Regeringskansliets rättsdatabaser

Del 3 - Kreditinstitut och värdepappersbolag Inledning.............................................4 8 Allmänna bestämmelser för årsredovisningen.........6 8.1 Årsredovisningens delar........................6 8.2 Överskådlighet, god redovisningssed och rättvisande bild...........................................8 8.3 Andra grundläggande principer för redovisningen11 9 Balans- och resultaträkningarna...................13 9.1 Balansräkningen...............................13 9.1.1 Uppställningsform för balansräkningen...13 9.1.2 Balansräkningens utformning och innehåll14 9.2 Resultaträkningen.............................19 9.2.1 Uppställningsform för resultaträkningen.19 9.2.2 Resultaträkningens utformning och innehåll20 9.3 Avvikelser från uppställningsformernas postindelning23 9.4 Ändring av redovisningsprinciper .............27 9.5 Angivande av jämförelsetal....................28 9.6 Kvittning.....................................29 9.7 Redovisning av bokslutsdispositioner, obeskattade reserver och latent skatt..............................30 10 Värdering av tillgångar...........................32 10.1Anläggningstillgångar.........................32 10.1.1 Klassificering som anläggningstillgång.32 10.1.2 Anskaffningsvärde för anläggningstillgångar37 10.1.3 Avskrivning av anläggningstillgångar...39 10.1.4 Nedskrivning av anläggningstillgångar..42 10.1.5 Uppskrivning av anläggningstillgångar..44 10.1.6 Uppskrivningstak för fastigheter.......50 10.2Värdering av omsättningstillgångar............51 10.2.1 Huvudprinciper för värdering...........51 10.2.2 Värdering av omsättningstillgångar över anskaffningsvärdet............................55 10.2.3 Värdering av varulager.................57 10.2.4 Periodisering av vissa lånekostnader, över- och underkurser, m.m..............................59 10.2.5 Principer för värdering av överlåtbara värde- papper........................................64 10.2.6 Värdering av överlåtbara värdepapper till verkligt värde.........................................67 10.2.7 Omräkning av tillgångar och skulder i utländsk valuta........................................69 11 Skulder, avsättningar och inom linjen-poster......74 11.1Införandet av begreppet avsättningar i balans- räkningen.....................................74 11.2Panter, ansvarsförbindelser och åtaganden (poster inom linjen).......................................76 11.3Särskilt om avtal om avgångsvederlag m.m......80 12 Tilläggsupplysningar..............................82 12.1Vissa allmänna tilläggsupplysningar om värderingen m.m.82 12.2Tilläggsupplysningarnas placering.............88 12.3Tilläggsupplysningar om taxeringsvärden och om försälj- ning av anläggningstillgångar.................89 13 Förvaltningsberättelse och kapitaltäckningsanalys.90 13.1Förvaltningsberättelse........................90 13.2Kapitaltäckningsanalys........................92 14 Finansieringsanalys...............................94 15 Redovisning av koncern- och intresseföretag.......96 15.1Koncernbegreppet..............................96 15.2Intresseföretag och ägarintressen............104 15.3Redovisning av aktier och andelar i koncern- och intresseföretag m.m..........................108 15.4Kapitalandelsmetoden och dess användande i årsredo- visningen....................................114 16 Koncernredovisning...............................117 16.1Skyldighet att upprätta koncernredovisning...117 16.2Koncernredovisningens utformning och innehåll126 16.3Dotterföretag som skall omfattas av koncernredo- visningen....................................130 16.4Eliminering av transaktioner mellan koncernföretag134 16.5Konsolideringsmetodernas reglering...........136 16.6Konsolidering av dotterföretag...............138 16.6.1 Förvärvsmetoden.......................138 16.6.2 Poolningsmetoden......................142 16.6.3 Konsolidering av dotterföretag med kapitalandels- metoden......................................144 16.7Konsolidering av andra företag än dotterföretag146 16.7.1 Konsolidering av intresseföretag med kapitalandels- metoden......................................146 16.7.2 Klyvningsmetoden......................151 16.8Upplysningar om dotter- och intresseföretag m.m. i koncernredovisningen.........................153 17 Offentliggörande av års- och koncernredovisningar158 17.1 Offentliggörande genom ingivande till registrerings- myndighet....................................158 17.2Annan publicering............................163 18 Delårsrapport....................................164 19 Frågor angående årsbokslut.......................166 20 Revisionsplikt...................................167 21 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser.........168 22 Kostnader m.m....................................168 23 Författningskommentar ...........................169 23.1Förslaget till lag om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag........................169 23.2Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)...................................235 23.3Förslaget till lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618) ..................................238 23.4Förslaget till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619) ..................................248 23.5Förslaget till lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620)...................................252 23.6Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse .........................256 23.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag..........................258 23.8Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:759) om Sveriges allmänna hypoteksbank...............260 23.9Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag........................261 1 Inledning Denna del, del 3, innehåller allmän motivering till förslaget till lag om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag (ÅRKL). Motsvarande förslag till ny årsredovisningslag för aktiebolag och vissa handelsbolag (företag i allmänhet), har behandlats i del 2. Motsvarande förslag till lag om årsredovisning i försäkringsföretag (ÅRFL) behandlas i del 4. I del 1 har behandlats några allmänna utgångspunkter för den nya redovisningslagstiftningen samt vissa för de tre redovisningslagarna gemensamma frågor. Regeringens överväganden innebär i många avseenden att gemensamma bestämmelser för redovisningen skall gälla för de företag som skall omfattas av den nya redovisningslagstiftningen. I fråga om bestämmelser som skall gälla gemensamt för kreditinstitut och värdepappersbolag samt företag i allmänhet framstår det inte som meningsfullt att i denna del på nytt i sin helhet utveckla de skäl som anförts för företag i allmänhet i del 2. I kommande avsnitt har i stället i betydande utsträckning hänvisats till de skäl och bedömningar som redovisats i del 2. Det är emellertid befogat att i denna del ge en samlad bild av de redovisningsbestämmelser som föreslås för kreditinstitut och värdepappersbolag. Olika ställningstaganden kring bestämmelser som skall gälla gemensamt med företag i allmänhet har därför återgetts i sammandrag. Förslagen beträffande ÅRKL i de följande avsnitten avser bankaktiebolag, sparbanker och föreningsbanker (banker). Förslagen avser också kre- ditmarknadsbolag, hypoteksinstitut och vissa andra särskilt uppräknade företag som fortfarande kan bedriva verksamhet enligt övergångsbestämmelser till främst lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag. Ovan nämnda företag betecknas i det följande som kreditinstitut. Lagförslagen kommer också att avse värdepappersbolag, dvs. svenskt aktiebolag som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Begreppet kreditinstitut används vid redogörelserna för artiklarna i rådets direktiv (86/635/EEG) om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut (bankredovisningsdirektivet). Detta ansluter till hur begreppet används i detta direktiv. Bankredovisningsdirektivet definierar i sin tur kreditinstitut genom en hänvisning till rådets direktiv (77/780/EEG) om rätten att starta och bedriva verksamhet i kreditinstitut (första banksamordningsdirektivet). Det saknas anledning att här närmare utveckla vilka skillnader som kan finnas mellan begreppen kreditinstitut i olika sammanhang (se i stället allmänmotiveringen, avsnitt 6.1 i del 1). Det bör dock noteras att skillnader kan föreligga. Allmänmotiveringen till förslaget till årsredovisningslag för kreditinstitut och värdepappersbolag avser företag som i dag omfattas av redovisnings- bestämmelser i tre olika lagar. Banker omfattas av redovisningsbestämmelserna i 4 kap. bankrörelselagen (1987:617), BRL. Kreditmarknadsbolag, värdepappersbolag och vissa kvarvarande finansbolag och liknande företag omfattas på grund av sin företagsform av 11 kap. aktiebolagslagen (1975:1385). Hypoteksinstitut omfattas i sin tur, till följd av att inte annan årsredovisningslag är tillämplig, av bestämmelserna i lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i vissa företag (1980 års årsredovisningslag). Även om bestämmelserna i dessa lagar i huvudsak överensstämmer, föreligger inte sällan skillnader. Med hänsyn därtill har det ansetts befogat att i de kommande redogörelserna för gällande rätt i regel återge de redovisningsbestämmelser som finns i de olika lagarna. De företag som ovan nämnts omfattas av gemensamma föreskrifter utfärdade av Finansinspektionen. En redogörelse för gällande rätt bör därför omfatta en redogörelse för innehållet i nuvarande redovisningsföreskrifter, även om det kan förutses att dessa kommer att arbetas om och anpassas efter den nya redovisningslagen. I flera frågor har normgivningen på redovisningsområdet för företag i allmänhet fått betydelse även för de finansiella företagens redovisning. Av detta skäl har i samband med redogörelserna för gällande rätt behandlats vissa allmänna råd och redovisningsrekommendationer från bl.a. Bokföringsnämnden och Redovisningsrådet. 4 8 Allmänna bestämmelser för årsredovisningen 8.1 Årsredovisningens delar Regeringens förslag: Alla kreditinstitut och värdepappersbolag skall upprätta en årsredovisning enligt ÅRKL. Årsredovisningen skall bestå av balansräkning, resultaträkning, noter och förvaltningsberättelse. För en central föreningsbank skall årsredovisningen bestå av en sam- manställning av egna och anslutna lokala föreningsbankers resultat- och balansräkningar. I årsredovisningen för sådana kreditinstitut och värdepappersbolag som skall granskas av en auktoriserad revisor enligt aktiebolagslagen eller 1980 års årsredovisningslag skall som i dag även ingå finansieringsanalys. För kreditinstitut och värdepappersbolag som omfattas av lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag skall i årsredovisningen ingå en kapitaltäckningsanalys. Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag (se del I s. 154-156 och del II s. 120 och 350). Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat det utan erinran. Gällande rätt: Enligt 11 § bokföringslagen (1976:125) skall för varje rä- kenskapsår den löpande bokföringen avslutas med ett årsbokslut. Detta består av en resultaträkning och en balansräkning. Till dessa kan bilagor upprättas. Årsbokslutet skall tas in i en årsbok men bilaga till årsbokslutet behöver inte återges där. Enligt 4 kap. 1 § bankrörelselagen (1987:617), BRL, skall bankaktiebolag, sparbanker och föreningsbanker för varje räkenskapsår avge årsredovisning. Denna består av resultaträkning, balansräkning och förvaltningsberättelse. I fråga om resultaträkningen och balansräkningen i årsredovisningen enligt BRL och i årsbokslutet enligt bokföringslagen gäller förutom bestämmelserna i bokföringslagen övriga bestämmelser i 4 kap. BRL. Det är bl.a. fråga om bestämmelser om tilläggsupplysningar i resultat- och balansräkningen. Sådana upplysningar får tas in i noter, om tydliga hänvisningar görs vid de poster i resultat- och balansräkningen till vilka de hänför sig. Vissa kreditinstitut, såsom främst kreditmarknadsbolag, samt värdepappers- bolag, skall avge årsredovisning enligt aktiebolagslagen (1975:1385). Enligt 11 kap 1 § aktiebolagslagen skall sådana kreditinstitut och värdepappersbolag avge en årsredovisning som består av samma handlingar som ovan angivits för banker. I fråga om resultaträkningen och balansräkningen i årsredovisningen enligt aktiebolagslagen och i årsbokslutet enligt bokföringslagen gäller förutom bestämmelserna i nämnda lag övriga föreskrifter enligt 11 kap. aktiebolagslagen. De övriga föreskrifter som avses är av liknande slag som de i 4 kap. BRL. Hypoteksinstitut omfattas i dag av lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i vissa företag (1980 års årsredovisningslag). Enligt 2 kap. i den lagen gäller i allt väsentligt motsvarande bestämmelser som enligt 4 kap. BRL och 11 kap. aktiebolagslagen. Kreditinstitut och värdepappersbolag som omfattas av aktiebolagslagen eller 1980 års årsredovisningslag är till följd av bestämmelserna i dessa lagar i vissa fall skyldiga att till förvaltningsberättelsen foga en finansierings- analys. Sådan skyldighet föreligger för kreditinstitut och värdepappersbolag som uppfyller vissa kriterier av vilka följer krav på auktoriserad revisor. Direktivet: Enligt artikel 2.1 i det fjärde bolagsrättsliga direktivet (78/660/EEG) om årsbokslut (det fjärde direktivet) skall årsbokslutet bestå av balansräkning, resultaträkning och noter. Dessa handlingar bildar en enhet. Av artikel 46 följer att företag som huvudregel även måste upprätta förvaltningsberättelse. Direktiv (86/635/EEG) om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut (bankredovisningsdirektivet) innehåller inte några bestämmelser som gäller finansieringsanalys. Enligt artikel 2.6 i det fjärde direktivet får dock medlemsstaterna tillåta eller kräva att annan information lämnas utöver vad som krävs enligt direktivet. Artikel 2 och 46 i det fjärde direktivet skall gälla för kreditinstitut enligt artikel 1.1 i bankredovisningsdirektivet. Skälen för regeringens förslag: De skäl som anförts i avsnitt 8.1 i del 2, som motiv för införandet av bestämmelserna om årsredovisningens delar i den nya årsredovisningslagen för aktiebolag och vissa handelsbolag, är i huvudsak rele- vanta även här. Detta innebär följande. De svenska reglerna om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag bör anpassas till bankredovisningsdirektivet. Årsredovisning används som en samlad beteckning på balansräkning, resul- taträkning, noter och förvaltningsberättelse. Det bör tydligare än i gällande rätt framgå av lag att noterna utgör en del av kreditinstituts och värdepappersbolags årsredovisning. Även enligt lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag (ÅRKL) bör finnas en generell skyldighet att avge förvaltningsberättelse. En bestämmelse införs att balansräkningen, resultaträkningen och noterna skall upprättas som en helhet. Direktivet ställer inte några krav på upprättande av kapitaltäckningsanalys eller finansieringsanalys. Som senare framhålls (se avsnitt 13 och 14) anser regeringen att bestämmelser om finansieringsanalys och kapitaltäckningsanalys bör tas in i ÅRKL. Dessa analyser skall enligt kommitténs förslag fogas till förvaltningsberättelsen. Enligt förslaget till ny årsredovisningslag skall finansieringsanalysen ingå i årsredovisningen. På motsvarande sätt bör ÅRKL utformas så att finansieringsanalysen och kapitaltäckningsanalysen ingår som delar i årsredovisningen. I vissa avseenden bör informationens fördelning mellan olika delar av årsredovisningen vara en annan än i dag. Till detta återkommer regeringen i det följande. 8.2 Överskådlighet, god redovisningssed och rättvisande bild Regeringens förslag: Årsredovisningen skall upprättas på ett överskådligt sätt och i enlighet med god redovisningssed. Balansräkningen, resultaträkningen och noterna skall tillsammans ge en rättvisande bild av företagets ställning och resultat. Om det behövs för att en rättvisande bild skall ges, skall tilläggsupplysningar lämnas. Om avvikelser görs från allmänna råd eller rekommendationer av normgivande organ, skall detta anmärkas i en not. Skälen för avvikelsen skall anges. Kommitténs förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. I kommitténs förslag finns inte någon bestämmelse om att årsredovisningen skall upprättas enligt god redovisningssed. En annan skillnad är att kommittén har föreslagit att, om en tillämpning av lagens bestämmelser i ett särskilt fall är oförenlig med kravet på rättvisande bild, skall avsteg från lagen göras. Kommittén har inte heller lämnat något förslag om att det skall lämnas upplysning om avvikelser från allmänna råd och rekommendationer (se betänkandet del I s. 283, 284, 334 och 335 samt del II s. 115 och 350). Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har ingen erinran mot förslaget. SABO har dock ifrågasatt användandet av begreppet "rättvisande bild". Bokföringsnämnden, Finansinspektionen och Riksskatteverket anser att begreppet rättvisande bild är otillräckligt preciserat och kommer att medföra svårigheter i tillämpningen, bl.a. eftersom det inte framgår hur detta begrepp skall bedömas i förhållande till god redovisningssed. Riksbanken ifrågasätter om det är meningsfullt att införa ett krav på att under vissa förutsättningar avvika från gällande redovisningsbestämmelser. Föreningen Auktoriserade Revisorer efterlyser ett klarläggande om Finansinspektionens föreskrifter i nyss nämnda sammanhang skall jämställas med lag. Lunds universitet och Sydsvenska Handelskammaren har menat att användandet av begreppet god redovisningssed bör behandlas närmare. Gällande rätt: Enligt 2 § första stycket bokföringslagen skall bokförings- skyldigheten fullgöras på sätt som överensstämmer med god redovisningssed. Bestämmelsen skall enligt 4 kap. 1 § andra stycket BRL, 11 kap. 1 § andra stycket aktiebolagslagen och 2 kap. 2 § andra stycket 1980 års årsredovisningslag även tillämpas i årsredovisningen för kreditinstitut och värdepappersbolag. Enligt 4 kap. 9 § första stycket BRL, 11 kap. 1 § tredje stycket aktiebolagslagen och 2 kap. 8 § andra stycket 1980 års årsre- dovisningslag skall även förvaltningsberättelsen utformas enligt god redo- visningssed. Även vissa värderingsbestämmelser i bokföringslagen hänvisar till begreppet. I de förarbeten som föregick bokföringslagen kommenteras begreppet god redovisningssed på flera ställen (se främst SOU 1971:15 s. 277, SOU 1973:57 s. 94 och prop. 1975:104 s. 148 f och s. 205). En sammanfattande redogörelse av innehållet ges i avsnitt 8.2 i del 2. Vid sidan av bokföringslagens bestämmelser om god redovisningssed finns det bestämmelser av innehåll att redovisningen skall vara rättvisande. I 4 kap. 1 § fjärde stycket BRL och 11 kap. 1 § fjärde stycket försäkringsrörelselagen (1982:713), FRL, anges att de föreskrifter som Finansinspektionen utfärdar för redovisningen skall utformas så att de främjar en klar och rättvisande översikt. Detta tillägg tillkom efter ett förslag av en remissinstans vid tillkomsten av FRL ägnat att verka i riktning att flertalet krav på specifikationer och detaljer om händelser och förhållanden av teknisk och branschspecifik natur skulle kunna hanteras utanför årsredovisningen (se prop. 1981/82:180 s. 90). Enligt 20 § första stycket 4 bokföringslagen skall, utöver i paragrafen uppräknade fall, ytterligare upplysningar lämnas om annat förhållande av vä- sentlig betydelse för att bedöma rörelsens resultat och ställning. Direktivet: Årsbokslutet enligt direktivets terminologi, skall enligt artikel 2.2 i det fjärde direktivet upprättas på ett överskådligt sätt och enligt föreskrifterna i direktivet. Årsbokslutet skall enligt artikel 2.3 ge en rättvisande bild av bolagets till- gångar, skulder, ekonomiska ställning och resultat. När tillämpningen av bestämmelser i direktivet inte räcker för att ge en rättvisande bild enligt punkt 3, skall enligt artikel 2.4 ytterligare upplys- ningar lämnas. I artikel 2.5 föreskrivs att, om undantagsvis en tillämpning av en föreskrift är oförenlig med den skyldighet som föreligger enligt punkt 3, skall avsteg göras från den förstnämnda föreskriften så att en rättvisande bild enligt punkt 3 kan ges. Varje sådant avsteg skall anmärkas i en not med upplysning om skälen för avsteget och om den inverkan som detta kan ha på bolagets tillgångar, skulder, ekonomiska ställning och resultat. Medlemsstaterna får bestämma när avsteg kan ske och får föreskriva de undantagsregler som behövs. Enligt artikel 1.1 i bankredovisningsdirektivet skall artikel 2 i det fjärde direktivet tillämpas även på kreditinstitut. I avsnitt 8.2 i del 2 kommenteras något närmare hur begreppet rättvisande bild kommit att införas i ett antal andra länder. Skälen för regeringens förslag: De skäl som anförts i avsnitt 8.2 i del 2 har relevans även här. Detta innebär följande. En bestämmelse införs om att alla årsredovisningens delar skall upprättas på ett överskådligt sätt. Det är nödvändigt att i svensk rätt införa bestämmelser om att redovisningen skall ge en rättvisande bild av företagets ställning och resultat. Begreppet god redovisningssed bör i vart fall tills vidare tas in i den nya lagstiftningen. Artikel 2.4 i det fjärde direktivet ställer krav på tilläggsupplysningar för det fall att en redovisning enligt lagens regler inte ger en rättvisande bild av företagets ställning och resultat. Bestämmelsen, som är tvingande för medlemsstaterna, måste införlivas i svensk rätt. En sådan bestämmelse medför att den som upprättar redovisningen i första hand skall göra detta enligt lagens regler och i enlighet med god redovisningssed till vilken lagen hänvisar. Om redovisningen trots detta inte ger en rättvisande bild av företagets ställning och resultat, måste man komplettera med ytterligare information till dess en rättvisande bild uppnås. För närvarande läggs inte fram något förslag om rätt eller skyldighet att med hänvisning till kravet på rättvisande bild göra avsteg från uttryckliga föreskrifter i lagen. På grund därav saknas också för närvarande anledning att, som Föreningen Auktoriserade Revisorer begärt, ta ställning till följdfrågan om Finansinspektionens föreskrifter i sammanhanget är att jämställa med lag på så sätt att avsteg skall eller får ske med hänsyn till rättvisande bild. Avvikelser bör alltså inte heller få ske från sådana föreskrifter. Om - i rena undantagsfall - generella normer i allmänna råd och rekom- mendationer eller vedertagen praxis som återspeglas i god redovisningssed är, i ett enskilt fall, oförenliga med kravet på rättvisande bild, måste emellertid avvikelse ske. Är det fråga om en avvikelse från de normer som kommer till uttryck i allmänna råd eller rekommendationer från normgivande organ, bör det dock redovisas öppet. Det bör föreskrivas i lagen att avvikelser från vad som följer av sådana allmänna råd eller rekommendationer skall anmärkas i en not tillsammans med skälen för avvikelsen. 8.3 Andra grundläggande principer för redovisningen Regeringens förslag: Sex grundläggande redovisningsprinciper tas in i den nya lagstiftningen: - Bolaget skall förutsättas fortsätta sin verksamhet. - Samma principer för värderingen skall tillämpas från ett räkenskapsår till ett annat. - Värderingen skall göras med rimlig försiktighet, vilket bl.a. innebär att endast under räkenskapsåret konstaterade intäkter skall få tas med och att hänsyn skall tas till alla förutsebara förluster. - Intäkter och kostnader som är hänförliga till räkenskapsåret skall tas med oavsett tidpunkten för betalningen. - De olika beståndsdelarna i posterna skall värderas var för sig. - Den ingående balansen för ett räkenskapsår skall stämma överens med utgående balans för föregående räkenskapsår. Avvikelser från principerna får göras, om det finns särskilda skäl och avsteget är förenligt med god redovisningssed och kravet på att redovisningen skall ge en rättvisande bild. Om avvikelse görs, skall vissa tilläggsupplysningar lämnas i en not. Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Kommittén har dock, såvitt avser tredje strecksatsen, använt begreppet "realiserade intäkter" (se betänkandet del I s. 363-365 och del II s. 350). Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Bokföringsnämnden, Föreningen Auktoriserade Revisorer och Redovisningsrådet har dock tagit upp begreppet "realiserade intäkter" och varnat för att det kan få en alltför snäv innebörd. En alltför snäv tolkning kan enligt Föreningen Auktoriserade Revisorer försvåra t.ex. en successiv vinstavräkning och en värdering av fordringar och skulder till balansdagens kurs samt hämma utvecklingen av god redovisningssed. Redovisningsrådet har efterlyst en annorlunda formulering av principen om att intäkter och kostnader skall tas med oavsett tidpunkten för betalning. Även några andra remissinstanser har lämnat vissa synpunkter på utformningen av principerna. Gällande rätt: Någon motsvarighet till den bestämmelse som framgår av artikel 31 i det fjärde direktivet finns inte i gällande rätt. Likartade principer som enligt artikeln har emellertid i förarbetena till bokföringslagen förklarats ligga till grund för värderingsreglerna i lagen eller uttryckligen åberopats i anslutning till enskilda värderingsbestämmelser eller ansetts följa av god redovisningssed. Bokföringsutredningen uttalade sålunda att allmänt accepterade konventioner hade beaktats i förslaget vid avvägningen av reglerna och nämnde särskilt bl.a. att försiktighet bör iakttas vid värderingen. En följd därav var, enligt utredningen, att endast realiserade intäkter får tas med samtidigt som sannolika framtida förluster måste beaktas. Vidare skall använda redovisnings- principer vara konsekventa och beständiga (SOU 1973:57 s. 192). I propositionen med förslag till bokföringslag anfördes i specialmotiveringen till 14 § bok- föringslagen att lagtexten ger uttryck för grundprincipen att varje enskild tillgång skall värderas för sig (prop. 1975:104 s. 223). I anslutning till för- klaringen av god redovisningssed åberopades att av detta fick anses följa att bokföringsmässiga grunder och inte den s.k. kontantprincipen skall följas (a. prop. s. 149). Direktivet: Enligt artikel 31.1 i det fjärde direktivet skall medlemsstaterna svara för att de poster som redovisas i boksluten värderas enligt följande allmänna grunder: a) Bolaget förutsätts fortsätta sin verksamhet. b) Oförändrade värderingsprinciper skall konsekvent tillämpas från ett räkenskapsår till ett annat. c) Värderingen skall ske med iakttagande av rimlig försiktighet. Detta innebär särskilt att, dels endast per balansdagen konstaterade intäkter får tas med, dels att hänsyn måste tas till alla förutsebara risker och möjliga förluster som har uppkommit under detta eller tidigare räkenskapsår, även om dessa risker eller förluster blir kända först efter balansdagen men före upprättandet av balansräkningen, dels att hänsyn måste tas till värdeförsämringar vare sig räkenskapsårets resultat är en vinst eller förlust. d) De intäkter och kostnader som avser räkenskapsåret skall tas upp utan hänsyn till tidpunkten för betalningen. e) Aktiv- och passivposternas beståndsdelar skall värderas var för sig. f) Den ingående balansen för varje räkenskapsår måste stämma överens med närmast föregående räkenskapsårs utgående balans. Enligt artikel 31.2 kan avvikelser från dessa allmänna grunder undantagsvis accepteras. Redogörelsen för en sådan avvikelse skall lämnas i en not med uppgift om skälen för avvikelsen samt en bedömning av dennas inverkan på tillgångarna, skulderna, den ekonomiska ställningen och resultatet. Enligt artikel 1.1 i bankredovisningsdirektivet gäller artikel 31 i det fjärde direktivet även för kreditinstitut. Skälen för regeringens förslag: De skäl som anförts i avsnitt 8.3 i del 2 är av betydelse även här. Detta innebär följande. Principerna i artikel 31.1 i det fjärde direktivet tas in i den lagstiftning som skall gälla för kreditinstitut och värdepappersbolag. En bestämmelse införs om att en avvikelse från redovisningsprinciperna får göras om det finns särskilda skäl. Om avsteg får ske med hänvisning till särskilda skäl måste prövas utifrån förhållandena i det enskilda fallet. Avvikelser får inte ske från särskilda i lagen intagna bestämmelser. En förtydligande bestämmelse införs om att en avvikelse inte får strida mot god redovisningssed eller rättvisande bild. Vid avvikelser skall notupplysningar lämnas om skälen för avvikelsen och en bedömning av dess effekt på ställning och resultat. Kommitténs förslag till redovisningsprinciper bör inte ändras på annat sätt än att ordet "realiserade" byts ut mot det i den svenska översättningen av direktivet använda "konstaterade". 9 Balans- och resultaträkningarna 9.1 Balansräkningen 9.1.1 Uppställningsform för balansräkningen Regeringens förslag: Balansräkningen skall ställas upp i kontoform. Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se betänkandet del II s. 351). Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Gällande rätt: Enligt 19 § bokföringslagen (1976:125) skall balansräkningen i sammandrag redovisa rörelsens samtliga tillgångar och skulder samt, som en restpost, eget kapital på balansdagen. Ställda panter och ansvarsförbindelser skall upptas inom linjen. I Finansinspektionens föreskrifter FFFS 1994:37 och FFFS 1994:38 meddelas vissa från bokföringslagen avvikande föreskrifter om årsredovisningen i kreditinstitut och värdepappersbolag. Enligt 1 § femte stycket i sist nämnda föreskrifter skall balansräkningen och resultaträkningen tas in i den offentliga årsredovisningen enligt ett till föreskrifterna bilagt formulär (årsöversikt). Av årsöversikten framgår att balansräkningen skall upprättas enligt kontoformen. Balansräkningen i årsöversikten är uppdelad på Tillgångar, Skulder och Eget kapital samt Poster inom linjen. Nämnda delar är i sin tur indelade i huvudposter (markerade med fet stil). Specifikation av under huvudposterna redovisade belopp får enligt 1 § femte stycket FFFS 1994:38 ske i en not. Direktivet: I artikel 4 i direktiv (86/635/EEG) om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut (bankredo- visningsdirektivet) anges att medlemsstaterna skall föreskriva den form för balansräkningen, kontoformen, som framgår av artikeln. Balansräkningen är grovt sett uppdelad i Tillgångar, Skulder och eget kapital samt Poster utanför balansräkningen. Nämnda delar är i sin tur indelade i huvudposter betecknade med arabiska siffror. Under dessa förekommer delposter betecknade med små bokstäver. Skälen för regeringens förslag: Bankredovisningsdirektivet innehåller tvingan- de bestämmelser om den uppställningsform som skall användas för balansräkningen i årsredovisningen. En bestämmelse om att balansräkningen skall upprättas med tillämpning av viss angiven uppställningsform bör införas i lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag (ÅRKL). Vilka poster som närmare skall redovisas i balansräkningen återkommer regeringen till (se särskilt avsnitt 9.1.2 och kommentaren till schemat för balansräkningen i bilaga 1 till ÅRKL). Redan nu bör dock framhållas att balansräkningen enligt regeringens förslag skall i sammandrag redovisa företagets samtliga tillgångar, skulder, avsättningar, obeskattade reserver och eget kapital samt att ställda säkerheter, ansvarsförbindelser och åtaganden skall anges inom linjen. 9.1.2 Balansräkningens utformning och innehåll Regeringens förslag: Balansräkningen får en delvis ny utformning och ett nytt innehåll i väsentlig överensstämmelse med uppställningsformen i bankredovisningsdirektivet (se bilaga 1 till ÅRKL). På tillgångssidan skall det inte längre göras någon generell uppdelning på anläggnings- och omsättningstillgångar. Övertagen egendom för skyddande av fordran skall inte längre redovisas i särskild post utan tillsammans med andra tillgångar av motsvarande slag. Kommitténs förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag (se betänkandet del II s. 122-149). Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget utan erinran. Riksbanken har befarat att förändringen för redovisning av övertagen egendom kan försämra informationsgivningen. Statistiska centralbyrån har av statistikskäl ansett att en tydligare uppdelning bör göras mellan marknads- värderade och icke-marknadsvärderade tillgångar i balansräkningen. Gällande rätt: I bokföringslagen finns grundläggande bestämmelser om ba- lansräkningens allmänna utformning och innehåll, såsom bestämmelser om vad som är anläggnings- och omsättningstillgång, definition av goodwill och vilka poster som skall anges i balansräkningen. I bankrörelselagen (1987:617), BRL, ges kompletterande bestämmelser för balansräkningen i banker, t.ex. om att aktier i dotterbolag skall tas upp som särskild post och att vissa tilläggsupplysningar skall lämnas. I aktiebolagslagen (1975:1385) och lagen om årsredovisning m.m. i vissa företag (1980 års årsredovisningslag) finns liknande bestämmelser som i BRL. Mera detaljerade regler om balansräkningens närmare utformning och innehåll finns emellertid, såsom tidigare angetts, i Finansinspektionens särföreskrifter (FFFS 1994:38) om kreditinstituts och värdepappersbolags årsredovisning och delårsrapportering. Tillgångssidan innehåller följande huvudposter: Kassa, Clearingfordringar, Svenska finansinstitut, Utländska banker, Ränte- bärande värdepapper, Särskilda räkningar hos Riksbanken, Utlåning till allmänheten, Fastigheter, bostadsrätter o d övertagna för skyddande av fordran, Övriga tillgångar, Aktier, andelar m.m. (omsättningstillgångar), Aktier, andelar, förlagsbevis, garantifondbevis m.m. (anläggningstillgångar), Goodwill, Andra immateriella tillgångar, Leasingobjekt, Inventarier samt Fastigheter för inrymmande av egna lokaler. Skuldsidan innehåller följande huvudposter: Clearingskulder och postväxlar, Inlåning från allmänheten, Svenska finans- institut, Utländska banker, Övriga i utlandet emitterade skuldbevis, Upplåning från allmänheten, Certifikat, Obligationer, Förlagslån och övrigt supplementärt kapital, Refinansieringslån, Inteckningslån i egna fastigheter, Övriga skulder, Generell reservering för länderrisker, Avsatt till pensioner, Garantifond, Obeskattade reserver samt Eget kapital. Direktivet: Av artikel 4 i bankredovisningsdirektivet framgår närmare hur tillgångarna skall indelas på tillgångssidan och hur skulder, avsättningar och eget kapital skall indelas på skuldsidan. Tillgångssidan Tillgångssidan specificeras på sexton olika tillgångsposter betecknade med arabiska siffror. 1. Kassa, tillgodohavande hos centralbanker och postgiro 2. Statsskuldförbindelser och andra skuldbevis belåningsbara i centralbanker 3. Fordringar på kreditinstitut 4. Utlåning till allmänheten 5. Obligationer och andra värdepapper med fast avkastning 6. Aktier och andra värdepapper med rörlig avkastning 7. Ägarintressen 8. Aktier och andelar i anknutna företag 9. Immateriella anläggningstillgångar 10. Materiella anläggningstillgångar 11. Tecknat ej inbetalt kapital 12. Egna aktier eller andelar 13. Övriga tillgångar 14. Tecknat ej inbetalt kapital som är infordrat 15. Förutbetalda kostnader och upplupna intäkter 16. Förlust under räkenskapsåret (såvida det inte i nationell lag föreskrivs att den skall redovisas under skulder och eget kapital). Direktivet medför att vissa av de nu nämnda tillgångsposterna skall specificeras ytterligare. En sådan specifikation skall ske av följande poster. - post 2, Statsskuldförbindelser och andra skuldbevis belåningsbara i cent- ralbanker, på a) statsskuldförbindelser och andra liknande värdepapper och b) andra skuldbevis som är belåningsbara i centralbanker, - post 3, Fordringar på kreditinstitut, på a) betalbara på anfordran och b) andra fordringar, - post 5, Obligationer och andra värdepapper med fast avkastning, på a) emitterade av offentliga organ och b) emitterade av andra låntagare, med särskilt angivande av egna skuldebrev, - post 7, Ägarintressen, med särskilt angivande av ägarintressen i kredit- institut, - post 8, Aktier och andelar i anknutna företag, med särskilt angivande av aktier och andelar i kreditinstitut, - post 10, Materiella anläggningstillgångar, med särskilt angivande av mark och byggnader som används av ett kreditinstitut för den egna verksamheten, - post 11, Tecknat ej inbetalt kapital, med särskilt angivande av infordrat kapital, samt - post 12, Egna aktier eller andelar, med uppgift om deras nominella värde. Bestämmelser om de olika tillgångsposternas innehåll finns i artikel 13-17. Artiklarna behandlas närmare i anslutning till balansräkningsschemat i bilaga 1 till ÅRKL. Skuldsidan Skuldsidan är uppdelad på 14 olika skuld- och eget kapitalposter betecknade med arabiska siffror. 1. Skulder till kreditinstitut 2. Inlåning från allmänheten 3. Skulder representerade av emitterade värdepapper 4. Övriga skulder 5. Upplupna kostnader och förutbetalda intäkter 6. Avsättningar 7. Vinst under räkenskapsåret (såvida det inte i nationell lag föreskrivs en redovisning under skulder och eget kapital post 14) 8. Efterställda skulder 9. Tecknat kapital 10. Överkurs vid emission 11. Kapitalreserver 12. Uppskrivningsfond 13. Balanserad vinst eller förlust 14. Vinst eller förlust under räkenskapsåret (såvida det inte föreskrivs en redovisning under Tillgångar post 16 eller under Skulder och eget kapital post 7). Av artikel 4 framgår även krav på en specifikation av olika skuldposter. En indelning skall ske av följande poster. - post 1, Skulder till kreditinstitut, i a) att betalas på anfordran, b) att betalas på viss avtalad förfallodag eller efter uppsägning, - post 2.a, Inlåning från allmänheten, Insatta sparmedel, med särskilt an- givande av i) sådana insättningar som skall återbetalas på anfordran, ii) sådana för vilka en viss förfallodag har avtalats, samt iii) sådana som skall återbeta- las efter uppsägning, samt - post 2.b, Inlåning från allmänheten, Övriga skulder, i ba) att betalas på anfordran och bb) att betalas på viss avtalad förfallodag eller efter uppsägning. Direktivets bestämmelser om innehållet i de poster som skall tas upp på skuldsidan framgår av artiklarna 18-23. Artiklarna behandlas närmare i anslutning till balansräkningsschemat i bilaga 1 till ÅRKL. Skälen för regeringens förslag: Införlivandet av bankredovisningsdirektivet med svensk rätt medför att kreditinstitutens och värdepappersbolagens balansräkningar måste ställas upp på ett annat sätt än i dag. Med hänsyn till kravet på jämförbarhet med andra medlemsstater bör balansräkningen utformas på ett sätt som nära överensstämmer med direktivets indelning och benämningar av poster. Det får emellertid anses godtagbart med hänsyn till direktivet att tillåta vissa mindre anpassningar i indelningar och benämningar efter svenska förhållanden. Det är framför allt fråga om vissa mindre ändringar av benämningar till i Sverige mer relevanta begrepp. Det är också fråga om tillägg av vissa poster, som inte anges i direktivets uppställningsschema, med tillämpning av artikel 4 i det fjärde bolagsrättsliga direktivet (78/660/EEG) om årsbokslut (det fjärde direktivet) jämförd med artikel 1.1 i bankredovisningsdirektivet. Artiklarna tillåter att nya poster tillkommer om de inte täcks av direktivets poster. De föreslagna anpassningarna, skälen för sådana anpassningar och motiven för utnyttjande av vissa optioner enligt direktivet kommenteras i anslutning till schemat för balansräkningen i bilaga 1 till ÅRKL. Den nya uppställningsformen enligt bankredovisningsdirektivet innebär emellertid, till skillnad från den nu tillämpade uppställningformen, att någon generell uppdelning av tillgångar i anläggningstillgångar och omsätt- ningstillgångar inte skall göras. Den nya uppställningformen för balansräkningen bygger i stället på, framför allt när det gäller finansiella tillgångar, att anläggnings- och omsättningstillgångar redovisas i samma tillgångsposter. Bankredovisningsdirektivet innebär vidare krav på specifikationer av vissa poster. Regeringen anser dock att inte samtliga specifikationer av huvudposterna bör regleras i lagen. Flertalet av de delposter eller specifikationer som direktivet kräver bör i stället regleras genom föreskrifter av regeringen eller Finansinspektionen. Detta ger bl.a. bättre möjligheter att efter erfarenheterna från den praktiska tillämpningen senare ompröva om specifikationen lämpligen bör ske i balansräkningen eller i en not. Väl avvägda praktiska regler för upplysningarna i detta avseende är av värde för en överskådlig och jämförbar redovisning. Upplysningar om övertagen egendom för skyddande av fordran är av väsentlig betydelse då det gäller att bedöma ett kreditinstituts verksamhet. Kommitténs lagförslag innehåller ingen motsvarighet till det informationskrav avseende övertagen egendom som finns enligt Finansinspektionens nu gällande redovisningsföreskrifter, som föreskriver att sådan egendom skall redovisas särskilt i balansräkningen (eller i vissa fall i en not). Övertagen egendom föreslås i stället redovisas under den post där tillgången hade redovisats om den förvärvats på annat sätt än genom ett övertagande (jfr betänkandet del II s. 138). Som Riksbanken angett ger en sådan förändring utrymme för farhågor om att informationen kan komma att försämras. Det är dock svårt att förena dagens svenska bestämmelser med direktivets bestämmelser, eftersom direktivets upp- ställningsform inte innehåller några särskilda poster avseende övertagen egendom för skyddande av fordran. Samtidigt är det väsentligt att tillse att informationen om övertagen egendom inte försämras. En kompletterande upp- lysningsskyldighet om övertagen egendom i balansräkning eller i notapparaten bör därför föreskrivas. Av samma skäl som beträffande upplysningar om delposter torde det vara mindre lämpligt att i lagen ta in de närmare bestämmelserna om upplysningsskyldigheten. Bestämmelserna bör i stället föreskrivas av regeringen eller Finansinspektionen. Av skäl som närmare utvecklas senare (se avsnitt 10.2.5) föreslås att över- låtbara värdepapper som är omsättningstillgångar, får värderas enligt två alternativa principer. De kan antingen värderas enligt lägsta värdets princip eller också fortlöpande till verkligt värde. Vid statistikrapporteringen är en sådan ordning mindre tillfredsställande. Från detta perspektiv skulle, som Statistiska centralbyrån anfört, en tydligare uppdelning mellan marknadsvärderade och icke-marknadsvärderade tillgångar i balansräkningen vara att föredra. Direktivets uppställning av tillgångsposter föregångna av arabiska siffror är dock tvingande för medlemsstaterna. De nu nämnda uppgifterna är emellertid av stort intresse inte bara för Statistiska centralbyrån utan också för andra som analyserar årsredovisningar. Med hänsyn därtill bör i lagen föreskrivas vissa kompletterande krav på tilläggsupplysningar om marknadsvärden (se vidare avsnittet 12.1 och författningskommentaren till 5 kap. ÅRKL). Vad som skall ingå i olika tillgångsposter och skuldposter framgår i och för sig på ett grundläggande sätt av posternas benämningar. Det kan dock förutses ett behov av att mera i detalj reglera posternas närmare innehåll, dels för att uppnå en enhetlig tillämpning i kreditinstitut och värdepappersbolag, dels för att fullständigt genomföra direktivens bestämmelser i detta avseende. Bestämmelser om definitioner av olika poster bör inte intas i lagen utan införas genom föreskrifter av regeringen eller Finansinspektionen. Därigenom undviks inte bara att lagen belastas med ett stort antal definitioner av i hög grad teknisk karaktär. En sådan ordning ger också bättre förutsättningar för anpassningar med hänsyn till utvecklingen i redovisningspraxis. Enligt regeringen bör i allmänhet de överväganden som görs i betänkandet kunna utgöra en utgångspunkt för den närmare utformningen av föreskrifterna om posternas innehåll. I kommande avsnitt behandlas olika frågor kring enskilda tillgångar eller skulder som är av betydelse för utformningen och innehållet i balansräkningen. I förhållande till gällande rätt medför direktivet t.ex. en mera tydlig uppdelning mellan skulder och avsättningar (se avsnitt 11.1). I förhållande till direktivet föreslås också uppställningsformen kompletterad genom att posten Obeskattade reserver tillkommer på skuldsidan (se avsnitt 9.7). 9.2 Resultaträkningen 9.2.1 Uppställningsform för resultaträkningen Regeringens förslag: Resultaträkningen skall ställas upp i rapportform. Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se betänkandet del II s. 152-155). Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Gällande rätt: Resultaträkningen skall enligt 18 § bokföringslagen i sam- mandrag redovisa samtliga intäkter och kostnader i rörelsen under räkenskapsåret samt lämna en med hänsyn till rörelsens förhållanden tillfredsställande redo- visning för hur räkenskapsårets resultat uppkommit. I Finansinspektionens särföreskrifter (FFFS 1994:38) meddelas vissa från bokföringslagen avvikande föreskrifter om uppställningen av resultaträkningen i kreditinstitut och värdepappersbolag. Därav framgår att kreditinstitut och värdepappersbolag skall upprätta en resultaträkning enligt rapportformen. Direktivet: I artikel 26 i bankredovisningsdirektivet anges att medlems- staterna får föreskriva att en eller båda av de i artikel 27 och artikel 28 angivna uppställningsformerna för resultaträkningen skall användas. I artikel 27 föreskrivs en vertikal uppställning (rapportformen) och i artikel 28 en horisontell uppställning (kontoformen). Båda uppställningsformerna innehåller huvudposter betecknade med arabiska siffror. Till några av huvudposterna förekommer delposter betecknade med liten bokstav. Skälen för regeringens förslag: Enligt betänkandet är rapportformen den dominerande uppställningsformen internationellt för resultaträkningen i kreditinstitut. Den föreskrivs också i gällande rätt. Det saknas därför skäl för att tillåta annan uppställningsform än rapportformen. 9.2.2 Resultaträkningens utformning och innehåll Regeringens förslag: Resultaträkningen får en delvis ny utformning och ett nytt innehåll i väsentlig överensstämmelse med uppställningsformen i bankredovisningsdirektivet (se bilaga 2 till ÅRKL). Som ny post tillkommer bl.a. leasingintäkter. Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se betänkandet del II s. 156-175). Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Finansbolagens Förening avstyrker att leasingintäkter skall bruttoredovisas som egen post. Om leasingintäkter i stället redovisas netto efter avdrag för avskrivningar på leasingobjekt undviks ett missvisande räntenetto. Om leasingintäkter ändå skall redovisas som särskild intäktspost bör i vart fall avskrivningar på leasingobjekt särredovisas. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anser att den föreslagna posten 7, Nettoresultat av finansiella transaktioner borde benämnas på annat sätt, t.ex. Handelsresultat värdepapper och valutor, eftersom "finansiella transaktioner" leder tanken till att posten omfattar fler transaktioner än den skall göra enligt direktivets bestämmelser. Föreningarna anser också att det saknas behov av särredovisning av ränteintäkter respektive värdeförändringar och försäljningsresultat för obligationer som är omsättningstillgångar samt att det också saknas behov av särredovisning av utdelningar respektive värdeförändringar och försäljningsresultat för sådana tillgångar. Gällande rätt: De grundläggande reglerna om resultaträkningens utformning och innehåll finns i 18 § bokföringslagen. I 4 kap. BRL ges kompletterande bestämmelser om bl.a. olika tilläggsupplys- ningar som skall lämnas i resultaträkningen i banker. I 11 kap. aktiebolagslagen och i 2 kap. 1980 års årsredovisningslag finns liknande bestämmelser som i 4 kap. BRL. De huvudsakliga reglerna om resultaträkningens närmare utformning och innehåll i kreditinstitut och värdepappersbolag finns emellertid i Finansinspektionens särföreskrifter (FFFS 1994:38) om kreditinstituts och värdepappersbolags årsredovisning och delårsrapportering. Resultaträkningen indelas enligt föreskrifterna i följande huvudposter. Ränteintäkter och leasingnetto Räntekostnader = RÄNTENETTO Courtage Provisioner, avgifter, agio Fastighetsintäkter Realiserade vinster/förluster på obligationer m m i investmentportföljen Resultatförda vinster/förluster vid inlösen av egna emitterade värdepapper Övriga rörelseintäkter SUMMA rörelseintäkter Personalkostnader Fastighetskostnader Hyror och andra lokalkostnader Övriga rörelsekostnader Avskrivningar enligt plan Kreditförluster SUMMA rörelsekostnader = RÖRELSERESULTAT Extraordinära intäkter Extraordinära kostnader = RESULTAT före bokslutsdispositioner och skatt Bokslutsdispositioner Skatter ÅRETS VINST/FÖRLUST Direktivet: Av artikel 27 i bankredovisningsdirektivet framgår närmare hur resultaträkningen skall indelas. Resultaträkningen är enligt artikeln indelad i följande tjugotre resultatposter. 1. Ränteintäkter och liknande intäkter 2. Räntekostnader och liknande kostnader 3. Intäkter från värdepapper 4. Provisionsintäkter 5. Provisionskostnader 6. Nettovinst eller nettoförlust av finansiella transaktioner 7. Övriga rörelseintäkter 8. Allmänna administrationskostnader 9. Värdejusteringar beträffande Tillgångar, posterna 9 och 10 10.Övriga rörelsekostnader 11.Nedskrivningar av fordringar samt avsättningar för ansvarsförbindelser och åtaganden 12.Återföringar av nedskrivna fordringar samt av avsättningar för ansvars- förbindelser och åtaganden 13.Nedskrivningar av överlåtbara värdepapper som innehas som finansiella anläggningstillgångar, av ägarintressen samt av aktier och andelar i anknutna företag 14.Återföringar av nedskrivna överlåtbara värdepapper som innehas som finansiella anläggningstillgångar, ägarintressen samt aktier och andelar i anknutna företag 15.Skatt på resultatet av den normala verksamheten 16.Resultatet av den normala verksamheten efter skatt 17.Extraordinära intäkter 18.Extraordinära kostnader 19.Extraordinärt resultat 20.Skatt på extraordinärt resultat 21.Extraordinärt resultat efter skatt 22.Övriga skatter som inte ingår i ovanstående poster 23.Vinst eller förlust för räkenskapsåret Av artikel 27 framgår även krav på en specifikation av olika resultatposter. En specificering föreskrivs för följande poster. - post 3, Intäkter från värdepapper, på a) intäkter från aktier och andra vär- depapper med rörlig avkastning, b) intäkter från ägarintressen och c) intäkter från aktier och andelar i anknutna företag. - post 8, Allmänna administrationskostnader, på a) personalkostnader (med särskild uppgift om i) löner och arvoden, och ii) sociala kostnader med pensioner särskilt angivna,) och b) övriga administrationskostnader. Direktivets bestämmelser om innehållet i posterna i resultaträkningen framgår av artiklarna 29-34. Innehållet i artiklarna återges i anslutning till författningskommentarerna till schemat för resultaträkningen i bilaga 2 till ÅRKL. Skälen för regeringens förslag: Införlivandet av bankredovisningsdirektivet med svensk rätt medför att resultaträkningen i berörda företag måste ställas upp på ett annat sätt än i dag. Uppställningsformen för resultaträkningen bör, på samma sätt som för balansräkningen, utformas i princip enligt bankredovis- ningsdirektivets indelning och postbenämningar, men med vissa mindre anpassningar med hänsyn till svenska förhållanden. Dessa anpassningar, som är av liknande slag som för balansräkningen, berörs närmare i kommentaren till schemat för resultaträkningen i bilaga 2 till ÅRKL. Där kommenteras också förslagen till utnyttjandet av vissa optioner enligt direktivet. Finansbolagens Förening har särskilt tagit upp frågan om redovisning av leasingintäkter. Kommittén har föreslagit att leasingintäkter skall redovisas brutto mellan direktivets post 1, Ränteintäkter och liknande intäkter och direktivets post 2, Räntekostnader. I dag redovisas ett leasingnetto, dvs. leasingintäkter efter avdrag för avskrivningar, som en del av räntenettot. Direktivet får emellertid anses medföra att samtliga avskrivningar, inklusive avskrivningar på leasingobjekt, skall redovisas under direktivets post 9, Värdejusteringar beträffande Tillgångar, posterna 9 och 10, (som i regeringens förslag benämnts Av- och nedskrivningar av materiella och immateriella anläggningstillgångar). Därav följer att leasingintäkter skall redovisas brutto (under förutsättning att leasingavtal inte redovisas som utlåning) i annan tillämplig resultaträkningspost. Det vore därvid mindre lämpligt att redovisa leasingintäkter brutto i posten Ränteintäkter. De möjligheter som återstår är att antingen tillskapa en ny post för leasingintäkter brutto eller att anvisa att sådana intäkter skall tas upp under posten Övriga rörelseintäkter. Med hänsyn till att leasingintäkter i flera kreditinstitut är av väsentlig betydelse bör redan i lagens resultaträkningsschema intas en särskild post för sådana intäkter brutto. Vad Finansbolagens förening anfört om att avskrivningar på leasingobjekt borde särredovisas tillgodoses genom bestämmelsen i 5 kap. 1 § ÅRKL jämförd med 5 kap. 3 § förslaget till ny årsredovisningslag. Där uppställs nämligen krav på en särredovisning av bl.a. avskrivningar på varje i balansräk- ningen upptagen post. Regeringen ansluter sig därför till kommitténs förslag i denna del. När det gäller de synpunkter som Svenska Bankföreningen och Svenska Fond- handlarföreningen anfört i fråga om särredovisningen i resultaträkningen i fråga om uppdelningen av posterna Ränteintäkter och Utdelningar å ena sidan samt värdeförändringar och försäljningsresultat å andra sidan, kan direktivet svårligen uppfattas på annat sätt än att en sådan uppdelning måste ske även beträffande omsättningstillgångar. Det är samtidigt fråga om betydelsefull information och även av detta skäl angeläget att den föreskrivna uppdelningen görs beträffande värdepapper som är omsättningstillgångar. Resultatposternas huvudsakliga innehåll framgår väsentligen av deras be- nämningar. Av samma skäl som anförts för balansposterna i balansräkningen, kan ett behov av regler som beskriver vad posterna skall innehålla förutses. De delposter eller annan specifikation som direktivet kräver samt de detaljerade definitionerna avseende resultatposternas innehåll, bör, av samma skäl som angetts i fråga om balansposternas innehåll, regleras genom föreskrifter av regeringen eller Finansinspektionen. Det kan i sammanhanget anmärkas att den uppdelning av allmänna admini- strationskostnader som skall ske enligt direktivets artikel 27 tillgodoses genom de tilläggsupplysningar som skall lämnas om personalkostnader m.m. (se 5 kap. 1 § ÅRKL som hänvisar till 5 kap. 18 § i förslaget till ny årsredovisningslag). 9.3 Avvikelser från uppställningsformernas postindelning Regeringens förslag: Andra poster än de som finns upptagna i uppställ- ningsformerna får läggas till, om deras innehåll inte täcks av de poster som anges i lagen. Ytterligare uppdelning i delposter skall få göras. Delposter skall anges om de har tillkommit på sådant sätt eller är av sådan storlek att det är av betydelse med hänsyn till kravet på rättvisande bild att de redovisas särskilt. Poster som föregås av liten bokstav får slås samman om de har ett värde som är av ringa betydelse med hänsyn till kravet på rättvisande bild eller om det främjar överskådligheten. I det senare fallet skall de sammanslagna posterna specificeras i en not. Ett särskilt bemyndigande införs för regeringen eller Finansinspektionen att meddela föreskrifter om avvikelser från bestämmelserna om uppställningen och utformningen av balans- och resultaträkningen i värdepappersbolag. Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Kommittén har inte föreslagit något särskilt bemyndigande att meddela föreskrifter om anpassningar av uppställningsformerna för värdepappersbolag (se betänkandet del I s. 285 och 286 samt del II s. 121 och 122). Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget utan erinran. Statistiska centralbyrån har dock framhållit att möjligheten att slå samman poster försvårar en rationell statistikproduktion. Föreningen Aukto- riserade Revisorer har ansett att skälen bakom den föreslagna bestämmelsen om att företagen i vissa fall skall ta in nya delposter i resultaträkningen och balansräkningen i stället kan tillgodoses genom föreskrifter om att det i en not skall lämnas förklaring till större belopp. Andra remissinstanser har förespråkat ytterligare indelning i delposter. Finansinspektionen har påtalat att avvikelser från uppställningsformerna i lagen kan behöva föreskrivas för värdepappersbolag. Gällande rätt: Enligt 18 § bokföringslagen skall för resultaträkningen användas det i paragrafen intagna schemat med de avvikelser som betingas av rörelsens art och omfattning. Kompletterande poster får läggas till men de måste i så fall ges beteckningar som tydligt anger vad som ingår i posten. För balansräkningen skall enligt 19 § bokföringslagen med de avvikelser som betingas av rörelsens art och sammansättning användas det i paragrafen intagna schemat eller annan uppställningsform som ger en likvärdig överblick över rörelsens ställning. Enligt 1 § femte stycket i Finansinspektionens särföreskrifter (FFFS 1994:38) skall balans- och resultaträkningen tas in i den offentliga årsredovisningen enligt formulären i årsöversikten i föreskrifterna. De med fet stil angivna huvudrubrikerna skall följas. Specifikationen av under huvudrubrikerna angivna belopp får dock ske i en not. I 8 § nyss nämnda föreskrifter tillåts ytterligare ett antal avvikelser för några av posterna i balansräkningen och resultaträkningen. För vissa poster tillåts avvikelse genom att delposter får utelämnas och i andra fall genom att poster får slås samman för att i stället redovisas i en not. Vidare får omrubricering ske av poster som har ett uppenbart obetydligt värde. Direktivet: Av artiklarna 4 och 27 i bankredovisningsdirektivet framgår närmare vilka poster som skall anges i balans- och resultaträkningarna för ett kreditinstitut. Artikel 4.1 i det fjärde direktivet föreskriver att de poster som anges i direktivets tillåtna balans- och resultaträkningsscheman måste tas upp var för sig i angiven ordningsföljd. En mera detaljerad underindelning av posterna är tillåten, förutsatt att uppställningsformen följs. Nya poster får tillkomma såvitt deras innehåll inte täcks av de i uppställningsformerna angivna posterna. Medlemsstaterna får föreskriva en sådan underindelning eller komplettering. Enligt artikel 4.2 i samma direktiv skall uppställningsform, nomenklatur och terminologi för sådana poster som föregås av arabiska siffror anpassas i de fall ett företags särskilda inriktning kräver det. En sådan anpassning får medlemsstaterna kräva inom en särskild ekonomisk sektor.I artikel 4.3 sägs att de av arabiska siffror föregångna posterna i balans- och resultaträkningarna får sammanslås, a) när de med hänsyn till målsättningen i artikel 2.3 har ett obetydligt värde, eller b) när sammanslagningen främjar överskådligheten, förutsatt att de samman- slagna posterna specificeras i noter. Medlemsstaterna får kräva en sådan sammanslagning. Enligt artikel 18 och 21 i det fjärde direktivet skall större belopp under rubrikerna "Förutbetalda kostnader och upplupna intäkter" respektive "Förut- betalda intäkter och upplupna kostnader", förklaras i en not. Av artikel 29.2 följer att större belopp under extraordinära intäkter och extraordinära kostnader av betydelse för bedömningen av resultatet skall i en not specificeras till sin art och storlek. Detsamma skall gälla intäkter och kostnader som avser ett annat räkenskapsår. Enligt artikel 42 första stycket får avsättningar för förluster och skulder inte överstiga erforderliga belopp. Större avsättningar som i balansräkningen är upptagna under "Andra avsättningar" skall, enligt artikel 42 andra stycket, specificeras i noter. Enligt artikel 1.1 i bankredovisningsdirektivet skall artikel 4.1, 4.3, 4.4, 18, 21, 29 och 42 första stycket i det fjärde direktivet gälla för kreditin- stitut, om inte annat följer av bankredovisningsdirektivet. Enligt artikel 2.4 i bankredovisningsdirektivet får medlemsstaterna föreskriva vissa bestämmelser som avviker från direktivet, dels för sådana kreditinstitut som inte utgör bolag enligt artikel 1.1 i det fjärde direktivet, om företagsformen gör avvikelser nödvändiga, dels för specialiserade kre- ditinstitut, om den särskilda verksamhetsinriktningen gör avvikelser nödvändiga. Sådana avvikande bestämmelser får avse endast anpassningen av uppställningsformen, nomenklaturen, terminologin och innehållet i posterna i balans- och resultaträkningarna. De avvikande bestämmelserna får inte innebära rätt för berörda institut att redovisa färre uppgifter i sina årsbokslut än vad andra institut som skall tillämpa direktivet är skyldiga att göra. Sådana avvikande bestämmelser skall kommissionen på visst sätt underrättas om. Enligt artikel 3 i bankredovisningsdirektivet skall en sammanslagning av poster så som sägs i artikel 4.3 a eller b i det fjärde direktivet inte kunna utnyttjas annat än beträffande sådana delposter i balans- och resultat- räkningarna som betecknas med liten bokstav samt kunna tillåtas endast med stöd av bestämmelser som medlemsstaterna antagit för detta ändamål. Skälen för regeringens förslag: De skäl som anförts i avsnitt 9.3 i del 2 är i huvudsak av betydelse även här. Detta innebär - med beaktande av bestämmelserna i bankredovisningsdirektivet - följande. Uppställningsformerna för balansräkningen och resultaträkningen bör, såsom tidigare nämnts, utformas i enlighet med bankredovisningsdirektivets föreskrifter om indelning i poster och om ordningsföljden mellan posterna. Bestämmelser bör dock tas in i lagstiftningen om att kreditinstitut och värde- pappersbolag vid upprättande av balansräkning eller resultaträkning skall ha rätt att lägga till nya poster, såvida de nya posternas innehåll inte täcks av de poster som anges i lagen, och att en ytterligare indelning i delposter skall vara tillåten. Däremot föreskrivs inte någon möjlighet till avsteg från föreskrivna uppställningsformer i det enskilda fallet på grund av företagets särskilda inriktning, eftersom artikel 4.2 i det fjärde direktivet inte är tillämplig enligt bankredovisningsdirektivet. Vidare skall enligt artikel 3 i bankredovisningsdirektivet jämförd med artikel 4.3 a och b i det fjärde direktivet delposter som föregås av liten bokstav kunna få slås samman om de har ett värde som med hänsyn till kravet på rättvisande bild är av ringa betydelse eller om en sammanslagning främjar överskådligheten och de sammanslagna posterna anges i en not. Även dessa föreskrifter bör föras in i den nya lagstiftning som skall gälla för kreditinstitut och värdepappers- bolag. Några bestämmelser i lag som kräver en sammanslagning av poster i vissa sär- skilda situationer eller en mera långtgående indelning i delposter införs inte (se avsnitt 9.3 i del 2). Regeringen föreslår däremot en bestämmelse om en obligatorisk särredovisning av delposter om delar av en post har tillkommit på sådant sätt eller är av sådan storlek att en särredovisning är av betydelse för att redovisningen skall ge en rättvisande bild av företagets resultat och ställning. I artiklarna 18, 19, 29 och 42 i det fjärde direktivet föreskrivs att dels större belopp som avser förutbetalda kostnader och upplupna intäkter respektive upplupna kostnader och förutbetalda intäkter och extraordinära poster, dels större övriga avsättningar som inte är av endast ringa betydelse för bedömningen av resultatet, skall specificeras till sin art och storlek. Regeringen har i avsnitt 9.3 i del 2, av skäl som där anförts, förordat att särskilda be- stämmelser om sådana notupplysningar skall tas in i den nya årsredovisnings- lagen. Dessa bestämmelser bör - även såvitt avser upplysningsskyldigheten om större övriga avsättningar - göras tillämpliga även på kreditinstitut och värdepappersbolag. Bankredovisningsdirektivet öppnar genom artikel 2.4 en särskild möjlighet för medlemsländerna att föreskriva vissa avvikelser från artikel 4 och 27 för specialiserade kreditinstitut. Som Finansinspektionen påpekat kan avvikelser från uppställningsformen för balans- och resultaträkningen vara befogade för värdepappersbolag. Vissa fordringar, t.ex. fondlikvidfordringar kan behöva särskilt specificeras. Även vissa omgrupperingar av poster, t.ex. genom att provisionsintäkter redovisas som första intäktspost, kan vara befogade. Enligt regeringen bör därför den möjlighet som direktivet ger i detta avseende utnyttjas för att möjliggöra anpassningar i förhållande till lagen beträffande balans- och resultaträkningens uppställningsform, nomenklatur och terminologi i fråga om värdepappersbolag. I vilken omfattning och i vilka avseenden avvikelser bör ske förutsätter enligt regeringen ytterligare särskilda överväganden av redovisningsteknisk art. Berörda branschorgan bör även beredas ytterligare möjligheter att anföra synpunkter. Dessa förhållanden gör att det är mindre lämpligt att nu i lag ta in regler om anpassningarna. Det bör i stället överlåtas till regeringen eller Finansinspektionen att meddela de föreskrifter som erfordras. Möjligheten att meddela föreskrifter bör i detta fall - som en följd av att det allmänna bemyndigandet att meddela från lag avvikande föreskrifter föreslås upphävt (se vidare del 1, avsnitt 6.5) - intas genom ett särskilt normgivningsbemyndigande. Med hänsyn till såväl kraven i direktivet som mera allmänna lämplighetsskäl bör avvikelser inte ske annat än om det är särskilt påkallat med hänsyn till värdepappersbolagens verksamhetsart. I lagförslaget har därför intagits den begränsningen att avvikelserna skall vara nödvändiga med hänsyn till värdepappersbolagens särskilda verksamhetsinriktning. 