Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens skrivelse 1995/96:120 Vår miljö Skr. Miljöarbetet under året 1995/96:120 Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen. Stockholm den 21 december 1995 Ingvar Carlsson Anna Lindh (Miljödepartementet) Skrivelsens huvudsakliga innehåll I skrivelsen presenterar regeringen en redovisning av tillståndet i miljön och det miljöpolitiska arbetet under år 1995. 1 En god livsmiljö 3 1.1 Introduktion 3 1.2 Hur uppfylls miljömålen? 4 2 Sverige och det internationella miljöarbetet 6 2.1 Förenta nationernas miljöprogram 6 2.2 FN:s kommission för hållbar utveckling 7 2 3 Klimat 7 2.4 Konventionen om biologisk mångfald 8 2.5 Baselkonventionen 9 2.6 Miljö och handel 9 2.7 OECD:s översyn av Sveriges miljöarbete 10 2.8 Visbykonferens och miljöministermöte 10 3 Östersjön och Nordsjön 12 3.1 Östersjön 12 3.2 Fisket i Östersjön och Nordsjön 19 3.3 Nordsjön 20 4 Sverige och miljöarbetet i EU 25 4.1 Utgångspunkter 25 4.2 Miljöarbetet i EU under 1995 25 4.3 Det fortsatta arbetet i EU 28 5 Globala och regionala miljöproblem 30 5.1 Klimatförändringar 30 5.2 Uttunning av ozonlagre 32 5.3 Luftföroreningar och försurning 34 5.4 Övergödning 40 6 Kemikalier 44 6.1 Klorerade lösningsmedel 44 6.2 Bekämpningsmedel 44 6.3 Textilier 45 6.4 Utfrågning om klor och klorerade ämnen 45 6.5 Internationellt arbete 45 7 Kretslopp och avfall 48 7.1 Kretslopp och producentansvar 48 7.2 Avfall 50 8 Biologisk mångfald och naturskydd 53 8.1 Inledning 53 8.2 Ett uthålligt jordbruk 54 8.3 Ett hållbart skogsbruk 54 8.4 Friluftsliv, allemansrätt och strandskydd 57 8.5 Fjällen och skärgårdsområden 58 9 Ett miljöanpassat transportsystem 59 9.1 Sverige och EU 59 9.2 Avgaskrav på bilar 59 9.3 Avgaskrav på fritidsbåtar 60 9.4 Avgaskrav på motorcyklar och mopeder 60 9.5 Avgaskrav på arbetsfordon 60 9.6 Bränslen 60 9.7 Sjöfart 61 9.8 Luftfart 61 9.9 Trafikbuller 61 10 Miljöanpassat näringsliv 62 10.1 Teknikutveckling 62 10.2 Frivillig miljöstyrning och miljörevision 63 10.3 Miljön i arbetsmarknadspolitiken 63 10.4 EU 64 11 Styrmedel i miljöpolitiken 65 11.1 En ny miljöbalk 65 11.2 Markanvändningspolitik 65 11.3 Miljökonsekvensbeskrivningar 67 11.4 Ekonomiska styrmedel 68 11.5 Miljöövervakning 70 11.6 Forskning 72 12 Det lokala och regionala miljöarbetet 73 12.1 Agenda 21 73 12.2 Samverkan för en hållbar tätortsutveckling 74 Bilaga SKI:s och SSI:s bedömning av kärnsäkerhet och strålskydd 79 1. En god livsmiljö 1.1 Introduktion Regeringen redovisade under förra riksmötet inriktningen av det miljöpolitiska arbetet (skr. 1994/95:120). I en särskild skrivelse (skr. 1994/ 95:167) presenterade regeringen en strategi för det svenska miljöarbetet i EU. Riksdagen har ställt sig bakom huvudlinjerna i skrivelserna. Innehållet i dessa skrivelser utgör grunden för regeringens miljöpolitiska arbete. Årets miljöredovisning innehåller en redovisning av tillståndet i miljön och det miljöpolitiska arbetet under år 1995. Därvid anges i vilken utsträckning viktiga nationella miljömål uppfylls och inriktningen på fortsatta åtgärder presenteras kortfattat. Arbetet för att skydda Östersjön och Nordsjön redovisas mer utförligt. Regeringen avser att förelägga riksdagen förslag till bl.a. nya och omarbetade miljömål i en samlad miljöproposition våren 1998. Det har nu gått ett drygt år sedan regeringsskiftet och Sverige har varit medlem i EU ett år. En rad miljöpolitiska framsteg har gjorts under det gångna året och arbetet för en god livsmiljö fortsätter. Viktiga inslag är följande. Arbetet med de globala frågorna - t.ex. föroreningen av haven, klimatfrågan, ozonskiktet, biologiska mångfalden -har krävt ökade insatser under året och också inneburit att framsteg har gjorts. Regeringen har för avsikt att redovisa sin syn på mål och inriktning av det globala miljöarbetet i en skrivelse till riksdagen våren 1996. Miljöpolitiken bidrar till moderniseringen av det svenska näringslivet. Miljöförbättringar har blivit en viktig konkurrensfördel. Riksdagen har nyligen fattat beslut angående proposition 1995/96:25(FiU1, rskr. 131-134) En politik för arbete, trygghet och utveckling där regeringen redovisar sin politik för för att stimulera denna utveckling. Miljöpolitiken kan också ge fler arbetstillfällen. Särskilda medel har avsatts för sysselsättningsskapande åtgärder inom miljöområdet och för investeringar för ekologisk omställning. Ekonomiska styrmedel är en viktig del av miljöpolitiken. Miljöskatt-erna på handelsgödsel har höjts, liksom koldioxidskatten. Riksdagen har nyligen fattat beslut om proposition 1995/96:25(FiU1, rskr. 131-134) där regeringen aviserar en höjning av industrins koldioxidskatt. Riksdagen har vidare beslutat om en skatt på naturgrus. En avfallsskatt utreds. En översyn sker av möjligheten till en ökad miljörelatering av skattesystemet. En översyn av vägtrafikens samlade beskattning skall inledas. Farliga kemikalier skall fasas ut. Blyad bensin är förbjuden sedan 1 mars 1995. Regeringen har också tagit särskilda initiativ mot stabila organiska ämnen. Sverige driver på kemikaliearbetet inom EU. Kretsloppsarbetet är prioriterat och producentansvaret utvecklas vidare. Regeringen förbereder krav på återvinning av uttjänta bilar. Sverige har också aktivt medverkat till ett internationellt exportförbud för farligt avfall till icke OECD-länder. Skyddet av den biologiska mångfalden är en prioriterad del av miljöpolitiken. Häri ingår att bevara naturens variationsrikedom och att åstadkomma ett hållbart nyttjande av naturresurserna. Regeringen har tagit särskilda initiativ för skyddet av fjällen och skärgårdarna. På svenskt förslag tar EU fram en strategi mot försurning. Utsläppen av ammoniak från jordbruket skall minska, liksom de skadliga utsläppen från vedeldning. Sverige har drivit fram förhandlingar om ett internationellt avtal om säker hantering av genteknik. Ett fortsatt arbete med att utveckla ett miljöanpassat transportsystem bedrivs bl.a. i Kommunikationskommittén (K 1995:01). Miljökraven för trafiken har skärpts. Nya gränsvärden gäller för utsläpp från lastbilar och bussar. Sverige har påverkat Eurpeiska gemenskapernas kommission att förbereda ett europeiskt tillverkaransvar för bilarnas avgasrening. Beträffande markanvändningspolitik för en långsiktig hållbar utveckling pågår utveckling av lagstiftning och metoder för planering och beslutsfattande. Miljöinslaget i plan- och bygglagen har stärkts, bl.a. genom förbättrad översiktsplanering. Sambandet mellan natur- och kulturmiljö har lyfts fram. Ett exempel på den vikt som fästs vid kulturmiljön är regeringens beslut om att ta fram alternativ till ett tredje järnvägsspår i centrala Stockholm. 1.2 Hur uppfylls miljömålen? Miljöpolitiken har sin grund i visionen om en hållbar samhällsutveckling. Våra övergripande miljömål är att skydda människors hälsa, bevara den biologiska mångfalden, skapa en långsiktigt god hushållning med naturresurser samt att skydda natur- och kulturlandskap. Därutöver har riksdagen antagit ett antal nationella mål och riktlinjer för miljöarbetet inom olika områden. Sverige har under många år bedrivit ett aktivt miljöarbete såväl nationellt som internationellt och har kommit långt i riktning mot att uppfylla flera av dessa mål. Vi behöver emellertid fortsätta arbetet med att förbättra miljön och skapa förutsättningar för en hållbar utveckling. Det gäller också att förebygga och förhindra nya miljöstörningar. I avsnitt 2.11 återkommer vi till flera av våra viktigare miljömål och åtgärder för att uppnå dem. Statens naturvårdsverk har regeringens uppdrag att årligen redovisa det samlade miljöarbetet i landet i förhållande till de mer än hundra nationella miljömål som antagits av riksdagen. Av de nio mål som Naturvårdsverket valt att behandla i årets rapport är det endast ett som för närvarande uppnås medan man kommit en bit på väg vad gäller andra mål. För att det skall gå att inrikta, följa upp och utvärdera miljöarbetet mot målen är det viktigt att målen är entydigt formulerade samt att de är tidsbestämda och mätbara. Regeringen har därför uppdragit åt Agenda 21-kommittén (M 1995:02) att stämma av hur de miljömål som riksdagen beslutat om uppfylls och fungerar. Kommittén skall ha slutfört sitt arbete före FN:s extra generalförsamling år 1997. Därefter har regeringen för avsikt att, med utgångspunkt från kommitténs arbete, föreslå nya och omarbetade nationella miljömål för riksdagen. När det gäller målet att skydda människors hälsa har regeringen under året tillkallat en särskild utredare med uppdrag att utarbeta ett handlingsprogram för att minska miljörelaterade hälsorisker i Sverige. Handlings-programmets syfte är att identifiera de miljöproblem som är en risk för hälsan och lämna förslag till åtgärder för att minska dessa risker. Arbetet sker bl.a mot bakgrund av den deklaration om åtgärder för miljö och hälsa som antogs av de europeiska miljö- och hälsoministrarna vid ett WHO-möte i Helsingfors år 1994. 2. Sverige och det internationella miljöarbetet Det är uppenbart att flertalet miljöproblem också måste lösas genom internationellt samarbete, till exempel försurningen av mark och vatten, föroreningen av haven, uttunningen av ozonskiktet, störningar i klimatsystemet på grund av för höga utsläpp av växthusgaser, bl.a. koldioxid och hoten mot den biologiska mångfalden. Nya möjligheter att begränsa europeiska miljöproblem har öppnat sig genom Sveriges medlemskap i EU. Även när det gäller de globala problemen kan EU-samverkan ge ökad tyngd åt svenska positioner. Regeringen har senast i skrivelse 1994/95:167 till riksdagen presenterat sin syn på inriktningen av det miljöpolitiska arbetet i EU. Regeringen har för avsikt att redovisa sin syn på arbetet med de globala miljöfrågorna och strävan mot hållbar utveckling i en regeringsskrivelse som beräknas bli lämnad till riksdagen våren 1996. Underlag för skrivelsen utgörs av en promemoria om globala miljöstrategier och hållbar utveckling som tagits fram inom Miljödepar-tementet och som innehåller mål och inriktning i arbetet med globala miljökonventioner och Agenda 21. Promemorian remissbehandlas för närvarande. 2.1 Förenta nationernas miljöprogram Förenta nationernas miljöprogram, United Nations Environment Programme (UNEP), höll sitt 18:e styrelsemöte i Nairobi i maj 1995. Viktiga svenska initiativ togs beträffande militären och miljön, kvinnor och miljön med speciellt budskap till Bejingkonferensen, UNEP:s roll i Washingtonprocessen om landbaserade aktiviteter som hotar kustområdenas miljö och långlivade organiska ämnen Persistent Organic Pollutants (POPs) samt frågan om vissa farliga nationellt förbjudna kemikalier under den s.k. PIC-proceduren (krav på godkännande från importlandet Prior Informed Consent). Sverige bidrog också aktivt till att få till stånd en tidig förberedelseprocess för en översyn av styrformer och andra utestående institutionella frågor inför generalförsamlingens specialsession år 1997. Vid UNEP:s möte i Washingtonprocessen (hösten 1995) antogs ett globalt handlingsprogram för reglering av de landbaserade aktiviteternas påverkan på den marina miljön. En UNEP-konferens om militären och miljön hölls i Linköping i juni 1995. Mötet diskuterade militära aktiviteter och miljön i fredstid. Underlag för fortsatt internationellt arbete med att utarbeta riktlinjer för miljöpolicy för den militära sektorn togs fram. Nästa reguljära möte med UNEP:s styrelse äger rum år 1997 och kommer att hållas redan i januari/februari för att komma i fas med mötet i kommissionen för hållbar utveckling i mars som i sin tur föregår det särskilda mötet med generalförsamlingen i juni 1997. 2.2 FN:s kommission för hållbar utveckling FN:s kommission för hållbar utveckling är ansvarigt organ för uppföljningen av FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992. Kommissionen höll sin tredje session i New York i april 1995. Sverige, som redan har spelat en aktiv roll som observatör, går in som medlem för perioden 1996-98. Mötet, som bekräftar kommissionens centrala roll i uppföljningen av besluten vid Riokonferensen, ledde till framsteg i skogsfrågan, nya grepp när det gäller konsumtions- och produktionsmönster och en mera markerad vilja att utbyta erfarenheter och rapportera om den nationella Agenda 21-uppföljningen. Det mest uppmärksammade beslutet var att upprätta en panel om skogsfrågor. Skogspanelen skall göra en genomgång av skogsekosystemen globalt med avseende på bl. a. hot och orsaker till hoten och diskutera förslag till lösningar på olika skogsproblem. Panelen skall också göra en översyn av existerande internationella organisationer med ansvar för skogsfrågor och andra mellanstatliga överenskommelser. Panelen kommer även att behandla handelsrelaterade frågor samt frågor angående transfereringar av teknologi och finansiella resurser. Panelen avger sin första rapport till kommissionen 1996 till och slutgiltiga rekommendationer och förslag till kommissionsmötet 1997. Skogsstyrelsen har regeringens uppdrag att följa upp de beslut om utnyttjande av skogarna som fattades i Rio de Janeiro. Nästa möte hålls i april-maj 1996 och kommer att behandla bl.a. tillståndet i atmosfären och i oceanerna. Sverige har fått i uppdrag att presentera resultatet från Linköpings-mötet om militären och miljön vid detta möte. 2.3 Klimat Klimatkonventionens första partsmöte hölls i Berlin under våren 1995. Vid mötet kunde parterna enas om följande: ¨Industriländernas åtaganden är inte tillräckliga, man behöver ta fram åtaganden som gäller efter år 2000. ¨En ny förhandlingsomgång skall leda fram till ett protokoll eller annat juridiskt bindande avtal, dvs. ändring i konventionen. ¨Juridiskt bindande beslut. ¨Förhandlingarna skall vara avslutade så att ett beslut kan tas vid det tredje partsmötet hösten 1997. Syftet med de nya förhandlingarna är att begränsa eller minska utsläppen av växthusgaser. Man skall sätta upp kvantifierade utsläppsmål för perioderna fram till år 2005, 2010 och 2020. Ett nytt juridiskt bindande avtal skall vidare omfatta industriländerna och ta hänsyn till de olika ländernas förutsättningar och förmåga att bidra till den globala ansträngningen att minska klimatpåverkan. En annan fråga är om länderna skall kunna vidta åtgärder utomlands och få räkna sig utsläppsminskningarna tillgodo. Detta angreppssätt, som kallas gemensamt genomförande, har varit kontroversiellt under hela förhandlingsprocessen. Överenskommelsen i Berlin innebär att en pilotfas för aktiviteter som genomförs gemensamt startas omedelbart. Aktiviteter under pilotfasen som genomförs gemensamt mellan industriländer och icke industriländer skall inte ses som ett led i industriländernas åtagande utan endast som ett led i att nå konventionens slutliga mål. De skall också i förekommande fall ses som en del i arbetet med att uppfylla åtagandena om teknologiöverföring till u- länder. Ingen kreditering av åtgärder skall tillfalla någon part som resultat av aktiviteter under pilotfasen. Nämnas kan att Sverige - genom NUTEK - bedriver projekt i Baltikum och Östeuropa rörande energieffektivisering och ersättningar av fossila bränslen. 2.4 Konventionen om biologisk mångfald Konventionen om biologisk mångfald undertecknades vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro år 1992. Konventionens syfte är att bevara den biologiska mångfalden, att åstadkomma ett hållbart nyttjande av de biologiska resurserna samt att få en rättvis fördelning av de vinster som uppstår vid utnyttjandet av genetiska resurser. Konventionen har idag 130 fördragsslutande parter. Konventionen har hållit sitt andra partsmöte i november 1995. Som underlag för behandlingen av den marina biologiska mångfalden arrangerade Sveriges vetenskapliga kommitté för biologisk mångfald ett internationellt vetenskapligt symposium om marin och kustnära biologisk mångfald vid Tjärnös Marinbiologiska Laboratorium i slutet av augusti. Sverige presenterade också två fallstudier, en om Östersjölaxen och en om svenska biståndsinsatser för integrerad kustområdesförvaltning. Partskonferensen antog omfattande rekommendationer om åtgärder för att bevara och hållbart nyttja den marina biologiska mångfalden. Rekommendationerna innebär bl.a. krav på att utveckla och tillämpa ett miljöanpassat fiske och att införa integrerad kustområdesplanering. Sverige var pådrivande för mötets beslut att påbörja förhandlingar om ett protokoll till konventionen om säker hantering av genetiskt modifierade organismer (GMO). Protokollet kommer att fokuseras på gränsöverskridande miljöeffekter av GMO, både vad gäller regler för kontroll av export och krav på miljökonsekvensbeskrivningar av avsiktlig utsättning i naturen som kan ha gränsöverskridande effekter. Enligt partskonferensens beslut skall förhandlingarna vara avslutade senast 1998. Beslut har fattats om att lägga sekretariatet i Montreal. 2.5 Baselkonventionen Baselkonventionen, är en global konvention, som reglerar gränsöverskridande transporter och slutligt omhändertagande av farligt avfall. Vid konventionens tredje partsmöte i september 1995 beslöts på nordiskt initiativ att i konventionen ta in ett förbud mot export från OECD-länder till icke OECD-länder av farligt avfall för återvinning. Sverige har under en följd av år aktivt verkat för ett sådant förbud. Förbudet träder i kraft den 1 januari 1998. Förbud att exportera farligt avfall från OECD-länder till icke OECD-länder för slutligt omhändertagande gäller sedan tidigare. Målet för det fortsatta konventionsarbetet är primärt att förtydliga konventionens definitioner av farligt avfall för att klart ange vilka typer av avfall som omfattas av förbudet. Den tekniska arbetsgrupp som hör under konventionen har fått ett uttryckligt mandat av parterna att arbeta med dessa frågor fram till nästa partsmöte hösten 1997. Andra frågor som också prioriteras de närmaste åren är samarbete kring bekämpandet av illegal export och import av farligt avfall. Vidare håller man på att utarbeta ett protokoll för ansvar och kompensation knutet till konventionen för att reglera ansvars- och ersättningsfrågor i händelse av olyckor i samband med gränsöverskridande transporter av farligt avfall. 2.6 Miljö och handel Sambanden mellan internationell handel och miljöpolitik har kommit att uppmärksammas allt mer på senare år. I världshandelsorganisationen WTO finns en särskild kommitté om handel och miljö som bl.a. har till uppgift att vid WTO:s ministerkonferens i Singapore i december 1996 ge rekommendationer om huruvida ändringar i det multilaterala handelsregelverket är nödvändiga. Sverige har, liksom EU, prioriterat frågan om relationerna mellan internationella miljöavtal och handelsreglerna, och förespråkar att ett särskilt undantag för handelsåtgärder som vidtas inom ramen för miljökonventioner skall införas i GATT-avtalet. Andra viktiga diskussionspunkter är handelseffekter av miljömärkning, och marknadstillträde för i synnerhet u-länder. Som EU-medlem är Sverige bunden av EU:s externa handelspolitik, och kommissionen för Sveriges talan i WTO. För att kunna driva på arbetet i WTO samarbetar Sverige aktivt med andra likasinnade medlemsstater och med kommissionen. OECD:s ministerråd har under året antagit en rapport om handel och miljö, och analys och diskussioner om dessa frågor fortsätter inom ramen för gemensamma arbetsgruppen där såväl miljö- och utrikes- och ekonomiministerier finns representerade. 2.7 OECD:s översyn av Sveriges miljöarbete OECD påbörjade våren 1995 en översyn av Sveriges miljöarbete. Den ingår som ett led i ett arbete med att se över OECD-ländernas miljöarbete i stort som inleddes 1991. Hittills har 11 länder granskats. Syftet med översynerna är att förbättra såväl medlemsländernas miljöarbete som det gemensamma miljöarbetet genom att hjälpa enskilda regeringar att värdera sina framsteg inom miljöområdet och att hålla en levande dialog mellan medlemsländerna. Avsikten är också att stimulera till ökad trovärdighet hos regeringarna gentemot allmänheten. I oktober besökte ett granskningslag från OECD Sverige under två veckor och träffade då ett stort antal representanter för olika myndigheter och organisationer m.m. som verkar inom miljöområdet. Översynen av Sverige avslutas i maj 1996. 2.8 Visbykonferens och miljöministermöte Visbykonferensen Sveriges statsminister har inbjudit till en regeringschefskonferens för Östersjöns randstater som skall hållas i Visby den 3-4 maj 1996. Konferensen kommer att omfatta tre områden varav miljön runt Östersjön utgör ett. Konferensen kan i sin miljödel ses som en uppföljning av regeringschefskonferensen i Ronneby år 1990 då endast miljöfrågor runt Östersjön behandlades. Konferensen väntas öppna möjligheter att flytta fram positionerna vad gäller miljöfrågorna och att knyta samman dessa frågor med ekonomisk utveckling och mellanfolkligt samarbete runt Östersjön. Arbetet med att förbereda miljödelen i Visbykonferensen startade under sommaren. Sverige har tagit fram ett utkast till deklaration vid konferensen vilket just nu håller på att diskuteras mellan de deltagande länderna. De miljöfrågor som Sverige har fört fram är framförallt fortsatt hög prioritering av Östersjöprogrammet, större uppmärksamhet åt gränsöverskridande vattendrag och stöd för att de länder som har sådana vattendrag skall samarbeta bättre om ett hållbart utnyttjande av vattendragen. Förbättrade möjligheter för destruktion av miljöfarligt avfall samt begränsning av användning av miljöfarliga kemikalier kan även komma att tas upp. Begränsning av närsaltsutsläpp från jordbruket och minskad miljöbelastning från transportsektorn inklusive sjötrafiken har hög prioritet i förberedelsearbetet. Ytterligare frågor som kan vara aktuella är att kärnkraftssäkerheten behöver höjas, att naturvårdsarbetet måste utvecklas och stärkas samt att uthålligt fiske bör understödjas. Även EU:s östeuropautvidgning kommer att behandlas. Det närmare innehållet håller på att utformas via diskussioner med våra grannländer runt Östersjön. Vid Visbymötet kommer Sverige också att ta upp vikten av att alla länder ratificerar 1992 års Helsingforskonvention. Miljöministermöte Sverige har inbjudit till ett informellt miljöministermöte för länderna runt Östersjön. Mötet skall hållas i mars 1996. Dessutom är EU:s miljökommissionär, Europeiska unionens råd, internationella finansieringsinstitut samt icke statliga organisationer, inbjudna. Avsikten med detta möte är att inleda ett arbete med att ta fram en Agenda 21 för Östersjön. På mötet kommer miljödelen i Visbymötet att diskuteras samt ytterligare åtgärder som är avgörande för att begränsa miljöbelastningen i Östersjön. 