Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1995/96:2 Lag om byggande av järnväg Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 29 juni 1995 Ingvar Carlsson Ines Uusmann (Kommunikationsdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att byggande av järnväg regleras i en särskild lagstiftning, kopplad till naturresurslagen och med nära anknytning till plan- och bygglagen. Lagstiftningen innebär bl.a. krav på miljökonsekvensbeskrivningar vid byggande av järnvägar och en rätt till inlösen av mark för järnvägsändamål i vissa fall. I propositionen föreslås vidare lättnader i fastighetsbildningslagens skydds- och marköverföringsregler vid byggande för järnvägsändamål i vissa fall samt en ändring i vattenlagen. Slutligen föreslås vissa följdändringar i naturresurslagen och i anläggningslagen. Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1996. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 4 2 Lagtext.................................................... 5 2.1 Lag om byggande av järnväg ......................... 5 2.2 Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988) 11 2.3 Lag om ändring i vattenlagen (1983:291)............. 13 2.4 Lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m................................... 14 2.5 Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)....... 15 3 Ärendet och dess beredning................................. 17 4 Bakgrund................................................... 19 5 Nuvarande förhållanden..................................... 22 6 Lagstiftning för markanvändning............................ 22 6.1 Naturresurslagen.................................... 22 6.2 Plan- och bygglagen................................. 25 6.3 Fastighetsbildningslagen............................ 26 6.4 Anläggningslagen.................................... 27 6.5 Expropriationslagen................................. 28 7 Järnvägsbyggandet i kommunal fysisk planering.............. 29 8 Behovet av en ny lagstiftning.............................. 31 9 Lagens tillämpningsområde.................................. 32 10 Järnvägsplan............................................... 33 10.1 Allmänt............................................. 33 10.2 Järnvägsplanens innehåll............................ 34 10.3 Samråd.............................................. 35 10.4 Utställning......................................... 37 10.5 Fastställelse av järnvägsplanen..................... 37 10.6 Järnvägsplanens giltighetstid....................... 40 11 Tillfälligt ianspråktagande av mark m.m.................... 41 12 Inlösen av mark m.m........................................ 42 13 Undantag för järnvägsändamål från fastighetsbildningslagens skydds- regler m.m................................................. 44 14 Järnvägsplan för avstängning av plankorsningar............. 46 15 Kostnadseffekter........................................... 47 16 Författningskommentarer.................................... 48 16.1 Förslaget till lag om byggande av järnväg .......... 48 16.2 Förslaget till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988) ......................................... 58 16.3 Förslaget till lag om ändring i vattenlagen (1983:291) 59 16.4 Lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m................................... 59 16.5 Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149) 59 Bilaga 1 Lagförslag i promemorian Ds 1994:65 Lag om järnvägsplanering....................................60 Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser.....................70 Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag..........................71 Bilaga 4 Lagrådets yttrande...................................83 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 juni 1995.... 87 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om byggande av järnväg, 2. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988), 3. lag om ändring i vattenlagen (1983:291), 4. lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., 5. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149). 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Lag om byggande av järnväg Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Allmänna bestämmelser 1 § Med järnväg avses i denna lag spåranläggning för järnvägstrafik. Till en spåranläggning hör spår och de övriga fasta anordningar som behövs för spårens bestånd, drift eller brukande, signal- och säkerhetsanläggningar i övrigt, trafikledningsanläggningar samt anordningar för elförsörjning av trafiken. Vad som föreskrivs om järnväg tillämpas också på tunnelbana och spårväg. 2 § Med byggande av järnväg avses att anlägga en ny järnväg samt att lägga om spår i en ny sträckning, lägga ut ytterligare spår och på annat sätt bygga om en järnväg. 3 § Vid planläggning av järnväg och vid prövning av ärenden om byggande av järnväg skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. Vid planläggning, byggande och underhåll av järnväg skall hänsyn tas till både enskilda och allmänna intressen. 4 § Vid planläggning och byggande av järnväg skall tillses, att järnvägen får ett sådant läge och utförande att ändamålet med järnvägen vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. 5 § Inom område som omfattas av detaljplan eller områdesbestämmelser får en järnväg inte byggas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. En järnväg får inte byggas så att syftet med skyddsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för användning av bebyggelse, mark eller vatten motverkas. Om det finns särskilda skäl får regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, medge undantag från sådana bestämmelser. 6 § Om en fastighet har upplåtits med tomträtt, skall vad som i denna lag är föreskrivet om fastighetsägaren eller fastigheten tillämpas på tomträttshavaren eller tomträtten. 7 § I denna lag förstås med särskild rätt till fastighet nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt. 2 kap. Järnvägsplan m.m. 1 § Den som avser att bygga en järnväg skall upprätta en järnvägsplan. En järnvägsplan behöver dock inte upprättas för anläggande av industrispår och hamnspår uteslutande på egen fastighet. En järnvägsplan får upprättas för avstängning av plankorsning, även när denna åtgärd inte är att betrakta som byg- gande av järnväg. I de delar som planen medför att mark eller särskild rätt till mark kan komma att tas i anspråk enligt 4 kap. 1 § skall planen utformas så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägenheter som planen orsakar enskilda. 2 § I järnvägsplanen skall den mark och de särskilda rättigheter anges som behöver tas i anspråk för järnvägen och för byggandet av järnvägen. Om mark behöver tas i anspråk med tillfällig nyttjanderätt, skall det av planen framgå vilken mark som avses och under vilken tid den skall nyttjas. Planen skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning enligt 5 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. De skyddsåtgärder och försiktighetsmått som behövs för att förebygga störningar och andra olägenheter från trafiken eller anläggningen skall anges särskilt i planen. Till planen skall en genomförandebeskrivning fogas. I beskrivningen skall de organisatoriska, tekniska, ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och ändamålsenligt genomförande av planen redovisas. 3 § Till järnvägsplanen skall en fastighetsförteckning fogas. I fastighets- förteckningen skall, i den mån de berörs av planen, redovisas 1. fastigheter och ägare till dessa, 2. mark- och vattenområden som är samfällda för flera fastigheter samt ägare till dessa fastigheter, 3. innehavare av annan särskild rätt än bostadsrätt och hyresrätt, 4. gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973:1149) och samfälligheter enligt vattenlagen (1983:291) samt ägarna till de fastigheter som deltar i anläggningarna och samfälligheterna, 5. vägsamfälligheter och vägföreningar. Om en samfällighetsförening enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter förvaltar samfällighet, särskild rätt eller gemensam- hetsanläggning, skall föreningen anges i stället för ägare eller innehavare. 4 § Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda länsstyrelser innan den tas in i järnvägsplanen. 5 § Den som upprättar en järnvägsplan skall samråda i fråga om järnvägens sträckning och förslaget i övrigt med berörda fastighetsägare, kommuner och länsstyrelser samt med andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken. De synpunkter som har framförts vid samrådet samt kommentarer och förslag med anledning av synpunkterna skall redovisas i en samrådsredogörelse. 6 § Avser en järnvägsplan endast ändring av den plan som gäller för ett ännu inte färdigställt järnvägsbygge, får ett efter omständigheterna förenklat sam- rådsförfarande tillämpas. Ägare till sådan mark som kan komma att tas i anspråk eller till sådant vattenområde som kan komma att påverkas skall alltid ges tillfälle att yttra sig. Detsamma gäller innehavare av särskild rätt till sådan mark eller sådant vattenområde. 7 § Banverket skall ställa ut en järnvägsplan för granskning. En järnvägsplan som enbart avser ombyggnad av järnväg behöver dock ställas ut endast 1. om ombyggnaden bedöms komma att medföra betydande påverkan på miljön, hälsan eller hushållningen med naturresurser, eller 2. om någon annans mark behöver tas i anspråk eller särskild rättighet behöver upphävas eller begränsas och ett sådant ianspråktagande eller upphävande eller en sådan begränsning inte skriftligen medgivits av berörda fastighetsägare och innehavare av särskild rätt. Vad som sägs i andra stycket gäller också i fråga om en järnvägsplan som endast innefattar ändring av planen för ett järnvägsbygge som ännu inte är färdigställt. 8 § En järnvägsplan fastställs av Banverket efter samråd med berörda länsstyrelser. Om Banverket och en länsstyrelse har olika uppfattningar, skall Banverket hänskjuta frågan om att fastställa planen till regeringens prövning. Om det i annat fall finns särskilda skäl, får Banverket hänskjuta frågan till regeringens prövning. Om planen innebär att mark eller särskild rätt kan tas i anspråk enligt 4 kap. 1 §, skall Banverket särskilt pröva om de fördelar som kan vinnas med planen överväger de olägenheter som denna orsakar enskilda. Av beslutet att fastställa planen skall framgå om planen ger rätt till sådant ianspråktagande. 9 § Ett beslut att fastställa en järnvägsplan upphör att gälla om järnvägsbygget inte har påbörjats inom fem år från utgången av det år då beslutet vann laga kraft. 10 § Har ett beslut att fastställa en järnvägsplan upphävts eller annars upphört att gälla och begär därefter samma sökande att en i huvudsak överensstämmande järnvägsplan skall fastställas, får planen fastställas endast om det finns synnerliga skäl. 11 § När en järnväg byggs får endast oväsentliga avvikelser göras från järnvägsplanen. 12 § Om byggande av en järnväg eller avstängning av en plankorsning medför att en enskild väg behöver byggas eller att ändrade förhållanden uppstår som väsentligt inverkar på väghållningen för en sådan väg, skall den som bygger eller innehar järnvägen, om det behövs, begära förrättning enligt anläggningslagen (1973:1149) för att ordna väghållningen för den enskilda vägen. 13 § Ett beslut att fastställa en järnvägsplan skall upphävas, helt eller delvis, om förhållandena efter beslutet har ändrats så att förutsättningarna för att fastställa planen inte längre föreligger. Har beslutet meddelats av regeringen skall regeringen upphäva det. I annat fall skall Banverket upphäva beslutet. Banverket får dock hänskjuta frågan om upphävande av beslutet till regeringens prövning. 3 kap. Tillfälligt ianspråktagande av mark, m.m. 1 § Den som avser att bygga en järnväg kan av länsstyrelsen ges rätt att få tillträde till en fastighet för att verkställa mätning eller stakning, undersökning av grund eller annan förberedande åtgärd för byggande av järnvägen. Om sådan rätt ges skall den som avser att bygga järnvägen underrätta fastighetsägaren om beräknad tidpunkt för tillträde. I en trädgård, park eller liknande plantering får träd eller buskar inte skadas eller fällas utan fastighetsägarens samtycke. Även i övrigt skall skada så långt möjligt undvikas. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att åtgärderna skall kunna genomföras. 2 § På den järnvägsmark som anges i en fastställd järnvägsplan får inte utan tillstånd av Banverket uppföras byggnader, göras tillbyggnader, utföras andra anläggningar eller vidtas andra åtgärder som väsentligt kan försvåra områdets användning för järnvägsändamål. Förbudet gäller från det att beslut att fastställa järnvägsplanen meddelas och upphör att gälla om beslut meddelas att upphäva fastställelsebeslutet eller om planen annars upphör att gälla. Förbudet är inte tillämpligt i fråga om åtgärder som lagligen har påbörjats innan förbudet började gälla. Om åtgärder vidtagits i strid med första stycket, får Banverket vidta de åtgärder som behövs för rättelse. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att rättelse skall kunna ske. 3 § Om mark i närheten av järnvägsmarken i en fastställd järnvägsplan avsatts för upplag eller liknande ändamål i samband med byggandet av järnvägen, skall länsstyrelsen på begäran av den som avser att bygga järnvägen besluta att marken får tas i anspråk med nyttjanderätt för den tid som angetts i planen. I samband med beslutet får länsstyrelsen meddela de villkor som behövs. 4 § Om träd eller buskar intill järnvägsmark medför olägenheter för trafik- eller driftsäkerheten på järnvägen, får länsstyrelsen besluta att de skall avlägsnas eller beskäras genom järnvägsinnehavarens försorg. I samband med beslutet får länsstyrelsen meddela de villkor som behövs. 4 kap. Inlösen och ersättning 1 § Den som i enlighet med en gällande järnvägsplan skall bygga en järnväg som tillgodoser ett allmänt transportbehov får lösa sådan mark som enligt planen inte endast tillfälligt skall användas för järnvägsändamål. Besväras sådan mark som får lösas enligt första stycket av särskild rätt, får rättigheten lösas. 2 § Om fastighetsägaren begär det, skall den som i enlighet med en gällande järnvägsplan skall bygga en sådan järnväg som avses i 1 § lösa sådan mark som enligt planen inte endast tillfälligt skall användas för järnvägsändamål. 3 § Om tillstånd enligt 3 kap. 2 § vägrats, är fastighetsägaren och innehavare av särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av den som avser att bygga järnvägen för den skada de lider på grund av att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten. 4 § Den som avser att bygga en järnväg skall ersätta skador till följd av åtgärder som avses i 3 kap. 1 § och skador till följd av att han förvärvat rätt att nyttja mark enligt 3 kap. 3 §. Järnvägsinnehavaren skall ersätta skador till följd av åtgärder som avses i 3 kap. 4 §. 5 § I den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i denna lag skall i mål om inlösen och ersättning bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) tillämpas. Vad som sägs i 4 kap. 3 § expropriationslagen skall tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före den då talan om inlösen väcktes. Ogillas talan i mål som väckts av en fastighetsägare eller den som innehar särskild rätt till en fastighet, tillämpas bestämmelserna i 15 kap. 6 § plan- och bygglagen (1987:10) i fråga om rättegångskostnaderna. 6 § Talan om inlösen får väckas även om beslutet att fastställa järnvägsplanen inte har vunnit laga kraft. 5 kap. Överklagande m.m. 1 § Banverkets beslut får överklagas hos regeringen. Beslut enligt 3 kap. 2 § överklagas dock hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 2 § Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Länsstyrelsens godkännande enligt 2 kap. 4 § får dock inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 3 § Banverket och kommuner får överklaga länsstyrelsens beslut. Kommuner, trafikhuvudmän enligt lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik och regionplaneorgan enligt 7 kap. plan- och bygglagen (1987:10) får överklaga Banverkets beslut. 4 § I ett beslut om tillstånd får förordnas att beslutet skall gälla omedelbart. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Lagen gäller inte för byggande av sådan delsträcka av en järnväg för vilken mark- eller byggnadsarbete påbörjats före ikraftträdandet eller för vilken ansökan om expropriationstillstånd inkommit senast fyra månader före ikraftträdandet. Om en järnväg inte kan delas upp i delsträckor, gäller vad nu sagts för hela järnvägen. 2.2 Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988) Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988)1 dels att 5 kap. 5 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 5 kap. 8 b och 8 c §§, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. 5 § -------------------------------------------------------------------- Fastighetsreglering som begärts Fastighetsreglering som begärts av sakägare får genomföras endast av sakägare får genomföras endast om om den är nödvändig för att en den är nödvändig för att en fastighet fastighet som tillhör sökanden som tillhör sökanden skall skall förbättras. Kravet på att förbättras. Kravet på att fastigheten skall förbättras gällerfastigheten skall förbättras gäller inte om regleringen har begärts inte om regleringen har begärts av av en samfällighetsförening och en samfällighetsförening och berör berör en samfällighet som inte en samfällighet som inte längre är längre är av gemensam betydelse förav gemensam betydelse för del- delägarfastigheterna. Kravet ägarfastigheterna. Kravet gäller gäller inte heller om inte heller om fastighetsregleringen behövs för fastighetsregleringen behövs för att få fastigheten att stämma att få fastigheten att stämma bättre bättre överens med gällande överens med gällande detaljplan, detaljplan eller fastighetsplan. fastighetsplan eller järnvägsplan. Har regleringen påkallats av annan än sakägare eller innebär ansökan av sakägare att regleringen, för att ej möta hinder enligt 4 § andra stycket, skall göras mer omfattande än som krävs för att sökandens fastighet skall förbättras, får regleringen ej äga rum, om de sakägare som har ett väsentligt intresse i saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktansvärda skäl för det. Vid prövningen av sådan fråga skall främst deras mening beaktas som har störst nytta av regleringen. Andra stycket gäller icke, om behovet av fastighetsreglering är synnerligen angeläget. **FOOTNOTES** 1 Lagen omtryckt 1992:1212. -------------------------------------------------------------------- 8 b § Mark som enligt lagen (1995:000) om byggande av järnväg får inlösas för järnvägsändamål får överföras genom fastighetsreglering trots bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 §§. Detsamma gäller i fråga om bildande av servitut på sådan mark och upphävande av servitut som besvärar sådan mark. 8 c § Om en del av en fastighet efter sådan fastighetsreglering som avses i 8 b § inte lämpligen skulle kunna användas tillsammans med fastigheten i övrigt eller självständigt, skall fastighetsdelen på fastighetsägarens begäran genom fastighetsregleringen överföras till den fastighet som järnvägen skall byggas på. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 2.3 Lag om ändring i vattenlagen (1983:291) Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § vattenlagen (1983:291) skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 4 §1 -------------------------------------------------------------------- Den som vill utföra 1. en vattenreglering, 2. en vattentäkt för allmän vattenförsörjning, allmän värmeförsörjning eller bevattning, 3. ett markavvattningsföretag, -------------------------------------------------------------------- 4. ett vattenföretag som behövs för 4. ett vattenföretag som behövs allmän väg, allmän farled, allmän för allmän väg, allmän farled, allmän hamn eller allmän flottled eller hamn eller allmän flottled, 5. ett vattenföretag som behövs 5. ett vattenföretag som behövs för att motverka förorening genom för att motverka förorening genom avloppsvatten avloppsvatten eller 6. ett vattenföretag som behövs för järnväg har för ändamålet rådighet som anges i 1 §. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1984:913. 2.4 Lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.1 skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § -------------------------------------------------------------------- Bestämmelserna i 2 och 3 kap. Bestämmelserna i 2 och 3 kap. skall tillämpas enligt vad som är skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i plan- och bygglagen föreskrivet i plan- och bygglagen (1987:10), vattenlagen (1987:10), vattenlagen (1983:291), miljöskyddslagen (1983:291), miljöskyddslagen (1969:387), naturvårdslagen (1969:387), naturvårdslagen (1964:822), lagen (1985:620) om (1964:822), lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, väglagen vissa torvfyndigheter, väglagen (1971:948), lagen (1902:71 s.1), (1971:948), lagen (1902:71 s.1), innefattande vissa bestämmelser innefattande vissa bestämmelser om om elektriska anläggningar, lagen elektriska anläggningar, lagen (1978:160) om vissa rörledningar, (1978:160) om vissa rörledningar, luftfartslagen (1957:297), luftfartslagen (1957:297), minerallagen (1991:45), lagen minerallagen (1991:45), lagen (1966:314) om kontinentalsoc- (1966:314) om kontinentalsockeln, keln, lagen (1983:293) om lagen (1983:293) om inrättande, inrättande, utvidgning och utvidgning och avlysning av allmän avlysning av allmän farled och farled och allmän hamn, lagen allmän hamn och lagen (1992:1140) (1992:1140) om sveriges ekono- om sveriges ekonomiska zon. miska zon och lagen (1995:000) om byggande av järnväg. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. **FOOTNOTES** 1 Lagen omtryckt 1992:1146. 2.5 Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149) Härigenom föreskrivs att 18 och 29 §§ anläggningslagen (1973:1149)1 skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 § Rätt att begära förrättning enligt denna lag har 1. ägaren av en fastighet som skall delta i anläggningen, 2. ägaren av en fastighet som enligt en detaljplan helt eller till viss del skall användas för allmän plats för vilken kommunen inte är huvudman eller för trafikanläggning som är gemensam för flera fastigheter, 3. kommunen, 4. hyresgästorganisation. En samfällighetsförening får, efter beslut av föreningsstämman, begära en förrättning som angår gemensamhetsanläggning under föreningens förvaltning. Länsstyrelsen kan begära förrättning för inrättande av anläggning som styrelsen finner vara av större betydelse från allmän synpunkt. Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren begära förrättning för inrättande av sådan anläggning varigenom olägenhet av förvärvet kan undanröjas, minskas eller förebyggas. -------------------------------------------------------------------- Om rätt för väghållare att begära Bestämmelser om rätt för väghållare förrättning enligt denna lag finns och den som bygger eller innehar bestämmelser i 20 a § och 25 § järnväg att begära förrättning enligt tredje stycket väglagen denna lag finns i (1971:948). 20 a § och 25 § tredje stycket väglagen (1971:948) samt i 2 kap. 12 § lagen (1995:000) om byggande av järnväg. En samfällighetsförening som förvaltar en exploateringssamfällighet enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan får begära förrättning enligt denna lag, om åtgärden syftar till att genomföra sådan samverkan. 