9.4 Ändring av redovisningsprinciper Regeringens förslag: Redovisningsprinciper får ändras från ett år till ett annat endast om det finns särskilda skäl och en ändring är förenlig med god redovisningssed och kravet på rättvisande bild. Skälen för ändringen och upplysningar om dess effekt på balansräkningen och resultaträkningen skall anges i en not. Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Kommitténs förslag innehåller dock inte någon uttrycklig bestämmelse om att ett byte av redovisningsprinciper måste vara förenligt med god redovisningssed och kravet på rättvisande bild (se betänkandet del I s. 286-288 och del II s. 351). Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat det utan erinran. Gällande rätt: Svensk lagstiftning innehåller inte några uttryckliga begränsningar vad gäller möjligheterna att från ett räkenskapsår till ett annat byta redovisningsprinciper eller uppställningsform för balansräkningen och resultaträkningen. Av 4 kap. 2 och 8 §§ BRL framgår motsatsvis att en ändring av specificeringen och grupperingen av poster eller andra för jämförelsen störande förändringar kan tillåtas. Samma förhållande framgår av 11 kap. 2 och 8 §§ aktiebolagslagen. Även av 2 kap. 6 § 1980 års årsredovisningslag framgår att en ändring av specificeringen av poster kan ske. Direktivet: I artikel 3 i det fjärde direktivet föreskrivs att balans- och resultaträkningarnas uppställning, särskilt när det gäller valet av form för uppställning, inte får ändras från ett räkenskapsår till ett annat. Avsteg från denna princip tillåts dock i undantagsfall. Varje sådant avsteg skall redovisas i noterna med en tillfredsställande motivering. Enligt artikel 31 skall samma värderingsprinciper tillämpas från ett räkenskapsår till ett annat. Avvikelse från denna regel kan undantagsvis accepteras. En redogörelse för avvikelsen måste då lämnas i en not. Enligt artikel 1.1 i bankredovisningsdirektivet skall artiklarna 3 och 31 i det fjärde direktivet gälla för kreditinstitut. Skälen för regeringens förslag: De skäl som anförts i avsnitt 9.4 i del 2 angående ändring av redovisningsprincip är av betydelse även här. Detta innebär att det i lagstiftningen bör intas bestämmelser som begränsar möjligheten att ändra redovisningsprinciper, såväl principer för värderingen som principer för klassificeringen och indelningen av olika poster och delposter i balansräkningen och resultaträkningen. Lagstiftningen bör emellertid lämna visst utrymme för ändringar av detta slag. Den bör utformas så att företag får ändra redovisningsprincip endast när särskilda skäl talar för det. Det bör också i lagen klargöras att en ändring inte får ske om en sådan förändring skulle stå i strid med kravet på att redovisningen skall ge en rättvisande bild. Om ändring av redovisningsprincip sker, skall ändringen redovisas i noterna med en redogörelse för skälen för ändringen och en bedömning av dess effekter för företagets resultat och ställning. Även detta bör komma till uttryck i lag. 9.5 Angivande av jämförelsetal Regeringens förslag: För varje post i balans- och resultaträkningarna skall beloppet av motsvarande post för det närmast föregående räkenskapsåret anges. Har principerna för värderingen eller klassificeringen av posterna ändrats från ett räkenskapsår till ett annat, skall beloppen för det närmast föregående året räknas om eller ändras på annat sätt, om detta behövs för att dessa belopp skall kunna jämföras med räkenskapsårets poster. Omräkning eller annan justering av föregående års belopp får underlåtas, om det finns särskilda skäl och det är förenligt med god redovisningssed och kravet på rättvisande bild. I så fall skall skälen för detta anges i en not. Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Kommittén har dock ansett att omräkning av föregående års siffror skall få underlåtas om det finns särskilda hinder mot det (se betänkandet del I s. 286- 288 och del II s. 351). Remissinstanserna: Redovisningsrådet har menat att bestämmelserna bör anpassas till den rekommendation som rådet har utfärdat på området (RR 5). Övriga remissinstanser har i huvudsak tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Gällande rätt: Svensk lagstiftning innehåller redan i dag vissa bestämmelser som syftar till att befrämja möjligheterna till jämförelser mellan räkenskapsår. I 4 kap. 2 § BRL föreskrivs att i årsredovisningen skall återges resultat- räkningen och balansräkningen för det närmast föregående räkenskapsåret. Har det under året skett någon ändring i specificeringen av poster i balansräkningen eller resultaträkningen skall uppgifterna från den tidigare årsredovisningen sammanställas så att dessa kan jämföras med posterna i den senare årsredovisningen, om det inte möter särskilda hinder. I 11 kap. 2 § aktiebolagslagen och i 2 kap. 6 § 1980 års årsredovisningslag finns motsvarande bestämmelser för de kreditinstitut och värdepappersbolag som omfattas av dessa lagar. Direktivet: I artikel 4.4 i det fjärde direktivet föreskrivs att för varje balans- och resultaträkningspost måste beloppet för motsvarande post från föregående räkenskapsår anges. För att jämförbarhet skall uppnås får medlems- staterna föreskriva att beloppen för föregående räkenskapsår skall justeras. I vart fall skall bristande jämförbarhet och eventuella justeringar av beloppen med anledning härav förklaras i noterna. Enligt artikel 4.5 skall balans- eller resultaträkningsposter som saknar belopp inte redovisas, utom när det finns en motsvarande post från föregående år enligt punkt 4. Enligt artikel 1.1 i bankredovisningsdirektivet gäller artikel 4.4 och 4.5 i det fjärde direktivet för kreditinstitut. Skälen för regeringens förslag: Regeringens skäl i avsnitt 9.5 i del 2 är av betydelse även här. Detta innebär följande. I den nya lagstiftningen bör tas in en bestämmelse om att det för varje post i redovisningen skall lämnas uppgift om motsvarande post för föregående räkenskapsår. Det bör också tas in en bestämmelse om att ett företag som byter redovis- ningsprincip skall göra de omräkningar och andra justeringar som behövs för att föregående års poster på ett meningsfullt sätt kan jämföras med räkenskapsårets siffror. Det bör dock vara möjligt att underlåta att göra justeringar inte bara när sådana är praktiskt omöjliga utan även när det föreligger andra särskilda skäl. En omräkning eller justering bör dock kunna underlåtas endast när redovisningen även utan jämförelsetal ger en rättvisande bild av företagets resultat och ställning. Detta bör komma till uttryck i lagen. Om någon omräkning inte görs, bör det åligga företaget att ange skälen för detta i en not. 9.6 Kvittning Regeringens förslag: Kvittning skall inte få ske mellan tillgångar och avsättningar eller skulder i balansräkningen och inte heller mellan intäkter och kostnader i resultaträkningen. Undantag från kvittningsförbudet skall dock kunna göras om det finns särskilda skäl och det inte står i strid med god redovisningssed och kravet på rättvisande bild. Om kvittning sker skall upplysning om skälen för detta lämnas i en not. Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag men innehåller inte något undantag från kvittningsförbudet (se betänkandet del I s. 288 och del II s. 351). Remissinstanserna: Bokföringsnämnden har menat att det i vissa fall finns anledning att acceptera någon form av kvittning. Övriga remissinstanser har lämnat förslaget utan erinran. Gällande rätt: I svensk lagstiftning förekommer inte några bestämmelser som förbjuder kvittning, dvs. att koppla samman intäkter och kostnader respektive tillgångar och skulder som är av samma slag och enbart redovisa mellanskillnaden (nettoredovisning). I redovisningspraxis anses emellertid att kvittning normalt inte får ske. Direktivet: Enligt artikel 7 i det fjärde direktivet får kvittning inte ske mellan tillgångs- och skuldposter eller mellan intäkts- och kostnadsposter. Kontaktkommittén har dock uttalat att kravet på rättvisande bild kan medföra att endast det slutliga resultatet av en komplex transaktion, i vilken ingår ett antal transaktioner vars värde eller resultat var för sig ur ekonomisk synpunkt saknar intresse för det slutliga resultatet, skall redovisas. Vidare har kontaktkommittén pekat på att om det finns en rätt enligt lag eller avtal att kvitta fordringar och skulder mot varandra skall endast den del som inte täcks genom kvittningen redovisas. Enligt artikel 1.1 i bankredovisningsdirektivet skall artikel 7 i det fjärde direktivet gälla även för kreditinstitut. Skälen för regeringens förslag: De skäl som anförts i avsnitt 9.6 i del 2 är av betydelse även här. Detta innebär följande. I lagstiftningen bör intas ett uttryckligt förbud mot kvittning. Övervägande skäl talar emellertid för att ge ett visst utrymme för kvittning i särskilda fall (se avsnitt 9.6 i del 2). Möjligheten till undantag från kvittningsförbudet bör emellertid ges en restriktiv utformning. Kvittning bör sålunda få ske enbart i sådana fall då det kan anses förenligt med god redovisningssed. En kvittning får inte heller ske om den ger effekter som är i strid med kravet på att redovisningen skall ge en rättvisande bild. Detta bör komma till uttryck i lagtexten. Slutligen bör lagen innehålla ett krav på notupplysningar om att kvittning har skett. 9.7 Redovisning av bokslutsdispositioner, obeskattade reserver och latent skatt Regeringens förslag: Liksom hittills skall bokslutsdispositioner redovisas i resultaträkningen och obeskattade reserver tas upp under särskilda rubriker i balansräkningen. I balansräkningen eller i noterna skall lämnas upplysning om latent skatt. Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag (se betänkandet del I s. 190, 191 och 197-199 samt del II s. 122). Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget utan erinran. Flera remissinstanser har dock diskuterat den övergripande frågan om kopplingen mellan redovisning och beskattning. Ett par remissinstanser har särskilt förordat att systemet med obeskattade reserver och bokslutsdispositioner avskaffas och ersätts med redovisning av latent skatt. Gällande rätt m.m: Kopplingen mellan redovisningen och beskattningen kommer i resultaträkningen till synes i en särskild post Bokslutsdispositioner och i balansräkningen i en särskild post Obeskattade reserver (jfr 18 och 19 §§ bokföringslagen). Motsvarande poster finns intagna i resultaträkningen och balansräkningen för kreditinstitut och värdepappersbolag (se Finansinspektionens särföreskrifter FFFS 1994:38). Principerna bakom en redovisning av bokslutsdis- positioner och obeskattade reserver berörs i avsnitt 9.7 i del 2. I gällande svensk rätt finns inte något krav på särskild redovisning av latent skatt. I Redovisningsrådets rekommendation RR 01:91, Koncernredovisning, anges att posten Obeskattade reserver i koncernbalansräkningen skall delas upp i latent skatteskuld och bundet eget kapital. Något motsvarande krav på redovisning av latent skatt i årsredovisningen uppställs dock inte. Direktivet: I flertalet europeiska länder finns inte samma samband mellan redovisning och beskattning som i Sverige. Det är därför naturligt att de uppställningsformer för balans- och resultaträkningar som föreskrivs i det fjärde direktivet saknar posterna Obeskattade reserver och Bokslutsdispositioner. I uppställningsformerna finns inte heller några särskilda poster för latent skatt, endast en delpost benämnd avsättningar för skatter. Enligt artikel 43.1.11 i det fjärde direktivet skall dock upplysning lämnas i en not om skillnaden mellan den skatt som påförts detta och tidigare räkenskapsår och den skatt som har betalats eller skall betalas för dessa år, förutsatt att skillnaden har betydelse för framtida beskattning. Artikeln tillåter också att skillnaden i stället särredovisas med ett totalbelopp i balansräkningen (jfr artikel 34.11 i det sjunde direktivet). Artikeln kan tolkas som ett krav på någon form av upplysning om latent skatt. Bankredovisningsdirektivet innehåller i detta avseende inga från det fjärde direktivet avvikande föreskrifter. Skälen för regeringens förslag: De skäl som anförts i avsnitt 9.7 i del 2 är av betydelse även här. Detta innebär följande. Det saknas för närvarande underlag för ett slutligt ställningstagande till frågan om sambandet mellan redovisning och beskattning. Artikel 4.1 i det fjärde direktivet, som även gäller för kreditinstitut enligt artikel 1.1 i bankredovisningsdirektivet, tillåter att nya poster fogas till uppställningsformerna för balans- och resultaträkningarna, om deras innehåll inte redan täcks av befintliga poster. Det kan enligt regeringen inte anses oförenligt med direktivet att foga posterna Bokslutsdispositioner och Obeskattade reserver till direktivets uppställningsscheman. Posterna Obeskattade reserver och Bokslutsdispositioner bör tills vidare behållas i balansräkningen och resultaträkningen. I lagstiftningen bör vidare tas in en bestämmelse om att upplysningar skall lämnas om latent skatt. 10 Värdering av tillgångar 10.1 Anläggningstillgångar 10.1.1 Klassificering som anläggningstillgång Regeringens förslag: Anläggningstillgångar skall delas in i materiella, immateriella och finansiella anläggningstillgångar. Med materiell anläggningstillgång skall, liksom hittills, avses materiell tillgång som är avsedd att stadigvarande brukas eller innehas i rörelsen. Som immateriell anläggningstillgång skall få tas upp goodwill, utgifter för forsknings- och utvecklingsarbeten och liknande arbeten samt utgifter för koncessioner, patent, licenser, varumärken, hyresrätter och liknande rättigheter, om de är av väsentligt värde för rörelsen under kommande år. Med finansiell anläggningstillgång avses enligt ÅRKL sådana aktier i intresse- och dotterföretag, värdepapper och andra tillgångar än materiella och immateriella, som avses att stadigvarande innehas i den ordinarie verksamheten. Kommitténs förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag (se betänkandet del I s. 205-208 och del II s. 175-180). Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har lämnat förslaget utan erinran. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlarföreningen anser att lagen bör klargöra huruvida värdepapper som för närvarande redovisas inom den s.k. investmentportföljen skall kunna klassificeras som anläggningstillgångar. Gällande rätt: Med anläggningstillgång förstås enligt 13 § bokföringslagen (1976:125) tillgång som är avsedd att stadigvarande brukas eller innehas i rörelsen. Med omsättningstillgång avses annan tillgång. Har den bokföringsskyldige övertagit rörelse mot vederlag som överstiger det behållna värdet av de övertagna tillgångarna, får enligt 17 § första stycket bokföringslagen skillnaden tas upp som anläggningstillgång till den del den representerar affärsvärde (goodwill). Enligt 17 § andra stycket bokföringslagen får utgifter för teknisk hjälp, provdrift, marknadsundersökningar och liknande tas upp som anläggningstillgång, om de är av väsentligt värde för den bokföringsskyldiges rörelse under kommande år. I bankrörelselagen (1987:617), BRL, finns inga uttryckliga från bokförings- lagen avvikande bestämmelser avseende klassificeringen av tillgångar som anläggnings- respektive omsättningstillgång. Enligt förarbetena till lagen anges att vissa innehav av aktier och andelar liksom inventarier och fastigheter där den egna verksamheten bedrivs, bör betraktas som anläggningstillgångar (prop. 1986/87:12 s. 184). Övriga tillgångar är i allmänhet att betrakta som omsättningstillgångar. Avgörande för gränsdragningen är syftet med innehavet. I Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 1994:38) görs inte någon grund- läggande uppdelning av balansräkningen i anläggningstillgångar och om- sättningstillgångar. Balansräkningen innehåller däremot separata rubriker för anläggningstillgångar, dels Aktier, andelar, förlagsbevis, garantifondsbevis m.m. (anläggningstillgångar), dels Goodwill, dels Andra materiella tillgångar, dels Leasingsobjekt, dels Fastigheter för inrymmande av egna lokaler. Räntebärande värdepapper skall enligt nyss nämnda föreskrifter indelas i en investmentportfölj och en tradingportfölj. Uppdelningen på investmentportfölj (långsiktiga innehav) och tradingportfölj (kortsiktiga innehav) skall omfatta obligationer, kapitalmarknadsreverser och andra räntebärande värdepapper, t.ex. marknadsbevis, certifikat och derivatinstrument (ränterelaterade instrument). För att ett värdepappersinnehav skall få föras till investmentportföljen fordras enligt föreskrifterna i princip att värdepapperet redan från början klassats som ett långsiktigt innehav. Enligt 2 § i FFFS 1994:38 gäller lägsta värdets princip för båda portföljerna. Skillnaden i klassificeringen som trading- och investmentinnehav har betydelse endast för behandlingen i resultaträkningen, eftersom orealiserade förluster i investmentportföljen redovisas som bokslutsdispositioner. Transaktioner mellan investment- och tradingportfölj skall ske till det lägsta av anskaffningsvärdet och marknadsvärdet per transaktionsdagen. Direktivet: Om tillgångar skall redovisas som anläggningstillgångar eller omsättningstillgångar skall enligt artikel 15.1 i det fjärde bolagsrättsliga direktivet (78/660/EEG) om årsbokslut (det fjärde direktivet) bero på det ändamål för vilka de är avsedda. Enligt artikel 15.2 skall anläggningstillgångar omfatta sådana tillgångar som är avsedda att stadigvarande brukas i företagets verksamhet. I artikel 1.1 i direktiv (86/635/EEG) om årsbokslut och sammanställd re- dovisning för banker och andra finansiella institut (bankredovisningsdirektivet) hänvisas inte till nämnda artiklar. Enligt artikel 35.1 i bankredovisningsdirektivet skall vad som tagits upp under Tillgångar, posterna 9 och 10 enligt uppställningsschemat i artikel 4 alltid värderas som anläggningstillgångar. Tillgångar under övriga poster i balansräkningen skall värderas som anläggningstillgångar om de är avsedda att varaktigt ingå i företagets normala verksamhet. Enligt uppställningsschemat i artikel 4 i bankredovisningsdirektivet, skall under post 9 tas upp sådana Immateriella anläggningstillgångar som anges under Tillgångar, rubrikerna B (kostnader för bolagsbildning) och C.I (bl.a. Forsknings- och utvecklingskostnader, Goodwill och Andra immateriella anläggningstillgångar) i balansräkningsschemat i artikel 9 i det fjärde direktivet. Under post 10 skall tas upp sådana Materiella anläggningstillgångar som angivits under Tillgångar, rubrikerna C.II (bl.a. Mark och byggnader, Tekniska anläggningar och maskiner, Övriga anläggningar, verktyg och inventarier) i balansräkningsschemat i artikel 9 i det fjärde direktivet.Av artikel 35.2 i bankredovisningsdirektivet framgår att då det i avsnitt 7 i det fjärde direktivet hänvisas till finansiella anläggningstillgångar, skall begreppet omfatta ägarintressen, aktier och andelar i anknutna företag samt värdepapper som är avsedda att varaktigt ingå i företagets normala verksamhet. Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 10.1.1 i del 2 har regeringen funnit att den nuvarande definitionen av anläggningstillgång i 13 § bokföringslagen är förenlig med det fjärde direktivet och föreslagit att bestämmelsen bör överföras till den nya årsredovisningslagen. Det har vidare framhållits att den nya årsredovisningslagen bör bygga på en indelning av anläggningstillgångar i materiella, immateriella och finansiella anläggningstillgångar. Även lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag (ÅRKL) bör bygga på en indelning i materiella, immateriella och finansiella anläggningstillgångar. Indelningen får, enligt vad som tidigare behandlats (se avsnitt 9.1.2), mindre betydelse för under vilka poster i balansräkningen som olika tillgångar skall tas upp. En klassificering som anläggningstillgång, i stället för omsättningstillgång, får främst betydelse för vilka värderingsregler som aktualiseras för tillgången. I det förra fallet aktualiseras regler om en värdering med utgångspunkt i anskaffningsvärdet, dvs. till anskaffningsvärdet justerat med avskrivningar, nedskrivningar eller andra värdejusteringar (se vidare avsnitt 10.1.2-5). I det senare fallet aktualiseras i stället reglerna om en värdering enligt lägsta värdets princip eller, i vissa fall, till marknadsvärdet (se avsnitt 10.2.1 och 10.2.5). I vissa avseenden föreslås dock värderingsregler som gäller såväl för anläggnings- som omsättningstillgångar (se t.ex. avsnitt 10.2.4). Fråga uppkommer nu om den allmänna definition av anläggningstillgång som föreslås i den nya årsredovisningslagen bör, helt eller delvis, göras tillämplig även på kreditinstitut och värdepappersbolag. Materiella och immateriella anläggningstillgångar Under post 9 och 10 i bankredovisningsdirektivets balansräkningsschema skall, enligt artikel 35.1 i samma direktiv, immateriella och materiella an- läggningstillgångar tas upp. I fråga om vilka tillgångar som åsyftas hänvisas i bankredovisningsdirektivet till hur tillgångarna är att bestämma i balansräkningsschemat enligt det fjärde direktivet. Denna hänvisning och värdet av enhetliga värderingsregler gör att den allmänna definitionen av anläggningstillgång i nya årsredovisningslagen bör vara styrande även för klassificering som materiell och immateriell anläggningstillgång enligt ÅRKL. I nu aktuella avseenden kommer då att gälla motsvarande bestämmelser som i dag, dvs. med anläggningstillgång förstås tillgång avsedd att stadigvarande brukas eller innehas i rörelsen. Även de till den nya årsredovisningslagen överförda bestämmelserna i 17 § bokföringslagen om förutsättningarna för att utgifter för goodwill, forsknings- och utvecklingsarbeten m.m. skall kunna tas upp som anläggningstillgång bör gälla för kreditinstitut och värdepappersbolag. Anläggningstillgångar i andra tillgångsposter än post 9 och 10 Tillgångar i andra poster än post 9 och 10 enligt bankredovisningsdirektivets schema skall enligt artikel 35.1 i bankredovisningsdirektivet värderas som anläggningstillgångar, om de är avsedda att varaktigt ingå i företagets normala verksamhet. Post 9 och 10 skall innehålla immateriella respektive materiella anläggningstillgångar. Det är alltså fråga om andra än sådana tillgångar. Kommittén har i detta avseende ansett att bokföringslagens nuvarande begrepp "ingå i rörelsen" omfattar även dessa tillgångar. Någon särskild definition har inte föreslagits. Enligt regeringen bör på grund av bankredovisningsdirektivet frågan om en värdering som anläggningstillgång för de tillgångar som nu avses, bedömas enligt bestämmelserna för finansiella anläggningstillgångar (se nedan), i den mån tillgången inte skall hänföras till en materiell eller immateriell tillgång. Finansiella anläggningstillgångar Bankredovisningsdirektivet innehåller, som ovan nämnts, en särskild definition av vad som är en finansiell anläggningstillgång. När det i avsnitt 7 i det fjärde direktivet talas om finansiella anläggningstillgångar, skall enligt artikel 35.2 begreppet anses omfatta ägarintressen, aktier och andelar i anknutna företag samt värdepapper som är avsedda att varaktigt ingå i företagets normala verksamhet. Bankredovisningsdirektivet innebär alltså att värdepapper som i dag värderas enligt lägsta värdets princip i trading- och investmentportföljerna i framtiden behöver delas in i anläggnings- och omsättningstillgångar. Frågan har stor betydelse eftersom det för kreditinstitutens och värdepappersbolagens del kan vara fråga om stora innehav av olika slag av värdepapper och att väsentligen olika värderingsregler - och därmed resultateffekter - aktualiseras beroende på hur värdepapper skall klassificeras enligt den nya lagstiftningen (jfr avsnitt 10.2.5). Kreditinstitutens och värdepappersbolagens värdepappersinnehav kan i allmänhet realiseras eller behållas allt efter företagets eget val. Handel med värdepapper utgör för många av dessa företag ett naturligt inslag i den löpande affärsverksamheten. I många fall kan dessutom värdepapper enligt de formella villkoren vara möjliga att inneha över en längre tid till en viss förfallodag, men samtidigt kan en försäljning eller en förtida inlösen framstå som given eller sannolik om marknadsförhållandena utvecklas på visst sätt. Ett värdepapper kan för övrigt vara bärare av flera olika slag av rättigheter och skyldigheter. Vissa slag av värdepapper, såsom derivatinstrument, kan t.ex. vara kopplade till underliggande tillgångar eller skulder eller andra slag av rättigheter och skyldigheter. Mot angivna bakgrund är det enligt regeringen inte tillfyllest att en klassi- ficering av värdepapper som anläggningstillgång skall göras utifrån en allmänt hållen regel om företagets avsikt huruvida ett värdepapper skall innehas på kort eller lång sikt. Inte heller bör det vara avgörande huruvida värdepapper finns i en s.k. värdepappersportfölj som organisatoriskt eller på annat sätt hålls åtskild. Det finns enligt regeringen således goda skäl för att inte samma kriterier och utgångspunkter som för materiella tillgångar skall gälla. Utöver vad som ovan sagts tillkommer att bankredovisningsdirektivet inte hänvisar till det fjärde direktivets definition av anläggningstillgång i artikel 15.1-2. I artikel 35.2 i bankredovisningsdirektivet finns, som nyss nämnts, i stället en särskild definition som uttryckligen föreskriver en avvikelse från vad som avses med finansiell anläggningstillgång enligt balansräkningsschemat i det fjärde direktivet. Enligt regeringen bör alltså en särskild bestämmelse införas i ÅRKL som definierar finansiella anläggningstillgångar. Bestämmelsen bör utformas på sätt som nära ansluter till artikel 35.2 i bankredovisningsdirektivet (se vidare författningskommentaren till 4 kap. 3 §). I detta sammanhang kan också anmärkas att obligationer måste delas upp i fler avseenden än vad som framgått ovan. Till följd av redovisningsreglerna måste, såsom ovan nämnts, en uppdelning ske i finansiella anläggningstillgångar och omsättningstillgångar. På grund av kapitaltäckningsreglerna kommer de senare i sin tur att behöva indelas med avseende på om obligationerna hänförs till handelslagret eller inte. 10.1.2 Anskaffningsvärde för anläggningstillgångar Regeringens förslag: En anläggningstillgång skall normalt tas upp till anskaffningsvärdet. Med anskaffningsvärdet skall avses utgifterna för tillgångens förvärv eller tillverkning. I anskaffningsvärdet för en förvärvad tillgång skall inräknas inköpspriset och andra till förvärvet direkt hänförliga utgifter. Om tillgången har tillverkats inom företaget, skall i anskaffningsvärdet räknas in såväl direkta tillverkningskostnader som en skälig andel av indirekta tillverkningskostnader. I anskaffningsvärdet skall i sådant fall även kunna räknas in ränta på kapital som har lånats för att finansiera tillverkningen av tillgången. I anskaffningsvärdet får i vissa fall räknas in även utgifter för värdehöjande förbättring. Kommitténs förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag men innehåller inte någon definition av begreppet anskaffningsvärde (se betänkandet del I s. 206-209 och 225-228 samt del II s. 175-180). Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allt väsentligt tillstyrkt för- slaget eller lämnat det utan erinran. Svenska Revisorsamfundet har dock ansett att lagen bör innehålla en definition av begreppet anskaffningsvärde. Några remissinstanser har varit inne på att med anskaffningsvärdet bör avses utgifterna för att bringa tillgången till dess tillstånd och plats på balansdagen. Gällande rätt m.m: Med en anläggningstillgångs anskaffningsvärde förstås enligt 13 § bokföringslagen utgiften för dess förvärv eller tillverkning. Anläggningstillgång skall enligt 15 § bokföringslagen tas upp till högst anskaffningsvärdet. I anskaffningsvärdet får inräknas utgifter för värdehöjande förbättring av tillgången, vilka nedlagts under räkenskapsåret eller balanserats från tidigare räkenskapsår. Enligt 3 kap. 5 § i Finansinspektionens föreskrifter 1994:37 gäller för fast- förräntande diskonterings- och kuponginstrument, att med anskaffningsvärdet avses vederlaget för instrumentet med tillägg för väsentliga kostnader som har direkt samband med förvärvet och efter beaktande av över- eller underkurs. Sådana instrument värderas sedan till det lägsta av det upplupna anskaffningsvärdet och verkligt värde. Enligt Föreningen Auktoriserade Revisorers rekommendation nr 3, Redovisning av materiella anläggningstillgångar, avses med anskaffningsvärde de utgifter som företaget har haft för att bringa tillgången till dess tillstånd och plats på balansdagen. Till dessa utgifter hör alla till tillgången hänförliga kostnader såsom inköpspris, importavgifter, tull, transport- och hanteringskostnader samt kostnader för lagfart, montering m.m. För egentillverkade anläggningar och vid montering och provkörning i egen regi skall i anskaffningsvärdet inräknas - utöver direkt material och direkt lön - skäligt pålägg för indirekta kostnader hänförliga till tillverkningen. Enligt Föreningen Auktoriserade Revisorers rekommendation nr 12, Redovisning av aktier och andelar, bör i anskaffningsvärdet för aktier och andelar förutom köpeskillingen räknas in courtage, omsättningsskatt och andra till förvärvet direkt hänförbara utgifter. Direktivet: Enligt artikel 35.1 a i det fjärde direktivet skall anläggnings- tillgång (med förbehåll för gjorda avskrivningar och nedskrivningar) värderas till anskaffnings- eller tillverkningskostnaden. Enligt artikel 35.2 ingår i anskaffningskostnaden utöver inköpspriset även övriga med förvärvet sammanhängande kostnader. Tillverkningskostnaden utgörs enligt artikel 35.3 a av anskaffningskostnaderna för råvaror och förnödenheter samt av de övriga kostnader som direkt kan hänföras till produkten. I artikel 35.3 b anges att av de kostnader som har uppkommit under tillverkningsperioden men som endast indirekt kan hänföras till produkten, får en skälig andel tillföras tillverkningskostnaden. Enligt artikel 34.4 får ränta på kapital som har lånats för att finansiera produktionen av anläggningstillgångar inräknas i tillverkningskostnaden i den mån räntan hänför sig till produktionsperioden. Om en sådan räntekostnad tas upp bland tillgångarna skall detta anges i en not. Av artikel 33 i det fjärde direktivet framgår att medlemsstaterna kan tillåta eller fordra en på återanskaffningsvärdet baserad värdering av materiella anläggningstillgångar med en begränsad livslängd eller en värdering enligt andra metoder än nämnda metod för att ta hänsyn till inflationen. Enligt artikel 1.1 i bankredovisningsdirektivet skall artiklarna 33-35 i det fjärde direktivet gälla även för kreditinstitut om inte annat särskilt före- skrivs i bankredovisningsdirektivet. Enligt artikel 1.3 i bankredovisnings- direktivet skall hänvisningarna i det fjärde direktivet till artikel 31-34 i nämnda direktiv anses gälla med beaktande av artiklarna 35-39 i bank- redovisningsdirektivet. Det huvudsakliga innehållet i artiklarna 35-39 i bankredovisningsdirektivet som är av betydelse i detta sammanhang är följande. I artikel 35.1 ges regler om vad som skall värderas som anläggningstillgångar. Av artikeln framgår att så skall ske för immateriella och materiella anläggningtillgångar och alla övriga tillgångar (inkl. värdepapper) som är avsedda att varaktigt ingå i företagets normala verksamhet. Artikel 35.3 behandlar hur obligationer och andra räntebärande värdepapper skall värderas. De skall värderas till anskaffningsvärdet, men medlemsstaterna kan tillåta eller kräva att de värderas till det belopp som skall infrias på förfallodagen. Särskilda bestämmelser gäller för periodisering av över- och underkurser. Skälen för regeringens förslag: De skäl som anförts i avsnitt 10.1.2 i del 2 är som utgångspunkt tillämpliga även här. Detta innebär - med beaktande av bankredovisningsdirektivets föreskrifter - följande. Undantagsreglerna i artikel 33.1 a och b i det fjärde direktivet bör inte ut- nyttjas. Värderingen av anläggningstillgångar bör alltså, liksom hittills, ske på grundval av tillgångarnas anskaffningsvärde. Det fjärde direktivets föreskrifter om hur anskaffningsvärdet för anläggnings- tillgångar skall beräknas bör införlivas med svensk rätt. Värderingen av förvärvade och tillverkade anläggningstillgångar bör ta sin utgångspunkt i utgifterna för att anskaffa eller tillverka tillgången. Lagstiftningen bör utformas så att den anger det lägsta värde vartill anskaff- ningsvärdet skall bestämmas samt de ytterligare belopp som skall eller får inräknas i anskaffningsvärdet. För en förvärvad tillgång skall således inräknas utgifter direkt hänförliga till förvärvet. I anskaffningsvärdet för en tillverkad tillgång skall räknas in en skälig andel av indirekta till- verkningskostnader. Det bör vidare anges att i anskaffningsvärdet får räknas in ränta på kapital som har lånats för att finansiera tillverkningen av tillgången till den del räntan hänför sig till tillverkningsperioden. Vad som nu har sagts gäller i första hand materiella anläggningstillgångar men bör även ha relevans vid förvärv av finansiella och immateriella anläggningstillgångar. I fråga om sådana tillgångar kan det finnas behov av kompletterande regler som skiljer sig från dem som bör tillämpas på materiella anläggningstillgångar. För närvarande föreslås inte att några särskilda bestämmelser om detta skall införas i lag. Slutligen bör i den nya lagstiftningen tas in en bestämmelse om att utgifter för värdehöjande förbättringar får räknas in i anskaffningsvärdet, om de har lagts ned under räkenskapsåret eller balanserats från tidigare räkenskapsår. Att överkurs- och underkurs i vissa fall skall beaktas vid bestämmande av anskaffningsvärdet för vissa finansiella tillgångar behandlas i avsnitt 10.2.4. 