Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1995/96:14 Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 21 september 1995 Mona Sahlin Laila Freivalds (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål skall fortsätta att gälla till utgången av år 1996. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 3 2 Lagtext.................................................... 3 3 Ärendet och dess beredning................................. 4 4 Nuvarande ordning.......................................... 4 5 Säkerhetspolisens skrivelse................................ 6 6 Överväganden............................................... 6 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 september 1995 8 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissabrottmål. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. Förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål Härigenom föreskrivs att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, som gäller till utgången av år 19951, skall fortsätta att gälla till utgången av år 1996. **FOOTNOTES** 1Lagens giltighetstid senast förlängd 1994:1489. 3 Ärendet och dess beredning Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den grundläggande regleringen i rättegångsbalken i fråga om straff-processuella tvångsmedel. Lagen, som är tidsbegränsad, gäller vid förundersökning angående vissa brott mot rikets säkerhet och vissa andra grova brott. Efter den senast gjorda förlängningen gäller lagen till utgången av år 1995 (prop. 1994/95:33, bet. 1994/95:JuU4, rskr. 1994/95:42, SFS 1994:1489). Regeringen tar i detta ärende upp frågan om ytterligare förlängning av giltighetstiden för 1952 års lag. 4 Nuvarande ordning 1952 års lag gäller vid förundersökning angående dels allmänfarliga brott, t.ex. mordbrand och sabotage, dels vissa högmålsbrott såsom uppror och olovlig kårverksamhet, dels vissa brott mot rikets säkerhet, t.ex. spioneri. Lagen gäller också försök, förberedelse och stämpling till dessa brott om sådan gärning är straffbar. I förhållande till regleringen i rättegångsbalken innebär lagen utvidgade möjligheter att använda tvångsmedlen häktning, beslag, kvarhållande av postförsändelse m.m. samt hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Enligt rättegångsbalken får en person häktas om det finns sannolika skäl för misstanke om brott, för vilket maximistraffet utgör fängelse i ett år eller mer. Därutöver krävs att det föreligger en särskild häktningsgrund, t.ex. risk för fortsatt brottslig verksamhet. Häktning kan emellertid även ske vid en lägre grad av brottsmisstanke. Den som endast är skäligen misstänkt för brott kan sålunda också häktas om det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning om brottet, s.k. utredningshäktning. Enligt 2 § i 1952 års lag kan en sådan utredningshäktning fortgå under fyra veckor, medan rättegångsbalkens regler bara tillåter en vecka. I 27 kap. 2 § andra meningen rättegångsbalken finns bestämmelser om att vissa skriftliga meddelanden får tas i beslag endast om det finns misstanke om brott, för vilket straffminimum är två års fängelse. Enligt 3 § i 1952 års lag krävs inte något lägsta straff för att sådana meddelanden skall få tas i beslag. Förordnande om kvarhållande av postförsändelse m.m. enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken kan enligt 4 § i 1952 års lag i vissa brådskande fall meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren. Enligt rättegångsbalkens regler är det alltid rätten som beslutar i dessa fall. 1952 års lag innehåller även från rättegångsbalken avvikande bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden, som befordras via ett allmänt tillgängligt telenät till eller från en viss teleanläggning, i hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet. Tvångsmedlet kan användas både för avlyssning av telefonsamtal och för upptagning av annan telekommunikation än muntlig sådan, såsom telex, telefax och datakommunikation. Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in om telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en viss teleanläggning som är ansluten till ett allmänt tillgängligt telenät eller att en sådan anläggning stängs av för telemeddelanden. Regeringen har den 18 maj 1995 överlämnat en proposition om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning till riksdagen (prop. 1994/95:227). I propositionen föreslås att ifrågavarande regler i rättegångsbalken anpassas till den tekniska utvecklingen på teleområdet och till förändringarna på telemarknaden. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996. Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot bl.a. hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Detta skydd får enligt 12 § i samma kapitel begränsas genom lag. Sådana begränsningar får endast ske för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Som tidigare nämnts har alltså detta grundlagsskydd begränsats genom reglerna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Enligt reglerna i 27 kap. rättegångsbalken får hemlig teleavlyssning sålunda användas om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år och även vid brottsutredningar som rör försök, förberedelse och stämpling till sådant brott. Som ytterligare förutsättning för hemlig teleavlyssning gäller att det skall finnas skälig misstanke om brottet och att åtgärden skall vara av synnerlig vikt för utredningen. Tillstånd till hemlig teleavlyssning meddelas av domstol på ansökan av åklagaren och skall gälla viss tid, högst en månad från dagen för beslutet. Hemlig teleövervakning får användas om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader och vid narkotikabrott med enbart fängelse i straffskalan. I övrigt är förutsättningarna knutna till reglerna om hemlig teleavlyssning. För tvångsmedlen gäller den s.k. proportionalitetsprincipen, som innebär att de får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. 