29 § Förrättningskostnaderna skall, om anläggningsbeslut meddelats, fördelas mellan ägarna av de fastigheter som skall deltaga i anläggningen efter vad som är skäligt. Om en förrättning har påkallats enligt 20 a § eller 25 § tredje stycket väglagen (1971:948) skall staten svara för förrättningskostnaderna. **FOOTNOTES** 1 Lagen omtryckt 1992:1148. -------------------------------------------------------------------- Om en förrättning har begärts enligt 2 kap. 12 § lagen (1995:000) om byggande av järnväg, skall den som begärt förrättningen svara för förrättningskostnaderna. I övrigt tillämpas 2 kap. 6 § fastighetsbildningslagen (1970:988) på förrättning enligt denna lag. __________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 3 Ärendet och dess beredning Enligt 1988 års trafikpolitiska beslut (prop. 1987/88:50 bil.1, bet. 1987/88:TU20, rskr. 1987/88:297) skall en ökad satsning ske på järnvägen som ett miljövänligt kollektivt transportmedel. I enlighet med 1993 års infrastrukturproposition (prop. 1992/93:176, bet. 1992/93:TU35, rskr. 1992/93:346) skall under en tioårsperiod 32 miljarder kronor användas för investeringar i järnvägens infrastruktur. Den planerade järnvägsutbyggnaden kräver i många fall att ny mark tas i anspråk. Vissa befintliga järnvägar skall rustas upp med delvis nya spårsträckningar och dubbelspår. Snabbtåg införs i allt större utsträckning på de mest trafikerade sträckningarna, vilket medför särskilda krav på uträtning av kurvor och nivåutjämning. En del nya järnvägar kommer att anläggas. Det har mot denna bakgrund bedömts som angeläget att det tillskapas en lagstiftning som upp- ställer krav på upprättande av miljökonsekvensbeskrivningar vid järnvägsbyggande och inordnar järnvägsbyggandet i övrig samhällsplanering. Det har av samma skäl bedömts som angeläget att förbättra markåtkomstmöjligheterna för järn- vägsändamål. För närvarande saknas i lag fastställda krav på samhällelig kontroll, plane- ring och styrning av järnvägsbyggandet. Markförvärv för järnvägsändamål sker dels genom frivilliga överlåtelser, dels tvångsvis genom expropriation och genom fastighetsbildningsåtgärder. Expropriationsförfarandet har, i brist på annan lagstiftning, ibland kommit att användas som ett planeringsinstrument. Detta är av flera skäl olämpligt. Expropriationslagen är inte utformad på ett sådant sätt att den underlättar ett enhetligt och strategiskt samordnat genomförande av ur allmän synpunkt önskvärda järnvägsprojekt. Lagen är i huvudsak inriktad på förhållandet mellan den enskilde och det allmänna och lämpar sig inte för en avvägning mellan motstående allmänna intressen. Det händer att oenighet mellan olika intressenter visar sig först i samband med yttranden över ansökan om expropriationstillstånd, vilket kan medföra att delar av projekteringsarbetet måste göras om. Inte heller de fastighetsbildningsåtgärder som i dag är tillgängliga tillgodo- ser de krav på effektivitet, insyn och enhetlighet som bör uppfyllas. Redan i mitten av 1970-talet begärde statens järnvägar, SJ, att regeringen skulle utreda frågan om tillskapande av en ny lagstiftning för att enklare kunna ta i anspråk mark för järnvägsändamål. Någon ny lagstiftning kom inte till stånd, främst därför att man då inte kunde förutse en framtida järnvägsutbyggnad av någon omfattning. Mot bakgrund av att den nya synen på järnvägen som tran- sportmedel ansågs kunna motivera en särreglering, upprättades inom Kommunikationsdepartementet under år 1989 promemorian (Ds 1989:69) Markanvändning för järnväg. Promemorian remitterades till ett antal remissinstanser. I promemorian föreslogs bl.a. att ett arbetsplaneförfarande efter mönster från väglagen (1971:948) skulle införas för järnvägsbyggen, att en särskild, med vägrätten besläktad, expropriativ rätt, kallad banrätt, skulle införas samt att Banverket under vissa förutsättningar skulle ges rätt att av säkerhetsskäl besluta om avstängning av järnvägsövergångar. Förslaget fick ett blandat mottagande. Särskilt förslaget om reglering av avstängningsfrågorna, vilka för närvarande hanteras genom fastighetsbildningsåtgärder, väckte stark kritik från ett flertal av remissinstanserna och ansågs inte tillgodose de krav på rättssäkerhet som måste uppställas. Remissutfallet på promemorians förslag i planeringsdelen var positivt. Det rådde bland en majoritet av remissinstanserna enighet om att en ökad samhällsstyrning av järnvägsbyggandet var angelägen. En relativt stor andel av remissinstanserna instämde även i bedömningen att det, av flera skäl, kunde finnas anledning att införa en rationellare markåtkomstmöjlighet för järnvägar. Motståndet mot det i promemorian framlagda förslaget i markåtkomstdelen var dock stort, inte minst från de juridiska instanserna, och den allmänna uppfattningen var att förslaget krävde en grundlig omarbetning. Frågan om en "banlag" har under de efterföljande åren varit föremål för beredning inom regeringskansliet. En arbetsgrupp bestående av tjänstemän från Justitie-, Kommunikations- och Miljödepartementen samt tjänstemän från Banverket, Boverket och Lantmäteriverket har beretts tillfälle att analysera, utvärdera och lämna synpunkter på tidigare producerat utredningsmaterial och på ett utkast till promemorian (Ds 1994:65) Lag om järnvägsplanering, som utarbetades inom Kommunikationsdepartementet under våren 1994. Promemorian har remissbehandlats. Promemorians lagförslag finns i bilaga 1. Den fortsatta beredningen av promemorian och remissutfallet har lett till nya författningsförslag i markåtkomstdelen. På grund härav har även ett förslag till lagrådsremiss remitterats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. Remissyttrandena och sammanställningar av dessa finns tillgängliga i Kommunikationsdepartementets ärende (diarienummer K94/1273/RS). Lagrådet Regeringen beslutade den 24 maj 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4. Lagrådet har framfört vissa synpunkter på lagtexten. Regeringen instämmer i Lagrådets synpunkter och har följt Lagrådets förslag. Lagrådet har vidare i anslutning till sin behandling av förslagen i 2 kap. 8 § och 3 kap. 2 § lagen om byggande av järnväg uttalat att en lösning som innebär att en från Banverket fristående myndighet fastställer planerna och beviljar tillstånd skulle vara att föredra, men att den föreslagna ordningen kan godtas tills vidare, under förutsättning att, såsom regeringen förutskickat i lagrådsremissen, frågan tas upp till ytterligare övervägande i samband med ställningstagande till pågående utredningar om ny instansordning för miljö- och planlagstiftning. Lagrådets granskning har också föranlett vissa redaktionella ändringar i lagtexten. Kommentarer till Lagrådets synpunkter återfinns i författningskommentarerna. 4 Bakgrund Sedan ett par år tillbaka pågår en intensiv utbyggnad av järnvägen i Sverige. Även i framtiden kommer mark att behövas för att bygga ut och förbättra järnvägen. Riksdagen har fastslagit att det är angeläget att skilda trafikslag i möjligaste mån får konkurrera på lika villkor. Ändamålsenliga instrument för markåtkomst är av stor betydelse för ett trafikslags konkurrensförmåga. För byggande av allmänna vägar innefattar väglagen ett för vägbyggaren enkelt och snabbt förfarande för markförvärv som i stor utsträckning även leder till resultat som de berörda uppfattar som acceptabla. I diskussionen om en ny järnvägslagstiftning har från olika håll hävdats att det saknas anledning att göra skillnad mellan markanskaffning för allmänna vägar och för järnväg. Det finns onekligen likheter mellan dessa trafikslag, men man bör i sammanhanget inte bortse från att det även finns en nog så viktig skillnad mellan järnvägar och i varje fall andra vägar än motorvägar. Vägen är som regel öppen och tillgänglig för alla trafikanter, den har många tillfarter och avfarter och den medför oftast nyttoeffekter för de kringboende. Så är långt ifrån alltid fallet med järnvägen, som ju trafikeras endast av speciella företag och har en på många sätt begränsad tillgänglighet. Man bör räkna med att järnvägsbyggen i högre utsträckning än vägbyggen lokalt uppfattas som ingrepp som inte kompenseras av någon direkt nyttoeffekt. Detta är ett förhållande som, liksom den omständigheten att medborgarna i dag ställer högre krav på rätts- säkerhet vid expropriativa förfaranden än vid vägrättens tillkomst, talar för en mer ingående och mer kvalificerad prövning vid tvångsförvärv av mark för järn- vägsändamål. Under Sveriges närmande till EU uppmärksammades vad Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen innebär vid olika tvångsvisa förvärv från enskilda, framförallt rätten till domstolsprövning för enskilda som drabbas av ingrepp. Fri- och rättighetskommittén (Ju 1992:01) har gjort en översyn av viss lagstiftning som berörs av Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen. Kom- mittén har i sitt slutbetänkande, (SOU 1994:117) Domstolsprövning av förvaltningsärenden, utrett frågan om utvidgade möjligheter till domstols- kontroll av förvaltningsbeslut bör införas. Kommitténs slutsats är bl.a. att regeringen bör vara den instans som prövar överklaganden endast när man eftersträvar en politisk styrning av praxis eller när det gäller tillstånd till verksamhet som kan vara av allmänt intresse ur miljö- eller samhällsekonomisk synpunkt. Kommittén föreslår att lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut permanentas och att en rätt till muntlig förhandling i rätt- sprövningsärenden införs. När det gäller frågan om införande av förbättrade markåtkomstmöjligheter för järnväg är en grundläggande förutsättning att ett markåtkomstinstrument med expropriativa inslag innehåller en möjlighet till domstolsprövning. I denna proposition föreslås såvitt avser markåtkomstfrågan en rätt, för såväl järnvägsbyggare som fastighetsägare, till inlösen av järnvägsmark i vissa fall samt vissa lättnader i fastighetsbildningslagens skyddsregler och förbättringsvillkor. Prövning av en järnvägs lokalisering innefattar bedömningar av lämplighetsfrågor av sådant slag att de bör avgöras av förvaltningsmyndigheter och, i varje fall på ett tidigt planeringsstadium, kunna överprövas av regerin- gen. Den tidigare regeringen har i den numera återkallade propositionen om en miljöbalk anfört att planeringsprocessen för trafikanläggningar och trafikleder behöver utvecklas. Regeringen har genom tilläggsdirektiv gett Miljöorganisationsutredningen, numera Miljöbalksutredningen (M 1993:04), i uppdrag att utveckla och komplettera tidigare förslag till miljöbalk i olika hänseenden. De tankegångar rörande planeringsprocessen för infrastruktur som kommer till uttryck i den återkallade propositionen är emellertid fortfarande relevanta och återges därför här i sammandrag. Beslutsprocessen för trafikanläggningar och trafikleder måste ge utrymme för att allsidigt bedöma konsekvenser och för att finna i alla avseenden hållbara lösningar. Samspelet dels mellan planering av trafikanläggningar och trafikleder och kommunernas planering för markanvändningen som helhet, dels mellan ekonomisk sektors- och verksamhetsplanering och den fysiska planeringen behöver utvecklas. Samtidigt måste rättssäkerhet och berörda allmänna intressen tillgodoses.Vidare behöver systemet med miljökonsekvensbeskrivningar utvecklas, dels för att belysa olika alternativ tidigt i beslutsprocessen, dels för att i beslutsprocessens senare led ge stöd för en lämplig detaljlokalisering och detaljutformning av trafikanläggningar och trafikleder. I propositionen anfördes att en lagstiftning för planering av järnvägar bör införas. Enligt miljöbalkspropositionen borde trafikanläggningar och trafikleder normalt kunna prövas på ett tillfredsställande sätt inom det ordinarie systemet enligt respektive speciallagstiftning under förutsättning att planeringssystem, metoder och former för samverkan mellan stat och kommun utvecklats på det sätt som ovan beskrivits. Enskilda trafikanläggningar och delar av trafikleder som kan medföra en från nationell eller regional synpunkt betydande påverkan på miljön eller hushållningen med naturresurser m.m. bör tillåtlighetsprövas av regeringen efter beslut om förbehåll. Projekt som kan vara aktuella för tillåtlighetsprövning bör anmälas av trafikverken i samband med deras redovisning till regeringen av vilka projekt som föreslås ingå i 10-årsplanerna och vid de treåriga revideringarna av planerna. Statliga myndigheter bör i övrigt anmäla till regeringen om de bedömer att ett projekt som inte anmäls av trafikverken bör tillåtlighetsprövas av regeringen. Den kommunala översiktsplanen kan spela en viktig roll i samordningsarbetet genom dess möjlighet att åskådliggöra hur samspelet mellan bebyggelse och trafik kan utvecklas på ett sätt som är lämpligt i ett långsiktigt hushållningsperspektiv. I avsnitt 5 nedan redovisas möjligheterna att med befintlig lagstiftning utveckla planeringsprocessen. Plan- och byggutredningen har lämnat förslag som vid ett genomförande ytterligare kan förbättra förutsättningarna. Regeringen har nyligen avlämnat en proposition med förslag till ändringar i plan- och bygglagen (PBL) som bl.a. innebär att översiktsplaneringen förstärks och att miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas om en detaljplan medger en användning av mark, byggnader eller andra anläggningar som innebär betydande påverkan på miljön, hälsan eller hushållningen med naturresurser. Boverket har regeringens uppdrag att i samråd med Statens naturvårdsverk, Riksantikvarieämbetet och Svenska kommunförbundet utveckla användningen av miljökonsekvensbeskrivningar i planeringsprocessen. Arbetet inriktas bl.a. mot att utveckla miljökonsekvensbeskrivningar som ett stöd för en bred prövning. En långsiktig målsättning med infrastrukturlagstiftningen är att åstadkomma en allsidig och effektiv prövning med en god förankring i länsstyrelsernas och kommunernas planering redan i ett tidigt skede av planeringsprocessen. I detta sammanhang har man, mot bakgrund av Fri- och rättighetskommitténs slutsatser, att ta ställning till i vilken utsträckning och i vilka former lokaliseringsbeslut bör prövas av myndigheter, domstolar och regering samt hur allmänhetens krav på inflytande i planprocessen kan tillgodoses. Tillskapandet av en planeringslagstiftning för järnvägar utgör ett viktigt steg i utvecklingen av planeringsprocessen för trafikanläggningar och trafikleder. Avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen bör göras efter samma kriterier när man bygger järnvägar som när man bygger vägar. Likartade krav på hänsynstagande till andra allmänna intressen bör uppställas. Väglagens regler om utarbetande av planer för ny- och ombyggnadsprojekt bör i princip kunna överföras till järnvägsområdet. Härigenom uppnås att planeringen av järn- vägar inordnas i existerande system för samhällsplanering. Möjligheterna till insyn och samråd i tidigare planeringsskeden på vägsidan har utretts i särskild ordning. En promemoria som innefattar förslag om införande av ett system för en tidigare prövning av vägplaner har remissbehandlats. Remissutfallet är mycket blandat och delvis starkt kritiskt. Förslaget har ännu inte lett till några lagstiftningsåtgärder. Förslaget innebär att en ytterligare, mer översiktlig, byggnadsplan skulle upprättas för vägbyggen. Denna översiktliga plan skulle kunna överklagas till regeringen medan den slutliga arbetsplanen skulle överklagas till fastighetsdomstol. För det fall förslaget - efter den ytterligare analys och bearbetning som blir nödvändig - genomförs, kommer förfarandet sannolikt att kunna överföras även till järnvägssidan. I avvaktan på förändringar i sektorslagstiftningen eller i PBL kan denna lags bestämmelser om översiktsplan utnyttjas för att belysa alternativ och beskriva konsekvenserna av planerade järnvägssträckningar och att därefter lägga fast den valda sträckningen i områdesbestämmelser. Det som regeringen i PBL-propositionen föreslår i fråga om en förstärkt och aktuell översiktsplanering samt i fråga om miljökonsekvensbeskrivningar kommer att stärka dessa möjligheter. 5 Nuvarande förhållanden Staten äger huvuddelen av järnvägsfastigheterna. SJ förvaltar fastighetsin- nehavet medan Banverket har dispositionsrätten till den del av statens spåran- läggningar som räknas till infrastrukturen. Det finns även i begränsad utsträckning järnvägar avsedda för allmän trafik som ägs av andra än staten. Dessutom finns industri- och museijärnvägar. Spårvägstrafik av någon omfattning finns i Göteborgs- och Stockholmsregionerna samt i Norrköping. I Stockholmsregionen finns även annan lokal spårtrafik, främst i form av tunnelbanan. Enligt lagen (1985:1075) om rätt att anlägga enskilda järnvägar m.m. har var och en rätt att anlägga en enskild järnväg, tunnelbana eller spårväg för allmän trafik. Enligt järnvägssäkerhetslagen (1990:1157) krävs tillstånd för annan än SJ eller Banverket att driva spåranläggningar, spårtrafik eller särskild trafikledningsverksamhet. Banverket tillämpar sedan ett par år tillbaka ett frivilligt förfarande med upprättande av planhandlingar vilka remitteras till berörda myndigheter och kommuner samt, i förekommande fall, utgör del av ansökningshandlingarna för expropriationstillstånd. I enlighet med riksdagens beslut med anledning av prop. 1990/91:90 En god livsmiljö upprättar Banverket vid projektering av nya järnvägar och vid väsentliga ombyggnader miljökonsekvensbeskrivningar. Enligt 3 § förordningen (1989:67) om plan för stomjärnvägar skall en sådan plan, som upprättas av Banverket, innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. 6 Lagstiftning för markanvändning 6.1 Naturresurslagen Lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., NRL, är en grundläggande lag om hushållning med mark- och vattenområden. Bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL skall tillämpas när mål och ärenden enligt de i 1 kap. 2 § NRL uppräknade s.k. NRL-anknutna lagarna (bl.a. PBL och väglagen) avgörs. Detta innebär bl.a. att vissa angivna allmänna intressen skall beaktas vid myndighetsbeslut om mark- och vattenanvändning. Enligt NRL skall marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt användas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas (1 kap. 1 §). I 2 kap. 2, 3 och 5 - 9 §§ ges bestämmelser om skydd för mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt är påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön (2 §), som är särskilt känsliga från ekologisk synpunkt (3 §), som har betydelse för rennäringen eller yrkesfisket eller för vattenbruk (5 §), som har betydelse från allmän synpunkt på grund av områdenas natur- eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet (6 §), som innehåller värdefulla ämnen eller material (7 §), som är särskilt lämpliga för anläggningar för industriell produktion, energiproduktion, energidistribution, kommunikationer, vattenförsörjning eller avfallshantering (8 §) eller som har betydelse för totalförsvaret (9 §). Dessa mark- och vattenområden skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan inverka negativt på de angivna intressena. Områden som är av riksintresse för de ändamål som nämns i 5-9 §§ ges ett särskilt starkt skydd. Dessa områden skall skyddas mot åtgärder som kan innebära påtaglig skada på riksintresset. Enligt 4 § är jord- och skogsbruk näringar av nationell betydelse och även jordbruks- och skogsmark skyddas. I 2 kap. 1 och 10 §§ finns avvägningsbestämmelser till ledning för myndigheternas beslut i fall med konkurrens mellan olika slag av mark- och vattenanvändning. Enligt 1 § skall företräde ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning. I 10 § regleras det fallet att ett område är av riksintresse för flera oförenliga ändamål. Företräde skall då ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Bestämmelserna i 3 kap. avser vissa områden i landet som, med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns i områdena, i sin helhet är av riksintresse. Dessa områden anges i 2 - 6 §§. Bl.a. anges vissa kustområden och skärgårdar, Öland, Gotland, samt vissa sjöar, älvdalar och fjällområden. Enligt 6 § skyddas också vissa vattenområden och älvsträckor mot vattenföretag för kraftändamål. Inom de angivna områdena får exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön komma till stånd endast om hinder inte möter mot de mera preciserade områdesvisa bestämmelserna och om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden. Bestämmelserna i kapitlet utgör emellertid inte hinder för bl.a. utvecklingen av tätorter eller av det lokala näringslivet. I en kommunal översiktsplan enligt PBL skall bl.a. redovisas hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt NRL (4 kap. 1 §). Enligt förordningen (1993:191) om tillämpning av NRL skall de centrala förvaltningsmyndigheter som inom sina verksamhetsområden har uppsikt över hushållningen med naturresurser tillhandahålla länsstyrelserna underlag för tillämpning av bestämmelserna om riksintressen i NRL (1 §). De skall även lämna uppgifter till länsstyrelserna om områden som myndigheten bedömer vara av riksintresse enligt 2 kap. NRL (2 §). Länsstyrelsen skall enligt 6 kap 1 § NRL ställa samman utredningar, program och annat planeringsunderlag som har betydelse för hushållningen med naturresurser i länet och som finns hos statliga myndigheter. Länsstyrelsen är skyldig att på begäran tillhandahålla sådant planeringsunderlag åt kommuner och myndigheter som skall tillämpa NRL. Länsstyrelserna skall enligt förordningen ta de initiativ som behövs för att bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL skall beaktas i tidiga skeden av planerings- och beslutsprocesserna. Därvid skall länsstyrelserna särskilt verka för att riksintressen tas till vara i kommunala planer enligt PBL samt vid prövning av mål och ärenden enligt de NRL-anknutna lagarna (3 §). Den myndighet som skall tillämpa bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL i ett ärende skall i sitt beslut ange om den prövade anläggningen eller åtgärden går att förena med en från allmän synpunkt lämplig användning av mark- och vattenresurserna enligt dessa bestämmelser samt med den för området gällande regionplanen eller kommunala översiktsplanen (5 §). Enligt 5 kap. 1 § NRL skall en ansökan om tillstånd enligt 4 kap. innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. Dessutom får regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, med stöd av bemyndigandet i 5 kap. 2 §, föreskriva att det i ärenden enligt någon av de s.k. NRL-anknutna lagarna skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning. Bestämmelser med krav på miljökonsekvensbeskrivningar har också införts i bl.a. väglagen, vattenlagen (1983:291), minerallagen (1991:45) samt i plan- och bygglagen. Kravet på miljökonsekvensbeskrivningar i miljöskyddslagen har ändrats för att överensstämma med övrig lagstiftning som är knuten till NRL. I förordningen (1993:445) om miljökonsekvensbeskrivningar (MKB-förordningen) finns kravet för lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, lagen (1902:71 s.1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, lagen (1978:160) om vissa rörledningar, luftfartslagen (1957:297), lagen (1966:314) om kontinentalsockeln och lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn. Utanför NRL-området finns krav på miljökonsekvensbeskrivningar i b.la. lagen (1977:439) om kommunal energiplanering, lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, strålskyddslagen (1980:220) och lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet. Enligt 5 kap. 3 § NRL skall miljökonsekvensbeskrivningen möjliggöra en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser.En miljökonsekvensbeskrivning skall utgöra underlag för sådana beslut vid vilka 2 och 3 kap. NRL skall tillämpas. Grundläggande utgångspunkter för tillämpningen av 2 och 3 kap. återfinns i 1 kap. 1 § NRL. Där sägs att marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall användas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas. Detta innebär att en miljökonse- kvensbeskrivning enligt 5 kap. NRL skall belysa konsekvenserna i en rad skilda hänseenden, bl.a. sociala och samhällsekonomiska i den mån det är relevant för bedömningen av god hushållning enligt NRL. År 1987 infördes i väglagen krav på att en arbetsplan för byggande av väg även skall innefatta en miljökonsekvensbeskrivning. Väglagens miljökonsekvensbeskrivning är emellertid inte kopplad till NRL. Genom föreskrifter utfärdade av Vägverket har kraven på beskrivningens innehåll dock anpassats till de krav som MKB-förordningen uppställer. Miljöbalksutredningen överväger om bestämmelserna i NRL skall tas in i miljöbalken. I den tidigare regeringens miljöbalksproposition föreslogs att en miljökonsekvensbeskrivning skall göras för anläggningar som kräver tillstånd enligt balken samt att regeringen får föreskriva att det i ärenden enligt någon av de lagar som anges i 2 kap. 1 § miljöbalken (de nu NRL-anknutna lagarna) skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning. Enligt propositionen skulle, i den utsträckning det kan behövas, även alternativa lösningar och noll-alternativ miljökonsekvensbeskrivas. Miljöbalksutredningen överväger vidare hur regler om samråd med allmänhet och berörda myndigheter i ett tidigt skede, med möjlighet att påverka utformningen av miljökonsekvensbeskrivningen, skall utformas. I propositionen föreslogs vidare att de i miljöbalken intagna bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar och miljökvalitetsnormer skulle göras tillämpliga på de till balken anknutna lagarna. 