Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1995/96:5 Lag om företagsrekonstruktion Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 5 oktober 1995 Ingvar Carlsson Laila Freivalds (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås en lag om företagsrekonstruktion. Lagen tillhandahåller ett nytt insolvensrättsligt förfarande - benämnt företagsrekonstruktion - inom vars ram åtgärder kan vidtas för att rekonstruera sådana företag i kris som bedöms ha utsikter till en fortsatt lönsam verksamhet. En företagsrekonstruktion kan innefatta såväl en rekonstruktion i sak av en näringsidkares verksamhet som en finansiell rekonstruktion. Den kan alltså syfta både till en förbättring av verksamhetens resultat och till en uppgörelse med borgenärerna. En sådan uppgörelse kan ske genom en frivillig överenskommelse eller med tillämpning av regler om offentligt ackord. Det föreslås att ackordslagen upphävs och att bestämmelser om offentligt ackord i stället tas in i lagen om företagsrekonstruktion. Under den tid som en företagsrekonstruktion pågår har näringsidkaren i princip ett skydd mot exekutiva åtgärder från borgenärernas sida och mot att avtalsmotparter häver ingångna avtal. När en domstol beslutar om företagsrekonstruktion skall den samtidigt utse en rekonstruktör. Dennes uppgift är att dels utreda näringsidkarens problem, dels ge förslag till hur problemen skall lösas. För att underlätta rekonstruktionen, bl.a. genom att göra det lättare för näringsidkaren att få ny kredit, föreslås också att fordringar som uppstår under företagsrekonstruktionen skall få bästa allmänna förmånsrätt. Vissa andra förändringar föreslås också i förmånsrättslagen. I propositionen föreslås vidare att fysiska personer som är näringsidkare skall kunna beviljas skuldsanering, om det finns särskilda skäl med hänsyn till näringsverksamhetens ringa omfattning och enkla beskaffenhet. Lagen om företagsrekonstruktion och övriga lagändringar föreslås träda i kraft den 1 februari 1996. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 6 2 Lagtext................................................... 7 2.1 Förslag till lag om företagsrekonstruktion.......... 7 2.2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken...... 24 2.3 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken........ 25 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1845:50 s.1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva 26 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om för- säkringsavtal....................................... 28 2.6 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979) 30 2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:302) om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)........................ 35 2.8 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) 36 2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:188) om preskrip- tion av skattefordringar m.m........................ 38 2.10 Förslag till lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:- 617)................................................ 39 2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:307) om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617).................. 42 2.12 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) 43 2.13 Förslag till lag om ändring i köplagen (1990:931)... 46 2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument.............................. 47 2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.......................... 48 2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m..................... 49 2.17 Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334) 50 3 Ärendet och dess beredning................................. 51 4 En särskild lag om företagsrekonstruktion.................. 53 4.1 Behovet av en särskild lag om företagsrekonstruktion 53 4.2 Huvuddragen i en ny lag om företagsrekonstruktion... 56 5 Beslut om företagsrekonstruktion........................... 60 5.1 Den grundläggande ekonomiska förutsättningen........ 60 5.2 Vilka gäldenärer bör omfattas av lagen?............. 63 5.3 Vem skall kunna ansöka om företagsrekonstruktion?... 66 5.4 Kraven på ansökningen och domstolens formella prövning 68 5.5 Domstolens materiella prövning...................... 72 6 Rättsverkningar av att företagsrekonstruktion beslutas..... 74 6.1 Hinder mot special- och generalexekution m.m........ 74 6.2 Gäldenärens rådighet................................ 79 6.3 Rätten till kvittning............................... 84 6.4 Gäldenärens avtal................................... 85 6.5 Återvinning under företagsrekonstruktion............ 96 7 Genomförande och avslutande av företagsrekonstruktionen....100 7.1 Rekonstruktörens roll...............................100 7.2 Bör en rekonstruktör kunna utses till förvaltare i en efter- följande konkurs?...................................105 7.3 Borgenärernas roll m.m..............................107 7.4 Upprättande av en rekonstruktionsplan...............112 7.5 Ackord under företagsrekonstruktion.................114 7.6 Avslutande av företagsrekonstruktion................119 8 Förmånsrättsordningen......................................122 8.1 Allmänna utgångspunkter.............................122 8.2 Ordningen mellan lönefordringar och fordringar med säkerhet i företagshypotek.....................................122 8.3 Förmånsrätten för skatte- och avgiftsfordringar.....127 8.4 Nytillkomna fordringar..............................130 8.5 Förmånsrätt för revisorers arbete m.m...............137 8.6 Efterställda fordringar.............................139 8.7 Vissa andra frågor om förmånsrätt...................141 8.7.1 Löneförmånsrätten bör vara kvar...............141 8.7.2 Förmånsrätt för lönefordringar före företagsrekon- struktionen...................................142 8.7.3 Tidigare genomförda ändringar i löneförmånsrätten och lönegarantin..................................144 8.7.4 Andra ifrågasatta ändringar i förmånsrättsordningen151 9 Frågor med anknytning till förmånsrättsordningen...........154 9.1 Bör kassa och banktillgodohavanden omfattas av företagshypo- tek?................................................154 9.2 Bör företagshypotek omfatta den intecknade egendomen sådan den var när företagsrekonstruktion inleddes?........156 9.3 Separationsrätt vid återtagandeförbehåll............160 9.4 Återvinning av betalning av skatter och avgifter....161 10 Skuldsanering för vissa näringsidkare......................163 11 Ikraftträdande m.m.........................................169 12 Kostnadsmässiga konsekvenser...............................169 13 Författningskommentar......................................170 13.1 Förslaget till lag om företagsrekonstruktion........170 13.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken....222 13.3 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken......223 13.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1845:50 s.1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva224 13.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäk- ringsavtal..........................................225 13.6 Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979) 225 13.7 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) 231 13.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:188) om preskrip- tion av skattefordringar m.m........................232 13.9 Förslaget till lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617)..........................................233 13.10 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)234 13.11 Förslaget till lag om ändring i köplagen (1990:931).237 13.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument..........................238 13.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m...............239 13.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m.....................240 13.15 Förslaget till lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334) .........................................241 Bilaga 1 Sammanfattning......................................242 Bilaga 2 Insolvensutredningens författningsförslag...........257 Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över Insolvensutredningens slutbetänkande (SOU 1992:113) Lag om företagsrekonstruktion.......................302 Bilaga 4 De till Lagrådet den 1 september 1994 remitterade lagförslagen........................................303 Bilaga 5 Lagrådets yttrande den 8 maj 1995...................341 Bilaga 6 Lagförslaget i lagrådsremissen av den 27 april 1995.367 Bilaga 7 Lagrådets yttrande den 24 oktober 1994..............370 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 oktober 1995 . 372 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om företagsrekonstruktion, 2. lag om ändring i äktenskapsbalken, 3. lag om ändring i föräldrabalken, 4. lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören,somköparen låter i säljarens vård kvarbliva, 5. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal, 6. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979), 7. lag om ändring i lagen (1995:302) om ändring i förmånsrättslagen (1970:979), 8. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385), 9. lag om ändring i i lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m., 10. lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617), 11. lag om ändring i lagen (1995:307) om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617), 12. lag om ändring i konkurslagen (1987:672), 13. lag om ändring i köplagen (1990:931), 14. lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiellainstrument 15. lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statligafordringar m.m., 16. lag om ändring i lagen (1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m. 17. lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334) 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om företagsrekonstruktion Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Inledande bestämmelser 1 § En näringsidkare som har betalningssvårigheter kan, enligt bestämmelserna i denna lag, efter beslut av domstol få till stånd ett särskilt förfarande för att rekonstruera sin verksamhet (företagsrekonstruktion). 2 § Under en företagsrekonstruktion skall en av rätten utsedd rekonstruktör undersöka om den verksamhet som gäldenären bedriver kan fortsättas helt eller delvis och i så fall hur detta kan ske samt om det finns förutsättningar för gäldenären att träffa en ekonomisk uppgörelse med sina borgenärer (ackord). Rekonstruktören skall när han fullgör sitt uppdrag verka för att borgenärernas intressen inte åsidosätts. Av 3 kap. 1 § framgår att förhandling om offentligt ackord kan äga rum under en företagsrekonstruktion. 3 § Bestämmelserna i denna lag om gäldenär gäller inte bankaktiebolag, sparbank, central föreningsbank, kreditmarknadsbolag, understödsförening, försäkringsbolag, värdepappersbolag, clearingsorganisation och Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag. Bestämmelserna avser inte heller sådana gäldenärer i vars verksamhet staten, en kommun, ett landsting, ett kommunalförbund, en församling eller en kyrklig samfällighet har ett bestämmande inflytande. 2 kap. Företagsrekonstruktion i allmänhet Ansökan om företagsrekonstruktion 1 § En ansökan om företagsrekonstruktion får göras av gäldenären eller av en borgenär. Ansökan skall göras skriftligen hos den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet. Ansökningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud. I ansökan skall sökanden ange och styrka de omständigheter som gör rätten behörig, om de inte är kända. 2 § Har en ansökan om företagsrekonstruktion gjorts hos en tingsrätt som inte är behörig, skall rätten genast sända handlingarna i ärendet till den tingsrätt som enligt vad dessa visar är behörig och underrätta sökanden. Ansökan skall anses gjord, när handlingarna kom in till den förra tingsrätten. 3 § En ansökan av gäldenären skall innehålla 1. en kortfattad redogörelse för gäldenärens ekonomi och orsakerna till betalningssvårigheterna, 2. en borgenärsförteckning, 3. en redogörelse för hur gäldenären avser att verksamheten skall bedrivas i fortsättningen och en uppgörelse nås med borgenärerna, och 4. ett förslag till rekonstruktör samt behövliga uppgifter om dennes lämplighet för uppdraget. 4 § En ansökan av en borgenär skall innehålla 1. uppgift om borgenärens fordran på gäldenären, 2. upplysningar om gäldenärens betalningssvårigheter, och 3. ett förslag till rekonstruktör samt behövliga uppgifter om dennes lämplig- het för uppdraget. 5 § En ansökan skall avvisas, om den inte innehåller sådana uppgifter som krävs enligt 1, 3 och 4 §§, och sökanden inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen. Förutsättningar för beslut om företagsrekonstruktion 6 § En förutsättning för att beslut om företagsrekonstruktion skall meddelas är att gäldenären vid tiden för ansökningen inte kan betala sina förfallna skulder. Beslut om företagsrekonstruktion får inte meddelas, om det saknas skälig anledning att anta att syftet med företagsrekonstruktionen kan uppnås. En ansökan av en borgenär får bifallas endast om gäldenären har medgett ansökan. Prövning av ansökan om företagsrekonstruktion 7 § Om gäldenärens ansökan tas upp, skall rätten genast pröva den, om inte annat följer av 8 § andra stycket. 8 § Om en borgenärs ansökan tas upp, skall rätten sätta ut ett sammanträde för prövning av ansökan. Sammanträdet skall hållas inom två veckor från det att ansökan kom in till rätten. Om det finns särskilda skäl, får det hållas senare, dock senast inom sex veckor. Till sammanträdet skall parterna kallas. Gäldenären skall i kallelsen föreläggas att senast vid sammanträdet yttra sig över ansökan. I kallelsen skall även anges att sammanträdet kommer att ställas in, om gäldenären före sammanträdet själv ansöker om företagsrekonstruktion eller skriftligen medger borgenärens ansökan och rätten inte särskilt underrättar honom om att sammanträdet ändå skall hållas. Parterna skall i kallelsen upplysas om innehållet i 9 §. Kallelserna skall delges parterna. Därvid får beträffande gäldenären delgivning enligt 12-15 §§ delgivningslagen (1970:428) inte ske. Gäldenären skall samtidigt med kallelsen delges de av borgenären ingivna handlingarna. 9 § Om flera ansökningar som avser samme gäldenär är anhängiga samtidigt och om en annan ansökan bifalls än den som kom in först, skall det vad gäller frågor som är beroende av tiden för ansökan anses som om beslutet om företagsrekonstruktion har grundats på den ansökan som kom in först. En borgenärs ansökan förfaller om 1. gäldenären skriftligen bestrider ansökan, 2. gäldenären eller borgenären uteblir från det sammanträde som avses i 8 §, eller 3. gäldenären försätts i konkurs. Om ansökan förfaller före sammanträdet skall rätten ställa in sammanträdet och underrätta parterna. 10 § Om en ansökan bifalls, skall rätten samtidigt utse en rekonstruktör. Finns det särskilda skäl får fler än en rekonstruktör utses. Rätten skall också bestämma tidpunkt för ett borgenärssammanträde inför rätten. Sammanträdet skall äga rum inom tre veckor från beslutet om företagsrekonstruktion eller den längre tid efter beslutet som är oundgängligen nödvändig. Rekonstruktören och dennes uppgifter 11 § En rekonstruktör skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, ha borgenärernas förtroende samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Den som är anställd vid domstol eller kronofogdemyndighet får inte vara rekonstruktör. En rekonstruktör som inte är lämplig eller av någon annan orsak bör skiljas från uppdraget skall entledigas av rätten. Frågor om entledigande tas upp på begäran av rekonstruktören, en borgenär eller gäldenären. 12 § Rekonstruktören skall när han fullgör de uppgifter som anges i 1 kap. 2 § undersöka gäldenärens ekonomiska ställning och i samråd med gäldenären upprätta en plan som redovisar hur syftet med företagsrekonstruktionen skall uppnås (rekonstruktionsplan). Planen skall tillställas rätten och borgenärerna. Rekonstruktören får anlita sakkunnigt biträde. Att rekonstruktören får väcka talan om återvinning framgår av 3 kap. 6 §. 13 § Rekonstruktören skall inom en vecka från beslutet om företagsrekonstruktion underrätta samtliga kända borgenärer om beslutet. Till underrättelsen skall fogas 1. en preliminär förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder, 2. gäldenärens senaste balansräkning och de ytterligare upplysningar som behövs om hans ekonomiska ställning, 3. uppgift om orsakerna till betalningssvårigheterna och om hur verksamheten kan rekonstrueras, och 4. upplysning om den tidpunkt för borgenärssammanträde som bestämts enligt 10 § andra stycket. Om antalet borgenärer med fordringar utan förmånsrätt är mycket stort, får underrättelser till dessa borgenärer ersättas av ett tillkännagivande genom kungörelse. En sådan kungörelse skall innehålla upplysning om beslutet om företagsrekonstruktion och om tidpunkten för borgenärssammanträdet. Gäldenärens skyldigheter 14 § Gäldenären är skyldig att lämna rekonstruktören alla upplysningar om sina ekonomiska förhållanden som är av betydelse för rekonstruktionen av verksamheten. Gäldenären skall följa rekonstruktörens anvisningar om hur verksamheten skall bedrivas. 15 § Gäldenären får inte utan rekonstruktörens samtycke 1. betala skulder som uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion eller ställa säkerhet för sådana skulder, 2. åta sig nya förpliktelser, eller 3. överlåta, pantsätta eller upplåta annan rätt till egendom av väsentlig betydelse för gäldenärens verksamhet. Åsidosätter gäldenären vad som föreskrivs i första stycket inverkar detta inte på rättshandlingens giltighet. Rekonstruktören får samtycka till en betalning som avses i första stycket 1 endast om det föreligger synnerliga skäl. Borgenärsammanträde och borgenärskommitté 16 § Vid borgenärssammanträdet skall borgenärerna beredas tillfälle att uttala sig i frågan om företagsrekonstruktionen bör fortsätta. Om någon borgenär begär det, skall rätten vid sammanträdet bland borgenärerna utse en borgenärskommitté. I kommittén får ingå högst tre personer. Om gäldenären under det senast förflutna räkenskapsåret sysselsatt i genomsnitt minst 25 arbetstagare, har de anställda rätt att därutöver utse en representant i kommittén. Om det finns särskilda skäl får, rätten utse ytterligare personer att ingå i borgenärskommittén. Rekonstruktören skall i väsentliga frågor samråda med borgenärskommittén, om inte något hindrar det. Exekutiva åtgärder under en företagsrekonstruktion 17 § Under den tid företagsrekonstruktionen pågår får utmätning eller annan verkställighet enligt utsökningsbalken inte äga rum mot gäldenären. Verkställighet får dock ske för fordran för vilken borgenären har handpanträtt eller retentionsrätt, eller för fordran som avser underhållsbidrag. Handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. får inte ske. Under företagsrekonstruktionen får inte heller meddelas beslut om kvarstad eller betalningssäkring. 18 § Om det finns särskilda skäl att befara att gäldenären vidtar eller underlåter att vidta en viss åtgärd och därigenom sätter en borgenärs rätt i fara, får rätten på borgenärens begäran besluta om lämplig åtgärd för att säkerställa dennes rätt. Bestämmelserna i 17 § hindrar inte verkställighet av ett sådant beslut. 19 § I 2 kap. 10 a § konkurslagen (1987:672) finns föreskrifter om en borgenärs ansökan om att gäldenären skall försättas i konkurs under pågående företagsrekonstruktion. Gäldenärens avtal 20 § Har gäldenärens motpart före beslutet om företagsrekonstruktion fått rätt att häva ett avtal på grund av inträffat eller befarat dröjsmål med betalning eller annan prestation, får motparten efter beslutet inte häva avtalet på grund av dröjsmålet, om gäldenären med rekonstruktörens samtycke inom skälig tid begär att det skall fullföljas. Gäldenären skall på motpartens begäran inom skälig tid ge besked om avtalet skall fullföljas. Skall ett avtal fullföljas enligt första stycket gäller följande. 1. Är tiden för motpartens fullgörelse inne, skall gäldenären på motpartens begäran fullgöra sina motsvarande prestationer eller, om anstånd har medgetts beträffande vissa prestationer, ställa säkerhet för dem. 2. Är tiden för motpartens fullgörelse inte inne, har motparten rätt att erhålla säkerhet för gäldenärens framtida prestationer i den mån det av särskild anledning är nödvändigt för att skydda honom mot förlust. Om gäldenären inte lämnar besked enligt första stycket andra meningen eller inte fullgör sina skyldigheter enligt andra stycket, får motparten häva avtalet. Ett avtalsvillkor som inskränker gäldenärens rätt enligt första och andra styckena är ogiltigt. Om återtagande av vara som överlämnats till gäldenären sedan ansökan gjorts om företagsrekonstruktion finns föreskrifter i 63 § fjärde stycket köplagen (1990:931). Vad som sägs i denna paragraf gäller inte för anställningsavtal. Kvittning 21 § Den som hade en fordran hos gäldenären när ansökan om företagsrekonstruktion gjordes får, även om fordringen inte är förfallen till betalning, använda den till kvittning mot fordran som gäldenären då hade mot honom. Detta gäller dock inte, om kvittning är utesluten på grund av någon av fordringarnas beskaffenhet eller undantagen enligt vad som sägs nedan. Om en fordran mot gäldenären har förvärvats genom överlåtelse från tredje man senare än tre månader före ansökan om företagsrekonstruktion, får den inte användas till kvittning mot en fordran som gäldenären hade när borgenären förvärvade sin fordran. I fråga om dödsbo räknas tiden dock från ansökan om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman, under förutsättning att en ansökan om företagsrekonstruktion följt inom tre månader från det att en boutredningsman förordnats. Sådant förbud gäller också, om en fordran mot gäldenären har förvärvats tidigare genom sådant fång och borgenären då hade skälig anledning anta att gäldenären var på obestånd. En borgenär, som har satt sig i skuld till gäldenären under sådana omständigheter att det är att jämställa med betalning med annat än sedvanliga betalningsmedel, får inte kvitta, i den mån sådan betalning hade kunnat bli föremål för återvinning enligt 3 kap. 5-7 §§. En fordran på ersättning som tillkommer en borgensman eller annan med anledning av en förpliktelse som han infriat (regressfordran) anses vid tillämpning av vad som sägs ovan ha förvärvats när hans förpliktelse grundades. Överlåter gäldenären sedan ansökan om företagsrekonstruktion gjorts en fordran så att en borgenär därigenom förlorar rätt till kvittning, skall han ersätta borgenären för detta. 3 kap. Offentligt ackord under företagsrekonstruktion 1 § Rätten kan i ett ärende om företagsrekonstruktion på begäran av gäldenären besluta om förhandling om offentligt ackord (ackordsförhandling). Villkor för offentligt ackord 2 § Ett offentligt ackord får avse att fordringar som tillkommer de borgenärer som enligt 3 § får delta i ackordsförhandlingen sätts ned och betalas på närmare angivet sätt. Ackordet skall ge alla likaberättigade borgenärer lika rätt och minst tjugofem procent av fordringarnas belopp, om inte lägre ackordsprocent godkänns av samtliga kända borgenärer som skulle omfattas av ackordet eller det finns särskilda skäl för lägre procent. Föreskriven minsta utdelning skall betalas inom ett år efter det att ackordet har fastställts, om inte samtliga nämnda borgenärer godkänner längre betalningstid. Utan hinder av första stycket får ett offentligt ackord innehålla villkor att borgenärerna får full betalning intill visst belopp, om avvikelsen kan anses skälig med hänsyn till omfattningen av boet och övriga omständigheter. En avvikelse till nackdel för viss borgenär får också äga rum, om han har medgett det. Ett ackord får även avse att gäldenären endast får anstånd med betalningen eller annan särskild eftergift. Därvid tillämpas första och andra styckena. Borgenärer vid offentligt ackord 3 § I ackordsförhandling deltar endast borgenärer vilkas fordringar uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion. En borgenär som kan få täckning för sin fordran genom kvittning eller vars fordran är förenad med förmånsrätt deltar inte i förhandlingen. En borgenär som enligt fordringsavtalet har rätt till betalning först efter övriga borgenärer, deltar inte heller i förhandlingen om inte övriga borgenärer som deltar i förhandlingen medger det. Om en borgenär helt eller delvis avstår från kvittningsrätt eller förmånsrätt, deltar han i förhandlingen i motsvarande mån. Kan en borgenärs fordran endast till viss del täckas genom kvittning eller understiger värdet av den egendom i vilken en borgenär har särskild förmånsrätt hans fordran, deltar han med återstående del av fordringen. Innehåller ackordsförslaget en bestämmelse att borgenärer som inte har förmånsrätt skall få full betalning intill ett visst belopp, skall deras fordringar i ackordsförfarandet anses som förmånsberättigade i motsvarande mån. En borgenär får delta i förhandlingen, även om hans fordran inte är förfallen till betalning eller den är beroende av särskilt villkor. Med borgenärer som har förmånsrätt likställs en borgenär som till säkerhet för sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt. Borgenärsmajoritet vid offentligt ackord 4 § Ett ackordsförslag som ger minst femtio procent av fordringsbeloppen skall anses antaget av borgenärerna, om tre femtedelar av de röstande har godtagit förslaget och deras fordringar uppgår till tre femtedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp. Är ackordsprocenten lägre, skall ackordsför- slaget anses antaget, om tre fjärdedelar av de röstande har enats om förslaget och deras fordringar uppgår till tre fjärdedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp. Återvinning under företagsrekonstruktionen 5 § Sedan beslut meddelats om företagsrekonstruktion tillämpas bestämmelserna i konkurslagen (1987:672) om återvinning i konkurs, om offentligt ackord fastställs. Söks återvinning av förmånsrätt eller betalning som vunnits genom utmätning, får rätten besluta att fortsatt verkställighet i utsökningsmålet tills vidare inte får äga rum. 6 § Talan om återvinning väcks av rekonstruktören eller av en borgenär vars fordran skulle omfattas av ett offentligt ackord. Talan skall väckas före det borgenärs- sammanträde som avses i 13 § och får inte slutligt prövas innan frågan om offentligt ackord har blivit avgjord. En borgenär som vill väcka talan skall underrätta rekonstruktören. Om så inte har skett, får hans talan inte tas upp till prövning. Upphör företagsrekonstruktionen utan att offentligt ackord har kommit till stånd och försätts inte gäldenären i konkurs efter ansökan som gjorts inom tre veckor från det att företagsrekonstruktionen upphörde, skall den väckta återvinningstalan avvisas. 7 § Vad som vinns genom återvinningstalan skall, sedan kärandens kostnader har ersatts, tillkomma de borgenärer som omfattas av det offentliga ackordet. En svarande som med anledning av kärandens talan kan få en fordran mot gäldenären deltar med fordringen i ackordsförhandlingen och har rätt att avräkna den utdelning som tillkommer honom på vad han annars skulle ha betalat. Om det i återvinningsmålet påkallas av en borgenär som omfattas av det offentliga ackordet eller av gäldenären, kan rätten föreskriva särskild förvalt- ning av det som enligt första stycket skall tillkomma borgenärerna. Egendom som har satts under sådan förvaltning får utmätas endast om ackordet har förfallit. Verkan av offentligt ackord 8 § Ett fastställt ackord är bindande för alla borgenärer, såväl kända som okända, som enligt 3 § hade rätt att delta i ackordsförhandlingen. En borgenär som enligt fordringsavtalet har rätt till betalning först efter övriga borgenärer förlorar sin rätt till betalning av gäldenären, om inte alla borgenärer som enligt 3 § hade rätt att delta i ackordsförhandlingen tillgodoses fullt ut genom ackordet. En borgenär med förmånsrätt i viss egendom är bunden av ackordet i fråga om belopp som inte kan tas ut ur egendomen. 9 § En borgenär som har godkänt ett ackordsförslag förlorar inte genom godkännandet sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären svarar för fordring- en. En begäran om ackordsförhandling 10 § En begäran om ackordsförhandling skall göras skriftligen. Skrivelsen skall innehålla ett ackordsförslag som anger hur mycket gäldenären bjuder i betalning och när betalningen skall ske samt om säkerhet har ställts för ackordet och vad den i så fall består av. Till skrivelsen skall fogas en förteckning över boets tillgångar och skulder som har upprättats av rekonstruktören enligt 14 § tidigast tre månader innan ansökan om ackordsförhandling gjordes samt den senaste balansräkningen. 11 § Till en begäran om ackordsförhandling skall även fogas 1. en berättelse av rekonstruktören som anger boets tillstånd och orsakerna till gäldenärens betalningssvårigheter och innehåller en översikt över till- gångar och skulder, uppgift om den utdelning som kan påräknas i en konkurs samt upplysning om egendom har frångått gäldenären under sådana förhållanden att den kan bli föremål för återvinning, när det finns skälig anledning anta att gäldenären har gjort sig skyldig till brott mot sina borgenärer och i så fall grunden därför samt hur gäldenären har fullgjort sin bokföringsskyldighet, 2. ett yttrande av rekonstruktören om huruvida han anser att ackordsförslaget bör antas av borgenärerna, 3. ett intyg av rekonstruktören att borgenärer som till antalet utgör minst två femtedelar av de i bouppteckningen upptagna borgenärer vilkas fordringar skulle omfattas av ackordet och som tillsammans innehar minst två femtedelar av dessa fordringars sammanlagda belopp har förklarat sig anse ackordet antagbart, 4. ett bevis att ackordsförslaget samt rekonstruktörens berättelse och yttrande har sänts till alla borgenärer som tas upp i bouppteckningen, 5. förskott, med belopp som regeringen föreskriver, på kostnaden för ackords- frågans handläggning hos rätten samt av rätten godkänd säkerhet för vad som inte täcks av förskottet. De handlingar och uppgifter som anges i första stycket och i 10 § behöver inte ges in, i den mån de redan har tillställts rätten och borgenärerna i ärendet. 12 § En begäran om ackordsförhandling skall avvisas, om den inte uppfyller de krav som anges i 10 och 11 §§ och gäldenären inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen. Beslut om ackordsförhandling 13 § Om begäran om ackordsförhandling tas upp, skall rätten genast meddela beslut om ackordsförhandling. Samtidigt skall rätten 1. bestämma tidpunkt för ett sammanträde med borgenärerna inför rätten, 2. kalla gäldenären, rekonstruktören och borgenärerna till sammanträdet, och 3. kungöra beslutet i Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt på det sätt som regeringen föreskriver. Bouppteckning 14 § I den bouppteckning som avses i 10 § andra stycket 1 skall tillgångarna tas upp till noggrant uppskattade värden. Om möjligt skall även lämnas specificerad uppgift om de värden som i bokföringshandlingarna har åsatts tillgångarna eller, när sådan värdering inte har gjorts, om anskaffningskostnaden. Bouppteckningen skall vidare innehålla uppgift om varje borgenärs namn och postadress. Ränta på en borgenärs fordran skall inte beräknas längre än till dagen för ansökan om företagsrekonstruktion. Fordran i utländskt myntslag skall beräknas efter den kurs som gällde nämnda dag. Har en borgenär förmånsrätt, skall det anges jämte grunden till det. Förekommer anmärkning mot fordran eller bedöms värdet av egendom, vari en borgenär har särskild förmånsrätt, understiga hans fordran, skall det anges. Senare anmälda fordringar 15 § Vill någon delta i ackordsförhandlingen med en fordran som inte har upptagits i bouppteckningen och inte heller senare blivit känd, bör han skriftligen anmäla fordringen hos rekonstruktören senast en vecka före det borgenärssammanträde som avses i 13 §. Anmäls en fordran senare, får det inte föranleda att borgenärernas prövning av ackordsförslaget skjuts upp. Anmärkningar mot fordran som omfattas av ackordet 16 § Om gäldenären eller en borgenär vill framställa anmärkning mot en fordran som skulle omfattas av ackordet, skall han göra det skriftligen hos rekonstruktören i så god tid som möjligt och i vart fall före omröstningen vid borgenärs- sammanträdet under ackordsförhandlingen. Finner rekonstruktören anledning till anmärkning mot en fordran som skulle omfattas av ackordet eller framställer gäldenären eller en borgenär sådan anmärkning hos rekonstruktören, skall denne skyndsamt underrätta den borgenär vars fordran avses med anmärkningen. Detsamma gäller, när värdet av egendom vari borgenär har särskild förmånsrätt bedöms understiga fordringen. Borgenärssammanträde 17 § Borgenärssammanträdet under ackordsförhandlingen skall hållas tidigast tre och senast fem veckor efter beslutet om denna. Gäldenären bör inställa sig personligen vid borgenärssammanträdet. Han skall därvid lämna rätten, rekonstruktören och borgenärerna de upplysningar om boet som de begär. Kan gäldenären inte infinna sig personligen, bör han ställa ombud. Har edgång begärts enligt 18 §, skall gäldenären inställa sig personligen, såvida denne inte redan har avlagt eden inför någon annan tingsrätt. Rekonstruktören skall tillhandahålla en förteckning över de borgenärer som har rätt att delta i omröstning i ackordsfrågan, med uppgift om de fordringsbelopp för vilka rösträtt får utövas. I förteckningen skall även antecknas anmärkning som har framställts mot en borgenärs fordran. 18 § På begäran av en borgenär skall gäldenären vid borgenärssammanträdet avlägga bouppteckningsed. Han skall därvid göra de tillägg till eller ändringar i bouppteckningen som han anser behövas och med ed betyga att bouppteckningen med gjorda tillägg eller ändringar är riktig, så att det inte enligt hans vetskap har oriktigt utelämnats eller upptagits någon tillgång eller skuld. Är gäldenären en juridisk person och finns flera ställföreträdare, behöver bouppteckningsed inte avläggas av en sådan ställföreträdare vars edgång måste antas sakna betydelse för utredningen av gäldenärens ekonomiska ställning. När det finns anledning till det, får rätten besluta att gäldenären skall avlägga eden inför någon annan tingsrätt. Är gäldenären sjuk, får eden avläggas där han vistas. Vägrar gäldenären att avlägga ed, förfaller beslutet om ackordsförhandling, om det inte finns synnerliga skäl för att ackordsförhandlingen skall fortsättas. 19 § Om både en borgenär och en borgensman eller någon annan som förutom gäldenären ansvarar för borgenärens fordran vill rösta för denna, har de tillsammans en röst, vilken beräknas efter borgenärens fordran. Kan de inte enas, gäller borgenärens mening, om inte de andra löser ut honom eller ställer betryggande säkerhet för fordringen. 20 § Vid borgenärssammanträdet skall borgenärerna rösta om ackordsförslaget. En anmärkning som har framställts mot en fordran utgör inte hinder mot att borgenären deltar med fordringen i omröstningen. Är utgången av omröstningen beroende av om fordringen skall beaktas eller inte, skall rätten vid samman- trädet utreda tvistefrågan och söka åstadkomma en förlikning. De närvarande får med bindande verkan för dem som har uteblivit medge att en anmärkning förfaller eller inskränks eller uppdra åt rekonstruktören att ingå förlikning med borge- nären. Kan förlikning inte träffas, skall frågan handläggas enligt vad som sägs i 23 § första stycket för bestämmande av omröstningens utgång. En förlikning angående framställd anmärkning får inte ingås i annan ordning än som anges i andra stycket utan samtycke av alla vilkas rätt är beroende av förlikningen. Vid omröstning tillämpas 14 § andra stycket. 21 § Gäldenären får inte återta eller ändra ackordsförslaget utan medgivande av rätten. Yrkande härom skall framställas senast vid borgenärssammanträdet innan omröstning sker. Har ändring av ackordsförslaget medgetts, får prövningen av förslaget skjutas upp till fortsatt sammanträde inom tre veckor. Om ändringen inte medför att förslaget blir sämre för borgenärerna, får prövningen dock skjutas upp endast om det finns särskilda skäl. 22 § Om rätten i annat fall än som avses i 21 § andra stycket finner att det finns särskilda skäl för att skjuta upp borgenärernas prövning av ackordsförslaget, får rätten besluta om uppskov till fortsatt sammanträde inom tre veckor. Fastställelse av offentligt ackord 23 § Har ackordsförslaget antagits vid borgenärssammanträdet men finns det enligt 25 § anledning att inte fastställa ackordet, skall ackordsfrågan prövas av rätten vid en förhandling. Detsamma gäller, om det vid sammanträdet inte kan avgöras om förslaget har antagits eller förkastats av borgenärerna. Om ackordsfrågan inte skall prövas vid en förhandling, skall rätten fastställa ackordet. Beslut i ackordsfrågan skall meddelas inom en vecka efter förhandlingen, om inte längre tid är nödvändig på grund av särskilda omständigheter. 24 § Är utgången av omröstningen över ackordsförslaget beroende av om kvarstående anmärkningar godkänns eller inte och finns det i övrigt skäl att fastställa ackordet, skall rätten först pröva anmärkningarna eller så många av dem att utgången av omröstningen blir densamma, vare sig övriga anmärkningar godkänns eller inte. 25 § Ett ackord får inte fastställas om 1. ärendet inte har handlagts på föreskrivet sätt och felet kan ha inverkat på ackordsfrågans utgång, 2. ackordet inte uppfyller villkoren i 2 §, 3. det finns skälig anledning anta att gäldenären i hemlighet har gynnat någon borgenär för att inverka på ackordsfrågan eller att något annat svek har ägt rum vid ackordet eller 4. ackordet uppenbart är till skada för borgenärerna. Även om första stycket inte är tillämpligt, får rätten efter omständigheterna vägra att fastställa ackordet, om en borgenär eller en borgensman eller någon annan som förutom gäldenären svarar för fordringen har bestritt fastställelse på grund av att det inte finns betryggande säkerhet för ackordets fullgörande, att ackordet är till skada för borgenärerna eller att ackordet av någon annan särskild anledning inte bör medges. Vägras fastställelse enligt första stycket 1 och är förslaget inte förkastat av borgenärerna eller förfallet, skall borgenärerna på nytt pröva ackords- förslaget och ett sammanträde sättas ut för detta. Tillsyn 26 § På begäran av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan rätten, om det finns skäl till det, förordna rekonstruktören eller någon annan lämplig person att utöva tillsyn över att gäldenären fullgör sina åtaganden enligt ackordet. Om det behövs, skall även en ersättare för tillsynsmannen förordnas. Gäldenären skall ge tillsynsmannen de uppgifter som denne begär och följa de anvisningar som tillsynsmannen lämnar. I fråga om entledigande av tillsynsman tillämpas bestämmelserna om entledigande av rekonstruktör i 2 kap. 11 § tredje stycket. Förverkande av offentligt ackord 27 § På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan rätten förklara att den eftergift som genom ackordet har medgetts gäldenären har förfallit, om gäldenären har 1. gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i hemlighet har gynnat någon borgenär för att inverka på ackordsfrågans avgörande, 2. åsidosatt vad som åligger honom enligt 26 § andra stycket eller 3. på något annat sätt uppenbart försummat sina åtaganden enligt ackordet. Förlikning är inte tillåten i en fråga som avses i första stycket. Även om den eftergift som har medgetts gäldenären förklarats förfallen, får borgenärerna göra ackordet i övrigt gällande mot gäldenären eller mot den som har gått i borgen för ackordet. 4 kap. Övriga bestämmelser Handläggningen av ärenden om företagsrekonstruktion 1 § Om inte annat föreskrivs, gäller för rättens handläggning enligt denna lag lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. Vid handläggning enligt 3 kap. tillämpas dock rättegångsbalkens bestämmelser om handläggningen av tvistemål. 2 § En sådan förhandling som avses i 3 kap. 23 § första stycket skall äga rum så snart som möjligt. Vid förhandlingen tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om huvudförhandling i tvistemål. Om rekonstruktören, gäldenären eller en borgenär uteblir från förhandlingen, hindrar det inte att ackordsfrågan prövas och avgörs. Rättens avgörande sker genom beslut. 3 § En tingsrätt består vid handläggningen av ett ärende enligt denna lag av en lagfaren domare. Vid en förhandling får dock rätten bestå av tre lagfarna domare, om det finns särskilda skäl. 4 § Bevis eller fullmakt som visar att den som i egenskap av ställföreträdare eller ombud företräder en borgenär är behörig behöver visas upp endast om det finns särskilda skäl. Kostnader för företagsrekonstruktionen 5 § Rekonstruktören har rätt till ersättning för arbete och för de utlägg som uppdraget har krävt. Arvodet får inte bestämmas till ett högre belopp än som med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt näringsverksamhetens omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. Rekonstruktörens rätt till ersättning skall, på begäran av rekonstruktören eller gäldenären, prövas av rätten. Så länge ett ackord inte fullgjorts får också en borgenär vars fordran omfattas av ackordet begära en sådan prövning. 6 § I fråga om ersättning till en tillsynsman tillämpas bestämmelserna i 5 §. 7 § Kostnaderna för handläggningen hos rätten liksom de ersättningar som avses i 5 och 6 §§ skall betalas av gäldenären. Företagsrekonstruktionens upphörande 8 § Rätten skall besluta att företagsrekonstruktionen skall upphöra, om 1. sådana åtgärder vidtagits att syftet med företagsrekonstruktionen kan anses uppnått, 2. gäldenären begär det och beslut om ackordsförhandling inte har meddelats, 3. gäldenären utan laga förfall uteblir från det borgenärssammanträde som anges i 2 kap. 10 § andra stycket, 4. rekonstruktören eller en borgenär begär det och syftet med företagsrekonstruktionen inte kan antas bli uppnått, eller 5. det i annat fall finns särskilda skäl för att företagsrekonstruktionen bör upphöra. Om gäldenären försätts i konkurs upphör företagsrekonstruktionen. 9 § I annat fall än som avses i 8 skall rätten, när tre månader förflutit från dagen för beslutet om företagsrekonstruktion, besluta att företagsrekonstruktionen skall upphöra. Om det finns särskilda skäl kan dock rätten, efter begäran av gäldenären inom den i första stycket angivna tiden, medge att företagsrekonstruktionen får pågå under ytterligare högst tre månader. Om det finns synnerliga skäl, kan rätten under motsvarande förutsättning förlänga tiden med ytterligare högst tre månader i taget. Företagsrekonstruktionen får dock inte pågå under längre tid än sammanlagt ett år, om inte ackordsförhandling har beslutats. 10 § Innan rätten fattar beslut enligt 8 § första stycket eller 9 § andra stycket skall gäldenären, rekonstruktören och de borgenärer som infunnit sig till borgenärssammanträde som avses i 2 kap. 10 § andra stycket ges tillfälle att yttra sig. Om en borgenärskommitté har utsetts, skall även de som ingår i denna ges tillfälle att yttra sig. Överklagande m.m. 11 § Beslut om företagsrekonstruktion och om ackordsförhandling samt beslut att företagsrekonstruktionen skall upphöra skall tillämpas omedelbart, om inte annat bestämts av rätten. Detsamma gäller beslut att utse eller entlediga rekonstruktör. 12 § Rättens beslut enligt denna lag får överklagas för sig. Detta gäller dock inte beslut i en fråga som avses i 3 kap. 21 § första stycket eller 24 § eller beträffande sådan ny prövning som avses i 3 kap. 25 § tredje stycket. I fråga om beslut om ackordsförhandling räknas klagotiden från den dag då kungörelsen om beslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Skadestånd 13 § Om en borgenärs ansökan om företagsrekonstruktion inte bifalls och om borgenären när han gav in sin ansökan saknade skälig anledning anta att gäldenären hade sådana betalningssvårigheter som avses i 2 kap 6 § första stycket, skall borgenären ersätta gäldenären den skada som skäligen kan anses ha orsakats denne genom ansökningen och dess handläggning. Talan om skadestånd enligt första stycket skall väckas vid den tingsrätt där ärendet om företagsrekonstruktion är eller har varit anhängigt. Straff m.m. 14 § En borgenär som för sin röst vid ett borgenärssammanträde enligt 3 kap. har betingat sig någon särskild förmån av gäldenären döms till böter eller fängelse i högst ett år. 15 § Åtal mot en gäldenär för brott mot borgenärer och åtal mot en borgenär för brott som avses i 14 § får väckas vid den tingsrätt där ärendet om företags- rekonstruktion är eller har varit anhängigt. 1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996, då ackordslagen (1970:847) skall upphöra att gälla. 2. När god man har förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträ- dandet, gäller dock ackordslagen i stället för denna lag. 2.2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken Härigenom föreskrivs att 6 kap. 10 § äktenskapsbalken skall ha följande ly- delse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 kap. 10 § Rätten att kräva ut ett fastställt underhållsbidrag upphör tre år efter den förfallodag som ursprungligen gällde. Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som anges i första stycket eller har den bidragsskyldige försatts i konkurs på grund av en ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning för fordringen även därefter tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen. -------------------------------------------------------------------- Har ansökan om förordnande av Har ansökan om företagsrekon- god man enligt ackordslagen struktion enligt lagen (1970:847) gjorts före den tid- (1995:000) om företagsrekon- punkt som anges i första styck- struktion gjorts före den tid- et, får underhållsbidraget krävas punkt som anges i första ut inom tre månader från det att stycket, får underhållsbidraget verkan av förordnandet om god krävas ut inom tre månader från man förföll eller, när förhandling det att beslut om företagsrekon- om offentligt ackord har följt, struktionens upphörande med- ackordsfrågan avgjordes. Om delades. Om ackord kommer till ackord kommer till stånd, får stånd, får fordringen krävas ut fordringen krävas ut inom tre inom tre månader från det att månader från det att ackordet ackordet skulle ha fullgjorts. skulle ha fullgjorts. Har Har utmätning för underhålls- utmätning för underhållsbidraget bidraget skett eller konkurs- skett eller konkursansökan ansökan gjorts inom den tid som gjorts inom den tid som nu har nu har angetts, gäller andra angetts, gäller andra stycket. stycket. Avtal som strider mot denna paragraf är ogiltiga. 1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996. 2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet, gäller dock äldre bestämmelser. 2.3 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken Härigenom föreskrivs att 7 kap. 9 § föräldrabalken1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 kap. 9 § Rätten att kräva ut fastställt underhållsbidrag går förlorad fem år efter den ursprungligen gällande förfallodagen, om inte annat följer av andra eller tredje stycket. Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som anges i första stycket eller har den bidragsskyldige blivit försatt i konkurs på grund av ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning för fordringen tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen även därefter. -------------------------------------------------------------------- Har före den tidpunkt som Har före den tidpunkt som anges i första stycket ansökan anges i första stycket ansökan gjorts om förordnande av god gjorts om företagsrekonstruktion man enligt ackordslagen enligt lagen (1995:000) om före- (1970:847), får underhållsbid- tagsrekonstruktion, får under- raget krävas ut inom tre månader hållsbidraget krävas ut inom tre från det att verkan av godmans- månader från det att beslut om förordnandet förföll eller, när företagsrekonstruktionens upphör- förhandling om offentligt ac- ande meddelades. Kommer ackord kord har följt, ackordsfrågan till stånd, får fordringen krävas avgjordes. Kommer ackord till ut inom tre månader från det att stånd, får fordringen krävas ut ackordet skulle ha fullgjorts. inom tre månader från det att Har utmätning skett för ackordet skulle ha fullgjorts. underhållsbidraget eller kon- Har utmätning för underhålls- kursansökan gjorts inom tid som bidraget eller konkursansökan nu har angetts, gäller vad som gjorts inom tid som nu har föreskrivs i andra stycket. angetts, gäller vad som före- skrivs i andra stycket. Avtal i strid mot denna paragraf är ogiltigt. 1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996. 2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser. **FOOTNOTES** 1 Balken omtryckt 1995:974. 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1845:50 s.1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1845:50 s.1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 §1 -------------------------------------------------------------------- Är köpeavhandling så upprättad Är köpeavhandling så upprättad och behandlad, som i 1 § sägs, och behandlad, som i 1 § sägs, men inträffar utmätning inom men inträffar utmätning inom trettio dagar efter det trettio dagar efter det avhand- avhandlingen inför rätten före- lingen inför rätten företeddes, teddes, eller försätts säljaren i eller försätts säljaren i konkurs konkurs efter ansökning, som efter ansökning, som gjorts inom gjorts inom sagda tid, är den sagda tid, är den sålda egendomen sålda egendomen ej fredad från ej fredad från att utmätas eller att utmätas eller att räknas att räknas till konkursboet. till konkursboet. Detsamma Detsamma gäller när ansökan om gäller, när ansökan om förordnande företagsrekonstruktion enligt av god man enligt ackordslagen lagen (1995:000) om (1970:847) gjorts inom nämnda företagsrekonstruktion gjorts tid och konkurs följt på ansökan, inom nämnda tid och konkurs följt som gjorts inom tre veckor från på ansökan som gjorts under det att verkan av godmansför- företagsrekonstruktionen eller ordnandet förföll eller, när inom tre veckor från det att förhandling om offentligt rätten beslutat att före- ackord följt, ackordsfrågan tagsrekonstruktionen skall upp- avgjordes. Görs efter utgången höra. Görs efter utgången av den i av den i första punkten angivna första punkten angivna tiden jäv tiden jäv mot köpeavhandling, mot köpeavhandling, vilken är så vilken är så upprättad och upprättad och behandlad, som behandlad, som nyss sagts, är, nyss sagts, är, om jävet görs vid om jävet görs vid utmät- utmätningstillfälle, ford- ningstillfälle, fordringsägaren ringsägaren skyldig att, om han skyldig att, om han vill full- vill fullfölja jävet, inom en följa jävet, inom en månad månad därefter väcka talan mot såväl därefter väcka talan mot såväl säljaren som köparen vid den säljaren som köparen vid den tingsrätt som avses i 1 §. Gör tingsrätt som avses i 1 §. Gör han inte det, har han förlorat han inte det, har han förlorat sin talan. Godset skall genast sin talan. Godset skall genast beläggas med kvarstad och sökan- beläggas med kvarstad och sökan- den skall, om han vill att åt- den skall, om han vill att åt- gärden skall bestå, inom fjorton gärden skall bestå, inom fjorton dagar efter utmätningsförrätt- dagar efter utmätningsförättnin- ningen hos kronofogdemyndig- gen hos kronofogdemyndigheten heten ställa full borgen för den ställa full borgen för den kost- kostnad och skada, som kan or- nad och skada, som kan orsakas sakas av kvarstaden. Var sälja- av kvarstaden. Var säljarens rens egendom avträdd till kon- egendom avträdd till konkurs, kurs, skall vad om återvinning skall vad om återvinning av lös av lös egendom till konkursbo är egendom till konkursbo är stadgat i 4 kap. 19 och 20 §§ stadgat i 4 kap. 19 och 20 §§ konkurslagen (1987:672) äga konkurslagen (1987:672) äga motsvarande tillämpning. motsvarande tillämpning. -------------------------------------------------------------------- Vad som nu sagts om konkurs Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om äger motsvarande tillämpning om i i stället offentligt ackord stället offentligt ackord fastställes. I fråga om talan fastställes. I fråga om talan med med anledning av ackords- anledning av ackordsförhandling förhandling äga 17 och 18 §§ ac- tillämpas 3 kap. 6 och 7 §§ lagen kordslagen (1970:847) mot- om företagsrekonstruktion. svarande tillämpning. 1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996. 2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1988:386. 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal Härigenom föreskrivs att 117 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 117 §1 Försätts försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som har gjorts innan tio år förflutit från försäkringsavtalets ingående, och har han under de tre senaste åren före konkursansökningen eller senare till betalning av premie för för- säkring, som enligt 116 § inte kan göras till föremål för utmätning, använt be- lopp, som vid den tid, då betalningen skedde, ej stod i skäligt förhållande till hans villkor, får konkursboet hos försäkringsgivaren utkräva vad sålunda har erlagts för mycket, i den mån tillgodohavandet hos denne förslår till det. Har inte försäkringstagaren lämnat konkursboet samtycke till beloppets utkrävande, åligger det konkursboet att för prövning av dess rätt väcka talan mot försäkringstagaren. Beträffande sådan talan tillämpas bestämmelserna i 4 kap. 19 och 20 §§ konkurslagen (1987:672). -------------------------------------------------------------------- Har konkursen föregåtts av Har konkursen föregåtts av förordnande av god man enligt beslut om företagsrekonstruktion ackordslagen (1970:847), an- enligt lagen (1995:000) om före- sökan om skuldsanering enligt tagsrekonstruktion, ansökan om skuldsaneringslagen (1994:334) skuldsanering enligt skuldsane- eller förordnande av boutred- ringslagen (1994:334) eller för- ningsman, skall vad som enligt ordnande av boutredningsman, första stycket gäller om tiden skall vad som enligt första för konkursansökningen avse den stycket gäller om tiden för kon- i 4 kap. 2 § konkurslagen för kursansökningen avse den i 4 sådant fall angivna fristdagen. kap. 2 § konkurslagen för sådant fall angivna fristdagen. -------------------------------------------------------------------- Bestämmelserna i första och Bestämmelserna i första och andra styckena om konkurs äga andra styckena om konkurs äger motsvarande tillämpning om i motsvarande tillämpning om i stället offentligt ackord fast- stället offentligt ackord fast- ställts. I fråga om talan med ställts. I fråga om talan med anledning av ackordsförhandling anledning av ackordsförhandling äga 17 och 18 §§ ackordslagen tillämpas 3 kap. 6 och 7 §§ lagen (1970:847) motsvarande tillämp- om företagsrekonstruktion. ning. Ej må krav, varom nu är sagt, göras gällande till förfång för förmånstagare vars insättande jämlikt 102 § ej må återkallas. 1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996. 2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1994:336. 2.6 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979) Härigenom föreskrivs att 9, 10, 12, 13, 15 och 18 §§ förmånsrättslagen (1970:979)1 skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 §2 Särskilda förmånsrätter gäller inbördes efter paragrafernas följd och efter den i 4 - 7 §§ angivna numreringen. Förmånsrätt enligt 4 § 3 har dock företräde framför förmånsrätt enligt 4 § 2 på grund av annan retentionsrätt än som avses i 3 kap. 39 § sjölagen (1994:10- 09). Förmånsrätt på grund av utmätning har företräde framför förmånsrätt på grund av företagsinteckning, vilken har sökts samma dag som beslutet om utmätning meddelades eller senare, och framför förmånsrätt på grund av annan inteckning, vilken har sökts samma inskrivningsdag som ett ärende angående anteckning om utmätningen har tagits upp eller senare. Utmätning ger företräde framför senare utmätning av samma egendom, om inte annat följer av 4 kap. 30 § andra stycket eller 7 kap. 13 § utsökningsbalken. Utmätning för flera fordringar på en gång ger lika rätt. Om det inbördes företrädet i övrigt mellan fordringar med samma slag av förmånsrätt finns för vissa fall särskilda bestämmelser. -------------------------------------------------------------------- Vad i denna paragraf före- skrives om förmånsrätt på grund av utmätning tillämpas även i fråga om förmånsrätt på grund av betalningssäkring. 10 §3 -------------------------------------------------------------------- Allmän förmånsrätt följer medborgenärs kostnad för gäldenä-Allmän förmånsrätt följer med rens försättande i konkurs och 1. den kostnad som borgenär för beslut att dödsbos egendom haft för försättande av gäldenären i skall avträdas till förvaltning konkurs och för beslut att ett av boutredningsman samt dödsbos egendom skall avträdas begravnings- och bouppteck- till förvaltning av bout- ningskostnad, när gäldenären redningsman samt begravnings- avlidit före konkursbeslutet, och bouppteckningskostnader när arvode och kostnadsersättning gäldenären avlidit före konkurs- till god man enligt beslutet, ackordslagen (1970:847), 2. arvode och kostnadsersätt- tillsynsman enligt nämnda lag ning till rekonstruktör enligt eller konkurslagen (1987:672) lagen (1995:000) om företags- eller förordnad bout- rekonstruktion, tillsynsman en- redningsman, om fordringen ligt nämnda lag eller konkursla- belöper på tid inom sex månader gen (1987:672) eller förordnad innan konkursansökningen gjor- boutredningsman, om fordringen des eller därefter, avser tid inom sex månader innan kostnad för särskild åtgärd som konkursansökningen gjordes eller under nämnda tid vidtagits med därefter, gode mannens eller tillsyns- 3. kostnad för särskilda åtgärder mannens godkännande eller av som under den tid som nämnts boutredningsmannen och uppen- under 2 vidtagits med rekons- bart varit till borgenärernas truktörens eller tillsynsmannens bästa, godkännande eller av boutred- allt i den mån beloppet med ningsmannen och uppenbart varit hänsyn till omständigheterna är till borgenärernas bästa, skäligt. 4. som grundar sig på avtal som gäldenären med rekonstruk- törens samtycke träffat . Förmånsrätt enligt första styc- ket 1-3 gäller endast i den mån beloppet med hänsyn till om- ständigheterna är skäligt. 12 § -------------------------------------------------------------------- Allmän förmånsrätt följer därefter Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på lön med arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund eller annan ersättning på grund av anställningen. Förmånsrätten av anställningen. Förmånsrätten omfattar fordringar som har omfattar fordringar som har förfallit till betalning under förfallit till betalning under de sista sex månaderna av de sista sex månaderna av arbetstagarens anställningstid arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären och inte hos konkursgäldenären och inte tidigare än tre månader innan tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till konkursansökningen kom in till tingsrätten. tingsrätten. Har konkursen före- gåtts av ett förfarande enligt lagen (1995:000) om företags- rekonstruktion och har konkurs- ansökan gjorts inom ett år från det att företagsrekonstruktionen upphörde, skall vid tillämpning av andra meningen, om det är för- månligare för arbetstagaren, anses som om konkursansökningen hade gjorts då ansökningen om företagsrekonstruktion skedde. I sådant fall skall det bortses från tiden mellan ansökningarna. Fordran på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt längst för uppsägningstid som beräknats enligt 11 § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Uppsägningslön för tid under vilken arbetstagaren inte utför arbete för konkursgäldenären eller annan och inte heller driver egen rörelse, omfattas av förmånsrätt endast om arbetstagaren kan visa att han har anmält sig hos offentlig arbetsförmedling som arbetssökande. För uppsägningstid omfattar förmånsrätten endast lön eller ersättning som överstiger inkomst vilken arbetstagaren under den tid lönen eller ersättningen avser har haft av egen rörelse eller har förvärvat eller borde ha kunnat förvärva i en annan anställning. Vid bestämmande av i vilken utsträckning fordran på lön eller ersättning under uppsägningstid omfattas av förmånsrätt, skall med samtidig inkomst i annan anställning jämställas utbildningsbidrag som utgår av statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning, i den mån bidraget avser samma tid som lönen eller ersättningen och arbetstagaren har blivit berättigad till bidraget efter uppsägningen. -------------------------------------------------------------------- Om en lönefordran som har Om en lönefordran som har förfallit tidigare än tre månader förfallit tidigare än tre månader före konkursansökningen har före konkursansökningen har varit varit föremål för tvist, omfattas föremål för tvist, omfattas den av den av förmånsrätt om talan har förmånsrätt om talan har väckts väckts eller förhandling som eller förhandling som föreskrivs föreskrivs i kollektivavtal i kollektivavtal eller lagen eller lagen (1976:580) om med- (1976:580) om medbestämmande i bestämmande i arbetslivet har arbetslivet har begärts inom begärts inom fyra månader från fyra månader från förfallodagen förfallodagen och konkurs- och konkursansökningen har följt ansökningen har följt inom tre inom sex månader från det att månader från det att tvisten tvisten slutligt har avgjorts. slutligt har avgjorts. Semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkursansökningen omfattas av förmånsrätt för vad som står inne för det löpande och det närmast föregående intjänandeåret. Förmånsrätt följer med fordran på pension vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst sex månader före konkursansökningen och därpå följande sex månader. Förmånsrätten gäller även i fråga om pension, som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser som anges i 23 och 26 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.. Om konkursgäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare, som själv eller tillsammans med närstående senare än sex månader före konkursansökningen har ägt minst en femtedel av företaget, eller hans efterlevande, inte ha förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension. Detsamma gäller även när andelen har ägts av en närstående till arbetstagaren. 13 § Allmän förmånsrätt följer därefter med fordran på framtida pension till arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes efterlevande. Därvid får dock intjänad del av utfäst pension icke antagas avse större årlig pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Från det sålunda beräknade fordringsbeloppet skall i förekommande fall avdragas upplupen del av pension enligt allmän pensionsplan eller enligt privat pensionsförsäkring. -------------------------------------------------------------------- Förmånsrätt enligt första styck- Förmånsrätt enligt första stycket et gäller även fordran på fram- gäller även fordran på framtida tida pension som intjänats hos pension som intjänats hos föregående arbetsgivare, om föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för gäldenären övertagit ansvaret för pensionsfordringen enligt vad pensionsfordringen enligt vad som anges i 12 § andra stycket. som anges i 12 § femte stycket. Om gäldenären är näringsidkare Om gäldenären är näringsidkare, eller juridisk person utan att äger 12 § sjätte stycket vara näringsidkare, äger 12 § motsvarande tillämpning. tredje stycket motsvarande tillämpning. 15 § -------------------------------------------------------------------- Särskild förmånsrätt har företräde Särskild förmånsrätt har företräde framför allmän förmånsrätt. Fordran framför allmän förmånsrätt. En for- med allmän förmånsrätt enligt 10 § dran med allmän förmånsrätt enligt uttages dock, om det behövs, 10 eller 10 a § tas dock, om det före fordringar med särskild behövs, ut före fordringar med förmånsrätt enligt 5 eller 8 § i särskild förmånsrätt enligt 5 eller annan lös egendom än tomträtt. 8 § i annan lös egendom än Vad som uttages på detta sätt tomträtt. Vad som tas ut på detta skall, när det finns särskilda sätt skall, när det finns särskil- förmånsrätter i olika egendoms- da förmånsrätter i olika egendoms- grupper, fördelas på grupperna i grupper, fördelas på grupperna i förhållande till den köpeskilling förhållande till den köpeskilling som erhållits för varje grupp. som har erhållits för varje grupp. **FOOTNOTES** 1 Lagen omtryckt 1975:1248. 2 Senaste lydelse 1994:1018 (jfr 1994:1139). Ändringen innebär att femte stycket upphävs. 3 Senaste lydelse 1987:694. 18 §4 -------------------------------------------------------------------- Fordringar som ej är förenade Fordringar som inte är förenade med förmånsrätt har inbördes lika med förmånsrätt har inbördes lika rätt. rätt. En borgenär kan dock enligt fordringsavtalet ha rätt till betalning först efter övriga bor- genärer. Har fordran särskild förmånsrätt Har en fordran särskild förmåns- i viss egendom men förslår ej rätt i viss egendom men förslår egendomen för att infria ford- inte egendomen för att infria ringen, behandlas återstoden av fordringen, behandlas återstoden denna som fordran utan förmåns- av denna som en fordran utan rätt. förmånsrätt. 1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996. 2. I fråga om förmånsrätt i konkurs som har beslutats på grund av en ansökan som gjorts före den 1 februari 1996 gäller 10 och 15 §§ i deras äldre lydelse. **FOOTNOTES** 4 Senaste lydelse 1979:195. 2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:302) om ändring i förmånsrättslagen (1970:979) Härigenom föreskrivs att 9 § förmånsrättslagen (1970:979) i paragrafens lydelse enligt lagen (1995:302) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 §1Särskilda förmånsrätter gäller inbördes efter paragrafernas följd och efter den i 4 - 7 §§ angivna numreringen. Förmånsrätt enligt 4 § 3 har dock företräde framför förmånsrätt enligt 4 § 2 på grund av annan retentionsrätt än som avses i 3 kap. 39 § sjölagen (1994:1009). Förmånsrätt på grund av utmätning har företräde framför förmånsrätt på grund av företagsinteckning, vilken har sökts samma dag som beslutet om utmätning meddelades eller senare, och framför förmånsrätt på grund av annan inteckning, vilken har sökts samma inskrivningsdag som ett ärende angående anteckning om utmätningen har tagits upp eller senare. Utmätning ger företräde framför senare utmätning av samma egendom, om inte annat följer av 4 kap. 30 § andra stycket eller 7 kap. 13 § utsökningsbalken. Utmätning för flera fordringar på en gång ger lika rätt, om inte något annat följer av 7 kap. 14 eller 16 § utsökningsbalken. Om det inbördes företrädet i övrigt mellan fordringar med samma slag av förmånsrätt finns för vissa fall särskilda bestämmelser. -------------------------------------------------------------------- Vad i denna paragraf före- skrives om förmånsrätt på grund av utmätning tillämpas även i fråga om förmånsrätt på grund av betalningssäkring. **FOOTNOTES** 1 Ändringen innebär att femte stycket upphävs. 2.8 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) Härigenom föreskrivs att 13 kap. 20 § aktiebolagslagen (1975:1385)1 skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 13 kap. 20 §2 -------------------------------------------------------------------- Om ett aktiebolag försätts i Om ett aktiebolag försätts i konkurs eller om förhandling om konkurs eller beslut om före- offentligt ackord inleds för tagsrekonstruktion enligt lagen bolaget, skall tingsrätten för (1995:000) om företagsrekon- registrering underrätta struktion meddelas, skall registreringsmyndigheten om tingsrätten för registrering beslutet, vem som har utsetts underrätta till konkursförvaltare och registreringsmyndigheten om be- vilken tillsynsmyndighet som slutet, vem som har utsetts utövar tillsyn över till konkursförvaltare och förvaltningen. vilken tillsynsmyndighet som utövar tillsyn över förvaltningen. Under konkursen företräds bolaget som konkursgäldenär av den styrelse och verkställande direktör eller de likvidatorer som finns vid konkursens början. Dock gäller även under konkursen bestämmelserna i denna lag om rätt att avgå, om entledigande och om nytillsättning. -------------------------------------------------------------------- När en konkurs har avslutats, När en konkurs har avslutats, eller en förhandling om offent- eller en företagsrekonstruktion ligt ackord har avslutats på enligt lagen om företagsrekon- annat sätt än genom konkurs, struktion har upphört, skall skall tingsrätten genast för tingsrätten genast för registre- registrering underrätta ring underrätta registrerings- registreringsmyndigheten samt myndigheten samt i det förra i det förra fallet ange om över- fallet ange om överskott finns skott finns eller inte. eller inte. Tingsrätten skall Tingsrätten skall även för regi- även för registrering underrätta strering underrätta registre- registreringsmyndigheten när hög- ringsmyndigheten när högre rätt re rätt har upphävt ett beslut har upphävt ett beslut att att försätta bolaget i konkurs försätta bolaget i konkurs eller eller ett beslut om företagsre- att inleda förhandling om konstruktion. offentligt ackord. 1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996. 2. Om sådant förhållande avseende förhandling om offentligt ackord enligt ackordslagen (1970:847) som anges i 13 kap. 20 § i dess äldre lydelse inträffar efter ikraftträdandet, gäller paragrafen i den äldre lydelsen. **FOOTNOTES** 1 Lagen omtryckt 1993:150. 2 Senaste lydelse 1995:796. 2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 §1 -------------------------------------------------------------------- Förordnas god man enligt ac- Har beslut om företagsrekon- kordslagen (1970:847) innan struktion enligt lagen fordringen har preskriberats, (1995:000) om företagsrekon- preskriberas den tidigast två år struktion meddelats på grund av efter utgången av det kalenderår en ansökan som gjorts innan då förordnandet meddelades fordringen har preskriberats, eller, om ackord kommer till preskriberas den tidigast två år stånd, efter utgången av det efter utgången av det kalenderår kalenderår då ackordet skall då företagsrekonstruktionen vara fullgjort. Inleds upphört eller ett ackord skall skuldsanering enligt enligt vara fullgjort. Inleds sku- skuldsaneringslagen (1994:334) ldsanering enligt skuldsane- innan fordringen har preskri- ringslagen (1994:334) innan berats, preskriberas den fordringen har preskriberats, tidigast två år efter utgången av preskriberas den tidigast två år det kalenderår då beslutet om efter utgången av det kalenderår att inleda skuldsanering med- då beslutet om att inleda delades eller, om skuldsanering meddelades eller, skuldsanering beslutas, då åter- om skuldsanering beslutas, då stående skuldbelopp senast återstående skuldbelopp senast skulle ha betalats. skulle ha betalats. -------------------------------------------------------------------- Första stycket gäller inte om Första stycket gäller inte om god man förordnas eller skuld- ansökan om företagsrekonstruktion sanering inleds under tid då görs eller skuldsanering inleds preskriptionstiden är förlängd på under tid då preskriptionstiden grund av 9 §. är förlängd på grund av 9 §. 1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996. 2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet, gäller dock äldre bestämmelser. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1994:342. 2.10 Förslag till lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617) Härigenom föreskrivs att 6, 7 och 11 §§ utsökningsregisterlagen (1986:617) skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 §1 Utöver de uppgifter som anges i 4 och 5 §§ får det centrala utsöknings- registret, i den utsträckning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, innehålla uppgifter om 1. exekutionstitel, skuldens storlek, arbetsgivare eller annan utbetalare av ersättning som avses i 7 kap. 1 § eller 15 kap. 2 § utsökningsbalken, medels- slag, dag när skulden fastställdes och när den förföll till betalning, influtna medel, den tidpunkt vid vilken skulden preskriberas samt andra förhållanden av betydelse för betalningsskyldigheten som framgår av exekutionstiteln eller av andra handlingar i målet, 2. de verkställighetsåtgärder som har begärts av sökanden, 3. den som sökt verkställigheten och vad som i övrigt behövs för utbetalning av influtna medel och annan redovisning, 4. ställd säkerhet, uppskov och avbetalningsplan, 5. utmätning, exekutiv försäljning, införsel, avräkning och betalningssäkring, 6. kvarstad och återtagande av vara, 7. bötesförvandling, 8. betalningsinställelse och likvidation, -------------------------------------------------------------------- 9. skuldsanering enligt 9. skuldsanering enligt skuldsaneringslagen skuldsaneringslagen (1994:334), (1994:334), konkurs, ackord, företagsrekonstruktion enligt näringsförbud och förordnande av lagen (1995:000) om företags- god man enligt 2 § ackordslagen rekonstruktion, konkurs, ackord (1970:847), och näringsförbud, 10. förhör eller annan åtgärd som har vidtagits för efterforskning av tillgångar, 10 a. förekomst av och tidpunkt för gäldenärsutredningen enligt 6 § lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m., 11. redovisningen av verkställighetsuppdraget, 12. administrativa och tekniska uppgifter som behövs för registrets användning. 7 §2 Riksskatteverket och kronofogdemyndigheterna får för de ändamål som anges i 1 § ha terminalåtkomst till det centrala utsökningsregistret. Terminalåtkomsten för en kronofogdemyndighet får avse endast uppgifter om 1. den som är registrerad hos myndigheten som gäldenär i mål om exekutiva åtgärder, 2. den som i annat fall än som avses under 1 är gäldenär eller svarande i mål eller ärende som handläggs hos myndigheten, 3. make till person som avses under 1, 4. den som är gemensamt betalningsansvarig med person som avses under 1, 5. fåmansföretag och fåmansägt handelsbolag som avses i punkt 14 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen (1928:370) och delägare i sådant företag, om företaget eller delägare i detta är gäldenär som avses under 1, -------------------------------------------------------------------- 6. skuldsanering, konkurs 6. skuldsanering, företags- och näringsförbud. rekonstruktion, konkurs och näringsförbud. I fråga om kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet i konkurs gäller terminalåtkomsten enligt andra stycket 1 också gäldenärer i annat län, om detta ingår i tillsynsområdet. I den utsträckning som regeringen föreskriver får en sökande eller dennes ombud ha terminalåtkomst till uppgifter i det centrala utsökningsregistret om de mål eller ärenden som sökanden gett in. 11 §3 -------------------------------------------------------------------- I det centrala utsöknings- I det centrala utsöknings- registret eller i regionala registret eller i regionala utsökningsregister skall utsökningsregister skall uppgifter om uppgifter om indrivningsuppdrag indrivningsuppdrag som avser som avser böter gallras vid böter gallras vid utgången av utgången av det år då full det år då full betalning skedde. betalning skedde. Andra Andra uppgifter som avses i 6 § uppgifter som avses i 6 § 1-11 1-11 samt uppgifter och hand- samt uppgifter och handlingar lingar som avses i 6 a § första som avses i 6 a § första stycket stycket 2 eller andra stycket 2 eller andra stycket skall skall gallras senast efter tre gallras senast efter tre år år. Denna tid räknas för eller vad gäller skuldsanering uppgifter om betalningssäkring, efter sex år. Denna tid räknas för kvarstad, näringsförbud och för- uppgifter om betalningssäkring, ordnande av god man från ut- kvarstad och näringsförbud från gången av det år då åtgärden förföll utgången av det år då åtgärden förföll eller förlorade sin verkan samt eller förlorade sin verkan samt för uppgifter om skuldsanering, för uppgifter om skuldsanering, konkurs och ackord från utgången företagsrekonstruktion, konkurs av det år då förfarandet och ackord från utgången av det år avslutades. För övriga uppgifter då förfarandet avslutades. För räknas tiden från utgången av det övriga uppgifter räknas tiden från år under vilket målet avsluta- utgången av det år under vilket des. målet avslutades. Uppgifter enligt 4 och 5 §§ skall gallras när det inte längre finns någon annan uppgift om personen i registret. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från bestämmelserna i första stycket. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1995:441. 2 Senaste lydelse 1995:441. 3 Senaste lydelse 1995:441. 2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:307) om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617) Härigenom föreskrivs att 6 § utsökningsregisterlagen (1986:617) i paragrafens lydelse enligt lagen (1995:307) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 § -------------------------------------------------------------------- Utöver de uppgifter som anges Utöver de uppgifter som anges i 4 och 5 §§ får utsöknings- i 4 och 5 §§ får det centrala registret, i den utsträckning utsökningsregistret, i den ut- som föreskrivs av regeringen sträckning som föreskrivs av eller den myndighet som rege- regeringen eller den myndighet ringen bestämmer, innehålla som regeringen bestämmer, uppgifter om innehålla uppgifter om 1. exekutionstitel, skuldens storlek, arbetsgivare eller annan utbetalare av ersättning som avses i 7 kap. 1 § utsökningsbalken, medelsslag, dag när skulden fastställdes och när den förföll till betalning, influtna medel, den tidpunkt vid vilken skulden preskriberas samt andra förhållanden av betydelse för betalningsskyldigheten som framgår av exekutionstiteln eller av andra handlingar i målet, 2. de verkställighetsåtgärder som har begärts av sökanden, 3. den som sökt verkställigheten och vad som i övrigt behövs för utbetalning av influtna medel och annan redovisning, 4. ställd säkerhet, uppskov och avbetalningsplan, 5. utmätning, exekutiv försäljning, avräkning och betalningssäkring, 6. kvarstad och återtagande av vara, 7. bötesförvandling, 8. betalningsinställelse och likvidation, -------------------------------------------------------------------- 9. skuldsanering enligt 9. skuldsanering enligt skuldsaneringslagen skuldsaneringslagen (1994:334), (1994:334), konkurs, ackord, företagsrekonstruktion enligt näringsförbud och förordnande av lagen (1995:000) om företags- god man enligt 2 § ackordslagen rekonstruktion, konkurs, ackord (1970:847), och näringsförbud, 10. förhör eller annan åtgärd som har vidtagits för efterforskning av tillgångar, 10 a. förekomst av och tidpunkt för gäldenärsutredning enligt 6 § lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m., 11. redovisningen av verkställighetsuppdraget, 12. administrativa och tekniska uppgifter som behövs för registrets användning. 