Post 6844 av 7186 träffar
Propositionsnummer ·
1994/95:97 ·
Ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner
Ansvarig myndighet: Utrikesdepartementet
Dokument: Prop. 97
Regeringens proposition
1994/95:97
Ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner
Prop.
1994/95:97
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 10 november 1994
Mona Sahlin
Mats Hellström
(Utrikesdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Sverige har ansökt om medlemskap i Europeiska unionen. Skulle Sverige bli medlem
av EU kommer EG:s rättsakter att bli gällande i Sverige. EG-förordningar är
direkt tillämpliga i varje medlemsstat. Detta innebär bl.a. att de förordningar
om ekonomiska sanktioner som är i kraft vid en eventuell svensk anslutning blir
direkt tillämpliga i Sverige. Förordningarna innehåller uppmaningar till
medlemsstaterna att förse dem med nationella påföljder. I propositionen föreslås
att ansvarsbestämmelserna m.m. i lagen (1971:176) om vissa internationella
sanktioner görs tillämpliga på EG:s förordningar om ekonomiska sanktioner.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut.............. 3
2 Lagtext.................................. 3
3 Ärendet och dess beredning............... 6
4 EG-rätten - en översikt................. 7
5 Sanktionsinstrumentet inom EU............ 8
6 FN:s säkerhetsråds beslut om sanktioner
och EG:s sanktioner...................... 9
7 Sverige och EG:s sanktioner.............. 13
8 Ansvarsbestämmelser m.m. till EG:s
förordningar om sanktioner............... 15
9 Befogenhet för tullverket att använda
tvångsmedel m.m. i fråga om brott mot
bestämmelserna i EG:s förordningar om
sanktioner............................... 18
10 Författningskommentar.................... 20
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 10 november 1994.......................... 28
Rättsdatablad................................. 29
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1971:176) om vissa
internationella sanktioner.
Vidare föreslår regeringen att riksdagen mot bakgrund av ärendets brådskande
natur beslutar att förkorta motionstiden till 7 dagar.
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella
sanktioner
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1971:176) om vissa internationella
sanktioner dels att 11-14 och 16 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i
lagen skall införas en ny bestämmelse, 17 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 §[1]
Den som bryter mot Den som bryter mot
förbud som har meddelats förbud som har meddelats
med stöd av 3 - 8 §§ med stöd av 3 - 8 §§ döms,
döm, om gärningen skett om gärningen skett
uppsåtligen, till böter uppsåtligen, till böter
eller fängelse i högst eller fängelse i högst två
två år eller, om brottet år eller, om brottet är
är grovt, till fängelse grovt, till fängelse i
i högst fyra år. Har högst fyra år. Har
gärningen skett av grov gärningen skett av grov
oaktsamhet, döms till oaktsamhet, döms till
böter eller fängelse i böter eller fängelse i
högst sex månader. I högst sex månader.
ringa fall skall inte
dömas till ansvar.
Det som sägs i första
stycket gäller också den
som bryter mot förbud i
förordningar om
ekonomiska sanktioner
som har beslutats av
Europeiska gemenskapen
med anledning av sådana
beslut eller
För anstiftan av eller rekommendationer som
medhjälp till gärning avses i 1 § första
som avses i första stycket.
stycket döms inte till Till ansvar enligt
ansvar. denna paragraf skall
inte dömas i ringa fall.
Till ansvar skall inte
I den mån det påkallas heller dömas för anstiftan
med anledning av beslut av eller medhjälp till
eller rekommendation gärningar som avses i
som avses i 1 § första denna paragraf.
stycket eller samarbete Regeringen kan
som avses i 1 § andra förordna att en svensk
stycket kan regeringen medborgare som utomlands
förordna att en svensk har begått brott som
medborgare, som utom avses i denna paragraf
riket har begått brott skall dömas efter denna
som avses i denna lag och vid svensk
paragraf, skall dömas domstol, om det föranleds
efter denna lag och vid av ett beslut eller en
svensk domstol, även om rekommendation enligt 1 §
2 kap. 2 eller 3 § första stycket eller av
brottsbalken inte är samarbete enligt 1 §
tillämplig och utan andra stycket. Detta
hinder av 2 kap. 5 a § gäller även om 2 kap. 2
första och andra eller 3 § brottsbalken
styckena nämnda balk. inte är tillämplig och
trots 2 kap. 5 a § första
och andra styckena den
balken.
12 §
Utbyte av brott enligt Utbyte av brott enligt
denna lag skall 11 § skall förklaras
förklaras förverkat, om förverkat, om det inte är
det ej är uppenbart uppenbart obilligt.
obilligt.
13 §
Egendom som använts så- Egendom som använts såsom
som hjälpmedel vid brott hjälpmedel vid brott
enligt denna lag eller enligt 11 § eller som
som frambragts genom frambragts genom sådant
sådant brott kan brott kan förklaras
förklaras förverkad, om förverkad, om det är
det är påkallat till påkallat till förebyggande
förebyggande av brott av brott eller eljest
eller eljest särskilda särskilda skäl föreligger.
skäl föreligger. Det- Detsamma gäller egendom
samma gäller egendom med vilken tagits
med vilken tagits befattning som utgör
befattning som utgör brott enligt 11 §.
brott enligt denna lag. I stället för egendomen
I stället för egen- kan dess värde förklaras
domen kan dess värde förverkat.
förklaras förverkat.
14 §[2]
Åtal för brott enligt Åtal för brott enligt 11 §
denna lag får väckas får väckas endast efter
endast efter förordnande förordnande av regeringen
av regeringen eller den eller den regeringen
regeringen bemyndigar. bemyndigar.
16 §[3]
Har regeringen meddelat Har regeringen meddelat
förbud som avses i 3 § förbud som avses i 3 §
eller 5 § 2 eller 5, eller 5 § 2 eller 5,
gäller 13 - 19 §§ lagen gäller 13 - 19 §§ lagen
(1960:418) om straff för (1960:418) om straff för
varusmuggling i fråga om varusmuggling i fråga om
brott mot sådant förbud. brott mot sådant förbud.
Detsamma gäller vid
brott mot motsvarande
förbud i sådana av
Europeiska gemenskapen
beslutade förordningar
som avses i 11 § andra
stycket.
17 §
Regeringen skall i
Svensk
författningssamling ge
till känna, vilka
förordningar om
ekonomiska sanktioner
som har beslutats av
Europeiska gemenskapen
med anledning av sådana
beslut eller
rekommendationer som
avses i 1 § första stycket
och beträffande vilka
straffansvar därför gäller
i landet direkt enligt
11 § andra stycket.
_________________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1992:1257.
[2] Senaste lydelse 1979:515.
[3] Senaste lydelse 1989:51.
3 Ärendet och dess beredning
Enligt Förenta nationernas (FN) stadga (prop. 1946:196) kan FN:s säkerhetsråd
under vissa förhållanden anta resolutioner om sanktioner av icke militär natur i
syfte att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Sådana
resolutioner kan ges i form av bindande beslut eller rekommendationer. En stat
som är medlem i FN är enligt FN:s stadga skyldig att godta och verkställa
säkerhetsrådets bindande beslut om sådana sanktioner. En rekommendation av rådet
är däremot endast en uppmaning till medlemsstaterna utan beslutets bindande
kraft.