3. Östersjön och Nordsjön 3.1 Östersjön Hur mår Östersjön? På 1950-talet var Östersjön ännu ett ganska oförstört innanhav. Det är inte länge sedan. Miljösitutationen i vissa delar av Östersjön idag är mycket allvarliga. Som exempel på ett sådant område kan nämnas vattnet utanför St. Petersburg. I många områden finns problem med övergödning, högt fisketryck, ansamling av tungmetaller och begränsade men ett stort antal utsläpp av olja från sjötrafiken. Vidare förekommer utbredd algblomning nästan varje år i Östersjön. Naturlaxen i Östersjön är hotad och vissa fåglar är hotade av oljeutsläpp. Däremot har antalet gråsälar och knubbsälar stadigt ökat sedan början av 1980-talet. Anledningen till detta torde vara minskade utsläpp av DDT, PCP, kvicksilver och andra miljögifter. I vissa områden i Östersjön finns idag så mycket säl att det upplevs som ett problem för fisket och diskussioner har förts om att införa jakt för forskningsändamål på säl (se figur 1a och b). Effekterna av de åtgärder som har vidtagits för att minska miljöbelastningen från Baltikum, Ryssland och Polen har ännu inte utvärderats. Det står dock klart att utsläppen från en del industrier i öst har minskat pga. den ekonomiska omstruktureringen vilket har tvingat dessa industrier att stänga. Utsläppen från jordbruket i öst torde också ha minskat av samma anledning. Fortfarande är dock de största föroreningskällorna i såväl öst som väst avloppsvatten, industrier och jordbruk. Inom ramen för Helsingforskommissionen, HELCOM, utarbetas en tredje rapport om tillståndet i Östersjön. Denna rapport som beräknas vara klar hösten 1996 kommer att innehålla mer omfattande och tillförlitliga uppgifter än tidigare rapporter om Östersjön. Den närmast föregående rapporten presenterades år 1990. Miljömål för Östersjön Målet för Sveriges miljöinsatser i Central- och Östeuropa är att stödja miljösamarbetet och vidta åtgärder för att bevara och förbättra miljön, särskilt i och kring Östersjön. För att påskynda Östersjöns återhämtning finns sedan år 1992 ett åtgärdsprogram vilket är grundat på gemensamma prioriteringar av länderna i regionen av hur Östersjöns ekologiska balans bör säkerställas och återställas. I programmet beskrivs vilka insatser som bör vidtas under den kommande 20- årsperioden för att återställa Östersjöns ekologiska balans. Utöver investeringsprogrammet för de 132 utsläppskällor som identifierats i programmet, varav ca 100 stycken ligger i de f.d. öststaterna, behandlar det också behovet av lagar, regleringar och väl fungerande myndigheter, ökad miljömedvetenhet och utbildning hos befolkningen samt kunskapsöverföring till länderna i öst. Utsläppskällorna som tas upp i programmet är de objekt som man bedömer bör åtgärdas först. Utsläppskällorna består framförallt av avloppsvatten, industrier och jordbruk. Inför Visbykonferensen kommer HELCOM att ta fram en rapport om hur Östersjöprogrammet har framskridit och vid vilka av de 132 identifierade föroreningskällorna som det för närvarande pågår investeringar, vilka som inte längre anses vara stora föroreningskällor på grund av genomförda investeringar och vid vilka föroreningskällor inget ännu har gjorts etc. Denna rapport bör också ge en indikation om i vilka delar Östersjöprogrammet behöver kompletteras och i vilka delar som större ansträngningar måste göras. Det är bl.a. uppenbart att arbetet framöver inte bara kan avse de stora punktutsläppen - hot spots - utan att uppmärksamhet även måste ägnas de många medelstora och mindre utsläppskällorna och diffusa utsläpp. Som ett kvalitativt mål för utsläpp av närsalter antog Östersjöländerna år 1988 mål om att minska dessa utsläpp med i storleksordningen 50 procent mellan åren 1987 och 1995 (prop. 1990/91:90, s. 41, 244, 245, 249, 252, 253, JoU 30, rskr. 338) (se vidare avsnitt 5.4 Övergödning). Målet gäller även vissa stabila organiska ämnen och tungmetaller. Fortsatt arbete för ekologisk balans i Östersjön Östersjöprogammet har hittills varit framgångsrikt. Vid många av de stora föroreningskällorna förbereds åtgärder för att minska miljöbelastningen och vid vissa har direkta investeringar också påbörjats. Under året är det några områden som uppmärksammats speciellt vad gäller miljöbelastningen i Östersjön. Det gäller det kraftigt ökade antalet begränsade oljeutsläpp från fartyg vilka bl.a. har lett till en kraftig ökning av antalet oljeskadade fåglar framför allt vid Gotlands södra udde. Oljeutsläppen härrör framförallt från fartyg som olagligen släpper ut ballastvatten och sköljvatten direkt i havet. För att minska detta problem har en av HELCOM:s arbetsgrupper tagit fram ett förslag om mottagningsanordningar för avfall från fartyg. I förslaget ingår utbyggnad och förbättring av sådana mottagningsanordningar samt införandet av en enhetlig hamnavgift. I hamnavgifterna ingår att fartygen får lämna sådant avfall vid mottagningsanordningar utan extra kostnad. Även problem med närsaltsutsläpp från jordbruket uppmärksammas. På grund av omstruktureringen av jordbruket i öst har utsläppen av närsalter från dessa länder minskat de senaste åren. Belastningen kan dock förväntas öka i takt med den ekonomiska återhämtningen, om inte effektiva åtgärder vidtas för att förebygga och begränsa miljöpåverkan. Målet om att halvera utsläppen av kväve i Sverige till år 1995 kommer inte att nås. Naturvårdsverket har i uppgift att till den 1 april 1996 inventera situationen och ta fram förslag på åtgärder för hur detta mål skall kunna uppnås inom de närmaste åren. Beslut om sådana åtgärder bör tas under hösten 1996. EU:s östeuropautvidgning Vissa länder i Central- och Östeuropa har tecknat associationsavtal med EU. Avtalen innebär ett närmande till EU och därmed till de miljöregler som finns inom EU. En anpassning till EU:s miljöregler för dessa länder kommer att vara ett stort steg mot en bättre miljö i och kring Östersjön. En diskussion har förts om huruvida undantag från EU:s miljöregler bör vara möjliga för dessa länder när/om de blir medlemmar i EU. Sverige bör som utgångspunkt i sitt EU-arbete verka för att de skall uppfylla alla EG-regler på miljöområdet. Så korta övergångstider som möjligt skall eftersträvas. För att detta skall vara möjligt stödjer Sverige redan genom sitt bilaterala miljösamarbete dessa länders successiva närmande till EG:s miljöregler. Sverige bör också driva att EG-stöd, framförallt inom ramen för EU:s östbiståndsprogram Phare respektive Tacis, i större utsträckning används till detta ändamål. Sverige bör också driva frågan att EU:s finansiella stöd till Central- och Östeuropa i ökad utsträckning används till investeringar som kan förbättra miljön. Sverige har också medverkat till att miljön blivit ett av de prioriterade områdena i Tacis-programmet när reglerna för hur detta program skall kunna användas nyligen reviderades. Bistånd Vid många av de identifierade 132 föroreningskällorna, i Östersjöprogrammet, kan investeringar svårligen finansieras enbart genom nationella medel. Multilateralt eller bilateralt stöd är ofta en förutsättning för att investeringen skall kunna komma till stånd. Sverige deltar genom Sida i direkta investeringar i ett tiotal olika projekt vid reningsverk. För budgetåret 1995/96 har 169 mkr avsatts för miljöåtgärder i Central-och Östeuropa med tyngdpunkt på Östersjöprogrammet. Därtill kommer 83 mkr för kärnsäkerhet och strålskydd och 50 mkr till NUTEKs energieffektiviseringsprogram. På initiativ av de nordiska miljö- och finansministrarna har en nordisk ad-hoc grupp i början av år 1995 utarbetat en rapport om miljöinsatser i Nordens närområde. Rapporten har diskuterats vid ett flertal tillfällen i den nordiska kretsen under året och i oktober månad togs ett beslut om att på försöksbasis inrätta en nordisk facilitet för "mjuk" finansiering av miljöinsatser i Östersjö- och Barentsregionen främst i form av gåvomedel. Faciliteten kommer att knytas till det nordiska miljöfinansieringsbolaget (NEFCO) och under år 1996 tillföras ett kapital på 30 miljoner danska kronor. Sverige kommer att under år 1996 bidra med 9.7 miljoner danska kronor till faciliteten vilken skall användas för finansiering av projekt som bidrar till genomförandet av Östersjö- och Barentsprogram-men. Därutöver har under hösten även tagits beslut om att fördubbla NEFCO:s grundkapital till 80 miljoner ecu. Det fortsatta arbetet för miljön i och kring Östersjön Att stödja en miljömässigt hållbar utveckling i Central-och Östeuropa, särskilt i och kring Östersjön, samt att återställa den ekologiska balansen i Östersjön är centrala frågor i regeringens politik. För att kunna driva dessa frågor vidare har såsom tidigare nämnts inbjudan gjorts till en regeringschefskonferens i Visby i maj 1996. Miljöarbetet runt Östersjön kommer vara ett centralt inslag vid denna konferens. För att förbereda konferensen kommer även ett informellt möte för miljöministrarna runt Östersjön att hållas i mars 1996. Sverige kommer att verka för att centrala inslag vid dessa möten blir EU:s östeuropautvidgning, minskade utsläpp från trafikområdet inklusive sjöfart samt minskade utsläpp från jordbruket. Vad gäller östeuropautvidgningen är det viktigt att inträdet i EU kan ske så snart som möjligt. För att detta skall vara möjligt krävs omfattande insatser för bl.a. tillnärmning av EU:s miljöregler (se tidigare avsnitt i detta kapitel om EU:s östeuropautvidgning). En anpassning till och implementering av EU:s miljöregler för dessa länder kommer att innebära ett stort steg framåt för miljön i östeuroparegionen. Vad gäller trafikområdet är det viktigt att ta fram ett aktionsprogram för en hållbar utveckling av transportsektorn, inklusive sjöfart i Östersjöregionen. Överenkommelse bör snarast träffas om att färjor som trafikerar Östersjön kraftigt skall minska sina utsläpp av kväveoxider m.m., t.ex. genom installation av katalysatorer samt genom att använda lågsvavligt bränsle. En omfattande studie om oljehanteringens miljöpåverkan på Östersjön skall göras. Åtgärdsprogram skall presenteras. Vid omstruktureringen av jordbruken i öst är det viktigt att denna sker så att man får ett miljövänligare och mer hållbart jordbruk. I väst måste ytterligare åtgärder vidtas för att begränsa föroreningarna till Östersjön från jordbruket. 1974 års och 1992 års konvention om skydd av Östersjöns marina miljö (Helsingforskommissionen, HELCOM), är den grundläggande konventionen för miljöarbetet i och kring Östersjön. Konventionen omfattar alla former av havsföroreningar, såsom utsläpp från landbaserade källor, utsläpp från fartyg, atmosfäriskt nedfall, dumpning samt föroreningar som orsakas av att havsbotten utforskas eller exploateras. Sverige kommer att verka för att 1992 års konvention ratificeras av alla kontrakterade länder. Ryssland, Polen, Litauen samt Danmark är de länder som kvarstår. Vidare kommer Sverige att verka för att ett bindande annex till konventionen utarbetas vad gäller miljövänligare jordbruk. Sverige kommer också att verka för att den strategi för att förbättra mottagningsanordningar för fartygsavfall som nyligen har tagits fram inom ramen för HELCOM genomförs snabbt. Finansiellt stöd kan eventuellt behöva lämnas till de baltiska länderna, Polen och Ryssland för att strategin skall bli framgångsrik. Sverige kommer även fortsättningsvis att ha en hög profil och vara drivande vad gäller HELCOM:s arbete och även stödja Baltikums, Rysslands och Polens möjligheter att följa konventionens intentioner. Naturvårdsverket, Sjöfartsverket samt Kustbevakningen har ett ansvar för att inom sina områden driva frågor vad gäller HELCOM:s arbete. Vad gäller Östersjöprogrammets olika inslag pågår en diskussion om att eventuellt komplettera Östersjöprogrammet med nya sk. hot spots. Anledningen till detta är att vissa föroreningskällor inte identifierades då det ursprungliga programmet togs fram år 1992. Som exempel på detta kan nämnas mottagningsanordningar för fartygsavfall. Vidare har investeringar vid flera av de stora föroreningskällorna och då speciellt i Baltikum påbörjats och det finns nu ett behov av att gå vidare och identifiera nya föroreningskällor. Båda dessa frågeställningar kommer att diskuteras på såväl Visbymötet som miljöministermötet. Grundinställningen från Sverige vad gäller Östersjöprogrammet är att det hittills har varit framgångsrikt och att det är viktigt att få ett fortsatt politiskt åtagande vad gäller genomförandet av programmet. 3.2 Fisket i Östersjön och Nordsjön Sverige har inom EU och FN spelat en aktiv roll för att FN:s konferens om gränsöverskridande fiskbestånd skall leda fram till en rättsligt bindande global konvention om bevarande och hållbart nyttjande av fiskbestånd i det fria havet. Sverige har inom Food and Agriculture Organisation, FAO arbetat för att få till stånd en uppförandekod för ansvarsfullt fiske. Som ett led i detta arbete arrangerade Sverige under våren 1995 ett expertmöte i Lysekil om försiktighetsprincipens tillämpning. I EU:s strukturfondsprogram ingår åtgärder för att nå en långsiktig balans mellan uttag av fisk och de tillgängliga resurserna. Detta sker exempelvis i form av att selektiva redskap utvecklas, vilket även har främjats genom de medel regeringen särskilt beviljat. Inom ramen för förhandlingarna inom International Baltic Sea Fisheries Commission (IBSFC) har Sverige verkat för att få till stånd ett bättre skydd av beståndet av vild lax i Östersjön. Resultatet av förhandlingarna under hösten 1995 blev bl.a. att Östersjöstaternas fångstkvot minskade med 10 %. Vidare antogs en resolution om fiskestopp i vildlaxälvar. Sverige avser att aktivt driva skyddet av vildlax även fortsättningsvis. Fiskeriverket har till regeringen redovisat en aktionsplan för biologisk mångfald avseende fisket. Planen innehåller åtgärder som syftar till att både bevara den biologiska mångfalden och att hållbart nyttja de biologiska fiskeresurserna. Bl. a. föreslås att Sverige arbetar för att metoden med fördröjd utsättning utvecklas och genomförs internationellt. 3.3 Nordsjön Hur mår Nordsjön? Problembilden i Nordsjön är mångfacetterad, till stor del beroende på att området är tättbefolkat, starkt industrialiserat, på sina håll har ett intensivt jordbruk, är exploaterat med avseende på utvinning av olja och gas samt utgör ett av världens tätast sjötrafikerade hav. Samtidigt utgör det fortfarande ett hav med en mycket rik fiskeresurs. Konflikterna är således påtagliga. Nordsjöns tillstånd påverkas av utsläpp från industriers och tätorters avloppsvatten innehållande både näringsämnen och miljögifter. Vidare påverkas tillståndet av deposition av framförallt kväve och vissa tungmetaller från atmosfären, läckage av näringsämnen och bekämpningsmedelsrester från jordbruket, spill av olja och kemikalier vid oljeutvinning samt spill av olja och avloppsvatten från sjöfart. Effekterna av påverkan är svåröverskådliga. Havsströmmarna transporterar föroreningarna långa sträckor vilket innebär att effekterna av påverkan från många olika källor integreras. Halterna av tungmetaller och organiska miljögifter har ökat i flera områden. Den ökade tillförseln av näringsämnen har framförallt lett till att sammansättningen av växtplanktonsamhällena har förändrats. Detta har vid vissa tillfällen medfört algblomningar, även med inslag av toxinbildande alger, med stora effekter på odlingar av både fisk och skaldjur. I de svenska kustnära områdena har framförallt eutrofierings-problemet uppmärksammats. I vissa delar av Kattegatt och i vissa inre delar av Bohuslän förekommer syrebrist i bottenvattnet. I dessa områden är den svenska andelen av påverkan betydande. De kustnära områdena utgör viktiga lek- och uppväxtområden för den fisk som senare fiskas i det öppna havet. Miljömål för Nordsjön Sverige har under lång tid arbetat aktivt inom flera internationella konventioner som berör Nordsjöns miljö. De s.k. Nordsjökonferenserna utgör en viktig del i detta arbete. Sommaren 1995 undertecknade Nordsjöländernas miljöministrar den fjärde Nordsjödeklarationen. I deklarationen anges gemensamma mål som syftar till att väsentligen förbättra Nordsjöns miljö inom flera olika områden. Målen skall uppnås genom nationella åtgärder i respektive land. De fastställda målen omfattar bl. a. följande områden: - Skydd av arter och habitat, både inom respektive lands territorialvatten och i övriga delar av Nordsjön - Fiske, både vad gäller riktlinjer för ett hållbart utnyttjande av fiskeresursen och riktlinjer för vattenbruk - Minskning av tillförseln av miljögifter till halter motsvarande naturlig bakgrund för naturligt förekommande miljögifter och till halter nära noll för antropogena miljögifter, inom en period av 25 år. Ett delmål utgörs av en minskning med 50 procent för vissa ämnen och 70 procent för andra ämnen under tidsperioden 1985-95. Minskningarna skall uppnås genom successiv utfasning av vissa ämnen samt tillämpning av principerna om Best Available Technology respektive Best Environmental Practice inom olika sektorer. - Minskning av tillförseln av kväve och fosfor med 50 procent under perioden 1985-95, genom åtgärder både inom industri, avloppsrening och jordbruk - Minskning av föroreningar från sjötrafik, genom bl. a. bättre kontrollverksamhet, bättre mottagningsförhållanden i hamnar och renare bränslen - Minskad miljöpåverkan från offshore-verksamhet genom minskad kemikalieanvändning, minskad användning av olje-baserat borrslam och bättre omhändertagande av uttjänta offshore-installationer - Minskad påverkan av radioaktiva ämnen genom restriktioner för hantering av radioaktiva ämnen och avfall samt tillämpning av principen Best Available Technology för utsläpp av dessa ämnen. För att uppnå många av de mål som beslutades i Nordsjökonferensen kommer att krävas både nationella åtgärder och ett samfällt agerande i flera olika regionala och internationella organ, såsom; FAO, EU, IMO och MARPOL. Oslo- och Pariskonventionen (OSPAR) har dessutom ett särskilt ansvar i detta avseende för att konkretisera många av de övergripande mål som beslutades på konferensen. Både EU och OSPAR kommer dessutom att utgöra de organ som kan erbjuda det organisatoriska ramverk som krävs för effektivt genomförande av åtgärderna. Hur uppfylls målen? Generellt gäller för de flesta av Nordsjöländerna att de uppsatta målen inte uppnåtts inom de angivna tidsramarna. Vad gäller metaller har många länder framförallt haft problem med minskningar av kvicksilver, kadmium och bly. Sverige har dock lyckats minska utsläppen av metaller i minst föreskriven omfattning för samtliga metaller utom arsenik. De minskningar som har ägt rum kan framförallt tillskrivas hårdare krav på utsläpp från punktkällor. De diffusa utsläppen inklusive luftdeposition har inte minskat i samma omfattning. Vad gäller organiska miljögifter är minskningen av belastningarna varierande. Vissa ämnen skulle minskas med minst 50 procent. De flesta länder har lyckats med detta, så även Sverige. Bekämpningsmedel skulle också minskas med minst 50 procent och de flesta länder har lyckats med denna minskning för merparten av substanser. Sverige har genomfört mer omfattande minskningar än föreskrivet. Tillförseln av dioxiner skulle minskas med 70 procent och några länder har ännu inte uppnått detta mål. Sveriges minskning uppgår till ca 80 procent. Minskningarna av tillförseln av organiska miljögifter kan framförallt tillskrivas en successiv utfasning av enskilda substanser eller grupper av ämnen, tillämpning av BAT inom vissa industribranscher och slutligen ett aktivt arbete för att minska användnigen av pesticider inom jordbruket. Tillförseln av näringsämnen beskrivs i avsnitt 5.4 om övergödning. Våren 1995 gav det brittiska miljöministeriet tillstånd till oljebolaget Shell att dumpa en uttjänt oljeplattform i Nordostatlanten. Beslutet upprörde de omkringliggande länderna och den svenska miljöministern tog initiativ för att förmå britterna att ändra beslutet. Händelsen ledde till att de kontrakterade parterna till OSPAR-konventionen i juni samma år, på svenskt initiativ, beslutade införa ett moratorium för dumpning av oljeplattformar i konventionsområdet. Beslutet är dock inte bindande för England och Norge eftersom dessa länder reserverade sig mot beslutet. Sverige driver frågan vidare. Flera länder har genomfört hårdare restriktioner för utvinning av olja, inkluderande minskning av eller förbud mot oljebaserat borrslam. I flera internationella fora har Sverige arbetat för att förbättra möjligheterna för fartyg och färjor att deponera avfall i hamnarna kring Nordsjön. Flera länder genomför också utbyggnad av mottagningsanordningar men eftersom dessa ofta är belagda med avgifter används de inte i tillräcklig omfattning. I Sverige är användningen kostnadsfri. De enorma mängder avfall som skräpar ner våra kuster skulle förmodligen kunna minskas om fler tillämpade detta system. Fortsatt arbete för Nordsjön Det svenska arbetet med att förbättra den marina miljön i Nordsjön fokuseras på åtgärder för att minska utsläppen av miljögifter. I det regionala Nordsjöarbetet, inom ramen för den s.k. Nordsjökonferensen, har man formulerat målet att inom 25 år få ner utsläppen till oskadliga nivåer eller nollnivåer. En viktig del av miljögifterna är metallerna, särskilt kvicksilver, kadmium och bly. I Sverige har vi kommit långt med att minska utsläppen av bly. Utsläppen av kvicksilver är ofta diffusa och svåra att identifiera, undantaget är krematorierna som står för en stor del av utsläppen. Dessutom innehåller många produkter kvicksilver och när dessa är uttjänta hamnar metallen i miljön. Flera åtgärder har vidtagits i vårt land för att minska kvicksilvertillförseln till miljön men det tar många år innan effekterna syns i miljön. Kadmium förekommer främst i batterier och i gödsel. Vi har i Sverige förbjudit kadmium i handelsgödsel och infört krav på att batterierna ska återvinnas. I det regionala arbetet driver vi dessa frågor för att motsvarande krav ska införas i övriga Nordsjöstater. Stabila organiska miljögifter (persistent organic pollutants, s.k. POPs) har stor betydelse för miljö och hälsa eftersom de är både toxiska, persistenta och bioackumuleras i ekosystemet och i födoämnena. POPs återfinns i miljön på alla håll i världen; de tycks kunna transporteras mycket långa vägar både via havet och luften. Därför har man identifierat POPs som ett globalt problem som kräver globala åtgärder. Detta var också en huvudpunkt vid den s.k. Washingtonkonferensen i slutet av 1995 då man fastställde ett globalt handlingsprogram för bl.a. POPs. I Sverige har konstaterats att det kan uppstå synergieffekter med POPs- utsläppen. Därför måste man försöka komma åt de utsläpp som kommer från komplexa blandningar vilket vi drivit i Nordsjökonferen-sen. Dessutom måste man fortsätta med att fasa ut PCB och andra redan kända POPs. Naturvårdsverket har i uppdrag att till regeringen i april 1996 redovisa kostnadseffektiva åtgärder får att uppnå de tidigare uppsatta målen. Naturvårdsverket ska samtidigt förslå ytterligare åtgärder mot utsläpp av miljögifter. Alla Nordsjöstater har planer för att fasa ut identifierade PCBs (polyklorerade bifenyler) till år 1999. Dock kvarstår problemet med att identifiera och samla in kvarvarande artiklar och utrustning som innehåller PCB. EG har nyligen antagit skärpta regler för PCB. Samtliga Nordsjöstater har identifierat övergödningsproblem (England undantaget) och har upprättat nationella aktionsplaner för att åtgärda problemen. 