Post 6763 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1994/95:176 ·
Beredskapslagring av olja och kol
Ansvarig myndighet: Näringsdepartementet
Dokument: Prop. 176
Regeringens proposition
1994/95:176
Beredskapslagring av olja och kol
Prop.
1994/95:176
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 23 mars 1995
Mona Sahlin
Jörgen Andersson
(Näringsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag om delvis nya riktlinjer för
beredskapslagringen av olja och kol. Lagringen tar liksom hittills sikte på det
civila totalförsvarets behov i krigssituationer och, såvitt gäller lagring av
olja, även på Sveriges internationella åtaganden att hålla lager för oljekriser
motsvarande 90 dagars normal import eller konsumtion.
Förslagen innebär bl.a. en uppföljning av riksdagens beslut våren 1994 om
beredskapslagring av olja för krigssituationer. Enligt detta beslut skall de
statliga civila krigslagren av olja avvecklas under en femårsperiod och lager i
stället byggas upp i näringslivet. Denna lageruppbyggnad föreslås nu bli grundad
på ålägganden för säljarna av olja, dvs. oljehandeln, med stöd av lagen
(1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol. Samma system med s.k.
tvångslagring gäller sedan år 1987 för bered-skapslagringen för fredstida
oljekriser, som följer av Sveriges åtaganden enligt avtalet om det
Internationella energiprogrammet (IEP). Genom integrationen av de två slagen av
beredskapslagring hos oljehandeln kan betydande samhällsekonomiska vinster nås.
Vidare föreslås att tvångslagringen inom oljehandeln skall omfatta även
flygfotogen, som hittills har lagrats av staten. Denna produkt skall lagras
enbart för krigssituationer, medan behovet vid fredstida oljekriser antas kunna
täckas genom andra åtgärder.
Den hittillsvarande tvångslagringen av olja och kol hos förbrukare inom
industrin föreslås bli slopad, varigenom antalet lagringsskyldiga minskas
kraftigt. För vissa större el- och värmeproducerande anläggningar skall alltjämt
ställas krav på lagring, dock enligt delvis ändrade riktlinjer.
Lagringsskyldigheten för innehavare av vissa oljekondensverk och gasturbiner för
elproduktion anpassas till behovet av att driva anläggningarna i
krigssituationer enligt gällande planeringsförutsättningar. Denna ordning
föreslås gälla i avvaktan på en samlad lösning av frågan om beredskapskraven på
elsystemet. Innehavarna av värmeverk och kraftvärmeverk skall enligt förslaget
liksom nu vara skyldiga att beredskapslagra olja för såväl krigssituationer som
oljekriser. När storleken av krigslagren bestäms skall ökad hänsyn tas till
förhållandena vid varje särskilt verk, t.ex. i vad avser möjligheterna att
använda inhemska bränslen.
I propositionen föreslås också ett stort antal antal ändringar i lagen om
beredskapslagring av olja och kol. Ändringarna sammanhänger delvis med förslagen
till ändrade riktlinjer. Därutöver har en allmän förenkling och modernisering av
regelsystemet eftersträvats. Regeringen ges ökade möjligheter att delegera
beslut till myndighet. Behovet av ändringar i lagen till följd av Sveriges
medlemskap i EU har beaktats. I enlighet härmed föreslås att lagring i annat
land skall kunna medges under vissa förutsättningar.
Slutligen föreslås några följdändringar i lagen (1985:635) om
försörjningsberedskap på naturgasområdet. Ändringarna innebär bl.a. att
beredskapslagringen av ersättningsbränsle för värmeverk och kraftvärmeverk som
normalt förbrukar naturgas skall prövas enligt samma regler som har föreslagits
för olje- eller kolbaserade verk. För storförbrukare av naturgas inom industrin
föreslås en individuell prövning av kravet på beredskapsåtgärder, baserad på
behovet av att produktionen upprätthålls i en krigssituation.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut............... 5
2 Lagtext................................... 6
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen
(1984:1049) om beredskapslagring av
olja och kol.......................... 6
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen
(1985:635) om försörjningsberedskap på
naturgasområdet....................... 18
3 Ärendet och dess beredning................ 20
4 Bakgrund.................................. 22
4.1 Allmänt om beredskapslagringen av olja
och kol............................... 22
4.2 Planeringsförutsättningar för total-
försvaret............................. 23
4.3 Regelsystem och riktlinjer för bered-
skapslagringen........................ 24
5 Allmän lagring för fredstida oljekriser... 26
5.1 Inriktning............................ 26
5.2 Slopad lagringsskyldighet för för-
brukare............................... 28
5.3 Koncernlagring........................ 29
5.4 Höjd gräns för säljares lagrings-
skyldighet............................ 29
6 Allmän lagring för krigssituationer....... 31
6.1 Inriktning............................ 31
6.2 Genomförande.......................... 34
6.3 Lagring av kol hos industrin m.fl..... 35
7 Lagring för elproducerande anläggningar... 37
8 Lagring för värmeverk och kraftvärmeverk.. 40
9 Lagring av gasol.......................... 46
10 Lagring av flygfotogen.................... 48
11 Övriga frågor............................. 50
11.1 Lagring i annat land................. 50
11.2 Lagringsavgifter..................... 51
11.3 Vinterdispensen...................... 52
11.4 Den dubbla lagringsskyldigheten...... 52
11.5 Statliga myndigheters lagring........ 53
11.6 Ianspråktagande av beredskapslager... 54
12 Följdändringar i lagstiftningen om natur-
gasberedskap.............................. 55
12.1 Allmänt om försörjningsberedskapen på
naturgasområdet...................... 55
12.2 Lagring av ersättningsbränsle........ 57
13 Författningskommentar..................... 59
13.1 Förslaget till lag om ändring i lagen
(1984:1049) om beredskapslagring av
olja och kol......................... 59
13.2 Förslaget till lag om ändring i lagen
(1985:635) om försörjningsberedskap
på naturgasområdet................... 79
Bilaga 1 Sammanfattning av 1993 års oljelag-
ringsutrednings slutbetänkande
Skyldighet att lagra olja och kol
(SOU 1994:116)...................... 82
Bilaga 2 Förteckning över de remissinstanser
som yttrat sig över 1993 års olje-
lagringsutrednings slutbetänkande
Skyldighet att lagra olja och kol
(SOU 1994:116)...................... 90
Bilaga 3 Sammanfattning av promemorian
Beredskapslagring av olja och kol... 91
Bilaga 4 Förteckning över de remissinstanser
som yttrat sig över promemorian
Beredskapslagring av olja och kol... 92
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag......... 93
Bilaga 6 Lagrådets yttrande..................108
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 23 mars 1995.............................109
Rättsdatablad................................110
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1984:1049) om
beredskapslagring av olja och kol,
2. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1985:635) om
försörjningsberedskap på naturgasområdet,
3. godkänner de riktlinjer som regeringen föreslår för allmän lagring av olja
för krigssituationer (avsnitt 6.1),
4. godkänner de riktlinjer som regeringen föreslår för lagring av bränsle för
elproducerande anläggningar (avsnitt 7),
5. godkänner de riktlinjer som regeringen föreslår för lagring av olja och kol
för värmeverk och kraftvärmeverk (avsnitt 8),
6. godkänner de riktlinjer som regeringen föreslår för lagring av gasol
(avsnitt 9),
7. godkänner de riktlinjer som regeringen föreslår för lagring av flygfotogen
(avsnitt 10),
8. godkänner de riktlinjer som regeringen föreslår för lagring i annat land
(avsnitt 11.1),
9. godkänner de riktlinjer som regeringen föreslår för lagring av
ersättningsbränsle för naturgas (avsnitt 12.2).
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:1049) om beredskapslagring av
olja och kol
Härigenom föreskrivs[1] i fråga om lagen (1984:1049) om beredskaps-lagring av
olja och kol
dels att 10 § skall upphöra att gälla,
dels att 3-9, 11-14, 16, 18-20, 22, 24, 25, 28 och 37 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 18 a § och 23 a §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
Skyldigheten att hålla Skyldigheten att hålla
beredskaps-lager beredskaps-lager
fastställs för ett år i fastställs för ett år i
taget från och med den 1 taget, räknat från och med
juli (lagringsåret) och den 1 juli till och med
grundas på försäljningen den 30 juni
eller förbrukningen (lagringsåret).
under det närmast Skyldigheten grundas på
föregående kalenderåret verksamhet enligt 7 §
(basåret). under det närmast
För vissa anläggningar föregående kalenderåret
gäller särskilda (basåret) eller, för de
bestämmelser enligt anläggningar som anges i
18-21 §§. 18 §, på de särskilda
bestämmelserna för sådana
anläggningar.
4 §
Lagringsskyldighet på Lagringsskyldighet för en
grund av förbrukning vid anläggning som anges i 18 §
en anläggning åligger åligger den som innehade
den som innehade an- anläggningen vid basårets
läggningen vid basårets utgång.
utgång. Skyldigheten Vid tillämpning av 18 a §
grundas på hela skall som en enda
förbrukningen vid anläggning räknas alla
anläggningen under värme- eller
basåret. elproducerande
anläggningar som är
anslutna till samma
fjärrvärmenät och som har
samma ägare.
Överlåts anläggningen efter basårets utgång, får tillsynsmyndigheten medge att
lagringsskyldigheten övergår på den nye innehavaren.
5 §
Beredskapslagringen skall omfatta följande bränslen (lagringsbränslen).
Tulltaxe- Varuslag KN-nr Varuslag
nummer
ur 27.01 Kolbränslen 1. 2701 Kolbränslen
utom 2702
1. sådant 2704
kolpulver som
malts för
vidareförsälj-
ning och
2. kol-vätske-
blandningar
ur 27.10 Motorbensin 2. 2710 00 27 Motorbensin
utom flygbensin 2710 00 29
och jet-bensin 2710 00 32
2710 00 34
2710 00 36
Fotogen utom 3. 2710 00 51 Flygfotogen och
flyg-fotogen 2710 00 55 annan fotogen
Dieselbrännolja 4. 2710 00 69 Dieselbrännolja
och eldnings- och eldningsolja 1
olja 1 och 2
Övriga slag av 5. 2710 00 74-Övriga eldnings-
eldningsoljor 2710 00 78 oljor
ur 27.11 Gasol 6. 2711 12 11-Gasol
2711 12 98
2711 13 10-
2711 13 98
6 §
Denna lag tillämpas inte Denna lag tillämpas inte
på på
1. kol som säljs eller 1. kol annat än såvitt
förbrukas för annat avser lagringsskyldighet
ändamål än energialst- för värmeverk och
ring eller som förbrukas kraftvärmeverk enligt
eller säljs för för- 18 a §,
brukning i metallurgiska
processer,
2. bränsle som utvinns inom landet eller som framställs ur råvara som har
utvunnits inom landet,
3. bränsle som säljs 3. bränsle som säljs för
för export eller som utförsel,
förbrukas utom landet,
4. bränsle som förbrukas för drift av fartyg i utrikes trafik eller som införs
i landet på annat transportmedel för detta transportmedels drift,
5. gasol som används som
råvara i petrokemisk
Att industri.
lagringsskyldigheten i Att lagrings-
vissa fall kan avse skyldigheten i vissa
annat än lagringsbränsle fall kan avse annat än
framgår av 11, 14 och lagringsbränsle framgår av
19-21 §§. 14 och 19-21 §§.
7 §[2]
Skyldig att hålla Skyldig att hålla
beredskapslager under beredskapslager av annat
ett lagringsår är den lagringsbränsle än kol
som under ett lagringsår är
den som
1. importerat 1. till landet infört
lagringsbränsle och annat lagringsbränsle än
under basåret sålt kol och under basåret sålt
eller förbrukat sådant eller förbrukat sådant
bränsle, bränsle,
2. drivit oljeraffina- 2. drivit oljeraffi-
deri inom landet och naderi inom landet och
under basåret sålt lag- under basåret sålt annat
ringsbränsle, lagringsbränsle än kol,
3. av lagringsskyldig 3. av lagringsskyldig
som avses i 1 eller 2 som avses i 1 eller 2
köpt samt under basåret köpt samt under basåret
sålt sålt
a) minst 30 000 ton a) minst 2 500 ton gasol
kol, eller
b) minst 1 000 ton b) minst 50 000 kubik-
gasol eller meter andra lagrings-
c) minst 20 000 bränslen än kol.
kubikmeter andra
lagringsbränslen,
4. i annat fall än som
avses i 1 under basåret
vid en anläggning
förbrukat
a) minst 8 000 ton kol,
b) minst 5 000
kubikmeter
eldningsolja eller
dieselbrännolja eller
c) kol och eldningsolja
eller dieselbrännolja,
motsvarande sammanlagt
minst 5 000 kubikmeter
olja, varvid ett ton
kol skall anses mot-
svara fem åttondels
kubikmeter olja eller
d) kol jämte naturgas,
motsvarande sammanlagt
8 000 ton kol, varvid
1,6 ton kol skall anses
motsvara 1 000
kubikmeter naturgas,
eller eldningsolja
eller dieselbrännolja
jämte naturgas, motsva-
rande minst 5 000
kubikmeter olja, varvid
1 kubikmeter olja skall
anses motsvara 1 000
kubikmeter naturgas,
5. a) inom landet
framställt och under
basåret sålt kolpulver,
som malts för
vidareförsäljning, eller
någon kol-vätskeblandning
eller
b) under basåret sålt
eller förbrukat utom
landet framställda pro-
dukter som avses i a.
8 §
Storleken av det Storleken av det
beredskapslager som en beredskapslager som en
lagringsskyldig skall lagringsskyldig skall
hålla beräknas på grund- hålla beräknas på grundval
val av mängden sålda av mängden sålda eller, för
eller förbrukade förbrukare som infört
bränslen (basmängden). lagringsbränsle till
landet, förbrukade brän-
För säljare motsvarar slen (basmängden).
basmängden den mängd Basmängden motsvarar den
försålda bränslen som mängd försålda bränslen som
medför medför lagringsskyldighet
lagringsskyldighet enligt 7 § med avdrag för
enligt 7 § med avdrag bränslen som sålts direkt
för bränslen som sålts till eller för leverans
direkt till eller för till
leverans till
1. någon som under 1. någon som under
kalenderåret närmast kalenderåret närmast före
före försäljningen sålt försäljningen sålt bränsle
eller förbrukat bränsle inom samma varuslag i
inom samma varuslag i sådan omfattning att
sådan omfattning att lagringsskyldighet
lagringsskyldighet uppkommit enligt 7 §,
uppkommit enligt 7 § 3,
4 eller 5, 2. någon som vid tiden
2. någon som vid tiden för försäljningen var
för försäljningen var lagringsskyldig enligt
lagringsskyldig enligt 18, 18 a, 19, 20 eller
19, 20 eller 21 §, 21 §,
3. någon statlig 3. någon statlig
myndighet som vid tiden myndighet som vid tiden
för försäljningen enligt för försäljningen enligt
beslut av regeringen beslut av regeringen var
var skyldig att lagra skyldig att lagra bränsle
bränsle inom samma varu- inom samma varuslag, om
slag. bränslet enligt beslutet
För förbrukare motsva- får dras av.
rar basmängden den mängd För förbrukare som infört
förbrukade bränslen lagringsbränsle till
som medför lagrings- landet motsvarar bas-
skyldighet enligt 7 §. mängden den mängd för-
brukade bränslen som
medför lagringsskyldighet
enligt 7 §.
9 §[3]
Med utgångspunkt i Med utgångspunkt i
landets behov av landets behov av
beredskapslager av olja beredskapslager av olja
och kol bestämmer bestämmer regeringen för
regeringen för varje varje slag av
slag av lagringsbränsle lagringsbränsle hur stor
hur stor andel av andel av basmängderna som
basmängderna som skall skall lagras under
lagras under lagringsåret.
lagringsåret. För lag-
ringsskyldig som driver
värmeverk eller
kraftvärmeverk får rege-
ringen dock bestämma
storleken av bered-
skapslagret med ut-
gångspunkt i verkets
eget beredskapsbehov.
11 §
Lagringsskyldigheten Lagringsskyldigheten
skall fullgöras med skall fullgöras med
bränslen inom de bränslen inom de varuslag
varuslag som de som de lagringsskyldiga
lagringsskyldiga sålt sålt eller förbrukat.
eller förbrukat. Lagring
av kol skall fullgöras så
att det lagrade bränslet
med hänsyn till form och
energiinnehåll kan
ersätta det kol som sålts
eller förbrukats. Den
som är lagringsskyldig
enligt 7 § 5 skall, i
den utsträckning som
behövs för att tillgodose
beredskapsbehovet,
lagra varor som krävs för
framställning av den
produkt som avses.
Lagringsskyldigheten skall fullgöras med varor som den lagringsskyldige äger.
Den får inte fullgöras med varor som transiteras.
Om undantag från denna paragraf finns bestämmelser i 14, 22 och 23 §§.
**Fotnot**
[1]Jfr rådets direktiv 68/414/EEG, EGT nr L 308, 23.12.1968,
s. 14 (Celex 368L0414),
72/425/EEG, EGT nr L 291, 28.12.1972, s. 154 (Celex
372L0425).
[2]Senaste lydelse 1985:637
[3]Senaste lydelse 1987:435
12 §
Lagringsbränslen skall förvaras inom landet i lageranläggningar, som de
lagringsskyldiga förfogar över, på ett från beredskaps- och kontrollsynpunkt
tillfredsställande sätt.
Om undantag från denna
paragraf finns
bestämmelser i 14 §.
13 §
Regeringen får för att Regeringen eller den
tillgodose myndighet som regeringen
beredskapsbehov meddela bestämmer får för att
före-skrifter om var tillgodose beredskapsbe-
beredskapslager skall hov meddela föreskrifter
finnas samt om att en om var beredskapslager
viss del av de lager av skall finnas samt om att
oljeprodukter som skall en viss del av de lager
hållas av säljare skall av oljeprodukter som
förvaras i bergrum. skall hållas av säljare
skall förvaras i bergrum
eller skyddas på annat
sätt eller utgöras av
oljeprodukter med vissa
egenskaper.
14 §
Tillsynsmyndigheten får Tillsynsmyndigheten får
medge medge
1. att en 1. att en
lagringsskyldig lagrar lagringsskyldig lagrar
annat lagringsbränsle än annat lagringsbränsle än
det som skall lagras det som skall lagras
enligt 11 §; vidare får enligt 11 §,
i fråga om kol och pro-
dukter som avses i 7 § 5
medges annat fullgörande
av lagringsskyldigheten
vilket är lika betryg-
gande från bered-
skapssynpunkt,
2. att någon som driver 2. att någon som driver
ett oljeraffinaderi ett oljeraffinaderi helt
helt eller delvis eller delvis fullgör sin
fullgör sin lagringsskyldighet genom
lagringsskyldighet att lagra råolja, andra
genom att lagra råolja. råvaror för tillverkningen
eller halvfabrikat,
3. att
lagringsskyldigheten
fullgörs med bränsle som
finns i något annat land.
Ett medgivande skall förenas med de villkor som behövs från beredskapssynpunkt.
16 §
Till ledning för Till ledning för
tillsynsmyndighetens tillsynsmyndighetens
beslut enligt 15 § skall beslut enligt 15 § skall
den som är den som är
lagringsskyldig före den lagringsskyldig enligt 7 §
1 februari närmast efter eller 18 § tredje stycket
basåret avge en före den 1 februari
deklaration rörande sin närmast efter basåret avge
försäljning eller för- en deklaration rörande
brukning under basåret sin försäljning eller för-
av bränslen som avses i brukning under basåret av
7 §. Deklarationen skall lagringsbränslen.
avges på heder och Till ledning för beslut
samvete. om lagringsmängder skall
den som är
lagringsskyldig enligt
18 a-20 §§ inom samma tid
lämna en deklaration
avseende dels
förbrukningen under
basåret av lagringsbräns-
len och naturgas, dels-
behovet av bränsle och
annan energi för att
driva anläggningen.
Deklarationen skall
avges på heder och
samvete.
18 §
För gasturbinanlägg- För värmeverk och
ningar för framställning kraftvärmeverk,
av elektrisk kraft, gasturbinanläggningar för
oljekondensverk och framställning av
anläggningar för fram- elektrisk kraft, olje-
ställning av stadsgas kondensverk och
gäller 19-21 §§ i stäl- anläggningar för
let för vad som i 7-9, framställning av stadsgas
11, 14-16 §§ och 17 § gäller 18 a-21 §§ i stället
första stycket är före- för vad som i 7-9, 11
skrivet om lagrings- och 15 §§ samt 17 § första
skyldighetens omfatt- stycket är föreskrivet om
ning, fullgörande och lagringsskyldighetens
fastställande. I fråga omfattning, fullgörande
om lagringsbeslut till- och fastställande. För an-
lämpas 17 § andra läggningar för fram-
stycket. ställning av stadsgas
fullgörs och fastställs
lagringsskyldighet
enligt 21 §.
Regeringen beslutar med
utgångspunkt i
beredskapsbehovet för an-
läggningar som anges i
18 a-20 §§ om riktlinjer
för fastställande av
lagringsskyldigheten för
dem.
Den som är
lagringsskyldig eller
har ålagts
lagringsskyldighet
enligt 18 a, 19, 20
eller 21 § och som under
basåret har sålt annat
lagringsbränsle än kol är
också skyldig att under
lagringsåret hålla
beredskapslager för
motsvarande mängd bränsle
inom samma varuslag med
avdrag för bränsle som
sålts till någon som anges
i 8 § andra stycket 1-3.
18 a §
Den som vid basårets
utgång innehar ett
värmeverk får av rege-
ringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer åläggas att under
lagringsåret hålla i lager
sådant bränsle som behövs
för att driva verket, om
vid anläggningen under
basåret förbrukats
1. minst 5 000
kubikmeter eldningsolja
eller dieselbrännolja,
2. minst 4 000 ton
gasol,
3. minst 8 000 ton kol,
4. minst 5 miljoner
kubikmeter naturgas
eller
5. bränsle som anges i
1-4 motsvarande minst 5
000 kubikmeter olja.
Vid beräkning av
förbrukningen av bränslen
enligt första stycket 5
skall 1 kubikmeter olja
anses mot-svara 0,8 ton
gasol, 1,6 ton kol eller
1 000 kubikmeter
naturgas.
Den som vid basårets
utgång innehar ett
kraftvärmeverk med en
installerad elektrisk
effekt av minst 5
megawatt får av
regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer åläggas att under
lagringsåret hålla i lager
sådant bränsle som behövs
för att driva verket.
Lagringsskyldigheten
enligt första och tredje
stycket skall avse olja,
gasol eller kolbränslen.
Lagringsmängden bestäms av
regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer med utgångspunkt
i värmeverkets eller
kraftvärmeverkets eget
beredskapsbehov.
19 §
Den som vid basårets Den som vid basårets
utgång innehar en utgång innehar en
gasturbinanläggning för gasturbinanläggning för
framställning av framställning av
elektrisk kraft med en elektrisk kraft med en
installerad effekt av installerad effekt av
minst fem megawatt är minst fem megawatt får av
skyldig att under lag- regeringen eller den
ringsåret hålla i lager myndighet som regeringen
sådant bränsle som bestämmer åläggas att under
behövs för att driva lagringsåret hålla i lager
anläggningen. sådant bränsle som behövs
för att driva anlägg-
ningen.
Lagringsmängden bestäms Lagringsmängden bestäms
av regeringen eller av av regeringen eller den
myndighet, som myndighet som regeringen
regeringen bestämmer, bestämmer med utgångspunkt
med utgångspunkt i i anläggningens eget
installerad effekt, beredskapsbehov.
bränsleåtgång per
megawattimme och
beräknad årlig driftstid.
20 §
Den som vid basårets Den som vid basårets
utgång innehar ett olje- utgång innehar ett
kondensverk med en in- oljekondensverk med en
stallerad effekt av mer installerad effekt av
än 150 megawatt får av mer än 150 megawatt får av
regeringen åläggas att regeringen eller den
under lagringsåret hålla myndighet som regeringen
i lager sådan olja som bestämmer åläggas att under
behövs för att driva lagringsåret hålla i lager
verket. sådan olja som behövs för
att driva verket.
Lagringsmängden bestäms Lagringsmängden bestäms
av regeringen med av regeringen eller den
utgångspunkt i landets myndighet som regeringen
beredskapsbehov. bestämmer med utgångspunkt
i verkets eget bered-
skapsbehov.
22 §
Tillsynsmyndigheten får Tillsynsmyndigheten får
medge att en lagrings- medge att en lagrings-
skyldig, som säljer skyldig, som till landet
oljeprodukter i större inför lagringsbränsle och
delen av landet, utan som säljer oljeprodukter,
tillstånd i varje eller en lagringsskyl-
särskilt fall uppdrar åt dig, som driver
en annan sådan lag- oljeraffinaderi inom
ringsskyldig att landet och som säljer
tillfälligt ombesörja oljeprodukter, utan
lagring av tillstånd i varje särskilt
oljeprodukter för hans fall uppdrar åt en annan
räkning. sådan lagringsskyldig att
tillfälligt ombesörja
lagring av oljeprodukter
för hans räkning.
23 a §
På ansökan av samtliga
lagringsskyldiga säljare,
som tillhör en
oljehandelskoncern, jämte
moderbolaget i koncernen
får tillsynsmyndigheten
medge att lagrings-
skyldigheten fullgörs
gemensamt för koncernen
(koncernlagring).
Storleken av det
beredskapslager som kon-
cernen skall hålla beräk-
nas på grundval av mängden
lagringsbränslen som
under basåret sålts till
utomstående köpare.
Vid koncernlagring
svarar moderbolaget för
att alla koncernens
skyldigheter enligt
denna lag fullgörs.
Tillstånd till
koncernlagring lämnas för
helt lagringsår. Ansökan
om tillstånd skall inges
före basårets slut.
Med oljehandelskoncern
avses en koncern enligt
1 kap. 5 § aktiebo-
lagslagen (1975:1385)
med huvudsaklig
verksamhet inom
raffinering av olja och
handel med oljeproduk-
ter.
24 §
Regeringen eller Regeringen eller den
myndighet som myndighet som regeringen
regeringen bestämmer får bestämmer får medge
medge befrielse helt befrielse helt eller
eller delvis från lag- delvis från
ringsskyldigheten i lagringsskyldigheten i
visst fall, om visst fall, om den till
synnerliga skäl vilken lagringspliktigt
föranleder att skyl- bränsle sålts under ett
digheten inte behöver basår själv blivit
fullgöras vare sig genom lagringsskyldig för mot-
egen lagring eller svarande kvantitet
genom lagring hos någon bränsle under lag-
annan enligt 23 §. ringsåret, eller annars
synnerliga skäl föranleder
att skyldigheten inte
behöver fullgöras vare sig
genom egen lagring eller
genom lagring hos någon
annan enligt 23 §.
Ett medgivande får förenas med villkor.
25 §
Om till följd av krig Om till följd av
eller annan allvarlig allvarlig försörjningskris
försörjningskris tillförseln av lagrings-
tillförseln av bränsle till landet eller
lagringsbränsle till viss del av landet
landet eller viss del avbryts eller försvåras,
av landet avbryts eller får regeringen medge att
försvåras, får rege- beredskapslager tas i
ringen medge att anspråk av den lagrings-
beredskapslager tas i skyldige i den
anspråk av den utsträckning som är
lagringsskyldige i den påkallad med hänsyn till
utsträckning som är rådande förhållanden. Vid
påkallad med hänsyn till höjd beredskap får sådant
rådande förhållanden. medgivande lämnas även av
den myndighet som rege-
ringen bestämmer.
Om i andra fall än som
Om i annat fall sär- anges i första stycket
skilda skäl föreligger, särskilda skäl föreligger,
får regeringen eller får regeringen eller den
myndighet som myndighet som regeringen
regeringen bestämmer bestämmer medge att
medge att beredskapslager för
beredskapslager för oljekondensverk till-
oljekondensverk till- fälligt tas i anspråk
fälligt tas i anspråk för anläggningen.
för anläggningen.
28 §
Regeringen bestämmer för Regeringen eller den
de bränslen och andra myndighet som regeringen
varor som skall lagras bestämmer fastställer för
det belopp vartill de bränslen och andra
lagringsavgiften skall varor som skall lagras
uppgå för kalendermånad. det belopp vartill
Beloppet skall motsvara lagringsavgiften skall
en beräknad uppgå för kalendermånad.
kapitalkostnad för varan Beloppet skall motsvara
under en månad med ett en beräknad kapitalkost-
tillägg av 60 procent. nad för varan under en
månad med ett tillägg av
60 procent.
Vid försummelse som avses i 27 § första stycket skall lagringsavgift tas ut med
fullt belopp. Vid försummelse som avses i 27 § andra stycket skall avgift tas ut
med en tredjedel av fullt belopp.
Försummas lagringsskyldigheten under en del av en kalendermånad, skall avgift
utgå för hela månaden.
Om det föreligger synnerliga skäl, får avgiften nedsättas eller efterges.
37 §
Tillsynsmyndighetens Tillsynsmyndighetens
beslut i frågor som beslut i frågor som avses
avses i 17, 29 och 33 §§ i 17, 29 och 33 §§ får
får överklagas genom överklagas hos allmän för-
besvär hos kammarrätten. valtningsdomstol.
I övrigt överklagas Prövningstillstånd krävs
tillsynsmyndighetens vid överklagande till
beslut genom besvär hos kammarrätten.
regeringen. I övrigt överklagas
tillsynsmyndighetens
beslut till regeringen.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 och skall tillämpas när
beredskapslager fastställs för lagringsåret 1996/97.
2. De beslut om lagringsskyldighet som har fattats med stöd av äldre
bestämmelser för tiden till och med den 30 juni 1996 skall alltjämt gälla.
3. Vid beräkningen av basmänger för basåret 1995 skall avdrag enligt 8 § andra
stycket 1-3 göras
a) för bränslen som sålts under perioden den 1 januari - den 30 juni 1995
enligt då gällande bestämmelser,
b) för bränslen som sålts under perioden den 1 juli - den 31 december 1995
enligt de bestämmelser som träder i kraft den 1 juli 1995.
4. Beslut som har meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:635) om försörjningsberedskap
på naturgasområdet
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på
naturgasområdet att 1, 10, 13, 19, 22 och 31 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
För att ersätta bortfall av naturgas under krig och andra allvarliga
försörjningskriser skall förbrukare och säljare av naturgas vidta be-
redskapsåtgärder enligt vad som föreskrivs i denna lag.
Lagen tillämpas inte Lagen tillämpas inte på
på naturgas som utvinns naturgas som utvinns
inom landet. inom landet eller som
förbrukas vid värmeverk
eller kraftvärmeverk.
10 §
Med utgångspunkt i Regeringen bestämmer för
landets behov av förbrukare som avses i 6 §
beredskapslager för för- riktlinjer för
brukare som avses i 6 § fastställande av bered-
bestämmer regeringen för skapslagrets storlek med
varje slag av ersätt- utgångspunkt i bered-
ningsbränsle hur stor skapsbehovet för varje
andel av basmängderna anläggning.
som skall lagras under
lagringsåret.
Med utgångspunkt i beredskapsbehov bestämmer regeringen också omfattningen av
beredskapsåtgärder enligt 8 § andra stycket.
13 §
Regeringen får för att Regeringen eller den
tillgodose myndighet som regeringen
beredskapsbehov meddela bestämmer får för att till-
föreskrifter om var godose beredskapsbehov
beredskapslager skall meddela föreskrifter om
finnas. var beredskapslager
skall finnas.
19 §
Om till följd av krig Om till följd av
eller annan allvarlig allvarlig försörjningskris
försörjningskris tillförseln av naturgas
tillförseln av naturgas till landet avbryts
till landet avbryts eller försvåras, får
eller försvåras, får regeringen medge att
regeringen medge att beredskapslager tas i
beredskapslager tas i anspråk av den lagrings-
anspråk av den skyldige i den ut-
lagringsskyldige i den sträckning som är påkallad
utsträckning som är på- med hänsyn till rådande
kallad med hänsyn till förhållanden. Vid höjd
rådande förhållanden. beredskap får sådant
medgivande lämnas även av
den myndighet som rege-
ringen bestämmer.