För att ge regeringen möjlighet att snabbt vidta åtgärder i den mån sådana
påkallas med anledning av ett beslut eller en rekommendation som har meddelats
av FN:s säkerhetsråd antogs år 1971 lagen (1971:176) om vissa internationella
sanktioner.
Lagen är en s.k. fullmaktslag som formellt är i kraft men som i huvudsak
endast kan tillämpas för att fullfölja säkerhetsrådets beslut eller
rekommendationer. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1993 kan
lagen också tillämpas om samarbetet med Europeiska gemenskaperna (EG) eller inom
Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) för att främja internationell fred och
säkerhet påkallar det och om det är ett svenskt intresse att åtgärder införs
utan dröjsmål.
Sverige har ansökt om medlemskap i Europeiska unionen (EU). Om svenska folket
ger sitt ja till medlemskap och ratifikationsproceduren avslutas före
årsskiftet, kan Sverige inträda som medlem den 1 januari 1995. Vid ett svenskt
medlemskap i EU kommer delar av den svenska sanktionslagstiftningen inte längre
att kunna tillämpas. Ekonomiska sanktioner kommer till stor del att regleras
genom EG-rättsakter, närmare bestämt förordningar, vilka är direkt tillämpliga i
medlemsländerna. Motsvarande svenska nationella bestämmelser får då inte
tillämpas och bör därför upphävas. I vissa delar krävs dock även
fortsättningsvis nationella bestämmelser, exempelvis på områden där gemenskapen
saknar kompetens. Detta gäller t.ex. för ansvarsbestämmelser.
Regeringen beslutade den 22 december 1993 att en särskild utredare skulle
tillkallas med uppgift att se över lagen (1971:176) om vissa internationella
sanktioner (UD 1993:144). I mars 1994 tillsattes ordförande, experter,
sakkunniga och sekreterare i utredningen, som antog namnet
Sanktionslagsutredningen. I uppdraget ingår förutom en allmän översyn av lagen
också att beakta vilka konsekvenser ett svenskt medlemskap i EU kan medföra för
den tekniska utformningen av det svenska regelverket, samt att därvid bl.a.
föreslå de ändringar som påkallas av detta. Utredningen har ännu inte avslutat
sitt arbete. I avbidan på utredningens betänkande måste emellertid frågan om
kompletterande ansvarsbestämmelser till EG:s rättsakter tas upp särskilt. Ett
svenskt medlemskap i EU kräver, som anförts ovan, att bestämmelser om påföljder
till de ifrågavarande förordningarna finns vid dagen för anslutningen.
Propositionen innehåller förslag om detta. Beredningsarbetet inom
regeringskansliet har skett i nära samarbete med utredningen. Synpunkter har
inhämtats från Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen samt från Generaltullstyrelsen
och Kommerskollegium.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 27 oktober 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över det
lagförslag som finns i bilaga 1.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 2.
Regeringen har i propositionen inte ansett sig kunna följa Lagrådets förslag.
Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitt 8.
4 EG-rätten - en översikt
Den europeiska unionen är grundad på folkrättsliga fördrag mellan suveräna
stater. De grundläggande fördragen utgörs av Romfördraget, Parisfördraget,
Euratomfördraget och Maastrichtfördraget med tillhörande protokoll och bilagor.
Till de grundläggande fördragen hör också de fördrag och beslut som innehåller
tillägg till eller ändringar i de tre ursprungliga fördragen.
Maastrichtfördraget innehåller till övervägande del sådana ändringar och
tillägg. Reglerna i fördragen brukar betecknas primärrätt.
De grundläggande fördragen upprättar gemenskapens institutioner och tilldelar
institutionerna deras befogenheter eller kompetenser.
EU:s institutioner är Europaparlamentet, rådet, kommissionen, domstolen och
revisionsrätten. Andra viktiga organ är Ekonomiska och sociala kommittén och
Regionkommittén. Allmänna politiska riktlinjer för unionens utveckling
fastställs av Europeiska rådet.
De rättsakter som institutionerna utfärdar med stöd av bemyndigandena i
fördragen brukar betecknas sekundärrätt. För att fullgöra sina uppgifter skall
Europaparlamentet och rådet gemensamt, rådet eller kommissionen i enlighet med
fördragets bestämmelser utfärda förordningar och direktiv, fatta beslut samt
avge rekommendationer och yttranden (artikel 189 i Romfördraget).
En förordning har allmän giltighet, är i alla delar bindande och är direkt
tillämplig i varje medlemsstat. Förordningar skall i sin gemenskapsrättsliga
form omedelbart tillämpas av enskilda och av medlemsstaternas domstolar och
förvaltningsmyndigheter.
Direktiv är bindande för varje medlemsstat med avseende på det resultat som
skall uppnås men överlåter åt de nationella myndigheterna att bestämma form och
tillvägagångssätt för genomförandet. Ett beslut är bindande i alla delar för dem
som det är riktat till.
Till skillnad från förordningar, direktiv och beslut är rekommendationer och
yttranden inte bindande. Uppräkningen av rättsakter i artikel 189 är inte
uttömmande. Förutom de där nämnda typerna av rättsakter finns andra åtgärder som
måste företas i annan form, vilket framgår på andra håll i de grundläggande
fördragen.
Gemenskapsrätten har företräde framför nationell lag. Detta medför att det inte
är möjligt för en medlemsstat att åsidosätta gemenskapsrätten genom att
lagstifta internt på ett område som regleras av gemenskapsrätten eller att
annars sätta denna ur spel genom nationella åtgärder. Icke desto mindre kan det
vara nödvändigt att fastställa utfyllande regler nationellt. Som exempel härpå
kan nämnas bestämmelser om påföljder för överträdelse av förordningar om
ekonomiska sanktioner.
5 Sanktionsinstrumentet inom EU
För att FN:s säkerhetsråds resolutioner om sanktioner skall bli tillämpliga i de
stater som är medlemmar i EU krävs åtgärder på gemenskapsnivå i form av en
förordning eller att nationella åtgärder vidtas. Vilken lösning som väljs är
främst beroende på om EG har normgivningskompetens på området. Även andra
faktorer kan ha betydelse. Inom EG:s kompetensområde blir enligt principen om
förordningars direkta tillämplighet sanktioner beslutade av FN en del av den
nationella rätten så snart EG utfärdat en förordning i ämnet som trätt i kraft.
Under EG-staternas politiska samarbete (EPS) betraktades införandet av
handelssanktioner som ett utrikespolitiskt beslut, varför enhälligt beslut
krävdes. De åtgärder man enats om fick därefter beslutas i formell ordning inom
EG eller i de enskilda länderna, allt efter kompetens.
Beslut som fattats av FN:s säkerhetsråd gällande ekonomiska sanktioner har på
de områden som ligger inom EG:s kompetens genomförts genom förordningar.
Artikel 113.1 i Romfördraget har fram till år 1993 utgjort den rättsliga
grunden för beslutade rådsförordningar om ekonomiska sanktioner. Den har
följande lydelse: "Den gemensamma handelspolitiken skall grundas på enhetliga
principer, särskilt när det gäller att ändra tulltaxor, ingå tull- och
handelsavtal, uppnå enhetlighet i fråga om liberaliseringsåtgärder,
exportpolitik samt handelspolitiska skyddsåtgärder, inbegripet åtgärder vid
dumping och subventioner." För uppfyllandet av sanktionerna i den del de har
avsett förbud mot tillgodoseende av rättsliga anspråk från en blockerad stats
sida har dock artikel 235 i Romfördraget åberopats.
