Post 6757 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1994/95:182 ·
Beskattning av fri hälso- och sjukvård samt vissa andra förmåner
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 182
Prop.
1994/95:182 Regeringens proposition
1994/95:182
Beskattning av fri hälso- och sjukvård samt
vissa andra förmåner
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 23 mars 1995
Mona Sahlin
Göran Persson
(Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag som främst rör olika förmåner i inkomstslaget
tjänst. Förslagen innebär i huvudsak följande.
Förmån av fri offentligt finansierad hälso- och sjukvård skall till skillnad
mot nu tas upp som intäkt. Detsamma gäller fria läkemedel. Förmånen av fri vård
utomlands resp. icke offentligt finansierad vård i Sverige skall liksom nu vara
skattefri. Från beskattning undantas också fria vaccinationer som betingas av
tjänsten. Vidare klarläggs skattereglerna om rehabilitering och
företagshälsovård. Propositionen tar också upp arbetsgivarnas avdragsrätt för
kostnader på sjukvårdsområdet samt de enskilda näringsidkarnas avdragsrätt för
sådana kostnader. På sistnämnda områden innebär förslagen i huvudsak inga
materiella ändringar i förhållande till dagens regler.
Reglerna för skattefria personalrabatter föreslås få en delvis annan
utformning. För personalrabatter i allmänhet föreslås att dessa skall vara
skattefria vid inköp av varor och tjänster som ingår i arbetsgivarens ordinarie
utbud. Som förutsättning härför skall dock gälla att rabatten inte överstiger
den största rabatt som en konsument skulle kunna utverka på affärsmässiga
grunder och inte heller uppenbart överstiger den i branschen sedvanliga
personalrabatten. De särskilda reglerna om s.k. korsvisa rabatter slopas. I
stället skall de föreslagna allmänna reglerna om skattefrihet för
personalrabatter gälla även vid förvärv från ett annat företag i samma koncern.
Ett undantag från förmånsbeskattning föreslås när det gäller förmåner av
begränsat värde för den anställde. Undantaget avser förmån av vara eller tjänst
när varan eller tjänsten är av väsentlig betydelse för utförandet av den
anställdes arbetsuppgifter och förmånen är svår att särskilja från nyttan i
anställningen.
Vidare föreslås en justering av reglerna om jämkning av bostadsförmånsvärde vid
bestämmande av underlaget för arbetsgivaravgifter samt ytterligare ett par
lagtekniska justeringar.
Ändringarna föreslås huvudsakligen träda i kraft den 1 januari 1996 och
tillämpas första gången vid 1997 års taxering.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut.......................... 5
2 Lagtext.............................................. 6
2.1 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)....................................... 6
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:668)
om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare... 15
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325)
om självdeklaration och kontrolluppgifter........ 16
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1852)
om beräkning av statlig inkomstskatt på förvärvs-
inkomster vid 1996-1999 års taxeringar........... 17
3 Ärendet och dess beredning........................... 18
4 Förmåner av fri hälso- och sjukvård, tandvård, före-
tagshälsovård och rehabilitering..................... 20
4.1 Inledning........................................ 20
4.2 Hälso- sjukvård, tandvård samt läkemedel......... 20
4.3 Företagshälsovård................................ 27
4.4 Rehabilitering................................... 29
4.5 Enskild näringsidkare och delägare i handelsbolag 32
5 Personalrabatter..................................... 33
5.1 Sedvanliga rabatter.............................. 33
5.2 Korsvisa rabatter................................ 37
6 Förmån av begränsat värde............................ 39
7 Bostadsförmån........................................ 40
8 Vissa lagtekniska justeringar........................ 41
9 Ekonomiska effekter för den offentliga sektorn....... 42
10 Författningskommentarer.............................. 43
10.1 Kommunalskattelagen (1928:370)43................ 43
10.2 Lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare............................... 47
10.3 Lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter............................... 47
10.4 Lagen (1994:1852) om beräkning av statlig
inkomstskatt på förvärvsinkomster vid 1996-1999
års taxeringar.................................. 47
Bilaga 1 Förteckning över de remissinstanser som yttrat
sig över betänkandet Beskattning av förmåner
(SOU 1994:98).................................. 48
Bilaga 2 Lagrådsremissens lagförslag.................... 49
Bilaga 3 Lagrådets yttrande............................. 62
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 mars
1995.................................................... 64
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
2. lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare,
3. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter,
4. lag om ändring i lagen (1994:1852) om beräkning av statlig inkomstskatt på
förvärvsinkomster vid 1996-1999 års taxeringar.
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
Härigenom föreskrivs i fråga om kommunalskattelagen (1928:370)
dels att 20 §, 32 § 1, 3 b, 3 c och 3 f mom., punkt 1 av anvisningarna till 20
§, punkt 23 av anvisningarna till 23 § samt punkt 3 av övergångsbestämmelserna
till lagen (1994:1855) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) skall ha
följande lydelse,
dels att i anvisningarna till 23 § skall införas en ny punkt, 34, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §1
Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla omkostnader
under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas
från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt) som har
influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.
Avdrag får inte göras för:
den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, så som vad
skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed
jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;
sådana kostnader för
hälsovård, sjukvård
samt företagshälsovård
som anges i
anvisningarna;
kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar eller kottar
till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria enligt
19 §;
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den
skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej
fyllt 16 år;
ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans
förvärvsverksamhet;
svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning på skuld;
ränta enligt 8 kap. 1 § studiestödslagen (1973:349), 52, 52 a och 55 §§
lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 32 § och 49 § 4 mom.
uppbördslagen (1953:272), 5 kap. 12 § lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter, 13 och 14 §§ lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare, 30 § tullagen (1987:1065), 60 §
fordonsskattelagen (1988:327) och 16 kap. 12 och 13 §§ mervärdesskattelagen
(1994:200) samt kvarskatteavgift och dröjsmålsavgift beräknad enligt
uppbördslagen;
avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;
avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10);
avgift enligt 10 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529);
avgift enligt 8 kap. 5 § arbetsmiljölagen (1977:1160);
avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);
skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet
eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare,
när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;
företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;
straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken;
belopp för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75 § uppbördslagen
(1953:272) eller för vilket betalningsskyldighet föreligger på grund av
underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982:1006) om avdrags- och
uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;
avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;
kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering;
överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);
vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg;
avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om
in- eller utförsel av varor;
lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol
eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasområdet;
avgift enligt 18 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar;
kapitalförlust m.m. i vidare mån än som särskilt föreskrivs;
avgift enligt 10 kap. 5 § lagen (1994:1776) om skatt på energi;
ingående skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200) för vilken det finns rätt
till avdrag enligt 8 kap. eller rätt till återbetalning enligt
10 kap. nämnda lag;
avgift enligt 11 kap. 16 § och 13 kap. 6 a § aktiebolagslagen (1975:1385).
(Se vidare anvisningarna.)
[1]Senaste lydelse 1994:1781.
32 §
1 mom.2 Till intäkt av tjänst hänförs
a) avlöning, arvode och kostnadsersättning samt annan förmån i pengar, bostad
eller annat som utgått för tjänsten,
b) pension,
c) sådan livränta som utgått på grund av sjuk-, olycksfalls- eller skade-
försäkring eller annorledes än på grund av försäkring med undantag av livränta
som utgör vederlag vid avyttring av egendom, i den mån det inte är fråga om
livränta som avses i d) och inte heller annat följer av 2 mom.,
d) i fråga om sådan i c) angiven livränta, som utgår till följd av personskada
och på vilken 2 mom. inte är tillämpligt, den del av livräntan som avser
ersättning för förlorad inkomst av skattepliktig natur eller för förlorat
underhåll,
e) ersättning som e) ersättning som
utgått i annan form utgått i annan form
än livränta på grundän livränta på grund
av sjuk- eller av sjuk- eller
olycksfallsförsäkring,olycksfallsförsäkring,
tagen i samband med tagen i samband med
tjänst, dock inte tjänst, dock inte
ersättning, som ersättning, som
avser sjukvårds- avser sjukvårds-
eller eller läkarkostnader
läkarkostnader, för vård som inte är
offentligt
finansierad eller
för vård utomlands,
f) undantagsförmåner, periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk
intäkt som avses i 31 §,
g) engångsbelopp som utgår till följd av personskada och utgör skattepliktig
intäkt enligt punkt 1 av anvisningarna till 19 §,
h) sådan utdelning på och vinst vid avyttring av aktier i fåmansföretag som
enligt 3 § 12 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt skall tas upp som
intäkt av tjänst,
i) sådana förmåner och ersättningar m.m. som anges i punkterna 14 och 15 av
anvisningarna,
j) behållning på pensionssparkonto till den del pensionssparavtalet upphör att
gälla enligt 4 kap. 6 och 14 §§ och 6 kap. 5 § lagen (1993:931) om individuellt
pensionssparande, samt till den del behållningen tas i anspråk på grund av
utmätning, konkurs eller ackord.
Vid avskattning enligt första stycket j avses med pensionssparkontots
behållning marknadsvärdet på kontots tillgångar efter avräkning för den skatt
enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel som är hänförlig
till kontot.
Som intäkt av tjänst räknas jämväl annat belopp än ovan sagts - såsom
vinstandel, återbäring eller vid återköp av försäkring uppburet belopp - vilket
utgått på grund av pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller
[2]Senaste lydelse 1993:938.
olycksfallsförsäkring, som tagits i samband med tjänst.
Har tjänsteinnehavare som löneförmån innehaft fastighet på sådant sätt, att han
enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses som ägare,
skall dock intäkt, vilken tjänsteinnehavaren åtnjutit från fastigheten, räknas
som intäkt av näringsverksamhet eller behandlas enligt reglerna för
privatbostad.
3 b mom.3 Anställds 3 b mom. En
förmån av fri hälso-anställds förmån av
och sjukvård, före- fri hälso- och
tagshälsovård, fria sjukvård, fri
läkemedel eller tandvård och fria
ersättning för läkeme-läkemedel tas inte
delskostnader tas upp som intäkt om
inte upp som intäkt.den avser
Har arbetsgivare - hälso- och sjukvård
utgivit ersättning som inte är
för anställds utgiftoffentligt
för tandvård som finansierad,
avses i 2 kap. 3 § - tandvård som inte
lagen (1962:381) om är offentligt
allmän försäkring, tasfinansierad,
ersättningen dock - hälso- och
upp som intäkt för sjukvård eller tand-
den anställde. Som vård utomlands och
intäkt tas läkemedel vid vård
emellertid inte upp utomlands,
1. sådan ersättning,- företagshälsovård,
om den avser förebyggande
anställd som inte ärbehandling eller
försäkrad enligt rehabilitering,
lagen om allmän - vaccination som
försäkring, betingas av tjänsten
2. kostnad för eller
tandbehandling som - tandbehandling
har bedömts som som har bedömts som
erforderlig med nödvändig med hänsyn
hänsyn till tjänstenstill tjänstens krav
krav för för Försvarsmaktens
försvarsmaktens submarina och fly-
submarina och gande personal och
flygande personal för andra med i hu-
och för andra vudsak likartade
anställda med i arbetsförhållanden.
huvudsak likartade
arbetsförhållanden,
eller
3. ersättning för
tandbehandling, när
behov av denna har
uppkommit och
utförts under
tjänsteförrättning
utomlands.
3 c mom.4 Förmån av 3 c mom. Om en
fria arbetskläder vara eller en
och fri uniform tas tjänst, som en ans-
inte upp som intäkt,tälld erhåller av ar-
om förmånen avser betsgivaren, är av
kläder som är väsentlig betydelse
avpassade för för utförandet av
arbetet och inte hans arbetsup-
lämpligen kan pgifter, skall förmå-
användas privat. nen av varan eller
tjänsten inte tas
upp som intäkt, om
förmånen är av begrän-
sat värde för den
anställde och inte
utan svårighet kan
särskiljas från
nyttan i
anställningen. Inte
3Senaste lydelse 1987:1303.
4Senaste lydelse 1987:1303.
heller tas som
intäkt upp förmån av
fria arbetskläder
och fri uni-
form, om förmånen
avser kläder som är
avpassade för
3 f mom.5 Som arbetet och inte
intäkt tas inte upp lämplien gen kan
sedvanliga rabatter användas privat.
vid inköp av varor 3 f mom. Som
och tjänster som intäkt tas inte upp
ingår i personalrabatt vid
arbetsgivarens inköp av en vara
ordinarie utbud eller en tjänst från
eller i annat arbetsgivaren eller
företags ordinarie något annat företag i
utbud om företaget ärsamma koncern, om
närstående arbets- varan eller tjänsten
givarens företag ochingår i säljarens
varorna eller ordinarie utbud.
tjänsterna har ett Vad som sagts nu
nära samband med gäller dock inte om
arbetsgivarens rabatten är en
verksamhet. Vad som direkt ersättning för
sagts nu gäller dockutfört arbete, om
inte om rabatten är den överstiger den
en direkt ersättningstörsta rabatt som
för utfört arbete en konsument kan
eller utgår på sätt erhålla på affärs-
som anges i 32 § 3 emässiga grunder
mom. andra stycket eller om den
2-4. Även om det uppenbart överstiger
inte följer av 3 d personalrabatt som
mom. tas som intäkt är sedvanlig i
inte upp sådan branschen. Inte
rabatt eller heller får rabatten
liknande förmån som utgå på sätt som anges
transportföretag i 32 § 3 e mom.
enligt internatio- andra stycket 2-4.
nellt vedertagen Även om det inte
praxis utger för följer av 3 d mom.
visad kundtrohet tas som intäkt inte
vid utrikes flyg- upp sådan rabatt
resor och som eller liknande förmån
slutligt tillfaller som transportföretag
en arbetstagare enligt internatio-
eller nellt vedertagen
uppdragstagare på praxis utger för
grund av hans visad kundtrohet
egenskap av resenär.vid utrikes flygre-
sor och som
slutligt tillfaller
en arbetstagare
eller
uppdragstagare på
grund av hans
egenskap av resenär.
Anvisningar
till 20 §
1.6 Till skattskyldigs levnadskostnader, för vilka avdrag enligt denna paragraf
ej medges, räknas bland annat premier för egna personliga försäkringar och
avgifter till kassor, föreningar och andra sammanslutningar, i vilka den
skattskyldige är medlem. Avdrag får dock göras för sådana premier och avgifter i
den omfattning som anges i 33 §, 46 § 2 mom., punkterna 21 och 23 av
anvisningarna till 23 § och punkt 6 av anvisningarna till 33 §. Avdrag får även
göras för inbetalning på pensionssparkonto i den omfattning som anges i 46 § 2
mom. och punkt 21 av anvisningarna till 23 §.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte avgifter till arbetsgivar-
5Senaste lydelse 1993:1515.
6Senaste lydelse 1993:938.
organisationer. Beträffande sådana avgifter gäller att avdrag medges till
den del avgifterna avser medel för konfliktändamål. Bedömningen av vad
avgifterna avser får grundas på uppgifter i organisationens budget om inte
särskilda skäl talar mot det. Vid bedömningen skall dock avgifterna alltid i
första hand avräknas mot kostnaderna för den övriga organisationsverksamheten.
Utgifter för representation och liknande ändamål är att hänföra till
omkostnader i förvärvskälla endast om de har omedelbart samband med
verksamheten, såsom då fråga uteslutande är om att inleda eller bibehålla
affärsförbindelser och liknande eller då utgifterna avser jubileum för
företaget, invigning av mera betydande anläggning för verksamheten,
stapelavlöpning eller jämförliga händelser eller då utgifterna är att hänföra
till personalvård. Avdrag medges i det enskilda fallet inte med större belopp än
som kan anses skäligt och inte i något fall för utgifter för spritdrycker och
vin. Avdrag för måltidsutgifter medges normalt inte med större belopp än som
motsvarar skäliga utgifter för lunch.
Till kostnader för
hälsovård, sjukvård
samt
företagshälsovård, för
vilka avdrag inte
medges enligt denna
paragraf, räknas
kostnader för hälso-
och sjukvård för
vilken ersättning
inte utges enligt
lagen (1962:381) om
allmän försäkring i
den mån kostnaderna
inte avser
antingen sjuk- och
tandvårdskostnader
som uppkommer vid
insjuknande i
samband med
tjänsteförrättning
utomlands eller
sjuk- och
tandvårdskostnader
för anställd som inte
är försäkrad enligt
lagen om allmän
försäkring,
kostnader för
företagshälsovård som
inte uppfyller
villkoren i 3 § 1-7
den upphävda
förordningen
(1985:326) om
bidrag till
företagshälsovård samt
kostnader för sådan
verksamhet som
avser
rehabilitering
eller liknande och
som inte bedrivs
efter grunder som
fastställs i kollek-
tivavtal mellan
arbetsmarknadens
huvudorganisationer.
till 23 §
23.7 Avdrag får göras för fastighetsskatt och särskild löneskatt på
pensionskostnader och speciella för näringsverksamheten utgående skatter
7Senaste lydelse 1994:201.
och avgifter till det allmänna. Däremot får svenska allmänna skatter inte dras
av (se 20 §). Avdrag får dock göras för mervärdesskatt som har återförts enligt
9 kap. 5 eller 6 § mervärdesskattelagen (1994:200) och inbetalats till staten.
Premie för grupplivförsäkring, som tecknats av fysisk person i hans egenskap av
utövare av viss näringsverksamhet, utgör avdragsgill omkostnad i
näringsverksamheten. Om den ersättning, som kan komma att utfalla på grund av
försäkringen, utgår efter väsentligt förmånligare grunder än vad som gäller
enligt grupplivförsäkring för befattningshavare i statens tjänst, skall dock
endast den del av premien som kan anses motsvara förmåner enligt
grupplivförsäkring för nämnda befattningshavare räknas som omkostnad i
näringsverksamheten. Premie för reseskyddsförsäkring avseende resa i
verksamheten utgör avdragsgill omkostnad i näringsverksamheten.
