Post 6751 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1994/95:188 ·
Effektiviseringar på delgivningsområdet
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 188
Regeringens proposition
1994/95:188
Effektiviseringar på delgivningsområdet
Prop.
1994/95:188
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 16 mars 1995
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar av reglerna för förenklad delgivning.
För att underlätta handläggningen framför allt vid tingsrätt av mål som har
inletts genom summarisk process vid kronofogdemyndigheten föreslås att svaranden
i ett mål hos kronofogdemyndigheten om betalningsföreläggande eller vanlig
handräckning skall kunna delges information om att förenklad delgivning kan
komma att användas vid tingsrätten - eller Arbetsdomstolen eller Statens
va-nämnd - om målet efter bestridande överlämnas dit. Vidare föreslås att
informationen om förenklad delgivning inte skall behöva delges, om den lämnas
till en part i nära anslutning till att denne har gett in någon handling i det
aktuella målet.
Övriga förslag i propositionen tar sikte på andra delgivningsformer än
förenklad delgivning.
Det föreslås utvidgade möjligheter att tillgripa husrannsakan för att kunna
genomföra delgivning i brottmål.
Vidare föreslås att utredning i ett delgivningsärende om att den sökte håller
sig undan skall få användas vid bedömning av om han håller sig undan även i ett
senare delgivningsärende.
Det förordas också utvidgade möjligheter att lägga delgivningsansvar på
käranden i dispositiva tvistemål, efter mönster från den summariska processen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut.............. 3
2 Lagtext ................................. 4
2.1 Förslag till lag om ändring i delgiv-
ningslagen (1970:428)................ 4
2.2 Förslag till lag om ändring i rätte-
gångsbalken.......................... 7
3 Ärendet och dess beredning............... 10
4 Allmänna utgångspunkter.................. 10
5 Förenklad delgivning..................... 11
5.1 Bakgrund............................. 11
5.2 Information redan hos kronofogde-
myndigheten om förenklad delgivning.. 12
5.3 I vilka fall kan informationen lämnas
formlöst?............................ 16
5.4 Kravet på dubbla postförsändelser.... 18
5.5 Delgivning av tilläggsstämningar..... 18
5.6 Tidpunkt då delgivning anses ha skett 19
6 Husrannsakan vid delgivning ............. 19
7 Notoriskt svårdelgivna personer ......... 22
8 Kärandens ansvar för delgivning ......... 25
9 Ekonomiska konsekvenser.................. 27
10 Ikraftträdande .......................... 27
Bilaga 1 Promemorians lagförslag.............. 28
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser..... 33
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag.......... 34
Bilaga 4 Lagrådets yttrande................... 39
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 16 mars 1995.............................. 40
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),
2. lag om ändring i rättegångsbalken.
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428)
Härigenom föreskrivs i fråga om delgivningslagen (1970:428)
dels att 3 och 3 a §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 18 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §[1]
Myndighet ombesörjer delgivning genom att sända handlingen med post eller
överlämna den med bud eller på annat sätt till den sökte, varvid som bevis att
denne har mottagit försändelsen begäres delgivningskvitto eller mottagnings-
bevis (ordinär delgivning). Ordinär delgivning kan också ske genom förenklad
delgivning enligt 3 a §.
Om det finns anledning antaga att delgivningskvitto eller mottagningsbevis ej
kommer att lämnas eller ej kommer att erhållas i tid, får myndighet som
regeringen bestämmer ombesörja att handlingen överlämnas till den sökte i
särskild ordning genom postbefordringsföretag som regeringen bestämmer (särskild
postdelgivning).
När det är lämpligt, När det är lämpligt,
får en myndighet delge får en myndighet delge
kallelser, meddelanden kallelser, meddelanden
och andra handlingar, och andra handlingar,
som inte är omfattande som inte är omfattande
eller annars av eller annars av
svårtillgängligt inne- svårtillgängligt inne-
håll, genom att håll, genom att
innehållet läses upp vid innehållet läses upp vid
telefonsamtal med den telefonsamtal med den
sökte och handlingen sökte och handlingen
därefter sänds till därefter sänds till
denne med post denne med post
(telefondelgivning). (telefondelgivning).
Sådan delgivning får Sådan delgivning får
inte avse stämnings- inte avse stämnings-
ansökningar eller andra ansökningar eller andra
handlingar, varigenom handlingar genom vilka
mål eller ärenden förfarandet vid
anhängiggörs. myndigheten inleds.
3 a §[2]
Om det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna, får ordinär
delgivning med den som är part eller som har liknande ställning i ett mål eller
ärende ske genom att myndigheten sänder handlingen med post till den sökte under
hans senast kända adress och minst en dag senare skickar ett meddelande om att
handlingen har sänts (förenklad delgivning).
Förenklad delgivning Förenklad delgivning
får inte avse får användas bara om den
stämningsansökningar sökte har delgetts
eller andra handlingar upplysning om att för-
varigenom mål eller enklad delgivning kan
ärenden anhängiggörs och komma att användas i
får användas bara om den målet eller ärendet.
sökte har delgivits Sådan upplysning behöver
upplysning om att dock inte delges med
förenklad delgivning den som har inlett
kan komma att användas förfarandet vid myn-
i målet eller ärendet. digheten eller som har
Delgivning av sådan gett in en handling i
upplysning med den som målet eller ärendet, om
inlett målet eller upplysningen lämnas i
ärendet behöver dock nära anslutning till
inte ske, om upp- att ansökan eller
lysningen lämnas i nära handlingen har kommit
anslutning till att in till myndigheten.
dennes ansökan kommit
in till myndigheten. Förenklad delgivning
får inte avse
stämningsansökningar
eller andra handlingar
genom vilka förfarandet
vid myndigheten in-
leds. Har ett mål om
betalningsföreläggande
eller vanlig handräck-
ning efter bestridande
överlämnats till
tingsrätt, Arbetsdom-
stolen eller Statens
va-nämnd får dock
svaranden delges
sökandens begäran om
överlämnande och andra
handlingar i målet
genom förenklad
delgivning, om svaran-
den under handlägg-
ningen hos kronofogde-
myndigheten har
delgetts upplysning om
att förenklad delgiv-
ning kan komma att
användas i målet hos
tingsrätten, Arbets-
domstolen eller
Statens va-nämnd.
18 a §
Om det för att ett
visst delgivningssätt
skall få användas
föreskrivs att det
skall finnas anledning
att anta att den sökte
har avvikit eller på
annat sätt håller sig
undan, får bedömningen
grundas även på omstän-
digheter som har fram-
kommit vid andra
delgivningsförsök med
den sökte.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1993:1688.
[2] Senaste lydelse 1993:1688.
2.2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 28 kap. 2, 4 och 5 §§ samt 33 kap. 6 §
rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28 kap.
2 §[1]
För eftersökande av den För eftersökande av den
som skall gripas, som skall gripas,
anhållas eller häktas, anhållas eller häktas,
hämtas till förhör eller hämtas till förhör eller
till inställelse vid till inställelse vid
rätten, delges stämning rätten eller
i brottmål eller under- underkastas
kastas kropps- kroppsvisitation eller
visitation eller kroppsbesiktning får
kroppsbesiktning får husrannsakan företas
husrannsakan företas hos honom, eller hos
hos honom, så ock hos någon annan om det
annan, om synnerlig finns synnerlig anled-
anledning förekommer, ning att anta att den
att den sökte uppehåller sökte uppehåller sig där.
sig där. Husrannsakan Detsamma gäller i fråga
för delgivning av stäm- om en tilltalad som
ning i brottmål får söks för delgivning av
företas endast om det stämning eller kallelse
för brottet är stadgat till förhandling, om
fängelse. försök till delgivning
har misslyckats eller
bedöms som utsiktslösa.
4 §[2]
Förordnande om Förordnande om
husrannsakan meddelas, husrannsakan meddelas,
utom i fall som avses utom i fall som avses
i tredje stycket, av i tredje stycket, av
undersökningsledaren, undersökningsledaren,
åklagaren eller rätten. åklagaren eller rätten.
Förordnande om hus- Förordnande om hus-
rannsakan för delgiv- rannsakan för delgiv-
ning av stämning i ning skall alltid
brottmål skall alltid meddelas av rätten. Kan
meddelas av rätten. Kan i annat fall
i annat fall husrannsakan antas bli
husrannsakan antas bli av stor omfattning
av stor omfattning eller medföra synnerlig
eller medföra synnerlig olägenhet för den hos
olägenhet för den hos vilken åtgärden företas,
vilken åtgärden företas, bör, om det inte är fara
bör, om ej fara är i i dröjsmål, åtgärden inte
dröjsmål, åtgärden inte vidtas utan rättens
vidtas utan rättens förordnande.
förordnande.
Fråga om husrannsakan Fråga om husrannsakan
får rätten ta upp på får rätten ta upp på
yrkande av yrkande av
undersökningsledaren undersökningsledaren
eller åklagaren. Efter eller åklagaren. Efter
åtalet får rätten även på åtalet får rätten även på
yrkande av målsägande yrkande av målsägande
eller självmant ta upp eller självmant ta upp
en sådan fråga. Fråga en sådan fråga. Fråga
om husrannsakan för om husrannsakan för
delgivning av stämning delgivning tas upp av
i brottmål tas upp av rätten självmant eller
rätten självmant eller på yrkande av
på yrkande av polismyndighet eller
polismyndighet eller åklagaren.
åklagaren.
Förordnande om husrannsakan för eftersökande av den som skall häktas enligt
beslut som avses i 24 kap. 17 § tredje stycket eller hämtas till inställelse vid
rätten meddelas av polismyndighet eller polisman enligt bestämmelser i
polislagen (1984:387).