2.12 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672) dels att 4 kap. 2 § och 12 kap. 11 och 21 §§ skall ha följande lydelse, dels att det skall införas en ny paragraf, 2 kap. 10 a §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. -------------------------------------------------------------------- 10 a § Om företagsrekonstruktion pågår enligt lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion, skall en borgenärs ansökan om konkurs, i fall gäldenären begär det, för- klaras vilande i avvaktan på att företagsrekonstruktionen upphör. Finns det särskilda skäl att befara att gäldenären vidtar eller underlåter att vidta en viss åtgärd och därigenom sätter borgenärens rätt i fara, får dock rätten besluta att försätta gäldenären i konkurs. Innan ett sådant beslut meddelas skall rekonstruktören beredas tillfälle att yttra sig. 4 kap. 2 §1 Med fristdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens försättande i konkurs kom in till tingsrätten. -------------------------------------------------------------------- Har god man förordnats enligt Har beslut meddelats om före- ackordslagen (1970:847) avses tagsrekonstruktion enligt lagen med fristdag i stället dagen för (1995:000) om företagsrekon- ansökningen om detta, såvida struktion avses med fristdag i konkursansökningen har gjorts stället dagen för ansökan om före- inom tre veckor från det att tagsrekonstruktion, såvida kon- verkan av godmansförordnandet kursansökningen har gjorts under förföll eller, när förhandling om företagsrekonstruktionen eller offentligt ackord har följt, inom tre veckor från det att ackordsfrågan avgjordes. rätten beslutat att företags- rekonstruktionen skall upphöra. Har ansökan om skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1994:334) gjorts avses med fristdag i stället dagen för denna ansökan, såvida konkursansökningen har gjorts inom tre veckor från det att frågan om skuldsanering avgjordes. Har ett dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman avses med fristdag dagen för ansökningen om detta, såvida boutredningsman har förordnats senare än tre månader före den dag som annars skulle anses som fristdag. 12 kap. 11 § -------------------------------------------------------------------- Vid omröstning i ackordsfrågan Vid omröstning i ackordsfrågan får rösträtt utövas endast för får rösträtt utövas endast för beva- bevakade fordringar. En borge- kade fordringar. En borgenär som när som kan få täckning för sin kan få täckning för sin fordran fordran genom kvittning eller genom kvittning eller vars vars fordran är förenad med för- fordran är förenad med förmånsrätt månsrätt deltar dock inte i om- deltar dock inte i omröstningen. röstningen. Om borgenären helt En borgenär, som enligt eller delvis avstår från kvitt- fordringsavtalet har rätt till ningsrätten eller förmånsrätten, betalning först efter övriga deltar han i motsvarande mån. borgenärer, deltar inte heller i Kan en borgenärs fordran endast omröstningen, såvida inte de till viss del täckas genom övriga borgenärerna medger det. kvittning eller understiger värdet av den egendom i vilken borgenären har särskild förmånsrätt hans fordran, deltar han med återstående del av fordringen. Om en borgenär helt eller delvis avstår från kvittningsrätt eller förmånsrätt, deltar han i motsvarande mån. Kan en borgenärs fordran endast till viss del täckas genom kvittning eller understiger värdet av den egen- dom i vilken borgenären har sär- skild förmånsrätt hans fordran, deltar han med återstående del av fordringen. En svarande som med anledning av en återvinningstalan har fått eller kan få en fordran mot gäldenären, får utan bevakning delta med fordringen i omröstningen. Innebär ackordsförslaget att borgenärer som inte har förmånsrätt skall få full betalning intill visst belopp, får rösträtt inte utövas för de fordringar som därigenom får full betalning. Med borgenärer som har förmånsrätt likställs en borgenär som till säkerhet för sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt. 21 § Ett fastställt ackord är bindande för alla borgenärer, kända och okända, som har haft rätt att efter bevakning rösta om ackordsförslaget. -------------------------------------------------------------------- En borgenär, som enligt ford- ringsavtalet har rätt till be- talning först efter övriga borgenärer, förlorar sin rätt till betalning av gäldenären, om inte alla borgenärer som enligt 11 § hade rätt att rösta om ackords- förslaget tillgodoses fullt ut genom ackordet. Den som har förmånsrätt i viss egendom är bunden av ackordet i fråga om belopp som inte kan tas ut ur egendomen. En borgenär har, utan hinder av ackordet, den rätt till kvittning som han kan ha enligt 5 kap. 15 och 16 §§. 1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996. 2. I fråga om återvinning av en rättshandling som avses i 4 kap. 1 § 1 i dess äldre lydelse och som har ägt rum före ikraftträdandet gäller bestämmelsen i dess äldre lydelse. 3. Har konkursansökan föregåtts av förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847), gäller 4 kap. 2 § i dess äldre lydelse. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1994:344. 2.13 Förslag till lag om ändring i köplagen (1990:931) Härigenom föreskrivs att 63 § köplagen (1990:931) skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 63 § Har en part försatts i konkurs, får konkursboet inträda i avtalet. Motparten får kräva att boet inom skälig tid ger besked om det vill inträda. Inträder konkursboet i avtalet och är tiden för motpartens fullgörelse inne, får denne kräva att boet fullgör sin prestation eller, om anstånd har medgetts, utan oskäligt uppehåll ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse. Är tiden för motpartens fullgörelse inte inne, får denne kräva säkerhet om det av särskild anledning är nödvändigt för att skydda honom mot förlust. Om boet inte inom skälig tid efter motpartens krav enligt första stycket inträder i avtalet eller inte efterkommer motpartens krav enligt andra stycket, får motparten häva köpet. -------------------------------------------------------------------- Överlämnas varan till köparen Överlämnas varan till köparen eller hans konkursbo efter det eller hans konkursbo efter det att köparen har ansökt om förord- att ansökan om företags- nande av god man enligt ack- rekonstruktion enligt lagen ordslagen (1970:847) eller för- (1995:000) om företagsrekon- satts i konkurs och har be- struktion har gjorts beträffande talning inte skett, får säljaren köparen eller försatts denne i kräva att varan lämnas tillbaka. konkurs och har betalning inte Varan behöver dock inte lämnas skett, får säljaren kräva att tillbaka, om betalning sker varan lämnas tillbaka. Varan genast eller, i fall då behöver dock inte lämnas till- köpesumman inte ännu har för- baka, om betalning sker genast fallit till betalning, köparen eller, i fall då köpesumman inte eller konkursboet inom skälig ännu har förfallit till be- tid efter uppmaning ställer talning, köparen eller konkurs- godtagbar säkerhet för betal- boet inom skälig tid efter upp- ningen. maning ställer godtagbar säkerhet för betalningen. Om konkursboet har sålt varan eller på annat sätt har förfogat över den så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad och oförminskad, skall konkursboet anses ha inträtt i avtalet. 1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996. 2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser. 2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument1 skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. 1 §2 Har två parter, vid handel med finansiella instrument, med andra liknande rättigheter eller åtaganden eller med valuta, träffat ett avtal om att de förpliktelser som uppkommer vid handeln dem emellan skall avräknas mot varandra, och innehåller avtalet ett villkor som innebär att en slutavräkning skall ske av samtliga utestående förpliktelser för det fall en av parterna försätts i konkurs, gäller villkoret mot konkursboet och mot borgenärerna i konkursen. -------------------------------------------------------------------- Innehåller ett avtal enligt Innehåller ett avtal enligt första stycket ett villkor som första stycket ett villkor som innebär att en slutavräkning innebär att en slutavräkning skall ske av samtliga skall ske av samtliga utestående utestående förpliktelser för det förpliktelser för det fall före- fall förhandling om offentligt tagsrekonstruktion enligt lagen ackord beslutas för en av (1995:000) om företagsrekon- parterna, gäller villkoret mot struktion beslutas för en av de borgenärer vars fordringar parterna gäller villkoret mot skulle omfattas av det gäldenären, rekonstruktören och de offenliga ackordet. borgenärer vars fordringar omfattas av ett offentligt ackord. 1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996. 2. För avtal som har träffats före ikraftträdandet gäller 5 kap. 1 § i dess äldre lydelse. -------------------------------------------------------------------- **FOOTNOTES** 1 Lagen omtryckt 1992:558. 2 Senaste lydelse 1995:318. 2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Härigenom föreskrivs att 15 och 16 §§ lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 15 § -------------------------------------------------------------------- Kronofogdemyndigheten får Kronofogdemyndigen får ansöka ansöka om att en gäldenär skall om att en gäldenär skall försättas försättas i konkurs. Kronofogde- i konkurs. Kronofogde- myndigheten får också ansöka om myndigheten får också ansöka om likvidation. likvidation och företags- rekonstruktion. 16 § -------------------------------------------------------------------- Om det allmänna har en Om det allmänna har en fordran fordran hos en gäldenär som hos en gäldenär som försatts i försatts i konkurs skall krono- konkurs skall krono- fogdemyndigheten göra gällande fogdemyndigheten göra gällande denna fordran i konkursen och denna fordran i konursen och även i övrigt bevaka den rätt i även i övrigt bevaka den rätt i konkursen som med anledning av konkursen som med anledning av fordran tillkommer det fordran tillkommer det allmänna. allmänna. Kronofogdemyndigheten skall också företräda det allmänna som borgenär vid företagsrekonstruktion, om inte något annat följer av lagen (1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996. 2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m. Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m. skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 §1 Förslag om ackord får antas om det kan anses fördelaktigt för det allmänna. -------------------------------------------------------------------- Ackordsförslag som inte fram- Ackordsförslag som inte fram- ställts i konkurs eller enligt ställts i konkurs eller enligt ackordslagen (1970:847) får lagen (1995:000) om företags- antas endast om övriga borgenä- rekonstruktion får antas endast rer som ackordet angår godkänner om övriga borgenärer som ackordet det. angår godkänner det. Förslag om frivillig skuldsanering får godtas om förutsättningarna för skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1994:334) är uppfyllda. 1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996. 2. I fråga om ackordsförslag som framställts enligt ackordslagen (1970:847) gäller 3 § i dess äldre lydelse. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1994:345. 2.17 Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334) Härigenom föreskrivs i fråga om skuldsaneringslagen (1994:334) dels att 4 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 § -------------------------------------------------------------------- Skuldsanering får beviljas en Skuldsanering får beviljas en gäldenär med hemvist i Sverige gäldenär med hemvist i Sverige som är fysisk person och inte är som är fysisk person, om näringsidkare, om 1. han är på obestånd och så skuldsatt att han inte kan antas ha förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid och 2. det är skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden att skuldsanering beviljas honom. Den som är folkbokförd i Sverige skall vid tillämpningen av första stycket anses ha hemvist i Sverige. Vid tillämpningen av första stycket 2 skall särskilt beaktas skuldernas ålder, omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att på egen hand nå en uppgörelse med sina borgenärer samt det sätt på vilket gäldenären har medverkat under handläggningen av ärendet om skuldsanering. -------------------------------------------------------------------- 4 a § Beträffande den som är näringsidkare gäller, utöver villkoren i 4 §, att skuldsanering får beviljas endast om det finns särskilda skäl med hänsyn till näringsverksamhetens ringa om- fattning och enkla beskaffenhet. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996. 3 Ärendet och dess beredning Frågan om ett särskilt rättsligt förfarande med syfte att återställa livskraften hos i grunden lönsamma företag, som hamnat i ekonomisk kris, har diskuterats under lång tid och i olika sammanhang. Bland de offentliga publikationer m.m. i vilka tidigt konstaterats ett behov av ett sådant förfarande kan nämnas Statens industriverks rapport „Konkursutredningen„ (SIND 1985:7), departementspromemo- riorna „Betalningsinställelse och rådrumsstöd m.m.„ (Ds A 1979:7) och „Rådrumsstöd och handläggning av obeståndsärenden„ (Ds I 1981:1) liksom Lag- utskottets betänkande 1987/88:LU12 (rskr. 1987/88:57). I september 1988 förordnade dåvarande chefen för Justitiedepartementet efter regeringens bemyndigande en särskild utredare vars uppdrag var att överväga frågan om ett nytt rekonstruktionsförfarande för företag i ekonomisk kris, frågan om skuldsanering för fysiska personer och frågan om en bättre anpassning av den konkursrättsliga lagstiftningen till internationella förhållanden (dir. 1988:52). Utredningen antog namnet Insolvensutredningen. Genom tilläggsdirektiv i december 1990 (dir. 1990:74) begränsades utredningens uppdrag till att inte längre omfatta frågan om konkurslagstiftningens anpassning till internationella förhållanden. Den frågan har därefter utretts av Utredningen om vissa insolvensrättsliga frågor, som i ett betänkande (SOU 1992:78) föreslår att Sverige skall tillträda Europarådets konkurskonvention av den 5 juni 1990 (den s.k. Istanbulkonventionen). Betänkandet har remissbehandlats. Arbetet inom EU på en konvention i samma ämne är numera så långt framskridet att medlemsstaterna den 25 september 1995 enades om en konventionstext. Den fortsatta beredningen av 1992 års betänkande har vilat i avvaktan på detta. De två ärende bereds nu vidare gemensamt. Frågan om skuldsanering behandlade utredningen i sitt delbetänkande Skuldsane- ringslag (SOU 1990:74). I det ämnet har riksdagen antagit regeringens förslag till en ny skuldsaneringslag (prop. 1993/94:123, bet. 1993/94:LU26, rskr. 1993/94:303, SFS 1994:334). Skuldsaneringslagen trädde i kraft den 1 juli 1994. Regeringen tar i detta ärende upp de förslag som Insolvensutredningen har redovisat i slutbetänkandet Lag om företagsrekonstruktion (SOU 1992:113). Ut- redningens sammanfattning av betänkandet (i fortsättningen bet.) återfinns i bilaga 1. Dess lagförslag har tagits in i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju92/4565). Vi tar i detta ärende också upp frågan om en utvidgning av skuldsaneringslagens (1994:334) tillämpningsområdet till att omfatta även vissa kategorier av näringsidkare.Ett utkast till en lagrådsremiss med förslag till ändringar i skuldsaneringslagen och i 12 § förmånsrättslagen har överlämnats för synpunkter till ett antal myndigheter och organisationer varvid yttranden lämnats av Konsumentverket, Riksskatteverket, Kronofogdemyndigheten i Stockholms län, Konkursförvaltarkollegiernas förening, LO-rättsskydd AB, Sveriges Industriförbund och Företagarnas Riksorganisation. Yttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr Ju92/4565). Lagrådet Lagrådet har vid två tillfällen yttrat sig över lagförslagen. Den första lagrådsremissen avsåg förslagen om en lag om företagsrekonstruktion och ett flertal lagändringar i anslutning därtill. Den andra lagrådsremissen innehöll förslag till ändring av skuldsaneringslagens tillämpningsområde och utformningen av löneförmånsrätten i 12 § förmånsrättslagen. De första till Lagrådet remitterade lagförslagen har tagits in som bilaga 4 och Lagrådets yttrande däröver i bilaga 5. De andra lagförslagen som remitterats till Lagrådet har tagits in som bilaga 6 och Lagrådets yttrande däröver som bilaga 7. Lagrådet har lämnat ett stort antal synpunkter på utformningen av lagförslagen. Synpunkterna är främst av redaktionell art, men avser även i vissa fall sakfrågorna. Regeringen har i stor utsträckning godtagit synpunkterna. På några punkter har regeringen emellertid inte följt Lagrådets förslag. Regeringens ställningstaganden i dessa delar kommenteras i det följande i de olika avsnitten. Redan här skall dock nämnas att det bland de till Lagrådet remitterade förslagen ingick ett förslag om ändring i 11 kap. 1 och 3 § brottsbalken. Detta förslag tas inte upp i propositionen. Skälet härför är att den i lagrådsremissen föreslagna ändringen av ifrågavarande strafföreskrifters tillämpningsområde inte kommer att innebära någon utvidgning av det straffbara området med hänsyn till svårigheterna att kunna fastställa någon viss tidpunkt för ett brotts fullbordan. En ändring enligt vad som föreslogs i lagrådsremissen skulle under sådana förhållanden bli missvisande. I de till Lagrådet remitterade förslagen har begreppet företagsrekonstruktion som benämning på det föreslagna förfarandet inte använts genomgående. I stället har omväxlande uttrycken „företagsrekonstruktion„, „rekonstruktion„, „förfarande„ och „rekonstruktionsförfarande„ använts. I propositionens lagförslag har vi genomgående använt benämningen företagsrekonstruktion för det föreslagna förfarandet. Nämnas kan slutligen att förslagen om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument och lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. inte varit föremål för Lagrådets granskning. Detsamma gäller den föreslagna ändringen i 12 § tredje stycket förmånsrättslagen. Förslagen i dessa delar är enbart att betrakta som naturliga följdändringar av enklare beskaffenhet i anledning av den föreslagna lagen om företagsrekonstruktion. 4 En särskild lag om företagsrekonstruktion 4.1 Behovet av en särskild lag om företagsrekonstruktion -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: En särskild lag om företagsrekonstruktion | | införs. Dess syfte är att göra det möjligt att utan konkurs vidta| | åtgärder för att rekonstruera sådana företag i kris som bedöms ha| | utsikter till en fortsatt lönsam verksamhet. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser, med endast ett par undantag, tillstyrker eller lämnar utan erinran att en lag om ett särskilt rekonstruktionsförfarande införs. Skälen för regeringens förslag: Ett konkurrenskraftigt och välståndsskapande näringsliv förutsätter att dess enskilda delar, företagen, kan utvecklas i takt med de förutsättningar som ges på såväl den inhemska som den internationella marknaden. Det innebär att även framgångsrika, vinstgenererande företag från tid till annan kan behöva rekonstruera sin verksamhet för att behålla eller förstärka sin position. Så sker också kontinuerligt efter rent affärsmässiga överväganden och i helt frivilliga former. En sådan frivillig rekonstruktion kan även innebära en avveckling av olönsamma verksamheter eller en nedläggning av inte tillräckligt lönsamma delar för att konsolidera eller koncentrera verksam- heten i dess helhet. En väl fungerande marknad förutsätter emellertid också att verksamheter som saknar bärkraft kan avvecklas i ordnade former. Ett förfarande för detta erbjuder konkursinstitutet. Konkursens förutsättning är att ett företag kommit på obestånd (blivit insolvent), dvs. är mer än tillfälligt oförmöget att betala sina skulder. I den situationen skall verksamheten avvecklas genom att företaget ställs under särskild förvaltning, dess samtliga tillgångar säljs och influtna medel fördelas mellan företagets borgenärer enligt i lag bestämda regler. Konkursen är ett medel för vad som brukar betecknas som generalexekution. Det instrument av generalexekutiv karaktär utöver konkursen som det svenska regelsystemet erbjuder ett företag med betalningssvårigheter är ackordsför- farandet. Det kan sägas vara ett mindre ingripande alternativ till konkurs. Det förutsätter, liksom konkursen, att företaget är på obestånd och inleds med att en god man förordnas. Den gode mannens främsta uppgift är att åstadkomma en uppgörelse med företagets borgenärer som innebär att deras fordringar sätts ned. Det sker antingen formlöst (s.k. underhandsackord) eller, sedan förhandling ägt rum, i form av offentligt ackord genom beslut av domstol. Ackordsförfarandet har dock i praktiken knappast kommit att framstå som ett verksamt alternativ till konkurs. Under år 1993 var antalet företagskonkurser 18 731. År 1994 hade siffran sjunkit till 15 924. Den skjunkande tendensen synes hålla i sig även under 1995. Under 1993 förekom endast 68 förhandlingar om offentligt ackord vid landets tingsrätter. Därutöver förordnades, enligt en preliminär beräkning av Statistiska Centralbyrån, i ytterligare 480 fall en god man enligt ackordslagen. I vilken omfattning dessa förordnanden lett fram till underhandsackord är emellertid okänt. Samtidigt har, vilket också bekräftas av flera remissinstanser, konkurs i realiteten kommit att bli en ordning inte bara för avveckling utan också för rekonstruktion av företag. Frågan kan då ställas om det finns behov av ett nytt rekonstruktionsförfarande eller om nödvändig rekonstruktion kan komma till stånd genom konkursinstitutet eller med tillämpning av ackordslagens - eventuellt i någon mån reformerade - regler. Det bör genast betonas att de företag vars problem nu uppmärksammas inte är de i grunden olönsamma. Företag med en affärsidé som saknar bärkraft, en brist på kapital som inte kan botas eller en konkurrens som de saknar alla förutsättningar att bemästra skall givetvis inte rekonstrueras utan i stället avvecklas genom konkurs eller på annat sätt. De företag i kris som bör rekonstrueras är de som bedöms ha en bärande affärsidé men som råkat i svårigheter av det slaget att de bör kunna övervinnas. Det kan gälla problem hänförliga till såväl yttre faktorer, t.ex. möjligheterna att erhålla nödvändigt riskkapital, som inre faktorer, t.ex. en mindre ändamålsenlig organisation eller brister i marknadsföringen av företagets produkter eller bristande kompetens i företagets ledning. Det är emellertid härvidlag självfallet inte fråga om några klart åtskilda kategorier. En grupp av företag som borde kunna komma i fråga för rekonstruktion är också företag som kan konstateras ha ekonomiska svårigheter men där dessa svårigheters omfattning inte kan bedömas utan mera ingående utredning. Det kan t.ex. vara svårt att på ett tillförlitligt sätt värdera de tillgångar som ingår i företagshypoteksunderlaget. Ett rekonstruktionsförfarande kan i en sådan situation ge nödvändig grund för borgenärerna och gäldenären själv att bedöma om det finns möjlighet till fortsatt drift i rekonstruerad form eller om verksamheten bör avvecklas genom konkurs. Det är knappast möjligt att genom någon allmängiltig formel ange vilka företag som trots ekonomiska svårigheter kan bedömas äga en potentiell livskraft. Livskraften avgörs till slut av övriga inblandade marknadsaktörer genom att de tar ställning till frågan om de efter en rekonstruktion är beredda att fortsätta att göra affärer med företaget i fråga. Det är förmodligen inte möjligt, och kanske inte heller önskvärt, att helt undvika att företagsrekonstruktioner till en del sker inom konkursinstitutets ram. Konkursförfarandet bör dock främst vara inriktat på en avveckling av olönsamma företag. Det finns emellertid flera skäl för att tillhandahålla en effektiv form för rekonstruktion utan konkurs. För det första - och viktigast - är det från såväl samhällsekonomisk som företagsekonomisk synpunkt viktigt att företag i kris genom en omstrukturering i ett tidigt skede kan återfå livskraft innan krisen blivit så djup att en realisation av tillgångarna måste ske. En sådan innebär alltid viss risk för kapitalförstöring. Det finns därför behov av att främja en rekonstruktion av företag i kris innan de råkat i obestånd och därmed är konkursmässiga. För det andra är, som utredningen har påpekat, konkursförfarandet präglat av en tämligen detaljerad reglering i en rad hänseenden, t.ex. beträffande gäldenärens förlust av sin rådighet, återvinning till konkursbo, vilka fordringar som får göras gällande, förvaltningens anordnande, prövning av tvistiga fordringar, utdelning till borgenärerna, förvaltarens slutredovisning och konkurskostnader. Sådana regler är nödvändiga inte minst av hänsyn till konkursföretagets borgenärer. De medför emellertid samtidigt att förfarandet kan tendera att dra ut på tiden och bli kostsamt. Det finns därför behov av ett förfarande som är enklare, snabbare och mer flexibelt. För det tredje är, som redan betonats, konkursinstitutet inriktat på att avveckla en verksamhet. Även om det förekommer rekonstruktion av företag inom den processens ram finns det behov av ett förfarande vars utgångspunkt är den motsatta, dvs. att genom en sanering konsolidera och utveckla verksamheten. För det fjärde, sist men inte minst, har en del av de rekonstruktioner som förekommit inom konkursinstitutets ram kommit att uppfattas som stötande. Det har då gällt vad som ibland betecknas som bekvämlighetskonkurser. För ett aktiebolag som är insolvent men som har ambitionen att fortsätta sin verksamhet kan konkurs ha vissa obestridliga fördelar som rekonstruktionsform. Det finns inget hinder mot att konkursförvaltaren, om han anser det lämpligt, anlitar bolagets ställförträdare att svara för driften under konkurstillståndet. De anställda kan sägas upp och deras uppsägningslöner under den fortsatta driften betalas med lönegarantimedel. Vidare blir skuldsaneringen effektiv bl.a. i den meningen att oprioriterade borgenärer ofta inte får någon utdelning alls. Ställföreträdaren kan genom ett nytt bolag förvärva det s.k. inkråmet, dvs. lager, inventarier och andra tillgångar i konkursbolaget. Det kan således vara möjligt för ställföreträdaren att fortsätta den verksamhet han tidigare har bedrivit men utan de gamla skulderna, med det antal anställda han anser lämpligt och utan att konkurstillståndet behövt medföra något egentligt avbrott i verksamheten. Ett konkursförfarande som bedrivs på angivet vis, och som kanske redan före konkursutbrottet planerats enligt det angivna schemat, kan framstå som föga mer än ett sätt för företagets ägare att utan någon större ekonomisk risk för egen del bli av med en del av sin personal och, framför allt, sina leverantörsskulder. Det framstår mot denna bakgrund som olämpligt att ytterligare utveckla möjligheterna till rekonstruktion genom konkurs. Tvärtom bör i den utsträckning det är möjligt konkursinstitutet renodlas mot sin egentliga uppgift, dvs. att i ordnade former avveckla i grunden olönsamma företag. I ett internationellt perspektiv går utvecklingen mot utvecklande av mer flexibla insolvensrättsliga system, där det inte alla gånger upprätthålls någon klar skiljelinje mellan avveckling och rekonstruktion. Detta beror på en ökad medvetenhet om att insolvensrättsliga problem är av mångskiftande natur och att olika problem kräver skilda instrument för att kunna hanteras på ett effektivt sätt ur såväl den enskildes som samhällets perspektiv. Sätten att lagstiftningsmässigt lösa de frågor som uppstår när man väljer ett mer flexibelt synsätt varierar från rättsordning till rättsordning. Som en sorts minsta gemensamma nämnare finns dock ett markant inslag av utvecklade rekonstruktions- förfaranden. För svenskt vidkommande kan erinras om skuldsaneringslagen (1994:334), som utgör ett exempel på en mer differentierad insolvensreglering. Förutom denna lag och konkurslagen finns i Sverige enbart ackordslagen att tillgå för att lösa insolvensrättsliga problem. Som nämnts har dock ackordslagen haft svårt att fylla någon egentlig funktion. Även om det vid formlösa ackordsförfaranden och i samband med underhandsackord som träffas under medverkan av god man kan förekomma åtskilliga överväganden om en möjlig rekonstruktion, så är ackordslagens regler om offentligt ackord uteslutande inriktade på den ekonomiska uppgörelsen med företagets borgenärer. Ackordsinstitutet kan således sägas vara främst tillbakablickande till sin karaktär, dvs. det reglerar en redan uppkommen situation. En reformerad ackordslag framstår bl.a. därför inte som en tillräckligt verksam lösning. Ett rekonstruktionsförfarande däremot måste syfta till överväganden om och planläggning av företagets fortsatta verksamhet med beaktande av en lång rad faktorer. Rekonstruktionsförfarandet är på så sätt att betrakta som framåtblickande. Förfarandet kan, men behöver alls inte, sluta med en ackordsuppgörelse. Man kan lika gärna tänka sig att en rekonstruktion t.ex. leder fram till att företagets verksamhet bäst kan fortsättas av en ny ägare utan att företagets skuldbörda reduceras. Sammantaget är det regeringens uppfattning att det finns ett behov av att kunna tillhandahålla en ordnad men flexibel form för rekonstruktion av i grunden livsdugliga företag i kris. Det behovet bör inte tillgodoses inom konkursinstitutets ram och kan inte tillräckligt väl tillgodoses genom endast smärre ändringar i ackordslagen. Vi förordar därför en helt ny lag om företagsrekonstruktion. 4.2 Huvuddragen i en ny lag om företagsrekonstruktion -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Företagsrekonstruktion är ett förfarande som| | syftar till att ge en näringsidkare som har betalnings- | | svårigheter ett rådrum under vilket han kan vidta åtgärder för att| | förbättra sin rörelses resultat och möjlighet att förhandla med | | sina borgenärer om ett ackord. Under företagsrekonstruktionen | | skyddas därför gäldenären mot säraktioner från borgenärernas sida.| | Gäldenären ges också ett visst skydd mot att hans avtalsmotparter| | häver ingångna avtal. En rekonstruktör utses som skall utreda | | näringsidkarens problem och ge förslag till hur de kan lösas. | | Borgenärerna skall ha insyn i och kunna påverka | | företagsrekonstruktionen. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag överensstämmer i det väsentliga med regeringens. Remissinstanserna har i stort sett genomgående anslutit sig till utredningens överväganden i vad gäller de grundläggande dragen i ett rekonstruktionsförfarande. Däremot framförs åtskilliga synpunkter på enskildheter i utredningens förslag och på angränsande frågor. Skälen för regeringens förslag: En lag om företagsrekonstruktion bör, i enlighet med vad som redan anförts, syfta till att tillhandahålla ett rättsligt förfarande inom vars ram en näringsidkares verksamhet kan rekonstrueras utan att denne försätts i konkurs. Beslut om företagsrekonstruktion bör som närmare kommer att utvecklas i avsnitt 5 meddelas av tingsrätt på ansökan av gäldenären eller en borgenär. En företagsrekonstruktion bör inriktas mot dels en rekonstruktion i sak, dvs. att gäldenärens verksamhet förändras så att den åter kan bli lönsam, dels en finansiell rekonstruktion, dvs. såväl en uppgörelse med borgenärerna om hur de redan existerande skulderna skall kunna betalas som åtgärder för att gäldenären skall kunna erhålla ny eller fortsatt kredit. Den uppgörelse med borgenärerna som således kan komma till stånd inom ramen för rekonstruktionsförfarandet kan ske antingen genom en frivillig överenskommelse, s.k. underhandsackord, eller med tillämpning av de regler om offentligt ackord som föreslås utgöra en integrerad del av lagen om företagsrekonstruktion. Det innebär att offentligt ackord bör upphöra som självständigt rättsligt institut för att i stället falla inom ramen för det nyskapade förfarandet företagsrekonstruktion som en möjlighet för en näringsidkares finansiella rekonstruktion. Med företagsrekonstruktion avses alltså här ett lagreglerat förfarande. Detta bör inte förväxlas med ett eventuellt resultat av förfarandet. Resultatet, dvs. att företaget i fråga rekonstrueras, kan annars också sägas innebära en företagsrekonstruktion. För att en rekonstruktion av verksamheten hos en näringsidkare med betalningssvårigheter skall kunna genomföras fordras att denne erhåller ett skäligt rådrum för att överväga sin situation och kunna vidta konstruktiva åtgärder för att komma till rätta med rådande problem. Ett grundläggande drag i den nya lagen bör därför vara att näringsidkaren (gäldenärsföretaget) under en företagsrekonstruktion åtnjuter ett skydd mot säraktioner från enskilda borgenä- rers sida. Huvudregeln bör vara att medan företagsrekonstruktionen pågår skall skulder som har uppkommit före företagsrekonstruktionen inte betalas. Några exekutiva åtgärder skall inte heller få ske beträffande gäldenärsföretaget. Som huvudregel får inte heller en ansökan från en borgenär om att gäldenärsföretaget skall försättas i konkurs bifallas. Av samma skäl bör en gäldenärsföretagets avtalsmotpart som före beslutet om företagsrekonstruktion har fått rätt att häva avtalet på grund av gäldenärens dröjsmål, inte får häva avtalet om gäldenärsföretaget med rekonstruktörens samtycke begär att avtalet skall fullföljas. När domstol beslutar om rekonstruktion skall den samtidigt utse en rekons- truktör, vars huvuduppgift är att dels utreda företagets problem, dels lämna förslag till - utifrån samtliga relevanta aspekter - hur problemen skall kunna lösas. Rekonstruktören skall upprätta en rekonstruktionsplan för företaget. En sådan plan kan - men behöver inte - innefatta ett förslag till ackordsuppgörelse med företagets borgenärer. Det är över huvud taget viktigt att planens innehåll kan anpassas till omständigheterna i det enskilda fallet. Vad en rekonstruktion kan innebära måste kunna variera högst väsentligt, främst i sak men även när det gäller finansieringen. I lagen bör därför inte närmare preciseras vad en plan skall innehålla och heller inte ges någon föreskrift om att den skall fastställas. Rekonstruktionsplanen är endast ett medel för att nå ett bakomliggande mål, dvs. en rekonstruktion av företagets verksamhet. Under en företagsrekonstruktion behåller, såsom närmare utvecklas i avsnitt 6.2, gäldenären rådigheten över sin egendom, men han är skyldig att löpande samråda med rekonstruktören och att i viktigare frågor inhämta dennes samtycke. Det är betydelsefullt att rekonstruktören under förfarandet kan ha ett nära samarbete med gäldenären liksom att rekonstruktionsplanen utformas så att gäldenären har både förutsättningar och vilja att fullfölja den. Lika viktigt är emellertid att undvika att de borgenärer, vilkas rätt inskränks under den tid förfarandet pågår, drabbas av illojala handlingar från gäldenärens sida. Om gäldenären underlåter att inhämta rekonstruktörens samtycke till viktigare rättshandlingar, bör det vara ett starkt skäl till att låta företagsrekonstruktionen upphöra. Rekonstruktören blir närmast att betrakta som en gäldenärens kvalificerade rådgivare som dock i stor utsträckning har att beakta borgenärernas bästa. På en punkt - när det gäller återvinning under rekonstruktion - bör emellertid rekonstruktören ges en i viss mening självständig befogenhet (avsnitt 6.5). Det är givetvis i hög grad borgenärernas fordringar och intressen i övrigt som står på spel i en företagsrekonstruktion. De bör därför ha möjlighet till insyn och kunna påverka förfarandet. Det sker till en början genom ett obligatoriskt borgenärssammanträde som normalt skall hållas inom tre veckor från beslutet om företagsrekonstruktion. Rekonstruktören måste vid det tillfället kunna ge borgenärerna en mera ingående bild av näringsidkarens ekonomiska situation och kunna redovisa en uppfattning om den tilltänkta rekonstruktionens inriktning och förutsättningar. På den grunden skall borgenärerna ges tillfälle att uttala sig i frågan om förfarandet bör fortsättas. Vid sammanträdet skall också, på yrkande av en borgenär, utses en borgenärskommitté. Denna skall ges möjlighet att fortlöpande följa förfarandet och rekonstruktören skall i väsentliga frågor samråda med kommittén. En företagsrekonstruktion skall kunna pågå under en tid av tre månader, med möjlighet till förlängning tre månader i taget upp till högst ett år. Den upphör genom beslut av domstol eller om gäldenären försätts i konkurs. Domstol skall besluta om att företagsrekonstruktionen skall upphöra när syftet med det har uppnåtts eller när det bedöms som utsiktslöst att fortsätta samt i vissa andra fall (se avsnitt 7.6). Normalt torde företagsrekonstruktionens syfte kunna sägas ha uppnåtts när borgenärerna anser att rekonstruktionen i sak är så hållbar att de är beredda att sätta ned sina fordringar genom en ackordsuppgörelse och en sådan uppgörelse också har kommit till stånd. Det torde normalt vara utsiktslöst att fortsätta företagsrekonstruktionen om gäldenären visar att han inte är intresserad av en rekonstruktion eller när en sådan av andra skäl inte synes vara realistisk att åstadkomma. Det gemensamma för de lösningar som regeringen i det följande förordar kan sägas vara att de begränsas till vad som har bedömts vara nödvändigt för att företagsrekonstruktion skall kunna vinna tilltro som ett lämpligt sätt att utan konkurs åtgärda ett företags betalningssvårigheter. En del förslag om längre gående, eller i vissa avseenden annorlunda utformade, åtgärder som framförts från olika håll kan dock ha visst fog för sig och man kan inte utesluta att en framtida utvärdering av det rekonstruktionsförfarande som nu föreslås kan leda till att vissa av de förslag som nu inte genomförs kan få förnyad aktualitet. Regeringen vill också inledningsvis ta upp och i allmänna ordalag kommentera dels utredningens förslag om ett avskaffande av förmånsrätten för skatter och avgifter och om införande av en särskild framskjuten förmånsrätt för s.k. produktiva löner, dels vad riksdagen har uttalat i samband med förändringarna i lönegarantilagen (se bet. 1993/94 :LU34, jfr också prop. 1994/95:180). Som kommer att framgå av det följande kan det diskuteras vilken betydelse skatteförmånsrätten har för möjligheterna att framgångsrikt rekonstruera ett företag i kris. Enligt regeringens mening är det dock klart att skatteförmånsrätten i och för sig inte har någon avgörande betydelse i ett sådant sammanhang. En lyckosam rekonstruktion är beroende av ett stort antal faktorer. Bland dessa är lagstiftningens innehåll på skilda områden inte oväsentligt. Ett flertal regelkomplex av avtalsrättslig, bolagsrättslig, skatterättslig och insolvensrättslig natur påverkar givetvis i hög grad förutsättningarna för att en rekonstruktion skall lyckas, liksom de påverkar förutsättningarna för företagandet över huvud taget. Skatteförmånsrätten är därvid endast en beståndsdel av flera. Enligt regeringens mening har frågan om skatteförmånsrättens vara eller inte vara i alltför hög grad dominerat den debatt som föregått och följt på Insolvensutredningens slutbetänkande. Enligt regeringens uppfattning bör en lag om företagsrekonstruktion ha en viktig funktion att fylla alldeles oavsett skatteförmånsrätten. Mer problematiskt i sammanhanget är förhållandet mellan å ena sidan en ny rekonstruktionslag och å den andra löneförmånsrätten och lönegarantin.Under senare tid har, i syfte att motverka missbruk av lönegarantin, begränsningar införts som i inte oväsentlig mån begränsat skyddet för löntagarnas löneanspråk. Enligt regeringens mening är denna fråga viktig, samtidigt som den inrymmer sådana svårigheter som gör att den kräver noggranna överväganden. Regeringen föreslår dock redan nu en ändring i förmånsrättslagen som förstärker skyddet för lönefordringarna när en konkurs inom viss tid följer på en företagsrekonstruktion (se avsnitt 8.7.2). Detta ändringsförslag får återverkningar även på lönegarantin. Härigenom riskerar inte den föreslagna rekonstruktionslagen att inverka menligt på löntagarnas möjligheter att tillvarata sina lönekrav. En annan omdiskuterad fråga är vilka fordringar som bör vara förenade med förmånsrätt och vilka avvägningar som bör göras när förmånsrätternas inbördes ordning skall bestämmas. Det gäller inte minst förhållandet mellan löneförmånsrätten och företagshypoteket (se avsnitt 8.2). De frågor om förmånsrätt och lönegaranti som nu nämnts är enligt regeringens mening i behov av ytterligare analys och överväganden. Regeringen avser därför att tillsätta en utredning angående dessa frågor (se avsnitt 8 och 9). 5 Beslut om företagsrekonstruktion 5.1 Den grundläggande ekonomiska förutsättningen -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: För att ett företag skall kunna komma i fråga| | för företagsrekonstruktion krävs att det vid tiden för ansökningen| | om företagsrekonstruktion saknar förmåga att betala sina förfallna| | skulder. Det krävs med andra ord illikviditet. Det krävs alltså | | inte att företaget är på obestånd (insolvent). | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Inga invändningar har i denna del framförts mot utredningens förslag. Skälen för regeringens förslag: Frågan i detta sammanhang är vilken ekonomisk situation hos gäldenären som bör utgöra förutsättningen för att en företagsrekonstruktion skall kunna beslutas. Det vore en fördel om de rättsverkningar som följer av en företagsrekonstruktion kunde knytas till något inom insolvensrätten känt begrepp. De begrepp som därvid skulle kunna komma i fråga är för det första insolvens eller obestånd, dvs. den ekonomiska situation som utgör förutsättning för konkurs och ackord. Med insolvens avses att gäldenären inte kan rätteligen betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig (1 kap. 2 § andra stycket konkurslagen). Insolvensbe- dömningen rymmer således en prognos. Gäldenären måste kunna antas vara ur stånd att infria sina skulder allteftersom de förfaller till betalning, trots utnyttjande av alla tänkbara resurser som förvärvsförmåga och eventuell ny kredit. En annan tänkbar situation är den att gäldenären är insufficient, varmed menas att hans skulder överstiger hans tillgångar. Till den situationen knyts bl.a. vissa regler om återvinning i konkurslagen (se t.ex. 4 kap. 6 § konkurslagen). Insufficiens är, till skillnad från insolvens, ett tillstånd som föreligger vid en given tidpunkt utan att hänsyn tas till t.ex. vad gäldenärens förvärvsförmåga kan inbringa i framtiden. Illikviditet är ett tredje etablerat begrepp vars innebörd är att gäldenären inte har omedelbar tillgång till vanliga betalningsmedel motsvarande de förfallna skuldernas belopp. Om en gäldenär enbart är illikvid, har han däremot andra tillgångar som kan användas för att på sikt betala skulderna, tillgångar som t.ex. genom utmätning kan tas i anspråk för borgenärernas fordringar. Slutligen förekommer i insolvensrätten begreppet betalningsinställelse. Som utredningen framhåller finns det inte några närmare lagregler om innebörden av betalningsinställelse. Likväl har betalningsinställelse betydelse enligt flera olika lagrum, t.ex. på så sätt att enligt konkurslagen betalningsinställelse utgör presumtion för obestånd (se 2 kap. 8 § konkurslagen). Vidare har betalningsinställelse tillagts relevans i skilda avseenden genom rättspraxis (bet. s. 116 f.). En rent faktisk betalningsinställelse kan ske helt formlöst och utan att borgenärerna underrättas; gäldenären upphör helt enkelt med att betala sina skulder allteftersom de förfaller. Vanligen avses med termen betalningsinställelse emellertid en öppen sådan, dvs. gäldenären förklarar ut- tryckligen i ett till sina borgenärer riktat meddelande att från och med en viss tidpunkt kommer han i princip inte att betala några skulder. Det är gäldenären själv som har att göra bedömningen av om företagets situation är sådan att en betalningsinställelse måste tillgripas. Även om förfarandet är oreglerat, har det i praktiken kommit att utvecklas en ordning enligt vilken företaget efter betalningsinställelse vidtar åtgärder för att rekonstruera eller avveckla verksamheten (se vidare bet. s. 118 f.). Utgångspunkten för ett resonemang om gäldenärens ekonomiska situation måste vara att endast företag med betalningssvårigheter av någon omfattning kan antas komma att ansöka om företagsrekonstruktion. Det avgörande när det gäller förutsättningarna för att besluta om en företagsrekonstruktion bör emellertid knappast vara graden av betalningsoförmåga utan mera frågan om gäldenären verkligen avser att seriöst pröva möjligheterna till en rekonstruktion liksom också om det finns reella förutsättningar för att en rekonstruktion skall kunna komma till stånd. För borgenärerna måste det huvudsakliga intresset vara knutet inte i första hand till att utesluta gäldenärer med endast smärre, eller tvärtom alltför stora, betalningssvårigheter, från förfarandet utan främst till möjlig- heten att efter en väl genomförd rekonstruktion få sina fordringar betalade eller sina säkerheter värdesäkrade. Förutsättningarna för att besluta om företagsrekonstruktion bör därför inte knytas till någon viss kvalificerad nivå på företagets betalningssvårigheter. En sådan knytning skulle också riskera att leda till att rekonstruktion kommer i fråga på ett alltför sent stadium av ett företags negativa utveckling. Regeringen anser således, i likhet med utredningen och en enig remissopinion, att när det gäller gäldenärens ekonomiska situation bör inga andra krav ställas än att denne i sin ansökan om företagsrekonstruktion klargör att han inte kan betala sina fordringar allteftersom de förfaller till betalning. Det är således tillräckligt att gäldenären är illikvid. Man kan då anta att ansökan om rekon- struktion kommer att göras efter i princip samma bedömningar som i dag sker före en betalningsinställelse. Lagrådet uttalar att det saknar anledning att motsätta sig att frågan om likviditet skall vara avgörande för huruvida företagsrekonstruktion är tillgänglig. Lagrådet har dock påpekat att ordalydelsen i det remitterade förslaget (1 kap. 1 § i det remitterade lagförslaget) närmast synes utgöra en beskrivning av krav på insolvens (jfr 1 kap. 2 § andra stycket konkurslagen; se även SOU 1979:75 s. 60 och bet. s. 100). Lagrådet har därför föreslagit att kravet på illikviditet uttrycks med att gäldenären „vid tiden för ansökningen inte kan betala sina förfallna skulder„ med placering i 2 kap. 6 § första stycket. Regeringen ansluter sig till Lagrådets förslag. Utredningen har föreslagit att det i lagen också skall anges att en ansökan om företagsrekonstruktion är att anse som en förklaring av gäldenären om att han ställer in sina betalningar. Ett skäl för det förslaget är att bristen på allmänna regler om betalningsinställelse därigenom skulle botas. Regeringen är emellertid inte beredd att nu föreslå en sådan regel. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen begränsar inte möjligheterna till vare sig tysta eller öppna betalningsinställelser utan samband med företagsrekonstruktion. Dessutom är det oklart hur den föreslagna regeln skulle förhålla sig till bestämmelsen i 2 kap. 8 § konkurslagen som innefattar en presumtion för att den som ställt in sina betalningar är på obestånd. Enlig regeringens mening bör därför institutet betalningsinställelse även fortsättningsvis i allt väsentligt vara oreglerat. Den avgränsning som nu har valts kan någon gång innebära att ett företag som har - eller i vart fall är på väg att få - ekonomiska svårigheter utesluts från rekonstruktionslagens tillämpningsområde. Det gäller det fallet att en näringsidkare väl är likvid, dvs. har t.ex. tillräckliga kassamedel för att betala löpande skulder, men är insufficient till följd av att värdet av den egendom i vilken hans borgenärer har säkerhet har minskat så att hans samlade tillgångar till sitt värde understiger de samlade skuldernas belopp. I de fall en sådan näringsidkare därefter drabbas av illikviditet kunde det givetvis vara en fördel om rekonstruktionsåtgärder hade kunnat vidtas redan dessförinnan. Det finns dock anledning att framhålla att även för ett väl fungerande vinstgenererande företag kan den egendom i vilken borgenärerna har säkerhet från tid till annan minska i värde av olika anledningar. Ett företag kan alltså vara insufficient utan att det finns något rekonstruktionsbehov. Insufficiens bör därför inte vara tillräckligt för att det skall kunna beslutas om företagsrekonstruktion. Om en kreditgivare å andra sidan anser att ett insufficient företag saknar tillräcklig bärkraft har han normalt möjlighet att säga upp kreditavtalet och fordra omedelbar betalning. Om så sker kan gäldenärsföretaget visa sig sakna förmåga att betala skulden och ett beslut om företagsrekonstruktion kan då meddelas. Regeringen anser, mot den redovisade bakgrunden, att övervägande skäl talar för att avgränsa lagens tillämpning till näringsidkare som är illikvida. Eftersom företagsrekonstruktion avses få en rad rättsverkningar för borgenärerna - det är i realiteten närmast fråga om ett slags moratorium för gäldenären - är det samtidigt nödvändigt att så långt möjligt tillse att dessa rättsverkningar inte utlöses annat än i en av lagstiftningen avsedd situation. Den bedömning som härvidlag måste göras får dock, som redan antytts, främst grundas på - förutom det grundläggande kravet på betalningssvårigheter hos gäldenären - utsikterna att en rekonstruktion skall kunna genomföras. Till de krav som bör ställas på ansökans innehåll och domstolens prövning återkommer vi under avsnitt 5.4 och 5.5. 5.2 Vilka gäldenärer bör omfattas av lagen? -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Näringsidkare, oberoende av verksamhetens | | omfattning och associationsform, kan komma i fråga för | | företagsrekonstruktion. Vissa verksamheter, hänförliga till de | | finansiella och offentliga sektorerna, undantas dock. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag överensstämmer i det väsentliga med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag eller lämnar dem utan erinran. Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen och Grossistförbundet Svensk Handel beklagar emellertid att utredningen inte utrett möjligheterna till ett förenklat förfarande för de mindre företagen. Sveriges Redovisningskonsulters Förbund, Sveriges Hantverks- och Småföretag och Företagarnas Riksförbund betonar att behovet av ett rekonstruktionsförfarande är stort för de något mindre företagen och att det för dessa företags behov är viktigt att förfarandet bl.a. är snabbt och administrativt enkelt. Skälen för regeringens förslag: När det gäller frågan om vilka kategorier av gäldenärer som bör kunna komma i fråga för företagsrekonstruktion är en utgångspunkt för bedömningen att, såsom ovan redovisats, ett särskilt skuldsane- ringsförfarande för privatpersoner har införts från den 1 juli 1994. Det står därför klart att en lag om företagsrekonstruktion bör avse enbart näringsidkare. Som utredningen framhåller (bet. s. 350) är begreppet näringsidkare vidsträckt. Det täcker såväl juridiska som fysiska personer som driver näring. Det omfattar de allra största företagen likaväl som enmansföretagare. Det innefattar även den som jämsides med en anställning driver någon form av näringsverksamhet. Näringsidkare kan även t.ex. den vara som inte är skyldig att upprätta årsbokslut, jfr 1 § sista stycket bokföringslagen (1976:125). Enligt den konsumenträttsliga lagstiftningen avses med näringsidkare varje fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk natur och av sådan karaktär att den kan betecknas som yrkesmässig (se avsnitt 10). Det kan mot den bakgrunden finnas skäl att överväga om någon avgränsning bör ske inom kretsen näringsidkare. Utredningen har i den delen anfört att erfarenheterna från de utländska rättssystem som den har studerat visserligen tyder på att ett lagreglerat rekonstruktionsförfarande får sin största betydelse för stora och mellanstora företag men att för svensk del bör ett förfarande inte utformas så att det av t.ex. kostnadsskäl inte kan användas beträffande mindre företag. Utredningen föreslår därför inte någon inskränkning i kretsen näringsidkande gäldenärer beroende på verksamhetens storlek eller juridiska form. Det ligger emellertid, uttalar utredningen, „i öppen dag att en ny lagreglering likväl kommer att få sin största betydelse för något större företag„ (bet. s. 351). Regeringen har inte någon anledning att ifrågasätta utredningens bedömning på denna punkt. Det bör dock framhållas att den främsta anledningen till att ett rekonstruktionsförfarande kan ha störst betydelse för något större företag helt enkelt är den att möjligheterna till rekonstruktion oftast är bättre. Ett något större företag kan ha en administration och produktion som rymmer tillräckliga möjligheter till flexibilitet och förändring. Ett sådant företag kan också ha bättre förutsättningar än ett mindre att erbjuda godtagbar säkerhet för en fortsatt finansiering av rörelsen. Det är givet att en blygsam om än yrkesmässig ekonomisk verksamhet som en enskild bedriver däremot ofta inte ger utrymme för alternativa lösningar och knappast heller för ny kredit. Regeringen kan emellertid också dela den åsikt som vissa remissinstanser framfört, nämligen att behovet av rekonstruktion kan vara väl så stort hos något mindre företag. Det är därför angeläget att, som utredningen också har föreslagit, inte utesluta någon kategori av näringsidkare från möjligheten till företagsrekonstruktion. Som vi närmare kommer att diskutera i avsnitt 5.5 skall en första bedömning av om företagsrekonstruktion bör komma till stånd göras av domstol i samband med ansökan om företagsrekonstruktion. Det kanske viktigaste ledet i den bedömningen är frågan om en rekonstruktion över huvud taget förefaller möjlig att genomföra. Genom den bedömningen - liksom genom den uppföljande kontrollen av förfarandet genom rekonstruktörens utredning och borgenärernas granskning - bör det så långt möjligt tillses att endast företag med förutsättningar för fortsatt lönsam verksamhet kommer i fråga för rekonstruktion. Detta bör gälla oavsett företagets storlek och associationsform. Med denna inriktning är det viktigt att reglerna blir enkla att tillämpa för att kostnaderna för företagsrekonstruktion skall kunna begränsas och på så sätt även mindre företag inte bara i princip utan även i praktiken skall kunna komma i fråga för företagsrekonstruktion. Det förfarande som föreslås är sådant att det i och för sig bör kunna vara tillgängligt för de flesta typer av företag. Därutöver bör, som vi återkommer till i avsnitt 10, tillämpningsområdet för skuldsaneringslagen utvidgas till att omfatta vissa kategorier av näringsidkare vars näringsverksamhet är av ringa omfattning och enkel beskaffenhet. Utredningen föreslår att lagen om företagsrekonstruktion inte - liksom ackordslagen (48 §) - skall tillämpas i fråga om bankaktiebolag, sparbank eller föreningsbank, kreditaktiebolag, stadshypoteksförening eller landshypoteksförening, understödsförening och försäkringsbolag. Likaså föreslår utredningen att gäldenär för vars verksamhet staten, kommun, landsting, kommunalförbund, församling eller kyrklig samfällighet svarar skall vara undantagna från lagens tillämpningsområde. Utredningen har ansett att en översyn av de av ålder givna undantagen från ackordslagens tillämpningsområde vore befogad men har funnit sig, med hänsyn till uppdragets omfattning och av tidsskäl, vara förhindrad att göra en sådan översyn. Under remissbehandlingen har bl.a. Finansinspektionen instämt i att en sådan översyn fordras. Lagrådet har inte haft något att erinra mot undantaget som sådant, men har påpekat att förändringar har skett på andra håll i lagstiftningen som påverkar angivandet av den krets som bör omfattas av det nu diskuterade undantaget och föreslår därför en ändrad lydelse av 1 kap. 4 § i det till Lagrådet remitterade förslaget (1 kap. 3 § i propositionens lagförslag). I anledning av Lagrådets påpekanden gör regeringen följande överväganden. Utöver de i ackordslagen angivna instituten bedriver kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag liknande verksamhet på kapitalmarknaden. Dessa bolags verksamheter regleras i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag respektive lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. I båda fallen krävs tillstånd av Finansinspektionen för att få bedriva verksamheten och bolagen står under tillsyn av inspektionen. God kreditvärdighet utgör en grundläggande förutsättning för dessa bolags existens. Verksamheten kännetecknas vidare av att bolagen dagligen medverkar i ett stort antal finansiella affärer, ofta avseende betydande värden. I de lagar som reglerar bolagens verksamhet ställs speciella krav på att rörelsen skall bedrivas på ett sunt sätt. Bolagen omfattas också - liksom bankerna - av särskilda regler om kapitaltäckning. Mot bakgrund av de angivna omständigheterna torde reglerna om företagsrekonstruktion inte - på ett verkningsfullt sätt - kunna tillämpas på verksamhet som bedrivs av kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag. I huvudsak samma synpunkter kan anföras beträffande clearingorganisationer som bedriver sådan verksamhet som regleras i lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet och den verksamhet som bedrivs att Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag (se aktiekontolagen [1989:827] och lagen [1989:829] om Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag). Det bör därvid anmärkas att en börs eller en auktoriserad marknadsplats kan som sidoverksamhet bedriva clearingverksamhet (4 kap. 5 § och 7 kap. 2 § lagen om börs och clearingsverksamhet). En börs eller auktoriserad marknadsplats som bedriver clearingverksamhet omfattas av nu diskuterade undantag för bl.a. clearingsorganisation. Kreditmarknadsbolag, värdepappersbolag, clearingorganisationer och värdepapperscentralen bör enligt regeringens mening undantas från den nya lagens tillämpningsområde. Den slutliga utformningen av detta undantag skiljer sig i viss mån från Lagrådets förslag. Denna annorlunda utformning innebär också att den av Lagrådet förordade punkten 3 i övergångsbestämmelserna till lagen om företagsrekonstruktion inte är nödvändig. I anslutning till det nyss sagda kan också övervägas om, och i så fall i vilken utsträckning, gäldenärer vars verksamhet i någon form är offent- ligrättsligt reglerad skall kunna bli föremål för rekonstruktion. Det är därvidlag fråga om betydande gränsdragningsproblem. En i offentligrättslig lag reglerad verksamhet torde knappast låta sig rekonstrueras i sak. Möjligen kan bedömningen vara en annan när det gäller t.ex. en kommuns frivilliga åtaganden. I avvaktan på att de nu antydda frågorna kan bli föremål för mera ingående över- väganden föreslår vi att sådan verksamhet vari staten, kommuner och motsvarande rättssubjekt har ett bestämmande inflytande undantas från rekonstruktionslagens tillämpningsområde. 5.3 Vem skall kunna ansöka om företagsrekonstruktion? -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Rätt att ansöka om företagsrekonstruktion har| | gäldenären och dennes borgenärer. Om en borgenär ansöker om | | företagsrekonstruktion, får ansökan emellertid bifallas endast om| | gäldenären har medgett den. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag överensstämmer i det väsentliga med regeringens. Remissinstanserna: Ett antal remissinstanser, bland dem Svea hovrätt, Luleå tingsrätt, kronofogdemyndigheterna i Stockholms och Kronobergs län, NUTEK och Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, ifrågasätter om en borgenär bör ges rätt att ansöka om företagsrekonstruktion mot bakgrund av att en sådan ansökan enligt utredningens förslag inte kan bifallas utan gäldenärens samtycke. Sveriges Advokatsamfund tillägger att, om en borgenär ges rätt att ansöka om rekonstruktion, risken är stor att en sådan ansökan kan användas som ett led i ett rent indrivningsförfarande. Skälen för regeringens förslag: När det gäller frågan om vem som skall vara behörig att ansöka om företagsrekonstruktion bör först övervägas om ett beslut om företagsrekonstruktion skall fordra gäldenärens samtycke. I den frågan finns det anledning att fästa uppmärksamhet på den grundläggande skillnaden mellan konkurs och företagsrekonstruktion. I konkurs är det fråga om att när en av lagstiftaren given situation - insolvens - är för handen även tvångsvis kunna avveckla en näringsverksamhet för att tillvarata borgenärernas intressen. Företagsrekonstruktion är däremot väsentligen ett erbjudande om bistånd till företaget. Genom en företagsrekonstruktion erbjuds således en gäldenär ett rådrum, under vilket han med kvalificerad rådgivning ges möjlighet att bedöma sina framtids- utsikter. Det förefaller tämligen utsiktslöst att ett sådant förfarande skulle kunna genomföras utan gäldenärens aktiva medverkan. Även om det ingalunda alltid är självklart, får det också förutsättas att det i flertalet fall kommer att vara samma ställföreträdare för ett gäldenärsföretag som kommer att fortsätta att driva det rekonstruerade företaget. Det bör därför, som utredningen har föreslagit, inte komma i fråga att besluta om företagsrekonstruktion utan att gäldenären i någon form förklarat att han är villig att påbörja en sådan. En ansökan som görs av en borgenär och som inte följs av ett medgivande från gäldenärens sida skall alltså inte kunna bifallas. Om ansökan bestrids av gäldenären förfaller ansökan och ärendet skall avskrivas från vidare handläggning (se vidare författningskommentaren till 2 kap. 6 och 9 §). Mot bakgrund av detta ställningstagande kan det i och för sig ifrågasättas, som också några remissinstanser har gjort, om det över huvud taget är meningsfullt att tillåta att en ansökan om företagsrekonstruktion görs inte bara av gäldenären själv utan också av en borgenär. Det finns då anledning att åter erinra om institutets främsta syfte, nämligen att på ett så tidigt stadium som möjligt av en negativ utveckling för ett företag ge möjlighet - och incitament - till nödvändiga förändringar i företagets verksamhet för att stärka dess lönsamhet. I många fall kommer givetvis gäldenären själv (eller dennes ställföreträdare) att iaktta tecknen på begynnande ekonomiska svårigheter och därför kunna ta initiativ till rekonstruktion. Samtidigt torde det förekomma åtskilliga fall där gäldenären på grund av bristande resultatuppföljning inte tillräckligt väl ser de negativa tecknen eller till följd av överoptimism inte förmår att tolka tecknen rätt. I en sådan situation är det viktigt att gäldenärens medkontrahenter kan ta ett initiativ. Ett sådant intiativ bör visserligen inte kunna drivas igenom mot gäldenärens vilja men väl uppmärksamma denne på företagets ekonomiska svårigheter, eller åtminstone på borgenärernas bedömning av företagets situation, och på de möjligheter som institutet företagsrekonstruktion erbjuder. Eftersom reformens främsta syfte är att bereda möjlighet till företagsrekonstruktion i ett tidigt skede framstår det som angeläget att flera aktörers bedömning av ett företags situation tillåts initiera, om än inte utlösa, en företagsrekonstruktion. Det är alltså regeringens uppfattning att en borgenär skall kunna ansöka om företagsrekonstruktion för ett gäldenärsföretag. Även när det gäller att denna rätt inte skall kvalificeras till att enbart gälla vissa borgenärer, t.ex. med en fordran av viss storlek, delar regeringen utredningens bedömning. En begränsning av kretsen ansökningsberättigade borgenärer skulle visserligen syfta till att undvika de kostnader och nackdelar som kan uppstå genom illa underbyggda ansökningar från någon borgenärs sida. Men för det första bör risken inte vara särskilt stor för att en borgenär med en mindre fordran utan skäl ansöker om företagsrekonstruktion för gäldenärsföretaget. Den omedelbara effekten för en sådan borgenär av ett beslut om företagsrekonstruktion är ju endast att han kommer att sakna rätt att tilltvinga sig betalning för sin fordran. För det andra finns det vissa faktorer som bör motverka missbruk av an- sökningsrätten. Det gäller dels kraven på en ansöknings innehåll och domstolens prövning av den, dels att en ogrundad ansökan om företagsrekonstruktion - liksom är fallet vid konkursansökningar - bör kunna föranleda skadeståndsansvar. Rege- ringen anser av nu anförda skäl att kretsen ansökningsberättigade borgenärer inte bör begränsas. För att ansökningsrätt skall föreligga bör det således vara tillräckligt att ett fordringsförhållande visas föreligga, dvs. en borgenär som ansöker om företagsrekonstruktion måste kunna visa att han verkligen har en fordran mot gäldenärsföretaget. Utredningen har slutligen föreslagit att det liksom vid konkurs bör gälla vissa inskränkningar i initiativrätten med hänsyn till borgenärs innehav av säkerhet. Innehar han en betryggande säkerhet, bör krävas att det finns risk för att hans rätt är i fara. Initiativrätt bör enligt utredningen inte heller finnas om tredje man erbjuder betryggande säkerhet. Regeringen anser för sin del att en sådan begränsning i rätten att ansöka inte bör gälla. Företagsrekonstruktion är ett instrument för att återställa lönsamheten hos ett företag med betalnings- svårigheter. Företagsrekonstruktion sker därför primärt i gäldenärens intresse, vilket naturligtvis inte utesluter att det också - i vart fall på något längre sikt - är till borgenärskollektivets fördel. Konkurs däremot har ett mera omedelbart och direkt syfte att skydda de borgenärer vars rätt är i fara. Det bör mot den bakgrunden inte uteslutas att en borgenär kan visa att ett företag har svårigheter att betala sina förfallna skulder; även om borgenärens egen säkerhet är fullgod eller om en tredje man inskrider och ställer säkerhet för just den ansökande borgenärens fordran. Borgenären bör alltså även i sådana fall kunna ansöka om företagsrekonstruktion avseende gäldenären. 5.4 Kraven på ansökningen och domstolens formella prövning -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Ärenden om företagsrekonstruktion handläggs| | vid allmän domstol. I den mån lagen om företagsrekonstruktion | | inte innehåller några särskilda bestämmelser om handläggningen | | skall bestämmelserna i lagen om handläggning av domstolsärenden | | tillämpas. Om det under en företagsrekonstruktion beslutas att | | inleda ackordsförhandling skall dock en sådan handläggas med | | tillämpning av rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i | | tvistemål. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: I de flesta yttranden tillstyrks eller riktas i vart fall inte några invändningar mot utredningens förslag. I några remissyttranden diskuteras kraven på innehållet i främst en gäldenärs ansökan om företagsrekon- struktion. Statens jordbruksverk, Stockholms Handelskammare och Företagarnas Riksorganisation anför att kraven på innehållet i en ansökan bör ställas högre än utredningen har gjort. Jordbruksverket påpekar att det annars finns en risk att reglerna utnyttjas som ett medel att erhålla uppskov med betalningar. Sveriges Redovisningskonsulters Förbund menar å andra sidan att kraven på innehållet i en ansökan inte bör sättas så högt att det förutsätter kontakter med borgenärerna innan ansökan görs. Sådana kontakter kunde riskera att leda till förhastade säraktioner från borgenärernas sida. Riksskatteverket anför att ett förfarande som i så hög grad bygger på frivillighet inte behöver handläggas av domstol utan hellre av tillsynsmyn- digheterna i konkurs. Verket anser också att, om handläggningen skall ske vid domstol, det inte finns skäl att hålla förhandling när ansökan görs av borgenär. Jönköpings tingsrätt hör till dem som anser att de uppgifter som föreslås handläggas av tingsrätt inte till alla delar står i överensstämmelse med strävandena mot en mera renodlad konfliktlösningsroll för domare och domstolar. Tingsrätten anser att bl.a. arvode till rekonstruktören bör kunna fastställas av tillsynsmyndighet i konkurs. Kronofogdemyndigheten i Stockholms län, Sveriges Industriförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen, Grossistförbundet Svensk Handel och Företagarnas Riksorganisation anser att det bör övervägas att förstärka tingsrätterna med ekonomisk expertis i ärenden om företagsrekonstruktion. Krono- fogdemyndigheten tillägger att alternativ till handläggning vid tingsrätt kan vara att inrätta en särskild konkursmyndighet eller att låta ärenden om företagsrekonstruktion handläggas av en särskild nämnd inom tingsrättsorgani- sationen. Domstolsverket påpekar att tingsnotarie inte bör tilläggas behörighet att besluta i ärenden om företagsrekonstruktion. Svenska Inkassoföreningen anför att det bör klarläggas att hinder inte möter mot att kreditupplysningsföretag från domstolar och registermyndigheter inhämtar, lagrar, publicerar och utlämnar uppgifter om företagsrekonstruktion. Skälen för regeringens förslag: Det kan redan inledningsvis finnas anledning att beröra frågan om handläggningen av ärenden om företagsrekonstruktion bör ske vid domstol eller, som ett par remissinstanser föreslagit, vid annan myndighet. Det står i den frågan klart att ett beslut om företagsrekonstruktion har betydande rättsverkningar, framför allt vad gäller borgenärernas rättsställning. Ett beslut om företagsrekonstruktion medför bl.a. att de under viss tid kommer att sakna rätt att göra sina fordringar gällande med hjälp av de exekutiva förfaranden som annars står till buds (se vidare avsnitt 6.1). Ett sådant beslut är därför av den karaktären att det bör fattas av en opartisk och oberoende domstol. En sådan ordning torde också följa av föreskrifterna i Europakon- ventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I konventionens artikel 6 föreskrivs att var och en, när det gäller att pröva bl.a. hans civila rättigheter och skyldigheter, har rätt till en opartisk och offentlig rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol. Kon- ventionen har, med verkan från och med den 1 januari 1995, inkorporerats i den svenska rättsordningen (prop. 1993/94:117, bet. 1993/94:KU24, rskr. 1993/94:246 och bet. 1994/95:KU5, rskr. 1994/95:11). Även vissa av de beslut som kan behöva fattas under förfarandet, som att medge undantag från utmätningsförbudet (se avsnitt 6.1), liksom beslut om att företagsrekonstruktionen skall upphöra, kan på motsvarande sätt anses påverka enskildas rättigheter av privat natur. I ärenden om skuldsanering sker den inledande handläggningen vid kronofogdemyndighet, trots att viktiga rättsverkningar är knutna även till det förfarandet. Ett skäl för den lösningen var att den huvudsakliga delen av utredningen i ärendet skall ske vid kronofogdemyndigheten. I en företagsrekonstruktion sker utredningen genom en fristående rekonstruktör. De rättsverkningar som följer av ett beslut om att inleda skuldsanering är inte heller lika långt gående som rättsverkningarna av att företagsrekonstruktion beslutas. Så utgör skuldsanering t.ex. inte hinder mot att försätta gäldenären i konkurs. Den nödvändiga möjligheten till domstolskontroll i skuldsaneringsför- farandet finns därför i stället genom att kronofogdemyndighets beslut att inleda skuldsanering kan överklagas till tingsrätt. Enligt regeringens mening talar, mot den redovisade bakgrunden, övervägande skäl för att domstol bör ha huvudansvaret för handläggningen av ärenden om företagsrekonstruktion. Däremot kräver, som utredningen har anfört (bet. s. 378), det obligatoriska borgenärssammanträdet inte i och för sig rättens medverkan. Men vid sammanträdet kan frågor som kräver rättens ställningstagande komma att aktualiseras, som t.ex. att avbryta förfarandet eller att byta rekonstruktör. Det framstår då, som också utredningen har funnit, som en onödig omgång att dela på funktionerna mellan domstol och en förvaltningsmyndighet. Även det obligatoriska borgenärssammanträdet bör därför enligt regeringens mening äga rum vid domstol. Också frågan om arvode till rekonstruktören bör prövas av domstol. Regeringen anser således att ärenden om företagsrekonstruktion i deras helhet bör handläggas vid domstol och då på grund av ärendenas karaktär naturligen vid tingsrätt. Utredningen har inte föreslagit att någon särskild sekretess skall gälla vid handläggning av ärenden om företagsrekonstruktion hos domstol. Som utredningen har framhållit gäller inte heller sekretess för ackords- och konkursärenden. Även regeringen anser för sin del att det för närvarande saknas skäl att anta att möjligheten till allmän insyn skulle i sådan grad försvåra en företagsrekonstruktion att en särskild sekretessregel är nödvändig. Det finns emellertid anledning att framhålla att enligt 8 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess hos domstol i mål eller ärende i domstolens rättskipande eller rättsvårdande verksamhet för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att den som uppgiften rör lider avsevärd skada om uppgiften röjs. Regeln bör t.ex. kunna tillämpas i fall där en företagshemlighet skulle röjas om uppgiften lämnas ut. Även om kravet på att den skada som kan uppkomma genom ett röjande skall vara avsevärd begränsar sekretessregelns tillämpningsområde, finns ändå en möjlighet att i ärenden om företagsrekonstruktion sekretessbelägga sådana uppgifter om ett gäldenärsföretag vilkas spridande mera kännbart skulle kunna skada företaget. När det gäller gäldenärens uppgifter om sin ekonomi finns det knappast anledning att ställa kraven högre än utredningen gjort. Något kvalificerande krav på gäldenärens betalningssvårigheter ställs ju inte. Någon rättens närmare materiella prövning kan därför knappast vara nödvändig i den delen. Det finns då inte heller skäl att ytterligare precisera gäldenärens redovisningsskyldighet i fråga om sin ekonomi. Vi återkommer till detta i avsnitt 5.5. En annan sak är att det många gånger torde vara nödvändigt att gäldenären redan i samband med ansökan ger in ett visst underlag för bedömningen av om syftet med en företagsrekonstruktion kan uppnås. Med hänsyn bl.a. till det resonemang som nu har förts finns det inte, såsom föreslagits av några remissinstanser, anledning att rätten i ärenden om företagsrekonstruktion skall ha någon särskild sammansättning, exempelvis ha inslag av ekonomisk expertis. Utredningen föreslår, i likhet med vad som gäller i konkursärenden, att rättegångsbalkens regler om tvistemål skall tillämpas på förfarandet i den mån lagen om företagsrekonstruktion inte innehåller några särskilda bestämmelser. En företagsrekonstruktion utgörs emellertid väsentligen av vad som brukar benämnas frivillig rättsvård, även om det kan sägas vara fråga om en avancerad form av sådan rättsvård. Det vore därför mest följdriktigt att låta bestämmelserna i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden vara tillämpliga på för- farandet i den mån särskilda förfarandebestämmelser inte finns i lagen om företagsrekonstruktion. En sådan lösning har också valts vad gäller handläggningen hos tingsrätt av från kronofogdemyndighet överklagade utsökningsmål (se prop. 1992/93:216 s. 76 f.) liksom för tingsrätts handläggning av ärenden enligt skuldsaneringslagen (se prop. 1993/94:123 s. 225). Det är därför enligt regeringens mening konsekvent att även i detta fall låta ärendelagens bestämmelser komplettera lagen om företagsrekonstruktion vad gäller förfarandet vid domstolarna.Ett förslag till en helt ny ärendelag har nyligen remissbehandlats. En proposition i ämnet med ikraftträdande den 1 juli 1996 beräknas föreläggas riksdagen under hösten. Förslaget är i stora delar utformat efter mönster av förvaltningsprocesslagen (1971:291). Ett av skälen till att ärendelagen reformeras är att tillgodose behovet av en flexibel handlägg- ningsordning för mer kvalificerade domstolsärenden som efterhand har lagts på tingsrätterna att handlägga. En ny ärendelag föranleder endast smärre följdändringar i den här föreslagna lagen om företagsrekonstruktion. Om det under en företagsrekonstruktion beslutas att inleda en ackords- förhandling är en sådan i betydligt större grad kontradiktoriskt präglad, dvs. det är fråga om att träffa bindande avgöranden sedan företrädare för motstående intressen fått föra fram sin sak. Det är därför naturligt att den delen av förfarandet handläggs med tillämpning av rättegångsbalkens regler om dispositiva tvistemål. I dag handläggs också ackordsärenden enligt dessa regler. Några skäl att ändra på detta har inte framkommit När det gäller frågan om tingsnotaries behörighet bör handläggning av ärenden om företagsrekonstruktion inte ingå bland de göromål som en notarie enligt 19 § tingsrättsinstruktionen (1979:572) kan förordnas att handlägga. Däremot kan det knappast heller sägas att sådana ärenden alltid är vidlyftiga, svåra eller av någon annan orsak kräver särskild erfarenhet och därmed uttryckligen bör undantas från lagmannens behörighet att enligt 20 § instruktionen förordna en notarie när det finns särskilda skäl till det. Vad så slutligen angår den av Svenska Inkassoföreningen väckta frågan om inhämtande av kreditupplysningar kan konstateras endast att kreditupp- lysningsverksamhet med iakttagande av föreskrifterna i kreditupplysningslagen (1973:1173) måste kunna avse även upplysningar som hänför sig till företagsrekonstruktion. 5.5 Domstolens materiella prövning -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Rättens materiella prövning av en ansökan om| | företagsrekonstruktion inriktas i första hand mot en bedömning av| | om en rekonstruktion kan ha utsikter att lyckas. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslagen i denna del utan erinran. Flera poängterar dock vikten av att prövningen görs noggrant så att ett förfarande inte inleds när reella förutsättning att lyckas med en rekonstruktion saknas. Sveriges Ackordscentraler anser dock att rättens prövning av en ansökan om företaggsrekonstruktion med nödvändighet måste bli summarisk, men att det kan godtas eftersom en reell prövning kommer att äga rum vid det borgenärssammanträde som skall hållas kort tid efter beslut om företagsrekonstruktion. Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 5.1 har föreslagits att det som en förutsättning för företagsrekonstruktion skall vara tillräckligt att gäldenären vid tiden för ansökningen inte kan betala sina förfallna skulder, dvs. att han är illikvid. Denna förutsättning är givetvis viktig men normalt inte avgörande för om en ansökan im företagsrekonstruktion skall bifallas. Desto större vikt för avgörandet av om en företagsrekonstruktion skall komma till stånd bör då läggas vid en bedömning av om en sådan kan bli framgångsrik. En given utgångs- punkt måste vara att, av hänsyn till borgenärerna, söka undvika att företagsrekonstruktion beslutas utan att det verkligen finns fog för det. Mot den bakgrunden kunde det finnas skäl att ha högt ställda krav på en ansökan om företagsrekonstruktion och på rättens prövning av ansökan. Utredningen har emellertid ansett att rättens prövning av en ansökan om företagsrekonstruktion måste bli relativt summarisk och av i huvudsak formell natur. Utredningen har vidare förordat att gäldenären till sin ansökan bör foga en kort redogörelse för sin ekonomi och för vad som lett fram till betalnings- svårigheterna, en uppgift om utsikten till rekonstruktion och till uppgörelse med borgenärerna samt ett förslag till rekonstruktör med behövliga uppgifter om dennes lämplighet för uppdraget. En sökande borgenär bör, enligt utredningen, lämna uppgift om sin fordran och om de omständigheter på vilka han grundar sin begäran liksom ett motiverat förslag till rekonstruktör. Den mera grannlaga bedömningen torde i stället avse om det finns objektiva förutsättningar för att en företagsrekonstruktion kan leda till en rekonstruktion av företaget och om gäldenären verkligen har avsikt och förmåga att fullfölja en rekonstruktion. Det är genom den bedömningen som det kan undvikas att gäldenärer som endast avser att utverka ett betalningsanstånd kommer i fråga för beslut om företagsrekonstruktion. Samtidigt står det klart att det knappast är möjligt att redan vid tiden för ansökan om företagsrekonstruktion begära att gäldenären skall presentera ett fullödigt underlag för en sådan bedömning. Därtill kommer att, som antytts ovan, företagsrekonstruktion borde kunna komma i fråga i en del fall då det vid tiden för ansökan inte säkert kan bedömas om företagets situation är sådan att det bör avvecklas genom konkurs eller om det finns förutsättningar för rekonstruktion. Till slut torde rättens prövning i denna del ofta få komma att inskränkas till att konstatera dels att gäldenären presenterat en preliminär plan för en kommande rekonstruktion, dels att den planen i vart fall inte saknar realism samt dels att gäldenären har föreslagit en rekonstruktör som kan godtas av borgenärerna. Det finns mot den bakgrunden anledning betona att ett beslut om en företagsrekonstruktion enligt vårt förslag tämligen omgående kommer att följas av flera möjligheter att bedöma om företagsrekonstruktionen bör få fortgå. Det gäller den bedömning som den av domstolen utsedde rekonstruktören har att göra liksom den bedömning som kan göras vid det borgenärssammanträde som enligt huvudregeln skall äga rum inom tre veckor från beslut om företagsrekonstruktion (se vidare avsnitt 7.1). Om rekonstruktören eller en borgenär begär det och rätten finner att rekonstruktionen saknar ett rimligt ändamål, skall företagsrekonstruktionen avslutas. Även om rättens inledande prövning inte kan bli av det mera ingående slaget kommer det således att tämligen omgående efter ett beslut om företagsrekonstruktion finnas ett mera allsidigt underlag för att avgöra om företagsrekonstruktionen bör fortsätta. När det är fråga om en ansökan av en borgenär bör rättens prövning bli av väsentligen samma karaktär som då gäldenären själv ansöker, möjligen med den skillnaden att domstolens underlag vad gäller gäldenärens ekonomi kan vara magrare. I de fallen tillkommer endast en prövning av att den sökande verkligen står i ett fordringsförhållande till gäldenären samt av att erforderligt medgivande av gäldenären finns. 6 Rättsverkningar av att företagsrekonstruktion beslutas 6.1 Hinder mot special- och generalexekution m.m. -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Under en företagsrekonstruktion råder ett | | principiellt förbud för borgenärerna att få gäldenären försatt i| | konkurs liksom att tvångsvis driva in sina fordringar genom | | t.ex. utmätning eller betalningssäkring. En borgenär kan | | emellertid få bifall till en konkursansökan eller utverka att | | rätten beslutar om lämpliga åtgärder till hans skydd, om han kan| | visa att hans rätt är i fara till följd av att gäldenären vidtar| | eller underlåter att vidta vissa åtgärder. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag överensstämmer i det väsentliga med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har uttalat sig i frågan är ense om att, för att möjligheterna till rekonstruktion skall kunna utredas, gäldenären under det förfarande en företagsrekonstruktion utgör måste vara fredad mot exekutiva förfaranden och liknande säraktioner från enskilda borgenä- rers sida. Kronofogdemyndigheten i Stockholms län påpekar att den domstol som har att meddela beslut om betalningssäkring och kvarstad kan sakna kännedom om att en företagsrekonstruktion pågår. Det borde därför vara tillräckligt att förbjuda verkställighet av sådana beslut. Sveriges Redovisningskonsulters Förbund betonar att utmätningsförbudet så långt som möjligt bör gälla i lika mån för samtliga kategorier av fordringshavare och att utredningen inte närmare har angett varför fordringshavare med handpanträtt enligt utredningens förslag skall undantas från utmätningsförbudet. Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län anser att i de fall en fordringshavare med rättens medgivande kan få utmätning till stånd, dvs. borgenärer med annan panträtt än handpanträtt eller företagshypotek, borde också kvarstad kunna meddelas. Skattemyndigheten i Stockholms län anför att skattemyndigheten ansöker om betalningssäkring endast när det finns skäl att anta att den skattskyldige avser att undandra tillgångar eller på annat sätt försvåra betalning. Den kategorin företag bör inte komma i fråga för företagsrekonstruktion. Betalningssäkring bör därför kunna ske, i vart fall med rättens medgivande, trots att företagsrekonstruktion har beslutats. Om betal- ningssäkring har beslutas bör företagsrekonstruktionen upphöra. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet ifrågasätter om inte återtagande av avbetalningsgods och utmätning av fast egendom borde samordnas bättre med reglerna om konkurs. Skälen för regeringens förslag: Företagsrekonstruktion är som sagt avsett för gäldenärer som är illikvida. Frågan inställer sig då om gäldenären under förfarandet bör vara skyddad mot att hans borgenärer tvångsvis försöker få betalt för sina fordringar. Vi behandlar i avsnitt 6.2 frågan om gäldenärens rätt att under företagsrekonstruktionen betala skulder som har uppkommit dessförinnan. Utredningen har utgått från att företagsrekonstruktion bör innefatta ett betalningsanstånd, eller med andra ord ett moratorium, under den tid förfarandet pågår beträffande de skulder som gäldenären ådragit sig innan beslut om företagsrekonstruktion meddelades. Även regeringen finner det för sin del både naturligt och nödvändigt att en gäldenär under en företagsrekonstruktion är skyddad mot säraktioner från borgenärernas sida. Företagsrekonstruktion skall ju äga rum i såväl gäldenärens som borgenärernas intresse. Borgenärernas främsta intresse torde ligga däri att de efter en framgångsrik rekonstruktion åter kan göra affärer med en avtalspart som är både likvid och solvent. Avsikten är också att borgenärerna fortlöpande skall äga insyn i och kunna påverka det förfarande som en företagsrekonstruktion utgör. Mot bakgrund av det gemensamma borgenärsintresse som sålunda finns framstår det som rimligt att en enskild borgenär inte skall tillåtas att genom säraktioner äventyra möjligheterna till en framgångsrik rekonstruktion. Den enskilde borgenärens kortsiktiga intresse av att driva in sin egen fordran måste således temporärt få stå tillbaka för hela borgenärskollektivets intresse av att kunna återskapa lönsamma affärsrelationer med gäldenärsföretaget. Utgångspunkten är alltså att gäldenären under företagsrekonstruktionen skall vara fredad mot alla slag av säraktioner från borgenärernas sida. Ett sådant principiellt förbud mot säraktioner bör i lika mån gälla för samtliga borgenär- skategorier, oavsett vilket slag av fordran eller säkerhet de må ha. Det står till en början klart att under företagsrekonstruktionen måste ett temporärt konkurshinder gälla. Själva grundtanken med företagsrekonstruktion är ju att det skall utgöra ett alternativ till konkurs. Så länge det bedöms som att förutsättningar finns för rekonstruktion bör det därför i princip vara uteslutet att en enskild borgenär skall kunna få gäldenären försatt i konkurs under företagsrekonstruktionen. Det innebär att en borgenärs konkursansökan som sker sedan beslut om företagsrekonstruktion meddelats skall förklaras vilande. En regel om det bör införas i konkurslagen. Det är domstolens uppgift att självmant ta upp saken när de förutsättningar som föranlett vilandeförklaringen inte längre är för handen, dvs. när företagsrekonstruktionen har avslutats. Däremot bör bedömningen vara en annan om gäldenären själv skulle komma att anse att förutsättningar för rekonstruktion saknas och att därför konkurs framstår som enda utvägen. En gäldenärens egen konkursansökan bör således kunna bifallas och företagsrekonstruktionen därmed upphöra. Vad så gäller borgenärs rätt till utmätning för fordran gör sig de ovan nämnda synpunkterna på behovet av ett moratorium för gäldenärsföretaget starkt gällande. Det framstår som tämligen självklart att en möjlighet för en enskild borgenär att tvångvis ta gäldenärsföretagets tillgångar i anspråk för enskilda fordringar kan riskera att allvarligt störa eller t.o.m. omintetgöra ett rekonstruktionsförsök. Utredningen anför i frågan om även borgenärer med särskild förmånsrätt bör omfattas av ett principiellt utmätningsförbud (bet. s. 357) att „Det är tydligt att ett försök att rekonstruera ett företags verksamhet knappast kan lyckas, om tillgångar som är väsentliga för rörelsens fortsatta drift undandras gäldenärens disposition genom att en borgenär med någon form av säkerhetsrätt till egendomen tvångvis tar denna i anspråk för att få ut betalning för sin fordran. Om t.ex. ett tillverkningsföretag för sin verksamhet är beroende av lokaler på en fastighet som gäldenären äger, kan en separat indrivningsåtgärd av en kreditgivare som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fastigheten knappast främja strävanden att hitta någon ny form för verksamheten. Och på motsvarande sätt kan rekonstruktionstanken gå om intet, om borgenärer med hypotekarisk säkerhet - dvs. säkerhetsrätter där gäldenären har kvar besittningen till egendomen, såsom vid företagshypotek - i ett kritiskt skede söker betalning ur säkerhetsunderlaget, trots att gäldenären har behov av detta för att kunna fortsätta rörelsen.„ Utredningen redovisar också att det i de utländska rättssystem som den har studerat genomgående ingår mer eller mindre långt gående inskränkningar i säkerhetshavarnas möjligheter att ta säkerheten i anspråk under en företagsrekonstruktion liksom att det inte är känt för utredningen att det medfört besvärande följder för den borgenärskategorin eller för kreditgivningen till företagare. Utredningen finner mot den angivna bakgrunden för sin del att det är naturligt att även borgenärer med bästa prioritet dras in i förfarandet. Regeringen vill betona att ett generellt indrivningsförbud endast medför att borgenärerna tvingas avvakta att möjligheterna till rekonstruktion övervägs. Ett sådant generellt förbud bör ha avgörande betydelse för möjligheterna till en framgångsrik rekonstruktion. Genom ett beslut om företagsrekonstruktion stoppas således „kapplöpningen„ mellan gäldenärens borgenärer. De får därefter räkna med att få betalt för sina fordringar genom det ackord som normalt ingår i företags- rekonstruktionen eller, om rekonstruktionen inte kan genomföras, i gäldenärens efterföljande konkurs. Regeringen delar således utredningens bedömning som inte heller i denna del mött några invändningar under remissbehandlingen. Under företagsrekonstruktionen får alltså utmätning inte ske. Detsamma bör, som utredningen har föreslagit, i lika mån gälla beträffande betalningssäkring, handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl., återtagande genom verkställighet av dom, kvarstad samt andra verkställighetsåtgärder enligt 16 kap. utsökningsbalken. Samtliga nu nämnda åtgärder medför ju att en enskild borgenär - eller staten som skatteborgenär - söker att tvångsvis tillgodose sin egen fordran och att en pågående företagsrekonstruktion kan påverkas negativt. Frågan återstår om några undantag bör göras från nu angivna principer. Utredningen föreslår undantag av två slag. Ett undantag gäller borgenärer som innehar säkerhet av visst slag, nämligen handpanträtt. För en fordran förenad med handpanträtt skall enligt utredningens förslag borgenären inte alls vara förhindrad att få utmätning. Ett annat undantag gäller vissa fall då borgenärens rätt är i fara. Utredningen föreslår här dels att konkurs skall kunna beslutas om det finns särskilda skäl anta att borgenärs rätt är i fara, dels att utmätning skall kunna komma till stånd efter rättens medgivande för borgenär som har annan panträtt än handpanträtt och för borgenär som har företagshypotek till säkerhet för sin fordran, om det finns risk för att säkerhetens värde avsevärt försämras till följd av gäldenärens handlande. När det gäller förslaget att undanta borgenärer med säkerhet i handpanträtt i gäldenären tillhörig egendom har utredningen inte motiverat det särskilt. Det kan dock sägas att de skäl som motiverar verkställighetsförbudet inte alls gör sig gällande beträffande sådan gäldenärens egendom som omfattas av handpanträtt eftersom den egendomen inte befinner sig i hans besittning. Det finns då skäl att anta att den inte heller är nödvändig för rörelsens bedrivande och att det således knappast finns något bärande skäl att hindra borgenär att ta sådan pant i anspråk. Detsamma bör - som Lagrådet har påpekat (se bil. 5 vid 2 kap. 17 §) - gälla en borgenär som till säkerhet för sin fordran har retentionsrätt i gäldenären tillhörig egendom. Lagrådet har också uppmärksammat att det i det remitterade förslaget inte tagits upp någon föreskrift om förbud mot införsel under rekon- struktionsförfarandet; en fråga som endast kan bli aktuell då gäldenären är en fysisk person (se bil. 5 vid 2 kap. 17 §). Införsel avseende underhållsbidrag bör kunna ske även under företagsrekonstruktionen, medan däremot införsel för skatter inte skall kunna ske. Såsom Lagrådet förordar bör detta komma till uttryck i lagen om företagsrekonstruktion. Riksdagen har nyligen bifallit regeringens förslag att per den 1 april 1996 avskaffa institutet införsel (jfr prop. 1994/95:49, 1994/95:LU6, rskr. 1994/95:172 och SFS 1995:298). Mot bakgrund härav bör bestämmelserna utformas så att verkställighet av fordringar avseende underhållsbidrag kan ske, trots ett pågående rekonstruktionsförfarande. Härigenom uppnås att indrivning mot privatpersoner beträffande fordringar avseende just underhållsbidrag kan ske under rekonstruktionsförfarandet, oavsett formerna för dessa indrivningsåtgärder. Beträffande den andra kategorin av föreslagna undantag kan det givetvis inte uteslutas att en gäldenär under en företagsrekonstruktion handlar så att en eller flera borgenärers rätt sätts i fara, t.ex. genom att han avhänder sig betydelsefull egendom som ingår i företagshypoteksunderlaget. I det följande (avsnitt 6.3) föreslår vi att gäldenären skall inhämta rekonstruktörens samtycke till vissa viktigare åtgärder. Det konstateras emellertid samtidigt att en åtgärd som gäldenären vidtar utan erforderligt samtycke inte enbart av det skälet kommer att sakna civilrättslig giltighet. Gäldenären behåller således i princip rådigheten över sin egendom under en företagsrekonstruktion, varför man inte kan bortse från risken för att han vidtar handlingar i strid med en eller flera borgenärers intressen. Som också konstateras i avsnitt 6.3 bör sanktionen mot sådana handlingar vara att företagsrekonstruktionen avslutas. Som en allmän regel bör gälla att förfarandet inte får fortgå till priset av att en borgenär med en betydande fordran på gäldenärsföretaget tvingas tåla att hans säkerhet i väsentlig mån försämras. Regeringen vill för sin del emellertid inte utesluta att det undantagsvis kan finnas fall då en enskild borgenärs rätt äventyras men då samtidigt ett beslut om att avsluta företagsrekonstruktionen kan framstå som en alltför drastisk åtgärd sedd från hela borgenärskollektivets synpunkt. Utredningens förslag om att det i sådana fall skulle vara möjligt för borgenärer med säkerhet i annan panträtt än handpanträtt eller i företagshypotek att med rättens medgivande få utmätning till stånd, skulle dock medföra en betydande risk för att egendom av väsentlig betydelse inte längre kan användas i gäldenärens verksamhet och att en rekonstruktion därigenom avsevärt försvåras. Om man, som vissa remissinstanser har förordat, dessutom skulle göra det möjligt att medge också andra slag av specialexekutiva åtgärder skulle man gå ifrån den viktiga principen om att alla fordringar skall behandlas lika. Den borgenär som kunde visa att att det finns risk för att hans rätt är i fara skulle komma att bli tillgodosedd fullt ut medan övriga borgenärer skulle vara hänvisade till den utdelning som följer av ett ackord. Regeringen är därför inte beredd att föreslå någon möjlighet att medge undantag från det principiella verkställighetsförbudet liksom inte heller från förbudet mot andra åtgärder av specialexekutiv karaktär. Behovet av skydd för en borgenär vars rätt är i fara bör i stället enligt regeringens mening kunna tillgodoses genom att rätten på borgenärens begäran - efter mönster av regleringen i 15 kap. 3 § rättegångsbalken - får besluta - även interimistiskt utan gäldenärens hörande (se 4 § tredje stycket ärendelagen) - om lämplig åtgärd för att säkerställa borgenärens rätt. Lagrådet har påpekat att möjligheten att besluta om åtgärder interimistiskt inte framgår tydligt, men Lagrådet har ändå inte haft något att erinra mot ståndpunkten att ärendelagens ovan angivna bestämmelse är tillämplig på sätt som har sagts. Enligt regeringens mening är den generella hänvisning till ärendelagen som finns i den föreslagna lagen om företagsrekonstruktion (se 4 kap. 1 § första stycket) tillräcklig för att det nyss sagda kan sägas framgå med erforderlig tydlighet och klarhet. Det förslag till en ny ärendelag som nyligen har remissbehandlats (se avsnitt 5.4) innehåller en motsvarande regel. Rätten kan alltså besluta om åtgärder som så långt möjligt säkerställer borgenärens rätt utan att egendomen i fråga går förlorad för gäldenärens verksamhet. Tänkbara åtgärder kan vara att rätten t.ex. vid vite förbjuder gäldenären att företa en viss handling eller bestämmer att viss egendom skall ställas under särskild förvaltning. I det sist nämnda fallet förefaller det naturligt att rätten beslutar att anförtro förvaltningen åt rekonstruktören. Genom ett sådant beslut kan gäldenären fråntas sin rådighet och rekonstruktören, i den utsträckning som följer av rättens beslut, ges en längre gående befogenhet än han annars har. Rättens beslut i dessa fall bör givetvis kunna verkställas. Som Lagrådet har påpekat bör det uttryckligen framgå av lagen (se författnings- kommentaren till 2 kap. 18 §). Utredningen har också föreslagit att konkurs undantagsvis skall kunna beslutas under en företagsrekonstruktion även på ansökan av borgenär om det finns särskilda skäl anta att den sökandes rätt är i fara. Mot det förslaget kan det inte riktas någon invändning såvitt gäller principen om likabehandling av borgenärernas fordringar. Självfallet kan situationen någon gång vara den att en borgenärs rätt allvarligt äventyras och att någon lämplig åtgärd för att säkerställa hans rätt inte står till buds. En möjlighet är givetvis att domstolen då beslutar att låta företagsrekonstruktionen upphöra. Om övriga förutsättningar för att försätta gäldenären i konkurs är för handen, bör domstolen emellertid i den beskrivna situationen också kunna bifalla en borgenärs konkursansökan. Som vi redan har berört medför ju ett bifall till en konkursansökan, eftersom det är fråga om två förfaranden som inte kan pågå samtidigt, att företagsrekonstruktionen upphör. En undantagsregel av nu antytt slag bör tas in i konkurslagen. För båda de nu berörda slagen av undantagsregler till skydd för borgenärerna - beslut enligt lagen om företagsrekonstruktion om åtgärd för att säkerställa borgenärs rätt och bifall till en borgenärs konkursansökan under pågående företagsrekonstruktion - bör krävas att faran för borgenärens rätt har sin grund i att det finns särskilda skäl att befara att gäldenären utan rekonstruktörens samtycke företar eller underlåter att vidta viss åtgärd. Härigenom kan tvister undvikas om huruvida rekonstruktörens olika åtgärder är ekonomiskt välgrundade. Regeringen delar utredningens bedömning att det utöver vad som nu har föreslagits inte finns anledning att begränsa borgenärers möjligheter till processuella åtgärder mot ett gäldenärsföretag. Det är således inte aktuellt för svensk del att gå så långt som i t.ex. amerikansk rätt där det i princip inte är tillåtet att väcka talan mot ett företag under en företagsrekonstruktion. 6.2 Gäldenärens rådighet -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Gäldenären är skyldig att samråda med | | rekonstruktören om den löpande förvaltningen och att inhämta | | dennes samtycke till vissa viktigare rättshandlingar. Gäldenären| | behåller emellertid i och för sig rådigheten över sin egendom. | | Skulle gäldenären underlåta att inhämta samtycke när sådant | | föreskrivs kan det vara skäl att avsluta | | företagsrekonstruktionen. Avsaknad av samtycke från | | rekonstruktören medför inte att gäldenärens rättshandlingar blir| | ogiltiga. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan är ense om att ett rekonstruktionsförfarande, till skillnad från konkurs, bör bygga på att gäldenären i princip behåller rådigheten över sin egendom. Kronofogdemyndigheten i Göteborgs och Bohus län och NUTEK utgår från att utredningens förslag innebär en viss inskränkning i gäldenärens rådighet och anser att konsekvenserna härav för en styrelses ansvar och andra skadeståndsrättsliga frågor borde belysas. Kronofogdemyndigheten i Kronobergs län anser att även förändringar i driften av ett företag bör kräva rekonstruktörens samtycke. Sveriges Redovisningskonsulters Förbund menar att inskränkningar i gäldenärens rätt att förfoga över sin egendom är av betydelse för att rekonstruktören med tyngd skall kunna agera gentemot borgenärerna, särskilt i mindre företag. Företagarnas Riksorganisation anser att det finns behov av tvångsmedel för att förmå en gäldenär att följa rekonstruktörens råd och anvisningar, särskilt för att tillgodose rättssäkerheten för fordringsägare med små fordringar. Sveriges Advokatsamfund föreslår att det skall utgöra en särskild återvinningsgrund att gäldenären utan rekonstruktörens samtycke vidtar en åtgärd som enligt lagförslaget kräver sådant samtycke. Grossistförbundet Svensk Handel påpekar att det är viktigt att på denna punkt noga följa utvecklingen så att missbruk kan stävjas. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet anser att det i lagtexten bör klargöras att rättshandlingar som gäldenären vidtar i strid med rekonstruktörens anvisningar inte blir ogiltiga, inte ens om motparten är i ond tro. Skälen för regeringens förslag: I det nuvarande insolvensrättsliga systemet är det endast genom ett beslut om att försätta en gäldenär i konkurs som dennes rådighet över sin egendom inskränks generellt. Om gäldenären inställer betalningarna eller ansöker om att en god man enligt ackordslagen skall utses behåller han sin rådighet. Han kan driva sitt företag vidare, avhända sig tillgångar och ingå nya förbindelser. Rör det sig om en juridisk person behåller dess ledning rätten att teckna rörelsens firma. Vid godmansförordnanden skall gäldenären samråda med gode mannen (4 § ackordslagen), men den sanktion som är möjlig om han underlåter det är endast att ackordsförfarandet kan bringas att upphöra (7 § samma lag). Vid konkurs däremot får gäldenären inte alls råda över konkursboets tillgångar. Inte heller får han åta sig förbindelser som kan göras gällande i konkursen (3 kap. 1 § konkurslagen). Förvaltningen av konkursboet handhas av den som utses till konkursförvaltare. I det praktiska rättslivet är emellertid, som utredningen framhåller (bet. s. 360 f.), bilden av gäldenärens ställning före konkurs åtskilligt mer nyanserad. I samband med att gäldenären förklarar sig ställa in sina betalningar tar han ofta kontakt med en tjänsteman hos någon av ackordscentralerna. När en ackordscentral medverkar vid betalningsinställelse ges gäldenären oftast uttryckliga instruktioner om vilka slag av rättshandlingar som fordrar godkännade från ackordscentralens sida liksom om att alla in- och utbetalningar från företaget skall ske via ett särskilt s.k. administrationskonto som läggs upp i ackordscentralens namn. Ett förfarande av liknande slag torde tillämpas för det fall att gäldenären vänder sig till advokat för biträde i samband med betalningsinställelse. Utredningen har valt att anknyta till den praxis som nu redovisats vad gäller gäldenärens rådighet och den motsatta sidan av samma sak, rekonstruktörens behörighet. Dess förslag innebär att gäldenären skall följa rekonstruktörens råd och anvisningar angående förvaltningen av gäldenärens egendom. Remediet mot bristande följsamhet från gäldenärens sida bör enligt utredningen bli detsamma som i praktiken gäller vid oreglerade rekonstruktioner i dag, nämligen att frågan om företagsrekonstruktionens upphörande tas upp till övervägande. Där- utöver föreslås att gäldenären inte utan rekonstruktörens samtycke skall få företa sådana rättshandlingar som påverkar gäldenärens ekonomiska ställning. Det gäller betalning av skuld som uppkommit före beslut om företagsrekonstruktion eller ställande av säkerhet för sådan skuld, ingående av ny förpliktelse samt överlåtelse, pantsättning eller upplåtelse av annan rätt till fast egendom, affärslokaler eller annan egendom av väsentlig betydelse för gäldenärens verksamhet. Utredningen betonar att även i sådana frågor blir samspelet mellan gäldenären och rekonstruktören ytterst en fråga om förtroende och att sanktionen även här kan bli den att rekonstruktören eller en borgenär väcker fråga om företagsrekonstruktionens upphörande. „Huruvida en transaktion i avsaknad av samtycke blir civilrättsligt bindande i förhållande till tredje man är„, uttalar utredningen vidare, „en särskild fråga. Om gäldenären i princip har kvar rådigheten under betalningsinställelse, kan det knappast komma i fråga att frånkänna transaktionen giltighet. Ytterst kommer spörsmålet att få avgöras vid en prövning av en begäran om återvinning i konkurs„ (bet. s. 365). Det kan således konstateras att utredningens förslag lämnar gäldenärens rådighet oinskränkt. En rättshandling som gäldenären har vidtagit utan att iaktta den föreslagna lagens krav på samråd eller samtycke kan därför inte enbart av det skälet drabbas av civilrättslig ogiltighet, inte ens gentemot en motpart som insett eller bort inse att samtycke saknades, dvs. är i s.k. ond tro. En annan sak är att frånvaron av föreskrivet samtycke möjligen kan ha betydelse för bedömningen av om en rättshandling varit till nackdel för borgenär och därmed inverka på frågan om återvinning. Frågan om gäldenärens rådighet under ett rekonstruktionsförfarande har lösts på olika sätt i skilda rättssystem. I Danmark och Norge är principen den, enligt vad utredningen har redovisat, att gäldenären behåller sin rådighet, även om det i den danska lagstiftningen föreskrivs att gäldenären skall ha „tilsynets„ samtycke till dispositioner av väsentlig betydelse (2 kap. 15 § första stycket konkursloven). I Finland saknar vissa gäldenärens rättshandlingar verkan mot en ondtroende tredje man om de företas utan „utredarens„ samtycke. Det gäller t.ex. upptagande av icke sedvanliga skulder och överlåtelse av företagets tillgångar (29 § lag om företagssanering). En annan i och för sig möjlig lösning är den som valts i USA där det inte är obligatoriskt att omedelbart i samband med beslut om reorganisation utse en „trustee„. Gäldenären kan således själv ha hand om verksamheten, utforma en reorganisationsplan och förhandla med borgenärerna. I stället kan en „trustee„ med långtgående befogenheter utses vid vilken som helst tidpunkt mellan beslut om reorganisation och fastställande av reorganisationsplan i fall av bedrägeri, ohederlighet, inkompetens eller grov misskötsel av företagets förvaltning (11 U.S.C. § 1104 bankruptcy code). I normalfallet av företagsrekonstruktion torde företagets ledning och ägare vara desamma före, under och efter företagsrekonstruktionen. Det är då viktigt att företagsrekonstruktionen bedrivs i nära samarbete med gäldenären, med dennes förtroende och att planen för den framtida verksamheten utformas så att gäldenären anser sig kunna fullfölja den. Det nära samarbete som alltså måste eftersträvas bör kunna ske efter i princip de riktlinjer som, enligt vad ovan redovisats, redan idag följs då ackordscentral medverkar till rekonstruktionsåtgärder i samband med betalningsinställelse. Liksom utredningen anser regeringen att utgångspunkten bör vara att gäldenären har kvar rådigheten över sin egendom. Av framför allt två skäl är det dock viktigt att rekonstruktören, vars huvuduppgift kan sägas vara att utreda företagets situation och att utarbeta en plan för hur det åter skall kunna bli lönsamt, också ges möjlighet att påverka viktigare beslut under den löpande förvaltningen. För det första påverkar beslut som fattas under den tid som utredning pågår, t.ex. om upptagande av nya större lån eller om överlåtelse av anläggningstillgångar, möjligheterna till rekonstruktion av företaget. I vart fall kan beslut av den arten begränsa de möjliga handlingsalternativen för framtiden. För det andra är det viktigt att företagets negativa utveckling kan vändas så snart det över huvud taget är möjligt. Det torde inte sällan vara så att betalningssvårigheterna har sin upprinnelse i felaktiga bedömningar av företagets ledning eller ägare. Det är då nödvändigt att den kompetens som rekonstruktören besitter tas till vara även i företagets löpande förvaltning. Regeringen delar därför utredningens uppfattning att det i lagen om företags- rekonstruktion skall föreskrivas dels en allmän samrådsplikt för gäldenären, dels ett krav på samtycke av rekonstruktören såvitt gäller vissa viktigare rättshandlingar som kan påverka företagets förmögenhetsställning eller möjligheterna till rekonstruktion. En särskild fråga är vad som bör gälla om någon rättshandling som kräver rekonstruktörens samtycke företas utan sådant samtycke. Regeringen har här samma uppfattning som utredningen, dvs. att rättshandlingen ändå bör vara giltig och att detta bör gälla oavsett om motparten är i god tro eller inte. En sådan reglering synes föranleda minsta möjliga komplikationer, samtidigt som behovet av en ogiltighetspåföljd knappast är stort. Det sistnämnda sammanhänger med att rekonstruktionen sker i gäldenärens intresse och att gäldenären riskerar att företagsrekonstruktionen avslutas om han bryter mot kravet på rekonstruktörens samtycke. Ett sådant agerande bör utgöra ett tungt vägande skäl att besluta om att företagsrekonstruktionen skall upphöra. Vi har också (se avsnitt 6.1) förordat att om gäldenären vidtar eller underlåter att vidta en åtgärd och därigenom sätter en borgenärs rätt i fara skall rätten, på begäran av borgenären, kunna förordna om lämpliga åtgärder för att säkerställa borgenärens rätt. Det kan därvid ofta vara lämpligt att rätten för t.ex. viss egendom beslutar att frånta gäldenären rådigheten och i stället anförtro förvaltningen åt rekonstruktören. En sådan åtgärd kan vara aktuell i sådana fall då gäldenären handlar illojalt men det - med hänsyn främst till övriga borgenärers intressen - framstår som alltför ingripande att låta företagsrekonstruktionen helt upphöra. Även denna möjlighet talar för att det inte är nödvändigt att föreskriva en ogiltighetspåföljd. Vårt förslag att tillerkänna sådana fordringar som grundas på avtal som gäldenären med rekonstruktörens samtycke har träffat under företagsrekonstruktionen allmän förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen (1970:979), som vi närmare redovisar i det följande (avsnitt 8.4), bör medföra att gäldenärens motparter har ett starkt intresse av att rekonstruktören verkligen har gett sitt samtycke. Även den regeln bör således kunna motverka att gäldenären handlar självsvåldigt och minskar därmed behovet av en ogiltighetspåföljd. Som Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet och Lagrådet har föreslagit bör det framgå uttryckligen i lagen att avsaknad av samtycke från rekonstruktören inte påverkar giltigheten av gäldenärens rättshandlingar. Betalning av gamla skulder Gäldenären skall normalt under en företagsrekonstruktion givetvis inte betala skulder som har uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion (äldre skulder), dvs. företagsrekonstruktion skall genomföras under skydd av en faktisk betalningsinställelse. En sådan ordning ligger i rekonstruktionsinstitutets natur och är också en följd av den allmänna insolvensrättsliga likabehandlingsprincipen. Det kan dock i undantagsfall finnas skäl att betala en äldre skuld. Med hänsyn till den önskade flexibiliteten i förfarandet innebär det till Lagrådet remitterade förslaget inte något absolut förbud för det. Däremot skulle enligt förslaget en sådan betalning kräva rekonstruktörens samtycke. Enligt Lagrådet är det tveksamt om en betalning av äldre skuld över huvud taget bör vara tillåten. Lagrådet anför (se bil. 5 vid 2 kap. 15 §). „Utgångspunkten för en företagsrekonstruktion enligt lagförslaget är ju att företagets tillgångar och skulder i princip skall „frysas„. En betalning av en skuld kan därför äventyra genomförandet av rekonstruktionen. Utrymmet för rekonstruktören att samtycka till betalning måste följaktligen vara mycket begränsat, ett förhållande som inte avspeglas i den föreslagna lagtexten. En jämförelse med dansk och finsk rätt visar att man där har en betydande restriktivitet när det gäller att under ett rekonstruktionsförfarande tillåta betalning av äldre skulder. Enligt den danska konkursloven får efter betalningsinställelse betalning av en skuld ske utanför konkursreglerna endast om en betalning är nödvändig för att avvärja „tab„. I finsk rätt finns i lagen om företagssanering ett uttryckligt förbud mot betalning av äldre skuld. Lagen innehåller dock vissa undantag från förbudet. Enligt Lagrådets mening bör förevarande bestämmelse ge uttryck för nödvändig restriktivitet i fråga om att tillåta betalning. Det kan åstadkommas genom att enligt finsk modell ett uttryckligt förbud införs men förses med erforderliga undantag. Ett annat alternativ är att i lagtexten anges att betalning får ske endast under kvalificerade förutsättningar, t.ex. om särskilda eller synnerliga skäl föreligger. Vilket alternativ som bör väljas får övervägas under det fortsatta lagstiftningsarbetet„ Enligt regeringens mening är det tveksamt om det är nödvändigt att i lag föreskriva ett uttryckligt betalningsförbud. Det är också tveksamt hur värdefull en sådan formlig reglering skulle vara. Det kan däremot finnas skäl, som Lagrådet påpekat och som angetts ovan, att i lagtexten uttryckligen framhålla den allmänna restriktivitet som bör föreligga för att betalning av äldre skulder skall få ske. Av lagtexten bör det sålunda framgå att det måste finnas synnerliga skäl för att en sådan betalning skall få göras (se 2 kap. 15 § tredje stycket). En sådan reglering innebär att det måste finnas mycket starka skäl för betalning av en äldre skuld under företagsrekonstruktionen. 6.3 Rätten till kvittning -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: De nu gällande reglerna i sak om rätt till | | kvittning vid offentligt ackord tillämpas även i samband med | | företagsrekonstruktion. Den tidpunkt som avgör om rätt till | | kvittning föreligger skall vara dagen för ansökan om företags- | | rekonstruktion. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte haft någon invändning att rikta mot utredningens förslag i denna del. Skälen för regeringens förslag: De nu gällande reglerna om kvittning i samband med ackord enligt 20 § ackordslagen (1970:847) fick sin nuvarande lydelse vid 1975 års konkurslagsreform (jfr bet. s. 359). Huvudregeln är, liksom vid konkurs, att den som hade en fordran mot gäldenären när förhandling om offentligt ackord beslutades får kvitta den mot en fordran som gäldenären vid den tidpunkten hade mot honom. Det skall således vara fråga om två fordringar som står mot varandra vid den kritiska tidpunkten, dvs. dagen för beslut om förhandling om offentligt ackord. Det gäller även om borgenärens fordran inte var förfallen till betalning. Till undantagen från den huvudregeln hör för det första det fallet att kvittning enligt allmänna regler är utesluten på grund av fordringarnas beskaffenhet (se hänvisningen i 20 § första stycket ackordslagen). Det undantaget gäller generellt för kvittningsfall och avser t.ex. den situationen att en av fordringarna inte kan fås att upphöra genom kvittning - såsom fordran på underhållsbidrag - eller att fordringarna går ut på olika slag av förpliktelser - en skyldighet att leverera varor kan exempelvis inte kvittas mot en penningfordran. Rätt till kvittning saknas dock om borgenären har förvärvat sin fordran från tredje man antingen senare än tre månader före ansökningen om förordnande av god man eller dessförinnan, om han då också hade skälig anledning anta att gäldenären var insolvent (20 § andra stycket ackordslagen). Ett ytterligare undantag gäller när borgenären under vissa besvärande omständigheter satt sig i skuld till gäldenären (20 § tredje stycket ackordslagen). Slutligen gäller att om gäldenären, sedan förhandling om offentligt ackord beslutats, överlåter fordringen så att borgenären därigenom förlorar sin rätt till kvittning, han skall gottgöra borgenären därför (femte stycket). Regeringen anser, liksom utredningen och remissinstanserna, att de nu gällande reglerna om kvittning i sak bör tillämpas även inom ramen för en företagsrekonstruktion. Lagrådet har kommenterat förslaget (se vid 2 kap. 21 §) men har inte haft något att erinra mot det. När det gäller frågan om vid vilken tidpunkt fordringar skall ha stått mot varandra för att kvittning skall få ske föreslår regeringen i det följande (avsnitt 8) att dagen för ansökan om företagsrekonstruktion skall vara avgörande för vilka fordringar som omfattas av ackord. I det sammanhanget konstaterar vi att i det praktiska rättslivet synes dagen för betalningsinställelse ha haft större betydelse för frågan om vilka fordringar som omfattas av ackord än ackordslagens föreskrift om att det är dagen för beslut om inledande av förhandling om offentligt ackord (12 och 19 §§ ackordslagen) som avgör vilka borgenärer som är bundna av ett fastställt ackord. Detsamma förefaller i praktiken gälla även kvittning. Utredningen, som anser att den hittillsvarande ordningen med bristande överensstämmelse mellan lagreglering och fast praxis är förenad med nackdelar, föreslår att man nu väljer dagen för ansökan om företagsrekonstruktion som den avgörande dagen för vilka fordringar som omfattas av ackord och därmed också har betydelse som „skärningsdag„ för kvittningsrätten (se bet. s. 345 och 359). Regeringen ansluter sig till utredningens - av remissinstanserna oemotsagda - slutsats. Rätten till kvittning bör alltså bero av om fordringen har uppkommit före eller efter dagen för ansökan om företags- rekonstruktion. 6.4 Gäldenärens avtal -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Om gäldenären har ingått ett avtal som mot-| | parten före beslutet om företagsrekonstruktion har fått rätt att| | häva på grund av gäldenärens dröjsmål, får motparten inte häva avtalet| | på grund av dröjsmålet, om gäldenären med rekonstruktörens samtycke| | begär att avtalet fullföljs. Motparten skall emellertid inte | | behöva ta några nya risker. Han skall därför inte vara skyldig att| | fortsätta att prestera enligt avtalet, om inte gäldenären fullgör| | sina motsvarande prestationer eller ställer säkerhet för dem. Är| | tiden för motpartens fullgörelse inte inne, skall gäldenären under| | vissa ytterligare förutsättningar vara skyldig att ställa säkerhet| | - helt eller delvis - för sina framtida prestationer. Avtal om | | anställning undantas helt från av denna reglering.Utredningens förslag: Utredningen föreslår att en leverantör av | | electricitet, vatten eller därmed jämförlig förnödenhet inte under| | rekonstruktionstiden får häva avtal eller avbryta leverans på | | grund av utebliven betalning för delleverans som skett före | | beslutet om rekonstruktion. - Utredningen föreslår också att det| | i lagen om företagsrekonstruktion införs en regel som motsvarar | | regeln om s.k. aktiv stoppningsrätt i 63 § köplagen. | | Remissinstanserna: Statens jordbruksverk liksom Sveriges | | Industriförbund och Svenska Arbetsgivareföreningen tillstyrker | | förslaget om förbud för leverantörer med monopolställning att häva| | ett avtal eller avbryta leverans. De båda sist nämnda | | organisationerna efterlyser emellertid någon form av sanktion | | om en sådan borgenär bryter mot förbudet. Televerket framhåller | | att verket inte har en sådan monopolställning som är en | | förutsättning för leveransplikt och att det inte är logiskt att | | skilja ut vissa slag av leveransavtal från andra avtal - som | | hyresavtal och leasingavtal - som ett konkursbo är beroende av | | och har starka skäl att fullfölja. Svenska Elverksföreningen | | anser att en leveransplikt utgör ett alltför stort ingrepp i ett| | fritt näringsförhållande och att i vart fall elleveranser inte bör| | vara en av de nyttigheter som särbehandlas. | | Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet anför att | | vad som gäller de i lagförslaget behandlade leveransavtalen i | | lika mån gäller andra avtal. Ett exempel utgör hyresavtal men | | också andra avtal med en borgenär vars prestationer inte utan | | vidare kan erhållas från andra till det pris som är avtalat i det| | löpande avtalsförhållandet. Fakultetsstyrelsen anser därför att en| | reform bör göras generell, så att varje medkontrahent till ett | | företag under rekonstruktion är skyldig att fullgöra sina | | prestationer även om gäldenären kommit i dröjsmål med betalningen.| | - Fakultetsstyrelsen uppmärksammar vidare bl.a. vissa frågor | | rörande kreditleverantörers och förskottsbetalares ställning. | | Skälen för regeringens förslag: | | | | | | Gäldenärens rätt att hindra hävning | | Utredningen konstaterar (bet. s. 316 f.) att när det gäller | | avtal om fortlöpande prestationer gäldenären kan vara tvungen att| | betala även gamla skulder för att inte riskera att säljaren häver| | avtalet. Härigenom kan gäldenären förmås att betala en skuld som| | uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion men som skulle| | ha omfattats av ett blivande ackord och vid en efterföljande | | konkurs skulle ha varit oprioriterad. Enligt utredningens | | redovisning har det således förekommit att dåvarande Televerket | | eller ett kommunalt gas- eller elverk utnyttjat sin | | monopolställning på så sätt att man begärt full betalning för sina| | fordringar från tiden före betalningsinställelsen under hot om | | att annars avbryta leveranserna eller abonnemanget. Ju större | | risken är att vissa borgenärer kan tilltvinga sig betalning på | | angivet sätt, desto större bör risken vara - uttalar utredningen| | vidare - att företagsrekonstruktionen spolieras. Det kan därför på| | goda grunder antas att förutsättningarna för att åstadkomma en | | rekonstruktion förbättras, om ett utnyttjande av en borgenärs | | monopolställning förhindras genom tvingande bestämmelser. En sådan| | reglering skulle, enligt utredningen, inte enbart syfta till | | att reglera förhållandet mellan gäldenären och den enskilde | | motparten utan också bidra till att främja principen om lika | | behandling av gäldenärens samtliga borgenärer. | | Utredningen diskuterar också om en sådan tilltänkt reglering borde| | ges en vidare räckvidd. I den frågan anför utredningen bl.a. | | följande. | | | | „Det som sagts nu kan naturligen få aktualitet också i andra | | jämförbara situationer, där en gäldenär under ett | | rekonstruktionsförsök är beroende av att ingångna avtal inte sägs| | upp. Ett företag kan sålunda ha hyrt de lokaler där det driver | | sin rörelse och ligga efter med hyresbetalningen. Det kan ha | | leasat maskiner som används i verksamheten men inte klarat av | | att erlägga leasingavgifterna. Det kan ha anlitat ett visst | | serviceföretag för underhåll och reparation av en anläggning men| | inte förmått betala kostnaden härför. Sist men inte minst kan | | företaget ha gjort sig beroende av leverans av råvaror från en | | viss leverantör men inte kunnat betala fakturerade belopp | | allteftersom de förfallit till betalning. | | Även om de anförda exemplen visar att det är svårt att dra en klar| | gräns mellan 'monopolsituationerna' och andra fall, är det | | tveksamt om det kan sägas föreligga ett lagstiftningsbehov av | | samma styrka i de senare fallen. De förra situationerna | | kännetecknas av att gäldenären inte kan frigöra sig från avtalet för| | att skaffa sig en ersättningsprestation från annat håll. Det är | | just detta som motiverar ett särskilt skydd för | | rekonstruktionsförfarandets fortgång. Utredningen har inte fått | | tillräckliga belägg för att skyddssynpunkten skulle behöva | | tillgodoses även i fråga om exempelvis ett avtal om leverans av | | råvara som det är svårt eller avsevärt dyrare att anskaffa från | | annat håll. Men kan vidare inte bortse från att en allmän regel i| | ämnet skulle kunna fresta en gäldenär att inleda ett | | rekonstruktionsförfarande enbart för att skaffa sig en bättre | | förhandlingsposition i förhållande till borgenärerna.„ | | | | Utredningen stannar därför för att begränsa förbudet mot hävning -| | och avbrytande av leverans - på grund av betalningsdröjsmål som | | inträffat före beslutet om företagsrekonstruktion till successiva| | leveranser av - enligt utredningens förslag till lagtext - | | elektricitet, vatten och därmed jämförliga förnödenheter. Det | | framgår av utredningens motivering att regleringen är avsedd att| | träffa leverantörer med en monopolliknande ställning. | | Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet förordar i | | sitt remissvar ett generellt förbud mot att under | | rekonstruktionstiden häva avtalet eller inställa fullgörelse av | | avtalet på grund av ett historiskt betalningsdröjsmål, allt under| | förutsättning att borgenären får betalt för sina prestationer under| | företagsrekonstruktionen. Fakultetsstyrelsen anser att man kan | | utgå från att alla borgenärer vars prestationer inte utan vidare| | kan erhållas från andra till det pris som är avtalat i det löpande| | avtalsförhållandet - t.ex. hyresvärdar och leasegivare - kommer | | att fordra betalning för gamla skulder för att inte häva avtalet,| | i vart fall i all den utsträckning som de civilrättsliga | | reglerna medger det. Enligt fakultetsstyrelsens mening skulle | | en generell reform bidra till en likabehandling av de | | borgenärer som får delta i en ackordsförhandling och underlätta en| | rekonstruktion. För det fall att en borgenär av gäldenären med | | rekonstruktörens samtycke ombetts avstå från en stoppnings- eller| | hävningsrätt bör borgenären, enligt fakultetsstyrelsens mening, få| | förmånsrätt såsom för nytillkomna fordringar enligt 10 § | | förmånsrättslagen. | | Regeringen kan för sin del konstatera att den nu behandlade | | frågan till en del påminner om den mycket omdiskuterade frågan om| | konkursbos rätt att - eventuellt partiellt - inträda i gäldenärens| | avtal. Konkursboets önskan om att kunna inträda i gäldenärens | | avtal betingas oftast av intresset av att kunna fortsätta | | rörelsen, eventuellt för att kunna överlåta den som ett verksamt| | företag, som en s.k. „going concern„. Konkursfallet skiljer sig | | emellertid i betydande mån från rekonstruktionsfallet på så sätt| | att i det senare det inte är fråga om att någon „inträder„ i | | gäldenärens avtal. I en rekonstruktion behåller gäldenären sin | | rådighet medan det i konkursen på hans sida av avtalet | | uppenbarar sig ett annat, i vart fall i viktiga delar | | självständigt, rättssubjekt - konkursboet. | | Den avgörande frågan för företagsrekonstruktionens vidkommande är| | om, och i så fall i vilken utsträckning, det finns skäl att | | hindra rekonstruktionsgäldenärens motpart i ett avtalsförhållande| | från att utnyttja en hävningsrätt som han har fått före beslutet om| | företagsrekonstruktion. | | Vad gäller köp av lös egendom finns en allmän regel om hävning på| | grund av dröjsmål med betalningen i 54 § köplagen (1990:931) där| | det sägs att säljaren har rätt att häva på grund av köparens dröjsmål,| | om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott (första stycket). Om| | varan har kommit i köparens besittning, får säljaren emellertid | | häva köpet endast om han förbehållit sig den rätten eller köparen| | avvisar varan (fjärde stycket). I 56 § köplagen föreskrivs | | beträffande successiva leveranser att vid köparens dröjsmål med | | betalningen av någon delleverans säljaren får häva köpet i fråga om| | den delleveransen i enlighet med vad som i allmänhet gäller för | | hävning på grund av betalningsdröjsmål, men också att säljaren får| | häva köpet även beträffande senare delleveranser om det inte | | saknas anledning anta att sådant dröjsmål med betalningen som ger| | rätt till hävning kommer att upprepas. | | Av viss betydelse är också köplagens regler om parts s.k. stopp-| | ningsrätt i den situationen att något avtalsbrott från motpartens| | sida ännu inte har inträffat men kan förväntas komma att inträffa.| | Om det visar sig att en parts handlingssätt eller ekonomiska | | förhållanden är sådana att det finns starka skäl att anta att han| | inte kommer att uppfylla en väsentlig del av sina förpliktelser,| | får motparten inställa sin fullgörelse och hålla inne sin | | prestation, s.k. passiv stoppningsrätt (61 § första stycket | | köplagen). Om köparen försätts i konkurs eller är föremål för | | ackordsförfarande antas säljaren ha sådan stoppningsrätt (prop. | | 1988/89:76 s. 177). Den som har inställt sin fullgörelse eller | | hindrat att varan lämnas ut skall emellertid fortsätta | | fullgörelsen, om motparten ställer godtagbar säkerhet för sin | | fullgörelse (61 § fjärde stycket). | | I 63 § köplagen ges slutligen dels vissa allmänna regler om rätten| | för parts konkursbo att inträda i parternas avtal (första-tredje| | och femte styckena), dels en regel om s.k. aktiv | | stoppningsrätt, dvs. återtagande av vara som levererats till en | | köpare sedan han försatts i konkurs eller ansökt om förordnande av| | god man enligt ackordslagen (fjärde stycket). | | Reglerna i köplagen om konkursboets inträdesrätt innebär att det| | finns en generell sådan rätt inom köplagens tillämpningsområde. Det| | gäller vid såväl säljarens som köparens konkurs. Motparten får kräva| | att boet inom skälig tid ger besked om det vill inträda. Om boet| | inte inträder eller inte ger något besked i frågan, får motparten| | häva köpet. Bestämmelserna bygger vidare på den principen att | | konkursboets motpart efter boets inträde inte skall behöva | | fullgöra sin prestation med mindre än att boet uppfyller sin del| | av avtalet eller ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse.| | Såvitt avser den aktiva stoppningsrätten, dvs. återtagande av vara| | som har levererats efter konkursutbrott eller | | godmansförordnande, gäller att säljaren får kräva att varan lämnas| | tillbaka. Varan behöver emellertid inte lämnas tillbaka, om | | betalning sker genast eller - om förfallodagen ännu inte inträtt| | - köparen efter uppmaning ställer godtagbar säkerhet för | | betalningen. | | Regeringen finner till en början att det har getts goda skäl för| | en reglering såvitt gäller leveransavtal som slutits med en part| | som, rättsligt eller faktiskt, innehar en monopolliknande | | ställning på marknaden och som avser sådana för verksamhetens | | bedrivande oundgängliga nyttigheter som elektricitet och | | vatten. När det gäller sådana avtal bör således gäldenärens motpart| | inte under en företagsrekonstruktion kunna häva avtalet, trots | | att gäldenären före betalningsinställelsen gjort sig skyldig till| | dröjsmål med betalningen och oavsett vad som i avtalet bestämts | | om leverantörens rätt till hävning. Det kan anmärkas att det så | | gott som uteslutande torde vara offentliga monopol som träffas | | av den av utredningen föreslagna regleringen. Kretsen av | | leverantörer med leveransplikt enligt utredningens förslag kan | | således komma att bli snävare i den mån som sådana monopol upphör| | och en verklig konkurrenssituation inträder på marknaden i fråga.| | Det kan konstateras att utvecklingen rent allmänt går i den | | riktningen sedan en tid. | | Frågan är emellertid om det inte av enbart detta utan fastmer av| | andra skäl finns anledning att gå längre än vad utredningen har | | föreslagit. Redan de exempel som utredningen själv anför på | | situationer där gäldenärsföretaget är starkt beroende av att | | avtalsförhållandet kan fortsätta visar att det finns ett påtagligt| | behov av en generell reglering. Vad Juridiska fakultets- | | styrelsen vid Uppsala universitet har uttalat pekar i samma | | riktning. Generella regler - mer eller mindre vittgående - | | om rätt att fullfölja avtal under konkurs eller under | | motsvarigheten till ett rekonstruktionsförfarande finns i bl.a. | | den danska konkursloven, i den norska täckningslagen | | (dekningsloven), i den finska lagen om företagssanering och i | | den nya tyska samlade insolvenslagen (Insolvenzordnung). | | Ett viktigt skäl för en generell reform är att gäldenärsföretaget| | många gånger kan ha stort behov av t.ex. den hyrda lokal, den | | leasade maskinpark eller den råvaruleverans som avtalet gäller. | | Går gäldenärsföretaget miste om sådana för verksamheten | | betydelsefulla nyttigheter, kan en rekonstruktion visa sig | | vara omöjlig att genomföra, vilket i sin tur är till förfång inte| | bara för gäldenären utan också för dennes övriga borgenärer. | | En generell reform bidrar vidare till att alla borgenärer som får| | delta i en ackordsförhandling behandlas lika, vilket är av | | största vikt för att ackord skall kunna komma till stånd. Om | | vissa borgenärer kan framtvinga full betalning för gamla | | fordringar, återstår mindre att fördela bland övriga borgenärer vid| | ackordet. | | Därutöver torde en generell reglering ge gäldenären ett incitament| | att ansöka om företagsrekonstruktion på ett tidigt stadium, kort| | efter det att han drabbats av betalningssvårigheter. I annat | | fall riskerar han att hans dröjsmål med att prestera enligt för | | honom viktiga avtal medför att borgenären häver avtalet. Innan | | företagsrekonstruktion inletts har han ju inte något skydd mot | | en sådan åtgärd. Lagrådet har inte haft något att invända mot en| | mer generell reglering av rekonstruktionsgäldenärens möjligheter| | att förhindra en hävning. | | Mot den nu angivna bakgrunden är det regeringens uppfattning att| | det bör införas en generell regel om att rekonstruktionsgäldenären| | skall ha rätt att begära motpartens fortsatta fullgörelse, trots| | att denne har rätt att häva avtalet på grund av ett inträffat | | eller befarat avtalsbrott. | | En av rekonstruktörens viktigaste uppgifter i det inledande | | skedet av en företagsrekonstruktion bör vara att omgående sätta | | sig i förbindelse med gäldenärens viktigaste avtalsmotparter för| | att med dem diskutera hur en för båda parter lönsam relation | | skall kunna vidmakthållas eller återupprättas. Eftersom avsikten| | med företagsrekonstruktion är att den skall inledas på ett tidigt| | stadium av yppade betalningssvårigheter får det förutsättas att | | många av gäldenärens motparter också har ett intresse av att inte| | avbryta utan tvärtom utveckla, eller i vart fall säkerställa, sin| | affärsrelation med gäldenären och det även till priset av att | | gamla fordringar endast ger utdelning på det sätt som följer av | | ett eventuellt ackordsavtal. Den generella reglering som vi | | föreslår behöver därför inte bli så ingripande som det i förstone kan| | förefalla. | | En sådan reglering bör emellertid enligt regeringens mening | | endast omfatta de situationer då rekonstruktionsgäldenären, före| | beslutet om företagsrekonstruktion, har kommit i dröjsmål med | | sin prestation eller det då föreligger befarat dröjsmål. Det är i| | dessa situationer som det finns ett behov av en generell | | reglering i företagsrekonstruktionens intresse. Har gäldenären | | kommit i dröjsmål med betalningen - eller kan man befara att så | | kommer att ske - finns det ofta ett starkt behov av att han | | trots det får möjlighet att i sin verksamhet fortsätta att använda| | den vara eller tjänst som avtalet avser. Det är också vid gäldenä-| | rens betalningsdröjsmål som det är angeläget att förhindra den | | situation som består i att borgenären för att fortsätta leverans| | eller annan fullgörelse tilltvingar sig betalning för tidigare | | obetalda leveranser och på så sätt också tillskansar sig förmåner på| | övriga ackordsborgenärers bekostnad. | | En särskild fråga är om en regel som inskränker motpartens | | hävningsrätt bör gälla i alla avtalsrelationer eller bara när | | gäldenären är köpare eller motsvarande och har försummat sin | | betalningskyldighet. Om regeln skall tillämpas även när gäldenären| | är exempelvis säljare av varor eller leverantör av tjänster, blir| | dess tillämpningsområde avsevärt vidare än den regel som | | utredningen föreslår. | | Uppenbarligen har en regel främst betydelse för de situationer då| | gäldenären är köpare av varor eller tjänster i ett avtal om | | successiva leveranser och har, vid ett eller flera tillfällen, | | betalat för sent eller inte alls. Skälen för en regel som | | inskränker hävningsrätten vid dröjsmål har emellertid bärkraft även| | när gäldenären är säljare. Situationen kan exempelvis vara den att| | en gäldenär som kontinuerligt levererar insatsvaror till ett | | annat företag har försummat leveranstider i en sådan utsträckning| | att motparten har fått hävningsrätt. För en lyckosam | | rekonstruktion av leverantörsföretaget kan det vara nödvändigt att| | avtalet i fråga inte hävs. Detta kan en motpart utnyttja genom | | att som villkor för att inte häva begära exempelvis kontant | -------------------------------------------------------------------- | betalning för den skada som han drabbats av på grund av de | | försummade leveranserna. Därmed kan motparten komma att bli | | gynnad på övriga borgenärers bekostnad, samtidigt som | | rekonstruktionen försvåras. | | Ytterligare skäl kan anföras för att regleringen bör vara generell| | för samtliga fall av dröjsmål på gäldenärens sida. Bestämmelserna i| | 63 § köplagen om konkursbos rätt att inträda i gäldenärens avtal| | gäller inte bara när gäldenären är köpare utan även när han är säljare.| | Utgångspunkten bör vara att en likartad bestämmelse i lagen om | | företagsrekonstruktion utformas i så nära anslutning som möjligt| | till köplagens regel. Att göra skillnad mellan fall då gäldenären är| | varu- eller tjänsteleverantör och fall då han är köpare och | | betalare framstår vidare som diskutabelt från synpunkten att | | likartade fall bör behandlas lika. Det finns situationer där en | | prestation av en vara eller en tjänst i hög grad liknar | | betalning av pengar. Så är t.ex. fallet när prestationen avser | | krediter, värdepapper eller utländsk valuta. Det kan då framstå | | som egendomligt att försöka upprätthålla en gräns mellan | | sakprestation, t.ex. varuleverans, och betalning. | | Mot den nu angivna bakgrunden anser regeringen att övervägande | | skäl talar för att en regel som inskränker hävningsrätten bör gälla| | även för avtal där gäldenären är leverantör och har gjort sig skyldig| | till dröjsmål med avlämnande (leverans). En sådan regel innebär | | visserligen att gäldenärens motpart kan få en utsatt position. | | Det gäller särskilt om han i sin verksamhet är starkt beroende av| | att kommande leveranser inte blir försenade. För sådana fall bör| | motparten kunna få säkerhet för de risker han tvingas ta. Om | | reglerna ger motparten en sådan trygghet, finns knappast något | | att invända mot en reglering som omfattar även fall då gäldenären är| | leverantör av varor eller tjänster. Vi återkommer strax till den| | generella frågan om motpartens säkerhet för framtida | | prestationer. | | Det anförda innebär att regeln bör gälla när gäldenären är leverantör| | och kommit i ett sådant dröjsmål med leverans som grundar | | hävningsrätt för motparten. Däremot bör det inte komma i fråga att| | hindra en borgenär från att häva i t.ex. den situationen att | | rekonstruktionsgäldenären är leverantör och motparten har rätt att| | häva på grund av fel i en levererad vara. | | En allmän regel som inskränker hävningsrätten skulle också gälla för| | anställningsavtal som en arbetstagare ingått med | | rekonstruktionsgäldenären. För anställningsförhållanden gäller | | emellertid ett flertal regler som har till syfte att säkerställa| | att arbetstagaren får den lön och det vederlag i övrigt som han är| | berättigad till. Det kan därför ifrågasättas om det bör göras | | undantag för anställningsavtal. I detta sammanhang bör följande | | regler särskilt uppmärksammas. | | Arbetstagaren kan på grund av att han inte fått sin lön vara | | berättigad att hålla inne sin egen prestation, dvs. lägga ned | | arbetet och förklara att han inte kommer att ta upp det igen | | förrän han har fått ut förfallen lön (detentionsrätt). En sådan åtgärd| | innebär inte att arbetstagaren anses lämna sin anställning och | | han behöver därför inte iaktta gällande uppsägningstid (se AD 1942| | nr 56). Från den direkt berörde arbetstagarens utövande av sin | | detentionsrätt skall hållas i sär den fackliga organisationens | | rätt till indrivningsblockad. Har en sådan blockad beslutats i | | behörig ordning, strider den inte mot fredsplikten enligt lagen | | (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, om lönefordringarna | | är klara och förfallna (se 41 § tredje stycket | | medbestämmandelagen). | | Arbetstagaren kan i de flesta fall av utebliven lönebetalning | | också omedelbart frånträda (häva) anställningsavtalet utan att | | iaktta gällande uppsägningstid (se 4 § tredje stycket lagen om | | anställningsskydd, jfr AD 1971 nr 19). Det står naturligtvis | | också arbetstagaren fritt att säga upp anställningsavtalet med | | iakttagande av den avtalade uppsägningstiden. Och för en sådan | | uppsägning behöver arbetstagaren inte anföra några skäl. För de | | flesta arbetstagare gäller en förhållandevis kort uppsägningstid| | om två eller tre månader. | | Den föreslagna rekonstruktionsregeln skulle för | | anställningsavtalens del innebära att rekonstruktionsgäldenären | | (arbetsgivaren) med stöd av bestämmelsen kan förhindra att | | arbetstagaren under åberopande av utebliven lönebetalning lägger| | ned arbetet eller omedelbart frånträder anställningsavtalet. Om | | arbetstagaren ändå agerar på detta sätt skulle det vara ett | | avtalsbrott som kan utlösa arbetsrättsliga sanktioner. Arbets- | | tagaren skulle emellertid inte behöva arbeta under en företags- | | rekonstruktion om arbetsgivaren inte fortlöpande betalar lön i | | förskott eller ställer säkerhet för nästa löneutbetalning. | | Arbetstagaren skulle således med stöd av regeln kunna säkerställa| | de framtida lönebetalningarna, men inte de obetalda äldre | | fordringarna. Bestämmelsen skulle dock inte hindra att | | arbetstagaren säger upp anställningsavtalet med iakttagande av | | gällande uppsägningstid. Regeln hindrar naturligtvis inte heller| | att den fackliga organisationen beslutar om en indrivnings- | | blockad mot företaget, en nog så effektiv åtgärd. Trots det sagda| | kan en konsekvens bli att en arbetstagare tvingas arbeta | | vidare utan att få ut „gammal„ lön. Dessutom utgår inte | | lönegaranti vid företagsrekonstruktion, vilket kan innebära att | | arbetstagaren under förhållandevis lång tid får ligga ute med sin| | lönefordran. | | Av det anförda framgår att den föreslagna regeln skulle få en | | begränsad genomslagskraft vad gäller anställningsavtal. Det bör | | också framhållas att det torde vara omöjligt att få till stånd en| | lyckad rekonstruktion om företaget inte vidmakthåller en god | | relation till arbetstagarna. De anställdas lojalitet mot | | företaget är en viktig tillgång för företaget, inte minst när | | företaget är i kris. Att ett företag åberopar den föreslagna regeln| | mot sina anställda kan också medföra att företaget sätts i blockad,| | vilket regelmässigt leder till att all produktionsverksamhet i | | företaget upphör. | | Det kan ändock hävdas att de speciella regler och förhållanden som| | sålunda finns beträffande anställningsavtal motiverar att dessa | | avtal undantas från regeln om inskränkt hävningsrätt. Enligt | | regeringens mening bör så ske. Anställningsavtal bör alltså inte| | omfattas av den generella regleringen i nu diskuterade | | hänseenden. | | En särskild fråga är om motpartens hävningsrätt skall upphöra | | automatiskt eller bara om gäldenären begär det. Gäldenärens behov| | av att avtalet fullföljs varierar naturligtvis beroende på det | | aktuella avtalets innehåll och gäldenärsföretagets individuella | | förutsättningar. Ett lokalhyresavtal kan t.ex. vara av avgörande| | betydelse när det är fråga om ett varuproducerande företag med | | lokaler som anpassats till dess behov. Detsamma behöver dock | | inte nödvändigtvis gälla för ett tjänsteproducerande företag med| | normala kontorslokaler. Det är därför enligt regeringens mening | | lämpligt att föreskriva att motparten saknar rätt att häva endast| | om rekonstruktionsgäldenären begär att avtalet skall fullföljas.| | Denna gäldenärens bedömning bör, för att få avsedd verkan, | | rekonstruktören instämma i. Det måste anses ligga i dennes | | uppdrag att bedöma vikten av att avtalet fullföljs. | | Rekonstruktören kan då ta hänsyn till om det finns andra | | förmånligare eller lika goda alternativ, t.ex. andra leverantörer| | som kan erbjuda lägre eller samma pris. För motpartens del | | innebär det att om gäldenären inte begär att avtalet fullföljs han| | får välja mellan att häva och att ändå fullfölja avtalet. | | | | | | Motpartens fortsatta prestationer | | Om gäldenärens motpart i sista hand skall tvingas att stå kvar | | vid ett avtal som han annars vore berättigad att häva är det, som| | redan sagts, nödvändigt att han får betalt för sina fortsatta | | prestationer eller att han i vart fall får säkerhet för att | | gäldenären fortsättningsvis fullgör sin del av avtalet. Det skulle| | i och för sig kunna övervägas att motparten inte gavs rätt att | | kräva säkerhet utan i stället, som Juridiska fakultetsstyrelsen | | vid Uppsala universitet föreslagit, i en efterföljande konkurs | | tillerkändes allmän förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen på samma| | sätt som vi föreslår skall gälla för nytillkomna fordringar (se | | avsnitt 8.4). En sådan generell reglering som vi förordar träffar| | emellertid avtal av skilda slag vilka kan representera såväl | | blygsamma som betydande belopp. Främst när det är fråga om större| | avtal som avser varor eller tjänster till betydande värden | | framstår det som otillräckligt att låta gäldenärens motpart nöja sig| | med endast en - om än mycket god - förmånsrätt i en efterföljande| | konkurs. Det kan också anmärkas att om gäldenärsföretagets | | ekonomiska situation är sådan att företaget inte ens förmår att bära| | de löpande kostnader som är förbunda med dess viktigaste avtal, | | utsikterna till en lyckosam rekonstruktion normalt är små. | | I det fallet att gäldenären är köpare skall säkerheten avse | | gäldenärens framtida betalningsskyldighet. Är gäldenären leverantör| | får säkerheten i stället avse den skada som kan drabba motparten| | vid försenad eller utebliven leverans. Godtagbar säkerhet bör | | kunna utgöras av t.ex. bankgaranti, borgensförbindelse eller | | liknande samt givetvis även av betalning i förskott. | | Enligt regeringens uppfattning skall således motparten ha rätt | | till omedelbar betalning eller godtagbar säkerhet. Uppfylls | | inte det kravet bör gäldenärens motpart ha rätt att häva avtalet.| | Motpartens rätt att kräva prestation eller säkerhet från gäldenären| | bör inträda när tiden för hans egen fullgörelse är inne. För att inte| | riskera att drabbas av förluster bör han dock dessutom i vissa | | fall ha rätt att kräva säkerhet i ett tidigare skede. Ett exempel| | på en situation där detta är befogat är att avtalet avser en vara| | som motparten skall tillverka speciellt för gäldenären och | | leverans enligt avtalet ligger långt fram i tiden. I ett sådant | | fall riskerar motparten en förlust om gäldenären inte kan betala| | när leveranstiden är inne. Även för fall som nu sagts bör | | föreskrivas att motparten får kräva säkerhet, men - i | | överensstämmelse med vad som gäller enligt 63 § köplagen - bara om| | det av särskild anledning är nödvändigt för att skydda honom mot| | förlust. | | Lagrådet har inte haft något att erinra mot de överväganden som så| | här långt har gjorts i detta avsnitt. Därvid har dock Lagrådet | | inte haft att ta ställning till undantaget för anställningsavtal.| | Lagrådet har däremot redovisat vissa invändningar mot | | utformningen av bestämmelserna i 2 kap. 20 § i det remitterade | | förslaget till lag om företagsrekonstruktion och till den närmare| | tolkningen av bestämmelserna. Vi återkommer i författnings- | | kommentaren till 2 kap. 20 § till detta. | | | | | | Motpartens stoppningsrätt | | Hittills har vi endast diskuterat gäldenärens rätt att förhindra| | hävning. Det är emellertid givet att det, på samma sätt som i | | hävningsfallet, också ligger i företagsrekonstruktionens intresse| | att borgenären inte håller inne sin fullgörelse på grund av ett | | inträffat eller befarat dröjsmål från gäldenärens sida, s.k. passiv| | stoppningsrätt. Frågan är därför om gäldenären bör ges en befogenhet| | att förhindra även att stoppningsrätt utnyttjas. | | Av bestämmelserna i 61 § köplagen följer att om gäldenärens motpart| | utövar stoppningsrätt, gäldenären har rätt att kräva fortsatt | | fullgörelse om han, med lagrummets ord, „ställer godtagbar | | säkerhet för sin fullgörelse.„ Härmed avses säkerhet för gäldenärens| | egen kommande fullgörelse i samband med motpartens framtida | | prestationer. Köplagens regler anses på denna punkt vara analogt| | tillämpliga vid andra kontraktstyper (se bl.a. NJA 1986 s. 136 | | och Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 5 uppl. 1994, s. 175).| | Skulle gäldenärens motpart inställa sina fortsatta prestationer | | med åberopande av stoppningsrätt, torde sålunda gäldenären | | genomgående kunna påfordra fullgörelse om han ställer säkerhet för| | sin egen framtida fullgörelse. Under sådana omständigheter finns| | det inte skäl att införa särskilda regler om rätt för gäldenären att| | avvärja stoppningsrätt vid företagsrekonstruktion. | | Utredningen föreslår vidare att till lagen om | | företagsrekonstruktion förs den regel om aktiv stoppningsrätt som| | nu, såvitt gäller godmansförordnanden enligt ackordslagen, | | återfinns i 63 § fjärde stycket köplagen. Tillämpad på en | | företagsrekonstruktion innebär bestämmelsen, som redan berörts, | | att om en säljare överlämnar en vara till gäldenären efter det att| | beslut om företagsrekonstruktion har meddelats han, om | | betalning inte har skett, får kräva att den lämnas tillbaka. | | Varan behöver dock inte lämnas tillbaka, om gäldenären betalar | | genast eller, om köpesumman inte har förfallit till betalning, | | med rekonstruktörens samtycke inom skälig tid ställer godtagbar | | säkerhet för betalningen. Regeringen anser att den för konkurs- | | och ackordsfallen gemensamma regleringen i 63 § köplagen bör | | behållas, varvid det som gäller för ackord i fortsättningen bör | | gälla för företagsrekonstruktion. Sålunda bör det inte tas in någon| | bestämmelse om aktiv stoppningsrätt i lagen om företagsrekon- | | struktion. | | | | | | Hävningsrätt för gäldenären | | En annan, av utredningen inte diskuterad, fråga är om det finns | | skäl att inte bara ge gäldenären rätt att avvärja hävning, utan också| | ge honom en möjlighet att säga upp avtal. Det kan inte uteslutas| | att gäldenärens möjlighet till befrielse från löpande avtal någon| | gång kan ha avgörande betydelse för möjligheterna till en | | rekonstruktion. Det fallet kan t.ex. tänkas att en | | rekonstruktion innebär att vissa verksamhetsgrenar i ett företag| | läggs ned och att det därmed finns ett uttalat intresse av att | | bli kvitt vissa hyres- och leasingavtal. I den finska lagen om | | företagssanering har t.ex. föreskrivits att gäldenären skall kunna| | säga upp ett tidsbundet hyres- eller leasingavtal så att det | | upphör två månader efter uppsägningen oavsett vilken tid som | | bestämts i avtalet (27 § första och fjärde styckena). Den | | ersättning som gäldenären vid ett förtida upphörande kan bli | | skyldig att utge skall bestämmas enligt en särskild regel som | | tränger undan eventuella avvikande avtalsvillkor. Ersättningen | | utgör en oprioriterad fordran. Det finns inte underlag för att | | nu bedöma om en motsvarande regel bör införas även i Sverige. Det| | kan konstateras att regeln framstår som påtagligt förmånlig för | | gäldenären (jfr Håstad, Sakrätt avseende lös egendom 5 uppl. 1994,| | s. 401). Frågan kan dock behöva bli föremål för vidare överväganden| | sedan den föreslagna lagen om företagsrekonstruktion kommit att | | tillämpas någon tid och därmed ytterligare erfarenheter vunnits.