Post 6792 av 7186 träffar
Propositionsnummer ·
1994/95:134 ·
Höjning av anläggningshavarnas ansvarsbelopp för atomskador
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 134
Regeringens proposition
1994/95:134
Höjning av anläggningshavarnas ansvarsbelopp för atomskador
Prop.
1994/95:134
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 26 januari 1995
Mona Sahlin
Sten Heckscher
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att det högsta ersättningsbelopp för atomskador som
innehavaren av en atomanläggning i Sverige ansvarar för skall höjas från 1 200
miljoner kronor till 175 miljoner särskilda dragningsrätter (SDR), vilket
motsvarar omkring 1 925 miljoner kronor. Detta ansvarsbelopp skall
fortsättningsvis anges i beräkningsenheten SDR.
Det föreslås att de nya reglerna skall träda i kraft den 1 juli 1995.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut.............. 3
2 Förslag till lag om ändring i atoman-
svarighetslagen (1968:45)................ 3
3 Ärendet och dess beredning............... 5
4 Gällande ersättningsansvar för atomskador 6
4.1 Internationella regler .............. 6
4.2 Ansvarsgränser i Sverige ............ 7
4.3 Ansvarsgränser i andra länder........ 8
5 Höjning av anläggningshavarnas ansvars-
belopp och ändrad beräkningsenhet för
beloppet................................. 9
6 Ikraftträdande........................... 12
7 Kostnadsaspekter......................... 12
8 Författningskommentar.................... 13
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 januari 1995 14
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring
i atomansvarighetslagen (1968:45).
2 Förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45)
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs att 17 § atomansvarighetslagen (1968:45) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 §[1]
För innehavare av För innehavaren av en
atomanläggning i Sverige atomanläggning i Sverige
är ansvarigheten enligt är ansvaret enligt denna
denna lag begränsad till lag begränsat till ett
1 200 miljoner kronor belopp motsvarande 175
för varje atomolycka. miljoner särskilda
Såvitt gäller anläggning dragningsrätter för varje
för enbart framställning,atomolycka. Såvitt gäller
behandling eller en anläggning för enbart
förvaring av obestrålat framställning, behandling
uran är ansvarigheten eller förvaring av
dock begränsad till 100 obestrålat uran är an-
miljoner kronor för svaret dock begränsat
varje olycka. Detsamma till ett belopp
gäller i fråga om atom- motsvarande 10 miljoner
olyckor som uppkommer särskilda dragningsrätter
under transport av för varje olycka.
sådant uran. För Detsamma gäller i fråga om
innehavare av atomolyckor som
atomanläggning utom uppkommer under
riket bestämmes transport av sådant uran.
ansvarighetsbeloppet För innehavaren av en
enligt anläggnings- atomanläggning utanför
statens lag. I fråga om Sverige bestäms an-
atomolycka som inträffar svarsbeloppet enligt
under transport av anläggningsstatens lag. I
atomsubstans avser fråga om en atomolycka
anläggningshavarens som inträffar under tran-
ansvarighet enligt sport av atomsubstans
denna lag för andra avser anläggningshavarens
skador än skada på ansvar enligt denna lag
transportmedlet icke i för andra skador än skador
något fall lägre på transportmedlet inte i
sammanlagt belopp än 100 något fall ett lägre
miljoner kronor. sammanlagt belopp än
motsvarande 10 miljoner
särskilda dragningsrätter.
Med uttrycket "särskilda
dragningsrätter" avses de
av Internationella
valutafonden använda
särskilda
dragningsrätterna.
Omräkning från särskilda
dragningsrätter till
svenska kronor görs efter
kursen den dag då
atomolyckan inträffade.
Vid omräkningen till
kronor skall kronans
värde beräknas i enlighet
med den beräkningsmetod
som Internationella
valutafonden den dagen
tillämpar för sin verk-
samhet och sina
transaktioner.
De belopp som anges i De belopp som anges i
första stycket första stycket innefattar
innefattar icke ränta inte ränta eller
eller ersättning för ersättning för
rättegångskostnad. rättegångskostnader.
_______________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
3 Ärendet och dess beredning
Inom ersättningsrättslig speciallagstiftning gäller för vissa skadetyper en
beloppsmässig begränsning av ersättningsansvaret. Så är fallet bl.a. för
atomskador enligt atomansvarighetslagen (1968:45).
