Post 6786 av 7186 träffar
Propositionsnummer ·
1994/95:140 ·
Aktiv konsumentpolitik
Ansvarig myndighet: Civildepartementet
Dokument: Prop. 140
Regeringens proposition
1994/95:140
Aktiv konsumentpolitik
Prop.
1994/95:140
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 27 mars 1995
Mona Sahlin
Marita Ulvskog
(Civildepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslår regeringen att riksdagen godkänner regeringens förslag
till mål för och inriktning av konsumentpolitiken.
De förändringar som sker i det svenska samhället och i omvärlden inverkar i hög
grad på konsumenternas situation. Regeringen bedömer att det finns ett ökat
behov av konsumentpolitiska insatser.
De nationella målen för konsumentpolitiken skall enligt regeringens förslag
vara
1. att hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiskaoch andra
resurser effektivt,
2. att konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden,
3. att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas, och
4. att sådana konsumtions- och produktionsmönster utvecklas somminskar
påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbarutveckling.
När det gäller inriktningen av det konsumentpolitiska arbetet föreslår
regeringen att vissa områden prioriteras. Det gäller åtgärder som avser
hushållens baskonsumtion och stöd till konsumentgrupper som är ekonomiskt eller
socialt utsatta eller av andra skäl har behov av särskilt stöd. Det gäller också
åtgärder som främjar konsumentintressena i det internationella samarbetet.
Regeringen förslår vidare att de övergripande målen för Konsumentverkets
verksamhet anpassas till de nya nationella målen för konsumentpolitiken.
I propositionen redovisar regeringen också sin bedömning när det gäller det
konsumentpolitiska arbetet i följande frågor.
Konsumentinflytandet bör enligt regeringens bedömning breddas. Frivilliga
organisationer kan ta till vara enskilda konsumenters önskemål, intresse och
engagemang och är ett viktigt komplement till den statliga och kommunala
verksamheten. Regeringen avser att tillkalla en kommitté med uppgift att utreda
och föreslå åtgärder som kan öka medborgarnas inflytande och delaktighet i
samhällsutvecklingen.
Ungdomar är en särskilt utsatt grupp som konsumenter. Regeringen anser att nya
och otraditionella vägar bör prövas för att nå ut med kunskap och information
till olika ungdomsgrupper. Konsumentprojekt riktade till ungdomar kommer att
lyftas fram vid fördelning av medel ur Allmänna arvsfonden.
Den lokala förankringen av konsumentverksamheten är grundläggande för att
konsumentpolitiken skall bli framgångsrik. De riktlinjer som statsmakterna har
fastställt för den kommunala konsumentverksamheten bör ligga fast.
I EU-samarbetet arbetar regeringen för ett ökat konsumentinflytande och ett
starkt konsumentskydd i Europa. En särskild arbetsgrupp skall utarbeta en
strategi för det svenska EU-arbetet på konsumentområdet och ge förslag till hur
konsekvenserna för konsumenterna av EU-samarbetet skall följas upp. Det finns
också ett fortsatt stort behov och värde av nordiskt samarbete på
konsumentområdet.
En åtgärdsinriktad handlingsplan skall utarbetas för hur miljömålet i
konsumentpolitiken skall förverkligas. En särskild utredare skall ge förslag
till åtgärder som skall underlätta för konsumenten att bedöma konsekvenserna för
miljön av sitt levnadssätt och sin konsumtion samt göra det möjligt för
konsumenterna att leva på ett sätt som minskar belastningen på miljön.
Avreglering och ökad konkurrens inom den offentliga sektorn leder till
konsekvenser av olika slag för medborgarna såsom brukare av tjänster. En analys
bör göras av behovet brukarskydd i sådana verksamheter som har avreglerats eller
på annat sätt utsatts för ökad konkurrens.
Forskning är ett viktigt medel för att få kunskap om konsumenternas
förhållanden och hur dessa kan förbättras. En särskild utredare skall ta fram
ett forskningsprogram för konsumentområdet som skall vara ett underlag för nästa
års forskningspolitiska proposition.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut.............. 4
2 Ärendet och dess beredning............... 4
3 Konsumentpolitiken förr och nu........... 4
4 Utgångspunkter för konsumentpolitiken ... 8
4.1 Konsumenterna och välfärden ......... 8
4.2 Internationaliseringen............... 11
4.3 Konkurrens och avreglering........... 15
4.4 Nya service- och informationssystem.. 17
4.5 Konsumtion och miljö................. 18
5 Konsumentpolitikens mål och inriktning .. 21
6 Konsumentinflytande och konsumentengage-
mang..................................... 30
7 Ungdomar och konsumtion.................. 32
8 Den lokala verksamheten.................. 35
9 Det internationella samarbetet........... 41
10 Konsumenterna och miljön................. 46
11 Brukarkrav vid avreglering m.m........... 52
12 Forskning................................ 55
13 De statliga konsumentmyndigheterna....... 57
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet
Konsumentpolitik i en ny tid
(SOU 1994:14)........................ 60
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser..... 72
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 27 mars 1995 ............................. 74
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner vad regeringen föreslår om konsumentpolitikens mål och inriktning
(avsnitt 5),
2. godkänner vad regeringen föreslår om övergripande mål och verksamhetsinrikt-
ning för de statliga konsumentmyndigheterna (avsnitt 13).
2 Ärendet och dess beredning
Riksdagen har senast år 1986 fastställt riktlinjer för konsumentpolitiken (prop.
1985/86:121, bet. 1985/86:LU34, rskr. 1985/86:292).
En översyn av den statliga konsumentpolitiken har gjorts av Konsu-mentpolitiska
kommittén (C 1992:04). Kommittén överlämnade i februari 1994 sitt betänkande
Konsumentpolitik i en ny tid (SOU 1994:14). Kommitténs sammanfattning av
betänkandet återfinns i bilaga 1.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i
bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i
Civildepartementet (dnr C94/105/FOK).
Regeringen har i skrivelse 1994/95:30 till riksdagen återkallat en proposition
om den framtida konsumentpolitiken (prop. 1994/95:16) som den tidigare
regeringen överlämnade till riksdagen.
Ungdomsstyrelsen har tillsammans med Konsumenverket gjort en undersökning av
ungdomars konsumtion. Resultatet av undersökningen har redovisats i rapporten
Från diskotek till hypotek (Ungdomsstyrelsens utredningar 4, 1995).
Konsumentverket och Barn- och ungdomsdelegationen har under en treårsperiod
satsat på olika projekt för att öka ungdomars kunskaper, engagemang och
medvetande i rollen som konsumenter. En redovisning av projekten har gjorts i
Civildepartementets och Konsumentverkets rapport Ung Konsument (1995).
I denna proposition redovisar regeringen sina förslag om den framtida
konsumentpolitikens mål och inriktning. Vi tar i propositionen inte upp alla
förslag som Konsumentpolitiska kommittén har lagt fram utan begränsar oss till
de frågor som vi anser har särskild betydelse för att en aktiv konsumentpolitik
skall kunna bedrivas.
3 Konsumentpolitiken förr och nu
En konsumentpolitik byggs upp
Konsumentskyddet i Sverige har successivt breddats och fördjupats, särskilt
under de senaste drygt 20 åren. Ett stort antal lagar har införts. Det har
byggts upp särskilda statliga institutioner med konsumentpolitiska uppgifter,
såsom Konsumentverket/Konsumentombudsmannen (KO) och Allmänna reklamations-
nämnden (ARN). Dessa myndigheter gör viktiga insatser inom ett brett register,
som innefattar bl.a. hushållens ekonomiska situation, produktsäkerhet,
utbildning i konsumentfrågor, marknadsöver-vakning och tvistlösning.
Ett statligt engagemang på konsumentområdet började växa fram på 1940-talet.
Innan dess bars verksamheten främst upp av organisationer av olika slag. Det
första inslaget i en statlig konsumentpolitik kan informationsbyrån Aktiv
hushållning sägas ha varit. Den skapades år 1940. Verksamheten präglades
naturligtvis av krigs- och kristiden. Ett grundläggande syfte var att genom
upplysning och opinionsbildning lära hushållen att effektivare utnyttja
tillgängliga resurser.
Därefter tillkom ganska snart nya halv- eller helstatliga institutioner med
uppgifter på konsumentområdet. År 1944 bildades således Hemmens
forskningsinstitut av kvinnoorganisationer med stöd av näringslivet och staten.
Genom forskning om tekniska och ekonomiska problem skulle hushållen få bättre
kunskaper om hushållning med resurserna och om rationalisering av hemarbetet. År
1951 tillkom Varudeklarationsnämnden med syfte att utveckla varudeklarationer
som vederhäftig upplysning till konsumenterna vid köptillfället. Några år
senare, år 1957, förstatligades Hemmens forskningsinstitut och fick namnet
Statens institut för konsumentfrågor. Samma år bildades Statens konsumentråd.
Rådet hade till uppgift att samordna forskning inom konsumentvaruområdet, att
främja informationen till konsumenterna och att stödja konsumenternas intressen
i allmänhet. Rådet skulle också utarbeta riktlinjer för konsumentupplysning.
År 1967 inleddes försöksverksamhet med lokal konsumentverksamhet och året
därpå, 1968, startades Allmänna reklamationsnämnden som en försöksverksamhet vid
Statens konsumentråd. Konsumenterna skulle lättare kunna få rättelse vid tvister
om köp. Allmänna reklamationsnämnden blev egen myndighet år 1981.
Sammanfattningsvis kan sägas att konsumentorganens verksamhet fram till slutet
av 1950-talet framför allt var inriktad på att hjälpa hushållen att utnyttja
sina resurser så väl som möjligt. Med ett stigande välstånd kom inriktningen vid
senare delen av 50-talet att delvis ändras mot provning av och upplysning om
varor.
Den fortlöpande välståndsutvecklingen tog sig uttryck i ett allt större utbud
av varor och tjänster, samtidigt som konsumenterna hade möjligheter att köpa
mer. Marknadsföring och distribution blev alltmer komplexa. Dessa och andra
faktorer medförde att konsumentens roll som aktör på marknaden kom att
uppmärksammas allt mer. Konsumentens ställning behövde stärkas. Lagstiftning kom
att användas som ett viktigt medel, liksom inrättandet av nya organ med
konsumentvårdande uppgifter. Betydelsefulla inslag var här inrättandet av en
särskild konsumentombudsman (KO) år 1971 och tillkomsten av lagarna om
otillbörlig marknadsföring (1970) och oskäliga avtalsvillkor (1971). År 1971
tillkom också Marknadsrådet - numera Marknadsdomstolen - med uppgift att
tillämpa de marknadsrättsliga lagarna.
1972 års riktlinjer
År 1972 antog riksdagen riktlinjer för en ny konsumentpolitik (prop. 1972:33,
bet. 1972:NU40, rskr. 1972:225). Det slogs fast att målet för konsumentpolitiken
skulle vara att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden.
Företagen skulle i ökad utsträckning svara för informationen om olika produkter.
Detta kunde ske genom bl.a. varudeklarationer. Producentpåverkan var en viktig
del av konsumentpolitiken. I samband med att riktlinjerna antogs inrättades en
ny myndighet - Konsumentverket - som central myndighet för konsumentfrågor.
Samtidigt avvecklades Statens konsumentråd, Statens institut för konsumentfrågor
och Varudeklarationsnämnden. År 1976 slogs Konsu-mentverket och KO ihop. Rikt-
linjerna kom att bli vägledande för konsumentpolitiken ända tills de avlöstes av
nya riktlinjer genom ett riksdagsbeslut år 1986.
Ett kännetecknande drag hos konsumentpolitiken under den här perioden var att
många lagar som skulle skydda konsumenterna kom till. Lagstiftaren har här gått
efter två vägar och skapat dels marknadsrättsliga, dels civilrättsliga regler.
Exempel på marknadsrättslig lagstiftning är marknadsföringslagen (1975:1418) och
lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Civilrättsliga
konsumentskyddslagar är exempelvis konsumentköplagen (1990:932) och konsument-
tjänstlagen (1985:716). Det finns också lagar som innehåller både
näringsrättsliga och civilrättsliga bestämmelser, exempelvis konsument-
kreditlagen (1992:830) och konsumentförsäkringslagen (1980:38).
Tillämpningen av den marknadsrättsliga lagstiftningen ligger på Konsu-
mentverket/KO och Marknadsdomstolen. De civilrättsliga lagarna tillämpas av
allmän domstol och Allmänna reklamationsnämnden.
Utvecklingen efter år 1986
1986 års riksdagsbeslut om nya riktlinjer för konsumentpolitiken innebar att
konsumentpolitiken skulle bli tydligare inriktad på hushållsekonomiska frågor
och då särskilt på hushållens baskonsumtion. Riktlinjerna innebar inte något
brott mot den tidigare utvecklingen utan snarare en bekräftelse på 1972 års
beslut, med vissa modifikationer. Målet att förbättra konsumenternas ställning
på marknaden fördes också vidare med en viss justering. Målet för
konsumentpolitiken blev således att stödja hushållen i deras strävan att
effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på
marknaden. Tre särskilt viktiga utvecklingslinjer utpekades, nämligen att den
lokala verksamheten skulle utvecklas, att särskilt utsatta grupper skulle
stödjas och att fler grupper i samhället skulle engageras i konsumentpolitiken
(prop. 1985/86:121 s. 14).
Vid sidan av den centrala verksamheten har insatserna på lokal nivå fortlöpande
breddats och utvecklats. En kommunal konsumentvägledning har sedan början av
1970-talet vuxit fram i flertalet kommuner.
Som tidigare nämnts var det organisationerna som stod för de första
konsumentpolitiska insatserna i vårt land. De frivilliga organisationernas
verksamhet är givetvis fortfarande mycket viktigt för konsumenterna. Under
senare år har flera nya organisationer bildats. År 1992 bildades Sveriges
Konsumentråd, som är en paraplyorganisation för löntagarorganisationer,
konsumentkooperationen, pensionärsorganisationer m.fl. Också sammanslutningar
med enskilda konsumenter som medlemmar, vissa med lokal anknytning, har kommit
till.
Det finns också en hel mängd organisationer som har konsumentfrågor som ett av
flera inslag i sina program. I första hand syftar vi på fackföreningsrörelsen,
som traditionellt har haft ett starkt konsumentpolitiskt engagemang, både på
central nivå och lokalt. Men hit kan också bl.a. flera kvinnoorganisationer
räknas, liksom hushållningssällskap och miljöorganisationer.
Företagen och konsumenterna är marknadens viktigaste aktörer. Inom näringslivet
har förståelsen för konsumentfrågornas betydelse ökat. Många branscher har
fortlöpande utvecklat olika program för intern reklambevaknig,
reklamationshantering, tvistlösning och annan kundin-riktad verksamhet, s.k.
egenåtgärder.
En utveckling som har blivit alltmer markerad under åren även på
konsumentpolitikens område är internationaliseringen. Flödet av varor och
tjänster över gränserna ökar och marknaderna blir alltmer integrerade med
varandra. Det internationella samarbetet på konsumentpolitikens område har också
kommit att utvecklas. Det gäller bl.a. det nordiska samarbetet under Nordiska
Ministerrådet. Det gäller i viss mån också det globala samarbetet inom ramen för
OECD. Men särskilt betydelsefullt på senare tid är förstås samarbetet inom EES
och nu EU.
Sammanfattningsvis kännetecknas dagens konsumentpolitik av en mycket bred och
mångfasetterad verksamhet. Den är inriktad på frågor av både övergripande
karaktär och som avser hjälp till enskilda konsumenter. Många aktörer är
verksamma. Det kan med rätta hävdas att det svenska konsumentskyddet är
välutvecklat. Det står sig mycket väl vid en internationell jämförelse. I många
avseenden har det tjänat som en internationell förebild.
Det gäller nu att utforma en konsumentpolitik som tar hänsyn till de
förändringar som sker i Sverige och i vår omvärld. En betydelsefull faktor är
givetvis den ekonomiska utvecklingen och dess påverkan på hushållen. Andra
viktiga inslag är konkurrensen och avregleringen, liksom förändringarna såväl på
marknaden som hos de enskilda hushållen till följd av ny teknik. En ytterligare
omständighet är insikten om konsumtionens samband med och påverkan på miljön.
Sveriges medlemskap i EU kommer att påverka konsumenterna i hög grad.
En annan faktor som påtagligt påverkar den framtida konsumentpolitiken är
internationaliseringen. Konsumentverksamheten har på flera punkter utvecklats
inom ramen för ett nordiskt samarbete. Regeringen utgår från att det skall vara
så också i framtiden. Men här kommer nu en ytterligare dimension in i bilden.
Genom medlemskapet i EU har den nationella svenska konsumentverksamheten knutits
samman med den som bedrivs på gemenskapsnivå. Det ger oss tillfälle att påverka
utvecklingen av konsumentpolitiken också i ett europeiskt perspektiv men
innebär också restriktioner.
I följande avsnitt kommer vi att närmare gå in på de viktigaste
utgångspunkterna för den framtida konsumentpolitiken.
4 Utgångspunkter för konsumentpolitiken
4.1 Konsumenterna och välfärden
Regeringens ekonomiska politik syftar till att Sverige även i framtiden skall
vara ett välfärdsland där människor har arbete och de offentliga finanserna är i
balans. Det kräver kraftfulla insatser för ekonomisk tillväxt, ökad
sysselsättning och sanerade statsfinanser. För många kommer de omedelbara
effekterna av dessa åtgärder att bli kännbara.
Regeringen har lagt vikt vid att besparingarna skall drabba medborgarna så
rättvist som möjligt. Besparingar på transfereringar, bidrag och subventioner
har så långt möjligt valts framför ytterligare nedskärningar i de sociala
verksamheterna. Besparingsåtgärderna kommer dock att påverka inkomsterna för
många hushåll.
Socialtjänstkommittén har i en studie (SOU 1994:139) försökt beskriva vilka
disponibla inkomster hushållen har. Kommittens studie visar bl.a. att antalet
hushåll med en disponibel inkomst som understiger den av Socialstyrelsen
rekommenderade socialbidragsnormen har ökat med ca 160.000 under perioden
1991-1993. Hushåll med inkomster som ligger mellan 1 och 1,5 gånger miniminivån
har ökat med 140.000. När det gäller familjetyper är det de ensamstående - med
och utan barn - som fått de största försämringarna räknat i ökning av andelen
hushåll under miniminivån.
Vissa grupper, främst invandrare, ensamstående föräldrar och deras barn samt
ungdomar, fick redan under 1980-talet sina villkor försämrade. Under 1990-talet
har försämringen fortsatt för dessa grupper, samtidigt som det tillkommit nya
problem, framför allt relaterade till den höga arbetslösheten.
Boendesegregationen tenderar att öka, framförallt i storstadsregionerna, liksom
skillnaderna mellan rika och fattiga kommuner när det gäller inkomster,
utbildningsnivå, antalet arbetslösa m.m. Man kan konstatera att den ekonomiska
krisen har slagit hårdast i områden och bland grupper som redan befinner sig i
en utsatt position. Bland dessa är många första och andra generationens
invandrare. Konsumentpolitiken kommer därför att få ökad betydelse som ett led i
fördelningspolitiken. En viktig uppgift blir att stödja särskilt utsatta
hushåll, t.ex. ungdomar, ensamstående med barn och invandrare.
Flera undersökningar som har gjorts under senare år visar att ungdoms-
generationen alltmer kommit att släpa efter den äldre generationen vad gäller
välfärdsnivå. De återkommande konsumtionstudier som genomförts antyder att det
finns en fördröjningseffekt när det gäller konjuktur-förändringars påverkan på
ungdomars inkomster och utgifter. Det finns också tecken på att de negativa
effekterna av en lågkonjuktur blir större för ungdomar från lägre socialgrupper.
En möjlig förklaring är att föräldrar som har ekonomiska förutsättningar i det
längsta försöker stödja sina barns och tonåringars konsumtion.
Ett mått på hushållens välfärd är storleken av den privata konsumtionen. Denna
motsvarar i dag mer än hälften av bruttonationalprodukten. Jämfört med år 1980
var den privata konsumtionen ca 16 % högre år 1990. Utvecklingen har svängt
betydligt under senare år. Under början av 1980-talet föll hushållens disponibla
reala inkomster med ca 7 %. Därefter vände konsumtionen. Ökningen var störst
under åren 1986 och 1987. Detta möjligjordes bl.a. av avregleringen på
kreditmarknaden och den kraftiga ökningen av hushållens upplåning. Under mitten
av 1980-talet blev hushållen en allt viktigare kundgrupp för kreditinstituten.
Marknadsföringen av krediter inriktade på privatpersoner blev allt intensivare.
Hushållens stora skuldsättning har under de senaste åren varit ett viktigt
område för konsumentpolitiska insatser.
Under 1990-talet har den privata konsumtionen utvecklats betydligt svagare och
beräknas ha minskat med fyra procent fram t.o.m. år 1993. En förklarande faktor
till denna svaga utveckling är att hushållens sparande har varit kraftig de
senast åren. Mellan åren 1989 och 1993 höjdes sparkvoten - dvs. nettosparandet i
förhållande till den disponibla inkomsten - från -4,9 % till 7,8 %. Utvecklingen
har medfört att hushållens finansiella förmögenhet ökat.
Diagram 1 Hushållens sparkvot. Nettosparande i relation till disponibel inkomst
Källor: Statistiska centralbyrån, Finansdepartementet
Den privata konsumtionens sammansättning har också förändrats markant under de
senaste decennierna. Konsumtionen av tjänster ökade med nästan 20 % mellan år
1980 och 1992. Ökningen var dubbelt så stor som för konsumtion av varor. I dag
svarar tjänsterna för ca 44 % av den totala privata konsumtionen. Den privata
konsumtionen av hälso- och sjukvård har ökat snabbt, om än från en låg nivå.
Också konsumtionen av olika fritidstjänster och transporter har ökat. Detsamma
gäller konsumtionen av kläder.
Regeringen räknar nu med att behovet för hushållen att ha ett betydande
sparande har avtagit, vilket styrks av att utlåningen till hushållen
stabiliserats under år 1994 efter att ha minskat i två år. Konsumtions-
utvecklingen dämpas av den nödvändiga budgetkonsolideringen. Detta gäller
speciellt under år 1995 då de realt disponibla inkomsterna beräknas minska med
ca 2,4 %, trots en förväntad ökning av löneinkomsterna genom att
sysselsättningen ökar. Sammantaget förväntas den privata konsumtionen förbli
oförändrad år 1995 och öka med en procent under år 1996.
Diagram 2 Hushållens privata konsumtion (1991 års priser)
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån, Finansdepartementet
I 1995 års långtidsutredning (SOU 1995:4) redovisas ett basscenario för den
svenska ekonomin fram till år 2010. Basscenariet är inte en prognos, utan ett
försök att åskådliggöra vad några antaganden om grundläggande faktorer under
perioden 1990-2010 skulle betyda för utvecklingen. Beräkningarna utgår från ett
antal förutsättningar. Bland dessa förutsättningar ingår t.ex. prognoser för hur
produktiviteten ökar, hur världsmarknaden utvecklas, hur arbetslösheten
utvecklas liksom hur bruttosparandet och den offentliga konsumtionen förändras
under perioden. Om dessa antaganden infrias kommer BNP att växa med 2,0 % per år
under perioden 1994-2010. Dessa tal ligger i nivå med 1970- och 1980-talens
siffror, men är betydligt lägre än 1950- och 1960-talens. Under samma tid skulle
den privata konsumtionen kunna öka med 1,9 % om året. Detta innebär att
konsumtionen per capita ökar med 30 % från 1994 till 2010. Långtidsutredningen
tror att bara en mindre del av detta utrymme kommer att användas för att betala
en ökad konsumtion av tjänster som i dag är skattefinansierade. Samtidigt
minskar den genomsnittliga arbetstiden med knappt fem procent. Välståndsökningen
tas inte enbart ut i ökad konsumtion. Den privata konsumtionen förutsätts växa
betydligt snabbare än den offentliga, vilket gör att dess andel av den totala
konsumtionen uppgår till drygt 70 % år 2010.
Hushållens konsumtions- och sparbeteende styrs i hög grad av deras
förväntningar om framtiden. Hushållen måste i sitt handlande väga in risken för
att den disponibla inkomsten skall reduceras genom arbetslöshet,
skattehöjningar eller minskade transfereringar.
Den situation konsumenterna befinner sig i och hur konsumtionen förväntas komma
att utvecklas är en grundläggande utgångspunkt för de konsumentpolitiska
insatserna.
4.2 Internationaliseringen
Den internationella utvecklingen och samarbetet påverkar i allt högre grad
situationen för enskilda medborgare. Det gäller både på det nordiska, europeiska
och globala planet.
EU
Sverige är sedan den 1 januari 1995 medlem i Europeiska unionen (EU).
Medlemskapet innebär bl.a. att Sverige blir en del av en gemensam marknad med i
princip fri rörlighet över gränserna för människor, tjänster, varor och kapital.
Den gemensamma marknaden innebär ett större utbud av varor och tjänster. I
regeringsförklaringen den 7 oktober 1994 uttalades att Sverige skall bidra till
en förstärkning av konsumenternas ställning i Europa vad gäller varornas och
tjänsternas pris, kvalitet och säkerhet.
