Post 6717 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1994/95:224 ·
Barns rätt att komma till tals
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 224
Regeringens proposition
1994/95:224
Barns rätt att komma till tals
Prop.
1994/95:224
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 4 maj 1995
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Syftet med propositionen är att skapa garantier för att barn får komma till tals
i mål och ärenden i domstolar. Enligt Konventionen om barnets rättigheter från
år 1989 skall barn ha rätt att uttrycka sin åsikt och få den respekterad.
I propositionen föreslås uttryckliga bestämmelser om barns rätt att komma till
tals i mål och ärenden om vårdnad, i mål om umgänge, i adoptionsärenden och i
namnärenden. När en domstol skall avgöra vad som är till barnets bästa skall
domstolen ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och
mognad.
Vidare föreslås att den som verkställer utredning i sådana mål och ärenden
skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och redovisa
den för rätten.
I propositionen föreslås också en regel om särskild ställföreträdare för barnet
i mål och ärenden enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
För barn som inte har fyllt 15 år skall den som är offentligt biträde enligt
rättshjälpslagen också vara barnets särskilda ställföreträdare i det mål eller
ärende som förordnandet avser. Det offentliga biträdet kan därigenom föra
barnets talan och t.ex. överklaga ett beslut om vård.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.
Innehållsförteckning
1 Beslut................................... 4
2 Lagtext.................................. 5
2.1 Förslag till lag om ändring i
föräldrabalken....................... 5
2.2 Förslag till lag om ändring i namn-
lagen (1982:670)..................... 8
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser
om vård av unga ..................... 9
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen
(1994:1117) om registrerat partner-
skap................................. 10
3 Bakgrund................................. 11
4 Ärendet och dess beredning............... 12
5 Gällande rätt............................ 14
5.1 Barns talerätt och processbehörighet
samt rätten att i övrigt komma till
tals................................. 14
5.1.1 Begreppen...................... 14
5.1.2 Mål om vårdnad och umgänge..... 15
5.1.3 Mål om verkställighet av avgö-
randen om vårdnad eller
umgänge........................ 18
5.1.4 Andra familjerättsliga mål och
ärenden........................ 20
5.1.5 Sociala mål.................... 22
5.2 Offentligt biträde m.m............... 24
5.3 Barnombudsmannen..................... 24
6 Förslagen från Utredningen om barnens
rätt..................................... 25
7 Överväganden............................. 27
7.1 Allmänna utgångspunkter för en
reform............................... 27
7.2 Mål och ärenden om vårdnad och
umgänge.............................. 28
7.2.1 Talerätt och processbehörighet. 28
7.2.2 Barnets rätt att komma till
tals........................... 32
7.3 Mål om verkställighet av avgöranden
om vårdnad eller umgänge............. 37
7.4 Andra familjerättsliga mål och
ärenden.............................. 38
7.4.1 Adoptions- och namnärenden..... 38
7.4.2 Mål och ärenden om faderskap,
underhåll och förmynderskap
m.m............................ 42
7.5 Sociala mål.......................... 44
7.5.1 Talerätt och processbehörighet. 44
7.5.2 Särskild ställföreträdare för
icke processbehöriga barn...... 44
7.5.3 Barnets rätt att komma till
tals........................... 47
7.5.4 Gemensamt offentligt biträde för
barnet och vårdnadshavarna?.... 47
7.5.5 Vem skall utses till offentligt
biträde?....................... 48
8 Ikraftträdande m.m....................... 49
9 Kostnader................................ 49
10 Författningskommentar.................... 50
10.1 Förslaget till lag om ändring i
föräldrabalken...................... 50
10.2 Förslaget till lag om ändring i namn-
lagen (1982:670).................... 55
10.3 Förslaget till lag om ändring i lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser
om vård av unga..................... 57
10.4 Förslaget till lag om ändring i lagen
(1994:1117) om registrerat partner-
skap................................ 58
Bilaga 1 Nu aktuella lagförslag i betänkandet
Barnets rätt 3 Om barn i vårdnads-
tvister - talerätt för barn m.m.
(SOU 1987:7) ........................ 59
Bilaga 2 Sammanfattning av betänkandet Barnets
rätt 3 Om barn i vårdnadstvister -
talerätt för barn m.m. (SOU 1987:7) i
nu aktuella delar ................... 69
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser till
betänkandet SOU 1987:7 .............. 73
Bilaga 4 Sammanfattning av departementsprome-
morian Barns rätt att komma till
tals (Ds 1994:85) ................... 74
Bilaga 5 Promemorians lagförslag ............. 75
Bilaga 6 Förteckning över remissinstanserna
till departementspromemorian Ds
1994:85 ............................. 80
Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag ......... 81
Bilaga 8 Lagrådets yttrande .................. 87
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 4 maj 1995 ............................... 89
1 Beslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i föräldrabalken,
2. lag om ändring i namnlagen (1982:670),
3. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård
av unga,
4. lag om ändring i lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap.
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken
Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken[1]
dels att 4 kap. 6 och 10 §§ samt 6 kap. 15 och 19 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i 6 kap. skall införas en ny paragraf, 10 d §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
6 §[2]
Rätten skall pröva om Rätten skall pröva om
det är lämpligt att det är lämpligt att
adoptionen äger rum. adoptionen äger rum.
Tillstånd får ges endast Tillstånd får ges endast
om adoptionen är till om adoptionen är till
fördel för barnet samt fördel för barnet samt
sökanden har uppfostrat sökanden har uppfostrat
barnet eller vill barnet eller vill
uppfostra det eller uppfostra det eller det
det annars med hänsyn annars med hänsyn till
till det personliga det personliga
förhållandet mellan sö- förhållandet mellan sökan-
kanden och barnet den och barnet finns
finns särskild an- särskild anledning till
ledning till adoptio- adoptionen. Vid
nen. bedömningen av om det är
lämpligt att adoptionen
äger rum skall rätten,
även när barnets samtycke
inte behövs, ta hänsyn
till barnets vilja med
beaktande av barnets
ålder och mognad.
Ansökningen får inte Ansökningen får inte
bifallas, om det från bifallas, om det från
någon sida har getts någon sida har getts
eller utlovats ersätt- eller utlovats ersätt-
ning eller om det har ning eller om det har
avtalats om bidrag avtalats om bidrag till
till barnets underhåll. barnets underhåll.
Underhållsbidrag i form Underhållsbidrag i form
av engångsbelopp är dock av engångsbelopp är dock
inte hinder för inte hinder för tillstånd
tillstånd till adoptio- till adoptionen, om
nen, om beloppet har beloppet har inbetalts
inbetalts till till socialnämnden i den
socialnämnden i den för- kommun där adoptanten är
samling där adoptanten folkbokförd eller om det
är folkbokförd eller om till nämnden har
det till nämnden har utfärdats en förbindelse
utfärdats en förbindelse på beloppet, vilken har
på beloppet, vilken har godkänts av sökanden och
godkänts av sökanden och nämnden. För det belopp
nämnden. För det belopp som har inbetalts till
som har inbetalts till nämnden skall genom dess
nämnden skall genom försorg hos en för-
dess försorg hos ett säkringsgivare inköpas en
svenskt försäkringsbolag efter underhållsskyldig-
inköpas en efter under- heten anpassad livränta
hållsskyldigheten an- åt barnet, om inte
passad livränta åt avtalet hindrar det
barnet, om inte eller nämnden finner att
avtalet hindrar det beloppet kan användas på
eller nämnden finner något annat lämpligt sätt
att beloppet kan använ- för barnets underhåll.
das på något annat
lämpligt sätt för barnets
underhåll.
Ett avtal om ersättning eller underhåll, som borde ha medfört att ansökningen
avslogs om rätten hade känt till avtalet, är utan verkan även om ansökningen
bifalls.
10 §[3]
I ärenden om adoption skall rätten inhämta upplysningar om barnet och sökanden
samt huruvida ersättning eller bidrag till barnets underhåll har lämnats eller
utlovats. Har barnet inte fyllt arton år, skall yttrande inhämtas från social-
nämnden i den kommun där sökanden är folkbokförd och från socialnämnden i den
kommun där den som har vårdnaden om barnet är folkbokförd.
Socialnämnden i den
kommun där sökanden är
folkbokförd skall, om
det inte är olämpligt,
söka klarlägga barnets
inställning och redovisa
den för rätten.
Fader eller moder, vars samtycke till adoptionen inte krävs, skall ändå höras,
om det kan ske. Vid adoption av adoptivbarn skall vad nu sagts i stället gälla
adoptanten eller, om en make adopterat den andra makens barn, var och en av
makarna. Finns en särskild förmyndare vars samtycke inte krävs, skall även han
eller hon höras.
6 kap.
10 d §
Vid bedömningen av
frågor om vårdnad skall
rätten ta hänsyn till
barnets vilja med
beaktande av barnets
ålder och mognad.
15 §[4]
Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med en
förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet
särskilt nära så långt möjligt tillgodoses. Vårdnadshavaren skall, om inte
särskilda skäl talar mot det, lämna sådana upplysningar rörande barnet som kan
främja umgänget.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av en förälder som
inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan av denna förälder i frågan om
umgänge efter vad som är bäst för barnet.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av någon annan än
en förälder, beslutar rätten på talan av socialnämnden i frågan om umgänge efter
vad som är bäst för barnet.
Vid beslut enligt Vid bedömningen av
andra och tredje frågor om umgänge skall
styckena skall rätten rätten ta hänsyn till
beakta risken för att barnets vilja med
barnet i samband med beaktande av barnets
utövande av umgänge ut- ålder och mognad. Rätten
sätts för övergrepp, skall vidare beakta
olovligen bortförs risken för att barnet i
eller kvarhålls eller samband med utövande av
annars far illa. umgänge utsätts för över-
grepp, olovligen
bortförs eller kvarhålls
eller annars far illa.
19 §[5]
Rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge blir tillbörligt
utredda.
Innan rätten avgör ett mål eller ärende om vårdnad eller umgänge skall
socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Har nämnden tillgång till
upplysningar som kan vara av betydelse för frågans bedömning är nämnden skyldig
att lämna rätten sådana upplysningar. Om det behövs ytterligare utredning får
rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att utse någon att verk-
ställa sådan. Rätten får fastställa riktlinjer för utredningen och bestämma en
viss tid inom vilken utredningen skall vara slutförd. Om det behövs, får rätten
förlänga denna tid. Rätten skall se till att utredningen bedrivs skyndsamt.
Den som verkställer
utredning skall, om det
inte är olämpligt, söka
klarlägga barnets in-
ställning och redovisa
den för rätten.
Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.
__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
[4] Senaste lydelse 1993:213.
[5] Senaste lydelse 1990:1526.
2.2 Förslag till lag om ändring i namnlagen (1982:670)
Härigenom föreskrivs att 45 och 48 §§ namnlagen (1982:670)[1] skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
45 §[2]
En ansökan om förklaring att ett namnbyte enligt 6, 8 eller 11 § är förenligt
med barnets bästa prövas av den domstol som tar upp frågor om vårdnaden om
barnet.
I ärenden enligt första stycket skall domstolen, om det kan ske, höra den vars
efternamn barnet bär, om denne inte är vårdnadshavare. Domstolen skall även in-
hämta yttrande från socialnämnden.
Socialnämnden skall,
om det inte är olämpligt,
söka klarlägga barnets
inställning och redovisa
den för rätten.
I ärenden enligt första stycket får domstolen förordna att vardera parten skall
bära sin rättegångskostnad.
48 §[3]
För den som är under 18 år görs anmälan eller ansökan i mål eller ärenden
enligt denna lag av barnets vårdnadshavare. Har barnet fyllt 12 år får sådan an-
mälan eller ansökan göras utan barnets samtycke endast om barnet är varaktigt
förhindrat att lämna samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av
något annat liknande förhållande.
Vid bedömningen av om
ett namnbyte enligt 6,
8 eller 11 § är förenligt
med barnets bästa skall
rätten, även när barnets
samtycke inte behövs, ta
hänsyn till barnets
vilja med beaktande av
barnets ålder och mog-
nad.
___________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
[1] Lagen omtryckt 1982:1134.
[2] Senaste lydelse 1988:261.
[3] Senaste lydelse 1991:1556.
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga
Härigenom föreskrivs att 36 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
36 §
Om den unge har fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i mål och
ärenden enligt denna lag.
Den som är förordnad
enligt rättshjälpslagen
(1972:429) som of-
fentligt biträde för någon
som är under 15 år, utan
att samtidigt vara
biträde för vårdnadshava-
ren, är utan särskilt för-
ordnande den unges
ställföreträdare i det mål
eller ärende som för-
ordnandet avser.
Barn som är yngre bör Barn som är yngre än 15
höras, om det kan vara år bör höras, om det kan
till nytta för vara till nytta för
utredningen och det utredningen och det kan
kan antas att barnet antas att barnet inte
inte tar skada av att tar skada av att höras.
höras.
_____________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 § lagen (1994:1117) om registrerat
partnerskap skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
2 §
Registrerade partner Registrerade partner
får varken gemensamt får varken gemensamt
eller var för sig anta eller var för sig anta
adoptivbarn enligt 4 adoptivbarn enligt 4
kap. föräldrabalken. kap. föräldrabalken. Inte
Inte heller får regi- heller får registrerade
strerade partner partner enligt 6 kap.
enligt 13 kap. 8 § 10 a § föräldrabalken
föräldrabalken utses att utses att gemensamt
i egenskap av särskilt utöva vårdnaden om en
förordnade förmyndare underårig.
gemensamt utöva
vårdnaden om en
underårig.
Lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:711) om befruktning utanför
kroppen gäller inte för registrerade partner.
_______________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
3 Bakgrund
Synen på barn har förändrats starkt under 1900-talet och barnens rättsställning
har successivt förbättrats. Landets första barnavårdslag tillkom år 1902. Den
avsåg främst att skydda de särskilt utsatta barnen. En utveckling skedde genom
1924 års barnavårdslag, som i sin tur ersattes av en ny barnavårdslag år 1960.
Bestämmelserna moderniserades ytterligare genom tillkomsten av socialtjänstlagen
(1980:620) och lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU). LVU ersattes år 1990 av en ny lag med samma namn (1990:52).
De första reglerna om vårdnad om barn gavs år 1917 i en lag om barn utom
äktenskap och år 1920 i en lag om barn i äktenskap. Dessa lagar ersattes år 1950
av föräldrabalken, som har undergått kontinuerlig modernisering sedan dess. Be-
stämmelserna om vårdnad och umgänge ändrades i viktiga hänseenden senast år
1991, varvid bestämmelser infördes om bl.a. samarbetssamtal.
Numera är det självklart att barnets bästa står i centrum i de lagregler som
nära berör barn. Det gäller både de familjerättsliga och de socialrättsliga
regelsystemen. Samma grundsyn kommer till uttryck i Konventionen om barnets
rättigheter från år 1989 (barnkonventionen). Där sägs i artikel 3 att barnets
bästa skall komma i första rummet vid alla åtgärder som rör barn. Principen
gäller både åtgärder som vidtas av offentliga organ och privata organisationers
handlande.
För att barnets bästa verkligen skall kunna uppnås i mål och ärenden som berör
barnet är det viktigt att barnet ges möjlighet att komma till tals. I detta
avseende har reglerna kritiserats, bl.a. vad gäller barnets ställning i
processer om vårdnad och umgänge. Frågorna har fått ökad vikt genom
förändringarna under senare år i fråga om upplösning av familjegemenskaper.
Omkring 350 000 barn i Sverige lever skilda från någon av sina föräldrar
(Projektrapport från Socialstyrelsen, Oenighet om barnen - vad gör
socialtjänsten? 1992).
Enligt artikel 12 i barnkonventionen skall barn ha rätt att uttrycka sin mening
i alla frågor som berör det. Barnets åsikter skall tillmätas betydelse i
förhållande till barnets ålder och mognad.
Konventionen trädde för Sveriges del i kraft den 2 september 1990. I samband
med att konventionen antogs uttalade den dåvarande socialministern: "I vilken
utsträckning barnets åsikter skall tillmätas betydelse i frågor som rör barnet
är närmare reglerat i den lagstiftning som berörs. Förekommande regler av detta
slag är väl förenliga med de principer som artikeln ger uttryck för." Uttalandet
föranledde ingen invändning från riksdagens socialutskott när utskottet
behandlade propositionen (prop. 1989/90:107 s. 42, bet. 1989/90:SoU28). År 1992
lämnade Sverige en första rapport till FN om hur Sverige följer konventionen.
Rapporten har granskats av FN:s kommitté för barnets rättigheter. Enligt kommit-
tén återspeglar ifrågavarande lagstiftning allmänt såväl konventionens
bestämmelser som de generella principer som tjänar som vägledning för dess till-
ämpning.
Svensk rätt uppfyller alltså de krav som ställs i barnkonventionen. Den kritik
som förekommit i olika sammanhang visar ändå att det finns utrymme för förbätt-
ringar.
Frågor rörande barnets rätt att komma till tals har tidigare behandlats av Ut-
redningen om barnens rätt, som presenterade sina förslag i ämnet i betänkandet
Barnets rätt 3 Om barn i vårdnadstvister - talerätt för barn m.m. (SOU 1987:7).
Frågorna har även flera gånger under senare år uppmärksammats i riksdagen. I det
följande avsnittet redogörs översiktligt för den tidigare behandlingen av
frågorna.
4 Ärendet och dess beredning
Utredningen om barnens rätt tillsattes år 1977. I betänkandet Barnets rätt 2 Om
föräldraansvar m.m. (SOU 1979:63) lade utredningen bl.a. fram ett förslag om
talerätt och särskilda ställföreträdare (barnombud) i mål om vårdnad m.m. Genom
tilläggsdirektiv år 1982 fick utredningen i uppdrag att fullfölja arbetet i
dessa delar och att dessutom överväga hur barns rättsliga ställning kunde
stärkas i mål och ärenden enligt socialtjänstlagen och 1980 års LVU. Genom
ytterligare tilläggsdirektiv år 1984 blev utredningens uppdrag i talerättsfrågan
preciserat.
I delbetänkandet Barnets rätt 3 Om barn i vårdnadstvister - talerätt för barn
m.m. (SOU 1987:7) behandlade utredningen frågor om barns talerätt i mål om
vårdnad och umgänge, barns processbehörighet och rätt till biträde i sådana mål,
sekretesskydd för barn i förhållande till vårdnadshavaren i vissa särskilda fall
samt barns möjlighet att få socialt bistånd även om vårdnadshavaren inte
samtycker till det. Betänkandet har remissbehandlats. Remissyttrandena finns
tillgängliga i Justitiedepartementet (ärende Ju 87/1180).
Utredningens förslag om den underåriges sekretesskydd i förhållande till vård-
nadshavaren har genomförts genom en ändring i 14 kap. 4 § andra stycket
sekretesslagen (prop. 1988/89:67, bet. 1988/89:KU34, rskr. 1988/89:286, SFS
1989:385).
Förslaget om kontaktperson för underåriga har föranlett en ändring i 10 § soci-
altjänstlagen (prop. 1992/93:129, bet. 1992/93:SoU12, rskr. 1992/93:132, SFS
1993:47). Barn som fyllt 15 år har numera rätt att även mot vårdnadshavarens
vilja få en kontaktperson utsedd av socialnämnden.
Frågan om rätt till socialt bistånd för eget boende mot vårdnadshavarens vilja
övervägs inom Socialdepartementet.
Riksdagen beslutade hösten 1990 om ändringar i föräldrabalkens regler om
vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8, bet. 1990/91:LU13, rskr. 1990/91:53, SFS
1990:1526). De nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 mars 1991. Syftet med
reformen var bl.a. att underlätta möjligheterna till samförståndslösningar
mellan föräldrarna. Ett viktigt inslag i reformen är en satsning på
samarbetssamtal, vilket innebär att föräldrarna kan erbjudas samtal under
sakkunnig ledning i syfte att nå enighet i frågor rörande vårdnad och umgänge.
I departementspromemorian Vårdnad och Umgänge (Ds 1989:52) som låg till grund
för propositionen uttalades bl.a. att, med den inriktning på samför-
ståndslösningar som promemorian hade, frågan om talerätt för barn fick mindre
aktualitet. Något förslag om talerätt för barn lades därför inte fram i
promemorian och frågan berördes inte i propositionen.
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen tillkännagav lagutskottet att frågan
om talerätt för barn borde övervägas ytterligare i lämpligt sammanhang (bet.
1990/91:LU13). Frågan har därefter tagits upp i flera motioner i riksdagen.
Lagutskottet har då hänvisat till att frågan om talerätt övervägs inom Justiti-
edepartementet (bet. 1992/93:LU22 och 1993/94:LU19).
En särskild utredare tillkallades hösten 1993 för att utvärdera 1991 års reform
angående samförståndslösningar (Ju 1993:13, dir. 1993:120). Utredningen, som
antagit namnet Vårdnadstvistutredningen, skall särskilt undersöka hur satsningen
på samarbetssamtal har inverkat på handläggningen av vårdnads- och umgänges-
frågor.
Om utredaren kommer fram till att de nuvarande reglerna om handläggningen av
frågor om vårdnad och umgänge har brister som inte kan avhjälpas genom nya
regler om samarbetssamtal eller smärre justeringar i de nuvarande reglerna,
skall utredaren överväga mer genomgripande regeländringar. Utredaren skall
orientera sig om gällande rätt och pågående lagstiftningsarbete i Norden och
övriga Europa, främst EU-länderna, avseende familjetvister samt vårdnads- och
umgängesfrågor. Den s.k. finländska modellen, som bl.a. innebär att föräldrarna
i stor utsträckning kan lösa vårdnads- och umgängesfrågor genom avtal som fast-
ställs av socialnämnden, skall undersökas särskilt. Utredaren skall emellertid
också pröva andra möjligheter att förbättra reglerna om handläggningen av frågor
om vårdnad och umgänge. Utgångspunkten för eventuella förslag skall vara att
föräldrarna i så stor utsträckning som möjligt skall kunna komma överens i
vårdnads- och umgängesfrågorna och att vad som är bäst för barnet skall till-
godoses. Om utvärderingen av 1991 års reform ger anledning till det, skall ut-
redaren föreslå lagändringar även i andra avseenden.
Utredningsuppdraget skall redovisas före utgången av juni 1995.
För att undersöka om gällande regler på bästa sätt värnar om barnets rätt att
komma till tals utarbetades inom Justitiedepartementet promemorian Barns rätt
att komma till tals, Regler för familjerättsliga och sociala mål och ärenden (Ds
1994:85). I promemorian analyseras barnets ställning i sådana mål och ärenden i
domstolarna som rör barn. Syftet med promemorian anges vara att undanröja sådana
brister i lagen som kan innebära att barnets uppfattningar och önskningar inte
blir beaktade i önskvärd utsträckning eller på rätt sätt.
Promemorian har remissbehandlats. En remissammanställning finns tillgänglig i
lagstiftningsärendet (Ju 87/1180).
De nu aktuella lagförslagen från Utredningen om barnens rätt (SOU 1987:7) finns
i bilaga 1. En sammanfattning av betänkandet i nu aktuella delar finns i bilaga
2. En förteckning över remissinstanserna till betänkandet finns i bilaga 3. En
sammanfattning av promemorian Barns rätt att komma till tals (Ds 1994:85) finns
i bilaga 4 och promemorians lagförslag finns i bilaga 5. En förteckning över
remissinstanserna till promemorian finns i bilaga 6.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 20 april att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 7.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 8.
Lagrådet har godtagit förslagen men förordat att avfattningen av några
bestämmelser jämkas. Regeringen återkommer till Lagrådets förslag i avsnitt
7.2.2 och 7.4.1 samt i författningskommentaren till 4 kap. 10 § föräldrabalken.
I förhållande till lagrådsremissens lagförslag har dessutom vissa rent språkliga
och redaktionella ändringar gjorts.
5 Gällande rätt
5.1 Barns talerätt och processbehörighet samt rätten att i övrigt komma till
tals
5.1.1 Begreppen
Med partsbehörighet avses egenskapen att över huvud taget kunna vara part i en
rättegång. Alla fysiska personer, även barn, är partsbehöriga. Att ha talerätt
är ett snävare begrepp. Det innebär att någon kan vara part i en viss rättegång.
Den som har talerätt i en rättegång måste nämligen ofta ha en viss anknytning
till det som rättegången handlar om. Talerätten innefattar normalt framför allt
en rätt att starta en process (initiativrätt), rätt att framföra synpunkter i en
process (argumentationsrätt) och rätt att överklaga ett avgörande (klagorätt).
Ett annat begrepp av betydelse i sammanhanget är processbehörighet. Den som är
processbehörig kan för egen räkning väcka talan och vidta andra
processhandlingar. Inte alla som har talerätt, dvs. kan vara part i en viss
rättegång, är processbehöriga. Om någon saknar processbehörighet, t.ex. på grund
av att han är underårig, förs partens talan av en ställföreträdare.
Även en person som själv inte är part i ett mål eller ärende kan ha ett in-
tresse av utgången i målet eller ärendet. Ibland finns det regler som syftar
till att en sådan persons uppfattning skall bli beaktad. Sådana regler kan, med
den terminologi som används i promemorian, benämnas regler om en rätt att komma
till tals.