Avdrag medges för
kostnader för egen
hälsovård i den mån
förmån av fri sådan
vård för anställd är
skattefri enligt
32 § 3 b mom. första
stycket.
Bestämmelserna i punkt 6 av anvisningarna till 33 § om avdrag för avgift till
erkänd arbetslöshetskassa gäller också beträffande inkomst av näringsverksamhet.
Bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna till 33 § om avdrag för kostnader för
resor till och från arbetsplatsen och i 33 § 2 mom. om begränsning i rätten till
avdrag för sådana kostnader gäller också beträffande inkomst av
näringsverksamhet. Om den skattskyldige har kostnader för sådana resor både i
inkomstslaget tjänst och i inkomstslaget näringsverksamhet skall begränsningen
avse de sammanlagda kostnaderna och i första hand medföra en minskning av
avdraget i inkomstslaget tjänst.
34. Avdrag får inte
göras för kostnader
för hälso- och
sjukvård eller
tandvård som inte är
offentligt
finansierad utom när
kostnaderna avser
en anställd eller en
enskild
näringsidkare eller
en delägare i
handelsbolag som
inte omfattas av
den offentligt
finansierade vården
enligt lagen
(1962:381) om allmän
försäkring eller
annan författning.
I fråga om kostnader
för hälso- och
sjukvård, tandvård
och läkemedel
utomlands får avdrag
göras under
förutsättning att
kostnaderna
uppkommit vid
insjuknande i sam-
band med tjänstgöring
utomlands.
Avdrag får göras för
kostnader för
företagshälsovård, för
vaccinationer som
betingas av verk-
samheten och för
sådan nödvändig
tandbehandling som
avses i 32 § 3 b
mom.
Avdrag får vidare
göras för kostnader
för
arbetslivsinriktade
rehabiliteringsåtgärder,
om arbetsgivaren
skall svara för dem
enligt 22 kap.
lagen om allmän
försäkring eller om
den skattskyldige
kan visa att
rehabiliteringen
syftar till att den
anställde skall
kunna fortsätta att
förvärvsarbeta.
Avdrag för sådana
kostnader får också
göras i en enskild
näringsverksamhet
eller i ett
handelsbolag om den
skattskyldige kan
visa att
rehabiliteringen
syftar till att han
skall kunna
fortsätta sitt
förvärvsarbete.
Avdrag får även göras
för kostnader för
förebyggande be-
handling, om den
skattskyldige kan
visa att be-
handlingen har ett
sådant syfte.
3.8 Äldre 3. Äldre
föreskrifter i 33 §föreskrifter i 33 §
2 mom. gäller vid 2 mom. gäller vid
beräkning av beräkning av
skattskyldigs rätt skattskyldigs rätt
till avdrag för till avdrag för
kostnader för resor kostnader för resor
till och från till och från
arbetet beträffande arbetet beträffande
inkomst av inkomst av
näringsverksamhet i näringsverksamhet i
vilken ingår vilken ingår
förvärvskälla för förvärvskälla för
vilken beskatt- vilken beskatt-
ningsåret har börjatningsåret har börjat
före den 3 november före den 3 november
1994. 1994. Äldre
föreskrifter i 33 § 2
mom. gäller även i
fråga om
barnomsorgskostnader
som avser tid före
den 1 januari 1995.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 och tillämpas första gången vid
1997 års taxering. Den nya bestämmelsen i punkt 3 av övergångsbestämmelserna
till lagen (1994:1855) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) tillämpas
dock redan vid 1996 års taxering.
2. Äldre bestämmelser tillämpas beträffande utgifter för hälso- och sjukvård,
tandvård, läkemedel, företagshälsovård och rehabilitering vilka hänför sig till
tid före ikraftträdandet.
8Senaste lydelse 1994:1855.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §2
Skattepliktiga förmåner skall tas upp till ett värde som bestäms i enlighet med
8 § första-fjärde styckena uppbördslagen (1953:272).
Om det föreligger Om det föreligger
fall som avses i fall som avses i
punkt 4 andra punkt 4 andra
stycket av anvis- stycket av anvis-
ningarna till 42 § ningarna till 42 §
kommunalskattelagen kommunalskattelagen
(1928:370), eller (1928:370), eller
sådant fall att den sådant fall att den
skattskyldige skattskyldige
skulle kunna få skulle kunna få
förmånsvärdet bestämtförmånsvärdet bestämt
med stöd av punkt 2 med stöd av punkt 2
andra stycket andra andra stycket andra
meningen av samma meningen av samma
anvisningar, får anvisningar, får
skattemyndigheten påskattemyndigheten på
framställning av framställning av
arbetsgivaren arbetsgivaren
bestämma värdet av bestämma värdet av
förmånen med hänsyn förmånen med hänsyn
härtill. Motsvarandehärtill. Motsvarande
gäller om bostadsför-gäller om
månsvärde som bestämsbostadsförmånsvärde
enligt 8 § tredje som bestäms enligt 8 §
stycket uppbörds- tredje stycket
lagen avviker med uppbördslagen
mer än 10 procent avviker med mer än
från det värde som 10 procent från det
följer av 42 § förstavärde som följer av
stycket kom- 42 § första stycket
munalskattelagen. och punkt 3 andra
Arbetsgivaren skall stycket av
underrätta anvisningarna till
arbetstagare som 32 § kommunalskat-
berörs av skat- telagen. Arbets-
temyndighetens givaren skall
beslut. underrätta arbets-
tagare som berörs av
skattemyndighetens
beslut.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 och tillämpas på förmåner som utges
efter ikraftträdandet.
1Lagen omtryckt 1991:98.
2Senaste lydelse 1993:1518.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7 § lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
7 §1
Värdet av förmåner Värdet av förmåner
som utgått i annat änsom utgått i annat än
pengar skall pengar skall
beräknas i enlighet beräknas i enlighet
med bestämmelserna imed bestämmelserna i
kommunalskattelagen kommunalskattelagen
(1928:370). Vid (1928:370). Vid
beräkning av värdet beräkning av värdet
av bilförmån och av bilförmån och
kostförmån skall dockkostförmån skall dock
bestämmelserna i bestämmelserna i
punkt 2 andra punkt 2 andra
stycket andra stycket andra
meningen och meningen och
punkt 4 andra punkt 4 andra
stycket av anvis- stycket av anvis-
ningarna till 42 § ningarna till 42 §
nämnda lag tillämpasnämnda lag tillämpas
endast i enlighet endast i enlighet
med beslut av med beslut av
skattemyndigheten skattemyndigheten
med stöd av 5 § andramed stöd av 5 § andra
stycket lagen stycket lagen
(1984:668) om (1984:668) om
uppbörd av social- uppbörd av social-
avgifter från avgifter från
arbetsgivare. Värdetarbetsgivare. Värdet
av annan av annan
bostadsförmån här i bostadsförmån här i
riket än förmån av riket än förmån av
semesterbostad semesterbostad
skall beräknas i skall beräknas i
enlighet med be- enlighet med be-
stämmelserna i 8 § stämmelserna i 8 §
tredje stycket tredje och sjätte
uppbördslagen styckena
(1953:272). uppbördslagen
(1953:272).
Om värdet av en förmån justerats enligt 5 § andra stycket lagen om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare skall anges att justering skett.
Det sammanlagda värdet av förmånerna skall anges särskilt för sig.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 och tillämpas första gången vid
1997 års taxering.
1Senaste lydelse 1993:1517.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1852) om beräkning av statlig
inkomstskatt på förvärvsinkomster vid 1996-1999 års taxeringar
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1994:1852) om beräkning av statlig
inkomstskatt på förvärvsinkomster vid 1996-1999 års taxeringar skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
För fysiska personer beräknas statlig inkomstskatt på förvärvsinkomst enligt
följande.
Skatt på Skatt på
förvärvsinkomst utgörförvärvsinkomst utgör
100 kronor samt 25 100 kronor samt 25
procent av den del procent av den del
av den av den
beskattningsbara beskattningsbara
förvärvsinkomsten somförvärvsinkomsten som
överstiger en överstiger en
skiktgräns som vid skiktgräns som vid
1996 års taxering 1996 års taxering
uppgår till 203 900 uppgår till 203 900
kronor. Vid följandekronor. Vid följande
taxeringar uppgår taxeringar uppgår
skiktgränsen till skiktgränsen till
skiktgränsen för skiktgränsen för
föregående taxeringsårföregående taxeringsår
multiplicerad med multiplicerad med
det jämförelsetal, ett tal, uttryckt i
uttryckt i procent, procent, som anger
som enligt 1 kap. 6 §förhållandet mellan
andra stycket lagen det jämförelsetal som
(1962:381) om allmänenligt 1 kap. 6 §
försäkring ligger andra stycket lagen
till grund för (1962:381) om allmän
bestämmande av försäkring ligger
basbeloppet för årettill grund för
före taxeringsåret bestämmande av
med tillägg av 1,2 basbeloppet för året
procentenheter. före taxeringsåret
Skiktgränsen fast- och det jämförelsetal
ställs av regeringensom enligt nämnda
före utgången av lagrum ligger till
andra året före taxe-grund för bestämmande
ringsåret och av basbeloppet för
avrundas nedåt till andra året före
helt hundratal taxeringsåret, med
kronor. tillägg av 1,2
procentenheter.
Skiktgränsen
fastställs av rege-
ringen före utgången
av andra året före
taxeringsåret och
avrundas nedåt till
helt hundratal
kronor.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 och tillämpas första gången vid 1997
års taxering.
3 Ärendet och dess beredning
Ett särskilt område i inkomstslaget tjänst är förmåner som utgår i annat än
pengar, s.k. naturaförmåner. Skattereglerna rörande naturaförmåner har setts
över i flera olika sammanhang genom åren i syfte att åstadkomma en neutral
beskattning mellan kontantlön och andra förmåner. De senaste översynerna har
gjorts av Utredningen om reformerad inkomstbeskattning (RINK) vars betänkande
Reformerad inkomstbeskattning (SOU 1989:33) låg till grund för 1990 års
skattereform, därefter av Utredningen om tjänsteinkomstbeskattning (SOU 1992:57
och 1993:44) och nu senast av Utredningen om beskattning av förmåner (SOU
1994:98).
Två typer av förmåner som varit föremål för översyn av samtliga nu nämnda
utredningar är personalrabatter och reseförmåner.
En viss översyn av reglerna om personalrabatter gjordes i samband med
skattereformen. Därefter har ett par begränsade justeringar gjorts, delvis i
liberaliserande riktning. Trots dessa ändringar har det visat sig att reglerna
ger upphov till vissa tillämpningsproblem.
Beträffande reseförmåner gjordes fram till skattereformen i lagtexten ett
uttryckligt undantag från skatteplikt för en skattskyldigs fria resor på grund
av anställning eller särskilt uppdrag under förutsättning att resorna inte var
att anse som ersättning för kontant lön. Undantagsbestämmelsen kom i praxis att
omfatta anställda inom rese- och trafikbranschen. Skattefriheten slopades i
samband med skattereformen. Hitintills har Riksskatteverket (RSV) godtagit att
vissa schabloner tillämpas vid värderingen av reseförmåner, i avvaktan på att
branschen utvecklar ett system för kontroll av varje enskilds resande. I prop.
1993/94:90 föreslog den dåvarande regeringen dels skattefrihet för en valfri
resa per år och anställd, dels en schablonvärderingsregel vid bestämmandet av
underlag för beräkning av preliminär skatt och arbetsgivaravgifter. I
propositionen förutskickades också att en särskild utredare skulle tillkallas
för att se över reglerna på nytt. Skatteutskottet (bet. 1993/94:SkU10)
hemställde dock att riksdagen skulle avslå propositionen när det gällde
schablonvärderingen och den skattefria resan samt uttalade att en ny lagstift-
ning borde utformas i enlighet med nuvarande provisorium. Riksdagen beslutade i
enlighet med utskottets hemställan (rskr. 1993/94:104).
Skattereformen medförde inte några förändringar av förmånsbeskattningsreglerna
för hälso- och sjukvårdsförmåner och reglerna har inte heller ändrats därefter.
Förmånerna undantas till stora delar från beskattning. Arbetsgivaren har å andra
sidan endast i begränsad utsträckning rätt till avdrag för sjuk- och
hälsovårdskostnader. Begränsningarna i avdragsrätten är ett undantag från
huvudregeln att avdrag skall medges för samtliga driftkostnader i
näringsverksamheten och innebär ett avsteg från de grundläggande principerna för
inkomstbeskattningen. Sedan år 1992 har arbetsgivarnas skyldighet ökat när det
gäller det förebyggande arbetsmiljöarbetet samtidigt som arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsansvar har införts.
På grund av de förändringar som redovisats ovan inom hälso- och
sjukvårdsområdet och tillämpningsproblemen avseende personalrabatter samt mot
bakgrund av uttalandena rörande reseförmåner i nyss nämnda proposition och
utskottsbetänkande, tillkallade regeringen i januari 1994 en särskild utredare
med uppgift att se över reglerna om beskattning på de aktuella områdena.
De förmåner som enligt direktiven (dir. 1994:5) skulle ses över var hälso- och
sjukvårdsförmåner, personalrabatter, reseförmåner och förmåner av begränsat
värde i de fall förmånen har en inte oväsentlig betydelse för förmånstagarens
yrkesutövning.
Utredningen om beskattning av förmåner (Fi 1994:01) redovisade i juni 1994
sitt betänkande Beskattning av förmåner (SOU 1994:98).
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns
i bilaga 1.
I det följande behandlas de frågor som tas upp i betänkandet med undandtag för
reseförmåner. I den lagrådsremiss som regeringen beslutade den 2 mars 1995
ingick ett förslag om beskattning av reseförmåner. Mot bakgrund bl.a. av kritik
som riktats mot detta förslag anser regeringen emellertid att frågan bör beredas
ytterligare. Regeringen avser att senare återkomma med förslag i denna del.
I detta ärende tas också upp förslag om en regeljustering när det gäller
jämkning av bostadsförmånsvärdet vid bestämmandet av underlaget för sociala
avgifter samt ytterligare ett par justeringar av lagteknisk karaktär. Många
remissinstanser har i samband med yttrandet över betänkandet efterlyst en
översyn av beskattningsreglerna rörande utbildningar. Regeringen vill därför
upplysa att den nyligen har beslutat att tillkalla en särskild utredare som
bl.a. skall se över beskattningsreglerna rörande av arbetsgivaren helt eller
delvis bekostad utbildning.
Lagrådet
Regeringen beslutade, som nämnts, den 2 mars 1995 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 2. Lagrådets yttrande finns i bilaga 3.
Lagrådet har föreslagit en viss justering i utformningen av 32 § 3 f mom. KL.
Regeringen har följt det förslag lagrådet lämnat. Vissa förändringar av i
huvudsak redaktionell art har också gjorts.
Förslagen till ändringar i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:1855) om
ändring i kommunalskattelagen och i 2 § lagen (1994:1852) beräkning av statlig
inkomstskatt på förvärvsinkomster vid 1996-1999 års taxeringar har inte
granskats av Lagrådet. Dessa förslag är enligt regeringens mening av sådan
beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
4 Förmåner av fri hälso- och sjukvård, tandvård, företagshälsovård och
rehabilitering
4.1 Inledning
I betänkandet Beskattning av förmåner (SOU 1994:98) redovisas gällande regler
för beskattning av förmåner och avdrag på sjukvårdsområdet (hälso- och sjukvård,
läkemedelskostnader, tandvård, företagshälsovård och rehabilitering) samt den
historiska bakgrunden till nuvarande bestämmelser. Även den bakomliggande
lagstiftningen på hälso- och sjukvårdsområdet och arbetsmiljöområdet tas upp.
För denna bakgrund hänvisas till betänkandet.
När det gäller hälso- och sjukvård samt tandvård görs en distinktion mellan
offentligt och icke offentligt finansierad vård. Den offentligt finansierade
vården bekostas av det allmänna genom bl.a. den allmänna försäkringen och andra
offentliga finansieringssystem. Den icke offentligt finansierade vården ligger
alltså utanför det offentliga finansieringssystemet och bekostas ofta genom
privata sjukvårdsförsäkringar.
4.2 Hälso- och sjukvård, tandvård samt läkemedel
Regeringens förslag: En arbetsgivare får göra av-
drag för kostnader för anställdas offentligt
finansierade hälso- och sjukvård samt offentligt
finansierade tandvård.
För icke offentligt finansierad hälso- och sjuk-
vård samt tandvård får avdrag göras endast om
kostnaderna avser en anställd som inte omfattas av
den offentligt finansierade vården. I fråga om
kostnader för hälso- och sjukvård, tandvård och
läkemedel utomlands får avdrag göras endast när
kostnaderna uppkommer vid insjuknande i samband
med tjänstgöring utomlands.
En arbetsgivare får vidare göra avdrag för an-
ställdas läkemedelskostnader samt för vaccinatio-
ner som betingas av verksamheten.
När en arbetsgivare ersätter en anställd för
dennes utgifter för offentligt finansierad hälso-
och sjukvård samt tandvård skall ersättningen tas
upp som intäkt. Icke offentligt finansierad hälso-
och sjukvård samt icke offentligt finansierad
tandvård skall däremot inte tas upp som intäkt.
Inte heller beskattas förmån av fri hälso- och
sjukvård samt tandvård utomlands eller fria läke-
medel i samband med vård utomlands. Vidare undan-
tas från beskattning fria vaccinationer som be-
tingas av tjänsten.
Vad som sägs om avdrag för icke offentligt finan-
sierad vård och om förmån av fri sådan vård gäller
också i fråga om privata sjukvårdsförsäkringar.