I och med Maastrichtfördraget förändrades förfarandet. I fördraget kom
medlemsstaterna överens om att fastställa och genomföra en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik, GUSP, EU-samarbetets andra pelare. Artikel J i avdelning V i
fördraget behandlar utförligt samarbetets syften, omfattning och beslutsformer.
Fördraget skiljer principiellt på två olika slags beslut inom området för GUSP.
Det ena slaget, enligt artikel J.2, innebär att medlemsstaterna fastställer en
gemensam ståndpunkt (common position), vilken därefter skall vara vägledande för
varje lands nationella politik och dess uppträdande inom internationella
organisationer och på internationella konferenser. Sådant beslut fattas av
ministerrådet och alltid med enhällighet. Det andra slaget av beslut, enligt
artikel J.3, avser s.k. gemensamma aktioner (joint action). Rådet skall på
grundval av allmänna riktlinjer från Europeiska rådet besluta att en fråga skall
bli föremål för en gemensam aktion. Även ett sådant beslut måste vara enhälligt.
Rådet kan dock med enhälligt beslut avgöra vilka frågor under den gemensamma
aktionens förlopp som kan avgöras med kvalificerad majoritet. I beslutet skall
anges bl.a. aktionens exakta omfattning, mål, tidsram, medel och förfaranden.
Till skillnad från EPS, vars resultat formellt endast var vägledande är GUSP
bindande för medlemsstaterna. Sanktionsbeslut är också under Maastrichtfördraget
utrikespolitiska beslut. Gemensamma aktioner är, när de väl beslutats,
förpliktande och gemensamma ståndpunkter lägger fast ramen för medlemsstaternas
agerande på berört område.
Genom Maastrichtfördraget infördes artikel 228a som reglerar hur ett beslut om
ekonomiska sanktioner inom utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet skall
omvandlas till åtgärder under EU:s s.k. första pelare: "Om en gemensam
ståndpunkt eller en gemensam åtgärd som har beslutats enligt bestämmelserna om
en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Fördraget om Europeiska unionen
förutsätter ett handlande från gemenskapens sida som helt eller delvis avbryter
eller begränsar de ekonomiska förbindelserna med ett eller flera tredje länder,
skall rådet besluta om de brådskande åtgärder som är nödvändiga. Rådet skall
besluta med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen." Artikeln utgör i
stort en kodifiering av gällande praxis. Den förutsätter således att en gemensam
ståndpunkt eller aktion om sanktioner enligt artikel J.2 eller J.3 antagits.
Genom Maastrichtfördraget har också införts en artikel 73g, vilken (punkt 1)
medger rätt för rådet att i vissa fall av internationella sanktioner besluta om
inskränkningar i förbuden mot restriktioner för kapitalrörelser och betalningar.
Den situation som avses är, då beslut om inskränkningar av de ekonomiska
relationerna med ett eller flera tredje länder tas enligt bestämmelserna för den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Även åtgärder enligt artikel 73g
första punkten förutsätter att en gemensam ståndpunkt eller aktion om
sanktioner enligt artikel J.2 eller J.3 antagits.
6 FN:s säkerhetsråds beslut om sanktioner och EG:s sanktioner
Sverige har på grund av sanktioner beslutade eller rekommenderade av FN:s
säkerhetsråd (FN-sanktioner) förordnat om sanktionslagens tillämpning mot Irak,
Libyen, "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro), Haiti, Angola
såvitt avser UNITA och Bosnien-Hercegovina såvitt avser områden under
bosnisk-serbiska styrkors kontroll. Gemenskapen har infört ekonomiska sanktioner
mot samma länder och områden.
Irak och Kuwait
Den 6 augusti 1990 antog FN:s säkerhetsråd resolution nr 661 (1990) om
sanktioner mot Irak och Kuwait. Sanktionerna omfattade förbud mot införsel till
och utförsel från Irak och Kuwait av varor jämte förbud att främja sådan handel
samt ett förbud att utföra betalningar till dessa länder. Genom resolution nr
670 (1990) den 25 september 1990 infördes ett flygembargo mot Irak och Kuwait.
Dessa resolutioner föranledde gemenskapen att införa sanktioner genom rådets
förordning (EEG) nr 2340/90 av den 8 augusti 1990 och förordning (EEG) nr
3155/90 av den 29 oktober 1990. Den rättsliga grunden för införandet av
sanktionerna angavs vara artikel 113 i Romfördraget. Genom förordningarna
infördes sanktioner som täckte FN:s sanktioner utom vad avsåg
betalningsförbudet, vilket följaktligen fick regleras av medlemsstaterna på det
nationella planet. Därtill infördes förbud mot tillhandahållande av
icke-finansiella tjänster med vissa undantag. Däremot fanns inga bestämmelser om
påföljder för överträdelser av förbuden.
Kuwaits befrielse innebar att landet undantogs från sanktionerna den 2 mars
1991.
FN:s säkerhetsråds resolution 687 (1991) den 3 april 1991 innebar vissa
lättnader avseende varor för humanitärt bruk samt ett förbud att tillgodose
irakiska rättsanspråk. Resolutionen genomfördes på grundval av artiklarna 113
och 235 i Romfördraget genom rådets förordning (EEG) nr 1194/91 av den 7 maj
1991 och förordning (EEG) nr 3541/92 av den 7 december 1992. Enligt artikel 5 i
den senare förordningen skall varje enskild medlemsstat inom gemenskapen
bestämma de påföljder som skall införas för överträdelse av bestämmelserna i
förordningen.
Libyen
Den 31 mars 1992 antog FN:s säkerhetsråd resolution nr 748 (1992) om sanktioner
mot Libyen. Däri beslutades bl.a. om flygembargo mot Libyen och förbud mot
handel med flygplan eller flygplansdelar samt med vapen. Resolutionen inrymde
också förbud mot tillhandahållande av tjänster i samband med dessa förbjudna
åtgärder. Genom rådets förordning (EEG) nr 945/92 av den 14 april 1992 infördes
med åberopande av artikel 113 i Romfördraget motsvarande sanktioner inom
gemenskapen utom de delar som avsåg bl.a. vapenembargot. Det senare är
överlämnat till de enskilda medlemsländernas nationella åtgärder.
Den 11 november 1993 antog FN:s säkerhetsråd resolution nr 883 (1993) om
utvidgade sanktioner mot Libyen. Därigenom beslutades bl.a. om frysning av
libyska tillgångar. Vidare utvidgades handelsembargot till att omfatta
utrustning till oljeindustrin, utrustning för flygfält och tjänster i samband
därmed, samt tjänster i form av bistånd och träning av libysk luftfartspersonal.
Slutligen infördes också förbud mot att tillgodose libyska rättsanspråk.
Införlivandet av denna resolution skedde genom rådets förordning (EEG) nr
3274/93 av den 29 november 1993, varigenom förordning (EEG) nr 945/92 upphävdes,
och förordning (EEG) nr 3275/93 av den 29 november 1993. Därigenom infördes med
åberopande av artikel 228a alla beslutade åtgärder utom frysning av tillgångar
vilket överlämnades till de enskilda medlemsländerna att vidta nationella
åtgärder om. Vidare uppmanades medlemsstaterna genom artiklarna 7 respektive 5
att bestämma de påföljder som skall tillämpas för överträdelse av bestämmelserna
i förordningarna.
"Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro)
Den 25 september 1991 antog FN:s säkerhetsråd resolution nr 713 (1991) om
införande av ett allmänt och fullständigt vapenembargo mot Jugoslavien.
Den 30 maj 1992 antog FN:s säkerhetsråd resolution nr 757 (1992) om sanktioner
mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro) (här kallad
Förbundsrepubliken Jugoslavien). Därigenom infördes ett allmänt handelsembargo
samt förbud mot betalningar och luftfart. Resolutionen innebar därtill ett
förbud mot tillhandahållande av tjänster för förbjudna åtgärder. Vidare infördes
förbud mot att tillgodose rättsliga anspråk från Förbundsrepubliken Jugoslavien.
Resolutionen införlivades i gemenskapen genom rådets förordning (EEG) nr 1432/92
av den 1 juni 1992. Med åberopande av artikel 113 i Romfördraget infördes i
enlighet med resolutionen ett allmänt handelsembargo med åtföljande förbud mot
tillhandahållande av icke-finansiella tjänster. Därjämte infördes förbud mot
luftfart. Resolutionens förbud såvitt avsåg vapenembargo, förbud mot betalningar
och förbud mot tillgodoseende av rättsliga anspråk överlämnades åt de enskilda
medlemsländerna att besluta åtgärder om.
Resolution nr 760 (1992) den 18 juni 1992 om undantag för varor avsedda för
väsentliga humanitära ändamål medförde att samma undantag infördes inom
gemenskapen och en skärpning av tillämpningen av sanktionerna mot
Förbundsrepubliken Jugoslavien genom resolution nr 787 (1992) den 16 november
1992 medförde motsvarande skärpningar i gemenskapens förordning.
FN:s säkerhetsråd antog den 17 april 1993 resolution nr 820 (1993) om utvidgade
sanktioner mot Förbundsrepubliken Jugoslavien. Därigenom infördes en rad
åtgärder: förbud mot sjöfart, transiteringsförbud genom Förbundsrepubliken
Jugoslavien liksom genom områden i Bosnien-Hercegovina under bosnisk-serbiska
styrkors kontroll och genom FN:s skyddade områden i Kroatien, frysning av
serbisk-montenegriska tillgångar samt förbud mot tillhandahållande av
finansiella och icke-finansiella tjänster. Dessutom beslutades bestämmelser om
beslag och förverkande.
Genom rådets förordning (EEG) nr 990/93 av den 26 april 1993, varigenom
förordning (EEG) nr 1432/92 upphävdes, införlivades med åberopande av artikel
113 alla dessa åtgärder, utom finansiella tjänster och frysning av tillgångar,
vilket överlämnades åt medlemsstaterna att vidta åtgärder om. Enligt artiklarna
8 och 9 skall medlemsstaternas behöriga myndigheter besluta om beslag och
kvarhållande och enligt artikel 10 skall medlemsstaterna bestämma de påföljder
som skall tillämpas för överträdelse av bestämmelserna i förordningen. Vidare
föreskrivs att fordon m.m. får förverkas.
Genom rådets förordning (EG) nr 1733/94 av den 11 juli 1994, slutligen, har
bestämmelser införts om förbud mot att tillgodose rättsliga anspråk från någon i
Förbundsrepubliken Jugoslavien. Enligt artikel 5 skall medlemsstaterna bestämma
de påföljder som skall tillämpas för överträdelse av bestämmelserna i
förordningen.
Haiti
Den 16 juni 1993 antog FN:s säkerhetsråd resolution nr 841 (1993) om sanktioner
mot Haiti. Sanktionerna omfattade handel med petroleum, petroleumprodukter och
krigsmateriel samt frysning av haitiska tillgångar.
Sanktioner infördes i gemenskapen genom rådets förordning (EEG) nr 1608/93 av
den 24 juni 1993. Med åberopande av artikel 113 i Romfördraget infördes förbud
mot handel med petroleum och petroleumprodukter. Vad gäller krigsmateriel och
frysning av haitiska tillgångar överlämnades detta åt medlemsstaterna att vidta
nationella åtgärder om. Enligt artikel 5 i förordningen skall medlemsstaterna
bestämma de påföljder som skall tillämpas för överträdelse av bestämmelserna i
förordningen.
Den 6 maj 1994 antog FN:s säkerhetsråd resolution nr 917 (1994) om utvidgade
sanktioner mot Haiti. Åtgärderna utvidgades till att omfatta förbud mot all
handel med varor, förbud mot all luft- och sjöfart samt förbud mot att
tillgodose haitiska rättsanspråk.
Införlivandet av resolutionen i gemenskapen skedde genom rådets förordning (EG)
nr 1263/94 av den 30 maj 1994, varvid även förordning (EG) nr 1608/93 upphävdes.
Med åberopande av artikel 228a infördes sanktioner på varuområdet och förbud
mot luft- och sjöfart. Enligt artikel 5 i förordningen skall medlemsstaterna
vidta åtgärder för att införliva förordningen inklusive bestämma de påföljder
som skall tillämpas för överträdelse av bestämmelserna i förordningen.
Genom rådets förordning (EG) nr 1264/94 av den 30 maj 1994 infördes, med
åberopande av artiklarna 73g och 228a, förbud mot tillgodoseende av haitiska
rättsanspråk. Enligt artikel 5 skall medlemsstaterna bestämma de påföljder som
skall tillämpas för överträdelse av bestämmelserna i förordningen.
Beträffande frysning av haitiska tillgångar avgav rådet en rekommendation på
grundval av artikel 73g, rådets rekommendation 94/313/EG av den 30 maj 1994.
FN:s säkerhetsråd beslutade den 29 september 1994 att under vissa
förutsättningar upphäva handelsembargot mot Haiti. Dessa förutsättningar har nu
uppfyllts och sanktionerna har därför upphävts med verkan från den 16 oktober
1994. Detta har medfört att handelsembargot även hävts inom gemenskapen. Dock
kvarstår förbudet att tillgodose haitiska rättsanspråk.
Angola
Den 15 september 1993 antog FN:s säkerhetsråd resolution nr 864 (1993) om
sanktioner mot UNITA i Angola. Sanktionerna omfattar krigsmateriel samt
petroleum- och petroleumprodukter och innebär att dessa varor endast får införas
till Angola vid sådana platser som Angolas regering meddelat FN:s
generalsekreterare.
Införlivandet av resolutionen i gemenskapen skedde genom rådets förordning
(EEG) nr 2967/93 av den 25 oktober 1993. Därigenom infördes med åberopande av
artikel 113 sanktioner såvitt avser petroleum- och petroleumprodukter. Vad
gäller vapenembargot överlämnades till medlemsstaterna att vidta nationella
åtgärder. Enligt artikel 4 i förordningen skall medlemsstaterna bestämma de
påföljder som skall tillämpas för överträdelse av bestämmelserna i förordningen.