5.1.2 Mål om vårdnad och umgänge
Talerätt och processbehörighet
Reglerna om talerätt i mål om vårdnad och umgänge bygger på uppfattningen att
vårdnaden är en rättighet och en skyldighet för föräldrarna. Därför är det
normalt bara föräldrarna som är parter och har talerätt i dessa mål. Detta kom-
mer direkt till uttryck i flera av bestämmelserna om vårdnad och umgänge i 6
kap. föräldrabalken. En ändring i fråga om vårdnaden kan sålunda i allmänhet
komma till stånd bara på talan av en av föräldrarna eller båda (6 kap. 4 - 6 §§
föräldrabalken).
I vissa mål om vårdnad har socialnämnden talerätt. Det gäller vid brister i
föräldrarnas omsorg (6 kap. 7 §), när barnet stadigvarande har vårdats och
fostrats i ett annat hem än föräldrahemmet (8 §) samt när barnet står under
vårdnad av en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare och föräldrarna eller
en av dem vill ha vårdnaden (10 §). I mål enligt 10 § har även föräldrarna tale-
rätt. Rätten kan dessutom i vissa fall utan att någon part har framställt yrkan-
de om det ta upp en vårdnadsfråga (5 § andra stycket och 7 § fjärde stycket).
I 15 § finns regler om talerätt i mål om umgängesrätt. Om barnets
vårdnadshavare motsätter sig det umgänge som begärs av en förälder som inte är
vårdnadshavare, beslutar rätten på talan av denna förälder i frågan om umgänge
efter vad som är bäst för barnet (15 § andra stycket). Om vårdnadshavaren
motsätter sig det umgänge som begärs av någon som inte är förälder (t.ex. en
far- eller morförälder) har social-nämnden talerätt (15 § tredje stycket).
Barnet har i regel inte någon egen talerätt. I ärenden enligt 6 kap. 9 § andra
stycket föräldrabalken, som reglerar de fall där den enda vårdnadshavaren dör,
har barnet emellertid i praxis ansetts ha rätt att genom behörig ställföreträ-
dare föra talan som part (NJA 1983 s. 170). Dessa ärenden skiljer sig från de
tidigare nämnda målen om vårdnad och umgänge bl.a. genom att det inte finns två
föräldrar som kan ha motstridiga intressen. Dessutom skulle det inte finnas
någon motpart som kunde överklaga avgörandet, om inte barnet tillerkändes tale-
rätt.
I samband med att rätten meddelar dom eller beslut angående vårdnad eller
umgänge kan rätten på yrkande av en part förelägga motparten vid vite att lämna
ifrån sig barnet (21 §).
Eftersom barnet i regel saknar talerätt i mål och ärenden om vårdnad och
umgänge finns det inte några bestämmelser om barns processbehörighet i 6 kap.
föräldrabalken. I ett ärende enligt 6 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken, där
barn i praxis alltså ansetts ha talerätt, har Högsta domstolen funnit att ett 16
år gammalt barn inte var processbehörigt (NJA 1975 s. 543). Barnet kunde alltså
inte självt föra sin talan inför domstolen.
Barnets rätt att komma till tals
Även om barn alltså själva saknar talerätt i de flesta mål om vårdnad och um-
gänge, är reglerna sådana att barnet i regel kommer till tals i sådana mål.
I 6 kap. 5 § föräldrabalken regleras bl.a. frågan om vem av föräldrarna som
skall få vårdnaden om ett barn när någon av dem vill att den gemensamma vårdna-
den inte längre skall bestå. Rätten skall då besluta efter vad som är bäst för
barnet. Enligt förarbetena till bestämmelsen (prop. 1981/82:168 s. 66) är det
ytterst domstolens uppgift att utreda om barnet har några egna synpunkter på
vårdnadsfrågan. Om barnet har en bestämd uppfattning och har nått en sådan mog-
nad att dess önskemål bör respekteras, bör domstolen i allmänhet följa barnets
önskan. Frågan om när barnet nått en sådan mognad kan emellertid, enligt
propositionen, inte besvaras generellt och det kan vara svårt att utreda barnets
innersta önskan. Därför torde domstolen i allmänhet vara hänvisad till att väga
in barnets egna uppgifter i den helhetsbedömning av samtliga omständigheter som
bör göras i målet. Enligt propositionen skall barnet inte under några
omständigheter behöva ta direkt ställning i en vårdnadskonflikt mellan
föräldrarna eller i övrigt i ett vårdnadsmål (prop. s. 78).
Om barnets vårdnadshavare motsätter sig det umgänge som begärs av en förälder
som inte är vårdnadshavare, beslutar rätten enligt 6 kap. 15 § föräldrabalken i
frågan om umgänge efter vad som är bäst för barnet. Enligt förarbetena till
bestämmelsen skall barnets egen inställning därvid tillmätas stor betydelse
(prop. 1981/82:168 s. 75).
Tanken är att barnets inställning skall komma fram i den utredning som skall
införskaffas innan frågor om vårdnad eller umgänge avgörs. Rätten skall enligt 6
kap. 19 § första stycket föräldrabalken se till att frågor om vårdnad och
umgänge blir tillbörligt utredda. Innan ett mål eller ärende avgörs skall
socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar och nämnden är också skyldig
att lämna upplysningar som kan vara av betydelse för frågans bedömning. Om det
behövs ytterligare utredning, kan rätten uppdra åt socialnämnden eller annat
organ att utse någon att utföra sådan utredning (vårdnads- eller
umgängesutredning), varvid rätten kan fastställa riktlinjer och tider för
utredningens bedrivande.
Högsta domstolen har i ett mål, NJA 1988 s. 448, som gällde bl.a. vårdnaden om
en snart 13-årig pojke med en utveckling motsvarande åldern, slagit fast att
pojkens egna synpunkter borde tillmätas stor vikt i vårdnadsfrågan. Domstolen
kom emellertid fram till att pojken inte kunde anses ha uttryckt en sådan be-
stämd uppfattning att den kunde tilläggas avgörande betydelse i målet.
Barnet får höras inför rätten, om det finns särskilda skäl och det är uppenbart
att barnet inte kan ta skada av att höras (6 kap. 19 § tredje stycket
föräldrabalken).
I förarbetena anfördes bl.a. följande (prop. 1981/82:168 s. 78).
Om barnet självt begär att få höras, bör domstolen före förhandlingen på
lämpligt sätt förvissa sig om att detta motsvarar barnets verkliga vilja. Detta
är givetvis särskilt betydelsefullt, om domstolen skulle misstänka att barnet
har påverkats att begära företräde inför domstolen.
Som exempel på sådana särskilda skäl som kan tala för att barnet hörs, trots
att barnet inte självt har begärt det, har i den allmänna motiveringen ...
anförts att barnet under vårdnadsutredningen har gett uttryck för en bestämd
uppfattning i vårdnadsfrågan utan att för den skull ha framställt någon direkt
begäran att höras inför domstolen. Även i dessa situationer krävs att det
framstår som uppenbart att barnet inte kan ta skada av ett förhör.
Som utvecklas i den allmänna motiveringen ankommer det på domstolen att i det
enskilda fallet ta ställning till om det är lämpligt att barnet hörs. En
förutsättning är under alla förhållanden att barnet går med på att framträda
inför domstolen. Vidare måste barnets ålder och mognad vägas in i bedömningen.
Barn som är yngre än 12 år torde endast sällan vara så mogna att de bör medverka
i rättegången.
Lagrådet underströk att domstolen bör tillämpa regeln med stor återhållsamhet
även om det står klart att ett förhör inte är ägnat att bli direkt skadligt för
barnet (prop. s. 88). Inte ens då bör enligt Lagrådet en uppgift från ena för-
äldern eller dennes ombud, att barnet självt vill uttala sin mening vid
huvudförhandling i målet, utan vidare föranleda att barnet hörs. Vad barnet
under mer avspända förhållanden uppgett t.ex. inför vårdnadsutredaren kan enligt
Lagrådet ge en tillräckligt god bild av barnets inställning, och det är då
lämpligt att domstolen inskränker sig till att höra utredaren om de närmare om-
ständigheterna när uppgifterna lämnades.
Departementschefen anslöt sig till Lagrådets yttrande i denna del och tillade
att det inte heller behöver bli aktuellt för domstolen att höra
vårdnadsutredaren om vilken inställning barnet kan ha, om vårdnadsutredningen
som sådan ger en tillräckligt god bild av barnets inställning (prop. s. 91).
Även lagutskottet underströk att bestämmelsen skall tillämpas med återhållsam-
het. Enligt lagutskottet bör barnets ålder och mognad tillmätas stor betydelse
och barnets inställning vara vägledande. Barnets önskemål om att höras bör dock
enligt utskottet inte ha någon avgörande betydelse eftersom det i vissa fall kan
vara svårt att utröna om barnets begäran bygger på en verklig vilja hos barnet
att höras eller på påtryckningar från andra håll. Barnets önskemål och åsikter
bör i stället i första hand inhämtas under socialnämndens utredning (bet.
1982/83:LU17 s. 28 f.).
Bestämmelsen används också mycket sällan och då i första hand om en tonåring
själv begär att få höras inför rätten (se Ewerlöf och Sverne, Barnets bästa, 3
uppl. s. 70).
De synpunkter barnet kan vilja få framförda i de tvistiga vårdnads- och
umgängesmålen skall alltså normalt komma fram i den vårdnads- eller umgängesut-
redning som inhämtas från socialnämnden. Någon rättslig reglering av hur social-
nämnderna bör bedriva utredningar i tvister om vårdnad eller umgänge finns inte.
Socialstyrelsen ger i skriften Vårdnad och umgänge, Samarbetssamtal och vård-
nadsutredningar (Allmänna råd från Socialstyrelsen 1985:2) viss handledning,
bl.a. om hur utredaren bör träffa barnet och samtala med det. I en projektrap-
port från Socialstyrelsen, Oenighet om barnen - vad gör socialtjänsten? (febru-
ari 1992), beskrivs en undersökning av fem kommuners arbete inom området vårdnad
och umgänge. Projektgruppen undersökte bl.a. hur kommunerna gör vårdnadsutred-
ningar. Enligt rapporten är vårdnadsutredningarna ofta välgjorda men säger lite
om föräldrarnas omsorgsförmåga och beskriver barnet och dess behov knapphändigt.
Utredarna har enligt rapporten ofta träffat barnet bara vid något enstaka
tillfälle eller inte alls.
I sitt remissyttrande över promemorian i detta lagstiftningsärende anför
Föreningen Jurister vid de allmänna advokatbyråerna att barnets inställning
"sällan eller aldrig" redovisas i utredningarna.
En markering av att barnets vilja skall beaktas även av vårdnadshavaren finns i
6 kap. 11 § föräldrabalken. Enligt den bestämmelsen är vårdnadshavaren skyldig
att i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till
barnets synpunkter och önskemål.
Sammanfattningsvis har man sökt tillförsäkra barnen en rätt att komma till tals
i vårdnads- och umgängesmålen dels genom motivuttalanden om att barnens önskemål
skall beaktas, dels genom en särskild lagbestämmelse om att barnet i vissa fall
kan höras inför rätten och dels genom bestämmelser om vårdnads- och
umgängesutredning genom socialnämndens försorg. I praktiken hörs barn mycket
sällan inför rätten, vilket står i överensstämmelse med förarbetsuttalanden. Det
är förutsatt att den som gör en vårdnads- eller umgängesutredning skall inhämta
synpunkter från barnet, men det saknas lagbestämmelser härom.
5.1.3 Mål om verkställighet av avgöranden om vårdnad eller umgänge
Talerätt och processbehörighet
Verkställighet av vad allmän domstol har bestämt i dom eller beslut om vårdnad,
umgänge eller överlämnande av barn, dvs. åläggande för någon att överlämna
barnet till vårdnadshavaren, regleras i 21 kap. föräldrabalken. Där regleras
även vissa verkställighetssituationer som inte grundas på domar eller beslut (21
kap. 7 och 8 §§). Verkställighet söks hos länsrätten.
Enligt ett förslag i Domstolsutredningens slutbetänkande Domstolarna inför
2000-talet (SOU 1991:106) skall dessa mål fortsättningsvis handläggas vid de
allmänna domstolarna. Förslaget har remissbehandlats, men det har ännu inte lett
till lagstiftning.
Det finns inte några uttryckliga regler om vilka som är parter, dvs. har
talerätt, i sådana mål. Det står dock klart att barn som är föremål för verk-
ställighetsåtgärder saknar talerätt. Innan nuvarande bestämmelser infördes år
1967 ansågs i praxis vissa regler i utsökningslagen vara tillämpliga när det
förelåg en dom eller ett interimistiskt beslut som reglerade frågan om barns
överlämnande. Vårdnadshavaren eller någon som var umgängesberättigad kunde bl.a.
i sådana fall vända sig till överexekutor, som förordnade om verkställighet och
föreskrev hur den skulle genomföras (prop. 1967:138 s. 11). När nya regler
infördes angående verkställighet byggde dessa på tidigare praxis. Att barnet
skulle erhålla partsställning i processen diskuterades över huvud taget inte i
förarbetena (prop. s. 38 f.).
Barn som har fyllt tolv år eller nått motsvarande mognad har emellertid en
relativt stark ställning i målet. Verkställighet får normalt inte ske mot ett
sådant barns vilja (se nedan).
När det gäller internationella förhållanden har Sverige genom lagen (1989:14)
om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn införlivat två konventioner med svensk rätt. Det är dels
Europarådskonventionen den 20 maj 1980 om erkännande och verkställighet av
avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn, dels
Haagkonventionen den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella
bortföranden av barn.
Genom att Sverige har anslutit sig till Europarådskonventionen skall avgöranden
som har meddelats i en konventionsstat angående vårdnad, umgänge och rätten att
ta vård om barn normalt erkännas och verkställas i Sverige. På motsvarande sätt
kan avgöranden av detta slag som har meddelats här i landet få verkan i de andra
konventionsstaterna.
Anslutningen till Haagkonventionen innebär, konventionsstaterna emellan, att
ett barn som olovligen har förts bort från den stat där barnet hade sitt hemvist
vid bortförandet eller som olovligen hålls kvar i en annan stat normalt skall
återföras till den stat där barnet hör hemma.
Lagen om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och
om överflyttning av barn gäller inte barn som har fyllt 16 år (2 §). Barn har
inte heller enligt denna lag talerätt men kan ha viss vetorätt och även komma
till tals på annat sätt (se nedan).
Barnets rätt att komma till tals
I 21 kap. föräldrabalken finns vissa bestämmelser om barns rätt att komma till
tals i mål om verkställighet av avgöranden om vårdnad, umgänge och överlämnande
av barn. Sådan verkställighet får inte ske mot barnets vilja, om barnet har
fyllt tolv år eller nått en sådan mognad att dess vilja bör beaktas på
motsvarande sätt (21 kap. 5 §). Barnet har alltså en vetorätt i dessa fall. Av
bestämmelsen följer att domstolen ofta är skyldig att ta reda på barnets vilja
och i vissa fall rätta sig efter den.
Undantag från barnets vetorätt gäller för de fall då länsrätten finner att
verkställigheten är nödvändig av hänsyn till barnets bästa.
I mål om verkställighet skall länsrätten som huvudregel hålla muntlig
förhandling (21 kap. 12 §). På samma sätt som gäller i vårdnads- och umgängesmål
får barnet höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras (21 kap. 12 § andra
stycket).
Länsrätten kan uppdra åt en lämplig person att verka för att den som har hand
om barnet frivilligt fullgör vad som åligger honom eller henne (21 kap. 2 §).
Den personen skall enligt vad som framgår av 4 § förordningen (1967:715) om
tillämpning av 21 kap. föräldrabalken försöka klarlägga barnets inställning, om
det är möjligt och lämpligt.
Enligt 12 § 3 lagen om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsav-
göranden m.m. och om överflyttning av barn får inte överflyttning enligt
Haagkonventionen ske till ett annat land, om barnet självt motsätter sig
överflyttningen och barnet har nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör
beaktas. Enligt samma lag skall rätten innan den avgör ett mål om verkställighet
eller ett mål om överflyttning av barn inhämta barnets mening, om det inte är
omöjligt med hänsyn särskilt till barnets ålder och mognad (17 §).
5.1.4 Andra familjerättsliga mål och ärenden
Frågor om barns talerätt och rätt för barnet att i övrigt komma till tals upp-
kommer också i andra familjerättsliga mål och ärenden. Här skall beskrivas vad
som gäller i adoptionsärenden, namnärenden, mål och ärenden om faderskap, mål om
underhållsbidrag och förmynderskapsärenden.
Arvs- och testamentsärenden lämnas utanför genomgången.
Adoption
I ärenden enligt 4 kap. föräldrabalken angående adoption har barnet inte
talerätt. Den som har fyllt tolv år får emellertid inte adopteras utan eget sam-
tycke (4 kap. 5 §). Barnet har alltså på liknande sätt som i verkställighets-
målen en vetorätt i dessa ärenden och domstolen måste därför ta reda på barnets
uppfattning. Vetorätten är emellertid inte absolut. Undantag görs för fall då
barnet är under 16 år och skulle skadas av att tillfrågas och för fall då barnet
är varaktigt förhindrat att lämna samtycke på grund av en psykisk störning eller
något annat liknande förhållande.
Rätt att överklaga beslut i adoptionsärenden har sökanden och den som skall
höras i ärendet (4 kap. 11 §). Det torde innebära att även den som skall
adopteras, om han eller hon fyllt tolv år, har en sådan rätt att överklaga (Wa-
lin, Föräldrabalken och internationell föräldrarätt, 4 uppl. 1986, s. 149).
Någon lagstadgad rätt i övrigt för barnet att komma till tals i adoptions-
ärenden finns inte.
Om barnet inte har fyllt 18 år, skall domstolen i ärende om antagande av
adoptivbarn inhämta yttrande från socialnämnden (4 kap. 10 §).
Namn
Regler om förvärv och byte av namn finns i namnlagen (1982:670). I sådana mål
och ärenden kan ett barn vara part. Anmälan eller ansökan i mål eller ärende
enligt lagen skall dock för den som är under 18 år göras av vårdnadshavaren.
Barnet saknar således processbehörighet. Om barnet fyllt tolv år, får dock anmä-
lan eller ansökan göras utan barnets samtycke endast om barnet är varaktigt för-
hindrat att lämna samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av
något annat liknande förhållande (48 § namnlagen). Barnet har alltså här, som i
verkställighetsmålen och adoptionsärendena, en vetorätt.
Någon rätt i övrigt för barnet att komma till tals finns inte föreskriven i
namnlagen.
Faderskap
I faderskapsmål har barnet ställning som part. Talan om fastställande av
faderskap väcks av barnet (3 kap. 5 § första stycket föräldrabalken). Skall inte
en viss man anses som far enligt presumtionen i 1 kap. 1 § föräldrabalken, är
socialnämnden skyldig att försöka utreda vem som är far till barnet och se till
att faderskapet fastställs (2 kap. 1 § föräldrabalken). Barnets talan får i
dessa mål föras av socialnämnden, av modern, om hon är vårdnadshavare, eller av
en särskilt förordnad vårdnadshavare (3 kap. 5 § andra stycket i dess nya lydel-
se, se prop. 1993/94:251, bet. 1994/95:LU3 och SFS 1994:1433).
I mål om hävande av faderskapspresumtionen får ett underårigt barns talan föras
av förmyndaren eller i vissa fall av en god man (3 kap. 4 § föräldrabalken). Det
är emellertid inte avsett att utesluta en underårig från att själv föra sin
talan (se Walin, Föräldrabalken och internationell föräldrarätt, 4 uppl. 1986,
s. 101). Den underårige torde enligt Walin ha sådan behörighet, om han har fyllt
15 år och har tillräckligt omdöme.
Ett barn som är myndigt skall godkänna en bekräftelse av faderskap. Detsamma
gäller enligt 1 kap. 4 § föräldrabalken i dess lydelse från och med den 1 juli
1995 barn som inte är myndiga men som inte står under någons vårdnad (prop.
1993/94:251, bet. 1994/95:LU3 och SFS 1994:1433).
Av intresse i förevarande sammanhang är de bestämmelser som ger barn rätt att
utan hinder av sekretess få del av uppgifter angående sitt ursprung.
Enligt 4 § lagen (1984:1140) om insemination har ett barn som har avlats genom
insemination rätt att, om det har uppnått tillräcklig mognad, få del av de upp-
gifter om spermagivaren som har antecknats i sjukhusets särskilda journal.
Enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen i lydelse från och med den 1 juli 1994 (se
prop. 1993/94:165) har en enskild möjlighet att ta del av annars hemliga upp-
gifter beträffande andras personliga förhållanden, om uppgifterna är av bety-
delse för att den enskilde skall få vetskap om vilka hans biologiska föräldrar-
är. Den enskilde skall ha uppnått myndig ålder för att ha rätt att ta del av
uppgifterna.
Underhållsbidrag
I mål om underhållsbidrag enligt 7 kap. föräldrabalken är barnet part men saknar
processbehörighet. Vårdnadshavaren, förmyndare eller socialnämnden får företräda
barnet (7 kap. 2 § tredje stycket och 14 § första stycket föräldrabalken).
I praxis har föräldrar som tvistar om vårdnaden om barnet enligt 6 kap.
föräldrabalken ansetts kunna som parter föra talan i vårdnadsmålet om under-
hållsbidrag till barnet (NJA 1982 s. 376). I dessa mål har barnet alltså inte
ställning som part och inte heller någon lagstadgad rätt att komma till tals.
Förmynderskap m.m.
I ärenden angående förmynderskap, godmanskap och förvaltarskap saknar barn under
16 år talerätt. Barn som fyllt 16 år har däremot viss talerätt, vilket framgår
av 10 kap. 18 § samt 11 kap. 15 och 21 §§ föräldrabalken. Talerätten innefattar
en rätt för barn som fyllt 16 år att ansöka om förordnande eller entledigande av
en förmyndare, god man eller förvaltare. Ett barn som fyllt 16 år skall dessutom
beredas tillfälle att yttra sig i ärendet, om det kan ske. Rättens beslut får
överklagas av var och en som har rätt att göra ansökan, således även av en
underårig som har fyllt 16 år.
Bestämmelserna om förmynderskap förändras i stor utsträckning från och med den
1 juli 1995. De nu berörda bestämmelserna ändras emellertid inte (prop.
1993/94:251, bet. 1994/95:LU3, rskr. 1994/95:29, SFS 1994:1433). Däremot upphävs
bestämmelser om en motsvarande talerätt i vissa andra ärenden, vilket sam-
manhänger med att ärendena från och med den 1 juli 1995 handläggs av överför-
myndaren i stället för av tingsrätten (se prop. 1993/94:251 s. 291 f.).
När det gäller barnets rätt att komma till tals föreskrivs i 12 kap. 7 §
föräldrabalken i dess lydelse från och med den 1 juli 1995 att förmyndaren
skall, om det lämpligen kan ske, höra den omyndige i angelägenheter av vikt.
Regeln gäller dock endast om den omyndige fyllt 16 år. Motsvarande skyldighet
åvilar enligt 13 kap. 5 § andra stycket föräldrabalken god man och förvaltare.
Även om det inte föreskrivs i 12 kap. 7 § föräldrabalken, är det enligt pro-
positionen naturligt att förmyndaren hör även ett barn som är under 16 år, om
barnet har nått tillräcklig mognad och det är fråga om åtgärder som är av vikt
för barnet personligen (se prop. 1993/94:251 s. 215).
5.1.5 Sociala mål
Med sociala mål avses i detta sammanhang mål om vård av barn enligt
socialtjänstlagen (1980:620) och mål enligt lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU). Exempel är mål om socialnämnds medgivande
att en underårig tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem
som inte tillhör någon av barnets föräldrar eller någon annan som har vårdnaden
om den underårige (25 § socialtjänstlagen), mål om förbud för en person att utan
nämndens medgivande ta emot andras underåriga barn för sådan vistelse i hemmet
som inte är tillfällig (27 § socialtjänstlagen) och mål om vård enligt 2 - 4 §§
LVU.
Talerätt och processbehörighet
Barnet betraktas som part - dvs. har talerätt - i de mål och ärenden enligt
socialtjänstlagen och LVU som rör barnet. Det framgår indirekt av 56 § socialt-
jänstlagen och 36 § LVU. Enligt dessa bestämmelser får vidare en underårig som
fyllt 15 år själv föra sin talan i processen, men det är oklart hur långt tale-
rätten sträcker sig och hur den skall utövas när barnet saknar processbehö-
righet.
Talerätten innebär inte att barnet alltid har initiativrätt. I bl.a. mål om
vård enligt LVU saknar barnet en sådan rätt. Barnet kan alltså inte väcka talan
om att bli ställd under vård.
Barn som har fyllt 15 år är alltså processbehöriga i denna typ av mål. När det
gäller barn som är yngre än 15 år måste barnets talan utföras av en ställför-
eträdare. Hittills har man i allmänhet ansett att den uppgiften kan fullgöras av
barnets legala ställföreträdare (vårdnadshavaren).Den som är förordnad som
offentligt biträde enligt rättshjälpslagen är enligt gällande rätt inte
ställföreträdare för barnet. Det innebär bl.a. att yngre barn inte kan överklaga
ett domstolsavgörande utan vårdnadshavarens medverkan.
