Post 6791 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1994/95:150 ·
Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret1995/96, m.m. (kompl etteringsproposition)
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 150
Bilaga 3 till kompletteringspropositionen 1995
JUSTITIEDEPARTEMENTET
(Andra huvudtiteln)
A. Allmänna val m.m.
A 7.Kampanjkostnader m.m. för val till Europaparlamentet
I budgetpropositionen (prop.1994/95:100 bil. 3, s. 16) föreslår regeringen att
146,6 miljoner kr anvisas under anslaget A 1. Allmänna val under andra
huvudtiteln för nästa budgetår. I beloppet ingår beräknade utgifter på 140
miljoner kr för val i september 1995 till EU-parlamentet. För riksdagspartiernas
information i samband med detta val har emellertid inga medel beräknats.
Riksdagspartierna har ett givet intresse av att nå ut med information till
väljarna, bl.a. för att informera om hur de ser på de EU-frågor som aktualiseras
i valet. Information kan också behövas för att personröstning skall kunna
tillämpas. Mot denna bakgrund föreslår regeringen att 30 miljoner kr anvisas för
detta ändamål.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Kampanjkostnader m.m. för val till Europaparlamentet för budgetåret
1995/96 anvisar ett reservationsanslag på 30 000 000 kr.
D. Domstolsväsendet m.m.
D 2.Domstolarna m.m.
Bakgrund
Under denna anslagsrubrik har riksdagen efter förslag i budgetpropositionen för
budgetåret 1995/96 anvisat ett ramanslag på 3 822 817 000 kr (prop. 1994/95:100,
bil. 3, bet. 1994/95:JuU15, rskr. 1994/95:255).
I budgetpropositionen angavs att de allmänna förvaltningsdomstolarna till följd
av ny lagstiftning på jordbruksområdet skulle tillföras ett stort antal nya mål
vilket skulle medföra betydande kostnadsökningar för domstolsväsendet. Där
utlovades vidare att regeringen skulle återkomma till frågan om domstolarnas
resursbehov för de nya måltyperna i kompletteringspropositionen.
Till följd av ändrad lagstiftning på arbetsmarknadsområdet kommer vidare beslut
om arbetslöshetsersättning fr.o.m. den 1 oktober 1995 att överklagas direkt till
allmän förvaltningsdomstol från arbetslöshetskassa respektive länsarbetsnämnd i
stället för att först överklagas till Arbetsmarknadsstyrelsen (se prop.
1994/95:218 En effektivare arbetsmarknadspolitik m.m.). Detta kommer att medföra
en ökad tillströmning av mål om arbetslöshetsersättning till
förvaltningsdomstolarna.
Regeringens överväganden
Den nya jordbrukslagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1995 (prop.
1994/95:75, bet. 1994/95:JoU7, rskr. 1994/95:126). Såvitt i dag kan bedömas
kommer de nya reglerna inte att medföra en ökad måltillströmning av den
omfattning som befarades i budgetpropositionen. Ett visst behov av
resursförstärkning kan dock konstateras. Detta kan beräknas till 1,3 miljoner kr
per år eller till 2 miljoner kr för budgetåret 1995/96 (18 månader).
Behovet av resursförstärkning för den ökade tillströmningen av mål om
arbetslöshetsersättning kan beräknas till 4,7 miljoner kr per år. Med hänsyn
till att lagstiftningen träder i kraft först den 1 oktober 1995 uppgår behovet
budgetåret 1995/96 till 5,875 miljoner kr.
Regeringen föreslår därför att ytterligare 7,875 miljoner kr tillförs anslaget
D 2. Domstolarna m.m.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
med ändring av riksdagens beslut (bet. 1994/95:JuU15, rskr. 1994/95:255) till
Domstolarna m.m. för budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag på 3 830 692 000
kr.
Arvoden på rättshjälpsområdet
Sammanfattning
I propositionen föreslås ändringar i bestämmelserna om ersättning till biträden
enligt rättshjälpslagen och offentliga försvarare som i huvudsak innebär att
timkostnadsnormen skall styra all ersättning för arbete på rättshjälpsområdet -
såväl inom som utom det taxesatta området - och att regeringen skall fastställa
denna norm.
Ändringarna innebär också att den betydelse vid bedömningen av ersättning för
arbete som tidsåtgången bör ha - och som den i praxis redan har fått - kommer
till uttryck i lagtexten.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.
1 Ärendet och dess beredning
Regeringen har i budgetpropositionen (prop. 1994/95:100 bil. 3 s. 15 och 73)
aviserat besparingar inom rättshjälpsområdet för budgetåret 1995/96 (12 månader)
med 14 miljoner kr.
Inom Justitiedepartementet har utarbetats ett utkast till lagrådsremiss som
behandlar frågor om arvoden till biträden och offentliga försvarare. Utkastets
lagförslag finns i bilaga 1. Ett antal myndigheter och organisationer har getts
tillfälle att lämna synpunkter på utkastet. Skriftliga yttranden har inkommit
från Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern, Hovrätten för Nedre Norrland,
Kammarrätten i Göteborg, Stockholms tingsrätt, Norrköpings tingsrätt, Länsrätten
i Malmöhus län, Domstolsverket, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds
universitet, Rättshjälpsnämnden, Statens invandrarverk, Sveriges advokatsamfund
och Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer. Yttrandena finns
tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju95/792).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 16 mars 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 2. Lagrådets yttrande finns i bilaga 3. Lagrådet
har anfört synpunkter på lagförslagen när det gäller frågan hur föreskriften om
att ersättning skall bestämmas med tillämpning av timkostnadsnormen förhåller
sig till bestämmelsen att ersättningen skall vara skälig och vad som gäller i
fall en domstol skulle anse att timkostnadsnormen inte uppfyller kravet på
skälig ersättning. Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag. Vi
återkommer till Lagrådets synpunkter i författningskommentaren (avsnitt 8). Vi
har därutöver gjort vissa redaktionella ändringar i lagtexten.
2 Bakgrund
För att stärka de offentliga finanserna måste utgiftsnedskärningar göras på alla
samhällsområden. I årets budgetproposition anges att utgifterna skall minska
med början redan budgetåret 1995/96. De sammanlagda besparingarna för
rättsväsendet är beräknade att under kommande budgetår uppgå till 400 miljoner
kr och utgifterna skall skäras ned med ytterligare 600 miljoner kr t.o.m.
budgetåret 1998. Den största utgiftsnedskärningen under kommande budgetår
drabbar polisväsendet (235 miljoner kr) medan domstolsväsendet och
kriminalvården skall spara 89 respektive 50 miljoner kr. På rättshjälpsanslaget
skall en besparing med 14 miljoner kr göras under budgetåret 1995/96. De
ytterligare utgiftsnedskärningar inom rättsväsendet som skall göras t.o.m.
budgetåret 1998 är inte fördelade på verksamhetsområden.
En särskild utredare fick i juni 1993 i uppdrag av regeringen att göra en
genomgripande översyn av rättshjälpslagen (1972:429) och lämna förslag till
ändringar som kan leda till ökad effektivitet och kostnadsbesparingar och till
att rättshjälpsresurserna koncentreras till de områden där de bäst behövs.
Uppdraget skall redovisas i september 1995. De förslag som
Rättshjälpsutredningen kommer att lämna beräknas leda till betydande
besparingar.
Ersättningen för arbete till advokater och andra jurister på rättshjälpsområdet
bestäms enligt fast praxis utifrån en timkostnadsnorm som årligen fastställs av
regeringen på grundval av beräkningar från Domstolsverket. Dessa grundas i sin
tur på självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna. Timkostnadsnormens
utveckling de senaste tiotalet åren har varit orsak till en stor andel av den
ökande belastningen på rättshjälpsanslaget. Redan mycket blygsamma förändringar
när det gäller timersättningen ger kraftiga förändringar på den totala kostnads-
nivån. En förändring med några kronor motsvarar flera miljoner på rättshjälps-
anslaget. Det är mot denna bakgrund angeläget att se till att regeringen ges de
instrument som krävs för en effektiv kontroll över nivån på timersättningen. Det
handlar framför allt om att skapa förutsättningar för att dämpa den årliga
höjning av timersättningen som är mer eller mindre inbyggd i dagens system.
