Regeringskansliets rättsdatabaser

Bilaga 3 till kompletteringspropositionen 1995 JUSTITIEDEPARTEMENTET (Andra huvudtiteln) A. Allmänna val m.m. A 7.Kampanjkostnader m.m. för val till Europaparlamentet I budgetpropositionen (prop.1994/95:100 bil. 3, s. 16) föreslår regeringen att 146,6 miljoner kr anvisas under anslaget A 1. Allmänna val under andra huvudtiteln för nästa budgetår. I beloppet ingår beräknade utgifter på 140 miljoner kr för val i september 1995 till EU-parlamentet. För riksdagspartiernas information i samband med detta val har emellertid inga medel beräknats. Riksdagspartierna har ett givet intresse av att nå ut med information till väljarna, bl.a. för att informera om hur de ser på de EU-frågor som aktualiseras i valet. Information kan också behövas för att personröstning skall kunna tillämpas. Mot denna bakgrund föreslår regeringen att 30 miljoner kr anvisas för detta ändamål. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen till Kampanjkostnader m.m. för val till Europaparlamentet för budgetåret 1995/96 anvisar ett reservationsanslag på 30 000 000 kr. D. Domstolsväsendet m.m. D 2.Domstolarna m.m. Bakgrund Under denna anslagsrubrik har riksdagen efter förslag i budgetpropositionen för budgetåret 1995/96 anvisat ett ramanslag på 3 822 817 000 kr (prop. 1994/95:100, bil. 3, bet. 1994/95:JuU15, rskr. 1994/95:255). I budgetpropositionen angavs att de allmänna förvaltningsdomstolarna till följd av ny lagstiftning på jordbruksområdet skulle tillföras ett stort antal nya mål vilket skulle medföra betydande kostnadsökningar för domstolsväsendet. Där utlovades vidare att regeringen skulle återkomma till frågan om domstolarnas resursbehov för de nya måltyperna i kompletteringspropositionen. Till följd av ändrad lagstiftning på arbetsmarknadsområdet kommer vidare beslut om arbetslöshetsersättning fr.o.m. den 1 oktober 1995 att överklagas direkt till allmän förvaltningsdomstol från arbetslöshetskassa respektive länsarbetsnämnd i stället för att först överklagas till Arbetsmarknadsstyrelsen (se prop. 1994/95:218 En effektivare arbetsmarknadspolitik m.m.). Detta kommer att medföra en ökad tillströmning av mål om arbetslöshetsersättning till förvaltningsdomstolarna. Regeringens överväganden Den nya jordbrukslagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1995 (prop. 1994/95:75, bet. 1994/95:JoU7, rskr. 1994/95:126). Såvitt i dag kan bedömas kommer de nya reglerna inte att medföra en ökad måltillströmning av den omfattning som befarades i budgetpropositionen. Ett visst behov av resursförstärkning kan dock konstateras. Detta kan beräknas till 1,3 miljoner kr per år eller till 2 miljoner kr för budgetåret 1995/96 (18 månader). Behovet av resursförstärkning för den ökade tillströmningen av mål om arbetslöshetsersättning kan beräknas till 4,7 miljoner kr per år. Med hänsyn till att lagstiftningen träder i kraft först den 1 oktober 1995 uppgår behovet budgetåret 1995/96 till 5,875 miljoner kr. Regeringen föreslår därför att ytterligare 7,875 miljoner kr tillförs anslaget D 2. Domstolarna m.m. Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen med ändring av riksdagens beslut (bet. 1994/95:JuU15, rskr. 1994/95:255) till Domstolarna m.m. för budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag på 3 830 692 000 kr. Arvoden på rättshjälpsområdet Sammanfattning I propositionen föreslås ändringar i bestämmelserna om ersättning till biträden enligt rättshjälpslagen och offentliga försvarare som i huvudsak innebär att timkostnadsnormen skall styra all ersättning för arbete på rättshjälpsområdet - såväl inom som utom det taxesatta området - och att regeringen skall fastställa denna norm. Ändringarna innebär också att den betydelse vid bedömningen av ersättning för arbete som tidsåtgången bör ha - och som den i praxis redan har fått - kommer till uttryck i lagtexten. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995. 1 Ärendet och dess beredning Regeringen har i budgetpropositionen (prop. 1994/95:100 bil. 3 s. 15 och 73) aviserat besparingar inom rättshjälpsområdet för budgetåret 1995/96 (12 månader) med 14 miljoner kr. Inom Justitiedepartementet har utarbetats ett utkast till lagrådsremiss som behandlar frågor om arvoden till biträden och offentliga försvarare. Utkastets lagförslag finns i bilaga 1. Ett antal myndigheter och organisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på utkastet. Skriftliga yttranden har inkommit från Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern, Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Göteborg, Stockholms tingsrätt, Norrköpings tingsrätt, Länsrätten i Malmöhus län, Domstolsverket, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Rättshjälpsnämnden, Statens invandrarverk, Sveriges advokatsamfund och Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer. Yttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju95/792). Lagrådet Regeringen beslutade den 16 mars 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 2. Lagrådets yttrande finns i bilaga 3. Lagrådet har anfört synpunkter på lagförslagen när det gäller frågan hur föreskriften om att ersättning skall bestämmas med tillämpning av timkostnadsnormen förhåller sig till bestämmelsen att ersättningen skall vara skälig och vad som gäller i fall en domstol skulle anse att timkostnadsnormen inte uppfyller kravet på skälig ersättning. Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag. Vi återkommer till Lagrådets synpunkter i författningskommentaren (avsnitt 8). Vi har därutöver gjort vissa redaktionella ändringar i lagtexten. 2 Bakgrund För att stärka de offentliga finanserna måste utgiftsnedskärningar göras på alla samhällsområden. I årets budgetproposition anges att utgifterna skall minska med början redan budgetåret 1995/96. De sammanlagda besparingarna för rättsväsendet är beräknade att under kommande budgetår uppgå till 400 miljoner kr och utgifterna skall skäras ned med ytterligare 600 miljoner kr t.o.m. budgetåret 1998. Den största utgiftsnedskärningen under kommande budgetår drabbar polisväsendet (235 miljoner kr) medan domstolsväsendet och kriminalvården skall spara 89 respektive 50 miljoner kr. På rättshjälpsanslaget skall en besparing med 14 miljoner kr göras under budgetåret 1995/96. De ytterligare utgiftsnedskärningar inom rättsväsendet som skall göras t.o.m. budgetåret 1998 är inte fördelade på verksamhetsområden. En särskild utredare fick i juni 1993 i uppdrag av regeringen att göra en genomgripande översyn av rättshjälpslagen (1972:429) och lämna förslag till ändringar som kan leda till ökad effektivitet och kostnadsbesparingar och till att rättshjälpsresurserna koncentreras till de områden där de bäst behövs. Uppdraget skall redovisas i september 1995. De förslag som Rättshjälpsutredningen kommer att lämna beräknas leda till betydande besparingar. Ersättningen för arbete till advokater och andra jurister på rättshjälpsområdet bestäms enligt fast praxis utifrån en timkostnadsnorm som årligen fastställs av regeringen på grundval av beräkningar från Domstolsverket. Dessa grundas i sin tur på självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna. Timkostnadsnormens utveckling de senaste tiotalet åren har varit orsak till en stor andel av den ökande belastningen på rättshjälpsanslaget. Redan mycket blygsamma förändringar när det gäller timersättningen ger kraftiga förändringar på den totala kostnads- nivån. En förändring med några kronor motsvarar flera miljoner på rättshjälps- anslaget. Det är mot denna bakgrund angeläget att se till att regeringen ges de instrument som krävs för en effektiv kontroll över nivån på timersättningen. Det handlar framför allt om att skapa förutsättningar för att dämpa den årliga