| | | | | | Vissa tillämpningsfrågor | | Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet har | | påpekat att oklarhet redan enligt köplagens gällande reglering | | råder i fråga om gäldenärens rätt att dels, när köpeskillingen inte är| | förfallen till betalning vid leveransen, förfoga över varan under| | tiden mellan leverans och ställande av säkerhet, dels, när en | | köpare efter betalningsinställelsen betalat förskott på varor, | | förfoga över de förskottsbetalade medlen. Problemet har betydelse| | bl.a. för gäldenärens medkontrahents separationsrätt i en | | gäldenärens efterföljande konkurs. | | Det finns inte underlag för att i detta ärende ytterligare | | reglera de frågor som fakultetsstyrelsen har väckt. Frågorna får| | tills vidare lösas i rättstillämpningen. | | | | | | 6.5 Återvinning under företagsrekonstruktion | | Utredningens förslag: Utredningen har inte föreslagit några utvidgade möjligheter till återvinningstalan. Däremot överensstämmer dess förslag med regeringens när det gäller fristdag för beräkning av den tid inom vilken en rättshandling måste ha företagits för att kunna återvinnas. Remissinstanserna: Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Ackordscentraler, Statens jordbruksverk och Stockholms Handelskammare anser att rekonstruktören bör ges möjlighet att föra talan om återvinning. Enligt Ackordscentralerna visar erfarenheterna från de senaste årens betalningsinställelser klart att rekonstruktören behöver behörigheten att föra återvinningstalan för att kunna agera tillräckligt kraftfullt. De svårigheter som utredningen har redovisat som skäl för att inte tillerkänna rekonstruktören en sådan behörighet kan, enligt Ackordscentralernas mening, övervinnas. Skälen för regeringens förslag: Återvinning innebär att en i och för sig såväl obligationsrättsligt som sakrättsligt giltig rättshandling återgår. Förutsättningarna för att återvinning skall kunna komma i fråga kan i mycket allmänna termer beskrivas så att rättshandlingen skall dels ha företagits inom en viss tid före ett konkursutbrott eller beslut om offentligt ackord, dels ha varit till någon nackdel för borgenärerna, genom att gynna t.ex. en av dem på de övrigas bekostnad eller genom att minska gäldenärens tillgångar eller öka hans skulder till förfång för borgenärskollektivet som helhet. Återvinning kan enligt gällande rätt komma i fråga i konkurs och vid offentligt ackord. Återvinningsreglernas syfte är nära anknutet till konkursinstitutets grundläggande funktion som kan sägas vara att avveckla en verksamhet under ordnade former, varvid gäldenärens samtliga borgenärer får betalt i ett sammanhang och med lika rätt eller i vart fall enligt en på förhand bestämd ordning. Återvinningsreglerna medverkar till att detta syfte uppfylls genom att de dels har en reparativ funktion på så sätt att rättshandlingar som ensidigt gynnar en enskild borgenär kan återgå, dels - och kanske framför allt - har en preventiv funktion på så sätt att möjligheten till återvinning bör avhålla en borgenär från att söka få egna fördelar till andra fordringsägares nackdel eller gäldenären från att t.ex. placera tillgångar utom räckhåll för borgenärerna. Utredningens förslag innebär, som tidigare berörts, att i en företags- rekonstruktion kan, men behöver alls inte, ingå ett offentligt ackord. Den nuvarande ackordslagens regler om offentligt ackord föreslås i stora drag oförändrade föras in som ett särskilt kapitel i lagen om företagsrekonstruktion (se avsnitt 7.4). Det innebär bl.a. att den gode mannens funktion övertas av rekonstruktören. Den nuvarande ackordslagen ger möjlighet att föra talan om återvinning sedan förhandling om offentligt ackord har beslutats (16 §). Berättigad att föra en sådan talan är en borgenär, vars fordran skulle omfattas av ackord, sedan han underrättat den gode mannen. Talan skall väckas före det borgenärssammanträde som skall äga rum inom 3 - 5 veckor efter det att förhandling om offentligt ackord har beslutats. Den får inte slutligt prövas innan ackordsfrågan avgjorts (17 §). Vad som vinns genom en återvinningstalan skall, sedan den kärande borgenärens kostnader har ersatts, tillkomma de borgenärer som omfattas av ackordet (18 §). Att återvinning kan ske även i samband med offentligt ackord beror på att man önskat ge ökade möjligheter att genomföra ett sådant ackord genom att en borgenär inte tvingas begära gäldenären i konkurs för att få en återvinningsbar transaktion att återgå. Utredningen har övervägt frågan om rekonstruktören bör tilläggas en självständig rätt att föra talan om återvinning eller om det är tillräckligt att nuvarande ordning - med rätt för en borgenär att föra talan i samband med offentligt ackord - bibehålls. Som utredningen har redovisat (bet. s. 394) berördes i förarbetena till ackordslagen frågan om behörighet att föra återvinningstalan borde tillkomma även den gode mannen. Lagberedningen ansåg för sin del att det knappast var möjligt att tillerkänna gode mannen talerätt mot bakgrund av att en återvinningsprocess skall fullföljas först sedan ackordet fastställts, då den gode mannens egentliga uppdrag är slutfört, och att gode mannen inte heller förfogar över några medel till processkostnaderna (SOU 1968:41 s. 81). Departementschefen erinrade om att gäldenären vid ackord har kvar rådigheten över sin egendom och att det därför vore förenat med stora komplikationer att ge gode mannen talerätt. Det var dock viktigt, uttalades det vidare, att gode mannen noggrant undersöker förutsättningarna för återvinning och biträder borgenärerna i frågan (prop. 1970:136 s. 81 och 104). I 22 § andra stycket 4 ackordslagen sägs också att till ansökan om förhandling om offentligt ackord skall fogas berättelse av gode mannen som bl.a. skall ge „upplysning huruvida egendom frångått gäldenären under sådana förhållanden att den kan bli föremål för återvinning„. Utredningen konstaterar att den möjlighet till återvinning utom konkurs som infördes med ackordslagen inte resulterat i något större antal rättegångar om återvinning. Ett skäl härtill kan givetvis vara att det är tämligen otacksamt för en borgenär att ta på sig rollen som kärande eftersom det som vinns i en rättegång kan få delas med övriga borgenärer som omfattas av ackordet. Man kan emellertid inte därav sluta sig till, anser utredningen, att de nuvarande återvinningsreglerna saknat betydelse, eftersom en stor del av deras funktion ligger på det preventiva planet. Utredningen finner för sin del att de skäl som anförts mot en talerätt för en god man enligt ackordslagen har giltighet även beträffande en rekonstruktör enligt lagen om företagsrekonstruktion. Gäldenären behåller, som utvecklats ovan (avsnitt 6.2), sin rådighet över sina tillgångar under företagsrekonstruktionen. En återvinningsprocess kommer, liksom förut, att kunna avslutas först efter det att ackordet fastställts av rätten. Inte heller rekonstruktören förfogar över några medel till processkostnader. Mot den bakgrunden, liksom med hänsyn till önskemålet om att en företagsrekonstruktion skall kunna genomföras och avslutas snabbt, avstår utredningen från att föreslå någon ändring på förevarande punkt. Regeringen kan konstatera att en möjlighet för rekonstruktören att föra talan om återvinning med största säkerhet skulle bidra till att förstärka rekon- struktionsinstitutets effektivitet och medverka till att det får en i hög grad önskvärd självständig ställning i förhållande till konkurs. En borgenär som anser att gäldenären gjort sig skyldig till illojala transaktioner före beslutet om rekonstruktion skulle inte vara hänvisad till antingen att försöka få gäldenären försatt i konkurs eller att själv - efter beslut om ackordsför- handling - driva återvinningsmålet till förmån för borgenärskollektivet. Det kan visserligen antas att en gäldenär som i större omfattning gjort sig skyldig till mot borgenärskollektivet illojala förfaranden knappast kan åtnjuta borgenärernas förtroende på det sätt som torde vara nödvändigt för en framgångsrik rekonstruktion. I ett sådant fall kan redan av den anledningen företagsrekonstruktion vara utesluten och gäldenären i stället försättas i konkurs om förutsättningarna i övrigt för en sådan är uppfyllda. Samtidigt kan det givetvis inte uteslutas att gäldenären själv önskar medverka till återvinning av en rättshandling som han tidigare har vidtagit. Så kan om inte annat vara fallet därför att han inser att borgenärerna på grund av den illojala rättshandlingen inte vill medverka till rekonstruktion av hans företag och att således endast konkurs återstår. De problem som skulle vara förknippade med att tillerkänna rekonstruktören en självständig talerätt i återvinningsmål framstår inte heller som oöverstigliga. Det förhållandet att gäldenären behåller sin rådighet medför visserligen såväl ett principiellt som ett praktiskt problem. Det principiella problemet består i att svensk rätt som huvudregel inte erkänner talerätt för annans räkning. Rekonstruktören har ju inte något eget intresse i saken, medan däremot en borgenär för talan för sin - men även för andra borgenärers - räkning. Konkurssituationen är ett undantag av speciellt slag. Gäldenären förlorar rådigheten över sina tillgångar och konkursförvaltaren tillerkänns därför talerätt för boets räkning även om det t.ex. inte är fråga om någon övergång av äganderätten. Att tillerkänna rekonstruktören behörighet innebär att ytterligare något avlägsna sig från huvudlinjen. En återvinningstalan förs emellertid i borgenärskollektivets intresse och, som redan nämnts, inte sällan också i gäldenärens intresse. Detta omedelbara och ofta gemensamma intresse medför att det framstår som principiellt acceptabelt att tillerkänna rekonstruktören talerätt. En sådan lösning kan sägas innebära att rekonstruktören ges en form av legal fullmakt att föra talan för gäldenärens räkning. Det praktiska problemet består däri att rekonstruktören inte förfogar över några medel för processkostnaderna och att han inte mot gäldenärens vilja kan besluta att utnyttja dennes tillgångar för att betala de kostnaderna. Men rekonstruktören kan, som ackordscentralerna också har framhållit, liksom en konkursförvaltare ofta gör, söka förmå borgenärerna att ställa säkerhet för pro- cesskostnaderna. En sådan ordning har också den obestridliga fördelen att rekonstruktörens bedömning av förutsättningarna för framgång med en återvinningstalan måste delas av åtminstone en eller ett par borgenärer med förmåga att ställa den nödvändiga säkerheten. Innan en talan om återvinning slutligt prövas - och vid bifall till talan egendom återgår till gäldenären - är det nödvändigt att säkerställa att företagsrekonstruktionen i det enskilda fallet verkligen inrymmer en i princip oåterkallelig uppgörelse mellan gäldenären och hans borgenärer. Om en företagsrekonstruktion inte innehåller ett fastställt offentligt ackord, kan den komma att avslutas utan att vare sig någon rekonstruktion i sak eller någon ekonomisk uppgörelse kommit till stånd. Det måste därför, för att en av rekonstruktören väckt återvinningstalan slutligt skall kunna prövas, krävas att ett offentligt ackord fastställts. Detsamma gäller, som redovisats ovan, enligt ackordslagens nuvarande regler för en återvinningstalan som väckts av en borgenär. Likaså är det nödvändigt att rekonstruktören, på samma sätt som för närvarande gäller för borgenär, väcker talan före det borgenärssammanträde som följer på ett ackordsförhandlingsbeslut. En återvinningssvarande som vid bifall till återvinningstalan får en fordran mot gäldenären skulle annars inte ha möjlighet att ta tillvara sina intressen. Det kan, mot bakgrund av vad som nyss sagts, konstateras att det inte är helt lätt att förena kravet på snabbhet i förfarandet med utvidgade möjligheter till återvinningstalan. En tvistemålsprocess tenderar ju också ofta i sig att dra ut på tiden. Det måste emellertid vara lättare att acceptera den tidsutdräkt som kan vara förenad med en återvinningstalan om, såsom här har antagits normalt vara fallet, möjligheten att föra en sådan talan är avgörande för om en rekon- struktion alls kan komma till stånd. Regeringen finner mot den nu angivna bakgrunden att övervägande skäl talar för att även rekonstruktören skall vara behörig att föra talan om återvinning. Det är dessutom viktigt att en företagsrekonstruktion inte heller försvårar en återvinningstalan i en efterföljande konkurs. Den fristdag som enligt konkurslagen utgör utgångspunkten för beräkning av den tidsrymd inom vilken en rättshandling måste ha företagits för att kunna återvinnas bör, som utredningen har föreslagit, utgöras av dagen för ansökan om företagsrekonstruktion. Det kan därvid vara fråga om antingen en av gäldenären gjord ansökan eller en av honom medgiven ansökan av en borgenär. Skulle två eller flera ansökningar vara anhängiga samtidigt - t.ex. om en ansökan av en borgenär följs av en formlig ansökan även av gäldenären - bör fristdagen, oavsett vilken av ansökningarna som rätten bifaller, räknas från dagen för den först ingivna ansökningen. En förut- sättning bör, liksom för närvarande vid godmansförordnanden, vara att ansökan om gäldenärens försättande i konkurs görs inom tre veckor från det att beslut om att företagsrekonstruktionen upphör meddelades (jfr 4 kap. 2 § konkurslagen). 7 Genomförande och avslutande av företagsrekonstruktionen 7.1 Rekonstruktörens roll -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: En rekonstruktör skall ha såväl | | obeståndsjuridiska kunskaper som insikter i företagsekonomi och | | företagsledning. Normalt bör till rekonstruktör utses en advokat| | ur konkursförvaltarkretsen eller en högre tjänsteman vid ackords-| | central. Det skall emellertid vara möjligt att i det enskilda | | fallet förordna någon annan lämplig person. Dennes bakgrund kan | | vara t.ex. juristens, ekonomens, företagsledarens, revisorns | | eller konsultens. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag överensstämmer i det väsentliga med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser betonar vikten av att stora krav ställs på den som förordnas till rekonstruktör. Denne måste ha såväl en juridisk, ekonomisk och administrativ kompetens som även en förmåga att aktivt leda ett företag. Flera instanser, bland dem Malmö tingsrätt, Riksskatteverket, kronofogdemyndigheterna i Göteborgs och Bohus län, Malmöhus län och Kronobergs län, NUTEK, Industri- och Nyföretagarfonden, Finansbolagens förening, Föreningen auktoriserade revisorer, Sveriges Redovisningskonsulters Förbund, Kooperativa förbundet, Grossistförbundet Svensk Handel och Företagarförbundet - Företagarfo- rum, anser att tyngdpunkten i rekonstruktörens kompetens mera bör utgöras av kunskaper i företagsekonomi och företagsledning än av juridiskt kunnande. Några av dessa instanser anser att en rekonstruktör i första hand bör sökas i ekono- mernas, affärsmännens eller de erfarna företagsledarnas krets. Riksskatteverket påpekar därvid särskilt att rekonstruktören inte torde behöva ha tillgång till en kontorsorganisation av samma slag som en konkursförvaltare eftersom ett företag som skall kunna komma i fråga för rekonstruktion måste förutsättas ha en välordnad bokföring. Andra instanser förordar att såväl jurister som ekonomer bör kunna komma i fråga. Sveriges Industriförbund och Svenska Arbetsgivareföre- ningen understryker att i det enskilda fallet bör det vara de personliga kvalifikationerna som avgör valet av rekonstruktör. Länsstyrelserna i Väst- manlands och Västerbottens län liksom Sveriges Ackordscentraler anser emellertid att kravet på rekonstruktörens juridiska kompetens inte kan frångås. - De remissinstanser som förordar att rekonstruktören huvudsakligen bör ha ett slag av kompetens - juridisk eller ekonomisk - betonar att han kan anlita extern ex- perthjälp för att tillföra den kompetens han själv saknar. När det gäller rekonstruktörens roll under rekonstruktionen betonar t.ex. Stockholms och Västerbottens handelskammare att denne bör uppträda självständigt även gentemot gäldenären. Rekonstruktören bör inte agera som gäldenärens ombud eller allmänna rådgivare. Riksskatteverket och Kronofodemyndigheten i Malmöhus län anför å andra sidan att arbetet som rekonstruktör närmast torde kunna jämställas med ett konsultuppdrag med gäldenären som uppdragsgivare. Även om det är viktigt att rekonstruktören har också borgenärernas förtroende måste man sannolikt godta att han i första hand ser till gäldenärens intressen. - Kronofogdemyndigheten i Västerbottens län betonar vikten av att rekonstruktören är vaksam och snabbt vidtar åtgärder för att avsluta rekonstruktionsförfarandet så snart han får klart för sig att gäldenären inte är seriös i sin strävan att rekonstruera verksamheten. Skälen för regeringens förslag: Utredningen föreslår att den person som har till uppgift att utreda gäldenärsföretagets problem och utarbeta en plan för dess rekonstruktion skall betecknas administrator. Enligt regeringens mening är den termen mindre väl vald, bl.a. eftersom det inte är fråga om att förvalta gäldenärsföretaget eller dess egendom. Vi anser att den som förordnas i samband med ett beslut om företagsrekonstruktion i stället bör kallas rekonstruktör. Det uttrycket anger på ett bättre sätt vad som är den utseddes uppgift och ansluter väl till substantivet rekonstruktion och verbet rekonstruera. När det gäller frågan om vilka krav som bör ställas på den som utses till rekonstruktör kan det inledningsvis finnas anledning att något beröra de kvalifikationskrav som ställs på den som kommer i fråga för uppdrag av närliggande slag, främst förvaltare i konkurs och god man enligt ackordslagen. I samband med den konkurslagsreform som trädde i kraft den 1 januari 1980 framhölls att utvecklingen i näringslivet och samhället i övrigt har medfört att stora krav i allmänhet måste ställas på en konkursförvaltare. Det angavs att framför allt fyra krav borde tillgodoses: 1. En förvaltare bör i regel besitta, förutom allmänna juridiska kunskaper, „företagsekonomiska insikter, kunskaper om bokföring och redovisning samt kännedom om och vana vid affärsjuridiska spörsmål„. Förvaltare borde därför som regel sökas bland personer som i sin verksamhet är särskilt inriktade på affärsjuridiska frågor. 2. Förvaltaren bör förfoga över en väl utvecklad kontorsorganisation med resurser för bokföring och redovisning. 3. Förvaltaren bör ha sådana insikter i straffrättsliga frågor att han på ett tillfredsställande sätt kan lösa uppgiften att undersöka om gäldenären kan misstänkas för brott. 4. Förvaltaren måste i många fall vara väl förtrogen med arbetsrättsliga och arbetsmarknadspolitiska frågor. Han har bl.a. att ta ställning till om driften bör fortsättas tills vidare och om förutsättningar för rörelsens fortbestånd finns på längre sikt (se bet. s. 366 och prop. 1978/79:105 s. 156 f.). De sålunda ställda kraven har i 1987 års konkurslag lagtekniskt kommit till uttryck så att „en förvaltare skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget„. Vidare får en förvaltare bl.a. inte stå „i ett sådant förhållande till gäldenären, en borgenär eller någon annan att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen„ (7 kap. 1 § första och tredje styckena konkurslagen). Innan rätten utser förvaltare skall tillsynsmyndigheten höras (7 kap. 3 § första stycket konkurslagen). De beskrivna kraven innebär att uppdragen som förvaltare kommit att koncentreras till en ganska begränsad grupp av personer, främst advokater med huvudsaklig inriktning på obeståndsjuridik. God man enligt ackordslagen „bör vara lagfaren. Han skall i övrigt ha den insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt åtnjuta borgenärernas förtroende„ (3 § ackordslagen). Utredningen redovisar (bet. s. 367) att av 249 godmansförordnanden under år 1990 avsåg 122 advokat, 107 tjänsteman vid ackordscentral och 20 annan person. I samtliga fall var emellerid den förordnade jurist. På vad sätt skiljer sig då de krav som bör ställas på en rekonstruktör från de som ställs på en konkursförvaltare eller god man enligt ackordslagen? Den mest iögonenfallande skillnaden är givetvis att för en rekonstruktör kommer förmågan att bedöma de rent affärsmässiga förutsättningarna för fortsatt drift i förgrunden på ett annat sätt än vid konkurs eller ackord. Visserligen hör en sådan bedömning också till en konkursförvaltares uppgifter men tyngdpunkten i hans arbete kan ändå sägas ligga i att, med iakttagande av konkurslagens regelsystem, avveckla en rörelse så att borgenärerna kan erhålla största möjliga utdelning för sina fordringar. Förvaltaren skall, med konkurslagens ord, „ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet„ (7 kap. 8 § första stycket konkurslagen). Härtill kommer att han i detta sitt arbete bl.a. också har att utreda orsakerna till företagets obestånd och om det finns anledning att misstänka gäldenären för brott. På motsvarande sätt kan tyngdpunkten i den gode mannens uppgift, i vart fall vid offentligt ackord, sägas ligga i att tillgodose företagets finansiella behov genom att åstadkomma en nedskrivning av dess skulder. Även en rekonstruktör måste givetvis, liksom konkursförvaltaren, undersöka företagets aktuella ekonomiska situation och bilda sig en uppfattning om orsakerna till dess svårigheter. Vidare måste han, liksom den gode mannen, ägna uppmärksamhet åt möjligheterna till rekonstruktion i finansiellt hänseende. Men rekonstruktörens viktigaste insats är att bedöma om gäldenärsföretaget med återvunnen lönsamhet kan fortsätta att sälja sin vara eller tjänst på marknaden. För att kunna göra en sådan bedömning skulle rekonstruktören behöva ha goda insikter i företagsekonomi, erfarenhet av företagande, affärssinne, förhand- lingsvana och inte sällan viss branscherfarenhet. Samtidigt måste rekonstruktören, eftersom det är fråga om ett lagreglerat förfarande med betydande rättsverkningar, besitta såväl ett allmänjuridiskt som ett obeståndsjuridiskt kunnande. De krav på rekonstruktörens kompetens som nu har redovisats torde knappast uppfyllas till fullo av mer än ett begränsat antal personer, främst advokater med erfarenhet av större företagskonkurser liksom högre tjänstemän vid ackordscentralerna. Det skall heller inte uteslutas att det i företagsledarnas krets finns personer med tillräckliga juridiska kunskaper. Oavett vem som utses till rekonstruktör, måste denne inte sällan i sin tur anlita experthjälp i de frågor där han själv inte besitter den nödvändiga kompetensen. Frågan om det allmänna kravet på rekonstruktörens kompetens kan alltså ofta nog gälla om huvudregeln bör vara att en jurist utses som vid behov får anlita ekonomisk expertis eller om normalt t.ex. en företagsekonom eller företagsledare bör förordnas som vid behov får anlita juridisk sakkunskap. Ackordscentralerna har en inte obetydlig erfarenhet av rekonstruktion av företag. De har i sitt remissyttrande redovisat att de handlägger rekonstruk- tionsärenden genom AB Företagskonsolidering som ägs till 30 procent vardera av Ackordscentralen Stockholm och Ackordscentralen Göteborg/Malmö samt till 20 procent vardera av Trygghetsrådet och Trygghetsfonden. Deras erfarenhet är att personer med ekonomisk kompetens blivit alltmer betydelsefulla även vid konkurs och ackord och att det gäller i särskilt hög grad när det är fråga om större företag. Ackordscentralerna har därför under senare år i betydande omfattning anställt personer med ekonomisk kompetens eller utnyttjat sådana personer som konsulter. Ackordscentralerna anför emellertid som sin bestämda uppfattning att när hanteringen av ett ärende är lagreglerat bör det ombesörjas av jurister som vid behov biträds av ekonomer och andra sakkunniga, t.ex. företagsledare med särskild branschvana. Enligt regeringens uppfattning är det inte lämpligt att ställa upp något formellt krav på viss utbildning, examen eller motsvarande för förordnande som rekonstruktör. Det bör således inte, såsom nu är fallet när det gäller god man enligt ackordslagen, anges att rekonstruktören som huvudregel bör vara lagfaren. Det är i stället rimligt, som utredningen har föreslagit, att ange att rekonstruktören skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, ha borgenärernas förtroende och även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Genom en sådan bestämning blir det möjligt - vilket är viktigt - att i det särskilda fallet välja den person som är mest lämpad för uppdraget. Som Sveriges Industriförbund och Svenska Arbetsgivareföreningen har anfört kan det nämligen ställas olika krav på tyngdpunkten i rekonstruktörens kompetens beroende på vilket företag som är föremål för företagsrekonstruktion. Det bör, åtminstone i vissa fall, vara möjligt att med ledning av de uppgifter som lämnas i ansökan om företagsrekonstruktion om företagets ställning och tilltänkta utveckling bedöma om en rekonstruktion i främsta rummet bör innefatta t.ex. marknadsanalys eller omförhandling av ett gällande licensavtal. I det förra fallet bör kanske rekonstruktören sökas bland affärsmän med branschvana, i det senare bör han antagligen hämtas ur juristernas krets. Det bör således vara möjligt att i det enskilda fallet förordna en rekons- truktör vars bakgrund är t.ex. juristens, ekonomens, företagsledarens, revisorns eller företagskonsultens. Regeringen anser likväl, liksom utredningen, att när inte omständigheterna i det enskilda fallet motiverar annat bör en advokat ur konkursförvaltarkretsen eller en högre tjänsteman vid ackordscentral förordnas. En sådan ordning bör i normalfallet garantera att rekonstruktören har viss erfarenhet av företagsledning, gedigna kunskaper i obeståndsjuridik liksom inom andra relevanta rättsområden samt vana vid att hantera situationer i vilka motstående intressen kan göra sig gällande. Enligt regeringens mening bör det dock på grund av företagsrekonstruktionens karaktär vara möjligt att vara friare i valet av rekonstruktör än vad som exempelvis hittills gällt vid utseende av konkursförvaltare. I det sammanhanget kan också påpekas att det bör vara möjligt att utse fler än en rekonstruktör. Den möjligheten, som bör utnyttjas endast i omfattande och komplicerade ärenden, ger utrymme för att utse två rekonstruktörer med olika kompetensprofil. Det kan tilläggas att den eller de som utses till rekonstruktör givetvis kan anlita annan expertis för att fullgöra sitt uppdrag (se författningskommentaren till 2 kap. 12 § andra stycket). Det finns anledning att betona att höga krav bör ställas på rekonstruktörens personliga integritet. Han skall, under tidspress, försöka åstadkomma en hållbar rekonstruktionsplan med tillgodoseende av såväl gäldenärens som borgenärernas intressen. Det är då viktigt att han åtnjuter samtliga inblandades förtroende vilket ofta endast kan åstadkommas genom att han intar en självständig, opartisk hållning. Det bör mot den bakgrunden vara uteslutet att till rekonstruktör utse någon gäldenärsföretagets ägare eller ställföreträdare, t.ex. ledamot av dess styrelse. Det är, som utredningen framhåller, naturligt att när gäldenären i sin ansökan lämnar förslag på rekonstruktör och ger uppgifter om dennes lämplighet, det också bör innefatta en redovisning av hur i vart fall de viktigaste borgenärerna ställer sig till förslaget. Om en sådan redovisning saknas bör sökanden föreläggas att komplettera sin ansökan med en sådan redovisning (se 2 kap. 3-5 §§). Domstolen kan på så sätt få det underlag som den behöver för att snabbt kunna fatta beslut i frågan. Gäldenärens eget önskemål om att en viss person utses till rekonstruktör bör - om det inte vinner stöd av en betydande krets av borgenärer - vara av mindre intresse. Motsätter sig en större borgenärskrets att en viss person utses till rekonstruktör torde det vara nära nog uteslutet att utse denna person. Det är emellertid viktigt att domstolen när den skall utse rekonstruktör inte är bunden av regler av absolut karaktär som utesluter vissa personkategorier. Det är viktigt att domstolen enligt den reglering som här föreslås kan utse den person som är lämpligast i det enskilda fallet. Regeringen delar utredningens bedömning att det såvitt nu kan bedömas saknas tillräckliga skäl att föreslå någon form av auktorisation av dem som skall tjänstgöra som rekonstruktör. 7.2 Bör en rekonstruktör kunna utses till förvaltare i en efterföljande konkurs? -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Frågan om en rekonstruktör skall kunna | | utses till förvaltare i en näringsidkares efterföljande konkurs | | bör avgöras från fall till fall. Inga ändringar föreslås i | | konkurslagens regler om utseende av konkursförvaltare. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Utredningen uttalar att enbart det förhållandet att en person har haft uppdrag som rekonstruktör inte bör lägga hinder i vägen för att utse honom till förvaltare i en efterföljande konkurs. Remissinstanserna har intagit skilda ståndpunkter i frågan. Så delar t.ex. Domstolsverket utredningens bedömning medan motsatt uppfattning uttrycks av bl.a. Riksskatteverket, Föreningen Sveriges kronofogdar, kronofogdemyndigheterna i Stockholms, Malmöhus och Kronobergs län, Sveriges Industriförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen och Företagarnas Riksorganisation. Skälen för regeringens bedömning: Enligt 7 kap. 1 § tredje stycket konkurslagen får den inte vara förvaltare „som står i ett sådant förhållande till gäldenären, en borgenär eller någon annan att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen„. „Detsamma gäller„, sägs det vidare, „om det i övrigt finns någon omständighet som medför att förtroendet för hans opartiskhet kan rubbas„. Denna jävsbestämmelse har således inte - till skillnad från t.ex. reglerna om domarjäv (jfr 4 kap. 13 § rättegångsbalken) - utformats som en absolut regel. Avsikten har i stället varit att ge utrymme för att anpassa tillämpningen till omständigheterna i det enskilda fallet (se prop. 1988/89:31 s. 7). Vad som generellt kan skilja en rekonstruktör från andra möjliga konkursförvaltare är närmast dennes förhållande till gäldenären. Beträffande förhållandet till gäldenären som jävsgrund har i förarbetena till den nuvarande jävsregeln i konkurslagen uttalats att det får anses mindre väl förenligt med den regeln att till förvaltare utse någon som har varit bokförare eller deklara- tionsmedhjälpare till gäldenären eller har varit revisor i ett aktiebolag som har försatts i konkurs. En rådgivare till gäldenären får anses olämplig som förvaltare, om det kan råda tvekan om hans objektivitet. Det torde ofta vara fallet, om rådgivaren har biträtt gäldenären under en längre tid före konkursut- brottet (prop. 1988/89:31 s. 11). I propositionen hänvisas också till rättsfallet NJA 1981 s. 764, i vilket det inte ansågs möta hinder att till förvaltare förordna en advokat som konsulterats av gäldenären med anledning av dennes insolvenssituation, varvid gäldenären fått rådet att begära sig i konkurs. Hovrätten över Skåne och Blekinge har i ett fall ansett att den som fungerat som god man enligt ackordslagen inte kunde utses till förvaltare (beslut 1982-09-23 SÖ 5165, omnämnt i Jäv för konkursförvaltare [Ds 1988:37] s. 16). Rekonstruktören kan inte betraktas som en gäldenärens uppdragstagare eller som dennes biträde (jfr 14 § i Vägledande regler om god advokatsed). Likväl är det tydligt att uppdraget normalt förutsätter att rekonstruktören med bibehållande av gäldenärens förtroende engagerar sig i dennes verksamhet. Rekonstruktören skall ju bl.a. ge gäldenären råd och anvisningar beträffande företagets löpande förvaltning samt bedöma och eventuellt ge sitt samtycke till samtliga viktigare rättshandlingar som gäldenären avser att vidta. Även om rekonstruktören således normalt inte företar några transaktioner på gäldenärens vägnar, kan det emellertid förekomma att förvaltaren i en efterföljande konkurs har att pröva sådana transaktioner som rekonstruktören tillrått eller kanske t.o.m. har gett anvisning om. Som Sveriges Industriförbund och Svenska Arbetsgivareföreningen har påpekat kan konkursförvaltaren också ha att pröva skäligheten av det av rekonstruktören fordrade arvodet i de fall arvodet inte har fastställts av rätten. I de flesta fall får man därför utgå från att en rekonstruktör på grund av de omständigheter som nu har redovisats inte bör förordnas till förvaltare i en näringsidkarens efterföljande konkurs. Regeringen gör här en något annorlunda bedömning än utredningen som för sin del uttalar att enbart det förhållandet att en person haft uppdrag som rekonstruktör inte bör lägga hinder i vägen för att utse honom till förvaltare i en efterföljande konkurs. Det hindrar emellertid enligt regeringens mening inte att domstolen, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, skulle kunna utse en rekonstruktör till konkursförvaltare. Ett rekonstruktionsförsök kan t.ex. komma att avslutas mycket tidigt utan att rekonstruktören i någon större utsträckning kommit att involveras i gäldenärens ekonomiska transaktioner. I ett sådant fall bör det inte möta något hinder mot att rekonstruktören förordnas till konkursförvaltare, i vart fall inte om hans arvode har fastställts av tingsrätten. Mot denna bakgrund krävs enligt regeringens mening inga ändringar i konkurslagens regler om utseende av konkursförvaltare. Även framgent bör alltså omständigheterna i det enskilda fallet få fälla utslaget. 7.3 Borgenärernas roll m.m. -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Rekonstruktören skall omgående underrätta | | samtliga kända borgenärer om att företagsrekonstruktion har | | beslutats. Beslutet skall inte kungöras. Inom tre veckor efter | | beslutet om företagsrekonstruktion skall borgenärerna beredas | | tillfälle att vid ett borgenärssammanträde ta ställning främst till| | frågan om företagsrekonstruktionen bör fortsättas. Därefter skall| | borgenärerna beredas möjlighet till insyn och inflytande genom | | en borgenärskommitté med vilken rekonstruktören har att samråda.| | Kommittén skall normalt bestå av tre ledamöter som representerar| | skilda borgenärsintressen. Dessutom kan, när det gäller större | | företag, en representant för de anställda ingå i kommittén. Statens| | borgenärsfunktion skall vid företagsrekonstruktion i allmänhet | | utövas av kronofogdemyndigheten. Frågor om ackord bör dock även | | vid företagsrekonstruktion prövas av skattemyndigheten. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Enligt utredningens förslag skall dock statens borgenärsfunktion utövas av kronofogdemyndigheten även i ackordsfrågor. Remissinstanserna: Sveriges Industriförbund och Svenska Arbetsgivareföreningen anser att när det gäller borgenärernas behov av insyn och inflytande är utredningens förslag väl avvägda. Andra remissinstanser anser emellertid att möjligheterna till insyn och inflytande för skilda borgenärskategorier är otillräckliga, främst under rekonstruktionsförfarandets gång. Enligt Företagarnas Riksförbund gäller det främst borgenärer med mindre fordringsbelopp. Riksskatteverket och Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län anser att staten som borgenär alltid bör beredas plats i borgenärskommittén. Riksskatteverket anför också att om det finns intressemotsättningar mellan olika kategorier av borgenärer bör det tillses att varje grupp kan representeras i borgenärskommittén eftersom det annars finns en risk att denna kommer att domineras av de professionella kreditgivarna. Kronofogdemyndigheten i Göteborg och Bohus län liksom NUTEK anser att viss information fortlöpande bör ges till samtliga borgenärer. NUTEK föreslår därvid att gäldenären åläggs att upprätta ett bokslut per dagen för betalningsinställelse och därefter exempelvis varannan månad. Kronofog- demyndigheten i Malmöhus län uttalar att samtliga borgenärer i vart fall bör få del av underlaget för en ansökan om förlängning av förfarandet och eventuellt också om vissa för rekonstruktionen viktigare beslut. Riksskatteverket anser att eftersom rekonstruktören främst torde komma att se till gäldenärens intressen bör borgenärskommittén ges en starkare ställning. Rekonstruktören bör vara skyldig att ge kommittén den information den begär och eventuellt också att inhämta dess godkännande av viktigare åtgärder. I fråga om vilken myndighet som bör företräda staten som borgenär i ett rekonstruktionsförfarande har samtliga kronofogdemyndigheter lämnat utredningens förslag om att anförtro kronofogdemyndigheten den uppgiften utan erinran, medan samtliga skattemyndigheter har förordat att statens borgenärsfunktion i stället skall utövas av skattemyndigheten. Riksskatteverkets majoritet har förordat att statens rätt skall bevakas av skattemyndigheten. En minoritet i verket har emellertid tillstyrkt utredningens förslag. Svenska Inkassoföreningen anför att ett beslut om företagsrekonstruktion bör kungöras, att underrättelse om sådant beslut bör ske till registerförande myndighet även såvitt avser enskild firma eller handels- och kommanditbolag. Skälen för regeringens förslag: Det är, som också utredningen framhåller, mycket viktigt att i ett förfarande som innebär påtagliga begränsningar i borgenärernas rätt tillförsäkra dessa såväl insyn i förfarandet som möjlighet att påverka det. Utredningen har översiktligt redovisat hur man i några utländska rättssystem sökt skapa garantier för att borgenärernas intressen tas tillvara (bet. s. 371 f.). I Danmark skall inom tre veckor efter anmälan om „betalningsstandsning„ ett borgenärssammanträde hållas. Domstolen kan på begäran också utse ett „kreditorudvalg„ om högst tre medlemmar. I företag med minst 25 anställda har dessa rätt att utse en fjärde medlem av udvalget. Rekonstruktören, „tilsynet„, skall underrätta såväl udvalget som samtliga borgenärer om planerade, särskilt viktiga rättshandlingar. Borgenärerna har då möjlighet att framställa invänd- ningar mot de tilltänkta dispositionerna. I Norge utser domstolen genast en „gjeldsnemnd„ som består av en ordförande - i regel en advokat - och ytterligare mellan en och tre ledamöter. Det är denna nämnd som har tillsyn över gäldenären, går igenom hans ekonomiska förhållanden och leder arbetet med att få till stånd en skulduppgörelse. Nämnden redovisar sin utredning av gäldenärens ekonomi och förslaget till skulduppgörelse för övriga borgenärer. I Finland skall domstolen tillsätta en borgenärsdelegation, om det inte anses onödigt på grund av att antalet borgenärer är litet. Delegationen skall ha minst tre medlemmar och vara sammansatt så att olika borgenärsgrupper är jämbördigt företrädda. Om företaget har minst 50 anställda har dessa rätt att utse företrädare som får delta i delegationens arbete utan att ha rösträtt. Rekonstruktören, utredaren, skall utan dröjsmål informera delegationen och övriga borgenärer om sin utredning av gäldenärens ekonomiska situation, regelbundet och alltid när det behövs informera delegationen om sina åtgärder och iakttagelser samt förhandla med delegationen innan viktiga beslut fattas. När det gäller borgenärernas möjligheter till insyn och inflytande i ett svenskt förfarande måste de naturligtvis till en början informeras om att beslut om företagsrekonstruktion har fattats. Det bör därför åligga den utsedde rekonstruktören att omgående underrätta samtliga kända borgenärer om att en företagsrekonstruktion har beslutats. Borgenärerna bör redan i samband med en sådan underrättelse få sådan information om gäldenärens ekonomiska ställning som kan göra det möjligt för dem att åtminstone bilda sig en preliminär uppfattning om huruvida en rekonstruktion bör kunna komma till stånd. Den informationen bör kunna bestå av de handlingar som gäldenären eller en ansökande borgenär givit in till stöd för ansökan, i förekommande fall kompletterad med de bok- föringshandlingar - som t.ex. företagets senast upprättade balansräkning - som rekonstruktören omgående kunnat ta del av. Som utredningen har funnit är rättsverkningarna av att företagsrekonstruktion beslutas emellertid inte sådana att beslutet behöver kungöras genom tingsrättens försorg. När företagsrekonstruktion väl har beslutats är det av största vikt att det så snart som över huvud taget är möjligt ges tillfälle att överväga om förfarandet har förutsättningar att bli framgångsrikt och därför bör fortsätta. Den bedömningen bör i första hand ankomma på borgenärerna att göra eftersom det är deras fordringar och intressen i övrigt som i hög grad står på spel. Samtliga borgenärer bör därför beredas tillfälle att närvara vid ett sammanträde då frågan om förfarandet skall fortgå behandlas. Det är då givetvis viktigt att det vid det sammanträdet finns den information som behövs för ett väl övervägt ställningstagande. Utredningen har föreslagit att borgenärssammanträdet skall hållas inom tre veckor från det att företagsrekonstruktion beslutas. Inom den tidsperioden bör det normalt vara möjligt för rekonstruktören att dels skaffa sig en mera ingående bild av företagets ekonomiska situation genom att ta del av företagets bokföring och genom kontakter med framför allt dess kreditgivare, dels ha en uppfattning om den tilltänkta rekonstruktionens huvudsakliga inriktning och förutsättningar. Rekonstruktören bör således redan vid detta tillfälle kunna presentera åtminstone en första preliminär version av den rekonstruktionsplan som han har att upprätta (se avsnitt 7.4). Vidare bör rekonstruktören vid den tidpunkten kunna ange i huvudsak vilka åtgärder som återstår att vidta och när förfarandet beräknas kunna avslutas. Regeringen anser således, liksom utredningen, att det skall föreskrivas att ett borgenärssammanträde skall äga rum inom tre veckor från beslutet om företagsrekonstruktion. Det kan givetvis inte uteslutas att det finns fall då en tid av tre veckor redan från början framstår som alltför kort, t.ex. då fråga är om ett stort företag och det redan av ansökningshandlingarna framgår att dess ekonomiska situation är mycket komplicerad. Det bör därför vara möjligt för domstolen att undantagsvis bestämma att borgenärssammanträdet skall hållas senare än inom tre veckor. Tid för sammanträdet bör bestämmas av rätten redan i samband med själva beslutet om företagsrekonstruktion. Det blir då också möjligt för rekonstruktören att lämna upplysning om sammanträdet i den underrättelse som han omgående skall tillställa borgenärerna. Det återstår så att bedöma hur borgenärerna skall tillförsäkras inflytande under det fortsatta förfarandet sedan det vid borgenärssammanträdet befunnits föreligga förutsättningar att låta det fortgå. Det är därvid angeläget att söka balansera borgenärernas behov av insyn mot intresset av att företagsrekonstruktionen inte tillåts att dra ut på tiden mer än som är ound- gängligen nödvändigt. Det förefaller mot den bakgrunden olämpligt att kalla hela borgenärskollektivet till återkommande sammanträden med på förhand bestämda intervaller. En lämpligare avvägning mellan de motstående intressena synes i stället vara att i enlighet med utredningens förslag låta en särskilt utsedd grupp av borgenärer mera aktivt följa förfarandet, dvs. en lösning i linje med vad som gäller i de övriga nordiska länderna. Det är således även regeringens uppfattning att en särskild borgenärskommitté bör utses vid borgenärssam- manträdet om någon borgenär begär det. Borgenärskommitténs uppgift är naturligtvis i första hand att bevaka hela borgenärskollektivets intressen. Men kommittén bör också kunna bidra till att förse rekonstruktören med information, exempelvis nödvändiga kunskaper om den bransch som gäldenärsföretaget är verksamt i. Rekonstruktören kommer att vara den som i detalj följer gäldenärsföretagets verksamhet och det är också hans uppgift att ta ställning till åtskilliga frågor som rör företagets tillgångar och vidare utveckling. Han bör därför vara skyldig att samråda med borgenärskommittén i väsentliga frågor. Även om det inte uttryckligen föreskrivs i lagen är det rimligt att det dessutom förekommer ett kontinuerligt utbyte av synpunkter mellan rekonstruktören och borgenärskommittén. Inom ramen för ett sådant utbyte bör givetvis rekonstruktören bemöda sig om att lämna kommittén den information som den begär. Däremot anser regeringen, liksom utredningen, att det inte bör komma i fråga att ange några uttryckliga formkrav för de beslut som måste fattas under företagsrekonstruktionen. En gäldenärens rättshandling drabbas enligt förslaget inte av ogiltighet därför att gäldenären underlåtit att inhämta rekonstruktörens samtycke (se avsnitt 6.2). Det är då inte heller möjligt att föreskriva någon sanktion för det fall att rekonstruktören skulle ha brustit i sin samrådsskyldighet gentemot borgenärskommittén. En annan sak är att, om rekonstruktören skall lyckas med sitt uppdrag att rekonstruera gäldenärsföre- taget, det är nödvändigt att han vinner borgenärerna för den lösning han föreslår. Redan detta torde vara tillräckligt för att säkerställa ett gott samarbete mellan rekonstruktören och borgenärskommittén. Skulle rekonstruktören trots detta underlåta att samråda med kommittén, återstår för borgenärerna möjligheten att antingen begära att företagsrekonstruktionen upphör (se 4 kap. 8 §) eller att rekonstruktören byts ut (se 2 kap. 11 §). Beträffande borgenärskommitténs storlek och sammansättning har utredningen föreslagit att den skall få bestå av högst tre ledamöter med möjlighet för dem som arbetar i företag med minst 25 anställda att utse en fjärde ledamot. Det är givetvis angeläget att antalet ledamöter i borgenärskommittén begränsas för att inte komplicera dess arbete. Det kan ju t.ex. förekomma att kommittén måste överlägga med mycket kort varsel för att behandla en viktig åtgärd som måste vidtas snabbt. Samtidigt är det också önskvärt att kommittén har en sådan sammansättning att den kan företräda de flesta kategorier av borgenärsintressen. I många fall bör naturligtvis tre, eller fyra, ledamöter vara ett tillräckligt antal även från den synpunkten; i kommittén kan då ingå en representant för de borgenärer som är kreditgivare och säkerhetshavare, en företrädare för staten som skatteborgenär och en representant för de oprioriterade borgenärerna samt - i förekommande fall - en företrädare för de anställda i gäldenärsföretaget. Det bör emellertid enligt regeringens mening inte vara uteslutet att anpassa kommitténs sammansättning till omständigheterna i det enskilda fallet. Om särskilda skäl talar för det bör således fler än tre ledamöter kunna ingå i kommittén. Frågan om kronofogdemyndigheten eller, som hittills, skattemyndigheten skall företräda staten vid ackord har tidigare behandlats i propositionen om lag om indrivning av statliga fordringar m.m. (prop. 1992/93:198). Där konstaterades att det finns skäl som talar för såväl den ena som den andra lösningen. I propositionen togs inte ställning till frågan i ett längre perspektiv. Mot bakgrund av att utredningsförslaget till lag om företagsrekonstruktion vid den tiden remissbehandlades ansågs det inte då finnas anledning att föreslå någon ändring vad gäller ackordsmyndighet. För att ge kronofogdemyndigheten uppgiften att företräda staten vid företagsrekonstruktion talar att rekonstruktionen är ett alternativ till andra åtgärder för att få en fordran betald. Misslyckas ett försök till rekonstruktion blir följden i flertalet fall konkurs - ett förfarande där staten företräds av kronofogdemyndigheten. Vidare torde det vanligen vara så att kronofogdemyndigheten redan innan rekonstruktionsfrågan kommer upp har viss utredning om företaget i samband med indrivningen. En stor del av de frågor som uppkommer vid företagsrekonstruktion i allmänhet är också sådana frågor som uppkommer under en konkurs. Enligt regeringens mening talar därför övervägande skäl för att kronofogdemyndigheten bör företräda det allmänna vid företagsrekonstruktion i dessa delar. Det är också den lösning som ligger mest i linje med de allmänna övervägandena bakom lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Till de frågor som kronofogdemyndigheten enligt vad som nu har sagts kommer att få ta ställning till hör frågor om gäldenärens avtal. Andra frågor är sådana som rör driften av företaget och frågor om återvinning. Det bör vidare, särskilt med tanke på vad som har sagts om företagsrekonstruktionen som ett alternativ till konkurs, vara kronofogdemyndigheten som företräder det allmänna när det gäller att som borgenär ta initiativ till företagsrekonstruktion. Frågor om ackord avseende skatter och avgifter prövas enligt lagen (1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m. av skattemyndigheten. Vid ackord uppkommer bl.a. frågor kring de olika skatte- och avgiftsfordringarna som skattemyndigheten får anses vara bäst skickade att utreda. Regeringen gör den bedömningen att det inte finns skäl att föreslå någon ändring vad gäller borgenärsfunktionen vid ackord. Även i denna del ligger ställningstagandet i linje med tidigare överväganden. Fattas det under en företagsrekonstruktion beslut om att inleda ackorsförhandling är det alltså skattemyndigheten som vid denna företräder det allmänna och tar ställning till om ett ackordsförslag skall antas eller inte. Det bör framhållas att det krävs en god samverkan mellan myndigheterna för att alla aspekter på rekonstruktionsfrågan skall bli belysta på ett bra sätt. Det skulle det emellertid ha gjort även om uppgiften som borgenärsföreträdare i sin helhet hade lagts på endera av dem. Den nu föreslagna lösningen ger uttryck för just det som nyss har sagts - myndigheterna har olika kompetens och därmed även olika roller att spela i förfarandet. Regeringen kommer senare att ta ställning till om det finns behov av författningsreglering av myndigheternas samverkan. 7.4 Upprättande av en rekonstruktionsplan -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Rekonstruktören skall upprätta en | | rekonstruktionsplan. Av planen skall normalt framgå såväl hur | | gäldenärsföretagets finansiella situation bör lösas som hur dess| | resultat skall kunna förbättras. Planens innehåll kan emellertid| | anpassas till omständigheterna i det enskilda fallet. Det | | föreskrivs inte i lagen vad planen skall innehålla och inte | | heller att den skall fastställas. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i frågan godtar i allt väsentligt utredningens förslag vad gäller rekonstruktionsplan. Sveriges Ackordscentraler betonar att en plan måste omfatta såväl en finansiell rekonstruktion som även resultatförbättrande åtgärder. Sveriges Industriförbund och Svenska Arbetsgivareföreningen diskuterar om planens innehåll bör närmare regleras och om den bör godkännas av borgenärerna. Organisationerna förordar emellertid inte några sådana åtgärder men anser att förfarandet efter några år måste utvärderas på bl.a. dessa punkter. Grossistförbundet Svensk Handel anser att det i motiven bör anges vad en rekonstruktionsplan normalt bör innehålla, t.ex. en preliminär betalningsplan, förslag till finansiering av rörelsen, en enkel marknadsanalys och om möjligt en treårig budget. NUTEK anför för sin del att det är svårt att tänka sig en framgångsrik rekonstruktion om inte den som framgent skall svara för företagets drift har ett avgörande inflytande på planens innehåll. Verket förordar därför att planen skall upprättas av den som efter rekonstruktionen kommer att äga och driva företaget, i samråd med rekonstruktören. Sveriges Advokatsamfund anser att en rekonstruktionsplan bör fastställas av domstol sedan domstolen berett samtliga borgenärer tillfälle att yttra sig såväl skriftligen som vid förhandling inför domstolen. Det kan vidare övervägas, anför samfundet, att föreskriva att domstolens beslut om fastställelse fordrar att det finns en viss majoritet för planen bland de berörda borgenärerna. Skälen för regeringens förslag: En första fråga som kan ställas är självfallet om det i en lag om företagsrekonstruktion alls bör föreskrivas någon skyldighet för gäldenären eller rekonstruktören att presentera ett skriftligt förslag till hur gäldenärens verksamhet skall rekonstrueras och hans ekonomiska situation klaras upp. Utredningen redovisar att i dansk och norsk rätt finns inte något lagfäst krav på att en särskild plan skall upprättas. I den finska lagen om företagssanering däremot finns ingående regler om vad ett saneringsprogram skall innehålla (39 - 42 §§) och hur programmet skall fastställas (49 - 56 §§). Mot att ställa ett uttryckligt krav på upprättande av en plan kan anföras att ett sådant krav kan medföra risker för både en viss tidsutdräkt och ökade kostnader för förfarandet. Det gäller förstås särskilt om kravet på att upprätta en plan förenas med krav på att den skall godkännas av hela borgenärsgruppen eller av en viss majoritet bland borgenärerna. För att en formlig plan bör upprättas talar å andra sidan att ett sådant krav kan medverka till att arbetet verkligen bedrivs med företagsrekonstruktionens ändamål för ögonen. Företags- rekonstruktionens syfte är ju att åstadkomma en rekonstruktion av verksamheten och det bör underlätta arbetet om det hela tiden sker med inriktning på att i skrift kunna för borgenärerna presentera ett förslag till hur det skall gå till. Planen kan upprättas fortlöpande. Den kan, och bör, presenteras i en första mycket preliminär version redan vid det borgenärssammanträde som skall äga rum inom tre veckor från beslutet om företagsrekonstruktion. Den kan därefter successivt fullständigas intill dess den föreligger i slutgiltigt skick. Regeringen delar för sin del utredningens bedömning att ett krav på upprättande av en rekonstruktionsplan bör ställas men att det däremot inte bör ställas några bestämda krav på dess innehåll och inte heller ges några föreskrifter om att den skall antas eller fastställas. Det bör innebära att rekonstruktionsarbetet kan ske med en bestämd inriktning utan att några risker för förhalning eller fördyring behöver uppstå. Det är viktigt att framhålla att planens innehåll måste kunna anpassas till omständigheterna i det enskilda fallet. Vad en rekonstruktion kan behöva innebära måste rimligen kunna variera högst väsentligt. En rekonstruktionsplan kan t.ex. - om företagets problem uteslutande kan hänföras till överskuldsättning - tänkas innehålla endast att en ackordsförhandling bör komma till stånd. Men en plan kan också - om företagets problem bottnar i att dess verksamhet inte fullt ut motsvarar marknadens krav - innehålla t.ex. en marknadsanalys, förslag om inskränkningar i produktionen av vissa produkter och åtgärder för en effektivare marknadsföring i förening med ett förslag till ackord. Självfallet kan planen också innefatta ett konstaterande av att förutsättningar för rekonstruktion saknas och att verksamheten därför bör avvecklas. Vad som kan sägas i denna del är att en plan normalt bör innehålla förslag till såväl hur gäldenärsföretagets finansiella problem bör lösas som hur dess resultat kan förbättras. Även om det inte i lag ges några föreskrifter om att en rekonstruktionsplan skall fastställas eller om formerna och förutsättningarna för ett fastställande, är det givet att, om planen skall kunna genomföras, det fordras en bred enighet bland borgenärerna liksom mellan dem och gäldenären om i vart fall dess huvudsakliga element. Det bör också betonas att i den del som en rekonstruktion medför egentliga ingrepp i borgenärernas rätt genom att deras fordringar sätts ned, måste det ske antingen genom avtal eller genom offentligt ackord. Ett offentligt ackord inom ramen för en företagsrekonstruktion föreslås liksom hittills vara omgärdat av regler om minsta dividend och av röstregler (se avsnitt 7.5). Borgenärernas godkännande av rekonstruktionens övriga element sker också indirekt genom att de, mot bakgrund av planens förslag till åtgärder, förklarar sig villiga att avtala om nedsättning av sina fordringar eller godtar ett förslag till offentligt ackord. Det är regeringens uppfattning att det bör vara rekonstruktören som har till uppgift att upprätta rekonstruktionsplanen. Ett av de viktigaste syftena med att förordna en rekonstruktör är ju att temporärt tillföra gäldenärsföretaget en särskild kompetens. Rekonstruktörens kunskaper skall utnyttjas för att avgöra om och hur företaget kan bli lönsamt. Det är då också naturligt att rekonstruktören sammanfattar sina rön och synpunkter i en handlingsplan för företaget. 7.5 Ackord under företagsrekonstruktion -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Inom ramen för en företagsrekonstruktion | | skall ett offentligt ackord kunna komma till stånd. | | Ackordslagen upphävs som självständig lag. Kravet i den gällande| | ackordslagen på att gäldenären vid ett offentligt ackord skall | | erbjuda borgenärerna betalning med åtminstone 25 procent av | | deras fordringsbelopp behålls. Undantag skall dock i | | fortsättningen kunna göras när det finns särskilda skäl. Däremot| | slopas - jämfört med ackordslagen - ordningen med obligatorisk | | edgång vid offentligt ackord liksom det särskilda edgångs- | | sammanträdet. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag överensstämmer i det väsentliga med regeringens. Remissinstanserna: Sveriges Advokatsamfund anser att om en lägre utdelningsprocent än 25 procent skall fastställas bör det kräva en större borgenärsmajoritet än tre fjärdedelar samt att det borde övervägas att godta en längre betalningstid än ett år för den föreskrivna minsta utdelningen. Sveriges Ackordscentraler anför att om skatteförmånsrätten avskaffas, och staten således får ställning av oprioriterad borgenär, det kunde övervägas att föreskriva ett undantag från kravet på likabehandling av likaberättigade borgenärer till förmån för staten som skatteborgenär. - Skattemyndigheten i Stockholms län m.fl. pekar på de problem som är förbundna med att samtliga statens skatte- och avgiftsfordringar inte alltid är kända eller i vart fall inte bestämda vid tidpunkten för ett offentligt ackord. - Riksskatteverket anser att reglerna om offentligt ackord i den föreslagna lagens 3 kap. systematiskt borde samordnas bättre med lagens bestämmelser i övrigt. Skälen för regeringens förslag: Som redan har nämnts innebär den föreslagna lagen om företagsrekonstruktion att förfarandet för att nå ett offentligt ackord inlemmas som en integrerad del i företagsrekonstruktionen. Härav följer också som nämnts att rekonstruktören ersätter ackordslagen gode man. Det kan framhållas att en företagsrekonstruktion kan - men alls inte behöver - avslutas med offentligt ackord. En ackordsuppgörelse kan komma till stånd under hand om samtliga intressenter är ense om det. Det är givet att det också är ett underhandsackord som i första hand bör eftersträvas, i de fall en företagsrekonstruktion över huvud taget behöver innefatta en ackordsuppgörelse. Reglerna om offentligt ackord har emellertid indirekt betydelse för möjlig- heterna till underhandsackord. En minoritet bland borgenärerna torde nämligen ofta finna det meningslöst att sätta sig emot ett föreslag till underhandsackord om det erbjuds på sådana villkor att det kan förutsättas bli antaget och fastställt genom offentligt ackord. Lagrådet har under rubriken Allmänna synpunkter i sitt yttrande den 24 oktober 1994 (se bil. 5) noterat att innebörden av förslaget är att en förutsättning för att frågan om offentligt ackord skall kunna aktualiseras är att näringsidkaren behöver rekonstruera sin rörelse: annars kan det ju inte meddelas beslut om företagsrekonstruktion. Lagrådet ifrågasätter om man inte får räkna med att det finns näringsidkare, vilka kan ha behov av ett ackordsförfarande utan att samtidigt behöva rekonstruera den verksamhet som bedrivs. Lagrådet anser sig inte kunna bedöma i vad mån det medför olägenheter att ackordsförfarandet inte är tillgängligt för sådana näringsidkare. Lagrådets påpekande är riktigt. Med den föreslagna utformningen är förfarandet för offentligt ackord enbart tillgängligt för en gäldenär som uppfyller de grundläggande kraven för företagsrekonstruktion. Det är en konsekvens av att förfarandet för offentligt ackord föreslås utgöra en integrerad del av företagsrekonstruktionen. Förfarandet för offentligt ackord kan på så vis sägas vara ett „förfarande i förfarandet„, vilket bl.a. tydliggörs genom att en begäran om ackordsförhandling skall göras i ett pågående ärende om företagsrekonstruktion eller eventuellt i samband med ansökan om företagsrekonstruktion. Enligt vad som nu föreslås är det alltså inte möjligt att fristående ansöka om ackordsförhandling. Enligt regeringens mening är det bl.a. ur systematisk synvinkel en stor fördel att införliva ackordsförfarandet i den nya lagen om företagsrekonstruktion. Lagrådets påpekande om att det finns risk för att vissa gäldenärer - som saknar rekonstruktionsbehov men har behov av att kunna nå ett offentligt ackord - inte kan komma i åtnjutande av reglerna om offentligt ackord torde enligt regeringens mening i praktiken endast gälla ett fåtal gäldenärer. Finns det ett ackordsbehov torde det regelmässigt också finnas ett rekonstruktionsbehov. I vart fall torde det gälla om avsikten är att företaget skall leva vidare. Är det fråga om att företaget skall avvecklas utgör i så fall konkursinstitutet ett fullgott alternativ. Lagrådets synpunkter i detta hänseende föranleder alltså inte regeringen att vidta några justeringar av förslaget. Det finns däremot anledning att noga följa utveckligen efter det att lagen har trätt i kraft och om anledning ges återkomma till denna fråga. Ett offentligt ackord innebär att en borgenärsmajoritet kan träffa ett avtal med gäldenären om en ekonomisk uppgörelse som binder även minoriteten. Den klassiska formen för en sådan uppgörelse innebär att borgenärernas fordringar sätts ned med en angiven procentsats. När det gäller kravet på minsta dividend - dvs. minsta procentuell utdelning - vid ackord hör den frågan naturligt samman med bestämmelserna om vilken majoritet bland borgenärerna som krävs för att ett ackordsförslag skall anses antaget. Generellt bör betänkligheterna mot att tillåta en låg dividend minska ju större majoritet som krävs. Den minsta dividenden sänktes från 50 till 25 procent i samband med införandet av 1970 års ackordslag (se SOU 1968:41 och prop. 1970:136). En än lägre dividend tilläts också om samtliga borgenärer godkände det eller om synnerliga skäl förelåg. Samtidigt bestämdes att ett ackordsförslag som gav minst 50 procent av fordringsbeloppen skulle anses antaget av borgenärerna om tre femtedelar av de röstande godtagit förslaget och deras fordringar uppgick till tre femtedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp. För lägre ackordsprocent bestämdes motsvarande andel av de röstande och av de sammanlagda fordringarnas belopp till tre fjärdedelar. Utredningen har redovisat att de ackord som i dag följer på betalningsin- ställelse brukar innefatta en minsta dividend om 25 - 50 procent och att lägre utdelning inte synes förekomma. Vad som närmast skulle kunna sättas i fråga är om den lägsta godtagbara dividenden borde sänkas för att öka möjligheterna till rekonstruktion. Det vore emellertid, som utredningen också framhåller, knappast rimligt att öppna ett rekonstruktionsförfarande för gäldenärsföretag, vilka inte räknar med att kunna erbjuda ens 25 procent av fordringsbeloppet till borgenärerna. Företagsrekonstruktion är ju tänkt för företag som visserligen har betalningssvårigheter men som också besitter en lönsamhetspotential. Ett företag som redan har ådragit sig en sådan överskuldsättning att det saknar möjlighet att betala en fjärdedel av fordringarna måste normalt anses sakna en sådan potential. Genom att det generella kravet på en minsta dividend om 25 procent behålls ges domstolen också en ytterligare grund för bedömningen av om en ansökan om företagsrekonstruktion bör bifallas. I ansökan skall ju gäldenären (jfr avsnitt 5.4) lämna uppgift bl.a. om utsikten till en uppgörelse med borgenärerna och ansökan får inte bifallas om det saknas skälig anledning anta att syftet med företagsrekonstruktionen kan uppnås. Liksom utredningen anser regeringen att en undantagsregel för speciella förhållanden har fog för sig. I ackordslagen anges, som redan nämnts, att lägre dividend än 25 procent kan godtas bl.a. om det finns synnerliga skäl. Med synnerliga skäl avsågs i förarbetena till ackordslagen (SOU 1968:41 s. 95) t.ex. att gäldenären till följd av sjukdom eller av annan orsak kommit på obestånd utan eget vållande. Likaså avsågs möjligheten att mot en enskild borgenärs vilja genomdriva ett ackord för ett dödsbo som inte räckte till utdelning upp till föreskrivna 25 procent. Som utredningen anfört syftar de anförda exemplen närmast på enskilda näringsidkare och ger knappast någon vägledning för tillämpningen av en lagstiftning som är avsedd också - och kanske främst - för större företag. Det bör, som utredningen har föreslagit, vara möjligt att i särskilda fall inte tvingas låta valet mellan ackord och konkurs avgöras av en tvingande regel om 25 procents minsta utdelning. Regeringen delar därför utredningens bedömning att i den nuvarande undantagsregeln bör uttrycket „synnerliga skäl„ ersättas med „särskilda skäl„ för att på så sätt vidga möjligheterna att frångå kravet på en minsta utdelning om 25 procent. Ett offentligt ackord omfattar för närvarande endast de oprioriterade borgenärerna samt förmånsberättigade borgenärer till den del deras fordringar är oprioriterade. Det har inte anförts några skäl för att ändra den ordningen. En förändring i borgenärskretsen vid offentligt ackord skulle emellertid följa om statens förmånsrätt för fordran på skatter och avgifter avskaffades. Staten skulle därigenom bli oprioriterad borgenär och således också omfattas av ett ackord. Som utredningen framhåller borde en sådan ordning främja en aktiv insats från statens sida i företagsrekonstruktioner vilket i och för sig borde ge bättre förutsättningar för att rekonstruktionen skall kunna ha framgång. Som redogörs för i det följande (avsnitt 8.3) läggs emellertid inte i detta sammanhang fram något förslag om att avskaffa statens förmånsrätt. De lagförslag som regeringen nu lämnar bör inte påverka statens roll som skatteborgenär vid ackord. I någon mån kan dock antalet offentliga ackord tänkas komma att öka till följd av att det inte längre förutsätts att gäldenären har konstaterats vara på obestånd. Inte heller sker (se avsnitt 7.2) någon ändring i fråga om vilken myndighet som har att företräda staten i ackordsförhandlingar. Skattemyndigheten bör alltså, liksom för närvarande, ha att bedöma om ett förslag till ackord kan anses fördelaktigt för det allmänna (3 § första stycket lagen 1993:892 om ackord rörande statliga fordringar m.m.). Det framstår som oundvikligt att skattemyndigheten därvid, som ett led i sin bedömning, beaktar vad utfallet för statens del skulle bli vid ett exekutivt förfarande. Som tidigare har framhållits är det av största vikt att skattemyndigheten i dessa sammanhang arbetar i nära kontakt med den myndighet som i övrigt företräder staten vid en företagsrekonstruktion, dvs. kronofogdemyndigheten. En förändring bör emellertid ske såvitt gäller den borgenärskrets som deltar i ackord. Som utredningen framhållit synes i det praktiska rättslivet dagen för betalningsinställelse ha haft större betydelse för frågan om vilka fordringar som omfattas av ackord än ackordslagens föreskrift om att dagen för ackordsbeslutet är avgörande för vilka borgenärer som deltar i, och är bunda av, ackordet. Det finns därför skäl att nu anpassa lagstiftningen till den praxis som faktiskt kommit att utbildas och låta dagen för ansökan om företagsrekonstruktion vara avgörande för vilka fordringar som omfattas av ett följande ackord. Utredningen föreslår slutligen att gäldenärens edgång vid offentligt ackord skall göras fakultativ och att, om edgång skall ske, den får äga rum vid det sammanträde med borgenärerna då dessa skall rösta om ackordsförslaget. Vad gäller frågan om gäldenären obligatoriskt skall tvingas avlägga ed för att bekräfta sina tillgångar och skulder anför utredningen att det föreslagna rekonstruktionsförfarandet ger flera garantier mot missbruk från gäldenärens sida. Ansökan skall granskas av rätten, gäldenärens ekonomiska situation kommer att nagelfaras av borgenärerna vid det sammanträde som följer inom tre veckor efter beslutet om företagsrekonstruktion och rekonstruktören har särskilt till uppgift att utreda gäldenärens ekonomiska förhållanden. Mot den bakgrunden finns det, anser utredningen, inte skäl att föreskriva obligatorisk edgång och följaktligen finns det inte heller anledning att behålla det särskilda edgångssammanträdet. Regeringen delar utredningens bedömning. Riksskatteverket anför, som har nämnts inledningsvis, synpunkter på den systematiska samordningen mellan reglerna om offentligt ackord och övriga regler i utredningens förslag till lag om företagsrekonstruktion. Bristen på en sådan samordning skapar, enligt verkets mening, onaturliga hinder för ett smidigt och enhetligt förfarande. Som exempel på en bristande samordning anför verket kravet på att gäldenären vid offentligt ackord måste lägga fram ett formligt ackords- förslag när han tidigare upprättat en rekonstruktionsplan, att en bouppteckning måste ges in när en likartad sammanställning upprättats tidigare under rekonstruktionsfasen samt att en ny avgift måste betalas. Vidare anser verket att borgenärssammanträdena borde kunna samordnas. Även Lagrådet har lämnat synpunkter av mer systematisk art på det föreslagna ackordskapitlet i lagen om företagsrekonstruktion. Lagrådet anför: „Ackordslagens bestämmelser om offentligt ackord har som nämnts i sak oförändrade överförts till den nya lagen. Ackordslagen har varit i tillämpning i över 20 år. Under denna tid torde ha vunnits en hel del erfarenheter av lagstiftningen, vilket borde beaktas i den nya lagen; under hand har Lagrådets uppmärksamhet fästs på frågan om beräknande av ränta på fordringar. Så har dock inte skett. Lagrådet anser det önskvärt att 3 kap. vid lämpligt tillfälle blir föremål för en översyn mot bakgrund av erfarenheterna av tillämpningen av ackordslagens motsvarande regler.„ Enligt regeringens mening kunde en sådan mera långt gående samordning som Lagrådet och Riksskatteverket förordar i och för sig i vissa delar vara tänkbar. Det förtjänar emellertid framhållas att ett offentligt ackord skiljer sig från övriga skeden i en företagsrekonstruktion därigenom att ackordet binder samtliga deltagande borgenärer, även dem som inte biträtt förslaget till uppgörelse. Det element av tvång gentemot vissa borgenärer som således är, eller kan vara, förbundet med fastställande av offentligt ackord gör det nödvändigt med mera preciserade regler för den delen av förfarandet än som krävs när en uppgörelse bygger på samtliga intressenters bifall. Det kan därför, såvitt nu kan bedömas, knappast undvaras att det för offentligt ackord, även inom ramen för en företagsrekonstruktion, ges särskilda regler om ansökan, en formlig bouppteckning där „tillgångarna tas upp till noggrant uppskattade värden„, ett formligt ackordsförslag som borgenärerna har att anta eller förkasta, kungörelse, m.m. En viktig faktor i denna bedömning är det enligt vad som redovisats i det föregående inte ställs upp några krav på vad en rekonstruktionsplan skall innehålla. Dessutom föreslår vi bl.a. att det i lagen uttryckligen skall anges att sådana handlingar och uppgifter som skall bifogas en begäran om förhandling om offentligt ackord inte behöver ges in om de tidigare under företagsrekonstruktionen har tillställts rätten och borgenärerna. Det är emellertid regeringens uppfattning att den systematiska samordning som kan och bör ske i det väsentliga kommit till stånd genom utredningens förslag. En viss ytterligare systematisk bearbetning har också skett vid den fortsatta beredningen, bl.a. i samband med lagrådsgranskningen av förslagen. 7.6 Avslutande av företagsrekonstruktion -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: En företagsrekonstruktion skall upphöra när| | syftet med den har uppnåtts eller så snart det står klart att en| | rekonstruktion inte kan åstadkommas. Vidare skall en pågående | | företagsrekonstruktion kunna avbrytas om gäldenären handlar | | illojalt. - En företagsrekonstruktion skall normalt avslutas | | inom tre månader. Den tiden kan emellertid, om det finns | | särskilda skäl för det, förlängas med tre månader i taget. Den | | sammanlagda tiden får dock aldrig överstiga ett år om inte | | förhandling om offentligt ackord har inletts. Domstolen skall | | vara restriktiv med att bevilja förlängning. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker i huvudsak förslagen i denna del eller lämnar dem utan erinran. Luleå tingsrätt anser emellertid att ett rekonstruk- tionsförfarande längst bör kunna pågå under sex månader. Sveriges Industriförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen och Grossistförbundet Svensk Handel anför att det är viktigt med en restriktiv hållning när det gäller att besluta om förlängning av förfarandet. De båda först nämnda remissinstanserna anser också att tingsrätten vid prövning av frågan om förlängning bör förstärkas med ekonomisk expertis. Skälen för regeringens förslag: Utredningen anför (bet. s. 376) att dess undersökning av hur ackordsinstitutet fungerar visar att den nu gällande tvåmånadersfristen (8 § ackordslagen) inte sällan är för kort och att inte heller en frist om tre månader alltid skulle vara tillräcklig för att slutföra rekonstruktionsförfarandet Utredningen föreslår därför att som huvudregel bör en tidsfrist om tre månader gälla men att den tiden kan, om särskilda skäl föreligger, förlängas med tre månader i taget. Förfarandet skall emellertid inte få pågå under längre tid än sammanlagt ett år, såvida inte förhandling om offentligt ackord har inletts. När det gäller frågan om vilka tidsfrister som bör gälla för en företagsrekonstruktion måste en avvägning ske mellan å ena sidan främst borgenärernas intresse av ett snabbt avslut och att därmed inskränkningarna i deras rätt upphör och, å den andra, intresset av att tidsgränserna inte sätts snävare än att det finns realistiska möjligheter att genomföra en rekonstruktion. Det finns då anledning att, som också utredningen har gjort, göra skillnad mellan rekonstruktion utan offentligt ackord och rekonstruktion som innefattar sådant ackord. Det är givet att i det sist nämnda fallet måste det, med hänsyn till de särskilda formföreskrifter som gäller, vara möjligt att låta förfarandet pågå under längre tid än annars. Regeringen finner för sin del, liksom flertalet remissinstanser, att de av utredningen föreslagna tidsgränserna förefaller väl avvägda. Det kan också nämnas att en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1993 gjorde det möjligt att förlänga tvåmånadersfristen i 8 § ackordslagen. Det finns dock skäl att framhålla att en restriktiv hållning är befogad när det gäller att besluta om förlängning av den ursprungliga tremånadersfristen. Än större restriktivitet bör iakttas när fråga är om ytterligare förlängningar. Så länge en företagsrekonstruktion inte förutses innefatta en ackordsförhandling bör den endast undantagsvis behöva pågå under längre tid än tre månader och bara i sällsynta fall - t.ex. när det är fråga om ett mycket stort företag - längre än sex månader. För att en förlängning av de inledande tre månaderna skall medges bör det kunna visas att en plan för företagets rekonstruktion finns men att vissa närmare angivna ytterligare åtgärder erfordras för att den planen skall kunna genomföras. Sådana ytterligare åtgärder kan givetvis avse såväl rekonstruktionen i sak - t.ex. pågående men ännu ej slutförda förhandlingar med leverantörer, anställda eller licenshavare - som dess finansiering - t.ex. att en uppgörelse under hand med borgenärerna uppges vara inom räckhåll. Därvid bör allmänt hållna påståenden om ytterligare åtgärder inte vara tillräckliga för att en förlängning skall beviljas. Det bör i stället krävas att det preciseras vilka åtgärder som återstår liksom att det redovisas om och när dessa åtgärder beräknas kunna genomföras. Beslut om företagsrekonstruktion fattas av rätten. Det bör därför också krävas beslut av domstol för att den skall upphöra eller för att de föreskrivna tidsfristerna skall förlängas. Det bör gälla även om ackordsförhandling har inletts. Vårt förslag till lag om företagsrekonstruktion bygger på att offentligt ackord är, eller snarare kan vara, ett element i en företagsrekonstruktion som också i normalfallet avser företagets verksamhet i sak. De med en företagsrekonstruktion förbunda rättsverkningarna upphör därför först i och med rättens beslut om att en företagsrekonstruktion upphör. Om den inledande tremånadersfristen, eller en förlängningsfrist, löpt ut utan att någon begäran om förlängning gjorts har således domstolen att omedelbart besluta om företagsrekonstruktionens upphörande. Som Lagrådet har påpekat (se bil. 5 vid 4 kap. 11 §) bör ett beslut om att företagsrekonstruktionen skall upphöra normalt tillämpas omedelbart. En regel av sådan innebörd innehöll också utredningens lagförslag (2 kap. 24 §). Med hänsyn till de förhållandevis ingripande rättsverkningar som är förbundna med en företagsrekonstruktion vore det även enligt regeringens mening orimligt att behöva avvakta laga kraft för att dessa rättsverkningar skall upphöra. I undantagsfall bör dock rätten kunna besluta om att ett beslut om att företags- rekonstruktionen skall upphöra inte skall tillämpas omedelbart. Utredningen har föreslagit att, innan beslut om förlängning meddelas, rekonstruktören, borgenärskommittén samt de borgenärer som närvarat vid det inledande borgenärssammanträdet skall ges tillfälle att yttra sig. Härigenom bör det bli möjligt för tingsrätten att få ett brett underlag för sitt ställningstagande. Av särskild betydelse för ett beslut om förlängning är givetvis vad rekonstruktören anför om möjligheten till en framgångsrik rekonstruktion och om vilka ytterligare åtgärder som återstår för att en sådan skall kunna genomföras. Men av stor betydelse är också borgenärernas uppfattning om möjligheten till framgång, eftersom en lyckad rekonstruktion förutsätter borgenärernas stöd eller i vart fall deras acceptans. Om åtminstone de viktigaste borgenärerna reser invändningar i fråga om rekonstruktionens möjligheter att inom rimlig tid bli framgångsrik, måste det normalt saknas förutsättningar att bifalla en begäran om förlängning. Mot bl.a. den bakgrunden anser regeringen att det inte finns skäl att föreskriva att, såsom har förespråkats av några remissinstanser, tingsrätten skall ha en särskild sammansättning vid beslut om förlängning av företagsrekonstruktionen. Mot att införa en regel om särskild sammansättning i dessa fall talar också de allmänna strävandena mot enhetlighet och renodling inom domstolssfären. Ett beslut om att låta en företagsrekonstruktion upphöra kan givetvis i flera situationer bli aktuellt även under det att en tidsfrist löper. Först och främst gäller det naturligtvis den situationen att syftet med företagsrekonstruktionen har uppnåtts. Likaså kan det innan tremånadersfristen gått ut stå klart att näringsidkarens verksamhet inte låter sig rekonstrueras och att ett fortsatt förfarande därför är utsiktslöst. I en sådan situation skall tingsrätten på begäran av rekonstruktören eller en borgenär meddela beslut om att företagsrekonstruktionen upphör. Regeringen har också under tidigare avsnitt (t.ex. 6.2) fäst vikt vid att rekonstruktören eller en borgenär kan begära att företagsrekonstruktionen skall upphöra, om gäldenären visar sig inte vilja medverka till förfarandet på det sätt som är avsett, t.ex. genom att underlåta att inhämta rekonstruktörens samtycke i de fall så är föreskrivet eller genom att annars handla illojalt. Eftersom en framgångsrik företagsrekonstruktion förutsätter gäldenärens aktiva medverkan bör företagsrekonstruktionen också upphöra om gäldenären begär det. Om ackordsförhandling har inletts bör emellertid, som nu gäller enligt ackordslagen, gäldenären vara förhindrad att utan rättens medgivande återta sitt ackordserbjudande. Om gäldenären själv begär sig i konkurs, bör en sådan ansökan, i enlighet med vad som tidigare sagts (avsnitt 6.1), bifallas. En grundläggande förutsättning för att en rekonstruktion skall kunna lyckas är givetvis att gäldenären själv önskar att den skall komma till stånd och tror att den är möjlig. Om således en gäldenärens egen konkursansökan bifalls, inträder en helt ny rättslig situation som styrs av reglerna i konkurslagen. Det är då rimligt att företagsrekonstruktionen därigenom upphör. En särskild fråga är om det bör vara möjligt för domstolen att självmant, dvs. utan ansökan av gäldenär, rekonstruktör eller borgenär, besluta om att företagsrekonstruktionen skall upphöra. Som utredningen har funnit är det möjligt att tänka sig situationer då ett initiativ från någon berörd part inte bör eller kan avvaktas, t.ex. om gäldenären åtalas för brott mot borgenärer och dessutom begärs häktad. Det bör således vara möjligt för rätten att undantagsvis självmant besluta att företagsrekonstruktionen skall upphöra. 8 Förmånsrättsordningen 8.1 Allmänna utgångspunkter Ordningen för fordringars förmånsrätt i konkurs kan få betydelse på flera olika sätt i en företagsrekonstruktion. Helst bör förmånsrättsordningen dels medverka till att en rekonstruktion kommer till stånd i de fall då företaget är livskraftigt, dels också medverka till att rekonstruktionsarbetet kan bedrivas på ett effektivt sätt. Det är emellertid inte bara de önskemål som hänger samman med företagsrekonstruktion som skall beaktas vid utformningen av förmåns- rättsordningen. Den avgör hur värdefull en säkerhet är vid kreditgivning och spelar därigenom en avgörande roll för vilka säkerheter som används och för vilka möjligheter ett företag har att få kredit. Vidare har förmånsrättsord- ningen betydelse för hur förlusterna vid en konkurs fördelas mellan olika borgenärskategorier. Därmed har den också betydelse för vissa borgenärers ekono- miska situation och är av intresse för statens finanser. Den påverkar vidare borgenärernas benägenhet att söka gäldenären i konkurs och gäldenärens agerande i samband med insolvens. När en förändring i förmånsrättsordningen övervägs bör alla väsentliga effekter av förändringen beaktas. Sålunda bör konsekvenser för möjligheterna att genomföra en lyckosam rekonstruktion vägas mot eventuella följder när det gäller förutsättningarna för kreditgivning, de olika borgenärskategoriernas ekonomiska situation osv. 8.2 Ordningen mellan lönefordringar och fordringar med säkerhet i företagshypotek -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Förhållandet i förmånsrättsordningen mellan| | lönefordringar och fordringar med säkerhet i företagshypotek bör| | för närvarande inte ändras. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag: Vissa lönefordringar, avseende s.k. produktiv lön, ges förmånsrätt framför fordringar med säkerhet i företagshypotek (se bet. s. 323 f.). Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan invändningar. Flera är dock negativa, däribland Finansinspektionen, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Sveriges Advokatsamfund, Svenska Bankföreningen, Sveriges Industriförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen och Företagarnas Riksorganisation. Skälen för regeringens förslag: Enligt 5 § första stycket 2 förmånsrättslagen (1970:979) har fordringar med säkerhet i företagshypotek förmånsrätt i lös egendom som hör till näringsverksamhet. Vilken egendom som närmare bestämt omfattas av företagshypotek framgår av 2 kap. 1-4 §§ lagen (1984:649) om företagshypotek. Förmånsrätten för lönefordringar o.d. finns beskriven i 12 § förmåns- rättslagen. Genom att staten i betydande utsträckning förskotterar löne- betalningar i konkurs enligt lönegarantilagen (1992:497), har reglerna om löneförmånsrätt framför allt betydelse för hur mycket staten genom sin regressrätt återfår av vad som förskotterats. Enligt nyligen beslutade lag- ändringar (prop. 1993/94:208, bet. 1993/94:LU34, rskr. 1993/94:394, SFS 1994:636-639) gäller nya regler om löneförmånsrätt och lönegaranti sedan den 1 juli 1994. Ändringarna innebär i huvudsak att förmånsrätten för lönefordringar och därmed omfattningen av lönegarantin inskränks. Förmånsrätten omfattar löner för en kortare tid än som tidigare gällt (se närmare nedan i avsnitt 8.4). En vissa justering har sedan företagits (se prop. s. 1994/95:180, bet. 1994/95:LU30, rskr. 1994/95:380). Enligt av riksdagen godkända uttalanden av Lagutskottet bör 1994 års reform av lönegarantireglerna ses som ett provisorium i avvaktan på förnyade överväganden i samband med beredningen av förevarande ärende om företagsrekonstruktion (bet. 1993/94:LU34 s. 11). Regeringen tar upp frågan i avsnitt 8.7.2 och 8.7.3 nedan. Av 15 § förmånsrättslagen framgår att fordringar med säkerhet i företagshypotek har förmånsrätt framför lönefordringar i den egendom som omfattas av företagshypoteket. Det gäller sedan år 1976. Dessförinnan var lönefordringar högre prioriterade än fordringar med säkerhet i företagshypotek. Ändringen i prioritetsordningen berodde dels på att löneförmånsrätten genom framväxten av lönegarantisystemet hade minskat i betydelse som skydd för de anställda, dels på att värdet av företagsinteckning som säkerhet ansågs för dåligt för att bidra effektivt till företagens kreditförsörjning. I och med tillkomsten av 1974 års lag om anställningsskydd (LAS) utvidgades löneför- månsrätten ytterligare genom att uppsägningstiderna i anställningsförhållanden förlängdes. Om inte ändringen i prioritetsordningen hade genomförts, skulle värdet av företagsinteckning som kreditsäkerhet ha minskats ytterligare. Den gällande ordningen innebär att företagshypoteksborgenärerna - i praktiken nästan alltid banker - har ett relativt gott skydd för sina fordringar vid konkurs. I en undersökning som utredningen gjorde visade det sig att före- tagshypoteksborgenärerna vid en jämförelse med andra borgenärskategorier fick den klart högsta utdelningen på sina fordringar, i genomsnitt ca 46 % av de totala fordringsbeloppen (se bet. s. 325). Det har gjorts gällande att detta goda skydd medför att banker dels i många fall lämnar kredit utan att tillräckligt pröva kredittagarens möjligheter att betala enligt kreditavtalet, dels inte visar tillräckligt intresse för att gäldenärsföretag som får ekonomiska problem effektivt tar sig an sin situation. Det är viktigt att en företagsrekonstruktion kommer igång innan företagets problem har blivit alltför stora. Detta kan åstadkommas, menar utredningen, om viktiga borgenärsgrupper stimuleras att noggrant övervaka företagets ekonomiska situation. Ett sätt att uppnå detta är enligt utredningen att försämra förmånsrätten i konkurs för banker och andra borgenärer som har säkerhet i företagshypotek. Utredningen föreslår därför att sådana fordringar flyttas ner i förmånsrättsordningen och får betalt efter vissa lönefordringar, nämligen sådana fordringar som avser s.k. produktiv lön. Härmed avses enligt utredningens förslag dels lön för tiden fram till konkurs, dels lön under högst två månader medan rörelsen drivs vidare under konkursen. Detta kan enligt utredningen anses genomsnittligt motsvara arbete som faktiskt är produktivt i företaget. Förslag om att lönefordringar skall flyttas upp före företagshypotek i förmånsrättsordningen har väckts tidigare i olika sammanhang. I riksdagen skedde det bl.a. i samband med att lagen om företagshypotek infördes (se prop. 1983/84:128 och bet. LU 1983/84:36). Riksdagen erinrade då om de uttalanden som inför 1976 års lagändring hade gjorts angående det angelägna i att trygga företagens kreditmöjligheter och menade att en ändring skulle allvarligt försämra företagshypotekets kreditvärde. Därmed skulle det också komma i konflikt med de syften som låg bakom propositionen om en ny lag om före- tagshypotek. Vidare uttalades att en förändring i förmånsrättsordningen skulle medföra mycket besvärliga övergångsproblem. Ett förslag om att låta „produktiva löner„ gå före företagshypotek väcktes av Lönegarantiutredningen i betänkandet Lönegarantin och förmånsrättsordningen (SOU 1988:27). Flera sakkunniga och experter motsatte sig dock förslaget. Betänkandet remitterades inte utan överlämnades till Insolvensutredningen för förnyade överväganden. Enligt regeringens mening finns det skäl som talar för att förmånsrätts- ordningen ändras, men det finns samtidigt viktiga invändningar mot utredningens förslag. Som framhålls av en av utredningens sakkunniga och som understryks av ett par remissinstanser kan det med fog ifrågasättas om den föreslagna förändringen verkligen medför att bankernas engagemang i rekonstruktionsförsök ökar i någon betydande utsträckning. I många fall torde bankerna ha små möjligheter i praktiken att agera för att påskynda en önskvärd rekonstruktion. En intensivare bevakning av företagskrediterna förutsätter också resursinsatser som är kostnadskrävande för bankerna. Sådana kostnader övervältras i praktiken på hela eller delar av låntagarkollektivet. Det är inte säkert att bankerna skulle betrakta en sådan bevakning som lönsam vid en samlad bedömning. I många fall torde bankerna välja att i stället kräva kompletterande säkerheter i syfte att bibehålla den tidigare säkerhetsnivån. Bland andra Svenska Bankföreningen anför att detta skulle bli effekten. Utredningen har inte presenterat någon analys av dessa frågor. Det råder också delade meningar i frågan om bankerna borde bevaka sina utestående krediter mer aktivt än som sker i dag. Många remissinstanser menar att bankerna är för passiva, medan andra anför att det är svårt att i dagsläget hävda att bankerna inte tillräckligt aktivt bevakar och följer upp sina beviljade krediter. Mot den grundläggande tanken bakom utredningsförslaget kan också invändas att bankerna enligt 2 kap. 13 § första stycket bankrörelselagen (1987:617) är skyldiga att kräva „betryggande säkerhet„ vid kreditgivning. En bank får avstå från sådan säkerhet endast om den kan anses obehövlig eller om det annars finns särskilda skäl. Om bankerna skall kunna efterleva dessa regler måste de, vid en försämring av företagshypoteket, i många fall begära kompletterande säkerhet av annat slag. Behåller de samma eller i stort sett samma säkerhetsnivå, uppkommer inte över huvud taget den effekt som utredningen eftersträvar.- Utredningens förslag kan också få negativa effekter. Nyupplåningen kan komma att försvåras för de företag som är beroende av företagshypotek som säkerhet. Det sker genom att företagshypotekets värde som säkerhet försämras och genom att företagen i fråga därmed inte kan medges krediter i samma omfattning som tidigare. De som kan komma att drabbas är, som framhållits i remissbehandlingen, främst små och medelstora företag, och då inte minst tjänsteproducerande företag där antalet anställda är stort. Om många företag får det svårare att få kredit, försämras förutsättningarna för nyföretagande liksom investeringsmöjligheterna i befintliga företag. Det påverkar samhällsekonomins tillväxt på ett ogynnsamt sätt. Det inverkar i sin tur negativt på sysselsättningen och möjligheterna att få balans i samhällsekonomin. Vidare kan förslaget medföra att många företag med befintliga lån kan bli tvungna att ställa kompletterande säkerhet för att inte få lånen uppsagda. På kort sikt kan detta förorsaka oro på kreditmarknaden. En del företag kan tvingas lägga ner sin verksamhet. De övergångsregler som blir nödvändiga - se bet. s. 63 - blir därtill många gånger svåra att tillämpa. Som tidigare sagts fick företagshypotek förmånsrätt framför löner år 1976. Motivet var främst - särskilt mot bakgrund av att löneförmånsrätten vidgats genom tillkomsten av lagen om anställningsskydd - att det behövdes bättre möjligheter att få säkerhet vid kreditgivning till små och medelstora företag. Den förbättring som sålunda skedde av företagshypoteket som säkerhetsform betraktas allmänt som en framgångsrik reform. Företagshypoteket ses i dag som en väl fungerande säkerhet. Det måste anses diskutabelt att nu försämra denna ord- ning - som är gynnsam för företagsamheten i landet över huvud taget - för att förbättra förutsättningarna för rekonstruktion av de jämförelsevis få företag som blir aktuella för ett sådant förfarande. Som Sveriges Advokatsamfund framhåller ersätts redan enligt gällande rätt sådana produktiva arbetsinsatser som de anställda gör under konkursförfarandet. Det sker i enlighet med principer som fastlagts i rättsfallet NJA 1982 s. 900. Rättsfallet avser frågan om fördelning av sådan värdestegring på företagsintecknad egendom som sker under vidaredrift av gäldenärsföretaget i konkurs. Enligt avgörandet utgörs underlaget för inteckningshavarnas förmånsrätt av den företagsintecknade egendomen sådan den var vid konkursutbrottet. Vid bestämmande av värdet på denna egendom skall beaktas vad som skett under konkursen. Värdet skall bestämmas med hjälp av en proportioneringsmetod där det avgörande är vilka kostnader som lagts ner före respektive efter konkursut- brottet. Därigenom kommer normalt en fördelning att ske av värdestegringen mellan å ena sidan borgenärer med företagshypotek och å andra sidan borgenärer med allmän förmånsrätt eller utan förmånsrätt. Med utredningens förslag kommer normalt hela värdestegringen på företagsintecknad egendom att tillfalla löne- borgenärerna. Företagshypotekshavarna går alltså miste om värdestegringen. Men dessutom kommer de ofta att förlora en del av underlaget för företagshypoteket sådant det var vid konkursutbrottet. Drivs rörelsen vidare kommer i många fall en allt större del av den egendom som är underlag för företagshypotek att tillfalla löneborgenärerna på grund av att lönefordringar avseende sådan vidaredrift under konkurs enligt förslaget får företräde framför företagshypotek. I praktiken blir det oftast staten som får tillgodogöra sig tillgångarna på grund av regressrätten för lönegarantiutlägg. Som Advokatsamfundet påpekar kan den föreslagna ändringen därför försvåra en effektiv avveckling under konkurs. Konkursförvaltaren kan tvingas avstå från att driva rörelsen vidare - även om detta vid en samlad ekonomisk bedömning vore att föredra - för att inte försämra läget för borgenärer med företagshypotek. Det motverkar möjligheterna att rekonstruera företag under konkurs. En sådan effekt är inte önskvärd. I de fall då rörelsen fortsätts under konkurs kommer företagshypotekshavarna i praktiken ofta att få svara för lönekostnaderna. Som Juridiska fakultets- styrelsen i Uppsala anför är det svårt att motivera en sådan ordning. Det gäller särskilt om rörelsen drivs vidare trots att det inte är ekonomiskt försvarbart. Regeringens slutsats är - även med beaktande av de skäl som utredningen i övrigt anfört för förslaget, se bet. s. 326 f. - att förslaget i sin nuvarande utformning inte för närvarande bör genomföras. Förändringar i förmånsrättsordningen i den riktning som utredningen föreslagit bör emellertid studeras vidare. Det bör göras av en ny utredning. Därvid kan t.ex. den lösning som valts i Finland och som innebär att borgenärer med säkerhet i före- tagshypotek får förmånsrätt för endast en viss kvotdel av fordringen övervägas. Att som några remissinstanser föreslagit redan nu genomföra en sådan förändring kan inte komma i fråga. En sådan reform måste föregås av noggrann analys i en utredning. Frågorna om förmånsrätt för löner och företagshypotekets omfattning bör analyseras tillsammans med andra frågor om förmånsrättsordningen som aktualiserats i bl.a. detta lagstiftningsärende. I avsnitten 8.7.1 - 8.7.3 behandlas ytterligare några frågor som har med löneförmånsrätten att göra. I avsnitt 8.7.1 diskuteras om löneförmånsrätten över huvud taget bör vara kvar och i avsnitt 8.7.2 behandlas frågan om lönefordringar bör skyddas särskilt i anledning av en företagsrekonstruktion. I avsnitt 8.7.3 tas några nyligen genomförda ändringar i löneförmånsrätten och lönegarantin upp till förnyad bedömning. I avsnitten 9.1 och 9.2 behandlas ett par ämnen som har anknytning till förmånsrätten för företagshypotek, dels frågan om kassa och banktillgodohavanden bör omfattas av företagshypotek och dels frågan om vad som bör gälla beträffande egendom som under rekonstruktion trätt i stället för före- tagsintecknad egendom. 8.3 Förmånsrätten för skatte- och avgiftsfordringar -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Förmånsrätten för skatter och allmänna | | avgifter bör inte avskaffas. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag: Utredningen föreslår att förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter avskaffas (se bet. s. 328 f.). Remissinstanserna: En bred majoritet av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag. Avstyrker gör Riksskatteverket, de skattemyndigheter som yttrat sig och en kronofogdemyndighet. Skälen för regeringens förslag: Fordringar avseende skatter och allmänna avgifter har i dag förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen. I en särskild lag (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m. anges för vilka skatte- och avgiftsfordringar förmånsrätten gäller. Sådana fordringar har prioritet efter fordringar med särskild förmånsrätt men före löne- och pensionsfordringar. Skatte- och avgiftsfordringarna hade tidigare sämre prioritet än lönefordringar men flyttades upp i förmånsrättsordningen med verkan från den 1 januari 1976. Motivet var att det ansågs angeläget att förstärka förmånsrätten för skattefordringar och att det gavs utrymme för detta genom att förmånsrätten för löner till följd av en samtidig höjning av minimibeloppet för den statliga lönegarantin kom att sakna betydelse för nästan alla löntagare (prop. 1975/76:12 s. 30 och bet. LU 1975/76:5 s. 2). Som skäl för skatteförmånsrätten har främst anförts (prop. 1970:142 s. 100 och prop. 1971:142 s. 28, jfr prop. 1975:6 s. 136 f.) att staten inte har samma möjlighet som andra fordringsägare att förhindra att osäkra fordringar uppkommer. Medan andra borgenärer kan skydda sig genom att undvika att ge kredit till den vars betalningsförmåga kan ifrågasättas, kan staten inte välja sina gäldenärer. Därtill kommer att det ofta förflyter lång tid från skattefor- dringens uppkomst till dess att förutsättningar finns för indrivning av fordringen. Staten kan sålunda inte skydda sig mot gäldenärens insolvens genom att skynda på betalningen. Även statsfinansiella synpunkter har anförts som skäl för skatteförmånsrätten. Skatteförmånsrätten har emellertid ifrågasatts från såväl principiella som ekonomiska och praktiska synpunkter. Sålunda medverkar den i viss mån till den dåliga utdelningen i konkurs för oprioriterade fordringar. I en undersökning som utredningen genomfört var utdelningen till oprioriterade borgenärer genomsnittligt endast ca 3,6 % av fordringsbeloppen. Särskilt drabbas härvid gäldenärsföretagets leverantörer, ofta små och medelstora företag som är känsliga för förluster. Inte sällan råkar dessa företag själva i ekonomiska svårigheter genom gäldenärsföretagets konkurs. Det är svårt att precisera vilka effekter det skulle få för oprioriterade borgenärer om skatteförmånsrätten avskaffades. Vid ett samtidigt avskaffande av löneförmånsrätten skulle, enligt utredningen, utdelningen till oprioriterade borgenärer stiga till ca 9,5 % av fordringsbeloppen. Om löneförmånsrätten bibehålls i stort sett oförändrad blir förbättringen klart mindre, eftersom en betydande del av de „lediga„ tillgångarna då tillfaller löneborgenärerna. Denna utdelning kommer i praktiken staten till godo, eftersom staten förskotterar huvuddelen av lönefordringarna över lönegarantisystemet. Flera remissinstanser, särskilt skattemyndigheterna, anför att ett avskaffande av skatteförmånsrätten får endast marginell betydelse för borgenärer utan förmånsrätt. Utan tvivel skulle dock den diskuterade ändringen - även utan ett avskaffande av löneförmånsrätten - i många fall medföra en förbättring för de oprioriterade fordringshavarna. Det finns inte skäl att anta att ett avskaffande av skatteförmånsrätten skulle påverka skattemoralen hos företagen i någon nämnvärd utsträckning. Däremot kan man få räkna med, som några remissinstanser påpekar, att en minskande risk för mannamånsansvar (se 11 kap. 4 § BrB) medför att näringsidkare i mindre grad än i dag föredrar att betala skatter framför andra skulder. När det gäller de skatter och avgifter som arbetsgivaren innehåller med skyldighet att redovisa till staten finns dock regler om straffansvar och personligt ansvar (se längre fram i detta avsnitt). Dessa regler förändras inte och torde även fortsätt- ningsvis medföra att näringsidkare har en benägenhet att prioritera betalning av sådana fordringar. Riksskatteverket anför att en slopad skatteförmånsrätt riskerar att motverka företags möjligheter att klara sig igenom tillfälliga betalningssvårigheter. Anledningen är att de exekutiva myndigheterna och beskattningsmyndigheterna enligt verket i högre grad än tidigare kommer att behöva kräva säkerhet för statens fordringar. Skattemyndigheten i Stockholms län menar att syftet att få staten att medverka i rekonstruktioner motverkas av en slopad förmånsrätt. Anledningen är enligt myndigheten främst att staten måste motarbeta att offentliga ackord fastställs. Andra instanser hävdar däremot att ett avskaffande av skatteförmånsrätten medför att möjligheterna att genomföra lyckosamma företagsrekonstruktioner förbättras. En sämre förmånsrätt för staten borde enligt dessa instanser kunna få till följd att berörda myndigheter vid uteblivna betalningar snabbt tar initiativ till åtgärder som i möjligaste mån skyddar statens anspråk. Därvid kan det snabbt bli utrett om det finns anledning att understödja en rekonstruktion av företaget. Hittills har staten många gånger kunnat förlita sig på sin förmånsrätt för att slippa förluster vid insolvens. Det är för närvarande ganska ovanligt att staten deltar i ackordsuppgörelser som skatteborgenär. Om staten får sämre förmånsrätt, bör intresset av ackordsuppgörelser öka hävdar dessa instanser. Detta skulle främja möjligheterna till rekonstruktion av livskraftiga företag. Det är givet att en försämrad ställning i konkurs för staten medför att myndigheterna får anledning att ingripa tidigare mot företag med betalningssvårigheter. Till skillnad från bankerna (jfr avsnitt 8.2) kan staten inte kompensera sig genom att skaffa annan säkerhet i samband med att fordringen uppkommer. Snabbare ingripanden i problemföretag är i linje med syftet med de nya reglerna om företagsrekonstruktion och bör normalt välkomnas. Självfallet är det dock inte bra om regleringen medför, som bl.a. Riksskatteverket synes mena, att företag i onödan försätts i konkurs. Det får i och för sig förutsättas att myndigheterna noggrant överväger vilka åtgärder som bör vidtas när ett företag är i ekonomiska svårigheter. En samlad bedömning med ledning av remissvaren ger ändå vid handen att det är osäkert om ett avskaffande av förmånsrätten för skatter gagnar rekonstruktionsförsök. Ett skäl för att avskaffa skatteförmånsrätten är att den torde vara till nackdel för företagens kreditförsörjning. Det gäller särskilt som förmånsrätten är „tyst„, dvs. den kommer inte till uttryck genom besittningsförhållande eller inskrivning eller någon annan form av publicitet. Härigenom är det inte möjligt för kreditgivare att i förväg veta hur stor andel av tillgångarna i en konkurs som kommer att tas i anspråk av staten för skattefordringar. Alla kreditgivare som inte har förmånsrätt före staten måste iaktta särskild försiktighet med hänsyn till de risker som skatteförmånsrätten medför. Att märka är vidare att utvecklingen internationellt synes gå mot ett avskaffande av förmånsrätt för skatter o.d. I Danmark har denna förmånsrätt för länge sedan tagits bort. Så har förhållandevis nyligen skett även i Finland, medan förmånsrätten däremot finns kvar i Norge. Vilken statsfinansiell förlust innebär det om skatteförmånsrätten avskaffas? Enligt utredningens undersökningar uppbar staten utdelning i konkurs under åren 1985 - 1991 med mellan 152 och 250 miljoner kronor per år. Motsvarande siffra för år 1992 var enligt Riksskatteverket 335,5 miljoner kronor. År 1993 var motsvarande siffra 441,9 mkr och 1994 var den 619 mkr. I dessa siffror ingår dock inte bara utdelning för fordringar avseende skatter och avgifter utan även utdelningar på grund av statens regressrätt enligt lönegarantisystemet. Utredningen har inte angett någon beräkning av hur stort bortfall för statskassan som följer av ett avskaffande av skatteförmånsrätten enbart.Att märka är dock att en del av vad som faller bort för skatter och avgifter tillfaller lönegarantifonden, och därigenom indirekt staten, genom regressrätten i lönegarantisystemet. En del tillfaller också staten som oprioriterad skatteborgenär. Det finns veterligen inte några beräkningar av vilka belopp som återförs till staten på detta sätt, men i den mån lönegarantifonden, och därigenom indirekt staten, har regressfordringar enligt lönegarantisystemet som inte annars skulle bli betalda i en viss konkurs, kommer de medel som i dag skulle uppbäras i utdelning för skattefordringar att fullt ut flyttas över till lönefordringarna. Dessa går ju före oprioriterade fordringar. Till den delen gör staten ingen statsfinansiell förlust över huvud taget. De undersökningar som utredningen gjort visar att statens förmånsrätt för skatter och avgifter i och för sig har liten betydelse för staten vid en jämförelse med vad som totalt inflyter i form av skatteintäkter. Även i jämförelse med de belopp som totalt inbringas genom skatteindrivning är de belopp som staten får i utdelning i konkurs ganska små. Det går dock inte att bortse från det förhållandet att åtminstone i det korta perspektivet det statsfinansiella nettot vid en slopad förmånsrätt för staten blir negativt. Detta måste beaktas i ljuset av det statsfinansiella läget vid den tidpunkt då åtgärden genomförs. Det finns alltså skäl både för och emot ett avskaffande av skatteförmånsrätten. Det står öppet och kan diskuteras hur dessa skäl skall vägas mot varandra. Med hänsyn till det rådande statsfinansiella läget bör det dock för närvarande inte komma i fråga att genomföra några förändringar i regelsystemet som får påtagligt negativa konsekvenser för statsfinanserna. Regeringen anser därför att skatteförmånsrätten i nuläget bör bibehållas. Detta ställningstagande hindrar inte att det längre fram kan finnas anledning att på nytt överväga frågan. Därvid är det av stor vikt att det blir noggrant genomlyst inte minst vilka effekter en reform skulle få för möjligheterna att genomföra framgångsrika företagsrekonstruktioner. Det finns skäl att låta en utredning studera bl.a. denna fråga. 8.4 Nytillkomna fordringar -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Fordringar som grundas på avtal som | | gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat under en | | företagsrekonstruktion som föregått konkursen skall vara förenade| | med bästa allmänna förmånsrätt. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag överensstämmeri sak med regeringens (se bet. s. 337 f.). Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändningar. Skälen för regeringens förslag: De fordringar som har allra bäst prioritet i en konkurs är de s.k. massafordringarna. Gäldenär i dessa fordringsförhållanden är inte konkursgäldenären utan själva konkursboet. Fordringarna skall betalas innan konkursborgenärerna får betalt över huvud taget. Vissa fordringar mot konkursgäldenären är av ett sådant slag att de gränsar till massafordringarna. De har sålunda ett nära samband med konkursen. Det rör sig exempelvis om kostnader för att försätta gäldenären i konkurs, om arvode och kostnadsersättning till god man enligt ackordslagen och om kostnader för vissa särskilda åtgärder som vidtagits strax före konkursen och varit till borgenärs- kollektivets bästa. Sådana fordringar har bästa allmänna förmånsrätt enligt 10 och 10 a §§ konkurslagen. De får därmed en ställning som liknar den som massafordringarna har. Förmånsrätten är enligt 10 § begränsad såtillvida att den bara omfattar belopp som „med hänsyn till omständigheterna är skäligt„. Förmånsrätten enligt 10 a §, avseende revisors- och bokföringskostnader före konkursen, är inte begränsad på det sättet. I bl.a. Danmark och Finland finns bestämmelser som ger särskild prioritet i betalningsordningen åt fordringar som uppkommit under rekonstruktionsförsök efter betalningsinställelse. Syftet är att främja rekonstruktion av företag utan konkurs. De fordringar som sålunda ges hög prioritet är bl.a. fordringar avseende avtal som träffats efter betalningsinställelsen. Några motsvarande regler finns inte i svensk rätt. Föreskriften i 10 § förmånsrättslagen om allmän förmånsrätt beträffande „kostnad för särskild åtgärd„ som vidtagits med godkännande av god man enligt ackordslagen är försedd med flera förbehåll som minskar dess omfattning. Uttrycket „kostnad för särskild åtgärd„ har i motiven angetts avse sådana åtgärder som exempelvis värdering av gäldenärens rörelse eller granskning av hans bokföring (se prop. 1970:142 s. 105). Det är alltså inte fråga om fordringar avseende avtal e.d. efter betalningsinställelsen. När det nu föreslås en lag om företagsrekonstruktion finns det anledning att överväga om det även i Sverige bör införas regler om förmånsrätt för vissa fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären träffat under företagsrekonstruktionen. I det sammanhanget skall beaktas regeringens förslag om nya regler beträffande inverkan av beslut om företagsrekonstruktion på gällande avtal (se avsnitt 6.4). Det föreslås att gäldenären, om rekonstruktören samtycker till det, skall kunna kräva att avtalet fullföljs även om motparten har rätt att häva det på grund av dröjsmål som inträffat före beslutet om företagsrekonstruktion. Om avtalet skall fullföljas trots hävningsrätt, får dock motparten säkerhet för sina fortsatta prestationer genom att gäldenären måste fullgöra sina motsvarande prestationer samtidigt eller ställa godtagbar säkerhet för dem. De fordringar som i dag ges förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen avser kostnader för nödvändiga eller nyttiga åtgärder i ett läge där gäldenärens ekonomiska svårigheter har manifesterats. Då kan det inte förväntas att någon medvetet tar den risk som det innebär att skaffa sig oprioriterade fordringar mot gäldenären, varför förmånsrätten är nödvändig för att åtgärderna över huvud taget skall komma till stånd. Motsvarande intresse av att åtgärder kommer till stånd finns beträffande fordringar som grundar sig på avtal gäldenären träffat under en företagsrekonstruktion. Redan av detta skäl är det naturligt att borgenärer med fordringar som uppkommer efter betalningsinställelsen intar en särställning i förmånsrättshänseende. Tiden efter en betalningsinställelse är för företaget ett kritiskt skede i flera hänseenden. Utsikterna att finansiera en fortsatt drift av verksamheten är ofta osäkra, inte minst därför att företaget i det uppkomna läget normalt har utnyttjat sina möjligheter att ställa säkerhet. För att en rekonstruktion skall bli lyckosam fordras arbetsro under företagsrekonstruktionen och förutsättningar för att nödvändiga förändringar skall kunna genomföras. Det räcker då ofta inte att företaget får möjlighet att kräva att tidigare ingångna avtal fullföljs. Förutsättningar måste också finnas för att nya avtal skall kunna träffas. Det kan bl.a. behövas nya krediter och vissa ingångna avtal kan behöva omförhandlas. För att detta skall vara möjligt måste det tillses att motparter i sådana nya avtal får god säkerhet för de fordringar som grundar sig på avtalen. Vanligtvis måste motparters säkerhetsanspråk efter en betalningsinställelse tillgodoses genom att de får kontant betalning eller genom att säkerhet ställs (jfr förslaget i avsnitt 6.4 angående gällande avtal som motparten måste fullfölja trots att han har hävningsrätt). Detta kommer att bli nödvändigt i stor utsträckning även under företagsrekonstruktion. Emellertid innebär det normalt stora likviditetspåfrestningar för ett företag under rekonstruktion att behöva betala kontant. Även att ställa säkerhet är ofta problematiskt. Det underlättar en rekonstruktion avsevärt om vissa krediter kan erhållas. Även mycket kortfristiga krediter kan därvid vara av stort värde. Motparter kan ha skäl att understödja en rekonstruktion genom att ge viss kredit. Möjligheterna att få sådant understöd ökar betydligt om nytillkomna fordringar är högt prioriterade för det fall konkurs inte kan undvikas. En ändring i förmånsrättsordningen som innebär att nytillkomna fordringar prioriteras framför t.ex. företagshypotek ökar alltså det krisdrabbade företagets möjligheter att finansiera verksamheten och därmed dess utsikter att rekonstruera den utan konkurs. Som påpekas av Finansinspektionen och Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) medför den också en viss urholkning av företagshypotekets värde. Denna effekt får enligt regeringens mening accepteras med hänsyn till de starka skäl som finns för en förmånsrätt för nytillkomna fordringar. En sådan regel har fått starkt stöd bland remissinstanserna. Flera av dem anför att regeln är nödvändig för att ett rekonstruktionsförfarande skall kunna fungera effektivt. Som utredningen har föreslagit bör det sålunda införas en regel i förmåns- rättslagen om att fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären har träffat under en företagsrekonstruktion har bästa allmänna förmånsrätt, vilket innebär att sådana fordringar har bättre förmånsrätt än företagshypotek. Det får ankomma på rekonstruktören att se till att inte företagshypotekets värde minskar onödigt mycket på grund av denna förmånsrätt. Frågan är då: Bör en förmånsrätt för fordringar avseende rekonstruktionstiden bara gälla för fordringar som grundas på avtal som träffats under företagsrekonstruktionen? Ett alternativ skulle kunna vara att i nu diskuterade avtalsförhållanden föreskriva att förmånsrätten gäller för fordringen i den mån den på ett eller annat sätt avser rekonstruktionsperioden. I detta sammanhang finns det återigen skäl att påminna om förslaget angående tidigare ingångna avtal där hävningsrätt uppkommit för motparten (se avsnitt 6.4). Enligt förslaget skall gäldenären, om rekonstruktören samtycker till det, kunna kräva att avtalet fullföljs, varvid motparten tillförsäkras kontant betalning eller säkerhet för sina fortsatta prestationer. Den nu diskuterade frågan om förmånsrätt saknar betydelse i sådana fall. Den har bara relevans för sådana tidigare ingångna avtal där hävningsrätt inte uppkommit eller där gäldenären inte begärt fullföljande av avtalet enligt de särskilda reglerna härom. I utredningens förslag om förmånsrätt för nytillkomna fordringar diskuteras inte frågan om förmånsrätten borde begränsas till fordringar som uppkommit under rekonstruktionsperioden eller om även andra fordringar borde få förmånsrätt i den mån de avser den aktuella perioden. Det är något oklart vilken begränsning som utredningen tänkt sig. Saken berörs i endast två av remissvaren. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet föreslår att inte bara nytillkomna fordringar får förmånsrätt utan också vissa fordringar som i löpande avtalsförhållanden intjänas under rekonstruktionstiden, nämligen i de fall då borgenären på begäran avstått från sin stoppningsrätt eller hävningsrätt. Det är knappast tänkbart att ge bästa allmänna förmånsrätt åt alla fordringar som i någon mening avser eller intjänas under rekonstruktionstiden. Det skulle innebära förmånsrätt - utan särskild åtgärd från rekonstruktörens eller borgenärernas sida - för fordringar avseende exempelvis elektricitet, telefon, lokalhyra och ränta på befintliga krediter. Även skattefordringar hänförliga till rekonstruktionstiden skulle bli prioriterade enligt den särskilda regeln. En så vidsträckt förmånsrätt skulle ge de angivna fordringarna en omotiverat förmånlig ställning och hota värdet av andra förmånsrätter, t.ex. före- tagshypotek. En sådan förmånsrätt är inte heller, såvitt framkommer i utredningen eller i remissvaren, motiverad för att underlätta rekonstruktion. Det förslag som framställts av Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet har regeringen anslutit sig till - något omändrat - i det nyss refererade förslaget angående behandling av tidigare ingångna avtal där hävningsrätt uppkommit för motparten (avsnitt 6.4). Regeringen har därvid funnit att den särskilda regeln inte bör omfatta situationer där motparten har stoppningsrätt men inte hävningsrätt. Skälet är att gäldenären ändå torde kunna påfordra fullgörelse, om han ställer säkerhet för sin egen prestation (61 § köplagen analogt). Vid sidan av sin rätt att kräva säkerhet har motparten knappast något behov av förmånsrätt. Och har motparten funnit skäl att utnyttja sin stoppningsrätt, torde han i regel inte nöja sig med förmånsrätt i en eventuell kommande konkurs. Utnyttjar motparten sin stoppningsrätt, får sålunda gäldenären tillsammans med rekonstruktören avgöra om prestationen har sådan betydelse för den fortsatta driften att säkerhet bör ställas. Nöjer sig motparten med bästa allmänna förmånsrätt, kan i stället det gamla avtalet sägas upp och ett nytt avtal ingås. Då får motparten förmånsrätt för sin leveransfordran som för nytillkomna fordringar. Regeringens slutsats är att den ifrågavarande förmånsrätten i princip bör gälla för enbart fordringar som grundas på avtal som gäldenären träffat under rekonstruktionsperioden. I Insolvensutredningens förslag och i det till Lagrådet remitterade förslaget angavs att förmånsrätten för nytillkomna fordringar avsåg fordringar som uppkommit under företagsrekonstruktionen. I det sammanhanget hävdades att fordringar grundade på avtal vanligen anses uppkomma när avtal träffas samt att detta gäller även fordringar grundade på sådana avtalsförhållanden - såsom anställningsavtal och hyresavtal - där fordringen tjänas in löpande. Lagrådet har i anledning därav uttalat: „Påståendet i remissen att fordringar som grundas på avtal anses uppkomma när avtalet träffades synes i princip vara riktigt. Man torde dock inte utan vidare kunna utgå ifrån att bestämmelser av det slag som nu har berörts genomgående har samma innebörd. Det kan därför i vissa fall uppkomma fråga när en fordran har uppkommit. Ett exempel är måhända fordran på lön.„ Enligt regeringens mening har Lagrådets synpunkt i denna del visst fog för sig. Den visar i alla händelser att frågan om vilka fordringar som skall omfattas av förmånsrätten måste prövas med beaktande av relevanta omständigheter. Vad ett juridiskt begrepp ges för innebörd kan sålunda inte vara avgörande. Eftersom frågan om när en fordran uppkommer kan vara svår att besvara generellt är det enligt regeringens mening en fördel om en lagteknisk lösning kan väljas där man undviker att tala om fordrans uppkomst som det avgörande momentet. De fordringar som i praktiken åsyftas är, som tidigare framgått, de som grundas på ett avtal som gäldenären träffat under företagsrekonstruktionen. Detta bör anges uttryckligen i bestämmelsen. Löner under företagsrekonstruktionen Det finns anledning att särskilt överväga frågan om förmånsrätt för löner som intjänas under en företagsrekonstruktion. Den frågan har inte särskilt diskuterats av utredningen. Endast en remissinstans har berört den under det ordinarie remissförfarandet. Därjämte har LO-Rättsskydd AB tagit upp den i ett senare skede (se nedan). Löner som tjänas in under en pågående företagsrekonstruktion får antas normalt bli betalda kontant allteftersom de förfaller till betalning. Eftersom en del arbete normalt är utfört men ännu inte betalt när ett konkursbeslut fattas, kommer det dock i så gott som alla konkurser som inträffar om rekonstruktionen misslyckas att finnas lönefordringar som avser den tid under vilken företagsrekonstruktion pågått. Sådana fordringar är förenade med allmän förmåns- rätt enligt 12 § förmånsrättslagen och ersätts enligt bestämmelserna i lönegarantilagen. Ett problem i sammanhanget är emellertid att löneförmånsrätten är begränsad. Genom en lagändring, som trätt i kraft den 1 juli 1994 (prop. 1993/94:208, bet. 1993/94:LU34, rskr. 1993/94:394, SFS 1994:639, jfr också prop. 1994/95:180), har förmånsrätten för löner begränsats så att den bara omfattar fordringar som har förfallit till betalning under de sista sex månaderna av arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären och inte tidigare än tre månader före konkursansökningen. Därmed kan den anställde ibland drabbas av att lön som tjänas in under företagsrekonstruktion inte blir betald i konkursen. Det blir fallet bl.a. om den anställde är berättigad till sex månaders uppsägningstid och därför inte får någon förmånsrätt alls för en fordran som han kan ha på lön för tiden före konkurs. En anställd kan alltså riskera att hans lön under en del av den tid under vilken företagsrekonstruktionen pågått går förlorad. Det kan i enstaka fall medföra att den anställde väljer att söka sig bort från företaget eller vägrar arbeta efter beslutet om företagsrekonstruktion. Det kan i sin tur verka hämmande på möjligheterna att få till stånd en lyckad rekonstruktion. Om lönefordringar avseende den tid under vilken företagsrekonstruktionen pågått fick prioritet enligt 10 § förmånsrättslagen, dvs. före bl.a. företagshypotek, skulle de anställdas risker minska. Särskilt gäller detta naturligtvis om fordringen dessutom - som i övrigt gäller beträffande förmånsberättigade lönefordringar upp till 100 000 kr - betalas över lönegarantin om företaget går i konkurs. Då förbättras normalt förutsättningarna för att de anställda stannar i företaget och fortsätter att arbeta, vilket i sin tur ökar möjligheterna för en lyckosam rekonstruktion. Emellertid kan i princip samma resonemang föras beträffande övriga fordringar som hänför sig till ett gällande avtal och som tjänas in under en företagsrekonstruktion. Det gäller t.ex. hyresfordringar och fordringar avseende tjänster som utförs av andra än anställda. Att skilja ut lönerna framstår som principiellt tvivelaktigt även om det i sak kan motiveras med sociala skäl. Om rekonstruktionslöner får förmånsrätt enligt 10 §, kommer vidare sådana fordringar många gånger att ha förmånsrätt enligt två olika bestämmelser. Detta komplicerar regelsystemet och dess tillämpning. Härtill kommer att de fordringsbelopp som löntagarna riskerar inte är särskilt stora. Sällan torde det handla om mer än högst en månadslön. Enligt regeringens mening bör till följd av det anförda lönefordringar behandlas på samma sätt som andra fordringar som har sin grund i avtal som träffats före beslutet om företagsrekonstruktion. De bör alltså inte vara förenade med bättre förmånsrätt än de har enligt 12 § förmånsrättslagen. Under den fortsatta beredningen av ärendet, särskilt frågan om förmånsrätt för löner som förfallit före en ansökan företagsrekonstruktion (se avsnitt 8.7.2), har LO-Rättsskydd AB förespråkat att löner under en företagsrekonstruktion får förmånsrätt som för nytillkomna fordringar. LO-Rättsskydd AB har anfört att lönerna under den tid som företagsrekonstruktionen pågår bör ses som nytillkomna och därför behandlas som andra fordringar av det slaget, vidare att starka sociala skäl talar för en sådan förmånsrätt och att riskerna är stora att arbetstagarna annars går miste om de ifrågavarande lönerna. Som redan framgått har regeringen förståelse för LO-Rättsskydds synpunkter. Det är självfallet olyckligt om lönefordringar som uppkommer under en företagsrekonstruktion går förlorade i en senare konkurs som inträffar på grund av att rekonstruktionen misslyckas. Som tidigare sagts bör det dock inte kunna bli fråga om fordringar avseende mer än högst en månads lön; företagsrekonstruktion är avsedd för företag som i grunden är friska och det förutsätts att lönerna under företagsrekonstruktionen kan betalas kontant. Kan detta inte ske bör företagsrekonstruktionen upphöra. Till de skäl som ovan anförts mot en särbehandling av lönefordringar i nu angivet hänseende kan också läggas att en förmånsrätt alltid är på andra borgenärers bekostnad. I vissa fall skulle en förmånsrätt för löner som för nytillkommna fordringar innebära en märkbar försämring av särskilt företagshypotekets säkerhetsvärde. Med hänsyn till det anförda och till att kostnaderna i lönegarantisystemet inte bör tillåtas öka, bör som tidigare sagts löner under företagsrekonstruktion inte ges förmånsrätt som för nytillkomna fordringar, om inte anställningsavtalet träffats efter beslutet om företagsrekonstruktion. Som Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet påpekar kan en anställd ibland ha rätt att avbryta arbetet enligt allmänna principer om stoppningsrätt. Det torde gälla om risken är stor för att den anställde inte får ut sin lön. Avbryter en anställd arbetet får gäldenären och rekonstruktören bedöma, på samma sätt som när det gäller andra avtal, om prestationen har sådan betydelse att det finns skäl att ställa säkerhet för att få den anställde att återgå i arbete. En ordning som den nu angivna inverkar knappast påtagligt negativt på rekonstruktionsmöjligheterna. Den anställde torde sällan se tillräckliga skäl att utöva stoppningsrätt. Han måste väga vad han kan vinna med att avbryta arbetet mot de förluster han kan göra. Han går naturligtvis miste om lönen under den tid då han inte arbetar. Ett likartat problem gäller frågan om löner för tiden före rekonstruktion bör särbehandlas i förmånsrättshänseende. Den frågan behandlas i avsnitt 8.7.2. Vissa frågor om löneförmånsrätten tas upp även i avsnitten 8.7.1 och 8.7.3. Som framgår av redogörelserna där avser regeringen - i samband med en översyn av förmånsrättsfrågorna - att låta utreda även vissa frågor som har med lönegarantin att göra. Regeringen föreslår dock i detta sammanhang inga förändringar beträffande löneförmånsrätten. Regelns utformning Som redan anförts anser regeringen att fordringar (inklusive lönefordringar) som grundas på avtal som gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat under en företagsrekonstruktion bör vara förenade med bästa allmänna förmånsrätt.En ändring i förmånsrättsordningen i enlighet med detta ställningstagande bör avgränsas så att dels tillämpningsproblem undviks i möjligaste mån, dels förmånsrätten inte blir omotiverat vidsträckt. Ett villkor för förmånsrätten för nytillkomna fordringar bör därför, som föreslås av utredningen, vara att fordringen tillkommit med rekonstruktörens samtycke. En remissinstans föreslår att det dessutom införs en begränsning - i enlighet med vad som gäller i dag enligt 10 § förmånsrättslagen - om att fordringsbeloppet måste vara skäligt. Med ett krav på rekonstruktörens samtycke till fordringarna synes dock en sådan begränsningsregel - som försvårar tillämpningen av bestämmelsen - inte behöva lagfästas. Utredningen har föreslagit att rättshandlingar som ligger till grund för fordringar som sålunda skall omfattas av den nya förmånsrätten enligt 10 § förmånsrättslagen inte skall kunna bli föremål för återvinning såvida inte rekonstruktören „uppenbarligen har överskridit sin befogenhet„. Syftet är främst att undvika praktiska problem för konkursförvaltarna och tillsynsmyndigheterna. Det torde endast sällan komma i fråga att överväga återvinning av de ifrågavarande rättshandlingarna. Ibland kan dock omständigheterna vara sådana att återvinning är motiverad enligt någon av reglerna i 4 kap. konkurslagen utan att för den skull rekonstruktören kan sägas ha uppenbarligen överskridit sin befogenhet. Då kan det framstå som stötande om återvinning inte kan ske. Att märka är vidare att det enligt gällande rätt inte finns något förbud mot återvinning av rättshandlingar som i dag grundar förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen. För vissa sådana rättshandlingar kunde ett återvinningsförbud i och för sig motiveras på samma sätt som utredningen gjort beträffande nytillkomna fordringar. Övervägande skäl talar för att det skall vara möjligt att återvinna även sådana rättshandlingar som avser fordringar som grundas på avtal som gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat under den tid en företagsrekonstruktion har pågått. Sammanfattningsvis bör det alltså införas en bestämmelse i 10 § förmånsrättslagen om förmånsrätt för sådana fordringar som grundas på avtal som gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat efter ett beslut om företagsrekonstruktion. Därmed avses att fordringen grundas på avtal som träffas efter beslutet. Rättshandlingar avseende sådana fordringar bör kunna bli föremål för återvinning i konkurs enligt de allmänna reglerna härom. 8.5 Förmånsrätt för revisorers arbete m.m. -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Förmånsrätten för fordringar avseende vissa| | revisions- och bokföringskostnader förstärks. Sådana fordringar | | ges förmånsrätt före bl.a. fordringar med säkerhet i företags- | | hypotek. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 403 f.). Remissinstanserna: De som uttalar sig om förslaget tillstyrker det eller lämnar det utan invändning. Skälen för regeringens förslag: Enligt 10 a § förmånsrättslagen är vissa fordringar avseende revisorsarbete m.m. som har utförts före konkurs förenade med allmän förmånsrätt. De fordringar som sålunda är förmånsberättigade är dels fordringar på ersättning för uppdrag att fullgöra sådan revision som är föreskriven i lag eller annan författning, dels fordringar på ersättning för uppdrag som avser upprättande av räkenskapsmaterial till fullgörande av bokfö- ringsskyldighet som är föreskriven i sådan ordning. Förmånsrätt gäller bara i den mån ersättningen avser arbete som har utförts de senaste sex månaderna innan konkursansökningen kom in till tingsrätten. Denna förmånsrätt gäller sedan den 1 januari 1988. När den infördes motivera- des den främst med att det under de senaste åren hade införts nya krav på revision i företag och att de nya reglerna innebar en avsevärd utvidgning av de auktoriserade och godkända revisorernas arbetsfält (prop. 1986/87:90 s. 173 f.). Dessa måste i fortsättningen anlitas även av mindre företag som kanske inte är solida eller som kanske inte drivs seriöst. Vidare ställdes ökade krav på revisorernas insatser i fråga om olika kontrollåtgärder. Sålunda är revisorerna sedan den 1 januari 1985 skyldiga att kontrollera att aktiebolag fullgjort sin skyldighet att göra avdrag för preliminär A-skatt och kvarstående skatt, att bolag i förekommande fall anmälts för momsregistrering, att de lämnat före- skrivna uppbördsdeklarationer m.m. I sina nya arbetsuppgifter förväntades revisorerna komma i kontakt med ett större antal konkurssituationer än dittills. Det betonades att det var angeläget att revisorn vid ekonomiska svårigheter hos ett företag är aktiv, strävar efter att rädda företaget från konkurs och eventuellt försöker åstadkomma någon form av rekonstruktion. Allt detta förde med sig mer arbete för revisorerna samt nya och större risker för deras arvodesfordringar. De nya uppgifterna hade ålagts revisorerna främst i samhällets intresse. Det ansågs därför rimligt att de kompenserades för de ökade riskerna. Eftersom det inte alltid var möjligt eller lämpligt för en revisor att begära förskott på sitt arvode var den lämpligaste lösningen att tillerkänna revisorerna en allmän förmånsrätt, placerad närmast efter konkursansökningskostnader m.m. (10 § förmånsrättslagen) och före förmånsrätten för skatter och avgifter (11 §). Samtidigt infördes en motsvarande förmånsrätt för fordringar avseende uppdrag att upprätta räkenskapsmaterial till fullgörande av bokföringsskyldighet enligt lag. Det motiverades med att konkursförvaltarna fortsättningsvis skulle ha rätt att få tillgång till räkenskapsmaterial som en uppdragstagare - t.ex. en bokföringsbyrå - hade upprättat i gäldenärsföretaget. Det medförde att den rätt att hålla inne sådana handlingar till säkerhet för betalning för arbetet som uppdragstagaren dittills haft gick förlorad gentemot konkursboet. Det ansågs att denna säkerhet borde kompenseras med en allmän förmånsrätt. Till Insolvensutredningen framfördes från revisorshåll önskemål om ett förbättrat skydd för arvodesfordringar. Det anfördes bl.a. att det numera ställs stora krav på revisorerna när det gäller arbete i klientföretag som befinner sig i en ekonomisk krissituation och att nuvarande ordning medför betydande förluster i konkurser. En utredning av Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR vintern 1991/92 visade bl.a. att de sammanlagda förlusterna för FAR-ledamöternas byråer på grund av klientkonkurser under det senaste verksamhetsåret varit ca 80 miljoner kronor. Det som anfördes när den aktuella förmånsrätten infördes äger alltjämt full giltighet. Revisions- och bokföringsfordringar avseende i lag föreskrivna uppgifter strax före konkurs bör vara högt prioriterade i konkursen. Som utredningen anför, och som bestyrks av remissyttranden från Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR och Sveriges Redovisningskonsulters Förbund, är det befogat att förmånsrätten för de aktuella fordringarna förstärks. De uppgifter som framkommit rörande förluster för revisorerna under de senaste åren visar sålunda att riskerna är för höga. Eftersom revisorernas insatser i krisföretag kan vara av stor betydelse för möjligheterna att åstadkomma en lyckosam rekon- struktion, bör en förbättring av prioritetsordningen också inverka positivt på rekonstruktionsarbetet. Som utredningen anför är det lämpligt att fordringarna ges företräde framför särskild förmånsrätt enligt 5 och 8 §§, dvs. förmånsrätt på grund av hyres- och arrendefordringar, på grund av företagshypotek samt på grund av utmätning. Det innebär att revisions- och bokföringsfordringar får samma förmånsrätt som de fordringar i 10 § som har nära samband med konkursen. Detta framstår som befogat och förslaget har inte mött några invändningar från remissinstanserna. De aktuella fordringarna är inte så omfattande att den föreslagna ändringen i förmånsrättsordningen får några betydande negativa effekter för de borgenärer vars förmånsrättsläge försämras. 8.6 Efterställda fordringar -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Nya bestämmelser införs i förmånsrättslagen och| | konkurslagen för att klargöra bl.a. hur efterställda fordringar | | skall behandlas i samband med ackord. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 404 f.). Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Fram till den 1 juli 1979 fanns i förmånsrättslagen en bestämmelse (19 §) enligt vilken vissa fordringar hade förmånsrätt efter vanliga oprioriterade fordringar. Det gällde vissa straffrättsligt grundade fordringar, såsom statens fordran på böter och viten samt fordringar på grund av förverkande o.d. När regeln upphävdes fick dessa fordringar behandlas som oprioriterade fordringar i allmänhet. Den dåvarande regeln i 19 § förmånsrättslagen uteslöt inte att det kunde finnas andra fordringar än de i paragrafen nämnda som skulle efterställas övriga krav i konkurs. I betänkandet Utsökningsrätt IX (SOU 1969:5) nämnde Lagberedningen några exempel på sådana fordringar. Ett exempel var förlagsbevis. Med terminologin i 54 § i 1955 års bankrörelselag var detta sådana „förskriv- ningar ... som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare„. Vidare nämndes den situationen att intressenter i ett företag med ekonomiska problem lånar ut pengar till detta och därvid ställer sig efter de vanliga fordringshavarna. Till gruppen efterställda kunde enligt beredningen också hänföras handelsbolagsmans anspråk på arvode och kostnadsersättning mot bolaget. Beredningen fann inte skäl att föreslå någon reglering i lag av sådana efterställda fordringar (se bet. s. 166 f.). Något förslag lades inte heller fram i propositionen (se prop. 1970:142 s. 140 f.). Att det kan finnas andra efterställda fordringar än de som nämndes i 19 § förmånsrättslagen klargjordes också när denna regel upphävdes. Departementschefen uttalade sålunda (prop. 1978/79:40 s. 45) att upphävandet av 19 § inte borde inverka på „gällande uppfattning att andra fordringar än böter, viten och rättsverkansbelopp genom avtal kan göras efterställda„. Att s.k. efterställningsvillkor har stor praktisk betydelse framgår av doktrinen (se bl.a. Stefan Lindskog, SvJT 1992 s. 609 f. och SvJT 1993 s. 358 f.). Det råder alltså ingen tvekan om att det finns fordringar som skall behandlas som efterställda i konkurs. Vad som kan föranleda problem med sådana fordringar är främst två saker. För det första kan det diskuteras vad som gäller mellan flera sådana fordringar inbördes. För det andra kan man fråga sig hur efterställda krav skall behandlas vid ackord. Skall de ställas utanför ackordet, eller måste ackordet omfatta även dem? När det först gäller frågan om det inbördes förhållandet mellan flera efterställda fordringar är rättsläget inte helt klart. De fordringar som räknades upp i den tidigare 19 § ansågs ha lika rätt. Enligt ett uttalande av Lagberedningen var vidare den rådande rättsuppfattningen att om inte annat hade avtalats dessa fordringar skulle utgå allra sist, dvs. efter övriga efterställda fordringar, samt att den inbördes ordningen mellan flera efterställda civilrättsliga fordringar fick bedömas för varje särskilt fall (SOU 1969:5 s. 170). Frågan har inte fått någon lösning i rättspraxis. Som utredningen anför har man dock anledning att utgå från att de angivna uttalandena speglar gällande rätt, även om en viss osäkerhet råder. Med tanke på att efterställda fordringar ytterst sällan får någon utdelning i konkurs, är problemet av nästan enbart teoretiskt intresse. Något behov av en lagreglering har inte framkommit. Av större praktisk betydelse är frågan om efterställda fordringars ställning vid ackord. Som utredningen anför får det anses klart att sådana fordringar får delta i förhandlingar om offentligt ackord (jfr 12 § ackordslagen). Å andra sidan kan inte de efterställda borgenärerna tillerkännas någon betalning vid ett ackord utan att övriga borgenärer tillgodosetts fullt ut. De efterställda fordringarna måste därför bringas att upphöra vid ett ackord där övriga fordringshavare endast får en viss procentdel av fordringsbeloppet. Kravet på en utdelning om minst tjugofem procent (11 § andra stycket ackordslagen) avser enligt sin ordalydelse likaberättigade borgenärer men har antagits gälla även för efterställda borgenärer (se bet. s. 115 med hänvisningar). En förutsättning för att ackordet skall komma till stånd är i så fall att efterställda borgenärer avstår från sina fordringar. Enligt utredningen är avsaknaden av lagreglering om efterställda fordringar i ackord ett praktiskt problem. Detta har bekräftats vid remissbehandlingen. Sålunda råder det osäkerhet om hur dessa fordringar skall behandlas. Det har sagts att vissa lagregler skapar oklarhet och verkar hindrande på uppgörelser där även efterställda fordringar skall delta. Som utredningen anför med stöd av flera remissinstanser är det befogat med ett förtydligande i lagen på denna punkt. Det är av stor vikt att oklarhet om hur efterställningsvillkor skall tolkas inte lägger hinder i vägen för en rekonstruktion. Ett förtydligande bör därför ske dels i 18 § förmånsrättslagen, dels i konkurslagen och i lagen om företagsrekonstruktion. Härvid bör klargöras vilken ställning efterställda fordringar - dvs. fordringar som enligt fordringsavtalet har rätt till betalning först efter övriga borgenärers fordringar - har vid ackord. Som utredningen föreslår utan invändningar från remissinstanserna bör det föreskrivas att en borgenär som har rätt till betalning först efter gäldenärens övriga borgenärer inte deltar i en omröstning om offentligt ackord, om inte övriga borgenärer medger det. Vidare bör lagen innehålla en bestämmelse om att ett fastställt ackord är bindande även för efterställda borgenärer. Därvid bör det klargöras att dessa borgenärer inte har rätt till den utdelning som ackordet ger övriga borgenärer. För tydlighets skull bör därför anges i lagen - i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag - att borgenärer med efterställda fordringar beträffande dessa förlorar sin rätt till betalning av gäldenären i alla de vanliga ackordsfallen, dvs. när de oprioriterade borgenärerna inte får fullt betalt för sina fordringar. 8.7 Vissa andra frågor om förmånsrätt 8.7.1 Löneförmånsrätten bör vara kvar -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Förmånsrätten för lönefordringar bör vara| | kvar. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens (se bet. s. 336 f.). Remissinstanserna: Två av remissinstanserna anser att löneförmånsrätten skall slopas. Ytterligare två anser att saken bör övervägas noggrannare. Skälen för regeringens bedömning: Det har från tid till annan gjorts gällande att systemet med statlig lönegaranti i konkurs gör det onödigt och omotiverat att behålla förmånsrätten för lönefordringar. Det har anförts att denna förmånsrätt har förlorat sin roll som skydd för de anställda, eftersom dessa får ersättning enligt lönegarantireglerna och inte har behov av att dessutom ha förmånsrätt. Kritikerna har menat att förmånsrätten bara tjänat syftet att ge staten tillbaka en del av vad som läggs ut på grund av lönegarantin och att detta statsfinansiella intresse borde vika för intresset att förbättra främst de oprioriterade borgenärernas ställning. Lönegaranti kan utgå endast för löne- och pensionsfordringar som omfattas av förmånsrätt. Det kan därför sägas att lönegarantion och löneförmånsrätten har samma omfattning utom i ett hänseende. Lönegarantin är till skillnad från förmånsrätten beloppsbegränsad. Den övre gränsen är 100 000 kr sedan den 1 juli 1992. Med de senaste ändringarna (se avsnitt 8.4) omfattar förmånsrätten och därmed också lönegarantin bara fordringar som har förfallit till betalning under de sista sex månaderna av arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären och inte tidigare än tre månader före konkursansökningen.- Reglerna innebär att förmånsrätten i sin nuvarande omfattning i huvudsak saknar självständig betydelse vid sidan om lönegarantin för den som inte har högre lön än att sex månadslöner ryms i de 100 000 kr som utgör beloppsbegräns- ningen. Men den som har högre lön kan ha anledning att åberopa förmånsrätten för att i konkursen försöka få ut belopp som överstiger 100 000 kr. Löneförmånsrätten ger således vissa löntagare ett ekonomiskt skydd vid sidan om lönegarantin. Det är en anledning att behålla förmånsrätten. En annan anledning är att förmånsrättsordningen allmänt sett bör spegla lagstiftarens uppfattning om i vilken ordning olika fordringar bör vara prioriterade i konkurs. Denna uppfattning bör slå igenom även om förmånsrätten, såvitt gäller vilken utdelning olika borgenärer uppbär i konkurs, främst verkar till förmån för staten. Lönegarantin bör sålunda betraktas som en ordning för att se till att de syften som ligger till grund för förmånsrätten förverkligas. Genom lönegarantisystemet förskotterar staten lönekostnaderna, men avsikten är inte att staten slutligt skall bära dessa kostnader. Därmed framstår förmånsrätten för statens regressfordringar som en logisk och naturlig del av systemet. Utredningen föreslår att löneförmånsrätten behålls. Remissutfallet ger stöd för den ståndpunkten. På grund av det anförda bör löneförmånsrätten behållas. 8.7.2 Förmånsrätt för lönefordringar före företagsrekonstruktionen -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Har en företagsrekonstruktion föregått en | | konkurs, skall arbetstagarna ha ett särskilt skydd för löner som| | förfallit till betalning före ansökan om företagsrekonstruktion.| | Ges en konkursansökan in inom ett år från det att en företags- | | rekonstruktion upphörde, skall förmånsrätten för lön - om det är| | förmånligare för arbetstagaren - omfatta fordringar som förfallit| | till betalning inom tre månader före beslutet om företagsrekon- | | struktion i stället för fordringar som har förfallit till | | betalning under samma tid före konkursansökningen. Förmånsrätten för| | lönefordringar kan dock aldrig omfatta mer än sammanlagt sex | | månader. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens förslag: Enligt 12 § förmånsrättslagen (se prop. 1993/94:208 s. 23 f. och s. 60 f.) gäller förmånsrätt för lönefordringar avseende tiden före en konkursansökan endast om fordringarna har förfallit till betalning under de tre sista månaderna före konkursansökan. Vidare gäller förmånsrätt bara för fordringar som har förfallit till betalning under de sista sex månaderna av arbetstagarens anställning hos konkursgäldenären. Begränsningen till de sista tre månaderna före konkursen får betydelse vid företagsrekonstruktion på så sätt att en lönefordran som är obetald när en företagsrekonstruktion beslutas kan gå förlorad i en eventuellt följande konkurs. Det blir fallet om företagsrekonstruktionen har pågått så länge att förfallotidpunkten ligger tidigare än tre månader före konkursutbrottet. I det föregående (avsnitt 8.4) har vi behandlat frågan om löner som förfaller under företagsrekonstruktionen bör ges samma förstärkta förmånsrätt som där föreslås för nytillkomna fordringar. Vi drog där slutsatsen att övervägande skäl talar mot en sådan förstärkt förmånsrätt. Det hänger bl.a. samman med att lönefordringar från rekonstruktionstiden i de allra flesta fall kommer att vara förenade med löneförmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen och därmed även förenade med lönegaranti. Om det inte tas in någon regel i lagen om förmånsrätt för löner före företagsrekonstruktion, kan den omständigheten att det beslutas om företagsrekonstruktion i stället för konkurs medföra att en arbetstagare med fordringar från tiden före beslutet förlorar sin förmånsrätt och därmed möjligheten att få betalt för fordringarna i en konkurs som har inträffat sedan företagsrekonstruktionen misslyckats. Enligt regeringens mening är det inte rimligt att löntagarna skall stå utan skydd i samband med ett rekonstruktions- försök för sådana fordringar som de skulle ha fått betalt för, om det i stället hade beslutats om konkurs. Det finns anledning att i detta hänseende särbehandla lönefordringar jämfört med t.ex. hyresfordringar med hänsyn till löne- fordringarnas stora sociala betydelse men också för att det skulle hämma rekonstruktionsmöjligheterna påtagligt, om en rekonstruktion medförde att löntagarna riskerade fordringar som de annars skulle få betalt för. Det bör därför införas en bestämmelse i förmånsrättslagen som i angivet hänseende neutraliserar följderna av ett misslyckat rekonstruktionsförsök. Men det bör samtidigt tillses att reglerna inte i nämnvärd grad ökar kostnaderna för lönegarantin. Förmånsrätten bör sålunda omfatta även fordringar som har förfallit till betalning före ansökningen om företagsrekonstruktion. Men den sammanlagda tid för vilken förmånsrätten gäller bör inte förlängas utan även fortsättningsvis vara sex månader. Bestämmelsen bör då utformas så att förmånsrätten gäller lön som har förfallit till betalning omedelbart före företagsrekonstruktion i stället för lön som har förfallit till betalning omedelbart före konkursansökningen om det är förmånligare för arbetstagaren. Förmånsrätten för lön som har förfallit till betalning omedelbart före företagsrekonstruktion bör därvid omfatta en lika lång tidsperiod som förmånsrätten för lön som har förfallit till betalning omedelbart före konkurs skulle ha omfattat. I författningskommentaren anförs ett exempel som illustrerar hur en sådan regel verkar. Det är ofrånkomligt att en regel av detta slag måste ha någon begränsning vad gäller det tidsmässiga sambandet mellan företagsrekonstruktionen och en efter- följande konkurs. Det är inte givet vilken tidsgräns som bör gälla. Under beredningen av ärendet har Kronofogdemyndigheten i Stockholms län anfört att den i utkastet till lagrådsremissen av den 27 april 1994 föreslagna tiden, ett år, är alltför lång och föreslagit ett halvt år. En sådan snäv tidsgräns ger dock enligt regeringens mening löntagarna ett alltför dåligt skydd, samtidigt som den i vissa fall kan framkalla konkurser i onödan. I stället bör det föreskrivas att en konkursansökan skall ha getts in inom ett år från det att företagsrekonstruk- tionen upphörde för att löneförmånsrätten skall kunna utsträckas på det ovan angivna sättet. Följer en konkurs senare är behovet av en särreglering inte särskilt framträdande. En regel som den föreslagna torde i praktiken inte nämnvärt påverka utgifterna för lönegarantin. Visserligen bör den förstärkta löneförmånsrätten vara förenad med lönegaranti. Men jämfört med dagsläget uppkommer en kostnadsökning bara i de fall då löntagaren har fordringar från tiden före företagsrekonstruktionen. Denna kostnadsökning torde mer än väl uppvägas av att lönegarantin inte behöver tas i anspråk i alla de fall då rekonstruktionsförsöket lyckas eller det i varje fall inte blir konkurs inom ett år. Lagrådet har i sitt yttrande av den 8 maj 1995 (se bilaga 7) inte haft något att invända mot förslaget, men däremot haft synpunkter på utformningen av lagtexten. Bestämmelsen bör utformas på det sätt som Lagrådet har föreslagit. 8.7.3 Tidigare genomförda ändringar i löneförmånsrätten och lönegarantin -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: De av riksdagen beslutade ändringarna i| | löneförmånsrätten och lönegarantin som har trätt i kraft den 1 juli| | 1994 bör tills vidare stå fast. En mindre ändring genomförs dock| | nu på så sätt att tiden för konkursansökan från det att frågan om en| | tvistig lönefordran har slutligt avgjorts återställs till sex | | månader. Vissa frågor rörande löneförmånsrätten och lönegarantin skall| | dock beredas vidare i särskild ordning. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens bedömning: Som tidigare nämnts (se avsnitten 9.2 och 9.4) har riksdagen beslutat om ändringar i lönegarantisystemet som gäller från och med den 1 juli 1994 (prop. 1993/94:208, bet. 1993/94:LU34, rskr. 1993/94:394, SFS 1994:639). Sålunda har löneförmånsrätten och därmed om- fattningen av lönegarantin inskränkts i olika hänseenden. På några punkter har emellertid riksdagen, genom godkännande av Lagutskottets betänkande, uttalat att reformen av lönegarantireglerna bör övervägas på nytt i samband med beredningen av förslaget om ett företagsrekonstruktionsförfarande (bet. 1993/94:LU34 s. 11, 13, 15, 16 och 17). I sitt betänkande hänvisar lagutskottet till ett yttrande av arbets- marknadsutskottet (bilaga 2 till bet. 1993/94:LU34) och anför dels att ändringarna i lönegarantisystemet förändrar förutsättningarna för företagsrekonstruktion enligt Insolvensutredningens förslag, dels att lönegarantifrågor bör övervägas i sammanhang med olika spörsmål om företagsrekonstruktion. Utskottet understryker att lönegarantins koppling till förmånsrätten bör behållas (bet. s. 11). Regeringen har den 23 mars 1995 till riksdagen överlämnat en proposition där det föreslås att en av de regler som infördes den 1 juli 1994, 9 a § lönegarantilagen (1992:497) ändras. Förslaget innebär att det blir möjligt att i vissa hänseenden ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet när det skall avgöras om ersättning skall betalas ut enligt lönegarantilagen. Riksdagen har antagit regeringens förslag och ändringen trädde i kraft den 1 juli 1995 (prop. 1994/95:180, bet. 1994/95:LU30, rskr.1994/95:380, SFS 1995:675). Tidsmässig begränsning av löneförmånsrätten och lönegarantin Enligt den nya bestämmelsen omfattar förmånsrätten från och med den 1 juli 1994 endast lönefordringar som har förfallit till betalning under de sista sex månaderna av arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären och inte tidigare än tre månader före konkursansökningen. Som skäl för de beslutade ändringarna anfördes främst (prop. 1993/94:208 s. 14 f., jfr bet. 1993/94:LU34 s. 7), att utgifterna för lönegarantifonden måste nedbringas och att en begränsning i lönegarantin försvårar s.k. handel med lönegaranti. Härmed avses att lönegarantin utnyttjas vid försäljning av konkursboet på så sätt att de anställda under sin uppsägningstid utför arbete för förvärvaren av konkursboet för lägre lön än normalt så länge de är berättigade till lönegaranti. Som Lagutskottet anför bör lönegarantifrågorna ses i samband med nya bestämmelser om företagsrekonstruktion. Som utskottet också påpekar ändras förutsättningarna för företagsrekonstruktion på grund av de genomförda ändringarna i lönegarantisystemet. Det sker främst därigenom att ett försämrat skydd för de anställda i konkurs kan medföra att de anställda lämnar företaget tidigare än som annars skulle ha skett (jfr avsnitt 8.4). Det kan försvåra en rekonstruktion. I övrigt synes utskottet i sin bedömning ha utgått från Insolvensutredningens förslag om att s.k. produktiva löner skall ha förmånsrätt framför före- tagshypotek. En sådan reform skulle förstärka ekonomin i lönegarantisystemet och försvåra handel med lönegaranti. Det skulle kunna minska behovet av ytterligare åtgärder med den inriktningen. Regeringen har emellertid (avsnitt 8.2) kommit fram till att det angivna förslaget till ändring i förmånsrättsordningen för närvarande inte bör genomföras. Det betyder att de skäl som anfördes i prop. 1993/94:208 för en begränsning i lönegarantisystemet i allt väsentligt kvarstår även sedan en lag om företagsrekonstruktion införts. I utskottets betänkande understryks (s. 11) vikten av att konkursförvaltarens respektive tillsynsmyndighetens roller när det gäller frågor om användning av lönegarantin belyses. Det kommer att ske i samband med en pågående genomgång i Justitiedepartementet av vissa konkursrättsliga frågor. Lagutskottet pekar (s. 13) på ett särskilt problem som hänger samman med att löneförmånsrätten inte omfattar lönefordringar som förfallit till betalning tidigare än tre månader innan konkursansökningen gjordes. Ibland kan praktiska svårigheter medföra att det dröjer förhållandevis lång tid innan en konkursansökan kan göras. Det kan bero exempelvis på att det är svårt att delge arbetsgivaren en uppmaning att betala förfallna lönefordringar eller på att handläggningen av en ansökan om betalningsföreläggande eller ett utmätningsförfarande drar ut på tiden. Det kan i sin tur leda till att arbetstagarna inte får betalt för sin fordran på lön genom lönegarantin. Utskottet förutsätter att denna konsekvens blir belyst i ärendet om företagsrekonstruktion (bet. 1993/94:LU34 s. 13). Som anförs i prop. 1993/94:208 Förändringar i lönegarantisystemet visar undersökningar att ca 90 procent av lönefordringarna i konkurser förfallit under de senaste tre månaderna före konkursansökningen. Den gjorda inskränkningen drabbar alltså förhållandevis få fordringar. Den nya tidsgränsen kan vidare antas medföra att domstolar och myndigheter skyndar på de ifrågavarande förfarandena på ett sådant sätt att tremånadersgränsen inte överskrids annat än undantagsvis. Som vi redan har anfört (avsnitt 8.7.2) bör regeln om tremånadersgränsen ändras för sådana fall då en företagsrekonstruktion har misslyckats viss tid före konkursen. Bortsett från detta är det inte otänkbart att den angivna tremånadersfristen är för kort. Det måste dock övervägas ytterligare tillsammans med andra frågor rörande löneförmånsrätt och lönegaranti. Redan nu bör dock en justering göras när det gäller tidsgränserna för löneförmånsrätten. Efter 1994 års ändringar gäller att om en lönefordring har varit föremål för en tvist omfattas den under vissa förutsättningar av förmånsrätt om konkursansökan görs inom tre månader från det att tvisten slutligt har avgjorts. Regeln har utsatts för kritik från arbetstagarhåll varvid det har framhållits att tre månade ribland kan vara en för kort tid för att atbetstagaren skall kunna ge in en konkursansökan. Denna tidsfrist bör nu återställas till sex månader i enlighet med vad som gällde för dessa fordringar före den 1 juli 1994. Semesterlön och semesterersättning Enligt tidigare gällande regler omfattade löneförmånsrätten när det gäller semesterlön och semesterersättning som tjänats in före konkursansökningen vad som står inne för det löpande och de två föregående intjänandeåren samt ersättning för all semester som den anställde sparat enligt de särskilda reglerna härom. De nyligen genomförda ändringarna avseende förmånsrätten innebär på denna punkt att förmånsrätten begränsas till vad som står inne av semesterlön och semesterersättning för det löpande och närmast föregående intjänandeåret. Därmed begränsas förmånsrätten även för sparad semester. I sitt betänkande uttrycker lagutskottet tveksamhet till förslaget såvitt avser begränsningen av förmånsrätten när det gäller ersättning för sparad semester (bet. s. 15). Med hänsyn till kravet på besparingar i lönegaranti- systemet borde visserligen, enligt utskottet, förmånsrätten tills vidare begränsas även för sådana fordringar. Utskottet utgår emellertid från att också denna fråga övervägs på nytt vid en samlad översyn av rekonstruktions- och förmånsrättsfrågorna. Tveksamheten i fråga om sparad semester hänför sig till den omständigheten att arbetstagare kan anse sig böra avstå från möjligheten att spara semester på grund av risken att kravet vid en konkurs inte kommer att omfattas av förmånsrätt och lönegaranti. Regeringen har förståelse för att detta kan uppfattas som en oönskad effekt av lagändringen. Regeringen avser därför att överväga även denna fråga i samband med att andra frågor rörande lönegarantin övervägs. Delägares förmånsrätt Före den 1 juli 1994 gällde att en arbetstagare som själv eller tillsammans med någon närstående ägde en väsentlig andel i företaget, och som hade ett väsentligt inflytande över dess verksamhet, inte fick förmånsrätt för sin fordran på lön eller pension. Detsamma gällde om arbetstagaren visserligen inte ägde någon andel men hans närståendes andel var väsentlig. Den ändring som genomförts i denna del innebär att en arbetstagare som själv eller tillsammans med närstående har ägt minst en femtedel av ett företag senare än sex månader före konkursansökningen inte skall ha förmånsrätt för sina löne- och pensions- fordringar. Detsamma skall gälla när andelen har ägts av en närstående till arbetstagaren. Förmånsrätten faller bort även om arbetstagaren inte haft något väsentligt inflytande över företagets verksamhet. Lagutskottet anför, med hänvisning till Arbetsmarknadsutskottets yttrande, att det kan finnas anledning att närmare överväga avgränsningen av den minsta ägarandel som utesluter förmånsrätt samt de närståendes ställning (bet. 1993/94:LU34 s. 16 och 37). Utskottet utgår från att även de frågorna övervägs på nytt i ärendet om företagsrekonstruktion. I sitt yttrande uttalar Arbetsmarknadsutskottet tveksamhet mot att redan ett så begränsat delägande som en femtedel av företaget skulle utesluta förmånsrätt och lönegaranti. Tveksamheten gäller, enligt utskottet, särskilt som frågan om inflytandet över verksamheten inte längre skall ha någon betydelse. Enligt utskottet kan man särskilt ifrågasätta regeln när det gäller anställda anhöriga som inte själva äger någon del i företaget. För sådana fall kan regeln enligt utskottets mening få väl långtgående konsekvenser. Utskottet noterar också att det inte finns något motsvarande undantag i socialavgiftslagen beträffande arbetsgivares skyldighet att erlägga lönegarantiavgift. Skälen för det förslag som ledde fram till den ifrågavarande lagändringen framgår av prop. 1993/94:208 s. 39 f. Ett viktigt skäl var den osäkerhet i tillämpningen som funnits med den tidigare regeln, som byggde på det opreciserade rekvisitet „ägde väsentlig andel i företaget„. Ett annat skäl var att det innehåll som bestämmelsen kommit att få i rättspraxis innebar en relativt generös förmånsrätt för den kategori av arbetstagare som både äger och leder företag. Enligt propositionen får redan den som äger 20 procent av ett företag anses ha ett sådant intresse i och inflytande över verksamheten att han inte bör ha förmånsrätt eller åtnjuta lönegaranti för sin löne- eller pensionsfordran mot företaget. Vidare pekades på behovet av att begränsa kostnaderna för lönegarantin. I propositionen berördes problemet att regeln kunde komma att drabba hårt t.ex. en familjemedlem med endast en underordnad befattning i företaget. Enligt propositionen skiljer sig emellertid situationen för den som själv eller tillsammans med en närstående äger en femtedel av företaget på ett avgörande sätt från situationen för den som endast är anställd. Enligt propositionen torde det också ligga i sakens natur att anställningsförhållandena för en arbetstagare som arbetar i ett företag som delvis ägs av honom själv eller nära släktingar till honom sällan är helt jämförbara med vad som gäller för andra anställda. Med hänsyn till vad som uttalats under riksdagsbehandlingen finns det emellertid skäl att på nytt överväga även denna regel. Det bör ske i samband med att andra frågor angående löneförmånsrätten utreds.Sedan lagändringen trädde i kraft har det kommit att ifrågasättas om de nya bestämmelserna strider mot EG-direktivet om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (80/987/EEG). Frågan är föremål för prövning i ett antal mål där talan har väckts mot staten. Bakgrunden till den uppkomna situationen är följande. Direktivets artikel 1 (2) medger att medlemsstaterna utesluter från direktivets tillämpningsområde fordringar från vissa kategorier av arbetstagare på grund av den speciella arten av arbetstagarens anställningsavtal eller anställningsförhållanden. Enligt samma artikel skall de kategorier av arbetstagare som undantas framgå av en bilaga till direktivet. I bilaga I till anslutningsakten avseende Sveriges medlemsskap i Europeiska unionen har tagits in en anpassning till de svenska reglerna om delägares och andra närståendes förmånsrätt för sina lönefordringar i arbetsgivarens konkurs (SFS 1994:1501 s. 2238-2239). Anpassningen avser den lydelse reglerna hade vid tiden för undertecknandet av anslutningsakten, som skedde den 24 juni 1994. Regeringen har initierat att kontakt tas med Europeiska gemenskapens kommission för att ändra anpassningen så att den bättre stämmer överens med den regel om delägares förmånsrätt som trädde i kraft den 1 juli 1994. Karensregel för att förhindra missbruk av lönegarantin För att stävja missbruk av lönegarantin infördes den 1 juli 1994 en karensregel i lönegarantilagen. Den innebär att en arbetstagare kan få lönefordringar som uppstår i en viss verksamhet ersatta genom lönegarantin i princip endast en gång under en tidsperiod på två år. Ett undantag gäller för det fall att anställningen i vilken de senaste lönefordringarna uppkommit har anvisats av en offentlig arbetsförmedling. I sådana fall gäller garantin som vanligt. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1995 har bestämmelsen mjukats upp genom att ytterligare ett undantag införts (prop. 1994/95:180, bet. 1994/95:LU30, rskr. 1994/95:380, SFS 1995:975). Vid behandlingen av det ursprungliga förslaget (prop. 1993/94:208) godtog riksdagen regeringens förslag men hade vissa invändningar och förutsatte att regeln i vissa hänseenden skulle övervägas på nytt i ärendet om företagsrekon- struktion (bet. 1993/94:LU34 s. 16 f.). Som framgår har regeln redan setts över och ändrats. Även i det ärendet underströk dock riksdagens lagutskott behovet av att missbruksreglerna i lönegarantilagen övervägs ytterligare, bl.a. med hänsyn till EG-direktivet 80/987 om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens. Utskottet förutsatte att så sker i samband med den utredning om arbetstagarnas löneskydd vid arbetsgivarens konkurs som regeringen aviserade i propositionen (se bet. 1994/95:LU30 s. 4 f. och prop. 1994/95:180 s. 4). Orsakerna till att karensregeln infördes framgår av prop. 1993/94:208 s. 45 f. Lönegarantisystemet har under senare år kritiserats framför allt från den utgångspunkten att garantin påverkar konkurrensen negativt. Som exempel på detta har anförts att det förekommer att en verksamhet inom en tidsperiod av några få år går i konkurs ett flertal gånger och efter varje konkurs rekonstrueras på nytt med i huvudsak samma rörelseinriktning. Kritiken har gått ut på att rekonstruktionerna har skett med hjälp av lönegarantin. Man har menat att förfaranden av detta slag snedvrider konkurrensen genom att de ifrågavarande företagen genom lönegarantin tillgodogör sig en återkommande subvention av sina lönekostnader. Det har också sagts att sådana upprepade rekonstruktioner av på sikt inte livskraftiga företag bidrar till en överetablering inom branschen, eventuellt med konkurser för andra företag inom samma verksamhetsområde som följd. Såväl i riksdagen som i andra sammanhang har flera gånger efterlysts åtgärder för att förfaranden av här berört slag skall stävjas (se bl.a. bet. 1991/92:LU37 s. 20). Det står också utom tvivel att de beskrivna förfarandena medför att konkurrensen snedvrids. Om en rörelse inom några få år går i konkurs flera gånger och rekonstrueras varje gång med i huvudsak samma personal, som får sina lönefordringar ersatta genom lönegarantin, måste det påverka konkurrenssituationen för andra företag i branschen negativt. Som konstaterats i prop. 1993/94:208 s. 45 kan det angivna sättet att använda lönegarantin inte förhindras utan att de arbetstagare som arbetar i de ifrågavarande verksamheterna berörs. Lönegarantin är primärt en ersättning till arbetstagare. Eftersträvar man att denna ersättning inte skall kunna komma till användning i vissa fall, måste därför arbetstagarnas rätt till garantiersättning i de fallen inskränkas. I sammanhanget bör nämnas att både Norge och Finland har karensregler i lönegarantisystemet. Där är karenstiden tre år. Den svenska regeln är i detta avseende mindre sträng genom den kortare karenstiden. Det förtjänar också påpekas att löntagarna har förmånsrätt för sina lönefordringar även i de fall då karensregeln hindrar utbetalning från lönegarantin. Enligt Lagutskottet synes det oklart hur karensregeln slår i det fallet att företagsrekonstruktionen är seriös. Självfallet är karensregelns syfte inte att hindra seriösa rekonstruktioner av företag (se prop. 1993/94:208 s. 47). Som framgår av det följande har regeln numera också fått en lydelse som innebär att en misslyckad rekonstruktion inte behöver drabba arbetstagaren. Lagutskottet lyfter också fram frågan hur karensregeln förhåller sig till anställningsskyddslagens regler om företrädesrätt till återanställning. Enligt Lagutskottets mening kan det även finnas skäl att, i linje med vad Arbetsmarknadsutskottet har anfört i sitt yttrande, på nytt överväga utformningen av undantaget från karensregeln i de fall arbetstagaren har anvisats anställningen av en offentlig arbetsförmedling. Enligt 25 § lagen om anställningsskydd (1982:80) har en arbetstagare som har sagts upp från sin anställning på grund av arbetsbrist under vissa förutsättningar företrädesrätt till återanställning i den verksamhet där han tidigare varit sysselsatt. Företrädesrätten gäller under tiden från uppsägningen till ett år efter det att anställningen upphörde. Om företaget eller den del av företaget där verksamhet bedrivs under denna tid har övergått till en ny arbetsgivare, gäller företrädesrätten mot den nya arbetsgivaren. Dessa regler har ansetts innebära bl.a. att en arbetstagare som har varit anställd vid ett konkursdrabbat företag har företrädesrätt till en ny anställning hos en arbetsgivare som efter konkursen övertar företagets rörelse (AD 1976 nr 18). Är övriga villkor uppfyllda, har en arbetstagare som sägs upp från sin anställning efter en konkurs sålunda regelmässigt företrädesrätt till återanställning, om verksamheten rekonstrueras efter konkurs. För att karensregeln skall kunna få någon effekt måste den omfatta även situationer där arbetstagaren innehar sin anställning till följd av reglerna om företrädesrätt. Det ligger knappast någon motsättning i detta. Reglerna om företrädesrätt i LAS och reglerna om lönegaranti har olika syften, även om båda har tillkommit i avsikt att öka tryggheten för arbetstagarna. Lönegarantins syfte är att garantera arbetstagarnas lönefordringar vid konkurs, medan LAS-reglerna syftar till rättvisa och trygghet vid återanställning. Den trygghet som LAS ger bör däremot inte åtföljas av en ovillkorlig statlig garanti avseende betalning av lönefordringar även i de fall verksamheten inte bär sig. I Arbetsmarknadsutskottets yttrande (bet. 1993/94:LU34 bilaga 2 s. 37), vartill Lagutskottet hänvisar, ifrågasätts om kravet på att anställningen skall vara anvisad av den offentliga arbetsförmedlingen kan undvaras i de fall då arbetstagaren har företrädesrätt till återanställning. Arbetsmarknadsutskottet menar att föreskriften kan innebära en onödig byråkrati i dessa fall. Som framgår av vad som har anförts tidigare skulle emellertid karensregeln bli i det närmaste verkningslös om den sätts ur spel i alla fall då arbetstagaren har företrädesrätt till anställning. Omgången att låta återanställningar till följd av företrädesrätt gå vägen via en anvisning av arbetsförmedlingen bör ställas mot de skador på konkurrensen som den tidigare ordningen innebar. Enligt regeringens mening bör då denna omgång kunna godtas och normalt utgöra ett krav för ersättning över lönegarantin. Som Lagutskottet framhöll i sitt betänkande 1994/95:LU34 medgav karensregelns ursprungliga lydelse inte att man beaktade omständigheterna i det enskilda fallet. Det bör i detta sammanhang omnämnas att karensregeln i dess lydelse före den 1 juli 1995 har varit föremål för EFTA-domstolens prövning (mål E1/95). Domstolen fann att artikel 10 a i direktivet 80/987 om löneskydd vid arbetsgivares insolvens hindrade en regel som innebar att en arbetstagare inte har rätt till garantiersättning om han inom två år före konkursbeslutet har beviljats ersättning genom garantin för en fordran som har uppstått i huvud- sakligen samma verksamhet. En möjlighet till flexibel tillämpning har införts genom den nyligen genomförda uppmjukningen av bestämmelsen. Ändringen innebär att det vid regelns tillämpning blir möjligt att ta större hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Undantag från regelns tillämpning medges sålunda, förutom för fall då anställningen har anvisats av den offentliga arbetsförmedlingen, även för fall där det finns särskilda skäl för det. Enligt propositionen kan sådana skäl anses föreligga bl.a. när det rent faktiskt har varit svårt för arbetstagaren att vid tiden för rekonstruktionen eller därefter finna annan sysselsättning och likaså när det framstår som orimligt att arbetstagaren skall drabbas av den misslyckade rekonstruktionen. Särskilda skäl kan även anses föreligga med hänsyn till garantins ekonomiska betydelse för arbetstagaren. I sin nya lydelse synes regeln fylla sitt ändamål samtidigt som lönegarantireglernas syfte att skydda arbetstagaren vid arbetsgivarens konkurs tillgodoses i rimlig utsträckning även i de ifrågavarande situationerna. 8.7.4 Andra ifrågasatta ändringar i förmånsrättsordningen -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Några andra ändringar bör inte nu göras i| | förmånsrättsordningen. Det betyder bl.a. att det inte bör införas| | någon ny förmånsrätt för fordringar avseende royalty, inte heller| | för fordringar avseende avgifter till företagshälsovård. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens (se betänkandet s. 404). Remissinstanserna: Ingen uttalar sig om royaltyfordringar eller fordringar för företagshälsovård. Flera remissinstanser har egna förslag om andra ändringar i förmånsrättsordningen. Skälen för regeringens bedömning: Utredningen har enligt sina direktiv haft att överväga vissa frågor om inrättande av nya förmånsrätter. Det gäller fordringar avseende royalty och fordringar avseende avgifter till företagshälsovård. Vidare har myndigheter och organisationer fört fram ett antal förslag rörande förmånsrättsordningen. Det har skett i samband med remissbehandlingen av betänkandet men också i särskilda skrivelser till Justitiedepartementet. Fordringar avseende royalty I olika sammanhang har gjorts gällande att författares och andra jämställda rättsinnehavares anspråk på royalty borde ha samma ställning i konkurs som lönefordringar. Riksdagen behandlade frågan under riksmötet 1980/81 med anledning av en motion (1980/81:893) om förmånsrätt för royaltyfordringar. I motionen anfördes att författarna, vars situation enligt motionärerna närmast var att jämföra med de anställdas, stod utan ekonomiskt skydd i ett förlags konkurs. Lagutskottet inhämtade yttranden över motionen. I sitt betänkande (LU 1981/82:3) anförde utskottet att en författares ställning gentemot förlaget skiljer sig från vad som normalt gäller mellan borgenärer och gäldenärer i näringsverksamhet. Författaren kunde, enligt utskottet, snarast jämställas med en förlagsanställd. Det fanns därför skäl att ge förmånsrätt för upplupen royalty. Därvid erinrade utskottet om att det även finns andra grupper på det upphovsrättsliga området som får ersättning för sina prestationer på motsvarande sätt som författarna, t.ex. fotografer och illustratörer. Även för dessa grupper ansåg utskottet att förmånsrätt för upplupen royalty kunde vara motiverad. Dock menade utskottet att en ändring av förmånsrättsordningen inte borde göras utan en närmare utredning och förordade att en sådan kom till stånd. Detta blev även riksdagens ståndpunkt (rskr. 1981/82:6). Utredningen anför att de ändamål som ligger bakom förslaget om en ny lag om företagsrekonstruktion, särskilt strävandena att stärka de oprioriterade borgenärernas ställning, inte låter sig väl förena med en utökning av antalet allmänna förmånsrätter. Utredningen framhåller vidare att reformarbetet på området i utlandet under senare tid präglats av en restriktiv inställning till förekomsten av allmänna förmånsrätter. Mot bl.a. den bakgrunden finner ut- redningen inte skäl att föreslå inrättande av en ny förmånsrätt för dessa borgenärer. Regeringen delar utredningens uppfattning att det finns skäl att vara restriktiv när det gäller att inrätta nya allmänna förmånsrätter. Mot den bakgrunden bör det inte nu införas någon förmånsrätt för royaltyfordringar. Fordringar avseende avgifter till företagshälsovård Efter ett riksdagsbeslut (rskr. 1988/89:130) överlämnades till Insolvensut- redningen att överväga frågan om förmånsrätt för fordringar avseende avgifter till företagshälsovården. Till grund för riksdagens beslut låg en motion om sådan förmånsrätt (1988/89:L301) samt Lagutskottets betänkande 1988/89:LU20. Motionärerna framhöll att företag som drivs vidare under konkurs har rätt att anlita företagshälsovårdens tjänster, varvid emellertid företagshälsovårdens ersättningskrav ofta utgör en osäker fordran som oprioriterad i konkursen. Därför kunde, enligt motionärerna, företagshälsovården vara mindre benägen till insatser i konkursföretag, något som enligt motionärerna är särskilt olyckligt med hänsyn till att de anställda i konkursföretag ofta är psykiskt pressade. Utskottet konstaterade att det av motionärerna aktualiserade problemet kunde uppkomma när det företag som drabbats av konkurs anlitat någon utomstående för att ombesörja företagshälsovården. I sådana fall saknar fordringarna för den meddelade vården förmånsrätt på samma sätt som andra krav mot företaget för levererade varor och tjänster. Utskottet underströk att den som ombesörjer företagshälsovården har möjlighet att skydda sina anspråk på ersättning för vård som tillhandahålls efter konkursen genom att träffa ett nytt avtal med konkursboet. Anspråk på ersättning för vård därefter blir då massafordran och skall betalas före konkursfordringarna. Frågan var emellertid, enligt utskottet, av sådan beskaffenhet att den förtjänade att övervägas ytterligare. Enligt regeringens mening finns det inte tillräcklig anledning att i konkurs särbehandla den som tillhandahåller företagshälsovård. Denne löper samma risker i konkurs och har samma möjligheter att skydda sig efter att ett kundföretag gått i konkurs som andra leverantörer. Regeringen delar därför utredningens uppfattning att det inte finns skäl att införa en allmän förmånsrätt för fordringar avseende avgifter till företagshälsovården. Övrigt Flera remissinstanser har egna förslag om ändringar i förmånsrättsordningen. Sålunda föreslår Företagarnas Riksorganisation en ordning enligt vilken leverantörer bl.a. skulle få förmånsrätt för sina fordringar motsvarande en viss del av företagshypotekets värde. Fastighetsägarförbundet föreslår en förstärkt förmånsrätt för hyresfordringar. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet anser att det bör övervägas att göra fordringar avseende löner och hyra under konkurs till massafordringar. Förslag framförs också om ett avskaffande av hyresförmånsrätten och om en ny allmän förmånsrätt för „produktiva leveranser„, varmed enligt förslaget avses leveranser viss kortare tid före ett konkursutbrott. Regeringen anser att det inte nu bör genomföras några ytterligare förändringar i förmånsrättslagen. Som redan har nämnts bör i stället förmånsrättsfrågorna bli föremål för utredning. 9 Frågor med anknytning till förmånsrättsordningen 9.1 Bör kassa och banktillgodohavanden omfattas av företagshypotek? -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Kassamedel, banktillgodohavanden och | | liknande tillgångar skall inte heller i fortsättningen omfattas | | av företagshypotek. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens bedömning överenstämmer med regeringens (bet. s. 398 f.). Remissinstanserna: Det görs få invändningar mot utredningens bedömning. Statens jordbruksverk och Stockholms handelskammare anser dock att kassamedel och banktillgodohavanden bör omfattas av företagshypotek. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet har samma uppfattning men anser att säkerheten samtidigt bör begränsas till en viss andel av hypoteksunderlaget. Skälen för regeringens förslag: Företagshypotek är till skillnad från panträtt inte knutet till viss bestämd egendom utan omfattar ett egendomskollektiv, „näringsidkarens lösa egendom i den mån egendomen hör till den intecknade verksamheten„ (2 kap. 1 § första stycket lagen [1984:649] om företagshypotek). En del av den lösa egendomen undantas dock. Sålunda görs undantag för bl.a. „kassa- och banktillgodohavanden, aktier, andra bevis om delaktighet i bolag, obligationer, förlagsbevis och liknande skuldebrev avsedda för allmän omsättning samt andelar i aktiefonder„ (2 kap. 1 § andra stycket 1 lagen om före- tagshypotek). Vad som utmärker dessa tillgångar kan sägas vara att de utgörs av reda pengar eller lätt kan förvandlas till pengar eller också lätt kan belånas genom pantsättning. Undantaget för kassa- och bankmedel m.m. utgör på sätt och vis en svaghet eftersom det innebär att företagshypoteket som säkerhetsform är behäftat med en viss oklarhet vad gäller värdet. I vissa typer av företag utgör rörliga tillgångar av detta slag en väsentlig del av de samlade tillgångarna. Underlaget för företagshypotek är då litet. Vidare medför undantaget en osäkerhet för kreditgivare genom att värdet av säkerheten kan växla markant från den ena dagen till den andra. Underlaget för säkerheten kan också förändras genom medvetet agerande från näringsidkarens sida, varigenom de olika borgenärskategoriernas ställning kan påverkas väsentligt. Näringsidkaren kan sålunda utöva inflytande på underlagets storlek exempelvis genom att låta bli att kräva kontant betalt för leveranser strax före en konkurs. Fordringarna ingår i hypoteksunderlaget medan influtna betalningsmedel inte ingår. Från kommersiell synpunkt framstår tillgångarna som likvärdiga. Det angivna undantaget medför också en del praktiska problem som visar sig främst vid betalningsinställelse och som har att göra med att inteckningsborgenärerna är obenägna att godta att tillgångar som omfattas av företagshypotek omvandlas till likvida medel i vilka säkerhet inte gäller. Det har i olika sammanhang förespråkats att företagshypoteket skall vidgas till att omfatta även kassa- och bankmedel m.m. Härigenom skulle manipula- tionsmöjligheterna försvinna och företagshypoteket skulle stärkas som säkerhets- form med åtföljande förbättringar i företagens möjligheter att skaffa kredit. Vidare skulle många praktiska problem försvinna eller i vart fall bli mindre. En sådan ändring skulle emellertid ytterligare försämra de oprioriterade borgenärernas ställning i konkurs och öka konkursförlusterna för små och medelstora företag. Redan detta medför att ändringen inte bör genomföras om inte starka skäl talar för det. Vidare skulle med en sådan lagändring så gott som allt som kan återvinnas till ett konkursbo tillfalla borgenärer med säkerhet i företagshypotek. Det skulle försämra intresset av återvinning hos andra borgenärer. En sådan utveckling vore olycklig med hänsyn till den betydelse som återvinningsreglerna har för att hålla tillbaka en utveckling mot konkurs i företag med ekonomiska problem och inte minst för att förhindra illojala transaktioner i sådana företag. De nu angivna negativa effekterna skulle visserligen inte uppkomma om säkerheten begränsades - som bl.a. Uppsala universitet föreslagit - till en viss kvotdel av hypoteksunderlagets värde. Som sagts i avsnitt 8.2 kan det emellertid inte komma i fråga att nu genomföra en sådan reform. De praktiska problem som undantaget för kassa- och bankmedel medfört i samband med betalningsinställelse har i stor utsträckning undanröjts genom den praxis som utvecklat sig under senare år och som innebär att medel som inflyter under fortsatt drift av gäldenärens rörelse sätts in på ett särskilt administrationskonto, vars behållning är undandragen gäldenärens rådighet och som därför är säkrad för företagshypotekshavarna (se rättsfallen NJA 1987 s. 105 och NJA 1989 s. 705 I; jfr NJA 1991 s. 550). Vissa av de tillgångar som är undantagna från underlaget för företagshypotek är inte för den skull uteslutna som underlag för kreditsäkerhet. Sålunda kan t.ex. aktier och obligationer utnyttjas som säkerhet vid kreditgivning genom pantsättning. Som tidigare anförts (avsnitt 8.2) lägger regeringen inte fram något förslag om att vissa löner skall gå före företagshypotek i förmånsrättshänseende. De goda förutsättningar som företagshypoteket i dag ger för företagens kreditför- sörjning - även med beaktande av de brister som följer med undantaget för kassa- och bankmedel m.m. - kommer alltså att bevaras. Någon särskild anledning att nu förstärka företagshypoteket som säkerhet finns därför inte. Liksom utredningen anser regeringen att övervägande skäl talar för att behålla undantaget för kassamedel, banktillgodohavanden och dylika tillgångar. Remissbehandlingen ger stöd för uppfattningen. Undantaget i 2 kap. 1 § andra stycket 1 lagen om företagshypotek bör därför inte upphävas. För den skull bör dock inte frågan anses avgjord en gång för alla. Om den utredning som regeringen avser att tillsätta (se bl.a. avsnitt 8.2) skulle finna att en reform skulle innebära klara fördelar bör ändringen kunna övervägas på nytt. 9.2 Bör företagshypotek omfatta den intecknade egendomen sådan den var när företagsrekonstruktion inleddes? -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Det bör inte genomföras någon lagändring med| | innebörd att underlaget för företagshypotek fixeras per den | | tidpunkt då beslut fattas om företagsrekonstruktion. Inte heller| | i övrigt bör det föreskrivas i lag vad som skall gälla beträffande| | egendom som under en företagsrekonstruktion har trätt i stället | | för företagsintecknad egendom. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag: Borgenärer med säkerhet i företagshypotek skall ha rätt att vid konkurs som föregåtts av företagsrekonstruktion få betalt ur egendom som trätt i stället för egendom som omfattades av företagshypoteket vid tidpunkten för beslutet om företagsrekonstruktion (se bet. s. 400 f.). Remissinstanserna: Endast få remissinstanser yttrar sig. Flera önskar ett klarläggande av rättsläget men uttalar sig inte i frågan om underlaget för företagshypotek bör fixeras vid tidpunkten för beslut om företagsrekonstruktion. Skälen för regeringens bedömning: Avgörande enligt gällande rätt för vilken egendom som utgör underlag för panter och företagshypotek i konkurs är vad som ingår i säkerhetsunderlaget vid tidpunkten för konkursbeslutet. Det gäller även om konkursen har föregåtts av en betalningsinställelse och ett ackordsför- farande. En komplikation i ackordsförfaranden är att det under den fortsatta driften av företaget kan ske sådana förändringar i sammansättningen av tillgångarna att borgenärernas ställning väsentligt förändras. Det kan ske exempelvis genom att egendom som är föremål för företagshypotek när ackordsförfarandet inleds ersätts med egendom som inte ingår i hypoteksunderlaget. En praktisk sådan situation är att betalning inflyter för en utestående fordran. I en eventuellt följande konkurs har då, om inga särskilda åtgärder vidtas, ställningen för de borgenärer som har allmän förmånsrätt eller är oprioriterade förbättrats på bekostnad av företagshypotekshavarna. Förståeligt nog vill de olika borgenärskategorierna värna om sin egen ställning inför en utveckling som kan leda till konkurs. Borgenärer med säkerhet i företagshypotek vill naturligtvis inte gärna att gode mannen i ett ackordsför- farande disponerar över tillgångarna på ett sådant sätt att hypoteksunderlaget minskar i värde. Inför en sådan risk kan dessa borgenärer välja att i stället ansöka om gäldenärens försättande i konkurs. Detta hämmar möjligheterna att rekonstruera företag i samband med ackord. Under senare år har man delvis kommit till rätta med dessa olägenheter. Ackordscentralerna har sålunda genom olika åtgärder sökt förebygga att företagsinteckningshavarnas ställning försvagas efter en betalningsinställelse. Regelmässigt tillämpas numera en ordning som innebär att avtal träffas med gäldenären och berörda borgenärer om att medel som inflyter under fortsatt drift av rörelsen sätts in på ett av ackordscentralen disponerat administrationskonto, vars behållning är undandragen gäldenärens rådighet. Avsikten är att den förmånsrätt som följer med företagshypotek skall gälla i de medel som innestår på sådana konton. I rättspraxis har detta arrangemang godtagits under förutsättning bl.a. att medlen inte kunnat användas hur som helst av ackordscen- tralen för den löpande driften (se NJA 1987 s. 105 och NJA 1989 s. 705 I; jfr NJA 1991 s. 550). Vissa problem kvarstår dock. Arrangemanget med administrationskonton innebär att gode mannen i ett ackordsförfarande har begränsade möjligheter att använda de medel som sätts in på sådana konton. Det medför likviditetspåfrestningar och försvårar driften av företaget. Från rekonstruktionssynpunkt är detta en märkbar nackdel. Vidare råder det en viss osäkerhet om rättsläget. Det är bl.a. inte klart i vilken utsträckning medel på administrationskonton får användas i driften utan att den avsedda säkerheten går förlorad. Utgångspunkten är att medlen betraktas som pantsatta och att gäldenärsföretaget och dess företrädare därför i princip skall vara undandragna rådighet över medlen för att säkerheten skall bevaras. Högsta domstolen har dock slagit fast att säkerheten kan bestå om befogenheten har varit „begränsad„, även om begränsningen „inte fått någon beloppsmässigt preciserad innebörd„ utan till sitt innehåll varit beroende av „de avvägningar som gjordes utifrån den vid varje tillfälle föreliggande ekonomiska situationen„ (NJA 1989 s. 705 I). Vad detta innebär i ett enskilt fall är naturligtvis inte helt lätt att veta. Ett problem är också att systemet kan påtagligt gynna borgenärer med före- tagshypotek på andra borgenärers bekostnad. De åtgärder som har vidtagits syftar främst till att företagshypoteksunderlaget inte skall minska under ett rekon- struktionsförfarande. I princip är det förstås lika angeläget att detta underlag inte ökar till nackdel för andra borgenärer. Används kassa- och bankmedel till inköp av råvaror eller inventarier som finns kvar vid ett konkursbeslut, har värdet i fråga överförts från borgenärer med allmän förmånsrätt eller utan förmånsrätt till borgenärer med säkerhet i företagshypotek. Veterligen tillämpas inte någon särskild ordning för att förhindra att detta sker. Utredningen föreslår att det införs bestämmelser i lagen om företagshypotek av innebörd att borgenärer med säkerhet i företagshypotek har rätt att vid konkurs som följer efter viss tid få betalt ur egendom som trätt i stället för sådan egendom som vid tidpunkten för ett beslut om företagsrekonstruktion omfattades av företagshypoteket. Förslaget innebär enligt utredningen att underlaget för företagshypoteket fixeras („fryses„) vid den angivna tidpunkten. Utredningen menar att en sådan regel knappast påverkar möjligheterna att förfoga över de medel som influtit vid försäljning av företagsintecknad egendom. Den viktigaste vinsten med regeln är i stället enligt utredningen att den rättsliga innebörden av systemet blir tydligare (se bet. s. 402). Effekterna av utredningens förslag Utredningen har endast kortfattat diskuterat innebörden och effekterna av förslaget. Bara ett fåtal remissinstanser har yttrat sig, varvid ingen diskuterat effekterna. Ingen har avstyrkt förslaget. Vad först gäller innebörden av förslaget framgår av specialmotiveringen i betänkandet (se särskilt s. 454) att fixeringen av hypoteksunderlaget är avsedd att verka „i båda riktningarna„. Det skall således enligt förslaget finnas inte bara ett hinder mot att underlaget minskar efter ett beslut om företagsrekonstruktion utan också ett hinder mot att något därefter tillförs detta underlag. Det kan konstateras att en regel innehållande en garanti enbart mot minskning av hypoteksunderlaget skulle alltför mycket rubba balansen mellan de olika borgenärskategorierna. Förslaget är så utformat att utredningens avsikt synes ha varit att fixeringen av underlaget för förmånsrätten endast skall gälla företagshypoteket. I praktiken blir dock effekterna mer vittgående. Fixeras hypoteksunderlaget per en viss tidpunkt, kommer underlaget för de allmänna förmånsrätterna och för panter i exempelvis fordringar att mer eller mindre automatiskt fixeras per samma tidpunkt. Flyttas inga tillgångar mellan hypoteksunderlaget och underlaget för andra förmånsrätter, kommer ju inte bara hypoteksunderlaget utan också underlaget för de andra förmånsrätterna att vara oförändrat. Enligt gällande rätt är „frysningstidpunkten„ för alla förmånsrätter tidpunkten för konkursut- brottet. Om i stället, i de fall då konkurs föregås av företagsrekonstruktion, företagshypoteket fixeras vid den tidpunkt då företagsrekonstruktion beslutas - som enligt utredningens förslag - bör den tidpunkten vara avgörande beträffande underlaget för alla förmånsrätter. En sådan förändring fordrar en särskild bestämmelse i förmånsrättslagen. Utredningen har inte lagt fram något sådant förslag. Det anförda innebär att förutsättningarna för bedömning av utredningens förslag inte blivit ordentligt genomlysta av utredningen och därmed inte heller prövade av remissinstanserna. Det är i sig ett starkt skäl mot att genomföra förslaget. Att förlägga „frysningstidpunkten„ till tidpunkten för beslutet om företagsrekonstruktion synes vidare vara förenat med svårigheter. En komplika- tion gäller hanteringen av företagsintecknad egendom som förkovras under en företagsrekonstruktion. Enligt gällande rätt skall en värdestegring på företagsintecknad egendom som bearbetas under konkurs fördelas mellan å ena sidan borgenärer med företagshypotek och å andra sidan borgenärer med allmän förmånsrätt eller utan förmånsrätt (se redogörelsen i avsnitt 8.2 för rättsfallet NJA 1982 s. 900). Om frysningstidpunkten förläggs till rekonstruktionsförfarandets inledning, torde värdeökning som uppkommer under företagsrekonstruktionen få fördelas efter samma principer som vid fortsatt rörelsedrift under konkurs. Denna fördelning är förenad med åtskilliga besvärliga problem och förutsätter bl.a. en noggrann uppföljning av vad som sker med den egendom som fanns vid frysningstidpunkten. Rörelsen måste alltså i väsentliga hänseenden drivas på samma sätt som i konkurs. Detta strider mot de grundläggande utgångspunkterna för det föreslagna systemet för företagsrekonstruktion och minskar uppenbarligen rekonstruktörens möjligheter att koncentrera sig på det som måste göras för att få företaget på fötter. Härigenom hämmas möjligheterna att genomföra en effektiv rekonstruktion. Tidigare har framhållits att arbetet med företagsrekonstruktionen måste komma igång så snart som möjligt och att rekonstruktörens inledande genomgång av läget i gäldenärsföretaget bör gå snabbt. Om tidpunkten för beslutet om företagsrekon- struktion skall tillmätas avgörande betydelse i konkurs, torde det vara nödvändigt att upprätta en fullständig bouppteckning när företagsrekonstruktion beslutas. Detta försenar det fortsatta förfarandet. En annan komplikation är att en tidigarelagd frysningstidpunkt vid företagsrekonstruktion medför att en konkursförvaltare ibland måste laborera med två olika frysningstidpunkter. Det blir fallet exempelvis om gäldenärsföretaget under företagsrekonstruktionen har påbörjat ett arbete åt en kund, varvid gäldenärsföretaget pantsatt fordringen mot kunden avseende kommande betalningar. Frågan om hur stor del av denna fordran som utgör underlag för panträtten i konkursen avgörs med hänsyn till vad som intjänas av fordringen före resp. efter konkursbeslutet (jfr NJA 1973 s. 635). Slutsatser Som tidigare har sagts motiverar utredningen sitt förslag främst med att det skulle klargöra rättsläget. Med hänsyn till de komplikationer som har redovisats och till att utredningen såvitt framgår inte fullt ut beaktat konsekvenserna av förslaget, väger det anförda skälet inte tillräckligt tungt. Den föreslagna ändringen, som är av stor principiell och praktisk betydelse, synes under alla omständigheter behöva övervägas ytterligare. Utan lagändring kvarstår visserligen de problem som redovisats i inledningen till detta avsnitt. I en företagsrekonstruktion minskar dock problemen en del genom de begränsningar som föreslås i borgenärernas möjligheter att få gäldenären försatt i konkurs (se avsnitt 6.1). Rekonstruktören kan därmed koncentrera sin ansträngningar på rekonstruktionen som sådan och behöver inte på samma sätt som i dag bekymra sig om förhandlingar med olika borgenärskategorier i anledning av nu diskuterade frågor. Som tidigare redovisats finns viss osäkerhet om rättsläget i fråga om administrationskonton och därmed sammanhängande frågor. Genom de nämnda rättsfallen har dock de viktigaste frågorna lösts på ett sätt som är i huvudsak tillfredsställande från praktiska synpunkter. Utredningens analys och förslag ger inte tillräckligt underlag för att nu genom lagstiftning förtydliga rättsläget och tillräcklig anledning att genom en lagregel enbart bekräfta vad som gäller enligt praxis finns inte. Frågan bör dock inte anses avgjord en gång för alla. Skulle den av regeringen aviserade utredningen (se bl.a. avsnitt 8.2) finna att en lagändring medför klara fördelar, bör ändringen kunna övervägas på nytt. 9.3 Separationsrätt vid återtagandeförbehåll -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Möjligheten att få separationsrätt vid | | återtagandeförbehåll utvidgas inte för närvarande. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens (se bet. s. 405). Remissinstanserna: Majoriteten förklarar sig instämma i utredningens bedömning eller lämnar den utan invändning. Skälen för regeringens bedömning: En säljare anses i svensk rätt kunna få separationsrätt vid konkurs eller utmätning hos köparen genom att förbehålla sig äganderätten eller rätten att återta varan tills denna blivit fullt betald. Sådana förbehåll brukar kallas återtagandeförbehåll eller ägarförbehåll. Här benämns de fortsättningsvis återtagandeförbehåll. Det finns enligt rättspraxis vissa begränsningar i säljarens möjligheter att skaffa sig separationsrätt genom återtagandeförbehåll. Ett sådant förbehåll anses inte giltigt om varan har infogats i eller blivit tillbehör till annan egendom, inte heller om varan blivit bearbetad i väsentlig omfattning för köparens räkning. Slutligen anses återtagandeförbehåll inte giltiga mot köparens borgenärer, om köparen trots förbehållet haft rätt att förfoga över varan före betalning genom att bearbeta, förbruka eller sälja den vidare (se bet. s. 103 f. med hänvisningar). Frågan om återtagandeförbehålls giltighet när köparen har tillåtelse att före betalning förfoga över varan genom bearbetning, konsumtion eller vidareförsälj- ning har samband med frågan om gränserna för och rättsverkningarna av avtal om försäljningskommission. Kommissionslagskommittén ansåg i sitt slutbetänkande Kommission och dylikt (SOU 1988:63) att det inte borde göras någon principiell förändring i fråga om förutsättningarna för att återtagandeförbehåll skall vara sakrättsligt verksamma. Ståndpunkten motiverades ingående (se särskilt s. 91 f.). Betänkandet bereds för närvarande i Justitiedepartementet och en lagrådsremiss planeras till hösten 1995 eller våren 1996. I det sammanhanget behandlas också framställningar från bl.a. Sveriges Industriförbund om lagstiftning för att göra återtagandeförbehåll sakrättsligt verksamma i flera fall än enligt gällande rätt. Vid den angivna beredningen får frågan om återtagandeförbehålls giltighet en bred belysning och sätts in i sitt rättssystematiska sammanhang på ett sätt som inte är möjligt i detta lagstiftningsärende. Den beredningen bör därför avvaktas. Sålunda bör det inte nu göras någon ändring i reglerna om återtagandeförbehåll. I sammanhanget kan dock noteras att det från rekonstruktionssynpunkt snarast är en fördel att återtagandeförbehåll har relativt begränsad giltighet (jfr avsnitt 6.4 ovan). Det är normalt till nackdel för rekonstruktionssträvandena om gäldenärsföretaget under rekonstruktions- förfarandet tvingas återlämna tillgångar som har köpts mot återtagandeförbehåll. De regler som regeringen föreslår angående verkningarna av ett beslut om företagsrekonstruktion innebär för övrigt bl.a. att säljare som har säkerhet i form av giltigt återtagandeförbehåll kan dras in i förfarandet. Sålunda får, enligt förslaget, motparten inte häva ett avtal på grund av en före beslutet om företagsrekonstruktion inträdd hävningsrätt som grundar sig på ett inträffat eller befarat dröjsmål med betalning eller annan prestation, om gäldenären med rekonstruktörens samtyckee begär att avtalet fullföljs (se avsnitt 6.4). 9.4 Återvinning av betalning av skatter och avgifter -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Betalningar av skatter och avgifter skall | | inte heller i fortsättningen kunna återvinnas till konkursboet. | -------------------------------------------------------------------- Utredningen föreslår att återvinningsförbudet upphävs (se bet. s. 333 f.). Remissinstanserna: Av de remissinstanser som berör förslaget avstyrker flera kronofogdemyndigheter liksom Föreningen Sveriges Kronofogdar och Skattemyndigheten i Malmöhus län. Även Sveriges Ackordscentraler har invändningar. I övrigt tillstyrks förslaget eller lämnas utan invändning. Skälen för regeringens förslag: Enligt 4 kap. 1 § 1 konkurslagen får återvinning inte ske av betalning av sådana skatter eller avgifter som anges i 1 § lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m., dvs. betalning av sådana fordringar som är utrustade med förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen. Återvinningsförbudet infördes år 1975. En förutsättning för förbudet är att fordringen när den betalades var förfallen till betalning. De skäl som anfördes när undantagsbestämmelsen i 4 kap. 1 § 1 konkurslagen infördes var av flera olika slag (se prop. 1975:6 s. 135 f.). Sålunda hänvisades till det allmännas utsatta ställning som skatteborgenär och de motiv som i övrigt av hävd brukat anföras för skatteförmånsrätten. Enligt departementschefen torde det vidare vara ovanligt att en gäldenär vill gynna staten som skatteborgenär, vilket gör att behovet av återvinning är mycket begränsat. Det framhölls också att återvinning av betalda skattebelopp dittills hade varit utomordentligt sällsynt samt att skatteförmånsrätten innebär att en återvinningsmöjlighet spelar förhållandevis liten roll för fördelningen borgenärerna emellan i konkurs. Vad som hade kunnat återvinnas skulle nämligen i stor utsträckning ändå ha tillfallit staten som skatteborgenär. Vidare pekades på tillämpningsproblem vid återvinning samt de praktiska fördelar som det innebar för myndigheterna och konkursförvaltaren om återvinning av betalningar av förfallna skatte- och avgiftsfordringar över huvud taget inte kunde ske. Återvinningsreglerna har som främsta funktion att förhindra att förmånsrättsordningen kringgås. I ett läge där förmånsrätt föreligger för skatte- och avgiftsfordringar kan ett återvinningsförbud avseende betalningar av sådana fordringar ses som ett stöd åt förmånsrättsordningen. Utan skatteförmåns- rätt kommer frågan om återvinning i ett helt annat läge. Ett återvinningsförbud motverkar då i princip återvinningsreglernas funktion att hindra kringgående av förmånsrättsordningen; det innebär ju då ett slags prioritering av staten utanför förmånsrättsordningen. Som utredningen framhåller är det därför en naturlig konsekvens om skatteförmånsrätten avskaffas att även återvinnings- förbudet upphävs. Frågan är då om det är befogat att upphäva återvinningsförbudet i ett läge då det inte är aktuellt att avskaffa skatteförmånsrätten (jfr avsnitt 8.3). Det främsta argumentet för att upphäva återvinningsförbudet har varit att - som också utredningen har anfört - det har ett sakligt och systematiskt samband med skatteförmånsrätten. Därutöver har anförts skäl som i huvudsak går ut på att det i praktiken ändå skulle vara ovanligt med återvinning av skatte- och avgiftsbetalningar. Enligt regeringens mening väger inte detta skäl tungt. I de fall då förutsättningarna för återvinning är uppfyllda - enligt 4 kap. 5 § eller 4 kap. 10 § konkurslagen - kan det framstå som stötande om återvinning förhindras i lag med motivet att det rör sig om ovanliga fall. Mot en återvinningsmöjlighet talar främst tillämpningsproblem och därmed sammanhängande praktiska svårigheter. De remissinstanser som rest invändningar mot att återvinningsförbudet avskaffas har särskilt pekat på att återvinningsreglerna är svåra att tillämpa på skatte- och avgiftsbetalningar. Sveriges ackordscentraler anför att det kan leda till ett otal domstolsprocesser, om en möjlighet öppnas att återvinna förfallna skatte- och avgiftsbetalningar. Tillämpningsproblemen avser bestämmelserna i 4 kap. 5 § resp. 4 kap. 10 § konkurslagen. Återvinning enligt 4 kap. 5 § förutsätter bl.a. att mottagaren (här staten) „kände till eller borde ha känt till gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig„. I praktiken är det svårt att visa ond tro hos staten (jfr NJA 1974 s. 378). Som utredningen framhåller uppkommer emellertid en motsvarande svårighet vid många transaktioner med juridiska personer. Staten kan, liksom andra juridiska personer, försättas i ond tro om gäldenärens obestånd genom ett särskilt meddelande härom. Efter ett sådant meddelande kan staten också ha anledning att uppfatta vissa betalningar som otillbörliga. En återvinningsmöjlighet skulle därför, trots bevissvårig- heterna beträffande den onda tron, inte sakna praktisk betydelse. Ändå torde det endast sällan bli aktuellt att tillämpa 4 kap. 5 § i fråga om skatte- och avgiftsbetalningar. I praktiken blir därför tillämpningssvårigheterna, såvitt gäller denna bestämmelse, begränsade. Något besvärligare problem synes uppkomma vid tillämpning av bestämmelserna i 4 kap. 10 § konkurslagen. Det blir då fråga om att avgöra när en skattebetalning skall anses „ordinär„. Kan, exempelvis, en skattebetalning anses ordinär när stora ackumulerade belopp betalas strax före en konkurs eller när förfallna skatter betalas lång tid efter uppbördsterminen? Det finns förvisso ett antal skäl som talar för ett avskaffande av återvinningsförbudet för statens skatte- och avgiftsfordringar. Dessa skäl är dock i huvudsak förknippade med att också skatteförmånsrätten avskaffas, vilket för närvarande inte är aktuellt (se avsnitt 8.3). Vid sådant förhållande anser regeringen - i motsats till vad som angavs i det till Lagrådet remitterade förslaget - att det inte finns anledning att nu föreslå att förbudet mot återvinning av betalning av skatte- och avgiftsfordringar avskaffas. Genom regeringens ställningstagande i sak finns det inte anledning att behandla Lagrådets synpunkter på utformningen av övergångsbestämmelserna i denna del. 10 Skuldsanering för vissa näringsidkare -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Skuldsaneringslagen skall vara tillämplig | | även för fysiska personer som är näringsidkare, men endast om det| | med hänsyn till näringsverksamhetens ringa omfattning och övriga| | omständigheter finns särskilda skäl för skuldsanering. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens förslag: Av 4 § skuldsaneringslagen framgår att skuldsanering kan komma i fråga för en gäldenär med hemvist i Sverige som är fysisk person och inte är näringsidkare. Det har inte vid skuldsaneringslagens tillkomst eller i andra sammanhang ifrågasatts att skuldsaneringslagen skall avse enbart fysiska personer med hemvist i Sverige. I förarbetena till skuldsaneringslagen sägs exempelvis att det „förefaller helt givet„ att skuldsaneringslagen enbart skall avse fysiska personer. Denna avgränsning är vedertagen i olika utländska system. Även Insolvensutredningens förslag till skuldsaneringslag (delbetänkandet SOU 1990:74) byggde på en sådan avgränsning, vilket remissinstanserna den gången inte hade något att invända mot (se prop. 1993/94:123 s. 87). Enligt regeringens mening finns det inte någon anledning att nu göra någon annan bedömning i denna fråga. Kriteriet att gäldenären inte får vara näringsidkare är inte lika givet. Som näringsidkare betraktas varje fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk natur och av sådan karaktär att den kan betecknas som yrkesmässig. Denna definition innebär att det inte ställs några större krav på verksamhetens omfattning. En person som på sin fritid mot ersättning - kontant eller in natura - utför tjänster åt andra bör sålunda betraktas som näringsidkare i skuldsaneringslagens mening så snart det inte bara är fråga om enstaka uppdrag. Det saknar exempelvis betydelse om en tjänst som en sådan person utför inom ramen för en verksamhet av sådant slag har någon anknytning till hans utbildning, anställning eller huvudsakliga sysselsättning (jfr t.ex. förarbetena till konsumenttjänstlagen (1985:716), prop. 1984/85:110 s. 141; begreppet näringsidkare går långt tillbaka, se också förarbetena till varumärkeslagen (1960:644), prop. 1960:167 s. 39 och 48, marknadsföringslagen (1975:1418), prop. 1975/76: 34 och 1970:57 s. 90 f. och lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, prop. 1971:15 s. 85. När begreppet förekommer i processrättsliga sammanhang har det samma innebörd, se Fitger: Kommentaren till rättegångsbalken 10:22). Insolvensutredningen - som föreslog att en fysisk person som var aktiv näringsidkare inte skulle kunna komma i fråga för skuldsanering - anförde i denna del följande (SOU 1990:74 s. 216 f.). Begreppet fysisk person innesluter emellertid såväl privatpersoner som näringsidkare. En viktig fråga blir därför hur man skall avgränsa personkretsen, så att inte gränsen mellan skuldsanering, å ena, och konkurs och ackord, å andra sidan, blir otydlig. Som redan antytts bör man undvika att konstruera ett särskilt skuldsaneringsinstitut på det viset att det förutsätter en mer utvecklad bobehandling. Man bör således inte skapa en hybrid mellan konkurs och ackord som får karaktär av någon sorts „B-konkurs„. Det kan antas att det vid företagskonkurser oftast krävs olika åtgärder av det slag som regleras i 7 och 8 kap. konkurslagen, t.ex. fortsättande av en rörelse och försäljning av egendom. Redan detta talar mot att låta ett skuldsaneringsförfarande omfatta också insolventa näringsidkare. Även flera andra skäl talar mot detta. Återvinningssituationer kan oftare än annars tänkas bli aktuella i fråga om företagare. Och utredningen angående brott mot borgenärer och sådant som kan föranleda näringsförbud ställer också särskilda krav på hur utredningen av gäldenärens situation skall gå till. Till det anförda kommer att ackord i regel framstår som ett naturligt alternativ vid en näringsidkares insolvens. En svårighet i sammanhanget är att begreppet näringsidkare är vidsträckt. Under detta begrepp faller inte bara den som driver och livnär sig på en industriell rörelse, en handelsrörelse eller t.ex. ett jordbruk utan också den som jämsides med en anställning driver någon form av näringsverksamhet. Det säger sig självt att man i en del av de senare fallen inte har så mycket att vinna på att hänvisa vederbörande till konkurs. I regel finns inga större tillgångar att realisera, och uppgifterna för en konkursförvaltare skulle sannolikt inte bli alltför omfattande. Borde då inte följdriktigheten kräva att det finns tillgång till skuldsanering även för sådana personer? Utredningen har stannat för att föreslå den avgränsningen av personkretsen att fysisk person som driver näring faller utanför den kategori som kan komma i fråga för skuldsanering. De skäl som nyss anförts för att undvika en alltför otydlig gräns mellan skuldsanering och andra former av insolvensbehandling har aktualitet också beträffande den som driver näringsverksamhet på deltid. Det skulle också erbjuda problem att på ett entydigt sätt i lagtext ange vilka personkategorier som skulle omfattas av skuldsaneringsreglerna, om därunder skulle falla även vissa grupper av aktiva näringsidkare. Begränsar man tillämp- ningsområdet till fysiska personer som inte driver näringsverksamhet ligger däri att det endast är f.d. näringsidkare som kommer i fråga. Det betyder i sin tur att näringsidkaren på deltid måste ha upphört med sin näringsverksamhet för att kunna ansöka om skuldsanering. Med en sådan lösning vinner man att en realisation av eventuella tillgångar i rörelse då får förutsättas ha skett och att förfarandet i skuldsaneringsärendet inte tyngs av utredning angående rörelsens avveckling. De flesta remissinstanserna godtog som sagt Insolvensutredningens gränsdragning. Några instanser, bl.a. Domstolsverket och Stockholms tingsrätt, ansåg dock att gränsdragningen framstår som alltför „stelbent„ och förordade att även aktiva näringsidkare i vissa fall bör kunna bli föremål för skuldsanering. I förarbetena till skuldsaneringslagen (prop. s. 87-88) anfördes att gränsen mellan skuldsanering å ena sidan och konkurs och ackord å den andra bör vara tydlig. Vidare anfördes att skuldsanering bör vara renodlad för privatekonomiska förhållanden. Som ett särskilt problem redovisades - liksom i Insolvensutredningens betänkande - att begreppet näringsidkare är så vidsträckt att även personer som bedriver näring under mycket blygsamma omständigheter definitionsmässigt betraktas som näringsidkare. Enligt vad som uttalades i propositionen skulle det vara förenat med svårigheter att finna en lämplig avgränsning inom kategorin näringsidkare. En särskild svårighet med att låta vissa näringsidkare komma i fråga för skuldsanering är enligt såväl Insolvensutredningen som propositionen (prop. s. 89) att det kan kräva särskilda „rörelsespecifika„ regler. I och med att näringsidkare faller utanför lagens tillämpningområde kan en person som exempelvis på deltid bedriver en mindre rörelse inte komma i fråga för skuldsanering. Det gäller även andra som kanske huvudsakligen är beroende av löneinkomster för sin försörjning, men som vid sidan av lönearbetet bedriver någon form av verksamhet som gör att han eller hon definitionsmässigt betraktas som näringsidkare. De personer som nu avses faller i och för sig in under vårt förslag till lag om företagsrekonstruktion. Det förfarandet är emellertid inte alls lämpat för den nu diskuterade kategorin utan i första hand för större företag som drivs i aktiebolagsform eller liknande. De riktigt små närings- idkarna riskerar alltså att här „hamna mellan två stolar„, vilket också flera remissinstanser har uppmärksammat. Dessa instanser påtalar att det finns ett behov av ett särskilt förfarande för de riktigt små företagarna. Enligt regeringens mening finns det flera skäl till att de näringsidkare vars verksamhet har en mycket blygsam omfattning bör kunna komma i fråga för ett särskilt saneringsförfarande. Bland annat intresset av ett flexibelt insolvensrättsligt system talar för det. Åsyftade gäldenärer gör regelmässigt inte heller någon mer betydande åtskillnad mellan näringsverksamhetens ekonomi och privatekonomin. Näringsverksamheten är så ringa till sin omfattning att intäkterna från den endast i begränsad omfattning kan bidra till försörjningen. Den verksamhet som bedrivs är dessutom ofta nära förknippad med den person som bedriver den. Skuldsaneringslagens sociala karaktär innebär också att den lagen och dess former för skuldsanering passar väl för sådana små näringsidkare. De kostnader för den enskilde som är förenade med ett skuldsaneringsförfarande jämfört med vad det kostar att inleda en företagsrekonstruktion enligt vårt förslag talar också för att skuldsaneringsförfarandet bör öppnas för de riktigt små näringsidkarna. Regeringen noterar i det sammanhanget att det enligt de norska och finländska skuldsaneringslagarna är möjligt för näringsidkare av den nu diskuterade kategorin att, under vissa särskilda förutsättningar, beviljas skuldsanering. För att en aktiv näringsidkare skall kunna beviljas skuldsanering bör det inledningsvis förhålla sig så att gäldenärens ekonomiska problem inte är föranledda av den bedrivna näringsverksamheten. Tvärtom bör den näringsverksamhet som bedrivs i regel vara sådan att den i stället för att belasta gäldenärens ekonomi ger ett tillskott till den. Om verksamheten belastar gäldenärens ekonomi bör den normalt avvecklas innan skuldsanering kan komma i fråga. Inom ramen för en skuldsanering skall det inte förekomma någon rekonstruktion av näringsverksamheten. Skuldsaneringsinstitutet är inte alls avpassat för sådant.Det är givet att skuldsaneringsinstitutet även i framtiden bör ha en privatekonomisk karaktär, vilket bl.a. innebär att lagen inte bör tyngas med några särskilda regler för sådana fordringsförhållanden och därtill knutna rättsförhållanden som är typiska för bedrivandet av näringsverksamhet. De materiella regler som för närvarande finns i skuldsaneringslagen bör inte ändras. Det betyder att dessa måste „räcka till„ för att hantera skuldsaneringsärenden beträffande de näringsidkare vi har talat om här. I praktiken betyder det att gäldenären inte får ha några problem vad gäller exempelvis fordrings- och säkerhetsförhållanden eller komplexa skatterättsliga problem som är relaterade till näringsverksamheten. Såväl i betänkandet som i propositionen till skuldsaneringslagen framhölls - som nämnts - bl.a. att det är av vikt att gränsen mellan konkurs- och ackordsinstituten å ena sidan och skuldsaneringsinstitutet å den andra är klar och tydlig. Enligt regeringens mening finns det anledning att något nyansera detta synsätt. Det är givetvis viktigt att det går att fastställa tillämpningsområdet för de olika insolvensrättsliga förfarandena. Det behöver dock inte innebära att inte flera förfaranden i och för sig skulle kunna vara tillämpliga på en och samma gäldenär. I dag kan ju också en fysisk person bli föremål för såväl konkurs som skuldsanering. En sådan formell överlappning mellan tillämpningsområdena för skuldsaneringslagen och en lag om företagsrekonstruktion torde enligt regeringens mening inte innebära några mer betydande nackdelar. Det kan enligt regeringens mening till och med vara en fördel om gränsdragningen för tillämpningsområdet av skuldsaneringslagen i diskuterat hänseende kan bli något mer flexibel. Det torde tjäna det uttalade rehabiliteringssyfte som ligger bakom skuldsaneringslagen. Det måste emellertid konstateras att man genom att öppna skuldsaneringsinstitutet för näringsidkare bryter igenom principen om att institutet skuldsanering är avsett för privatekonomiska förhållanden. En ändring som innebär att skuldsaneringslagen blir tillämplig på näringsidkare som bedriver verksamhet av mycket blygsam omfattning och som har sin huvudsakliga försörjning genom lönearbete medför emellertid, enligt regeringens mening, inte något dramatiskt avsteg från den principen. Det bör - vilket tidigare framhållits som självklart - även i fortsättningen gå en klar skiljelinje mellan fysiska personer och juridiska personer. De senare kan aldrig komma i fråga för skuldsanering. En fysisk person som driver rörelse i bolagsform kan redan enligt gällande rätt komma i fråga för skuldsanering av sin privatekonomi. De kategorier som nu talas om är de som driver rörelse som fysiska personer i eget namn och därför inte har privatekonomin och rörelsekonomin åtskild. För den kategorin gäldenärer kan det enligt regeringens mening finnas anledning att öppna skuldsaneringsinstitutet. Mot denna bakgrund bör tillämpningsområdet för skuldsaneringslagen enligt regeringens mening vidgas så att även vissa kategorier av näringsidkare kan komma i fråga för skuldsanering. En sådan utvidgning måste dock vara försiktig. För att en fysisk person som är näringsidkare skall kunna beviljas skuldsanering bör krävas att den bedrivna näringsverksamheten är av ringa omfattning såväl omsättningsmässigt som vad gäller den tid gäldenären lägger ned på verksamheten. De näringsidkare som avses är de vars näringsverksamhet närmast har karaktären av „extraknäck„. Normalt sett bör det innebära att gäldenären har sin huvudsakliga försörjning genom inkomster från annat håll. Att gäldenären bör ha sin huvudsakliga försörjning genom inkomst från annat håll än från näringsverksamheten innebär att inkomsten från näringsverksamheten sedd i relation till exempelvis löneinkomsten bör vara liten. Men inkomsten från näringsverksamheten bör också vara liten i absoluta tal. Kravet på att näringsverksamheten skall ha ringa omfattning bör sålunda till sin karaktär vara såväl relativt som absolut. Någon fast omsättningsgräns bör däremot inte ställas upp. Omsättningen måste enligt regeringens mening också vägas samman med andra omständigheter. Detta kan i det enskilda fallet innebära att en gäldenär med en omsättning som inte kan sägas vara särskilt liten kan komma i fråga för skuldsanering om andra omständigheter starkt talar för det. Omvänt kan det innebära att en näringsidkare inte kan komma i fråga för skuldsanering trots att omsättningen är mycket liten. Enligt regeringens mening bör man förutom näringsverksamhetens omfattning också ta hänsyn till rörelsens beskaffenhet. För att skuldsanering skall kunna komma i fråga bör förhållandena kring verksamheten vara enkla. Om de ekonomiska förhållandena i näringsverksamheten är komplicerade eller annars svåra att överblicka bör skuldsanering således inte kunna beviljas. Har gäldenären exempelvis utestående åtaganden av betydelse eller har han annat än rent bagatellartade brister i sin bokföring talar det för att skuldsanering inte bör komma i fråga. Samma sak gäller om han i anledning av den bedrivna näringsverk- samheten har ouppklarade förhållanden med skattemyndigheten. Gäldenären kan också ha utestående tillgodohavanden som är oklara eller svårbedömbara. Inte heller i sådana fall bör skuldsanering komma i fråga. Till det nu sagda kommer också - vilket tidigare har sagts - att skuldsaneringslagens nuvarande regler om fordringshanteringen (se främst 6-8 §§) är förhållandevis enkla. De är t.ex. otillräckliga för att lösa problem som är att hänföra till en bedriven näringsverksamhet, så snart den är mer omfattande eller komplicerad. Eftersom skuldsaneringslagen bygger på principen att en skuldsanering skall avse alla gäldenärens skulder bör det inte komma i fråga att - som t.ex. i Finland - låta en skuldsanering omfatta enbart „privatskulder„ och lämna „rörelseskulderna„ utanför. Skuldsaneringslagen är gäldenärsorienterad på det sättet att det är gäldenären som skall rehabiliteras ekonomiskt. Man måste då utgå från hans totala betalningsskyldighet, vartill skulder hänförliga till en näringsverksamhet hör. Och är skuldsaneringslagens regler om fordringshanteringen otillräckliga för denna rehabilitering bör som sagt skuldsanering inte komma i fråga. Då får näringsverksamheten i stället avvecklas innan gäldenären ansöker om skuldsanering. Enligt 8 § skuldsaneringslagen skall det belopp som skall fördelas mellan borgenärerna bestämmas så att skuldsaneringen tar i anspråk gäldenärens samtliga tillgångar och inkomster efter avdrag för vad som skall förbehållas honom för hans och familjens försörjning. Därvid skall bestämmelserna om förbehållsbelopp i utsökningsbalken vara vägledande. Utsökningsbalken regler är alltså inte bindande i dessa sammanhang (se prop. 1993/94:123 s. 113 och 207). I de fall en fysisk person som är näringsidkare enligt vad som nu föreslås beviljas skuldsanering finns det t.ex. regelmässigt anledning att frångå dessa regler om det bedrivs en näringsverksamhet som ger ett överskott, dvs. ett positivt nettoresultat. Att verksamheten ger ett överskott bör som sagt vara en förutsättning för att den skall få fortsättas. Ett sådant överskott bör komma borgenärerna tillgodo. Gäldenären bör därför, utöver vad som följer av bestämmelsen i 8 § skuldsaneringslagen, få förbehålla sig det belopp som krävs för att verksamheten skall kunna drivas vidare. Det kan t.ex. vara fråga om vissa inköp som löpande måste göras. När betalningsplanen som skall bestämmas enligt 8 § skuldsaneringslagen upprättas är det alltså det angivna netto- resultatet som skall beaktas. En lagteknisk fråga är var den nya regeln om förutsättningarna för en näringsidkare att beviljas skuldsanering skall placeras. En möjlighet är att i en särskild paragraf ange dessa förutsättningar. En annan möjlighet är att i 4 § skuldsaneringslagen ange förutsättningarna. Enligt regeringens mening talar övervägande skäl för det förra alternativet. Därigenom kan man åtminstone formellt klart skilja de allmänna förutsättningar som anges i 4 § och som måste vara uppfyllda för alla gäldenärer från de särskilda förutsättningar som dessutom skall vara uppfyllda för att en näringsidkare skall kunna erhålla skuldsanering. Enligt 4 § skuldsaneringslagen skall en totalbedömning göras av om det är skäligt att bevilja en person skuldsanering. Därvid skall särskild hänsyn tas till skuldernas ålder och omständigheterna vid skuldernas tillkomst, de ansträngningar gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att på egen hand nå en uppgörelse med sina borgenärer samt det sätt på vilket gäldenären har medverkat under handläggningen av skuldsaneringsärendet. Givetvis skall denna bedömning ske även beträffande den nu diskuterade kategorin av gäldenärer. Enligt vad som nu föreslås tillkommer för en fysisk person som är näringsidkare således ytterligare förutsättningar som måste vara uppfyllda för att skuldsanering skall kunna beviljas, nämligen att skuldsanering får beviljas endast när särskilda skäl talar för det med hänsyn till näringsverksamhetens ringa omfattning och enkla beskaffenhet. 11 Ikraftträdande m.m. Den nya lagen om företagsrekonstruktion och övriga lagändringar bör kunna träda i kraft den 1 februari 1996. När det gäller de skilda lagförslagen är vissa övergångsbestämmelser nödvändiga. Vi återkommer till detta i författningskommentaren. 12 Kostnadsmässiga konsekvenser Syftet med det föreslagna nya förfarandet - företagsrekonstruktion - är att minska antalet företagskonkurser och att på sikt livsdugliga företag skall kunna rekonstrueras under ordnade former. Detta skall kunna gynna gäldenärsföretagets ägare, anställda, borgenärer och andra affärspartners samt samhället i stort. Besparingar kan exempelvis uppnås genom minskade utgifter för arbetslöshet, sjuk- och socialvård. Den kapitalförlust som regelmässigt är förenad med en konkurs kan också undivkas. Insolvensutredningen (SOU 1992:113 s. 407 f.) berör allt detta och anför goda skäl för att en reform är „lönsam„. Remissinstanserna har i stort sett inget att invända mot utredningens beräkningar. Domstolsverket anser dock att en viss medelsförstärkning kan komma att behövas för domstolssidan och Skattemyndigheten i Stockholms län anser att skattemyndigheternas revisionsresurser måste utökas väsentligt. Det är dock svårt att, vilket redan Insolvensutredningen konstaterade, mer exakt beräkna det samhällsekonomiska och statsfinansiella utfallet av den föreslagna reformen. På två väsentliga punkter avviker också det nu föreliggande förslaget från Insolvensutredningens. Som har redovisats i avsnitt 8.2 bör det inte nu göras någon ändring i förmånsrättslagen som innebär att förmånsrätt ges för s.k. produktiv lön. Skattförmånsrätten (11 § förmånsrättslagen) behålls också tills vidare. Den senare avvikelsen från utredningens förslag innebär att reformen inte medför något inkomstbortfall för staten och den samlade effekten av de båda avvikelserna är positiv för statsfinanserna. Den försiktiga utvidgningen av löneförmånsrätten som föreslås medför i praktiken inga negativa kostnadsmässiga konsekvenser för staten, eftersom en företagsrekonstruktion - om den inte övergår i konkurs - inte skall avslutas utan att löntagarna fått ut sin innestående lön. Om företagsrekonstruktionen misslyckas och direkt övergår i konkurs kan den föreslagna utvidgningen av löneförmånsrätten endast få en ytterst marginell påpverkan på utgifterna i lönegarantisystemet. Däremot kan vissa besparingar uppstå i och med att en lyckad företagsrekonstruktion medför att konkurs undviks. Därigenom behöver inte lönegarantimedel tas i anspråk. Ett genomförande av reformen medför inte heller några direkta kostnader för staten. Den hantering som kommer att ske vid domstolar och kronofogdemyndigheter och andra instanser ryms inom de ramar som redan finns. Exempelvis uppvägs ärendehanteringen enligt den nya lagen om företagsrekonstruktion vid domstolarna av minskad konkurshantering. Direkta kostnader för förfarandet kommer inte heller att uppstå. Dessa (rekonstruktörens arvode m.m.) bärs huvudsakligen av gäldenärsföretaget. Vad som här föreslagits kommer således inte att medföra några direkta kostnader för staten och inte heller uppstår något behov av ökade anslag till domstolar och myndigheter. 13 Författningskommentar 13.1 Förslaget till lag om företagsrekonstruktion I propositionen föreslås ett för svensk rätt nytt förfarande. Förfarandet, som skall vara ett instrument för att kunna rekonstruera företag med lönsamhetsproblem, har getts den allmänna benämningen „företagsrekonstruktion„, ett begrepp som sedan tidigare är vedertaget för det slag av åtgärder som avses, även om det hittills inte förekommit som beteckning för ett förfarande i lagstiftningen. Lagen om företagsrekonstruktion har delats in i fyra kapitel, 1 kap. med Inledande bestämmelser, 2 kap. som behandlar Företagsrekonstruktion i allmänhet, 3 kap. med regler om Offentligt ackord under företagsrekonstruktion och 4 kap. med Övriga bestämmelser. I det inledande kapitlet klargörs bl.a. vem som kan komma i fråga för företagsrekonstruktion, vem som beslutar om företagsrekonstruktion och vad som är förfarandets syfte. I det därpå följande kapitlet finns föreskrifter om vem som kan ta initiativ till företagsrekonstruktion, vem som kan utses till rekons- truktör liksom dennes uppgifter, vilken ställning gäldenären har under företagsrekonstruktionen och hur förfarandet påverkar borgenärernas ställning. Reglerna om offentligt ackord i 3 kap. motsvarar i det väsentliga ackordslagens föreskrifter men innehåller också vissa avvikelser (se främst avsnitt 7.5). Det avslutande kapitlet innehåller bestämmelser om handläggningen av ärenden om företagsrekonstruktion, kostnader för förfarandet, verkställighet av beslut, hur företagsrekonstruktionen upphör, överklagande av rättens beslut, skadestånd och straff m.m. De bestämmelserna har delvis sin motsvarighet i 39-47 §§ ackordslagen. Det föreslås att ackordslagen skall upphöra att gälla samtidigt som lagen om företagsrekonstruktion träder i kraft. Vissa övergångsbestämmelser är emellertid nödvändiga. 1 kap. Inledande bestämmelser 1 § En näringsidkare som har betalningssvårigheter kan, enligt bestämmelserna i denna lag, efter beslut av domstol få till stånd ett särskilt förfarande för att rekonstruera sin verksamhet (företagsrekonstruktion). I paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, anges den grundläggande förutsättningen för att förfarandet enligt lagen skall kunna komma till stånd (jfr 1 kap. 1 § utredningens lagförslag). Det framgår av paragrafen att företagsrekonstruktion gäller näringsidkare som har betalningssvårigheter. Karaktären av dessa betalningssvårigheter anges i 2 kap. 6 §. Som paragrafen är formulerad är termen företagsrekonstruktion att förstå som ett förfarande som har till syfte att leda till att en näringsidkares verksamhet rekonstrueras (jfr 2 § första stycket). Det förhållandet att termen företagsrekonstruktion allmänt kan ha en betydelse som beteckning för resultatet av förfarandet bör inte föranleda några mer allvarliga missförstånd (se avsnitt 4.2). För att företagsrekonstruktion enligt lagen skall kunna komma till stånd måste det till en början röra sig om en gäldenär som är näringsidkare. Termen näringsidkare bör fattas i vidsträckt mening och omfatta var och en som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art (se ang. tidigare förarbetsuttalanden ang. begreppet näringsidkare, avsnitt 11). Undantag har gjorts för vissa verksamheter inom den finansiella sektorn och för verksamheter vari vissa offentligrättsliga subjekt har ett bestämmande inflytande (se 3 §). Kravet på att en företagsrekonstruktion enbart kan avse näringsidkare innebär att någon form av näringsverksamhet aktivt utövas. Den som tidigare har varit näringsidkare omfattas inte av lagen. Han kan i stället efter omständigheterna komma i fråga för skuldsanering enligt skuldsaneringslagen. Också t.ex. ett aktiebolag, som formellt anges som rörelsedrivande i aktiebolagsregistret, kan falla utanför lagen om företagsrekonstruktion, nämligen om bolaget har tvingats försättas i likvidation - t.ex. genom att bolaget har saknat till registret anmäld behörig styrelse eller har inte på flera år sänt in årsredovisning (se 13 kap. 4 § aktiebolagslagen). Gränsdragningen mellan skuldsaneringslagen och lagen om företagsrekonstruktion blir enkel om en fysisk person inte är näringsidkare. I sådant fall kan skuldsanering, men inte företagsrekonstruktion komma i fråga. En person som har sin huvudsakliga inkomst från en anställning, men som vid sidan därav driver en mindre rörelse betraktas normalt som näringsidkare, men han kan komma i fråga för skuldsanering enligt vad som föreslås i denna proposition om det med hänsyn till verksamhetens ringa omfattning och enkla beskaffenhet är skäligt att bevilja honom skuldsanering (se avsnitt 10 och författningskommentaren till 4 a § skuldsaneringslagen). Rent formellt är det inte otänkbart att han även kan komma i fråga för företagsrekonstruktion, även om förutsättningarna för en sådan vanligen inte torde vara uppfyllda. Om dessa undantagsvis skulle vara uppfyllda kan också en sådan person genom ett offentligt ackord som ett led i företags- rekonstruktionen få till stånd en reglering av sin totala skuldbörda. I praktiken finns det dock skäl att anta att lagen om företagsrekonstruktion får sin största betydelse för förhållandevis stora företag. Inte minst det förhållandet att det företag som blir föremål för en företagsrekonstruktion självt skall bära kostnaderna för förfarandet talar för det. Lagen innehåller inte något krav på att gäldenären skall vara insolvent utan anger i stället att det är tillräckligt att gäldenären är illikvid (se 2 kap. 6 §). Det innebär alltså en skillnad i förhållande till ackordslagen, som för bifall till en ansökan om förordnande av god man förutsätter att gäldenären är på obestånd. Genom att ackordslagens bestämmelser enligt förslaget arbetas in i lagen om företagsrekonstruktion kommer i fortsättningen illikviditet, och inte obestånd, utgöra en förutsättning även för ackordsförfarandet som äger rum inom ramen för företagsrekonstruktion. I avsnitt 5.1 har påpekats att en fördel med den lösning som valts är att förfarandet står öppet även för gäldenärer som utan att det behöver ha gått så långt som till insolvens har fått betalnings- svårigheter. Detta följer av lagens syfte och är en viktig nyhet i lagen. Ju tidigare gäldenärer i den beskrivna situationen blir föremål för företags- rekonstruktion, desto större är utsikterna att man skall lyckas rekonstruera företagets verksamhet i sak, reda upp dess finanser och undgå konkurs. Av paragrafen framgår också att det är domstol som beslutar om företagsrekonstruktion. Det är domstol som har att avgöra om förutsättningarna för ett sådant förfarande är uppfyllda. Det är också domstol som beslutar att förfarandet skall upphöra m.m. Det ankommer dock på gäldenären själv att med hjälp av en rekonstruktör undersöka förutsättningarna för en realistisk rekonstruktion (se 1 kap. 2 §, 2 kap. 11 § fjärde stycket och 14 §). Genomförandet av de åtgärder som enligt företagsrekonstruktionen kan komma att befinnas nödvändiga för att nå resultat, dvs. att verksamheten rekonstrueras, skall åstadkommas av gäldenären själv. 2 § Under en företagsrekonstruktion skall en av rätten utsedd rekonstruktör undersöka om den verksamhet som gäldenären bedriver kan fortsättas helt eller delvis och i så fall hur detta kan ske samt om det finns förutsättningar för gäldenären att träffa en ekonomisk uppgörelse med sina borgenärer (ackord). Rekonstruktören skall när han fullgör sitt uppdrag verka för att borgenärernas intressen inte åsidosätts. Av 3 kap. 1 § framgår att förhandling om offentligt ackord kan äga rum under en företagsrekonstruktion. Paragrafen, som huvudsakligen motsvarar 3 § i det till Lagrådet remitterade lagförslaget, har i huvudsak utformats i enlighet med Lagrådets förslag (jfr 1 kap. 4 § utredningens lagförslag). I bestämmelsen beskrivs i första stycket det allmänna syftet med företags- rekonstruktion. Av den beskrivningen framgår att det finns viktiga principiella skillnader mellan företagsrekonstruktion och konkurs. Medan konkurs är en exe- kutionsform, är företagsrekonstruktion ett förfarande som syftar till att återställa lönsamheten hos en näringsidkare med betalningssvårigheter eller i vart fall till att klargöra i vad mån gäldenärens verksamhet kan fortleva. Konkurs är inriktad på borgenärernas möjlighet att tvångsvis få betalt för sina fordringar, oavsett om gäldenärens företag kan fortleva eller inte. Företags- rekonstruktion syftar i stället till att ge gäldenären en chans att innan konkurs är oundviklig undersöka möjligheten till fortsatt verksamhet i en eller annan form. En företagsrekonstruktion skall kunna leda till dels en rekonstruktion i sak, dvs. att gäldenärens verksamhet förändras så att dess resultat förbättras och verksamheten åter blir lönsam, dels en finansiell rekonstruktion, dvs. en uppgörelse med borgenärerna om hur de redan uppkomna skulderna skall kunna betalas. Uppgörelsen med borgenärerna kan ske frivilligt under hand eller med tillämpning av reglerna om offentligt ackord i 3 kap. Företagsrekonstruktion behöver dock inte nödvändigtvis innebära att förfarandet avslutas genom ett ackord i teknisk mening, dvs. främst genom att borgenärernas fordringar sätts ned och det bestäms hur betalningen skall gå till. Förfarandet kan också syfta till att nå en överenskommelse med borgenärerna om att gäldenärens rörelse fortsätts av ett annat företag, som övertar tillgångar och skulder från gäldenären på sådana villkor som borgenärerna kan godta. Förfarandets tillämpning är inte heller inskränkt till fall där det av gäldenären bedrivna företaget kan fortsättas i samma juridiska form. Huvudsaken med en rekonstruktion är att rörelsen kan fortsätta i en eller annan form utan konkurs. Om det sker genom exempelvis ägartillskott av medel, upptagande av ny kredit, överlåtelse av rörelsen eller på annat sätt är i och för sig av underordnad betydelse. I paragrafen anges att det är den av rätten utsedde rekonstruktören (se 2 kap. 10 §) som skall undersöka om det finns möjligheter att åstadkomma en rekonstruktion. Givetvis måste rekonstruktören härvid arbeta i nära kontakt med gäldenären och borgenärerna. I sista meningen i första stycket anges uttryckligen att rekonstruktören skall verka för att borgenärernas intressen inte åsidosätts (jfr 2 kap. 12 § första stycket i såväl det till Lagrådet remitterade förslaget som i utredningens lagförslag). Rekonstruktörens uppgifter kommenteras vidare i författningskommentaren till 2 kap. 11 och 13 § samt i avsnitt 7.1. I andra stycket erinras om att det av 3 kap. 1 § framgår att förhandling om offentligt ackord kan äga rum under det förfarande som en företagsrekonstruktion utgör. 3 § Bestämmelserna i denna lag om gäldenär gäller inte bankaktiebolag, sparbank, central föreningsbank, kreditmarknadsbolag, understödsförening, för- säkringsbolag, värdepappersbolag, clearingsorganisation och Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag. Bestämmelserna avser inte heller sådana gäldenärer i vars verksamhet staten, en kommun, ett landsting, ett kommunalförbund, en församling eller en kyrklig samfällighet har ett bestämmande inflytande. Paragrafen motsvarar 4 § i det till Lagrådet remitterade lagförslaget. Motsvarigheten i ackordslagen är 48 § (jfr 1 kap. 6 § utredningens lagförslag). Den slutliga utformningen skiljer sig från Lagrådets förslag dels i det att paragrafen har delats upp i två stycken, dels att ytterligare subjekt har fogats till uppräkningen i första stycket. Som har redogjorts för i avsnitt 5.2 bör de i paragrafens första stycke an- givna gäldenärerna undantas från lagens tillämpningsområde. Beträffande dessa kategorier kan följande anmärkas (jfr 48 § ackordslagen, 1 kap. 6 § Insolvensutredningens förslag och 1 kap. 4 § i det till Lagrådet remitterade lagförslaget). Kreditaktiebolag ingår inte längre i den i ackordslagen angivna undantagskretsen (SFS 1992:1617). Sedan lagen (1963:76) om kreditaktiebolag har upphävts kan sådana bolag ansöka om tillstånd att bedriva verksamhet enligt den nya lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag som har trätt i kraft den 1 januari 1994 (SFS 1993:1646). På kreditmarknadsbolag är ackordslagen tillämplig (jfr prop. 1992/93:89 s. 161). Föreningsbankslagen (1987:620) har ändrats så att lokala föreningsbanker kan fusioneras med en central föreningsbank vilken i sin tur kan ombildas till bankaktiebolag (SFS 1992:1058). Så har också kommit att ske beträffande tidigare existerande föreningsbanker. Föreningsbankslagen har emellertid inte upphävts. För fullständighetens skull finns det därför anledning att föra central föreningsbank till undantagskretsen i 3 § lagen om företagsrekonstruktion. 