22 §
Regeringen bestämmer för Regeringen eller den
de ersättningsbränslen myndighet som regeringen
och andra varor som bestämmer fastställer för
skall lagras det belopp de ersättningsbränslen och
vartill andra varor som skall
lagringsavgiften skall lagras det belopp
uppgå för kalendermånad. vartill lagringsavgiften
Beloppet skall motsvara skall uppgå för kalendermå-
en beräknad kapitalkost- nad. Beloppet skall
nad för varan med till- motsvara en beräknad
lägg av 60 procent. kapitalkostnad för varan
med tillägg av 60
procent.
Vid försummelse som avses i 21 § första stycket skall lagringsavgift tas ut med
fullt belopp. Vid försummelse som avses i 21 § andra stycket skall avgift tas ut
med en tredjedel av fullt belopp.
Försummas lagringsskyldighet under en del av en kalendermånad skall avgift utgå
för hela månaden.
Om det föreligger synnerliga skäl, får avgiften nedsättas eller efterges.
31 §
Tillsynsmyndighetens Tillsynsmyndighetens
beslut i frågor som beslut i frågor som avses
avses i 14 § första i 14 § första stycket samt
stycket samt 23 och 27 23 och 27 §§ får överklagas
§§ får överklagas genom hos allmän förvaltnings-
besvär hos kammarrätten. domstol.
I övrigt överklagas Prövningstillstånd krävs
tillsynsmyndighetens vid överklagande till
beslut genom besvär hos kammarrätten.
regeringen. I övrigt överklagas
tillsynsmyndighetens
beslut till regeringen.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 och skall tillämpas när storleken
av beredskapslager av ersättningsbränsle fastställs för lagrings-året 1996/97.
2. De beslut om skyldighet att lagra ersättningsbränsle som har fattats med
stöd av äldre bestämmelser för tiden till och med den 30 juni 1996 skall
alltjämt gälla.
3. Beslut som har meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.
3 Ärendet och dess beredning
Det senaste totalförsvarsbeslutet fattades år 1992 (prop. 1991/92:102, bet.
1991/92:FöU12, rskr. 1991/92:337). Beslutet kom att präglas av de stora föränd-
ringarna i den säkerhetspolitiska situationen från slutet av 1980-talet.
Såvitt gäller försörjningen med energi innebar försvarsbeslutet ändrade
förutsättningar för den civila beredskapslagringen av olja för krigssituationer,
som sedan år 1987 hade ombesörjts huvudsakligen av staten. De krigslager som
byggts upp utifrån tidigare gällande krav på uthållighet framstod som
överdimensionerade. Även i övrigt fanns behov av att se över det gällande
systemet för lagring av olja och kol, bl.a. i fråga om dess organisation och
finansiering.
Våren 1993 uppdrogs åt en särskild utredare - 1993 års oljelagringsutredning
(OLU) - att göra en översyn av beredskapslagringen av olja och kol. Uppdraget
innefattade inte bara krigslagringen utan även lagringen för fredstida
oljekriser, som ombesörjs av oljehandeln och vissa förbrukare enligt lag.
I delbetänkandet Beredskapslagring av olja (SOU 1993:87) lade OLU fram förslag
om den oljelagring för främst civila behov i krigssituationer som bedrivs i
statlig regi. Förslaget låg till grund för ett beslut av riksdagen i juni 1994
(prop. 1993/94:141, bet. 1993/94:NU19, rskr. 1993/94:311).
Innebörden av riksdagens beslut är i korthet följande. Lagringen av olja för
krigssituationer skall minskas kraftigt. Den hittillsvarande civila statliga
lagringen skall avvecklas helt till utgången av år 1999. I stället skall mindre
och till det aktuella behovet anpassade lager byggas upp i näringslivet med
början andra halvåret 1996. Därigenom integreras lagringen för krigssituationer
med lagringen för fredstida oljekriser och den kommersiella lagringen av
oljeprodukter hos företagen.
OLU har i september 1994 överlämnat sitt slutbetänkande Skyldighet att lagra
olja och kol (SOU 1994:116). I detta betänkande behandlas bl.a. frågor om
beredskapslagring av olja och kol för el- och värmeproduktion. Förslag läggs
fram också om finansieringen av den lagring som enligt riksdagens beslut skall
ombesörjas av näringslivet. Utredningens sammanfattning av betänkandet finns i
bilaga 1.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över de remissinstanser som
har yttrat sig finns i bilaga 2. Remissyttrandena finns tillgängliga i
Näringsdepartementet (dnr N94/1266).
Åtskilliga av de förslag som OLU har väckt förutsätter ändringar i lagen
(1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol. En arbetsgrupp inom Närings-
departementet har i december 1994 lagt fram förslag till sådana ändringar i en
särskild promemoria. Arbetsgruppen har även lagt fram några egna förslag. En
sammanfattning av arbetsgruppens promemoria finns i bilaga 3. Även promemorian
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanser som har yttrat sig
finns i bilaga 4. Yttrandena finns tillgängliga i Näringsdepartementet (dnr
N94/2081).
Under varje avsnitt i det följande redovisas remissyttrandena över OLU:s
betänkande och arbetsgruppens promemoria i ett sammanhang.
OLU:s och arbetsgruppens uppdrag har inte omfattat frågor om beredskap på
naturgasområdet. Dessa frågor regleras i lagen (1985:635) om
försörjningsberedskap på naturgasområdet. De föreslagna ändringarna i
regelverket för lagring av olja och kol föranleder vissa konsekvensändringar i
nämnda lag såvitt gäller skyldigheten för storförbrukare av naturgas att lagra
ersättningsbränsle. Inom Näringsdepartementet har utarbetats förslag till sådana
ändringar. Även dessa ändringar tas upp i det följande.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 2 mars 1995 att inhämta Lagrådets yttrade över de
lagförslag som finns i bilaga 5.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 6.
Lagrådet föreslår att ett fjärde stycke med en definition av begreppet
oljehandelskoncern införs i 23 a § lagen (1984:1049) om beredskapslagring av
olja och kol. Regeringen har i propositionen följt detta förslag. Dessutom har
vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten.
4 Bakgrund
4.1 Allmänt om beredskapslagringen av olja och kol
Beredskapslagringen av olja i Sverige är av två slag, krigslagring och lagring
för fredstida oljekriser. Krigslagringen tar sikte på situationer då landet vid
en stormaktskonflikt i Europa antingen har blivit indraget i krig eller står
neutralt (krigssituationer). Lagringen för oljekriser - som tidigare benämndes
fredskriser - tar sikte på allvarliga störningar i oljeförsörjningen som uppstår
utan samband med krig eller säkerhetspolitiska kriser i vår nära omvärld.
Lagring av olja för krigssituationer infördes redan före andra världskriget.
Från år 1957 genomfördes en rad oljelagringsprogram på grundval av skyldighet
enligt lag för oljehandeln och vissa storförbrukare att hålla beredskapslager av
olja, s.k. tvångslagring. År 1984 infördes även beredskapslagring av kol i
samband med tillkomsten av den nuvarande lagstiftningen på området (prop.
1984/85:53, bet. 1984/85:FöU6, rskr. 1984/85:94).
Lagring för oljekriser infördes med anledning av oljekrisen år 1973-1974. Kort
därefter anslöt sig Sverige tillsammans med flertalet andra OECD-länder till
avtalet om ett Internationellt energiprogram, IEP (prop. 1975:42, bet.
1975:NU29, rskr. 1975:180). IEP-avtalet innehåller bestämmelser om bl.a.
samordnade åtgärder för att möta oljeförsörjningskriser. Genom avtalet har de
anslutna länderna åtagit sig att hålla beredskapslager av olja motsvarande 90
dagars nettoimport. Vid en kris skall länderna vidta åtgärder för att begränsa
oljekonsumtionen. De skall också enligt avtalet medverka till ett system för
fördelning av tillgänglig olja.
Krigslagringen omfattas av totalförsvarsplaneringen och styrs av de
förutsättningar i fråga om bl.a. krigs och krisers varaktighet, med därav
följande krav på uthållighet, som gäller för denna planering. Såväl kol som
oljeprodukter lagras.
Lagringen för oljekriser omfattar inte kol. IEP-avtalet innebär heller inga
åtaganden i fråga om kollagring för de anslutna länderna.
Från början var oljehandeln och storförbrukarna skyldiga enligt lag att svara
för merparten av lagringen av oljeprodukter, med visst finansieringsstöd från
staten. Lagringen var då avsedd för avspärrning och krig. När lagringen för
fredstida oljekriser infördes år 1974 tog staten ansvaret för denna lagring.
Genom 1987 års totalförsvarsbeslut (prop. 1986/87:95 bil. 12, bet.
1986/87:FöU11, rskr. 1986/87:310) ändrades ansvarsfördelningen. Staten övertog
ansvaret för krigslagringen, medan de lagringsskyldiga företagen skulle svara
för lagringen för oljekriser enligt IEP-avtalet. Numera lämnas inget statligt
stöd till verksamheten.
Sedan år 1987 har staten bedrivit den civila beredskapslagringen av olja för
krigssituationer i egen regi. I systemet ingår ett femtiotal anläggningar. Många
av dem har byggts med hänsyn till särskilda krav på lokalisering och skydd. De
civila beredskapslagren är avsedda också för huvuddelen av det militära
försvarets krigsbehov av drivmedel för fordon, medan Försvarsmakten har hand om
den militära drivmedelslagringen i övrigt. Denna lagring behandlas inte här.
Lagren för oljekriser är i fysisk mening integrerade med de lagringsskyldiga
företagens kommersiella lager. Lagren måste emellertid nå upp till en
föreskriven nivå så att Sverige vid varje tidpunkt uppfyller sitt åtagande om
lagerhållning enligt IEP-avtalet.
Det finns vissa undantag från den angivna ansvarsfördelningen. Staten svarar
för den samlade beredskapslagringen av flygdrivmedel. Innehavare av vissa
oljekondensverk och gasturbinanläggningar för elproduktion är skyldiga att lagra
olja för krig. För större värmeverk och kraftvärmeverk gäller sedan år 1987
skyldighet att lagra för behovet av olja för såväl krig som oljekriser. För
behovet av kol är verken skyldiga att lagra enbart för krig.
Uppgiften att förvalta och under en femårsperiod avveckla de statliga civila
beredskapslagren av olja ligger sedan den 1 juli 1994 hos en särskild myndighet,
Statens oljelager.
År 1993 uppgick den totala användningen av oljeprodukter i Sverige till 15,6
miljoner m3, varav 5,6 miljoner m3 motorbensin, 3 miljoner m3 dieselolja och 1
miljon m3 flygdrivmedel. Användningen av eldnings-oljor, som har minskat starkt
under senare år, uppgick till 5,9 miljoner m3.
Beredskapslagren för fredstida oljekriser uppgår för närvarande till omkring 4
miljoner m3. Hos oljehandeln och storförbrukare finns därutöver kommersiella
lager på 1 à 2 miljoner m3, huvudsakligen i form av tjock eldningsolja.
Krigslagrens storlek redovisas inte öppet. Genom den avveckling som har inletts
kommer de att minskas till en nivå som ligger väsentligt lägre än dagens. Det
minskade behovet av lager beror i första hand på att kraven på uthållighet har
sänkts. Enligt riksdagens beslut skall lager byggas upp successivt i
näringslivet till den avsedda nivån under perioden 1996/97-1998/99, samtidigt
med att återstoden av de statliga lagren säljs ut.
4.2 Planeringsförutsättningar för totalförsvaret
Som en följd av 1992 års försvarsbeslut infördes delvis nya planeringsförut-
sättningar för totalförsvaret. Dessa innebär bl.a. att totalförsvaret skall
kunna efter kort förvarning möta ett angrepp där angriparen antas kunna sätta in
endast begränsade styrkor (strategiskt överfall). Kraven på totalförsvarets
förmåga att möta ett väpnat angrepp i större skala utgår från att angreppet
sätts in i en huvudriktning, antingen över kust eller över landgräns. Eftersom
ett sådant angrepp förutsätter förberedelser som kan observeras av oss behöver
kraven på förmåga att möta angreppet tillgodoses fullt ut endast efter något års
komplettering av utrustning och utbildning m.m. (återtagning). En sådan
återtagning skall kunna genomföras under tilltagande internationell kris.Om
Sverige anfalls (krigsfallet) eller om Sverige står neutralt vid krig i vår nära
omvärld (neutralitetsfallet) skall inte någon utrikeshandel förutsättas. Vidare
ställs nu lägre krav än tidigare på uthållighet i ett krigsskede. Kravet har
preciserats av regeringen i ett beslut den 28 januari 1993 om operativa
försvarsförberedelser. I detta beslut, som är hemligt, anges att förberedelserna
skall syfta till att under en viss i beslutet angiven tidsperiod hindra en
angripare från att effektivt utnyttja Sverige som plattform i en vidare
stormaktskonflikt.
Inom den civila delen av totalförsvaret skall planeringen i högre grad än
tidigare inriktas på stöd till den militära delen av totalförsvaret. Detta stöd
syftar i första hand till att mobilisering och krigsorganisering skall kunna
genomföras snabbt och säkert så att det militära försvarets omedelbara
stridsförmåga säkerställs.
Dessa planeringsförutsättningar gäller i princip all verksamhet inom
totalförsvaret. I fråga om beredskapslagringen av olja har det dock bedömts att
någon återtagning i form av lageruppbyggnad genom import under ett säker-
hetspolitiskt krisskede inte kan påräknas. Skälet för detta är främst
svårigheterna att i kriser anskaffa olja i större utsträckning än vad som behövs
för en nedskuren löpande förbrukning. Följaktligen har permanenta krigslager av
olja ansetts som en nödvändig del av beredskapen på området. Man har dock räknat
med att lagren för fredstida oljekriser skall kunna till viss del utnyttjas
också i säkerhetspolitiska kriser (se prop. 1993/94:141 s. 7).
Totalförsvarsbeslutet år 1992 fattades för en femårsperiod. Regeringen har
beslutat att nästa totalförsvarsbeslut skall tidigareläggas till år 1996 och att
det skall gälla fr.o.m. år 1997.
4.3 Regelsystem och riktlinjer för beredskapslagringen
Beredskapslagringen av olja och kol bygger i huvudsak på att staten ålägger
enskilda säljare eller förbrukare att hålla vissa kvantiteter i lager, s.k.
tvångslagring. De grundläggande bestämmelserna om sådan lagring finns i lagen
(1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol (LBOK). Till lagen ansluter
förordningen (1984:1050) om beredskapslagring av olja och kol. Här följer en
kort beskrivning av regelsystemet.
Syftet med LBOK är att trygga tillgången på olja och kol för energiför-
sörjningen under krig och andra allvarliga försörjningskriser. Lagringen skall
omfatta kolbränslen samt motorbensin, fotogen, dieselbrännolja, eldningsoljor
och gasol. Flygdrivmedel är däremot inte lagringsbränsle.
Lagringsskyldiga enligt LBOK är samtliga importörer och raffinaderiföretag samt
vissa större säljare och förbrukare av lagringsbränslen. Skyldigheten att hålla
beredskapslager fastställs för ett år i taget fr.o.m. den 1 juli (lagringsåret)
och grundas på försäljningen eller förbrukningen under det närmast föregående
kalenderåret (basåret). Storleken av det beredskapslager som en lagringsskyldig
skall hålla beräknas på grundval av mängden sålda eller förbrukade bränslen
(basmängden) under basåret. Säljare får därvid göra avdrag för bränslen som har
sålts till annan lagringsskyldig.
Med utgångspunkt i hela landets behov av beredskapslager bestämmer regeringen
för varje slag av bränsle hur stor andel av basmängderna som skall lagras under
lagringsåret. Dessa andelar, de s.k. lagringsprocenttalen, fastställs årligen
genom en särskild förordning.
På grundval av lagringsprocenttalen fastställer tillsynsmyndigheten, som är
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), beredskapslagrets storlek för
varje lagringsskyldig under lagringsåret. Lagren är i princip avsedda för
landets samlade behov. För lagringsskyldiga som driver värmeverk och
kraftvärmeverk får dock regeringen bestämma beredskapslagrets storlek med
utgångspunkt i verkets eget beredskapsbehov.
Statliga myndigheter är inte lagringsskyldiga enligt LBOK. En myndighet kan
dock åläggas att lagra genom särskilt beslut av regeringen, s.k. särskild
lagring. Andra myndigheter skall hålla beredskapslager i samma omfattning som om
LBOK hade varit tillämplig.
Lagringsbränslen skall förvaras inom landet i anläggningar som den
lagringsskyldige förfogar över. Lagringsskyldigheten skall fullgöras med varor
som den lagringsskyldige äger. Från denna regel kan göras undantag för lagring
som uppdras åt annan, s.k. inlagring. Vidare stadgas i LBOK att
lagringsskyldigheten skall fullgöras med de bränslen som har sålts eller
förbrukats. Dock får vissa undantag medges från denna regel, bl.a. för
oljeraffinaderier som kan få fullgöra sin lagringsskyldighet helt eller delvis
med råolja.
För vissa slag av anläggningar finns särskilda bestämmelser, som innebär att
lagringsskyldigheten fastställs på annat sätt än genom beräkning av basmängder.
Det gäller oljekondensverk och gasturbinanläggningar för elproduktion samt
stadsgasverk.
Beredskapslagren får tas i anspråk av den lagringsskyldige efter beslut av
regeringen vid krig eller annan allvarlig försörjningskris. LBOK ger dock inte
staten rätt att förfoga över lagren. Det är den lagringsskyldige som avgör om
han vill utnyttja ett medgivande att ta lager i anspråk i en kris.
Sanktionssystemet i LBOK bygger i huvudsak på straffavgifter. Den som inte
håller fastställt beredskapslager skall erlägga en s.k. lagringsavgift till
staten för vad som fattas.
Det regelsystem som har beskrivits tillämpas enligt vissa allmänna riktlinjer
för beredskapslagringen som fastställs av riksdagen. Dessa riktlinjer gäller
bl.a. principerna för beräkning av lagerbehoven. På grundval av riktlinjerna
bestämmer regeringen genom de generella lagringsprocenttalen eller genom
särskilda beslut hur stora kvantiteter som skall lagras. Även i övrigt beslutar
regeringen om de närmare villkoren för lagringen. I vissa fall har beslutsrätten
delegerats till tillsynsmyndigheten.
De allmänna riktlinjerna för lagringen för fredstida oljekriser bestäms av
Sveriges åtaganden enligt IEP-avtalet. För närvarande utgörs huvuddelen av all
tvångslagring enligt LBOK av sådan lagring. För vissa värme- och elproducerande
anläggningar förekommer dock tvångslagring även för krigssituationer. Riktlinjer
för krigslagringen har, som framgått, senast fastställts av riksdagen i juni
1994 på grundval av 1992 års försvarsbeslut.
5 Allmän lagring för fredstida oljekriser
5.1 Inriktning
Regeringens bedömning: Sveriges internationella
åtaganden kan fullgöras genom en fortsatt tvångs-
lagring för fredstida oljekriser av samma totala
omfattning som nu. En minskning av antalet lag-
ringsskyldiga företag innebär emellertid fördelar
från beredskapssynpunkt och underlättar också
tillsynen över lagringen.
Den nuvarande beredskapslagringen av olja grundas till övervägande del på
lagringsskyldigheten enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och
kol (LBOK) för den som sålt eller förbrukat oljeprodukter. Sådan skyldighet
gäller för alla importörer och raffinaderiföretag. För andra kategorier
uppkommer lagringsskyldighet först när försäljningen eller förbrukningen har
nått en viss omfattning.
Denna lagring kan betecknas som allmän i den meningen att lagringsskyldigheten
grundas på en viss, för alla lagringsskyldiga lika stor andel av föregående års
försäljning eller förbrukning. För vissa anläggningar fastställs
lagringsskyldigheten på andra grunder enligt särskilda bestämmelser; detta
gäller bl.a. oljekondensverk och gasturbiner för elproduktion. Frågan om
reglerna för sådana anläggningar behandlas i avsnitt 7. Också för statliga
myndigheter finns särskilda regler, som redovisas i avsnitt 11.5.
Under lagringsåret 1994/95 är antalet företag med allmän lagring 116 (exklusive
värmeverk och kraftvärmeverk), varav 66 säljare och 50 förbrukare. I gruppen
säljare finns ett trettiotal företag som ingår i nio oljehandelskoncerner. Flera
av dessa företag är lagringsskyldiga även på grundval av import eller
raffinering av olja. I gruppen förbrukare ingår företag inom främst den
tillverkande industrin, av vilka några har egen import.
Också värmeverkens och kraftvärmeverkens lagringsskyldighet bestäms för
närvarande på grundval av verkens förbrukning. Eftersom reglerna för dessa verk
i andra avseenden skiljer sig från vad som gäller för de lagringsskyldiga i
allmänhet behandlas de särskilt i avsnitt 8.
Den allmänna lagringen har kommit att alltmer koncentreras till oljehandeln.
Volymmässigt svarar de nio oljehandelskoncernerna för ca 90 % av lagringen.
Under senare år har den allmänna lagringen av olja syftat till att de svenska
åtagandena enligt avtalet om det Internationella energiprogrammet (IEP) skall
kunna fullgöras. De anslutna länderna är skyldiga bl.a. att hålla be-
redskapslager av en sådan omfattning att konsumtionen av olja skall kunna
upprätthållas på normal nivå i minst 90 dagar utan nettoimport. För Sveriges del
tar lagringen sikte i första hand på allvarliga störningar i oljeförsörjningen
som uppstår utan direkt samband med krig eller krigsrisk i vår nära omvärld.
Genom inträdet i Europeiska unionen (EU) skall Sverige nu följa också de
bestämmelser om oljelagring som gäller inom unionen, främst rådets direktiv
68/414/EEG av den 20 december 1968 om skyldighet för medlemsstater i EEG att
inneha minimilager av råolja eller petroleumprodukter, ändrat genom rådets
direktiv 72/425/EEG av den 19 december 1972. Dessa bestämmelser innebär
skyldighet för medlemsstaterna att hålla beredskapslager motsvarande 90 dagars
konsumtion. Det finns vissa skillnader mellan EU:s regler och IEP-avtalet. Av
störst betydelse är att IEP-avtalet tillåter att lagringsskyldigheten fullgörs
helt i råolja, medan EU-reglerna ställer krav på viss lagring av produkter.
Eftersom det nuvarande svenska systemet för oljekrislagring enligt LBOK också
bygger på lagring av specificerade produkter tillgodoses EU:s krav i detta hän-
seende. På en principiellt viktig punkt föranleder dock inträdet i EU en ändring
i gällande svenska bestämmelser, nämligen då det gäller lagring utanför landets
gränser. Denna fråga behandlas i avsnitt 11.1.
De lagernivåer som krävs för att IEP-åtagandet skall kunna fullgöras nås genom
tillämpning av bestämmelserna i 7-9 §§ LBOK om lagringsskyldighetens omfattning.
Tekniken för detta är att regeringen, på grundval av tillsynsmyndighetens
beräkningar, genom en särskild förordning fastställer den andel av de
lagringsskyldigas försäljning eller förbrukning under basåret som skall lagras
under lagringsåret för att de totala lagren skall nå upp till IEP-nivån. Denna
andel, det s.k. lagringsprocenttalet, har sedan år 1987 varit 25 % för alla
oljeprodukter som är lagringsbränslen. Samma procenttal gäller i princip för
alla lagringsskyldiga; särskilda bestämmelser gäller dock som nämnts för
innehavare av vissa värme- och elproducerande anläggningar. På grundval av
lagringsprocenttalet och de lagringsskyldiga företagens deklarationer för
basåret fastställer sedan tillsynsmyndigheten de mängder av varje varuslag som
respektive företag skall lagra under lagringsåret.
Oljelagringsutredningen (OLU) föreslår inga ändringar i den totala omfattningen
av den allmänna lagringen för fredstida oljekriser. Däremot föreslås regelän-
dringar som väntas leda till en minskning av antalet lagringsskyldiga företag
till ca hälften. Detta innebär en ytterligare koncentration av den allmänna
lagringen till oljehandeln.
Huvudmotivet för OLU:s förslag är att det blir lättare att i en kris utnyttja
beredskapslagren på ett flexibelt sätt om en större del av lagren från början
finns i det kommersiella distributionssystemet hos oljehandelsföretagen.
Regeringen delar OLU:s uppfattning att en sådan koncentration kan vara
fördelaktig såväl i en krigssituation som vid en fredstida oljekris. En
ytterligare fördel är att tillsynen av lagringen underlättas.
Regeringen utgår från att en omfördelning av lagringsskyldigheten inte kommer
att medföra någon mer betydande omfördelning av kostnader mellan köpare och
säljare av olja. De köpare som i dag svarar för sin egen lagring åtnjuter
regelmässigt rabatter från sina leverantörer motsvarande kostnaderna för
lagringen. När lagringsskyldigheten för en sådan köpare upphör och därmed
övergår till leverantören kan det antas att denne kompenserar sig prisvägen i
den utsträckning som konkurrensen på marknaden medger det.
I syfte att minska antalet lagringsskyldiga har OLU föreslagit att det
nuvarande regelsystemet ändras på tre punkter. Arbetsgruppen har utarbetat
närmare förslag till ändringar i LBOK. I de följande avsnitten redovisas
förslagen och regeringens ställningstaganden till dem.
5.2 Slopad lagringsskyldighet för förbrukare
Regeringens förslag: Den allmänna lagringsskyldig-
heten för förbrukare av olja slopas utom i fall då
förbrukaren har egen införsel. För värmeverk och
kraftvärmeverk skall särskilda regler gälla
(avsnitt 8).
Oljelagringsutredningens förslag: OLU har föreslagit att lagrings- skyldigheten
slopas för sådana förbrukare som är tillverkningsindustrier. Arbetsgruppen går
ett steg längre och föreslår att förbrukning skall upphöra att vara grund för
allmän lagringsskyldighet.
Remissinstanserna: OLU:s och arbetsgruppens förslag lämnas utan invändningar.
Skälen för regeringens förslag: Enligt bestämmelserna i 7 § punkt 4 LBOK upp-
kommer lagringsskyldighet för den som under basåret har förbrukat minst 5 000 m3
olja eller motsvarande mängd andra lagringsbränslen vid en anläggning. För
närvarande ingår ett femtiotal förbrukare av olja inom tillverkningsindustrin i
denna kategori. OLU:s förslag om att lagringsskyldigheten slopas för dessa
storförbrukare innebär att lagringen förs över till oljehandeln. Det förutsätts
dock att förbrukare med egen införsel förblir lagringsskyldiga, oberoende av
införselns eller förbrukningens storlek.
Arbetsgruppen har påpekat att motiven för att slopa lagringsskyldigheten för
den tillverkande industrin gäller i princip även för en rad andra kategorier av
förbrukare, t.ex. inom handeln, transportväsendet eller den offentliga
förvaltningen. Samma gäller bostadsföretag som inte är anslutna till
fjärrvärmenät. Eftersom endast någon enstaka förbrukare inom dessa kategorier i
dag når upp till den förbrukningsnivå som anges i LBOK kan lagringsskyldigheten
för dem slopas utan att det får några nämnvärda praktiska konsekvenser.
Nuvarande allmänna regler om lagringsskyldighet till följd av förbrukning
gäller även för värmeverk och kraftvärmeverk. Av skäl som närmare utvecklas i
avsnitt 8 är emellertid reglerna inte lämpade för denna kategori av förbrukare.
I enlighet med vad arbetsgruppen har föreslagit bör därför reglerna för
värmeverkens och kraftvärmeverkens lagringsskyldighet flyttas till det avsnitt
av LBOK som innehåller särskilda bestämmelser för vissa anläggningar (18-21 §§).
Därmed bortfaller behovet av bestämmelser om allmän lagringsskyldighet baserad
på förbrukning.
5.3 Koncernlagring
Regeringens förslag: Möjlighet införs för lag-
ringsskyldiga säljare inom en oljehandelskoncern
att fullgöra sin lagringsskyldighet gemensamt,
s.k. koncernlagring.
Oljelagringsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Svenska Gasföreningen anser att koncernlagringsmöjligheten
skall vara öppen för alla koncerner även om oljehandel inte är moderbolagets
eller koncernens huvudverksamhet.
Skälen för regeringens förslag: Innebörden av den regel som OLU har föreslagit
är att lagringsskyldigheten för oljehandelsföretag och raffinaderier som ingår i
en koncern skall kunna summeras och att moderbolaget i koncernen då skall
ansvara för fullgörandet av skyldigheten. Om koncernlagring införs konsekvent
kommer lagringsskyldigheten för ett trettiotal oljehandelsföretag att
koncentreras till nio koncernmoderbolag. Därigenom skulle betydande förenklingar
kunna nås både för företagen och för tillsynsmyndigheten.
Med anledning av vad Svenska Gasföreningen har framfört anser regeringen att
möjlighet till koncernlagring bör förbehållas för koncerner med huvudsaklig
verksamhet inom oljeraffinering och handel med oljeprodukter, inklusive gasol.
Bestämmelserna om koncernlagring bör utformas så att tillsynsmyndigheten ges
möjlighet att i särskilt fall medge sådan lagring. I enlighet med vad
arbetsgruppen har föreslagit bör bestämmelserna tas in i en ny paragraf i LBOK,
23 a §, i anslutning till de nuvarande reglerna om lagring ombesörjd av annan
lagringsskyldig. De nya bestämmelserna bör lämpligen anknyta till
koncernbegreppet i aktiebolagslagen (1975:1385).
5.4 Höjd gräns för säljares lagringsskyldighet
Regeringens förslag: Gränsen för när lagringsskyl-
dighet för olja inträder för en säljare höjs från
20 000 m3 till 50 000 m3, beräknat efter försälj-
ningen under basåret.
Oljelagringsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: OLU:s förslag lämnas utan erinringar.
Skälen för regeringens förslag: Förslaget tar sikte på säljare av olja som inte
själva har egen införsel eller driver ett raffinaderi och som inte ingår i någon
av de stora oljehandelskoncernerna. För närvarande är sådana återförsäljare
lagringsskyldiga enligt 7 § punkt 3 LBOK om de under basåret har sålt minst 20
000 m3 olja. Enligt OLU skulle en höjning av denna gräns till 50 000 m3 leda
till att antalet lagringsskyldiga företag minskar med sex, under förutsättning
att förslaget om koncernlagring samtidigt införs.
Gränsen för när lagringsskyldighet inträder för en säljare av gasol bör på
motsvarande sätt höjas från 1 000 ton till 2 500 ton gasol.
6 Allmän lagring för krigssituationer
6.1 Inriktning
Regeringens förslag: Lagringen av olja för det
civila försvarets behov i krigssituationer skall
grundas på tvångslagring med stöd av lagen (1984:
1049) om beredskapslagring av olja och kol (LBOK).
De lagringsskyldiga svarar därmed också för finan-
sieringen av lagringen, i likhet med vad som nu
gäller för lagringen för fredstida oljekriser.
Möjlighet införs i LBOK att föreskriva att de
lagrade produkterna skall ha vissa egenskaper.
Ändrade planeringsförutsättningar för totalför-
svaret bör ges snabbt genomslag i de krav på lag-
ring som ställs på företagen.
Oljelagringsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Arbetsgruppen pekar därtill på att övergången till krigslagring hos näringslivet
ställer krav på att de lagrade produkterna skall ha sådana egenskaper att de kan
användas för det avsedda ändamålet.
Remissinstanserna: Förslaget om att lagringen för krigssituationer skall
grundas på utvidgad tvångslagring och finansieras av de lagringsskyldiga
tillstyrks av Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) och
Riksrevisionsverket. Försvarets forskningsanstalt (FOA) instämmer i huvudsak med
Oljelagringsutredningens (OLU) förslag men redovisar den principiella upp-
fattningen att det civila försvaret, liksom andra delar av totalförsvaret, är en
kollektiv nyttighet som bör finansieras med skattemedel över statsbudgeten.
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) anser att den föreslagna metoden
för utvidgad tvångslagring, nämligen en höjning av lagringsprocenttalen, medför
problem både för tillsynen och för de lagringsskyldiga. Det påpekas att
särskilda krav i fråga om lokalisering och sammansättning m.m. kan komma att
gälla för de delar av tvångslagren som är avsedda för krig. Eftersom vissa av de
lagringsskyldiga kan ha svårt att möta sådana krav bör man enligt NUTEK välja
andra metoder för att hantera krigslagringen, i första hand bildandet av ett
gemensamt lagringsbolag och i andra hand en ytterligare koncentration av
lagringen till de största oljehandelsföretagen.