50 procent av fosforintaget har minskat för Nordsjöländernas problemområden. Däremot har man inte uppnått 50 procent-målet för kväve. Att man har misslyckats på kvävesidan beror till stor del på jordbrukets utsläpp. (Se avsnitt om övergödning i 5.4). 1990 beslöt sig Nordsjöstaterna för att arbeta fram ett gemensamt program för att bevara den biologiska mångfalden i Nordsjön. Särskilt sälar, havs- och kustfåglar skulle skyddas. Fortfarande saknas dock ett gemensamt program för skydd av Nordsjöns arter. Sverige verkar också för att ekologiska mål upprättas för Nordsjön och dess kuster. Det fortsatta Nordsjöarbetet kommer att ske inom ramen för en speciell Nordsjökommitté, vars sekretariat handhas av Norge. Nästa Nordsjö-konferens, som beräknas äga rum under perioden år 2000-2002 , kommer att äga rum i Norge med norskt värdskap. I det svenska arbetet kommer åtgärder för att minska utsläppen av miljögifter inom 25 år att prioriteras, för vissa ämnen ner till oskadliga nivåer och för andra ämnen ner till nollnivå. Naturvårdsverket har i uppdrag att redovisa kostnadseffektiva åtgärder för att uppnå de tidigare uppställda målen i en rapport till regeringen i april 1996. I detta uppdrag ligger även preciseringar av ytterligare åtgärder mot utsläpp av miljögifter. 4. Sverige och miljöarbetet i EU 4.1 Utgångspunkter Det svenska miljöpolitiska arbetet i EU grundar sig på den strategi som regeringen i mars redovisade för riksdagen (skr. 1994/95:167). Huvuduppgiften är att arbeta för en långsiktigt hållbar utveckling i Europa i linje med slutsatserna från Riokonferensen. Regeringen redovisar i skrivelsen fyra prioriterade sakområden som ligger till grund för det svenska miljöarbetet i EU: - Kampen mot försurning och klimatförändringar - Arbetet för kretsloppsanpassning - En höjd ambitionsnivå när det gäller kemikaliekontroll och minskad användning av bekämpningsmedel - Bevarande av biologisk mångfald. I det följande ges en kortfattad redogörelse för Sveriges deltagande i miljöarbetet i EU med betoning på de prioriterade områdena. 4.2 Miljöarbetet i EU under 1995 Försurning och klimatpåverkan Någon samlad politik för att komma till rätta med problemen med försurning av mark och vatten har tidigare inte funnits inom EU. Sverige begärde därför vid miljörådsmötet i mars 1995 att kommissionen skulle ta fram en särskild strategi mot försurning. Begäran mottogs positivt och kommissionen har nu påbörjat detta arbete, som sker med bistånd från svensk expertis. En första redogörelse från kommissionen lades fram vid miljörådsmötet i december 1995. Rådet beslöt att kommissionen skall ta fram en genomarbetad strategi, senast första halvåret 1997, för att få ner utsläppen till vad naturen tål. EU har under år 1995 fattat flera viktiga beslut som rör begränsningen av luftföroreningar. Vid miljörådsmötet i juni i Luxemburg fattades beslut om en gemensam ståndpunkt om det s.k. luftkvalitetsdirektivet. Avsikten med direktivet är att skapa en sammanhållen strategi byggd på gemensamma principer för utarbetandet av luftkvalitetsnormer för olika luftföroreningar. Direktivet innehåller en tidtabell för kommissionens arbete med de olika föroreningarna. Förslag till gränsvärden för en första grupp av ämnen ska läggas fram i slutet av 1996. Efter förslag från Sverige beslöts vid ministermötet om en snabbare tidtabell än som ursprungligen planerades när det gäller gränsvärden för bensen och koloxid. Vid mötet i juni beslutade miljöministrarna också om en gemensam ståndpunkt om ett direktiv om tillståndsprövning av industrianläggningar (det s.k. IPPC- direktivet, Integrated Pollution Prevention and Control). Direktivet innebär krav på en integrerad prövning av utsläpp till luft, mark och vatten från miljöfarliga verksamheter, i huvudsak liknande den som görs i Sverige enligt miljöskyddslagen (1969:387). Direktivet är en viktig utveckling av de gemensamma miljöreglerna, som hittills inriktats på separata regelsystem för förorening av luft, mark och vatten. Det får inga stora konsekvenser för Sverige men medför att nya prövningssystem måste byggas upp i flera medlemsstater. Sverige bidrog till en utveckling av direktivtexten bl.a. avseende den hänsyn som skall tas till avfallsfrågor vid tillståndsprövningen och vikten av att beakta gränsöverskridande utsläpp. Vid miljöministermötet i oktober beslutades om en gemensam ståndpunkt om ändring av direktiv 88/77/EEG om utsläpp av avgaser från tunga fordon. Ändringen innebär en lindring av det tidigare beslutade gränsvärdet för partikelutsläpp från vissa av fordonen i denna kategori. Sverige motsatte sig ändringen och åberopade att det finns tillgänglig teknik för att uppfylla det strängare gränsvärdet. Ändringen enligt den gemensamma ståndpunkten blev dock mer begränsad än vad som från början hade föreslagits av kommissionen. Vid ministermötet i december 1995 beslutades en gemensam ståndpunkt om nya avgaskrav för lätta lastbilar och bussar med ikraftträdande från år 1996. Ett omfattande arbete pågår nu i kommissionen med att ta fram förslag till en ny generation avgaskrav, som skall börja tillämpas kring sekelskiftet. Sverige har aktivt deltagit i detta arbete och har bl.a. bidragit med underlag för utvecklingen av ett gemensamt system enligt svensk modell för ett tillverkaransvar för avgasreningens hållbarhet. Vidare pågår ett arbete med att väsentligt skärpa EU:s krav på drivmedlens miljöegenskaper. Detta är ett område där erfarenheter i Sverige med miljöklassad diesel och bensin gett värdefulla bidrag till kommissionens arbete. När det gäller klimatfrågan har kommissionen i maj 1995 presenterat ett nytt förslag om en gemensam energi- och koldioxidskatt. Arbetet med detta förslag pågår i rådet. Sverige har en pådrivande roll, men det har hittills inte varit möjligt att nå en gemensam ståndpunkt om en obligatorisk, enhetlig, energibeskattning. Kemikalier och bekämpningsmedel Sverige fick i medlemskapsförhandlingarna fyraåriga övergångslösningar för de EG-direktiv som rör bl.a. klassificering och märkning av farliga ämnen och preparat samt begränsning av saluförande och användning av farliga ämnen. Vid miljörådsmötet i mars 1995 lovade kommissionen att påbörja den översyn av EG- lagstiftningen på dessa områden som skall ske enligt anslutningsfördraget. Enligt kommissionen är en utgångspunkt för översynen att inget medlemsland skall behöva sänka sina krav. Arbetet har påbörjats i expertgrupper under kommissionen. Vid miljörådsmötet i juni beslutades om en gemensam ståndpunkt om det direktiv som skall ersätta det tidigare s.k. Seveso-direktivet (82/501/EEG). Det nya direktivet kommer att innebära en mer långtgående harmonisering av åtgärderna för att förebygga allvarliga olyckor i verksamheter som hanterar farliga ämnen. Direktivet ställer krav på åtgärder för att begränsa följderna för människor, miljö och egendom av en eventuell olycka och omfattar hela hanteringen inom industrin, inte bara tillverkning och lagring som tidigare. Sverige fick i slutbehandlingen gehör för att myndigheternas information skall hållas tillgänglig för allmänheten i syfte att uppnå största möjlig öppenhet och att kommissionen ges i uppdrag att genomföra en grundlig översyn av vilka tröskelvärden för miljöfarliga ämnen som bör tillämpas. I övrigt pågår i miljörådet behandlingen av kommissionens förslag om ett direktiv om saluförande av bekämpningsmedel (biocider). Enligt direktivförslaget skall ett godkännande av ett medel i en medlemsstat i princip gälla även i de andra staterna. En s.k. jämförande utvärdering av ett medel i enlighet med den svenska substitutionsprincipen skall enligt förslaget göras innan medlet godkänns. Beslut om direktivförslaget väntas först under våren 1996. Kretsloppsanpassning Efter ett nordiskt initiativ enades EU:s miljöministrar vid miljörådsmötet i juni om att det principbeslut som fattats av Baselkonventionens parter om att förbjuda avfallstransporter till länder utanför OECD i sin helhet bör tas in i konventionstexten. EU-linjen blev framgångsrik vid det möte med Baselkonventionens parter som ägde rum i september och EU:s miljöministrar har därefter enats om att principbeslutet också skall tas in i rådets förordning (EEG) 259/93 om övervakning och kontroll av avfallstransporter. Förbudet mot avfallsexport gäller omedelbart för avfall för deponering och fr.o.m den 1 januari 1998 när det gäller avfall för återvinning. Beslut om en gemensam ståndpunkt har också fattats om ett direktiv om miljökrav för avfallsdeponier. I kommissionens expertgrupper pågår ett arbete för att utveckla kommmissionens avfallsregler. De svenska insatserna har koncenterats till att utveckla producentansvaret i EG-reglerna. Biologisk mångfald och naturvård Efter ett långvarigt arbete fattades i juni beslut om en gemensam ståndpunkt beträffande en ny CITES-förordning, som beräknas träda i kraft den 1 janauri 1997. Förordningen kommer att förbättra tillämpningen i EU av konventionen om internationell handel med vilda djur och växter Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora (CITES). Förordningens regler utgör minimiregler och ger medlemsstaterna möjlighet att vidta strängare skyddsåtgärder. Sverige har under året delredovisat de områden som skall ingå i ett sammanhängande nät av skyddsvärda naturområden i Europa (Natura 2000). Sverige har också understrukit behovet av att stödja naturvården i de öst- och centraleuropeiska länderna. Gemensamma miljöprojekt Under året har EU-kommissionen i samarbete med medlemsländerna tagit fram förslag till hur gemensamma miljöprojekt skulle kunna genomföras av flera medlemsländer tillsammans, s.k. Joint Environmental Projects (JEPS). Syftet är att projekten skall förstärka gemensamma och mer koordinerade investeringar i infrastruktur på vatten- och avfallsområdena, bidra till kostnadseffektivitet samt stimulera utveckling och användning av ny teknik i lämplig skala. Enligt förslaget bör JEPS ges finansiellt stöd på samma sätt som transeurpeiska nätverk för infrastruktur på transport-, energi- och telekommunikationsområdena nu ges EU-stöd. Sverige deltar aktivt i arbete med JEPS utifrån målsättningen att pilotprojekt bör komma igång så snart som möjligt och att de ges stöd på minst lika förmånliga villkor som andra infrastrukturprojekt. Översyn av EU:s femte miljöhandlingsprogram EU:s femte miljöhandlingsprogram som antogs år 1992 och avser perioden fram till år 2000 är för närvarande föremål för översyn. Europeiska gemenskapernas kommission har bl.a. med hjälp av medlemsstaterna gått igenom läget beträffande genomförandet. Arbetet visar att framsteg gjorts på flera områden, men att detta långtifrån är tillräckligt. Utvecklingen på transportområdet framhålls som särskilt oroande. Ett beslut i rådet avses bli fattat under år 1996. 4.3 Det fortsatta arbetet i EU Arbetet i EU under år 1996 kommer i stor utsträckning att inriktas på regeringskonferensen om ändringar i fördragen, som skall inledas under våren. Regeringen har nyligen lagt fram en skrivelse till riksdagen om arbetet inför regeringskonferensen (skr. 1995/96:30). Sverige har under förberedelserna för konferensen understrukit att miljöfrågorna måste tas upp vid en diskussion om fördragsändringar. Bland annat arbetar Sverige för att Riokonferensens slutsatser om hållbar utveckling bör avspeglas i fördragen samt att miljöaspekterna på ett bättre sätt skall integreras i arbetet inom andra politikområden, som t.ex. jordbruk och trafik. I den slutliga rapporten från den s.k. reflektionsgruppen, som förberett dagordningen för regeringskonferensen, har också miljöfrågorna fått en framträdande roll. En annan övergripande fråga av mycket stor betydelse är arbetet med att förbereda ett framtida medlemskap för de Central- och Östeuropeiska länder som nu har associationsavtal med EU. Kommissionen har inlett ett arbete med att se över hur dessa länder skall kunna anpassa sig till EU:s miljökrav. Det är från svenska utgångspunkter viktigt att verka för att detta arbete prioriteras. Under 1996 kommer arbetet i rådet att fortsätta med flera viktiga direktivförslag. Förutom det nyss nämnda biociddirektivet arbetar man med att utveckla EG-reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar. Kommissionens utvärdering av det femte miljöhandlingsprogrammet kommer också upp på dagordningen. Vidare pågår ett arbete med ett nytt ramdirektiv på vattenområdet, där kommissionen lovat lämna förslag som syftar till att få till stånd ett mer enhetligt och integrerat regelverk. Förslag väntas också om nya avgaskrav för bilar som skall träda i kraft från sekelskiftet. Förslaget kommer att avse personbilar och dieselmotorer i tunga fordon. Av kommissionens arbetsprogram framgår vidare att man räknar med att lägga fram nya förslag om utsläpp av organiska lösningsmedel från vissa industriella processer och om återvinning av skrotbilar. Nya rapporter kommer att presenteras om frivilliga överrenskommelser med industrin, om miljöskatter och miljöavgifter samt om genomförande i medlemsstaterna av de gemensamma miljöreglerna. Vidare arbetar man med gemenskapens avfallsstrategi och en ny politik mot buller. Man arbetar också med nya regler om märkning av förpackningar och en översyn av systemet för miljömärkning. Ett förslag till ändring av direktivet om stora förbränningsanläggningar skall enligt planerna läggas under våren 1996. Detta har betydelse främst för svavel- och kväveoxidutsläpp. Kommissionen planerar också att i början av 1996 presentera ett direktivförslag om begränsning av svavel i olika oljeprodukter. Viktigt för Sverige är att driva på det arbete i kommissionen som bedrivs med anledning av övergångslösningarna på kemikalieområdet och att följa arbetet med strategin på försurningsområdet. Regeringen avser att fortsätta att arbeta aktivt i enlighet med den strategi vars huvudlinje riksdagen ställt sig bakom, särskilt på de fyra prioriterade områdena. 5 Globala och regionala miljöproblem 5.1 Klimatförändringar Miljöproblemet Sedan mitten av 1800-talet eller sedan industrialismens genombrott har människan genom utsläpp ökat luftens halt av växthusgaserna koldioxid (30 %), metan (130 %) och dikväveoxid (20 %). Människan förstärker den naturliga växthuseffekten och belastningen av växthusgaser kan på sikt förändra hela klimatsystemet. En klimatförändring påverkar våra livsbetingelser på flera sätt. Det gäller särskilt människors hälsa, förutsättningar för bosättningar i låglänta kustområden, förändringar i de naturliga ekosystemen och förutsättningar för jord- och skogsbruk. Klimatsystemet är trögt. När väl en klimatförändring inträffat kan den inte hejdas förrän om 50-100 år. Det understryker vikten av tidiga åtgärder för att begränsa utsläppen. Mål för utsläpp av växthusgaser Följande mål har satts upp för begränsning av utsläpp av växthusgaser: Koldioxidutsläppen från fossila bränslen bör stabiliseras i enlighet med klimatkonventionen till 1990 års nivå år 2000 (prop. 1992/93:179, s. 33, JoU 19, rskr. 361). Metanutsläppen från avfallsupplag bör minska med 30 % till år 2000 (prop.1992/93:179, bil. 1, s. 36, JoU 19, rskr. 361). Utsläppen av HFC- och FC-föreningar (vätefluorkol- och fluorkolföreningar) liksom av övriga närbesläktade gaser bör till år 2000 begränsas till att motsvara högst 2 % av Sveriges koldioxidutsläpp år 1990, räknat som koldioxidekvivalenter (prop.1994/95:119, s. 29, JoU 22, rskr. 423). Hur uppfylls målen Utsläppen av koldioxid i Sverige minskade under de inledande åren av 1990-talet. Denna trend bröts år 1994 då de totala utsläppen åter ökade. Detta beror främst på att utsläppen i trafik- och industrisektorn har ökat. Under 90-talet har trafiken ökat. Den genomsnittliga bränsleförbrukningen har varit oförändrad, trots allt effektivare motorer. Istället har personbilarnas vikt och motorernas effekt ökat. Inom energisektorn förväntas det bli ett större elenergibehov i framtiden vilket ökar utsläppen. Utsläppen från förbränning för uppvärmning visar en minskande trend. Industrin kommer enligt gjorda prognoser att öka sin förbrukning av fossila bränslen och därmed att öka utsläppen. Sammantaget visar Sveriges rapport till klimatkonventionen och Naturvårdsverkets senaste redovisning att målet för koldioxid till år 2000 inte kommer att uppnås med dagens styrmedel. De huvudsakliga styrmedlen för att minska koldioxidutsläppen i Sverige är energi- och koldioxidbeskattningen samt programmen för energieffektivisering och ökad användning av förnybara energikällor. Den 1 januari 1995 trädde en ny energiskattelag i kraft som integrerar energi-, koldioxid-och svavelskatterna. Vidare har en miljöbonus på vindkraft och en kompensation för fjärrvärmeleveranser till industrin införts. Gjorda utvärderingar har visat att koldioxidskatten har varit mest effektiv inom värmesektorn. Användningen av biobränsle har ökat markant i fjärrvärmesystemen. Vidare har lönsamheten i att använda förädlade biobränslen i form av pelletter ökat. I kraftvärmeverk används i huvudsak biobränslen för värmeproduktion och fossila bränslen till elproduktion. Skälen är att fossila bränslen inte beskattas vid elproduktion. Industrins energibeskattning minskade under 1993 genom att den allmänna energiskatten på energiprodukter togs bort och koldioxidskatten reducerades till en fjärdedel av den generella nivån, samtidigt som nedsättningsreglerna i princip slopades. Förändringen medförde att konkurrensen mellan olika bränslen ändrades. Det blev mindre intressant för industrin att utnyttja biobränslen som kan säljas på den öppna marknaden. Inom vissa branscher är det emellertid tekniskt omöjligt eller av produktionstekniska skäl olämpligt att använda biobränslen. Utsläppen av koldioxid från industrin har ökat de senaste åren däribland under 1993 trots i stort oförändrad produktion det året. Ökningen fortsatte även under 1994 och 1995. Under denna period kan också ökningen hänföras till den kraftiga konjukturuppgången. Utsläppen av metan har sjunkit med ca 20 % från 1990 års nivå. En utvecklad avfallshantering enligt de intentioner regering och riksdag lagt fast torde på sikt innebära att vi i framtiden inte bör deponera organiskt avfall. Därigenom torde också utsläppen av metan på sikt upphöra. De deponier som redan är i drift kan minska utsläppen av metan genom gasuppsamling, vilket nu sker vid minst 50 anläggningar i Sverige. Drifts-erfarenheterna är goda och anläggningarna har hög tillgänglighet. De styrmedel som står till förfogande är främst individuell prövning av avfallsanläggningarna enligt miljöskyddslagen. Gasuppsamlingen måste öka för att säkerställa målet om en 30 procentig reduktion. Användningen av HFC/FC-föreningar har ökat markant de senaste åren främst p.g.a. att HFC ersätter CFC i många nya och befintliga kyl- och värmepumpsanläggningar. I slutet av 1980-talet var användningen enbart marginell. Målet för dessa ämnen bedöms troligen kunna nås genom att läckage inom kylsektorn begränsas och genom att begränsa användningen till i huvudsak slutna system. Osäkerheten är dock stor och nya användningsområden kan komma att förändra bilden. Fortsatt arbete Regeringen eftersträvar en ökad användning av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. För att dämpa utsläppen av koldioxid höjs den allmänna koldioxidskatten i januari 1996 från ca 34 till ca 37 öre/kg koldioxid. Även kärnkraftskatten och energiskatten på elenergi höjs. För närvarande är industrins koldioxidskatt reducerad till en fjärdedel av den generella nivån. Riksdagen har nyligen fattat beslut om propositionen En politik för arbete, trygghet och utveckling (prop. 1995/96:25, FiU, rskr. 131-134) där regeringen aviserat att denna reducering skall minskas till hälften. Regeringen avser att föreslå nedsättningsregler för energiintensiv industri så att de nedsatta skattesatserna inte leder till konkurrenssnedvridningar. Avsikten är att på så sätt tillgodose de klimatpolitiska målen utan att förutsättningarna för sysselsättning och produktion undergrävs. Regeringen avser att i januari 1996 anmäla denna förändring till EG-kommissionen. Förutsatt att EU:s ministerråd inte har några invändningar bör de nya reglerna kunna träda i kraft den 1 juli 1996. Inom transportsektorn kommer en översyn av den samlade beskattningen att ske. Redan tidigare har avdragsreglerna för resor till och från arbetet förändrats, vilket bedöms ge minskad transportvolym. Regeringen avser vidare att pröva möjligheterna till grön skatteväxling. Utrymmet för en ökad miljörelatering av det svenska skattesystemet undersöks av Kommittén för en ökad miljörelatering av skattesystemet (Fi 1994:04), vilken skall avsluta sitt arbete i juni 1996. 