48 § ackordslagen omfattar även stadshypoteksförening och landshypoteksförening. Genom lagen (1992:700) om ombildning av stadshypoteksinstitutionen har föreskrivits att stadshypoteksföreningarna skall gå upp i Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och föreningarna upplösas utan likvidation. Stadshypotek är numera ett kreditmarknadsbolag. Enligt lagen (1994:758) om ombildning av landshypoteksinstitutionen skall motsvarande ske för landshypoteksföreningarnas del, med den skillnaden att överlåtelse av rörelsen skall ske till ett kreditmarknadsbolag. Stadshypoteksföreningarna har redan upplösts och det är upplyst att sedan den 1 januari 1995 är även landshypoteks- föreningarna upplösta. Mot den bakgrunden har inte stadshypoteksförening och landshypoteksförening tagits upp bland de i förevarande paragraf angivna rättssubjekten. Den undantagskrets som avses i andra stycket omfattar sådan verksamhet vari de i stycket angivna organen har ett bestämmande inflytande. Dessa organ har givetvis ett bestämmande inflytande när de bedriver verksamhet i egen regi. En sådan verksamhet kan alltså inte bli föremål för företagsrekonstruktion enligt lagen. Uttrycket „bestämmande inflytande„ har dock en vidare betydelse i detta sammanhang liksom vad gäller enligt 1 kap. 2 § aktiebolagslagen (1975:1385) och i 6 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100). Ett bestämmande inflytande föreligger således när det allmänna på visst sätt genom ägande eller avtal har tillförsäkrats den avgörande kontrollen i en från det allmänna fristående juridisk person. Det innebär att en kommun t.ex. inte kan sägas ha ett sådant bestämmande inflytande i ett entreprenadföretag som kommunen anlitat för att utföra kommunala uppgifter. Givetvis är lagen tillämplig på de angivna kategorierna när de uppträder i egenskap av t.ex. borgenär. Paragrafen innebär inte annat än att de som gäldenär inte kan bli föremål för företagsrekonstruktion enligt lagen. Uppräkningen av gäldenärskategorier i denna paragraf är uttömmande. Alla andra slag av gäldenärer omfattas av lagen. 2 kap. Företagsrekonstruktion i allmänhet Ansökan om företagsrekonstruktion 1 § En ansökan om företagsrekonstruktion får göras av gäldenären eller av en borgenär. Ansökan skall göras skriftligen hos den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet. Ansökningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud. I ansökan skall sökanden ange och styrka de omständigheter som gör rätten behörig, om de inte är kända. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag (jfr 2 kap. 1 § första stycket, 2 § andra stycket och 5 § första stycket utredningens lagförslag). I paragrafens första stycke anges att en ansökan om företagsrekonstruktion får göras av såväl gäldenären (se också 3 §) som en borgenär (se också 4 § och 6 § tredje stycket) samt att ansökan skall göras skriftligen. Det senare är alltså ett absolut formkrav. Paragrafens första stycke innehåller vidare en regel om forum vid företagsrekonstruktion som i sak överensstämmer med 2 kap. 1 § konkurslagen. Ansökan om företagsrekonstruktion skall alltså göras vid tingsrätten i den ort där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalnings- skyldighet i allmänhet. Forum vid företagsrekonstruktion, i likhet med konkurs- forum, bestäms således normalt för fysisk person av folkbokföringsorten den 1 november året innan ansökan ges in och för annan juridisk person än dödsbo av den ort där styrelsen har sitt säte. Det har satts i fråga om den generella hänvisningen i konkurslagen till rättegångsbalkens forumregler i mål om betalningsskyldighet alltid är ändamålsenlig. Den kan medföra att en konkursansökan måste tas upp och prövas även i fall som avses i 10 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken (jfr Walin/ Palmér, Konkurslagen, s. 25 f.). Till skillnad från vad som gäller vid konkursansök- ningar gör sig emellertid intresset av dessa alternativa fora inte lika starkt gällande vid företagsrekonstruktion. I praktiken torde det bara vara forumreglerna i 10 kap. 1 § RB som får någon tillämpning för detta rättsinstitut. I tredje meningen i första stycket anges att ansökningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud. Det innebär bl.a. att en ansökan inte kan ges in via telefax (jfr 33 kap. 3 § RB och prop. 1993/94:190 s. 106 f.). Sökanden skall enligt andra stycket ange och styrka de omständigheter som betingar rättens behörighet, om de inte är kända. Bestämmelsen motsvarar vad som gäller enligt 2 kap. 1 § andra stycket konkurslagen. Bevis om rättens behörighet behövs alltså inte, om det är allmänt känt att gäldenären har sitt hemvist inom tingsrättens domsaga. Som regel kan emellertid gäldenären inte förlita sig på att fakta som betingar rättens behörighet skall vara kända. De handlingar som kan styrka behörigheten torde i fråga om fysisk person vara ett s.k. hemortsbevis och i fråga om juridisk person registreringsbevis. Av 5 § framgår att en brist i förevarande hänseende kan leda till att ansökningen avvisas. 2 § Har en ansökan om företagsrekonstruktion gjorts hos en tingsrätt som inte är behörig, skall rätten genast sända handlingarna i ärendet till den tingsrätt som enligt vad dessa visar är behörig och underrätta sökanden. Ansökan skall anses gjord, när handlingarna kom in till den förra tingsrätten. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag (jfr 2 kap. 2 § tredje stycket utredningens lagförslag). Det kan naturligtvis inträffa att ansökan görs vid en tingsrätt som inte är behörig enligt vad som föreskrivs i 1 §. Tingsrätten skall i sådant fall enligt denna paragraf genast sända ansökningshandlingarna i ärendet till den tingsrätt som enligt vad handlingarna visar är behörig. En förutsättning för att en ansökan skall kunna översändas är att det verkligen framgår av handlingarna vilken tingsrätt som är behörig. Den tingsrätt till vilken ansökningen kommit in behöver inte göra några särskilda efterforskningar i behörighetsfrågan. Är ansökan bristfällig, får det ankomma på den behöriga tingsrätten att vid behov ge föreläggande om komplettering (se 5 §). I den mån komplettering behövs redan för att avgöra behörighetsfrågan måste dock föreläggandet utfärdas av den tingsrätt till vilken ansökan kommit in. Sökanden skall givetvis underrättas, när handlingarna sänds till annan tingsrätt. Den dag som en ansökan anses inkommen har betydelse bl.a. såsom fristdag för återvinning enligt 4 kap. 2 § andra stycket konkurslagen. Genom att en ansökan skall anses gjord när den kom in till den förra, icke behöriga, tingsrätten undviks bl.a. att ett misstag beträffande forum leder till att en återvinnings- frist försitts. 3 § En ansökan av gäldenären skall innehålla 1. en kortfattad redogörelse för gäldenärens ekonomi och orsakerna till betalningssvårigheterna, 2. en borgenärsförteckning, 3. en redogörelse för hur gäldenären avser att verksamheten skall bedrivas i fortsättningen och en uppgörelse nås med borgenärerna, och 4. ett förslag till rekonstruktör samt behövliga uppgifter om dennes lämplighet för uppdraget. Paragrafen har behandlats i avsnitt 5.4.I bestämmelsen anges vad en ansökan som görs av en gäldenär skall innehålla. (Jfr 2 kap. 1 § andra stycket utredningens lagförslag). Enligt första punkten har gäldenären att lämna uppgifter om företagets ekonomiska förhållanden och om orsakerna till betalningssvårigheterna. Det krävs bara en kortfattad redogörelse, inte någon fullständig bouppteckning (jfr även 13 § andra stycket 1-3). Men det är självfallet både lämpligt och önskvärt att ansökningen kompletteras med senaste bokslut, eventuell kontrollbalansräkning enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen (1975:1385) och andra sammanställningar och dylikt rörande gäldenärens ekonomiska status. Uppgifter om detta är också av betydelse för rättens bedömning enligt tredje punkten. Vidare skall gäldenären enligt andra punkten förteckna sina borgenärer. En sådan uppgift är nödvändig för att rekonstruktören vid bifall till ansökningen skall kunna fullgöra sin uppgift att inom en vecka underrätta borgenärerna om att företagsrekonstruktion har beslutats (se 13 §). I ansökningen skall gäldenären dessutom ange dels hur han avser att verksamheten skall bedrivas i fortsättningen, dels hur en eventuell uppgörelse skall nås med borgenärerna (tredje punkten). Det är, som framhållits i avsnitt 5.4, på denna punkt som rätten har att göra sin mest grannlaga bedömning. Det är nämligen av största vikt att företagsrekonstruktion inte beslutas, om det finns skäl anta att gäldenären har andra syften med sin ansökan än ett rekonstruk- tionssyfte, t.ex. att han främst eftersträvar ett anstånd med sina betalningar. Därför måste domstolen i vart fall kunna konstatera att den redogörelse som gäldenären själv presenterar vid sin ansökan inte saknar realism. Det betyder bl.a. att gäldenären måste förklara vilka åtgärder som enligt hans mening fordras för att förbättra rörelsens resultat. Vidare måste han ge besked om hur han menar att borgenärerna skall tillgodoses och om hur verksamheten i fortsättningen skall kunna finansieras. Även om rätten inte kan göra någon mera ingående prövning av förutsättningarna för rekonstruktion på detta stadium är det ändå viktigt att prövningen är så noggrann som möjligt på det underlag som presenteras. Den bedömning som görs på detta stadium kommer dock tämligen omgående att följas av ytterligare bedömningar när ett mera tillförlitligt underlag föreligger, t.ex. vid det borgenärssammanträde som enligt huvudregeln skall hållas inom tre veckor (se 10 § andra stycket). I ansökningen skall gäldenären ge ett förslag till rekonstruktör och samtidigt lämna behövliga uppgifter om den föreslagne personens lämplighet för uppdraget (fjärde punkten). Vem som kan utses till rekonstruktör anges närmare i 11 §. Av den bestämmelsen, enligt vilken en rekonstruktör bl.a. måste ha borgenärernas förtroende, följer att gäldenären bör ha tagit kontakt med sina viktigaste borgenärer i frågan om lämplig rekonstruktör, innan han lämnar in en ansökan. Om gäldenärens ansökan saknar uppgift om de viktigaste borgenärernas inställning till den föreslagna rekonstruktören kan rätten knappast bedöma den personens lämplighet. Därför bör tingsrätten i dessa fall förelägga gäldenären att komplettera ansökan i detta hänseende (jfr 5 §). Utan att det sägs i lagen skall givetvis den föreslagnes eget samtycke inhämtas innan han utses. Ansökan bör redovisa att ett sådant samtycke lämnats. 4 § En ansökan av en borgenär skall innehålla 1. uppgift om borgenärens fordran på gäldenären, 2. upplysningar om gäldenärens betalningssvårigheter, och 3. ett förslag till rekonstruktör samt behövliga uppgifter om dennes lämplighet för uppdraget. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag (jfr 2 kap. 5 § andra stycket utredningens lagförslag). En borgenär har av naturliga skäl inte samma möjlighet som gäldenären att lämna upplysning om gäldenärsföretagets ekonomi eller vad som har lett fram till företagets betalningssvårigheter. Vad som krävs av borgenären är därför följande. Borgenären skall lämna uppgift om sin fordran (första punkten). För att vara behörig att ansöka om företagsrekonstruktion måste sökanden enligt denna paragraf vara fordringsägare, eller med andra ord borgenär. Kretsen av behöriga sökande enligt denna paragraf bestäms således på samma sätt som den krets som är behöriga att ansöka om någons försättande i konkurs (jfr 2 kap. 4 och 6 §§ konkurslagen). Därvid föreskrivs inte någon begränsning såvitt avser karaktären eller storleken av borgenärens fordran. Även en mindre fordran ger således en borgenär initiativrätt. Ansökan kan göras även av en borgenär med en fordran som inte är förfallen till betalning. Med hänsyn till att det vid en borgenärs ansökan enligt 6 § andra stycket krävs att gäldenären medger ansökan, har det inte ansetts befogat att begränsa initiativrätten till borgenärer med fordringar av visst slag eller av viss storlek (se avsnitt 5.3). Det är inte heller något krav att borgenären har en penningsfordran. Även om det antagligen kommer att bli ytterst sällsynt är det alltså tänkbart att borgenären har en fordran på en annan prestation än i pengar. I sin ansökan skall borgenären vidare redovisa de uppgifter han har om gäldenärens betalningssvårigheter (andra punkten). Härmed avses det som borgenären känner till om gäldenärsföretagets betalningssvårigheter. Även när en borgenär ansöker är det självfallet ett avgörande kriterium att gäldenärs- företaget har sådana betalningssvårigheter som beskrivs i 6 § första stycket. För ett ogrundat påstående härvidlag kan borgenären drabbas av skade- ståndsskyldighet (se 4 kap. 13 §). Borgenären måste således kunna redovisa att han själv eller annan borgenär drabbats av gäldenärens betalningsdröjsmål på sådant sätt att det finns anledning att anta att gäldenären är illikvid. Det kan därvid t.ex. vara fråga om att borgenären varit tvungen att tillgripa utmätning för att erhålla betalning. Borgenärens ansökan skall på samma sätt som en ansökan från gäldenären (tredje punkten) innehålla ett förslag till rekonstruktör och behövliga uppgifter om den föreslagna personens lämplighet (jfr vad som under 3 och 11 § sägs om en rekons- truktörs lämplighet). I 6 § tredje stycket anges att en borgenärs ansökan för bifall förutsätter att gäldenären medger den. 5 § En ansökan skall avvisas, om den inte innehåller sådana uppgifter som krävs enligt 1, 3 och 4 §§, och sökanden inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen. Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, innehåller, genom hänvisning till 1, 3 och 4 §§, regler om avvisning av ansökan om företagsrekonstruktion (jfr 2 kap. 3 § utredningens lagförslag). Paragrafen, som riktar sig till domstolen, gäller oavsett om sökanden är gäldenären eller en borgenär. Avvisning kan således komma i fråga om det inte av ansökan framgår vilken tingsrätt som är behörig, ansökan inte är egenhändigt undertecknad av sökanden eller dennes ombud eller, såvitt gäller en gäldenär, inte uppfyller de krav som anges i 3 §, eller, om sökanden är borgenär, inte svarar mot kraven i 4 §. Är ansökningen bristfällig, skall sökanden först föreläggas att komplettera den. Föreläggandet bör innehålla en upplysning om att ansökningen kan komma att avvisas om bristen inte avhjälps. Om föreläggandet inte följs skall ansökningen avvisas. Det anges uttryckligen att avvisning förutsätter dels att ansökan saknar sådana uppgifter som krävs enligt 1, 3 och 4 §§, dels att ett föreläggande inte följs (jfr t.ex. 2 kap. 5 § konkurslagen och 42 kap. 4 § rättegångsbalken). Framgår det redan från början att ansökningen över huvud inte kan tas upp, t.ex. därför att gäldenären är försatt i konkurs (jfr 4 kap. 8 § andra stycket), bör ansökningen omedelbart avvisas. Någon uttrycklig regel härom har inte ansetts nödvändig. Avvisningsbeslut får överklagas i vanlig ordning (jfr 4 kap. 12 §). Förutsättningar för beslut om företagsrekonstruktion 6 § En förutsättning för att beslut om företagsrekonstruktion skall meddelas är att gäldenären vid tiden för ansökningen inte kan betala sina förfallna skulder. Beslut om företagsrekonstruktion får inte meddelas, om det saknas skälig anledning anta att syftet med företagsrekonstruktionen kan uppnås. En ansökan av en borgenär får bifallas endast om gäldenären har medgett ansökan. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Det föreskrivs i första stycket att gäldenären skall vara illikvid för att beslut om företagsrekonstruktion skall kunna meddelas. Med illikviditet avses enligt ordalydelsen att gäldenären vid tiden för ansökningen inte kan betala sina förfallna skulder. Det innebär att kontanta medel och andra tillgångar som lätt kan omsättas i kontanter inte räcker till för betalning av förfallna skulder. Vad som avses med kontanta medel är uppenbart. Med kontanta medel kan banktillgodohavanden och liknande normalt jämställas. Andra tillgångar som lätt kan omsättas i kontanter kan vara dels tillgångar som kan omsättas i kontanter omedelbart, dels tillgångar vilkas avyttrande inte medför någon märkbar värdeförstöring beträffande rörelsen. Maskiner, andra anläggningstillgångar, insatsvaror i produktionen m.m. skall inte behöva avyttras. Om sådana avyttringsåtgärder är nödvändiga för att gäldenären skall kunna betala sina förfallna skulder är han alltså att betrakta som illikvid. Det finns emellertid skäl att framhålla att, medan en gäldenärs uppgift i konkursförfarandet om att han är insolvent normalt godtas om det inte finns särskilda skäl som talar mot det, kan knappast detsamma gälla illikviditet när en gäldenär ansöker om företagsrekonstruktion. Om det undantagsvis skulle förekomma att en gäldenär är insolvent men inte illikvid kan det inte beslutas om företagsrekonstruktion beträffande honom. I andra stycket anges ett annat avgörande villkor för att rätten skall kunna besluta om företagsrekonstruktion. Det får inte saknas anledning anta att syftet med företagsrekonstruktionen kan uppnås. Rätten måste alltså göra en prognos beträffande utsikterna för att en företagsrekonstruktion kan bli lyckosam. Regeln är avsedd att hindra missbruk av förfarandet. Läget kan t.ex. vara det att gäldenären anger ett helt orealistiskt förslag till ekonomisk uppgörelse. Ansökan bör då genast ogillas. Det är emellertid ett rätt lågt beviskrav som i denna del ställs på gäldenären. Det avgörande bör vara att möjligheten av att en företagsrekonstruktion leder till att verksamheten kan rekonstrueras inte framstår som utesluten. Det kan t.ex. vara så, som framhålls i de allmänna övervägandena, att situationen är svårbedömd t.ex. därför att värdet av säkerhetsunderlaget är oklart. Så snart bedömningen är den att en mera ingående utredning kan visa att förutsättningar för en lyckosam rekonstruktion finns, bör beslut om företagsrekonstruktion kunna meddelas. Som tidigare framhållits, se under 3 §, kommer också rättens prövning att tämligen omgående följas av ytterligare bedömningar när ett mera tillförlitligt underlag föreligger. Saknas grund för att avslå en ansökan, skall rätten besluta om företagsrekonstruktion. Gäldenärens egen inställning och medverkan är av största betydelse för möjligheterna att rekonstruera hans verksamhet. Att sätta igång en företagsrekonstruktion mot dennes vilja torde innebära att det saknas en väsentlig förutsättning för att nå en konstruktiv lösning av företagets betalningsproblem. I paragrafens tredje stycke anges därför att det är en förutsättning att gäldenären medger en borgenärs ansökan för att den skall kunna bifallas. Vad som krävs är ett uttryckligt medgivande från gäldenären. Passivitet, dvs. underlåtenhet att ange sin inställning till ansökningen, uppfyller här inte kravet på medgivande. Det gäldenären har att medge är alltså bifall till ansökningen. Även om ett sådant medgivande har lämnats måste rätten ändå pröva om förutsättningarna för bifall i övrigt (se första och andra styckena) är uppfyllda. Gäldenärens medgivande är således en nödvändig, men inte en tillräcklig, förutsättning för bifall till en borgenärs ansökan. I 9 § andra stycket första punkten anges att en borgenärs ansökan förfaller om den skriftligen bestrids av gäldenären. Borgenärens ansökan skall i ett sådant fall inte ogillas. I stället förfaller borgenärens ansökan och ärendet skall i stället avskrivas från vidare handläggning. Ett sådant skriftligt bestridande innebär att borgenärens ansökan över huvud taget inte tas upp (jfr 7-9 §§) Prövning av ansökan om företagsrekonstruktion 7 § Om gäldenärens ansökan tas upp, skall rätten genast pröva den, om inte annat följer av 8 § andra stycket. Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, innehåller en anvisning för rätten att, då man funnit att gäldenärens ansökan skall tas upp till prövning genast besluta i frågan om företagsrekonstruktion. Det är i och med beslutet om företagsrekonstruktion som de flesta rättsverkningar inträder som är förbundna med förfarandet. Det är också viktigt att arbetet med företagsrekonstruktionen kommer igång så snart som möjligt. Föreskriften om att beslut på ansökan av gäldenären skall fattas genast motsvarar vad som gäller vid konkurs (jfr 2 kap. 14 § första stycket konkursla- gen). Om rättens åtgärder när en ansökan av en borgenär tas upp föreskrivs i 8 §. 8 § Om en borgenärs ansökan tas upp, skall rätten sätta ut ett sammanträde för prövning av ansökan. Sammanträdet skall hållas inom två veckor från det att ansökan kom in till rätten. Om det finns särskilda skäl, får det hållas senare, dock senast inom sex veckor. Till sammanträdet skall parterna kallas. Gäldenären skall i kallelsen föreläggas att senast vid sammanträdet yttra sig över ansökan. I kallelsen skall även anges att sammanträdet kommer att ställas in, om gäldenären före sammanträdet själv ansöker om företagsrekonstruktion eller skriftligen medger borgenärens ansökan och rätten inte särskilt underrättar honom om att sammanträdet ändå skall hållas. Parterna skall i kallelsen upplysas om innehållet i 9 §. Kallelserna skall delges parterna. Därvid får beträffande gäldenären delgivning enligt 12-15 §§ delgivningslagen (1970:428) inte ske. Gäldenären skall samtidigt med kallelsen delges de av borgenären ingivna handlingarna. Paragrafen upptar regler om sammanträde för prövning av en borgenärs ansökan om företagsrekonstruktion avseende en gäldenär (jfr 2 kap. 8 § utredningens lagförslag). Ytterligare bestämmelser om sammanträdet finns i 16 §. Paragrafens första stycke anger att om en borgenärs ansökan tas upp ett sammanträde skall hållas inom två veckor från det att ansökningen kom in till rätten. Denna tid får överskridas om det finns särskilda skäl, dock med högst fyra veckor. Ett skäl för att överskrida tvåveckorsfristen kan vara svårigheter att delge gäldenären ansökningen.I andra stycket ges närmare regler om kallelser till sammanträdet. Parterna, dvs. gäldenären och ansökande borgenär, skall kallas till sammanträdet. Reglerna motsvarar 2 kap. 16 § andra och tredje stycket och 17 § konkurslagen. Om rätten genom innehållet i en borgenärs ansökan sammantaget med gäldenärens medgivande får tillräckligt underlag för sitt beslut, behöver något sammanträde inte hållas. Om å andra sidan de nämnda handlingarna inte ger det erforderliga underlaget, måste sammanträdet äga rum trots att gäldenären har medgett ansökan. Det kan inte uteslutas att gäldenären på grund av en borgenärs ansökan kommer till insikt om sina betalningsproblem och väljer att, i stället för att medge borgenärens ansökan, själv ansöka om företagsrekonstruktion. Även i den situationen kan rätten ha tillräckligt underlag för att utan sammanträde kunna fatta beslut om företagsrekonstruktion.I tredje stycket föreskrivs att parterna skall delges kallelse till sammanträdet. Kan gäldenären inte delges inom de angivna fristerna brister det i förutsättningarna för att besluta om företags- rekonstruktion eftersom ett sådant beslut inte får fattas utan gäldenärens uttryckliga medgivande (6 § tredje stycket). Borgenärens ansökan skall i en sådan situation lämnas utan bifall. Mot bakgrund av att företagsrekonstruktion förutsätter att gäldenären personligen medverkar till och i förfarandet får surrogat- eller kungörelsedelgivning inte förekomma. Denna inskränkning gäller emellertid inte för delgivning av en borgenär. Skulle en gäldenären under sammanträdet bestrida borgenärens ansökning skall ansökningen lämnas utan bifall (jfr 6 och 9 §). I fjärde stycket anges att gäldenären i samband med kallelsen skall delges de handlingar som borgenären har gett in. 9 § Om flera ansökningar som avser samme gäldenär är anhängiga samtidigt och om en annan ansökan bifalls än den som kom in först, skall det vad gäller frågor som är beroende av tiden för ansökan anses som om beslutet om företagsrekonstruktion har grundats på den ansökan som kom in först. En borgenärs ansökan förfaller om 1. gäldenären skriftligen bestrider ansökan, 2. gäldenären eller borgenären uteblir från det sammanträde som avses i 8 §, eller 3. gäldenären försätts i konkurs. Om ansökan förfaller före sammanträdet skall rätten ställa in sammanträdet och underrätta parterna. (Jfr 2 kap. 9 § utredningens lagförslag) I första stycket behandlas den situationen att flera ansökningar mot samme gäldenär är anhängiga samtidigt. Situationen kan t.ex. vara den att en borgenärs ansökan följs av en ansökan av gäldenären själv. Regeln är utformad efter mönster av 2 kap. 21 § konkurslagen. Det ges inte någon anvisning till rätten om vilken av två eller flera samtidigt anhängiga ansökningar som domstolen i första hand skall pröva. Däremot föreskrivs att om rätten bifaller någon annan ansökan än den först ingivna skall det, när det gäller frågor som är beroende av tiden för ansökan, anses som om rättens beslut grundats på den först ingivna ansökningen. Bestämmelsen får sin främsta betydelse för beräkning av den tidpunkt då kvittningsförbud enligt 21 § andra stycket inträder och av fristdag för återvinning enligt 4 kap. 2 § andra stycket konkurslagen (jfr 3 kap. 5 § i detta lagförslag). I paragrafens andra stycke anges vissa formella hinder mot att bifalla en borgenärs ansökan om företagsrekonstruktion. Om något av de angivna hindren är för handen blir således resultatet att ansökan förfaller varvid ärendet skall avskrivas från vidare handläggning. Om gäldenären före sammanträdet skriftligen skulle bestrida ansökningen saknas förutsättningar att få till stånd en företagsrekonstruktion. Företags- rekonstruktionen förutsätter att han såväl medger borgenärens ansökan som är beredd att medverka till en företagsrekonstruktion. Skulle ett skriftligt bestridande komma in från gäldenären förfaller således borgenärens ansökan (första punkten) och ärendet skall avskrivas från vidare handläggning. Båda parters närvaro vid sammanträdet är nödvändig. Om borgenären uteblir måste det antas att han saknar intresse av att fullfölja ansökan, varför hans ansökan då förfaller. Detsamma blir resultatet av gäldenärens utevaro, eftersom en sådan måste anses tyda på att han inte avser att medverka till förfarandet på det sätt som erfordras (andra punkten). Följden blir även i detta fall att ärendet skall avskrivas från vidare handläggning. Även när gäldenären försätts i konkurs förfaller borgenärens ansökan (tredje punkten). En pågående företagsrekonstruktion utgör inte hinder för att bifalla en konkursansökan från gäldenären själv. Är det däremot en borgenär som är konkurssökande är situationen något annorlunda, se 2 kap. 10 a § konkurslagen (lagförslag 2.10). Enligt tredje stycket skall rätten i fall som avses i andra stycket ställa in sammanträdet och underrätta parterna om att ärendet har avskrivits från vidare handläggning. Här är formell delgivning inte påkallad. 10 § Om en ansökan bifalls, skall rätten samtidigt utse en rekonstruktör. Finns det särskilda skäl får fler än en rekonstruktör utses. Rätten skall också bestämma tidpunkt för ett borgenärssammanträde inför rätten. Sammanträdet skall äga rum inom tre veckor från beslutet om företagsrekonstruktion eller den längre tid efter beslutet som är oundgängligen nödvändig. (Jfr 2 kap. 4 § utredningens lagförslag) I första stycket anges, som redan berörts under 1 kap. 1 §, att rätten skall utse en rekonstruktör samtidigt som den beslutar om företagsrekonstruktion. Det är alltså inte möjligt att besluta om företagsrekonstruktion utan att samtidigt utse en rekonstruktör, vilket kan jämföras med att det inte går att försätta någon i konkurs utan att snarast därefter utse en förvaltare (se 2 kap. 24 § första stycket 2 konkurslagen). Fler än en rekonstruktör kan utses, om det finns särskilda skäl. Sådana särskilda skäl kan vara att gäldenärens verksamhet är av mycket stor omfattning eller av komplicerad art. För att säkerställa att arbetet med företagsrekonstruktionen omedelbart kan påbörjas skall, enligt andra stycket, rätten i samband med beslutet om företagsrekonstruktion också bestämma tidpunkt för ett borgenärssammanträde inför rätten, vilket normalt måste hållas inom tre veckor. Undantagsvis kan dock sammanträdet hållas längre fram i tiden, nämligen om det är oundgängligen nödvändigt, dvs. mycket starka skäl talar för att sammanträdet inte kan hållas så tidigt som huvudregeln anger. Detta kan visa sig vara fallet t.ex. i fråga om ett större bolag som ansöker om företagsrekonstruktion. Det ankommer inte på rätten att skicka ut några kallelser till sammanträdet. Det är i stället rekonstruktörens uppgift att upplysa borgenärerna om sammanträdet (se 13 § 4). Borgenärssammanträdets funktion behandlas i 16 §. Rekonstruktören och dennes uppgifter 11 § En rekonstruktör skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, ha borgenärernas förtroende samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Den som är anställd vid domstol eller kronofogdemyndighet får inte vara rekonstruktör. En rekonstruktör som inte är lämplig eller av någon annan orsak bör skiljas från uppdraget skall entledigas av rätten. Frågor om entledigande tas upp på begäran av rekonstruktören, en borgenär eller gäldenären. (Jfr 2 kap. 13 § utredningens lagförslag) I första stycket anges vilken kompetens m.m. en person skall ha för att kunna utses till rekonstruktör. I avsnitt 7.1 har ingående diskuterats vem som skall kunna vara rekonstruktör. Med den beskrivning av rekonstruktörens kompetens som ges i denna paragraf bör det vara möjligt att i det enskilda fallet välja den person som är mest lämpad för uppdraget. När inte omständigheterna i det särskilda fallet motiverar annat, bör emellertid en advokat ur konkursför- valtarkretsen eller en högre tjänsteman vid ackordscentral utses. Det bör regelmässigt garantera att rekonstruktören har viss erfarenhet av företagsledning, gedigna kunskaper i obeståndsjuridik och andra relevanta rättsområden samt vana vid att hantera situationer i vilka motstående intressen kan göra sig gällande. Det utesluter emellertid inte att det i det enskilda fallet kan, och bör, förordnas en rekonstruktör vars bakgrund är t.ex. ekonomens, företagsledarens, revisorns eller konsultens. Särskilt viktigt är naturligtvis att den tilltänkte rekonstruktören uppfyller kravet att han skall ha borgenärernas förtroende. De nämnda omständigheterna, liksom ärendenas karaktär, gör att kretsen av möjliga rekonstruktörer inte har begränsats av formella skäl. Det finns t.ex. knappast anledning för rätten att, såsom ibland sker när det gäller konkursförvaltare, i avgränsande syfte förteckna personer som generellt kan komma i fråga för uppdrag som rekons- truktör. Reglerna för utseende av konkursförvaltare skiljer sig också i vissa avseenden från vad som gäller utseende av rekonstruktör. Bland annat finns det i det senare fallet ingen motsvarighet till tillsynsmyndigheten i konkurs som skall höras. Även utan någon formell begränsning när det gäller val av rekonstruktör följer det av uppdragets art att denne måste inta en självständig, opartisk hållning och förmå se till såväl gäldenärens som borgenärernas intressen. Mot den bakgrunden bör det vara uteslutet att till rekonstruktör utse någon gäldenärsföretagets ägare, ställföreträdare eller revisor. Det bör knappast heller vara möjligt att utse den som tidigare spelat en mera framträdande roll i företaget, t.ex. någon som tidigare har haft en framträdande befattning i företaget eller på annat sätt tidigare tagit aktiv del i skötseln av företagets ekonomi. En särskild fråga (se avsnitt 7.2) är om den som har utsetts till rekons- truktör vid en gäldenärens eventuellt efterföljande konkurs bör anses jävig som konkursförvaltare. Det kan många gånger vara kostnadsbesparande att i sådana fall utse rekonstruktören till förvaltare. Denne känner till företaget och de ekonomiska förhållandena i detta och torde därför många gånger kunna utreda konkursboet på ett effektivare sätt än en icke tidigare inblandad person. Trots det får man i de flesta fall utgå från att rekonstruktören inte bör utses till förvaltare i näringsidkarens efterföljande konkurs, bl.a. eftersom det kan bli fråga om att förvaltaren har att pröva sådana transaktioner som rekonstruktören tillrått eller kanske t.o.m. gett anvisning om. Det innebär emellertid inte att domstolen kan avstå från att pröva omständigheterna i det enskilda fallet. En företagsrekonstruktion kan t.ex. komma att avslutas mycket tidigt utan att rekonstruktören i någon större utsträckning kommit att involveras i gäldenärens ekonomiska överväganden. I andra stycket anges, liksom i 7 kap. 1 § andra stycket konkurslagen, att den som är anställd vid domstol inte får vara rekonstruktör. En skillnad mellan konkurslagens regel och förevarande paragraf är att även den som är anställd vid kronofogdemyndighet är undantagen från möjligheten att bli utsedd till rekons- truktör. Tredje stycket innehåller regler om entledigande av en rekonstruktör. För att en fråga om entledigande skall bli aktuell krävs att rekonstruktören, gäldenären eller någon borgenär hos domstolen begär att rekonstruktören skall entledigas. Domstolen får alltså inte utan en sådan begäran ta upp frågan. Om en begäran om entledigande kommer in till domstolen skall domstolen bereda övriga intressenter tillfälle att yttra sig över begäran innan domstolen beslutar i frågan. Någon särskild föreskrift har inte ansetts behövlig. En rekonstruktör skall enligt ordalydelsen entledigas om han „inte är lämplig eller av någon annan orsak bör skiljas från uppdraget„. Det innebär för det första att han skall entledigas om han inte uppfyller de krav som anges i första stycket. Även om rekonstruktören då han utsågs uppfyllde dessa krav kan det tänkas att han sköter sitt uppdrag på ett sådant sätt att han inte längre kan anses lämplig för det. För det andra skall han entledigas om det finns någon „annan orsak„ till det. Ett exempel kan vara att han på grund av sjukdom inte längre kan fullgöra sitt uppdrag. 12 § Rekonstruktören skall när han fullgör de uppgifter som anges i 1 kap. 2 § undersöka gäldenärens ekonomiska ställning och i samråd med gäldenären upprätta en plan som redovisar hur syftet med företagsrekonstruktionen skall uppnås (rekonstruktionsplan). Planen skall tillställas rätten och borgenärerna. Rekonstruktören får anlita sakkunnigt biträde. Att rekonstruktören får väcka talan om återvinning framgår av 3 kap. 6 §. (Jfr 2 kap. 12 § utredningens lagförslag) I denna paragraf, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, ges vissa allmänna föreskrifter om vad som ankommer på rekonstruktören. Det kan erinras om att det redan i 1 kap. 2 § andra stycket anges att rekonstruktören skall tillvarata borgenärskollektivets intressen. Rekonstruktören är alltså inte att betrakta som gäldenärens „ombud„ i förhandlingar med borgenärerna. I förevarande paragraf anges i första stycket att rekonstruktören efter att ha undersökt gäldenärens ekonomiska ställning skall upprätta en rekonstruktionsplan.Ett preliminärt utkast till en sådan plan bör kunna föreligga redan vid det borgenärssammanträde som avses i 16 §. Planen kan därefter successivt kompletteras och fullständigas under det att företagsrekonstruktionen fortgår. Det är genom innehållet i en sådan mera slutgiltigt utformad plan som det till sist står klart om och i så fall hur gäldenärsföretaget kan rekonstrueras. Ofta torde det också vara så att det är på grund av vad planen innehåller beträffande en rekonstruktion i sak, dvs. av själva verksamheten, som borgenärerna avgör om de är beredda att medverka till en föreslagen finansiell rekonstruktion genom att t.ex. sätta ned sina fordringar. Huvudpunkterna i en rekonstruktionsplan bör vara följande. Rekonstruktören bör kartlägga företagets ekonomiska svårigheter samt göra en analys och en bedömning av orsakerna till problemen. I planen bör givetvis också så noggrant som möjligt identifieras de åtgärder som måste vidtas för att man skall komma till rätta med företagets problem, vad gäller såväl verksamhetens resultat som dess finansiering. I samband därmed bör också anges en tidsplan för rekonstruktionens genomförande. Beträffande allmänna synpunkter på syftet med planen och sättet för dess upprättande hänvisas till avsnitt 7.4. Det bör erinras om att planen, när den ges in till rätten, blir allmän handling. Eftersom det inte föreslås någon särskild sekretessregel för ärenden om företagsrekonstruktion, kan det finnas anledning för rekonstruktören att iaktta viss återhållsamhet beträffande planens utförlighet i detaljer. Det får dock givetvis inte hindra honom från att redovisa samtliga de rekonstruktionsåt- gärder som föreslås och de bedömningar som föranlett förslagen. I 8 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100) finns också en bestämmelse som gör det möjligt att sekretessbelägga uppgifter vars utlämnande mera påtagligt skulle kunna skada rekonstruktionsgäldenären. Om rekonstruktionsplanen innehåller uppgifter som rekonstruktören anser har karaktär av företagshemlighet och därför bör sekretessbeläggas är det givetvis viktigt att han uppmärksammar rätten på detta förhållande senast när planen ges in till rätten. Enligt andra stycket kan rekonstruktören anlita sakkunnigt biträde. Rekonstruktören kan på så sätt tillföra ärendet den kompetens som är nödvändig och som han själv inte besitter (jfr vad som sagts under 11 §). Det är givetvis viktigt att all erforderlig kompetens finns representerad under en företagsrekonstruktion. Särskilt i förfaranden rörande mer omfattande eller komplicerade verksamheter kan sådan kompetens många gånger inte finnas samlad hos en enda person, dvs. den utsedde rekonstruktören. Denne kan i dessa fall behöva anlita sakkunnigt biträde. Erinras kan också om att det är möjligt att enligt 10 § utse fler än en rekonstruktör. I vissa fall kan det vara tillfälligheter som avgör om fler än en rekonstruktör utses enligt 10 § eller om en utsedd rekonstruktör anlitar sakkunnigt biträde enligt bestämmelsen i förevarande stycke. Av tredje stycket framgår att rekonstruktören tillagts rätt att föra talan om återvinning (se vidare avsnitt 6.5). Sådan talan får väckas sedan beslut om företagsrekonstruktion har meddelats. Det är därvid på två punkter fråga om en utvidgning av möjligheterna att föra återvinningstalan jämfört med vad som gäller enligt ackordslagen. För det första är det enbart borgenärerna som har möjlighet att väcka talan om återvinning enligt ackordslagen. I förevarande stycke erinras om att sådan rätt även tillkommer rekonstruktören (se 3 kap. 6 §). För det andra får återvinningstalan väckas inom ramen för företagsrekon- struktionen utan begränsning till att förfarandet innefattar ett ackords- förfarande. 13 § Rekonstruktören skall inom en vecka från beslutet om företagsrekonstruktion- underrätta samtliga kända borgenärer om beslutet. Till underrättelsen skall fogas 1. en preliminär förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder, 2. gäldenärens senaste balansräkning och de ytterligare upplysningar som behövs om hans ekonomiska ställning, 3. uppgift om orsakerna till betalningssvårigheterna och om hur verksamheten kan rekonstrueras, och 4. upplysning om den tidpunkt för borgenärssammanträde som bestämts enligt 10 § andra stycket. Om antalet borgenärer med fordringar utan förmånsrätt är mycket stort, får underrättelser till dessa borgenärer ersättas av ett tillkännagivande genom kungörelse. En sådan kungörelse skall innehålla upplysning om beslutet om företagsrekonstruktion och om tidpunkten för borgenärssammanträdet. Paragrafen har utformats efter förslag från Lagrådet. (Jfr 2 kap. 14 § utredningens lagförslag.) I paragrafens första stycke ges en bestämmelse om rekonstruktörens åligganden, utöver vad som följer av 12 §, när företagsrekonstruktion har beslutats. Han skall inom en vecka underrätta samtliga kända borgenärer om att företagsrekonstruktionen har påbörjats och enligt andra stycket tillställa borgenärerna visst material. Det kan därvid erinras om att gäldenären enligt 3 § i samband med att han ansöker om företagsrekonstruktion skall ge in en förteckning över sina borgenärer. Borgenärerna skall sålunda få kännedom om gäldenärens tillgångar och skulder (första punkten) för att på så sätt få en i vart fall preliminär bild av gäldenärens ekonomiska situation. Med hänsyn till den korta tid som rekons- truktören har på sig att sammanställa dessa uppgifter kan det inte bli fråga om någon fullständig och slutlig bouppteckning. Därför föreskrivs att förteckningen skall vara preliminär. Huvudsaken är att det av förteckningen går att utläsa gäldenärens ungefärliga status vad tillgångar och skulder beträffar. Om företagsrekonstruktionen kommer att innefatta ett offentligt ackord följer av 3 kap. 10 § andra stycket första punkten och 14 § att ackordet skall baseras på en mer fullständig bouppteckning. Även gäldenärens senaste balansräkning och andra redovisningshandlingar som kan finnas och som rekonstruktören kunnat skaffa sig tillgång till skall bifogas underrättelsen (andra punkten). För att underlätta borgenärernas förståelse av redovisningshandlingarna kan det ibland vara lämpligt att, om möjligt, ge vissa upplysningar om dessa. Som Lagrådet har påpekat torde företagsrekonstruktionen - åtminstone i praktiken - inte vara tillämpligt på andra gäldenärer än sådana som är bokföringsskyldiga. Redan på detta stadium skall rekonstruktören avge en - självfallet preliminär - uppfattning om orsakerna till betalningssvårigheterna och om hur verksamheten kan rekonstrueras (tredje punkten). Detta har rekonstruktören senare att vida- reutveckla vid borgenärssammanträdet enligt 10 § och i den i 12 § omnämnda rekonstruktionsplanen. Men företagsrekonstruktionen kan påskyndas om borgenärerna redan i ett tidigt skede får kunskap om vad som ligger bakom gäldenärens betalningssvårigheter och hur rekonstruktören tänkt sig att gå till väga för att nå fram till en rekonstruktion. Rekonstruktören har endast en vecka på sig för att sammanställa de uppgifter som nämnts. Normalt är emellertid inte rekonstruktören utan kunskap om gäldenärsföretaget när beslutet om företagsrekonstruktion fattas. Enligt 3 § skall gäldenären, när han ansöker om företagsrekonstruktion, lämna ett motiverat förslag till rekonstruktör. Det bör i sin tur förutsätta att gäldenären innan han gör ansökan har kontaktat den tilltänkte rekonstruktören och, för att denne skall kunna avgöra om han är villig att åta sig uppdraget, att han har lämnat information om sitt företag och dess svårigheter. Visserligen skall, enligt 4 §, även en ansökande borgenär lämna ett motiverat förslag till rekonstruktör. Det är dock givet att kunskapen om gäldenärens företag i en sådan situation kan vara mera begränsad än när gäldenären själv ansöker. Viss ytterligare information bör dock kunna erhållas vid den förhandling som enligt 8 § normalt skall hållas när en borgenär ansöker om företagsrekonstruktion. Det har i anslutning till den bestämmelsen framhållits att det är viktigt att rätten får ett så gott underlag som möjligt för sitt beslut och att det därför kan finnas skäl att hålla förhandling även om gäldenären har medgett borgenärens ansökan. Den information som på så sätt lämnas till rätten kommer givetvis även rekonstruktören till del. Det kan emellertid inte uteslutas att man får acceptera att den information som rekonstruktören redan inom en vecka kan lämna till borgenärerna inte blir lika omfattande när ansökan har gjorts av en borgenär som när gäldenären är sökande. Slutligen skall underrättelsen innehålla en uppgift om tidpunkten för det sammanträde som sägs i 10 § (fjärde punkten). I paragrafens tredje stycke anges, på samma sätt som i 15 kap. 3 § konkurslagen, att om antalet oprioriterade borgenärer är mycket stort kan kravet på individuell underrättelse vad beträffar oprioriterade borgenärer ersättas med ett tillkännagivande genom kungörelse. Förmånsberättigade borgenärer skall emellertid alltid underrättas enligt bestämmelsens huvudregel. Gäldenärens skyldigheter 14 § Gäldenären är skyldig att lämna rekonstruktören alla upplysningar om sina ekonomiska förhållanden som är av betydelse för rekonstruktionen av verksamheten. Gäldenären skall följa rekonstruktörens anvisningar om hur verksamheten skall bedrivas. (Jfr 2 kap. 15 § utredningens lagförslag) Av skäl som utvecklats närmare i avsnitt 6.2 innebär ett beslut om företags- rekonstruktion inte någon formell inskränkning i gäldenärens rådighet. Gäldenären har således under företagsrekonstruktionen i och för sig möjlighet att förfoga över sin egendom. Avtal som gäldenären ingår under förfarandet är följaktligen civilrättsligt bindande, även om rekonstruktören inte har samtyckt till avtalets ingående. Av 14 och 15 §§ följer emellertid att gäldenären har en upplysningsplikt och en lydnadsplikt samt en skyldighet att inhämta rekonstruktörens samtycke till alla åtgärder av betydelse. Även om gäldenärens skyldigheter inte är sanktionerade av civilrättslig ogiltighet kan hans underlåtenhet att samarbeta med rekonstruktören oftast anses innebära att han inte medverkar till företagsrekonstruktionen på det sätt som fordras för att det skall finnas skäl att låta förfarandet fortgå. Både rekonstruktören och en borgenär har möjlighet enligt 4 kap. 8 § att begära att företagsrekonstruktionen skall upphöra. Följden av en gäldenärs illojala beteende kan alltså bli att företagsrekonstruktionen upphör och att gäldenären i stället försätts i konkurs. I sammanhanget kan också erinras om att den framskjutna förmånsrätt som är förenad med nytillkomna fordringar (se 10 § första stycket fjärde punkten förmånsrättslagen) förutsätter att fordringen uppkommit med rekonstruktörens samtycke. I paragrafens första stycke föreskrivs att gäldenären gentemot rekonstruktören har en upplysningsplikt. Den innebär att gäldenären är skyldig att lämna rekons- truktören alla upplysningar om sina ekonomiska förhållanden som är av betydelse för rekonstruktion av verksamheten. Vad som är av betydelse för rekonstruktionen avgörs givetvis av rekonstruktören. Härav följer bl.a. att gäldenären är skyldig att låta rekonstruktören få tillgång till företagets bokföring och alla andra handlingar som är av betydelse för att bedöma företagets ekonomiska status och dess verksamhet. Några tvångsmedel för att bereda rekonstruktören sådan tillgång har inte ansetts behövliga vid företagsrekonstruktion som ju bedrivs i gäldenärens intresse (vid konkurs är däremot situationen annorlunda, jfr 7 kap. 12 och 14 §§ konkurslagen). Av andra stycket följer att gäldenären har en lydnadsplikt gentemot rekons- truktören. Gäldenären är skyldig att följa rekonstruktörens anvisningar om hur verksamheten under företagsrekonstruktionen skall bedrivas. Bestämmelsen innebär t.ex. att ett krisdrabbat aktiebolags styrelse och bolagsstämma inte utan risk för att företagsrekonstruktionen upphör och konkurs i stället beslutas kan sätta sig över anvisningar som ges av rekonstruktören beträffande företagets verksamhet. 15 § Gäldenären får inte utan rekonstruktörens samtycke 1. betala skulder som uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion eller ställa säkerhet för sådana skulder, 2. åta sig nya förpliktelser, eller 3. överlåta, pantsätta eller upplåta annan rätt till egendom av väsentlig betydelse för gäldenärens verksamhet. Åsidosätter gäldenären vad som föreskrivs i första stycket inverkar detta inte på rättshandlingens giltighet. Rekonstruktören får samtycka till en betalning som avses i första stycket 1 endast om det föreligger synnerliga skäl. (Jfr 2 kap. 16 § utredningens lagförslag) Paragrafen anger dels vilka åtgärder som gäldenären inte får företa utan rekonstruktörens samtycke, dels att frånvaron av samtycke till dessa åtgärder inte gör gäldenärens rättshandlingar ogiltiga. Utgångspunkten när en företagsrekonstruktion beslutas är att företagets tillgångar och skulder skall „frysas„, vilket framgår av första stycket. Skulder som har uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion skall inte betalas (första punkten) och skuldsättning skall inte ske (andra punkten). I första punkten anges alltså att skulder som har uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion inte får betalas utan rekonstruktörens samtycke. Inte heller säkerhet får lämnas för en sådan skuld utan rekonstruktörens samtycke. Förutsättningarna för att rekonstruktören skall få lämna sitt samtycke till betalning anges i tredje stycket. Alla prestationer som efter inställelsen tillförs företaget bör som huvudregel betalas kontant och förutsätts tillföra företaget ett förmögenhetsvärde som svarar mot betalningen. Med rekonstruktörens samtycke är det dock möjligt för gäldenären att ta upp t.ex. en ny kredit. Erhållandet av ny kredit kan i vissa fall vara en förutsättning för en lyckosam företagsrekonstruktion. Andra punkten i första stycket täcker alla slags förpliktelser, dvs. inte bara tecknande av nya order utan också ingående av avtal i övrigt som innefattar en förpliktelse för gäldenären. Enligt tredje punkten får gäldenären inte heller utan rekonstruktörens samtycke överlåta, pantsätta eller upplåta annan rätt till egendom av väsentlig betydelse för gäldenärens verksamhet. Genom åtgärder av sist nämnd art kan gäldenären försvåra, eller t.o.m. omintetgöra, en rekonstruktion av verksamheten. Paragrafens föreskrifter innebär närmast en kodifiering av den praxis som utformats vid betalningsinställelse under medverkan av ackordscentral. Under tredje punkten faller dispositioner över egendom av „väsentlig betydelse för gäldenärens verksamhet„. Regeln gäller alltså generellt för all slags egendom av väsentlig betydelse för verksamheten. Hit hör givetvis de lokaler, ägda eller hyrda, som gäldenären disponerar. Gäldenären bör över huvud taget inte få disponera över fast egendom som ingår bland företagets tillgångar. Även lös egendom - exempelvis maskiner, inventarier och varumärken - är ofta av sådan väsentlig betydelse att gäldenären endast med rekonstruktörens samtycke bör få disponera däröver. Kravet på rekonstruktörens samtycke avser i princip varje transaktion som faller in under beskrivningen i 15 §. Ett system där gäldenären formellt behåller rådigheten men ändå är skyldig att inhämta samtycke från en utomstående person till alla viktigare affärstransaktioner riskerar naturligtvis att bli tungrott och tidskrävande. Det får emellertid antas att kravet på samtycke kommer att anpassas från fall till fall. Rekonstruktören och gäldenären bör kunna avtala om lämpliga arrangemang, så att inte t.ex. varje åtgärd inom den normala affärsverksamhetens ram fordrar rekonstruktörens uttryckliga samtycke. Situationer kan också förekomma där det är praktiskt och lämpligt att rekons- truktören i förväg lämnar samtycke till vissa typer av transaktioner. Likaså bör godkännande i efterhand, ratihabering, kunna ske enligt gällande avtalsrättsliga principer. Ytterst blir det en fråga om ett förtroende mellan gäldenären och rekonstruktören som vilar på den grunden att rekonstruktören kan ansöka om att företagsrekonstruktionen skall upphöra om gäldenären uppträder illojalt.Det är alltså inte avsikten med regleringen i 15 § att försvåra en normal fortsättning av verksamheten under företagsrekonstruktionen. Syftet med bestämmelsen är endast att säkerställa att verksamheten bedrivs på ett sådant sätt som rekonstruktören bedömer tjäna rekonstruktionsintresset. I andra stycket, som har tillkommit på förslag av Lagrådet, föreskrivs att rättshandlingar som gäldenären företar och som kräver rekonstruktörens samtycke enligt första stycket inte är ogiltiga på grund av att samtycke saknas. Detta gäller även när gäldenärens motpart är i ond tro, dvs. kände till eller borde ha känt till att gäldenären var föremål för företagsrekonstruktion. I tredje stycket anges att rekonstruktören får samtycka till att en äldre skuld betalas endast om det finns synnerliga skäl (jfr första stycket första punkten). Exempel på när sådant synnerligt skäl finns kan vara att en utebliven betalning kan hota genomförandet av hela företagsrekonstruktionen eller i vart fall märkbart försvåra arbetet med att åstadkomma en lyckosam rekonstruktion. Synnerliga skäl kan exempelvis anses föreligga för att betala en arbetstagares lönefordran avseende tiden före beslutet om företagsrekonstruktion. Betalningen av en sådan fordran kan vara nödvändig för att undanröja ett blockadhot från arbetstagarorganisationen (se 41 § lagen [1976:580] om medbestämmande i arbetslivet). Bestämmelsen har berörts i avsnitt 5.1 och 6.2. Borgenärssammanträde och borgenärskommitté 16 § Vid borgenärssammanträdet skall borgenärerna beredas tillfälle att uttala sig i frågan om företagsrekonstruktionen bör fortsätta. Om någon borgenär begär det, skall rätten vid sammanträdet bland borgenärerna utse en borgenärskommitté. I kommittén får ingå högst tre personer. Om gäldenären under det senast förflutna räkenskapsåret sysselsatt i genomsnitt minst 25 arbetstagare, har de anställda rätt att därutöver utse en representant i kommittén. Om det finns särskilda skäl får rätten utse ytterligare personer att ingå i borgenärskommittén. Rekonstruktören skall i väsentliga frågor samråda med borgenärskommittén, om inte något hindrar det. (Jfr 2 kap. 19 § utredningens lagförslag) Paragrafens första stycke innehåller en bestämmelse enligt vilken borgenärerna vid det borgenärssammanträde som skall hållas inom tre veckor från beslutet om företagsrekonstruktion (se 10 § andra stycket) skall beredas tillfälle att uttala sig i frågan om förfarandet bör fortgå. För att förhindra missbruk från gäldenärens sida är det av stor betydelse att borgenärerna har denna möjlighet. En borgenär kan t.ex. uttala sig om riktigheten av uppgifter som gäldenären har lämnat i sin ansökan eller annars lämna värdefulla upplysningar som kan bidra till att uppdaga en situation där gäldenären söker utnyttja förfarandet för syften som inte är avsedda.Rekonstruktören har också ett ansvar för att borgenärerna erhåller ett så gott underlag som möjligt för sin bedömning. Som framhållits under 12 § bör rekonstruktören vid borgenärssammanträdet kunna presentera ett första preliminärt utkast till rekonstruktionsplan. Ett sådant utkast till plan bör kunna grundas på de uppgifter som gäldenären lämnat vid sin ansökan och på den utredning som rekonstruktören under de därpå följande veckorna själv har företagit. Eftersom rätten ofta kan ha beslutat om företagsrekonstruktion på ett ofullständigt underlag (se 6-8 §§) är det givetvis viktigt att rätten vid detta sammanträde bevakar det alltjämt finns förutsättningar för företagsrekonstruktion. Om rätten finner att så inte är fallet skall rätten besluta om att företagsrekonstruktionen skall upphöra (se 4 kap. 8 §). I andra stycket föreskrivs att en borgenärskommitté skall utses om någon borgenär begär det. I kommittén får normalt ingå högst tre personer. Något minsta antal har inte angetts. Det bör kunna förekomma situationer där borgenär- skommittén består av endast en person. En sådan situation kan tänkas inträffa när borgenärskollektivet består av bara en borgenär med mycket stora fordringar och ett stort antal borgenärer med små eller mycket små fordringar. I normalfallet torde dock kommittén bestå av två eller tre personer. Det förtjänar att påpekas att staten enligt utredningens förslag ofta kommer att spela en framträdande roll som borgenär vid en företagsrekonstruktion. En borgenärskom- mitté torde ofta komma att bestå av en företrädare för gäldenärens största kreditgivare, en företrädare för staten samt en företrädare för någon av gäldenärens leverantörer. Företrädare för staten i dessa fall är kronofogdemyndigheten (se avsnitt 7.3 och författningskommentaren avsnitt 13.13 och 13.14). Om gäldenären under det senast förflutna räkenskapsåret sysselsatt i genomsnitt minst 25 arbetstagare, får i kommittén dessutom ingå en representant utsedd av de anställda. Till skillnad mot Insolvensutredningens förslag och det till Lagrådet remitterade förslaget krävs inte att de anställda skall vara anställda i Sverige. Det finns dessutom utrymme för domstolen att om det finns särskilda skäl för det utse fler personer, t.ex. om en rimlig balans mellan olika borgenärskategorier annars inte kan komma till stånd. Tredje stycket reglerar rekonstruktörens skyldighet att i väsentliga frågor samråda med borgenärskommittén. Som exempel på väsentliga frågor kan nämnas sådana som rör förändringar i verksamhetens omfattning, personalstyrkan, verksamhetsinriktningen samt finansieringen. Beroende på omständigheterna i det enskilda ärendet kan det dock vara frågor av de mest skiftande slag som faller under den samrådsplikt som gäller enligt paragrafen. Samråd får underlåtas om något hindrar det. Undantaget tar sikte på situationer där samråd är otänkbart på grund av tidsbrist eller när beslut måste fattas vid en tidpunkt som omöjliggör samråd. I sådana fall ankommer det på rekonstruktören att så snart som möjligt i efterhand informera borgenärskommittén om vidtagna åtgärder. Exekutiva åtgärder under en företagsrekonstruktion 17 § Under den tid företagsrekonstruktionen pågår får utmätning eller annan verkställighet enligt utsökningsbalken inte äga rum mot gäldenären. Verkställighet får dock ske för fordran för vilken borgenären har handpanträtt eller retentionsrätt, eller för fordran som avser underhållsbidrag. Handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. får inte ske. Under företagsrekonstruktionen får inte heller meddelas beslut om kvarstad eller betalningssäkring. (Jfr 2 kap. 20 § utredningens lagförslag) Paragrafen, som har utformats delvis i enlighet med Lagrådets förslag, innehåller regler som skyddar gäldenären mot säraktioner från borgenärernas sida under en företagsrekonstruktion (se avsnitt 6.1). Det är således, som framgår av första stycket, närmast fråga om ett moratorium till gäldenärens förmån. Reglerna gäller intill dess beslut meddelas om att företagsrekonstruktionen skall upphöra eller den ändå upphör till följd av att gäldenären försätts i konkurs, dvs. även under den tid som förhandling om offentligt ackord pågår. Enligt 4 kap. 11 § gäller som huvudregel att moratoriet upphör att gälla i och med att det beslutas att företagsrekonstruktionen skall upphöra, oavsett om beslutet överklagas. Under företagsrekonstruktionen gäller ett principiellt verkställighetsförbud. Förbudet avser såväl beslut om utmätning som vidare åtgärder för verkställighet av ett sådant beslut. Det innebär att ett utmätningsförfarande inte kan inledas efter det att domstolen har beslutat om företagsrekonstruktion. Förbudet innebär vidare att en redan beslutad utmätning inte kan fullföljas. En beslutad utmätning kan alltså inte säkerställas och försäljning av utmätt egendom får inte ske. Ett pågående utsökningsmål bör således vila för att tas upp sedan företagsrekonstruktionen har upphört. Verkställighetsförbudet gäller även annan verkställighet enligt utsökningsbalken än utmätning, t.ex. åtgärder enligt 16 kap. utsökningsbalken. Härmed avses i första hand avhysning. Om gäldenären bedriver sin verksamhet i hyrda lokaler skulle en hyresvärd annars kunna omintetgöra en företagsrekon- struktion genom att begära avhysning på grund av gäldenärens eftersläpning med hyresbetalningar. Inte heller handräckning enligt lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. eller återtagande genom verkställighet av dom får ske. Från lagens verkställighetsförbud är den som har handpanträtt eller retentionsrätt i gäldenären tillhörig egendom undantagen. Verkställighet får dessutom ske för fordran avseende underhållsbidrag. I övrigt finns inga undantag från verkställighetsförbudet. I andra stycket föreskrivs generellt att beslut om kvarstad och om betalnings- säkring inte får meddelas. Att sådana beslut inte heller får verkställas följer av första stycket. I 18 § anges dock att bestämmelserna i 17 § inte hindrar att ett beslut om säkerhetsåtgärder enligt 18 § verkställs. Den uppräkning som sker i paragrafen är uttömmande. Det innebär att det t.ex. inte finns något hinder mot att handläggningen av en pågående rättegång mellan gäldenären och annan part fortsätts och eventuellt slutförs. 18 § Om det finns särskilda skäl att befara att gäldenären vidtar eller underlåter att vidta en viss åtgärd och därigenom sätter en borgenärs rätt i fara, får rätten på borgenärens begäran besluta om lämplig åtgärd för att säkerställa dennes rätt. Bestämmelserna i 17 § hindrar inte verkställighet av ett sådant beslut. I paragrafen, som till viss del har utformats efter förslag av Lagrådet, finns en regel som syftar till att under det moratorium som gäller under en företagsrekonstruktion bereda borgenärerna ett skydd mot att gäldenären företar åtgärder eller underlåter att vidta åtgärder som äventyrar deras rätt (se avsnitt 6.1). För att rätten skall kunna förordna om åtgärder för att säkerställa en borgenärs rätt förutsätts att borgenärens rätt är i fara liksom att den faran har sin grund i en åtgärd som gäldenären - med eller utan rekonstruktörens samtycke - kan befaras vidta eller underlåta att vidta. Vad det innebär att borgenärens rätt är i fara låter sig självfallet inte anges i några entydiga termer. Det kan vara fråga om att gäldenären i större omfattning avhänder sig egendom som ingår i företagshypoteksunderlaget likaväl som att han står i begrepp att överlåta en maskin som han innehar enligt ett leasingavtal. De åtgärder som kan komma i fråga är av samma slag som de civilprocessuella säkerhetsåtgärder som kan beslutas enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken. Det kan förekomma att rätten t.ex. vid vite förbjuder gäldenären att vidta en viss åtgärd eller att avstå från en tilltänkt åtgärd. Vidare bör det t.ex. vara möjligt att sätta egendom som gäldenären står i begrepp att avhända sig under särskild förvaltning. Det bör normalt vara lämpligt att rätten beslutar att förvaltningen handhas av rekonstruktören såsom god man. Rättens beslut kan då, liksom ett beslut enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken, ges det innehållet att gäldenären fråntas sin rådighet och rekonstruktören i motsvarande utsträckning ges en längre gående befogenhet än han annars har. I sista meningen anges att bestämmelserna i 17 § inte hindrar verkställighet av ett beslut om säkerhetsåtgärd enligt denna paragraf. Av 4 § tredje stycket ärendelagen följer att rätten kan förordna interimistiskt om en säkerhetsåtgärd enligt denna paragraf. 19 § I 2 kap. 10 a § konkurslagen (1987:672) finns föreskrifter om en borgenärs ansökan om att gäldenären skall försättas i konkurs under pågående företagsrekonstruktion. I paragrafen erinras om att det i konkurslagen finns bestämmelser om en borgenärs konkursansökan under pågående företagsrekonstruktion. I 2 kap. 10 a § konkurslagen föreskrivs enligt lagförslag 2.12 att en borgenärs ansökan om att rekonstruktionsgäldenären skall försättas i konkurs skall av rätten förklaras vilande i avvaktan på att företagsrekonstruktionen upphör. Om en borgenärs rätt är i fara av motsvarande skäl som enligt 18 §, kan emellertid rätten besluta att bifalla dennes konkursansökan. Gäldenärens avtal 20 § Har gäldenärens motpart före beslutet om företagsrekonstruktion fått rätt att häva ett avtal på grund av inträffat eller befarat dröjsmål med betalning eller annan prestation, får motparten efter beslutet inte häva avtalet på grund av dröjsmålet, om gäldenären med rekonstruktörens samtycke inom skälig tid begär att det skall fullföljas. Gäldenären skall på motpartens begäran inom skälig tid ge besked om avtalet skall fullföljas. Skall ett avtal fullföljas enligt första stycket gäller följande. 1. Är tiden för motpartens fullgörelse inne, skall gäldenären på motpartens begäran fullgöra sina motsvarande prestationer eller, om anstånd har medgetts beträffande vissa prestationer, ställa säkerhet för dem. 2. Är tiden för motpartens fullgörelse inte inne, har motparten rätt att erhålla säkerhet för gäldenärens framtida prestationer i den mån det av särskild anledning är nödvändigt för att skydda honom mot förlust. Om gäldenären inte lämnar besked enligt första stycket andra meningen eller inte fullgör sina skyldigheter enligt andra stycket, får motparten häva avtalet. Ett avtalsvillkor som inskränker gäldenärens rätt enligt första och andra styckena är ogiltigt. Om återkrävande av vara som överlämnats till gäldenären sedan ansökan gjorts om företagsrekonstruktion finns föreskrifter i 63 § fjärde stycket köplagen (1990:931). Vad som sägs i denna paragraf gäller inte för anställningsavtal. (Jfr 2 kap. 17 § utredningens lagförslag.) I paragrafen finns regler om inverkan av ett beslut om företagsrekonstruktion på avtal som gäldenären har ingått. Övervägandena i denna fråga finns i avsnitt 6.4. Utgångspunkten är att gällande avtal inte påverkas av ett beslut om företagsrekonstruktion. Såväl gäldenären som motparten fortsätter alltså att vara bundna av avtalet i den utsträckning de är det tidigare. Många gånger när företagsrekonstruktion kommer i fråga har dock gäldenären brustit i sina avtalsförpliktelser på ett sådant sätt att motparten när beslutet om företagsrekonstruktion meddelas redan har rätt att häva avtalet. Genom 20 § inskränks motpartens rätt att i sådana fall häva ett avtal på grund av ett dröjsmål med betalning eller annan prestation. Regeln gäller såväl när dröjsmålet redan har inträffat som när det bara är befarat. I paragrafen anges också vad som skall gälla när motparten inte får häva avtalet. Paragrafen är tvingande. Avtal om anställning är dock helt och hållet undantagna från paragrafens tillämpningsområde, se sjätte stycket. Syftet med bestämmelserna är att underlätta en rekonstruktion. I regel är det nödvändigt för rekonstruktionen att leveranserna till gäldenärsföretaget av exempelvis el, vatten och råvaror inte avbryts. Motparten kan, om han har hävningsrätt, utnyttja denna situation exempelvis genom att som ett villkor för fortsatta leveranser kräva betalt för gamla fordringar. Bestämmelserna i 20 § hindrar detta. Motparten blir under företagsrekonstruktionen skyldig att fortsätta leverera enligt avtalet, om gäldenären med rekonstruktörens samtycke begär att så sker. För sådana fall gäller emellertid också vissa regler till skydd för motpartens betalningsanspråk avseende de kommande leveranserna. Om gäldenären inte begär att avtalet fullföljs, gäller inte dessa skyddsregler. Då får motparten välja mellan att häva avtalet och att fullfölja det utan särskilt skydd för sina kommande anspråk. Bestämmelserna gäller för alla typer av avtal utom anställningsavtal. Således gäller de för avtal om leverans av el, värme, vatten, teletjänster, råvaror m.m. De gäller också för hyresavtal och avtal om viss återkommande service, t.ex. städning. Vidare gäller de inte bara när gäldenärsföretaget är köpare eller motsvarande utan också när avtalet innebär exempelvis att gäldenärsföretaget skall leverera varor, utföra arbete på entreprenad e.d. Bestämmelserna torde ha störst betydelse vid sådana avtal om successiva leveranser som nu har nämnts men de är tillämpliga också på avtal om en enda prestation. När det i paragrafen talas om „avtal„ avses även mellanhavanden som i huvudsak regleras genom offentligrättsliga reglementen. Så är ofta fallet när det gäller leveranser av exempelvis el, vatten och värme. Paragrafen är utformad delvis efter mönster av 63 § köplagen som innehåller regler om ett konkursbos rätt att inträda i konkursgäldenärens avtal. Köplagens regel ger dock inte någon rätt för konkursboet att hindra hävning när det hävningsgrundande dröjsmålet har inträffat före konkursen. Enligt första stycket får en motpart, som före beslutet om företagsrekonstruktion fått hävningsrätt, efter ett beslut om företagsrekonstruktion inte häva ett avtal på grund av dröjsmål, om gäldenären begär att avtalet skall fullföljas. De omständigheter som grundar hävningsrätt kan alltså inte längre med framgång åberopas till stöd för hävning. Motparten kan följaktligen inte uppställa som villkor för att fullfölja avtalet exempelvis att gamla förfallna skulder först skall betalas. Beslutet om företagsrekonstruk- tion innebär att motparten kan tvingas godta ett moratorium beträffande sådana fordringar. Fordringarna finns kvar men kan temporärt inte göras gällande och kan dessutom gå förlorade i en eventuell kommande konkurs. Bestämmelserna innebär också att gäldenärens motpart under samma förutsättningar är förhindrad att häva avtalet avseende prestationer som gäldenären redan har fullgjort. Det betyder att en köpare som mottagit en för- senad leverans från gäldenären inte kan häva på grund av dröjsmålet, om gäldenären med rekonstruktörens godkännande begär att avtalet skall fullföljas. Möjligheten för gäldenären att hindra hävning gäller när den åberopade häv- ningsgrunden är dröjsmål med betalning eller avlämnande av en vara eller annan nyttighet (leverans). Även när hävningsrätten grundas på ett dröjsmål som inte har inträffat men som kan befaras kan hävning hindras. Om kontraktsbrottet däremot är fel i gäldenärens prestation, består hävningsrätten. Detsamma gäller om hävningsrätten grundas på att det står klart att gäldenärens prestation kommer att vara felaktig (jfr 62 § köplagen). För att hävningsrätten skall kunna hindras enligt första stycket krävs att rekonstruktören gett sitt samtycke till gäldenärens begäran om att avtalet skall fullföljas. Skälet för den regeln är att det bör ankomma på rekonstruktören att ta ställning till i vilken utsträckning det är motiverat att ingripa på angivet sätt i etablerade kontraktsrättsliga förhållanden. Rekonstruktören måste därvid bedöma om det är viktigt för företagsrekonstruktionen att avtalet fullföljs och om det finns anledning att genom en begäran om fullföljande låta motparten få den särskilda säkerhet under företagsrekonstruktionen som reglerna i andra stycket ger. Genom att parterna i avtalet är desamma efter en begäran om fullföljande enligt 20 § uppkommer inte alla de komplikationer som finns när ett konkursbo inträder i gäldenärens avtal (se bl.a. Håstad, Den nya köprätten, tredje upplagan 1993, s. 184 f.). Rättigheter och skyldigheter är kvar hos gäldenären och inget nytt rättssubjekt komplicerar bilden som vid ett konkursbos inträde. Regeln i första stycket gäller bara om motparten ännu inte har hunnit att häva avtalet. Om hävning redan har skett före beslutet om företagsrekonstruktion gäller regeln således inte. Vidare gäller regeln bara beträffande en hävningsrätt som har uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion. Får motparten rätt att häva på grund av omständigheter som inträffar efter detta beslut, hindras inte en sådan hävning av reglerna i 20 §. Enligt andra meningen i första stycket är gäldenären skyldig att på motpartens begäran inom skälig tid ge besked huruvida avtalet skall fullföljas Det är ofta angeläget för motparten att få ett sådant besked med hänsyn till att han kan behöva söka någon alternativ avsättning för sina varor eller tjänster eller - om gäldenären är leverantör - ett annat sätt att få tillgång till det som gäldenären skall leverera. För att gäldenären skall vara skyldig att ge besked måste motparten begära det. Det kan ske genom att motparten uttryckligen frågar efter gäldenärens inställning men också genom att motparten avger en hävningsförklaring. Regeln innebär att gäldenären i båda fallen måste ta ställning inom skälig tid. Vad som är skälig tid får bero på förhållandena i det enskilda fallet. Gäldenären och rekonstruktören måste ges rimlig tid att överväga vilka avtal som behöver fullföljas med hänsyn till önskemålet att rekonstruktionförsöket inte skall onödigt försvåras. Hänsyn måste samtidigt tas till motpartens behov av att veta vad som skall komma att gälla. Faktorer som bör beaktas är bl.a. avtalets omfattning och den typ av vara eller tjänst som det avser (jfr prop. 1988/89:76 s. 183). Lämnas inte besked inom skälig tid får motparten utnyttja sin rätt att häva avtalet. Det framgår av tredje stycket. Det kan inträffa att motparten inte utnyttjar sin hävningsrätt och inte heller på något annat sätt uppfordrar till besked enligt andra meningen. Om gäldenären i det läget inte framställer någon begäran om att avtalet skall fullföljas, blir det inte aktuellt att tillämpa reglerna i 20 §. Då fortsätter avtalet att gälla som tidigare. Aktualiseras hävningsfrågan senare under företagsrekonstruktionen, tillämpas 20 § då. Därvid bör dock 29 och 59 §§ köplagen uppmärksammas. I dessa paragrafer föreskrivs vissa tidsfrister för meddelanden om hävning. I andra stycket anges vad som gäller när rekonstruktionsgäldenärens motpart tvingats att fullfölja avtalet enligt första stycket. Bestämmelserna bygger på principen att motparten inte skall vara tvungen att ta några nya risker på grund av avtalet. Typiskt sett är gäldenärens förmåga att fullgöra avtalet oviss när en rekonstruktion är aktuell. Sålunda behöver motparten enligt första punkten inte fullgöra sin prestation utan att gäldenären samtidigt presterar eller - om avtalet ger gäldenären en rätt till anstånd - ställer säkerhet. Gäldenären skall därvid fullgöra resp. ställa säkerhet för samtliga de av hans prestationer som knyter an till den aktuella prestationen från motpartens sida. Det framgår av lagtextens uttryck „motsvarande prestationer„. I normalfallet rör det sig om en enda prestation från gäldenärens sida, t.ex. betalning för en varusändning från motparten enligt ett avtal om successiv leverans. Men i vissa fall kan motpartens prestation motsvaras av flera prestationer från gäldenären. Ett exempel är att motparten enligt avtalet skall leverera en kapitalvara sedan gäldenären har erlagt två eller flera betalningar i förskott. Om förskottsbetalningarna inte har erlagts när leverans skall ske, kan motparten som förutsättning för sin prestation fordra att gäldenären fullgör allt som motsvarar leveransen. Det gäller även om förskottsbetalningarna skulle ha erlagts före beslutet om företagsrekonstruktion. Här finns alltså ett exempel där motparten kan kräva betalning för gamla fordringar för att fullfölja sin del av avtalet. Det är naturligt med hänsyn till det sätt som avtalet har utformats på. Skulle motparten tvingas leverera utan att få betalt för de förfallna fordringarna, skulle han tvingas till en ny risk enligt avtalet. Som tidigare sagts bygger reglerna på principen att motparten inte skall behöva ta några nya sådana risker. Utan att det uttryckligen anges skall den säkerhet som ibland skall ställas givetvis vara godtagbar och den skall ställas utan oskäligt uppehåll. Det gäller oavsett gäldenärens ekonomiska ställning. Om gäldenären är köpare skall säkerheten i regel avse gäldenärens framtida betalningsskyldighet. Är gäldenären leverantör av varor e.d., får säkerheten avse den skada som kan drabba motparten, om framtida leveranser inte fullgörs från gäldenärens sida. Säkerheten kan utgöras av bankgaranti, pantförskrivning, borgensförbindelse eller något liknande som skäligen kan godtas (jfr 2 kap. 25 § utsökningsbalken). Det är vanligt att motparten enligt avtalet fullgör sin prestation löpande mot betalning helt eller delvis i efterskott. Det gäller exempelvis vid leverans av el, vatten och teletjänster. Bestämmelserna i andra stycket första punkten är tillämpliga på sådana avtal. Eftersom gäldenären i dessa fall har en rätt till anstånd med sin prestation behöver han inte fullgöra denna. Det är tillräckligt att han ställer säkerhet. När avtalet innebär att betalning skall ske i efterskott med vissa jämna mellanrum, är det en rimlig utgångspunkt att säkerheten skall motsvara prestationerna fram till nästa ordinarie be- talningstillfälle. I praktiken torde säkerheten enklast ställas genom att gäldenären betalar i förskott i stället för i efterskott. Det som sagts nu kan tillämpas även beträffande exempelvis leasingavtal, avbetalningsköp, kreditavtal och andra löpande avtal i den mån gäldenären enligt avtalet skall betala ersättning för tjänsten i efterskott. Som tidigare har sagts innebär beslutet om företagsrekonstruktion att motparten temporärt inte kan göra gällande gamla förfallna fordringar (se 2 kap. 15 §). Den principen följs upp i denna paragraf. Men den är föremål för viss modifikation. I de fall gäldenären exempelvis enligt avtalet skall fullgöra sin prestation i rater, varav en del före motpartens leverans, kan gäldenären - för att förhindra hävning - vara tvungen att betala även de rater som förfallit före beslutet om företagsrekonstruktion. Som redan har nämnts följer det av uttrycket „motsvarande„ prestationer. När ett avtal innebär att gäldenären erhåller successiva leveranser mot exempelvis kontant betalning vid varje leveranstillfälle är gäldenären däremot inte tvungen att - för att undvika hävning - betala tidigare leveranser. Gäldenären är inte heller tvungen att ställa säkerhet för dessa betalningar. Dessa tidigare försummade betalningar från gäldenärens sida är ju inte att betrakta som en prestation som „motsvarar„ motpartens aktuella prestation. I vissa fall har motparten fullgod säkerhet redan innan tiden för fullgörelse är inne. Det kan vara fallet exempelvis om gäldenären ställt borgen till säkerhet för sina betalningar enligt ett avtal om successiv leverans. Det säger sig självt att han inte då måste ställa ytterligare säkerhet för sådana prestationer för vilka anstånd har medgetts. I andra avtal kan situationen vara den att motparten har fullgjort samtliga sina prestationer före beslutet om företagsrekonstruktion. Så är normalt fallet vid avbetalningsköp med återtagandeförbehåll. Som Lagrådet har antagit är avsikten att reglerna skall gälla även i sådana fall. Här blir andra stycket inte över huvud taget aktuellt, vilket hänger samman med att motparten inte tar några nya risker efter beslutet om företagsrekonstruktion. Andra punkten behandlar situationen att tiden för rekonstruktionsgäldenärens motpart att prestera ännu inte är inne. Motparten har då ibland rätt att kräva säkerhet för gäldenärens framtida prestationer. En förutsättning är att det av särskild anledning är nödvändigt för att skydda motparten mot förlust. Ett exempel på en sådan situation är att avtalet avser en vara som skall tillverkas speciellt för gäldenären och leverans enligt avtalet ligger långt fram i tiden. Kan gäldenären inte betala för produkten när leveranstiden är inne, gör motparten en förlust om han inte kan få avsättning för varan på något annat sätt. Ett annat exempel är att en säljare (motparten) har möjlighet att skaffa sig säker betalning genom att avyttra varorna till någon annan än gäldenären samtidigt som han riskerar - på grund av gäldenärens dåliga ekonomi - att inte få betalt, om han skall leverera till gäldenären.Bestämmelsen i andra punkten är också tillämplig - om inte motparten enligt avtalet skall betala i förskott - i det fallet att gäldenären är säljare av en vara eller leverantör av en tjänst. I det fallet innebär gäldenärens rätt att avvärja hävningsrätt att han får fortsätta att leverera trots ett tidigare hävningsgrundande dröjsmål. Motpartens situation är då många gånger utsatt genom den risk som kan finnas att gäldenären på nytt kommer i dröjsmål. Ett sådant dröjsmål kan medföra skada för motparten. Denne kan därför många gånger vara berättigad att kräva att gäldenären ställer säkerhet för ett möjligt kommande anspråk på skadestånd. Rätten för motparten att kräva säkerhet innan tiden för hans egen fullgörelse är inne är emellertid avsedd endast för sådana fall där det med hänsyn till gäldenärens ekonomiska ställning och andra omständigheter föreligger en uppenbar risk för att gäldenären inte skall kunna fullgöra sina återstående prestationer. Det är inte nödvändigt att säkerheten omfattar gäldenärens återstående fullgörelse i dess helhet, vilket kommer till uttryck genom att rätten att erhålla säkerhet gäller i den mån det av särskild anledning är nödvändigt. Storleken av den säkerhet som kan begäras får bedömas genom en uppskattning av dels den förlust som ett avtalsbrott kan förorsaka motparten, dels gäldenärens möjligheter att täcka en sådan förlust (jfr prop. 1988/89:76 s. 185). Innebörden av bestämmelsen i andra punkten i de fall gäldenären skall betala i rater före, vid och efter en enstaka leverans är bl.a. att motparten innan tiden för hans fullgörelse är inne kan ha rätt att - när gäldenären har gjort sig skyldig till ett hävningsberättigande dröjsmål - erhålla säkerhet för framtida prestationer, dvs. sådana prestationer som förfaller efter den tidpunkt då beslut fattas om företagsrekonstruktion. Motparten har i ett sådant fall däremot inte rätt att erhålla säkerhet för prestationer som förfaller före nämnda tidpunkt. Bestämmelserna om hävningsrätt vid befarat dröjsmål i 62 § köplagen gäller parallellt med de nu förevarande bestämmelserna. Enligt 62 § köplagen får en part i ett köpeavtal häva avtalet, om det står klart att det kommer att inträffa ett avtalsbrott som medför hävningsrätt. Motparten kan dock omintetgöra en sådan hävning genom att genast ställa godtagbar säkerhet för att han kommer att fullgöra sin del av avtalet. Om sådan säkerhet ställs före ett beslut om företagsrekonstruktion, finns ingen hävningsrätt och 20 § blir inte aktuell över huvud taget. Men vill motparten utnyttja sin hävningsrätt efter att beslut fattats om företagsrekonstruktion, kan gäldenären tvinga fram en fortsättning antingen enligt 62 § köplagen eller - om hävningsrätten grundas på befarat dröjsmål - enligt 20 § första stycket. För gäldenären är det en fördel att avstyra hävning enligt företagsrekonstruktionslagen, eftersom han då ibland kan undgå att ställa den säkerhet som alltid måste ställas enligt 62 § köplagen. Detta är ett exempel på att lagen gynnar ett förfarande enligt företagsrekonstruktionslagen. Motparten har inte, för de fordringar som avser den tid under vilken företagsrekonstruktionen pågår, förmånsrätt som för nytillkomna fordringar enligt den nya bestämmelsen i 10 § förmånsrättslagen. Det hänger samman med att fordringarna grundar sig på avtal som träffats före beslutet om företagsrekonstruktion. I vissa fall kan det finnas skäl för gäldenären att - med rekonstruktörens godkännande - träffa ett nytt avtal med sin motpart i stället för att hålla fast vid det gamla. I så fall har motparten förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen för de fordringar som grundas på det nya avtalet. För de avtal där gäldenären har utnyttjat sin möjlighet att avvärja hävning behövs normalt ingen förmånsrätt, eftersom reglerna i andra stycket ger motparten ett ännu bättre skydd. I tredje stycket anges vad som gäller dels om gäldenären inte lämnar besked inom skälig tid huruvida han begär att avtalet skall fullföljas, dels om gäldenären inte fullföljer den skyldighet att prestera eller ställa säkerhet som han har enligt andra stycket. Motparten får då häva avtalet. Utan att det sägs i paragrafen får motparten naturligtvis häva avtalet även i det fallet att gäldenären förklarar att han inte begär att avtalet fullföljs. Ibland kan tvekan uppstå om hur långt gäldenärens skyldigheter sträcker sig. Är parterna oense om detta sker en eventuell hävning - i linje med vad som gäller enligt allmänna kontraktsrättsliga principer - på motpartens (den hävandes) risk. Visar det sig senare att gäldenären inte var skyldig att göra mer än han gjort, blir motparten ersättningsskyldig för den skada som gäldenären kan ha lidit genom hävningen. Enligt fjärde stycket är reglerna i paragrafen tvingande till gäldenärens förmån. Sålunda kan det inte med bindande verkan träffas ett avtal som innehåller exempelvis att motpartens hävningsrätt skall bestå utan hinder av ett beslut om företagsrekonstruktion. Gäldenärens befogenheter enligt paragrafen kan över huvud taget inte inskränkas med bindande verkan. Ett undantag från denna regel föreskrivs i 5 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument (se avsnitt 13.12). I femte stycket erinras om de regler om köparens s.k. aktiva stoppningsrätt som återfinns i 63 § fjärde stycket köplagen. De reglerna har tidigare gällt, förutom vid konkurs, efter ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen. De gäller nu efter ansökan om företagsrekonstruktion. Paragrafen gäller inte när motparten endast har fått s.k. passiv stopp- ningsrätt men inte rätt att häva avtalet. Regler om passiv stoppningsrätt finns i 61 § köplagen. Reglerna anses analogt tillämpliga vid andra kontraktstyper än köp (se bl.a. rättsfallet NJA 1986 s. 136 och Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, femte upplagan 1994, s. 175). Utnyttjar motparten sin stoppningsrätt, har gäldenären rätt att kräva fortsatt fullgörelse, om han ställer godtagbar säkerhet för sin egen kommande fullgörelse (61 § fjärde stycket köplagen). I sjätte stycket anges att avtal om anställning är undantagna från paragrafens tillämpningsområde. 