Konsumentpolitiken inom EU har på gemenskapsnivå inte samma bredd, djup och
tradition som den i Sverige. Efter en ganska trög start i mitten av 1970-talet
har dock takten i det konsumentpolitiska arbetet ökat. EG:s första
konsumentpolitiska program antogs år 1975. Programmet slog fast vissa
grundläggande rättigheter för konsumenterna, varav en gällde skyddet för hälsa
och säkerhet, en annan skyddet av ekonomiska intressen och en tredje rätten till
reklamation och skadestånd. Programmet gav få synliga resultat men utgjorde
startskottet för ett omfattande utredningsarbete. De angivna rättigheterna
fördes vidare i EG:s andra konsumentpolitiska program, som antogs år 1981.
År 1985 kom en s.k. vitbok med en lista över de åtgärder som skulle vidtas
inför förverkligandet av den inre marknaden den 1 januari 1993. Av stor vikt för
konsumentpolitiken blev den nya harmoniseringsmetoden (New Approach). Den
innebar en kraftig förenkling av arbetet med produktsäkerhet. Tidigare hade de
EG-direktiv som gällde produkters utformning innehållit detaljerade tekniska
krav. Nu formulerade EG endast de väsentligaste produktsäkerhetskraven, medan
utformningen av detaljregler överlämnades till de europeiska standardiserings-
organen (CEN, CENELEC och ETSI). Detta gav svenska intressen möjlighet att
påverka säkerhetskraven eftersom vi, via den svenska standardiseringsor-
ganisationen, redan då var fullvärdiga medlemmar i de internationella
standardiseringsorganen.
Genom enhetsakten år 1987 beslutades om ett tillägg till Romfördraget. I en ny
artikel 100a slogs uttryckligen fast att kommissionens förslag i fråga om hälsa,
säkerhet, miljö och konsumentfrågor skall utgå från en hög skyddsnivå. År 1990
antogs det första treårsprogrammet för åren 1990-1992.
Genom Maastrichtfördraget om Europeiska unionen infördes en särskild artikel om
konsumentskydd i Romfördraget. Enligt artikel 129a skall gemenskapen således
medverka till att konsumentskyddet uppnår en hög nivå. Åtgärder skall vidtas som
stöder och kompletterar den politik som medlemsländerna bedriver för att skydda
konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen samt för att ge
konsumenterna fullgod information. Det slås vidare fast att de åtgärder som EU
vidtar inte skall hindra något medlemsland att behålla eller införa strängare
skyddsåtgärder, förutsatt att dessa är i överensstämmelse med fördraget och att
EG-kommissionen informeras om dem.
I sitt andra konsumentpolitiska treårsprogram för perioden 1993-1995 omfattar
kommissionens prioriteringar konsumentinformation, förbättrat samråd med EU:s
konsumentråd, tillgång till domstolsprövning samt finansiella tjänster.
Programmet pekar också på att det finns ett nära samband mellan konsumentpolitik
och miljöpolitik.
Men fortfarande måste konsumentfrågorna anses ha förhållandevis låg status inom
unionen. Det blir en viktig uppgift för alla aktörer inom konsumentpolitiken att
hävda nordiska och svenska intressen samt att driva på för ökat
konsumentinflytande och förbättrat konsumentskydd i Europa. Nordiska och svenska
erfarenheter och lösningar kommer att lyftas fram.
Som en följd av EES-avtalet och nu EU-medlemskapet ökar den gränsöverskridande
handeln och konkurrensen. Man bör kunna räkna med att detta leder till att
priserna kan pressas och att konsumenterna får tillgång till ett större utbud av
varor och tjänster. En uppgift för konsument-politiken blir att följa upp att de
vinster som den ökande konkurrensen förväntas ge verkligen förs vidare till
konsumenterna.
Som en följd av upprättandet av den inre marknaden kan det finnas risk för att
dåliga och farliga varor kommer in i Sverige. Marknadskontrollen måste därför
förstärkas. Detta gäller både för varuområden där Konsumentverket utövar tillsyn
liksom för produktgrupper som ligger under andra myndigheters ansvarsområde.
Livsmedel, leksaker, barnomsorgsprodukter och elartiklar är exempel på områden
där konsumentskyddet ställer krav på en kraftfull insats av marknadskontroll.
Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) har nyligen inrättat ett
marknadskontrollråd för att samordna marknadskontrollen mellan olika
myndigheter. Kraven på den nationella marknadsbevakningen på andra områden ökar
också. Det gäller inte minst det ökade flödet av reklam och då särskilt
TV-reklam som kan vara påträngande. Det är en viktig uppgift för
konsumentpolitken att analysera innebörden av utvecklingstendenserna och aktivt
verka för att problemen förebyggs eller undanröjs.
Deltagandet i det europeiska standardiseringsarbetet ökar i betydelse. Det
gäller både för Konsumentverket och för konsumentorganisationerna. EG:s nya
metod för harmonisering av tekniska regler (New Approach) innebär, som vi redan
har nämnt, att säkerhetskrav på varor allt mer har kommit att fastställas av de
europeiska standardiseringsorganen.
Den gemensamma marknaden kan även ställa konsumenterna inför andra svårigheter.
Marknaden blir mer svåröverskådlig. Kommissionen anser att
konsumentinformationen fortfarande är otillräcklig. I den nya treårsplanen
fäster man därför stort avseende vid informationsfrågorna. Ett antal
konsumentinformationskontor har upprättats i gränsområden mellan olika länder
med uppgift att tillhandahålla information om erbjudanden, priser, gällande
lagstiftning och andra förhållanden i regionen på båda sidor om gränsen.
Miljömärkning samt pris- och kvalitetsöversikter nämns som andra viktiga
informationskällor.
Den gränsöverskridnade handeln kan också ge upphov till andra frågor som måste
lösas. Man kan förutse att antalet tvister mellan en näringsidkare i ett land
och en konsument från ett annat land kommer att öka. Det reser krav på
möjligheten att lösa tvister av sådana slag på ett billigt, enkelt och snabbt
sätt. I kommissionens treårsprogram framhålls att man skall försöka att
säkerställa ett effektivt skydd för konsumenternas rättigheter, som innebär att
man skapar förlikningsförfaranden utanför domstolarna och tillgång till
domstolsprövning för konsumentorganisationer. En ytterligare fråga rör
information till konsumenterna om förhållanden som har betydelse vid
gränsöverskridande handel, alltifrån sådant som gäller utbud och
prisförhållanden till frågor om vilket lands lag som är tillämplig om det
uppstår tvister, liksom var tvister kan lösas.
Medlemskapet kommer sannolikt att innebära en ökad konkurrens och ett ökat
varuutbud på den svenska livsmedelsmarknaden. Behovet av livsmedelskontroll
ökar. Konsumenterna behöver också tydligare varumärkning och information om hur
medlemskapet påverkar t. ex. kvaliten på livsmedel. Konsumenter med behov av
särskilt stöd, t.ex. allergiker, måste särskilt uppmärksammas.
Internationaliseringen och avregleringen är långt framskriden när det gäller
marknaderna för finansiella tjänster. För att konsumenterna skall ha reella
möjligheter att dra fördel av detta måste vissa frågor lyftas fram.
Kommissionen pekar på att ett förbättrat konsumentskydd vad gäller finansiella
tjänster bör prioriteras. Effektiva gränsöverskridande betalningar är t.ex. en
förutsättning för konsumenternas förtroende för den inre marknaden. Också frågan
om ansvar i samband med användningen av bankkort poängteras. Det finns
emellertid en rad andra finansiella tjänster som redan erbjuds eller kommer att
erbjudas konsu menter genom gränsöverskridande marknadsföring eller via
utländska bankers och försäkringsbolags etableringar i Sverige. Sammantaget
kommer bl.a. behovet av information om finansiella tjänster till konsu menter
att öka. Detta gäller såväl tillgången till jämförbar information om priser och
andra villkor som underlättar bra val som bra produktinformation om väsentliga
villkor för tjänsten. En viktig förutsättning för att konsumenterna skall gynnas
av att det internationella utbudet av finansiella tjänster är vidare ett utökat
samarbete i fråga om marknadsbevakning vid sidan av samarbetet om normgivning.
Norden
Vägledande för det nordiska samarbetet på konsumentområdet har varit de
handlingsprogram som har antagits av konsumentministrarna inom ramen för
Nordiska Ministerrådet.
Det fjärde handlingsprogrammet antogs av konsumentministrarna i januari 1994.
Det avviker från det närmast föregående främst genom en starkare satsning på
internationella frågor, särskilt sådana med en Europadimension. I programmet
framhålls att det är en huvuduppgift för det nordiska konsumentpolitiska
samarbetet att utöva största möjliga inflytande på den europeiska utvecklingen
på området. De nordiska länderna har vidare ambitionen att spela en aktiv roll i
samband med utvecklingen i Östeuropa. Handlingsprogrammet genomförs i praktiken
genom bl.a. projekt för exempelvis samordning av regel- och kontrollsystem,
forsknings- och utredningsverksamhet samt informationsututbyte. I
handlingsprogrammet omnämns en rad områden som t.ex prövning av
gränsöverskridande tvister i reklamationsnämnder, konsumentinformationen,
förstärkt konsumentundervisning, marknadsövervakning och kontroll,
arbetsfördelning mellan provningsorganen samt konsumentinflytandet i
standardiseringsfrågorna.
Följande övergripande mål gäller för det nordiska samarbetet:
-att förbättra konsumenternas rättsliga och ekonomiska ställning samtderas hälsa
och säkerhet,
-att tillgodose konsumenternas krav på miljöhänsyn,
-att utvidga och bredda konsumentforskningen,
-att delta i och påverka den europeiska utvecklingen på konsumentområdet.
I programmet konstateras vidare att sambandet mellan miljö- och
konsumentpolitik har blivit allt starkare. Ministerrådet kommer bl.a. att aktivt
arbeta för att konsumentutbildningen och informationen om miljöfrågor stärks och
att öka konsumenternas möjlighet till inflytande på miljöpolitiken.
Enligt programmet är behovet av konsumentforskning stort och ministerrådet
avser att utarbeta ett nordiskt konsumentpolitiskt forskningsprogram.
År 1989 beslutade konsumentministrarna om en gemensam nordisk positiv
miljömärkning - den s.k. svanen. I dag finns kriterier för en rad
produktgrupper, och omkring 700 miljömärkta produkter finns på den nordiska
marknaden.
Övrigt samarbete
Det internationella samarbetet på konsumentområdet är dock inte begränsat till
Norden och EU-området. Förenta Nationerna antog år 1985 en konsumentpolitisk
resolution. I den uppmanas regeringarna att utveckla, stärka och upprätthålla en
kraftfull konsumentpolitik. OECD (Organisation för Economic Cooperation and
Development) som skall verka för bästa möjliga ekonomiska tillväxt,
sysselsättning och levnadsstandard har en konsumentkommitté. Viktiga frågor som
kommittén behandlar rör produksäkerhet, gränsöverskridande handel och ny teknik.
WTO (World Trade Organisation) är en nyupprättad världshandelsorganisation som
ersätter GATT (General Agreement on Trade and Tariffs). Genom WTO kommer det
internationella handelspolitiska regelsystemet att stärkas. Det leder till
fördelar för konsumenterna genom ökad frihandel och ökad konkurrens.
FN-samarbetet på miljöområdet är också viktigt för konsumenterna.
4.3 Konkurrens och avreglering
Sverige har under lång tid drivit en handelspolitik som skall värna om och öka
frihandeln. Detta har i princip gynnat de svenska konsumenterna. EES-avtalet,
EU-medlemskapet och GATT-avtalet underlättar det fria flödet av varor, tjänster
och kapital och bör därigenom öka konkurrensen på den svenska marknaden. Vi har
redan berört hur internationaliseringen påverkar konsumenterna i andra
avseenden.
Ett problem som uppmärksammats under flera år är att den konkurrensutsatta
sektorn utgör en liten del av den svenska ekonomin. Flera åtgärder har därför
vidtagits för att öka konkurrensen på framförallt skyddade hemmamarknader. En
kraftfullare konkurrenslag (1993:20), som bygger på EG:s konkurrensregler,
trädde i kraft den 1 juli 1993. Lagen innehåller förbud mot
konkurrensbegränsande samarbete och missbruk av dominerande ställning. Företag
som bryter mot förbuden kan få betala höga konkurrensskadeavgifter. Lagen skall
främja en effektiv konkurrens inom näringslivet och skapa sådana förhållanden på
marknaden som ger konsumenterna tillgång till varor och tjänster på så
förmånliga villkor som möjligt. Det gäller framförallt priset, kvaliteten och
utbudet.
Sambandet mellan Sveriges problem med långsiktig tillväxt och effekterna av
vissa offentliga regleringar uppmärksammades redan under 1980-talet, då flera
avregleringar gjordes i syfte att skapa tillväxt i ekonomin.
Vid en diskussion om konsumenternas intressen inom olika samhällssektorer är de
områden som svarar för en stor del av konsumenternas utgifter naturligen av
särskilt intresse. Hit hör boende, mathållning, kläder och transporter. Dessa
områden har i varierande grad avreglerats. Den offentliga tjänsteproduktionen
har under senare år skett även i andra former än den traditionella
förvaltningsformen exempelvis entreprenader, beställar-utförarmodeller,
resultatenheter, privatisering samt genom kooperativa och ideella lösningar.
Syftet med åtgärderna har framförallt varit att få ett mer diffentierat utbud av
tjänster samt lägre priser.
De snabba förändringarna i kommuner och landsting har dock gett upphov till en
diskussion om konsekvenserna för medborgarna. I samband med behandlingen av
regeringens proposition 1993/94:188 om lokal demokrati uttalade riksdagen
(bet.1993794:KU40) att en samlad uppföljning och utvärdering borde göras av de
omfattande förändringar och reformer som har genomförts inom den kommunala
verksamheten. Regeringen har därför, i enlighet med riksdagens önskemål,
beslutat att tillsätta en parlamentarisk utredning för en sådan uppföljning
(dir.1994:151).
Konsekvenserna för konsumenterna av avregleringarna varierar. Så kommer t.ex.
reformeringen på elmarknaden till en början sannolikt att betyda mest för stora
köpare. Förmånliga inköpsvillkor för eldistributionsföretagen kan dock komma
även småförbrukarna tillgodo i nästa led. Andra avregleringar kan leda till
höjda priser och avgifter för konsumenterna i vart fall på kort sikt. Åter andra
avregleringar kan leda till strukturförändringar i distributionssystemen. När
utbudet styrs på marknadens villkor kan tillgången på service minska och
priserna öka, framförallt i glesbygd. Likaså kan, om direkt konkurrens saknas,
offentliga monopol komma att ersättas av privata med sämre utbud och högre
priser som följd. Avreglering av de tekniska försörjningssystemen medför
särskilda problem, eftersom konsumenternas ställning på dessa marknader är svag.
Marknaderna för finansiella tjänster har under senare år avreglerats successivt
i takt med ökad internationalisering. För konsumenterna har fördelarna av detta
varit påtagliga vad gäller tillgång till ett ökad utbud. Men de strukturella
förändringar av marknaderna som den ökade konkurrensen medfört har inte enbart
varit av godo. Den effektivisering och förändring av verksamheten som genomförs
i t.ex. banker och försäkringsbolag av konkurrensskäl fordrar uppmärksamhet från
konsumentsynpunkt.
De behov som finansiella tjänster i form av försäkringar, sparformer,
betaltjänster och viss finansiering svarar mot är grundläggande för hushållen.
Brister i dessa tjänster eller i informationen om tjänstens omfattning och
innebörd kan ha betydande negativa effekter för ett enskilt hushålls hela
ekonomi. De ändrade förutsättningar som avregleringen av marknaderna för
finansiella tjänster innebär för konsumenterna har hittills uppmärksammats genom
att konsumenternas ställning i samband med kretidgivning stärkts. Detta har
skett genom införandet av konsumentkreditlagen (1992:830) och
skuldsaneringslagen (1994:334). Utöver detta pågår för närvarande
lagstiftningsarbete rörande ett flertal finansiella tjänster.
Avregleringen och även den finansiella krisen under 1990-talets första år har
medfört att ett flertal myndigheter och andra organ har arbetat mer intensivt
med konsumentfrågor inom det finansiella området. En bankavdelning inrättades
vid Allmänna reklamationsnämnden år 1990. Efter förebild av Konsumenternas
Försäkringsbyrå startade Konsumenternas Bankbyrå sin verksamhet år 1994. Byrån
har till uppgift att informera, vägleda och hjälpa konsumenter i frågor som rör
finansiella tjänster med anknytning till främst banker och kreditmarknadsbolag.
Huvudmän för byrån är Finansinspektionen, Konsumentverket och Svenska
Bankföreningen.
Sammanfattningsvis kan konstateras att den konkurrens som avregleringen ger
utrymme för ställer större krav på medborgarna. I takt med avregleringen öppnas
nya marknader där medborgarna förväntas att agera som konsumenter.
Förändringarna i den offentliga sektorn ger också upphov till samma slags
konsumentproblem som uppkommer på andra områden. Det kan samtidigt konstateras
att en följd av avregleringen är att den marknadssrättsliga lagstiftningen
automatiskt blir tillämplig på nya områden när verksamheten bedrivs av
näringsidkare. Det gäller dock endast till viss del. I många situationer kan det
dessutom vara oklart i vad mån ett statligt eller kommunalt organ uppträder som
näringsidkare och om marknads- och avtalsrättsliga regler gäller.
Det är en angelägen uppgift för den framtida konsumentpolitiken att
uppmärksamma problem av det slag som nu har berörts och vidta åtgärder så att
brukarintressena tas till vara.
För konsumenterna är det också viktigt att regler inte i onödan skapar hinder
och flaskhalsar i produktionen och distributionen, så att varor och tjänster
blir dyrare. Mot slutet av 1980-talet startades ett program för god
regelkvalitet och för konsekvensanalyser av olika regelsystem. Vad det nu gäller
är att framöver på ett mer effektivt och handfast sätt förverkliga detta
program. Särskilt viktigt är att så långt möjligt undvika att regelsystemen
försvårar för eller hindrar de små och medelstora företagen att etablera sig och
att växa. Regler skall inte i onödan snedvrida konkurrensen, leda till
handelshinder eller skapa alltför höga kostnader för företagen. Sådant får
alltid i slutänden betalas av konsumenterna. Därför tillämpas nu i
regeringskansliet ett system för metodisk granskning av de regler som berör
företag för att motverka onödiga kostnader. Bl.a. omfattar systemet praktiska
konsekvensanalyser.
4.4 Nya service- och informationssystem
Allmänt
I samhället pågår en snabb utveckling och utbyggnad av metoderna för tele- och
datakommunikation. När det gäller varu- och tjänstesektorn har nya former för
reklam, marknadsföring och distribution vuxit fram bl.a. som en följd av
internationaliseringen. Numera förekommer t.ex. reklam både i TV och radio,
liksom nya distributionsformer som exempelvis s.k. TV-shopping, fax och
kommunikation via datorer.
Frågor om tillgänglighet till varor och tjänster har avgörande betydelse för
konsumenternas välfärd. Nya service- och informationssystem tas i bruk, såsom
automater för sedeluttag och olika biljettautomater. Tågbiljett kan exempelvis i
dag på många håll köpas i automat. Även upplysningar om tågavgångar från den ort
där man befinner sig kan fås genom att man knappar in vissa data på en terminal.
Det finns både fördelar och nackdelar med den nya tekniken. Konsumentverket och
Handikappinstitutet redovisar i rapporten Service på lika villkor hur
informationsteknologin kan innebära såväl problem som möjligheter för många
människor, bl.a. äldre och handikappade. Tekniken kan underlätta tillvaron för
många människor, exempelvis genom att vissa tjänster kan ombesörjas från hemmet,
såsom banktjänster av olika slag.
Information om offentlig verksamhet
Informationsteknologin påverkar inte enbart konsumenternas vardag när det gäller
varor och tjänster som bjuds ut på den privata marknaden utan även tjänster inom
offentlig verksamhet.
Framtidens medborgare kommer i allt större utsträckning att vilja påverka den
offentliga sektorns tjänster i egenskap av brukare. En utvecklad demokrati och
ett levande medborgarskap bygger på en aktiv dialog mellan medborgare,
förtroendevalda och myndigheter. En väsentlig del av denna dialog är att
medborgarna får tillgång till information om den offentliga verksamheten,
offentliga handlingar samt information om beslut som fattas. Det förutsätter
också att medborgarna kan orientera sig i samhället och vet vart man skall vända
sig för att få mera information om verksamheterna och få kunskaper om sina
rättigheter och skyldigheter.
Här kan nämnas den utveckling som sker med s.k. publika terminaler vilket
innebär att medborgarna i allt större utsträckning själva skall kunna lämna och
få uppgifter elektroniskt. Det kan ske via medborgarterminaler eller
informationskiosker som finns utplacerade på medborgarkontor, bibliotek,
postkontor, sjukhus m.fl. offentliga platser. Det skall även kunna ske via
hem-PC med komunikationsmöjligheter. Därigenom skall medborgarna kunna utväxla
information och meddelanden och få enklare ärenden expedierade.
IT-kommissionen
Regeringen har nyligen tillkallat en kommission, den s.k. IT-kommissionen (dir.
1995:1), som skall främja en bred användning av informationsteknik i samhället.
IT-kommissionen skall även lämna förslag om hur användarnas intressen kan tas
tillvara inom ramen för strävan att åstadkomma en så bred användning av
informationsteknik som möjligt. Den skall också belysa vilka följder som
utnyttjandet av informationsteknik kan få i samhällslivet i vid mening.
Kommissionen skall analysera och värdera effekterna av att tillverkare och
användare av utrustning och programvaror m.m. kan ha delvis olika
utgångspunkter.
Kommissionen skall föreslå åtgärder som motverkar att den nya tekniken leder
till ökade klyftor i samhället till följd av att vissa grupper inte är delaktiga
i IT-utvecklingen. Särskilt skall tendenserna till könsskillnader uppmärksammas.
Kommissionen skall också uppmärksamma behov av åtgärder för att
funktionshindrade skall få en likvärdig tillgång till nya IT-tjänster.
I direktiven betonas att medborgarnas tillgång till information om den
verksamhet som bedrivs i offentlig regi är betydelsefull för utvecklingen av
demokratin. Kommissionen skall bl.a. föreslå åtgärder som främjar en ökad
tillgänglighet till databaser och datanät.
4.5 Konsumtion och miljö
Riksdagen beslutade år 1993 med bred parlamentarisk enighet att godkänna
regeringens förslag till riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling
(prop. 1992/93:180, bet. 1992/93:JoU14, rskr. 1992/93:344). Riktlinjerna innebär
att generellt för miljöpolitiken skall gälla att alla beslut skall vara
inriktade mot ett kretsloppssamhälle. Genom ändring i renhållningslagen
(1974:596) har regeringen bemyndigats att meddela föreskrifter om
producentansvar.
Sådana föreskrifter finns i dag för förpackningar, returpapper och däck. Enligt
dessa skall företagen ansvara för att ta hand om de uttjänta varorna eller
förpackningarna samt i viss utsträckning för att de återanvänds eller återvinns.
Detta kommer att innebära en helt ny inriktning för varuproduktionen.
Producenterna måste hädanefter vid produktutvecklingen beakta varans hela
livscykel, inklusive dess hantering efter slutlig användning. Konsumenten kommer
därmed i framtiden att möta produkter med ny, miljöanpassad utformning.
Regeringen har nyligen i en skrivelse till riksdagen Miljön vårt gemensamma
ansvar (1994/95:120) redovisat inriktningen av det miljöpolitiska arbetet. Där
betonas att en politik för hållbar utveckling måste utgå ifrån människans
villkor och ekosystemets långsiktiga bärighet - i Sverige och i världen.
Regeringen pekar i skrivelsen på att ett hållbart samhälle inte bara är en
nödvändighet utan också en möjlighet och en utmaning. En god livsmiljö är en del
av välfärden. En aktiv miljöpolitik kan bidra till en ekologiskt hållbar
tillväxt och till att skapa nya arbeten som ökar välfärden och tryggar
sysselsättningen. Visionen är att Sverige och Europa i början av nästa sekel är
föregångare för det nya uppdraget - ett ekologiskt hållbart samhälle.
En viktig utgångspunkt för det fortsatta arbetet är det allt tydligare
sambandet mellan konsumtion, produktion och miljöpåverkan. Miljöproblemen är
globala och vittomfattande och beror i högre grad än tidigare på de enskilda
människornas dagliga livsföring. De kan endast lösas genom ett gemensamt
internationellt agerande. Det finns också ambitiösa internationella och
nationella program.
Vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro år 1992 antogs
handlingprogrammet Agenda 21. Utgångspunkten för programmet är att få till stånd
åtgärder mot de globala miljöhoten. I handlingsprogrammet betonas bl.a. vikten
av en ändring av konsumtions- och produktionsmönstren för att kunna uppnå en
hållbar utveckling.
I handlingsprogrammet slår man bl.a. fast följande mål:
-konsumtions- och produktionsmönster som minskar påfrestningarna påmiljön och
som tillfredsställer mänsklighetens basbehov skall främjas,
-en bättre förståelse för konsumtionens roll skall utvecklas samt vägaratt
åstadkomma mer hållbara konsumtionsmönster,
-hållbara konsumtionsmönster skall uppnås genom att de utveckladeländerna går i
spetsen.