Vilka av socialnämndens beslut som får överklagas framgår av 73 §
socialtjänstlagen och 41 § LVU. Det framgår inte direkt av dessa bestämmelser
vem som har rätt att överklaga besluten. Av 22 § förvaltningslagen framgår
emellertid att ett beslut av en förvaltningsmyndighet eller en förvaltningsdoms-
tol får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och
beslutet kan överklagas. Barns talerätt i mål eller ärenden enligt
socialtjänstlagen och LVU innefattar därför även en rätt att överklaga social-
nämndens beslut.
Barnets rätt att komma till tals
I mål enligt socialtjänstlagen och LVU är barnet alltså part. Om barnet fyllt 15
år, är det processbehörigt och kan själv föra sin talan i processen. De yngre
barnen har inte en sådan behörighet. Enligt lagen bör de dock höras, om det kan
vara till nytta för utredningen och det kan antas att barnet inte tar skada av
att höras (56 § andra stycket socialtjänstlagen och 36 § andra stycket LVU).
När socialnämnden gör en utredning om tvångsomhändertagande för vård skall
nämnden före ställningstagandet ge den unge, om han fyllt 15 år, tillfälle att
yttra sig över vad som kommit fram under utredningen. Detta framgår indirekt av
54 § socialtjänstlagen, som stadgar att socialnämnden skall tillämpa 17 § för-
valtningslagen i ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild. Den som
skall ges tillfälle att yttra sig har också rätt att få företräde inför nämnden,
om inte särskilda skäl föranleder annat (55 §). Socialnämnden skall vidare
enligt 54 § socialtjänstlagen tillämpa bestämmelsen i 14 § första stycket
förvaltningslagen om parts rätt att lämna muntliga uppgifter i ett ärende.
I vissa mål och ärenden enligt LVU kan barnet få rättshjälp genom offentligt
biträde. Reglerna härom finns i rättshjälpslagen (1972:429). Det offentliga
biträdet är kostnadsfritt för barnet. Däremot får inte barnet till följd av
biträdesförordnandet ersättning för egna kostnader, t.ex. för inställelse till
förhandling. För detta fordras att barnet beviljas allmän rättshjälp.
Det offentliga biträdet stärker barnets ställning genom att vara ett språkrör
för barnet i processen. Biträdet kan även ta initiativ till en utredning för
tillvaratagande av barnets rätt, om en sådan inte kan fås genom den myndighet
som handlägger målet eller ärendet (45 § rättshjälpslagen). Biträdets roll
begränsas emellertid av att han eller hon, som tidigare sagts, inte är ställ-
företrädare för barnet. Biträdet kan därför inte överklaga ett beslut och inte
heller företa andra processhandlingar utan fullmakt. Fullmakten lämnas av barnet
om det är processbehörigt och i annat fall av den legala ställföreträdaren.
Regeringsrätten har i ett avgörande, R 1983 2:19, ansett att en god man haft
rätt att för ett barns räkning överklaga ett beslut angående vård enligt LVU.
Av 44 § rättshjälpslagen framgår att den som utses till offentligt biträde
skall vara lämplig för uppdraget. Det finns inte någon föreskrift om att
biträdet skall vara jurist eller ha någon annan särskild utbildning. I den
praktiska tillämpningen har det enligt Utredningen om barnens rätt ändå blivit
så, att domstolarna till offentligt biträde i allmänhet förordnar en jurist,
ofta en advokat eller en biträdande jurist vid en advokatbyrå.
5.2 Offentligt biträde m.m.
I avsnitt 5.1.5 har beskrivits vad som gäller i fråga om offentligt biträde för
barn i mål enligt LVU. I övriga mål och ärenden som behandlas i denna
lagrådsremiss har barnet inte någon rätt till offentligt biträde. Däremot kan
barnet i allmänhet få allmän rättshjälp med biträdesförordnande, om barnet är
part i ett mål enligt föräldrabalken.
5.3 Barnombudsmannen
Den 1 juli 1993 trädde lagen (1993:335) om Barnombudsman i kraft. Barnombuds-
mannen har till uppgift att bevaka frågor som angår barns och ungdomars
rättigheter och intressen och skall särskilt uppmärksamma att lagar och andra
författningar samt deras tillämpning stämmer överens med Sveriges åtaganden
enligt FN-konventionen om barnets rättigheter (1 §).
Enligt förarbetena till lagen skall Barnombudsmannen arbeta på ett generellt
plan och med utgångspunkt från enskilda frågor lyfta fram principer som kan
läggas till grund för ombudsmannens ställningstaganden (prop. 1992/93:173 s.
10). Barnombudsmannen skall inom sitt verksamhetsområde göra principiella
uttalanden om hur en svensk författning förhåller sig till konventionen, men
inte göra uttalanden om huruvida en myndighets eller befattningshavares åtgärd i
visst fall är olaglig eller är ett tjänstefel. Ombudsmannen skall kunna ge barn
och ungdomar vägledning om vart de kan vända sig i vissa frågor men inte ägna
sig åt enskilda fall (prop. s. 11).
Genom en regel som trädde i kraft den 1 april 1994 har Barnombudsmannen ålagts
en skyldighet att genast till socialnämnden anmäla om ombudsmannen i sin verk-
samhet får kännedom om att någon som är under 18 år misshandlas i hemmet eller
om det i annat fall måste antas att socialnämnden behöver ingripa till en
underårigs skydd. Om det finns särskilda skäl, får anmälan till socialnämnden
göras även i andra fall (3 § lagen om Barnombudsman).
6 Förslagen från Utredningen om barnens rätt
Förslagen från Utredningen om barnens rätt i betänkandet Barnets rätt 3 Om barn
i vårdnadstvister - talerätt för barn m.m. (SOU 1987:7) går genomgående ut på
att barnet skall ha ställning som part - ha talerätt - i mål om vårdnad och um-
gänge enligt föräldrabalken samt i mål om verkställighet av domar och beslut i
sådana mål. Detta harmonierar, menar utredningen, med den allmänna principen i
vår rättsordning att var och en som har ett av rättsordningen skyddat intresse
också har talerätt rörande det intresset. Mål om vårdnad och umgänge skall av-
göras i enlighet med barnets bästa, och en talerätt för barnet i dessa mål är
därför en naturlig ordning.
Utredningen ansåg att barnets talerätt skall vara i princip obegränsad. Dock
skall barnet inte kunna väcka talan om ändring i fråga om vårdnaden eller
umgänget. Barnet skall alltså inte kunna ta initiativ till en process mot för-
äldrarna om att vårdnaden skall tas ifrån föräldrarna eller endera av dem. Om
det finns ett uttalat behov av en ändring i fråga om vårdnaden eller umgänget
med hänsyn till barnet, men ingen av föräldrarna är beredd att väcka talan om
det, föreslår utredningen att socialnämnden skall ha rätt att väcka talan.
Genom förslaget att införa talerätt för barnet i vårdnads- och umgängesmålen
kommer barnet, enligt utredningen, att inta i det stora hela samma ställning i
dessa mål som i de sociala målen, dvs. mål enligt socialtjänstlagen (1980:620)
och lagen (1990:52), tidigare (1980:621), med särskilda bestämmelser om vård av
unga (LVU).
Talerätten för barnet innebär enligt utredningen inte på något sätt att barnet
skall tvingas eller pressas till att ta parti för endera föräldern.
Utredningen påpekade att frågan om hur talerätten skall utövas får en helt
annan betydelse än hittills, om man ger barnet en generell talerätt i personliga
angelägenheter. Det är enligt utredningen otänkbart att de mindre barnen själva
skall kunna agera som parter i en rättegång. Också för de större barnen kan det
enligt utredningen vara svårt att stå ensam som part i en process.
Utredningen föreslår att större barn skall ha rätt att själva föra sin talan -
vara processbehöriga - i alla mål som rör deras personliga angelägenheter, dvs.
inte bara i sociala mål där barn redan idag är processbehöriga från det de fyllt
15 år, utan även i mål om vårdnad, umgänge och verkställighet.
Utredningen föreslår vidare att åldersgränsen för barns processbehörighet
bestäms till tolv år i alla mål.
Nästa fråga är vem som skall företräda de icke processbehöriga barnen. För
vanliga vårdnadsmål - dvs. sådana mål som gäller att avgöra vårdnads- och
umgängesfrågan när föräldrarna skiljer sig eller det i annat fall blir aktuellt
att ändra på vårdnadsansvaret föräldrarna emellan - anser utredningen att i
normalfallet föräldrarna skall kunna företräda barnet så länge de är ense.
Enligt utredningens mening är det nämligen ett överordnat intresse att
föräldrarna efter en skilsmässa eller i en liknande situation kan samarbeta om
sitt barn. Att i detta läge förse barnet med en särskild ställföreträdare med
uppgift att bevaka barnets speciella intressen kan, enligt utredningen, äventyra
samförståndet och samarbetsförutsättningarna mellan föräldrarna.
Utredningen föreslår därför att det mindre barnet skall företrädas av en
särskild ställföreträdare bara när föräldrarna inte kan komma överens i
vårdnadsfrågan eller det finns särskild anledning att anta att föräldrarnas
överenskommelse inte överensstämmer med barnets intressen.
I andra än de "vanliga" vårdnadsmålen liksom i mål om umgänge eller
verkställighet samt i de sociala målen måste man, enligt utredningen, utgå från
att föräldrarna och barnet kan ha skilda intressen. Utredningen föreslår därför
att det alltid skall finnas en särskild ställföreträdare för det icke pro-
cessbehöriga barnet i sådana mål. Uppgiften att vara barnets särskilda
ställföreträdare skall ankomma på ett offentligt biträde enligt
rättshjälpslagen. I mål enligt LVU, där barnet redan idag är part, har de icke
processbehöriga barnen i de flesta fall ett eget offentligt biträde.
Enligt utredningens förslag får emellertid det offentliga biträdet, när det
gäller icke processbehöriga barn, en annan ställning i målet än den som i dag
tillkommer barnets offentliga biträde i de sociala målen. Det offentliga
biträdet får behörighet att till alla delar företräda barnet i målet och skall
t.ex. kunna överklaga en dom eller ett beslut som har gått barnet emot.
Utredningen framhåller att det påtalats som en brist i gällande lagstiftning att
detta inte har kunnat ske i LVU-mål, t.ex. mål om omhändertagande av barn.
I fråga om innehållet i barnets talerätt i de sociala målen föreslår
utredningen inga förändringar. Liksom i dag skall alltså bara socialnämnden
kunna ta initiativ t.ex. till att ett barn bereds vård enligt LVU.Även de
större, processbehöriga barnen skall kunna få ett offentligt biträde.
Utredningen anser att den möjligheten skall finnas i alla mål som avser barnets
personliga angelägenheter, alltså inte bara som i dag i mål enligt LVU utan
också i vårdnads-, umgänges- och verkställighetsmål samt i mål om flyttningsför-
bud. När det gäller de vanliga vårdnadsmålen räknar utredningen med att det
normalt inte skall behöva utses ett offentligt biträde för ett processbehörigt
barn så länge föräldrarna är ense i fråga om vårdnaden.
Det offentliga biträdets roll blir enligt utredningen något annorlunda när det
är fråga om ett processbehörigt barn än när det gäller ett mindre barn.
Uppgiften för det offentliga biträdet blir att biträda, inte att företräda
barnet i målet. För att biträdet skall kunna företräda barnet krävs att barnet
lämnar ett formligt uppdrag (fullmakt) till biträdet att vara hans eller hennes
ombud i målet.
Utredningen föreslår vidare att den särskilda regel som medger att det
förordnas ett gemensamt offentligt biträde för barnet och vårdnadshavaren i mål
enligt LVU utmönstras ur lagen.
Offentligt biträde skall enligt utredningen vara kostnadsfritt för barnet. Att
barnet görs till part i vårdnads-, umgänges- och verkställighetsmålen skall inte
heller i något annat hänseende få leda till att barnet belastas med kostnader
för rättegången.
7 Överväganden
7.1 Allmänna utgångspunkter för en reform
Barnets bästa är det centrala i vårdnadstvister och i andra mål och ärenden som
rör relationen mellan barn och föräldrar eller på något annat sätt angår barnets
person. Handläggningen av sådana mål och ärenden bör därför vara inriktad på att
utröna hur barnets behov bäst blir tillgodosedda. Utgångspunkt för bedömningen
bör därvid - liksom hittills - vara att det som föräldrarna är överens om
angående barnet som regel är till barnets bästa.
För att domstolen skall få en uppfattning om vad som är bäst för barnet är det
viktigt att barnets egen uppfattning och egna önskemål kommer fram och blir
beaktade i processen. En allmän utgångspunkt bör vara att hänsyn skall tas till
barnets vilja alltefter vilken ålder och mognad som barnet uppnått.
Vad som är barnets verkliga vilja kan dock vara svårt att veta. Barnet kan på
olika sätt påverkas till att ha en viss inställning och barnets inställning kan
förändras från dag till dag. Det är därför viktigt att det som barnet ger
uttryck för bedöms med sakkunskap och med hänsyn tagen till omständigheterna i
det enskilda fallet.
En viktig fråga i detta sammanhang är om barn bör ha talerätt i de mål och
ärenden som berör dem. Frågan bör diskuteras för varje särskild mål- eller
ärendetyp. Några allmänna reflektioner kan dock göras inledningsvis.
En vårdnads- eller umgängestvist innebär en stark känslomässig påfrestning för
de inblandade. Även andra mål och ärenden som berör ett barn kan vara känsliga.
Det har i många sammanhang framhållits att ett barn aldrig får pressas till att
uttrycka en åsikt eller till att ta ställning för någon av föräldrarna mot den
andra. Regeringen instämmer helt i detta.
Det är också viktigt att beakta att det i handläggningen av vårdnads- och
umgängesmål och i andra mål och ärenden som angår ett barns person måste finnas
utrymme för flexibilitet. Det är inte säkert att en formell talerätt för barn är
det bästa sättet att tillgodose barnets intressen eller det bästa sättet att se
till att barnets vilja verkligen kommer fram och blir beaktad. Det är inte ens
säkert att en formell talerätt är önskvärd. Egen talerätt är inget självändamål.
Det väsentliga är att barnets vilja verkligen blir beaktad och att den blir
beaktad på rätt sätt. Frågan om barns talerätt i olika mål och ärenden bör
bedömas från den utgångspunkten.
7.2 Mål och ärenden om vårdnad och umgänge
7.2.1 Talerätt och processbehörighet
Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon
talerätt för barn i mål och ärenden om vårdnad och
umgänge.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 35
f.).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar promemorians bedömning.
Några remissinstanser anser dock att barn bör ha talerätt huvudsakligen i
enlighet med vad som föreslogs av Utredningen om barnens rätt. Till dem hör
Föreningen BRIS och Rädda Barnen. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds
universitet har inga invändningar mot promemorians förslag i och för sig men
menar att de skäl som anförs mot att ge barn talerätt inte är övertygande.
Skälen för regeringens bedömning: Frågan om barn bör ha talerätt eller inte
rymmer flera olika delfrågor, vilka måste analyseras var för sig.
Principiella skäl för och emot en talerätt
Det är en självklarhet att frågor om vårdnad och umgänge och andra frågor som
rör ett barns person angår barnets rätt. Det framhålls också av Utredningen om
barnens rätt och i promemorian.
Utredningen menar att det därför finns starka skäl för att barn skall
tillerkännas en generell rätt att föra talan i sådana mål och ärenden och
därigenom formellt bli likställda med sina föräldrar i processen. Detta
harmonierar, enligt utredningen, med den allmänna principen i vår rättsordning
att var och en som har ett av rättsordningen skyddat intresse också skall ha
talerätt rörande det intresset.
Till detta kommer enligt utredningen att barn redan i dag har partsställning i
mål enligt socialtjänstlagen och LVU. Den ordningen synes fungera väl, vilket
ses som ytterligare ett skäl att tillerkänna barn talerätt även i mål och
ärenden om vårdnad och umgänge.
En majoritet av de remissinstanser som yttrade sig över utredningens förslag
instämde i bedömningen och tillstyrkte förslaget om en generell talerätt för
barn. Flertalet remissinstanser ansåg dock att den av utredningen föreslagna
åldersgränsen för processbehörighet borde vara 15 i stället för 12 år.
Som nämnts ovan (avsnitt 5.1.1) innebär en talerätt normalt att man har rätt
att starta en process (initiativrätt), att framföra sina synpunkter i en process
(argumentationsrätt) och att överklaga ett avgörande (klagorätt).
Enligt utredningens förslag skall talerätten för barn vara inskränkt på det
sättet att den inte skall innefatta en initiativrätt för barnet. Barnets tale-
rätt skulle alltså inte få det innehåll som vanligen läggs in i begreppet tale-
rätt.
Regeringen kan instämma i att det inte är självklart att en talerätt måste in-
nefatta alla tre momenten; initiativrätt, argumentationsrätt och klagorätt. När
det t.ex. gäller mål om beredande av vård enligt LVU, där barn redan har
talerätt, är denna begränsad genom att barnet saknar initiativrätt. Något
principiellt hinder mot en på det sättet begränsad talerätt finns alltså inte.
Det finns emellertid andra omständigheter som visar att den av Utredningen om
barnens rätt föreslagna talerätten inte kan jämföras med vad som vanligen menas
med talerätt.
Föräldrarna är eller blir i de allra flesta fall överens om hur vårdnads- och
umgängesfrågorna skall lösas vid en separation. Även i dessa mål skall barnet,
enligt utredningens förslag, vara part i målet. Men då skall normalt inte någon
särskild ställföreträdare utses för det icke processbehöriga barnet. Barnet
skall enligt utredningen då företrädas av sina föräldrar i egenskap av barnets
legala ställföreträdare. Föräldrarna blir alltså både ställföreträdare och mot-
parter till barnet i dessa mål. Det kan ifrågasättas om det är lämpligt.
Enligt utredningens förslag skall barnet inte behöva ta parti för någon av
föräldrarna i processen. Många som yttrade sig över utredningens förslag
instämde i detta och regeringen har samma uppfattning (jfr vad som anförts i av-
snitt 7.1). Det är emellertid principiellt främmande att en part på det sättet
inte skall behöva ta ställning till själva tvistefrågan i målet, vilket också
framhölls i yttranden över utredningens förslag.
Till detta kommer att det är viktigt att beakta vilket ändamål som skall till-
godoses med regler om barns representation i mål och ärenden om vårdnad och
umgänge. Det väsentliga är att barnets vilja verkligen kommer fram och blir be-
aktad i tillbörlig utsträckning. Reglerna bör därför utformas så att detta ända-
mål förverkligas i möjligaste mån.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet menar att de skäl som här
anförts mot en talerätt för barnen i själva verket är ett uttryck för en ovilja
eller oförmåga att särhålla barnets intresse från det allmännas och ett okri-
tiskt förhållningssätt till officialprövning som det enda och bästa sättet att
utreda och presentera barnets vilja. Fakultetsstyrelsen framhåller att de skäl
som bär upp idéerna om ett kontradiktoriskt förfarande talar för att de reella
intressemotsättningar som gör sig gällande i en konflikt också avspeglas i
partsställningen.
Enligt regeringens mening överbetonar fakultetsstyrelsen den formella
partsställningens betydelse i vårdnads- och umgängesmålen, särskilt som det i
många fall inte finns någon reell intressemotsättning. Som uttalas i promemorian
framstår en regel om talerätt för barn i vårdnads- och umgängestvister mer som
en regel med principiella bevekelsegrunder än som en regel ägnad att i praktisk
tillämpning tillgodose ändamålet att barnets vilja skall komma fram och bli
beaktad på rätt sätt.
Vid sidan av de nu anförda principiella skälen finns argument som är av mer
praktisk art och som enligt regeringens mening väger tyngre.
De små barnen
Små barn kan inte bilda sig någon egen uppfattning utan måste, om de har
talerätt, ha en vuxen som ställföreträdare i processen. En ställföreträdare för
ett litet barn kan inte, vilket också framhålls i promemorian, få några upp-
gifter direkt från barnet utan är hänvisad till information från andra. Närmast
i fråga för att lämna sådan information som ställföreträdaren kan behöva är för-
äldrarna och socialnämnden. Sådan information har rätten redan i dag tillgång
till eller kan få tillgång till med mindre långtgående reformer.
Socialnämndens uppgift är att lämna upplysningar till domstolen eller att utse
någon att verkställa utredning. Hur en talerätt för barnet i dessa fall skall
kunna påverka rättens ställningstagande och leda till en utgång mer i barnets
intresse är därför svårt att se.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet anser att en talerätt för
barnet - representerat av ett rättshjälpsbiträde - regelmässigt skulle vara av
betydelse för utredningen, förutsatt att biträdet verkligen ges möjlighet att
själv initiera utredning som styrs av barnets behov eller önskemål. Detta är en
synpunkt som har mindre med frågan om barnets talerätt att göra och mer med
frågan om barnet bör ha ett eget biträde i vårdnads- och umgängesmålen. Även
andra remissinstanser menar att barnet bör ha ett eget biträde i dessa mål.
Utredningen om barnens rätt har emellertid för sin del inte särskilt framhållit
denna aspekt och i ärendet finns inte heller i övrigt något underlag till stöd
för att barnen skulle ha ett tydligt behov av ett eget biträde. Både domstolen
och socialnämnden har ett ansvar för att den utredning som skall göras styrs av
barnets behov.
De äldre barnen
De äldre barnens situation är en annan. De kan ofta själva bilda sig en upp-
fattning om tvisten och även ta ställning i den. Redan i dag förekommer det i
vårdnads- och umgängesprocesser där det råder starka motsättningar mellan
föräldrarna att dessa på olika sätt försöker påverka barnet. Det kan ske genom
att den ena föräldern försvårar för den andra föräldern att träffa barnet.
Barnet riskerar därigenom att få en sämre kontakt med någon av föräldrarna eller
båda. Om barnet på så sätt dras in i konflikten mellan föräldrarna, kan det vara
omöjligt för barnet att få ett naturligt förhållande till båda föräldrarna efter
det att målet är slutligt avgjort.
En formell talerätt för barnet kan innebära att föräldrar i större utsträckning
försöker påverka barnet att ta ställning på ett visst sätt. Därmed kan en
talerätt få betydande negativa konsekvenser för barnet och för dess förhållande
till föräldrarna.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet menar att skälen i
promemorian inte är övertygande. Det finns enligt fakultetsstyrelsen inget skäl
presenterat i promemorian som tyder på att risken för försämrade relationer mel-
lan barn och föräldrar och för påverkan på barnen skulle vara större med en
talerättsregel. Riskerna sammanhänger enligt fakultetsstyrelsen i själva verket
med att barnet ges reellt inflytande på målens utgång.
Risken för försämrade relationer och obehörig påverkan bör enligt regeringens
mening inte undervärderas. Många remissinstanser betonar också denna risk. Till
dem hör Barnombudsmannen och Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatri. En
formell talerätt kan i många fall medföra att barnet konfronteras med tvisten på
ett onödigt närgånget sätt och pressas att välja sida.
Till det anförda kommer att de lagändringar som genomförts på senare år har
inriktats på att underlätta samförståndslösningar. Från den utgångspunkten
framstår det närmast som ett steg i fel riktning att nu införa en talerätt för
barn.
Kostnader
Ett genomförande av utredningens förslag förutsätter att det förordnas biträde
enligt rättshjälpslagen för barn i ett stort antal mål. Biträdeshjälpen skulle
enligt förslaget vara helt kostnadsfri för barnet. Det allmännas
rättshjälpskostnader skulle därmed öka väsentligt. Kostnadsökningen har av ut-
redningen beräknats till ca fem miljoner kronor per år (1987), vilket
Domstolsverket i sitt yttrande ansåg vara en för låg beräkning.
Ett allvarligt problem med de tvistiga vårdnads- och umgängesmålen är att de
ofta drar ut på tiden, vilket utöver känslomässiga påfrestningar leder till
kostnader både för enskilda och för det allmänna. Om barnet får talerätt kan
handläggningen av målen komma att kompliceras ytterligare redan av det skälet
att fler personer skall delta i processen.
Utredningen räknar med att införandet av talerätt för barn i ett längre per-
spektiv kan komma att leda till en minskad processbenägenhet hos föräldrarna och
därigenom till en minskning av antalet tvistiga mål. Liksom flera
remissinstanser betvivlar regeringen att det är riktigt. Det kan inte heller
antas att kostnader som nu läggs ned i form av utredningsarbete hos socialnämn-
der och andra kommer att minska om barnet får ett rättshjälpsbiträde.
Sammantaget kan det alltså enligt regeringens bedömning antas att ett
genomförande av utredningens förslag leder till betydande kostnadsåtaganden för
det allmänna.
Slutsats
Med hänsyn till vad som anförts bör inte någon talerätt för barn införas i mål
om vårdnad och umgänge.
7.2.2 Barnets rätt att komma till tals
Regeringens förslag: I föräldrabalken förs in en
erinran om att rätten är skyldig att i mål och ären-
den om vårdnad och umgänge ta hänsyn till barnets
vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.
Den som verkställer en vårdnads- eller umgängesut-
redning åläggs en skyldighet att, om det inte är
olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och
redovisa den för rätten.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens (se prome-
morian s. 38 f.) men avviker på så sätt att "särskilt avseende" skall fästas vid
barnets vilja.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna är positiva till
promemorians förslag eller lämnar det utan invändning. Några remissinstanser
pekar emellertid på risker för att den som verkställer utredning inte kan rätt
utröna barnets vilja. Ett par remissinstanser anför att den föreslagna regeln
kan medföra att barnets vilja ställs alltför mycket i fokus. En remissinstans
föreslår att uttrycket "barnets vilja" byts ut mot "barnets inställning", en
annan att uttrycket "barnets åsikter" används. Andra remissinstanser har
synpunkter på den tekniska utformningen av bestämmelserna.