Svenska Petroleum Institutet (SPI) anför att det enligt den samlade svenska
oljeindustrins uppfattning inte är försvarbart att under rådande
samhällsekonomiska och säkerhetspolitiska förhållanden bygga upp ett särskilt
krigslager. Enligt SPI behövs det inget sådant lager för att täcka försvarets
operativa behov enligt givna planeringsförutsättningar. Dessutom skulle lagret
ge upphov till betydande kostnader för företagen och för samhället. Också
Sveriges Industriförbund tar avstånd från OLU:s förslag.
Skälen för regeringens förslag: Nuvarande planeringsförutsättningar för
totalförsvaret grundas på 1992 års försvarsbeslut. Genom beslut av riksdagen
våren 1994 anpassades beräkningarna av lagringsbehoven för krigssituationer till
dessa förutsättningar. Samtidigt beslöts att de statliga civila krigslagren av
olja skulle avvecklas successivt under en femårsperiod. I stället skulle lager
byggas upp i näringslivet till den lägre nivå som nu krävs med början andra
halvåret 1996. De nya krigslagren skulle integreras med den övriga lagringen av
olja hos företagen.
Frågan om ägande och finansiering av de tillkommande lagren i näringslivet
lämnades öppen. Det anmäldes dock för riksdagen att frågan skulle utredas vidare
av OLU med inriktning på en utvidgad tvångslagring med stöd av LBOK. Detta är
också innebörden av det förslag som OLU nu har lagt fram i sitt slutbetänkande.
I betänkandet redovisas uppgifter om de ekonomiska konsekvenserna för berörda
intressenter av en utvidgad tvångslagring för krigssituationer. OLU förutsätter
därvid att det inte kommer att behövas investeringar i nya lagringsutrymmen.
Storleken på det kapital som behöver bindas av oljehandelsföretagen för den
ökade mängden lagrade oljeprodukter beräknas till omkring 1 miljard kronor. Om
detta kapitalbehov finansieras helt genom upplåning skulle den genomsnittliga
soliditeten för företagen försvagas med knappt en procentenhet.
De tillkommande kostnaderna för krigslagringen, inklusive cisternhyror och
hanteringskostnader för företagen, uppskattas av OLU till 100 à 150 miljoner
kronor om året. OLU förutsätter att dessa kostnader kommer att slå igenom i de
priser som slutkonsumenterna får betala för oljeprodukterna. Kostnadsökningen
för motorbensin bedöms motsvara en höjning av konsumentpriset med 0,5 à 1 öre
per liter, vilket för en normalbilist skulle betyda en ökad kostnad på 15 kronor
om året. Motsvarande beräkning för lätt eldningsolja pekar enligt OLU på
kostnadsökningar som motsvarar 10 à 15 kronor per m3, vilket för en villaägare
som använder enbart oljeeldning skulle betyda en kostnadsökning med 65 kronor om
året.
I ett samhällsekonomiskt perspektiv bör beaktas att de ökade kostnaderna för
oljelagring inom näringslivet uppvägs av sänkta kostnader för statlig lagring.
Dessa kostnader uppgår för närvarande till omkring 300 miljoner kronor om året,
och de kommer under de närmaste budgetåren att kunna minskas radikalt. En
integration av krigslagringen med övrig lagring inom oljehandeln enligt OLU:s
förslag kommer också att medge en rationellare hantering och en förbättrad
tillgänglighet för lagren.
De principiella invändningar som FOA har riktat mot OLU:s förslag i
finansieringsfrågan har viss tyngd. Att regeringen ändå förordar förslaget får
ses mot bakgrund av de stora praktiska fördelar som en utvidgad tvångslagring
innebär, jämfört med andra finansieringssystem. Företagen får ett starkt
incitament att bedriva verksamheten effektivt. Det ställs inga krav på statliga
administrativa insatser, utöver den tillsyn som under alla förhållanden behövs.
Någon snedvridning av konkurrensen på oljemarknaden behöver knappast befaras,
eftersom alla oljeföretag direkt eller indirekt får bidra till kostnaderna för
lagringen. Dessa fördelas sedan genom prissättningen på samtliga användare av
olja. Det kan tilläggas att systemet med tvångslagring har tillämpats i Sverige
under mycket lång tid och att de kvantiteter som företagen var ålagda att lagra
för krigssituationer fram till år 1987 vida överstiger den totala beredskapslag-
ring som nu är aktuell.
NUTEK har pekat på att det kan uppstå svårigheter för de mindre
oljehandelsföretagen att individuellt uppfylla de särskilda krav som ställs på
krigslagring. De förslag som nu läggs fram i syfte att minska antalet
lagringsskyldiga (avsnitt 5) kommer enligt regeringens uppfattning att begränsa
sådana problem väsentligt.
SPI har ifrågasatt behovet av särskilda civila krigslager. Därmed antyds att de
lager som redan hålls för fredstida oljekriser skulle kunna täcka behoven också
i krigssituationer. Vid sitt ställningstagande till frågan om lagerbehoven våren
1994 bedömde emellertid riksdagen, i likhet med den dåvarande regeringen, att en
klar åtskillnad måste göras mellan de två slagen av beredskapslager (bet.
1993/94:NU19 s. 5 f.). Det finns enligt regeringens mening ingen grund för en
ändrad bedömning så länge förutsättningarna för planeringen inom totalförsvaret
är i huvudsak oförändrade.
Regeringen avser att tidigarelägga nästa försvarsbeslut, vilket innebär att
försvarsbeslutsperioden skall börja med budgetåret 1997. I beslut den 12 januari
1995 har regeringen lagt fast uppläggningen av det kommande beslutet. Avsikten
är att beredningsarbetet skall delas in i två etapper. Den första etappen, som
tar sikte på beslut av riksdagen hösten 1995, omfattar statsmakternas
ställningstaganden till säkerhetspolitiken, försvarspolitiken, övergripande
principiella frågor om totalförsvarets utformning och struktur samt ekonomin.
Den andra etappen, med beslut av riksdagen hösten 1996, omfattar frågor om den
närmare inriktningen av organisation och verksamhet inom totalförsvaret.
Ändrade bedömningar av framtida krisers och krigs karaktär kan komma att
påverka förutsättningarna för beräkningen av de beredskapslager av olja som
behöver hållas, i vad avser såväl storleken som sammansättningen av lagren. Som
närmare utvecklas i nästa avsnitt avser regeringen att vid den förestående
omläggningen från statlig till enskild krigslagring ta vederbörlig hänsyn till
ändringar i planeringsförutsättningarna. Regeringen anser det önskvärt att
sådana förändringar snabbare än hittills får genomslag i de krav som riktas mot
företagen. Som framgått av avsnitt 4.3 beslutar redan nu regeringen eller, efter
dess bemyndigande, tillsynsmyndigheten om lagringsmängder m.m. på grundval av
LBOK och de allmänna riktlinjer som fastställs av riksdagen. Vissa av de
lagändringar som regeringen nu föreslår har till syfte att ge möjligheter till
en än mer flexibel tillämpning av regelsystemet. Förutom vid lagändringar skall
riksdagen i fortsättningen behöva höras endast vid grundläggande förändringar i
systemet.
Vid sin överarbetning av OLU:s betänkande har arbetsgruppen fäst
uppmärksamheten på att det vid övergången till enskild krigslagring kan behöva
ställas vissa krav på tekniska egenskaper hos de produkter som lagras.
Arbetsgruppen föreslår en ändring i 13 § LBOK i syfte att möjliggöra sådana
krav. Regeringen förordar förslaget och återkommer till frågan i
författningskommentaren (avsnitt 13.1).
6.2 Genomförande
Regeringens bedömning: Uppbyggnaden av tvångslager
för krigssituationer inom oljehandeln kan samord-
nas med avvecklingen av de statliga krigslagren så
att det totala behovet av lager tillgodoses. Genom
en kontrollstation hösten 1995 beaktas eventuella
ändringar i förutsättningarna för beräkningen av
lagerbehovet. Med stöd av LBOK kan villkor ställas
om lokalisering och skydd av lagringsanläggningar
hos företagen i fall då särskilda beredskapsskäl
motiverar det.
Oljelagringsutredningens förslag: OLU har inte närmare berört frågan.
Arbetsgruppen har emellertid pekat på vikten av att klara riktlinjer skapas för
övergången från statlig till enskild krigslagring.
Remissinstanserna: Försvarsmakten anser att det bör finnas möjlighet att
föreskriva hur många beredskapslager som skall finnas och var de skall vara
belägna. Det är viktigt för det militära försvaret att lager hålls på
tillräckligt antal platser för att tillgång till produkterna skall säkerställas
enligt gällande operativa planläggning. Liknande synpunkter förs fram av ÖCB och
FOA.
Skälen för regeringens bedömning: I enlighet med riksdagens beslut pågår nu en
omfattande försäljning av oljeprodukter ur de statliga civila krigslagren. Under
lagringsåren 1994/95 och 1995/96 kommer de återstående statliga lagren att vara
tillräckliga för krigsbehovet. Under de tre följande lagringsåren måste
emellertid lager byggas upp inom oljehandeln parallellt med att utförsäljningen
av de statliga lagren slutförs. Under denna period skall uppbyggnad och
utförsäljning samordnas så att summan av statliga och enskilda krigslager vid
varje tidpunkt motsvarar minst det beräknade krigsbehovet, produkt för produkt.
Regeringen har möjlighet att åstadkomma en sådan samordning genom en successiv
ökning av lagringsprocenttalen, samtidigt som föreskrifter lämnas till Statens
oljelager om lagernivåer under de tre lagringsåren 1996/97-1998/99. En lineär
utveckling av såväl uppbyggnad som utförsäljning under perioden kan utgöra en
rimlig utgångspunkt för samordningen.
OLU föreslog redan i sitt första betänkande att det senast hösten 1995 skulle
göras en översiktlig avstämning av om några förutsättningar hade ändrats som
borde påverka krigslagrens storlek och sammansättning. Tidpunkten var vald med
hänsyn till att uppbyggnaden av lager inom näringslivet avsågs börja andra
halvåret 1996. Som framgått av föregående avsnitt innebär tidigareläggningen av
nästa försvarsbeslut att de planeringsförutsättningar som har legat till grund
för OLU:s förslag kan komma att modifieras redan under innevarande år. Därmed
ökar behovet av en kontrollstation för oljelagringsprogrammet, lämpligen på
grundval av riksdagens ställningstagande till den första etappen av det kommande
försvarsbeslutet.
Det är en uppgift för regeringen att ta ställning till den närmare formen och
tidpunkten för kontrollstationen. Beroende på utfallet av denna har regeringen
sedan möjlighet att anpassa kraven på de lagringsskyldiga till de aktuella
behoven, i första hand genom en justering av lagringsprocenttalen för respektive
varuslag. Regeringen räknar med att kunna fatta eventuella beslut i god tid före
den 1 juli 1996.
Frågan om lokaliseringen av den kommande krigslagringen inom oljehandeln har
berörts i remissyttranden av några myndigheter inom totalförsvaret.
Myndigheterna godtar principen om långtgående integration med den kommersiella
lagringen inom oljehandeln, men de anser samtidigt att en viss styrning av
lagrens lokalisering är nödvändig.
Det kan konstateras att LBOK redan ger möjligheter till en sådan styrning genom
bestämmelsen i 13 § om att regeringen får meddela föreskrifter såväl om var
lagren skall finnas som att de till viss del skall förvaras i bergrum. Enligt
regeringens bedömning ger denna bestämmelse goda möjligheter att säkra behoven
av lokalisering och skydd också i det nya systemet för krigslagring.
Bestämmelsen bör tillämpas restriktivt, eftersom särskilda krav i dessa
hänseenden kan komma i konflikt med den grundläggande principen om integration
av krigslagring med annan lagring. Krav på lokalisering och skydd bör ställas
endast i fall då särskilda beredskapsskäl finns, t.ex. att lager inom ett visst
område behövs med hänsyn till totalförsvarets planering. För att sådana krav
inte skall medföra betydande investeringskostnader bör det prövas om vissa av
de nuvarande statliga skyddade lageranläggningarna kan överlåtas till de
lagringsskyldiga.
Som närmare utvecklas i författningskommentaren (avsnitt 13.1) bör föreskrifter
med stöd av 13 § LBOK kunna meddelas även av tillsynsmyndigheten. Det får
förutsättas att myndigheten i sådana frågor samråder med övriga berörda
myndigheter inom totalförsvaret.
6.3 Lagring av kol hos industrin m.fl.
Regeringens förslag: Skyldigheten för storför-
brukare inom industrin att lagra kol för krigs-
situationer slopas. Samma gäller lagringsskyldig-
heten för dem som har egen införsel och för
säljare av kol. För värmeverk och kraftvärmeverk
gäller särskilda bestämmelser (avsnitt 8).
Oljelagringsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Försvarsmakten anser att det bör övervägas om det behövs
lagring av kol för en forcerad tillverkning av cement under ett
återtagningsskede.
Skälen för regeringens förslag: Företag med egen införsel, säljare och vissa
storförbrukare av kol för energialstring är lagringsskyldiga enligt 7 § LBOK.
Även om bestämmelserna i lagen liknar dem som gäller för olja finns det viktiga
skillnader i fråga om riktlinjerna för lagringen. Någon lagring av kol för
fredstida kriser har inte ansetts motiverad, och Sverige har inga
internationella åtaganden i fråga om kollagring.
Kol lagras alltså endast för krigssituationer. Ansvaret för denna lagring
ligger nu helt hos näringslivet. Bortsett från värmeverken och kraftvärmeverken,
som behandlas i avsnitt 8, är främst ett antal tillverkande industriföretag inom
cementindustrin jämte massa- och pappersindustrin lagringsskyldiga för kol till
följd av sin stora förbrukning. Det finns för närvarande ingen säljare av kol
som är lagringsskyldig på grund av egen införsel eller försäljningens om-
fattning.
Kravet på lagrens storlek baseras på vissa antaganden om landets behov i
krigssituationer. Dessa antaganden bygger i sin tur på planeringsförutsättningar
för totalförsvaret från 1980-talets senare del. Man räknade då alltjämt med
relativt långvariga förkrigs- och krigsskeden under vilka industriproduktionen
skulle upprätthållas. I enlighet med detta är lagringsprocenttalet för kol för
närvarande 26 %, dvs. ca tre månaders normal förbrukning.
Med hänsyn till de planeringsförutsättningar som gäller efter 1992 års
försvarsbeslut har OLU föreslagit att lagringsskyldigheten för kol slopas såvitt
gäller förbrukning inom tillverkningsindustrin. Detta gäller även i fall då
lagringsskyldigheten baseras på införsel av kol. OLU:s förslag har ifrågasatts
av Försvarsmakten såvitt gäller kol för cementproduktion i ett
återtagningsskede.
Regeringen bedömer att kol i lägre grad än vissa oljeprodukter kommer att
betraktas som en strategisk råvara i ett krisskede och att någon särskild
lagring av kol därför inte är nödvändig. Också bestämmelserna om
lagringsskyldighet för dem som har egen införsel eller säljer kol bör tas bort.
Därmed skulle i fortsättningen endast vissa värmeverk och kraftvärmeverk komma
att beredskapslagra kol.
Förslagen om en sådan begränsning av lagringsskyldigheten för kol möjliggör
betydande förenklingar i regelsystemet. Denna fråga behandlas närmare i
författningskommentaren (avsnitt 13.1).
7 Lagring för elproducerande anläggningar
Regeringens förslag: Liksom nu skall innehavare av
vissa oljekondensverk och gasturbinanläggningar
för elproduktion vara skyldiga att lagra bränsle
för anläggningens drift, i första hand för krigs-
situationer. För oljekondensverken skall lagras
det bränsle som behövs för att varje verk skall
kunna drivas med full kapacitet under så lång tid
som motsvarar kravet på uthållighet enligt gällande
planeringsförutsättningar. För gasturbinerna skall
lagringen medge full drift under fem sjättedelar
av samma tid. Lagringsmängderna för varje verk
eller anläggning bestäms av tillsynsmyndigheten på
grundval av riktlinjer från regeringen.
Den föreslagna ordningen skall gälla i avvaktan
på en samlad lösning av frågan om beredskapskraven
på elsystemet.
Oljelagringsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Försvarets forskningsanstalt (FOA) riktar kritik mot
Oljelagringsutredningens (OLU) räkneexempel över behovet av el i
krigssituationer, enligt vilka förbrukningen kan reduceras till omkring hälften
av den normala. FOA anser att mer långtgående restriktioner bör kunna godtas.
Med hänsyn till elförsörjningens nyckelfunktion anser dock FOA att det bör
finnas en viss säkerhetsmarginal i förhållande till bedömningar av
förbrukningen. FOA stöder därför OLU:s slutsats att bränsle bör lagras i en
omfattning som svarar mot full eller nära full elproduktion i de berörda
anläggningarna under den tid som är planeringsgrundande. Svensk Elberedskap AB
framför liknande synpunkter.
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) påpekar att beredskapskravet för
oljekondensverk och gasturbiner gäller enbart skyldighet att hålla lager av
bränsle och inte skyldighet att hålla anläggningen i skick för att kunna
producera elkraft under kriser och krig. NUTEK anser att det till
lagringsskyldigheten borde kopplas ett sådant krav.
Flera andra remissinstanser efterlyser ett mer samlat grepp på be-
redskapsfrågorna för elproduktionen. Affärsverket svenska kraftnät och
Ellagstiftningsutredningen pekar på att kravet på beredskapslagring av olja
medför risk för att den typ av reservanläggning som lagringsskyldigheten gäller
avvecklas eller inte uppförs. Svenska Kraftverksföreningen och Svensk
Elberedskap AB anser att frågor om bränslelagring för elproduktion bör behandlas
i samband med övriga åtgärder för elberedskapen.
OLU:s förslag om att lagringen även fortsättningsvis skall grundas på
ålägganden enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol (LBOK)
och finansieras av de lagringsskyldiga möter kritik från flera remissinstanser.
NUTEK påpekar att lagringen i dag utförs av några stora kraftproducenter och att
den är knuten till anläggningar som utgör reservkapacitet för hela elsystemet.
På en framtida avreglerad elmarknad kommer därför kravet på lagring för dessa
anläggningar att gynna producenter och säljare av kraft utan sådan kapacitet.
Också Kraftverksföreningen, Svensk Elberedskap AB och Vattenfall AB anser att
förslaget skapar skillnader i konkurrensvillkoren.
Kraftverksföreningen presenterar ett alternativt förslag till krigslagring för
elproduktionen. Förslaget innebär att lagringskapacitet skulle finnas
tillgänglig men att lagren skulle fyllas först i händelse av att risken för krig
bedömdes bli reell. Också Vattenfall AB föreslår en sådan modell med hänvisning
till att den skulle vara betydligt mer kostnadseffektiv än OLU:s modell.
Svenska kraftnät anser att det vore önskvärt med en flexiblare be-
redskapsplanering som medger ändringar i lagringsvolymer när nya försvarsbeslut
eller hotbedömningar ändrar förutsättningarna.
Skälen för regeringens förslag: I det svenska elproduktionssystemet finns ett
antal oljebaserade anläggningar som normalt svarar för en liten del av den
årliga produktionen men som har mycket stor betydelse för systemets funktion.
Oljekondensverkens uppgift är att utgöra reservkapacitet.
Gasturbinanläggningarnas uppgift är främst att klara tillfälliga
förbrukningstoppar och bortfall av andra kraftverk. Genom att nästan alla
oljekondensverk och gasturbiner finns nära befolkningscentra i Syd- och
Mellansverige har de stort värde i krig, då det nationella överföringssystemet
kan antas vara ur funktion eller utsatt för svåra störningar.
Sedan länge har innehavarna av de större oljekondensverken och
gasturbinanläggningarna - Vattenfall AB, Sydkraft AB och ytterligare några
kraftföretag - varit ålagda att hålla beredskapslager. Lagren är avsedda primärt
för krigssituationer, även om oljekondensverkens lager tillfälligt kan få tas i
anspråk vid t.ex. torrår. Till skillnad från vad som gäller för
beredskapslagringen i allmänhet bestäms lagringsskyldigheten inte av
bränsleförbrukningen under basåret utan av vissa antaganden om behovet av att
driva anläggningarna i krig.
Genom föreskrift i förordning har regeringen ålagt tre kraftföretag att hålla
sammanlagt 500 000 m3 olja i lager för fem kondensverk. För
gasturbinanläggningarna bestäms lagringsmängder av tillsynsmyndigheten. För
närvarande är sju företag skyldiga att lagra för ett tjugotal anläggningar.
OLU:s förslag bygger på den nuvarande ordningen men söker anpassa denna till
dagens planeringsförutsättningar. En grundtanke är att så mycket el som möjligt
i en krigssituation skall kunna produceras i var och en av de befintliga
anläggningarna under den tidsperiod som motsvarar gällande krav på uthållighet
för totalförsvaret. För oljekondensverken innebär detta att olja skall lagras
för drift med full kapacitet under hela perioden. För gasturbinerna behöver
lagren enligt OLU dimensioneras för full drift endast under fem sjättedelar av
perioden, med hänsyn till att dessa anläggningar under krig skulle användas
också för reglerkraft.
OLU har bedömt att en tillämpning av dessa riktlinjer skulle innebära en viss
minskning av den nuvarande lagringsskyldigheten för oljekon-denssverken. För
gasturbinanläggningarna skulle lagringen öka något. OLU har inte redovisat någon
närmare beräkning av lagerbehoven och heller inte av kostnaderna för lagringen.
Dessa torde komma att ligga på ungefär samma nivå som nu. I annat sammanhang har
kapitalkostnaderna för tvångslagringen av olja hos kraftföretagen uppskattats
till 75 à 100 miljoner kronor om året.
Under senare år har insatser för elförsörjningen kommit att prioriteras inom
det civila försvaret. Det finns enligt regeringens uppfattning alltjämt
betydande brister i beredskapen på området, beroende inte minst på känsligheten
för störningar i överföringssystemet. Möjligheterna att driva de oljebaserade
produktionsanläggningarna kan ha mycket stor betydelse för totalförsvaret i ett
läge då det nationella systemet är helt eller delvis ur funktion.
Flera remissinstanser har påtalat att OLU:s förslag om fortsatt lagrings-
skyldighet för de berörda anläggningarna har vissa brister bl.a. från
konkurrenssynpunkt. En mer grundläggande svaghet är att ett beredskapskrav
riktat enbart mot lagringen av bränsle inte nödvändigtvis leder till bättre
beredskap för elsystemet som helhet utan tvärtom kan få motsatt verkan.
Det ingår i uppdraget till Ellagstiftningsutredningen att lägga fram förslag
till riktlinjer för den framtida elberedskapen utifrån ett mer integrerat
synsätt. Enligt vad regeringen har erfarit kommer utredningen inom kort att
redovisa sitt uppdrag i denna del, med tonvikt på frågan om de organisatoriska
förhållandena på området. Regeringen räknar med att det kan ta ytterligare tid
innan det föreligger ett underlag för ett samlat ställningstagande till frågan
om beredskapskraven på elsystemet inför krigssituationer.
I avvaktan på ett sådant ställningstagande bör den nuvarande ordningen bibehål-
las, med de ändringar som OLU har föreslagit i syfte att anpassa lagringsvolymer
till de gällande planeringsförutsättningarna. Regeringen förordar också
förslaget att tillsynsmyndigheten skall kunna bestämma lagringsmängder för
oljekondensverken, i likhet med vad som nu gäller för gasturbinanläggningar.
Förslaget förutsätter en ändring i 20 § LBOK.
Myndighetens beslut bör grundas på riktlinjer från regeringen, i vilka kraven
på uthållighet m.m. preciseras. Riktlinjerna bör i framtiden fortlöpande
anpassas till förändringar i förutsättningarna. Som framgått (avsnitt 6.2) kan
det redan hösten 1995 bli aktuellt med en sådan anpassning i samband med den
första etappen av det kommande försvarsbeslutet. Under mellantiden avser
regeringen inte att fatta några beslut som innebär ökad lagringsskyldighet för
de berörda företagen.
8 Lagring för värmeverk och kraftvärmeverk
Regeringens förslag: Värmeverk och kraftvärmeverk
skall liksom nu kunna åläggas att lagra olja för
såväl krigssituationer som fredstida oljekriser.
Lagring av kol kan däremot komma i fråga enbart
för krigssituationer.
Lagringen av olja för oljekriser skall bestämmas
på grundval av förbrukningen under basåret enligt
nuvarande riktlinjer. När storleken av krigslagren
bestäms skall emellertid hänsyn i ökad utsträck-
ning tas till förhållandena vid varje särskilt
verk, t.ex. i vad avser möjligheterna att använda
inhemska bränslen. Krigslagren av olja eller kol
skall, tillsammans med annan möjlig energitillför-
sel, medge tillräcklig produktion av värme under
så lång tid som motsvarar kravet på uthållighet i
krigssituationer enligt gällande planeringsför-
utsättningar. För kraftvärmeverk tillkommer kravet
att produktion av el med maximal effekt under
samma period skall möjliggöras.
För värmeverk behålls den nuvarande gränsen för
när skyldighet att lagra uppkommer, dvs. en för-
brukning under basåret av minst 5 000 m3 olja
eller motsvarande. För kraftvärmeverk sätts i
stället den nedre gränsen vid en installerad elek-
trisk effekt av 5 megawatt.
Storleken på beredskapslagren för varje verk
bestäms av tillsynsmyndigheten på grundval av
riktlinjer från regeringen. I samband därmed
prövas även behovet av särskild lokalisering av
lagren.
Den föreslagna ordningen skall gälla även för
naturgasförbrukande värmeverk och kraftvärmeverk.
Frågor om lagring av ersättningsbränsle för sådana
verk prövas för närvarande enligt lagen (1985:635)
om försörjningsberedskap på naturgasområdet
(avsnitt 12). Beredskapsåtgärderna för naturgas-
förbrukningen skall liksom hittills ta sikte på
krigssituationer.
Oljelagringsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Frågan om beredskapsåtgärder för naturgasbaserade värmeverk och kraftvärmeverk
har dock inte behandlats av utredningen.
Remissinstanserna: Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) anser att det
saknas tungt vägande skäl för att värmeverk och kraftvärmeverk skall hålla
beredskapslager för fredstida oljekriser. Sådan lagring bör i stället ombesörjas
av oljehandeln. Därmed skulle värmeverken och kraftvärmeverken lagra olja
enbart för krigssituationer, i likhet med vad som gäller för oljekondensverk
och gasturbinanläggningar.
Vidare pekar NUTEK på att olja och kol numera svarar för endast ca 30 % av
energianvändningen inom fjärrvärmesektorn och att det finns en hög grad av
flexibilitet på tillförselsidan. Mot bakgrund härav anser NUTEK att de större
verken borde åläggas att, i stället för att lagra olja eller kol, vidta
åtgärder för att de skall kunna upprätthålla sin produktionsförmåga under
krigsförhållanden.
Svenska Fjärrvärmeföreningen ifrågasätter behovet av särskilda beredskapslager
för värmeverk och kraftvärmeverk, i synnerhet när det gäller lager av kol. Om
det ändå skulle bedömas att beredskapslager behövs bör ett flexibelt och
kostnadseffektivt system eftersträvas. Eventuella krav på lagring bör därför
anpassas till värmebehovets årstidsvariationer. Föreningen finner det
anmärkningsvärt att Oljelagringsutredningen (OLU) inte har redovisat någon
ekonomisk analys av kostnaderna för lagringen. En fortsatt lagringsskyldighet
för vissa värmeverk och kraftvärmeverk enligt OLU:s förslag skulle innebära
en konkurrensnackdel för de verk som blir ålagda att lagra, jämfört med t.ex.
oljeeldade blockcentraler som inte är lagringsskyldiga. Föreningen anser att
finansieringsansvaret för beredskapslagringen principiellt bör ligga hos staten
och avstyrker alltså OLU:s förslag i denna del. Skulle förslaget genomföras
yrkar föreningen på att de fjärrvärmeföretag som drabbas av kostnader för
lagringen får en sänkning av den allmänna energiskatten motsvarande 50 kr per
m3 eldningsolja.
Skälen för regeringens förslag: För närvarande är innehavare av värmeverk och
kraftvärmeverk lagringsskyldiga för såväl olja som kol i den mån deras
förbrukning av dessa bränslen under basåret har nått upp till en viss i 7 §
lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol (LBOK) angiven årlig
nivå. Denna nivå är 5 000 m3 olja eller motsvarande. Ett trettiotal verk har en
förbrukning av minst denna storlek. Flertalet av dem är kraftvärmeverk, dvs. de
producerar både värme och elkraft i samma process. Också verk med egen import
är lagringsskyldiga.
Så långt är bestämmelserna för värmeverk och kraftvärmeverk för närvarande
desamma som för andra förbrukare av olja eller kol. I två viktiga avseenden
gäller emellertid särskilda villkor för värmeverken och kraftvärmeverken. För
det första bestäms enligt 9 § LBOK storleken av verkens lagring med utgångs-
punkt i beredskapsbehovet för respektive verk, medan övriga förbrukares
lagringsskyldighet bestäms med utgångspunkt i landets behov enligt det
lagringsprocenttal som gäller generellt. För det andra har värmeverken och
kraftvärmeverken med stöd av LBOK ålagts skyldighet att beredskapslagra olja
inte bara för fredstida oljekriser utan även för krigssituationer. Denna
utvidgade lagringsskyldighet kommer inte till uttryck i lagtexten utan följer
av riktlinjer som fastställdes av riksdagen i samband med 1987 års försvars-
beslut.
Regeringen har för samtliga verk som förbrukar olja föreskrivit en lagrings-
skyldighet motsvarande 52 % av basmängden. Denna andel har haft två komponenter:
dels det generella lagringsprocenttalet 25 % för beredskapen inför fredstida
oljekriser, dels ytterligare 27 % för krigsbehovet. Det senare procenttalet
bygger på 1987 års planeringsförutsättningar för totalförsvaret. Eftersom kol
lagras endast för krigssituationer gäller för de verk som förbrukar kol
lagringsprocenttalet för detta bränsle, som är 26 %. I vissa fall har till-
synsmyndigheten efter ansökan medgivit avvikelser från de angivna lagrings-
procenttalen.
OLU har förutsatt oförändrade riktlinjer för värmeverkens och kraftvärme-
verkens lagring inför fredstida oljekriser. NUTEK hävdar däremot att det saknas
beredskapsskäl för att verken skall lagra för sådana kriser. Regeringen anser
att den nuvarande ordningen bör behållas. Anledningen är främst att en slopad
oljekrislagring för verken skulle kunna leda till att ett antal i landet
spridda och väl skyddade lager för tjockolja avvecklades. Samtidigt skulle
lagringen hos oljehandeln ökas i motsvarande mån. Eftersom oljehandeln numera
har mycket liten kapacitet för att lagra tjockolja kan de berörda företagen
tvingas till investeringar i nya anläggningar. Resultatet blir i så fall
försämrad beredskap och ökade samhällsekonomiska kostnader.
När det gäller lagringen för krigssituationer föreslår OLU betydande ändringar
i gällande ordning, som inte anses svara mot dagens krav. OLU pekar på några
viktiga omvärldsförändringar, bl.a. att elförsörjningen har en ökande betydelse
för totalförsvaret och att inhemska bränslen numera svarar för huvuddelen av
verkens energiförbrukning. Dessutom innebär, som framgått (avsnitt 4.2), de
planeringsförutsättningar som gäller sedan år 1992 avsevärt lägre krav på
uthållighet i en krigssituation än tidigare.
Mot den angivna bakgrunden föreslår OLU att ökad hänsyn i fortsättningen skall
tas till de särskilda förhållandena vid varje verk när lagringsskyldigheten för
krigssituationer bestäms. OLU lägger också stor vikt vid att kraftvärmeverkens
kapacitet för produktion av el skall kunna utnyttjas i ett tänkt krigsläge då
det nationella elsystemet kan vara helt eller delvis ur funktion.