höjning av timersättningen som är mer eller mindre inbyggd i dagens system. Förändringar som rör ersättningen på rättshjälpsområdet kan också få ett snabbt genomslag. Rättshjälpsutredningens uppdrag omfattar visserligen även dessa frågor. Det är dock möjligt att göra vissa förändringar redan nu. 3 Gällande bestämmelser om arvoden till rättshjälpsbiträden och offentliga försvarare m.fl. Biträden enligt rättshjälpslagen (1972:429), bodelningsförrättare och medlare har enligt lagens 22 § rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Vid bedömningen av vad som är skäligt arvode skall uppdragets art och omfattning beaktas. Hänsyn skall också tas till andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och den omsorg som uppdraget har utförts med samt den tid som har lagts ned på uppdraget. I bestämmelsen anges också att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättningen. Målsägandebiträden har enligt 5 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde rätt till ersättning enligt vad som sägs i 22 § rättshjälpslagen. Detsamma gäller för offentliga biträden (44 § rättshjälpslagen). En bestämmelse om ersättning till offentlig försvarare av samma innehåll som 22 § första stycket rättshjälpslagen finns i 21 kap. 10 § rättegångsbalken (RB). Bestämmelserna om ersättning till biträden enligt rättshjälpslagen och offentliga försvarare fick sin nuvarande utformning år 1982 (se prop. 1981/82:28, bet. 1981/82:JuU19, rskr. 1981/82:105). Syftet med lagändringarna var att få till stånd en striktare prövning av ersättningsanspråk som samtidigt premierade effektivitet och skicklighet hos biträden och offentliga försvarare. Bakgrunden till förändringarna var den kritik som riktats mot metoden att bestämma ersättning inom rättshjälpsområdet. Bland annat hävdades att hänsynen till ett uppdrags svårighetsgrad och till den skicklighet med vilket det utförts hade eftersatts när tidsfaktorn blivit avgörande för ett arvodes storlek. I propositionen underströks att tidsåtgången alltid måste vara en viktig faktor vid arvodesbestämningen men att det är angeläget att myndigheterna ägnar avsevärt större uppmärksamhet än hittills åt de övriga faktorer som skall avgöra arvodets storlek. 4 Taxorna och timkostnadsnormen När rättshjälpslagen infördes förutsattes att ersättningen till biträden och offentliga försvarare till stor del skulle bestämmas med tillämpning av taxor, främst saktaxor, där utgångspunkten var den arbetstid en genomsnittsadvokat lägger ned på ett genomsnittsärende av den ärendekategori som taxesätts (prop. 1972:4 s. 273 ff). Det framhölls att den timersättning som får anses skälig är av stor betydelse när taxor skall fastställas och att utgångspunkten därvid borde vara den genomsnittliga kostnaden per timme för advokatverksamhet. Vidare angavs att självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna torde få tillmätas stor betydelse. Emellertid har endast två taxor införts på rättshjälpsområdet; en taxa för ersättning till biträde i mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan (den s.k. äktenskapsskillnadstaxan) och en taxa för ersättning till offentliga försvarare i vissa brottmål i tingsrätt och hovrätt (den s.k. brottmålstaxan). Den viktigaste faktorn i taxesystemet är, såsom också förutsattes vid rättshjälpslagens tillkomst, den ersättning per timme som får anses skälig, den s.k. timkostnadsnormen. Normen baseras på den genomsnittliga kostnaden per timme vid de allmänna advokatbyråerna. De beräknade totala kostnaderna divideras med det antal timmar juristerna tillsammans antas kunna debitera under året. I de totala kostnaderna ingår lönekostnader, lokalkostnader, kapitalkostnader samt övriga kostnader såsom för utbildning, ersättning till redovisningscentral, sjukvårdsersättning m.m. Timkostnadsnormen har i rättstillämpningen blivit normgivande vid bestämmande av ersättning inom hela rättshjälpsområdet. Alltsedan rättshjälpslagen infördes, och även efter de lagändringar som gjordes 1982, har i domstolars och andra myndigheters praxis timkostnadsnormen varit bestämmande för ersättningen per timme för arbete. Högre timersättning har i brottmål bestämts i mål som rört speciella ämnesområden och svårbedömda rättsfrågor, där försvararen haft särskild kännedom om och erfarenhet av rättsområdet och även i mål som har pågått under avsevärd tid och inneburit stor bundenhet för försvararen (se NJA 1989 s. 14 och NJA 1993 s. 237). Praxis kan betecknas som restriktiv när det gäller bedömningen av yrkanden om förhöjd ersättning per timme. Tidigare beslutades taxorna - och därmed också timkostnadsnormen - av Domstolsverket efter delegering från regeringen. I november 1990 återtog regeringen befogenheten att bestämma taxorna enligt rättshjälpslagen. Från och med år 1992 har Domstolsverket återfått rätten att fastställa taxor men regeringen har behållit rätten att besluta den timkostnadsnorm som skall ligga till grund för taxorna (jfr 22 § andra stycket rättshjälpsförordningen, 1979:938). Som underlag för beslutet har regeringen beräkningar från Domstolsverket grundade på självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna och synpunkter från Sveriges advokatsamfund. Timkostnadsnormens konstruktion behandlades i regeringens proposition 1992/93:109 om ändring i rättshjälpslagen m.m. (s. 40 ff.). Bland annat anmärktes att de nuvarande beräkningsgrunderna för att fastställa timkostnadsnormen är relativt komplicerade och förenade med en hel del svagheter. I propositionen föreslogs inga ändringar i systemet. Det anmärktes dock att regeringen inte är tvingad att vid fastställande av timkostnadsnormen enbart utgå från självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna och vidare att det finns utrymme för att i kostnadsdämpande riktning göra en friare bedömning än den som utvecklats under den tid Domstolsverket fastställde taxorna. I propositionen aviserades att olika timkostnadsnormer borde gälla för brottmålstaxan resp. äktenskapsskillnadstaxan i enlighet med vad som gällde före år 1988. Regeringen fastställde genom beslut den 5 november 1992 normen för brottmålstaxan till 850 kr och normen för äktenskapsskillnadstaxan till 890 kr inklusive mervärdesskatt. Normen bestämdes på grundval av beräkningar från Domstolsverket enligt vilka självkostnaden för år 1993 var 908 kr inklusive mervärdesskatt. För brottmålens del innebar regeringens beslut en sänkning från den tidigare gällande nivån och för tvistemålens del att gällande nivå kvarstod. Högsta domstolen prövade under år 1993 flera fall om ersättningen i brottmål och timkostnadsnormen. Ett av dessa (NJA 1993 s. 114) rör ersättning utanför det taxesatta området till en offentlig försvarare. Frågan i målet var om en timersättning enligt den timkostnadsnorm på 850 kr som regeringen beslutat innebär att en offentlig försvarare får skälig ersättning för sitt uppdrag. Högsta domstolen fann att självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna får tillmätas stor betydelse vid den bedömningen i vart fall till dess andra beräkningsmetoder har utarbetats. Då det enligt Högsta domstolen inte framkommit att timersättningen till en offentlig försvarare borde bestämmas till ett lägre belopp än Domstolsverkets beräkningar visade, fann domstolen att skälig ersättning var 910 kr. Ett annat fall (NJA 1993 s. 260) rör ersättning i brottmål inom det taxesatta området. I det målet prövade Högsta domstolen om den taxa som byggde på en timkostnadsnorm på 850 kr var behäftad med ett sådant uppenbart fel som avses i 11 kap. 14 § regeringsformen och därmed kunde åsidosättas. Högsta domstolen fann dock att taxan var bindande inom sitt tillämpningsområde och anförde bl.a. att skälig ersättning är