enligt 7 § andra
stycket ersättning utges för stycket skälig ersättning
den försäkrades merutgifter utges för den försäkrades
för resor till och från merutgifter för resor till
arbetet. och från arbetet.
Merutgifterna skall ha uppkommit på grund av att den försäkrades
hälsotillstånd inte tillåter honom att utnyttja det färdsätt som han normalt
använder för sådana resor.
-------------------------------------------------------
Ersättning för dag får
utges med högst ett belopp
som svarar mot hel
sjukpenning beräknad enligt
4 § första stycket 3 på en
sjukpenninggrundande
inkomst som uppgår till sju
och en halv gånger
basbeloppet.
Ersättning enligt denna
paragraf får utges endast
med den försäkrades
samtycke.
8 §5
-------------------------------------------------------
(7 §) Försäkringskassan får när Den försäkrade skall till
det finns skäl till det försäkringskassan ge in en
kräva att läkarintyg ges in skriftlig försäkran för
för att styrka nedsättning sjukpenning. Försäkran skall
av arbetsförmågan. innehålla uppgifter om
sjukdomen, en beskrivning
av den försäkrades
arbetsuppgifter och den
försäkrades egen bedömning av
arbetsförmågan. Uppgifterna
i försäkran skall lämna på
heder och samvete.
Den försäkrade skall till
försäkringskassan ge in
läkarintyg för att styrka
nedsättning av arbetsförmåga
på grund av sjukdom senast
från och med den sjunde
dagen efter
sjukanmälningsdagen
4 Senaste lydelse 1990:1516. Ändringen innebär att tredje och fjärde styckena
upphävs.
5 Senaste lydelse 1992:1702.
-------------------------------------------------------
till dess sådant
läkarutlåtande som anges i
tredje stycket har getts
in till kassan.
-------------------------------------------------------
(7 §) När en sjukperiod har Den försäkrade skall till
pågått fyra veckor skall den försäkringskassan ge in ett
försäkrade ge in ett särskilt läkarutlåtande och
läkarutlåtande till försäk- en skriftlig särskild
ringskassan, om kassan be- försäkran för att styrka ned-
gär det. Ett sådant sättning av arbetsförmåga på
läkarutlåtande skall grund av sjukdom senast
innehålla uppgift om från och med den
behovet av rehabilitering, tjugoåttonde dagen efter
pågående och planerad sjukanmälningsdagen. Det
behandling eller rehabi- särskilda läkarutlåtandet
literingsåtgärd samt, om skall innehålla uppgift om
möjligt, beräknad återståendepågående och planerad
sjukdomstid med nedsatt behandling eller reha-
arbetsförmåga. biliteringsåtgärd, behovet
av övrig rehabilitering,
beräknad återstående tid med
nedsatt funktionsförmåga på
grund av sjukdom samt
läkarens bedömning av i vil-
ken grad den nedsatta
funktionen påverkar ar-
betsförmågan. Den särskilda
försäkran skall innehålla en
utförligare beskrivning av
den försäkrades ar-
betsuppgifter och egen
bedömning av arbetsförmåga än
försäkran enligt första
stycket. Uppgifterna i den
särskilda försäkran skall
lämnas på heder och samvete.
Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande,
Riksförsäkringsverket får
meddela föreskrifter dels
om undantag i vissa fall
från skyldighet att lämna
läkarintyg, läkarutlåtande,
försäkran och särskild
försäkran, dels om att sådan
skyldighet skall gälla från
och med en annan dag än vad
som anges i denna
paragraf.
8 a §
-------------------------------------------------------
Försäkringskassan skall,
senast efter det att det
särskilda läkarutlåtandet och
den särskilda försäkran
kommit in och efter hörande
av en sådan försäkringsläkare
som avses i 18 kap. 12 §,
bedöma i vilken mån
arbetsförmågan fortfarande är
nedsatt på grund av sjukdom
samt om rehabilitering
eller ytterligare utred-
ningsåtgärder är
erforderliga.
-------------------------------------------------------
Försäkringskassan skall,
om det är nödvändigt för
bedömning enligt första
stycket, begära att den
försäkrade genomgår utredning
för bedömning av den
försäkrades medicinska
tillstånd, arbetsförmågan och
behovet av och möjlighe-
terna till rehabilitering.
Försäkringskassan skall
även annars under
sjukperioden, när det finns
skäl till det, undersöka om
den försäkrade efter sådan
åtgärd som avses i 7 b §
eller 22 kap., helt eller
delvis kan försörja sig själv
genom arbete.
Försäkringskassan skall,
när det kan anses nödvändigt
för bedömningen av rätt till
sjukpenning eller åtgärder
enligt 7 b § eller 22 kap.,
under sjukperioden även i
övrigt
1. infordra utlåtande av
viss läkare eller annan
sakkunnig,
2. göra förfrågan hos den
försäkrade, den försäkrades
arbetsgivare, läkare eller
någon annan som kan antas
kunna lämna nödvändiga
uppgifter, och
3. besöka den försäkrade.
-------------------------------------------------------
(7 §) För utgifter för För kostnader som den
läkarundersökning och enskilde har med anledning
utlåtande som föranleds av av sådan utredning som
en begäran enligt fjärde avses i andra eller fjärde
stycket lämnas ersättning i stycket lämnas ersättning i
enlighet med vad enlighet med vad re-
regeringen eller, efter geringen eller, efter
regeringens bemyndigande, regeringens bemyndigande,
Riksförsäkringsverket Riksförsäkringsverket
föreskriver. föreskriver.
6 kap.
2 §6
-------------------------------------------------------
Hel ålderspension utgör, Hel ålderspension utgör,
om inte annat följer av vad om inte annat följer av vad
i andra stycket samt 3 och i andra stycket samt 3 och
4 §§ sägs, för år räknat 96 4 §§ sägs, för år räknat 96
procent av basbeloppet procent av basbeloppet
eller, för gift försäkrad eller, för gift försäkrad,
vars make har hel 78,5 procent av
folkpension i form av
ålderspension eller basbeloppet.
förtidspension eller
ålderspension och för-
tidspension, 78,5 procent
av basbeloppet.
6 Senaste lydelse 1993:1344. Ändringen innebär att andra och tredje styckena
upphävs.
-------------------------------------------------------
Har maken tre fjärdedels
eller halv folkpension i
form av ålderspension eller
förtidspension eller ålders-
pension och förtidspension
utges hel ålderspension med
82,9 procent respektive
87,25 procent av
basbeloppet. Har maken en
fjärdedels ålders- eller
förtidspension utges hel
ålderspension med 91,6 pro-
cent av basbeloppet.
Har maken rätt till
pension enligt 1 § första
stycket utges hel
ålderspension med 78,5
procent av basbeloppet.
Börjar ålderspension utges tidigare än från och med månad, varunder den
försäkrade fyller sextiofem år, skall pensionen minskas med fem tiondels procent
för varje månad, som då pensionen börjar utges återstår till ingången av den
månad varunder den försäkrade fyller sextiofem år. Om pensionen börjar utges
senare än från och med sistnämnda månad, ökas pensionen med sju tiondels procent
för varje månad, som då pensionen börjar utges förflutit från ingången av den
månad varunder den försäkrade uppnådde nämnda ålder; härvid skall hänsyn dock
inte tas till tid efter ingången av den månad, under vilken den försäkrade fyllt
sjuttio år, och inte heller till tid, då den försäkrade uppburit tilläggspension
i form av ålderspension eller inte varit berättigad till folkpension.
7 kap.
3 §7
-------------------------------------------------------
Vid bedömande i vad mån Vid bedömande i vad mån
arbetsförmågan är nedsatt arbetsförmågan är nedsatt
skall beaktas den skall beaktas den
försäkrades förmåga att vid försäkrades förmåga att vid
den nedsättning av den nedsättning av
prestationsförmågan, varom ärprestationsförmågan, varom är
fråga, bereda sig inkomst fråga, bereda sig inkomst
genom sådant arbete, som genom sådant arbete, som
motsvarar hans krafter och motsvarar hans krafter och
färdigheter och som färdigheter och som
rimligen kan begäras av rimligen kan begäras av
honom med hänsyn till hans honom med hänsyn till hans
utbildning och tidigare utbildning och tidigare
verksamhet samt ålder, verksamhet samt ålder,
bosättningsförhållanden och bosättningsförhållanden och
därmed jämförliga därmed jämförliga
omständigheter. Bedömningen omständigheter. Bedömningen
skall göras efter samma skall göras efter samma
grunder oavsett arten av grunder oavsett arten av
den föreliggande ned- den föreliggande
sättningen av nedsättningen av
prestationsförmågan. I fråga prestationsförmågan. Med
om försäkrad som fyllt inkomst av arbete likställs
sextio år skall bedömningen i skälig omfattning värdet
främst avse hans förmåga och av hushållsarbete i hemmet.
möjlighet att bereda sig
fortsatt inkomst genom
sådant arbete som han
tidigare utfört eller
genom
7 Senaste lydelse
1991:1976.
annat för honom tillgängligt
lämpligt arbete. Med
inkomst av arbete likställs
i skälig omfattning värdet
av hushållsarbete i hemmet.
Är den försäkrade föremål för åtgärd av beskaffenhet, som anges i 3 kap. 7 b §
eller 22 kap. 7 §, skall arbetsförmågan under tiden för åtgärden anses nedsatt i
den mån den försäkrade på grund av åtgärden är hindrad att utföra
förvärvsarbete.
3 b §
-------------------------------------------------------
Försäkringskassan skall,
när det kan anses nödvändigt
för bedömningen av om rätt
till förtidspension
föreligger, begära att den
försäkrade genomgår undersök-
ning av viss läkare eller
genomgår annan utredning
såsom arbetsprövning eller
arbetsträning, för bedömning
av den försäkrades
medicinska tillstånd,
arbetsförmågan och behovet
av och möjligheterna till
rehabilitering.
När det kan anses
nödvändigt för bedömning av
rätt till förtidspension,
skall försäkringskassan även
1. infordra utlåtande av
viss läkare eller annan
sakkunnig,
2. göra förfrågan hos den
försäkrade, den försäkrades
arbetsgivare, läkare eller
någon annan som kan antas
kunna lämna nödvändiga
uppgifter,
3. besöka den försäkrade,
samt
4. undersöka om den
försäkrade efter sådan åtgärd
som avses i 7 b § eller
22 kap., helt eller delvis
kan försörja sig själv genom
arbete.
Försäkringskassan skall i
samband med beslut om
förtidspension också bedöma
om förnyad utredning av
arbetsförmågan skall göras
efter viss tid.
Försäkringskassan kan även
under tid som pension
utges vidta åtgärder enligt
första och andra styckena.
Innan beslut fattas om
medicinsk utredning enligt
första eller andra stycket
skall försäkringsläkarens
bedömning inhämtas.
-------------------------------------------------------
För kostnader som den
enskilde har med anledning
av sådan utredning som
avses i första och andra
styckena lämnas ersättning
i enlighet med vad rege-
ringen eller, efter
regeringens bemyndigande,
Riksförsäkringsverket före-
skriver.
4 §8
-------------------------------------------------------
Hel förtidspension utgör, Hel förtidspension utgör,
om inte annat följer av vad om inte annat följer av vad
i andra stycket sägs, för år i andra stycket sägs, för år
räknat 90 procent av räknat 90 procent av
basbeloppet eller, för gift basbeloppet eller, för gift
försäkrad vars make har hel försäkrad, 72,5 procent av
folkpension i form av
ålderspension eller för- basbeloppet.
tidspension eller
ålderspension och
förtidspension, 72,5 pro-
cent av basbeloppet. Har
maken tre fjärdedels eller
halv folkpension i form av
ålderspension eller för-
tidspension eller
ålderspension och
förtidspension utges hel
förtidspension med 76,9
procent respektive 81,25
procent av basbeloppet.
Har maken en fjärdedels
ålders- eller förtidspension
utges hel förtidspension
med 85,6 procent av
basbeloppet. Har maken rätt
till pension enligt 6 kap.
1 § första stycket utges hel
förtidspension med 72,5
procent av basbeloppet.
Om förtidspension utges för tid efter det att ålderspension med stöd av 6 kap.
3 § upphört att utgå, skall förtidspensionen minskas med motsvarande tillämpning
av bestämmelserna i 6 kap. 3 och 4 §§.
13 kap.
1 §9
Rätt till tilläggspension i form av förtidspension har enligt vad nedan sägs
försäkrad för tid före den månad, då han fyller sextiofem år, om hans
arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller
psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel och nedsättningen
kan anses varaktig samt den försäkrade skall tillgodoräknas pensionspoäng för
tid före det år, varunder pensionsfallet inträffat.
Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den antas bli
bestående avsevärd tid, har den försäkrade rätt till tilläggspension i form av
sjukbidrag. Sådant bidrag skall vara begränsat till viss tid;
8 Lydelse enligt prop. 1994/95:100.
9 Senaste lydelse 1992:1702.
och skall i övrigt vad som är föreskrivet om förtidspension enligt första
stycket gälla beträffande sjukbidrag.
-------------------------------------------------------
Föreskrifterna i 7 kap. Föreskrifterna i 7 kap.
2, 3 och 3 a §§ skall 2, 3, 3 a och 3 b §§ skall
tillämpas även beträffande tillämpas även beträffande
förtidspension enligt detta förtidspension enligt detta
kapitel.
kapitel.
16 kap.
2 §10
Som villkor för rätt till förtidspension eller handikappersättning får
föreskrivas att den försäkrade skall under högst 30 dagar vara intagen på visst
sjukhus eller underkasta sig undersökning av viss läkare. Motsvarande gäller i
fråga om rätt till vårdbidrag och, såvitt gäller efterlevande, särskild
efterlevandepension. För kostnader som uppstår med anledning av en sådan
föreskrift skall ersättning lämnas i enlighet med vad regeringen förordnar.
-------------------------------------------------------
I fråga om rätt till
förtidspension gäller även
vissa bestämmelser om
utredning i 7 kap. 3 b §.
18 kap.
12 §
-------------------------------------------------------
I den allmänna I den allmänna
försäkringskassan skall försäkringskassan skall
finnas en direktör, som har finnas en direktör, som har
att leda arbetet inom att leda arbetet inom
kassan i enlighet med kassan i enlighet med
styrelsens anvisningar. styrelsens anvisningar.
Vidare skall finnas en Vidare skall finnas en
eller flera förtroendeläkare eller flera försäkringsläkare
och förtroendetandläkare. och försäkringstandläkare.
Dessa skall biträda kassan Dessa skall biträda kassan
i frågor som kräver medi- i frågor som kräver medi-
cinsk eller odontologisk cinsk eller odontologisk
sakkunskap samt verka för sakkunskap samt verka för
ett gott samarbete mellan ett gott samarbete mellan
kassan och de läkare och kassan och de läkare och
tandläkare som är verksamma tandläkare som är verksamma
inom dess område. Därutöver inom dess område. Därutöver
skall finnas personal i mån skall finnas personal i mån
av behov och tillgång på av behov och tillgång på
medel.
medel.
20 kap.
3 §11
Ersättning enligt denna lag får dras in eller sättas ned, om den som är
berättigad till ersättningen
a) ådragit sig sjukdomen eller skadan vid uppsåtligt brott som han har dömts
för genom dom som har vunnit laga kraft;
b) vägrar att genomgå undersökning av läkare eller att följa läkares
föreskrifter;
10 Senaste lydelse 1988:881.
11 Senaste lydelse 1991:1976.
-------------------------------------------------------
c) underlåter att ge in
sådant läkarintyg,
läkarutlåtande, försäkran
eller särskild försäkran som
skall ges in till
försäkringskassan enligt
3 kap. 8 §;
-------------------------------------------------------
c) medvetet eller av d) medvetet eller av
grov vårdslöshet lämnar grov vårdslöshet lämnar
oriktig eller vilseledande oriktig eller vilseledande
uppgift angående förhållande,uppgift angående förhållande,
som är av betydelse för som är av betydelse för
rätten till ersättning. rätten till ersättning.
-------------------------------------------------------
Vägrar en försäkrad utan Vägrar en försäkrad utan
giltig anledning att giltig anledning att
underkasta sig sådan genomgå sådan behandling,
behandling eller utredning eller rehabi-
rehabilitering som avses i litering som avses i
3 kap. 7 b § eller 22 kap. 3 kap. 7 b och 8 a §§,
7 § får sjukpenning eller 7 kap. 3 b § eller 22 kap.
förtidspension helt eller 4, 5 och 7 §§ får sjukpenning
delvis tills vidare eller förtidspension helt
förvägras honom, under förut-eller delvis tills vidare
sättning att han erinrats förvägras honom, under
om denna påföljd. förutsättning att han
Motsvarande skall gälla i erinrats om denna påföljd.
fråga om särskild efter- Motsvarande skall gälla i
levandepension, om den fråga om särskild efterle-
efterlevande utan giltig vandepension, om den
anledning vägrar att följa efterlevande utan giltig
ett villkor som uppställts anledning vägrar att följa
med stöd av 16 kap. 3 §. ett villkor som uppställts
med stöd av 16 kap. 3 §.
1. Denna lag träder i kraft i fråga om 6 kap. 2 § och 7 kap. 4 § den 1 januari
1996, i fråga om 7 kap. 3 § den 1 januari 1997 och i övrigt den 1 oktober 1995.
Äldre bestämmelser tillämpas på sjukpenning och pension som avser tid före
ikraftträdandet.
2. 7 kap. 3 § i dess äldre lydelse gäller fortfarande vid prövning av rätt
till förtidspension eller sjukbidrag om ansökan gjorts före den 1 januari 1997
och den försäkrade fyller 60 år före den 1 juli 1997.
3. De äldre föreskrifterna i 7 kap. 3 § skall även tillämpas i fråga om
förtidspension eller sjukbidrag om ansökan därom dels inkommit före utgången av
en sådan sjukbidragsperiod som grundar sig på en ansökan som avses i punkt 2,
dels avser en sådan grad av nedsatt arbetsförmåga som är lika stor som eller
mindre än den som det tidigare sjukbidraget avsåg.
4
3 Ärendet och dess beredning
Under de senaste åren har förtidspensioneringen varit föremål för omfattande
debatt. Under åren 1992 och 1993 ökade antalet nybeviljade förtidspensioner
kraftigt. Den kraftiga ökningen sammanföll i tiden med ökade problem på
arbetsmarknaden. Med tanke på den relativt långa sjukskrivningstid som i regel
föregår ett beslut om förtidspension är det dock inte troligt att den stigande
arbetslösheten varit huvudförklaringen till utvecklingen inom
förtidspensioneringen under dessa år. Snarare ligger huvudorsaken i
försäkringskassornas arbete med att minska de långa sjukfallen. Detta arbete har
övergångsvis lett till ett ökat antal förtidspensioneringar då många långa
sjukfall övergått i förtidspension. Utvecklingen under år 1994 då antalet
nybeviljade förtidspensioner har sjunkit ner mot tidigare nivåer, trots en i
stort sett oförändrad arbetslöshetssituation, stöder denna förklaring.
Mer oroande än den tillfälligt höga nybeviljandefrekvensen de senaste åren är
den långsiktiga utvecklingen inom förtidspensioneringen. Antalet
förtidspensionärer har stigit i det närmaste kontinuerligt år från år sedan
mitten av 1960-talet. Under samma period har andelen förtidspensionärer som
andel av befolkningen i förvärvsaktiv ålder mer än fördubblats från omkring 3
procent år 1963 till 7,3 procent år 1993 samtidigt som antalet sysselsatta per
förtidspensionär sjunkit från ca 25 till ca 10.
Mot denna bakgrund är det av såväl sociala som av samhällsekonomiska skäl
nödvändigt att den långsiktigt stigande trenden inom förtidspensioneringen
bryts. Under det kommande decenniet kommer andelen av befolkningen i
åldersgruppen 55 till 64 år att öka kraftigt. Eftersom risken att bli
förtidspensionär stiger påtagligt i dessa åldrar, kan man förvänta sig ett stort
tryck på förtidspensioneringen framöver. Även om betydande åtgärder nu görs för
att minska arbetslösheten, kommer den att ligga kvar på en betydligt högre nivå
än vad som tidigare varit fallet. Det finns anledning att befara att även den
relativt höga arbetslösheten på sikt kommer att påverka omfattningen av
förtidspensioneringen.
En interdepartemental arbetsgrupp inom Socialdepartementet har i departements-
promemorian (Ds 1994:91) Rätten till förtidspension och sjukpenning lagt fram
förslag till åtgärder i syfte att strama upp såväl beredningen av beslut som
grunderna för rätt till förmåner när det gäller förtidspension och sjukpenning.
Departementspromemorian har remissbehandlats. I bilaga 1 redovisas en
sammanställning av inkomna remissyttranden. Remissyttrandena finns tillgängliga
i Socialdepartementet (S94/4997/F). Flera remissinstanser framför att den på-
gående Sjuk- och arbetsskadeberedningens (S 1993:07) arbete bör avvaktas innan
grundläggande förändringar rörande rätten till ersättning från sjukförsäkringen
respektive förtidspensioneringen genomförs. Regeringen delar denna bedömning. I
de tilläggsdirektiv till Sjuk- och arbetsskadeberedningen som regeringen avi-
serade i propositionen Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m. (prop.
1994/95:25, bet. 1994/95:FiU1, rskr. 1994/95:145) kommer frågor rörande grund-
läggande regler för rätt till förmånerna att ingå.
I den ekonomisk-politiska propositionen aviserade regeringen att en
proposition med förslag till åtgärder som förbättrar det medicinska underlaget i
samband med beslut om sjukskrivning och förtidspension skall föreläggas
riksdagen under våren 1995. Förslag med denna inriktning ingick också i ovan
nämnda departementspromemoria. I denna del var flertalet remissinstanser
positiva till förslagen i promemorian. De föreslagna åtgärderna syftar till att
förbättra underlaget i samband med beslut om sjukpenning och förtidspension så
att det uppfyller de krav som bör ställas i samband med sådana beslut. Ett
fullgott underlag är en förutsättning för bedömning av arbetsförmåga och behovet
av och möjligheterna till rehabilitering. Därmed är det möjligt att förhindra
att många långa sjukfall med risk för efterföljande förtidspension etableras.
Regeringen framförde dessutom i den ekonomisk-politiska propositionen att de
särregler som finns i förtidspensioneringen för försäkrade som är 60 år eller
äldre bör avskaffas.
Sammantaget bedömdes den samlade effekten av de aktuella åtgärderna leda till
att utgifterna för förtidspensionering och sjukförsäkring sammantaget minskar
med minst 1,3 miljarder kronor netto.
Vidare angavs i propositionen att regeringen i samband med beredningen av
förslag från Sjuk- och arbetsskadeberedningen (S 1993:07) senare skulle komma
att bedöma om och i så fall vilka ytterligare besparingsåtgärder som krävs för
att år 1998 minska nettoutgifterna för förtidspensioneringen och
sjukförsäkringen med 3 miljarder kronor i enlighet med vad som nämns i det
Socialdemokratiska arbetarepartiets valmanifest.
I årets budgetproposition (prop. 1994/95:100, bil. 6) gjorde regeringen
bedömningen att folkpension för gifta bör utges med samma belopp oavsett om
maken uppbär folkpension eller ej. Mot denna bakgrund lämnar regeringen i
föreliggande proposition förslag i detta avseende.
16
4 Sjukförsäkring
4.1 Disposition av lagreglerna
-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: Reglerna om rätt till sjukpenning|
|skall samlas i 3 kap. 7 § AFL. |
| De regler som avser de olika åtgärder som den|
|försäkrade skall vidta i samband med sjukskrivningar|
|förs samman i 3 kap. 8 § AFL och åtgärder som försäk-|
|ringskassan skall eller vid behov kan vidta i samband|
|med sjukskrivningar förs samman i en ny paragraf 8 a §|
|i AFL. |
| Därutöver flyttas vissa stycken från 3 kap. 8 § till 4 §|
|samma kapitel och en ny paragraf 4 a § skapas, för att|
|det skall bli en bättre följd på bestämmelserna. |
-------------------------------------------------------
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Arbetsgruppen har dock föreslagit att de regler som avser de olika åtgärder
som den försäkrade och försäkringskassan skall eller kan vidta i samband med
sjukskrivningar skall föras samman i 3 kap. 8 § AFL.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna är positiva till de
föreslagna förtydligandena i lagtexten. De är positiva till att reglerna samlas
och blir lättare tillgängliga. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) menar
emellertid att om den föreslagna textutformningen genomförs, är risken stor att
lagreglerna blir ännu svårare att läsa. Reglerna bör vara generella och rent
textmässigt av mindre omfattning framhåller SAF.
Skälen för regeringens förslag: Gällande regler och anvisningar för försäk-
ringskassorna och de behandlande läkarna är i huvudsak ändamålsenliga för
bedömning av sjukpenningrätt och behov av rehabiliteringsåtgärder. Nuvarande
regler ger emellertid inte utrymme för försäkringskassan att i alla avseenden
vidta de åtgärder eller ställa de krav på den enskilde som kan vara nödvändiga
för bedömning av rätt till sjukpenning. Även den enskildes skyldigheter i
samband med sjukskrivning är i vissa avseenden otydliga. De nuvarande
bestämmelserna är också i hög grad passivt utformade och har inte den tydlighet
som de borde ha.
För att reglerna skall bli klarare, bör de så långt möjligt finnas samlade på
ett och samma ställe i AFL. Vidare bör vissa förtydliganden göras i de nuvarande
bestämmelserna.
Reglerna om rätt till sjukpenning bör samlas i 3 kap. 7 § AFL.
De regler som avser de olika åtgärder som den försäkrade skall vidta i samband
med sjukskrivning förs samman i 3 kap. 8 § AFL och åtgärder som försäk-
ringskassan skall eller vid behov kan vidta i samband med sjukskrivningar förs
samman i en ny paragraf 8 a § i AFL.
Därutöver bör vissa stycken flyttas från 8 § till 4 § och en ny 4 a § skapas,
för att det skall bli en bättre följd på bestämmelserna.
Utöver dessa större förändringar bör vissa mindre förändringar samt ett antal
följdändringar göras.
4.2 Sjukdomsbegreppet
-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: För att tydliggöra gällande|
|sjukdomsbegrepp skall det framgå av 3 kap. 7 § AFL att|
|försäkringskassan vid sin bedömning av om sjukdom sätter|
|ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel|
|skall bortse från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska,|
|sociala eller liknande förhållanden. |
-------------------------------------------------------
Arbetsgruppens förslag: Överrensstämmer i princip med arbetsgruppens förslag.
Remissinstanserna: Hälften av de instanser som yttrat sig i frågan är positiva
till ett förtydligande av sjukdomsbegreppet. Det gäller Länsrätten i Uppsala
län, RFV, CSN, Umeå universitet, Försäkringsanställdas förbund och De
handikappades riksförbund. Länsrätten påpekar emellertid att det föreligger
vissa otydligheter i betänkandet. Vad som skall avses med begreppet liknande
förhållanden anges t.ex. inte i motiven. Försäkringsanställdas förbund hävdar
att det kommer uppstå svåra avvägningar när problem av s.k. existentiell art
helt eller delvis orsakar sjukdom.
RFV föreslår en viss ändring av lagtexten så att det blir tydligare att det är
vid bedömningen av om sjukdom föreligger liksom vid bedömningen av
arbetsoförmågan som man skall bortse från de nämnda faktorerna.