5 §[3]
Utan förordnande, som En polisman får företa
sägs i 4 §, får polisman husrannsakan utan
företa husrannsakan, om förordnande enligt 4 §,
fara är i dröjsmål. Vad om det är fara i
som sagts nu gäller ej dröjsmål. Detta gäller
husrannsakan för dock inte husrannsakan
delgivning av stämning för delgivning.
i brottmål.
33 kap.
6 §[4]
Vad i 5, 12 och 15 §§ Bestämmelserna i 5, 12
delgivningslagen och 15 §§
(1970:428) är stadgat delgivningslagen
gälle ej delgivning av (1970:428) gäller inte
stämning i brottmål. delgivning av stämning
Stämning i tvistemål må i brottmål.
ej delgivas enligt 12 § Stämning i tvistemål får
delgivningslagen med delges enligt 12 §
mindre anledning delgivningslagen
förekommer att den sökte endast om det finns
avvikit eller eljest anledning att anta att
håller sig undan. den sökte har avvikit
eller på annat sätt
håller sig undan.
Om stämning i tvistemål
där förlikning om saken
är tillåten inte har
kunnat delges, skall
rätten pröva om försöken
till delgivning skall
fortsätta eller om
käranden skall erbjudas
att själv ombesörja
delgivningen. Hänsyn
skall därvid tas till
det arbete och den
kostnad som dittills
har lagts ned på
delgivningen,
förutsättningarna för att
fortsatta försök skall
lyckas samt
omständigheterna i
övrigt. Om käranden inte
antar erbjudandet
skall stämningsansökan
avvisas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1985:267.
[2] Senaste lydelse 1990:443.
[3] Senaste lydelse 1990:443.
[4] Senaste lydelse 1970:429.
3 Ärendet och dess beredning
År 1991 gjordes vissa ändringar i delgivningslagstiftningen (SFS
1990:1410-1416). Bl.a. infördes en ny delgivningsform, förenklad delgivning.
Reformen har utvärderats av Domstolsverket i en rapport (1993:6) Förenklad
delgivning m.m. - en utvärdering.
Olika förslag till ändringar inom delgivningslagstiftningen har också från
andra håll framförts till Justitiedepartementet.
Inom Justitiedepartementet har upprättats en promemoria Vissa effektiviseringar
på delgivningsområdet (Ds 1994:129). Promemorian har remissbehandlats. Dess
lagförslag finns i bilaga 1. En förteckning över remissinstanserna finns i
bilaga 2. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Justitie-
departementet (dnr Ju94/4217). Regeringen tar i detta ärende upp promemorians
förslag till lagändringar.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 23 februari 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som utarbetats i ärendet. Förslagen som remitterades till Lagrådet
finns i bilaga 3. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande
finns i bilaga 4. Vissa redaktionella ändringar och tillägg har gjorts i
lagtexten.
4 Allmänna utgångspunkter
Den 1 februari 1991 genomfördes vissa ändringar i delgivningslagstiftningen
(prop. 1990/91:11, SFS 1990:1410-1416). Bland annat infördes följande nyheter.
Delgivning skall kunna underlåtas oftare. En ny delgivningsform, förenklad
delgivning, infördes. Området för telefondelgivning utvidgades.
Surrogatdelgivning med den söktes arbetsgivare tilläts. Möjligheterna att delge
en juridisk person genom en styrelsesuppleant ökades. Hemliga telefonnummer
gjordes i ökad utsträckning tillgängliga för delgivningsändamål.
Det aviserades i propositionen att reformen skulle utvärderas, och efter
uppdrag från regeringen har Domstolsverket avlämnat en rapport (1993:6)
Förenklad delgivning m.m. - en utvärdering. Sammanfattningsvis kan sägas att
Domstolsverket funnit att de nya reglerna på det hela taget fungerar
tillfredsställande. En del uppslag till förändringar finns dock i rapporten.
Även från andra håll har olika förslag till ändringar inom
delgivningslagstiftningen framförts till Justitiedepartementet.
Trots de åtgärder som mer eller mindre fortlöpande under de senaste decennierna
har vidtagits för att effektivisera delgivningsverksamheten är läget
bekymmersamt. Särskilt ansträngd är polisens stämningsmannaorganisation.
Bristande delgivning gör ofta att ett förfarande hejdas och leder på detta sätt
till effektivitetsförluster. Så t.ex. är bristande delgivning den viktigaste
orsaken till att rättegångsförhandlingar får ställas in.
När försök till effektiviseringar av delgivningsverksamheten övervägs måste
alltid rättssäkerhetsaspekter beaktas. För att kunna tillvarata sin rätt måste
alla på ett tillräckligt säkert sätt underrättas om vad som krävs av dem. Å
andra sidan är det också en rättssäkerhetsfråga att den som har ett krav mot en
annan inte hindras från att komma till sin rätt genom att motparten kan hålla
sig undan delgivning.
Ändringar av delgivningsregler innebär därför i allmänhet en balansgång. De
flesta anser antagligen att det inte finns utrymme för att överlag slopa de
delgivningskrav vi har i dag eller att radikalt sänka beviskraven för att
delgivning skall anses ha skett. Däremot kan systemet putsas och därvid bör alla
realistiska vägar prövas.
I promemorian Vissa effektiviseringar på delgivningsområdet läggs fram bl.a.
vissa förslag till ändringar som gäller förenklad delgivning, förslag om ökat
utrymme för husrannsakan vid delgivning, förslag om ändrade beviskrav vid
delgivning med notoriskt svårdelgivna personer samt förslag om ökat
delgivningsansvar för käranden i vissa tvistemål.
Det finns ytterligare material att bearbeta i Domstolsverkets rapport. En del
frågor gäller delgivningen i den summariska processen eller har nära samband med
den. Dessa frågor bör tas upp tillsammans med andra förslag i den utvärdering av
den nya summariska processen, som Riksskatteverket och Domstolsverket nyligen
har slutfört på regeringens uppdrag. Det finns även andra delgivningsfrågor som
är aktuella hos Justitiedepartementet men som kräver ytterligare överväganden.
Några sådana frågor gäller delgivning med juridiska personer. En ytterligare
fråga gäller förslag om utvidgning av stämningsmannabehörigheten, som
presenterades i skissform i den remitterade promemorian.
5 Förenklad delgivning
5.1 Bakgrund
Den 1 februari 1991 infördes en ny delgivningsform, förenklad delgivning. Den
är en variant av ordinär delgivning och regleras i 3 a § delgivningslagen
(1970:428). Sedermera har reglerna justerats så att förenklad delgivning kan
användas även i myndigheters initiativärenden samt anpassats till den nya
postlagen (SFS 1993:1684). Se om dessa ändringar SFS 1992:1065 och 1993:1688.
Förenklad delgivning bygger på tanken att den som vet om att ett mål eller
ärende är anhängigt vid en myndighet i princip skall kunna delges genom att
myndigheten skickar handlingar med post utan krav på mottagningsbevis eller
liknande och att den sökte under den tid ärendet pågår har att bevaka sin post.
Närmare bestämt går delgivningen till så att myndigheten skickar
delgivningshandlingen med post och sedan minst en dag senare som en påminnelse
skickar ett meddelande om att handlingen har sänts. Delgivning anses ha skett
fjorton dagar efter det att meddelandet skickades, om det inte framstår som
osannolikt att handlingen kommit fram till den söktes senast kända adress före
tvåveckorstidens utgång. Den förenklade delgivningen förutsätter dock att den
sökte i förväg har fått information om att förenklad delgivning kan komma att
användas i målet eller ärendet. Informationen skall delges den sökte; att detta
måste ske på något annat sätt än genom förenklad delgivning ligger i sakens
natur. Emellertid behöver informationen inte delges om den skall ges till den
som har inlett målet eller ärendet och den lämnas i nära anslutning till att
dennes ansökan kommit in till myndigheten.
I reformens förarbeten (prop. 1990/91:11) behandlades en del tänkbara problem i
rättssäkerhets- eller effektivitetshänseenden. Bland annat diskuterades risken
att förenklad delgivning i efterskott skulle klandras och att det därvid t.ex.
skulle bestridas att handlingen kommit fram till den söktes adress. Vidare
diskuterades risken att de som söks för delgivning på olika sätt skulle
obstruera förfarandet och att detta på så sätt skulle förlora i effektivitet. I
sådana frågor har Domstolsverkets rapport gett lugnande besked och inga andra
signaler har heller kommit under remissbehandlingen av promemorian. Här är
enligt regeringens mening några förändringar i uppstramande riktning inte
påkallade.
I det följande tar regeringen upp tänkbara ändringar av andra moment i
institutet förenklad delgivning.
5.2 Information redan hos kronofogdemyndigheten om förenklad delgivning
Regeringens förslag: I ett mål om betalningsföre-
läggande eller vanlig handräckning hos kronofogde-
myndigheten skall information om förenklad
delgivning kunna delges svaranden för att sådan
delgivning sedan skall kunna användas genast i
tingsrätten, Arbetsdomstolen eller Statens va-
nämnd, om målet efter bestridande överlämnas dit
för fortsatt handläggning.
Promemorians förslag överensstämmer i princip med regeringens.
Remissinstanserna har överlag godtagit förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Information om förenklad delgivning måste
enligt dagens regler lämnas i varje mål och i varje instans.