Bosnien-Hercegovina såvitt avser områden under bosnisk-
serbiska styrkors kontroll
FN:s säkerhetsråd antog den 23 september 1994 resolution nr 942 (1994) om
skärpning av sanktionerna mot områden i Bosnien-Hercegovina under
bosnisk-serbiska styrkors kontroll. Sanktionerna riktar sig mot alla juridiska
personer som har anknytning till och alla fysiska och juridiska personer som har
aktiviteter i dessa områden. För dessa förbjuds alla ekonomiska aktiviteter och
förordas en frysning av deras tillgångar. Vidare förbjuds alla finansiella och
icke-finansiella tjänster samt viss sjöfart. Undantag görs för livsmedel, varor
avsedda för endast medicinskt bruk och varor avsedda för väsentliga humanitära
ändamål, dock under kontroll av FN:s säkerhetsråds sanktionskommitté.
Resolutionen har införlivats i gemenskapen genom rådets förordning (EG) nr
2471/94 av den 10 oktober 1994. Genom denna införs, med åberopande av artiklarna
228a och 73g, alla de sanktioner som innefattas i resolutionen. Förordningen
reglerar därigenom även frysning av tillgångar och förbud mot tillhandahållande
av såväl finansiella som icke-finansiella tjänster. Enligt artikel 13 i
förordningen skall medlemsstaterna bestämma de påföljder som skall tillämpas
för överträdelse av bestämmelserna i förordningen.
7 Sverige och EG:s sanktioner
Som framgått av tidigare avsnitt införlivas FN:s säkerhetsråds sanktioner i
gemenskapen så långt dess kompetens sträcker sig genom rådsförordningar. Dessa
är direkt tillämpliga i varje medlemsstat och någon nationell
lagstiftningsåtgärd är inte tillåten i de frågor som regleras av förordningarna.
Som också framgått täcker förordningarna inte alla delar av säkerhetsrådets
sanktioner. Nationella lagstiftningsåtgärder är därför erforderliga. Så är t.ex.
fallet vad gäller vapenembargo. Genom Maastrichtfördraget har
gemenskapskompetensen utökats så att den nu omfattar t.ex. frysning av
tillgångar och alla tjänster, såväl finansiella som icke-finansiella. Däremot
omfattas inte allmänna straffrättsliga bestämmelser, vilket fortfarande är en
exklusiv nationell kompetens. Dock finns i förordningarna artiklar som anmodar
varje enskild medlemsstat inom gemenskaperna att bestämma de påföljder som skall
införas för överträdelser av bestämmelserna. Vidare finns det i rådets
förordning (EEG) nr 990/93 av den 26 april 1993 mot Förbundsrepubliken
Jugoslavien artiklar som anmodar medlemsstaternas behöriga myndigheter att
beslagta egendom som kan vara föremål för brott och vidare en föreskrift till
medlemsstaterna att dessa vid fastställt brott mot sanktionsbestämmelserna får
förverka egendomen. Det nu nämnda visar på behovet av svenska kompletterande
bestämmelser. Dessa kräver lagform.
Vid ett svenskt medlemskap i EU kommer de förordningar som då är i kraft att
bli omedelbart gällande i Sverige, enligt regeln att en förordning är till alla
delar bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat. Det åligger
medlemsstaterna att försäkra sig om att deras medborgare respekterar EG-rätten.
Detta följer bl.a av solidaritetsprincipen i artikel 5 i Romfördraget:
"Medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och
särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av detta
fördrag eller av åtgärder som vidtagits av gemenskapens institutioner." Sverige
är vidare förpliktat att administrera gemenskapsrätten med samma omsorg som
gäller för genomförande av svensk lagstiftning. Denna förpliktelse följer
alltså av artikel 5 men den framgår också av själva förordningstexterna.
Det ankommer på medlemsstaterna själva att besluta om medlen för att beivra
brott. Sverige kan alltså i princip själva välja vilken typ av sanktioner det
bör bli fråga om och omfattningen av sanktionen i fråga. Det är emellertid
viktigt att det inte uppstår inkonsekvenser i det svenska straff- och
sanktionssystemet. EG-domstolen har fastställt allmänna principer som den anser
bör gälla som grund för medlemsstaternas val av sanktioner. Medlemsstaterna
skall se till att överträdelser av gemenskapsrätten sanktioneras i enlighet med
liknande materiella och processuella bestämmelser som gäller för överträdelser
av nationell rätt av samma slag. Under alla omständigheter skall sanktionerna
enligt domstolen vara effektiva och stå i rimlig proportion till överträdelsen
och ha avskräckande effekt.
Det kan också nämnas att det samtidigt är en förpliktelse som Sverige har
gentemot FN och säkerhetsrådets bindande resolutioner om sanktioner. Som exempel
kan nämnas resolution nr 820 (1993) om sanktioner mot "Förbundsrepubliken
Jugoslavien" (Serbien-Montenegro) punkt 19 som direkt uppmanar medlemsstaterna
i FN att vidta rättsliga åtgärder mot personer och företag som överträder
resolutionens bestämmelser och att ådöma lämpliga påföljder. Överträdelser av
bestämmelserna i de förordningar om sanktioner som nu är i kraft i Sverige är
också straffsanktionerade.
8 Ansvarsbestämmelser m.m. till EG:s förordningar om sanktioner
Regeringens förslag: Påföljdsbestämmelserna i
lagen (1971:176) om vissa internationella sanktio-
ner görs tillämpliga på EG:s förordningar om eko-
nomiska sanktioner som utfärdats med anledning av
beslut eller rekommendation som antagits av FN:s
säkerhetsråd i överensstämmelse med FN:s stadga.
Regeringen skall i Svensk författningssamling ge
till känna beteckningarna på dessa förordningar.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Som framgått av avsnitt 7 kräver ett svenskt
medlemskap i EU att överträdelser av förbud i EG:s rådsförordningar om
ekonomiska sanktioner beivras med svenska bestämmelser om påföljder. Enligt
EG-domstolens allmänna principer skall överträdelser av gemenskapsrätten
sanktioneras i enlighet med liknande materiella och processuella bestämmelser
som gäller för överträdelser av nationell rätt av samma slag, så att det inte
skall uppstå inkonsekvenser i strafftillämpningen. För svensk del regleras
överträdelser mot sanktionsbestämmelserna av 11 § lagen (1971:176) om vissa
internationella sanktioner (sanktionslagen). 11 § första stycket sanktionslagen
lyder: "Den som bryter mot förbud som har meddelats med stöd av 3-8 §§ döms, om
gärningen skett uppsåtligen till böter eller fängelse i högst två år eller, om
brottet är grovt, till fängelse i högst fyra år. Har gärningen skett av grov
oaktsamhet, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall
skall inte dömas till ansvar."
Motiven för ansvarsbestämmelserna finns i prop. 1971:77 med förslag till lag
om vissa internationella sanktioner, m.m., s. 89-92.
Paragrafen är ett s.k. blankettstraffbud som får sitt innehåll genom de regler
den hänvisar till. Dessa regler återfinns i de enskilda regeringsförordningarna
som införts med tillämpning av lagen.
Då EG:s rådsförordningar har samma grund som de svenska
sanktionsbestämmelserna, dvs. av FN:s säkerhetsråd beslutade eller
rekommenderade ekonomiska sanktioner, är det en naturlig följd att
straffbestämmelserna till dessa har samma innehåll som det som redan gäller för
vår nationella reglering.
När det gäller den närmare utformningen av straffbestämmelserna kan följande
sägas.