De instanserna som är negativa till förslaget påtalar framför allt svårigheten
med en rent medicinsk bedömning av sjukdomsbegreppet. Det gäller
Försäkringsöverdomstolen (FÖD), Socialstyrelsen, AMS, Försäkringskasseförbundet,
TCO, Handikappförbundens samarbetsorgan, Stiftelsen Fountain house och
Riksförbundet för social och mental hälsa. Man vänder sig mot vad man anser vara
ett allt för snävt sjukdomsbegrepp. FÖD anser att den utformning som förslaget
fått i lagtexten 3 kap. 7 § AFL möjligen kan ge anledning till missförstånd och
dessutom synes stå i strid med vad som sägs i samma paragraf tredje och fjärde
styckena. Domstolen anser att förslaget i denna del inte utan ytterligare analys
kan läggas till grund för en lagändring.
Skälen för regeringens förslag: AFL innehåller inte någon definition av be-
greppet sjukdom. I äldre förarbeten till AFL från 1940-talet finns emellertid
vissa uttalanden om begreppets innebörd som fortfarande anses vara vägledande.
Enligt uttalandena bör man vid bedömning av om sjukdom föreligger hålla sig till
vad som enligt vanligt språkbruk och gällande läkarvetenskaplig uppfattning
anses vara sjukdom. Med denna utgångspunkt kan varje onormalt kropps- eller
själstillstånd som inte hör ihop med den normala livsprocessen betecknas som
sjukdom. Störningar och fysiologiska förändringar som beror på det naturliga
åldrandet, havandeskap eller barnsbörd betraktas därmed inte som sjukdom
eftersom de hör ihop med den normala livsprocessen.
Principiella utvidgningar av sjukförsäkringens ersättningsområde kan ske genom
att domstolarna skapar eller ändrar praxis eller genom att riksdagen fattar
beslut om det genom att ändra lagreglerna.
Sjukdomsbegreppet har successivt utvidgats. Exempel på detta är den utveckling
som skett beträffande synen på störningar under graviditeten, operativa ingrepp
samt sorg- och trötthetstillstånd.
Tillstånd under graviditet som enligt nuvarande rättspraxis anses ge rätt till
sjukpenning är bl.a. hotande förtidsbörd, hotande missfall, otillräcklig
fostertillväxt, tvillinggraviditet och RH-immunisering. Exempel på operativa
ingrepp som ger rätt till sjukpenning är t.ex. kejsarsnitt, abort,
sterilisering, skönhetsoperation och organ- eller vävnadsdonation. Sorg- och
trötthetstillstånd t.ex. vid nära anhörigs död kan ge rätt till sjukpenning.
Rehabiliteringsberedningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1988:41) Tidig och
samordnad rehabilitering att ett ytterligare orsaksrekvisit skulle tillföras
sjukdomsbegreppet i 3 kap. 7 § AFL. Beredningens förslag innebar att utöver
"sjukdom" skulle även "annan nedsättning av den fysiska eller psykiska
prestationsförmågan" ge rätt till sjukpenning. Införandet av ett nytt
orsaksrekvisit bedömdes i stor utsträckning endast innebära en anpassning till
hur orsaksrekvisitet sjukdom redan tillämpades i praktiken på vissa håll. En
kodifiering avsågs ge bättre förutsättningar för en likvärdig och därigenom
rättvis tillämpning. Slutligen förväntades den föreslagna konstruktionen ge
bättre förutsättningar för tidiga och mer adekvata rehabiliteringsinsatser.
I prop. 1990/91:141 Rehabilitering och rehabiliteringsersättning anförde
föredragande statsråd att någon ändring av gällande orsaksrekvisit för
sjukpenning inte borde göras. Som skäl angavs bl.a. att flera remissinstanser
var kritiska till Rehabiliteringsberedningens förslag. Bl.a kunde man befara att
ett utvidgat orsaksrekvisit skulle kunna leda till att människor i kris
somatiserade sina problem. Vidare angavs att en förändring av orsaksrekvisitet i
förlängningen skulle innebära att sjukpenningförsäkringen skulle få en karaktär
av allmän inkomstbortfallsersättning. Slutligen uttalades att den domstolspraxis
som gällde angående sjukdomsbegreppets innebörd var sådan, att många av de
situationer som Rehabiliteringsberedningen beskrev redan täcktes in av
sjukpenningrätten.
Att definiera ett sjukdomsbegrepp innebär svåra avvägningar mellan vad som
skall anses som sjukdom eller inte. Det finns inte anledning att tro att den
utvidgning genom domstolspraxis som har skett sedan nuvarande sjukdomsbegrepp
infördes har inneburit att det generellt sett är för generöst och inte heller
att den tillämpning av sjukdomsbegreppet som utvecklats genom denna
domstolspraxis inte utgör en tillräcklig bestämning för vad som formellt skall
avses med sjukdom. Det finns inte heller anledning att tro att en precisering av
vad som skall avses med begreppet sjukdom skulle - mer än i vissa undantagsfall
- underlätta för dem som har att göra bedömningen om sjukdom föreligger eller
inte. En förändring av sjukdomsbegreppet skulle troligtvis endast skapa nya
gränsdragningsproblem.
Problemet är i stället den glidning i tillämpningen av sjukdomsbegreppet som
skett hos patienter, läkare och inom socialförsäkringsadministrationen. Den
innebär i praktiken att såväl sjukpenningförsäkringen som förtidspensioneringen
riskerar att vara på väg mot den allmänna inkomstbortfallsersättning som
föredragande statsråd i prop. 1990/91:141 avsåg att undvika.
Enligt regeringens uppfattning är det viktigt för att tilltron till social-
försäkringssystemet och dess legitimitet skall bibehållas att det försäk-
ringsrättsliga sjukdomsbegreppet tillämpas så att det förbehålls de personer som
uppfyller vissa uppställda kriterier. Det är angeläget att motverka att
ersättning från sjukförsäkringen utges för sociala och generella livsproblem
utan att en utvidgning av det försäkringsrättsliga sjukdomsbegreppet har skett
genom domstolspraxis eller lagändring.
Regeringen anser därför att ett visst förtydligande bör ske av sjuk-
domsbegreppet. Regeringen delar därvid RFV:s uppfattning att ett förtydligande
av sjukdomsbegreppet bör ske på så sätt att det framgår att försäkringskassan
vid sin bedömning av i vad mån sjukdom sätter ned den försäkrades arbetsförmåga,
skall bortse från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala eller liknande
förhållanden, t.ex. problem av s.k. existentiell art.
Regeringen delar också RFV:s uppfattning att ett förtydligande bör ske så att
det framgår att det är vid bedömningen av i vad mån sjukdom sätter ned den
försäkrades arbetsförmåga som man skall bortse från de nämnda faktorerna.
Givetvis skall sjukdomstillstånd som kan ha utlösts av något av nämnda
förhållanden kunna ge rätt till sjukpenning.
Ett förtydligande av detta slag bör göras i 3 kap. 7 § AFL.
Regeringen vill framhålla att avsikten med den nu föreslagna förändringen inte
är vare sig en inskränkning eller en utvidgning av det nuvarande
sjukdomsbegreppet. Förändringen skall i stället ses som ett förtydligande av att
det är en sjukförsäkring som regleras i AFL.
18
4.3 Bedömning av arbetsförmågan
-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: Om en försäkrad som drabbas av|
|sjukdom skulle kunna förvärvsarbeta men inte kan använda|
|sig av ordinarie färdmedel för resa till och från|
|arbetet, skall försäkringskassan vid sin bedömning av om|
|rätt till sjukpenning föreligger, i stället för att utge|
|sjukpenning, kunna besluta om att utge ersättning för|
|de merkostnader som uppkommer för resa till och från|
|arbetet. Försäkringskassan skall dock alltid väga in om|
|resekostnaderna blir skäliga. |
| Begreppen "kortvarig" respektive "långvarig" sjukdom|
|tas bort. I stället skall en bedömning göras av om den|
|försäkrade på grund av sjukdomen kan antas återgå till|
|sitt vanliga arbete. |
| Om den försäkrade kan antas återgå till sitt vanliga|
|arbete, skall arbetsförmågan bedömas i förhållande till|
|detta arbete eller annat lämpligt arbete som|
|arbetsgivaren tillfälligt erbjuder den anställde. |
-------------------------------------------------------
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Arbetsgruppen har dock föreslagit att försäkringskassan i fråga om merutgifter
för resor till och från arbetet, skall väga in om resekostnaderna blir orimligt
höga.
Remissinstanserna: Förslaget om ersättning för resor till och från arbetet
möts av positiva reaktioner från remissinstanserna. Det gäller RFV, Umeå
universitet, FKF, LO, TCO, Försäkringsanställdas förbund och
Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation. RFV påpekar vikten av att den
praktiska betalningen av merkostnaderna för resorna löses på ett för den
försäkrade acceptabelt sätt. Verket anser att kassan bör få möjlighet att betala
resorna direkt till transportföretaget för att underlätta hanteringen.
Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation föreslår att den försäkrade skall
ha rätt att kräva reseersättning också då kostnaden överstiger högsta
sjukpenningbelopp.
Frågan om att bedömning av arbetsförmågan även skall göras till ett annat
arbete hos arbetsgivaren om den försäkrades medicinska tillstånd medger detta
och om arbetsgivaren kan erbjuda den anställde ett sådant lämpligt arbete,
kommenteras av bl.a. Länsrätten i Uppsala län och RFV. RFV anser att ett nytt
synsätt även ställer krav på ändringar i arbetsmiljölagen och eventuellt även i
andra lagar, så att krav ställs på arbetsgivaren att ordna annat arbete i en
sådan situation. En sådan förändring, anser RFV, skulle ligga i linje med det
synsätt arbetsgruppen haft för sina förslag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande regler föreligger rätt till
sjukpenning i de fall en försäkrad kan utföra sina arbetsuppgifter men på grund
av skada eller sjukdom inte kan resa till och från arbetsplatsen. Om den
försäkrade begär det, kan i sådana fall försäkringskassan bevilja ersättning för
t.ex. taxiresor till och från arbetsplatsen motsvarande högsta sjukpenningbelopp
per dag. Under år 1994 utgick ersättning för sådana resor till ca 11 miljoner
kronor i hela landet.
Regeringen bedömer att det finns anledning att ändra reglerna så att det inte
längre är den enskilde som avgör om han t.ex. vill åka taxi till och från
arbetet eller inte i de fall arbetsoförmågan endast består i att han inte kan
företa resorna till och från arbetet på det vanliga sättet. Vid sin bedömning är
det viktigt att försäkringskassan vid behov samråder med den behandlande läkaren
samt vid behov med den försäkrades arbetsgivare.
Vi föreslår således att möjligheterna att på annat sätt ombesörja den
försäkrades resor till och från arbetsplatsen skall ingå i den bedömning som
försäkringskassan gör av den försäkrades arbetsförmåga. Om kassan vid sin
bedömning kommer fram till att den försäkrades medicinska tillstånd inte är
något hinder för att han återgår i arbete, skall sjukpenning inte längre utges.
Kostnaderna för den försäkrades merutgifter för resor till och från arbetet
skall i stället ersättas. Den försäkrade ges således inte längre möjlighet att
välja att uppbära sjukpenning i stället för att få sina merutgifter för resor
ersatta. Bestämmelsen om högsta ersättningsbelopp bör också tas bort.
Försäkringskassan bör dock i en prövning om ersättning skall utges i denna form
väga in om resekostnaderna blir skäliga.
Som RFV har påpekat i sitt remissvar, är det viktigt att den praktiska
betalningen av merkostnaderna för resorna löses på ett för den försäkrade
acceptabelt sätt bl.a. med hänsyn till att den frivillighet som i dag gäller
föreslås upphöra.
Regeringen anser i likhet med vad RFV anfört, att kassan skall kunna ersätta
de merkostnader för resorna som uppstår direkt till exempelvis ett
transportföretag.
RFV bör utforma de närmare verkställighetsföreskrifter som kan behövas.
Vidare föreslår regeringen att begreppen "kortvarig" resp. "långvarig" sjukdom
tas bort och att bedömningen av arbetsförmågan i stället skall göras av om den
försäkrade på grund av sjukdomen antas kunna återgå till sitt vanliga arbete.
Arbetsgruppen föreslår vidare att det förstahandsansvar för rehabilitering som
en arbetsgivare har fr.o.m. år 1992 bör få till följd att arbetso-
förmågebegreppet vid tillfälliga sjukskrivningar i viss mån bör ändras. Det
finns enligt arbetsgruppen skäl att ändra bedömningen även med hänsyn till de
tydliga signaler som kommer från olika rehabiliteringsaktörer och forskare om
vikten för den sjukskrivne av att behålla kontakten med sin arbetsgivare under
sjukskrivningen.
Regeringen delar RFV:s uppfattning, att det bör vara möjligt att arbetsgivare
i större grad än hittills skall kunna ordna ett annat arbete även för den som
tillfälligt på grund av sjukdom inte klarar av sina vanliga arbetsuppgifter.
Regeringen finner det redan nu angeläget att, i de fall den försäkrade kan
antas återgå till sitt vanliga arbete, ändra nuvarande regler på så sätt att när
arbetsgivaren kan ordna andra tillfälliga arbetsuppgifter bör arbetsförmågan vid
sjukdom bedömas i relation till dessa arbetsuppgifter. Om den försäkrade kan
utföra dessa arbetsuppgifter, skall sjukpenning inte utges.
Arbetsgruppen föreslog även att för den som inte antas kunna återgå till sitt
vanliga arbete skulle försäkringskassan vid sin bedömning beakta den försäkrades
förmåga att försörja sig genom något annat arbete. Det föreslogs därvid att
bedömningen skulle göras i relation till arbeten som normalt förekommer på den
öppna arbetsmarknaden eller - i de fall den försäkrade kan erbjudas och klara av
en sådan sysselsättning som anordnas särskilt för personer med nedsatt
arbetsförmåga - i relation till denna.
I propositionen Vissa ekonomisk - politiska åtgärder m.m. (prop. 1994/95:25)
aviserade regeringen tilläggsdirektiv till Sjuk- och arbetsskadeberedningen av
innebörd att grunderna för och beräkning av förtidspension och sjukersättning
bör prövas. Rikdagen beslutade i enlighet med propositionen (bet. 1994/95:FiU1,
rskr. 1994/95:145).
4.4 Den försäkrades medverkan
-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: Den försäkrade skall ges en|
|tydligare skyldighet att såväl i den försäkran som ges in|
|i början av ett sjukfall som i en särskild försäkran|
|efter en tids sjukskrivning ange på vilket sätt|
|uppgiven sjukdom påverkar den försäkrades arbetsförmåga.|
| Den särskilda försäkran skall lämnas senast efter fyra|
|veckors sjukskrivning. |
-------------------------------------------------------
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av dem som yttrat sig i frågan är positiva till
förslaget om försäkran för sjukpenning. Det anses vara bra att den försäkrade
blir mera delaktig i ersättningsärendet.
RFV tillstyrker förslaget om en ytterligare försäkran efter fyra veckor för
den som inte omfattas av sjuklön, t.ex. arbetslösa och egenföretagare och som
lämnar försäkran till kassan från första dagen. För övriga skulle förslaget
emellertid medföra vissa praktiska problem, hävdar verket. Rutinen på
försäkringskassan för dem som omfattas av sjuklön är att försäkran sänds ut till
den försäkrade när kassan fått uppgift från arbetsgivaren att sjuklöneperioden
är slut och att den försäkrade fortfarande är sjuk. Det innebär i praktiken att
försäkran sänds ut under tredje veckan och kommer in närmare fjärde veckan. Det
skulle därför medföra praktiska svårigheter om kassan skulle, som arbetsgruppen
föreslår, sända ut ytterligare en försäkran som skall vara inkommen senast
fjärde veckan. RFV anser att ett lämpligt förfarande kan vara att en försäkrad
som omfattas av sjuklön lämnar den utförligare försäkran från den 15:e dagen i
sjukfallet. I detta fall anser verket således att det inte behövs någon
ytterligare försäkran men att den som redan finns bör utvecklas enligt
arbetsgruppens förslag.
Några remissinstanser påpekar att det för vissa individer kan vara svårt att
uppfylla de högre kraven. AMS framhåller att blanketter och frågor till den
försäkrade bör utarbetas på ett sätt som stimulerar till fullödiga svar.
Arbetslöshetskassornas samorganisation föreslår med tanke på att många personer
har svårt att formulera sig skriftligt, att försäkringskassan åläggs skyldighet
att biträda den försäkrade vid upprättandet av beskrivning av arbetsoförmågan.
Synskadades riksförbund och Sveriges dövas riksförbund påpekar att kravet att
den försäkrade skall ange arbetsförmågan vid sjukersättning är ett omöjligt krav
för personer som sjukskrivits på grund av synskada eller dövhet. Det krävs en
näst intill orimlig kunskap om hela arbetsmarknaden och möjligheterna i den nya
situationen för att kunna göra en sådan bedömning. Den spontana reaktionen när
någon synskada eller hörselskada uppkommit är för flertalet att man inte längre
kan någonting påpekar förbunden.
Skälen för regeringens förslag: När en försäkrad gör anspråk på sjukpenning,
måste försäkringskassan kunna bedöma om förutsättningarna är uppfyllda för rätt
till sjukpenning, dvs. att den försäkrade är sjuk och att sjukdomen sätter ned
arbetsförmågan med minst en fjärdedel. För att kunna göra en riktig bedömning av
rätten till sjukpenning, behöver försäkringskassan uppgifter om sjukdom, tiden
för och graden av funktionsnedsättning samt uppgift om nuvarande
arbetsuppgifter.
Det förekommer att den försäkrade inte lämnar fullständiga uppgifter på
försäkran för sjukpenning. I de fall uppgifterna är nödvändiga för att bedöma
rätten till sjukpenning eller för kassans kontrollverksamhet, måste försäkran
kompletteras. RFV rekommenderar att försäkran kompletteras när den försäkrade
inte uppgett sjukdom, tiden för och graden av arbetsförmågans nedsättning eller
när underskrift saknas. Detsamma gäller när uppgift saknas om de dagar som den
försäkrade skulle ha arbetat. Uppgift om sjukdom behöver dock inte kompletteras
om den försäkrade vistas på sjukhus under den tid försäkran avser. RFV rekom-
menderar även att övriga uppgifter kompletteras endast när de bedöms som
nödvändiga i det enskilda fallet. Uppgift om arbetsgivare behövs endast i de
fall försäkringskassan har för avsikt att ta kontakt med arbetsgivaren, t.ex.
för sjukkontroll. Uppgift om den försäkrades arbetsuppgifter behövs inte när den
saknar betydelse för bedömningen av sjukpenningrätten. Så kan vara fallet t.ex.
då den försäkrade uppger sjukdom som influensa eller liknande, dvs. sådana
sjukdomar som sätter ner arbetsförmågan oavsett vilket yrke den försäkrade har.
RFV rekommenderar också att komplettering av uppgifter, bortsett från den
försäkrades underskrift, om möjligt sker muntligt. Enligt förvaltningslagen
(1986:223) skall sådana uppgifter dokumenteras.
Uppgifterna på försäkran kan många gånger uppfattas av den försäkrade som
överflödiga och därför onödiga att fylla i, eftersom den försäkrade anser att
bedömningen av arbetsförmåga skall göras av läkaren. Några krav på den
försäkrade att själv ange vad han eller hon kan respektive inte kan göra på
arbetet med hänsyn till sin sjukdom eller sina symptom finns för närvarande inte
när det gäller sjukpenning.
Det finns i detta sammanhang skäl att notera att försäkringskassan vad gäller
havandeskapspenning i de flesta fallen gör en grundlig utredning av den
försäkrades arbetsuppgifter och därefter en noggrann bedömning av dessa i
förhållande till läkarutlåtandet. Även arbetsgivarens bedömning av en kvinnas
möjlighet att tillfälligt kunna erhålla andra arbetsuppgifter under den aktuella
tiden är viktig. Det görs således som regel en omfattande utredning av
arbetsförmågan i samband med beslut om havandeskapspenning. Havandskapspenning
kan utges under sammanlagt 50 dagar i samband med havandeskap.
I många sjukskrivningsärenden görs däremot inte den omfattande utredning av
arbetsförmågan som sker i havandeskapsärenden. Som regel föreligger endast den
försäkrades uppgifter om yrke - eller i bästa fall arbetsuppgifter - och ett
läkarintyg med en många gånger allmän diagnos, som t.ex. ländryggbesvär, nack-
och axelbesvär eller psykisk insufficiens.
Mot bakgrund av vad som nu sagts, anser regeringen att det i försäkran för
sjukpenning bör ges större utrymme och skyldighet för den försäkrade att
beskriva sina ordinarie arbetsuppgifter och vad som föranleder hel eller delvis
arbetsoförmåga.
Regeringen föreslår vidare att en fördjupad utredning bör företas efter en
viss tid på så sätt att den försäkrade i en särskild försäkran för sjukpenning
åläggs att på ett utförligare sätt beskriva arbetsoförmågan och i vad den
består. Givetvis krävs inte någon omfattande beskrivning i de fall det av
diagnosen klart framgår att arbetsförmågan är helt nedsatt på grund av sådana
sjukdomar som sätter ned arbetsförmågan oavsett arbetsuppgifter, t.ex. vid svåra
infektioner.
Regeringen föreslår således att den försäkrade ges en tydligare skyldighet att
dels i den försäkran som inleder ett sjukfall, dels senast efter 28 dagars
sjukskrivning i en särskild försäkran, ange på vilket sätt uppgiven sjukdom
påverkar arbetsförmågan, innefattande den försäkrades arbetsuppgifter. Regler om
detta bör tas in i 3 kap. 8 § AFL.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, RFV bör få utfärda
föreskrifter om undantag från skyldighet enligt 8 § och även om att andra tider
skall gälla. RFV får vidare utfärda de närmare verkställighetsförskrifter som
kan behövas med anledning av regeringens förslag.
Regeringen delar RFV:s uppfattning att för den som har rätt till sjuklön, bör
den särskilda försäkran lämnas in redan i anslutning till att sjuklöneperioden
upphört. Det skulle kunna innebära att den nuvarande försäkran som finns för
sjukfall som pågår efter sjuklöneperiodens utgång utvecklas. I praktiken kommer
detta att innebära att i alla sjukfall kan en fördjupad prövning ske efter ca
fyra veckors sjukskrivning.
Regeringens förslag innebär att försäkringskassan som regel kommer att ha
tillgång till den särskilda försäkran efter ungefär fyra veckors sjukskrivning.
Denna tidpunkt kommer därvid att sammanfalla med det nedan i avsnitt 4.6
redovisade förslaget om att en fördjupad bedömning av sjukpenningrätten och
rehabiliteringsbehoven skall göras efter ca fyra veckors sjukskrivning.
19
4.5 Den behandlande läkarens bedömning
-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: I AFL skall införas regler om|
|vilket medicinskt beslutsunderlag som krävs för|
|bedömningen av rätt till sjukpenning. Läkarens roll|
|skall i första hand vara att uttala sig om den|
|försäkrades medicinska status och i vad mån och på vilket|
|sätt detta påverkar funktionsförmågan, dvs. vilka|
|funktionshinder som sjukdomen e.d. förorsakar den|
|försäkrade. |
| Läkarintyg skall ges in för att styrka nedsättning av|
|arbetsförmåga p.g.a. sjukdom från och med den sjunde|
|dagen efter sjukanmälningsdagen. Ett utförligare|
|läkarutlåtande skall ges in för att styrka nedsättning av|
|arbetsförmåga p.g.a. sjukdom senast från och med den|
|tjugoåttonde dagen efter sjukanmälningsdagen. |
| Det skall framgå av AFL att det är försäkringskassans|
|uppgift att med bl.a. läkarens bedömning som grund ta|
|ställning till arbetsförmågan liksom graden av|
|nedsättning och därmed rätten till ersättning. |
-------------------------------------------------------
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Inga invändningar har framförts mot arbetsgruppens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 7 § tredje stycket AFL får
försäkringskassan, när det finns skäl till det, kräva att arbetsförmågans
nedsättning styrks med läkarintyg. Läkarens uppgift är att bedöma om den
försäkrade på grund av sjukdom behöver avstå från förvärvsarbete. Kassan skall
sedan ta ställning till om den försäkrade har rätt till sjukpenning enligt AFL.
Läkarintyget respektive läkarutlåtandet är ett viktigt hjälpmedel vid
försäkringskassans bedömning av rätten till sjukpenning. Läkarintyget och
läkarutlåtandet innehåller - förutom personuppgifter - uppgifter om sjukdom,
arbetsuppgifter, graden av och tiden för arbetsförmågans nedsättning. Om någon
av dessa uppgifter saknas, rekommenderar RFV att intyget respektive utlåtandet
kompletteras innan beslut om rätt till sjukpenning fattas. RFV rekommenderar att
en sådan komplettering i första hand sker genom telefonkontakt med den behand-
lande läkaren eller läkarmottagningen.
Av AFL framgår att det inte är tillräckligt att den försäkrade har en sjukdom
för att rätt till sjukpenning skall föreligga. Sjukdomen måste även förorsaka
nedsättning av arbetsförmågan med minst en fjärdedel. Det är därför i allmänhet
nödvändigt att det framgår vilken sysselsättning det är som läkaren bedömt att
den försäkrade inte kan utföra.
Om försäkringskassan bedömer att läkarintyget eller läkarutlåtandet inte i
tillräcklig utsträckning styrker att arbetsförmågan är nedsatt med minst en
fjärdedel på grund av sjukdom, rekommenderar RFV att kassan rådgör med
förtroendeläkaren innan kontakt tas med den behandlande läkaren.
I sjukpenningärenden krävs att läkarintyget respektive läkarutlåtandet skall
styrka den försäkrades nedsättning av arbetsförmågan. Av intyget och utlåtandet
framgår också att läkaren förväntas ange diagnos eller symptom som förorsakar
arbetsoförmågan och ta ställning till om och i vilken grad patienten inte kan
eller inte bör utföra sina arbetsuppgifter i normal utsträckning på grund av
sjukdom.
För närvarande finns ca 25 000 behandlande läkare som sjukskriver patienter.
Flera undersökningar har visat att olika läkare sjukskriver olika mycket.
Skillnader har funnits både vad avser diagnoser, antalet sjukskriv-
ningstillfällen, längden av sjukskrivningarna samt notering om arbetsuppgifter i
läkarintygen.
Flera försäkringskassor menar att alltför många av de läkarintyg och
läkarutlåtanden som lämnas till kassan är oklara och svårtolkade samt ofta
saknar en klar diagnos.
Det ifrågasätts också om en läkare ensam skall ha rätt att sjukskriva personer
över lång tid, dels på grund av att sambanden mellan ohälsa och bl.a.
arbetsmiljö idag är mycket komplexa, dels med hänsyn till att många läkare
saknar relevant kompetens i sin medicinska specialitet för frågor som berör ett
alltmer skiftande arbetsliv.
I en undersökning vid Institutionen för allmänmedicin vid Uppsala Universitet
fick 150 distriktsläkare ta ställning till några påhittade men identiskt lika
sjukdomsfall där de skulle avgöra bl.a. hur länge patienten skulle vara
sjukskriven. Sammanfattningsvis konstaterades att det förelåg en betydande
variation mellan distriktsläkarna såväl vad beträffar längden på sjukskrivningen
som föreslagna åtgärder och vårdkostnader.
Sjukskrivningskostnaderna stod därvid för en ansenlig del av de totala
kostnaderna. I vissa fall dominerade de kostnadsbilden helt. Av undersökningen
framgick att vissa läkare sjukskrev för lite och en del alldeles för länge och
att kunskapsbristen vad gäller sjukskrivning hos läkarna var betydande. Vidare
konstaterades att det är möjligt att med hjälp av vissa enkla sakförhållanden (i
detta fall patient minst 50 år samt initial sjukskrivning över 90 dagar) redan
med det första läkarintyget som grund avgränsa en liten grupp försäkrade med
stor risk att hamna i en mycket lång sjukskrivning och där insatser borde sättas
in tidigt.