I sin rapport har Domstolsverket redovisat resultatet av en enkät där ett antal
domstolar svarat bl.a. på frågan om det skulle möta något hinder att det redan i
den information som lämnas parten i underrätten uttalas att förenklad delgivning
kan komma att användas även i högre instans. Ett alternativ skulle vara att
detta angavs i underrättens fullföljdshänvisning. En majoritet av de tillfrågade
domstolarna, knappt 70 procent, ser inget hinder mot att man redan i underrätt
informerar om att förenklad delgivning kan komma att användas även i överrätt.
Övriga tillfrågade domstolar, drygt 30 procent, anser förfarandet olämpligt. De
påtalar risken för att en part missar informationen med tanke på den tid som
förflyter mellan informationstillfället och handläggningen i överrätt och de
menar även att varje instans själv skall pröva lämplig delgivningsform.
Denna fråga diskuterades i propositionen (1990/91:11). Föredragande statsrådet
såg ett flertal avigsidor med ett system där information om delgivning i ett
ärende vid en myndighet skall avse även ett senare ärende, oftast vid en annan
myndighet, och anförde i huvudsak följande. Man kan inte säkert säga vilken
sorts ärende det blir fråga om och vilken myndighet det kommer att handläggas
vid. Systemet skulle ofta leda till att den sökte var tvungen att hålla sig
anträffbar under längre tid än som är skäligt och skulle ändå få begränsas till
den part som tagit initiativet till att föra saken vidare till nästa instans.
Vidare borde varje myndighet själv få bestämma vilka delgivningsformer den vill
använda.
En annan näraliggande fråga som kommit upp i Domstolsverkets utvärdering gäller
formerna för delgivning i mål som överlämnats från den summariska processen hos
kronofogdemyndigheten. Förslag har därvid framförts om att information om
förenklad delgivning skall kunna lämnas i målen om betalningsföreläggande och
handräckning för att den fortsatta handläggningen vid tingsrätt skall
underlättas när mål överlämnas dit, främst efter det att svaranden bestritt
ansökan. Snarlika förslag har även framförts i skrivelser till Justitie-
departementet från tingsrätterna i Stockholmsområdet.
I den remitterade promemorian föreslås att information skall kunna delges
svaranden i mål hos kronofogdemyndigheten om betalningsföreläggande eller vanlig
handräckning. Informationen skall innehålla att förenklad delgivning kan komma
att användas om målet efter bestridande överlämnas till rättegång vid tingsrätt,
Arbetsdomstolen eller Statens va-nämnd. På detta sätt skall möjliggöras att
dessa myndigheter genast skall kunna inleda kommunikationen med svaranden genom
förenklad delgivning. De allra flesta remissinstanserna har välkomnat förslaget.
Många har därvid också understrukit vikten av att informationen är så
lättillgänglig som möjligt.
Förenklad delgivning får enligt dagens regler inte avse stämningsansökningar
eller andra handlingar genom vilka mål eller ärenden anhängiggörs. Även i andra
delgivningshänseenden finns inskränkningar som gäller dessa typer av handlingar.
Sålunda får t.ex. telefondelgivning inte användas. Skälet för dessa
inskränkningar är att dessa handlingar typiskt sett har mycket stor betydelse
för mottagaren. Ett system där information om förenklad delgivning lämnas endast
i första instans skulle innebära effektivitetsvinster bara om också överkla-
gandena, dvs. de handlingar genom vilka mål eller ärenden anhängiggörs i högre
instans, fick delges motparten genom förenklad delgivning. Detta skulle utgöra
ett stort avsteg från hittills gällande principer.
Det finns även andra omständigheter som av rättssäkerhetsskäl talar mot en
avsevärd utvidgning av förenklad delgivning. Såsom anfördes i propositionen kan
det vara svårt att i en information i första instans precisera vid vilken
myndighet saken kan komma att handläggas i senare skeden och i så fall under
vilka omständigheter. Det kan också uppkomma tveksamhet om sakens identitet i
olika skeden, alltså vad som egentligen är "samma" ärende i olika lägen. Dessa
olägenheter skulle visserligen bli mindre om systemet gjordes tillämpligt bara
på domstolar och inte på andra myndigheter, men man kan ändå inte bortse från
dem.
Det viktigaste skälet mot den tänkta lösningen är emellertid - såsom också
uppmärksammats i Domstolsverkets rapport - att det kan komma att gå lång tid,
ibland mycket lång tid, från det att information lämnas i första instans tills
målet kommer upp i andra instans och eventuellt också vidare därifrån. Det bör
inte begäras av parten att han under mycket lång tid skall hålla informationen
om förenklad delgivning i minnet och stå till förfogande för delgivning på det
sätt som är tänkt vid denna delgivningsform. Lång tidsutdräkt var enligt
propositionen just ett skäl att inte tillämpa förenklad delgivning, och då var
det bara en instans åt gången som diskuterades. En påminnelse i fullföljds-
hänvisningen kan inte tillmätas något större värde, särskilt som den antagligen
inte läses särskilt noggrant av den vinnande parten. Normalt får denne inte
heller någon underrättelse om att andra parten har överklagat, åtminstone inte i
domstolarna.
Den beskrivna modellen att delge informationen endast i första instans skulle
alltså riskera att skapa oklarhet både hos myndigheterna och framför allt hos
parterna. Det står inte heller särskilt mycket att vinna; den som överklagar kan
redan enligt gällande rätt tillställas information från överinstansen utan att
informationen behöver delges och därmed torde också de typiskt sett svåraste
delgivningsfallen vara åtgärdade.
Det nu förda resonemanget återfinns också i promemorian. Remissinstanserna har
överlag lämnat detta utan erinran, även om man från något håll har förordat att
en större utvidgning av tillämpningsområdet övervägs på nytt.
Det som nu har sagts har inte samma betydelse när det gäller målen som
överlämnas till tingsrätt från den summariska processen, under förutsättning att
man begränsar en reform till att avse just detta led i instanskedjan. Här öppnar
promemorieförslaget en möjlighet att göra en stor besparing i delgivningsarbetet
utan de risker i rättssäkerhetshänseende som nyss beskrivits.
Mål om betalningsföreläggande och vanlig handräckning handläggs sedan år 1992
hos kronofogdemyndigheten i stället för som tidigare vid tingsrätten.
Myndigheten delger svaranden ett föreläggande att yttra sig över ansökan i
målet. Om svaranden bestrider yrkandet skall målet överlämnas till tingsrätt, om
sökanden begär det. Vissa - fåtaliga - mål skall i stället överlämnas till
Arbetsdomstolen eller Statens va-nämnd. Sökanden underrättas genast om
bestridandet och har sedan tre veckor på sig att skriftligen begära att målet
överlämnas till rättegång vid tingsrätten. Parterna underrättas sedan om att
målet har överlämnats och vart det har lämnats. Tingsrätten måste därefter
regelmässigt inleda kommunikationen med svaranden genom delgivning. Det skulle
då vara mycket värdefullt om tingsrätten genast kunde tillämpa förenklad
delgivning gentemot svaranden i målet. Detta skulle kunna ske om information om
förenklad delgivning delgavs svaranden i föreläggandet från kronofogde-
myndigheten.
Närmare 30 000 mål om betalningsföreläggande och vanlig handräckning
överlämnades under år 1993 från kronofogdemyndigheterna till tingsrätterna,
Arbetsdomstolen eller Va-nämnden med anledning av att svaranden bestritt
ansökan, helt eller delvis. År 1994 överlämnades närmare 22 000 mål och de
närmaste åren kan siffran beräknas bli ungefär lika hög. Här finns alltså
betydande utrymme för att förenkla delgivningsarbetet.
De nackdelar som beskrivits i det föregående med ett system där information
delges endast i första instans träffar knappast de bestridda målen om
betalningsföreläggande och vanlig handräckning. Informationen kommer att gälla
delgivning bara i en instans - tingsrätten, Arbetsdomstolen eller Va-nämnden -
och svaranden får underrättelse om vart målet överlämnas. Informationen lämnas
typiskt sett endast kort tid innan handläggningen påbörjas i nästa instans.
Svaranden kan lätt överblicka vad målet vid tingsrätten kan komma att avse,
eftersom han vet vilka yrkanden han har bestritt. Bland annat den handling genom
vilken förfarandet inleds i tingsrätten, alltså sökandens begäran om att målet
skall överlämnas dit, skall tingsrätten med promemorians förslag kunna delge
svaranden genom förenklad delgivning. Detta kommer alltså att utgöra ett
undantag från huvudregeln om förbud mot förenklad delgivning av handlingar
varigenom mål eller ärenden anhängiggörs och bör, såsom påpekats under
remissbehandlingen, komma tydligare till uttryck i lagtexten än vad som skett i
promemorian. Undantaget är enligt regeringens mening helt acceptabelt med hänsyn
till vad som nyss sagts om svarandens goda möjligheter att överblicka det
processuella läget.
Enligt 28 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning får
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (Riksskatteverket)
meddela föreskrifter om vad föreläggandet till svaranden skall innehålla. Det
kan alltså föreskrivas i förordning eller anvisningar att informationen till
svaranden skall innehålla upplysning om att förenklad delgivning kan komma att
användas om målet efter bestridande överlämnas till rättegång.
Frågan är sedan om det finns skäl att försöka täcka in ytterligare situationer
då mål kommer till tingsrätt från den summariska processen.
I den summariska processen förekommer inte delgivning med sökanden. Det finns
alltså inget utrymme där att delge denne information om förenklad delgivning. I
bestridandefallen är det för övrigt, såsom nyss konstaterats, sökanden i målet
som inleder förfarandet i tingsrätten genom sin begäran att målet skall
överlämnas till tingsrätt för handläggning där. Tingsrätten kan därför alltid
redan enligt den gällande ordningen skicka information till sökanden, dvs.
käranden, utan att informationen behöver delges.
