Post 6713 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1994/95:228 ·
Mästarbrev för hantverkare
Ansvarig myndighet: Näringsdepartementet
Dokument: Prop. 228
Regeringens proposition
1994/95:228
Mästarbrev för hantverkare
Prop.
1994/95:228
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 18 maj 1995
Ingvar Carlsson
Sten Heckscher
(Näringsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Mästarbrev är ett kompetensbevis som får tilldelas förtjänta och skickliga
hantverkare i ett visst yrke. I propositionen läggs fram förslag till en lag om
mästarbrev för hantverkare. Enligt förslaget får regeringen rätt att meddela
föreskrifter om mästarbrev. Vidare föreslås att regeringen skall få överlämna
till en eller flera hantverksorganisationer att pröva frågor om att utfärda och
återkalla mästarbrev. Ett sådant överlämnande kräver att organisationen bedöms
kunna utföra uppgifterna sakligt och opartiskt samt även i övrigt på ett sådant
sätt att mästarbrevens anseende som kompetensbevis upprätthålls.
Företagarnas Riksorganisation och Sveriges Hantverks- och Småföretag har
nyligen till regeringen anmält att de avser att ombilda det nuvarande Sveriges
Hantverksråd till ett organ där alla rikstäckande organisationer med
hantverksanknytning kan delta på lika villkor.
I propositionen uttalar regeringen sin avsikt att överlämna åt Sveriges Hant-
verksråd att pröva frågor om mästarbrev, under förutsättning att det ombildade
rådet uppfyller lagens krav.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut.............. 4
2 Lagtext.................................. 4
3 Ärendet och dess beredning .............. 5
4 Bakgrund................................. 5
4.1 Mästarbrevens ursprung............... 5
4.2 Hantverksorganisationers rätt
att utfärda mästarbrev............... 6
4.3 Nuvarande hantverksorganisationer.... 6
4.3.1Företagarnas Riksorganisation .. 6
4.3.2Sveriges Hantverksråd........... 7
4.3.3Mästarbrevsnämnden.............. 7
4.3.4Sveriges Hantverks- och
Småföretag...................... 8
5 Gällande bestämmelser.................... 8
5.1 Mästarbrevskungörelsen............... 8
5.2 Gesällbrev........................... 9
5.3 Lagstiftningen i andra länder........ 9
6 Fortsatt offentligrättslig reglering..... 10
7 Beslut om mästarbrev..................... 12
8 Rätt att utfärda mästarbrev m.m.......... 17
9 Författningskommentar.................... 18
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet
Mästarbrev för hantverkare
(SOU1994:53)......................... 21
Bilaga 2 Lagförslag i utredningsbetänkandet
Mästarbrev förhantverkare
(SOU1994:53)......................... 22
Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden
över betänkandet Mästarbrev för
hantverkare (SOU 1994:53)............ 23
Bilaga 4 Lagförslag som remitterats till
Lagrådet ............................ 30
Bilaga 5 Lagrådets yttrande................... 31
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 18 maj 1995............................... 32
Rättsdatablad................................. 33
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
mästarbrev.
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om mästarbrev för hantverkare
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Mästarbrev är ett kompetensbevis som efter ansökan får tilldelas förtjänta
och skickliga hantverkare i ett visst yrke.
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om mästarbrev.
3 § Regeringen får överlämna till en eller flera hantverksorganisationer att
pröva frågor om att utfärda och återkalla mästarbrev.
Uppgiften får överlämnas endast till organisationer som bedöms kunna utföra den
sakligt och opartiskt samt även i övrigt på ett sådant sätt att mästarbrevens
anseende som kompetensbevis upprätthålls.
4 § En hantverksorganisation som har rätt att utfärda och återkalla mästarbrev
skall lämna den myndighet som regeringen bestämmer de upplysningarom sin
verksamhet som myndigheten begär.
5 § En hantverksorganisations beslut om att inte tilldela en sökande mästarbrev
eller att återkalla ett mästarbrev får överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
I fråga om överklagande av en hantverksorganisations beslut tillämpas
bestämmelserna i 23-25 och30 §§ förvaltningslagen (1986:223).
________________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
3 Ärendet och dess beredning
Regeringen bemyndigade den 22 december 1993 chefen för Kulturdepartementet att
tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda frågor om rätt att utfärda
mästarbrev för hantverkare (dir. 1993:142). Med stöd av bemyndigandet
förordnades den 7 januari 1994 rättschefen Marianne Eliason att vara särskild
utredare. Utredningen antog namnet Mästarbrevsutredningen (Ku 1994:01).
Bakgrunden till uppdraget var att bl.a. Sveriges Hantverks- och Småföretag till
regeringen gjort en framställning om att tillerkännas rätt att utfärda
mästarbrev samt ett beslut av Konkurrensverket av innebörd att det nuvarande
systemet med att utfärda mästarbrev inte är förenligt med konkurrensintresset.
Mästarbrevsutredningen lade i maj 1994 fram betänkandet Mästarbrev för
hantverkare (SOU 1994:53).
Utredningens sammanfattning av betänkandet och dess lagförslag finns i
bilagorna 1 och 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena finns i bilaga 3.
Under ärendets beredning har överläggningar skett med företrädare för berörda
intressenter.
Företagarnas Riksorganisation och Sveriges Hantverks- och Småföretag har i en
gemensam skrivelse till regeringen i februari 1995 anmält att de avser att
ombilda det nuvarande Sveriges Hantverksråd till ett organ där alla rikstäckande
organisationer med hantverksanknytning kan delta på lika villkor. Uppgiften
avses bl.a. vara att utfärda mästarbrev för hantverkare.
Frågor om hantverk hör fr.o.m. den 1 januari 1995 till Näringsdepartementets
ansvarsområde.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 27 april 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över det
lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Lagrådet har inte haft några erinringar mot förslaget. Lagförslaget i pro-
positionen har dock på några punkter redaktionellt ändrats i förhållande till
det till Lagrådet remitterade förslaget.
4 Bakgrund
4.1 Mästarbrevens ursprung
Genom 1846 års fabriks- och hantverksförordning avskaffades skråväsendet.
Samtidigt bildades i varje stad hantverksföreningar för att främja hantverkets
förkovran och för att sköta hantverkarnas gemensamma angelägenheter. Rätten att
öppna hantverksverkstad och ha gesäller eller lärlingar som arbetskraft krävde
fortfarande att innehavaren "förvärvat mästerskap i yrket". Genom näringsfri-
hetsförordningen år 1864 infördes i det närmaste fullständig näringsfrihet;
mästerskapsbestämmelserna och skyldigheten att tillhöra hantverksföreningar
upphörde.
Många hantverksföreningar var dock angelägna om att det skulle införas
lagstadgade kompetensvillkor för den som önskade idka näring. 1936 års
hantverkssakkunniga fick till uppgift att utreda bl.a. frågan om uppställande av
legala kompetensföreskrifter för rätten att idka hantverk. De hant-
verkssakkunniga föreslog år 1939 en långtgående sanering av hantverket genom en
frivillig kompetensreglering, mästarbrevet, som skulle kunna tilldelas med stöd
av en statlig mästarbrevskungörelse.
Utredningens förslag resulterade i att Kungl. Maj:ts kungörelse (1940:873) om
mästarbrev för hantverksutövare utfärdades. Kungörelsen ersattes år 1973 av
kungörelsen (1973:596) om mästarbrev för hantverksutövare.
4.2 Hantverksorganisationers rätt att utfärda mästarbrev
Sveriges Hantverksorganisation (SHO) bildades år 1905 som en av de första
hantverksorganisationerna. SHO började år 1916 att anordna mästarkurser på
försök och år 1929 att utfärda egna kompetensdiplom som benämndes mästarbrev.
Genom kungörelsen angående mästarbrev för hantverksutövare fick SHO rätt att ge
ut mästarbrev. I den nya kungörelsen om mästarbrev för hantverksutövare
tillerkändes Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), i vilken SHO
ingick, rätten att tilldela hantverkare mästarbrev.
SHIO gick år 1978 samman med Familjeföretagens förening. Kungörelsen ändrades
därför på så sätt att Sveriges hantverks- och industriorganisation -
Familjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen) fick rätt att utfärda mästarbrev (SFS
1979:42).
Kungörelsen ändrades på nytt år 1987 då rätten att utfärda mästarbrev över-
fördes till Småföretagens Riksorganisation (SFS 1987:57) och år 1991 då rätten
överfördes till Företagarnas Riksorganisation (SFS 1991:954).
Även sistnämnda ändringar föranleddes av organisationsförändringar och
namnändringar hos de berörda organisationerna.
4.3 Nuvarande hantverksorganisationer
4.3.1Företagarnas Riksorganisation
Småföretagens Riksorganisation och Företagareförbundet bildade i juni 1990
Företagarnas Riksorganisation (FR). FR är enligt sina stadgar en ideell
näringspolitisk organisation, partipolitiskt obunden, som skall verka för
enskild företagsamhet grundad på marknadsekonomi under socialt ansvar bl.a.
genom att slå vakt om enskild äganderätt, näringsfrihet, fri konkurrens och
rättssäkerhet. Organisationen skall främja yrkesutbildning och yrkesskicklighet
inom hantverk och andra näringsgrenar.
