Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens skrivelse 1995/96:1 Utbytesverksamhet med rena sprutor till narkotikamissbrukare Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen. Stockholm den 15 juni 1995 Mats Hellström Anna Hedborg (Socialdepartementet) Skrivelsens huvudsakliga innehåll I skrivelsen lämnas en redogörelse för regeringens överväganden med anledning av Socialstyrelsens utvärdering av försöksverksamhet med utdelning av rena sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare. 1 Innehållsförteckning 1. Bakgrund . . . . ..................................3 2. Frågans behandling i riksdagen.....................3 3. Socialstyrelsens utvärdering.......................4 4. Socialstyrelsens slutsatser........................4 5. Regeringens överväganden...........................5 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 juni 1995......................................7 2 1 Bakgrund Den svenska narkotikapolitikens mål är att skapa ett narkotikafritt samhälle. Detta mål har antagits av en enig riksdag som uttryck för en starkt avvisande hållning till all icke-medicinsk användning av narkotika. I regeringens proposi- tion 1985/86:171 om särskilda medel för bekämpningen av aids fastslogs att den effektivaste smittskyddsåtgärden är en väl fungerande narkomanvård och att socialtjänsten därför, i samverkan med hälso- och sjukvården och andra myndig- heter, måste organisera en väl utbyggd narkomanvård. Vid samma tid framfördes, från framför allt medicinskt håll, förslag om att samhället borde tillhandahålla rena sprutor och nålar till missbrukarna så att de inte skulle behöva använda infekterade sprutor. Hösten 1986 inleddes en verksamhet med utbyte av sprutor i Lund. Projektet initierades av narkomanvårdsenheten vid S:t Lars sjukhus och infektionskliniken vid lasarettet i Lund. En liknande verksamhet startade året därpå i Malmö. Verksamheterna var tämligen lika i sin uppläggning och omfattade förutom sprututbyte också hiv-testning, rådgivning och information. I samband med att verksamheten i Lund startade informerades Socialstyrelsen, som bl.a. uttalade att en generell utdelning av sprutor och kanyler till injektionsmissbrukare stred mot riktlinjerna för narkotikapolitiken. Under förutsättning att sprutor och kanyler endast överlämnades vid ett personligt besök hos läkaren och under förutsättning att läkaren utifrån säkra kriterier kunde dra slutsatsen att patienten skulle hamna i en än mer riskabel situation om han inte fick en ren spruta och kanyl, menade Socialstyrelsen att det var svårt att hävda att över- lämnandet inte stod i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Socialstyrelsen redovisade i november 1988 i en skrivelse till regeringen en utvärdering av den dittillsvarande försöksverksamheten och lämnade samtidigt förslag till fortsatt försöksverksamhet. Förslaget behandlades i regeringens skrivelse 1988/89:94 till riksdagen om försöksverksamheten inom hälso- och sjukvården med utdelning av sprutor och ka-nyler till narkotikamissbrukare. Bland annat anfördes i regeringens skrivelse att det var en uppgift för Socialstyrelsen att se till att utdelning av sprutor och kanyler inte förekom utanför försöksverksamheten. Vidare borde de projekt som skulle ingå i fortsatt försöksverksamhet granskas i vetenskapligt hänseende för att säkerställa att en utvärdering av effekter på smittspridningen och narkotikamissbruket kunde göras. 2 Frågans behandling i riksdagen Frågan om utdelning av rena sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare har vid ett flertal tillfällen behandlats i riksdagen och en omfattande redogörelse för försöksverksamheten har givits i socialutskottets betänkande 1990/91:SoU5. 3 I anledning av motioner i frågan har socialutskottet i betänkande 1993/94:SoU7 Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor uttalat att det liksom ti-digare anser att utbyte av sprutor och kanyler endast bör få förekomma i samband med en noga kontrollerad försöksverksamhet, som har till syfte att söka vetenskapligt stöd för metodens värde i kampen mot aids. 3 Socialstyrelsens utvärdering Några ytterligare försöksprojekt, utöver verksamheterna i Malmö och Lund, har inte påbörjats. Försöksverksamheterna har utvärderats av Socialstyrelsen och utvärderingen överlämnades till regeringen i juni 1993. Av utvärderingen framgår bl.a. att inga nya hiv-fall har rapporterats bland narkotikamissbrukarna i Malmöhus län sedan år 1990. Under år 1989 förekom dock några fall där narkotikamissbrukare smittats. Av dessa deltog alla utom en i sprututbytesprogrammen. Dessutom har smitta av hepatit B och C konstaterats. En stor del av klienterna har utöver byte av sprutor också hiv-testat sig och utnyttjat programmens övriga erbjudanden såsom hälsokontroller och kuratorskontakter. Besöksfrekvensen har varierat mycket och en liten grupp har svarat för en stor del av besöken. I den studie som låg till grund för Socialstyrelsens utvärdering antar man därför att injektionsmissbrukarnas sprutbehov inte är tillgodosett genom programmen, men säger samtidigt att det är svårt att ha en säker uppfattning om detta. Antalet inlämnade sprutor motsvarar ca 70 procent av de utdelade, medan andelen inlämnade kanyler har varit lägre. Sprutor eller kanyler har inte märkts, varför det inte har varit möjligt att bedöma om de inlämnade sprutorna och kanylerna varit de utdelade eller andra. Någon organiserad kontakt mellan försöksprojekten och socialtjänsten har inte förekommit. Ett fåtal patienter har fått kontakt med socialtjänsten via programmen. Socialstyrelsen drar slutsatsen att det inte är möjligt att göra en bedömning av försökets effekter på smittspridningen av hiv. Det är inte heller möjligt att finna några belägg för att programmen i Lund och Malmö skulle ha påverkat missbruksutvecklingen negativt. Socialstyrelsen bedömer att det inte heller är möjligt att längre fram göra en sådan bedömning av effekterna, varför en förlängning av försöksperioden inte ter sig meningsfull. 