ett vagt begrepp och att det kan finnas utrymme för olika beräkningsmetoder när det gäller att bestämma ersättningsnivån. Två justitieråd var skiljaktiga och menade att den av regeringen beslutade timkostnadsnormen stod i uppenbar strid med den överordnade bestämmelsen i 21 kap. 10 § 1 st RB om skälig ersättning till offentlig försvarare. Enligt 11 kap. 14 § regeringsformen skulle därför den på grundval av timkostnadsnormen beslutade brottmålstaxan inte tillämpas. Regeringen bestämde den 29 april 1993 en ny gemensam timkostnadsnorm för brottmålstaxan och äktenskapsskillnadstaxan till 910 kr inklusive mervärdesskatt att gälla fr.o.m. den 1 juli 1993 t.o.m. den 30 juni 1994. Den 11 maj 1994 bestämdes - likaledes på grundval av beräkningar från Domstolsverket - timkostnadsnormen till 935 kr inklusive mervärdesskatt för tiden fr.o.m. den 1 juli 1994 t.o.m. den 30 juni 1995. Riksrevisionsverket fick i maj 1993 i uppdrag av regeringen att se över beräkningsgrunderna för fastställande av timkostnadnormen. I sin rapport (Rättshjälp - till vilken kostnad) redovisade verket alternativa modeller för beräkning av timkostnadsnormen och modifierade modeller av en sådan norm. Rapporten har överlämnats till Rättshjälpsutredningen. Timkostnadsnormen utgör, utöver vad som redovisats ovan, också underlag för den konkursförvaltartaxa som tillämpas när en konkurs avskrivs enligt 10 kap. 1 § konkurslagen (1987:672). 5 Nivån på timersättningen Regeringens förslag: All ersättning för arbete som skall lämnas till offentliga försvarare och till biträden på rättshjälpsområdet i övrigt skall bestämmas med tillämpning av en timkostnadsnorm som beslutas av regeringen. Ersättningen skall bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som kan anses rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning. Timersättningen får avvika från timkostnadsnormen t.ex. om arbetet har utförts på ett mindre skickligt eller särskilt skickligt sätt. Timkostnadsnormen skall bestämmas på grundval av Domstolsverkets beräkningar av självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna. Utkastets förslag överensstämmer med regeringens förslag. Vissa språkliga skillnader finns dock. Yttranden över utkastet: Flertalet av dem som har yttrat sig över utkastet till lagrådsremiss har tillstyrkt eller lämnat förslagen utan erinran. Hovrätten för Nedre Norrland känner dock tvekan till de föreslagna lagändringarna och anser att det är betänkligt att utan närmare utredning ändra grunderna för ersättningsreglerna. Hovrätten menar att Rättshjälpsutredningens förslag bör avvaktas. Liknande synpunkter framförs av Rättshjälpsnämnden som menar att förslaget innebär en principiellt ny syn på ersättningsreglerna. Nämnden mot- sätter sig dock inte att förslagen genomförs. Sveriges advokatsamfund och Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer är negativa till förslaget. Skälen för regeringens förslag: Som tidigare har nämnts ligger beräkningar av självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna till grund för timersättningen till offentliga försvarare och till biträden på rättshjälpsområdet i övrigt. Beräkningsgrunderna har kritiserats från olika håll och det finns ett antal faktorer i underlaget som bör kunna bli föremål för en närmare diskussion. Även konstruktionen med självkostnader som underlag för ersättningsnormen som sådan kan ifrågasättas. Kostsamma investeringar ett år påverkar t.ex. timkostnads- normen i höjande riktning och innebär alltså att inkomsterna blir högre de kommande åren. Den motsatta ordningen, att inkomsterna styr vilka utgifter som kan belasta en verksamhet, är rimligare. En normalkostnad för investeringar snarare än den faktiska kostnaden är kanske bättre som underlag för fastställande av nivån på timersättningen. När det gäller de poster som avser investeringar och utbildning och övriga expenser är det också så att inte alla sådana kostnader är fasta, och alla sådana kostnader är inte heller helt och hållet nödvändiga för verksamhetens bedrivande. Det är rimligt att kräva att denna typ av utgifter anpassas efter den ekonomiska situationen. Framför allt bör kostnader av angivet slag inte med automatik medföra en höjning av timkostnadsnormen påföljande år. Advokatsamfundet pekar i sitt yttrande över utkastet till lagrådsremiss på att utbildning är en nödvändig investering och att kostnaderna för allmänheten och rättsväsendet blir större om advokaterna inte utbildar och fortbildar sig. Regeringen delar uppfattningen att utbildning och fortbildning är viktigt. Det är dock en annan fråga hur det ekonomiska ansvaret skall fördelas för den fortbildning av olika slag och med olika inriktning som kan förekomma för dem som arbetar på advokatbyråer, allmänna och privata. Det är t.ex. inte självklart att kostnader för utbildning med inriktning på affärsjuridik eller vissa delar av EU-rätten skall ingå i underlaget för den ersättning som betalas för arbete på rättshjälpsområdet, där brottmål och familjemål dominerar. En annan av de faktorer i beräkningarna av självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna som kan diskuteras är den andel av arbetstiden som kan debiteras. Den har också ganska nyligen förändrats. Fram till år 1992 förutsattes 75 procent av arbetstiden för juristerna vara debiterbar. Därefter har underlaget grundats på en andel debiterbar tid på 72,5 procent. Advokatsamfundet har för sin del i olika sammanhang hävdat att andelen bör vara 70 procent. Det är uppenbart att frågan om hur stor andel av arbetstiden som kan anses debiterbar är något som kan bedömas på olika sätt och som man svårligen kan få ett entydigt svar på.Även andra poster i underlaget kan diskuteras och är också föremål för delade meningar. En brist i det nuvarande systemet är att det inte tar hänsyn till de skillnader som finns mellan allmänna och privata advokatbyråer, något som kan verka såväl höjande som sänkande på timkost- nadsnormen. Det bör anmärkas att advokatsamfundet, som regelmässigt yttrar sig över Domstolsverkets beräkningar innan underlaget lämnas till regeringen, anser att självkostnaderna är alltför lågt beräknade. Regeringen anser att det skulle kunna finnas fördelar med ett förändrat system för beräkning av timkostnadsnormen. Rättshjälpsutredningen skall behandla också den frågan. I avvaktan på resultatet av utredningens arbete finns inget annat alternativ än att låta de allmänna advokatbyråerna och beräkningarna av självkostnaderna vid dem utgöra underlag för beräkning av timkostnadsnormen. Underlaget bör även fortsättningsvis arbetas fram av Domstolsverket. Advokatsamfundet påpekar i sitt yttrande över utkastet till lagrådsremiss att ett centralt framtaget underlag, som t.ex. grundas på kostnadsförhållandena vid de allmänna advokatbyråerna, kan vara värdefullt som underlag för domstolarnas bedömning av ersättning, men att en sådan timkostnadsnorm inte bör vara formellt bindande och inte beslutas av regeringen. Såsom redovisats i det föregående finns det anledning att kritisera en ordning som innebär att kostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna ett visst år okritiskt läggs till grund för beräkning av den timersättning som skall utgå kommande år. Det var knappast den ordning som förutsattes vid 1972 års reform. Det är uppenbart att regeringen kritiskt måste kunna granska och justera de olika poster som ingår i underlaget - såväl i sänkande som i höjande riktning - när normen bestäms. Det bör återigen framhållas att redan små avvikelser från beräkningsunderlaget innebär märkbara förändringar i nivån på normen. Exempelvis angav Riksrevisionsverket i sin ovan nämnda rapport att sänkningen av andelen debiterbar tid med 2,5 procentenheter medförde