Förändringar som rör ersättningen på rättshjälpsområdet kan också få ett snabbt
genomslag. Rättshjälpsutredningens uppdrag omfattar visserligen även dessa
frågor. Det är dock möjligt att göra vissa förändringar redan nu.
3 Gällande bestämmelser om arvoden till rättshjälpsbiträden och offentliga
försvarare m.fl.
Biträden enligt rättshjälpslagen (1972:429), bodelningsförrättare och medlare
har enligt lagens 22 § rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och
utlägg som uppdraget har krävt. Vid bedömningen av vad som är skäligt arvode
skall uppdragets art och omfattning beaktas. Hänsyn skall också tas till andra
omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och den omsorg som uppdraget
har utförts med samt den tid som har lagts ned på uppdraget. I bestämmelsen
anges också att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer fastställer
taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättningen.
Målsägandebiträden har enligt 5 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde rätt
till ersättning enligt vad som sägs i 22 § rättshjälpslagen. Detsamma gäller för
offentliga biträden (44 § rättshjälpslagen). En bestämmelse om ersättning till
offentlig försvarare av samma innehåll som 22 § första stycket rättshjälpslagen
finns i 21 kap. 10 § rättegångsbalken (RB).
Bestämmelserna om ersättning till biträden enligt rättshjälpslagen och
offentliga försvarare fick sin nuvarande utformning år 1982 (se prop.
1981/82:28, bet. 1981/82:JuU19, rskr. 1981/82:105). Syftet med lagändringarna
var att få till stånd en striktare prövning av ersättningsanspråk som samtidigt
premierade effektivitet och skicklighet hos biträden och offentliga försvarare.
Bakgrunden till förändringarna var den kritik som riktats mot metoden att
bestämma ersättning inom rättshjälpsområdet. Bland annat hävdades att hänsynen
till ett uppdrags svårighetsgrad och till den skicklighet med vilket det utförts
hade eftersatts när tidsfaktorn blivit avgörande för ett arvodes storlek. I
propositionen underströks att tidsåtgången alltid måste vara en viktig faktor
vid arvodesbestämningen men att det är angeläget att myndigheterna ägnar
avsevärt större uppmärksamhet än hittills åt de övriga faktorer som skall avgöra
arvodets storlek.
4 Taxorna och timkostnadsnormen
När rättshjälpslagen infördes förutsattes att ersättningen till biträden och
offentliga försvarare till stor del skulle bestämmas med tillämpning av taxor,
främst saktaxor, där utgångspunkten var den arbetstid en genomsnittsadvokat
lägger ned på ett genomsnittsärende av den ärendekategori som taxesätts
(prop. 1972:4 s. 273 ff). Det framhölls att den timersättning som får anses
skälig är av stor betydelse när taxor skall fastställas och att utgångspunkten
därvid borde vara den genomsnittliga kostnaden per timme för advokatverksamhet.
Vidare angavs att självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna torde få
tillmätas stor betydelse.
Emellertid har endast två taxor införts på rättshjälpsområdet; en taxa för
ersättning till biträde i mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan (den
s.k. äktenskapsskillnadstaxan) och en taxa för ersättning till offentliga
försvarare i vissa brottmål i tingsrätt och hovrätt (den s.k. brottmålstaxan).
Den viktigaste faktorn i taxesystemet är, såsom också förutsattes vid
rättshjälpslagens tillkomst, den ersättning per timme som får anses skälig, den
s.k. timkostnadsnormen. Normen baseras på den genomsnittliga kostnaden per timme
vid de allmänna advokatbyråerna. De beräknade totala kostnaderna divideras med
det antal timmar juristerna tillsammans antas kunna debitera under året. I de
totala kostnaderna ingår lönekostnader, lokalkostnader, kapitalkostnader samt
övriga kostnader såsom för utbildning, ersättning till redovisningscentral,
sjukvårdsersättning m.m.
Timkostnadsnormen har i rättstillämpningen blivit normgivande vid bestämmande
av ersättning inom hela rättshjälpsområdet. Alltsedan rättshjälpslagen infördes,
och även efter de lagändringar som gjordes 1982, har i domstolars och andra
myndigheters praxis timkostnadsnormen varit bestämmande för ersättningen per
timme för arbete. Högre timersättning har i brottmål bestämts i mål som rört
speciella ämnesområden och svårbedömda rättsfrågor, där försvararen haft
särskild kännedom om och erfarenhet av rättsområdet och även i mål som har
pågått under avsevärd tid och inneburit stor bundenhet för försvararen (se NJA
1989 s. 14 och NJA 1993 s. 237). Praxis kan betecknas som restriktiv när det
gäller bedömningen av yrkanden om förhöjd ersättning per timme.
Tidigare beslutades taxorna - och därmed också timkostnadsnormen - av
Domstolsverket efter delegering från regeringen. I november 1990 återtog
regeringen befogenheten att bestämma taxorna enligt rättshjälpslagen. Från och
med år 1992 har Domstolsverket återfått rätten att fastställa taxor men
regeringen har behållit rätten att besluta den timkostnadsnorm som skall ligga
till grund för taxorna (jfr 22 § andra stycket rättshjälpsförordningen,
1979:938). Som underlag för beslutet har regeringen beräkningar från
Domstolsverket grundade på självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna och
synpunkter från Sveriges advokatsamfund.
Timkostnadsnormens konstruktion behandlades i regeringens proposition
1992/93:109 om ändring i rättshjälpslagen m.m. (s. 40 ff.). Bland annat
anmärktes att de nuvarande beräkningsgrunderna för att fastställa
timkostnadsnormen är relativt komplicerade och förenade med en hel del
svagheter. I propositionen föreslogs inga ändringar i systemet. Det anmärktes
dock att regeringen inte är tvingad att vid fastställande av timkostnadsnormen
enbart utgå från självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna och vidare att
det finns utrymme för att i kostnadsdämpande riktning göra en friare bedömning
än den som utvecklats under den tid Domstolsverket fastställde taxorna. I
propositionen aviserades att olika timkostnadsnormer borde gälla för
brottmålstaxan resp. äktenskapsskillnadstaxan i enlighet med vad som gällde före
år 1988.
Regeringen fastställde genom beslut den 5 november 1992 normen för
brottmålstaxan till 850 kr och normen för äktenskapsskillnadstaxan till 890 kr
inklusive mervärdesskatt. Normen bestämdes på grundval av beräkningar från
Domstolsverket enligt vilka självkostnaden för år 1993 var 908 kr inklusive
mervärdesskatt. För brottmålens del innebar regeringens beslut en sänkning från
den tidigare gällande nivån och för tvistemålens del att gällande nivå kvarstod.
Högsta domstolen prövade under år 1993 flera fall om ersättningen i brottmål
och timkostnadsnormen. Ett av dessa (NJA 1993 s. 114) rör ersättning utanför det
taxesatta området till en offentlig försvarare. Frågan i målet var om en
timersättning enligt den timkostnadsnorm på 850 kr som regeringen beslutat
innebär att en offentlig försvarare får skälig ersättning för sitt uppdrag.
Högsta domstolen fann att självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna får
tillmätas stor betydelse vid den bedömningen i vart fall till dess andra
beräkningsmetoder har utarbetats. Då det enligt Högsta domstolen inte framkommit
att timersättningen till en offentlig försvarare borde bestämmas till ett lägre
belopp än Domstolsverkets beräkningar visade, fann domstolen att skälig
ersättning var 910 kr.