Beträffande värmeverken innebär OLU:s förslag att tillsynsmyndigheten skall
pröva om det finns en betryggande planering för tillförsel i krig av de
inhemska bränslen m.m. som normalt används vid verket. Lagringsskyldigheten för
olja eller kol skall därefter bestämmas så att beredskapslagren av dessa
bränslen, tillsammans med den antagna möjliga tillförseln av annan energi i
form av inhemska bränslen m.m., medger en tillräcklig produktion av värme under
så lång tid som motsvarar kravet på uthållighet enligt gällande planerings-
förutsättningar. OLU har därvid utgått från att värmebehoven under årets kalla
månader skall vara dimensionerande.
Beträffande kraftvärmeverken föreslår OLU samma krav såvitt gäller verkens
produktion av värme. För kraftvärmeverken i egenskap av elproducenter ställs
emellertid kraven högre. OLU anser att verken bör kunna producera el med
maximal effekt under den planeringsgrundande perioden. Detta är samma krav som
har ställts på andra elproducerande anläggningar (avsnitt 7).
OLU:s förslag förutsätter alltså, såvitt gäller lagringen för krigssituationer,
en prövning av förhållandena vid varje enskilt värmeverk eller kraftvärmeverk.
Särskilt för kraftvärmeverken kan denna prövning bli tekniskt komplicerad. Med
hänvisning till detta anser OLU att det i fortsättningen bör vara tillsyns-
myndigheten, och inte som nu regeringen, som bestämmer storleken på beredskaps-
lagren. Regeringen bör enligt OLU meddela riktlinjer för tillsynsmyndigheten
avseende bl.a. driftstid och kapacitetsutnyttjande under den planerings-
grundande perioden.
Regeringen ansluter sig till OLU:s förslag om krigslagringen för värmeverken
och kraftvärmeverken. De invändningar som har förts fram av Svenska
Fjärrvärmeföreningen synes grundade på föreställningen att förslaget kan
medföra en ökad belastning för de berörda verken. Regeringen räknar emellertid
med att det minskade kravet på uthållighet kommer att leda till en kraftig
sänkning av den genomsnittliga lagerhållningen.
Det bör också påpekas att sådana producenter av värme som inte själva är
lagringsskyldiga för sin förbrukning av olja regelmässigt får bära kostnaderna
för leverantörens lagring genom det prissättningssystem som tillämpas inom
oljebranschen (avsnitt 5.1). För värmeverken kan alltså förslaget inte ses som
konkurrenssnedvridande. För kraftvärmeverken kan sådana effekter inte uteslutas,
i all synnerhet om dessa verk i egenskap av elproducenter kommer att konkurrera
med bl.a. utländska producenter på vilka det inte ställs motsvarande krav.
Detta problem, som uppkommer också för andra lagringsskyldiga elproducenter i
Sverige, bör enligt regeringens uppfattning uppmärksammas i samband med övriga
frågor om beredskapskraven på elsystemet inför krigssituationer.
OLU har föreslagit att värmeverkens och kraftvärmeverkens lagringsskyldighet
skall omfatta också gasol. Frågor om lagring av gasol behandlas i ett samman-
hang i avsnitt 9.
Frågor om beredskapsåtgärder på naturgasområdet har legat utanför OLU:s
uppdrag, och OLU har följaktligen inte haft anledning att överväga behovet av
sådana åtgärder för värmeverk och kraftvärmeverk som förbrukar naturgas.
Regeringen anser emellertid att det regelsystem som nu föreslås skall gälla
också för de naturgasbaserade verken. Frågor om lagring av ersättningsbränslen
för sådana verk bör således prövas på samma grunder som för de verk som nu
faller under LBOK. I detta syfte bör naturgas som förbrukas vid värmeverk eller
kraftvärmeverk undantas från tillämpningsområdet för lagen (1985:635) om
försörjningsberedskap på naturgasområdet. Regeringen återkommer till denna
fråga i avsnitt 12.2. Det bör dock redan här påpekas att beredskapen på natur-
gasområdet, i likhet med vad som gäller för kol, tar sikte enbart på krigs-
situationer. Denna princip bör givetvis gälla också i fortsättningen vid
beräkningen av behovet av lager av ersättningsbränsle för de naturgasbaserade
värmeverken och kraftvärmeverken.
OLU har i sitt betänkande inte gått in närmare på den lagtekniska utformningen
av bestämmelserna om värmeverkens och kraftvärmeverkens lagringsskyldighet.
Förslag till lagregler har emellertid lagts fram i arbetsgruppens rapport.
Beträffande värmeverken har arbetsgruppen föreslagit regler som nära överens-
stämmer med dem som nu gäller. Endast värmeverk med en förbrukning under
basåret av lagringsbränslen, eller sådana bränslen jämte naturgas, motsvarande
minst 5 000 m3 olja skulle alltså omfattas av lagringsskyldighet. Av de ca 130
värmeverken i landet ingår endast ett tiotal i denna kategori. Nästan alla
värmeverk har under senare år övergått till att använda trädbränslen, torv
eller annan energi, och förbrukningen av olja eller kol i dessa verk är oftast
relativt liten. Arbetsgruppen har därför bedömt att lager av olja eller kol i
regel inte behövs för att värmeverken skall kunna upprätthålla en godtagbar
försörjning med värme i krigssituationer. Därtill kommer att användningen av
olja och kol inom fjärrvärmesektorn kan antas komma att fortsätta att sjunka.
Regeringen gör samma bedömning som arbetsgruppen och godtar alltså den
föreslagna avgränsningen.
Beträffande kraftvärmeverken har arbetsgruppen funnit att lagringsskyldigheten
bör grundas på den installerade elektriska effekten och inte på den faktiska
bränsleförbrukningen. Gränsen för lagringsskyldighet har föreslagits till minst
5 megawatt installerad elektrisk effekt, vilket är samma gräns som nu gäller
för gasturbinanläggningar. Av de ca 30 kraftvärmeverken i landet når praktiskt
taget alla upp till denna gräns. Flertalet av dessa verk är under innevarande
lagringsår också skyldiga att lagra olja eller kol på grundval av sin
förbrukning under basåret, dvs. år 1993.
Arbetsgruppens lagförslag innebär vidare att åläggandet att lagra skall avse
sådant lagringsbränsle som behövs för att driva kraftvärmeverket. Därmed kommer
behovet av lagring att kunna prövas också för sådana verk som har upphört att
använda olja eller kol under normala förhållanden. I fall då ett kraftvärmeverk
har gått över helt till t.ex. trädbränslen eller torv, som är svåra att lagra
och som därför kräver kontinuerlig tillförsel, kan enligt arbetsgruppens
bedömning en godtagbar beredskap för krigssituationer kräva att olja eller kol
lagras.
Regeringen anser att den föreslagna avgränsningen av de lagringsskyldiga
kraftvärmeverken är lämplig. Det bör påpekas att kraftvärmeverken, liksom
oljekondensverk och gasturbiner, har avgörande betydelse för möjligheterna att
upprätthålla viss försörjning med el i krig. Även små anläggningar kan ha ett
högt beredskapsvärde i ett lokalt eller regionalt perspektiv.
Regeringen finner det också önskvärt att innehavaren av ett kraftvärmeverk
skall kunna åläggas att lagra olja eller kol, även om dessa bränslen normalt
inte förbrukas. Förutsättningen är givetvis att lagringen bedöms nödvändig för
att verket skall kunna producera el med maximal kapacitet under den planerings-
grundande perioden.
Med anledning av vad NUTEK har anfört om ett mera generellt krav på
beredskapsåtgärder vill regeringen framhålla att ett sådant krav skulle falla
utom ramen för den aktuella lagstiftningen. LBOK kan användas som stöd endast
för krav på lagring av sådana bränslen som omfattas av lagen. Frågor om
beredskapsåtgärder av annat slag regleras i bl.a. lagen (1994:1720) om civilt
försvar, som träder i kraft den 1 juli 1995, och förordningen (1992:390) om
förberedelser för leverans av varor och tjänster. Dessa författningar kan
utgöra grunden för vissa åtgärder med sikte på att säkra försörjningen med värme
och el i krigssituationer.
OLU:s och arbetsgruppens förslag innebär att värmeverken och kraftvärmeverken
får en ännu mer utpräglad särställning än vad som nu gäller. Sambandet mellan
den tidigare förbrukningen av lagringsbränslen och kravet på beredskapslagrets
storlek blir svagare, i synnerhet för kraftvärmeverken. Som en konsekvens av
detta bör reglerna i LBOK om värmeverk och kraftvärmeverk hänföras till ett
avsnitt i lagen med särskilda bestämmelser för vissa anläggningar (18-21 §§). I
detta avsnitt finns nu bestämmelser om bl.a. oljekondensverk och gasturbiner.
Som framgått bygger den föreslagna ordningen för värmeverkens och kraftvärme-
verkens lagring på att besluten om lagringsmängder fattas av tillsynsmyndig-
heten på grundval av riktlinjer från regeringen. Därmed måste regeringen ges
möjlighet att delegera befogenheten att fastställa lagringsmängder för verken.
Frågan om utformningen av en lagregel av denna innebörd behandlas i kommentaren
till 18 § LBOK (avsnitt 13.1).
Mot bakgrund av den väntade kraftiga minskningen av beredskapslagren för
värmeverken och kraftvärmeverken har OLU föreslagit skärpta krav på lokalise-
ring av lagren. För varje verk skall enligt förslaget minst två tredjedelar av
lagret hållas på den ort där verket är beläget, jämfört med för närvarande
minst en tredjedel. OLU har bedömt att nuvarande lagringsanläggningar i anslut-
ning till verken i de flesta fall är tillräckliga för de framtida lagrings-
behoven. Svenska Fjärrvärmeföreningen har tvärtom hävdat att det föreslagna
kravet inte kan genomföras utan omfattande ombyggnadsarbeten.
Enligt regeringens uppfattning kan krav på särskild lokalisering av
beredskapslager behöva ställas främst för de delar av lagren som är avsedda
för krigssituationer. Därmed torde den nuvarande lokaliseringen av värmeverkens
och kraftvärmeverkens oljelager i de allra flesta fall vara godtagbar. I fråga
om kollagren och lagren av ersättningsbränsle för naturgas, som är avsedda
enbart för krigssituationer, kan däremot skärpta krav på lokalisering vara
motiverade. Behovet av sådana krav bör lämpligen prövas i samband med den
föreslagna individuella prövningen genom tillsynsmyndigheten av lagringsbehovet
för varje verk. Detta förutsätter att regeringen genom en ändring i 13 § LBOK
ges möjlighet att till myndigheten delegera befogenhet att meddela föreskrifter
om lokalisering. Beträffande utformningen av lagregeln hänvisas till
författningskommentaren (avsnitt 13.1).
9 Lagring av gasol
Regeringens förslag: Lagringsskyldighet för gasol
införs för värmeverk och kraftvärmeverk. Lagrings-
skyldigheten fullgörs dock normalt med annat
lagringsbränsle enligt tillsynsmyndighetens be-
stämmande.
Lagringsskyldiga säljare av gasol medges att
lagra annat bränsle i ökad utsträckning, utom i
vad avser lagring för krigssituationer.
Oljelagringsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Svenska Gasföreningen anser att det saknas motiv för att
beredskapslagra gasol för krigssituationer, eftersom gasol saknar betydelse för
verksamhet som måste upprätthållas i sådana situationer. Med hänvisning till att
det i Europa inte ställs några krav på gasollagring hävdar föreningen att även
lagring för fredstida oljekriser av gasol är onödig. Om lagring ändå krävs bör
den ske i form av bränslen som medför lägre lagringskostnader. Föreningen anser
vidare att lagring i annat nordiskt land bör generellt godtas.
Skälen för regeringens förslag: Gasol för användning som bränsle tvångslagras
för fredstida oljekriser enligt de allmänna reglerna i lagen (1984:1049) om
beredskapslagring av olja och kol (LBOK). Lagringsskyldigheten ligger dock, till
skillnad från vad som gäller i övrigt, helt hos säljarna. Gasol för
krigssituationer har hittills lagrats av staten. Ansvaret för denna lagring
skall, i likhet med vad som gäller för övriga oljeprodukter, föras över till
näringslivet. Till grund för riksdagens beslut om krigslagringen våren 1994 låg
bl.a. beräkningar av behovet av gasol för användning i viss krigsviktig
industri.
Oljelagringsutredningen (OLU) har beräknat den totala användningen av gasol som
bränsle i Sverige till ca 500 000 ton om året, varav ca 400 000 ton används inom
industrin och återstoden huvudsakligen inom värmeverk och kraftvärmeverk. Ett
ton gasol motsvarar ca 1,25 m3 eldningsolja.
En tvångslagring som utvidgas till att omfatta också lagring för
krigssituationer innebär att lagringsskyldigheten för säljarna av gasol ökar. I
syfte att begränsa kostnaderna för dessa har OLU föreslagit att också
innehavarna av sådana värmeverk och kraftvärmeverk som använder gasol skall
kunna åläggas att lagra. Enligt förslaget skall lagringsskyldigheten gälla vid
en förbrukning under basåret av minst 1 000 ton gasol. Energimässigt ligger
denna gräns väsentligt lägre än vad som gäller för eldningsolja, dvs. 5 000 m3.
Regeringen anser det rimligt att värmeverken och kraftvärmeverken
beredskapslagrar gasol på samma villkor som gäller för olja. Gasol torde vara i
stort sett utbytbart med eldningsolja inom detta användningsområde. För ett
värmeverk som använder enbart gasol bör lagringsskyldigheten inträda först vid
en förbrukning av minst 4 000 ton under basåret. Regeringen finner nämligen, med
avvikelse från vad OLU har föreslagit, att gränsen bör ligga på samma nivå som
för andra lagringsbränslen. Också när ett värmeverk använder flera lagrings-
bränslen, jämte i förekommande fall naturgas, bör lagringsskyldigheten inträda
när den sammanlagda förbrukningen energimässigt når upp till den angivna nivån.
För kraftvärmeverk har regeringen, som framgått (avsnitt 8), föreslagit en annan
grund för att bestämma när lagringsskyldighet skall inträda än förbrukningen.
Kostnaderna för att lagra gasol är mycket höga, beroende på att gasol måste
hållas under tryck eller kylas ned vid lagringen. Regeringen anser därför i
likhet med OLU att tillsynsmyndigheten normalt bör medge att lagringsskyldig-
heten för värmeverk och kraftvärmeverk som använder gasol fullgörs med ett
utbytbart bränsle. Därigenom kan kostnaderna för lagringen begränsas väsentligt.
Ett liknande synsätt kan tillämpas på den lagring som ombesörjs av lagrings-
skyldiga säljare av gasol och som grundas på deras försäljning till kunder inom
industrin. Tillsynsmyndigheten medger redan nu i viss utsträckning, med stöd av
14 § LBOK, att skyldigheten fullgörs genom lagring av annat bränsle. Enligt
regeringens uppfattning är det förenligt med gällande riktlinjer att dispens-
givningen utvidgas i den utsträckning säljaren kan visa att försäljningen går
till ändamål som inte är specifikt beroende av gasol av t.ex. processtekniska
skäl. Det kan t.o.m. övervägas om lagringsskyldighet för säljare av gasol inför
oljekriser alls har något berättigande. Användaren har möjlighet att genom egna
åtgärder minska sitt specifika gasolberoende, vilket i regel torde medföra en
lägre samhällsekonomisk kostnad än lagring av gasol hos säljaren. Regeringen
avser att låta denna fråga ingå i uppdraget för en kommande kontrollstation för
oljelagringen. Det kan i sammanhanget nämnas att Sveriges internationella
åtaganden om oljelagring inte innefattar lagring av gasol. Som framgått kommer
en motsvarande mängd olja att lagras även i fortsättningen.
Vad som här sagts gäller enbart lagringen för fredstida oljekriser. För
krigssituationer räknar regeringen med viss fortsatt lagring av gasol hos
säljarna. Den mängd som behöver lagras är dock relativt liten och torde kunna
rymmas i den befintliga lagringskapaciteten.
10 Lagring av flygfotogen
Regeringens förslag: Flygfotogen skall i fortsätt-
ningen vara lagringsbränsle. Ansvaret för att
lagra flygfotogen för krigssituationer skall ligga
hos säljarna, i enlighet med vad som gäller för
oljeprodukter i allmänhet. Förbrukningen för såväl
utrikes som inrikes flygtrafik skall läggas till
grund för lagringsskyldighet.
Inga krav ställs på lagring av flygfotogen för
fredstida oljekriser. Behoven i sådana kriser
tillgodoses bl.a. genom omställning av de svenska
raffinaderiernas produktion.
Oljelagringsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) anser att
beredskapslagring av flygfotogen bör införas inte bara för krigssituationer utan
även för fredstida oljekriser. Skälet är att den internationella marknaden för
flygfotogen har visat sig vara mycket störningskänslig och att det därför kan
uppstå svårigheter att försörja den svenska marknaden med denna produkt under en
oljekris. NUTEK pekar vidare på att en omställning av de svenska raffinaderierna
till ökad produktion av flygfotogen begränsar möjligheterna att producera bl.a.
miljödiesel. Även Luftfartsverket anser att lagringen för oljekriser bör omfatta
flygfotogen. Verket bedömer att de ökade kostnader som skulle bli följden av ett
krav på sådan lagring inte skulle få något större genomslag i de totala
kostnaderna för flygtrafiken och att benägenheten att tanka utomlands inte
skulle påverkas nämnvärt.
Svenska Petroleum Institutet (SPI) ifrågasätter principiellt behovet av
särskild krigslagring av flygfotogen, liksom av oljeprodukter i övrigt. Skulle
lagring av flygfotogen ändå krävas anser SPI, till skillnad från
Oljelagringsutredningen (OLU), att basmängder bör beräknas enbart på grundval av
den inhemska förbrukningen.
Skälen för regeringens förslag: Flygfotogen har hittills inte varit
lagringsbränsle enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol
(LBOK). All beredskapslagring har genomförts av staten. Till följd av riksdagens
beslut om att den statliga civila lagringen för krigssituationer skall avvecklas
under en femårsperiod måste behovet av krigslagring tillgodoses på annat sätt.
OLU har föreslagit samma ordning som för civil krigslagring av andra oljeproduk-
ter, nämligen utvidgad lagringsskyldighet för oljehandeln. Därmed skulle
lagringen komma att skötas av fem internationellt verksamma oljeföretag som i
dag svarar för praktiskt taget all försäljning av flygfotogen på den svenska
marknaden.
Det bör framhållas att ett ändrat huvudmannaskap i enlighet med OLU:s förslag
innebär ganska små förändringar i det sätt på vilket verksamheten bedrivs.
Huvuddelen av Statens oljelagers lager av flygfotogen förvaras nämligen i
anläggningar som tillhör något av de nämnda oljeföretagen och omsätts också av
dem enligt avtal. En mindre del av lagren förvaras vid vissa civila flygplatser
och omsätts av Försvarsmakten. Denna del av lagren förutsätts stå kvar i statens
ägo. Följaktligen ställer övergången till den föreslagna ordningen inga krav på
omfattande investeringar i ny lagringskapacitet.
Regeringens förslag förutsätter en ändring i 5 § LBOK, där lagringsbränslena är
uppräknade. Regeringen kan därefter genom att bestämma ett lagringsprocenttal
för flygfotogen reglera storleken av det lager som skall hållas av de
lagringsskyldiga företagen. Därvid bör hänsyn tas till att staten alltjämt skall
svara för en viss del av lagringen. Beträffande eventuella justeringar av det
totala lagerbehovet för flygfotogen i samband med det kommande försvarsbeslutet
gäller givetvis samma som redan har anförts i fråga om den allmänna lagringen
för krigssituationer (avsnitt 6.2).
OLU har bedömt kostnaden för den föreslagna krigslagringen till något öre per
liter flygfotogen, förutsatt att kostnaden slås ut på all civil användning.
Därmed antas att också försäljningen av flygfotogen för internationell trafik,
som svarar för ca 70 % av den totala försäljningen, skall ligga till grund för
beräkningen av basmängder. Regeringen anser att en sådan ordning är rimlig med
hänsyn bl.a. till det administrativa merarbete och de gränsdragningsproblem som
kan uppkomma om endast försäljning för inrikes trafik ingår i
beräkningsunderlaget. Förslaget kräver en ändring i 6 § LBOK.
I likhet med OLU har regeringen bedömt att det inte finns tillräckliga skäl att
införa tvångslagring av flygfotogen för fredstida oljekriser. Under sådana
kriser bör det finnas möjligheter att kompensera eventuella bortfall i importen
genom ökat utbyte av flygfotogen i de svenska oljeraffinaderierna. Också kon-
sumtionsbegränsande åtgärder kan tillgripas vid behov.
Det kan tilläggas att Sveriges åtaganden enligt avtalet om det Internationella
energiprogrammet (IEP) och som medlem av EU inte medför någon specifik skyldig-
het att lagra flygfotogen. Däremot ingår användningen av denna produkt i
underlaget för de beräkningar av den totala mängd olja som skall lagras i
Sverige för oljekriser.
11 Övriga frågor
11.1 Lagring i annat land
Regeringens förslag: I enlighet med EU:s regler
öppnas möjlighet för lagringsskyldiga företag att
hålla en viss del av sitt beredskapslager i annat
land, förutsatt att ett särskilt avtal om sådan
lagerhållning har träffats mellan svenska rege-
ringen och regeringen i det berörda landet. Med-
givande lämnas av tillsynsmyndigheten, som därvid
ställer villkor som behövs från beredskapssynpunkt.
Lager avsedda för krigssituationer skall även
fortsättningsvis hållas i Sverige.
Oljelagringsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) tillstyrker i
princip Oljelagringsutredningens (OLU) förslag men anser att beredskapslagring
utomlands i form av råolja bör bedömas restriktivt. Som grundkrav för sådan
lagring bör gälla att råoljan lagras i anslutning till ett raffinaderi som det
lagringsskyldiga företaget äger eller är delägare i och som det normalt
utnyttjar.
Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) och Försvarets
forskningsanstalt (FOA) har framfört invändningar mot att beredskapslagring
utanför landets gränser medges, i vart fall såvitt avser lagring för
krigssituationer.
Skälen för regeringens förslag: I OLU:s uppdrag ingick att klarlägga
konsekvenserna av ett medlemskap i EU för den svenska beredskapslagringen av
olja och kol. OLU:s analys har utmynnat i slutsatsen att medlemskapet innebär
endast små förändringar på detta område. På en punkt innebär EU:s regler
emellertid en principiell skillnad i förhållande till vad som gäller i Sverige.
Krislagring utanför det egna landets gränser är inom EU tillåten på vissa
villkor. Enligt den grundläggande rättsakten på området, rådets direktiv
68/414/EEG av den 20 december 1968 om skyldighet för medlemsstater i EEG att
inneha minimilager av råolja eller oljeprodukter, får företag i en medlemsstat
hålla krislager på en annan medlemsstats territorium, förutsatt att det har
träffats ett särskilt avtal om sådan lagerhållning mellan de berörda staternas
regeringar. Den medlemsstat på vars territorium ett lager hålls får inte
motsätta sig en överföring av lagret till ett annat medlemsland. Krislagring
utanför det egna landets gränser är på liknande villkor tillåten också enligt
avtalet om ett Internationellt energiprogram (IEP).
Enligt 12 § lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol (LBOK) skall
lagringsbränslen ovillkorligen förvaras inom landet. Enligt regeringens upp-
fattning bör den svenska lagstiftningen anpassas till EU:s regler genom att en
möjlighet öppnas till undantag från kravet på lagring inom landet. Genom ett
tillägg till 14 § LBOK bör tillsynsmyndigheten ges befogenhet att medge sådana
undantag. Medgivanden skall förenas med de villkor som behövs från beredskaps-
synpunkt. Det får anses självklart att ett medgivande inte bör lämnas för
lagring utomlands av olja som är avsedd för krigssituationer. I övrigt bör
frågor om lagring utomlands prövas av tillsynsmyndigheten från fall till fall.
En naturlig utgångspunkt för prövningen är att utlandslagring skall medges
endast i de länder som normalt försörjer den svenska marknaden med raffinerade
oljeprodukter, dvs. främst de nordiska grannländerna, och att det finns en
intressegemenskap mellan det lagringsskyldiga svenska företaget och det
utländska företag som ombesörjer lagringen. Som NUTEK har påpekat i sitt
remissyttrande kan medgivande att lagra råolja utomlands behöva förenas med
särskilda villkor. Även i övrigt bör myndigheten pröva om det lagringsskyldiga
företaget kan anses ha i rimlig grad säkrat tillgången till den utomlands
lagrade oljan vid en kris.
11.2 Lagringsavgifter
Regeringens förslag: De nuvarande grunderna för
beräkning av avgifterna står fast. Regeringen ges
möjlighet att delegera befogenheten att fastställa
lagringsavgifter till tillsynsmyndigheten.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Lämnar arbetsgruppens förslag utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: Sanktioner mot försummelser av lagrings-
skyldigheten enligt LBOK tar formen av en särskild lagringsavgift. Den som
inte håller fastställt beredskapslager skall till staten betala en avgift.
Avgiften betalas för månad och dess storlek bestäms av regeringen i förordning.
Beloppet skall motsvara en beräknad kapitalkostnad under en månad för den vara
som skulle ha lagrats, med ett tillägg av 60 %. Hittills har ändringar i
avgifterna genomförts med ganska oregelbundna mellanrum på något eller några år.
OLU ansåg det önskvärt med en ordning som medger en snabbare anpassning av
lagringsavgifterna till det aktuella pris- och ränteläget, vilket skulle
underlättas om avgiftsändringar inte behövde beslutas av regeringen.
Arbetsgruppen har därför lagt fram ett förslag som innebär att tillsynsmyndig-
heten kan ges befogenhet att bestämma avgifternas storlek, utifrån de
grundregler som redan finns i LBOK.
Regeringen anser att den föreslagna ordningen är lämplig. Normalt bör
lagringsavgifter fastställas av tillsynsmyndigheten. Uttaget av avgifter bör
grundas på en beräkningsmetod som är allmänt känd och som tillämpas konsekvent.
Därigenom får de lagringsskyldiga möjlighet att på ett korrekt sätt bedöma de
ekonomiska konsekvenserna av att inte hålla fastställt lager. Förslaget
förutsätter en ändring i 28 § LBOK.
11.3 Vinterdispensen
Regeringens förslag: Bestämmelsen om möjlighet för
regeringen att medge att föreskrivna lagringsvoly-
mer för tjock eldningsolja m.m. underskrids till-
fälligt - den s.k. vinterdispensen - slopas.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Lämnar arbetsgruppens förslag utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: Sedan lång tid har det funnits bestämmelser om
s.k. vinterdispens för eldningsolja. Innebörden av dispensen är att de
lagringsskyldiga under viss tid och i viss omfattning medges att underskrida den
mängd eldningsolja som normalt skall lagras. Bakgrunden till denna ordning var
ursprungligen att beredskapslagringen av olja också skulle kunna trygga
försörjningen under vintrar med svåra isförhållanden.
På 1980-talet kom vinterdispensen att framstå som föråldrad. Den slopades genom
beslut av riksdagen år 1984 för tunn eldningsolja, och vid tillkomsten av LBOK
samma år övervägdes att slopa dispensen helt. Det beslöts emellertid att
dispensen tills vidare borde behållas för tjock eldningsolja och råvara för
stadsgas. I 10 § LBOK togs därför in en regel om att regeringen för dessa
lagringsbränslen får bestämma att lagren under annan del av lagringsåret än
januari får med högst 20 % underskrida den volym som lagringsskyldigheten avser.
I propositionen uttalades att vinterdispensen var principiellt tvivelaktig och
att den på sikt borde slopas helt (prop. 1984/85:53 s. 46).
OLU har inte behandlat frågan. Den tas emellertid upp i NUTEK:s remissyttrande,
där det föreslås att 10 § stryks. Arbetsgruppen har förordat att så sker. Därvid
påpekas att någon dispens inte har lämnats under senare år.
Enligt regeringens uppfattning är vinterdispensen numera omotiverad med hänsyn
till förändringarna i energianvändningens struktur och i beredskapsplaneringen.
Bestämmelsen bör därför utgå ur LBOK.
11.4 Den dubbla lagringsskyldigheten
Regeringens förslag: Möjlighet införs för till-
synsmyndigheten att bevilja dispens i fall då
tillämpning av gällande regler leder till att både
säljare och köpare blir lagringsskyldiga på grund-
val av samma mängd lagringsbränsle.
Oljelagringsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Lämnar utredningens förslag utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: En grundläggande princip i LBOK är att
beredskapslager på grundval av viss försäljning eller förbrukning skall hållas
av endast en lagringsskyldig. Denna princip kommer till uttryck i 8 § LBOK, som
innehåller regler om avdrag vid basmängdsberäkningen. En lagringsskyldig säljare
får dra av de mängder bränslen som säljs till en annan säljare eller förbrukare,
förutsatt att denne själv var lagringsskyldig på grundval av försäljning eller
förbrukning inom samma varuslag under kalenderåret närmast före försäljningen.
Till följd av denna regel kan det uppkomma s.k. dubbel lagringsskyldighet när
bränsle har sålts till ett företag som under året före försäljningåret inte var
lagringsskyldigt men som därefter blir det. Den sålda volymen räknas då in i
basmängden under försäljningsåret för både säljaren och köparen.
OLU har föreslagit att tillsynsmyndigheten bör ges möjlighet att medge
befrielse från lagringsskyldighet i fall då dubbel lagringsskyldighet uppkommer.
Regeringen förordar OLU:s förslag. Den allmänna dispensregel som nu finns i 24 §
LBOK förutsätter synnerliga skäl för dispensen. Dubbel lagringsskyldighet har
hittills i rättspraxis inte betraktats som en tillräcklig grund. En uttrycklig
bestämmelse bör därför tas in i paragrafen. Beträffande utformningen hänvisas
till författningskommentaren.
Det bör påpekas att åtskilliga potentiella fall av dubbel lagringsskyldighet
kommer att falla bort om möjlighet till koncernlagring införs och dessutom
gränsen för när en försäljare blir lagringsskyldig höjs enligt regeringens för-
slag (avsnitt 5.3 och 5.4). En förutsättning för dispens bör normalt vara att
den lagringsskyldige har utnyttjat möjligheten till koncernlagring.
11.5 Statliga myndigheters lagring
Regeringens förslag: Rätten till avdrag vid för-
säljning till statlig myndighet med s.k. särskild
lagring står i princip kvar. Vissa begränsningar
kan dock behövas vid tillämpningen av nuvarande
regler. Regeringen bör vid beslut om särskild
lagring ta ställning till om lagringsmängderna
skall berättiga till avdrag.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Lämnar arbetsgruppens förslag utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: Statliga myndigheter omfattas inte formellt av
LBOK:s bestämmelser om tvångslagring. Enligt 1 § LBOK beslutar regeringen om
myndigheters lagring. Bestämmelser härom har lämnats av regeringen i
förordningen (1984:1050) om beredskapslagring av olja och kol. Där sägs att en
myndighet som säljer eller förbrukar dieselbrännolja, eldningsolja eller kol
skall hålla beredskapslager i samma omfattning som om lagen hade varit
tillämplig, varvid lagrets storlek skall fastställas av tillsynsmyndigheten.
En statlig myndighet kan också genom ett särskilt beslut av regeringen åläggas
att lagra olja eller kol för myndighetens beredskapsbehov. Sådan lagring brukar
benämnas särskild lagring. All den beredskapslagring som för närvarande före-
kommer hos statliga myndigheter är av detta slag. Endast tre myndigheter berörs,
nämligen Försvarsmakten (genom Försva-rets materielverk), Statens järnvägar och
Vägverket.
Enligt 8 § LBOK får en säljare göra avdrag från sina basmängder vid försäljning
till en myndighet som enligt beslut av regeringen har ålagts att lagra bränsle
inom samma varuslag. Arbetsgruppen har bedömt att denna avdragsrätt bör i
princip bestå men att den kan behöva begränsas med hänsyn till arten av de
lager som respektive myndighet håller. Gruppen anser att det finns starka skäl
för avdrag endast i fråga om leveranserna av flygfotogen till Försvarsmakten.
Regeringen gör samma bedömning. För att bestämmelsen om avdrag vid leveranser
till myndigheter inte skall tillämpas på ett sätt som leder till underskott i de
totala lagringsmängderna bör det av regeringens beslut om särskild lagring
framgå om bränslet får dras vid säljarens beräkning av basmängder. Detta bör
lämpligen komma till uttryck i lagtexten. Frågan behandlas vidare i kommentaren
till 8 §.
11.6 Ianspråktagande av beredskapslager
Regeringens förslag: Regeringen ges möjlighet att
delegera till myndighet beslut om medgivande för
lagringsskyldig att ta i anspråk beredskapslager i
krig eller annan allvarlig försörjningskris.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Lämnar arbetsgruppens förslag utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: Det saknas för närvarande möjlighet för
regeringen att till myndighet delegera beslut om medgivande för en
lagringsskyldig att ta i anspråk beredskapslager i krig eller annan allvarlig
försörjningskris. Endast för ett fall har viss möjlighet till delegering
öppnats, nämligen för medgivande att tillfälligt ta i anspråk oljekondensverkens
bränslelager. Denna bestämmelse får ses mot bakgrund av att oljekondensverken
kan behöva drivas vid fredstida elbrist, t.ex. om det råder torrår.
Regeringen bör ges generell rätt att delegera beslut om medgivande att ta i
anspråk lager i krigssituationer. Skälet till detta är främst att dagens
planeringsförutsättningar innebär relativt korta kris- och krigsfall, som
ställer krav på snabba beslut. Särskilt när det gäller de elproducerande anlägg-
ningarna, som lagrar främst för krigssituationer, är det angeläget att beslut om
ianspråktagande av lager kan fattas utan dröjsmål. Förslaget förutsätter en
ändring i 25 § LBOK.
För fredstida oljekriser finns det enligt regeringens uppfattning ingen
anledning att ändra den nuvarande ordningen. I sådana situationer finns det tid
för regeringen att pröva frågan om ianspråktagande av lagren. Undantaget för
beslut om oljekondensverkens lager bör dock stå kvar.
12 Följdändringar i lagstiftningen om naturgasberedskap
12.1 Allmänt om försörjningsberedskapen på naturgasområdet
Regeringens bedömning: Den nuvarande provisoriska
ordningen för försörjningsberedskapen på natur-
gasområdet bör kunna bestå under ytterligare någon
tid.
Skälen för regeringens bedömning: År 1985 antog riksdagen en särskild lag om
försörjningsberedskapen på naturgasområdet, samtidigt som den godkände vissa
riktlinjer för denna beredskap (prop. 1984/85:172, bet. 1984/85:FöU13, rskr.
1984/85:390). Bakgrunden var att naturgasen vid denna tid började distribueras i
Sydsverige. Det förutsattes att beredskapen på naturgasområdet i princip skulle
vara lika god som inom andra delar av energiförsörjningen.
Lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasområdet är uppbyggd på
samma sätt som lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol (LBOK).
Det finns dock viktiga skillnader, beroende främst på att lagring av naturgas är
väsentligt mer tekniskt komplicerad och kostsam än lagring av olja eller kol. De
beredskapsåtgärder som föreskrivs i lagen är därför av annat slag än lagring av
naturgas.
Enligt lagen är förbrukare av naturgas med en årsförbrukning av minst 5
miljoner m3 gas, motsvarande 5 000 m3 olja, vid en anläggning skyldiga att hålla
beredskapslager av lämpligt ersättningsbränsle. Dessutom måste de ha tillgänglig
sådan utrustning som behövs för att ersättningsbränslet skall kunna användas vid
anläggningen.
Skyldiga att vidta beredskapsåtgärder är också de som har sålt naturgas till
förbrukare för energiändamål, dvs. gasdistributörer. Åtgärdernas art är enligt
lagen beroende av vad gasen används till. Om naturgas används till
bostadsuppvärmning är distributören skyldig att, om gastillförseln avbryts eller
försvåras, vidta åtgärder för att värma upp sådana fastigheter som berörs; det
skall för varje gasdistributionsområde finnas en beredskapsplan som visar hur
den alternativa uppvärmningen skall gå till. Om naturgasen används för andra
ändamål av förbrukare som inte själva är skyldiga att hålla lager av
ersättningsbränsle är distributören - enligt ett tillägg till lagen år 1987 - i
princip också skyldig att vidta beredskapsåtgärder, men det anges inte vad
sådana åtgärder skall innebära. Det överlåts till regeringen att meddela
föreskrifter härom.
De riktlinjer för försörjningsberedskapen på naturgasområdet som år 1985
godkändes av riksdagen innebar bl.a. följande. Beredskapsåtgärder skulle vidtas
enbart för krig och avspärrning, inte för fredskriser. Tills vidare borde
åtgärderna begränsas till storförbrukare, huvudsakligen inom industrin, och till
förbrukare som använde gasen för bostadsuppvärmning. För dessa två kategorier av
förbrukare borde åtgärdernas omfattning bestämmas utifrån bl.a. gällande
planeringsförutsättningar för det ekonomiska försvaret. För övriga kategorier av
förbrukare skulle beredskapsåtgärder anstå tills vidare.
Dessa riktlinjer innebar att beredskapsfrågan för naturgas fick en provisorisk
lösning i avvaktan på att tekniskt och ekonomiskt godtagbara metoder främst för
lagring av naturgas skulle bli tillgängliga. Man räknade med att det pågående
arbetet med att utveckla sådana metoder skulle ge resultat inom några år.
I samband med 1987 års försvarsbeslut gjordes några tillägg till de angivna
riktlinjerna (prop. 1986/87:95 bil. 12, bet. 1986/87:FöU11, rskr. 1986/87:310).
Frågan om naturgasens försörjningsberedskap skulle vara permanent löst senast år
1995. Genom det nyssnämnda tillägget till 1985 års lag slogs också fast att
naturgasdistributörerna kan åläggas att ordna beredskapsåtgärder även för andra
förbrukare än gasuppvärmda bostadsfastigheter, t.ex. industrier som inte har så
stor förbrukning att de själva är lagringsskyldiga. Det förutsattes emellertid
att regeringen skulle meddela föreskrifter i frågan först när det fanns
beslutsunderlag för en permanent lösning.
I samband med 1992 års försvarsbeslut redovisade regeringen det dåvarande läget
i fråga om naturgasberedskapen (prop. 1991/92:102 kap. 11). Beträffande tekniska
metoder anfördes att omfattande utredningar hade visat att stationer för
inmatning av en blandning av gasol och luft har flera fördelar framför stora
naturgaslager, bl.a. lägre kostnader och ökad geografisk spridning. Det fanns
emellertid vissa driftsmässiga nackdelar med en lösning baserad på
gasol-luftstationer. Regeringen hänvisade också till den stora osäkerheten
rörande naturgasens roll i det svenska energisystemet. Mot den redovisade
bakgrunden borde frågan övervägas ytterligare.
Under de senaste åren har arbetet inom naturgasbranschen i allt högre grad
inriktats på gasol-luftalternativet. I Malmö finns nu en gasol-luftstation som
med kort varsel kan kopplas in vid störningar i den normala tillförseln av
naturgas. Det pågår förberedelser för att gasol-luftblandningen vid behov skall
kunna distribueras inom hela Sydgasområdet. Därmed kommer det att finnas
väsentligt bättre förutsättningar att klara försörjningen för naturgaskunder som
saknar möjlighet att använda annat bränsle. I Göteborg finns en mindre
gasol-luftstation avsedd som reserv för distributionen av naturgas i
stadsgasnätet.
Mot den angivna bakgrunden anser regeringen att det inte finns något akut behov
av en slutlig lösning på frågan om försörjningsberedskapen på naturgasområdet.
Den nuvarande provisoriska ordningen bör kunna bestå ytterligare någon tid.
Det kan tilläggas att Energikommissionen enligt sina direktiv (dir. 1994:67,
tilläggsdirektiv dir. 1994:120) skall lägga fram förslag om program med tidsan-
givelser för omställningen av det svenska energisystemet. Kommissionen skall
slutligt redovisa resultatet av sitt arbete senast den 1 september 1995. I det
sammanhanget kan frågan om naturgasens framtida roll för såväl elproduktion som
annan användning komma att belysas.
12.2 Lagring av ersättningsbränsle
Regeringens förslag: Beredskapslagringen av er-
sättningsbränsle för värmeverk och kraftvärmeverk
som förbrukar naturgas skall prövas enligt samma
regelsystem som har föreslagits för övriga värme-
verk och kraftvärmeverk (avsnitt 8).
Storleken av beredskapslagret av ersättnings-
bränsle för andra storförbrukare av naturgas be-
stäms av tillsynsmyndigheten på grundval av rikt-
linjer från regeringen. Utgångspunkten är därvid
behovet av att den berörda verksamheten skall
kunna upprätthållas i krigssituationer.
Skälen för regeringens förslag: Det finns ett nära sakligt samband mellan LBOK
och de bestämmelser i lagen om försörjningsberedskap på naturgasområdet som
gäller skyldighet för storförbrukare av naturgas att hålla lager av lämpligt
ersättningsbränsle. De enda bränslen som av praktiska skäl för närvarande kan
komma i fråga är olja och kol, dvs. lagringsbränslen enligt LBOK. Genom de
ändrade regler som regeringen nu föreslår för storförbrukares lagring enligt
LBOK uppkommer ett behov av att justera motsvarande bestämmelser i lagen om
försörjningsberedskap på naturgasområdet. Som framgått kan en mer genomgripande
översyn, som omfattar också de övriga bestämmelserna i denna lag, anstå tills
vidare.
Regeringen lägger alltså nu fram förslag endast om sådana ändringar i lagen som
är direkt föranledda av de föreslagna ändringarna i LBOK. Av störst betydelse är
därvid förslaget om att naturgas som förbrukas vid värmeverk och kraftvärmeverk
undantas från tillämpningsområdet för lagen om försörjningsberedskap på
naturgasområdet. Skälen för detta har redovisats i avsnitt 8. Innebörden är att
beredskapsfrågorna för naturgasbaserade värmeverk och kraftvärmeverk prövas
enligt samma regler som gäller för olje- eller kolbaserade verk, dvs. 18 och
18 a §§ LBOK.
Genom det föreslagna undantaget för värmeverken och kraftvärmeverken kommer
skyldigheten att vidta beredskapsåtgärder för förbrukare av naturgas i
fortsättningen att avse endast vissa storförbrukare inom industrin. Enligt 6 §
lagen om försörjningsberedskap på naturgasområdet fullgörs denna skyldighet
genom att hålla beredskapslager av lämpligt ersättningsbränsle och att ha sådan
utrustning tillgänglig som behövs för att bränslet skall kunna användas vid
anläggningen. Under lagringsåret 1994/95 finns tio naturgasförbrukare inom
industrin med lager av ersättningsbränsle, huvudsakligen i form av tjock
eldningsolja och kol.
För närvarande bestäms lagringsmängderna för dessa storförbrukare av naturgas
på samma sätt som enligt LBOK gäller för storförbrukare av olja eller kol.
Enligt 10 § lagen om försörjningsberedskap på naturgasområdet bestämmer
regeringen för varje slag av ersättningsbränsle hur stor del av basmängderna som
skall lagras under lagringsåret. Utgångspunkten är därvid, liksom enligt 9 §
LBOK, landets behov av beredskapslager. För närvarande är den andel av
basmängderna som skall lagras av naturgasförbrukare 20 %.
Denna ordning framstår inte längre som ändamålsenlig. Beredskapsåtgärderna på
naturgasområdet tar sikte enbart på krigssituationer. Till skillnad från vad som
gäller på oljeområdet finns det inga internationella förpliktelser som ställer
krav på nationella beredskapsåtgärder av viss karaktär och omfattning.
Beredskapskraven på industriella storförbrukare av naturgas kan i princip
motiveras endast utifrån beredskapsintresset av att produktionen vid respektive
anläggning kan upprätthållas i krigssituationer.
Det finns alltså vissa likheter med vad som hittills har gällt i fråga om
beredskapslagring av kol hos industrin. Som framgått av avsnitt 6.3 föreslår
regeringen nu att lagringsskyldigheten för industriella storförbrukare av kol
slopas. Skälet är att de planeringsförutsättningar som gäller efter 1992 års
försvarsbeslut ställer väsentligt lägre krav på produktion i en krigssituation
inom de branscher som är stora förbrukare av kol, t.ex. massa- och
pappersindustrin. Bland de industriföretag som är stora förbrukare av naturgas
finns det emellertid sannolikt flera som av beredskapsskäl bör kunna
upprätthålla viss produktion också i krigssituationer. Detta kan gälla t.ex.
företag inom livsmedelsindustrin. För företag inom andra branscher kan
beredskapsvärdet av produktionen vara mindre.
Av det sagda följer att kravet på lagring i form av ett generellt lagrings-
procenttal bör ersättas med en metod som medger en mer individuell anpassning av
lagringskravet till beredskapsbehoven för varje storförbrukare av naturgas. En
lämplig förebild kan vara den metod för att fastställa lagringsskyldigheten för
värmeverk och kraftvärmeverk som har redovisats i avsnitt 8. Denna metod innebär
att myndigheten efter prövning av behovet i varje särskilt fall fastställer
storleken av beredskapslagret på grundval av vissa riktlinjer från regeringen. I
den följande kommentaren till 10 § (avsnitt 13.2) diskuteras den närmare utform-
ningen av en motsvarande bestämmelse för att fastställa kravet på lagring av
ersättningsbränsle för naturgas.
13 Författningskommentar
13.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:1049) om beredskapslagring
av olja och kol
3 § Skyldigheten att hålla beredskapslager fastställs för ett år i taget,
räknat från och med den 1 juli till och med den 30 juni (lagringsåret).
Skyldigheten grundas på verksamhet enligt 7 § under det närmast föregående
kalenderåret (basåret) eller, för de anläggningar som anges i 18 §, på de
särskilda bestämmelserna för sådana anläggningar.
Ändringarna i förhållande till paragrafens nuvarande lydelse föranleds av
förslagen om att dels slopa den allmänna lagringen för förbrukare inom industrin
m.m. (avsnitt 5.2), dels hänföra värmeverken och kraftvärmeverken till den
kategori av energiproducerande anläggningar för vilka lagringsskyldigheten
fastställs enligt särskilda bestämmelser (avsnitt 8). Dessa bestämmelser finns i
18-21 §§. Vidare har en redaktionell ändring gjorts i förtydligande syfte.
4 § Lagringsskyldighet för en anläggning som anges i 18 § åligger den som
innehade anläggningen vid basårets utgång.
Vid tillämpning av 18 a § skall som en enda anläggning räknas alla värme- eller
elproducerande anläggningar som är anslutna till samma fjärrvärmenät och som har
samma ägare.
Överlåts anläggningen efter basårets utgång, får tillsynsmyndigheten medge att
lagringsskyldigheten övergår på den nye innehavaren.
Förslaget om att slopa den allmänna lagringen för förbrukare inom industrin m.m.
föranleder en konsekvensändring även i 4 § första stycket. Liksom hittills skall
dock lagringsskyldigheten för vissa energiproducenter vara knuten till innehav
av anläggningar.
I ett nytt andra stycke ges en definition på anläggningsbegreppet när det
gäller sådana anläggningar som avses i 18 a §, dvs. värmeverk och
kraftvärmeverk. Motiven redovisas i kommentaren till den paragrafen.
5 § Beredskapslagringen skall omfatta följande bränslen (lagringsbränslen).
KN-nr Varuslag
1. 2701 Kolbränslen
2702
2704
2. 2710 00 27 Motorbensin
2710 00 29
2710 00 32
2710 00 34
2710 00 36
3. 2710 00 51 Flygfotogen och annan2710 00 55fotogen
4. 2710 00 69 Dieselbrännolja ocheld-ningsolja 1
5. 2710 00 74- Övriga eldningsoljor
2710 00 78
6. 2711 12 11- Gasol
2711 12 98
2711 13 10-
2711 13 98
I paragrafen anges de varuslag för vilka lagringsplikt föreligger. Hittills har
definitionen av lagringsbränslena anslutit till den svenska tulltaxan. Genom
Sveriges inträde som medlem i EU vid årsskiftet har EG:s tulltaxa införlivats
med svensk rätt. I EG:s tulltaxa betecknas varor enligt den Kombinerade
nomenklaturen (KN). I 5 § bör följaktligen de svenska tulltaxenumren ersättas
med motsvarande KN-nummer. Därvid följs samma princip som i lagen (1994:1776) om
skatt på energi, m.m., som har trätt i kraft den 1 januari 1995 (jfr prop.
1994/95:54 s. 81). Under varuslaget gasol har dock uteslutits några produkter
som knappast kan komma i fråga för beredskapslagring.
Förutom de ändringar i nomenklaturen som betingas av ett svenskt medlemskap i
EU bör vissa sakliga ändringar göras i denna paragraf.
För närvarande är vissa slag av kolbränslen, nämligen kol som malts för
vidareförsäljning och kol-vätskeblandningar, inte lagringsbränslen. Dessa slag
av kolbränslen lämpar sig inte för lagring. Däremot är tillverkare av sådana
kolbränslen skyldiga att lagra varor som behövs för att framställa dem. Om
bränslena har införts till landet gäller motsvarande skyldighet för säljare
eller förbrukare. Bestämmelser om detta finns nu i 7 §. En utförlig redogörelse
för frågan om lagring av kol lämnades i proposition 1984/85:53 (s. 40-42).
I avsnitt 6.3 har föreslagits att lagring av kol för den tillverkande industrin
skall slopas. Därmed skulle i fortsättningen endast värmeverk och kraftvärmeverk
komma att beredskapslagra kol. Som framgått av avsnitt 8 bör förhållandena vid
varje enskild anläggning prövas när lagringsskyldigheten för värmeverken och
kraftvärmeverken fastställs. I den mån inköpt kolpulver eller kol-vätskebland-
ningar används som bränsle vid sådana anläggningar, vilket knappast torde
förekomma, kan alltså ställning tas till hur lagringsskyldigheten skall
fullgöras i det enskilda fallet. Det finns därmed inte längre något behov av att
i förteckningen över lagringsbränslen i 5 § göra ett generellt undantag för
vissa slag av bearbetade kolbränslen.
I fråga om oljebränslen har i avsnitt 10 föreslagits att flygfotogen skall ingå
bland lagringsbränslena. Vidare bör dieselbrännolja och eldningsolja 1 utgöra en
kategori. Eldningsolja 2 har utgått. WRD-olja (Wide Range Distillate) hänförs
till övriga eldningsoljor.
Den nuvarande svenska varunomenklaturen gör ingen åtskillnad mellan
dieselbrännolja och eldningsolja 1, och samma gäller KN. Dessa pro-dukter bör
även fortsättningsvis behandlas som ett varuslag i LBOK. Produkterna är i stor
utsträckning utbytbara. Vid användning som drivmedel kan emellertid
dieselbrännolja behöva uppfylla vissa specifikationer. Detta gäller exempelvis
om den skall användas vintertid, särskilt i de nordliga delarna av landet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför ha möjlighet
att föreskriva att en viss del av de beredskapslager som hålls av säljare, dvs.
oljehandeln, skall utgöras av oljeprodukter med vissa egenskaper. Denna fråga
behandlas närmare i kommentaren till 13 §.
Beträffande gasol föreslås ingen ändring i denna paragraf. Gasol är den i
Sverige använda beteckningen för kolvätena propan och butan som internationellt
benämns LPG (Liquid Petroleum Gases). Gasol framställs bl.a. vid raffinering av
råolja och betraktas därmed som en oljeprodukt. I stor utsträckning är gasol
utbytbart med andra flytande och gasformiga bränslen. Gasol har även andra an-
vändningsområden. I kommentaren till 6 § behandlas frågan om att undanta gasol
som används som industriråvara från lagens tillämpningsområde.
6 § Denna lag tillämpas inte på
1. kol annat än såvitt avser lagringsskyldighet för värmeverk och
kraftvärmeverk enligt 18 a §,
2. bränsle som utvinns inom landet eller som framställs ur råvara som har
utvunnits inom landet,
3. bränsle som säljs för utförsel,
4. bränsle som förbrukas för drift av fartyg i utrikes trafik eller som införs
i landet på annat transportmedel för detta transportmedels drift,
5. gasol som används som råvara i petrokemisk industri.
Att lagringsskyldigheten i vissa fall kan avse annat än lagringsbränsle framgår
av 14 och 19-21 §§.
Genom paragrafens första stycke undantas bränslen som är lagringsbränslen enligt
5 § från lagens tillämpning i vissa fall.
Som en följd av förslaget i avsnitt 6.3 bör av första stycket punkt 1 framgå
att lagen tillämpas endast på kol för förbrukning i värmeverk och kraftvärme-
verk.
Enligt den nuvarande lydelsen av punkt 3 tillämpas lagen inte på bränsle som
säljs för export eller som förbrukas utom landet. I avsnitt 10 har föreslagits
att all försäljning av flygfotogen för civila ändamål inom landet skall grunda
lagringsskyldighet hos försäljarna, dvs. oljebolagen. Skyldigheten avses gälla
också flygfotogen som efter tankning i Sverige används i utlandstrafiken. Alltså
bör undantag i fortsättningen inte göras för bränsle som förbrukas utom landet.
För bränsle som förbrukas för drift av fartyg i utrikes trafik eller som införs
i landet på annat transportmedel för dettas drift bör däremot det nuvarande
undantaget i punkt 4 alltjämt gälla.
Lagringsbränslen bör i princip inte omfattas av LBOK i den mån de används för
icke-energiändamål. Därför föreslås i första stycket en ny punkt 5 av innebörd
att gasol som används som råvara för petrokemisk industri skall ligga utanför
lagens tillämpningsområde. Omkring hälften av den nuvarande
användningen av gasol i landet används inom denna industri vid framställningen
av eten, som i sin tur används vid tillverkning av plaster. En alternativ råvara
vid etenframställning är nafta, en oljeprodukt som utvinns vid raffinaderier.
Nafta är inte lagringsbränsle.
I andra stycket bör hänvisningen till 11 § tas bort med hänsyn till att
bestämmelserna i denna paragraf om ersättningsbränsle för kol föreslås utgå.
I lagtexten ersätts termerna export och import genomgående med utförsel och
införsel. Anledningen är att export och import efter Sveriges inträde som medlem
i EU används endast för att beteckna utförsel och införsel till länder som står
utanför tullunionen.
7 § Skyldig att hålla beredskapslager av annat lagringsbränsle än kol under
ett lagringsår är den som
1. till landet infört annat lagringsbränsle än kol och under basåret sålt eller
förbrukat sådant bränsle,
2. drivit oljeraffinaderi inom landet och under basåret sålt annat
lagringsbränsle än kol,
3. av lagringsskyldig som avses i 1 eller 2 köpt samt under basåret sålt
a) minst 2 500 ton gasol eller
b) minst 50 000 kubikmeter andra lagringsbränslen än kol.
I paragrafen anges förutsättningarna för sådan lagringsskyldighet som grundas på
införsel eller försäljning. Som redan framgått avses LBOK bli tillämpad på kol
endast i vad avser värmeverk eller kraftvärmeverk, för vilka särskilda bestäm-
melser föreslås gälla. Därav följer att lagringsskyldigheten enligt denna
paragraf inte skall omfatta kol, vilket bör framgå uttryckligen av lagtexten.
Vidare bortfaller behovet av att i paragrafen definiera de lagringsskyldiga
förbrukarna, eftersom förbrukning enligt vad som föreslagits i avsnitt 5.2 inte
längre skall utgöra grund för allmän lagringsskyldighet. De nuvarande punkterna
4 och 5 kan därmed strykas, vilket innebär en betydande regelförenkling.
Dessutom bör den i punkt 3 angivna gränsen för återförsäljares lagrings-
skyldighet höjas från 20 000 m3 till 50 000 m3 olja enligt förslaget i avsnitt
5.4. Gränsen för säljare av gasol bör på motsvarande sätt höjas från 1 000 ton
till 2 500 ton.
8 § Storleken av det beredskapslager som en lagringsskyldig skall hålla
beräknas på grundval av mängden sålda eller, för förbrukare som infört
lagringsbränsle till landet, förbrukade bränslen (basmängden).
Basmängden motsvarar den mängd försålda bränslen som medför lagringsskyldighet
enligt 7 § med avdrag för bränslen som sålts direkt till eller för leverans till
1. någon som under kalenderåret närmast före försäljningen sålt bränsle inom
samma varuslag i sådan omfattning att lagringsskyldighet uppkommit enligt 7 §,
2. någon som vid tiden för försäljningen var lagringsskyldig enligt 18, 18 a,
19, 20 eller 21 §,
3. någon statlig myndighet som vid tiden för försäljningen enligt beslut av
regeringen var skyldig att lagra bränsle inom samma varuslag, om bränslet enligt
beslutet får dras av.
För förbrukare som infört lagringsbränsle till landet motsvarar basmängden den
mängd förbrukade bränslen som medför lagringsskyldighet enligt 7 §.
I denna paragraf finns bestämmelser om beräkningen av basmängder som skall ligga
till grund för storleken av de lagringsskyldigas beredskapslager. Som en följd
av vad som föreslagits i avsnitt 5.2 om att allmän lagringsskyldighet på
grundval enbart av förbrukning skall slopas kommer paragrafen att gälla främst
beräkningen av basmängder vid försäljning. Förbrukare med egen införsel, t.ex.
vissa stora industriföretag, kommer dock alltjämt att vara lagringsskyldiga
enligt 7 § punkt 1.
En grundprincip i LBOK är att försäljning skall berättiga till avdrag vid
basmängdsberäkningen när lagringsbränslet säljs till en annan lagringsskyldig.
Annars skulle samma basmängd kunna ge upphov till lagringsskyldighet på två
håll. I paragrafens andra stycke anges de tre kategorier av köpare till vilka en
försäljning ger avdragsrätt för säljaren.
Den första kategorin är köpare som själva är lagringsskyldiga på grundval av
försäljning av bränsle inom samma varuslag. Det är vanligtvis fråga om en
distributör av oljeprodukter som får sina leveranser från något av de stora
oljehandelsföretagen och som säljer vidare till slutkunder. Ofta tillhör både
köpare och säljare samma koncern eller företagsgrupp.
Av skäl som har redovisats i avsnitt 11.4 kan det i vissa fall uppkomma s.k.
dubbel lagringsskyldighet vid försäljning från ett oljehandelsföretag till en
återförsäljare. Detta problem kan lösas genom att möjlighet till dispens införs.
I kommentaren till 24 § behandlas frågan om utformningen av en sådan
dispensregel.
Den andra kategorin är sådana energiproducerande anläggningar för vilka
särskilda bestämmelser om lagringsskyldighet gäller. För närvarande omfattar
dessa bestämmelser bl.a. oljekondensverk och gasturbinanläggningar för
elproduktion. Som framgått skall också värmeverk och kraftvärmeverk hänföras
till denna grupp.
Den tredje kategorin är vissa statliga myndigheter som genom särskilda beslut
av regeringen har ålagts att lagra bränsle inom samma varuslag. I avsnitt 11.5
har behandlats frågor om denna s.k. särskilda lagring. Av skäl som där har
redovisats bör avdragsrätten begränsas med hänsyn till myndighetslagringens art.
Regeringen kan lämpligen ta ställning till omfattningen av avdragsrätten i
samband med att beslut om särskild lagring fattas. Ett tillägg av denna innebörd
bör göras i andra stycket punkt 3.
9 § Med utgångspunkt i landets behov av beredskapslager av olja bestämmer
regeringen för varje slag av lagringsbränsle hur stor andel av basmängderna som
skall lagras under lagringsåret.
Denna paragraf innehåller en central bestämmelse i LBOK. För de berörda
varuslagen fastställer regeringen årligen, på förslag av tillsynsmyndigheten,
de s.k. lagringsprocenttalen. Detta sker genom en särskild förordning, senast
förordningen (1994:115) om beredskapslagring av olja och kol m.m. under
lagringsåret 1994/95. Som framgår av paragrafens lydelse skall lagren beräknas
utifrån landets samlade behov, och alltså inte för behovet för något visst
ändamål.
I vad avser oljeprodukter styrs lagringsprocenttalen sedan år 1987 av
lagringsbehovet för fredstida oljekriser, som motsvarar Sveriges åtagande enligt
IEP-avtalet att hålla lager motsvarande 90 dagars normal nettoimport. Lagrings-
procenttalet uppgår i enlighet härmed till 25 % för alla oljeprodukter som är
lagringsbränslen.
I vad avser kol styrs lagringsprocenttalet däremot av beredskapsbehovet för
krigssituationer. Det nuvarande lagringsprocenttalet på 26 % motsvarar behoven
under ett förkrigs- och krigsskede enligt de planeringsförutsättningar som
gällde för totalförsvaret under senare delen av 1980-talet.
Som framgått av bl.a. avsnitt 4.3 kan LBOK användas som instrument för bered-
skapslagring med skilda syften och inriktning. Det är statsmakternas beslut om
allmänna riktlinjer för lagringen som avgör vilka mål som skall gälla och hur
dessa mål skall nås. Det beslut som riksdagen fattade om krigslagringen våren
1994 och som nu följs upp med förslag om finansiering m.m. innebär viktiga
förändringar i de riktlinjer som i huvudsak har gällt sedan år 1987. En
principiellt betydelsefull ändring är att säljarna av olja - i praktiken
oljehandeln - med stöd av LBOK skall kunna åläggas att lagra även för
krigssituationer.
En sådan utvidgad tvångslagring förutsätter ingen ändring i denna paragraf
eller i någon annan bestämmelse i LBOK. Emellertid kommer 9 § att få tillämpas
på ett annat sätt än för närvarande. När regeringen bestämmer lagringsprocentta-
len för oljeprodukter kommer beslutet att grundas på beräkningar av det samlade
beredskapsbehovet för såväl oljekriser enligt IEP-åtagandet som krigssitua-
tioner. Detta innebär att de nuvarande lagringsprocenttalen för dessa produkter
får höjas med ett antal procentenheter så att också krigslagren innefattas i de
mängder som skall lagras. Vidare kommer det sannolikt inte längre att vara
möjligt att ge offentlighet åt lagringsprocenttalen, eftersom krigslagrens
storlek lätt skulle kunna beräknas utifrån dessa procenttal.
Den föreslagna lydelsen av paragrafen överensstämmer med nuvarande 9 § första
meningen, dock att hänvisningen till kol faller bort. År 1987 infördes i en
andra mening en specialregel för värmeverk och kraftvärmeverk. Med hänsyn till
att bestämmelser om sådana verk föreslås bli sammanförda med bestämmelser om
vissa andra energiproducerande anläggningar i 18-21 §§ bör denna mening strykas.
11 § Lagringsskyldigheten skall fullgöras med bränslen inom de varuslag som de
lagringsskyldiga sålt eller förbrukat.
Lagringsskyldigheten skall fullgöras med varor som den lagringsskyldige äger.
Den får inte fullgöras med varor som transiteras.
Om undantag från denna paragraf finns bestämmelser i 14, 22 och 23 §§.
Förslaget i avsnitt 6.3 om att den allmänna lagringsskyldigheten för kol skall
slopas föranleder en konsekvensändring i första stycket, där två meningar
stryks. Andra och tredje stycket är oförändrade.
12 § Lagringsbränslen skall förvaras inom landet i lageranläggningar, som de
lagringsskyldiga förfogar över, på ett från beredskaps- och kontrollsynpunkt
tillfredsställande sätt.
Om undantag från denna paragraf finns bestämmelser i 14 §.
Den nuvarande lydelsen av 12 § utesluter lagring i annat land. Med hänsyn till
EU:s regler har i avsnitt 11.1 föreslagits att sådan lagring skall kunna medges
under vissa förutsättningar. Paragrafen bör kompletteras med ett andra stycke i
vilket hänvisas till 14 §. Denna innehåller bestämmelser om undantag som får
medges av tillsynsmyndigheten.
13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för att
tillgodose beredskapsbehov meddela föreskrifter om var beredskapslager skall
finnas samt om att en viss del av de lager av oljeprodukter som skall hållas av
säljare skall förvaras i bergrum eller skyddas på annat sätt eller utgöras av
oljeprodukter med vissa egenskaper.
I paragrafen behandlas nu frågor om lokalisering och bergrumsförvaring av lager.