10.1.3 Avskrivning av anläggningstillgångar Regeringens förslag: Om en anläggningstillgång har begränsad ekonomisk livslängd, skall den skrivas av systematiskt över denna livslängd. För goodwill och andra immateriella anläggningstillgångar skall den ekonomiska livslängden beräknas till högst fem år, såvida det inte med rimlig grad av säkerhet går att fastställa en längre livslängd. Om ett företag tillämpar en längre avskrivningstid, skall detta jämte skälen för det anges i en not. Avskrivningsbelopp skall redovisas i resultaträkningen. Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag men innehåller ingen uttrycklig bestämmelse om att avskrivningar skall redovisas i resultaträkningen (se betänkandet del I s. 211-213, 230 och 231 samt del II s. 353). Remissinstanserna: Remissinstanserna har i huvudsak lämnat kommitténs förslag utan erinringar. Finansinspektionen har dock ansett att bestämmelsen om avskrivning av goodwill bör preciseras och göras mer restriktiv. Riksskatteverket, Särskilda distriktet, har ifrågasatt om femårsregeln för avskrivningar av immateriella anläggningstillgångar behövs. Kooperativa Förbundet har ansett att det bör finnas en längsta tid för avskrivning av immateriella tillgångar. Även Svenska Revisorsamfundet har framfört synpunkter på femårsregeln och har anfört att förslaget ställer väl höga krav på bevisning för att tillgången har längre livslängd än så. Gällande rätt m.m: På anläggningstillgång som fortlöpande minskar i värde på grund av ålder eller nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak, skall enligt 15 § bokföringslagen årligen avskrivning ske med minsta belopp som svarar mot lämplig avskrivningsplan, om ej tillgången uppenbarligen redan är tillräckligt avskriven. Enligt 17 § första stycket bokföringslagen skall goodwill årligen skrivas av med skäligt belopp, dock minst en tiondel. Enligt 17 § andra stycket samma lag skall utgifter för forskning- och utvecklingsarbete skrivas av med skäligt belopp, dock minst en femtedel, om ej på grund av särskilda omständigheter avskrivning med en mindre del kan anses överensstämma med god redovisningssed. Redovisningsrådet anger i sin rekommendation om koncernredovisning (RR 01:91) att avskrivningsperioden för koncernmässig goodwill inte bör vara längre än tio år, om inte en längre ekonomisk livslängd är motiverad. Under vissa förutsättningar får avskrivningsperioden vara längre, men i inget fall längre än tjugo år. Frågan om avskrivning av forsknings- och utvecklingskostnader har berörts i Bokföringsnämndens rekommendation R 1 och frågan om avskrivning av materiella anläggningstillgångar i BFN U 90:12. Avskrivningarna skall påbörjas när anläggningstillgången kan tas i bruk. Olika avskrivningsmetoder är tänkbara. Det anses att man vid bestämmandet av den metod som skall användas bör beakta tillgångens tekniska och ekonomiska livslängd samt juridiska eller andra begränsningar i användningstiden. Enligt Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 1994:38) skall aktiverad kostnad för förvärvad goodwill årligen skrivas av med minst en femtedel. Goodwill av tveksamt värde skall omedelbart skrivas av. För utgifter för forskning och utveckling och liknande gäller i princip bok- föringslagens bestämmelser. I nämnda föreskrifter framhålls dock att stor restriktivitet måste iakttas vid bedömningen av huruvida kostnaden är aktiverbar med hänsyn till att utgifterna inte representerar ett fysiskt för- mögenhetsobjekt. Utgifter för datorprogramvaror nämns som exempel på utgifter som skulle kunna vara möjliga att ta upp som tillgång. Enligt nämnda föreskrifter bör dock inte avskrivningsplanen sättas längre än tre år. Direktivet: Enligt artikel 35.1 b i det fjärde direktivet skall anskaffnings- eller tillverkningskostnaden för anläggningstillgång med begränsad ekonomisk livslängd minskas genom värdejusteringar i syfte att systematiskt skriva av tillgången över dess ekonomiska livslängd. Artikeln behandlar således avskrivningar enligt svensk terminologi. Enligt artikel 37.1 jämförd med artikel 34 skall kostnader för forskning och utveckling avskrivas inom högst fem år. I undantagsfall får medlemsstaterna föreskriva avvikelser därifrån. Sådan avvikelse och skälen för den skall anges i en not. Enligt artikel 37.2 jämförd med artikel 34 skall goodwill skrivas av på högst fem år. Medlemstaterna får dock tillåta att företag systematiskt skriver av goodwill under en begränsad period som överstiger fem år, förutsatt att denna period inte överskrider tillgångens ekonomiska livslängd samt redovisning lämnas i en not med angivande av skälen. Det fjärde direktivet innehåller inte några särskilda bestämmelser om av- skrivning av övriga slag av immateriella anläggningstillgångar. Enligt artikel 1.1 i bankredovisningsdirektivet skall bl.a. artiklarna 35 och 37 i det fjärde direktivet gälla även för kreditinstitut, om inte annat särskilt föreskrivs i bankredovisningsdirektivet. Skälen för regeringens förslag: De skäl som anförts i avsnitt 10.1.3 i del 2 är också här av betydelse. Detta innebär följande. Avskrivning i allmänhet En bestämmelse bör tas in i den nya årsredovisningslagen om att anläggnings- tillgångar med begränsad ekonomisk livslängd skall skrivas av systematiskt över denna livslängd. Den nya lagstiftningen bör, i likhet med bokföringslagen, föreskriva att avskrivningar redovisas i resultaträkningen. Bestämmelserna bör göras tillämpliga även på kreditinstitut och värdepappersbolag. Avskrivning av immateriella anläggningstillgångar Regeringen finner - i likhet med kommittén - att även den nya svenska lag- stiftningen bör ha direktivets femårsregel som utgångspunkt. Avskrivningstiden för samtliga immateriella anläggningstillgångar bör få vara längre än fem år endast om det med rimlig grad av säkerhet går att fastställa en längre ekonomisk livslängd. En bestämmelse om en yttersta avskrivningstid införs inte. Det bör i stället överlämnas till redovisningspraxis att med utgångspunkt i lagstiftningens innehåll ange de närmare riktlinjerna för redovisningen av olika slag av immateriella tillgångar. Frågan bör också kunna regleras genom föreskrifter av regeringen eller Finansinspektionen. Övrigt Om immateriella anläggningstillgångar avskrivs med utgångspunkt i en ekonomisk livslängd som överstiger fem år, bör - i enlighet med vad direktivet fordrar - företaget vara skyldigt att anmärka detta i en not och samtidigt ange skälen för att en längre avskrivningstid tillämpas. 10.1.4 Nedskrivning av anläggningstillgångar Regeringens förslag: En anläggningstillgång som på balansdagen har ett lägre värde än det värde som följer av en tillämpning av ÅRKL:s övriga regler skall skrivas ned till detta lägre värde, om värdeminskningen kan antas vara bestående. En finansiell anläggningstillgång får skrivas ned till det lägre värde som den har på balansdagen, även om det inte kan antas att värdenedgången är bestående. Om skälen för nedskrivningen inte längre föreligger, skall gjorda ned- skrivningar återföras (reverseras). Nedskrivnings- och reverseringsbelopp skall redovisas i resultaträkningen. Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se betänkandet del I s. 212-214 och 231-233 samt del II s. 353). Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har i allt väsentligt lämnat förslagen utan invändningar. Uppsala universitet har dock anmärkt att kommittén borde ha använt benämningen "verkligt värde" för det värde som tillgången skall eller får skrivas ned till. Gällande rätt: I 15 § tredje stycket bokföringslagen anges att om värdet på en anläggningstillgång varaktigt har gått ned skall nedskrivning ske med det engångsbelopp som kan anses erforderligt enligt god redovisningssed. Bestämmelsen tar sikte på kraftiga och oförutsedda värdeminskningar. Ned- skrivning kan t.ex. bli aktuellt vid nedläggning av en verksamhet eller utrangering av en tillgång eller anläggning. Det kan också bli aktuellt om lönsamheten hos en tillgång försämras starkt. Vid smärre värdenedgångar kan det däremot ofta vara tillräckligt att korrigera avskrivningsplanen. Nedskrivning enligt 15 § skall ske enbart om värdeminskningen är varaktig. En särskild fråga är hur det nedskrivna värdet påverkas om tillgången senare skulle stiga i värde. En möjlighet skulle vara att vid en sådan värdestegring återföra (reversera) nedskrivningen. Av 15 § första stycket bokföringslagen följer dock att det inte är tillåtet att återföra gjorda nedskrivningar om tillgångarna har stigit i värde. I stället får tillgångarna skrivas upp, något som dock förutsätter att värdeuppgången är varaktig. I 16 § bokföringslagen finns särskilda bestämmelser som reglerar nedskrivning av fordringar. Huvudregeln säger att all värdering av osäkra fordringar skall ske till det belopp som beräknas inflyta. Det innebär att värdenedgång alltid skall föranleda nedskrivning. Någon möjlighet att underlåta nedskrivning med hänvisning till att värdenedgången kan antas vara endast tillfällig finns inte. I 3 kap. 6 § i Finansinspektionens föreskrifter FFFS 1994:37 finns vissa regler om nedskrivning av lånefordringar som har sin utgångspunkt i 16 § första stycket bokföringslagen. Direktivet: Enligt artikel 35.1 c aa i det fjärde direktivet får finansiella anläggningstillgångar göras till föremål för värdejusteringar i syfte att åsätta dem det lägre värde de har på balansdagen. Artikel 35.1 c bb anger att anläggningstillgång skall - oberoende av om de har en begränsad ekonomisk livslängd eller inte - göras till föremål för värdejusteringar i syfte att åsätta dem det lägre värde de har på balansdagen, om det kan förutses att värdeminskningen är bestående. De båda artiklarna behandlar vad som benämns nedskrivningar enligt svensk terminologi. Enligt artikel 35.1 c cc skall de i aa och bb nämnda värdejusteringarna re- dovisas i resultaträkningen och anges var för sig i en not, om de inte har tagits upp särskilt i resultaträkningen. Enligt artikel 35.1 c dd får den lägre värdesättningen enligt aa och bb inte bibehållas, om skälen för värdejusteringen har upphört. Enligt artikel 1.1 i bankredovisningsdirektivet skall artikel 35 i det fjärde direktivet gälla även för kreditinstitut. Skälen för regeringens förslag: De skäl som anförts i avsnitt 10.1.4 i del 2 har betydelse även här. Detta innebär följande. En bestämmelse bör införas om att anläggningstillgångar skall skrivas ned till det lägre värde de har på balansdagen, om det kan antas att värdeminskningen är bestående. En sådan lagbestämmelse kommer att få i huvudsak samma innebörd som den nuvarande svenska huvudregeln om nedskrivning, dvs. alla slag av anläggningstillgångar vars värde varaktigt har minskat så att det understiger det belopp som återstår efter avskrivning skall skrivas ned till det lägre värdet. I den nya svenska lagstiftningen bör också införas en bestämmelse av innebörd att finansiella anläggningstillgångar vars värde har gått ned får skrivas ner till detta lägre värde även om värdenedgången inte kan antas vara varaktig. Vidare bör införas bestämmelser om att de värderingar som har uppkommit genom nedskrivningar under vissa förhållanden skall reverseras. Övervägande skäl talar för att den nya lagen inte bör innehålla någon närmare reglering av de frågor som gäller reversering. Lagen bör innehålla endast en mot direktivet svarande regel om att reversering skall ske när skälet för nedskrivningen inte längre är för handen. Det bör i stället ankomma på praxis och på normgivande organ att utveckla de ytterligare normer som i detta avseende behövs för en konsekvent och jämförbar redovisning. I enlighet med direktivets föreskrifter bör det dock i den nya lagstiftningen tas in en bestämmelse om att nedskrivningar och reverseringar av nedskrivningar alltid skall redovisas i resultaträkningen. 10.1.5 Uppskrivning av anläggningstillgångar Regeringens förslag: En materiell eller finansiell anläggningstillgång som har ett tillförlitligt och bestående värde väsentligen överstigande bokfört värde skall få skrivas upp till detta värde. En förutsättning för uppskrivning skall dock vara att uppskrivningsbeloppet används för ökning av aktiekapitalet eller för avsättning till en uppskrivningsfond. I bank krävs för uppskrivning Finansinspektionens medgivande. Det uppskrivna beloppet och det belopp som har avsatts till uppskrivningsfond eller använts för ökning av aktiekapitalet, skall inte intäkts- eller kostnadsföras. Några bestämmelser som ger möjlighet att kvitta uppskrivning mot nedskrivning av andra anläggningstillgångar eller bankens innehav av fordringsbevis avsedda för den allmänna marknaden tas inte in i den nya lagstiftningen. Uppskrivningsfonden skall när som helst kunna tas i anspråk för ökning av aktiekapitalet och för täckande av förlust som inte kan täckas av fritt eget kapital. I en bank får beloppet inte användas för förlusttäckning. Vid avskrivning och nedskrivning av tillgången samt vid avyttring och utrangering, skall uppskrivningsfonden minskas. Kommitténs förslag: Överensstämmer i väsentliga delar med regeringens förslag. Kommittén har dock inte uppställt något uttryckligt krav på att tillgång som uppskrivs skall ha ett tillförlitligt värde. Vidare innebär kommitténs förslag en möjlighet att resultatföra uppskrivningar i resultaträkningen. Kommittén har dessutom föreslagit att uppskrivningsfonden även skall kunna användas för erforderlig nedskrivning av andra anläggningstillgångar. Kommittén har inte lämnat något förslag om nedskrivning av uppskrivna tillgångar utan har i stället föreslagit att uppskrivningar under vissa förhållanden skall reverseras (se betänkandet del I s. 215-217 och 234-237 samt del II s. 353). Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat dem utan erinran. Redovisningsrådet har dock ansett att bestämmelserna bör utformas på ett annat sätt, bl.a. så att uppskrivning får ske till det verkliga värde som kan bedömas på ett tillförlitligt sätt. Sveriges Finansanalytikers Förening har framhållit att en förutsättning för uppskrivning bör vara att den sker systematiskt. Bokföringsnämnden har ansett att det i lagen bör klargöras om uppskrivningar och avsättningar till uppskrivningsfond skall intäktsföras respektive kostnadsföras. Riksskatteverket har ansett att den bokföringsmässiga behandlingen av uppskrivningen framstår som oklar. Redovisningsrådet har även ansett att möjligheten till kvittning mellan uppskrivningar och erforderliga nedskrivningar över uppskrivningsfond bör tas bort. Denna åsikt delas av Uppsala Universitet, Bokföringsnämnden, Sveriges Aktieägares Riksförbund och Sveriges Finansanalytikers Förening. Även Öhrlings/Reveko har riktat invändningar mot förslaget på denna punkt. Sveriges Försäkringsförbund och Sveriges Industriförbund har hävdat en motsatt uppfattning. Sveriges Köpmannaförbund och Sveriges Redovisningskonsulters Förbund har kritiserat kommitténs förslag därför att det berövar handelsbolag möjligheten att göra uppskrivningar. Industriförbundet och Föreningen Auktoriserade Revisorer har hävdat att en uppskrivning bör reduceras med hänsyn till latent skatt. SABO har menat att bestämmelserna om reversering av uppskrivningar innebär fördyringar för företagen. Gällande rätt: Om anläggningstillgång äger ett bestående värde som väsentligt överstiger det belopp vartill den är uppförd i närmast föregående balansräkning, får denna enligt 15 § fjärde stycket bokföringslagen upptagas till högst detta värde, om det belopp varmed uppskrivning sker används till erforderlig nedskrivning av värdet på andra anläggningstillgångar och särskilda skäl föreligger för en sådan utjämning. Fast egendom som åsättes taxeringsvärde får dock inte skrivas upp över taxeringsvärdet. Enligt 16 § andra stycket bokföringslagen får fordran som är anläggnings- tillgång tas upp till sitt beräknade värde, även om fordringen såsom osäker eller värdelös tagits upp till lägre belopp eller utelämnats i närmast föregående balansräkning. Enligt 11 kap. 4 § första stycket aktiebolagslagen (1976:1385) får uppskriv- ningsbelopp utan hinder av 15 § fjärde stycket bokföringslagen utnyttjas även för ökning av aktiekapitalet genom nyemission, fondemission eller till avsättning till en uppskrivningsfond, vilken endast får tas i anspråk för sådana ändamål som avses i nämnda lagrum i bokföringslagen eller för ökning av aktiekapitalet eller för täckning av förlust som inte kan täckas av fritt eget kapital. I fråga om ianspråktagande av uppskrivningsfond för täckning av förlust gäller enligt 11 kap. 4 § andra stycket aktiebolagslagen vissa särskilda bestämmelser om revisorers hörande och begränsningar i framtida vinstutdelning. För uppskrivning av anläggningstillgång enligt 15 § fjärde stycket bokfö- ringslagen krävs enligt 4 kap. 5 § första stycket BRL Finansinspektionens medgivande. Bestämmelsen avser banker. Enligt 4 kap. 5 § andra stycket BRL får utan hinder av vad som föreskrivs i 15 § fjärde stycket bokföringslagen om användningen av det belopp varmed uppskrivning sker, sådant belopp utnyttjas även till 1. erforderlig nedskrivning av bankens innehav av fordringsbevis som är avsedda för den allmänna marknaden, om det finns särskilda skäl för en sådan utjämning, 2. avsättning till uppskrivningsfond, 3. fondemission i ett aktiebolag, eller 4. avsättning till reservfond i en sparbank. Enligt 4 kap. 5 § tredje stycket BRL får uppskrivningsfonden endast tas i anspråk för det ändamål som avses i 15 § fjärde stycket bokföringslagen eller för de i andra stycket 1, 3 och 4 angivna ändamålen. Av bestämmelserna följer motsattsvis att uppskrivningsbelopp och uppskriv- ningsfond inte får användas för förlusttäckning i banker. Direktivet: Enligt det fjärde direktivets artikel 32 skall posterna i årsbok- slutet värderas enligt bestämmelserna i artikel 34-42 som utgår från an- skaffnings- och tillverkningskostnaden. Enligt artikel 33.1 i det fjärde direktivet får medlemsstaterna i avvaktan på en vidare samordning tillåta eller fordra uppskrivning av materiella och finansiella anläggningstillgångar. Om den nationella lagstiftningen tillåter detta skall enligt artikeln lagstiftningen ange metodernas innehåll och tillämpningsområde samt hur de skall användas. I artikelns sista stycke anges att om en sådan metod har tillämpats, skall detta anges i en not med uppgift dels om de olika poster i balansräkningen som berörs, dels om vilken metod som har använts för framräknande av de redovisade värdena. Enligt artikel 33.2 a i samma direktiv skall ett belopp som motsvarar skill- naden mellan en värdering enligt den använda uppskrivningsmetoden och en värdering enligt bestämmelserna i artikel 32 tillföras en uppskrivningsfond på passivsidan. Hur detta belopp behandlas skattemässigt skall anges i balansräkningen eller i en not. Vidare skall, om artikel 33.1 tilllämpas, ett företag lämna uppgifter om uppskrivningsfondens storlek och förändringar. Enligt artikel 33.2 b får uppskrivningsfonden när som helst helt eller delvis överföras till det egna kapitalet. Enligt artikel 33.2 c skall uppskrivningsfonden upplösas eller minskas i den mån det till fonden överförda beloppet inte längre behövs för att den använda värderingsmetoden skall kunna tillämpas och dess syfte uppnås. Vidare får medlemsstaterna besluta om regler för uppskrivningsfondens an- vändning, förutsatt att överföringar till resultaträkningen från uppskrivnings- fonden får ske endast i den mån de överförda beloppen har varit kostnadsförda i resultaträkningen eller motsvarar realiserade intäkter. Beloppen skall redovisas särskilt i resultaträkningen. Belopp från uppskrivningsfonden får inte delas ut, vare sig direkt eller indirekt, om inte beloppet utgör en realiserad intäkt. Enligt artikel 33.2 d får uppskrivningsfonden inte minskas i andra fall än som framgår av b och c. Enligt artikel 33.3 skall för varje räkenskapsår värdejusteringar beräknas på grundval av för detta år åsatta värdena. Med avvikelse från artikel 4 och 22 får medlemstaterna dock tillåta eller kräva att endast den del av en värdejustering som uppkommer vid tillämpningen av den allmänna regeln i artikel 32 skall redovisas vid den post som är aktuell enligt uppställningsformen i artikel 23-26 och att den mellanskillnad som uppkommer vid tillämpningen av i denna artikel angiven värderingsmetod skall redovisas särskilt i uppställningarna. Dessutom skall artikel 34-42 tillämpas. Enligt artikel 1.1 i bankredovisningsdirektivet skall bl.a. artiklarna 32 och 33 i det fjärde direktivet gälla även för kreditinstitut. Skälen för regeringens förslag: De skäl som anförts i avsnitt 10.1.5 i del 2 är som en utgångspunkt tillämpliga även här. Detta innebär - med vissa anpassningar av uppskrivningsreglerna för banker - följande. Bör uppskrivning vara obligatorisk? Det finns inte i detta sammanhang anledning att införa några lagregler om obligatorisk uppskrivning. Bör uppskrivning tillåtas? Övervägande skäl talar enligt regeringens mening för att också den nya svenska lagstiftningen bör innehålla regler om att anläggningstillgångar i vissa fall får skrivas upp. Möjligheterna till uppskrivning bör dock vara begränsade. Sålunda bör övervärden inte kunna användas för att hålla erforderliga nedskrivningar utanför årsresultatet. Reglerna bör också utformas så att de säkerställer att uppskrivningsbeloppen inte utan vidare kan bli föremål för utdelning till delägarna i företaget. Redan här kan dock framhållas att uppskrivningsreglerna bör användas med försiktighet. Vilka anläggningstillgångar bör få skrivas upp? Det är mot bakgrund av gällande rätt naturligt att den nya svenska lagstift- ningen ger möjlighet till uppskrivning av materiella anläggningstillgångar. Även i fråga om finansiella anläggningstillgångar talar övervägande skäl för att - i likhet med vad som är fallet i gällande rätt - tillåta en uppskrivning. I den nya lagstiftningen bör däremot inte ges något utrymme för uppskrivning av immateriella tillgångar. Förutsättningarna för uppskrivning Den nya lagstiftningen bör anknyta till kraven i gällande rätt på att värdeupp- gången skall vara väsentlig och bestående. Uppskrivning bör alltså få ske enbart om tillgången har ett bestående värde som väsentligt överstiger bokfört värde. Liksom hittills får det överlämnas till god redovisningssed att närmare ange innebörden i dessa båda krav. En uppskrivning bör kunna ske enbart om tillgången kan konstateras ha ett tillförlitligt värde. En sådan bestämmelse klargör att uppskrivning inte kan komma i fråga annat än när det högre värdet kan anses säkert och den kommer därigenom att utgöra en spärr mot oförsiktiga uppskrivningar. Frågan om krav bör uppställas på systematiska uppskrivningar får lösas i redovisningspraxis utifrån lagens allmänna redovisnings- och värderingsprin- ciper. En strävan bör dock självfallet vara att - såsom kommittén har uttalat - uppskrivningar är konsekventa. Särreglerna för banker om att uppskrivning skall förutsätta Finansinspek- tionens medgivande även enligt den nya redovisningslagstiftningen kan i och för sig ifrågasättas. Det har emellertid inte funnits utrymme för att särskilt överväga frågan i detta sammanhang. De nuvarande bestämmelserna bör därför åtminstone tills vidare behållas. Uppskrivning och avsättning till uppskrivningsfond I den nya lagstiftningen intas en bestämmelse om att uppskrivningsbelopp skall tillföras en uppskrivningsfond. Denna fond skall vara bunden. Det bör tillåtas att medlen i stället för avsättning till uppskrivningsfond används för ökning av aktiekapitalet i företag där aktiekapital förekommer. Uppskrivning bör således också kunna ske om uppskrivningsbeloppet omedelbart används för ökning av aktiekapitalet. I sparbanker - där ingen vinstutdelning förekommer - bör som i dag uppskrivningsbeloppet kunna få användas för ökning av reservfonden. Frivillig upplösning av uppskrivningsfonden I enlighet med direktivet och i överensstämmelse med gällande rätt (se 4 kap. 5 § BRL) bör den nya lagstiftningen innehålla en bestämmelse om att uppskrivningsfonden får användas för ökning av aktiekapitalet. I den föreslagna nya årsredovisningslagen ges även en möjlighet att använda fonden för täckande av förlust. En sådan möjlighet förenas med samma restriktioner som dem som i dag finns i aktiebolagslagen. Det innebär bl.a. att i ett bolag som har använt uppskrivningsfonden för täckande av förlust bör vinstutdelning normalt inte få ske under de följande tre åren. Även i detta avseende gäller i dag särskilda regler för banker. I en bank får uppskrivningsfonden inte tas i anspråk för förlusttäckning. Det har inte i detta sammanhang funnits utrymme för att särskilt utreda och överväga om dessa regler numera bör förändras. De särskilda bestämmelserna som i detta avseende i dag gäller för banker bör därför behållas i ÅRKL. Några bestämmelser som ger möjlighet till kvittning mellan uppskrivning och nedskrivning - tyst eller öppen, direkt eller via uppskrivningsfond - bör inte tas in i den nya lagstiftningen. Detta innebär att inte heller den särskilda kvittningsrätten mot fordringsbevis avsedda för den allmänna marknaden bör behållas. Uppskrivningsfonden bör därför få användas endast för ökning av aktiekapitalet eller för avsättning till reservfond i sparbank. Behandling av uppskrivnings- och avsättningsbelopp i resultaträkningen Regeringen anser att uppskrivningar inte bör få intäktsföras och - som en följd därav - att avsättningar till uppskrivningsfond och användandet av uppskrivningsbelopp för ökning av aktiekapitalet eller reservfond inte bör få kostnadsföras. Lagstiftningen måste också utformas så att avskrivningar och nedskrivningar sker med utgångspunkt i det uppskrivna värdet. Det innebär bl.a. att de årliga avskrivningsbeloppen kommer att öka efter en uppskrivning av en tillgång som skall bli föremål för avskrivningar. Värdejustering efter uppskrivning Enligt regeringens mening torde uppskrivningsfonden närmast ha karaktären av en värderegleringsfond som skall avspegla uppskrivna värden och minskas i den mån ändamålet med uppskrivningen inte längre föreligger. Direktivet torde också innebära, dels att denna värdereglering skall ske tillgång för tillgång, dels att värdeminskningar skall påverka uppskrivningsfonden endast i den utsträckning däri ingår något belopp som kan hänföras till tillgången. En rimlig slutsats utifrån det fjärde direktivet synes vara att den uppskrivna tillgångens värde skall justeras enligt sedvanliga regler om värdejusteringar. Justering av uppskrivna belopp bör därför ske under samma förutsättningar som gäller för normala nedskrivningar (eller avskrivningar). Några särskilda regler om reverseringar av uppskrivningar eller någon särskild nedskrivningsregel föreslås inte. En nedskrivning som korrigerar en tidigare gjord uppskrivning bör i stället ske enligt vanliga nedskrivningsregler (se avsnitt 10.1.4). I likhet med andra nedskrivningar bör en nedskrivning av detta slag kostnadsföras. Obligatorisk upplösning av uppskrivningsfonden Om den uppskrivning som skall justeras avspeglas i uppskrivningsfonden torde det vara nödvändigt att justera fonden enligt föreskrifterna i artikel 33.2 c i det fjärde direktivet, som skall gälla för kreditinstitut enligt bank- redovisningsdirektivets artikel 1.1. Fonden bör mot denna bakgrund minskas med det justerade beloppet. Minskningen bör inte överstiga vad som av uppskrivningsfonden svarar mot tillgången. Kraven på minskning av uppskrivningsfonden bör komma till uttryck i den nya lagen. Uppskrivningsfonden bör justeras även vid en normal nedskrivning eller avskrivning av tillgången. Detsamma bör gälla vid försäljning eller utrangering av den uppskrivna tillgången. En annan fråga är hur den upplösta delen av uppskrivningsfonden skall an- vändas. Om ett mot överföringen till uppskrivningsfonden motsvarande belopp tidigare har kostnadsförts genom en nedskrivning eller avskrivning av tillgången, bör det upplösta beloppet få användas på annat sätt. Det bör dock inte få intäktsföras i resultaträkningen. En mer rättvisande redovisning uppnås genom en omföring i balansräkningen från bundet till fritt kapital. Omföringen bör inte ske till posten Årets resultat. I stället bör beloppet föras över till posten Balanserat resultat. Uppskrivningsfonden får enligt direktivet upplösas över resultaträkningen i den mån den svarar mot realiserad vinst. I lagrådsremissen föreslogs att uppskrivningsfonden skulle få upplösas över resultaträkningen i den mån den svarade mot realiserad vinst. Av de skäl som anförts i del 2 bör vid en avyttring av en uppskriven tillgång uppskrivningsfonden justeras på i huvudsak samma sätt som i det förra fallet, dvs. den del av uppskrivningsfonden som är hänförlig till tillgången upplösas genom omföring inom eget kapital. Detta hindrar inte att intäktsföring även i framtiden skall ske av sådan "realiserad vinst" som kommer till uttryck i skillnaden mellan tillgångens bokförda värde och det belopp till vilken den försålts. Regeringen föreslår sålunda att belopp i uppskrivningsfonden som motsvarar en avyttrad tillgång får upplösas genom omföring inom eget kapital. Övrigt Regeringen är inte beredd att i detta sammanhang föreslå några särskilda be- stämmelser om redovisning av latent skatt hänförliga till gjorda uppskrivningar. 