Av rapporten framgår även att läkarna noga fyller i grad av arbetsoförmåga och
diagnos, men ofta "glömmer" de övriga uppgifter som försäkringskassan önskar få
svar på, t.ex. den försäkrades arbetsuppgifter, sjukskriven av annan läkare och
föreskrifter under sjukskrivningsperioden. I rapporten diskuteras även
möjligheten att läkaren befinner sig i en lojalitetskonflikt mellan att försvara
patienten och att hjälpa försäkringskassan med nödvändiga uppgifter. I rapporten
dras den slutsatsen, att försäkringskassan inte nått fram med budskapet till
läkarna att uppgifter om återbesök, sjukskrivning av annan läkare, föreskrifter
och arbetets natur är mycket viktiga för att bedöma rätten till sjukpenning.
En annan undersökning som gjorts av försäkringskassan i Malmöhus län har visat
att vissa privatläkare sjukskriver sina patienter upp till nio gånger oftare än
övriga privatläkare. Diagnosen är ofta värk i rygg, nacke och axlar. Långa
sjukskrivningsperioder är vanliga och noteringar om arbetsuppgifter saknas i
stor utstäckning.
Behandlande läkares roll är att i första hand se till patientens medicinska
behov. Att relationen mellan läkaren och hans patient är positiv och
förtroendefull är en viktig förutsättning för läkarens arbete. Ett väsentligt
inslag i all medicinsk verksamhet är att en person som är sjuk eller tror sig
vara sjuk vänder sig till en läkare som personen har förtroende för. Dessa
grundläggande förutsättningar tillsammans med uppgiften att utfärda intyg och
utlåtanden till grund för försäkringskassans bedömningar i ersättningsärenden
kan medföra att läkaren hamnar i en intressekonflikt.
Försäkringskassorna bedömer också att många läkare i sitt sjukskriv-
ningsbeteende tycks ta hänsyn till om patienten friskskrivs till ett arbete
eller till arbetslöshet. Det tycks som om läkarna har svårt att avsluta sjuk-
skrivningar där patienten går till arbetslöshet. Det finns anledning att tro att
läkare i vissa fall tar stor hänsyn till patientens situation på arbetsmarknaden
när de utfärdar läkarintyg inför längre sjukskrivningar eller pensionsprövning.
Läkarens förmåga att bedöma den försäkrades arbetsförmåga varierar beroende på
läkarens kunskaper om den försäkrades arbetsförhållanden och sociala situation i
övrigt. Alltför få läkare besitter en så omfattande och bred kunskap om
arbetslivet i stort att en bedömning av individens arbetsförmåga i relation till
arbetet och arbetsmarknaden kan göras på det sätt som vore önskvärt. Den
försäkrades egen uppfattning om arbetsförmågan blir därför ofta den avgörande
faktorn i bedömningen av behovet av sjukskrivning. Det är helt naturligt
omöjligt för en läkare att avgöra om en försäkrad skulle kunna arbeta trots sina
besvär eller symtom om läkaren inte har kunskap om förhållandena på den aktuella
arbetsplatsen eller om möjligheterna att anpassa arbetsuppgifterna tillfälligt
eller mera långvarigt till den försäkrades behov. Läkaren har i en sådan situa-
tion inte någon annan möjlighet än att grunda sin bedömning på den försäkrades
egen beskrivning och tolkning av vad som är möjligt och rimligt.
Läkaren har som regel också svårt att bedöma den försäkrades möjligheter att
utföra andra på arbetsmarknaden förekommande arbeten, något som skall ingå i
försäkringskassans bedömning av sjukpenningrätten i ett sjukfall där den
försäkrade inte kan återgå i tidigare arbete.
I det rådande arbetsmarknadsläget finns det grupper som har problem på
arbetsmarknaden. Personer som inte har full prestationsförmåga har särskilt
svårt att få ett lämpligt arbete. I ett läge där resurser i form av skyddade
anställningar och beredskapsarbeten inte finns i tillräcklig utsträckning, kan
för dessa grupper sjukskrivning och i slutändan förtidspension vara ett
alternativ i det enskilda ärendet. Det innebär ett ökat tryck på den behandlande
läkaren att tillmötesgå patientens önskemål trots att en betydande
restarbetsförmåga kan finnas i ett för personen lämpligt arbete. Det kan i en
sådan situation vara svårt för den enskilde läkaren att hävda att patienten har
arbetsförmåga - om än begränsad - samt att rehabiliteringsmöjligheterna inte är
uttömda.
För att rehabilitering skall komma till stånd är det viktigt att läkaren är
positivt inställd till att rehabilitering skall ske och att rehabiliteringen
sker i samverkan mellan läkaren och försäkringskassan.
Regeringen anser att det tydligt bör framgå att läkarens roll i första hand är
att uttala sig om den försäkrades medicinska status och i vad mån och på vilket
sätt detta påverkar funktionsförmågan, dvs. vilka funktionshinder som sjukdomen
e.d. förorsakar den försäkrade.
Läkarintyg bör ges in för att styrka nedsättning av arbetsförmåga p.g.a.
sjukdom från och med den sjunde dagen efter sjukanmälningsdagen. Ett utförligare
läkarutlåtande med bl.a. uppgifter om pågående eller planerad behandling eller
rehabilitering bör ges in för att styrka nedsättning av arbetsförmåga p.g.a.
sjukdom senast från och med den tjugoåttonde dagen efter sjukanmälningsdagen.
Även om den behandlande läkarens roll i första hand är att uttala sig om den
försäkrades medicinska status och i vad mån denna påverkar funktionsförmågan
anser vi att den behandlande läkaren på intyget respektive utlåtandet bör ange
den försäkrades arbetsuppgifter och arbetsförmågans nedsättning i relation till
dessa. I likhet med vad RFV anfört anser regeringen därvid att det främst är i
korta sjukfall som den behandlande läkaren skall uttala sig om arbetsförmågan.
Vid långa sjukfall handlar det om en mer uttalad försäkringsbedömning.
Försäkringskassan får genom detta både en tydligare roll när det gäller den
försäkringsmässiga bedömningen och ett större ansvar för att utreda den
försäkrades arbetsförhållanden jämfört med tidigare.
4.6 Försäkringskassans fördjupade prövning av
sjukpenningrätten
-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: I varje sjukpenningärende skall en|
|fördjupad bedömning ske senast efter det att det|
|särskilda läkarutlåtandet och den särskilda försäkran|
|inkommit, dvs. efter ca fyra veckors sjukskrivning.|
|Vid denna bedömning skall förtroendeläkare medverka. |
-------------------------------------------------------
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som berört frågan om för-
säkringskassans prövning av sjukpenningrätten är alla positiva till förslaget.
RFV, FKF och Försäkringsanställdas förbund är emellertid tveksamma till
detaljeringsgraden i förslaget. RFV anser att den närmare utformningen av en
fördjupad bedömning inte bör regleras i lagtext eller slås fast på annat sätt.
Det bör i stället ankomma på RFV att utfärda erforderliga allmänna råd eller
föreskrifter.
Skälen för regeringens förslag: Det är försäkringskassan som beslutar om
rätten till sjukpenning. Dessa beslut fattas av en enskild tjänsteman hos
kassan. Vid beslut om avslag på begäran om sjukpenning, nedsättning eller
indragning av sjukpenning skall socialförsäkringsnämnd fatta beslut när den
försäkrade begärt omprövning av beslutet.
När det gäller frågor som kräver medicinsk sakkunskap skall enligt AFL
förtroendeläkare biträda kassan. Inför vissa bedömningar som kassan har att göra
är det särskilt viktigt att ärendet är väl berett ur medicinsk synpunkt. Som
exempel kan nämnas situationer när kassan överväger att upphöra att betala ut
sjukpenning på grund av att sjukdomen inte längre bedöms nedsätta den
försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel eller när det gäller att ta
ställning till den fortsatta handläggningen. Framför allt gäller detta behov av
rehabilitering. Varje tjänsteman bedömer därvid självständigt om ärenden skall
föreläggas förtroendeläkare eller inte.
Andelen sjukskrivningar som baseras på s.k. diffusa diagnoser ökar. Det finns
anledning att tro att bakom det stora antalet sådana diagnoser döljer sig andra
problem än vad som anges på försäkran eller läkarintyg och läkarutlåtande. För
att försäkringskassan tidigt och på ett riktigt sätt skall kunna bedöma sådana
sjukskrivningar krävs många gånger både medicinska kunskaper och lång erfarenhet
av arbete med bedömningar av detta slag.
Beslut i sjukpenningärenden genererar mycket stora kostnader för social-
försäkringen. I alla sjukpenningärenden som pågår en viss tid bör därför en
fördjupad prövning göras av fler än en tjänsteman hos försäkringskassan.
Det finns uppgifter som tyder på att det för den enskilde handläggaren på
försäkringskassan kan vara mycket svårt att ifrågasätta de läkarintyg och
läkarutlåtande som den försäkrade lämnar. Av bl.a. detta skäl förekommer det
redan i dag att några försäkringskassor har inrättat olika former av "samråd"
för att förbättra handläggningen.
Det kan förefalla onödigt att alla ärenden vid en viss tidpunkt skall genomgå
en fördjupad granskning. I vissa fall är det som regel inte några problem att
bedöma graden av arbetsoförmåga, sjukskrivningens längd samt eventuella lämpliga
rehabiliteringsinsatser. I många sjukfall kan det emellertid föreligga stora
svårigheter att göra en sådan bedömning. Det förekommer även ärenden som kan
synas enkla men som kräver medicinsk kunskap för att en riktig bedömning skall
kunna ske. Vidare finns det ärenden där diagnosen är mycket väl dokumenterad,
men intyget är fåordigt och därför uppfattas som oklart eller inte komplett,
vilket kan resultera i att nytt medicinskt underlag begärs i onödan. Av bl.a.
dessa skäl bör alla ärenden genomgå en fördjupad bedömning.
Regeringen anser att det i varje sjukskrivningsärende skall ske en fördjupad
bedömning senast efter det att det särskilda läkarutlåtandet och den särskilda
försäkran inkommit, dvs. efter ca fyra veckors sjukskrivning.
Såsom vissa remissinstanser anfört bör den närmare utformningen av denna
bedömning inte regleras i AFL. Regeringen anser dock att förtroendeläkarens
medverkan är av så stor vikt att det av AFL bör framgå att denne skall medverka
vid den fördjupade bedömningen. I övrigt anser regeringen att det ankommer på
RFV att utforma de närmare verkställighetsföreskrifter som behövs.
Reglerna tas in i en ny paragraf 3 kap. 8 a § AFL.
4.7 Försäkringskassans möjlighet att införskaffa
kompletterande utredning
-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: Försäkringskassan skall ges rätt att|
|kräva att den försäkrade genomgår kompletterande|
|undersökning och utredning hos t.ex. annan sjukvårds-|
|enhet för att rätt till sjukpenning skall kunna komma|
|ifråga. |
| Om den försäkrade inte medverkar i en kompletterande|
|utredning skall försäkringskassan ges rätt att sätta ned|
|eller helt dra in sjukpenningen. |
| Försäkringskassans bedömning om behovet av|
|kompletterande utredning samt om valet av|
|sjukvårdsenhet eller liknande skall inte kunna|
|överklagas av den försäkrade. |
-------------------------------------------------------
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av dem som yttrat sig i frågan är positiva till
förslaget om rätt att begära kompletterande utredning. Socialstyrelsen är
emellertid tveksam och menar att den enskilde förefaller få en ovillkorlig
skyldighet att underkasta sig de undersökningar som försäkringskassan bedömer
nödvändiga. Styrelsen menar att det saknas en belysning av de problem som kan
uppstå utifrån den enskildes integritet och möjlighet till medverkan och
inflytande när det gäller utredning och behandling.
Vad gäller den del av förslaget som avser möjligheten för den försäkrade att
överklaga försäkringskassans bedömning om behov av kompletterande utredning
instämmer FÖD och Länsrätten i Uppsala län i arbetsgruppens resonemang.
Länsrätten menar att åtgärderna ingår i försäkringskassans handläggning av
ärendet och därför bör vara överklagbara först i samband med beslut i ärendet.
FÖD framhåller dock att sanktioner mot en försäkrad som ställer sig avvisande
till att medverka i en kompletterande undersökning måste hanteras med varsamhet.
Den försäkrade befinner sig ofta i en utsatt situation och det bör därför ankom-
ma på försäkringskassan att verka för att den försäkrade frivilligt ställer upp
för undersökning. Sanktionsmöjligheten bör i första hand användas som ett
yttersta påtryckningsmedel för att förmå den försäkrade att medverka och i andra
hand som en ekonomisk påföljd.
TCO, Synskadades riksförbund och Sveriges dövas riksförbund vänder sig mot
förslaget i denna del. TCO anser att den försäkrade skall ges rätt att begära
omprövning redan vid kommuniceringen om indragning av sjukpenningen. Synskadades
riksförbund och Sveriges dövas riksförbund menar att om den enskilde inte skall
kunna överklaga så måste en funktion som patientombudsman finnas som kan hjälpa
den enskilde under ärendets gång.
Skälen för regeringens förslag: Om det fortfarande efter kontakt med den be-
handlande läkaren inte anses styrkt att arbetsförmågan på grund av sjukdom är
nedsatt i den omfattning som behandlande läkaren angivit, kan försäkringskassan
enligt nuvarande regler begära att någon annan läkare också undersöker den
försäkrade (medbedömning). RFV rekommenderar att en sådan medbedömning begärs
genom förtroendeläkarens försorg och att den behandlande läkaren underrättas om
åtgärden.
När det t.ex. gäller personer med kända alkohol- eller andra missbruksproblem,
anses försäkringskassan som rehabiliteringsåtgärd kunna begära att läkarintyg
respektive läkarutlåtande från en läkare vid viss mottagning som kassan
bestämmer skall företes i kommande sjukdomsfall för att sjukpenning skall kunna
betalas ut utan särskild utredning. Även för denna typ av åtgärd förutsätts en
noggrann och allsidig utredning i varje enskilt fall. RFV rekommenderar att
åtgärden vidtas först sedan förtroendeläkaren har rådfrågats. Åtgärden bör också
föregås av samråd med den försäkrade.
Det är med stöd av reglerna i 3 kap. 7 § AFL och RFFS 1988:2 som
försäkringskassan i dag ges möjlighet att infordra beslutsunderlag i form av
läkarintyg och utlåtanden m.m. som behövs för att beslut skall kunna fattas om
rätten till sjukpenning. Om den försäkrade vägrar att genomgå den begärda
undersökningen, kan ersättning enligt AFL i vissa fall dras in eller sättas ned
med stöd av 20 kap. 3 § AFL.
Som tidigare nämnts, är det av stor vikt att det sker en noggrann bedömning i
början av varje sjukfall. Den första bedömningen avser som regel
sjukpenningrätten. T.ex. skall en bedömning göras av om den uppgivna sjukdomen
eller diagnosen försäkringsrättsligt är att betrakta som sjukdom eller inte.
Vidare skall en bedömning göras av om sjukdomen föranleder att arbetsförmågan är
nedsatt och, om så är fallet, om hel eller partiell nedsättning föreligger.
Det är försäkringskassan som avgör om och i vilken grad arbetsförmågan är
nedsatt. Därvid utgör läkarintyget respektive läkarutlåtandet bara ett av flera
underlag för detta beslut. I praktiken fungerar det emellertid oftast så att
läkarintyget och läkarutlåtandet har ett sådant starkt bevisvärde att den
enskilde handläggaren har små möjligheter att vare sig ifrågasätta intyget eller
utlåtandet och ännu mindre besluta att detta inte i tillräcklig grad styrker
rätten till sjukpenning. Detta kan bero på att den behandlande läkarens
sjukskrivning av hävd oftast inte kan eller i vart fall inte bör ifrågasättas,
på den mängd intyg och utlåtanden som - trots sjuklöneperiodens införande -
passerar en handläggare varje dag och på den tidspress som handläggaren kan
känna eftersom den försäkrade väntar på utbetalning av sjukpenning.
Enligt gällande praxis skall det vara fråga om stora brister i ett läkarintyg
respektive läkarutlåtande för att ett beslut om att inte bevilja respektive att
dra in eller sätta ned sjukpenning för en försäkrad skall stå fast vid
domstolsprövning. En vanlig motivering till att domstolen ger den försäkrade
rätt är att det saknas anledning att ifrågasätta den behandlande läkarens
bedömning av arbetsförmågan. Att försäkringkassan ifrågasätter ett intyg kan
dock bero på att det är utfärdat av en läkare där försäkringskassans erfarenhet
av läkaren i fråga ger anledning till tvivel om läkarintygets eller
läkarutlåtandets tillförlitlighet. Detta kan emellertid vara svårt att hävda i
en domstolsprocess.
I och med att en sjukskrivning redan har pågått en tid kan det vara svårt att
styrka att en person vid en viss tidpunkt inte längre uppfyller villkoren för
sjukpenning. Den behandlande läkaren kan ha svårt att värja sig mot den
försäkrades önskemål om fortsatt sjukskrivning och den enskilde tjänstemannen
hos försäkringskassan har små möjligheter att motivera varför
sjukskrivningsrätten plötsligt bör ifrågasättas. Det fria läkarvalet gör också
att den försäkrade kan uppsöka en annan läkare om den behandlande läkaren
ifrågasätter fortsatt sjukskrivning.
Socialstyrelsen har i sina allmänna råd (SOSFS 1992:16) om sjukskrivning
utförligt redovisat hur sjukskrivningar bör ske men också farorna med felaktiga
sjukskrivningar.
Undersökningar som har gjorts av ett flertal försäkringskassor visar - trots
Socialstyrelsens allmänna råd - att utfärdade läkarintyg i stor omfattning är
ofullständiga. Även längden av sjukskrivningsperioderna kan i många fall
ifrågasättas. Det finns anledning att tro att behandlande läkare inte alla
gånger bedömer patientens sjukdom i förhållande till det arbete som patienten
har utan i stället enbart ser till hur lång tid som läkningsprocessen rent
medicinskt tar.
Det kan även befaras att enskilda läkare inte alltid inser den negativa effekt
som en felaktig eller onödig sjukskrivning kan få för patienten genom den
passivisering som lätt kan bli följden härav. Det förekommer också att enskilda
läkare vid sjukskrivning tar hänsyn till andra omständigheter än sjukdomen.
Sjukskrivning är emellertid inte någon bra lösning på sociala eller ekonomiska
problem. Tvärtemot kan problemen förstärkas och den försäkrade tvingas in i en
sjukroll som kan vara svår att ta sig ur.
En stor andel av sjukskrivningarna beror på besvär i rörelseorganen. En passiv
sjukskrivning på heltid kan i sådana fall motverka en tidig återgång i arbete. I
dessa fall finns det som regel skäl för hel sjukskrivning under en kortare tid
medan de akuta symptomen försvinner. Vid en mer nogrann prövning kan det visa
sig att en sjukskrivning på deltid innebär att den passivisering som kan bli
följden av en sjukskrivning på heltid inte inträffar.
Regeringen anser mot bakgrund av vad som har anförts att försäkringskassan bör
ges en klart uttalad möjlighet att som en förutsättning för att fortsatt
sjukpenning skall komma i fråga, kräva att den försäkrade genomgår komplette-
rande undersökning eller utredning hos annan sjukvårdsenhet när som helst i ett
sjukfall. Det gäller t.ex. vid tveksamhet om en viss diagnos, när
läkarutlåtandet från den försäkrades behandlande läkare efter fyra veckor inte
innehåller uppgift om behovet av rehabilitering, pågående och planerad
behandling eller rehabiliteringsåtgärd, beräknad återstående sjukdomstid eller
då kassan av något annat skäl anser att det medicinska underlaget är otill-
räckligt för att beslut skall kunna fattas i den aktuella ersättningsfrågan. En
noggrann prövning av om medbedömning skall ske, bör alltid göras i de fall det
saknas en "objektiv" diagnos.
Ersättningen bör kunna dras in eller sättas ned enligt 20 kap. 3 § AFL som en
följd av underlåtelse att genomgå undersökning eller utredning. Frågan om det
finns skäl att ifrågasätta den behandlande läkarens bedömning av arbetsförmågan
eller inte kommer därmed att sakna betydelse för prövningen av rätten till
ersättning när den försäkrade underlåter att genomgå kompletterande undersökning
eller utredning som av kassan bedömts vara nödvändig.
En kompletterande utredning skall i första hand komma till användning för att
en mer fullständig bedömning av den försäkrades funktionsnedsättning skall kunna
göras. I vissa undantagsfall bör dock sådan utredning kunna vara aktuell även
för att bedöma arbetsoförmågan. Regler om detta bör tas in i en ny 3 kap. 8 a §
AFL.
I början av ett sjukfall bör en kompletterande utredning inrikta sig på om
sjukpenningrätt föreligger eller inte. I de fall sjukpenningrätten är styrkt,
löper sjukfallet till dess det finns anledning att på nytt ta ställning till
rätten till sjukpenning eller att undersöka möjligheterna till rehabilite-
ringsinsatser. Något hinder för att bedöma behovet av och möjligheterna till
rehabilitering i ett tidigt skede i sjukfallet finns dock inte. Även vid denna
bedömning bör kompletterande utredning vara ett instrument som kan användas för
att få en så allsidig belysning som möjligt av rehabiliteringsbehov och de
insatser som kan behöva vidtas. Det är således inte nödvändigt att
kompletterande medicinsk utredning vad gäller sjukpenningrätten och
rehabiliteringsinsatserna sker samtidigt. Många gånger kan det dock vara både
praktiskt och självklart att utredningen omfattar båda frågorna. En
kompletterande utredning behöver inte heller nödvändigtvis avse endast förnyad
medicinsk bedömning utan kan också utgöras av arbetsträning eller att den
försäkrade får genomgå rehabiliteringsutredning vid ett rehabiliteringscenter.
Som regel bör en kompletterande utredning innebära att den försäkrade av
kassan remitteras till en av kassan vald sjukvårdsenhet. Det kan t.ex. vara
lämpligt att använda sig av de diagnostiska centra som finns för att bedöma en
försäkrads funktionsnedsättning och arbetsoförmåga samt vilka lämpliga
rehabiliteringsinsatser som kan vidtas.
Försäkringskassan bör stå för den försäkrades kostnader i samband med en
kompletterande utredning. Sådana kostnader kan t.ex. vara avgifter för
läkarundersökning, läkarutlåtande och vistelse vid rehabiliteringscenter.
För att reglerna om kompletterande utredning skall kunna fungera, krävs att
den får en sådan utformning att den inte endast fungerar som en "parallell" till
behandlande läkarens intyg. Möjligheten till kompletterande utredning bör finnas
med som ett naturligt led under sjukskrivningen.
Regeringen delar den uppfattning som framförts av Länsrätten i Uppsala län att
åtgärderna bör anses ingå i försäkringskassans handläggning av ärendet och
därför bör vara överklagbara först i samband med beslutet om indragning eller
nedsättning av sjukpenningen.
Regeringen anser vidare att sanktioner mot en försäkrad som ställer sig
avvisande till att medverka i en kompletterande undersökning måste hanteras med
varsamhet. Den försäkrade befinner sig ofta i en utsatt situation och det bör
därför ankomma på försäkringskassan att verka för att den försäkrade förstår
behovet av kompletterande undersökning och vill medverka.
Regeringens förslag innebär bl.a. att det faktiska ansvaret att bedöma rätten
till ersättning från socialförsäkringen i högre grad läggs på försäkringskassan
som därvid också får klart uttalade möjligheter att ställa krav på den
försäkrades medverkan vid kompletterande utredning. Regeringen vill understryka
att detta ansvar inte på något sätt skall påverka den enskildes möjlighet och
rätt att själv bestämma vilken läkare han vill vända sig till för att få vård
och i övrigt frågor som rör den enskildes hälsa.
Regeringen har i årets budgetproposition (prop. 1994/95:100, bil. 6) anfört
att ett centralt mål för reformsträvandena i den svenska hälso- och sjukvården
under senare år har varit att stärka patientens och medborgarens ställning,
bl.a. genom att ge individen ökade möjligheter att välja vårdgivare inom t.ex.
primärvården. Åtgärder har också vidtagits för att öka vårdens tillgänglighet,
genom bla. vårdgarantiåtaganden.
Regeringen har också i de ändrade direktiven till kommittén om hälso- och
sjukvårdens finansiering och organisation (HSU 2000) uppdragit åt kommittén att
överväga vilka åtgärder som kan vidtas för att stärka patientens ställning i
vården. Uppdraget skall vara slutfört senast den 30 juni 1996.
4.8 Försäkringsläkare
-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: Benämningen förtroendeläkare resp.|
|förtroendetandläkare ändras till försäkringsläkare resp.|
| |
|försäkringstandläkare. |
-------------------------------------------------------
Arbetsgruppens förslag: Överenstämmer med regeringens förslag
Remissinstanserna: Endast några få instanser yttrar sig om benämningen
försäkringsläkare. De är alla positiva till förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 18 kap. 12 § AFL skall det hos den
allmänna försäkringskassan finnas en eller flera förtroendeläkare. Dessa skall
biträda kassan i frågor som kräver medicinsk sakkunskap samt verka för ett gott
samarbete mellan kassan och de läkare som är verksamma inom dess område.
Förtroendeläkaren är en av försäkringskassan anställd tjänsteman och står vad
beträffar dessa arbetsuppgifter inte under Socialstyrelsens tillsyn.
Hos försäkringskassan har förtroendeläkaren en rådgivande funktion i
medicinska frågor. Förtroendeläkaren tar inte ställning i frågor om rätt till
ersättning. Sådana beslut fattas av kassans handläggande tjänstemän eller av en
socialförsäkringsnämnd. Förtroendeläkaren undersöker inte själv den försäkrade,
utan den medicinska bedömningen grundar sig på den behandlande läkarens
uppgifter i intyg och utlåtanden. På det sättet störs inte förhållandet mellan
den försäkrade och dennes läkare och inte heller försvåras samarbetet mellan
förtroendeläkaren och den behandlande läkaren.
När det gäller enskilda rehabiliteringsärenden består förtroendeläkarens
insats bl.a. i att hjälpa försäkringskassans tjänstemän med bedömningar av
försäkrades möjligheter till rehabilitering och då också med att göra urval och
prioriteringar. Det innebär att förtroendeläkarens medverkan är viktig i arbetet
med att uppmärksamma de grupper som löper risk att bli långtidssjukskrivna. Det
kan t.ex. gälla försäkrade som utför arbetsuppgifter som ofta orsakar sjukdom
eller skada. Samarbete bör då ske med berörd företagshälsovård.
Förtroendeläkaren har även en viktig roll i kassans utåtriktade arbete genom
att delta i information till och diskussioner med läkare och annan personal inom
hälso- och sjukvården.
En viktig uppgift för förtroendeläkaren är vidare att medverka i utbildningen
av försäkringskassans tjänstemän och socialförsäkringsnämndernas ledamöter i
medicinska frågor samt att medverka i försäkringskassornas utbildning av läkare
i försäkringsmedicin.
Förtroendeläkarens roll har diskuterats under senare år. Bl.a. har framförts
från försäkrade att det är svårt att förstå hur en läkare kan uttala sig om
deras sjukdom, symptom och arbetsförmåga utan att ha undersökt dem eller ens
talat med dem.
Regeringen anser att förtroendeläkarens roll behöver tydliggöras och stärkas
på ett sådant sätt att det klart framgår att denne är försäkringskassans expert
och rådgivare i medicinska frågor som skall bedöma den försäkrades medicinska
situation utifrån det medicinska underlag som försäkringskassan har tillgång
till. Förtroendeläkaren skall inte själv undersöka eller behandla den
försäkrade.