Med stöd av bestämmelserna i denna paragraf har regeringen i förordningen
(1984:1050) om beredskapslagring av olja och kol meddelat föreskrifter om
lokalisering av beredskapslager för värmeverk och kraftvärmeverk, gasturbi-
nanläggningar, oljekondensverk och stadsgasverk. I avsnitt 8 har redovisats ett
förslag från OLU om skärpning av nuvarande lokaliseringskrav för värmeverken och
kraftvärmeverken. Om sådana skärpningar visar sig motiverade kan de föreskrivas
utan lagändring.
Förslaget till ändring i 13 § LBOK innebär främst att paragrafens tillämp-
ningsområde vidgas till att omfatta också frågor om de lagrade produkternas
egenskaper.
I kommentaren till 5 § har berörts de problem som kan uppkomma genom att
dieselbrännolja och eldningsolja 1 i lagringshänseende utgör ett och samma
varuslag. Det bör finnas möjligheter att föreskriva att sådan olja som hålls i
lager skall uppfylla vissa tekniska specifikationer så att den kan användas för
avsedda ändamål. Detta blir givetvis av allra största vikt när den nuvarande
tvångslagringen på grundval av LBOK enligt regeringens förslag utvidgas till att
omfatta också den civila lagringen för krigssituationer. Denna lagring avser
främst fordonsdrivmedel, inklusive en stor del av Försvarsmaktens behov.
Krigslagren av olja måste alltså uppfylla bl.a. de krav som ställs för drift av
dieselmotorer i de delar av landet där lagren finns och där de lagrade
produkterna skall användas.
Alltså bör i LBOK införas en möjlighet att lämna föreskrifter om de lagrade
produkternas egenskaper. Detta kan lämpligen ske genom ett tillägg till 13 §.
Bestämmelsen om förvaring i bergrum bör vidgas så att också andra typer av
fysiskt skydd eller bevakning skall kunna föreskrivas. Därmed ges möjlighet att
anpassa kravet på skydd till behoven i varje särskilt fall.Vidare bör regeringen
ges möjlighet att delegera beslutsrätten enligt denna paragraf till en
myndighet. Sådana föreskrifter om lagrade produkters egenskaper som avses i det
föreslagna tillägget till paragrafen bör lämpligen fattas på myndighetsnivå.
Möjligheten till delegation bör gälla även i fråga om sådana föreskrifter om
lokalisering och skydd som kan meddelas med stöd av denna paragraf.
14 § Tillsynsmyndigheten får medge
1. att en lagringsskyldig lagrar annat lagringsbränsle än det som skall lagras
enligt 11 §,
2. att någon som driver ett oljeraffinaderi helt eller delvis fullgör sin
lagringsskyldighet genom att lagra råolja, andra råvaror för tillverkningen
eller halvfabrikat,
3. att lagringsskyldigheten fullgörs med bränsle som finns i något annat land.
Ett medgivande skall förenas med de villkor som behövs från beredskapssynpunkt.
I konsekvens med förslaget om att slopa den allmänna lagringen av kol bör
nuvarande bestämmelser om kol i första stycket punkt 1 strykas.
I övrigt innehåller denna punkt en bestämmelse om att undantag kan medges från
kravet i 11 § på att lagringsskyldigheten skall fullgöras med samma varor som
har grundlagt den. Frågan om ett sådant medgivande bör ges eller inte får
bedömas mot bakgrund av syftet med beredskapslagringen. Avgörande har ansetts
vara om det lagrade bränslet i en krissituation omgående kan utnyttjas i den
lagringsskyldiges verksamhet eller vid behov bidra till att trygga samhällets
nödvändiga funktioner (prop. 1984/85:53 s. 68). Den som övergår från ett
lagringsbränsle till ett annat bör alltså kunna få tillstånd att lagra det
bränsle han använder. Det bör understrykas att ett medgivande enligt 14 § första
stycket punkt 1 inte kan avse lagring av annat bränsle än lagringsbränsle.
Första stycket punkt 2 innehåller en viktig specialregel för oljeraffinaderier.
Lagringsskyldigheten för dem kan efter tillstånd få fullgöras genom lagring av
råolja, som inte är ett lagringsbränsle. Tillsynsmyndigheten har regelmässigt
lämnat sådana tillstånd. Det har framförts önskemål om att också vissa halv-
fabrikat i processen skall kunna räknas in i raffinaderiernas beredskapslager.
Dessa halvfabrikat är i regel likvärdiga med råolja från beredskapssynpunkt. Det
bör därför göras ett tillägg till punkt 2 av innebörd att tillsynsmyndigheten
kan låta raffinaderiernas lagringsskyldighet fullgöras, förutom med råolja,
också med andra råvaror för tillverkningen eller halvfabrikat.
Vidare bör i första stycket föras in en ny punkt 3 som öppnar möjligheter att
fullgöra lagringsskyldighet genom lagring i ett annat land. I avsnitt 11.1 har
redovisats motiven för detta förslag och även för de faktorer som tillsynsmyn-
digheten bör ta hänsyn till vid prövningen av frågor om medgivande att lagra
utomlands.
16 § Till ledning för tillsynsmyndighetens beslut enligt 15 § skall den som är
lagringsskyldig enligt 7 § eller 18 § tredje stycket före den 1 februari närmast
efter basåret avge en deklaration rörande sin försäljning eller förbrukning
under basåret av lagringsbränslen.
Till ledning för beslut om lagringsmängder skall den som är lagringsskyldig
enligt 18 a-20 §§ inom samma tid lämna en deklaration avseende dels
förbrukningen under basåret av lagringsbränslen och naturgas, dels behovet av
bränsle och annan energi för att driva anläggningen.
Deklarationen skall avges på heder och samvete.
Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall den som är lagringsskyldig deklarera
sin försäljning eller förbrukning under basåret till ledning för till-
synsmyndighetens beslut om lagrens storlek. Med hänsyn bl.a. till vad som
föreslagits om ändrade grunder för värmeverkens och kraftvärmeverkens lagrings-
skyldighet bör bestämmelser om deklarationer för sådana anläggningar föras till
ett nytt andra stycke, som skall gälla också deklarationer för oljekondensverk
och gasturbiner för elproduktion.
Första stycket kommer därmed att avse främst deklarationer till grund för
beslut om allmän lagring. Det som skall deklareras är försäljning eller
förbrukning under basåret av bränslen. Den nuvarande lydelsen av paragrafen,
enligt vilken bränslen som avses i 7 § skall deklareras, bör ändras så att det
framgår att deklarationerna skall omfatta samtliga lagringsbränslen.
Andra stycket handlar om deklarationer för sådana anläggningar som avses i
18 a-20 §§. Beträffande värmeverken och kraftvärmeverken har i avsnitt 8
föreslagits att skyldigheten att lagra för krigssituationer i fortsättningen
skall bestämmas efter särskild prövning, där hänsyn tas till förhållandena vid
varje enskilt verk. Frågan behandlas närmare i kommentaren till en föreslagen ny
18 a §. Innebörden av förslaget är att förbrukningen av lagringsbränslen under
basåret inte längre skall utgöra den enda grunden för beslut om lagringsmängder.
Sådana beslut måste i fortsättningen grundas på kännedom också om vilka bräns-
len, importerade eller inhemska, och vilka andra energislag som behövs för att
driva anläggningarna i krigssituationer. Av intresse är därvid bl.a. möjlig-
heterna att upprätthålla eller öka användningen av inhemska bränslen.
Följaktligen bör den som innehar ett värmeverk eller ett kraftvärmeverk avge en
deklaration som ger underlag för en mer individuell prövning av behovet av
beredskapslager. En bestämmelse om detta bör tas in i ett andra stycke till 16
§. Av den föreslagna lydelsen framgår att det som skall deklareras är behovet av
bränslen och annan energi, t.ex. spillvärme, värmepumpar eller elkraft, för att
driva anläggningen. Uppgifterna bör kunna ge vägledning i fråga om möjligheterna
att driva verket i situationer då tillförseln av energi är utsatt för allvarliga
störningar.
Deklarationen bör omfatta även uppgifter om den faktiska förbrukningen av
lagringsbränslen och i förekommande fall naturgas under basåret. Sådana
uppgifter behövs bl.a. som underlag för att fastställa storleken av de oljelager
för värmeverk och kraftvärmeverk som är avsedda för fredstida oljekriser.
Samma bestämmelse bör gälla också i fråga om de elproducerande anläggningar som
behandlas i 19 och 20 §§ LBOK, nämligen gasturbinanläggningar och
oljekondensverk. Även om skilda kriterier kommer att gälla för prövningen av
lagerbehoven för sådana anläggningar kommer genom den föreslagna lydelsen av
andra stycket i princip samma regler att gälla i fråga om
deklarationsskyldigheten. Närmare föreskrifter om innehållet i deklarationen för
varje slag av anläggning bör meddelas i tillämpningsbestämmelser.
18 § För värmeverk och kraftvärmeverk, gasturbinanläggningar för framställning
av elektrisk kraft, oljekondensverk och anläggningar för framställning av
stadsgas gäller 18 a-21 §§ i stället för vad som i 7-9, 11 och 15 §§ samt 17 §
första stycket är föreskrivet om lagringsskyldighetens omfattning, fullgörande,
och fastställande. För anläggningar för framställning av stadsgas fullgörs och
fastställs lagringsskyldighet enligt 21 §.
Regeringen beslutar med utgångspunkt i beredskapsbehovet för anläggningar som
anges i 18 a-20 §§ om riktlinjer för fastställande av lagringsskyldigheten för
dem.
Den som är lagringsskyldig eller har ålagts lagringsskyldighet enligt 18 a, 19,
20 eller 21 § och som under basåret har sålt annat lagringsbränsle än kol är
också skyldig att under lagringsåret hålla beredskapslager för motsvarande mängd
bränsle inom samma varuslag med avdrag för bränsle som sålts till någon som
anges i 8 § andra stycket 1-3.
I paragrafen anges de slag av energiproducerande anläggningar för vilka
särskilda bestämmelser gäller i stället för bestämmelserna om allmän lagring. I
avsnitt 8 har redovisats skälen till att denna grupp av anläggningar bör omfatta
också värmeverk och kraftvärmeverk.
I första stycket preciseras vilka bestämmelser i lagen som inte skall gälla för
gruppen energiproducerande anläggningar. Det är fråga om bestämmelserna i 7-9,
11 och 15 §§ samt 17 § första stycket om den allmänna lagringsskyldighetens
omfattning, fullgörande och fastställande.
I första stycket bör också tas in en hänvisning till de särskilda reglerna för
anläggningar för stadsgasframställning i 21 §, som bör vara oförändrade.
För sådana el- och värmeproducerande anläggningar som avses i 18 § har
förutsatts en individuell prövning av behovet av krigslager. Därmed bör pröv-
ningen lämpligen göras av tillsynsmyndigheten. Enligt nuvarande regler bestämmer
emellertid regeringen storleken av värmeverkens och kraftvärmeverkens
beredskapslager. Samma gäller enligt 20 § beträffande oljekondensverken.
Beträffande gasturbinanläggningar har regeringen enligt 19 § möjlighet att
delegera rätten att bestämma lagringsmängden till myndighet. Möjligheten har
utnyttjats genom en bestämmelse i förordningen (1984:1050) om beredskapslagring
av olja och kol.
Det föreliggande lagförslaget innebär att regeringen för alla el- och värmepro-
ducerande anläggningar ges möjlighet att delegera besluten om lagringsmängder
till tillsynsmyndigheten. Det kommer att behövas vissa riktlinjer för tillsyns-
myndighetens beslut. Denna fråga har behandlats i avsnitt 7. Vad det gäller är
att, utifrån bl.a. de aktuella planeringsförutsättningarna för totalförsvaret,
formulera vissa krav på kapacitetsutnyttjande och driftstid för varje slag av
anläggning i krigssituationer. Med hänsyn till uppgifternas art kommer besluten
om riktlinjer normalt att vara hemliga.
Också behovet av lagring för fredstida kriser bör givetvis beaktas när
lagringsmängder för de berörda anläggningarna bestäms. Sådan lagring kommer
enligt förslaget även fortsättningvis att krävas för värmeverken och kraftvärme-
verken, medan det för gasturbiner och oljekondensverk liksom nu skall be-
redskapslagras enbart för krigssituationer.
Ett nytt andra stycke bör innehålla en bestämmelse om att regeringen beslutar
om riktlinjer för de energiproducerande anläggningarnas lagring.Vidare föreslås
ett nytt tredje stycke som tar sikte på det fall att ett lagringsbränsle säljs
från någon energiproducerande anläggning enligt 18 a-21 §§. Eftersom innehavaren
av en sådan anläggning är lagringsskyldig uppkommer ingen lagringsskyldighet hos
hans leverantörer. Om anläggningsinnehavaren säljer bränsle vidare till någon
köpare som inte själv är lagringsskyldig skulle denna mängd bränsle helt undgå
lagringsplikt. I lagen bör därför uttryckligen stadgas att innehavaren - vid
sidan av de lager som han har ålagts att hålla enligt 18 a, 19, 20 eller 21 § -
är skyldig att hålla beredskapslager för den sålda kvantiteten. En sådan bestäm-
melse bör alltså tas in i 18 §. Vid beräkning av denna tillkommande
lagringsskyldighet får givetvis avdrag göras för försäljning till annan
lagringsskyldig.
18 a § Den som vid basårets utgång innehar ett värmeverk får av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer åläggas att under lagringsåret
hålla i lager sådant bränsle som behövs för att driva verket, om vid
anläggningen under basåret förbrukats
1. minst 5 000 kubikmeter eldningsolja eller dieselbrännolja,
2. minst 4 000 ton gasol,
3. minst 8 000 ton kol,
4. minst 5 miljoner kubikmeter naturgas eller
5. bränsle som anges i 1-4 motsvarande minst 5 000 kubikmeter olja.
Vid beräkning av förbrukningen av bränslen enligt första stycket 5 skall 1
kubikmeter olja anses motsvara 0,8 ton gasol, 1,6 ton kol eller 1 000 kubikmeter
naturgas.
Den som vid basårets utgång innehar ett kraftvärmeverk med en installerad
elektrisk effekt av minst 5 megawatt får av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer åläggas att under lagringsåret hålla i lager sådant bränsle
som behövs för att driva verket.
Lagringsskyldigheten enligt första och tredje stycket skall avse olja, gasol
eller kolbränslen. Lagringsmängden bestäms av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer med utgångspunkt i värmeverkets eller kraftvärmeverkets
eget beredskapsbehov.
Denna paragraf är ny. Den innehåller bestämmelser om värmeverkens och
kraftvärmeverkens lagring. I avsnitt 8 har redogjorts för motiven för att
värmeverken och kraftvärmeverken skall hänföras till den kategori av an-
läggningar för vilka behovet av lagring fastställs efter individuell prövning
enligt riktlinjer av regeringen.
Vid tillkomsten av LBOK år 1984 förekom inte begreppen värmeverk eller
kraftvärmeverk i lagen. Ett antal sådana verk omfattades emellertid av
bestämmelserna i 7 § punkt 4, enligt vilka lagringsskyldighet inträder när för-
brukningen vid en anläggning under basåret har överstigit 5 000 m3 eldningsolja
eller motsvarande. Först i samband med 1987 års totalförsvarsbeslut, som innebar
ändrade riktlinjer för beredskapslagringen, infördes begreppen värmeverk och
kraftvärmeverk i LBOK genom ett tillägg till 9 §. Sådana verk skulle lagra för
det egna beredskapsbehovet för såväl fredstida oljekriser som krigssituationer.
Storleken av beredskapslagret skulle alltså inte beräknas på grundval av de
allmänna lagringsprocenttalen utan bestämmas genom beslut av regeringen. Som
framgått av avsnitt 8 har regeringen för samtliga verk föreskrivit att 52 % av
basmängderna skall lagras.
I den proposition som låg till grund för 1987 års lagändring gavs ingen
definition av begreppen värmeverk eller kraftvärmeverk. Med värmeverk avses i
allmänhet en anläggning för värmeproduktion som levererar hetvatten genom ett
fjärrvärmenät till ett antal bostadsfastigheter, offentliga institutioner,
industrier m.fl. I tekniskt hänseende finns det ingen klar gräns mellan
värmeverk och större panncentraler som försörjer t.ex. ett bostadsområde eller
ett sjukhus med värme. Termen värmeverk brukar användas när värme levereras till
externa kunder.
Kraftvärmeverk används som beteckning på anläggningar för samtidig produktion
av el och värme där båda produkterna nyttiggörs. Flertalet kraftvärmeverk
baseras på ångkrafttekniken, vilket innebär att spillvärme från turbinen tas
till vara för värmeproduktion. För liknande anläggningar inom processindustrin,
som är mer eller mindre integrerade i tillverkningsprocessen, används vanligen
termen mottrycksanläggningar. Dessa omfattas inte av de särskilda bestämmelserna
om värmeverk och kraftvärmeverk i 9 § LBOK.
Flertalet ägare till värmeverk och kraftvärmeverk är kommuner eller kommunägda
företag.
Den nuvarande lagringsskyldigheten för förbrukare enligt 7 § LBOK är knuten
till anläggningar. När det gäller värmeverk och kraftvärmeverk har praxis
hittills varit att varje enhet för produktion av värme, eller av el och värme, i
ett fjärrvärmesystem har betraktats som en anläggning. Härigenom försvåras
emellertid en bedömning av systemets samlade behov av bränsle för att uppfylla
beredskapskravet. Det finns därför starka skäl för att låta begreppet anläggning
avse samtliga produktionsenheter som är anslutna till samma fjärrvärmenät och
som har en ägare. Varje sådan anläggning där det ingår minst en enhet för
samtidig produktion av värme och el bör i detta sammanhang betraktas som kraft-
värmeverk. Den föreslagna ändringen i 4 § syftar till att vidga anläggningsbe-
greppet för värmeverk och kraftvärmeverk på angivet sätt.
Som framgått av avsnitt 8 bör kraven på lagring av ersättningsbränsle för
värmeverk och kraftvärmeverk som använder naturgas i fortsättningen prövas
enligt samma regelsystem som gäller för övriga verk. Lagtekniskt nås detta genom
att naturgas som förbrukas vid värmeverk eller kraftvärmeverk undantas från
tillämpningsområdet för lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på
naturgasområdet (avsnitt 12.2).
Värmeverkens och kraftvärmeverkens beredskapsbehov skall i högre grad än
hittills prövas individuellt. När beredskapslagrets storlek fastställs skall
förhållandena vid varje särskilt verk beaktas, bl.a. när det gäller
möjligheterna att använda inhemska bränslen i krigssituationer. Detta är skälet
till att värmeverken och kraftvärmeverken i lagförslaget har hänförts till den
grupp anläggningar för vilka särskilda bestämmelser gäller. Det krävs emellertid
alltjämt en grund för att fastställa vilka verk som skall vara lagringsskyldiga.
Av de skäl som har redovisats i avsnitt 8 bör grunden för när lagrings-
skyldighet inträder för värmeverken liksom nu vara förbrukningen av lagrings-
bränslen eller naturgas under basåret enligt regler som i huvudsak över-
ensstämmer med 7 § punkt 4 i dess nuvarande lydelse. För kraftvärmeverken bör
gälla en annan grund, nämligen den installerade elektriska effekten.
Innehavarna av de lagringsskyldiga värmeverken och kraftvärmeverken skall
enligt 16 § årligen avge en deklaration till tillsynsmyndigheten. Som framgått
av kommentaren till denna paragraf skall deklarationerna, utöver de uppgifter om
förbrukning av lagringsbränslen under basåret som nu krävs, innehålla uppgifter
om det samlade behovet av bränslen och annan energi för att driva verken.
Den föreslagna 18 a § första och andra stycket innehåller bestämmelser om
värmeverkens lagringsskyldighet. Som redan framgått bör grunden för när
lagringsskyldighet inträder vara i huvudsak densamma som nu, dvs. en sammanlagd
förbrukning under basåret av lagringsbränslen eller naturgas som motsvarar minst
5 000 m3 olja. Naturgas har tagits in bland de bränslen som grundar
lagringsskyldighet. I förhållande till den nuvarande lydelsen av 7 § punkt 4 har
gjorts vissa redaktionella ändringar.
I enlighet med förslaget i avsnitt 9 har också gasol tagits med bland de
bränslen som grundar lagringsskyldighet för värmeverken. För närvarande är
endast säljare av gasol skyldiga att hålla beredskapslager. Förslaget innebär
att lagringsskyldighet för gasol för ett värmeverk som använder detta bränsle
inträder vid en förbrukning av 4 000 ton, vilket i energiinnehåll motsvarar den
gällande gränsen på 5 000 m3 för olja. Det förutsätts att tillsynsmyndigheten
normalt medger lagring av annat bränsle än gasol, företrädesvis eldningsolja,
varigenom kostnaderna för lagringen kan begränsas.
Paragrafens tredje stycke innehåller bestämmelser om lagringsskyldighet för
kraftvärmeverk. Av skäl som redovisats i avsnitt 8 bör grunden för när lagrings-
skyldighet inträder vara den installerade elektriska effekten, enligt samma
regel som gäller för gasturbinanläggningar för elproduktion.I fjärde stycket
slås fast att lagringsskyldigheten enligt 18 a § får avse olja, gasol eller
kolbränsle. Därav följer att ett värmeverk eller kraftvärmeverk inte med stöd av
LBOK kan åläggas att lagra ett annat bränsle, t.ex. ett trädbränsle, även om
detta bränsle normalt används för verkets drift. Lagringsmängden bestäms av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Motsvarande bestämmelse
finns nu i 9 §, dock utan den möjlighet till delegering som föreslås.
Lagringsmängden skall bestämmas med utgångspunkt i verkets eget beredskapsbehov,
vilket är samma formulering som i den nuvarande lydelsen av 9 §. Till skillnad
från nu skall det emellertid göras en individuell prövning av behovet av
krigslager, grundad bl.a. på den deklaration som avges enligt 16 §.
De lagringsmängder som bestäms med stöd av 18 a § kommer inte nödvändigtvis att
stå i ett visst förhållande till verkens faktiska förbrukning under basåret.
Såväl den totala lagringsmängden som fördelningen mellan lagringsbränslen kan
komma att avvika väsentligt från vad som för närvarande gäller. Avgörande för
prövningen är i vilken utsträckning det behövs lagring av olja, gasol eller kol
för att verken skall kunna fylla sin beredskapsuppgift. I avsnitt 8 har
redogjorts för de krav som enligt OLU bör ställas på värmeverken respektive
kraftvärmeverken i detta hänseende. Närmare riktlinjer för prövningen skall
enligt 18 § andra stycket fastställas av regeringen.
19 § Den som vid basårets utgång innehar en gasturbinanläggning för framställ-
ning av elektrisk kraft med en installerad effekt av minst fem megawatt får av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer åläggas att under
lagringsåret hålla i lager sådant bränsle som behövs för att driva anläggningen.
Lagringsmängden bestäms av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer med utgångspunkt i anläggningens eget beredskapsbehov.
I första stycket har gjorts en ändring av innebörd att lagringsskyldighet
förutsätter ett särskilt åläggande, i likhet med vad nu enligt 20 § gäller för
oljekondensverken.
Regeringen har redan nu möjlighet att delegera beslut om lagringsmängder för
gasturbiner för elproduktion till tillsynsmyndigheten. Den föreslagna ändringen
i andra stycket ersätter en formulering i den nuvarande lydelsen av paragrafen
enligt vilken lagringsmängden skall bestämmas med utgångspunkt i installerad
effekt, bränsleåtgång per megawattimme och beräknad årlig driftstid. Här bör an-
vändas samma formulering som i motsvarande bestämmelse för värmeverken och
kraftvärmeverken, nämligen att utgångspunkten skall vara anläggningens eget be-
redskapsbehov. De krav på lagring som skall ställas i det enskilda fallet får
bestämmas av tillsynsmyndigheten enligt de riktlinjer som regeringen beslutar
enligt 18 § andra stycket. I avsnitt 7 har redogjorts för den sakliga innebörden
av dessa riktlinjer såvitt gäller gasturbinanläggningar.
20 § Den som vid basårets utgång innehar ett oljekondensverk med en installerad
effekt av mer än 150 megawatt får av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer åläggas att under lagringsåret hålla i lager sådan olja som
behövs för att driva verket.
Lagringsmängden bestäms av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer med utgångspunkt i verkets eget beredskapsbehov.
Ändringarna i denna paragraf syftar till att regeringen skall ges möjlighet att
delegera beslut om lagringsmängder för oljekondensverken till till-
synsmyndigheten. I kommentaren till 18 § har redogjorts för motiven för
ändringen. Beträffande riktlinjerna för sådana beslut av myndigheten hänvisas
till avsnitt 7.
I likhet med vad som föreslås för gasturbinanläggningar bör utgångspunkten för
beslut om lagringsmängder vara anläggningens eget beredskapsbehov.
22 § Tillsynsmyndigheten får medge att en lagringsskyldig, som till landet
inför lagringsbränsle och som säljer oljeprodukter, eller en lagringsskyldig,
som driver oljeraffinaderi inom landet och som säljer oljeprodukter, utan
tillstånd i varje särskilt fall uppdrar åt en annan sådan lagringsskyldig att
tillfälligt ombesörja lagring av oljeprodukter för hans räkning.
I 22 och 23 §§ LBOK finns bestämmelser om s.k. inlagring, dvs. lagring som för
en lagringsskyldigs räkning ombesörjs av en annan lagringsskyldig enligt avtal.
I 22 § behandlas sådan inlagring som vissa större oljehandelsföretag efter ett
generellt medgivande av tillsynsmyndigheten får göra hos varandra. Dessa
företag, de s.k. rikstäckande oljehandelsföretagen, definieras i paragrafen som
lagringsskyldiga som säljer oljeprodukter i större delen av landet.
OLU har påpekat att denna formulering har blivit oprecis till följd av om-
vandlingen inom oljebranschen i Sverige under senare år. I stället föreslås en
formulering som innebär att även lagringsskyldiga som har en geografiskt
begränsad marknad skall kunna få generellt tillstånd att inlagra, förutsatt att
det är fråga om ett företag som har egen införsel av lagringsbränsle eller
driver ett raffinaderi.
Paragrafens lydelse bör ändras i enlighet med OLU:s förslag. I sammanhanget kan
påpekas att alla lagringsskyldiga som har egen införsel inte därmed automatiskt
uppfyller de krav som bör ställas på företag med generellt tillstånd att in-
lagra. Tillsynsmyndigheten bör även i fortsättningen lämna sådana tillstånd
endast till företag som uppfyller rimliga krav på resurser och stabilitet.
23 a § På ansökan av samtliga lagringsskyldiga säljare, som tillhör en olje-
handelskoncern, jämte moderbolaget i koncernen får tillsynsmyndigheten medge att
lagringsskyldigheten fullgörs gemensamt för koncernen (koncernlagring).
Storleken av det beredskapslager som koncernen skall hålla beräknas på grundval
av mängden lagringsbränslen som under basåret sålts till utomstående köpare.
Vid koncernlagring svarar moderbolaget för att alla koncernens skyldigheter
enligt denna lag fullgörs.
Tillstånd till koncernlagring lämnas för helt lagringsår. Ansökan om tillstånd
skall inges före basårets slut.
Med oljehandelskoncern avses en koncern enligt 1 kap. 5 § aktiebolagslagen
(1975:1385) med huvudsaklig verksamhet inom raffinering av olja och handel med
oljeprodukter.
Denna paragraf är ny och avser att möjliggöra s.k. koncernlagring. I avsnitt 5.3
har utvecklats motiven för att lagringsskyldigheten för samtliga företag inom
samma koncern skall kunna fullgöras av moderbolaget. Koncernlagring tar sikte
främst på att medge en minskning av antalet lagringsskyldiga företag inom
koncerner med huvudsaklig verksamhet inom raffinering av olja och oljehandel,
inklusive handel med gasol.
På förslag av Lagrådet har begreppet oljehandelskoncern definierats i
paragrafens fjärde stycke. I detta sammanhang bör raffiniering av olja och
handel med oljeprodukter ses som ett verksamhetsområde, vilket innebär att också
koncerner med verksamhet inom oljehandel men utan tillgång till egen
raffineringskapacitet får betraktas som oljehandelskoncerner. Koncernbegreppet
anknyts till den definition av koncern som finns i 1 kap. 5 § aktiebolagslagen
(1975:1385). Något praktiskt behov av att i koncernbegreppet inrymma också
koncern enligt lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar har inte bedömts
föreligga.
Att lagringsskyldigheten fullgörs gemensamt för en koncern innebär att också
koncernföretag som säljer olja men som inte själva är lagringsskyldiga skall
omfattas av koncernlagringen.
Tillstånd till koncernlagring bör komma i fråga endast i fall då de i
lagstiftningen angivna kraven på en koncern är uppfyllda. Det är viktigt att det
företag som har det formella ansvaret för koncernlagringen också har reella
möjligheter att se till att lagringsskyldigheten fullgörs i sin helhet. Därför
bör tillsynsmyndigheten vid prövning av ansökningar om koncernlagring förvissa
sig om att det föreligger ett formellt koncernförhållande mellan sökandena.
Genom den möjlighet till koncernlagring som föreslås i denna paragraf
bortfaller behovet av inlagring mellan företag som ingår i samma koncern.
Tillstånd till inlagring inom en koncern bör därför inte beviljas. Vid extern
inlagring som berör en koncern bör moderbolaget normalt svara för inlagringen.
Det bör tilläggas att bestämmelserna om koncernlagring i 23 a § tar sikte
enbart på svenska koncerners lagring i Sverige. Lagring utomlands regleras i 14
§ första stycket punkt 3.
24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får medge be-
frielse helt eller delvis från lagringsskyldigheten i visst fall, om den till
vilken lagringspliktigt bränsle sålts under ett basår själv blivit
lagringsskyldig för motsvarande kvantitet bränsle under lagringsåret, eller
annars synnerliga skäl föranleder att skyldigheten inte behöver fullgöras vare
sig genom egen lagring eller genom lagring hos någon annan enligt 23 §.
Ett medgivande får förenas med villkor.
I avsnitt 11.4 har redogjorts för frågan om s.k. dubbel lagringsskyldighet.
Nuvarande lydelse av 24 § har i rättpraxis inte ansetts ge möjlighet till
befrielse från sådan lagringsskyldighet. Paragrafen bör därför ändras så att det
uttryckligen framgår att uppkomsten av dubbel lagringsskyldighet utgör ett
synnerligt skäl för befrielse från lagringsskyldighet.
Som framgår av paragrafens andra stycke får ett medgivande om befrielse från
lagringsskyldighet förenas med villkor. Dessa kan syfta exempelvis till att
tillgodose beredskapsintressen. Frågor om medgivande och om eventuella villkor
prövas i första hand av tillsynsmyndigheten enligt förordningen (1984:1050) om
beredskapslagring av olja och kol.
25 § Om till följd av allvarlig försörjningskris tillförseln av lagringsbränsle
till landet eller viss del av landet avbryts eller försvåras, får regeringen
medge att beredskapslager tas i anspråk av den lagringsskyldige i den
utsträckning som är påkallad med hänsyn till rådande förhållanden. Vid höjd
beredskap får sådant medgivande lämnas även av den myndighet som regeringen
bestämmer.
Om i andra fall än som anges i första stycket särskilda skäl föreligger, får
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medge att beredskapsla-
ger för oljekondensverk tillfälligt tas i anspråk för anläggningen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om ianspråktagande av beredskapslager. I
avsnitt 11.6 har föreslagits att regeringen skall ges möjlighet att till
myndighet delegera beslut om medgivande för lagringsskyldig att ta lager i
anspråk i krigssituationer.
Liksom nu bör huvudregeln vara att regeringen beslutar om medgivande att ta i
anspråk lager vid en allvarlig försörjningskris. Möjligheten att delegera sådana
beslut behövs endast för situationer då det råder höjd beredskap enligt lagen
(1992:1403) om höjd beredskap. Vad det är fråga om är krig, krigsfara eller
liknande förhållanden. Närmare bestämmelser om höjd beredskap finns i
beredskapsförordningen (1993:242).
Genom det föreslagna tillägget till första stycket ges regeringen möjlighet att
föreskriva att en myndighet vid höjd beredskap får medge att lager tas i
anspråk. Tillägget föranleder en redaktionell ändring i andra stycket.