Riksorganisationen är uppbyggd dels av distrikt som företräder anslutna
lokalföreningar, dels av branschförbund, som inom riksorganisationen företräds
av ett representantskap. Organisationens beslutande organ är kongress och
riksstyrelse.
Medlemskap i organisationen kan enligt stadgarna ges till företagare och andra
enskilda personer som delar organisationens grundläggande värderingar.
Företagaren blir medlem i en lokalförening eller, i kommuner där lokalföreningar
saknas, direkt i distriktet.
Riksorganisationen företräds av riksstyrelsen som har sitt säte i Stockholm.
Styrelsen utgörs av ordföranden, vice ordföranden och ytterligare 18 ledamöter.
Organisationen har 66 000 direktanslutna och ytterligare 30 000 branschanslutna
företag.
4.3.2Sveriges Hantverksråd
Sveriges Hantverksråd, som före den 1 juli 1994 hette Centrala Hantverksrådet,
bildades år 1983 av SHIO-Familjeföretagen efter att statsmakterna avvisat tanken
på att bilda en statlig hantverksorganisation men förklarat sig villig att
stödja privata initiativ. Rådet, som finns i Leksand och organisatoriskt hör
till FR, har till huvuduppgift att initiera, stimulera, stödja samt bevaka in-
satser inom hantverkssektorn i Sverige. Sedan april 1991 handlägger
Hantverksrådet samtliga ansökningar av mästarbrev på uppdrag av FR.
Hantverksrådet har en styrelse med sex ordinarie ledamöter varav tre ledamöter
är utsedda av FR och en vardera av Stiftelsen Hantverksfrämjandet,
Branschförbundens representantskap och Närings- och teknikutvecklingsverket
(NUTEK). Både Stiftelsen Hantverksfrämjandet och Branschförbundens
representantskap är organ knutna till FR.
Som tidigare nämnts avser Företagarnas Riksorganisation och Sveriges Hantverks-
och Småföretag (se avsnitt 4.3.4) att ombilda Hantverksrådet, varvid de två
organisationerna skall delta på lika villkor i verksamheten och även medge att
andra rikstäckande hantverksorganisationer kommer att kunna delta.
4.3.3Mästarbrevsnämnden
Bestämmelser om Mästarbrevsnämnden finns i kungörelsen om mästarbrev för
hantverksutövare. Nämnden består av fyra ledamöter och fyra ersättare. Två av
ledamöterna utses av NUTEK, varav en skall vara nämndens ordförande, en av
Konsumentverket och en av styrelsen för FR. Nämndens kansli finns i Leksand där
man har lokaler gemensamma med Sveriges Hantverksråd. På kansliet finns bl.a. en
sekreterare som arbetar på uppdrag av både nämnden och Hantverksrådet.
Mästarbrevsnämnden utreder kvalifikationerna hos dem som söker mästarbrev. På
grundval av denna utredning tillstyrker eller avstyrker nämnden ansökningar.
Nämnden har kontinuerlig kontakt med yrkesförbund och branschorganisationer och
i samverkan med dem tar nämnden fram aktuella provbestämmelser för mästarbrev
och reviderar bestämmelserna. Nämnden skapar normer och riktlinjer för vilka
kunskaper som krävs i t.ex. bokföring och kalkylering (kostnads- och
prisberäkning). Vidare vidtar nämnden åtgärder mot vilseledande marknadsföring
t.ex. om någon i annonsering felaktigt uppgett sig ha ett mästarbrev.
4.3.4Sveriges Hantverks- och Småföretag
Sveriges Hantverks- och Småföretag (SHS) är en sammanslutning av lokala
föreningar för hantverks- och småföretag inom enskilt näringsliv. Organisationen
bildades den 28 september 1991, men bygger på erfarenheter och traditioner från
f.d. SHIO och Småföretagens Riksorganisation. Målsättningen är att SHS skall
arbeta partipolitiskt obundet i förtroendefullt samarbete med myndigheter,
bransch- och yrkesföreningar samt andra organisationer. Organisationen skall
också verka för en enskild företagsamhet grundad på marknadshushållning under
socialt ansvar och därigenom slå vakt om ekonomisk frihet, enskild äganderätt
och rättssäkerhet. SHS skall enligt sina stadgar särskilt värna om de minsta
hantverks- och småföretagen, främja yrkesutbildning och yrkesskicklighet samt
skapa förståelse för småföretagens betydelse för landets ekonomi och för en me-
ningsfull sysselsättning samt arbeta för att skatteregler och övrig lagstiftning
får sådan utformning att småföretagen kan bestå och utvecklas.
Årsmötet är riksorganisationens beslutande organ. Det utgörs av ombud för
anslutna lokalföreningar. Riksstyrelsen, som leder och övervakar organisationens
verksamhet, består av organisationens ordförande, vice ordförande samt
ytterligare fyra ordinarie ledamöter valda av årsmötet.
Till organisationen är omkring 30 föreningar och 5 branschförbund anslutna,
vilket enligt SHS motsvarar drygt 7 000 företag.
5 Gällande bestämmelser
5.1 Mästarbrevskungörelsen
Enligt 1 § kungörelsen om mästarbrev får mästarbrev tilldelas förtjänta och
skickliga hantverksutövare i ett visst yrke. Det är FR som beslutar om
tilldelande av mästarbrev efter yttrande från Mästarbrevsnämnden.
Mästarbrev får enligt 4 § tilldelas den som inte har förvaltare enligt 11 kap.
7 § föräldrabalken, har arbetat i minst sex år i det yrke som mästarbrevet
avser, har förvärvat skicklighet och erfarenhet samt har kunskaper i kalkylation
och bokföring. Möjlighet finns för organisationen att efter framställning av
Mästarbrevsnämnden tilldela någon mästarbrev trots att denne inte uppfyller de
föreskrivna villkoren.
Enligt 7 och 8 §§ får organisationen, efter tillstyrkan av Mästarbrevsnämnden,
återkalla ett mästarbrev. Detta får ske, om innehavaren av brevet i utövande av
sitt yrke gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, visat uppenbar
vårdslöshet eller bristande skicklighet eller om han inte uppfyller de särskilda
villkor som föreskrivs för tilldelande av mästarbrev. Detta är enligt FR mycket
ovanligt och kan endast komma i fråga om någon innehavare sysslat med olagliga
affärer, haft "svart" arbetskraft eller fått ett flertal anmälningar mot sig på
grund av dåligt utförda arbeten.
Organisationen får enligt 10 § ta ut avgift vid ansökan om och tilldelande av
mästarbrev. Mästarbrevsnämnden fastställer avgifterna.
Enligt 11 § kan den som obehörigen utger sig för att inneha mästarbrev dömas
till böter, om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
Organisationens beslut att avslå en ansökan om mästarbrev eller att återkalla
mästarbrev kan överklagas till NUTEK. Mot verkets beslut i ett sådant ärende får
talan inte föras.
De senaste tio åren har det utfärdats mellan 142 och 333 mästarbrev per år inom
ett 80-tal olika hantverksyrken. En viss nedgång har skett de senaste åren.
5.2 Gesällbrev
Gesällbrevet är ett kompetensbevis som erhålls efter avlagt gesällprov. Någon
författning som reglerar utfärdandet av gesällbrev finns inte. FR har under lång
tid även beslutat angående gesällbreven men SHS har nyligen börjat utfärda egna
gesällbrev.
Under FR:s handläggning hanteras gesällbreven på så sätt att branschförbunden
föreslår bestämmelser för proven. Mästarbrevsnämnden beslutar om
provbestämmelserna samt vilken längd på utbildningen som skall krävas, tre eller
fyra år. Provet avläggs under senare delen av utbildningen och kontrolleras och
granskas av respektive branschorganisation. Ansökan om gesällbrev, gransk-
ningsprotokollet och intyg om utbildning skickas till Mästarbrevsnämndens kansli
som sköter den praktiska hanteringen av FR:s gesällbrev. Brev kan därefter
utfärdas av FR.
Själva utdelandet av gesällbrevet sker ofta hos den lokala föreningen under
festligare former. Det utfärdas ca 1 500 gesällbrev per år inom ett 60-tal olika
hantverksyrken.
5.3 Lagstiftningen i andra länder
Gesäll- och mästarbrev finns i ett flertal länder i Europa men reglerna skiljer
sig starkt åt. I Tyskland har hantverk hög status och landet har en mycket
välorganiserad hantverkssektor. Hantverksutövare är anslutna till någon av de ca
45 hantverkskammare som finns i landet. Enligt tysk hantverkslag får bara
personer som är inskrivna i hantverkskamrarnas yrkesregister utöva något av de
över 100 hantverksyrken som finns förtecknade i registret. Gesällbrev krävs för
detta. Kraven för att få gesäll- och mästarbrev finns reglerade i författningar.
Minst tre års utbildning och godkänt gesällprov krävs för att få gesällbrev.
Mästarbrev kan utfärdas till den som har arbetat minst tre år i sitt yrke efter
gesällprovet och som avlagt mästarprov. Österrikes mästarbrevssystem påminner om
det tyska. I Storbritannien finns olika kompetensbevis för hantverkare, bl.a.
mästarbrev. Systemet styrs inte av författningar. Mästarbrev finns även i
Frankrike.