Om en ansökan om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning lämnas
obestridd, utfärdar kronofogdemyndigheten ett utslag i målet som i princip
innebär att sökandens yrkanden bifalls. Om svaranden är missnöjd med utslaget,
kan han inom en månad från utslaget skriftligen ansöka om återvinning. Det finns
inte skäl att låta kronofogdemyndighetens information om förenklad delgivning
täcka också denna situation. Den naturligaste ordningen är i stället att låta
tingsrätten lämna sådan information formlöst, alltså utan krav på delgivning
(jfr avsnitt 5.3).
Ett fåtal beslut under handläggningen och vissa utslag och slutliga beslut i
den summariska processen får överklagas till tingsrätten. Jämfört med det antal
mål som bestrids eller återvinns är det fråga om ett försumbart antal. I de fall
det är svaranden som överklagar kan han tillställas informationen om förenklad
delgivning formlöst. Att belasta informationen till svaranden med upplysningar
som skall täcka övriga mycket få fall är inte motiverat.
Slutsatsen är alltså att informationen bara skall avse det fallet att målet
efter bestridande överlämnas till rättegång.
5.3 I vilka fall kan informationen lämnas formlöst?
Regeringens förslag: Information om förenklad del-
givning skall inte behöva delges, om den lämnas
till parten i nära anslutning till att denne har
inlett förfarandet vid myndigheten eller har gett
in en handling i ett mål eller ärende.
Promemorians förslag överensstämmer i princip med regeringens.
Remissinstanserna har till övervägande del tillstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: En annan fråga som väckts i Domstolsverkets
utvärdering är i vilka situationer information om förenklad delgivning skall
kunna lämnas formlöst och inte behöva delges. För närvarande gäller, såsom
nämnts tidigare, att information får lämnas på det sättet till den som har
inlett målet eller ärendet, om det sker i nära anslutning till att dennes
ansökan kommit in till myndigheten. Domstolsverkets förslag innebär den
utvidgningen att information skulle kunna lämnas på detta sätt så snart en part
givit in en skrivelse i ett mål eller ärende. Syftet med förslaget är främst att
underlätta delgivningen i sådana mål och ärenden där myndigheten inte redan vid
början av handläggningen har bestämt sig för att eventuellt tillämpa förenklad
delgivning.
Samma förslag fördes fram i promemorian och har i huvudsak godtagits av
remissinstanserna.
Grundtanken med förenklad delgivning är att man inte skall kräva något formligt
mottagningsbevis när man skickar handlingar till någon som vet om att ett visst
mål eller ärende är anhängigt vid en myndighet. Samma tanke ligger bakom den
regel som säger att informationen inte behöver delges med den som har inlett
målet eller ärendet. Från denna synpunkt anser regeringen det konsekvent att
tillåta att information om förenklad delgivning lämnas formlöst i nära
anslutning till vilken handling som helst som en part ger in i målet eller
ärendet. Med en sådan regel blir det tveklöst så att tingsrätten formlöst kan
skicka information om förenklad delgivning till svaranden sedan denne ansökt om
återvinning av ett utslag i summarisk process eller av en tredskodom. Enligt det
betraktelsesätt som anläggs i promemorian är det svaranden som genom en sådan
återvinningsskrivelse inleder målet i tingsrätten. I promemorian konstateras
därför att tingsrätten redan enligt den gällande ordningen kan skicka informa-
tion om förenklad delgivning till svaranden formlöst (jfr t.ex. Svea hovrätt,
avd. 6, mål Ö 544/94). Riksdagens ombudsmän har i sitt remissvar ifrågasatt
detta betraktelsesätt men också noterat att samma resultat i alla händelser
uppnås om man genomför promemorians förslag som innebär att information om
förenklad delgivning inte skall behöva delges om den lämnas i nära anslutning
till att parten har gett in någon handling - alltså inte nödvändigtvis ansökan -
i målet eller ärendet. Oavsett hur det förhåller sig med detta kan oklarhet
undanröjas om det nämnda förslaget genomförs.
Vad som nu sagts visar också enligt regeringens mening att det är lämpligt att
justera den nuvarande lydelsen av regeln som säger att information om förenklad
delgivning inte behöver delges med den som har "inlett målet eller ärendet" och
i stället föreskriva att detta gäller den som har "inlett förfarandet vid
myndigheten". Regeringen föreslår därför en sådan justering. Av samma skäl är
det lämpligare att tala om stämningsansökningar och andra handlingar genom vilka
"förfarandet vid myndigheten inleds" i stället för att som nu tala om handlingar
varigenom "mål och ärenden anhängiggörs". Regeringen föreslår därför att denna
ändring nu görs på erforderliga ställen i delgivningslagen - 3 och 3 a §§ - och
att motsvarande ändring övervägs när det i andra sammanhang blir aktuellt att
ändra i författningar där samma uttryck finns.
När det gäller riskerna för att informationen kommer till fel adress eller att
parten av andra skäl inte får möjlighet att ta del av den torde förhållandena
som regel vara desamma om man tar den ursprungliga ansökan eller någon senare
handling som utgångspunkt. I den bedömningen ligger bl.a. att parterna i mål vid
allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol vid varje givet tillfälle har en
skyldighet att anmäla t.ex. adressändring, enligt 33 kap. 1 § sista stycket
rättegångsbalken och 3 § sista stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291).
Såsom en remissinstans har påpekat finns det inte någon motsvarande skyldighet
enligt förvaltningslagen (1986:223). Enligt regeringens mening förändrar detta
inte bedömningen, eftersom det alltid får anses ligga i en parts intresse att
självmant anmäla adressändring även om det inte finns en uttrycklig föreskrift
om detta.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen även att nuvarande ordning kompletteras
med en regel av det innehållet att informationen om förenklad delgivning inte
behöver delges om den lämnas i nära anslutning till att parten har gett in en
handling i målet eller ärendet. En förutsättning är givetvis att myndigheten kan
vara säker på att handlingen varit avsedd för just det aktuella målet eller
ärendet.
5.4 Kravet på dubbla postförsändelser
Regeringens bedömning: Kravet behålls på att myn-
digheten skall skicka ett särskilt meddelande om
att delgivningshandlingen har sänts.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har genomgående instämt i bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: I Domstolsverkets rapport diskuteras om
systemet med "dubbla försändelser" skall behållas. Därmed avses rutinen att
myndigheten först skickar delgivningshandlingen med post och minst en dag senare
skickar ett meddelande om att handlingen har sänts. Frågan gäller närmast om man
kan slopa kravet på att skicka det särskilda meddelandet. De allra flesta av
domstolarna som tillfrågats i enkäten har uttalat att systemet med dubbla
försändelser måste behållas av rättssäkerhetsskäl. I remissvaren på promemorian
har man också genomgående uttalat att det särskilda meddelandet bör finnas kvar
som ett obligatoriskt inslag i förenklad delgivning. Regeringen har samma
uppfattning.
5.5 Delgivning av tilläggsstämningar
Regeringens bedömning: Inga förändringar görs när
det gäller delgivning av tilläggsstämningar.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalat sig instämmer i bedömningen.
Skälen för bedömningen: En annan fråga som diskuteras i Domstolsverkets rapport
gäller om tilläggsstämningar i brottmål och tvistemål skall kunna delges genom
förenklad delgivning. Som tidigare nämnts finns det inskränkningar för hur
stämning får delges, särskilt när det gäller brottmål. Anledningen till denna
försiktighet är givetvis den vikt som ligger i att en part får del av de
yrkanden som riktas mot honom, bl.a. för att han skall kunna förbereda och
utföra sin talan effektivt. I både tvistemål och brottmål finns dessutom visst
utrymme för att avgöra mål i en parts utevaro och i tvistemål även utan muntlig
förhandling. Enligt vad som anförs i promemorian är det alltså angeläget att
stämningar delges med en hög grad av säkerhet. Mot denna bakgrund och då det
inte bedöms vara någon stor arbetsbesparing som står på spel läggs inget
ändringsförslag fram i denna del. Remissbehandlingen har inte givit anledning
till någon annan uppfattning och även regeringen delar bedömningen i
promemorian.
5.6 Tidpunkt då delgivning anses ha skett
Regeringens bedömning: Ingen ändring görs när det
gäller den tvåveckorstid efter vilken delgivning
skall anses ha skett.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna som uttalat sig instämmer i
bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: En ytterligare fråga som Domstolsverkets
rapport aktualiserar när det gäller förenklad delgivning är en förkortning av
den tid om fjorton dagar som skall förflyta från det att kontrollmeddelandet
skickades tills delgivning skall anses ha skett. Det är alltså fråga om vilket
utrymme den sökte skall ha i detta sammanhang att lämna sin post obevakad. Ett
förslag som har framkommit i rapporten är att förkorta tiden till en vecka.
Syftet med det förslaget är att öka den tänkbara handläggningstakten och
möjligen också att därmed göra delgivningsformen praktiskt tillämpbar på fler
mål och ärenden.
Enligt promemorian talar övervägande skäl för att en frist på vecka är en för
kort tid med hänsyn till den förenklade delgivningens konstruktion och att det
knappast är av värde att förkorta tiden till någonting mittemellan en och två
veckor. Endast en av remissinstanserna som uttalat sig i frågan har förordat att
fristen förkortas, närmare bestämt till en vecka. Regeringens bedömning är att
det är värdefullt från rättssäkerhetssynpunkt att fristen är så pass lång som
två veckor och att det inte förefaller nödvändigt att av effektivitetsskäl
förkorta tiden. Vi föreslår därför ingen ändring av tvåveckorsfristen.