5.2 Uttunning av ozonlagret Miljöproblemet Den senaste utvärderingen som gjorts pekar på att uttunningen av ozonskiktet har förvärrats under 1994 och 1995. Situationen är värst i Antarktis där djupa omfattande "hål" nu regelmässigt förekommer. Man har också kunnat konstatera att produktionen av växtplankton i området minskat med ca 10 % som en följd av ökad UV-strålning. Därigenom påverkas hela Antarktis ekosystem, eftersom växtplankton utgör basen för dess stabilitet. Även över Arktis är den kemiskt betingade uttunningen av ozonskiktet nu fastställd. I atmosfären har ökningen av ozonnedbrytande substanser minskat till följd av det internationella åtgärdsarbetet. Trots detta beräknar forskarna att uttunningen fortsätter till sekelskiftet. Därefter kan en långsam återhämtning av ozonskiktet börja ske. Om nuvarande åtaganden fullföljs inom Montrealprotokollets ram bedöms en total återhämtning kunna ske tidigast i mitten på nästa århundrade. Detta förutsätter bl.a. att utvecklingsländerna förmår leva upp till protokollets begränsningar. Mål för utsläpp av ozonuttunnande ämnen Avvecklingen av substanser som bryter ned ozonskiktet skall ske enligt fastlagd tidsplan. De mål som tidigare satts upp för begränsning av substanser som bryter ned ozonskiktet är i huvudsak genomförda. Enligt förordningen (1995:636) om ämnen som bryter ner ozonskiktet skall användningen av CFC i huvudsak vara avvecklad till utgången av 1994 och ha upphört helt vid utgången av 1999. Användningen av HCFC i nya anläggningar inom kylsektorn skall upphöra senast vid utgången av år 1997. Påfyllning i befintliga anläggningar bör ske till 1 januari 1998 Användningen av metylbromid bör i huvudsak ha upphört helt vid utgången av 1995 och helt vid utgången av år 1997. Användningen av haloner skall i huvudsak avvecklas till utgången av år 1997. Hur uppfylls målen Den 1 januari 1995 nådde Sverige en viktig milstolpe i miljöarbetet. Större delen av CFC-användningen hade avvecklats. Mellan åren 1988 och 1995 hade användningen minskat med drygt 90 %. Den återstående delen finns inom kylbranschen. Avvecklingsarbetet har legat i frontlinjen i världen och fungerat som påtryckning vid internationella förhandlingar. Svensk lagstiftning har varit en förebild för många länder. Under året har förordningen (1988:716) om CFC och haloner m.m. arbetats om och anpassats till gällande rådets förordning (EEG) 3093/94. Detta innebär att importförbudet på vissa produkter delvis ändrats till ett salu- och överlåtelseförbud. Tillsynsarbetet har därmed flyttats från tullen till kommunerna. Tidsplaner för avveckling av CFC, HCFC och metylbromid lades fast under det gångna året. Påfyllning av befintliga kyl-, värme- och klimatanläggningar med CFC förbjuds fr.o.m. den 1 januari 1998 och sådana anläggningar skall upphöra att användas yrkesmässigt från den 1 januari år 2000. Installation av nya kyl-, värme- och klimatanläggingar med HCFC skall upphöra senast den 1 januari 1998 och påfyllning av HCFC i befintliga anläggningar skall upphöra senast den 1 januari 2002. Efter utgången av år 1995 skall endast en mindre användning av metylbromid vara tillåten. Senast vid utgången av år 1997 skall användningen av metylbromid ha upphört helt. Förbud mot saluhållande och överlåtelse av HBFC och koltetraklorid bör gälla från den 1 januari 1996. Fortsatt arbete För att fullfölja den svenska avvecklingen av ozonuttunnande ämnen behöver åtgärder inom en del användningsområden följas upp. Det gäller framförallt ersättning av halon som brandsläckningsmedel, minimering av läckage i kyl och värmeanläggningar, ersättning av CFC och HCFC i befintliga kyl- och värmeanläggningar, tillverkning av styv skumplast (XPS) och användning av metylbromid. Vidare behöver kommunernas arbete med omhändertagande av kasserade kyl- och frysskåp följas upp bl.a. mot bakgrund av förekomst av export. Vid partsmötet i Montrealprotokollet i början av december 1995 togs beslut om skärpningar när det gäller användningen av HCFC och metylbromid i både i- och u- länderna. Sverige driver på det internationella arbetet, både inom Montrealprotokollet och inom EU. 5.3 Luftföroreningar och försurning Miljöproblemet Utsläpp till luften av svaveldioxid, kväveoxider och ammoniak är den grundläggande orsaken till försurningen. Nedfall av svavel bidrar mest till försurningen, men efterhand som Europas utsläpp av svavel minskar blir kvävenedfallet av allt större betydelse. Nedfallet av kväveföreningar bidrar förutom till försurning också till övergödning av mark och vatten. Den kritiska belastningen, som visar hur stort nedfall av föroreningar olika ekosystem långsiktigt tål utan att ta skada, överskrids kraftigt vad gäller försurning över stora delar av Sverige. Ungefär en femtedel av skogsmarken är så påverkad av försurning att vegetationen har förändrats påtagligt eller det finns risk för omfattande framtida skogsskador. I södra Sverige har skogsmarkens förråd av tillgängliga näringsämnen halverats under de senaste 50 åren. Det ökade kvävenedfallet bidrar i vissa områden till försurningen, och kan dessutom medföra försämrad vitalitet hos träden genom bl.a. näringsobalans och ökad frostkänslighet. Vidare påverkar det vegetationens artsammansättning såtillvida att mångfalden arter minskar. En omfattande försöksverksamhet med behandling av skogsmark för att motverka försurningens effekter pågår. Ungefär var femte sjö och vattendrag är allvarligt skadade av försurning. För att motverka försurningens effekter i sjöar och vattendrag pågår en omfattande kalkningsverksamhet, och under de senaste tio åren har cirka 7500 sjöar och 700 vattendrag kalkats. Budgetåret 1994/95 utbetalades närmare 200 miljoner kronor i statligt stöd till denna kalkningsverksamhet. Fortfarande är dock omkring 7000 svenska sjöar så allvarligt skadade av försurning att känsliga arter kraftigt minskat i antal eller helt försvunnit. Hösten 1995 tillsattes en särskild utredare med uppgift att se över kalkningverksamheten för sjöar och vattendrag (M 1995:87). Utsläpp av kväveoxider och flyktiga organiska ämnen bidrar till bildningen av marknära ozon och andra s.k. fotokemiska oxidanter. Episoder med höga halter av ozon inträffar i samband med högtryck under sommarhalvåret. Minskade utsläpp av flyktiga organiska ämnen leder till färre svåra episoder, men inverkar mindre på de förhöjda bakgrundshalterna. Minskade kväveoxidutsläpp leder både till färre svåra episoder och minskade bakgrundsnivåer. Halterna av marknära ozon överstiger vad hälsa och miljö tål, både vad gäller bakgrundshalter och episodvis förekommande förhöjda halter. Naturvårdsverkets miljömål för bakgrundshalten av ozon överskrids under växtsäsongen ihela landet. Halterna av ozon är också episodvis över de nivåer som påverkar människors hälsa. Mål för utsläpp av luftföroreningar De europeiska utsläppen måste minskas radikalt för att de storskaliga problemen med försurning, övergödning och marknära ozon skall kunna lösas i hela Europa. Svavelutsläppen måste minskas med omkring 90 procent jämfört med år 1980, och utsläppen av kväveoxider och flyktiga organiska ämnen med 75-80 procent jämfört med nivån i slutet av 1980-talet. Utsläppen av ammoniak behöver också minskas kraftigt. Svavelutsläppen i Sverige ska både enligt riksdagsbeslut och åtagande i 1994 års svavelprotokoll minskas med 80 procent till år 2000, jämfört med 1980 års utsläppsnivå (prop. 1990/91:90, s. 25, JoU 30, rskr. 338). Utsläppen av kväveoxider ska enligt riksdagsbeslut minskas med 30 procent mellan 1980 och 1995 (prop. 1990/91:90, s. 25, JoU 30, rskr. 338). Internationellt har Sverige i 1988 års protokoll om begränsning av kväveoxidutsläpp åtagit sig att utsläppen efter 1994 inte ska överstiga 1987 års nivå. Dessutom finns ett frivilligt åtagande om en minskning med omkring 30 procent till år 1998, jämfört med utsläppsnivån något av åren 1980-86. Beträffande flyktiga organiska ämnen har riksdagen beslutat att dessa utsläpp bör minskas med 50 procent mellan 1988 och 2000 (prop. 1990/91:90, s. 25, JoU 30, rskr. 338). I 1991 års protokoll om begränsning av utsläppen av flyktiga organiska ämnen har Sverige förbundit sig att minska utsläppen med minst 30 procent mellan 1988 och 1999. Riksdagen har beslutat att ammoniakutsläppen bör minska med 25 procent till 1995 (prop. 1990/91:90, s. 25, JoU 30, rskr. 338). Hur uppfylls målen? I Sverige minskade svavelutsläppen med cirka 80 procent mellan 1980 och 1994. Förutsatt att utsläppen inte ökar, har Sverige därmed redan uppfyllt såväl det nationella målet som det internationella åtagandet. Mellan 1980 och 1994 minskade, enligt Naturvårdsverkets beräkningar, de svenska utsläppen av kväveoxider med 13 procent. Målet om en minskning med 30 procent till 1995 kommer, enligt Naturvårdsverkets bedömning, inte att nås. Det internationella åtagandet om en frysning av utsläppen efter 1994 klaras dock. Det är osäkert om Sverige klarar det frivilliga åtagandet om att minska utsläppen med omkring 30 procent till 1998. Naturvårdsverket har fått i uppdrag att utarbeta förslag till åtgärder för att minska utsläppen av kväveoxider med 50 procent till år 2005, jämfört med 1980 års nivå. De svenska utsläppen av flyktiga organiska ämnen minskade med knappt 20 procent mellan 1988 och 1994. Med nuvarande åtgärder väntas målet om en halvering till år 2000 nästan uppnås. Naturvårdsverket har fått i uppdrag att lämna förslag till ytterligare åtgärder för att uppfylla målet. Utsläppen av ammoniak i Sverige ökade med nästan 12 procent mellan 1990/91 och 1992/93. Målet om en minskning med 25 procent till 1995 kommer inte att uppnås. Jordbruksverket har fått i uppdrag att att utarbeta ett åtgärdsprogram för att reducera ammoniakavgången i jordbruket med 50 procent. Fortsatt arbete Riksdagen beslutade år 1991 att ammoniakavgången från jordbruket skall minskas med 25 procent till år 1995. Åtgärder för att uppnå detta mål har introducerats efter hand. Våren 1995 togs beslut om ytterligare sådana åtgärder. Tidigare hade åtgärder endast införts i södra och västra Götaland med nu skall vissa åtgärder, såsom täckning och påfyllning av flytgödsel- och urinbehållare, vidtas i hela Götaland och i Svealands slättbygder. Nya bestämmelser om snabb nedmyllning av gödsel samt krav på speciell spridningsteknik av flytgödsel för de fyra sydligaste länen beslutades också våren 1995. När dessa åtgärder samt tidigare beslutade åtgärder har trätt i kraft fullt ut bör ammoniakavgången i de fyra sydligaste länen minska med ungefär 25 procent jämfört med 1990. Jordbruksverket har fått i uppdrag att till den 1 mars 1997 utarbeta ett åtgärdsprogram för att reducera ammoniakavgången från jordbruket med 50 procent med utgångspunkt i 1990 års nivå. Programmet skall i första hand avse Götaland och Svealands slättbygder. Sverige deltar aktivt i arbetet under 1979 års konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar. Sommaren 1994 undertecknades ett nytt svavelprotokoll av 27 länder, däribland Sverige. Avtalet väntas leda till att svavelutsläppen i Europa kommer att fortsätta minska, med cirka 50 procent till år 2000 respektive 60 procent till 2010, jämfört med 1980 års nivå. Förberedelser för ett nytt kväveprotokoll pågår, och förhandlingar om detta planeras starta 1996. Det nya avtalet förutses behandla både försurning, marknära ozon och eutrofiering, och därvid föreskriva åtgärder och mål för utsläppsminskningar av såväl kväveoxider, flyktiga organiska ämnen, som ammoniak. Våren 1995 initierade Sverige framtagandet av en samlad aktionsplan mot försurning på EU-nivå. En första rapport från kommissionen lades fram för miljörådet i december 1995. Miljöministrarna antog då slutsatser mot försurningen. Kommissionen återkommer med en fördjupad strategi senast våren 1997. Vidare arbetar Sverige aktivt i EU för att påverka revideringen av befintliga och framtagandet av nya direktiv för att begränsa utsläppen av luftföroreningar. Det gäller t.ex. direktiv om utsläpp från större förbränningsanläggningar och om svavelhalt i oljor. Regeringen avser att återkomma med förslag för att ytterligare minska de nationella utsläppen efter det att Naturvårdsverkets redovisning har inkommit (1996). 5.4 Övergödning Miljöproblemet Eutrofieringen är ett av de miljöproblem som haft den största geografiska utbredningen i Sverige under en lång tidsperiod. Problem uppstår både i sjöar och vattendrag, grundvatten, kust- och havsområden och under senare tid uppmärksammas även effekter av den ökade tillförseln av kväve till skogsmark. Övergödningen leder bl.a. till en allmän utarmning av ekosystemet och utgör ett allvarligt hot mot den biologiska mångfalden. Eutrofiering orsakas av för hög tillförsel av närsalterna kväve eller fosfor till ett ekosystem. Dessa närsalter kan ha sitt ursprung i utsläpp till vatten från industrier eller kommunala reningsverk, läckage från jordbruksmark till vatten och grundvatten eller nedfall av kväve från luften p.g.a. transporter och utsläpp från förbränning. Tillstånd i sjöar, vattendrag och grundvatten. Närsaltsproblem orsakade av för höga fosforutsläpp finns främst i vissa insjöar och vattendrag. Vad gäller kväve däremot är problemområdena mera regionala till sin karaktär. Stora delar av Sveriges jordbruksområden har för höga kvävehalter i ytvatten. På senare tid har depositionens betydelse för ökande kvävehalter i sjöar och vattendrag uppmärksammats, framförallt i områden med liten övrig mänsklig påverkan. De luftburna kväveutsläppen behandlas i kapitel 5.3. Totalt ca 14 500 sjöar i Sverige beräknas ha för höga fosforhalter medan ca 21 500 sjöar av landets sammanlagt 96 000 sjöar beräknas ha för höga kvävehalter. Problemet med för höga halter av nitrat i grundvatten är också regionalt till sin karaktär. Även i detta fall är det inom vissa jordbruksområden som problemet finns. Statens livsmedelsverkets gränsvärde på 10 mg/l nitratkväve överskrids enligt vissa beräkningar för ca 100 000 personer som utnyttjar enskilda brunnar för sin vattenförsörjning. Miljömål Riksdagen har tidigare beslutat om ett antal miljömål i syfte att minska utsläppen av närsalter: Övergripande mål: - Naturligt förekommande arter i havs- och vattenområden skall kunna bevaras i livskraftiga, balanserade populationer (prop. 1990/91:90, s. 41, JoU 30, rskr. 338) - Föroreningar skall inte begränsa användningen av vatten, vare sig vad gäller sjöar och vattendrag eller grundvatten Kvantitativa mål: - En kvävereduktion med 50 % bör införas före 1992 vid reningsverk utmed särskilt påverkade kustområden - Ambitionsnivån bör vara kvävereduktion vid reningsverk med 50 % för övriga kustavsnitt från gränsen mot Norge upp till och med Stockholms skärgård före 1995 (prop. 1987/88:85, s. 161, JoU 23, rskr. 373) - De vattenburna utsläppen av kväve från mänskliga verksamheter skall halveras 1985-1995 (prop. 1990/91:90, s. 41, JoU 30, rskr. 338) - Kväveläckaget från jordbruket till havet skall halveras till år 1995 och den totala förbrukningen av handelsgödsel minskas med 20 % till sekelskiftet (prop. 1987/88:128, JoU 24, rskr. 374). - En 25-procentig minskning av ammoniakutsläppen från jordbruket i södra och västra Götaland till år 1995 skall ske (prop. 1990/91:90, JoU 30, rskr. 338). Internationellt har Sverige förbundit sig att halvera utsläppen av både kväve och fosfor till omgivande kustområden under tidsperioden 1985 för Västerhavet respektive 1987 för Östersjön till 1995. Inom luftområdet finns dessutom flera kvantitativa nationella mål och internationella överenskommelser som har som syfte att minska både utsläppen och nedfallet av kväveföreningar över vatten och land (se kapitel 5.3 Luftföroreningar och försurning). Hur uppfylls målen? Kvävereduktion håller på att införas vid samtliga kustnära kommunala reningsverk större än 100 000 personekvivalenter (genomsnittlig belastning från en person) och vid en övervägande del av reningsverken från norska gränsen t.o.m. Stockholms skärgård med mellan 10 000 och 100 000 personekvivalenter. Läckaget av kväve från jordbruksmark har inte minskat i samma omfattning. I dagsläget är det dock svårt att avgöra definitivt om detta beror på att många av de beslutade åtgärderna inom jordbrukssektorn inte kommer att genomföras fullt ut förrän under 1995 eller om de beslutade åtgärderna är otillräckliga för att uppnå de uppsatta miljömålen (se även figur 17). Effekterna på närsaltsläckaget av EU:s jordbrukspolitik samt de däri ingående stödformerna är också svåra att överblicka. Flera utredningar visar dock på att det troligen krävs ytterligare åtgärder inom jordbrukssektorn för att uppnå de uppsatta miljömålen. Den sammanlagda effekten av åtgärderna för att begränsa de svenska utsläppen av kväve och fosfor innebär dock att den totala tillförseln till omgivande kustområden inte minskat i sådan omfattning att internationella halveringsmål kan uppnås inom angivna tidsramar, åtminstone inte för kväve. Fortsatt arbete Sverige kommer att arbeta för att en förändring av EU:s jordbrukspolitik kommer till stånd så att jordbrukssektorn påverkas i en miljövänlig riktning, bl.a. genom lägre subventioner till intensiva jordbruksformer. Detta kan komma att leda till ett lägre kväveläckage. Åtgärdsprogrammet inom jordbruket som beslutades år 1989 och utökades år 1991 kommer att vara genomfört fullt ut i och med 1995 års utgång. EU:s miljöstöd inom jordbruket har nyligen börjat genomföras. Föreskrifter om gödselhantering i syfte att bl.a. minska avgången av ammoniak har nyligen beslutats. Jord-bruksverket har dessutom fått i uppdrag att utarbeta åtgärdsprogram för att minska ammoniakavgången inom jordbruket med 50 %. Inom Luftkonventionen pågår förberedelse för ett effektbaserat protokoll som reglerar utsläpp av kväve, omfattande olika typer av kväveföreningar och även olika typer av effekter av kväve, inklusive eutrofiering. Inom EU pågår en succesiv infasning av strängare avgaskrav för bilar, samt även vissa åtgärder inom andra delar av transportsektorn (se kapitel 9). Dessa åtgärder kan på sikt leda till lägre deposition av kväve över Sverige. En utvidgning av EU till att omfatta delar av forna Östeuropa skulle dessutom leda till ytterligare minskade kväveutsläpp på grund av att dessa länder då antar EU:s miljölagar. Naturvårdsverket har för närvarande i uppdrag att utreda vilka ytterligare åtgärder som är nödvändiga att vidtaga för att på ett kostnadseffektivt sätt reducera de svenska utsläppen av närsalter till omgivande kustområden till de nivåer som vi förbundit oss i internationella konventioner. Uppdraget kommer att redovisas under våren 1996. Efter detta kommer regeringen att ta ställning till behov av ytterligare åtgärder i syfte att minska utsläppen av närsalter. Redan nu kan dock konstateras att åtgärder inom framför allt jordbrukssektorn kommer att bli aktuella. Naturvårdsverket har även startat systemstudier inom jordbruket och inom VA- sektorn, projektet Systemanalys VA. För att åstadkomma ett miljöanpassat samhälle behövs bl.a. en bättre återförsel av näringsämnen från avlopp till jordbruksmark. I en förstudie till projektet har huvudkriterier för bedömning av VA-system tagits fram. Frågor beträffande hygien, miljöpåverkan och resurshushållning, teknik och ekonomi och sociala aspekter har bedömts vara väsentliga att studera. I anslutning till förstudien i projektet har informationsmaterial och rapporter tagits fram. En huvudstudie har nu påbörjats av Naturvårdsverket, Svenska kommunförbundet, Lantbrukarnas riksförbund och Svenska Vatten och Avloppsför-eningen samt några försökskommuner. Studien kommer att genomföras under 1996 och första halvåret 1997. Syftet med denna är att utveckla målen för miljöanpassad VA, följa och beskriva den pågående utvecklingen inom VA-sektorn, stödja och stimulera utvecklingen av miljöanpassade VA-system, sprida goda exempel samt verka för för att nya och befintliga lösningar inom VA-området befrämjar en hållbar samhällsutveckling och en god livsmiljö i samklang med naturens bärkraft och kretslopp. 6. Kemikalier Kemikaliekontrollens syfte är att minska riskerna för skador på människa och miljö av kemiska ämnen, produkter och varor. En utgångspunkt för kemikaliekontrollen är att tillverkare och importörer har huvudansvar för de kemiska ämnen, produkter eller varor som de levererar. Användare och andra som hanterar kemikalier ansvarar för att den faktiska hanteringen inte orsakar skador. Tillsynsmyndigheternas viktigaste uppgifter är att se till att företagen gör vad som behövs för att minska och undanröja miljö- och hälsorisker. Som övergripande mål för kemikaliekontrollen skall gälla de kunskapsmål, produktmål samt hanteringsmål som angetts i prop. 1993/94:163. Flödena och användningen av hälso- och miljöfarliga kemikalier bör minska. De flöden som ändock innehåller farliga kemikalier bör i möjligaste mån slutas. Användningen av de mest skadliga ämnena bör avvecklas (prop. 1990/91:90, s.46, bet. 1990/91:JoU30, rskr.1990/91:338). Regeringen avser förbjuda export av kvicksilver samt kemiska föreningar där kvicksilver ingår. Detta ingår som ett led i kvicksilveravvecklingen, och syftar till att motverka risken med att kvicksilver och kvicksilverhaltiga varor sprids på den internationella marknaden. 6.1 Klorerade lösningsmedel Användningen av klorerade lösningsmedel skall med något undantag ha upphört helt 1995 (prop. 1990/91:90 s. 97, JoU 30, rskr.1990/91:338). Användningen av metylenklorid och trikloretylen bör vara avvecklad helt till utgången av 1995. (prop. 1990/91:90 s. 258, bet. 1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:338). Användningen av vissa klorerade lösningsmedel minskade avsevärt under 70- och 80-talen. Under 90-talet har takten i minskningen genomsnittligt sett varit lägre. Mellan 1993 och 1994 sjönk dock förekomsten av perkloretylen och trikloretylen i grova tal med ca 30 %. Förekomsten av metylenklorid ökade dock något. Förbrukningen av trikloretylen ligger idag på en nivå runt 2000 ton per år. 6.2 Bekämpningsmedel Användningen av kemiska bekämpningsmedel inom jordbruket, räknat i aktiv substans, skulle halveras till år 1990, med utgångspunkt från den genomsnittliga användningen 1981-85. Användningen skall halveras ytterligare en gång till strax efter mitten av 1990-talet (prop. 1989/90:146, bet. 1989/90:JoU25, rskr. 1989/90:327). Målet för det första halveringsprogrammet uppnåddes. Den andra halvering som skall ske till strax efter mitten av 90-talet har ännu ej blivit verklighet, även om en fortsatt minskning kan noteras. Mellan åren 1993 och 1994 ökade den försålda kvantiteten. Detta kan dock vara en tillfällig ökning. Det bör noteras att de försålda kvantiteterna inte bara minskar utan också, genom Kemikalieinspektionens tillståndsprövning, successivt förskjuts mot bekämpningsmedel som är mindre farliga från miljö-och hälsosynpunkt. 6.3 Textilier Regeringen har under året uppmärksammat problemen med förekomsten av kemikalier i textilier. Eftersom 90 % av alla textilier importeras har intresset fokuserats just på importen och kemikalieanvändningen i tredje världen. I syfte att lyfta fram och belysa dessa problem och då särskilt branschens eget ansvar för att minska riskerna med kemikalier genomfördes ett möte i juni med importörer och producenter av textilier. Med var också myndigheter och olika experter. Regeringen kommer noga att följa dessa frågor framöver. 