Utredningens förslag: Inga avdragsbegränsningar för arbetsgivarna. Flertalet
förmåner beskattas hos den anställde. Förmånen av fri icke offentligt
finansierad hälso- och sjukvård samt tandvård värderas till den patientavgift
som hade tagits ut för motsvarande behandling inom den offentligt finansierade
vården. Följande förutsättningar skall vara uppfyllda för att värderingen av
förmånen av icke offentligt finansierad vård skall ske enligt
patientavgiftsmodellen. Den anställde skall ha haft rätt till behandlingen inom
den offentligt finansierade vården. Den anställde skall ha varit verksam hos
arbetsgivaren i icke oväsentlig omfattning. När det gäller privata
sjukvårdsförsäkringar beskattas den anställde för förmånen av den fria
försäkringen först när den tas i anspråk och då till ett belopp motsvarande
patientavgiften vid vårdtillfällena. För att arbetsgivarna skall kunna fullgöra
sin skyldighet att innehålla preliminärskatt m.m. när försäkringar tas i anspråk
föreslås en uppgiftsskyldighet för försäkringsbolagen.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har i princip tillstyrkt
utredningens förslag. SACO, TCO och Arbetsgivaralliansen anser dock att förmånen
av fri hälso- och sjukvård inte skall beskattas. RSV, Länsrätten i Göteborgs och
Bohus län, Socialstyrelsen och Landstingsförbundet anser att förmånen av icke
offentligt finansierad vård bör värderas högre än motsvarande patientavgift inom
den offentliga vården. Några remissinstanser, bl.a. RSV och Länsrätten i
Göteborgs och Bohus län, befarar tillämpningssvårigheter när det gäller att
utreda om den anställde hade haft rätt till motsvarande offentligt finansierade
vård, särskilt när det gäller vård i utlandet. Socialstyrelsen anser att
arbetsgivarens avdragsrätt bör begränsas till sådana åtgärder som normalt
finansieras med offentliga medel. Socialstyrelsen ifrågasätter vidare en
begränsad ökad avdragsrätt eftersom en sådan ordning skulle strida mot hälso-
och sjukvårdslagens principer att fördela vårdens resurser på lika villkor.
Landstingsförbundet avstyrker förslaget om full avdragsrätt med hänsyn till
risken för en segregerad vård. Landstingsförbundet pekar också på att ett
finansieringssystem vid sidan av det traditionella försvårar planeringen av det
totala vårdutbudet. Socialstyrelsen föreslår att förmånen av en fri
sjukvårdsförsäkring beskattas. Några remissinstanser, bl.a. Köpmannaförbundet,
är kritiska till det administrativa merarbete som försäkringsbolagens uppgifts-
skyldighet medför. RSV påpekar att uppgiftsskyldigheten inte kan gälla utländska
försäkringsbolag. Landstingsförbundet har hänvisat till kanadensisk lagstiftning
med förbud mot privata sjukvårdsförsäkringar eftersom dessa försäkringar medfört
stora olägenheter för sådana hälso- och sjukvårdstjänster som omfattas av den
solidariskt finansierade vården.
Skälen för regeringens förslag: Nuvarande skatteregler på hälso- och
sjukvårdsområdet innebär avdragsbegränsningar för arbetsgivarna. För vård
utanför lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) medges avdrag enbart när den
anställde blivit sjuk under tjänstgöring utomlands eller för anställda som inte
är försäkrade enligt nämnda lag (punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunal-
skattelagen (1928:370, KL). För den anställde är förmånen skattefri (32 §
3 b mom. KL). Endast förmån av fri tandvård enligt AFL förmånsbeskattas med
vissa undantag. Undantagen gäller tandbehandling som är erforderlig med hänsyn
till tjänstens krav för försvarsmaktens submarina och flygande personal och för
andra anställda med i huvudsak likartade arbetsförhållanden. Vidare undantas
anställda som inte är försäkrade samt behandling under tjänsteförrättning
utomlands.
Av beskrivningen framgår att reglerna på detta område skiljer sig från
skattelagstiftningens principiella uppbyggnad där avdrag medges i
näringsverksamheten för driftkostnader medan förmåner i pengar "eller annat som
utgått för tjänsten" skall tas upp som intäkt av tjänst och värderas till
marknadsvärdet.
Utgångspunkten bör vara att även förmåner inom sjukvårdsområdet inordnas under
de generella skattereglerna. Det är också utifrån detta synsätt som utredningen
lagt fram sina förslag.
Några remissinstanser har emellertid invänt att hälso- och sjukvårdsförmåner
hör till det slag av förmåner som bl.a. av sociala skäl inte lämpar sig för
beskattning. Liknande uppfattningar har aktualiserats i tidigare sammanhang.
Regeringen delar dock utredningens uppfattning att det inte finns några
principiella hinder mot att beskatta de nu aktuella förmånerna.
I den typiska situationen är det dessutom inte den fria vården som beskattas
utan ersättningen från arbetsgivaren till den anställde för dennes kontanta
utlägg (patientavgifter, läkemedelskostnader, etc.). När levnadskostnader
ersätts av arbetsgivaren bör som regel denna förmån beskattas. Bl.a. de
speciella värderingsproblem som föreligger beträffande sjukvårdsförmåner
nödvändiggör dock betydande avsteg från den nämnda utgångspunkten.
Offentligt finansierad vård samt läkemedelskostnader
När det gäller offentligt finansierad hälso- och sjukvård, offentligt
finansierad tandvård och läkemedelskostnader inordnas förmånerna i
skattesystemet utan några särskilda svårigheter. Arbetsgivaren medges avdrag för
de patient- eller vårdavgifter som han kontant ersätter den anställde för. Den
anställde beskattas för en förmån som motsvarar arbetsgivarens kostnad, dvs.
patientavgifterna m.m. Förmånen uppkommer när arbetsgivaren ersätter den
anställde för utgiften. Arbetsgivaren betalar vidare arbetsgivaravgifter på
ersättningarna enligt vanliga regler. Motsvarande gäller för
läkemedelskostnader.
Kostnader för offentligt finansierad vård samt för läkemedelskostnader bör i
överensstämmelse med utredningens förslag även i fortsättningen vara
avdragsgilla för en arbetsgivare.
Förmånen av fri offentligt finansierad tandvård förmånsbeskattas redan enligt
nuvarande bestämmelser. Utredningens förslag om förmånsbeskattningen av fri
offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt fria läkemedel är i linje med
1990 års skattereform. Förmånerna utgörs av bl.a. de patientavgifter som
arbetsgivaren ersätter den anställde för. Patientavgifterna är närmast att anse
som en självrisk och några högre förmånsvärden kan inte bli aktuella med hänsyn
till högkostnadsskyddet, som även innefattar läkemedelskostnader. Enligt vår
uppfattning finns det därför starka skäl för att ändra nuvarande undantag från
förmånsbeskattning och beskatta förmånen av fri offentligt finansierad vård samt
läkemedelskostnader.
Icke offentligt finansierad vård
Den icke offentligt finansierade vården är av begränsad omfattning eftersom
flertalet privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster omfattas av det
offentliga finansieringssystemet.
Stora svårigheter uppkommer om den icke offentligt finansierade vården skall
inordnas i den beskrivna skattemässiga mallen. Det gäller särskilt hur förmånen
skall värderas, vilket, som framgår av utredningen, varit ett svårbemästrat
problem även i tidigare lagstiftningssammanhang. Utredningen har här föreslagit
en värderingsgrund enligt patientavgiftsmodellen. En sådan grund har den
fördelen att värderingen sker enligt en administrativt lättillämpad schablon och
att beskattningen knappast kan uppfattas som för hög. Å andra sidan kan
patientavgiftsmodellen leda till en undervärdering av förmånerna. Det gäller
särskilt i sådana fall när det finns köer inom den offentliga vården eller om
behandlingarna är ransonerade och ges enbart till de mest behövande.
De begränsningsregler som är knutna till utredningens patientavgiftsmodell kan
vara svåra att tillämpa, särskilt i utlandsfallen. Utredningen har föreslagit
att patientavgiftsmodellen inte skall tillämpas om den anställde inte är verksam
hos arbetsgivaren i tillräcklig omfattning. Det är emellertid inte säkert att en
värdering till marknadsvärdet kan motiveras enbart på den grunden att
arbetstagaren inte arbetat i tillräcklig omfattning hos arbetsgivaren. För den
anställde borde förmånen objektivt sett vara av samma värde oavsett
anställningens omfattning.
Skatteregler på sjukvårdsområdet påverkar indirekt hälso- och
sjukvårdssystemet. Som några remissinstanser uttryckt kan de föreslagna
skattereglerna med obegränsad avdragsrätt och låg förmånsbeskattning motverka de
mål som samhället ställt upp för hälso- och sjukvårdspolitiken. Det måste därför
finnas tungt vägande skäl för att ändra skattereglerna i fråga om den icke
offentligt finansierade vården. Som nämnts berör denna vård enbart ett fåtal och
vad som framgår av utredningen och remissyttrandena synes nuvarande skatteregler
inte vara något stort problem för näringslivet. Till det kommer svårigheterna
att värdera förmånerna.
Regeringen föreslår mot denna bakgrund att det principiella avdragsförbudet
behålls för arbetsgivarens kostnad för anställds vård inom den icke offentligt
finansierade hälso- och sjukvården. Å andra sidan skall liksom i dag inte någon
förmånsbeskattning ske hos den anställde.
Några undantag från avdragsförbudet bör ändå komma i fråga. Avdragsrätt för
kostnader för icke offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt för icke
offentligt finansierad tandvård bör finnas när den anställde insjuknar under
tjänstgöring utomlands. Vi återkommer till denna fråga. Vidare bör avdragsrätten
gälla för anställda som inte omfattas av den offentligt finansierade vården. Det
är fråga om personer som inte är bosatta i Sverige och andra som inte har rätt
till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom och modersskap enligt vad som följer av
förordning (EEG) nr 1402/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när
anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen.
Dessa avdragsmöjligheter finns emellertid redan i dag (punkt 1 av anvisningarna
till 20 § KL).
Undantagen från avdragsförbudet torde vara tillämpliga i liten utsträckning. I
de fall avdragsrätt finns för arbetsgivaren aktualiseras frågan om
förmånsbeskattning hos den anställde med de värderingssvårigheter som uppkommer
för förmåner av detta slag. Med hänsyn till att de nu beskrivna
avdragssituationerna för icke offentligt finansierad vård gäller i rena
undantagssituationer och med beaktande av värderingssvårigheterna av förmånen
samt inte minst av förenklingsskäl föreslås att förmånen av icke offentligt
finansierad hälso- och sjukvård samt tandvård även fortsättningsvis undantas
från förmånsbeskattning.
De föreslagna reglerna om den icke offentligt finansierade vården bör gälla
också i fråga om privata sjukvårdsförsäkringar som finansierar sådan vård.
Avdrag får alltså inte göras för sådana försäkringar. Å andra sidan beskattas
inte den anställde för förmånen av försäkringen.
En invändning mot de av regeringen föreslagna reglerna kan vara att det för
både företaget och dess ägare och den anställde är skattemässigt fördelaktigt
med avdragsbegränsningar och ingen förmånsbeskattning av icke offentligt
finansierad vård. Ett exempel illustrerar. Enligt gällande regler reducerar ett
icke avdragsgillt belopp på 100 i bolaget underlaget för skatt hos företagets
ägare på ett sådant sätt att skatten sjunker med ca 20 (hänsyn har tagits till
att vissa ägare inte betalar skatt). En avdragsrätt för samma 100 medför ett
bortfall av bolagsskatt med ca 25 och ett bortfall av ägarskatter på ca 15.
Följaktligen sjunker totala kapitalskatten på grund av avdragsreglerna med 20
(25+15-20). Dock leder skatteplikten hos mottagaren av förmånen till ökade
skatter med 52 (skattedelen av socialavgifter och inkomstskatt på
förvärvsinkomster). Den totala skatten stiger alltså med 32 (52-20). Exemplet
visar att i en situation utan avdragsbegränsningar men med förmånsbeskattning
skulle alltså beskattningen bli högre. Ett sådant resonemang förutsätter
emellertid att förmånsvärdet bestäms till väsentligt högre nivåer än motsvarande
patientavgiften. Utredningen har övertygande visat att en högre värdering är
osäker och leder till en slumpmässig beskattning. Det skattemässiga utfallet med
avdragsbegränsningar och ingen förmånsbeskattning kan därför anses som rimligt.
Vård utomlands
En fråga gäller förmånsbeskattning av vård utomlands och arbetsgivarens
avdragsrätt för vårdkostnader utomlands. De föreslagna skattereglerna för vård i
Sverige tar sin utgångspunkt i om vården är offentligt finansierad eller inte.
En sådan distinktion är knappast praktiskt möjlig för vård utomlands.
Begreppet offentligt finansierad vård tar visserligen sikte på den svenska
offentligt finansierade vården enligt AFL eller annan författning. Genom bl.a.
överenskommelser med andra länder har i Sverige bosatta emellertid rätt till
vård utomlands. Enligt förordningen (1994:2053) om vissa ersättningar i
internationella förhållanden till landsting och kommuner från sjukförsäkringen
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring svarar sjukförsäkringen för
kostnader för vård i annat land som Sverige skall ersätta (3 §). När den svenska
sjukförsäkringen ersätter vård utomlands ligger det nära till hands att tala om
offentligt finansierad vård. I vissa fall ersätter sjukförsäkringen inte
vårdkostnader utomlands utan vårdkostnaderna "ersätts" genom kvittning länderna
emellan. Hur länderna sig emellan löser ersättningsfrågan bör inte styra
skattereglerna.
Av förenklingsskäl bör därför förmånen av fri hälso- och sjukvård samt tandvård
utomlands och fria läkemedel utomlands undantas från beskattning, oberoende av
om vården kan anses offentligt finansierad eller inte.
Arbetsgivarens avdragsrätt bör å andra sidan inskränkas. I annat fall öppnas en
möjlighet för avdragsgilla behandlingar utomlands; det gäller vårdkostnader som
inte är avdragsgilla om de hade uppkommit i Sverige. Avdrag bör därför få göras
enbart när kostnader för hälso- och sjukvård, tandvård och läkemedel uppkommer
vid insjuknande i samband med tjänstgöring utomlands. Om arbetsgivaren ersätter
den anställde för vård under den anställdes utlandssemester får avdrag alltså
inte göras.
De föreslagna bestämmelserna i utlandsfallen innebär inte någon ändring av
gällande bestämmelser om förmånsbeskattning eftersom sjukvårdsförmåner generellt
är undantagna från förmånsbeskattning. Visserligen innebär nuvarande ordning att
förmånen av fria patientavgifter för tandvård skall beskattas men det torde vara
sällsynt att tandvård "som avses i 2 kap. 3 §" AFL sker utomlands (32 § 3 b mom.
KL). Under alla förhållanden undantas tandbehandling under tjänsteförrättning
utomlands (32 § 3 b mom. KL). När det gäller avdragsrätten överensstämmer
förslaget med nuvarande bestämmelser eftersom avdrag får göras för vårdkostnader
under tjänsteförrättning utomlands. Övriga vårdkostnader får inte dras av såvida
vården utomlands inte ersätts genom AFL. I den mån vård utomlands ersätts enligt
AFL och vården inte sker under tjänstgöring utomlands innebär förslaget alltså
en skärpning.
Eftersom avdrag får göras för kostnader för vård i samband med insjuknande
under tjänstgöring utomlands bör avdrag också få göras för försäkringar som
enbart tar sikte på sjukdomsfall i utlandet. Sådana försäkringsinslag är f.ö.
inte ovanliga när det gäller reseskyddsförsäkringar. Reseskyddsförsäkringar är
avdragsgilla i näringsverksamheten (punkt 23 av anvisningarna till 23 § KL) och
förmånen beskattas inte (punkt 3 av anvisningarna till 32 § KL).
Vaccinationer
Vaccinationer sker regelmässigt på vissa arbetsplatser för att minska
produktionsbortfall på grund av influensa m.m. Enligt regeringen är det rimligt
att kostnader för vaccinationer som betingas av verksamheten bör få dras av
samtidigt som förmån av fria vaccinationer som betingas av tjänsten inte bör tas
upp som intäkt.
Tandbehandling för flygare m.fl.
Förmån av tandbehandling som har bedömts som erforderlig med hänsyn till
tjänstens krav för Försvarsmaktens submarina och flygande personal och för andra
anställda med i huvudsak likartade arbetsförhållanden är i dag skattefri (32 § 3
b mom. KL). Som utredningen föreslagit bör sådan behandling även fortsätt-
ningsvis undantas från förmånsbeskattning. Det kan även förekomma att en enskild
näringsidkare tillhör den aktuella yrkeskategorin. Förmånsbeskattningen bör vara
likformig. En enskild näringsidkare bör därför få göra avdrag för sådana
kostnader.
Sjuk- och olycksfallsförsäkringar
Av 31 § andra stycket c KL framgår att med inkomst av tjänst likställs rätt till
ersättning i annan form än livränta som utgår på grund av sjuk-eller
olycksfallsförsäkring tagen i samband med tjänst. För att en sådan försäkring
skall anses ha tagits i samband med tjänst fordras att premier för försäkringen
skall betalas av arbetsgivaren. Vidare fordras att anmälan görs till
försäkringsanstalten om att försäkringen har tagits i samband med tjänst (punkt
1 tjugoförsta stycket av anvisningarna till 31 § KL). Enligt 32 § 1 mom. KL
hänförs till intäkt av tjänst ersättning som utgått i annan form än livränta på
grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring tagen i samband med tjänst, dock inte
ersättning som avser sjukvårds- eller läkarkostnader.
Nyss har föreslagits att när en arbetsgivare ersätter den anställde för dennes
utgifter för offentligt finansierad hälso- och sjukvård skall den anställde
beskattas för förmånen. Undantaget från förmånsbeskattning för ersättningar för
offentligt finansierad vård från en sjuk- eller olycksfallsförsäkring bör därför
slopas.
I konsekvens med förslagen i övrigt bör å andra sidan förmånen av icke
offentligt finansierad hälso- och sjukvård som ersätts via försäkring inte leda
till förmånsbeskattning. Inte heller vårdförmåner utomlands bör beskattas.
