Post 6806 av 7187 träffar
Propositionsnummer ·
1994/95:120 ·
Miljön - Vårt gemensamma ansvar I Inriktningen av det miljöpolitiska arbetet IIRedovisning av tillståndet i miljön
Ansvarig myndighet: Miljö- och naturresursdepartementet
Dokument: Skr. 120
Regeringens skrivelse
1994/95:120
Miljön - Vårt gemensamma ansvar
Skr. 1994/95:120
I Inriktningen av det miljöpolitiska arbetet
II Redovisning av tillståndet i miljön
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 20 december 1994
Mona Sahlin
Anna Lindh
(Miljö- och naturresursdepartementet)
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
I skrivelsen presenterar regeringen inriktningen av det miljöpolitiska arbetet
och lämnar en redovisning av tillståndet i miljön.
I Del I redovisas hur det internationella arbetet skall förstärkas och göras
mer resultatinriktat. Sverige bör driva på det miljöpolitiska arbetet inom
Europeiska unionen. Vidare bör Sverige fortsätta att spela en aktiv roll i det
globala miljöarbetet och uppföljningen av FN:s konferens om miljö och utveckling
i Rio de Janeiro år 1992 har därför hög prioritet. En svensk nationalkommitté
kommer att tillsättas för uppföljning av Rio-konferensen och för arbetet inför
FN:s extra generalförsamling år 1997.
Det lokala arbetet är av stor betydelse. En markanvändningspolitik för en
långsiktigt hållbar utveckling skall utvecklas och regeringen avser att lägga
särskild vikt vid en hållbar utveckling av städer och tätorter, bl.a. genom att
miljön får en starkare roll i den kommunala översiktsplane-ringen.
Regeringen har tidigare föreslagit att programmet för landskapsvård utökas
kraftigt. Ett särskilt stöd kommer också att utgå till jordbrukare som vill
ställa om till ekologisk odling. Det är angeläget att miljöanpassningen inom
bl.a. de areella näringarna fortsätter kombinerat med skydd av land- och
vattenmiljöer för att säkerställa den biologiska mångfalden. Möjligheterna att
införa en naturvårdsavgift i skogsbruket analyseras liksom om skogsvårdslagen
bör infogas i eller på annat sätt samordnas med en kommande miljöbalk.
Regeringen avser vidare att ta fram ett samlat program för skyddet av
fjällområden.
Regeringen avser att ge Naturvårdsverket i uppdrag att i samråd med andra
sektorsmyndigheter föreslå ett samlat program för miljöinsatser som ger nya
arbeten och samtidigt bidrar till en förbättrad ekonomi. En omfattande satsning
på miljöinvesteringar ingår i regeringens ekonomisk-politiska proposition.
Nya ekonomiska styrmedel införs i miljöpolitiken. Kretsloppsarbetet drivs
vidare och en sammanhållen strategi för arbetet tas fram med bl.a. tydliga
prioriteringar av vilka material och produkter som bör återanvändas och
återvinnas. Producentansvar bör införas för prioriterade varugrupper. Ansvaret
för miljöfarligt avfall förtydligas, liksom ansvaret för gamla miljöskador.
Miljöinsatserna inom trafiksektorn stärks. Naturvårdsverket får i uppdrag att i
samråd med berörda sektorsmyndigheter föreslå hur utsläppen från arbetsfordon
bör minskas genom nationella och internationella åtgärder. Ett aktivt
miljöarbete kommer också att bedrivas inom energisektorn, bl.a. genom fortsatta
insatser för att förbättra förutsättningarna för energieffektivisering och en
ökad användning av förnybara energikällor.
En aktiv miljöpolitik förutsätter att varje sektor tar sitt miljöansvar,
samtidigt som åtgärder inom olika sektorer samordnas. Regeringen kommer att
fortlöpande redovisa miljöarbetet inom de olika departementens ansvarsområden.
Lagstiftningen samlas i en miljöbalk, som blir mer heltäckande än det tidigare
framlagda balkförslaget.
I Del II beskrivs tillståndet i miljön, hur det utvecklats under senare år och
i vilken utsträckning de mål och inriktningar som riksdagen har ställt upp inom
miljöområdet har kunnat uppfyllas.
Innehållsförteckning
I INRIKTNINGEN AV DET MILJÖPOLITISKA ARBETET
1 En god livsmiljö......................... 4
1.1 Inledning ........................... 4
1.2 Hur uppfylls miljömålen?............. 6
2 Sverige och det internationella miljöar-
betet.................................... 9
2.1 Det globala miljöarbetet - uppfölj-
ningen av Rio-konferensen............ 10
2.2 EU-arbetet........................... 10
2.3 Fortsatt nordiskt samarbete.......... 11
2.4 Hållbar utveckling i Östeuropa....... 11
2.5 Östersjöarbetet...................... 12
2.6 Vissa miljökonventioner.............. 12
3 Det lokala och regionala miljöarbetet.... 15
3.1 Agenda 21-arbete..................... 15
3.2 Samverkan för en hållbar tätortsut-
veckling............................. 18
4 Biologisk mångfald och naturskydd........ 21
4.1 Ett hållbart skogsbruk............... 21
4.2 Ett hållbart jordbruk................ 22
4.3 Ett hållbart fiske................... 24
4.4 Friluftsliv, allemansrätt och strand-
skydd................................ 24
4.5 Fjällvärlden......................... 25
5 Det ekologiskt hållbara industrisamhället 26
5.1 Miljöanpassat näringsliv ............ 26
5.2 Kretslopp och kemikalier............. 28
5.3 Energisystemets miljöanpassning ..... 32
5.4 Industriutsläpp...................... 36
5.5 Ett miljöanpassat transportsystem.... 37
6 Styrmedel i miljöpolitiken............... 43
6.1 En ny miljöbalk...................... 43
6.2 Markanvändningspolitik............... 44
6.3 Miljökonsekvensbeskrivningar......... 45
6.4 Ekonomiska styrmedel................. 47
6.5 Miljöövervakning..................... 49
6.6 Forskning och utbildning............. 49
Utdrag ur protokoll vid regeringssamman-
träde.................................... 51
II REDOVISNING AV TILLSTÅNDET I MILJÖN
IINRIKTNINGEN AV DET MILJÖPOLITISKA ARBETET
1 En god livsmiljö
1.1 Inledning
Omsorg om människan och människans livsmiljö är också omsorg om naturen. Naturen
sätter allmänna ramar för mänsklig verksamhet, men samtidigt påverkar människans
politiska, ekonomiska och sociala villkor förhållandet i naturen.
En politik för hållbar utveckling måste därför utgå från människans villkor
och ekosystemets långsiktiga bärighet - i Sverige och i världen.
Ett hållbart samhälle är inte bara en nödvändighet, utan också en möjlighet och
en utmaning. En god livsmiljö är en del av välfärden. En aktiv miljöpolitik kan
bidra till en ekologiskt hållbar tillväxt och till att skapa nya arbeten som
ökar välfärden och tryggar sysselsättningen.
Miljöproblemen är omfattande. Försurningen är fortfarande det största
nationella miljöproblemet tillsammans med övergödning av sjöar och vattendrag.
Klimatfrågorna är det största globala miljöproblemet. Frågan om biologisk
mångfald och om varornas miljöpåverkan uppmärksammas nu också allt mer. I och
med nya internationella miljöavtal bl.a. i samband med Rio-konferensen och
medlemsskapet i EU har vi nu stora möjligheter att på bred front bekämpa
miljöproblemen, både i Sverige och internationellt. Teknik för att reducera
negativ miljöpåverkan finns redan eller kan utvecklas och hos många människor
finns idag kunskap, medvetenhet och engagemang. Det är en början till de
förändrade livsstilar som är nödvändiga för en hållbar utveckling.
Visionen är att Sverige och Europa i början av nästa sekel är föregångare för
det nya uppdraget - ett ekologiskt hållbart samhälle. Industrisamhället uppstod
i Europa runt Nordsjöns och Östersjöns stränder. Den nya utmaningen är att bygga
det ekologiskt hållbara samhället - i Sverige, i Europa och resten av världen i
solidaritet med utvecklingsländerna.
För att lyckas måste vi fortsätta att delta i det internationella arbetet och
samarbeta med andra länder för att skydda den svenska miljön. Men vi har också
ett ansvar för miljön i andra länder. EU-medlemskapet bör utnyttjas för att
driva på miljöpolitiken. Regeringen har därför lagt fram en strategi för en
aktiv miljöpolitik i EU. Förslaget remissbehandlas för närvarande och därefter
avser regeringen att lämna en skrivelse till riksdagen om miljöarbetet i EU. Den
internationella solidariteten är en viktig del av miljöpolitiken. En bättre
miljö i det forna Sovjetunionen och andra delar av Östeuropa är ett prioriterat
område. Sverige skall delta aktivt i miljö- och utvecklingsarbetet efter
Rio-konferensen för bättre livsvillkor och bättre miljö också i u-länderna.
Även det lokala och regionala miljöarbetet är viktigt. Verkligheten förändras
genom konkret arbete i bostadsområden och på arbetsplatser. Enskilda människor,
folkrörelser, kommuner, landsting och länsstyrelser har viktiga roller.
Regeringen kommer att stödja detta arbete och vara lyhörd för förslag som kan
stärka lokala initiativ. Det fortsatta arbetet med lokala Agenda 21 har hög
prioritet. Genom samverkan i den fysiska planeringen kan våra städer och
tätorter utvecklas i hållbar riktning.
Den nationella miljöpolitiken bör utgå från att värna den svenska naturen och
ställa om det moderna industrisamhället i riktning mot en hållbar utveckling.
Miljöhänsyn måste också integreras inom samhällets olika sektorer och
verksamhetsgrenar.
Det behövs en sammanhållen politik för att skydda naturen och bevara den
biologiska mångfalden. De areella näringarna, dvs. jord- och skogsbruket, fisket
och rennäringen måste i högre grad präglas av miljöhänsyn och aktivt förvalta
den rikedom som den biologiska mångfalden utgör. Miljömålen bör därför ha samma
vikt som ekonomiska och produktionsinriktade mål. Landskapsvården får kraftigt
ökat stöd som ett resultat av medlemskapet i EU. Fjällen och skärgårdsområdena
tillhör våra mest skyddsvärda områden och måste få ett starkare skydd mot olika
slags störningar. Formerna för att ta tillvara och utveckla grönområden i städer
och tätorter behöver också förstärkas.
Miljöskydd och ekonomisk utveckling hör ihop. Miljöanpassade varor och en
industriproduktion med låga utsläpp blir viktiga framtida konkurrensmedel.
Förutsättningar för "gröna marknader" bör skapas. Miljömärkning av varor och
miljörevision inom industrin är två exempel på frivilliga styrmedel där staten
anger ramarna. Vidare bör miljöpoli-tiken och arbetet för ökad sysselsättning
förstärka varandra. Det kan ske både genom miljöinvesteringar som ger "gröna
jobb" och genom en aktiv miljöpolitik som kan vara ett konkurrensmedel för
näringslivet. Regeringen har lagt fram förslag om att satsa 400 miljoner kronor
för att stödja miljöinvesteringar som skall ge nya arbetstillfällen.
Ekonomiska styrmedel och gröna nationalräkenskaper bör fortsätta att utvecklas.
Sverige var först i världen med en omfattande satsning på ekonomiska styrmedel i
miljöpolitiken och arbetet drivs vidare. Regeringen har redovisat flera förslag
om förstärkta ekonomiska styrmedel. Kretsloppsarbetet drivs också vidare med
kraft och en sammanhållen strategi tas fram. Frågorna om miljö och handel
förtjänar särskild uppmärksamhet.
En aktiv miljöpolitik förutsätter att miljöansvar integreras i olika sektorer i
samhället inom ramen för en helhetssyn på miljöproblemen. Omställningen av
trafik- och energisystemen är nödvändig för miljön och också en del av
moderniseringen av samhället. Regeringen kommer också att fortlöpande redovisa
miljöarbetet inom de olika departementens verksamhetsområden.
Miljökonsekvensbeskrivningar bör göras av viktigare förslag från regeringen och
myndigheterna. Ett system motsvarande miljörevision bör införas för den statliga
verksamheten. Miljövårdsberedningen kommer att få en särskild roll för att i
samråd med berörda departement och aktörer föreslå hur miljöarbetet i olika
sektorer kan stärkas.
Samtidigt krävs det en analys av olika handlingsalternativ och att åtgärder
inom olika sektorer samordnas. En markanvändningspolitik för en långsiktig
hållbar utveckling bör utarbetas.
Denna redovisning till riksdagen är en inbjudan till en dialog om det framtida
miljöarbetet. I stora delar av miljöpolitiken finns en bred samsyn mellan de
politiska partierna. Folkrörelser, som miljöorganisationerna, spelar en viktig
roll i detta arbete. Näringslivets engagemang är nödvändigt för en bättre miljö
och kan samtidigt skapa nya marknadsmöjligheter. Fackföreningsrörelsen gör
mycket stora insatser i kampen för en god arbetsmiljö och strävan efter att få
bort skadliga ämnen i arbetsmiljön är nära kopplat till skyddet av den yttre
miljön. Arbetsmiljöaspekter behöver också läggas på ett stort antal frågor som
ingår i kretsloppsarbetet.Det lokala arbetet i kommuner och ideella
organisationer har en avgörande betydelse.
Inriktningen av arbetet redovisas närmare i följande avsnitt. Där redovisas
bl.a. mål för miljöarbetet, miljöarbetet inom olika samhällssektorer och arbetet
med effektiva styrmedel.
1.2 Hur uppfylls miljömålen?
Miljöpolitikens inriktning har sin grund i visionen om en hållbar
samhällsutveckling och de därmed sammanhängande övergripande miljömålen om att
skydda människors hälsa, bevara den biologiska mångfalden, främja en långsiktigt
god hushållning med naturresurser samt att skydda natur- och kulturlandskap.
Grundläggande för miljöarbetet är också de allmänna miljöprinciperna såsom
försiktighetsprincipen, substitutionsprincipen och principen om att förorenaren
bör vara den som betalar för att åtgärda de miljöskador han förorsakar.
Sverige har under många år bedrivit ett aktivt miljöarbete såväl nationellt som
internationellt och har kommit långt i riktning mot att uppfylla dessa mål.
Behovet av fortsatta åtgärder för att förbättra miljön är trots det mycket
omfattande och det gäller också att förebygga och förhindra nya miljöstörningar.
I Del II beskrivs tillståndet i miljön, hur det utvecklats under senare år och i
vilken utsträckning ett urval av de viktigaste mål och inriktningar som
riksdagen har ställt upp inom miljöområdet har kunnat uppfyllas hittills.
Möjligheten att i fortsättningen uppfylla dessa mål kan, med utgångspunkt i en
redovisning från Statens naturvårdsverk, sammanfattas på följande sätt
Klimatrelaterade mål
-Koldioxidutsläppen kommer att öka efter år 2000 varför målet att utsläppen bör
minska efter sekelskiftet inte kommer att kunna infrias utan ytterligare
åtgärder.
Transportsektorn och energisektorn är de samhällssektorer som bidrar mest till
koldioxidutsläppen. Ytterligare åtgärder behöver därför vidtas såväl vad gäller
transportsystemets struktur samt för att få fram nya fordon och drivmedel som
ger låga utsläpp. Inom energiproduktionen bör det ske en ökad övergång till
icke fossila bränslen och energin bör utnyttjas effektivare.
-Den svenska användningen av CFC bör i huvudsak vara avvecklad till utgången av
år 1994. Målet får anses vara uppnått vid nyproduktion.
Försurningsrelaterade mål (NOx berör också övergödning)
-Målet att minska svavelutsläppen med 80% till år 2000 från 1980 års nivå är
redan uppnått.
-En 30 procentig minskning av kväveoxidutsläppen mellan år 1980 och år 1995
kommer inte att uppnås. Transporter och arbetsmaskiner svarar för mer än tre
fjärdedelar av kväveoxidutsläppen. Vägtrafikens bidrag har minskat på grund av
att andelen personbilar med katalysatorer ökar. Åtgärder bör därför även vidtas
mot utsläpp från annan trafik inklusive sjöfarten och flyget samt från
arbetsmaskiner. Ökat trafikarbete försvårar också möjligheten att uppnå målet.
Även inom energi- och industrisektorn bör arbetet med utsläppsbegränsningen
fortgå.