att kostnaden per debiterbar timme blev 23 kr högre än den skulle ha blivit med oförändrad andel debiterbar tid. Övervägandena i den här delen har inte föranlett några kritiska kommentarer från de instanser som har beretts tillfälle att yttra sig över utkastet till lagrådsremiss. Storleken på den timkostnadsnorm som årligen bestäms är av stor betydelse för belastningen på rättshjälpsanslaget, särskilt som denna i praxis har kommit att bli vägledande för den ersättning som bestäms på hela rättshjälpsområdet. Det är, som regeringen inledningsvis har framhållit, angeläget med en effektiv kostnadskontroll på området. Regeringen föreslår mot bakgrund av det anförda dels att principen om att timkostnadsnormen skall styra all ersättning för arbete på rättshjälpsområdet - såväl inom som utom det taxesatta området - lagfästs, dels att regeringen skall fastställa normen. Den ordning som gäller i dag, nämligen att den ersättning som tillerkänns rättshjälpsbiträden m.fl. och offentliga försvarare skall vara skälig, bör behållas. Däremot bör - som vi strax skall utveckla närmare - regleringen i rättegångsbalken och rättshjälpslagen ändras så att det uttryckligen föreskrivs att domstolar och andra myndigheter vid bedömningen av skäligheten av yrkat arvode skall utgå från den tid som faktiskt har lagts ned på uppdraget och som kan anses rimlig att lägga ned mot bakgrund av uppdragets art och omfattning. Ersättningen skall bestämmas med tillämpning av den av regeringen beslutade tim- kostnadsnormen, men en möjlighet att sänka timersättningen, t.ex. på grund av bristande skicklighet, eller att höja timersättningen därför att uppdraget har utförts med särskilt stor skicklighet bör finnas. I sådana fall skall timkostnadsnormen kunna frångås. Regeringen kommenterar i det följande förslagets skilda delar bl.a mot bakgrund av Lagrådets yttrande och de i ärendet inkomna yttrandena över utkastet till lagrådsremiss. Vi återkommer med ytterligare kommentarer i författningskommentaren. Från advokatsamfundets sida är man kritisk till en sådan förändring av nuvarande ordning som utkastet innebär. Samfundet menar att den föreslagna konstruktionen är egendomlig och att domstolen ges två anvisningar där den ena anger att domstolen skall döma ut skälig ersättning och den andra att den skall döma ut den ersättning regeringen anvisar. Samfundet anför också att förslaget bygger på en misstro mot domstolarna, nämligen på uppfattningen att domstolarna inte skulle klara uppgiften att bestäma skälig ersättning, och att regeringen genom den föreslagna konstruktionen avser att hindra domstolarna att döma fel. Samfundet anför samtidigt att det inte är fel med en "timkostnadsnorm" så länge den används bara som just en utgångspunkt. Enligt samfundet är det av praktiska skäl lämpligt - kanske t.o.m. nödvändigt - att det finns någon form av "normalarvode" som utgångspunkt. Däremot är det enligt samfundet fel om domstolarna ges sådana anvisningar att de blir bundna av dem utom i undantagsfall. Ett sådant system har enligt samfundet motsatt effekt än den regeringen - liksom samfundet - anser eftersträvansvärd; nämligen att gynna effektivitet och skicklighet. Med anledning av samfundets påpekanden konstaterar regeringen inledningsvis att lagtexten bör förtydligas så att skillnaden mellan den av regeringen beslutade timkostnadsnormen och den timersättning som domstolen - eller myndigheten - bestämmer i det enskilda fallet klart framgår. Regeringen vill framhålla att bundenheten till timkostnadsnormen i praxis är så stor att den föreslagna ändringen i praktiken inte är särskilt omvälvande. Den väsentliga förändringen består i att regeringen ges kontroll över den normala ersättning per timme som betalas över rättshjälpsanslaget och där varje krona per timme har stor betydelse. Regeringen får naturligtvis inte bestämma en timkostnadsnorm som är lägre än vad som utgör skälig ersättning per timme för arbete utfört med "normal" omsorg och skicklighet. Bestämmelsens konstruktion, att ersättningen skall vara skälig och bestämmas med tillämpning av timkostnadsnormen, förutsätter att timkostnadsnormen håller sig inom ramen för vad som är skäligt. Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter på denna fråga i författningskommentaren (avsnitt 8.1). Vi vill också framhålla att det knappast är relevant att tala om rätt eller fel i det här sammanhanget. Såsom Högsta domstolens majoritet anförde i det ovan refererade rättsfallet NJA 1993 s. 260, är begreppet skälig ersättning vagt, och det kan finnas utrymme för olika beräkningsmetoder när det gäller att bestämma ersättningsnivån. Avsikten med förslaget är ingalunda den att domstolarna endast i exceptionella undantagsfall skall kunna avvika från timkostnadsnormen. Tvärtom är det, som samfundet anför, eftersträvansvärt med ett ersättningssystem som bättre gynnar effektivitet och skicklighet. Förslaget tillgodoser enligt regeringens mening det kravet eftersom det uttryckligen lyfter fram att domstolarna och myndigheterna får avvika från timkostnadsnormen i höjande eller sänkande riktning beroende på den skicklighet som biträdet eller försvararen har visat; det torde i dag vara mindre vanligt att begärd ersättning sänks på grund av att kvaliteten på arbetet varit undermålig. Det är också i praktiken svårt att få förhöjd ersättning när arbetet utförts med särskild skicklighet. Den av regeringen beslutade timkostnadsnormen blir mot denna bakgrund ett slags "normalarvode" som domstolarna skall fastställa i alla de mål och ärenden som utförts med normal skicklighet. Advokatsamfundet kritiserar också förslaget för att det innebär en cementering av nuvarande praxis som är fixerad vid tidsåtgången. Enligt samfundet bör i stället åtgärder vidtas som leder åt motsatt håll. Som samfundet anför har inte tidsåtgången i praxis fått den mindre tyngd vid bedömningen av arvoden som eftersträvades genom reformen 1982. Regeringen gör bedömningen att tidsåtgången tvärtom i praktiken kommit att bli den viktigaste faktorn vid prövningen av ersättning för arbete. När den yrkade ersättningen för arbete frångås är det t.ex. en vanlig motivering att biträdet eller försvararen kunde utfört uppdraget på kortare tid. Det kan ifrågasättas om det är möjligt att åstadkomma en ordning där skickligheten viktas mot tidsåtgången på det sätt som samfundet vill och som eftersträvades med 1982 års reform. Vi menar för vår del att den vägen har visat sig vara svårframkomlig, och kanske t.o.m. omöjlig. Den betydelse tidsåtgången har fått i praktiken bör i stället komma till uttryck i lagtexten. Vårt förslag innebär alltså i så måtto en kodifiering av praxis att det uttryckligen föreskrivs att hänsyn skall tas till tidsåtgången när arvodet bestäms. Regeln balanseras emellertid av att det i lagtexten lyfts fram att domstolarna vid arvodesprövningen skall ta hänsyn till den skicklighet, eller bristande skicklighet, som biträdet eller försvararen visat. Förslaget innebär således att såväl tidsåtgången som snabbheten och skickligheten skall inverka på ersättningens storlek och regleringen bör rent av ha förutsättningar att bättre än de nu gällande reglerna uppnå de syften som eftersträvades med 1982 års reform. Advokatsamfundet anför i sitt yttrande vidare att det inte är rimligt att ersätta alla advokater och biträdande jurister med samma belopp per arbetad timme. Det kan t.ex. ta tio timmar för en biträdande jurist att upprätta en inlaga där en erfaren advokat presterar en motsvarande inlaga på halva tiden. Regeringen vill här framhålla att förslaget i det avseendet inte innebär någon förändring i förhållande till vad som gäller i dag. Det är alltså inte meningen att den tid som faktiskt har lagts ner på