6.4 Utfrågning om klor och klorerade ämnen De miljöproblem som är knutna till användningen av klorföreningar uppmärksammades vid en utfrågning som genomfördes i november. Då diskuterades särskilt vilka strategier som kan användas för att angripa problemen. Regeringen avser att återkomma i frågan. Som närmare redogörs för i avsnitt 7.1 har riksdagen i november 1995 tillkännagivit att den negativa miljöpåverkan från klortillverkningen för PVC- tillverkning bör minska. Vidare har tillkännagivits att avvecklingen av bly och organiska tennföreningar som används som stabilisatorer i PVC bör fullföljas snarast. Regeringen har i juni 1995 uppdragit till Kemikalieinspektionen att föreslå åtgärder för att minimera risker med olika tillsatser till PVC. Regeringen har också uppdragit till Naturvårdsverket att redovisa förslag till åtgärder för ett miljöriktigt omhändertagande av uttjänta varor och produkter av PVC. 6.5 Internationellt arbete I sin egenskap av ordförandeland för det s.k. Intergovernmental Forum for Chemical Safety har Sverige inbjudit ett antal miljöministrar och industriföreträdare till ett möte i Stockholm den 15 och 16 januari 1996. Avsikten med mötet är att initiera en dialog mellan industri och regeringar i fråga om uppfyllande av de åtaganden som gjorts i Agenda 21. Sverige driver ett aktivt kemikaliearbete inom EU. I enlighet med anslutningsfördraget arbetar Europeiska gemenskapernas kommission med att se över sin kemikalielagstiftning så att den höjs till den svenska nivån för hälso- och miljöskydd. EU skall före år 1999 ha genomfört förändringar som motsvarar de svenska undantagen. Sverige driver nu aktivt på arbetet i EU:s ministerråd och i kommissionen. Sverige har tagit upp frågan på miljörådsmötet i mars samt i december 1995 där vi bl.a. efterlyst en tidplan för kommissionens arbete. Inom ramen för begränsningsdirektivet (76/769/EEC) behandlas för närvarande begränsningar av användningen av kadmium och hexakloretan i en arbetsgrupp hos kommissionen. Sverige, som har strängare krav, avser att begära undantag från direktivets regler rörande användningen av kreosot med hänvisning till den s.k. miljögarantin (artikel 100 sidan 4 i Romfördraget). För närvarande diskuteras ett direktiv beträffande biocider (bekämpningsmedel mot skadeorganismer med undantag av växtskyddsmedel) i rådets arbetsgrupp för miljöfrågor. Sverige stöder därvid det förslag som presenterats av kommissionen och verkar särskilt för att substitutionsprincipen skall tillämpas vid tillståndsprövningen för biocider. På det globala planet driver Sverige aktivt frågor om långlivade organiska föreningar (POPs) med målet att få till stånd en internationellt bindande konvention om användningsbegränsningar och utsläppskontroll av POPs. Vid Förenta Nationernas miljöprogram, United Nations Environment Programme (UNEP:s) konferens om utsläpp från landbaserade källor i november 1995 kom länderna överens om att utveckla en konvention om POPs. I januari 1997 väntas UNEP tillsätta en förhandlingsgrupp. I mellantiden utarbetas underlagsmaterial bl.a. avseende möjliga substitut för POPs. Regeringen avser att fortsätta ett aktivt kemikaliearbete nationellt, inom EU och globalt. Sverige skall i EU verka för att riskreduktionsarbetet utvecklas och närmar sig de princier som tillämpas i Sverige. Speciellt kommer arbetet att inriktas på att substitutionsprincipen utvecklas inom EU. Sverige kommer också att arbeta för att reglerna på de områden Sverige har tidsbegränsade undantag på, anpassas till svenska krav. Regeringen har tagit initiativ för gemensamma åtgärder inom EU vad gäller PVC, t.ex. minimering av risker med användningen av additiv i PVC, avveckling av kvicksilveranvändning vid tillverkning av klor samt utredning av risker när det gäller avfallshantering av uttjänta PVC-produkter med hänsyn till att gamla PVC- produkter kan innehålla additiv med erkänt farliga miljö-och hälsorisker, t.ex. kadmium. Bedömning av miljörisker vid förbränning av PVC ingår också. 7. Kretslopp och avfall 7.1 Kretslopp och producentansvar Producenter bör få ett ökat miljöansvar för de produkter de släpper ut på marknaden. Målet är att uppnå minimal miljöpåverkan under produkternas hela livscykel. Utveckling av miljöanpassad konstruktion, återvinning och omhändertagande krävs. Producentansvaret kan behöva utformas olika för olika varugrupper, t.ex. genom ett fysiskt eller ekonomiskt, frivilligt eller lagstadgat ansvar eller utformas som krav på information till uppköpare m.fl. Ett lagstadgat fysiskt och ekonomiskt producentansvar enligt renhållningslagen (1979:596) finns i dag infört för förpackningar, returpapper och däck. Med ett fysiskt och ekonomiskt producentansvar enligt renhållningslagen avses att den som yrkesmässigt tillverkar, importerar eller försäljer en vara eller en förpackning eller bedriver verksamhet som ger upphov till avfall skall se till att avfallet bortforslas, återanvänds, återvinns eller omhändertas på sätt som kan krävas för en miljömässigt godtagbar avfallshantering. Den 1 juni 1995 presenterade Kretsloppsdelegationen (M 1993:A) ett förslag till producentansvar för bilar. Förslaget bereds för närvarande inom regeringskansliet. Ytterligare produktgrupper (elektronik och elektriska produkter samt bygg- och rivningsavfall) som kan komma att omfattas av producentansvar utreds för närvarande av Kretsloppsdele-gationen. Producenternas skyldighet att samla in och ta hand om returpapper regleras i förordning 1994:1205 om producentansvar för returpapper. För returpapper gäller insamlingsmålet 75% till år 2000. Insamlat returpapper skall materialåtervinnas eller tas om hand på ett annat miljömässigt godtagbart sätt. Producenternas skyldighet att på ett miljömässigt godtagbart sätt ta hand om uttjänta fordonsdäck regleras i förordningen (1994:1236) om producentansvar för däck. Syftet är att av alla däck som årligen återlämnas får högst 40 % deponeras efter den 31 december 1996 samt högst 20 % efter den 31 december 1998. Producenternas skyldighet att samla in och ta hand om förpackningar på ett miljömässigt godtagbart sätt regleras i förordningen (1994:1235) om producentansvar för förpackningar. I 2§ i förordningen ställs krav på hur många viktprocent som ska återanvändas eller materialåtervinnas senast den 1 januari 1997. Olika nivåer gäller för olika förpackningsslag. Regeringen gav i mars 1995 Naturvårdsverket i uppdrag att utreda behov av åtgärder på områden där producentansvar enligt renhållningslagen (1979:596) redan införts. Uppdraget går ut på att utvärdera och redovisa hur systemen för de olika varugrupperna hittills fungerat samt lämna förslag till eventuella författningsändringar. Uppdraget skall redovisas till regeringen senast den 1 februari 1996. Naturvårdsverket har den 31 oktober 1995 delredovisat uppdraget till regeringen. Förpackningar Naturvårdsverket redovisar att målen i förordningarna redan är uppfyllda för förpackningar av wellpapp och för retursystem för glasförpackningar. Övriga materialbolag har ännu inte byggt ut insamlingssystemen helt. Vad gäller glasinsamlingen av engångsglas så konstaterar Naturvårdsverket att övergången av ansvaret för insamlingen från kommunalt till producentansvar inte har skett utan problem. Naturvårdsverkets bedömning är dock att problemen håller på att lösas. Vad gäller övriga förpackningsslag är system för insamling på väg att byggas upp. Det finns, enligt Naturvårdsverket, goda förutsättningar för att nå målen inom angiven tid. Däck Ett materialbolag för däcksproducenterna har bildats, Svensk Däck-återvinning AB, med hög anslutningsgrad av producenter. Ett rikstäckande insamlingssystem har etablerats. Insamlingsgraden ligger redan i dag i nivå med förordningens krav på 80 % insamling. Naturvårdsverket bedömer att den insamling och det omhändertagande av däck som hittills skett har fungerat bra. Bilproducenterna har dock ännu inte vidtagit några åtgärder för att uppfylla sitt producentansvar beträffande däck, uppger Naturvårdsverket. Returpapper För returpapper finns det ett materialbolag, Pressretur AB, som administrerar insamling och återvinning via två s.k. inköpsbolag. Insamling sker i 284 kommuner. Insamlingsgraden för första halvåret 1995 var ca 72 % enligt Pressretur AB. Erfarenheterna hittills visar alltså att systemen fungerar bra med avseende på antal kommuner med insamling och på hur mycket returpapper som samlats in. Målet om 75 % insamling bör vara möjligt att uppnå under perioden 1997-1998. Införandet av producentansvaret har medfört enbart obetydliga kostnader för returpappersbruken. Detta kan delvis förklaras av den stora efterfrågan på returpapper. Konsumenterna har inte heller drabbats av ökade kostnader genom införandet av producentansvaret, vilket också främst beror på efterfrågan på returpapperet. PVC Regeringen har i juni 1995 uppdragit till Kemikalieinspektionen att föreslå åtgärder för att minimera risker med olika tillsatser till PVC. I uppdraget ingår bl.a. att föreslå åtgärder vad gäller användningen av stabilisatorer, mjukgörare och blyinnehållande pigment i PVC. Vidare ingår att revidera befintliga avvecklingsplaner för ämnen som används som tillsatser i PVC samt i förekommande fall ta fram förslag till preciserade avvecklingsplaner för använda ämnen i PVC. Förslag till riktlinjer för märkning av PVC-plaster skall också tas fram i syfte att hos branschen initiera införandet av sådan märkning. Regeringen har också uppdragit till Naturvårdsverket att redovisa förslag till åtgärder för ett miljöriktigt omhändertagande av uttjänta varor och produkter av PVC samt föreslå åtgärder för att styra uttjänta PVC-produkter till lämplig behandlingsmetod. Vidare ingår att bedömma miljöeffekterna av konventionell deponering av PVC-produkter. Båda uppdragen skall redovisas senast den 30 juni 1996. En viktig grund för det fortsatta arbetet är riksdagens behandling av PVC- frågan. Jordbruksutskottet har i betänkandet 1995/96:JoU8 gjort en samlad bedömning i frågan. Riksdagen har den 23 november 1995 mot bakgrund av detta givit regeringen till känna vad utskottet anfört: - beträffande minskning av den negativa miljöpåverkan från klortillverkningen för PVC-tillverkning - beträffande avveckling av bly och organiska tennföreningar som stabilisatorer i PVC (rskr. 1995/96:40) 7.2 Avfall De övergripande målen på avfallsområdet är: -minskade avfallsmängder -minskad farlighet hos avfall -en miljömässigt riktig behandling baserad på avfallets inneboende egenskaper. Enligt renhållningslagen samt Naturvårdsverkets föreskrifter är kommunerna skyldiga att fastställa en avfallsplan innehållande en inventering av mängder och flöden för allt avfall som produceras inom kommunens gränser. Planen skall också innehålla beräknade framtida mängder samt mål och åtgärder för att minska avfallsmängderna. 217 kommuner har nu antagit en kommunal avfallsplan enligt renhållningslagen, varav 40 % har presenterat prognoser över framtida avfallmängder. Mål och åtgärder för att minska avfallsmängderna har ställts upp för de strömmar som kommunerna själva har ansvaret för, medan däremot motsvarande saknas för övriga avfallstyper. I de flesta kommuner sker insamling av glas, papper samt hushållens miljöfarliga avfall. Regeringen har under året tillsatt en utredning för att ta fram ett förslag till skatt på avfall som deponeras (Fi 1995:37). Ett regeringsuppdrag har lämnats till Naturvårdsverket för att ta fram kvantitativa mål och åtgärder för en förbättrad avfallshantering. Naturvårdsverket skall bl.a. ta fram kriterier för vilka avfallslag som bör tas emot vid deponier, förbränningsanläggningar etc. Miljöbalksutredningen (M 1993:04) arbetar för närvarande med en översyn av avfallslagstiftningen, framför allt vad gäller ansvarsförhållandena mellan olika aktörer (producenter, kommuner och entreprenörer). Detta arbete kommer att vara klart sommaren 1996. Insamlingen av miljöfarliga nickel-kadmiumbatterier (NiCd) nådde inte upp till det av riksdagen uppställda insamlingsmålet om 90 % vid den fastställda tidpunkten 1 juli 1995. Insamlingen var då endast 35%, vilket inte är acceptabelt. Mot bakgrund av detta tillsatte regeringen i april 1995 en särskild utredare att se över insamling och omhändertagande m.m. av miljöfarliga batterier (M 1995:64). Utredningen som skall se över hanteringen av alla batterityper innehållande kvicksilver, NiCd och bly skall redovisa sitt resultat till regeringen senast den 1 februari 1996. Regeringen avser sedan att genomföra de ändringar som behövs för en bättre batteriinsamling. Sverige har inom ramen för den s.k Kommittén för anpassning av EG:s direktiv på avfallsområdet till tekniska och vetenskapliga framsteg tagit fram förslag till ändringar av batteridirektivet just med hänsyn till tekniska framsteg på batteriområdet. Sverige föreslår bl.a. att försäljning av slutna nickel-kadmium batterier, både bärbara och sådana som är fast monterade i en vara, skall förbjudas inom EU fr. o. m. den 1 januari 1999. Vidare föreslår Sverige att produkter med fast monterade batterier skall märkas. I dag räcker det med att bruksanvisningen anger att varan innehåller miljöfarliga batterier. Sverige föreslår även att försäljningen av kvicksilveroxidbatterier upphör från den 1 januari 1999. Regeringen har i år givit Naturvårdsverket i uppdrag att utreda omfattningen av illegal export och import av farligt avfall från och till Sverige. Verket skall lämna förslag på lämpliga åtgärder för att komma till rätta med eventuella problem. Uppdraget skall redovisas till regeringen den 15 augusti 1996. Inom EU arbetar man med att revidera den avfallspolicy som antogs av ministerrådet 1990. Kommissionen räknar med att lägga fram ett förslag i maj 1996. Sverige driver bl.a. frågan om att producentansvarsprincipen bör slås fast på EU-nivå samt att framtida EU-lagstiftning bör vara mer övergripande. Ett större spelrum måste lämnas till medlemsstaterna att besluta om hur man når uppsatta målsättningar. I övrigt pågår arbete med ett deponeringsdirektiv samt ett direktiv om PCB/PCT, där beslut väntas av ministerrådet i juni 1996. Direktivet om PCB/PCT föreskriver bl.a. en avveckling av använd PCB och PCB- innehållande utrustning så snart som möjligt dock senast fram till utgången av år 2010. Miljödepartementet deltog i en internationell konferens, arrangerad av tyska miljöministeriet, om avfalls- och kretsloppsfrågor i maj 1995. Diskussionerna kretsade i hög grad kring frågor som är centrala för Sverige, bl.a. frågan om producentansvar. Vid Baselkonventionens tredje partsmöte i september i år lyckades Sverige och EU tillsammans med Norge få igenom ett exportförbud av farligt avfall för återvinning från OECD-länder till icke OECD-länder som ett tillägg till konventionen. Detta förbud träder i kraft den 1 januari 1998. Sverige har redan lagstiftat om ett sådant förbud i den förordning som kompletterar EG:s transportförordning. Så som EG:s förordning är uppbyggd med avfall fördelade efter farlighet på en grön, gul respektive röd lista där avfall listat på den gröna listan inte bedöms som "farligt" utan kan exporteras utan kontroll. Det återfinns idag några ämnen som avviker i hanteringsavseende genom att de enligt Baselkonventionen anses som farliga och omfattas av exportförbudet men enligt transportförordningens regler bedöms som avfall på den gröna listan. Sverige driver därför frågan att EU skall uppgradera dessa ämnen till den gula listan så att de därmed omfattas av exportförbudet. Sverige har i den svenska förordningen sedan tidigare haft dessa ämnen på den gula listan. 8. Biologisk mångfald och naturskydd 8.1 Inledning Riksdagen beslutade år 1993 om en strategi för biologisk mångfald med grundläggande principer för bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald. Strategin omfattar dels en miljöanpassning av olika samhällsverksamheter dels skydd av värdefulla naturområden. År 1994 lämnade Naturvårdsverket i samarbete med andra närmast berörda statliga verk och institutioner en beskrivning av läget beträffande den biologiska mångfalden i Sverige, den s.k. landstudien. På basis av främst landstudien har aktionsplaner för biologisk mångfald rörande jordbruk, skogsbruk, fiske och fysisk planering redovisats av Jordbruksverket, Skogsstyrelsen, Fiskeriverket respektive Boverket. Vidare har Naturvårdsverket utöver en aktionsplan för det egna ansvarsområdet även utvärderat de sektorsvisa aktionsplanerna under hösten 1995. Medlemskapet i EU innebär på naturvårdsområdet att Sverige skall peka ut och skydda ett antal områden av gemenskapsintresse som tillsammans med områden i andra länder skall utgöra ett sammanhängande ekologiskt nätverk benämnt Natura 2000. Styrande för arbetet är dels rådets direktiv om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, det s.k. art- och habitatdirektivet, dels rådets direktiv om bevarande av vilda fåglar det s.k. fågeldirektivet. I kommissionens habitat-kommitté har Sverigt fått gehör för att de nordiska fjällområdena inte skall anses utgöra en del av EU:s boreala biogeografiska region utan istället skall anses som en separat del av den alpina regionen. Ett omfattande urvals- och sammanställningsarbete rörande områden som uppfyller kriterierna i direktiven pågår. I bl.a. en delredovisning under oktober till EG-kommissionen har regeringen angett 343 områden i landet som skulle kunna ingå i Natura 2000. Föreslagna områden är skyddade enligt naturvårdslagen eller är domänreservat. Regeringen har aviserat att ytterligare områden kommer att förelås att ingå i Natura 2000. Regeringen verkar också för att de särskilda förhållandena i Sverige i högre grad skall beaktas vid nätverkets utformning. Sverige och Finland har upprättat ett gemensamt förslag för komplettering av habitatdirektivet med sådana livsmiljöer och arter som har stor betydelse för naturvården i våra nordliga regioner. Genom EU:s miljöfond LIFE ges stöd för projekt inom bl.a. naturvård. Vid årets fördelning av medel har Sverige erhållit stöd för projekt avseende bevarande av den vitryggiga hackspettens livsmiljöer samt bevarande av vissa våtmarker enligt myrskyddsplanen. Restaureringen av Hornborgasjön har slutförts. Vidare har regeringen beslutat att ett vidsträckt område i Norrbotten - benämnt det lappländska världsarvsområdet - skall föreslås som område på UNESCO:s världsarvslista. 8.2 Ett uthålligt jordbruk Den ökning av försäljningen av bekämpningsmedel som noterats år 1994 torde till stor del bero på hamstring inför den höjning av miljöavgiften som genomfördes den 2 november 1994. Godkännandet av vissa bekämpningsmedel som normalt säljs i relativt stora kvantiteter drogs in år 1994 och dessa får endast säljas ytterligare ett år. Användningen 1994 ligger därför troligen fortfarande kvar på ca 35 % av medeltalet för perioden 1981-85. Riksdagen har antagit målsättningen att 10 % av den odlade arealen skall vara ekologiskt odlad år 2000. Jordbruksverket har fått i uppdrag att utarbeta en aktionsplan för att nå målsättningen. Regeringen har fattat beslut om ett miljöprogram för jordbruket i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 2078/92 av den 30 juni 1992 om produktionsmetoder inom jordbruket som är förenliga med miljöskydds- och naturvårdskraven. Miljöprogrammet rymmer ett flertal åtgärder fördelat på tre delprogram, som syftar till att bevara eller förbättra den biologiska mångfalden och miljötillståndet i odlingslandskapet. Det tidigare programmet för landskapsvård är infasat och utökat. Vidare ingår åtgärder inom miljökänsliga områden för att anlägga våtmarker och kantzoner m.m. Det utgår även ersättning för bevarande av utrotningshotade husdjursraser och för ekologisk odling. 1,5 miljarder kronor per år är avsatt under en femårsperiod för genomförandet av miljöprogrammet. Regeringen avser att ge berörda myndigheter i uppdrag att löpande följa och utvärdera effekterna av miljöprogrammet. I regeringens prop. 1995/96:76 anförs att Sverige som medlem i EU också skall införa ett stödprogram för skogsplantering på åkermark i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 2080/92. Programmet skall anpassas till nationella förhållanden och medverka till ett rikt och varierat kulturlandskap och bevarandet av den biologiska mångfalden och landskapets kulturvärden. Det är därför viktigt att stödet samverkar med det redan beslutade miljöprogrammet för jordbruket. 160 miljoner kronor per år under en 4-års period är föreslaget. Regeringen har fattat beslut om att tillsätta en parlamentarisk kom-mitté med uppgift att utarbeta ett samlat förslag till reformer av EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP). Reformerna skall syfta till att marknadsorientera, avreglera och miljöanpassa CAP. Uppdraget skall redovisas den 30 juni 1997. 8.3 Ett hållbart skogsbruk Den nya skogspolitiken från år 1993 innebär att miljömålet väger lika tungt som produktionsmålet och att miljökraven i skogsvårdslagen har skärpts. Skogsbrukets sektorsansvar för natur- och kulturmiljövården förstärks och utvecklas. Den nya skogspolitiken leder till större frihet för skogsägaren, men också till ökat ansvar. Detta förutsätter förbättrad kunskap hos skogsägaren. Rådgivning, utbildning och inventering är därför framträdande skogspolitiska medel. Skogsbrukets hänsyn och anpassning till biologisk mångfald, kulturmiljövärden och till andra allmänna intressen förbättras. Detta indikeras bland annat av en uppföljning som har gjorts av skogsvårdslagens krav på hänsyn vid avverkning. Såväl nationellt som internationellt arbetar Sverige aktivt med att följa upp konventionen om biologisk mångfald inom skogssektorn. Nationella inventeringar av sumpskogar och nyckelbiotoper fortsätter. Skogsstyrelsen har vidare utarbetat en aktionsplan för biologisk mångfald och uthålligt skogsbruk. Staten har genom skogsvårdsorganisationerna träffat naturvårdsavtal med skogsägare och beviljat bidrag till natur- och kulturvårdsåtgärder. För närvarande finns ett knappt hundratal sådana avtal. Det pågår miljöutbildning av skogsägare och anställda inom skogsbruket, bl.a. med stöd av EU-medel. Certifiering av skogsbruk diskuteras mellan miljöorganisationer och skogsnäringen. Praktiskt skogsbruk med ett landskapsekologiskt perspektiv bedrivs på försök på såväl bolagsägd som privatägd skogsmark. Arealen skyddad produktiv skogsmark ökar. Vid sidan av nationalparker och naturreservat har 200 områden, omfattande drygt 400 ha, inrättats på skogsmark med stöd av biotopskyddsbestämmelserna. Förvaltningen av tidigare Domänverksmark, bl.a. domänreservaten har reglerats. Detta innebär att ca 1,2 miljoner hektar mark i 14 län, varav ungefär en femtedel produktiv skogsmark, kan skyddas som nationalpark eller naturreservat utan att anslaget för markinköp belastas. Framtida arbete Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har regeringens uppdrag att löpande utvärdera skogspolitikens effekter för den biologiska mångfalden. Skogspolitikens effekter, särskilt med avseende på miljömålet, skall redovisas i januari 1998. Biotopskyddet skall årligen följas upp. Inventering av nyckelbiotoper och sumpskogar skall vara klara år 1997. Naturvårdsverket har regeringens uppdrag att genomföra en framtidsstudie benämnd 2021, med inriktning på systemstudier för bl.a. skogsbrukssektorn. Utöver skogsbrukets fortsatta miljöanpassning måste arealen skyddad produktiv skogsmark öka, främst nedanför det fjällnära området i enlighet med 1993 års skogspolitiska beslut. Miljövårdsberedningen (Jo 1968A) har fått i uppdrag att, mot bakgrund av utvärderingar utförda av Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket, yttra sig över i vilken omfattning arealen skyddad produktiv skogsmark behöver utökas och föreslå olika möjligheter och former för att åstadkomma detta. 