Mål relaterade till hälsorisker och kulturvård i tätorter
-Riktvärdena för år 2000 angående utsläpp av svaveldioxid, sot och koloxid i
tätorterna klaras redan idag medan riktvärdet för kväveoxider uppnås i mindre
tätorter men ej i storstadsområden. Åtgärderna för att minska
kväveoxidutsläppen i tätorter är i huvudsak de samma som redovisats allmänt för
kväveutsläppen.
Mål relaterade till övergödning (se även NOx mål)
-Målen om att halvera utsläppen av fosfor och kväve till vatten kommer att nås
för fosfor men inte för kväve. För att nå kvävemålet behöver åtgärder vidtas
för att minska läckaget av kväve från jordbruk och skogsbruk. Likaså bör det
ske en fortsatt utbyggnad av kvävereduktion vid kommunala reningsverk.
Mål relaterade till hälsorisker och naturvård
-Målet om att utsläppen av flyktiga organiska ämnen, VOC, bör minska med 50 %
till år 2000 räknat från 1988 års nivå nås inte fullt ut. Inom transportsektorn
bör åtgärder vidtas såväl vad gäller transportsystemets struktur samt för att
få fram nya fordon och drivmedel som ger låga utsläpp. Vad gäller småskalig
vedeldning bör användningen av miljögodkända pannor uppmuntras. Inom
industrisektorn bör arbetet fortsätta med att begränsa användningen av
organiska lösningsmedel.
-Mål om att halvera användningen av bekämpningsmedel till år 1996 säkrat i aktiv
substans kommer troligen att uppnås.
-Vissa mål angående utsläpp av metaller kommer att nås med undantag för nickel
och kadmium. Nickelutsläppen kan minskas genom åtgärder vid förbränning av
olja. Kadmiumutsläppen kan minskas genom att begränsa läckagen från gruvavfall
och genom ökad insamling av kadmiumhaltiga batterier.
-Det återstår omfattande insatser för att målet om att bevara representativa
områden av olika naturtyper skall kunna säkerställas.
Det finns således mycket kvar att göra. Regeringen kommer därför att ägna
särskild uppmärksamhet åt att minska kväveutsläppen och åt att säkerställa den
biologiska mångfalden. Att begränsa koldioxidutsläppen kräver också stora
insatser.
Miljöhänsyn inom olika samhällssektorer
En närmare redovisning av åtgärder som behöver vidtas inom vissa
samhällssektorer görs i avsnitt 4 och 5.
2 Sverige och det internationella miljöarbetet
Regeringens bedömning: Miljöpolitiken får en allt
tydligare internationell dimension. Arbetet måste
bedrivas på olika nivåer: närområdet, inkl. Norden,
Europa och den globala nivån. Det är angeläget att
agera långsiktigt, ofta i flera internationella
fora samtidigt och tillsammans med likasinnade i
de frågor Sverige prioriterar. Sverige bör driva
på det miljöpolitiska arbetet inom Europeiska
Unionen. En svensk nationalkommitté kommer att
tillsättas för uppföljning av Rio-konferensen och
för arbetet inför FN:s extra generalförsamling år
1997.
Miljöpolitiken har fått en allt tydligare internationell dimension. Många
föroreningar känner inga gränser och miljöpolitiska åtgärder får i ökad
utsträckning handelspolitiska effekter. På det globala planet har
Brundtlandrapporten och Rio-konferensen understrukit nödvändigheten av att
behandla miljö och utveckling tillsammans.
Vårt internationella agerande i miljöpolitiken måste bedrivas på flera olika
nivåer: det omedelbara närområdet, Europa och den globala nivån. Politiken måste
vara konsekvent men samtidigt anpassad till behoven på de olika nivåerna. Basen
för vårt internationella agerande är de svenska miljöproblemen, de globala
miljöhoten samt en internationell solidaritet med länder i främst Central- och
Östeuropa samt i u-länderna. Samtidigt är ambitioner beträffande miljö och
fysisk planering viktiga inslag i vår internationella profil. Det gäller
naturligtvis inom EU, men också i hög grad på det globala planet.
Miljöfrågor behandlas numera, förutom i traditionella miljöfora även i ökad
utsträckning i ekonomisk-politiska organisationer som GATT/WTO, OECD,
Världsbanken etc.
För att nå framgång i det internationella samarbetet fordras att man i en fråga
agerar både långsiktigt och målmedvetet. Ofta behöver man driva samma fråga i
flera fora samtidigt. Detta fordrar en kraftsamling till de mest angelägna
frågorna. En klar svensk prioritering krävs och internationell samordning med
likasinnade länder är ofta en förutsättning för framgångsrikt internationellt
samarbete. Det är också angeläget med ett nära samråd med bl.a. de ideella
miljöorganisationerna även i det internationella arbetet.
2.1 Det globala miljöarbetet - uppföljningen av Rio-konferensen
Globala miljöhot har i allt större utsträckning präglat det internationella
samarbetet. Ozonlagrets uttunning, klimatfrågan, förlusten av biologisk
mångfald, avskogning, landförstöring i torrområden, vattenresurserna, oceanerna
och fisket, mycket av detta i perspektivet av den långsiktiga
försörjningssäkerheten - allt har understrukit nödvändigheten av globalt
samarbete. Rio-konferensen ledde också till en intensifiering av insatser som
var både normativa och biståndsinriktade, dels centralt inom FN-systemet och de
internationella finansieringsinstitutionerna, dels inom ramen för de nya
internationella konventioner som tillkom i anslutning till Rio-konferensen:
klimatkonventionen, konventionen om biologisk mångfald samt senare konventionen
mot ökenspridning.
Sambanden mellan miljö- och handelspolitik tilldrar sig allt mer intresse i
olika internationella fora. Sverige har varit ett av de ledande länderna i det
arbete om dessa frågor som förekommer bl.a. i GATT, OECD, UNEP och UNCTAD.
Eftersom en övervägande del av handelspolitiken omfattas av s.k. gemenskaps-
kompetens kommer Sverige som EU-medlem i fortsättningen att satsa betydande
resurser på att vara med och utforma inriktningen av EU:s politik i dessa frågor
i syfte att göra miljö- och handelspolitiken ömsesidigt stödjande. Viktiga frå-
gor som Sverige driver för närvarande är förhållandet mellan GATT och interna-
tionella miljökonventioner samt att miljökonsekvensbeskrivningar bör göras
innan nya handelsavtal beslutas.
Sverige spelar en aktiv och drivande roll i förberedelsearbetet inför 1996 års
FN-konferens om bebyggelsefrågor.
Förberedelserna för 1997 års extra generalförsamling i FN om uppföljningen av
Rio-konferensen har påbörjats. Vid detta möte blir det tillfälle att bedöma hur
arbetet med att genomföra Agenda 21, såväl nationellt som internationellt,
fortskrider. Det fortsatta arbetet fordrar en fast nationell förankring. Därför
avser regeringen att under våren år 1995 upprätta en svensk nationalkommitté med
deltagande från en bred krets av det svenska samhället för att följa upp det
internationella arbetet efter Rio-konferensen och förbereda 1997 års extra
generalförsamling.
2.2 EU-arbetet
Sveriges inträde i EU skapar nya förutsättningar för den svenska miljöpolitiken.
Sverige kommer som EU-medlem att vara med och från insidan påverka unionens
miljöpolitik.
Miljö- och naturresursdepartementet har i rapporten (Ds 1994:126), Det svenska
miljöarbetet i EU utarbetat ett förslag till svensk EU-strategi på miljöområdet.
I förslaget prioriteras sådana frågor som försurning och klimat, kemikalier,
kretslopp och internationellt samarbete. Förslaget är remitterat och regeringen
avser återkomma till riksdagen i början av år 1995 med en miljöpolitisk
EU-strategi.
I det svenska EU-arbetet är det viktigt att göra noggranna prioriteringar, att
samla sig till de mest angelägna miljöfrågorna. Största möjliga öppenhet i
EU-arbetet eftersträvas också.
Vidare spelar EU en stor roll vad gäller ställningstaganden i andra interna-
tionella fora. Sverige bör bl.a. vara aktivt inom EU när det gäller samarbete
med länderna i Central- och Östeuropa, agerandet i miljökonventioner och vid
internationella miljökonferenser.
2.3 Fortsatt nordiskt samarbete
Det nordiska miljösamarbetet inom ramen för Nordiska ministerrådet har under de
senaste åren genomgått en rad förändringar, som bl.a. syftat till internatio-
nellt genomslag för den nordiska miljöpolitiken.
Med anledning av utgången av de finska, svenska och norska folkomröstningarna
om medlemskap i EU ställs nya krav på det nordiska samarbetet. Det nordiska
miljösamarbetet bör ånyo prövas och nya flexibla samarbetsformer bör sökas för
att i största utsträckning tillvarata nordiska miljöintressen både inom EU och i
ett vidare internationellt sammanhang, på ett sätt som tillgodoser intressena
hos samtliga nordiska länder. Verksamheten bör i ökad utsträckning inriktas på
att effektivisera och stärka de nordiska ländernas insatser mot miljöproblem i
närområdet, inkl. Östersjöområdet och Barentsregionen.
2.4 Hållbar utveckling i Östeuropa
I det bilaterala samarbetet om kunskapsuppbyggnad bör länderna i Sveriges
närområde prioriteras, dvs. i första hand Estland, Lettland, Litauen, nordvästra
Ryssland och Polen. Det är i dessa länder både miljöeffekterna och själva eta-
bleringen av samarbetet bedöms bäst kunna gagna såväl mottagarländernas som
svenska intressen. Det bilaterala stödet bör vara inriktat på att förstärka och
komplettera regionalt och internationellt arbete, i första hand åtgärdsprogram-
met för Östersjön samt det multilaterala programmet på kärnsäkerhets- och strål-
skyddsområdet.
Till detta kommer de insatser som genomförs i Östeuropa, främst Baltikum för
att kostnadseffektivt minska utsläppen av koldioxid. Åtgärderna innebär även
lokala miljöförbättringar i form av minskade kväve- och svavelutsläpp.
Sverige kommer att aktivt delta i arbetet med EU:s östeuropapolitik, inte
minst inom ramen för EU:s stödprogram PHARE (Programme of Assistance for
Economic Restructuring in the countries of Central and Eastern Europe) och TACIS
(Technical Assistance Programme to the Former Republic of the Soviet Union)
programmen. Sverige har en viktig roll att spela vad gäller att öka EU:s stöd
till Nordens närområde och att de baltiska länderna knyts närmare EU:s
miljöarbete.
Vid ministermötet i Tallinn i december år 1994 avslutades Östersjövisionens
första etapp. Då fattades beslut om att bilda Committee om Spatial Development
in the Baltic Sea Region. Arbetet med Östersjövisionen skall bedrivas i nära
samarbete med EU:s projekt European Spatial Development Perspective, ESDP.
Sverige kommer att delta aktivt i förberedelserna inför 1996 års ECE-konferens
om transporter och miljö.
2.5 Östersjöarbetet
För Östersjön finns ett internationellt överenskommet mål om att återställa
Östersjöns ekologiska balans. Östersjön belastas i dag av för höga halter av
framför allt närsalter, tungmetaller som bly, kadmium och kvicksilver och vissa
andra miljöfarliga ämnen.
För att påskynda Östersjöns rening finns sedan år 1992 det gemensamma åtgärds-
programmet för Östersjön som är grundat på gemensamma prioriteringar av länderna
i regionen av hur Östersjöns ekologiska balans bör återställas. Programmet om-
fattar insatser för kunskapsöverföring och investeringar i VA-sektorn, jord-
bruksområdet och industrin. Det svenska stödet t.o.m. budgetåret 1994/95 uppgår
till 400 miljoner kronor.
Länderna i Östeuropa behöver även i fortsättningen stöd dels finansiellt dels
i form av kunskapsöverföring. Bland andra BITS, Naturvårdsverket och NUTEK
disponerar medel för detta ändamål. En viktig komponent i detta arbete utgörs av
kommunernas vänortssamarbete. Sverige kan därmed bidra till att miljöinveste-
ringar, t.ex. inom avloppsreningsverk, genomförs som inte annars vore möjliga
för landet att göra inom överskådlig tid. Sverige bör i detta sammanhang verka
för en samordning med övriga givarländer och med de internationella finansiella
institutionerna.
2.6 Vissa miljökonventioner
Klimatkonventionen
Det första partsmötet med klimatkonventionen äger rum i Berlin den 28 mars - 7
april år 1995. Vid mötet kommer man bl.a. att behandla frågan om åtagandena för
industriländerna är tillräckliga och hur fortsatta förhandlingar skall bedrivas.
Sverige bör verka för att ett protokoll tas fram som omfattar bindande åtaganden
för så många stater som möjligt och som omfattar alla växthusgaser. För
industriländernas del bör utsläppen av koldioxid minska efter sekelskiftet. För
övriga länder bör målsättningen vara att utsläppen av koldioxid och andra
växthusgaser begränsas. Förhandlingarna bör vara slutförda vid det tredje
Partsmötet, dvs. år 1997.
Biologisk mångfald
En konvention om biologisk mångfald undertecknades vid FN:s konferens om miljö
och utveckling i Rio de Janeiro år 1992. Konventionens syfte är att bevara den
biologiska mångfalden och att åstadkomma ett hållbart nyttjande av de biologiska
resurserna samt rättvis fördelning av de vinster som uppstår vid utnyttjande av
genetiska resurser. Sverige ratificerade konventionen i december år 1993.
Konventionens första partskonferens har nyligen hållits. Sverige kommer att
verka för att stärka partskonferensens roll som aktiv deltagare i en dialog med
de samhällssektorer som påverkar och förvaltar den biologiska mångfalden. Vid
nästa partsmöte fokuseras arbetet bl.a. på den biologiska mångfalden i de marina
och kustnära områdenas ekosystem. Resultatet av det arbetet bör påverka markan-
vändningen i kustområdena och naturresurs- användningen i bl.a. fiskesektorn.
Sverige ska vara pådrivande i arbetet att utveckla konventionen som katalysator
för sektorernas miljöarbete.
Kväveprotokoll
Inom Genevekonventionen för långväga gränsöverskridande luftföroreningar bör
senast år 1997 ett nytt avtal ha förhandlats fram om ytterligare begränsningar
av kväveoxidutsläpp m.m. Sverige kommer att verka för att få till stånd en
överenskommelse som täcker flera föroreningar och flera miljöeffekter och där
åtgärderna fördelas på ett sätt som ger bästa möjliga miljöeffekt till minsta
möjliga kostnad. Begreppet kritisk belastning vidareutvecklas för kväve och bör
tillämpas som en av utgångspunkterna i förhandlingen om ett nytt kväveprotokoll.
Nordsjön
Under året kommer förberedelsearbetet med den fjärde Nordsjökonferensen att
intensifieras. Denna ministerkonferens skall hållas i Danmark i juni år 1995.
Vid den tredje Nordsjökonferensen åtog sig alla länder runt Nordsjön att minska
utsläppen av närsalter med storleksordningen 50%. Nu visar det sig att inget
land kommer att uppfylla detta mål. Sverige ligger dock närmast med 40%
minskning av kväveutsläppen och 50% minskning av fosforutsläppen.
Inför förberedelsearbetet kommer Sverige att fortsätta driva frågan om reduk-
tion av utsläpp av kväve och andra skadliga ämnen. Andra väsentliga frågor är
att värna om den biologisk mångfalden och att minska utsläppen från sjöfart.
Den framtida utformningen av Nordsjöarbetet kommer att aktualiseras i samband
med konferensen. Det är av vikt att ett framtida arbete inriktas mot ett
effektivt miljöskyddsarbete.
Ministerkonferensen har aktualiserat en diskussion om hur det framtida
Nordsjöarbetet skall bedrivas. Från svensk utgångspunkt bör det regionala
miljöarbetet i våra närliggande havsområden prioriteras och därför är det
angeläget att ett framtida Nordsjöarbete ges såväl politisk tyngd som goda
förutsättningar att bedrivas effektivt.
I dagsläget är Nordsjöarbetet en del av det arbete som bedrivs inom Oslo- och
Pariskonventionerna (OSPARCOM), som förutom Nordsjön även omfattar
Nordostatlanten. Då flertalet av OSPARCOM:s medlemsländer även kommer att vara
EU-medlemmar är det sannolikt att konventionsarbetet förändras och blir alltmer
beroende av utvecklingen inom EU.
Kärnavfall
Inom ramen för IAEA:s verksamhet bör Sverige medverka till att ta fram
grundläggande säkerhetskriterier s.k. safety fundamentals för kärnavfall. Dessa
kommer sedan att utgöra grunden för en planerad internationell konvention om
kärnavfall. Sverige bör inrikta arbetet mot att en internationell konvention
skall kunna föreligga under mandatperioden.
3 Det lokala och regionala miljöarbetet
Regeringens bedömning: Det lokala miljöarbetet ut-
gör grunden för en hållbar utveckling. För
Sveriges del är kommunernas arbete med lokala
Agenda 21 av central betydelse. Kommuninvånare,
intresseorganisationer, företag samt övriga lokala
aktörer behöver engageras i arbetet och bidra med
sina kunskaper. Länsstyrelsernas ansvar att vara
pådrivande och samordnande i miljöarbetet bör ut-
vecklas ytterligare.
Samhällsplaneringen på alla nivåer bör utvecklas
mot ett sektorsövergripande och strategiskt syn-
sätt för att främja en hållbar utveckling av hela
landet. Miljöproblem bör förebyggas bl.a. genom
arbete med ett miljöanpassat transportsystem och
samordnade insatser i fråga om markanvändning och
byggande.
3.1 Agenda 21-arbete
Vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro antogs Agenda 21,
ett program för hållbar utveckling. Omkring 200 svenska kommuner har tagit ett
formellt beslut att följa FN:s rekommendation att ta fram en lokal långsiktig
handlingsplan, en lokal Agenda 21, som skall vara klar 1996. Målet är att i
dialog med kommuninvånarna skapa en miljömässigt, socialt och ekonomiskt hållbar
utveckling.
Lokal kunskap och idérikedom används för att finna metoder för att nå de
uppsatta målen. Enskilda människor, intresseorganisationer, folkrörelser och
företag deltar aktivt i arbetet med och utbildning om lokala Agenda 21.
Många kommuner har anställt en projektledare för Agenda 21-arbetet. Vidare
utbildas kommunens tjänstemän och politiker för att på bästa sätt kunna
integrera miljöfrågorna i det ordinarie arbetet. Projekt pågår kring bl.a.
kompostering, våtmarksrening, lokal produktion av ekologiska livsmedel,
miljöanpassad offentlig upphandling m.m. Även bevarande och vård av närområden
pågår i många kommuner. Många skolor genomför miljötemadagar och kommunerna
håller konferenser och seminarier om lokal Agenda 21 och hållbar utveckling.
Miljövårdsberedningen har fått regeringens uppdrag att utveckla uppföljningen
av Rio-besluten och Naturvårdsverket och länsstyrelserna skall stimulera arbetet
med Agenda 21 i kommunerna. En rapport, Lokal Agenda 21 - en vägledning (SOU
1994:128), har tagits fram av miljövårdsberedningen.
Vad bör göras?
Det är viktigt att det redan påbörjade arbetet med Agenda 21 fortsätter och att
erfarenheterna sprids. En integrerad syn på miljö, samhälle och ekonomi är
nödvändig liksom samarbete mellan kommunala förvaltningar och lokala aktörer.
Avsikten är att arbetet skall utmynna i en handlingsplan med målsättningar som
anger utvecklingsriktningen för kommunen.
Jämställdhetsfrågorna bör belysas kontinuerligt och finnas med i alla skeden
av arbetsprocessen. En integrering av mäns och kvinnors skilda erfarenheter kan
leda till högre kvalitet i Agenda 21 arbetet.
Kommunerna bör även känna ansvar för att de nationella miljömålen uppnås och
lägga fast strategier för hur detta skall göras. Viktiga områden för kommunernas
miljöarbete kan vara markanvändning och transporter, energieffektivisering,
naturvård, jordbruk, konsumtion och avfall, miljöanpassad näringslivsutveckling
och miljöutbildning.
Arbetsmetoder som bör utvecklas och spridas
Varje kommun måste finna de arbetsmetoder och lösningar som passar just den egna
kommunen. Projekt som har genomförts på andra håll bl.a. inom näringslivet kan
tjäna som goda exempel. Några arbetsmetoder som har visat sig vara framgångsrika
i Agenda 21-arbetet presenteras nedan.
Samhällsplanering kan i större utsträckning användas som verktyg för miljöan-
passning och en långsiktigt hållbar markanvändningspolitik i kommunen. Det kan
bl.a. innebära planering för minskade transportbehov, bättre förutsättningar för
att bevara och återskapa värdefulla miljöer för biologisk mångfald samt skapa
möjligheter för närskalig produktion. Många kommuner integererar hållbar utveck-
ling i arbetet med revideringen av översiktsplanen. Centrala myndigheter måste
vara lyhörda och i möjligaste mån undanröja de hinder som kan försvåra kommuner-
nas arbete.
Kommunen kan uppmuntra miljöprofilering av näringslivet i syfte att skapa
långsiktigt hållbara arbetstillfällen. Miljöanpassningen av samhället ökar
efterfrågan på energi- och materialeffektiva produkter, varor och material som
kan återanvändas och återvinnas. Samarbete mellan kommunen, näringslivet och
högskola/universitet gynnar kunskapsutveckling kring miljöanpassade lösningar.
Arbetsmarknadsåtgärder i form av utbildning och bidrag kan inriktas på miljöre-
laterade arbeten. I exempelvis Södertälje kommun finns Södertälje Företagar-
Center, ett projekt med syfte att stötta och stimulera miljöteknikföretag.
Företag en får hjälp med försäljning både i Sverige och utomlands.
Lokala marknader minskar behovet av transporter och gynnar lokal cirkulation
av näringsämnen. Det kan också ha positiva effekter på sysselsättningen. Flera
kommuner prövar nya VA-system med bl.a. våtmarksrening som är en kostnadseffek-
tiv teknik för kväverening. Kommunen kan även uppmuntra utvecklingen av lokala
marknader för återvunnet material, ekologiska livsmedel, biobränslen m.m. I
Sunne kommun pågår ett projekt kring lokal produktion och konsumtion (PROKO),
där man kopplar ekologiska odlare till konsumenter i trakten. Man vänder sig
speciellt till storkök och daghem.
Miljöanpassad offentlig upphandling av varor och tjänster är ett viktigt
instrument för att skynda på utvecklingen av nya produkter samt fasa ut
användningen av miljöskadliga ämnen. Exempelvis ställer Göteborgs kommun
långtgående miljökvalitetskrav vid sin upphandling. Teknik- och varuupphandling
i samarbete med andra kommuner är viktiga verktyg som kan utvecklas. Kommunen
kan vidare underlätta en miljöanpassad livsstil genom att arbeta aktivt för att
ge konsumenter ökade möjligheter att välja miljöanpassade alternativ. Detta kan
till exempel gälla transporter, energi från förnybara källor och bostäder.
Örebro kommun har i samarbete med byggföretag tagit fram Miljömanualen - råd om
hur miljöfrågorna kan behandlas i byggprocessen. Den kan användas som styrmedel
för att miljöanpassa byggprojekt och vara ett underlag för miljöklassning av
byggnader.
Ekonomiska styrmedel i form av servicetaxor som gynnar resurssparande och ger
incitament för effektivisering används i dag i flera kommuner. Differentierade
avfallstaxor där hämtning var fjortonde dag ger lägre avgift blir allt
vanligare.
Information om goda exempel har visat sig vara en effektiv metod för att
sprida ett aktivt miljöarbete till andra kommuner och organisationer. Former
behöver utvecklas för spridning av information om arbetsmetoder och framgångs-
rika projekt.
År 1996 kommer FN:s världskonferens om boende och bebyggelsefrågor, Habitat
II, att äga rum. Konferensen, som har kallats kommunernas världstoppmöte, kommer
bland annat att följa upp Rio-konferensens beslut om att den lokala nivån
utformar sina lokala Agenda 21 och förväntas även bli det forum där det lokala
Agenda 21-arbetet i världens kommuner redovisas. Den svenska förberedelse-
gruppen, Boplats 96, arbetar för att knyta samman boende och stadsplanerings-
frågorna med det arbete som pågår i kommunerna för att forma lokala Agenda 21.
Den svenska nationalrapporten som skall utarbetas är tänkt att bygga vidare på
den rapport som har tagits fram av Miljövårdsberedningen och den skall innehålla
erfarenheter från kommunernas arbete med lokal Agenda 21.
Regionalt miljöarbete
Länsstyrelsen har en nyckelroll i miljöarbetet på regional nivå. Länsstyrelsen
bör föra ut innehållet i den nationella miljöpolitiken i länet, samordna insat-
serna inom olika sektorer samt successivt följa upp och utvärdera resultatet.
Även om tyngdpunkten i länsstyrelsens arbete har legat vid prövning av mål och
ärenden enligt miljö- och markanvändningslagstiftningen, pågår en omställning
mot en mer aktiv rådgivning och kunskapsförmedling. Länsstyrelsen förutsätts i
ökad utsträckning verka för att nationella mål omsätts till regionala och lokala
förhållanden. Decentraliseringen av miljöarbetet har ökat länsstyrelsens ansvar
för samordning och uppföljning av de kommunala myndigheternas verksamheter.
Länsstyrelsens ansvar att vara pådrivande och samordnande i miljöarbetet bör
utvecklas ytterligare. Länsstyrelsen bör verka för att de miljöpolitiska instru-
menten - särskilt miljökonsekvensbeskrivningar och samhällsplanering - utvecklas
i det förebyggande miljöarbetet. Dialogen med statliga och kommunala myndigheter
samt med övriga aktörer i länet behöver förstärkas ytterligare. Kunskaperna från
myndighetsutövningen kan bidra till ett aktivt utvecklingsarbete mot en hållbar
utveckling, t.ex. genom att stimulera affärsidéer med miljöprofil.
Det är angeläget att den strategiska inriktningen i länsstyrelsens miljöarbete
förstärks. Det pågående arbetet med strategier för regionala miljöanalyser
(STRAM), som utformas i dialog med aktörerna inom länet, kan utgöra ett viktigt
stöd för det lokala miljöarbetet. Arbetet med underlag för ett miljöanpassat
transportsystem (RES) kan utgöra grunden för diskussioner om en långsiktigt
hållbar utveckling av tätorter och landsbygd i länet. Stöd för detta finns bl.a.
i rapporten Sverige 2009, som utarbetats av Boverket, Naturvårdsverket och
NUTEK.
Länsstyrelsens samlade miljöarbete kommer även att påverkas av Europasamar-
betet, framför allt genom ett utökat gränsöverskridande samarbete och behovet av
utredningsinsatser som stöd för det nationella arbetet.
3.2 Samverkan för en hållbar tätortsutveckling
Nästan nio av tio svenskar bor i städer och tätorter, som dock är förhållandevis
små och glesa i ett europeiskt perspektiv. Den byggda miljön - d.v.s. bebyggelse
med bostäder och andra anläggningar, parker och grönområden, trafikleder,
kommunikationsanläggningar samt det tekniska försörjningssystemet - är grunden
för välfärdssamhället och för människors vardagsliv. Samtidigt är det uppenbart
att användningen av mark- och vattenområden för bebyggelse och anläggningar har
påtagliga effekter för miljön i vid mening.
Övergripande mål
Som övergripande mål för samhällsbyggandet inför 2000-talet bör gälla:
Att främja en långsiktigt bärkraftig bebyggelsestruktur
Jämfört med andra europeiska länder utmärks Sverige av en låg befolkningstäthet,
av långa avstånd mellan ett antal små och medelstora tätorter samt av ett glest
kommunikationsnät. Denna bebyggelsestruktur bör förnyas och kompletteras så att
en hushållning med mark- och vattenområden, kulturmiljöns värden, en ekonomisk
utveckling och en god livsmiljö främjas. Stor vikt bör därvid läggas vid att
hitta en balans mellan den byggda miljön och omgivande landskap.
Att skapa en rik och levande vardagsmiljö
Bebyggelsemiljön måste utvecklas med stor hänsyn till dess värden och kvalite-
ter, så att både särart och mångfald främjas. Utformningen av bostadsområden och
närmiljöer med tillgång till naturupplevelser, möjligheter till social samvaro
och ett varierat utbud av arbetsplatser, kultur och service är grundläggande
faktorer för en god livsmiljö.
Att anpassa den tekniska infrastrukturen
Utbyggnaden och förnyelsen av den tekniska infrastrukturen - för kommunikatio-
ner, vatten, avlopp etc. - måste ske med hänsyn både till önskemålen om att
skapa en samhällsekonomisk effektiv struktur och att minimera och förebygga
miljökonsekvenserna av ingreppen. På grund av miljöproblemen i städer och tätor-
ter bör nya tekniska lösningar som bygger på ett kretsloppstänkande främjas.
Särskild tyngdpunkt bör läggas vid möjligheterna att utnyttja naturområden och
omgivande odlingslandskap.
Åtgärder och styrmedel
Bestämmelserna i lagen(1987:12) om hushållning med naturresurser samt plan- och
bygglagen (1987:10), PBL, ger stöd för långsiktiga och samlade bedömningar av
användningen av marken, vattnet och den byggda miljön. Lagarna bygger på en
långt gående decentralisering av beslutsfattandet där kommunerna har
huvudansvaret. Planerings- och beslutsformerna behöver emellertid utvecklas för
att svara mot de ovan nämnda övergripande målen samt för att medverka till att
lösa de viktigaste miljöuppgifterna inför 2000-talet:
Förstärkning av den kommunala översiktsplaneringen
Den kommunala översiktsplanen enligt PBL behöver stärkas för att kunna utgöra
ett lokalt instrument för en hållbar utveckling. Det handlar främst om att
bättre belysa miljöförhållanden och miljömål, analysera samband mellan olika
verksamheter, underlag för sektorsövergripande konsekvensbedömningar samt arbeta
för en ökad mellankommunal samverkan i planeringen.
Utveckling av formerna för samverkan i planeringen
Önskemålen om en långsiktig hållbar bebyggelsestruktur ställer krav på en ökad
samordning mellan planeringen på olika nivåer och inom olika sektorer. I arbetet
med översiktsplanen behövs en bättre dialog både mellan kommun och stat, men
även mellan kommunen och dess medborgare, intresseorganisationer, företag och
företrädare för regionala myndigheter. Tvärsektoriellt behövs en bättre inbördes
samordning av investeringar dels inom kommunikationssektorn, dels mellan
planeringen av bebyggelsen och planeringen för infrastruktur och tekniska
försörjningssystem. En förstärkt översiktsplanering kan i hög grad lägga grunden
för en sådan samordning.
Fysisk planering och internationellt samarbete
I likhet med vad som sker inom miljöarbetet i övrigt behöver en allt större
uppmärksamhet ägnas åt det internationella samarbetet i frågor som rör den
byggda miljön. Inriktningen av arbetet kommer i hög grad att präglas av EU:s
insatser på området, åt samverkan med våra grannländer samt åt samverkan med och
kompetensöverföring till Östeuropa och Östersjöstaterna. Inom EU ställs nya krav
på miljökonsekvensbeskrivningar. Vidare läggs ökad tyngd vid att diskutera olika
förändringar utifrån ett övergripande, regionalt och geografiskt perspektiv,
bl.a. i samband med utbyggnaden av infrastruktur och bidrag ur EU:s
strukturfonder.
4 Biologisk mångfald och naturskydd
Regeringens bedömning:
Den biologiska mångfalden, artrikedomen och den
genetiska variationen är en förutsättning för
varaktigt liv. Aktionsplaner som syftar till en
mer naturvårdsanpassad verksamhet utarbetas nu
inom bl.a. skogsbruket, jordbruket, fisket och
rennäringen.
Allemansrätten och strandskyddet är viktiga förut-
sättningar för friluftslivet. Landets fjällområden
bör värnas mot alltför hårt nyttjande och slitage.
Den biologiska mångfalden, artrikedomen och den genetiska variationen, är en
förutsättning för varaktigt liv. Genom olika anspråk på mark och vatten och
genom ökad belastning av näringsämnen, försurande och giftiga ämnen hotas idag
många arter och hela ekosystem.
Den svenska strategin för bevarande av biologisk mångfald och hållbart nytt-
jande av biologiska resurser innebär att miljömålen bör ges samma vikt som de
ekonomiska och produktionsinriktade målen inom olika samhällssektorer i syfte
att bygga mänsklig verksamhet på ekologisk grund. Den av riksdagen beslutade
strategin omfattar dels en miljöanpassning av olika samhällsverksamheter, dels
skydd av värdefulla naturområden.