10.1.6 Uppskrivningstak för fastigheter? Regeringens bedömning: Det nuvarande förbudet mot uppskrivning av fastigheter till värde över taxeringsvärdet bör inte överföras till den nya lagstiftningen. Kommitténs bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Patent- och registreringsverket har ifrågasatt om inte förbudet bör finnas kvar. Övriga remissinstanser har lämnat kommitténs bedömning utan erinran. Gällande rätt: I 15 § fjärde stycket bokföringslagen föreskrivs att fast egen- dom, som åsätts taxeringsvärde, inte får skrivas upp över taxeringsvärdet. Skälen för regeringens bedömning: De skäl som anförts i avsnitt 10.1.6 i del 2 är av betydelse även här. Därför bör det utöver tillförlitlighetskravet (se avsnitt 10.1.5) inte införas någon generell övre gräns till vilket uppskrivningar får ske. Regeln om taxeringsvärde som tak för uppskrivning bör således tas bort. 10.2 Värdering av omsättningstillgångar 10.2.1 Huvudprinciper för värdering Regeringens förslag: Omsättningstillgångar, dvs. andra tillgångar än anläggningstillgångar, skall värderas enligt den s.k. lägsta värdets princip. Denna princip innebär att tillgången skall tas upp till det lägsta av anskaffningsvärdet och det verkliga värdet på balansdagen. Anskaffningsvärdet skall bestämmas på samma sätt som skall gälla för anskaffningsvärdet för anläggningstillgångar. Det verkliga värdet skall bestäm- mas till nettoförsäljningsvärdet eller, om det finns särskilda skäl, återan- skaffningsvärdet eller annat värde förenligt med god redovisningssed och kravet på rättvisande bild. Undervärdering av omsättningstillgångar tillåts inte. Till följd därav tas några bestämmelser om lagerreserv eller reserv för allmänna bankrisker inte in i den nya lagstiftningen. Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se betänkandet s. 209, 210, 226 och 227 samt del II s. 180-183). Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget utan erin- ran. Kooperativa förbundet har dock förordat att vissa möjligheter till under- värdering bibehålls. Riksbanken anser att en möjlighet att värdera om- sättningstillgångar under lägsta värdets princip i kreditinstitut kan behöva prövas ytterligare, om en möjlighet finns i andra länder. Svenska Bankföreningen anser att Sverige bör införa en möjlighet till riskreserver för kreditinstitut. Finansinspektionen anser att en sammanvägd bedömning kan tala för att reserver för bankrisker införs men att frågan bör övervägas ytterligare av statsfinansiella skäl och kapitaltäckningsskäl. Gällande rätt m.m: Med omsättningstillgång förstås enligt bokföringslagen annan tillgång än anläggningstillgång. Omsättningstillgång skall enligt 14 § första stycket bokföringslagen tas upp till högst anskaffningsvärdet. Är tillgångens verkliga värde på balansdagen lägre än anskaffningsvärdet får tillgången inte tas upp över detta verkliga värde. Med tillgångs anskaffningsvärde förstås enligt 13 § bokföringslagen utgiften för dess förvärv eller tillverkning. Med återanskaffningsvärdet förstås motsvarande utgift, om anskaffningen skulle ske vid räkenskapsårets utgång. Såsom verkligt värde av omsättningstillgång anses enligt 14 § andra stycket bokföringslagen försäljningsvärdet efter avdrag för försäljningskostnader. Om rörelsens förhållande, tillgångens beskaffenhet eller andra omständigheter ger anledning därtill, får dock verkliga värdet bestämmas till återanskaffningsvärdet, i förekommande fall med avdrag för inkurans, eller till annat värde som är förenligt med god redovisningssed. Bokföringslagens regler är utformade som regler som anger till vilket värde en omsättningstillgång högst får tas upp. Om varulager upptas till lägre värde än enligt 14 § första stycket skall enligt tredje stycket samma lagrum skillnaden upptas som lagerreserv. Enligt förarbetena till bokföringslagen skall det i anskaffningsvärdet vara tillåtet att inbegripa en skälig andel av allmänna omkostnader i den mån sådan andel kan beräknas med någon grad av tillförlitlighet. Vidare betonas att, om en fordran uppstår för rörelsen på grund av t.ex. leverans, fordringens anskaffningsvärde normalt är dess nominella värde vid tillkomsten, inte de utgifter företaget haft för leveransen. Anskaffas å andra sidan en fordran, t.ex. genom köp, bestäms dess anskaffningsvärde av köpeskillingen och andra utgifter i samband med förvärvet (se prop. 1975:104 s. 182, 183 och 220-223). I redovisningsrådets rekommendation RR 2, Redovisning av varulager, erinras om att anskaffningsvärdet för en tillgång är utgiften för dess förvärv eller tillverkning. Detta innebär enligt rekommendationen att i anskaffningsvärdet ingår alla utgifter som företaget haft i den normala verksamheten för att bringa tillgången till dess tillstånd och plats på balansdagen. Enligt Föreningen Auktoriserade Revisorers rekommendation nr 12, Redovisning av aktier och andelar bör i anskaffningsvärdet för aktier och andelar som är omsättningstillgångar förutom köpeskillingen inräknas courtage, omsättningsskatt och andra till förvärvet direkt hänförbara avgifter. I rekommendationen utpekas börsvärdet som verkligt värde för börsnoterade omsättningsaktier. Omsättningstillgångar värderas även i kreditinstitut och värdepappersbolag enligt nyss nämnda lägsta värdets princip. Vissa kompletterande regler för värderingen finns i Finansinspektionens föreskrifter. Enligt Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 1994:37 och 38) indelas ränte- bärande värdepapper i en trading- och investmentportfölj. Indelningen har betydelse endast i fråga om hur orealiserade förluster behandlas i resultaträkningen. Samtliga värdepapper i portföljerna värderas enligt lägsta värdets princip. Vid lån av värdepapper skall enligt 3 kap. 3 § i FFFS 1994:37 långivaren som fordran avseende utlånade värdepapper uppta det lägsta av anskaffningsvärdet för de utlånade värdepapperen och det verkliga värdet. Enligt 3 kap. 5 § i samma föreskrifter skall fastförräntande diskonterings- papper och kuponginstrument värderas till det lägsta av sitt upplupna an- skaffningsvärde och verkliga värde. Enligt 6 § skall fordringar redovisas i balansräkningen efter avdrag för konstaterade och befarade kreditförluster. Enligt 3 kap. 9 § nämnda föreskrifter skall fastighet som övertagits för skyddande av fordran utgöra omsättningstillgång och värderas till det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga värdet. Direktivet: Det lägsta värdets princip återspeglas även i det fjärde direk- tivet. Artikel 39 innebär nämligen att omsättningstillgångar skall tas upp till det lägsta av två värden. Det ena av dessa kan beskrivas som anskaffningsvärdet och det andra som det verkliga värdet. Till skillnad från svensk rätt ger dock direktivet inte möjlighet att ta upp tillgången till lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och det verkliga värdet på balansdagen. Enligt artikel 1.1 i bankredovisningsdirektivet skall artiklarna 32-35 och 37- 41 i det fjärde direktivet gälla även för kreditinstitut, om inte annat särskilt föreskrivs i bankredovisningsdirektivet. Enligt artikel 39.1 a i det fjärde direktivet skall omsättningstillgångarna med förbehåll för vad som gäller enligt b) och c) värderas till anskaffnings- eller tillverkningskostnaden. Sådana tillgångar skall enligt 39.1 b samma direktiv göras till föremål för värdejusteringar i syfte att ta upp dem till det lägre marknadsvärde, eller under särskilda förhållanden, till något annat lägre värde, som kan åsättas dem på balansdagen. Medlemsstaterna får enligt artikel 39.1 c tillåta extraordinära värdejuste- ringar, om sådana på grundval av affärsmässiga bedömningar är nödvändiga för att värderingen av dessa poster inte skall behöva ändras inom en nära framtid till följd av prisändringar. Beloppet av dessa värdejusteringar skall särredovisas i resultaträkningen eller i noter. Enligt artikel 39.1 d får en nedsättning till det lägre värdet enligt b eller c inte bibehållas, om skälen för värdejusteringen har upphört. Om en omsättningstillgång är föremål för en extraordinär värdejustering uteslutande av skatteskäl, skall enligt artikel 39.1 e justeringsbeloppet och anledningen till justeringen redovisas i en not. Enligt artikel 39.2 skall bestämningen av begreppen anskaffningskostnad och tillverkningskostnad i artikel 35.2 och 35.3 gälla för omsättningstillgångar. Medlemsstaterna får även tillämpa artikel 35.4. Försäljningskostnaderna får inte räknas in i produktionskostnaderna. Enligt artikel 35.2 ingår i anskaffningskostnaden utöver inköpspriset även övriga med förvärvet sammanhängande kostnader. Tillverkningskostnaden utgörs enligt 35.3 a av anskaffningskostnaderna för råvaror och förnödenheter samt av de övriga kostnader som direkt kan hänföras till produkten. I 35.3 b sägs att av de kostnader som har uppkommit under tillverkningsperioden men som endast indirekt kan hänföras till produkten, får en skälig andel tillföras tillverkningskostnaden. Enligt artikel 35.4 får ränta på kapital som har lånats för att finansiera produktionen av anläggningstillgångar inräknas i tillverkningskostnaden i den mån räntan hänför sig till produktionsperioden. Om en sådan räntekostnad tas upp bland tillgångarna skall detta anges i en not. Enligt artikel 1.3 i bankredovisningsdirektivet skall hänvisningarna till artikel 31-42 i det fjärde direktivet anses gälla med beaktande av bl.a. artik- larna 37-38 i bankredovisningsdirektivet. Av artikel 37.1 i bankredovisningsdirektivet framgår att artikel 39 i det fjärde direktivet skall gälla i fråga om värdering av kreditinstituts ford- ringar, obligationer och aktier och andra värdepapper med rörlig avkastning (dvs. utdelning) som inte innehas som finansiella anläggningstillgångar. Enligt artikel 37.2 a i bankredovisningsdirektivet får medlemsstaterna i avvaktan på en senare samordning tillåta att fordringar på kreditinstitut och utlåning till allmänheten, skuldebrev och aktier och andra värdepapper med rörlig avkastning tas upp till ett lägre värde än anskaffningsvärdet eller lägre verkligt värde, om det krävs för beaktande av de särskilda risker som är förenade med bankrörelse. Skillnaden får dock inte motsvara mer än 4 % av de samlade tillgångarnas värde. Regeln gäller inte finansiella anläggningstill- gångar eller värdepapper som ingår i handelslagret. Om optionen utnyttjas gäller enligt artikel 37.2 b att det lägre värde som följer av en tillämpning av 37.2 a upprätthålls tills kreditinstitutet beslutar att justera detta. Vidare undantas i 37.2 c skyldigheten att enligt artikel 36.1 uppge skillnaden mellan mark- nadsvärdet och anskaffningsvärdet i en not. Inte heller gäller då någon skyldighet att enligt artikel 40.2 i fjärde bolagsdirektivet uppge skillnaden mellan ett beräknat genomsnittspris på värdepapper och marknadsvärde i en not. Om medlemsstat utnyttjar möjligheten enligt bankredovisningsdirektivets artikel 37 skall enligt artikel 38.1 under Skulder och eget kapital införas en särskild post benämnd "Reserveringar för allmänna risker i bankrörelse". Avsättningar och återföringar till denna reserv skall enligt artikel 38.1 redovisas särskilt i resultaträkningen. Skälen för regeringens förslag: De skäl som anförts i avsnitt 10.2.1 i del 2 är som utgångspunkt tillämpliga även här. Detta innebär följande. Värderingen av omsättningstillgångar bör även framdeles som huvudregel utgå från det lägsta av anskaffningsvärdet och det verkliga värdet. Definitionen av verkligt värde i den nya lagstiftningen bör utformas på i huvudsak samma sätt som den motsvarande definitionen i bokföringslagen. Det bör dock särskilt klargöras att annat värde än nettoförsäljningsvärdet får användas enbart om det är förenligt med god redovisningssed och kravet på rättvisande bild. Gällande rätt innebär att värdet skall upptas högst till det lägsta av an- skaffningsvärdet och det verkliga värdet. Den möjlighet till undervärdering som detta medför utmönstras ur svensk lagstiftning. Med hänsyn härtill bör den nya lagstiftningen inte innehålla några bestämmelser om lagerreserv. I avvaktan på en närmare samordning godtar bankredovisningsdirektivet att medlemsländerna tillåter att vissa tillgångar värderas under lägsta värdets princip, om det krävs för att beakta sådana risker som är förenade med bankrörelse. En förutsättning är att en avsättning görs till en särskild bank- riskreserv. Vissa remissinstanser har förordat att denna option skall utnyttjas. Enligt gällande kapitaltäckningsregler krävs en buffert av riskkapital så att ett kreditinstitut och värdepappersbolag har kapacitet att bära förluster som kan uppkomma i verksamheten men ännu inte kunnat identifieras och därmed påverkat värderingen av någon enskild tillgång. Frågan är om risker för sådana förluster bör beaktas även i redovisningshänseende. Enligt vad regeringen erfarit förekommer avsättningar för generella bankrisker i andra medlemsländer. Å andra sidan framgår av bankredovisningsdirektivet att denna ordning troligen inte kommer att godtas sedan EG:s redovisningsregler blivit föremål för ytterligare samordning. Som kommittén framhållit skulle sådana reserveringar försvåra en analys av resultat och ställning. Mot denna bakgrund bör reserveringar för generella bankrisker tillåtas endast om det finns mycket starka skäl för en sådan reform. Regeringen anser inte att sådana skäl nu föreligger. Det sagda innebär sammanfattningsvis att regeringen stannat för att inte föreslå bestämmelser som möjliggör värderingar av omsättningstillgångar under lägsta värdets princip och inte heller bestämmelser om avsättningar för generella bankrisker. 10.2.2 Värdering av omsättningstillgångar över anskaffningsvärdet Regeringens förslag: I lagstiftningen tas inte in någon bestämmelse som ger någon generell möjlighet att värdera omsättningstillgångar över anskaffningsvärdet. Pågående arbeten för annans räkning skall dock kunna tas upp över anskaffningsvärdet, om det föreligger särskilda skäl och det står i överensstämmelse med god redovisningssed och kravet på rättvisande bild. I ÅRKL införs särskilda bestämmelser om en marknadsvärdering av överlåtbara värdepapper (se avsnitt 10.2.5 och 10.2.6) och om en värdering av tillgångar och skulder i utländsk valuta till balansdagens kurs (se avsnitt 10.2.7). Kommitténs förslag: Kommittén har ansett att någon möjlighet att ta upp pågående arbeten till högre värde än anskaffningsvärdet inte bör införas i den nya lagstiftningen. Kommittén har dock samtidigt uttalat att det under speciella förhållanden ändå kommer att vara möjligt att ta upp omsättningstillgångar till högre värde (se betänkandet del I s. 218-222 och 237-239). Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget utan erinran. Flera remissinstanser, bl.a. Riksskatteverket, har dock efterlyst klarlägganden om när en värdering över anskaffningsvärdet kan ske. Redo- visningsrådet och Svenska Revisorsamfundet har förordat att rätten att göra s.k. successiv vinstavräkning kommer till uttryck i lagtexten. Gällande rätt: I gällande rätt finns ett visst utrymme för att värdera en tillgång över anskaffningsvärdet. Enligt 14 § fjärde stycket bokföringslagen får sålunda en omsättningstillgång värderas till belopp överstigande an- skaffningsvärdet om det föreligger särskilda omständigheter och det kan anses tillåtet enligt god redovisningssed. Vid värderingen av en banks omsättningstillgångar gäller enligt 4 kap. 4 § BRL att bestämmelsen i 14 § fjärde stycket bokföringslagen får till-ämpas endast efter tillstånd av Finansinspektionen. Direktivet: Det fjärde direktivet innehåller inte någon motsvarighet till 14 § fjärde stycket bokföringslagen. I princip tillåter därför direktivet inte några avsteg från det lägsta värdets princip (jfr dock följande avsnitt i fråga om värdering av lager). I bankredovisningsdirektivet finns särskilda bestämmelser om värdering av vissa överlåtbara värdepapper över anskaffningsvärdet och om värdering av tillgångar och skulder i utländsk valuta till balansdagens kurs (se vidare avsnitt 10.2.5-6 och 10.2.7). Skälen för regeringens förslag: De skäl som anförts i avsnitt 10.2.2 i del 2 är delvis tillämpliga även här. Detta innebär följande. En generell regel om rätt till värdering över anskaffningsvärdet? EG-rätten kan inte anses ge något generellt utrymme för att ta upp omsätt- ningstillgångar till ett högre värde än det som följer av den ovan angivna lägsta värdets princip. Det är därför inte möjligt att i den nya lagen ta in någon allmän bestämmelse som ger en rätt att generellt ta upp omsättningstillgångar till högre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och det verkliga värdet på balansdagen. I den nya lagen bör därför inte tas in någon sådan generell bestämmelse som i dag finns i 14 § fjärde stycket bokföringslagen. Marknadsvärdering av värdepapper Bankredovisningsdirektivet ger utrymme för marknadsvärdering av överlåtbara värdepapper som är omsättningstillgångar. Enligt vad som behandlas i ett kommande avsnitt bör bestämmelsen införas (se avsnitt 10.2.5). Successiv resultatavräkning vid pågående arbete På de skäl som närmare utvecklas i avsnitt 10.2.2 i del 2 bör i den nya lag- stiftningen lämnas ett utrymme för successiv vinstavräkning i samband med pågående arbeten. Bestämmelsen bör gälla även enligt ÅRKL. Balansdagskursvärdering av fordringar och skulder i utländsk valuta Regeringen har ansett att det i den nya årsredovisningslagen bör införas en bestämmelse om att fordringar och skulder i utländsk valuta får omräknas till balansdagens kurs (se avsnitt 10.1.7 och 10.2.2 i del 2). Bankredovisningsdirektivet innehåller särskilda föreskrifter om en värdering av tillgångar och skulder i utländsk valuta till balansdagens kurs. Enligt vad som behandlas i ett kommande avsnitt föreslås att denna bestämmelse utnyttjas (se avsnitt 10.2.7). 10.2.3 Värdering av varulager Regeringens förslag: Om varulager förekommer får anskaffningsvärdet för likartade tillgångar beräknas enligt den s.k. först-in - först-ut-metoden (FIFO- metoden), med hjälp av vägda genomsnittspriser eller enligt annan liknande metod. Den s.k. sist-in - först-ut-principen (LIFO-metoden) och därmed likartade metoder får däremot inte tillämpas. Om det bokförda värdet av varulagret väsentligt avviker från marknadsvärdet, skall skillnadsbeloppet anges i en not. En särskild regel införs om att vissa tillgångar, vars kvantitet, värde och sammansättning inte varierar väsentligt och vars sammantagna värde är av underordnad betydelse, får tas upp till en bestämd mängd och ett fast värde. Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att varulagrets anskaffningsvärde skall få beräknas enligt FIFO-metoden, med hjälp av vägda genomsnittspriser eller enligt annan jämförbar metod. Kommittén har uttalat att även LIFO-metoden i vissa fall bör kunna användas. I övrigt överensstämmer kommitténs förslag med regeringens (se betänkandet del I s. 209, 210, 228 och 229 samt del II s. 354). Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allt väsentligt lämnat förslaget om vilka värderingsmetoder som skall kunna användas utan erinran. Riksskatteverket har dock ifrågasatt om det är lämpligt att tillåta LIFO-metoden. Flera remissinstanser har riktat invändningar mot förslaget om särskild notupplysning. Gällande rätt: Bokföringslagen innehåller inga särskilda bestämmelser om hur varulagrets anskaffningsvärde får beräknas. I Sverige dominerar dock den s.k. först-in - först-ut-metoden (FIFO). Den innebär att vid bestämmandet av anskaffningsvärdet för varor av samma slag som har anskaffats vid skilda tillfällen anses de varor som ligger kvar i lager vid räkenskapsårets utgång vara de som har anskaffats sist. Detta får till följd att lagret värderas till det oftast högre pris som de sist anskaffade varorna har. FIFO-metoden förordas i Redovisningsrådets rekommendation RR 2, Redovisning av varulager. Om det finns praktiska svårigheter att tillämpa FIFO-metoden tillåter rekommendationen att s.k. vägda genomsnittspriser används. FIFO-metoden används även i skattelagstiftningen (se punkten 2 andra stycket till anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen, 1928:370). Direktivet: Enligt artikel 40.1 i det fjärde direktivet får medlemsstaterna tillåta att anskaffnings- eller tillverkningskostnaderna för likartade lager- tillgångar och andra fungibla tillgångsposter, inräknat värdepapper, får vär- deras antingen på grundval av vägda genomsnittspriser eller enligt FIFO-metoden (först-in - först-ut), LIFO-metoden (sist-in - först-ut) eller någon annan jämförbar metod. Om det värde som med tillämpning av beräkningsmetoderna i punkt 1 redovisas i balansräkningen, på balansdagen väsentligt avviker från ett värde baserat på det senaste kända marknadspriset, skall enligt artikel 40.2 skillnadsbeloppet för varje slag av tillgångar redovisas i noterna. Enligt artikel 38 gäller, att materiella anläggningstillgångar, råvaror och förnödenheter som omsätts får under vissa förutsättningar tas upp till en bestämd mängd och till ett fast värde. Det är fallet om tillgångarnas kvantitet, värde och sammansättning inte varierar väsentligt och tillgångarnas sammantagna värde är av underordnad betydelse för företaget. Enligt artikel 1.1 i bankredovisningsdirektivet skall artikel 38 och 40 i det fjärde direktivet gälla för kreditinstitut. Skälen för regeringens förslag: Det är ovanligt att kreditinstitut och vär- depappersbolag innehar tillgångar som kan hänföras till varulager. Om så är fallet bör dock varulagret värderas enligt samma regler som skall gälla för företag i allmänhet. Den i nya årsredovisningslagen föreslagna bestämmelsen, om anskaffningsvärdets beräkning med användning av FIFO-metoden, vägd genomsnittsberäkning eller annan jämförbar metod, bör därför gälla även enligt ÅRKL. De skäl som regeringen anfört i avsnitt 10.2.3 i del 2 har därför betydelse även här. En bestämmelse motsvarande föreskriften i artikel 40.2 i det fjärde direktivet om notupplysningar, om skillnaden mellan varulagrets verkliga värde och beräknade anskaffningsvärde, bör också gälla enligt ÅRKL.Den möjlighet som artikel 38 i det fjärde direktivet ger att värdera vissa tillgångar, bl.a. vissa lagertillgångar efter en bestämd mängd och till ett fast värde, har föreslagits införd genom en bestämmelse i nya årsredovisningslagen. Även denna bestämmelse görs tillämplig på kreditinstitut och värdepappersbolag. 10.2.4 Periodisering av vissa lånekostnader, över- och underkurser m.m. Regeringens förslag: Om belopp som har mottagits såsom lån understiger det belopp som skall återbetalas, skall skillnadsbeloppet, kapitalrabatten, periodiseras, dock längst över tiden till dess skulden återbetalas. Detsamma skall gälla direkta emissionsutgifter i samband med upptagande av lån. Erlagd överkurs eller underkurs för räntebärande värdepapper och låne- fordringar skall också periodiseras. Periodiseringen av skillnadsbeloppet skall beaktas vid bestämmandet av anskaffningsvärdet för värdepapperet eller låneford- ringen. En periodisering krävs inte om den skulle vara utan betydelse med hänsyn till kravet på rättvisande bild. Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med kommitténs förslag (se betänkandet del I s. 296, 373 och 374 samt del II 185-187). Kommittén har inte föreslagit någon undantagsregel för periodisering av kapitalrabatter eller direkta emissionsutgifter och har föreslagit en annan lydelse av utformningen av undantagsregeln för periodiseringen i andra fall. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat kommitténs förslag utan erinran. Sveriges Industriförbund har dock ansett att det inte bör vara obligatoriskt att kostnadsföra kapitalrabatter och emissionsutgifter genom årliga avskrivningar, eftersom det skulle låsa utvecklingen av praxis. Föreningen Auktoriserade Revisorer har med hänvisning till bankredovis- ningsdirektivet ifrågasatt förslaget att överkurs- och underkurs skall periodiseras även för värdepapper som är omsättningstillgångar och lämpligheten av den därtill utformade undantagsregeln. Bakgrund: När ett lån upptas eller ett räntebärande papper förvärvas kan det ske under olika villkor eller för olika syften. Normalt gäller att låntagaren eller den som förvärvar ett räntebärande papper kan välja mellan olika alternativ för hur finansieringen skall ske och att parterna själva kan bestämma villkoren för lånet eller förvärvet. Den som tar upp lånet kan t.ex. i bland välja mellan att låna i bank eller att emittera skuldebrev. I det senare fallet kan företaget ha väsentliga utgifter för emissionen. Vid upptagande av lån kan parterna som ett alternativ till högre ränta avtala om att erhållet kapitalbelopp skall understiga det belopp som skall återbetalas på förfallodagen. Vidare kan en obligation eller annat räntebärande värdepapper köpas till ett belopp som understiger eller överstiger nominellt belopp (underkurs respektive överkurs), t.ex. därför att räntevillkoren är sämre eller bättre än en jämförbar marknadsmässig placering. I flera av de nu nämnda fallen aktualiseras frågor om redovisning av olika belopp, såsom utgifterna för emissionen samt skillnaden mellan nominellt skuldbelopp och mottaget belopp. Dessa frågor gäller - förenklat uttryckt - om beloppen skall fördelas över lånetiden respektive värdepapperets löptid, hur stor andel av beloppen som skall påverka resultatet varje år och hur dessa förhållanden skall redovisas i balans- räkningen och resultaträkningen. Gällande rätt m.m: Kapitalrabatt och direkta emissionsutgifter får enligt 17 § tredje stycket bokföringslagen, om beloppen ej omedelbart redovisas som kostnad, avskrivas enligt lämplig avskrivningsplan under tiden till dess skulden förfaller till betalning. I förarbetena till bestämmelsen anges att kapitalrabatt uppkommer då ett lån från långivarens synpunkt upptas till en kurs som understiger den till vilket lånet skall inlösas. Uttrycket emissionsutgifter avser sådana utgifter som provision till förmedlande bank eller tryckning av skuldebrev (prop. 1975:104 s. 227). I 3 kap. 5 § FFFS 1994:37 finns bestämmelser om periodisering av ränta på förvärvade fastförräntande diskonterings- och kuponginstrument. I 3 kap. 11 § i samma föreskrift finns motsvarande bestämmelser om uppkomna fastförräntande finansiella skulder. För instrument respektive skuld i svenska kronor gäller därvid följande. Med anskaffningsvärde för sådana instrument avses vederlag för instrumentet, med tillägg för väsentliga kostnader som har direkt samband med förvärvet. Med anskaffningsvärde för fastförräntande skulder avses det belopp som låntagaren erhåller när skulden uppkommer, reducerat med väsentliga kostnader som har direkt samband med skuldens uppkomst. Nämnda instrument värderas till det lägsta av fordrans upplupna anskaff- ningsvärde och dess verkliga värde. Fastförräntande finansiella skulder värderas till dess upplupna anskaffningsvärde. Som periodens ränteintäkt skall redovisas under perioden erhållna betalningar plus förändringen av instrumentets upplupna anskaffningsvärde under perioden. Som periodens finansieringskostnad skall redovisas under perioden gjorda betalningar plus förändringen av skuldens upplupna anskaffningsvärde. Med instrumentets upplupna anskaffningsvärde avses det diskonterade nuvärdet av framtida betalningar. Med skuldens upplupna anskaffningsvärde avses det diskonterade nuvärdet av framtida utbetalningar. Diskonteringen skall ske med hjälp av en effektiv anskaffningsränta. Med den effektiva anskaffningsräntan avses den räntesats som när den används för att beräkna nuvärdet av framtida betalningar avseende räntor, amorteringar, inlösen och eventuellt ytterligare lånekostnader fram till förfallo- eller inlösentidpunkten, ger instrumentets respektive den fastförräntade skuldens anskaffningsvärde som resultat. Om inlösen kan ske före förfallotidpunkten skall inlösenvärdet beräknas för den tidigaste tillåtna inlösentidpunkten. Ränteintäkt och bokfört värde för fastförräntade diskonterings- och kupong- instrument i utländsk valuta samt finansieringskostnad och bokfört värde för skuld i utländsk valuta, bestäms genom tillämpning av ovan nämnda föreskrifter på betalningar mätta i den utländska valutan. Omräkning av periodens ränteintäkt och fordrans bokförda värde respektive periodens finansieringskostnad och skuldens bokförda värde görs till de vid bokslutstillfället tillämpade valutakurserna. Den del av instrumentets värde respektive den del av skuldens värde som avser upplupen kupongränta med förfall inom ett år redovisas i balansräkningen under upplupna intäkter respektive upplupna kostnader. Enligt samma föreskrifter kan alternativa metoder för periodisering av ränta respektive finansieringsutgifter användas, om utfallet endast i ringa grad avviker från de metoder som i övrigt föreskrivs för periodiseringen. I BFN U 92:3 Redovisning av nollkupongobligationer, behandlas frågan om redovisning av förvärv av obligation där hela räntan betalas ut när obligationen löses in. Enligt Bokföringsnämndens uppfattning måste det anses utgöra god redovisningssed att periodisera underkursen avseende de i uttalandet beskrivna obligationerna till de perioder under vilka innehavaren i realiteten tjänar in en ränteintäkt. Enligt uttalandet bör periodisering göras så att en konstant förräntning (effektiv ränta) på innehavet erhålls under löptiden. Efter övervägande av två alternativ för redovisningen av den upplupna räntan i balansräkningen, antingen som upplupen intäkt eller också att successivt öka det bokförda värdet på obligationen, förordas det sista alternativet, oavsett om obligationen är att bedöma som en omsättningstillgång eller anläggningstillgång. Om obligation är omsättningstillgång skall den dock enligt Bokföringsnämnden värderas till lägsta värdets princip, varvid görs en jämförelse mellan anskaffningsvärdet med tillägg för upplupen ränta och marknadsvärdet. Om obligationen klassificeras som anläggningstillgång skall den enligt bokföringsnämnden skrivas ned vid varaktig värdenedgång. En värdering över anskaffningsvärdet anges dock kunna accepteras enligt de i praxis allmänt vedertagna förutsättningarna för värdepappersinnehav. I denna fråga kan enligt uttalandet företagets intentioner och förmåga att behålla obligationen till förfallodag vara vägledande. I Redovisningsrådets rekommendation RR 3, Redovisning av fordringar och skulder med hänsyn till räntevillkor och dold räntekompensation, behandlas vissa frågor om redovisning och värdering av sådana fordringar och skulder. Enligt denna rekommendation skall vissa fordringar och skulder värderas med hänsyn till bl.a. dold räntekompensation vilket leder till att dessa inte värderas till sina nominella belopp. En utgångspunkt för rekommendationen är att för vissa fordringar och skulder skall räntekompensationen redovisas öppet varigenom erhålles en mer informativ redovisning, dels en mera rättvisande mätning och periodisering av räntor, dels en mera rättvisande fördelning mellan rörelseposter och finansiella poster. Detta är enligt rekommendationen av stor vikt vid i första hand försäljning av anläggningstillgångar mot likvid i långfristiga räntelösa reverser men kan vara betydelsefullt även i samband med andra transaktioner. I nämnda rekommendation behandlas också vissa frågor beträffande revers- fordringar och andra lånefordringar som förvärvats från annan och för vilka en väl fungerande marknad ej existerar. Om fordrans anskaffningsvärde överstiger nominellt belopp (överkurs) skall i princip överkursen periodiseras över löptiden som en räntekostnad. Om en fordran förvärvats till ett värde under dess nominella (underkurs) kan enligt rekommendationen