Skälen för regeringens förslag: Någon formell talerätt för barn bör inte
införas i mål och ärenden angående vårdnad och umgänge (se avsnitt 7.2.1).
När en domstol beslutar i sådana mål och ärenden skall bedömningen alltid
göras utifrån vad som är bäst för barnet. Vilka faktorer som skall beaktas vid
den bedömningen framgår inte direkt av lagen, förutom att rätten enligt 6 kap.
6 a § föräldrabalken skall fästa särskilt avseende vid barnets behov av en
nära och god kontakt med båda sina föräldrar.
Enligt förarbetena till 6 kap. 5 § föräldrabalken är det ytterst domstolens
uppgift att utröna om barnet har några egna synpunkter på vårdnadsfrågan. Om
barnet har en bestämd uppfattning och har nått en sådan mognad att dess önskemål
bör respekteras, bör domstolen i allmänhet följa barnets önskan. Det påpekas
emellertid i förarbetena att det inte kan besvaras generellt när barnet nått en
sådan mognad och att det kan vara svårt att utreda barnets innersta önskan.
Barnets egna uppgifter skall därför vägas in i den helhetsbedömning av samtliga
omständigheter som skall göras i målet (prop. 1981/82:168 s. 66).
Domstolen bör alltså redan enligt gällande rätt utröna barnets vilja och be-
akta den när vårdnads- och umgängesfrågor skall avgöras. Högsta domstolen har
som tidigare nämnts också i ett rättsfall slagit fast att i vart fall ett något
äldre barns synpunkter (13 år) bör tillmätas stor vikt i vårdnadsfrågan (NJA
1988 s. 448). I vilken utsträckning domstolarna verkligen tar hänsyn till bar-
nets vilja är dock svårt att veta. En projektrapport från Socialstyrelsen visar
att det åtminstone i vissa kommuner finns brister när det gäller att i vårdnad-
sutredningar beskriva barnet och dess behov (se avsnitt 5.1.2). Det förekommer
enligt rapporten att utredaren har träffat barnet bara vid något enstaka
tillfälle eller inte alls.I promemorian görs den bedömningen att sådana
vårdnadsutredningar inte är fullständiga, om rätten skall kunna utröna barnets
vilja och beakta den. Regeringen delar den uppfattningen. Är det fråga om mycket
små barn saknas visserligen anledning för domstolarna att närmare efterforska
deras vilja. Men en vårdnadsutredning där utredaren aldrig har träffat ett barn
som är stort nog att uttrycka en egen vilja kan inte anses vara ett fullgott
underlag för en domstol i en vårdnadstvist. Detta understryks av flera
remissinstanser.
Det anförda betyder inte att utredaren måste söka utröna barnets uppfattning i
den aktuella tvisten, dvs. få barnet att ta ställning till hur domstolen skall
döma i målet eller ärendet. Det kan tvärtom ofta vara olämpligt. Men utredaren
måste försöka få en sådan kontakt med barnet att det är möjligt att dra
slutsatser om huruvida barnet har en viljeinriktning som bör tillmätas betydelse
för prövningen. Socialstyrelsen framhåller i sitt remissyttrande att det finns
goda erfarenheter från kommuner där utredarna i alla vårdnads- och
umgängesutredningar träffar barnen och ställer "rätt" sorts frågor.
Enligt 6 kap. 19 § tredje stycket föräldrabalken får barn höras inför rätten,
om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta
skada av att höras. Som framgår av avsnitt 5.1.2 är bestämmelsen avsedd att
tillämpas med återhållsamhet och möjligheten att höra barnet används också myck-
et sällan. De uttalanden som gjordes i förarbetena till bestämmelsen äger
alltjämt full giltighet.
I promemorian uttalas att det inte finns skäl att åstadkomma en utveckling mot
att barn hörs oftare i domstolen. Promemorians uttalande är välgrundat. Att
rätten ges ett tillräckligt underlag för att fästa avseende vid barns vilja bör
säkerställas på annat sätt.
Promemorieförslaget innebär att den grundläggande principen om barns rätt att
komma till tals i frågor som rör deras person skall framgå direkt av lagen och
att det där skall anges uttryckligen att hänsyn skall tas till barnets ålder och
mognad. I lagen bör sålunda enligt förslaget i promemorian anges att rätten i
mål och ärenden om vårdnad och umgänge vid bedömningen av vad som är bäst för
barnet skall fästa särskilt avseende vid barnets vilja, med hänsyn tagen till
barnets ålder och mognad.
Många remissinstanser framhåller det angelägna i att barnens rätt att komma
till tals garanteras. Flera - bl.a. Socialstyrelsen, Barnombudsmannen,
Stockholms kommun, Föreningen BRIS, Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening,
Föreningen Jurister vid de allmänna advokatbyråerna och Sveriges Psykologförbund
- understryker behovet av lagändringar i den riktning som föreslås i
promemorian.
Luleå tingsrätt anför att en regel som den angivna kan innebära att barnets
vilja - sådan den tolkas och redovisas av en annan person - kommer att tillmätas
alltför stor betydelse med risk för att barnets föräldrar påfordrar omfattande
utredningar eller utsätter barnet för påtryckningar. Tingsrätten menar att det
är tillräckligt att regeln anger att domstolen skall fästa avseende vid barnets
vilja; ordet "särskilt" bör utgå ur lagtexten. Liknande synpunkter anförs även
av andra remissinstanser. Sölvesborgs tingsrätt anför t.ex. att det är svårt att
bortse från att benägenheten från en förälders sida att otillbörligt söka
påverka barnet kan bli större, om domstolarna skall fästa större avseende vid
barnets vilja än hittills och att stora krav därför ställs på den som skall
genomföra utredningen så att barnets verkliga vilja kommer fram. Sundsvalls
kommun anför att uttrycket "barnets vilja" är ett för starkt och kategoriskt
uttryck som kan misstolkas och Trelleborgs kommun framhåller att det kan vara
svårt att utreda vad som är barnets innersta önskan och att det därför är
viktigt att det som barnet säger bedöms med sakkunskap och med hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet.
Remissinstanserna sätter fingret på ett problem. Som regeringen även tidigare
framhållit är det viktigt att reglerna inte verkar så att barnen utsätts för
obehörig påverkan eller så att de pressas att ta ställning. Regeringen kan hålla
med om att den formulering som föreslås i promemorian i vissa fall kan medföra
sådana oönskade problem.
Som anförs i promemorian behövs dock en regel om att domstolen alltid skall ta
hänsyn till barnets vilja. För att de nämnda problemen skall undgås bör en sådan
regel formuleras mer öppet än i promemorieförslaget. I förslagets "fästas
särskilt avseende vid barnets vilja" bör sålunda ordet "särskilt" utgå. Som
föreslås i promemorian bör det anges uttryckligen att hänsyn skall tas till
barnets ålder och mognad. Med en sådan utformning styrs domstolen inte på ett
oönskat sätt av vad som redovisas i utredningen om barnets vilja. Därmed minskar
också riskerna för obehörig påverkan på barnet i samband med utredningen.
I jämförelse med lagrådsremissens förslag - "skall rätten beakta barnets vilja
med hänsyn tagen till barnets ålder och mognad" - har Lagrådet föreslagit en
något annorlunda utformning av bestämmelsen: "skall rätten ta hänsyn till
barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad". Enligt Lagrådet kommer
avsikten med lagändringen därmed till tydligare uttryck. Enligt regeringens
mening är det knappast någon saklig skillnad mellan de båda lydelserna. Rege-
ringen har dock inget att invända mot Lagrådets förslag.
Det bör understrykas - som görs i promemorian och av flera remissinstanser -
att det ställs stora krav på den som skall efterhöra barnets inställning och att
barnet aldrig får pressas till ett ställningstagande. Här har utredande
tjänstemän ett viktigt ansvar men givetvis också föräldrarna själva och deras
ombud. Ett par remissinstanser menar i det sammanhanget att ordet "vilja" är
mindre bra och förespråkar "inställning" resp. "åsikter". Enligt regeringens
mening är uttrycket "barnets vilja" väl valt och de flesta remissinstanserna
tillstyrker det eller har inte någon invändning. Det väsentliga är emellertid
att barnet får möjlighet att i rätt sammanhang och på rätt sätt framföra det som
barnet verkligen känner och vill ha sagt.
För att rätten skall få kännedom om barnets vilja måste det finnas någon form
av utredning. Det är inte obligatoriskt att göra en särskild vårdnads- eller
umgängesutredning i alla mål och ärenden om vårdnad och umgänge. I de fall
frågan är tvistig torde emellertid domstolen i allmänhet se till att en sådan
utredning görs. Domstolen kan därvid styra utredningen genom riktlinjer och
genom att särskilt ange att utredningen skall syfta till att klargöra barnets
inställning.
För att säkerställa att domstolen i vårdnads- och umgängesutredningar får
upplysningar om barnets inställning bör ett tillägg göras i lagen. Det bör, som
föreslås i promemorian, ske genom en föreskrift om att den som verkställer
utredning i målet skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets
inställning och redovisa den för rätten.
En fråga som diskuteras i ett par remissvar är hur barnets ålder bör inverka
på utredningen. Enligt regeringens mening är det inte lämpligt att ange bestämt
hur gammalt ett barn bör vara för att det skall vara meningsfullt att ta reda på
dess inställning. Det bör ankomma på utredaren att i varje enskilt fall göra en
bedömning av barnets mognad i det hänseendet. Frågan berörs ytterligare något i
författningskommentaren.
Några remissinstanser uttrycker farhågor för att barn oftare kommer att höras
inför rätten, om rätten skall fästa särskilt avseende vid barnets vilja. Som
regeringen berört ovan bör möjligheten att höra barnet inför rätten kvarstå men
liksom nu användas med stor försiktighet. Avsikten med de nya reglerna är att
barnets vilja skall redovisas på annat sätt än genom förhör inför rätten. På så
sätt bör också den risk kunna undvikas som ett par remissinstanser pekar på,
nämligen att barnet försätts i svåra valsituationer.
Det tidigare sagda tar i allt väsentligt sikte på de fall där vårdnads- eller
umgängesfrågan är tvistig. Men vad bör gälla när föräldrarna är eniga? I
förarbetena till 1991 års ändringar av bestämmelserna om vårdnad uttalas att i
de mål och ärenden där föräldrarna är överens om hur vårdnadsfrågan skall lösas,
den lösning som de har valt i allmänhet torde kunna antas vara bäst för barnet
(se prop. 1990/91:8 s. 59). Det
finns ingen anledning att nu göra någon annan bedömning. Föräldrarnas vilja bör
alltså i dessa fall, liksom i dag, vara avgörande. Att inhämta någon särskild
utredning blir då i regel inte nödvändigt.
Det finns alltså sällan anledning att ta reda på barnets inställning när
föräldrarna är ense, men trots det bör även i dessa fall den grundprincipen
gälla att rätten skall ta hänsyn till barnets vilja. Skulle det undantagsvis
komma fram att barnet bestämt motsätter sig den lösning som föräldrarna kommit
överens om, är det ett skäl att närmare undersöka om överenskommelsen verkligen
är till barnets bästa.
Som tidigare sagts skall enligt 6 kap. 19 § föräldrabalken socialnämnden be-
redas tillfälle att yttra sig innan rätten avgör ett mål eller ärende om vårdnad
eller umgänge. Om nämnden har tillgång till upplysningar som kan vara av
betydelse för frågans bedömning, är nämnden skyldig att lämna rätten sådana upp-
lysningar. Det gäller även när föräldrarna är ense. Socialnämndens möjlighet att
lämna upplysningar till domstolen fungerar som ett skydd för barnet för det fall
en överenskommelse om gemensam vårdnad är oförenlig med barnets bästa. Motsva-
rande gäller om en upplösning av gemensam vårdnad eller överflyttande av vårdnad
inte kan antas vara till barnets bästa.
Det finns inte anledning att föreskriva att barnets uppfattning alltid skall
redovisas för rätten, således även i mål och ärenden där föräldrarna är överens.
En regel om att man skall söka klarlägga barnets inställning bör gälla bara för
de fall där saken är sådan att domstolen finner att en utredning behövs.
Avgöranden rörande särskilt förordnade vårdnadshavare kan ha stor betydelse
för barnet. Från och med den 1 juli 1995 gäller i viktiga hänseenden nya
bestämmelser om förmynderskap, godmanskap och förvaltarskap (se prop.
1993/94:251 och avsnitt 5.1.4). Vårdnads- och förmynderskapsbegreppen renodlas
efter denna tidpunkt. Om inte någon av ett barns föräldrar kan vara vård-
nadshavare, skall vårdnaden enligt 6 kap. 10 a § föräldrabalken anförtros åt en
eller två särskilt förordnade vårdnadshavare i stället för, som i dag, åt sär-
skilt förordnade förmyndare. De särskilt förordnade vårdnadshavarna skall också
vara förmyndare för barnet, om inte särskilda skäl talar emot det.
De nya bestämmelserna om utseende av särskilt förordnade vårdnadshavare bör
följa samma regler som andra bestämmelser om vårdnad när det gäller barns rätt
att komma till tals. Bestämmelserna om domstolens skyldighet att ta hänsyn till
barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad och om skyldighet för
den som verkställer utredning att söka utröna barnets inställning bör alltså
göras tillämpliga även för sådana mål och ärenden.
En annan fråga är om skyldigheten att ta hänsyn till barnets vilja bör gälla
även interimistiska beslut enligt 6 kap. 20 § föräldrabalken. Sådana beslut
skall - som i 6 kap. föräldrabalken i övrigt - ske utifrån vad som är bäst för
barnet. Redan av det skälet bör interimistiska beslut omfattas av skyldigheten
att ta hänsyn till barnets vilja. Liksom i dag bör domstolens interimistiska
avgörande i princip träffas utifrån samma bedömningsgrunder som vid den slutliga
prövningen. De föreslagna bestämmelserna i 6 kap. 10 d och 15 §§ bör därför ges
ett något vidare tillämpningsområde än i promemorieförslaget.
Frågan är då om barnet kan komma till tals i erforderlig utsträckning inför
ett interimistiskt beslut
Domstolen är enligt gällande rätt inte skyldig att inhämta upplysningar innan
den beslutar interimistiskt i en fråga om vårdnad eller umgänge. Om föräldrarna
inte är överens inhämtar dock rätten i allmänhet upplysningar från socialnämnden
inför beslutet. Barnets vilja kan emellertid av praktiska skäl inte utredas och
redovisas lika utförligt som i en fullständig vårdnads- eller umgängesutredning.
Det anförda innebär att det inte finns någon garanti för att barnet kommer
till tals fullt ut inför ett interimistiskt beslut. Det skulle emellertid leda
för långt att försöka åstadkomma en sådan garanti. Ett interimistiskt beslut
måste med nödvändighet fattas utan att en fullständig utredning kan göras. Det
bör därför inte ställas något uttryckligt krav i lagen på att man skall söka
klarlägga barnets inställning. Självfallet bör dock socialnämnden så långt det
är praktiskt möjligt vara lyhörd för att barnet kan vilja komma till tals samt i
ett yttrande redovisa vad som kan komma fram om barnets inställning.
Frågan är slutligen om den som anordnar samarbetssamtal enligt 6 kap. 18 §
föräldrabalken också skall utreda barnets vilja och redovisa den för rätten.
I förarbetena till bestämmelserna om samarbetssamtal uttalades att samtalen i
första hand är att uppfatta som ett instrument för föräldrarna att gemensamt och
i samråd själva besluta om vårdnad och umgänge. Det behov som barnet kan ha av
att tala med någon utomstående får enligt propositionen primärt tillgodoses på
annat sätt än genom samarbetssamtal (se prop. 1990/91:8 s. 27 f.).
Samarbetssamtalen syftar till att föräldrarna skall bli överens i frågor om
vårdnad och umgänge. Det kan mot den bakgrunden vara mindre lämpligt att den som
anordnar samarbetssamtal också skall ha en uttrycklig skyldighet att utreda
barnets inställning. En annan sak är att samarbetssamtal naturligtvis ändå till
stor del handlar om hur frågor om vårdnad och umgänge bäst skall anordnas i
framtiden.
Vårdnadstvistutredningens arbete (se avsnitt 4) kan ge underlag för en annan
bedömning i de frågor som här har behandlats. Regeringen kommer i så fall att ta
upp dem på nytt. Vårdnadstvistutredningen torde också komma att behandla vissa
frågor som remissinstanserna tar upp men som inte berörts här.
7.3 Mål om verkställighet av avgöranden om vårdnad eller umgänge
Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon
talerätt för barn i mål om verkställighet av
avgöranden om vårdnad eller umgänge. Det behövs inte
heller några andra lagändringar för att tillförsäkra
barn en rätt att komma till tals i verkställighets-
målen.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 41
f.).
Remissinstanserna: Remissinstanserna instämmer överlag i promemorians
bedömning eller lämnar den utan erinran. Några remissinstanser anser dock att
barn skall ha talerätt och processbehörighet i huvudsak i enlighet med vad
Utredningen om barnens rätt föreslog. En remissinstans menar att det behövs
regler om barnens rätt att komma till tals.
Skälen för regeringens bedömning: Mål om verkställighet av vad allmän domstol
bestämt i dom eller beslut om vårdnad, umgänge eller överlämnande av barn är
alltid tvistiga. De lojalitetskonflikter som barnet kan drabbas av i sådana mål,
om det får ställning som part, kan på samma sätt som i mål och ärenden om
vårdnad och umgänge störa barnets framtida förhållande till föräldrarna eller
någon av dem. Även de övriga synpunkter som anförts i avsnitt 7.2.1 gör sig
gällande i verkställighetsmålen.
I promemorian görs vidare den bedömningen att det inte kommit fram något behov
av talerätt. Inte heller i remissbehandlingen kan det sägas ha kommit fram något
sådant behov. Regeringen gör därför samma bedömning som i promemorian, nämligen
att det inte bör införas någon talerätt för barn i verkställighetsmålen..
Frågan är då om några andra förändringar bör genomföras när det gäller barns
rätt att komma till tals i verkställighetsmålen.
Målen har som regel föregåtts av en process i allmän domstol och kan därför
sägas vara en fortsättning på den processen. Om barnet får komma till tals innan
vårdnads- eller umgängesfrågan avgörs (se avsnitt 7.2.2), bör någon föreskrift
om utredning av barnets vilja även i verkställighetsmålen inte vara nödvändig.
Som Kammarrätten i Jönköping påpekar kan det dock ibland förflyta lång tid
mellan avgörandena i de olika domstolarna, varför barnets inställning kan ha
ändrats. Domstolen i verkställighetsmålet bör vara särskilt uppmärksam på den
möjligheten.
Av särskild betydelse för verkställighetsmålen är att det för de lite äldre
barnen finns en uttrycklig skyldighet för domstolen att ta reda på barnets
vilja. Enligt bestämmelsen i 21 kap. 5 § föräldrabalken har barnet om det fyllt
tolv år en vetorätt när det gäller verkställigheten av vad allmän domstol har
bestämt. Verkställighet får visserligen ske mot barnets vilja, men endast om
länsrätten finner det "nödvändigt av hänsyn till barnets bästa". Detsamma gäller
beträffande barn som inte fyllt tolv år men "nått en sådan mognad att dess vilja
bör beaktas på motsvarande sätt".
Till detta kommer, vilket berörs av ett par remissinstanser, att barnet kan
komma till tals i sådana fall där länsrätten enligt 21 kap. 2 § föräldrabalken
uppdragit åt någon att verka för att den som har barnet frivilligt skall
fullgöra vad som åligger honom eller henne.
Enligt regeringens mening, som överensstämmer med promemorians förslag och
flertalet remissinstansers uppfattning, är några ändringar inte erforderliga.
7.4 Andra familjerättsliga mål och ärenden
7.4.1 Adoptions- och namnärenden
Regeringens förslag: I föräldrabalken och namnlagen
förs in erinringar om att rätten vid bedömning av om
det är lämpligt att en adoption äger rum resp. om
ett namnbyte är förenligt med barnets bästa skall ta
hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets
ålder och mognad. Socialnämnden åläggs en skyldighet
att söka klarlägga barnets inställning och redovisa
den för rätten.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens (se pro-
memorian s. 42 f.).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till promemorians
förslag. Ett par remissinstanser anser - i enlighet med sin övergripande
uppfattning - att barn bör ha talerätt även i mål och ärenden om adoption och
namn. Barnombudsmannen, Statens nämnd för Internationella Adoptionsfrågor (NIA)
och Adoptionscentrum tillstyrker förslagen beträffande adoption, men menar att
bestämmelsen i 4 kap. 5 § föräldrabalken om att barnets samtycke till adoption i
vissa fall inte behövs bör upphävas. NIA och Adoptionscentrum anför dessutom att
socialnämnden bör vara skyldig att inhämta ytterligare utredning vid
internationella adoptioner.
Länsrätten i Kalmar län ifrågasätter om inte s.k. särskild ansökan enligt 16 §
namnlagen bör omfattas av de föreslagna bestämmelserna.
Skälen för regeringens förslag: Adoptions- och namnärenden har väsentliga
likheter med vårdnads- och umgängesärenden. Barn bör i enlighet med bedömningen
i avsnitt 7.2.1 inte ges talerätt. Däremot bör bestämmelserna utformas så att
barnet ges möjlighet att komma till tals i sådana ärenden.
Adoption
Barn har alltså inte talerätt i adoptionsärenden. Förutom den vetorätt mot
adoption som den som fyllt tolv år har enligt 4 kap. 5 § föräldrabalken (se av-
snitt 5.1.4) saknas uttryckliga bestämmelser om att barnets vilja skall beaktas
när adoptionsärenden avgörs. Domstolarna torde inte heller ha som regel att ta
reda på de yngre barnens inställning till en adoption.
En adoption är i allmänhet en ingripande händelse i ett barns liv. Det kan
förekomma situationer där barnet känslomässigt är motståndare till en adoption.
Det är alltså viktigt att klargöra barnets inställning och det bör skapas
garantier för att barnens synpunkter och vilja kommer fram och beaktas i adop-
tionsärenden.
För att säkerställa att barnen får komma till tals i adoptionsärenden bör
sålunda ett tillägg göras till 4 kap. 6 § föräldrabalken. Regeringen gjorde
beträffande mål och ärenden om vårdnad och umgänge den bedömningen att reglerna
om rätt för barn att komma till tals bör utformas något annorlunda än i promemo-
rian (se avsnitt 7.2.2). En regel om rätt för barn att komma till tals i
adoptionsärenden bör - även om förhållandena inte är helt likartade - utformas
på samma sätt som för mål och ärenden om vårdnad och umgänge.
Regeln bör i enlighet med vad Lagrådet förordat ges en något annorlunda
utformning än i lagrådsremissens förslag, se avsnitt 7.2.2. Tillägget bör alltså
gå ut på att domstolen vid bedömningen av om det är lämpligt att adoptionen äger
rum skall ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mog-
nad. Detta stämmer också väl överens med reglerna i 1993 års Haagkonvention om
skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner. Haagkonventionen
föreskriver bl.a. att en adoption får genomföras endast om det - under hän-
synstagande till barnets ålder och mognad - säkerställts att hänsyn tagits till
barnets önskemål och mening (artikel 4). Sverige har ännu inte ratificerat kon-
ventionen. Frågan om en ratifikation bereds för närvarande.
När det gäller barn som har fyllt tolv år krävs, som tidigare sagts, barnets
samtycke till adoptionen. Föreskriften om samtycke kan ses som en precisering
och skärpning av den föreslagna allmänna regeln om att hänsyn skall tas till
barnets vilja. Denna allmänna regel bör gälla även i de fall som omfattas av
kravet på samtycke. Samtycket får således inte betraktas som en formsak. Det
skall lämnas av barnet efter noggrant övervägande och det bör vara en uppgift
för domstolen att förvissa sig om att ett lämnat samtycke verkligen ger uttryck
för barnets vilja.
I 4 kap. 5 § andra stycket 1 föräldrabalken föreskrivs att samtycke till
adoption inte behövs från ett barn som fyllt 12 men inte 16 år, om barnet skulle
skadas av att bli tillfrågat. Bestämmelsen tillkom år 1959 i samband med de
genomgripande förändringarna av adoptionsinstitutet, då bl.a. skillnaden mellan
starka och svaga adoptioner upphävdes. Bestämmelsen tar i första hand sikte på
fosterbarn som i puberteten skulle kunna ta allvarlig skada av att få kännedom
om att fosterföräldrarna inte är biologiska föräldrar. Bestämmelsen är av
undantagskaraktär och det har i förarbetena uttalats att den är avsedd att till-
ämpas endast i klara fall. Barnombudsmannen, NIA och Adoptionscentrum anser att
förhållandena nu har förändrats mot en ökad öppenhet och att bestämmelsen därför
bör utgå.