Den nuvarande svenska regleringen är uppbyggd för att de åtgärder snabbt skall
kunna vidtas som påkallas av FN:s säkerhetsråds beslut eller rekommendationer om
ekonomiska sanktioner. Regeringen ges möjligheten att agera snabbt med stöd av
sanktionslagen.
Genom hänvisningen i sanktionslagens nuvarande straffbestämmelse till lagens
materiella bestämmelser, på vilka de enskilda sanktionsförordningarna bygger,
anknyts till de bestämmelser som kan komma att tillämpas i det enskilda fallet.
Det innebär också att de enskilda sanktionsförordningarna redan från det de
trätt i kraft är straffsanktionerade.
För de EG:s förordningar som grundas på säkerhetsrådets beslut och
rekommendationer gäller också att de kan beslutas snabbt och därigenom uppstår
samma behov av att straffbestämmelser finns nationellt samtidigt som
förordningen träder i kraft.
Ett sätt att tillmötesgå detta är att för varje förordning om ekonomiska
sanktioner som kräver nationella straffbestämmelser utfärda sådana. En sådan
ordning medför emellertid genom den tidsutdräkt som en riksdagsbehandling kan
medföra, att straffbestämmelserna sannolikt inte kan träda i kraft samtidigt med
förordningen. Man vinner heller inget genom att i en generell straffbestämmelse
ange samtliga de rådsförordningar om ekonomiska sanktioner som är i kraft. I
sådant fall krävs nämligen nationella straffbestämmelser i förhållande till nya
förordningar om ekonomiska sanktioner. Även här finns på grund av
riksdagsbehandlingen risk för att straffbestämmelserna inte kan träda i kraft
samtidigt med förordningen.
Om straffbestämmelsen däremot utformas med mönster från vad som redan gäller
enligt 11 § sanktionslagen, kan kravet på snabbhet uppfyllas.De svenska
författningarna kungörs i Svensk författningssamling och når därmed allmän
spridning. EG:s rådsförordningar kungörs i Europeiska gemenskapernas officiella
tidning (EGT). Den utkommer samtidigt på alla medlemsländernas språk. Som sägs i
prop. 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, Del 1, s. 557,
uppfylls det grundläggande rättssäkerhetskravet på publicering av för enskilda
bindande normer av publiceringen i EGT. Nu är det emellertid fråga om att göra
straffbestämmelserna som innehåller fängelsepåföljd tillämpliga inte endast på
redan beslutade förordningar med anledning av FN-sanktioner utan även på sådana
framtida förordningar. Dessa förordningar kan av naturliga skäl inte räknas upp
i lagen då de ännu inte är publicerade i EGT. Regeringen föreslog därför i
lagrådsremissen att regeringen i Svensk författningssamling skulle ge till känna
vilka förordningar om ekonomiska sanktioner som beslutats och utfärdats av EG
med anledning av beslut och rekommendationer av FN:s säkerhetsråd. Lagrådet har
i detta hänseende i sitt yttrande anfört följande. Artikel 189 i Romfördraget
föreskriver att EG:s förordningar har allmän giltighet, är i alla delar bindande
och är direkt tillämpliga i varje medlemsstat. EG:s förordningar offentliggörs i
EGT och ett kungörande av en EG-förordning på detta sätt får samma
rättsverkningar i Sverige som ett kungörande av en svensk författning i SFS. Det
är också förbjudet för medlemsstaterna att implementera EG-förordningar till
nationell rätt genom någon form av normgivning. Enligt Lagrådets mening är
därför förslaget om tillkännagivande ägnat att inge betänkligheter. Det ger
först och främst en felaktig bild av EG-rätten och för tankarna till att
EG-förordningar skall eller kan implementeras till svensk rätt genom nationell
lagstiftning. Dessutom leder stycket till tveksamhet om när straffbestämmelserna
i paragrafen kan tillämpas i det fall att kungörandet av nya EG-förordningar i
SFS kommer senare än kungörandet i EGT. Bestämmelsen i 24 kap. 9 § brottsbalken
om straffrihet för den som begår en straffbar gärning i villfarelse rörande dess
tillåtlighet gäller nämligen bl.a. om fel förekommit vid kungörandet. Lagrådet
föreslår därför att stycket om tillkännagivande utgår. Lagrådet har härutöver
föreslagit vissa ändringar av redaktionell natur.
Regeringen gör med anledning av vad Lagrådet uttalat följande bedömning.
Vid ett svenskt medlemskap i EU kommer EG-förordningar att bli direkt
tillämpliga i Sverige. EG-förordningar kungörs i EGT. Som Lagrådet angett i sitt
yttrande får ett kungörande i EGT samma rättsverkningar i Sverige som ett
kungörande av en svensk författning i SFS.
Det föreslagna tillkännagivandet är emellertid inte att jämställa med ett
sådant kungörande som avses i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra
författningar. Regeringen är väl medveten om att det, såsom Lagrådet också
angett, är förbjudet för medlemsstaterna att införliva EG-förordningar med
nationell rätt genom någon form av normgivning.
Ett sådant tillkännagivande som regeringen föreslagit innebär emellertid inte
någon normgivning utan endast att det i Svensk författningssamling tas in en
upplysning till en vid krets av berörda om beteckningarna på det slag av
EG-förordningar som beskrivs i straffbestämmelsen. Detta eftersom det inte är
möjligt att direkt i lagen ange beteckningarna på de aktuella
rådsförordningarna.
Det finns skäl att betona att det är den nu aktuella lagregleringens karaktär
och konstruktion som kan anses motivera det särskilda kravet på information.
EG-förordningarna kommer genom ett sådant tillkännagivande varken att
införlivas med svensk rätt eller kungöras i Svensk författningssamling. Syftet
med straffbestämmelsen är således att den, oberoende av regeringens
tillkännagivande, skall vara direkt tillämplig på brott mot förbud som meddelats
i det slag av EG-förordningar som är beskrivna i 11 § andra stycket i
propositionens lagförslag.
Regeringen kan emellertid instämma i vad Lagrådet uttalat så tillvida att
bestämmelsen såsom den formulerats i lagrådsremissen kan vålla missförstånd. För
att undvika att bestämmelsen tolkas på det sättet att straffbestämmelsens
tillämpning på förbud i nämnda EG-förordningar är villkorad av regeringens
tillkännagivande, bör den formuleras om och tas in som lagens sista paragraf.
Den lagtekniska lösningen som föreslås innebär att även straffbestämmelsen för
förordningarna inarbetas i sanktionslagens straffbestämmelse. Det finns därmed
en enda straffbestämmelse för hela det ekonomiska sanktionsområdet.
Det kan i sammanhanget också nämnas att varje enskild förordning om ekonomiska
sanktioner ofta kräver någon form av nationella kompletterande föreskrifter.
Dessa kan utfärdas av regeringen med stöd av bemyndigandena i sanktionslagen. I
sådana föreskrifter kan hänvisas till den aktuella förordningen.
I sanktionslagen finns i 12 och 13 §§ bestämmelser om förverkande på grund av
brott mot lagen. Motiven för dessa bestämmelser finns i prop. 1971:77 med
förslag till lag om vissa internationella sanktioner, m.m., s. 92-93. Det får
anses vara lika angeläget att möjligheten till förverkande finns även på grund
av brott mot sanktioner beslutade av EG. Det finns dessutom i en nu gällande
förordning om ekonomiska sanktioner en bestämmelse om att medlemsstaterna får
besluta om förverkande i fall av konstaterade överträdelser av förordningen.