Vi föreslår därför att undantaget från beskattning av sjukvårds- eller
läkarkostnader i 32 § 1 mom. KL ändras så att undantaget enbart gäller
vårdkostnader inom den icke offentligt finansierade vården. Detta får till följd
att ersättning för sjukvårds- eller läkarkostnader för offentligt finansierad
vård, från en sjuk- eller olycksfallsföräkring tagen i samband med tjänsten,
skall förmånsbeskattas hos den anställde.
I detta sammanhang kan erinras om att det fortfarande kan finnas arbetstagare
som har kvar avdragsrätten för premier för sjuk- eller olycksfallsförsäkringar
som tagits i samband med tjänst. Det gäller försäkringar som tecknats före den 1
januari 1988. Enligt en övergångsbestämmelse (SFS 1987:1303) tillämpas äldre
avdragsregler i 33 § 1 mom. KL för dessa försäkringar.
Kostnader som har samband med sjukvård m.m.
De föreslagna reglerna tar enbart sikte på öppen hälso- och sjukvård,
sjukhusvård och läkemedel. Vid sidan av vården kan andra kostnader/förmåner
komma i fråga, t.ex. för resor. Bedömningen av sådana kostnader/förmåner får
alltså ske enligt andra regler än de nu föreslagna.
Lagregleringen
Lagtekniskt föreslås att avdragsbegränsningarna i 20 § KL och i punkt 1 av
anvisningarna till nämnda paragraf tas bort. I stället införs en ny
anvisningspunkt till 23 § KL som reglerar sjukvårdsområdet (inkomst av
näringsverksamhet). I anvisningspunkten anges när utgifter för icke offentligt
finansierad hälso- och sjukvård samt tandvård får dras av Vidare anges när
kostnader utomlands är avdragsgilla. Dessa bestämmelser gäller även för enskilda
näringsidkare och delägare i handelsbolag för vilka avdrag normalt sett inte
medges för utgifter på sjukvårdsområdet eftersom det är fråga om privata lev-
nadskostnader. Undantag görs alltså för utlandstjänstgöring m.m. vare sig vården
gäller en anställd eller en näringsidkare. Någon avdragsregel för en
arbetsgivare för offentligt finansierad hälso- och sjukvård som gäller en
anställd behövs inte eftersom det är fråga om ordinarie driftkostnader
(personalkostnader).
Undantagen från förmånsbeskattning finns i 32 § 3 b mom. KL (inkomst av
tjänst). Nuvarande undantag från beskattning behålls. En viktig skillnad är dock
att förmånen av offentligt finansierad vård skall tas upp som intäkt.
4.3 Företagshälsovård
Regeringens förslag: Arbetsgivare får göra avdrag
för kostnader för företagshälsovård.
Förmånen av fri företagshälsovård beskattas inte.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag. Några
remissinstanser, däribland RSV och Socialstyrelsen, har pekat på
gränsdragningsproblem mot bl.a. hälso- och sjukvård.
Skälen för regeringens förslag: Företagshälsovårdens huvuduppgift är att
bedriva förebyggande arbetsmiljöarbete och arbetslivsinriktad rehabilitering. I
lagstiftning och avtal ställs i vissa fall krav på tillgång till
företagshälsovård. Arbetsgivaren är enligt arbetsmiljölagen (1977:1160, AML)
skyldig att systematiskt planera, leda och kontrollera arbetsmiljöarbetet
(internkontroll). Vidare har arbetsgivaren enligt AFL och AML ett ansvar för
rehabilitering. Både när det gäller internkontrollen och rehabiliteringsansvaret
är företagshälsovården ett viktigt instrument.
Enligt nuvarande skatteregler är kostnader för företagshälsovård under vissa
förutsättningar avdragsgilla. Avdragsrätten var tidigare kopplad till den
aktuella företagshälsovårdsenhetens rätt till statsbidrag, vilket innebar krav
på organisation, kompetens m.m. Med anledning av att statsbidraget har upphört
är avdragsrätten nu provisoriskt knuten till de äldre kriterierna för bidrag
(punkt 1 av anvisningarna till 20 § KL). Förmånen av fri företagshälsovård
beskattas inte (32 § 3 b mom. KL).
Som framgår av utredningen har företagshälsovården en viktig uppgift i
arbetsmiljöarbetet och rehabiliteringen. Avdragsrätten bör därför bibehållas men
utan någon knytning till det upphävda systemet med statsbidrag.
Företagshälsovården är organisations- och gruppinriktad. Inslaget av
individuellt inriktad vård är begränsat och ingår endast som ett led i arbetet
med att kartlägga och förbättra arbetsmiljön. För den anställde kan därför
förmånen av fri företagshälsovård knappast innebära några inbesparade
levnadskostnader eller på annat sätt utgöra grund för förmånsbeskattning.
Förmånen av fri företagshälsovård bör därför även fortsättningsvis vara
undantagen från förmånsbeskattning.
Skattereglerna bör inte längre vara knutna till de gamla kraven för
statsbidrag. I stället bör definitionen på företagshälsovård styras av
arbetsmiljö- och rehabiliteringslagstiftningen. Med ledning av AML, AFL och dess
förarbeten kan företagshälsovård beskrivas på följande sätt.
* Företagshälsovården är en professionell och oberoende rådgivare för såväl
arbetsgivare som arbetstagare.
* Företagshälsovården har till uppgift att arbeta på ett sådant sätt att
ändamålet med arbetsmiljölagen uppfylls.
* Företagshälsovården arbetar med det förebyggande arbetsmiljöarbetet (jfr
Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse om Internkontroll av arbetsmiljön, AFS
1992:6) och arbetslivsinriktad rehabilitering (jfr Arbetarskyddsstyrelsens
kungörelse om Arbetsanpassning och rehabilitering, AFS 1994:1).
* Företagshälsovårdens verksamhet är baserad på en bred kompetens inom
ämnesområden som medicin, teknik, beteendevetenskap, arbetsorganisation och
rehabiliteringsmetodik.
* Företagshälsovården identifierar och beskriver sambanden mellan arbetsmiljö,
organisation, produktivitet och hälsa samt lämnar förslag till åtgärder och
verkar aktivt för att dessa genomförs.
Enligt uppgift från Arbetarskyddsstyrelsen pågår ett arbete med att ta fram
föreskrifter som närmare kommer att beskriva företagshälsovårdens uppgifter.
Lagregleringen
Lagtekniskt föreslås att avdragsbegränsningarna i 20 § KL och punkt 1 av
anvisningarna till nämnda paragraf tas bort. Med hänsyn till näringsidkarnas
avdragsrätt bör i en ny punkt, punkt 34, av anvisningarna till 23 § KL
föreskrivas att avdrag medges för företagshälsovård. Vidare framgår av 32 § 3 b
mom. KL att förmån av företagshälsovård inte skall tas upp som intäkt.
4.4 Rehabilitering
Regeringens förslag: Avdrag får göras för kost-
nader för arbetslivsinriktade rehabiliteringsåt-
gärder i sådana fall där arbetsgivaren skall svara
för dem enligt 22 kap. AFL. Avdrag får även göras
om den skattskyldige kan visa att den förebyggande
behandlingen eller rehabiliteringen syftar till
att den anställde skall kunna fortsätta att för-
värvsarbeta.
Den anställdes förmån av fri rehabilitering be-
skattas inte.
Utredningens förslag: Inga avdragsbegränsningar för arbetsgivaren.
Förmån av fri rehabilitering beskattas inte om åtgärderna är av sådant slag att
arbetsgivaren skall svara för dem enligt 22 kap. AFL. Andra behandlingsåtgärder
tas heller inte upp som intäkt under förutsättning att behandlingen syftar till
att förebygga att sjukdom eller nedsättning av arbetsförmågan uppstår hos en
anställd eller att rehabiliteringen syftar till att återge en anställd som
drabbats av sjukdom eller skada sin arbetsförmåga och förutsättningar att
försörja sig själv genom förvärvsarbete. För skattefrihet krävs vidare att
behovet av behandlingen eller rehabiliteringen är utrett och tillstyrkt av en
läkare med specialistkompetens i företagshälsovård eller av en läkare med en för
skadan eller sjukdomen relevant specialistkompetens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget.
Arbetarskyddsstyrelsen föreslår att även andra yrkesgrupper som svarar för
rehabilitering bör kunna godkänna behandlingar. RSV föreslår att
försäkringskassan också bör godkänna åtgärden, en uppfattning som delas av Göta
hovrätt och Kooperativa Förbundet.
Skälen för regeringens förslag: Nuvarande skatteregler innebär
avdragsbegränsningar för arbetsgivaren. Avdrag medges för åtgärder i enlighet
med huvudavtal på arbetsmarknaden (punkt 1 av anvisningarna till 20 § KL). Som
framgår av utredningens betänkande finns det inte längre några sådana avtal i
kraft på den privata arbetsmarknaden varför bestämmelsen inte längre är
relevant.
Å andra sidan har arbetsgivarna ett lagenligt ansvar för rehabilitering. Enligt
22 kap. 3 § AFL skall arbetsgivaren i samråd med den anställde svara för att
dennes behov av rehabilitering snarast klarläggs och att de åtgärder vidtas som
behövs för en effektiv rehabilitering. Arbetsgivaren skall göra en
rehabiliteringsutredning och försäkringskassan samordnar och utövar tillsyn över
rehabiliteringsinsatserna. Även AML innehåller bestämmelser om rehabilitering (3
kap. 2 a §).
Med stöd av bl.a. tidigare huvudavtal på arbetsmarknaden har olika branscher
utvecklat egna rutiner för rehabilitering. Därutöver har enskilda företag
rehabiliteringsprogram.
Förebyggande medicinsk behandling enligt 3 kap. 7 b § AFL och
arbetslivsinriktad rehabilitering enligt 22 kap. AFL sker under försäk-
ringskassans överinseende. Därutöver förekommer rehabilitering utanför
försäkringskassans kontroll.
För den anställde skall förmån av rehabilitering inte tas upp som intäkt (32 §
3 b mom. KL).
Det är angeläget att förebyggande behandlingar och arbetslivsinriktad
rehabilitering sätts in tidigt för att få lägre sjukfrånvaro och i förlängningen
minska utslagningen i arbetslivet. I detta arbete har inte minst arbetsgivaren
ett stort ansvar. Det är på arbetsplatsen som man lättast upptäcker tecken på
skador och ohälsa. Det är därför angeläget att skattereglerna förtydligas och
att avdragsrätten i viss mån utvidgas. Som utredningen föreslagit bör avdrag
därför medges för förebyggande behandling och rehabilitering.
Om arbetsgivaren skall uppmuntras att ta ett större rehabiliteringsansvar än
vad som åligger honom enligt lag får denna strävan inte motverkas av
förmånsbeskattning hos den anställde. Förmån av fri rehabilitering föreslås
därför även i fortsättningen vara skattefri. Det skulle också vara svårt att
finna enhetliga grunder för förmånsbeskattning av rehabilitering eftersom
patientavgifter e.d. sällan förekommer och åtgärderna sker inom olika
organisationer, t.ex. företagshälsovården, rehabiliteringskliniker,
behandlingshem för missbrukare, landstinget och rygginstitut.
En fråga är om regleringen bör ha sin tyngdpunkt på avdrags- eller
förmånssidan. Enligt nuvarande bestämmelser är avdragsrätten begränsad.
Utredningen föreslog däremot att det inte skulle finnas några särskilda
avdragsregler medan rehabilitering undantogs från förmånsbeskattning under vissa
förutsättningar. Eftersom det är arbetsgivaren som bekostar rehabiliteringsåt-
gärderna är det många gånger naturligare att det är arbetsgivaren som visar att
förutsättningarna för avdragsrätt är uppfyllda än att den anställde skall visa
att åtgärderna faller inom det skattefria området. När en rehabiliteringsåtgärd
inte faller inom det skattefria området måste förmånen värderas och som nämnts
är det svårt att värdera sådana förmåner. Det finns därför flera skäl till att
avdragsrätten även fortsättningsvis bör vara begränsad medan förmånen undantas
från beskattning.
Avdrag bör givetvis medges för sådana arbetslivsinriktade åtgärder som
arbetsgivaren skall svara för enligt 22 kap. AFL. Emellertid bör en arbetsgivare
kunna ta ett större rehabiliteringsansvar än vad lagen kräver, en uppfattning
som utredningen fört fram och som vunnit stöd hos remissinstanserna. Som exempel
kan nämnas att det sedan länge pågår en relativt omfattande
rehabiliteringsverksamhet med ekonomiskt stöd från näringslivet, bl.a. som en
följd av tidigare kollektivavtal. Avdrag bör därför även medges för åtgärder som
syftar till att den anställde skall kunna fortsätta att förvärvsarbeta. Den
anställdes problem skall inte behöva vara så långt gångna att den anställde
löper stor risk att inte kunna fortsätta att arbeta. Bedömningen bör kunna ske
på ett tidigt stadium och i ett långsiktigt perspektiv. Det kan t.ex. vara fråga
om förebyggande åtgärder enligt 3 kap. 7 b § AFL. Vad som här avses är anställda
som har en förhöjd sjukdomsrisk. Den sjukdom som kan befaras uppkomma skall vara
av sådan art att den kan förväntas leda till nedsättning av arbetsförmågan. Som
exempel kan nämnas sjuklig övervikt. Det kan också gälla funktionsträning, t.ex.
hörselträning, talträning och rörelseträning i bassäng. I dessa fall har en
sjukdom orsakat en bestående funktionsnedsättning. Behandlingen avser inte att
bota sjukdomen utan att förbättra eller motverka en försämring av sjukdomen i
syfte att förhindra att arbetsoförmåga uppstår eller ökar.
Några exempel på vanliga rehabiliteringsåtgärder som bör vara avdragsgilla är
behandling hos sjukgymnast, vård av missbrukare på behandlingshem och
ryggträning på rygginstitut.
För att bestämmelserna inte skall missbrukas bör vissa krav ställas för att
avdrag skall medges. Några formella beviskrav med läkarintyg, som utredningen
föreslagit, bör emellertid inte finnas. Flertalet fall torde vara tämligen klara
och inte kräva någon närmare utredning. Det bör räcka med att hänvisa till t.ex.
försäkringskassans behandlingsplan. I andra fall kan intyg krävas av behandlande
personal.
På grund av lagstiftningen om arbetsgivarens rehabiliteringsansvar förekommer
försäkringar som bl.a. täcker kostnaderna för arbetsgivarnas
rehabiliteringsutredningar. En annan försäkring inom rehabiliteringsområdet är
krisförsäkring som bekostar bl.a. psykologstöd när personalen blivit utsatt för
rån e.d. Sådana försäkringar som bekostar åtgärder inom ramen för 22 kap. AFL
eller som syftar till att den anställde skall kunna fortsätta att förvärvsarbeta
bör också vara avdragsgilla.
4.5 Enskilda näringsidkare och delägare i handelsbolag
Regeringens förslag: I fråga om kostnader för icke
offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt
tandvård får avdrag göras endast om kostnaderna
avser en näringsidkare som inte omfattas av den
offentligt finansierade vården. När det gäller
kostnader för hälso- och sjukvård, tandvård och
läkemedel utomlands får avdrag göras endast när
kostnaderna uppkommer vid insjuknande i samband
med tjänstgöring utomlands.
Avdrag får göras för kostnader för vaccination
som betingas av verksamheten. Avdrag får vidare
göras för företagshälsovård.
Avdrag får göras för rehabilitering om den skatt-
skyldige kan visa att åtgärderna syftar till att
han eller hon skall kunna fortsätta sitt arbete.
Utredningens förslag: Inga avdragsbegränsningar för aktiv näringsverksamhet.
För icke offentligt finansierad vård får avdrag ske till den del värdet av sådan
vård inte skall tas upp som intäkt för anställd.
I fråga om sjukvårdsförsäkring får avdrag göras men som intäkt skall tas upp
förmånen av faktiskt utnyttjad vård värderad enligt patientavgiftsmodellen.
Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser tar särskilt upp de enskilda
näringsidkarna. Svenska Revisorssamfundet anser att avdrag för företagshälsovård
skall få göras även i passiv näringsverksamhet.
Skälen för regeringens förslag: Som utredningen föreslagit bör enskilda
näringsidkare eller fysiska personer som driver näringsverksamhet i handelsbolag
skattemässigt inte behandlas annorlunda än sådana som driver verksamheten i ett
aktiebolag. När det i det följande används benämningen näringsidkare avses även
delägare i handelsbolag. Lagtekniskt tas avdragsbegränsningarna i 20 § KL och
punkt 1 av anvisningarna till nämnda paragraf bort. I stället föreslås att den
nya punkten 34 av anvisningarna till 23 § KL skall innehålla särskilda
avdragsregler. Anvisningspunkten är anpassad såväl för en arbetsgivares avdrag
för kostnader på sjukvårdsområdet för personal som för en näringsidkares
kostnader för "egen" vård m.m.
Avdragsregeln för "egen hälsovård" i punkt 23 av anvisningarna till 23 § KL,
som tar sikte på enskilda näringsidkare, tas bort. I stället gäller bestämmelsen
om företagshälsovård i punkt 34 av anvisningarna till 23 § KL.
Någon avdragsregel som tar sikte på offentligt finansierad hälso- och sjukvård,
offentligt finansierad tandvård eller för läkemedelskostnader är inte
erforderlig. För en näringsidkare blir ett sådant avdrag meningslöst eftersom
avdraget skall minskas med ett belopp motsvarande förmånen för en anställd, dvs.
med samma belopp som avdraget (patientavgiften e.d.).
I den nya anvisningspunkten regleras avdragsrätten även för näringsidkare. Där
finns en särskild föreskrift om när avdrag får göras för icke offentligt
finansierad hälso- och sjukvård samt icke offentligt finansierad tandvård. I
fråga om kostnader för hälso- och sjukvård, tandvård och läkemedel utomlands får
avdrag göras endast när kostnaderna uppkommer vid insjuknande i samband med
tjänstgöring utomlands. Vidare får avdrag göras för vaccinationer som betingas
av näringsverksamheten.