uppdraget okritiskt skall läggas till grund för ersättningen. Förslaget innebär - i likhet med vad som redan gäller - att det är den tidsåtgång som kan anses rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning som berättigar till ersättning. Häri ligger att domstolen skall värdera hur många timmar en "normalskicklig" advokat behöver för ett motsvarande uppdrag och inte ge ersättning för fler timmar. En särskilt skicklig advokat, som t.ex. har betydande erfarenhet på ett visst område och därför arbetat ovanligt snabbt, kan kompenseras genom att han - såsom redovisats i det föregående - får en timersättning som ligger över timkostnadsnormen. Skillnaden i förhållande till gällande rätt är att det nu lagregleras hur den i en kostnadsräkning angivna tidsåtgången skall bedömas. Stockholms tingsrätt menar att det, om förslaget genomförs, finns en risk för att försvarare och biträden mer frekvent begär förhöjd ersättning, vilket kan orsaka merarbete för domstolarna. Det är möjligt att antalet yrkanden om ersättning över normen kan öka. Det är delvis avsikten med förslaget, liksom det är avsikten att ersättningen oftare än nu skall kunna jämkas nedåt. Något markant ökning av arbetsbelastningen kan dock inte befaras. Det är tvärtom troligt att en praxis till stöd för rättstillämpningen utvecklar sig relativt snabbt. Hithörande frågor behandlas för närvarande av Rättshjälpsutredningen och regeringen vill framhålla att den nu föreslagna ordningen inte innebär något hinder mot att reglerna utvecklas och förbättras genom förslag från utredningen. 6 Ekonomiska konsekvenser Som anförts inledningsvis har det i årets budgetproposition aviserats en besparing på rättshjälpsanslaget med 14 miljoner kr för det kommande budgetåret (12 månader). När det gäller de besparingseffekter som kan uppnås med för- ändringar av nivån på timersättningen leder - som redan framhållits - även mycket blygsamma förändringar till kraftiga förändringar på rättshjälpsanslaget. En utebliven höjning av timkostnadsnormen på några kronor kan spara flera miljoner. Den nu gällande timkostnadsnormen gäller t.o.m. 30 juni 1995. En ny norm skall alltså fastställas under våren för att gälla det kommande året. Domstolsverket har nyligen lämnat ett underlag för fastställande av timostnadsnormen för den perioden. Enligt underlaget är den beräknade självkostnaden per timme för den kommande perioden högre än den nu gällande normen. Som framgått i det föregående skall timkostnadsnormen bestämmas på grundval av Domstolsverkets underlag, men efter en kritisk granskning av de olika poster som ingår. Frågan skall beredas inom Justitiedepartementet, bl.a efter överläggningar med advokatsamfundet. Regeringen gör den preliminära bedömningen att det finns utrymme att åstadkomma den besparing på rättshjälpsanslaget som har aviserats. Eftersom timkostnadsnormen också utgör underlag för den konkursförvaltartaxa som tillämpas i konkurser som skrivs av enligt 10 kap. 1 § konkurslagen, får en förändring av nivån på normen också effekt på det anslag som belastas av de konkurskostnader som inte kan tas ut av konkursboets medel. 7 Ikraftträdande m.m. Lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1995. Några övergångsbestämmelser behövs inte. 8 Författningskommentar 8.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 21 kap. 10 § Bestämmelsens nya lydelse tar sikte på bedömningen av det arvode en offentlig försvarare begär för sitt uppdrag och innebär att normalnivån på den timersättning en offentlig försvarare skall tillerkännas bestäms av regeringen. Regeln innebär en kodifiering av den ordning som utvecklats enligt praxis samtidigt som den uttryckligen ger regeringen mandat att bestämma timkostnadsnormens storlek. Den nya bestämmelsen innebär också att grunderna för hur arvode skall bestämmas ändras genom att den vikt som i praktiken fästs vid den tidsåtgång som redovisas i kostnadsräkningarna även kommer till uttryck i lagtexten. Ersättningen för arbete skall enligt den nya lydelsen bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som kan anses rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning med tillämpning av den timkostnadsnorm regeringen fast- ställer. Timersättningen får avvika från normen om den skicklighet och omsorg som uppdraget har utförts med eller andra omständigheter ger anledning till det. Vid prövningen av arvodesyrkanden skall domstolen beakta det arbete som har lagts ned på uppdraget och den tidsåtgång som redovisas. Anser domstolen att arbetet har tagit för lång tid med hänsyn till uppdragets art eller omfattning eller att arbetet delvis inte är ersättningsgillt skall det yrkade beloppet sättas ned med utgångspunkt i den tidsåtgång som bedöms som rimlig. Som huvudregel skall den av regeringen fastställda timkostnadsnormen betalas för varje ersättningsgill arbetstimme. Timersättningen får dock sättas ned om arbetet har utförts på ett mindre skickligt sätt eller höjas om det har utförts särskilt skickligt. En advokat som är särskilt skicklig, t.ex. genom att han eller hon har en särskild förtrogenhet med det aktuella rättsområdet, och därmed har arbetat snabbare än en "normalskicklig" advokat bör alltså kunna ersättas med ett timarvode som ligger över timkostnadsnormen. Också andra omständigheter av betydelse i det enskilda fallet kan beaktas, både i sänkande eller höjande riktning. I vissa fall kan det t.ex. komma i fråga att både sätta ned begärt belopp för att arbetet har tagit längre tid än som är rimligt och sänka timersättningen, om uppdraget har utförts mindre skickligt. Regleringen medger inte att timersättningen höjs på den grunden att en advokat har särskilt höga omkostnader för t.ex. kontor och liknande. Naturligtvis bör inte heller timersättningen i det enskilda fallet sänkas för den som har särskilt låga fasta kostnader i sin advokatverksamhet. Däremot kan det, i likhet med vad som gäller i dag, beaktas i höjande riktning att en offentlig försvarare i ett omfattande mål är bunden under en lång tid. Den inledande meningen i första stycket behålls oförändrad. Offentliga försvarare skall alltså ha rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Lagrådet utgår från att förskriften om tillämpning av timkostnadsnormen - liksom vad som föreskrivs angående tidsåtgång för uppdraget - avses vara underordnad bestämmelsen om att ersättningen skall vara skälig. I sitt yttrande lämnar Lagrådet två alternativa förslag till justeringar av lagtexten. Regeringen delar Lagrådets uppfattning om förhållandet mellan föreskrifterna om att ersättningen skall vara skälig och att ersättningen skall bestämmas med tillämpning av timkostnadsnormen. Andra och tredje meningarna i första stycket kan beskrivas som en precisering av föreskriften i första meningen. Sambandet mellan de två föreskrifterna bör komma till uttryck genom att de inledande orden i andra meningen formuleras om. Bestämmelsen har formulerats något annorlunda än enligt Lagrådets förslag. Lagrådet tar också upp vad som gäller i fall en domstol skulle anse att timkostnadsnormen inte uppfyller kravet på skälig ersättning (jfr NJA 1993 s. 114 och 260). Mera konkret gäller frågan om och i så fall under vilka förutsättningar timkostnadsnormen kan åsidosättas. Såsom Lagrådet konstaterar kan timkostnadsnormen åsidosättas endast om det är uppenbart att den står i strid med bestämmelsen om att ersättning skall vara skälig (11 kap. 4 § regeringsformen). I andra stycket görs ett tillägg som innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer hur ersättningen för tidsspillan skall beräknas. Förändringen innebär en kodifiering av den praxis som har utvecklats, enligt vilken ersättningen för tidsspillan betalas med utgångspunkt i ett fastställt belopp som formellt endast gäller inom det taxesatta området. Det är lämpligt att Domstolsverket bestämmer ersättningen för tidsspillan enligt den nya bestämmelsen på samma sätt som gäller för det taxesatta området. De taxor som finns i dag gäller enbart för ersättning till offentliga försvarare i sådana brottmål där endast en tilltalad och en offentlig förvarare förekommer, och där den sammanlagda förhandlingstiden understiger tre timmar och 45 minuter. Även om en utvidgning av det taxesatta området skulle göras torde knappast alla brottmål komma att omfattas. Ett tillägg av redaktionell art har därför gjorts avseende bemyndigandet att fastställa taxa, som förtydligar att taxor fastställs som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning i vissa fall. 8.2 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) 22 § Ändringen i första stycket motsvarar ändringen i 21 kap. 10 § rättegångsbalken. Vad som sagts i författningskommentaren till den bestämmelsen gäller också här. Lagrådets synpunkter på lagtexten i 21 kap. 10 § rättegångsbalken gäller även 22 § rättshjälpslagen. Därutöver skall förhållandet mellan den nya lydelsen av första stycket och paragrafens tredje stycke kommenteras. Enligt de nu gällande bestämmelserna i tredje stycket skall det när ersättning bestäms beaktas om ett rättshjälpsbiträde genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen. Vidare gäller att ersättningen får jämkas om biträdet har missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp eller besluta om substitution, eller om det annars finns särskilda skäl. Bedömningen enligt första stycket skall göras fristående från den bedömning som skall göras enligt tredje stycket. Bestämmelserna tar sikte på olika fall. Den prövning som förutsätts i första stycket skall göras i samtliga fall där begärt arvode skall prövas. En prövning enligt tredje stycket kan däremot endast bli aktuell om biträdet föranlett kostnader för rättshjälpen genom sitt agerande eller när ett ärende misskötts i så hög grad att bestämmelser om avvisande av ombud kan tillämpas (se prop. 1978/79:90 s. 210). Ersättning kan i sådana fall jämkas till noll, vilket inte är avsett vid en tillämpning av första stycket. 9 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i rättegångsbalken, 2. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429). 10 Lagtext 10.1Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken Härigenom föreskrivs att 21 kap. 10 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 21 kap. 10 §[1] Offentlig försvarare Offentlig försvarare har rätt till skälig har rätt till skälig ersättning av allmänna ersättning av allmänna medel för arbete, medel för arbete, tidsspillan och utlägg tidsspillan och utlägg som uppdraget har som uppdraget har krävt. Vid bedömningen krävt. Ersättningen för av vad som är skäligt arbete skall bestämmas arvode skall med utgångspunkt i den uppdragets art och tidsåtgång som är rimlig omfattning beaktas. med hänsyn till upp- Hänsyn skall också tas dragets art och till andra omfattning och med omständigheter av tillämpning av den tim- betydelse, såsom den kostnadsnorm som skicklighet och den regeringen fastställer. omsorg som uppdraget Timersättningen får har utförts med samt avvika från tim- den tid som har lagts kostnadsnormen, om den ned på uppdraget. Har skicklighet och den försvararen lämnat den omsorg som uppdraget misstänkte rådgivning i har utförts med eller saken enligt rätts- andra omständigheter av hjälpslagen (1972:429), betydelse ger skall avdrag göras för anledning till det. den rådgivningsavgift Har försvararen lämnat som försvararen den misstänkte uppburit. rådgivning i saken en- ligt rättshjälpslagen (1972:429), skall avdrag göras för den rådgivningsavgift som Regeringen eller försvararen uppburit. myndighet som Regeringen eller den regeringen bestämmer myndighet som fastställer taxa som regeringen bestämmer skall tillämpas vid fastställer den taxa bestämmande av ersätt- som skall tillämpas vid ningen. bestämmande av ersättningen i vissa fall samt meddelar föreskrifter om beräk- ning av ersättningen för tidsspillan. **Fotnot** [1]Senaste lydelse 1983:920. Offentlig försvarare får inte förbehålla sig ytterligare ersättning av den misstänkte. Om så ändå har skett, är förbehållet utan verkan. ______________ Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. 10.2Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) Härigenom föreskrivs att 22 § rättshjälpslagen (1972:429) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 22 §[1] Biträde, Biträde, bodelningsförrättare och bodelningsförrättare och medlare har rätt till medlare har rätt till skälig ersättning för skälig ersättning för arbete, tidsspillan arbete, tidsspillan och utlägg som och utlägg som uppdraget har krävt. uppdraget har krävt. Vid bedömningen av vad Ersättningen för arbete som är skäligt arvode skall bestämmas med skall uppdragets art utgångspunkt i den och omfattning tidsåtgång som är rimlig beaktas. Hänsyn skall med hänsyn till upp- också tas till andra dragets art och omständigheter av omfattning och med betydelse, såsom den tillämpning av den skicklighet och den timkostnadsnorm som omsorg som uppdraget regeringen fastställer. har utförts med samt Timersättningen får av- den tid som har lagts vika från ned på uppdraget. timkostnadsnormen, om Regeringen eller den den skicklighet och myndighet regeringen den omsorg som bestämmer fastställer uppdraget har utförts taxa som skall med eller andra om- tillämpas vid ständigheter av bestämmande av betydelse ger ersättningen. anledning till det. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer den taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättningen i vissa fall samt meddelar föreskrifter om beräk- ning av ersättningen för tidsspillan. Vid biträdesbyte enligt 21 § andra stycket gäller i fråga om det nya biträdets rätt till ersättning för arbete som har utförts före beslutet om bytet vad som sägs i 19 § första stycket. Har biträde, bodelningsförrättare eller medlare genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid ersättningens bestämmande. Om biträde missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp eller besluta om substitution eller det eljest föreligger särskilda skäl, får ersättningen jämkas. Ersättning till biträde fastställes i mål eller ärende vid domstol av domstolen. Ersättning till biträde i annat fall och till bodelningsförrättare fastställes av Rättshjälpsmyndigheten. Ersättning till medlare fastställes av domstolen. Ersättning till biträde skall fastställas i samband med att den rättsliga angelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller avslutas på något annat sätt. Ersättningen till bodelningsförrättare eller medlare skall fastställas när uppdraget har slutförts. Har ett biträde underlåtit att i tid begära ersättning vid den domstol som haft att besluta om den och har biträdet därigenom förlorat rätten att få ersättning fastställd av domstolen, får Rättshjälpsmyndigheten fastställa ersättningen under förutsättning att biträdet inte kände till att angelägenheten varit anhängig vid domstolen eller att underlåtenheten beror på något annat ursäktligt misstag. Ersättningen skall då alltid stanna på staten. ____________ Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. **Fotnot** [1]Senaste lydelse 1993:9. Lagförslagen i utkastet till lagrådsremiss 1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken Härigenom föreskrivs att 21 kap. 10 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 21 kap. 10 §[1] Offentlig försvarare Offentlig försvarare har rätt till skälig har rätt till skälig ersättning av allmänna ersättning av allmänna medel för arbete, medel för arbete, tidsspillan och utlägg tidsspillan och utlägg som uppdraget har som uppdraget har krävt. Vid bedömningen krävt. Ersättning för av vad som är skäligt arbete skall bestämmas arvode skall med beaktande av upp- uppdragets art och dragets art och omfattning beaktas. omfattning och med Hänsyn skall också tas tillämpning av den tim- till andra om- ersättning ständigheter av (timkostnadsnorm) som betydelse, såsom den regeringen fastställer. skicklighet och den Ersättningen får avvika omsorg som uppdraget från timkostnadsnormen har utförts med samt om andra omständigheter den tid som har lagts av betydelse, såsom den ned på uppdraget. Har skicklighet och den försvararen lämnat den omsorg som uppdraget misstänkte rådgivning i har utförts med, ger saken enligt rätts- anledning till det. hjälpslagen (1972:429), Har försvararen lämnat skall avdrag göras för den misstänkte den rådgivningsavgift rådgivning i saken en- som försvararen upp- ligt rättshjälpslagen burit. (1972:429), skall av- drag göras för den rådgivningsavgift som Regeringen eller försvararen uppburit. myndighet som Regeringen eller regeringen bestämmer myndighet som fastställer taxa som regeringen bestämmer skall tillämpas vid fastställer hur bestämmande av ersätt- ersättning för tids- ningen. spillan skall beräknas samt den taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning i vissa fall. Offentlig försvarare får inte förbehålla sig ytterligare ersättning av den misstänkte. Om så ändå har skett, är förbehållet utan verkan. __________ Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. **Fotnot** [1]Senaste lydelse 1983:920. 2 Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) Härigenom föreskrivs att 22 § rättshjälpslagen (1972:429) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 22 §[1] Biträde, Biträde, bodelningsförrättare och bodelningsförrättare och medlare har rätt till medlare har rätt till skälig ersättning för skälig ersättning för arbete, tidsspillan arbete, tidsspillan och utlägg som och utlägg som uppdraget har krävt. uppdraget har krävt. Vid bedömningen av vad Ersättning för arbete som är skäligt arvode skall bestämmas med skall uppdragets art beaktande av och omfattning uppdragets art och beaktas. Hänsyn skall omfattning och med också tas till andra tillämpning av den tim- omständigheter av be- ersättning tydelse, såsom den (timkostnadsnorm) som skicklighet och den regeringen fastställer. omsorg som uppdraget Ersättningen får avvika har utförts med samt från timkostnadsnormen den tid som har lagts om andra omständigheter ned på uppdraget. av betydelse, såsom den Regeringen eller den skicklighet och den myndighet regeringen omsorg som uppdraget bestämmer fastställer har utförts med, ger taxa som skall anledning till det. tillämpas vid Regeringen eller den bestämmande av myndighet regeringen ersättningen. bestämmer fastställer hur ersättning för tidsspillan skall beräknas samt den taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning i vissa fall. Vid biträdesbyte enligt 21 § andra stycket gäller i fråga om det nya biträdets rätt till ersättning för arbete som har utförts före beslutet om bytet vad som sägs i 19 § första stycket. Har biträde, bodelningsförrättare eller medlare genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid ersättningens bestämmande. Om biträde missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp eller besluta om substitution eller det eljest föreligger särskilda skäl, får ersättningen jämkas. Ersättning till biträde fastställes i mål eller ärende vid domstol av domstolen. Ersättning till biträde i annat fall och till bodelningsförrättare fastställes av Rättshjälpsmyndigheten. Ersättning till medlare fastställes av domstolen. Ersättning till biträde skall fastställas i samband med att den rättsliga angelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller avslutas på något annat sätt. Ersättningen till bodelningsförrättare eller medlare skall fastställas när uppdraget har slutförts. Har ett biträde underlåtit att i tid begära ersättning vid den domstol som haft att besluta om den och har biträdet därigenom förlorat rätten att få ersättning fastställd av domstolen, får Rättshjälpsmyndigheten fastställa ersättningen under förutsättning att biträdet inte kände till att angelägenheten varit anhängig vid domstolen eller att underlåtenheten beror på något annat ursäktligt misstag. Ersättningen skall då alltid stanna på staten. ___________ Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. **Fotnot** [1]Senaste lydelse 1993:9. Lagrådsremissens lagförslag 1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken Härigenom föreskrivs att 21 kap. 10 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 21 kap. 10 §[1] Offentlig försvarare Offentlig försvarare har rätt till skälig har rätt till skälig ersättning av allmänna ersättning av allmänna medel för arbete, medel för arbete, tidsspillan och utlägg tidsspillan och utlägg som uppdraget har som uppdraget har krävt. Vid bedömningen krävt. Ersättning för av vad som är skäligt arbete skall bestämmas arvode skall med utgångspunkt i den uppdragets art och tidsåtgång som kan anses omfattning beaktas. rimlig med hänsyn till Hänsyn skall också tas uppdragets art och till andra omfattning, och med omständigheter av tillämpning av den tim- betydelse, såsom den kostnadsnorm som skicklighet och den regeringen fastställer. omsorg som uppdraget Timersättningen får av- har utförts med samt vika från timkostnads- den tid som har lagts normen om andra ned på uppdraget. Har omständigheter av be- försvararen lämnat den tydelse, såsom den misstänkte rådgivning i skicklighet och den saken enligt omsorg som uppdraget rättshjälpslagen har utförts med, ger (1972:429), skall anledning till det. avdrag göras för den Har försvararen lämnat rådgivningsavgift som den misstänkte försvararen uppburit. rådgivning i saken en- ligt rättshjälpslagen (1972:429), skall avdrag göras för den rådgivningsavgift som Regeringen eller försvararen uppburit. myndighet som Regeringen eller den regeringen bestämmer myndighet som fastställer taxa som regeringen bestämmer skall tillämpas vid fastställer hur bestämmande av ersätt- ersättning för tids- ningen. spillan skall beräknas samt den taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning i vissa fall. **Fotnot** [1]Senaste lydelse 1983:920. Offentlig försvarare får inte förbehålla sig ytterligare ersättning av den misstänkte. Om så ändå har skett, är förbehållet utan verkan. ___________ Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. 