Ett annat fall (NJA 1993 s. 260) rör ersättning i brottmål inom det taxesatta
området. I det målet prövade Högsta domstolen om den taxa som byggde på en
timkostnadsnorm på 850 kr var behäftad med ett sådant uppenbart fel som avses i
11 kap. 14 § regeringsformen och därmed kunde åsidosättas. Högsta domstolen fann
dock att taxan var bindande inom sitt tillämpningsområde och anförde bl.a. att
skälig ersättning är ett vagt begrepp och att det kan finnas utrymme för olika
beräkningsmetoder när det gäller att bestämma ersättningsnivån. Två justitieråd
var skiljaktiga och menade att den av regeringen beslutade timkostnadsnormen
stod i uppenbar strid med den överordnade bestämmelsen i 21 kap. 10 § 1 st RB om
skälig ersättning till offentlig försvarare. Enligt 11 kap. 14 § regeringsformen
skulle därför den på grundval av timkostnadsnormen beslutade brottmålstaxan inte
tillämpas.
Regeringen bestämde den 29 april 1993 en ny gemensam timkostnadsnorm för
brottmålstaxan och äktenskapsskillnadstaxan till 910 kr inklusive mervärdesskatt
att gälla fr.o.m. den 1 juli 1993 t.o.m. den 30 juni 1994. Den 11 maj 1994
bestämdes - likaledes på grundval av beräkningar från Domstolsverket -
timkostnadsnormen till 935 kr inklusive mervärdesskatt för tiden fr.o.m. den 1
juli 1994 t.o.m. den 30 juni 1995.
Riksrevisionsverket fick i maj 1993 i uppdrag av regeringen att se över
beräkningsgrunderna för fastställande av timkostnadnormen. I sin rapport
(Rättshjälp - till vilken kostnad) redovisade verket alternativa modeller för
beräkning av timkostnadsnormen och modifierade modeller av en sådan norm.
Rapporten har överlämnats till Rättshjälpsutredningen.
Timkostnadsnormen utgör, utöver vad som redovisats ovan, också underlag för
den konkursförvaltartaxa som tillämpas när en konkurs avskrivs enligt 10 kap. 1
§ konkurslagen (1987:672).
5 Nivån på timersättningen
Regeringens förslag: All ersättning för arbete som
skall lämnas till offentliga försvarare och till
biträden på rättshjälpsområdet i övrigt skall bestämmas
med tillämpning av en timkostnadsnorm som beslutas
av regeringen. Ersättningen skall bestämmas med
utgångspunkt i den tidsåtgång som kan anses rimlig
med hänsyn till uppdragets art och omfattning.
Timersättningen får avvika från timkostnadsnormen
t.ex. om arbetet har utförts på ett mindre
skickligt eller särskilt skickligt sätt.
Timkostnadsnormen skall bestämmas på grundval av
Domstolsverkets beräkningar av självkostnaderna vid
de allmänna advokatbyråerna.
Utkastets förslag överensstämmer med regeringens förslag. Vissa språkliga
skillnader finns dock.
Yttranden över utkastet: Flertalet av dem som har yttrat sig över utkastet till
lagrådsremiss har tillstyrkt eller lämnat förslagen utan erinran. Hovrätten för
Nedre Norrland känner dock tvekan till de föreslagna lagändringarna och anser
att det är betänkligt att utan närmare utredning ändra grunderna för
ersättningsreglerna. Hovrätten menar att Rättshjälpsutredningens förslag bör
avvaktas. Liknande synpunkter framförs av Rättshjälpsnämnden som menar att
förslaget innebär en principiellt ny syn på ersättningsreglerna. Nämnden mot-
sätter sig dock inte att förslagen genomförs. Sveriges advokatsamfund och
Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer är negativa till
förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare har nämnts ligger beräkningar av
självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna till grund för timersättningen
till offentliga försvarare och till biträden på rättshjälpsområdet i övrigt.
Beräkningsgrunderna har kritiserats från olika håll och det finns ett antal
faktorer i underlaget som bör kunna bli föremål för en närmare diskussion. Även
konstruktionen med självkostnader som underlag för ersättningsnormen som sådan
kan ifrågasättas. Kostsamma investeringar ett år påverkar t.ex. timkostnads-
normen i höjande riktning och innebär alltså att inkomsterna blir högre de
kommande åren. Den motsatta ordningen, att inkomsterna styr vilka utgifter som
kan belasta en verksamhet, är rimligare. En normalkostnad för investeringar
snarare än den faktiska kostnaden är kanske bättre som underlag för
fastställande av nivån på timersättningen. När det gäller de poster som avser
investeringar och utbildning och övriga expenser är det också så att inte alla
sådana kostnader är fasta, och alla sådana kostnader är inte heller helt och
hållet nödvändiga för verksamhetens bedrivande. Det är rimligt att kräva att
denna typ av utgifter anpassas efter den ekonomiska situationen. Framför allt
bör kostnader av angivet slag inte med automatik medföra en höjning av
timkostnadsnormen påföljande år.
Advokatsamfundet pekar i sitt yttrande över utkastet till lagrådsremiss på att
utbildning är en nödvändig investering och att kostnaderna för allmänheten och
rättsväsendet blir större om advokaterna inte utbildar och fortbildar sig.
Regeringen delar uppfattningen att utbildning och fortbildning är viktigt. Det
är dock en annan fråga hur det ekonomiska ansvaret skall fördelas för den
fortbildning av olika slag och med olika inriktning som kan förekomma för dem
som arbetar på advokatbyråer, allmänna och privata. Det är t.ex. inte självklart
att kostnader för utbildning med inriktning på affärsjuridik eller vissa delar
av EU-rätten skall ingå i underlaget för den ersättning som betalas för arbete
på rättshjälpsområdet, där brottmål och familjemål dominerar.
En annan av de faktorer i beräkningarna av självkostnaderna vid de allmänna
advokatbyråerna som kan diskuteras är den andel av arbetstiden som kan
debiteras. Den har också ganska nyligen förändrats. Fram till år 1992
förutsattes 75 procent av arbetstiden för juristerna vara debiterbar. Därefter
har underlaget grundats på en andel debiterbar tid på 72,5 procent.
Advokatsamfundet har för sin del i olika sammanhang hävdat att andelen bör vara
70 procent. Det är uppenbart att frågan om hur stor andel av arbetstiden som kan
anses debiterbar är något som kan bedömas på olika sätt och som man svårligen
kan få ett entydigt svar på.Även andra poster i underlaget kan diskuteras och är
också föremål för delade meningar. En brist i det nuvarande systemet är att det
inte tar hänsyn till de skillnader som finns mellan allmänna och privata
advokatbyråer, något som kan verka såväl höjande som sänkande på timkost-
nadsnormen. Det bör anmärkas att advokatsamfundet, som regelmässigt yttrar sig
över Domstolsverkets beräkningar innan underlaget lämnas till regeringen, anser
att självkostnaderna är alltför lågt beräknade.
Regeringen anser att det skulle kunna finnas fördelar med ett förändrat system
för beräkning av timkostnadsnormen. Rättshjälpsutredningen skall behandla också
den frågan. I avvaktan på resultatet av utredningens arbete finns inget annat
alternativ än att låta de allmänna advokatbyråerna och beräkningarna av
självkostnaderna vid dem utgöra underlag för beräkning av timkostnadsnormen.
Underlaget bör även fortsättningsvis arbetas fram av Domstolsverket.
Advokatsamfundet påpekar i sitt yttrande över utkastet till lagrådsremiss att
ett centralt framtaget underlag, som t.ex. grundas på kostnadsförhållandena vid
de allmänna advokatbyråerna, kan vara värdefullt som underlag för domstolarnas
bedömning av ersättning, men att en sådan timkostnadsnorm inte bör vara formellt
bindande och inte beslutas av regeringen.