en periodisering ske genom en successiv uppjustering till nominellt värde under återstående löptid. Direktivet: Det fjärde direktivet innehåller få bestämmelser som reglerar ovanstående frågor. Artikel 41.1 i det fjärde direktivet anger att om det belopp som skall återbetalas för en skuld överstiger det mottagna lånebeloppet, får mellanskillnaden tas upp som en tillgång. Den skall redovisas särskilt i balansräkningen eller i en not. Enligt artikel 41.2 måste mellanskillnaden skrivas av med ett skäligt belopp varje år och skall vara helt avskriven då skulden återbetalas. Artikeln behandlar således periodisering av underkurs hos låntagaren. Enligt artikel 1.1 i bankredovisningsdirektivet skall artikel 41 i fjärde bo- lagsdirektivet gälla även för kreditinstitut, om inte annat särskilt föreskrivs i bankredovisningsdirektivet. Enligt artikel 1.3 i bankredovisningsdirektivet skall hänvisningen till artikel 41 i fjärde bolagsdirektivet gälla med beaktande av artikel 35-39 i bankredovisningsdirektivet. Enligt artikel 35.3 a skall obligationer och andra värdepapper med fast av- kastning (dvs. räntebärande) när de innehas som anläggningstillgångar tas upp i balansräkningen till anskaffningsvärdet. Medlemsstaterna får dock kräva eller tillåta att sådana värdepapper tas upp i balansräkningen med det belopp som skall infrias på förfallodagen. I den engelska direktivtexten görs ingen begränsning till värdepapper som innehas som anläggningstillgångar. I stället anges att det skall vara fråga om "debt securities including fixed-income securities held as financial fixed assets" När anskaffningskostnaden för sådana värdepapper är högre än det belopp som skall infrias på förfallodagen skall, enligt artikel 35.3 b, mellanskillnaden tas upp som en kostnad i resultaträkningen. Medlemsstaterna får dock kräva eller tillåta att mellanskillnaden skrivs av i delposter så att den är helt avskriven på värdepapperens förfallodag. Mellanskillnaden skall redovisas särskilt i balansräkningen eller i en not. När anskaffningskostnaden för sådana värdepapper är lägre än det belopp som skall infrias på förfallodagen får enligt 35.3 c medlemsstaterna kräva eller tillåta att mellanskillnaden tas upp som intäkt, fördelad på poster under återstående löptid. Mellanskillnaden skall redovisas särskilt i balansräkningen eller i en not. Artiklarna innebär sammanfattningsvis att räntebärande värdepapper skall, om inte en värdering till inlösenvärde föreskrivs, tas upp till anskaffningsvärdet. Medlemsstaterna kan kräva eller tillåta att periodisering av över- eller underkurs medräknas däri. Överkurs skall omgående kostnadsföras men medlemstaterna får kräva eller tillåta en periodisering över återstående löptid. Underkurs skall inte intäktsföras men medlemstaterna får kräva eller tillåta en periodisering. Mellanskillnaden skall anges särskilt i balansräkningen eller i en not. Skälen för regeringens förslag: De skäl som anförts i avsnitt 10.2.4 i del 2 är som en utgångspunkt relevanta även här. Detta innebär - med beaktande av bankredovisningsdirektivets särskilda bestämmelser - följande. Bestämmelser om en periodisering av lånekostnader leder till en mera rätt- visande bild av rörelsens gång. Sådana bestämmelser bör därför tas in i den nya lagstiftningen och, liksom i dag, omfatta inte enbart kapitalrabatter utan även direkta emissionsutgifter. En regel om obligatorisk periodisering kan dock uppfattas som onödigt om- ständlig om den även måste tillämpas på småbelopp eller andra belopp som saknar betydelse för bilden av bolagets resultat och ställning. Regeringen anser därför att kommitténs förslag visserligen bör genomföras men att det bör finnas möjlighet att avstå från periodisering när denna är utan betydelse med hänsyn till kravet på rättvisande bild. I förslaget till ny årsredovisningslag har regeringen inte föreslagit några särskilda bestämmelser om periodisering av kapitalrabatter hos långivaren eller av över- eller underkurs för räntebärande värdepapper. I jämförelse med det fjärde direktivet innehåller dock bankredovisningsdirektivet mera utförliga bestämmelser om periodisering av över- och underkurser. Reglerna lämnar till medlemsländerna att kräva eller tillåta en periodisering och att kräva eller tillåta att skillnadsbelopp beaktas vid bestämmande av anskaffningsvärdet för värdepapperet. De av kommittén föreslagna bestämmelserna innebär att en periodisering av över- och underkurser för räntebärande värdepapper och lånefordringar i princip alltid skall ske och att beloppen skall medräknas i anskaffningsvärdet för räntebärande värdepapper. En sådan redovisning är inte bara vanlig internationellt, utan är också i god överensstämmelse med Finansinspektionens nuvarande föreskrifter. En sådana periodisering bör därför enligt regeringen även fortsättningsvis föreskrivas. Uppkommen mellanskillnad bör beaktas även vid lämnande av notupplysningar om anskaffningsvärdet. Såsom Föreningen Auktoriserade Revisorer påpekat framgår inte klart av artikel 35.3 a i bankredovisningsdirektivet att artikeln avser värdepapper som är omsättningstillgångar. Enligt regeringens bedömning kan emellertid direktivet inte anses förhindra att även sådana tillgångar omfattas. Därför kan bestämmelserna om periodisering även omfatta omsättningstillgångar. Så bör ske med hänsyn till vikten av enhetliga regler för dessa poster, som är av stor betydelse i finansiella företag. Det bör emellertid även för kreditinstitut och värdepappersbolag ges ett ut- rymme för undantag från kravet på en periodisering. I betänkandet föreslås att en periodisering kan få underlåtas beträffande värdepapper som utgör omsättningstillgångar, om en sådan periodisering är förenad med synnerliga svårigheter och endast i ringa mån skulle påverka resultatredovisningen. Denna utformning av undantagsregeln har ifrågasatts av Föreningen Auktoriserade Revisorer. Enligt regeringen bör med hänsyn till kreditinstitutens och värdepappersbolagens särskilda verksamhetsinriktning en undantagsregel i detta avseende utformas restriktiv. Utöver de fall för undantagsregelns tillämpning som kommittén reglerat kan emellertid förekomma andra situationer, t.ex. enstaka transaktioner på små belopp, där en periodisering helt skulle sakna betydelse för resultatet. Det är samtidigt av särskilt värde om undantagsregeln för kreditinstitut och värdepappersbolag kan utformas på samma sätt som den undantagsregel som föreslås i den nya årsredovisningslagen, dvs. att en periodisering kan få underlåtas om den är utan betydelse med hänsyn till kravet på rättvisande bild. En mera generell utformning av undantagsregeln torde även ge ett bättre utrymme för preciseringar genom allmänna råd eller föreskrifter om närmare villkor för undantag, t.ex. om det finns skillnader mellan olika kategorier av värdepapper som bör tillmätas betydelse. Eftersom det är av stort värde för tillämpningen av lagstiftningen om gemensamma ramregler för redovis- ningen finns, bör undantagsregeln inte heller formellt begränsas till enbart omsättningstillgångar. På grund av det ovan anförda bör undantagsregeln för de i ÅRKL reglerade fallen utformas på samma sätt som den undantagsregel som föreslås för de fall som regleras i förslaget till ny årsredovisningslag. Som framgått är en periodisering av finansiella poster av vikt för bedömningen av kreditinstitutens och värdepappersbolagens ställning och resultat. Information bör därför lämnas om en periodisering med stöd av undantagsregeln inte görs. En särskild bestämmelse om detta bör, såsom kommittén har föreslagit, införas i ÅRKL. 10.2.5 Principer för värdering av överlåtbara värdepapper Regeringens förslag: Överlåtbara värdepapper som är omsättningstillgångar skall i balansräkningen värderas endera enligt lägsta värdets princip eller också till verkligt värde, även när detta värde överstiger anskaffningsvärdet. Kommitténs förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag (se betänkandet del II s. 180-184 och s. 355). Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Föreningen Auktoriserade Revisorer har anfört att begreppet överlåtbara värdepapper bör förtydligas, förslagsvis genom referens till noterade vär- depapper eller liknande. Finansinspektionen har angett att en marknadsvärdering bör i avvaktan på en översyn av skattereglerna kunna göras obligatorisk i koncernredovisningen. Gällande rätt: Någon generell möjlighet att värdera överlåtbara värdepapper till verkligt värde även när detta värde överstiger anskaffningsvärdet finns inte enligt nuvarande redovisningslagstiftning. Direktivet: I artikel 36.1 i bankredovisningsdirektivet anges att om över- låtbara värdepapper, vilka inte innehas som finansiella anläggningstillgångar, tas upp till anskaffningsvärdet i balansräkningen, skall kreditinstitutet i en not redovisa skillnaden mellan anskaffningsvärdet och det högre marknadsvärde som gäller på balansdagen. Enligt artikel 36.2 får dock medlemsstaterna kräva eller tillåta att sådana överlåtbara värdepapper tas upp i balansräkningen till det högre marknadsvärde som gäller på balansdagen. Skillnaden mellan anskaffningsvärdet och det högre marknadsvärdet skall redovisas i en not. Skälen för regeringens förslag: Bankredovisningsdirektivet öppnar genom artikel 36 en möjlighet för medlemsstaterna att kräva eller tillåta att över- låtbara värdepapper som är omsättningstillgångar värderas till verkligt värde, vare sig detta värde överstiger eller underskrider anskaffningsvärdet. Föreskrifterna i artikel 36 avser överlåtbara värdepapper. I direktivets balansräkningsschema görs emellertid ingen åtskillnad mellan överlåtbara vär- depapper och andra värdepapper. Begreppen "överlåtbara" och "värdepapper" definieras inte heller i direktivet. Det finns därför anledning att - innan ställning tas till frågan om en värdering till verkligt värde (mark- nadsvärdering) bör tillåtas - först behandla vilka tillgångar som kan bli aktuella för en sådana värdering. En marknadsvärdering är möjlig för vad som i den svenska översättningen av direktivet anges såsom värdepapper. Om en bestämmelse skall införas i svensk rätt bör den svenska bestämmelsen anknyta till detta begrepp. Värdepapper är emellertid inte ett entydigt juridiskt begrepp i svensk rätt. Det är å andra sidan inte heller givet att begreppet behöver ges samma innebörd som begreppet har inom fordringsrätten. Det förefaller snarast befogat att begreppet i praxis måste tolkas i ett redovisningsmässigt sammanhang mot bakgrund av bankredovisningsdirektivets övriga bestämmelser och med hänsyn till om det är ändamålsenligt med en marknadsvärdering för det slag av värdepapper som det är fråga om. Som kommittén har varit inne på bör till värdepapper i detta samman- hang i vart fall kunna räknas obligationer, aktier och vissa andra finansiella instrument. Bevis som avser fordringar som skall hänföras till utlåning bör där- emot inte omfattas. En begränsning ligger emellertid i att värdepapperet skall var "överlåtbart". Även i detta avseende bör sådana aspekter som nyss nämnts ha stor betydelse för tolkningen. Som överlåtbara bör i vart fall kunna anses sådana aktier och obligationer som är föremål för regelbunden handel på börs eller någon annan offentligt reglerad marknadsplats. Det bör inte heller uteslutas att olika typer av nya finansiella instrument eller andra lätt realiserbara värdepapper skall kunna bedömas såsom överlåtbara. En värdering till verkligt värde kan inte under några förhållanden avse fi- nansiella anläggningstillgångar. Fråga uppkommer nu om ett krav på en marknadsvärdering av överlåtbara värdepapper som är omsättningstillgångar bör införas eller om en mark- nadsvärdering skall tillåtas som ett alternativ till lägsta värdets princip. Kommittén har framhållit att en marknadsvärdering är att föredra ur analys- och uppföljningssynpunkt och att en sådan redovisning överensstämmer bättre med kreditinstitutens interna styrnings- och uppföljningssystem, än en värdering enligt lägsta värdets princip. Vidare påpekas att resultaten blir, utan en marknadsvärdering, lätta att påverka genom försäljningar inför boksluten. Till detta kommer att jämförelser mellan olika företag underlättas om värderingen görs oberoende av vid vilken tidpunkt en tillgång har anskaffats. Direktivets möjligheter till marknadsvärdering har också utnyttjats såväl i Danmark som i Storbritannien. Vissa skäl kan även anföras mot att man nu inför regler som kräver eller tillåter en marknadsvärdering i balansräkningen. Ett skäl är att det lägsta värdets princip är etablerad sedan länge och även fortsättningsvis skall tillämpas för företag i allmänhet enligt de bestämmelser som föreslås i den nya årsredovisningslagen. Ett annat skäl är att en marknadsvärdering överhuvudtaget skulle behöva föregås av ytterligare överväganden, än vad som varit möjliga att göra i detta sammanhang, t.ex. om konsekvenserna vid beskattningen, om en konsistent marknadsvärdering mot skulder skall vara möjlig och om hur sådana regler i så fall skall utformas. Det kan också hävdas att flera av de fördelar som är förenade med en marknadsvärdering kan uppnås genom kompletterande tilläggsupplysningar om marknadsvärden. Enligt regeringens mening talar ändå övervägande skäl för att införa be- stämmelser om en marknadsvärdering i enlighet med den möjlighet som ges i bankredovisningsdirektivet. Ingen remissinstans har i sig haft invändningar mot de bedömningar som kommittén har gjort i detta avseende. Flertalet remissinstanser har i stället framhållit att en marknadsvärdering är erforderlig för att ge en rättvisande bild av ställning och resultat. En möjlighet att välja värderingsmetod i detta avseende är emellertid, som påpekats från vissa remissinstanser, inte ägnat att underlätta jämförelser mellan svenska företag. Det kan å andra sidan hävdas att sådana jämförelser ändå kan relativt väl tillgodoses genom olika slag av tilläggsupplysningar. Emellertid förbättras jämförbarheten om principerna för värderingen begränsas. Det finns således skäl som talar mot att införa en sådan valfrihet som kom- mittén föreslagit. Regeringen är ändå inte beredd att nu föreslå några särskilda lagregler i den riktningen. Innan ett sådant krav införs behöver bl.a. den skattemässiga problematiken övervägas ytterligare. En obligatorisk bestämmelse kan också behöva föregås av ytterligare överväganden avseende vilka värdepapper som närmare bör komma i fråga att marknadsvärdera. Det kan emellertid finnas skäl att på nytt återkomma till frågan om begränsningar av antalet värderingsalternativ, eventuellt redan vid departementsbehandlingen av Redovisningskommitténs nyligen framlagda delbetänkande, Sambandet Redovisning - Beskattning (1995:43). Det kan, som nyss nämnts, finnas ett behov av att närmare reglera i vart fall frågan om vilka värdepapper som inte bör komma i fråga att marknadsvärdera. Sådana regler bör vara möjliga att bestämma genom föreskrifter av regeringen eller Finansinspektionen. Det finns också utrymme för att på nytt ta upp frågan i samband med behandlingen av Redovisningskommitténs nyss nämnda delbetänkande. Regeringen anser att man, åtminstone inte nu, bör såsom Föreningen Auktoriserade Revisorer föreslagit, precisera begreppet "överlåtbara värdepapper" i lagen genom en exemplifierande uppräkning eller på annat sätt. Vare sig överlåtbara värdepapper värderas i balansräkningen enligt lägsta värdets princip eller konsekvent till verkligt värde skall enligt bankredovis- ningsdirektivet vissa tilläggsupplysningar lämnas (jfr artikel 36). Vilka tilläggsupplysningar som bör lämnas återkommer regeringen till (se avsnitt 12.1). 10.2.6 Värdering av överlåtbara värdepapper till verkligt värde Regeringens förslag: Verkligt värde för överlåtbara värdepapper skall bestämmas med utgångspunkt i den nya årsredovisningslagens bestämmelser om verkligt värde. Orealiserade vinster till följd av att bokfört värde överstiger anskaff- ningsvärdet skall sättas av till en Fond för orealiserade vinster under bundet eget kapital. Om orealiserade vinster vid utgången av ett räkenskapsår är mindre än vid utgången av föregående räkenskapsår, skall fonden sättas ned i motsvarande mån. Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se betänkandet del II s. 183-184). Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat detta utan erinran. Föreningen Auktoriserade Revisorer har ansett att lagen bör behandla om en avsättning till fond för orealiserade vinster skall ske via resultaträkningen och att det bör klarläggas om eventuella skatteeffekter skall beaktas för att inte överskatta eget kapital. Föreningen har också ansett att motiven för avsättningen till bundna fonder bör övervägas. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlarföreningen har anfört att orealiserade vinster bör ingå i utdelningsbara medel. Gällande rätt m.m: Som tidigare konstaterats förekommer inte i nuvarande lagstiftning någon möjlighet att kunna värdera överlåtbara värdepapper till verkligt värde när detta överstiger anskaffningsvärdet. Till följd därav saknas även bestämmelser om orealiserade vinsters redovisningsmässiga behandling (jfr dock Bokföringsnämndens rekommendation BFN R 7 som föreskriver att orealiserade vinster på långfristiga fordringar och skulder i utländsk valuta skall sättas av till en s.k. valutakursreserv som skall redovisas som en obeskattad reserv). Direktivet: Bankredovisningsdirektivet innehåller inga närmare bestämmelser om hur ett marknadsvärde på överlåtbara värdepapper skall närmare bestämmas. Direktivet innehåller inte heller några föreskrifter om hur orealiserade vinster till följd av en värdering över anskaffningsvärdet skall behandlas. Skälen för regeringens förslag: Det i det föregående avsnittet lämnade för- slaget att vissa värdepapper får värderas till verkligt värde, även när detta överstiger anskaffningsvärdet, aktualiserar till att börja med frågan om hur det verkliga värdet närmare skall bestämmas. I bankredovisningsdirektivet saknas närmare föreskrifter om hur det verkliga värdet skall bestämmas i detta sammanhang. Det framstår därför inte som uteslutet att de i det fjärde direktivet angivna principerna för bestämmande av ett verkligt värde inom ramen för lägsta värdets princip varit avsedda att ligga till grund även i detta sammanhang. Det är enligt regeringen en fördel om samma allmänna regler för bestämningen av ett verkligt värde kan gälla såväl vid en värdering enligt lägsta värdets princip som vid en marknadsvärdering. Mot denna bakgrund avstår regeringen från att föreslå några särskilda bestämmelser om hur ett verkligt värde närmare skall bestämmas. Till följd därav kommer den bestäm- melse om verkligt värde som föreslås i årsredovisningslagen, dvs. en värdering till nettoförsäljningsvärdet eller, om det finns särskilda skäl, återanskaff- ningsvärdet eller annat värde förenligt med god redovisningssed och kravet på rättvisande bild, att gälla även i detta sammanhang. Inom ramen för denna be- stämmelse bör mera preciserade värderingsprinciper kunna utvecklas genom kompletterande normgivning. Om en tillgång värderas till ett verkligt värde som överstiger anskaffnings- värdet utgör den överstigande delen vad som kan betecknas som en orealiserad vinst. Om en sådan vinst ingår i resultaträkningen bör detta tydligt framgå av årsredovisningen. I betänkandet föreslås att orealiserade vinster skall sättas av till en sär- skild fond för orealiserade vinster. Betänkandet synes närmast ge uttryck för uppfattningen att avsättningen skall göras som en omföring inom eget kapital och således inte genom en avsättning i resultaträkningen (se del II s. 184 och jfr del I s. 183). Enligt regeringen bör man välja ett redovisningssätt som är gemensamt med det som utvecklas för sådana orealiserade vinster som uppkommer till följd av att placeringstillgångar värderas över anskaffningsvärdet i försäkringsföretag. Ur redovisningsmässig synvinkel synes övervägande skäl tala för att nu nämnda slag av vinster skall tillåtas ingå i årets resultat. Regeringen är därför inte beredd att nu ta in någon bestämmelse i lagen som innebär att orealiserade vinster skall redovisas som en avsättning i resultaträkningen före årets resultat. Vid detta ställningstagande kan orealiserade vinster komma att beskattas, om företaget väljer att värdera överlåtbara värdepapper till verkligt värde. Detta kan komma att förhindra en användning av denna redovisningsprincip. Regeringen är därför beredd att inom kort återkomma till frågan om den skattemässiga behandlingen av orealiserade vinster. Direktivet innehåller visserligen inga bestämmelser om att orealiserade vinster måste sättas av till bundna fonder. Det är dock enligt regeringen principiellt tveksamt att godta att orealiserade värdeförändringar av aktuellt slag skall räknas med i medel som får delas ut till aktieägarna eller mot- svarande krets. Hänsyn bör också tas till att orealiserade vinster skall sättas av till bundna fonder enligt vad regeringen avser att föreslå när det är fråga om en värdering av placeringstillgångar över anskaffningsvärdet i försäkringsföretag (se del 4 avsnitt 10.1.8). En principiellt annorlunda be- handling av orealiserade vinster i kreditinstitut och värdepappersbolag bör förutsätta ytterligare överväganden än som varit möjliga att göra inom ramen för den nu pågående harmoniseringen till EG:s regelverk. Kommittén har också aviserat att man har för avsikt att i nästa etapp av utredningsarbetet återkomma till frågorna om utdelningsbara medel och uppdelningen av kapital på bundet och fritt. Flera skäl talar alltså, enligt regeringens mening, för att fonden för orealiserade vinster tills vidare skall redovisas såsom bundet kapital. En redovisning av orealiserade vinster och förluster innebär ett behov av ytterligare regler för redovisningen än vad som nu föreslås intagna i ÅRKL, t.ex. regler om hur det verkliga värdet närmare skall bestämmas, hur beloppen mera i detalj skall behandlas i balansräkningen och resultaträkningen och även om eventuella tilläggsupplysningar om posterna måste ges. Såsom Föreningen Auktoriserade Revisorer har anfört behöver också i redovisningen beaktas den latenta skatt som fonden för orealiserade vinster är behäftad med. Sådana ytterligare regler bör i vart fall inte nu intas i lagstiftningen utan i stället fastställas av regeringen eller Finansinspektionen. Det är därvid värdefullt om man i fråga om denna fond och liknande fonder som kan tillkomma i framtiden kan få gemensamma regler för den redovisningsmässiga behandlingen. 10.2.7 Omräkning av tillgångar och skulder i utländsk valuta Regeringens förslag: Tillgångar och skulder i utländsk valuta skall värderas omräknat efter växelkursen på balansdagen, om de inte skyddas eller utgör skydd mot förändringar i valutakurser. Materiella och immateriella anläggningstillgångar och andelar som är anläggningstillgångar får dock värderas omräknat efter anskaffningskursen vid förvärvet. Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se betänkandet del II s. 187-191). Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan särskild erinran. Gällande rätt m.m: Särskilda bestämmelser som behandlar värdering av tillgångar och skulder i utländsk valuta saknas i svensk redovisningslag- stiftning. Bestämmelsen i 14 § fjärde stycket bokföringslagen har emellertid haft betydelse för svenska rekommendationer om värdering av fordringar och skulder i utländsk valuta. Enlig Bokföringsnämndens rekommendation nr 7 om värdering av fordringar och skulder i utländsk valuta skall enligt p. 12 samtliga fordringar och skulder i utländsk valuta värderas till svenska kronor efter den växelkurs som gäller på balansdagen. Skillnaden mellan balansdagens värde och anskaffningsvärdet (dvs. växelkursen vid tidpunkten för fordringens eller skuldens uppkomst), skall resultatföras. Om en fordran eller skuld i utländsk valuta effektivt är skyddad av en motpost i utländsk valuta (hedging/valutasäkring) skall fordran/skulden enligt p. 15 redovisas med hänsyn tagen till detta. Det innebär att förändringar i växelkursen inte skall påverka det bokförda värdet. Om terminskontrakt används för valutasäkring skall enligt p. 16 dagskursen den dag valutasäkringen görs användas vid värderingen av underliggande fordran eller skuld. Skillnaden mellan terminskursen och dagskursen vid kontraktets ingående (terminspremie) skall periodiseras över terminskontraktets löptid. Annan valutasäkringsåtgärd som ger valutaskydd motsvarande ett terminskontrakt skall enligt p. 17 i redovisningen behandlas på samma sätt som ett terminskontrakt. Om ett företag avtalat med annan om byte av åtaganden att betala ränta och amorteringar i utländsk valuta (valutaswap) skall fordringen eller skulden värderas i den valuta som gäller enligt avtalet, (p. 18). För att en valutasäkringsåtgärd skall anses föreligga måste enligt p. 19 denna avsikt ha förelegat vid transaktionstidpunkten. Orealiserade kursvinster på långfristiga fordringar och skulder i utländsk valuta skall enligt p. 24 sättas av till en valutakursreserv. Avsättningen redovisas enligt p. 26 som en bokslutsdisposition i resultaträkningen och som en obeskattad reserv i balansräkningen. Ingen avsättning skall göras för kortfristiga poster. Sådana skall enligt rekommendationen med stöd av 14 § fjärde stycket bokföringslagen intäktsföras. En orealiserad kursvinst uppkommer enligt p. 20 om en fordran eller skuld värderas över respektive under ursprungligt anskaffningsvärde. Om en tidigare nedskriven fordran eller uppskriven skuld värderas till högst balansdagens kurs, dock högst/lägst till ursprungligt anskaffningsvärde, skall dock ingen orealiserad kursvinst anses föreligga. För banker gäller enligt 4 kap. 4 § BRL att 14 § fjärde stycket bokförings- lagen får tillämpas endast efter tillstånd av Finansinspektionen. Omräkning av utländska dotterföretags redovisningar för intagande i koncern- redovisningen behandlas i ett förslag till rekommendation från Föreningen Auktoriserade Revisorer. Enligt förslaget till rekommendation tillåts två omräkningsmetoder beroende på om dotterföretagen är att klassificera som självständigt dotterföretag eller integrerat dotterföretag. Detta avgörs förenklat uttryckt beroende på hur nära förbunden dotterföretagets rörelse är med moderföretagets. Av betydelse för gränsdragningen är hur stor andel av intäkter och kostnader samt finansiering som är koncernintern. När ett självständigt dotterföretag intas i koncernredovisningen är det enligt förslaget lämpligt att bibehålla de resultat och de relationer mellan olika belopp som ingår i dotterföretagets redovisning. Detta uppnås genom dagskursmetoden, vars huvudelement är att alla tillgångar och skulder omräknas till balansdagskursen. Vid dagskursmetoden uppkommer en omräkningsdifferans, som är effekten av att nettoinvesteringen omräknas till annan kurs vid årets slut än dess början. Differensen är uttryck för en orealiserad värdeförändring som ej skall ingå i årsresultatet. Omräkningsdifferensen förs i stället till eget kapital. För integrerade dotterföretag anges det däremot vara lämpligt att omräkna redovisningen på sådant sätt att man uppnår samma effekt som om dess transaktioner, dess tillgångar och skulder redovisas hos moderföretaget. Detta resultat erhåller man enligt förslaget med den monetära-ickemonetära metoden (MIM-metoden) som - med vissa undantag - innefattar omräkning av balansräkningens monetära poster till balansdagskurs och icke-monetära poster till historisk kurs (investeringskurs). Även vid MIM-metoden förekommer en omräkningsdifferens. Denna avser uteslutande kursvinst eller -förlust på de monetära posterna i dotterföretaget och årets omräkningsdifferens skall därför, liksom övriga kursvinster och -förluster i koncernen, inräknas i dess årsresultat. Även en positiv omräkningsdifferens bör tillföras resultatet utan att det behöver visas att kursvinsten är realiserad. Även självständiga dotterföretag i länder med hög inflationstakt bör enligt förslaget få sin redovisning omräknad enligt MIM-metoden. Alternativt kan en inflationsjusterad redovisning omräknas enligt dagskursmetoden. Enligt 3 kap. 1 § första stycket i Finansinspektionens föreskrifter (1994:37) skall fordringar och skulder i utländsk valuta värderas enligt Bok- föringsnämndens rekommendation BFN R 7 i dess lydelse den 1 januari 1992, men med vissa tillägg enligt andra och tredje stycket. Under förutsättning att samma värderingsprincip tillämpas för båda posterna får enligt 3 kap. 1 § andra stycket valutasäkring och motsvarande säkrad post värderas till antingen historisk valutakurs eller till balansdagens valutakurs. Vinst eller förlust på valutasäkringen får då resultatföras tillsammans med motsvarande förlust eller vinst på den skyddade posten. En valutasäkringspost kan skydda en enskild post i utländsk valuta eller valutarisken hos grupper eller portföljer av sådana poster. Om det finns särskilda skäl får enligt 3 kap. 1 § tredje stycket långfristiga fordringar och skulder i utländsk valuta värderas till balansdagens kurs utan avsättning av orealiserade vinster till valutakursreserv. Enligt 9 § i FFFS 1994:38 skall i koncernredovisningen omräkning av utländska dotterbolags tillgångar och skulder ske enligt den s.k. dagskursmetoden. Detta innebär att samtliga tillgångs- och skuldposter omräknas till balansdagskurs medan eget kapital omräknas till kursen vid investerings- respektive intjänandetidpunkten. Resultaträkningen omräknas efter genomsnittskursen under året. Omräkningsdifferenser förs direkt till eget kapital. Direktivet: I artikel 39.1 i bankredovisningsdirektivet anges att tillgångar och skulder i utländsk valuta skall omräknas efter avistakursen på balansdagen. Medlemsstaterna få dock kräva eller tillåta att tillgångar som innehas som finansiella anläggningstillgångar samt materiella och immateriella tillgångar, som inte är säkrade på avista- eller terminsmarknader, omräknas efter anskaffningskursen vid förvärvet. Enligt artikel 39.2 skall öppna termins- och avistaaffärer omräknas efter avistakursen på balansdagen. Medlemsstaterna får dock kräva att terminsaffärer omräknas efter terminskursen på balansdagen. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 29.3 skall, enligt artikel 39.3, skillnaden mellan å ena sidan det bokförda värdet av tillgångar, skulder och terminsaffärer och å andra sidan det värde som erhållits vid omräkning enligt punkterna 1 och 2 redovisas i resultaträkningen. Medlemsstaterna får dock kräva eller tillåta att skillnader till följd av om- räkning enligt punkterna 1 och 2 redovisas, helt eller delvis, under bundna reserver, då de hänför sig till finansiella anläggningstillgångar, till materiella eller immateriella tillgångar och till transaktioner avsedda att säkra sådana tillgångar. Medlemsstaterna får enligt artikel 39.4 bestämma att positiva omräknings- skillnader som hänför sig till terminsaffärer, tillgångar eller skulder som inte är säkrade genom terminsaffärer eller av tillgångar eller skulder, inte skall redovisas i resultaträkningen. Vid användning av någon sådan metod som anges i artikel 59 i det fjärde direktivet (dvs. kapitalandelsmetoden) får medlemsstaterna enligt artikel 39.5 bestämma att omräkningsskillnader skall, helt eller delvis, föras direkt till reserver. Positiva och negativa omräkningsskillnader som förs till reserver skall redovisas särskilt i balansräkningen eller i en not. Medlemsstaterna får enligt artikel 39.6 kräva eller tillåta att omräknings- skillnader, som vid sammanställd redovisning uppkommer då ett anknutet företags kapital och reserver eller ett ägarintresses andel av kapital och reserver omräknas vid början av redovisningsperioden, helt eller delvis skall ingå i sammanställda reserver, jämte omräkningsskillnader hänförliga till omräkning av transaktioner avsedda att säkra sådant kapital och sådana reserver. Enligt artikel 39.7 får medlemsstaterna kräva eller tillåta att intäkter och kostnader hänförliga till anknutna företag och till ägarintressen vid samman- ställd redovisning omräknas efter ett genomsnitt av valutakurserna under re- dovisningsperioden. Skälen för regeringens förslag: I fråga om tillgångar och skulder vars värde bestäms av utländsk valuta är direktivets grundregel att tillgången och skulden skall omräknas efter avistakursen på balansdagen (balansdagens kurs). Denna regel går, såsom kommittén påpekat, längre än nuvarande svenska regler. Nuvarande regler är begränsade till fordringar och skulder i utländsk valuta i års- och koncernredovisning samt till omräkning av utländska dotterföretag i koncernredovisningen. Bankredovisningsdirektivets bestämmelser avser däremot inte endast fordringar utan även andra utländska tillgångar. Medlemsstaterna får dock bestämma att finansiella anläggningstillgångar samt materiella och immateriella tillgångar värderas efter kursen vid anskaffningstillfället. Den av kommittén utifrån artikel 39.1 föreslagna grundregeln om en värdering till balansdagens kurs, som i sak lämnats utan erinringar från re- missinstanserna, har, på samma sätt som nuvarande föreskrifter, begränsats till tillgångar och skulder som inte genom särskilda åtgärder skyddas mot eller utgör skydd mot valutakursförändringar (valutasäkring). En sådan bestämmelse får anses förenlig med direktivets utgångspunkter. För materiella och immateriella tillgångar, vare sig de utgör anläggnings- tillgångar eller omsättningstillgångar, samt för finansiella anläggnings- tillgångar, får medlemsstaterna kräva eller tillåta att undantag görs genom att dessa värderas omräknat efter anskaffningskursen vid förvärvet (historisk kurs), även om de inte är säkrade på avista- eller terminsmarknaden. Regeringen ansluter sig till kommitténs bedömning att materiella och immateriella omsättningstillgångar inte bör undantas från en värdering till balansdagens kurs enligt den föreslagna grundregeln. Det har inte heller framkommit tillräckliga skäl för att utnyttja undantagsmöjligheten beträffande monetära finansiella anläggningstillgångar (främst räntebärande värdepapper). När det gäller materiella och immateriella anläggningstillgångar samt icke- monetära finansiella anläggningstillgångar (aktier och andelar) finns, bl.a. mot bakgrund av nuvarande redovisningspraxis, skäl för att utnyttja un- dantagsmöjligheten. Det bör för sådana tillgångar i vart fall i lagen medges en möjlighet till värdering till historisk kurs. Regeringen ansluter sig därför till kommitténs förslag att en uttrycklig bestämmelse bör intas om att ma- teriella och immateriella anläggningstillgångar samt andelar (inkl. aktier) får värderas efter anskaffningskursen vid förvärvet. Det kan sättas i fråga om inte ÅRKL borde innehålla ytterligare bestämmelser i ämnet, i vart fall den tvingande bestämmelsen om hur värderingen skall ske vid öppna avista- och terminsaffärer enligt artikel 39.2 och de delvis tvingande bestämmelserna om hur omräkningsdifferenserna skall eller får redovisas i resultaträkningen och i balansräkningen enligt artikel 39.2-6. Kommittén har emellertid med hänvisning till den fortsatta utvecklingen på redovisningsområdet avstått från att föreslå några mera detaljerade lagbestämmelser om hur omräkningen av tillgångar och skulder i utländsk valuta skall eller får göras. Regeringen är inte heller beredd att nu föreslå några bestämmelser utöver de som kommittén har föreslagit. De tvingande föreskrifter som direktivet kräver måste i stället införas genom föreskrifter från regeringen eller Finansinspektionen. I nuvarande rekommendationer på redovisningsområdet anses att orealiserade vinster hänförliga till långfristiga poster skall, såsom en icke utdelningsbar reserv, sättas av till en s.k. valutakursreserv. Det är angeläget att kursvinster som uppkommer vid balansdagskursvärdering och som ännu inte är realiserade inte kan användas för vinstutdelning till aktieägare. I nuläget föreslås emellertid inte att några särskilda bestämmelser om detta skall intas i lag (se vidare avsnitt 10.2.2 i del 2). 11 Skulder, avsättningar och inom linjen-poster 11.1 Införande av begreppet avsättningar i balansräkningen Regeringens förslag: I balansräkningen införs en ny rubrik med benämningen avsättningar. Avsättning skall göras för samtliga förpliktelser eller förluster som är säkra eller sannolika till sin existens men ovissa till belopp eller tidpunkt för infriande. Avskrivningar och nedskrivningar skall inte få redovisas som avsättningar. Kommitténs förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Kommitténs förslag innebär dock att avsättningar även skall kunna göras för vissa framtida utgifter (se betänkandet del I s. 241-248 samt del II s. 145 och 146). Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Några remissinstanser anser att gränsdragningen mellan skulder och avsättningar är oklar, medan andra har framhållit att införandet av begreppet avsättningar kräver att skattereglerna ändras. Gällande rätt m.m: I balansräkningsschemat enligt 19 § bokföringslagen (1976:125) finns ingen motsvarighet till begreppet avsättningar. Om poster motsvarande avsättningar tas upp hänförs de till skulder. I gällande rätt finns inte några allmänna regler om värdering av skulder eller avsättningar. Frågan om när en skuldföring skall ske har däremot behandlats i vissa uttalanden på redovisningsområdet. Enligt ett uttalande från Föreningen Auktoriserade Revisorers redovisningskommitté skall en skuldföring ske så snart det kan bedömas som sannolikt att en förpliktelse kommer att infrias och beloppets storlek med rimlig grad av sannolikhet kan fastställas. Direktivet: I den uppställningsform för balansräkningen som anges i artikel 4 i direktiv (86/635/EEG) om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut (bankredovisningsdirektivet) görs en åtskillnad mellan avsättningar och skulder på så sätt att avsättningar förekommer som särskild post. Posten Avsättningar är uppdelad på a) avsättningar för pensioner och liknande förpliktelser, b) avsättningar för skatter och c) övriga avsättningar. Begreppet skuld definieras inte särskilt i nyss nämnda direktiv. Begreppet avsättningar behandlas däremot i artikel 20 i det fjärde bolagsrättsliga di- rektivet (78/660/EEG) om årsbokslut (det fjärde direktivet). Enligt artikel 20.1 skall avsättningar ha till syfte att täcka förluster eller skulder som till sin karaktär är klart bestämda och som på balansdagen är antingen sannolika eller säkra beträffande sin förekomst, men som är obestämda i fråga om belopp eller tidpunkten då de uppkommer. Enligt artikel 20.2 får medlemsstaterna även tillåta att avsättningar görs i avsikt att täcka sådana kostnader som hör till det aktuella räkenskapsåret eller till ett tidigare räkenskapsår och som till sin karaktär är klart bestämda samt på balansdagen är antingen sannolika eller säkra till sitt belopp, men som är obestämda i fråga om belopp eller tidpunkten då de uppkommer. Enligt artikel 20.3 får avsättningar inte användas för att justera tillgångar- nas värde. Enligt kontaktkommittén (The Accounting Harmonization in the European Countries, s. 17) är skillnaden mellan de två punkterna att den första (förluster och skulder) kännetecknas av ett åtagande mot tredje man, vilket inte är fallet med den andra (kostnader). Kontaktkommittén har som exempel på kostnader enligt andra punkten nämnt stora och återkommande underhållskostnader samt stora reparationskostnader. I artikel 14 i det fjärde direktivet föreskrivs att alla ansvarsförbindelser som inte redovisas som skulder skall antecknas under balansräkningen eller i en not, om uppgiften har betydelse för bedömningen av den ekonomiska ställningen. Enligt artikel 1.1 i bankredovisningsdirektivet skall artikel 14 och 20 i det fjärde direktivet gälla för kreditinstitut. Vidare gäller enligt artikel 4 att kreditinstitut som poster utanför balansräkningen skall uppta ansvarsför- bindelser samt åtaganden. Skälen för regeringens förslag: De skäl som anförts i avsnitt 11.1 i del 2 är relevanta även här. Detta innebär följande. Direktivets bestämmelser om avsättningar enligt artikel 20.1 i det fjärde di- rektivet måste införas i svensk lagstiftning. I den nya lagstiftningen bör in- föras en bestämmelse om att avsättning skall ske för förpliktelser som är sannolika eller säkra till sin existens men ovissa till belopp eller infriande- tidpunkt. Vissa förpliktelser som i dag redovisas som skulder kommer fortsätt- ningsvis att tas upp såsom avsättning. Det kan vara fråga om t.ex. avsättningar för pensioner och för länderrisker. Avsättning kan enligt artikel 20.2 inte bara ske för vissa förluster eller skulder, utan också för vissa framtida kostnader som hör till räkenskapsåret eller tidigare räkenskapsår. Regeringen är för närvarande inte beredd att i svensk lagstiftning införa någon bestämmelse motsvarande artikeln. Någon uppdelning av avsättningar i långfristiga och kortfristiga poster fö- reslås inte införd i lagen. Erforderliga av- och nedskrivningar skall minska tillgångens värde och inte redovisas i form av avsättningar på balansräkningens passivsida. En bestämmelse om detta bör gälla även för årsredovisningen i kreditinstitut och värdepappersbolag. 11.2 Panter, ansvarsförbindelser och åtaganden (poster inom linjen) Regeringens förslag: Ställda panter och därmed jämförliga säkerheter samt ansvarsförbindelser skall även i fortsättningen redovisas i balansräkningen inom linjen. Panter och liknande säkerheter skall delas upp mellan å ena sidan sådana som har ställts för egna skulder och för såsom avsättningar redovisade förpliktelser och å andra sidan övriga panter och därmed jämförliga säkerheter. Inom linjen skall också redovisas oåterkalleliga åtaganden som innebär risk- tagande. Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Kommittén har dock inte föreslagit någon uppdelning av ställda panter (se betänkandet del I s. 241- 243, 245-248 och del II 149-152). Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller inte haft någon erinran mot det. Riksbanken anser det angeläget att Fi- nansinspektionens föreskriftsmakt får ett bakomliggande stöd i lagen, att informationskrav rörande åtaganden utanför balansräkningen lagregleras i större omfattning och att kommande föreskriftsarbete samordnas med bestämmelser till följd av EG:s direktiv (93/6/EEG) om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut. Rikspolisstyrelsen framhåller att poster som kan ge upphov till risker bör lagregleras i större utsträckning än vad som följer av artikel 4 i bankredovisningsdirektivet och att artikel 24 och 25 i samma direktiv i möjligaste mån införs genom lag. Gällande rätt: Enligt 19 § bokföringslagen skall ställda panter och ansvars- förbindelser upptagas i balansräkningen inom linjen uppdelade, dels i Ställda panter m.m. och dels i Ansvarsförbindelser. Av schemat framgår att under ställda panter skall även anges med panter jämställda säkerheter. Ställda panter m.m. skall delas upp i 1. Inteckningar i fast egendom, företagsinteckningar och andra inteckningar, 2. Andra ställda panter och därmed jämförliga säkerheter. Ansvarsförbindelser skall fördelas på 1. Diskonterade växlar, 2. Borgensförbindelser och övriga ansvarsförbindelser, 3. Pensionsåtaganden som ej upptagits bland skulderna och ej har täckning i pensionsstiftelses förmögenhet. Enligt Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 1994:38) skall Ställda panter delas upp i dels fastighetsinteckningar, dels statspapper och obligationer, dels andra panter. Enligt samma föreskrifter skall Ansvarsförbindelser delas upp i dels garantiförpliktelser (garantiförbindelser, egna accepter och garantifond- förbindelser), dels beviljade men ej disponerade remburser, dels övriga ansvarsförbindelser. Enligt gällande lagstiftning skall koncerninterna fordringar och skulder lik- som ställda panter och ansvarsförbindelser till förmån för moderföretag eller dotterföretag anges särskilt. Vidare skall enligt nyss nämnda föreskrifter i en not anges bl.a. de åtaganden som enligt bokföringslagen inte ingår inom linjen. Åtaganden skall enligt föreskrifterna fördelas på dels åtaganden om framtida betalningar (repor och andra återköpsavtal, avtal om köp och försäljning av värdepapper på termin, avtal om att inom viss tid ställa deposition till annans förfogande, certifikatprogram och marknadsbevisprogram samt övriga åtaganden om framtida betalningar), dels räntebaserade och valutakursrelaterade kontrakt (terminskontrakt i valuta, ränteterminer, ränte- och valutaswappar, FRA, ränte-, valuta- och aktieoptioner, financial futures samt övriga kurs- och ränterelaterade kontrakt), dels andra åtaganden (fordran p.g.a. leveransförbindelser vid överlåtelse av värdepapper, garanterat belopp vid likviditetsförvaltning, beviljade men ej utbetalda krediter, outnyttjad del av beviljade räkningskrediter samt övriga åtaganden). Slutligen skall enligt samma föreskrifter lämnas, dels en kortfattad beskriv- ning av ansvarsförbindelser och åtaganden, varför de ingåtts och vilka risker de medför, dels en specifikation av nominellt belopp och vissa andra belopp beräknade enligt gällande kapitaltäckningsbestämmelser. Direktivet: Enligt artikel 14 i det fjärde direktivet skall alla ansvarsför- bindelser, i den mån de inte måste redovisas som skulder, antecknas under balansräkningen eller i noter och därvid delas in efter de olika slag av sådana förbindelser som den nationella lagstiftningen erkänner, med särskild uppgift om varje ställd säkerhet. Förekommer ansvarsförbindelser för anknutna företag skall dessa förbindelser redovisas särskilt. Enligt kontaktkommittén (se The Accounting Harmonization in the European Communities, s. 30 f.) har medlemsstaterna valfrihet att antingen kräva redovisning av pensionsförpliktelser i balansräkningen eller att tillåta företagen att välja mellan att redovisa sådana förpliktelser utanför balansräkningen eller i en not. Enligt artikel 1.1 i bankredovisningsdirektivet skall artikel 14 i det fjärde direktivet gälla för kreditinstitut, om inte annat framgår av bankredo- visningsdirektivet. Enligt balansräkningschemat i artikel 4 i bankredovisningsdirektivet skall under rubriken poster utanför balansräkningen anges 1. Ansvarsförbindelser, med särskilt angivande av - accepterade och endosserade växlar, - garantier samt pantförskrivna tillgångar. 2. Åtaganden, med särskilt angivande av - åtaganden som följer med återköpstransaktioner. Enligt bankredovisningsdirektivets artikel 24 skall post 1 - Ansvarsförbin- delser omfatta alla transaktioner varigenom ett institut har ställt garanti för tredje mans förpliktelser. Vidare skall i noter anges arten och storleken av varje slag av ansvarsförbindelse som är av betydelse i förhållande till institutets hela verksamhet. Förbindelser genom endossering av rediskonterade växlar skall ingå i denna post endast om annat ej är föreskrivet i nationell lag. Samma gäller beträffande andra accepter än egna accepter. Borgensförbindelser och pantförskriva tillgångar skall omfatta alla ga- rantiförpliktelser som ingåtts samt alla tillgångar som pantförskrivits för tredje mans räkning, särskilt borgensförbindelser och oåterkalleliga remburser. Enligt artikel 25 skall post 2 - Åtaganden omfatta alla oåterkalleliga åtagan- den som innebär risktagande. I noter skall anges arten och storleken av varje slag av åtagande som är av betydelse i förhållande till institutets hela verksamhet. Åtaganden genom återköpstransaktioner skall omfatta åtaganden som ingåtts av kreditinstitut i samband med återköpstransaktioner (på grund av avtal om försäljning med option att lämna tillgångarna åter) som avses i artikel 12.3. I artikel 12.3 behandlas det fallet att den mottagande parten har en rätt, men ej en skyldighet, att på dag som är bestämd eller som skall bestämmas, återlämna tillgångarna till försäljningspriset eller till ett annat i förväg fastställt pris. Då skall den ifrågavarande transaktionen betraktas som en försäljning med option att lämna tillgångarna åter (oäkta återköpstransaktion). Enligt 12.2 skall, om den mottagande parten förbinder sig att återlämna tillgångarna på en dag som har bestämts eller skall bestämmas av den överförande parten, den ifrågavarande transaktionen anses som en äkta återköpstransaktion. Av artikel 40.3 d) om notupplysningar framgår att närmare uppgifter skall lämnas om tillgångar som har ställts som säkerhet såväl för egna förpliktelser som för tredje mans förpliktelser. Skälen för regeringens förslag: De skäl som anförts i avsnitt 11.2 i del 2 är som utgångspunkt relevanta även här. Vad som anförts innebär - med de anpassningar som följer av bankredovisningsdirektivet - följande. Utgångspunkten är, som nämnts ovan under avsnittet om avsättningar, att alla förbindelser som medför en belastning i någon form på bolagets tillgångar skall framgå av balansräkningen och i vart fall redovisas inom linjen eller i noterna. Bankredovisningsdirektivet innehåller som kommittén påpekat ingen skyldighet att redovisa ställda panter m.m. för egna skulder som post under balansräkning. I artikel 40.3 d finns dock bestämmelser om skyldighet att lämna upplysningar även om egendom som utgör säkerhet för egna förpliktelser. Det fjärde direktivet och bankredovisningsdirektivet får anses möjliggöra för Sverige att kräva att upplysningar om ställda panter m.m. och ansvarsförbindelser skall redovisas i balansräkningen inom linjen. En sådan redovisning bör behållas. Panter och därmed jämförliga säkerheter bör redovisas åtskilt från övriga ansvarsförbindelser och varje särskilt slag av säkerhet bör redovisas för sig. Lagen bör bygga på att panter och jämförliga säkerheter som ställts för egna skulder och för som avsättningar redovisade förpliktelser redovisas för sig samt att säkerheter som har lämnats för andras skulder och förpliktelser redovisas för sig. Regeringen har i förslaget till ny årsredovisningslag som särskild post under rubriken ansvarsförbindelser intagit posten Pensionsförpliktelser som inte har upptagits bland avsättningar och som inte har täckning i pensionsstiftelses förmögenhet. Enligt gällande rätt skall pensionsförpliktelser, som inte har täckning i realstiftelses förmögenhet eller i tecknad pensionsförsäkring, skuldföras i kreditinstitut och värdepappersbolag (se 3 kap. 13 § FFFS 1994:37). Med hänsyn därtill saknas skäl för att införa en post för uppgifter om vissa pensionsförpliktelser under ansvarsförbindelser. Endosserade och accepterade växlar är däremot frekventa poster i kreditinstitut. En särskild post för uppgifter om sådana transaktioner bör därför, i enlighet med direktivet, intas i lagens balansräkningsschema. Bankredovisningsdirektivet uppställer i motsats till det fjärde direktivet särskilda krav på upplysningar om s.k. åtaganden. Bestämmelsen måste uppfattas som tvingande för medlemsstaterna. I ÅRKL måste således införas en bestämmelse om att uppgifter om åtaganden skall lämnas inom linjen. Enligt artikel 25 preciseras uppgiftsskyldigheten ytterligare till att avse uppgifter om oåterkalleliga åtaganden som medför risktagande. Av balans- räkningsschemat i artikel 4 framgår att bl.a. åtaganden som följer med återköpsaffärer skall anges. Såväl Riksbanken som Rikspolisstyrelsen har ansett att kommitténs förslag till bestämmelse om uppgiftsskyldighet för åtaganden skall preciseras. Även regeringen anser att så lämpligen bör ske. I bestämmelsen bör inte bara anges att uppgifter om åtaganden skall lämnas. Det bör också framgå att det gäller oåterkalleliga sådana som innebär ett risktagande. Däremot bör, bl.a. i avsaknad av en utförligare definition i direktivet, inte tas in några mer detaljerade bestämmelser som exemplifierar vilka olika slag av åtaganden som skall uppges eller som anvisar hur uppgifterna närmare skall lämnas. Sådana detaljerade regler bör i stället införas genom föreskrifter av regeringen eller Finansinspektionen. I sådana föreskrifter kan en samordning i lämplig omfattning ske med regler om uppgifter som skall lämnas enligt lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Med hänsyn härtill bör inte lagstiftningen innehålla någon bestämmelse om att olika åtaganden av betydelse för kreditinstitut eller värdepappersbolag skall specificeras i en not. 11.3 Särskilt om avtal om avgångsvederlag m.m. Regeringens förslag: Nuvarande krav på upplysning om ledande befattningshavares anställningsvillkor m.m. kompletteras med krav på viss ytterligare information om lämnade lån och ställda säkerheter samt ansvarsförbindelser. Skyldigheten att lämna uppgifter om lön, ersättningar och pensioner till styrelsen och verkställande direktören utvidgas till att gälla även tidigare styrelse och verkställande direktör. Slutligen införs krav på upplysning om avtal om avgångs- vederlag. Kommitténs förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Kommittén har dock inte föreslagit några bestämmelser om redovisning av avtal om avgångsvederlag (se betänkandet del I s. 248-250 samt del II s. 212 och 359). Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig över förslaget har lämnat det utan erinran. Sveriges Aktiesparares Riksförbund har uttryckligen tillstyrkt förslaget. Gällande rätt: För de kreditinstitut och värdepappersbolag som omfattas av aktiebolagslagen finns bestämmelser om uppgiftsskyldighet för ersättningar till styrelse m.m. i den lagen. Enligt 11 kap. 9 § aktiebolagslagen (1975:1385) skall i förvaltningsberät- telsen anges det sammanlagda beloppet av räkenskapsårets löner och ersättningar dels till styrelsen och verkställande direktören, dels till övriga anställda. Tantiem och därmed jämställd ersättning till styrelsen och verkställande direktör skall anges särskilt. Någon uppgift om ersättning till enskilda befattningshavare behöver alltså inte lämnas. Enligt 11 kap. 8 § första stycket 4 punkten aktiebolagslagen skall, om lån givits eller säkerhet lämnats till bolaget närstående personer med stöd av tillstånd enligt aktiebolagslagen, uppgift lämnas i balansräkningen om lånets storlek, arten av ställda säkerheter,och beloppet av de lån för vilka säkerhet ställts. Uppgift skall även lämnas om vilken anknytning till bolaget den har till vilken lån lämnats eller för vilken säkerhet ställts. Avtal om avgångsvederlag och liknande förmåner tas upp som ansvarsförbindelse eller skuld i enlighet med de regler som gäller för redovisning av ett företags förpliktelser. Enligt 4 kap. 9 § andra stycket 3 bankrörelselagen (1987:617), BRL, skall i förvaltningsberättelsen anges det sammanlagda beloppet av räkenskapsårets löner och ersättningar dels till styrelsen och andra personer i ledande ställning, dels till övriga anställda och delegater i bank. Tantiem och därmed jämställd ersättning till styrelsen skall anges särskilt. Någon motsvarande bestämmelse som i 11 kap. 8 § aktiebolagslagen finns däremot inte i BRL. Direktivet: Enligt artikel 43.1.12 i det fjärde direktivet skall i noterna an- ges storleken av räkenskapsårets ersättningar till ledamöterna i förvaltnings-, lednings- och tillsynsorganen på grund av deras arbetsuppgifter samt varje avtalad eller på annat sätt uppkommen förpliktelse som avser pensioner till tidigare ledamöter i dessa organ. Summan för varje sådana kategori av befattningshavare skall anges. Enligt artikel 43.1.13 skall noterna ange storleken av de förskott och kre- diter som har beviljats ledamöterna i förvaltnings- lednings- och tillsyns- organen med uppgift om räntesatser, huvudsakliga lånevillkor och eventuellt belopp, liksom åtaganden som har ingåtts för ledamöternas räkning i form av garantier av något slag. Uppgift skall lämnas om summan för varje sådan kategori av befattningshavare. Enligt artikel 40.1 i bankredovisningsdirektivet skall artikel 43.1 i det fjärde direktivet tillämpas. Enligt artikel 40.1.7 gäller, med avvikelse från artikel 43.1.13 i det fjärde direktivet, att kreditinstitut endast behöver lämna uppgift om storleken av förskott och krediter som beviljats ledamöterna i för- valtnings-, lednings- och kontrollorgan, och om åtaganden som ingåtts för ledamöternas räkning i form av åtaganden av något slag. I sådana uppgifter skall anges summan för varje personkategori. Skälen för regeringens förslag: De skäl som anförts i avsnitt 11.3 i del 2 gäller i allt väsentligt även här. Detta innebär följande. Den lagreglering som nu är aktuell skall omfatta verkställande direktören och styrelsen. I företag där sådana benämningar undantagsvis inte förekommer omfattar bestämmelsen motsvarande befattningshavare och ledningsorgan. Den nya lagreglering som föreslås i detta sammanhang bör väsentligen utgå från den nuvarande med de förändringar som följer av direktiven. Det innebär således en i förhållande till gällande rätt utökad uppgiftsskyldighet för banker att lämna information om pensionsliknande förmåner m.m. till nuvarande och tidigare styrelse samt verkställande direktör. En anpassning av nuvarande bestämmelser sker också genom att uppgifter även skall lämnas om olika säkerheter och ansvarsförbindelser som ställts respektive ingåtts till personer i nämnda krets. Vissa uppgifter om villkor för lån m.m. som skall lämnas enligt det fjärde direktivet måste begränsas i enlighet med artikel 40.1.7 i bankredo- visningsdirektivet. Regeringen har därvid gjort den bedömningen att bestämmelsen är tvingande på så sätt att Sverige måste medge att informationen får utelämnas. Detta hindrar givetvis inte att informationen ändå lämnas t.ex. efter rekommendationer av normgivande organ. I regeringens lagförslag har därför bestämmelsen uformats så att informationen i nu nämnt avseende får utelämnas. Regler bör också införas om att samtliga uppgifter som skall lämnas om lön och ersättningar till nuvarande verkställande direktör eller styrelseledamot, skall lämnas om lön och ersättningar till tidigare verkställande direktör eller styrelseledamot (eller motsvarande befattningshavare). I den nya lagstiftningen bör uppställas krav på att även kreditinstitut och värdepappersbolag redovisar förekomsten av avtal om avgångsvederlag, det antal personer som omfattas av sådana avtal och de väsentligaste villkoren. 12 Tilläggsupplysningar 12.1 Vissa allmänna tilläggsupplysningar om värderingen m.m. Regeringens förslag: I årsredovisningen skall lämnas upplysningar om principerna för värdering av tillgångar, avsättningar och skulder. I fråga om tillgångar, avsättningar och skulder i utländsk valuta skall det anges efter vilka principer beloppen har räknats om till svenska kronor. Uppgift skall även lämnas om grunderna för avskrivningar av anlägg- ningstillgångar i olika poster. Upplysningar skall vidare lämnas bl.a. om anläggningstillgångars an- skaffningsvärde, om årets avskrivningar, nedskrivningar och uppskrivningar, om ackumulerade avskrivningar, nedskrivningar och uppskrivningar, om korrigeringar av tidigare års avskrivningar, nedskrivningar och uppskrivningar och om de tillgångar som företaget har nyanskaffat eller avhänt sig under räkenskapsåret. Vidare skall upplysningar lämnas om uppskrivningsfondens storlek och dess förändring under räkenskapsåret. Om en tillgång är föremål för avskrivning eller nedskrivning uteslutande av skatteskäl, skall det lämnas upplysning om detta tillsammans med uppgift om avskrivningens eller nedskrivningens storlek. Vidare skall kreditinstitut och värdepappersbolag lämna vissa ytterligare tilläggsupplysningar om dels tillgångar, dels eget kapital och skulder, dels resultaträkningens poster och dels koncern- och intresseföretag. Kommitténs förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens förslag (se betänkandet del I 222-225, 239, 240 och 296-298 samt del II s. 198-212 och s. 357-360). Remissinstanserna: Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat det utan erinran. Gällande rätt: Enligt 20 § bokföringslagen (1976:125) skall i resultaträk- ningen och balansräkningen eller i en not ytterligare, anpassat efter rörelsens förhållande, lämnas uppgifter och upplysningar om 1. grunderna för värderingen av tillgångar och skulder med angivande av sådana ändringar i värderingsgrunderna som avsevärt påverkat årsresultatet, 2. grunderna för avskrivningar av olika grupper av anläggningstillgångar med angivande av betydelsefulla ändringar i dessa grunder, 3. uppskrivning av anläggningstillgångar som verkställts under räkenskapsåret med angivande av uppskrivningsbeloppet och dess användning, samt 4. annat förhållande av väsentlig betydelse för att bedöma rörelsens resultat och ställning. Kompletterande regler om tilläggsupplysningar finns för banker i 4 kap. bankrörelselagen (1987:617), BRL, för aktiebolag i 11 kap. aktiebolagslagen (1975:1385) och för hypoteksinstitut i 4 kap. i lagen (1980:1103) om årsredo- visning m.m. i vissa företag (1980 års årsredovisningslag). I Finansinspek- tionens redovisningsföreskrifter ges ytterligare regler om tilläggsupplysningar. Direktivet: I direktiv (86/635/EEG) om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut (bankredovisningsdirektivet) finns bestämmelser om noternas innehåll i artiklarna 40-41. Härutöver finns i ett flertal artiklar föreskrifter om ytterligare tilläggsupplysningar som skall lämnas. Nedan lämnas en sammanfattande redogörelse för dessa bestämmelser. Artikel 40 Artikel 40 i bankredovisningsdirektivet medför ett flertal upplysningskrav som till stor del motsvaras av artikel 43.1 i det fjärde bolagsrättsliga direktivet (78/660/EEG) om årsbokslut (det fjärde direktivet). Flera anpassningar görs samtidigt som ytterligare regler ges. Enligt artikel 40.2 skall vissa specificerade uppgifter lämnas om arten och villkoren för efterställda skulder, med särskild information om lån som uppgår till mer än 10 % av samtliga efterställda skulder. Enligt artikel 40.3 a skall för vissa angivna fordrings- och skuldposter anges återstående löptider indelat i fyra tidsintervall (mer och mindre än tre månader, ett år och fem år). Om fordringar och skulder skall amorteras skall som återstående löptid räknas perioden mellan balansdagen och förfallodagen för respektive amortering. För obligationer och andra räntebärande värdepapper samt för emitterade värdepapper görs löptidsindelning i två tidsintervall (mer och mindre än ett år), se artikel 40.3 b. Medlemsstaterna får kräva att löptidsupplysningar enligt ovan skall lämnas i balansräkningen, se artikel 40.3 c. Ett kreditinstitut skall vidare lämna närmare uppgifter om de tillgångar som de ställt som säkerhet. Uppgifterna skall vara så detaljerade att de beträffande varje enskild skuldpost respektive post utanför balansräkningen ger upplysning om totalbeloppet för de tillgångar som ställts som säkerhet, se artikel 40.3 d. Enligt artikel 40.5 skall för vissa poster i resultaträkningen lämnas uppgif- ter om hur stor del som hänför sig till olika geografiska marknader, under förutsättning att dessa väsentligen skiljer sig åt med hänsyn till hur kre- ditinstitutets verksamhet bedrivs. Dessa upplysningar får, om medlemsstaterna så föreskriver, utelämnas när de har sådan karaktär att de skulle kunna vålla allvarlig skada för vissa angivna företag, se artikel 40.5 jämförd med det fjärde direktivets artikel 45.1 b. Vidare skall värderings- och beräkningsmetoder anges liksom grunder för omräkning från främmande valuta, se artikel 40.1 jämförd med det fjärde direktivets artikel 43.1.1. Namn, säte och vissa ytterligare upplysningar skall lämnas för vissa ägda företag, se artikel 40.1 jämförd med det fjärde direktivets artikel 43.1.2. Vidare skall vissa uppgifter anges om under räkenskapsåret tecknade aktier, se artikel 40.1 jämförd med det fjärde direktivets artikel 43.1.3. Upplysningar skall också lämnas om antal och nominellt värde för varje aktieslag, se artikel 40.1 jämförd med det fjärde direktivets artikel 43.1.4. Uppgift skall ges om förekomsten av vinst- andelsbevis, konvertibla skuldebrev eller liknande värdepapper eller rät- tigheter, se artikel 40.1 jämförd med det fjärde direktivets artikel 43.1.5. Enligt artiklarna 40.1 och 40.4 jämförd med det fjärde direktivets artikel 43.1.7 skall uppgift lämnas om det totala beloppet för sådana förpliktelser som inte är upptagna i balansräkningen, om uppgiften har betydelse för bedömningen