Förtroendeläkaren bör också vid behov och därvid med beaktande av reglerna om
serviceskyldighet i förvaltningslagen (1986:223) - framförallt i de fall den
försäkrade begär detta - delta i försäkringskassans information till den
försäkrade om varför försäkringskassan på grund av medicinska skäl bedömt
arbetsförmågan och därmed rätten till ersättning på ett annat sätt än vad den
behandlande läkaren gjort. Det bör dock noteras att förvaltningslagens
bestämmelser om myndigheters serviceskyldighet inte ger någon ovillkorlig rätt
för den enskilde att själv bestämma vem han eller hon skall diskutera sitt
ärende med. Det är myndigheten själv som avgör vem inom myndigheten som skall
fullgöra serviceskyldigheten gentemot den enskilde.
Om försäkringskassan finner det lämpligt att förtroendeläkaren träffar och
informerar en enskild om sin och kassans ställningstagande till behandlande
läkares bedömning och rätten till ersättning bör också beslutande tjänsteman
eller, då det rör sig om beslut i socialförsäkringsnämnd, den tjänsteman som
känner den enskildes ärende, delta. Eftersom informationen och diskussionen rör
sig om ett beslut enligt lagen om allmän försäkring där grunden för beslutet
innehåller fler komponenter än de medicinska är det en fördel om både kassans
medicinska rådgivare och expert och en tjänsteman som är försäkringsexpert
deltar i mötet med den enskilde.
Riksdagen har (prop. 1993/94:150, bil 5, bet. 1993/94:FiU20, rskr.
1993/94:454) beslutat att ställa ytterligare medel till försäkringskassornas
förfogande i syfte att förstärka förtroendeläkarnas insatser i ärenden rörande
sjukpenning och rehabilitering samt inför prövning av förtidspension samt
efterkontroll i förtidspensionsärenden. Medlen beräknades tillföra försäkrings-
kassorna ca 300 halvtidsanställda förtroendeläkare. Av riksdagens beslut framgår
även att RFV förutsätts noga följa upp förtroendeläkarverksamheten hos
försäkringskassorna.
Enligt vad regeringen erfarit pågår för närvarande en omfattande nyrekrytering
av förtroendeläkare till försäkringskassorna.
Regeringen har i avsnitt 4.6 lagt fram förslag om att förtroendeläkare skall
medverka i en fördjupad bedömning av sjukpenningrätten och reha-
biliteringsbehoven efter fyra veckors sjukskrivning.
Med hänvisning till att nuvarande benämning förtroendeläkare resp.
förtroendetandläkare inte längre kan anses ändamålsenlig, föreslår regeringen
att benämningarna ändras till försäkringsläkare resp. försäkringstandläkare.
Förslaget innebär ändring i 18 kap. 12 § AFL.
5 Förtidspension
5.1 Avskaffade äldreregler
-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: De nuvarande särreglerna för |
|personer som är 60 år eller äldre vad gäller rätten till|
|förtidspension skall avskaffas. |
-------------------------------------------------------
Arbetsgruppens förslag: I promemorian har arbetsgruppen föreslagit att
förtidspensioneringen renodlas till att ge ersättning vid nedsatt arbetsförmåga
på grund av medicinska faktorer. Som en del av denna renodling har arbetsgruppen
bl.a. föreslagit att de nuvarande särreglerna för personer som är 60 år eller
äldre skall avvecklas.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är negativa till äldrereglernas
avskaffande. LO, Arbetslöshetskassornas samorganisation, TCO,
Försäkringsanställdas förbund, PRO och LRF menar att det inte är rimligt att
samma krav skall gälla för den som är 60 år och äldre som för yngre. FÖD anser
att ett avskaffande av äldrereglerna kräver en ytterligare analys av
konsekvenserna för berörda försäkrade och av de alternativ till försörjning som
står dessa till buds. Domstolen menar att övergångsreglernas utformning också
måste utredas innan ställning kan tas till förslaget. Försäkringskasseförbundet
anser att äldrereglerna skall bestå i avvaktan på att ett nytt regelverk för
förtidspensioneringen beslutas med anledning av reformeringen av
ålderspensioneringen och de förslag som kommer att läggas av Sjuk- och
arbetsskadeberedningen.
AMS påpekar att om äldrereglerna avskaffas kan ytterligare ansvarsområden inte
läggas på arbetsmarknadspolitiken i den rådande ekonomiska situationen.
Två instanser är positiva till förslaget, nämligen Länsrätten i Uppsala län
och RFV. RFV anser att förslaget ligger i linje med den föreslagna renodlingen
av sjukförsäkringen och förtidspensioneringen.
Skälen för regeringens förslag: I 7 och 13 kap. AFL föreskrivs att rätt till
förtidspension tillkommer en försäkrad mellan 16 och 64 år om arbetsförmågan på
grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska
prestationsförmågan är varaktigt nedsatt med minst en fjärdedel. Kan ned-
sättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den antas bestå
avsevärd tid, har den försäkrade i stället rätt till sjukbidrag. Denna förmån är
begränsad till viss tid men i övrigt gäller samma regler som för förtidspension.
Enligt nuvarande regler skall bedömningen, i fråga om försäkrad som fyllt 60 år,
främst avse hans förmåga och möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst genom
sådant arbete som han tidigare utfört eller genom annat för honom tillgängligt
lämpligt arbete.
Under lång tid har antalet förtidspensionärer ökat. En sådan ökning kan delvis
förväntas i takt med att befolkningen växer. Det är dock så att även andelen
förtidspensionärer bland befolkningen i förvärvsaktiv ålder har stigit kraftigt.
År 1963 uppbar ca 3 procent av befolkningen i förvärvsaktiv ålder förtidspension
eller sjukbidrag. År 1993 hade motsvarande andel stigit till ca 7,3 procent.
Även antalet sysselsatta per förtidspensionär har trendmässigt sjunkit under
denna trettioårsperiod från ca 25 till ca 10. Sammantaget innebär denna
utveckling att den ekonomiska belastningen av förtidspensioneringen
kontinuerligt har stigit. Det innebär dessutom att allt fler människor har
permanent utestängts från arbetsmarknaden. Det är såväl av sociala som av sam-
hällsekonomiska skäl nödvändigt att den nuvarande trenden inom förtids-
pensioneringen bryts. Det är viktigt att det tidiga rehabiliteringsarbetet
intensifieras och att den uppgång i konjunkturen som för närvarande sker tas
till vara i detta arbete.
När de s.k. äldrereglerna infördes år 1970, uppbar ca 12 procent av
åldersgruppen 60 till 66 år förtidspension. År 1993 hade andelen stigit till
drygt 34 procent av åldersgruppen 60 till 64 år. Andelen har alltså nära
tredubblats trots att pensionsåldern har sänkts från 67 till 65 år. Om
utvecklingen med allt fler förtidspensionärer skall brytas, är det nödvändigt
att andelen äldre som uppbär förtidspension inte fortsätter att stiga.
De nuvarande reglerna för rätten till förtidspension infördes år 1963. Den 1
juli 1970 gjordes vissa ändringar så att den tidigare formuleringen om bedömning
av arbetsförmågan där det talades om sjukdom och lyte fick en modernare
formulering och ersattes med prestationsförmågan (prop. 1970:66). Viktigare är
dock att vid detta tillfälle infördes de s.k. äldrereglerna samt en mindre
restriktiv innebörd i allmänhet av arbetsförmågebedömningen.
Arbetsmarknadsmässiga hänsyn skulle därvidlag i större utsträckning få inverka
vid invaliditetsbedömningen. Vidare skapades förutsättningar för en mindre
restriktiv bedömning av möjligheterna till förtidspension för hemarbetande.
De genom 1970 års förtidspensionsreform införda vidgade möjligheterna för
äldre förvärvsarbetande att erhålla förtidspension tar främst sikte på äldre
försäkrade med tungt och pressande arbete som på grund av bristande krafter inte
orkar med sina arbetsuppgifter eller som friställs utan att annat lämpligt
arbete står till förfogande. I sådana fall kan rätten till förtidspension
bedömas med större hänsynstagande till de individuella förhållandena än för
övriga försäkrade.
Bedömningen av i vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall enligt de från och
med den 1 juli 1970 gällande reglerna i AFL främst avse den försäkrades förmåga
och möjlighet att bereda sig inkomst genom sådant arbete som han tidigare utfört
eller för honom tillgängligt arbete. I praxis utvecklades att de s.k.
äldrereglerna avsåg försäkrade som var 60 år eller äldre. Det fanns dock en
tendens att tillämpningen av äldrereglerna försköts så att även personer under
60 år kom att omfattas. För att hejda denna utveckling infördes från och med den
1 januari 1992 en skrivning i AFL att den mildare tillämpningen gäller för
försäkrad som har fyllt 60 år.
Bedömningen i de s.k. äldrefallen skiljer sig från övriga fall genom att de
medicinska kraven ställs lägre och att det vid bedömningen av arbetsförmågan
inte kan krävas att den försäkrade genomgår omskolning eller annan utbildning
eller flyttar till annan ort. Inte heller behöver försök med arbetsplacering
göras. Hänsyn tas också till normala åldersförändringar även om någon sjukdom i
egentlig mening inte föreligger. Sjukdom och åldersförändringar skall ses i
relation till de arbetsmöjligheter som står till buds på orten. De arbets-
marknadsmässiga faktorerna får därför särskild betydelse vid pensionsprövningen
i dessa fall. Dessa särregler gäller dock inte en fjärdedels förtidspension.
Nedsatt prestationsförmåga som har samband med normalt åldrande ger nämligen
inte rätt till förtidspension på denna nivå.
Flera remissinstanser är kritiska till arbetsgruppens förslag att avskaffa de
s.k. äldrereglerna. De kritiska remissinstanserna anför såväl arbets-
marknadsmässiga skäl som ekonomiska och mänskliga för den försäkrade till varför
nuvarande regler bör behållas.
Regeringens bedömning är att det är av stor vikt att uppkomna kostnader på
grund av sjukdom eller arbetslöshet i största möjliga utsträckning hanteras
inom socialförsäkringen respektive inom arbetsmarknadspolitiken. Denna strävan
underlättar politiska prioriteringar mellan olika politikområden samt bidrar
till att stärka tilltron till systemen. Särskilt viktigt är detta när de olika
ersättningssystemen utsätts för ett stort ekonomiskt tryck som under de senaste
årens lågkonjunktur. Regeringen anser i likhet med flertalet remissinstanser att
eventuella förändringar av arbetsförmågebedömningen inom förtidspensioneringen
bör behandlas av Sjuk- och arbetsskadeberedningen.
Sammantaget finns det emellertid enligt regeringens bedömning skäl att redan
nu ta ett första steg mot en renodling av förtidspensioneringen till att ge
ersättning vid nedsatt arbetsförmåga på grund av medicinska faktorer.
Mot denna bakgrund är det motiverat att avskaffa äldrereglerna. Detta
föranleder en ändring i 7 kap. 3 § AFL. Denna ändring bör träda i kraft den 1
januari 1997. De nuvarande reglerna bör dock tillämpas i de fall ansökan om
förtidspension/sjukbidrag lämnats före den 1 januari 1997 och den försäkrade
fyller 60 år före den 1 juli 1997. De nuvarande reglerna bör även tillämpas för
den som den 1 januari 1997 uppbär sjukbidrag eller har ansökt om sjukbidrag samt
fyller 60 år före den 1 juli 1997 samt ansöker om förtidspension eller
sjukbidrag före utgången av en period med sjukbidrag. Om
förtidspension/sjukbidrag dras in och det vid en senare tidpunkt blir aktuellt
att fatta beslut om sådan förmån bör dock inte de nuvarande reglerna för
försäkrade som är 60 år eller äldre tillämpas. En ansökan om utökad
förtidspension eller sjukbidrag efter den 31 december 1996 bör också följa samma
regler som nyansökningar, dvs. de nya reglerna.
Enligt det nuvarande regelverket skall vid bedömningen om arbetsförmågan är
nedsatt ställning tas till den försäkrades förmåga att bereda sig inkomst genom
sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan
begäras med hänsyn till den försäkrades utbildning och tidigare verksamhet samt
ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter. Dessa
regler liksom reglerna att värdet av hushållsarbetet i skälig omfattning
likställs med inkomst av arbete kvarstår även efter avskaffandet av de s.k.
äldrereglerna. Det bör i detta sammanhang framhållas att en värdering av
hushållsarbete i hemmet skall göras oavsett om den försäkrade tidigare varit
förvärvsarbetande eller inte. Det finns sålunda även fortsättningsvis utrymme
för skilda individuella bedömningar av arbetsförmågan inför beslut om
förtidspension eller sjukbidrag.
Regeringens strävan är att renodla förtidspensioneringen så att den i större
utsträckning än i dag blir en försäkring i samband med en av medicinska orsaker
nedsatt arbetsförmåga. Förslaget om att avskaffa de särskilda äldrereglerna är
ett led i denna strävan. För att denna åtgärd inte skall få orimliga sociala
konsekvenser bör den genomföras i samband med att särskilda åtgärder görs inom
arbetsmarknadspolitiken för äldre personer i arbetskraften. Regeringen avser att
under våren 1995 förelägga riksdagen en särskild sysselsättningspolitisk
proposition. Insatser för att underlätta för äldre arbetslösa att komma tillbaka
i arbete kommer att behandlas i detta sammanhang och i det fortsatta bered-
ningsarbete som bedrivs inom regeringskansliet i samråd med AMS.
20
5.2 Utredning om rätt till förtidspension
-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: Försäkringskassan skall, när det kan|
|anses nödvändigt för bedömningen av om rätt till |
|förtidspension föreligger, begära att den försäkrade |
|genomgår undersökning av viss läkare eller genomgår annan|
|utredning såsom arbetsprövning eller arbetsträning för|
|bedömning av den försäkrades medicinska tillstånd, |
|arbetsförmåga och behovet av och möjligheterna till |
|rehabilitering. När det kan anses nödvändigt för bedömning|
|av rätt till förtidspension skall försäkringskassan även i|
|övrigt kunna infordra utlåtande av viss läkare eller |
|annan sakkunnig, göra förfrågan hos den försäkrade eller|
|annan som kan antas kunna lämna nödvändiga uppgifter,|
|besöka den försäkrade samt undersöka om den försäkrade|
|efter rehabilitering helt eller delvis kan försörja sig|
|själv genom arbete. |
| Vid beslut om förtidspension skall försäkringskassan|
|bedöma om behov finns av förnyad utredning av |
|arbetsförmågan efter viss tid. |
| Försäkringskassan skall löpande, även sedan |
|förtidspension eller sjukbidrag börjat utges, |
|införskaffa sådan utredning som i varje särskilt fall|
|kan anses nödvändig för bedömning av den fortsatta rätten|
|till förtidspension. |
-------------------------------------------------------
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna är positiva till
förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I 7 och 13 kap. AFL föreskrivs att rätt till
förtidspension tillkommer en försäkrad mellan 16 och 64 år om arbetsförmågan på
grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska
prestationsförmågan är varaktigt nedsatt med minst en fjärdedel. Kan ned-
sättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den antas bestå
avsevärd tid, har den försäkrade i stället rätt till sjukbidrag. Denna förmån är
begränsad till viss tid men i övrigt gäller samma regler som för förtidspension.
Förtidspension/sjukbidrag utges från folkpensioneringen respektive den allmänna
tilläggspensioneringen.
Beslut om förtidspension gäller enligt nuvarande regler tills vidare. Det kan
emellertid finnas anledning att kontrollera om en försäkrad som har beviljats
förtidspension fortfarande uppfyller förutsättningarna för rätt till pension.
RFV har rekommenderat att försäkringskassan i samband med beslut om
förtidspension skall ta ställning till om efterkontroll skall göras och i så
fall när (Allmänna råd 1993:5). Kassorna uppvisar dock vissa brister i detta
avseende, vilket bl.a. Riksrevisionsverket har konstaterat i rapporten
"Förtidspensioneringen - handläggning och beslutsunderlag" (F 1993:20). Denna
undersökning visar att praxis hos de försäkringskassor som undersökts närmast
var att inte göra efterkontroller. Anledningen till att efterkontroll inte
gjorts var enligt intervjuerna att sådan erfarenhetsmässigt inte ansågs ge
resultat och att man i de ärenden där efterkontroll kunnat vara motiverad i
stället beviljat sjukbidrag.
Enligt regeringens mening kan stora samhällsekonomiska och mänskliga vinster
uppnås genom förbättrade utredningsinsatser vid beslut om rätt till
förtidspension. Ett fullgott beslutsunderlag är väsentligt inför beslut om
förtidspension samt vid en eventuell omprövning av fortsatt rätt till
förtidspension i ett löpande pensionsärende.
Mot denna bakgrund är det motiverat att förändra regelverket för för-
tidspensioneringen så att beslutsunderlaget rörande rätten till förtidspension
förbättras. Försäkringskassan bör, om det är nödvändigt för bedömningen av om
rätt till förtidspension föreligger, begära att den försäkrade genomgår
undersökning av viss läkare eller annan utredning såsom arbetsprövning eller
arbetsträning för bedömning av den försäkrades medicinska tillstånd,
arbetsförmågan och behovet av och möjligheterna till rehabilitering. Vidare bör
kassan vid behov infordra läkarutlåtanden eller utlåtande av annan sakkunnig,
göra förfrågan hos den försäkrade, i förekommande fall hos hans arbetsgivare,
läkare eller hos annan som kan antas kunna lämna nödvändiga uppgifter. I en
utredning om rätt till förtidspension kan även besök hos den försäkrade ingå.
Försäkringskassan bör vidare undersöka möjligheterna till om den försäkrade
efter rehabilitering helt eller delvis kan försörja sig själv genom arbete.
När försäkringskassan fattar beslut om förtidspension, bör också ställning tas
till om det finns behov av förnyad utredning av arbetsförmågan efter viss tid.
Detta är särskilt viktigt för yngre personer så att de inte permanent utestängs
från arbetsmarknaden.
Dessa åtgärder bör kunna tillämpas även under tid som pension utges. Innan
beslut fattas om medicinsk utredning skall förtroendeläkarens bedömning
inhämtas.
Detta föranleder att en ny paragraf 3 b införs i 7 kap. AFL. Denna nya
paragraf ansluter till vad som sägs om kompletterande utredning i sjuk-
försäkringen enligt 3 kap. 8 a § AFL (se avsnitt 4.7).
Försäkringskassan bör stå för den försäkrades kostnader i samband med en
kompletterande utredning. Sådana kostnader kan t.ex. vara avgifter för
läkarundersökning, läkarutlåtande och vistelse vid rehabiliteringscenter.
Regeringen anser att det är viktigt att det finns sanktionsregler som fungerar
när någon inte vill medverka till utredning eller rehabiliterande åtgärder. Av
denna anledning bör 20 kap. 3 § AFL ändras så att reglerna får innebörden att
rätt till ersättning inte föreligger när någon utan giltig anledning inte
medverkar i utredning eller liknande åtgärd enligt bl.a. den föreslagna 7 kap. 3
b § AFL. Detta redovisas närmare i avsnitt 4.7.
Förslaget rörande utredning om rätt till förtidspension bör träda i kraft den
1 oktober 1995.
21
5 Förtidspension
5.1 Avskaffade äldreregler
-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: De nuvarande särreglerna för |
|personer som är 60 år eller äldre vad gäller rätten till|
|förtidspension skall avskaffas. |
-------------------------------------------------------
Arbetsgruppens förslag: I promemorian har arbetsgruppen föreslagit att
förtidspensioneringen renodlas till att ge ersättning vid nedsatt arbetsförmåga
på grund av medicinska faktorer. Som en del av denna renodling har arbetsgruppen
bl.a. föreslagit att de nuvarande särreglerna för personer som är 60 år eller
äldre skall avvecklas.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är negativa till äldrereglernas
avskaffande. LO, Arbetslöshetskassornas samorganisation, TCO,
Försäkringsanställdas förbund, PRO och LRF menar att det inte är rimligt att
samma krav skall gälla för den som är 60 år och äldre som för yngre. FÖD anser
att ett avskaffande av äldrereglerna kräver en ytterligare analys av
konsekvenserna för berörda försäkrade och av de alternativ till försörjning som
står dessa till buds. Domstolen menar att övergångsreglernas utformning också
måste utredas innan ställning kan tas till förslaget. Försäkringskasseförbundet
anser att äldrereglerna skall bestå i avvaktan på att ett nytt regelverk för
förtidspensioneringen beslutas med anledning av reformeringen av
ålderspensioneringen och de förslag som kommer att läggas av Sjuk- och
arbetsskadeberedningen.
AMS påpekar att om äldrereglerna avskaffas kan ytterligare ansvarsområden inte
läggas på arbetsmarknadspolitiken i den rådande ekonomiska situationen.
Två instanser är positiva till förslaget, nämligen Länsrätten i Uppsala län
och RFV. RFV anser att förslaget ligger i linje med den föreslagna renodlingen
av sjukförsäkringen och förtidspensioneringen.
Skälen för regeringens förslag: I 7 och 13 kap. AFL föreskrivs att rätt till
förtidspension tillkommer en försäkrad mellan 16 och 64 år om arbetsförmågan på
grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska
prestationsförmågan är varaktigt nedsatt med minst en fjärdedel. Kan ned-
sättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den antas bestå
avsevärd tid, har den försäkrade i stället rätt till sjukbidrag. Denna förmån är
begränsad till viss tid men i övrigt gäller samma regler som för förtidspension.
Enligt nuvarande regler skall bedömningen, i fråga om försäkrad som fyllt 60 år,
främst avse hans förmåga och möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst genom
sådant arbete som han tidigare utfört eller genom annat för honom tillgängligt
lämpligt arbete.
Under lång tid har antalet förtidspensionärer ökat. En sådan ökning kan delvis
förväntas i takt med att befolkningen växer. Det är dock så att även andelen
förtidspensionärer bland befolkningen i förvärvsaktiv ålder har stigit kraftigt.
År 1963 uppbar ca 3 procent av befolkningen i förvärvsaktiv ålder förtidspension
eller sjukbidrag. År 1993 hade motsvarande andel stigit till ca 7,3 procent.
Även antalet sysselsatta per förtidspensionär har trendmässigt sjunkit under
denna trettioårsperiod från ca 25 till ca 10. Sammantaget innebär denna
utveckling att den ekonomiska belastningen av förtidspensioneringen
kontinuerligt har stigit. Det innebär dessutom att allt fler människor har
permanent utestängts från arbetsmarknaden. Det är såväl av sociala som av sam-
hällsekonomiska skäl nödvändigt att den nuvarande trenden inom förtids-
pensioneringen bryts. Det är viktigt att det tidiga rehabiliteringsarbetet
intensifieras och att den uppgång i konjunkturen som för närvarande sker tas
till vara i detta arbete.
När de s.k. äldrereglerna infördes år 1970, uppbar ca 12 procent av
åldersgruppen 60 till 66 år förtidspension. År 1993 hade andelen stigit till
drygt 34 procent av åldersgruppen 60 till 64 år. Andelen har alltså nära
tredubblats trots att pensionsåldern har sänkts från 67 till 65 år. Om
utvecklingen med allt fler förtidspensionärer skall brytas, är det nödvändigt
att andelen äldre som uppbär förtidspension inte fortsätter att stiga.
De nuvarande reglerna för rätten till förtidspension infördes år 1963. Den 1
juli 1970 gjordes vissa ändringar så att den tidigare formuleringen om bedömning
av arbetsförmågan där det talades om sjukdom och lyte fick en modernare
formulering och ersattes med prestationsförmågan (prop. 1970:66). Viktigare är
dock att vid detta tillfälle infördes de s.k. äldrereglerna samt en mindre
restriktiv innebörd i allmänhet av arbetsförmågebedömningen.
Arbetsmarknadsmässiga hänsyn skulle därvidlag i större utsträckning få inverka
vid invaliditetsbedömningen. Vidare skapades förutsättningar för en mindre
restriktiv bedömning av möjligheterna till förtidspension för hemarbetande.
De genom 1970 års förtidspensionsreform införda vidgade möjligheterna för
äldre förvärvsarbetande att erhålla förtidspension tar främst sikte på äldre
försäkrade med tungt och pressande arbete som på grund av bristande krafter inte
orkar med sina arbetsuppgifter eller som friställs utan att annat lämpligt
arbete står till förfogande. I sådana fall kan rätten till förtidspension
bedömas med större hänsynstagande till de individuella förhållandena än för
övriga försäkrade.
Bedömningen av i vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall enligt de från och
med den 1 juli 1970 gällande reglerna i AFL främst avse den försäkrades förmåga
och möjlighet att bereda sig inkomst genom sådant arbete som han tidigare utfört
eller för honom tillgängligt arbete. I praxis utvecklades att de s.k.
äldrereglerna avsåg försäkrade som var 60 år eller äldre. Det fanns dock en
tendens att tillämpningen av äldrereglerna försköts så att även personer under
60 år kom att omfattas. För att hejda denna utveckling infördes från och med den
1 januari 1992 en skrivning i AFL att den mildare tillämpningen gäller för
försäkrad som har fyllt 60 år.
Bedömningen i de s.k. äldrefallen skiljer sig från övriga fall genom att de
medicinska kraven ställs lägre och att det vid bedömningen av arbetsförmågan
inte kan krävas att den försäkrade genomgår omskolning eller annan utbildning
eller flyttar till annan ort. Inte heller behöver försök med arbetsplacering
göras. Hänsyn tas också till normala åldersförändringar även om någon sjukdom i
egentlig mening inte föreligger. Sjukdom och åldersförändringar skall ses i
relation till de arbetsmöjligheter som står till buds på orten. De arbets-
marknadsmässiga faktorerna får därför särskild betydelse vid pensionsprövningen
i dessa fall. Dessa särregler gäller dock inte en fjärdedels förtidspension.
Nedsatt prestationsförmåga som har samband med normalt åldrande ger nämligen
inte rätt till förtidspension på denna nivå.
Flera remissinstanser är kritiska till arbetsgruppens förslag att avskaffa de
s.k. äldrereglerna. De kritiska remissinstanserna anför såväl arbets-
marknadsmässiga skäl som ekonomiska och mänskliga för den försäkrade till varför
nuvarande regler bör behållas.
Regeringens bedömning är att det är av stor vikt att uppkomna kostnader på
grund av sjukdom eller arbetslöshet i största möjliga utsträckning hanteras
inom socialförsäkringen respektive inom arbetsmarknadspolitiken. Denna strävan
underlättar politiska prioriteringar mellan olika politikområden samt bidrar
till att stärka tilltron till systemen. Särskilt viktigt är detta när de olika
ersättningssystemen utsätts för ett stort ekonomiskt tryck som under de senaste
årens lågkonjunktur. Regeringen anser i likhet med flertalet remissinstanser att
eventuella förändringar av arbetsförmågebedömningen inom förtidspensioneringen
bör behandlas av Sjuk- och arbetsskadeberedningen.
Sammantaget finns det emellertid enligt regeringens bedömning skäl att redan
nu ta ett första steg mot en renodling av förtidspensioneringen till att ge
ersättning vid nedsatt arbetsförmåga på grund av medicinska faktorer.
Mot denna bakgrund är det motiverat att avskaffa äldrereglerna. Detta
föranleder en ändring i 7 kap. 3 § AFL. Denna ändring bör träda i kraft den 1
januari 1997. De nuvarande reglerna bör dock tillämpas i de fall ansökan om
förtidspension/sjukbidrag lämnats före den 1 januari 1997 och den försäkrade
fyller 60 år före den 1 juli 1997. De nuvarande reglerna bör även tillämpas för
den som den 1 januari 1997 uppbär sjukbidrag eller har ansökt om sjukbidrag samt
fyller 60 år före den 1 juli 1997 samt ansöker om förtidspension eller
sjukbidrag före utgången av en period med sjukbidrag. Om
förtidspension/sjukbidrag dras in och det vid en senare tidpunkt blir aktuellt
att fatta beslut om sådan förmån bör dock inte de nuvarande reglerna för
försäkrade som är 60 år eller äldre tillämpas. En ansökan om utökad
förtidspension eller sjukbidrag efter den 31 december 1996 bör också följa samma
regler som nyansökningar, dvs. de nya reglerna.
Enligt det nuvarande regelverket skall vid bedömningen om arbetsförmågan är
nedsatt ställning tas till den försäkrades förmåga att bereda sig inkomst genom
sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan
begäras med hänsyn till den försäkrades utbildning och tidigare verksamhet samt
ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter. Dessa
regler liksom reglerna att värdet av hushållsarbetet i skälig omfattning
likställs med inkomst av arbete kvarstår även efter avskaffandet av de s.k.
äldrereglerna. Det bör i detta sammanhang framhållas att en värdering av
hushållsarbete i hemmet skall göras oavsett om den försäkrade tidigare varit
förvärvsarbetande eller inte. Det finns sålunda även fortsättningsvis utrymme
för skilda individuella bedömningar av arbetsförmågan inför beslut om
förtidspension eller sjukbidrag.
Regeringens strävan är att renodla förtidspensioneringen så att den i större
utsträckning än i dag blir en försäkring i samband med en av medicinska orsaker
nedsatt arbetsförmåga. Förslaget om att avskaffa de särskilda äldrereglerna är
ett led i denna strävan. För att denna åtgärd inte skall få orimliga sociala
konsekvenser bör den genomföras i samband med att särskilda åtgärder görs inom
arbetsmarknadspolitiken för äldre personer i arbetskraften. Regeringen avser att
under våren 1995 förelägga riksdagen en särskild sysselsättningspolitisk
proposition. Insatser för att underlätta för äldre arbetslösa att komma tillbaka
i arbete kommer att behandlas i detta sammanhang och i det fortsatta bered-
ningsarbete som bedrivs inom regeringskansliet i samråd med AMS.
5.2 Utredning om rätt till förtidspension
-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: Försäkringskassan skall, när det kan|
|anses nödvändigt för bedömningen av om rätt till |
|förtidspension föreligger, begära att den försäkrade |
|genomgår undersökning av viss läkare eller genomgår annan|
|utredning såsom arbetsprövning eller arbetsträning för|
|bedömning av den försäkrades medicinska tillstånd, |
|arbetsförmåga och behovet av och möjligheterna till |
|rehabilitering. När det kan anses nödvändigt för bedömning|
|av rätt till förtidspension skall försäkringskassan även i|
|övrigt kunna infordra utlåtande av viss läkare eller |
|annan sakkunnig, göra förfrågan hos den försäkrade eller|
|annan som kan antas kunna lämna nödvändiga uppgifter,|
|besöka den försäkrade samt undersöka om den försäkrade|
|efter rehabilitering helt eller delvis kan försörja sig|
|själv genom arbete. |
| Vid beslut om förtidspension skall försäkringskassan|
|bedöma om behov finns av förnyad utredning av |
|arbetsförmågan efter viss tid. |
| Försäkringskassan skall löpande, även sedan |
|förtidspension eller sjukbidrag börjat utges, |
|införskaffa sådan utredning som i varje särskilt fall|
|kan anses nödvändig för bedömning av den fortsatta rätten|
|till förtidspension. Arbetsgruppens förslag: |
|Överensstämmer med regeringens. |
| Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna|
|är positiva till förslaget. |
| Skälen för regeringens förslag: I 7 och 13 kap. AFL|
|föreskrivs att rätt till förtidspension tillkommer en|
|försäkrad mellan 16 och 64 år om arbetsförmågan på grund av|
|sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller |
|psykiska prestationsförmågan är varaktigt nedsatt med|
|minst en fjärdedel. Kan nedsättningen av arbetsförmågan|
|inte anses varaktig men kan den antas bestå avsevärd |
|tid, har den försäkrade i stället rätt till sjukbidrag.|
|Denna förmån är begränsad till viss tid men i övrigt gäller|
|samma regler som för förtidspension. |
|Förtidspension/sjukbidrag utges från folkpensioneringen|
|respektive den allmänna tilläggspensioneringen. |
| Beslut om förtidspension gäller enligt nuvarande |
|regler tills vidare. Det kan emellertid finnas |
|anledning att kontrollera om en försäkrad som har |
|beviljats förtidspension fortfarande uppfyller |
|förutsättningarna för rätt till pension. |
| RFV har rekommenderat att försäkringskassan i samband|
|med beslut om förtidspension skall ta ställning till om|
|efterkontroll skall göras och i så fall när |
|(Allmänna råd 1993:5). Kassorna uppvisar dock vissa |
|brister i detta avseende, vilket bl.a. |
|Riksrevisionsverket har konstaterat i rapporten |
|"Förtidspensioneringen - handläggning och |
|beslutsunderlag" (F 1993:20). Denna undersökning visar|
|att praxis hos de försäkringskassor som undersökts |
|närmast var att inte göra efterkontroller. Anledningen|
|till att efterkontroll inte gjorts var enligt |
|intervjuerna att sådan erfarenhetsmässigt inte ansågs ge|
|resultat och att man i de ärenden där efterkontroll |
|kunnat vara motiverad i stället beviljat sjukbidrag. |
| Enligt regeringens mening kan stora samhällsekono- |
|miska och mänskliga vinster uppnås genom förbättrade |
|utredningsinsatser vid beslut om rätt till |
|förtidspension. Ett fullgott beslutsunderlag är |
|väsentligt inför beslut om förtidspension samt vid en|
|eventuell omprövning av fortsatt rätt till |
|förtidspension i ett löpande pensionsärende. |
| Mot denna bakgrund är det motiverat att förändra |
|regelverket för förtidspensioneringen så att |
|beslutsunderlaget rörande rätten till förtidspension |
|förbättras. Försäkringskassan bör, om det är nödvändigt för|
|bedömningen av om rätt till förtidspension föreligger,|
|begära att den försäkrade genomgår undersökning av viss|
|läkare eller annan utredning såsom arbetsprövning eller|
|arbetsträning för bedömning av den försäkrades medicinska|
|tillstånd, arbetsförmågan och behovet av och möjlig- |
|heterna till rehabilitering. Vidare bör kassan vid |
|behov infordra läkarutlåtanden eller utlåtande av annan|
|sakkunnig, göra förfrågan hos den försäkrade, i före-|
|kommande fall hos hans arbetsgivare, läkare eller hos|
|annan som kan antas kunna lämna nödvändiga uppgifter. I|
|en utredning om rätt till förtidspension kan även besök|
|hos den försäkrade ingå. Försäkringskassan bör vidare|
|undersöka möjligheterna till om den försäkrade efter |
|rehabilitering helt eller delvis kan försörja sig själv|
|genom arbete. |
| När försäkringskassan fattar beslut om förtidspension,|
|bör också ställning tas till om det finns behov av för-|
|nyad utredning av arbetsförmågan efter viss tid. Detta|
|är särskilt viktigt för yngre personer så att de inte|
|permanent utestängs från arbetsmarknaden. |
| Dessa åtgärder bör kunna tillämpas även under tid som|
|pension utges. Innan beslut fattas om medicinsk |
|utredning skall förtroendeläkarens bedömning inhämtas.|
| Detta föranleder att en ny paragraf 3 b införs i |
|7 kap. AFL. Denna nya paragraf ansluter till vad som |
|sägs om kompletterande utredning i sjukförsäkringen |
|enligt 3 kap. 8 a § AFL (se avsnitt 4.7). |
| Försäkringskassan bör stå för den försäkrades kostnader i|
|samband med en kompletterande utredning. Sådana |
|kostnader kan t.ex. vara avgifter för läkarundersökning,|
|läkarutlåtande och vistelse vid rehabiliteringscenter.|
| Regeringen anser att det är viktigt att det finns |
|sanktionsregler som fungerar när någon inte vill |
|medverka till utredning eller rehabiliterande åtgärder.|
|Av denna anledning bör 20 kap. 3 § AFL ändras så att reg-|
|lerna får innebörden att rätt till ersättning inte |
|föreligger när någon utan giltig anledning inte |
|medverkar i utredning eller liknande åtgärd enligt |
|bl.a. den föreslagna 7 kap. 3 b § AFL. Detta redovisas|
|närmare i avsnitt 4.7. |
| Förslaget rörande utredning om rätt till förtidspension|
|bör träda i kraft den 1 oktober 1995. |
| |
| |
| |
|6 Ekonomiska konsekvenser av förslagen rörande |
|sjukförsäkring och förtidspension |
| |
| |
|Inriktningen på förslagen rörande sjukpenning och |
|förtidspension är att förtydliga regelsystemet för |
|aktörerna inom socialförsäkringssystemet samt att |
|förbättra det medicinska underlag som ligger till grund|
|för beslut om sjukpenning och förtidspension samt en |
|renodling av förtidspensioneringen så att den i större|
|utsträckning än i dag blir en försäkring vid en av |
|medicinska orsaker nedsatt arbetsförmåga. Åtgärderna är|
|ett led i arbetet med att bryta den stigande trenden |
|inom förtidspensioneringen. Härigenom uppnås både sociala|
|vinster i form av mindre ohälsa och lägre utgifter för|
|socialförsäkringssystemet. Att beräkna hur stora |
|besparingar som de föreslagna åtgärderna genererar i |
|form av lägre försäkringsutgifter är svårt och blir med|
|nödvändighet av bedömningskaraktär. |
| Enligt regeringens bedömning kan stora |
|samhällsekonomiska och sociala vinster göras genom |
|åtgärder som förbättrar de medicinska underlag som ligger|
|till grund för beslut om sjukpenning och förtids- |
|pension. Genom att rätt åtgärder kan sättas in vid rätt|
|tidpunkt förstärks rehabiliteringsmöjligheterna och |
|därmed möjligheterna att minska behovet av |
|försäkringsersättning. Man kan också räkna med att antalet|
|partiella förmåner kommer att öka. En realistisk |
|bedömning är att volymerna inom sjukförsäkringen och |
|förtidspensioneringen minskar till följd av de |
|föreslagna åtgärderna så att försäkringsutgifterna minskar|
|med ca 2,25 miljarder kronor. Av dessa bedöms 1,5 |
|miljarder kronor falla på sjukförsäkringen och 750 |
|miljoner kronor på förtidspensioneringen. De minskade|
|utgifterna för förtidspension fördelar sig på |
|490 miljoner kronor på ATP och 260 miljoner kronor på|
|folkpensioneringen. Efter att hänsyn tagits till |
|skatteeffekter, blir besparingen ca 1,5 miljarder |
|kronor. |
| Antalet personer mellan 60 och 64 år med nybeviljad|
|förtidspension varierar normalt mellan ca 15 000 och |
|ca 20 000. Av dessa har enligt regeringens bedömning|
|den övervägande majoriteten en sådan nedsättning av |
|arbetsförmågan att deras rätt till förtidspension inte|
|påverkas av avskaffandet av de s.k. äldrereglerna för|
|försäkrade som är 60 år eller äldre. Avskaffandet av |
|äldrereglerna bedöms minska antalet nybeviljade |
|förtidspensioner för personer i de aktuella åldrarna med|
|ca 2 000. Detta innebär att förtidspensionsutgifterna|
|minskar med 200 miljoner kronor varav 130 miljoner |
|kronor i minskade ATP-utgifter och 70 miljoner kronor|
|i minskade folkpensionsutgifter. Den samlade netto- |
|effekten efter skatt beräknas till 120 miljoner |
|kronor. Denna åtgärd föreslås träda i kraft den 1 januari|
|1997. Sålunda utfaller denna besparing på anslaget B 5.|
|Förtidspensioner budgetåret 1997. |
| Sammantaget innebär regeringens förslag att |
|förslagsanslaget Sjukpenning och rehabilitering för |
|budgetåret 1995/96 bör anvisas ett belopp som är |
|1 500 miljoner kronor lägre än vad som föreslagits i |
|årets budgetproposition. |
|Med hänsyn taget till den del av besparingen som |
|faller på ATP bör vidare förslagsanslaget |
|Förtidspensioner för budgetåret 1995/96 anvisas ett |
|belopp som är 250 miljoner kronor lägre än vad som |
|föreslagits i budgetpropositionen. |
| Den sammanlagda utgiftsminskningen av förslagen |
|fr.o.m. budgetåret 1997 uppgår till 2 miljarder kronor|
|brutto, vilket motsvarar 1,3 miljarder kronor netto. |
| |
| |
| |
|7 Folkpension för gifta |
| |
|
|
Skälen för regeringens förslag: Nuvarande regler om folkpension innebär att
folkpension till gift pensionär är högre om maken inte uppbär folkpension än om
maken uppbär folkpension. I det förstnämnda fallet är folkpensionen densamma som
för ogift pensionär.
I årets budgetproposition (prop. 1994/95:100, bil. 6) framförde regeringen som
sin bedömning att dessa regler speglar förvärvsmönster och förhållanden som inte
längre är aktuella. Mot bakgrund av detta och det allvarliga statsfinansiella
läget anförde regeringen, att folkpensionsbeloppet till gift bör vara oberoende
av om maken uppbär folkpension eller inte. Folkpension till gift ålderspensionär
bör därför vara 78,5 % av basbeloppet medan folkpension till gift
förtidspensionär bör vara 72,5 % av basbeloppet oavsett om maken uppbär
folkpension eller inte.
I budgetpropositionen aviserades därför förslag till regelförändring i detta
avseende. Regeringen återkommer nu till riksdagen och föreslår att folkpensionen
till gift pensionär bör vara densamma oavsett om maken uppbär folkpension eller
ej.
Vi föreslår att ändringen träder i kraft den 1 januari 1996 och att den då
omfattar alla som då uppbär folkpension. Det innebär att alla gifta pensionärer
som får folkpension som ogift i december fr.o.m. den 1 januari 1996 får
folkpension med det lägre belopp som gäller för gifta. Som redovisades i
budgetpropositionen innebär förändringen att folkpensionskostnaderna netto efter
skatt minskar med 920 miljoner kronor per år.
Om förändringen endast skulle genomföras för gifta pensionärer som beviljas
pension fr.o.m. den 1 januari 1996 skulle genomslaget av åtgärden inte bli lika
stor på kort sikt. Besparingen skulle å andra sidan endast bli ca 80 miljoner
kronor det första året och det skulle dröja över 20 år innan besparingen
överstiger 900 miljoner kronor per år. Enligt vår bedömning är det också
olämpligt med ett system där gifta skulle få olika stor folkpension under
åtskilliga år beroende på om pensionen beviljats före eller efter den 1 januari
1996.
Ca 75 000 ålderspensionärer och 116 000 förtidspensionärer kommer att beröras
av förändringen. För dessa pensionärer minskar folkpensionen med 510 kronor per
månad.
Förslagen innebär ändringar i 6 kap. 2 § och 7 kap. 4 § AFL.
De ekonomiska konsekvenserna av förändringarna rörande folkpension för gifta
redovisades i årets budgetpropositon och beaktades vid beräkningarna av aktuella
anslag.
8 Författningskommentar
Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
3 kap.
4 §
Andra stycket motsvarar fjärde stycket i den nuvarande lydelsen av 8 §.
Tredje stycket motsvarar femte stycket i den nuvarande lydelsen av 8 § med
viss justering föranledd av bestämmelsens ändrade placering i lagen.
4 a §
Den nya 4 a § motsvarar delar av den nuvarande 4 §, närmare bestämt andra,
tredje och femte styckena. Vissa justeringar har gjorts med anledning av
bestämmelsernas ändrade placering i lagen.
7 §
I denna paragraf finns reglerna om rätt till sjukpenning, dvs. de bestämmelser
som reglerar grunderna för att sjukpenning skall kunna utges.
Första stycket, som föreskriver att sjukpenning utges vid sjukdom som sätter
ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel, innehåller den
grundläggande förutsättningen för att sjukpenning överhuvudtaget skall kunna
utges. I stycket har tillagts att vid bedömningen enligt detta stycke skall
bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala eller liknande
förhållanden. Sådana hänsyn torde i och för sig inte heller få tas enligt
styckets nuvarande lydelse. Det skall vara sjukdom och inget annat som sätter
ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Att även andra hänsyn
kan tas när fråga är om man kan begära att den försäkrade skall ta ett annat
arbete är en annan sak, se fjärde stycket. Eftersom en glidning skett i
tillämpningen behövs dock enligt regeringens mening detta klargörande för att en
uppstramning skall ske. Givetvis skall sjukdomstillstånd som kan ha utlösts av
något av de nämnda förhållandena kunna ge rätt till sjukpenning.
Tillägget i detta stycke är således menat att förtydliga redan gällande
sjukdomsbegrepp. Ang. sjukdomsbegreppet se avsnitt 4.2.
De nuvarande 3-6 styckena, som handlar om handläggningen av sjuk-
penningärenden, har efter vissa ändringar flyttats till 8 §.
Tredje stycket i förslaget till 7 § ersätter de två första meningarna i
nuvarande 8 § första stycket (sista meningen återfinns i femte stycket i
förslaget till 7 §).
Begreppet "kortvarig" sjukdom har ersatts med att en bedömning skall göras av
om den försäkrade efter en viss sjukdomsperiod antas kunna återgå till sitt
vanliga arbete. I så fall skall vid bedömningen av arbetsoförmågan särskilt
beaktas om den försäkrade på grund av sjukdomen är ur stånd att utföra sitt
vanliga arbete eller annat lämpligt arbete som arbetsgivaren erbjuder den
anställde. Nytt i förhållande till nuvarande lydelse är förslaget att även annat
lämpligt arbete som arbetsgivaren erbjuder den anställde skall ingå i
bedömningen av arbetsoförmågan. Det innebär att det kan bli fråga om annat
arbete än det ordinarie, eller därmed jämförligt arbete, som den försäkrade
måste acceptera under den tid han eller hon inte kan utföra sina ordinarie
arbetsuppgifter. Anledningen är det förstahandsansvar för rehabilitering som
arbetsgivaren har och de signaler som framkommit om vikten av att behålla kon-
takten med sin arbetsgivare under sjukdomsperioder. Bestämmelsen innebär inte
någon skyldighet för arbetsgivaren att erbjuda annat arbete. Endast om arbetsgi-
varen erbjuder den försäkrade annat lämpligt arbete, som denne kan utföra, kan
det bli fråga om att tillämpa möjligheten i denna paragraf. De skyldigheter som
arbetsgivaren har enligt arbetsmiljölagen (1977:1160) för anpassning av
arbetsförhållandena till den enskilde arbetstagarens förutsättningar, samt
arbetsgivarens rehabiliteringsansvar enligt 22 kap. AFL, kvarstår dock
oinskränkt.
Fjärde stycket motsvarar nuvarande 8 § andra stycket. Begreppet långvarig
sjukdom föreslås dock bli utmönstrat och ersatt med en bedömning av om den
försäkrade inte kan antas kunna återgå till sitt vanliga arbete. En sådan
undersökning som föreskrivs i denna paragraf är ett led i en sådan bedömning som
avses i 8 a § första stycket.
Femte och sjätte styckena motsvarar sista meningen i nuvarande 8 § första
stycket respektive tredje stycket i samma paragraf.
7 a §
I första stycket har ordet skäligt lagts till med anledning av att belopps-
gränsen i tredje stycket föreslås borttagen.
Beloppsgränsen i tredje stycket föreslås således upphävd. I försäkringskassans
prövning av om möjligheten enligt första stycket skall utnyttjas ingår i stället
en bedömning av om resekostnaden är skälig i förhållande till fördelarna med
denna lösning.
Fjärde stycket har upphävts. Det innebär att det är försäkringskassan ensam
som avgör om den försäkrade i stället för sjukpenning skall få ersättning för
merutgifter för resor till och från arbetet. Den försäkrades samtycke krävs inte
längre. Resor till och från arbetet bör således ingå i
44
den bedömning som försäkringskassan skall göra av den försäkrades arbetsförmåga.
8 §
Denna paragraf innehåller regler om det underlag för försäkringskassans
bedömning som den försäkrade skall ge in till kassan i samband med ett
sjukskrivningsärende.
Första och andra styckena ersätter nuvarande 7 § tredje stycket. I första
stycket har tagits in, och gjorts obligatoriskt, det som i dag föreskrivs om
försäkran i Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1988:2) om kontroll i
sjukpenningärenden m.m. Vidare har preciserats något vad försäkran skall
innehålla för uppgifter. Försäkran skall vara skriftlig och innehålla uppgifter
om sjukdomen, en beskrivning av den försäkrades arbetsuppgifter och den
försäkrades egen bedömning av arbetsförmågan. Försäkran skall undertecknas på
heder och samvete. Försäkran skall avse hela den hittillsvarande
sjukpenningperioden.
I andra stycket har läkarintyg för att styrka nedsättning av arbetsförmåga på
grund av sjukdom från och med den sjunde dagen gjorts obligatoriskt.
Tredje stycket ersätter nuvarande 7 § fjärde stycket. Enligt den föreslagna
lydelsen skall den försäkrade till kassan inge läkarutlåtande och en särskild
försäkran att gälla senast fr.o.m. den 28 dagen efter sjukanmälningsdagen.
Riksförsäkringsverket kan efter bemyndigande av regeringen, enligt fjärde styc-
ket, förskjuta tidpunkten framåt eller bakåt. I uppräkningen av vad ett sådant
läkarutlåtande skall innehålla har i förhållande till nuvarande regler tillagts
läkarens bedömning av i vilken grad den nedsatta funktionen påverkar
arbetsförmågan. En särskild försäkran skall enligt förslaget innehålla en
utförligare arbetsbeskrivning och egen bedömning av arbetsförmåga än den första
försäkran. Det skall framgå på vilket sätt den försäkrade anser att uppgiven
sjukdom påverkar arbetsförmågan. Givetvis krävs inte någon omfattande beskriv-
ning i de fall det av diagnosen klart framgår att arbetsoförmågan är helt
nedsatt på grund av sådana sjukdomar som sätter ned arbetsförmågan oavsett
arbetsuppgifter, t.ex. vid svåra infektioner. Även den särskilda försäkran skall
avges på heder och samvete.
Fjärde stycket ger möjlighet till undantag i särskilda situationer från
skyldighet att lämna läkarintyg, läkarutlåtande, försäkran och särskild
försäkran. Vidare kan föreskrivas att skyldigheten skall avse annan tid än vad
som anges i 8 §. Framför allt avses här anpassningar som kan behövas för dem som
omfattas av sjuklönesystemet. De särskilda föreskrifterna kan då exempelvis
innebära att den första försäkran inte behöver lämnas alls men att den särskilda
försäkran i stället tidigareläggs.
8 a §
Denna paragraf, som är ny, föreskriver vilka olika åtgärder försäkringskassan
vid behov skall vidta i samband med ett sjukskrivningsärende. Försäkringskassans
begäran om en utredningsåtgärd enligt denna paragraf kan inte överklagas
särskilt av den försäkrade utan kan endast prövas av domstol vid ett eventuellt
överklagande av kassans beslut angående om sjukpenning skall utges eller inte.
Första stycket innebär en nyhet i det att kassan, senast när den särskilda
försäkran och läkarutlåtandet inkommit, skall höra försäkringsläkaren (se
förslag till 18 kap. 12 §) angående vad som framkommit i försäkringsärendet och
sedan själv bedöma om arbetsoförmåga fortfarande föreligger samt om ytterligare
utredningsåtgärder eller rehabilitering är erforderliga. En undersökning och
bedömning i enlighet med 7 § blir därvid aktuell om den försäkrade antas inte
kunna återgå till sitt vanliga arbete.
Kassan skall, enligt andra stycket, om det är nödvändigt för att den skall
kunna göra en sådan bedömning, begära att den försäkrade genomgår utredning för
bedömning av den försäkrades medicinska tillstånd, arbetsförmågan och behovet av
och möjligheterna till rehabilitering. Det behöver inte betyda att det
läkarintyg eller läkarutlåtande som den försäkrade gett in brister i något
avseende eller på annat sätt ifrågasätts som sådant. Kassan skall ändå kunna
göra den bedömningen att det behöver kompletteras för att en riktig
försäkringsmässig bedömning skall kunna göras.
Det är i första hand för den enskilde mindre ingripande utredningar som det
kan begäras att han eller hon deltar i. Det kan vara undersökningar av
specialistläkare, sjukgymnaster, arbetsterapeuter eller liknande. Ju mer
ingripande utredningen är för den enskilde ju mer måste försäkringskassan beakta
principerna inom hälso- och sjukvården om den enskildes integritet och möjlighet
till medverkan och inflytande när det gäller utredning och behandling, se även
kommentaren under 20 kap. 3 §. Försäkringskassan måste även beakta andra
faktorer än ekonomiska som kan innebära svårigheter för den enskilde att t.ex.
vara borta från hemorten flera dagar. Med stöd av denna paragraf kan det
exempelvis inte bli fråga om att mot den enskildes önskan föreskriva att denne
skall vara intagen på visst sjukhus under 30 dagar, såsom 16 kap. 2 § ger
möjlighet till i ärenden om bl.a. förtidspension.
Ordet "skall" har genomgående i denna paragraf valts för att göra be-
stämmelserna mer uppfordrande i förhållande till kassan och inte enbart ge
kassan en möjlighet.
I Tredje stycket anges att försäkringskassan under hela sjukskrivnings-
perioden, när skäl därtill föreligger, skall undersöka om den försäkrade efter
sådan åtgärd som avses i 7 b § eller 22 kap. helt eller delvis kan försörja sig
själv genom arbete.
Kassan skall vidare enligt fjärde stycket, under hela sjukperioden, när det är
nödvändigt för bedömningen av rätt till sjukpenning eller åtgärder enligt 7 b §
eller 22 kap., även vidta där i tre punkter uppräknade åtgärder.
Enligt punkt 1 skall kassan kunna infordra utlåtande av viss läkare eller
annan sakkunnig. I vissa fall kan läkarens åtgärd begränsas till att skriva ett
utlåtande därför att läkaren känner till patienten redan eller kan göra sin
bedömning på skriftligt material. I andra fall kan bestämmelsen dock innebära
att den försäkrade även måste genomgå undersökning av en av kassan utvald läkare
eller annan sakkunnig för att fortsättningsvis kunna få sjukpenning. Den
möjligheten finns idag enligt 16 kap. 2 § ifråga om förtidspension,
handikappersättning, vårdbidrag och efterlevandepension.
Enligt punkt 2 skall kassan kunna göra förfrågan hos den försäkrade, hans
arbetsgivare eller annan som kan antas kunna lämna uppgifter. Kassan kan t.ex.
gå till arbetsgivaren direkt och ställa kompletterande frågor, utan att gå via
den försäkrade. Enligt 20 kap. 9 § är statliga och kommunala myndigheter liksom
arbetsgivare skyldiga att lämna försäkringskassan uppgift för namngiven person
rörande förhållande som är av betydelse för tillämpningen av lagen. Bestämmelsen
i den här punkten är inte avsedd att föreskriva uppgiftsskyldighet i vidare ut-
sträckning än 20 kap. 9 §.
Slutligen skall kassan enligt punkt 3 kunna besöka den försäkrade i hemmet
eller på arbetsplatsen.
Femte stycket ersätter nuvarande 7 § femte stycket. Av bestämmelsen framgår
att kostnader som den enskilde har med anledning av försäkringskassans begäran
enligt andra eller fjärde stycket skall ersättas i enlighet med vad regeringen
eller Riksförsäkringsverket föreskriver.
6 kap.
2 §
Ändringen innebär att ålderspension till gift försäkrad blir lika stor oavsett
om maken har folkpension eller inte. Hel ålderspension till gift försäkrad utgör
således 78,5 procent.
7 kap.
3 §
Den s.k. äldreregeln i den näst sista meningen i första stycket har tagits bort.
Det innebär att den generella regeln i första meningen skall tillämpas även på
den som fyllt sextio år.
3 b §
Paragrafen är ny. Den reglerar de olika åtgärder som försäkringskassan kan eller
skall vidta i samband med ett ärende om förtidspensionering. Bestämmelsen
motsvarar till stor del vad som föreskrivs i fråga om sjukpenning, se 3 kap. 8
a §.
Första stycket innebär att kassan, om utredningen från sjukskrivningsärendet
inte skulle ge tillräckligt underlag för bedömning av om rätt till
förtidspension föreligger, skall begära att den försäkrade genomgår undersökning
av viss läkare eller annan utredning, såsom arbetsprövning eller arbetsträning,
för bedömning av den försäkrades medicinska tillstånd, arbetsförmågan och
behovet av och möjligheterna till rehabilitering. Angående i vilken omfattning
man med stöd av denna bestämmelse kan kräva att den försäkrade genomgår en
utredning mot sin egen önskan, se kommentaren till 3 kap. 8 a §.
En mer ingripande åtgärd kan tillgripas enligt 16 kap. 2 §. Enligt den
bestämmelsen kan kassan som villkor för bl.a. förtidspension också föreskriva
att den försäkrade under högst 30 dagar skall vara intagen på visst sjukhus.
Andra stycket föreskriver i princip samma utredningsskyldighet som 3 kap. 8
a § tredje och fjärde styckena.
Enligt tredje stycket skall kassan i samband med beslut om förtidspension
också bedöma om förnyad utredning av arbetsförmågan (efterkontroll) skall göras
efter viss tid.
Fjärde stycket förtydligar att åtgärder enligt första och andra styckena kan
vidtas även efter det att rätt till pension en gång bedömts föreligga och
pension börjat utbetalas. Efterkontroller skall således kunna göras när skäl
därtill föreligger. Vidare föreskrivs att försäkringsläkare skall höras innan
beslut fattas om medicinsk utredning.
Av 16 kap. 7 § framgår att förtidspensionen skall dras in eller minskas om
arbetsförmågan väsentligt förbättras. Den försäkrade är då enligt 16 kap. 8 §
skyldig att utan oskäligt dröjsmål göra anmälan om det hos försäkringskassan.
Av femte stycket framgår att kostnader som den enskilde har med anledning av
försäkringskassans begäran enligt denna paragraf skall ersättas i enlighet med
vad regeringen eller Riksförsäkringsverket föreskriver.
4 §
Ändringen innebär att förtidspension till gift försäkrad blir lika stor oavsett
om maken har folkpension eller inte. Hel förtidspension till gift försäkrad
utgör således 72,5 procent.
16 kap.
2 §
I ett nytt andra stycke har tillagts att det även finns vissa bestämmelser om
utredning i ärenden om förtidspension i 7 kap. 3 b §.
13 kap.
1 §
I tredje stycket har endast 7 kap. 3 b § lagts till för att den paragrafen även
skall gälla för tilläggspension.
18 kap.
12 §
Begreppet förtroendeläkare och förtroendetandläkare har bytts ut mot
försäkringsläkare och försäkringstandläkare som bättre beskriver funktionen.
20 kap.
3 §
Första stycket punkt c) avser sådant underlag för försäkringskassans bedömning i
ett sjukskrivningsärende som den försäkrade självmant skall ge in enligt 3 kap.
8 §. Självfallet skall man innan ett beslut om indragning fattas göra ordentliga
anträngningar att få in intyg etc. och beakta
45
ev. giltiga ursäkter (t.ex. att den försäkrade är för sjuk eller har svårt att
få tid hos läkare etc.).
Enligt andra stycket får sjukpenning eller förtidspension helt eller delvis
innehållas om någon utan giltig anledning vägrar att medverka i sådan behandling
eller rehabilitering som kassan begärt. I den nuvarande lydelsen hänvisas till
3 kap. 7 b § och 22 kap. 7 §. I förslaget har lagts till även utredningar som
kassan begär med stöd av 3 kap. 8 a §, 7 kap. 3 b § och 22 kap. 4 och 5 §§. En
förutsättning för att sanktion enligt detta stycke skall kunna tillgripas är att
den försäkrade erinrats om att detta kan bli följden av hans eller hennes
vägran.
Möjligheten enligt detta stycke att helt eller delvis dra in sjukpenning eller
förtidspension bör användas med försiktighet, i första hand som ett
påtryckningsmedel för att förmå den försäkrade att medverka. I bedömningen av om
indragning skall ske måste även vägas in den princip som råder inom hälso- och
sjukvården om den enskildes integritet och möjlighet till medverkan och
inflytande när det gäller utredning och behandling. Den avgörande skillnaden
mellan de två olika lagstiftningarna är dock att det i ärenden om sjukpenning
och förtidspension är fråga om en förmån i form av pengar skall utges eller
inte. I syfte att få en tillförlitlig utredning innan ett beslut om ersättning
fattas måste därför krav kunna ställas på att den försäkrade medverkar till att
sådant underlag tas fram.
Övergångsbestämmelser
Enligt punkt 2 skall 7 kap. 3 § i dess äldre lydelse fortfarande gälla vid
prövning av rätt till förtidspension eller sjukbidrag om ansökan gjorts före
ikaftträdandet av den nya lydelsen av bestämmelsen och den försäkrade fyller 60
år före den 1 juli 1997. Om förtidspensionen/sjukbidraget sedan dras in, eller
om en sjukbidragsperiod är slut utan att omedelbart ersättas av en ny
sjukbidragsperiod eller av förtidspension i enlighet med punkt 3, och det vid en
senare tidpunkt blir aktuellt att fatta beslut om sådan förmån, skall dock den
nya lydelsen av 7 kap 3 § tillämpas. Detsamma gäller om den försäkrade vill
utöka omfattningen av sin förtidspension eller sitt sjukbidrag.
Syftet med punkt 3 är att man skall kunna pröva om sjukbidrag är tillräckligt
under en period utan att för den skull riskera att förlora rätten till de äldre
förmånligare kriterierna för förtidspension, om det skulle visa sig att
sjukbidrag inte är tillräckligt. Innan den i beslutet bestämda tiden är slut
måste man dock ha sökt om sjukbidrag/förtidspension för att de äldre
bestämmelserna skall fortsätta att tillämpas. Den tidigare beviljade
sjukbidragsperioden måste dock ha lika stor eller större omfattning än den nya
ansökan. Fler sjukbidragsperioder än så är det inte möjligt att få bedömda
enligt den äldre lydelsen av bestämmelsen.
7 Folkpension för gifta
-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: Hel folkpension i form av |
|ålderspension skall för år räknat utgöra för ogift pensionär|
|96 % av basbeloppet och för gift pensionär 78,5 % av |
|basbeloppet. Hel folkpension i form av förtidspension|
|skall för år räknat utgöra för ogift pensionär 90 % av|
|basbeloppet och för gift pensionär 72,5 % av basbe- |
|loppet. De nya reglerna föreslås gälla fr.o.m. den 1 |
|januari 1996 för dem som då uppbär ålders- eller |
| |
|förtidspension. |
-------------------------------------------------------
Skälen för regeringens förslag: Nuvarande regler om folkpension innebär att
folkpension till gift pensionär är högre om maken inte uppbär folkpension än om
maken uppbär folkpension. I det förstnämnda fallet är folkpensionen densamma som
för ogift pensionär.
I årets budgetproposition (prop. 1994/95:100, bil. 6) framförde regeringen som
sin bedömning att dessa regler speglar förvärvsmönster och förhållanden som inte
längre är aktuella. Mot bakgrund av detta och det allvarliga statsfinansiella
läget anförde regeringen, att folkpensionsbeloppet till gift bör vara oberoende
av om maken uppbär folkpension eller inte. Folkpension till gift ålderspensionär
bör därför vara 78,5 % av basbeloppet medan folkpension till gift
förtidspensionär bör vara 72,5 % av basbeloppet oavsett om maken uppbär
folkpension eller inte.
I budgetpropositionen aviserades därför förslag till regelförändring i detta
avseende. Regeringen återkommer nu till riksdagen och föreslår att folkpensionen
till gift pensionär bör vara densamma oavsett om maken uppbär folkpension eller
ej.
Vi föreslår att ändringen träder i kraft den 1 januari 1996 och att den då
omfattar alla som då uppbär folkpension. Det innebär att alla gifta pensionärer
som får folkpension som ogift i december fr.o.m. den 1 januari 1996 får
folkpension med det lägre belopp som gäller för gifta. Som redovisades i
budgetpropositionen innebär förändringen att folkpensionskostnaderna netto efter
skatt minskar med 920 miljoner kronor per år.
Om förändringen endast skulle genomföras för gifta pensionärer som beviljas
pension fr.o.m. den 1 januari 1996 skulle genomslaget av åtgärden inte bli lika
stor på kort sikt. Besparingen skulle å andra sidan endast bli ca 80 miljoner
kronor det första året och det skulle dröja över 20 år innan besparingen
överstiger 900 miljoner kronor per år. Enligt vår bedömning är det också
olämpligt med ett system där gifta skulle få olika stor folkpension under
åtskilliga år beroende på om pensionen beviljats före eller efter den 1 januari
1996.
Ca 75 000 ålderspensionärer och 116 000 förtidspensionärer kommer att beröras
av förändringen. För dessa pensionärer minskar folkpensionen med 510 kronor per
månad.
Förslagen innebär ändringar i 6 kap. 2 § och 7 kap. 4 § AFL.
De ekonomiska konsekvenserna av förändringarna rörande folkpension för gifta
redovisades i årets budgetpropositon och beaktades vid beräkningarna av aktuella
anslag.
8 Författningskommentar
Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
3 kap.
4 §
Andra stycket motsvarar fjärde stycket i den nuvarande lydelsen av 8 §.
Tredje stycket motsvarar femte stycket i den nuvarande lydelsen av 8 § med
viss justering föranledd av bestämmelsens ändrade placering i lagen.
4 a §
Den nya 4 a § motsvarar delar av den nuvarande 4 §, närmare bestämt andra,
tredje och femte styckena. Vissa justeringar har gjorts med anledning av
bestämmelsernas ändrade placering i lagen.
7 §
I denna paragraf finns reglerna om rätt till sjukpenning, dvs. de bestämmelser
som reglerar grunderna för att sjukpenning skall kunna utges.
Första stycket, som föreskriver att sjukpenning utges vid sjukdom som sätter
ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel, innehåller den
grundläggande förutsättningen för att sjukpenning överhuvudtaget skall kunna
utges. I stycket har tillagts att vid bedömningen enligt detta stycke skall
bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala eller liknande
förhållanden. Sådana hänsyn torde i och för sig inte heller få tas enligt
styckets nuvarande lydelse. Det skall vara sjukdom och inget annat som sätter
ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Att även andra hänsyn
kan tas när fråga är om man kan begära att den försäkrade skall ta ett annat
arbete är en annan sak, se fjärde stycket. Eftersom en glidning skett i
tillämpningen behövs dock enligt regeringens mening detta klargörande för att en
uppstramning skall ske. Givetvis skall sjukdomstillstånd som kan ha utlösts av
något av de nämnda förhållandena kunna ge rätt till sjukpenning.
Tillägget i detta stycke är således menat att förtydliga redan gällande
sjukdomsbegrepp. Ang. sjukdomsbegreppet se avsnitt 4.2.
De nuvarande 3-6 styckena, som handlar om handläggningen av sjuk-
penningärenden, har efter vissa ändringar flyttats till 8 §.
Tredje stycket i förslaget till 7 § ersätter de två första meningarna i
nuvarande 8 § första stycket (sista meningen återfinns i femte stycket i
förslaget till 7 §).
Begreppet "kortvarig" sjukdom har ersatts med att en bedömning skall göras av
om den försäkrade efter en viss sjukdomsperiod antas kunna återgå till sitt
vanliga arbete. I så fall skall vid bedömningen av arbetsoförmågan särskilt
beaktas om den försäkrade på grund av sjukdomen är ur stånd att utföra sitt
vanliga arbete eller annat lämpligt arbete som arbetsgivaren erbjuder den
anställde. Nytt i förhållande till nuvarande lydelse är förslaget att även annat
lämpligt arbete som arbetsgivaren erbjuder den anställde skall ingå i
bedömningen av arbetsoförmågan. Det innebär att det kan bli fråga om annat
arbete än det ordinarie, eller därmed jämförligt arbete, som den försäkrade
måste acceptera under den tid han eller hon inte kan utföra sina ordinarie
arbetsuppgifter. Anledningen är det förstahandsansvar för rehabilitering som
arbetsgivaren har och de signaler som framkommit om vikten av att behålla kon-
takten med sin arbetsgivare under sjukdomsperioder. Bestämmelsen innebär inte
någon skyldighet för arbetsgivaren att erbjuda annat arbete. Endast om arbetsgi-
varen erbjuder den försäkrade annat lämpligt arbete, som denne kan utföra, kan
det bli fråga om att tillämpa möjligheten i denna paragraf. De skyldigheter som
arbetsgivaren har enligt arbetsmiljölagen (1977:1160) för anpassning av
arbetsförhållandena till den enskilde arbetstagarens förutsättningar, samt
arbetsgivarens rehabiliteringsansvar enligt 22 kap. AFL, kvarstår dock
oinskränkt.
Fjärde stycket motsvarar nuvarande 8 § andra stycket. Begreppet långvarig
sjukdom föreslås dock bli utmönstrat och ersatt med en bedömning av om den
försäkrade inte kan antas kunna återgå till sitt vanliga arbete. En sådan
undersökning som föreskrivs i denna paragraf är ett led i en sådan bedömning som
avses i 8 a § första stycket.
Femte och sjätte styckena motsvarar sista meningen i nuvarande 8 § första
stycket respektive tredje stycket i samma paragraf.
7 a §
I första stycket har ordet skäligt lagts till med anledning av att belopps-
gränsen i tredje stycket föreslås borttagen.
Beloppsgränsen i tredje stycket föreslås således upphävd. I försäkringskassans
prövning av om möjligheten enligt första stycket skall utnyttjas ingår i stället
en bedömning av om resekostnaden är skälig i förhållande till fördelarna med
denna lösning.
Fjärde stycket har upphävts. Det innebär att det är försäkringskassan ensam
som avgör om den försäkrade i stället för sjukpenning skall få ersättning för
merutgifter för resor till och från arbetet. Den försäkrades samtycke krävs inte
längre. Resor till och från arbetet bör således ingå i den bedömning som
försäkringskassan skall göra av den försäkrades arbetsförmåga.
8 §
Denna paragraf innehåller regler om det underlag för försäkringskassans
bedömning som den försäkrade skall ge in till kassan i samband med ett
sjukskrivningsärende.
Första och andra styckena ersätter nuvarande 7 § tredje stycket. I första
stycket har tagits in, och gjorts obligatoriskt, det som i dag föreskrivs om
försäkran i Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1988:2) om kontroll i
sjukpenningärenden m.m. Vidare har preciserats något vad försäkran skall
innehålla för uppgifter. Försäkran skall vara skriftlig och innehålla uppgifter
om sjukdomen, en beskrivning av den försäkrades arbetsuppgifter och den
försäkrades egen bedömning av arbetsförmågan. Försäkran skall undertecknas på
heder och samvete. Försäkran skall avse hela den hittillsvarande
sjukpenningperioden.
I andra stycket har läkarintyg för att styrka nedsättning av arbetsförmåga på
grund av sjukdom från och med den sjunde dagen gjorts obligatoriskt.
Tredje stycket ersätter nuvarande 7 § fjärde stycket. Enligt den föreslagna
lydelsen skall den försäkrade till kassan inge läkarutlåtande och en särskild
försäkran att gälla senast fr.o.m. den 28 dagen efter sjukanmälningsdagen.
Riksförsäkringsverket kan efter bemyndigande av regeringen, enligt fjärde styc-
ket, förskjuta tidpunkten framåt eller bakåt. I uppräkningen av vad ett sådant
läkarutlåtande skall innehålla har i förhållande till nuvarande regler tillagts
läkarens bedömning av i vilken grad den nedsatta funktionen påverkar
arbetsförmågan. En särskild försäkran skall enligt förslaget innehålla en
utförligare arbetsbeskrivning och egen bedömning av arbetsförmåga än den första
försäkran. Det skall framgå på vilket sätt den försäkrade anser att uppgiven
sjukdom påverkar arbetsförmågan. Givetvis krävs inte någon omfattande beskriv-
ning i de fall det av diagnosen klart framgår att arbetsoförmågan är helt
nedsatt på grund av sådana sjukdomar som sätter ned arbetsförmågan oavsett
arbetsuppgifter, t.ex. vid svåra infektioner. Även den särskilda försäkran skall
avges på heder och samvete.
Fjärde stycket ger möjlighet till undantag i särskilda situationer från
skyldighet att lämna läkarintyg, läkarutlåtande, försäkran och särskild
försäkran. Vidare kan föreskrivas att skyldigheten skall avse annan tid än vad
som anges i 8 §. Framför allt avses här anpassningar som kan behövas för dem som
omfattas av sjuklönesystemet. De särskilda föreskrifterna kan då exempelvis
innebära att den första försäkran inte behöver lämnas alls men att den särskilda
försäkran i stället tidigareläggs.
8 a §
Denna paragraf, som är ny, föreskriver vilka olika åtgärder försäkringskassan
vid behov skall vidta i samband med ett sjukskrivningsärende. Försäkringskassans
begäran om en utredningsåtgärd enligt denna paragraf kan inte överklagas
särskilt av den försäkrade utan kan endast prövas av domstol vid ett eventuellt
överklagande av kassans beslut angående om sjukpenning skall utges eller inte.
Första stycket innebär en nyhet i det att kassan, senast när den särskilda
försäkran och läkarutlåtandet inkommit, skall höra försäkringsläkaren (se
förslag till 18 kap. 12 §) angående vad som framkommit i försäkringsärendet och
sedan själv bedöma om arbetsoförmåga fortfarande föreligger samt om ytterligare
utredningsåtgärder eller rehabilitering är erforderliga. En undersökning och
bedömning i enlighet med 7 § blir därvid aktuell om den försäkrade antas inte
kunna återgå till sitt vanliga arbete.
Kassan skall, enligt andra stycket, om det är nödvändigt för att den skall
kunna göra en sådan bedömning, begära att den försäkrade genomgår utredning för
bedömning av den försäkrades medicinska tillstånd, arbetsförmågan och behovet av
och möjligheterna till rehabilitering. Det behöver inte betyda att det
läkarintyg eller läkarutlåtande som den försäkrade gett in brister i något
avseende eller på annat sätt ifrågasätts som sådant. Kassan skall ändå kunna
göra den bedömningen att det behöver kompletteras för att en riktig
försäkringsmässig bedömning skall kunna göras.
Det är i första hand för den enskilde mindre ingripande utredningar som det
kan begäras att han eller hon deltar i. Det kan vara undersökningar av
specialistläkare, sjukgymnaster, arbetsterapeuter eller liknande. Ju mer
ingripande utredningen är för den enskilde ju mer måste försäkringskassan beakta
principerna inom hälso- och sjukvården om den enskildes integritet och möjlighet
till medverkan och inflytande när det gäller utredning och behandling, se även
kommentaren under 20 kap. 3 §. Försäkringskassan måste även beakta andra
faktorer än ekonomiska som kan innebära svårigheter för den enskilde att t.ex.
vara borta från hemorten flera dagar. Med stöd av denna paragraf kan det
exempelvis inte bli fråga om att mot den enskildes önskan föreskriva att denne
skall vara intagen på visst sjukhus under 30 dagar, såsom 16 kap. 2 § ger
möjlighet till i ärenden om bl.a. förtidspension.
Ordet "skall" har genomgående i denna paragraf valts för att göra be-
stämmelserna mer uppfordrande i förhållande till kassan och inte enbart ge
kassan en möjlighet.
I Tredje stycket anges att försäkringskassan under hela sjukskrivnings-
perioden, när skäl därtill föreligger, skall undersöka om den försäkrade efter
sådan åtgärd som avses i 7 b § eller 22 kap. helt eller delvis kan försörja sig
själv genom arbete.
Kassan skall vidare enligt fjärde stycket, under hela sjukperioden, när det är
nödvändigt för bedömningen av rätt till sjukpenning eller åtgärder enligt 7 b §
eller 22 kap., även vidta där i tre punkter uppräknade åtgärder.
Enligt punkt 1 skall kassan kunna infordra utlåtande av viss läkare eller
annan sakkunnig. I vissa fall kan läkarens åtgärd begränsas till att skriva ett
utlåtande därför att läkaren känner till patienten redan eller kan göra sin
bedömning på skriftligt material. I andra fall kan bestämmelsen dock innebära
att den försäkrade även måste genomgå undersökning av en av kassan utvald läkare
eller annan sakkunnig för att fortsättningsvis kunna få sjukpenning. Den
möjligheten finns idag enligt 16 kap. 2 § ifråga om förtidspension,
handikappersättning, vårdbidrag och efterlevandepension.
Enligt punkt 2 skall kassan kunna göra förfrågan hos den försäkrade, hans
arbetsgivare eller annan som kan antas kunna lämna uppgifter. Kassan kan t.ex.
gå till arbetsgivaren direkt och ställa kompletterande frågor, utan att gå via
den försäkrade. Enligt 20 kap. 9 § är statliga och kommunala myndigheter liksom
arbetsgivare skyldiga att lämna försäkringskassan uppgift för namngiven person
rörande förhållande som är av betydelse för tillämpningen av lagen. Bestämmelsen
i den här punkten är inte avsedd att föreskriva uppgiftsskyldighet i vidare ut-
sträckning än 20 kap. 9 §.
Slutligen skall kassan enligt punkt 3 kunna besöka den försäkrade i hemmet
eller på arbetsplatsen.
Femte stycket ersätter nuvarande 7 § femte stycket. Av bestämmelsen framgår
att kostnader som den enskilde har med anledning av försäkringskassans begäran
enligt andra eller fjärde stycket skall ersättas i enlighet med vad regeringen
eller Riksförsäkringsverket föreskriver.
6 kap.
2 §
Ändringen innebär att ålderspension till gift försäkrad blir lika stor oavsett
om maken har folkpension eller inte. Hel ålderspension till gift försäkrad utgör
således 78,5 procent.
7 kap.
3 §
Den s.k. äldreregeln i den näst sista meningen i första stycket har tagits bort.
Det innebär att den generella regeln i första meningen skall tillämpas även på
den som fyllt sextio år.
3 b §
Paragrafen är ny. Den reglerar de olika åtgärder som försäkringskassan kan eller
skall vidta i samband med ett ärende om förtidspensionering. Bestämmelsen
motsvarar till stor del vad som föreskrivs i fråga om sjukpenning, se 3 kap. 8
a §.
Första stycket innebär att kassan, om utredningen från sjukskrivningsärendet
inte skulle ge tillräckligt underlag för bedömning av om rätt till
förtidspension föreligger, skall begära att den försäkrade genomgår undersökning
av viss läkare eller annan utredning, såsom arbetsprövning eller arbetsträning,
för bedömning av den försäkrades medicinska tillstånd, arbetsförmågan och
behovet av och möjligheterna till rehabilitering. Angående i vilken omfattning
man med stöd av denna bestämmelse kan kräva att den försäkrade genomgår en
utredning mot sin egen önskan, se kommentaren till 3 kap. 8 a §.
En mer ingripande åtgärd kan tillgripas enligt 16 kap. 2 §. Enligt den
bestämmelsen kan kassan som villkor för bl.a. förtidspension också föreskriva
att den försäkrade under högst 30 dagar skall vara intagen på visst sjukhus.
Andra stycket föreskriver i princip samma utredningsskyldighet som 3 kap. 8
a § tredje och fjärde styckena.
Enligt tredje stycket skall kassan i samband med beslut om förtidspension
också bedöma om förnyad utredning av arbetsförmågan (efterkontroll) skall göras
efter viss tid.
Fjärde stycket förtydligar att åtgärder enligt första och andra styckena kan
vidtas även efter det att rätt till pension en gång bedömts föreligga och
pension börjat utbetalas. Efterkontroller skall således kunna göras när skäl
därtill föreligger. Vidare föreskrivs att försäkringsläkare skall höras innan
beslut fattas om medicinsk utredning.
Av 16 kap. 7 § framgår att förtidspensionen skall dras in eller minskas om
arbetsförmågan väsentligt förbättras. Den försäkrade är då enligt 16 kap. 8 §
skyldig att utan oskäligt dröjsmål göra anmälan om det hos försäkringskassan.
Av femte stycket framgår att kostnader som den enskilde har med anledning av
försäkringskassans begäran enligt denna paragraf skall ersättas i enlighet med
vad regeringen eller Riksförsäkringsverket föreskriver.
4 §
Ändringen innebär att förtidspension till gift försäkrad blir lika stor oavsett
om maken har folkpension eller inte. Hel förtidspension till gift försäkrad
utgör således 72,5 procent.
16 kap.
2 §
I ett nytt andra stycke har tillagts att det även finns vissa bestämmelser om
utredning i ärenden om förtidspension i 7 kap. 3 b §.
13 kap.
1 §
I tredje stycket har endast 7 kap. 3 b § lagts till för att den paragrafen även
skall gälla för tilläggspension.
18 kap.
12 §
Begreppet förtroendeläkare och förtroendetandläkare har bytts ut mot
försäkringsläkare och försäkringstandläkare som bättre beskriver funktionen.
20 kap.
3 §
Första stycket punkt c) avser sådant underlag för försäkringskassans bedömning i
ett sjukskrivningsärende som den försäkrade självmant skall ge in enligt 3 kap.
8 §. Självfallet skall man innan ett beslut om indragning fattas göra ordentliga
anträngningar att få in intyg etc. och beakta ev. giltiga ursäkter (t.ex. att
den försäkrade är för sjuk eller har svårt att få tid hos läkare etc.).
Enligt andra stycket får sjukpenning eller förtidspension helt eller delvis
innehållas om någon utan giltig anledning vägrar att medverka i sådan behandling
eller rehabilitering som kassan begärt. I den nuvarande lydelsen hänvisas till
3 kap. 7 b § och 22 kap. 7 §. I förslaget har lagts till även utredningar som
kassan begär med stöd av 3 kap. 8 a §, 7 kap. 3 b § och 22 kap. 4 och 5 §§. En
förutsättning för att sanktion enligt detta stycke skall kunna tillgripas är att
den försäkrade erinrats om att detta kan bli följden av hans eller hennes
vägran.
Möjligheten enligt detta stycke att helt eller delvis dra in sjukpenning eller
förtidspension bör användas med försiktighet, i första hand som ett
påtryckningsmedel för att förmå den försäkrade att medverka. I bedömningen av om
indragning skall ske måste även vägas in den princip som råder inom hälso- och
sjukvården om den enskildes integritet och möjlighet till medverkan och
inflytande när det gäller utredning och behandling. Den avgörande skillnaden
mellan de två olika lagstiftningarna är dock att det i ärenden om sjukpenning
och förtidspension är fråga om en förmån i form av pengar skall utges eller
inte. I syfte att få en tillförlitlig utredning innan ett beslut om ersättning
fattas måste därför krav kunna ställas på att den försäkrade medverkar till att
sådant underlag tas fram.
Övergångsbestämmelser
Enligt punkt 2 skall 7 kap. 3 § i dess äldre lydelse fortfarande gälla vid
prövning av rätt till förtidspension eller sjukbidrag om ansökan gjorts före
ikaftträdandet av den nya lydelsen av bestämmelsen och den försäkrade fyller 60
år före den 1 juli 1997. Om förtidspensionen/sjukbidraget sedan dras in, eller
om en sjukbidragsperiod är slut utan att omedelbart ersättas av en ny
sjukbidragsperiod eller av förtidspension i enlighet med punkt 3, och det vid en
senare tidpunkt blir aktuellt att fatta beslut om sådan förmån, skall dock den
nya lydelsen av 7 kap 3 § tillämpas. Detsamma gäller om den försäkrade vill
utöka omfattningen av sin förtidspension eller sitt sjukbidrag.