8.4 Friluftsliv, allemansrätt och strandskydd Tillgång till en rik och varierad natur är viktig för människors utveckling och välbefinnande. Inte minst för de boende i tätorterna är tillgången till näraliggande naturområden av stor betydelse för att tillgodose behoven av rekreation och friluftsliv. Det är därför angeläget att mark avsätts för dessa ändamål. I närheten av tätorter i storstadsområdena och i de större tätortsregionerna är behovet av en naturvårdsinriktad fysisk planering särskilt stort. Denna planering gäller bl.a. behovet av att i ett regionalt perspektiv slå vakt om och utveckla en sammanhängande grönstruktur. Det är i ett sådant perspektiv viktigt att stärka samarbetet mellan natur- och kulturmiljövården. Områden i och i anslutning till städer och tätorter, som i ett nationellt perspektiv bedöms ha unika natur- och kulturvärden kan ges skydd som nationalstadsparker. Regeringen har givit en särskild utredare i uppgift att undersöka möjligheten att inrätta fler nationalstads-parker. Naturens betydelse för turismen har framhållits i regeringens proposition om inriktningen av turistpolitiken (prop. 1994/95:177). Vår vidsträckta och orörda natur är en unik tillgång och det är därför av avgörande betydelse för turistnäringen att denna resurs vårdas. Det finns således en mycket stark koppling mellan å ena sidan turistpolitiken och å andra sidan miljöpolitiken, naturvården och skogspolitiken. Koncentrerat friluftsliv av många människor till känsliga områden kan leda till miljöskador. De fall där företag inom rekreationssektorn organiserar aktiviteter som förutsätter att människor tillsammans utnyttjar allemansrätten har i vissa områden medfört särskilda problem. På uppdrag av regeringen har Naturvårdsverket i sin rapport Allemansrätten och kommersen lämnat förslag till praktiska lösningar på dessa problem. En remissbehandling av rapporten har nyligen avslutats. Naturvårdsverket har för avsikt att under år 1996 utfärda allmänna råd för orientering. Strandskyddet är det kanske viktigaste instrumentet när det gäller att skydda allemansrättsligt tillgängliga områden. Skyddet har utvidgats till att även omfatta livsvillkoren för växter och djur. Naturvårdsverket har regeringens uppdrag att utarbeta allmänna råd med anledning av detta utvidgade strandskydd. Uppdraget skall vara redovisat senast vid utgången av år 1995. 8.5 Fjällen och skärgårdsområden Fjällen och skärgårdsområdena tillhör våra mest skyddsvärda områden. Vid sidan av den bofasta befolkningens försörjning genom traditionella areella näringar har områdena stora värden för turism och friluftsliv såväl nationellt som internationellt. Regeringen gav i januari Miljövårdsberedningen i uppdrag att lämna en samlad analys av miljösituationen i landets fjällområden. I betänkandet Hållbar utveckling i landets fjällområden (SOU 1995:100) redovisar Miljövårdsberedningen förslag som rör främst fysisk planering, rennäring, snöskotertrafik, turism och friluftsliv. Frågor rörande skotertrafik har särskilt behandlats av beredningen bl.a. med utgångspunkt i tidigare utredningar rörande skotertrafik och Miljöklassutredningens betänkande Miljöklassning av snöskotrar (SOU 1995:97). Beredningens betänkande är föremål för en bred remissbehandling. Regeringen avser att lämna en proposition till riksdagen under våren 1996. Det nya upplåtelsesystemet av rätt till småviltsjakt och fiske ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen är föremål för utvärdering. Vid redovisningen i april 1996 skall bedömningar av allmänna verkningar på miljön ingå. Regeringen har vidare gett Miljövårdsberedningen i uppdrag att till den 1 oktober 1996 analysera miljösituationen i landets skärgårdsområden och föreslå en strategi och åtgärder för en bättre miljö i områdena. Syfte med arbetet är att skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar utveckling i skärgårdarna. Arbetet skall bedrivas med utgångspunkt i behovet av en levande skärgård samt olika verksamheters och aktiviteters inverkan på miljön. Tyngdpunkten i arbetet skall läggas på de skärgårdsområden som av beredningen bedöms som mest utsatta. 9. Ett miljöanpassat transportsystem Arbetet med trafikens miljöanpassning måste drivas vidare på ett kraftfullt sätt. Det bör även fortsättningsvis baseras på en avvägning mellan behovet av att utveckla transporter för att möta 2000-talets transportbehov och nödvändigheten av att öka transportsystemets miljöanpassning. Kommunikationskommitténs (K 1995:01) arbete kommer att i ett delbetänkande den 1 mars 1996 och i ett slutbetänkande den 1 december 1996 ge ett underlag för regeringens fortsatta arbete med att miljöanpassa transporterna. Naturvårdsverket driver i samarbete med trafikverken och andra aktörer inom transportsektorn ett projekt om ett miljöanpassat transportsystem, som kommer att användas som underlag i Kommunikationskommitténs arbete. Länsstyrelsernas arbete med en regional samhällsplanering för ett miljöanpassat transportsystem har genom Boverket redovisats till regeringen och kommer också att användas som underlag i Kommunikationskommittén. Det behövs ytterligare åtgärder för att förbättra fordon och bränslen. Miljöklassutredningen har nyligen lagt fram sitt slutbetänkande med förslag om miljöklassning av snöskotrar (SOU 1995:97). Förslagen innebär, om de genomförs, att de mycket höga kolväteutsläppen liksom bulleremissionerna minskar. 9.1 Sverige och EU Huvudinriktningen för Sveriges arbete med trafik- och miljöfrågorna i EU är att medverka till utvecklingen av ett mera miljöanpassat transportsystem i Europa. I sak innebär det bl.a. skärpta miljökrav på fordon och bränslen, att investeringar i infrastrukturen bidrar till ett miljöanpassat transportsystem och samordnas med övriga planer för markanvändning och att miljökonsekvensbeskrivningar utvecklas. 9.2 Avgaskrav på bilar Prioriterade frågor för Sverige för kommande kravnivåer är hållbarhetskrav och tillverkaransvar, att medlemsländernas möjligheter att utveckla egna miljöklassystem förbättras samt att arbetet med att utveckla bränslesnåla samt trafiksäkra bilar påskyndas. Sverige har haft framgång i detta arbete bl.a. genom att kommissionen nu förbereder förslag om tillverkaransvar. Hösten 1995 inleddes infasningen av skärpta avgaskrav för tunga fordon i enlighet med direktiv 91/542/EEG som innebär att fordon med nya typgodkännanden skall klara kraven för miljöklass 2 eller 1. För personbilar skärps kraven på liknande sätt den 1 januari 1996. I EU pågår också en infasning av strängare avgaskrav för bilar. Regeringen avser att återkomma till riksdagen angående de effekter förändringarna får för svensk lagstiftning. 9.3 Avgaskrav på fritidsbåtar I Sverige och Tyskland har initiativ tagits för att utsläpp från motorer till motorbåtar skall regleras. Miljödepartementet har i samarbete med Kommunikationsdepartementet nyligen färdigställt en rapport med förslag till avgas- och bullerkrav på motorer till motorbåtar. Förslagen innebär, om de genomförs, att de mycket höga kolväteutsläppen liksom bulleremissionerna minskar. 9.4 Avgaskrav på motorcyklar och mopeder Inom EU förbereds gemensamma regler för avgasutsläpp från motorcyklar och mopeder. Dessa fordon har motorer med mycket höga utsläpp. Förslagen innebär att avgaskrav införs från och med den 1 januari 1997. Om förslaget genomförs kommer avgaskraven för mopeder att skärpas den 1 januari 1999. Den svenska regeringens position har varit att en ytterligare skärpning av kraven skall ske år 2001 och att de relativt höga utsläppen från dessa fordon då skall vara i nivå med dagens personbilars. Förslagen innebär, om de genomförs, att de mycket höga kolväteutsläppen liksom bulleremissionerna minskar. 9.5 Avgaskrav på arbetsfordon EG-kommissionen har nyligen antagit ett förslag till utformning av avgaskrav på dieselmotorer till arbetsmaskiner. De föreslagna kravnivåerna är i paritet med de som redan införts för motorer till tunga vägfordon genom direktiv 91/542/EEG. Sverige har bidragit aktivt till detta förslag och kommer att verka för att ministerrådet antar stränga regler. Utöver detta har Naturvårdsverket i uppdrag att utvärdera möjligheter till nationella insatser på området. 9.6 Bränslen Miljöklasser för bensin och diesel bidrar till bättre miljö i Sverige. Det pågår ett arbete i EU för att utveckla kvalitetskrav på bensin och diesel. Sveriges position är att förslagen skall ge goda hälso- och miljöeffekter som inte begränsas till lokala luftkvalitetsproblem samt att medlemsländerna skall ges möjlighet att stimulera en introduktion av bättre kvaliteter och miljöklasser. Sverige har presenterat de positiva erfarenheter vi har av systemet med miljöklassning av bränslen. Regeringen har förbjudit bly i bensin från och med den 1 mars 1995. När det gäller alternativa bränslen ges i Sverige dispenser till pilotprojekt från reglerna om bränslebeskattning. Kommissionen har under år 1994 presenterat ett förslag till direktiv om beskattning av biobränslen. Förslaget har diskuterats i EU, men ännu inte lett fram till något resultat. 9.7 Sjöfart Arbetet för att utsläppen av luftföroreningar och annan miljöpåverkan från sjöfarten skall minska är mycket angeläget. Det bedrivs bl.a. internationellt inom International Maritime Organisation (IMO), Helsingforskommissionen (HELCOM) och Nordsjökonferensen. Globala överenskommelser om reducering av sjöfartens utsläpp av luftföroreningar är svåra att uppnå. Sverige bör verka, genom bilaterala överenskommelser eller ekonomiska styrmedel, för att fartyg inte tillåts använda olja med högre svavelhalt än 0,5 viktprocent. Detta arbete bör även inkludera reduktion av kväveoxider, t.ex. genom katalytisk avgasrening. 9.8 Luftfart Arbetet med luftfartens miljöfrågor bedrivs förutom i EU även inom ramen för det internationella samarbetet i International Civil Aviation Organisation (ICAO). Erfarenheterna från detta arbete kan jämföras med erfarenheterna från sjöfartsområdet. Internationella överenskommelser om en begränsning av utsläppen är mycket svåra att nå. Diskussionen om styrmedel t.ex. miljörelaterade avgifter pågår dock såväl i ICAO som i EU och Sverige arbetar för att öka möjligheterna att använda ekonomiska styrmedel inom den internationella luftfarten. I Sverige har den bullerdifferentierade landningsavgiften som infördes 1994 ytterligare differentierats. Sverige bör också verka för att skärpta utsläppskrav för kväveoxider och höghöjdsutsläpp av vattenånga införs globalt genom ICAO eller i andra hand regionalt inom EU. Regeringen uppdrog i juni 1994 åt Försvarsmakten, Luftfartsverket och Naturvårdsverket att analysera en skärpning av flygbullernivånormen för planering av nya flygplatser och ny bebyggelse vid befintliga flygplatser samt i vissa fall för befintlig bebyggelse. Uppdraget har redovisats och bereds nu inom regeringskansliet. 9.9 Trafikbuller I enlighet med proposition 1993/94:215 Handlingsplan mot buller som riksdagen anslöt sig till, erhöll bl.a. trafikverken och Naturvårdsverket uppdrag som syftade till att medverka till en kraftig minskning av trafikbullret. Dessa uppdrag har nu redovisats och är för närvarande under remittering. EG- kommissionen förbereder också en bullerpolicy. Natur-vårdsverket har redovisat sitt uppdrag att utvärdera de bullerbegränsade åtgärder som länsstyrelserna vidtagit för motorbåtstrafiken. Naturvårdsverkets uppdrag att utvärdera regleringen av vattenskoteråkning har redovisats till regeringen i november 1995. Rapporten är på remiss. 10. Miljöanpassat näringsliv Konsumenternas ökande krav på en god miljö är den främsta drivkraften för näringslivets miljöanpassning. Miljökraven visar sig i en ökad efterfrågan på miljöanpassade produkter och produktionsprocesser. Kon-sumenternas krav leder också till en successiv utveckling av miljöpolitiken och dess styrmedel. Regeringens roll är att utforma en politik som understödjer denna utveckling. Att miljöanpassning också kan vara en stark drivkraft för teknikutveckling och tillväxt, betonas i regeringens proposition 1995/96:25 (FiU1, rskr. 131-134). En politik för arbete, trygghet och utveckling. En särskild utredare arbetar för närvarande med att skapa ett handlingsprogram för hur miljömålet inom konsumentpolitiken skall uppnås (C1994:04). Den tidiga miljöpolitiken utformades i stor utsträckning som regler för utsläpp från enskilda anläggningar. Efterhand ökade behovet av att reglera produkters miljöpåverkan, vilket bland annat ledde till införandet av lagen om kemiska produkter, producentansvar och miljömärkning av konsumentvaror. Idag finns också möjligheter att "miljömärka" företagens verksamhet med olika certifieringssystem. Miljödepartementet och Näringsdepartementet har under året bildat en särskild arbetsgrupp för att gemensamt finna nyckelområden där miljöpolitikens och näringspolitikens styrmedel kan utvecklas och samordnas. Syftet är att öka företagens möjligheter att stärka konkurrenskraften genom miljöanpassning. Departementen arrangerade den 10:e maj en konferens, "Miljön som resurs", med deltagare från såväl myndigheter som näringsliv för att öka debatten i dessa frågor. Konferensen fick starkt gensvar hos näringslivets företrädare, och innehållet sammanfattades i Näringsdepartementets skriftserie "Aktuellt i näringspolitk och ekonomi" nr 2 '95. Vidare har Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA) fått i uppdrag att göra en kartläggning av den svenska miljöindustrin. Den finansiella sektorns betydelse för företagens miljöarbete har uppmärksammats under året och miljöministern har tagit initiativ till en dialog med de svenska bankerna för utbyte av tankar och idéer om hur bankerna kan förbättra sin verksamhet på miljöområdet. Agenda 21-kommittén (M1995:02) har haft liknande diskussioner med försäkringsbranschen. 10.1 Teknikutveckling Miljöpolitiken kan stärka den ekonomiska tillväxten bland annat genom att stimulera företagen till teknisk utveckling. Offentlig upphandling av varor och statligt ledd teknikupphandling är exempel på instrument som kan användas för detta. En utredare har därför utsetts (N 1995:114) som ska undersöka vilka marknader som effektivt kan påverkas i riktning mot miljöanpassning genom ökade miljökrav för offentlig upphandling. Statligt ledd teknikupphandling har redan visat sig effektiv för att få fram energieffektivare produkter. Regeringen avser att inrätta en delegation för miljöteknik, som skall upprätta ett program för upphandling av miljöteknik. 10.2 Frivillig miljöstyrning och miljörevision Frivillig miljöstyrning och miljörevision inom industrin, (Eco-Management and Audit Scheme, EMAS), har införts i Sverige under 1995 liksom inom övriga EU. Syftet med systemet är att förbättra och utvärdera industrins miljöarbete och ge allmänheten information om detta arbete. Reglerna innehåller högt ställda krav på hur miljöarbete skall bedrivas inom de företag som väljer att ansluta sig. Systemet kan leda till ökad trovärdighet för det miljöarbete som sker i företagen. Svenska Miljöstyrningsrådet AB har bildats av regeringen, Sveriges Industriförbund, Företagarnas Riksorganisation och Kommunförbundet. Rådets uppgift är att informera om EMAS, samt att sköta registreringen av de företag som ansluter sig till systemet. Det första företaget registrerades i november 1995. För att stärka Miljöstyrningsrådets arbete har riksdagen nyligen godkänt regeringens förslag att rådet skall få ett villkorat aktieägaretillskott om 2 miljoner kronor (Prop. 1995/96:107, bet. 1995/96:JoU15, rskr 1995/96:107). Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) har fått i uppgift att utse oberoende miljökontrollanter som granskar de företag som ansluter sig till EMAS. Den första miljökontrollanten godkändes i oktober 1995. Närings- och teknikutvecklingverket (NUTEK) har utsetts att ansvara för information och hjälp till små och medelstora företag som är intresserade av att ansluta sig till EMAS. Riksdagen har nyligen godkänt regeringens förslag att anvisa 5 miljoner kronor till NUTEK som ett engångsbelopp för att finansiera informationsverksamhet som skall underlätta för små och medelstora företag att ansluta sig till systemet. Naturvårdsverket har utrett möjligheterna att utvidga EMAS till andra delar av näringslivet än industrin. Uppdraget har redovisats till regeringen, som kommer att ta ställning till en eventuell utvidgning under våren 1996. 10.3 Miljön i arbetsmarknadspolitiken Det finns i många fall goda samhällsekonomiska motiv för att låta sysselsättningpolitiska åtgärder inriktas mot en omställning av samhället i ekologiskt hållbar riktning. Riksdagen beslutade hösten 1994 om 400 miljoner kronor för miljöinvesteringar med sysselsättningsinriktning, (prop. 1994/95:25, bet. FiU01, rskr. 1994/95:145- 146). Antalet ansökningar har varit stort och den utvärdering som gjorts av Naturvårdsverket visar att sysselsättningseffekten förväntas bli god samtidigt som avsevärda miljöförbättringar kommer att uppnås. För att stödja investeringar och sysselsättning inom miljöområdet har 100 miljoner kronor avsatts till investeringsbidrag för främjande av omställning i ekologiskt hållbar riktning (prop. 1994/95:100, bet. KU40, rskr. 1994/95:273). Medlen har kunnat sökas av företag inom näringslivet samt av kommunerna. Ansökningarna har överskridit de avsatta medlen, och enligt en utvärdering som gjorts av Naturvårdsverket kommer kostnaden per arbetstillfälle troligtvis att bli förhållandevis låg i jämförelse med andra sysselsättningspolitiska åtgärder. Vidare avsattes 2 miljarder kronor för miljöförbättringar i bostäder och i sådana lokaler där främst barn och ungdomar vistas, samt för installation av ackumulatortankar och investeringar i solvärmeanläggningar i bostäder (prop. 1994/95:218, bet AU15, rskr. 1994/95:398-399). Delar av de medel som avsatts för miljöförbättringar i bostäder kan nu få användas till för andra bostadsförbättringsåtgärder samt för nybyggnation (prop. 1995/96:25, FiU1, rskr 131-134). Efter förslag i regeringens proposition En politik för arbete, trygghet och utveckling, anslogs dessutom 100 miljoner kronor som stöd till investeringar i vindkraftverk, samt 100 miljoner kronor för stöd till forskning, teknikutveckling och investeringar inom solenergiområdet. 10.4 EU Inom EU har betydelsen av miljöanpassning av näringslivet markerats tydligt i den vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning som lades fram 1993. Sverige deltar aktivt i uppföljningen av arbetet med vitboken. Bl.a. har EG- kommissionen konstaterat att en s.k. grön skatteväxling kan vara en möjlig väg att förena tillväxt, sysselsättning och en god miljö. Transeuropeiska nätverk på transport-, tele-, och energiområdena, liknande gemensamma projekt på miljöområdet, s.k. JEPS, samt vidare diskussioner om relationerna mellan miljö, tillväxt och sysselsättning har stor betydelse från miljösynpunkt. 11. Styrmedel i miljöpolitiken 11.1 En ny miljöbalk Regeringen har för avsikt att lägga fram ett nytt förslag till miljöbalk som samlar och skärper lagarna inom miljöområdet. Miljöbalksutredningen (M 1993:04) har genom tilläggsdirektiv (dir. 1994:134) fått i uppdrag att lämna förslag på en miljöbalk som innebär en närmare integrering av olika delar av miljölagstiftningen. Uppdraget innebär att utredningen särskilt bör överväga att -smälta samman miljö- och hälsokyddsreglerna på ett ändamålsenligt sätt, -införa regler som särskilt rör jord- och skogsbruket, -infoga vattenlagen helt eller delvis, -se över straff- och andra sanktionsbetämmelser i miljöbalken och i miljöanknutna lagar utanför balken -föreslå en tydligare ansvarsordning för äldre miljöskador m.m. -stärka miljöorganisationernas processuella ställning, -se över instansordningen i miljölagstiftningen, -se över de organisationsförändringar som behövs med anledning av förslaget till miljöbalk. Miljöbalksutredningen har att senast sommaren 1996 redovisa sitt arbete i ett huvudbetänkande. Därefter vidtar arbete i regeringskansliet med sikte på att, i enlighet med riksdagens önskemål (Bet. 1994/95:JoU16, rskr. 1994/95:306), tidigt våren 1997 lägga fram en proposition med ikraftträdande den 1 januari 1998. 11.2 Markanvändningspolitik För en långsiktigt hållbar utveckling krävs en utvecklad markanvändningspolitik där beslut om användningen av mark och vatten, planering inom olika samhällssektorer och insatser för regional utveckling m.m. samordnas bättre. Detta bör ske inom ramen för en utvecklad sektorsintegrerad planering med utökad samverkan mellan den lokala, regionala och centrala nivån. För ett förverkligande av denna politik behövs såväl förändrad lagstiftning som utvecklade metoder för planering och beslutsfattande. Lagen (1987:12) om hushållning med naturresruser m.m., NRL, innehåller hushållningsbestämmelser för mark- och vattenanvändningen som ska iakttas vid beslut enligt ett flertal av de lagar som rör vår miljö. Införandet av NRL i miljöbalken innebär en starkare koppling mellan markanvändnings- och miljöfrågorna och stärker möjligheterna att få till stånd samordnade och sektorsövergripande bedömningar. Riksdagen har nyligen fattat beslut om ändringar i plan- och bygglagen (1987:10) i enlighet med regeringens förslag (prop. 1994/95:230, bet 1995/96:BoU1, rskr. 1995/96:30). Den kommunala översiktplaneringen som har stor betydelse för tillämpningen av NRL, stärks genom tydligare och utvidgade krav. Den nya lagen om järnvägsplanering som träder i kraftden 1 januari 1996 innebär att järnvägsbyggandet infogas i det gemensamma avvägnings- och beslutssystem som omfattas av de lagar som är knutna till NRL. I Boverkets rapport Sverige år 2009 - förslag till vision, behandlas frågor om hur en långsiktigt hållbar utveckling kan främjas. I visionen diskuteras bl.a. förändrade planeringsformer, möjligheterna att stärka tätortsregionerna genom samverkan och utbyggnad av kollektivtrafiken mellan dem, förutsättningarna för en hållbar utveckling av orter med olika storlek, samspelet mellan städer och omgivande landskap samt upprätthållandet av den biologiska mångfalden. På regeringens uppdrag remitterades rapporten under året. Boverket genomförde under samma tid ett omfattande samråd i landet med olika aktörer och har nyligen redovisat resultatet av arbetet med visionen. En bättre samordning mellan planeringen för bostads- och arbetsområden, kommunikationsanläggningar och trafikeringsystem skulle bl.a. underlätta samverkan mellan olika trafikslag och en minskning av transportbehoven. I den kommunala översiktsplaneringen kan sådana transportfrågor ges en mer samlad behandling. Dessa frågor behandlas bl.a. i Boverkets redovisning av regeringens uppdrag till länsstyrelserna om regional samhällsplanering för ett miljöanpassat transportsystem (RES-uppdraget). Frågorna berörs också i Boverkets rapport Sverige 2009 och i Trafik- och klimatkommitténs betänkande (SOU 1995:64). Dessa rapporter utgör i sin tur underlag för Kommunikationskommitténs (K 1995:01) arbete med frågor om planeringen för ett miljöanpassat transportsystem samt förbättrad politisk förankring på regional nivå. Länsstyrelsen har en viktig regionalt samordnande funktion och regeringen avser utreda länsstyrelsens roll inom områdena fordon, trafik och infrastruktur. Boverket har i juni 1995 till regeringen redovisat sitt uppdrag Att utveckla metoder och arbetssätt för planering av järnvägar genom och i anslutning till tätorter (Boverkets rapport 1995:2, jmf dnr, M95/3034/7). Det fortsatta arbetet kommer att redovisas i samband med revideringen av Boverkets översiktsplanehandbok. Särskilda utredningsinsatser har riktats mot fjällen och skärgårdarna. Länsstyrelserna i Stockholms län, Göteborgs-och Bohus län och Malmöhus län har redovisat uppdraget om sambanden mellan planerad markanvändning och miljömål. Skånedelegationen har i sitt betänkande Ett renat Skåne (SOU 1995:62) lämnat förslag om en miljöinriktad utveckling i Skåne. Arbetet med att genomföra ett regionalt miljöprogram för Öresund enligt avtalet mellan Sverige och Danmark avses inledningsvis bedrivas inom ramen för EU:s Interreg II-program för öresundsregionen. Länsstyrelsens i Göteborg och Bohuslän yttrande över redovisning enligt 6 kap 2 § NRL från kommuner i Göteborgsregionen beträffande områden berörda av den s.k. Göteborgsöverenskommelsen har remitterats. Redovisningen utgör bl.a. underlag för regeringens framtida ställningstagande till ytterligare lånegarantier för investeringar i infrastrukturen i Göteborgsregionen. För att miljöbelastningen av fordonstrafiken i städerna ska kunna minskas avser regeringen att lägga förslag till en lag om vägtullar. Sverige deltar i EU-samarbetet om att ta fram en gemensam policy för utvecklingsfrågor i ett geografiskt och rumsligt perspektiv - European Spatial Development Perspective (ESDP). Det handlar om att gemensamt utveckla övergripande mål som skall främjas i planering och beslut, att utarbeta strategier för utveckling av det urbana systemet, infrastruktur och landsbygdens natur- och kulturlandskap samt att anta handlingsprogram som främjar samverkan mellan länder, regioner och över gränser. Sverige driver frågor om långsiktigt hållbar utveckling och kommunernas roll. Arbetet får bl.a. betydelse i samband med fördelningen av EU:s olika fonder. Planministrarna i Östersjövisionsarbetet beslutade i december 1994 i Tallinn att bilda Committee on Spatial Development in the Baltic Sea Region (CSD/BSR) för att fortsätta arbetet i enlighet med rapporten VASAB 2010. Slutsatserna i rapporten har förts ut till planeringsaktörer i de deltagande länderna och arbetet med åtgärdsplanen drivs nu vidare under svenskt ordförandeskap i nära samarbete med ESDP-arbetet. Regeringen avser att under år 1996 redovisa det fortsatta arbetet med en markanvändningspolitik för en hållbar utveckling för riksdagen. 