Programmet handlar således om hur vår konsumtion och resursförbrukning kan och
bör förändras. Ohållbara konsumtions- och produktionsmönster, särskilt i
industriländerna, pekas ut som den viktigaste orsaken till den fortsatta
förstöringen av den globala miljön. Ett ökat kretslopp av material och
näringsämnen måste därför åstadkommas. Man pekar på att mängden avfall kan
minskas genom ökad återanvändning både i industrin och bland konsumenterna.
Individer och hushåll bör därför få stöd och information för att kunna fatta
miljömässigt medvetna inköpsbeslut. Det är FN:s kommitté för hållbar utveckling
(CSD) som har det övergripande ansvaret för att genomföra besluten från Rio-kon-
ferensen.
Även i det europeiska och nordiska konsumentarbetet har sambandet mellan
konsumtion och miljö uppmärksammats. Det understryks bl.a. i EU:s
konsumentpolitiska handlingsprogram. Detsamma gäller det handlingsprogram som
finns för det nordiska samarbetet på konsumentområdet.
Sverige har åtagit sig att verka för att besluten som fattades vid Riokon-
ferensen skall genomföras. Sverige har vidare rollen som samordnare inom EU när
det gäller FN-arbetet för en hållbar konsumtion. En utgångspunkt för att kunna
genomföra Agenda 21 är att det har en lokal förankring. Naturvårdsverket har
därför fått i uppdrag att på olika sätt stimulera att lokala Agenda 21
upprättas. Varje kommun har också ett ansvar för att utarbeta en lokal Agenda
21.
Ett nytt ekonomiskt tänkande som tar hänsyn till miljön och till kommande
generationer innebär att vi tvingas ändra våra levnadsvanor och
konsumtionsmönster. Många människor försöker redan i dag genom sitt levnadssätt
bidra till att konsumtionens negativa påverkan på miljön blir så liten som
möjligt.
Orsakerna till många miljöproblem står att finna i människornas dagliga
livsföring. Konsumtionen är kanske det största problemet när det gäller
belastningen på miljön. Långt större volymer miljöfarliga ämnen är i omlopp i
våra konsumtionsvaror än vad som släpps ut vid tillverkning. Förr orsakades
miljöskadorna främst av direkta utsläpp från tillverkningsprocesser. Fortfarande
finns dock miljöproblem som hänger samman med produktionen. Därför måste arbetet
fortsätta med att vid tillståndsgivningar etc. begränsa negativa miljöeffekter
som har samband med produktionen.
Samtidigt som utsläppen från industrin minskar, ökar den miljöpåverkan som sker
från små eller diffusa källor med sammanlagt stor volym, t.ex. bilkörning och
användningen av hushållskemikalier. Till detta skall läggas de miljöskador som
det växande avfallet från konsumtionen ger upphov till. Förr eller senare sprids
de farliga ämnena ut i miljön.
Konsumenternas medvetenhet om sambandet mellan konsumtion och miljö har stadigt
ökat och människor är i dag villiga att ta ett större ansvar för miljön.
Konsumenterna måste därför ges möjlighet att spela en aktivare roll för att
miljöproblemen skall kunna lösas.
Starka konsumentkrav på miljöanpassade varor är ett verksamt påtryckningsmedel
för att få företagen att miljöanpassa sin produktion. Detta finns det flera
exempel på.
I dag är i det närmaste allt papper som produceras i Sverige klorfritt, bl.a.
som ett resultat av konsumenternas agerande. På tvättmedelsområdet har det
utvecklats alternativ till de mest miljöbelastande produkterna. Mer än 70 % av
alla tvättmedel som säljs är numera bättre miljöanpassade. Exemplet visar hur
konsumenterna kan påverka genom sin efterfrågan och medverka till att
produkterna blir bättre miljömässigt utan att grundläggande kvaliteter
eftersätts. Konsumentorganen och miljö-märkningen har en viktig roll att spela
som förmedlare av konsumentkraven.
Allt fler människor inser det nödvändia i att ompröva levnads- och konsumtions-
mönster. Det finns en stor efterfrågan på information för att kunna leva upp
till ambitionerna om en jämnare resursfördelning på jorden och balans i
ekosystemen. För dagens och morgondagens konsumenter blir det allt viktigare
att hålla sig informerade om de miljömässiga, etiska och sociala
produktionsförhållandena. Viktiga frågeställningar är vilka produkter vi behöver
och vad vi kan avstå ifrån och vad vi kan åstadkomma med ny resursbevarande
teknik och samhällsplanering.
5 Konsumentpolitikens mål och inriktning
Regeringens förslag: Målen för konsumentpolitiken
skall vara
1. att hushållen skall ha goda möjligheter att
utnyttja sina ekonomiska och andra resurser
effektivt,
2. att konsumenterna skall ha en stark ställning
på marknaden,
3. att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas,
och
4. att sådana konsumtions- och produktionsmönster
utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön
och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.
Det konsumentpolitiska arbetet skall särskilt
inriktas på
- hushållens baskonsumtion,
- konsumentgrupper som är ekonomiskt eller socialt
utsatta eller av andra skäl har behov av särskilt
stöd, och
- att främja konsumentintressena i det internatio-
nella samarbetet.
Kommittén: Kommittén har föreslagit att de två mål som slogs fast i 1986 års
riksdagsbeslut skall föras vidare. Det ena målet är att stärka konsumenternas
ställning på marknaden och det andra att stödja hushållen i deras strävan att
effektivt utnyttja sina resurser. Kommittén har vidare föreslagit att
ytterligare ett mål ställs upp. Det skall vara att främja en från miljösynpunkt
långsiktigt hållbar utveckling. Kommittén har inte föreslagit något särskilt mål
om hälsa och säkerhet.
När det gäller inriktningen av de konsumentpolitiska insatserna förordar
kommittén att arbetet i första hand tar sikte på sådana varor och tjänster som
har betydelse för resurssvaga grupper, ingår i begreppet baskonsumtion eller är
föremål för avreglering då ett inflytande genom den demokratiska processen byts
mot ett inflytande som konsument på en marknad.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig om målen
ansluter sig till kommitténs förslag. Några remissinstanser uttrycker dock
tveksamhet till målet att stärka konsumenternas ställning på marknaden. Dessa
remissinstanser, bl.a. Sveriges Industriförbund, Före-tagarnas Riksorganisation
och Grossistförbundet Svensk Handel, anser inte att det finns behov av att
ytterligare stärka konsumenternas ställning. Statskontoret anser att den
övergripande målsättningen bör vara att bevaka konsumenternas ställning.
Folkhälsoinstitutet anser att miljömålet bör kompletteras med ett hälsomål.
Statskontoret anser inte att det föreslagna miljömålet skall uppfattas som ett
mål, utan snarare som en restriktion. Sveriges Konsumentråd pekar på att ett
effektivt ekonomiskt resursutnyttjande kan stå i motsättning till att främja en
från miljösynpunkt långsiktigt hållbar utveckling.
Handikappinstitutet delar kommitténs bedömning att konsumentpolitiska insatser
i första hand bör inriktas mot sådana varor och tjänster som har betydelse för
resurssvaga grupper eller ingår i begreppet baskonsumtion. Livsmedelsverket och
Sveriges Pensionärsförbund instämmer i huvudsak i denna uppfattning.
Handikappinstitutet framhåller vidare att personer med funktionshinder i dubbel
mening är en resurssvag grupp, som både är ekonomiskt svagare än andra och har
sämre förutsättningar att agera på marknaden. Ungdomsstyrelsen anser att staten
måste driva en offensiv konsumentpolitik med fokus på de svaga gruppernas behov.
Barnombudsmannen understryker behovet av stöd till hushåll med ansträngd
ekonomi, dvs. ofta ensamstående med barn. Neurologiskt Handikappades Riksförbund
menar att svaga grupper måste definieras och att det måste klargöras på vilket
sätt och med vilka resurser man kommer att arbeta konsumentpolitiskt med
handikappfrågor. Statens Handikappråd är av liknande uppfattning. Flera
remissinstanser, bl.a. Riksförbundet mot Astma-Allergi och Statens handikappråd,
anser att kommittén tagit för litet hänsyn till funktionshindrade i sina
förslag. Riksförbundet mot Astma-Allergi framhåller också att Konsumentverket
har en särskilt viktig uppgift när det gäller att bevaka funktionshindrades
konsumentintressen.
Skälen för regeringens förslag
Konsumentpolitikens syfte
Samhällets välfärdspolitik har till uppgift att tillförsäkra medborgarna en
stark och oberoende ställning, att svara för trygghetssystem som skyddar
individer och hushåll samt att medverka till att utjämna olikheter i
levnadsvillkor. Konsumentpolitiken är en del av välfärdspolitiken. I detta
ligger också ett fördelningspolitiskt inslag.
Konsumentpolitiken har också stor betydelse för en fungerande marknad.
Konsumentpolitiskt betingade regler för företagens handlande bidrar också till
en effektiv konkurrens på sunda villkor.
De förändringar som sker i det svenska samhället och i omvärlden inverkar i hög
grad på konsumenternas situation. De samhällsekonomiska problemen påverkar
hushållens resurser. EU-medlemsskapet medför ett större flöde av varor, tjänster
och kapital över gränserna. Nya marknadsförings- och distributionsmetoder
introduceras liksom ny teknik. Avreglering och ökad konkurrens inom den
offentliga sektorn medför att konsumentområdet vidgas och att nya krav ställs på
konsumentpolitiken.
Det konsumentpolitiska arbetet syftar till att stödja konsumenterna både i
deras roll som aktörer på marknaden och som brukare av varor och tjänster.
Utvecklingen i samhället innebär att behovet av konsumentpolitiska insatser
ökar. Det är särskilt angeläget att uppmärksamma situationen för de hushåll som
är ekonomiskt eller socialt utsatta eller av andra skäl har behov av särskilt
stöd. Hur konsumenternas situation påverkas av olika beslut som fattas inom
ramen för det europeiska samarbetet måste också bevakas.
Den svenska modellen för konsumentpolitiskt arbete bygger på ett betydande
offentligt engagemang och ett starkt inflytande från konsumenterna och deras
organisationer. Modellen bygger också på att företagen tar ansvar för de
problem som konsumenterna möter på marknaden. Arbetet har lett till ett väl
utvecklat stöd och skydd för konsumenterna. Det är enligt vår mening av stort
värde att samhällets organ engagerar sig i de viktiga välfärdsfrågor som ryms
inom konsumentpolitikens ram.
Ett stort antal myndigheter arbetar på olika sätt både centralt och lokalt för
att se till att konsumenternas intressen värnas. Det är viktigt att dessa
insatser står i samklang med varandra och präglas av en helhetssyn.
De nationella målen för konsumentpolitiken bör vara flexibla så att arbetet kan
anpassas till den utveckling som sker på både det nationella och det
internationella planet. Det är vidare nödvändigt att målen tar sikte på sådan
frågor som är väsentliga för konsumenterna. De resurser som avsätts måste vara
relaterade till målen och utnyttjas effektivt. Insatserna måste kunna följas upp
och utvärderas.
De mål som gäller i dag för konsumentpolitiken är att stödja hushållen i deras
strävan att effektivt utnyttja sina resurser och att stärka konsumenternas
ställning på marknaden. Dessa mål har en stark förankring och bör förbli
grundläggande också för det framtida konsumentpolitiska arbetet. De bör dock
kunna förtydligas och förstärkas, bl.a. för att klarare uttrycka att det handlar
om mål. Med målen för ögonen bör strategier läggas fast, aktiviteter genomföras
och medel avsättas. Målen anger hur vi vill att konsumenternas situation skall
vara. Strategierna anger hur vi genom åtgärder på olika områden skall uppnå våra
mål.
En viktig uppgift är att skydda konsumenterna när det gäller hälsa och
säkerhet. Arbetet med barnsäkerhet inom produktsäkerhetsområdet har t.ex. varit
mycket framgångsrikt. Hälsa och säkerhet har dock inte direkt kommit till
uttryck i de nuvarande målen. Regeringen anser att ett sådant mål nu bör läggas
fast.
Regeringen anser vidare att det allt starkare sambandet mellan miljöpolitik och
konsumentpolitik måste komma till uttryck i de nya målen. I ett långsiktigt
perspektiv ligger det i konsumenternas intresse att sådana konsumtions- och
produktionsmönster utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar
till en långsiktigt hållbar utveckling.
I anslutning till målen bör också prioriterade områden för det
konsumentpolitiska arbetet anges. Regeringen anser att hushållens baskonsumtion,
stödet till konsumentgrupper som är ekonomiskt eller socialt utsatta eller av
andra skäl har behov av särskilt stöd och främjande av konsumentintressena i det
internationella samarbetet bör vara sådana prioriterade områden.
De förslag till nationella mål för och inriktning av konsumentpolitiken som vi
lägger fram gäller i första hand det statliga engagemanget. Målen bör gälla det
konsumentpolitiska arbetet oavsett vilken myndighet som svarar för detta. Vi
kommer i det följande (avsnitt 13) att lägga fram förslag till hur de nya målen
bör omsättas i övergripande verksamhetsmål för Konsumentverket. Det är
emellertid viktigt att målen och inriktningen får ett sådant genomslag att de
blir vägledande också för det lokala konsumentarbetet. De frivilliga
konsumentorganisationerna bestämmer naturligtvis själva målen för sin
verksamhet. Även för deras arbete bör dock de nationella målen och inriktningen
vara en naturlig utgångspunkt. Statens bidrag till de frivilliga
organisationerna har självfallet också sin utgångspunkt i dessa.
Det är viktigt att löpande följa konsumenternas situation. Regeringen bör
därför återkommande för riksdagen redovisa utvecklingen på konsumentområdet och
ompröva målen för och den närmare inriktningen av det konsumentpolitiska
arbetet.
I det följande kommenteras närmare de olika delarna i regeringens förslag till
mål och inriktning för konsumentpolitiken. Vi anger också de viktigare åtgärder
som vi nu planerar på konsumentområdet för att flytta fram konsumenternas
positioner i enlighet med målen.
Hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina resurser
Av den tidigare redovisningen om konsumenterna och välfärden (avsnitt 4.1)
framgår att de hushållsekonomiska frågorna har fått ökad betydelse i det
samhällsekonomiska läge som nu råder. Hushållens ekonomiska situation kommer
också under de närmaste åren att präglas av det kärva ekonomiska klimatet. En
del hushåll kommer att drabbas särskilt hårt på grund av arbetslöshet, problem
med skuldsättning eller förändrade inkomster eller utgifter. Besparingar i
transfererings- och bidragssystemen är exempel på faktorer som påverkar
hushållens inkomster eller utgifter. Konsumentpolitiken som en del i
fördelningspolitiken kommer därför som vi tidigare har framhållit att få ökad
betydelse.
Mot den här bakgrunden bör det första målet för den framtida konsumentpolitiken
vara att hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och
andra resurser effektivt.
Målet innebär en hög ambitionsnivå. Med ekonomiska och andra resurser avser vi
i första hand pengar och andra tillgångar samt kunskap och tid. Åtgärderna kan
vara inriktade både på den situation då konsumenten uppträder som köpare på
marknaden, men också på den när en vara eller tjänst brukas. Åtgärderna kan
också gälla t.ex. sparande.
Utvecklingen pekar på att hushållen framöver kommer att få ta ett större
enskilt ansvar än tidigare för sin långsiktiga ekonomi, bl.a. som en följd av
förändringarna i transfereringssystemen. Budgetrådgivning kommer även i
framtiden att vara ett viktigt medel för att hjälpa hushåll att reda upp sin
ekonomi. Skuldsanering måste kunna tillgripas när andra möjligheter är uttömda.
Konsumentverket redovisar i rapporten Skuldsaneringslagen i praktiken (Rapport
1994/95:15) förekomsten och omfattningen av budgetrådgivningen och
skuldsaneringen i kommunerna. Undersökningen visar att det stora arbetet med
skuldsanering sker i kommunerna. I oktober 1994 fanns 6 900 ärenden som pågick,
3 300 nya ärenden som kommit in och 7 200 personer som hade kontaktat konsu-
mentverksamheten och socialtjänsten för att få information och hjälp. Till
kronofogdemyndigheterna inkom däremot endast hälften så många ärenden som
förväntats. Konsumentverket kommer fortlöpande att utvärdera hur lagen tillämpas
och vilka effekter budgetrådgivning och skuldsanering har för hushållen.
Regeringen kommer aktivt att följa resultaten och när det behövs ta initiativ
till ytterligare åtgärder för att hjälpa hushåll som inte klarar sin ekonomi.
Konsumentverket följer hushållens inkomster, konsumtion, tidsanvändning,
attityder m.m. genom egna undersökningar och analyser av extern statistik.
Verkets hushållsekonomiska beräkningar, kompletterande statistik och analyser
ger underlag för bl.a. politiker, myndigheter och kommittéer vid beslut om
bidragsnivåer, taxor och annat som påverkar hushållens ekonomi.
Tillsammans med kommunal konsumentverksamhet och lokala konsumentorganisationer
slutför verket utvecklingen av en ny metod för att mäta dagligvarubutikers pris,
kvalitet och service. Resultaten av mätningarna skall öka den lokala
konkurrensen och ge enskilda hushåll ett underlag för valet av inköpsställe
När det gäller hushållens möjligheter att utnyttja sina resurser och göra
välöverlagda val har konsumentinformationen stor betydelse. För att göra
marknaden överblickbar för konsumenterna måste informationen vara tydlig,
objektiv, adekvat och jämförbar. Det gäller inte minst prisinformation och
produktinformation. Det är också viktigt att informationen är tillgänglig för
olika konsumentgrupper. Konsumentinformationens betydelse betonas också i EU:s
konsumentpolitiska program. Vi vill i det sammanhanget särskilt understryka
informationens betydelse när det gäller livsmedel. I det följande (avsnitt 9)
återkommer vi till vilka frågor Sverige driver på konsumentområdet inom ramen
för EU-samarbetet.
Den nya informationstekniken måste utnyttjas på ett positivt sätt. Vi har
tidigare (avsnitt 4.4) bl.a. betonat IT-kommissionens arbete för att utveckla
möjligheterna för en bred användning av IT. I uppdraget ligger att ta tillvara
brukarnas intressen.
Vi kommer senare (avsnitt 11) att ta upp den förändrade situationen som de
senare årens utveckling lett till när det gäller konsumtion av offentliga
tjänster och tjänster på avreglerade marknader. Brukarnas ställning på dessa
områden behöver analyseras och områdena kommer att på olika sätt behöva ges ökad
uppmärksamhet när det gäller konsumentpolitiska insatser i framtiden.
Konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden
Konsumenternas ställning på marknaden har avgörande betydelse för deras
möjligheter att agera välöverlagt och ta tillvara sina intressen.
Den lagstiftning som skall skydda konsumenterna måste täcka in också nya
företeelser på marknaden. Så är inte fallet fullt ut i dag.
Flera utredningsförslag som syftar till att stärka konsumenternas rättsliga
skydd bereds för närvarande i regeringskansliet. Det gäller ett
utredningsförslag (SOU 1995:11) som innehåller förstärkta konsument-skyddsregler
i konsumentköplagen (1990:932) och konsumenttjänstlagen (1985:716) och ett
utredningsförslag till förbättrade konsumentskyddsregler när det gäller
leasingavtal (SOU 1994:120). Vidare kommer regeringen inom kort att lägga fram
ett förslag till ny försäkringsavtalslag som kommer att innehålla flera
förbättringar av försäkringstagarnas ställning.
Företagens marknadsföring har under lång tid ägnats stor uppmärksamhet när det
gäller balansen på marknaden mellan producenter och distributörer å den ena
sidan och konsumenterna å den andra. Statistik som nyligen publicerats visar att
reklamförsäljningen under år 1994 ökat med hela 17 % till en omslutning på 12,2
miljarder kronor. TV-reklamen ökade med 42 %. Att beivra otillbörlig
marknadsföring och att kräva saklig information i reklamen är en viktig uppgift
för Konsumentverket. En annan viktig uppgift är att följa utvecklingen på
reklam- och mediaområdet genom t.ex. undersökningar och produktion av fakta och
debattmaterial.
Regeringen lade i höstas fram ett förslag till en skärpt marknadsföringslag
(prop. 1994/95:123). I det sammanhanget har vi markerat att vi uppmärksamt
kommer att följa utvecklingen när det gäller aggressiva marknadsföringsmetoder
och diskriminerande reklam och om det finns skäl på nytt ta upp frågan om
åtgärder mot företeelserna.
Marknaderna för finansiella tjänster har under senare år kommit att präglas av
snabba förändringar med avreglering och en allt högre grad av
internationalisering. Som tidigare nämnts har ett flertal åtgärder redan
vidtagits för att stärka konsumenternas ställning på dessa marknader. Den snabba
förändringstakten på området fordrar dock löpande uppmärksamhet. Regeringen
förbereder en rad åtgärder som skall öka konkurrensen inom banksektorn och
förbättra förhållandena för konsumenterna. Konkurrensen på bankområdet skall öka
bl.a. genom att nya företag får bedriva bankverksamhet och att handeln ges
möjlighet att betala ränta på kundmedelskonton. Spararnas insättningar skall
försäkras mot konkurser. Behovet av skärpt ansvar för bankernas styrelser och
bättre tillsyn kommer att utredas. Vidare kommer frågan om elektroniska
betaltjänster att uppmärksammas.
Också när det gäller frågan om avtal och möjligheterna att hävda sin rätt på
bankområdet måste konsumentintresset hävdas. Finansinspektionen, Konsumentverket
och Allmänna reklamationsnämnden gör här värdefulla insatser liksom
Konsumenternas bankbyrå. Regeringen kommer att överväga om konsumenternas
ställning på bankområdet kan stärkas ytterligare.
Det är viktigt att konsumenterna har tillgång till enkla, billiga och snabba
förfaranden för att lösa tvister som har uppstått med en näringsidkare. År 1990
inleddes en försöksverksamhet vid Allmänna reklamationsnämnden med grupptalan.
En rekommendation som nämnden ger en näringsidkare om hur en tvist skall lösas,
skall gälla inte bara den konsument som har anmält ärendet till nämnden utan
också andra konsumenter som har samma anspråk på näringsidkaren. Frågan om en
sådan rekommendation tas upp efter ansökan av KO. Efter vissa ytterligare
förbättringar av möjligheterna förlängdes försöksverksamheten t.o.m. den 30 juni
1995. I avvaktan på att beredningen av förslaget om grupptalan vid allmän
domstol i bl.a. konsumenttvister (SOU 1994:151) slutförs avser regeringen att
ytterligare förlänga försöksverksamheten med grupptalan vid Allmänna
reklamationsnämnden.
För att stärka och hävda konsumenternas ställning behövs inte bara
lagstiftningsåtgärder. Det är också viktigt att den nuvarande marknadsrättsliga
lagstiftningen och konsumentskyddsreglerna efterlevs och att detta följs upp.
Förbättrad utbildning och information måste också komma till stånd för att
konsumenterna skall kunna göra kloka val, påverka marknaden och hävda sina
rättigheter.
Skydd för hälsa och säkerhet
De konsumentpolitiska insatserna på produktsäkerhetsområdet har ökat i
omfattning och betydelse, bl.a. som en följd av EU-samarbetet. Konsumentverket
har fått ett utökat tillsynsansvar. Nya lagar på produktsäkerhetsområdet har
också tillkommit. De gäller bl.a. leksaker, personlig skyddsutrustning och
livsmedelsimitationer. En viss skärpning av produktsäkerhetslagen har också
skett. Ett förslag till utvidgning av lagens tillämpningsområde när det gäller
varor inom den offentliga sektorn (SOU 1994:150) remissbehandlas för närvarande.
Nya regler som har införts med anledning av det europeiska samarbetet innebär
att de nationella myndigheterna måste kontrollera att olika produkter uppfyller
de fastställda säkerhetskraven. Marknadskontrollen omfattar både importerade
produkter och sådana som har tillverkats i Sverige. Regeringen har i
budgetpropositionen 1995 markerat betydelsen av en effektiv marknadskontroll och
att detta måste vara en prioriterad uppgift för Konsumentverket.
Medverkan i det europeiska standardiseringsarbetet blir allt viktigare. Den
europeiska standardiseringen har fått en helt ny betydelse för de regler som rör
människors liv, hälsa och säkerhet. Ett viktigt mål är att säkerställa höga krav
på säkerhet, i synnerhet när det gäller sådana produkter som är avsedda för
barn. Standardiseringsarbetet är också viktigt för att göra olika produkter
tillgängliga för personer med funktionshinder av olika slag. Standardiseringens
betydelse för konsumenterna har betonats i årets budgetproposition. Det
framhålls att konsumentorganisationer och andra frivilliga organisationer måste
ges tillfälle att medverka i standardiseringsarbetet.
Vi vill i detta sammanhang också nämna EG:s skaderapporteringssystem (EHLASS)
som innebär att information samlas in från utvalda sjukhus i medlemsländerna om
varor som varit inblandade i hem- och fritidsolyckor. En sådan statistik är
viktig i ett långsiktigt arbete för säkrare produkter. Sverige kommer att delta
i rapporteringssystemet. EU ger bidrag för vissa av de kostnader som uppstår i
samband med att uppgifter samlas in från sjukhus.