Regeringen kan hålla med om att förhållandena nu är annorlunda och att det i
allmänhet är lämpligt att så tidigt som möjligt klargöra för ett fosterbarn att
det inte lever tillsammans med sina biologiska föräldrar. Det kan emellertid
inte bortses från att det kan finnas adoptionsärenden då ett barn som fyllt tolv
år kan ta allvarlig skada om ett samtycke skall inhämtas. Som bestämmelsen är
utformad strider den inte heller mot Barnkonventionen. Mot bakgrund av det sagda
bör bestämmelsen inte upphävas utan ett underlag som visar att den inte längre
behövs. Det får förutsättas att bestämmelsen tillämpas mot bakgrund av dagens
kunskaper om barn och syn på barn.
För att domstolen skall få vetskap om barnets inställning måste denna utredas
och framföras till rätten. Enligt 4 kap. 10 § föräldrabalken skall yttrande in-
hämtas från socialnämnden, om barnet inte fyllt 18 år. I bestämmelsen bör ett
tillägg göras enligt vilket socialnämnden skall, om det inte är olämpligt, söka
klarlägga barnets inställning i frågan och redovisa den för rätten.
NIA menar med hänvisning till ett förslag i Förmynderskapsutredningens
slutbetänkande Adoptionsfrågor (SOU 1989:100) att skyldigheten att klargöra bar-
nets inställning bör innebära att utredning alltid skall inhämtas från barnets
ursprungsland vid internationella adoptioner och anser att en föreskrift bör
införas därom. Förmynderskapsutredningens förslag bereds inom regeringskansliet.
Frågor om adoption behandlades dessutom av Adoptionslagstiftningsutredningen i
sitt nyligen avlämnade betänkande Internationella adoptionsfrågor (SOU
1994:137). Utredningen hade till uppgift att göra en översyn av verksamheten med
internationella adoptioner. Betänkandet bereds för närvarande.
Mot bakgrund av det anförda bör frågan om utredning från barnets hemland över-
vägas i samband med andra frågor om internationella adoptioner. Det är därför
inte lämpligt att nu ta ställning till den frågan. En annan sak är att om det i
ett adoptionsärende finns utredning från barnets hemland, den utredningen natur-
ligtvis bör beaktas när barnets inställning skall klarläggas.
Namn
I namnärenden har barn ställning som part. När anmälan eller ansökan om namnbyte
skall göras, företräds barnet emellertid enligt 48 § namnlagen av vårdnadshava-
ren. Ett barn som fyllt tolv år har vetorätt mot en sådan anmälan eller ansökan.
Men i övrigt saknas uttryckliga regler om att barnets vilja skall beaktas när
namnärenden avgörs.
Ett namnärende har i allmänhet inte samma ingripande betydelse för ett barn
som t.ex. ett vårdnads- eller umgängesärende eller en adoption. Namnet har emel-
lertid stor personlig betydelse och barnet kan fästa stor vikt vid utgången i
ärendet. Av den anledningen är det angeläget att barnet även i dessa ärenden ges
en möjlighet att få sina synpunkter och sin vilja framförda och beaktade.
Enligt förarbetena till namnlagen bör domstolen i takt med barnets stigande
ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets egna synpunkter och
önskemål (prop. 1981/82:156 s. 54). Av rättspraxis framgår också att domstolarna
tar hänsyn till i vart fall de större barnens vilja (t.ex. NJA 1987 s. 81 och
NJA 1990 s. 89). Någon sådan praxis finns inte beträffande yngre barn.
För att säkerställa barns rätt att komma till tals föreslås i promemorian att
ett tillägg görs i 48 § namnlagen enligt vilket rätten vid avgörande av om ett
namnbyte är förenligt med barnets bästa skall fästa särskilt avseende vid bar-
nets vilja med hänsyn tagen till barnets ålder och mognad. Regeringen instämmer
i promemorians bedömning. På samma skäl som nyss anförts beträffande adoption-
särenden bör tillägget emellertid utformas något annorlunda än i promemorian.
Regeln bör i enlighet med vad Lagrådet förordat ges en något annorlunda
utformning än i lagrådsremissens förslag, se avsnitt 7.2.2. Tillägget bör alltså
gå ut på att rätten skall ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets
ålder och mognad. Tillägget bör dessutom förtydligas något i förhållande till
promemorieförslaget så att det klart framgår att det tar sikte på ärenden som
handläggs i domstol enligt 6, 8 eller 11 §.
När det gäller barn som fyllt tolv år krävs enligt 48 § namnlagen, som
tidigare sagts, barnets samtycke till en ansökan eller anmälan om namnbyte.
Liksom i fråga om adoptionsärenden kan den regeln ses som en precisering och
skärpning av den regel som nu föreslås om skyldighet att beakta barnets vilja.
Även i fråga om namnärenden är det viktigt att rätten förvissar sig om att ett
samtycke faktiskt överensstämmer med barnets vilja.
En remissinstans anför att bestämmelserna om barns rätt att komma till tals
bör omfatta även förlust av efternamn enligt 16 § första stycket namnlagen, dvs.
sådana fall då det fastställs att en viss man inte är far till ett barn som
förvärvat efternamn på grund av faderskapet. Om det finns synnerliga skäl, kan
domstolen enligt 16 § andra stycket i sådana fall tillåta att barnet behåller
sitt efternamn. Bestämmelsen är överförd från 1963 års namnlag och den tillkom
särskilt med tanke på fall då bördsprocessen kommer till stånd först sedan
barnet nått vuxen ålder och fall då mannen förklarar sig inte ha något intresse
av att barnet förlorar hans namn. Skälen för tillstånd måste emellertid vara
starka. Undantag kan ske t.ex. när barnet har hunnit skaffa sig ett yrke och
skulle kunna bli lidande av namnförlusten eller när barnet har bildat familj och
fått egna barn som också förvärvat namnet (se Höglund, Namnlagen, 1985, s. 134
f.).
Bestämmelsen tar alltså främst sikte på fall där barnet nått vuxen ålder och
därför inte har behov av det skydd som bl.a. FN:s barnkonvention vill
tillgodose. För att barnet skall få behålla sitt namn krävs det vidare
synnerliga skäl. Bedömningen skall alltså inte ske enbart utifrån barnets bästa
som i 6, 8 och 11 §§, utan det rör sig om ett annat slags bedömning. Det finns
därför inte tillräcklig anledning att ta in en särskild regel i lagen om att ta
hänsyn till barnets vilja. En annan sak är att det vid prövningen naturligtvis
skall tas hänsyn till vad som är till barnets bästa och att därvid barnets vilja
har betydelse.
I ärenden om förklaring att namnbyte enligt 6, 8 eller 11 § namnlagen är
förenligt med barnets bästa skall domstolen enligt 45 § namnlagen inhämta ytt-
rande från socialnämnden. För att se till att socialnämndens yttrande redovisar
barnets inställning bör det göras ett tillägg i bestämmelsen. Tillägget bör
utformas på samma sätt som beträffande vårdnad och umgänge (se avsnitt 7.2.2).
Socialnämnden skall alltså, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets
inställning och redovisa den för rätten.
7.4.2 Mål och ärenden om faderskap, underhåll och förmynderskap m.m.
Regeringens bedömning: Några nya bestämmelser om rätt
för barn att komma till tals är inte nödvändiga för mål
och ärenden om faderskap, underhåll eller
förmynderskap.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 42
f.).
Remissinstanserna: Remissinstanserna gör överlag samma bedömning som görs i
promemorian.
Skälen för regeringens bedömning: I mål om faderskap har barnet ställning som
part och har därigenom talerätt (se avsnitt 5.1.4). Socialnämnden är skyldig att
försöka utreda vem som är far till barnet och se till att faderskapet
fastställs. Genom socialnämndens medverkan blir barnets intressen bevakade i
dessa mål.
I promemorian görs den bedömningen att det med hänsyn till reglernas nuvarande
utformning och ärendenas karaktär inte är aktuellt att införa någon särskild
regel om att barnets synpunkter och önskemål skall komma fram och beaktas.
Remissinstanserna har inte någon invändning mot promemorians uppfattning.
Regeringen är av samma mening.
Även i mål om underhållsbidrag är barnet part och har talerätt. Undantagna är
de mål där föräldrarna tvistar om vårdnaden och i praxis har ansetts kunna föra
talan som parter om underhållsbidrag till barn (se avsnitt 5.1.4).
Några lagändringar om barns rätt att komma till tals är inte erforderliga be-
träffande mål och ärenden om underhåll till barn.
Som framgår av avsnitt 5.1.4 har en underårig som fyllt 16 år både talerätt
och rätt att yttra sig i frågor angående förmynderskap, godmanskap och
förvaltarskap. Talerätten har samband med andra befogenheter som 16-åringar har.
Den som fyllt 16 år har t.ex. rätt att säga upp ett avtal om anställning utan
vårdnadshavarens samtycke och rätt att utan nytt samtycke avtala om arbete av
liknande art (6 kap. 12 § föräldrabalken). En 16-åring kan även råda över vad
han genom eget arbete har förvärvat (9 kap. 3 § föräldrabalken) och han eller
hon kan med föräldrarnas tillstånd driva rörelse (13 kap. 13 § föräldrabalken).
I promemorian uttalas att det i ärenden angående godmanskap och förvaltarskap
får anses vara tillräckligt med regeln om talerätt för barn som fyllt 16 år för
att tillvarata barnens rätt (se promemorian s. 45). Remissinstanserna har med
något undantag lämnat promemorians bedömning utan invändning. Kammarrätten i
Jönköping menar dock att de föreslagna bestämmelserna om barns rätt att komma
till tals bör omfatta även vissa ärenden angående godmanskap.
De situationer där det framför allt kommer i fråga att förordna god man för
barn är sådana där barnet har ett ekonomiskt intresse som skiljer sig från
föräldrarnas (se 11 kap. 2 § föräldrabalken). Beträffande dessa ärenden är det,
som även kammarrätten anför, tillräckligt att barnen kommer till tals genom den
nämnda regeln om talerätt. De ärenden för vilka man kan diskutera en särskild
regel om barns rätt att komma till tals avser i stället sådana situationer där
en god man får ett ansvar även för angelägenheter som rör barnets person. Det
gäller framför allt de fall då en förmyndare på grund av sjukdom eller av någon
annan orsak inte kan utöva förmynderskapet (11 kap. 1 § föräldrabalken). I
sådana fall är godmanskapet tänkt som en tillfällig lösning i en krissituation
och det kan inte anses nödvändigt med en särskild föreskrift om att barnets
vilja skall beaktas. Självfallet bör överförmyndaren resp. rätten ta hänsyn till
vad barnet kan ha uttryckt i ärendet angående val av god man.
Regeringen är mot bakgrund av det anförda inte beredd att föreslå några nya
bestämmelser för dessa ärenden.
Som en följd av förmynderskapsreformen bör en hänvisning i lagen (1994:1117)
om registrerat partnerskap ändras till att avse de nya bestämmelserna i 6 kap.
föräldrabalken.
7.5 Sociala mål
7.5.1 Talerätt och processbehörighet
Regeringens bedömning: Åldersgränsen för
processbehörighet i de sociala målen bör inte sänkas.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 46).
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser instämmer i
promemorians bedömning. Några remissinstanser anser dock att åldersgränsen för
processbehörighet bör sänkas till tolv år.
Skälen för regeringens bedömning: I sociala mål och ärenden har barn talerätt
(se avsnitt 5.1.5). Det sammanhänger med att barnet är motpart till det
allmänna. Det är därför andra hänsyn som skall tas i dessa fall än i mål och
ärenden enligt föräldrabalken och namnlagen.
Barn som har fyllt 15 år är dessutom processbehöriga i sociala mål, dvs. de
har rätt att själva föra sin talan i processen. Enligt förslaget från
Utredningen om barnens rätt skall åldersgränsen för processbehörighet sänkas
till tolv år.
Majoriteten av de remissinstanser som yttrade sig över utredningens förslag
ansåg att åldersgränsen för processbehörighet borde ligga kvar vid 15 år. Som
skäl anfördes att barn som är yngre än 15 år inte är mogna att föra talan på
egen hand.
Även i promemorian görs den bedömningen att åldersgränsen för pro-
cessbehörighet inte bör sänkas. Remissinstanserna har ingen annan uppfattning
nu. Även regeringen instämmer i promemorians bedömning. Åldersgränsen för
processbehörighet i de sociala målen bör alltså inte sänkas. De yngre barnen får
även fortsättningsvis företrädas av en ställföreträdare.
Men de yngre barnen har ibland behov av en särskild ställföreträdare för att
kunna utnyttja sin talerätt. Den frågan behandlar regeringen i avsnitt 7.5.2.
7.5.2 Särskild ställföreträdare för icke processbehöriga barn
Regeringens förslag: Den som är offentligt biträde
enligt rättshjälpslagen i ett mål eller ärende enligt
LVU för ett barn som inte har fyllt 15 år skall
utan särskilt förordnande samtidigt vara barnets
ställföreträdare i det mål eller ärende som för-
ordnandet avser.
Promemorians förslag: Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (se
promemorian s. 46 f.).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker promemorians förslag
eller lämnar det utan erinran. Länsrätten i Göteborgs och Bohus län och
Länsstyrelsen i samma län menar att något behov av att barnets biträde också
skall vara ställföreträdare inte visats. Även Stockholms kommun är tveksam till
förslaget. Länsstyrelsen i Malmöhus län menar att icke processbehöriga barn
alltid bör ha särskild ställföreträdare.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen gjorde i föregående avsnitt den
bedömningen att barn under 15 år inte heller i fortsättningen bör vara
processbehöriga. Det betyder att dessa barn måste ha hjälp av en
ställföreträdare för att kunna föra talan i mål och ärenden och för att kunna
överklaga ett avgörande som har gått dem emot. För närvarande är vårdnadshavaren
ställföreträdare. Denna ordning är emellertid, som Utredningen om barnens rätt
framhåller, inte alltid lämplig. I mål och ärenden enligt socialtjänstlagen har
det visserligen inte kommit fram något behov av en särskild ställföreträdare för
barnet. Men annorlunda förhåller det sig i mål och ärenden enligt LVU.
Ofta är det brister i barnets hemförhållanden som är orsak till att det blir
aktuellt med vård enligt LVU. Grunden för en ansökan om vård är då att
föräldrarna påtagligt har åsidosatt sina skyldigheter mot barnet och att
föräldrarna inte samtycker till att barnet får vård. Även när barnets eget
beteende åberopas som grund för vård enligt LVU hänger beteendet, när det gäller
de mindre barnen, inte sällan samman med hemförhållandena. Barnets rätt till
goda uppväxtförhållanden ställs då ofta mot föräldrarnas intresse av att ha sitt
barn hos sig. Det ligger således i dessa måls karaktär att motstridiga intressen
kan finnas mellan barn och föräldrar.
De yngre barnen kan därför ha ett behov av en särskild ställföreträdare. Ett
offentligt biträde enligt rättshjälpslagen (se avsnitt 5.1.5) är inte ställ-
företrädare för barnet och kan därför inte utan fullmakt från vårdnadshavaren
t.ex. överklaga ett beslut.
Frågan behandlades av Utredningen om barnens rätt, som till grund för sina
överväganden lade ett uttalande av socialutskottet med anledning av pro-
positionen om socialtjänstlag (prop. 1979/80:1, bet. 1979/80:SoU44). Utskottet
yttrade med hänvisning till en motion (mot. 1979/80:SoU55), i vilken det före-
slogs att barn skulle få rätt att överklaga beslut enligt LVU, att det gällande
systemet var otillfredsställande från barnets synpunkt och att det på sikt måste
övervägas att införa en ordning som ger barnet en starkare ställning i mål
enligt LVU. Frågan har därefter varit föremål för ytterligare motioner i riks-
dagen.
Utredningen om barnens rätt föreslog att en särskild ställföreträdare alltid
skall förordnas för icke processbehöriga barn i mål om vård enligt LVU liksom
när det gäller socialnämndens beslut enligt samma lag. Enligt utredningen borde
ett offentligt biträde enligt rättshjälpslagen samtidigt vara barnets särskilda
ställföreträdare.
Många av de remissinstanser som yttrade sig över utredningens förslag
tillstyrkte att det offentliga biträdet för icke processbehöriga barn samtidigt
skall vara barnets särskilda ställföreträdare.
En utgångspunkt för övervägandena nu är att barnet även fortsättningsvis skall
vara part i mål och ärenden enligt LVU. För att det underåriga barnets talerätt
skall fungera i praktiken bör barnet enligt promemorians bedömning ha möjlighet
att överklaga ett beslut och vidta andra processhandlingar även mot vård-
nadshavarens vilja. Regeringen gör samma bedömning.
Frågan är då om barnet skall kunna agera oberoende av socialnämnden. Social-
nämndernas uppgift i mål och ärenden enligt LVU är att tillvarata barnets
intressen och verka på olika sätt för att barnets bästa skall tillgodoses. Dessa
uppgifter bör självfallet inte förändras. Socialnämnderna bör alltså även i
fortsättningen svara t.ex. för att nödvändiga utredningar angående barnet
inhämtas och för att länsrättens beslut överklagas i de fall socialnämnden anser
att beslutet inte tillgodoser barnets bästa. Det kan emellertid finnas
tillfällen när socialnämndens uppfattning om vad som är till barnets bästa inte
stämmer överens med barnets egen vilja. I sådana fall är det rimligt att barnet
har en möjlighet att agera oberoende av både vårdnadshavaren och socialnämnden.
Förslaget att de icke processbehöriga barnen skall få en särskild ställ-
företrädare i sådana mål och ärenden bör därför genomföras.
Ett alternativ kunde vara att god man förordnas för barnet i de fall mot-
stridiga intressen finns mellan vårdnadshavaren och barnet. I de flesta mål
enligt LVU förordnas emellertid redan i dag ett offentligt biträde för de icke
processbehöriga barnen. I promemorian görs den bedömningen att utredningens
förslag om att låta biträdet också vara ställföreträdare för barnet är en enkla-
re och mer naturlig lösning än att förordna god man för barnet.
Remissinstanserna har nu ingen invändning mot den bedömningen. Även regeringen
anser att det offentliga biträdet bör vara ställföreträdare utan särskilt
förordnande.
Det offentliga biträdets huvudsakliga uppgift är att ge råd och stöd till
barnet. Som ställföreträdare för barnet skall det offentliga biträdet företräda
barnet i processen och därvid framföra barnets åsikter. Enligt regeringens
uppfattning bör det knappast innebära någon rollkonflikt för de personer som
kommer i fråga för uppgiften att förena dessa funktioner.
Enligt 42 § rättshjälpslagen skall offentligt biträde inte förordnas, om
förhållandena är sådana att det måste antas att det saknas behov av ett
offentligt biträde. I sådana fall bör vårdnadshavaren vara ställföreträdare.
Detsamma bör gälla i mål och ärenden där barnet och vårdnadshavaren undantagsvis
har ett gemensamt offentligt biträde (se avsnitt 7.5.4).
Det ankommer på socialnämnden att anmäla till länsrätten när det finns behov
av ett offentligt biträde för barnet.
7.5.3 Barnets rätt att komma till tals
Regeringens bedömning: Barnets rätt att komma till
tals i de sociala målen behöver inte förstärkas
ytterligare.
Promemorians bedömning: Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens
(se promemorian s. 49).
Remissinstanserna: Remissinstanserna delar överlag promemorians uppfattning.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser emellertid att det är motiverat med en
bestämmelse i socialtjänstlagen om att socialnämnden skall söka klargöra barnets
inställning och redovisa den för rätten.
Skälen för regeringens bedömning: I de sociala målen har barnen talerätt och
barn som har fyllt 15 år är dessutom processbehöriga och kan själva vidta de
processhandlingar som de önskar. Genom förslaget i föregående avsnitt om
särskild ställföreträdare för barn under 15 år förbättras de yngre barnens
möjligheter att komma till tals i rättegången.
Som framgått i avsnitt 5.1.5 skall de äldre barnen ges tillfälle att yttra sig
över socialnämndens utredningar. Barn som är yngre bör höras i sociala mål, om
det kan vara till nytta för utredningen och barnet inte kan antas ta skada av
det.
Promemorians bedömning är att det inte har kommit fram något som tyder på att
barnets rätt att komma till tals i de sociala målen behöver förstärkas ytterli-
gare. Regeringen instämmer i den bedömningen.
7.5.4Gemensamt offentligt biträde för barnet och vårdnadshavarna?
Regeringens bedömning: Bestämmelserna i 44 §
rättshjälpslagen om gemensamt offentligt biträde för
barnet och vårdnadshavarna bör inte ändras.
Promemorians bedömning: Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens
(se promemorian s. 50 f.).
Remissinstanserna: Remissinstanserna instämmer överlag i promemorians
bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt 44 § första stycket rättshjälpslagen
skall gemensamt offentligt biträde förordnas för barnet och vårdnadshavaren i
mål enligt LVU, om det inte finns motstridiga intressen mellan barnet och
vårdnadshavaren. Utredningen om barnens rätt föreslog att bestämmelsen, som
enligt utredningen tillämpas mycket sparsamt, skulle upphävas eftersom man
regelmässigt måste utgå från att barnet och dess vårdnadshavare har motstridiga
intressen i sådana mål.
I promemorian görs den bedömningen att det i vissa typer av mål är lämpligt
att barnet och föräldrarna har ett gemensamt biträde. Remissinstanserna gör sam-
ma bedömning nu. Även regeringen instämmer i den bedömningen.
Ett exempel på att det kan vara lämpligt att barn och vårdnadshavare har
gemensamt offentligt biträde kan vara att vårdbehovet uppstått på grund av den
unges eget beteende utan att brister i hemmiljön kan sägas ha inverkat på något
beaktansvärt sätt. Eftersom det endast sällan kan sägas att barnet och föräld-
rarna inte har motstridiga intressen, torde dock bestämmelsen även i fortsätt-
ningen komma att tillämpas sparsamt. Det ankommer på domstolen att avgöra när
gemensamt offentligt biträde kan förordnas.
7.5.5Vem skall utses till offentligt biträde?
Regeringens bedömning: Bestämmelserna om vem som
skall kunna utses till offentligt biträde bör inte
ändras.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 50
f.).
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar överlag promemo-rians bedömning
utan invändning.
Skälen för regeringens bedömning: I rättshjälpslagen ställs inte upp några
andra krav på den som skall vara offentligt biträde än att han eller hon skall
vara lämplig för uppdraget (se avsnitt 5.1.5). I praktiken förordnar dock
domstolarna så gott som alltid jurister till offentliga biträden i mål enligt
LVU. Utredningen om barnens rätt anser att man ofta inte behöver ha en jurist
som offentligt biträde. En annan allmänkunnig person med gott omdöme och med
kunskaper om barn bör enligt utredningen i många fall lika väl som en jurist
kunna fylla rollen som offentligt biträde för barnet. Om ett mål under handlägg-
ningen visar sig vara mer komplicerat än man från början förutsatt och biträdet
inte har tillräckliga kvalifikationer för att genomföra sitt uppdrag, bör det
enligt utredningens förslag vara möjligt att byta biträde. I de fall då det be-
hövs en jurist till offentligt biträde bör man enligt utredningen i första hand
välja någon som redan har förvärvat fördjupade kunskaper om barn genom verksam-
het bl.a. som offentligt biträde i mål och ärenden enligt LVU.
Remissutfallet över utredningens förslag i denna del var blandat.
Regeringen föreslår nu att det offentliga biträdet samtidigt skall vara
barnets ställföreträdare (se avsnitt 7.5.2). Det ställer krav på kunskaper om
processens gång o.d. Det innebär emellertid inte att biträdet nödvändigtvis
måste vara jurist. Andra personer kan tillägna sig de nödvändiga kunskaperna.
Någon föreskrift om att barnets offentliga biträde i mål och ärenden enligt
LVU skall vara jurist bör därför inte införas. Även i fortsättningen torde det
dock som regel bli advokater och vissa andra jurister som förordnas. Remissin-
stanserna instämmer nu överlag i den bedömningen. Den särskilda sakkunskap om
barn som i regel är nödvändig får biträdet inhämta, i den mån han eller hon inte
själv besitter den genom erfarenhet eller särskilda kunskaper, genom utred-
ningar, experthjälp e.d. Sådant underlag inhämtas i de aktuella målen och
ärendena genom socialnämndens försorg. Biträdet har dessutom enligt 45 § rätt-
shjälpslagen en möjlighet att själv föranstalta om viss utredning. Någon
särskild bestämmelse om att ett offentligt biträde skall ha kunskaper om barn
och barns behov är enligt regeringens mening inte nödvändig.
8 Ikraftträdande m.m.
Regeringens förslag: De nya bestämmelserna skall
träda i kraft den 1 januari 1996. Några särskilda
övergångsbestämmelser skall inte meddelas.
Promemorians förslag: Promemorians förslag överensstämmer med regeringens med
den enda skillnaden att bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995
(se promemorian s. 52).
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Hovrätten för Nedre Norrland
tillstyrker eller lämnar promemorians förslag utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: I promemorian föreslås inte några särskilda
övergångsbestämmelser. Det innebär att bestämmelserna skall tillämpas även i
pågående mål och ärenden. Hovrätten för Nedre Norrland anser att bestämmelserna
inte bör tillämpas i mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet, eftersom det
innebär att utredningar t.ex. i överklagade mål kan behöva kompletteras i
efterhand.