Såsom redovisats i det föregående finns det anledning att kritisera en ordning
som innebär att kostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna ett visst år
okritiskt läggs till grund för beräkning av den timersättning som skall utgå
kommande år. Det var knappast den ordning som förutsattes vid 1972 års reform.
Det är uppenbart att regeringen kritiskt måste kunna granska och justera de
olika poster som ingår i underlaget - såväl i sänkande som i höjande riktning -
när normen bestäms. Det bör återigen framhållas att redan små avvikelser från
beräkningsunderlaget innebär märkbara förändringar i nivån på normen. Exempelvis
angav Riksrevisionsverket i sin ovan nämnda rapport att sänkningen av andelen
debiterbar tid med 2,5 procentenheter medförde att kostnaden per debiterbar
timme blev 23 kr högre än den skulle ha blivit med oförändrad andel debiterbar
tid. Övervägandena i den här delen har inte föranlett några kritiska kommentarer
från de instanser som har beretts tillfälle att yttra sig över utkastet till
lagrådsremiss.
Storleken på den timkostnadsnorm som årligen bestäms är av stor betydelse för
belastningen på rättshjälpsanslaget, särskilt som denna i praxis har kommit att
bli vägledande för den ersättning som bestäms på hela rättshjälpsområdet. Det
är, som regeringen inledningsvis har framhållit, angeläget med en effektiv
kostnadskontroll på området.
Regeringen föreslår mot bakgrund av det anförda dels att principen om att
timkostnadsnormen skall styra all ersättning för arbete på rättshjälpsområdet -
såväl inom som utom det taxesatta området - lagfästs, dels att regeringen skall
fastställa normen.
Den ordning som gäller i dag, nämligen att den ersättning som tillerkänns
rättshjälpsbiträden m.fl. och offentliga försvarare skall vara skälig, bör
behållas. Däremot bör - som vi strax skall utveckla närmare - regleringen i
rättegångsbalken och rättshjälpslagen ändras så att det uttryckligen föreskrivs
att domstolar och andra myndigheter vid bedömningen av skäligheten av yrkat
arvode skall utgå från den tid som faktiskt har lagts ned på uppdraget och som
kan anses rimlig att lägga ned mot bakgrund av uppdragets art och omfattning.
Ersättningen skall bestämmas med tillämpning av den av regeringen beslutade tim-
kostnadsnormen, men en möjlighet att sänka timersättningen, t.ex. på grund av
bristande skicklighet, eller att höja timersättningen därför att uppdraget har
utförts med särskilt stor skicklighet bör finnas. I sådana fall skall
timkostnadsnormen kunna frångås.
Regeringen kommenterar i det följande förslagets skilda delar bl.a mot bakgrund
av Lagrådets yttrande och de i ärendet inkomna yttrandena över utkastet till
lagrådsremiss. Vi återkommer med ytterligare kommentarer i
författningskommentaren.
Från advokatsamfundets sida är man kritisk till en sådan förändring av
nuvarande ordning som utkastet innebär. Samfundet menar att den föreslagna
konstruktionen är egendomlig och att domstolen ges två anvisningar där den ena
anger att domstolen skall döma ut skälig ersättning och den andra att den skall
döma ut den ersättning regeringen anvisar. Samfundet anför också att förslaget
bygger på en misstro mot domstolarna, nämligen på uppfattningen att domstolarna
inte skulle klara uppgiften att bestäma skälig ersättning, och att regeringen
genom den föreslagna konstruktionen avser att hindra domstolarna att döma fel.
Samfundet anför samtidigt att det inte är fel med en "timkostnadsnorm" så länge
den används bara som just en utgångspunkt. Enligt samfundet är det av praktiska
skäl lämpligt - kanske t.o.m. nödvändigt - att det finns någon form av
"normalarvode" som utgångspunkt. Däremot är det enligt samfundet fel om
domstolarna ges sådana anvisningar att de blir bundna av dem utom i
undantagsfall. Ett sådant system har enligt samfundet motsatt effekt än den
regeringen - liksom samfundet - anser eftersträvansvärd; nämligen att gynna
effektivitet och skicklighet.
Med anledning av samfundets påpekanden konstaterar regeringen inledningsvis att
lagtexten bör förtydligas så att skillnaden mellan den av regeringen beslutade
timkostnadsnormen och den timersättning som domstolen - eller myndigheten -
bestämmer i det enskilda fallet klart framgår.
Regeringen vill framhålla att bundenheten till timkostnadsnormen i praxis är så
stor att den föreslagna ändringen i praktiken inte är särskilt omvälvande. Den
väsentliga förändringen består i att regeringen ges kontroll över den normala
ersättning per timme som betalas över rättshjälpsanslaget och där varje krona
per timme har stor betydelse. Regeringen får naturligtvis inte bestämma en
timkostnadsnorm som är lägre än vad som utgör skälig ersättning per timme för
arbete utfört med "normal" omsorg och skicklighet. Bestämmelsens konstruktion,
att ersättningen skall vara skälig och bestämmas med tillämpning av
timkostnadsnormen, förutsätter att timkostnadsnormen håller sig inom ramen för
vad som är skäligt. Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter på denna
fråga i författningskommentaren (avsnitt 8.1). Vi vill också framhålla att det
knappast är relevant att tala om rätt eller fel i det här sammanhanget. Såsom
Högsta domstolens majoritet anförde i det ovan refererade rättsfallet NJA 1993
s. 260, är begreppet skälig ersättning vagt, och det kan finnas utrymme för
olika beräkningsmetoder när det gäller att bestämma ersättningsnivån.
Avsikten med förslaget är ingalunda den att domstolarna endast i exceptionella
undantagsfall skall kunna avvika från timkostnadsnormen. Tvärtom är det, som
samfundet anför, eftersträvansvärt med ett ersättningssystem som bättre gynnar
effektivitet och skicklighet. Förslaget tillgodoser enligt regeringens mening
det kravet eftersom det uttryckligen lyfter fram att domstolarna och
myndigheterna får avvika från timkostnadsnormen i höjande eller sänkande
riktning beroende på den skicklighet som biträdet eller försvararen har visat;
det torde i dag vara mindre vanligt att begärd ersättning sänks på grund av att
kvaliteten på arbetet varit undermålig. Det är också i praktiken svårt att få
förhöjd ersättning när arbetet utförts med särskild skicklighet.
Den av regeringen beslutade timkostnadsnormen blir mot denna bakgrund ett slags
"normalarvode" som domstolarna skall fastställa i alla de mål och ärenden som
utförts med normal skicklighet.
Advokatsamfundet kritiserar också förslaget för att det innebär en cementering
av nuvarande praxis som är fixerad vid tidsåtgången. Enligt samfundet bör i
stället åtgärder vidtas som leder åt motsatt håll.
Som samfundet anför har inte tidsåtgången i praxis fått den mindre tyngd vid
bedömningen av arvoden som eftersträvades genom reformen 1982. Regeringen gör
bedömningen att tidsåtgången tvärtom i praktiken kommit att bli den viktigaste
faktorn vid prövningen av ersättning för arbete. När den yrkade ersättningen för
arbete frångås är det t.ex. en vanlig motivering att biträdet eller försvararen
kunde utfört uppdraget på kortare tid. Det kan ifrågasättas om det är möjligt
att åstadkomma en ordning där skickligheten viktas mot tidsåtgången på det sätt
som samfundet vill och som eftersträvades med 1982 års reform. Vi menar för vår
del att den vägen har visat sig vara svårframkomlig, och kanske t.o.m. omöjlig.
Den betydelse tidsåtgången har fått i praktiken bör i stället komma till uttryck
i lagtexten.