11.3 Miljökonsekvensbeskrivningar Användningen av miljökonsekvensbeskrivningar, MKB, i ett tidigt skede av beslutsprocessen möjliggör för beslutsfattarna att på ett bättre sätt ta till vara miljöintressena. Det ger också allmänheten större möjlighet att påverka besluten från miljösynpunkt genom att utgöra ett viktigt beslutsunderlag som kan användas i en öppen demokratisk debatt. MKB är vidare ett viktigt instrument i arbetet med att öka det internationella samarbetet när det gäller att bedöma miljöpåverkan, särskilt i ett gränsöverskridande sammanhang. I enlighet med riksdagens beslut om genomförande av besluten vid FN:s konferens om miljö och utveckling - UNCED (prop. 1993/94:111 bet. 1993/94 JoK19, rskr. 1993/94:256)) pågår ett arbete för att beskrivningar av miljökonsekvenser systematiskt skall komma in i ett tidigt skede av den politiska processen. Som ett exempel kan därvid nämnas förslaget i regeringens proposition Kommunal översiktsplanering enligt plan- och bygglagen, m.m. (prop. 1994/95:230) om konsekvensbeskrivningar i kommunala översiktsplaner med ett utökat krav på samråd i syfte att stärka medborgarinflytandet. Vidare deltar svenska experter i EU:s arbete med att ta fram ett direktiv om miljökonsekvensbeskrivningar för beslut av mera strategisk karaktär. Det är enligt regeringens uppfattning viktigt att utvecklingen på detta område fortgår. Vad gäller MKB för projekt, har EU:s miljöministerråd beslutat om en gemensam ståndpunkt i fråga om ett förslag till ändring av rådets direktiv 85/337/EEG om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt. Ändringarna syftar bl.a. till att stärka direktivet och att uppnå en anpassning till den s.k. Esbokonventionen om MKB i fråga om gränsöverskridande miljöstörningar. Sverige fick bl.a. igenom krav på redovisning av flera alternativ. Regeringen har föreslagit nya nationella regler om MKB för bl.a. detaljplaner (prop. 1994/95:230) och för järnvägar (prop. 1995/96:2). Jordbruksverket har redovisat sitt regeringsuppdrag att lämna förslag till föreskrifter om MKB inom jordbrukslagstiftningen. Sedan 1 januari 1994 finns i skogsvårdslagen bestämmelser om MKB i skogsbruket. Miljöbalksutredningen (dir. 1994:134) skall undersöka om det behövs lagstiftningsåtgärder rörande skogsbruket och miljökonsekvensbedömningarna. Till stöd för genomförandet och tillämpningen av gällande bestämmelser om MKB har Boverket tillsammans med Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet givit ut en remissutgåva av en handbok om MKB. Naturvårdsverket har utfärdat allmänna råd; MKB i miljöskydds- och naturvårdslagen. I samband med ett förslag till en ny miljöbalk, anser regeringen att det finns anledning att ta upp vissa frågor i syfte att ytterligare öka betydelsen av MKB, såsom ett utökat krav på alternativredovisning och en förstärkning av allmänhetens inflytande vid utformningen av en miljökonsekvensbeskrivning. 11.4 Ekonomiska styrmedel Ekonomiska styrmedel introducerades i miljöpolitiken på mitten av 70-talet. Sedan dess har användningen av miljöskatter och -avgifter gradvis ökat och idag ligger Sverige långt framme när det gäller användningen av ekonomiska styrmedel. Den svenska erfarenheten av ekonomiska styrmedel är till stor del positiv; låga administrationskostnader, betydande styreffekter. Tanken bakom de ekonomiska styrmedlen är att producenter och konsumenter ska betala för de skador som uppstår på miljön vid olika verksamheter. Genom att kostnaden för miljöskadlig verksamhet höjs, blir verksamheten mindre lockande, och minskar därför i omfång. Det kan t.ex. ske genom att konsumenterna övergår till mer miljövänliga varor. Eftersom det blir dyrare att förorena miljön, ökar incitamenten för företagen att uppfinna och investera i miljöskyddande och resursbesparande teknik, och på så sätt minskar miljöbelastningen ytterligare. Sverige genomförde 1990-1991 som första land ett första steg i en grön skatteväxling då ett antal miljöskatter infördes och skatten på arbete sänktes. Utrymmet för en ökad miljörelatering av det svenska skattesystemet undersöks för närvarande av Skatteväxlingskommittén (Fi 1994:11). Avsikten är att analysera energi- och miljöskatternas samhällsekonomiska effekter samt undersöka möjligheterna att samtidigt höja intäkterna från miljörelaterade skatter och sänka dem från andra skatter, som t.ex. skatt på arbete, för att om möjligt förbättra förutsättningarna för tillväxt och sysselsättning. Förutom effekter på miljön och sysselsättningen ska bl.a effekterna på den internationella konkurrenskraften och inkomstfördelningen behandlas. Utredningen skall presentera sitt slutbetänkande i juni 1996. Sverige har i dag många exempel på ekonomiska styrmedel jämfört med de flesta andra länder, och strävar efter att öka användningen av sådana styrmedel samt att informera andra länder om våra erfarenheter på området. Under året har en rad miljöskatter höjts. Miljöskatten på kväve i handelsgödsel höjdes till 1,80 kr/kg kväve. I samband med finansieringen av Sveriges medlemskap i EU höjdes CO2-skatten. Samtidigt höjdes skatten på el från vattenkraft och kärnkraftverk samt försäljningsskatten på fordon. Riksdagen har vidare beslutat att en skatt på naturgrus skall införas (prop. 1995/96:87, bet. 1995/96: SkU18, rskr. 1995/96:26). Frågan om en eventuell avfallsskatt utreds för närvarande. Regeringen avser vidare att göra en översyn av vägtrafikens samlade beskattning i syfte att förbättra den samlade styreffekten med avseende på miljö och trafiksäkerhet. På regeringens förslag har riksdagen beslutat (prop. 1995/96:25, FiU1, rskr. 131-134) att den tidigare beslutade höjningen av försäljningsskatten på vissa motorfordon ersätts med en höjning av fordonsskatten. En lägre nivå på försäljningsskatten stimulerar förnyelse av bilparken vilket har positiva effekter för miljön. För att bättre åskådliggöra kopplingen mellan ekonomi och miljö arbetar Statistiska centralbyrån, SCB, med att ta fram fysiska miljöräkenskaper, som skall beskriva flödet av olika miljöstörande ämnen i ekonomin och utvecklingen av naturresurserna. Konjunkturinstitutet, KI, har samtidigt i uppdrag att utveckla monetära miljöräkenskaper som ska komplettera de nationella miljöräkenskaperna. EG-kommissionen har i COM(94)670 föreslagit att gemensamma riktlinjer skall utarbetas för gröna räkenskaper och miljöindex. Parlamentet har i en resolution svarat att man är positiv till de lagda förslagen, och påpekar att utvecklandet av gröna räkenskaper och miljöindex är av väsentlig betydelse för möjligheterna att fatta effektiva politiska beslut. 11.5 Miljöövervakning Miljöövervakningverksamheten i Sverige syftar främst till att beskriva miljötillståndet för att ge underlag och på så sätt förekomma eller avhjälpa miljöproblem. Detta sker bl.a. genom inventering av olika naturtypers förekomst och utbredning, övervakning av miljötillståndet och dess förändring riktade mot miljömål och miljöhot. Resultaten används dels för att ta fram bedömningsgrunder och formulera miljökvalitetsmål dels för att jämföra miljötillståndet i Sverige med uppsatta mål. Under året som gått har miljöövervakningsverksamheten bl.a. genomfört riksomfattande inventeringar av metaller i mark och gröda (främst kadmium), inventering av sjöar och vattendrag (försurning och eutrofiering samt tungmetaller i humus och mossa). Sjöinventeringen är ett nordiskt samarbete för att bl.a. ta fram försurningsläget i nordens vatten som underlag till internationellt förhandlingsarbete. Även mossinventeringen, som speglar metalldeposition, är ett underlag till sådant arbete. Sverige leder arbetet där mer än 30 länder i Europa deltar. Detta gäller främst olika uppföljnings- och rapporteringskrav till EU:s olika direktiv, till olika internationella konventioner samt hur de av riksdagen tidigare fastlagda målen för miljöövervakningen kan realiseras. Naturvårdsverket, som har det övergripande ansvaret för miljöövervakningsverksamheten i landet, har fått i uppdrag av regeringen att till den 1 mars 1996 redovisa ett samlat program för den fortsatta miljöövervakningens omfattning och inriktning. I uppdraget ingår att precisera under vilka förutsättningar tidigare för miljöövervakningsverksamheten fastlagda mål kan uppnås mest effektivt. Mycket av de data och den information som tas fram inom ramen för den svenska miljöövervakningen rapporteras till olika internationella konventioner och organisationer. Bland dessa kommer EU:s miljöbyrå, European Environmental Agency (EEA), att få en allt mer framträdande roll. Miljödatacenter i Kiruna (MDC) som arbetar med satellitdata för miljöövervakning blev tidigare i år utsett till ett Eurpeiskt temacenter (European Topic Center) för landtäckning. MDC ingår också som en del i det Miljö- och rymdforskningsinstitut som fått stöd från EU:s strukturfondspengar och som planeras förläggas till Kiruna. 11.6 Forskning Svensk miljöforskning genomgår många förändringar framför allt vad gäller organisation och struktur. Avfallsforskningsrådets kansli överfördes under året till Naturvårdsverket och Stiftelsen för Miljöstrategisk forskning har kommit igång med sitt arbete. Hösten 1996 kommer nästa forskningspolitiska proposition att läggas fram till riksdagen och Regeringen kommer där bl.a. att redovisa riktlinjer för den framtida miljöforskningen. I dag står de globala och gränsöverskridande miljöhoten i fokus för miljöarbetet och därmed ökar vikten av forskningssamarbete inom de olika internationella konventionerna och organisationerna. Medlemskapet i EU har möjliggjort ett ökat forskningsamarbete inom ramen för programmet Environment and Climate. Svenska forskare har varit aktiva såväl som utvärderare av projektförslag som deltagare i forskningsprojekt. Svenska forskare deltar i ca en fjärdedel (400 st) av samtliga projektansökningar till Environment and Climate. Av dessa har en femtedel godkänts. De svenska forskarna har framför allt varit framgångsrika inom områden som globala förändringar, yttre miljö och hälsa samt samhällsvetenskaplig miljövårdsforskning. Miljöforskningen blir alltmer tvärvetenskaplig och mer resurser satsas på åtgärdsstyrande forskning. Det kommer därför fortsättningsvis behövas underlag på vetenskaplig grund kring miljöproblemens inriktning och omfattning. Detta gäller speciellt då omfattande och samhälliga förändringar behövs. Det kommer därför att bli viktigt att styra den svenska forskningen i tvärvetenskaplig riktning och i högre grand koncentrera insaterserna, även inom den långsiktiga forskningen. Icke naturvetenskapliga forskningsområden kommer i framtiden att spela en allt större roll inom miljöforskningen och likaså ägnar sig andra samhällsektorer mer åt miljöforskning. Inom miljöekonomin blir t.ex. inte bara nationalekonomiska utan även företagsekonomiska frågor allt mer aktuella. Ett annat mycket intressant område är forskning kring beteenden och livsstilar kopplat till miljö. 12. Det lokala och regionala miljöarbetet 12.1 Agenda 21 Vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992 antogs Agenda 21, ett program för hållbar utveckling. Den av regeringen tillkallade Agenda 21 kommittén (M1995:02) påbörjade sitt arbetet under våren 1995. Kommitténs uppgift är att medverka i arbetet med att utveckla, fördjupa och förankra Agenda 21 och för att medverka i utarbetandet av Sveriges rapport till FN:s extra generalförsamling om hållbar utveckling år 1997. Agenda 21-kommittén skall inför detta tillfälle lämna underlag till ett svenskt förslag till handlingsprogram för miljö och utveckling inför nästa århundrade. Kommitténs uppgift är också att hålla sig informerad om Agenda 21- arbetet på lokal, regional och nationell nivå inom föreningar, näringsliv och myndigheter. Kommittén har påbörjat sitt arbete med att anordna möten med representanter från samhällets olika sektorer såsom försäkringsbolagen, fackföreningarna, utbildningsväsendet, turistbranschen och bostadsföretagen. Arbetet inom ramen för Agenda 21 på regional och lokal nivå har nu engagerat såväl länsstyrelser och kommuner som näringsliv och föreningar och enskilda organisationer. Regeringen har bl.a. i propositionen 1993/94:111 Med sikte på en hållbar utveckling, framhållit att varje län bör ha en regional miljöstrategi och att denna bör genomföras i bred samverkan mellan länsstyrelsen, kommunerna, landsting å ena sidan och de areella näringarna, transportsektorn och näringslivet å den andra. Länsstyrelserna satsar stora resurser på arbetet med sina regionala miljöstrategier. Hittills har 10 län fått strategierna antagna av sina styrelser som riktlinjer för fortsatt arbete såväl inom länsstyrelsen som hos de andra aktörerna. Naturvårdsverket har nyligen, i samverkan med bl.a. Boverket, Svenska kommunförbundet och representanter för Länsstyrelserna, inlett en utvärdering av länsstyrelsernas arbete med miljöstrategierna. Skogsstyreslen har regeringens uppdrag att ansvara för den nationella uppföljningen av skogsfrågorna i Agenda 21. De flesta kommuner i Sverige har idag i någon form påbörjat arbetet med lokala Agenda 21. Många kommuner har Agenda 21-samordnare och i kommunalförvaltningarnas regi anordnas seminarier, kurser och praktisk rådgivning för allmänheten. Samverkan sker också med näringslivet och de frivilliga organisationerna liksom med olika projekt såsom kampanjer, visionsarbeten, miljörevisioner, gröna räkenskaper, miljövänlig upphandling m.m. De sakområden som engagerat kommunerna mest är avfallsfrågor, VA-frågor och konsumtion. Fortfarande har inte frågor rörande trafik, energi, naturvård, byggande och kemikalier uppmärksammats tillräckligt. Även för innevarande budgetår har regeringen avsatt medel (10,5 miljoner kronor) som stöd för det lokala Agenda 21 arbetet. Naturvårdsverket har genom beslut i december 1995 fördelat dessa medel i form av bidrag till kommuner och ideella organisationer. Bidrag lämnas för utvecklingsarbete av innovativ karaktär och för att stimulera lokal kreativitet. Verket har också fått i uppdrag att före den 31 maj 1996 utvärdera och redovisa resultaten av de projekt som under budgetåret 1994/95 fick s.k. Agenda 21-stöd. 12.2 Samverkan för en hållbar tätortsutveckling Sverige är ett glest befolkat land med stora transportavstånd. Tätorts- strukturen består av många små och medelstora orter och Sverige har endast få, i internationell jämförelse, stora städer. Nästan alla städer och tätorter är präglade av ett nära förhållande till landsbygden och Sveriges tätortsregioner har inte på samma sätt som på många håll i Europa utvecklats till täta stadslandskap. Glesheten skapar både problem och möjligheter. Problemen ligger främst i att skapa den nödvändiga närheten utan att det leder till ett växande transportbehov. Möjligheterna finns i utrymmet, de omfattande natur- och grönområdena och de nära kontakterna mellan stad och land. Typiskt för de svenska städerna är, förutom att de är små, att de är relativt unga, att de samtidigt vuxit i långsam takt och att grönområden i och i anslutning till städerna i allmänhet har behållits. De gröna natur- och parkområdena har såväl estetiska värden som natur- och kulturvärden. De är värdefulla för bl.a. rekreation, klimat och biologiska lösningar för va-system. Glesheten och grönområdena ger möjligheter att skapa hållbara städer exempelvis genom att tillgodose tekniska försörjningsbehov lokalt och i kretslopp. Dessa omständigheter ger goda förutsättningar för en hållbar tätortsutveckling. Dagens problem, framför allt när det gäller större och medelstora städer, består i risken för fortsatt utglesning av stadslandskapet, ökat trafikbehov med åtföljande krav på trafikleder och anläggningar som tar bl.a. parker och grönområden i anspråk, utglesning av service och ökad segregation. Sambanden är komplexa men det är enligt regeringens uppfattning uppenbart att det behövs nya ideér och ett samtal om 2000-talets stadsbyggande. Utformningen av den byggda miljön är en gemensam angelägenhet för alla; stat, kommun, företag och enskilda. Målen för en hållbar tätortsutveckling är enligt regeringens miljöstrategi (regeringens skrivelse 1994/95:120) att *främja en långsiktigt bärkraftig bebyggelsestruktur, -skapa en rik och levande vardagsmiljö, -anpassa den tekniska infrastrukturen till naturens kretslopp och -förbättra det lokala inflytandet. Regeringen beslutade den 30 november 1995 att överlämna rapporten "Shaping Sustainable Homes in an Urbanizing World" till FN:s sekretariat för Habitat II- konferensen som Sveriges nationalrapport inför 1996 års FN-konferens om boende och bebyggelsefrågor (Habitat II). I rapporten redovisas åtta politikområden som är avgörande för hållbar utveckling av städer och boplatser i Sverige. När det gäller internationellt samarbete framhålls att bistånd med sikte på hållbar utveckling av städer och boplatser bör prioritera fattigdomsbekämpning, förbättring av den lokala miljön och därmed miljön i stort, ekonomisk utveckling och en demokratisk kultur i städernas förvaltning. Bl.a. understryks ländernas ansvar för att arbetet med lokal Agenda 21 fullföljs inom Habitat-området. Åtgärder under det gångna året Riksdagen har nyligen på förslag av regeringen beslutat om ändringar i plan- och bygglagen (1987:10) (prop. 1994/95:230, Bet. 1995/96:BoU1, rskr. 1995/96:30). Regeringens utgångspunkt är att den fysiska planeringen skall ses som en integrerad del i en samlad miljöpolitik. Beslutet innebär att målet om en bärkraftig bebyggelsestruktur förs in i plan- och bygglagen, att den kommunala översiktsplaneringen stärks genom tydligare och utvidgade krav bl.a. på översiktsplanens innehåll och att instrumenten för att skydda parker och grönområden samt kulturmiljövärden utvecklas. Medborgarinflytandet utvidgas i såväl översikts- som detaljplaneringen. I Sverige år 2009 - förslag till vision, som på regeringens uppdrag utarbetats av Boverket m.fl., behandlas bl.a. frågor om hur en långsiktigt hållbar tätortsutveckling kan främjas. Sverige medverkar också i EU:s arbete med European Spatial Developement Perspective, ESDP, som bl.a. behandlar det urbana systemet. Som framgår av avsnitt 11.2 avser regeringen att återkomma till riksdagen i dessa frågor våren 1996. Fortsatt arbete Regeringen lägger framför allt i ovan nämnda proposition grunden för en strategi som syftar till att ta till vara och utveckla natur- och kulturvärden i stadsbygden. En särskild utredare (M 1995:04) har som nämnts fått i uppdrag att överväga behovet av ytterligare nationalstadsparker. Vidare har regeringen i tilläggsdirektiv (dir. 1995:90) gett Plan- och byggutredningen (M 1992:03) i uppdrag att ytterligare bl.a. undersöka möjligheterna att stärka sambanden mellan den kommunala översiktliga planeringen och detaljplaneringen, särskilt med hänsyn till ökade miljökrav. I sammanhanget skall Plan- och byggutredningen också se över va-lagen och därvid bl.a. undersöka möjligheterna att i ökad omfattning få till stånd ett bättre resursutnyttjande och kretsloppsanpassade lösningar. Utredningen skall redovisa resultatet av sitt arbete sommaren 1996. Ytterligare insatser krävs emellertid för att öka kunskapen om och förståelsen för vardagsnaturen i den byggda miljön, natur- och kulturvärden samt om hur städer och tätorter kan utvecklas i en hållbar riktning och anpassas till ett samhälle som står i samklang med naturens kretslopp. Regeringens avsikt är därför att ta initiativ till en bred diskussion om den goda stadsmiljön inför och under kulturhuvudstadsåret 1998. Syftet är bl.a. att öka insikten om stadsmiljöns betydelse för en god livsmiljö och vitalisera debatten om den byggda miljön. Inom EU skall Sverige medverka i det fortsatta arbetet med ESDP och även i övrigt internationellt samarbete om hållbara städer verka för att en samsyn på den urbana utvecklingen läggs till grund för arbetet. Verksamheter som är knutna till städer och stadsregioner bidrar i hög grad till den globala miljöförstöringen. Industrivärldens städer måste gå före och visa hur bebyggelsens energiförsörjning och tekniska försörjning, trafiksystem och bebyggelsemönster, industri och annan verksamhet samt markanvändning i övrigt och kulturmönter kan ställas om mot kretsloppsanpassning och hållbar utveckling. Sverige bör därför vid FN:s konferens om boende- och bebyggelsefrågor, Habitat II, som äger rum i Istanbul i juni 1996, verka aktivt för att nå överenskommelser med denna inriktning. MILJÖDEPARTEMENTET Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 december 1995 Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson Föredragande: statsrådet Lindh Regeringen beslutar skrivelse 1995/96:120 Vår miljö - Miljöarbetet under året. Kärnsäkerhet och strålskydd I bilagan redogörs för Statens strålskyddsinstituts (SSI) och Statens kärnkraftinspektions (SKI) sammanfattande bedömning av 1.Säkerhets- och strålskyddsläget vid de svenska kärnkraftverken 1994-95 2.Effekter av ultraviolett strålning från solen 3.