Enligt vad regeringen berört tidigare (se avsnitt 7.2.2) finns det brister i
en del kommuner när det gäller att i vårdnadsutredningar beskriva barnet och
dess behov och det kan förekomma att den som skall utföra en vårdnads- eller
umgängesutredning inte har träffat ett barn alls eller bara vid något enstaka
tillfälle. Om domstolarna skall kunna utröna barnets vilja och ta hänsyn till
den, är sådana utredningar inte fullständiga. Om det i pågående mål finns
utredningsmaterial som är behäftat med sådana brister som nu berörts, är det
ingen tillräckligt tungt vägande nackdel att komplettering måste ske - även i
högre rätt. Regeringen instämmer därför i promemorians bedömning att några
särskilda övergångsbestämmelser inte bör meddelas utan bestämmelserna tillämpas
fullt ut även i pågående mål och ärenden.
9 Kostnader
De föreslagna ändringarna i föräldrabalken och namnlagen är avsedda att
säkerställa att barns rätt att komma till tals i mål som rör deras person
tillgodoses. Domstolarna får i vissa fall en i lag föreskriven skyldighet att
beakta barnens vilja. Socialnämnderna får en motsvarande skyldighet att söka
utröna barnens inställning. Några ökade kostnader för utredningar bör inte
uppstå genom ändringarna. Inte heller i övrigt bör det bli några ökade kostnader
i de ifrågavarande målen eller ärendena.
Den ändring som föreslås i LVU innebär att det offentliga biträde som i vissa
fall skall förordnas för barn under 15 år i mål och ärenden enligt denna lag
också skall vara barnets särskilda ställföreträdare. Inte heller den ändringen
medför några beaktansvärda ökade kostnader för det allmänna.
Ansvaret för att information angående de föreslagna lagändringarna når ut till
de enskilda och socialnämnderna bör vila på Socialstyrelsen inom befintliga
budgetramar.
10 Författningskommentar
10.1Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
I föräldrabalken föreslås ändringar i 4 kap. om adoption och i 6 kap. om vårdnad
och umgänge.
4 kap. 6 §
Rätten skall pröva om det är lämpligt att adoptionen äger rum. Tillstånd får ges
endast om adoptionen är till fördel för barnet samt sökanden har uppfostrat
barnet eller vill uppfostra det eller det annars med hänsyn till det personliga
förhållandet mellan sökanden och barnet finns särskild anledning till adoptio-
nen. Vid bedömningen av om det är lämpligt att adoptionen äger rum skall rätten,
även när barnets samtycke inte behövs, ta hänsyn till barnets vilja med
beaktande av barnets ålder och mognad.
Ansökningen får inte bifallas, om det från någon sida har getts eller utlovats
ersättning eller om det har avtalats om bidrag till barnets underhåll.
Underhållsbidrag i form av engångsbelopp är dock inte hinder för tillstånd till
adoptionen, om beloppet har inbetalts till socialnämnden i den kommun där
adoptanten är folkbokförd eller om det till nämnden har utfärdats en förbindelse
på beloppet, vilken har godkänts av sökanden och nämnden. För det belopp som har
inbetalts till nämnden skall genom dess försorg hos en försäkringsgivare inköpas
en efter underhållsskyldigheten anpassad livränta åt barnet, om inte avtalet
hindrar det eller nämnden finner att beloppet kan användas på något annat
lämpligt sätt för barnets underhåll.
Ett avtal om ersättning eller underhåll, som borde ha medfört att ansökningen
avslogs om rätten hade känt till avtalet, är utan verkan även om ansökningen
bifalls.
Genom den nya bestämmelsen i tredje meningen i första stycket får domstolen en
skyldighet att ta hänsyn till barnets vilja vid bedömningen av om adoptionen bör
äga rum. Därvid skall domstolen beakta barnets ålder och mognad. Bestämmelsen
har behandlats i avsnitt 7.4.1.
Regeln är avsedd att stärka barnens rätt genom att det skapas en garanti för
att adoptioner inte äger rum utan att hänsyn tas till viljan hos de barn som har
en egen inställning till adoptionen. Att domstolen skall beakta barnets ålder
och mognad medför att hänsyn skall tas i högre grad till de större barnens
inställning än till de mindre barnens. De minsta barnen kan inte ha någon
inställning till adoptionen över huvud taget. Regeln innebär för de fallen att
domstolen inte alls behöver ta hänsyn till barnets vilja.
Att domstolen enligt bestämmelsen skall ta hänsyn till barnets vilja innebär
att en adoption normalt inte bör äga rum, om ett barn som har en grundad egen
inställning i saken är motståndare - uttalat eller inte - till adoptionen.
I de flesta adoptionsärenden är dock förhållandena sådana att det inte råder
någon tvekan om det lämpliga i att adoptionen äger rum. Sålunda föregås
internationella adoptioner normalt av en utredning som tydligt klargör detta.
Merparten av sådana adoptionsärenden gäller dessutom små barn som antingen inte
kan uttrycka någon egen vilja över huvud taget eller som är för små för att
själva kunna ta ställning till adoptionsfrågan. Att rätten skall beakta barnets
ålder och mognad betyder att barnets inställning inte behöver utrönas i sådana
fall. I de flesta adoptionsärenden innebär därför den nya regeln i praktiken
inte någon förändring.
När det gäller barn som har fyllt tolv år är domstolen på grund av kravet på
samtycke i 5 § första stycket skyldig att kontrollera att det finns ett
uttryckligt godkännande till adoptionen från barnet. På grund av den nya
bestämmelsen bör domstolen dessutom se till att barnet har haft en möjlighet att
närmare redovisa sin inställning. Men även barn under tolv år är ofta så mogna
att deras inställning i adoptionsfrågan måste efterhöras och hänsyn tas till
deras inställning.
Undantagsbestämmelsen i 5 § andra stycket har inte ändrats. Det innebär att
barnets samtycke inte behövs, om barnet skulle ta skada av att tillfrågas eller
om barnet är varaktigt förhindrat att lämna samtycke på grund av en psykisk
störning eller på grund av något annat liknande förhållande.
Enligt ett tillägg i 10 § skall socialnämnden söka klarlägga barnets
inställning, om det inte är olämpligt. Frågan om i vilka fall utredningen bör
innehålla något om barnets inställning behandlas i kommentaren till 10 §.
I andra stycket har två ändringar gjorts. Genom den första har ordet
"församling" bytts ut mot "kommun" för att socialnämnderna organisatoriskt hör
till kommunerna. Den andra innebär att kravet på att försäkringsgivaren skall
vara svensk har tagits bort. En sådan begränsning kan numera inte anses förenlig
med Sveriges internationella åtaganden.
4 kap. 10 §
I ärenden om adoption skall rätten inhämta upplysningar om barnet och sökanden
samt huruvida ersättning eller bidrag till barnets underhåll har lämnats eller
utlovats. Har barnet inte fyllt arton år, skall yttrande inhämtas från
socialnämnden i den kommun där sökanden är folkbokförd och från socialnämnden i
den kommun där den som har vårdnaden om barnet är folkbokförd.
Socialnämnden i den kommun där sökanden är folkbokförd skall, om det inte är
olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten.
Fader eller moder, vars samtycke till adoptionen inte krävs, skall ändå höras,
om det kan ske. Vid adoption av adoptivbarn skall vad nu sagts i stället gälla
adoptanten eller, om en make adopterat den andra makens barn, var och en av
makarna. Finns en särskild förmyndare vars samtycke inte krävs, skall även han
eller hon höras.
I ett nytt andra stycke ges en föreskrift om socialnämndens yttrande till
domstolen. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.4.1. Det lämpligaste sättet
för domstolen att få kännedom om barnets inställning är att yttrandet innehåller
upplysningar härom. Yttrandena innehåller redan i dag ofta sådana upplysningar.
Genom den föreslagna nya föreskriften säkerställs att domstolen får den
nödvändiga informationen.
I den nya bestämmelsen anges att barnets inställning skall klarlägga "om det
inte är olämpligt". Det är självfallet inte lämpligt att försöka klargöra en
inställning hos ett barn som inte är gammalt eller moget nog att ha en egen
uppfattning i saken. Det går inte att säga någon bestämd ålder för när ett barn
bör tillfrågas. Utredaren får bedöma detta från fall till fall. Även i andra
situationer än då barnet är mycket ungt kan det vara olämpligt att forska i
barnets inställning. Det kan vara fallet om barnet är känsligt och labilt och om
dess inställning har klarlagts genom annan utredning. Socialnämnden måste också
beakta bestämmelserna i 5 § om att samtycke inte behövs om barnet skulle ta
skada av att tillfrågas.
För att socialnämnden skall kunna lämna upplysningar i de fall detta bör ske
måste utredaren sammanträffa med barnet och ställa frågor som kan ge kunskap om
barnets inställning. Utredaren måste därvid uppträda med varsamhet och bör inte
försöka pressa barnet på synpunkter. Om möjligt bör det dock klarläggas om
barnet känner tvekan inför adoptionen.
Av yttrandet bör det framgå om barnet har några synpunkter på adoptionen. Ofta
kan det räcka att det anges att barnets inställning efterforskats och att det
därvid inte framkommit något som ger anledning att anta att barnet är tveksamt
inför en adoption. Har det enligt utredarens bedömning inte varit lämpligt att
tillfråga barnet, bör detta och skälen därtill anges.
Barnet torde i de stora flertalet adoptionsärenden vistas hos sökanden. I
enlighet med ett påpekande från Lagrådet har bestämmelsen därför utformats som
en skyldighet för socialnämnden i den kommun där sökanden är folkbokförd att
klarlägga barnets inställning till adoptionen. Om i det enskilda fallet barnet
vistas i någon annan kommun, kan socialnämnden begära biträde av socialnämnden i
den kommunen med inhämtande av erforderlig utredning.
6 kap. 10 d §
Vid bedömningen av frågor om vårdnad skall rätten ta hänsyn till barnets vilja
med beaktande av barnets ålder och mognad.
Paragrafen är ny. Den gäller mål och ärenden angående vårdnad enligt 6 kap. Den
är avsedd att säkerställa att hänsyn tas till barnets vilja i sådana mål.
Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.2.2.
Enligt den föreslagna bestämmelsen skall domstolen ta hänsyn till barnets
vilja. Därvid skall barnets ålder och mognad beaktas. Att domstolen skall beakta
barnets ålder och mognad betyder att det normalt skall fästas mer avseende vid
de större barnens inställning än vid de mindres. De minsta barnen kan inte ha
någon uttalad uppfattning över huvud taget. Regeln innebär för de fallen att
domstolen inte alls behöver ta hänsyn till barnets vilja.
Att det anges särskilt i lagen att domstolen skall ta hänsyn till barnets vilja
är avsett att markera att barnets vilja är en viktig omständighet vid den
prövning som skall göras i mål och ärenden om vårdnad.
Hänsyn skall tas till barnets vilja vid alla frågor om vårdnad enligt 6 kap.
Det innebär att bestämmelsen skall tillämpas även vid interimistiska beslut
enligt 20 §. Den frågan behandlas närmare i avsnitt 7.2.2 och i kommentaren till
19 §.
Den nya bestämmelsen innebär att domstolen måste se till att barnet har haft en
möjlighet att närmare redovisa sin inställning. Finns inte underlag för att ta
hänsyn till barnets vilja bör därför - om barnet nått en sådan mognad att viljan
har betydelse - utredningen kompletteras.
Enligt ett föreslaget nytt stycke i 19 § skall den som verkställer en
vårdnadsutredning söka klarlägga barnets inställning, om det inte är olämpligt.
Frågan om i vilka fall utredningen bör innehålla något om barnets inställning
behandlas i kommentaren till 19 §.
Genom ändringar i förmynderskapslagstiftningen införs från och med den 1 juli
1995 tre nya paragrafer, 10 a - c §§, i 6 kap. föräldrabalken (se avsnitt
5.1.4). Den nu aktuella bestämmelsen har placerats efter dessa paragrafer och
betecknas därför 10 d §.
6 kap. 15 §
Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med en
förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet
särskilt nära så långt möjligt tillgodoses. Vårdnadshavaren skall, om inte
särskilda skäl talar mot det, lämna sådana upplysningar rörande barnet som kan
främja umgänget.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av en förälder som
inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan av denna förälder i frågan om
umgänge efter vad som är bäst för barnet.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av någon annan än
en förälder, beslutar rätten på talan av socialnämnden i frågan om umgänge efter
vad som är bäst för barnet.
Vid bedömningen av frågor om umgänge skall rätten ta hänsyn till barnets vilja
med beaktande av barnets ålder och mognad. Rätten skall vidare beakta risken för
att barnet i samband med utövande av umgänge utsätts för övergrepp, olovligen
bortförs eller kvarhålls eller annars far illa.
I ett tillägg till fjärde stycket föreskrivs att domstolen i mål om umgänge med
barn enligt 6 kap. skall ta hänsyn till barnets vilja. Det skall ske med
beaktande av barnets ålder och mognad.
Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.2.2. Den har sin motsvarighet i
bestämmelserna om vårdnad i 10 d §. Här kan i övrigt hänvisas till vad som
anförts i kommentaren till den paragrafen.
6 kap. 19 §
Rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge blir tillbörligt utredda.
Innan rätten avgör ett mål eller ärende om vårdnad eller umgänge skall
socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Har nämnden tillgång till
upplysningar som kan vara av betydelse för frågans bedömning är nämnden skyldig
att lämna rätten sådana upplysningar. Om det behövs ytterligare utredning får
rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att utse någon att verk-
ställa sådan. Rätten får fastställa riktlinjer för utredningen och bestämma en
viss tid inom vilken utredningen skall vara slutförd. Om det behövs får rätten
förlänga denna tid. Rätten skall se till att utredningen bedrivs skyndsamt.
Den som verkställer utredning skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga
barnets inställning och redovisa den för rätten.
Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.
I ett nytt tredje stycke föreslås en regel om skyldighet för utredaren att, om
det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning. Regeln skall gälla
för både vårdnads- och umgängesmål och är avsedd att säkerställa att domstolen
får det underlag som är nödvändigt för att domstolen skall kunna ta hänsyn till
barnets vilja. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.2.2.
Barnets inställning skall klarläggas "om det inte är olämpligt". Det är
givetvis inte lämpligt att försöka få fram en inställning hos ett barn som inte
är gammalt eller moget nog att ha en egen uppfattning i saken. Det går inte att
säga någon bestämd ålder för när ett barn bör tillfrågas. Utredaren får bedöma
detta från fall till fall. Även i andra situationer än då barnet är mycket ungt
kan det vara olämpligt att forska i barnets inställning. Det kan vara fallet om
barnet är särskilt känsligt och dess huvudsakliga inställning är känd genom
annan utredning. Med anledning av vad Barnombudsmannen anfört finns det
anledning att betona att bestämmelsen tar sikte på vad som kan vara olämpligt
för barnet.
För att socialnämnden skall kunna lämna upplysningar i de fall detta bör ske
måste utredaren sammanträffa med barnet och ställa frågor som kan ge kunskap om
barnets inställning. Det är utredarens uppgift att på ett sätt som är lämpligt
med hänsyn till barnets ålder och mognad bedöma om barnet bör tillfrågas om sina
synpunkter. Utredaren måste uppträda med varsamhet och med respekt för den
lojalitetskonflikt som barnet befinner sig i. Barnet får inte pressas på syn-
punkter.
Av yttrandet bör framgå sådana observationer som utredaren kunnat göra och som
kan ge en bild av barnets inställning. Eventuella uttalade ståndpunkter från
barnets sida bör noteras, varvid utredaren bör ange vilken betydelse som enligt
hans eller hennes mening bör tillmätas sådana uttalanden.
Har det enligt utredarens bedömning inte varit lämpligt att tillfråga barnet,
bör detta och skälen därtill anges.
Skyldigheten för domstolen att ta hänsyn till barnets vilja gäller även interi-
mistiska beslut enligt 20 §. Inför sådana beslut kan ingen egentlig utredning
göras. Om föräldrarna inte är överens om vårdnad och umgänge när frågan skall
avgöras interimistiskt, torde rätten dock i allmänhet inhämta upplysningar från
socialnämnden inför beslutet. I sådana upplysningar bör barnets inställning
anges, om det är möjligt och lämpligt. Barnets vilja kan emellertid självfallet
inte utredas och redovisas lika utförligt som i en fullständig vårdnads- eller
umgängesutredning.
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
De nya bestämmelserna träder i kraft den 1 januari 1996. Några särskilda
övergångsbestämmelser har inte meddelats. Det innebär att de nya bestämmelserna
tillämpas även i mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet (se avsnitt 8). Det
kan i något fall innebära att utredningen får kompletteras i efterhand.
10.2 Förslaget till lag om ändring i namnlagen (1982:670)
I namnlagen föreslås ändringar i 45 och 48 §§.
45 §
En ansökan om förklaring att ett namnbyte enligt 6, 8 eller 11 § är förenligt
med barnets bästa prövas av den domstol som tar upp frågor om vårdnaden om
barnet.
I ärenden enligt första stycket skall domstolen, om det kan ske, höra den vars
efternamn barnet bär, om denne inte är vårdnadshavare. Domstolen skall även in-
hämta yttrande från socialnämnden.
Socialnämnden skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets in-
ställning och redovisa den för rätten.
I ärenden enligt första stycket får domstolen förordna att vardera parten skall
bära sin rättegångskostnad.
Genom ett nytt tredje stycke åläggs socialnämnden en skyldighet att, om det inte
är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning när det gäller namnändringen.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.4.1. Den överensstämmer i sak med en
motsvarande regel i 4 kap. 10 § föräldrabalken angående adoption. Här kan
hänvisas till vad som anförts i författningskommentaren till den bestämmelsen.
48 §
För den som är under 18 år görs anmälan eller ansökan i mål eller ärenden enligt
denna lag av barnets vårdnadshavare. Har barnet fyllt 12 år får sådan anmälan
eller ansökan göras utan barnets samtycke endast om barnet är varaktigt förhin-
drat att lämna samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något
annat liknande förhållande.
Vid bedömningen av om ett namnbyte enligt 6, 8 eller 11 § är förenligt med bar-
nets bästa skall rätten, även när barnets samtycke inte behövs, ta hänsyn till
barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.
I ett nytt andra stycke åläggs domstolen att ta hänsyn till barnets vilja i
ärenden om namnbyte enligt 6, 8 eller 11 §. Det skall ske med beaktande av den
ålder och mognad som barnet nått. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.4.1.
Regeln är avsedd att stärka barnens rätt genom att det skapas en garanti för
att namnbyten inte äger rum utan att hänsyn tas till viljan hos de barn som har
en egen inställning till namnfrågan. Att domstolen skall beakta barnets ålder
och mognad betyder att mer avseende skall fästas vid de större barnens in-
ställning än vid de mindre barnens. De allra minsta barnen kan naturligtvis inte
ha någon inställning till namnbytet över huvud taget.
Barnets vilja är en viktig omständighet. I de fall där barnets samtycke inte är
en absolut förutsättning för namnbyte är dock barnets inställning inte avgöran-
de; andra omständigheter kan tillsammans väga tyngre.
På grund av den nya bestämmelsen bör domstolen se till att de barn som kan
antas ha uppnått tillräcklig mognad har haft en möjlighet att närmare redovisa
sin inställning.
Enligt ett tillägg i 45 § skall socialnämnden söka klarlägga barnets
inställning, om det inte är olämpligt.
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
De nya bestämmelserna träder i kraft den 1 januari 1996. Några särskilda
övergångsbestämmelser har inte meddelats. Det innebär att de nya bestämmelserna
tillämpas även i ärenden som anhängiggjorts före ikraftträdandet (se avsnitt 8).
Det kan i något fall innebära att utredningen får kompletteras i efterhand.
10.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser
om vård av unga
I lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) föreslås ett tillägg
till 36 §. Tillägget rör frågan om vem som skall vara ställföreträdare för barn
under 15 år. Den nya bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.5.2.
36 §
Om den unge har fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i mål och
ärenden enligt denna lag.
Den som är förordnad enligt rättshjälpslagen (1972:429) som offentligt biträde
för någon som är under 15 år, utan att samtidigt vara biträde för vårdnadshava-
ren, är utan särskilt förordnande den unges ställföreträdare i det mål eller
ärende som förordnandet avser.
Barn som är yngre än 15 år bör höras, om det kan vara till nytta för
utredningen och det kan antas att barnet inte tar skada av att höras.
I mål och ärenden enligt LVU har barn ställning som part. Barn som har fyllt 15
år är själva processbehöriga, medan yngre barn måste företrädas av en
ställföreträdare. Utan att det sägs i paragrafen är den eller de som är
vårdnadshavare legala ställföreträdare för barnet. Det gäller oavsett om barnet
fyllt 15 år eller inte.
I ett nytt andra stycke införs nya regler om att barnet ibland kan få
ytterligare en ställföreträdare. Bakgrunden till den bestämmelsen är att det med
hänsyn till att barn och vårdnadshavare kan ha motstridiga intressen i vissa mål
och ärenden är mindre lämpligt att barn är beroende av föräldrarnas vilja när
det t.ex. gäller att överklaga ett beslut.
Den nya regeln innebär att för det fall ett offentligt biträde förordnats för
den unge enligt rättshjälpslagen, biträdet automatiskt också är den unges
särskilda ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser.
Genom lagändringen får barnet en självständig ställning gentemot vårdnadsha-
varen i vissa mål och ärenden enligt LVU. Sålunda kan barnet genom sin
ställföreträdare överklaga domstolens avgöranden och vidta andra
processhandlingar.
Ställföreträdaren skall tillvarata barnets intresse. Han bör alltså framföra de
synpunkter och de önskemål som barnet har. Skulle ställföreträdaren ha en annan
uppfattning än barnet, bör han med beaktande av barnets önskemål hävda den
uppfattning som han anser bäst tjänar barnets intresse. Om barnet så önskar,
skall han t.ex. se till att beslut och domar blir överklagade.
Ställföreträdaren är samtidigt barnets offentliga biträde och skall i den
egenskapen ta till vara barnets bästa i olika hänseenden. Han skall bl.a.
fungera som barnets rådgivare. Vidare skall han bevaka att nödvändig utredning
angående barnets person, t.ex. utlåtanden från barnpsykologer eller annan
expertis, inhämtas.
I tredje stycket har gjorts en redaktionell förändring.
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
Den nya bestämmelsen träder i kraft den 1 januari 1996. Några särskilda
övergångsbestämmelser har inte meddelats. Det innebär att den nya bestämmelsen
tillämpas även i mål och ärenden som anhängiggjorts före ikraftträdandet (se
avsnitt 8).
10.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1117) om registrerat
partnerskap
3 kap. 2 §
Registrerade partner får varken gemensamt eller var för sig anta adoptivbarn
enligt 4 kap. föräldrabalken. Inte heller får registrerade partner enligt 6 kap.
10 a § föräldrabalken utses att gemensamt utöva vårdnaden om en underårig.
Lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:711) om befruktning utanför
kroppen gäller inte för registrerade partner.
Paragrafen har ändrats på så sätt att hänvisningen nu avser de nya
bestämmelserna om särskild vårdnadshavare i 6 kap. 10 a § föräldrabalken i
stället för som tidigare bestämmelserna om särskilt förordnade förmyndare i 13
kap. 8 §. Ändringen är en följdändring till de nya förmynderskapsbestämmelserna
(se avsnitt 5.1.4 och 7.4.2).
Nu aktuella lagförslag i betänkandet Barnets rätt 3 Om barn i vårdnadstvister -
talerätt för barn m.m. (SOU 1987:7)
Betänkandet innehåller vissa lagförslag som saknar betydelse i detta ärende. Här
anges endast nu aktuella förslag tillsammans med lagrummens eller relevanta
delar av lagrummens nuvarande lydelse. Övriga förslag i betänkandet samt där i
övrigt återgivna lagrum eller del av lagrum markeras här med ... (tre punkter).
Ingresserna till lagförslagen anges här på samma sätt som i betänkandet.
1 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken
Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken
dels att 6 kap. 5-6, 9, 14-15, 17-20 och 22 §§, 11 kap. 17 § samt 21 kap. 6 och
13 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i balken skall införas fyra nya paragrafer, 6 kap. 17 a §, 23 och
24 §§ samt 21 kap. 17 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap. Om vårdnad och umgänge
1 - 16 §§
...
17 §
Frågor om vårdnad eller umgänge tas upp av rätten i den ort där
vårdnadshavaren eller någon av vårdnadshavarna har sitt hemvist. Sådana frågor
kan tas upp även i samband med äktenskapsmål. Om det inte finns någon behörig
domstol, tas frågorna upp av Stockholms tingsrätt.
Frågor om vårdnad som Frågor om vårdnad som
avses i 4-8 och 10 §§ samt avses i 4-10 §§ samt frågor
frågor om umgänge som om umgänge som avses i
avses i 15 § handläggs i 15 § handläggs i den
den ordning som är ordning som är föreskriven
föreskriven för tvistemål. för tvistemål. Står barnet
Står barnet under vårdnad under vårdnad av båda för-
av båda föräldrarna eller äldrarna eller en av dem
en av dem och är och är parterna överens i
föräldrarna överens i saken, kan de dock an-
saken, kan de dock hängiggöra saken genom
anhängiggöra saken genom ansökan.
ansökan.
I mål om vårdnad kan underhållsbidrag för barnet yrkas utan stämning.
Dom i mål om vårdnad eller umgänge får meddelas utan huvudförhandling, om
parterna är överens i saken.
17 a §
I mål enligt 4 - 10 och
15 §§ är även barnet part.