4 Socialstyrelsens slutsatser Socialstyrelsen bedömer att den fortsatta hanteringen av sprututbytet bör beslutas av regering och riksdag. Socialstyrelsen anser att en läkare i varje enskilt fall bör kunna bedöma om det utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet är möjligt att till nar- kotikamissbrukare överlämna en ren spruta i utbyte mot en använd. Socialstyrel- sen understryker att sprututbytet i så fall skall utgöra en del av vård- och rehabiliteringsinsatserna för den enskilde missbrukaren och att ett eventuellt fortsatt sprututbyte bör ske under mycket kontrollerade former. Socialstyrelsen understryker att en rad förutsättningar måste uppfyllas och förordar att dessa anges i form av föreskrifter enligt bl.a. följande: - Överlämnandet måste ske i samband med personligt besök hos läkaren, som gör en samlad bedömning av om patienten utsätter sitt liv för allvarlig fara om han inte får en ren spruta eller kanyl. - Läkaren är skyldig att så långt möjligt motivera patienten för vård. Om nöd- vändigt ska utlämnandet av spruta villkoras till att patienten håller kontakt med socialtjänsten. - Spruta eller kanyl får i regel inte överlämnas om inte motsvarande begagnat verktyg lämnas i utbyte. 5 Regeringens överväganden Som framgår av Socialstyrelsens utvärdering medger tillgängliga data inte några säkra slutsatser om sprututbytesprogrammens effektivitet som blodsmittopreventiv åtgärd. Smittspridningen bland intravenösa narkotikamissbrukare är låg i hela landet och den låga smittspridningen i södra Skåne går inte att härleda till sprututbytesprogrammen. Socialstyrelsen framhåller å andra sidan att det inte heller finns något som pekar på att de två projekten i Skåne har medfört att användningen av narkotika har ökat i regionen eller på annat sätt inneburit negativa konsekvenser för den svenska narkotikapolitiken. Man anser därför inte att det finns några skäl att idag stoppa verksamheterna i Malmö och Lund Socialutskottet har vid flera tillfällen uttalat att utbyte av sprutor och kanyler endast får förekomma i samband med en noga kontrollerad för- söksverksamhet, som har till syfte att söka vetenskapligt stöd för metodens värde i kampen mot aids. Som redan framgått går det inte att dra några säkra slutsatser om metodens effektivitet från smittspridningssynpunkt. Skälet till detta är framför allt att vi i Sverige med en kombination av insatser har lyckats att begränsa smittsprid- ningen av hiv bland narkotikamissbrukare till en internationellt sett mycket låg nivå. Det är naturligtvis inte uteslutet att utbytesprogrammen skulle ha kunnat visa en gynnsam effekt om smittspridningen hade varit högre i Sverige. Socialstyrelsen bedömde att en ny utvärdering under då rådande förhållanden inte var meningsfull och att det därför inte heller fanns skäl att begränsa verksamheten till försöksform. Då omständigheterna kan förändras bör enligt regeringens bedömning verksamheten dock även i fortsättningen ha karaktär av försök. Det är viktigt att den förekommande framtida utbytesverksamheten följs upp mycket noga. 4 Socialstyrelsen anser att det skall vara möjligt för ansvarig läkare att utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet bedöma om det är möjligt att i ett enskilt fall överlämna rena sprutor eller kanyler. Eftersom även andra grupper än läkare överlämnar sprutor och kanyler i de pågående verksamheterna torde dock en sådan begränsning innebära att dessa inte kan fortsätta såsom de nu är upplagda. Att samarbetet med socialtjänsten inte ser ut att ha fungerat tillfredsstäl- lande i Malmö och Lund är allvarligt. I en fortsatt verksamhet bör kravet vara att de ursprungliga intentionerna i fråga om samarbete med socialtjänsten följs och att missbrukare motiveras till vård och behandling för sitt narkotikamiss- bruk. Regeringen förutsätter att Socialstyrelsen beaktar hur socialtjänstens medverkan kan garanteras vid utfärdandet av föreskrifter för hur en fortsatt utbytesverksamhet skall organiseras. Regeringen anser sålunda inte att det finns skäl att stoppa försöksverk- samheterna i Lund och Malmö. Ett villkor för fortsatt verksamhet får anses vara att den i allt väsentligt omgärdas av de regler som gällt för försöksperioden och att vårdhuvudmannen dokumenterar verksamheten. Socialstyrelsen får förutsättas inom ramen för sitt tillsynsansvar aktivt följa och utvärdera verksamheterna. Det är Socialstyrelsen som har till uppgift att utarbeta de föreskrifter enligt smittskyddsförordningen (1989:301) som kan anses nödvändiga. 5 Socialdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 juni 1995 Närvarande: statsrådet Hellström, ordförande, och statsråden Peterson, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson Föredragande: statsrådet Hedborg Regeringen beslutar skrivelse 1995/96:1 Utbytesverksamhet med rena sprutor till narkotikamissbrukare 6