Vårt förslag innebär alltså i så måtto en kodifiering av praxis att det
uttryckligen föreskrivs att hänsyn skall tas till tidsåtgången när arvodet
bestäms. Regeln balanseras emellertid av att det i lagtexten lyfts fram att
domstolarna vid arvodesprövningen skall ta hänsyn till den skicklighet, eller
bristande skicklighet, som biträdet eller försvararen visat. Förslaget innebär
således att såväl tidsåtgången som snabbheten och skickligheten skall inverka på
ersättningens storlek och regleringen bör rent av ha förutsättningar att bättre
än de nu gällande reglerna uppnå de syften som eftersträvades med 1982 års
reform.
Advokatsamfundet anför i sitt yttrande vidare att det inte är rimligt att
ersätta alla advokater och biträdande jurister med samma belopp per arbetad
timme. Det kan t.ex. ta tio timmar för en biträdande jurist att upprätta en
inlaga där en erfaren advokat presterar en motsvarande inlaga på halva tiden.
Regeringen vill här framhålla att förslaget i det avseendet inte innebär någon
förändring i förhållande till vad som gäller i dag. Det är alltså inte meningen
att den tid som faktiskt har lagts ner på uppdraget okritiskt skall läggas till
grund för ersättningen. Förslaget innebär - i likhet med vad som redan gäller -
att det är den tidsåtgång som kan anses rimlig med hänsyn till uppdragets art
och omfattning som berättigar till ersättning. Häri ligger att domstolen skall
värdera hur många timmar en "normalskicklig" advokat behöver för ett motsvarande
uppdrag och inte ge ersättning för fler timmar. En särskilt skicklig advokat,
som t.ex. har betydande erfarenhet på ett visst område och därför arbetat
ovanligt snabbt, kan kompenseras genom att han - såsom redovisats i det
föregående - får en timersättning som ligger över timkostnadsnormen. Skillnaden
i förhållande till gällande rätt är att det nu lagregleras hur den i en
kostnadsräkning angivna tidsåtgången skall bedömas.
Stockholms tingsrätt menar att det, om förslaget genomförs, finns en risk för
att försvarare och biträden mer frekvent begär förhöjd ersättning, vilket kan
orsaka merarbete för domstolarna. Det är möjligt att antalet yrkanden om
ersättning över normen kan öka. Det är delvis avsikten med förslaget, liksom det
är avsikten att ersättningen oftare än nu skall kunna jämkas nedåt. Något
markant ökning av arbetsbelastningen kan dock inte befaras. Det är tvärtom
troligt att en praxis till stöd för rättstillämpningen utvecklar sig relativt
snabbt.
Hithörande frågor behandlas för närvarande av Rättshjälpsutredningen och
regeringen vill framhålla att den nu föreslagna ordningen inte innebär något
hinder mot att reglerna utvecklas och förbättras genom förslag från utredningen.
6 Ekonomiska konsekvenser
Som anförts inledningsvis har det i årets budgetproposition aviserats en
besparing på rättshjälpsanslaget med 14 miljoner kr för det kommande budgetåret
(12 månader). När det gäller de besparingseffekter som kan uppnås med för-
ändringar av nivån på timersättningen leder - som redan framhållits - även
mycket blygsamma förändringar till kraftiga förändringar på rättshjälpsanslaget.
En utebliven höjning av timkostnadsnormen på några kronor kan spara flera
miljoner.
Den nu gällande timkostnadsnormen gäller t.o.m. 30 juni 1995. En ny norm skall
alltså fastställas under våren för att gälla det kommande året. Domstolsverket
har nyligen lämnat ett underlag för fastställande av timostnadsnormen för den
perioden. Enligt underlaget är den beräknade självkostnaden per timme för den
kommande perioden högre än den nu gällande normen. Som framgått i det föregående
skall timkostnadsnormen bestämmas på grundval av Domstolsverkets underlag, men
efter en kritisk granskning av de olika poster som ingår. Frågan skall beredas
inom Justitiedepartementet, bl.a efter överläggningar med advokatsamfundet.
Regeringen gör den preliminära bedömningen att det finns utrymme att åstadkomma
den besparing på rättshjälpsanslaget som har aviserats.
Eftersom timkostnadsnormen också utgör underlag för den konkursförvaltartaxa
som tillämpas i konkurser som skrivs av enligt 10 kap. 1 § konkurslagen, får en
förändring av nivån på normen också effekt på det anslag som belastas av de
konkurskostnader som inte kan tas ut av konkursboets medel.
7 Ikraftträdande m.m.
Lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1995. Några övergångsbestämmelser
behövs inte.
8 Författningskommentar
8.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
21 kap. 10 §
Bestämmelsens nya lydelse tar sikte på bedömningen av det arvode en offentlig
försvarare begär för sitt uppdrag och innebär att normalnivån på den
timersättning en offentlig försvarare skall tillerkännas bestäms av regeringen.
Regeln innebär en kodifiering av den ordning som utvecklats enligt praxis
samtidigt som den uttryckligen ger regeringen mandat att bestämma
timkostnadsnormens storlek. Den nya bestämmelsen innebär också att grunderna för
hur arvode skall bestämmas ändras genom att den vikt som i praktiken fästs vid
den tidsåtgång som redovisas i kostnadsräkningarna även kommer till uttryck i
lagtexten. Ersättningen för arbete skall enligt den nya lydelsen bestämmas med
utgångspunkt i den tidsåtgång som kan anses rimlig med hänsyn till uppdragets
art och omfattning med tillämpning av den timkostnadsnorm regeringen fast-
ställer. Timersättningen får avvika från normen om den skicklighet och omsorg
som uppdraget har utförts med eller andra omständigheter ger anledning till det.
Vid prövningen av arvodesyrkanden skall domstolen beakta det arbete som har
lagts ned på uppdraget och den tidsåtgång som redovisas. Anser domstolen att
arbetet har tagit för lång tid med hänsyn till uppdragets art eller omfattning
eller att arbetet delvis inte är ersättningsgillt skall det yrkade beloppet
sättas ned med utgångspunkt i den tidsåtgång som bedöms som rimlig. Som
huvudregel skall den av regeringen fastställda timkostnadsnormen betalas för
varje ersättningsgill arbetstimme. Timersättningen får dock sättas ned om
arbetet har utförts på ett mindre skickligt sätt eller höjas om det har utförts
särskilt skickligt. En advokat som är särskilt skicklig, t.ex. genom att han
eller hon har en särskild förtrogenhet med det aktuella rättsområdet, och därmed
har arbetat snabbare än en "normalskicklig" advokat bör alltså kunna ersättas
med ett timarvode som ligger över timkostnadsnormen. Också andra omständigheter
av betydelse i det enskilda fallet kan beaktas, både i sänkande eller höjande
riktning. I vissa fall kan det t.ex. komma i fråga att både sätta ned begärt
belopp för att arbetet har tagit längre tid än som är rimligt och sänka
timersättningen, om uppdraget har utförts mindre skickligt. Regleringen medger
inte att timersättningen höjs på den grunden att en advokat har särskilt höga
omkostnader för t.ex. kontor och liknande. Naturligtvis bör inte heller
timersättningen i det enskilda fallet sänkas för den som har särskilt låga fasta
kostnader i sin advokatverksamhet. Däremot kan det, i likhet med vad som gäller
i dag, beaktas i höjande riktning att en offentlig försvarare i ett omfattande
mål är bunden under en lång tid.
Den inledande meningen i första stycket behålls oförändrad. Offentliga
försvarare skall alltså ha rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan
och utlägg som uppdraget har krävt. Lagrådet utgår från att förskriften om
tillämpning av timkostnadsnormen - liksom vad som föreskrivs angående tidsåtgång
för uppdraget - avses vara underordnad bestämmelsen om att ersättningen skall
vara skälig. I sitt yttrande lämnar Lagrådet två alternativa förslag till
justeringar av lagtexten. Regeringen delar Lagrådets uppfattning om förhållandet
mellan föreskrifterna om att ersättningen skall vara skälig och att ersättningen
skall bestämmas med tillämpning av timkostnadsnormen. Andra och tredje
meningarna i första stycket kan beskrivas som en precisering av föreskriften i
första meningen. Sambandet mellan de två föreskrifterna bör komma till uttryck
genom att de inledande orden i andra meningen formuleras om. Bestämmelsen har
formulerats något annorlunda än enligt Lagrådets förslag.
Lagrådet tar också upp vad som gäller i fall en domstol skulle anse att
timkostnadsnormen inte uppfyller kravet på skälig ersättning (jfr NJA 1993 s.
114 och 260). Mera konkret gäller frågan om och i så fall under vilka
förutsättningar timkostnadsnormen kan åsidosättas. Såsom Lagrådet konstaterar
kan timkostnadsnormen åsidosättas endast om det är uppenbart att den står i
strid med bestämmelsen om att ersättning skall vara skälig (11 kap. 4 §
regeringsformen).
I andra stycket görs ett tillägg som innebär att regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer fastställer hur ersättningen för tidsspillan skall
beräknas. Förändringen innebär en kodifiering av den praxis som har utvecklats,
enligt vilken ersättningen för tidsspillan betalas med utgångspunkt i ett
fastställt belopp som formellt endast gäller inom det taxesatta området. Det är
lämpligt att Domstolsverket bestämmer ersättningen för tidsspillan enligt den
nya bestämmelsen på samma sätt som gäller för det taxesatta området.
De taxor som finns i dag gäller enbart för ersättning till offentliga
försvarare i sådana brottmål där endast en tilltalad och en offentlig förvarare
förekommer, och där den sammanlagda förhandlingstiden understiger tre timmar och
45 minuter. Även om en utvidgning av det taxesatta området skulle göras torde
knappast alla brottmål komma att omfattas. Ett tillägg av redaktionell art har
därför gjorts avseende bemyndigandet att fastställa taxa, som förtydligar att
taxor fastställs som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning i vissa fall.
8.2 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)
22 §
Ändringen i första stycket motsvarar ändringen i 21 kap. 10 § rättegångsbalken.
Vad som sagts i författningskommentaren till den bestämmelsen gäller också här.
Lagrådets synpunkter på lagtexten i 21 kap. 10 § rättegångsbalken gäller även 22
§ rättshjälpslagen. Därutöver skall förhållandet mellan den nya lydelsen av
första stycket och paragrafens tredje stycke kommenteras.
Enligt de nu gällande bestämmelserna i tredje stycket skall det när ersättning
bestäms beaktas om ett rättshjälpsbiträde genom vårdslöshet eller försummelse
föranlett kostnad för rättshjälpen. Vidare gäller att ersättningen får jämkas om
biträdet har missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp eller
besluta om substitution, eller om det annars finns särskilda skäl. Bedömningen
enligt första stycket skall göras fristående från den bedömning som skall göras
enligt tredje stycket. Bestämmelserna tar sikte på olika fall. Den prövning som
förutsätts i första stycket skall göras i samtliga fall där begärt arvode skall
prövas. En prövning enligt tredje stycket kan däremot endast bli aktuell om
biträdet föranlett kostnader för rättshjälpen genom sitt agerande eller när ett
ärende misskötts i så hög grad att bestämmelser om avvisande av ombud kan
tillämpas (se prop. 1978/79:90 s. 210). Ersättning kan i sådana fall jämkas till
noll, vilket inte är avsett vid en tillämpning av första stycket.
9 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429).
10 Lagtext
10.1Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 21 kap. 10 § rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21 kap.
10 §[1]
Offentlig försvarare Offentlig försvarare
har rätt till skälig har rätt till skälig
ersättning av allmänna ersättning av allmänna
medel för arbete, medel för arbete,
tidsspillan och utlägg tidsspillan och utlägg
som uppdraget har som uppdraget har
krävt. Vid bedömningen krävt. Ersättningen för
av vad som är skäligt arbete skall bestämmas
arvode skall med utgångspunkt i den
uppdragets art och tidsåtgång som är rimlig
omfattning beaktas. med hänsyn till upp-
Hänsyn skall också tas dragets art och
till andra omfattning och med
omständigheter av tillämpning av den tim-
betydelse, såsom den kostnadsnorm som
skicklighet och den regeringen fastställer.
omsorg som uppdraget Timersättningen får
har utförts med samt avvika från tim-
den tid som har lagts kostnadsnormen, om den
ned på uppdraget. Har skicklighet och den
försvararen lämnat den omsorg som uppdraget
misstänkte rådgivning i har utförts med eller
saken enligt rätts- andra omständigheter av
hjälpslagen (1972:429), betydelse ger
skall avdrag göras för anledning till det.
den rådgivningsavgift Har försvararen lämnat
som försvararen den misstänkte
uppburit. rådgivning i saken en-
ligt rättshjälpslagen
(1972:429), skall
avdrag göras för den
rådgivningsavgift som
Regeringen eller försvararen uppburit.
myndighet som Regeringen eller den
regeringen bestämmer myndighet som
fastställer taxa som regeringen bestämmer
skall tillämpas vid fastställer den taxa
bestämmande av ersätt- som skall tillämpas vid
ningen. bestämmande av
ersättningen i vissa
fall samt meddelar
föreskrifter om beräk-
ning av ersättningen för
tidsspillan.
**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1983:920.
Offentlig försvarare får inte förbehålla sig ytterligare ersättning av den
misstänkte. Om så ändå har skett, är förbehållet utan verkan.
______________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
10.2Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)
Härigenom föreskrivs att 22 § rättshjälpslagen (1972:429) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 §[1]
Biträde, Biträde,
bodelningsförrättare och bodelningsförrättare och
medlare har rätt till medlare har rätt till
skälig ersättning för skälig ersättning för
arbete, tidsspillan arbete, tidsspillan
och utlägg som och utlägg som
uppdraget har krävt. uppdraget har krävt.
Vid bedömningen av vad Ersättningen för arbete
som är skäligt arvode skall bestämmas med
skall uppdragets art utgångspunkt i den
och omfattning tidsåtgång som är rimlig
beaktas. Hänsyn skall med hänsyn till upp-
också tas till andra dragets art och
omständigheter av omfattning och med
betydelse, såsom den tillämpning av den
skicklighet och den timkostnadsnorm som
omsorg som uppdraget regeringen fastställer.
har utförts med samt Timersättningen får av-
den tid som har lagts vika från
ned på uppdraget. timkostnadsnormen, om
Regeringen eller den den skicklighet och
myndighet regeringen den omsorg som
bestämmer fastställer uppdraget har utförts
taxa som skall med eller andra om-
tillämpas vid ständigheter av
bestämmande av betydelse ger
ersättningen. anledning till det.
Regeringen eller den
myndighet som
regeringen bestämmer
fastställer den taxa
som skall tillämpas vid
bestämmande av
ersättningen i vissa
fall samt meddelar
föreskrifter om beräk-
ning av ersättningen för
tidsspillan.
Vid biträdesbyte enligt 21 § andra stycket gäller i fråga om det nya biträdets
rätt till ersättning för arbete som har utförts före beslutet om bytet vad som
sägs i 19 § första stycket.
Har biträde, bodelningsförrättare eller medlare genom vårdslöshet eller
försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid
ersättningens bestämmande. Om biträde missbrukat sin behörighet att bevilja
allmän rättshjälp eller besluta om substitution eller det eljest föreligger
särskilda skäl, får ersättningen jämkas.
Ersättning till biträde fastställes i mål eller ärende vid domstol av
domstolen. Ersättning till biträde i annat fall och till bodelningsförrättare
fastställes av Rättshjälpsmyndigheten. Ersättning till medlare fastställes av
domstolen.
Ersättning till biträde skall fastställas i samband med att den rättsliga
angelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller avslutas på något annat sätt.
Ersättningen till bodelningsförrättare eller medlare skall fastställas när
uppdraget har slutförts.
Har ett biträde underlåtit att i tid begära ersättning vid den domstol som haft
att besluta om den och har biträdet därigenom förlorat rätten att få ersättning
fastställd av domstolen, får Rättshjälpsmyndigheten fastställa ersättningen
under förutsättning att biträdet inte kände till att angelägenheten varit
anhängig vid domstolen eller att underlåtenheten beror på något annat ursäktligt
misstag. Ersättningen skall då alltid stanna på staten.
____________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1993:9.
Lagförslagen i utkastet till lagrådsremiss
1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 21 kap. 10 § rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21 kap.
10 §[1]
Offentlig försvarare Offentlig försvarare
har rätt till skälig har rätt till skälig
ersättning av allmänna ersättning av allmänna
medel för arbete, medel för arbete,
tidsspillan och utlägg tidsspillan och utlägg
som uppdraget har som uppdraget har
krävt. Vid bedömningen krävt. Ersättning för
av vad som är skäligt arbete skall bestämmas
arvode skall med beaktande av upp-
uppdragets art och dragets art och
omfattning beaktas. omfattning och med
Hänsyn skall också tas tillämpning av den tim-
till andra om- ersättning
ständigheter av (timkostnadsnorm) som
betydelse, såsom den regeringen fastställer.
skicklighet och den Ersättningen får avvika
omsorg som uppdraget från timkostnadsnormen
har utförts med samt om andra omständigheter
den tid som har lagts av betydelse, såsom den
ned på uppdraget. Har skicklighet och den
försvararen lämnat den omsorg som uppdraget
misstänkte rådgivning i har utförts med, ger
saken enligt rätts- anledning till det.
hjälpslagen (1972:429), Har försvararen lämnat
skall avdrag göras för den misstänkte
den rådgivningsavgift rådgivning i saken en-
som försvararen upp- ligt rättshjälpslagen
burit. (1972:429), skall av-
drag göras för den
rådgivningsavgift som
Regeringen eller försvararen uppburit.
myndighet som Regeringen eller
regeringen bestämmer myndighet som
fastställer taxa som regeringen bestämmer
skall tillämpas vid fastställer hur
bestämmande av ersätt- ersättning för tids-
ningen. spillan skall beräknas
samt den taxa som
skall tillämpas vid
bestämmande av
ersättning i vissa
fall.
Offentlig försvarare får inte förbehålla sig ytterligare ersättning av den
misstänkte. Om så ändå har skett, är förbehållet utan verkan.
__________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1983:920.
2 Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)
Härigenom föreskrivs att 22 § rättshjälpslagen (1972:429) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 §[1]
Biträde, Biträde,
bodelningsförrättare och bodelningsförrättare och
medlare har rätt till medlare har rätt till
skälig ersättning för skälig ersättning för
arbete, tidsspillan arbete, tidsspillan
och utlägg som och utlägg som
uppdraget har krävt. uppdraget har krävt.
Vid bedömningen av vad Ersättning för arbete
som är skäligt arvode skall bestämmas med
skall uppdragets art beaktande av
och omfattning uppdragets art och
beaktas. Hänsyn skall omfattning och med
också tas till andra tillämpning av den tim-
omständigheter av be- ersättning
tydelse, såsom den (timkostnadsnorm) som
skicklighet och den regeringen fastställer.
omsorg som uppdraget Ersättningen får avvika
har utförts med samt från timkostnadsnormen
den tid som har lagts om andra omständigheter
ned på uppdraget. av betydelse, såsom den
Regeringen eller den skicklighet och den
myndighet regeringen omsorg som uppdraget
bestämmer fastställer har utförts med, ger
taxa som skall anledning till det.
tillämpas vid Regeringen eller den
bestämmande av myndighet regeringen
ersättningen. bestämmer fastställer
hur ersättning för
tidsspillan skall
beräknas samt den taxa
som skall tillämpas vid
bestämmande av
ersättning i vissa
fall.
Vid biträdesbyte enligt 21 § andra stycket gäller i fråga om det nya biträdets
rätt till ersättning för arbete som har utförts före beslutet om bytet vad som
sägs i 19 § första stycket.
Har biträde, bodelningsförrättare eller medlare genom vårdslöshet eller
försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid
ersättningens bestämmande. Om biträde missbrukat sin behörighet att bevilja
allmän rättshjälp eller besluta om substitution eller det eljest föreligger
särskilda skäl, får ersättningen jämkas.
Ersättning till biträde fastställes i mål eller ärende vid domstol av
domstolen. Ersättning till biträde i annat fall och till bodelningsförrättare
fastställes av Rättshjälpsmyndigheten. Ersättning till medlare fastställes av
domstolen.
Ersättning till biträde skall fastställas i samband med att den rättsliga
angelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller avslutas på något annat sätt.
Ersättningen till bodelningsförrättare eller medlare skall fastställas när
uppdraget har slutförts.
Har ett biträde underlåtit att i tid begära ersättning vid den domstol som haft
att besluta om den och har biträdet därigenom förlorat rätten att få ersättning
fastställd av domstolen, får Rättshjälpsmyndigheten fastställa ersättningen
under förutsättning att biträdet inte kände till att angelägenheten varit
anhängig vid domstolen eller att underlåtenheten beror på något annat ursäktligt
misstag. Ersättningen skall då alltid stanna på staten.
___________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1993:9.
Lagrådsremissens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 21 kap. 10 § rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21 kap.
10 §[1]
Offentlig försvarare Offentlig försvarare
har rätt till skälig har rätt till skälig
ersättning av allmänna ersättning av allmänna
medel för arbete, medel för arbete,
tidsspillan och utlägg tidsspillan och utlägg
som uppdraget har som uppdraget har
krävt. Vid bedömningen krävt. Ersättning för
av vad som är skäligt arbete skall bestämmas
arvode skall med utgångspunkt i den
uppdragets art och tidsåtgång som kan anses
omfattning beaktas. rimlig med hänsyn till
Hänsyn skall också tas uppdragets art och
till andra omfattning, och med
omständigheter av tillämpning av den tim-
betydelse, såsom den kostnadsnorm som
skicklighet och den regeringen fastställer.
omsorg som uppdraget Timersättningen får av-
har utförts med samt vika från timkostnads-
den tid som har lagts normen om andra
ned på uppdraget. Har omständigheter av be-
försvararen lämnat den tydelse, såsom den
misstänkte rådgivning i skicklighet och den
saken enligt omsorg som uppdraget
rättshjälpslagen har utförts med, ger
(1972:429), skall anledning till det.
avdrag göras för den Har försvararen lämnat
rådgivningsavgift som den misstänkte
försvararen uppburit. rådgivning i saken en-
ligt rättshjälpslagen
(1972:429), skall
avdrag göras för den
rådgivningsavgift som
Regeringen eller försvararen uppburit.
myndighet som Regeringen eller den
regeringen bestämmer myndighet som
fastställer taxa som regeringen bestämmer
skall tillämpas vid fastställer hur
bestämmande av ersätt- ersättning för tids-
ningen. spillan skall beräknas
samt den taxa som
skall tillämpas vid
bestämmande av
ersättning i vissa
fall.
**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1983:920.
Offentlig försvarare får inte förbehålla sig ytterligare ersättning av den
misstänkte. Om så ändå har skett, är förbehållet utan verkan.
___________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
2 Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)
Härigenom föreskrivs att 22 § rättshjälpslagen (1972:429) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 §[1]
Biträde, Biträde,
bodelningsförrättare och bodelningsförrättare och
medlare har rätt till medlare har rätt till
skälig ersättning för skälig ersättning för
arbete, tidsspillan arbete, tidsspillan
och utlägg som och utlägg som
uppdraget har krävt. uppdraget har krävt.
Vid bedömningen av vad Ersättning för arbete
som är skäligt arvode skall bestämmas med
skall uppdragets art utgångspunkt i den
och omfattning tidsåtgång som kan anses
beaktas. Hänsyn skall rimlig med hänsyn till
också tas till andra uppdragets art och
omständigheter av be- omfattning, och med
tydelse, såsom den tillämpning av den
skicklighet och den timkostnadsnorm som
omsorg som uppdraget regeringen fastställer.
har utförts med samt Timersättningen får av-
den tid som har lagts vika från
ned på uppdraget. timkostnadsnormen om
Regeringen eller den andra omständigheter av
myndighet regeringen betydelse, såsom den
bestämmer fastställer skicklighet och den
taxa som skall omsorg som uppdraget
tillämpas vid har utförts med, ger
bestämmande av anledning till det.
ersättningen. Regeringen eller den
myndighet som
regeringen bestämmer
fastställer hur ersätt-
ning för tidsspillan
skall beräknas samt den
taxa som skall
tillämpas vid
bestämmande av
ersättning i vissa
fall.
Vid biträdesbyte enligt 21 § andra stycket gäller i fråga om det nya biträdets
rätt till ersättning för arbete som har utförts före beslutet om bytet vad som
sägs i 19 § första stycket.
Har biträde, bodelningsförrättare eller medlare genom vårdslöshet eller
försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid
ersättningens bestämmande. Om biträde missbrukat sin behörighet att bevilja
allmän rättshjälp eller besluta om substitution eller det eljest föreligger
särskilda skäl, får ersättningen jämkas.
Ersättning till biträde fastställes i mål eller ärende vid domstol av
domstolen. Ersättning till biträde i annat fall och till bodelningsförrättare
fastställes av Rättshjälpsmyndigheten. Ersättning till medlare fastställes av
domstolen.
Ersättning till biträde skall fastställas i samband med att den rättsliga
angelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller avslutas på något annat sätt.
Ersättningen till bodelningsförrättare eller medlare skall fastställas när
uppdraget har slutförts.
Har ett biträde underlåtit att i tid begära ersättning vid den domstol som haft
att besluta om den och har biträdet därigenom förlorat rätten att få ersättning
fastställd av domstolen, får Rättshjälpsmyndigheten fastställa ersättningen
under förutsättning att biträdet inte kände till att angelägenheten varit
anhängig vid domstolen eller att underlåtenheten beror på något annat ursäktligt
misstag. Ersättningen skall då alltid stanna på staten.
__________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1993:9.
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-03-23
Närvarande: justitierådet Torkel Gregow, justitierådet Lars Å. Beckman,
regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt en lagrådsremiss den 16 mars 1995 (Justitiedepartementet) har regeringen
beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Cecilia Renfors.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
21 kap. 10 §
Paragrafen, som reglerar offentlig försvarares rätt till ersättning i anledning
av uppdraget, föreslås ändrad på så sätt att en av regeringen fastställd
timkostnadsnorm över lag skall vara avgörande vid bestämmande av ersättning för
arbete. Det föreslås också bl.a. att betydelsen av den tidsåtgång som arbetet
krävt skall komma till klart uttryck i lagtexten.
I förslaget har den nuvarande första meningen i första stycket, enligt vilken
offentlig försvarare har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för
arbete, tidspillan och utlägg som uppdraget har krävt, behållits oförändrad. I
en andra mening anges att ersättning för arbete skall bestämmas med utgångspunkt
i den tidsåtgång som kan anses rimlig med hänsyn till uppdragets art och
omfattning och med tillämpning av den timkostnadsnorm som regeringen
fastställer. I tredje meningen ges föreskrifter om förutsättningar för att
timersättningen skall få bestämmas till belopp som avviker från
timkostnadsnormen. Andra stycket i förslaget innehåller ett bemyndigande att
meddela föreskrifter angående ersättning för tidsspillan och att fastställa taxa
som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning i vissa fall.
Förslaget föranleder frågan hur föreskriften i första stycket andra meningen om
att ersättning för arbete skall bestämmas med tillämpning av timkostnadsnormen
förhåller sig till bestämmelsen i första meningen om att ersättningen skall vara
skälig. Lagrådet utgår från att föreskriften om tillämpning av timkostnadsnormen
- liksom vad som föreskrivs angående tidsåtgång för uppdraget - avses vara
underordnad bestämmelsen om att ersättningen skall vara skälig (jfr
lagrådsremissen s. 15); annars skulle paragrafen innehålla två skilda regler om
bestämmande av ersättningen.
Detta samband bör enligt Lagrådets mening komma till tydligare uttryck än som
skett i remissförslaget. En möjlighet är att de inledande orden i första stycket
andra meningen jämkas på följande sätt: "Ersättningen skall i fråga om arbete
bestämmas ... ". I så fall bör motsvarande ändringar göras i andra stycket. Ett
annat och mera klargörande alternativ är att andra-fjärde meningarna i första
stycket i förslaget får bilda ett särskilt, andra stycke, varvid andra och
tredje styckena i förslaget blir tredje och fjärde stycken. Första meningen i
första stycket skulle då utgöra ett särskilt stycke, dock med tillägg av en
mening av förslagsvis följande lydelse: "Vid tillämpning härav skall beaktas vad
som sägs i andra och tredje styckena".
Förslaget aktualiserar också frågan vad som gäller i fall en domstol skulle
anse att timkostnadsnormen inte uppfyller kravet på skälig ersättning (jfr NJA
1993 s. 114 och 260). Mera konkret gäller frågan om och i så fall under vilka
förutsättningar timkostnadsnormen kan åsidosättas. Som bestämmelsen är
konstruerad kunde det möjligen hävdas att frågan om åsidosättande inte skulle
avse själva timkostnadsnormen utan lagbestämmelsen om tillämpningen av
timkostnadsnormen. Så bör dock inte regleringen uppfattas. Jämförelse skall
alltså göras mellan timkostnadsnormen och regeln om skälig ersättning. Eftersom
timkostnadsnormen skall fastställas av regeringen och vara tillämplig på alla
ersättningar som tillkommer offentliga försvarare, kan den åsidosättas endast om
det är uppenbart att den står i strid med bestämmelsen om att ersättningen skall
vara skälig (11 kap. 14 § regeringsformen).
Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen
22 §
Vad Lagrådet har anfört i anslutning till förslaget om ändring av 21 kap. 10 §
rättegångsbalken gäller också den föreslagna ändringen i 22 § rättshjälpslagen.
Rättsdatablad
Författningsrubrik Bestämmelser som Celexnummer för
inför, ändrar, upp-bakomliggande EG-
häver eller regler
upprepar ett
normgivnings-
bemyndigande
Rättegångsbalken 21 kap. 10 §
Rätthjälpslagen 22 §
(1972:429)
Innehållsförteckning
A. Allmänna val m.m................................ 1
A 7. Kampanjkostnader m.m. för val till Europaparlamentet 1
D. Domstolsväsendet m.m............................ 1
D 2. Domstolarna m.m............................ 1
Arvoden på rättshjälpsområdet........................ 2
Sammanfattning.................................. 2
1 Ärendet och dess beredning...................... 3
2 Bakgrund........................................ 3
3 Gällande bestämmelser om arvoden till rättshjälpsbiträden och
offentliga försvarare m.fl...................... 4
4 Taxorna och timkostnadsnormen................... 5
5 Nivån på timersättningen........................ 7
6 Ekonomiska konsekvenser ........................ 12
7 Ikraftträdande m.m.............................. 12
8 Författningskommentar........................... 13
8.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 13
8.2 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) 14
9 Förslag till riksdagsbeslut..................... 15
10 Lagtext......................................... 16
10.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 16
10.2 Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) 18
Bilaga 3.1Lagförslagen i utkastet till lagrådsremiss. 20
1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 20
2 Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) 21
Bilaga 3.2Lagrådsremissens lagförslag................ 23
1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 23
2 Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) 25
Bilaga 3.3Lagrådets yttrande......................... 27
Rättsdatablad........................................ 29