av den ekonomiska ställningen. Sådana upplysningar behöver emellertid inte anges i en not om de i stället angivits i en post utanför balansräkningen. Pensionsförpliktelser och förpliktelser mot koncernföretag skall anges särskilt. Enligt artiklarna 40.1 och 40.6 jämförd med det fjärde direktivets artikel 43.1.9 skall uppgift lämnas om medelantalet under räkenskapsåret anställda personer fördelade på kategorier samt, om uppgift inte har lämnats i resultaträkningen, om räkenskapsårets personalkostnader fördelat på löner och arvoden samt på sociala kostnader med pensioner särskilt angivna. Vidare skall upplysning lämnas om värdering som gjorts i syfte att erhålla skattelättnader, se artikel 40.1 jämförd med det fjärde direktivets artikel 43.1.10. Uppgift skall också ges om skillnaden mellan den skatt som påförts detta eller tidigare år och den skatt som betalts eller skall betalas för dessa år, se artikel 40.1 jämförd med det fjärde direktivets artikel 43.1.11. Upplysning skall vidare ges om ersättningar till styrelseledamöter eller motsvarande samt om pensioner till tidigare ledamöter, se artikel 40.1 jämförd med det fjärde direktivets artikel 43.1.12. Slutligen skall uppgift ges om förskott, krediter och garantier till ledande befattningshavare. Uppgift behöver dock inte lämnas om räntesatser, huvudsakliga villkor och eventuellt återbetalda belopp, se artikel 40.1 och 40.7 jämförd med det fjärde direktivets artikel 43.1.13. Artikel 41 I bankredovisningsdirektivets artikel 41 föreskrivs dels anpassningar av det fjärde direktivets artikel 15.3, dels en rad uppgiftskrav som är unika för kreditinstitut. Enligt artikel 41.1 skall uppgifter enligt det fjärde direktivets artikel 15.3, om bl.a. av- och nedskrivningar, lämnas för tillgångar som innehas som anläggningstillgångar enligt definitionen i bankredovisningsdirektivet (jfr artikel 35 i det fjärde direktivet). Enligt artikel 41.2 a skall för Obligationer och andra räntebärande värdepapper och för Aktier och andelar göras en uppdelning på noterade och onoterade värdepapper. Enligt artikel 41.2 b skall för överlåtbara värdepapper redovisade under pos- terna Obligationer och andra räntebärande värdepapper samt för Aktier och andelar (som inte ingår i post 7 eller 8) göras en uppdelning på sådana som innehas respektive inte innehas som finansiella anläggningstillgångar samt det kriterium som använts för åtskillnad av de båda värdepapperskategorierna. Enligt artikel 41.2 c skall värdet av leasingaffärer anges fördelat på respektive balansräkningspost. Enligt artikel 41.2 d skall anges de huvudbelopp som ingår i posterna Övriga tillgångar, Övriga skulder, Övriga rörelseintäkter, Övriga rörelsekostnader, Extraordinära intäkter samt Extraordinära kostnader. Förklaring skall ges angående beloppens natur och storlek. Upplysning skall lämnas i den mån beloppen är av betydelse för bedömningen av årsbokslutet. Enligt artikel 41.2 e skall uppgift lämnas om kostnaderna för efterställda skulder. Enligt artikel 41.2 f skall upplysning om förvaltnings- och förmed- lingskostnader som lämnats till tredje man redovisas i den mån omfattningen av sådan verksamhet är av betydelse i förhållande till institutets samlade verksamhet. Enligt artikel 41.2 g skall det samlade värdet av tillgångar respektive skulder i utländsk valuta anges omräknat till den valuta som används i årsbokslutet. Enligt artikel 41.2 h skall uppgift lämnas om icke-förfallna terminsaffärer. För varje slag av affärer skall anges om de till väsentlig del ingåtts för att möta verkan av svängningar i valutakurser eller marknadspriser (engelsk text: "whether they are made ... for the purpose of hedging...") samt om de i väsentlig mån ingåtts som ett led i verksamheten (engelsk text: "whether they are made ... for dealing purposes", fransk text: "représente des opérations commerciales"). Andra upplysningskrav Av artikel 4 i bankredovisningsdirektivet om balansräkningens uppställningsform, med kompletterande bestämmelser i artiklarna 13-23, och av artiklarna 27 och 28 om resultaträkningens uppställningsform, med kompletterande bestämmelser i artiklarna 29-34, följer ett antal upplysningsregler som redan har beskrivits, se avsnitt 9.1.2 och 9.2.2. Av artiklarna 5 och 7 följer att för vissa fordringar och skulder skall särre- dovisas vad som avser koncern- eller intresseföretag. Enligt artikel 6.1 skall efterställda tillgångar redovisas särskilt för respektive post i uppställ- ningsformen. I artikel 10 anges att tillgångar och skulder som förvaltas i eget namn men för tredje mans räkning skall redovisas särskilt för respektive post. I artiklarna 24 och 25 föreskrivs att arten och storleken av varje slag av ansvarsförbindelse respektive åtagande som är av betydelse i förhållande till institutets hela verksamhet skall anges i en not. Enligt artikel 35.3 skall för obligationer och andra räntebärande värdepapper anges mellanskillnaden mellan anskaffningskostnaden och förfallobeloppet. Enligt artikel 36 skall skillnaden mellan anskaffningsvärde och högre marknadsvärde för överlåtbara värdepapper, som inte innehas som finansiella anläggningstillgångar, anges i en not oavsett värderingsprincip. Skälen för regeringens förslag: De skäl som anförts i avsnitt 12.1 i del 2 har relevans även här. Detta innebär följande. Tilläggsupplysningar med utgångpunkt i det fjärde direktivet Bestämmelser tas in som ålägger företagen att ange dels principerna för värderingen av tillgångar, avsättningar och skulder, dels grunderna för avskrivning av anläggningstillgångar och betydelsefulla ändringar i dessa grun- der, och dels de principer enligt vilka tillgångar, avsättningar och skulder i utländsk valuta har omräknats till svenska kronor. Det måste även införas bestämmelser motsvarande artikel 15.3 i det fjärde direktivet. I lagen uppställs därför krav på redovisning av anläggningstillgångars anskaffningsvärde, under året gjorda avskrivningar och nedskrivningar samt ackumulerade avskrivningar, nedskrivningar och upp- skrivningar. Bestämmelserna skall inte bara avse materiella anläggnings- tillgångar utan också immateriella och finansiella anläggningstillgångar. För varje post som omfattar anläggningstillgångar skall även anges nyanskaffningar under året, tillgångar som företaget avhänt sig under året samt överföringar mellan olika tillgångsslag eller mellan olika grupper inom samma tillgångsslag. Bestämmelser måste också införas om att förändringar i uppskrivningsfond skall anges och att av- och nedskrivningar som skett uteslutande av skatteskäl skall anges. Vissa andra direktivföreskrifter har behandlats eller kommer att behandlas i annat sammanhang, se t.ex. 8.2 (tilläggsupplysningar för att ge en rättvisande bild), avsnitt 9.7 (upplysningar om skatt), avsnitt 11.2 (upplysningar om ställda säkerheter) och avsnitt 16.8 (upplysningar om dotter- och intresse- företag) samt författningskommentaren till 5 kap. ÅRKL. Tilläggsupplysningar med utgångspunkt i bankredovisningsdirektivet Bankredovisningsdirektivet innehåller vissa särskilda bestämmelser om tilläggsupplysningar som måste genomföras i svensk rätt. Regeringens lagförslag innebär i likhet med kommitténs lagförslag att de centrala upplysningsreglerna intas i lagen. En central bestämmelse om upplysningsskyldighet är kravet enligt artikel 36 i bankredovisningsdirektivet på upplysning om skillnaden mellan anskaffningsvärdet och det högre verkliga värdet för överlåtbara värdepapper som utgör omsättningstillgångar. Det finns emellertid skäl för att motsvarande uppgifter även borde lämnas om skillnaden mellan anskaffningsvärde och lägre verkligt värde, vilket kommittén inte har lämnat något förslag till. Intresset av information om marknadsvärden på finansiella instrument torde vara särskilt utpräglat när det gäller finansiella företag. Uppgifter om skillnader mellan bokförda värden och marknadsvärden på finansiella instrument har alltså stor relevans för årsredovisningens läsare. Sådana skillnader som sist nämnts kan för värdepapper uppkomma beträffande omsättningstillgångar när lägsta värdets princip används och marknadsvärdet underskrider anskaffningsvärdet. För jämför- barhet mellan företag fordras därmed att kompletterande upplysningar ges. Ett utökat krav på uppgift om skillnaden mellan bokfört värde och marknadsvärde kan också främja de statistiska aspekter som kan antas ha legat bakom Statistiska centralbyråns begäran om att marknadsvärderade och icke marknadsvärderade värdepapper borde särredovisas i balansräkningen, se avsnitt 9.1.2. Regeringen föreslår mot denna bakgrund att uppgift skall lämnas om skillnaden mellan an- skaffningsvärdet och såväl högre som lägre verkligt värde för överlåtbara värdepapper. En annan central upplysning avser en indelning av tillgångsposterna i om- sättnings- och anläggningstillgångar. I den föreslagna uppställningsformen för balansräkningen kommer ett antal tillgångsposter att, till skillnad från vad som är fallet i gällande rätt, innehålla såväl omsättnings- som an- läggningstillgångar. Vilka värderingsregler som skall tillämpas är emellertid beroende av om det är fråga om en omsättnings- eller en anläggningstillgång. Det är därför många gånger av intresse för externa intressenter att få information om hur företaget klassificerat olika tillgångar. Enligt regeringen bör det därför i ÅRKL intas ett i förhållande till direktivet särskilt upplysningskrav avseende indelning av varje tillgångspost i omsättnings- respektive anläggningstillgångar. I ÅRKL bör även tas in vissa ytterligare bestämmelser om tilläggsupplysningar om tillgångsposter, om skuld- och eget kapitalposter, om resultaträkningens poster och om koncern- och intresseföretag. Sådana i förhållande till den nya årsredovisningslagen särskilda tilläggsupplysningar behandlas i huvudsak i författningskommentarerna till bestämmelserna i 5 kap. ÅRKL. Utöver de upplysningskrav som föreslås intagna i ÅRKL - genom hänvisningar till den nya årsredovisningslagen eller genom specifika bestämmelser i ÅRKL - finns enligt regeringen ett behov av att mera i detalj reglera vilka övriga tilläggsupplysningar som skall lämnas, dels för att lägga grund för en enhetlig informationsgivning i kreditinstitut och värdepappersbolag, dels för att fullständigt genomföra direktivets krav i detta avseende. Sådana upplysningsregler bör införas genom föreskrifter av regeringen eller Finansinspektionen. Därigenom undviks att det i lagen intas ett stort antal bestämmelser av teknisk karaktär och med hög detaljnivå som beroende på utvecklingen av verksamheten i finansiella företag och på redovisningsområdet relativt ofta kan behöva bli föremål för tekniska anpassningar och andra justeringar. 12.2 Tilläggsupplysningarnas placering Regeringens förslag: Om inte annat särskilt föreskrivs, skall till- läggsupplysningarna tas in i noterna. Därvid skall det vid de poster i balansräkningen eller resultaträkningen till vilka upplysningarna hänför sig göras hänvisningar till noterna. Tilläggsupplysningarna får även lämnas i balansräkningen eller resultaträkningen under förutsättning att det inte står i strid med kravet på överskådlighet. Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att tilläggsupplysningar som huvudregel skall placeras i balansräkningen eller i resultaträkningen men att upplysningarna även får tas in i en not. Remissinstanserna: Finansinspektionen har ifrågasatt den valfrihet som förslaget medger. I övrigt har kommitténs förslag lämnats utan erinran. Gällande rätt: De uppgifter som skall lämnas enligt 20 § bokföringslagen får enligt nämnda lagrum tas in i noter, om tydliga hänvisningar görs vid de poster i bokslutshandlingarna till vilka de hänför sig. I huvudsak motsvarande reglering finns i 4 kap. 8 § BRL, 11 kap. 8 § aktiebolagslagen och 2 kap. 7 § 1980 års årsredovisningslag. Direktivet: Det fjärde direktivets krav på tilläggsupplysningar är i somliga fall utformade så att upplysningar skall lämnas i balans- eller resultat- räkningen eller i noter. I andra fall sägs inget annat än att upplysningarna skall lämnas i noter. Även bankredovisningsdirektivet har ett motsvarande angreppssätt. Skälen för regeringens förslag: Det skäl som anförts i avsnitt 12.2 i del 2 är av betydelse även här. Detta innebär att en upplysningsskyldighet i noter föreskrivs som huvudregel för sådana tilläggsupplysningar som inte enligt särskilda bestämmelser i ÅRKL skall lämnas på visst sätt. Därvid bör - i överensstämmelse med vad som gäller i dag - tydliga hänvisningar göras vid de poster i balans- eller resultaträkningen till vilka noterna hänför sig. Det kan dock finnas fall då det inte är rimligt att upprätthålla ett krav på upplysningar i en not, t.ex. om antalet tilläggsupplysningar är mycket begränsat och att överskådligheten därför inte skulle minska, om upplysningarna lämnades direkt i balans- eller resultaträkningen. Det kan också vara så att upplysningen har sådant samband med balans- eller resultaträkningen att det skulle vara olämpligt att redovisa den skild från dessa. Tilläggsupplysningar bör därför kunna lämnas i balans- eller resultaträkningen om det inte står i strid med kravet på överskådlighet. 12.3 Tilläggsupplysningar om taxeringsvärden och om försäljning av anläggningstillgångar Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser om att det i vissa fall skall lämnas uppgift om fastigheters taxeringsvärde tas in i den nya lagstiftningen. I den nya lagstiftningen tas däremot inte in bestämmelserna om att vinster och förluster vid avyttring av anläggningstillgångar skall specificeras och fördelas på samma sätt som motsvarande tillgångar i balansräkningen. Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Kommittén har dock föreslagit att vinster och förluster vid avyttring av anläggningstillgångar skall specificeras och fördelas på posterna i balansräkningen. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft några erinringar mot kommitténs förslag. Bokföringsnämnden, Föreningen Auktoriserade Revisorer, Redovisningsrådet och Sveriges Industriförbund har dock menat att kravet på upplysning om fastighets taxeringsvärde bör utgå. Bokföringsnämnden, Redovisningsrådet och Sveriges Industriförbund har även ansett att kravet på specifikation vid avyttring av anläggningstillgångar bör utmönstras. Redovisningsrådet har ansett att kravet bör ersättas av ett allmänt krav på angivande av jämförelsestörande poster. Gällande rätt: Banker, sådana kreditinstitut och värdepappersbolag som omfattas av aktiebolagslagen och hypoteksinstitut som omfattas av 1980 års årsredovisningslag, skall för fastigheter som är anläggningstillgångar ange taxeringsvärde med fördelning på motsvarande poster i balansräkningen (se 4 kap. 8 § första stycket 3 BRL, 11 kap. 8 § första stycket 7 aktiebolagslagen och 2 kap. 7 § första stycket 2 1980 års årsredovisningslag). Samtliga kreditinstitut och värdepappersbolag är enligt 18 § tredje stycket bokföringslagen skyldiga att i resultaträkningen göra en fördelning av vinster och förluster vid avyttring av anläggningstillgångar på samma sätt som motsvarande tillgångar i balansräkningen. Direktivet: EG-direktiven saknar motsvarighet till de nu angivna svenska bestämmelserna. Skälen för regeringens förslag: De skäl som anförts i avsnitt 12.3 i del 2 är av betydelse även här. Regeringen anser att det även fortsättningsvis bör ställas krav på upplysning om taxeringsvärde för fastigheter som är anläggningstillgångar. Något generellt krav på särredovisning av vinster och förluster vid avyttring av anläggningstillgångar bör inte tas in i lagstiftningen. I stället överlämnas till redovisningspraxis att inom ramen för god redovisningssed avgöra i vilken utsträckning sådan särredovisning ändå bör göras. 13 Förvaltningsberättelse och kapitaltäcknings- analys 13.1 Förvaltningsberättelse Regeringens förslag: Samtliga företag som omfattas av ÅRKL skall vara skyldiga att upprätta förvaltningsberättelse. Förvaltningsberättelsen skall innehålla en rättvisande översikt över ut- vecklingen av företagets verksamhet, ställning och resultat. Förvaltningsberättelsen skall även innehålla upplysningar om vissa viktigare förhållanden, bl.a. förhållanden som är viktiga för bedömningen av kreditinstitutets eller värdepappersbolagets ställning och resultat, händelser som är av väsentlig betydelse för företaget samt upplysningar om företagets förväntade framtida utveckling. Kommitténs förslag: Överensstämmer i väsentliga delar med regeringens förslag (se betänkandet del I s. 157, 308, 309 och 382 samt del II s. 360 och 361). Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har lämnat kommitténs förslag utan erinran. Patent- och registreringsverket har dock, i yttrande avseende förslaget till årsredovisningslag, ansett att uppgift om koncerntillhörighet bör anges i förvaltningsberättelsen samt att också uppgift om filialers register och dess beteckning bör lämnas i förvaltningsberättelsen. Svenska Revisorsamfundet har ansett att kravet på uppgifter om företagets förväntade framtida utveckling kan leda till tillämpningssvårigheter. Även Föreningen Auktoriserade Revisorer har varit inne på detta. Gällande rätt: Enligt 4 kap. 1 § första stycket bankrörelselagen (1987:617), BRL, skall årsredovisningen bestå bl.a. av en förvaltningsberättelse. I 4 kap. 9 § BRL finns närmare bestämmelser om utformningen av förvaltningsberättelsen. Enligt första stycket skall förvaltningsberättelsen upprättas med iakttagande av god redovisningssed. Enligt andra stycket skall upplysningar lämnas i följande hänseenden. 1. Sådana förhållanden som inte skall redovisas i resultat- eller i balans- räkningen men som är viktiga för bedömningen av bankens verksamhetsresultat och ställning. 2. Händelser av väsentlig betydelse för banken, som har inträffat under räken- skapsåret eller efter dettas slut. 3. Medelantalet under räkenskapsåret anställda personer, såväl för banken i dess helhet som för varje arbetsställe med mer än 20 anställda, det sammanlagda beloppet av räkenskapsårets löner och ersättningar dels till styrelsen och andra personer i ledande ställning, varvid tantiem och därmed jämställd ersättning till styrelsen skall anges särskilt, dels till övriga anställda och delegater i banken samt, om banken har anställda i flera länder, löner och ersättningar angivna särskilt för varje land jämte uppgift om medelantalet anställda i respektive land. Då medelantalet anställda anges skall uppgift även lämnas om fördelningen mellan kvinnor och män. Enligt 4 kap. 1 § tredje stycket BRL skall förvaltningsberättelsen innehålla förslag till dispositioner beträffande bankens vinst eller förlust. Enligt fjärde stycket samma paragraf skall ett bankaktiebolag, en sparbank och en central föreningsbank till förvaltningsberättelsen foga en kapitaltäck- ningsanalys. I femte stycket finns vissa bestämmelser om upplysningar som skall lämnas i förvaltningsberättelsen för föreningsbanker, bl.a. om förändringar i medlemsantal och summorna av insatsbelopp. För kreditinstitut och värdepappersbolag som skall avge årsredovisning enligt aktiebolagslagen (1975:1385) eller lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i vissa företag (1980 års årsredovisningslag) gäller motsvarande bestämmelser som i 4 kap. 9 § första-tredje styckena BRL (se 11 kap. 9 § aktiebolagslagen respektive 2 kap. 8 § 1980 års årsredovisningslag). Direktivet: I artikel 46 i det fjärde bolagsrättsliga direktivet (78/660/ EEG) om årsbokslut (det fjärde direktivet) finns bestämmelser om förvaltnings- berättelsens innehåll. Förvaltningsberättelsen skall enligt artikel 46.1 i det fjärde direktivet minst innehålla en rättvisande översikt över utvecklingen av bolagets verksamhet och dess ställning. Förvaltningsberättelsen skall enligt artikel 46.2 även upplysa om a) viktiga händelser som har inträffat efter räkenskapsårets slut, b) bolagets förväntade framtida utveckling, c) verksamhet inom forskning och utveckling, d) den information om förvärv av egna aktier som föreskrivits i artikel 22.2 i direktiv 77/91/EEG, e) förekomsten av filialer till bolaget. Enligt artikel 1.1 i direktiv (86/635/EEG) om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut (bankredovisnings- direktivet) skall artikel 46 i det fjärde direktivet gälla för kreditinstitut. Skälen för regeringens förslag: De skäl som anförts i avsnitt 13 i del 2 är av betydelse även för förvaltningsberättelsen i kreditinstitut och vär- depappersbolag. Detta innebär följande. Den nya lagstiftningens bestämmelser om förvaltningsberättelsens innehåll bör utformas i nära anslutning till de bestämmelser om förvaltningsberättelsens innehåll som finns i gällande rätt. Vissa avvikelser måste dock föreskrivas med hänsyn till direktiven. I lagstiftningen bör ställas ett krav på att förvaltningsberättelsen skall ge en "rättvisande översikt" över utvecklingen av företagets verksamhet och ställning, dvs. ett krav motsvarande det krav på "rättvisande bild" som måste uppställas i fråga om balansräkningen, resultaträkningen och noterna. Liksom i dag bör förvaltningsberättelsen innehålla uppgift dels om förhållanden som är av betydelse för bedömningen av företagets verksamhets- resultat och ställning, i den mån uppgifterna inte har lämnats i balansräkningen eller resultaträkningen, dels om händelser av väsentlig betydelse för bolaget som inträffat under eller efter räkenskapsåret. Förvaltningsberättelsen bör vidare - i enlighet med direktivet - innehålla upplysningar om företagets förväntade framtida utveckling. I lagstiftningen bör vidare föreskrivas att förvaltningsberättelsen också skall innehålla upplysningar om verksamhet inom forskning och utveckling. Vidare bör - såsom det fjärde direktivet fordrar - förvaltningsberättelsen innehålla uppgift om företagets filialer. Ett sådan krav bör gälla även för kreditinstitut och värdepappersbolag. Liksom hittills bör förvaltningsberättelsen innehålla styrelsens förslag till disposition av årets vinst eller förlust. Uppgifter om antalet anställda och uppgifter om utbetalda löner och ersätt- ningar bör lämnas i form av noter till balans- och resultaträkningarna och inte, såsom är fallet i dag, i förvaltningsberättelsen. Patent- och registreringsverket har särskilt tagit upp frågan om var uppgift om koncerntillhörighet skall redovisas. Enligt artikel 56.2 i det fjärde direktivet måste en sådan uppgift redovisas i noterna. Det finns enligt regeringens mening inte tillräckliga skäl att fordra att samma uppgift också tas in i förvaltningsberättelsen. För föreningsbanker gäller i dag särskilda bestämmelser om upplysningar i förvaltningsberättelsen avseende medlemsantal och insatsbelopp m.m. Dessa bestämmelser bör överföras till den nya lagstiftningen. 13.2 Kapitaltäckningsanalys Regeringens förslag: Kreditinstitut och värdepappersbolag som omfattas av lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag skall i årsredovisningen lämna en kapitaltäckningsanalys med uppgifter om kapitalbasen och kapitaltäckningen för kreditrisker och marknads- risker enligt nämnda lag. Kreditinstitut, värdepappersbolag och finansiella holdingföretag som är moderföretag i en finansiell företagsgrupp skall lämna sådana uppgifter som nyss sagts beträffande gruppen. Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag (se betänkandet del II s. 360 och 361). Gällande rätt: De svenska kapitaltäckningsreglerna har nyligen varit föremål för förändringar (SFS 1994:2004, prop. 1994/95:50, bet. 1994/ 95:NU12, rskr. 1994/95:164 och Ds 1994:78) med anledning av införlivandet i svensk rätt av direktiv (93/22/EEG) om investeringstjänster inom värdepappersområdet, direktiv (93/6/EEG) om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut, direktiv (92/121/EEG) om övervakning och kontroll av kreditinstituts stora exponeringar samt direktiv (92/30/EEG) om gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut. I princip samtliga företag som skall omfattas av ÅRKL omfattas även av den nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. I kapitaltäckningsanalysen skall banker numera, efter en ändring av 4 kap. 9 § fjärde stycket BRL i samband med införandet av den nyss nämnda lagen, lämna uppgifter om kapitalbasen och kapitaltäckningen i enlighet med lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Frågan om uppgift i den publika redovisningen om kapitalbas och kapital- täckning för andra kreditinstitut än banker regleras i dag genom Finans- inspektionens föreskrifter. Enligt 10 § i FFFS 1994:38 skall som ytterligare information i årsredovisningen utöver vad som följer av bl.a. 4 kap. BRL lämnas ett flertal uppgifter enligt de bestämmelser om kapitaltäckning som gäller för respektive institut, bl.a. avseende institutets kapitalbas och uppgifter om placeringar i balansräkningen och åtaganden utanför denna. Uppgifterna skall avse dels den koncern i vilket institutet ingår som moderföretag, dels institutet separat. Direktivet: Bankredovisningsdirektivet innehåller inte några uttryckliga be- stämmelser om att information motsvarande den svenska kapitaltäckningsanalysen skall lämnas. Enligt bankredovisningsdirektivet skall emellertid lämnas vissa upplysningar om oåterkalleliga åtaganden som medför risktagande (se avsnitt 11.2). Skälen för regeringens förslag: Kreditinstitut och värdepappersbolag är enligt gällande rätt skyldiga att foga en kapitaltäckningsanalys till förvalt- ningsberättelsen med uppgifter om kapitalbasen och kapitaltäckningen. Kommitténs förslag, att de då gällande bestämmelserna om kapitaltäckningsanalys skulle överföras till den nya lagen, har inte mött några invändningar från remissinstanserna. Regeringen anser också att bestämmelserna om kapital- täckningsanalys bör tas in i ÅRKL. Endast vissa ändringar i huvudsak till följd av den nya lagstiftningen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag bör göras. För det första bör i fråga om vilka som skall upprätta en kapitaltäckningsanalys hänvisas till den nya kapitaltäckningslagen. För det andra bör i fråga om vilka uppgifter som skall lämnas även hänvisas dit. För det tredje bör det av bestämmelsen tydligt framgå att uppgifter även skall lämnas om kapitalbasen och kapitaltäckningen för marknadsrisker. För det fjärde bör det föreskrivas att kreditinstitut, värdepappersbolag och finansiella holdingföretag, som är moderföretag i en finansiell företagsgrupp, skall lämna uppgifter om kapitalbas och kapitaltäckningen för gruppen (se vidare prop. 1994/95:50 s. 315 f). Ett företag som skall upprätta gruppbaserad redovisning är inte alltid skyldig att upprätta koncernredovisning. Kretsen av de företag som omfattas av de två redovisningarna kan också i vissa fall skilja sig åt. Regeringens förslag innebär därför att kreditinstitut och värdepappersbolag skall lämna uppgifterna för den juridiska personen och den finansiella företagsgruppen i årsredovisningen. När det gäller finansiella holdingföretag som skall upprätta koncernredovisning enligt ÅRKL bör emellertid kapitaltäckningsanalysen för gruppen tills vidare ingå i koncernredovisningen (se även avsnitt 16.2). Hur uppgiftsskyldigheten närmare skall utföras bör inte regleras genom lag- stiftning. Reglerna för uppgiftsskyldighetens fullgörande bör i stället fast- ställas genom föreskrifter. En sådan ordning har också aviserats vid införandet av de nya kapitaltäckningsreglerna (se prop. 1994/95:50 s. 278). I gällande rätt föreskrivs att kapitaltäckningsanalysen skall fogas till för- valtningsberättelsen. Som tidigare anförts (se avsnitt 11.2) kan det vara befogat med en samordning av de uppgifter som skall lämnas i kapital- täckningsanalysen med de uppgifter som skall lämnas om åtaganden inom linjen eller i en not därtill. En bestämmelse om att kapitaltäckningsanalysen skall fogas till en viss del av årsredovisningen kan verka hindrande för en nödvändig samordning och även för en överskådlig redovisning. Det bör därför enligt samma ordning som regeringen valt för finansieringsanalysen, se avsnitt 14, föreskrivas att kapitaltäckningsanalysen skall ingå i kreditinstitutens och värdepappersbolagens årsredovisning. 14 Finansieringsanalys Regeringens förslag: Sådana kreditinstitut och värdepappersbolag som enligt gällande regler skall upprätta en finansieringsanalys, skall även enligt den nya lagstiftningen upprätta en sådan analys. Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se betänkandet del II s. 361). Remissinstanserna: Bl.a. Föreningen Auktoriserade Revisorer har ansett det olyckligt att svensk lag med avvikelse från den internationella utvecklingen håller kvar krav på upprättande av finansieringsanalys. Även Bokföringsnämnden har ansett att det finns behov av en översyn av reglerna. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlarföreningen har uppfattat förslaget på så sätt att även banker skall upprätta finansieringsanalys och avstyrker detta. I övrigt har kommitténs förslag lämnats utan erinran. Gällande rätt: I bankrörelselagen (1987:617), BRL, saknas bestämmelser om upprättande av finansieringsanalys. Sådana bestämmelser finns däremot i aktiebolagslagen (1975:1385) och lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i vissa företag (1980 års årsredovisningslag). De har betydelse för sådana kreditinstitut och värdepappersbolag som omfattas av nämnda lagar. Enligt 11 kap. 9 § fjärde stycket aktiebolagslagen skall företag som enligt 10 kap. 3 § andra stycket samma lag måste ha en auktoriserad revisor, till för- valtningsberättelsen foga en finansieringsanalys. Enligt 2 kap. 8 § fjärde stycket 1980 års årsredovisningslag skall företag som uppfyller kriterierna i 2 kap. 3 § första stycket samma lag, till förvaltningsberättelsen foga en finansieringsanalys. I ovan nämnda lagrum finns endast allmänna bestämmelser om vad finansie- ringsanalysen skall innehålla. I denna skall redovisas företagets finansiering och kapitalinvesteringar under året. I Föreningen Auktoriserade Revisorers rekommendation nr 10; Finansieringsanalyser, behandlas frågor om innehållet i en finansieringsanalys. Direktivet: Direktiv (86/635/EEG) om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut (bankredovisningsdirektivet) och det fjärde bolagsrättsliga direktivet (78/660/EEG) om årsbokslut (det fjärde direktivet) innehåller inga föreskrifter om upprättande av en finansieringsanalys eller motsvarande företeelse. Enligt artikel 2.6 i det fjärde direktivet jämförd med artikel 1.1 i bankredovisningsdirektivet får dock medlemsstat tillåta eller kräva att annan information lämnas utöver vad som krävs enligt direktivet. Skälen för regeringens förslag: Såsom anförts i avsnitt 14 i del 2 bör frågan om finansieringsanalysen kan utmönstras från lagen eller om analysen bör ges ett delvis annorlunda innehåll inte nu avgöras. Såsom framgått ovan är enligt gällande rätt vissa större kreditmarknadsbolag, värdepappersbolag och hypoteksinstitut skyldiga att upprätta finansie- ringsanalys. Banker är däremot inte alls skyldiga att upprätta motsvarande analys. Enligt regeringen är det i och för sig otillfredsställande att endast vissa slag av företag som omfattas av ÅRKL skall behöva upprätta finansieringsanalys. Lämpligen borde i detta avseende alla företag som omfattas av lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag behandlas på samma sätt. Det kan då konstateras att den information som framgår av en finansieringsanalys i många delar kan vara en värdefull information om verksamheten även i banker. I nuläget saknas det dock ett tillfredsställande underlag för ett slutligt ställningstagande i frågan. De företag som redan i dag skall upprätta en finansieringsanalys bör å andra sidan inte utan vidare undantas från skyldigheten att lämna informationen. Mot denna bakgrund har regeringen stannat för att de nuvarande reglerna om finansieringsanalys bör i sak oförändrade överföras till den nya lagstiftningen och att det inte heller bör göras några förändringar i den krets av företag som skall upprätta finansieringsanalys. Det finns dock anledning att på nytt ta upp dessa frågor i samband med behandlingen av Redovisningskommitténs slutbetänkande. 5