Enligt 17 § atomansvarighetslagen är en atomanläggnings innehavare
ersättningsansvarig upp till högst 1 200 miljoner kronor per olycka. Detta
belopp gäller sedan den 1 januari 1992 (prop. 1991/92:31, bet. 1991/92:LU12,
rskr. 1991/92:43). Ansvarsbeloppet skall enligt 22 § vara täckt av en försäkring
som innehavaren av atomanläggningen skall ta och vidmakthålla.
I samband med att ersättningsansvaret för atomanläggningens innehavare
bestämdes till 1 200 miljoner kronor underströk riksdagens lagutskott (bet.
1991/92:LU12 s. 6) vikten av att regeringen noga följer utvecklingen på
försäkringsmarknaden och efterhand som förhållandena medger ett ökat
skadeståndsansvar för anläggningshavarna återkommer till riksdagen med förslag.
Lagutskottet har senare (bet. 1991/92:LU29 och bet. 1992/93:LU39) återigen
betonat vikten av att regeringen följer utvecklingen på försäkringsområdet och
efter hand som förhållandena medger ett ökat ersättningsansvar för
anläggningshavarna återkommer till riksdagen med förslag.
För att utröna förutsättningarna för en höjning av anläggningshavarnas
ansvarsbelopp höll Justitiedepartementet den 16 november 1994 överläggningar med
företrädare för kärnkraftsindustrin och försäkringsgivaren Svenska
Atomförsäkringspoolen. Vid överläggningarna berördes också frågan om i vilken
beräkningsenhet - svenska kronor eller den internationella valutafondens
särskilda dragningsrätter (SDR) - ansvarsbeloppet skall anges. Vid dessa
överläggningar deltog, förutom företrädare för Svenska Atomförsäkringspoolen,
företrädare för ABB Atom AB, Studsviks Energiteknik AB, Svensk
Kärnbränslehantering AB, Sydkraft AB och Vattenfall AB. Dessutom deltog en
företrädare för Statens kärnkraftinspektion och Statens strålskyddsinstitut.
I denna proposition behandlar regeringen dels frågan om ansvarsbeloppet för
innehavarna av atomanläggningar bör höjas, dels frågan i vilken beräkningsenhet
ersättningsansvaret enligt lagen skall uttryckas.
Lagrådet
De lagförslag som läggs fram i denna proposition avser en höjning av ansvars-
beloppet. I samband därmed föreslås också att ansvarsbeloppet fortsättningsvis
skall anges i beräkningsenheten SDR, vilket redan förekommer i annan skade-
ståndslagstiftning där ansvaret är begränsat. Därutöver görs vissa redaktionella
förändringar i de berörda lagparagraferna. Mot denna bakgrund får förslagen an-
ses vara av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
Lagförslagen har därför inte granskats av Lagrådet.
4 Gällande ersättningsansvar för atomskador
4.1 Internationella regler
I Sverige regleras ansvaret för skador som uppkommer i samband med verksamhet
inom atomanläggningar, t.ex. kärnkraftsanläggningar och anläggningar för fram-
ställning eller behandling av atomsubstanser eller för förvaring av sådana
substanser, av atomansvarighetslagen (1968:45). Denna lag bygger på två inter-
nationella konventioner.
Den ena konventionen är 1960 års Pariskonvention om skadeståndsansvar på
atomenergins område, ändrad genom tilläggsprotokoll senast år 1982.
Den andra konventionen är en i Bryssel år 1963 avslutad tilläggskonvention till
Pariskonventionen, ändrad genom tilläggsprotokoll senast år 1982. Denna
konvention, som brukar kallas tilläggskonventionen, innehåller regler om
supplerande statsansvar för atomskador.
Dessa konventioner har slutits inom ramen för verksamheten inom Organisationen
för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Konventionerna med
ändringsprotokoll finns intagna i prop. 1968:25 respektive prop. 1981/82:163.
Sverige är anslutet till båda konventionerna. Pariskonventionen har därutöver
tillträtts av Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Italien,
Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, Storbritannien, Turkiet och Tyskland.
Av dessa nu nämnda länder är samtliga utom Grekland, Portugal och Turkiet också
anslutna till tilläggskonventionen.
Enligt Pariskonventionen är innehavaren av en atomanläggning ansvarig för
atomskador oberoende av vållande, dvs. innehavaren är strikt ansvarig. Ansvaret
skall vara begränsat till visst belopp för varje olycka och skall vara täckt av
en försäkring eller annan ekonomisk garanti.
Enligt artikel 7 i Pariskonventionen kan anläggningshavarens ansvar bestämmas
till 15 miljoner särskilda dragningsrätter (SDR), vilket motsvarar ungefär 165
miljoner kronor. Beloppet får dock sättas högre eller lägre än detta riktvärde
men får inte i något fall understiga 5 miljoner SDR. Enligt artikel 10 måste
innehavaren ha en försäkring eller annan ekonomisk garanti som täcker det
ansvarsbelopp som har bestämts i enlighet med artikel 7.
Anläggningshavarnas ersättningsansvar har i Parisstaterna kommit att variera
kraftigt under de år som har gått sedan Pariskonventionen trädde i kraft. Vissa
stater har höjt nivåerna med betydande belopp medan andra stater har kommit att
ligga kvar i närheten av de miniminivåer som konventionen anger (jfr nedan
avsnitt 4.3). Mot denna bakgrund antog OECD:s atomenergiorgan NEA ("Nuclear
Energy Agency") år 1990 en rekommendation enligt vilken staterna bör sträva
efter att, i sina nationella lagstiftningar, höja anläggningshavarnas
ersättningsansvar till 150 miljoner SDR, vilket vid tiden för rekommendationens
antagande motsvarade 1 200 miljoner kronor.
Genom tilläggskonventionen finns ett extra ersättningssystem, enligt vilket
supplerande ersättning av statsmedel betalas, om ansvarsbeloppet enligt
Pariskonventionen inte räcker till full ersättning åt de skadelidande. Systemet
enligt tilläggskonventionen verkar i flera steg.
Anläggningshavarens ansvar utgör det första steget.
Det andra steget betalas av den stat där anläggningshavarens anläggning är
belägen och löper från gränsen för första steget (dvs. anläggningshavarens
ansvar) upp till 175 miljoner SDR.
Till det tredje steget, som löper i intervallet mellan 175 miljoner SDR och 300
miljoner SDR, och alltså uppgår till 125 miljoner SDR, skall de stater som är
anslutna till tilläggskonventionen (s.k. Brysselstater) gemensamt betala efter
en särskild formel. Till 50 procent av det erforderliga beloppet skall staterna
bidra i förhållande till sin bruttonationalprodukt, medan bidraget till de åter-
stående 50 procenten fördelas i förhållande till staternas respektive
kraftproduktion (baserad på kärnteknik) uttryckt i s.k. termisk effekt.
4.2 Ansvarsgränser i Sverige
Som har nämnts i avsnitt 3 har i atomansvarighetslagen anläggningshavarnas
ersättningsansvar bestämts till 1 200 miljoner kronor för varje olycka. För en
anläggning som är avsedd enbart för framställning av obestrålat uran, samt vid
transport av sådant uran, är motsvarande belopp 100 miljoner kronor. Ansvaret
skall vara täckt av en obligatorisk försäkring eller av någon annan ekonomisk
garanti.
Utöver de ersättningsregler som har föranletts av konventionerna (17 och 28 -
31 §§) infördes i atomansvarighetslagen år 1982 ett fjärde steg. Enligt detta
skall den svenska staten, i de fall en anläggningshavare här i landet är
ansvarig, betala ersättning med sammanlagt 3 miljarder kronor. I detta belopp är
ersättningarna enligt första - tredje stegen inräknade (31 a §).
Ersättningsbeloppen har senast övervägts år 1991 i samband med att
anläggningshavarens ersättningsbelopp höjdes till 1 200 miljoner kronor (prop.
1991/92:31).
För närvarande gäller därför följande ersättningsbelopp i Sverige.
(Ersättningsbeloppen är beräknade efter att 1 SDR motsvarar 11 kr, vilket för
närvarande är det avrundade värdet på dragningsrätten.)
Miljoner kronor
1. Anläggningshavaren 0 - 1 200
2. Svenska staten, för en 1 200 - 1 925
olycka för vilken
anläggningshavaren i Sverige är
ansvarig
3. Svenska staten, gemensamt 1 925 - 3 300
med övriga Brysselstater
4. Svenska staten 3 000
Det skall påpekas att lagens tillämpningsområde varierar för de olika stegen.
Ansvaret i första steget omfattar även skador i andra stater än
konventionsstater, om olyckan har inträffat i Sverige (3 §). Regeringen kan
enligt 3 § bestämma att ersättning inom det första steget inte skall betalas för
skada i en stat som inte är konventionsstat, om inte ersättning i den staten
skulle ha betalats för en skada i Sverige (reciprocitetsprincipen). Denna
möjlighet har inte utnyttjats.
I steg 2 och 3 betalas ersättning för skador som har uppkommit i Sverige eller
i andra Brysselstater, på eller över det fria havet ombord på fartyg eller
luftfartyg som är registrerade i Sverige eller i andra Brysselstater, på eller
över det fria havet i annat fall, om skadan har tillfogats en Brysselstat eller
en medborgare i en sådan stat, samt för skador på fartyg eller luftfartyg, om de
är registrerade i en sådan stat (29 §)
Också enligt det fjärde steget (31 a §) gäller vissa inskränkningar. Till att
börja med omfattar statens ansvar skador i Danmark, Finland, Norge och Sverige
samt skador ombord på fartyg eller luftfartyg som är registrerade i dessa
länder. Därutöver betalas ersättning till svenska medborgare eller svenska
juridiska personer oavsett var skadan har inträffat. Även skador i en annan
Brysselstat täcks enligt fjärde steget, men endast enligt
reciprocitetsprincipen.
Slutligen skall för fullständighetens skull 33 § atomansvarighetslagen nämnas.
Om det ansvarighetsbelopp som gäller enligt första - fjärde stegen inte räcker
till ersättning för uppkommen skada, skall ersättning beredas av statsmedel
enligt grunder som bestäms i lag. Någon viss ersättningsnivå garanteras inte
genom bestämmelsen. Det kan särskilt märkas att bestämmelsen inte är begränsad
till fall då skador har uppkommit i Sverige eller har orsakats av en atomolycka
för vilken innehavaren av en atomanläggning i Sverige är ansvarig (prop.
1981/82:163 s. 50 - 51 och s. 65).
4.3 Ansvarsgränser i andra länder
Enligt uppgifter från OECD:s atomenergiorgan NEA uppgår ansvarsgränserna för
anläggningshavarna i de elva Brysselstaterna till följande belopp, såvitt gäller
det ansvar som skall vara täckt av försäkring eller på annat sätt garanterat.
Försäkrat eller SEK SDR
garanterat
belopp
Nederländerna 625 miljoner Gld. 2,7 miljarder 248 miljoner
Tyskland 500 miljoner DM 2,5 miljarder 223 miljoner
Spanien 34 miljarder Pta 1,9 miljarder 175 miljoner
Storbritannien £140 miljoner 1,7 miljarder 152 miljoner
Finland 150 miljoner SDR 1,7 miljarder 150 miljoner
Sverige 1 200 miljoner 1,2 miljarder 109 miljoner
Belgien 4 000 miljoner BF 960 miljoner 87 miljoner
Frankrike 600 miljoner FF 864 miljoner 79 miljoner
Norge 60 miljoner SDR 660 miljoner 60 miljoner
Danmark 60 miljoner DK 74 miljoner 6,7 miljoner
Italien 7 500 miljoner Lir 36 miljoner 3,2 miljoner
I Tyskland gäller sedan år 1986 att anläggningshavarens ansvarighet skall uppgå
till 500 miljoner DM, vilket skall vara garanterat. Därutöver svarar staten för
ytterligare 500 miljoner DM. Dessutom gäller att anläggningshavaren gentemot
tyska medborgare har ett obegränsat ansvar, som inte behöver vara täckt av
försäkring. I förhållande till skadelidande i andra konventionsstater är
ansvaret begränsat.
I Japan, Kanada, USA och Österrike, som alla står utanför Paris- och
Brysselkonventionerna, är det ansvar som skall vara täckt av försäkring, eller
garanterat, 1, 5 miljarder, 460 miljoner, 1, 5 miljarder respektive 340 miljoner
kronor. I USA finns därutöver ett särskilt försäkringssystem som sammantaget gör
att omkring 9 miljarder dollar finns tillgängligt för att ersätta en atomskada.
Schweiz har ett ersättningssystem som innebär obegränsat ansvar, dock att det
ansvar som skall vara täckt av obligatorisk försäkring skall uppgå till 2, 9
miljarder kronor (500 miljoner CHF).
5 Höjning av anläggningshavarnas ansvarsbelopp och ändrad beräkningsenhet för
beloppet
Regeringens förslag: Anläggningshavarnas ansvars-
belopp höjs till ett belopp motsvarande 175 miljo-
ner SDR (1 925 miljoner kronor) per atomolycka.