När det gäller förebyggande behandling samt rehabilitering föreslog
utredningen ett krav på att näringsverksamheten skulle anses som aktiv, dvs. ett
aktivitetskrav uppställdes för avdragsrätten. Enligt regeringens bedömning är
det inte nödvändigt att formellt kräva att näringsverksamheten skall vara aktiv.
Däremot bör kravet vara att näringsidkaren kan visa att den förebyggande
behandlingen eller rehabiliteringen syftar till att han skall kunna fortsätta
att bedriva verksamheten. I detta krav ligger att det skall vara fråga om en
förvärvsverksamhet som i hög grad är beroende av näringsidkarens arbetsinsats.
Vi föreslår därför, i linje med vad som gäller för en arbetsgivares avdrag för
anställdas rehabilitering, att avdrag skall få göras för förebyggande behandling
och rehabilitering. Förutsättningen är att den skattskyldige kan visa att
åtgärderna syftar till att han skall kunna fortsätta sitt förvärvsarbete.
Slutligen bör avdrag få göras för tandvård som är nödvändig för flygare m.fl.
(jfr 32 § 3 b mom. KL).
5 Personalrabatter
5.1 Sedvanliga rabatter
Regeringens förslag: Som intäkt skall inte tas upp
personalrabatt vid inköp av en vara eller en
tjänst från arbetsgivaren eller något annat före-
tag i samma koncern, om varan eller tjänsten ingår
i det ordinarie utbudet hos säljaren. Som förut-
sättning härför gäller dock att rabatten inte
överstiger den största rabatt som konsument skulle
kunna utverka på affärsmässiga grunder och inte
heller uppenbart överstiger personalrabatt som är
sedvanlig i branschen.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Regeringen
föreslår dock att begreppet ordinarie utbud behålls och att det uttryckligen i
lagtext anges att med största kund avses kund som är enskild konsument.
Remissinstanserna är till övervägande del positiva till utredningsförslaget.
Näringslivets skattedelegation anser att det är rimligt att dra gränsen även för
skattefria ränteförmåner vid de villkor största kund alternativt bästa kund kan
erhålla för motsvarande typ av lån. SAS anser att personalrabatter även skall
omfatta de specifika rabattformer till anställda som finns i trafik- och
resebyråbranschen. Sveriges Bokförings-och Revisionsbyråers Förbund föreslår att
uttagsbeskattningen skall ske endast om priset på varan eller tjänsten
understiger inköpsvärdet alternativt tillverkningskostnaden i enlighet med vad
som gäller i mervärdesskattehänseende.
Skälen för regeringens förslag: Under vilka förutsättningar personalrabatter
är skattefria anges i 32 § 3 f mom. KL. En redovisning av gällande rätt finns i
utredningens betänkande s. 109-112.
Skattefriheten för sedvanliga personalrabatter infördes ursprungligen i
förenklingssyfte. Personalrabatterna betraktades som en s.k. personalvårdsförmån
och samma restriktioner som för andra personalvårdsförmåner skulle gälla.
Särskilt framhölls att det inte fick vara fråga om förmåner som kunde antas vara
avsedda att utgöra ett direkt vederlag för utfört arbete (prop. 1956:150). Vad
som kommit att godtas i rättstillämpningen som skattefria sedvanliga rabatter
har dock utvecklats därhän att de i enskilda fall kan uppgå till relativt stora
belopp. Den nuvarande tillämpningen uppfattas ibland som orättvis eftersom vissa
skattskyldiga kan få skattefria personalrabatter till betydande belopp medan
andra inte alls kan få skattefria rabatter.
Det bör inledningsvis framhållas att det ligger i det allmännas intresse att
de skattefria personalrabatterna inte får en sådan omfattning att de kommer att
utgöra ett substitut för kontant lön.
Det finns emellertid enligt regeringens mening inte tillräckliga skäl för att
slopa skattefriheten helt för personalrabatter. Slopad skattefrihet skulle
nämligen innebära svårigheter att hantera den gråzon som finns i gränsdragningen
mot vanliga kundrabatter. Den rabatt som den anställde får hos arbetsgivaren
skulle då i skattehänseende alltid komma att betraktas som en skattepliktig
förmån trots att rabatten i många fall utgår på sådana villkor att, om den
utverkades hos någon annan än arbetsgivaren, den skulle betraktas som en vanlig
kommersiell kundrabatt. Det är inte troligt att de anställda skulle uppfatta det
som rättvist om de beskattas för en rabatt som andra kan få utan
skattekonsekvenser. Detta gäller i synnerhet om de själva varit med om att
producera eller distribuera varan eller tjänsten. Det är också viktigt att
principen för skattefriheten allmänt uppfattas som rättvis.
Den nuvarande utformningen av reglerna ger emellertid upphov till vissa
tillämpningsproblem. Utredningen har mot bakgrund av detta föreslagit ändringar
i syfte att ge reglerna rörande personalrabatter en sådan utformning att gräns-
dragningen mellan skattefria och skattepliktiga sådana klarare kommer till
uttryck i lagtexten. Regeringen kan i allt väsentligt ansluta sig till ut-
redningens förslag. Regeringen föreslår därför i det följande vissa förändringar
avseende vad som skall räknas till skattefria personalrabatter.
RSV har i sitt remissyttrande framhållit att lagtexten endast bör innehålla
s.k. skälighetsrekvisit och att de olika omständigheter som kan vara av vikt för
bedömningen, bl.a. mängdrabatter, bör behandlas i motiven. Mot bakgrund av vad
som framkommit vid utredningens kartläggning av tillämpningen av nuvarande
regler måste det dock anses angeläget att åstadkomma en precisering av
reglerna, vilket kräver en mer detaljerad lagtext än vad RSV anser vara
behövligt.
Det finns därför skäl att i lagtexten - tydligare än vad de nuvarande reglerna
ger uttryck för - knyta de skattefria rabatterna till vad som vid affärsmässiga
grunder för en konsument är möjligt att uppnå på marknaden. Därmed minskar också
risken generellt sett för att personalrabatterna blir ett sätt att omvandla lön
till en obeskattad förmån.
Enbart sådana rabatter som en arbetsgivare på affärsmässig grund uthålligt kan
ge sina största kunder bör omfattas av skatteförmånen. Tillfälligt starkt
nedsatta priser kan i vissa fall vara ett uttryck för marknadspriset. Om ett
starkt nedsatt pris erbjuds de anställda måste arbetsgivaren - för att
prisnedsättningen inte skall komma att betraktas som en skattepliktig förmån -
kunna dokumentera att han även generellt tillämpat detta pris i utbudet mot sina
kunder. Vid en kraftig prissänkning i förhållande till vad som är ordinarie
marknadspris torde i regel inte utrymme finnas att lämna ytterligare
kundrabatter till de största kunderna. Därmed skulle det inte heller finnas
något utrymme för att ge ytterligare rabatt som skattefri personalrabatt.
En remissinstans har föreslagit att förmånsbeskattning endast skall ske när
den anställde får köpa varan eller tjänsten till ett pris som understiger
inköpsvärdet alternativt tillverkningskostnaden i enlighet med uttagsbeskatt-
ningsreglerna i mervärdesskattehänseende. En sådan värdering skulle emellertid
strida mot huvudregeln att naturaförmåner skall värderas till marknadsvärdet vid
inkomsbeskattningen och bör därför avvisas.
Av den enkätundersökning som utredningen företagit framgår att partihandeln
och andra som inte har försäljning till konsument vid en förmånsvärdering i
många fall tycks utgå från priset till sina kunder och alltså inte det pris som
tillämpas i detaljistledet eller annars mot enskild konsument. Enligt
regeringens mening bör, vilket också utredningen ansett, vid bedömningen av
rabattens storlek en jämförelse göras med varans eller tjänstens marknadspris i
konsumentledet. Marknadspriset på varan eller tjänsten skall således vara
detsamma oberoende av om den anställde arbetar i ett tillverkningsföretag eller
i detaljistledet. Lagtexten bör därför förtydligas i detta avseende. Vi åter-
kommer i författningskommentarerna till hur detta förtydligande bör utformas.
Vidare skall framhållas att den nu aktuella skatteförmånen endast kan komma i
fråga för rabatter som ligger inom de angivna ramarna. Det innebär att om
arbetsgivaren inte alls tar betalt eller säljer till ett pris som understiger
vad som annars kan godtas som skattefri personalrabatt skall beskattning ske som
för lön för ett belopp motsvarande hela skillnaden mellan marknadspriset och vad
den anställde betalat.
Det nuvarande kravet på att rabatten skall var sedvanlig i den meningen att
rabatt beträffande varan eller tjänsten tidigare förekommit i företaget eller
branschen bör, som utredningen föreslagit, slopas. Ett sådant villkor framstår
som omotiverat och leder till orättvisor mellan t.ex. nya och etablerade
branscher.
Begreppet sedvanlig har även tillagts betydelsen "rimlig nivå". Utredningen
har ansett att ett sådant krav inte behövs om skattefriheten knyts till
villkoret att den inte får överstiga största rabatt som en kund kan erhålla. Det
sistnämnda begreppet har en relativt hög precision och kan i många fall
dokumenteras av arbetsgivaren genom faktiskt tillämpade rabatter mot kunder.
Regeringen delar utredningens uppfattning i detta avseende. Kravet på att det
skall vara fråga om den rabatt som ges i konsumentledet talar också för att
personalrabatterna kommer att ha en rimlig nivå.
Det finns ändå anledning att, som utredningen föreslagit, uppställa
restriktionen "sedvanlig i branschen". Även om en arbetsgivare i normalfallet
skall kunna tillämpa samma rabatt vid försäljning till sina anställda som han i
rabatt ger sina största kunder bör den i branschen sedvanliga rabattnivån utgöra
en begränsning för vad som är rimligt och möjligt. Ett ytterligare skäl härför
är att jämförelsen med största rabatt till konsument inte innefattar ett krav på
att arbetsgivarna faktiskt lämnar rabatter också till andra än sina anställda.
Vid bedömningen av vad som är en godtagbar rabattnivå bör bl.a. de rabatter som
de största arbetsgivarna tillämpar i fråga om rabatter till anställda kunna var
särskilt vägledande. Det kan också påpekas att den av utredningen företagna
enkätundersökningen bör kunna vara av värde vid bedömningen av vad som kan anses
brukligt i de vanligaste branscherna hos detaljister. Såvitt framgår av
utredningens enkätundersökning tillämpar dock många företag högre personal-
rabatter än som ryms inom de föreslagna ramarna för skattefrihet eftersom
största kundrabatt synes vara mindre än den sedvanliga rabatten till personalen.
Enligt nuvarande regler omfattar skattefria personalrabatter endast varor
eller tjänster som ingår i arbetsgivarens eller arbetsgivaren närstående
företags "ordinarie utbud". Utredningen har föreslagit att begreppet "ordinarie"
tas bort på grund av att det ger intryck av att rabatten inte skulle gälla för
tillfälliga partier. RSV anser att "ordinarie" bör behållas i lagtexten eftersom
uttrycket markerar att det skall vara fråga om varor eller tjänster som bjuds ut
på marknaden.
Enligt regeringens mening bör begreppet "ordinarie" stå kvar i lagtexten.
Bestämmelsen bör ta sikte på att det skall vara varor eller tjänster som i
första hand utbjuds på marknaden till andra än personalen. Eftersom det är
tveksamt om enbart begreppet "utbud" är tillräckligt för att markera att det är
fråga om varor och tjänster som säljs till andra än personalen bör nuvarande
lydelse i detta avseende behållas. Uttrycket "ordinarie" markerar också att
skattefri personalrabatt endast kan ges på varor ur ett sortiment som arbets-
givaren normalt har till försäljning. Det går således inte att kringgå reglerna
om korsvisa rabatter genom att arbetsgivaren köper in ett parti av en vara - som
inte ingår i hans ordinarie utbud - till rabatterat pris för att sen sälja
varorna vidare till i huvudsak personalen. Om arbetsgivaren köper in varor som
inte ingår i det ordinarie utbudet och säljer dem vidare till de anställda skall
de beskattas för skillnaden mellan marknadspriset på orten och vad de har
betalat till arbetsgivaren. Om ett företags anställda får rabatt hos ett annat
företag kan s.k. korsvisa rabatter föreligga. Beskattningen av sådana rabatter
behandlas i nästa avsnitt.
Förslaget föranleder ändring av 32 § 3 f mom. KL.
5.2 Korsvisa rabatter
Regeringens förslag: De särskilda reglerna om
korsvisa rabatter slopas. I stället skall de före-
slagna allmänna reglerna om skattefrihet för per-
sonalrabatter gälla även vid inköp från ett annat
företag i samma koncern.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utred-
ningen har dock föreslagit att det skall vara fråga om förvärv från närstående
företag.
Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Det skattefria området för sedvanliga rabatter
utvidgades fr.om. 1992 års taxering till att omfatta också sedvanliga rabatter
som en anställd får vid inköp av varor och tjänster från arbetsgivaren
närstående företag. Skattefriheten förutsätter att varorna eller tjänsterna
ingår i företagets ordinarie utbud och har ett nära samband med arbetsgivarens
verksamhet. Beträffande personalrabatterna - inklusive de korsvisa rabatterna -
gäller de allmänna villkor som uppställts för personalvårdsförmåner. Det innebär
att skattefriheten förutsätter att rabatterna inte är en direkt ersättning för
utfört arbete, inte utgår i kontanter, att de riktar sig till hela personalen
och att den anställde inte får åtnjuta förmåner utanför arbetsgivarens
arbetsplatser mot betalning med kupong eller annat motsvarande betalningssystem.
Under den tid reglerna om korsvisa rabatter varit i kraft har det visat sig att
reglerna medfört vissa tolkningsproblem.
Gränsdragningsproblemen gäller både begreppet "närstående företag" och
begreppet "nära samband" mellan de rabatterade varorna och tjänsterna och
arbetsgivarens verksamhet. Viss klarhet får anses ha uppnåtts i och med att
Regeringsrätten i juli 1994 har avgjort fyra överklagade förhandsbesked rörande
personalrabatter (RÅ 94 ref 55). Målen var ännu inte avgjorda när utredningen
lämnade sitt betänkande. I de aktuella fallen var det fråga om bilköp av
personer anställda i olika dotterbolag i en och samma koncern. En var anställd i
ett bolag som bedrev utbildningsverksamhet, en annan i ett finansbolag, en
tredje i ett företag för försäkring av vagnskadegarantier och en fjärde i ett
leasingbolag. De anställda förvärvade bilarna från ett från koncernen fristående
försäljningsföretag. Regeringsrätten fann att närståendekriteriet var uppfyllt
och pekade därvid på att köp direkt från koncernen över huvud taget inte var
möjligt. Bilen ingick vidare i koncernens sortiment. Rabatten bekostades
huvudsakligen av bilköparens arbetsgivare enligt avtal med koncernen och
återförsäljarföretaget. Regeringsrätten ansåg i samtliga fyra fall att även
sambandskriteriet var uppfyllt. Den omständigheten att arbetsgivarföretagens
verksamhet avsåg koncernens utbildningsverksamhet, finansiering,
försäkringsverksamhet resp. leasing lade inte hinder i vägen för att
sambandskriteriet skulle anses vara uppfyllt. Utgången i målen visar att
närståendekriteriet bedömts ganska generöst.
Det finns anledning att skilja mellan korsvisa rabatter inom en grupp av
närstående företag i en och samma koncern och korsvisa rabatter i andra fall.
Tillräckliga motiv för en skattemässig gynnsam behandling finns enligt
regeringens mening inte i fråga om rabatter när det inte är fråga om närstående
företag i en och samma koncern. Däremot är situationen något annorlunda när det
gäller personalrabatter inom en koncern. Det är ofta enbart en organisations-
fråga om ett företag bedriver sin verksamhet i form av en eller flera juridiska
personer. Dessutom uppfattar kanske inte personalen denna skillnad. Detta gäller
i synnerhet som en sådan företagsgrupp ofta arbetar under ett gemensamt kon-
cernnamn.
Utredningen föreslår att bestämmelsen om korsvisa rabatter ändras så att
skattefriheten omfattar samtliga anställda hos arbetsgivaren och arbetsgivaren
närstående företag. Med närstående företag avses, enligt utredningen, företag
inom en koncern eller att företagen står under i huvudsak gemensam ledning.
Regeringen ansluter sig till utredningens förslag dock mot den skillnaden att
skattefriheten bör begränsas till företag inom en och samma koncern. Med en
sådan begränsning behövs inte längre det andra kriteriet "nära samband". Genom
dessa förändringar begränsas utrymmet för korsvisa rabatter.
Förslaget innebär en ändring av 32 § 3 f mom. KL.
Flera remissinstanser inom resebranschen hävdar att reserförmåner till
anställda inom trafik och resebranschen bör behandlas som skattefria
personalrabatter. Med de förutsättningar som föreslås gälla för att personal-
rabatter skall behandlas som skattefria kan naturligtvis även reseförmåner i
vissa fall hamna inom det skattefria området. Men en förutsättning är att det är
en tjänst som ingår i företagets ordinarie utbud. Så är sällan fallet med de
rabatterade resorna för reseföretagens anställda. Resorna är dels förenade med
sådana villkor som inte tillämpas mot vanliga kunder - utom i ett fåtal fall som
t.ex. ungdomsbiljetter vid inrikes flygresor - dels ligger priserna på en sådan
nivå att de inte under längre tid skulle kunna tillämpas gentemot största kund
på affärsmässiga villkor. Rabatten är oftast så stor att den vida överstiger vad
en konsument kan få. Denna typ av rabatterade resor är också den dominerande
delen av de rabatterade resorna till anställda. Sådana reseförmåner bör därför
för anställda inom rese- och trafikbranschen regleras särskilt och inte omfattas
av begreppet personalrabatter. Regeringen har för avsikt att återkomma senare i
vår med hur dessa skall regleras. Näringslivets skattedelegation har som
sin mening framfört att gränsen för skattefria ränteförmåner, i likhet med
skattefria rabatter, bör dras vid de villkor största kund alternativt bästa kund
kan få för motsvarande typ av lån. Ränteförmåner har tidigare varit uppe för
övervägande och inte ansetts kunna falla under personalrabattsområdet.