6 Husrannsakan vid delgivning
Regeringens förslag: Husrannsakan skall kunna
tillgripas för delgivning av stämning i brottmål
och för kallelse på den tilltalade till förhand-
ling i brottmål, allt oavsett brottets svårighets-
grad. En förutsättning är att tidigare delgiv-
ningsförsök har misslyckats eller bedöms som
utsiktslösa.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens men har inte kravet på
tidigare delgivningsförsök uttryckligen angivet i lagtexten.
Remissinstanserna har till övervägande del tillstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt regler som infördes år 1985 i 28 kap. 2
§ rättegångsbalken får husrannsakan ske för delgivning av stämning i mål om
ansvar för brott beträffande vilket fängelse ingår i straffskalan.
Husrannsakan får enligt samma lagrum ske för att eftersöka någon som skall
gripas, anhållas eller häktas, hämtas till förhör eller förhandling i domstol
eller underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Husrannsakan för att
verkställa dessa tvångsmedel förutsätter alltså oftast att det aktuella brottet
kan föranleda fängelse, eller rent av fängelse ett år, men i vissa fall kan
hämtning, och även de andra tvångsmedlen, tillgripas för lindrigare brott.
Husrannsakan kan också företas med stöd av polislagen (1984:387) för att
omhänderta någon och i sådana fall uppställs inget krav på brott av viss
svårighetsgrad.
Enligt vad som anförs i promemorian är de uppräknade tvångsmedlen typiskt sett
viktigare än delgivning, men med tanke på att delgivning är en betydligt mindre
ingripande åtgärd än t.ex. hämtning borde det från integritetssynpunkt utan
vidare kunna försvaras att möjligheten till husrannsakan utvidgas till
delgivning av stämning i alla brottmål. I promemorian föreslås också att man
öppnar möjlighet till husrannsakan för delgivning med den tilltalade av kallelse
till förhandling i brottmål.
De allra flesta remissinstanserna har mottagit förslagen välvilligt. Från
polis- och åklagarhåll anförs bl.a. att husrannsakan visserligen hittills inte
har kommit till användning ofta för delgivning men att delgivning kan
underlättas om den sökte får klart för sig att husrannsakan kan komma att
företas. Vidare anför man att möjlighet till husrannsakan är av stort
processekonomiskt värde i de fall den sökte aktivt motverkar delgivning och
hämtning eller häktning inte kan ske. Riksdagens ombudsmän anser emellertid att
kravet på fängelse i straffskalan på ett lämpligt sätt uttrycker hänsyn till den
s.k. proportionalitetsprincipen och därför bör behållas. Sveriges advokatsamfund
anser att förslaget är väl långtgående och att husrannsakan för delgivning i mål
om lindrigare brott i vart fall bör begränsas till fall där det är risk för
preskription. Norrtälje tingsrätt anser att husrannsakan bör tillgripas bara
gentemot notoriskt svårdelgivna personer eller i fall där det rör sig om flera
mål eller, i bötesfall, om mycket höga böter.
Regler om stämning i brottmål finns i 33 kap. 6 § rättegångsbalken. Dessa
innebär bl.a. att sådan stämning inte får surrogatdelges och inte får delges
genom spikning eller kungörelse. Det var mot bakgrund av dessa restriktiva
regler som möjligheten till husrannsakan för delgivning av stämning i brottmål
infördes, för att motverka att personer misstänkta för brott skall kunna hålla
sig undan lagföring och straff.Enligt regeringens mening är husrannsakan ett
värdefullt instrument när det gäller delgivning med den tilltalade i brottmål.
Husrannsakan kan redan enligt nu gällande ordning förekomma för flera syften
utan att det finns misstanke om fängelsebrott. När man överväger att för
husrannsakan i delgivningssyfte slopa kravet på fängelse i straffskalan är det
också att märka att det i dag inte finns något krav på att fängelse är den
troliga påföljden i det enskilda fallet. Formellt är alltså redan i dag
husrannsakan möjlig för delgivning av stämning i mål om ganska lindrig
brottslighet. En utvidgning i enlighet med promemorians förslag är därför
principiellt inte särskilt dramatisk.
När det gäller det praktiska behovet av en möjlighet till husrannsakan för
delgivning av stämning i brottmål är detta inte mindre därför att brottet är
lindrigare. I samtliga fall handlar det om att försöka säkerställa att den
misstänkte inte skall kunna undandra sig lagföring och straff. När det gäller
delgivning med den tilltalade av kallelse till förhandling uppstår också
situationer där det finns behov att tillgripa husrannsakan, även om det inte
ställs riktigt samma krav på personlig delgivning av kallelse som av stämning.
Såsom noterats i promemorian är det inte alltid som stämning och kallelse delges
samtidigt. Om den tilltalade konsekvent försöker hålla sig undan delgivning kan
det då bli näst intill omöjligt att avgöra målet, eftersom hämtning eller
häktning normalt inte kan komma i fråga om den tilltalade inte har uteblivit
från en förhandling till vilken han delgivits kallelsen. Det kan också inträffa
att den tilltalade inte inställer sig till ett första sammanträde för förhand-
ling men att hämtning eller häktning av andra skäl inte är tänkbara åtgärder.
Mot denna bakgrund bör det nuvarande tillämpningsområdet för husrannsakan i
delgivningssyfte enligt regeringens mening kunna utvidgas. Vi föreslår därför
att möjlighet till husrannsakan införs för delgivning av stämning eller kallelse
på den tilltalade till förhandling i brottmål oavsett brottets svårighetsgrad.
Liksom enligt gällande rätt skall bara domstol kunna besluta om husrannsakan för
delgivning.
Såsom angivits i promemorian och understrukits vid remissbehandlingen skall vid
all tvångsmedelstillämpning proportionalitetsprincipen iakttas (28 kap. 3 a §
rättegångsbalken). I varje enskilt fall gäller således att det intrång som
husrannsakan för delgivning innebär skall uppvägas av de skäl som talar för att
åtgärden vidtas. Proportionalitetsprincipen sätter på detta vis ganska snäva
gränser för användningen av husrannsakan i delgivningssyfte. Såsom
remissbehandlingen visat finns det ändå anledning att strama upp lagtexten något
jämfört med promemorians förslag. Enligt regeringens mening bör det i lagtexten
uttryckligen markeras att andra metoder för delgivning skall ha prövats först
och misslyckats eller bedöms som utsiktslösa, givetvis på mycket goda grunder.
Proportionalitetsprincipen innebär vidare att husrannsakan knappast kommer i
fråga i helt bagatellartade fall. Som regel bör det också föreligga särskilda
omständigheter, såsom fara i dröjsmål, för att husrannsakan skall få tillgripas.
Det kan exempelvis vara så att en rättegång riskerar att gå om intet om saken
drar ut på tiden. Däremot bör preskriptionsrisk inte ensam kunna motivera
husrannsakan i mål om mindre allvarlig brottslighet. Husrannsakan får heller
aldrig tillgripas, om mindre ingripande metoder för delgivning är tillräckliga.
7 Notoriskt svårdelgivna personer
Regeringens förslag: Om någon vid tidigare delgiv-
ningsförsök har varit svår att delge, får dessa
erfarenheter användas vid bedömning av om samma
person i ett senare delgivningsärende kan antas ha
avvikit eller på annat sätt hålla sig undan.
Promemorians förslag överensstämmer i princip med regeringens.
Remissinstanserna har till övervägande del tillstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Lagstiftningen uppställer ibland som krav för
att delgivning skall få ske på visst sätt att det finns anledning att anta att
den sökte har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Det gäller bl.a. vid
kungörelsedelgivning enligt 15 § delgivningslagen, enligt 33 kap. 6 §
rättegångsbalken för surrogatdelgivning av stämning i tvistemål, enligt 2 kap. 9
§ konkurslagen (1987:672) för surrogatdelgivning av betalningsuppmaning för
konkurs och enligt 29 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning för
surrogatdelgivning av föreläggande till svaranden.
Enligt 15 § första stycket delgivningslagen får delgivning ske genom kungörelse
med den som saknar känt hemvist, om det inte kan klarläggas var han uppehåller
sig.
Enligt 15 § andra stycket delgivningslagen får delgivning under vissa
förutsättningar ske genom kungörelse även med den som har känt hemvist inom
riket. Det får ske om varken den sökte själv träffas eller någon som man kan
surrogatdelge med. Vidare krävs att det inte kan klarläggas var den sökte
uppehåller sig och att det finns anledning att anta att han avvikit eller på
annat sätt håller sig undan. Som ett alternativ till kungörelse, dvs. i tidning,
kan myndigheten tillgripa s.k. spikning, dvs. lämna handlingen i den söktes
hemvist eller fästa den på dörren till hans bostad. Spikning är naturligtvis
ojämförligt mycket vanligare än kungörelse i tidning. I praktiken tillgrips inte
kungörelse i tidning i de fall den sökte har känt hemvist, utan då sker
delgivningen genom spikning.
Enligt praxis ställs ganska höga krav på utredningen om att den sökte har
avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Normalt sker prövningen efter
försök att delge genom stämningsman. De flesta myndigheter torde t.ex. kräva att
eftersökning har skett vid flera tillfällen, att den sökte därvid aviserats att
det finns en delgivningsförsändelse till honom och vidare att den sökte med
någon grad av sannolikhet har befunnit sig i sitt hemvist vid något tillfälle
under eftersökningstiden.