28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer för de
bränslen och andra varor som skall lagras det belopp vartill lagringsavgiften
skall uppgå för kalendermånad. Beloppet skall motsvara en beräknad
kapitalkostnad för varan under en månad med ett tillägg av 60 procent.
Vid försummelse som avses i 27 § första stycket skall lagringsavgift tas ut med
fullt belopp. Vid försummelse som avses i 27 § andra stycket skall avgift tas ut
med en tredjedel av fullt belopp.
Försummas lagringsskyldigheten under en del av en kalendermånad, skall avgift
utgå för hela månaden.
Om det föreligger synnerliga skäl, får avgiften nedsättas eller efterges.
I avsnitt 11.2 har föreslagits att möjlighet öppnas för regeringen att låta
tillsynsmyndigheten bestämma lagringsavgifterna. Därmed skulle avgifterna
lättare kunna anpassas till förändringar i räntenivå och produktpriser.
Genom en ändring i 28 § första stycket möjliggörs en sådan delegering till
myndighet. Regeringen kan därefter i förordning föreskriva att lagrings-
avgifterna bestäms av tillsynsmyndigheten enligt vissa närmare angivna
principer.
Liksom hittills bör avgiften fastställas för varje lagringsbränsle för sig. Som
underlag för beräkningen av kapitalkostnaderna bör så långt möjligt användas
dagligen publicerade noteringar som används vid kommersiella transaktioner och
som kan antas vara väl kända av företagen inom branschen. I syfte att nå god
följsamhet med marknadens utveckling kan det visa sig lämpligt att låta avgiften
baseras på genomsnittliga räntor och produktpriser under en viss period, t.ex.
den senaste månaden. Det får förutsättas att tillsynsmyndigheten informerar alla
lagringsskyldiga företag om principerna för avgiftsberäkningen, så att företagen
kan förutse de ekonomiska konsekvenserna av att lagringsskyldigheten försummas.
37 § Tillsynsmyndighetens beslut i frågor som avses i 17, 29 och 33 §§ får
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
I övrigt överklagas tillsynsmyndighetens beslut till regeringen.
Ändringarna i denna paragraf föranleds av den nya instansordningen i de allmänna
förvaltningsdomstolarna fr.o.m. den 1 oktober 1994 (jfr prop. 1993/94:133).
Myndighetsbeslut som tidigare har överklagats till kammarrätt skall nu i första
instans överklagas till länsrätt. För överklagande till kammarrätt krävs pröv-
ningstillstånd.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 och skall tillämpas när bered-
skapslager fastställs för lagringsåret 1996/97.
2. De beslut om lagringsskyldighet som har fattats med stöd av äldre bestäm-
melser för tiden till och med den 30 juni 1996 skall alltjämt gälla.
3. Vid beräkningen av basmängder för basåret 1995 skall avdrag enligt 8 § andra
stycket 1-3 göras
a) för bränslen som sålts under perioden den 1 januari - den 30 juni 1995
enligt då gällande bestämmelser,
b) för bränslen som sålts under perioden den 1 juli - den 31 december 1995
enligt de bestämmelser som träder i kraft den 1 juli 1995.
4. Beslut som har meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.
Enligt punkt 1 skall de föreslagna ändringarna i lagen träda i kraft den 1 juli
1995. Detta innebär att de nya bestämmelserna skall tillämpas fullt ut när
tillsynsmyndigheten våren 1996 för varje lagringsskyldig fastställer
beredskapslagrets storlek under lagringsåret 1996/97 på grundval av
deklarationer för basåret 1995.
Som framgår av punkt 2 skall de beslut om lagringsskyldighet som träffas enligt
nuvarande bestämmelser våren 1995 - och som alltså grundas på
basmängdsberäkningar för basåret 1994 - gälla under hela lagringsåret 1995/96.
I punkt 3 finns regler för beräkningen av basmängder för basåret 1995. Denna
fråga är av stor betydelse för oljehandelns funktion under övergångstiden. Genom
systemet med avdrag vid basmängdsberäkningen får den som säljer lagringsbränsle
till en som är lagringsskyldig en minskning av lagringsmängden för respektive
produkt under det följande lagringsåret. I praktiken innebär detta att en köpare
som själv är lagringsskyldig kan räkna med en rabatt, eftersom säljaren avlastas
kostnaderna för beredskapslagring. Fördelningen av lagringsskyldigheten mellan
säljare och köpare påverkar alltså villkoren för att stort antal transaktioner
på marknaden.
När de föreslagna lagändringarna träder i kraft den 1 juli 1995 minskar antalet
lagringsskyldiga starkt. Därmed ändras också förutsättningarna för avdrag vid
basmängdsberäkningen. Avdrag bör medges i nuvarande omfattning vid försäljningar
under första halvåret 1995. Den som säljer lagringsbränslen kommer alltså att
kunna göra avdrag vid försäljningar under perioden till alla dem som är
lagringsskyldiga enligt de regler som gäller nu. Under andra halvåret bör
emellertid avdrag medges endast vid försäljning till dem som är lagringsskyldiga
enligt de nya reglerna.
De föreslagna bestämmelserna ställer krav på ökade insatser hos tillsynsmyndig-
heten. Enligt förordningen (1984:1050) om beredskapslagring av olja och kol
skall myndigheten inför varje lagringsår upprätta en förteckning över
lagringsskyldiga, med angivande av vilka varuslag lagringsskyldigheten avser.
Förteckningen har som syfte bl.a. att informera de lagringsskyldiga säljarna om
vilka köpare som är skyldiga att lagra och därmed om vilka försäljningar som
berättigar till avdrag från basmängderna. Övergångsbestämmelserna innebär att
myndigheten på grundval av uppgifter om basåret 1994 måste under våren 1995
upprätta två sådana förteckningar, en enligt nuvarande regler och en enligt de
regler som föreslås gälla från den 1 juli 1995. Uppgiften antas kunna genomföras
med tillgängliga resurser.
En annan konsekvens av de föreslagna bestämmelserna är att summan av basmäng-
derna för landet under basåret 1995, vid i övrigt oförändrade regler, kommer att
bli något mindre än den totala förbrukningen. Anledningen till detta är att
lagringsskyldigheten för mindre distributörer och för förbrukare inom industrin
upphör den 1 juli 1995. Vid försäljning till dem under första hälften av basåret
har emellertid de lagringsskyldiga säljarna kunnat göra avdrag från sina
basmängder. Därmed uppstår en brist i den totala lagringen. Bristen kan antas i
första hand gälla eldningsoljor, som svarar för huvuddelen av de industriella
förbrukarnas nuvarande lagring. En sådan tillfällig minskning av lagringen av
eldningsoljor under lagringsåret 1996/97 skulle emellertid inte innebära någon
nämnvärd försvagning av oljeberedskapen.
13.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:635) om
försörjningsberedskap på naturgasområdet
1 § För att ersätta bortfall av naturgas under krig och andra allvarliga
försörjningskriser skall förbrukare och säljare av naturgas vidta be-
redskapsåtgärder enligt vad som föreskrivs i denna lag.
Lagen tillämpas inte på naturgas som utvinns inom landet eller som förbrukas
vid värmeverk eller kraftvärmeverk.
Undantaget för naturgas som förbrukas vid värmeverk och kraftvärmeverk bör anges
genom ett tillägg till det nuvarande undantaget för inhemsk naturgas i 1 §.
Beredskapsbehoven för sådana verk som förbrukar naturgas kommer därmed att
prövas enligt 18 a § LBOK på samma grunder som gäller för andra värmeverk och
kraftvärmeverk.
10 § Regeringen bestämmer för förbrukare som avses i 6 § riktlinjer för
fastställande av beredskapslagrets storlek med utgångspunkt i beredskapsbehovet
för varje anläggning.
Med utgångspunkt i beredskapsbehov bestämmer regeringen också omfattningen av
beredskapsåtgärder enligt 8 § andra stycket.
Första stycket ersätter den nuvarande bestämmelsen i lagen om att regeringen
bestämmer generella lagringsprocenttal för ersättningsbränsle för naturgas.
Genom den föreslagna lydelsen kommer regeringen i stället att bestämma
riktlinjer för de beslut om storleken av varje beredskapsskyldigs lager som
tillsynsmyndigheten skall fatta enligt 14 § första stycket punkt 1. Den
föreslagna bestämmelsen har utformats efter förebild av förslaget till 18 §
andra stycket LBOK.
Avsikten är att regeringen genom riktlinjerna skall ange vilka krav på
produktion i krigssituationer som behöver ställas inom skilda branscher m.m. med
hänsyn till de gällande planeringsförutsättningarna för totalförsvaret. Det blir
sedan en uppgift för tillsynsmyndigheten att för varje företag fastställa de
mängder av ersättningsbränsle som behöver lagras och den utrustning som behöver
hållas tillgänglig för att kraven skall kunna uppfyllas. I fall då det bedöms
att det inte finns något behov av att lagra ersättningsbränsle bör myndigheten
normalt inte heller ställa krav på utrustning för att bränslet skall kunna
användas. Genom en sådan individuell bedömning kan lagringen och övriga åtgärder
anpassas till de faktiska beredskapsbehoven.
13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för att
tillgodose beredskapsbehov meddela föreskrifter om var beredskapslager skall
finnas.
Förslaget till ändrad lydelse av 13 § LBOK innebär bl.a. att regeringen skall
kunna delegera rätten att besluta om lokaliseringen av beredskapslager till en
myndighet. Motsvarande möjlighet bör finnas i fråga om beredskapslager av
ersättningsbränsle för naturgas.
19 § Om till följd av allvarlig försörjningskris tillförseln av naturgas till
landet avbryts eller försvåras, får regeringen medge att beredskapslager tas i
anspråk av den lagringsskyldige i den utsträckning som är påkallad med hänsyn
till rådande förhållanden. Vid höjd beredskap får sådant medgivande lämnas även
av den myndighet som regeringen bestämmer.
Genom det föreslagna tillägget till denna paragraf ges regeringen möjlighet att
till myndighet delegera beslut om medgivande för lagringsskyldig att ta i
anspråk lager i krigssituationer. Ett liknande tillägg har föreslagits till 25 §
LBOK. Beträffande motiveringen hänvisas till avsnitt 11.6.
22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer för de
ersättningsbränslen och andra varor som skall lagras det belopp vartill
lagringsavgiften skall uppgå för kalendermånad. Beloppet skall motsvara en
beräknad kapitalkostnad för varan med tillägg av 60 procent.
Vid försummelse som avses i 21 § första stycket skall lagringsavgift tas ut med
fullt belopp. Vid försummelse som avses i 21 § andra stycket skall avgift tas ut
med en tredjedel av fullt belopp.
Försummas lagringsskyldighet under en del av en kalendermånad skall avgift utgå
för hela månaden.
Om det föreligger synnerliga skäl, får avgiften nedsättas eller efterges.
Av samma skäl som har anförts i avsnitt 11.2 bör regeringen ges möjlighet att
delegera befogenheten att fastställa lagringsavgifter för ersättningsbränslen
m.m. för naturgas till tillsynsmyndigheten. Ändringen i första stycket
överensstämmer med den föreslagna ändringen i 28 § LBOK.
31 § Tillsynsmyndighetens beslut i frågor som avses i 14 § första stycket samt
23 och 27 §§ får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
I övrigt överklagas tillsynsmyndighetens beslut till regeringen.
Beträffande motiveringen för ändringarna i denna paragraf hänvisas till
kommentaren till 37 § LBOK.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 och skall tillämpas när storleken
av beredskapslager av ersättningsbränsle fastställs för lagringsåret 1996/97.
2. De beslut om skyldighet att lagra ersättningsbränsle som har fattats med
stöd av äldre bestämmelser för tiden till och med den 30 juni 1996 skall
alltjämt gälla.
3. Beslut som har meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.
Enligt punkt 1 skall de föreslagna ändringarna i fråga om lagring av
ersättningsbränsle träda i kraft den 1 juli 1995. De nya bestämmelserna skall
alltså tillämpas när tillsynsmyndigheten våren 1996 för varje lagringsskyldig
fastställer beredskapslagrets storlek under lagringsåret 1996/97 på grundval av
deklarationer för basåret 1995.
Som framgår av punkt 2 skall de beslut om lagringsskyldighet som träffas enligt
nuvarande bestämmelser våren 1995 - och som grundas på basmängdsberäkningar för
basåret 1994 - gälla under hela lagringsåret 1995/96.
De föreslagna bestämmelserna överensstämmer i tillämpliga delar med vad som har
föreslagits för LBOK.
Sammanfattning av 1993 års oljelagringsutrednings slutbetänkande Skyldighet att
lagra olja och kol (SOU 1994:116)
Utredningens (OLU 93) uppdrag är att göra en översyn av beredskapslagringen av
olja och kol.
I ett delbetänkande (SOU 1993:87) Beredskapslagring av olja behandlade OLU
främst frågan om i hur stor omfattning beredskapslagring av olja behöver ske
inför en neutralitets- eller krigssituation. OLU:s bedömningar och förslag
innebar att en kraftig minskning kunde göras av beredskapslagren av olja. Som en
följd härav föreslog OLU att de statliga beredskapslagren av olja helt skulle
avvecklas och erforderliga lager i stället byggas upp i näringslivet.
Statsmakterna har under våren 1994 beslutat i enlighet med OLU:s förslag.
Den del av uppdraget som redovisas nu avser återstående uppgifter enligt de
ursprungliga direktiven (dir. 1993:18) och de ytterligare uppgifter som ålades
utredningen med tilläggsdirektiven (dir. 1994:9).
I det följande presenteras OLU:s viktigare förslag.
Olja och kol för produktion av el
I delbetänkandet behandlade OLU inte behovet av olja för produktion av el.
Motivet härför var att behovet av olja för elproduktion utgör en del i en större
frågeställning som behöver behandlas samlat.
I detta slutbetänkande diskuterar OLU totalförsvarets behov av el i bl.a. en
neutralitetssituation och i krigssituationer av olika slag.
Det svenska samhället är i fred starkt beroende av tillförsel av el för att
fungera. El används i stor utsträckning i industrin, i servicenäringar, i
offentlig verksamhet och i hushåll. Vårt samhälles uppbyggnad, vår livsföring
och vår levnadsstandard förutsätter helt enkelt omfattande och ostörd tillförsel
av el.
Också i kris- och krigssituationer är samhället i hög grad beroende av el.
Civilbefolkningen behöver för sin överlevnad ha el för bl.a. uppvärmning samt
tillagning och bevarande av mat. För att det civila samhället skall kunna stödja
försvarsmakten behöver bl.a. vissa industrier, serviceföretag och
bensinstationer tillgång till el.
På grund av den avgörande betydelse som tillgång till el har, har militära och
civila ledningsorgan samt sjukvården och en rad andra verksamheter anskaffat
reservkraftverk för att kunna klara de allra viktigaste uppgifterna. Sammantaget
är den mängd el som kan produceras i sådana reservkraftverk mycket liten i för-
hållande till de samlade behoven i kris- och krigssituationer. Civil-
befolkningens, serviceföretagens och angelägen industris viktiga behov kan i
praktiken inte tillgodoses genom små reservkraftverk. Dessa allmänna behov måste
även i en krigssituation tillgodoses från det ordinarie elnätet. Mot denna
bakgrund är det mycket viktigt att el - om än i minskad omfattning - kan
tillföras prioriterade förbrukare och allmänheten också i krigssituationer.
Detta är enligt OLU:s uppfattning av stor betydelse för att totalförsvaret skall
kunna bjuda ett effektivt motstånd vid ett militärt angrepp på Sverige.
Vid ett strategiskt överfall och vid ett mer omfattande militärt anfall måste
man räkna med att överföringen av el från de norra till de södra delarna av
landet kan vara allvarligt störd. Kärnkraften kan då också vara avstängd. En
stor del av den ordinarie elproduktionen är därmed inte tillgänglig.
För att de mest angelägna behoven av el hos allmänheten - såväl personer som
företag - ändå skall kunna tillgodoses i sådana situationer är det nödvändigt
att befintliga oljekondensverk, gasturbinanläggningar för produktion av el och
kraftvärmeverk då kan användas till sin fulla kapacitet under viss tid.
OLU föreslår därför att den som innehar ett oljekondensverk eller en
gasturbinanläggning för produktion av el eller som driver ett kraftvärmeverk
skall hålla i lager olja och i förekommande fall kol som behövs för att driva
anläggningen så att denna med full kapacitet kan framställa el under en bestämd
tidsperiod, vars längd anknyter till den av regeringen angivna planeringsmässiga
varaktigheten av ett mer omfattande militärt anfall på Sverige.
Förslaget innebär att innehavare av oljekondensverk behöver lagra något mindre
olja än för närvarande. Lagringsskyldigheten avseende kol och olja för dem som
driver kraftvärmeverk bör också sammantaget minska något. Däremot medför
förslaget en viss ökning av kraven på beredskapslagring för innehavare av
gasturbinanläggningar.
Olja och kol för produktion av värme
Ungefär 70% av lägenheterna i flerbostadshus och 10% av småhusen värms med
fjärrvärme. Även lokaler av olika slag värms i stor utsträckning med fjärrvärme.
Värmen framställs i värmeverk och kraftvärmeverk och överförs i rörsystem. Ett
värmeverk producerar endast värme, medan ett kraftvärmeverk även producerar el.
Ungefär hälften av småhusen värms endast med el och ungefär en tredjedel kan
växla mellan olja, el och ved.
Svårigheter att klara fjärrvärmeförsörjningen för bostäder och lokaler kan
väntas uppkomma endast vid ett militärt angrepp på Sverige som inträffar under
vinterhalvåret.
Kol och olja svarar för närvarande för ungefär 16 resp. 13% av energiinsatserna
i fjärrvärmeverken. Härutöver används bl.a. trä, torv och avfall. Situationen är
därmed nu radikalt annorlunda än i början av 1970-talet, då olja svarade för ca
95% av energiinsatsen.
OLU föreslår att den som driver ett värmeverk eller ett kraftvärmeverk även i
fortsättningen skall vara skyldig att lagra olja och kol. Om tillsynsmyndigheten
- NUTEK - anser att en betryggande planering finns för tillförsel i krig av de
inhemska bränslen som normalt används vid verket, bör omfattningen av
beredskapslagringen av olja och kol bestämmas med utgångspunkt i den mängd olja
och kol som normalt förbrukas under årets kalla månader. Storleken av
beredskapslagret skall medge produktion av värme under en bestämd tidsperiod,
vars längd anknyter till den av regeringen angivna planeringsmässiga
varaktigheten av ett mer omfattande militärt anfall på Sverige.
Bränsle bör finnas i sådan mängd att förutsättningar finns att i fjärrvär-
meanslutna fastigheter hålla inomhustemperaturen vid +18 grader på dagen och +16
grader på natten.
OLU vill fästa uppmärksamhet vid att under senare år en väsentlig förändring
har skett i fråga om vilka bränslen som används i värmeverk och kraftvärmeverk.
I stor utsträckning används numera inhemska bränslen av olika slag. Tillförseln
av sådana bränslen kan inte förutsättas förbli ostörd vid ett militärt angrepp
på Sverige. Beredskapsåtgärder som avser olja och kol är därmed inte längre
tillräckliga för att säkra en nödvändig försörjning med värme och el om landet
utsätts för ett militärt angrepp.
Beredskapslagring av kol
Liksom olja är kol ett importerat fossilt bränsle. Det måste förutsättas att
importen av kol kan upphöra i en situation när landet utsätts för ett militärt
angrepp eller krigshandlingar förekommer i vår nära omvärld. Däremot finns inte
anledning att utgå från att kraftiga störningar i handeln med och transporterna
av kol skall inträffa redan i ett säkerhetspolitiskt krisskede med höjd politisk
spänning mellan stormakterna.
I Sverige används kol numera främst i värmeverk och kraftvärmeverk för
produktion av hetvatten för fjärrvärmenät och för framställning av el.
Som framgått föreslår OLU att värmeverk och kraftvärmeverk skall
beredskapslagra olja och kol i sådan omfattning att de kan producera
tillräckligt med värme under en bestämd tidsperiod. Kraftvärmeverk skall därtill
lagra olja och kol i sådan omfattning att de med maximal kapacitet kan producera
el under en bestämd tidsperiod.
Inom svensk industri används numera kol för energialstring främst vid
tillverkning av cement samt inom massa- och pappersindustrin.
Mer än hälften av den kol för energialstring som förbrukas inom industrin
används av cementtillverkarna. Försörjningen med cement i krigs- och
neutralitetssituationer baseras emellertid inte längre i väsentlig mån på att
produktion skall ske under krigsförhållanden. Någon beredskapslagring för
ändamålet behövs alltså inte. OLU föreslår därför att lagringsskyldighet inte
längre skall uppkomma till följd av att kol förbrukas i tillverkning av cement.
Även i fråga om andra militära eller civila förnödenheter förutsätts
försörjningen inte i väsentlig mån kunna baseras på produktion när ett mer
omfattande militärt anfall på Sverige har inletts. I en neutralitetssituation
kan emellertid viss produktion antas vara möjlig. OLU föreslår att även andra
industriella kolanvändare än cementtillverkare i fortsättningen befrias från
skyldighet att hålla beredskapslager av kol inför krigs- eller
neutralitetssituationer.
OLU:s förslag innebär att endast kol som förbrukas vid värmeverk och
kraftvärmeverk skall ge upphov till lagringsskyldighet och beredskapslagring av
kol. Detta innebär att av myndigheter föreskrivna beredskapslager av kol vid ett
antal industriföretag kan avvecklas.
Finansiering av oljelagringen
I delbetänkandet (SOU 1993:87) föreslog OLU att beredskapslagringen av
oljeprodukter inför en neutralitets- eller krigssituation skulle utföras i eller
i nära anslutning till det kommersiella distributionssystemet och att det var
naturligt att lagringen i fortsättningen genomförs av näringslivet.
Regeringen har anslutit sig till denna uppfattning och i tilläggsdirektiven
(dir. 1994:9) anges att en utgångspunkt för utredaren skall vara att
finansieringen av oljelagringen för såväl krigssituationer som fredskriser i
fortsättningen skall åvila näringslivet.
OLU har översiktligt analyserat de ekonomiska konsekvenserna för berörda
intressenter av att näringslivet finansierar lagringen. Särskilt har beaktats
effekterna av en utvidgad lagringsskyldighet på kapitalbindning och soliditet
inom oljehandeln.
Storleken på det kapital som främst oljehandeln behöver binda i tillkommande
lager uppgår enligt OLU:s bedömning till omkring en miljard kronor. Vid full
lånefinansiering av lagren kan de lagringsskyldiga oljehandelsföretagens
soliditet antas försvagas med i genomsnitt mindre än en procentenhet från drygt
30% till drygt 29%.
Enligt OLU:s uppfattning bör den tillkommande kapitalbindningen och
soliditetsförsvagningen vara av så begränsad omfattning att den utan större
svårigheter kan hanteras av de berörda företagen. Det kan erinras om att
lageruppbyggnaden är avsedd att genomföras stegvis först under lagringsåren
1996/97, 1997/98 och 1998/99. Företagen får därmed anses ha gott om tid för att
vidta finansiella förberedelser av olika slag.
Mot denna bakgrund föreslår OLU att de lagringsskyldiga, dvs.
oljehandelsföretag och i förekommande fall storförbrukare, skall äga de
tillkommande lagren för krigs- och neutralitetssituationer och också svara för
finansieringen av lagren. Det betyder att oljehandelsföretag och storförbrukare
skall hålla beredskapslager både för oljekriser (tidigare benämnda fredskriser)
och för krigssituationer. Den samlade mängd olja, som företagen skall hålla i
lager för båda dessa ändamål, är dock mindre än den som de före år 1987 var
skyldiga att hålla i lager för endast säkerhetspolitiska krigs- och
avspärrningssituationer.
Företagens kostnader för att hålla de tillkommande lagren får förutsättas i
sista hand komma att bäras av dem som använder oljeprodukterna. Kostnaderna
varierar för olika oljeprodukter, men översiktliga beräkningar pekar mot att
kostnadsökningen kan motsvara 0,5 till 1,5 öre per liter förbrukad bensin eller
diesel- och villaolja. Den samlade kostnadsökningen kan bedömas uppgå till 100 à
150 miljoner kronor per år.
Beredskapslagring av flygfotogen
Beredskapslagring av flygfotogen för svenska civila flygplan har sedan länge
genomförts av staten, senast genom NUTEK. Detta gäller beredskapslager såväl för
fredskriser som för neutralitets- eller krigssituationer. Någon tvångslagring av
denna oljeprodukt hos näringslivet har således inte förekommit tidigare.
Försvarets materielverk lagrar för Försvarsmaktens räkning den mängd
flygfotogen som bedöms nödvändig för miltära flygplan i ett säkerpolitiskt
krisskede och för en neutralitets- eller krigssituation.
Mot bakgrund av statsmakternas beslut att den statliga beredskapslagringen av
olja för främst den civila delen av totalförsvaret skall avvecklas, är den
naturliga lösningen att ett nödvändigt beredskapslager av flygfotogen byggs upp
i näringslivet och att näringslivet också skall svara för finansieringen av
detta lager. I fråga om flygfotogen råder dock särskilda förhållanden som
behöver uppmärksammas.
Kostnader för drivmedel utgör en väsentlig kostnadspost för flygbolagen.
Flygbolagen kan i viss utsträckning välja plats och land för att tanka
flygplanen. Påtagliga prisskillnader för flygfotogen vid bränslepåfyllning i
olika länder kan därför påverka tankningsmönstret vid flygning i internationell
trafik. Vid flygning i inrikes trafik finns inte samma valmöjlighet för flyg-
bolagen.
Dessa omständigheter har påverkat utformningen av bl.a. de svenska
beskattningsreglerna för flygfotogen. Sålunda utgår varken mervärdeskatt eller
allmän energiskatt på flygfotogen, oavsett om bränslet används i inrikes eller
utrikes trafik. Däremot finns en miljöskatt på inrikes flygtrafik. Vidare kan
nämnas att Luftfartsverket ansett det nödvändigt att anpassa och minska av-
giftsbelastningen vid tankning av flygfotogen vid verkets flygplatser.
En skyldighet för importörer, säljare och förbrukare - i praktiken säljare -
att hålla beredskapslager av flygfotogen höjer kostnaderna för säljaren och
leder till att priset på flygfotogen höjs. En möjlighet vore att lägga hela
kostnaden för beredskapslagring av flygfotogen på den inrikes trafiken. Endast
en tredjedel av den flygfotogen som säljs i landet för civila ändamål används
dock i inrikes trafik. Det betyder att kostnadsgenomslaget i så fall blir tre
gånger så stort som om kostnaderna får belasta all flygfotogen som säljs för
civila ändamål i landet. Risken för snedvridande effekter av olika slag skulle
då öka. OLU anser därför att all flygfotogen som säljs i landet för civila
ändamål bör grunda skyldighet att hålla beredskapslager.
OLU föreslår att beredskapslager av flygfotogen byggs upp i näringslivet i en
omfattning som svarar mot vad OLU angav i delbetänkandet, minskad med en mängd
som finns i tankar som Luftfartsverket innehar. I praktiken kommer säljarna på
den svenska marknaden att få hålla lagret.
Kostnaden för att hålla ett beredskapslager av flygfotogen av denna omfattning
kan bedömas uppgå till omkring ett öre per liter flygfotogen som årligen säljs i
Sverige för användning i civila flygplan. I en effektivt bedriven verksamhet,
som i övrigt är belastad med rimliga kostnader, bör enligt OLU:s uppfattning en
prishöjning av så begränsad omfattning inte i väsentlig mån påverka flygbolagens
normala tankningsmönster.
Färre lagringsskyldiga företag
OLU utgår från att beredskapslagringen av olja för krigs- och netralitets-
situationer skall åstadkommas genom att lagen (1984:1049, LBOK) om
beredskapslagring av olja och kol tillämpas. OLU vill erinra om att LBOK
ursprungligen utformades för detta ändamål. Sedan år 1987 används emellertid
lagen främst för att reglera oljelagring i näringslivet för fredskrisändamål.
I syfte att anpassa beredskapslagringen av olja till de aktuella beredskaps-
behoven och för att underlätta tillsynsarbetet, föreslår OLU att antalet
lagringsskyldiga bör minskas. Detta bör ske på tre olika sätt.
För det första bör en regel införas om koncernlagring. En sådan regel bör
innebära att lagringsskyldigheten kan beräknas för koncernen som helhet och att
moderbolaget i koncernen skall svara för fullgörandet av skyldigheten.
Fullständigt införande av koncernlagring för oljehandelsföretag medför att
rapporteringen från 33 företag upphör och ersätts med rapportering från nio
koncernmoderbolag. Nettoförändringen skulle alltså bli en minskning med 24
lagringsskyldiga.
För det andra bör lagringsskyldigheten slopas för tillverkningsindustrier. Den
skyldighet att hålla beredskapslager, som för närvarande åvilar tillverknings-
industrin, skall i stället föras över till oljehandelsföretagen och
raffinaderierna. Slopad lagringsskyldighet för tillverkningsindustrier medför
att 42 företag med sammanlagt 60 anläggningar upphör att vara lagringsskyldiga.
Sådana industrier som själva importerar olja skall dock även i fortsättningen
vara lagringsskyldiga.
För det tredje bör gränsen höjas för när en återförsäljare av olja blir
lagringsskyldig. Med återförsäljare avses en säljare som inte har egen import av
olja. För närvarande är den som under ett år sålt 20 000 m3 olja
lagringsskyldig. OLU föreslår att denna gräns höjs till 50 000 m3. Därmed
minskar antalet lagringsskyldiga företag med sex.
Sammantaget innebär dessa tre förslag till regeländringar att antalet
lagringsskyldiga kan minskas från 134 till ungefär 62 och att antalet
anläggningar med lagringsplikt hos förbrukare kan minska från 105 till ungefär
45. Genomförs förslagen skulle således antalet lagringsskyldiga och antalet
anläggningar som står under NUTEK:s tillsyn minska till mindre än hälften.
Konsekvenser av ett EU-medlemskap
OLU har sökt klarlägga konsekvenserna för den svenska beredskapslagringen av
olja och kol av ett svenskt medlemskap i EU.
Om Sverige blir medlem i EU, skall ett 90-dagarslager av olja hållas som
tillgodoser såväl IEA:s som EG:s regler. De två organisationernas
beräkningsgrunder skiljer sig åt, men enligt OLU:s bedömning är det inte troligt
att den mängd olja, som Sverige skall hålla i lager enligt EG:s bestämmelser, är
större än den som redan nu hålls för att fullgöra åliggandet enligt IEP-avtalet.
EG:s regler bör i allmänhet medföra något mindre krav på lager för länder som
själva inte utvinner olja.
Enligt OLU:s bedömning är det svårare att avgöra vilken effekt EG:s regler kan
få på lagrens fördelning på olika produkter. Avgörande härför kan vara det sätt
på vilket tillsynsmyndigheten väljer att omräkna lager av råolja till
oljeprodukter av olika slag.
OLU har noterat att såväl IEA:s som EG:s regler medger att lager, som en
lagringsskyldig har i ett annat medlemsland, kan få tillgodoräknas under vissa
villkor. En förutsättning är att de två berörda regeringarna träffar en
överenskommelse i frågan. Enligt nuvarande svenska regler gäller dock att
beredskapslager skall förvaras inom landet. OLU förslår att denna föreskrift
ändras så att överensstämmelse nås med IEA:s och EG:s regler.
Inom EU gäller viss lagringsskyldighet för innehavare av anläggningar där el
produceras med fossila bränslen. Innebörden av reglerna är att främst innehavare
av olje- och kolkondensverk samt olje- eller koleldade kraftvärmeverk skall
hålla ett bränslelager som möjliggör elproduktion med full kapacitet i minst 30
dagar. Enligt OLU:s bedömning bör denna lagringsskyldighet bli tillgodosedd med
de förslag som OLU nu lämnar i fråga om beredskapslagring av olja och kol för
oljekondensverk och kraftvärmeverk.
Tillsyn av beredskapslager
En överföring av uppgiften att genomföra krigslagringen av olja från staten till
näringslivet innebär att ökade krav ställs på myndighetstillsyn. NUTEK behöver
ha goda möjligheter att fortlöpande kontrollera att beredskapslager av
respektive produkt faktiskt hålls i lager i enlighet med de föreskrifter som
meddelas.