Av de andra nordiska länderna har endast Norge utvecklat system med mästarbrev.
Reglerna om mästarbrev finns fastslagna i en lag från år 1986.
Mästarprovsbestämmelser finns i ca 50 olika yrken. Enligt bestämmelser i lagen
får endast den som har mästarbrev rätt att kalla sig mästare. Det finns en
Mästarbrevsnämnd som handlägger och utfärdar mästarbrev samt har hand om ett
mästarbrevsregister. Nämnden är en offentlig nämnd med ledamöter från Närings-
och Energidepartementet, en arbetstagarorganisation och en
arbetsgivarorganisation. Nämndens sekretariat är knutet till en arbetsgivaror-
ganisation. För att få använda sig av mästartiteln skall hantverkaren vara
registrerad i mästarbrevsregistret. Finland har tidigare haft gesäll- och mäs-
tarbrev men ersatte dessa år 1972 med olika yrkesexamina. I Danmark kan den som
innehar gesällbrev eller har likvärdig utbildning enligt 17 § näringslagen kalla
sig "mester". Mästartiteln är på så sätt skyddad. Traditionellt mästarbrev finns
inte.
6 Fortsatt offentligrättslig reglering
Regeringens förslag: Systemet med att utfärda
mästarbrev skall även i fortsättningen regleras i
offentligrättslig ordning för att garantera kvali-
teten på mästarbrevet och för att säkerställa det
svenska mästarbrevets konkurrenskraft i andra
europeiska länder.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. Kammarrätten i Sundsvall samt alla
hantverks- och branschorganisationer som yttrat sig över betänkandet delar
utredningens uppfattning att en offentligrättslig reglering av mästarbrevet
skall finnas kvar. Statskontoret, Riksrevisionsverket (RRV) och Konkurrensverket
avstyrker förslaget. Statskontoret anger att verksamheten med mästarbrev bör
prövas i enlighet med regeringens generella ambitioner att minska det statliga
åtagandet i verksamheter som inte bedöms vara statliga angelägenheter och att
det därför inte finns motiv för ett fortsatt offentligt åtagande eller en
fortsatt statlig reglering när det gäller mästarbrev. RRV ifrågasätter det
allmännas medverkan i en reglering för att utfärda mästarbrev och anser att det
saknas ett vitalt allmänt skyddsintresse som kan motivera en offentlig
reglering. Konkurrensverket vidhåller sin tidigare negativa inställning till att
mästarbrevssystemet skall vara offentligrättsligt reglerat och anser att
utredningen inte tillräckligt har motiverat varför systemet skall ha
offentligrättslig karaktär, speciellt mot bakgrund av att utfärdandet av
gesällbrev inte har ansetts behöva regleras i författning. Verket saknar även en
analys av förutsättningarna för näringslivets organisationer att själva svara
för systemet. Verket kan dock acceptera någon form av offentlig reglering om en
sådan behövs för att svenska företagare inte skall diskrimineras så vitt gäller
möjligheten att arbeta inom hela EES-området.
Skälen för regeringens förslag: Mästarbreven har sitt ursprung i medeltiden och
kan ses som en del av vårt kulturarv. Många myndigheter och
näringslivsorganisatoner anser att mästartiteln alltjämt fyller en funktion som
kompetensbevis. Det sker genom att den underlättar för konsumenterna att bedöma
kvaliteten i de tjänster som olika hantverkare erbjuder. Välinformerade
konsumenter och information om de utbjudna varornas och tjänsternas innehåll och
kvalitet är viktiga förutsättningar för en väl fungerande konkurrens på en
marknad.
Bakgrunden till att mästarbreven är författningsreglerade är den kontroll från
det allmännas sida som har ansetts nödvändig för att breven skall få en
auktoritativ prägel. Det frågan nu gäller är statens fortsatta roll beträffande
mästarbreven.
Synen på offentligrättsliga regleringar med avseende på näringslivet har dock
förändrats under senare år. Åtgärder har vidtagits för avreglering och
konkurrens i många samhällssektorer.
Det kan ifrågasättas, om det allmänna över huvud taget skall vara engagerat i
en fråga av denna karaktär, och bl.a. Konkurrensverket har ansett att mästar-
brevskungörelsen skall upphävas utan att ersättas av någon ny reglering.
Regeringen finner att staten på visst sätt bör medverka även i fortsättningen.
De berörda organisationerna har också tydligt förklarat sig önska statlig
medverkan. Hantverksorganisationerna är således ense om att en offentligrättslig
reglering är nödvändig för att mästarbrevet skall bibehålla sin kvalitet och kan
medverka till att stimulera kompetensutveckling och yrkesskicklighet.
Mästarbrevets kvalitet är också av intresse från konsumentskyddssynpunkt. Frågan
om konkurrensneutralitet får nu sin lösning genom att Sveriges Hantverksråd
ombildas till en organisation där alla kan delta på lika villkor.
Det finns ett flertal EG-direktiv om ömsesidigt erkännande av examina som
Sverige är bundet av, bl.a. rådets direktiv 92/51/EEG av den 18 juni 1992 om en
andra generell ordning för erkännande av behörighetsgivande högre utbildning, en
ordning som kompletterar den som föreskrivs i direktiv 89/48/EEG (EGT nr L 209,
24.7.1992, s. 25, Celex 389 LU T 0048).
Syftet med dessa direktiv är att garantera en fri arbetsmarknad inom med-
lemsländerna och att undanröja regler som är till hinder för en fri rörlighet.
Att bestämt klarlägga vilken betydelse en offentlig reglering kan ha i in-
ternationella sammanhang är svårt. De nämnda direktiven bör dock tolkas så att
ett annat EU-land formellt sett inte behöver godkänna ett svenskt mästarbrev
eller i övrigt behandla svenskar med mästarbrev gynnsammare än svenskar utan en
sådan handling. Ett författningsreglerat mästarbrev kan dock i praktiken
innebära en viss hjälp för en svensk hantverkare som söker arbete inom EU. Bl.a.
mot denna bakgrund kan en offentligrättslig reglering av mästarbrevet vara av
värde för hantverkarna i deras marknadsföring. Det bör dock ånyo understrykas
att en svensk mästartitel som sådan knappast påverkar etableringsmöjligheten för
svenskar i EU-länder med formella etableringskrav. I sådana fall gäller särskil-
da EU-regler.
Sammantaget anser regeringen således att skälen för en offentligrättslig regle-
ring är så starka att en sådan bör finnas även i fortsättningen. Det bör dock i
stor utsträckning överlåtas åt de berörda organisationerna att inom en sådan
offentligrättslig ram utforma verksamheten.
7 Beslut om mästarbrev
Regeringens förslag: Frågor om mästarbrev regleras i
en särskild lag, eftersom det är fråga om myndig-
hetsutövning. Med stöd av lagen ges regeringen rätt
att meddela föreskrifter om mästarbrev och att utse
enskilda organ att besluta om dem. Mäs-
tarbrevsnämnden avskaffas.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig angående frågan om
myndighetsutövning, Kammarrätten i Sundsvall, Statskontoret och Juridiska
fakultetsnämnden i Uppsala delar utredningens uppfattning. Juridiska
fakultetsnämnden anser att, när ett överlämnande av förvaltningsuppgift sker
till ett enskilt organ, det är väsentligt att man i lag så långt det går ger
konkreta uppgifter om uppgiftsmottagaren. Nämnden konstaterar dock att
utredningens uppfattning att uppgiftsmottagaren inte behöver konkret anges har
stöd i lagstiftningspraxis. Kammarrätten delar utredningens uppfattning att
regeringen kan ges bemyndigande att meddela föreskrifter och att avgifterna är
av sådan karaktär att de faller inom regeringens restkompetens. Kammarrätten och
Juridiska fakultetsnämnden avstyrker förslaget att en hantverksorganisation
skall besluta om provbestämmelserna och framhåller att provbestämmelserna är av
sådan karaktär att utfärdandet av dem inte kan delegeras till ett
privaträttsligt organ utan att det bör ankomma på en myndighet att fastställa
fordringarna.
Skälen för regeringens förslag: Som har redovisats i det föregående härrör
regleringen av mästarbrevsfrågan från 1940-talet. Den nuvarande kungörelsen är
från 1973. Sedan dess har en ny regeringsform tillkommit och formerna för
offentligrättsliga åligganden stramats upp. Om en ny reglering skall införas
måste denna göras i de former som den nya regeringsformen kräver, dvs. ställning
måste tas till om några delar av regleringen kräver lagform.
En utgångspunkt bör som nämnts vara att så få regler som möjligt bör beslutas
av det allmänna, så att organisationerna själva i största möjliga utsträckning
får ha hand om förfarandet. Detta kräver att ställning tas till frågan om det är
myndighetsutövning eller ej att utfärda och återkalla mästarbrev, i vilken form
provbestämmelserna skall fastställas och vem som skall bestämma avgifter.
Mästarbrevsnämndens roll måste också klargöras. Regeringen behandlar dessa
frågor i tur och ordning.