Enligt flera avgöranden av Högsta domstolen, bl.a. NJA 1983 s. 544, måste det
alltid krävas att försök görs att delge den sökte "på vanligt sätt" innan det
kan komma i fråga att tillämpa reglerna om spikning i 15 § andra stycket
delgivningslagen. En bedömning av rekvisitet om avvikande eller annat
undanhållande får alltså inte grundas på att försök att tidigare delge någon
annan handling med den sökte har varit utan framgång. Högsta domstolen gjorde i
det angivna rättsfallet en analog tolkning av ett uttalande i förarbetena (NJA
II 1943 s. 430 f.) till en tidigare delgivningsregel, nämligen dåvarande 33 kap.
12 § rättegångsbalken, som delvis motsvarar nuvarande 15 och 17 §§
delgivningslagen.
I promemorian har i effektivitetshöjande syfte föreslagits att tidigare
erfarenheter av delgivning med den sökte i skälig utsträckning skall få beaktas
när det skall bedömas om denne kan antas ha avvikit eller annars hålla sig
undan. Remissvaren ger uttryck för att en sådan förändring skulle innebära
mycket angelägna arbetsbesparingar och även kan accepteras från
rättssäkerhetssynpunkt. Regeringen ser också positivt på en sådan nyordning.
För att inte onödigt arbete skall behöva läggas ner på delgivning med personer
som försöker hålla sig undan, finns det alltså enligt regeringens uppfattning nu
anledning att överväga om inte i fortsättningen den omständigheten att den sökte
vid något tidigare delgivningstillfälle har varit svår att delge skall kunna få
användas vid bedömning av om så kan antas vara fallet även vid ett senare
delgivningstillfälle.
Innan spikning sker bör det även fortsättningsvis först och främst krävas
tillräcklig utredning om att den sökte har hemvist på den uppgivna adressen.
Vidare måste han ges något tillfälle att själv bekräfta mottagandet av
delgivningshandlingen. Detta kan ske brevledes (ordinär delgivning) eller vid
besök av stämningsman, eller eventuellt något bud, i hans bostad eller på hans
arbetsplats. Något sådant besök krävs också för att konstatera att varken den
sökte själv träffas eller någon som kan ta emot surrogatdelgivning.
När det sedan gäller rekvisitet om avvikande eller annat undanhållande är
rättsläget alltså för närvarande sådant att rekvisitet måste vara uppfyllt för
varje ny handling som skall delges. Bakgrunden är att det inte är säkert att den
som håller sig undan delgivning av en handling nödvändigtvis kommer att göra det
även beträffande senare delgivningshandlingar. I praktiken är det emellertid
tveklöst mycket ofta så att den som målmedvetet försöker hålla sig undan
delgivning i ett fall då en myndighet söker honom också försöker undvika att bli
delgiven i andra fall. Därför bör det kunna accepteras att en utredning om
undanhållande i ett delgivningsfall får användas som en del av underlaget för
bedömning av om den sökte håller sig undan delgivning även i ett senare fall.
Därmed skulle man kunna begränsa eftersökningsarbetet i åtskilliga
delgivningsfall. Särskilt angeläget är det, vilket ett flertal remissinstanser
bekräftat, att inte behöva ägna onödigt mycket arbete åt att gång på gång
dokumentera undanhållande hos personer som ofta söks för delgivning och som på
goda grunder kan påstås ha satt i system att försöka hålla sig undan delgivning.
En stor del av stämningsmännens arbete åtgår nämligen till att ofta söka en
ganska liten grupp sådana personer. Detta arbete inverkar uppenbarligen menligt
på stämningsmannaverksamheten på olika sätt.
Ett undanhållanderekvisit finns också i 33 kap. 6 § andra stycket
rättegångsbalken och dit hänvisar även 29 § lagen om betalningsföreläggande och
handräckning. Sålunda får stämning i tvistemål resp. föreläggande i
betalningsföreläggande eller vanlig handräckning inte surrogatdelges enligt 12 §
delgivningslagen med mindre det finns anledning att anta att den sökte har
avvikit eller annars håller sig undan. Det finns föreskrifter även för ett
flertal andra situationer att delgivning enligt 12 § delgivningslagen är
underkastad samma begränsning. I dessa fall är det också som regel fråga om att
en stämningsman eller ett bud besöker bostaden eller arbetsplatsen. Här finns
också ett utrymme att minska på kravet på utredning om undanhållande i det nya
ärendet, om det finns tidigare erfarenheter, för att oftare kunna lämna
delgivningshandlingen till någon annan än den sökte personligen.
Frågan är då vilken sorts utredning som lämpligen bör kunna tilläggas betydelse
för bedömningen. Här har framkommit olika synpunkter under remissbehandlingen.
Några efterlyser större konkretion än i det remitterade förslaget. Andra menar
att det tvärtom är en fördel med en öppen formulering i lagtexten. Regeringen
ansluter sig till den senare meningen. Med hänsyn till den stora variation som
kan förekomma i fråga om utredningsunderlag och delgivningssituationer skulle en
detaljerad lagreglering riskera att bli stelbent och mindre ändamålsenlig. Allt
tillgängligt material bör i och för sig få beaktas, men materialets ålder och
karaktär i övrigt får avgöra dess värde. Formuleringen i promemorian att
tidigare delgivningserfarenheter skall få beaktas "i skälig utsträckning" bör
därför utgå, såsom också föreslagits under remissbehandlingen.
För att ange några hållpunkter för bedömningen vill regeringen först säga att
materialet bör vara någorlunda färskt för att kunna tillmätas någon större vikt.
Vi anser att vi bör avstå från försök att närmare precisera några tidsgränser.
Vidare bör givetvis inte varje misslyckat delgivningsförsök få betydelse, utan
det bör vara fråga om ganska säkra slutsatser om att den sökte medvetet har
hållit sig undan. Normalt bör sådant material som i ett tidigare fall har lett
fram just till ett beslut om spikning eller surrogatdelgivning med stöd av t.ex.
33 kap. 6 § andra stycket rättegångsbalken eller 29 § lagen om betalnings-
föreläggande och handräckning kunna tillmätas stor betydelse för bedömningen av
ett senare fall, om det inte har tillkommit nya faktorer som talar i annan
riktning eller om det t.ex. är fråga om en helt annan sorts ärende än vid det
tidigare tillfället. Även andra gjorda erfarenheter om den sökte och dennes
förhållningssätt i delgivningssammanhang kan vara av betydelse. Här kan särskilt
uppmärksammas att polisens stämningsmän ofta har en mycket god kännedom om de
eftersökta personernas levnadssätt, personliga förhållanden och inställning till
att medverka vid delgivning.
Av dessa skäl föreslår regeringen en ny regel av följande innehåll. Om det för
användning av ett visst delgivningssätt föreskrivs att det skall finnas
anledning att anta att den sökte har avvikit eller på annat sätt håller sig
undan, skall bedömningen få grundas även på omständigheter som har framkommit
vid andra delgivningsförsök med den sökte.
I promemorian föreslogs att en sådan regel skulle tas in som en ny 7 § i 33
kap. rättegångsbalken. För att kunna tillämpas generellt och inte bara vid de
allmänna domstolarna bör regeln emellertid i stället tas in i delgivningslagen,
lämpligen som en ny 18 a §.
8 Kärandens ansvar för delgivning
Regeringens förslag: Om delgivning av stämning i
ett dispositivt tvistemål inte har kunnat ske, får
rätten erbjuda käranden att ta över delgivningen
vid påföljd att stämningsansökan annars avvisas.
Promemorians förslag överensstämmer i princip med regeringens.
Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran.
Skälen för förslaget: I 30 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning
finns en regel som gäller vissa svårare delgivningsfall. Det inträffar givetvis
att kronofogdemyndigheten trots upprepade försök inte lyckas delge svaranden
föreläggandet i målet. Det kan vara så att kraven för spikning inte är uppfyllda
eller att förutsättningar för delgivning genom kungörelse inte finns. I den
situationen skall kronofogdemyndigheten pröva om försöken till delgivning skall
fortsätta eller om sökanden skall erbjudas att själv ombesörja delgivningen. Om
sökanden inte antar erbjudandet, skall ansökan avvisas. Om sökanden antar
erbjudandet får han ett föreläggande att ombesörja delgivning inom viss tid vid
påföljd att ansökan annars förfaller. När kronofogdemyndigheten gör sin
bedömning av denna delgivningsfråga skall hänsyn tas till det arbete och den
kostnad som dittills lagts ned på delgivningen i målet, förutsättningarna att
fortsatta försök skall lyckas och omständigheterna i övrigt. Enligt uttalande i
propositionen till lagen om betalningsföreläggande och handräckning (prop.
1989/90:85 s. 122) bör arbetet och kostnaden sättas i relation till sökandens
motprestation, dvs. ansökningsavgiften, och även relationen till vad som yrkas i
målet kan vara av betydelse.
Regeln i 30 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning har en förebild
i 31 c § i 1946 års lagsökningslag, där den infördes år 1982. Såväl tidigare hos
tingsrätterna som nu hos kronofogdemyndigheterna har det beskrivna förfarandet
kommit till användning i ganska stor utsträckning och har varit ett verksamt
instrument i delgivningsarbetet i den summariska processen. I promemorian
föreslås att regelns tillämpningsområde utvidgas till delgivning av stämning i
de mål vid tingsrätterna som närmast motsvarar målen i den summariska processen
hos kronofogdemyndigheterna, nämligen de dispositiva tvistemålen. De flesta
remissinstanser som uttalat sig i frågan menar att förslaget är bra och kommer
att påskynda handläggningen av målen. Sveriges advokatsamfund anser dock att det
primärt är samhällets uppgift att tillhandahålla ett välfungerande
delgivningssystem och pekar på en risk att parter som inte har resurser och
kunskaper att överta delgivningen kommer att drabbas. Norrtälje tingsrätt anför
liknande synpunkter.