6.2 Plan- och bygglagen Plan- och bygglagen (1987:10), PBL, innehåller regler om planer och deras styrande verkan. I avsnitt 7 nedan redogörs närmare för hur järnvägsfrågorna hanteras i den kommunala planeringen. PBL slår fast att det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten (1 kap. 2 §). Länsstyrelsen har tillsyn över planväsendet i länet och skall samverka med kom- munerna i deras planläggning. Enligt PBL skall varje kommun ha en aktuell översiktsplan som omfattar hela kommunen. Översiktsplanen skall bl.a. ange hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt NRL (1 kap. 3 § och 4 kap.). I detaljplan skall redovisas bl.a. allmänna platser och kvartersmark för t.ex. anläggningar för trafik (1 kap. 3 § och 5 kap.). Detaljplanen kan vidare redovisa bl.a. markreservat för trafik- och väganordningar (5 kap. 7 § punkten 10). Genom områdesbestämmelser kan grunddragen för användningen av markområden för kommunikationsleder och andra jämförliga ändamål regleras för att säkerställa att syftet med över- siktsplanen uppnås eller att ett riksintresse enligt NRL tillgodoses (5 kap. 16 §). Lagen innehåller också särskilda regler om regionplanering (7 kap.) och om åtgärder som kräver bygglov (8 kap.). Kommunen har enligt PBL rätt att lösa mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman eller för annat än enskilt byggande, om markens användning för avsett ändamål ändå inte kan anses säkerställd (6 kap. 17 §). Om fastighetsägaren begär det är kommunen skyldig att lösa sådan mark (14 kap. 1 §). Plan- och byggutredningen (M 1992:03) har i sitt delbetänkande (SOU 1994:36) Miljö och fysisk planering, lämnat förslag som rör ökad miljöhänsyn i planering och byggande. Bl.a. föreslås att översiktsplanen skall redovisa miljöförhållanden av betydelse för en långsiktigt god hushållning med naturresurserna samt konsekvenserna av större förändringar i mark- och vattenanvändningen. Vidare föreslås att miljökonsekvensbeskrivningar skall upprättas för detaljplaner med betydande inverkan på miljön. Regeringen har i en proposition den 24 maj 1995, prop. 1994/95:230, lagt fram de förslag till författningsändringar i dessa delar som betänkandet föranlett. Utredaren har även haft till uppgift att se över formerna för den statliga kontrollen av kommunernas beslut enligt PBL och därvid överväga alternativ som innebär att regeringen enklare och tidigare kan pröva frågor om riksintressen och andra väsentliga allmänna intressen. Utredningens överväganden i dessa avseenden har redovisats i delbetänkandet (SOU 1994:134) Överprövning av beslut i plan- och byggärenden. I betänkandet föreslår utredaren, i samråd med Miljöorganisationsutredningen, att Koncessionsnämnden för miljöskydd omvandlas till en miljödomstol, som bl.a. skall ha till uppgift att pröva överklaganden av länsstyrelsens beslut i enskilda ärenden enligt plan- och bygglagen och en kommande miljöbalk. Såvitt avser den statliga kontrollen, och formerna för statens beslutsfattande, föreslår utredaren - i avvaktan på en utvärdering av miljöskyddskommitténs förslag till komplettering av överprövningsgrunderna i 12 kap. - inga större förändringar. Regeringen har ännu inte tagit ställning till utredarens förslag i dessa delar. 6.3 Fastighetsbildningslagen I 5 kap. fastighetsbildningslagen (1970:988), FBL, finns bestämmelser om bl.a. fastighetsreglering. Genom fastighetsreglering kan mark överföras från en fastighet till en annan samt servitut bildas, upphävas eller ändras. Fastighetsreglering beslutas vid förrättning av fastighetsbildningsmyndigheten (FBM). En fastighetsregleringsåtgärd berör ofta såväl allmänna som enskilda intressen. Regelsystemet i FBL bygger på principen att fastighetsbildningen är en enskild angelägenhet. Det allmännas inflytande är emellertid i vissa lägen mycket starkt. I 3 kap. FBL finns bestämmelser som avser att tillgodose de allmänna intressena. Enligt 3 kap. 1 § krävs att en fastighet som ombildas eller nybildas blir varaktigt lämpad för sitt ändamål. FBL:s utgångspunkt är att sakägarna skall komma överens, men lagen möjliggör även under vissa förutsättningar regleringar mot en sakägares vilja. Ett första villkor är att regleringen skall vara nödvändig för förbättring av sökandens fastighet (förbättringsvillkoret i 5 kap. 5 § första stycket). Ett annat villkor är det s.k. båtnadsvillkoret i 5 kap. 4 §, vilket innebär att regleringen skall leda till en lämpligare fastighetsindelning eller mer ändamålsenlig markanvändning. Dessutom krävs att fördelarna av regleringen överväger de kostnader och olägenheter som den medför. Det finns en gräns för hur mycket en fastighetsägare är skyldig att tåla. En fastighet får enligt 5 kap. 8 § inte minskas eller ändras så att den i mindre mån än före regleringen lämpar sig för det ändamål som den är avsedd att användas till. I bestämmelsen föreskrivs också att en fastighets s. k. graderingsvärde inte får minskas väsentligt. Rätt att påkalla fastighetsreglering har en ägare av en fastighet som berörs av regleringen. Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren begära fastighetsreglering i skadeförebyggande syfte. För att ett servitut skall få ändras eller upphävas krävs som regel att det hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av den tjänande fastigheten eller dess användning i enlighet med plan. Plankorsningar mellan väg och järnväg anses i praxis medföra sådana olägenheter att de hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av järnvägsfastigheten. Genom en ändring i fastighetsbildningslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1993 (prop. 1991/92:127, bet. 1992/93:BoU1, rskr. 1992/93:36, SFS 1992:1212), har bestämmelserna om fastighetsreglering ändrats så att det har blivit lättare att överföra markområden som enligt beslutad detaljplan skall användas för allmän plats med kommun som huvudman samt att bilda servitut för vissa trafikanläggningar. Detta utvecklas närmare i avsnitt 13. En fastighetsägare som avstår mark eller blir av med ett servitut är berättigad till ersättning (5 kap. 10 §). Vid regleringsåtgärder där marken skulle ha kunnat tas i anspråk genom expropriation eller annat liknande tvångsförvärv skall ersättningen bestämmas enligt reglerna i expropriationslagen (5 kap. 10 a § första stycket). Ersättning skall i princip utgå för marknadsvärdeminskning och övrig skada. På motsvarande sätt ersätts förlust av servitut. Talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut enligt fastighetsbildningslagen förs vid fastighetsdomstol. 6.4 Anläggningslagen I anläggningslagen (1973:1149) finns bestämmelser om gemensamhetsanläggningar, dvs. anläggningar som är gemensamma för flera fastigheter och som tillgodoser ändamål av stadigvarande betydelse för dem (1 §). Ett exempel på en sådan anläggning är en för flera fastigheter gemensam utfartsväg till allmän väg. En gemensamhetsanläggning inrättas genom förrättning av fastighetsbildningsmyndigheten (4 §). Rätt att påkalla förrättning enligt anläggningslagen tillkommer bl.a. förvärvaren vid expropriation eller liknande tvångsförvärv för inrättande av sådan anläggning som skulle undanröja, minska eller förebygga olägenhet av förvärvet (18 §). Talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut enligt anläggningslagen kan föras vid fastighetsdomstol. 6.5 Expropriationslagen Tvångsvis ianspråktagande av mark och upphävande eller begränsning av särskild rätt till fastighet regleras särskilt i expropriationslagen (1972:719) och i expropriationskungörelsen (1972:727). Expropriation får bl.a. ske för att bereda utrymme för anläggning för transport och samfärdsel. Författningarna innehåller bestämmelser om tillstånd till expropriation och ekonomisk ersättning samt om förfarande och genomförande av expropriation. Enligt expropriationslagen får en fastighet som tillhör annan än staten tas i anspråk genom expropriation med äganderätt, nyttjanderätt eller servitutsrätt. Genom expropriation får även särskild rätt, bl.a. nyttjanderätt och servitutsrätt, till en fastighet upphävas eller begränsas (1 kap. 1 och 2 §§). Exproprieras en fastighet med äganderätt upphör som regel även en frivilligt upplåten särskild rätt i fastigheten att gälla. Till de tillåtna expropriationsändamålen hör att bereda utrymme för anläggningar som tillgodoser ett allmänt behov av transport, samfärdsel eller annan kommunikation (2 kap. 2 §). Fråga om expropriationstillstånd skall som regel prövas av regeringen, som bestämmer vad expropriationen skall omfatta och med vilken rätt expropriationen skall ske (3 kap. 4 §). Ansökan skickas för yttrande till berörda länsstyrelser som skall höra fastighetsägare, kommuner och övriga berörda sakägare innan man avger sitt yttrande. Tillstånd till expropriation skall inte ges om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller om olägenheterna av expropriatio- nen från allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas. Ett expropriationstillstånd förfaller om saken inte har fullföljts genom ansökan om stämning hos domstol inom ett år från det att ett tillstånd beviljades (3 kap. 6 §). Regeringen skall upphäva ett tillstånd om förhållandena sedan tillståndet meddelades ändrats så att förutsättningarna för tillståndet inte längre föreligger. Frågan om upphävande tas upp efter anmälan av den domstol som handlägger expropriationsmålet. Anmälan får göras endast om en fastighetsägare har visat sannolika skäl för att tillståndet skall upphävas (3 kap. 10 §). Första instans i expropriationsmål är fastighetsdomstolen. Vid rättegången avgörs främst frågor om ersättning och tillträde. Huvudregeln är att ersättning motsvarande marknadsvärdet skall utgå (4 kap. 1 §). Den påverkan som själva expropriationen kan ha haft på värdet och s.k. förväntningsvärden skall inte medräknas. Om den exproprierande åtagit sig att vidta åtgärd för att minska ex- propriationens skadeverkan skall hänsyn tas till det vid bestämmande av ersätt- ningen (4 kap. 1 § andra stycket). Expropriationen är fullbordad när samtliga frågor i saken är slutligt avgjorda och den exproprierande betalat ersättningen eller på annat sätt fullgjort vad som åligger honom (6 kap. 9 §). Vid såväl expropriation som fastighetsreglering kan skadebegränsande åtgärder utföras. Fastighetsbildningsmyndigheten kan besluta om exempelvis markbyten för att samla en fastighets markinnehav på en sida om järnvägen så att behovet av järnvägsövergång faller bort, eller besluta att en ersättningsväg och en annan anslutning till allmän väg skall byggas gemensamt eller som gemensamhetsanläggning för flera fastigheter. 7 Järnvägsbyggandet i kommunal fysisk planering Enligt PBL skall varje kommun i en översiktsplan ange grunddragen för hur mark- och vattenområden är avsedda att användas samt för bebyggelseutvecklingen. Översiktsplanen skall också redovisa hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt NRL. Syftet är att behandla de långsiktiga och strategiska frågorna om markanvändning och bebyggelse. Planen saknar rättsverkan, men förutsätts vara ett viktigt instrument för att kommunen skall kunna omsätta sitt politiska program i riktlinjer för planläggning och utveckling av bebyggelse och andra anordningar, såsom trafikförsörjning och transportsystem. Planen skall utgöra underlag för såväl beslut enligt PBL som enligt andra lagar knutna till NRL.Översiktsplanen är kommunomfattande, men består vanligen av skilda delar, dels en översiktlig redovisning med kartor för hela kommunen, dels s.k. fördjupningar för delområden, såsom tätorter, kustområden etc. Under arbetet med översiktsplanen skall samråd ske med bl.a. länsstyrelsen och andra som har ett väsentligt intresse av förslaget. Innan planen antas av kommunfullmäktige skall den ställas ut. Länsstyrelsen har i egenskap av företrädare för staten en central roll under arbetet med översiktsplanen. Under samrådet skall länsstyrelsen bl.a. verka för att riksintressen tillgodses och för att mellankommunala frågor samordnas samt ta tillvara statens intressen. Länsstyrelsen förutsätts därvid samordna olika statliga myndigheters synpunkter och göra nödvändiga avvägningar mellan skilda statliga intressen. I samband med utställningen av planförslaget skall länsstyrelsen avge ett granskningsyttrande, som skall fogas till översiktsplanen. Av granskningsyttrandet skall framgå om förslaget inte tillgodoser riksintressen, om mellankommunala frågor inte har samordnats på ett lämpligt sätt eller om bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa och säkerhet. Det är av flera skäl lämpligt att utnyttja den kommunala översiktsplaneringen för att i tidiga skeden studera eller behandla lokaliseringen av järnvägssträckningar och andra kommunikationsleder. Översiktsplanen och dess kunskapsunderlag kan belysa de anspråk och intressen som riktas mot olika områden, bl.a. som underlag för en bred analys av miljökonsekvenserna. Det kommunomfattande perspektivet och kopplingen till bebyggelseutvecklingen ger möjligheter att genom fördjupning av översiktsplanen belysa alternativa sträckningar och därvid analysera sambanden mellan bebyggelsestruktur och den planerade bebyggelseutvecklingen. Reglerna för förfarandet då översiktsplanen upprättas erbjuder former för samlade diskussioner med såväl länsstyrelsen som en bredare allmänhet inför ställningstagande i fullmäktige. Länsstyrelsens lagstadgade uppgifter under översiktsplanearbetet ger möjligheter att få en samlad bild av olika statliga anspråk och intressen samt besked om i vilken utsträckning studerade sträckningar kommer i konflikt med motstående riksintressen. Den antagna översiktsplanen, inklusive granskningsyttrandet, kan fungera som en överenskommelse mellan stat och kommun och därmed läggas till grund för efterföljande planering och projektering. Järnvägsändamålet kan fastställas genom att kommunen upprättar och antar en detaljplan som får rättsverkan. Detaljplanen får bl.a. reglera placering och utformning av olika anordningar samt eventuella skyddsåtgärder för att motverka störningar på omgivningen. Planen får dock inte göras mer detaljerad än vad som är nödvändigt med hänsyn till syftet med planen. Åtgärder som kräver lov enligt PBL får inte utföras i strid mot detaljplanen. Vidare finns bestämmelser i ett stort antal lagar om att beslut enligt dessa inte får strida mot detaljplan enligt PBL. PBL innehåller vidare bestämmelser om kommunens rättigheter och skyldigheter i fråga om inlösen och upplåtelse av mark för att genomföra planen. Detaljplanen kan kompletteras med en fastighetsplan i syfte att genomföra detaljplanen och underlätta den efterföljande fastighetsbildningen. Under förutsättning att järnvägsändamålet har tagits upp i kommunens översiktsplan eller är ett riksintresse enligt NRL kan områdesbestämmelser upprättas och antas för att lägga fast en järnvägssträckning. Även om områdesbestämmelser varken ger byggrätt eller rättigheter att lösa in mark hindras åtgärder som kräver bygglov samt fastighetsbildning i strid mot bestämmelserna. Därigenom kan "korridorer" för vissa bansträckningar säkerställas i avvaktan på upprättande och fastställande av en plan för järnvägen. Eftersom områdesbestämmelser går att överklaga till länsstyrelse och regering kan de medge viss möjlighet till s.k. tidig prövning. I likhet med vad som gäller för översiktsplanen har länsstyrelsen ansvaret för att ta tillvara statens intressen vid upprättande av detaljplan och områdesbestämmelser. Länsstyrelsen skall, bl.a. om ett riksintresse enligt NRL inte tillgodoses, pröva och upphäva kommunens beslut att anta sådana planer och bestämmelser. I de fall kommunen inte vill medverka till att säkerställa järnvägsändamålet finns möjligheter för regeringen att förelägga kommunen att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, om det behövs för att till- godose ett riksintresse eller åstadkomma en lämplig mellankommunal samordning. Denna möjlighet har emellertid aldrig utnyttjats. 8 Behovet av en ny lagstiftning Behovet av en lagstiftning för järnvägsplanering och av en effektivisering av markåtkomstinstrumenten för järnvägsändamål har kraftigt förstärkts genom de satsningar på järnvägen som transportslag som beslutats. Även riksdagen har begärt att regeringen lämnar förslag till en särskild järnvägslagstiftning, för att göra det möjligt att på ett smidigt, kostnadseffektivt och ändå rättssäkert sätt genomföra de beslutade järnvägssatsningarna. Det nuvarande förfarandet vid byggande av järnvägar har klara brister när det gäller anknytningen till övrig samhällsplanering och miljölagstiftning, två om- råden vilka enligt de trafikpolitiska riktlinjerna från 1988 särskilt skall upp- märksammas. Det saknas instrument för långsiktighet i planeringen. Samspelet mellan de olika regelsystem som styr användningen av mark och vatten är delvis oklart, vilket gör reglerna svåra att tillämpa. Enligt de trafikpolitiska rikt- linjerna skall investeringsbeslut föregås av långsiktig och noggrann planering. Kravet på samråd och samverkan mellan olika sektorsmyndigheter och mellan olika nivåer understryks. Förfarandet för byggande av järnvägar bör inordnas i det system för samhällsplanering som redan finns genom bl.a. NRL och PBL. En ökad skyldighet att upprätta miljökonsekvensbeskrivningar och ta hänsyn till miljön vid exempelvis lokalisering av vissa järnvägar följer av rådets direktiv 85/337/EEG om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, vari uppställs krav på att miljökonsekvensbeskrivningar upprättas vid vissa järnvägs- byggen. Sverige har varit bundet av direktivet alltsedan EES-avtalet trädde i kraft. Kravet uppfylls i dag såvitt avser Banverkets byggande genom ett riksdagsbeslut som ålägger Banverket att upprätta miljökonsekvensbeskrivningar vid nybyggnad och större ombyggnad, men kravet bör på sikt tillgodoses genom lagstiftningsåtgärder, samordnade med NRL Mark för järnvägsändamål förvärvas i stor utsträckning på frivillig väg. I de fall tvångsförvärv blir nödvändiga sker dessa till den helt övervägande delen genom ansökan om tillstånd till expropriation, ett förfarande som är både tidsödande och kostsamt. Enligt regeringens uppfattning framstår det därför som alltmer tydligt att en bättre markåtkomstmöjlighet även för järnvägsändamål behöver tillskapas. Fastighetsbildningslagens skyddsregler medför att denna mer sällan går att använda för tvångsvisa markförvärv. Som närmare kommer att utvecklas nedan anser regeringen att det är motiverat att undanta markbehov enligt en järnvägsplan från dessa regler, och att i lagen om byggande av järnväg införa en rätt för järnvägsbyggare och fastighetsägare att få mark inlöst. Det kan förmodas att järnvägsbyggaren oftast väljer att i första hand använda sig av fastighetsbildningslagen, eftersom det i regel ändå behövs en förrättning för markbyten och olika servitutsåtgärder. För den enskilde fastighetsägaren som berörs av markbehovet kan det vara en fördel att kunna välja mellan att begära inlösen eller fastighetsreglering. 9 Lagens tillämpningsområde -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Lagen bör gälla obligatoriskt för allt byg-| | gande av järnväg, utom industrispår och hamnspår uteslutande på | | egen fastighet, samt för byggande av tunnelbana och spårväg. Den| | skall kunna tillämpas även för byggande av annan spåranläggning och| | vid avstängning av plankorsning. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: I promemorian föreslås att lagen skall gälla för samtliga järnvägar och för tunnelbana och spårväg utanför detaljplanelagt område. Remissinstanserna: Halmstads kommun ifrågasätter kravet på järnvägsplan för industrispår inom detaljplanelagt område, speciellt inom rena industri- och hamnområden. Stockholms kommun är tveksam till att en ny sektorslagstiftning tillskapas och förordar att järnvägsbyggandet i stället hanteras inom ramen för PBL. Kommunen anser vidare att det kunde övervägas att låta lagen omfatta även tunnelbana och spårväg inom detaljplanelagt område, under förutsättning att kommunen beslutar att järnvägsplan skall användas. Svenska Kommunförbundet anser att järnvägsutbyggnader inom detaljplan inte bör omfattas av generellt krav på arbetsplan. Risken för dubbel planläggning och oklarheter är uppenbar. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om arbetsplan behövs när man samtidigt gör en detaljplan. I varje fall bör det klargöras hur processen skall bedrivas när man tar fram arbetsplan och detaljplan parallellt. Även Boverket och Banverket har motsatt sig ett generellt krav på järnvägsplan inom detaljplanelagt område. Skälen för regeringens förslag: De möjligheter som erbjuds genom den kommunala planeringen och som redovisats ovan i avsnitt 7 innebär enligt regeringens mening att lokalisering och utformning av järnvägsanläggningar i många fall kommer att ske med kommunala planer enligt PBL. Den kommunala översiktsplaneringen kan lämpligen utnyttjas för att i tidiga skeden bedöma järnvägssträckningar i förhållande till andra anspråk och intressen. Markens användning för järnvägsändamål och den närmare utformningen av olika anordningar skulle för vissa områden med fördel kunna regleras genom detaljplan enligt PBL. Av stor betydelse för avgränsningen av lagens tillämpningsområde är emellertid att Regeringsrätten i ett avgörande, RÅ 1993:2, fastslagit att endast anläggningar som kan omfattas av kraven i 3 kap. PBL måste utföras i enlighet med bestämmelser i detaljplan eller områdesbestämmelser. Anläggningar som inte är angivna i 8 kap. PBL kan utföras utan att bestämmelser i detaljplan behöver iakttas. Detta innebär att eventuella utformnings- eller skyddsbestämmelser, exempelvis bullervallar, som fastslås i en detaljplan inte är bindande för en järnvägsbyggare. Att, såsom Banverket påpekat, kommunen i ett avtal med järnvägsbyggaren kan kräva att sådana villkor respekteras kan inte gentemot motstående enskilda och andra allmänna intressen anses bota denna brist. Frågan behöver utredas vidare. Tills vidare bör enligt regeringens uppfattning lagens tillämpningsområde omfatta inte bara alla järnvägar utan även alla tunnelbanor och spårvägar. När det däremot gäller industrispår och hamnspår som byggs uteslutande på egen fastighet, eller på fastighet som innehas med tomträtt, kan det knappast anses motiverat att föreskriva ett särskilt planförfarande. 