I tillsynen av beredskapslagringen ingår att besluta om lagringsmängd, att
kontrollera att lagringsskyldigheten fullgörs, att hantera dispenser och
förfrågningar, att genomföra revision hos de lagringsskyldiga samt att
rapportera till IEA och EU.
För de olika arbetsmoment som ingår i tillsynen av beredskapslagringen av
främst olja, använder NUTEK för närvarande omkring tre årsarbetskrafter.
Styrande för omfattningen och svårighetsgraden i tillsynsarbetet är bl.a.
antalet lagringsskyldiga.
Som framgått föreslår OLU regeländringar som innebär att antalet
lagringsskyldiga minskas till mindre än hälften. Formen för tillsyn av de stora
oljehandelsföretagen kan vidare förenklas. Antalet dispensärenden som behöver
handläggas minskar dessutom. Sammantaget innebär detta att tillsynsarbetet
kvantitativt sett väsentligt underlättas.
Mot denna bakgrund kan, enligt OLU:s uppfattning, en fullgod tillsyn
säkerställas av beredskapslagringen av olja och kol för såväl oljekriser som
krigssituationer med den mängd resurser som NUTEK för närvarande disponerar för
ändamålet.
Genomförande
I detta slutbetänkande presenterar OLU en rad förslag om förändringar i fråga om
lagringsskyldighet och beredskapslagring av olja och kol. Flertalet ändringar är
sådana som förutsätter riksdagens medverkan.
Regeringens förslag om förändringar i LBOK med anledning av OLU:s olika förslag
kan eventuellt behöva redovisas för riksdagen vid två tillfällen. Ett första
tillfälle bör kunna vara i början av 1995. Då bör bl.a. förslag lämnas om
finansieringen av oljelagringen och om slopandet av beredskapslagring av kol för
industriella användare av kol. Vissa författningsändringar kan visa sig kräva
längre beredningstid och några av förslagen behöver kunna tillämpas först från
och med lagringsåret 1996/97. Detta gäller bl.a. de regeländringar som starkt
minskar antalet lagringsskyldiga och införandet av lagringsskyldighet i fråga om
flygfotogen.
Förteckning över de remissinstanser som yttrat sig över 1993 års oljelagrings-
utrednings slutbetänkande Skyldighet att lagra olja och kol (SOU 1994:116)
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Kommerskollegium,
Försvarsmakten, Försvarets materielverk, Överstyrelsen för civil beredskap,
Försvarets forskningsanstalt, Statens järnvägar, Vägverket, Luftfartsverket,
Riksrevisionsverket, Närings- och teknikutvecklingsverket, Statens oljelager,
Affärsverket svenska kraftnät, Ellagstiftningsutredningen, Sveriges
Industriförbund, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Fjärrvärmeföreningen,
Svenska Petroleum Institutet, Svenska Gasföreningen och Svensk Elberedskap AB.
Yttranden har också avgetts av Vattenfall AB och OK Petroleum AB.
Sammanfattning av promemorian Beredskapslagring av olja och kol
I denna promemoria läggs fram förslag till ändringar i de författningar som
reglerar beredskapslagring av vissa bränslen, nämligen lagen (1984:1049) om
beredskapslagring av olja och kol och förordningen (1984:1050) om
beredskapslagring av olja och kol. Förslagen till författningsändringar utgör en
komplettering av de betänkanden i sakfrågorna som tidigare har redovisats av
1993 års oljelagringsutredning.
Förslagen innebär betydande förändringar i det nuvarande regelverket. Här skall
pekas på följande:
-Lagringsskyldigheten slopas för alla förbrukare av olja och kol, med undantag
främst för innehavare av vissa el- och värmeproducerande anläggningar
(värmeverk, kraftvärmeverk, gasturbinanläggningar och oljekondensverk).
-Lagringsskyldigheten hos säljarna, dvs. i huvudsak oljehandeln, koncentreras
till ett begränsat antal koncerner och företag.
-Värmeverkens och kraftvärmeverkens lagring skall bestämmas efter prövning av
beredskapsbehoven för varje särskild anläggning.
-Flygfotogen skall vara lagringsbränsle, vilket medför skyldighet att lagra för
vissa säljare.
-Lagring i annat land skall kunna medges.
De föreslagna författningsändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 juli
1995.
Förteckning över de remissinstanser som yttrat sig över promemorian Bered-
skapslagring av olja och kol
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Försvarsmakten,
Överstyrelsen för civil beredskap, Närings- och teknikutvecklingsverket, Svenska
Kraftverksföreningen, Svenska Fjärrvärmeföreningen, Svenska Petroleum Institutet
och Svenska Gasföreningen. Yttrande har också avgetts av Vattenfall AB.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och
kol
Härigenom föreskrivs[4] i fråga om lagen (1984:1049) om beredskaps-lagring av
olja och kol
dels att 10 § skall upphöra att gälla,
dels att 3-9, 11-14, 16, 18-20, 22, 24, 25, 28 och 37 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 18 a § och 23 a §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
Skyldigheten att hålla Skyldigheten att hålla
beredskaps-lager beredskaps-lager
fastställs för ett år i fastställs för ett år i
taget från och med den 1 taget, räknat från och med
juli (lagringsåret) och den 1 juli till och med
grundas på försäljningen den 30 juni
eller förbrukningen (lagringsåret).
under det närmast Skyldigheten grundas på
föregående kalenderåret verksamhet enligt 7 §
(basåret). under det närmast före-
För vissa anläggningar gående kalenderåret
gäller särskilda (basåret) eller, för de
bestämmelser enligt anläggningar som anges i
18-21 §§. 18 §, på de särskilda
bestämmelserna för sådana
anläggningar.
4 §
Lagringsskyldighet på Lagringsskyldighet för en
grund av förbrukning vid anläggning som anges i 18 §
en anläggning åligger åligger den som innehade
den som innehade anlägg- anläggningen vid basårets
ningen vid basårets utgång.
utgång. Skyldigheten Vid tillämpning av 18 a §
grundas på hela förbruk- skall som en enda
ningen vid anläggningen anläggning räknas alla
under basåret. värme- eller
elproducerande
anläggningar som är
anslutna till samma
fjärrvärmenät och som har
samma ägare.
Överlåts anläggningen efter basårets utgång, får tillsynsmyndigheten medge att
lagringsskyldigheten övergår på den nye innehavaren.
5 §
Beredskapslagringen skall omfatta följande bränslen (lagringsbränslen).
Tulltaxe- Varuslag KN-nr Varuslag
nummer
ur 27.01 Kolbränslen 1. 2701 Kolbränslen
utom 2702
1. sådant 2704
kolpulver som
malts för vidare-
försäljning och
2. kol-vätske-
blandningar
ur 27.10 Motorbensin 2. 2710 00 27 Motorbensin
utom flygbensin 2710 00 29
och jetbensin 2710 00 32
Fotogen utom 2710 00 34
flygfotogen 2710 00 36
Dieselbrännolja
och eldnings- 3. 2710 00 51 Flygfotogen och
olja 1 och 2 2710 00 55 annan fotogen
Övriga slag av
eldningsoljor
4. 2701 00 69 Dielselbrännolja
och eldningsolja 1
5. 2710 00 74-Övriga eldnings-
2710 00 78 oljor
ur 27.11 Gasol 6. 2711 12 11-Gasol
2711 12 98
2711 13 10-
2711 13 98
6 §
Denna lag tillämpas inte Denna lag tillämpas inte
på på
1. kol som säljs eller 1. kol annat än såvitt
förbrukas för annat avser lagringsskyldighet
ändamål än energialst- för värmeverk och
ring eller som förbrukas kraftvärmeverk enligt
eller säljs för förbruk- 18 a §,
ning i metallurgiska
processer,
2. bränsle som utvinns inom landet eller som framställs ur råvara som har
utvunnits inom landet,
3. bränsle som säljs 3. bränsle som säljs för
för export eller som utförsel,
förbrukas utom landet,
4. bränsle som förbrukas för drift av fartyg i utrikes trafik eller som införs
i landet på annat transportmedel för detta transportmedels drift,
5. gasol som används som
råvara i petrokemisk
Att industri.
lagringsskyldigheten i Att lagrings-
vissa fall kan avse skyldigheten i vissa
annat än lagringsbränsle fall kan avse annat än
framgår av 11, 14 och lagringsbränsle framgår av
19-21 §§. 14 och 19-21 §§.
7 §[5]
Skyldig att hålla Skyldig att hålla
beredskapslager under beredskapslager av annat
ett lagringsår är den lagringsbränsle än kol
som under ett lagringsår är
1. importerat den som
lagringsbränsle och 1. till landet infört
under basåret sålt annat lagringsbränsle än
eller förbrukat sådant kol och under basåret sålt
bränsle, eller förbrukat sådant
2. drivit oljeraffina- bränsle,
deri inom landet och 2. drivit oljeraffi-
under basåret sålt lag- naderi inom landet och
ringsbränsle, under basåret sålt annat
3. av lagringsskyldig lagringsbränsle än kol,
som avses i 1 eller 2 3. av lagringsskyldig
köpt samt under basåret som avses i 1 eller 2
sålt köpt samt under basåret
a) minst 30 000 ton sålt
kol, a) minst 2 500 ton gasol
b) minst 1 000 ton eller
gasol eller b) minst 50 000
c) minst 20 000 kubikmeter andra
kubikmeter andra lagringsbränslen än kol.
lagringsbränslen,
4. i annat fall än som
avses i 1 under basåret
vid en anläggning
förbrukat
a) minst 8 000 ton kol,
b) minst 5 000
kubikmeter eldningsolja
eller dieselbrännolja
eller
c) kol och eldningsolja
eller dieselbrännolja,
motsvarande sammanlagt
minst 5 000 kubikmeter
olja, varvid ett ton
kol skall anses mot-
svara fem åttondels
kubikmeter olja eller
d) kol jämte naturgas,
motsvarande sammanlagt
8 000 ton kol, varvid
1,6 ton kol skall anses
motsvara 1 000
kubikmeter naturgas,
eller eldningsolja
eller dieselbrännolja
jämte naturgas, motsva-
rande minst 5 000
kubikmeter olja, varvid
1 kubikmeter olja skall
anses motsvara 1 000
kubikmeter naturgas,
5. a) inom landet
framställt och under
basåret sålt kolpulver,
som malts för
vidareförsäljning, eller
någon kol-vätskeblandning
eller
b) under basåret sålt
eller förbrukat utom
landet framställda pro-
dukter som avses i a.
8 §
Storleken av det Storleken av det
beredskapslager som en beredskapslager som en
lagringsskyldig skall lagringsskyldig skall
hålla beräknas på grund- hålla beräknas på grundval
val av mängden sålda av mängden sålda eller, för
eller förbrukade förbrukare som infört
bränslen (basmängden). lagringsbränsle till
landet, förbrukade brän-
För säljare motsvarar slen (basmängden).
basmängden den mängd Basmängden motsvarar den
försålda bränslen som mängd försålda bränslen som
medför lagrings- medför lagringsskyldighet
skyldighet enligt 7 § enligt 7 § med avdrag för
med avdrag för bränslen bränslen som sålts direkt
som sålts direkt till till eller för leverans
eller för leverans till till
1. någon som under ka- 1. någon som under
lenderåret närmast före kalenderåret närmast före
försäljningen sålt eller försäljningen sålt bränsle
förbrukat bränsle inom inom samma varuslag i
samma varuslag i sådan sådan omfattning att
omfattning att lagringsskyldighet
lagringsskyldighet uppkommit enligt 7 §,
uppkommit enligt 7 § 3,
4 eller 5, 2. någon som vid tiden
2. någon som vid tiden för försäljningen var
för försäljningen var lagringsskyldig enligt
lagringsskyldig enligt 18, 18 a, 19, 20 eller
19, 20 eller 21 §, 21 §,
3. någon statlig 3. någon statlig
myndighet som vid tiden myndighet som vid tiden
för försäljningen enligt för försäljningen enligt
beslut av regeringen beslut av regeringen var
var skyldig att lagra skyldig att lagra bränsle
bränsle inom samma varu- inom samma varuslag, om
slag. bränslet enligt beslutet
För förbrukare motsva- får dras av.
rar basmängden den mängd För förbrukare som infört
förbrukade bränslen som lagringsbränsle till
medför lagringsskyl- landet motsvarar bas-
dighet enligt 7 §. mängden den mängd för-
brukade bränslen som
medför lagringsskyldighet
enligt 7 §.
9 §[6]
Med utgångspunkt i Med utgångspunkt i
landets behov av landets behov av
beredskapslager av olja beredskapslager av olja
och kol bestämmer bestämmer regeringen för
regeringen för varje varje slag av
slag av lagringsbränsle lagringsbränsle hur stor
hur stor andel av andel av basmängderna som
basmängderna som skall skall lagras under
lagras under lagringsåret.
lagringsåret. För lag-
ringsskyldig som driver
värmeverk eller
kraftvärmeverk får rege-
ringen dock bestämma
storleken av bered-
skapslagret med ut-
gångspunkt i verkets
eget beredskapsbehov.
11 §
Lagringsskyldigheten Lagringsskyldigheten
skall fullgöras med skall fullgöras med
bränslen inom de bränslen inom de varuslag
varuslag som de som de lagringsskyldiga
lagringsskyldiga sålt sålt eller förbrukat.
eller förbrukat. Lagring
av kol skall fullgöras så
att det lagrade bränslet
med hänsyn till form och
energiinnehåll kan
ersätta det kol som sålts
eller förbrukats. Den
som är lagringsskyldig
enligt 7 § 5 skall, i
den utsträckning som
behövs för att tillgodose
beredskapsbehovet,
lagra varor som krävs för
framställning av den
produkt som avses.
Lagringsskyldigheten skall fullgöras med varor som den lagringsskyldige äger.
Den får inte fullgöras med varor som transiteras.
Om undantag från denna paragraf finns bestämmelser i 14, 22 och 23 §§.
12 §
Lagringsbränslen skall förvaras inom landet i lageranläggningar, som de
lagringsskyldiga förfogar över, på ett från beredskaps- och kontrollsynpunkt
tillfredsställande sätt.
Om undantag från denna
paragraf finns
bestämmelser i 14 §.
13 §
Regeringen får för att Regeringen eller den
tillgodose myndighet som regeringen
beredskapsbehov meddela bestämmer får för att
föreskrifter om var tillgodose beredskapsbe-
beredskapslager skall hov meddela föreskrifter
finnas samt om att en om var beredskapslager
viss del av de lager av skall finnas samt om att
oljeprodukter som skall en viss del av de lager
hållas av säljare skall av oljeprodukter som
förvaras i bergrum. skall hållas av säljare
skall förvaras i bergrum
eller skyddas på annat
sätt eller utgöras av
oljeprodukter med vissa
egenskaper.
14 §
Tillsynsmyndigheten får Tillsynsmyndigheten får
medge medge
1. att en 1. att en
lagringsskyldig lagrar lagringsskyldig lagrar
annat lagringsbränsle än annat lagringsbränsle än
det som skall lagras det som skall lagras
enligt 11 §; vidare får enligt 11 §,
i fråga om kol och pro-
dukter som avses i 7 § 5
medges annat fullgörande
av lagringsskyldigheten
vilket är lika betryg-
gande från bered-
skapssynpunkt,
2. att någon som driver 2. att någon som driver
ett oljeraffinaderi ett oljeraffinaderi helt
helt eller delvis eller delvis fullgör sin
fullgör sin lagringsskyldighet genom
lagringsskyldighet att lagra råolja, andra
genom att lagra råolja. råvaror för tillverkningen
eller halvfabrikat,
3. att
lagringsskyldigheten
fullgörs med bränsle som
finns i något annat land.
Ett medgivande skall förenas med de villkor som behövs från beredskapssynpunkt.
16 §
Till ledning för Till ledning för
tillsynsmyndighetens tillsynsmyndighetens
beslut enligt 15 § skall beslut enligt 15 § skall
den som är den som är
lagringsskyldig före den lagringsskyldig enligt 7 §
1 februari närmast efter eller 18 § tredje stycket
basåret avge en före den 1 februari
deklaration rörande sin närmast efter basåret avge
försäljning eller för- en deklaration rörande
brukning under basåret sin försäljning eller för-
av bränslen som avses i brukning under basåret av
7 §. Deklarationen skall lagringsbränslen.
avges på heder och Till ledning för beslut
samvete. om lagringsmängder skall
den som är
lagringsskyldig enligt
18 a-20 §§ inom samma tid
lämna en deklaration
avseende dels
förbrukningen under
basåret av lagringsbräns-
len och naturgas, dels-
behovet av bränsle och
annan energi för att
driva anläggningen.
Deklarationen skall
avges på heder och
samvete.
18 §
För gasturbinanlägg- För värmeverk och
ningar för framställning kraftvärmeverk,
av elektrisk kraft, gasturbinanläggningar för
oljekondensverk och framställning av
anläggningar för elektrisk kraft, olje-
framställning av kondensverk och
stadsgas gäller 19-21 §§ ianläggningar för
stället för vad som i framställning av stadsgas
7-9, 11, 14-16 §§ och 17 §gäller 18 a-21 §§ i stället
första stycket är före- för vad som i 7-9, 11
skrivet om lagrings- och 15 §§ samt 17 § första
skyldighetens omfatt- stycket är föreskrivet om
ning, fullgörande och lagringsskyldighetens
fastställande. I fråga omfattning, fullgörande
om lagringsbeslut och fastställande. För an-
tillämpas 17 § andra läggningar för fram-
stycket. ställning av stadsgas
fullgörs och fastställs
lagringsskyldighet
enligt 21 §.
Regeringen beslutar med
utgångspunkt i
beredskapsbehovet för an-
läggningar som anges i
18 a-20 §§ om riktlinjer
för fastställande av
lagringsskyldigheten för
dem.
Den som är lagrings-
skyldig eller har ålagts
lagringsskyldighet
enligt 18 a, 19, 20
eller 21 § och som under
basåret har sålt annat
lagringsbränsle än kol är
också skyldig att under
lagringsåret hålla
beredskapslager för
motsvarande mängd bränsle
inom samma varuslag med
avdrag för bränsle som
sålts till någon som anges
i 8 § andra stycket 1-3.
18 a §
Den som vid basårets
utgång innehar ett
värmeverk får av rege-
ringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer åläggas att under
lagringsåret hålla i lager
sådant bränsle som behövs
för att driva verket, om
vid anläggningen under
basåret förbrukats
1. minst 5 000
kubikmeter eldningsolja
eller dieselbrännolja,
2. minst 4 000 ton
gasol,
3. minst 8 000 ton kol,
4. minst 5 miljoner
kubikmeter naturgas
eller
5. bränsle som anges i
1-4 motsvarande minst 5
000 kubikmeter olja.
Vid beräkning av
förbrukningen av bränslen
enligt första stycket 5
skall 1 kubikmeter olja
anses motsvara 0,8 ton
gasol, 1,6 ton kol eller
1 000 kubikmeter
naturgas.
Den som vid basårets
utgång innehar ett
kraftvärmeverk med en
installerad elektrisk
effekt av minst 5
megawatt får av
regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer åläggas att under
lagringsåret hålla i lager
sådant bränsle som behövs
för att driva verket.
Lagringsskyldigheten
enligt första och tredje
stycket får avse olja,
gasol eller kolbränslen.
Lagringsmängden bestäms av
regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer med utgångspunkt
i värmeverkets eller
kraftvärmeverkets eget
beredskapsbehov.
19 §
Den som vid basårets Den som vid basårets
utgång innehar en utgång innehar en
gasturbinanläggning för gasturbinanläggning för
framställning av framställning av
elektrisk kraft med en elektrisk kraft med en
installerad effekt av installerad effekt av
minst fem megawatt är minst fem megawatt får av
skyldig att under lag- regeringen eller den
ringsåret hålla i lager myndighet som regeringen
sådant bränsle som bestämmer åläggas att under
behövs för att driva lagringsåret hålla i lager
anläggningen. sådant bränsle som behövs
för att driva anlägg-
ningen.
Lagringsmängden bestäms Lagringsmängden bestäms
av regeringen eller av av regeringen eller den
myndighet, som myndighet som regeringen
regeringen bestämmer, bestämmer med utgångspunkt
med utgångspunkt i i anläggningens eget
installerad effekt, beredskapsbehov.
bränsleåtgång per
megawattimme och
beräknad årlig driftstid.
20 §
Den som vid basårets Den som vid basårets
utgång innehar ett utgång innehar ett
oljekondensverk med en oljekondensverk med en
installerad effekt av installerad effekt av
mer än 150 megawatt får mer än 150 megawatt får av
av regeringen åläggas regeringen eller den
att under lagringsåret myndighet som regeringen
hålla i lager sådan olja bestämmer åläggas att under
som behövs för att lagringsåret hålla i lager
driva verket. sådan olja som behövs för
att driva verket.
Lagringsmängden bestäms Lagringsmängden bestäms
av regeringen med av regeringen eller den
utgångspunkt i landets myndighet som regeringen
beredskapsbehov. bestämmer med utgångspunkt
i verkets eget bered-
skapsbehov.
22 §
Tillsynsmyndigheten får Tillsynsmyndigheten får
medge att en lagrings- medge att en lagrings-
skyldig, som säljer skyldig, som till landet
oljeprodukter i större inför lagringsbränsle och
delen av landet, utan som säljer oljeprodukter,
tillstånd i varje eller en lagringsskyl-
särskilt fall uppdrar dig, som driver
åt en annan sådan lag- oljeraffinaderi inom
ringsskyldig att landet och som säljer
tillfälligt ombesörja oljeprodukter, utan
lagring av tillstånd i varje särskilt
oljeprodukter för hans fall uppdrar åt en annan
räkning. sådan lagringsskyldig att
tillfälligt ombesörja
lagring av oljeprodukter
för hans räkning.
23 a §
På ansökan av samtliga
lagringsskyldiga säljare,
som tillhör en
oljehandelskoncern, jämte
moderbolaget i koncernen
får tillsynsmyndigheten
medge att lagrings-
skyldigheten fullgörs
gemensamt för koncernen
(koncernlagring).
Storleken av det
beredskapslager som kon-
cernen skall hålla beräk-
nas på grundval av mängden
lagringsbränslen som
under basåret sålts till
utomstående köpare.
Vid koncernlagring
svarar moderbolaget för
att alla koncernens
skyldigheter enligt
denna lag fullgörs.
Tillstånd till
koncernlagring lämnas för
helt lagringsår. Ansökan
om tillstånd skall inges
före basårets slut.
24 §
Regeringen eller Regeringen eller den
myndighet som myndighet som regeringen
regeringen bestämmer får bestämmer får medge
medge befrielse helt befrielse helt eller
eller delvis från lag- delvis från
ringsskyldigheten i lagringsskyldigheten i
visst fall, om visst fall, om den till
synnerliga skäl vilken lagringspliktigt
föranleder att skyl- bränsle sålts under ett
digheten inte behöver kalenderår själv blivit
fullgöras vare sig genom lagringsskyldig för
egen lagring eller motsvarande kvantitet
genom lagring hos någon bränsle under det närmast
annan enligt 23 §. följande lagringsåret,
eller annars synnerliga
skäl föranleder att
skyldigheten inte behöver
fullgöras vare sig genom
egen lagring eller genom
lagring hos någon annan
enligt 23 §.
Ett medgivande får förenas med villkor.
25 §
Om till följd av krig Om till följd av
eller annan allvarlig allvarlig försörjningskris
försörjningskris tillförseln av lagrings-
tillförseln av bränsle till landet eller
lagringsbränsle till viss del av landet
landet eller viss del avbryts eller försvåras,
av landet avbryts eller får regeringen medge att
försvåras, får rege- beredskapslager tas i
ringen medge att anspråk av den lagrings-
beredskapslager tas i skyldige i den
anspråk av den utsträckning som är
lagringsskyldige i den påkallad med hänsyn till
utsträckning som är på- rådande förhållanden. Vid
kallad med hänsyn till höjd beredskap får sådant
rådande förhållanden. medgivande lämnas även av
den myndighet som rege-
ringen bestämmer.
Om i andra fall än som
Om i annat fall anges i första stycket
särskilda skäl före- särskilda skäl föreligger,
ligger, får regeringen får regeringen eller den
eller myndighet som myndighet som regeringen
regeringen bestämmer bestämmer medge att
medge att beredskapslager för
beredskapslager för oljekondensverk till-
oljekondensverk till- fälligt tas i anspråk
fälligt tas i anspråk för anläggningen.
för anläggningen.
28 §
Regeringen bestämmer för Regeringen eller den
de bränslen och andra myndighet som regeringen
varor som skall lagras bestämmer fastställer för
det belopp vartill de bränslen och andra
lagringsavgiften skall varor som skall lagras
uppgå för kalendermånad. det belopp vartill
Beloppet skall motsvara lagringsavgiften skall
en beräknad uppgå för kalendermånad.
kapitalkostnad för varan Beloppet skall motsvara
under en månad med ett en beräknad kapitalkost-
tillägg av 60 procent. nad för varan under en
månad med ett tillägg av
60 procent.
Vid försummelse som avses i 27 § första stycket skall lagringsavgift tas ut med
fullt belopp. Vid försummelse som avses i 27 § andra stycket skall avgift tas ut
med en tredjedel av fullt belopp.
Försummas lagringsskyldigheten under en del av en kalendermånad, skall avgift
utgå för hela månaden.
Om det föreligger synnerliga skäl, får avgiften nedsättas eller efterges.
37 §
Tillsynsmyndighetens Tillsynsmyndighetens
beslut i frågor som beslut i frågor som avses
avses i 17, 29 och 33 §§ i 17, 29 och 33 §§ får
får överklagas genom överklagas hos allmän för-
besvär hos kammarrätten. valtningsdomstol.
I övrigt överklagas Prövningstillstånd krävs
tillsynsmyndighetens vid överklagande till
beslut genom besvär hos kammarrätten.
regeringen. I övrigt överklagas
tillsynsmyndighetens
beslut till regeringen.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 och skall tillämpas när
beredskapslager fastställs för lagringsåret 1996/97. Beslut som har meddelats
före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser.
2. De beslut om lagringsskyldighet som har fattats med stöd av äldre
bestämmelser för tiden till och med den 30 juni 1996 skall alltjämt gälla.
3. Vid beräkningen av basmänger för basåret 1995 skall avdrag enligt 8 § andra
stycket 1-3 göras
a) för bränslen som sålts under perioden den 1 januari-den 30 juni 1995 enligt
då gällande bestämmelser,
b) för bränslen som sålts under perioden den 1 juli 1995-den 31 december 1995
enligt de bestämmelser som träder i kraft den 1 juli 1995.
**Fotnot**
[4]Jfr rådets direktiv 68/414/EEG (EGT nr L 308, 23.12.1968,
s. 14, 368 L 0414),
72/425/EEG (EGT nr L 291, 28.12.1972, s. 154, 372 L
0425)
[5]Senaste lydelse 1985:637
[6]Senaste lydelse 1987:435
Förslag till lag om ändring i lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på
naturgasområdet
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på
naturgasområdet att 1, 10, 13, 19, 22 och 31 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
För att ersätta bortfall av naturgas under krig och andra allvarliga
försörjningskriser skall förbrukare och säljare av naturgas vidta be-
redskapsåtgärder enligt vad som föreskrivs i denna lag.
Lagen tillämpas inte på Lagen tillämpas inte på
naturgas som utvinns naturgas som utvinns
inom landet. inom landet eller som
förbrukas vid värmeverk
eller kraftvärmeverk.
10 §
Med utgångspunkt i Regeringen bestämmer för
landets behov av bered- förbrukare som avses i 6 §
skapslager för för- riktlinjer för
brukare som avses i 6 § fastställande av bered-
bestämmer regeringen för skapslagrets storlek med
varje slag av ersätt- utgångspunkt i bered-
ningsbränsle hur stor skapsbehovet för varje
andel av basmängderna anläggning.
som skall lagras under
lagringsåret.
Med utgångspunkt i beredskapsbehov bestämmer regeringen också omfattningen av
beredskapsåtgärder enligt 8 § andra stycket.
13 §
Regeringen får för att Regeringen eller den
tillgodose myndighet som regeringen
beredskapsbehov meddela bestämmer får för att till-
föreskrifter om var godose beredskapsbehov
beredskapslager skall meddela föreskrifter om
finnas. var beredskapslager
skall finnas.
19 §
Om till följd av krig Om till följd av
eller annan allvarlig allvarlig försörjningskris
försörjningskris tillförseln av naturgas
tillförseln av naturgas till landet avbryts
till landet avbryts eller försvåras, får
eller försvåras, får regeringen medge att
regeringen medge att beredskapslager tas i
beredskapslager tas i anspråk av den lagrings-
anspråk av den skyldige i den ut-
lagringsskyldige i den sträckning som är påkallad
utsträckning som är med hänsyn till rådande
påkallad med hänsyn till förhållanden. Vid höjd
rådande förhållanden. beredskap får sådant
medgivande lämnas även av
den myndighet som rege-
ringen bestämmer.
22 §
Regeringen bestämmer för Regeringen eller den
de ersättningsbränslen myndighet som regeringen
och andra varor som bestämmer fastställer för
skall lagras det belopp de ersättningsbränslen och
vartill andra varor som skall
lagringsavgiften skall lagras det belopp
uppgå för kalendermånad. vartill lagringsavgiften
Beloppet skall motsvara skall uppgå för kalendermå-
en beräknad kapitalkost- nad. Beloppet skall
nad för varan med till- motsvara en beräknad
lägg av 60 procent. kapitalkostnad för varan
med tillägg av 60
procent.
Vid försummelse som avses i 21 § första stycket skall lagringsavgift tas ut med
fullt belopp. Vid försummelse som avses i 21 § andra stycket skall avgift tas ut
med en tredjedel av fullt belopp.
Försummas lagringsskyldighet under en del av en kalendermånad skall avgift utgå
för hela månaden.
Om det föreligger synnerliga skäl, får avgiften nedsättas eller efterges.
31 §
Tillsynsmyndighetens Tillsynsmyndighetens
beslut i frågor som beslut i frågor som avses
avses i 14 § första i 14 § första stycket samt
stycket samt 23 och 27 23 och 27 §§ får överklagas
§§ får överklagas genom hos allmän förvaltnings-
besvär hos kammarrätten. domstol.
I övrigt överklagas Prövningstillstånd krävs
tillsynsmyndighetens vid överklagande till
beslut genom besvär hos kammarrätten.
regeringen. I övrigt överklagas
tillsynsmyndighetens
beslut till regeringen.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 och skall tillämpas när storleken
av beredskapslager av ersättningsbränsle fastställs för lagrings-året 1996/97.
Beslut som har meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.
2. De beslut om skyldighet att lagra ersättningsbränsle som har fattats med
stöd av äldre bestämmelser för tiden till och med den 30 juni 1996 skall
alltjämt gälla.
Lagrådets yttrande
Lagrådet
Utdrag ut protokoll vid sammanträde 1995-03-06
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo Svensson,
regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 2 mars 1995 (Näringsdepartementet) har regeringen
beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen
(1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol, m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättschefen Per Erik Lindeberg.
Förslagen föranleder ingen annan erinran av Lagrådet än att i 23 a § lagen
(1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol, som behandlar koncernlagring,
bör införas en definition av begreppet oljehandelskoncern. Lagrådet föreslår
därför ett nytt fjärde stycke i paragrafen av följande lydelse: "Med
oljehandelskoncern avses en koncern enligt 1 kap. 5 § aktiebolagslagen
(1975:1385) med huvudsaklig verksamhet inom raffinering av olja och handel med
oljeprodukter".
Näringsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 mars 1995
Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, och statsråden Peterson, Hellström,
Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Schori, Blomberg, Heckscher,
Hedborg, Andersson, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Andersson
_____________
Regeringen beslutar proposition 1994/95:176 Beredskapslagring av olja och kol.
Rättsdatablad
Författningsrubrik Bestämmelser som Celexnummer för
inför, ändrar, bakomliggande EG-
upphäver eller regler
upprepar ett
normgivnings-
bemyndigande
Lag om ändring i 9, 13, 18, 28 §§ 368L0414
lagen (1984:1049) 372L0425
om beredskapslag-
ring av olja och
kol
Lag om ändring i 10, 13, 22 §§ -
lagen (1985:635)
om försörjnings-
beredskap på
naturgasområdet