Detta ansvarsbelopp, liksom ansvaret för hantering
och transport av obestrålat uran, skall fortsätt-
ningsvis anges i beräkningsenheten SDR.
Överläggningarna med försäkringsgivaren och kärnkraftsindustrin: Kapaciteten på
återförsäkringsmarknaden medger enligt Atomförsäkringspoolen att ansvarsbeloppet
för anläggningshavarna höjs till ett belopp motsvarande 175 miljoner SDR.
Enligt några företrädare för kärnkraftsindustrin bör höjningen av
anläggningshavarnas ansvar begränsas till 150 miljoner SDR, vilket motsvarar det
av OECD rekommenderade ansvarsbeloppet för en anläggningshavare.
Skälen för regeringens förslag : Som vid flera tillfällen har betonats av
riksdagens lagutskott (jfr t.ex. bet. 1989/90:LU29 och bet. 1992/93:LU39) är
utgångspunkterna vid avgörande av nivån för anläggningshavarnas ansvar för
atomskador att ansvaret i första hand bör bäras av kärnkraftsindustrin och att
ansvarsbeloppet inte kan sättas högre än att det kan täckas av försäkring.
Samtidigt har konstaterats att det inte torde vara förenligt med
Pariskonventionen att ålägga anläggningshavarna ett obegränsat ansvar. Av
väsentlig betydelse för omfattningen av anläggningshavarnas ansvar blir därför
möjligheten att täcka ansvaret genom försäkring.
Enligt uppgifter som Svenska Atomförsäkringspoolen har lämnat till
Justitiedepartementet ger kapaciteten på försäkringsmarknaden utrymme att höja
anläggningshavarnas ersättningsanvar till ett belopp motsvarande 175 miljoner
SDR.
Enligt vad Atomförsäkringspoolen också har uppgett innebär en höjning av
ansvarsbeloppet till 175 miljoner SDR att kapacitetsökningen på försäkringsmark-
naden på atomområdet tas i anspråk främst för en höjning av det ansvarsbelopp
som åvilar en atomanläggnings innehavare. En sådan höjning av ansvarsbeloppet
kan inverka på den framtida kapaciteten för sakförsäkringar men innebär inte -
enligt vad som uppgavs vid överläggningarna med försäkringsgivaren och kärn-
kraftsindustrin - att möjligheterna att vidmakthålla de gällande sakförsäk-
ringsbeloppen försämras.
Inte heller i övrigt framkom det vid överläggningarna med kärnkraftsindustrin
- där vissa av industriföreträdarna förordade en höjning till 150 miljoner SDR -
att en höjning av ansvarsbeloppet till 175 miljoner SDR skulle innebära några
svårigheter för kärnkraftsindustrin.
Regeringen konstaterar alltså att det finns utrymme för att höja anläggnings-
havarnas ansvar till ett belopp motsvarande 175 miljoner SDR (ca 1 925 miljoner
kronor) och att denna höjning inte innebär några avgörande försämringar för
gällande sakförsäkringar eller av annat skäl inte kan bäras av industrin.
Regeringen föreslår därför att anläggningshavarens ersättningsansvar höjs till
ett belopp motsvarande 175 miljoner SDR för varje olycka.
Någon anledning att justera den lägre gräns om 100 miljoner kronor som gäller
för hantering och transport av obestrålat uran anser regeringen - mot bakgrund
av uppgifter som vid överläggningarna lämnades av företrädaren för
Kärnkraftinspektionen och Strålskyddsinstitutet - inte föreligga. Riskerna vid
hantering av sådant material är väsentligt lägre än vid en reaktorolycka (jfr
prop. 1987/88:139 s. 9).
En fråga som har uppkommit i anslutning till anläggningshavarens ansvar är om
dennes ersättningsansvar skall vara uttryckt i svenska kronor eller om den
internationella valutafondens beräkningsenhet, särskild dragningsrätt (SDR), i
stället skall användas, vilket redan idag är fallet för att ange statens
maximala ersättningsansvar enligt konventionssystemet.
Det kan i detta sammanhang nämnas att värdet av en SDR bestäms genom dagliga
beslut av den internationella valutafonden enligt en värderingsmetod som är
baserad på en "korg" ("basket") i vilken de fem viktigaste världshandels-
valutorna ingår; nämligen den amerikanska dollarn, det brittiska pundet, den
franska francen, den japanska yenen och den tyska marken. Var och en av
valutorna har ett andelstal som bestämmer valutans relativa betydelse i korgen.