10 Järnvägsplan 10.1 Allmänt -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Till grund för byggande av sådan järnväg som| | omfattas av lagen skall alltid finnas en järnvägsplan. Järn- | | vägsplan får även upprättas för avstängning av plankorsning, även om| | denna åtgärd inte är att anse som byggande av järnväg. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens, utom såvitt avser byggande av spårväg och tunnelbana inom detaljplanelagt område. Planen benämns i promemorian "arbetsplan". Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanser som yttrat sig i denna fråga har varit positiva till att järnvägsbyggandet hanteras inom en planprocess. Banverket och Lantmäteriverket har ifrågasatt om inte planen bör betecknas "järnvägsplan" eller "banplan" för att undvika förväxlingsrisk med vägarbetsplan. Skälen för regeringens förslag: En av bristerna med det nuvarande systemet för planering och genomförande av järnvägsbyggande är att det saknas formellt bindande rutiner för spridande av information till berörda intressenter och för förankring av förslagen. Från samhällsplaneringssynpunkt är det förstås viktigt att statliga och kommunala myndigheter samordnar sin planering. För berörda en- skilda är det väsentligt att så tidigt som möjligt få insyn i planerna. Förfarandet med upprättande av överklagningsbara planer möjliggör information om och insyn i järnvägsbyggandet för enskilda och myndigheter. En möjlighet att an- vända sig av plan bör finnas även vid avstängning av plankorsning. En järnvägsplan måste vara så pass detaljerad och noggrann att den i sin helhet kan följas utan annat än oväsentliga avvikelser. Det skulle leda för långt att göra varje detaljändring beroende av att en ny plan upprättas och eventuellt ställs ut och fastställs. Alla avvikelser från plan som inte kan anses oväsentliga bör emellertid föranleda att järnvägsplanen justeras. Visar det sig nödvändigt att frångå en plan i större utsträckning bör först en ny järnvägsplan för hela eller en del av järnvägsbygget ställas ut och fastställas. 10.2 Järnvägsplanens innehåll -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Järnvägsplanen skall innehålla en miljökonse-| | kvensbeskrivning enligt 5 kap. NRL. Till planen skall fogas en | | fastighetsförteckning och en genomförandebeskrivning. Planen | | skall redovisa vilken mark som, permanent respektive | | tillfälligt, behöver tas i anspråk för byggandet av järnvägen. | | Nödvändiga skyddsåtgärder och försiktighetsmått skall framgå av | | planen. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Överensstämmer i stort med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte i någon större utsträckning kommenterat planens innehåll. Kammarrätten i Jönköping har efterlyst en närmare definition av begreppen "skyddsåtgärder", "försiktighetsmått" och "genomförandebeskrivning". Riksantikvarieämbetet har påpekat att även konsekvenserna för kulturhistoriskt intressanta stationsmiljöer och riskerna för strukturella barriäreffekter bör uppmärksammas i miljökonsekvensbeskrivningen. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att en risk- och konsekvensanalys bör ingå i alla järnvägsplaner och påtalar att även störningar från anläggningen, inte endast från trafiken, bör redovisas. Skogsstyrelsen efterlyser en konsekvensbeskrivning med avseende även på andra intressen än miljöintressen. Göteborgs kommun vill understryka vikten av att miljökonsekvensbeskrivningen även behandlar frågan om transport av farligt gods. Stockholms tingsrätt har påpekat att även vägsamfälligheter och vägföreningar bör redovisas i fastighetsförteckningen. Skälen för regeringens förslag: Järnvägsplanen skall innehålla en miljö- konsekvensbeskrivning. Därmed skapas förutsättningar för att järnvägsplanerna redovisar projekt vars inverkan på miljö, säkerhet, hälsa och hushållning med naturresurser har analyserats ingående i enlighet med bestämmelserna i 5 kap. NRL samt att miljökonsekvenserna och säkerhetsaspekterna beaktas på ett tidigt stadium i planeringen. Härigenom kommer Sverige att, även författningsmässigt, uppfylla EG:s krav på att miljökonsekvensbeskrivningar skall göras vid byggande av järnvägslinjer för fjärrtrafik och av andra anläggningar för spårbunden trafik som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Innehållet i en konse- kvensbeskrivning bör givetvis anpassas till vad som är rimligt med hänsyn till projektets omfattning. Den särskilda problematik som kan finnas med transporter av farligt gods är naturligtvis, som Göteborgs kommun påpekat, angelägen att redovisa i beskrivningen. I konsekvensbeskrivningen skall vidare bl.a. redovisas fysiska förändringar, t.ex. på stationsmiljöer, som följer av projektet, direkt eller indirekt. Även störningar från anläggningen, exempelvis i form av barriäreffekter, ändrade hydrologiska förhållanden och ändrad landskapsbild skall redovisas. Järnvägsplanen skall vidare innehålla uppgift om den mark som behöver tas i anspråk för byggandet av järnvägen. En fastighetsförteckning skall fogas till planen. I miljökonsekvensbeskrivningen skall redovisas järnvägsprojektets inverkan på hälsa och säkerhet. Behov av skyddsåtgärder och försiktighetsmått skall redovi- sas i planen. I vilken mån det är befogat att låta en risk- och konsekvensanalys ingå i planen får bedömas från fall till fall. Det får, liksom på vägsidan, även bli en fråga för praxis att närmare avgränsa begreppen "skyddsåtgärder" och "försiktighetsmått". I praktiken torde tolkningsproblem runt dessa begrepp sällan uppstå. En del sådana åtgärder förutsätter emellertid samverkan med fastighetsägarna. Såvitt avser behovet av sådana åtgärder kan planen endast ange inriktning och mål för åtgärderna, varför möjligheterna att uppnå sam- förståndslösningar tidigt måste övervägas. Framstår dessa möjligheter som osäkra bör man överväga att i stället inrikta sig på att föreskriva åtgärder som den som bygger järnvägen har rådighet över. Den genomförandebeskrivning som skall fogas till planen skall, i likhet med vad som gäller beträffande genomförandeskrivning enligt 6 kap. 1 § i PBL, redovisa de organisatoriska, tekniska, ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett ändamålsenligt genomförande av planen. Detta bör direkt framgå av lagtexten. I planen skall även anges i vad mån och under vilken tid mark behöver tas i anspråk tillfälligt för upplag, transportväg eller liknande under byggnadstiden. 10.3 Samråd -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Vid utarbetande av en järnvägsplan skall | | samråd ske med berörda fastighetsägare, kommuner, länsstyrelser | | och andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken. Samrådsför-| | farandet kan förenklas vid ändringar av planer för ej färdigställda| | järnvägsbyggen. De synpunkter som har framförts vid samrådet och| | kommentarer och förslag med anledning av synpunkterna skall | | redovisas i en samrådsredogörelse. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Promemorians förslag avviker från regeringens såtillvida att det i promemorian föreslogs att ett förenklat samrådsförfarande även skulle kunna tillämpas vid alla ombyggnader av järnväg och beträffande byggande av sådan järnväg som redovisats i detaljplan eller områdesbestämmelser. I promemorian uppställdes inget krav på upprättande av en samrådsredogörelse. Remissinstanserna: Svea hovrätt har föreslagit att bestämmelser om vad som skall redovisas vid samrådet tas in i lagen. Stockholms tingsrätt har föreslagit att en hänvisning görs till PBL:s bestämmelser om samråd och utställning m.m. SJ har påpekat att även trafikutövare bör anges som samrådsparter. Lantmäteriverket och Stockholms tingsrätt har anfört att fastighetsbildningsmyndigheten, liksom vid samråd enligt 5 kap. 20 § PBL, bör vara obligatorisk samrådspart. Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, har motsatt sig att samråd med fastighetsbildningsmyndigheten skall få ske. Landstingsförbundet har förordat att berörda landsting skall omfattas av angivet samråd. Skälen för regeringens förslag: Samrådsförfarandet omfattar, liksom vid vägbyggen, frågor om bansträckning och genomförande i övrigt av byggnadsprojek- tet. Samråd skall ske med berörda fastighetsägare, länsstyrelser och kommuner samt med andra som kan antas ha ett väsentligt intresse i saken - myndigheter, lokala organ och sammanslutningar samt delägare i samfälligheter och rättighetshavare. Det är i flertalet fall naturligt och nödvändigt att samråda med exempelvis trafikutövare, trafikhuvudmän och landsting. Likaså är det naturligt och nödvändigt att på ett tidigt stadium samråda med fastighetsbildningsmyndigheten i de talrika fall där ett behov av fastighetsbildningsåtgärder kan förutses. Självklart måste fastighetsbildningsmyndigheten kunna förutsättas hantera dessa frågor så att inget jävsförhållande uppstår i ett senare handläggningsskede. Det finns emellertid enligt regeringens uppfattning ingen anledning att föreskriva att samråd alltid skall ske med dessa organ. Samrådet skall ge en allsidig genomlysning av projektet och, inte minst, dess miljökonsekvenser. En viktig fråga att ta upp vid samrådet är därför innehållet i och utformningen av den miljökonsekvensbeskrivning som håller på att upprättas. Närmare föreskrifter om samrådsförfarandet kommer att meddelas i förordning. Av lagtexten bör emellertid framgå att samrådet, och de synpunkter, kommentarer och förslag som blivit följden av samrådet, skall dokumenteras i en samrådsredogörelse. Detta är nödvändigt inte minst som underlag för fastställelsebeslutet. Kraven på innehållet i samrådsredogörelsen överensstämmer, på inrådan av Lagrådet, med den nya lydelse av 5 kap. 22 § PBL som regeringen föreslår i prop. 1994/95:230. I de speciella fall där samråd enligt järnvägsbyggnadslagen nyligen ägt rum bör det finnas en möjlighet till ett efter omständigheterna förenklat samrådsförfarande. Däremot visar erfarenheterna att det samråd som beträffande byggande av järnvägar sker enligt PBL:s regler vanligen är alltför översiktligt och ofullständigt för att kunna ersätta ett ordinärt samrådsförfarande avseende järnvägsplanen. 10.4 Utställning -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: En järnvägsplan skall, med vissa undantag, | | ställas ut för granskning. Utställningsförfarandet skall skötas av| | Banverket, som även har att ta ställning till om utställning i | | ett enskilt fall kan underlåtas. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att en järnväg som redovisats i detaljplan eller områdesbestämmelser kunde undantas från kravet på utställning. Vidare föreslogs en mer vidsträckt möjlighet att underlåta att ställa ut en arbetsplan avseende ombyggnad av järnväg. Remissinstanserna: Naturvårdsverket har anfört att utställning bör ske även av sådan arbetsplan som avser byggande av järnväg som redovisats i detaljplan eller områdesbestämmelser så länge det inte i PBL finns motsvarande krav på miljökonsekvensbeskrivning. Vidare bör enligt verkets uppfattning även ombyggnadsprojekt som bedöms medföra betydande miljökonsekvenser ställas ut. Örebro och Varbergs kommuner har påpekat att områdesbestämmelser i regel inte har en sådan detaljeringsgrad att utställning bör underlåtas av det skälet att järnvägen redovisats i sådana bestämmelser. Skäl för regeringens bedömning: Regeringen delar de anförda kommunernas bedömning att områdesbestämmelser inte generellt kan förväntas vara så utförliga och detaljerade att utställning kan underlåtas av den orsaken att järnvägen redovisats i sådana bestämmelser. Inte heller kan den redovisning som för närvarande görs beträffande järnvägsbyggande i detaljplan anses vara tillräcklig för att kunna ersätta ett krav på utställning av järnvägsplanen. Regeringen har i prop. 1994/95:230 föreslagit riksdagen att plan- och byggutredningens förslag om utvidgning av kravet på miljökonsekvensbeskrivningar genomförs. Det kan därför bli aktuellt att ta upp frågan till förnyat övervägande. Regeringen delar Naturvårdsverkets uppfattning att ombyggnadsprojekt som bedöms komma att medföra betydande miljökonsekvenser alltid bör bli föremål för utställning. Utställningsförfarandet får förutsättas hanteras av berörd region hos Banverket. 10.5 Fastställelse av järnvägsplanen -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Järnvägsplanerna skall fastställas av | | Banverket. Vid oenighet mellan Banverket och en länsstyrelse | | skall frågan om fastställelse prövas av regeringen. Om det annars| | föreligger särskilda skäl har Banverket möjlighet att hänskjuta | | frågan om fastställelse till regeringen. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag övensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En hel del remissinstanser har haft invändningar mot att Banverket skall fastställa planerna. Svea hovrätt har ifrågasatt om inte planerna är att betrakta som normbeslut, vilket skulle innebära att, för att regeringsformens krav skall vara uppfyllda, endast regeringen skulle kunna fastställa planerna. En del instanser, Länsstyrelsen i Stockholms län, Varbergs kommun och LRF, har i stället förordat att länsstyrelsen skall fastställa planerna. Övriga har inte ansett sig kunna lämna något förslag till alternativ fastställande myndighet. Boverket och Svenska Kommunförbundet har förordat att frågan behandlas samordnat med miljöorganisationsutredningen. Några instanser, däribland Hovrätten för Övre Norrland och Stockholms tingsrätt har uttryckt tveksamhet men förklarat sig tills vidare, i huvudsak av effektivitetsskäl, acceptera lösningen. Göteborgs kommun har föreslagit att Banverket skall åläggas att alltid hänskjuta andra järnvägsbyggares planer till regeringen. Upplands Väsby kommun har föreslagit att situationer då Banverket och kommuner har olika uppfattning skall behandlas på samma sätt som de fall då Banverket och länsstyrelsen har olika uppfattning. Skälen för regeringens förslag: Frågan om planers konstitutionella natur har behandlats i tidigare lagstiftningsärenden, framför allt i förarbetena till kungörandelagen (1976:633) (prop. 1975/76:112 s. 63 ff.) och senast i förarbetena till PBL (prop. 1985/86:1, s. 87 ff., bil. 1 s. 209 ff.), där såväl Lagrådet som departementschefen för ett utförligt resonemang kring olika planers konstitutionella natur. Frågan behandlas ytterligare av Lagrådet i ett av bostadsutskottet inhämtat yttrande över förslag till vissa ändringar i PBL- propositionens förslag (bet. BoU 1986/87: 1, bil. 12). En plans konstitutionella natur är mer oklar ju mer översiktlig och övergripande den är och ju mindre preciserad kretsen av sakägare framstår. De planer i PBL-systemet som särskilt tilldrog sig Lagrådets intresse var översiktsplanerna, men även vissa kategorier av områdesbestämmelser och detaljplaner bedömde Lagrådet som tveksamma. Av Lagrådets yttrande till bostadsutskottet framgår att Lagrådet klart bedömer att PBL-planerna med de av utskottet förordade jämkningarna är att bedöma som förvaltningsbeslut och inte som normgivning. De här föreslagna järnvägsplanerna får i sammanhanget anses likställda med detaljplaner och det saknas anledning att konstitutionellt göra en från detaljplanerna avvikande bedömning av dem. Det kan naturligtvis ifrågasättas om det är en lämplig ordning att Banverket, som är en sektorsmyndighet, skall fastställa såväl egna som andra järnvägsbyggares planer. Ur principiell synvinkel vore en lösning som innebar att en från Banverket fristående myndighet - gärna sektorövergripande eller åtminstone gemensam för flera trafikslag - fastställde planerna, mer tilltalande. Samma problematik föreligger på vägsidan. Frågan om val av fastställelsemyndighet har också anknytning till frågan om tidigare prövning av infrastrukturprojekt och bör tas upp till ytterligare övervägande i samband med ställningstagande till Miljöorganisationsutredningens och PBL-utredningens förslag. Även Kommunikationskommittén (K 1995:01) har i uppdrag att redovisa förslag till förändringar av den politiska förankringen på olika nivåer i planeringssystemet. Slutligen bör man beakta de ställningstaganden som blir följden av Regionberedningens förslag. En grundläggande målsättning för ett planeringsarbete är att det kan genomföras på ett effektivt sätt. En väg att uppnå detta mål är att huvudmannen själv, inom ramen för en samrådsprocess, upprättar planen och att den sedan fastställs av berörd sektorsmyndighet. Problemet för järnvägsplanernas del är att Banverket, som ju inte heller har den strikta avgränsning mellan regional och central verksamhet som Vägverket har, har dubbla roller, dels som huvudman, dels som central sektorsmyndighet. Banverkets organisation är för närvarande föremål för översyn, i syfte att bl.a. renodla Banverkets myndighetsroll. Problematiken med sektorsmyndigheternas skilda roller bör utredas vidare i särskild ordning. Det kan enligt regeringens uppfattning ifrågasättas om det vore en lämplig lösning att hos någon i dag befintlig myndighet, exempelvis länsstyrelserna, bygga upp en så omfattande specialkompetens som behövs för att fastställa planer för järnväg. Detta skulle i praktiken sannolikt leda till att länsstyrelserna blev hänvisade till att anlita Banverkets personal för ändamålet. Lösningen skulle, bl.a. på grund av det särskilda system för investeringsplanering som där finns, inte heller vara lämplig att överföra till väglagen. Härtill kommer att järnvägarna i regel är länsövergripande. Regeringens slutsats är att det i dagsläget, i avvaktan framförallt på en fortsatt analys av lämpligheten av inrättande av miljödomstolar på olika nivåer och av länsstyrelsernas framtida roll, saknas anledning att hantera fastställelse av en järnvägsplan på annat sätt än en arbetsplan för väg. När det gäller Banverkets befattning med fastställelseprövning av andra järnvägsbyggares planer är det av betydelse att Banverket kan hänskjuta fastställelseprövningen till regeringen om det finns särskilda skäl. Det får förutsättas att Banverket i de enskilda fall verket anser sig ha ett partsintresse när fråga uppkommer om fastställelse av en annan järnvägsbyggares plan, finner att särskilda skäl att hänskjuta prövningen till regeringen föreligger. Särskilda skäl kan också tänkas föreligga när järnvägsbygget under samrådsprocessens gång visat sig starkt strida mot ett annat samhällsintresse. Om förutsättningar för fastställelse inte längre föreligger skall beslutet om fastställelse upphävas helt eller delvis. Även frågan om upphävande av en plan bör Banverket kunna hänskjuta till regeringen. För det fall ett fastställelse- beslut förfallit eller upphävts får ett nytt fastställelsebeslut av samma innebörd som det tidigare fattas endast i undantagsfall. 10.6 Järnvägsplanens giltighetstid -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Giltighetstiden för ett beslut om | | fastställelse av en järnvägsplan bör begränsas till fem år, utan| | möjlighet till förlängning. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i denna fråga, LRF och Villaägarnas riksförbund har av rättssäkerhetskäl förordat en giltighetstid på tre år. Villaägarnas riksförbund har härutöver föreslagit en möjlighet till förlängning med två år om särskilda skäl föreligger. Skälen för regeringens förslag: I promemorian Markanvändning för järnväg (Ds 1989:69) föreslogs att ett beslut om fastställelse av en arbetsplan skulle vara giltigt i två år. Flera remissinstanser bedömde två år vara en för kort giltig- hetstid för att det skulle finnas rimliga möjligheter att genomföra planen. De förordade en giltighetstid på fem år i enlighet med vad som gäller enligt väglagen. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det nödvändigt att begränsa den tid under vilken ett beslut om fastställelse av en järnvägsplan skall gälla. En järnvägsplan enligt nu föreslagen lagstiftning medför en rätt till inlösen av mark och den kan även i andra avseenden begränsa enskildas förfoganderätt över sin egendom, påverka marknadsvärden i negativ riktning m.m. Som flera remissinstanser påpekade vid remittering av den tidigare promemorian är en tvåårig giltighetstid emellertid inte realistisk. Det tekniska projekte- ringsarbetet vid järnvägsbyggen är komplicerat och det är inte ekonomiskt försvarbart att färdigställa detaljprojektering innan ett fastställelsebeslut föreligger. Upphandlingen är tidskrävande och avser arbeten och materiel av vitt skilda slag. Vidare kan man många gånger uppnå betydande samordningsvinster genom ett samordnat genomförande av planer för järnvägsbyggen och vägbyggen. Att planera en sådan samordning kan ta viss tid i anspråk. En femårig giltighetstid framstår mot bakgrund av dessa omständigheter som mer verklighetsanpassad. Någon möjlighet till förlängning bör däremot inte finnas. 11 Tillfälligt ianspråktagande av mark m.m. -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: På liknande sätt som vid vägbyggen skall den| | som avser att bygga en järnväg efter beslut av länsstyrelsen ha | | rätt till tillträde till en fastighet för att vidta förberedande| | åtgärder för byggande av järnvägen. Åtgärder inom järnvägsmark som| | väsentligt kan försvåra områdets användning för järnvägsändamål får inte| | utföras utan Banverkets tillstånd. Mark i närheten av järnvägsmark| | kan efter beslut av länsstyrelsen få tas i anspråk med | | nyttjanderätt för upplag, tillfällig väg m.m. Efter beslut av | | länsstyrelsen får hotande eller skymmande träd m.m beskäras eller| | avlägsnas. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Överensstämmer i stort med regeringens. I promemorian föreslogs att Banverket skulle ges rätt att besluta om tillträde för förberedande undersökningar. Remissinstanserna: Kammarrätten i Jönköping konstaterar att de föreslagna bestämmelserna innebär betydande inskränkningar i den enskilde fastighetsägarens rådighet och anser att konsekvenserna av dessa inskränkningar bör utredas ytterligare. LRF anser att frågor om tillfällig nyttjanderätt till mark och trädfällning m.m. angår järnvägsbyggnationens genomförande och inte hör hemma i en lag om planprövning. Dessa frågor bör, som i dag, hanteras inom ramen för en fastighetsbildningsförrättning.LRF anser vidare, liksom Svenska Kommunförbundet, att det bör införas en lagstadgad skyldighet för järnvägsbyggaren att underrätta fastighetsägaren när fråga uppkommer om tillträde till en fastighet för förberedande åtgärder. Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår att en möjlighet att bilda tillfälliga servitut för järnvägsändamål tillskapas i fastighetsbildningslagen. Länsstyrelsen anser vidare att rätt att fälla träd och ersättning för detta bör behandlas vid förrättning i stället för i särskilt beslut av länsstyrelsen. Sveriges Fastighetsägareförbund anser att begreppet "järnvägsmark" är för snävt tilltaget. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att det fått en alltför vidlyftig utformning. Stockholms tingsrätt anser att nyttjanderätt för upplag m.m bör kunna uppkomma i och med planfastställelsen. Lantmäteriverket har ifrågasatt om bestämmelsen om byggnadsförbud på järnvägsmark behövs, eftersom järnvägsmarken skall tas i anspråk med äganderätt. Skäl för regeringens förslag: Den som avser att bygga en järnväg har givetvis ett behov av att kunna få tillträde till fastigheter för diverse förberedande åtgärder, exempelvis mätning, stakning, grundundersökning och översiktliga arkeologiska undersökningar. I promemorian föreslogs att Banverket skulle kunna besluta i fråga om tillstånd till sådana åtgärder. Enligt regeringens uppfattning är det lämpligare att länsstyrelsen tilldelas denna beslutanderätt, som ju kommer att utövas på ett mycket tidigt stadium i en järnvägsbyggnadsprocess. För att säkerställa att ett byggande enligt en lagakraftvunnen järnvägsplan kan verkställas finns det vidare, liksom på vägsidan, ett behov av ett förbud mot att utan tillstånd uppföra byggnader eller vidta andra för järnvägens ändamål försvårande åtgärder på mark som omfattas av järnvägsplan. Sådant tillståndsbeslut bör, i de sällsynta fall det kan bli aktuellt, kunna meddelas av Banverket. Bestämmelsen syftar till att säkerställa marken under en eventuell mellantid mellan fastställelse av järnvägsplanen och markåtkomst med äganderätt eller, vilket ju även kan bli fallet, genom upplåtelse av nyttjanderätt. Den som bygger järnväg med stöd av en fastställd järnvägsplan kan förutsättas ofta ha ett behov av att skaffa sig nyttjanderätt till mark i närheten av spårområdet för tillfälliga upplag, uppställning av maskiner, tillfälliga vägar m.m. under den tid som byggandet pågår. Behov av sådana nyttjanderätter skall framgå av järnvägsplanen och de bör med stöd av denna kunna upplåtas av länsstyrelsen. Rättsläget när det gäller möjligheten att med stöd av fastighetsbildningslagen bilda tillfälliga servitut får betraktas som osäkert. Därför behövs en specialreglering i detta hänseende. Det finns slutligen ett behov av att kunna avlägsna eller beskära buskar och träd som hotar trafik- eller driftsäkerheten på järnväg. I flertalet fall har SJ och Banverket träffat frivilliga uppgörelser med fastighetsägarna i dessa frågor. En rätt att i vissa fall få avlägsna eller beskära buskar och träd bör införas i den nya lagen. Motsvarande reglering finns på vägsidan. Beslut fattas lämpligen av länsstyrelsen. Som vissa remissinstanser påpekat innebär bestämmelserna om tillfälligt markutnyttjande rådighetsinskränkningar för markägarna. Betydelsen härav skall emellertid inte överdrivas; man bör hålla i minnet att det handlar om tillfälliga inskränkningar och att markägarna givetvis har rätt till ersättning för samtliga skador och förluster som kan uppkomma i samband med tillfälligt markutnyttjande. Som LRF och Kommunförbundet föreslagit bör en underrättelseskyldighet till fastighetsägaren om beräknat tillträde för förberedande åtgärder tas in i lagtexten. 12 Inlösen av mark m.m. -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Mark som enligt fastställd järnvägsplan skall| | användas för järnväg som tillgodoser ett allmänt transportbehov får| | inlösas av den som skall bygga järnvägen. Fastighetsägare skall ha| | rätt att påkalla att järnvägsbyggaren löser in fastighet som enligt| | järnvägsplan skall användas för sådan järnväg. | -------------------------------------------------------------------- Promemorian innehöll inga förslag till inlösenbestämmelser. Det remitterade förslaget till lagrådsremiss innehöll en mer vidsträckt formulerad inlösenrätt. Remissinstanserna: LRF har avstyrkt förslaget och anser att det inte bör finnas två parallella förfaranden för markåtkomst för järnvägar. Även Sveriges Advokatsamfund har avstyrkt förslaget, i huvudsak med motivering att ett administrativt beslut inte bör förenas med en sådan rättsverkan som rätt till markinlösen. Svea hovrätt har påpekat att järnvägsbyggarens inlösenrätt, för att inte strida mot regeringsformens regler till skydd för äganderätten, bör inskränkas till markförvärv som krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Lantmäteriverket har ifrågasatt om rätten för fastighetsägaren att begära markinlösen behövs, med hänsyn till järnvägsplanens begränsade giltighetstid. Skälen för regeringens förslag: Som närmare utvecklats i det föregående är det av flera skäl angeläget att tillskapa smidigare markåtkomstmöjligheter för järnväg. Järnvägen utgör i stora delar ett nationellt intresse. Inte minst av miljöskäl är det ett angeläget samhällsintresse att beslutade järnvägsinvesteringar verkligen kan genomföras, och det på ett kostnadseffektivt sätt. Det är nödvändigt att kunna förvärva mark tvångsvis och det framstår som rimligt att - efter förebild från PBL - möjlighet till markåtkomst för järnvägsändamål kan säkerställas i järnvägsbyggnadslagen. Härigenom erbjuds en möjlighet för såväl järnvägsbyggare som fastighetsägare att, om man inte lyckas träffa en frivillig uppgörelse, välja om man vill gå vidare genom ett förrättningsförfarande enligt FBL eller genom att, enligt järnvägsbyggnadslagens regler, väcka talan om inlösen vid fastighetsdomstol. Inte minst sett ur fastighetsägarens perspektiv är det en fördel att, genom att begära antingen fastighetsreglering eller inlösen, snabbt kunna få ersättning för den skada som ianspråktagandet av marken innebär. Trots att planen har en begränsad giltighetstid får det anses ligga ett självständigt värde i att fastighetsägaren, på ett tidigt stadium eller som reaktion på ett initiativ av järnvägsbyggaren, har möjlighet att begära inlösen vid domstol. Av central betydelse för frågan om inlösenrätt för järnvägsbyggaren är att järnvägsplanen, enligt vad som stadgas i 2 kap. 1 § efter förebild från 5 kap. 2 § andra stycket PBL, när marklösen kan bli aktuell alltid skall utformas så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägenheter som planen orsakar enskilda. I praktiken lär detta få till följd att endast angelägna allmänna intressen kan ges företräde framför enskilda intressen. Till undvikande av missförstånd bör dock direkt av inlösenparagrafen framgå att rätt till marklösen endast föreligger för sådan järnväg som tillgodoser ett allmänt transportbehov och där rätt till expropriation redan i dag föreligger enligt 2 kap. 2 § expropriationslagen.I de fall resterande del av en fastighet som delvis skall användas för järnvägsändamål till följd av järnvägsföretaget lider synnerligt men, är fastighetsägaren i och för sig berättigad till full ersättning för skadan. Det framstår emellertid som rimligt att järnvägsbyggaren, om fastig- hetsägaren föredrar en sådan lösning, kan åläggas att inlösa även denna del. Genom hänvisningen i 4 kap. 5 § blir 3 kap 8 § expropriationslagen om rätt till inlösen av fastighetsdel i vissa fall tillämplig även på mark som omfattas av järnvägsplan. 13 Undantag för järnvägsändamål från fastighetsbildningslagens skyddsregler m.m. -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Det s.k. förbättringsvillkoret i 5 kap. 5 §| | FBL skall inte gälla om fastighetsreglering sker för att få en | | fastighet att stämma bättre överens med järnvägsplan. Mark som | | skulle kunna inlösas enligt järnvägsbyggnadslagen undantas från | | skyddsreglerna i 5 kap. 7 och 8 §§ FBL. Skyddsreglerna skall | | inte heller tillämpas vid upphävande av servitut som besvärar | | sådan mark. En utökad möjlighet att, i vissa undantagsfall, | | överföra mark mellan fastigheter införs. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Förslaget till ändring av 5 kap. 5 § FBL fanns inte med i promemorian. Det fanns dock med i den remitterade lagrådsremissen. I promemorian föreslogs att även mark som enligt detaljplan är avsedd för järnvägsändamål skulle undantas från skyddsreglerna. Såväl promemorian som den remitterade lagrådsremissen innehöll en något mer vidsträckt inlösenrätt. Remissinstanserna: Ett relativt stort antal remissinstanser har inte kommenterat promemorians förslag. En del instanser, däribland Banverket och Svenska Kommunförbundet, har i första hand förordat att en "banrätt", likställd med vägrätten, införs i järnvägsplaneringslagen. Kammarrätten i Jönköping, Sveriges Advokatsamfund, LRF och Villaägarnas Riksförbund har avstyrkt förslaget. Sju remissinstanser, bl.a. Hovrätten för Övre Norrland, Domstolsverket och Lantmäteriverket, har uttryckligen tillstyrkt förslaget. Såvitt aver förslagen i den remitterade lagrådsremissen har Göta hovrätt avstyrkt den nya 5 kap 8 c § i FBL eftersom den utgör ett avsteg från reglerna i 3 kap. FBL. Lantmäteriverket har anfört att ändringen i 5 kap. 5 § är överflödig med hänsyn till järnvägsplanens begränsade giltighetstid. Bakgrund: Förrättningsförfarande enligt FBL tillämpas i stor utsträckning vid järnvägsutbyggnad och vid avstängningar av plankorsningar. Genom fastighetsreglering kan mark tas i anspråk för järnväg och vägservitut avseende passage av järnväg upphävas. Samtidigt kan markbyten genomföras och nya vägsträckningar upplåtas i syfte att minimera intrånget för berörda fastighetsägare. Möjligheterna att använda fastighetsreglering på beskrivet sätt är emellertid inte obegränsade. Det föreligger i princip hinder mot sådana tvångsvisa fastighetsregleringar som innebär att bebyggd mark tas i anspråk eller som medför värdeminskning av viss storlek (se avsnitt 6.3). Efter en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1993 (prop. 1991/92:127, bet. 1992/93:BoU1, rskr. 1992/93:36) får mark som enligt beslutad detaljplan utlagts som allmän plats för vilken kommun är huvudman överföras till kommunen utan hinder av dessa inskränkningar (5 kap. 8 a §). Ändringen motiverades huvudsakligen med att frågan om marköverföringens tillåtlighet och omfattning i dessa fall i princip redan är avgjord genom detaljplanen, vars föreskrifter fastighetsbildnings- myndigheten är bunden av (3 kap. 2 § FBL). Eftersom marköverföring i dessa fall alltid kan komma till stånd genom inlösen enligt PBL bedömdes skyddsreglerna i 5 kap 7 och 8 §§ FBL i dessa plangenomförandefall inte vara ändamålsenliga. Avgränsningen av författningsändringen gjordes med bedömning av i vilka situationer markanvändningen för det i planen angivna ändamålet verkligen kunde anses säkerställd, en förutsättning för tvångsvis marköverföring genom inlösen enligt PBL. Skälen för regeringens förslag: Även byggandet av järnvägar kommer i och med införandet av en lagstiftning om lokaliseringsprövning m.m. att bedömas i en planprocess som förutsätter medverkan från berörda samhällsorgan och ger möjlighet till avvägningar gentemot andra allmänna och enskilda intressen. En järnvägsplan för en järnväg som tillgodoser ett allmänt transportbehov bör medföra samma rättsverkan som tidigare nämnda detaljplaner, d.v.s. rätt till marklösen. Enligt FBL finns även andra grunder för utökade tvångsmöjligheter. T.ex. får inlösen enligt FBL göras av mark som enligt en antagen fastighetsplan skall bilda en tomt. Även vid förrättningar enligt anläggningslagen är det förrättningslantmätaren som, med stöd av 12 §, avgör om inlösen får ske. Kravet är bl.a. att anläggningen är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Enligt ledningsrättslagen (12 §) får mark tas i anspråk utan hinder av intrångets storlek, om ledningen enligt ett beslut av koncessionsmyndighet skall dras fram över fastigheten. Inlösenreglerna är desamma som i anläggningslagen. Järnvägsplaner för sådana järnvägar som tillgodoser ett allmänt transportbehov bör kunna likställas med tidigare nämnda detaljplaner och medföra undantag från skyddsreglerna i 5 kap. 7 och 8 §§ FBL. Samma undantag bör kunna medges vid avstängningar av plankorsningar, som ju regelmässigt utgör stora trafiksäker- hetsproblem vilka det allmänna, och då närmast Banverket, har ett särskilt samhällsansvar att åtgärda. Med stöd av bestämmelserna i 5 kap. 6 § FBL kan annan mark än den som tas i anspråk för järnvägen komma att överföras mellan olika angränsande fastigheter, i syfte att åstadkomma ett fastighetsmässigt bra slutresultat. Undantagsvis kan en fastighet komma att avskäras genom den nya järnvägen utan att lämpligen kunna läggas till en annan fastighet eller kunna användas självständigt. Fastighetsdelen kan t.ex. gränsa till järnvägen på den ena sidan och i övrigt vara omgiven av vattendrag. Ett annat exempel är när restfastigheten blir i hög grad onyttig för ägaren genom kraftiga störningar från tågtrafik m.m. - s.k. företagseffekter. Fastighetsägaren är i och för sig ersättningsberättigad för uppkommen ekonomisk skada. Av hänsyn till fastighetsägaren bör emellertid i denna situation en garanterad möjlighet för denne finnas att initiera att den onyttiga fastigheten eller fastighetsdelen överförs till den fastighet på vilken järnvägen skall byggas. En bestämmelse som möjliggör detta bör därför införas. För att en sådan bestämmelse skall kunna tillämpas krävs givetvis att fastighetsägarens begäran sker inom ramen för den pågående förrättningen. Vid bestämmande av ersättning tillämpas reglerna i 5 kap. 10 § och 10 a § första och andra styckena samt 11 och 12 §§ FBL. Det bör kunna förutsättas att de allmänna lämplighetsvillkoren i 3 kap. FBL som regel inte kommer att medföra hinder för den fastighetsbildning som kan bli följden av inlösenbestämmelsen. Någon regel som innebär en utvidgad lösenrätt för järnvägsfastighetens ägare motsvarande 3 kap. 8 § andra stycket expropriationslagen är inte nödvändig. Sådan utvidgning bör kunna ske inom ramen för de allmänna regleringsvillkoren i 5 kap. FBL. Fastighetsregleringar som syftar till att nå bättre överensstämmelse med järnvägsplan bör, i konsekvens med vad som gäller för detaljplaner, undantas från förbättringsvillkoret i 5 kap. 5 § FBL. Av de skäl som anförts ovan under avsnitt 10.3 och 10.4 bör inte heller i detta sammanhang detaljplaner för järnvägsändamål likställas med järnvägsplaner. 14 Järnvägsplan för avstängning av plankorsningar Inte minst satsningen på höghastighetståg ställer höga krav på säkerhet vid järnvägsövergångar. Det finns fortfarande ett stort antal plankorsningar mellan väg och järnväg i Sverige. De utgör ett stort trafiksäkerhetsproblem. Plankorsningarna stängs i dag vanligen genom beslut vid förrättning enligt FBL. Det har emellertid visat sig att stängningstakten blivit avsevärt lägre än beräknat. I de fall när man inte lyckats nå överenskommelser med sakägarna, och förrättningsmannen fattat ett tvångsbeslut, har behandlingen av överklaganden, ofta på grund av värdeminskningsproblematiken i 5 kap. 8 § FBL, medfört att förfarandet dragit ut på tiden. Med de författningändringar som nu föreslås bör man kunna räkna med att avstängningarna kommer att kunna hanteras betydligt snabbare än i dag. Det förhållandet att avstängningar redovisas i planen, medför att rätt till förtida tillträde kan medges enligt 5 kap. 30 a § FBL. Enligt vad som förslås i järnvägsbyggnadslagen blir det inte i alla lägen obligatoriskt att upprätta en järnvägsplan vid avstängningar utan endast om åtgärden görs i samband med en åtgärd som är att betrakta som byggande av järnväg. Banverket skall å andra sidan alltid ha möjlighet att upprätta en plan för en avstängning. Det får förutsättas att Banverket alltid samråder med kommunen, länsstyrelsen och andra berörda innan man beslutar om att ett järnvägsplaneförfarande skall användas i ett icke-obligatoriskt fall. Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot förslaget i denna del. Den föreslagna ändringen beträffande fastighetsskyddet i 5 kap. 8 § FBL innebär att fastighetsskyddet genombryts vid upphävande av servitut som besvärar järnvägsmark, vilket givetvis underlättar prövningen av eventuella överklaganden. 15 Kostnadseffekter Det är oundvikligt att den nya lagen om byggande av järnväg medför vissa kostnadseffekter för det allmänna. Som nämnts ovan tillämpar Banverket i dag ett frivilligt förfarande med remittering och utställning av banutredningar för nybyggnadsprojekt och större spåromläggningar. Dessa banutredningar görs på ett tidigt stadium och redovisar vanligen ett antal alternativa spårsträckningar. Sannolikt kommer detta förfarande att användas även fortsättningsvis. Det är även tänkbart att förfarandet kan komma att författningsregleras som ett sätt för tidig prövning på järnvägssidan. Järnvägsplaneförfarandet enligt den nya lagen kommer att medföra ökade administrationskostnader för Banverket. Det kan förutsättas att en viss personalförstärkning, såväl centralt som regionalt, kommer att behövas. Å andra sidan kan planeringsförfarandet förväntas komma att innebära effektivitetsvinster, bl.a. i form av snabbare handläggning och möjlighet till tidigareläggning av projekt. De nya genomförandereglerna kommer sannolikt också att medföra lägre kostnader för markåtkomst. De årliga tillkommande kostnaderna för Banverket bör inte komma att överstiga fem miljoner kronor, vilka skall finansieras inom Banverkets totala verksamhetsram. Den nya lagen kommer vidare att medföra en viss tillströmning av regeringsärenden i form av överklagade beslut av Banverket. Detta bör uppvägas av att regeringen kommer att behöva handlägga betydligt färre expropriationsärenden och, om förslag i dessa delar realiseras, kommer att avlastas besvärsärenden på andra verksamhetsområden. Länsstyrelserna kommer att få vissa nya ärenden till följd av de besluts- befogenheter som tilldelas dem i 3 kap. lagen om byggande av järnväg. Det kan dock förmodas att dessa ärenden inte blir fler än att de kan hanteras utan resursförstärkning. Detta inte minst som det kan förväntas att antalet expropriationsansökningar kommer att minska väsentligt, vilket innebär en viss avlastning för länsstyrelserna. Inlösenreglerna, liksom de föreslagna lättnaderna i fastighetsbildningslagens skydds- och marköverföringsregler och tillståndsbesluten enligt järnvägsbyggnadslagen, kan komma att leda till ett något ökat antal mål och ärenden hos berörda domstolar. För länsrätternas del torde inte ärendena komma att bli fler än att de kan hanteras med nuvarande resurser. För fastighetsdomstolarnas del är måltillströmningen något mer svårbedömd. De nya målen kan emellertid, under förutsättning att föreslagna ändringar i FBL kommer till stånd, förväntas vara av tämligen enkel beskaffenhet, varför det inte heller är sannolikt att fastighetsdomstolarna, eller fastighetsöverdomstolarna, kommer att behöva förstärkning till följd av föreslagna ändringar. 16 Författningskommentarer 16.1 Förslaget till lag om byggande av järnväg 1 kap. Allmänna bestämmelser för byggande av järnväg 1 § Med järnväg avses i denna lag spåranläggning för järnvägstrafik. Till en spåranläggning hör spår och de övriga fasta anordningar som behövs för spårens bestånd, drift eller brukande, signal- och säkerhetsanläggningar i övrigt, trafikledningsanläggningar samt anordningar för elförsörjning av trafiken. Vad som föreskrivs om järnväg tillämpas också på tunnelbana och spårväg Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Någon generell definition av begreppet järnväg finns inte i någon författning. Vissa spåranläggningar är att bedöma som järnvägar. Frågan har diskuterats i prop. 1983/84:117 med förslag till järnvägstrafiklag, m.m., s. 33 och 100. Gräns- dragningen mellan järnväg och spårväg och därmed sammanhängande problematik har senast behandlats i prop. 1990/91:1 om säkerhet vid järnväg, tunnelbana och spårväg m.m., s. 26 f. Definitionen av spåranläggningar i 1 § överensstämmer med definitionen i 2 § järnvägssäkerhetslagen (1990:1157). 2 § Med byggande av järnväg avses att anlägga en ny järnväg samt att lägga om spår i en ny sträckning, lägga ut ytterligare spår och på annat sätt bygga om en järnväg. Här anges vad som menas med uttrycket byggande av järnväg. Endast byggnadsåtgärder av en viss storlek och art på en befintlig järnväg bör bedömas som ombyggnad av järnväg. Detta innebär bl.a. att de flesta avstängningar av plankorsningar inte är att betrakta som ombyggnad av järnväg. Paragrafens lydelse har jämkats som Lagrådet föreslagit, så att det tydligare framgår att omläggning av spår i ny sträckning och utläggning av nya spår utgör särskilda former av ombyggnad. 3 § Vid planläggning av järnväg och vid prövning av ärenden om byggande av järnväg skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. Vid planläggning, byggande och underhåll av järnväg skall hänsyn tas till både enskilda och allmänna intressen. Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 a § och 4 § andra stycket väglagen. Såsom ett par remissinstanser, bl.a. Boverket, påpekat, bör ingen exemplifiering av allmänna intressen göras i lagtexten. En sådan exemplifiering ger närmast intryck av att vissa allmänna intressen är viktigare än andra. Allmänna intressen är exempelvis trafiksäkerhet, trafikförsörjning, hushållning med naturresurser, miljöskydd, hälsoskydd, kulturmiljövård och naturvård. Ytterligare exempel på allmänna intressen kan hämtas från 2 kap. PBL samt 2 och 3 kap. NRL. 4 § Vid planläggning och byggande av järnväg skall tillses, att järnvägen får ett sådant läge och utförande att ändamålet med järnvägen vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. I paragrafen uppställs en allmän aktsamhetsregel, i stort sett motsvarande 13 § väglagen. 5 § Inom område som omfattas av detaljplan eller områdesbestämmelser får en järnväg inte byggas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. En järnväg får inte byggas så att syftet med skyddsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för användning av bebyggelse, mark eller vatten motverkas. Om det finns särskilda skäl får regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, medge undantag från sådana bestämmelser. Paragrafen motsvarar närmast 14 § väglagen. Dess andra stycke har efter förslag från Riksantikvarieämbetet fått en utformning som är något mindre fokuserad på naturvårdsintressen. Paragrafen innebär bl.a. att järnvägsbyggande samordnas med regelsystemet i PBL. Härigenom garanteras kommunernas beslutanderätt över markanvändningen. 6 § Om en fastighet har upplåtits med tomträtt, skall vad som i denna lag är föreskrivet om fastighetsägaren eller fastigheten tillämpas på tomträttshavaren eller tomträtten. Paragrafen motsvarar i tillämpliga delar 16 kap. 5 § PBL. 7 § I denna lag förstås med särskild rätt till fastighet nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt. Paragrafen motsvarar delvis 1 kap. 2 § i expropriationslagen. 2 kap. Järnvägsplan m.m. 1 § Den som avser att bygga en järnväg skall upprätta en järnvägsplan. En järnvägsplan behöver dock inte upprättas för anläggande av industrispår och hamnspår uteslutande på egen fastighet. En järnvägsplan får upprättas för avstängning av plankorsning, även när denna åtgärd inte är att betrakta som byg- gande av järnväg. I de delar som planen medför att mark eller särskild rätt till mark kan komma att tas i anspråk enligt 4 kap. 1 § skall planen utformas så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägenheter som planen orsakar enskilda. 