Barnet får dock inte väcka
talan om ändring i vårdna-
den eller om umgänget.
Har barnet fyllt tolv
år, får det självt föra sin
talan.
Är barnet yngre än tolv
år, förs dess talan av den
eller dem som är vårdnads-
havare för barnet. Finns
det anledning att anta
att barnet och vårdnads-
havaren har motstridiga
intressen i saken eller
är fråga om tillämpning av
7, 8, 9, 10 eller 15 §,
förs dock barnets talan
av en särskild ställföre-
trädare. Den som är för-
ordnad enligt rätts-
hjälpslagen att vara of-
fentligt biträde för
barnet är utan särskilt
förordnande också dess sär-
skilde ställföreträdare.
Barnet får åläggas skyl-
dighet att inställa sig
personligen inför rätten,
endast om särskilda skäl
talar för det och det är
uppenbart att barnet
inte kan ta skada av att
inställa sig.Barnet får höras,
om det kan ske utan risk
för att barnet tar skada.
18 - 21 §§
...
22 §
I mål eller ärenden om I mål om vårdnad eller
vårdnad eller umgänge umgänge gäller i fråga om
gäller i fråga om rättegångskostnader andra
rättegångskostnader andra och tredje styckena i
och tredje styckena i stället för 18 kap. 1 - 7 §§
stället för 18 kap. 1 - 7 §§ rättegångsbalken.
rättegångsbalken.
Vardera parten skall Vardera parten skall
bära sin bära sin rättegångskostnad.
rättegångskostnad. En En part kan dock
part kan dock förpliktas förpliktas att helt eller
att helt eller delvis delvis ersätta motparten
ersätta motparten dennes dennes rättegångskostnad,
rättegångskostnad, om han om han eller hon har
eller hon har förfarit på förfarit på ett sådant sätt
ett sådant sätt som avses som avses i 18 kap. 3
i 18 kap. 3 eller 6 § eller 6 § rättegångsbalken
rättegångsbalken eller om eller om det annars
det annars finns finns särskilda skäl.
särskilda skäl. Skyldighet att ersätta
rättegångskostnad får dock
inte åläggas den som inte
har fyllt aderton år.
Skall en part enligt andra stycket helt eller delvis ersätta motpartens
rättegångskostnad och har partens ställföreträdare, ombud eller biträde förfarit
på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken och
därigenom vållat kostnaden helt eller delvis, kan han eller hon förpliktas att
tillsammans med parten ersätta kostnaden. Rätten kan besluta om detta även om
någon part inte yrkar det.
Denna paragraf tillämpas Denna paragraf tillämpas
också när målet eller också när målet handläggs i
ärendet handläggs i högre högre rätt.
rätt.
23 - 24 §§...
10 kap. Om förmyndare 11 kap. Om förmyndare
18 § 17 §
Ansökan om förordnande Ansökan om förordnande
eller entledigande av eller entledigande av en
en förmyndare får göras, förmyndare får göras,
förutom av överförmyndaren förutom av överförmyndaren
och förmyndare, av den och förmyndare, av den
underårige själv, om omyndige själv, av hans
denne har fyllt sexton eller hennes make och
år, samt av hans eller närmaste släktingar samt,
hennes make och närmaste när fråga är om underårig,
släktingar. En förmyndare även av socialnämnden.
som inte längre är lämplig Frågor som avses i denna
att utöva vårdnaden får paragraf skall rätten
entledigas även på ansökan också ta upp självmant, när
av socialnämnden. Frågor anledning förekommer till
som avses i denna det.
paragraf skall rätten
också ta upp självmant,
när anledning förekommer
till det.
I ärende som avses i I ärende som avses i
första stycket skall första stycket skall
rätten, när det rör en rätten bereda den
underårig som fyllt omyndige tillfälle att
sexton år, bereda denne yttra sig, om det kan
tillfälle att yttra sig, ske.
om det kan ske.
Rättens beslut i ärende Mot rättens beslut i
som avses i första ärende som avses i första
stycket får överklagas, stycket får talan föras,
förutom av den som förutom av den omyndige
beslutet särskilt rör, av och annan som beslutet
var och en som har rätt särskilt rör, av var och
att göra ansökan. en som har rätt att göra
ansökan.
I ärende som avses i
första stycket får den
omyndige själv föra sin
talan om han eller hon
har fyllt tolv år.
Är den omyndige yngre än
tolv år, förs hans eller
hennes talan i ärende som
avses i första stycket av
en särskild
ställföreträdare. Den som är
förordnad enligt rätts-
hjälpslagen att vara
offentligt biträde för den
omyndige är utan särskilt
förordnade också dennes
särskilde ställföreträdare.
21 kap. Om verkställighet av domar eller beslut om vårdnad eller umgänge m.m.
6 §
Länsrätten kan vägra Länsrätten kan vägra verk-
verkställighet, om det är ställighet, om det är
uppenbart att uppenbart att förhållan-
förhållandena har ändrats dena har ändrats sedan
sedan den allmänna den allmänna domstolens
domstolens dom eller dom eller beslut med-
beslut meddelades och delades och det av hänsyn
det av hänsyn till till barnets bästa är
barnets bästa är påkallat påkallat att frågan om
att frågan om vårdnad och vårdnad eller umgänge
umgänge prövas på nytt. prövas på nytt. Sådan fråga
Sådan fråga tas upp av tas upp av allmän domstol
allmän domstol på ansökan på talan av den som varit
av den som har varit part i målet hos länsrätten
part i målet hos eller på talan av
länsrätten eller på ansökan socialnämnden. Barnet får
av socialnämnden. dock inte väcka sådan
talan.
Länsrätten får även i annat fall vägra verkställighet, om det finns risk som
inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas.
13 §
Länsrätten får, enligt vad som är skäligt, förordna att den ena parten skall
ersätta motpartens kostnader i ett mål enligt detta kapitel.
Kostnader för utförande av uppdrag enligt 2 § första stycket andra meningen,
för hämtning av en part till förhandling, för hämtning eller omhändertagande av
barn och för läkarundersökning betalas av allmänna medel. Rätten får efter vad
som är skäligt besluta att en part som har föranlett kostnad för hämtning skall
helt eller delvis betala kostnaden till statsverket.
Skyldighet att ersätta
kostnad får inte åläggas
den som inte har fyllt
aderton år.
Den som har hand om barnet får tillerkännas ersättning och förskott med
anledning av kostnader för resa och uppehälle i samband med inställelse vid
läkarundersökning enligt 11 §. Härvid gäller 15 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291).
Frågor om ersättning Frågor om ersättning
enligt andra och tredje enligt andra och fjärde
styckena prövas av läns- styckena prövas av
rätten. länsrätten.
17 §
I mål enligt detta
kapitel är även barnet
part. Barnet får dock
inte ansöka om verkstäl-
lighet.
Har barnet fyllt tolv
år, får det självt föra sin
talan.
Är barnet yngre än tolv
år, förs dess talan av en
särskild ställföreträdare.
Den som är förordnad
enligt rättshjälpslagen
att vara offentligt
biträde för barnet är utan
särskilt förordnande också
dess särskilde ställföre-
trädare.
2 Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)
Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen (1972:429) att 41-45 §§ skall
ha nedan angivna lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Rättshjälp genom offentligt biträde
41 §
Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i mål eller ärende
1. hos allmän domstol när
barnet för talan enligt 6
kap. föräldrabalken och
talan inte utförs av
barnets vårdnadshavare
eller när underårig för
talan enligt 11 kap. 17 §
föräldrabalken,
2. hos förvaltningsdom-
stol när ett barn för
talan i mål enligt 21
kap. föräldrabalken.
1 - 14 3 - 17
... ...
42 §
Rättshjälp genom offent- Rättshjälp genom offent-
ligt biträde skall ligt biträde skall
beviljas den som åtgärden beviljas den som åtgärden
avser och i mål eller avser och i mål eller
ärende som avses i 41 § 3 ärende som avses i 41 § 5
även vårdnadshavare, om även vårdnadshavare, om
det ej måste antagas att det ej måste antagas att
behov av biträde saknas. behov av biträde saknas.
Sådan rättshjälp får dock
inte beviljas vårdnads-
havare i mål enligt 20 §
första stycket 4 lagen
(1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av
unga.
I mål eller ärende som
avses i 41 § 1, 2, 5 och
6 skall rättshjälp genom
offentligt biträde alltid
beviljas barnet, om det
inte har fyllt tolv år.
44 §
Har den som beviljats Har den som beviljats
rättshjälp enligt 41 § rättshjälp enligt 41 § till
till offentligt biträde offentligt biträde själv
själv föreslagit någon som föreslagit någon som är
är lämplig, skall denne lämplig, skall denne för-
förordnas, om ej hans ordnas, om ej hans an-
anlitande skulle medföra litande skulle medföra
avsevärt ökade kostnader avsevärt ökade kostnader
eller i övrigt särskilda eller i övrigt särskilda
skäl föranleder annat. skäl föranleder annat.
Har både den unge och
vårdnadshavaren
beviljats rättshjälp i mål
eller ärende som avses i
41 § 3, förordnas gemen-
samt biträde, om det ej
finns motstridiga
intressen mellan dem.
I fråga om offentligt I fråga om offentligt
biträde äger bestämmel- biträde äger bestämmelserna
serna i 19 § första i 21 § första stycket
stycket, 21 § första sista meningen, andra
stycket sista meningen, och tredje styckena, 22 §
andra och tredje första - tredje, femte
styckena, 22 § första - och sjätte styckena samt
tredje, femte och sjätte 23 § motsvarande tillämp-
styckena samt 23 § mot- ning. Byte av offentligt
svarande tillämpning. biträde får i mål eller
ärende som avses i 41 §1,
2, 5 och 6 också ske, om
det behövs med hänsyn till
målets svårighetsgrad och
biträdets erfarenhet.
I fråga om beslut som meddelas med stöd av andra stycket äger 43 § andra och
tredje styckena motsvarande tillämpning.
Ersättning till offentligt biträde utgår av allmänna medel.
45 §
I mål eller ärende som avses i 41 § får offentligt biträde föranstalta om sådan
utredning som är skäligen påkallad för tillvaratagande av dens rätt som
beviljats rättshjälpen och som ej kan erhållas genom myndighet som handlägger
målet eller ärendet.
Har offentligt biträde ej utsetts, får rättshjälpsmyndigheten på ansökan av den
som beviljats rättshjälpen besluta om utredning.
Den som efter beslut av offentligt biträde eller rättshjälpsmyndighet medverkat
vid utredning har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som
regeringen meddelar. I fråga om fastställande av ersättning äger 43 § andra och
tredje styckena motsvarande tillämpning.
Har ett barn som är part
i mål som anges i 41 § 1
beviljats rättshjälp,
skall kostnad för vittne,
sakkunnig eller annan
bevisning, som har
åberopats av barnet,
ersättas av allmänna
medel.
3 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)
Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:620) att 10, 12, 48 och
56 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10, 12 och 48 §§
...
56 §
Barn som har fyllt 15 Barn som har fyllt 12 år
år har rätt att själva föra har rätt att själva föra
sin talan i mål och sin talan i mål och
ärenden enligt denna ärenden enligt denna lag.
lag. Är barnet yngre än 12 år,
förs dess talan av den
eller dem som är
vårdnadshavare för barnet.
I mål vid domstol om
flyttningsförbud enligt
28 § förs dock barnets
talan av en särskild
ställföreträdare. Den som är
förordnad enligt rätts-
hjälpslagen att vara
offentligt biträde för
barnet är utan särskilt
förordnande också dess
särskilde ställföreträdare
Barn som är yngre bör Barn som är yngre än 12 år
höras, om det kan vara bör höras, om det kan vara
till nytta för till nytta för utred-
utredningen och barnet ningen och barnet inte
inte kan antas ta skada kan antas ta skada av
av det. det.
...
4 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:621) [numera (1990:52)] med
särskilda bestämmelser om vård av unga
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om
vård av unga att 1, 8 a och 19 §§ [numera lagen (1990:52) 1, 22 och 36 §§] skall
ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Insatser inom social-
tjänsten för barn och
ungdom skall göras i
samförstånd med den unge
och hans vårdnadshavare
enligt bestämmelserna i
socialtjänstlagen Den som är under 18 år
(1980:620). skall beredas vård med
Den som är under 18 år stöd av denna lag om det
skall dock beredas vård kan antas att behövlig
enligt denna lag, om vård inte kan ges den
någon av de situationer unge med samtycke av den
som anges i 2 eller 3 § eller dem som har vård-
föreligger och det kan naden om honom och, när
antas att behövlig vård den unge har fyllt 12 år,
inte kan ges den unge av honom själv.
med samtycke av den ...
eller dem som har vård-
naden om honom och, när
den unge har fyllt 15
år, av honom själv.
...
22 § 8 a §
Om det kan antas att Kan det antas att den
den som är under 20 år som är under 20 år till
till följd av ett följd av ett sådant be-
beteende som avses i 3 § teende som avses i 1 §
kommer att behöva andra stycket 2 kommer
beredas vård enligt att behöva beredas vård
denna lag om beteendet enligt denna lag om
fortsätter och det stöd beteendet fortsätter och
eller den behandling kan det stöd eller den
som den unge behöver behandling som behövs
inte kan ges med sam- inte ges den unge med
tycke av honom själv, om samtycke av honom, om
han har fyllt 15 år, och han har fyllt 12 år och,
av hans vårdnadshavare, om han står under någons
får socialnämnden besluta vårdnad, av vårdnadshava-
ren, får socialnämnden
besluta
1. att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd
kontaktperson, eller
2. att den unge skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten
När ett sådant beslut meddelas skall en särskild behandlingsplan finnas. ...
36 § 19 §
Om den unge har fyllt Har den unge fyllt 12
15 år, har han rätt att år, har han rätt att själv
själv föra sin talan i mål föra sin talan i mål och
och ärenden enligt denna ärenden enligt denna lag.
lag. Är den unge under 12 år,
förs hans talan av den
eller dem som är vård-
nadshavare för honom. I
mål vid domstol förs dock
den unges talan alltid
av en särskild ställföre-
trädare. Den som är förord-
nad enligt
rättshjälpslagen att vara
offentligt biträde för den
unge är utan särskilt
förordnande också hans
särskilde ställföreträdare.
Barn som är yngre bör Barn som är yngre än 12 år
höras, om det kan vara bör höras, om det kan vara
till nytta för till nytta för utred-
utredningen och det kan ningen och barnet inte
antas att barnet inte kan antas ta skada av
tar skada av att höras. det.
Sammanfattning av betänkandet Barnets rätt 3 Om barn i vårdnadstvister -
talerätt för barn m.m. (SOU 1987:7) i nu aktuella delar
Talerätt för barnet (Avd. I)
Enligt våra direktiv skall vi överväga i vilken omfattning barn bör ha talerätt
i mål om vårdnad och umgänge samt hur barnets rättsliga ställning enligt den
sociala lagstiftningen kan förbättras.
I dag anses barnet inte vara part - ha talerätt - i mål om vårdnad eller
umgänge enligt föräldrabalken (FB) annat än i vissa undantagssituationer.
Talerätten tillkommer i princip bara föräldrarna och i vissa fall socialnämnden.
I den sociala lagstiftningen - socialtjänstlagen (SoL) och lagen med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU) - har däremot barnet ställning som part.
Vi föreslår att barnet genomgående skall ha ställning som part - ha talerätt -
i mål om vårdnad och umgänge enligt FB samt i mål om verkställighet av domar och
beslut i sådana mål. Detta harmonierar med den allmänna principen i vår
rättsordning som säger att var och en som har ett av rättsordningen skyddat
intresse också har talerätt rörande det intresset. Mål om vårdnad och umgänge
skall ju avgöras i enlighet med barnets bästa, och en talerätt för barnet i
dessa mål är därför enligt vår mening en naturlig ordning.
Innehållet i barnets talerätt
Vi anser att barnets talerätt skall vara i princip obegränsad. Dock skall barnet
inte kunna väcka talan om ändring i fråga om vårdnaden eller umgänget. Barnet
skall alltså inte kunna ta initiativ till en process mot föräldrarna om att
vårdnaden skall tas ifrån föräldrarna eller endera av dem. För de fall då det
finns ett uttalat behov av en ändring i fråga om vårdnaden eller umgänget med
hänsyn till barnet och ingen av föräldrarna är beredd att väcka talan om det,
föreslår vi att socialnämnden skall ha rätt att väcka en sådan talan.
I fråga om innehållet i barnets talerätt i de sociala målen föreslår vi inga
förändringar. Liksom i dag skall alltså bara socialnämnden kunna ta initiativ
t.ex. till att ett barn bereds vård enligt LVU.
Genom förslaget att införa talerätt för barnet i vårdnads- och umgängesmålen
kommer barnet att inta i det stora hela samma ställning i dessa mål som i de
sociala målen.
Talerätten för barnet innebär inte på något sätt att barnet tvingas eller
pressas till att parti för endera föräldern.
Utövandet av barnets talerätt
I sociala mål, där ju barnet redan i dag är part, har de större barnen (de som
fyllt 15 år) rätt att själva föra sin talan. Det tekniska uttrycket för detta är
att barnet fr.o.m. 15 års ålder är processbehörigt i sådana mål. När det gäller
mindre, icke processbehöriga barn måste enligt gällande ordning barnets talan
utföras av en ställföreträdare. Hittills har man i allmänhet ansett att den
uppgiften kan fullgöras av vårdnadshavaren (föräldrarna).
I och med att man ger barnet en generell talerätt i personliga angelägenheter
får frågan om hur talerätten skall utövas en helt annan betydelse än hittills.
Det är otänkbart att de mindre barnen själva skall kunna agera som part i en
rättegång. Också för de större barnen kan det vara svårt att stå ensam som part
i en process.
Vi föreslår att större barn skall ha rätt att själva föra sin talan - vara
processbehöriga - i alla mål som rör deras personliga angelägenheter, dvs. inte
bara i sociala mål utan även i mål om vårdnad, umgänge och verkställighet.
Vi föreslår vidare att åldersgränsen för barns processbehörighet sänks från 15
till 12 år.
När man ger barn partsställning i mål om deras personliga angelägenheter blir
det en viktig fråga vem som skall företräda de icke processbehöriga barnen i
vanliga vårdnadsmål. Med vanliga vårdnadsmål menar vi sådana mål som gäller att
avgöra vårdnads- och umgängesfrågan när föräldrarna skiljer sig eller det i
annat fall blir aktuellt att ändra på vårdnadsansvaret föräldrarna emellan. Vi
anser att i normalfallet föräldrarna skall kunna företräda barnet i dessa mål så
lnge de är ense. Enligt vår mening är det nämligen ett överordnat intresse att
föräldrarna efter en skilsmässa eller i en liknande situation kan samarbeta om
sitt barn. Att i detta läge förse barnet med en särskild ställföreträdare med
uppgift att bevaka barnets speciella intressen kan äventyra samförståndet och
samarbetsförutsättningarna mellan ett par "skilsmässoföräldrar".
Vi föreslår alltså att i vanliga vårdnadsmål det mindre barnet skall företrädas
av en särskild ställföreträdare bara när föräldrarna inte kan komma överens i
vårdnadsfrågan eller det finns särskild anledning att anta att föräldrarnas
överenskommelse inte överensstämmer med barnets intressen.
I andra vårdnadsmål liksom i mål om umgänge eller verkställighet samt i de
sociala målen måste man utgå från att föräldrarna och barnet kan ha skilda
intressen. Vi föreslår därför den förändringen i förhållande till gällande ord-
ning att det alltid skall finnas en särskild ställföreträdare för det icke
processbehöriga barnet i sådana mål. Uppgiften att vara barnets särskilda
ställföreträdare skall ankomma på ett offentligt biträde enligt rätt-
shjälpslagen. Ett sådant biträde skall alltid förordnas för barnet i dessa fall.
Enligt våra förslag får alltså det offentliga biträdet, när det gäller icke
processbehöriga barn, en annan ställning i målet än den som i dag tillkommer
barnets offentliga biträde i en LVU-process. Det offentliga biträdet får
behörighet att till alla delar företräda barnet i målet och skall t.ex. kunna
överklaga en dom eller ett beslut som har gått barnet emot. Att så inte har
kunnat ske i LVU-mål har påtalats som en brist i gällande lagstiftning.
Även de större, processbehöriga barnen skall kunna få ett offentligt biträde.
Vi anser att den möjligheten skall finnas i alla mål som avser barnets
personliga angelägenheter, alltså inte bara som i dag i mål enligt LVU utan
också i vårdnads- umgänges- och verkställighetsmål samt i mål om
flyttningsförbud. När det gäller de vanliga vårdnadsmålen räknar vi med att det
normalt inte skall behöva utses ett offentligt biträde för ett processbehörigt
barn så länge föräldrarna är ense i fråga om vårdnaden.
Det offentliga biträdets roll blir något annorlunda när det är fråga om ett
processbehörigt barn än när det gäller ett mindre barn. Uppgiften för biträdet
blir är att biträda, inte att företräda den unge i målet. För att biträdet skall
kunna företräda den unge krävs att denne lämnar ett formligt uppdrag (fullmakt)
till biträdet att vara hans ombud i målet.
Vi föreslår vidare att den särskilda regel som medger att det förordnas ett
gemensamt offentligt biträde för barnet och vårdnadshavaren i mål enligt LVU
utmönstras ur lagstiftningen.
Ordningen med offentligt biträde är helt kostnadsfri för barnet. Att barnet
görs till part i vårdnads-, umgänges- och verkställighetsmålen skall enligt våra
förslag inte heller i något annat hänseende få leda till att barnet belastas med
kostnader för rättegången.
Vi räknar inte med att vårdnadsprocesserna blir mer omfattande eller mer
komplicerade genom våra förslag. Tvärtom är ett av syftena med att göra barnet
till part att föräldrarna skall bli mer benägna till samförståndslösningar i
vårdnadsfrågan och att det förhållandet att också barnet skall vara part i pro-
cessen skall kunna verka dämpande på motsättningarna mellan föräldrarna.
Våra förslag kan beräknas innebära en viss ökning av antalet förordnanden av
offentligt biträde. Vi förordar å andra sidan att man i större utsträckning än i
dag skall anlita andra än jurister som offentligt biträde. Kostnadsökningen för
våra förslag bör bli måttlig. Vi håller inte för uteslutet att den ordning som
vi föreslår leder till kostnadsbesparingar i ett längre perspektiv genom att
benägenheten att driva vårdnadsprocesser dämpas.
Socialt bistånd till ungdomar
Vi har haft anledning att särskilt ta upp två frågor om möjligheterna att ge
socialt bistånd till barn mot vårdnadshavarens vilja. Den ena gäller om det
skall vara möjligt för en socialnämnd att lämna sådant bistånd till ungdomar för
att de skall kunna bo utom föräldrahemmet. Den andra frågan avser om socialnämn-
den skall kunna utse en kontaktperson för barnet mot vårdnadshavarens vilja.
Hittills har det inte ansetts möjligt att ge ett barn socialt bistånd till ett
boende utanför föräldrahemmet mot vårdnadshavarens vilja, eftersom det skulle
strida mot de grundläggande bestämmelserna i FB om vårdnaden. Dessa har ansetts
ge vårdnadshavaren en rätt att bestämma om barnets vistelseort.
I linje med vår allmänna inställning att barn så långt det är möjligt skall
behandlas som självständiga individer föreslår vi att socialt bistånd skall
kunna utgå till ett barn, som har fyllt tolv år, även mot vårdnadshavarens
(föräldrarnas) vilja. Härför skall dock krävas särskilda skäl med hänsyn till
barnets behov av ett mer självständigt liv. Avsikten är att härmed öppna
möjlighet för socialt bistånd till ungdomar i de övre tonåren för ett eget
boende, när det inte går att finna någon annan rimlig lösning på en konflikt
mellan den unge och hans föräldrar. Vidare klargörs att det skall vara möjligt
att förordna en särskild kontaktperson för ett äldre barn, även när föräldrarna
inte är med på det.
Sekretesskydd för barnet gentemot vårdnadshavaren
Barn åtnjuter i dag i princip samma sekretesskydd som vuxna. Skyddet gäller
emellertid normalt inte i förhållande till den enskilde själv. Den enskilde kan
därför samtycka till att en sekretesskyddad uppgift lämnas ut.
När det är fråga om barn leder dessa regler till att barnets vårdnadshavare har
rätt att ta del av sekretesskyddade uppgifter angående barnet, eftersom
vårdnadshavaren i egenskap av barnets ställföreträdare i personliga angelägen-
heter normalt utövar dess befogenheter. Detta är i de flesta fall en naturlig
och rimlig ordning. För att vårdnadshavaren skall kunna fullgöra sin skyldighet
att ge barnet god områrdnad och fostran måste han eller hon kunna få ta del av
allehanda uppgifter rörande barnet vilka är skyddade av sekretess.
I speciella situationer bör det emellertid finnas möjlighet för en myndighet
att vägra att lämna ut sekretesskyddade uppgifter om ett barn även till
vårdnadshavaren. Vi föreslår därför att sekretess skall gälla gentemo
vårdnadshavaren, om det finns särskild anledning att anta att barnet skulle ta
skada (lida men) om uppgiften lämnas ut till denne. Sekretessen skall här gälla
oavsett barnets ålder. Sekretess bör gälla gentemot vårdnadshavaren också i de
fall då en ung människa har vänt sig i förtroende till en myndighet för att få
råd och hjälp. Vi föreslår därför att uppgifter om den som har fyllt tolv år
inte får lämnas ut till vårdnadshavaren utan den unges medgivande, om uppgiften
har lämnats i förtroende eller inhämtats i samband med att den unge hänvänt sig
till myndigheten i förtroende.