Regeringen finner inte anledning frångå det ställningstagande som då gjordes
(prop. 1992/93:
127 s.40 och prop. 1993/94:90 s. 79).
6 Förmåner av begränsat värde
Regeringens förslag: Skattefrihet införs för för-
mån av en vara eller en tjänst om förmånen är av
begränsat värde för den anställde och varan eller
tjänsten har en väsentlig betydelse för utförandet
av den anställdes arbetsuppgifter och det är svårt
att särskilja förmånen från nyttan i anställningen.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna är positiva till förslaget. RSV och Länsrätten i
Södermanlands län avstyrker dock förslaget.
Skälen för regeringens förslag: En närmare redogörelse för gällande rätt och
praxis finns i utredningsbetänkandet s.149-153.
Enligt nuvarande regler beskattas en anställd för värdet av t.ex. tid-
ningsprenumeration om tidningen inte är anse som ett arbetsredskap, trots att
prenumerationen kan vara föranledd av att den anställde behöver hålla sig à jour
inom ett område med anknytning till hans yrkesutövning.
Mot bl.a. denna bakgrund har i utredningens uppdrag ingått att överväga om
vissa förändringar av beskattningsreglerna behövs när en förmån av begränsat
värde har en inte oväsentlig betydelse för förmånstagarens yrkesutövning utan
att kunna anses som nödvändig för tjänstens fullgörande. I uppdraget har också
ingått att presentera förslag på hur gränsdragningen mot skattepliktiga förmåner
i sådana fall skall göras.
En grundläggande utgångspunkt är, och måste även framdeles vara, att privata
levnadskostnader skall finansieras med beskattade medel. Den nuvarande
huvudregeln - att endast kostnader som varit nödvändiga för intäkternas
förvärvande är avdragsgilla - bör således ligga fast.
Däremot anser regeringen i likhet med utredningen att en viss justering bör
kunna göras när det gäller påförande av förmånsvärde för av arbetsgivaren
betalda varor eller tjänster för arbetsbruk. Ibland kan nämligen en
förmånsbeskattning motverka andra önskvärda förändringar som på sikt kan ha en
positiv betydelse för utvecklingen av arbetslivet både socialt och ekonomiskt.
Det är inte ovanligt att ett sådan utrustning som arbetsgivaren tillhandahåller
den anställde och som är "nödvändig för intäkternas förvärvande" till en del
också kan innebära en inbesparing i levnadskostnaderna för den anställde. Om en
sådan förmån är av mindre värde och ett närmast ofrånkomligt utflöde av att den
anställde har tillgång till utrustningen synes enligt utredningen redan enligt
gällande praxis skattefrihet föreligga. Även om en utrustning eller en tjänst
inte är nödvändig för intäkternas förvärvande bör emellertid vissa sådana
förmåner kunna undantas från beskattning. Utvidgningen av det "skattefria"
området bör begränsas till de fall där den framstår som särskilt motiverad. Så
kan anses vara fallet då arbetsgivaren svarar för kostnaden och den förmån som
uppkommer har ett begränsat värde för den anställde men samtidigt är av
väsentlig betydelse för arbetets utförande.
Utredningen har föreslagit att förmåner som är av begränsat värde för den
anställde men har en väsentlig betydelse för utförandet av den anställdes
arbetsuppgifter skall undantas från skatteplikt. Regeringen kan i huvudsak
ansluta sig till förslaget men med det tillägget att förmånen då måste vara en
närmast ofrånkomlig biförmån. Det finns ingen anledning att från skatteplikt
undanta förmåner där det privata nyttjandet och värdet därav på ett klart och
enkelt sätt kan särskiljas och värderas. Undantaget bör således begränsas till
fall där förmånen är av sådan karaktär att den är svår att särskilja från nyttan
i tjänsten.
Detta leder i och för sig till en olikformig behandling i beskattningen,
eftersom en avdragsrätt i motsvarande fall inte tillerkänns den anställde när
han själv svarar för kostnaden. Som tidigare framhållits är presumtionen normalt
sett betydligt starkare för att ett arbetsredskap är av väsentlig betydelse för
arbetet i det fall arbetsgivaren svarar för det än när den anställde själv
betalar. En olikformig behandling av de båda fallen är därför försvarbar.
Förslaget tar inte sikte på det fallet att arbetsgivaren utger en kostnads-
ersättning till den anställde. Det bör begränsas till de fall arbetsgivaren
själv direkt betalar den aktuella utrustningen eller tjänsten. Begränsningen
motiveras av att arbetsgivaren redan vid denna tidpunkt bör ha klart för sig om
den utrustning eller tjänst som svarar mot kostnaden har en "väsentlig
betydelse" för den anställdes arbetsuppgifter och därför inte i skatte- eller
avgiftshänseende skall behandlas som kontant lön.
Regeringen återkommer till den närmare utformningen av lagtexten i
författningskommentarerna.
Förslaget föranleder ändring av 32 § 3 c mom. KL.
7 Bostadsförmån
Regeringens förslag: Bostadsförmånsvärdet skall
kunna jämkas även vid beräkning av arbetsgivarav-
gifter, när bostaden på grund av representations-
skyldighet är större än normalt för en person i
motsvarande ställning utan representationsskyldig-
het.
Skälen för regeringens förslag: Vid bestämmandet av underlaget för
arbetsgivaravgifter och preliminärskatteavdrag skall värdet av förmån av bostad
som är belägen i Sverige och inte är semesterbostad beräknas schablonmässigt
per kvadratmeter bostadsyta (8 § uppbördslagen 1953:272, UBL). Vid inkomsttaxe-
ringen däremot värderas bostadsförmånen till i orten gällande hyrespris eller om
tillfälle till sådan jämförelse saknas, efter annan lämplig grund (42 § första
stycket KL). I punkt 3 andra stycket av anvisningarna till 32 § KL anges att
angående värdesättningen å bostadsförmån och andra naturaförmåner, som kan ingå
i avlöningen meddelas bestämmelser i 42 § KL och därtill hörande anvisningar.
Vidare sägs i samma anvisningspunkt att om en tjänstebostad med hänsyn till
vederbörande tjänsteinnehavares i tjänsten åliggande representationsskyldighet
är större än vad som skäligen kan anses erforderligt för en person i motsvarande
ställning men utan särskild, med tjänsten förenad representationsskyldiget skall
som bostadsförmånsvärde upptas endast vad som kan anses motsvara en bostad av
sistnämnda beskaffenhet. Motsvarande gäller även i vissa andra fall.
Enligt 5 § lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare
(USAL) kan arbetsgivaren begära att värdet skall jämkas om schablonvärdet
avviker med mer än 10 procent från det värde som följer av 42 § första stycket
KL. Denna regel trädde i kraft den 1 januari 1994.
När det gäller representationsbostäder har det i den praktiska tillämpningen
visat sig att man hos skattemyndigheter och domstolar tolkar möjligheten till
jämkning på olika sätt. I vissa fall medges jämkning bara om värdet enligt
schablon beräknat på hela bostadsytan avviker mer än 10 procent från ortens
pris. I andra fall medges jämkning även med hänsyn tagen till vad som sägs i
punkt 3 andra stycket av anvisningarna till 32 § KL om representationsbostad.
Enligt regeringens mening bör jämkning enligt 5 § USAL av bostadsförmånsvärdet
kunna ske även i representationsbostadsfallen. Det finns därför anledning att
förtydliga 5 § USAL så att detta klart framgår.Detta värde bör också anges på
kontrolluppgiften. Det föranleder ändring i 3 kap. 7 § lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgift.
8 Vissa lagtekniska justeringar
Regeringens förslag: Ett förtydligande görs be-
träffande regeln om indexuppräkning av skikt-
gränsen för statlig inkomstskatt i 2 § i lagen om
beräkning av statlig inkomstskatt på förvärvsin-
komster vid 1996-1999 års taxeringar.
Vidare görs en justering av övergångsreglerna
till lagen (1994:1855) om ändring i KL beträffande
avdrag för barnomsorgskostnader.
Skälen för regeringens förslag: När lagen (1994:1852) om beräkning av statlig
inkomstskatt på förvärvsinkomster vid 1996-1999 års taxeringar infördes, var
avsikten att skiktgränsen skulle justeras årligen i förhållande till hur mycket
basbeloppet har förändrats i procent mellan det andra året före taxeringsåret
och året före taxeringsåret, med tillägg av 1,2 procentenheter (det s.k.
reallöneskyddet). I propositionen (prop. 1994/95:25) föreslogs att detta skulle
komma till uttryck i lagtexten (2 §) genom att föregående års skiktgräns skulle
multipliceras med det jämförelsetal som enligt 1 kap. 6 § andra stycket AFL
skulle ligga till grund för bestämmande av basbeloppet för året före taxerings-
året. Under riksdagsbehandlingen ändrades dock lydelsen av 1 kap. 6 § andra
stycket AFL utan att någon ändring gjordes i 2 § lagen om beräkning av statlig
inkomstskatt på förvärvsinkomster vid 1996-1999 års taxeringar. För att nämnda
lagrum skall få avsedd innebörd måste den därför justeras.
I prop. 1994/95:61 föreslog regeringen (socialdepartementet) bl.a. att
vårdnadsbidraget skulle slopas från och med den 1 januari 1995. I propositionen
föreslogs också en övergångsregel till 33 § 2 mom. KL som innebar att äldre
regler skulle gälla beträffande avdrag för barnomsorgskostnader som hänförde sig
till tiden före den 1 januari 1995. I den samordning som skedde i riksdagen av
ändringar i kommunalskattelagen som behandlats i olika utskott föll denna
övergångsregel bort (bet. 1994/95FiU1). Punkt 3 av övergångsbestämmelserna till
lagen (1994:1855) om ändring i kommunalskattelagen bör därför kompletteras med
en övergångsbestämmelse beträffande avdrag för barnomsorgskostnader.
9 Ekonomiska effekter för den offentliga sektorn
Förslaget om att förmåner av offentligt finansierad vård (patientavgift) och
läkemedel skall inkomstbeskattas innebär en inkomstförstärkning för det allmänna
med ca 200 miljoner kr.
Inom området personalrabatter föreslås dels att möjligheten till skattefria
korsvisa rabatter begränsas till rabatter som ges av ett företag inom den
koncern inom vilken den skattskyldige arbetar dels att kravet på "nära samband"
slopas. Det förra innebär en uppstramning och det senare en viss utvidgning av
nuvarande område för skattefria rabatter. I övrigt innebär förslaget inte några
förändringar i förhållande till gällande lagstiftning, utan förslaget innebär
snarare ett klarläggande av gällande regler om vad som är en tillåten rabatt och
vad som är att betrakta som en skattepliktig förmån. Förslaget får i princip
anses vara kostnadsneutralt.
Vidare föreslås att vissa förmåner av varor eller tjänster som är av väsentlig
betydelse för arbetets utförande men där förmånen av varan eller tjänsten är av
begränsat värde för den anställde skall undantas från beskattning när förmånen
svårligen kan särskiljas från nyttan i anställningen. Detta innebär en viss
utvidgning av det skattefria området. Men ändringen torde innebära en anpassning
till hur reglerna tillämpas i praktiken. Eventuella inkomstminskningar för det
offentliga torde därför vara marginella.
10 Författningskommentarer
10.1 Kommunalskattelagen (1928:370)
20 §
Som en följd av att avdragsbegränsningarna avseende kostnader för hälsovård m.m.
flyttas till punkt 34 av anvisningarna till 23 § KL tas hänvisningen till
anvisningarna till 20 § KL bort.
32 § 1 mom.
Som en följd av att hälso- och sjukvårdsförmåner generellt är undantagna från
förmånsbeskattning gäller detta även när ersättning för sjukvårdskostnader utgår
till den anställde från en sjuk- eller olycksfallsförsäkring som tagits i
samband med tjänst.
Förmån av fri offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt fria läkemedel
skall enligt den föreslagna lydelsen tas upp som intäkt av tjänst. Därför bör
även sådana ersättningar från nämnda försäkringar beskattas. Med hänsyn till att
förmån av fri icke offentligt finansierad vård undantas från förmånsbeskattning
gäller motsvarande undantag försäkringsersättningar för sådan vård. Även förmån
av fri vård utomlands undantas från beskattning.
32 § 3 b mom.
Av bestämmelsen framgår att sjukvårdsförmåner, med de undantag som framgår av
paragrafen, skall tas upp som intäkt. Den stora skillnaden mot dagens regler är
att förmånen av fri offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt förmånen av
fria läkemedel skall tas upp som intäkt. Förmån av fri offentligt finansierad
tandvård förmånsbeskattas redan enligt nuvarande bestämmelser.
Förmån av icke offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt icke offentligt
finansierad tandvård skall emellertid inte tas upp som intäkt.
Inte heller beskattas sjukvårdsförmåner utomlands.
Förmånen av fri företagshälsovård, förebyggande behandling eller rehabilitering
skall inte tas upp som intäkt. Bestämmelsen ansluter till avdragsregeln för
arbetsgivare i den nya punkten 34 av anvisningarna till 23 § KL. Det bör
anmärkas att även om en arbetsgivare inte skulle få göra avdrag för sådana
kostnader är ändå den förebyggande behandlingen eller rehabiliteringen
undantagen från förmånsbeskattning hos den anställde. Det kan gälla en situation
där åtgärden inte finns med i försäkringskassans behandlingsplan och där
arbetsgivaren inte heller på annat sätt kan visa att åtgärderna syftar till att
den anställde skall kunna fortsätta att förvärvsarbeta. Förutsättningen för att
förmånsbeskattning ändå inte skall komma i fråga är givetvis att åtgärderna kan
anses som förebyggande behandling eller rehabilitering. Begreppen förebyggande
behandling och rehabilitering har naturligtvis samma innebörd i avdragsregeln
som i bestämmelsen om undantag från förmånsbeskattning.
Förmånen av fri vaccination som betingas av tjänsten skall inte tas upp som
intäkt. Det gäller t.ex. influensavaccinationer eller vaccinationer inför en
tjänsteresa. Inte heller särskild tandbehandling för submarin eller flygande
personal skall tas upp som intäkt. I punkt 34 av anvisningarna till 23 § KL
hänvisas till bestämmelsen om tandbehandling för flygare m.fl. Hänvisningen tar
sikte på enskilda näringsidkares och delägares i handelsbolag avdrag för sådan
tandbehandling. Ordet "anställds" har tagits bort för att beskrivningen av de
aktuella yrkesgrupperna bättre skall passa in även på näringsidkare.
32 § 3 c mom.
Bestämmelsen innehåller den föreslagna regeln om undantag från för-
månsbeskattning i vissa fall för varor eller tjänster som arbetsgivaren
tillhandahåller. Skälen härför har kommenterats i allmänmotiveringen (se avsnitt
6).
I lagtexten uppställs tre krav för att förmånen inte skall beskattas.
En första förutsättning för skattefrihet är att varan eller tjänsten är av
väsentlig betydelse för utförandet av den anställdes arbetsuppgifter. Det bör
krävas att betydelsen är påtaglig utan att varan eller tjänsten behöver vara
direkt nödvändig för arbetets utförande.
Ett andra krav för skattefrihet är att den förmån som den anställde får av
varan eller tjänsten är av begränsat värde. Däri ligger att förmånsvärdet inte
får uppgå till större belopp. Någon absolut beloppsgräns för vad som är
begränsat värde kan inte anges. Flera olika faktorer bör vägas in vid
bedömningen, som t.ex. förmånens faktiska värde och om det innebär en faktisk
inbesparing i en anställds normala privata levnadskostnader.
Det tredje kravet för skattefrihet är att förmånen inte utan svårighet kan
särskiljas från nyttan i anställningen. Härmed avses att det är själva förmånen
som sådan eller värdet därav som inte kan särskiljas. Som exempel kan nämnas att
arbetsgivaren betalar en tidningsprenumeration och tidningen är av väsentlig
betydelse för tjänsteutövningen. Om tidningen också är av visst privat värde är
förmånen emellertid svår att skilja ut. Som ett annat exempel där värdet av en
förmån är svår att särskilja från varans eller tjänstens nytta i anställningen
kan nämnas användandet av en persondator för privat bruk när datorn har betalats
av arbetsgivaren. Däremot kan t.ex. privata telefonsamtal från ett telefon-
abonnemang som arbetsgivaren står för särskiljas från tjänstesamtalen genom
t.ex. en specificerad telefonräkning. I sistnämnda fall skall alltså beskattning
ske på vanligt sätt för förmånen av privatsamtal.
Förmån av fria arbetskläder och fri uniform undantas enligt 32 § 3 c mom. KL
från beskattning under vissa förutsättningar. Den föreslagna bestämmelsen om
varor och tjänster av begränsat värde har därför placerats i nämnda lagrum, men
som en huvudregel. Bestämmelsen om arbetskläder och uniformer har behållits och
utgör en variant på sådana förmåner. Orsaken till att särreglerna om arbets-
kläder och uniformer bör behållas är att förmånen inte alltid kan sägas vara av
begränsat värde för den anställde.
32 § 3 f mom.
Reglerna om skattefria personalrabatter har fått en ny utformning. Skälen härför
har angetts i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.
Personalrabatt föreligger i princip när en anställd av sin arbetsgivare får
köpa en vara eller en tjänst till rabatterat pris. En personalrabatt föreslås
kunna bli skattefri om den inte överstiger den största rabatt som en konsument
kan erhålla på affärsmässiga grunder. Vad som avses med affärsmässiga grunder
har utvecklats i den allmänna motiveringen.