Säkerhetsfrågorna har således redan i dag hög prioritet i det
konsumentpolitiska arbetet. Det är mot denna bakgrund naturligt att uttryckligen
sätta upp säkerhet som ett konsumentpolitiskt mål.
Regeringen anser vidare att ett sådant mål också bör omfatta skyddet för
konsumenternas hälsa. Det finns ett nära samband mellan säkerhet och hälsa.
Hälsoproblem kan vara en effekt av en varas skadliga egenskaper. Det finns även
andra kopplingar mellan det konsumentpolitiska arbetet och hälsofrågorna, t.ex.
när det gäller användningen av hälsoargument i marknadsföringen eller betydelsen
för allergiker av en riktig innehållsdeklaration på livsmedel. Också sambandet
mellan hälsa och miljö bör betonas i detta sammanhang. Vi vill också erinra om
att skyddet för både hälsa och säkerhet tas upp i såväl det nordiska
konsumentpolitiska handlingsprogrammet som i EU:s konsumentpolitiska program.
En konsumtion som minskar påfrestningarna på miljön
Som regeringen tidigare framhållit (avsnitt 4.5) måste sambandet mellan
konsumtion och miljö betonas starkare i framtiden. Regeringen anser därför att
de konsumentpolitiska målen också bör innefatta ett miljömål.
Jordens resurser är ändliga. Kommande generationer har rätt till en god miljö.
Det är därför en viktig konsumentpolitisk uppgift att länka in människorna i
sådana konsumtionsmönster som belastar miljön så lite som möjligt. Att påverka
produktionen i denna riktning är också angeläget. Detta synsätt understryker
betydelsen av att man från centralt håll skapar förutsättningar för och
stimulerar en utveckling av långsiktigt hållbara konsumtions- och
produktionsmönster. Det är angeläget att konsumenterna blir medvetna om
betydelsen av att handla - i dubbel bemärkelse - miljöanpassat trots att ett
sådant handlande kan komma i strid med kortsiktiga intressen.
En sådan inriktning av konsumentpolitiken ligger i linje med FN:s
handlingsprogram Agenda 21, som innehåller miljömål med ambitionen att uppnå
långsiktigt hållbara produktions- och konsumtionsmönster i ett globalt
perspektiv. Den stämmer också väl överens med innehållet i EU:s konsument-
politiska program och programmet för det nordiska samarbetet på
konsumentområdet. I Sverige har det kretsloppsanpassade producentansvaret för
vissa varugrupper liksom miljömärkningen samma övergripande syfte.
Det är mot denna bakgrund naturligt att ställa upp ett miljömål för konsument-
politiken. Målet bör vara att sådana konsumtions- och produktionsmönster
utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt
hållbar utveckling.
I det följande återkommer vi till frågan om ytterligare åtgärder för att främja
en miljöinriktad konsumtion (avsnitt 10).
Prioriterade områden
Prioriteringar i det konsumentpolitiska arbetet förutsätter en bedömning av
utvecklingen på marknaden och konsumenternas behov av samhällets insatser.
Utbudet av varor och tjänster och konsumenternas behov förändras ständigt.
Prioriteringar bör därför göras fortlöpande främst inom ramen för den
återkommande budgetprocessen. Regeringens förslag till inriktning av det
konsumentpolitiska arbetet innebär en bedömning för de närmaste åren med
utgångspunkt från den bakgrundsteckning som gjorts i det föregående (avsnitt 4).
Det bör strykas under att förslaget gäller områden som arbetet särskilt skall
inriktas på. Det utesluter inte insatser på andra områden.
Hushållens baskonsumtion
I ekonomiskt ansträngda tider är det särskilt angeläget att konsumenterna får ut
så mycket som möjligt av sina resurser. Här har baskonsumtionen, dvs. områden
som oundgängligen belastar hushållens budgetar, stor betydelse. Det är därför
viktigt att marknaden för sådana varor och tjänster även i fortsättningen ägnas
särskild uppmärksamhet i det konsumentpolitiska arbetet. Det gäller inte bara
varorna och tjänsterna som sådana, utan också frågor om finansiering och
försäkringar m.m.
De områden som i första hand är att räkna till baskonsumtion är livsmedel,
kläder, boende och transporter. På t.ex. bostadsområdet betyder det att frågor
om köp och hyra av lägenheter och småhus bör uppmärksammas, men också sådant som
gäller bostadens inredning och funktion. I fråga om transporter bör bevakningen
omfatta såväl hushållens egna transportmedel som transporttjänster av olika
slag.
Ett område som fått ökad konsumentpolitisk betydelse till följd av avreglering
och ökade inslag av konkurrens inom den offentliga sektorn är som tidigare
nämnts olika typer av offentliga tjänster. Vi menar att dessa i hög grad bör
räknas in under begreppet baskonsumtion. Det gäller t.ex. vård, omsorg och
utbildning men även tekniska tjänster som el, tele, värme och vatten.
Konsumentgrupper som är utsatta eller i övrigt har behov av särskilt stöd
Det är en angelägen uppgift för konsumentpolitiken att stödja sådana grupper av
konsumenter som har särskilda behov eller av olika skäl har svårigheter att
själva bevaka sina intressen och ta tillvara sin rätt. Det handlar om
konsumentgrupper som är ekonomiskt eller socialt utsatta, t.ex. hushåll med svag
ekonomi, ungdomar, ensamstående med barn, arbetslösa och invandrare. Det gäller
också grupper som av andra skäl har behov av särskilt stöd. Orsaken kan t.ex.
vara sjukdom, skada, handikapp eller ålder.
Det är angeläget att uppmärksamma funktionshindrade personers möjligheter att
på samma villkor som andra fungera som konsumenter. För närvarande finns hinder
av olika slag som försvårar detta. I en del fall kan t.ex. brister i den fysiska
miljön eller avsaknaden av information som är tillgänglig leda till att
konsumentrollen försvåras. Det finns också exempel på att funktionshindrade
personer i rollen som konsumenter, på grund av okunnighet eller fördomar, bemöts
på ett sätt så att de inte kan tillvarata sin rätt.
Ett område som i detta sammanhang har fått ökad aktualitet är utvecklingen när
det gäller informationsteknik. Det bör vara en viktig uppgift att bevaka och
styra utvecklingen så att så breda konsumentgrupper som möjligt kan utnyttja
tekniken. I det sammanhanget måste särskilt uppmärksammas de äldres och
handikappades möjligheter att utnyttja teknikstyrda serviceanläggningar. Detta
gäller inte minst inom området för finansiella tjänster där utvecklingen av ny
teknik går snabbt.
Konsumentintressen i det internationella samarbetet
De konsumentpolitiska frågorna har som redovisats tidigare blivit alltmer
internationella. Särskilt EU-medlemskapet påverkar i hög grad det framtida
konsumentarbetet. Det är Sveriges ambition att hävda svenska intressen på detta
område men också att bidra till en förstärkning av konsumenternas inflytande och
ställning inom EU. Det gäller särskilt inom områdena konsumentinformation,
produktkvalitet och produkt-säkerhet. Dessa frågor bör prioriteras i det
internationella samarbetet. Konsumentintressen och konsumentinflytande i det
internationella samarbetet behandlas närmare i det följande ( avsnitt 9).
6 Konsumentinflytande och konsumentengagemang
Regeringens bedömning: Ett aktivt och brett enga-
gemang och inflytande från konsumenterna och deras
organisationer är viktiga inslag i det konsument-
politiska arbetet. Det bör bidra till goda
resultat samtidigt som det är av särskilt demokra-
tiskt värde att konsumentinflytandet fördjupas och
breddas. För att bättre möjliggöra detta har
regeringen i budgetpropositionen föreslagit ett
utökat ekonomiskt stöd till konsumentorganisa-
tioner som kan komplettera den statliga och kommu-
nala konsumentverksamheten. Regeringen avser
vidare att tillkalla en kommitté med uppgift att
utreda och föreslå åtgärder som kan öka medborgar-
nas inflytande och delaktighet i samhällsutveck-
lingen.
Kommittén: Kommittén anser att den samverkan som förekommer mellan staten,
kommunerna och frivilligorganisationerna bör utvecklas ytterligare, att statligt
stöd bör utgå om frivilligorganisationerna tar på sig uppgifter som stat och
kommun nu svarar för och att ökat stöd bör ges till studieorganisationer.
Kommittén anser vidare att det är önskvärt med ett större engagemang från de
frivilliga organisationernas sida. Staten bör i så fall stödja denna
verksamhet. Sveriges Konsumentråd bör även fortsättningsvis få stöd. På sikt
vill kommittén att mer av ansvaret inom konsumentpolitiken förs över till de
frivilliga organisationerna.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser som har yttrat sig i frågan, däribland
Konsumentverket, betonar de frvilliga organisationernas viktiga roll på
konsumentområdet. Statens Handikappråd anser inte att konsumentupplysning är en
uppgift för frivilliga organisationer. Naturvårdsverket betonar att
myndighetsuppgifter inte skall läggas på frivilliga organisationer. Sveriges
Konsumentråd ställer sig i sitt remissvar negativ till kommitténs förslag om att
överföra uppgifter från t.ex. Konsumentverket till frivilliga organisationer men
menar att det är en angelägen uppgift att stärka och samordna det frivilliga
konsumentarbetet.
Skälen för regeringens bedömning: En aktiv konsumentpolitik förutsätter ett
aktivt och brett engagemang och inflytande från alla aktörer på området, inte
minst konsumenterna själva. Ett brett folkligt engagemang och inflytande är av
stort värde, inte minst från demokratisk synpunkt.
Konsumentinflytande kan uppnås dels genom ett direkt konsumentdeltagande i
beslut som rör konsumenterna enskilt eller som grupp. Konsumentinflytandet kan
också kanaliseras genom t.ex. Konsumentverket, den lokala konsumentvägledningen
eller, som varit vanligast när det gäller offentlig verksamhet, genom den
representativa demokratin. Enligt regeringens mening är ett fördjupat och
breddat inflytande och engagemang på konsumentområdet från de frivilliga
organisationernas sida angeläget. Organisationerna har en särskilt viktigt roll
som opinionsbildare.
Föreningslivet har på konsumentområdet, liksom på många andra områden, ofta
fungerat som pådrivare och förnyare av etablerad verksamhet. Historiskt sett har
de frivilliga organisationerna spelat en viktig roll för konsumentpolitikens
utveckling i Sverige. Det var sådana organisationer som först började bedriva en
konsumentverksamhet med forskning och utredning, utbildning, rådgivning,
opinionsbildning och annan information liksom medverkan i
standardiseringsarbete. Det var också tack vare de frivilliga organisationernas
insatser som statliga organ kom att inrättas på området.
Ursprungligen var det främst kvinnoorganisationer, kooperativa föreningar,
hushållningssällskap och fackliga organisationer som uppmärksammade konsument-
frågor. I dag är det betydligt fler organisationer som är engagerade, inte minst
ur ett miljöperspektiv. Det finns för närvarande ett flertal lokala föreningar
som bedriver miljöprojekt av olika slag. Andra bedriver budgetrådgivning eller
är s.k. prispressargrupper som ägnar sig åt prisövervakning. Inom
hushållnings-sällskapen finns hemkonsulenterna som arbetar med inriktning på
kost, hälsa och hemekonomi. Det har vidare under de senaste två åren bildats två
paraplyorganisationer som samlar många organisationer i syfte att ta till vara
konsumentintressena på central nivå. Sveriges Konsumentråd samlar centrala
organisationer bl.a. fackförbund och Konsumenter i Samverkan - Underverket
samlar organisationer som engagerar sig främst på miljö- och livsmedelsområdena.
I takt med internationaliseringen på konsumentområdet har även organisationernas
arbete kommit att internationaliseras. Bl.a. företräder Sveriges Konsumentråd
svenska konsumentintressen i vissa internationella organ (se vidare avsnitt 9).
De frivilliga organisationernas konsumentarbete i likhet med det kommunala
konsumentarbetet bedrivs oftast, till skillnad från de centrala myndigheternas
verksamhet, närmast medborgarna på det lokala planet. Vi skall senare återkomma
till den lokala konsumentverksamhetens betydelse (avsnitt 8) och ungdomsprojekt
på konsumentområdet (avsnitt 7). Såväl den statliga och den kommunala
konsumentverksamheten som den konsumentverksamhet som organisationerna bedriver
behövs för att konsumentpolitiken skall kunna breddas och utvecklas.
Verksamheterna kompletterar varandra och bedrivs jämsides. Vi anser däremot inte
att det finns några skäl, vare sig ekonomiska eller andra, att förändra eller
föra över statens ansvar inom konsumentpolitiken till andra. Däremot anser vi
det givetvis angeläget att det viktiga komplement inom konsument-politiken som
de frivilliga organisationerna utgör kan utvecklas och förbättras.
Det är således regeringens uppfattning att det behövs många aktörer i samspel
för att bedriva en aktiv konsumentpolitik. För att möjliggöra ett ökat
engagemang och inflytande från organisationernas sida har regeringen i
budgetpropositionen föreslagit en förstärkning av stödet till
konsumentorganisationer.
Inom Europa och andra delar av världen pågår en utveckling av nya strukturer
och nya uppgifter för vad som brukar benämnas som den tredje sektorn - det
ideella föreningsarbetet. En sådan utveckling kan även skönjas på
konsumentområdet. På senare år har den tredje sektorns engagemang på det lokala
planet vuxit och tagit sig nya uttryck. Regeringen avser att tillkalla en
kommitté med uppgift att utreda och föreslå åtgärder som kan öka medborgarnas
inflytande i ett brett perspektiv. Kommittén skall bl.a. föreslå förändringar
som kan bidra till ett ökat medborgarengagemang.
7 Ungdomar och konsumtion
Regeringens bedömning: Ungdomars utsatthet som nya
och ovana konsumenter bör särskilt uppmärksammas.
Utöver skolundervisning om konsumentfrågor bör
otraditionella vägar och nya medier prövas för att
nå ut med kunskap och information till ungdomar.
Konsumentprojekt för ungdomar kommer att lyftas
fram särskilt vid fördelning av medel ur Allmänna
arvsfonden. Sådana projekt bör kunna stimulera
unga människor att hjälpa andra ungdomar till en
bättre kunskap och medvetenhet inom konsumentom-
rådet.
Skälen för regeringens bedömning: Kraven på ungdomar som konsumenter blir allt
större. Ungdomstiden innebär en successiv etablering i vuxenlivet. Under en
relativt kort tid i livet skall beslut fattas och en rad investeringar göras som
får stora ekonomiska konsekvenser och påverkar livssituationen under en lång
tid. Det gäller studielån, bostadsval och inköp av större kapitalvaror som bil,
TV och stereo m.m. Därtill måste de unga lära sig att omsätta sina skolkunskaper
om kunsumentfrågor och vardagsekonomi i praktiken.
Ungdomars konsumtionsvanor
Enligt en nyligen genomförd undersökning om ungdomars konsumtion, Från diskotek
till hypotek (Ungdomsstyrelsens utredningar 4, 1995), är ålder och tillhörande
livssituation den mest särskiljande faktorn vad gäller ungdomars
konsumtionsmönster. Under de år som vanligtvis benämns som undomsåren, 16-25 år,
kan egentligen tre olika ekonomier eller livsfaser urskiljas.
Åldern 16-18 år kännetecknas av att ungdomarna vanligtvis studerar och bor
hemma hos sina föräldrar. Såväl inkomster som utgifter är låga och relativt
homogena inom ungdomsgruppen. Inkomsterna kommer från studiebidrag och
eventuellt feriearbete, medan utgifterna främst gäller kläder, godis, smink, bio
etc.
Åldern 19-22 år verkar för många ungdomar vara en övergång mellan olika
livsfaser, en period där många hamnar utanför de ordinarie systemen. Många
flyttar hemifrån, en stor andel lever på tillfälliga arbeten som ofta varvas med
perioder av arbetslöshet. Samtidigt har relativt få kvalificerat sig för
ersättning från exempelvis arbetslöshetsförsäkringen.
I åldern 23-25 år etablerar sig många ungdomar i vuxenlivet. De flesta har nu
flyttat hemifrån och allt fler erhåller fasta inkomster, samtidigt som samboende
och barn blir allt vanligare. Inkomsterna ökar kraftigt samtidigt som utgifterna
allt mer ändrar karaktär från nöjen till hushållsrelaterade utgifter.
Skillnaderna i inkomster och utgifter mellan ungdomar från högre och lägre
socialgrupper är i allmänhet små. Genom att ungdomar från de högre
socialgrupperna i högre utsträckning studerar under ungdomsåren får den sociala
bakgrunden effekter som syns först senare i livet. Unga män har större inkomster
än unga kvinnor. Unga kvinnor har i högre utsträckning än unga män ett eget
boende och därmed utgifter som är relaterade till hushållet. Generellt tycks
konsumtionsmönstret följa de traditionella könsrollerna.
Ungdomar agerar överlag aktivt i rollen som konsumenter. Olika former av
miljöinriktade aktiviteter, t.ex. återvinning, är vanliga bland ungdomar.
Protesthandlingar är också vanligt förekommande. Ungdomar klagar t.ex. ofta på
dåliga varor i en affär. Däremot är ungdomar underrepresenterade i kontakterna
med konsumentvägledare.
Konsumentverket gav nyligen ut skriften Ungdomar sparar och lånar - En
undersökning bland gymnasieelever. Den visar att det inte finns några större
skillnader mellan kvinnliga och manliga gymnasister när det gäller sparande i de
tre städer som undersökts. Det är dock totalt sett mer pojkar som har lånat och
i genomsnitt är de skyldiga mer pengar. Det gäller särskilt pojkar som går på
yrkesinriktad utbildning.
Undervisning i konsumentfrågor
I grundskolans senaste läroplan är konsumentkunskap integrerat i främst ämnet
hemkunskap. Den nya kursplanen i hemkunskap tar upp konsumentfrågor i olika
avseenden. I gymnasiet beror elevernas möjligheter att ytterligare lära sig om
konsumentfrågor på vilket program de väljer. Samtidigt måste konsumentkunskap i
hög grad ses som ett ämnesövergripande område som lämpligen kan tas upp i under-
visningen i en rad ämnen, t.ex. samhällskunskap, matematik, ekonomi, svenska
m.m.
Generationsutredningen föreslår i betänkandet Tillvarons trösklar (SOU 1994:77)
att konsumentfrågor ges större utrymme i gymnasieskolan, t.ex. inom ramen för
undervisningen i samhällskunskap och ekonomi. Enligt utredningen är det under
gymnasietiden, då ungdomar inom en snar framtid kommer att utveckla en
självständig ekonomi, som det finns bäst förutsättningar att ta in kunskaper på
området. Regeringen delar utredningens uppfattning. Förslaget berör främst
prioriteringar på den lokala nivån.
För att få dagsaktuella kunskaper anser Generationsutredningen även att skolan
i dess undervisning i ökad utsträckning bör använda sig av representanter från
t.ex. kommunens konsumentvägledning, banker, bostadsföretag m.m.
Konsumentverkets insatser för ungdomar är i hög grad riktade mot skolan.
Skolkontakter, läromedelsproduktion och vidareutbildning av lärare är viktiga
åtgärder som använts för att stärka konsumentfrågornas roll i
skolundervisningen. Detta arbete bör fortsätta.
Behovet av ytterligare insatser
Undersökningar visar att ungdomars kunskaper om konsumentfrågor ofta är
bristfälliga, inte minst när det gäller ekonomi och konsumenträtt. Begreppen
konsumentfrågor och konsumentundervisning upplevs vanligtvis inte heller som
särskilt lockande för ungdomar. Däremot visar erfarenheterna att ungdomars
intresse för de hushållsekonomiska frågorna är stort när de kan relateras till
den egna vardagssituationen, t.ex. när det gäller praktiska frågor kring den
första bostaden, konkreta tips på hur den egna ekonomin kan förbättras etc.
Den starka koppling som finns mellan ungdomars intresse för hushållsekonomiska
frågor och deras livssituation visar på ett behov av att nå ut med information
och kunskap till ungdomar, inte bara under skoltiden, utan även under senare
delen av ungdomsåren. Information och kunskap om konsumentfrågor borde vara
särskilt viktigt under den tid i livet då en stor del av ungdomsgruppen står i
begrepp att flytta från föräldrahemmet och skapa sig en egen oberoende ekonomi.
Nya och otraditionella vägar kommer att prövas för att nå ungdomsgruppen med
information om konsumentfrågor. Särskild vikt bör läggas vid att ungdomar själva
och deras initiativ ges utrymme och tas i anspråk. Även nya media bör prövas för
att bättre nå fram till den unga generationen. Konsumentfrågor kan förmedlas
genom ungdomars egna kulturella och skapande aktiviteter, t.ex. genom teater
eller genom tidnings- eller TV-produktion av ungdomar själva.
Under en treårsperiod 1991-1994 har Barn- och ungdomsdelegationen i samarbete
med Konsumentverket bedrivit en verksamhet för att öka ungdomars kunskaper,
engagemang och medvetenhet i rollen som konsumenter. Genom medel ur Allmänna
arvsfonden har lokala föreningar fått stöd för olika ungdomsprojekt om bl.a.
hushållsekonomi, konsumenträtt och reklampåverkan.
Erfarenheterna från dessa satsningar visar på nya vägar att nå ungdomar med
information i konsumentfrågor samt betydelsen av att ungdomar aktivt deltar i
genomförandet av projekten. Erfarenheterna från projekten är överlag mycket
positiva. I regeringens skrivelse 1994/95:138 om Allmänna arvsfonden anges att
konsumentprojekt för ungdomar är ett av de områden som kommer att ges särskild
uppmärksamhet under det kommande året. Projekt där unga människor stimuleras att
hjälpa andra ungdomar till en bättre kunskap och medvetenhet inom konsument-
området bör därför prioriteras.
8 Den lokala verksamheten
Regeringens bedömning: Den lokala förankringen av
konsumentverksamheten är grundläggande för att
konsumentpolitiken skall bli framgångsrik. De
riktlinjer som statsmakterna har fastställt för
den lokala konsumentverksamheten bör ligga fast.
Kommittén: Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser delar i huvudsak kommitténs upp-
fattning om den kommunala konsumentverksamheten.
En rad remissinstanser har uttalat sig om kommitténs förslag om att såväl
organisationer som näringsliv i ökad utsträckning engagerar sig lokalt i
konsumentverksamheten. Gävle, Ånge, Sundsvalls och Motala kommuner ställer sig
tvivlande till förslaget.
Allmänna reklamationsnämnden förklarar sig beredd att öka stödet till den
lokala verksamheten, men påpekar att en ökning måste ske på bekostnad av
nämndens egen tvistlösning, om inte särskilda resurser tillförs för ändamålet.
Sölvesborgs kommun anser att en integrering av konsumentverksamheten med
verksamheten vid de s.k. medborgarkontoren är ett bra sätt att utveckla den
lokala konsumentverksamheten.
Några remissinstanser tar upp frågan om obligatorisk kommunal
konsumentverksamhet. Motala och Skellefteå kommuner anser att frågan bör
utredas. Piteå, Luleå och Malmö kommuner föreslår ekonomiskt stöd från staten
till kommunerna för prioriterade insatser på konsumentområdet.
Skälen för regeringens bedömning: När den kommunala konsument-verksamheten
började införas för drygt 20 år sedan innebar det en betydelsefull förstärkning
av konsumentskyddet. Den lokala konsumentverksamheten har sedan dess spelat en
huvudroll i konsumentpolitiken. Det har varit en bred politisk uppslutning kring
behovet av att satsa på verksamheten. År 1975 preciserade statsmakterna
riktlinjerna för verksamhetens innehåll och organisation. I 1986 års
riksdagsbeslut om inriktningen av konsumentpolitiken bekräftades att den lokala
verksamheten måste prioriteras högt och vikten av att den byggdes ut ströks
under. I regeringens skrivelse år 1991 om den lokala konsumentverksamheten
(skr.1990/91:143) redovisades vissa åtgärder för att stödja utvecklingen av
verksamheten. Utgångspunkten för satsningen på den lokala konsumentverksamheten
är givetvis att det är på den lokala nivån som konsumenterna som individer kan
stödjas bäst. Den lokala förankringen av konsumentverksamheten är grundläggande
för att konsumentpolitiken skall bli framgångsrik.
Regeringens bedömning är att de riktlinjer som statsmakterna har fastställt
för den lokala konsumentverksamheten ligger väl i linje med de nu föreslagna
målen för och inriktningen av den statliga konsumentpolitiken. De bör därför
ligga fast. Inom de ramar som detta ger bör staten som hittills stödja den
lokala verksamheten.
Innan vi preciserar hur vi ser på behovet av åtgärder vill vi lämna en
redovisning av hur verksamheten har utvecklats.
Utvecklingen av den kommunala konsumentverksamheten
Den kommunala konsumentverksamheten har successivt byggts ut fram till år 1990.
Då bröts emellertid den positiva utvecklingen genom att flera kommuner beslutade
att lägga ner eller minska konsumentverksamheten. I dag satsar dock åter fler
kommuner på lokal verksamhet. En rad kommuner har efter det att verksamheten har
varit nedlagd under kortare eller längre tid återupptagit verksamheten. Den
nedåtgående trenden från början av 1990-talet har således brutits.