Informationsfrågor
I ett särskilt kapitel betonar vi vikten av att information om barns rättigheter
når ut till barnen själva och till deras föräldrar liksom till myndigheter och
andra som har med barn att göra. Vi tar upp olika informationskanaler och nämer
särskilt skolans och socialnämndens roll. Framför allt understryker vi hur
viktigt det är att varje kommun ordnar det så att barnen får veta vart de kan
vända sig för att få hjälp med sina problem och information om sina rättigheter.
Förteckning över remissinstanser till betänkandet SOU 1987:7
Följande har anmodats eller beretts tillfälle att yttra sig:
1. Hovrätten över Skåne och Blekinge
2. Hovrätten för Nedre Norrland
3. Stockholms tingsrätt
4. Göteborgs tingsrätt
5. Kammarrätten i Jönköping
6. Länsrätten i Stockholms län
7. Domstolsverket
8. Socialstyrelsen
9. Lunds universitet, juridiska fakultetsstyrelsens forskningsnämnd
10. Riksdagens ombudsmän
11. Socialnämnden i Malmö
12. Sveriges advokatsamfund
13. Sveriges domareförbund
14. Föreningen Jurister vid de allmänna advokatbyråerna
15. Sveriges psykologförbund
16. Sveriges skolkuratorers förening
17. Sveriges socionomers riksförbund
18. Svenska föreningen för barnpsykiatriska kuratorer
19. Kommunal- och landstingsanställda familjerådgivare (KLFR)
20. Delegationen för familjerådgivning
21. Fosterhemmens Riksförbund (FR) (ej yttrat sig)
22. Föreningen BRIS - Barnens Rätt I Samhället
23. Riksförbundet Hem och Skola (RHS)
24. Rädda Barnens riksförbund
25. Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening (UFR)
Övriga som yttrat sig:
26. Riksförbundet Kristen Fostran (RKF)
27. Svenska Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatri
28. Barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten vid Östersundssjukhus
Sammanfattning av departementspromemorian Barns rätt att komma till tals (Ds
1994:85)
I promemorian görs en genomgång av sådana mål och ärenden i domstolarna som rör
barn. Utgångspunkten för genomgången är att reglerna skall tillförsäkra barnen
en rätt att komma till tals. Barnets vilja bör tillmätas betydelse i förhållande
till barnets ålder och mognad. Syftet med promemorian är att undersöka om dessa
principer är tillgodosedda i svensk rätt och att lämna förslag på
kompletteringar.
Genomgången sker mot bakgrund av de krav som ställs i FN:s konvention 1989 om
barnets rättigheter. Enligt artikel 12 i konventionen skall barn ha rätt att
uttrycka sin åsikt och få den respekterad. Till grund för frågornas behandling i
promemorian ligger också förslag från utredningen om barnens rätt om bl.a.
talerätt för barn i vissa familjerättsliga mål och ärenden.
I promemorian föreslås uttryckliga bestämmelser om barns rätt att komma till
tals i mål och ärenden om vårdnad och umgänge, adoptionsärenden och namnärenden.
Vid avgörande av vad som är till barnets bästa skall domstolen beakta barnets
vilja i den utsträckning det är motiverat med hänsyn till barnets ålder och
mognad.
Vidare föreslås att den som verkställer utredning skall, om det inte är
olämpligt, söka klargöra barnets inställning i frågan och redovisa den för
rätten.
I promemorian föreslås också en regel om särskild ställföreträdare för barnet i
mål och ärenden enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
För barn som inte har fyllt 15 år skall det offentliga biträde som kan förordnas
enligt rättshjälpslagen vara barnets särskilda ställföreträdare i det mål eller
ärende som förordnandet avser. Det offentliga biträdet kan därigenom föra
barnets talan och t.ex. överklaga ett beslut om vård.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.
Promemorians lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken
Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken
dels att 4 kap. 6 och 10 §§ samt 6 kap. 15 och 19 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i 6 kap. skall införas en ny paragraf, 10 d §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
6 §
Rätten skall pröva om Rätten skall pröva om det
det är lämpligt att är lämpligt att adoptionen
adoptionen äger rum. äger rum. Tillstånd får ges
Tillstånd får ges endast endast om adoptionen är
om adoptionen är till till fördel för barnet
fördel för barnet samt samt sökanden har
sökanden har uppfostrat uppfostrat barnet eller
barnet eller vill vill uppfostra det eller
uppfostra det eller det det annars med hänsyn
annars med hänsyn till till det personliga
det personliga förhål- förhållandet mellan sökan-
landet mellan sökanden den och barnet finns sär-
och barnet finns sär- skild anledning till
skild anledning till adoptionen. Vid
adoptionen. bedömningen av om det är
lämpligt att adoptionen
äger rum skall rätten, även
när barnets samtycke inte
behövs, fästa särskilt av-
seende vid barnets vilja
med hänsyn tagen till den
ålder och mognad barnet
nått.
Ansökningen får inte Ansökningen får inte
bifallas, om det från bifallas, om det från
någon sida har getts någon sida har getts
eller utlovats ersätt- eller utlovats ersättning
ning eller om det har eller om det har
avtalats om bidrag till avtalats om bidrag till
barnets underhåll. barnets underhåll.
Underhållsbidrag i form Underhållsbidrag i form
av engångsbelopp är dock av engångsbelopp är dock
inte hinder för tillstånd inte hinder för tillstånd
till adoptionen, om till adoptionen, om
beloppet har inbetalts beloppet har inbetalts
till socialnämnden i den till socialnämnden i den
församling där adoptanten kommun där adoptanten är
är folkbokförd eller om folkbokförd eller om det
det till nämnden har till nämnden har utfärdats
utfärdats en förbindelse en förbindelse på
på beloppet, vilken har beloppet, vilken har
godkänts av sökanden och godkänts av sökanden och
nämnden. För det belopp nämnden. För det belopp
som har inbetalts till som har inbetalts till
nämnden skall genom dess nämnden skall genom dess
försorg hos ett svenskt försorg hos ett svenskt
försäkringsbolag inköpas försäkringsbolag inköpas en
en efter underhållsskyl- efter underhållsskyldig-
digheten anpassad heten anpassad livränta åt
livränta åt barnet, om barnet, om inte avtalet
inte avtalet hindrar hindrar det eller nämnden
det eller nämnden finner finner att beloppet kan
att beloppet kan använ- användas på något annat
das på något annat lämpligt sätt för barnets
lämpligt sätt för barnets underhåll.
underhåll.
Ett avtal om ersättning eller underhåll, som borde ha medfört att ansökningen
avslogs om rätten hade känt till avtalet, är utan verkan även om ansökningen
bifalls.
Lydelse enl prop. Föreslagen lydelse
1993/94:251
10 §
I ärenden om adoption skall rätten inhämta upplysningar om barnet och
sökanden samt huruvida ersättning eller bidrag till barnets underhåll har läm-
nats eller utlovats. Har barnet inte fyllt arton år, skall yttrande inhämtas
från socialnämnden i den kommun där sökanden är folkbokförd och från social-
nämnden i den kommun där den som har vårdnaden om barnet är folkbokförd.
Socialnämnden skall, om
det inte är olämpligt, söka
klargöra barnets
inställning och redovisa
inställningen för rätten.
Fader eller moder, vars samtycke till adoptionen inte krävs, skall ändå höras,
om det kan ske. Vid adoption av adoptivbarn skall vad nu sagts i stället gälla
adoptanten eller, om en make adopterat den andra makens barn, var och en av
makarna. Finns en särskild förmyndare vars samtycke inte krävs, skall även han
eller hon höras.
6 kap. 10 d §
Vid bedömningen av frågor
om vårdnad enligt 4-6 och
7-10 c §§ skall rätten fästa
särskilt avseende vid
barnets vilja med hänsyn
tagen till den ålder och
mognad barnet nått.
15 §
Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med en
förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet
särskilt nära så långt möjligt tillgodoses. Vårdnadshavaren skall, om inte
särskilda skäl talar mot det, lämna sådana upplysningar rörande barnet som kan
främja umgänget.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av en förälder som
inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan av denna förälder i frågan om
umgänge efter vad som är bäst för barnet.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av någon annan än
en förälder, beslutar rätten på talan av socialnämnden i frågan om umgänge efter
vad som är bäst för barnet.
Vid beslut enligt Vid beslut enligt andra
andra och tredje och tredje styckena
styckena skall rätten skall rätten fästa särskilt
beakta risken för att avseende vid barnets
barnet i samband med vilja med hänsyn tagen
utövande av umgänge till den ålder och mognad
utsätts för övergrepp, barnet nått. Rätten skall
olovligen bortförs eller även beakta risken för att
kvarhålls eller annars barnet i samband med ut-
far illa. övande av umgänge utsätts
för övergrepp, olovligen
bortförs eller kvarhålls
eller annars far illa.
19 §
Rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge blir tillbörligt
utredda.
Innan rätten avgör ett mål eller ärende om vårdnad eller umgänge skall
socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Har nämnden tillgång till
upplysningar som kan vara av betydelse för frågans bedömning är nämnden skyldig
att lämna rätten sådana upplysningar. Om det behövs ytterligare utredning får
rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att utse någon att verk-
ställa sådan. Rätten får fastställa riktlinjer för utredningen och bestämma en
viss tid inom vilken utredningen skall vara slutförd. Om det behövs får rätten
förlänga denna tid. Rätten skall se till att utredningen bedrivs skyndsamt.
Den som verkställer ut-
redning skall, om det
inte är olämpligt, söka
klargöra barnets inställ-
ning och redovisa in-
ställningen för rätten.
Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.
__________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
2 Förslag till lag om ändring i namnlagen (1982:670)
Härigenom föreskrivs att 45 och 48 §§ namnlagen (1982:670) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
45 §
En ansökan om förklaring att ett namnbyte enligt 6, 8 eller 11 § är förenligt
med barnets bästa prövas av den domstol som tar upp frågor om vårdnaden om
barnet.
I ärenden enligt första stycket skall domstolen, om det kan ske, höra den vars
efternamn barnet bär, om denne inte är vårdnadshavare. Domstolen skall även
inhämta yttrande från socialnämnden.
Socialnämnden skall, om
det inte är olämpligt, söka
klargöra barnets
inställning och redovisa
inställningen för rätten.
I ärenden enligt första stycket får domstolen förordna att vardera parten skall
bära sin rättegångskostnad.
48 §
För den som är under 18 år görs anmälan eller ansökan i mål eller ärenden
enligt denna lag av barnets vårdnadshavare. Har barnet fyllt 12 år får sådan an-
mälan eller ansökan göras utan barnets samtycke endast om barnet är varaktigt
förhindrat att lämna samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av
något annat liknande förhållande.
Vid avgörande om ett
namnbyte är förenligt med
barnets bästa skall
rätten, även om barnets
samtycke inte behövs,
fästa särskilt avseende
vid barnets vilja med
hänsyn tagen till den
ålder och mognad barnet
nått.
___________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga
Härigenom föreskrivs att 36 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
36 §
Om den unge har fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i mål och
ärenden enligt denna lag.
Är den unge under 15 år,
förs hans talan av den
eller dem som är
vårdnadshavare för honom.
Den som är förordnad
enligt rättshjälpslagen
(1972:429) att vara of-
fentligt biträde för den
unge utan att samtidigt
vara biträde för vårdnads-
havaren är dock utan sär-
skilt förordnande den
unges ställföreträdare i
det mål eller ärende som
förordnandet avser.
Barn som är yngre bör Barn som är yngre än 15 år
höras, om det kan vara bör höras, om det kan vara
till nytta för utred- till nytta för
ningen och det kan utredningen och det kan
antas att barnet inte antas att barnet inte
tar skada av att höras. tar skada av att höras.
__________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
Förteckning över remissinstanserna till departementspromemorian Ds 1994:85
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Riksdagens ombudsmän
(Justitieombudsmannen), Hovrätten för Nedre Norrland, Luleå tingsrätt,
Sölvesborgs tingsrätt, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Göteborgs och
Bohus län, Länsrätten i Kalmar län, Domstolsverket, Socialstyrelsen,
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Malmöhus län,
Länsstyrelsen i Örebro län, Juridiska Fakultetsstyrelsen vid Lunds Universitet,
Barnombudsmannen, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA),
Borlänge kommun, Stockholms kommun, Sundsvalls kommun, Trelleborgs kommun,
Uppsala kommun, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen
Jurister vid de allmänna advokatbyråerna, Sveriges Psykologförbund,
Akademikerförbundet (Sveriges Socionomers Riksförbund), Föreningen Barnpsykia-
triska kuratorer, Svenska Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatri, Föreningen
BRIS - Barnens Rätt I Samhället, Rädda Barnens riksförbund, Umgängesrätts
Föräldrarnas Riksförening (UFR) och Adoptionscentrum.
Lagrådsremissens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken
Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken[1]
dels att 4 kap. 6 och 10 §§ samt 6 kap. 15 och 19 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i 6 kap. skall införas en ny paragraf, 10 d §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
6 §[2]
Rätten skall pröva om Rätten skall pröva om
det är lämpligt att det är lämpligt att
adoptionen äger rum. adoptionen äger rum.
Tillstånd får ges endast Tillstånd får ges endast
om adoptionen är till om adoptionen är till
fördel för barnet samt fördel för barnet samt
sökanden har uppfostrat sökanden har uppfostrat
barnet eller vill barnet eller vill
uppfostra det eller uppfostra det eller det
det annars med hänsyn annars med hänsyn till
till det personliga det personliga
förhållandet mellan sö- förhållandet mellan sökan-
kanden och barnet den och barnet finns
finns särskild an- särskild anledning till
ledning till adoptio- adoptionen. Vid
nen. bedömningen av om det är
lämpligt att adoptionen
äger rum skall rätten,
även när barnets samtycke
inte behövs, beakta
barnets vilja med hänsyn
tagen till barnets ålder
och mognad.
Ansökningen får inte Ansökningen får inte
bifallas, om det från bifallas, om det från
någon sida har getts någon sida har getts
eller utlovats ersätt- eller utlovats ersätt-
ning eller om det har ning eller om det har
avtalats om bidrag avtalats om bidrag till
till barnets underhåll. barnets underhåll.
Underhållsbidrag i form Underhållsbidrag i form
av engångsbelopp är dock av engångsbelopp är dock
inte hinder för inte hinder för tillstånd
tillstånd till adoptio- till adoptionen, om
nen, om beloppet har beloppet har inbetalts
inbetalts till till socialnämnden i den
socialnämnden i den för- kommun där adoptanten är
samling där adoptanten folkbokförd eller om det
är folkbokförd eller om till nämnden har
det till nämnden har utfärdats en förbindelse
utfärdats en förbindelse på beloppet, vilken har
på beloppet, vilken har godkänts av sökanden och
godkänts av sökanden och nämnden. För det belopp
nämnden. För det belopp som har inbetalts till
som har inbetalts till nämnden skall genom dess
nämnden skall genom försorg hos en för-
dess försorg hos ett säkringsgivare inköpas en
svenskt försäkringsbolag efter underhållsskyldig-
inköpas en efter under- heten anpassad livränta
hållsskyldigheten an- åt barnet, om inte
passad livränta åt avtalet hindrar det
barnet, om inte eller nämnden finner att
avtalet hindrar det beloppet kan användas på
eller nämnden finner något annat lämpligt sätt
att beloppet kan använ- för barnets underhåll.
das på något annat
lämpligt sätt för barnets
underhåll.
Ett avtal om ersättning eller underhåll, som borde ha medfört att ansökningen
avslogs om rätten hade känt till avtalet, är utan verkan även om ansökningen
bifalls.
10 §[3]
I ärenden om adoption skall rätten inhämta upplysningar om barnet och sökanden
samt huruvida ersättning eller bidrag till barnets underhåll har lämnats eller
utlovats. Har barnet inte fyllt arton år, skall yttrande inhämtas från social-
nämnden i den kommun där sökanden är folkbokförd och från socialnämnden i den
kommun där den som har vårdnaden om barnet är folkbokförd.
Socialnämnden skall,
om det inte är olämpligt,
söka klargöra barnets
inställning och redovisa
den för rätten.
Fader eller moder, vars samtycke till adoptionen inte krävs, skall ändå höras,
om det kan ske. Vid adoption av adoptivbarn skall vad nu sagts i stället gälla
adoptanten eller, om en make adopterat den andra makens barn, var och en av
makarna. Finns en särskild förmyndare vars samtycke inte krävs, skall även han
eller hon höras.
6 kap.
10 d §
Vid bedömningen av
frågor om vårdnad enligt
detta kapitel skall
rätten beakta barnets
vilja med hänsyn tagen
till barnets ålder och
mognad.
15 §[4]
Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med en
förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet
särskilt nära så långt möjligt tillgodoses. Vårdnadshavaren skall, om inte
särskilda skäl talar mot det, lämna sådana upplysningar rörande barnet som kan
främja umgänget.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av en förälder som
inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan av denna förälder i frågan om
umgänge efter vad som är bäst för barnet.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av någon annan än
en förälder, beslutar rätten på talan av socialnämnden i frågan om umgänge efter
vad som är bäst för barnet.
Vid beslut enligt Vid bedömningen av
andra och tredje frågor om umgänge enligt
styckena skall rätten detta kapitel skall
beakta risken för att rätten beakta barnets
barnet i samband med vilja med hänsyn tagen
utövande av umgänge ut- till barnets ålder och
sätts för övergrepp, mognad. Rätten skall även
olovligen bortförs beakta risken för att
eller kvarhålls eller barnet i samband med
annars far illa. utövande av umgänge ut-
sätts för övergrepp,
olovligen bortförs eller
kvarhålls eller annars
far illa.
19 §[5]
Rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge blir tillbörligt
utredda.
Innan rätten avgör ett mål eller ärende om vårdnad eller umgänge skall
socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Har nämnden tillgång till
upplysningar som kan vara av betydelse för frågans bedömning är nämnden skyldig
att lämna rätten sådana upplysningar. Om det behövs ytterligare utredning får
rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att utse någon att verk-
ställa sådan. Rätten får fastställa riktlinjer för utredningen och bestämma en
viss tid inom vilken utredningen skall vara slutförd. Om det behövs, får rätten
förlänga denna tid. Rätten skall se till att utredningen bedrivs skyndsamt.
Den som verkställer
utredning skall, om det
inte är olämpligt, söka
klargöra barnets inställ-
ning och redovisa den
för rätten.
Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.
__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
[5] Senaste lydelse 1990:1526
2 Förslag till lag om ändring i namnlagen (1982:670)
Härigenom föreskrivs att 45 och 48 §§ namnlagen (1982:670)[1] skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
45 §[2]
En ansökan om förklaring att ett namnbyte enligt 6, 8 eller 11 § är förenligt
med barnets bästa prövas av den domstol som tar upp frågor om vårdnaden om
barnet.
I ärenden enligt första stycket skall domstolen, om det kan ske, höra den vars
efternamn barnet bär, om denne inte är vårdnadshavare. Domstolen skall även in-
hämta yttrande från socialnämnden.
Socialnämnden skall,
om det inte är olämpligt,
söka klargöra barnets in-
ställning och redovisa
den för rätten.
I ärenden enligt första stycket får domstolen förordna att vardera parten
skall bära sin rättegångskostnad.
48 §[3]
För den som är under 18 år görs anmälan eller ansökan i mål eller ärenden
enligt denna lag av barnets vårdnadshavare. Har barnet fyllt 12 år får sådan an-
mälan eller ansökan göras utan barnets samtycke endast om barnet är varaktigt
förhindrat att lämna samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av
något annat liknande förhållande.
Vid bedömningen av om
ett namnbyte enligt 6,
8 eller 11 § är förenligt
med barnets bästa skall
rätten, även om barnets
samtycke inte behövs,
beakta barnets vilja
med hänsyn tagen till
barnets ålder och mog-
nad.
___________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
[1]Lagen omtryckt 1982:1134.
[2]Senaste lydelse 1988:261.
[3]Senaste lydelse 1991:1556.
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga
Härigenom föreskrivs att 36 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
36 §
Om den unge har fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i mål och
ärenden enligt denna lag.
Är den unge under 15
år, är den som är förordnad
enligt rättshjälpslagen
(1972:429) att vara of-
fentligt biträde för den
unge utan att samtidigt
vara biträde för vårdnads-
havaren utan särskilt
förordnande den unges
ställföreträdare i det mål
eller ärende som
förordnandet avser.
Barn som är yngre bör Barn som är yngre än 15
höras, om det kan vara år bör höras, om det kan
till nytta för vara till nytta för
utredningen och det utredningen och det kan
kan antas att barnet antas att barnet inte
inte tar skada av att tar skada av att höras.
höras.
_____________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 § lagen (1994:1117) om registrerat
partnerskap skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
2 §
Registrerade partner Registrerade partner
får varken gemensamt får varken gemensamt
eller var för sig anta eller var för sig anta
adoptivbarn enligt 4 adoptivbarn enligt 4
kap. föräldrabalken. kap. föräldrabalken. Inte
Inte heller får regi- heller får registrerade
strerade partner partner enligt 6 kap.
enligt 13 kap. 8 § 10 a § föräldrabalken
föräldrabalken utses att utses att gemensamt
i egenskap av särskilt utöva vårdnaden om en
förordnade förmyndare underårig.
gemensamt utöva
vårdnaden om en
underårig.
Lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:711) om befruktning utanför
kroppen gäller inte för registrerade partner.
_______________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-04-27
Närvarande: Justitierådet Torkel Gregow, justitierådet Lars Å Beckman,
regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt en lagrådsremiss den 20 april 1995 (Justitiedepartementet) har regeringen
beslutat inhämta Lagådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i föräldrabalken,
2. lag om ändring i namnlagen (1982:670),
3. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård
av unga,
4. lag om ändring i lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ingemar Persson.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
4 kap.
6 §
Enligt paragrafens första stycke i dess gällande lydelse gäller bl.a. att rätten
skall pröva om det är lämpligt att adoptionen äger rum. I lagrådsremissen
föreslås att första stycket kompletteras med en föreskrift om att rätten vid
bedömningen av om det är lämpligt att adoptionen äger rum skall, även när
barnets samtycke inte behövs, "beakta barnets vilja med hänsyn tagen till
barnets ålder och mognad".
Avsikten torde vara att hänsyn verkligen skall tas till barnets vilja i den
utsträckning det är motiverat av barnets ålder och mognad. För att detta skall
komma till tydligare uttryck förordar Lagrådet att avfattningen jämkas något.
Lagrådet föreslår att bestämmelsen ges följande lydelse:
"Vid bedömningen av om det är lämpligt att adoptionen äger rum skall rätten,
även när barnets samtycke inte behövs, ta hänsyn till barnets vilja med
beaktande av barnets ålder och mognad."
I remissen föreslås föreskrifter om beaktande av barnets vilja även i 6 kap. 10
d och 15 §§ föräldrabalken samt 48 § namnlagen. Lagrådet förordar att
avfattningen av dessa föreskrifter jämkas i överensstämmelse med vad Lagrådet
föreslagit i fråga om förevarande paragraf.
10 §
Enligt första stycket skall rätten i ärenden om adoption bl.a. inhämta
upplysningar om barnet och sökanden. Har barnet inte fyllt arton år, skall
yttrande inhämtas från socialnämnden i den kommun där sökanden är folkbokförd
och från socialnämnden i den kommun där den som har vårdnaden om barnet är
folkbokförd.
I lagrådsremissen föreslås att paragrafen kompletteras med ett nytt andra stycke
vari föreskrivs att socialnämnden skall, om det inte är olämpligt, söka klargöra
barnets inställning och redovisa den för rätten.
Såsom bestämmelsen utformats får den anses innefatta en skyldighet för båda de i
första stycket angivna socialnämnderna att efterforska barnets inställning. Det
finns dock inget behov av att mer än en socialnämnd gör detta. Eftersom barnet i
det stora flertalet adoptionsärenden torde vistas hos sökanden, synes det
rimligt att utredningsskyldigheten läggs på socialnämnden i sökandens hemkommun.
Om i det enskilda fallet barnet vistas i någon annan kommun, kan socialnämnden
begära biträde av socialnämnden i den kommunen med inhämtande av erforderlig
utredning.
Mot bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att andra stycket i paragrafen ges
- efter också en viss redaktionell jämkning - följande lydelse:
"Socialnämnden i den kommun där sökanden är folkbokförd skall, om det inte är
olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten."
6 kap.
10 d och 15 §§
I fråga om avfattningen av de föreslagna bestämmelserna hänvisar Lagrådet till
vad Lagrådet anfört i anslutning till 4 kap. 6 §.
Förslaget till lag om ändring i namnlagen
48 §
Även när det gäller avfattningen av detta förslag hänvisar Lagrådet till vad som
anförts i anslutning till 4 kap. 6 § föräldrabalken.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 maj 1995
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin,
Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Tahlén, Freivalds, Wallström, Persson,
Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusman, Nygren, Ulvskog,
Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Freivalds
_____________
Regeringen beslutar proposition Barns rätt att komma till tals.