2 Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) Härigenom föreskrivs att 22 § rättshjälpslagen (1972:429) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 22 §[1] Biträde, Biträde, bodelningsförrättare och bodelningsförrättare och medlare har rätt till medlare har rätt till skälig ersättning för skälig ersättning för arbete, tidsspillan arbete, tidsspillan och utlägg som och utlägg som uppdraget har krävt. uppdraget har krävt. Vid bedömningen av vad Ersättning för arbete som är skäligt arvode skall bestämmas med skall uppdragets art utgångspunkt i den och omfattning tidsåtgång som kan anses beaktas. Hänsyn skall rimlig med hänsyn till också tas till andra uppdragets art och omständigheter av be- omfattning, och med tydelse, såsom den tillämpning av den skicklighet och den timkostnadsnorm som omsorg som uppdraget regeringen fastställer. har utförts med samt Timersättningen får av- den tid som har lagts vika från ned på uppdraget. timkostnadsnormen om Regeringen eller den andra omständigheter av myndighet regeringen betydelse, såsom den bestämmer fastställer skicklighet och den taxa som skall omsorg som uppdraget tillämpas vid har utförts med, ger bestämmande av anledning till det. ersättningen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer hur ersätt- ning för tidsspillan skall beräknas samt den taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning i vissa fall. Vid biträdesbyte enligt 21 § andra stycket gäller i fråga om det nya biträdets rätt till ersättning för arbete som har utförts före beslutet om bytet vad som sägs i 19 § första stycket. Har biträde, bodelningsförrättare eller medlare genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid ersättningens bestämmande. Om biträde missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp eller besluta om substitution eller det eljest föreligger särskilda skäl, får ersättningen jämkas. Ersättning till biträde fastställes i mål eller ärende vid domstol av domstolen. Ersättning till biträde i annat fall och till bodelningsförrättare fastställes av Rättshjälpsmyndigheten. Ersättning till medlare fastställes av domstolen. Ersättning till biträde skall fastställas i samband med att den rättsliga angelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller avslutas på något annat sätt. Ersättningen till bodelningsförrättare eller medlare skall fastställas när uppdraget har slutförts. Har ett biträde underlåtit att i tid begära ersättning vid den domstol som haft att besluta om den och har biträdet därigenom förlorat rätten att få ersättning fastställd av domstolen, får Rättshjälpsmyndigheten fastställa ersättningen under förutsättning att biträdet inte kände till att angelägenheten varit anhängig vid domstolen eller att underlåtenheten beror på något annat ursäktligt misstag. Ersättningen skall då alltid stanna på staten. __________ Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. **Fotnot** [1]Senaste lydelse 1993:9. Lagrådet Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-03-23 Närvarande: justitierådet Torkel Gregow, justitierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad. Enligt en lagrådsremiss den 16 mars 1995 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i rättegångsbalken, 2. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Cecilia Renfors. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 21 kap. 10 § Paragrafen, som reglerar offentlig försvarares rätt till ersättning i anledning av uppdraget, föreslås ändrad på så sätt att en av regeringen fastställd timkostnadsnorm över lag skall vara avgörande vid bestämmande av ersättning för arbete. Det föreslås också bl.a. att betydelsen av den tidsåtgång som arbetet krävt skall komma till klart uttryck i lagtexten. I förslaget har den nuvarande första meningen i första stycket, enligt vilken offentlig försvarare har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidspillan och utlägg som uppdraget har krävt, behållits oförändrad. I en andra mening anges att ersättning för arbete skall bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som kan anses rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning och med tillämpning av den timkostnadsnorm som regeringen fastställer. I tredje meningen ges föreskrifter om förutsättningar för att timersättningen skall få bestämmas till belopp som avviker från timkostnadsnormen. Andra stycket i förslaget innehåller ett bemyndigande att meddela föreskrifter angående ersättning för tidsspillan och att fastställa taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning i vissa fall. Förslaget föranleder frågan hur föreskriften i första stycket andra meningen om att ersättning för arbete skall bestämmas med tillämpning av timkostnadsnormen förhåller sig till bestämmelsen i första meningen om att ersättningen skall vara skälig. Lagrådet utgår från att föreskriften om tillämpning av timkostnadsnormen - liksom vad som föreskrivs angående tidsåtgång för uppdraget - avses vara underordnad bestämmelsen om att ersättningen skall vara skälig (jfr lagrådsremissen s. 15); annars skulle paragrafen innehålla två skilda regler om bestämmande av ersättningen. Detta samband bör enligt Lagrådets mening komma till tydligare uttryck än som skett i remissförslaget. En möjlighet är att de inledande orden i första stycket andra meningen jämkas på följande sätt: "Ersättningen skall i fråga om arbete bestämmas ... ". I så fall bör motsvarande ändringar göras i andra stycket. Ett annat och mera klargörande alternativ är att andra-fjärde meningarna i första stycket i förslaget får bilda ett särskilt, andra stycke, varvid andra och tredje styckena i förslaget blir tredje och fjärde stycken. Första meningen i första stycket skulle då utgöra ett särskilt stycke, dock med tillägg av en mening av förslagsvis följande lydelse: "Vid tillämpning härav skall beaktas vad som sägs i andra och tredje styckena". Förslaget aktualiserar också frågan vad som gäller i fall en domstol skulle anse att timkostnadsnormen inte uppfyller kravet på skälig ersättning (jfr NJA 1993 s. 114 och 260). Mera konkret gäller frågan om och i så fall under vilka förutsättningar timkostnadsnormen kan åsidosättas. Som bestämmelsen är konstruerad kunde det möjligen hävdas att frågan om åsidosättande inte skulle avse själva timkostnadsnormen utan lagbestämmelsen om tillämpningen av timkostnadsnormen. Så bör dock inte regleringen uppfattas. Jämförelse skall alltså göras mellan timkostnadsnormen och regeln om skälig ersättning. Eftersom timkostnadsnormen skall fastställas av regeringen och vara tillämplig på alla ersättningar som tillkommer offentliga försvarare, kan den åsidosättas endast om det är uppenbart att den står i strid med bestämmelsen om att ersättningen skall vara skälig (11 kap. 14 § regeringsformen). Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen 22 § Vad Lagrådet har anfört i anslutning till förslaget om ändring av 21 kap. 10 § rättegångsbalken gäller också den föreslagna ändringen i 22 § rättshjälpslagen. Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp-bakomliggande EG- häver eller regler upprepar ett normgivnings- bemyndigande Rättegångsbalken 21 kap. 10 § Rätthjälpslagen 22 § (1972:429) Innehållsförteckning A. Allmänna val m.m................................ 1 A 7. Kampanjkostnader m.m. för val till Europaparlamentet 1 D. Domstolsväsendet m.m............................ 1 D 2. Domstolarna m.m............................ 1 Arvoden på rättshjälpsområdet........................ 2 Sammanfattning.................................. 2 1 Ärendet och dess beredning...................... 3 2 Bakgrund........................................ 3 3 Gällande bestämmelser om arvoden till rättshjälpsbiträden och offentliga försvarare m.fl...................... 4 4 Taxorna och timkostnadsnormen................... 5 5 Nivån på timersättningen........................ 7 6 Ekonomiska konsekvenser ........................ 12 7 Ikraftträdande m.m.............................. 12 8 Författningskommentar........................... 13 8.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 13 8.2 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) 14 9 Förslag till riksdagsbeslut..................... 15 10 Lagtext......................................... 16 10.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 16 10.2 Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) 18 Bilaga 3.1Lagförslagen i utkastet till lagrådsremiss. 20 1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 20 2 Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) 21 Bilaga 3.2Lagrådsremissens lagförslag................ 23 1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 23 2 Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) 25 Bilaga 3.3Lagrådets yttrande......................... 27 Rättsdatablad........................................ 29