2 § I järnvägsplanen skall den mark och de särskilda rättigheter anges som behöver tas i anspråk för järnvägen och för byggandet av järnvägen. Om mark behöver tas i anspråk med tillfällig nyttjanderätt, skall det av planen framgå vilken mark som avses och under vilken tid den skall nyttjas. Planen skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning enligt 5 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. De skyddsåtgärder och försiktighetsmått som behövs för att förebygga störningar och andra olägenheter från trafiken eller anläggningen skall anges särskilt i planen. Till planen skall en genomförandebeskrivning fogas. I beskrivningen skall de organisatoriska, tekniska, ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och ändamålsenligt genomförande av planen redovisas. 3 § Till järnvägsplanen skall en fastighetsförteckning fogas. I fastighets- förteckningen skall, i den mån de berörs av planen, redovisas 1. fastigheter och ägare till dessa, 2. mark- och vattenområden som är samfällda för flera fastigheter samt ägare till dessa fastigheter, 3. innehavare av annan särskild rätt än bostadsrätt och hyresrätt, 4.gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973:1149) och samfälligheter enligt vattenlagen (1983:291) samt ägarna till de fastigheter som deltar i anläggningarna och samfälligheterna, 5. vägsamfälligheter och vägföreningar. Om en samfällighetsförening enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter förvaltar samfällighet, särskild rätt eller gemensam- hetsanläggning, skall föreningen anges i stället för ägare eller innehavare. I paragraferna har upptagits vissa bestämmelser om järnvägsplan och dess innehåll. Av 1 § första stycket framgår att en järnvägsplan är obligatorisk vid byggande av järnväg, utom för byggande på egen fastighet av industrispår och hamnspår. Av 1 kap. 6 § följer att fastighet som innehas med tomträtt likställs med egen fastighet. Även avstängning av en plankorsning kan ibland med fördel hanteras inom en planprocess. Av järnvägplanen skall bl.a. framgå det behov av upplag, trädfällningar, stängningar av plankorsningar m.m. som kan föreligga. Järnvägsplanen skall även innehålla förslag till erforderliga skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga störningar från trafiken eller anläggningen. Efter mönster från PBL skall en genomförandebeskrivning fogas till planen. Som Lagrådet påpekat saknas anledning att, såsom i lagrådsremissens lagförslag, särskilt föreskriva att en förening enligt vattenlagen i vissa fall skall anges i järnvägsplanens fastighetsförteckning, eftersom även en sådan förening omfattas av lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. 4 § Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda länsstyrelser innan den tas in i järnvägsplanen. Paragrafen motsvarar 24 § andra stycket vägkungörelsen. Bestämmelsen i vägkungörelsen infördes mot bakgrund av riksdagens beslut (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91:BoU18, rskr. 1990/91:342) om införande av krav på miljökonsekvensbeskrivningar vid vägplanering. Eftersom Vägverket fastställer arbetsplan för väg ansågs det lämpligt att en annan myndighet bedömer om miljökonsekvensbeskrivningen är tillräcklig eller behöver kompletteras. Miljökonsekvensbeskrivningen skall behandlas av länsstyrelsen innan den tas in i järnvägsplanen och innan planen i förekommande fall ställs ut. Ett godkännande innebär att länsstyrelsen anser att beskrivningen utgör ett tillräckligt underlag för att en samlad bedömning av den planerade anläggningens, verksamhetens eller åtgärdens inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser skall kunna göras. Godkännandet innebär endast att beskrivningens kvalitet godkänns och innefattar inget ställningstagande till om miljökonsekvenserna kan godtas eller till om ett projekt bör genomföras. Godkännandet går inte att överklaga. Ändringar i ett planförslag som medför ändrade miljökonsekvenser bör givetvis medföra att en reviderad miljökonsekvensbeskrivning upprättas och överlämnas till länsstyrelsen för förnyat godkännande. 5 § Den som utarbetar en järnvägsplan skall samråda i fråga om järnvägens sträckning och förslaget i övrigt med berörda fastighetsägare, kommuner och länsstyrelser samt andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken. Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse. 6 § Avser en järnvägsplan endast ändring av den plan som gäller för ett ännu inte färdigställt järnvägsbygge, får ett efter omständigheterna förenklat sam- rådsförfarande tillämpas. Ägare till sådan mark som kan komma att tas i anspråk eller till sådant vattenområde som kan komma att påverkas skall alltid ges tillfälle att yttra sig. Detsamma gäller innehavare av särskild rätt till sådan mark eller sådant vattenområde. Paragraferna motsvarar närmast 16 § väglagen. De innehåller regler om samrådsförfarandet. Med berörda fastighetsägare avses här ägare till sådana fastigheter som kan komma att helt eller delvis tas i anspråk för järnvägen. I 6 § behandlas förutsättningarna för att ett förenklat samrådsförfarande skall få tillämpas. Närmare regler för samrådsförfarandet får anses ha en sådan endast utfyllande karaktär att de bör kunna meddelas i förordning. Av särskilt värde är, såsom Svea hovrätt påpekat, att miljökonsekvensbeskrivningen, i den utvecklingsfas den befinner sig, redovisas vid samrådet. 7 § Banverket skall ställa ut en järnvägsplan för granskning. En järnvägsplan som enbart avser ombyggnad av järnväg behöver dock ställas ut endast 1. om ombyggnaden bedöms komma att medföra betydande påverkan på miljön, hälsan eller hushållningen med naturresurser, eller 2. om någon annans mark behöver tas i anspråk eller särskild rättighet behöver upphävas eller begränsas och ett sådant ianspråktagande eller upphävande eller en sådan begränsning inte skriftligen medgivits av berörda fastighetsägare och innehavare av särskild rätt. Vad som sägs i andra stycket gäller också i fråga om en järnvägsplan som endast innefattar ändring av planen för ett järnvägsbygge som ännu inte är färdigställt. Paragrafen behandlar utställningsförfarandet och motsvarar närmast 17 § väglagen. Paragrafen har närmare behandlats i avsnitt 10.4. Det är Banverket som har att bedöma om kriterierna för att underlåta att ställa ut en plan är uppfyllda. Närmare regler för utställningsförfarandet kommer att meddelas i förordning. 8 § En järnvägsplan fastställs av Banverket efter samråd med berörda länsstyrelser. Om Banverket och en länsstyrelse har olika uppfattning, skall Banverket hänskjuta frågan om att fastställa planen till regeringens prövning. Om det i annat fall finns särskilda skäl, får Banverket hänskjuta frågan till regeringens prövning. Om planen innebär att mark eller särskild rätt kan tas i anspråk enligt 4 kap. 1 §, skall Banverket särskilt pröva om de fördelar som kan vinnas med planen överväger de olägenheter som denna orsakar enskilda. Av beslutet att fastställa planen skall framgå om planen ger rätt till sådant ianspråktagande. 9 § Ett beslut att fastställa en järnvägsplan upphör att gälla om järnvägsbygget inte har påbörjats inom fem år från utgången av det år då beslutet vann laga kraft. 10 § Har ett beslut att fastställa en järnvägsplan upphävts eller annars upphört att gälla och begär därefter samma sökande att en i huvudsak överensstämmande järnvägsplan skall fastställas, får planen fastställas endast om det finns synnerliga skäl. Paragraferna har sin förebild närmast i 18 § väglagen. Regleringen innebär att Banverket kommer att fastställa såväl sina egna som andra järnvägsbyggares järnvägsplaner. Denna fråga har närmare behandlats i avsnitt 10.5. Om Banverket och en länsstyrelse har olika uppfattning i fråga om fastställelse av en plan skall frågan hänskjutas till regeringens prövning. Ban- verket har även i annat fall möjlighet att hänskjuta en fråga om fastställelse av järnvägsplan till regeringens prövning, om det föreligger särskilda skäl för detta. Sådana särskilda skäl kan ibland förmodas föreligga beträffande sådana planer som inte upprättats av Banverket. I samband med fastställelsen skall Banverket särskilt bedöma om de fördelar som kan vinnas med planen överväger de olägenheter planen orsakar enskilda om mark eller särskild rättighet kan komma att tas i anspråk. Giltighetstiden för ett fastställelsebeslut är begränsad till fem år. Endast i undantagsfall blir det möjligt att återkomma med en ny ansökan beträffande samma projekt. 11 § När en järnväg byggs får endast oväsentliga avvikelser göras från järnvägsplanen. Paragrafen motsvarar delvis 20 § väglagen. Frågan vad som är att betrakta som en oväsentlig avvikelse kan inte besvaras generellt, utan måste överlämnas till praxis. 12 § Om byggande av en järnväg eller avstängning av en plankorsning medför att en enskild väg behöver byggas eller att ändrade förhållanden uppstår som väsentligt inverkar på väghållningen för en sådan väg, skall den som bygger eller innehar järnvägen, om det behövs, begära förrättning enligt anläggningslagen (1973:1149) för att ordna väghållningen för den enskilda vägen. Paragrafen motsvarar närmast 20 a § väglagen. Med väghållning avses enligt 1 kap. 3 § lagen (1939:608) om enskilda vägar byggande av väg, vägunderhåll och vinterväghållning. 13 § Ett beslut att fastställa en järnvägsplan skall upphävas, helt eller delvis, om förhållandena efter beslutet har ändrats så att förutsättningarna för att fastställa planen inte längre föreligger. Har beslutet meddelats av regeringen skall regeringen upphäva det. I annat fall skall Banverket upphäva beslutet. Banverket får dock hänskjuta frågan om upphävande av beslutet till regeringens prövning. Genom bestämmelsen, som saknar motsvarighet i väglagen men har likheter med 3 kap. 10 § expropriationslagen, införs en möjlighet att upphäva ett meddelat fastställelsebeslut vid ändrade förutsättningar. De ändrade förutsättningarna kan exempelvis bestå i ändrade investeringsbeslut eller oförutsedda fall av skador på motstående samhällsintressen.Om järnvägsplanen prövats av regeringen ankommer det på regeringen att pröva frågan om upphävande. Banverket kan hänskjuta frågan om upphävande till regeringen. 3 kap. Tillfälligt ianspråktagande av mark m.m. 1 § Den som avser att bygga en järnväg kan av länsstyrelsen ges rätt att få tillträde till en fastighet för att verkställa mätning eller stakning, undersökning av grund eller annan förberedande åtgärd för byggande av järnvägen. Om sådan rätt ges skall den som avser att bygga järnvägen underrätta fastighetsägaren om beräknad tidpunkt för tillträde. I en trädgård, park eller liknande plantering får träd eller buskar inte skadas eller fällas utan fastighetsägarens samtycke. Även i övrigt skall skada så långt möjligt undvikas. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att åtgärderna skall kunna genomföras. Paragrafen motsvarar 34 § väglagen och innehåller regler om rätt till tillträde till en fastighet för förberedande undersökningar och åtgärder inför ett järnvägsbygge. Även översiktliga arkeologiska undersökningar kan vara att bedöma som förberedande åtgärder. Om tillträdesrätt skulle vägras kan, liksom enligt motsvarande bestämmelse i väglagen, biträde av polismyndigheten påkallas. Eftersom det inte kan uteslutas att ett behov av personella ingripanden kan uppkomma, bör polismyndighet och inte kronofogdemyndigheten biträda vid genomförande av åtgärderna. I allmänhet sker naturligtvis tillträde i samförstånd med ägare och brukare av fastigheten. Tvångsvisa tillträden skall betraktas som en yttersta utväg. 2 § På den järnvägsmark som anges i en fastställd järnvägsplan får inte utan tillstånd av Banverket uppföras byggnader, göras tillbyggnader, utföras andra anläggningar eller vidtas andra åtgärder som väsentligt kan försvåra områdets användning för järnvägsändamål. Förbudet gäller från det att beslut att fastställa järnvägsplanen meddelas och upphör att gälla om beslut meddelas att upphäva fastställelsebeslutet eller om planen annars upphör att gälla. Förbudet är inte tillämpligt i fråga om åtgärder som lagligen har påbörjats innan förbudet började gälla. Om åtgärder vidtagits i strid med första stycket, får Banverket vidta de åtgärder som behövs för rättelse. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att rättelse skall kunna ske. Paragrafen motsvarar närmast 48 och 72 §§ väglagen och har motiverats i avsnitt 11. Med järnvägsmark avses mark för järnvägsspår, banvall med tillhörande diken, slänter samt underhålls-, skydds- och säkerhetszoner. 3 § Om mark i närheten av järnvägsmarken i en fastställd järnvägsplan avsatts för upplag eller liknande ändamål i samband med byggandet av järnvägen, skall länsstyrelsen på begäran av den som avser att bygga järnvägen besluta att marken får tas i anspråk med nyttjanderätt för den tid som angetts i planen. I samband med beslutet får länsstyrelsen meddela de villkor som behövs. Bestämmelsen motsvarar närmast 35 § väglagen och ger järnvägsbyggaren möjlighet att skaffa sig tillfällig nyttjanderätt till mark intill järnvägsmarken för upplag, tillfällig väg eller liknande i samband med byggande av en järnväg. En förutsättning för ett upplåtelsebeslut är att markbehovet finns angivet i en fastställd järnvägsplan. 4 § Om träd eller buskar intill järnvägsmark medför olägenheter för trafik- eller driftsäkerheten på järnvägen, får länsstyrelsen besluta att de skall avlägsnas eller beskäras genom järnvägsinnehavarens försorg. I samband med beslutet får länsstyrelsen meddela de villkor som behövs. Paragrafen, som motsvarar 53 § väglagen, ger länsstyrelsen rätt att bestämma att träd som hotar att falla över spår eller ledningar eller som skymmer sikten exempelvis vid plankorsningar, får fällas eller beskäras. Trädfällningsrätt kan även upplåtas som servitut vid en eventuell fastighetsbildningsförrättning. I samband med beslutet kan länsstyrelsen föreskriva villkor av olika slag, t.ex. för att säkerställa att enskilda intressen inte kränks eller utsätts för olägenheter i oskälig utsträckning. 4 kap. Inlösen och ersättning 1 § Den som i enlighet med en gällande järnvägsplan skall bygga en järnväg som tillgodoser ett allmänt transportbehov får lösa sådan mark som enligt planen inte endast tillfälligt skall användas för järnvägsändamål. Besväras sådan mark som får lösas enligt första stycket av särskild rätt, får rättigheten lösas. 2 § Om fastighetsägaren begär det, skall den som i enlighet med en gällande järnvägsplan skall bygga en sådan järnväg som avses i 1 § lösa sådan mark som enligt planen inte endast tillfälligt skall användas för järnvägsändamål. Bestämmelserna har kommenterats i avsnitt 12. 3 § Om tillstånd enligt 3 kap. 2 § vägrats, är fastighetsägaren och innehavare av särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av den som avser att bygga järnvägen för den skada de lider på grund av att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten. Paragrafen motsvarar närmast 61 § väglagen men begränsar inte som detta lagrum ersättningsskyldigheten till särskilt långvariga förbud. 4 § Den som avser att bygga en järnväg skall ersätta skador till följd av åtgärder som avses i 3 kap 1 § och skador till följd av att han förvärvat rätt att nyttja mark enligt 3 kap. 3 §. Järnvägsinnehavaren skall ersätta skador till följd av åtgärder som avses i 3 kap. 4 §. Paragrafen upptar bestämmelser om skadeståndsskyldighet vid olika ingrepp i fas- tigheter intill järnvägsmarken eller under förberedelserna av ett järnvägsbygge. 5 § I den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i denna lag skall i mål om inlösen och ersättning bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) tillämpas. Vad som sägs i 4 kap. 3 § expropriationslagen skall tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före den då talan om inlösen väcktes. Ogillas talan i mål som väckts av en fastighetsägare eller den som innehar särskild rätt till en fastighet, tillämpas bestämmelserna i 15 kap. 6 § plan- och bygglagen (1987:10) i fråga om rättegångskostnaderna. Paragrafen motsvarar PBL:s bestämmelser om ersättning och tillämpning av expropriationslagens bestämmelser i mål om inlösen och ersättning, i första hand 14 kap. 9 § och 15 kap. 1 §. Anspråk på ersättning eller krav på inlösen skall väckas vid fastighetsdomstolen. 6 § Talan om inlösen får väckas även om beslutet att fastställa järnvägsplanen inte har vunnit laga kraft. Paragrafen motsvarar 15 kap. 2 § PBL. 5 kap. Överklagande m.m. 1 § Banverkets beslut får överklagas hos regeringen. Beslut enligt 3 kap. 2 § överklagas dock hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Paragrafen motsvarar närmast 73 och 75 §§ väglagen. Beslut om fastställande av järnvägsplaner innefattar huvudsakligen lämplighetsavgöranden och är ofta av politisk karaktär. Enligt svensk rättstradition och tidigare gällande riktlinjer är dessa beslut inte av sådan art att de bör överprövas av domstol. Den sakligt sett lämpligaste lösningen är enligt regeringens bedömning att de överklagas och prövas i administrativ ordning, detta inte minst med tanke på att regeringen i vissa fall föreslås ha rätt att fastställa järnvägsplaner. Frågan bör tas upp till förnyat övervägande när miljöorganisationsutredningen (M 1993:04) avgett sitt betänkande. Den föreslagna ordningen innebär att beslut, som berör enskildas rätt och i viss mån kan inskränka fastighetsägares rådighet till sin fastighet, överklagas hos förvaltningsmyndighet. Genom lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut, vilken för närvarande är tidsbegränsad och senast har förlängts till att gälla till utgången av år 1997 (prop. 1994/95:27, bet. 1994/95:JuU6, rskr. 1994/95:165), kan den enskilde sakägaren av domstol få prövat om ett beslut av regeringen strider mot någon rättsregel. Fri- och rättighetskommittén har i sitt slutbetänkande (SOU 1994:11) Domstolsprövning av förvaltningsärenden föreslagit att rättsprövningslagen permanentas och att en rätt till muntlig förhandling i rättsprövningsärenden införs. De slutsatser som beredningen av detta betänkande leder till blir naturligtvis av stor betydelse för utformning av överklaganderegler i lagstiftning av den administrativa art som järnvägsbyggnadslagen utgör. Det kan också förutsättas att överklagandereglerna kommer att få en annan utformning för det fall ett system med s.k. tidig prövning införs. Likaså kan de vidare övervägandena kring tillskapandet av en miljödomstol komma att få betydelse även för överklaganden av järnvägsplaner. Banverkets beslut i fråga om tillstånd till åtgärder på järnvägsmarken är av den karaktären att de bör överprövas av förvaltningsdomstol. Om det inte finns särskilda skäl för att överklagande skall ske till kammarrätt skall, enligt vad som framgår av förarbetena till 14 § i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar i dess lydelse från den 1 oktober 1994 (prop. 1993/94:133, bet. 1993/94:JuU24, rskr. 1993/94:319) i författning anges att överklagande skall ske till allmän förvaltningsdomstol. Enligt 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar innebär detta att överklagande skall ske till länsrätt. Enligt samma proposition införs, genom ändringar i förvaltnings- processlagen (1971:291), en möjlighet att föreskriva krav på prövningstillstånd vid överklagande från länsrätt till kammarrätt. Sådana krav skall tas in i de materiella författningarna. Beslut enligt järnvägsbyggnadslagen bör omfattas av krav på prövningstillstånd vid överklagande från länsrätt. 2 § Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Länsstyrelsens godkännande enligt 2 kap. 4 § får dock inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Paragrafen motsvarar 74 § första stycket väglagen. Samma principer som redovisats i kommentaren till 5 kap. 1 § bör gälla vid överklagande av länsstyrelsens beslut. 3 § Banverket och kommuner får överklaga länsstyrelsens beslut. Kommuner, trafikhuvudmän enligt lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik och regionplaneorgan enligt 7 kap. plan- och bygglagen (1987:10) får överklaga Banverkets beslut. Bestämmelsen motsvarar delvis överklagandebestämmelserna i väglagen. Det får härutöver anses motiverat att en trafikhuvudman eller ett regionplaneorgan har möjlighet att överklaga Banverkets beslut. Däremot instämmer regeringen med de remissinstanser som funnit det vara principiellt felaktigt att, som föreslogs i promemorian, tillerkänna Naturvårdsverket en särställning som besvärsmyndighet. Det ankommer på länsstyrelserna att bevaka och samordna statens intressen. 4 § I ett beslut om tillstånd får förordnas att beslutet skall gälla omedelbart. Beslut enligt denna lag blir vanligen gällande när de vinner laga kraft. Regeringen delar Lagrådets uppfattning att detta inte behöver framgå av lagtexten. Enligt väglagen föreligger en möjlighet att förordna om omedelbar verkställighet av vissa beslut, vissa beslut gäller dessutom omedelbart utan särskilt förordnande (77 §). Det finns även på järnvägssidan ett behov av en möjlighet att kunna förordna om omedelbar verkställighet av tillståndsbeslut enligt 3 kap. Detta bör gälla både Banverkets och länsstyrelsens beslut. Skäl för sådant förordnande kan exempelvis vara att det handlar om överklaganden som uppenbarligen inte kommer att bifallas eller att beslutet berör ett delprojekt i ett omfattande projekt där planering eller genomförande av övriga projekt riskerar att äventyras eller orimligt fördyras av ett uppehåll. Om ett beslut som får verkställas omedelbart överklagas, har besvärsinstansen möjlighet att inhibera vidare verkställighet. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1996. För att inte effektivitets- förluster skall uppstå bör lagen inte tillämpas för byggande av sådan delsträcka av ett järnvägsobjekt för vilken mark- eller byggnadsarbete påbörjats före ikraftträdandet eller för vilken tillstånd till expropriation sökts senast fyra månader före ikraftträdandet. Vad som avses med ett järnvägsobjekt respektive delsträcka torde sällan föranleda tolkningsproblem. För Banverkets järnvägsbyggande kan ledning för objektens avgränsning och uppdelning sökas i gällande stomnätsplan. Som Lagrådet påpekat kan det förekomma järnvägsbyggen som inte kan uppdelas i delsträckor. Till undvikande av oklarheter bör det därför uttryckligen stadgas att vad som gäller för delsträcka i sådant fall gäller för hela järnvägen. 16.2 Förslaget till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988) Förslaget har närmare utvecklats i avsnitt 13. Det innebär att 5 kap. 5 § FBL ändras och att två nya paragrafer införs i samma kapitel. En av de nya paragraferna innebär dels att ett undantag från vissa skyddsregler i 5 kap. fastighetsbildningslagen införs för de fall när mark som skulle kunna ha inlösts enligt järnvägsbyggnadslagen skall överföras genom fastighetsreglering eller eller när servitut skall bildas på sådan mark, dels att ett undantag från dessa skyddsregler medges när det gäller upphävande av servitut som belastar sådan mark, t.ex. upphävande av överfartsrättighet. Den andra nya paragrafen medför en utökad möjlighet att, i undantagsfall, överföra mark mellan fastigheter. Syftet med denna utökade överföringsmöjlighet är att trygga fastighetsägarens rätt att - i samband med förrättning för byggande av järnväg - få sådan mark som genom förrättningen blir i hög grad onyttig för honom överförd till järnvägsfastigheten. 