4.1 Ett hållbart skogsbruk
Det svenska skogsbruket genomgår en påtaglig naturvårdsanpassning. Riksdagens
skogspolitiska beslut år 1993 som jämställer ett nytt miljömål med det sedan
länge befintliga uthålliga produktionsmålet har fått en bred uppslutning inom
skogsbruket och skogsindustrin. Omfattande utbildningsinsatser har gjorts och
pågår. De avser skogsvård och ekologi och riktar sig till både skogsägare och
tjänstemän inom företag och myndigheter. FN:s konferens om miljö och utveckling
i Rio de Janeiro år 1992 har starkt bidragit till denna utveckling men Sverige
har både före och efter konferensen varit pådrivande i dessa frågor. I samband
med vårt nationella arbete inom ramen för konventionen för biologisk mångfald
pågår ett arbete inom skogsvårdsorganisationen med en aktionsplan för skogs-
bruket. Aktiva miljöorganisationer, både nationellt och internationellt, har
också i dialog med näringen konstruktivt bidragit till ett mer naturvårdsan-
passat skogsbruk.
Naturvårdens intressen i skogsbruket inklusive bevarandet av en biologisk
mångfald bör i första hand tillgodoses genom att skogsägarna i sin löpande
verksamhet tar grundläggande hänsyn. Det finns dessutom numera möjlighet för
skogsvårdsmyndigheten att föreskriva om skydd för särskilt värdefulla biotoper
och att förbjuda arbetsföretag. Skogsdikning har förbjudits helt i stora delar
av landet. På skogsmarksimpediment är det inte längre tillåtet att kalavverka.
De flesta stora skogsbolagen prövar för närvarande landskapsövergripande
planeringssystem för sina åtgärder i syfte att säkra, sprida och öka förekomsten
av livskraftiga, för Sverige naturliga växt- och djurpopulationer. Hur
motsvarande inriktning av verksamheten bör kunna åstadkommas inom det starkt
uppdelade skogsinnehavet i enskild ägo undersöks för närvarande.
Utöver dessa åtgärder måste vi i likhet med andra länder avsätta större
reservatområden som är helt skyddade. Det sker genom förordnanden som
naturreservat och nationalparker. Hur stort behovet av sådana är beror av
utfallet av den nya skogspolitiken. Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har i
uppgift att följa upp denna fråga. Enligt det skogspolitiska beslutet år 1993
kan det inte uteslutas att storleksordningen 5 % av den produktiva skogsmarken
nedanför skogsodlingsgränsen kan vara ett riktvärde för reservatsbildningen.
Naturvårdsverket har i aktionsprogrammet Ett miljöanpassat samhälle, Miljö 93,
angett att ca 5 % av den produktiva skogsarealen nedanför det fjällnära området
bör vara helt undantagen från skogsbruk.
För finansiering av statens kostnader för avsättning av naturreservat finns
det för innevarande budgetår anvisat 190 miljoner kronor. Anslaget höjdes med
55 miljoner kronor i samband med 1993 års skogspolitiska beslut för att
möjliggöra ökade avsättningar av skogsreservat. Regeringen har för avsikt att
analysera möjligheten att införa en naturvårdsavgift eler skatt som skulle kunna
bidra till att finansiera inköp av mark och övriga naturvårdsåtgärder inom
skogsbruket. Skogsföretagens konkurrenskraft skall därvid beaktas.
I samband med att Miljöbalkutredningen (M1993:04), (tidigare Miljöorganisa-
tionsutredningen) skall utveckla det tidigare förslaget om en miljöbalk har den
även fått i uppdrag att överväga om skogsvårdslagen bör infogas i balken eller
på annat sätt samordnas med balken. Övervägandena kan ta sin utgångspunkt i
Miljöskyddskommitténs betänkande Miljöbalk (SOU 1993:27)och remissyttrandena
över detta.
4.2 Ett hållbart jordbruk
I prop. 1993/94:30 (bet. 1993/94: JoU 9, rskr. 1993/94:87) anges att "jordbruket
skall bedrivas så att det bidrar till att bevara värdefulla delar av flora och
fauna i odlingslandskapet." Det skall ske bl.a. genom att långsiktigt behålla de
naturtyper som har en rik och varierad flora.
Denna inriktning av arbetet bör ses mot bakgrund av att de ekologiska systemen
står i ständig förändring av naturliga såväl som antropogena orsaker. Ett
statiskt tillstånd eftersträvas inte, annat än där det erfordras för bevarandet
av specifika biotoper och arter. Arbetet bör inriktas på naturtyper, så att
förutsättningarna för arters överlevnad inte äventyras av människans
verksamheter.
Jordbrukslandskapet är till stor del ett av människan format landskap, som för
sitt fortbestånd är beroende av att hävden upprättshålls. Motivet till att
bevara den biologiska mångfalden i odlingslandskapet är att stor variation av
naturtyper, arter och gener ger långsiktiga förutsättningar för att behålla ett
produktivt jordbrukslandskap. Det traditionella odlingslandskapet är också en
viktig del av vårt kulturarv.
Ett i alla avseenden mer miljöanpassat svenskt jordbruk kan utvecklas till ett
viktigt konkurrensmedel för svenska jordbruksföretag på den gemensamma
europeiska marknaden. I regeringens proposition Vissa livsmedelspolitiska
åtgärder vid ett medlemskap i EU (prop. 1994/95:75) anförs att en satsning på
ekologisk odling och på utveckling av nya kvalitetsprodukter med miljöanpassade
odlingsmetoder snarare än bulkproduktion kommer att bli viktigt i framtiden.
Regeringen avser att tillsammans med näringen ta initiativ till att utveckla en
särskild strategi för produktutveckling och marknadsföring av ett svenskt
miljöanpassat jordbruk.
Utveckling inom jordbruket mot allt större arealer av monokulturer innebär att
återstående områden med hög biologisk och landskapsmässig variation och
kulturlämningar måste bevaras. I biologiskt utarmade områden måste
återställningsåtgärder vidtas.
Vidare bör miljöanpassningen inom jordbruket vad gäller användningen av exter-
na insatsmedel, såsom handelsgödsel och bekämpningsmedel, intensifieras, bl.a.
genom att öka andelen ekologiska jordbruksföretag och genom att fortsätta de
halverings- och minskningsprogram som pågår. Minskningen av bekämpningsmedel
behandlas utförligare under avsnitt 5.2 Kretslopp och kemikalier.
Under de senaste decennierna har den ändrade ägofördelningen och den ökade
intensiteten i brukandet inneburit att växtnäringsförlusterna från jordbruket
har ökat kraftigt. Anledningen till detta har främst varit misshushållningen med
stallgödsel och växtföljder som varit dåligt anpassade till att tillvarata den
växtnäring som finns i marken.
Enligt de av riksdagen antagna miljömålen skall kväveläckaget halveras från
jordbruket till år 1995, ammoniakutsläppen minskas med 25 % till år 1995 och den
totala förbrukningen av handelsgödselkväve minskas med 20 % fram till
sekelskiftet. Nuvarande prognoser pekar på att växtnäringsläckaget från
jordbruket i det närmaste kommer att halveras, men inte till år 1995. Ett
viktigt led i arbetet med att uppnå dessa miljömål är den förändring av avgiften
på kväve i handelsgödsel som nyligen beslöts i samband med regeringens
proposition om Vissa livsmedelspolitiska åtgärder vid ett medlemskap i EU (prop.
1994/95:75).
Programmet för landskapsvård bygger på ersättning till brukare för fortsatt
och förbättrad hävd av vissa från natur- och kulturmiljösynpunkt särskilt värde-
fulla odlingslandskap. Det nuvarande programmet för landskapsvårdande åtgärder
bör revideras och infasas i EU:s program för miljövänliga jordbruksmetoder och
bevarande av landskapet. Programmet kommer samtidigt att utökas kraftigt för att
täcka in kvarvarande arealer av särskilt skyddsvärda odlingslandskap.
Inom områden där jordbruksutvecklingen utarmat landskapet miljömässigt och
kulturhistoriskt och som kan betraktas som särskilt känsliga bör insatser göras
för att återskapa ett rikare och mer varierat odlingslandskap.
Ett detaljprogram bör utarbetas för vilka insatser som skall ges ersättning
från staten.
Riksdagen har antagit målsättningen att 10 % av den odlade arealen skall vara
ekologiskt odlad år 2000. För att skynda på den utvecklingen kommer inom ramen
för EU:s program för miljövänliga jordbruksmetoder att utgå ett särskilt stöd
till jordbrukare som vill ställa om sitt företag till ekologisk odling.
4.3 Ett hållbart fiske
I riksdagens beslut om Strategi för biologisk mångfald anges att målen för
natur- och miljövården inom fiskets område är att fisk och skaldjur och deras
näringsorganismer skall bevaras i livskraftiga, naturligt reproducerande
bestånd. Det är också väsentligt att bevara inomartsvariationen.
Fiskeriverket har fått regeringens uppdrag att utarbeta en aktionsplan för
biologisk mångfald avseende fisket. Planen bör ange åtgärder som syftar till att
bevara den biologiska mångfalden bl.a. genom ett hållbart nyttjande av fiskre-
surserna. Våren år 1994 beslutade riksdagen vidare om kompletteringar i fiske-
lagen som gör det möjligt att föreskriva miljökonsekvensbeskrivningar för att
bedöma inverkan på miljön av fiskemetoder och utsättande av fiskarter.
Det är väsentligt att inrikta fiskeripolitiska insatser så att varken den
ekologiska balansen, eller fiskerinäringen hotas. De fångstkvoter som
fastställts i internationella förhandlingar har ofta överstigit den nivå som
rekommenderats av Internationella havsforskningsrådet (ICES) och har dessutom
inte efterlevts i tillräcklig grad. Redskapen har ofta inte heller varit
selektiva nog.
4.4 Friluftsliv, allemansrätt och strandskydd
Lämplig mark och natur för friluftsliv bör avsättas, särskilt i närheten av
tätorter och kopplad till tätorternas grönstruktur. Samtidigt är det viktigt att
information sprids om de rättigheter och skyldigheter som är förknippade med
allemansrätten. Vandring, skidåkning, bärplockning och andra former av
friluftsliv påverkar naturen obetydligt i det enskilda fallet. Den samlade
påverkan av många människors vistelse och aktiviteter kan däremot bli avsevärd
och leda till slitageskador i utsatta områden. En kanalisering av
besöksströmmarna blir därför ibland nödvändig. I vissa fall utnyttjas
allemansrätten av företag inom rekreationssektorn, vilket har medfört särskilda
problem. I de fall ett sådant utnyttjande förekommer och skador på naturen sker
bör det följas av ett åtagande av den som utnyttjar naturen att motverka skador.
Naturvårdsverket har regeringens uppdrag att utarbeta förslag till praktiska
lösningar vad gäller det kommersiella utnyttjandet av allemansrätten.
Naturvårdsverket har utarbetat rekommendationer för orient-eringstävlingar och
annat organiserat friluftsliv för att förebygga konflikter, störningar och
markslitage.
Generellt har användningen av motordrivna fordon i naturen ökat, såsom t.ex.
av terrängcyklar, snöskotrar, terrängbilar (månbilar och motorcyklar.
Barmarkskörning är generellt förbjuden med vissa undantag finns. Snöskotrar ger
normalt inga markskador eller obetydliga så länge de inte körs på barmark.
Effekterna av körning av snöskoter främst på våren då snötäcket är tunt liksom
användningen av nya "fordon" kräver särskild uppmärksamhet. En proposition om
skoteranvändningen kommer att föreläggas riksdagen våren 1995.
Sverige är rikt på sjöar, stränder, skärgårdsområden och vattendrag och den
sammanlagda strandsträckan är lång. Önskemålet att få uppföra fritidshus m.m. i
strandnära områden är olika starkt i olika delar av landet. Regionala skillnader
har främst beaktats genom avgränsningar av strandskyddsområden som beslutats av
länsstyrelserna. Även om sålunda bebyggelsetrycket i stora delar av landet är
lågt bör det understrykas att bevarandet av strandområdena måste ses i ett
långsiktigt perspektiv. Att ett område nu är av mindre intresse för frilufts-
livet behöver inte innebära att så kommer att vara fallet för all framtid.
4.5 Fjällvärlden
Fjälltrakterna, i synnerhet kalfjällen, är särskilt känsliga för slitage.
Känsligheten beror i hög grad på vegetationens låga produktionsförmåga, vilken i
sin tur beror på klimat- och markförhållanden. Om vegetationen nöts bort och
mineraljorden blottläggs förvärras en tramp- eller körskada genom inverkan av
vind och vatten.
Markskador och andra olägenheter på grund av terrängkörning bör begränsas. I
många fall t.ex. för snöskoter kan det vara lämpligt att kanalisera markanvänd-
ningen till leder. Även användningen av andra fordon i naturen bör följas upp,
t.ex. användningen av s.k. terrängcyklar i fjällvärlden. Detta gäller inte minst
i närheten av fjällstationer och hotell och där utnyttjandet av naturen kan vara
intensivt. Det ligger i allas intresse att skador kan undvikas.
Rennäringen har på grund av överbetning och terrängkörning, främst barmarks-
körning, negativa effekter på bl.a. vegetationsutvecklingen på kalfjället. Ren-
näringen måste anpassa sin verksamhet till naturens förutsättningar. Inom ramen
för dessa förutsättningar måste näringen också få rationalisera sin verksamhet.
Jordbruksverket har bemyndigats att meddela föreskrifter om naturvårdshänsyn
vid renskötsel.
Fjällen tillhör våra mest skyddsvärda områden och måste få ett starkare skydd
mot olika slags störningar. Miljövårdsberedningen kommer därför att få i uppdrag
att göra en samlad analys av situationen i landets fjällområden.
5 Det ekologiskt hållbara industrisamhället
Regeringens bedömning: Ett miljöanpassat närings-
liv är en förutsättning för en hållbar utveckling
och kan stärka konkurrenskraften. Producenterna
bör ta ett ökat miljöansvar för varor och produk-
ter under hela dess livscykel. Kretsloppsarbetet
drivs vidare med kraft. Spridning av skadliga äm-
nen som medför risk för miljö och hälsa bör be-
gränsas så långt möjligt. Mängden avfall bör min-
ska avsevärt jämfört med dagens situation.
Miljöanpassningen av det svenska energisystemet
fortsätter, bl.a. för att minska riskerna för glo-
bala klimatförändringar. Strålskydds- och säker-
hetsarbetet inom kärnbränslecykeln bedrivs med
fortsatt höga ambitionsmål. Som ny medlem i euro-
peiska unionen bör Sverige verka för att miljöas-
pekterna får en stor tyngd i den framtida europei-
ska energipolitiken.
Genomförandet av programmet för omprövning av
industrins utsläppsvillkor är av stor betydelse
för att så långt möjligt begränsa industriut-
släppen.
Vad beträffar transportsystemets miljöanpassning
avser regeringen att arbeta efter en strategi med
tre huvudlinjer, nämligen ett ökat engagemang inom
EU, ett breddat och fördjupat arbete i Sverige och
ett fortsatt internationellt arbete främst inom
ramen för ECE:s och OECD:s verksamheter. En sådan
anpassning behövs för att åstadkomma begränsningar
av utsläppen och ett långsiktigt hållbart tran-
sportmönster.
5.1 Miljöanpassat näringsliv
Ökade miljökrav ställs nu av konsumenter och stora inköpare i den privata och
offentliga sektorn. Miljöanpassad produktion är på väg att bli ett viktigt
konkurrensmedel. Ett miljöanpassat näringsliv har därför ökade förutsättningar
för tillväxt och export och därmed också för att generera sysselsättning och
välstånd.
Med miljöanpassning menas här inte bara renare produktion, utan att hänsyn tas
till miljön i företaget som helhet, inklusive ansvar för produktens miljöpåver-
kan under användning och då den till slut bör kasseras eller återvinnas. Denna
miljöanpassning sker delvis inom näringslivet som en del av dess normala mark-
nadsanpassning.
Staten har dock en roll i att driva på och underlätta denna process för att
bidra till att skapa ett miljöanpassat näringsliv.
Förändringar inom näringslivet
En viktig uppgift för regeringen är att få näringslivet att än mer inse
betydelsen av att vara offensiv inom miljöområdet.
I EU markeras betydelsen av miljöanpassning tydligt i den Vitbok som utarbetats
om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning. Vidare kan nämnas att USA:s
regering arbetar på att ta fram en handlingsplan för att göra näringslivet mer
miljöanpassat och därmed konkurrenskraftigt inför framtiden.
Frivillig miljöstyrning och miljörevision i industrin (EMAS, Eco-Management
and Audit Scheme) är en viktig faktor för förändringsprocessen inom industrin.
Regeringen har nyligen lagt en proposition (prop. 1994/95:101, JoU:09, rskr.
1994/95:86) i frågan. Propositionen har utarbetats på grundval av de regler som
tagits fram inom EU. Syftet med systemet är att förbättra och utvärdera
industrins miljöarbete och att ge allmänheten information om detta arbete.
Reglerna innehåller högt ställda krav på hur miljöarbetet skall bedrivas inom de
företag som väljer att ansluta sig till det. Det kommer också att kunna leda
till att det skapas en ökad trovärdighet för det miljöarbete och de
förbättringar som sker inom industrin.
En liknande åtgärd som diskuteras internationellt i detta sammanhang är att
företag bör redovisa sin miljöpolicy och miljöeffekter av sin verksamhet i
årsredovisningen.
Teknisk utveckling
Utbildning, både inom skola och högskola, samt inom vidareutbildning och
arbetsmarknadsutbildning är viktiga områden för att öka kompetensen inom det
miljörelaterade området.
För att få fram nya produkter, nya material etc. behövs ökad teknikutveckling.
Exempel på intressanta områden är utvecklingen av förnybar energi, nya material,
miljöanpassad teknik, effektivare och mera resurssnåla industriella processer,
energisnåla fordon och modernare kollektivtrafik.
För att få fullt genomslag för nya tekniska lösningar behövs en ökad koppling
mellan forskning, utveckling, demonstrationsanläggningar och fullskalig
produktion.
Statligt ledd teknikupphandling har redan visat sig effektiv för att få fram
energieffektivare produkter. En fortsatt satsning på teknikupphandling inom
andra miljörelaterade områden har stora möjligheter att bidra till en positiv
teknisk utveckling. Även stöd till uppfinnare och småföretag kan behövas för att
innovationer skall kunna utnyttjas bättre.
För att stödja investeringar och därmed sysselsättning inom miljöområdet
föreslog regeringen i prop. 1994/95:25 att 400 miljoner kronor som engångsinsats
skulle avsättas för att stödja investeringar inom miljöområdet, som förbättrad
avloppsrening, utbyggd fjärrvärme, upprustning av naturvårdsområden, bullerbe-
kämpning och efterbehandling av förorenade industriområden. Dessutom skall
regeringen inleda en försöksverksamhet med investeringsbidrag för omställning i
ekologiskt hållbar riktning i näringsliv och kommuner.
Sammantaget kan miljösektorn, både i en direkt bemärkelse såsom vatten- och
luftrening, avfallshantering m.m. och i en vidare bemärkelse som gäller hela
näringslivet, bidra till att skapa nya arbetstillfällen. Det mesta av detta
arbete bör ske på initiativ av näringslivet.
Regeringen har dock en roll i att driva på och underlätta denna process, och
har redan vidtagit vissa åtgärder. För att fortsätta utveckla detta område bör
närings-, finans och miljöpolitiken samordnas ytterligare. Naturvårdsverket får
i uppdrag att i samråd med övriga berörda sektorsmyndigheter föreslå ett samlat
program för miljöinsatser som kan ge nya arbeten. Regeringen avser också att
aktivt deltaga i det arbete som pågår i EU och i andra internationella organ
inom detta område.
5.2 Kretslopp och kemikalier
En förutsättning för att uppnå en långsiktigt hållbar utveckling vad gäller
varor och produkter är att alla samhällssektorer deltar och engageras i att
ändra beteende från att vara belastande och förbrukande till att värna om vår
miljö och våra naturresurser.
Samhällets materialhantering är i dag i allt för hög grad enkelriktad- från
utvinning av råvara till deponering av avfall. Spridningen av kemiska ämnen via
varor och produkter har ökat till följd av en ökad industriell användning av
kemikalier vid tillverkningsprocesser. I framtiden bör produktionen inriktas på
att utforma varor och produkter så att de utan skador på hälsa och miljö kan
användas, återanvändas, återvinnas och ingå i ett naturligt kretslopp.
Åtgärder beträffande varor
Producenterna bör ta ett ökat miljöansvar för varor och produkter under hela
dess livscykel. En strategi bör utvecklas för en kretsloppsanpassad
varuproduktion. Bilar, elektroniska och elektriska produkter samt byggprodukter
har redan pekats ut som prioriterade områden (prop. 1992/93:180, bet.
1992/93:JoU14, rskr. 1992/93:344). Nya varugrupper bör successivt indentifieras
där särskilda åtgärder t.ex. producentansvar eller andra styrmedel kan
övervägas. Vad gäller t.ex. byggprodukter är det viktigt att de är lämpliga för
sitt ändamål och att ett gott inomhusklimat kan erhållas. Nya varugrupper där
producentansvar kan övervägas bör successivt identifieras.
Producentansvar bör införas för prioriterade varor varvid producenternas ansvar
för hela eller delar av produktens livscykel regleras. Producentansvaret kan
t.ex. omfatta skyldighet att upprätta energi- och materialbalanser samt
miljövarudeklarationer och att uppnå återanvändnings- och återvinningsmål. Det
internationella perspektivet är viktigt att beakta i dessa sammanhang.
Producenten spelar en viktig roll i arbetet med att varor utformas så att
restprodukter utan risk för skada på hälsa och miljö kan ingå i naturens eget
kretslopp. Det är i första hand producenterna som känner till sammansättningen
av sina produkter och har kompetensen att utforma miljöanpassade varor som mini-
merar avfallsmängderna för deponering. Producenterna kan också göras ansvariga
för att uppfylla av statsmakterna uppställda mål om t.ex. återanvändning och
återvinning. Information om miljöeffekter vid användning av en produkt bör ut-
formas av producenten. Det finns industriföretag, främst de större, som redan
idag aktivt arbetar med att minska produkternas miljöpåverkan under hela livs-
cykeln t.ex. med s.k. livscykelanalyser (LCA). De företag som arbetar i enlighet
med det synsättet bör tjäna som goda exempel för andra företag.
Konsumenterna bör i ökad grad stimuleras att göra ett bra miljöval mellan
produkter med likvärdig funktion. Miljömärkning och varuinformation är viktiga
instrument för att underlätta val av varor och produkter som inte skadar miljö
och hälsa. De officiella miljömärkningssystemen, det nordiska miljömärknings-
systemet samt EU:s miljömärkning som nu börjar tillämpas i Sverige, är exempel
på sådan information. Det finns också andra frivilliga miljömärkningssystem. Det
är viktigt att de officiella märkningssystemen vidareutvecklas. Det är också
viktigt att öka det internationella samarbetet kring dessa frågor, eftersom man
kommer att handla alltmer med miljömärkta varor över gränserna. Arbete kring
detta pågår nu bland annat inom EU, OECD, GATT och UNCTAD, med Sverige som
aktiv deltagare.
Centrala myndigheter bör arbeta aktivt med förslag till utformning av produ-
centansvar inklusive konsekvensbeskrivningar av införande av producentansvar
samt förslag till andra styrmedel m.m.
Sverige bör vara pådrivande för en gemensam policy vad gäller kretsloppsan-
passad varuproduktion inom EU i syfte att hushålla med ändliga resurser och
minska avfallsmängerna. Sverige bör också aktivt delta i arbetet inom EU vad
gäller pågående arbeten i projektgrupper med prioriterade avfallsströmmar och
producentansvar. Projektgrupper finns för bl.a. byggavfall och elektroniskt
avfall. Syftet är att ta fram underlag för rekommendationer i brett samarbete
med industri, konsumentorganisationer m.fl. Det nordiska arbetet är också
viktigt. Inom ramen för Nordiska rådet bedrivs arbete som syftar till
miljöriktigt omhändertagande av uttjänta varor, t.ex. för elektronik.
Åtgärder beträffande skadliga ämnen
Spridningen av skadliga ämnen som medför risk för miljö och hälsa bör begränsas
så långt möjligt. Konsumenter och producenter av miljöskadliga produkter har ett
ansvar att begränsa användningen av skadliga produkter till att inte använda mer
än vad som krävs och att undvika skadliga produkter som kan ersättas med mindre
skadliga då alternativ finns. Skadliga ämnen i varor och produkter bör minska så
att ämnena inte sprids via avfall och restprodukter.
Kunskapen behöver öka om kemiska produkters risker för hälsa och miljö såväl i
hushållen som inom industrin. Mindre företag bör också få kunskaps- och
kompetensstöd vad gäller kemikalielagstiftning samt hantering av kemiska risker
från miljösynpunkt. Det pågående riskbegränsningsarbetet vad gäller skadliga
kemiska produkter bör intensifieras. Arbetet med att byta ut miljö- och
hälsoskadliga kemikalier mot mindre skadliga, d.v.s. tillämpningen av
substitutionsprincipen, måste kraftfullt drivas vidare.
Arbetet med att reducera såväl risker med som användningen av bekämpningsmedel
inom jordbruket måste offensivt fortsätta i den riktning som nu sker.
Utvecklingen måste också följas vad gäller bekämpningsmedelsanvändningen inom
jordbruket. Insatser för förhandsgranskning av biocider och biologiska
bekämpningsmedel är viktiga.
De centrala myndigheterna har en viktig roll i informationsarbetet till
regionala och lokala myndigheter. Stödet bör förbättras till regionala och
lokala tillsynsmyndigheter inom kemikalieområdet om hur riskbegränsningsarbetet
kan bedrivas. Man bör även stödja en ökad kompetensutveckling inom detta område.
Om industrins eller branschens frivilliga insatser för att genomföra
begränsnings- eller substitutionsarbete går långsammare än vad som är tekniskt
och ekonomiskt möjligt i förhållande till kalkylerade miljövinster får andra
åtgärder övervägas såsom ekonomiska styrmedel.
På kemikalieområdet måste Sverige driva på arbetet inom EU med kemikaliekon-
trollen med utgångspunkt från Sveriges nationella mål. Samtidigt måste Sverige
göra särskilda insatser för en regelutveckling som tillgodoser de svenska be-
hoven på de områden där tidsbegränsade undantag föreligger i medlemskapsavtalet.
Arbetet inom OECD bör inriktas på att främja integrationen mellan OECD och andra
internationella organ, t.ex. FN:s Intergovernments Forum on Chemical Safety.
OECD-arbetet bör vara ett sätt att även fortsättningsvis bidra till att utveck-
la den internationella kemikaliekontrollen och därmed också arbetet mot kemiska
risker inom EU.
Arbetet inom Nordiska ministerrådet bör också utnyttjas för att driva för
Sverige angelägna kemikaliefrågor.
Insatserna mot Östeuropa för att öka kunskapen om kemikaliers egenskaper och
risker samt om lagstiftning är angelägna i såväl ett internationellt perspektiv
som för att säkerställa en låg miljöbelastning på Östersjön och i Sverige.
Åtgärder inom avfallsområdet
Olika avfall har olika återvinningspotential. Regeringen avser att överväga
möjligheterna att genom ekonomiska styrmedel skapa bättre förutsättningar för
ökad resurshushållning och minskad belastning på miljön.
Producentansvar är ett annat viktigt styrmedel för att minska avfallsmängder
och behovet av deponering. För att skapa bättre förutsättningar för ett slutligt
omhändertagande av avfall och restprodukter, som innebär bl.a. resursbesparing
och bättre hantering från miljösynpunkt, bör det ske en ökad sortering i olika,
materialspecifika fraktioner. Avfall och restprodukter från industri och hushåll
bör i än högre grad nyttiggöras som insatsprodukter vid nytillverkning av varor
och produkter. Energiutvinning bör kunna ske för visst slags avfall. I
sammanhanget bör noteras att utveckling av metoder och processer för
omhändertagande, återanvändning och återvinning av avfall och produkter måste
inbegripa aspekter på arbetsmiljön.
Kommunerna har en viktig roll genom sina direkta kontakter med kommuninvånare
och näringsliv samt genom sin övergripande avfallsplanering. Kommunerna har i
dag inget ansvar för insamling och omhändertagande av industriavfall. Det är
emellertid lika viktigt att få till stånd källsortering av industriavfall som av
annat avfall. För vissa industriavfall, t.ex byggproduktionsavfall, bör produ-
centansvar övervägas.
Arbetet med att minska mängderna miljöfarligt avfall måste kraftfullt fort-
sätta. Regeringen har skärpt kontrollen över hanteringen av miljöfarligt avfall.
För vissa slag av miljöfarligt avfall bör producentansvar övervägas.
Deponering av återvinningsbart avfall är inte förenligt med principerna för ett
kretsloppssamhälle. Gamla avfallsanläggningar måste avvecklas och återvinnings-
anläggningar skapas som led i minskad avfallsdeponering och ökad återvinning.
Mängderna avfall bör avsevärt minska jämfört med dagens situation.
För sanering och återställning av miljöskadade områden bedrivs i dag inom
Naturvårdsverket ett femårigt program som pågår t.o.m. budgetåret 1995/96. I
programmet ingår bl.a. att genomföra sanerings- och återställningsåtgärder, ta
fram uppgifter om behovet av och kostnader för saneringsinsatser, kunskap om
metoder för sanering och förslag till plan för det fortsatta arbetet. Regeringen
har erfarit att Naturvårdsverket i oktober år 1995 kommer att redovisa ett
förslag till plan för det fortsatta arbetet med åtgärder mot miljöskador.
Regeringen avser därefter lägga fast en handlingsplan för åtgärder inom
miljöskadade områden, inbegripet finasieringsfrågor. Det juridiska ansvaret för
skador i miljön efter industriell verksamhet måste också klarläggas. Detta ingår
i tilläggsdirektiven till Miljöbalksutredningen, se vidare avsnitt 6.1.
Regeringen föreslår i propositionen Vissa ekonomisk-politiska åtgärder m.m.
(prop. 1994/95:25) att 75 miljoner kronor av inledningsvis nämnda 400 miljoner
kronor för miljöinvesteringar, anslås som engångsinsats för efterbehandling av
miljöskador inom gamla industriområden.
Arbete pågår med åtgärdsprogram för insamling av uttjänta varor och produkter
innehållande kvicksilver. En plan för slutförvaring av upparbetat kvicksilver-
haltigt avfall bör fastställas.
Sverige bör inom avfallsområdet vara pådrivande för att regler utvecklas inom
EU för förbränning och deponering av avfall. De totala avfallsmängderna i Europa
bör minskas och det farliga avfallet minimeras. Inom EU har den principen
utvecklats att varje land har ansvaret för sitt eget avfall. Denna princip bör
även gälla globalt.
Sverige bör verka för att det klart skall kunna framgå vad som är restprodukt
så att kretsloppstanken med återanvändning och återvinning skall kunna utvecklas
ytterligare.
Inom UNEP har konventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och
slutligt omhändertagande av farligt avfall utarbetats, Baselkonventionen. Det är
viktigt att konventionen efterlevs och Sverige bör vara pådrivande inom ramen
för konventionens arbete. Inom OECD finns en Waste Management Policy Group som
utarbetar policies på området avfallshantering. Sverige bör likaledes vara
pådrivande i detta arbete.Det nordiska arbetet på avfallsområdet har pågått i
många år. Det arbetet är en bra bas och spelar en viktig roll för annat
internationellt arbete.
Samarbetet med Östeuropa inom avfallsområdet bör intensifieras. Sverige bör
verka för att de totala mängderna avfall minskas, kunskap förmedlas om miljö-
regler vid förbränning och deponering av avfall samt att mängderna miljöfarliga
komponenter i avfallet minskas.
5.3 Energisystemets miljöanpassning
Produktion, distribution och användning av energi ger upphov till miljöpåverkan
t.ex. av försurande ämnen, klimatpåverkande gaser och andra föroreningar med
hälsoeffekter.
Energipolitikens mål är att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och
annan energi på med omvärlden konkurrenskraftiga villkor. Energipolitiken bör
vidare utgå från vad natur och miljö kan bära.
Miljöarbetet för energisektorn styrs av de utsläppsmål riksdagen fastställt om
utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser, svavel- och kväveoxider, flyktiga
organiska ämnen samt cancerframkallande substanser.
Klimatkonventionen trädde i kraft i mars år 1994. Åtaganden inom ramen för
konventionen är av stor betydelse för miljöarbetet inom energisektorn.
Miljöfrågorna påverkas också av den energipolitik som bedrivs.
Riksdagen beslutade år 1991 om riktlinjer för energipolitiken - den s.k.
trepartiöverenskommelsen. Tidpunkten för när kärnkraftavvecklingen kan inledas
och i vilken takt den kan ske avgörs enligt dessa riktlinjer av resultatet av
hushållningen med el, tillförseln av el från miljöacceptabel kraftproduktion och
möjligheten att bibehålla konkurrenskraftiga priser. Riksdagen har tidigare
uttalat (prop. 1979/80:170 NV 70, rskr. 410) att det bör slås fast att den sista
reaktorn i Sverige skall stängas senast år 2010. Skydd mot utbyggnad av större
älvar och älvsträckor har föreskrivits i lag (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.