Detta andelstal har bestämts med hänsyn till de olika valutornas andel i
världshandeln och deras betydelse för det internationella valutasystemet. De
valutor som bestämmer värdet på en SDR och värdet av dessa valutor är föremål
för översyn vart femte år. Valutafonden publicerar dagligen värdet på en SDR i
ett lands valuta för mer är 40 nationella valutor.
Att använda SDR kan innebära att de skadelidande vid en nedgång i den
nationella valutans värde är tillförsäkrad ett ersättningsbelopp som inte fallit
i värde på motsvarande sätt.
En övergång till att använda SDR skulle också innebära att relationen mellan
anläggningshavarnas ansvar och anläggningsstatens ansvar enligt till-
läggskonventionen inte förskjuts beroende på fluktuationer i den nationella
valutans värde.
Beräkningsenheten SDR används också redan i många olika sammanhang, bl.a. inom
lagstiftning där ansvarsbegränsning spelar en central roll. Ett av syftena med
att beräkningsenheten SDR används i dessa sammanhang i stället för nationell
valuta är att motverka att växelkursförändringar i den nationella valutan
påverkar begränsningsbeloppens storlek i andra valutor. Vad som nu har sagts
gäller bl.a. för den lagstiftning som reglerar fartygsägarnas och den
internationella oljeskadefondens ersättningsansvar för oljeskador till sjöss
(jfr lagen, 1973:1198, om ansvarighet för oljeskada till sjöss och lagen,
1973:1199, om ersättning från den internationella oljeskadefonden). Också i den
transporträttsliga lagstiftningen - dvs. i luftfartslagen (1957:297) såvitt
avser lufttransporter, i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik
såvitt avser järnvägstransporter och i sjölagen (1994:1009) såvitt avser sjö-
transporter - anges det begränsade ansvar som transportföraren har i SDR. Några
särskilda problem för försäkringsgivarna inom dessa områden synes detta inte ha
medfört.
Såvitt gäller atomsansvarighetslagstiftningen kan nämnas att i Finland och
Norge anläggningshavarnas ersättningsansvar anges inte i dessa länders
nationella valutor utan i SDR.
Vid de överläggningar som har varit med företrädare för kärnkraftsindustrin och
försäkringsgivaren har dessa inte haft några invändningar mot att SDR används
som beräkningsenhet för anläggningshavarnas ersättningsansvar.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen att anläggningshavarnas ersättningsan-
svar fortsättningsvis skall anges i beräkningsenheten SDR.
Sammanfattningsvis innebär alltså regeringens förslag att anläggningshavarnas
ersättningsansvar skall höjas till 175 miljoner SDR (ca 1 925 miljoner kronor)
för varje atomolycka. Ansvarsbeloppet skall fortsättningsvis anges i
beräkningsenheten SDR. Ansvarsbeloppet såvitt gäller obestrålat uran bör också
anges i SDR och lämpligen sättas till 10 miljoner SDR, vilket med dagens värde
på dragningsrätten endast innebär en smärre höjning för ersättningsansvaret för
obestrålat uran.
Avslutningsvis vill regeringen också beröra frågan om en ändring i atoman-
svarighetslagens regler om det särskilda statsansvaret utöver tilläggskonven-
tionens maximibelopp. Det är detta statsansvar som tidigare har beskrivits som
atomansvarighetslagens fjärde steg.
Den senaste tidens ekonomiska utveckling och därmed värdet på den särskilda
dragningsrätten har lett till att maximibeloppet enligt tilläggskonventionen i
dag överstiger vad som kan betalas enligt det extra statsansvaret i 31 a §
atomansvarighetslagen. Det extra statsansvaret kan därmed sägas ha förlorat sin
betydelse.
Frågan om omfattningen och utformningen av ett statsansvar för atomskador är
emellertid föremål för uppmärksamhet i arbetet inom Internationella atomener-
giorganets (IAEA) utskott för civilrättsligt ansvar vid kärnkraftsolyckor.
Resultatet av detta arbete kan få betydelse för svensk del och kan enligt rege-
ringens mening vara ett skäl att vänta med att ta ställning till frågan om
ändringar av det särskilda statsansvaret.