1952 års lag ger i förhållande till rättegångsbalken utvidgade möjligheter att använda hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Tillstånd till åtgärden får lämnas, även om det för brottet är föreskrivet lindrigare straff än vad som krävs enligt rättegångsbalken. Åklagaren får i brådskande fall själv besluta om användning av tvångsmedlen. Har åklagaren gjort detta, skall anmälan ofördröjligen göras hos domstolen, som skyndsamt skall pröva ärendet. Enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll, som till skillnad från 1952 års lag inte är tidsbegränsad, får i vissa fall tvångsåtgärd såsom t.ex. hemlig teleavlyssning tillgripas. För detta krävs att åtgärden är påkallad för att utröna om en utlänning eller en organisation eller grupp som han tillhör eller verkar för planlägger eller förbereder någon gärning som innebär våld, hot eller tvång för politiska syften och som innefattar brott för vilket lindrigare straff än fängelse i två år inte är föreskrivet. Den parlamentariska kontrollen av lagens tillämpning sker genom att regeringen årligen lämnar en skrivelse om denna till riksdagen. 5 Säkerhetspolisens skrivelse Säkerhetspolisen har genom en skrivelse den 1 september 1995 till regeringen, under åberopande av att 1952 års lag är av utomordentlig vikt för säkerhetspolisens verksamhet, hemställt om att lagen ges fortsatt giltighet. Säkerhetspolisen har därvid anfört att lagen alltjämt utgör en nödvändig grund för säkerhetspolisens verksamhet för bekämpning av brott mot rikets säkerhet och att de möjligheter till tvångsmedel i särskilda fall som lagen ger också har utnyttjats i stor omfattning. 6 Överväganden 1952 års lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål innebär utökade möjligheter för säkerhetspolisen att uppdaga brott som rör rikets säkerhet eller är av allmänfarlig natur. I likhet med säkerhetspolisen anser regeringen att lagen, som gäller till utgången av år 1995, fortfarande behövs. I tidigare propositioner i detta ämne har frågan om att eventuellt permanenta bestämmelserna i 1952 års lag behandlats. Redan SÄPO-kommittén (Ju 1987:05) anförde i sitt slutbetänkande (SOU 1990:51) att flera skäl talar för att bestämmelserna i 1952 års lag arbetas in i rättegångsbalken men att en sådan samordning borde anstå tills det gick att bedöma om samordningen även kunde omfatta kommitténs förslag om två nya tvångsmedelslagar (s. 145). SÄPO- kommitténs förslag möttes av viss kritik under remissbehandlingen. Regler om straffprocessuella tvångsmedel är nu föremål för en omfattande översyn. Polisrättsutredningen har nyligen överlämnat sitt slutbetänkande Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen (SOU 1995:47). Betänkandet, som bl.a. innehåller förslag till ändringar av reglerna om beslag och kvarhållande av postförsändelse m.m., remissbehandlas för närvarande. Remisstiden går ut den 1 november 1995. Utredningen om användningen av övervakningskameror överlämnade i juli 1995 ett delbetänkande (SOU 1995:66) som behandlar polisens möjligheter att använda dolda fjärrmanövrerade övervakningskameror vid förundersökning i brottmål. I betänkandet föreslås att ett nytt tvångsmedel, särskild användning av övervakningskamera, tillskapas. Enligt utredningens förslag skall reglerna i 1952 års lag omfatta även det nya tvångsmedlet. Betänkandet har remissbehandlats och bereds vidare inom Justitiedepartementet. Vidare har, som tidigare nämnts, en proposition om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning nyligen överlämnats till riksdagen. Även olika frågor med anknytning till häktningsinstitutet är aktuella inom Justitiedepartementet. Bestämmelser om straffprocessuella tvångsmedel är alltså föremål för en omfattande översyn. Resultatet av denna översyn kan vara avgörande för frågan om och hur bestämmelserna i 1952 års lag skall permanentas. Ett ställningstagande i denna fråga bör därför anstå tills detta arbete har avslutats. I avvaktan därpå bör 1952 års lags giltighetstid förlängas. Det saknas skäl att förlänga giltighetstiden mer än ett år. Lagen bör alltså gälla till utgången av år 1996. Eftersom ärendet bara gäller en förlängning av giltigheten av 1952 års lag, är frågan enligt regeringens mening av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 september 1995 Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, och statsråden Peterson, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Blomberg, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Johansson Föredragande: statsrådet Freivalds Regeringen beslutar proposition 1995/96:14 Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag.