Post 6796 av 7187 träffar
Propositionsnummer ·
1994/95:131 ·
Invandrar- och flyktingpolitiken
Ansvarig myndighet: Kulturdepartementet
Dokument: Skr. 131
Skr. 1994/95:131
Regeringens skrivelse
1994/95:131
Skr.
Invandrar- och flyktingpolitiken 1994/95:131
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 22 december 1994
Ingvar Carlsson
Leif Blomberg
(Kulturdepartementet)
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
I skrivelsen redovisas den svenska invandrar-, invandrings- och flykting-
politiken och invandringen till Sverige. Redovisningen avser i huvudsak
budgetåret 1993/94. Vidare beskrivs migrations- och flyktingsituationen i
världen samt Sveriges roll i det internationella samarbetet.
Innehållsförteckning
Inledning...................................... 4
I Sverige och världen......................... 5
1. Migration i ett globalt perspektiv...... 5
2. Vem är flykting?........................ 7
3. Flyktingsituationen i världen........... 8
- Inledning............................. 8
- Asien och Oceanien.................... 9
- Mellersta Östern...................... 10
- Afrika................................ 11
- Latinamerika.......................... 11
- Europa................................ 12
II Den svenska utlänningslagstiftningen och
dess tillämpning............................ 12
1. Asylrätten inkl. frågan om tillfälligt
skydd................................... 12
- Utredningar........................... 14
2. Redovisning av praxis................... 15
3. Visum................................... 16
4. Utvisning på grund av brott............. 17
5. Ny ansökan.............................. 18
6. Människosmuggling....................... 18
III Invandringen till Sverige, inklusive asyl-
sökande.................................... 19
1. Inledning............................... 19
2. In- och utvandring av utländska med-
borgare................................. 19
3. Enskilt inresta asylsökande och anhöriga
till dessa.............................. 20
4. Överföring av flyktingar (flyktingkvoten)
och anhöriga till dessa................. 24
5. Arbetskraftsinvandring.................. 26
6. Övrig invandring........................ 27
7. Återvandring............................ 27
IV Mottagande av asylsökande och flyktingar m.m. 28
1. Mottagandet av asylsökande under den tid
asylansökan prövas...................... 28
2. Det kommunala flyktingmottagandet....... 31
- Omfattning............................ 31
- Kommunernas introduktionsprogram...... 32
- Statlig ersättning/kostnader.......... 32
- Ersättning för vissa särskilda kost-
nader................................. 33
- Tillfälligt stimulansbidrag........... 34
- Konjunkturtillägg..................... 35
- Uppföljning/utvärdering av flykting-
mottagandet och den statliga ersätt-
ningen................................ 35
- Lån till hemutrustning för flyktingar. 37
V Invandrarpolitiken (integrationsfrågor)..... 37
1. Inledning............................... 37
- Utredning om invandrarpolitiken....... 39
- Särskilda insatser i invandrartäta
områden............................... 39
- Finska språkets ställning............. 40
2. Åtgärder för att främja goda etniska
relationer.............................. 41
3. Arbetsmarknaden......................... 43
4. Skolfrågor.............................. 44
5. Svenskundervisning för invandrare (sfi)
och annan svenskundervisning för vuxna.. 45
6. Tolkfrågor.............................. 46
7. Invandrarbarn och -ungdomar............. 47
8. Stöd till invandrarnas organisationer
och trossamfund......................... 50
9. Invandrarpolitisk forskning............. 51
VI Samråd med frivilligorganisationer m.fl..... 52
VIIDet internationella migrations- och
flyktingpolitiska arbetet och Sveriges roll. 53
1. Inledning............................... 53
2. UNHCR och övriga FN-organs arbete i
flyktingfrågor.......................... 54
3. UNRWA................................... 56
4. IOM..................................... 57
5. OECD.................................... 57
6. ESK..................................... 58
7. Europarådet; Öst/Väst-migration......... 58
8. Europaintegrationen..................... 60
- EES-avtalet........................... 60
- Avskaffandet av de inre EU-gränserna.. 60
- Unionsfördraget....................... 61
- Anslutningsavtalet.................... 62
- Schengenavtalet....................... 63
9. Samarbete mellan staterna runt Östersjön 63
10. Det nordiska samarbetet................. 64
11. De informella konsultationerna.......... 64
12. De internationella frivilligorganisa-
tionerna................................ 65
Förkortningar............................... 66
Skrivelse om invandrar- och flyktingpolitiken
Inledning
Regeringen lämnar följande redogörelse för invandrar-, invandrings- och
flyktingpolitiken till riksdagen. Innehållet avser huvudsakligen budgetåret
1993/94. En del uppgifter omfattar dock kalenderåret 1994. Avsikten är att
redovisningen skall kunna användas som underlag och bakgrundsmaterial i
anslutning till regeringens budgetproposition för det förlängda budgetåret
1995/96.
Med invandringspolitik avses de principer och regler som anger vilka ut-
länningar som skall få tillstånd att bosätta sig i Sverige.
Invandrarpolitiken omfattar sådana åtgärder som samhället vidtar för att
underlätta invandrares, dvs. även flyktingars, introduktion och integration i
det svenska samhället.
Den svenska invandrarpolitiken kan sammanfattas i de tre invandrarpolitiska
målen jämlikhet, valfrihet och samverkan som antogs av riksdagen år 1975.
År 1986 fattade riksdagen ett nytt beslut om den samlade invandrarpolitiken.
Då framhölls att de tre invandrarpolitiska målen skall tolkas så att de syftar
till lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för invandrare i förhållande
till den övriga befolkningen. Målen skall också leda till respekt för den en-
skildes identitet och integritet, möjligheter att utveckla det egna kulturarvet
inom ramen för de grundläggande normer som gäller i Sverige för mänsklig sam-
levnad samt ömsesidig tolerans, solidaritet och gemenskap mellan människor av
olika ursprung. Goda etniska relationer bör prägla det svenska samhället och
samhället bör markera sitt avståndstagande från alla uttryck för etnisk intole-
rans.
Den 14 januari 1993 beslöt den dåvarande regeringen att en parlamentarisk
översyn av invandrarpolitiken samt invandrings- och flyktingpolitiken borde ske.
Kommittén antog arbetsnamnet Invandrar- och flyktingkommittén (IFK) (Ku
1994:01). Under december 1993 lade kommittén fram en första rapport, som inne-
håller en jämförande studie av invandringskontroll och flyktingpolitik i ett
antal med Sverige jämförbara länder i Europa.
Den nya regeringen har beslutat att lägga ner kommittén IFK och i stället
tillsätta två nya kommittéer. Den ena skall behandla invandrings- och flykting-
politiken och den andra invandrarpolitiken. Nya direktiv (dir.1994:129 resp.130)
antogs av regeringen den 24 november 1994. Den kommitté som behandlar invand-
rings- och flyktingpolitiken skall enligt direktiven lägga fram sitt betänkande
senast den 30 juni 1995. Översynen av invandrarpolitiken skall vara färdig den
31 december 1995.
Den svenska invandringen är sedan år 1967 reglerad utom för medborgare i de
nordiska länderna som har fri rörlighet och etableringsrätt. Det s.k.
EES-avtalet mellan EU och sex av EFTA-länderna som trädde i kraft den 1 januari
1994 gav alla EES-medborgare rätten att fritt flytta mellan de avtalsslutande
länderna för att ta anställning, starta egen verksamhet, studera, bo och leva.
EES-avtalet innebär dock inte, som den nordiska överenskommelsen, en passunion.
Den 13 november hölls en folkomröstning om Sveriges medlemskap i EU.
Resultatet innebär att Sverige efter den 1 januari 1995 kommer att vara full-
värdig medlem i EU.
Invandringen till Sverige har de senaste åren huvudsakligen bestått av
personer som sökt asyl här och av anhöriga till dem som redan bor här. Mot-
tagandet i Sverige av flyktingar är endast ett av flera element i den svenska
flyktingpolitiken. Dessutom ingår:
- agerande inom FN och andra internationella sammanslutningar för att bidra till
att internationella konflikter motverkas och löses och för att respekten för
de mänskliga rättigheterna upprätthålls,
- ekonomiskt stöd till UNHCR, UNRWA och andra organisationer som bedriver
flyktingarbete utanför Sverige,
- internationellt samarbete i syfte att verka för en solidarisk ansvarsför-
delning och för att stärka flyktingarnas rättsliga skydd,
- överföring till Sverige, ofta i samarbete med UNHCR, av särskilt utsatta
personer som behöver en säker fristad undan förföljelse,
- mottagande av flyktingar i Sverige i enlighet med en asyllagstiftning som i
vissa avseenden ger ett starkare skydd än vad 1951 års Genèvekonvention
stadgar,
- ett av staten finansierat kommunalt mottagande för flyktingar och därmed
jämställda personer, vilket syftar till att främja deras möjligheter att finna
sig tillrätta i det svenska samhället,
- särskilda insatser för att ge flyktingar och andra invandrare likvärdiga vill-
kor och möjligheter till integration i Sverige,
- stöd till flyktingar som frivilligt vill lämna Sverige för att bosätta sig i
hemlandet eller annat land.
I Sverige och världen
1. Migration i ett globalt perspektiv
Under det senaste decenniet växte migrationsströmmarna i världen orsakade av
krig, politiskt förtryck och oroligheter, ekonomisk utarmning och natur-
katastrofer. Det finns anledning att räkna med att denna utveckling fortsätter,
om inget sker snabbt och radikalt som verkar i motsatt riktning.
I vårt närområde, Europa, har de senaste årens oroligheter och krig, främst på
Balkan skapat flera miljoner flyktingar. I de flesta fallen har oroligheterna
olika etniska förtecken. Inte sedan andra världskriget har vi i Europa haft en
situation med så stora grupper av människor på flykt, inom ett lands gränser
eller över gränserna till andra länder.
Om vi får en varaktig fred på Balkan så att dess invånare som är på flykt kan
återvända och starta ett nytt liv, finns det ändock anledning att tro att det
även fortsättningsvis kommer att finnas stora grupper av migranter som vill
komma in i Västeuropa och också i Sverige. Västeuropa har i sitt närmaste
grannskap, i öst och i syd, samhällen från vilka i en snar eller mer avlägsen
framtid kan komma stora skaror migranter.
I öst har den omvälvande utvecklingen i Öst- och Centraleuropa och i f.d.
Sovjetunionen gjort att den framtida samhällsutvecklingen, och därmed migra-
tionen, är mycket svår att bedöma. Förutom politisk oro och instabilitet med
påföljande bristande framtidstro, skapar dåliga utkomstmöjligheter och otjänliga
miljöförhållanden en situation som kan ge många människor en anledning att vilja
söka sin utkomst och ett bättre liv i något annat land. Öst fungerar också som
ett transitområde för stora skaror migranter som kommer från Afrika och Asien
med Västeuropa som mål.
Den snabbaste befolkningstillväxten i världen sker utanför Europa, i Afrika.
Kombinationen underutvecklad ekonomi och snabb befolkningstillväxt skapar
problem. Afrika har redan nu stora svårigheter att skapa tillräckligt med
utkomstmöjligheter och föda sin befolkning. I länderna längs södra Medelhavets
stränder bor i dag drygt 100 miljoner människor, om 30 år beräknas de vara
dubbelt så många. Nästan hälften av dem kommer att vara yngre än 25 år och
efterfråga utbildning, arbete och en dräglig framtid. Gamla koloniala och
kulturella band gör att dessa länder står Sydeuropa nära och om inte hemländerna
kan erbjuda en acceptabel tillvaro och framtid, riktas blickarna mot norr.
De faktorer som talar för en stor framtida migration understöds av framväxten
av allt bättre kommunikationer. Det gäller såväl etermedia, vilka ger poten-
tiella migranter kunskap om levnadsvillkoren i andra länder, som de transport-
medel vilka kan föra dem dit. I detta avseende kan man säga att världen har
blivit allt mindre.
Det råder en demografisk obalans mellan Europa och dess grannkontinenter i syd
och öst. Europa har en åldrande och antalsmässigt stagnerande befolkning medan
Afrika och Asien har en ung och växande befolkning. Bara det faktum att dessa
områden har en växande befolkning innebär att antalet migranter kommer att öka
även om den relativa andelen som migrerar är konstant.
Det är uppenbart att lösningen på de grundläggande problem som driver männi-
skor att utvandra _ brist på framtidstro, ekonomiska, sociala och ekologiska
missförhållanden, misstro mot nya politiska makthavare, bestående brister i
rättssystemen i de nya demokratierna, förtryck av nationella minoriteter - inte
kan vara massmigration. Den internationella politiska insikten ökar om att
lösningen i stället ligger i intensifierat internationellt samarbete för att
påverka grundproblemen.
Fortsatta stora skillnader i levnadsvillkor och politisk instabilitet i
världen kommer att skapa fortsatta behov och önskemål hos människor att söka sig
bort från sina hemländer. När flertalet europeiska länder för en politik där
invandring i princip bara tillåts av flyktingar eller personer med nära
personlig anknytning till landet, kommer många av dem som drivs att flytta till
vår del av världen att åberopa flyktingskäl, även om de bakomliggande orsakerna
huvudsakligen är av annan art. Invandrings-, flykting- och invandrarpolitiken
måste sålunda utformas i en anda av internationalism och humanitet, där länder
hjälps åt för att skapa långsiktiga lösningar på grundläggande obalanser bakom
påtvingad migration och flykt. Därmed finns större förutsättningar för att säkra
internationellt rättsligt skydd för förföljda som verkligen behöver det och för
att främja framväxten av samhällen utan allvarliga etniska motsättningar med
lika villkor för alla oavsett ursprung.
2. Vem är flykting?
I dag finns ett betydande antal konventioner och andra internationella instru-
ment som är av betydelse för de avtalsslutande staternas flykting- och immi-
grationspolitik.
1951 års FN-konvention om flyktingars rättsliga ställning, den s.k. Genève-
konventionen, kvarstår dock som den grundläggande och mest betydelsefulla
konventionen som rör flyktingar. Det är denna konvention som vår svenska
utlänningslagstiftning bygger på. Genèvekonventionen kompletterades år 1967 med
ett protokoll angående flyktingars rättsliga ställning, det s.k. New York-
protokollet. Ratificering av protokollet innebär att stater förbinder sig att
tillämpa Genèvekonventionen utan dess tidsbegränsning till den 1 januari 1951
eller dess geografiska begränsning till Europa.
Genèvekonventionen innehåller bl.a. en definition av vem som skall anses som
flykting och stadgar förbud mot avvisning eller utvisning av flykting till land
där han riskerar förföljelse - eller till land där han inte åtnjuter trygghet
mot att bli sänd till ett land där han riskerar förföljelse - samt innehåller
bestämmelser om att flykting skall jämställas med medborgare i det egna landet
när det gäller sociala förmåner m.m. I en bilaga till konventionen lämnas
närmare anvisningar för utfärdande av resedokument till flyktingar.
I konventionen och protokollet definieras en flykting som en person som "i
anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion,
nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning
befinner sig utanför sitt hemland och som inte kan eller på grund av sin fruktan
inte vill begagna sig av hemlandets skydd". Den flyktingdefinition, som är
intagen i UNHCR:s stadga och därmed reglerar mandatet, sammanfaller nära nog
helt med den citerade.
Konventionens flyktingdefinition är den enda universellt godtagna. Den tar
sikte på personens individuella, subjektiva fruktan att utsättas för förföljelse
på grund av vissa objektivt påvisbara omständigheter. Konventionens flyk-
tingbegrepp täcker dock inte personer som flyr på grund av naturkatastrofer,
misär, väpnad konflikt eller allmänt våld. På regional basis har emellertid
enighet nåtts om vidare flyktingbegrepp.
1969 års OAU-konvention om särskilda aspekter på flyktingproblemen i Afrika
omfattar även den som "på grund av yttre aggression, ockupation, utländsk
dominans eller händelser som allvarligt stör den allmänna ordningen i del av
eller hela det land i vilket han har sitt ursprung eller är medborgare, tvingas
lämna sin vanliga bostad för att söka tillflykt på annan plats utanför sagda
land".
För Centralamerikas del accepterades ett snarlikt flyktingbegrepp i den
deklaration, som berörda regeringar antog i Cartagena år 1984. Det då
överenskomna flyktingbegreppet inkluderar också "personer som har flytt från
sitt land därför att deras liv, säkerhet eller frihet hotats av allmänt våld,
utländsk aggression, intern konflikt, massiva kränkningar av de mänskliga
rättigheterna eller andra omständigheter som allvarligt stört den allmänna
ordningen".
Såvitt gäller Asien har UNHCR:s exekutivkommitté - med stöd av första
asylländer i Sydostasien - godtagit en bestämmelse om att alla asylsökande, i
vart fall temporärt , skall tas emot av första asylländerna och att tvångsre-
patriering, s.k. "refoulment", inte skall ske. OECD-staterna har inte accepterat
en vidare flyktingdefinition än Genèvekonventionens, men åtskilliga OECD-stater
har i sina interna lagstiftningar infört bestämmelser om uppehållstillstånd som
i vissa avseenden är generösare än Genèvekonventionens.
Av stor betydelse är att UNHCR:s verksamhet - på basis av ett antal reso-
lutioner från FN:s generalförsamling - kommit att utvidgas utöver det egentliga
mandatet. I många fall av omfattande tvångsförflyttningar har UNHCR bistått med
skydd och nödhjälp. Det bör emellertid observeras att flyktingkommissariens
mandat formellt inte har utvidgats.
Härtill kommer också ett 70-tal betydelsefulla "conclusions" som antagits av
UNHCR:s exekutivkommitté för internationellt skydd av flyktingar bl.a. om
kvinnor på flykt, flyktingbarn och familjeåterförening. Dessa "conclusions" är
inte rättsligt bindande men utgör ett viktigt arbetsredskap för UNHCR.
3. Flyktingsituationen i världen
Inledning
Det finns i världen i dag drygt 23 miljoner människor som FN:s flykting-
kommissarie, UNHCR, betraktar som flyktingar och som behöver skydd och bistånd.
Av dessa är drygt 16 miljoner flyktingar som flytt till ett annat land och 3
miljoner är flyktingar inom sitt eget land, s.k. internflyktingar. Ytterligare 3
miljoner var flyktingar som återvände till sina hemländer och fortfarande
behöver skydd och stöd, samt personer drabbade av situationen i f.d.
Jugoslavien. Till detta skall läggas ca 2,5 miljoner palestiner som sedan lång
tid tillbaka lever i flyktingläger.
Uppskattningsvis finns det ytterligare ett stort antal människor på flykt inom
sitt lands gränser på grund av bl.a. inbördeskrig och svält. Urbaniseringen i
tredje världen tar sig i många fall helt oorganiserade former och de stora
städerna växer explosionsartat. De flyktingsituationer som uppstått under det
senaste året har visat att det i de flesta fall är svårt att göra någon
åtskillnad, i traditionell bemärkelse, mellan flyktingar som korsar en interna-
tionell gräns och de som stannar i sitt hemland. I många fall är intern-
flyktingarna i lika stort behov av skydd och hjälp utifrån som konventions-
flyktingarna.
I ett globalt perspektiv är flyktingarna ojämnt fördelade. Det gäller inte
enbart i relation till hur stor egen befolkning ett område har, utan framförallt
till de ekonomiska möjligheterna att ta hand om och sörja för en flyktingpopula-
tion. Speciellt Afrika har en stor flyktingbörda. Av de drygt 23 miljoner flyk-
tingar som FN räknar med finns i världen i dag återfinns 25 % (knappt 6 mil-
joner) i Afrika, 26 % i Europa, 32 % i Asien och Oceanien, 10% i f.d.
Sovjetunionen, 6 % i Nordamerika, samt 1 % i Latinamerika.
Bland enskilda länder är det framförallt Iran (2,5 miljoner) och Pakistan (1,5
miljoner) som hyser stora grupper flyktingar, men även flera små länder i Afrika
har relativt många flyktingar (Malawi och Sudan ca 700 000 var). Stridigheterna
i Kaukasusområdet i det forna Sovjetunionen har förorsakat stora flykting-
strömmar till Azerbajdzan (1 miljon), Tadjikistan (500 000), Armenien (400 000)
och Georgien (260 000).
Inbördeskriget i f.d. Jugoslavien har fortsatt och närmare fyra miljoner
människor har tvingats lämna sina hem på flykt undan striderna. Många finns i
Tyskland, Kroatien och Sverige.
Under det gångna året har internationella organisationer och enskilda länder
fortsatt arbetet för att ge flyktingar skydd och möjliggöra återvändande av
flyktingar där så är möjligt. Under år 1993 har över 800 000 personer spontant
återvänt med stöd från UNHCR till sina hemländer, framförallt till Afghanistan,
Kambodja, Etiopien, Myanmar och Somalia.
Asien och Oceanien
Antalet flyktingar i Pakistan har sakta minskat under de senaste åren bl.a. på
grund av den frivilliga återvandringen av afghanska flyktingar till Afghanistan.
Under år 1993 återvände ca 130 000 afghaner från Pakistan. År 1994 beräknas
ytterligare ca 100 000 afghaner återvända. På grund av den något osäkra
situationen i Afghanistan beräknas antalet återvändande afghaner under år 1994
inte bli större. Antalet registrerade flyktingar i Pakistan har därmed
reducerats till ca l,4 miljoner.
Sedan år 1992, efter den femte trepartsdiskussionen mellan Laos, Thailand och
UNHCR i juli 1992 som syftade till att påskynda återvandringen från Thailand av
laotiska flyktingar, har fram till december 1993 ca 16 200 personer återvänt
från Thailand och ca 1 900 från Kina. Vid utgången av år 1993 fanns ca 37 000
laotiska flyktingar i Thailand.
Under år 1993 ökades antalet båtflyktingar till 777 personer (55 personer år
1992). Av dessa båtflyktingar kom 638 till Japan och de hade startat sin
återresa på grund av rykten i deras hemprovinser att återvändande flyktingar
bl.a. lättare kunde få arbete. Totalt i regionen fanns i april 1994 ca 57 000
vietnamesiska båtflyktingar. Arbetet med att bl.a. främja frivillig återvandring
för de många asylsökande som efter vederbörlig prövning inte fått flyktingstatus
fortsätter enligt den år 1989 antagna s.k. Comprehensive Plan of Action (CPA).
Under år 1993 och de fem första månaderna av år 1994 har ca 14 300 personer
repatrierats till tredje land och ca 26 000 personer frivilligt repatrierats
till Vietnam. Totalt har därmed sedan år 1989 ca 748 000 personer repatrierats
till tredje land och ca 62 000 personer frivilligt återvänt till Vietnam. Av de
tusentals kambodjaner av etnisk vietnamesisk härkomst som flytt till Kambodja i
april/maj 1993 finns ca 6 000 kvar vid den kambodiansk-vietnamesiska gränsen.
År 1993 fanns i Bangladesh ca 245 000 flyktingar från Myanmar (Burma). Genom
ett _Memorandum of Understanding" (MOU) mellan regeringen i Myanmar och UNHCR
den 5 november 1993 har ytterligare möjligheter skapats för återvandring i
större skala för dessa människor. På grund av bilaterala överenskommelser mellan
regeringen i Burma och den bangladeshiska regeringen har sedan september 1992 ca
54 000 personer återvänt till Myanmar.
Efter en överenskommelse mellan Indien och Sri Lanka påbörjades under år 1992
ett program för återvandring av tamilska flyktingar från Tamil Nadu i Indien
till Sri Lanka. Under år 1993 och fram till april 1994 återvände ca 17 400
flyktingar till Sri Lanka. Ca 74 000 tamiler finns nu kvar i Indien.
Mellersta Östern
UNHCR har under åren 1992 och 1993 gjort stora insatser för att möjliggöra
återvandringen av flyktingar i regionen. I Iran fanns i december 1993 omkring
2,5 miljoner flyktingar och Iran var då världens största mottagarland för
flyktingar. De flesta av dessa flyktingar, 1,8 miljoner, kommer från Afghanistan
och 645 000 kommer från Irak. Under år 1993 har 605 100 irakier återvänt till
Irak från Iran och av de iakier som flytt till Turkiet har 844 återvänt hem. Den
frivilliga återvandringen till Irak har fortsatt i begränsad omfattning under år
1994. Andra lösningar, som "resettlement", har använts och ca 3 460 irakier och
740 iranier i Turkiet beviljades tillstånd i ett tredje land under år 1993.
Den palestinska flyktingbefolkningen ökar och UNRWA har under sitt mandat nära
tre miljoner människor. Trots att Israel och PLO har slutit fred är vägen lång
till en stabil och lugn situation i området. Många frågor kvarstår att lösa,
både av politisk och praktisk natur. Idag framstår det som ganska klart att det
stora flertalet av de palestinska flyktingarna inte kommer att kunna återvända
till ett självstyrande Palestina på Västbanken. Det kommer att bli nödvändigt
att finna andra lösningar för denna stora flyktinggrupp inom regionen.
Afrika
Afrika står inför fortsatta flyktingproblem. Liksom tidigare år hotas vissa
delar av kontinenten av torka och hungersnöd, och då särskilt Afrikas horn. Åren
1993 och 1994 har dock dominerats av händelserna i Burundi och Rwanda.
Stridigheterna har lett till massiva flyktingströmmar. UNHCR beräknar att en
miljon människor har flytt i dessa delar.
I Västafrika har under perioden antalet flyktingar ökat med minst 50 %.
Huvudorsaken till denna ökning är den instabila situationen i Liberia och Sierra
Leone, vilken inneburit att människor tvingats söka skydd i andra länder. I
början av år 1994 uppstod också två nya kriser. Etniska konflikter i norra Ghana
tvingade 10 000 människor att fly till Togo. Vidare sökte omkring 1 000
flyktingar från Kamerun skydd i Nigeria.
I Centralafrika har de största och mest akuta flyktingproblemen funnits i
Rwanda och Burundi. Efter det att ländernas båda presidenter förolyckats i en
flygplanskrasch i april 1994, startade återigen de etniska oroligheterna i
Rwanda och många tusen människor dödades. I juni 1994 hade ca 514 000 rwandier
sökt skydd i grannländerna Burundi, Tanzania, Uganda och Zaire. UNHCR beräknar
vidare att under åren 1993 och 1994 närmare 600 000 människor, dvs. 10 % av
befolkningen, har flytt från Burundi. Majoriteten av dessa flyktingar är
kvinnor, barn och gamla.
På Afrikas Horn har situationen i Somalia stabiliserats tack vare FN:s
intervention. UNHCR har inlett repatrieringsprogram och uppskattar att 90 000
somalier har kunnat återvända hem. Vidare har repatrieringsprogrammen i Etiopien
inneburit att ytterligare 44 000 kunnat återvända under år 1993 och första
halvåret 1994.
I Södra Afrika innebar fredsöverenskommelsen i oktober 1992 en start för fred
i Mocambique. Strömmen av återvändande flyktingar har stadigt ökat, och i april
1994 hade mer än 880 000 människor återvänt till landet.
Latinamerika
Flyktingsituationen i Centralamerika har genom regionala fredsinitiativ och den
s.k. CIREFCA-processen, som är en överenskommelse mellan Belize, Costa Rica,
Guatemala, Honduras, Mexico och Nicaragua, fortsatt. Återvandringen till
Guatemala från Mexico av guatemalanska flyktingar beräknas under år 1994 till ca
10 000. På grund av den instabila situationen på Haiti har en utvandring av
haitier till andra länder ägt rum. I slutet av år 1993 fanns i regionen ca 8 000
flyktingar och asylsökande huvudsakligen från Haiti och Kuba.
Den frivilliga återvandringen till Chile har fortsatt att vara hög under år
1993.
Europa
Den flyktingpolitiska situationen i Europa domineras alltjämt av situationen i
f.d. Jugoslavien. De flyende har hittills endast i ett fåtal fall kunnat
återvända till sina hem. Etnisk rensning pågår fortfarande i Bosnien-Hercegovina
och medför att nya flyktingsituationer uppstår. Bland de länder utanför det
forna Jugoslavien som har fått ta emot ett stort antal asylsökande till följd av
konflikten, har Tyskland, Schweiz, Österrike, Danmark och Sverige tillsammans
tagit emot 90% av de asylsökande. Man diskuterar nu återvändande av asylsökande,
något som den bosniska regeringen anser är angeläget, men genomförandet av detta
förutsätter en stabilare situation i området.
De befarade stora befolkningsrörelserna i det forna Sovjetunionen har ännu
inte ägt rum i någon större utsträckning, även om antalet asylsökande i det
forna Sovjet ökat till följd av de olika konflikterna där. Ett stort antal
asylsökande från olika f.d. Sovjetrepubliker har sökt sig bl.a. till Ryssland.
Många asylsökande från Afrika och Asien använder också länder i det forna
Sovjetunionen som transitländer för resa till bl.a. Sverige.
II Den svenska utlänningslagstiftningen och dess tillämpning
1. Asylrätten inkl. frågan om tillfälligt skydd
Enligt 3 kap. 1 § utlänningslagen (1989:529) har flyktingar, krigsvägrare och
s.k. de facto-flyktingar rätt till asyl i Sverige. En flykting definieras i ut-
länningslagen som "en utlänning som befinner sig utanför det land som han är
medborgare i därför att han känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund
av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund
av sin religiösa eller politiska uppfattning och som inte kan eller på grund av
sin fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd". En flykting är även den
som är statslös och som av samma skäl befinner sig utanför det land där han
tidigare haft sin hemvist. Definitionen sammanfaller med den som finns i 1951
års konvention angående flyktingars rättsliga ställning, den s.k.
Genèvekonventionen och personer som faller in under bestämmelsen kallas därför i
dagligt tal för konventionsflyktingar.
En krigsvägrare är enligt utlänningslagen en utlänning som har övergett en
krigsskådeplats eller som har flytt från sitt hemland eller behöver stanna i
Sverige för att undgå förestående krigstjänstgöring.
En de facto-flykting slutligen är en utlänning som, utan att vara flykting,
inte vill återvända till sitt hemland på grund av de politiska förhållandena där
och kan åberopa tungt vägande omständigheter till stöd för detta.
Under senare år har endast en mindre del av de asylsökande som beviljats uppe-
hållstillstånd i Sverige fått stanna här med stöd av utlänningslagens skydds-
bestämmelser för konventionsflyktingar. Av de 35 545 asylsökande som beviljades
uppehållstillstånd under år 1993 var andelen konventionsflyktingar 3 % eller
1 025 personer. Under samma tidsperiod beviljades 937 personer uppehållstill-
stånd som kvotflyktingar. Under de tre första kvartalen år 1994 var andelen
konventionsflyktingar 2,6 % eller 695 personer.
En asylsökande kan även ges uppehållstillstånd inom ramen för tillämpningen av
en annan bestämmelse i utlänningslagen (2 kap. 4 § första stycket 2), enligt
vilken uppehållstillstånd får ges till en utlänning som av humanitära skäl bör
tillåtas bosätta sig här. Det är här inte fråga om någon egentlig skyddsbe-
stämmelse utan om en möjlighet för den tillståndsgivande myndigheten att bevilja
uppehållstillstånd när det är påkallat av humanitära skäl.
Uppehållstillstånd med stöd av denna regel kan beviljas för personer som på
grund av sjukdom eller andra personliga förhållanden inte bör vägras rätt att
stanna här. Regeln är också avsedd att tillämpas för personer som inte omfattas
av reglerna om asyl i 3 kap. utlänningslagen. Dessa kan beviljas uppehålls-
tillstånd när förhållandena i hemlandet är av det slaget att det skulle te sig
inhumant att tvinga utlänningen att återvända dit, t.ex. vid ett pågående krig.
Antalet tillstånd som beviljades med stöd av den nämnda regeln under år 1993
uppgick till 30 518. Majoriteten av dessa kommer från Bosnien.
Asyl får vägras en konventionsflykting om det föreligger synnerliga skäl
härför, exempelvis vid fall av grov brottslighet eller om hänsynen till rikets
säkerhet så kräver. För krigsvägrare och de facto-flyktingar får tillstånd
vägras om det föreligger särskilda skäl att inte bevilja asyl. Vid bedömning av
om särskilda skäl att vägra asyl skall anses föreligga får - till skillnad mot
vad som gäller beträffande konventionsflyktingar - hänsyn tas även till Sveriges
mottagningsresurser.
I början av år 1992 tillsattes en särskild utredare för att se över vissa
delar av utlänningslagstiftningen (dir. 1992:51). I oktober 1992 redovisade ut-
redaren en viss del av uppdraget i en promemoria Förslag till legal reglering av
massflyktssituationer. I februari 1993 lämnade den särskilde utredaren
ytterligare ett delbetänkande Utlänningslagen - en partiell översyn (SOU
1993:24) och uppdraget slutredovisades i och med avgivandet av slutbetänkandet
Särskilda skäl - utformning och tillämning av 2 kap. 5 § och andra bestämmelser
i utlänningslagen (SOU 1994:60). Denna fråga har vidare behandlats i betänkandet
Massflykt till Sverige av asyl- och hjälpsökande (SOU 1993:89), som i oktober
1993 avgivits av Hot- och riskutredningen (Fö 1993:03, dir. 1993:4).
Med verkan från den 1 juli 1994 genomfördes en ändring i 2 kap. 2 §
utlänningslagen (1989:529) som innebär att ett tidsbegränsat uppehållstillstånd
kan beviljas bl.a. om en utlänning rest in i Sverige från ett område där det
råder väpnad konflikt eller kris av synnerligen allvarlig art. Detta skall gälla
även för medlemmar av kärnfamiljen som ansöker om att få komma till Sverige för
att förena sig med någon som beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd.
Huvudregeln är fortfarande att utlänningar som har grund för att få stanna i
Sverige på någon form av asylrelaterade skäl skall beviljas permanent
uppehållstillstånd och att det tidsbegränsade uppehållstillståndet ska ses som
ett komplement till asylinstitutet. En förutsättning är att skyddsbehovet hos
den sökande bedöms vara under endast en kort tid.
Utredningar
Regeringen beslutade i november 1994 att ersätta den tidigare tillsatta parla-
mentariska utredningen IFK med två nya utredningar. Härigenom skall vissa
förslag kunna tidigareläggas, bl.a. förslagen om hur asylprövningen skall kunna
bli snabbare.
Den ena av utredningarna har i uppdrag att se över invandrings- och
flyktingpolitiken och den andra invandrarpolitiken. Den förstnämnda utredningen
(dir 1994:129) skall i sammanfattande form
- överväga hur Sverige i internationell samverkan aktivt skall kunna medverka
till att undanröja eller lindra orsaker bakom flykt och påtvingad migration,
- lämna förslag till hur åtgärder inom invandrings- och flyktingpolitiken bättre
kan samordnas med bistånds- och utrikespolitiken,
- göra en översyn av regelsystemen för vilka som får uppehållstillstånd i
Sverige och lämna förslag om dels vem som ska ha en ovillkorlig rätt till
skydd i Sverige, dels utformningen av övriga grunder för rätt eller möjlighet
till uppehållstillstånd här i landet,
- pröva i vilken utsträckning invandring av personer som inte ges en ovillkorlig
rätt till uppehållstillstånd bör regleras genom planeringsramar som fastställs
av statsmakterna på grundval av bl.a. det samhällsekonomiska läget,
- föreslå hur prövningen av ansökningar om uppehållstillstånd kan göras snabbare
och effektivare,
- lämna förslag till utformning av en utvecklad återvandringspolitik,
- överväga i vilken utsträckning förslagen till utformning av invandrar- och
flyktingpolitiken bör föranleda förändringar vad gäller organisation och
ansvarsfördelning mellan olika myndigheter och vid behov föreslå sådana
förändringar,
- föreslå de författningsändringar som föranleds av kommitténs ställnings-
taganden.
Sverige har undertecknat FN-konventionen om barnets rättigheter. Frågor har
väckts om hur berörda myndigheter i sin tillämpning av invandringsreglerna och
flyktingpolitiken lever upp till konventionens krav. Den parlamentariska
kommittén skall göra en genomgång som belyser denna frågeställning. Detta
uppdrag skall ske med förtur. Särskilda resurser avdelas för ändamålet och en
redovisning skall kunna ske redan vid utgången av mars 1995.
I juli 1994 gav den dåvarande regeringen i uppdrag åt en särskild utredare
(dir. 1994:74) att se över och lämna förslag till hur lagakraftvunna avlägs-
nandebeslut skall kunna verkställas mer effektivt och med större värdighet. I
utredarens uppdrag ingår att analysera om medverkan av Invandrarverket med
utredningar redan i samband med gränskontroll och mer regelbundet användande av
fingeravtryck kan leda till att verkställigheterna blir effektivare.
Verkställighetsfrågorna skall ses som en utomordenligt viktig del av en
förtroendeskapande flykting- och invandringspolitik. En förbättrad interna-
tionell samsyn på dessa frågor bör eftersträvas.
En särskild utredare fick i slutet av juli 1994 regeringens uppdrag (dir.
1994:75) att överväga vissa frågor kring regeringens styrformer av flykting-
politiken och vissa frågor kring asylprocessen. Det gäller t.ex. frågor om hur
regeringen skall fatta beslut i enskilda ärenden av betydelse för praxis och att
undersöka i vilka avseenden rättssäkerheten kan ökas vid prövning av ansökningar
om uppehållstillstånd.
2. Redovisning av praxis
Regeringen har under budgetåret 1993/94 fattat vägledande beslut i flera ärenden
som kommit att få stor betydelse. I några beslut i mars 1994 konstaterade
regeringen att situationen i södra Somalia måste anses utgöra hinder mot
verkställighet dit. Uppehållstillstånd beviljades därför av humanitära skäl.
I maj 1994 avslogs ansökningar för några asylsökande från Bosnien med
kroatiska pass. De ansågs sakna behov av skydd i Sverige eftersom de hade
möjlighet att få skydd i Kroatien. Liknande beslut fattades även rörande några
asylsökande från Bosnien med pass från Serbien-Montenegro.
I några beslut i april 1994 konstaterade regeringen i fråga om asylsökande
från Bosnien och från Somalia att de av humanitära skäl visserligen borde
tillåtas stanna här för närvarande, men att den omständigheten att de här i
landet gjort sig skyldiga till brott borde medföra att de endast beviljades
tidsbegränsade uppehållstillstånd.
Regeringen beslutade genom en s.k. tidsförordning (1994:189) i april 1994 samt
genom beslut i två enskilda ärenden i april resp. maj samma år att de
barnfamiljer som sökt uppehållstillstånd före den 1 januari 1993 skulle få
stanna i Sverige. Det gällde familjer vars barn inte fyllt 18 år den 1 januari
1993. Regeringens ställningstagande berörde drygt 20 000 personer som fått
uppehållstillstånd av humanitära skäl. Förutsättningen var dock att det inte
fanns särskilda skäl som talade emot att familjen fick stanna. Sådana skäl kunde
t.ex. vara att personen medvetet försinkat utredningen av ärendet genom att
lämna falska uppgifter eller att personen dömts för brott.
Utlänningsnämnden började i slutet av år 1992 att ge ut en praxissamling i
vilken man kontinuerligt redovisade vägledande beslut som fattats av nämnden.
Från och med sommaren 1994 ges praxissamlingen ut i bokform av förlaget Publica.
I denna ingår också redovisning av regeringens vägledande beslut i de
asylärenden som överlämnats av Invandrarverket och Utlänningsnämnden.
I juni 1993 tillsatte regeringen två särskilda utredare för att i en rapport
redovisa hur praxis i asylärenden utvecklats sedan Utlänningsnämnden övertog
ansvaret för överprövningen av dessa ärenden. Utredarna lämnade i april 1994
rapporten Utvärdering av praxis i asylärenden (SOU 1994:54). Undersökningen
visar att det inte har kunnat beläggas att praxis i asylärenden generellt har
förändrats sedan Utlänningsnämnden började sitt arbete. Däremot konstaterades en
skärpning av praxis när det gäller dokumentlöshet i asylärenden.
3. Visum
Beslut om förändringar i viseringsreglerna innefattar en mängd olika avvägningar
av såväl utrikespolitisk, handelspolitisk, turistpolitisk som invandringspoli-
tisk karaktär. I enlighet med den nordiska passkontrollöverenskommelsen strävar
Sverige också efter nordisk harmonisering i dessa frågor.
Regeringen beslutade den 26 maj 1994 med verkan från och med den 8 juni 1994
införa viseringsskyldighet för medborgare från Haiti. Den 1 november 1994
upphävdes kravet på visering för medborgare från Haiti. Fr.o.m. den 1 januari
1995 införs krav på visering för medborgare från republiken Cuba. Den 23 juni
1994 beslutade regeringen införa viseringsskyldighet för medborgare från
Elfenbenskusten, Gambia, Niger, Togo och Uganda. Med anledning av de olika långa
uppsägningsperioderna för viseringsfrihetsavtalen mellan Sverige och dessa
länder trädde viseringsskyldigheten i kraft den 1 augusti 1994 för medborgare
från Elfenbenskusten, Niger och Togo och den 1 september 1994 för medborgare
från Gambia och Uganda
Då riktlinjer för invandringspolitiken antogs år 1984 gjordes uttalanden om en
generös viseringspraxis, framförallt då det gällde släktbesök. När det gäller
anhöriga, och när omständigheterna är mycket ömmande, bör visering ges, om det
inte framstår som uppenbart att avsikten med besöket är en annan än den
uppgivna. I mindre behjärtansvärda fall bör regeln vara att visering beviljas,
om det inte framstår som sannolikt att syftet är annat än det uppgivna.
Invandrarverkets styrelse har att leda utvecklingen av denna praxis.
De riktlinjer för viseringar som Invandrarverkets styrelse beslutade om åren
1987 och 1990 gäller alltjämt och avser bl.a. medborgare i Turkiet och
Bangladesh. Riktlinjerna innebär bl.a. att det är sökanden som skall göra
troligt att syftet med resan till Sverige är ett besök och inte något annat.
Särskilda riktlinjer har dessutom angivits för bedömningen av viseringsansök-
ningar från iranska medborgare. I särskilt ömmande fall tillämpas dock en mer
liberal praxis. Regelmässigt beviljas visering t.ex. för att en person skall
kunna närvara vid en nära anhörigs begravning eller för att besöka en nära
anhörig som är svårt sjuk.
I syfte att bl.a. förkorta handläggningstiderna i viseringsärenden har
Invandrarverket bemyndigat ett mycket stort antal utlandsmyndigheter att själva
bevilja visering under vissa förutsättningar. Invandrarverket har vidare
bemyndigat 50 svenska utlandsmyndigheter att även avslå viseringsansökningar.
Det gäller bl.a. utlandsmyndigheterna i Addis Abeba, Ankara, Belgrad, Damaskus,
Kairo, Moskva, Teheran och Zagreb.
4. Utvisning på grund av brott
Sedan den 1 juli 1994 gäller delvis nya bestämmelser för utvisning på grund av
brott (SFS 1994:515). De nya bestämmelserna medför bl.a. att det för utvisning
är tillräckligt att brottet kan leda till fängelse. Tidigare gällde att brottet
måste leda till minst ett års fängelse. När det rör sig om mindre allvarliga
brott skall en utlänning dock kunna utvisas endast om brottsligheten är
systematisk eller upprepad, och under förutsättning att straffet blir hårdare än
böter. Kravet på att det skall finnas risk för återfall kan vidare avse brott i
allmänhet och behöver inte som tidigare avse likartad brottslighet. Utvisning
med hänvisning enbart till brottets allvar, oberoende av återfallsrisken, kan
komma i fråga vid mindre allvarliga brott än vad som krävdes enligt den gamla
ordningen.
Domstolen skall även i fortsättningen väga in utlänningens anknytning till
Sverige innan någon döms till utvisning. Ändringen innebär dock att de
tidsgränser i fråga om uppehållstillstånd och vistelsetid i Sverige, som ger
utlänningen ett särskilt skydd mot utvisning, förlängs.
Utvisningsutredningen presenterade under budgetåret 1993/94 ytterligare två
betänkanden. Det första, Uppehållstillstånd och avvisning, Vilken betydelse
skall en utlännings vandel tillmätas? (SOU 1993:120) innehåller förslag om vissa
preciseringar och även skärpningar i fråga om kravet på skötsamhet hos dem som
ansöker om uppehållstillstånd i Sverige. När det gäller flyktingar föreslås
emellertid inga förändringar. Utredningen anser att krigsvägrare och de
facto-flyktingar skall kunna nekas asyl om det med hänsyn till utlänningens
brottslighet eller annan allvarlig eller upprepad misskötsamhet finns särskilda
skäl att inte bevilja asyl. När det gäller anknytningsinvandring eller
utlänningar som skulle kunna beviljas tillstånd av humanitära skäl, föreslår
utredningen att en förutsättning för uppehållstillstånd är att det skall kunna
förväntas att utlänningen för en hederlig vandel. Detta innebär att
brottslighet, även i mindre omfattning, och allmän normlöshet bör kunna motivera
avslag i vissa fall. Vid ställningstagandet till en ansökan om
uppehållstillstånd måste dock alltid en avvägning ske med utgångspunkt i de skäl
som åberopas som grund för ansökan.
Vidare föreslår utredningen att ett uppehållstillstånd skall kunna återkallas
om utlänningen brister i de förutsättningar som utgjorde grund för beviljandet.
Tidsgränsen för återkallelse bör förlängas från två till tre år.
Slutligen föreslår utredningen att möjligheterna till avvisning direkt vid
gränsen eller inom kortare tid efter inresan, ökas i fråga om utlänningar som
kan befaras komma att begå brott.
Det andra betänkandet har titeln Vandelns betydelse i medborgarskapsärenden
m.m. (SOU 1994:33). När det gäller frågan huruvida ett beslut om naturalisation
kan sakna verkan är utredningens uppfattning, att även om beslutet fattats på
grundval av falska uppgifter, det på den grunden i allmänhet inte kan anses vara
utan verkan. Någon möjlighet att återkalla ett beslut om naturalisation som
meddelats på grundval av falska uppgifter bör inte införas. I stället föreslår
utredningen att det vid prövningen görs en mer noggrann kontroll. När det gäller
kravet på hederlig vandel som villkor för naturalisation föreslås att en prognos
om förväntad framtida vandel ges ökad betydelse. Även en förlängning av
karenstiderna föreslås.
Betänkandena har remissbehandlats och bereds för närvarande inom
regeringskansliet.
5. Ny ansökan
Enligt 2 kap. 5 § tredje stycket utlänningslagen (1989:529) kan en utlänning få
ett lagakraftvunnet beslut om avvisning eller utvisning upphävt efter en ny
ansökan om uppehållstillstånd, som sedan den 1 juli 1994 skall ställas till
Utlänningsnämnden. Tidigare ställdes ansökan till Invandrarverket. Ansökan får,
liksom tidigare, bara bifallas om den grundar sig på omständigheter som inte har
prövats förut i ärendet om utlänningens avvisning eller utvisning och om han har
rätt till asyl här eller det annars finns synnerliga skäl av humanitär art.
Utlänningsnämndens beslut i ett sådant ärende kan inte överklagas. Möjligheterna
till rättshjälp genom offentligt biträde i dessa ärenden har inskränkts.
Rättshjälp kan beviljas endast om Utlänningsnämnden efter en ny ansökan meddelat
beslut om inhibition i ärendet.
Enligt statistik från Invandrarverket gavs 15 537 "nya ansökningar" in till
verket under budgetåret 1993/94. Antalet avgjorda nya ansökningar var vid
utgången av budgetåret 1993/94 drygt 4 000 fler än vid föregående budgetårs
utgång. Ca 83 % avslogs under budgetåret 1993/94.
Regeringen har återkallat den förra regeringens proposition Uppehållstillstånd
efter inresa (1994/95:21) som överlämnades till riksdagen i juni 1994. I stället
har regeringen i november 1994 lagt fram ett förslag i form av en promemoria som
innebär att det blir möjligt även för personer med lagakraftvunna avvisnings-
beslut att efter ny ansökan i Sverige få uppehållstillstånd på grund av anknyt-
ning. Ansökan skall kunna beviljas om det skulle strida mot humanitetens krav
att genomföra en avvisning. Promemorian skall beredas inom regeringskansliet
innan en proposition överlämnas till riksdagen.
6. Människosmuggling
Riksdagen har efter förslag av regeringen fattat beslut om skärpta åtgärder mot
människosmuggling (prop.1993/94:52, bet.1993/94:SfU7, rskr. 1993/94:77, SFS
1993:1365). Bakgrunden var att under vintern 1993/94 förekom flera upprörande
fall av människosmuggling. Asylsökande har betalat stora summor till personer
som ordnat transport till Sverige och som sedan under farliga förhållanden förts
in illegalt i Sverige.
Straffet för den som i strid med utlänningslagstiftningen hjälper någon att ta
sig in i landet har nu skärpts. Ändringarna innebär att ett grovt brott med upp
till två års fängelse införts i straffskalan. Vid bedömningen av om brottet är
grovt skall särskilt beaktas om gärningen utförts mot ersättning, avsett många
personer eller utförts under hänsynslösa former.
Dessutom är numera medhjälp till planläggning eller organisation av människo-
smuggling straffbart i samma utsträckning som själva smugglingen. Myndigheterna
kan också förverka transportmedlen. Samtidigt är det viktigt att notera att de
asylsökande som kommer till Sverige med hjälp av smugglare inte gjort sig
skyldiga till något brott. De får sin ansökan prövad som alla andra asylsökande.
Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1994.
IIIInvandringen till Sverige, inklusive asylsökande
1. Inledning
Den totala registrerade invandringen till Sverige under budgetåret 1993/94 var
83 800 personer. Häri ingår alla folkbokförda invandrare, däremot inte
asylsökande vars ärende ännu inte är avgjort. Drygt 16 % av de registrerade
invandrarna var svenska eller nordiska medborgare. Resterande 84 % var
följaktligen medborgare i andra länder än i de nordiska länderna. Jämfört med
föregående budgetår har invandringen fördubblats. Detta beror framförallt på att
många av dem på flykt från kriget i Bosnien-Hercegovina som kom till Sverige
under föregående budgetår nu har fått uppehållstillstånd och kommer in i
statistiken som invandrare. Beroende på den ofta långa handläggningstiden från
ansökan om asyl till slutligt beslut, kan en person redan ha varit flera år i
Sverige, innan invandringen registreras.
Invandringen av utomnordiska medborgare är reglerad. De som har fått permanent
uppehållstillstånd i Sverige faller främst under kategorierna flyktingar,
personer med flyktingliknande eller humanitära skäl samt anhöriga till här
bosatta personer (anknytningar).
Beträffande de s.k. anknytningsfallen gäller det dels återförening av tidigare
splittrade familjer, dels nybildning av familjer.
Den utomnordiska arbetskraftsinvandringen har de senaste åren uppgått till
endast ett par hundra personer om året.
Den registrerade utvandringen från Sverige var under budgetåret 31 300
personer, vilket är en ökning med drygt 10 % jämfört med föregående budgetår.
Tre av fyra av de utvandrande var svenska eller nordiska medborgare.
2. In- och utvandring av utländska medborgare
Av uppställningen över in- och utvandring av utländska medborgare framgår
förändringarna mellan olika kalenderår under den senaste tioårsperioden.
Under 90-talets första kalenderår har invandringen från de nordiska länderna
minskat. Detta gäller framförallt invandringen från Norge. Återvandringen från
Sverige till de nordiska länderna har under samma period minskat. Speciellt
markant har minskningen varit bland återvändande finländare. Invandringen av
utomnordiska medborgare har ökat under senare år, framförallt beroende på att
många på flykt undan kriget i f.d. Jugoslavien har fått uppehållstillstånd i
Sverige. Utvandringen av utomnordiska medborgare har ökat kraftigt. Många av dem
som utvandrat kommer från Chile.
Under första halvåret 1994 har ca 38 400 utländska medborgare invandrat till
Sverige. Jämfört med samma period föregående år är detta mer än en fördubbling.
Ökningen i absoluta tal har varit modest för nordiska medborgare, medan den
varit 20 000 personer för utomnordiska medborgare. Dessa senare är till största
delen från Bosnien-Hercegovina. De kom till Sverige som asylsökare under 1992
och början av 1993. Efter regeringens beslut i ett praxisärende i juni 1993 har
senare de flesta fått uppehållstillstånd i Sverige. När de fått sina
uppehållstillstånd lämnar de kategorien "asylsökande" i statistiken och blir i
stället "invandrare". Många har följaktligen redan varit kanske ett år i Sverige
innan de enligt den officiella statistiken invandrat.
Utvandringen av utländska medborgare har under första halvåret 1994 i
jämförelse med motsvarande period föregående år ökat något och uppgår till ca 7
600. En del utflyttare kommer inte in i statistiken direkt, varför antalet
utflyttare förmodligen är större än vad som framgår av den preliminära
statistiken.
In- och utvandring av utländska medborgare kalenderåren 1984-1994 (tusental)
_____________________________________________________________________________
År Invandring Utvandring Invandringsöverskott
Totalt Nor- Övriga Totalt Nor- Övriga Totalt Nor- Övriga
diska diska diska
_____________________________________________________________________________
1984 26,0 8,4 17,6 14,6 10,0 4,6 11,4 -1,6 13,0
1985 27,9 8,4 19,5 14,0 9,2 4,9 13,9 -0,8 14,7
1986 34,0 8,9 25,2 15,4 8,7 6,6 18,6 0,2 18,6
1987 37,1 8,9 28,1 11,6 8,1 3,5 25,5 0,8 24,7
1988 44,5 11,5 33,0 11,8 8,3 3,5 32,6 3,2 28,4
1989 58,8 18,9 40,0 13,1 9,7 3,4 45,7 9,2 36,5
1990 53,3 15,9 37,4 16,1 12,5 3,6 37,2 3,4 33,8
1991 43,9 7,8 36,1 15,0 11,6 3,4 28,9 -3,8 32,7
1992 39,5 8,0 31,5 13,1 11,7 1,4 19,7 -3,7 23,4
1993 54,9 5,6 49,3 14,8 7,9 6,9 40,1 -2,3 42,4
1994-06 38,4 2,7 35,7 7,6 3,3 4,3 30,8 -0,6 31,4
_____________________________________________________________________________
Anm: Invandring avser inflyttade och folkbokförda utländska medborgare.
Utvandring avser utländska medborgare som under respektive kalenderår
registrerats som utflyttade.
3. Enskilt inresta asylsökande och anhöriga till dessa
Under budgetåret 1993/94 sökte ca 17 800 personer asyl, en minskning med nästan
63 000 jämfört med föregående budgetår. De stora skillnaderna mellan perioderna
är så gott som uteslutande att hänföra till situationen i f.d. Jugoslavien.
Under budgetåret kom 61 % av de asylsökande från f.d. Jugoslavien och budgetåret
1992/93 drygt 80%. Av dem kom cirka hälften från Bosnien-Hercegovina. Allt sedan
konflikten i det f.d. Jugoslavien bröt ut 1991 har personer därifrån dominerat i
hela den process som en ansökan om asyl utgör.
I ett perspektiv på några år framgår hur stora de månatliga variationerna av
asylsökare har varit. Detta beror så väl på förhållanden i omvärlden som på de
politiska beslut i Sverige som kan påverka strömmen av asylsökande.
Asylsökande månadsvis
Juli 1991-oktober 1994
Inströmningen av asylsökande ökade kraftigt under år 1992 och kulminerade
under månaderna juni-september 1992 då närmare 45 000 asylsökande kom. En
majoritet av de asylsökande kom från kosovoprovinsen i Serbien-Montenegro.
I juni 1992 motsatte sig inte längre UNHCR att länder skickade tillbaka
personer som inte var skyddsbehövande till Kosovo. Tidigare hade flykting-
kommissarien vädjat om att dessa personer åtminstone skulle ges tillfälligt
skydd. Denna vädjan hade Sverige besvarat genom att ett s.k. verkställighets-
stopp infördes i slutet av år 1991 för bl.a. medborgare i Serbien-Montenegro.
UNHCR:s förändrade bedömning föranledde ett upphävande av verkställighetsstoppet
i juli 1992.
När regeringen (mot bakgrund av FN:s generalförsamlings beslut att rest-
Jugoslavien inte skulle få överta Jugoslaviens plats i världsorganisationen) i
oktober 1992 införde viseringstvång för medborgare från Serbien-Montenegro
upphörde i praktiken inströmningen av asylsökande från Kosovo.
Samtidigt som beslutet om visumtvång för medborgare från Serbien-Montenegro
togs, infördes viseringsfrihet för medborgare från Bosnien-Hercegovina. Under år
1992 och första halvåret 1993 kom närmare 40 000 asylsökande från Bosnien-
Hercegovina. Den 21 juni 1993 beslutade regeringen i ett av Invandrarverket
överlämnat ärende att bevilja en bosnisk familj permanent uppehållstillstånd av
humanitära skäl. Beroende på kriget i Bosnien-Hercegovina hade Invandrarverket
sedan oktober 1991 avvaktat med beslut i dessa ärenden. Regeringens beslut var
vägledande för praxis och innebar att de flesta asylsökande bosnier som fanns i
Sverige efter individuell prövning kunde räkna med att få permanent uppehålls-
tillstånd i vårt land.
Sverige är utan tvekan det land utanför närområdet som relativt sin befolk-
ningsstorlek fått ta emot flest flyktingar från Bosnien-Hercegovina. Många av de
senast anlända flyktingarna kom inte direkt från Bosnien utan flertalet kom från
flyktingförläggningar i Kroatien. De hade således redan skydd och humanitär
hjälp från FN och frivilligorganisationer. Kommersiella bussbolag erbjöd mot
betalning transport till Sverige. Bl.a. mot den bakgrunden beslutade regeringen
i juni 1993 att införa visering för medborgare från Bosnien-Hercegovina.
Samtidigt meddelade regeringen att man hade för avsikt att lägga förslag om en
väsentligt ökad flyktingkvot.
Efter beslutet om visering sjönk antalet asylsökande i Sverige dramatiskt
jämfört med tidigare år. Den genomsnittliga månadssiffran låg nu på knappt 1 500
jämfört med nästan 7000 budgetåret innan. Den största enskilda
medborgarskapsgruppen som kom var drygt 5 000 personer med kroatiska pass. Den
kom under våren och början av sommaren 1994. Nästan alla var också medborgare i
Bosnien-Hercegovia. Eftersom de redan hade skydd i Kroatien avvisades många dit
och inströmningen upphörde.
Under budgetåret 1993/94 kom asylsökande förutom från f.d. Jugoslavien
framförallt från Irak, Somalia, Kuba och Togo.
I tabellen nedan redovisas de största nationalitetsgrupperna som sökt asyl i
Sverige och som fått uppehållstillstånd som flyktingar eller därmed jämställda.
Uppehållstillstånden omfattar även flyktingar som överförts till Sverige genom
flyktingkvoten.
_________________________________________________________
Nationalitet Budgetåret 1992/93 Budgetåret 1993/94
Asylan- Uppehålls- Asylan- Uppehålls-
sökningar tillstånd sökningar tillstånd
_________________________________________________________
Förb.rep.Jugosl. 44 766 572 2 592 6 361
Bosnien-H. 33 104 724 2 990 44 926
Kroatien 198 0 5 203 644
Cuba 148 112 455 138
Irak 3 655 3 354 1 564 2 487
Iran 641 1 079 288 699
Peru 854 196 342 160
Rumänien 496 122 274 32
Ryssland 371 92 246 177
Somalia 2 367 751 549 2 132
Statslösa/
okänt mbskap 498 364 207 228
Togo 93 8 371 2
Turkiet 416 175 181 215
Uganda 684 64 227 49
Övriga 4 956 1 709 2 310 1 378
Totalt 80 223 9 446 17 799 59 628
_________________________________________________________
Det minskande antalet asylsökande gjorde att Invandrarverkets och
Utlänningsnämndens verksamhet under budgetåret 1993/94 kunde till stor del
inriktas på att beta av de negativa balanser som den tidigare kraftiga
inströmningen förorsakat.
Under budgetåret inkom 17 800 ansökningar om uppehållstillstånd till
Invandrarverket och samtidigt fattade man beslut rörande drygt 75 000 personer.
Av dessa fick 31 % avslag, 4 % av ärendena avskrevs och drygt 65 % fick
tillstånd att stanna. Av de positiva besluten avsåg 80 % personer från
Bosnien-Hercegovina. Dessa positiva beslut fattades med utgångspunkt i det
beslut regeringen fattat i juni 1993 vad gäller en asylansökan från en
barnfamilj från Bosnien-Hercegovina. Vid budgetårets slut hade Invandrarverket
ca 9 500 ärenden kvar att fatta beslut i, vilket kan jämföras med motsvarande
antal vid utgången av föregående budgetår (66 400).
Till Utlänningsnämnden hade under budgetåret 1993/94 inkommit 30 900 ärenden,
en ökning från föregående budgetår med 4 500. Under budgetåret fattade man
beslut i 32 000 fall. Av dessa var 72 % avslag, 20 % bifall och 8 % skrevs av.
Vid slutet av budgetåret hade Nämnden 17 500 öppna ärenden. Av de öppna ärendena
avsåg 62 % personer från f.d. Jugoslavien, de flesta från Kosovo.
Under budgetåret 1993/94 beviljades sammanlagt 59 628 personer uppe-
hållstillstånd. En ökning jämfört med föregående budgetår med drygt 50 000
personer. Kvantitativt är det framförallt antalet uppehållstillstånd grundade på
humanitära skäl som har ökat. Återigen är det framförallt personer från
Bosnien-Hercegovina som återfinns här. Regeringens beslut i april 1994 att låta
barnfamiljer som ansökt om uppehållstillstånd före den 1 januari 1993 få stanna
fick till följd att 5 230 personer fick uppehållstillstånd på denna grund.
Relativt sett har konventionsflyktingar inklusive uttagna under flyktingkvoten
tredubblats. Uppehållstillstånden under de senaste två budgetåren fördelar sig
enligt följande:
_____________________________________________________
Skäl Bå 1992/93 Bå 1993/94
_____________________________________________________
Konventionsflyktingar
- Flyktingkvoten * 2 342 25 % 6 370 11 %
- Övriga 364 4 % 1 423 2 %
Krigsvägrare 3 0 % 0 0 %
De facto-flyktingar 2 890 30 % 3 910 7 %
Humanitära skäl** 3 847 41 % 47 925 80 %
Totalt 9 446 100 % 59 628 100 %
_____________________________________________________
* Ingen statistik är i dag tillgänglig över hur stor andel av kvotflyktingarna
som inte får flyktingstatus enligt Genèvekonventionen utan accepteras av andra
skäl.
** I siffran för bå 1993/94 ingår också de familjer som fick stanna enligt
regeringsbeslut i april 1994. Antalet personer var 5 230.
Utöver dem som beviljas uppehållstillstånd enligt de skäl som redogjorts för
ovan tillkommer anhöriga till flyktingar och därmed jämställda personer, vilka
inrest tillsammans med eller i nära anslutning till dessa och som omfattas av
samma särskilda mottagande som flyktingar. Villkoret för att omfattas av det
kommunala flyktingmottagandet är att de anhöriga skall ha sökt
uppehållstillstånd inom två år från det att den man har anknytning till tagits
emot i en kommun. Antalet sådana anhöriga som fick uppehållstillstånd budgetåret
1993/94 uppgick till 11 124 personer.
Med anhöriginvandring avses här bl.a. make/maka, samboende och barn under 20
år till en svensk medborgare eller en utlänning med gällande uppehållstillstånd
och som bor i Sverige. Tillstånd kan också i vissa fall ges andra nära anhöriga
till i Sverige bosatt person (som regel ensamstående förälder och i vissa fall
föräldrapar). Under budgetåret 1993/94 fick 23 424 personer uppehållstillstånd
på dessa grunder, varav alltså 11 124 personer omfattades av det kommunala
flyktimgmottagandet.
Den utomnordiska invandringen till Sverige under budgetåren 1992/93 och
1993/94 (vuxna och barn) framgår av följande tabell, som även redovisar
grunderna för uppehållstillstånden.
________________________________________________________
Skäl Bå 1992/93 Bå 1993/94
________________________________________________________
Flyktingar m.fl. 9 446 31,5 % 59 628 71,0 %
Nära anhöriga 19 468 65,0 % 23 424 27,9 %
(anknytningar)
Varav
- anknytning till
flykting (7 512) (11 124)
- övriga anknytningar(11 956) (12 300)
Arbetsmarknadsskäl 189 0,6 % 148 0,1 %
Adoptivbarn 890 2,9 % 827 1,0 %
Totalt 29 993 100,0 % 84 027 100,0 %
________________________________________________________
4. Överföring av flyktingar (flyktingkvoten) och anhöriga till dessa
Sedan år 1950 har Sverige genom organiserad överföring tagit emot flyktingar
inom ramen för en särskild flyktingkvot. Kvoten används för överföring,
huvudsakligen i samverkan med UNHCR, av flyktingar eller andra personer som
befinner sig i en särskilt utsatt situation. Kvoten är inte begränsad till att
användas för flyktingar i ordets formella bemärkelse. Den kan också användas för
personer som är förföljda och befinner sig i fara men ännu inte kunnat lämna
sitt land.
Riktlinjer för kvotens användning ges budgetårsvis av regeringen efter beslut
av riksdagen. Det är Invandrarverket som har ansvaret för uttagning och
överföring av flyktingar till Sverige. Transporten köper Invandrarverket genom
International Organization for Migration (IOM).
Uttagningarna sker i nära samverkan med UNHCR och det är främst utifrån
UNHCR:s bedömning som Invandrarverket planerar sina uttagningar. I policyfrågor
samråder de nordiska regeringarna regelmässigt inom ramen för den nordiska
samrådsgruppen för flyktingfrågor (NSHF).
För budgetåret 1993/94 beslutade riksdagen om en mer flexibel användning av de
resurser som fanns till förfogande för överföring och mottagande av flyktingar.
Mot bakgrund av situationen i f.d. Jugoslavien beslutade emellertid regeringen,
efter yttrande av UNHCR, att hela utrymmet skulle användas till överföring av
flyktingar och andra i behov av skydd från f.d. Jugoslavien.
I december 1993 beslutade riksdagen i enlighet med regeringens förslag (prop.
1993/94:51, bet. 1993/94:SfU6, rskr. 1993/94:76) att föra över upp till 6 000
skyddsbehövande utöver ovanstående kvot.
Av den totala kvoten om 7 800 personer för budgetåret 1993/94 avsattes 6 700
platser till flyktingar och andra personer i behov av skydd från f.d.
Jugoslavien och 1 100 personer från övriga världen.
Inom kvoten som avsattes för personer från f.d. Jugoslavien rymdes också
personer som inte enligt rådande praxis vid tillämpningen av utlänningslagen
(1989:529) kunde komma i fråga för anhöriginvandring. T.ex. barn över 20 år,
syskon och föräldrar samt deras familjer och övriga släktingar. Inom samma kvot
ingick även personer vilka var föremål för medicinsk evakuering och som
initierades av bl.a. UN Medevac Committee.
Under budgetåret 1993/94 togs slutligen 7 340 personer ut inom kvoten, varav
6 468 från f.d. Jugoslavien. Ett mindre antal personer med funktions-
nedsättningar har också tagits ut inom kvoten.
Antalet faktiskt överförda flyktingar varierar från år till år, eftersom
uttagningsbeslut inte alltid omedelbart kan följas av utresetillstånd från det
land där vederbörande vistas. Bl.a. på grund av svårigheter att ordna resor till
Sverige från f.d. Jugoslavien har endast 2 024 personer överförts till Sverige
under budgetåret 1993/94.
För budgetåret 1994/95 beslutade riksdagen, i enlighet med regeringens
förslag, om överföring och mottagande av ca 1 800 kvotflyktingar.
Flyktingkvotens sammansättning under budgetåret 1993/94
_______________________________________________
Ursprungsland Beviljadeinresetillstånd
_______________________________________________
EUROPA
F.d. Jugoslavien 6 468
ASIEN
Irak 622
Iran 208
Vietnam 9
Kina 8
Burma 5
Uzbekistan 5
Summa 857
LATINAMERIKA
Guatemala 8
Colombia 3
El Salvador 3
Summa 14
AFRIKA
Togo 1
Totalt 7 340
Anhöriga till kvotflyktingar
Anhöriga, dvs. maka/make och ogifta barn under 20 år, räknas in i flyktingkvoten
om de kommer i nära anslutning till den överförda flyktingen.
För anhöriga som inte kommer hit i nära anslutning kan Invandrarverket ge ett
behovsprövat bidrag om det rör sig om familjer till konventionsflyktingar. Detta
sker med stöd av förordningen (1984:936) om bidrag till flyktingar för kostnader
för anhörigas resor till Sverige. De anhöriga som här omfattas är maka/make och
ogifta barn under 20 år. Bidrag får även lämnas för andra anhöriga om synnerliga
skäl föreligger.
När beslut om bidrag fattats ordnas resorna hit på samma sätt som för
kvotflyktingar, dvs. genom IOM eller svensk utlandsmyndighet.
5. Arbetskraftsinvandring
I princip beviljas permanent uppehålls- och arbetstillstånd för bosättning av
rena arbetsmarknadsskäl endast om arbetskraftsbehovet inte kan tillgodoses inom
Sverige. Budgetåret 1993/94 beviljades 148 sådana tillstånd (föregående budgetår
189). Det kan gälla t.ex. nyckelfunktioner inom näringslivet. Även fria
yrkesutövare och egna företagare kan få bosätta sig här om de uppfyller vissa
krav.
Dessutom beviljas tillfälliga arbetstillstånd för exempelvis montörer, vika-
rierande läkare, artister och idrottsmän.
Tillstånd beviljas vanligen av Invandrarverket i samråd med Arbetsmarknads-
verket och efter att arbetsmarknadens parter hörts. Delegering till svenska
utlandsmyndigheter förekommer i vissa fall.
Arbetstillstånd för feriearbetande ungdomar samt andra former för kortvariga
arbeten ingår numera i tillståndstypen säsongsarbetstillstånd som är mer
generell. Länsarbetsnämnderna har att besluta om dessa tillstånd. Under år 1994
har 3 374 säsongsarbetare fått tillfälliga tillstånd, de flesta (3 321) inom
trädgårdsnäringen.
Antalet utlänningar som under budgetåret 1993/94 har haft ett tillfälligt
arbete i Sverige var 9 800 personer, därav 8 932 artister och musiker.
Avtalet mellan EFTA-länderna och EG om ett europeiskt ekonomiskt sam-
arbetsområde (EES) trädde i kraft den 1 januari 1994. Detta avtal innebar att
medborgare från de andra EES-länderna fick tillträde till den svenska arbets-
marknaden utan arbetstillstånd. Svenska medborgare fick på samma sätt tillträde
till de andra EES-ländernas arbetsmarknad. Under januari_september 1994 har 3
752 sådana tillstånd givits. I denna siffra ingår inte bara personer som önskar
bosätta sig här utan också sådana som skall vistas och arbeta här under en
begränsad tid.
Den 13 november beslutades genom folkomröstning att Sverige kommer att bli
medlem av EU den 1 januari 1995. Det innebär att länderna inom EU har tillgång
till varandras arbetsmarknader.
6. Övrig invandring
Den övriga invandringen består huvudsakligen av adoptivbarn, av personer som
tidigare varit bosatta här och som återvänder till Sverige samt av personer som
har svenskt påbrå. Vid prövning av ärenden för den som varit bosatt här tidigare
tas bl.a. hänsyn till den tidigare vistelsetiden i Sverige resp. utomlands.
Svenskfödda som senare förlorat sitt svenska medborgarskap samt deras barn
beviljas regelmässigt tillstånd. Antalet adoptivbarn som Invandrarverket har
beviljat uppehållstillstånd för budgetåret 1993/934 var 827 (föregående budgetår
890).
7. Återvandring
Bland alla grupper av invandrare finns det alltid ett antal som efter kortare
eller längre tid lämnar vårt land. De flesta av dem flyttar redan under de
första åren, till största delen tillbaka till hemlandet. När den tidigare
dominerande arbetskraftsinvandringen nu har ersatts av en invandring som i
större utsträckning grundas på invandrarens skyddsbehov kan återvandringen
delvis komma att få nya mönster. Å ena sidan kan viljan att återvända vara stark
när de förhållanden man flytt från är förbättrade, å andra sidan kan det ta lång
tid innan så blir fallet.
Det brukar framhållas att drömmen om återvandring alltid finns hos en flykting
och att denna dröm i många fall kan fungera som ett hinder för en framgångsrik
integrering i exillandet. Insikten om denna risk finns nu allmänt, inte minst
hos invandrares och flyktingars egna organisationer, som också aktivt har
engagerat sig för att föra ut denna kunskap till sina medlemmar.
Regeringen stödjer återvandring genom ekonomiska bidrag, men även till viss
del genom sin integrationspolitik. Erfarenheten visar att den som utnyttjar de
möjligheter till integration som ges i exillandet därmed också ger sig själv
goda förutsättningar att lyckas med en eventuell återflyttning.
Invandrarverket har möjlighet att under vissa förutsättningar bevilja bidrag
till flyktingars resa från Sverige för bosättning i annat land, s.k. återrese-
bidrag (SFS 1984:890). Bidrag kan utgå med ett belopp motsvarande kostnaden för
resan samt ett mindre kontantbelopp. Trots att i vart fall de politiska
förutsättningarna har förändrats i många av de länder varifrån flyktingar kommit
till Sverige, har ett relativt begränsat antal personer utnyttjat möjligheten
att återvandra med återresebidrag.
Under budgetåret 1993/94 beviljades 376 personer återresebidrag av In-
vandrarverket, vilket är något färre än föregående budgetår. De senaste två
budgetåren har antalet personer som fått återresebidrag varit flera än tidigare
år. Ökningen beror framförallt på att allt fler har återvandrat till Chile.
All erfarenhet visar att återvandringen måste förberedas noga för att lyckas.
Under innevarande budgetår har Invandrarverket stött enskilda organisationer
samt flyktingars och invandrares egna organisationer för olika
återvandringsprojekt. Sociala Missionen är den organisation som fått störst
stöd. De har framförallt arbetat med förberedelsearbete i Sverige för åter-
vändande chilenare.
Frågor om återvändande har blivit allt mer uppmärksammade. Den parlamentariska
kommitté som skulle ge en översyn av invandrar- samt invandrings- och
flyktingspolitiken (dir 1993:01), hade bl.a. som uppgift att lägga ett förslag
om en aktiv politik för frivillig återvandring. Denna uppgift har i november
1994 flyttats över till kommittén som skall göra en översyn av invandrings- och
flyktingpolitiken (dir. 1994:129). Inom regeringskansliet pågår ett arbete med
frågan om bosnierna och deras möjligheter att i en framtid kunna återvända hem
igen.
Invandrarverket har även möjlighet att ge bidrag till vissa asylsökande som
frivilligt återvänder till sina hemländer. Föregående budgetår hade de som fått
detta stöd ökat kraftigt och uppgick till ca 6 800 personer. De personer som
återvänder med hjälp av det här bidraget speglar hela gruppen asylsökare, dvs.
personer från f.d. Jugoslavien dominerar stort. Budgetåret 1993/94 har antalet
åter minskat, liksom antalet som sökt asyl, och uppskattas vara drygt 2 000
personer.
IV Mottagande av asylsökande och flyktingar m.m.
1. Mottagandet av asylsökande under den tid asylansökan prövas
Under budgetåret 1993/94 sökte, som tidigare redovisats, totalt 17 799 personer
asyl i Sverige, en minskning med knappt 20 000 jämfört med föregående budgetår.
Antalet personer som söker asyl i Sverige har under senare år varierat
kraftigt beroende på händelser i världen. Det har fört med sig att behovet av
förläggningsplatser kraftigt varierat från tid till annan. Under budgetåret
1993/94 har antalet inskrivna på Invandrarverkets anläggningar minskat med 57 %
och antalet förläggningsplatser har minskat från 74 000 till 35 000 platser.
Detta har fört med sig att ungefär 60 % av förläggningarna har avvecklats.
Behovet av förläggningsplatser fortsätter att minska till följd av den låga
inströmningen av asylsökande men också på grund av regeringens beslut i april
1994 som innebär att familjer som sökt asyl i Sverige före den 1 januari 1993
och som då hade barn som var under 18 år i princip får stanna.
Mottagandet av asylsökande har varit föremål för en övergripande översyn och
ett reformerat mottagande trädde i kraft den 1 juli 1994.
Tidigare ordning för mottagandet av asylsökande innebar att så gott som alla
asylsökande först togs emot på en utredningssluss där asylutredningen
genomfördes. Därefter vistades de asylsökande som inte hade nära släktingar i
landet som regel på en förläggning under den tid som deras ansökan om asyl
prövades.
På förläggningar bor de asylsökande vanligen i möblerade lägenheter och har
eget hushåll. Familjer bor i regel tillsammans familjevis medan ensamstående
placeras flera tillsammans i en lägenhet. Normalt bor minst två personer i varje
rum, inklusive vardagsrum.
Enligt en proposition Mottagande av asylsökande m.m. (prop.1993/94:94,
bet.1993/94:SfU11, rskr.1993/94:188) som riksdagen tog beslut om i mars gäller
fr.o.m. den 1 juli 1994 bl.a. ett antal regeländringar och andra åtgärder som
skall göra mottagandet av asylsökande och flyktingar mer flexibelt och mindre
kostnadskrävande.
Invandrarverket skall, liksom tidigare, vara huvudman för mottagandet av
asylsökande och se till att det finns tillräckligt med förläggningar. Invandrar-
verket skall aktivt arbeta för att driften av förläggningarna läggs ut på entre-
prenad. På så sätt ges bl.a. ideella organisationer möjlighet att spela en roll
i mottagandet.
Asylsökande som inte själva ordnar bostad har rätt till logi på en förlägg-
ning. Om den asylsökande saknar inkomst eller andra tillgångar är bostaden
kostnadsfri och en dagersättning lämnas för att täcka behovet av mat, kläder och
annat nödvändigt. När inkvarteringen sker under former som inte medger att man
kan laga sin egen mat ingår mat i login. Dagersättningen blir då lägre.
Enligt den nya ordningen som regleras i lagen om mottagande av asylsökande
m.fl. (SFS1994:137) skall en asylsökande ha rätt till dagersättning (för
närvarande ges en ensamstående med eget hushåll 71 kronor per dag i
dagersättning) oberoende av om de bor på en förläggning eller om de själva
ordnar bostad i en kommun. Alla asylsökande skall dock av administrativa skäl
vara registrerade vid en förläggning. De asylsökande som ordnar sitt egen
boende, t.ex. hos släkt eller vänner, får en bostadsersättning. För ensamstående
är ersättningen 500 kronor per månad och till en familj 1 000 kronor per månad,
oavsett antalet familjemedlemmar. Om en asylsökande som bott på egen hand i en
kommun inte har möjlighet att fortsätta göra det har Invandrarverket skyldighet
att erbjuda plats på en förläggning. Den som omfattas av lagen om mottagande av
asylsökande m.fl. har fr.o.m. den 1 juli 1994 inte rätt till förmåner av
motsvarande karaktär enligt socialtjänstlagen.
Socialförsäkringsutskottet har i sitt betänkande Mottagande av asylsökande
m.m. (1993/94:SfU11) angett att det är viktigt att regeringen noga följer
utvecklingen och de effekter det egna boendet får i olika avseenden, inte minst
vad gäller handläggningstider. Utskottet har vidare angett att regeringen bör
föreslå åtgärder, om ett utökat boende visar sig få negativa konsekvenser.
Regeringen har mot den bakgrunden givit Invandrarverket i uppdrag att redovisa
omfattningen av och de effekter som det egna boendet får i olika avseenden samt
vid behov lämna förslag till åtgärder för att motverka eventuella negativa
konsekvenser. Uppdraget har delredovisats den 14 november 1994 och slutlig
redovisning skall lämnas senast den 1 februari 1995.
Under vistelsen på en förläggning erbjuds vuxna asylsökande sedan några år
tillbaka svenskundervisning och annan organiserad verksamhet. Barn i skolåldern
går i skolan. Asylsökande ungdomar kan få undervisning i gymnasieskolan. Fr.o.m.
den 1 juli 1994 har Invandrarverket skyldighet att erbjuda organiserad
verksamhet för asylsökande. Utgångspunkten är att alla asylsökande skall delta i
verksamheten. För den som utan giltigt skäl vägrar delta eller som genom att
hålla sig undan försvårar utredningen kan dagersättningen kraftigt sänkas. För
en ensamstående asylsökande med egen mathållning som utan giltigt skäl vägrar
att delta i verksamheten har dagersättningen satts ner från 71 kronor per dag
till 47 kronor per dag.
Om en asylsökande även efter det att nedsättning av dagersättningen har skett,
utan giltigt skäl vägrar att delta i organiserad verksamhet eller försvårar
utredningen genom att hålla sig undan, kan bostadsersättning och även dag-
ersättning sättas ned under förutsättning att den asylsökande erbjuds plats på
en förläggning. Om fri kost ingår i den erbjudna inkvarteringen betalas ingen
ersättning ut. Den som håller sig undan så att ett beslut om avvisning eller
utvisning inte kan verkställas har inte rätt till bistånd från Invandrarverket.
Den 1 juli 1994 infördes även ett antal regelförändringar som gäller asyl-
sökandes rätt till sjukvård m.m. Vuxna asylsökande har liksom tidigare rätt till
akut sjuk- och tandvård samt sådan vård som inte kan anstå. När det gäller
asylsökande barn under 18 år har omfattningen av den vård som barnen har rätt
till utvidgats. Enligt de nya reglerna skall barn till asylsökande i princip ha
samma tillgång till hälso-, sjuk- och tandvård i samma utsträckning som barn som
stadigvarande bor i Sverige. Statlig ersättning lämnas för den här nämnda
vården. För andra utlänningar än asylsökande som sökt uppehållstillstånd i
Sverige och har rätt att vistas här under den tid som ansökan prövas lämnas,
till skillnad mot tidigare, ingen statlig ersättning fr.o.m. den 1 juli 1994
En annan förändring är att asylsökande som tidigare haft kostnadsfri vård
numera skall betala en egenavgift på 50 kronor för läkarvård och
receptförskriven medicin samt 25 kronor för annan sjukvårdande behandling.
Om en asylsökande inom loppet av en sexmånadersperiod betalar mer än 400
kronor för läkarvård, sjukvårdande behandling eller receptförskriven medicin får
Invandrarverket betala ett särskilt bidrag för de kostnader som överstiger 400
kronor.
Ansvaret för att ge de asylsökande sjukvård skall senast den 1 januari 1997
överföras till landstingen.
Invandrarverket har under budgetåret 1993/94 ytterligare lyckats pressa
kostnaderna för förläggningsverksamheten på grund av ett minskat behov av
förläggningsplatser och minskade flyktingdygnskostnader. Jämfört med budgetåret
innan sänktes den genomsnittliga kostnaden per flyktingdygn från 221 kronor till
202 kronor. Kostnaden för förläggningsverksamheten var under budgetåret 1993/94
ca 4,6 miljarder kronor. För det förlängda budgetåret 1995/96 har ca 1,8
miljarder kronor anslagits till förläggningsverksamheten.
Skr. 1994/95:131
2. Det kommunala flyktingmottagandet
Omfattning
Det nuvarande systemet för flyktingmottagandet infördes den 1 januari 1985. Det
innebär att Invandrarverket skall träffa överenskommelser med kommunerna om att
de skall ta emot flyktingar och vissa andra utlänningar.
I tabellen ges en statistisk överblick över det kommunala mottagandet sedan år
1989.
_______________________________________________
År Avtalade Faktiskt Antal
kommunplatser mottagna kommuner
_______________________________________________
1989 18 297 21 173 276
1990 22 808 22 237 278
1991 22 077 18 961 277
1992 21 817 18 472 271
1993 21 400 25 300 271
1994-06 49 900 35 821(tom 271
06)
_______________________________________________
Kommunernas flyktingmottagande omfattar, förutom personer som beviljats asyl,
också personer som fått stanna av humanitära skäl och även vissa anhöriga till
flyktingar.
Flyktingmottagandet bygger på att ett flertal av Sveriges kommuner medverkar.
Under budgetåret 1993/94 medverkade sammanlagt 271 kommuner i flyktingmot-
tagandet. Med anledning av den stora flyktinginvandringen under de senaste
budgetåren har dock bl.a. storstadskommunerna fått en väsentligt större
inflyttning av flyktingar än vad kommunerna räknat med. Det stora
flyktingmottagandet har lett till en del problem för dessa kommuner när det
gäller planeringen av mottagande och introduktionen av flyktingar i kommunen.
Det totala antalet mottagna personer i kommunerna under kalenderåret 1993
uppgick till ca 25 300 personer. Härav har ca 16 300 tagits emot från
förläggning. Ca 2 300 var kvotflyktingar där de flesta kom direkt till kommunen.
Ca 6 700 var anknytningar till flyktingar och andra personer som inte vistades
på förläggning när de beviljades tillstånd. Totalt fanns överenskommelser med
kommunerna om att ta emot ca 21 400 flyktingar.
Regeringens principbeslut i juni 1993 som innebar att flertalet asylsökande
från Bosnien-Hercegovina fick tillstånd för bosättning i Sverige och den
förordning (1994:189) som regeringen fattade beslut om i april 1994 och som
innebär att barnfamiljer som sökt asyl före den 1 januari 1993 skall få stanna i
Sverige om inte särskilda skäl talar emot det, har ställt stora krav på kommu-
nerna att ta emot flyktingar i avsevärt större omfattning än tidigare. Under
budgetåret 1994/95 beräknas kommunerna ta emot ca 42 000 personer. I detta
platsbehov ingår även kommunplatser för kvotflyktingar och anhöriga till
flyktingar.
Kommunernas introduktionsprogram
I propositionen Samordnat flyktingmottagande och nytt system för ersättning till
kommunerna m.m. (1989/90:105) redovisades ett program för att underlätta för
flyktingar att snabbare få en förankring i svenskt arbets- och samhällsliv.
Samtidigt infördes ett nytt system för statlig ersättning för
flyktingmottagandet. Huvudsyftet med förändringen av ersättningssystemet var att
stimulera kommunerna att vidta aktiva åtgärder för att flyktingarna snabbare
skall kunna bli självförsörjande.
Kommunerna förutsätts fr.o.m. år 1991 göra upp individuella planer för
flyktingarnas introduktion i det svenska samhället. Planen skall alltid göras i
samråd med flyktingen själv och i samverkan med den lokala arbetsförmedlingen. I
programmet för aktivt och samordnat flyktingmottagande betonas särskilt att det
behövs en helhetssyn och en samordning mellan olika myndigheter i arbetet med
flyktingar. Vidare understryks vikten av att de fackliga organisationerna,
arbetsgivarna och frivilligorganisationerna får en mer aktiv roll än hittills.
Som exempel kan nämnas en treårig försöksverksamhet i föreningsregi. Den
bedrivs sedan våren 1994 i Stockholm av fem frivilligorganisationer i samverkan
med Stockholms invandrarnämnd och med stöd av projektmedel från
Civildepartementet. Genom ett särskilt avtal med kommunen överförs viss del av
flyktingersättningen till föreningarna för deras insatser. De organisationer som
ingår i försöksverksamheten är Röda korsets Stockholmsdistrikt, KFUM/KFUK:s
studieförbund, Sociala Missionen, Blå Bandets lokalavdelning i Tensta/Rinkeby
och Caritas.
En viktig del av introduktionen är svenskundervisningen. Av stor betydelse för
flyktingens introduktion är också insatser i övrigt inom utbildningsväsendet
samt arbetsmarknadspolitiska insatser.
Under den första tiden i kommunen får flyktingar som regel sin försörjning
tillgodosedd genom socialbidrag.
Fr.o.m. den 1 januari 1993 har kommunerna, genom lagen (1992:1068) om
introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar, getts
möjlighet att under en introduktionsperiod bevilja introduktionsersättning i
stället för socialbidrag till flyktingar och vissa andra utlänningar som
omfattas av det kommunala flyktingmottagandet. Ett villkor för att
introduktionsersättning skall kunna beviljas är att flyktingen följer den
introduktionsplan som upprättats av kommunen efter samråd med den enskilde
flyktingen. Ett 50-tal kommuner har t.o.m. september 1994 börjat använda sig av
den nya introduktionsersättningen.
Statlig ersättning/kostnader
Kommunerna får statlig ersättning för mottagande av flyktingar och vissa andra
utlänningar enligt förordningen (1990:927) om statlig ersättning för
flyktingmottagande m.m.
Kommunerna får en schabloniserad ersättning för varje mottagen flykting och
annan utlänning som omfattas av flyktingmottagandet. Vid sidan härav lämnas
också viss annan ersättning. Den statliga ersättningen består av följande delar:
- grundersättning,
- schablonersättning,
- ersättning för vissa särskilda kostnader,
- ersättning för extraordinära kostnader.
Grundersättning skall utges till alla kommuner som träffat överenskommelse med
Invandrarverket om mottagande av flyktingar och är oberoende av hur många
flyktingar kommunen tar emot. Grundersättningen utgår för varje år som
överenskommelsen omfattar med ett belopp som motsvarar schablonersättningen för
tre vuxna flyktingar.
Schablonersättningen skall täcka kommunernas kostnader för ekonomiskt bistånd
till flyktingar och huvuddelen av övriga bidrag som tidigare lämnades till
komunerna för flyktingmottagandet. Den skall även inkludera kommunernas
kostnader för lagstadgad svenskundervisning för vuxna som omfattas av
flyktingmottagandet. För år 1995 är schablonersättningen 147 200 kronor för
flyktingar som fyllt 16 år och 90 300 för barn under 16 år. Beloppen skall
justeras årligen med hänsyn till bl.a. kostnadsutvecklingen.
Särskilda regler - vilka är avsedda att ge en rättvis ersättning åt såväl den
första inflyttningskommunen som den nya - finns för flyktingar som flyttar under
de första 18 månaderna efter det första mottagandet i en kommun. Dessa regler
ändrades den 1 juli 1994 så att ersättningen utbetalas vid tre i stället för vid
två tillfällen och utsträcks i tiden. Avsikten med denna ändring var att skapa
ökad rättvisa mellan in- och utflyttningskommuner och ge en bättre kompensation
än tidigare åt inflyttningskommuner.
Ersättning för vissa särskilda kostnader
För flyktingar som som inte kan försörja sig på grund av funktionshinder eller
hög ålder (60 år och därutöver) får kommunen ersättning för vissa särskilda
kostnader. Ersättningen avser ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen, stöd
och hjälp i boendet och färdtjänst. Riksdagen har i samband med budgetproposi-
tionen för budgetåret 1994/95 beslutat att staten för utlänningar i åldern
55-60 år som tas emot under fjärde kvartalet 1993 och under hela år 1994 skall
lämna samma ersättning till kommunerna som för utlänningar över 60 år. I budget-
propositionen för budgetåret 1995/96 föreslås att samma regler också skall gälla
för flyktingar i åldern 55-60 år som tas emot i kommunerna under år 1995.
För ensamma flyktingbarn under 18 år som kommit till Sverige utan egen
vårdnadshavare beviljas ersättning för faktiska kostnader för bistånd som ges
med stöd av socialtjänstlagen (1980:620) eller lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga. Ersättningen avser främst placering i familjehem
eller grupphem.
Ersättning av extraordinära kostnader kan efter prövning av Invandrarverket
och inom ramen för anvisade medel lämnas till kommuner som har vissa typer av
extraordinära kostnader för flyktingmottagandet. Sådan ersättning kan även
lämnas till kommuner som träffar överenskommelser med Invandrarverket om att
upprätthålla viss beredskap att ta emot flyktingar.
Invandrarverket har under budgetåret 1994/95 möjlighet att använda de medel
som anvisats för ersättning till kommunerna för extraordinära kostnader även för
motsvarande ändamål hos landstingen. Det kan exempelvis avse insatser inom
psykiatrin som inte är direkt individrelaterade och som kan vara kostsamma.Vid
bedömning av behovet av särskilda sjukvårdsinsatser skall Invandrarverket
samråda med Socialstyrelsen.
Den totala ramen för ersättning av extraordinära kostnader under budgetåret
1994/95 är 150 miljoner kronor.
Kostnaderna för ersättning till kommunerna uppgick under budgetåret 1993/94
till ca 4,1 miljarder kronor.
Under år 1994 har därutöver efter särskilda beslut av riksdagen lämnats
särskilda bidrag till kommunerna. I det följande beskrivs innehållet i och
skälen för dessa särskilda bidrag.
Tillfälligt stimulansbidrag
Ett väsentligt ökat flyktingmottagande under budgetåren 1993/94 och 1994/95 har
ställt stora krav på kommunernas mottagningsresurser. För att minska risken för
att många flyktingar skulle behöva bo kvar lång tid på förläggning beslutade
riksdagen i december 1993 efter förslag från regeringen (prop. 1993/94:51, bet.
1993/94:SfU6, rskr. 1993/94:76) att införa en särskild statlig ersättning till
kommunerna, ett s.k. tillfälligt stimulansbidrag som syftade till att flyktingar
och andra utlänningar snabbare skulle kunna tas emot i en kommun.
Stimulansbidrag, om totalt 25 000 kronor per flykting, har år 1994 lämnats till
kommuner som träffat överenskommelse med Invandrarverket om ett kraftigt ökat
flyktingmottagande under år 1994. En förutsättning för att kommunen skulle kunna
erhålla helt stimulansbidrag har dock varit att kommunen tagit emot överenskomna
flyktingar under sista kvartalet 1993 och fram t.o.m. den 1 oktober 1994. Bidrag
har också lämnats till kommuner som redan haft ett stort mottagande och som ökat
detta.
Riksdagen har efter förslag från regeringen i (prop. 1994/95:26) Förlängning
av tiden för stimulansbidrag till kommuner som ökar sitt flyktingmottagande
beslutat att möjligheten för kommuner att få särskild ersättning i form av
stimulansbidrag utvidgas till att gälla också för flyktingar som tas emot under
fjärde kvartalet 1994. För flyktingar som tas emot under fjärde kvartalet skall,
utöver tidigare överenskommelse som berättigat till stimulansbidrag, lämnas
23 000 kr per flykting i stimulansbidrag.
Konjunkturtillägg
Riksdagen beslutade i samband med föregående års budgetproposition (prop.
1993/94:100, bil. 12, bet. 1993/94:SfU14, rskr. 1993/94:263) att ett särskilt
konjunkturtillägg skall utbetalas för flyktingar mottagna under år 1991 för att
ersätta den uppskattade genomsnittliga kommunala merkostnaden för socialbidrag.
Konjunktuttillägget, 35 000 kronor för vuxna och 5 000 kronor för barn under 16
år, har utbetalats till den kommun där flyktingen var bosatt den 1 juli 1994. En
förutsättning är dock att kommunen tar emot flyktingar under år 1994 enligt
överenskommelse med Invandrarverket.
Regeringen skall i samråd med Svenska kommunförbundet fortsätta följa
socialbidragskostnaderna under åren 1993 och 1994 för flyktingar mottagna år
1991 för en fortsatt bedömning av om konjunkturtillägget ger avsedd
kostnadsfördelning mellan stat och kommun. Vid behov skall en slutlig reglering
ske som kan komma att innebära ytterligare statligt bidrag eller att kommunerna
får återbetala en del av konjunkturtillägget.
Uppföljning/utvärdering av flyktingmottagandet och den statliga ersättningen
Resultatet av flyktingmottagandet skall följas upp och avse såväl måluppfyllelse
som effekter på kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Uppföljning bör ske
i varje kommun. Som central myndighet för flyktingmottagandet har Invandrar-
verket ett samlat uppföljningsansvar på riksnivå.
Uppföljning av verksamhet och resultat har också skett i särskild ordning av
Arbetsmarknadsverket och Svenska kommunförbundet. KomRev AB redovisade i
november 1993 en studie av kostnaderna för flyktingar mottagna år 1991 i ett
mindre antal kommuner.
Av de verksamhetsmässiga uppföljningar som hittills genomförts av Statens
invandrarverk och Arbetsmarknadsverket på den statliga sidan och Svenska
kommunförbundet framkommer bl.a. att samarbetet mellan olika myndigheter som
samverkar i flyktingmottagandet klart har förbättrats sedan det nya
ersättningssystemet infördes år 1991. Invandrarverket har dock funnit att det
finns vissa brister i introduktionsplanernas kvalitet, vilket kan innebära en
försenad introduktion med ökade kostnader för stat och kommun som följd. Många
gånger saknas särskilda introduktionsplaner för barn och överhuvudtaget saknas
ofta långsiktiga mål i introduktionsplanerna.
Invandrarverket har vidare funnit att ca 12 % av de kommunmottagna har flyttat
under de första 18 månaderna efter mottagandet i en kommun. Hälften av flytt-
ningarna har skett inom 6 månader från det första mottagandet i en kommun och i
regel från norr till söder och från mindre orter till i synnerhet de tre
storstäderna.
Invandrarverket har under våren 1994 gjort en undersökning av alla flyktingar
mottagna år 1991 och som studerat svenska för invandrare läsåret 1991/92. Av
undersökningen framkommer att det fortfarande är alltför långa väntetider i
kommunerna för att få påbörja sfi-studier, alltför många studieavbrott och att
alltför få avslutar studierna med godkänt resultat. Även kunskaperna hos dem som
klarat kursen verkar i många fall bristfälliga.
Vid sidan av resultatuppföljningen skall en central uppföljning ske av
kostnadsutvecklingen för stat och kommun. Av de verksamhetsmässiga uppföljningar
som hittills gjorts och den studie som KomRev AB redovisade i november 1993 av
kostnader för flyktingar mottagna år 1991, har det varit svårt att få en god
överblick av kostnaderna i kommunen. Det har inte gått att av uppföljningarna
dra några generella slutsatser om i vilken utsträckning schablonersättningen
täcker de kostnader den är avsedd att täcka. I budgetpropositionen 1994
uttalades att det behövs en intensifierad uppföljning av såväl kostnadsfördel-
ningen mellan stat och kommun som kvalitet och innehåll i flyktingmottagandet.
Resultatet av en sådan uppföljning skall syfta till att ge ett bättre besluts-
underlag för såväl utformning av och nivå på den statliga ersättningen som
innehåll i verksamheten.
Regeringen har i maj 1994, bl.a. av dessa skäl, tillsatt en arbetsgrupp med
uppgift att följa upp den statliga ersättningen för flyktingmottagandet m.m. I
arbetsgruppen ingår representanter för Kulturdepartementet, Finansdepartementet,
Statens invandrarverk och Svenska kommunförbundet.
Arbetsgruppen har under sommaren 1994 genomfört en urvalsundersökning i 41
kommuner. De utvalda kommunerna har bl.a. ombetts redovisa de kostnader de haft
och som schablonersättningen avser täcka för flyktingar som tagits emot under
åren 1991, 1992 och 1993. Resultatet av urvalsundersökningen har redovisats i
rapporten Hur täcker den statliga ersättningen kommunens kostnader för
flyktingmottagandet? (Ds 1994:136).
Arbetsgruppen har, med utgångspunkt från urvalsundersökningen och med
reservation för den osäkerhet som kan finnas i kommunernas redovisningar, funnit
att grundersättningen och schablonersättningen, inkl. konjunkturtillägg, i
flertalet kommuner hittills täckt de kostnader som ersättningarna varit avsedda
att täcka för flyktingar mottagna i en kommun år 1991. En fortsatt uppföljning
av kostnaderna under resterande del av år 1994 bör dock göras av dessa
flyktingar innan en slutlig reglering kan ske mellan stat och kommun. För
flyktingar mottagna i en kommun år 1992 framkommer av urvalsundersökningen att
de flesta kommunerna redovisar en bidragsutnyttjandegrad som ligger under eller
omkring den förväntade bidragsutnyttjandegraden. Arbetsgruppen gör därför
bedömningen att för flyktingar mottagna i en kommun år 1992 har den statliga
ersättningen hittills i flertalet kommuner täckt de kostnader den varit avsedd
att täcka t.o.m. den 30 juni 1994.
Arbetsgruppen har också sökt finna om det kan vara några speciella
förhållanden i en kommun som gör att kommunen har höga respektive låga värden på
bidragsutnyttjandegraden. De variabler som särskilt följts upp är
kommunindelning, invånarantal, antal mottagna flyktingar i kommunen, andelen
barn, väntetid till svenska för invandrare och tidigt eller sent mottagande
under mottagningsåret. Av dessa uppföljningar har endast framkommit att kommuner
med invånarantal under 25 000, glesbygds- och landsbygdskommuner många gånger
har en låg bidragsutnyttjandgrad i förhållande till den förväntade
bidragsutnyttjandegraden för respektive kontingent. En orsak till detta kan vara
att många flyktingar flyttar från mindre till större kommuner. Dessa kommuner
kan därför antas bli överkompenserade av det nuvarande statsbidragssystemet. En
ändring av reglerna för utbetalning av schablonersättningen har emellertid
gjorts den 1 juli 1994 vilket innebär att det tar längre tid för en kommun att
erhålla hela schablonersättningen. Denna ändring bör till viss del kompensera
inflyttningskommuner och minska överkompensationen till kommuner med stor
utflyttning.
Lån till hemutrustning för flyktingar
Sedan den 1 januari 1991 erbjuds flyktingar ett lån till hemutrustning. Tidigare
erhöll flertalet flyktingar socialbidrag till hemutrustning vid bosättning i en
kommun.
Lånet administreras av Centrala studiestödsnämnden. Lån kan beviljas till
flyktingar m.fl. som fyllt 18 år, som tas emot i en kommun efter att ha varit
registrerade vid en förläggning för asylsökande eller som i övrigt omfattas av
flyktingmottagandet. Lånebeloppet fastställs i procent av gällande basbelopp
enligt lagen om allmän försäkring. Beloppet för ett enpersonshushåll är högst
20 700 kr och för en familj med två barn 33 600 kr. Från beviljat belopp
avräknas en uppläggningsavgift på för närvarande 300 kr i samband med
utbetalningen. Lånen är amorteringsfria under de första två åren efter
utbetalningen. Ränta utgår med en räntesats som fastställs för varje år av
regeringen. Amorteringstidens längd bestäms med utgångspunkt från lånens
storlek. Låntagare med låga inkomster kan få anstånd med återbetalning eller
nedsättning av det belopp som skall betalas. Vid långvarig oförmåga att betala
tillbaka lånet skall detta kunna avskrivas. Med de relativt förmånliga villkor
som gäller för lån till hemutrustning bör det normalt sett inte finnas något
behov av socialbidrag till möbler och annat bohag.
Återbetalning av lån beviljade år 1991 började i januari 1993. Under
budgetåret 1993/94 inbetalades nära 25 miljoner kronor inkl. ränta från lån-
tagarna. Drygt 12 000 personer har hittills beviljats anstånd med återbetalning
av lånen. Under år 1994 har hittills drygt 300 beslut om avskrivning fattats som
avser ungefär 5,3 milj.kr.
V Invandrarpolitiken (integrationsfrågor)
1. Inledning
Invandrarpolitiken syftar till att underlätta invandrares integration i det
svenska samhället. Målen för invandrarpolitiken är jämlikhet, valfrihet och
samverkan. Målen gäller såväl flyktingar som andra invandrare.
Långsiktig invandrarpolitik sammanfaller i stora delar med allmän väl-
färdspolitik. Den förstärks och kompletteras med de särskilda insatser som
riktas enbart mot invandrare för att ge dessa likvärdiga villkor.
Invandrarpolitiken bygger på att varje myndighet har samma ansvar för
invandrare som för den övriga befolkningen. Myndigheterna har därutöver ett
ansvar för att särskilda åtgärder vidtas för invandrare när det behövs. Ansvaret
för det praktiska genomförandet ligger i betydande utsträckning på kommuner och
landsting. Invandrarverket ansvarar för att bevaka åtgärder och samordna de
statliga myndigheternas arbete inom området.
Under senare årtionden har invandringen till Sverige kraftigt förändrats, både
till antal och sammansättning. Under några få decennier har Sverige utvecklats
från ett samhälle med ett fåtal etniska grupper till ett samhälle med över
hundratalet språk och nationaliteter samt många religioner. Detta har ställt nya
och annorlunda krav på mottagande och integration i det svenska samhället.
Möjligheterna att ta emot invandrare på ett bra sätt och att integrera dem i
det svenska samhället är beroende av samhällets ekonomiska förutsättningar,
särskilt vad gäller förhållandena på arbetsmarknaden.
Det finns anledning att känna en växande och allvarlig oro inför de allt mer
påtagliga svårigheter som många invandrare har att komma in i det svenska
samhället. Invandrare tycks på de flesta samhällsområden vara mer utsatta och
oftare hamna i sämre läge än befolkningen i övrigt. Denna oro förstärks av det
faktum att invandrarnas situation har försämrats under tider då högkonjunktur
har rått.
I första hand gäller oron invandrares situation på arbetsmarknaden.
Arbetslösheten bland invandrare är väsentligt högre än bland svenskar och den
årliga per capita-inkomsten är väsentligt lägre. Andra tecken på utsatthet och
svårigheter finns i studier som gjorts av sjukskrivningar och förtids-
pensioneringar. Särskilt oroväckande är att så många unga invandrare, av vilka
många har vuxit upp i Sverige, möter större svårigheter i Sverige än vad andra
ungdomar gör.
I Social Rapport (1994:10) ger Socialstyrelsen en bild av människors
materiella villkor (arbete, boende och ekonomi) och hur dessa villkor förändrats
under åren 1980-1992. Slutsatsen är, att "vissa invandrarkategorier" -
tillsammans med ungdomar och ensamstående föräldrar - har svaga resurser på så
gott som samtliga undersökta områden. Situationen för dessa grupper försämrades
under den undersökta perioden, delvis redan innan den ekonomiska krisen. Man
måste alltså söka förklaringarna till denna utveckling delvis på andra områden
än de rent ekonomiska. I undersökningen påpekas vidare, att problem med arbete,
boende eller ekonomi delvis hänger samman med problem också inom andra
välfärdsområden.
Utredning om invandrarpolitiken
Den dåvarande regeringen beslöt i januari 1993 att göra en översyn av
invandrar-, invandrings- och flyktingpolitiken. En kommitté tillsattes i april
1993. Kommittén tog namnet Invandrar- och flyktingkommittén (IFK).
Bl.a. mot bakgrund av invandrares ovan beskrivna ökande svårigheter att
integreras i det svenska samhället beslutade den nya regeringen att det fort-
satta översynsarbetet av invandrings- och flyktingpolitiken samt invandrar-
politiken skall bedrivas i två separata kommittéer, en för invandrings- och
flyktingpolitiken och en för invandrarpolitiken. Regeringen har därigenom velat
markera nödvändigheten att ge ökad vikt åt frågor rörande invandrares
integration.
Med utgångspunkt i en analys av den nuvarande invandrarpolitiken skall
kommittén överväga hur den framtida invandrarpolitiken skall utformas. Kommittén
skall ägna särskild uppmärksamhet åt frågor om invandrares situation på
arbetsmarknaden och hur invandrares svenskkunskaper påverkar deras
förutsättningar i arbetslivet och delaktighet i samhället i övrigt. Bland övriga
frågor har kommittén vidare att överväga särskilda åtgärder i s.k. invandrartäta
bostadsområden och att analysera drivkrafterna bakom och eventuella olägenheter
med koncentrationen av invandringen till vissa kommuner samt överväga hur sådana
olägenheter kan motverkas. Kommittén skall även överväga hur flyttningar under
den första tiden i Sverige skall kunna minskas utan sådana inskränkningar i den
enskildes rörlighet som innebär negativ särbehandling i jämförelse med andra.
Kommittén har vidare att överväga hur de positiva företeelserna i ett mång-
kulturellt samhälle skall kunna tas till vara utan att de risker för segregering
och intolerans som kan finnas i ett sådant samhälle skall förverkligas.
En annan viktig fråga, som kommittén har att ta ställning till, är om
invandrarpolitiken bör omfatta samma grupp "invandrare" som idag eller om
invandrarpolitiken bör begränsas till nyanlända. I samband med detta skall
kommittén belysa vilka särskilda åtgärder som kan vara aktuella för den
sverigefinska gruppen.
I utredningsuppdraget ingår även att ta fram ett handlingsprogram med
angivande av prioriteringar.
Utredningsarbetet skall vara avslutat senast den 31 december 1995.
Särskilda insatser i invandrartäta områden
En del bostadsområden, främst i storstäderna, har en mycket hög andel
invandrare, vilket kan försvåra integrationen i det svenska samhället avsevärt.
Bl.a. påverkas möjligheterna att lära sig det svenska språket.
Den redan höga koncentrationen av invandrare till vissa bostadsområden i
storstadsregionerna har ökat än mer genom de senaste årens stora flykting- och
anhöriginvandring. I storstäderna har sysselsättningen för invandrare utvecklats
mer negativt än i övriga landet. Socialbidragsberoendet bland utländska
medborgare är mycket stort i storstäderna och kostnaderna för socialbidrag har
ökat drastiskt.
Regeringen har tillsatt en särskild utredning om Levnadsvillkor i storstads-
områden (S 1994:68) som skall belysa och analysera den sociala utvecklingen i
ett antal bostadsområden i storstadsregionerna. Att överväga särskilda åtgärder
i invandrartäta bostadsområden och hur eventuella olägenheter med koncentra-
tionen av invandringen till vissa kommuner kan motverkas är som nyss nämnts
också en central uppgift för den parlamentariska kommitté som skall se över
invandrarpolitiken.
Dessa båda utredningar arbetar med att bryta den negativa utvecklingen i ett
långsiktigt perspektiv. Det krävs emellertid också omedelbara åtgärder för att
ge invandrare och andra som bor i segregerade områden likvärdiga förutsättningar
vad gäller t.ex. arbete och utbildning. Här har såväl kommunerna som
arbetsmarknadsmyndigheterna ett stort ansvar och insatser i dessa områden måste
ges hög prioritet inom olika verksamhetsområden. Det krävs också en ökad och
djupgående samverkan mellan olika myndigheter och en stor flexibilitet i
insatserna. Lokalt finns på många håll projektidéer som kan vara svåra att
förverkliga inom ramen för ordinarie regelsystem, organisation och resurser.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen i budgetpropositionen att 125 miljoner
kronor nu avsätts till en nytt anslag på statsbudgeten för budgetåret 1995/96
för särskilda insatser i invandrartäta storstadsområden. Syftet med insatserna
bör vara att stärka kompetensen och öka arbetskraftsdeltagandet bland de boende
i dessa områden samt att konkret bidra till en god social utveckling och för-
hindra utanförskap. Finansiering av de nya anslagsmedlen sker genom omfördelning
från anslaget för ersättning till kommunerna för flyktingmottagandet.
Regeringen har för avsikt att föreslå ytterligare särskilda insatser i invand-
rartäta områden i det program för använding av medel från Europeiska
socialfonden som skall överlämnas till EU-kommissionen före den 1 april 1995.
Finska språkets ställning
I maj 1993 tillsattes en arbetsgrupp med representanter för Utbildnings-
departementet och Kulturdepartementet för att stärka det finska språkets ställ-
ning. Den redovisade i juni 1994 sitt arbete Finska i Sverige - Ett inhemskt
språk (Ds 1994:97) och konstaterade att det finska språket av hävd har
minoritetsstatus i delar av Sverige.
Arbetsgruppen har bl.a. föreslagit att regeringen i en särskild skrivelse till
riksdagen anmäler och därmed bekräftar den särställning som det finska språket
åtnjuter i det svenska samhället. Vidare förs fram att särställningen måste
komma till uttryck i den dagliga verksamheten, t.ex. inom skolan samt att
förutsättningar ges för att skapa en kulturbärande finsk befolkningsgrupp i
Sverige genom att bygga upp egna institutioner.
Den föregående regeringen redovisade i september 1994 i en skrivelse till
riksdagen (skr 1994/95:1) sin bedömning och sina ställningstaganden i fråga om
det finska språkets ställning i Sverige. Riksdagen har i december 1994 beslutat
att lägga skrivelsen till handlingarna. Därvid uttalade riksdagen att kommunerna
har det yttersta ansvaret för de finskspråkiga elevernas språkliga och
kunskapsmässiga utveckling.
2. Åtgärder för att främja goda etniska relationer
Flera uttryck för främlingsfientlighet och rasism har under de senaste åren
förekommit i Sverige. Det har t.ex. varit fråga om attacker mot och skadegörelse
på flyktingförläggningar och lokaler där invandrare samlas. Attentat riktade
direkt mot invandrare har också förekommit. Även om dessa handlingar är
begränsade till sitt antal ser regeringen med allvar på dem. Främlingsfientlig-
het, rasism och antisemitism hotar respekten för alla människors lika värde och
i slutändan det demokratiska samhället. Kampen mot dessa företeelser är därför
en viktig del i försvaret av vår demokrati med grundsynen att alla människor
skall behandlas med samma hänsyn och respekt.
Under vart och ett av de två föregående budgetåren har riksdagen anvisat 10
mkr till regeringens disposition för åtgärder mot främlingsfientlighet, rasism
och antisemitism. Pengarna skall huvudsakligen användas för att på längre sikt
påverka normer, attityder och förhållningssätt hos ungdomar. Regeringen har i
enlighet härmed uppdragit åt Statens invandrarverk, Statens skolverk, Statens
ungdomsråd (numera Ungdomsstyrelsen) och Statens kulturråd att enligt vissa
riktlinjer vidta särskilda åtgärder för att motverka främlingsfientlighet och
rasism. Under budgetåren 1992/93 och 1993/94 har de fyra myndigheterna erhållit
sammanlagt 12 mkr för att utföra dessa uppdrag. Insatserna utvärderas för
närvarande av pedagogiska institutionen vid Umeå universitet. Insatsatserna
fortsätter också under innevarande budgetår. Därvid har regeringen bl.a.
beslutat att Statens kulturråd får disponera 1,5 mkr för insatser inom
kulturområdet mot främlingsfientlighet och rasism.
Regeringens barn- och ungdomsdelegation fördelade under åren 1992-94
sammanlagt drygt 8 mkr ur Allmänna arvsfonden till insatser mot främlings-
fientlighet bland ungdomar. Forskare vid sociologiska institutionen vid Lunds
universitet har fått särskilda medel för att utvärdera dessa insatser.
Vid Europarådets statschefsmöte i Wien i oktober 1993 beslutades bl.a. om en
europeisk ungdomskampanj mot rasism, främlingsfientlighet, antisemitism och
intolerans. En särskild arbetsgrupp för en ungdomskampanj mot främlingsfientlig-
het och rasism inrättades därför i Civildepartementet i april 1994. Arbets-
gruppens uppgift är bl.a. att genomföra opinionsbildande insatser, främst
riktade till ungdomar, och att uppmuntra ungdomar till ett aktivt arbete på
lokal nivå. Aktiviteterna kommer huvudsakligen att äga rum under år 1995. För
att ge kampanjen en mer fristående ställning ombildades arbetsgruppen i december
1994 till en kommitté.
Riksdagen har för innevarande budgetår anvisat 28 mkr till åtgärder mot
främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. Ur detta anslag har 7 mkr ställts
till ungdomskampanjens förfogande. Därutöver har regeringen i december ställt 5
mkr ur Allmänna arvsfonden till kommitténs förfogande för fördelning till lokala
projekt inom föreningslivet.
Den dåvarande regeringen beslutade att tillsätta en kommission för att mot-
verka främlingsfientlighet, antisemitism och rasism. Den nya regeringen har dock
bedömt, att dessa frågor är så viktiga, att de inte bör föras över till en
kommission utan i stället placeras inom regeringskansliet under direkt politisk
ledning. Det är regeringens avsikt att på detta sätt intensifiera arbetet med
dessa frågor inom regeringskansliet. I detta arbete ingår bl.a. att utforma en
övergripande strategi för arbetet mot främlingsfientlighet, rasism och anti-
semitism. Regeringen föreslår ett anslag för budgetåret 1995/96 på 27 mkr för
åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism.
Fr.o.m. den 1 juli 1994 har införts nya regler om förbud mot etnisk
diskriminering i arbetslivet. Lagstiftningen, som omfattar hela arbetslivet, är
uppbyggd kring två förbud som tar sikte på behandlingen av arbetssökande resp.
arbetstagare. Förbudet mot diskriminering av arbetssökande avser fall där
arbetsgivaren har förbigått den diskriminerade genom att anställa någon annan.
Förbudet mot diskriminering av redan anställda avser bl.a. anställnings- och
andra arbetsvillkor. Tvister i enlighet med den nya lagen avgörs vid
Arbetsdomstolen, där ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) har givits rätt
att föra talan.
Också med verkan från den 1 juli 1994 har införts en särskild straffskärp-
ningsgrund i brottsbalken för sådana brott, där ett motiv varit att kränka en
person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras,
hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande
omständighet.
Frågor med anknytning till rasism och främlingsfientlighet blir allt viktigare
frågor också i ett internationellt perspektiv, vilket också avspeglar sig inom
ett antal internationella organisationer. Europarådet har upprättat en
expertkommitté mot rasism, antisemitism, främlingsfientlighet och intolerans.
Kommitténs uppgifter är bl.a. att lämna förslag till insatser på både lokal,
nationell och europeisk nivå samt att formulera rekommendationer till
regeringarna om förändringar i politiken på området. Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering (DO) har utsetts till ordförande i expertkommittén.
Också inom EU behandlas dessa frågor. En rådgivande kommission har tillsatts
för att lämna regeringarna rekommendationer om samarbete mellan regeringar och
organisationer för att verka för "tolerans och förståelse för invandrare."
Enligt planerna skall en övergripande strategi, byggd på kommissionens förslag,
antas i juni 1995.
Under 1995 kommer vidare kampanjen "Norden mot främlingsfientlighet" att
drivas i de nordiska länderna. Kampanjen, som är ett gemensamt inititiv från
Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet, skall drivas inom ramen för
Europarådets ungdomskampanj.
3. Arbetsmarknaden
Invandrarnas inträde på den svenska arbetsmarknaden är en mycket viktig del av
integrationen i det svenska samhällslivet. Ett arbete innebär goda möjligheter
till social gemenskap och utveckling av svenska språket. Hög sysselsättning och
låg arbetslöshet är dessutom positivt ekonomiskt - både för den enskilde
individen och för samhället som helhet. Tillgänglig statistik ger emellertid vid
handen att invandrarnas relativa sysselsättningsläge blivit allt sämre de
senaste åren.
Den relativa arbetslösheten för utländska medborgare var under första halvåret
1994 nästan tre gånger så stor som för svenska medborgare. Jämför man i stället
utrikes födda med den infödda befolkningen var arbetslösheten nästan dubbelt så
stor för kategorin utrikes födda. Beträffande långtidsarbetslösheten var denna
för ett par år sedan inte högre än för befolkningen som helhet. Under
lågkonjunkturen har emellertid andelen ökat snabbare och andra halvåret 1993 var
nästan 40 % av de arbetslösa utomnordiska medborgarna långtidsarbetslösa, vilket
kan jämföras med 35 % av de arbetslösa i totalbefolkningen.
En relativt stor andel av gruppen utländska medborgare befinner sig också
utanför arbetskraften. Det betyder att de vare sig är sysselsatta eller arbets-
lösa. Detta medför att sysselsättningsintensiteten, dvs sysselsatta i procent av
befolkningen, är mycket låg. För utländska medborgare uppgick syssel-
sättningsintensiteten första halvåret 1994 till 45,5 %, vilket kan jämföras med
72,1 % för svenska medborgare.
Invandrarnas höga arbetslöshet och låga sysselsättningsintensitet är inte ett
konjunkturellt fenomen som kan förklaras av 1990-talets lågkonjunktur. Flera
faktorer har sannolikt haft en negativ inverkan på invandrarnas syssel-
sättningsläge. Lediga arbeten utan krav på utbildning eller erfarenhet har t.ex.
minskat kraftigt. Kraven på svenskkunskaper och svenskspecifik kompetens har
ökat. Rekryteringsprocessen har förändrats och personkontakter spelar en allt
större roll. Vidare har invandringen ändrat karaktär och är mer heterogen. I
många fall har det också tagit alltför lång tid från att en flykting ansöker om
asyl tills utredning, beslut om uppehållstillstånd, flyttning till en kommun,
folkbokföring och utbildningsprogram genomförts. Detta kan medföra risk att
yrkeskunskaperna förloras och flyktingarna passiviseras. En ytterligare orsak
till den låga sysselsättningsintensiteten är också de senaste årens relativt
omfattande invandring vilket i praktiken innebär att en stor andel ägnar sig åt
sfi-studier.
Flyktingars och invandrares inträde på arbetsmarknaden skall i huvudsak lösas
inom ramen för de ordinarie arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Flyktingar och
invandrare är emellertid särskilt utsatta och löper stor risk att bli
långtidsarbetslösa och permanent utslagna från den reguljära arbetsmarknaden.
För att förhindra utslagning skall denna grupp prioriteras inom
arbetsmarknadspolitiken. Exempelvis var ett av AMS verksamhetsmål budgetåret
1993/94 att andelen utomnordiska medborgare i arbetsmarknadspolitiska åtgärder
skulle vara betydligt större än deras andel av de arbetssökande. Regeringen
anger i årets budgetproposition att kraftfulla ansträngningar måste göras för
att öka möjligheterna för invandrare att få arbete.
I AMS redovisning av verksamheten budgetåret 1993/94 framgår vilka
arbetsmarknadspolitiska åtgärder som utnyttjats för de utomnordiska medborgarna.
Den avgjort mest omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärden för utomnordiska
medborgare är arbetsmarknadsutbildning. Antalet kvarstående personer i åtgärder
- i genomsnitt under budgetåret 1993/94 - framgår av nedanstående tabell:
______________________________________________________
Åtgärder Totalt Utomnordiska
medborgare
______________________________________________________
Arbetsmarknadsutbildning 54 521 10 360
Ungdomspraktik 56 066 2 322
Beredskapsarbete 14 556 2 273
Utbildningsvikariat 11 637 449
Arbetslivsutveckling 48 309 2 522
Rekryteringsstöd 14 242 Uppgift saknas
______________________________________________________
Summa 199 331 17 926
______________________________________________________
För budgetåret 1994/95 finns en ny åtgärd, s.k. invandrarpraktik. Syftet med
praktiken är att invandrare med yrkesutbildning skall få erfarenhet av svenskt
arbetsliv inom sitt yrke. Enligt beräkningarna kan 5 000 personer varje månad
vara sysselsatta inom ramen för invandrarpraktiken. Antalet personer i
invandrarpraktik uppgick i slutet av november till cirka 1 400 personer.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen att försöksverksamheten med praktik
för invandrare skall förtsätta även under budgetåret 1995/96.
AMS har i oktober 1994 upprättat ett handlingsprogram för arbetet med
invandrare. I handlingsprogrammet betonas bl.a. offensiva kontakter med företag,
kommunala näringslivsenheter och utvecklingsbolag för att få fram lediga arbeten
och identifiera nya tillväxtområden. Vikten av att utveckla alternativa vägar
till sysselsättning betonas också.
4. Skolfrågor
Den svenska grundskolan tar årligen emot ett betydande antal elever från
utlandet. De kommer från olika skolsystem och har mycket varierande skolbak-
grund. Elever från krigs- eller katastrofområden har kanske bara sporadiskt
kunnat delta i skolarbetet.
Barn som är bosatta i Sverige omfattas enligt skollagen (1985:1100) av
skolplikt. För barn som vistas i Sverige i avvaktan på beslut i ett ärende om
uppehållstillstånd eller under liknande omständigheter och som skulle ha vanlig
skolplikt, om de var bosatta i riket, gäller enligt grundskoleförordningen
(1988:655) följande: Barnen skall tas emot i grundskolan i den kommun där de
vistas, så snart skolgång är lämplig för dem med hänsyn till deras förhållanden.
Regeringen utfärdade i juni 1993 en särskild förordning om undervisning av
asylsökande barn (SKOLFS 1993:21) med föreskrifter om undervisningens omfattning
och om viss medverkan av Statens invandrarverk.
Bestämmelser för hur kommunerna skall ersättas för denna undervisning har
tagits in i förordningen (1990:927) om statlig ersättning för flyktingmottagande
m.m. Reglerna omfattar samtliga asylsökande barn oavsett om de vistas på en
förläggning eller i en kommun. Invandrarverket får ersätta kommunerna med högst
24 000 kronor per barn och år i fråga om barn som vistas på utredningssluss. För
barn som vistas på förläggning eller i en kommun är motsvarande belopp högst 35
700 kronor.
Ungdomar i åldern 16-18 år skall beredas möjlighet att delta i studie-
verksamhet som motsvarar gymnasieskolan. Målet är att alla asylsökande ungdomar
utifrån sina individuella förutsättningar skall erhålla en utbildning som ger
dem möjlighet att fortsätta sitt kunskapsinhämtande på nästa nivå i Sverige
eller i annat land. Verksamheten skall utformas på så sätt att den ger eleverna
möjlighet att vidareutveckla kunskaper, studierutiner och studievilja och bör
inte vara bunden av viss kurslängd. Invandrarverket ansvarar för att alla
asylsökande ungdomar erbjuds sådan undervisning. För genomförandet kan anlitas
kommun eller annan studieanordnare.
Hemspråksundervisningen i grundskolan får i den nya läroplanen för det
obligatoriska skolväsendet, Lpo 94, en stärkt ställning. Hemspråk kommer bl.a.
att kunna läsas i stället för B-språk inom ramen för det utrymme som B-språket
har i timplanen och på tid för elevens val. Deltagande i hemspråksundervisning
har minskat under senare år. Hösten 1990 deltog på grundskolenivå 64 % av alla
elever med annat hemspråk än svenska. Hösten 1993 var andelen 57 %. På gymnasie-
nivå uppgick deltagandet hösten 1990 till 49 % och hösten 1993 till 41 %.
Samtidigt har dessa elevers andel av samtliga elever i stort varit oförändrad.
Antalet fristående skolor som vänder sig till elever med annan etnisk
tillhörighet har ökat de senaste åren. För närvarande finns ca 15 sådana skolor.
5. Svenskundervisning för invandrare (sfi) och annan svenskundervisning för
vuxna
Kunskaper i svenska är en väsentlig grund för den enskilde invandrarens
integrering i Sverige. Svenskundervisning för invandrare (sfi) är den äldsta och
fortfarande den viktigaste säråtgärden för vuxna flyktingar och andra
invandrare. Kravet på goda kunskaper i svenska accentueras ytterligare av
konkurrensen på dagens arbetsmarknad.
Mot bakgrund av att både styrsystem och statsbidrag för skolväsendet har
förändrats har även regelsystemet för sfi förändrats genom riksdagens beslut med
anledning av proposition Svenskundervisning för invandrare (sfi) (1993/94:126,
bet. 1993/94:UbU10, rskr. 1993/94:341). Kommunerna är nu skyldiga att erbjuda
sfi så snart som möjligt efter det att man fått rätt till sfi och senast inom
tre månader. Den gamla läroplanen har upphört att gälla. Verksamheten skall i
stället vila på de grundläggande värden som anges i 1994 års läroplan för de
frivilliga skolformerna. Utbildningen anordnas som en kurs som eleven har rätt
att fullfölja. En kursplan har fastställts för sfi, betyg och centralt
fastställda prov har införts. Förändringarna trädde i kraft den 1 juli 1994.
I propositionen Mottagande av asylsökande m.m. (1993/94:94) har regeringen
utvecklat skälen till att rätten till sfi skall upphöra för asylsökande som bor
i kommuner. Dessa skall i stället erbjudas undervisning genom Invandrarverkets
försorg.
Invandrarverket avlämnade i mars 1994 en rapport om flyktingars svensk-
undervisning. Det är den första rikstäckande studien över deltagande och
framgång i sfi hos en grupp invandrare som fått uppehållstillstånd och
kommunplacering inom samma tidsperiod. Av rapporten framgår att väntetiderna
innan sfi påbörjas är för långa, avbrotten i studierna är för många och alltför
få avslutar studierna med godkänt resultat. Den grupp flyktingar som avslutat
sina studier konstateras vidare ha väntat kortare tid på att börja sfi än
genomsnittet för hela gruppen.
I kompletteringspropositionen (1992/93:150) föreslogs vissa insatser inom
vuxenutbildningen för arbetslösa. I detta sammanhang betonade regeringen bl.a.
att många invandrare har behov av att förbättra sina svenskkunskaper. Utfallet
av insatserna skulle redovisas till Utbildningsdepartementet.
I slutrapporten från Skolverket i augusti 1994 påpekas att de insamlade
uppgifterna om invandrarnas deltagande i utbildningarna är något osäkra på grund
av att de olika kommunernas definition av invandrare inte är enhetlig. I
redovisningen av resultatet från ett urval kommuner var dock ca 23 % av alla
deltagare invandrare.
Folkbildningsrådet har i sin slutrapport i slutet på augusti 1994 påpekat att
mer än 8 000 eller ca 5 % av deltagarna i studiecirkelverksamheten var
invandrare. Drygt 2 000 av deltagarna i de kurser folkhögskolorna anordnat med
hjälp av dessa extra medel har varit invandrare och kvinnorna har här utgjort en
majoritet.
6. Tolkfrågor
Regeringen gav den 27 januari 1994 Invandrarverket i uppdrag att kartlägga
tillgången och användningen av tolkar i riket och i olika delar av landet.
Kartläggningen skall särskilt avse tolkar för dem som har sin etniska och
språkliga bakgrund i f.d. Jugoslavien.
Invandrarverket redovisade sin kartläggning i mars 1994. Rent numerärt tycks
tillgången på tolkar på de aktuella språken täcka behoven, med viss reservation
när det gäller serbiska/kroatiska/bosniska. I fråga om kvalitet kan emellertid
endast en bråkdel av behovet täckas av auktoriserade tolkar.
Den 23 juni 1994 gav regeringen Invandrarverket och Tolk- och översättarinsti-
tutet vid Stockholms universitet (TÖI) i uppdrag att komplettera den tidigare
gjorda kartläggningen. I uppdraget ingår att göra en djupare analys av till-
gången och behovet av tolkar med olika utbildning för varje språk för sig.
Uppdraget skall redovisas senast den 1 februari 1995.
7. Invandrarbarn och -ungdomar
Mer än en tredjedel av de flyktingar som kommer till Sverige är barn och
ungdomar under 18 år. Många av dem har svåra traumatiserande upplevelser bakom
sig som kan sätta djupa och långvariga spår hos dem. Det är därför viktigt att
barnens behov av stöd uppmärksammas, inte minst i de introduktionsplaner som
kommunerna förväntas upprätta i samband med mottagandet av flyktingar inom ramen
för det kommunala flyktingmottagandet.
Asylsökande barn har fr.o.m. den 1 juli 1994 fått en utvidgad rätt till hälso-
och sjukvård i förhållande till tidigare. De asylsökande barnen har numera i
princip rätt till samma hälso- och sjukvård och även tandvård som de barn som är
bosatta i Sverige. Vid bedömningen av vilken vård som skall ges måste dock vägas
in det förhållandet att det inte är klart om barnet får stanna i Sverige.
I direktiven till den invandrarpolitiska utredningen (dir. 1994:130), upp-
märksammas kommittén på att en stor del unga invandrare, av vilka många har
vuxit upp i Sverige, möter större svårigheter än vad andra ungdomar gör.
Olikheter vad gäller t.ex. utbildning och hälsa samt större arbetslöshet har
rapporterats. Det finns vidare tecken på att vissa av ungdomarna löper större
risk att hamna eller redan har hamnat i kriminalitet och social utslagning, men
om detta och mekanismerna bakom saknas ännu tillräckliga kunskaper. I direktiven
påpekas också att kunskaper saknas om och på vilket sätt invandrarbakgrund kan
förklara skillnaderna mellan vissa invandrarungdomar och andra ungdomar.
Under de senare åren har ett flertal rapporter beskrivit invandrarbarns och
-ungdomars utsatthet. Det har t.ex. gällt det psykiska och fysiska hälsoläget,
omhändertagande för samhällsvård och det kommunala mottagandet av ensamma
flyktingbarn. Till dessa kan läggas Social Rapport 1994 från Socialstyrelsen,
som redovisats i inledningen till avsnittet om invandrarpolitiken. Med
utgångspunkt i föräldrarnas situation behandlas även barnens uppväxtvillkor. En
av rapportens slutsatser är att vissa grupper i befolkningen - ungdomar,
ensamstående föräldrar och vissa invandrarkategorier - har svaga resurser på så
gott som samtliga undersökta områden.
Det finns alltså ett omfattande behov av ytterligare kunskap om och analys av
flyktingbarns och -ungdomars situation i det svenska samhället. Detta är en
långsiktig uppgift både för forskningen och för varje berörd samhällssektor.
Under senare år har allt fler barn och ungdomar under 18 år kommit till
Sverige utan egna vårdnadshavare. Socialtjänsten har ett yttersta ansvar för att
också dessa barn får det skydd och det stöd de behöver. I vissa fall har kritik
riktats mot formerna för och innehållet i det kommunala mottagandet av dessa
barn och ungdomar. En annan kategori barn och ungdomar som lever under svåra
förhållanden är de "gömda barnen". I huvudsak torde det röra sig om barn, som
tillsammans med sina föräldrar håller sig undan en förestående verkställighet av
ett avvisningsbeslut. Socialförsäkringsutskottet föreslog i betänkande Förvar av
barn m.m. (1992/93:SfU3) att Socialstyrelsen skulle få i uppdrag att i samråd
med berörda myndigheter försöka närmare utröna var dessa barn kan finnas och hur
deras situation är.
Regeringen gav i juli 1993 i uppdrag åt Invandrarverket och Socialstyrelsen
att utvärdera samt vid behov lämna förslag till förbättringar av det kommunala
mottagandet av barn och undgomar med flyktingbakgrund som kommit hit utan
vårdnadshavare och som beviljats uppehållstillstånd. Regeringen uppdrog dessutom
åt de båda myndigheterna att närmare utreda förhållandena för de barn som hålls
gömda för att undgå verkställighet av avvisningsbeslut.
Socialstyrelsen och Invandrarverket har därefter i april 1994 lämnat två
rapporter till regeringen. I rapporten Ensam belyses frågan om flyktingbarn utan
vårdnadshavare i Sverige. Av rapporten framkommer att antalet barn och ungdomar
som anlänt till Sverige ökat betydligt under åren 1992 och 1993. Denna trend har
dock brutits i samband med att antalet asylsökande som kommit till Sverige
minskat under år 1994. I 149 kommuner har sedan år 1991 tagits emot 988
underåriga. I dag finns drygt 700 barn placerade i svenska kommuner varav i
familjehem (50 %), i ungdomsboende (30 %) och i grupphem (20 %). Vidare
framkommer av rapporten att mottagandet varierar mycket mellan kommunerna men
att det i stort sett fungerar tillfredsställande. Ensamhet och oro präglar dock
livssituationen för många av barnen. Utredningen föreslår därför att alla
ensamma flyktingbarn skall erbjudas en kontaktfamilj enligt socialtjänstlagen.
Det finns enligt rapporten brister i de introduktionsplaner som kommunerna
förutsätts upprätta inom ramen för det kommunala flyktingmottagandet. Planerna
beskrivs som alltför allmängiltiga och ofta saknas en framtidsplanering. Ett
gemensamt arbete mellan Invandrarverket och Kommunförbundet pågår för att
förbättra introduktionsplanerna för barn. En annan brist som påpekats i
rapporten gäller det sociala och rättsliga skyddet, varför det föreslås en
översyn av det s.k. god man institutet. Justitiedepartementet, som för
närvarande ser över frågan om god man, har informerats om slutsatserna i
rapporten.
I detta sammanhang kan nämnas att Nordiska ministerrådet under hösten 1994
beviljat medel för en komparativ studie mellan Danmark, Finland, Norge och
Sverige vad gäller det kommunala mottagandet av ensamma flyktingbarn.
Den andra rapporten, Gömd för att undvika avvisning, bygger på och redovisar
uppgifter som kommit fram vid en utfrågning med deltagande av en rad personer
som genom sin profession eller i sitt ideella engagemang kommit i direkt kontakt
med gömda barnfamiljer. I rapporten redovisas att det i december 1993 fanns ca 3
500 efterlysta barn under 16 år i Sverige som skulle avvisas. Antalet sådana
barn hade ökat markant under 1993. Genom den tidigare regeringens beslut att
barnfamiljer som sökt uppehållstillstånd före den 1 januari 1993 bör få stanna
om det inte finns starka skäl som talar däremot, torde antalet gömda barn nu ha
minskat väsentligt. Kännetecknande för de gömda barnens situation är ofta en
ständig rädsla och känsla av otrygghet när föräldrarna tappat sin normala
omsorgsförmåga. Barnen saknar möjlighet att bearbeta sina upplevelser och får
ofta ta på sig ett vuxenansvar. Enligt en kartläggning från Västerbottens län
har flertalet gömda barn allvarliga psykiska problem. I rapporten riktas vidare
kritik mot att de gömda barnens och ungdomarnas egna asylskäl alltför sällan
bedöms av myndigheterna.
I årsrapport 1994, har Barnombudsmannens (BO) påtalat flyktingbarnens särskilt
utsatta och otrygga situation. BO arbetar utifrån synsättet att barnkonventionen
skall införlivas i den aktuella lagstiftning där den passar in. Även de gömda
barnen bör enligt BO omfattas av barnkonventionen. BO konstaterar samtidigt att
många av dem i praktiken lever utan tillgång till skola, kamratkontakter och
samhällets skydd mot exempelvis vanvård eller övergrepp. BO påtalar också vikten
av att varje barns eget behov och egna asylskäl skall utredas och bedömas för
sig och att denna utredning bör göras av personal med barnpsykiatrisk eller
barnpsykologisk kompetens. Principen om barnets bästa i barnkonventionen bör
enligt BO föras in i utlänningslagen.
Från flera håll har framförts farhågor om att omställnings- och förnyelse-
arbetet i Sveriges kommuner i alltför hög grad skall missgynna barn. Regeringen
har därför i september 1992 uppdragit åt Socialstyrelsen att följa hur kommuners
och landstings verksamheter för barn utvecklas. Bland de områden som skall
prioriteras nämns invandrar- och flyktingbarns situation inom barnomsorgen med
avseende på bl.a. på hemspråksstödets omfattning och inriktning. I en
slutrapport, Barns villkor i förändringstider (1994:4 ), konstaterar
Socialstyrelsen bl.a. att andelen barn som får hemspråksstöd i barnomsorgen har
minskat. Skillnaderna mellan kommunerna i detta avseende är emellertid stora.
Orsakerna härtill är flera, bl.a. att antalet barn med invandrarbakgrund i vissa
mindre kommuner är litet och att efterfrågan har minskat. Huvudorsaken bedöms
dock i de flesta fall vara de besparingskrav som finns. Styrelsen har i en
tidigare rapport, Barnomsorg i förändring, konstaterat att en vidare granskning
behöver göras för att det skall kunna avgöras om besparingarna i högre grad
läggs inom verksamheten för invandrar- och flyktingbarn än för andra barn.
Socialdepartementet har t.o.m. år 1994 fördelat medel ur Allmänna arvsfonden
för att ge bl.a. frivilligorganisationerna möjlighet att inom barnomsorgen
sprida kunskap om invandrar- och flyktingbarns situation i Sverige. Fem miljoner
kronor per år har under en treårsperiod stått till förfogande för detta ändamål.
Den svenska kommittén för FN:s familjeår har av regeringen fått tio miljoner
kronor ur Allmänna arvsfonden att fördela till utvecklingsprojekt med anknytning
till handlingsplanen för det svenska familjeåret. Ca 4,3 miljoner kronor har
fördelats vid en första ansökningsomgång. Drygt en miljon kronor av dessa medel
har fördelats till projekt som på ett eller annat sätt berör invandrarbarn- och
ungdom.
Familjehemsvården är den mest använda vårdformen för de barn och ungdomar som
är i behov av samhällets omhändertagande. Socialtjänsten har länge utsatts för
kritik för brister i familjehemsvården bl.a. när det gäller uppföljning av
barnens situation och stöd till familjehemmen. Regeringen har med anledning
härav i mars 1993 uppdragit åt Socialstyrelsen att utveckla och stärka
familjehemsvården. I uppdraget har särskilt angivits att Socialstyrelsen skall
följa utvecklingen för invandrarbarn i familjehemsvården och bedöma om åtgärder
krävs för denna grupp barn, särskilt ifråga om möjligheten att bibehålla kontakt
med den egna kulturen.
Frågor om flyktingbarns situation tas i ökande omfattning också upp i
internationella sammanhang, exempelvis inom Europarådet. Vid en stor konferens i
Madrid i november/december 1994, arrangerad av Europarådet, diskuterades
ingående bl.a. den svåra situation invandrarbarn kan hamna i om de kommer i kläm
mellan normer och värderingar i det omgivande samhället och de ofta annorlunda
normer och värderingar som föräldrarna har med sig från hemlandet.
8. Stöd till invandrarnas organisationer och trossamfund
Invandrarverket fördelar s.k. organisationsstöd till invandrarnas riksorganisa-
tioner enligt förordningen (1986:472) om statsbidrag till invandrarnas riks-
organisationer. Regeringen beslutar, efter förslag i Invandrarverkets anslags-
framställning, vilka organisationer som för nästkommande bidragsår skall vara
statsbidragsberättigade. För att reguljärt statsbidrag skall kunna utgå till en
organisation krävs bl.a. visst minsta medlemsantal och att organisationen har
haft en stabil verksamhet under några år. Under bidragsåret 1994/95 har bidrag
beviljats enligt förordningen med 14 mkr till riksorganisationer och
samarbetsorgan bland invandrarnas riksorganisationer.
Nyare och mindre riksorganisationer har stötts med projektbidrag genom beslut
av Invandrarverket. Högst 1 miljon kronor har fått användas som stöd till
etablering och utveckling av riksorganisationer bland invandrare. Totalt
disponerar Invandrarverket ca 7 mkr för projektbidrag under innevarande
budgetår. Av anslaget för projektbidrag har bl.a. Sociala Missionens projekt för
återvandringsstöd bekostats.
Regeringen förlängde i juni 1993 Invandrarverkets uppdrag att fördjupat följa
utvecklingen av riksorganisationer som har sin nationella, etniska eller
språkliga bakgrund i f.d Jugoslavien. Verket har redovisat uppföljningen till
regeringen i oktober 1994. Av redovisningen framgår att riksorganisationerna med
bakgrund i f.d. Jugoslavien inte förändrats lika mycket som föregående år. De
riksförbund som bildades 1992, Makedonska riksförbundet och Bosnien-Hercegovina
riksförbund, har nu stabiliserats och har en omfattande verksamhet. Regeringens
avsikt är att de, tilsammans med ytterligare några nya organisationer, skall
beviljas reguljärt statsbidrag enligt förordningen under nästa budgetår.
Regeringen har i budgetpropositionen föreslagit en förstärkning av anslaget för
organisationsstöd med ca 2 mkr. Riksdagen har vidare föreslagits att
Bosnien-Hercegovina riksförbund under innevarande budgetår 1994/95 skall erhålla
450 000 kronor i ett särskilt stöd på grund av organisationens starka expansion
och betydelsefulla insatser.
I betänkandet Organisationernas bidrag (SOU 1993:71) redovisar Utredningen om
statens stöd till ideella organisationer förslag som även gäller stödet till
invandrarnas organisationer. Utredningen har remissbehandlats och bereds nu inom
Civildepartementet. Även invandrar- och flyktingpolitiska kommittén, som nu
ersätts av två kommittéer, har haft att behandla frågor som rör
organisationerna, t.ex. huruvida en tidsgräns skall kunna bestämma hur länge
människor som bosatt sig i Sverige och deras ättlingar skall kunna betecknas som
invandrare. Frågorna kvarstår att belysa för den kommitté som skall se över
invandrarpolitiken. Kommittén skall även belysa möjligheterna att stärka
invandrarnas deltagande och delaktighet i samhällslivet genom ett ökat
ansvarstagande för organisationsstödets hantering från organisationernas sida.
Kommittén skall i sitt arbete även samråda med invandrarorganisationerna.
Stöd till invandrarnas trossamfund utgår som tidigare från Cividepartementets
anslag. Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund fördelar medlen. I
nämnden ingår företrädare för de frikyrkliga samfunden och invandrarnas
trossamfund.
9. Invandrarpolitisk forskning
Forskning om internationell migration och etniska relationer, ofta kallad IMER,
är ett mångvetenskapligt forskningsområde. Forskning bedrivs inom många såväl
samhällsvetenskapliga som humanistiska ämnen, vilket kräver samordning och
samarbete mellan både enskilda forskare och institutioner samt högskolor.
Sedan Socialvetenskapliga forskningsrådet (SFR) inrättades år 1990 har
forskningsområdet fått en välbehövlig förstärkning. SFR har bl.a. gett stöd till
att knyta samman de centrumbildningar och forskningsmiljöer som uppstått vid ett
stort antal högskolor. Med stöd av SFR har ett nationellt nätverk byggts upp.
Även ett antal lokala nätverk har fått stöd av rådet.
För budgetåret 1994/95 har SFR stött IMER-forskning med 13 miljoner kronor.
Den relativa andel av SFR:s medel som går till IMER-forskning har därigenom
fortsatt att öka.
SFR har i en nyligen utgiven katalog givit en överblick över IMER-forskning
under tiden 1990/91-1994/95 som finansierats av SFR.
Med inomvetenskapliga kriterier har IMER-forskningen hållit god kvalitet. Det
är dock oklart i vad mån denna forskning också kan sägas ha haft relevans för
utvecklingen på det invandrarpolitiska området i vid mening. Regeringen har
därför uppdragit åt den nya invandrarpolitiska kommittén att analysera detta
samband.
I september 1992 fick Sverige det tyska Carl Bertelsmann-priset för att den
långsiktiga svenska integrationspolitiken ansågs vara en förebild för en
framtida europeisk invandrarpolitik. Den tidigare regeringen använde en del av
prissumman till att i juni 1994 arrangera ett internationelt symposium om det
mångkulturella samhället. Symposiet, som arangerades parallellt med
invandrarrådslaget i Västerås, samlade deltagare från ett flertal europeiska
länder samt från Canada och Australien. En slutsats från symposiet är att ett
mångkulturellt samhälle i sig innebär både möjligheter och risker. Att till-
varata ett sådant samhälles positiva möjligheter och att samtidigt förhindra
segregation och intolerans betraktas i de flesta invandringsländer som avgörande
framtidsfrågor. I detta arbete spelar det internationella erfarenhetsutbytet en
viktig roll.
VI Samråd med frivilligorganisationer m.fl.
Flera svenska frivilligorganisationer är aktiva inom invandrar-, flykting- och
biståndspolitiken. På central nivå samlas de största organisationerna i ett
flyktingpolitiskt råd, som är knutet till departementet och leds av statsrådet.
I rådet ingår ledamöter från Amnesty Internationals svenska sektion, Rädda
barnen, Svenska flyktingrådet, Svenska kyrkans församlingsnämnd, Svenska röda
korset, Sveriges frikyrkoråd och Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer
och flyktingmottagningar (RIB). Dessutom ingår representanter från berörda
myndigheter, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges
Advokatsamfund, riksdagspartierna och UNHCR.
Under budgetåret 1993/94 har flyktingpolitiska rådet haft tre sammanträden.
Rådet fungerar som ett samrådsorgan i olika flyktingpolitiska frågor.
En viktig roll spelar även invandrarnas och flyktingarnas egna organisationer.
Det gäller både de organisationer som representerar arbetskraftsinvandrarna och
de med många flyktingar bland sina medlemmar. Dessa organisationer gör
värdefulla insatser inom flyktingmottagandet och i vissa fall för att underlätta
återvändande till hemlandet.
Invandrarministern har ett invandrarråd till sitt förfogande för samråd i in-
vandrarpolitiska frågor. Invandrarrådet har haft två sammanträden under
budgetåret. I rådet ingår ett 30-tal företrädare för i princip de av
invandrarnas riksorganisationer som får statligt stöd. Under årets sammanträden,
har bl.a. EG-frågor, rörlighet bland invandrare samt invandrare och arbetslöshet
diskuterats. I juni 1994 hölls ett invandrarrådslag med temat Vår mångkulturella
framtid.
Invandrarministern har även årliga återkommande kontakter med företrädare för
invandrarnas trossamfund. Ett möte hölls i december 1993.
Invandrarverket har tagit initiativ till ett projekt _ Kontaktnätet- som hand-
lar om att rekrytera s.k. flyktingguider till nyanlända flyktingar. Bakom pro-
jektet står, förutom Invandrarverket och Svenska kommunförbundet, ett åttiotal
riksorganisationer såsom de politiska partierna, samtliga studieförbund, de
fackliga centralorganisationerna, Svenska kyrkan och en lång rad andra
trossamfund, idrottsrörelsen, Scoutförbundet, hyresgäströrelsen, handikapp-
rörelsen och i stort sett samtliga frivilligorganisationer på det sociala fältet
såsom Röda korset, Rädda Barnen m.fl.
Målsättningen för projektet är att varje intresserad flykting skall erbjudas
åtminstone ett kontaktnät i den kommun där han eller hon bor. Sammanförandet av
intresserade guider och flyktingar, som i allmänhet sker i kommunernas regi, bör
utgå från något slags gemensamma intressen. Värvning av guider sker genom de
lokala organisationerna och genom upprop till allmänheten i vanligtvis kommunal
regi. I mer än 150 kommuner finns nu speciella grupper som arbetar med
Kontaktnätet och fler än 3 500 guider är för närvarande aktiva.
VII Det internationella migrations- och flyktingpolitiska arbetet och Sveriges
roll
1. Inledning
Sverige verkar aktivt i en rad internationella fora för att bidra till varaktiga
lösningar av både de problem som orsakar folkomflyttningar och av de kon-
sekvenser som följer därav.
Inom FN:s ram behandlas flyktingpolitiska frågor, med avseende på såväl
åtgärder för dem som tvingats på flykt (UNHCR, UNRWA) som insatser för att komma
åt grundorsaker till flykt.
Inom OECD är det av naturliga skäl den ekonomiska politiken i medlemsländerna,
arbetskraftsfrågorna etc. som bestämmer inriktningen av det migrationspolitiska
arbetet.
Europarådet är sedan länge ett viktigt forum för mellanstatlig dialog kring
integration av invandrare i medlemsländerna. Där har man också under en följd av
år arbetat med asylrättsliga spörsmål.
Den västeuropeiska integrationen har även immigrationspolitiska aspekter. Som
blivande medlem i EU kommer Sverige att delta i och bidra till det arbete som
bedrivs i syfte att avveckla eller förenkla gränskontrollen för personer.
Sverige har under åren 1992 och 1993 i flera fora verkat för att Europas
länder ska dela på ansvaret i den massflyktssituation som uppstått till följd av
kriget i f.d. Jugoslavien. Vid Europarådets möte för migrationsministrar i Athen
i november 1993 presenterades på svenskt intiativ ett resolutionsförslag från
sex länder (förutom Sverige; Danmark, Norge, Tyskland, Schweiz och Österrike)
med innebörden att rådets medlemsländer förbinder sig att ta större ansvar för
de människor som flyr det forna Jugoslavien. På grund av motstånd från några
länder kunde resolutionen inte antas på Aten-mötet utan förslaget överlämnades
till Europarådets Wiengrupp (se vidare under Wienprocessen).
Även inom ESK har ett aktivt arbete bedrivits. Under år 1993, då Sverige satt
som ordförande, har regeringen verkat för att placera frågan om migra-
tionspolitiskt samarbete på ESK:s dagordning. Vid ESK:s ministermöte i Rom i
november 1993 beslutades, efter ett svenskt intiativ, att frågan om massflykt
ska tas upp på dagordningen i fortsättningen.
Efter Sveriges ansökan om medlemskap har en dialog med EU kommit att utvecklas
tillsammans med övriga kandidatländer. Detta har inneburit en närmare kontakt
med det migrationspolitiska arbetet inom EU. I samband med att
medlemskapsförhandlingarna inleddes inom migrationsområdet i november, förelades
Sverige de rättsakter som inom EU gäller inom området. En analys av dessa har
visat att Sverige inte kommer att ställas inför krav på mer genomgripande
förändringar av den politik som fastlagts och tillämpas av vårt land.
Det nordiska samarbetet i migrations- och flyktingpolitiska frågor har även
under den nu aktuella perioden varit betydelsefullt, främst av två skäl. Dels är
utvecklingen i vårt östra närområde ett gemensamt nordiskt intresse, dels är det
faktum att tre nordiska länder parallellt sökt inträde i EU ett förhållande som,
trots att förhandlingarna sker helt självständigt, naturligtvis ger anledning
till samråd. Den nordiska passfriheten är en gemensam dimension inför ett
kommande inträde i EU.
Sverige har vidare aktivt verkat för att göra biståndet till flyktingar mer
effektivt. FN-organens administrativa struktur och kapacitet, främst UNHCR och
FN:s program för livsmedelsbistånd, ses över i syfte att göra dem effektivare.
En ökad samordning och effektivisering inom FN-systemet behövs.
Sveriges finansiella bidrag till de internationella flyktingprogrammen är be-
tydande. Sverige är bland de fem största bidragsgivaren till UNHCR och till
UNRWA. De svenska bidragen till FN:s livsmedelsprogram (WFP) för flyktingar är
bland de största och mest flexibla.
Under åren 1993 och 1994 har Sverige, bl.a. via SIDA:s katastrofmedel, gjort
stora insatser till förmån för flyktingar i olika regioner, ofta i nära sam-
arbete med enskilda organisationer.
Vidare utgår svenskt ekonomiskt stöd till internationella organisationer som
Internationella Rödakorskommittén och Rödakorsföreningars förbund, där många av
insatserna görs till förmån för flyktingar.
Dessutom utgår bidrag till flyktinginsatser som genomförs av eller i samarbete
med svenska enskilda organisationer.
En del av de svenska bidragen till flyktingprogram och för internflyktingar
under kalenderåret 1993 fördelar sig enligt följande:
(mkr)
UNHCR 596
UNRWA 130
WFP 331
2. UNHCR och övriga FN-organs arbete med flyktingfrågor
FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) inrättades 1950 utifrån behovet att lösa de
europeiska flyktingarnas problem efter andra världskriget. UNHCR:s grundläggande
mandat, att ge rättsligt skydd åt personer som på grund av välgrundan fruktan
för förföljelse flytt sitt hemland, finns nedlagt i 1951 års flyktingkonvention
och 1967 års tilläggsprotokoll. Genom utvecklingen efter undertecknandet av
flyktingkonventionen, finns i dag huvuddelen av världens flyktingar i tredje
världen vilket gjort att inslaget av materiellt bistånd har ökat kraftigt.
UNHCR:s mandat kan förlängas vart femte år av Förenta Nationernas
generalförsamling. Verksamheten är huvudsakligen finansierad genom frivilliga
bidrag från givarländerna. De fyra största är USA, EG, Japan och Sverige. UNHCR
leds av en styrelse (exekutivkommitté) som fastlägger organisationens
övergripande målsättning och behandlar flyktingkommissariens förslag till
budget. Huvudkontoret ligger i Genève och verksamheten karakteriseras bl.a. av
ett nära samarbete med enskilda organisationer, såväl internationella som
nationella.
Världens flyktingsituation har förändrats kraftigt under tiden efter UNHCR:s
grundande. De flesta flyktingrörelser sker i dag mellan länder i tredje världen.
Antalet flyktingar uppskattas till drygt 18 miljoner och minst lika många
internflyktingar. En orsak till denna utveckling är det ökade antalet s.k.
komplexa katastrofer. Dessutom är flera av de största flyktingproblemen
fortfarande olösta (Afghanistan, Afrikas Horn, Södra Afrika).
UNHCR strävar efter att finna varaktiga lösningar på flyktingproblemen och
brukar ange tre möjligheter:
- frivillig repatriering,
- integration i första asylland,
- överföring till tredje land.
UNHCR har fokuserat sina ansträngningar på att hjälpa flyktingar att återvända
till sina hemländer och frivillig repatriering har allt tydligare kommit att
framstå som den enda möjliga lösningen på flertalet av världens flyktingproblem.
Endast i undantagsfall och då det kan motiveras utifrån den enskildes
säkerhetssituation, eller då det gäller fysiskt eller psykiskt handikappade, har
omplacering till tredje land blivit aktuell. Under det senaste året har flyk-
tingar återvänt till bl.a. Afghanistan, Etiopien, Sydafrika, Guatemala och
Kambodja.
Under flyktingkommissarie Sadako Ogatas ledning är det tydligt att UNHCR ser
på sin skyddsroll i ett bredare perspektiv och söker nya lösningar på den allt
med komplicerade flyktingproblematiken. De senaste årens ökade flyktingproblem
har ställt stora krav på UNHCR, vilket inneburit en dryg fördubbling av
budgeten. Sverige och de nordiska länderna har varit mycket aktiva i styrelsen
och medverkat till att stärka UNHCR.
Katastrofinsatser och samarbete
Förebyggande insatser, ökad katastrofberedskap, behovet av varaktiga lösningar
och samarbete med andra organisationer är områden av särskild betydelse för
UNHCR. Sverige har särskilt uppmärksammat behovet av att se till de
bakomliggande orsakerna till flyktingproblematiken, bl.a. respekten för de
mänskliga rättigheterna i flyktingarnas ursprungsländer. UNHCR:s förmåga att
spela en mer direkt roll i svåra krigs- och katastrofsituationer har satts på
prov under året. Detta gäller framför allt i f.d. Jugoslavien där UNHCR är s.k.
"lead-agency" inom FN-familjen och har huvudansvaret för världsorganisationens
arbete. Insatsen i f.d. Jugoslavien samt i Rwanda har inneburit ett vidgande av
mandatet till arbetsuppgifter som ligger utanför organisationens traditionella
arbetsområde.
I takt med att allt fler ansvarsområden läggs på UNHCR framstår behovet av
samordning med andra organisationer, inom och utanför FN-familjen, som allt mer
tydligt. Detta samarbete gäller såväl inom katastrofområdet som för att möta
problematiken kring internflyktingar, integration av återvändande flyktingar
samt för att angripa grundorsakerna till flykt.
Inom FN-familjen kan nämnas FN:s livsmedelsprogram (WFP) som övertagit hela
ansvaret för livsmedelsbistånd till flyktingar, FN:s utvecklingsprogram (UNDP),
FN:s barnfond (UNICEF) samt det nyligen inrättade Department for Humanitarian
Affairs (DHA).
3. UNRWA
FN:s organ för bistånd åt Palestinaflyktingar (UNRWA) kom till år 1949 för att
bistå de palestinska flyktingar som blivit hemlösa på grund av det arabisk-
israeliska kriget år 1948. UNRWA:s högkvarter ligger f.n. i Wien men skall
enligt riktlinjer från generalförsamlingen och beslut av generalsekreteraren
under 1995 successivtflyttas till Gaza. UNRWA har fältkontor i sitt verksam-
hetsområde, vilket omfattar Jordanien, Libanon, Syrien, Västbanken och Gaza.
UNRWA har kommit att spela en viktig roll vad gäller insatser inom utbildning,
hälsovård och social service bland palestinska flyktingar. Till skillnad från
UNHCR har UNRWA inget direkt mandat när det gäller flyktingarnas rättsliga
skydd, men utövar en viss skyddsfunktion genom sin närvaro i länderna.
Under åren har nya flyktingar tillkommit, framför allt efter kriget år 1967 då
Israel ockuperade Västbanken, Gaza och Golanhöjderna. De höga födelsetalen har
därtill gjort att denna flyktinggrupp, som år 1948 uppgick till en halv miljon,
i dag är mer än fem gånger så stor. I dag är ca 3 miljoner palestinier
registrerade hos UNRWA varav cirka en tredjedel befinner sig i flyktingläger.
Jordanien har det största antalet palestinska flyktingar, ca 1 miljon. Övriga
finns i Libanon, Syrien, på Västbanken och i Gazaområdet.
Avtalet den 13 september 1993 mellan Israel och PLO skapade över en dag en ny
situation på Västbanken och i Gaza som också får konsekvenser för UNRWA och dess
arbete. UNRWA utgör i dag "civil administration" inom centrala sektorer, främst
utbildning och hälsovård. UNRWA söker i ökad utsträckning samordna sin
verksamhet med den nya palestinska administrationen. Syftet är ytterst att
trappa ner verksamheten.
Flyttningen av högkvarteret till Gaza har betydelse i detta sammanhang. Dock
gäller att UYNRWA under överskådlig tid kommer att ha ett huvudansvar för
flyktingarna i Syrien, Libanon och Jordanien.
4. IOM
International Organization for Migration (IOM), med säte i Genève grundades år
1951. Verksamheten består av rådgivning till regeringar i migrationsfrågor,
utbytesprogram, praktikprogram, främjande av återvandring samt transport av
flyktingar och migranter. Transportverksamheten är särskilt omfattande och sker
ofta i samarbete med UNHCR.
Medlemskapet i IOM ger Sverige möjlighet att ta aktiv del i organisatonens
olika verksamheter. Sverige har under en lång tid haft ett praktiskt inriktat
samarbete med IOM avseende transport till Sverige av kvotflyktingar m.fl. och
från Sverige av återvandrare.
Under de senaste åren har IOM spelat en mer aktiv roll än tidigare, främst som
en följd av utvecklingen i f.d. Sovjetunionen och i Central- och Öst-europa. IOM
har under år 1993 öppnat ett nytt regionkontor i Helsingfors för att bättre möta
behoven i Ryssland och Baltikum.
Genom en särskild konferens mellan länderna kring Östersjön för att motverka
illegala flyktingströmmer över Östersjön har IOM:s regionkontor i Helsingfors
fått i uppdrag att verkställa ett av länderna godkänt tvåårigt åtgärdsprogram
angående framförallt de baltiska staterna.
Regeringen har under år 1993 beslutat att bidra med 2 mkr fördelat lika på två
projekt. Det ena projektet avsåg "Humanitarian Return Programme". Det andra
projektet avsåg "Migration Information Programme (MIP)" för studier rörande
potentiella migranter i Öst- och Centraleuropa.
I maj 1994 beslutade regeringen att lämna bidrag om 200 000 kr till IOM för
dess verksamhet för migrationspolitiskt samarbete mellan stater i
Östersjöområdet.
Vidare har regeringen i september 1994 beslutat att lämna bidrag om 190 000
kronor till International Centre for Migration Policy Development (ICMPD) i Wien
för att göra en analys av förutsättningarna för en svensk-rysk samverkan i
migrationsfrågor.
5. OECD
Inom OECD finns sedan år 1978 en arbetsgrupp för migrationsfrågor, den s.k.
Working Party on Migration. Gruppen rapporterar direkt till OECD:s råd. Sverige
har sedan starten deltagit aktivt i arbetet. Ett viktigt syfte är att analysera
sambandet mellan migration och den ekonomiska utvecklingen i OECD-länderna. Ett
arbetsområde för gruppen är att studera vilka effekter de senaste årens
förändrade migration har och kan förväntas få för berörda arbetsmarknader och
för den sociala utvecklingen i ut- och invandringsländer. Under senare år har
gruppens arbete starkt påverkats av den växande insikten om behov av samordning
mellan invandringsländerna för att på sikt påverka bakgrundsorsakerna till
utvandring.
Inom OECD:s ram pågår sedan flera år tillbaka ett viktigt arbete med att i en
årlig rapport sammanställa och analysera migrationspolitik och migrationsdata
från medlemsländerna, den s.k. SOPEMI-rapporten. Rapporten har i dag en
ställning som ett av de viktigaste referensverken inom området. Arbetet sker i
en grupp, som består av både forskare och representanter för ländernas
regeringar. I gruppen ingår även några länder utanför OECD-kretsen, nämligen,
Bulgarien, Rumänien, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern.