Härtill kommer att frågan om omfattningen av ett särskilt statsansvar också bör
övervägas utifrån vissa andra utgångspunkter. Bl.a. kan nämnas att
Energikommissionen (Dir. 1994:67) har som en uppgift att uppmärksamma
förutsättningarna för en utveckling av ersättningsansvaret i internationellt
sammanhang. Kommissionen skall ha slutfört sitt arbete i september 1995. Detta
kan vara ytterligare ett skäl att något avvakta innan ändringar övervägs
rörande statsansvaret.Det kan slutligen framhållas att även om inget förslag om
en höjning av det särskilda statsansvaret i 31 a § atomansvarighetslagen görs nu
så finns alltjämt regleringen i 33 § atomsansvarighetslagen om ersättning för
atomskador efter särskilt riksdagsbeslut. Denna reglering innebär, som redan har
påpekats i avsnitt 4.2, att riksdagen har att anslå medel för att bereda
skadelidande ersättning även vid olyckor vilkas skadeverkningar är så omfattande
att tilläggskonventionens maximibelopp och det fjärde stegets statsansvar inte
räcker till full ersättning. Regleringen är inte begränsad till skador som har
uppkommit här i landet eller till skador som har orsakats av en atomolycka för
vilken innehavaren av en anläggning i Sverige är ansvarig. Någon viss
ersättningsnivå garanteras dock inte genom regleringen (jfr prop. 1981/82:163 s.
50 - 51).
6 Ikraftträdande
Lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1995.
Några särskild övergångsbestämmelser erfordras inte. Av allmänna skadestånds-
rättsliga principer följer att äldre lag skall tillämpas i fråga om skadefall
som har inträffat före ikraftträdandet.
7 Kostnadsaspekter
Den nu föreslagna höjningen av anläggningshavarnas ansvarighet innebär en
höjning av de försäkringspremier som kärnkraftsindustrin måste betala till sin
försäkringsgivare. Vid de överläggningar som förts med industrin inför den
föreslagna höjningen framkom inget som tyder på att kostnaden inte kan bäras av
industrin.
8 Författningskommentar
Förslaget till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45)
17 §
För innehavaren av en atomanläggning i Sverige är ansvaret enligt denna lag
begränsat till ett belopp motsvarande 175 miljoner särskilda dragningsrätter
för varje atomolycka. Såvitt gäller en anläggning för enbart framställning,
behandling eller förvaring av obestrålat uran är ansvaret dock begränsat till
ett belopp motsvarande 10 miljoner särskilda dragningsrätter för varje olycka.
Detsamma gäller i fråga om atomolyckor som uppkommer under transport av sådant
uran. För innehavaren av en atomanläggning utanför Sverige bestäms an-
svarsbeloppet enligt anläggningsstatens lag. I fråga om en atomolycka som
inträffar under transport av atomsubstans avser anläggningshavarens ansvar
enligt denna lag för andra skador än skador på transportmedlet inte i något fall
ett lägre sammanlagt belopp än motsvarande 10 miljoner särskilda
dragningsrätter.
Med uttrycket "särskilda dragningsrätter" avses de av Internationella
valutafonden använda särskilda dragningsrätterna. Omräkning från särskilda
dragningsrätter till svenska kronor görs efter kursen den dag då atomolyckan
inträffade. Vid omräkningen till kronor skall kronans värde beräknas i enlighet
med den beräkningsmetod som Internationella valutafonden den dagen tillämpar för
sin verksamhet och sina transaktioner.
De belopp som anges i första stycket innefattar inte ränta eller ersättning
för rättegångskostnader
Första stycket
I stycket anges det nya ansvarsbeloppet för anläggningshavaren. Därutöver har
redaktionella ändringar gjorts.
Andra stycket
Till paragrafen har ett nytt andra stycke fogats som anger vad som avses med
särskilda dragningsrätter och hur dessa skall räknas om till nationell valuta. I
sakligt hänseende svarar bestämmelserna mot 31 § andra stycket.
Tredje stycket
Detta stycke svarar i sak mot andra stycket i den gällande lydelsen av
atomansvarighetslagen.
**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1991:1557.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 januari 1995
Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, och statsråden, Hjelm-Wallén,
Peterson, Hellström, Thalén, Persson, Tham, Heckscher, Hedborg, Andersson,
Winberg, Nygren, Ulvskog, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Heckscher
Regeringen beslutar proposition 1994/95:134 Höjning av anläggningshavarnas
ansvarsbelopp för atomskador.