En effektivare energianvändning, biobränslen och andra förnybara energikällor
bör främjas. Ett nytt program med utgångspunkt i riksdagens beslut om kärnkraft-
avveckling och beslutet om att begränsa utsläppen av koldioxid tas fram av
Energikommissionen (N 1994:04).
Omställningen av energisystemet - klimatfrågan
Miljöproblemen inom energisektorn är till stor del regionala eller globala till
sin natur. Det är därför angeläget att Sverige utnyttjar möjligheterna till att
internationellt driva på miljöarbetet, förbättra energieffektiviteten och främja
användningen av förnybara energislag. Det är särskilt viktigt i länder som fort-
farande inte effektiviserat sin energianvändning eller där efterfrågan på energi
ökar stadigt. Naturligtvis behövs också aktiva nationella insatser i Sverige.
Det fortsatta arbetet med att miljöanpassa energisystemet och övriga stödjande
åtgärder inom ramen för klimatkonventionen kommer inte bara att ge en betydande
kunskap om kostnader och åtgärdsmöjligheter i andra länder utan också bidraga
till en bärkraftig utveckling av energisektorn i bl.a. Östeuropa.
Frågan om att starta en försöksperiod för gemensamt genomförande av nationella
åtaganden kommer att behandlas på klimatkonventionens första partskonferens.
Avsikten med försöksperioden är bl.a att vinna erfarenheter av denna typ av
styrmedel. Sverige har påbörjat ett sådant arbete och har sedan år 1993 genom
bidrag och lån bidragit till att åstadkomma en miljöanpassning av energisystemen
i Baltikum och Östeuropa.
Sverige har nu som medlem i EU nya möjligheter att medverka i det europeiska
miljöarbetet. Det gäller såväl inom EU som i förhållande till de länder i
Östeuropa som ansökt om medlemsskap. Försurningen och klimatfrågan tillhör
regeringens prioriterade områden för det näraliggande miljöarbetet inom EU.
Sverige bör verka för att EU inför en koldioxidskatt eller andra ekonomiska
styrmedel med samma effekt. Det är också viktigt att direktivet om stora
förbränningsanläggningar revideras i syfte att minska utsläppen av försurande
ämnen.
År 1996 kommer frågan om en gemensam energipolitik upp inom EU. Sverige får i
och med medlemsskapet nu möjlighet att aktivt delta i miljöanpassningen av EU:s
energipolitik så att miljöfrågorna integreras i arbetet.
Energieffektiviteten inom den svenska industrin har stadigt ökat. Energieffek-
tivisering bidrar till dels en minskad miljöbelastning dels till att öka indust-
rins konkurrenskraft och fösörjningstrygghet. Det är därför angeläget att sådan
forskning och utveckling bedrivs som leder till nya och energisnålare processer
inom de energiintensiva basnäringarna och att denna teknikutveckling stimuleras.
Staten har program för energieffektiv processteknik som administreras av NUTEK.
Det är vidare nödvändigt att ytterligare främja utveckling av energisnåla
produkter. Energikommissionen bör överväga styrmedel för att stimulera till en
ökad energihushållning. I det sammanhanget kan normer för elförbrukning för
hushållsapparater m.m. övervägas.
De svenska programmen för omställning av energisystemet utreds nu av den
parlamentariskt sammansatta Energikommissionen (N 1994:04). Kommissionen bör
enligt sina direktiv utforma sina förslag till energi- och miljöpolitiska
styrmedel så att omställningen och miljöanpassningen av energisystemet kan ske
på samhälls- och marknadsekonomiskt riktiga grunder.
Förutsättningarna för energieffektivisering och användning av förnybara
energislag måste förbättras. Kommunerna har ett stort inflytande över boendet
och klimathänsyn måste utgöra en integrerad del av framtida samhällsbyggnad.
Detta synsätt måste också omfatta trafikplaneringen. Utvecklingen av det moderna
konsumtionssamhället är avgörande för den ökande energiförbrukningen i stort.
Konsumtionsmönster och människors beteende kan ses som en funktion av värde-
ringar och attityder. Det finns en inneboende tröghet i förändringsprocessen,
vilket gör att en genomgripande förändring kan ta tid. Det är emellertid väsent-
ligt att starta en process för att påskynda denna utveckling. Ovanstående fråge-
ställningar utgör en naturlig uppgift i kommunernas Agenda-21 arbete.
Kundernas krav på miljöanpassade produkter har skapat en snabb marknadsan-
passning. Detta börjar också skönjas inom energisektorn.
Kärnkraft
Energikommissionen utreder de samhällsekonomiska, miljö- och energipolitiska
konsekvenserna av en avställning av en eller flera reaktorer under 1990-talet.
Utifrån sin analys bör kommissionen överväga och föreslå lämpliga styrmedel.
Forsknings- och utvecklingsarbetet bör även fortsättningsvis bedrivas så att
metoder finns tillgängliga för en säker avveckling och rivning av kärntekniska
anläggningar i vilka verksamhet inte längre skall bedrivas.
Kärnsäkerhet och strålskydd
Kärnsäkerhetsarbetet i Sverige bör bedrivas med fortsatt höga ambitioner.
Arbetet bör även i fortsättningen inriktas mot att förebygga, samt vidmakthålla
och förstärka skyddet mot allvarliga tillbud och haverier. Myndigheterna bör
vidareutveckla tillsynsrutinerna så att förmågan att i god tid upptäcka och
åtgärda säkerhetsbrister vidmakthålls och förstärks. Inspektionsmetoderna bör
ytterligare utvecklas.
Reaktorinnehavarna bör ytterligare se över sitt interna säkerhetsarbete och
förbättra underlaget för säkerhetsredovisningen. Erfarenhetsrapporteringen bör
förbättras.
Sverige bör göra särskilda insatser för att minska sannolikheten för att en
kärnkraftsolycka vid Ignalina med stora radioaktiva utsläpp skall inträffa före
avvecklingstidpunkten för anläggningen.
Kärnämneskontroll
IAEA har bekräftat att Sverige uppfyllt sina åtaganden enligt gällande
safeguardavtal. Statens kärnkraftsinspektion (SKI) bör även fortsättningsvis
delta i arbetet med att utveckla och effektivisera IAEA:s "safeguardsystem".
Vidare bör Sverige verka för att mottagarstaterna skall ha kontroll över
kärnämnen inom eget territorium och därigenom säkerställa att sådant material
inte används olagligt. Det använda kärnbränslet och kärnavfallet bör omhändertas
och lagras på ett från säkerhets- och miljösynpunkt acceptabelt sätt.
Kärnavfallssäkerhet
Genomförandet av de återstående delarna av det svenska slutförvarsprogrammet har
påbörjats genom förberedelser för en inkapslingsstation och de inledande
förstudierna i platsvalsprocessen. Regeringen avser att ge sådana riktlinjer för
genomförandeprocessen att en god offentlig insyn blir möjlig och processen
underlättas. Myndigheternas arbete bör även fortsättningsvis vara inriktat mot
att behandling, mellanlagring och annan hantering samt slutförvaring av använt
kärnbränsle och kärnavfall sker så att läckage av radioaktiva ämnen till
omgivningen förhindras eller begränsas. Ett slutförvar för använt kärnbränsle
och kärnavfall bör utföras i två huvudfaser, nämligen demonstrationsdeponering
och slutförvaring. Demonstrationsdeponeringen bör omfatta endast en del av den
totala mängden använt kärnbränsle och kärnavfall. Beslutet om slutförvaring bör
inte tas förrän efter det att demonstrationsdeponeringen genomförts och
resultaten av densamma utvärderats samt andra alternativ övervägts.
En allsidighet bör därför även fortsättningsvis upprätthållas i FoU-arbetet när
det gäller hanterings- och förvaringsmetoder.
Det radioaktiva avfallet bör minimeras och tas om hand på ett sätt som är
godtagbart med hänsyn till strålskyddet. Kriterier och bestämmelser för det låg-
och medelaktiva avfallet, inklusive rivningsavfallet, samt för det högaktiva
avfallet bör under mandatperioden utvecklas och överarbetas. Regeringen har i en
lagrådsremiss bl.a. föreslagit ett förbud mot mellanlagring av utländskt
kärnbränsle.
Strålskydd
Nya kraftledningar bör inte konstrueras på ett sådant sätt att människor i
onödan utsätts för den elektromagnetiska strålning som alstras. Trenden vad
gäller ökade stråldoser till personal på de svenska kärnkraftverken måste brytas
och i stället successivt minska.
Luftföroreningar och försurning
Utsläppen av luftföroreningar från energisektorn bör hållas på en fortsatt låg
nivå även efter kärnkraftavvecklingen. Riktlinjerna för prövning av nya
elproduktionsanläggningar liksom andra styrmedel för att begränsa svavel- och
kväveoxidutsläpp bör ses över.
Naturvårdsverket har regeringens uppdrag att lämna förslag till ytterligare
åtgärder för att minska utsläppen av kväveoxider till år 2005. Naturvårdsverket
har också regeringens uppdrag att följa upp riksdagens mål att minska utsläppen
av flyktiga organiska ämnen med 50 % till år 2000.
En stor källa för utsläpp av cancerframkallande ämnen och flyktiga organiska
ämnen är vedeldning i små pannor och kaminer. Naturvårdsverket och NUTEK har
tidigare föreslagit åtgärder för att minska utsläppen av luftföroreningar och
andra olägenheter från småskalig vedeldning. Förslaget bereds f.n. i
regeringskansliet.
5.4 Industriutsläpp
Det övergripande målet är att till år 2000 begränsa industrins utsläpp till en
sådan nivå att miljön inte tar skada. Ett annat mål är att begränsa utsläppen av
klorerade organiska ämnen så att de inte ger skadlig påverkan på miljön eller
hälsan. Tillförseln av metaller till skog och mark bör begränsas så att inte
människors hälsa eller naturen skadas i ett långsiktigt perspektiv. För
närsaltsutsläpp gäller det långsiktiga målet att förhindra att övergödning
uppstår och det nationella målet är att halvera utsläppen av kväve till år 1995.
För att kunna uppnå detta krävs ett fortsatt åtgärdsarbete för att reducera
utsläpp av metaller, VOC, organiska miljögifter, klimatpåverkande och
ozonförstörande ämnen, försurande ämnen och närsalter.
Inriktning på arbetet
Pågående program för omprövning av gällande villkor i tillstånd enligt miljö-
skyddslagen innebär att drygt hälften av alla industrianläggningar kommer att
omprövas under den kommande tioårsperioden. Det är av stor vikt att detta
program genomförs. Bland de branscher som prioriteras är skogsindustrin, järn-
och stålverk, organisk kemisk industri, gruvor och mineralullsfabriker.
Det är positivt att kunna konstatera att skogsindustrins utsläpp av klorerade
organiska ämnen har minskats kraftigt under senare år. Effekterna av de klorfria
processerna bör emellertid ananlyseras ytterligare, då även icke klorerade
organiska ämnen kan ge upphov till miljöeffekter. Ett annat positivt tecken är
att den tekniska utvecklingen nu gör det möjligt att utveckla teknik för s.k.
slutna processer.
Övergödningen av våra hav, sjöar och vattendrag måste förhindras. För kväveut-
släppen gäller att vi inte kommer att kunna uppfylla det 50 procentiga reduk-
tionsmålet till år 1995. Naturvårdsverket har därför fått i uppdrag att föreslå
ytterligare åtgärder för att uppfylla detta mål. I sammanhanget bör även de sam-
hällsekonomiska konsekvenserna belysas. Genomförandet av omprövningsprogrammet
är av stor betydelse och i detta sammanhang måste reduktion av kväveutsläpp
prioriteras.
Vatten- och avloppsfrågorna ingår också i omprövningsprogrammet. Efter jord-
bruket är vatten- och avloppssektorn den största utsläppskällan av kväve. För
att kunna uppnå kvävereduktionsmålen krävs ökade investeringar i förbättringar
av de kommunala vatten- och avloppsnäten fram till år 1998. Flertalet av de
föråldrade ledningssystemen bör bytas ut och förbättras. Regeringen har med
anledning av detta i propositionen om Vissa ekonomisk-politiska åtgärder m.m.
(prop. 1994/95:25) föreslagit att bidrag skall lämnas till åtgärder inom Va-
sektorn inkl. ledningsnät. Andra åtgärder kan vara att återskapa våtmarkerna
som naturliga avrinningsområden för avloppsvatten.
För vissa metaller kommer inte riksdagens mål om en 50 procentig reduktion av
utsläppen kunna uppfyllas till år 1995. Som större källor för metallutsläppen
kan nämnas gruvavfallsområden, avfallsdeponier, ytbehandlingsanläggningar men
även skogsindustrin. För de senare är arbetet med att utveckla teknik för s.k.
slutna processer av stor betydelse.
Den svenska utfasningen av användningen av CFC har varit framgångsrik. Sverige
har bland annat varit ledande i att hitta alternativ till CFC-baserade lösnings-
medel inom industriella processer. Naturvårdsverket har tillsammans med den
svenska industrin en viktig roll att sprida dessa erfarenheter till andra delar
av världen för att effektivare hindra uttunningen av ozonskiktet.
Användningen av CFC i bl.a. handelns kylanläggningar skall avvecklas helt.
Vidare bör alternativ till all användning av HCFC som köldmedium utvecklas för
att en slutlig avveckling av ozonnedbrytande ämnen skall uppnås.
Miljökvalitetsnormer och generella föreskrifter
Miljökvalitetsnormer och generella föreskrifter hänger nära samman med varandra.
Generella föreskrifter för olika typer av utsläpp kan ibland användas i stället
för eller som komplement till individuella koncessionsnämndsprövningar av varje
enskild industri.
5.5 Ett miljöanpassat transportsystem
Det fortsatta arbetet med trafikens miljöanpassning bör baseras på en avvägning
mellan behovet av att utveckla transporterna för att möta 2000-talets
transportbehov och av behovet och nödvändigheten av att öka transportsystemens
miljöanpassning.
En grundläggande uppgift är att förändra systemet så att det klarar de krav som
resenärer och transportköpare ställer på funktionella och effektiva transporter
samtidigt som miljö- och hälsoproblemen kan bemästras.
Med begreppet ett miljöanpassat transportsystem avses ett sätt att organisera
och genomföra transporter av personer och gods inom de ramar som människor och
natur tål.
Regeringens bedömning är att arbetet med att begränsa trafikens miljöpåverkan
måste drivas vidare på ett kraftfullt sätt. Åtgärder för att skapa ett
miljöanpassat transportsystem behövs dels för att åstadkomma begränsningar av
utsläppen och dels för att åstadkomma ett transportmönster som är långsiktigt
hållbart och förenligt med en god livsmiljö. Sverige har jämfört med många andra
länder inom EU kommit långt när det gäller miljöåtgärder inom transportsektorn
inte minst när det gäller åtgärder inom vägtrafiken och då särskilt krav på
fordon och bränslen. Sverige har genom besluten om miljöklassning bland de
renaste fordonsbränslena som idag står att få i världen. Ytterligare åtgärder
krävs dock för att förbättra fordon och bränslen. Vidare bör den fysiska
planeringen på lokal och regional nivå inriktas mot att minska transportbehovet
totalt och för att möjliggöra utveckling av transporter med liten eller ingen
miljöbelastning.
Trafikverkens miljörapporter och Naturvårdsverkets Miljö-93 visar emellertid
att det framgent krävs omfattande åtgärder utöver de som redan genomförts. Ver-
ken visar i de senaste miljörapporterna från hösten år 1994 att inte ens de
etappmål som preliminärt införts i Sverige kan nås. Verken pekar främst ut be-
hovet av att ytterligare reducera kväveoxiderna och inte minst koldioxidut-
släppen.
Behovet av att fördjupa och bredda detta arbete har redan inletts bl.a. genom
ett övergripande arbete med temat "miljöanpassat transportsystem" som sker
gemensamt mellan Statens Naturvårdsverk och de fyra trafikverken samt andra
berörda verk och forskningsorgan. Länsstyrelserna arbetar på regeringens uppdrag
med regional samhällsplanering för ett miljöanpassat transportsystem och
Boverket med en nationell vision där bl.a. frågan om miljöanpassade
kommunikationer behandlas.