I lagrådsremissens lagtextförslag används benämningen "mängdrabatt" i första
stycket andra meningen. Mot bakgrund av att andra meningen är avsedd att
tillämpas även när fråga är om andra varor och tjänster än sådana som vanligen
säljs till konsument med mängdrabatt har undantagsregeln i andra meningen
utformats på det sätt som Lagrådet förordat.
För att tydliggöra att vid bedömningen av en rabatts storlek jämförelse skall
göras med det pris en vara eller tjänst betingar när en konsument inhandlar den
på marknaden, har i lagtexten förts in begreppet konsument. Med konsument i
detta sammanhang avses i princip samma sak som i lagen (1994:1512) om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden, dvs. fysisk person som handlar
huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.
Korsvisa rabatter skall i fortsättningen bara kunna vara skattefria när de ges
av företag inom en och samma koncern. Med koncern i detta sammanhang avses
sådana i lag definierade koncernbegrepp som finns i bl.a. 1 kap. 5 §
aktiebolagslagen (1975:1385), 1 kap. 4 § lagen (1987:667) om ekonomiska
föreningar och 1 kap. 1 § lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i vissa
företag. Skattefrihet föreligger endast när rabatten ges vid inköp från
arbetsgivaren eller koncernföretag. Lagrummet är således inte tillämpligt när
inköpet sker hos ett från koncernen fristående företag även om rabatten betalas
av arbetsgivaren eller ett koncernföretag.
Det bör i sammanhanget nämnas att prisinformationslagen (1991:601) torde
avsevärt ha ökat tillgängligheten för information om tillämpade priser på en
ort. Detta bör framför allt underlätta för sådana arbetsgivare som inte själva
har försäljning till enskild konsument.
Anvisningar
till 20 §
punkt 1
I anvisningspunkten finns nu de avdragsbegränsningar som gäller för en
arbetsgivare för kostnader på sjukvårdsområdet som riktar sig till anställda.
Eftersom dessa bestämmelser enbart tar sikte på näringsverksamhet
(arbetsgivarperspektiv) har, med de materiella förändringar som föreslagits,
reglerna flyttats till den nya punkten 34 av anvisningarna till 23 § KL.
till 23 §
punkt 23
Tredje stycket innehåller en avdragsregel för en enskild näringsidkares
kostnader för företagshälsovård. Denna bestämmelse har flyttats till den nya
punkten 34 av anvisningarna till 23 § KL.
punkt 34
Anvisningspunkten är ny. Hit har flyttats de bestämmelser på sjukvårdsområdet
som i dag finns i punkt 1 av anvisningarna till 20 § KL och punkt 23 av
anvisningarna till 23 § KL.
Den nya bestämmelsen gäller såväl för en arbetsgivares sjukvårdskostnader för
anställda som för en enskild näringsidkares (eller delägares i handelsbolag)
avdrag för "egen" vård. Därför innehåller bestämmelsen inte några föreskrifter
om offentligt finansierad hälso- och sjukvård/tandvård. För en arbetsgivare är
sådana kostnader avdragsgilla som personalkostnader. En enskild näringsidkare
får inte göra avdrag för sådana kostnader eftersom det är fråga om privata
levnadskostnader.
Första stycket innehåller ett avdragsförbud för kostnader för icke offentligt
finansierad vård samt det undantag som finns från denna huvudregel. Bestämmelsen
överensstämmer med nuvarande regler i punkt 1 av anvisningarna till 20 § KL.
I andra stycket finns en bestämmelse om avdragsbegränsningar för vård- och
läkemedelskostnader utomlands. Avdrag får göras när sådana kostnader uppkommer
vid insjuknande i samband med tjänstgöring utomlands.
Av tredje stycket framgår att avdrag får göras för företagshälsovård.
Avdragsrätten är inte längre kopplad till statsbidragsföreskrifterna (jfr punkt
1 av anvisningarna till 20 § KL). I stället får definitionen av begreppet
företagshälsovård hämtas från AML, AFL och dess förarbeten. I avsnitt 4.3
beskrivs dessa begrepp.
Avdrag får vidare göras för kostnader för vaccination som betingas av
verksamheten samt för tandbehandling för flygande personal m.m. När det gäller
enskilda näringsidkare finns det nu enbart en bestämmelse som reglerar
avdragsrätten på sjukvårdsområdet och den gäller "egen hälsovård" (punkt 23 av
anvisningarna till 23 § KL). Den föreslagna avdragsrätten för vaccination och
för viss tandbehandling kan därför ses som en utvidgning och ett klarlägande av
avdragsrätten för enskilda näringsidkare.
Fjärde stycket innehåller avdragsbestämmelserna för förebyggande behandling
samt för rehabilitering. Dessa uttryck används på samma sätt som i 3 kap. 7 b §
och 22 kap. AFL. För att avdrag skall få göras för kostnader för sådana åtgärder
krävs att arbetsgivaren kan visa att dessa syftar till att den anställde skall
kunna fortsätta att förvärvsarbeta. Det är alltså fråga om arbetslivsinriktade
åtgärder. Det naturliga sättet att visa syftet med dessa åtgärder är att hänvisa
till en av försäkringskassan upprättad eller godkänd plan.
Också för enskilda näringsidkare skall syftet med åtgärderna vara att
näringsidkaren skall kunna fortsätta sitt förvärvsarbete.
Övergångsbestämmelserna till lagen (1994:1855) om ändring i
kommunalskattelagen
Ändringen har kommenterats i allmänmotiveringen avsnitt 8.
10.2 Lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare
5 §
Ändringen har kommenterats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 7.
10.3 Lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter
3 kap.
7 §
Har skattemyndigheten bestämt värdet av bostadsförmån enligt bestämmelserna i 5
§ lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare bör detta värde också
anges i kontrolluppgifter. Detta kommer till uttryck genom att hänvisning görs
till sjätte stycket i 8 § UBL.
10.4 Lagen (1994:1852) om beräkning av statlig inkomstskatt på
förvärvsinkomster vid 1996-1999 års taxeringar
2 §
Ändringen har kommenterats i allmänmotiveringen i avsnitt 8.
Förteckning över de remissinstanser som yttrat sig över betänkandet Beskattning
av förmåner (SOU 1994:98).
Riksförsäkringsverket (RFV), Riksskatteverket (RSV), Göta hovrätt, Kammarrätten
i Göteborg, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Göteborgs- och Bohus län,
Länsrätten i Södermanlands län, Socialstyrelsen, Arbetsgivarverket,
Statskontoret, Riksrevisionsverket (RRV), Arbetarskyddsstyrelsen, Konkurren-
sverket, Arbetsmiljöinstitutet, ILO-kommittén, Sveriges Akademikers
Centralorganisationen (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges
Försäkringsförbund, Svenska Kommunförbundet, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF),
Svenska Revisorsamfundet SRS, Landstingsförbundet, Tjänstemännens Central-
organisation (TCO), Grossistförbundet Svensk Handel, Kooperativa Förbundet (KF),
International Air Transport Association (IATA), Svenska Rese- och
Turistindustrins Samarbetsorganisation, Arbetsgivaralliansen, Board of Airline
Representatives in Sweden (BARIS), Föreningen Svensk Företagshälsovård,
Kooperationens Förhandlingsorganisation (KFO), Scandinavian Airlines System
(SAS), SJ, Sveriges Bokförings- & Revisionsbyråers Förbund och Sveriges
Köpmannaförbund.
Stockholms Handelskammare, Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska
Bankföreningen och Sveriges Industriförbund har åberopat ett yttrande från
Näringslivets Skattedelegation.
Företagarnas Riksorganisation har förutom eget yttrande åberopat yttrandet från
Näringslivets Skattedelegation.
Försäkringsbranschens Arbetsgivareorganisation har förutom eget yttrande
åberopat yttrande från Sveriges Försäkringsförbund.
Saab-Scania AB och AB Volvo har avgett ett gemensamt yttrande.
2 Lagtext
2.1 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
Härigenom föreskrivs i fråga om kommunalskattelagen (1928:370)
dels att 20 §, 32 § 1, 3 b, 3 c och 3 f mom., 42 §, punkt 1 av anvisningarna
till 20 §, punkt 23 av anvisningarna till 23 § samt punkt 4 av anvisningarna
till 42 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya bestämmelser, punkt 34 av
anvisningarna till 23 § och punkt 6 av anvisningarna till 42 §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §1
Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla omkostnader
under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas
från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt) som har
influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.
Avdrag får inte göras för:
den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, så som vad
skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed
jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;
sådana kostnader för
hälsovård, sjukvård
samt företagshälsovård
som anges i
anvisningarna;
kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar eller kottar
till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria enligt
19 §;
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den
skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej
fyllt 16 år;
ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans
förvärvsverksamhet;
svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning på skuld;
ränta enligt 8 kap. 1 § studiestödslagen (1973:349), 52, 52 a och 55 §§ lagen
(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 32 § och 49 § 4 mom. uppbördslagen
(1953:272), 5 kap. 12 § lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter, 13 och 14 §§ lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare, 30 § tullagen (1987:1065), 60 §
fordonsskattelagen (1988:327) och 16 kap. 12 och 13 §§ mervärdesskattelagen
(1994:200) samt kvarskatteavgift och dröjsmålsavgift beräknad enligt
uppbördslagen;
avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;
avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10);
avgift enligt 10 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529);
avgift enligt 8 kap. 5 § arbetsmiljölagen (1977:1160);
avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);
skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet
eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare,
när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;
företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;
straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken;
belopp för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75 § uppbördslagen
(1953:272) eller för vilket betalningsskyldighet föreligger på grund av
underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982:1006) om avdrags- och
uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;
avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;
kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering;
överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);
vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg;
avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om
in- eller utförsel av varor;
lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol
eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasområdet;
avgift enligt 18 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar;
kapitalförlust m.m. i vidare mån än som särskilt föreskrivs;
avgift enligt 10 kap. 5 § lagen (1994:1776) om skatt på energi;
ingående skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200) för vilken det finns rätt
till avdrag enligt 8 kap. eller rätt till återbetalning enligt
10 kap. nämnda lag;
avgift enligt 11 kap. 16 § och 13 kap. 6 a § aktiebolagslagen (1975:1385).
(Se vidare anvisningarna.)
32 §
1 mom.2 Till intäkt av tjänst hänförs
a) avlöning, arvode och kostnadsersättning samt annan förmån i pengar, bostad
eller annat som utgått för tjänsten,
b) pension,
c) sådan livränta som utgått på grund av sjuk-, olycksfalls- eller skade-
försäkring eller annorledes än på grund av försäkring med undantag av livränta
som utgör vederlag vid avyttring av egendom, i den mån det inte är fråga om
livränta som avses i d) och inte heller annat följer av 2 mom.,
d) i fråga om sådan i c) angiven livränta, som utgår till följd av personskada
och på vilken 2 mom. inte är tillämpligt, den del av livräntan som avser
ersättning för förlorad inkomst av skattepliktig natur eller för förlorat
underhåll,
e) ersättning som e) ersättning som
utgått i annan form utgått i annan form
än livränta på grundän livränta på grund
av sjuk- eller av sjuk- eller
olycksfallsförsäkring,olycksfallsförsäkring,
tagen i samband med tagen i samband med
tjänst, dock inte tjänst, dock inte
ersättning, som ersättning, som
avser sjukvårds- avser sjukvårds-
eller eller läkarkostnader
läkarkostnader, inom den icke
offentligt
finansierade vården
eller för vård
utomlands,
f) undantagsförmåner, periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk
intäkt som avses i 31 §,
g) engångsbelopp som utgår till följd av personskada och utgör skattepliktig
intäkt enligt punkt 1 av anvisningarna till 19 §,
h) sådan utdelning på och vinst vid avyttring av aktier i fåmansföretag som
enligt 3 § 12 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt skall tas upp som
intäkt av tjänst,
i) sådana förmåner och ersättningar m.m. som anges i punkterna 14 och 15 av
anvisningarna,
j) behållning på pensionssparkonto till den del pensionssparavtalet upphör att
gälla enligt 4 kap. 6 och 14 §§ och 6 kap. 5 § lagen (1993:931) om individuellt
pensionssparande, samt till den del behållningen tas i anspråk på grund av
utmätning, konkurs eller ackord.
Vid avskattning enligt första stycket j avses med pensionssparkontots
behållning marknadsvärdet på kontots tillgångar efter avräkning för den skatt
enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel som är hänförlig
till kontot.
Som intäkt av tjänst räknas jämväl annat belopp än ovan sagts - såsom
vinstandel, återbäring eller vid återköp av försäkring uppburet belopp - vilket
utgått på grund av pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller
olycksfallsförsäkring, som tagits i samband med tjänst.
Har tjänsteinnehavare som löneförmån innehaft fastighet på sådant sätt, att han
enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses som ägare,
skall dock intäkt, vilken tjänsteinnehavaren åtnjutit från fastigheten, räknas
som intäkt av näringsverksamhet eller behandlas enligt reglerna för
privatbostad.
3 b mom.3 Anställds 3 b mom. En
förmån av fri hälso-anställds förmåner av
och sjukvård, föret-fri hälso- och
agshälsovård, fria sjukvård, tandvård
läkemedel eller och fria läkemedel
ersättning för läkeme-tas upp som intäkt
delskostnader tas om den avser annat
inte upp som intäkt.än
Har arbetsgivare - icke offentligt
utgivit ersättning finansierad hälso-
för anställds utgiftoch sjukvård,
för tandvård som - icke offentligt
avses i 2 kap. 3 § finansierad tand-
lagen (1962:381) om vård,
allmän försäkring, tas- hälso- och
ersättningen dock sjukvård samt tand-
upp som intäkt för vård utomlands och
den anställde. Som ersättning för
intäkt tas läkemedel vid vård
emellertid inte upp utomlands,
1. sådan ersättning,- företagshälsovård,
om den avser förebyggande
anställd som inte ärbehandling eller
försäkrad enligt rehabilitering,
lagen om allmän - vaccination som
försäkring, betingas av tjänsten
2. kostnad för eller
tandbehandling som - tandbehandling
har bedömts som som har be- dömts
erforderlig med som nödvändig med hän-
hänsyn till tjänstenssyn till tjänstens
krav för krav för Försvarsmak-
försvarsmaktens tens submarina och
submarina och flygande personal
flygande personal och för andra med i
och för andra huvudsak likartade
anställda med i arbetsförhållanden.
huvudsak likartade
arbetsförhållanden,
3. ersättning för
tandbehandling, när
behov av denna har
uppkommit och
utförts under
tjänsteförrättning
utomlands.
3 c mom.4 Förmån av 3 c mom. Om en
fria arbetskläder vara eller tjänst är
och fri uniform tas av väsentlig be-
inte upp som intäkt,tydelse för utföran-
om förmånen avser det av den an-
kläder som är ställdes ar-
avpassade för betsuppgifter,
arbetet och inte skall förmånen av
lämpligen kan varan eller tjänsten
användas privat. inte tas upp som
intäkt, om förmånen är
av begränsat värde för
den anställde och
det är svårt att
särskilja det
privata åtnjutandet
från tjänsteanvänd-
ningen. Inte heller
3 f mom.5 Som tas som intäkt upp
intäkt tas inte upp förmån av fria
sedvanliga rabatter arbetskläder och fri
vid inköp av varor uniform, om förmånen
och tjänster som avser kläder som är
ingår i avpassade för arbe-
arbetsgivarens tet och inte läm-
ordinarie utbud pligen kan användas
eller i annat privat.
företags ordinarie 3 f mom. Som
utbud om företaget ärintäkt tas inte upp
närstående arbets- personalrabatter
givarens företag ochvid inköp av en vara
varorna eller eller tjänst om
tjänsterna har ett varan eller tjänsten
nära samband med ingår i det
arbetsgivarens ordinarie utbudet
verksamhet. Vad som från arbetsgivaren
sagts nu gäller dockeller något annat
inte om rabatten är företag i samma kon-
en direkt ersättningcern och inköpet görs
för utfört arbete hos arbetsgivaren
eller utgår på sätt eller sådant företag.
som anges i 32 § 3 eVad som sagts nu
mom. andra stycket gäller dock inte om
2-4. rabatten är en
direkt ersättning för
utfört arbete,
överstiger den
mängdrabatt som stör-
sta kund i egenskap
av konsument skulle
Även om det inte kunna utverka på
följer av 3 d mom. affärsmässiga villkor
tas som intäkt inte och inte heller om
upp sådan rabatt den uppenbart över-
eller liknande förmånstiger personal-
som transportföretagrabatt som är
enligt internatio- sedvanlig i bran-
nellt vedertagen schen. Inte heller
praxis utger för får rabatten utgå på
visad kundtrohet sätt som anges i 32 §
vid utrikes flyg- 3 e mom. andra
resor och som stycket 2-4.
slutligt tillfaller Även om det inte
en arbetstagare följer av 3 d mom.
eller uppdrags- tas som intäkt inte
tagare på grund av upp sådan rabatt
hans egenskap av eller liknande förmån
resenär. som transportföretag
enligt inter-
nationellt ve-
dertagen praxis
utger för visad
kundtrohet vid
utrikes flygresor
och som slutligt
tillfaller en ar-
betstagare eller
uppdragstagare på
grund av hans
egenskap av resenär.
42 §6
Värdet av förmån av bostad som är belägen här i riket och som inte används som
semesterbostad skall beräknas med ledning av i orten gällande hyrespris eller,
om tillfälle till sådan jämförelse saknas, efter annan lämplig grund.
Värdet av produkter, varor eller andra förmåner, som ingår i lön eller annan
inkomst, beräknas till marknadsvärdet.
Bilförmån och Bilförmån, kostförmån
kostförmån värderas och vissa
enligt särskilda reseförmåner värderas
grunder som anges i enligt särskilda
anvisningarna. grunder som anges i
anvisningarna.