6. ESK (OSSE)
Sverige har under perioden december 1993 till november 1994 ingått i ESK:s
trojka, den europeiska samarbets- och säkerhetskonferensen, numera organi-
sationen för säkerhet och samarbete (OSSE). Den svenska regeringen ser ESK som
ett genom sin breda medlemsbas värdefullt forum för behandling av migrations-
frågor. Massmigrationsfrågan, som berör fundamentala mänskliga rättigheter, får
i OSSE ses som en del av dess konfliktförebyggande och krishanterande verksam-
het. I deklarationen från toppmötet i Budapest i december 1994 betonas samar-
betet med andra relevanta internationella organisationer. Sverige har verkat
för att ESK/OSSE stärker sin kompetens att hantera frågan inom ramen för det
breda säkerhetsbegreppet.
Även andra migrationsfrågor har tagits upp i det tidigare ESK, bl.a. vid
seminarier då man behandlat minoritetsfrågor.
7. Europarådet; Öst/Väst-migration
CDMG
Europarådets migrationskommitté (CDMG) arbetar huvudsakligen med frågor rörande
flyktingars och invandrares integration i invandringsländerna.
I de flesta länder i Europa upplever idag flyktingar och invandrare
svårigheter i sin integration. Över hela Europa finns vidare tendenser till ökad
rasism och främlingsfientlighet. I denna situation är det allt viktigare att
länderna i ökad utsträckning tar del av varandras erfarenheter på dessa områden.
CDMG:s arbete är inriktat på ett sådant utbyte.
Under år 1994 har CDMG arrangerat ett antal konferenser där man med
utgångspunkt i erfarenheter i olika länder diskuterat praktiska åtgärder för att
stödja invandrares integration. Bland de områden som har berörts under året är
invandrarkvinnors situation, åtgärder mot rasistiskt våld och medias roll för
invandrares integration. Under 1995 kommer vidare att arrangeras bl.a. en
konferens om s.k. invandrartäta bostadsområden.
Bland CDMG:s övriga verksamhet kan nämnas ett jämförande projekt om vissa
europeiska länders, däribland Sveriges, återvandringspolitik och om "short-term
migration" mellan öst- och västeuropeiska länder. Vidare har CDMG initierat en
studie rörande invandrares religiösa förhållanden. Avsikten är att studera i vad
mån det är möjligt för invandrare i Europa att leva i enlighet med sin religiösa
uppfattning och, om inte, vilka åtgärder som behövs för att säkerställa detta.
CAHAR
Europarådets expertkommitté för asylrättsliga frågor (CAHAR) möts regelbundet
två gånger per år. En av de viktigaste uppgifterna för kommittén är att ge
deltagarna möjlighet att utbyta erfarenheter och informera varandra om för-
ändringar av den asylrättsliga lagstiftningen i respektive land. Syftet är att
främja utvecklingen av en gemensam syn bland medlemsländerna om hur man bör lösa
gemensamma problem inom det asylrättsliga området. Under år 1994 har man i
kommittén bl.a. utarbetat ett förslag till rekommendationer för hur mottagandet
av asylsökanden vid flygplatser bör ske, vilket därefter har antagits av
Europarådets ministerkommitté. Man har vidare under året diskuterat frågor som
"säkra länder" ur transitländernas perspektiv och frivilligt återvändande av
avvisade asylsökande och andra utlänningar.
Wienprocessen
I januari 1991 hölls en ministerkonferens (immigrationsministrarna) i
Europarådets regi i Wien om migration från Öst- och Centraleuropa. Ministrar
från såväl väst som öst deltog. Konferensen antog en deklaration med re-
kommendationer som uttryckte såväl mottagande västländers som öststaternas
intressen.
För uppföljning av konferensen tillsattes en grupp av "Senior Officials" från
alla deltagande länder, den s.k. Wiengruppen. Denna var administrativt knuten
till Europarådet.
Vid Wiengruppens möte i juli 1993 diskuterades hur Europas länder rimligen
borde förhålla sig mot bakgrunden av risk för ytterligare massflyktsituationer
av det slag som kriget i f.d. Jugoslavien kommit att orsaka. Wiengruppen har vid
sina övriga möten under år 1993 och första halvåret 1994 diskuterat frågor om
mer solidariska mottagningserbjudanden och behoven av rättsligt skydd som
massflyktssituationer aktualiserar.
Vid en ministerkonferens i Europarådets regi i Aten i november 1993
presenterade Sverige tillsammans med fem andra länder ett förslag till resolu-
tion om bördefördelning i massflyktssituationer. Förslaget antogs inte av
ministrarna utan hänsköts till Wiengruppen för vidare beredning.
Vid Wiengruppens möte i januari 1994 fortsatte arbetet med resolutionsutkastet
utan att någon resolution kunde antas. Wiengruppen träffades för sista gången i
september 1994. Vid mötet beslutades att gruppen skulle läggas ner. Beslutet
fattades bl.a. mot bakgrund av att flertalet Öst- och Centraleuropeiska stater
nu är medlemmar i Europarådet och att flera av gruppens frågor lösts eller
avförts från dagordningen. En del frågor kvarstod vid Wiengruppens nedläggning.
Dessa frågor anses bäst kunna lösas i Europarådet och i
Berlin/Budapestprocessen.
8. Europaintegrationen
EES-avtalet
Sverige blev en del av EG:s regelverk vad gäller den fria rörligheten för
personer när EES-avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994. Att avtalet omfattar
denna frihet är en betydelsefull nyhet i EFTA-länders relationer till EU.
EES-avtalet innebär att EES-medborgare får rätt att fritt flytta mellan de
avtalsslutande länderna för att ta anställning, starta egen verksamhet, studera,
bo och leva - enligt ett för hela EES gemensamt regelsystem. En gemensam
arbetsmarknad har skapats där medborgare i EU- och EFTA-länderna har rätt att
utan krav på arbetstillstånd ta arbete var som helst inom hela EES-området.
Reglerna innebär förbud mot diskriminering på grund av medborgarskap när det
gäller sysselsättning, lön, arbetsvillkor liksom sociala och skattemässiga
förmåner m.m. Den fria rörligheten omfattar också familjemedlemmar.
Avskaffandet av de inre EU-gränserna
EU-arbetet med den fria rörligheten för personer och genomförandet av den inre
marknaden omfattar också avskaffandet av de inre EU-gränserna. Gränskontroll-
frågor regleras inte i EES-avtalet och Sverige blir således inte delaktigt i det
arbetet förrän EU-medlemskapet träder i kraft. Avskaffandet av kontrollerna vid
de inre gränserna inom EU aktualiserar behovet av att stärka kontrollen vid de
yttre gränserna och att samarbeta på immigrationsområdet och brottsbekämpningens
område för att upprätthålla en hög säkerhetsnivå. Syftet med arbetet med dessa
s.k. kompensatoriska åtgärder är att motverka att avskaffandet av EU:s inre
gränser skall få en negativ verkan i form av ökad terrorism, illegal invandring,
narkotikasmuggling och annan gränsöverskridande brottslighet. Alternativ till
gränskontroller kan t.ex. vara att EU-länderna uppträder gemensamt gentemot med-
borgare från icke-EU-länder (kontroll vid EU:s yttre gräns) eller former för
samverkan mellan medlemsstaternas administrationer samt uppbyggnad av datanät
och databanker.
Målet att avveckla personkontrollerna vid de inre EU-gränserna har sin grund i
Romfördraget men det är i dagsläget EU:s medlemsländer som har kompetens i fråga
om lagstiftning, dvs. immigrations- och gränskontrollfrågor vad avser personer
ligger utanför EG-rätten. I och med Maastrichtfördragets ikraftträdande den 1
november 1993 fördes detta mellanstatliga samarbete in under den s.k. tredje
pelaren. Ett omfattande arbete har bedrivits på mellanstatlig nivå inom EU
vilket bl.a. lett fram till två konventionstexter. Den första behandlar vilket
EU-land som är ansvarigt för att i sak pröva en asylansökan (den s.k.
Dublinkonventionen) och den andra hur kontrollen vid EU:s yttre gräns skall
genomföras (den s.k. yttre gränskontrollkonventionen). Dublinkonventionen har
hittills ratificerats av åtta länder och beräknas träda i kraft under år 1995.
Yttre gränskontrollkonventionen är ännu inte undertecknad på grund av en tvist
mellan Storbritannien och Spanien om Gibraltar.
Vidare har EU-kommissionen utnyttjat sin initiativrätt enligt Maastricht-
fördraget och presenterat ett reviderat förslag till yttre gränskontrollkonven-
tion. I detta förslag tar man hänsyn till EES-avtalets och Maastrichtfördragets
ikraftträdanden. En tredje konvention om ett europeiskt informationssystem (EIS)
är under utarbetande. EIS skall komplettera yttre gränskontrollkonventionen och
möjliggöra det informationsutbyte mellan länder som förutses i denna.
EG-rättens regler om fri rörlighet för personer är inte utan undantag.
Medlemstaterna får behålla lagar som föreskriver särskild behandling av
utlänningar som grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa.
Restriktionerna kan dock inte användas som stöd för generella administrativa
åtgärder som medför ytterligare gränsformaliteter vid den inre gränsen utöver
bevis på medborgarskap.
Frågor om begränsning i inreserätten och om avlägsnande behandlas i direktiv
64/221/EEG. I artikel 3 stadgas att åtgärder vidtagna med hänsyn till allmän
ordning och säkerhet uteslutande skall grunda sig på personens eget uppförande.
Tidigare domar för brott skall inte i sig vara tillräcklig grund för att neka
inresa.
Avlägsnande på allmänpreventiv grund är förbjudet. Det får inte tjäna
värdlandets ekonomiska intressen. Narkotikabrott har befunnits vara en legitim
grund för avlägsnande. Utöver den störning av samhällsordningen som varje
lagöverträdelse innebär skall brottet utgöra ett reellt och allvarligt hot mot
grundläggande samhällsintressen. Åtgärder för att skydda sådana intressen får
visserligen vara formellt diskriminerande, på så vis att de gäller enbart
utlänningar, men dessa skall behandlas rättvist efter samma grunder som landets
egna medborgare. Beslut om avlägsnande måste vara motiverade och kunna
överklagas.
I mars 1992 tillsatte regeringen en interdepartemental arbetsgrupp med uppgift
att utreda frågor rörande gränskontroller inför de kommande förhandlingarna om
svenskt medlemskap i EU. Arbetsgruppens slutrapport lades fram i november 1993.
Denna rapport har följts av ytterligare två utredningar som gjorts i
justitiedepartementet och som rör gränskontroller i ett EU-perspektiv.
Unionsfördraget
Vid EG:s statschefsmöte i Maastricht i december 1991 skrev man för första gången
in immigrations- och flyktingpolitiska frågor i Romfördraget. Viseringsfrågorna
fördes sålunda in under EG-kompetensen i Artikel 100c av det reviderade
Romfördraget samtidigt som grunden lades för fortsatt mellanstatligt arbete,
under den s.k. tredje pelaren i Maastrichtfördraget vad gäller asylfrågor,
invandringspolitik och visst polisiärt samarbete. Detta innebär att det
mellanstatliga arbete i vilket man bl.a. arbetat fram de två ovan nämnda
konventionerna förs in i den s.k. tredje pelaren tillsammans med bl.a. polisiära
frågor och säkerhetsfrågor.
Unionsfördragets s.k. tredje pelare har en något annan ram än de frågor som
strikt faller under Romfördraget i det att både EU:s kommission och
medlemsstaterna har initiativrätt. En nyhet för det mellanstatliga arbetet som
EU-länderna tidigare ägnat sig åt på detta område är att det nu finns en
möjlighet att, om man så önskar, föreskriva i konventionerna att EG-domstolen
har rätt att tolka dem och slita tvister vad gäller tillämpningen. Dessutom
skall Europaparlamentet regelbundet informeras och konsulteras i dessa frågor.
Maastrichtfördragets ikraftträdande har inneburit införandet av en ny sam-
arbets- och beslutsordning. En samordningskommitté bestående av höga ämbetsmän
(den s.k. K.4-kommittén) har upprättats. Under denna finns tre styrgrupper och
ett tjugotal arbetsgrupper. När frågor beretts i arbetsgrupperna hänskjuts de
först till ansvarig styrgrupp och sedan till K.4-kommittén. När K.4-kommittén
behandlat frågan går den till Coreper (Comité des Répresentants Permenents -
medlemsländernas ambassadörer hos EU i Bryssel) och slutligen till Ministerrådet
som fattar eventuella beslut.
Förutom de delar som fördes in i Romfördraget antog EG:s stats- och
regeringschefer också en rapport från immigrationsministrarna om att starta
förberedelser för en harmoniserad invandrings- och asylpolitik och ett
arbetsprogram lades fram.
En gång under varje EU-ordförandeskap hålls möte angående immigrationsfrågor
på ministernivå. Vid dessa möten hade Sverige tidigare haft status som s.k.
likasinnat land, vilket inneburit att den svenska ministern inbjudits till ett
informationsmöte som hållits efter det att EU:s ministrar avslutat sina
överläggningar. I juni 1994 undertecknades Sveriges anslutningsfördrag vilket
innebar att Sverige fick status som aktiv observatör. Detta har inneburit att
Sverige under hösten 1994 deltagit såväl i minstermöten som i de möten som de
olika grupperna inom strukturen kring K.4-kommittén hållit.
Anslutningsfördraget
Sveriges medlemskapsförhandlingar med EU inleddes den 1 februari 1993 och
avslutades den 1 mars 1994. Anslutningsfördraget undertecknades i juni 1994. Som
ovan nämnts innebar undertecknandet att en fas av aktivt observatörskap
inleddes. Denna fas kommer att den 1 januari 1995 övergå i ett fullvärdigt
medlemskap.
Av anslutningsfördraget följer att Sverige förbinder sig att ansluta sig till
de konventioner och instrument som vid tiden för anslutningen är öppna för
undertecknande av de nuvarande medlemstaterna på rättsväsendets och
inrikespolitikens område. Dessa är oskiljaktigt förbundna med förverkligandet av
Maastrichtfördragets mål. För närvarande är det bara Dublinkonventionen som är
öppen för undertecknande av de nuvarande medlemstaterna. Sverige har även
förbundit sig att anta de konventioner och instrument som rådet utarbetat enligt
avdelning VI i Maastrichfördraget och som medlemstaterna rekommenderats att
anta. Yttre gränskontrollkonventionen är under utarbetande enligt avdelning VI i
Maastrichtfördraget. I en förklaring som fogats till slutakten godtar Sverige
det som de nuvarande medlemstaterna eller rådet på dagen för anslutningen redan
har enats om och kommer följaktligen att delta i fortsatta förhandlingar rörande
konventioner och instrument bara med avseende på sådana frågor som återstår att
lösa.
Schengenavtalet
Parallellt med EU:s arbete har Frankrike, Tyskland och Benelux-länderna slutit
det s.k. Schengenavtalet om avskaffandet av dessa staters inre gränser. Avtalet
kan sägas vara svaret på EU:s ursprungsstaters önskan att ytterligare fördjupa
samarbetet vad gäller avvecklandet av de inre gränserna som dittills förlupit
relativt långsamt. Schengensamarbetet har varit, och är fortfarande, en motor
eller ett slags laboratorium för EU-arbetet på detta område.
Avtalet har i dag undertecknats av Frankrike, Tyskland, Belgien, Neder-
länderna, Luxemburg, Italien, Spanien och Portugal och nu senast av den nionde
medlemmen Grekland. Danmark och Österrike har ansökt om observatörskap i
Schengensamarbetet, något som på sikt torde leda till medlemskap. I juni 1990
undertecknades Schengenavtalets tillämpningskonvention som med sina 142
paragrafer lägger grunden för det praktiska genomförandet av avvecklingen av de
inre gränserna. Såvitt nu kan bedömas träder tillämpningskonventionen i kraft
tidigast andra halvåret 1994 eller första halvåret 1995.
Schengenavtalets tillämpningskonvention innehåller bestämmelser om
avskaffandet av alla personkontroller vid de inre gränserna. Dessa kompletteras
av en lång rad s.k. kompensatoriska åtgärder och många av dessa är desamma eller
liknande dem man kommit fram till i EU-arbetet. I takt med att bestämmelser som
binder alla EU-länder träder i kraft kommer dessa bestämmelser att gälla framför
tillämpningskonventionens. Eftersom inte alla EU-länder deltar i Schengen så
inställer sig frågan hur EU och Schengen förhåller sig till varandra. Det faktum
att inte alla EU-länder deltar i Schengen torde komplicera implementeringen av
avtalet.
9. Samarbete mellan staterna kring Östersjön
Kulturdepartementet och Invandrarverket har kontakter med migrations-
myndigheterna i de baltiska staterna, främst i Estland för utbyte av informa-
tion. Kulturdepartementet har beviljats medel ur det s.k. suveränitetsstödet för
kurser i inresekontroll och liknande för estniska migrationsmyndigheter och ett
utbildningsprogram har påbörjats.
Under år 1993 inleddes på svenskt initiativ ett samarbete i migrationsfrågor
på statssekreterarnivå mellan staterna kring Östersjön samt Norge och
Vitryssland. Arbetet har nu formaliserats och projekt drivs i IOMs regi. Även
UNHCR deltar i arbetet.
10.Det nordiska samarbetet
De nordiska regeringarnas samrådsgrupp för flyktingfrågor (NSHF) har under år
1993 haft tre möten och ett särskilt invandrarministermöte. Vid mötena har bl.a.
avsatts tid för diskussion med FN:s Flyktingkommissaries representant för Norden
och Baltikum samt en representant för IOM. Ordförandeskapet har under år 1994
handhafts av Danmark. NSHF:s policyinriktade funktion har fortsatt under det
danska ordförandeskapet och delvis utbyggts. Detta har bedömts viktigt också med
anledning av de nordiska ländernas anslutningar till EU. Beroende på situationen
i f.d. Jugoslavien har samrådsgruppen under året tillsatt en arbetsgrupp med
representanter från samtliga nordiska länder angående återvandringsproblematiken
till det f.d. Jugoslavien. Under året har också de nordiska länderna i enlighet
med den nordiska passkontrollöverenskommelsen kontinuerligt informerat varandra
om förestående ändringar i den nationella visumpolitiken.
Det nordiska utlänningsutskottet har regelbundna samrådsmöten med företrädare
för de nordiska utlänningsmyndigheterna, det senaste i oktober 1994. Utskottet
ansvarar bl.a. för övervakning av hur den nordiska passkontrollöverenskommelsen
tillämpas. I mötena deltar även representanter för berörda departement.
I den nordiska migrationsgruppen, som organisatoriskt hör till Nordiska
ministerrådet, behandlas frågor om samarbete mellan de nordiska länderna om
integration av flyktingar och invandrare. Gruppen tar på detta område initiativ
till och driver ett antal olika gemensamma projekt för erfarenhetsutbyte och
metodutveckling.
Under 1994 har gruppen lagt fram rapporter om opinionsbildning om invandrare i
de nordiska länderna samt om Islam och Buddhism i Norden. I övrigt har projekt
drivits rörande bl.a. invandrare som företagare ("ethnic business"),
kvinnojourer för invandrarkvinnor, arbetsplatsen som mötesplats mellan
invandrare och värdbefolkningen samt mottagandet av traumatiserade flyktingar.
11.De informella konsultationerna
Under år 1993 har de s.k. informella konsultationerna (tidigare 16-lands-
konsultationerna) fått delvis förändrade arbetsförutsättningar genom att sam-
arbetsavtalet med UNHCR och IOM förnyats.
Konsultationerna, som numera benämns IGC, "Intergovernmental Consultations",
höll i november 1994 ett möte i Haag (Full Round), där verksamhetsberättelsen
för 1994 gicks igenom och godkändes. En arbetsplan för år 1995 antogs och
behandlar främst frågor om tillfälligt skydd, människosmuggling och
återsändandefrågor. Arbetets mer långsiktiga och analytiska karaktär har
betonats, sålunda är t.ex. frågan om sambandet mellan de deltagande ländernas
bistånds- och migrationspolitik ett viktigt arbetsområde.
12.De internationella frivilligorganisationerna
Ett stort antal internationella frivilligorganisationer är aktiva inom såväl
flyktingbiståndet som det asylrättsliga området.
En sammanslutning av europeiska frivilliga organisationer (ECRE) har tidigare
presenterat ett flyktingpolitiskt program för Europa, vilket har diskuterats
inom ramen för det nordiska och det europeiska samarbetet samt inom UNHCR.
International Council of Voluntary Agencies (ICVA) är en sammanslutning av
frivilliga organisationer med säte i Genève.
Av de internationella frivilliga organisationer som mottar svenskt stöd kan
framför allt Internationella rödakorskommittén (ICRC) nämnas. ICRC är formellt
en schweizisk organisation och arbetar efter principerna i Genèvekonventionerna
(den grupp av avtal som gäller behandlingen av sjuka, sårade, krigsfångar och
civilpersoner under krig). ICRC:s arbete omfattar skydd och bistånd till
krigsfångar och civila internerade, internflyktingar, efterforskning av saknade
personer, förmedling av familjemeddelanden samt informationsspridning om
Genèvekonventionerna och numera också materiellt bistånd till nödlidande.
Sverige bidrar årligen med ett bidrag till ICRC:s reguljära budget samt till
katastrofinsatser. Under budgetåret 1993/94 uppgick det svenska bidraget till
ICRC till 234 miljoner kronor.
Internationella rödakorsfederationen (IFRC) verkar även till stöd för
flyktingar i världen genom nationella rödakorsorganisationer.
Förkortningar
CAHAR Ad hoc Committee of Experts on the Legal Aspects of Territoral Asylum,
Refugees and Stateless Persons/Europarådets ad hoc-kommitté för asylrätt
och flyktingfrågor
CDMG Steering Committee on Migration/Europarådets styrkommitté för
migrationsfrågor
CPA Comprehensive Plan of Action/Övergripande plan inom FN för lösning av
Indokinaflyktingarnas situation
DHA Department for Humanitarian Affairs/Avdelning inom FN för humanitära
frågor
DO Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
EES Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (avtal 1991 om ekonomiskt
samarbete mellan EG och EFTA)
EG Den europeiska gemenskapen
ECRE European Consultation on Refugees and Exiles/Europeiska konsultationen
om flyktingar och andra personer i exil (sammanslutning av frivilliga
organisationer i Europa)
EFTA European Free Trade Association/Europeiska frihandelssammanslutningen
ESK Den europeiska samarbets- och säkerhetskonferensen
EU Den europeiska unionen
ICRC International Committee of the Red Cross/Internationella röda-
korskommittén
ICVA International Council of Voluntary Agencies/Internationella rådet för
frivilliga organisationer
IOM International Organization for Migration/ Internationella migra-
tionsorganisationen
NSHF Nordiska regeringarnas samrådsgrupp i flyktingfrågor
OAU Organization of African Unity/Organisationen för afrikansk enhet
OECD Organization for Economic Co-operation and Development/ Organisationen
för ekonomiskt samarbete och utveckling
OSSE Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa
RRV Riksrevisionsverket
sfi Svenskundervisning för invandrare
SFR Socialvetenskapliga forskningsrådet
SIDA Styrelsen för internationell utveckling
UNDP United Nations Development Programme/FN:s utvecklingsprogram
UNHCR United Nations High Commissioner for Refugees/FN:s flyktingkommissarie
UNICEF FN:s barnfond
UNRWA United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the
Near East/FNs hjälporganisation för Palestinaflyktingar
WFP World Food Programme/Internationella livsmedelsprogrammet
Skr. 1994/95:131
Kulturdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 december 1994
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin,
Hjelm-Wallen, Peterson, Hellström, Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Schori,
Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström,
Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Blomberg
Regeringen beslutar skrivelse 1994/95:131 Invandrar- och flyktingpolitiken.