Kommunal konsumentvägledning finns för närvarande i 235 av landets 288
kommuner. I dag avsätts ungefär 212 årsarbetskrafter för konsumentverksamhet i
kommunerna. Antalet årsarbetskrafter har ökat med 15 mellan år 1994 och 1995. De
flesta av landets kommuner har alltså någon form av konsumentverksamhet och en
eller flera anställda konsumentvägledare.
Diagram 3 Antal kommuner med konsumentverksamhet 1975-1995
Under år 1994 tog ca 222.000 enskilda konsumenter kontakt med
konsumentvägledarna i nya ärenden. Den kommunala konsumentverksamheten har också
delvis ändrat karaktär. Budgetrådgivning och skuldsanering ökar mest och allt
fler kommuner engagerar sig i just den verksamheten (ca 37 % av de totala
resurserna). Vikten av en kommunal verksamhet med inriktning på hushållens
ekonomiska problem har markerats ytterligare genom tillkomsten av
skuldsaneringslagen. Verksamheten har alltså fått en annan tyngdpunkt och
inneburit att andra insatser inom den kommunala konsumentverksamheten minskar i
omfattning.
Allt mindre av konsumentvägledningens resurser satsas i dag på
förköpsrådgivning. 7 % av resurserna användes för rådgivning om enskilda
produkter år 1994. Orsaken är bland annat en medveten omläggning av
förköpsrådgivningen till självbetjäning i anslutning till konsumentkontoret, vid
bibliotek, och hos organisationer och konsumentombuden på arbetsplatserna.
Det förebyggande/utåtriktade arbetet har delvis fått stå tillbaka för
satsningarna på budgetrådgivningen. Ca 13 % av de samlade resurserna år 1994
ägnades åt förebyggande insatser.
Den kommunala konsumentverksamheten har fler uppgifter som har stor betydelse
för hushållens möjligheter att utnyttja sina resurser. Att hjälpa konsumenterna
med stöd i avtalsfrågor och andra konsumenträttsliga ärenden och med att lösa
tvister efter köp är viktiga inslag i arbetet på det lokala planet.
Reklamationer och andra konsumenträttsliga frågor upptog ca 26 % av resurserna
år 1994. I några kommuner har det bildats lokala reklamationsråd som den lokala
handeln och den kommunala konsumentverksamheten medverkar i. Råden kan medla i
och föreslå lösningar på tvister mellan köpare och säljare men kan också ta upp
generella frågor som rör förhållandet mellan köpman och konsument.
Diagram 4 Fördelning av vägledarnas arbetstid i procent 1994
Vidare har den kommunala vägledningen en betydelsefull roll att spela gentemot
annan lokal konsumentverksamhet. Sedan mitten av 1980-talet har antalet
kommuner som bedriver samarbete med frivilliga och fackliga organisationer ökat.
I dag har 139 av kommunerna ett sådant samarbete, medan det för tio år sedan
endast var 100 kommuner. Antalet kommuner där det förekommer fackliga
konsumentombud har ökat från uppskattningvis ett 40-tal vid mitten av 1980-talet
till i dag 70 kommuner.
De siffror om den kommunala konsumentverksamheten som vi har redovisat är
hämtade från Konsumentverkets statistik.
Det finns många exempel på samarbete mellan frivilligorganisationer, fackliga
organisationer och det lokala näringslivet. Inom organisationer som LO, PRO och
Hem och Samhälle har man egna konsumentombud som samarbetar med den kommunala
konsumentverksamheten. Den kommunala konsumentverksamheten i Trollhättan har
t.ex. drivit ett framgångsrikt arbete med ekonomisk rådgivning tillsammans med
den lokala Metall-sektionen på SAAB-Scania. Samarbetet mellan PRO och den
kommunala verksamheten är aktivt på många ställen i landet och har huvudsakligen
handlat om prisövervakning och prisinformation.
Även kontakterna med andra kommunala förvaltningar och konsumentvägledningen är
betydande. Mest frekvent är kontakterna med socialförvaltningen och miljö- och
hälsoskyddsförvaltningen.
Uppgifter för den kommunala konsumentverksamheten
Regeringens bedömning är, vilken också delas av flera remissinstanser, att
behovet av stöd till enskilda konsumenter ökar på det lokala planet. Samtidigt
är kommunernas resurser begränsade. Detta ställer stora krav på effektivi-
seringar och prioriteringar i verksamheten. Situationen är dock inte ny.
I den skrivelse om den lokala konsumentverksamheten som den dåvarande
regeringen lade fram år 1991 betonades att den kommunala konsumentverksamheten
måste ha en viss bredd för att vara till nytta för konsumenterna. Exempel på
områden som det är önskvärt att man kan hantera lokalt är rådgivning,
tvistlösning, information, marknadsuppföljning, varu- och serviceförsörjning,
utbildning samt stöd till organisationer och näringsliv. Verksamheten har också
i stort sett utvecklats i denna riktning.
Den tyngdpunktsförskjutning som skett mellan olika verksamheter visar också på
prioriteringar som stämmer väl överens med hur konsumentproblemen utvecklats.
Det är naturligt att den kommunala verksamheten hämtar vägledning från de
förslag till mål och inriktning som regeringen tidigare har redovisat.
Vi vill betona att en aktiv konsumentverksamhet ofta kan innebära att
besparingar kan göras på andra områden t.ex. när det gäller kostnaden för
socialbidrag och således är en god affär för kommunerna. Flera studier visar
också att satsningar på den kommunala konsumentvägledningen är lönsam.
För att konsumentverksamheten i kommunerna skall få den betydelse som erfordras
är det viktigt att verksamheten är politiskt förankrad i kommunerna. En sådan
förankring kan också bidra till att öka förståelsen för att verksamheten kan
innebära besparingar för kommunerna.
Hushållsekonomisk rådgivning är särskilt viktigt för ekonomiskt utsatta
grupper. Tillkomsten av skuldsaneringslagen har stärkt konsumenternas ställning
gentemot kreditgivarna. Regeringen fäster stort avseende vid den möjlighet som
skapats genom lagen att hjälpa överskuldsatta hushåll. Konsumentverket kommer
fortlöpande att utvärdera hur lagen tillämpas och vilka effekter
budgetrådgivning och skuldsanering har för hushållen.
Konsumentverket har utarbetat en metod för lokala matkostnadsundersökningar,
som kan användas i rådgivningen till enskilda hushåll. Avsikten är att belysa
hur valet av inköpsställe kan påverka matkostnaderna.
Omfattningen av den kommunala konsumentverksamhetens insatser för att lösa
tvister mellan konsumenter och näringsidkare visar hur viktig uppgiften är. Det
förhållandet att ett stort antal tvister inte förs vidare från
konsumentvägledarna till Allmänna reklamationsnämnden visar att medlingen har
stor effekt.
Varu- och serviceförsörjningsfrågorna är ett annat viktigt inslag i den
kommunala verksamheten. Analyser gjorda av Konsumentverket och Handelns
utredningsinstitut (HUI) visar att takten i nedläggningen av glesbygdsbutiker
ökar. Utvecklingen inom varuförsörjning och distribution har särskild betydelse
för människor som bor i glesbygd och för resurssvaga grupper, t.ex. äldre och
rörelsehindrade. Statens engagemang för glesbygdens utveckling har hittills i
första hand haft ett regionalpolitiskt motiv. Ett viktigt inslag är stödet till
kommersiell service i glesbygd, som beviljas av länsstyrelserna. Det är dock på
den lokala nivån som det slutliga avgörandet sker om en butik skall överleva.
Det finns flera exempel på att lokala utvecklingsgrupper har lyckats slå vakt om
varuförsörjningen i glesbygd - i vissa fall genom att ta över driften av
lanthandeln. Kommunerna påverkar förutsättningarna bl.a. via sin
varuförsörjningsplanering, genom stöd till varuhemsändning samt genom
bostadsplanering och kollektivtrafik. Konsumentverket har ett regeringsuppdrag
att inventera och genom pilotprojekt eller på annat sätt söka
samordningslösningar när det gäller lanthandelns distributionsproblem samt
utveckla och organisera utbildning för lanthandlare. Verket skall rapportera
uppnådda resultat till regeringen senast den 31 oktober 1996.
Det förebyggande och utåtriktade arbetet kan vara ett sätt att få kontakt med
konsumenter som inte själva söker kontakt med konsumentvägledningen. Med sådana
satsningar kan man t.ex. nå invandrargrupper och ungdomar. Samverkan med
frivilliga eller fackliga organisationer kan bidra till att fler kan hjälpas.
Att konsumenterna kan orientera sig på marknaden och ha vetskap både om vilka
erbjudanden som finns, deras kvalitet och pris är en av förutsättningarna för en
fungerande marknad. För konsumenterna är betydelsen av att hitta det "bästa"
alternativet ännu viktigare i en tid av knappa resurser. Förköpsrådgivningen är
därför alltjämt viktig.
Den nya informationstekniken bör kunna användas för konsumentinformation såsom
beskrivs i avsnitt 4.4. En sådan utveckling skulle också kunna öka möjligheten
för konsumenterna att erhålla denna typ av information då antalet
informationsställen ökar. I detta sammanhang vill vi också peka på utvecklingen
mot att inrätta lokala medborgarkontor för att öka tillgängligheten och
förbättra servicen till medborgarna. Det är enligt vår mening önskvärt att
kommuner som överväger en sådan verksamhet samordnar den med den kommunala
konsumentverksamheten. Den tekniska utvecklingen kan sålunda på olika sätt
delvis avlasta den kommunala konsumentverksamheten.
Det nya miljömålet och det nya hälsomålet kommer att öka kravet på samarbete
mellan olika förvaltningar. Det är därför glädjande att många kommuner har
utvecklade kontakter mellan den kommunala konsumentverksamheten och andra
kommunala förvaltningar.
Statens stöd
Staten stöder på olika sätt den lokala verksamheten. De kommuner som bedriver en
konsumentverksamhet får ett omfattande stöd från i första hand Konsumentverket
och Allmänna reklamationsnämnden. Det handlar om en omfattande materialservice,
rådgivning till vägledare, utbildning av vägledare och politiker samt stöd i
samband med uppbyggnad och utveckling av kommunal verksamhet. Det arbete som
Konsumentverket gör för att följa utvecklingen av den kommunala
konsumentverksamheten är också betydelsefullt och leder till kunskap bl.a. om
effekter som kan vara till nytta för fortsatta satsningar. Vi anser att detta är
en lämplig ordning också i framtiden. Elektronisk överföring av information
mellan konsumentmyndigheterna och kommunerna bör bli möjlig i framtiden. Detta
kan underlätta kommunikationen mellan myndigheterna och den lokala verksamheten.
Vi vill också erinra om det ökade stöd som föreslås till frivilliga
organisationer i årets budgetproposition. Denna ökning bör också komma
organisationer som arbetar lokalt till godo. En utbyggnad av de frivilliga
organisationernas lokala arbete inom konsumentområdet bör kunna vara ett nytta
för den kommunala verksamheten.
Obligatorisk kommunal konsumentverksamhet?
Konsumentverksamheten är ett frivilligt åtagande av kommunerna.
Några remissinstanser har tagit upp frågan om den inte bör vara obligatorisk.
Obligatorium har diskuterats tidigare då regering och riksdag behandlat det
kommunala engagemanget på konsumentområdet och då avvisats. När de nu gällande
riktlinjerna för konsumentpolitiken drogs upp anfördes som skäl mot ett
obligatorium bl.a. den allmänna strävan att den statliga styrningen av kom-
munernas verksamhet skall minska. Vidare framhölls att de lokala betingelserna
kan vara starkt skiftande och behovet i fråga om konsumentverksamhet därför kan
variera mellan olika kommuner. Slutligen framhölls att en framgångsrik
verksamhet förutsätter att kommunen själv är övertygad om värdet av den (prop.
1985/86:121 s. 53). Denna syn bekräftades år 1991 då riksdagen tog ställning
till regeringens skrivelse om den lokala konsumentverksamheten.
Regeringen anser att dessa skäl mot ett obligatorium fortfarande är giltiga.
Kommunernas medverkan i konsumentpolitiken bör därför också i fortsättningen
bygga på frivillighet. Det innebär bland annat att kommunerna själva måste
avgöra var tyngdpunkten i verksamheten bör ligga. Det är inget mål i sig att
verksamheten skall vara enhetlig i hela landet. Den måste anpassas efter lokala
betingelser som kan vara starkt skiftande.
9 Det internationella samarbetet
Regeringens bedömning: Regeringen arbetar för att
hävda svenska intressen samt för ett ökat konsu-
mentinflytande och ett starkt konsumentskydd i EU.
Konsumentorganisationernas deltagande i olika EU-
organ förstärker Sveriges möjligheter att påverka
konsumentpolitiken i EU. En arbetsgrupp som skall
ta fram en svensk strategi för arbetet med
konsumentfrågor i EU har tillsatts. Arbetsgruppen
skall vidare bl.a. föreslå hur konsekvenserna för
konsumenterna av medlemskapet kan följas upp. Det
finns ett fortsatt stort behov och värde av
nordiskt konsumentsamarbete.
Kommittén: Kommittén anser bl.a. att konsumentmyndigheten liksom hittills bör
delta i det europeiska standardiseringsarbetet och att även representanter för
frivilligorganisationerna bör ges formella och ekonomiska möjligheter att delta
samt att befintliga internationella kontaktnät mellan de europeiska tillsynsmyn-
digheterna bör vidareutvecklas för att marknadsbevakningen skall kunna fungera.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i frågan om det
internationella samarbetet ansluter sig i huvudsak till kommitténs bedömning.
Skälen för regeringens bedömning
EU
Som regeringen har redovisat tidigare (avsnitt 4.2) är det först på senare år
som EU på allvar börjat engagera sig i konsumentfrågor. Den svenska
konsumentpolitiken har en längre tradition och tar mer heltäckande till vara
konsumenternas intressen. Inom unionen saknas t.ex. motsvarigheter till den
svenska konsumentskyddslagstiftningen på viktiga områden, bl.a. konsumentköp,
konsumenttjänster och konsumentförsäkring. Detsamma gäller möjligheterna till
tvistlösning inom och utom domstol. Men också andra, icke-rättsliga, inslag
saknas i EU:s konsumentpolitik.
De senaste årens utveckling på konsumentområdet inom unionen antyder dock att
konsumentfrågorna får ett allt större utrymme. Det franska ordförandeskapet har
utarbetat en promemoria med benämningen "Support for an active consumer policy"
(4050/95). I promemorian redogörs för vikten av att fortsätta arbetet med ett
antal direktiv (fjärrköp, prisinformation, jämförande reklam och
gränsöverskridande betalningar). Vidare framhålls att gemensamma regler inom
unionen kräver anpassning till nya tekniska innovationer som används vid
försäljning av varor och tjänster på den gemensamma marknaden. I promemorian
uppges vidare att det är viktigt ur miljösynpunkt att främja hållbara
konsumtionsmönster.
Det franska ordförandeskapet vill vidare forsätta arbetet med s.k. grönböcker
om tvistlösning och garantier. Man vill vidare bl.a. överväga möjligheterna till
att kriminalisera överträdelser av konsumentskyddsregler och vill ha mer
administrativt samarbete i sådana frågor för att markera en ny fas i den inre
marknadens konsumentskyddsarbete.
Det franska ordförandeskapet föreslår vidare inrättande av en "European
Ombudsman" i konsumentfrågor. Syftet skulle vara att stödja och uppmuntra
konsumentorganisationernas arbete och underlätta konsumentavdelningens arbete.
Man vill också inrätta ett nytt rådgivande organ på konsumentområdet där både
företrädare för konsumenter och näringsidkare skulle medverka.
Sverige har som unionsmedlem ambitionen att verka för en starkare
konsumentpolitik. Det är regeringens avsikt att aktivt arbeta för att stärka
konsumenternas ställning och ge konsumentfrågorna inom EU en tydligare och
tyngre roll med ett ökat konsumentinflytande.
När det gäller lagstiftningen på konsumentområdet finns en grundläggande
skillnad mellan regler som gäller produktsäkerhet och annan produktutformning å
ena sidan och sådana som gäller konsumenternas ekonomiska och rättsliga
intressen å den andra. Regler om produktsäkerhet har inte bara
konsumentskyddssyfte. Genom standard-iserade produktnormer m.m. främjas också
den fria rörligheten av varor. Det innebär att normerna skall tillämpas inom
hela gemenskapen och att nationella avvikelser i princip inte tillåts. På
livsmedelsområdet tillåts i allmänhet heller inte några nationella avvikelser.
Det är annorlunda med de regler som handlar om konsumenternas ekonomiska och
rättsliga skydd, exempelvis om marknadsföring, hemförsäljning och
konsumentkrediter. De har i allmänhet s.k. minimikaraktär. Det innebär att varje
medlemsstat måste säkerställa att konsumenterna får åtnjuta minst det skydd som
anges i reglerna. Men det är inget som hindrar att en medlemsstat utsträcker
konsumentskyddet längre.
En viktig utgångspunkt för oss när det gäller vårt arbete i EU med
konsumentfrågor är att verka för att de regler som sätts upp på gemenskapsnivå
lägger fast en lägsta nivå för konsumentskyddet. Det skall i största möjliga
utsträckning vara möjligt för de enskilda medlemsländerna att ha ett bättre
konsumentskydd. Detta ligger väl i linje med den s.k. subsidaritetsprincipen.Det
är av svenskt intresse att konsumentskyddsreglerna har minimikaraktär för att vi
skall kunna behålla våra nationella regler.
Det finns flera viktiga konsumentfrågor på dagordningen inom EU. Regeringen
kommer att arbeta för en starkare och ambitiösare konsumentpolitik inom unionen
bl.a. vad gäller prisinformation, möjligheter till tvistlösning t.ex. genom
reklamationsnämnder av nordisk modell samt bättre konsumentskydd vid finansiella
tjänster och gränsöverskridande handel. Vi kommer även att arbeta för att
konsumentfrågorna får en starkare organisatorisk ställning i kommissionen genom
att frågorna handhas i ett eget generaldirektorat. I dag handläggs
konsumentfrågorna av en under kommissionen fristående enhet för konsumentpolitik
- Consumer Policy Service (CPS). Ett eget direktorat för de konsumentpolitiska
frågorna skulle inte bara ha ett starkt symbolvärde genom att höja konsument-
frågornas status utan också öppna möjligheten till påverkan på andra politik-
områden.
Finansiella tjänster är sålunda ett av de områden som prioriteras i såväl
kommissionens senaste treårsprogram för konsumentfrågor som i det nordiska
samarbetet i form av ett förslag till handlingsplan för finansiella tjänster.
I Sverige och i övriga Norden har under senare år ett flertal åtgärder redan
vidtagits inom detta område och en rad ytterligare reformer i syfte att stärka
konsumentskyddet kommer att föreslås. Det är därför angeläget att Sverige inom
ramen för det europeiska samarbetet värnar om att denna ambitionsnivå kan
upprätthållas nationellt. Det är vidare angeläget att Sverige tillsammans med
övriga nordiska medlemsländer verkar för att det inom EU antas minimidirektiv på
fler områden när det gäller finansiella tjänster. Detta är en väsentlig
förutsättning för konsumenternas förtroende för det tjänsteutbud som finns att
tillgå inom den inre marknaden, och därmed även för konkurrensen och marknadens
funktion.
På livsmedelsområdet leder Sveriges medlemskap i EU bl.a. till att vi skall
samordna vår politik med EU:s jordbrukspolitik. För Sveriges del innebär det i
viss mån en återgång till den jordbrukspolitik som rådde före 1990 års
livsmedelspolitiska beslut. Detta beslut utgick ifrån att konsumenternas val
skall styra produktionen. Detta måste gälla alltjämt. Konsumenternas intressen
skall stå i centrum för livsmedelspolitiken. Detta innebär att de skall ges
reella möjligheter att välja den mat de vill ha på marknaden. Information om
ursprungsland, produktionssätt, djurskydd, användning av bekämpningsmedel och
tillsatser är viktiga faktorer för konsumenterna vid valet av livsmedel.
Överskådlig prismärkning och utförliga innehållsdeklarationer är berättigade
konsumentkrav. Särskilt med hänsyn till allergiker är det viktigt att
upprätthålla en hög standard när det gäller innehållsdeklarationerna.
EU:s direktiv på detta område är för närvarande inte lika långtgående som de
krav vi ställer i Sverige. Det innebär att vi får upprätthålla vår högre
märkningsstandard på frivillig väg. För detta krävs en medveten konsumentpolitik
och en ökad konsumentupplysning på det livsmedelspolitiska området. Hur detta
skall uppnås är en viktig fråga för regeringen. Regeringen avser att presentera
förslag till åtgärder under våren 1995.
Det ökade antalet varor och aktörer på den svenska marknaden som medlemskapet i
EU för med sig gör att behovet av livsmedelskontroll ökar. Vissa åtgärder bör
vidtas för att bättre ta tillvara konsumenternas intressen. Regeringen har
därför i budgetpropositionen föreslagit att ett anslag under
Jordbruksdepartementets huvudtitel på 30 miljoner kronor inrättas för konsument-
och marknadsföringsåtgärder inom livsmedelsområdet. Mottagare av medel från
detta anslag kan t.ex. vara konsumentorganisationer och branschorganisationer.
Konsumentberedningen (Jo 1991:A, dir. 1990:84 och 1994:141) har bl.a. till
uppgift att utvärdera i ett konsumentperspektiv utvecklingen inom jordbruks- och
livsmedelssektorn som följer av Sveriges medlemskap i EU.
Konsumentfrågor är ett vitt begrepp som knyter an till många olika områden och
verksamheter, t.ex. livsmedel, finansiella tjänster, standardisering, marknads-
och civilrätt, miljö och kommunikation. Frågornas komplexitet och mångfald gör
att de inte alltid är lätta att överblicka. Det finns ett behov av att närmare
analysera vilka områden som Sverige genom EU-medlemskapet skall rikta sina
insatser på och hur möjligheter till inflytande bäst kan tas till vara. En
arbetsgrupp har tillsatts inom Civildepartementet för att utarbeta en strategi
för Sveriges fortsatta arbete med konsumentfrågorna i EU.
Vad EU-medlemskapet innebär för de svenska konsumenterna är en viktig fråga i
det konsumentpolitiska arbetet. Hur EU-medlemskapet inverkar på konsumenternas
ställlning i olika avseenden är en komplex fråga som är svår att besvara
entydigt. Arbetsgruppen skall också komma med förslag till hur medlemskapskonse-
kvenser för prisutveckling, produkters kvalitet, säkerhet m.m. skall kunna
följas.
Regeringen anser det vara av stort värde att svenska konsumentintressen kan tas
tillvara inte enbart genom olika myndigheters försorg utan även genom ett direkt
inflytande i olika EU-organ från svenska organisationer som för fram
konsumentsynpunkter.
Det direkta konsumentinflytandet genom konsumentorganisationer inom EU utövas
av ett särskilt konsumentråd - The Consumers' Consultative Council (CCC). EU:s
konsumentråd tillsätts av och är ett rådgivande organ till kommissionen. Rådets
uppgift är att följa konsumentfrågorna. Rådet konsulteras av kommissionen i alla
frågor som rör skyddet av konsumenternas intressen. EU:s konsumentråd består av
representanter för olika europeiska och nationella konsumentorganisationer. En
av dessa är Bureau Européen des Unions Consommateurs (BEUC) där bl.a Sveriges
Konsumentråd är medlem.
Sveriges Konsumentråd finns sedan i januari också representerat i EU:s
Ekonomiska och sociala kommitté (ECOSOC). Där finns även bl.a. Kooperativa
Institutet och Handikappförbundens Samarbetsorganisation representerade.
På konsumentområdet pågår ett omfattande europeiskt standard-iseringsarbete
bl.a. med att utarbeta Europastandarder för t.ex. möbler, leksaker,
fritidshjälmar, barnomsorgsprodukter och flytvästar. På standardiseringsområdet
finns ett flertal organ t.ex. CEN, CENELEC och ETSI i vilka näringsliv,
myndigheter (t.ex. Konsumentverket) och andra intressenter i de olika länderna
deltar. Konsumentverket har framgångsrikt fört ut svenska synpunkter i
standardiseringsarbetet. Enligt regeringens mening bör verket även i
fortsättningen spela en aktiv roll i detta sammanhang. På europeisk nivå har
vidare ett särskilt organ tillskapats för att driva konsumentintressen i
standardiseringsarbetet - Association de Normalisation Européenne pour les
Consommateurs (ANEC). Sveriges Konsumentråd representerar svenska
konsumentorganisationer i ANEC:s generalförsamling. Under ANEC finns en struktur
med tekniska arbetsgrupper där Konsumentverket deltar.
Norden, OECD m.m.
Det nordiska konsumentsamarbetet intensifierades under sjuttiotalet i samband
med att en särskild ämbetsmannakommitté för konsumentfrågor byggdes upp under
Nordiska Ministerrådet. De nordiska ländernas i stora delar gemensamma kultur,
språk och historia har lett till en likartad syn på konsumentpolitiken. I alla
de nordiska länderna finns ett starkt konsumentskydd med en likartad
konsumentlagstiftning och likartade institutionella strukturer med t.ex.
konsumentombudsmän och reklamationsnämnder.
Det förhållandet att numera tre av de fem nordiska länderna tillhör EU har
redan präglat det nordiska konsumentsamarbetet. Det senaste nordiska
handlingsprogrammet från 1994 avviker från det föregående främst genom en
starkare satsning på frågor med en europeisk dimension. I enlighet med
handlingsprogrammet pågår i dag flera nordiska konsumentprojekt som härrör från
olika EU-initiativ, t.ex. införlivande av EG-direktiv.