Enligt regeringens mening kan ett genomförande av promemorians förslag bidra
till effektiviteten och genomströmningstakten för tvistemål vid tingsrätterna.
När det gäller advokatsamfundets och Norrtälje tingsrätts invändningar vill vi
framhålla att huvudregeln fortfarande skall vara att tingsrätterna sköter
delgivningen och att den föreslagna formen av partsdelgivning bara skall komma
till användning när tingsrätten har gjort aktningsvärda delgivningsförsök men
misslyckats. Inför en eventuell tillämpning av regeln är det också lämpligt att
beakta just det som samfundet tar upp, nämligen parternas processuella styrke-
förhållanden.
Regeringen biträder promemorians ståndpunkt att förfarandet av praktiska skäl
bör gälla bara delgivning av stämning i de aktuella tvistemålen, inte ett
eventuellt fortsatt förfarande. Det bör inte vara något hinder att stämningen
innehåller även kallelse till förhandling i målet, men det finns anledning att
tro att regeln kan komma till användning särskilt i sådana mål där svaranden i
stämningen föreläggs att avge skriftligt svaromål vid påföljd av tredskodom.
Givetvis skall det inte heller möta något hinder att bifoga andra handlingar
till en stämning som käranden skall delge, såsom - förutom stämningsansökan -
information om förenklad delgivning.
Enligt vissa hovrättsavgöranden som gällde lagsökningsmål har tingsrätten inte
varit behörig att avvisa en ansökan utan att först ha prövat om förutsättningar
för delgivning genom kungörelse har funnits. Detta bör också gälla för
tvistemålen. Innan tingsrätten avvisar en ansökan om stämning därför att
käranden inte har antagit ett erbjudande att överta delgivningen, måste
tingsrätten alltså pröva om den kan delge stämningen genom kungörelse.
Regeln om kärandens delgivningsansvar bör tas in som ett nytt tredje stycke i 6
§ i 33 kap. rättegångsbalken.
I promemorians förslag till lagtext anges att erbjudandet får sändas med post
till käranden under hans i målet uppgivna adress eller förmedlas på annat
lämpligt sätt. Formuleringen är hämtad från 30 § lagen om betalningsföreläggande
och handräckning. Enligt regeringens mening behövs det inte något sådant
förtydligande i rättegångsbalken. Delgivning av erbjudandet bör som regel kunna
underlåtas med stöd av reglerna i 33 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken.
Av 32 kap. 2 § rättegångsbalken följer att kärandens talan förfaller, om denne
antar erbjudandet att ombesörja delgivning av stämningen men inte inom viss tid
inkommer med bevis om att delgivning skett. Detta bör därför inte, såsom i
promemorians förslag, sägas även i 33 kap. 6 §. Enligt 32 kap. 2 § gäller vidare
att ett föreläggande - som ibland i stället utformas som ett medgivande - för en
part att ömbesörja delgivning skall innehålla en erinran om att talan förfaller
om bevis om delgivning inte inkommer i rätt tid.
Avlutningsvis vill vi understryka att en tillämpning av den föreslagna regeln
kan leda till att kärandens talan förfaller eller avvisas, men aldrig till att
den ogillas. Käranden har alltså alltid möjlighet att återkomma med en ny
stämningsansökan.
9 Ekonomiska konsekvenser
De föreslagna lagändringarna leder till att polisens stämningsmannaorganisation
avlastas betydligt. Även andra myndigheter, särskilt domstolarna, kommer att
avlastas en del arbete med delgivning. De nya reglerna kommer att bidra till
effektivare och snabbare handläggning av många mål och ärenden. Häri ligger
viktiga besparingar som medför att resurser hos myndigheterna frigörs för andra
angelägnare uppgifter där.
10 Ikraftträdande
De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft snarast, lämpligen den 1 juli
1995. Några övergångsbestämmelser är inte påkallade.
Promemorians lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428)
Härigenom föreskrivs att 3 a § delgivningslagen (1970:428) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 a §[5]
Om det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna, får ordinär
delgivning med den som är part eller som har liknande ställning i ett mål eller
ärende ske genom att myndigheten sänder handlingen med post till den sökte under
hans senast kända adress och minst en dag senare skickar ett meddelande om att
handlingen har sänts (förenklad delgivning).
Förenklad delgivning Förenklad delgivning
får inte avse får användas bara om den
stämningsansökningar sökte har delgivits
eller andra handlingar upplysning om att
varigenom mål eller förenklad delgivning
ärenden anhängiggörs och kan komma att användas
får användas bara om den i målet eller ärendet.
sökte har delgivits Delgivning av sådan
upplysning om att upplysning behöver dock
förenklad delgivning inte ske med den som
kan komma att användas har inlett målet eller
i målet eller ärendet. ärendet eller som har
Delgivning av sådan gett in en skrivelse i
upplysning med den som ett pågående mål eller
inlett målet eller ärende, om upplysningen
ärendet behöver dock lämnas i nära anslutning
inte ske, om upp- till att dennes ansökan
lysningen lämnas i nära eller skrivelse har
anslutning till att kommit in till myn-
dennes ansökan kommit digheten.
in till myndigheten. Förenklad delgivning
får inte avse
stämningsansökningar
eller andra handlingar
genom vilka mål eller
ärenden anhängiggörs. I
mål om betalningsföre-
läggande eller vanlig
handräckning får dock
svaranden i föreläggan-
det delges upplysning
om att förenklad
delgivning kan komma
att användas vid
tingsrätten,
Arbetsdomstolen eller
Statens va-nämnd, om
målet efter bestridande
överlämnas dit.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
**Fotnot**
[5] Senaste lydelse 1993:1688.
2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 28 kap. 2, 4 och 5 §§ samt 33 kap. 6 § skall ha följande lydelse,
dels att det i 33 kap. skall införas en ny paragraf, 7 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §[1]
För eftersökande av den För eftersökande av den
som skall gripas, som skall gripas,
anhållas eller häktas, anhållas eller häktas,
hämtas till förhör eller hämtas till förhör eller
till inställelse vid till inställelse vid
rätten, delges stämning rätten, delges stämning
i brottmål eller i brottmål eller
underkastas kropps- kallelse till
visitation eller förhandling som
kroppsbesiktning får tilltalad i sådant mål
husrannsakan företas eller underkastas
hos honom, så ock hos kroppsvisitation eller
annan, om synnerlig kroppsbesiktning får
anledning förekommer, husrannsakan företas
att den sökte uppehåller hos honom, eller hos
sig där. Husrannsakan någon annan om det
för delgivning av finns synnerlig
stämning i brottmål får anledning att anta att
företas endast om det den sökte uppehåller sig
för brottet är stadgat där.
fängelse.
4 §[2]
Förordnande om Förordnande om
husrannsakan meddelas, husrannsakan meddelas,
utom i fall som avses utom i fall som avses
i tredje stycket, av i tredje stycket, av
undersökningsledaren, undersökningsledaren,
åklagaren eller rätten. åklagaren eller rätten.
Förordnande om hus- Förordnande om hus-
rannsakan för delgiv- rannsakan för delgiv-
ning av stämning i ning i brottmål skall
brottmål skall alltid alltid meddelas av
meddelas av rätten. Kan rätten. Kan i annat
i annat fall fall husrannsakan
husrannsakan antas bli antas bli av stor
av stor omfattning omfattning eller
eller medföra synnerlig medföra synnerlig
olägenhet för den hos olägenhet för den hos
vilken åtgärden företas, vilken åtgärden företas,
bör, om ej fara är i bör, om det inte är fara
dröjsmål, åtgärden inte i dröjsmål, åtgärden inte
vidtas utan rättens vidtas utan rättens
förordnande. förordnande.
Fråga om husrannsakan Fråga om husrannsakan
får rätten ta upp på får rätten ta upp på
yrkande av yrkande av
undersökningsledaren undersökningsledaren
eller åklagaren. Efter eller åklagaren. Efter
åtalet får rätten även på åtalet får rätten även på
yrkande av målsägande yrkande av målsägande
eller självmant ta upp eller självmant ta upp
en sådan fråga. Fråga en sådan fråga. Fråga
om husrannsakan för om husrannsakan för
delgivning av stämning delgivning i brottmål
i brottmål tas upp av tas upp av rätten
rätten självmant eller självmant eller på
på yrkande av yrkande av
polismyndighet eller polismyndighet eller
åklagaren. åklagaren.
Förordnande om husrannsakan för eftersökande av den som skall häktas enligt
beslut som avses i 24 kap. 17 § tredje stycket eller hämtas till inställelse vid
rätten meddelas av polismyndighet eller polisman enligt bestämmelser i
polislagen (1984:387).
5 §[3]
Utan förordnande, som Utan förordnande, som
sägs i 4 §, får polisman sägs i 4 §, får polisman
företa husrannsakan, om företa husrannsakan, om
fara är i dröjsmål. Vad det är fara i dröjsmål.
som sagts nu gäller ej Vad som sagts nu gäller
husrannsakan för inte husrannsakan för
delgivning av stämning delgivning i brottmål.
i brottmål.
33 kap.
6 §[4]
Vad i 5, 12 och 15 §§ Vad som föreskrivs i
delgivningslagen 5, 12 och 15 §§
(1970:428) är stadgat delgivningslagen
gälle ej delgivning av (1970:428) gäller inte
stämning i brottmål. delgivning av stämning
Stämning i tvistemål må i brottmål.
ej delgivas enligt 12 § Stämning i tvistemål får
delgivningslagen med delges enligt 12 §
mindre anledning delgivningslagen bara
förekommer att den sökte om det finns anledning
avvikit eller eljest att anta att den sökte
håller sig undan. har avvikit eller
annars håller sig
undan.