Frågan om myndighetsutövning
Regeringen kan överlämna förvaltningsuppgifter till enskilda organ. Att utfärda
och återkalla mästarbrev är i dag en förvaltningsuppgift. Innefattar uppgiften
myndighetsutövning, krävs enligt 11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen (RF)
att det sker med stöd av lag.
Under myndighetsutövning faller endast ärenden som ensidigt avgörs av myndighet
eller annat organ med myndighetsbefogenheter. Väsentligt för att avgöra om det
är fråga om myndighetsutövning eller ej är vidare om den som beslutar är bunden
av offentligrättsliga regler. Det skall vara fråga om bindande beslut, inte
endast råd eller upplysningar som inte innebär tvång mot den enskilde. Befogen-
heten skall utövas mot enskild. Besluten skall vara väsentliga för den enskilde.
De kan gälla förpliktelser men även rättigheter eller förmåner.
Flertalet av de ovan uppställda kriterierna på myndighetsutövning är uppfyllda
när det gäller att utfärda och återkalla mästarbrev.
Förutsättningarna är fastlagda i en offentligrättslig författning. När den
första författningen angående mästarbrevet kom till år 1940 ansågs det nöd-
vändigt med en kontroll från det allmännas sida för att breven skulle få en
auktoritativ prägel. Endast den utpekade organisationen kan ensidigt utfärda
resp. återkalla ett mästarbrev. Befogenheten utövas mot enskilda. Frågan är om
den "förmån" det innebär att inneha ett mästarbrev är av en sådan betydelse att
den kan sägas vara väsentlig för den enskilde.
Innehavet eller avsaknaden av brevet innebär formellt inget för den enskildes
rätt att driva näring. Det är ett helt frivilligt kompetensbevis. Innehavet av
ett sådant bevis kan dock - inom och utanför Sverige - påverka den enskildes
möjlighet att få arbete eller att som näringsidkare få kunder. Det kan få
väsentliga konsekvenser för honom eller henne. Än mer kan det på ett betungande
sätt påverka en enskilds situation om ett mästarbrev återkallas.
Viss jämförelse bör kunna ske med enskilda skolors beslut rörande betygsättning
och disciplinåtgärder samt Advokatsamfundets beslut om disciplinära åtgärder.
Dessa uppgifter innefattar myndighetsutövning. Ett återkrav av ett mästarbrev
får sannolikt inte lika svåra konsekvenser för den enskilde som ett likartat
beslut av Advokatsamfundet. Gemensamt för båda fallen är dock att den enskilde i
och för sig kan fortsätta sin verksamhet (frånsett möjligheten för den f.d.
advokaten att vara offentlig försvarare) men med risk att förlora klienter och
kunder.
Till detta kommer de regler som kringgärdar systemet, närmast rätten att
överklaga och straffansvaret för den som oriktigt utger sig för att inneha
mästarbrev. Nämnas bör också den rätt att ta ut avgifter som regleras i
kungörelsen. Dessa omständigheter talar för att ett beslut om att utfärda mäs-
tarbrev bör betraktas som en förmån i nu aktuell mening.
I sammanhanget skall dock nämnas att statsmakterna nyligen ansett att en
reglering, som i någon mån liknar den som gäller för mästarbrevet, nämligen
erhållande av miljömärke, inte skall betraktas som myndighetsutövning. För
miljömärkningen finns dock flera konkurrerande system, varför enskilda inte
tvingas att anlita en enda organisation. Inga straffsanktioner eller
överklagandemöjligheter finns. Det förekommer inte heller någon skönsmässig
prövning utan det är fråga om att uppfylla vissa tekniska kriterier (prop.
1993/94:203 s. 260 ff, bet. 1993/94:UU23, rskr. 1993/94:367, prop. 1994/95:79,
bet. 1994/95:LU12, rskr. 1994/95:000).
Regeringen delar utredningens och remissinstansernas uppfattning att beslut att
utfärda och återkalla mästarbrev enligt nu gällande ordning är att bedöma som
myndighetsutövning. Om en ordning liknande den nuvarande skall finnas i fort-
sättningen, innebär det nu sagda att överlämnandet av uppgiften till enskilda
organ måste ske med stöd av lag. Regeringen återkommer i avsnitt 8 till frågan
om vilka organisationer som skall ges rätten.
Fastställande av provbestämmelser
Enligt nuvarande ordning fastställs provbestämmelserna av FR med stöd av 5 §
mästarbrevskungörelsen. Utredningen har diskuterat provbestämmelsernas
konstitutionella karaktär.
Som utredningen påpekar kan en rätt att besluta föreskrifter inte överlåtas
till privaträttsliga organ. Något sådant bemyndigande har inte heller fö-
reslagits. Ett par remissinstanser har ansett att provbestämmelserna har en
sådan karaktär att de bör beslutas av en myndighet.
Regeringen instämmer i att reglerna måste beslutas av det allmänna, om de skall
vara rättsligt bindande för de organisationer som skall kunna utfärda mästar-
brev. Frågan är emellertid om det är nödvändigt med en sådan ordning med hänsyn
till att de berörda organisationerna nu har enats om att uppgiften bör läggas på
ett visst organ där alla rikstäckande organisationer med hantverksanknytning kan
verka på lika villkor.
Regeringen delar utredningens uppfattning att det bara bör finnas en typ av
mästarbrev och att provbestämmelserna bör vara enhetliga för varje yrke. Det
svarar bäst mot tanken att mästarbreven skall vara ett utbildnings- och
kompetensbevis. Det är också viktigt att ett mästarbrev inom ett yrke alltid
betyder samma sak. Något annat skulle vara förvirrande för konsumenten.
Det bör ankomma på regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att
meddela närmare föreskrifter om mästarbrev. Om mästarbrev skulle utdelas av
olika organisationer, måste garantier skapas för att åstadkomma en likvärdighet
mellan mästarbreven enligt det nyss sagda. Det kunde då bli nödvändigt att slå
fast provbestämmelser m.m. i rättsligt bindande form. Med en enda organisation
är emellertid detta såvitt regeringen nu kan bedöma inte nödvändigt. Inom
allmänt hållna krav i författning bör den beslutande organisationen således få
avgöra vilka detaljkrav man vill ställa i fråga om sina mästarbrev. En sådan
lösning ligger också helt i linje med den tidigare berörda utgångspunkten att
det allmännas medverkan i verksamheten bör begränsas.
Avgifter
Enligt nuvarande ordning fastställs avgifterna för mästarbrev av Mästar-
brevsnämnden.Den kostnad som för närvarande tas ut för ett mästarbrev täcker i
allmänhet inte hantverksorganisationernas kostnad för administrationen, i vart
fall inte om man ser till hela verksamhetsområdet som även innefattar att
utfärda mästarbrev i en rad udda yrken där inga branschorganisationer finns.
Systemet bör i fortsättningen vara självfinansierande. Föreskrifter om
förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för
enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska
förhållanden, skall enligt 8 kap. 3 § RF meddelas genom lag. Skatter och be-
lastande avgifter faller in under denna definition.
Statliga skatter skall alltid beslutas av riksdagen. Däremot kan riksdagen
enligt 8 kap. 9 § andra stycket RF bemyndiga regeringen eller en kommun att
meddela föreskrifter om avgifter som på grund av 8 kap. 3 § annars skall
meddelas av riksdagen. I samband därmed kan riksdagen också medge att regeringen
överlåter rätten på en förvaltningsmyndighet eller kommun, s.k. subdelegation,
se 8 kap. 11 §. Om avgiften inte är av den karaktär som nu sagts, kan regeringen
med stöd av regeringsformen besluta om den direkt enligt den s.k. restkompe-
tensen (8 kap. 13 § första stycket 2). Även i dessa fall kan regeringen överlåta
sin rätt till en underlydande myndighet (8 kap. 13 § tredje stycket).
Vid gränsdragningen mellan tvångsavgifter som faller under 3 § och frivilliga
avgifter som faller under restkompetensen i 13 § bör avgörande vikt fästas vid
om den enskilde befinner sig i en sådan situation att han eller hon rättsligt
eller faktiskt kan anses tvingad att betala avgiften. Frågan får avgöras för
varje särskilt fall efter en helhetsbedömning (prop. 1973:90 s. 218). Erläggs
avgiften frivilligt som en ersättning för vara eller prestation och avser den
att bidra till eller helt täcka det allmännas kostnader inom verksamhetsområdet,
bör avgiftssättningen falla inom regeringens kompetensområde. När
avgiftssättningen syftar till intäkter som klart överstiger det allmännas kost-
nader, bör avgiften anses falla inom riksdagens kompetensområde.
Som exempel på avgifter som faller inom regeringens område nämns i motiven
taxorna för de affärsdrivande verken och avgifter som erläggs för tjänster av
s.k. uppdragsmyndigheter. Andra exempel kan vara avgifter för frivillig
lotsning, för frivillig provning, exekutionsavgifter och premie för
exportkreditgaranti.
Hantverksorganisationernas bevis om mästarbrev är något som den enskilde
frivilligt betalar för att få. Inget tvång förekommer. Ingen skyldighet finns
för någon att inneha ett mästarbrev för att driva näring eller få ett arbete.
Den enskilde befinner sig inte i en sådan situation att han eller hon rättsligt
eller faktiskt kan anses tvingad att erlägga avgiften. Det ligger också nära
till hands att jämföra den med avgifter för frivillig provning.
Sammantaget innebär detta att regeringen instämmer i utredningens och remiss-
instansernas uppfattning att avgifter för att utfärda mästarbrev faller inom
regeringens kompetensområde på grund av den s.k. restkompetensen. Regeringen får
som nämnts genom förordning överlåta åt myndighet under regeringen att meddela
bestämmelser i ämnet, dvs. i det här fallet att fastställa avgiften. Någon
möjlighet att överlåta sådana uppgifter åt ett enskilt organ finns dock inte,
eftersom det är fråga om föreskrifter och föreskriftsrätten som tidigare nämnts
inte kan överlåtas till enskilda rättssubjekt. Regeringen, eller en myndighet
under regeringen, måste alltså bestämma avgifternas storlek. Den myndighet som
har det naturligaste sambandet med mästarbreven är Närings- och teknik-
utvecklingsverket (NUTEK) som dels har representanter i Mästarbrevsnämnden och
Sveriges Hantverksråd, dels med nuvarande ordning är överinstans i frågor om att
utfärda och återkalla mästarbrev. Regeringen avser att bemyndiga NUTEK att
fastställa avgifterna.
Mästarbrevsnämndens roll
Utredaren har konstaterat att det är oklart om Mästarbrevsnämnden skall anses
vara en myndighet eller ej. Om en ny ordning införs, måste givetvis den
rättsliga statusen hos de olika aktörerna klargöras. Som tidigare berörts bör
det allmännas medverkan begränsas, och något statligt organ med särskilda
uppgifter inom den nya mästarbrevsorganisationen bör inte finnas. Mästarbrevs-
nämnden som författningsreglerat organ bör därför avskaffas. De uppgifter som
fortsättningsvis måste ligga på en myndighet, närmast fastställandet av
avgifterna, kan som just redogjorts för läggas på NUTEK.
8 Rätt att utfärda mästarbrev m.m.
Regeringens förslag: Rätten att utfärda och åter-
kalla mästarbrev skall kunna ges till organi-
sationer som bedöms kunna utföra uppgiften sakligt
och opartiskt samt även i övrigt på ett sådant sätt
att mästarbrevens anseende som kompetensbevis upp-
rätthålls. Organisationerna skall också ge staten en
tillfredsställande insyn i verksamheten.
Regeringen avser att överlämna till Sveriges
Hantverksråd att pröva frågan om att utfärda och
återkalla mästarbrev, under förutsättning att
organisationen uppfyller dessa villkor.
Liksom tidigare bör den som obehörigen utger sig ha
mästarbrev kunna dömas till böter. Regeringen avser
att i förordning utfärda en bestämmelse om detta. I
förordning bör också meddelas behövliga
övergångsbestämmelser i samband med att
mästarbrevskungörelsen upphävs.
Utredningens förslag: Även utredningen har föreslagit att Sveriges Hantverksråd
skall utföra uppgifterna. Utredningen utgick dock från att Företagarnas Riks-
organisation skulle få ett dominerande inflytande över Sveriges Hantverksråd.
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Många remissinstanser tillstyrker
valet av organisation för uppgiften på de grunder som utredningen har utgått
från. Några instanser - bl.a. Konkurrensverket, Statskontoret och Riksrevi-
sionsverket - är dock kritiska till att Sveriges Hantverksråd skall besluta om
mästarbreven. Kritiken går i allt väsentligt ut på att förslaget gynnar en
organisation och leder till konkurrensbegränsningar.
De hantverksorganisationer som är knutna till eller har samarbete med SHS
avstyrker förslagen och förordar att SHS ges likvärdig rätt som FR att utfärda
och utdela mästarbrev i hantverksyrken samt att ett helt nytt centralt organisa-
tionsneutralt organ bildas.
Skälen för regeringens förslag: Frågan om organisationen för utfärdande av
mästarbrev har kommit i ett helt nytt läge genom den överenskommelse som har
träffats mellan FR och SHS. Av den tidigare nämnda viljeförklaringen den 27 feb-
ruari 1995 framgår att organisationerna numera är överens om att Sveriges Hant-
verksråd skall ombildas till ett fristående organisationsneutralt organ som i
fortsättningen bör vara ensam utfärdare av mästarbrev. Det bör särskilt betonas
att de två organisationerna är villiga att bereda även andra hantverksorganisa-
tioner med riksomfattande verksamhet att på likvärdiga villkor delta i Sveriges
Hantverksråd.
Regeringen ser med tillfredsställelse på denna lösning och avser att överlämna
till det ombildade rådet att pröva frågor om att utfärda och återkalla
mästarbrev enligt den nu föreslagna lagen. Rådet har redan i dag en bred kompe-
tens och upparbetade kontakter med branschorganisationer, skolor och näringsliv.
Vidare handlägger rådet redan i dag i praktiken de berörda frågorna och mästar-
brevsarkivet förvaras där.
Eftersom det är angeläget med en flexibel hantering som kan anpassas till för-
ändringar i organisationsstrukturen på hantverksområdet bör det undvikas att i
lag fastlägga vem som skall ha rätten att besluta i mästarbrevsfrågan. Det bör
överlämnas till regeringen att besluta vilken eller vilka organisationer som
skall ges rätten.
Det bör också i lagen slås fast att överlämnande får ske endast till en organi-
sation som bedöms kunna utföra uppgifterna opartiskt och enhetligt för varje
yrke samt på ett sådant sätt i övrigt att mästarbrevens anseende som
kompetensbevis upprätthålls. Därigenom konkretiseras de krav som det allmänna
ställer på verksamheten.
Regeringens bedömning att Sveriges Hantverksråd skall utses för uppgiften att
handha frågor om mästarbrev förutsätter att den ombildade organisationen
uppfyller dessa krav. Vidare bör i lagen tas in en regel som ger den myndighet
som regeringen bestämmer - t.ex. NUTEK - rätt till insyn i verksamheten. Några
särskilda sanktioner i samband med detta anser regeringen inte behövas. Formerna
för denna insyn bör utformas i samråd mellan Hantverksrådet och myndigheten.
Den offentligsrättsliga regleringen innebär att det liksom tidigare bör vara
förenat med bötesstraff att obehörigen utge sig för att ha mästarbrev.
Regeringen delar utredningens uppfattning att en sådan straffbestämmelse
lämpligen kan tas in i den regeringsförordning om mästarbrev som behövs för att
fylla ut lagens bestämmelser . I förordning bör också meddelas
behövliga övergångsbestämmelser i samband med att mästarbrevskungörelsen
upphävs. Det krävs bl.a. bestämmelser som likställer äldre mästarbrev med dem
som meddelas med stöd av den nya lagen.
9 Författningskommentar
Förslaget till lag om mästarbrev för hantverkare
1 § Mästarbrev är ett kompetensbevis som efter ansökan får tilldelas förtjänta
och skickliga hantverkare i ett visst yrke.
Paragrafen förklarar vad mästarbrev är och vilka som kan komma ifråga för att
erhålla ett mästarbrev.
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om mästarbrev.
Genom bestämmelsen bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om
mästarbrev. Genom bemyndigandet blir det möjligt att meddela straffbestämmelser
så länge endast böter föreskrivs (jfr bl.a. prop. 1975:8 s. 95 och lag [1975:86]
med bemyndigande att meddela föreskrifter om auktorisation och godkännande av
revisor).
3 § Regeringen får överlämna till en eller flera hantverksorganisationer att
pröva frågor om att utfärda och återkalla mästarbrev.
Uppgiften får överlämnas endast till organisationer som bedöms kunna utföra den
sakligt och opartiskt samt även i övrigt på ett sådant sätt att mästarbrevens
anseende som kompetensbevis upprätthålls.
Paragrafen innebär en rätt för regeringen, enligt de närmare föreskrifter som
den har beslutat, att bestämma att en eller flera hantverksorganisationer skall
få rätt att utfärda och eventuellt återkalla mästarbrev.
Enligt 11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen kan förvaltningsuppgifter
överlämnas till enskilda organ. Innefattar uppgiften myndighetsutövning skall
det dock ske med stöd av lag. I avsnitt 7 har konstaterats att förfarandet med
att utfärda och återkalla mästarbrev innefattar myndighetsutövning. Ett
överlämnande till Sveriges Hantverksråd eller annan organisation måste därför ha
lagstöd. Det krävs dock inte att uppgiftsmottagaren konkret anges i lag.
Det åligger regeringen att bedöma vilket eller vilka privata subjekt som bör
handha förvaltningsuppgiften att utfärda och återkalla mästarbrev.
I andra stycket slås fast de krav som ställs från statens sida för att överläm-
nande skall ske. Denna fråga har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt
8.
4 § En hantverksorganisation som har rätt att utfärda och återkalla mästarbrev
skall lämna den myndighet som regeringen bestämmer de upplysningar om sin
verksamhet som myndigheten begär.
I paragrafen behandlas statens rätt till insyn i verksamheten hos en orga-
nisation som fått rätt att pröva frågan om mästarbrev. Frågan har behandlats i
den allmänna motiveringen, avsnitt 8.
5 § En hantverksorganisations beslut om att inte tilldela en sökande mästarbrev
eller att återkalla ett mästarbrev får överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
I fråga om överklagande av en hantverksorganisations beslut tillämpas be-
stämmelserna i 23-25 och 30 §§ förvaltningslagen (1986:223).
Enligt den nu gällande mästarbrevskungörelsen kan beslut i vilket ansökan om
mästarbrev avslagits eller i vilket mästarbrev återkallas överklagas till NUTEK.
En hantverksorganisations beslut om mästarbrev skall i motsvarande fall i
stället kunna överklagas till förvaltningsdomstol.
Enligt 11 kap. 4 § RF skall föreskrifter om domstolarnas rättskipningsupp-
gifter, om huvuddragen av deras organisation och om rättegången meddelas i lag.
Föreskriften om att besluten skall överklagas till domstol har därför tagits in
i lagen.
Under våren 1994 beslutade riksdagen om förändringar i instansordningen m.m. i
de allmänna förvaltningsdomstolarna. Beslutet innebär att det införs en
möjlighet att ha prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt samt att
länsrätt är första domstolsinstans inom de allmänna förvaltningsdomstolarna
(prop. 1993/94:133, bet. 1993/94:JuU24, rskr. 1993/94:319; jfr även prop.
1992/93:100 bil. 3 s. 24 f, bet. 1992/93:JuU24, rskr. 1992/93:289). När det
gäller frågan om prövningstillstånd anges i propositionen att det för varje
måltyp måste prövas om prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till
kammarrätt (prop. 1993/94:133 s. 34 f). Prövningstillstånd bör vidare användas
främst i de fall målet prövats av en förvaltningsmyndighet innan det prövats av
länsrätt men det kan inte uteslutas att det finns måltyper som lämpar sig väl
för ett system med prövningstillstånd även om det inte prövats av en förvalt-
ningsmyndighet innan det når länsrätt.
Enligt 12 § mästarbrevskungörelsen får talan inte föras mot ett beslut av NUTEK
i ett överklagat ärende. Skäl att utvidga överklaganderätten alltför mycket är
inte rimligt. Ett överklagande av länsrätts beslut om mästarbrev bör därför inte
få ske utan att prövningstillstånd har meddelats. Bestämmelser om vilka mål som
bör omfattas av krav på prövningstillstånd skall tas in i de materiella
författningarna (prop. 1993/94:133).
Bestämmelsen i andra stycket innebär att förvaltningslagens regler om hur
beslut överklagas och överklagande av avvisningsbeslut skall tillämpas på
hantverksorganisations beslut om mästarbrev. Reglerna om överklagande i den nya
förvaltningslagen (1986:223) är nämligen inte utan särskild hänvisning
tillämpliga i de fall då ett beslut av ett enskilt organ med offentliga för-
valtningsuppgifter överklagas (se prop. 1988/89:66 om överklagande av vissa
förvaltningsbeslut av enskilda organ). Hänvisningen till förvaltningslagens
bestämmelser innebär bl.a. att ett beslut skall överklagas inom tre veckor från
det att klaganden fick del av beslutet och att överklagandeskrivelsen skall ges
in till det organ som har meddelat beslutet. Samma organ har att pröva om
skrivelsen har kommit in i rätt tid.
Bilaga 1Sammanfattning av betänkandet Mästar-brev för hantverkare (SOU 1994:53)
Mästarbrev är ett kompetensbevis som kan tilldelas skickliga hantverkare. Enligt
nuvarande bestämmelser utfärdas mästarbrev av Företagarnas Riksorganisation
efter handläggning och yttrande av Mästarbrevsnämnden, en nämnd sammansatt av
företrädare för Företagarnas Riksorganisation, Närings- och
teknikutvecklingsverket samt Konsumentverket. En kungörelse från år 1973
reglerar förutsättningarna för utfärdandet av mästarbrev.
Bakgrunden till utredningsuppdraget är framställningar från andra organisa-
tioner om att de också skall tillerkännas rätt att utfärda mästarbrev samt ett
beslut från Konkurrensverket av innebörd att det nuvarande systemet med
utfärdandet av mästarbrev inte är förenligt med konkurrensintresset.
I betänkandet föreslås att Mästarbrevsnämnden skall upphöra. Frågor om
mästarbrev skall tills vidare skötas av Centrala Hantverksrådet (efter den 1
juli 1994 Sveriges Hantverksråd) som är ett organ knutet till Företagarnas
Riksorganisation i vilket ingår företrädare för organisationen samt Närings- och
teknikutvecklingsverket. Hantverksrådet kommer att få en bredare sammansättning,
bl.a. kommer Sveriges Hantverks- och Småföretag att beredas plats i rådet.
De grundläggande bestämmelserna tas in i en särskild lag om mästarbrev för
hantverkare, som föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.
Bilaga 2Lagförslag i utredningsbetänkandetMästarbrev för hantverkare (SOU
1994:53)
Härigenom föreskrivs följande.
1 §Mästarbrev är ett frivilligt kompetensbevis som får tilldelas förtjänta och
skickliga hantverkare i ett visst yrke.
2 §Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela före-
skrifter om mästarbrev.
3 §Regeringen får överlämna till en eller flera hantverksorganisationer att
pröva frågor om utfärdande och återkallelse av mästarbrev.
4 §En hantverksorganisations beslut om att inte tilldela en sökande mästarbrev
eller att återkalla ett mästarbrev får överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Om ett beslut överklagas tillämpas bestämmelserna i 23-25 och 30 §§
förvaltningslagen (1986:223).
___________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden överbetänkandet Mästarbrev för
hantverkare(SOU 1994:53)
Remissorgan
Efter remiss har yttranden över betänkandet inkommit från Kammarrätten i Sunds-
vall, Kommerskollegium, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Statens skolverk,
Juridiska fakultetsnämnden i Uppsala, Statens Kulturråd, Nämnden för hemslöjds-
frågor, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket,
Länsstyrelsen i Stockholms län, Konsumentverket, Företagarnas Riksorganisation,
Sveriges Hantverksråd (tidigare Centrala Hantverksrådet), Sveriges Hantverks-
och Småföretag, Stockholms stads Hantverksförening, Hässleholms Hantverks- & In-
dustriförening, Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Svenska ar-
betsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO),
Sveriges Bageriförbund, Sveriges Frisörföretagare, Sveriges Tapetseraremästares
centralförening, Sveriges Körsnärsmästares förening, Sveriges Skomakarmästarför-
bund, Sveriges Låssmedsmästares Riksförbund, ICA- och Konsumskolornas gemensamma
granskningsnämnd för gesäll- och mästarbrev, Sveriges leg. optikers riksförbund,
Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund, Sveriges Trädgårdsanläggnings-
förbund och Sveriges urmakareförbund.
Yttranden har också inkommit från Mölndals Industri- och Hantverksförening,
Solna Hantverks- och Småföretag, Göteborgs Guld och Silversmeders Mästareföre-
ning, Gefle Handtverksförening, Småföretagen Sollefteå, Mästarbrevsnämnden, Han-
delsanställdas förbund, Kalmar Fabriks- och Hantverksförening, Stockholms Tapet-
seraremästarförening, Ängelholms Fabriks- och Hantverksförening, Saltsjöbadens
Hantverksförening, Småföretagarna Kramfors, Härnösands Hantverks och Småföretag
samt SWEDAC (Styrelsen för teknisk ackreditering).
Allmänna synpunkter
Förslagen tillstyrks av Kammarrätten i Sundsvall, Skolverket, Nämnden för hem-
slöjdsfrågor, NUTEK, Länsstyrelsen i Stockholms län, Konsumentverket, Företagar-
nas Riksorganisation, Sveriges Hantverksråd, Sveriges Industriförbund, Sveriges
Köpmannaförbund, Sveriges Frisörföretagare, Sveriges Skorstensfejaremästares
Riksförbund, Sveriges Låssmedsmästares Riksförbund, Mästarbrevsnämnden, ICA- och
Konsumskolornas gemensamma granskningsnämnd för gesäll- och mästarbrev, Sveriges
Trädgårdsanläggningsförbund samt Sveriges Urmakareförbund.
Svenska arbetsgivareföreningen, SAF, och Handelsanställdas förbund är i huvud-
sak positiva till förslagen.
Konkurrensverket, Sveriges Hantverks- och Småföretag, Stockholms stads Hant-
verksförening, Göteborgs Guld och Silversmeders Mästareförening, Hässleholms
Hantverks- & Industriförening, Småföretagen Sollefteå, Kalmar Fabriks- och Hant-
verksförening samt Härnösands Hantverks och Småföretag avstyrker utredningens
förslag.
Statskontoret, Riksrevisionsverket, Solna Hantverks- och Småföretag och Möln-
dals Industri och Hantverksförening är i huvudsak negativa till förslagen.
Utfärdande av mästarbrev - myndighetsutövning eller ej
Kammarrätten delar utredningens uppfattning att förfarandet med att utfärda och
återkalla mästarbrev är att hänföra till myndighetsutövning på så sätt att ett
överlämnande av uppgifter i det hänseendet till privaträttsligt organ enligt 11
kap. 6 § RF kräver lagform.
Statskontoret delar utredningens uppfattning att nuvarande ordning för mästar-
brev innehåller myndighetsutövning.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala Universitet instämmer i utredningens
slutsats att mästarbrev som kompetensbevis bör behållas och att utfärdande och
återkallelse av mästarbrev bör betraktas som myndighetsutövning.
Internationella förhållanden
Kammarrätten anser att utredningens uttalande att EES-avtalet och ett eventuellt
EU-medlemskap inte utgör hinder mot en reglering är väl underbyggt under förut-
sättning att regleringen är sådan att den säkerställer kvalitén på mästarbrevet
och samtidigt är tillfredsställande från rättssäkerhets- och konkurrenssynpunkt.
Statskontoret anser i likhet med utredningen att Sverige inte har något inter-
nationellt åtagande som förbjuder en offentligrättslig reglering av mästarbrev
men menar att det inte heller finns något åtagande som motiverar en reglering.
Konkurrensverket anser att utredningen inte har klarlagt huruvida mästar-
brevssystemet måste, med hänsyn till EES-avtalet, ha offentligrättslig karaktär.
Behövs offentligrättslig reglering?
Kammarrätten delar utredningens uppfattning att en offentligrättslig reglering
av mästarbrevet bör finnas kvar.
Statskontoret anger att verksamheten med mästarbrev bör prövas i enlighet med
regeringens generella ambitioner att minska det statliga åtagandet i
verksamheter som inte bedöms vara statliga angelägenheter och att det därför
inte finns motiv för ett fortsatt offentligt åtagande eller en fortsatt statlig
reglering när det gäller mästarbrev.
Riksrevisionsverket (RRV) ifrågasätter det allmännas medverkan i en reglering
för utfärdande av mästarbrev och anser att det saknas ett vitalt allmänt
skyddsintresse som kan motivera en offentlig reglering.
Konkurrensverket vidhåller sin tidigare negativa inställning till att mäs-
tarbrevssystemet skall vara offentligrättsligt reglerat och anser att utredning-
en inte tillräckligt har motiverat varför systemet skall ha offentligrättslig
karaktär, speciellt mot bakgrund av att utfärdandet av gesällbrev inte har
ansetts behöva regleras i författning. Verket saknar även en analys över
förutsättningarna för näringslivets organisationer att själva svara för
systemet. Ett av utredningens skäl för en offentligrättslig reglering är att
säkerställa kvaliteten på mästarbrevet och att provbestämmelserna i ett visst
yrke följs och revideras vid behov. Konkurrensverket påpekar att det är svårt
att på administrativ väg reglera fram hög kvalitet och att innehav av mästarbrev
i sig således inte nödvändigtvis innebär att hantverkare alltid anpassar
tjänsteproduktionen till den tekniska utvecklingen för att därigenom bl.a.
bibehålla hög kvalitet på tjänsterna.
Konkurrensverket kan dock acceptera någon form av offentlig reglering om det
skulle vara så att svenska företagare diskrimineras beträffande möjligheten att
arbeta inom hela EES-området om ett mästarbrev inte har någon form av
offentligrättslig inriktning.
Sveriges Hantverksråd och Mästarbrevsnämnden stöder en offentligrättslig
reglering för att garantera att systemet uppfyller kraven och att säkerställa en
fortsatt hög kvalitet på mästarbrevet som kompetensbevis och att
provbestämmelserna följs och revideras.
Sveriges Hantverks- och Småföretag instämmer i utredningens förslag att
mästarbrevet skall ha en offentligrättslig status för att säkerställa att mäs-
tarbreven bibehåller sin status som högre yrkeskompetensbevis.
Sveriges Bageriförbund konstaterar att det förhållandet att utfärdande av
mästarbrev är reglerat i författning har bidragit till att ge mästarbrevet högre
status än andra av branschen utfärdade kompetensbevis. Mot den bakgrunden anser
Bageriförbundet det angeläget att systemet bibehålls och dess kvalitet som
kompetensbevis garanteras på det sätt som utredningen föreslår.
Sveriges Frisörföretagare tillstyrker förslaget och anser det viktigt att det
finns en offentlig reglering som motverkar att gesäll- och mästarbrev kan ges
olika innehåll.
En eller flera beslutsfattare - konkurrensaspekter
Kammarrätten anför vissa synpunkter av lagteknisk karaktär. Kammarrätten
ansluter sig till utredningens uppfattning att det inte kan anses som kon-
kurrenshämmande att ett mästarbrev utfärdas och kan åberopas. Kammarrätten
anser, liksom utredningen, att regeringen genom lag kan ges bemyndigande till
att meddela föreskrifter om mästarbrev samt att avgifter för utfärdande av
mästarbrev är av sådan karaktär att de faller inom regeringens
restkompetensområde. Kammarrätten delar inte utredningens uppfattning i frågan
om möjligheten att till privaträttsligt organ överlämna uppgiften att fastställa
provbestämmelser. Enligt Kammarrättens mening får provbestämmelserna anses vara
av sådan karaktär att de inte kan delegeras till privaträttsligt organ utan det
bör ankomma på myndighet att fastställa fordringarna.
Statskontoret anser att nuvarande mästarbrevssystem inte är förenligt med
konkurrensintresset och att de fördelar som gäller systemets eventuella
säkerställande av yrkesskicklighet och tillgång till seriösa näringsutövare inte
synes överväga de nackdelar som risken för konkurrenshämmande inslag ger.
Statskontoret konstaterar att utredningens förslag att Sveriges Hantverksråd i
ett mer utvidgat samarbete med andra hantverksorganisationer utfärdar mästarbrev
innebär att FR ensamt behåller beslutanderätten angående mästarbrev.
Utredningens förslag undanröjer därför inte, enligt statskontorets mening, de
nackdelar för konkurrensen som finns med nuvarande organisation. Statskontoret
föreslår i stället att mästarbrevssystemet bör kunna behandlas analogt med
ackrediteringssystemet av laboratorier samt besiktnings- och certifieringsorgan
där SWEDAC ackrediterar bransch- och kontrollorganisationer som i sin tur
utfärdar personcertifikat för bl.a. enskilda näringsidkare.
Riksrevisionsverket (RRV) anser att utredningens förslag att Sveriges
Hantverksråd skall få utfärda mästarbrev är olämpligt av två skäl. Dels skulle
rådet få den "gråzonskaraktär" som utredaren ger som ett argument mot att bredda
kompetensen hos Mästarbrevsnämnden, dels skulle ett förordande av en
organisation innebära ett system med kollektiv anslutning som åsidosätter krav
på konkurrens och likhet inför lagen.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala Universitet anför synpunkter av
lagteknisk karaktär. I utredningens lagförslag anges att uppgiften att utfärda
mästarbrev skall få överlämnas till en eller flera hantverksorganisationer. I
specialmotiveringen anförs att det inte krävs att uppgiftsmottagaren konkret
anges i lag. Juridiska fakultetsnämnden bekräftar att den uppfattningen har stöd
i lagstiftningspraxis men fakultetsnämnden anser att det är väsentligt att man i
lag så långt det går ger konkreta uppgifter om uppgiftsmottagaren. Juridiska
fakultetsnämnden anser även att kriterier för godkända prov för skilda typer av
hantverkare skall fastställas av en myndighet efter rådslag med
branschföreträdare.
Konkurrensverket anser att det i betänkandet inte har redovisats tillräckliga
skäl till varför statsmakterna i detta fall skall ha en kvalitetsreglerande roll
på berörda konkurrensmarknader. Konkurrensverket delar dock utredningens
uppfattning att det krävs en enhetlighet i mästarbrevssystemet vad avser både
grundläggande krav och provbestämmelser för att mästarbrevet skall få ett värde
som kompetensbevis. Enligt verkets mening är det olämpligt att Hantverksrådet
både skall fastställa provbestämmelserna och utfärda och återkalla mästarbrev
eftersom rådet är organisatoriskt kopplat till Företagarnas Riksorganisation och
rådets opartiskhet kan ifrågasättas även om Sveriges Hantverks- och Småföretag
skall erbjudas en styrelseplats i rådet.
Konkurrensverket förordar alltjämt att organisationerna får utfärda och åter-
kalla mästarbrev och svara för uppföljning av berörda hantverkares kompetens och
kvaliten på berörda tjänster. Konkurrensbegränsningar som uppstår inom ramen för
eller är en direkt följd av sådant system får därvid, enligt verket, prövas
framför allt med stöd av konkurrenslagen. Verket påpekar att utredningen inte
redovisat några avgörande nackdelar med ett sådant system.
Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslagen och anser att förslaget
tillgodoser de rättssäkerhets- och konkurrenssynpunkter som bör ställas på ett
system för utfärdande av mästarbrev. Länsstyrelsen påpekar att mästarbreven har
stor betydelse för kulturmiljövården och då särskilt byggnadsvården.
Företagarnas Riksorganisation instämmer i utredningens förslag att endast en
organisation skall vara utfärdare och ansvarig för utfärdande av mästarbrev samt
menar att det är viktigt med kontinuitet i systemet och att Företagarnas Riks-
organisation önskar fortsatt förtroende att vidmakthålla och utveckla
mästarbrevet.
Sveriges Hantverksråd och Mästarbrevsnämnden anser att endast en organisation
skall få rätten att utfärda mästarbrev och att detta även skall framgå av lagen
om mästarbrev.
Stockholms stads hantverksförening avstyrker förslagen och förordar att Sveri-
ges Hantverks- och Småföretag ges likvärdig rätt som Företagarnas Riks-
organisation att utfärda och utdela mästarbrev i hantverksyrken samt att mästar-
brevsbestämmelser och slutligt godkännande av mästarbrev styrks av ett i
förhållande till organisationerna neutralt organ.
Sveriges Hantverks- och Småföretag, Hässleholms Hantverks- & Industriförening,
Småföretagarna Kramfors, Kalmar Fabriks- och Hantverksförening och Sveriges
Skomakarmästarförbund avstyrker förslagen och föreslår att ett helt nytt
centralt organisationsneutralt organ bildas, ett mästarbrevsråd, med jämbördig
representation från Sveriges Hantverk- och Småföretag samt Företagarnas
Riksorganisation och med representation från några statliga myndigheter.
Sveriges Hantverks- och Småföretag föreslår att rådet fastställer
provbestämmelserna och tillstyrker/avstyrker en sökandes ansökan om mästarbrev
samt att respektive organisation, Sveriges Hantverks- och Småföretag eller
Företagarnas Riksorganisation, därefter utfärdar mästarbrev i eget namn.
Sveriges Industriförbund konstaterar att det, mot utgångspunkt från det fak-
tiska intresset för mästarbrev som förelegat under senaste decenniet, endast är
rimligt med en organisation för handläggning av mästarbrevsfrågor.
Svenska arbetsgivareföreningen, SAF, ansluter sig till utredningens förslag att
det även fortsättningsvis skall vara endast ett organ som svarar för
mästarbreven och den prövning som behövs för ett sådant.
Sveriges Bageriförbund tillstyrker utredningens förslag att endast en typ av
brev bör förekomma med enhetliga provbestämmelser och att endast en instans
skall kunna fastställa provbestämmelser samt utfärda och återkalla mästarbrev.
Sveriges Trädgårdsanläggningsförbund tillstyrker förslagen och anmärker att
värdet av ett mästarbrev minskar mycket om det finns fler än en utfärdare.
SWEDAC (Styrelsen för teknisk ackreditering) föreslår att mästarbrev utfärdas
av företag som ackrediterats av SWEDAC för personcertifiering och att
branschorganisationerna i samråd med SWEDAC skall definiera de minimikrav som
skall ställas på de personer som skall erhålla mästarbrev.
Vilket organ skall fastställa provbestämmelser samt utfärda och återkalla
mästarbrev?
Kammarrätten påpekar att Hantverksrådets rättsliga status och beslutsformer bör
uppmärksammas ytterligare och vara väl definierade.
Utredningens förslag att Sveriges Hantverksråd får uppgiften att utfärda och
återkalla mästarbrev tillstyrks av Konsumentverket.
Svenska arbetsgivareföreningen, SAF, delar utredningens uppfattning att den
hittillsvarande hanteringen av mästarbreven i allt väsentligt varit bra och att
stor kunskap och inarbetade rutiner idag finns hos Sveriges Hantverksråd. SAF
föreslår att Sveriges Hantverksråd inrättar ett särskilt utskott inom rådet med
två ledamöter utsedda av styrelsen för rådet, en ledamot utsedd av SAF, en av
Sveriges Hantverks- och Småföretag och en femte ledamot som opartisk ordförande
som utskottet själv enas om. Utskottet skall, enligt SAF:s förslag, besluta på
Sveriges Hantverksråds vägnar i alla frågor som rör mästarbrev, såväl
fastställande av provbestämmelserna som utfärdande och återkallelse av
mästarbrev samt att var och en av ledamöterna skall ha rätt och skyldighet att,
i förekommande fall, remittera frågan till berörd bransch eller
hantverksorganisation.
ICA- och Konsumskolornas gemensamma granskningsnämnd för gesäll- och mästarbrev
tillstyrker förslaget och anser att kontrollen av yrkesskickligheten och
utfärdandet av mästarbrev skall administreras av en organisation och att
Sveriges Hantverksråd skött administrationen på ett utmärkt sätt, varför rådet
bör få fortsätta med det.
Solna Hantverks- och Småföretag samt Härnösands Hantverks och Småföretag
avstyrker utredningens förslag och anser att både Företagarnas Riksorganisation
och Sveriges Hantverks- och Småföretag skall ha rätt att utfärda mästarbrev.
Mölndals Industri och Hantverksförening, Ängelholms Fabriks- och Hantverksföre-
ning och Saltsjöbadens Hantverksförening avstyrker förslaget och hemställer att
Sveriges Hantverks- och Småföretag skall få rätt att utfärda mästarbrev.
Göteborgs Guld- och Silversmeders Mästareförening avstyrker utredningens
förslag och förordar att mästarbreven skall utdelas i Sveriges Hantverks- och
Småföretags regi. Skälet till detta är, enligt föreningen, att Företagarnas
Riksorganisation representerar industri som baseras på maskinell massproduktion
och därför omöjligt kan ägna samma intresse åt småskalig produktion som
hantverket sysslar med.
Gefle Handtverksförening anser att ansvaret för utfärdande av mästarbrev skall
åvila ett neutralt organ, inte en avdelning inom Företagarnas Riksorganisation
som inte har en naturlig hantverksprägel.
Småföretagen Sollefteå avstyrker utredningens förslag och anser att utfärdande
av mästarbrev skall upplåtas även till Sveriges Hantverks- och Småföretag samt
att en fristående organisation utses som bedömare från intresserade
organisationer.
Stockholms Tapetseraremästarförening anser att utfärdandet av mästarbrev skall
anförtros Sveriges Hantverks- och Småföretag eftersom den är en organisation med
grundläggande hantverksprägel.
Handelsanställdas förbund anför att Arbetsmarknadens Yrkesråd (SAF:s och LO:s
gemensamma organ för yrkesutbildningsfrågor) bör vara representerad i det organ
som har ansvar för mästarbreven.
Övrigt
Kammarrätten föreslår att författningarna kompletteras med övergångsbe-
stämmelser. Kammarrätten ifrågasätter även att vissa grundförutsättningar för
att få mästarbrev har fått en något annan utformning än tidigare (5 § i
förslaget till förordning jämfört med 4 § första stycket i kungörelsen).
Konkurrensverket påpekar att utredningen inte anfört några starka skäl varför
hantverksyrken skulle särbehandlas i förhållande till andra tjänsteyrken som i
dag står utanför systemet.
Sveriges Hantverks- och Småföretag påpekar att mästarbrev enligt Svenska
Språknämnden betyder kompetensbevis för hantverkare och att det är viktigt att
mästarbrev endast utfärdas i hantverksyrken.
Sveriges Köpmannaförbund som tillstyrker förslagen föreslår att Hantverksrådet
även får i uppdrag att verka för en vidgning av utbildningsformen lärling,
gesäll och mästare till andra lämpliga yrken inom exempelvis handel och service.
Svenska arbetsgivareföreningen, SAF, anser att mästartiteln i framtiden inte
behöver begränsas till traditionella hantverksyrken.
Handelsanställdas förbund anser att det bör krävas genomgången handledarut-
bildning för att få mästarbrev.
Bilaga 4 Lagförslag som remitterats till Lagrådet
Förslag till lag om mästarbrev för hantverkare
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Mästarbrev är ett frivilligt kompetensbevis som efter ansökan får tilldelas
förtjänta och skickliga hantverkare i ett visst yrke.
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om mästarbrev.
3 § Regeringen får överlämna till en eller flera hantverksorganisationer att
pröva frågor om att utfärda och återkalla mästarbrev.
Uppgifterna får överlämnas endast till organisationer som bedöms kunna utföra
dem opartiskt och enhetligt för respektive yrke samt på ett sådant sätt i övrigt
att mästarbrevens anseende som kompetensbevis upprätthålls.
4 § En organisation som med stöd av 3 § har fått rätt att utfärda och återkalla
mästarbrev skall lämna den myndighet som regeringen bestämmer de upplysningar om
sin verksamhet som myndigheten begär.
5 § En hantverksorganisations beslut om att inte tilldela en sökande mästarbrev
eller att återkalla ett mästarbrev får överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Om ett beslut överklagas, tillämpas bestämmelserna i 23-25 och30 §§
förvaltningslagen (1986:223).
________________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
Bilaga 5 Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-04-28
Närvarande: justitierådet Torkel Gregow, justitierådet Lars Å. Beckman,
regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt en lagrådsremiss den 27 april 1995 (Näringsdepartementet) har regeringen
beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om mästarbrev.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av rättschefen Per Erik Lindeberg.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Näringsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 maj 1995
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin,
Peterson, Hellström, Tahlén, Freivalds, Tham, Blomberg, Heckscher, Hedborg,
Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Heckscher
__________
Regeringen beslutar proposition Mästarbrev för hantverkare
Rättsdatablad
Författningsrubrik Bestämmelser som Celexnummer för
inför, ändrar, bakomliggande EG-
upphäver eller regler
upprepar ett
normgivnings-
bemyndigande
Lag (1995:000) om 3 §
mästarbrev för
hantverkare