16.3 Förslaget till lag om ändring i vattenlagen (1983:291) Den som vill utföra ett vattenföretag som behövs för järnväg ges genom ett tillägg i vattenlagen samma rådighet som t.ex. den som vill utföra ett vattenföretag som behövs för allmän väg. Förslaget fanns med i promemorian. Bortsett från en lagteknisk synpunkt har remissinstanserna inte haft någon erinran mot förslaget. Ur effektivitetssynpunkt är det angeläget att den som avser att bygga en järnväg som innefattar ett vattenföretag, t.ex. ett brobygge, kan få tillåtligheten av detta prövat på ett tidigt stadium, innan alltför stort arbete och kapital lagts ned i projektet. I dagsläget saknas laglig möjlighet att söka tillstånd till vattenföretag för den som avser att bygga järnväg på mark han ännu inte äger eller på annat sätt förfogar över. 16.4 Lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. Ändringen innebär att lagen om byggande av järnväg tas med bland de lagar som uppräknas i 1 kap. 2 § och härigenom knyts till NRL:s hushållningsbestämmelser. 16.5 Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149) Ändringen innebär dels att det i 18 § anläggningslagen införs en hänvisning till 2 kap. 12 § i järnvägsbyggnadslagen, i vilket lagrum det föreskrivs en skyldighet i vissa fall för den som bygger eller innehar en järnväg att begära förrättning enligt anläggningslagen, dels att det i 29 § föreskrivs att den som enligt järnvägsbyggnadslagen påkallat förrättning har att svara för förrättningskostnaderna. Promemorians lagförslag 1. Förslag till lag om järnvägsplanering Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Allmänna bestämmelser för byggande av järnväg 1 § Med järnväg avses i denna lag spåranläggning för järnväg samt spåranläggning för spårväg och tunnelbana inom områden som inte omfattas av de- taljplan eller områdesbestämmelser. 2 § Med byggande av järnväg avses anläggning av en ny järnväg, omläggning av järnväg i en ny sträckning samt ombyggnad av en järnväg och utläggning av ytterligare spår. 3 § Vid planläggning och vid prövning av ärenden om byggande av järnväg skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. Vid byggande och underhåll av järnväg skall tillbörlig hänsyn tas till enskilda intressen och till allmänna intressen, såsom trafiksäkerhet, miljöskydd, naturvård och kulturmiljövård. 4 § Vid planläggning och byggande av järnväg skall järnvägen ges ett sådant läge och utförande att ändamålet med järnvägen vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. 5 § Inom område som omfattas av detaljplan eller områdesbestämmelser får en järnväg inte byggas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. En järnväg får inte byggas så att naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för användning av mark motverkas. Om det finns särskilda skäl får regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, medge undantag från sådana bestämmelser. 2 kap. Arbetsplan m.m. 1 § Den som avser att bygga en järnväg skall upprätta en arbetsplan. En arbetsplan får upprättas för avstängning av plankorsning, även om denna åtgärd i det enskilda fallet inte är att betrakta som byggande av järnväg. I arbetsplanen skall den mark anges som behöver tas i anspråk för järnvägen och för byggandet av järnvägen. Om mark behöver tas i anspråk med tillfällig nyttjanderätt, skall det av planen framgå vilken mark som avses och under vilken tid den skall tas i anspråk. Planen skall innehålla en miljökonsekvensbeskriv- ning enligt 5 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., samt de uppgifter som i övrigt behövs. De skyddsåtgärder och försiktighetsmått som behövs för att förebygga störningar och andra olägenheter från trafiken skall anges särskilt. Planen skall även innehålla en genomförandebeskrivning. Arbetsplanen skall innehålla en fastighetsförteckning. I fastighetsför- teckningen skall, i den mån de berörs av planen, redovisas 1. fastigheter, 2. mark som är samfälld för flera fastigheter och andra områden samt 3. ägare till och innehavare av annan särskild rätt än bostadsrätt och hyresrätt. 2 § Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av länsstyrelsen innan den tas in i arbetsplanen. 3 § Vid utarbetande av en arbetsplan skall samråd i fråga om järnvägens sträckning och förslaget i övrigt ske med berörda fastighetsägare, kommuner och länsstyrelser samt andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken. 4 § Avser en arbetsplan endast ombyggnad av en järnväg eller byggande av sådan järnväg som är redovisad i detaljplan eller förutsatt i områdesbestämmelser, får ett efter omständigheterna förenklat samrådsförfarande tillämpas. Ett sådant förfarande får även tillämpas om arbetsplanen endast innefattar ändring av planen för ett ännu inte färdigställt järnvägsbygge. Ägare och innehavare av särskild rätt till sådan mark som kan komma att tas i anspråk eller till sådant vattenområde som kan komma att påverkas skall alltid ges tillfälle att yttra sig. 5 § Banverket skall ställa ut en arbetsplan för granskning. En arbetsplan för en järnväg som är redovisad i detaljplan behöver inte ställas ut. Inte heller behöver en arbetsplan som endast avser ombyggnad av en järnväg ställas ut, om inte annans mark behöver tas i anspråk eller servitut eller annan särskild rättighet behöver upphävas eller begränsas eller om ett sådant ianspråktagande eller upphävande eller en sådan begränsning skriftligen medgivits av berörda fastighetsägare och innehavare av servitut eller annan särskild rätt. Under samma förutsättningar kan Banverket låta bli att ställa ut en arbetsplan som innefattar endast ändring av planen för ett järnvägsbygge som ännu inte är färdigställt. 6 § En arbetsplan fastställs av Banverket efter samråd med berörda länsstyrelser. Om Banverket och en länsstyrelse har olika uppfattning skall Banverket hänskjuta frågan om att fastställa planen till regeringens prövning. Om det i annat fall finns särskilda skäl får Banverket hänskjuta frågan till regeringens prövning. Ett beslut om att fastställa en arbetsplan upphör att gälla om inte det i arbetsplanen angivna järnvägsbygget har påbörjats inom fem år från utgången av det år, då beslutet vann laga kraft. Har beslut om att fastställa en arbetsplan upphävts eller annars upphört att gälla och begär därefter samma sökande som tidigare på nytt att i huvudsak samma arbetsplan skall fastställas får planen fastställas endast om det finns synnerliga skäl. 7 § När en järnväg byggs får endast oväsentliga avvikelser göras från arbetsplanen. 8 § Om byggande av en järnväg eller avstängning av en plankorsning enligt en lagakraftvunnen arbetsplan medför att en enskild väg behöver byggas eller att ändrade förhållanden uppstår som väsentligt inverkar på väghållningen för en sådan väg, skall den som bygger eller innehar järnvägen, om det behövs, begära förrättning enligt anläggningslagen (1973:1149) för att ordna den enskilda väghållningen. 9 § Ett beslut om att fastställa en arbetsplan skall upphävas av Banverket helt eller delvis om förhållandena efter beslutet har ändrats så att förutsättningar- na för att fastställa planen inte längre föreligger. 3 kap. Tillfälligt ianspråktagande av mark, m.m. 1 § Den som avser att bygga en järnväg samt den som för dennes räkning utför arbete, kan hos Banverket begära tillstånd att få tillträde till en fastighet för att verkställa mätning eller stakning, undersökning av grund eller annan förberedande åtgärd för byggande av järnvägen. I en trädgård, park eller liknande plantering får träd inte skadas eller fällas utan fastighetsägarens samtycke. Även i övrigt skall skada så långt möjligt undvikas. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för genomförande av åtgärderna. 2 § Inom den järnvägsmark som anges i en fastställd arbetsplan får inte utan tillstånd av Banverket uppföras byggnader, göras tillbyggnader, utföras andra anläggningar eller vidtas andra sådana åtgärder som kan väsentligt försvåra områdets användning för järnvägsändamål. Förbudet gäller inte längre om beslutet att fastställa planen upphävs eller annars upphör att gälla. Förbudet gäller inte i fråga om åtgärder som lagligen har påbörjats innan förbudet trädde i kraft. Om tillstånd saknas får Banverket vidta de åtgärder som behövs för rättelse. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att åtgärderna skall kunna vidtas. 3 § Om mark i närheten av järnvägsmarken avsatts i en fastställd arbetsplan för upplag eller liknande ändamål i samband med byggandet av järnvägen, skall länsstyrelsen på begäran av den som avser att bygga järnvägen fatta beslut om att marken får tas i anspråk med nyttjanderätt för den tid som angetts i planen. 4 § Om träd intill järnvägsmark medför olägenheter för trafik- och driftsäkerheten på järnvägen, får länsstyrelsen besluta att träden skall avlägsnas eller kvistas genom järnvägsinnehavarens försorg. I samband med beslutet får länsstyrelsen meddela de villkor som behövs. 4 kap. Ersättning m.m. 1 § Om tillstånd enligt 3 kap. 2 § vägrats är fastighetsägaren och innehavare av servitut eller annan särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av den som avser att bygga järnvägen för den skada de lider på grund av att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten. 2 § Den som avser att bygga en järnväg enligt denna lag skall ersätta skador till följd av att han förvärvat rätt att nyttja mark i närheten av järnvägsmarken för upplag eller liknande ändamål i samband med byggandet av järnvägen. Skador till följd av åtgärder som avses i 3 kap. 1 eller 4 § skall ersättas av den som är ansvarig för åtgärderna. 3 § Har överenskommelse inte träffats om ersättning enligt detta kapitel, skall den som vill göra anspråk på ersättning väcka talan vid fastighetsdoms- tolen. Även den som avser att bygga järnväg kan på samma sätt begära prövning av ersättning till fastighetsägare eller annan sakägare. 5 kap. Överklagande m.m. 1 § Banverkets beslut enligt 3 kap. 1 eller 2 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Övriga beslut av Banverket enligt denna lag får överklagas hos regeringen. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 2 § Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 3 § Banverket och kommuner får överklaga länsstyrelsens beslut enligt denna lag. Statens Naturvårdsverk, kommuner, trafikhuvudmän enligt lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik och regionplaneorgan enligt 7 kap. plan- och bygglagen (1987:10) får överklaga Banverkets beslut enligt denna lag. 4 § Ett beslut enligt denna lag blir gällande när det vinner laga kraft. I ett beslut om tillstånd får förordnas att det skall gälla omedelbart. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. Lagen gäller inte för byggande av järnväg som påbörjats före ikraftträdandet och inte heller för byggande av sådan järnväg för vilken ansökan om expropriationstillstånd inkommit före ikraftträdandet. 2. Förslag till Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988) Härigenom föreskrivs att det i fastighetsbildningslagen (1970:988)1 skall införas två nya paragrafer, 5 kap. 8 b och 8 c §§, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. -------------------------------------------------------------------- 8 b § Mark som enligt lagakraftvunnen arbetsplan enligt lagen (1994:000) om järnvägsplanering eller detaljplan är avsedd för järnvägsändamål får överföras genom fastig-hetsreglering eller upplåtas genom servitut utan hinder av bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 §§. Detsamma gäller i fråga om upphävande av servitut som besvärar sådan mark. 8 c § Om en del av en fastighet efter sådan fastighetsreglering som avses i 8 b § inte lämpligen skulle kunna användas tillsammans med fastighetens övriga delar eller självständigt, skall fastighetsdelen på fastighetsägarens begäran överföras till den fastighet som järnvägen skall byggas på. ___________ Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. **FOOTNOTES** 1 Lagen omtryckt 1992:1212. 3. Förslag till Lag om ändring i vattenlagen (1983:291) Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § vattenlagen (1983:291) skall ha följande lydelse -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 4 §1 -------------------------------------------------------------------- Den som vill utföra Den som vill utföra 1. en vattenreglering, 1. en vattenreglering, 2. en vattentäkt för allmän vat- 2. en vattentäkt för allmän vat- tenförsörjning, allmän värmeförsörj-tenförsörjning, allmän värmeförsörjning ning eller bevattning, eller bevattning, 3. ett markavvattnings-företag, 3. ett markavvattnings-företag, 4. ett vattenföretag som behövs 4. ett vattenföretag som behövs för allmän väg, allmän farled, allmänför allmän väg, allmän farled, allmän hamn eller allmän flottled eller hamn eller allmän flottled 5. ett vattenföretag som behövs 5. ett vattenföretag som behövs för att motverka förorening för att motverka förorening genom avloppsvatten har för genom avloppsvatten eller ändamålet rådighet som avses i 1 §. 6. ett vattenföretag som behövs för järnväg har för ändamålet rådighet som avses i 1 §. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1984:913. 4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.1 skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § -------------------------------------------------------------------- Bestämmelserna i 2 och 3 kap. Bestämmelserna i 2 och 3 kap. skall tillämpas enligt vad som är skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i plan- och bygglagen föreskrivet i plan- och bygglagen (1987:10), vattenlagen (1987:10), vattenlagen (1983:291), miljöskyddslagen (1983:291), miljöskyddslagen (1969:387), naturvårdslagen (1969:387), naturvårdslagen (1964:822), lagen (1985:620) om (1964:822), lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, väglagen vissa torvfyndigheter, väglagen (1971:948), lagen (1902:71 s.1) (1971:948), lagen (1902:71 s.1) innefattande vissa bestämmelser innefattande vissa bestämmelser om om elektriska anläggningar, lagen elektriska anläggningar, lagen (1978:160) om vissa rörledningar, (1978:160) om vissa rörledningar, luftfartslagen (1957:297), luftfartslagen (1957:297), minerallagen (1991:45), lagen minerallagen (1991:45), lagen (1966: 314) om kontinentalsoc- (1966: 314) om kontinentalsockeln keln och lagen (1983:293) om och lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och avlysning av allmän farled och allmän hamn allmän hamn, lagen (1992:1140) om och lagen (1992:1140) om Sveri- Sveriges ekonomiska zon och lagen ges ekonomiska zon. (1994:000) om järnvägsplanering. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. **FOOTNOTES** 1 Lagen omtryckt 1992:1146. 5. Förslag till Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149) Härigenom föreskrivs att 18 och 29 §§ anläggningslagen (1973:1149)1 skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 § Rätt att begära förrättning enligt denna lag har 1. ägaren av en fastighet som skall delta i anläggningen, 2. ägaren av en fastighet som enligt en detaljplan helt eller till viss del skall användas för allmän plats för vilken kommunen inte är huvudman eller för trafikanläggning som är gemensam för flera fastigheter, 3. kommunen, 4. hyresgästorganisation. En samfällighetsförening får, efter beslut av föreningsstämman, begära en förrättning som angår gemensamhetsanläggning under föreningens förvaltning. Länsstyrelsen kan begära förrättning för inrättande av anläggning som styrelsen finner vara av större betydelse från allmän synpunkt. Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren begära förrättning för inrättande av sådan anläggning varigenom olägenhet av förvärvet kan undanröjas, minskas eller förebyggas. -------------------------------------------------------------------- Om rätt för väghållare att påkalla Bestämmelser om rätt för väghållare förrättning enligt denna lag finns och den som bygger eller innehar bestämmelser i 20 a § och 25 § järnväg att begära förrättning enligt tredje stycket väglagen denna lag finns i 20 a § och 25 § (1971:948) tredje stycket väglagen (1971:948) samt i 2 kap. 8 § lagen (1994:000) om järnvägsplanering. En samfällighetsförening som förvaltar en exploateringssamfällighet enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan får begära förrättning enligt denna lag, om åtgärden syftar till att genomföra sådan samverkan. 29 § Förrättningskostnaderna skall, om anläggningsbeslut meddelats, fördelas mellan ägarna av de fastigheter som skall deltaga i anläggningen efter vad som är skäligt. Om en förrättning har påkallats enligt 20 a § eller 25 § tredje stycket väglagen (1971:948) skall staten svara för förrättningskostnaderna. -------------------------------------------------------------------- Om en förrättning har begärts enligt 2 kap. 8 § lagen (1994:000) om järnvägsplanering skall den som begärt förrättningen svara för förrättningskostnaderna. I övrigt tillämpas 2 kap. 6 § fastighetsbildningslagen (1970:988) på förrättning enligt denna lag. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. **FOOTNOTES** 1 Lagen omtryckt 1992:1148. Remissyttranden över departementspromemorian (Ds 1994:65) Lag om järnvägsplanering och över förslag till lagrådsremiss Lag om byggande av järnväg Efter remiss har yttranden över promemorian avgivits av Hovrätten för Övre Norrland, Kammarrätten i Jönköping, Domstolsverket, Banverket, Statens järnvägar, Vägverket, Järnvägsinspektionen, Riksantikvarieämbetet, Jordbruksverket, Skogsstyrelsen, Boverket, Lantmäteriverket, Rikspolisstyrelsen, Naturvårdsverket, Landstingsförbundet, Kommunförbundet, Länsstyrelserna i Stockholms och Östergötlands län, LRF, Skogsägarnas riksförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges fastighetsägareförbund, Villaägarnas riksförbund, Halmstads, Älmhults, Upplands Väsby, Västerås, Göteborgs, Stockholms, Örebro och Varbergs kommuner, Kommundirektionen i Örnsköldsviks kommun och RailForum. Yttranden över förslaget till lagrådsremiss har avgivits av Svea hovrätt, Göta hovrätt, Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i Sundsvall, Stockholms tingsrätt, Domstolsverket, Justitiekanslern, Boverket, Lantmäteriverket, Riksantikvarieämbetet, Banverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Svenska Kommunförbundet, Sveriges Advokatsamfund och Lantbrukarnas Riksförbund. Lagrådsremissens lagförslag 1 Förslag till lag om byggande av järnväg Härigenom föreskrivs följande 1 kap. Allmänna bestämmelser för byggande av järnväg 1 § Med järnväg avses i denna lag spåranläggning för järnväg, spårväg och tunnelbana. 2 § Med byggande av järnväg avses anläggning av en ny järnväg, omläggning av järnväg i en ny sträckning samt ombyggnad av en järnväg och utläggning av ytterligare spår. 3 § Vid planläggning och vid prövning av ärenden om byggande av järnväg skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. Vid planläggning, byggande och underhåll av järnväg skall hänsyn tas till både en- skilda och allmänna intressen. 4 § Vid planläggning och byggande av järnväg skall järnvägen ges ett sådant läge och utförande att ändamålet med järnvägen vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. 5 § Inom område som omfattas av detaljplan eller områdesbestämmelser får en järnväg inte byggas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. En järnväg får inte byggas så att syftet med skyddsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för användning av bebyggelse, mark eller vatten motverkas. Om det finns särskilda skäl får regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, medge undantag från sådana bestämmelser. 6 § Om en fastighet har upplåtits med tomträtt, skall vad som i denna lag är föreskrivet om fastighetsägaren eller fastigheten tillämpas på tomträttshavaren eller tomträtten. 7 § I denna lag förstås med särskild rätt till fastighet nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt. 2 kap. Järnvägsplan m.m. 1 § Den som avser att bygga en järnväg skall upprätta en järnvägsplan. En järnvägsplan behöver inte upprättas för byggande av industrispår och hamnspår uteslutande på egen fastighet. En järnvägsplan får upprättas för avstängning av plankorsning, även om denna åtgärd i det enskilda fallet inte är att betrakta som byggande av järnväg. I de delar som planen medför att mark eller särskild rätt till mark kan komma att tas i anspråk enligt 4 kap. 1 § skall planen utformas så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägenheter som planen orsakar enskilda. 2 § I järnvägsplanen skall den mark och de särskilda rättigheter anges som behöver tas i anspråk för järnvägen och för byggandet av järnvägen. Om mark behöver tas i anspråk med tillfällig nyttjanderätt, skall det av planen framgå vilken mark som avses och under vilken tid den skall nyttjas. Planen skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning enligt 5 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. samt de uppgifter som i övrigt behövs för att genomföra företaget. De skyddsåtgärder och försiktighetsmått som behövs för att förebygga störningar och andra olägenheter från trafiken eller anläggningen skall anges särskilt i planen. Till planen skall en genomförandebeskrivning fogas. I genomförandebeskrivningen skall de organisatoriska, tekniska, ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och ändamålsenligt genomförande av planen redovisas. 3 § Till järnvägsplanen skall en fastighetsförteckning fogas. I fastighets- förteckningen skall, i den mån de berörs av planen, redovisas 1. fastigheter och ägare till dessa, 2. mark- eller vattenområden som är samfällda för flera fastigheter samt ägare till dessa fastigheter, 3. innehavare av servitut eller av annan särskild rätt än bostadsrätt och hyresrätt, 4.gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973:1149) eller samfällighet enligt vattenlagen (1983:291) samt ägarna till de fastigheter som deltar i respektive anläggning, 5. vägsamfälligheter och vägföreningar. Om en samfällighetsförening enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter förvaltar samfällighet, särskild rätt eller gemensam- hetsanläggning, skall föreningen anges i stället för ägare eller innehavare. Motsvarande gäller vid föreningsförvaltning enligt vattenlagen (1983:291). 4 § Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda länsstyrelser innan den tas in i järnvägsplanen. 5 § Den som utarbetar en järnvägsplan skall samråda i fråga om järnvägens sträckning och förslaget i övrigt med berörda fastighetsägare, kommuner och länsstyrelser samt andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken. Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse. 6 § Avser en järnvägsplan endast ändring av planen för ett ännu inte färdig- ställt järnvägsbygge, får ett efter omständigheterna förenklat samrådsförfarande tillämpas. Ägare och innehavare av särskild rätt till sådan mark som kan komma att tas i anspråk eller till sådant vattenområde som kan komma att påverkas skall alltid ges tillfälle att yttra sig. 7 § Banverket skall ställa ut en järnvägsplan för granskning. En järnvägsplan som endast avser ombyggnad av järnväg skall ställas ut 1. om ombyggnaden bedöms komma att medföra betydande påverkan på miljön, hälsan eller hushållningen med naturresurser, eller 2. om någon annans mark behöver tas i anspråk eller särskild rättighet behöver upphävas eller begränsas och ett sådant ianspråktagande eller upphävande eller en sådan begränsning inte skriftligen medgivits av berörda fastighetsägare och innehavare av särskild rätt. Under samma förutsättningar skall Banverket ställa ut en järnvägsplan som innefattar endast ändring av planen för ett järnvägsbygge som ännu inte är färdigställt. 8 § En järnvägsplan fastställs av Banverket efter samråd med berörda länsstyrelser. Om Banverket och en länsstyrelse har olika uppfattning, skall Banverket hänskjuta frågan om att fastställa planen till regeringens prövning. Om det i annat fall finns särskilda skäl, får Banverket hänskjuta frågan till regeringens prövning. Om planen helt eller delvis skall medföra att mark eller särskild rättighet kan tas i anspråk enligt 4 kap. 1 §, skall Banverket särskilt pröva om de fördelar som kan vinnas med planen överväger de olägenheter som detta orsakar enskilda. I så fall skall av beslutet att fastställa planen framgå att planen ger rätt till sådant ianspråktagande. 