Har delgivning av
stämning i tvistemål där
förlikning om saken är
tillåten inte kunnat
ske, skall rätten pröva
om försöken till
delgivning skall
fortsätta eller om
käranden skall erbjudas
att själv ombesörja
delgivningen. Hänsyn
skall därvid tas till
det arbete och den
kostnad som dittills
har lagts ned på
delgivningen,
förutsättningarna för att
fortsätta försök skall
lyckas samt
omständigheterna i
övrigt. Erbjudandet får
sändas med post till
käranden under hans i
målet uppgivna adress
eller förmedlas på annat
lämpligt sätt. Antar
käranden erbjudandet,
tillämpas 32 kap. 2 §
rättegångsbalken. I
annat fall skall
ansökan avvisas.
7 §[5]
Om det är av betydelse
för en fråga om
delgivning huruvida
det finns anledning
att anta att den sökte
har avvikit eller
annars håller sig
undan, får det i skälig
utsträckning beaktas
vad som i detta av-
seende har framkommit
vid tidigare delgiv-
ningsförsök med den
sökte.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1985:267.
[2] Senaste lydelse 1990:443.
[3] Senaste lydelse 1990:443.
[4] Senaste lydelse 1970:429.
[5] Förutvarande 7 § upphävd genom 1992:1511.
Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över departementspromemorian
Vissa effektiviseringar på delgivningsområdet (Ds 1994:129)
Remissyttranden över departementspromemorian har avgetts av Riksdagens
ombudsmän, Hovrätten för Västra Sverige, Nacka tingsrätt, Norrtälje tingsrätt,
Malmö tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län,
Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Riksskatteverket,
Riksrevisionsverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Jämtlands
län, Polismyndigheten i Stockholms län, Polismyndigheten i Göteborgs och Bohus
län, Polismyndigheten i Malmöhus län, Polismyndigheten i Umeå, Krono-
fogdemyndigheten i Stockholms län, Arbetsdomstolen, Statens va-nämnd, Sveriges
advokatsamfund, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges akademikers
centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Svenska Inkassoföreningen
och Svensk DelgivningsService AB.
Lagrådsremissens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428)
Härigenom föreskrivs i fråga om delgivningslagen (1970:428)
dels att 3 a § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 18 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 a §[6]
Om det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna, får ordinär
delgivning med den som är part eller som har liknande ställning i ett mål eller
ärende ske genom att myndigheten sänder handlingen med post till den sökte under
hans senast kända adress och minst en dag senare skickar ett meddelande om att
handlingen har sänts (förenklad delgivning).
Förenklad delgivning Förenklad delgivning
får inte avse får användas bara om den
stämningsansökningar sökte har delgetts
eller andra handlingar upplysning om att för-
varigenom mål eller enklad delgivning kan
ärenden anhängiggörs och komma att användas i
får användas bara om den målet eller ärendet.
sökte har delgivits Sådan upplysning behöver
upplysning om att dock inte delges med
förenklad delgivning den som har inlett
kan komma att användas förfarandet vid
i målet eller ärendet. myndigheten eller som
Delgivning av sådan har gett in en
upplysning med den som skrivelse i målet eller
inlett målet eller ärendet, om
ärendet behöver dock upplysningen lämnas i
inte ske, om nära anslutning till
upplysningen lämnas i att dennes ansökan
nära anslutning till eller skrivelse har
att dennes ansökan kommit in till myn-
kommit in till myn- digheten.
digheten. Förenklad delgivning
får inte avse
stämningsansökningar
eller andra handlingar
varigenom mål eller
ärenden anhängiggörs. Har
ett mål om betalnings-
föreläggande eller
vanlig handräckning
efter bestridande över-
lämnats till tingsrätt,
Arbetsdomstolen eller
Statens va-nämnd får
dock svaranden delges
skrivelsen med begäran
om överlämnande och
andra handlingar i
målet genom förenklad
delgivning, om svaran-
den hos kronofogdemyn-
digheten har delgetts
upplysning om att
förenklad delgivning
kan komma att användas
i målet hos tingsrätten,
Arbetsdomstolen eller
Statens va-nämnd.
18 a §
Om det för att ett
visst delgivningssätt
skall få användas
föreskrivs att det
skall finnas anledning
att anta att den sökte
har avvikit eller på
annat sätt håller sig
undan, får bedömningen
grundas även på omstän-
digheter som har fram-
kommit vid andra
delgivningsförsök med
den sökte.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
**Fotnot**
[6] Senaste lydelse 1993:1688.
2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 28 kap. 2, 4 och 5 §§ samt 33 kap. 6 §
rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28 kap.
2 §[1]
För eftersökande av den För eftersökande av den
som skall gripas, som skall gripas,
anhållas eller häktas, anhållas eller häktas,
hämtas till förhör eller hämtas till förhör eller
till inställelse vid till inställelse vid
rätten, delges stämning rätten eller
i brottmål eller under- underkastas
kastas kropps- kroppsvisitation eller
visitation eller kroppsbesiktning får
kroppsbesiktning får husrannsakan företas
husrannsakan företas hos honom, eller hos
hos honom, så ock hos någon annan om det
annan, om synnerlig finns synnerlig anled-
anledning förekommer, ning att anta att den
att den sökte uppehåller sökte uppehåller sig där.
sig där. Husrannsakan Detsamma gäller i fråga
för delgivning av om en tilltalad som
stämning i brottmål får söks för delgivning av
företas endast om det stämning eller kallelse
för brottet är stadgat till förhandling, om
fängelse. försök till delgivning
har misslyckats eller
bedöms som utsiktslösa.
4 §[2]
Förordnande om Förordnande om
husrannsakan meddelas, husrannsakan meddelas,
utom i fall som avses utom i fall som avses
i tredje stycket, av i tredje stycket, av
undersökningsledaren, undersökningsledaren,
åklagaren eller rätten. åklagaren eller rätten.
Förordnande om hus- Förordnande om hus-
rannsakan för delgiv- rannsakan för delgiv-
ning av stämning i ning skall alltid
brottmål skall alltid meddelas av rätten. Kan
meddelas av rätten. Kan i annat fall
i annat fall husrannsakan antas bli
husrannsakan antas bli av stor omfattning
av stor omfattning eller medföra synnerlig
eller medföra synnerlig olägenhet för den hos
olägenhet för den hos vilken åtgärden företas,
vilken åtgärden företas, bör, om det inte är fara
bör, om ej fara är i i dröjsmål, åtgärden inte
dröjsmål, åtgärden inte vidtas utan rättens
vidtas utan rättens förordnande.
förordnande.
Fråga om husrannsakan Fråga om husrannsakan
får rätten ta upp på får rätten ta upp på
yrkande av yrkande av
undersökningsledaren undersökningsledaren
eller åklagaren. Efter eller åklagaren. Efter
åtalet får rätten även på åtalet får rätten även på
yrkande av målsägande yrkande av målsägande
eller självmant ta upp eller självmant ta upp
en sådan fråga. Fråga en sådan fråga. Fråga
om husrannsakan för om husrannsakan för
delgivning av stämning delgivning tas upp av
i brottmål tas upp av rätten självmant eller
rätten självmant eller på yrkande av
på yrkande av polismyndighet eller
polismyndighet eller åklagaren.
åklagaren.
Förordnande om husrannsakan för eftersökande av den som skall häktas enligt
beslut som avses i 24 kap. 17 § tredje stycket eller hämtas till inställelse vid
rätten meddelas av polismyndighet eller polisman enligt bestämmelser i
polislagen (1984:387).
5 §[3]
Utan förordnande, som En polisman får företa
sägs i 4 §, får polisman husrannsakan utan
företa husrannsakan, om förordnande enligt 4 §,
fara är i dröjsmål. Vad om det är fara i
som sagts nu gäller ej dröjsmål. Detta gäller
husrannsakan för dock inte husrannsakan
delgivning av stämning för delgivning.
i brottmål.
33 kap.
6 §[4]
Vad i 5, 12 och 15 §§ Bestämmelserna i 5, 12
delgivningslagen och 15 §§
(1970:428) är stadgat delgivningslagen
gälle ej delgivning av (1970:428) gäller inte
stämning i brottmål. delgivning av stämning
Stämning i tvistemål må i brottmål.
ej delgivas enligt 12 § Stämning i tvistemål får
delgivningslagen med delges enligt 12 §
mindre anledning delgivningslagen
förekommer att den sökte endast om det finns
avvikit eller eljest anledning att anta att
håller sig undan. den sökte har avvikit
eller på annat sätt
håller sig undan.
Om stämning i tvistemål
där förlikning om saken
är tillåten inte har
kunnat delges, skall
rätten pröva om försöken
till delgivning skall
fortsätta eller om
käranden skall erbjudas
att själv ombesörja
delgivningen. Hänsyn
skall därvid tas till
det arbete och den
kostnad som dittills
har lagts ned på
delgivningen,
förutsättningarna för att
fortsatta försök skall
lyckas samt
omständigheterna i
övrigt. Om käranden inte
antar erbjudandet
skall stämningsansökan
avvisas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1985:267.
[2] Senaste lydelse 1990:443.
[3] Senaste lydelse 1990:443.
[4] Senaste lydelse 1970:429.
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-03-02
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo Svensson,
regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 23 februari 1995 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring
i delgivningslagen (1970:428), m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Göran Anér.
Lagrådet lämnar förslagen utan eriran.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 1995
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin,
Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Persson, Tham, Schori,
Blomberg, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström,
Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1994/95:188 Effektiviseringar på
delgivningsområdet.