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar
till 20 §
1.7 Till skattskyldigs levnadskostnader, för vilka avdrag enligt denna paragraf
ej medges, räknas bland annat premier för egna personliga försäkringar och
avgifter till kassor, föreningar och andra sammanslutningar, i vilka den
skattskyldige är medlem. Avdrag får dock göras för sådana premier och avgifter i
den omfattning som anges i 33 §, 46 § 2 mom., punkterna 21 och 23 av
anvisningarna till 23 § och punkt 6 av anvisningarna till 33 §. Avdrag får även
göras för inbetalning på pensionssparkonto i den omfattning som anges i 46 § 2
mom. och punkt 21 av anvisningarna till 23 §.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte avgifter till arbetsgivar-
organisationer. Beträffande sådana avgifter gäller att avdrag medges till den
del avgifterna avser medel för konfliktändamål. Bedömningen av vad avgifterna
avser får grundas på uppgifter i organisationens budget om inte särskilda skäl
talar mot det. Vid bedömningen skall dock avgifterna alltid i första hand
avräknas mot kostnaderna för den övriga organisationsverksamheten.
Utgifter för representation och liknande ändamål är att hänföra till
omkostnader i förvärvskälla endast om de har omedelbart samband med
verksamheten, såsom då fråga uteslutande är om att inleda eller bibehålla
affärsförbindelser och liknande eller då utgifterna avser jubileum för
företaget, invigning av mera betydande anläggning för verksamheten,
stapelavlöpning eller jämförliga händelser eller då utgifterna är att hänföra
till personalvård. Avdrag medges i det enskilda fallet inte med större belopp än
som kan anses skäligt och inte i något fall för utgifter för spritdrycker och
vin. Avdrag för måltidsutgifter medges normalt inte med större belopp än som
motsvarar skäliga utgifter för lunch.
Till kostnader för
hälsovård, sjukvård
samt
företagshälsovård, för
vilka avdrag inte
medges enligt denna
paragraf, räknas
kostnader för hälso-
och sjukvård för
vilken ersättning
inte utges enligt
lagen (1962:381) om
allmän försäkring i
den mån kostnaderna
inte avser
antingen sjuk- och
tandvårdskostnader
som uppkommer vid
insjuknande i
samband med
tjänsteförrättning
utomlands eller
sjuk- och
tandvårdskostnader
för anställd som inte
är försäkrad enligt
lagen om allmän
försäkring,
kostnader för
företagshälsovård som
inte uppfyller
villkoren i 3 § 1-7
den upphävda
förordningen
(1985:326) om
bidrag till
företagshälsovård samt
kostnader för sådan
verksamhet som
avser
rehabilitering
eller liknande och
som inte bedrivs
efter grunder som
fastställs i kollek-
tivavtal mellan
arbetsmarknadens
huvudorganisationer.
till 23 §
23.8 Avdrag får göras för fastighetsskatt och särskild löneskatt på
pensionskostnader och speciella för näringsverksamheten utgående skatter och
avgifter till det allmänna. Däremot får svenska allmänna skatter inte dras av
(se 20 §). Avdrag får dock göras för mervärdesskatt som har återförts enligt 9
kap. 5 eller 6 § mervärdesskattelagen (1994:200) och inbetalats till staten.
Premie för grupplivförsäkring, som tecknats av fysisk person i hans egenskap av
utövare av viss näringsverksamhet, utgör avdragsgill omkostnad i
näringsverksamheten. Om den ersättning, som kan komma att utfalla på grund av
försäkringen, utgår efter väsentligt förmånligare grunder än vad som gäller
enligt grupplivförsäkring för befattningshavare i statens tjänst, skall dock
endast den del av premien som kan anses motsvara förmåner enligt
grupplivförsäkring för nämnda befattningshavare räknas som omkostnad i
näringsverksamheten. Premie för reseskyddsförsäkring avseende resa i
verksamheten utgör avdragsgill omkostnad i näringsverksamheten.
Avdrag medges för
kostnader för egen
hälsovård i den mån
förmån av fri sådan
vård för anställd är
skattefri enligt
32 § 3 b mom. första
stycket.
Bestämmelserna i punkt 6 av anvisningarna till 33 § om avdrag för avgift till
erkänd arbetslöshetskassa gäller också beträffande inkomst av näringsverksamhet.
Bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna till 33 § om avdrag för kostnader för
resor till och från arbetsplatsen och i 33 § 2 mom. om begränsning i rätten till
avdrag för sådana kostnader gäller också beträffande inkomst av
näringsverksamhet. Om den skattskyldige har kostnader för sådana resor både i
inkomstslaget tjänst och i inkomstslaget näringsverksamhet skall begränsningen
avse de sammanlagda kostnaderna och i första hand medföra en minskning av
avdraget i inkomstslaget tjänst.
34. Avdrag får inte
göras för kostnader
för icke offentligt
finansierad hälso-
och sjukvård samt
icke offentligt
finansierad tandvård
utom när kostnaderna
avser en anställd
eller en
näringsidkare som
inte omfattas av
den offentligt
finansierade vården
enligt lagen
(1962:381) om allmän
försäkring eller
annan författning.
I fråga om
kostnader för hälso-
och sjukvård,
tandvård och läke-
medel utomlands får
avdrag göras endast
när kostnaderna
uppkommer vid
insjuknande i
samband med tjänst-
göring utomlands.
Avdrag får göras för
kostnader för
företagshälsovård,
vaccinationer som
betingas av
verksamheten och för
sådan nödvändig
tandbehandling som
avses i 32 § 3 b
mom.
Avdrag får vidare
göras för kostnader
för
arbetslivsinriktade
rehabiliteringsåtgärder
i sådana fall där
arbetsgivaren skall
svara för dem enligt
22 kap. lagen om
allmän försäkring
eller där den
skattskyldige kan
visa att den före-
byggande
behandlingen eller
rehabiliteringen
syftar till att den
anställde skall
kunna behålla sin
anställning eller, i
fråga om
näringsidkare,
fortsätta sitt
arbete.
till 42 §
4.9 Om den 4. Om den
skattskyldige utger skattskyldige utger
ersättning för en ersättning för en
förmån skall för- förmån skall för-
månsvärdet, beräknatmånsvärdet, beräknat
enligt punkterna 2 enligt punkterna
och 3, sättas ned 2,3 och 6 sättas ned
med ersättningens med ersättningens
belopp. belopp.
Värdet av bilförmån och förmån av fri kost, beräknat enligt punkterna 2 och 3,
får jämkas uppåt eller nedåt, om det finns synnerliga skäl. Som synnerliga skäl
för jämkning nedåt av värdet av bilförmån anses att bilen används som
arbetsredskap eller att tjänstekörningen är omfattande eller att andra sådana
omständigheter föreligger.
6. Värdet av förmån
av fri eller delvis
fri resa som utgår
till någon på grund
av anställning eller
särskilt uppdrag
inom rese- eller
trafikbranschen
beräknas enligt
tredje-femte
styckena, om in-
skränkande villkor
gäller för resan.
Med inskränkande
villkor avses att
resan får företas
endast under viss
tid, på vissa
avgångar eller
endast i mån av
platstillgång vid
resans avgång och
villkoren dels
väsentligen avviker
från vad som gäller
för resor som säljs på
allmänna marknaden,
dels innebär en
påtaglig olägenhet.
En resa värderas
till 75 procent av
det genomsnittliga
lägsta mark-
nadspriset för
motsvarande bok-
ningsbara resa utan
insksränkande
villkor.
En flygresa
värderas i stället
till 40 procent av
det genomsnittliga
lägsta marknadsvärdet
för motsvarande
bokningsbara resa
utan inskränkande
villkor om det för
resan gällt sådant
inskränkande villkor
att den endast får
företas i mån av
platstillgång vid
avgången.
Vid bestämmande av
genomsnittliga
lägsta marknadspris
skall följande
iakttas. Priset
beräknas för perioden
oktober andra året
före beskattningsåret
till och med
september året före
beskattningsåret. I
första hand skall
jämförelse göras med
priser för resor med
samma slags
transportmedel och
med samma
destinationsort
eller när sådant
underlag saknas,
med priser för resor
med samma slags
transportmedel och
med likartad
resesträcka. För
flygresor skall
världen indelas i
zoner som är
väsentligen
enhetliga i fråga om
resestruktur och
priser. Det
genomsnittliga
lägsta marknads-
priset skall
bestämmas till det
regelmässigt
genomsnittliga
lägsta priset på
allmänna marknaden
inom respektive
mellan zonerna.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 och tillämpas första gången vid
1997 års taxering. Äldre bestämmelser tillämpas dock för utgifter för hälso- och
sjukvård, tandvård, läkemedel, företagshälsovård och rehabilitering som hänför
sig till tid före ikraftträdandet.
1Senaste lydelse 1994:1781.
2Senaste lydelse 1993:938.
3Senaste lydelse 1987:1303.
4Senaste lydelse 1987:1303.
5Senaste lydelse 1993:1515.
6Senaste lydelse 1993:1515.
7Senaste lydelse 1993:938.
8Senaste lydelse 1994:201.
9Senaste lydelse 1993:1515.
2.2 Förslag till lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)
Härigenom föreskrivs att 8 § uppbördslagen (1953:272)1 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §2
Åtnjuter skattskyldig jämte kontant inkomst andra förmåner skall preliminär
A-skatt beräknas efter inkomstförmånernas sammanlagda värde. Har den
skattskyldige utgett ersättning för en förmån skall förmånsvärdet sättas ned med
ersättningens belopp.
Värdet av bilförmån Värdet av bilförmån
skall beräknas skall beräknas
enligt punkt 2 av enligt punkt 2 av
anvisningarna till anvisningarna till
42 § kommunalskat- 42 § kommunalskat-
telagen (1928:370). telagen (1928:370).
Andra stycket andra Andra stycket andra
meningen av nämnda meningen av nämnda
anvisningspunkt anvisningspunkt
skall dock tillämpasskall dock tillämpas
endast i fall som endast i fall som
avses i sjätte avses i sjätte
stycket nedan. stycket nedan.
Värdet av förmån av Värdet av sådana
räntefritt lån ellerreseförmåner som
lån där räntan under-avses i punkt 6 av
stiger marknadsrän- anvisningarna till
tan skall beräknas 42 § kommunal-
enligt punkt 10 skattelagen skall
tredje-femte beräknas enligt vad
styckena av an- som sägs där. Värdet
visningarna till 32 §av förmån av
kommunalskattela- räntefritt lån eller
gen. lån där räntan
understiger mark-
nadsräntan skall
beräknas enligt
punkt 10
tredje-femte
styckena av anvis-
ningarna till 32 §
kommunalskat-
telagen.
Värdet av förmån av bostad som är belägen här i riket och som inte är
semesterbostad skall beräknas enligt följande grunder. Riket delas in i områden
som är väsentligen enhetliga i fråga om boendekostnader. Förmånsvärdet av en
bostad inom varje område skall bestämmas till det genomsnittliga värdet beräknat
per kvadratmeter bostadsyta för jämförbara bostäder inom området. Om bostaden är
belägen utom tätort med närmaste omgivning skall dock värdet bestämmas till det
lägsta av nämnda genomsnittsvärden reducerat med tio procent.
Värdet av annan förmån än som avses i andra och tredje styckena skall beräknas
enligt 42 § andra stycket kommunalskattelagen samt punkt 1 andra och tredje
styckena och punkt 3 av anvisningarna till den paragrafen.
Föreligger fall som avses i punkt 4 andra stycket av anvisningarna till 42 §
kommunalskattelagen får skattemyndigheten bestämma värdet av förmånen med hänsyn
härtill.
Om skattemyndigheten bestämt värdet av förmånen enligt bestämmelserna i 5 §
andra stycket lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare
skall detta värde användas även vid beräkning av preliminär A-skatt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 och tillämpas första gången i fråga
om preliminär skatt för år 1996.
1Lagen omtryckt 1991:97.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771.
2Senaste lydelse 1993:1516.
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §2
Skattepliktiga förmåner skall tas upp till ett värde som bestäms i enlighet med
8 § första-fjärde styckena uppbördslagen (1953:272).
Om det föreligger Om det föreligger
fall som avses i fall som avses i
punkt 4 andra punkt 4 andra
stycket av anvis- stycket av anvis-
ningarna till 42 § ningarna till 42 §
kommunalskattelagen kommunalskattelagen
(1928:370), eller (1928:370), eller
sådant fall att den sådant fall att den
skattskyldige skattskyldige
skulle kunna få skulle kunna få
förmånsvärdet bestämtförmånsvärdet bestämt
med stöd av punkt 2 med stöd av punkt 2
andra stycket andra andra stycket andra
meningen av samma meningen av samma
anvisningar, får anvisningar, får
skattemyndigheten påskattemyndigheten på
framställning av framställning av
arbetsgivaren arbetsgivaren
bestämma värdet av bestämma värdet av
förmånen med hänsyn förmånen med hänsyn
härtill. Motsvarandehärtill. Motsvarande
gäller om bostadsför-gäller om
månsvärde som bestämsbostadsförmånsvärde
enligt 8 § tredje som bestäms enligt 8 §
stycket tredje stycket
uppbördslagen uppbördslagen
avviker med mer än avviker med mer än
10 procent från det 10 procent från det
värde som följer av värde som följer av
42 § första stycket 42 § första stycket
kommunalskattela- och punkt 3 andra
gen. Arbetsgivaren stycket av
skall underrätta anvisningarna till
arbetstagare som 32 § kommunalskat-
berörs av skat- telagen.
temyndighetens Arbetsgivaren skall
beslut. underrätta
arbetstagare som
berörs av
skattemyndighetens
beslut.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 och tillämpas första gången på förmån
som utges efter ikraftträdandet.
1Lagen omtryckt 1991:98.
2Senaste lydelse 1993:1518.
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration
och kontrolluppgifter
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7 § lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
7 §1
Värdet av förmåner Värdet av förmåner
som utgått i annat änsom utgått i annat än
pengar skall pengar skall
beräknas i enlighet beräknas i enlighet
med bestämmelserna imed bestämmelserna i
kommunalskattelagen kommunalskattelagen
(1928:370). Vid (1928:370). Vid
beräkning av värdet beräkning av värdet
av bilförmån och av bilförmån och
kostförmån skall dockkostförmån skall dock
bestämmelserna i bestämmelserna i
punkt 2 andra punkt 2 andra
stycket andra stycket andra
meningen och meningen och
punkt 4 andra punkt 4 andra
stycket av anvis- stycket av anvis-
ningarna till 42 § ningarna till 42 §
nämnda lag tillämpasnämnda lag tillämpas
endast i enlighet endast i enlighet
med beslut av med beslut av
skattemyndigheten skattemyndigheten
med stöd av 5 § andramed stöd av 5 § andra
stycket lagen stycket lagen
(1984:668) om (1984:668) om
uppbörd av social- uppbörd av social-
avgifter från avgifter från
arbetsgivare. Värdetarbetsgivare. Värdet
av annan av annan
bostadsförmån här i bostadsförmån här i
riket än förmån av riket än förmån av
semesterbostad semesterbostad
skall beräknas i skall beräknas i
enlighet med be- enlighet med be-
stämmelserna i 8 § stämmelserna i 8 §
tredje stycket tredje och sjätte
uppbördslagen styckena
(1953:272). uppbördslagen
(1953:272).
Om värdet av en förmån justerats enligt 5 § andra stycket lagen om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare skall anges att justering skett.
Det sammanlagda värdet av förmånerna skall anges särskilt för sig.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 och tillämpas första gången vid
1997 års taxering.
1Senaste lydelse 1993:1517.
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-03-14
Närvarande: justitierådet Torkel Gregow, justitierådet Lars Å. Beckman,
regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt en lagrådsremiss den 2 mars 1995 (Finansdepartementet) har regeringen
beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1.lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
2.lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
3.lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare,
4.lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorerna Lars
Emanuelsson Korsell och Monica Dahlbom.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
32 § 3 f mom.
Enligt momentets första stycke första meningen i förslaget tas som intäkt inte
upp personalrabatter vid inköp från arbetsgivaren eller något annat företag i
samma koncern av en vara eller tjänst om varan eller tjänsten ingår i det
ordinarie utbudet. I andra meningen föreskrivs att det sagda dock inte gäller om
rabatten är en direkt ersättning för utfört arbete, om den överstiger den
mängdrabatt som största kund i egenskap av konsument skulle kunna utverka på
affärsmässiga villkor eller om den uppenbart överstiger personalrabatt som är
sedvanlig i branschen. Enligt tredje meningen gäller ytterligare vissa
begränsningar.
Av vad som anförs i lagrådsremissen synes framgå att undantagsregeln i andra
meningen angående det fallet att rabatten överstiger viss närmare angiven
mängdrabatt är avsedd att tillämpas även när fråga är om andra varor och
tjänster än sådana som vanligen säljs till konsumenter med mängdrabatt. Vid
föredragningen inför Lagrådet har som ett exempel berörts det fallet att en
anställd vid ett bilföretag köper en personbil för privat bruk. Mot denna
bakgrund förordar Lagrådet att undantagsregeln ändras i förtydligande syfte.
Enligt Lagrådets mening kan momentets första stycke andra meningen lämpligen ges
följande lydelse:
"Vad som sagts nu gäller dock inte om rabatten är en direkt ersättning för
utfört arbete, om den överstiger den största rabatt som en konsument kan erhålla
på affärsmässiga grunder eller om den uppenbart överstiger personalrabatt som är
sedvanlig i branschen."
Övriga lagförslag
Förslagen lämnas utan erinran.
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 mars 1995
Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, och statsråden Peterson, Hellström,
Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Schori, Blomberg, Heckscher,
Hedborg, Andersson, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande; statsrådet Persson
_________
Regeringen beslutar proposition 1994/95:182 Beskattning av fri hälso- och
sjukvård samt vissa andra förmåner.