Åtgärder mot radon i bostäder 1. Säkerhets- och strålskyddsläget vid de svenska kärnkraftverken 1994-95 (SKI:s och SSI:s sammanfattning av myndigheternas årliga rapport till regeringen över säkerhets- och strålskyddsläget vid de svenska kärnkraftverken) Drifterfarenheter och åldrandefrågor Drifterfarenheter Drifttillgängligheten har varit hög med undantag för Oskarshamn 1 som varit avställd för större reparations- och renoveringsarbeten. Antalet rapporterade händelser och avvikelser har legat på i huvudsak oförändrad nivå. Fem händelser av viss betydelse för säkerheten redovisas i följande avsnitt i denna rapport. Av dessa har fyra klassats som nivå 1 och en som nivå 2 på den sjugradiga INES- skalan (International Nuclear Event Scale). Händelsen på nivå 2 utgjordes av sedan lång tid felkalibrerade säkerhetsventiler på ånggeneratorerna i Ringhals 2-4. Felkalibreringen var inte så stor att den medfört risk för skador på härden eller andra delar av reaktorn, men de brister i kvalitetssäkring som låg bakom motiverade klassningen. Kontroller och reparationer av reaktortankar, rörsystem och inneslutningar Reaktortanken i Oskarshamn 1 har genomgått en omfattande provning med modern teknik och dess tillstånd har befunnits tillfredsställande för alla normala lastfall. Omfattande byten och reparationer har skett i reaktorns rörsystem. Kvarstående skador finns i icke tryckbärande delar inuti reaktortanken och i vissa pump- och ventilhus av gjutet rostfritt material. Vid tidpunkten för upprättandet av denna rapport återstår granskning av detaljerade brottmekaniska analyser för vissa belastningsfall med låg sannolikhet för att SKI skall kunna ta slutlig ställning till huruvida SKI skall kunna medge drift av Oskarshamn 1, i första hand för ett år i taget med återkommande kontroll. (SKI lämnade den 18 december 1995 OKG AB tillstånd att återstarta reaktorn Oskarshamn 1. Tillståndet gäller i första hand drift fram till revisionsavställningen sommaren 1996 och är förenat med en rad villkor.) Byte av ånggeneratorer har planenligt genomförts i Ringhals 3, vilket är till gagn för säkerheten. För övriga anläggningar har återkommande provningar enligt gällande kontrollprogram lett till upptäckter av sprickor och skador i en omfattning som erfarenhetsmässigt är normal. Reparationer och brottmekaniska analyser har genomförts i enlighet med SKI:s föreskrifter för att säkerställa att säkerheten inte äventyras. Erfarenheterna från årets provningar tyder liksom tidigare års erfarenheter på att kontrollprogrammen i huvudsak fångar upp skadebildning på ett tidigt stadium. Därigenom kan marginalerna till läckage och brott av väsentlig säkerhetsbetydelse hållas på en tillfredsställande nivå trots att anläggningarna blir äldre. En fortsatt teknik- och metodutveckling i linje med vad som krävs i SKI:s föreskrifter på området (SKIFS 1994:1) är dock en nödvändig förutsättning. Bl.a. måste de observerade skadorna i gjutet rostfritt material följas upp noggrant, eftersom skademekanismerna, bl.a i vad mån de är driftbetingade, inte är helt klarlagda. Någon allmän och utbredd åldersbetingad degradering i reaktorerna har dock inte hittills kunnat konstateras som är av sådan art att den skulle ge anledning att idag ifrågasätta huruvida reaktorerna, om de underhålls väl, skulle kunna drivas under den tekniska livslängd de ursprungligen konstruerats för, dvs. ca 40 år, men SKI vill i detta sammanhang påpeka att det finns kvarstående osäkerheter kring faktorer som kan visa sig livslängdsbegränsande. Vidare understryker årets erfarenheter i än högre grad tidigare bedömningar att omfattande insatser kan behövas för att reparera eller byta vissa komponenter i anläggningarna som visat sig ha begränsad livslängd, bl.a. till följd av mindre lämpliga konstruktionslösningar, tillverkningsmetoder och driftsätt. Säkerhetsanalyser och konstruktionsgenomgångar Konstruktionsgenomgångar Vid den grundliga genomgången av säkerhetssystemen i samband med renoveringen av Oskarshamn 1 uppmärksammades ett antal säkerhetsbrister. De gällde bl.a. skyddet av olika säkerhetssystem och deras elmatning vid brand, översvämning och utströmmande ånga i haverisituationer. Bristerna åtgärdas nu inför återupptagen drift. En väsentlig lärdom av renoveringen av Oskarshamn 1 är sålunda att en genomgång av äldre konstruktionsförutsättningar och konstruktionslösningar med moderna analysmetoder, inklusive en fördjupad och mer detaljerad probabilistisk säkerhetsanalys (PSA) har visat sig kunna påvisa beroenden och svagheter som inte varit kända tidigare. Denna lärdom tas nu om hand i den pågående genomgången av konstruktionsförutsättningarna för de svenska reaktorerna. Dessa kommer att pågå åtminstone till 1998 med omfattande arbetsinsatser; för industrins del ca 500 personår, och som Även om lärdomarna från renoveringen av Oskarshamn 1 i första hand torde vara tillämpliga på de först byggda reaktorerna är det viktigt att även de nyare reaktorerna gås igenom på samma sätt. Allmänt förstärker hittillsvarande analysresultat tidigare bild att reaktorer av senare konstruktionsgenerationer har en säkerhetsmässigt mer avancerad konstruktion än de som hör till tidigare generationer, särskilt när det gäller skyddet mot händelser som brand, översvämning och jordbävning. Å andra sidan visar det sig inte sällan att säkerhetsfunktioner i reaktorer av tidiga generationer kan vara mindre känsliga för andra typer av fel med gemensam orsak, t.ex. att samma komponent- eller underhållsfel samtidigt skulle kunna slå ut flera säkerhetssystem. Det visar sig sålunda vid en närmare analys att de skillnader som finns mellan reaktorer av olika konstruktionsgenerationer i stor utsträckning kompenseras av hur säkerhetssystemen är utformade eller dimensionerade. Den sammanvägda säkerhetsnivån, sådan den bl.a. kan värderas med probabilistisk säkerhetsanalys (se nästa avsnitt) visar sig därför inte vara påtagligt olika mellan de svenska reaktorerna, särskilt inte om man ser till den osäkerhet som finns i analysmetoderna. Likväl finner SKI det angeläget att på ett antal punkter förbättra den funktionella och fysiska separationen mellan olika säkerhetssystem vid reaktorer av tidiga konstruktionsgenerationer för att få ett mer robust skydd mot samtidig utslagning vid brand eller vid utströmning av vatten och ånga i reaktorbyggnaden i händelse av rörbrott. Probabilistiska säkerhetsanalyser De probabilistiska säkerhetsanalyser (PSA) av de svenska reaktorerna som finns för närvarande varierar i omfattning och detaljeringsgrad, eftersom analyserna utvecklas fortlöpande. De ligger dock enligt SKI:s uppfattning väl framme i ett internationellt perspektiv, bl.a. för att de grundas på systematisk felstatistik på komponentnivå som förts alltsedan verken startades. PSA-studierna är främst avsedda att identifiera säkerhetssvagheter och behov av förbättringar genom att de ger en form av godhetstal för tillförlitligheten hos olika säkerhetssystem, med reservationer för de metodiska begränsningar som finns. Med beaktande av dessa reservationer och begränsningar är de sannolikheter för olika typer av reaktorhaverier som räknas fram med PSA-metodik en av de faktorer som bör vägas in i en samlad bedömning av säkerhetsnivå och riskbild. Däremot bör de inte ses som någon prognos på hur sällan eller ofta man kan förvänta sig ett haveri. PSA-studierna av svenska reaktorer ger genomgående en uppskattning av sannolikheten för att ett härdhaveri inträffar i storleksordningen 1 på 100 000 per reaktordriftår. Denna sannolikhet svarar mot en internationellt vedertagen målsättning för projektering av nya reaktorer. För äldre reaktorer i drift är motsvarande målsättning en sannolikhet om 1 på 10 000 per reaktordriftår. Sannolikheterna för utsläpp större än de mål regeringen angett uppskattas för de svenska reaktorer som hittills analyserats med modern metodik ligga i området 1 på miljonen till 1 på 10 miljoner per reaktordriftår, dvs. väsentligt under sannolikheten för härdhaveri. De utsläppsbegränsande systemen minskar väsentligt risken för större utsläpp vid reaktorhaverier, särskilt vid i tiden utdragna haveriförlopp. Samtidigt visar analyserna att haveriförlopp inte kan uteslutas, där de utsläppsbegränsande systemen inte får avsedd effekt, även om sådana förlopp har mycket låg sannolikhet. Osäkerheter om säkerhetsläget En intressant fråga är vilka kvarstående osäkerheter som kan finnas om tillförlitligheten i säkerhetssystemens funktion, bl.a. sådan den uppskattas med PSA-metodik. Kända eller uppskattade osäkerheter i använda beräkningsmodeller och statistiska data ger en typ av vägledning därvidlag. Intressant är också att i efterhand analysera betydelsen i PSA-termer av tidigare okända säkerhetsbrister som enligt ovan kunnat identifieras med förbättrad analysmetodik eller genom inträffade händelser. Sådana analyser av faktiska erfarenheter, både av tidigare inte intäckta tekniska säkerhetsbrister och av sådant mänskligt felhandlande som knappast går att täcka in i analyserna, har visat att det har funnits ofullständigheter och osäkerheter i tidigare analyser som motsvarar upp mot tio till hundra gånger högre sannolikheter för härdhaveri, räknat i förhållande till en referensnivå om 1 på 100 000 per reaktordriftår. Å ena sidan går det mot bakgrund av ett sådant erfarenhetsmaterial inte att utesluta att det vid någon eller några reaktorer fortfarande finns säkerhetsbrister av liknande betydelse som ännu inte upptäckts. Å andra sidan visar samma erfarenheter att ett systematiskt säkerhetsarbete med fortlöpande omprövning av tidigare säkerhetsanalyser på grundval av drifterfarenheter, tillbud och metodutveckling har förmåga att identifiera och åtgärda tidigare okända säkerhetssvagheter innan de lett till allvarliga haverier. Detta är erfarenheter som kärnkraften delar med andra verksamheter med höga säkerhetskrav, t.ex. trafikflyg. Det är också viktigt att notera att den grundläggande säkerhetsstrategin för kärnkraftreaktorerna ett djupförsvar i flera led mot allvarliga olyckor - är utformad utifrån förutsättningen att dolda fel och brister kan finnas, men att de inte skall leda längre än till tillbud utan allvarligare konsekvenser utanför anläggningen. Bedömningar av kärnkraftreaktorernas säkerhetsnivå och riskbild handlar därför enligt SKI:s mening inte bara om att tolka innebörden av uppskattade sannolikheter för härdhaveri med tillhörande osäkerheter utan i minst lika hög grad om att bedöma kvaliteten och trovärdigheten i det fortlöpande säkerhetsarbete som bedrivs vid verken i syfte att förebygga och förhindra att allvarliga olyckor överhuvudtaget inträffar. Organisation och säkerhetskultur Av väsentlig betydelse för kvaliteten i verkens säkerhetsarbete och därmed för säkerheten är att det finns processer som bidrar till att skapa en lärande organisation med förmåga att identifiera och analysera de relevanta problemen, ta fram och genomföra lösningar och åtgärder och följa upp effekten. SKI värderar i sin inspektionsverksamhet systematiskt verkens organisation och säkerhetskultur från denna utgångspunkt. Verkens engagemang i frågorna kring samspelet mellan människan, tekniken och organisationen (MTO) har utvecklats tillfredsställande under senare år. MTO- verksamheten är i regel väl etablerad i verkens organisation. I den mån drifterfarenheter har indikerat brister i säkerhetsarbetet har detta lett till kraftfulla och ändamålsenliga åtgärder från respektive kraftverksledning. Detta tyder på ett i grunden gott säkerhetsmedvetande. Både verken och SKI har dock identifierat behov av förbättrad framförhållning i det långsiktigt förebyggande säkerhetsarbetet. Under perioden har exempelvis OKG AB grundligt omprövat sitt interna säkerhetsarbete i ljuset av erfarenheterna från renoveringen av Oskarshamn 1. SKI:s erfarenheter från verkens hantering av ett antal större säkerhetsärenden som aktualiserats under de senare åren pekar dock på att verken inte sällan slår i ett kapacitetstak när det gäller tillgång till egen specialistkompetens inom olika områden. Det kan bl.a. leda till ett alltför stort konsultberoende. Sådana frågor bör ägnas särskild uppmärksamhet i ljuset av den arbetsvolym som de fördjupade säkerhetsgenomgångarna enligt ovan torde medföra, inte bara hos tillverkare och konsultföretag utan också vid verken. Strålskydd Yrkesexponering Under 1992 och 1993 ökade de kollektiva stråldoserna till personalen på ett oroväckande sätt vid landets nio kokvattenreaktorer. Inga individdosgränser överskreds dock. De främsta orsakerna till dosökningen bedöms vara stigande strålnivåer kring reaktorsystem, ökad frekvens provning och kontroller runt dessa samt stora ombyggnader och reparationer. Detta ledde till att SSI skärpte kraven på strålskyddsarbetet vid anläggningarna.1994 minskade personaldoserna till 17,3 manSv från 27,6 manSv för 1993. 1995 väntas ge något högre doser än 1994, bl.a. beroende på ånggeneratorbytet vid tryckvattenreaktorn Ringhals 3 vilket dock kommer att leda till lägre doser i framtiden. Till följd av SSI:s kompletterande dosgränsföreskrifter har antalet personer med höga individdoser i landet minskat betydligt. SSI har det allmänna intrycket att anläggningarna tar ökningar av personaldoserna på allvar och att intresset för att långsiktigt minska doserna är stort. Vissa av de tekniska åtgärder som vidtas kommer dock inte att ge påvisbara resultat i form av lägre doser förrän efter 5-10 år. Omgivning - allmänhet De årliga stråldoserna till allmänheten till följd av utsläpp till vattenmiljön ligger generellt sett under 0,001 mSv, dvs. under en hundradel av det gränsvärde för samtliga utsläpp som föreskrivits av SSI (0,1 mSv). Även luftutsläppen ligger under detta gränsvärde. Det gäller även luftutsläppen från Ringhals 1 som är starkt förhöjda sedan bränsleskadan 1993 och 1994 resulterade i en dos på 0,036 mSv. Luftutsläppen från Ringhals 1 under första halvåret 1995 var dock betydligt lägre än motsvarande period 1994. Omgivningskontroll visar som väntat förhöjda halter radioaktiva ämnen i prover från vattenmiljön nära utsläppen. Halten radioaktiva ämnen i prover från landmiljön är mycket låg, även runt Ringhals 1. Sammanfattningsvis ligger stråldoserna till allmänheten i anläggningarnas närhet genomgående under gällande gränsvärden, och ingen har utsatts för doser överstigande 5% av den naturliga bakgrundsstrålningen. Till en viss del återspeglar detta gynnsamma utspädningsförhållanden, och SSI anser att det kan finnas skäl att ta upp en ytterligare diskussion om miljömål med bäring på utsläppens storlek. Hantering av använt kärnbränsle och kärnavfall SKI och SSI bedömer att hanteringen av använt kärnbränsle och kärnavfall vid kärnkraftverken och vid centrallagret för använt kärnbränsle, CLAB, samt slutförvaret för låg- och medelaktivt avfall, SFR, i huvudsak sköts på ett tillfredsställande sätt. Verken gör medvetna satsningar för att minska avfallsmängderna. Hösten 1994 stoppade SKI tillfälligt avfallstransporter från Barsebäck till SFR i avvaktan på att vissa brister i Barsebäcksverkets kvalitetsrutiner rättades till. Haveriberedskap Kärnkraftverkens interna haveriberedskap bedöms av SSI och SKI i stora drag som god. Inspektioner har dock påvisat en del smärre brister som bör rättas till. Det är främst organisationsfrågor och brister i rutiner och dokumentation som föranlett påpekanden. Sammanfattningsvis fyller kraftindustrin i stort sett väl sin roll inom den nationella beredskapen mot kärntekniska olyckor. Sammanfattande bedömning Erfarenheterna från perioden 1994-95 har ytterligare understrukit vikten av en fortsatt skärpt uppmärksamhet på åldersbetingade förändringar. Någon allmän och utbredd åldersbetingad degradering i reaktorerna har dock inte kunnat konstateras som är av sådan art att den skulle ge anledning att idag ifrågasätta huruvida reaktorerna skulle kunna drivas under den tekniska livslängd de ursprungligen konstruerats för, dvs. ca 40 år, men SKI vill i detta sammanhang påpeka att det finns kvarstående osäkerheter kring faktorer som kan visa sig livslängdsbegränsande. Omfattande insatser på underhåll och renovering kan också bli nödvändiga. Kvaliteten i verkens säkerhets- och strålskyddsarbete visar också i stort en positiv utveckling. I den mån drifterfarenheter har indikerat brister i säkerhetsarbetet har detta lett till kraftfulla och ändamålsenliga åtgärder från respektive kraftverksledning. Detta visar på ett i grunden gott säkerhetsmedvetande. Tidigare års trend mot ökade kollektiva stråldoser till personalen har brutits. SSI har det allmänna intrycket att anläggningarna tar ökningar av personaldoserna på allvar och att intresset för att långsiktigt minska doserna är stort. Vissa av de tekniska åtgärder som vidtas kommer dock inte att ge påvisbara resultat i form av lägre doser förrän efter 5-10 år. Stråldoserna till allmänheten har legat på en tillfredsställande låg nivå i förhållande till SSI:s gränsvärden. Erfarenheterna från perioden har också bekräftat och förstärkt vikten av en fortsatt noggrann prövning av vissa äldre säkerhetsanalyser och konstruktionsförutsättningar. SKI:s bedömning av säkerhetsnivå och riskbild har dock, efter under perioden genomförda säkerhetsförbättringar, inte påtagligt förändrats jämfört med tidigare år om man ser till vad som med fackspråk betecknas som "bästa uppskattning" av säkerhetsnivån. Däremot tyder årets erfarenheter från genomgångar av äldre säkerhetsanalyser på att det funnits och även fortsättningsvis kan finnas större osäkerheter i uppskattningarna av säkerhetssystemens tillförlitlighet än man tidigare bedömt. Å andra sidan visar samma erfarenheter att ett systematiskt säkerhetsarbete med fortlöpande omprövning av tidigare säkerhetsanalyser på grundval av drifterfarenheter, tillbud och metodutveckling har förmåga att identifiera och åtgärda tidigare okända säkerhetssvagheter innan de lett till allvarliga haverier. Det är också viktigt att notera att den grundläggande säkerhetsstrategin för kärnkraftreaktorerna ett djupförsvar i flera led mot allvarliga olyckor - är utformad utifrån förutsättningen att dolda fel och brister kan finnas, men att de inte skall leda längre än till tillbud utan allvarligare konsekvenser utanför anläggningen. Bedömningar av kärnkraftreaktorernas säkerhetsnivå och riskbild handlar därför enligt SKI:s mening inte bara om att tolka innebörden av uppskattade sannolikheter för härdhaveri med tillhörande osäkerheter utan i minst lika hög grad om att bedöma kvaliteten och trovärdigheten i det fortlöpande säkerhetsarbete som bedrivs vid verken i syfte att förebygga och förhindra att allvarliga olyckor överhuvudtaget inträffar. SKI bedömer säkerhetsnivån inte vara påtagligt olika mellan de svenska reaktorerna, om man också beaktar osäkerheterna i de kvantitativa analyserna. De säkerhetsfrågor av betydelse som enligt ovan aktualiserats genom drifterfarenheter och fördjupade säkerhetsanalyser rör sålunda i flera fall lika väl de nyare som de äldre reaktorerna. Ändå ger erfarenheterna från det s.k. silärendet och från renoveringen av Oskarshamn 1 enligt SKI:s bedömning anledning att ifrågasätta om ambitionsnivån hittills har varit tillräcklig när det gäller att modernisera i första hand reaktorer av tidiga konstruktionsgenerationer. SKI kan vidare konstatera att trots de betydande säkerhetsförbättringar som genomförts för de svenska reaktorerna så finns ändå ett gap mellan den tekniska kravnivå från 70- och 80-talet, som formellt ligger till grund för de svenska drifttillstånden, och den kravnivå som nu växer fram för 2000-talets europeiska reaktorkonstruktioner. I framtidsperspektivet aktualiseras då frågan vilken teknisk kravnivå som skall gälla för svenska reaktorer på 2000-talet. SKI avser återkomma till dessa frågor under 1996. 2. Ultraviolett strålning Ultraviolett strålning från solen beror av årstid, tid på dagen och breddgrad. Ozonskiktets tjocklek och vädret har stor betydelse. I Sverige är total mängd skadlig UVB-strålning i sol- och dagsljus under januari - februari mindre än under en klar dag vid midsommar. UVB i ekvatorsområdet är två till tre gånger starkare. I Sverige var ozonskiktet under inledningen av 90-talet lika tjockt som på 1950-talet. Våren 93 var det 20 % tunnare. Då blev UVB-instrålningen i april ca 50% högre än de närmast föregående åren. Sommaren -94 var ozonskiktet normalt, men soligt väder i juli ledde till 20-30 % mer ultraviolett strålning än i juli de fyra åren innan. Sommaren 1995 var vädret högtrycksbetonat samtidigt som ozonskiktet var 5-6 % tunnare än på 50-talet. I augusti kunde upp till 30 % ökad UV-strålning mätas. Det finns samband mellan solens UV-strålning och hudcancer. Den allvarliga formen malignt melanom ökar fem procent årligen. Med informationskampanjer försöker SSI i samverkan med andra myndigheter och hälsovårdande instanser ändra människors solvanor och stävja ökningen av hudcancer. Ett led i sådan information utgör dagliga prognoser för ultraviolett strålning - UV-index -som strålskyddsinstitutet genom SMHI har tillhandahållit åt massmedia de senaste tre somrarna. Ultraviolett strålning finns i människors miljö även från artificiella källor, men mindre än från solen, och regleras i viss utsträckning genom strålskyddslagen med råd eller föreskrifter från SSI. Omfattande bruk av solarier har framträtt som en ny källa till oro för ökad UV-exponering av delar av befolkningen. 3. Radon i bostäder Av de ca 4,1 miljoner bostäder som finns i Sverige beräknas ca 530 000 ha högre radonhalt än 200 becqurel per kubikmeter (Bq/m3), gränsvärde för radongashalten i nya byggnader. Därav utgörs ca 160 000 av bostäder i flerbostadshus. I 150 000 200 000 bostäder är radongashalten högre än 400 Bq/m3, gränsvärde för sanitär olägenhet. Arbetet med uppspårning av bostäder med radon har i övervägande delen utförts av landets kommuner. Hittills har radon mätts i uppskattningsvis 350 000 bostäder. Mätningstakten har ökat avsevärt under de senaste åren, men ännu efter 15 års arbete för att minska radonriskerna, har mätningar endast utförts i högst en tredjedel av de bostäder som skulle behöva kontrolleras. Vid mätningarna har uppskattningsvis 40 000 bostäder påträffats i vilka radonhalten överstigit gränsvärdet 400 Bq/m3. Av dessa antas att endast hälften åtgärdats. Ett skäl till detta är att åtgärden ofta kostar 30 000 80 000 kr vilket kan vara mycket för en egnahemsägare. Av åtgärdskostnaden utgår statligt bidrag för halva kostnaden, men bidraget är maximerat till 15 000 kr. Kunskapen om hur åtgärder utförs har inte alltid varit de bästa och många gånger har utförda åtgärder inte gett avsedd effekt, vilket påverkat benägenheten till att vidta åtgärder. SSI har därför tagit initiativ till utbildning av entreprenörer och konsulter och det finns nu över hela Sverige personer med radonkompetens. Ansvariga kommunala myndigheter har god kunskap om radon och därmed förknippade risker. Riskerna med radon i vatten har uppmärksammats under de två senaste åren. SSI har utfört beräkningar av riskerna och initierat undersökningar för olika sätt att rena vatten från radon. Livsmedelsverket har under hösten till regeringen lämnat förslag om gränsvärden för radon i vatten. För att snabbare komma vidare med att minska riskerna med radon behövs i första hand information till allmänheten med uppmaningar om att mäta och åtgärda. En sådan informationskampanj har påbörjats under 1995.