Den starka gemenskapen mellan de nordiska länderna och den framgång samarbetet
har rönt gör att det finns ett stort behov av och värde i att fortsätta det
nordiska konsumentsamarbetet. Det gäller inte minst i frågor som är gemensamma
och som härrör från olika EU-initiativ.
Det är en viktig uppgift för alla aktörer på konsumentområdet att hävda
nordiska intressen och att bidra till ett bättre europeiskt konsumentskydd.
Svenska och andra nordiska erfarenheter är av stort värde i detta arbete.
Regeringens bedömning är således att det finns ett fortsatt stort behov och
värde av nordiskt samarbete på konsumentområdet.
Internationaliseringen av konsumentpolitiken är emellertid inte begränsad till
Norden och EU-området. Inom ramen för såväl OECD som WTO strävar man mot en ökad
liberalisering av handeln. Den ökande gränsöverskridande handeln för exempelvis
med sig ett växande behov av information och tvistlösningsmöjligheter. Sverige
deltar sedan länge aktivt i OECD:s konsumentkommittés arbete bl.a. på
produktsäkerhetsområdet.
Vi vill slutligen i detta sammanhang nämna organisationen Consumers
International (CI, f.d. IOCU), som är en oberoende internationell
konsumentorganisation med ca 200 medlemsorganisationer. CI:s mål är bl.a. att
verka för konsumenternas intressen på internationell nivå. Sveriges Konsumentråd
och Konsumentverket medverkar i CI:s arbete.
10 Konsumenterna och miljön
Regeringens bedömning: En åtgärdsinriktad hand-
lingsplan för hur miljömålet i konsumentpolitiken
skall kunna uppnås bör utarbetas. Det främsta
syftet med den är att underlätta för konsumenten
att bedöma de miljömässiga konsekvenserna av sitt
levnadssätt och sin konsumtion samt att också göra
det möjligt för konsumenterna att leva på ett sätt
som minskar belastningen på miljön. Regeringen har
beslutat att tillkalla en särskild utredare med
uppgift att ta fram en sådan handlingsplan.
Kommitten: Konsumentmyndigheten bör ge ökad prioritet åt miljöfrågorna i
konsumentinformationen. Konsumentmyndigheten bör också medverka till att
informationen om energisnåla hushållsapparater förbättras samt intensifiera sin
verksamhet i syfte att minska elförbrukningen i hushållen. Insatserna för
miljömärkning bör intensifieras och uppmuntras. Konsumentmyndigheten bör ge hög
prioritet åt bedömning av miljöargument i marknadsföringen.
Remissinstanserna: En rad remissinstanser behandlar miljöfrågorna. Några
instanser stödjer kommitténs förslag. En del instanser menar att dessa inte är
tillräckliga (Konsument-Forum, Jordens vänner). Konsumentverket framhåller
vikten av att konsumenterna får information om produkter och system på ett
samlat sätt och menar att detta i sig är ett starkt motiv för att ge verket ett
uttalat ansvar för miljön. Jordens vänner anser att det inte räcker med att
främja konsumtion av mindre miljöskadliga varor, utan målet måste vara att
minska miljöbelastningen av konsumtionen. Konsument-Forum för ett liknande
resonemang och menar att konsumtionen är orsaken till miljöproblemen.
Naturvårdsverket instämmer i kommitténs bedömning att samarbetet mellan Konsu-
mentverket och Naturvårdsverket bör öka framöver. Dessutom anser verket att det
är ytterst angeläget för miljöarbetet att samhällets möjligheter att sprida
information om konsumtions- och livsstilsfrågor prioriteras.
Skälen för regeringens bedömning
Det lokala miljöarbetet
Regeringens förslag till miljömål för konsumentpolitiken ligger helt i linje
med FN:s handlingsprogram Agenda 21 som innehåller miljömål med ambitionen att
uppnå långsiktigt hållbara produktions- och konsumtionsmönster i ett globalt
perspektiv.
I Agenda 21 understryks vikten av lokalt engagemang och att det lokala
miljöarbetet utgör grunden för en hållbar utveckling. Konsumenternas
medvetenhet om sambandet mellan konsumtion och miljö har stadigt ökat och
människor är i dag villiga att ta ett större ansvar för miljön. Regeringen anser
därför att konsumenterna måste ges större möjligheter att spela en aktivare roll
för att miljöproblemen skall kunna lösas.
Hittills har över 200 kommuner tagit ett formellt belut om att följa FN:s
rekommendation att innan år 1996 ha inlett en dialog om en långsiktig
handlingsplan, en lokal Agenda 21. Målet är att i dialog med kommuninvånarna
skapa en miljömässigt, socialt och ekonomiskt hållbar utveckling.
Utgångspunkten är att lokal kunskap och idérikedom skall användas för att finna
metoder för att nå målet. Enskilda människor, intresseorganisationer,
folkrörelser och företag skall kunna delta aktivt i arbetet med lokala Agenda
21. Många kommuner har anställt en projektledare eller samordnare för Agenda
21-arbetet. Vidare utbildas kommunens tjänstemän och politiker för att på bästa
sätt kunna integrera miljöfrågorna i det ordinarie arbetet. Länsstyrelserna har
getts i uppdrag att stödja kommunernas arbete med lokala Agenda 21.
Många kommuner underlättar en miljöanpassad livsstil genom att arbeta aktivt
för att konsumenter skall ges ökade möjligheter att välja miljöanapssade
alternativ. Det pågår projekt kring bl.a. lokal produktion av ekologiska
livsmedel, miljöanpassad offentlig upphandling, kompostering m.m.
En viktig utgångspunkt för detta arbete är att lokala marknader minskar behovet
av transporter och gynnar lokal cirkulation av näringsämnen. I vissa kommuner
har man kartlagt ekologiska odlare i trakten och kopplat dem till olika
konsumentgrupper. Man vänder sig speciellt till storkök och daghem. Även
miljöanpassad offentlig upphandling av varor och tjänster är, med tanke på de
stora mängder och belopp det handlar om, ett viktigt instrument för att skynda
på utvecklingen av nya produkter samt fasa ut användningen av miljöskadliga
ämnen. På flera håll i landet har olika handlare gått ut med gemensamma annonser
för miljömärkta varor. Handlarna är även involverade i s.k. ekometerprojekt där
man tävlar om vem som säljer mest miljömärkta produkter.
Utvecklingen i kommunerna när det gäller miljömedvetna konsumtionsmönster kan
också väntas leda till ett ökat engagemang i miljöfrågor för den kommunala
konsumentverksamheten.
Källsortering
Allt som konstrueras, byggs och produceras blir på kortare eller längre sikt
avfall. Alla material bryts ned, men i olika takt och med varierande effekt på
miljön. I Sverige uppkommer totalt ca 55 miljoner ton restprodukter och
avfall årligen.
Riksdagen fattade år 1990 beslut om att allt avfall som lämnas till slutbe-
handling fr.o.m. 1994 skall sorteras i kategorier som möjliggör lämplig
hantering och att förbränning och deponering av osorterat avfall i allt
väsentligt skall ha upphört vid utgången av år 1993. Vidare beslutades att
kommunerna skall ansvara för en heltäckande avfallshantering. Många kommuner har
byggt återvinningsstationer.
Hushållen bör därför upplysas om vikten av att utnyttja befintliga system för
källsortering. Genom att hushållen "vid källan" effektivt sorterar sitt avfall
kan resursanvändningen och miljöbelastningen minska. Hantering av avfall
omfattar åtgärder såväl före som efter köp. Ett problem i sammanhanget är hur
konsumenterna skall klara källsorteringen praktiskt.
Det är en angelägenhet för både central och lokal konsumentverksamhet att
informera och svara på frågor om styrningen av avfallsströmmarna. Det handlar
också om att åstadkomma system som ger realistiska möjligheter för konsumenterna
att sortera sitt avfall.
Marknadsföring och miljömärkning
Allmän information om miljöfrågor bidrar till att öka medvetenheten om sambandet
mellan miljö och konsumtion. Information och utbildning där miljödimensionen
förs in efterfrågas allt mer av allmänheten och av vidareinformatörer på
bibliotek, i skolor, organisationer och kommunens förvaltningar. I många
kommuner finns det s.k. miljöinformatörer vars uppgift är att informera
konsumenter om miljöanpassade alternativ. Den viktigaste miljöinformationen till
konsumenterna gäller framför allt energiåtgång, kemikalieanvändning,
livsstilsfrågor och risker med avfall.
Men allmän information är inte tillräcklig. Det behövs också information om
varors miljöskadlighet för att konsumenterna skall välja de alternativ som är
skonsammast för miljön. Här kan konsumenternas mer kortsiktiga ekonomiska
intressen komma att stå i motsats till de mer långsiktiga miljöintressena.
Miljöanpassade produkter kan t.ex. vara dyrare i inköp än icke miljömärkta
motsvarigheter.
Ett ökat miljömedvetande hos konsumenterna ökar behovet av saklig information.
För att konsumenterna skall känna sig trygga i sina varuval och kunna åstadkomma
en reell förändring av sitt beteende med hänsyn till miljön, är det av avgörande
betydelse att informationen om varors miljöpåverkan är seriös och väl
underbyggd.
Miljömärkningen är numera väl etablerad. År 1989 infördes det nordiska
miljömärkningssystemet med en svan som symbol. Avsikten är att de nordiska
konsumentministrarna till sommaren skall besluta om vissa förändringar som
ytterligare kommer att stärka den nordiska miljömärkningen. EU:s
miljömärkningsordning inrättades år 1992 med en stiliserad blomma som märke. Vid
sidan av de officella märkningarna finns bl.a. Naturskyddsföreningens Bra
miljöval, KRAV-märkning av livsmedel samt ett antal företagsmärkningar.
Det förekommer således flera olika miljösymboler på marknaden, som i varierande
grad beaktar produkternas funktion och effekter på miljön. Regeringen anser att
en vederhäftig miljömärkning är ett viktigt hjälpmedel för den enskilde
konsumenten när det gäller val av produkter. Konsumenternas och företagens
intresse av att köpa miljöanpassade varor bör tillmätas stor betydelse av
producenter, importörer och distributörer. Förutsatt att miljösymbolerna
åtnjuter konsumenternas förtroende kan miljömärkningssystemen utgöra ett viktigt
bidrag till utvecklingen mot ett kretsloppsanpassat samhälle.
Miljöargument används numera allt oftare i marknadsföringen av produkter. Det
kan vara positivt både för företagen och konsumenterna. Men ibland används
vilseledande miljöargument. Konsumentombuds-männen i de nordiska länderna har
därför nyligen utarbetat kriterier för bedömning av miljöargument i
marknadsföringen i enlighet med marknadsföringslagstiftningen.
För att marknaden skall fungera effektivt är det viktigt att konsumenterna lätt
kan få en korrekt uppfattning om vad företagens miljöinformation och
miljösymbolerna står för. Efter hand som miljöargumenten och antalet
miljösymboler ökar finns det en risk för att konsumenterna får allt svårare att
överblicka marknaden. Utvecklingen måste därför följas fortlöpande och vägar
prövas för att få till stånd en förbättrad information på området.
Näringsidkarna måste ta sitt ansvar och ge saklig information om varors och
tjänsters påverkan på miljön. Ambitionen måste vara att miljöargumentationen i
marknadsföringen ligger på en etiskt hög nivå. Men det finns problem att få fram
djupgående kunskaper om varors miljöpåverkan, om kortsiktiga och långsiktiga
miljö- och hälsoeffekter, nedbrytbarhet m.m. Det finns även tendenser i
samhället som innebär att informationen splittras upp när det gäller frågor om
pris, kvalitet, säkerhet, energi och miljö. Konsumenterna får inte informationen
om produkter och system på ett samlat sätt.
Styrmedel för en miljöanpassad produktion och konsumtion
Det är svårt för enskilda konsumenter att själva bedöma de miljömässiga
konsekvenserna av sin konsumtion. Det kan också vara svårt för staten att göra
långtidsbedömningar när det gäller miljön. Men där miljökonsekvenserna är
utredda och belagda kan ekonomiska styrmedel och lagar vara verksamma medel för
att påverka utvecklingen.
Det finns en rad olika styrmedel som kan påverka produktion och konsumtion i en
miljöanpassad riktning. I Sverige har särskilda styrmedel för miljöområdet
införts som har visat sig kunna påverka utvecklingen mot en mer hållbar
konsumtion. Samspelet mellan olika styrmedel är viktigt. Exempelvis kan
miljömärkning, i kombination med konsumentupplysning , ekonomiska styrmedel och
individuell prövning av industriutsläpp bidra till snabbare förbättringar. Den
snabba introduktionen av klorfritt papper är ett exempel där flera olika
faktorer samverkade.
Som tidigare nämnts (avsnitt 4.5) har regeringen möjlighet att besluta om
producentansvar för olika varugrupper. Regeringen kan ålägga producenterna att
ta såväl fysiskt som ekonomiskt ansvar för sina varor när de har tjänat ut samt
ställa upp mål för t.ex. återanvändning och återvinning som produkterna skall
uppfylla. Det är emellertid viktigt att producenterna också tar sitt miljöansvar
och arbetar seriöst och målinriktat för att miljöanpassa produkterna.
Den av regeringen tillsatta Kretsloppsdelegationen (M 1993:A) har till uppgift
att bl.a. föreslå en strategi för en kretsloppsanpassad varuproduktion.
Delegationen skall också successivt ange de varuområden inom vilka arbetet med
en kretsloppsanpassning bör prioriteras med hänsyn till hälsa, miljö,
resurshushållning och tillväxt och där särskilda åtgärder bör vidtas t.ex.
fastläggande av producentansvar eller införande av andra styrmedel.
Det är nödvändigt att arbetet drivs vidare för att så långt som möjligt
begränsa spridningen av skadliga ämnen som medför risker för miljön. För vissa
ämnen t.ex. kadmium, asbest, kvicksilver och klorerade organiska lösningsmedel
finns förbud inom utpekade användningsområden. Avvecklingsplaner har fastställts
för ett antal kemikalier. Genom Kemikalieinspektionens arbete med systematisk
riskbegränsning kommer ytterligare 25-50 ämnen troligtvis att pekas ut för
avveckling eller begränsning under de närmaste åren.
De ekonomiska styrmedel som har använts hittills i Sverige har varit utformade
som produktavgifter även när de haft som syfte att minska utsläppen av
förorenande ämnen som svavel och koldioxid. Vissa av de avgifter som finns i dag
har en direkt koppling till insamling av uttjänta produkter och återvinning,
t.ex. bilskrotningspremien och panten på aluminiumburken. Erfarenheterna av
ekonomiska styrmedel är goda och det kan finnas anledning att överväga om
ytterligare områden lämpar sig för denna typ av styrning.
I riksdagens beslut om en kretsloppsanpassad samhällsutveckling anges att
avfallsbeskattning bör övervägas i syfte att påskynda utvecklingen mot
källsortering, återanvändning och återvinning. En utredning har nyligen
presenterat ett sådant förslag (SOU 1994:114). Regeringen avser att under
våren 1995 tillkalla en utredare för att utarbeta ett förslag om skatt på
osorterat avfall.
I rapporten "Kretslopp - ett hopp" (1994:3) framhåller Kretsloppsdelegationen
att ett sätt att påskynda utvecklingen mot ökad återvinning vore att införa
råvaruskatter. Delegationen påpekar att om man vill undvika höjningar av det
totala skattetrycket kan en motsvarande sänkning av beskattningen på arbete ske.
Delegationen menar vidare att vi i dag har ett skattesystem som stimulerar till
att effektivisera eller minska användningen av arbetskraft, snarare än att
minska användningen av råvaror.
Regeringen har beslutat att tillsätta en utredning om förutsättningar för en
ökad miljörelatering av skattesystemet (dir. 1994:11). Utredningen skall
analysera förutsättningarna för och belysa problemen med ytterligare
miljöanpassning av skattesystemet. I detta ingår möjligheten att höja intäkterna
från miljörelaterade skatter och sänka dem på andra skatter t.ex. skatter på
arbete (s.k. skatteväxling) för att på så sätt eventuellt förbättra
förutsättningarna för tillväxt och sysselsättning.
Konsumentverkets bevakning av miljöfrågor
Miljöfrågorna är i dag en integrerad del av Konsumentverkets löpande arbete inom
en rad arbetsområden. Det gäller områden som energiförbrukning, sopsortering,
marknadsföring och miljömärkning.
En viktig uppgift för Konsumentverket är att medverka till att information om
produkters miljöpåverkan är saklig, begriplig och tillräcklig. Verket tar bl.a.
fram läromedel, skrifter och videofilmer samt förmedlar tillsammans med den
kommunala konsumentverksamheten kunskap till hushållen via olika kanaler för
att ge den enskilde konsumenten förutsättningar att fatta välgrundade beslut.
Exempelvis beskriver verket i en rapport hur konsumentvägledarna i ett hundratal
kommuner arbetar med miljöfrågor.
Regeringens förslag till mål för konsumentpolitiken innebär att miljöfrågorna
kommer ännu mer i fokus. Detta kommer också att påverka Konsumentverkets arbete.
Vi ser det som angeläget att Konsumentverket, i samarbete med Naturvårdsverket,
skapar ökat utrymme för information och utbildning när det gäller källsortering.
Vi anser vidare att det är angeläget att Konsumentverket ger hög prioritet åt
bedömningen av miljöargument i marknadsföringen.
Ett problem som tidigare har beskrivits är att konsumenterna möts av en
splittrad information om varor och tjänster när det gäller exempelvis pris,
kvalitet, säkerhet, energiförbrukning och miljöegenskaper. Enligt regeringens
mening bör Konsumentverket få ett mer uttalat ansvar för en sammanhållen
miljöinformation till konsumenterna. Detta kräver en nära samverkan med andra
ansvariga myndigheter och med konsumentorganisationer och miljöorganisationer.
En sådan samverkan kan underlättas genom den utveckling som pågår med s.k.
publika terminaler såsom redovisats i avsnitt 4.4.
Även andra myndigheter arbetar med frågor om konsumenterna och miljön.
Naturvårdsverket riktar inte sin information direkt till konsumenterna i en
köpsituation, utan har en pådrivande roll för att förverkliga de av riksdagen
fastställda miljömålen. Kemikalieinspektionen arbetar huvudsakligen mot
producenter och leverantörer. Listor på ämnen och substanser som är hälso- eller
miljöfarliga och som skall undvikas eller förbjudas arbetas fram.
Men det räcker inte med att kommuner och myndigheter tar ett ansvar för att
målen i Riodeklarationen skall förverkligas. Företagen har också ett ansvar för
sina produkter. Även frivilliga organisationer, folkbildningsförbunden, fackliga
organisationer och olika nätverk tar ett stort ansvar för att driva dessa frågor
på den lokala nivån. Det gäller t.ex. Svenska Naturskyddsföreningen, som sedan
flera år driver projektet "Handla miljövänligt", och Fältbiologerna som har
aktioner mot onödiga förpackningar, direktreklam m.m.
Handlingsplan för att uppnå miljömålet i konsumentpolitiken
För att uppnå det konsumentpolitiska miljömålet krävs ett målmedvetet och
planmässigt arbete där de olika aktörerna strävar åt samma håll. Det är därför
angeläget att man för ändamålet och så snart som möjligt upprättar en
åtgärdsinriktad handlingsplan. Regeringen har därför den 23 mars 1995 beslutat
tillkalla en särskild utredare med uppgift att ta fram ett förslag till en sådan
handlingsplan.
En förutsättning för att kunna ta fram en handlingsplan på området är att man
belyser och analyserar de olika problem och hinder som kan finnas för att
utveckla konsumtionsmönster som ger en minimal påverkan på miljön. Detsamma
gäller effektiviteten i olika styrmedel som kan förmå konsumenterna att agera
miljövänligt.
Handlingsplanen bör innehålla förslag till åtgärder som effektivt kan bidra
till att uppnå det konsumentpolitiska miljömålet.
Viktigt i sammanhanget är frågor om hur man kan öka konsumenternas kunskaper
och påverka deras attityder i riktning mot ett mer miljömedvetet handlande. I
det sammanhanget är också trovärdigheten i de olika miljömärkningssystemen av
stort intresse. Av stor betydelse är också frågor som tar sikte på att undanröja
den konflikt som kan ligga mellan konsumenternas kortsiktiga ekonomiska
intressen och det mera långsiktiga miljöintresset.
De konsumtionsmönster som utvecklas är inte bara beroende av konsumenternas
attityder och handlande. De är också i hög grad beroende av företagen som
producerar och distribuerar varor och tjänster. Handlingsplanen bör därför också
innefatta åtgärder som stimulerar företagen att få fram miljövänliga produkter
samt vilken roll konsumentmyndigheterna bör ha i detta avseende.
Som förut har redovisats möts konsumenterna av en splittrad information om
varor och tjänster. Konsumentverket bör därför få ett mer uttalat ansvar för en
sammanhållen miljöinformation till konsumenterna. Handlingsplanen bör innehålla
förslag om den roll som Konsumentverket kan ha i sammanhanget. Viktigt är också
samarbetet mellan myndigheter, kommuner och enskilda organisationer.
Handlingsplanen bör också innehålla förslag till de åtgärder som bör
prioriteras, liksom förslag till hur arbetet praktiskt skall bedrivas. Som
regeringen nyss har sagt bör arbetet med en åtgärdsinriktad handlingsplan komma
igång så snart som möjligt och en rapport med förslag till en sådan
handlingsplan lämnas till regeringen under våren 1996.
11 Brukarkrav vid avreglering m.m.
Regeringens bedömning: Avregleringen och den ökade
konkurrens som offentlig verksamhet utsätts för
leder till konsekvenser av olika slag för
brukarna. De problem som dessa förändringar ger
brukarna av offentliga tjänster bör analyseras och
behovet av brukarskydd preciseras.
Kommitten: Kommittén föreslår att klagomålsproceduren utformas för att
tillgodose konsumenternas behov. Den menar att konsumenterna måste veta att det
finns möjligheter att klaga och till vem klagomålen skall ställas. Kommittén
föreslår vidare att konsumentmyndigheten skall bevaka kommunala och andra
offentliga tjänster. Den anser att information och utbildning om
konsumentförhållanden inom avreglerade områden bör ökas. Kommittén föreslår att
kommunerna skall följa upp och utvärdera konsumentproblem inom de delar av den
offentliga sektorn som avregleras. Konsumentmyndigheten bör enligt kommittén ge
centralt stöd till den lokala konsumentverksamheten och sprida information om
erfarenheter från olika kommuner i landet.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser betonar att avregleringarna ställer
större krav på offentliga insatser för att stärka konsumenternas ställning.
Några remissinstanser menar att kommittén inte har belyst frågan om vilka
konsekvenser en avreglering av offentlig verksamhet får för konsumenterna och
vem som skall bevaka följderna av dessa avregleringar och privatiseringar. Några
remissinstanser ifrågasätter om det är konsumentmyndigheten som skall svara för
informationen till konsumenterna om pris- och marknadsförhållanden.
Skälen för regeringens bedömning
Förändringar av den offentliga verksamheten
Under det senaste årtiondet har den offentliga och offentligt reglerade
tjänsteproduktionen förändrats avsevärt genom avreglering och ökat inslag av
konkurrens i verksamheten. Områden som svarar för en avsevärd del av utgifterna
för den privata konsumtionen har avreglerats. Som exempel på avregleringar kan
nämnas tele, ljudradio, television, post, taxi och flyg. Verksamheten vid vissa
statliga myndigheter har bolagiserats och i vissa fall privatiserats.
På det kommunala området har tjänsteproduktionen under senare år även skett i
andra former än den traditionella förvaltningsformen. Det gäller t.ex.
entreprenader, beställar-utförarmodeller, resultatenheter samt kooperativa och
idella lösningar. I mindre utsträckning har rena privatiseringar skett. Syftet
med åtgärderna har främst varit att pressa kostnaderna men även att få ett mer
varierat utbud av tjänster.
De snabba förändringarna av den offentliga verksamheten har gett upphov till en
diskussion om konsekvenserna för brukarna. Inom ramen för det nordiska
samarbetet på konsumentområdet har flera projekt och seminarier genomförts i
syfte att precisera vilka problem som brukarna möter vid avreglering samt vid
konsumtion av offentligt producerade tjänster.
Flera remissinstanser, t.ex. Konsumentverket och Sveriges konsumentråd,
markerar att konsekvenserna för brukarna av avreglering och ökad
konkurrensutsättning av den offentliga verksamheten måste analyseras
ytterligare. De menar att åtgärder behöver vidtas för att stärka brukarnas
ställning på grund av de förändringar som har inträffat.
Frågan om brukarnas ställning till följd av de förändringar som har skett i
offentlig verksamhet har behandlats av riksdagen år 1994. Riksdagen utgick då
ifrån att överväganden skulle ske inom ramen för den konsumentpolitiska översyn
som då pågick. Frågan har åter tagits upp i en motion till det pågående
riksmötet.
I samband med behandlingen av propositionen 1993/94:188 Lokal demokrati
uttalade riksdagen (1993/94:KU40) att en samlad uppföljning och utvärdering
borde göras av de reformer och omfattande förändringar som har genomförts inom
den kommunala verksamheten. Regeringen har därför beslutat att tillsätta en
parlamentarisk kommitté för en sådan uppföljning (dir. 1994:151).
Kommittén skall utarbeta förslag till åtgärder som utvecklar och stärker
medborgarnas möjligheter till inflytande över det fortsatta förnyelsearbetet.
Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt frågor som rör insyn i och kontroll av
kommunal verksamhet som bedrivs på entreprenad. Arbetet skall vara slutfört
senast den 1 juli 1996.
Regeringen anser att utgångspunkten måste vara att brukarnas intressen när det
gäller offentliga tjänster tas till vara av den politiska styrningen och
kontrollen. De politiskt valda organen har det övergripande ansvaret för
verksamheten. Det gäller i synnerhet på det kommunala området. Men på en
avreglerad och konkurrensutsatt marknad blir de politiska organens och de
förtroendevaldas roll oklarare. Den politiska styrningen och kontrollen kan
behöva kompletteras med vissa åtgärder som på det praktiska planet hjälper
brukarna i olika avseenden. Det är därför viktigt att uppmärksamhet och analys
ägnas åt frågor som har relevans för medborgarna som brukare av offentliga
tjänster.
Behovet av en analys
Avregleringarna och den ökade konkurrensen innebär att brukarna hamnar i en ny
situation jämfört med tidigare. Förändringarna i den offentliga sektorn medför
att brukarna ofta konfronteras med samma typ av frågor och problem som de gör
som konsumenter på den privata marknaden.
Konkurrensverket har efter förslag från verkets råd för konkurrensfrågor gett
stöd till flera forskningsprojekt för att öka kunskapen om avregleringarnas
effekter. Studier av avregleringarnas effekter görs även av Statskontoret. Dessa
studier ger ett visst underlag för att belysa brukarnas nya situation och för
att bedöma behovet av åtgärder. När det gäller det kommunala området är vidare
arbetet i den nyss nämnda parlamentariska kommittén betydelsefullt.
Det kan dock behöva övervägas om kompletterande studier bör göras i olika
avseenden. Det kan bl.a. gälla följande frågor.
När offentligrättsliga organ bedriver sådan verksamhet som innebär att de i den
verksamheten är att betrakta som näringsidkare gäller såväl den civilrättsliga
som den marknadsrättsliga lagstiftingen. Detta gäller dock bara till viss del
samtidigt som det i många situtationer kan vara oklart i vad mån ett statligt
eller kommunalt organ uppträder som näringsidkare.I vissa fall är stat eller
kommun en av flera producenter av tjänster, i andra fall är de beställare av
tjänster på en fri marknad. I båda fallen har staten eller kommunen ansvar för
att vissa krav på tjänsterna uppfylls. Det kan finnas en risk att
producentintresset i dessa fall blir mer uttalat och kan kollidera helt eller
delvis med brukarnas intressen. Att den offentliga aktören ibland är ensam
producent av en tjänst kan föra med sig andra problem.
För att konsumenterna skall kunna dra fördel av ökad valfrihet krävs också att
de kan bilda sig en uppfattning om pris och kvalitet på de tjänster som erbjuds.
Informationen om serviceutbudet måste vara lättillgänglig. Brukarna måste ha
information och kunskaper så att de kan jämföra olika alternativ och avgöra om
de har fått den kvalitet på tjänsten som de har valt eller har rätt till.
Brukarna måste också ges kanaler för att föra fram synpunkter på tjänsterna samt
få rättelse snabbt, enkelt och billigt om de har blivit felaktigt behandlade.
Regeringen anser att en analys kan behövas av de problem som nu har berörts
och att behovet av brukarskydd kan behöva preciseras. Formerna för detta bör
dock övervägas närmare.
12 Forskning
Regeringens bedömning: Forskning är ett viktigt
medel för att få ny kunskap om konsumenternas för-
hållanden och hur dessa kan förbättras. Den
konsumentpolitiska forskningen vid universitet och
högskolor måste förstärkas. Ett konsumentpolitiskt
forskningsprogram behöver utarbetas. Regeringen
har beslutat att tillkalla en särskild utredare
med uppgift att ta fram ett förslag till ett
sådant forskningsprogram.
Kommitten: Kommittén föreslår att den konsumentpolitiska forskningen förstärks
inom universitet och högskolor. En särskild satsning bör göras på konsumenträtt
och hushållsekonomi. Ett konsumentpolitiskt forskprogram bör utarbetas.
Remissinstanserna: De instanser som har yttrat sig i frågan är i grunden
positiva till kommitténs förslag och de prioriteringar som kommittén har gjort.
Skälen för regeringens bedömning: Konsumentpolitiken är en del av
välfärdspolitiken, vilket ger en stor bredd även åt forskningen inom
konsumentområdet. Det innebär att forskningen innefattar flera discipliner med
skilda teoretiska och metodologiska ansatser. Dessa förhållanden har medfört
vissa problem för forskningen på området. Mångfalden i sig är en kvalitet men
gör också att forskningsområdet är svårgripbart, oöverskådligt och svårt att
hantera från kvalitetssynpunkt. Konsumentforskningen har därför haft svårt att
etablera sig inom traditionella forskardiscipliner och att få sin finansiering
via ordinarie forskningsanslag.
Försök har gjorts att förankra konsumentforskningen inom universitet och
högskolor. Under 1970-talet inrättades ett antal tjänster för
konsumentforskning. Flera av dessa tjänster har dock omvandlats och fått en
inriktning mot andra forskningsområden. Bäst har forskningen lyckats etablera
sig inom det konsumenttekniska området.
Konsumentverket har till uppgift att stödja och ta initiativ till konsument-
inriktad forskning. För detta har verket under tid haft anslag för att stödja
forskningen på konsumentområdet. Det togs bort i slutet av 1970-talet men
återinfördes 1982 och uppgick då till 1 miljon kronor. I 1990 års
forskningspolitiska beslut (prop. 1989/90:90, bet. 1989/90:LU22, rskr.
1989/90:331) höjde riksdagen anslaget till 2 miljoner kronor.
I 1993 års forskningspolitiska beslut (prop. 1992/93:170, bet. 1992/93:LU48,
rskr. 1992/93:392) betonades vikten av att forskningen på det konsumentpolitiska
området utvecklas. I propositionen pekades ett antal angelägna forskningsområden
ut. Detta motiverade enligt propositionen att Konsumentverket skulle ha ett
särskilt forskningsanslag för att kunna ge stöd till värdefulla projekt.
Härigenom gavs verket också möjlighet att etablera och vidmakthålla kontakter
med forskarvärlden.
I avvaktan på resultatet av den konsumentpolitiska översyn som då hade inletts
genom Konsumentpolitiska kommittén föreslog regeringen att anslaget till
konsumentforskning tills vidare skulle vara oförändrat, dvs. 2,1 miljoner
kronor. Riksdagen antog regeringens förslag och har även beslutat om motsvarande
belopp för budgetåret 1994/95.
Regeringen anser att den konsumentpolitiska forskningen vid universitet och
högskolor måste förstärkas. Forskning är ett betydelsefullt instrument för en
resultatinriktad konsumentpolitik. Genom forskningsinsatser kan olika problem
för konsumenterna kartläggas och orsaker analyseras. Forskningen kan bidra till
att man skapar lösningar på olika problem. Forskningen ger sålunda ökad kunskap
om konsumenternas förhållanden och hur dessa kan förbättras.
Regeringen har därför den 23 mars 1995 beslutat att tillkalla en särskild
utredare för att kartlägga den konsumentforskning som har bedrivits hittills,
liksom den som pågår på olika håll. Utredaren skall på grundval av detta
underlag ta fram ett förslag till forskningsprogram inför den kommande
forskningspolitiska propositionen. Arbetet skall ske i nära samarbete med
ansvariga myndigheter, experter och forskare. I det sammanhanget kommer det
arbete som pågår under Nordiska Ministerrådet med utformningen av ett nordiskt
konsumentpolitiskt forskningsprogram att beaktas.
Förslaget skall lämnas till regeringen senast den 31 december 1995. Regeringen
avser att återkomma till riksdagen när det gäller forskning på konsumentområdet
i den forskningspolitiska proposition som planeras att läggas fram år 1996.
13 De statliga konsumentmyndigheterna
Regeringens förslag: Det övergripande målet för
Konsumentverkets verksamhet skall vara
- att ge hushållen goda möjligheter att utnyttja
sina ekonomiska och andra resurser effektivt,
- att ge konsumenterna en stark ställning på mark-
naden,
- att skydda konsumenternas hälsa och säkerhet,
och
- att medverka till en utveckling av sådana
konsumtions- och produktionsmönster som minskar
påfrestningarna på miljön och bidrar till en
långsiktigt hållbar utveckling.
Konsumentverket skall med utgångspunkt i det över-
gripande målet för sin verksamhet särskilt priori-
tera åtgärder som avser hushållens baskonsumtion,
stöd till konsumentgrupper som är ekonomiskt eller
socialt utsatta eller av andra skäl har särskilda
behov och främjande av konsumentintressena i det
internationella samarbetet.
Det övergripande målet för Allmänna reklamations-
nämndens verksamhet skall ligga fast.
Rollfördelningen och samordningen mellan de
myndigheter som har ansvar för konsumentfrågor
skall ses över.
Skälen för regeringens förslag
Konsumentverket
De övergripande mål som gäller för Konsumentverket i dag är nära kopplade till
de konsumentpolitiska målen som fastställdes i 1986 års riksdagsbeslut. Verket
har till uppgift att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja
sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden. I årets
budgetproposition har regeringen föreslagit att de nuvarande målen skall gälla
tills vidare i avvaktan på de förslag om inriktningen av den framtida
konsumentpolitiken som nu läggs fram.
De nya nationella mål som regeringen nu föreslår innebär att de övergripande
målen för Konsumentverket behöver ändras. De bör utformas så att de ansluter
till de nationella målen.
Det hushållsekonomiska perspektivet är alltjämt viktigt. Att hjälpa ekonomiskt
utsatta hushåll bör vara en prioriterad uppgift. Satsningarna på
budgetrådgivning och skuldsanering är betydelsefulla områden.
Många insatser syftar till att stärka konsumenternas ställning på marknaden.
Sedan början av 1970-talet har lagstiftning utgjort ett viktigt medel för att
uppnå detta mål. Konsumentverket skall i sin egenskap av tillsynsmyndighet se
till att lagstiftningen följs vilket i sin tur bidrar till att stärka
konsumenternas rättsliga ställning. Marknadsbevakningen är ett viktig
insatsområde. Behovet av marknadsbevakning kommer även i fortsättningen att vara
stort. Behovet kan komma att öka i takt med internationaliseringen och med att
ny teknik och nya distributionsformer införs. Konsumentverket har också till
uppgift att följa utvecklingen på reklam- och mediaområdet, t.ex. genom
undersökningar och produktion av fakta och debattmaterial. Marknadsföringen som
riktar sig till barn och unga är särskilt viktigt att bevaka.
Att skydda konsumenternas hälsa och säkerhet är något som verket länge arbetat
för. Arbetet för att höja produktsäkerheten ligger väl framme internationellt.
Det svenska synsättet när det gäller barnsäkerhet har också till stor del fått
genomslag i Europa. Regler som till följd av EU-samarbetet numera utgör svensk
rätt innebär att de nationella myndigheterna måste kontrollera att produkterna
uppfyller säkerhetskraven.
Konsumentverkets insatser i de europeiska standardiseringsprojekten kan också
sägas utgöra en del av produktsäkehetsarbetet. Som komplement till
lagstiftningen söker Konsumentverket på informell väg påverka producenterna att
beakta produktsäkerhetsaspekterna.
Hälsofrågorna är naturligtvis i stor utsträckning en uppgift för andra
myndigheter än konsumentmyndigheterna. Konsumentverkets arbete kommer snarast
att handla om att komplettera det arbete som görs av bl.a. Folkhälsoinstitutet,
Socialstyrelsen och Statens livsmedelsverk.
Konsumentverket har i egenskap av tillsynsmyndighet och genom de uppgifter som
ankommer på Konsumentombudsmannen en särskild roll bland annat när det gäller
frågor om marknadsföring, avtalsvillkor och produktsäkerhet. Konsumentverket har
goda kontakter direkt till konsumenterna genom sin tidning Råd & Rön och det
nätverk som konsumentvägledarna utgör.
För att främja sådan konsumtion som minskar påfrestningarna på miljön har
verket sedan en tid arbetat för att infoga olika miljöaspekter i sin
konsumentpolitiska verksamhet. Den åtgärdsinriktade handlingsplan som skall
utarbetas för att förverkliga det nya miljömålet kommer att ge underlag för
prioriteringar av verkets uppgifter på miljöområdet (se avsnitt 10).
Regeringen har i det föregående också föreslagit att vissa prioriterade områden
slås fast för det konsumentpolitiska arbetet (avsnitt 5). Det gäller åtgärder
som avser hushållens baskonsumtion, stöd till konsumentgrupper som är ekonomiskt
eller socialt utsatta eller av andra skäl har behov av särskilt stöd samt
främjandet av konsumentintressena i det internationella samarbetet. Dessa
områden bör ligga till grund för Konsumentverkets verksamhetsinriktning och
prioriteringar under de närmaste åren. Det bör ankomma på regeringen att, sedan
riksdagen tagit ställning till de övergripande målen, precisera verksamhetsmålen
för Konsumentverket.
Konsumentverkets årsredovisning har utvecklats och resultatredovisningen ger
ett bra underlag för en prövning av verkets verksamhetsinriktning. Redovisningen
av prestationer är väl utvecklad. Resultatredovisningen kan dock behöva anpassas
till både de nya målformuleringarna och den omorganisation som nyligen
genomförts av verket.
Allmänna reklamationsnämnden
Allmänna reklamationsnämnden har enligt i sin instruktion (SFS 1988:1583, ändrad
senast 1993:1151) till uppgift att pröva tvister mellan näringsidkare och
konsumenter rörande varor, tjänster och andra nyttigheter som tillhandahållits
huvudsakligen för enskilt bruk, s.k. konsumenttvister. Nämnden skall vidare ge
rekommendationer om hur tvisterna bör lösas.
De mål för och inriktning av konsumentpolitiken som regeringen föreslår ger
inte anledning att ändra det övergripande målet för Allmänna
reklamationsnämndens verksamhet. Det bör således ligga fast.
Övriga myndigheter
Regeringen har tidigare angett att de nationella målen för konsumentpolitken
skall gälla oavsett vilken myndighet som utför det konsumentpolitiska arbetet.
Många myndigheter skall beakta konsumentperspektivet i sin verksamhet. Vi vill
betona betydelsen av att myndigheterna samverkar och samordnar sina insatser för
konsumenterna. För att de konsumentpolitiska målen skall kunna förverkligas
krävs insatser av en rad myndigheter. När det gäller områden som har särskild
betydelse för hushållens baskonsumtion, t.ex. livsmedel och bostad, är Statens
livsmedelsverk och Boverket viktiga aktörer. Boverket har bl.a. i uppgift att
främja en god bostadsförsörjning som ger befolkningen bostäder av god kvalitet
till skäliga kostnader. En av Livsmedelsverkets huvudsakliga uppgifter är att
bevaka konsumentintresset inom livsmedelsområdet.
Finansinspektionen har under senare år vidtagit en rad åtgärder för att
förbättra konsumentskyddet när det gäller finansiella tjänster. Enligt
instruktionen för myndigheten skall den verka för ett gott konsumentskydd på de
finansiella marknaderna. I den nya lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden som trädde i kraft den 1 januari i år, har det förutsatts
att det framtida tillsynsarbetet i anslutning till denna lag bygger på ett väl
fungerande samarbete mellan Finansinspektionen och Konsumentverket/KO.
Rollfördelning och samordning
Regeringen avser att gå igenom de berörda sektorsmyndigheternas instruktioner
för att i den mån som det behövs klargöra deras ansvar för att ta tillvara
konsumenternas intressen. Det är i det sammanhanget angeläget att se över
rollfördelningen mellan berörda myndigheter och andra organ. Frågor om samråds-
och samarbetsformer bör därvid särskilt beaktas.
Även frågan om hur berörda myndigheter och organ tillsammans kan verka för att
tydlig information om rollfördelningen når ut till konsumenterna bör behandlas.
Sammanfattning av Konsumentpolitiska kommitténs betänkande Konsumentpolitik i
en ny tid (SOU 1994:14)
Uppdraget till kommittén
Enligt regeringens direktiv (Dir. 1992:04, beslut vid regeringssammanträde
1992-05-14) har Konsumentpolitiska kommittén haft som uppgift att se över den
statliga konsumentverksamheten och bedöma arten, omfattningen och inriktningen
av det statliga engagemanget. Den organisatoriska strukturen på området skulle
också ses över.
Vägledande för översynen bör vara att avgränsa det statliga engagemanget. Den
statliga verksamheten på konsumentpolitikens område bör koncentreras till sådana
verksamhetsområden där statliga insatser verkligen behövs och till sådana
uppgifter som inte kan läggas på andra organ, kommunala eller enskilda. Statliga
insatser behövs för att också framdeles värna om särskilt utsatta konsumenter.
En skärpt konkurrens stärker typiskt sett konsumenternas ställning på markna-
den. Konsumenternas intressen blir en angelägenhet för marknaden. Den här
utvecklingen gör att de hittillsvarande konsumentpolitiska insatserna kan behöva
omprövas i vissa delar. Detta är en av huvuduppgifterna för kommittén.
En annan huvuduppgift är att belysa de konsekvenser som närmandet till EU för
med sig för svenskt vidkommande. Detta arbete bör i första hand inriktas på
frågor som rör annat än behovet av lagstiftning, t.ex. marknadsbevakning och
deltagande i olika förhandlingar.
Det rättsliga konsumentskyddet intar en central plats inom konsumentpolitiken.
Sverige har en konsumentlagstiftning som i många avseenden skapar garantier för
ett bra rättsligt konsumentskydd. Lagstiftningen ger samtidigt tydliga
spelregler för näringsidkarna. Det finns anledning att pröva om man - vid en
ökad avreglering och en friare marknadsekonomi - behöver stärka konsumenternas
möjligheter att hävda de rättigheter som det rättsliga konsumentskyddet
erbjuder. Kommittén bör vidare vara uppmärksam på i vad mån det kan finnas
regler på det rättsliga konsumentskyddets område som lägger omotiverade hinder
i vägen för en fri marknad och konkurrens och som därmed i själva verket mot-
verkar konsumenternas intressen.
Kommittén bör belysa de ekonomiska och administrativa insatser som i ett
inledningsskede kan behövas från statens sida för att underlätta bildandet av
frivilliga konsumentorganisationer i Sverige. Kommittén bör också självfallet
följa utvecklingen av den kommunala konsumentverksamheten och hur den påverkar
behovet av frivilliga insatser på den lokala nivån. Vid övervägandena kring en
avgränsning av det statliga engagemanget är det naturligt att analysera
möjligheterna av att i skilda former privatisera det konsumentinriktade arbetet
som i dag bedrivs av konsumentmyndigheten.
En annan sak som kommittén bör ägna uppmärksamhet åt är den allt starkare
koppling som i dag finns mellan miljöpolitik och konsumentpolitik. Miljömedvetna
och välinformerade konsumenter är en strategisk förutsättning för att bl.a.
åstadkomma miljöanpassade varor. Kommittén bör därför undersöka om några
ytterligare åtgärder på det konsumentpolitiska området bör vidtas för att
stimulera den utveckling som pågår.
En översyn av det statliga engagemanget på det konsumentpolitiska området efter
dessa riktlinjer innebär att de statliga myndigheter som är verksamma på området
måste ses över. Kommittén bör uppmärksamma utvecklingen av den kommunala
konsumentverksamheten och vilka förändringar den utvecklingen kan få för
Konsumentverket och Allmänna reklamationsnämnden. Översynen bör till att börja
med ta sikte på att anpassa Konsumentverket till de förslag som kommittén kommer
fram till med anledning av utredningsuppdraget. Kommittén bör även undersöka i
vad mån det är påkallat att även i andra hänseenden göra omprioriteringar av den
verksamhet som verket enligt sin instruktion har att utföra. Kommittén bör i så
fall lämna förslag till erforderliga ändringar i verkets instruktion. Kommittén
bör också pröva de möjligheter som kan stå till buds för att minska verkets
anslagsbehov utan att för den skull verkets väsentliga konsumentpolitiska
uppgifter träds för när. I detta syfte bör bl.a. ansvarsfördelningen mellan
Konsumentverket och andra statliga organ ses över. En fråga som därvid särskilt
bör uppmärksammas är ansvarsfördelningen mellan Konsumentverket, den nya
konkurrensmyndigheten, länsstyrelserna och den lokala konsumentverksamheten när
det gäller formerna för och omfattningen av allmän konsumentinformation om
prisförhållandena på marknaden. Kommittén bör också undersöka möjligheterna och
lämpligheten av att delar av verksamheten vid Konsumentverket finansieras på
annat sätt än över statsbudgeten.
Även Konsumentombudsmannnens roll och verksamhet inom ramen för det rättsliga
konsumentskyddet bör analyseras. Kommittén bör överväga i vad mån det kan finnas
skäl att ändra KO:s roll och uppgifter för att få till stånd en anpassning av
verksamheten till områden som ter sig konsumentpolitiskt särskilt angelägna men
som i dag ligger utanför KO:s tillsyn. Kommittén bör också överväga om det nu
finns anledning att ge KO en organisatoriskt självständig ställning.
Allmänna reklamationsnämnden bör också ses över. Därvid är det att beakta att
reklamationsnämnden fyller en viktig funktion inom det rättsliga konsument-
skyddet. En tvisthantering av det slag som reklamationsnämnden bedriver bör inte
bara bibehållas - som ett komplement till de förebyggande åtgärderna - utan
också utvecklas för att kunna möta de behov som kan förutses. Utvecklingen av
den kommunala medlingen får här betydelse. I det hänseendet måste bl.a. behovet
av att utveckla tvistlösningsmekanismer för att hantera konsumenttvister som
sträcker sig över nationsgränserna uppmärksammas. Vidare bör kommittén pröva om
de nuvarande formerna för verksamheten hos reklamationsnämnden kan behöva
ändras. Ett riktmärke bör vara att statens kostnader för verksamheten hålls
nere.
Mot bakgrund av den utveckling som pågår bör kommmittén vidare belysa om det
konsumentpolitiska arbetet i större utsträckning bör innefatta kommunala och
andra offentliga tjänster på de områden som inte är avreglerade.
Det bör stå kommittén fritt att även i andra hänseenden än de nu berörda ta
upp frågor som kan vara av betydelse för den statliga verksamheten på det
konsumentpolitiska området.
Kommitténs förslag
Här följer en förkortad version av Konsumentpolitiska kommitténs egen
sammanfattning av sina förslag. Med "konsumentmyndigheten" avses i det följande
antingen det nuvarande Konsumentverket eller ett nytt Konsumentverk, nämligen om
kommitténs förslag till ny myndighetsorganisation genomförs.
Riktlinjerna för den statliga konsumentpolitiken lades fast av riksdagen senast
1986 (prop. 1985/86:121, LU34, rskr. 292). Kommittén eftersträvar en utveckling
inom konsumentområdet där samtliga aktörer har tydligare roller, tar ett större
ansvar och visar ett större engagemang, där ett samarbete bedrivs i öppnare och
friare former och där ambitionen är att i olika former slå vakt om konsument-
intresset. Kommitténs bedömning är att behovet av konsumentpolitiska insatser
ökar under 1990-talet och föreslår att målet för konsumentpolitiken skall vara
- att stärka konsumenternas ställning på marknaden,
- att stödja hushållen i deras strävan att effektivare utnyttja sina resurser,
- att främja en från miljösynpunkt långsiktigt hållbar utveckling.
Särskilt skall beaktas hänsynen till människors hälsa och resurssvaga gruppers
behov. Insatserna skall i första hand inriktas mot sådana varor och tjänster som
svarar för en stor del av hushållsbudgeten, bl.a. livsmedel, boende, transporter
och kläder.
Uppgifter som är myndighetsutövning, främst det rättsliga konsumentskyddet, har
staten ett primärt ansvar för. Huruvida staten skall bedriva annan
konsumentpolitisk verksamhet är en fråga om behov, ambition, lämplighet,
effektivitet och vad andra aktörer kan åstadkomma. I den statliga verksamheten
bör prioritet ges det rättsliga konsumentskyddet, inkl. reklamations- och
tvisthantering, samt åtgärder på det konsumentekonomiska området som ekonomiska
analyser, budgetrådgivning och skuldsanering.
Det statliga stödet till den lokala verksamheten bör ges en sådan omfattning
och inriktning att det lokala arbetet främjas och att det lokala engagemanget
breddas och utvecklas. De frivilliga organisationerna är beroende av stöd från
staten för att i större omfattning kunna medverka i det konsumentpolitiska
arbetet. En ökad andel av de konsumentpolitiska insatser som inte avser myndig-
hetsuppgifter bör finansieras genom externa intäkter.
Konsumentperspektivet måste tydliggöras i beslutsprocessen inom andra statliga
områden såsom livsmedels-, bostads-, transport-, regional-, miljö- och social-
politiken, vilka samtliga berör konsumentpolitiken. Inom området kunskapsut-
veckling och kunskapsstöd bör andra departement än det för konsumentfrågor
huvudansvariga departementet ta ett ökat ansvar för finansieringen inom sina
respektive områden.
För att marknadsekonomin skall fungera väl måste konsumenterna kunna bilda sig
en uppfattning om varors och tjänsters kvalitet, pris och servicegrad. En
övergripande målsättning bör vara att konsumenterna så långt som möjligt har
ändamålsenliga klagomålsmöjligheter när det gäller såväl privata som offentliga
tjänster. Mot den bakgrunden föreslår kommittén följande:
-Klagomålsprocedurer utformas för att tillgodose konsumenternas behov.
-Konsumentmyndigheten bevakar kommunala och andra offentliga tjänster.
-Kommunerna fångar upp och analyserar konsumentproblem inom den del av den
offentliga sektorn som avregleras.
-Konsumentmyndigheten ger centralt stöd till den lokala konsumentverksamheten
och sprider information om erfarenheter från olika kommuner i landet.
-Konsumentmyndigheten i samverkan med Konkurrensverket utvecklar och främjar
användningen av modeller för lokala prisundersökningar.
Närmandet till EU
För det konsumentpolitiska arbetet blir följden av närmandet till EU att samråd,
expertkontakter och förhandlingar delvis flyttas ut i Europa. Det europeiska
perspektivet blir särskilt markant i fråga om utarbetande av regler, tillsyn
över och kontroll av marknaden samt standardiseringsarbete. Samarbetet kommer
att äga rum på olika nivåer och förutsätter medverkan från regeringsföreträdare,
experter från tillsynsmyndigheter och företrädare för frivilliga organisationer.
Kommittén anser att:
-EES-avtalet behöver kompletteras för att garantera möjligheterna till kontakt
och samarbete mellan EFTA:s konsumentkommitté och EU:s konsumentråd,
-konsumentmyndigheten liksom hittills bör delta i det europeiska
standardiseringsarbetet,
-deltagandet i det internationella standardiseringsarbetet bör breddas, så att
även representanter för frivilligorganisationerna ges möjlighet att delta och
få stöd i form av utbildning, ekonomiska bidrag till resor och ersättning för
kostnader förknippade med deltagandet i standardiseringsarbetet,
-befintliga internationella kontaktnät mellan de europeiska tillsynsmyn-
digheterna bör vidareutvecklas för att marknadsbevakningen skall kunna fungera
inom hela EES-området.
Kommittén föreslår att:
-konsumentmyndigheten eller i förekommande fall annan ansvarig myndighet kommer
överens med berörda branschorganisationer om hur näringslivets kontroll inom
varje särskilt område skall utföras,
-konsumentmyndigheten engagerar den lokala konsumentverksamheten i arbetet med
marknadskontrollen,
-staten i första hand finansierar marknadskontrollen med hänsyn till kraven i
EES-avtalet, svårigheterna att finna alternativa finansieringslösningar och
behovet av högt ställda konsumentskyddskrav; avgiftsfinansiering av
marknadskontrollen på konsumentvaruområdet övervägs dock ytterligare,
-konsumentmyndigheten regelbundet rapporterar om erfarenheterna av
marknadskontrollen, såväl nationella insatser som genomförs av
tillsynsmyndigheten och näringslivet som situationen inom EES-området.
Den ekonomiska utvecklingen
Kommittén föreslår att:
-hög prioritet i det konsumentpolitiska arbetet ges åt budgetrådgivning och
skuldsanering under de närmaste åren,
-socialsekreterarna redan i sin grundutbildning ges goda kunskaper i ekonomisk
rådgivning,
-ett Centrum för privatekonomi bildas med en bred huvudmannakrets som har en
stark förankring i samhället (staten, banker, Posten, andra
finansieringsinstitut, försäkringsbolag och frivilligorganisationer).
Miljön
Konsumentpolitiken bör syfta till en långsiktigt hållbar utveckling med
resurshushållning och kretsloppstänkande som vägledande ideal. Hänsynstagandet
till miljön bör vara en självklarhet i marknadsekonomin. Denna hänsyn kräver
kunniga och medvetna konsumenter. Mot den bakgrunden föreslår kommittén att:
-ett viktigt mål för konsumentpolitiken skall vara att främja en från
miljösynpunkt långsiktigt hållbar utveckling,
-konsumentmyndigheten ger ökad prioritet åt miljöfrågorna i konsu-
mentinformationen,
-konsumentmyndigheten medverkar till att informationen om energisnåla
hushållsapparater förbättras och intensifierar sin verksamhet i syfte att
minska elförbrukningen i hushållen,
-insatserna för miljömärkning intensifieras och uppmuntras,
-konsumentmyndigheten får i uppdrag att fortlöpande följa utvecklingen på
området genom bl.a. jämförande analyser av miljömärkta produkter och bedömning
av olika former av miljömärkning,
-konsumentmyndigheten ger hög prioritet åt bedömningen av miljöargument i
marknadsföringen.
Myndighetsorganisationen
Kommitténs förslag till förändringar av konsumentpolitiken leder till att
behovet av styrning och uppföljning ökar. Den statliga konsumentverksamhetens
organisation bör uppnå följande:
-Bättre styrning och prioritering av insatser.
-Effektiva insatser kring de områden som kommittén angivit som viktiga.
-Möjligheter till ett effektivt agerande internationellt.
-Bättre förutsättningar att tydliggöra konsumentintresset på olika områden i
samverkan med frivilligorganisationerna.
-Tydligare roller för myndighetsutövande och annan verksamhet.
-Bättre förutsättningar för samspelet mellan den lokala och den centrala
verksamheten.
-Ökade möjligheter till extern finansiering.
Kommittén förordar en renodling av Konsumentverkets olika roller och
verksamheter. Detta kan åstadkommas antingen genom en uppdelning av dagens
Konsumentverk i två delar, en myndighetsutövande och en konsumentstödjande del,
eller genom sådana förändringar inom Konsumentverket att rollerna tydliggörs i
den interna organisationen.
Kommittén anser det vara av stor vikt att den ofrånkomliga statliga uppgiften
att svara för konsumentskydd genom myndighetsutövning åligger en
anslagsfinansierad myndighet. Övriga åtaganden inom konsumentpolitiken bör
enligt kommitténs majoritet föras till en uppdragsmyndighet. I en sådan ges
bättre förutsättningar att ta tillvara och utveckla andra aktörers växande
intresse och medverkan, att på sikt åstadkomma ett ökat medansvar för
konsumentpolitiken och därmed breddad finansiering.
Kommittén förordar följande:
-Konsumentverket delas i Nya Konsumentverket som handhar myndighetsutövning och
Konsument Sverige som har allmänt konsumentstödjande uppgifter. (Se även
avsnittet nedan om reservationer och särskilda yttranden).
-Konsumentmyndigheterna samlokaliseras och lämpligheten av att samlokalisera ARN
med de övriga konsumentmyndigheterna prövas.
Det statliga engagemanget
Kommittén anser att det konsumentpolitiska perspektivet i högre grad måste
beaktas vid utformningen av politiken på alla områden av betydelse för
konsumenterna. Många departement och myndigheter har verksamheter som berör det
konsumentpolitiska arbetsfältet. Kommittén föreslår att:
-en konsumentpolitisk beredning tillsätts inom regeringskansliet med syfte att
utveckla den konsumentpolitiska verksamheten och stärka samverkan mellan
berörda departement och andra aktörer t.ex. konsumentorganisationer och
näringsliv,
-den föreslagna uppdragsmyndigheten Konsument Sverige skall identifiera
konsumentproblem även på andra myndigheters områden, observera behov av
insatser och föra en dialog med andra myndigheter (en "vakthundsfunktion"),
-det för konsumentfrågor ansvariga departementet - i särskild ordning och i
samråd med andra berörda departement och myndigheter - utreder följande
områden med utgångspunkten att renodla uppgifterna och pröva fördelningen av
finansieringsansvaret (dubblering av kompetens bör undvikas): livsmedel,
boende, bilars bränsleförbrukning, energi, hälsa, miljö, distribution och
varuförsörjning, handikappfrågor, konkurrensfrågor och finansiella tjänster.
Kommunerna
En väl fungerande lokal verksamhet är enligt kommittén en förutsättning för att
konsumentpolitiken skall få genomslag. Staten eller andra centrala organ kan
inte svara för rådgivning till enskilda konsumenter. Den kommunala
konsumentverksamheten bör även i framtiden vara frivillig. Kommittén anser att:
-det inte finns något realistiskt alternativ till en lokal konsumentverksamhet
under kommunalt ansvar,
-det är angeläget att kommunerna preciserar den lokala konsumentverksamhetens
uppgifter och prioriterar de viktigaste av dem,
-det är i linje med intentionerna bakom socialtjänstlagen att kommunerna tar ett
ansvar för att rådgivningen i ekonomiska frågor erbjuds dem som har behov av
sådant stöd,
-den budgetrådgivning som bedrivs inom konsumentverksamheten i kommunens regi
bör åtnjuta samma sekretesskydd som gäller enligt socialtjänstlagen, oberoende
av hur verksamheten organiseras,
-den traditionella förköpsrådgivningen bör ses över och utformas utifrån dagens
behov och teknik, bl.a. i samråd med näringslivets organisationer.
Kommittén föreslår följande:
-Utvecklingen av och stödet till den lokala konsumentverksamheten ses som en av
de viktigaste uppgifterna för konsumentmyndigheten.
-Konsumentmyndigheten tillsammans med Kommunförbundet främjar uppbyggnaden av
den lokala verksamheten.
De frivilliga organisationerna
Kommittén anser följande:
-Den samverkan som förekommer mellan staten, kommunerna och
frivilligorganisationerna bör utvecklas ytterligare.
-Offentliga bidrag till studieförbundens verksamhet bör i ökad utsträckning
kunna utnyttjas på konsumentområdet.
-En mobilisering på konsumentområdet är önskvärd från de frivilliga
organisationernas sida. Staten bör i så fall stödja denna verksamhet.
-Det är för närvarande motiverat att staten ekonomiskt stöder Sveriges
Konsumentråd.
-Statligt stöd bör utgå om frivilligorganisationerna tar på sig uppgifter som
stat och kommun nu svarar för.
Näringslivet
Kommittén bedömer att utvecklingen av näringslivets s.k. egenåtgärder i huvudsak
har varit positiv. Kommittén anser det önskvärt att:
-näringslivets organisationer tar ytterligare initiativ för att så långt som
möjligt undanröja reklamationsorsakerna och skapa smidiga former för att lösa
kundernas problem,
-näringslivets organisationer mer aktivt medverkar till att förbättra
kunskaperna om gällande normer på marknaden,
-näringslivet verkar för att konsumenträttslig undervisning ingår i utbildningen
för nyföretagande,
-konsumentmyndigheten särskilt bör följa hur företag som inte är branschanslutna
efterlever gällande konsumentskyddsregler.
Skolan
Kommittén föreslår att:
-Skolverket uppmärksamt bevakar att konsumentfrågorna får en framträdande plats
i undervisningen,
-skolan beaktar att konsumentfrågor i bokstavlig bemärkelse är vardagskunskaper
och att man därför bemödar sig om att vara konkret och vardagsnära i
beskrivningen av de kunskaper som skall förmedlas,
-i lärarutbildningen fästs större avseende än vad som hittills skett vid
konsumentkunskap och dess betydelse,
-konsumentmyndigheten främjar utbildning i konsumentfrågor och riktar åtgärder
också mot kommunerna, som har ett huvudansvar för lärarfortbildningen,
-de kommunala konsumentvägledarna fortlöpande utbildas i att handha kontakter
med massmedierna,
-den fortbildning av journalister som förekommer inom FOJO (Institutionen för
fortbildning av journalister vid högskolan i Kalmar) utökas med en regelbundet
återkommande kurs med inriktning på konsumentpolitiska frågor.
Konsumentombudsmannens ställning
Kommittén anser att den rådande ordningen kan godtas från rättssäker-
hetssynpunkt. En utbrytning av den formella KO-funktionen från annan verksamhet
som i dag tillhör KO:s ansvar skulle medföra risk för olika bedömningar i
rättsfrågor, vilket försvagar möjligheterna att effektivt företräda
konsumentintresset på området för myndighetsutövning. Kommittén förordar därför
att tillsyn och föreskriftsarbete m.m. hålls samman med den formella KO-funktio-
nen i en myndighet samt att generaldirektören tillika skall vara KO och jurist
med domarerfarenhet.
Genom den delning av Konsumentverket som kommitténs majoritet föreslår får det
nya Konsumentverket en tydlig profil när det gäller myndighetsutövning och
rättslig bevakning. KO får där en central plats. Kopplingen mellan det rättsliga
agerandet och KO blir mer naturlig och direkt.
Tvisthantering
Kommittén anser att det i första hand åligger näringslivet att motverka
konsumentproblem, att hålla antalet reklamationer nere och att verka för goda
reklamationsrutiner. Kommittén föreslår att:
-en övergripande målsättning för Allmänna reklamationsnämndens (ARN) fortsatta
verksamhet skall vara att dess informativa, rättsbildande och praxisskapande
funktion ytterligare framhävs,
-konsumentmyndigheten i samråd med ARN främjar utvecklingen av lokala
reklamationsråd,
-man överväger att ARN upphör med vissa ärenden och i stället låter branscherna
själva organisera och finansiera tvistlösning på dessa områden.
Kommittén anser vidare följande:
-ARN bör förbli en självständig myndighet. Intresseledamöterna bör behållas.
-ARN:s beslut bör även i fortsättningen vara rekommendationer.
-Den kommunala konsumentverksamheten bör ge vägledning i hur man väcker talan
vid allmän domstol.
-Det är angeläget att Konsumentombudsmannen ges möjlighet att hjälpa enskilda
konsumenter att föra talan vid allmän domstol.
-ARN bör i ökad omfattning pröva ärenden som avser offentliga tjänster.
-Man bör överväga att låta mäklartvister prövas av ARN.
-Det är önskvärt att konsumenterna i första hand vänder sig till den lokala
konsumentvägledningen och i andra hand till ARN vid tvister i samband med
gränsöverskridande handel.
-ARN bör inte finansieras genom externa bidrag till dess verksamhet. Avgifter
bör inte införas.
Risken för konkurrenshinder
Kommittén framhåller att konkurrensintresset i dag bevakas hårdare i samband med
normgivning än tidigare. Riskerna från konkurrenssynpunkt med Konsumentverkets
riktlinjer, överenskommelser m.m. framstår därför generellt sett inte som
särskilt stora.
Vissa delar av prisinformationslagen, t.ex. skyltfönstermärkning, utgör en
reglering som av detaljhandeln anses onödig och besvärande. Det har hävdats att
den kan kritiseras från konkurrenssynpunkt. Det finns också anledning att beakta
förekommande prismärkningsdirektiv i EES-avtalet. Kommittén föreslår att en
utvärdering av prisinformationslagens effekter initieras och att därvid
konkurrensaspekterna och EESavtalet blir beaktade.
Kommersiell service
Kommittén anser att:
-det konsumentpolitiska ansvaret inom kommersiell service bör breddas och
omfattas av både näringsidkare (Köpmannaförbundet, större företag) och
organisationer (kooperativ, byalag, pensionärs- och handikapporganisationer),
-åtgärder med gemensam finansiering bör utvecklas även fortsättningsvis,
-den kompetens som byggts upp bör utnyttjas av olika aktörer, både lokalt och
centralt,
-konsumentmyndighetens verksamhet beträffande kommersiell service i glesbygd bör
utvecklas i samverkan med Arbetsmarknadsdepartementet,
-staten bör initiera och stödja konsumentorienterad forskning inom området.
Varuprovningar
Syftet med det statliga engagemanget inom provningsområdet är enligt kommittén
att påverka standardisering, produktutveckling och produktinformation.
Resultaten ligger även till grund för förköpsinformationen och
marknadskontrollen.
En bolagisering av verksamheten hos Konsumentverket kräver enligt kommitténs
bedömning betydande tillskott från staten på grund av höga kostnader för
metodutveckling, en alltför liten marknad, stora kostnader för marknadsföring
etc. Kommittén föreslår i stället följande:
-Testlaboratoriet görs till en resultatenhet och marknadsföringen intensifieras.
-Provningskostnaderna belastar beställaren, oavsett om denne är intern eller
extern.
-Diskussioner tas upp på ministernivå för att påskynda en integration av de
nordiska laboratorierna.
-Om det på sikt föreligger affärsmässiga och marknadsmässiga förutsättningar
bolagiseras verksamheten.
Information, utbildning, forskning
Konsumentverket ger ut tidskriften Råd & Rön. Oavsett organisationsalternativ
förordar kommittén i nuläget en självständig ställning för Råd & Rön i form av
en ekonomisk resultatenhet med en ledning bestående av en chefredaktör/ansvarig
utgivare och ett redaktionellt råd.
Kommittén anser att det ankommer på konsumentmyndigheten (dvs. ett bibehållet
eller nytt konsumentverk) att finna den lämpliga formen för en fortlöpande
bevakning av förändringar och nyheter på konsumentområdet, för information om
utvecklingen på rättsområdet och för opinionsbildning och debatt i
konsumentpolitiska frågor.
Kommittén föreslår följande:
-Konsumentmyndighetens förlagsverksamhet utvecklas genom att den ges en mer
affärsmässig profil och marknadsförs tydligare. En bolagisering är inte
affärsmässigt möjlig. Däremot bedömer kommitténs majoritet att verksamheten kan
bedrivas effektivare om det blir en separat uppdragsmyndighet, Konsument
Sverige, där det skapas ett större tryck för att åstadkomma extern
finansiering.
-Konsumentverkets utbildning av konsumentvägledare, lärare, socialsekreterare
m.fl. intäktsfinansieras i högre grad; målet bör vara att varje genomförd kurs
ger kostnadstäckning (efter i förväg fastställd subventionering).
-Den konsumentpolitiska forskningen förstärks inom universitet och högskolor,
speciellt inom områdena konsumenträtt och ekonomi. Regeringen bör ta fram ett
konsumentpolitiskt forskningsprogram. I avvaktan på ett forskningsprogram bör
de medel kvarstå som i dag avsätts för forskning som initieras av Konsu-
mentverket.
Ekonomiska konsekvenser
Kommittén har inte kunnat göra någon beräkning av kostnadskonsekvenserna på
grund av de stora förändringar som föreslås och osäkra omvärldsfaktorer. Den har
prövat möjligheterna att överföra uppgifter från konsumentmyndigheterna till
andra aktörer. Kostnaderna för tvisthantering bör långsiktigt kunna minska genom
att näringslivet påtar sig ett större ansvar och genom att den lokala
verksamheten hanterar flera ärenden som i dag går till ARN.
Frivilligorganisationerna är inte för närvarande beredda att överta uppgifter
som staten i dag svarar för.
Verksamheten bör renodlas och delas upp i myndighetsuppgifter och verksamheter
som bl.a. finansieras externt. Genom att skilja beställar- och utförarfunktioner
utsätts verksamheten för ett ökat konkurrenstryck.
Externa intäkter från uppdrag, försäljning av tjänster, skrifter och tidningar
bedöms successivt öka och efter en treårsperiod uppgå till ca 40 miljoner kronor
per år. En delning av Konsumentverket ger bättre förutsättningar att öka de
externa intäkterna.
Departementet bör enligt kommittén tydligare precisera de ekonomiska krav som
bör ställas på respektive verksamhet.
Statliga subventioner och annat statligt stöd till lokal verksamhet och
resurssvaga grupper bör redovisas. Förbättrad ekonomisk redovisning bör införas
för verksamheter som skall finansieras med externa intäkter. En ekonomisk
redovisning som beaktar samtliga kostnader och intäkter är en förutsättning för
att verksamheten bedrivs effektivt och målen för verksamheten uppnås till lägsta
möjliga kostnad.
Andra departement och myndigheter bör finansiera konsumentpolitiska
verksamheter som de har behov av; de kan då välja att köpa tjänster internt
eller externt.
Kommitténs förslag på det organisatoriska området bör följas upp av en
organisationsöversyn och gränsområden mellan konsumentmyndigheterna och andra
myndigheter bör tydliggöras. I samband med organisationsöversynen bör en
detaljerad genomgång av olika verksamheter göras enligt principen för
nollbasbudgetering för en bedömning av den framtida verksamhetens inriktning och
omfattning.
De effekter som å ena sidan kan nås genom en avveckling av eller förändring av
regleringar kan å andra sidan leda till ökade kostnader på det
konsumentpolitiska området. En samhällsekonomisk helhetsbedömning måste göras
vid planerade samhällsförändringar där effekterna för det totala engagemanget på
konsumentområdet måste beaktas.
Reservationer och särskilda yttranden
Av kommitténs elva ledamöter har följande fyra angivit en gemensam reservation
bl.a. mot majoritetens förslag att åstadkomma renodlingen av Konsumentverkets
olika roller genom att dela verket: Inger Hestvik (s), Inga-Britt Johansson (s),
Bengt Kronblad (s) och Marie Engström (v). Även Stina Gustavsson (c) har
reserverat sig bl.a. mot detta sätt att få en renodling till stånd. Mona Saint
Cyr (m) har i en reservation i stället förordat bl.a. en mera långtgående
delning.
Särskilda yttranden har avgivits av följande ledamöter i kommittén: Marie
Engströn (v) om bl.a. kommunal konsumentverksamhet, Karin Pilsäter (fp) om
offentliga tjänster och Göran Skogh om bl.a. målet för konsumentpolitiken.
Dessutom har särskilda yttranden avgivits av sakkunnige Axel Edling om bl.a.
Konsumentverkets mål, organisation och finansiering, experten Sven-Åke Hansson
om bl.a. den centrala och lokala organisationsfrågorna och näringslivets roll,
experten Anders Stenlund om bl.a. konsumentpolitikens mål och innehåll samt
experten Turid Ström om bl.a. Konsumentverkets och frivilligorganisationernas
roller i konsumentpolitiken.
Förteckning över remissinstanser
Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av:
Domstolsverket, Kammarrätten i Stockholm, Barnombudsmannen, Folkhälsoinstitutet,
Handikappinstitutet, Statens handikappråd, Vägverket, Statskontoret, Statistiska
centralbyrån (SCB), Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket,
Boverket, Statens skolverk, Folkbildningsrådet, Lärarhögskolan i Stockholm,
Göteborgs universitet (institutionen för slöjd och hushållsvetenskap), Handels-
högskolan vid Göteborgs universitet (rättsvetenskapliga institutionen), Chalmers
tekniska högskola (institutionen för konsumentteknik), Statens livsmedelsverk,
Glesbygdsmyndigheten, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK),
Marknadsdomstolen, Konkurrensverket, Styrelsen för teknisk ackreditering
(SWEDAC), Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden (ARN), Ungdomsstyrelsen
(tidigare Statens ungdomsråd), Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i
Kopparbergs län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Örebro län,
Statens naturvårdsverk, Kemikalieinspektionen, Stockholms kommun, Uppsala kom-
mun, Jönköpings kommun, Sölvesborgs kommun, Malmö kommun, Göteborgs kommun,
Trollhättans kommun, Ånge kommun, Umeå kommun, Enköpings kommun, Motala kommun,
Alvesta kommun, Borås kommun, Gävle kommun, Skellefteå kommun, Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF),
Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Dagligvaruleverantörernas Förbund (DLF),
Företagarnas Riksorganisation, Grossistförbundet Svensk Handel,
Handikappförbundens samarbetsorgan, Husmodersförbundet Hem och Samhälle,
Hushållningssällskapens förbund, Hyresgästernas Riksförbund, Jordens vänner,
Konsument-Forum, Konsumentgillesförbundet, Konsumentvägledarnas förening,
Kooperativa förbundet (KF), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas Riksförbund,
Motormännens Riksförbund, Pensionärernas Riksorganisation (PRO), Posten AB
(tidigare Postverket), Riksförbundet Hem och Skola, Standardiseringen i Sverige,
SIS (tidigare Standardiseringskommissionen i Sverige), Studieförbundet
Vuxenskolan, Svenska Bankföreningen, Svenska Kommunförbundet, Svenska
Journalistförbundet, Sveriges Industriförbund, Sveriges Konsumentråd, Sveriges
Köpmannaförbund, Sveriges Pensionärsförbund, Sveriges Provnings- och
Forskningsinstitut, Synskadades Riksförbund, Kommittén om översyn av
socialtjänstlagen (S 1991:3), Konsumentberedningen (Jo 1991:A).
Yttranden har vidare kommit in från:
Konsumentnämnden i Luleå kommun, Sundsvall kommun, Piteå kommun,
Centerkvinnorna, Konsument Göteborg, KonsumentGruppen, Neurologiskt
Handikappades Riksförbund, Konsumentverkets journalistklubb, Statens
Maskinprovningar, Svenska Kommittén för Hushållsvetenskap S-IFHE, Verdandi,
Riksförbundet mot Astma-Allergi, Statstjänstemannaförbundets avdelning 412
(Konsumentverket), ICA Förbundet, Sveriges Försäkringsförbund, Sveriges
Hantverks- och Småföretag, Villaägarnas Riksförbund.
Civildepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 mars 1995
Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, och statsråden Thalén, Freivalds,
Tham, Uusmann, Ulvskog
Föredragande: statsrådet Ulvskog
____________________
Regeringen beslutar proposition 1994/95:140 Aktiv konsumentpolitik.