Syftet med punkt 3 är att man skall kunna pröva om sjukbidrag är tillräckligt
under en period utan att för den skull riskera att förlora rätten till de äldre
förmånligare kriterierna för förtidspension, om det skulle visa sig att
sjukbidrag inte är tillräckligt. Innan den i beslutet bestämda tiden är slut
måste man dock ha sökt om sjukbidrag/förtidspension för att de äldre
bestämmelserna skall fortsätta att tillämpas. Den tidigare beviljade
sjukbidragsperioden måste dock ha lika stor eller större omfattning än den nya
ansökan. Fler sjukbidragsperioder än så är det inte möjligt att få bedömda
enligt den äldre lydelsen av bestämmelsen.
46
Sammanställning av remissyttranden över departementspromemorian (Ds 1994:91)
Rätten
till förtidspension och sjukpenning
Remissinstanserna
Betänkandet remissbehandlades under perioden augusti-oktober 1994.
Följande remissinstanser har anmodats avge yttrande: Försäkringsöverdomstolen
(FÖD), Kammarätten i Göteborg, Länsrätten i Uppsala län, Statens löne- och
pensionsverk (SPV), Arbetsgivarverket, Riksförsäkringsverket (RFV),
Socialstyrelsen, Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Riksrevisionsverket (RRV),
Statskontoret, Centrala studiestödsnämnden (CSN), Ungdomsstyrelsen, Statens
invandrarverk, Umeå universitet, Samhall.
Därtill har följande remissinstanser beretts tillfälle att avge yttrande:
Försäkringskasseförbundet, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Företagarnas riksorganisation, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Försäkringsanställdas förbund, Sveriges
läkarförbund, Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation, Handikappförbundens
samarbetsorgan, De handikappades riksförbund, Synskadades riksförbund, Sveriges
dövas riksförbund, SIOS - Samarbetsorgan för invandrar- och flyktingorganisa-
tioner i Sverige, Sveriges förenade studentkårer, Sjuk- och arbetsskade-
beredningen, Pensionärernas riksorganisation (PRO), Sveriges pensionärsförbund,
Statspensionärerna, Riksförbundet pensionärsgemenskap. Av dessa har yttrande
inte inkommit från Sveriges förenade studentkårer och Statspensionärerna.
Därutöver har på eget initiativ inkommit yttrande från Stiftelsen Fountain
house, Riksförbundet mot reumatism, Riksförbundet för social och mental hälsa,
Neurologiskt handikappades riksförbund, Lantbrukarnas riksförbund (LRF),
Synergetica AB, Hörselskadades riksförbund samt Pingstskolornas
handikappverksamhet.
Totalt har svar inkommit från 43 instanser.
1 Allmänna synpunkter
Promemorian
I promemorian föreslås åtgärder för att förtydliga regelsystemet för aktörerna
inom socialförsäkringssystemet och att förbättra det medicinska underlag som
ligger till grund för beslut om förtidspension och sjukpenning. Bakgrunden till
förslagen är det behov av åtgärder som finns för att bryta den stigande trenden
inom förtidspensioneringen och som regeringen redovisat bl.a. i samband med det
s.k. saneringsprogrammet för den offentliga sektorns finanser (prop.
1992/93:150). Utgångspunkten för utredningsarbetet har varit att beviljandet av
förtidspension ofta är slutpunkten i en lång händelsekedja. För att nå effekt är
det därför nödvändigt att åtgärder inte enbart inriktas på förtidspensioneringen
utan även på tidiga åtgärder i sjukfallen inom sjukförsäkringen.
Remissinstanserna
Många remissinstanser konstaterar att det föreligger ett problem med den
stigande trenden inom förtidspensionssystemet. Majoriteten är också positiva
till att förändringar sker inom regelsystemet. De flesta instanser betonar dock
att förslagen kan få allvarliga konsekvenser för vissa grupper i samhället och
påpekar därför att förslagen måste kombineras med arbetsmarknadspolitiska
åtgärder för att inte få orimliga konsekvenser för enskilda individer. Flera av
de instanser som avstyrker eller uttrycker tveksamhet är kritiska till
arbetsgruppens hantering och belysning av problemen. Många hävdar att förslagen
leder till en övervältring av problemen på andra system. En stor andel av
remissinstanserna förordar att sjuk- och arbetsskadeberedningens (SAB) arbete
avvaktas. Motiven för detta är framför allt att förändringarna i systemen måste
göras utifrån en helhetssyn.
SPV, Företagarnas riksorganisation, Statskontoret, CSN, Landstingsförbundet
och Pingstskolornas handikappverksamhet har i princip inget att invända mot
promemorians förslag.
Statskontoret menar emellertid att det inte är möjligt att närmare kommentera
de besparingar som förslaget väntas ge då utredningen inte redovisat hur man
räknat. Som utredningen pekat på bör man enligt Statskontoret också beakta ökade
skatte- och avgiftsintäkter. Vad gäller överströmningseffekter är det enligt
Statskontoret väsentligt att veta omfattningen härav och hur de olika systemen
används. Det blir lättare att tolka utvecklingen om respektive system endast bär
sina egna kostnader och används på det sätt som det är tänkt.
Arbetsgivarverket tillstyrker att de förändringar och skärpta krav för
förtidspension som föreslås inom nuvarande regelverk behandlas i särskild
ordning, trots att man tycker att frågorna egentligen hör hemma i SAB:s arbete.
Sveriges pensionärsförbund anser att den ekonomiska tryggheten vid ohälsa,
arbetslöshet och pensionsålderns inträde är tre olika sociala funktioner som
måste finansieras var för sig.
Riksförbundet pensionärsgemenskap delar utredningens förslag vad gäller
förtidspension. Förbundet menar att om en betydande del av kostnaden för en
eventuell förtidspensionering belastades arbetsgivaren skulle intresset att ta
fram ett lämpligt arbete för att på så sätt få tillbaka en del genom utförd
arbetsinsats att öka.
Riksförbundet mot reumatism anser att en översyn är bra. Det finns stora
brister i nuvarande rehabiliteringsinsatser vilket leder till att den enskilde
individen inte får det stöd och den uppföljning som är nödvändig för en återgång
till arbetslivet i stället för förtidspension. Förbundet vill särskilt påpeka
vikten av en översyn av rehabiliteringsinsatserna för kvinnor med reumatiska
sjukdomar, vilka ofta är eftersatta.
Synergetica AB anser att de föreslagna lagändringarna är helt nödvändiga men
ändå samtidigt otillräckliga. Lagändringarna måste enligt dem följas av en
organisatorisk förändring av verkställigheten av sjukförsäkringen, dvs. av
kassans hantering av själva försäkringsverksamheten. De måste också kompletteras
med organisatoriska förändringar som åter gör begreppet sjukförsäkring relevant
genom att sambandet mellan premie, ersättning och skadehantering klart framgår
och får en verklig innebörd samt möjliggör utvecklingen av en professionell
kompetens i försäkringshanteringen och då främst inom områdena skadehantering
och rehabilitering.
RFV, Socialstyrelsen, De handikappades riksförbund och PRO påpekar att
förslagen måste kombineras med arbetsmarknadsåtgärder.
RFV anser att arbetsgruppen föreslår många viktiga och väl motiverade
förändringar. Förslagen kan enligt verket ha effekt vad gäller attityderna och
tilltron till försäkringssystemet. Verket vill emellertid framhålla att den
"renodling" av sjukpenningrätt och rätt till förtidspension till mera tydliga
och klara sjukdomstillstånd som föreslås medför att vissa grupper av försäkrade
som i dag uppbär ersättning inte kommer att bli berättigade till det i
fortsättningen. RFV menar att arbetsgruppen pekar på dessa problem, men inte
lägger fram något förslag till lösning. Verket anser att det bl.a. finns
anledning att överväga behovet av att skapa andra ersättningsformer, ev. någon
form av "arbetsmarknadspension".
Socialstyrelsen menar att en bättre rehablilitering med starkare anknytning
till arbetslivet behövs, liksom utveckling av förebyggande åtgärder.
Arbetsmiljön måste anpassas så att personer med funktionshinder kan bli
delaktiga och få möjlighet att bidra till samhällets utveckling.
De handikappades riksförbund påpekar att utan arbetsmarknadspolitiska insatser
är risken stor att allt fler hänvisas till socialtjänsten.
PRO delar uppfattningen att det är angeläget att nedbringa kostnaderna inom
förtidspensioneringen men understryker att det är viktigt med ett bättre samspel
mellan socialförsäkringen och arbetsmarknaden. En väl fungerande arbetsmarknad
med arbete för alla är den åtgärd som är mest angelägen och som också skulle
vara till störst nytta för att nedbringa kostnaderna inom
förtidspensionssystemet.
Kammarrätten i Göteborg, LO, Försäkringsanställdas förbund, Arbets-
löshetskassornas samarbetsorganisation, Statens invandrarverk, Samarbetsorgan
för invandrar- och flyktingorganisationer i Sverige och Riksförbundet för social
och mental hälsa är kritiska till arbetsgruppens hantering och belysning av
problemen. Några hävdar att förslagen leder till en övervältring av problemen på
andra system.
Kammarrätten i Göteborg förordar att frågorna får bli föremål för en utredning
av mer konventionell typ med tillgång till bl.a. medicinsk expertis.
Kammarrätten menar att promemorian verkar ha kommit till under tidspress.
LO är kritiska till arbetsgruppens hantering av sjukpenning och förtids-
pension. Man är kritiska till att inga beräkningar gjorts av överström-
ningseffekter till andra trygghetssystem eller vilket ekonomiskt pris som den
enskilde får betala. Man påpekar att utredningen inte gör någon analys över
tänkbara orsaker till ökningen av förtidspensioneringen utan helt inriktar sig
på begränsningar av den enskildes rätt (se även nedan).
Försäkringsanställdas förbund är tveksamt till utredningens ensidiga belysning
av problemet. Den betraktar socialförsäkringssystemet isolerat och saknar
helhetssyn vad gäller samhällsekonomin. Enligt förbundet måste man beakta att
besparingar och hårdare restriktioner i ett system kan skapa problem och ökade
utgifter i ett annat. Förbundet anser att arbetsgruppen även borde ha diskuterat
det ökade kravet på individers kompetens och flexibilitet och vilket system som
skall ta hand om de individer som inte når upp till kraven. Det måste enligt
förbundet också föras en diskussion om hur man kommer till rätta med det
grundläggande problemet, nämligen hur man kan ge alla människor i arbetsför
ålder ett arbete som de kan försörja sig på (se även nedan).
Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation avslår förslaget i dess helhet.
Man påtalar en tendens i arbetsgruppens skrivningar som kan sammanfattas i att
det ofta tycks vara bristfälliga beslutsunderlag och inte i första hand de
försäkrades hälsotillstånd som är orsaken till den kraftiga ökningen av antalet
förtidspensioner. Genom gruppens skrivningar förmedlas ett intryck av att de
försäkrade försöker tillskanska sig sjukpenning och förtidspension på felaktiga
grunder. Man anser att arbetsgruppen har koncentrerat sitt intresse på verkan,
dvs. det ökade antalet förtidspensioner. Om ökningen kan ha sin grund i annat än
bristfälliga beslutsunderlag - om det t.ex. kan finnas något samband med
arbetslivets krav och organisation - har inte alls analyserats.
Riksförbundet för social och mental hälsa påpekar att när man inför
försämringar i sjukförsäkrings- och pensionsförmåner är risken stor att de som i
utgångsläget är allra sämst ställda drabbas på ett sätt som är helt
oacceptabelt. En sådan grupp är t.ex. människor med psykisk ohälsa. De är enligt
förbundet i stor utsträckning helt beroende av sjukförsäkrings- eller
pensionsförmåner. Från förbundets sida menar man att bästa sättet att få ned
förtidspensionerna är att alla som vill arbeta också får det. Att försämra
pensionsförmåner eller att försvåra förtidspensionering sparar förvisso pengar,
men ger inte människor arbete påpekar förbundet. Problemet flyttas bara någon
annanstans.
Statens invandrarverk och SIOS - Samarbetsorgan för invandrar- och
flyktingorganisationer i Sverige är kritiska till att invandrarnas situation
inte har behandlats särskilt i rapporten. De föreslår fortsatt utredning om
orsakerna till invandrares och flyktingars långvariga sjukskrivning och
förtidspensionering med förslag till anpassade rehabiliteringsåtgärder.
Flera remissinstanser anser att SAB skall avvaktas innan förändringar kan
införas. Det gäller FÖD, AMS, RRV, Försäkringskasseförbundet, Svenska
kommunförbundet, LO, TCO, SACO, Försäkringsanställdas förbund, Sveriges
läkarförbund, Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation, Handikappförbundens
samarbetsorgan och Hörselskadades riksförbund.
FÖD påpekar att resultatet av SAB:s arbete kan komma att mer eller mindre
radikalt förändra förutsättningarna för socialförsäkringarna framöver. Frågan om
förtidspensioneringens framtida utformning kommer att särskilt prövas i det
sammanhanget. Att under sådana förhållanden vidta ändringar i det nuvarande
regelverket kan enligt domstolen framstå som tveksamt. Med tanke på den centrala
betydelse som socialförsäkringarna har för gemene man bör man undvika tvära kast
och kortsiktiga förändringar i regelbeståndet.
AMS ställer sig bakom arbetsgruppens ambition men anser att utredningens
material, synpunkter och förslag skall läggas som grund för det arbete som pågår
i SAB.
RRV stöder utredningens ambition men ifrågasätter samtidigt om de föreslagna
åtgärderna är tillräckliga för att bryta trenden. Utredningen har enligt verket
inte analyserat vilka effekter förslagen skulle kunna få och underskattat de
komplicerade orsakssamband som är förenade med regelsystemets tillämpning. RRV
anser att det är väsentligt att även socialförsäkringsadministrationens
förutsättningar att implementera eventuella förändringar i regelsystemet prövas.
Mot bakgrund av att det pågår flera utredningsarbeten, bl.a. SAB, anser verket
att det är väsentligt att frågorna behandlas i ett sammanhang och förordar
därför att regeringen avvaktar med beslut rörande arbetsgruppens förslag.
Försäkringskasseförbundet tillstyrker de förslag och bedömningar som närmast
rör hanteringen av sjuk- och förtidspensionsärenden. Flera av arbetsgruppens
förslag är emellertid enligt förbundet av en sådan omfattning och så
genomgripande att de bör hänskjutas till SAB.
Svenska kommunförbundet är positivt till förslagen i promemorian men menar att
det är lämpligt att promemorians förslag i dess helhet förs över till SAB.
LO menar att föregripande av SAB försvårar möjligheterna att seriöst pröva och
analysera olika förslag till ett kommande system.
TCO anser att promemorians förslag har långtgående konsekvenser för
utformningen av en kommande sjuk- och arbetsskadeförsäkring och därför bör
hänskjutas till den pågående sjuk- och arbetsskadeberedningen.
Försäkringsanställdas förbund menar att socialförsäkringen de senaste åren
präglats av alltför många ändringar där utgångspunkten har varit alltför snäva
perspektiv och avsaknad av helhetssyn.
Sveriges läkarförbund är positivt till tankegångarna i promemorian men vill
för närvarande avvakta de resultat som framkommer ur SAB:s arbete innan de tar
ställning till de föreslagna åtgärderna.
53
2 Disposition av lagreglerna
Promemorian
Arbetsgruppens förslag syftar till att göra reglerna tydligare dels genom att
samla dem på ett och samma ställe i AFL och dels genom att göra vissa
förtydliganden i de nuvarande bestämmelserna.
Remissinstanserna
Majoriteten av remissinstanserna är positiva till de föreslagna förtydligandena
i lagtexten. Man är positiv till att reglerna samlas och blir lättare
tillgängliga.
FÖD anför att förslaget ligger i linje med vad de i många tidigare
remissyttranden framfört angående behovet av en språklig översyn av hela AFL.
Kammarrätten i Göteborg instämmer i strävandena att förbättra regelsystemet i
syfte att hanteringen av detta skall kunna ge riktigare resultat när det gäller
ersättning för inkomstbortfall vid sjukdom och invaliditet.
RRV menar att om viktigare lagrum kunde preciseras skulle förutsättningarna
för statsmakternas kostnadskontroll och styrningen över socialförsäkringarna
förbättras. Därtill skulle försäkringskassornas tillämpning bli mer enhetlig.
RRV påpekar emellertid att inte enbart precisering av befintlig lag och
kodifiering av praxis bör övervägas. Det är väsentligt att både regelsystemet
förenklas och att socialförsäkringsadministrationens förutsättningar att
implementera regelsystemet prövas.
TCO tillstyrker de lagtekniska förbättringarna av §§ 3:7 och 3:8 AFL
(avstyrker övriga förslag med hänvisning till SAB).
Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation tillstyrker de redaktionella
ändringar som föreslås, däremot inte formuleringarna.
SAF uttrycker emellertid tveksamhet och menar att om den föreslagna
textutformningen genomförs är risken stor att lagreglerna blir ännu svårare att
läsa. Reglerna bör vara generella och rent textmässigt av mindre omfattning. RFV
bör ha möjlighet att tillse att försäkringskassorna har en enhetlig
rättstillämpning.
3 Sjukdomsbegreppet
Promemorian
Arbetsgruppen föreslår att gällande sjukdomsbegrepp skall tydliggöras. Av 3 kap
7 § skall det framgå att försäkringskassan vid sin bedömning av om rätt till
sjukpenning föreligger skall bortse från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska,
sociala eller liknande förhållanden. Problem av s.k. existentiell art skall inte
ge rätt till sjukpenning och skall heller inte tas hänsyn till vid bedömning av
arbetsförmåga.
Remissinstanserna
Hälften av yttrande instanser är positiva till ett förtydligande av sjuk-
domsbegreppet. Det gäller Länsrätten i Uppsala län, RFV, CSN, Umeå universitet,
Försäkringsanställdas förbund och De handikappades riksförbund. De negativt
inställda instanserna påtalar framför allt svårigheten med en rent medicinsk
bedömning av sjukdomsbegreppet. Det gäller FÖD, Socialstyrelsen, AMS,
Försäkringskasseförbundet, TCO, Handikappförbundens samarbetsorgan, Stiftelsen
Fountain house och Riksförbundet för social och mental hälsa. Man vänder sig mot
vad man anser vara ett allt för snävt sjukdomsbegrepp.
Länsrätten i Uppsala län anser bl.a. med hänsyn till vad utredningen anför om
den glidning vid tillämpningen av sjukdomsbegreppet som skett hos patienter,
läkare och inom socialförsäkringsadministrationen, att det finns skäl att
tydliggöra begreppet i lagen. Länsrätten påpekar emellertid att det föreligger
vissa otydligheter i betänkandet. Vad som skall avses med begreppet liknande
förhållanden anges t.ex. inte i motiven.
RFV anser att det är bra att det i lagtexten förtydligas att det enbart är
sjukdom och därav följande arbetsoförmåga som ger rätt till sjukpenning. Det
innebär en markering att det är just en sjukförsäkring som regleras i AFL. Det
är klargörande både för den enskilde och för läkaren och det kan ha en
attitydpåverkande effekt.
Enligt CSN är det viktigt för tilltron till socialförsäkringssystemet och dess
legitimitet att det försäkringsrättsliga sjukdomsbegreppet tillämpas så att det
förbehålles de personer som uppfyller de uppställda kriterierna.
Försäkringskasseförbundet anser att det är bra att man gör lagtexten tydligare
och därigenom renodlar sjukdomsbegreppet i lagtext. Förbundet har dock den
uppfattningen att försäkringskassorna sedan lång tid tillbaka arbetat med
tillämpningen i enlighet med det nu framlagda förslaget. Man hävdar dock att det
kommer uppstå svåra avvägningar när problem av s.k. existentiell art helt eller
delvis orsakar sjukdom. Förslaget kommer sannolikt att leda till en övervältring
av samhällets kostnader på socialtjänsten menar förbundet.
FÖD håller med om att grunden för förtidspension måste vara att den försäkrade
lider av sjukdom eller har en nedsättning av den fysiska eller psykiska
prestationsförmågan. Domstolen anser emellertid att det är fel att helt bortse
från de av arbetsgruppen föreslagna förhållandena. Den utformning som förslaget
fått i lagtexten 3 kap 7 § AFL kan enligt domstolen möjligen ge anledning till
missförstånd och synes dessutom stå i strid med vad som sägs i samma paragraf
tredje och fjärde styckena. Domstolen anser att förslaget i denna del inte utan
ytterligare analys kan läggas till grund för en lagändring.
Enligt Socialstyrelsen präglas utredningen av synen att minskad sjukskrivning
kan uppnås med restriktivare regler för sjukskrivning och ökad kontroll av den
enskilde. Det saknas en vidare analys av sjukdomsbegreppet. Enligt
Socialstyrelsens mening borde en mer tvärvetenskaplig syn anläggas på
sjukdomsbegreppet där sociala och psykologiska faktorer vägs in. I de föreslagna
reglerna har det medicinska perspektivet renodlats och anses vara det enda
riktiga när det gäller grunden för sjukskrivning på grund av ohälsa.
AMS framhåller att sjukdomsbegrepp för personer i arbetskraften kopplas till
begreppet arbetsförmåga vilket är ett komplext begrepp. En medicinsk diagnos är
ej tillfyllest för att bedöma arbetsförmåga menar styrelsen. En medicinsk
diagnos och prognos kan aldrig ställas utan att samtidigt ställning tas till
omvärldsfaktorer som också påverkar sjukdomsupplevelsen. Arbetsförmåga måste ses
som en kombination av personliga resurser, sociala förhållanden och medicinska
faktorer. Arbetsförmåga skall bedömas tillsammans med den försäkrade och belysas
ur samverkande experters synvinklar.
Försäkringskasseförbundet hyser farhågor om vilka konsekvenser förslaget kan
få för den enskilde. Förbundet vill fästa uppmärksamhet på att utvecklingen i
samhället de senaste åren allt mer har gått mot att se människan som en helhet
och utifrån detta synsätt försöka lösa hennes problem ur ett helhetsperspektiv.
Objektiva sjukdomar vilka "drabbar" människor oberoende av omgivande sociala och
psykologiska faktorer är få, lätt avgränsade och förorsakar inga egentliga
problem. För bedömningen av de stora grupperna med mer diffusa sjukdomstillstånd
utgör emellertid förslaget knappats något förtydligande. Förslaget kan också
innebära att försäkringskassans möjligheter att arbeta förebyggande försvåras.
Att ensidigt förtydliga sjukdomsbegreppet och skärpa tillämpningen i AFL ur ett
strikt medicinskt perspektiv kan också få till följd att många kommer att hamna
mellan de olika trygghetssystemen där ingen vill ta ansvar för dem utan anser
att det åligger någon annan.
Handikappförbundens samarbetsorgan framhåller att försöken att renodla
sjukdomsbegreppet inte är så enkelt som att i lagtexten tydliggöra begreppet.
Orsaker till människors arbetsoförmåga är oftast sammansatt.
Stiftelsen Fountain house tar bestämt avstånd från utredningens renodling av
sjukdomsbegreppet. Man menar att det tvärtom är nödvändigt att ha en holistisk
helhetssyn på sjukdomsbegreppet. Det gäller i synnerhet människor med psykiska
funktionshinder.
Riksförbundet för social och mental hälsa menar att det är oklart vad som
menas när man säger att försäkringskassan skall bortse från bl.a. sociala eller
liknande förhållanden och problem av s.k. exitentiell art. Det kan innebära en
risk att möjligheten till sjukpenning och förtidspension därigenom försvåras för
människor med psykisk störning framhåller förbundet. Det finns ett starkt
samband mellan sociala och psykiska problem. En sjukdom måste betraktas som ett
tillstånd hos människan som helhet, där kropp och själ är en enhet i en social
omgivning. Från förbundets sida anser man att arbetsgruppen gör sig talesman för
ett ålderdomligt och kroppsfixerat sjukdomsbegrepp. Sjukdomsbegrepp och därmed
också rehabiliteringsåtgärder måste utgå från en helhetssyn om de skall vara
meningsfulla.
54
4 Bedömning av arbetsförmågan
Promemorian
Arbetsgruppen bedömer att det kan finnas anledning att ändra reglerna så att det
i försäkringskassans bedömning av den försäkrades arbetsförmåga ingår resor till
och från arbetsplatsen. Om kassan vid sin bedömning kommer fram till att den
försäkrades medicinska tillstånd inte är något hinder för att han återgår i
arbete bör sjukpenning inte längre utges utan kostnaderna för den försäkrades
merutgifter för resor till och från arbetet bör i stället ersättas.
Arbetsgruppen föreslår även att i samband med beslut om rätt till sjukpenning
bör bedömningen av arbetsförmågan göras inte bara i förhållande till ordinarie
eller jämförligt arbete utan även till ett annat arbete hos arbetsgivaren om den
försäkrades medicinska tillstånd medger detta och om arbetsgivaren kan erbjuda
den anställde ett sådant lämpligt arbete.
Remissinstanserna
Förslaget om ersättning för resor i stället för sjukpenning möts av positiva
reaktioner från yttrande remissinstanser. Det gäller Umeå universitet, RFV,
Försäkringskasseförbundet, LO, TCO, Försäkringsanställdas förbund och
Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation.
Den del av förslaget som avser omplacering hos arbetsgivaren, kommenteras av
Länsrätten i Uppsala län, RFV och Umeå universitet. Länsrätten och RFV påpekar
att förslaget eventuellt kräver ändringar i lagen.
RFV påpekar vikten av att den praktiska betalningen av merkostnader för
resorna löses på ett för den försäkrade acceptabelt sätt. Verket anser att
kassan bör få möjlighet att betala resorna direkt till transportföretaget för
att underlätta hanteringen.
Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation föreslår att den försäkrade skall
ha rätt att kräva reseersättning också då kostnaden överstiger högsta
sjukpenningbelopp.
Angående förslaget om omplacering framför Länsrätten i Uppsala län att en
bestämmelse av denna innebörd även bör införas i lagen.
RFV anser att ett nytt synsätt även ställer krav på ändringar i arbets-
miljölagen och eventuellt även i andra lagar, så att krav ställs på arbets-
givaren att ordna annat arbete i en sådan situation.
Umeå universitet påpekar att kravet inte får drivas in absurdum så att
arbetsgivare "tvingas" konstruera arbeten. Förutsättningen måste vara att det
finns ett reellt och realiserbart omplaceringsalternativ.
55
5 Den försäkrades medverkan
Promemorian
Arbetsgruppen föreslår att den försäkrade skall ges en tydligare skyldighet att
såväl i den försäkran som lämnas i början av ett sjukfall som i en särskild
försäkran som lämnas senast efter fyra veckors sjukskrivning, ange på vilket
sätt uppgiven sjukdom påverkar hans arbetsuppgifter, dvs. arbetsförmågan. Regler
om detta föreslås tas in i 3 kap 8 § AFL.
Om den försäkrade vägrar att medverka till att utredningarna kommer till stånd
skall det kunna leda till att sjukpenningen dras in eller sätts ned. Detta
föranleder ändringar i 20 kap 3 § AFL.
Remissinstanserna
Majoriteten av yttrande instanser är positiva till förslaget om försäkran för
sjukpenning. Det gäller FÖD, Umeå universitet, RFV, AMS, Försäk-
ringskasseförbundet, Försäkringsanställdas förbund och Arbetslöshetskassornas
samarbetsorganisation. Man anser bl.a. att det är bra att den försäkrade blir
mer delaktig i ersättningsärendet. Några instanser hävdar dock att det kan bli
svårt för vissa individer att uppfylla kraven.