9 § Ett beslut om att fastställa en järnvägsplan upphör att gälla om det i planen angivna järnvägsbygget inte har påbörjats inom fem år från utgången av det år då beslutet vann laga kraft. 10 § Har ett beslut om att fastställa en järnvägsplan upphävts eller annars upp- hört att gälla och begär därefter samma sökande att i huvudsak samma järnvägsplan skall fastställas, får planen fastställas endast om det finns synnerliga skäl. 11 § När en järnväg byggs får endast oväsentliga avvikelser göras från järnvägsplanen. 12 § Om byggande av en järnväg eller avstängning av en plankorsning medför att en enskild väg behöver byggas eller att ändrade förhållanden uppstår som väsentligt inverkar på väghållningen för en sådan väg, skall den som bygger eller innehar järnvägen, om det behövs, begära förrättning enligt anläggningslagen (1973:1149) för att ordna väghållningen av den enskilda vägen. 13 § Ett beslut om att fastställa en järnvägsplan skall, helt eller delvis, upphävas av regeringen eller Banverket om förhållandena efter beslutet har ändrats så att förutsättningarna för att fastställa planen inte längre föreligger. Har beslutet meddelats av regeringen skall regeringen upphäva det. I annat fall skall Banverket upphäva beslutet. Banverket får hänskjuta frågan om upphävande av beslutet till regeringens prövning. 3 kap. Tillfälligt ianspråktagande av mark, m.m. 1 § Den som avser att bygga en järnväg kan hos länsstyrelsen begära tillstånd att få tillträde till en fastighet för att verkställa mätning eller stakning, undersökning av grund eller annan förberedande åtgärd för byggande av järnvägen. Om tillstånd meddelas skall den som avser att bygga järnvägen underrätta fastighetsägaren om beräknad tidpunkt för tillträde. I en trädgård, park eller liknande plantering får träd eller buskar inte skadas eller fällas utan fastighetsägarens samtycke. Även i övrigt skall skada så långt möjligt undvikas. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för genomförande av åtgärderna. 2 § Inom den järnvägsmark som anges i en fastställd järnvägsplan får man inte utan tillstånd av Banverket uppföra byggnader, göra tillbyggnader, utföra andra anläggningar eller vidta andra åtgärder som väsentligt kan försvåra områdets användning för järnvägsändamål. Förbudet gäller inte längre om beslutet att fastställa planen upphävs eller annars upphör att gälla. Förbudet gäller inte i fråga om åtgärder som lagligen har påbörjats innan förbudet trädde i kraft. Om tillstånd saknas får Banverket vidta de åtgärder som behövs för rättelse. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att åtgärderna skall kunna vidtas. 3 § Om mark i närheten av järnvägsmarken i en fastställd järnvägsplan avsatts för upplag eller liknande ändamål i samband med byggandet av järnvägen, skall länsstyrelsen på begäran av den som avser att bygga järnvägen fatta beslut om att marken får tas i anspråk med nyttjanderätt för den tid som angetts i planen. I samband med beslutet får länsstyrelsen meddela de villkor som behövs. 4 § Om träd eller buskar intill järnvägsmark medför olägenheter för trafik- och driftsäkerheten på järnvägen, får länsstyrelsen besluta att de skall avlägsnas eller kvistas genom järnvägsinnehavarens försorg. I samband med beslutet får länsstyrelsen meddela de villkor som behövs. 4 kap. Inlösen och ersättning 1 § Den som i enlighet med en gällande järnvägsplan skall bygga en järnväg som tillgodoser ett allmänt transportbehov får lösa sådan mark som enligt planen annat än tillfälligt skall användas för järnvägsändamål. Besväras sådan mark som enligt första stycket får lösas av särskild rätt, får rättigheten lösas. 2 § Om fastighetsägaren begär det, skall den som i enlighet med en gällande järnvägsplan skall bygga en sådan järnväg som avses i 1 § lösa sådan fastighet eller del av fastighet som enligt planen annat än tillfälligt skall användas för järnvägsändamål. 3 § Om tillstånd enligt 3 kap. 2 § vägrats, är fastighetsägaren och innehavare av särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av den som avser att bygga järnvägen för den skada de lider på grund av att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten. 4 § Den som avser att bygga en järnväg enligt denna lag skall ersätta skador till följd av åtgärder som avses i 3 kap. 1 § och skador till följd av att han har förvärvat rätt att nyttja mark i närheten av järnvägsmarken för upplag eller liknande ändamål i samband med byggandet av järnvägen. Järnvägsinnehavaren skall ersätta skador till följd av åtgärder som avses i 3 kap. 4 §. 5 § I den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i denna lag skall i mål om inlösen eller ersättning bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) tillämpas. Vad som sägs i 4 kap. 3 § expropriationslagen skall tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före den då talan om inlösen väcktes. Ogillas talan i mål som väckts av annan än den som avser att bygga en järnväg, tillämpas dock bestämmelserna i 15 kap. 6 § plan- och bygglagen (1987:10) i fråga om rättegångskostnaderna. 6 § Talan om inlösen får väckas även om beslutet att fastställa järnvägsplanen inte har vunnit laga kraft. 5 kap. Överklagande m.m. 1 § Banverkets beslut, utom beslut enligt 3 kap. 2 §, får överklagas hos regeringen. Beslut enligt 3 kap. 2 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 2 § Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Länsstyrelsens godkännande enligt 2 kap. 4 § får inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 3 § Banverket och kommuner får överklaga länsstyrelsens beslut enligt denna lag. Kommuner, trafikhuvudmän enligt lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik och regionplaneorgan enligt 7 kap. plan- och bygglagen (1987:10) får överklaga Banverkets beslut enligt denna lag. 4 § Ett beslut enligt denna lag blir gällande när det vinner laga kraft. I ett beslut om tillstånd får förordnas att det skall gälla omedelbart. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Lagen gäller inte för byggande av sådan delsträcka av ett järnvägsobjekt för vilken mark- eller byggnadsarbete påbörjats före ikraftträdandet och inte heller för byggande av sådan delsträcka för vilken ansökan om expropriationstillstånd inkommit senast fyra månader före ikraftträdandet. 2 Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988) Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988)2 dels att 5 kap. 5 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 5 kap. 8 b och 8 c §§, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. 5 § -------------------------------------------------------------------- Fastighetsreglering som begärts Fastighetsreglering som begärts av sakägare får genomföras endast av sakägare får genomföras endast om om den är nödvändig för att en den är nödvändig för att en fastighet fastighet som tillhör sökanden som tillhör sökanden skall skall förbättras. Kravet på att förbättras. Kravet på att fastigheten skall förbättras gällerfastigheten skall förbättras gäller inte om regleringen har begärts inte om regleringen har begärts av av en samfällighetsförening och en samfällighetsförening och berör berör en samfällighet som inte en samfällighet som inte längre är längre är av gemensam betydelse förav gemensam betydelse för del- delägarfastigheterna. Kravet ägarfastigheterna. Kravet gäller gäller inte heller om inte heller om fastighetsregleringen behövs för fastighetsregleringen behövs för att få fastigheten att stämma att få fastigheten att stämma bättre bättre överens med gällande överens med gällande detaljplan, detaljplan eller fastighetsplan. fastighetsplan eller järnvägsplan. Har regleringen påkallats av annan än sakägare eller innebär ansökan av sakägare att regleringen, för att ej möta hinder enligt 4 § andra stycket, skall göras mer omfattande än som krävs för att sökandens fastighet skall förbättras, får regleringen ej äga rum, om de sakägare som har ett väsentligt intresse i saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktansvärda skäl för det. Vid prövningen av sådan fråga skall främst deras mening beaktas som har störst nytta av regleringen. Andra stycket gäller icke, om behovet av fastighetsreglering är synnerligen angeläget. **FOOTNOTES** 2 Lagen omtryckt 1992:1212. -------------------------------------------------------------------- 8 b § Mark som enligt lagen (1995:000) om byggande av järnväg får inlösas för järnvägsändamål får överföras genom fastighetsreglering eller upplåtas genom servitut trots bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 §§. Detsamma gäller i fråga om upphävande av servitut som besvärar sådan mark. 8 c § Om en del av en fastighet efter sådan fastighetsreglering som avses i 8 b § inte lämpligen skulle kunna användas tillsammans med fastighetens övriga delar eller självständigt, skall fastighetsdelen på fastighetsägarens begäran överföras till den fastighet som järnvägen skall byggas på. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 3 Lag om ändring i vattenlagen (1983:291) Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § vattenlagen (1983:291) skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 4 §1 -------------------------------------------------------------------- Den som vill utföra 1. en vattenreglering, 2. en vattentäkt för allmän vattenförsörjning, allmän värmeförsörjning eller bevattning, 3. ett markavvattningsföretag, -------------------------------------------------------------------- 4. ett vattenföretag som behövs för 4. ett vattenföretag som behövs allmän väg, allmän farled, allmän för allmän väg, allmän farled, allmän hamn eller allmän flottled eller hamn eller allmän flottled, 5. ett vattenföretag som behövs 5. ett vattenföretag som behövs för att motverka förorening genom för att motverka förorening genom avloppsvatten avloppsvatten eller 6. ett vattenföretag som behövs för järnväg har för ändamålet rådighet som anges i 1 §. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1984:913. 4 Lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.1 skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § -------------------------------------------------------------------- Bestämmelserna i 2 och 3 kap. Bestämmelserna i 2 och 3 kap. skall tillämpas enligt vad som är skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i plan- och bygglagen föreskrivet i plan- och bygglagen (1987:10), vattenlagen (1987:10), vattenlagen (1983:291), miljöskyddslagen (1983:291), miljöskyddslagen (1969:387), naturvårdslagen (1969:387), naturvårdslagen (1964:822), lagen (1985:620) om (1964:822), lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, väglagen vissa torvfyndigheter, väglagen (1971:948), lagen (1902:71 s.1), (1971:948), lagen (1902:71 s.1), innefattande vissa bestämmelser innefattande vissa bestämmelser om om elektriska anläggningar, lagen elektriska anläggningar, lagen (1978:160) om vissa rörledningar, (1978:160) om vissa rörledningar, luftfartslagen (1957:297), luftfartslagen (1957:297), minerallagen (1991:45), lagen minerallagen (1991:45), lagen (1966:314) om kontinentalsoc- (1966:314) om kontinentalsockeln, keln, lagen (1983:293) om lagen (1983:293) om inrättande, inrättande, utvidgning och utvidgning och avlysning av allmän avlysning av allmän farled och farled och allmän hamn, lagen allmän hamn och lagen (1992:1140) (1992:1140) om Sveriges ekono- om Sveriges ekonomiska zon. miska zon och lagen (1995:000) om byggande av järnväg. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. **FOOTNOTES** 1 Lagen omtryckt 1992:1146. 5 Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149) Härigenom föreskrivs att 18 och 29 §§ anläggningslagen (1973:1149)1 skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 § Rätt att begära förrättning enligt denna lag har 1. ägaren av en fastighet som skall delta i anläggningen, 2. ägaren av en fastighet som enligt en detaljplan helt eller till viss del skall användas för allmän plats för vilken kommunen inte är huvudman eller för trafikanläggning som är gemensam för flera fastigheter, 3. kommunen, 4. hyresgästorganisation. En samfällighetsförening får, efter beslut av föreningsstämman, begära en förrättning som angår gemensamhetsanläggning under föreningens förvaltning. Länsstyrelsen kan begära förrättning för inrättande av anläggning som styrelsen finner vara av större betydelse från allmän synpunkt. Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren begära förrättning för inrättande av sådan anläggning varigenom olägenhet av förvärvet kan undanröjas, minskas eller förebyggas. -------------------------------------------------------------------- Om rätt för väghållare att begära Bestämmelser om rätt för väghållare förrättning enligt denna lag finns och den som bygger eller innehar bestämmelser i 20 a § och 25 § järnväg att begära förrättning enligt tredje stycket väglagen denna lag finns i (1971:948). 20 a § och 25 § tredje stycket väglagen (1971:948) samt i 2 kap. 12 § lagen (1995:000) om byggande av järnväg. En samfällighetsförening som förvaltar en exploateringssamfällighet enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan får begära förrättning enligt denna lag, om åtgärden syftar till att genomföra sådan samverkan. 29 § Förrättningskostnaderna skall, om anläggningsbeslut meddelats, fördelas mellan ägarna av de fastigheter som skall deltaga i anläggningen efter vad som är skäligt. Om en förrättning har påkallats enligt 20 a § eller 25 § tredje stycket väglagen (1971:948) skall staten svara för förrättningskostnaderna. **FOOTNOTES** 1 Lagen omtryckt 1992:1148. -------------------------------------------------------------------- Om en förrättning har begärts enligt 2 kap. 12 § lagen (1995:000) om byggande av järnväg, skall den som begärt förrättningen svara för förrättningskostnaderna. I övrigt tillämpas 2 kap. 6 § fastighetsbildningslagen (1970:988) på förrättning enligt denna lag. __________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde den 1995-06-08 Närvarande: justitierådet Torkel Gregow, justitierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad. Enligt en lagrådsremiss den 24 maj 1995 (Kommunikationsdepartementet) har rege- ringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om byggande av järnväg, 2. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988), 3. lag om ändring i vattenlagen (1983:291), 4. lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., 5. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Brita Saxton. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Förslaget till lag om byggande av järnväg 1 kap. 1 § Denna paragraf innehåller en definition av termen järnväg. Där anges att med järnväg avses i lagen spåranläggning för järnväg, spårväg och tunnelbana. Termen järnväg torde inte i andra sammanhang omfatta spårväg och tunnelbana. I t ex järnvägstrafiklagen (1985:192) och järnvägssäkerhetslagen (1990:1157) behand- las sålunda spårväg och tunnelbana såsom sidoställda med järnväg. Mot bakgrund härav anser Lagrådet att det i förevarande lag bör undvikas en terminologi som innebär att ordet järnväg ges en annan och vidare innebörd. I 2 § järnvägssäkerhetslagen anges vad som hör till spåranläggningar. Av författningskommentaren synes framgå att det förutsatts att ordet spåranläggning i den nu förevarande paragrafen skall ha samma innebörd som angetts i den bestämmelsen. Man kan emellertid inte utan vidare utgå från att en sådan överensstämmelse kommer att föreligga. Innebörden av nämnda term bör därför anges i bestämmelsen, antingen på samma sätt som i 2 § järnvägssäkerhetslagen eller genom en hänvisning till den bestämmelsen. Med hänsyn till vad nu sagts förordar Lagrådet att 1 § ges följande lydelse: "Med järnväg avses i denna lag spåranläggning för järnvägstrafik. Till en spåranläggning hör spår och de övriga fasta anordningar som behövs för spårens bestånd, drift eller brukande, signal- och säkerhetsanläggningar i övrigt, trafikledningsanläggningar samt anordningar för elförsörjning av trafiken. Vad som föreskrivs om järnväg tillämpas också på tunnelbana och spårväg." 2 § I denna paragraf anges vad uttrycket byggande av järnväg har för innebörd. Det föreskrivs sålunda att med byggande av järnväg avses anläggning av en ny järnväg, omläggning av järnväg i en ny sträckning samt ombyggnad av en järnväg och utläggning av ytterligare spår. Lagrådet har inte någon erinran mot att det nämnda uttrycket definieras i lagtexten. Lydelsen av bestämmelsen bör emellertid jämkas. Bl.a. bör beaktas att omläggande av spår i ny sträckning och utläggande av ytterligare spår får ses som särskilda former av ombyggnad av järnväg. Mot bakgrund härav förordar Lagrådet att bestämmelsen ges följande lydelse: "Med byggande av järnväg avses att anlägga en ny järnväg samt att lägga om spår i en ny sträckning, lägga ut ytterligare spår och på annat sätt bygga om en järnväg." 2 kap. 3 § Av första stycket framgår att till järnvägsplan skall fogas en fastighets- förteckning i vilken bl.a. skall redovisas fastigheter och deras ägare. Enligt andra stycket första meningen skall, om en samhällighetsförening enligt lagen om förvaltning av samfälligheter (1973:1150) förvaltar samfällighet, särskild rätt eller gemensamhetsanläggning, föreningen anges i stället för ägare eller innehavare. I en andra mening föreskrivs att motsvarande gäller förenings- förvaltning enligt vattenlagen (1983:291). Vid tillämpning av samfällighetslagen skall enligt 1 § som samfällighet anses bl.a. samfällighet enligt vattenlagen. Föreskriften i förevarande paragraf andra stycket andra meningen saknar därför självständig betydelse vid sidan av bestämmelsen i första meningen. Lagrådet förordar att andra meningen får utgå. 5 § Enligt första meningen skall den som utarbetar en järnvägsplan samråda i fråga om järnvägens sträckning och förslaget i övrigt med bl.a. berörda fastighetsägare. Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse. I en till Lagrådet nyligen överlämnad remiss med förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen hade i 5 kap. 21 § andra stycket föreslagits bestämmelser motsvarande andra meningen i förevarande paragraf. Lagrådet förordade vid sin granskning att bestämmelserna i förtydligande syfte skulle ges en annan utformning. Regeringen har i prop. 1994/95:230 följt Lagrådets förslag. Den nu föreslagna andra meningen bör utformas i enlighet härmed. I paragrafen bör också i övrigt göras vissa redaktionella ändringar. Mot bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att förevarande paragraf ges följande lydelse: "Den som upprättar en järnvägsplan skall samråda i fråga om järnvägens sträckning och förslaget i övrigt med berörda fastighetsägare, kommuner och länsstyrelser samt med andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken. De synpunkter som har framförts vid samrådet samt kommentarer och förslag med anledning av synpunkterna skall redovisas i en samrådsredogörelse." 8 § Enligt denna paragraf fastställs en järnvägsplan av Banverket efter samråd med berörda länsstyrelser. Bestämmelsen innebär att Banverket skall fastställa både egna och andra järnvägsbyggares planer. En hel del remissinstanser har haft invändningar mot förslaget i denna del. Se även 2 kap. 7 §. I lagrådsremissen anförs att det naturligtvis kan ifrågasättas om den föreslagna ordningen är lämplig. Det sägs också att en lösning som innebär att en från Banverket fristående myndighet fastställer planerna vore mer tilltalande. På närmare angivna grunder förordas emellertid att utredningsförslaget godtas i dagsläget. Enligt remissen bör dock frågan om val av fastställelsemyndighet tas upp till ytterligare övervägande i samband med ställningstagande till Miljöorganisationsutredningens och PBL-utredningens förslag. Lagrådet delar för sin del uppfattningen att en lösning som innebär att en från Banverket fristående myndighet fastställer planerna skulle vara att föredra. På de skäl som anförs i remissen bör den föreslagna ordningen emellertid kunna godtas tills vidare. Lagrådet förutsätter då att frågan tas upp på nytt i samband med att ställning tas till resultatet av det i remissen nämnda utredningsarbetet. I sammanhanget finns skäl att erinra om de uppgifter som Banverket skall ha enligt 3 kap. 2 § i förevarande lagförslag. Enligt den paragrafen gäller bl.a. att det inte är tillåtet att utan Banverkets tillstånd vidta vissa åtgärder på järnvägsmark som anges i en fastställd järnvägsplan. Även här gäller att Banverket har att besluta såväl i egen sak som i angelägenheter som rör andra järnvägsbyggare. De invändningar som kan riktas mot att Banverket skall fastställa såväl egna som andra järnvägsbyggares planer har givetvis en viss bärkraft också när det gäller de uppgifter som verket tilldelas enligt 3 kap. 2 §. Även denna ordning bör bli föremål för omprövning, när ytterligare underlag erhållits. 5 kap. 4 § Enligt paragrafens första mening blir ett beslut enligt lagen gällande när det vinner laga kraft. Enligt andra meningen får i ett beslut om tillstånd förordnas att det skall gälla omedelbart. Lagrådet har ingen erinran mot att regleringen ges den sakliga innebörd som föreslås. Lagrådet förordar emellertid att första meningen får utgå som överflödig. Av andra meningen framgår tillräckligt tydligt att huvudregeln är att ett beslut blir gällande först när det vinner laga kraft. Det skall tilläggas att det torde överensstämma med rådande lagstiftningspraxis att inte ta upp någon motsvarighet till första meningen. Övergångsbestämmelserna I andra stycket av övergångsbestämmelserna anges att den nya lagen inte gäller för byggande av sådan delsträcka av ett järnvägsobjekt för vilken mark- eller byggnadsarbete påbörjats före ikraftträdandet och inte heller för byggande av sådan delsträcka för vilken ansökan om expropriationstillstånd inkommit senast fyra månader före ikraftträdandet. Lagrådet har inte någon erinran mot att de sålunda angivna fallen undantas från den nya lagens tillämpning. Det synes emellertid kunna inträffa att ett mindre järnvägsbygge inte kan delas upp på olika delsträckor utan får betraktas som en odelbar enhet. Vad som i den föreslagna övergångsbestämmelsen sägs om delsträcka bör i sådant fall gälla hela järnvägsbygget. För att det inte skall råda någon oklarhet i detta hänseende bör en uttrycklig bestämmelse tas upp i saken. På grund av det anförda och med några redaktionella jämkningar av den föreslagna bestämmelsen förordar Lagrådet att andra stycket ges följande lydelse: "Lagen gäller inte för byggande av sådan delsträcka av en järnväg för vilken mark- eller byggnadsarbete påbörjats före ikraftträdandet eller för vilken ansökan om expropriationstillstånd inkommit senast fyra månader före ikraftträdandet. Om en järnväg inte kan delas upp i delsträckor, gäller vad nu sagts för hela järnvägen." Övriga lagförslag Förslagen lämnas utan erinran. KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 juni 1995 Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Peterson, Hellström, Freivalds, Wallström, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Winberg, Uusmann, Nygren och Lindh Föredragande: statsrådet Ines Uusmann Regeringen beslutar proposition 1995/96:2 Lag om byggande av järnväg.