Genom att låta bestämmelserna i 12 och 13 §§ även omfatta förordningarna om
ekonomiska sanktioner tillgodoses krav på sådan åtgärd. Det föreslås därför en
sådan lagändring.
Med hänsyn till att bestämmelserna, såvitt kan bedömas, måste kunna sättas i
kraft den 1 januari 1995 bör ärendet avgöras skyndsamt av riksdagen.
Motionstiden bör därför förkortas till 7 dagar.
9 Befogenhet för tullverket att använda tvångsmedel m.m. i fråga om brott mot
bestämmelserna i EG:s förordningar om sanktioner
Regeringens förslag: Bestämmelserna i 13-19 §§
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling görs
tillämpliga på brott mot sådana förbud i EG:s
förordningar om ekonomiska sanktioner som mot-
svarar de förbud som avses i 3 § eller 5 § 2 eller
5 lagen (1971:176) om vissa internationella sank-
tioner.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Genom en lagändring i sanktionslagen (SFS
1989:51) gjordes reglerna i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling om
förundersökning m.m., beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och ytlig
kroppsbesiktning tillämpliga på brott mot förbud meddelade med stöd av
sanktionslagen. Motiven för detta angavs i prop. 1988/89:22 om ändring i lagen
(1971:176) om vissa internationella sanktioner (s. 6). Där anges att det
självfallet är av stor vikt att bestämmelserna efterlevs och att de myndigheter
som har att svara för gränskontroll har erforderliga befogenheter för att
effektivt övervaka bestämmelsernas efterlevnad.
Reglerna innebär i korthet att tullmyndighet får inleda förundersökning (13
§). Vidare får tulltjänsteman bl.a. polismans rätt att gripa den som misstänks
för brott (14 §) samt ta sådan egendom i beslag som kan antas vara förverkad (15
§). I 16 och 17 §§ anges under vilka förutsättningar åtal skall väckas för brott
som föranlett beslaget och hur beslagtagen egendom skall omhändertas och
förvaras. Slutligen får tulltjänsteman genom bestämmelserna i 18 och 19 §§
befogenhet att företa husrannsakan. Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning
samt urinprovstagning får företas om det finns anledning att anta att någon som
anträffas vid gräns- eller kustort eller ankommer till plats, med förbindelse
till utlandet, har på sig gods som är underkastat beslag.
Samma skäl som åberopas för införandet av dessa bestämmelser för brott mot
förbud meddelade med stöd av sanktionslagen får anses föreligga även vid
överträdelser av bestämmelserna i EG:s förordningar om ekonomiska sanktioner.
Det är dessutom så att vissa av dessa förordningar föreskriver att bl.a. beslag
skall kunna verkställas vid sådana överträdelser. Det föreslås därför en
lagändring med detta innehåll.
10 Författningskommentar
Förslag till lag om ändring i lagen (1971:176) om vissa
internationella sanktioner
I avsnitten 8 och 9 har getts en allmän bakgrund till förslaget till
författningsändringar.
11 §
Paragrafens första och tredje stycken motsvarar med vissa redaktionella
ändringar paragrafens nuvarande första och andra stycken. I ett nytt andra
stycke görs en hänvisning till förbud i EG:s förordningar om ekonomiska
sanktioner utfärdade med anledning av beslut som fattats eller rekommendationer
som antagits av Förenta nationernas säkerhetsråd i överensstämmelse med Förenta
nationernas stadga. Därigenom kommer förbuden i dessa förordningar att bli
straffbelagda på samma sätt som motsvarande svenska förbud som utfärdats med
stöd av sanktionslagen. Då det i båda fallen är fråga om sanktioner med samma
ursprung, dvs. av FN:s säkerhetsråd beslutade eller rekommenderade ekonomiska
sanktioner, bör strafflatituderna vara desamma. Motiven för den svenska straff-
bestämmmelsen finns i prop. 1971:77 med förslag till lag om vissa internatio-
nella sanktioner, m.m., s. 89-92. Dessa motiv har bärighet för båda de nu
angivna situationerna. Det nya fjärde stycket motsvarar med vissa redaktionella
ändringar nuvarande tredje stycke.
12 - 13 §§
Paragraferna innehåller regler om förverkande. Ändringarna innebär att
bestämmelserna i sanktionslagen görs tillämpliga även på överträdelser av
förbuden i EG:s förordningar om ekonomiska sanktioner.
14 §
Paragrafen innehåller en regel om särskild åtalsprövning vid brott enligt lagen.
Genom ändringen görs denna åtalsprövning tillämplig även på överträdelser av
förbud i EG:s förordningar om ekonomiska sanktioner.
16 §
Enligt paragrafen gäller bestämmelserna om bl.a. förundersökning, beslag,
husrannsakan, kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling även i fråga om brott mot vissa förbud meddelade med
stöd av sanktionslagen. Dessa förbud gäller bl.a. in- och utförsel av varor,
lastning, lossning, transport och förvaring av varor samt uppdrag avseende
sådana åtgärder. Ändringen innebär att samma bestämmelser i lagen om straff för
varusmuggling görs tillämpliga på brott mot motsvarande förbud i EG:s
förordningar om ekonomiska sanktioner utfärdade med anledning av beslut som
fattats eller rekommendation som antagits av Förenta nationernas säkerhetsråd i
överensstämmelse med Förenta nationernas stadga.
17 §
Paragrafen är ny. Enligt denna skall regeringen i Svensk författningssamling ge
till känna vilka förordningar om ekonomiska sanktioner som har beslutats av
Europeiska gemenskapen med anledning av beslut som fattats eller rekommenda-
tioner som antagits av FN:s säkerhetsråd i överensstämmelse med FN:s stadga och
beträffande vilka straffansvar därför gäller här i landet direkt enligt 11 §
andra stycket.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella
sanktioner
Härigenom föreskrivs att 11-14 och 16 §§ lagen (1971:176) om vissa
internationella sanktioner skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 §[4]
Den som bryter mot Den som bryter mot
förbud som har meddelats förbud som har meddelats
med stöd av 3 - 8 §§ med stöd av 3 - 8 §§ döms,
döms, om gärningen skett om gärningen skett
uppsåtligen, till böter uppsåtligen, till böter
eller fängelse i högst eller fängelse i högst två
två år eller, om brottet år eller, om brottet är
är grovt, till fängelse grovt, till fängelse i
i högst fyra år. Har högst fyra år. Har
gärningen skett av grov gärningen skett av grov
oaktsamhet, döms till oaktsamhet, döms till
böter eller fängelse i böter eller fängelse i
högst sex månader. I högst sex månader.
ringa fall skall inte
dömas till ansvar.
För anstiftan av eller Till ansvar skall inte
medhjälp till gärning dömas i ringa fall. Till
som avses i första ansvar skall inte heller
stycket döms inte till dömas för anstiftan av
ansvar. eller medhjälp till
gärningar som avses i
denna paragraf.
Det som sägs i första och
andra stycket gäller också
den som bryter mot förbud
i förordningar om
ekonomiska sanktioner
som har beslutats av
Europeiska gemenskapen
och utfärdats med
anledning av sådana
beslut eller
rekommendationer som
avses i 1 § första
I den mån det påkallas stycket.
med anledning av beslut Regeringen skall i
eller rekommendation Svensk
som avses i 1 § första författningssamling ge
stycket eller samarbete till känna, vilka
som avses i 1 § andra förordningar som avses i
stycket kan regeringen tredje stycket.
förordna att en svensk Regeringen kan
medborgare, som utom förordna att en svensk
riket har begått brott medborgare, som
som avses i denna utomlands har begått
paragraf, skall dömas brott som avses i denna
efter denna lag och vid paragraf, skall dömas
svensk domstol, även om efter denna lag och vid
2 kap. 2 eller 3 § svensk domstol, om det
brottsbalken inte är föranleds av ett beslut
tillämplig och utan eller en rekommendation
hinder av 2 kap. 5 a § enligt 1 § första stycket
första och andra eller av samarbete
styckena nämnda balk. enligt 1 § andra stycket.
Detta gäller även om 2
kap. 2 eller 3 §
brottsbalken inte är
tillämplig och 2 kap. 5 a §
första och andra styckena
den balken är tillämpliga.
12 §
Utbyte av brott enligt Utbyte av brott enligt
denna lag skall 11 § skall förklaras
förklaras förverkat, om förverkat, om det inte är
det ej är uppenbart uppenbart obilligt.
obilligt.
13 §
Egendom som använts så- Egendom som använts såsom
som hjälpmedel vid brott hjälpmedel vid brott
enligt denna lag eller enligt 11 § eller som
som frambragts genom frambragts genom sådant
sådant brott kan brott kan förklaras
förklaras förverkad, om förverkad, om det är
det är påkallat till påkallat till förebyggande
förebyggande av brott av brott eller eljest
eller eljest särskilda särskilda skäl föreligger.
skäl föreligger. Det- Detsamma gäller egendom
samma gäller egendom med vilken tagits
med vilken tagits befattning som utgör
befattning som utgör brott enligt 11 §.
brott enligt denna lag. I stället för egendomen
I stället för egen- kan dess värde förklaras
domen kan dess värde förverkat.
förklaras förverkat.
14 §[5]
Åtal för brott enligt Åtal för brott enligt 11 §
denna lag får väckas får väckas endast efter
endast efter förordnande förordnande av regeringen
av regeringen eller den eller den regeringen
regeringen bemyndigar. bemyndigar.
16 §[6]
Har regeringen meddelat Har regeringen meddelat
förbud som avses i 3 § förbud som avses i 3 §
eller 5 § 2 eller 5, eller 5 § 2 eller 5,
gäller 13 - 19 §§ lagen gäller 13 - 19 §§ lagen
(1960:418) om straff för (1960:418) om straff för
varusmuggling i fråga om varusmuggling i fråga om
brott mot sådant förbud. brott mot sådant förbud.
Detsamma gäller vid
brott mot motsvarande
förbud i sådana av
Europeiska gemenskapen
beslutade förordningar
som avses i 11 § tredje
stycket.
____________________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
**Fotnot**
[4] Senaste lydelse 1992:1257.
[5] Senaste lydelse 1979:515.
[6] Senaste lydelse 1989:51.
Bilaga 2
Lagrådets yttrande
LAGRÅDET
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-11-03
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, Justitierådet Bo Svensson,
regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 27 oktober 1994 (Utrikesdepartementet) har rege-
ringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i
lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner.
Förslaget har inför Lagtådet föredragits av regeringsrättssekreteraren Christer
Ljungqvist.
Förslaget föranleder följande yttrande an Lagrådet:
Artikel 189 i Romfördraget föreskriver att EG:s förordningar har allmän giltig-
het, är i alla delar bindande och är direkt tillämpliga i varje medlemsstat.
EG:s förordningar offentliggörs i EGT och ett kunggörande av en EG-förordning
på detta sätt får samma rättsverkningar i Sverige som ett kunggörande av en
svensk författning i SFS. Det är också förbjudet för medlemsstaterna att imple-
mentera EG-förordningar till nationell rätt genom någon form av normgivning.
I fjärde stycket av 11 § föreslås en bestämmelse om att regeringen i SFS skall
ge till känna vilka av EG meddelade förordningar som omfattas av straffbestäm-
melserna i paragrafens första och andra stycke. Enligt remissen är detta att
betrakta enbart som en upplysning om faktiska förhållanden, nämligen vilka
förordningar som EG beslutat och som faller in under lagens beskrivning.
Enligt Lagrådets mening är emellertid det föreslagna stycket ägnat att inge
betänkligheter. Det ger först och främst en felaktig bild av EG-rätten och för
tankarna till att EG-förordningar skall eller kan implementeras till svensk rätt
genom nationell lagstiftning. Dessutom leder stycket till tveksamhet om när
straffbestämmelserna i paragrafen kan tillämpas i det fall att kunggörandet av
nya EG-förordningar i SFS kommer senare än kunggörandet i EGT. Bestämmelsen i 24
kap. 9 § brottsbalken om straffrihet för den som begår en straffbar gärning i
villfarelse rörande dess tillåtlighet gäller nämligen bl.a. om fel förekommit
vid kunggörandet. Lagrådet föreslår därför att stycket utgår.
I paragrafen bör dessutom vissa ändringar av redaktionell natur företas. Enligt
Lagrådets förslag bör paragrafen få följande lydelse:
"Den som bryter mot förbud som har meddelats med stöd av 3-8 §§ döms, om
gärningen skett uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst två år eller, om
brottet är grovt, till fängelse i högst fyra år. Har gärningen skett av grov
oaktsamhet, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Det som sägs i första stycket gäller också den som bryter mot förbud i
förordningar om ekonomiska sanktioner som har beslutats av Europeiska
gemenskapen med anledning av sådana beslut eller rekommendationer som avses i 1
§ första stycket.
Till ansvar enligt denna paragraf skall inte dömas i ringa fall. Till ansvar
skall inte heller dömas för anstiftan av eller medhjälp till gärningar som avses
i denna paragraf.
Regeringen kan förordna att en svensk medborgare, som utomlands har begått
brott som avses i denna paragraf, skall dömas efter denna lag och vid svensk
domstol, om det föranleds av ett beslut eller en rekommendation enligt 1 §
första stycket eller av samarbete enligt 1 § andra stycket. Detta gäller även om
2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig och utan hinder av 2 kap. 5 a
§ första och andra styckena den balken."
En konsekvensändring bör göras i 16 §.
Utrikesdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 november 1994
Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, och statsråden Peterson, Hellström,
Thalén, Freivalds, Persson, Tham, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg,
Andersson, Winberg, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Hellström
Regeringen beslutar proposition 1994/95:97 Ändring i lagen (1971:176) om vissa
internationella sanktioner.
___________________________________________________________
Rättsdatablad
___________________________________________________________
Författningsrubrik Bestämmelser som Celexnummer för
inför, ändrar, upp- bakomliggande EG-
häver eller regler
upprepar ett
normgivnings-
bemyndigande
Lag (1971:176) om 11 § 390r2340
vissa 390r3155
internationella 391r0542
sanktioner 391r0811
391r1194
392r3541
393r0990
393r2967
393r3274
393r3275
394r1264
394r1733
394r2471
394r2472