De grundläggande avvägningar som måste göras med hänsyn till såväl
miljöpolitikens som kommunikationspolitikens mål har uppmärksammats av förra
årets riksmöte.
Den fortsatta miljöanpassningen av det svenska transportsystemet kräver en bred
politisk förankring då arbetet i förlängningen kommer att innebära förändringar
i det svenska samhället.
Regeringen avser inom kort att tillkalla en särskild parlamentarisk kommitté
med uppgiften att ge förslag till en övergripande nationell plan för Sveriges
kommunikationer, som skall baseras på en helhetssyn. Inriktningen blir sådan att
planen medverkar till att uppnå ett miljöanpassat transportsystem samtidigt som
välfärd och tillväxt främjas.
Regeringens arbete med trafikens miljöanpassning inriktas nu efter tre huvud-
linjer, nämligen: 1 - ett ökat engagemang inom EU, 2 - ett breddat och fördjupat
arbete i Sverige såväl inom den kommande parlamentariska kommittén som i övrigt
samt 3 - ett fortsatt internationellt arbete främst inom ECE:s och OECD:s ram.
Ett ökat engagemang inom EU
Medlemsskapet i EU ger viktiga ramar för det svenska arbetet med att minska
transporternas miljöpåverkan. Det ger samtidigt Sverige ökade möjligheter att
påverka unionens miljöpolitik på detta område.
Huvudinriktningen för Sveriges arbete med trafik- och miljöfrågor bör vara att
medverka i utvecklingen av de synsätt som måste ligga som grund för utvecklingen
av miljöanpassade transportsystem (t.ex. ett utvecklat kostnadsansvar) samt dels
mer konkret driva frågor som berör miljökrav på fordon och bränslen. I båda
fallen har Sverige erfarenheter som torde vara intressanta för andra medlems-
stater inom EU.
Regeringen avser att söka påskynda takten i EU:s arbete. Fler fordonskategorier
bör omfattas av avgaskrav och framförhållningen när det gäller kommande krav på
fordon och bränslen bör förbättras både vad gäller personbilar och lastbilar.
Beträffande kväveoxider bör Sverige söka påverka EU att införa utsläppskrav på
tunga fordon för tiden efter år 2000, vilket idag helt saknas.
När det gäller koldioxidutsläppen och därmed bränsleförbrukningen i personbilar
bör Sverige verka för att takten i EG-kommissionens arbete ökar. Sverige kommer
därför att verka för att koldioxidkrav införs. I ett längre perspektiv behövs
dessutom bränslen baserade på biologiska råvaror för att minska nettoutsläppen
av koldioxid.
I arbetet med Transeuropean Network och i övrigt beträffande investeringar i
infrastruktur avser regeringen att driva att de både till sin helhet och sina
delar utformas på ett sätt som medverkar till att främja en långsiktigt hållbar
utveckling i Europa i enlighet med EG:s femte miljöhandlingsprogram och vitboken
om transporter. På transportområdet bör investeringarna bidra till att forma ett
miljöanpassat transportsystem. Det är vidare viktigt att de strukturella
effekterna av investeringarna noga övervägs och att samordning sker med övrig
markanvändningsplanering. Miljökonsekvensbeskrivningar bör göras av hela system
och dess delar.
EU:s arbete med trafikens miljöfrågor behöver samordnas ytterligare inom
EG-kommissionen. Sverige kommer att verka för en ökad integrering mellan berörda
direktorat i kommissionen när det gäller dessa frågor.
Naturvårdsverket får i uppdrag att utforma ett förslag för minskade utsläpp
från arbetsfordon med syfte att minska emissionerna av buller och avgaser. En
viktig utgångspunkt för detta arbete är gällande och kommande EG-direktiv.
Ett breddat och fördjupat arbete i Sverige
Det nationella svenska arbetet med att öka miljöanpassningen av
transportsystemet kommer att intensifieras under mandatperiooden. Redan under år
1995 kommer ett flertal utredningar att lämna delförslag som berör
trafiksektorns miljöanpassning. Under den kommande fyraårsperioden avser
regeringen att pröva flera åtgärder på fordonsområdet.
På sikt bör i princip likartade krav gälla för sjö- och luftfartstransporter
som för landbaserade källor vad beträffar buller samt utsläpp till luft och
vatten. Arbetet med sjö- och luftfartens miljöfrågor måste dock i stor
utsträckning lösas inom ramen för det internationella samarbetet inom IMO
(International Maritime organisation), ICAO (International Civil Aviation
organisation) och EU (Europeiska Unionen).
Sjöfartsverket har i sin rapport "Åtgärder-Luftföroreningar" visat på behovet
av att begränsa fritidsbåtssektorns miljöpåverkan. Regeringen avser att verka
för att åtgärder vidtas i syfte att minska fritidsbåtssektorns utsläpp. Detta
kan bl.a. ske genom regler för saluförande av nya fritidsbåtsmotorer.
Miljöklassutredningen, som skall lämna förslag på en miljöklassindelning av
snöskotrar med avseende på buller och avgaser samt därtill hörande ekonomiska
styrmedel, skall även utreda förutsättningarna för ett motsvarande system för
fritidsbåtsmotorer. Detta redovisas till regeringen senast den 1 oktober år 1995
med delredovisning den 15 februari år 1995.
Regeringen avser att fortsätta stimulera utvecklingen av alternativa
teknologier för alla slags bilar. Kommunikationsforskningsberedningens och
NUTEK:s arbete med alternativa fordon måste följas upp. Regeringen bedömer dock
att sådana teknologier kommer att få ett påtagligt genomslag först på lång sikt.
Inom bränsleområdet är det regeringens avsikt att bland annat verka för att
införa en miljöklass 1 för bensin samt överväga åtgärder för att öka använd-
ningen av alkylatbensin. Blyad bensin har fasats ut och oblyad bensin i miljö-
klass 3 kommer inte att säljas efter den 1 juli år 1995 enligt överenskommelse
mellan Naturvårdsverket och Svenska Petroleuminstitutet. Vidare bör även en
sänkning av svavelhalten i bunkerolja eftersträvas.
Ekonomiska styrmedel är ett viktigt instrument då det gäller att stimulera
introduktionen av renare fordon och bränslen. Sverige bör därför med högsta
prioritet arbeta för att utveckla EG:s direktiv vad beträffar ekonomiska
styrmedel. På en nationell nivå kan styrmedlen utvecklas ytterligare inom ramen
för gällande direktiv.
Avgifter som belastar de olika transportslagen bör på sikt utformas så att den
ur miljösynpunkt bästa tekniken och renaste bränslena gynnas. Även denna fråga
måste dock i stor utsträckning ses i ett internationellt perspektiv. Frågan om
ett internationellt index för sjöfartens säkerhets- och miljöfrågor diskuteras
för närvarande inom IMO med syfte att bl.a. premiera de fartyg som reducerar
sjöfartens negativa miljöpåverkan. Inom ICAO finns idag accept för en
differentiering av flygplatsernas landningsavgifter så att de minst bullrande
planen premieras. Motsvarande möjlighet med avseende på luftutsläppen
diskuteras.
Regeringen föreslog i proposition 1993/94:25 vissa ekonomisk-politiska
åtgärder, att 2 miljarder kronor anslås redan innevarande budgetår på
tilläggsbudget på ett särskilt anslag inom Kommunikationsdepartementets
verksamhets-område för sysselsättningsskapande åtgärder. De därigenom föreslagna
medlen bör användas till att öka underhålls- och reinveste-ringsåtgärder på
vägar och järnvägar. Däribland innefattas bl.a. åtgärder för att förbättra
miljön, t.ex. åtgärder mot trafikbuller.
Förbättrad markanvändningsplanering på lokal och regional nivå kan bidra till
att minska transportbehovet och möjliggöra utveckling av alternativ till
vägtransporter. Den fysiska planeringen ger möjligheter att bidra till ett
förbättrat transportsystem. Det är angeläget med en noggrann värdering av
projektens miljöpåverkan i ett tidigt skede av planeringsprocessen.
Koordineringen av planering av och investering i transportinfrastruktur bör
utvecklas. Ett väl utbyggt järnvägsnät och ett väl utvecklat system för sjöfart
som uppfyller högt ställda miljö- och servicekrav bör vara viktiga inslag i ett
framtida miljöanpassat transportsystem. Järnvägsnätet bör binda ihop folkrika
regioner såväl i södra Sverige som i Norrland. En samhällsekonomisk analys bör
utgöra en del av underlaget för beslut om prioriteringar mellan transportslagen
och mellan olika projekt. De olika trafikverken bör utveckla beskrivningen av
projektens miljökonsekvenser vad gäller projektens bidrag till att uppfylla
antagna miljömål. Sambanden mellan långsiktig investeringsplanering och
markanvändning, bebyggelseutveckling och hushållning med naturresurser bör
klarläggas.
Investeringsplaneringen bör i större utsträckning omfatta frågor som berör de
större tätorterna. Möjligheterna att främja den regionala och lokala
kollektivtrafiken bör beaktas inför nästa planeringsomgång.
En väl utbyggd kollektivtrafik i de stora och medelstora tätorterna är en
förutsättning för ett miljöanpassat transportsystem. Kollektivtrafiken måste
utvecklas i nära samspel med bebyggelseutvecklingen. Det måste också finnas
ändamålsenliga bytespunkter mellan interregional, regional och lokal trafik samt
mellan olika trafikslag. Trafiken i stora och medelstora tätorter är
betydelsefull för trafiksektorns möjligheter att uppfylla trafik- och
miljöpolitiska mål. Offentliga och privata investeringar kommer att vara viktiga
för att främja kollektivtrafik som alternativ till privatbilen. Gång- och
cykeltrafikens villkor bör förbättras.
Det föreligger betydande skillnader mellan olika regioner såväl beträffande de
miljöproblem som trafiken orsakar som möjliga lösningar. Länsstyrelsernas arbete
med en regional samhällsplanering för ett miljöanpassat transportsystem väntas
ge underlag för att bedöma förutsättningen för regionalt anpassade lösningar. De
fyra trafikverken bör ges likartade miljöansvar. Regeringen avser att verka
stödjande och pådrivande gentemot trafiksektorn för att nå miljömålen.
Miljömålen för sektorn bör förtydligas. En process för uppföljning av målen och
trafiksektorns åtgärdsprogram bör utvecklas.
Den parlamentariska kommitté regeringen nu tillsätter får en viktig roll i
trafiksystemets miljöanpassning. Många av de ovan nämnda frågorna kommer att
behandlas av kommittéen.
Kommitténs huvuduppgift är att lämna förslag till en övergripande nationell
plan för kommunikationerna i Sverige. Den framtida trafik- och
investeringsplaneringen blir således väsentliga delar i kommitténs arbete.
De direktiv kommittén ges innebär att en rad villkor måste uppfyllas. Ett av
villkoren är att investeringarna i transportsystemet ges en inriktning mot ett
miljöanpassat transportsystem samtidigt som välfärd och tillväxt främjas. I
direktiven till denna kommitté behandlas också bl.a. de ekonomiska styrmedlen
inom transportsektorn.
Kommittén skall också analysera vilka åtgärder som krävs för att på ett bättre
sätt än idag integrera de olika transportslagen och kommunikationsmedlen till
ett system.
Ett fortsatt internationellt arbete
Sverige har allt sedan Rio-konferensen om utveckling och miljö aktivt arbetat
med att bl.a. inom FN:s ram lyfta fram trafikens miljöfrågor.
Resultatet av detta arbete har utmynnat i att EG-kommissionen och den svenska
regeringen till FN:s regionala organ i Europa - ECE våren år 1994 gemensamt
lade fram förslag om att år 1996 genomföra i alleuropeisk konferens om trafik
och miljö.
Arbetet pågår för att finna innehåll och form för detta FN-arbete. Ett 20-tal
regeringar i Europa är involverade i detta arbete. Arbetet leds av företrädare
för den tyska regeringen med stöd av företrädare från Frankrike och Ryssland.
Inriktningen är att kunna finna bindande åtaganden för att implementera gällande
avgaslagstifning i så många stater som möjligt i Europa samt att utarbeta en
alleuropeisk, politisk plattform för miljöarbetet inom transportsektorn.
6 Styrmedel i miljöpolitiken
Regeringens bedömning: Ett nytt förslag till
miljöbalk bör kunna läggas fram för riksdagen un-
der hösten 1997. Förslaget kommer bl.a. att inne-
fatta frågor som rör om vattenlagen bör infogas i
balken. Utredningen skall överväga om lagen om
skötsel av jordbruksmark bör infogas i eller på
annat sätt samordnas med balken. Detsamma gäller
skogsvårdslagen. Dessutom kommer det att innehålla
överväganden om att stärka miljöorganisationernas
ställning och om hur instansordningen vid prövning
av miljöärenden skall utformas.
Nya ekonomiska styrmedel införs inom miljöpoli-
tiken. Den utredning som skall undersöka förut-
sättningarna för en ökad miljörelatering av
skattesystemet (skatteväxlingsutredningen) är vik-
tig i sammanhanget. Som ett led i finansieringen
av EU-medlemsskapet aviseras bl.a. höjd koldioxid-
och elskatt. Miljöavgifterna på handelsgödsel har
höjts.
Åtgärder bör omfatta en sammanvägning av miljö-
skydds- och markanvändningsaspekter. Miljökonse-
kvensbeskrivningar skall göras av viktigare för-
slag från regeringen och myndigheterna.
Miljöövervakning är en förutsättning för såväl
det nationella som internationella miljöarbetet.
Den nationella miljöforskningen bör i framtiden
vara bred så till vida att den bör vara tvärveten-
skaplig men också så att den uppmuntrar och enga-
gerar till samarbete mellan forskargrupper och
institutioner.
6.1 En ny miljöbalk
Ett grundläggande medel att nå miljömålen är en effektiv lagstiftning. Lagarna
på miljöns område har dock tillkommit vid skilda tidpunkter med olika synsätt på
miljöproblemen. Det finns därför ibland brister i fråga om samordning och
gränsdragning mellan de olika lagarna. En bättre samordning och integrering av
de olika miljölagarna kommer att göra lagstiftningen effektivare och lättare att
tillämpa.
Regeringen har nu för avsikt att lägga fram ett nytt förslag till miljöbalk för
riksdagen. Miljöbalksutredningen (tidigare Miljöorganisationsutredningen) (M
1993:04) har därför, genom tilläggsdirektiv (dir. 1994:134), fått i uppdrag att
ytterligare utveckla och komplettera tidigare förslag till miljöbalk genom att
lämna förslag till en närmare integrering av olika delar av miljölagstiftningen.
Inriktningen är att utredningen skall resultera i en proposition om Miljöbalk,
som kan träda i kraft under denna mandatperiod.
Till de frågor som utredningen enligt direktiven bör ägna särskild uppmärk-
samhet hör att
- samordna miljö- och hälsoskyddsreglerna med varandra i miljöbalken,
- samordna balkens straffbestämmelser med motsvarande bestämmelser i miljöan-
knutna lagar utanför balken,
- infoga vattenlagen helt eller delvis,
- införa regler som särskilt rör jord- och skogsbruket,
- föreslå en tydligare ansvarsordning för äldre miljöskador.
Utredningen bör också undersöka möjligheterna att stärka miljöorganisationer-
nas inflytande. Miljöbalksutredningen bör slutligen överväga och lämna förslag
till instansordningen i mål och ärenden om skydd för miljön under beaktande av
förslag om miljödomstol och andra alternativ som bl.a. redovisats av Miljö-
skyddskommittén.
Enligt redan tidigare givna direktiv har Miljöbalksutredningen också i uppdrag
att lämna förslag till sådana organisationsförändringar som behövs med anledning
av förslaget till en miljöbalk. Utredningen bör lämna förslag rörande ansvars-
fördelning mellan olika centrala myndigheter, rätten att meddela föreskrifter,
instansordning för tillståndsprövning samt formerna för tillsyn. I tilläggs-
direktiv (dir. 1994:48) fick utredningen vidare i uppdrag att lämna förslag om
inrättandet av en Miljöombudsman. Utredningen presenterade ett förslag i augusti
i år och frågan om Miljöombudsman kommer att studeras vidare i samband med att
utredningen nu får i uppdrag att se över ideella miljöorganisationers talerätt.
Avsikten är att Miljöbalksutredningen bör kunna lämna sitt huvudbetänkande
senast till sommaren år 1996. Därefter vidtar arbete i regeringskansliet med
sikte på att åstadkomma en proposition som kan läggas fram för riksdagen under
hösten år 1997.