RFV anser att det är bra att den försäkrade blir mera delaktig i ersätt-
ningsärendet genom att själv utförligare beskriva sin arbetsoförmåga. RFV
tillstyrker förslaget om en ytterligare försäkran efter fyra veckor för den som
inte omfattas av sjuklön, t.ex. arbetslösa och egenföretagare, och som lämnar
försäkran till kassan från första dagen. För övriga skulle förslaget emellertid
medföra vissa praktiska problem hävdar verket. Den nuvarande rutinen är att
försäkran, S15, sänds ut till den försäkrade när kassan fått uppgift från
arbetsgivaren att sjuklöneperioden är slut och att den försäkrade fortfarande är
sjuk. Det innebär i praktiken att försäkran sänds ut under tredje veckan och
kommer in närmare fjärde veckan. Det skulle därför medföra praktiska svårigheter
om kassan skulle, som arbetsgruppen föreslår, sända ut ytterligare en försäkran
som skall vara inkommen senast fjärde veckan. RFV föreslår att ett lämpligt
förfarande kan vara att en försäkrad som omfattas av sjuklön lämnar den
utförligare försäkran från den 15e dagen i sjukfallet. I detta fall anser verket
således att det inte behövs någon ytterligare försäkran men att den som redan
finns, S15, utvecklas enligt arbetsgruppens förslag.
Försäkringsanställdas förbund anser att förslaget kan bli en impuls för den
enskilde att tydligare se förutsättningarna för rätt till sjukpenning. Ett
förslag i samband med fyra veckors försäkran vore enligt förbundet att den
försäkrade inte bara fick beskriva nedsättningen av arbetoförmågan utan också
skulle göra en enkel beskrivning av vad han/hon kan utföra.
AMS, Försäkringskasseförbundet, Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation,
Synskadades riksförbund och Sveriges dövas riksförbund påpekar att det för vissa
individer kan vara svårt att uppfylla de högre kraven.
AMS anser att det är den försäkrades egna ställningstaganden i dessa frågor
som är grundläggande för en rättvis bild och bedömning. AMS påpekar emellertid
att blanketter och frågor till den försäkrade bör utarbetas på ett sätt som
stimulerar till fullödiga svar. Styrelsen menar att av avsnittet i rapporten att
döma föreligger här ett utvecklingsområde om tankarna skall omsättas i praktiskt
arbete.
Försäkringskasseförbundet vill peka på de skillnader som finns mellan olika
individer och deras förmåga att göra dessa beskrivningar på ett
tillfredsställande sätt.
Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation föreslår med tanke på att många
personer har svårt att formulera sig skriftligt att försäkringskassan åläggs
skyldighet att biträda den försäkrade vid upprättandet av beskrivning av
arbetsoförmågan.
Synskadades riksförbund och Sveriges dövas riksförbund påpekar att kravet att
den försäkrade skall ange arbetsförmågan vid sjukersättning är ett omöjligt krav
för personer som sjukskrivits på grund av synskada eller dövhet. Det krävs en
näst intill orimlig kunskap om hela arbetsmarkanden och möjligheterna i den nya
situationen för att kunna göra en sådan bedömning. Den spontana reaktionen när
någon synskada eller hörselskada uppkommit är för flertalet att man inte längre
kan någonting påpekar förbunden.
6 Den behandlande läkarens bedömning
Promemorian
Utredningen föreslår att det skall klargöras vilket medicinskt beslutsunderlag
som krävs för att rätt till sjukpenning skall föreligga. Reglerna skall tydligt
ange att läkarens roll i första hand är att uttala sig om den försäkrades
medicinska status och i vad mån och på vilket sätt detta påverkar
funktionsförmågan. Den behandlande läkarens skyldighet att på intyget/utlåtandet
ange den försäkrades arbetsuppgifter och arbetsförmågans nedsättning i relation
till dessa skall regleras i lagen. Det skall klargöras i lagstiftningen att det
är försäkringskassans uppgift att ta ställning till läkarens bedömning av
arbetsförmågan liksom graden av nedsättning och därmed rätten till ersättning.
Försäkringskassan får genom detta både en tydligare roll när det gäller den
försäkringsmässiga bedömningen och ett större ansvar för att utreda den
försäkrades arbetsförhållanden jämfört med tidigare. Dessa regler föreslås tas
in i en ny utformning av 3 kap 8 § AFL.
Remissinstanserna
Majoriteten av remissinstanserna är positiva till förslaget. Det gäller FÖD,
Länsrätten i Uppsala län, RFV, CSN, Umeå universitet, Försäkringskasseförbundet,
Försäkringsanställdas förbund och De handikappades riksförbund.
Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation och Handikappförbundens
samarbetsorgan framför särskilda synpunkter.
Länsrätten i Uppsala län delar arbetsgruppens uppfattning att det medicinska
beslutsunderlaget behöver förbättras. De läkarutlåtanden som förekommer i
sjukpenningärenden är ofta diffusa och otydliga men godtas av
försäkringskassorna i brist på annat. För att försäkringskassan på ett riktigt
sätt skall kunna bedöma rätten till sjukpenning krävs ett utförligt och bra
läkarutlåtande som inhämtas tidigt i sjukdomsfallet.
RFV anser att det är angeläget att kvaliteten på det medicinska besluts-
underlaget förbättras. Det är enligt verket rimligt att läkaren uttalar sig om
arbetsförmågan främst i korta fall. Vid långa sjukfall är detta en
försäkringsbedömning.
CSN tror att förslaget ökar försäkringskassans reella underlag för ställ-
ningstagande av den försäkrades studieoförmåga.
Försäkringskasseförbundet ser positivt på förslaget men påpekar att en
lagändring inte löser problemet med ofullständiga läkarutlåtanden. Inte minst
därför kan det vara av stort värde för försäkringskassan att rätten att kunna
begära medbedömning i oklara ärenden lagregleras. Många försäkringskassor
framhåller på förekommen anledning behovet av ökade utbildningsinsatser och
undervisning för läkarna under deras grundutbildning och AT-tjänstgöring vad
gäller utfärdande av intyg och utlåtande om sjukskrivning.
Försäkringsanställdas förbund anser att det är bra att försäkringskassorna får
en tydligare roll i bedömningen. Förbundet bedömer dock att det fodras ett
förtydligande av behandlande läkares ansvar. Försäkringskassans förtydligande
uppgift får inte leda till att frita den behandlande läkarens ansvar från att ta
ställning till funktionsförmågan när intyg/utlåtande om arbetförmågan och graden
av denna skall utfärdas.
Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation påpekar att av skrivningen i
avsnittet framgår att läkarna brister i kompetens vad gäller att korrekt utfärda
de intyg som skall ligga till grund för bedömning av rätten till
sjukpenning/förtidspension. Det är av stor vikt att denna inkompetens inte läggs
den försäkrade till last vid bedömningen av hans fall framhåller organisationen.
Det måste vara försäkringskassans skyldighet att, i fall då den medicinska
bedömningen framstår som tveksam, genom remittering till annan läkare/inrättning
skaffa sig en alternativ bedömning av fallet. I de fall som också beskrivs i
avsnittet, då läkare missbrukar sin ställning och "översjukskriver", bör det
vara möjligt att ifrågasätta dessa läkares rätt att sjukskriva sina patienter. I
fall då rent fusk kan styrkas bör läkarens legitimation ifrågasättas.
Handikappförbundens samarbetsorgan vill understryka behovet av
personalutbildning inom kassan. Försäkringskassan är en god administratör, men
när det gäller bedömnings- och rehabiliteringsfrågor för människor med
funktionsnedsättningar finns stora brister.
56
7 Försäkringskassans fördjupade prövning av
sjukpenningrättenPromemorian
Arbetsgruppen föreslår att i alla ärenden skall en fördjupad bedömning ske
relativt tidigt och vid ungefär samma tidpunkt i samtliga sjukpenningfall. Varje
sjukskrivningsärende skall senast efter fyra veckor diskuteras och bedömas av
den enskilde handläggaren tillsammans med annan tjänsteman, t.ex. sektionschef,
föredragande eller annan tjänsteman som med hänsyn till särskild erfarenhet och
tjänsteställning är lämplig att medverka vid en fördjupad bedömning. Det är då
av stor vikt att förtroendeläkare medverkar. Det skall i handläggningsjournal
noteras att en fördjupad bedömning har gjorts och att försäkringskassan även
tagit ställning till sjukpenningrätten. En sådan fördjupad bedömning bör gi-
vetvis vid behov kunna göras även tidigare än efter fyra veckor i ett
sjukpenningärende. Regler om detta skall tas in i en ny utformning av 3 kap 8 §
AFL.
Remissinstanserna
De remissinstanser som yttrat sig är positiva till förslaget. Det gäller FÖD,
Länsrätten i Uppsala län, RFV, RRV, Umeå universitet, Försäkringskasseförbundet,
TCO, Försäkringsanställdas förbund, Arbetslöshetskassornas
samarbetsorganisation, De handikappades riksförbund och Riksförbundet mot
reumatism. RFV, Försäkringskasseförbundet och Försäkringsanställdas förbund är
emellertid tveksamma till detaljeringsgraden i förslaget.
FÖD har konfunderats av skrivningen (s 8), att bedömningen skall utföras av
hanläggande tjänsteman, en tjänsteman med särskild erfarenhet samt
förtroendeläkaren, men att beslutet fattas av den handläggande tjänstemannen.
Rimligen bör beslutet fattas i den förstärkta sammansättningen men ansvaret för
själva beslutsmeddelandet ligga på handläggaren anser domstolen.
Länsrätten i Uppsala län anser att det är nödvändigt att en medicinsk
sakkunnig biträder försäkringskassan vid den fördjupade bedömningen.
RFV anser det motiverat att kassan tidigt i ärendet gör en fördjupad bedömning
där fler än den enskilde handläggaren medverkar. Verket anser däremot att den
närmare utformningen av en sådan bedömning, t.ex. vilka som skall delta eller
höras, inte bör regleras i lagtext eller låsas fast på annat sätt. Det bör
ankomma på RFV att ge ut erforderliga allmänna råd eller föreskrifter. Verket
påpekar också att många kassor redan i dag arbetar på det sätt som föreslås och
har god erfarenhet av det. Det är därför angeläget att arbetsmetoden sprids. RFV
anser det också angeläget ur internkontrollsynpunkt att sjukpenningärendena och
bedömningen av rätten till sjukpenning skärps och systematiseras. Det
57
kan lämpligen ske genom att alla ärenden vid minst ett tillfälle, men helst vid
flera, granskas av flera olika tjänstemän.
RRV påpekar att de brister som utredningen anser finns i försäkringskassornas
beslutsunderlag har en gemensam nämnare i fråga om kompetensen hos och
utbildning av handläggarna. RRV vill peka på betydelsen av kompetens och
utbildning såsom en del i implementeringen av regelsystemets tillämpning. Det
gäller både identifierade problem såväl som utredningens förslag. Verket menar
att frågan om kompetens och utbildningsbehov är särskilt viktig då utredningen
föreslår en tydligare fördelning mellan läkarens roll och försäkringskassans
(och därmed handläggarens uppgift) att ta ställning till graden av nedsättning i
arbetsförmågan och därmed rätten till t.ex. sjukpenning.
Försäkringskasseförbundet är positivt till förslaget men är tveksamt till
detaljeringsgraden då man i promemorian uttalar exakt vilka tjänstemän som skall
göra denna bedömning, vilket dessutom medför fördyrad administration. Förbundet
anser att det bör vara varje försäkringskassas rätt att själv bestämma hur den
fördjupande prövningen skall gå till. Av yttrandena från försäkringskassorna
framgår att många redan i dag arbetar på det föreslagna sättet med en fördjupad
bedömning tillsammans med en erfaren kollega eller chef. Förslagen kan uppfattas
som ett sätt att byråkratisera handläggningen och som dessutom leder till ökade
administrativa kostnader.
Försäkringsanställdas förbund har inget att invända mot förslaget men är
däremot mycket tveksamt till detaljeringsgraden. Hur försäkringskassorna väljer
att administrativt hantera olika prövningar måste vara en ren kassaangelägenhet.
Riksförbundet mot reumatism framhåller att deras erfarenheter av för-
säkringskassornas sätt att handlägga sjukbidrags- och förtidspensions-ärenden
för reumatiker tyvärr visar på stora brister i kunskaper både vad gäller
handikappkännedom och bedömning av helhetssynen på konsekvenserna av att drabbas
av en kronisk sjukdom. Förbundet förutsätter därför att en stor satsning görs på
utbildningssidan av försäkringskassans handläggare.
8 Försäkringskassans möjlighet att införskaffa
kompletterande utredningPromemorian
För att utreda i vilken omfattning arbetsförmågan är nedsatt, föreslår
arbetsgruppen att försäkringskassan vid tveksamhet om en viss diagnos när som
helst i ett sjukfall skall ges rätt att remittera en försäkrad för
kompletterande undersökning och utredning hos t.ex. annan sjukvårdsenhet. Detta
kan bli aktuellt då läkarutlåtandet från den försäkrades behandlande läkare
efter fyra veckor inte innehåller uppgift om behovet av rehabilitering, pågående
och planerad behandling eller rehabiliteringsåtgärd, beräknad återstående
sjukdomstid etc. eller då kassan av något annat skäl anser att det medicinska
underlaget är otillräckligt för att beslut skall kunna fattas i den aktuella
ersättningsfrågan. Kassans rätt att remittera en försäkrad för kompletterande
undersökning och utredning skall regleras i 3 kap 8 § AFL. Regeln skall även
kunna åberopas vid efterkontroll av förtidspensionsärenden.
Om den försäkrade inte medverkar i en kompletterande undersökning föreslår
arbetsgruppen att rätt till sjukpenning inte längre skall föreligga. Detta
kräver ändringar i 20 kap 3 § AFL.
Arbetsgruppen föreslår vidare att försäkringskassans bedömning om behovet av
kompletterande utredning samt valet av sjukvårdsenhetet eller liknande inte
skall kunna överklagas av den försäkrade eftersom bedömningen är ett led i den
utredning försäkringskassan gör för att kunna besluta om rätt till ersättning.
Först när försäkringskassan beslutat om indragning eller nedsättning av
sjukpenningen skall den försäkrade ges möjlighet att få detta beslut överprövat.
Remissinstanserna
Majoriteten av de instanser som yttrat sig är positiva till förslaget om rätt
att begära kompletterande utredning. Det gäller RFV, Umeå universitet,
Försäkringskasseförbundet, TCO, Försäkringsanställdas förbund,
Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation och De handikappades riksförbund.
Socialstyrelsen och Neurologiskt handikappades riksförbund är emellertid
tveksamma. De är oroliga för konsekvenserna för de försäkrade.
Vad gäller den del av förslaget som avser möjligheten för den försäkrade att
överklaga försäkringskassans bedömning om behov av kompletterande utredning,
instämmer FÖD och Länsrätten i Uppsala län i arbetsgruppens resonemang. TCO,
Synskadades riksförbund och Sveriges dövas riksförbund vänder sig emellertid mot
förslaget i denna del.
RFV tillstyrker arbetsgruppens förslag som innebär värdefulla förtydliganden
och förstärkningar av försäkringskassornas möjligheter att begära kompletterande
utredning. Viss möjlighet till medbedömning finns i princip redan i dag men
används inte i särskilt stor omfattning. Eftersom en kompletterande utredning
för den enskilde ofta känns som ett ifrågasättande är det viktigt att kassans
handlande ges stöd genom en tydlig reglering i lagstiftningen.
Umeå universitet menar att förslagen om fördjupad bedömning och kompletterande
utredning är bra initiativ. Den enskildes ansvar betonas i lagreglerna om
rehabilitering och det är följdriktigt att det också betonas genom en särskild
försäkran om rätt till sjukpenning efter fyra veckors sjukskrivning.
Försäkringskasseförbundet instämmer men påpekar att arbetsgruppens förslag om
hänvisning till annan läkare eller annan sjukvårdsenhet hittills inte har visat
sig särskilt verkningsfulla. Förbundet tror att den problembild som oftast är
ganska komplicerad vid tveksamhet om diagnos bäst tas om hand vid diagnostiska
centra eller så kallande bedömningscentra där förutom läkare även bör finnas
sjukgymnaster, arbetsteurapeuter, beteendevetare och arbetsvägledare och kanske
även tillgång till funktionsprövning. Förbundet anser att en upprustning av
dessa resurser är nödvändig för att åstadkomma resultat som är någorlunda
objektivt för såväl den enskilde som för försäkringen. Förbundet tror att en
utbyggnad av diagnostiska centra är ett verkningsfullt medel mot långa passiva
sjukskrivningar.
Försäkringsanställdas förbund tycker att förslaget är bra och att det ger
kassorna en större möjlighet än vad som för närvarande står till buds.
Möjligheten till kompletterande undersökning bör dock användas med viss
försiktighet. Förbundet undrar om det finns resurser inom sjukvården för denna
typ av undersökningar.
Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation tillstyrker att medbedömning kan
begäras genom förtroendeläkarens försorg.
Socialstyrelsen menar att den enskilde förefaller få en ovillkorlig skyldighet
att underkasta sig de undersökningar som försäkringskassan bedömer nödvändiga.
Den enskilde får i detta sammanhang ingen möjlighet att överklaga
försäkringskassans beslut om ytterligare utredning. Enligt Socialstyrelsens
mening är det självfallet viktigt att utförligt underlag för bedömning av
sjukskrivningsbehov tas fram. Det saknas dock en belysning av de problem som kan
uppstå utifrån den enskildes integritet och möjlighet till medverkan och
inflytande när det gäller utredning och behandling.
Neurologiskt handikappades riksförbund är oroliga för vad de föreslagna
reglerna kan få för konsekvenser. Förbundet påpekar att det bland neurologiska
sjukdomar och skador finns många som är ovanliga och som är svåra att
diagnosticera. Om den försäkrade redan varit hos en specialist är det knappast
någon mening med att han remitteras till en annan läkare, även om det inte varit
möjligt att ställa en säker diagnos. Förbundet oroas också av risken för att den
försäkrade mot sin vilja skickas till och blir undersökt av en viss läkare. En
person kan tvingas tillbringa lång tid på annan ort utan att hänsyn tas till
familjesituation och den sociala situationen i övrigt. Detta strider enligt
förbundet mot andan i hälso- och sjukvårdslagen och är ett förfarande som man
inte kan acceptera.
FÖD har inget att erinra mot arbetsgruppens resonemang och förslag i den del
som rör den försäkrades möjlighet att överklaga försäkringskassans beslut om
kompletterande bedömning. Domstolen framhåller dock att sanktioner mot en
försäkrad som ställer sig avvisande till att medverka i en kompletterande
undersökning måste hanteras med varsamhet. Den försäkrade befinner sig ofta i en
utsatt situation och det bör därför ankomma på försäkringskassan att verka för
att den försäkrade frivilligt ställer upp för undersökning. Sanktionsmöjligheten
bör i första hand användas som ett yttersta påtryckningsmedel för att förmå den
försäkrade att medverka och i andra hand som en ekonomisk påföljd.
Länsrätten i Uppsala län menar att åtgärderna ingår i försäkringskassans
handläggning av ärendet och bör vara överklagbara först i samband med beslut i
ärendet. Länsrätten har emellertid vissa synpunkter på lagreglernas utformning i
detta avsnitt.
TCO anser att den försäkrade skall ges rätt att begära omprövning redan vid
kommuniceringen om indragning av sjukpenningen. Att denna rättighet skall
inträda först när beslutet är fattat kan leda till inkomstavbrott i avvaktan på
omprövningen som den enskilde inte kan bära.
Synskadades riksförbund och Sveriges dövas riksförbund anser att förslaget ger
försäkringstjänstemännen större makt än tidigare. Man förutsätter att den
enskilde är stark och kan hävda sin rätt. Om den enskilde inte skall kunna
överklaga så måste en funktion som patientombudsman finnas som kan hjälpa den
enskilde under ärendets gång hävdar förbunden.
9 Försäkringsläkare
Promemorian
Arbetsgruppen föreslår att benämningen förtroendeläkare byts ut mot
försäkringsläkare.
Remissinstanserna
Endast några få instanser yttrar sig, nämligen RFV, Försäkringskasseförbundet,
LO och Försäkringsanställdas förbund. De är alla positiva till förslaget.
Försäkringskasseförbundet framför att benämningen försäkringsmedicinsk
rådgivare respektive konsultläkare är alternativ som nämns bland
försäkringskassorna.
10 Avskaffade äldreregler
PromemorianArbetsgruppen föreslår att de nuvarande särreglerna för personer som
är 60 år eller äldre vad gäller förtidspension avvecklas.
Remissinstanserna
Majoriteten av yttrande instanser är negativa eller tveksamma till äldre-
reglernas avskaffande. Det gäller FÖD, Försäkringskasseförbundet, LO, TCO,
Försäkringsanställdas förbund, PRO och LRF. Två instanser är positiva till
förslaget: Länsrätten i Uppsala län och RFV. AMS framför särskilda synpunkter.
Enligt FÖD kräver avskaffande av de s.k. äldrereglerna en ytterligare analys
av konsekvenserna för berörda försäkrade och av de alternativ till försörjning
som står dessa till buds. Innan ställning kan tas till förslaget måste det också
utredas hur övergångsreglerna skall utformas.
Försäkringskasseförbundet anser att äldrereglerna skall användas/bestå i
avvaktan på att ett nytt regelverk för förtidspensioneringen beslutats med
anledning av reformeringen av ålderspensioneringen och de förslag som kommer att
läggas av sjuk- och arbetsskadeberedningen.
LO avvisar helt förslaget, dels utifrån ett arbetsmarknadspolitiskt och ett
ekonomiskt perspektiv, dels utifrån ett mänskligt perspektiv. LO anser att ett
slopande av äldrereglerna mycket hårt skulle drabba den försäkrade.
Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation invänder mot denna del av
förslaget. De anser det befängt att kräva att den som har den allra största
delen av sitt arbetsliv bakom sig skall utsättas för samma krav på yrkesmässig
och geografisk rörlighet som yngre arbetstagare.
TCO menar att det är orimligt att den som är 60 år och som har i stort sett
ett helt förvärvsliv bakom sig skall avkrävas skyldighet till flyttning till
andra delar av landet där arbete finns eller till omfattande rehabiliterings-
/omskolningsaktiviteter för att kunna fortsätta på arbetsmarknaden. TCO anser
att äldrereglerna med svagare medicinska och därmed jämförliga krav för den som
är 60 år och äldre alltjämt skall gälla.
Försäkringsanställdas förbund anser att det inte går att ställa samma krav på
äldre personer när det gäller omskolning, byte av arbetsgivare, flyttning till
annan ort osv. Om man fullföljer förslaget skapar man en situation där
lagstiftning och verklighet inte stämmer överens.
PRO avvisar bestämt förslaget. Enligt organisationen är en förutsättning för
att kunna diskutera ett avskaffande av äldrereglerna att det utarbetas förslag
till konkreta arbetmarknadspolitiska åtgärder för äldre som också kan genomföras
och som på ett tillfreddställande sätt kan hjälpa äldre förvärvsarbetande på
arbetsmarknaden.
LRF menar att omskolning av en sextioåring kan ifrågasättas ur såväl den
enskildes som ur samhällets synvinkel. Förbundet finner att kravet att behöva
flytta till annan ort är orimligt i synnerhet för äldre och företagare. Ett
sådant förslag slår väsentligt hårdare mot glesbygdsboende än mot dem som bor på
orter med större arbetsmarknad.
RFV anser att förslaget ligger i linje med renodlingen av sjukförsäkringen och
förtidspensioneringen.
AMS påpekar att om äldrereglerna avskaffas kan ytterligare ansvarsområden inte
läggas på arbetsmarknadspolitiken i den rådande ekonomiska situationen.
11 Utredning om rätt till förtidspension
PromemorianSom villkor för rätt till förtidspension får föreskrivas att den
försäkrade skall genomgå undersökning av viss läkare eller vid viss
sjukvårdsenhet eller genomgå annan utredning såsom arbetsprövning eller
arbetsträning för bedömning av arbetförmågan och behovet av och möjligheterna
till rehabilitering. Vid beslut om förtidspension skall försäkringskassan be-
sluta om behov finns av förnyad utredning av arbetsförmågan efter viss tid.
Försäkringskassan skall löpande även i övrigt införskaffa den utredning som i
varje särskilt fall kan anses nödvändig för bedömning av rätten till
förtidspension.
Remissinstanserna
Majoriteten av remissinstanserna är positiva till förslaget. Det gäller FÖD,
RFV, RRV, Ungdomsstyrelsen, Samhall, Försäkringskasseförbundet och PRO. AMS och
Försäkringsanställdas förbund är däremot tveksamma till utformningen av
förslaget.
FÖD ifrågasätter om kontrollen behöver detaljregleras i den omfattning som
föreslås i 7 kap 3 § AFL. En mer generell utformning av bestämmelsen skulle ge
kassorna friare händer att anpassa sin verksamhet efter omständigheterna i det
särskilda fallet.
RFV instämmer men föreslår vissa kompletteringar i lagtexten.
RRV påpekar att försäkringskassorna redan i dag har möjligheter att
kontinuerligt följa upp och pröva om rätten till beviljad förtidspension eller
sjukpension kvarstår. Insatser med denna innebörd har dock varit begränsade. RRV
stödjer en utveckling i riktning mot fördjupad prövning och efterkontroll. En
förutsättning för att försäkringskassorna skall kunna öka inslaget av
efterkontroller är dock att ändamålsenliga metoder utvecklas. Utredningens
förslag till lagtekniska förändringar kan innebära att antalet efterkontroller
kan komma att öka. Det innebär emellertid inte automatiskt att träffsäkerheten
och kvaliteten hos dessa ökar påpekar verket. Därtill fordras metodutveckling. I
detta avseende har RFV en viktig uppgift som består i att både utveckla metoder
och sprida erfarenheter från goda exempel.
Ungdomsstyrelsen anser att man endast i undantagsfall bör pensionera ungdomar.
En sådan pensionering får inte betraktas som definitiv, varför styrelsen
välkomnar arbetsgruppens förslag om efterkontroll.
Enligt Samhall bör utgångspunkten vara att den enskildes förutsättningar och
möjligheter på arbetsmarknaden alltid kan förändras över tiden. Samhall anser
därför att det bör fastslås att försäkringskassan alltid med vissa intervaller
har att ompröva rätten till förtidspension.
AMS menar att förtidspensionärer bör erbjudas förnyat tillfälle att med
experthjälp bedöma sin möjlighet att återgå i arbete. Detta bör enligt AMS inte
ske i form av den efterkontroll som utredningen beskriver. En "uppföljning av
beviljad förtidspension" ger större incitament för den försäkrade att ev.
omvärdera sina möjligheter till arbete.
Försäkringsanställdas förbund är mycket tveksamt till förslaget. Om tveksamhet
finns om varaktigheten av arbetsoförmågan i samband med en pensionsprövning bör
sjukbidragsinstitutet användas eftersom den enskildes anställning upphör i
samband med att en förtidspension beviljas. Förbundet är dock positivt till en
löpande efterkontroll av utgående förtidspensioner. Detta är en
trovärdighetsfråga för förtidspensionssystemet.
Socialdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 februari 1995
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Peterson,
Hellström, Thalén, Wallström, Tham, Blomberg, Heckscher, Andersson, Winberg,
Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Thalén
Regeringen beslutar proposition 1994/95:147 Rätten till förtidspension och
sjukpenning samt folkpension för gifta.
72
Rättsdatablad
-------------------------------------------------------
Författningsrubrik Bestämmelser som Celexnummer för
inför, ändrar, upp- bakomliggande
häver eller upp- EG-
repar ett regler
normgiv-
ningsbemyndigande
-------------------------------------------------------
Lagen (1962:381) 8 §
om allmän försäkring
73