6.2 Markanvändningspolitik
En politik för en långsiktigt hållbar utveckling i enlighet med Agenda 21 om-
fattar bl.a. användningen av mark och vatten. Ett integrerat synsätt, samordnade
åtgärder och medborgerlig förankring är centrala begrepp i detta sammanhang.
Beskrivningar av miljökonsekvenserna vid olika markanvändningsalternativ är
viktiga instrument.
Det krävs en rad samverkande åtgärder i olika skeden av samhällsbyggnadspro-
cessen - planering, byggande och drift - för att målen om en långsiktigt hållbar
utveckling skall nås. Beslut att ändra markanvändningen eller den bebyggda
miljön bör samordnas med planeringen för olika verksamheter och sektorer samt
med stödet till investeringar och regional utveckling. Förebyggande åtgärder,
t.ex. anpassning av de tekniska försörjningssystemen, bör följas upp av åtgärder
som främjar omställning av konsumtions- och produktionsmönster etc. Ett inte-
grerat synsätt med samordning av miljövård och markanvändningsaspekter med
ekonomisk utveckling måste åstadkommas.
Informationsteknologin får allt större betydelse som hjälpmedel för samordning
och framtagande av beslutsunderlag. Ett samlat grepp är nödvändigt vad gäller
bland annat landskapsinformation, samordning av databaser samt uppbyggnad av och
arbete med Geografiska Informationssystem (GIS).
Huvudansvaret för genomförandet av markanvändningsplaneringen ligger på
kommunerna i samverkan med sektorsmyndigheter och länsstyrelser. Statsmaktens
roll är i sammanhanget att ange mål för utvecklingen, utforma en lagstiftning
som svarar mot dessa mål samt att främja forskning och metodutveckling inom
området.
Åtgärder för en långsiktigt hållbar markanvändningspolitik bör utvecklas inom
bl.a. följande områden.
- Lokaliseringsmönster för boende, arbete, utbildning och fritid som begränsar
behovet av transporter
- Kretsloppsanpassad produktion och teknisk försörjning
- Den ekologiska staden
- Landsbygdsutveckling, de areella näringarna
- Miljöanpassat transportsystem
- Miljöanpassad energiförsörjning
Boverket har till regeringen presenterat en rapport kallad Sverige 2009.
Innehållet i rapporten har en sektorsövergripande ansats med geografisk
dimension som länkar samman miljö- och markanvändningsaspekter i ett långsiktigt
perspektiv. Tillsammans med andra insatser, bl.a. länsstyrelsernas arbete med
regional samhällsplanering för ett miljöanpassat transportsystem, kan den bilda
utgångspunkt för den vidare utvecklingen av en markanvändningspolitik för en
långsiktigt hållbar utveckling som regeringen avser att bedriva under de
närmaste åren. Arbetet bör koordineras med EU:s arbete, European Spatial
Development Perspective, ESDP, inom Committee on Spatial Development.
6.3 Miljökonsekvensbeskrivningar
Utgångspunkter
Det är angeläget att vid beslutsfattande i ökad utsträckning beakta konsekvenser
av beslut för miljön, människors hälsa och hushållningen med naturresurser. Krav
kommer därför att ställas på användning av miljökonsekvensbeskrivningar, MKB.
Utvecklingen av en MKB i ett tidigt skede av beslutsprocessen gör det möjligt
att på ett bättre sätt tillvarata miljöintressena och ger allmänheten större
möjlighet att påverka besluten från miljösynpunkt genom att utgöra underlag för
en öppen demokratisk debatt.
Det är vidare angeläget att öka det internationella samarbetet när det gäller
att bedöma miljöpåverkan, särskilt i ett gränsöverskridande sammanhang.
Användningen av MKB som ett instrument för sådan bedömning är således inte
enbart av betydelse för det land där ett beslut fattas. Redan genom EES-avtalet
åtog sig Sverige att uppfylla rådets direktiv 85/337/EEG om bedömningen av
inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt. Sverige har även
anslutit sig till den s.k. Esbo-konventionen om MKB i fråga om
gränsöverskridande miljöstörningar.
MKB i samband med tillståndsprövning av projekt
Den förra regeringens sedermera återkallade proposition (prop. 1994/95:10) med
förslag till en miljöbalk omfattade bl.a. förslag till bestämmelser om MKB.
Enligt förslaget skulle det redan av lagtexten framgå att alternativ till sökt
åtgärd skall redovisas i en MKB. Vidare skulle allmänhetens inflytande vid
utformningen av en MKB förstärkas genom att en MKB skulle föregås av samråd med
bl.a. allmänheten. Regeringen delar i huvudsak dessa bedömningar.
Enligt riksdagens beslut om "En strategi för biologisk mångfald" är jordbrukets
inverkan på landskapet och betydelse för den biologiska mångfalden stor. I
likhet med vad som gäller för skogsbruket, borde därför finnas samlade
bestämmelser om MKB i jordbruket. Närmare utformning och avgränsning av sådana
bestämmelser har tidigare ansetts behöva övervägas närmare. Regeringen anser att
det nu finns anledning att fullfölja införandet av bestämmelser om MKB för
jordbruk. En ny bestämmelse om MKB har tidigare även införts i fiskelagen.
Bestämmelser om MKB för jordbruk är även motiverade av att Sverige bör uppfylla
det ovan nämnda EG-direktivet. Av samma skäl är det vidare angeläget att arbetet
med att införa bestämmelser om MKB för järnvägar nu slutförs inom ramen för den
föreslagna lagen om järnvägsplanering. Kommissionen har lämnat ett förslag till
ändringar av direktivet i syfte bl.a. att precisera kriterierna för vilka
projekt som skall omfattas och att utvidga antalet projekt. Sverige kommer att
ta en aktiv del i arbetet med ändringsdirektivet.
MKB i samband med strategiskt viktiga beslut m.m.
I Agenda 21 framhölls bl.a. att det kan bli nödvändigt med en justering eller
till och med en grundläggande förändring av beslutfattandet om miljö och
utveckling skall kunna sättas i centrum för det ekonomiska och politiska
beslutsfattandet och en fullständig integrering av dessa frågor skall kunna
uppnås i praktiken. Det övergripande målet är att förbättra eller omstrukturera
beslutprocessen så att sociala, ekonomiska och miljöpolitiska frågor beaktas och
integreras och en bredare delaktighet från allmänhetens sida säkerställs. Enligt
riksdagens beslut om genomförande av besluten vid FN:s konferens om miljö och
utveckling - UNCED (prop. 1993/94:111) är det bl.a. mot denna bakgrund angeläget
att beskrivningar av miljökonsekvenser systematiskt kommer in i ett tidigt skede
av den politiska processen. Sådana beskrivningar bör göras när det gäller
program, plan- och policyarbete i viktiga samhällssektorer. Beskrivningar av
miljökonsekvenserna bör som allmän regel innefattas i propositioner och andra
förslag till övergripande beslut av strategisk karaktär. Myndigheterna bör även
beakta konsekvenserna för miljön innan de utfärdar regler i form av föreskrifter
eller allmänna råd. Instruktioner, författningar m.m. bör ses över för att
bedöma behovet av miljöanpassning.
Inom EU pågår ett arbete med att ta fram ett direktiv för strategiska
miljökonsekvensbeskrivningar (SEA). Ett utvecklande av nationella regler om
strategiska MKB ökar Sveriges möjlighet att påverka utformningen av direktivet.
MKB i den fysiska planeringen
Bestämmelser om MKB i planarbete finns bl.a. vad avser detaljplaner, arbets-
planer, väghållningsplaner och planer för länstrafikanläggningar. Utveckling av
strategiska MKB pågår inom Banverkets och Vägverkets verksamhetsområden. Plan-
och byggutredningen (M 1992:03) har behandlat frågan om hur krav på MKB kan
införas för detaljplan samt hur kommunala intentioner i kommunala översikts-
planer bör följas av konsekvensanalyser. Det är enligt regeringens uppfattning
viktigt att utvecklingen på detta område drivs vidare aktivt.
6.4 Ekonomiska styrmedel
För att bl.a. skapa en korrekt prissättning på miljöförstöringen och på uttaget
av naturresurser är det viktigt att öka användningen av ekonomiska styrmedel i
miljöpolitiken. En ökad användning av miljöskatter och avgifter kan öka
lönsamheten för investeringar i miljöskyddande och resursbesparande teknik,
vilket ofta i sin tur leder till teknisk utveckling.
Ett annat mål med ekonomiska styrmedel är att internalisera de externa miljö-
kostnader som uppstår under en produkts hela livscykel, från källa, via produk-
tion, distribution, användning och slutligt omhändertagande, så att inte mer
miljövänliga produkter får en konkurrensmässig nackdel jämfört med miljömässigt
sämre produkter. Därmed kan man uppnå det internationellt vedertagna målet om
att förorenaren bör betala för de miljökostnader som den orsakar och på ett
effektivt sätt styra över till mindre miljöbelastande verksamheter.
Det är också viktigt att betona samspelet mellan olika styrmedel. Exempelvis
kan miljömärkning, i kombination med konsumentupplysning, ekonomiska styrmedel
och individuell prövning av industriutsläpp bidra till snabba förbättringar. Den
snabba introduktionen av klorfritt papper är ett exempel där flera av olika
faktorer samverkade.
Regeringen har aviserat att koldioxidskatten för industrin, skatten på äldre
vattenkraft, skatt på kärnkraftsel och på viss dieselolja skall höjas för att
finansiera vårt medlemsskap i EU.
Regeringen har också beslutat att utreda en ny skatt på naturgrus. Dess syfte
är att stimulera en ökad övergång från uttag av naturgrus till användning av
krossat grus. Sammantaget beräknas de föreslagna och de aviserade höjda energi-
och miljöskatterna förstärka de offentliga finanserna med 1,4 miljarder kronor.
Regeringen kommer att fullfölja tillsättandet av den utredning om så kallad
skatteväxling som den förra regeringen inledde. Utredningen bör analysera
förutsättningarna för och belysa problemen med ytterligare miljöanpassning av
skattesystemet. I detta ingår möjligheten att höja intäkterna från
miljörelaterade skatter och sänka dem på andra skatter, t.ex skatter på arbete,
för att på så sätt eventuellt förbättra förutsättningarna för tillväxt och
sysselsättning.
Inom transportsektorn skall de ekonomiska styrmedlen utvecklas ytterligare för
att tillsammans med andra åtgärder bidra till förverkligandet av ett hållbart
transportsystem.
Beskattning inom energisektorn är ett riktigt instrument i miljöpolitiken som
bör utvecklas ytterligare. Naturvårdsverket har utrett möjligheterna att använda
s.k. utsläppsrätter. Utredningen pekade på behovet av ytterligare belysning av
ett antal frågor. Regeringen avser att utvecklingsarbetet inom detta område bör
fortsätta, givetvis med beaktande av de ökade internationella erfarenheterna,
främst i USA.
Monetära miljöräkenskaper
För att få en bättre makroekonomisk belysning av kopplingarna mellan ekonomi och
miljö utformades tre uppdrag på förslag av Miljöräkenskapsutredningen (SOU
1991:37).
Naturvårdsverket fick i uppdrag att ta fram ett system för s.k. miljöindex, som
bör ge en samlad bild av tillståndet i några svenska ekosystem. Uppdraget är nu
avrapporterat.
Statistiska Centralbyrån arbetar med att ta fram fysiska miljöräkenskaper, som
skall beskriva flödet av olika miljöförstörande substanser i ekonomin. Slutligen
fick Konjunkturinstitutet i uppdrag att utarbeta monetära miljöräkenskaper, som
bör visa miljöförstöringens kostnader. KI och SCB kommer före årets slut att
lämna en gemensam delrapport där resultaten av deras arbete redovisas.
6.5 Miljöövervakning
Miljöövervakning är en av hörnstenarna i såväl det nationella som
internationella miljöarbete vad gäller att beskriva tillståndet i miljön, bedöma
hotbilder, analysera utsläppskällors påverkan på miljön etc.
Miljöövervakningen i Sverige har under de senaste åren befunnit sig i ett
intensivt och dynamiskt skede. År 1991 beslutade riksdagen om ett nytt samordnat
program för nationell och regional miljöövervakning i Sverige som
naturvårdsverket ålades att bygga upp.
Uppbyggnaden av programmet har inneburit att stationsnätet har kunnat förtätas
och att fler miljöhot har kunnat följas upp. Med hittills avsatta medel har ca
70 procent av det nationella miljöövervakningsprogrammet införts. Programmet har
även inneburit att arbetet med en regional miljöövervakning har kunnat
påbörjats. En grundbild över tillståndet i den regionala miljön har arbetats
fram där de miljöhot som är framträdande i den enskilda regionen börjat
identifieras. Pilotprojekt har satts igång bl.a. för att fastställa
stationstäthet och ändamålsenlig metodik.
Utbyggnaden av den regionala miljöövervakningen kommer att ske i den takt som
tillgängligheten av erforderliga medel tillåter. Den nationella
miljöövervakningen har varit en förutsättning för det bredare internationella
arbetet och bör så förbli även i framtiden. Sverige har idag åtaganden gentemot
flera internationella konventioner och organisationer att rapportera om såväl
inhemsk som gänsöverskridande miljöpåverkan. Hit hör bland annat samarbetet inom
EU:s miljöbyrå, EEA, som i framtiden kommer att få en alltmer framträdande roll.
Inom EEA kommer användningen av satellitdata för miljöövervakning att vara ett
viktigt instrument vilket bör gynna det fortsatta arbetet med miljödatacentret i
Kiruna.
6.6 Forskning och utbildning
Den tvärvetenskapliga miljöforskningen är en förutsättning för att upptäcka,
kartlägga och åtgärda miljöproblemen. Forskningsarbetet bidrar till att nya
miljöhot upptäcks tidigt. Detta möjliggör att problem kan åtgärdas tidigt och
därmed med oftast mindre kostsamma åtgärder. I dag står de globala och
gränsöverskridande miljöhoten i fokus och därmed ökar vikten av samarbete och
forskning inom de olika internationella konventionerna och organisationerna.
Svensk miljöforskning har nått långt, vilket innebär att vi har mycket att
bidra med kunskapsmässigt och erfarenhetsmässigt i det fortsatta
forskningssamarbetet inom EU.
Forskning kring renare och effektivare industriella processer och tillämp-
ningar, kretsloppsanpassad forskning samt forskning om förnybara naturresurser
och om olika styrmedel bör ha fortsatt hög prioritet. Därför bör den nationella
miljöforskningen även i framtiden vara bred så till vida att den skär över många
discipliner men också att den uppmuntrar och engagerar samarbete mellan
forskargrupper och institutioner. Här har de nybildade forskningsstiftelserna
och då främst Stiftelsen för miljöstrategisk forskning (MISTRA) en viktig roll
att spela genom att stödja såväl nationell som internationell samverkan inom
miljöforskningen. Samarbete mellan olika FoU-finansiärer är angeläget.
Naturvårdsverket har en övergripande och samordnande roll.
Utbildning
Det finns i dag ett stort engagemang bland barn och ungdomar för miljöfrågor.
Detta intresse bör uppmuntras, vidgas och fördjupas. Skolan kan forma och
påverka barn och ungdomars livshållning och inställning till naturen och miljön
såväl lokalt som globalt. I arbetet med kommunernas lokala Agenda 21-planerna
t.ex. utgör skolan en viktig komponent. Stimulerande är också kontakt och
samarbete med skolor i andra länder. Så sker t.ex. inom nätverken Baltic Sea
Project School, ett arbete i Agenda 21-anda, och Miljöundervisningen i Norden
som berör intressekonflikter i bruket av naturresurser. Arbete med sådana
projekt bör fortsätta och vidareutvecklas.
Både i de nya läroplanerna för grundskolan, gymnasieskolan och motsvarande
skolformer (prop. 1992/93:220, 1993/94:UbU1, rskr. 1993/94:82 resp. prop.
1992/93:250, 1993/94:UbU2, rskr. 1993/94:93) samt i propositionen Med sikte på
en hållbar utveckling (prop. 1993/94:111, 1993/94:JoU19, rskr. 1993/94:256)
poängteras att miljöfrågorna bör ges stor uppmärksamhet i undervisningen. Detta
gäller för alla nivåer; grundskola, gymnasieskola, komvux samt universitet och
högskola.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 december 1994
Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén,
Peterson, Hellström, Freivalds, Wallström, Tham, Schori, Blomberg, Heckscher,
Hedborg, Andersson, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Lindh
______________________
Regeringen beslutar skrivelse 1994/95:120 Miljön - Vårt gemensamma ansvar.