21 § Den som hade en fordran hos gäldenären när ansökan om företagsrekonstruktion gjordes får, även om fordringen inte är förfallen till betalning, använda den till kvittning mot fordran som gäldenären då hade mot honom. Detta gäller dock inte, om kvittning är utesluten på grund av någon av fordringarnas beskaffenhet eller undantagen enligt vad som sägs nedan. Om en fordran mot gäldenären har förvärvats genom överlåtelse från tredje man senare än tre månader före ansökan om företagsrekonstruktion, får den inte användas till kvittning mot en fordran som gäldenären hade när borgenären förvärvade sin fordran. I fråga om dödsbo räknas tiden dock från ansökan om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman, under förutsättning att en ansökan om företagsrekonstruktion följt inom tre månader från det att en boutredningsman förordnats. Sådant förbud gäller också, om en fordran mot gäldenären har förvärvats tidigare genom sådant fång och borgenären då hade skälig anledning anta att gäldenären var på obestånd. En borgenär, som har satt sig i skuld till gäldenären under sådana omständigheter att det är att jämställa med betalning med annat än sedvanliga betalningsmedel, får inte kvitta, i den mån sådan betalning hade kunnat bli föremål för återvinning enligt 3 kap. 5-7 §§. En fordran på ersättning som tillkommer en borgensman eller annan med anledning av en förpliktelse som han infriat (regressfordran) anses vid tillämpning av vad som sägs ovan ha förvärvats när hans förpliktelse grundades. Överlåter gäldenären sedan ansökan om företagsrekonstruktion gjorts en fordran så att en borgenär därigenom förlorar sin rätt till kvittning, skall han ersätta borgenären för detta. Paragrafen reglerar borgenärernas rätt till kvittning under en företagsrekonstruktion. Bestämmelsen motsvarar 20 § första-femte styckena ackordslagen (jfr 2 kap. 21 § utredningens lagförslag), där under vissa förutsättningar kvittning förbjuds under den tid som förhandling om offentligt ackord pågår. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.3. Samma skäl som nödvändiggör att de säraktioner som avses i 17 § förhindras talar för att även rätten till kvittning skall begränsas under företagsrekonstruktionen. Den tidpunkt då kvittningsförbudet inträder har, jämfört med vad som gällt enligt ackordslagen, flyttats fram till tiden för ansökan om företagsrekonstruktion. Angående hur tiden beräknas då flera ansökningar är anhängiga samtidigt, se 2 kap. 9 § första stycket. Av första stycket framgår att huvudregeln är den att en borgenär har rätt att kvitta fordran som han hade mot gäldenären när en ansökan om företags- rekonstruktion beträffande gäldenären gjordes mot en fordran som gäldenären då hade mot honom. Vad som hindras är däremot kvittning av fordringar som en borgenär eller gäldenären erhåller efter den tidpunkten. För borgenärernas del betyder det t.ex. att de inte kan använda fordringar de har fått mot gäldenären efter det att företagsrekonstruktion beslutades („nya„ fordringar) till kvittning mot skulder de har till gäldenären och som fanns då beslut fattades om företagsrekonstruktion („gamla„ skulder). De kan för sådana fordringar i stället få den framskjutna förmånsrätt som följer av 10 § första stycket 4 förslaget till ändring i förmånsrättslagen. Huvudregeln i första stycket begränsas genom ett antal undantag i andra och tredje styckena. I fjärde stycket behandlas vad som gäller beträffande en regressfordran. I dessa delar har endast redaktionella ändringar företagits jämfört med regleringen i ackordslagen. I femte stycket föreskrivs att gäldenären är skyldig att ersätta en borgenär om han i tiden efter en ansökan om företagsrekonstruktion överlåtit en fordran så att borgenären förlorat sin rätt till kvittning. Den ändring som har gjorts i förhållande till ackordslagens bestämmelse är endast en följd av att tiden för kvittningsförbudets inträde flyttats fram till tiden för ansökan om företagsrekonstruktion. 3 kap. Offentligt ackord under företagsrekonstruktion 1 § Rätten kan i ett ärende om företagsrekonstruktion på begäran av gäldenären besluta om förhandling om offentligt ackord (ackordsförhandling). I paragrafen klargörs att förhandling om offentligt ackord kan ingå som ett element i en företagsrekonstruktion. En företagsrekonstruktion kan emellertid mycket väl genomföras och avslutas utan ackordsförhandling. Den finansiella rekonstruktionen kan i stället ske genom t.ex. ett underhandsackord, dvs. ett avtal parterna emellan om nedsättning eller annan förändring av borgenärernas fordringar. Om någon frivillig överenskommelse inte kan uppnås, kan dock rätten besluta om ackordsförhandling. För att en sådan skall komma till stånd fordras att gäldenären begär det i det pågående ärendet om företagsrekonstruktion. En fristående ansökan om offentligt ackord kan däremot inte ges in utan att en företagsrekonstruktion dessförinnan inletts eller åtminstone samtidigt inleds. Det finns inget hinder mot att gäldenären i en och samma ansökan begär att såväl företagsrekonstruktion som ackordsförhandling inleds. Någon särskild god man såsom enligt nuvarande föreskrifter i 2 § ackordslagen skall inte utses. Den utsedde rekonstruktören kommer i stället att fylla motsvarande funktion. Villkor för offentligt ackord 2 § Ett offentligt ackord får avse att fordringar som tillkommer de borgenärer som enligt 3 § får delta i ackordsförhandlingen sätts ned och betalas på närmare angivet sätt. Ackordet skall ge alla likaberättigade borgenärer lika rätt och minst tjugofem procent av fordringarnas belopp, om inte lägre ackordsprocent godkänns av samtliga borgenärer som skulle omfattas av ackordet eller det finns särskilda skäl för lägre procent. Föreskriven minsta utdelning skall betalas inom ett år efter det ackordet har fastställts, om inte samtliga nämnda borgenärer godkänner längre betalningstid. Utan hinder av första stycket får ett offentligt ackord innehålla villkor att borgenärerna får full betalning intill visst belopp, om avvikelsen kan anses skälig med hänsyn till omfattningen av boet och övriga omständigheter. En avvikelse till nackdel för viss borgenär får också äga rum, om han har medgett det. Ett ackord får även avse att gäldenären endast får anstånd med betalningen eller annan särskild eftergift. Därvid tillämpas första och andra styckena. Paragrafen motsvarar, med vissa redaktionella ändringar, 11 § andra-fjärde styckena ackordslagen (jfr 3 kap. 6 § utredningens lagförslag). I avsnitt 7.5 har redovisats skälen för att behålla ackordslagens regler om minsta dividenden vid offentligt ackord. En undantagsregel vid speciella förhållanden har emellertid fortfarande fog för sig. De vid ackordslagens tillkomst (se bet. s. 391 f.) anförda exemplen på den regelns innebörd förefaller emellertid närmast åsyfta enskilda näringsidkare och lämpar sig mindre väl vid tillämpningen av en lag om företagsrekonstruktion främst avpassad för större företag som drivs av en juridisk person. Valet mellan konkurs och ackord kan i undantagsfall bero av några enstaka procents utdelning. För att skapa något större utrymme för att välja ackord när detta uppenbarligen är att föredra från alla intressenters synpunkt har i nuvarande undantagsregel uttrycket „synnerliga skäl„ ersatts med „särskilda skäl„. Regleringen innebär således en möjlighet att i något större utsträckning än enligt ackordslagen gå ifrån bestämmelsen om minsta ackordsdividend. Beträffande s.k. efterställda borgenärers ställning hänvisas till vad som sägs under 7 och 12 §. Borgenärer vid offentligt ackord 3 § I ackordsförhandling deltar endast borgenärer vilkas fordringar uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion. En borgenär som kan få täckning för sin fordran genom kvittning eller vars fordran är förenad med förmånsrätt deltar inte i förhandlingen. En borgenär som enligt fordringsavtalet har rätt till betalning först efter övriga borgenärer, deltar inte heller i förhandlingen, om inte övriga borgenärer som deltar i förhandlingen medger det. Om en borgenär helt eller delvis avstår från kvittningsrätt eller förmånsrätt, deltar han i förhandlingen i motsvarande mån. Kan en borgenärs fordran endast till viss del täckas genom kvittning eller understiger värdet av den egendom i vilken en borgenär har särskild förmånsrätt hans fordran, deltar han med återstående del av fordringen. Innehåller ackordsförslaget en bestämmelse att borgenärer som inte har förmånsrätt skall få full betalning intill ett visst belopp, skall deras fordringar i ackordsförfarandet anses som förmånsberättigade i motsvarande mån. En borgenär får delta i förhandlingen, även om hans fordran inte är förfallen till betalning eller den är beroende av särskilt villkor. Med borgenärer som har förmånsrätt likställs en borgenär som till säkerhet för sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt. Paragrafen motsvarar 12 § ackordslagen (jfr 3 kap. 7 § utredningens lagförslag). Bortsett från ett tillägg i första stycket beträffande s.k. efterställda fordringar har endast redaktionella ändringar gjorts jämfört med bestämmelsen i ackordslagen. Av första stycket andra meningen framgår att borgenärskretsen delvis bestäms av reglerna om borgenärernas rätt till kvittning. Av skäl som angetts i motiven till 2 kap. 21 § har kvittningsreglerna placerats bland bestämmelserna om företagsrekonstruktionens rättsverkningar. Bestämmelsen gäller emellertid även vid ackordsförhandling och får därigenom samma betydelse för borgenärskretsen som enligt ackordslagen. Till första stycket har fogats en tredje mening avseende borgenärer med s.k. efterställda fordringar (se avsnitt 8.6). Enligt bestämmelsen deltar sådana borgenärer inte i förhandling om offentligt ackord om inte övriga borgenärer som ingår i borgenärskretsen vid ackord medger detta. I normalfallet torde därför borgenärer med efterställda fordringar komma att ställas utanför ackordsför- farandet. Av 8 § andra stycket framgår att ackordet blir bindande även för dessa borgenärer. Det innebär att de definitivt förlorar sin rätt att kräva ut fordringen. Borgenärsmajoritet vid offentligt ackord 4 § Ett ackordsförslag som ger minst femtio procent av fordringsbeloppen skall anses antaget av borgenärerna, om tre femtedelar av de röstande har godtagit förslaget och deras fordringar uppgår till tre femtedelar av de röstberättigade fordringarnas sammanlagda belopp. Är ackordsprocenten lägre, skall ackordsförslaget anses antaget, om tre fjärdedelar av de röstande har enats om förslaget och deras fordringar uppgår till tre fjärdedelar av de röstberättigade fordringarnas sammanlagda belopp. Paragrafen motsvarar 15 § ackordslagen (jfr 3 kap. 8 § utredningens lagförslag). Jämfört med ackordslagens reglering har den endast ändrats redaktionellt. Återvinning under företagsrekonstruktionen 5 § Sedan beslut meddelats om företagsrekonstruktion tillämpas bestämmelserna i konkurslagen (1987:672) om återvinning i konkurs, om offentligt ackord fastställs. Söks återvinning av förmånsrätt eller betalning som vunnits genom utmätning, får rätten besluta att fortsatt verkställighet i utsökningsmålet tills vidare inte får äga rum. Paragrafen har sin motsvarighet i 16 § ackordslagen (jfr 3 kap. 9 § utredningens lagförslag). Den har behandlats i avsnitt 6.5. Det kan erinras om att enligt 3 kap. 6 § (jfr 2 kap. 12 § fjärde stycket) har rekonstruktören tillagts en i viss mån självständig rätt att väcka talan om återvinning. Paragrafens första stycke har ändrats på så sätt att konkurslagens återvinningsregler blir tillämpliga redan i och med rättens beslut om företagsrekonstruktion. Det innebär att rekonstruktören eller en borgenär kan väcka återvinningstalan sedan ett sådant beslut har meddelats. Det är således inte nödvändigt att avvakta ett beslut om ackordsförhandling. Av 6 § framgår när sådan talan senast skall vara väckt och när den väckta talan tidigast kan slutligt prövas. Av den sist nämnda regeln framgår att även om talan om återvinning kan väckas innan ackordsförhandling beslutats kan en sådan talan däremot inte slutligt prövas innan ett sådant beslut fattats och frågan om offentligt ackord slutligt har avgjorts. 4 kap. 2 § konkurslagen har ändrats på så sätt att den fristdag som utgör utgångspunkten för beräkning av den tidsrymd inom vilken en rättshandling måste ha företagits för att kunna återvinnas utgörs av dagen för ansökan om företagsrekonstruktion (se lagförslag 2.12). Paragrafens andra stycke har inte ändrats i sak jämfört med ackordslagen. Nämnas kan dock att det numera föreskrivs att rätten får besluta att fortsatt verkställighet inte får äga rum i utsökningsmålet. Det är ett mer rättvisande uttryck än det i ackordslagen valda uttryckssättet att forsatt verkställighet av utmätningen inte fick ske. 6 § Talan om återvinning väcks av rekonstruktören eller av en borgenär vars fordran skulle omfattas av ett offentligt ackord. Talan skall väckas före det borgenärssammanträde som avses i 13 § och får inte slutligt prövas innan frågan om offentligt ackord har blivit avgjord. En borgenär som vill väcka talan skall underrätta rekonstruktören. Om så inte har skett, får hans talan inte tas upp till prövning. Upphör företagsrekonstruktionen utan att offentligt ackord har kommit till stånd och försätts inte gäldenären i konkurs efter ansökan som gjorts inom tre veckor från det att företagsrekonstruktionen upphörde, skall den väckta återvinningstalan avvisas. Paragrafen motsvarar 17 § ackordslagen (jfr 3 kap. 10 § utredningens lagförslag) och har, förutom redaktionella justeringar vid jämförelse med ackordslagen, ändrats till följd av att rekonstruktören har tillagts en själv- ständig rätt att i gäldenärens namn föra talan om återvinning (se avsnitt 6.5 och under 2 kap. 12 §). 7 § Vad som vinns genom återvinningstalan skall, sedan kärandens kostnader har ersatts, tillkomma de borgenärer som omfattas av det offentliga ackordet. En svarande som med anledning av kärandens talan kan få en fordran mot gäldenären deltar med fordringen i ackordsförhandlingen och har rätt att avräkna den utdelning som tillkommer honom på vad han annars skulle ha betalat. Om det i återvinningsmålet påkallas av en borgenär som omfattas av det offentliga ackordet eller av gäldenären, kan rätten föreskriva särskild förvaltning av det som enligt första stycket skall tillkomma borgenärerna. Egendom som har satts under sådan förvaltning får utmätas endast om ackordet har förfallit. Paragrafen motsvarar 18 § ackordslagen (jfr 3 kap. 11 § utredningens lagförslag). Paragrafen har endast ändrats redaktionellt jämfört med ackordslagens reglering. Verkan av offentligt ackord 8 § Ett fastställt ackord är bindande för alla borgenärer, såväl kända som okända, som enligt 3 § hade rätt att delta i ackordsförhandlingen. En borgenär som enligt fordringsavtalet har rätt till betalning först efter övriga borgenärer förlorar sin rätt till betalning av gäldenären, om inte alla borgenärer som enligt 3 § hade rätt att delta i ackordsförhandlingen tillgodoses fullt ut genom ackordet. En borgenär med förmånsrätt i viss egendom är bunden av ackordet i fråga om belopp som inte kan tas ut ur egendomen. Paragrafen motsvarar 19 § ackordslagen (jfr 3 kap. 12 § utredningens lagförslag). I andra stycket ingår en ny bestämmelse om s.k. efterställda fordringar. I övrigt har jämfört med ackordslagen redaktionella ändringar gjorts. Bestämmelsen i andra stycket innebär att borgenärer med s.k. efter- ställda fordringar i normala fall definitivt förlorar sin rätt att kräva ut fordringen trots att de inte deltar i ackordsförhandlingen (jfr 12 kap. 21 § andra stycket konkurslagen). Se vidare avsnitt 9.6. Bestämmelsen har kommenterats i anslutning till 3 §. Vilka fordringar som närmare bestämt avses med den nya bestämmelsen kommenteras vid 18 § förmånsrättslagen (avsnitt 13.6). 9 § En borgenär som har godkänt ett ackordsförslag förlorar inte genom godkännandet sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären svarar för fordringen. Paragrafen motsvarar 21 § ackordslagen (jfr 3 kap. 14 § utredningens lagförslag). Paragrafen har endast ändrats redaktionellt jämfört med ackordslagens reglering. En begäran om ackordsförhandling 10 § En begäran om ackordsförhandling skall göras skriftligen. Skrivelsen skall innehålla ett ackordsförslag som anger hur mycket gäldenären bjuder i betalning och när betalningen skall ske samt om säkerhet har ställts för ackordet och vad den i så fall består av. Till skrivelsen skall fogas en förteckning över boets tillgångar och skulder som har upprättats av rekonstruktören enligt 14 § tidigast tre månader innan ansökan om ackordsförhandling gjordes samt den senaste balansräkningen. Paragrafen motsvarar 22 § andra stycket 1-3 ackordslagen jfr 3 kap. 2 § utredningens lagförslag). I huvudsak har endast redaktionella ändringar vidtagits jämfört med ackordslagen, bl.a. mot bakgrund av att ackordsförhandlingen utgör ett inslag i en företagsrekonstruktion. I första stycket anges att en begäran om ackordsförhandling skall åtföljas av ett ett ackordsförslag. I andra stycket har den tid inom vilken bouppteckningen skall upprättats förlängts från två till tre månader innan ansökan om offentligt ackord gjordes. I andra stycket anges också att kravet att ge in den senaste balansräkningen inte enbart avser bokföringsskyldiga gäldenärer. Det hänger samman med att det i ackordsförfarandet i praktiken inte längre kan komma i fråga gäldenärer som inte är bokföringsskyldiga (jfr under 2 kap. 13 §). 11 § Till en begäran om ackordsförhandling skall även fogas 1. en berättelse av rekonstruktören som anger boets tillstånd och orsakerna till gäldenärens betalningssvårigheter och innehåller en översikt över tillgångar och skulder, uppgift om den utdelning som kan påräknas i en konkurs samt upplysning om egendom har frångått gäldenären under sådana förhållanden att den kan bli föremål för återvinning, när det finns skälig anledning anta att gäldenären har gjort sig skyldig till brott mot sina borgenärer och i så fall grunden därför samt hur gäldenären har fullgjort sin bokföringsskyldighet, 2. ett yttrande av rekonstruktören om huruvida han anser att ackordsförslaget bör antas av borgenärerna, 3. ett intyg av rekonstruktören att borgenärer som till antalet utgör minst två femtedelar av de i bouppteckningen upptagna borgenärer vilkas fordringar skulle omfattas av ackordet och som tillsammans innehar minst två femtedelar av dessa fordringars sammanlagda belopp har förklarat sig anse ackordet antagbart, 4. ett bevis att ackordsförslaget samt rekonstruktörens berättelse och yttrande har sänts till alla borgenärer som tas upp i bouppteckningen, 5. förskott, med belopp som regeringen föreskriver, på kostnaden för ackordsfrågans handläggning hos rätten samt av rätten godkänd säkerhet för vad som inte täcks av förskottet. De handlingar och uppgifter som anges i första stycket och i 10 § behöver inte ges in, i den mån de redan har tillställts rätten och borgenärerna i ärendet. Paragrafens första stycke motsvarar 22 § andra stycket 4-8 p ackordslagen (jfr 3 kap. 2 § utredningens lagförslag). I huvudsak har endast redaktionella ändringar företagits jämfört med ackordslagens reglering. I första punkten har „obestånd„ bytts ut mot „betalningssvårigheter„ (jfr under 1 kap. 1 §). I paragrafens andra stycke har tillagts att de handlingar och uppgifter som tidigare under ärendet om företagsrekonstruktion tillställts rätten och borgenä- rerna inte behöver bifogas begäran om förhandling om offentligt ackord. Rekons- truktören kan ju under företagsrekonstruktionens tidigare skede ha sammanställt och ingett åtskilliga av de uppgifter som fordras i 10 och 11 §§. Gäldenären kan i sådant fall hänvisa till dessa uppgifter. 12 § En begäran om ackordsförhandling skall avvisas, om den inte uppfyller de krav som anges i 10 och 11 §§ och gäldenären inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen. Paragrafen, som till viss del har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, motsvarar 24 § ackordslagen med vissa redaktionella ändringar (jfr 3 kap. 4 § utredningens lagförslag). Enligt 24 § ackordslagen förfaller omedelbart verkan av att god man förordnats om ansökningen avvisas. Eftersom det inte är uteslutet att syftet med en företagsrekonstruktion kan uppnås när en ansökan om förhandling om offentligt ackord avvisas, innehåller förslaget inte någon motsvarande bestämmelse. Om en begäran om ackordsförhandling avvisas enligt denna paragraf betyder det alltså inte att företagsrekonstruktionen är avslutad. Den fortsätter liksom rekonstruktörens uppdrag består. Vad gäller företagsrekonstruktionens avslutande, se 4 kap. 8 § (jfr 18 §). Beslut om ackordsförhandling 13 § Om begäran om ackordsförhandling tas upp, skall rätten genast meddela beslut om ackordsförhandling. Samtidigt skall rätten 1. bestämma tidpunkt för ett sammanträde med borgenärerna inför rätten, 2. kalla gäldenären, rekonstruktören och borgenärerna till sammanträdet, och 3. kungöra beslutet i Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt på det sätt som regeringen föreskriver. (Jfr 3 kap. 5 § utredningens lagförslag) Förfarandet vid offentligt ackord är i dag organiserat så att beslut om inledande av förhandling om offentligt ackord meddelas först efter det att gäldenären vid ett särskilt edgångssammanträde inför rätten avlagt bouppteck- ningsed. Som närmare utvecklats i avsnitt 7.5 har det inte funnits skäl för att bibehålla den obligatoriska edgångsskyldigheten och det därtill knutna särskilda edgångssammanträdet (jfr 18 §). I denna paragraf föreskrivs därför att rätten genast skall meddela beslut om ackordsförhandling, om begäran tas upp till prövning. Samtidigt skall rätten bestämma tid för ett borgenärssammanträde, kalla gäldenären, borgenärerna och rekonstruktören till sammanträdet samt kungöra ackordsförhandlingsbeslutet. Beträffande tid för hållande av borgenärssammanträdet, eventuell edgång av gäldenären m.m. finns bestämmelser i 17 och 18 §. Bouppteckning 14 § I den bouppteckning som avses i 10 § andra stycket 1 skall tillgångarna tas upp till noggrant uppskattade värden. Om möjligt skall även lämnas en specificerad uppgift om de värden som i bokföringshandlingarna har åsatts tillgångarna eller, när sådan värdering inte har gjorts, om anskaffningskostnaden. Bouppteckningen skall vidare innehålla uppgift om varje borgenärs namn och postadress. Ränta på en borgenärs fordran skall inte beräknas längre än till dagen för ansökan om företagsrekonstruktion. Fordran i utländskt myntslag skall beräknas efter den kurs som gällde nämnda dag. Har en borgenär förmånsrätt, skall det anges jämte grunden till det. Förekommer anmärkning mot fordran eller bedöms värdet av egendom, vari en borgenär har särskild förmånsrätt, understiga hans fordran, skall det anges. Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 23 § ackordslagen (jfr 3 kap. 3 § utredningens lagförslag). Av 10 § andra stycket 1 framgår bl.a. att bouppteckningen skall upprättas av rekonstruktören. Senare anmälda fordringar 15 § Vill någon delta i ackordsförhandlingen med en fordran som inte har upptagits i bouppteckningen och inte heller senare blivit känd, bör han skriftligen anmäla fordringen hos rekonstruktören senast en vecka före det borgenärssammanträde som avses i 13 §. Anmäls en fordran senare, får det inte föranleda att borgenärernas prövning av ackordsförslaget skjuts upp. Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 27 § ackordslagen (jfr 3 kap. 15 § utredningens lagförslag). Anmärkningar mot fordran som omfattas av ackordet 16 § Om gäldenären eller en borgenär vill framställa anmärkning mot en fordran som skulle omfattas av ackordet, skall han göra det skriftligen hos rekonstruktören i så god tid som möjligt och i vart fall före omröstningen vid borgenärssammanträdet under ackordsförhandlingen. Finner rekonstruktören anledning till anmärkning mot en fordran som skulle omfattas av ackordet eller framställer gäldenären eller en borgenär sådan anmärkning hos rekonstruktören, skall denne skyndsamt underrätta den borgenär vars fordran avses med anmärkningen. Detsamma gäller, när värdet av egendom vari borgenär har särskild förmånsrätt bedöms understiga fordringen. Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 28 § ackordslagen (jfr 3 kap. 16 § utredningens lagförslag). Borgenärssammanträde 17 § Borgenärssammanträdet under ackordsförhandlingen skall hållas tidigast tre och senast fem veckor efter beslutet om denna. Gäldenären bör inställa sig personligen vid borgenärssammanträdet. Han skall därvid lämna rätten, rekonstruktören och borgenärerna de upplysningar om boet som de begär. Kan gäldenären inte infinna sig personligen, bör han ställa ombud. Har edgång begärts enligt 18 §, skall gäldenären inställa sig personligen, såvida denne inte redan har avlagt eden inför någon annan tingsrätt. Rekonstruktören skall tillhandahålla en förteckning över de borgenärer som har rätt att delta i omröstning i ackordsfrågan, med uppgift om de fordringsbelopp för vilka rösträtt får utövas. I förteckningen skall även antecknas anmärkning som har framställts mot en borgenärs fordran. Paragrafen motsvarar 29 § första-tredje styckena ackordslagen (jfr 3 kap. 17 § utredningens lagförslag). Mot bakgrund av att edgång inte längre är obligatorisk och att därför det särskilda edgångssammanträdet slopats innehåller paragrafen en bestämmelse om att gäldenären alltid skall infinna sig personligen till förhandlingen om edgång har begärts enligt 18 §, såvida inte gäldenären redan har avlagt eden inför någon annan tingsrätt. 18 § På begäran av en borgenär skall gäldenären vid borgenärssammanträdet avlägga bouppteckningsed. Han skall därvid göra de tillägg till eller ändringar i bouppteckningen som han anser behövas och med ed betyga att bouppteckningen med gjorda tillägg eller ändringar är riktig, så att det inte enligt hans vetskap har oriktigt utelämnats eller upptagits någon tillgång eller skuld. Är gäldenären en juridisk person och finns flera ställföreträdare, behöver bouppteckningsed inte avläggas av en sådan ställföreträdare vars edgång måste antas sakna betydelse för utredningen av gäldenärens ekonomiska ställning. När det finns anledning till det, får rätten besluta att gäldenären skall avlägga eden inför någon annan tingsrätt. Är gäldenären sjuk, får eden avläggas där han vistas. Vägrar gäldenären att avlägga ed, förfaller beslutet om ackordsförhandling, om det inte finns synnerliga skäl för att ackordsförhandlingen skall fortsättas. Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, innehåller de regler som gäller fakultativ edgång av gäldenären (jfr 3 kap. 18 § utredningens lagförslag). Regleringen har behandlats i avsnitt 7.5. I paragrafens första stycke anges att gäldenären på begäran av en borgenär skall avlägga bouppteckningsed vid borgenärssammanträdet. Omfattningen av eden motsvarar vad som gällt enligt 25 § första stycket ackordslagen. Enligt andra stycket kan rätten befria någon eller några ställföreträdare för en juridisk person från skyldigheten att avlägga ed. Bestämmelsen har utformats efter mönster av 6 kap. 3 § andra stycket konkurslagen. Tredje stycket motsvarar 25 § andra stycket ackordslagen. Fjärde stycket motsvarar 26 § andra stycket ackordslagen utom såvitt avser verkan av att gäldenären vägrar gå ed. En företagsrekonstruktion upphör inte automatiskt när ett beslut om ackordsförhandling förfaller (jfr 12 § och 4 kap. 8 §). 19 § Om både en borgenär och en borgensman eller någon annan som förutom gäldenären ansvarar för borgenärens fordran vill rösta för denna, har de tillsammans en röst, vilken beräknas efter borgenärens fordran. Kan de inte enas, gäller borgenärens mening, om inte de andra löser ut honom eller ställer betryggande säkerhet för fordringen. Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 30 § ackordslagen (jfr 3 kap. 19 § utredningens lagförslag). 20 § Vid borgenärssammanträdet skall borgenärerna rösta om ackordsförslaget. En anmärkning som har framställts mot en fordran utgör inte hinder mot att borgenären deltar med fordringen i omröstningen. Är utgången av omröstningen beroende av om fordringen skall beaktas eller inte, skall rätten vid sammanträdet utreda tvistefrågan och söka åstadkomma en förlikning. De närvarande får med bindande verkan för dem som har uteblivit medge att en anmärkning förfaller eller inskränks eller uppdra åt rekonstruktören att ingå förlikning med borgenären. Kan förlikning inte träffas, skall frågan handläggas enligt vad som sägs i 23 § första stycket för bestämmande av omröstningens utgång. En förlikning angående framställd anmärkning får inte ingås i annan ordning än som anges i andra stycket utan samtycke av alla vilkas rätt är beroende av förlikningen. Vid omröstning tillämpas 14 § andra stycket. Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 31 § ackordslagen (jfr 3 kap. 20 § utredningens lagförslag). 21 § Gäldenären får inte återta eller ändra ackordsförslaget utan medgivande av rätten. Yrkande härom skall framställas senast vid borgenärssammanträdet innan omröstning sker. Har ändring av ackordsförslaget medgetts, får prövningen av förslaget skjutas upp till fortsatt sammanträde inom tre veckor. Om ändringen inte medför att förslaget blir sämre för borgenärerna, får prövningen dock skjutas upp endast om det finns särskilda skäl. Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 32 § ackordslagen (jfr 3 kap. 21 § utredningens lagförslag). Att särskild talan inte får föras mot beslut i fråga om återtagande eller ändring av ackordsförslag framgår av 4 kap. 12 § första stycket. 22 § Om rätten i annat fall än som avses i 21 § andra stycket finner att det finns särskilda skäl för att skjuta upp borgenärernas prövning av ackordsförslaget, får rätten besluta om uppskov till fortsatt sammanträde inom tre veckor. Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 33 § ackordslagen (jfr 3 kap. 22 § utredningens lagförslag). Fastställelse av offentligt ackord 23 § Har ackordsförslaget antagits vid borgenärssammanträdet men finns det enligt 25 § anledning att inte fastställa ackordet, skall ackordsfrågan prövas av rätten vid en förhandling. Detsamma gäller, om det vid sammanträdet inte kan avgöras om förslaget har antagits eller förkastats av borgenärerna. Om ackordsfrågan inte skall prövas vid en förhandling, skall rätten fastställa ackordet. Beslut i ackordsfrågan skall meddelas inom en vecka efter förhandlingen, om inte längre tid är nödvändig på grund av särskilda omständigheter. Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 34 § ackordslagen (jfr 3 kap. 23 § utredningens lagförslag). Vid en sådan förhandling som avses i första stycket skall rättegångsbalkens regler om huvudförhandling i tvistemål tillämpas, se 4 kap. 2 §. 24 § Är utgången av omröstningen över ackordsförslaget beroende av om kvarstående anmärkningar godkänns eller inte och finns det i övrigt skäl att fastställa ackordet, skall rätten först pröva anmärkningarna eller så många av dem att utgången av omröstningen blir densamma, vare sig övriga anmärkningar godkänns eller inte. Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 35 § ackordslagen (jfr 3 kap. 24 § utredningens lagförslag). Av 4 kap. 12 § första stycket framgår att mot rättens beslut med anledning av framställd anmärkning får särskild talan inte föras. 25 § Ett ackord får inte fastställas om 1. ärendet inte har handlagts på föreskrivet sätt och felet kan ha inverkat på ackordsfrågans utgång, 2. ackordet inte uppfyller villkoren i 2 §, 3. det finns skälig anledning anta att gäldenären i hemlighet har gynnat någon borgenär för att inverka på ackordsfrågan eller att något annat svek har ägt rum vid ackordet eller 4. ackordet uppenbart är till skada för borgenärerna. Även om första stycket inte är tillämpligt, får rätten efter omständigheterna vägra att fastställa ackordet, om en borgenär eller en borgensman eller någon annan som förutom gäldenären svarar för fordringen har bestritt fastställelse på grund av att det inte finns betryggande säkerhet för ackordets fullgörande, att ackordet är till skada för borgenärerna eller att ackordet av någon annan särskild anledning inte bör medges. Vägras fastställelse enligt första stycket 1 och är förslaget inte förkastat av borgenärerna eller förfallet, skall borgenärerna på nytt pröva ackordsför- slaget och ett sammanträde sättas ut för detta. Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 36 § ackordslagen (jfr 3 kap. 25 utredningens lagförslag). Av 4 kap. 12 § första stycket framgår att särskild talan inte får föras mot beslut enligt förevarande paragrafs tredje stycke om ny prövning av borgenärerna. Tillsyn 26 § På begäran av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan rätten, om det finns skäl till det, förordna rekonstruktören eller någon annan lämplig person att utöva tillsyn över att gäldenären fullgör sina åtaganden enligt ackordet. Om det behövs, skall även en ersättare för tillsynsmannen förordnas. Gäldenären skall ge tillsynsmannen de uppgifter som denne begär och följa de anvisningar som tillsynsmannen lämnar. I fråga om entledigande av tillsynsman tillämpas bestämmelserna om entledigande av rekonstruktör i 2 kap. 11 § tredje stycket. Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 37 § ackordslagen (jfr 3 kap. 26 § utredningens lagförslag). Förverkande av offentligt ackord 27 § På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan rätten förklara att den eftergift som genom ackordet har medgetts gäldenären har förfallit, om gäldenären har 1. gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i hemlighet har gynnat någon borgenär för att inverka på ackordsfrågans avgörande, 2. åsidosatt vad som åligger honom enligt 26 § andra stycket eller 3. på något annat sätt uppenbart försummat sina åtaganden enligt ackordet. Förlikning är inte tillåten i en fråga som avses i första stycket. Även om den eftergift som har medgetts gäldenären har förklarats förfallen, får borgenärerna göra ackordet i övrigt gällande mot gäldenären eller mot den som har gått i borgen för ackordet. Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 38 § ackordslagen (jfr 3 kap. 27 § utredningens lagförslag). 4 kap. Övriga bestämmelser Handläggningen av ärenden om företagsrekonstruktion 1 § Om inte annat föreskrivs, gäller för rättens handläggning lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. Vid handläggning enligt 3 kap. tillämpas dock rättegångsbalkens bestämmelser om handläggningen av tvistemål. (Jfr 4 kap. 1 och 2 §§ utredningens lagförslag). Av paragrafens första stycke framgår att vid rättens handläggning av ärenden om företagsrekonstruktion skall ärendelagens bestämmelser tillämpas. När det däremot gäller det mera kontradiktoriskt präglade förfarandet efter ett beslut om ackordsförhandling skall, liksom enligt den nuvarande ackordslagen, rättegångsbalkens handläggningsregler för tvistemål tillämpas, vilket framgår av andra stycket. Eftersom inte annat anges är det därvid rättegångsbalkens bestämmelser om dispositiva tvistemål som är tillämpliga. 2 § En sådan förhandling som avses i 3 kap. 23 § första stycket skall äga rum så snart som möjligt. Vid förhandlingen tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om huvudförhandling i tvistemål. Om rekonstruktören, gäldenären eller en borgenär uteblir från förhandlingen, hindrar det inte att ackordsfrågan prövas och avgörs. Rättens avgörande sker genom beslut. (Jfr 4 kap. 2 § andra och tredje stycket utredningens lagförslag) Enligt första stycket skall en förhandling för att pröva ackordsfrågan i den situationen att ackordsförlaget antagits vid borgenärssammanträdet men det ändå finns anledning att inte fastställa ackordet, eller då det vid borge- närssammanträdet inte kunnat avgöras om förslaget antagits eller förkastats, äga rum så snart som möjligt. I överensstämmelse med regeln i 1 § andra stycket om att tvistemålsregler skall tillämpas på den del av förfarandet som avser offentligt ackord, skall vid förhandlingen tillämpas rättegångsbalkens regler om huvudförhandling i dispositiva tvistemål. Rekonstruktörens, gäldenärens eller en borgenärs utevaro från förhandlingen hindrar inte att ackordsfrågan prövas. I andra stycket anges att rättens avgörande sker genom beslut. 3 § En tingsrätt består vid handläggningen av ett ärende enligt denna lag av en lagfaren domare. Vid en förhandling får dock rätten bestå av tre lagfarna domare, om det finns särskilda skäl. Paragrafen motsvarar 45 § andra stycket ackordslagen (jfr 4 kap. 3 § utredningens lagförslag) och har jämfört med ackordslagen endast ändrats redaktionellt. 4 § Bevis eller fullmakt som visar att den som i egenskap av ställföreträdare eller ombud företräder en borgenär är behörig behöver visas upp endast om det finns särskilda skäl. Paragrafen motsvarar 39 § första stycket ackordslagen (jfr 4 kap. 4 § utredningens lagförslag). Den har jämfört med ackordslagen endast ändrats redaktionellt. Kostnader för företagsrekonstruktionen 5 § Rekonstruktören har rätt till ersättning för arbete och för de utlägg som uppdraget har krävt. Arvodet får inte bestämmas till ett högre belopp än som med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt näringsverksamhetens omfattning kan anses utgör skälig ersättning för uppdraget. Rekonstruktörens rätt till ersättning skall, på begäran av rekonstruktören eller gäldenären, prövas av rätten. Så länge ett ackord inte fullgjorts får också en borgenär vars fordran omfattas av ackordet begära en sådan prövning. (Jfr 4 kap. 6 § utredningens lagförslag). Enligt första stycket, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, skall arvode till rekonstruktören bestämmas enligt samma kriterier som enligt 14 kap. 4 § andra stycket konkurslagen gäller vid prövning av arvode till konkursförvaltare. Andra stycket motsvarar, med redaktionella ändringar, 40 § första stycket ackordslagen. 6 § I fråga om ersättning till en tillsynsman tillämpas bestämmelserna i 5 §. (Jfr 4 kap. 7 § utredningens lagförslag). I paragrafen föreskrivs - i likhet med vad som i dag gäller enligt 40 § andra stycket ackordslagen - att bestämmelserna om ersättning till rekonstruktören äger motsvarande tillämpning beträffande arvode och kostnadsersättning till en tillsynsman (3 kap. 26 §). 7 § Kostnaderna för handläggningen hos rätten liksom de ersättningar som avses i 5 och 6 §§ skall betalas av gäldenären. (Jfr 4 kap. 5 § utredningens lagförslag). I paragrafen anges att kostnaderna för förfarandet skall betalas av gäldenären. Paragrafen överensstämmer med vad som i fråga om ett ackordsförfarande i dag anses gälla, även om någon föreskrift i frågan inte finns i ackordslagen. Gäldenären har således att svara för kostnaderna för handläggningen hos rätten (jfr 3 kap. 11 § första stycket 5). Det belopp som gäldenären har att erlägga fastställs av regeringen och har hittills, enligt 7 § ackordskungörelsen (1970:858), motsvarat kungörandeavgiften i ackordsärenden enligt förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna. Därutöver svarar han för ersättningarna till rekonstruktören och till tillsynsman om en sådan förordnats. Företagsrekonstruktionens upphörande 8 § Rätten skall besluta att företagsrekonstruktionen skall upphöra, om 1. sådana åtgärder vidtagits att syftet med företagsrekonstruktionen kan anses uppnått, 2. gäldenären begär det och beslut om ackordsförhandling inte har meddelats, 3. gäldenären utan laga förfall uteblir från det borgenärssammanträde som avses i 2 kap. 10 § andra stycket, 4. rekonstruktören eller en borgenär begär det och syftet med företagsrekonstruktionen inte kan antas bli uppnått, eller 5. det i annat fall finns särskilda skäl för att företagsrekonstruktionen bör upphöra. Om gäldenären försätts i konkurs upphör företagsrekonstruktionen. Paragrafen har utformats delvis efter förslag av Lagrådet (jfr 2 kap. 23 § utredningens lagförslag). Den har behandlats i avsnitt 7.6. I paragrafens första stycke anges i vilka fall en företagsrekonstruktion skall upphöra oberoende av om den tidsfrist som anges i 9 § har löpt ut eller inte. Företagsrekonstruktionen skall självklart upphöra om sådana åtgärder har vidtagits att syftet med förfarandet har uppnåtts (första punkten). Syftet kan uppnås på flera olika sätt. Ett vanligt fall torde bli, att en uppgörelse träffats under hand med borgenärerna och att gäldenärens verksamhet kan fortsätta i någon, mer eller mindre förändrad, form. Ett problem är emellertid att det är vanskligt att ange någon preciserad situation då företagsrekonstruktionens syfte kan anses uppnått. Det kan knappast undvikas att den frågan måste bli föremål för en bedömning i det enskilda fallet av de i företagsrekonstruktionen inblandade aktörerna inklusive rätten. Ofta torde företagsrekonstruktionens syfte kunna sägas vara uppnått när borgenärerna anser att rekonstruktionen i sak är så hållbar att de är beredda att sätta ned sina fordringar och en ackordsuppgörelse har kommit till stånd. Det behöver emellertid inte förutsätta att samtliga de åtgärder i sak som tas upp i rekonstruktionsplanen också har genomförts fullt ut. Genomförandet av dessa åtgärder kan mycket väl ske efter, t.o.m. långt efter, det att en företagsrekonstruktion har avslutats. Det ankommer i första hand på rekonstruktören att anmäla till rätten när syftet uppnåtts men även gäldenären kan ge till känna att företags- rekonstruktionen slutförts. Görs en sådan anmälan bör det normalt stå klart att syftet med företagsrekonstruktionen också är uppnått. En rekonstruktör eller en gäldenär har knappast anledning att göra en sådan anmälan i förtid eftersom de för gäldenären förmånliga särskilda rättsverkningarna av företagsrekonstruktionen upphör att gälla då företagsrekonstruktionen avslutas. En möjlighet för borgenärerna att se till att företagsrekonstruktionen inte pågår längre än som är nödvändigt följer av tredje punkten. Eftersom företagsrekonstruktionen förutsätter gäldenärens aktiva medverkan, skall företagsrekonstruktionen också upphöra om gäldenären begär det (andra punkten). Det är därvid en förutsättning att ackordsförhandling inte pågår (jfr 3 kap. 21 § första stycket). Företagsrekonstruktionen skall också (tredje punkten) upphöra om gäldenären avstår från att aktivt medverka till företagsrekonstruktionen genom att utan laga förfall utebli från borgenärssammanträdet. Vad som är laga förfall får avgöras med ledning av 32 kap. 8 § rättegångsbalken. Vidare skall företagsrekonstruktionen upphöra om rekonstruktören eller en borgenär begär det och syftet med förfarandet inte kan antas bli uppnått (fjärde punkten). Ett skäl till en sådan begäran kan vara att det under för- etagsrekonstruktionens fortskridande visar sig att verksamheten inte går att rekonstruera, t.ex. på grund av att den ekonomiska krisen är djupare än vad som först antogs. Ett annat skäl kan vara att gäldenären vägrar att följa rekonstruktörens anvisningar eller annars agerar på ett sådant sätt att rekonstruktion omöjliggörs eller borgenärernas rätt inte tas till vara.En särskild fråga är om företagsrekonstruktionen skall kunna upphöra genom ett direkt ingripande från rättens sida (femte punkten). Undantagsvis kan rätten på ett tidigare stadium än rekonstruktören och borgenärerna få kännedom om någon omständighet som gör att företagsrekonstruktionen inte bör fortsätta. Åtal för brott mot borgenärer kan t.ex. ha väckts mot gäldenären med yrkande om omedelbar häktning. Det är då enklare att rätten själv tar initiativ till förfarandets upphörande än att en reaktion från rekonstruktören eller en borgenär skall behöva avvaktas. Enligt 10 § skall rätten, innan den fattar beslut om att företagsrekonstruktionen skall upphöra, bereda de i lagrummet angivna personerna tillfälle att yttra sig. Om gäldenären försätts i konkurs - efter egen ansökan eller sedan rätten funnit att en borgenärs ansökan skall bifallas - upphör företagsrekonstruktionen och de därmed förenade rättsverkningarna utan särskilt beslut. Detta framgår av andra stycket. Ärendet om företagsrekonstruktion skall i sådant fall avskrivas från vidare handläggning. 9 § I annat fall än som avses i 8 § skall rätten, när tre månader förflutit från dagen för beslutet om företagsrekonstruktion, besluta att företags- rekonstruktionen skall upphöra. Om det finns särskilda skäl kan dock rätten, efter begäran av gäldenären inom den i första stycket angivna tiden, medge att företagsrekonstruktionen får pågå under ytterligare högst tre månader. Om det finns synnerliga skäl, kan rätten under motsvarande förutsättning förlänga tiden med ytterligare högst tre månader i taget. Företagsrekonstruktionen får dock inte pågå under längre tid än sammanlagt ett år, om inte ackordsförhandling har beslutats. Paragrafen har i huvudsak utformats i enlighet med Lagrådets förslag (jfr 2 kap. 22 § utredningens lagförslag). I paragrafen ges bestämmelser om att företagsrekonstruktionen i vissa fall - utöver vad som anges i 8 § - skall upphöra. Om rätten beslutar om upphörande skall ärendet avskrivas från vidare handläggning. Av första stycket framgår att den tid under vilken företagsrekonstruktionen normalt får pågå har, jämfört med vad som enligt ackordslagen gällt för godmansförordnanden, utsträckts till tre månader. När den föreskrivna fristen löpt ut, utan att någon förlängning har begärts, har således rätten att fatta beslut om att förfarandet skall upphöra, om inte ett sådant beslut dessförinnan fattats enligt 8 §. Efter fristens utgång saknar gäldenären, rekonstruktören och borgenärerna möjlighet att förhindra att företagsrekonstruktionen upphör. Rätten behöver därför i den situationen inte bereda dem tillfälle att yttra sig (jfr 10 §). Eftersom även tre månader i vissa fall kan visa sig vara en för kort tid kan rätten enligt andra stycket på begäran av gäldenären förlänga tidsfristen med tre månader i taget om det finns särskilda skäl. En restriktiv hållning är befogad när det gäller att besluta om förlängning av den inledande tremånadersfristen. Än större restriktivitet är påkallad när fråga är om ytterligare förlängning. I avsnitt 7.6 har sagts att så länge en företagsrekonstruktion inte förutses innefatta förhandling om offentligt ackord, bör det endast undantagvis behöva pågå under längre tid än tre månader och bara i sällsynta fall längre än sex månader. För att förlängning av de inledande tre månaderna skall medges bör det kunna visas att en plan för företagets rekonstruktion finns men att vissa angivna ytterligare åtgärder fordras för att planen skall kunna börja genomföras. Det bör också kunna anges när återstående åtgärder beräknas kunna vidtas. Fristen får inte förlängas under längre tid än till sammanlagt ett år. Om förhandling om offentligt ackord pågår kan ettårsfristen dock överskridas. Innan rätten fattar beslut om att förlänga fristen skall den enligt 10 § bereda gäldenären, rekonstruktören och vissa borgenärer tillfälle att yttra sig. Allmänt gäller att det är tillräckligt att gäldenären före utgången av en bestämd frist begär förlängning. Det krävs inte att rätten fattar beslut om förlängning innan en frist löper ut. Har en begäran kommit in till rätten i rätt tid skall rätten kommunicera begäran med den i 10 § angivna kretsen och därefter fatta beslut. Därvid kan beslutet komma att träffas efter det att en frist har löpt ut. Kommer däremot gädenärens begäran in till rätten efter det att fristen har löpt ut har rätten ingen möjlighet att bifalla den. 10 § Innan rätten fattar beslut enligt 8 § första stycket eller 9 § andra stycket skall gäldenären, rekonstruktören och de borgenärer som infunnit sig till borgenärssammanträde som avses i 2 kap. 10 § andra stycket ges tillfälle att yttra sig. Om en borgenärskommitté har utsetts, skall även de som ingår i denna ges tillfälle att yttra sig. (Jfr 2 kap. 23 § andra stycket utredningens lagförslag) I paragrafen anges att rätten såväl innan den meddelar ett beslut om att låta företagsrekonstruktionen upphöra enligt 8 § första stycket som innan den beslutar att förlänga en löpande tidsfrist enligt 9 § andra stycket skall bereda de berörda tillfälle att yttra sig. Därvid krävs inte någon formell delgivning. Överklagande m.m. 11 § Beslut om företagsrekonstruktion och om ackordsförhandling samt beslut att företagsrekonstruktionen skall upphöra skall tillämpas omedelbart, om inte annat bestämts av rätten. Detsamma gäller beslut att utse eller entlediga rekonstruktör. Paragrafen, som i huvudsak har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, motsvarar 42 § ackordslagen (jfr 1 kap. 3 § tredje stycket och 2 kap. 24 § utredningens lagförslag). Den innebär att de angivna besluten, vilka samtliga har viss rättsverkan, skall tillämpas omedelbart. Det innebär att ett överklagande av något av de angivna besluten inte hindrar att det omedelbart tillämpas. Till exempel upphör de rättsverkningar som följer av 2 kap. 17 och 20 §§ att gälla direkt när rätten beslutar att företagsrekonstruktionen skall upphöra. Ett överklagande av ett beslut att företagsrekonstruktionen skall upphöra medför således inte att moratoriet enligt 2 kap. 17 och 20 §§ består. Rätten kan dock besluta att något av de angivna besluten inte skall tillämpas omedelbart. Det krävs givetvis mycket starka skäl och torde därför endast förekomma i sällsynta undantagsfall att ett sådant beslut meddelas. Av uppräkningen följer det motsatsvis av att beslut som avser ersättning till en rekonstruktör eller en tillsynsman går i verkställighet först sedan det har vunnit laga kraft. 12 § Rättens beslut enligt denna lag får överklagas för sig. Detta gäller dock inte beslut i en fråga som avses i 3 kap. 21 § första stycket eller 24 § eller beträffande sådan ny prövning som avses i 3 kap. 25 § tredje stycket. I fråga om beslut om ackordsförhandling räknas klagotiden från den dag då kungörelsen om beslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, har sin motsvarighet i 41 § ackordslagen (jfr 4 kap. 9 § utredningens lagförslag). Det är således, liksom enligt ackordslagen, inte möjligt att särskilt överklaga rättens beslut i fråga om återtagande eller ändring av ackordsförslag (3 kap. 21 § första stycket), rättens beslut med anledning av framställd anmärkning (3 kap. 24 §) eller rättens beslut om ny prövning av ackordsfrågan enligt 3 kap. 25 § tredje stycket. Skadestånd 13 § Om en borgenärs ansökan om företagsrekonstruktion inte bifalls och om borgenären när han gav in sin ansökan saknade skälig anledning anta att gäldenären hade sådana betalningssvårigheter som avses i 2 kap. 6 § första stycket, skall borgenären ersätta gäldenären den skada som skäligen kan anses ha orsakats denne genom ansökan och dess handläggning. Talan om skadestånd enligt första stycket skall väckas vid den tingsrätt där ärendet om företagsrekonstruktion är eller har varit anhängigt. (Jfr 4 kap. 10 § utredningens lagförslag) Paragrafen innebär att en ogrundad ansökan från en borgenär i vissa fall kan medföra skadeståndsskyldighet mot gäldenären. Den har utformats i enlighet med Lagrådets förslag (jfr 17 kap. 3 § konkurslagen). Eftersom företagsrekonstruktion kan komma i fråga för gäldenärer som på grund av illikviditet har fått betalningssvårigheter, har i stället för konkurslagens krav att borgenären skall ha saknat skälig anledning att anta att gäldenären var på obestånd här valts kravet att borgenären skall ha saknat skälig anledning att anta att gäldenären hade sådana betalningssvårigheter som avses i 2 kap. 6 § första stycket, dvs. att gäldenären var illikvid. Straff m.m. 14 § En borgenär som för sin röst vid ett borgenärssammanträde enligt 3 kap. har betingat sig någon särskild förmån av gäldenären döms till böter eller fängelse i högst ett år. Paragrafen motsvarar 46 § ackordslagen (jfr 4 kap. 11 § utredningens lagförslag) och har jämfört med ackordslagens bestämmelser endast ändrats redaktionellt. 15 § Åtal mot en gäldenär för brott mot borgenärer och åtal mot en borgenär för brott som avses i 14 § får väckas vid den tingsrätt där ärendet om företagsrekonstruktion är eller har varit anhängigt. Paragrafen, som motsvarar 47 § ackordslagen (jfr 4 kap. 12 § utredningens lagförslag), har jämfört med ackordslagen endast ändrats redaktionellt på så sätt att uttrycket „brottsligt förhållande mot borgenärer„ ersatts med „brott mot borgenärer„. Någon ändring i förhållande till gällande rätt är inte avsedd. Övergångsbestämmelserna Lagen om företagsrekonstruktion föreslås träda i kraft den 1 februari 1996, då ackordslagen skall upphöra att gälla. Eftersom det föreslagna förfarandet är förenat med bl.a. större inskränkningar i borgenärernas rätt har det ansetts nödvändigt att äldre bestämmelser fortfarande får gälla, om god man har förordnats enligt ackordslagen före ikraftträdandet av den nya lagen. 13.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken 6 kap. 10 § Rätten att kräva ut ett fastställt underhållsbidrag upphör tre år efter den för- fallodag som ursprungligen gällde. Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som anges i första stycket eller har den bidragsskyldige försatts i konkurs på grund av en ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning för fordringen även därefter tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen. Har ansökan om företagsrekonstruktion enligt lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion gjorts före den tidpunkt som anges i första stycket, får underhållsbidraget krävas ut inom tre månader från det att beslut om företagsrekonstruktionens upphörande meddelades. Om ackord kommer till stånd, får fordringen krävas ut inom tre månader från det att ackordet skulle ha fullgjorts. Har utmätning för underhållsbidraget skett eller konkursansökan gjorts inom den tid som nu har angetts, gäller andra stycket. Avtal som strider mot denna paragraf är ogiltiga. I paragrafen har hänvisningarna till ackordslagen ersatts med hänvisningar till lagen om företagsrekonstruktion. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 februari 1996. Har god man förordnats enligt ackordslagen före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser. 13.3 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken 7 kap. 9 § Rätten att kräva ut fastställt underhållsbidrag går förlorad fem år efter den ursprungligen gällande förfallodagen, om inte annat följer av andra och tredje stycket. Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som anges i första stycket eller har den bidragsskyldige blivit försatt i konkurs på grund av ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning för fordringen tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen även därefter. Har före den tidpunkt som anges i första stycket ansökan gjorts om företagsrekonstruktion enligt lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion, får underhållsbidraget krävas ut inom tre månader från det att beslut om företagsrekonstruktionens upphörande meddelades. Kommer ackord till stånd, får fordringen krävas ut inom tre månader från det att ackordet skulle ha fullgjorts. Har utmätning skett för underhållsbidraget eller konkursansökan gjorts inom tid som nu har angetts, gäller vad som föreskrivs i andra stycket. Avtal i strid mot denna paragraf är ogiltigt. Se kommentaren under närmast föregående avsnitt (13.2) till ändringen i 6 kap. 10 § äktenskapsbalken. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 februari 1996. Har god man förordnats enligt ackordslagen före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser. 13.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1845:50 s.1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva 3 § Är köpeavhandling så upprättad och behandlad, som i 1 § sägs, men inträffar utmätning inom trettio dagar efter det avhandlingen inför rätten företeddes, eller försätts säljaren i konkurs efter ansökning, som gjorts inom sagda tid, är den sålda egendomen ej fredad från att utmätas eller att räknas till konkursboet. Detsamma gäller när ansökan om företagsrekonstruktion enligt lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion gjorts inom nämnda tid och konkurs följt på ansökan som gjorts under en företagsrekonstruktion eller inom tre veckor från det att rätten beslutat att företagsrekonstruktionen skall upphöra. Görs efter utgången av den i första punkten angivna tiden jäv mot köpeavhandling, vilken är så upprättad och behandlad, som nyss sagts, är, om jävet görs vid utmät- ningstillfälle, fordringsägaren skyldig att, om han vill fullfölja jävet, inom en månad därefter väcka talan mot såväl säljaren som köparen vid den tingsrätt som avses i 1 §. Gör han inte det, har han förlorat sin talan. Godset skall genast beläggas med kvarstad och sökanden skall, om han vill att åtgärden skall bestå, inom fjorton dagar efter utmätningsförrättningen hos kronofogde- myndigheten ställa full borgen för den kostnad och skada, som kan orsakas av kvarstaden. Var säljarens egendom avträdd till konkurs, skall vad om återvinning av lös egendom till konkursbo är stadgat i 4 kap. 19 och 20 §§ konkurslagen (1987:672) äga motsvarande tillämpning. Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i stället offentligt ackord fastställes. I fråga om talan med anledning av ackords- förhandling tillämpas 3 kap. 6 och 7 §§ lagen om företagsrekonstruktion. Ändringarna innebär ingen förändring i sak. De är en följd av att ackordslagen ersätts av lagen om företagsrekonstruktion. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 februari 1996. Har god man förordnats enligt ackordslagen före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser. 13.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal 117 § Försätts försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som har gjorts innan tio år förflutit från försäkringsavtalets ingående, och har han under de tre senaste åren före konkursansökningen eller senare till betalning av premie för för- säkring, som enligt 116 § inte kan göras till föremål för utmätning, använt be- lopp, som vid den tid, då betalningen skedde, ej stod i skäligt förhållande till hans villkor, får konkursboet hos försäkringsgivaren utkräva vad sålunda har erlagts för mycket, i den mån tillgodohavandet hos denne förslår till det. Har inte försäkringstagaren lämnat konkursboet samtycke till beloppets utkrävande, åligger det konkursboet att för prövning av dess rätt väcka talan mot försäkringstagaren. Beträffande sådan talan tillämpas bestämmelserna i 4 kap. 19 och 20 §§ konkurslagen (1987:672). Har konkursen föregåtts av beslut om företagsrekonstruktion enligt lagen (19- 95:000) om företagsrekonstruktion, ansökan om skuldsanering enligt skuldsane- ringslagen (1994:334) eller förordnande av boutredningsman, skall vad som enligt första stycket gäller om tiden för konkursansökningen avse den i 4 kap. 2 § konkurslagen för sådant fall angivna fristdagen. Bestämmelserna i första och andra styckena om konkurs äger motsvarande tillämpning om i stället offentligt ackord fastställts. I fråga om talan med anledning av ackordsförhandling tillämpas 3 kap. 6 och 7 §§ lagen om företagsrekonstruktion. Ej må krav, varom nu är sagt, göras gällande till förfång för förmånstagare vars insättande jämlikt 102 § ej må återkallas. Ändringarna är endast en följd av att ackordslagen upphör att gälla för att ersättas av lagen om företagsrekonstruktion. De innebär ingen förändring i sak. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 februari 1996. Har god man förordants enligt ackordslagen före ikraftträdandet tillämpas dock äldre bestämmelser. 13.6 Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979) Frågor om förmånsrättsordningen har behandlats i avsnitt 9. Som därvid angetts föreslås beträffande förmånsrättslagen fyra ändringar: * En särskild, högt prioriterad, allmän förmånsrätt införs för fordringar som uppkommer under företagsrekonstruktion (10 § första stycket 4). * Förmånsrätten för revisionsfordringar m.m. förbättras (10 a och 15 §§). * Förmånsrätten för lönefordringar utformas annorlunda i vissa fallnär en konkurs föregåtts av en företagsrekonstruktion (12 §). * En uttrycklig regel om efterställda fordringar tas in i lagen (18 §). Därutöver föreslås vissa ändringar i 9 och 13 §§ som inte har något samband med vad som i övrigt behandlas i detta lagstiftningsärende. 9 § Särskilda förmånsrätter gäller inbördes efter paragrafernas följd och efter den i 4 - 7 §§ angivna numreringen. Förmånsrätt enligt 4 § 3 har dock företräde framför förmånsrätt enligt 4 § 2 på grund av annan retentionsrätt än som avses i 3 kap. 39 § sjölagen (1994:1009). Förmånsrätt på grund av utmätning har företräde framför förmånsrätt på grund av företagsinteckning, vilken har sökts samma dag som beslutet om utmätning meddelades eller senare, och framför förmånsrätt på grund av annan inteckning, vilken har sökts samma inskrivningsdag som ett ärende angående anteckning om utmätningen har tagits upp eller senare. Utmätning ger företräde framför senare utmätning av samma egendom, om inte något annat följer av 4 kap. 30 § andra stycket eller 7 kap. 13 § utsökningsbalken. Utmätning för flera fordringar på en gång ger lika rätt, om inte något annat följer av 7 kap. 14 eller 16 § utsökningsbalken. Om det inbördes företrädet i övrigt mellan fordringar med samma slag av förmånsrätt finns för vissa fall särskilda bestämmelser. Paragrafen ändrades genom lag 1994:471 på så sätt att femte stycket - om förmånsrätt vid betalningssäkring - upphävdes (se prop. 1993/94:151, bet. 1993/94:SkU31 och rskr. 1993/94:335). Paragrafen ändrades på nytt genom lag 1994:1018 i samband med att den nya sjölagen (1994:1009) antogs (se prop. 1993/94:195, bet. 1993/94:LU31 och rskr. 1993/94:393). Av misstag kom då femte stycket att återinföras. Ändringen trädde i kraft den 1 oktober 1994 (se SFS 1994:1139). Paragrafen ändrades på nytt genom lag 1995:302, som träder i kraft den 1 april 1996. Den ändring som nu görs innebär att femte stycket åter upphävs. 10 § Allmän förmånsrätt följer med 1. den kostnad som borgenär haft för försättande av gäldenären i konkurs och för beslut att ett dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning av bout- redningsman samt begravnings- och bouppteckningskostnader när gäldenären avlidit före konkursbeslutet, 2. arvode och kostnadsersättning till rekonstruktör enligt lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion, tillsynsman enligt nämnda lag eller konkurslagen (1987:672) eller förordnad boutredningsman, om fordringen avser tid inom sex månader innan konkursansökningen gjordes eller därefter, 3. kostnad för särskilda åtgärder som under den tid som nämnts under 2 vid- tagits med rekonstruktörens eller tillsynsmannens godkännande eller av boutred- ningsmannen och uppenbart varit till borgenärernas bästa, 4. andra fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med rekons- truktörens samtycke träffat under en företagsrekonstruktion enligt lagen om företagsrekonstruktion. Förmånsrätt enligt första stycket 1-3 gäller endast i den mån beloppet med hänsyn till omständigheterna är skäligt. (Jfr 10 § i utredningens förslag.) I paragrafen anges de fordringar som har bästa allmänna förmånsrätt. Till de fordringar som tidigare upptogs i paragrafen - punkterna 1-3 - har fogats vissa fordringar som har anknytning till företagsrekonstruktion. Övervägandena om detta finns i avsnitt 8.4. Den nya förmånsrätten gäller, enligt punkt 4, sådana fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat under en företagsrekonstruktion. Att fordringarna skall grunda sig på avtal som träffats under företagsrekonstruktionen innebär att det inte räcker att de har intjänats under denna tid eller på något annat sätt kan anses hänföra sig till den tiden. Förmånsrätten gäller således inte i fråga om exempelvis en kredit enligt ett gammalt kreditavtal för ränta avseende den tid en företagsrekonstruktion har pågått, inte heller för en hyresvärds fordran på hyra under denna tid eller en leverantörsfordran enligt ett tidigare avtal, om leverantören fortsatt att leverera under företagsrekonstruktionen. Förmånsrätten gäller inte heller en arbetstagares fordran avseende lön under företagsrekonstruktionen om anställ- ningsavtalet är träffat före företagsrekonstruktionen. Givetvis omfattar förmånsrätten fordringar avseende helt nya avtal som träffas under företagsrekonstruktionen. Men även fordringar som i viss mening har sitt ursprung dessförinnan kan omfattas. Det gäller exempelvis om rekonstruktören träffar ett nytt anställningsavtal med en tidigare anställd eller ett nytt avtal om leveranser med ett företag som tidigare levererat till gäldenärsföretaget. Det avgörande är om det träffas ett nytt avtal under företagsrekonstruktionen. Förmånsrätten förutsätter att rekonstruktören har gett sitt samtycke till den nya skulden. Någon begränsning i övrigt finns inte. Det förutsätts således inte för förmånsrätt att det görs någon särskild bedömning av beloppets skälighet (jfr andra stycket). I övrigt har ändringar gjorts i paragrafen av redaktionell och språklig natur. Några sakliga skillnader jämfört med tidigare är inte avsedda. 12 § Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen. Förmånsrätten omfattar fordringar som har förfallit till betalning under de sista sex månaderna av arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären och inte tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till tingsrätten. Har konkursen föregåtts av ett förfarande enligt lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion och har konkursansökningen gjorts inom ett år från det att företagsrekonstruktionen upphörde, skall vid tillämpningen av andra meningen, om det är förmånligare för arbetstagaren, anses som om konkursansökningen hade gjorts då ansökningen om företagsrekonstruktion skedde. I sådant fall skall det bortses från tiden mellan ansökningarna. Fordran på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt längst för uppsägningstid som beräknats enligt 11 § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Uppsägningslön för tid under vilken arbetstagaren inte utför arbete för konkursgäldenären eller annan och inte heller driver egen rörelse, omfattas av förmånsrätt endast om arbetstagaren kan visa att han har anmält sig hos offentlig arbetsförmedling som arbetssökande. För uppsägningstid omfattar förmånsrätten endast lön eller ersättning som överstiger inkomst vilken arbetstagaren under den tid lönen eller ersättningen avser har haft av egen rörelse eller har förvärvat eller borde ha kunnat förvärva i en annan anställning. Vid bestämmande av i vilken utsträckning fordran på lön eller ersättning under uppsägningstid omfattas av förmånsrätt, skall med samtidig inkomst i annan anställning jämställas utbildningsbidrag som utgår av stasmedel vid arbetsmarknadsutbildning, i den mån bidraget avser samma tid som lönen eller ersättningen och arbetstagaren har blivit berättigad till bidraget efter uppsägningen. Om en lönefordran som har förfallit tidigare än tre månader före konkursansökningen har varit föremål för tvist, omfattas den av förmånsrätt om talan har väckts eller förhandling som föreskrivs i kollektivavtal eller lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet har begärts inom fyra månader från förfallodagen och konkursansökningen har följt inom sex månader från det att tvisten slutligt har avgjorts. Semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkursansökningen omfattas av förmånsrätt för vad som står inne för det löpande och det närmast föregående intjänandeåret. Förmånsrätt följer med fordran på pension vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst sex månader före konkursansökningen och därpå följande sex månader. Förmånsrätten gäller även i fråga om pension, som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser som anges i 23 och 26 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. Om konkursgäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare, som själv eller tillsammans med närstående senare än sex månader före konkursansökningen har ägt minst en femtedel av företaget, eller hans efterlevande, inte ha förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension. Detsamma gäller även när andelen har ägts av en närstående till arbetstagaren. I paragrafens första stycke har gjorts ett tillägg. I tredje meningen finns en ny regel avsedd att skydda löntagarna när en företagsrekonstruktion inom ett år följs av konkurs. Ändringen har behandlats i avsnitt 8.7.2. Regeln har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Den nya regeln innebär att förmånsrätten omfattar vissa fordringar som förfallit tidigare än som i övrigt förutsätts enligt 12 § första stycket. Sålunda omfattar förmånsrätten ibland fordringar som förfallit till betalning före ansökan om företagsrekonstruktion. Så som reglerna utformats är det bara fordringar som har förfallit under en tremånadersperiod närmast före ansökningen om företagsrekonstruktion som kommer i fråga. Avsikten med bestämmelsen är att en arbetstagare inte skall kunna förlora ekonomiskt på att det vid ett visst givet tillfälle fattas beslut om företags- rekonstruktion i stället för beslut om konkurs. Men förmånsrätten skall inte kunna omfatta en längre tid än sex månader eller gälla fordringar som har förfallit till betalning tidigare än tre månader före konkursansökningen (jfr andra meningen). Därför har det föreskrivits att fordringar som har förfallit till betalning tre månader eller kortare tid före ansökan om företagsrekonstruktion - när det är förmånligare för arbetstagaren - skall ha förmånsrätt i stället för fordringar som har förfallit till betalning under motsvarande tid före konkursansökningen. Förmånsrätt i dessa fall kan dock aldrig omfatta längre tid än sammanlagt sex månader. Kravet på att en fordring för att omfattas av förmånsrätt måste ha förfallit till betalning under de sista sex månaderna av arbetstagarens anställningstid gäller i princip alltjämt. Lagtekniskt har detta lösts genom att det i sista meningen av första stycket anges att man skall bortse från tiden mellan ansökningarna när alternativregeln på grund av att det är förmånligare för arbetstagaren tillämpas. Ett exempel visar hur bestämmelsen verkar. Antag att ett företag - på grund av en ansökan ingiven den 29 september - försätts i konkurs den 1 oktober efter en företagsrekonstruktion som varat mellan den 1 mars och den 1 juni. Ansökningen om företagsrekonstruktion antas ha kommit in den 1 mars. En arbetstagare har lönefordringar som förfallit den 25 december, den 25 januari och den 25 februari, dvs. under de tre månaderna närmast före ansökningen om företagsrekonstruktion. Arbetstagaren har också en lönefordran som förfallit den 25 september, omedelbart före konkursansökningen. Arbetstagaren antas ha fyra månaders uppsägningstid och få uppsägningslön under den tiden. Bestämmelsen innebär i detta fall att det blir förmånsrätt för lönefordringarna avseende dels uppsägningstiden, dels två av de tre månaderna före ansökan om företagsrekon- struktion. Eftersom fyra av de sex månadernas förmånsrätt tas i anspråk genom uppsägningslönen återstår bara två månaders förmånsrätt avseende tiden före konkurs eller tiden före företagsrekonstruktion. December-fordringen får därför inte förmånsrätt. Men det är trots det förmånligare för arbetstagaren om förmånsrätten får avse de gamla fordringarna än om den gäller för den fordran som förfallit i september, dvs. strax före konkursansökningen. Är uppsäg- ningstiden i stället fem månader är det normalt likgiltigt om förmånsrätten tas i anspråk för fordringar som har förfallit till betalning strax före konkursansökningen eller för fordringar som förfallit före ansökan om företagsrekonstruktion. Det beror på att det i båda fallen rör sig om en månadslön. Men är den ena fordringen större skall förmånsrätten omfatta den. En förutsättning för förmånsrätten är att en konkursansökan ges in inom ett år från det att företagsrekonstruktionen upphörde. Enligt paragrafens tredje stycke kan lönefordringar som har varit föremål för tvist i vissa fall omfattas av förmånsrätt även om de har förfallit till betalning tidigare än tre månader före konkursansökningen. Det är att märka att någon motsvarande bestämmelse inte tagits in i lagen för lönefordringar som har förfallit till betalning före företagsrekonstruktion. Det har bedömts att en sådan bestämmelse skulle tynga regleringen alltför mycket med hänsyn till den relativt udda situation och de förmodligen mycket få fall som den skulle avse. I tredje stycket har fristen för att ansöka om arbetsgivarens försättande i konkurs efter det att en tvist om en lönefordran har slutligt avgjorts åtyerställts till sex månader. Ändringen har behandlats i avsnitt 8.7.3. 13 § Allmän förmånsrätt följer därefter med fordran på framtida pension till arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes efterlevande. Därvid får dock intjänad del av utfäst pension icke antagas avse större årlig pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Från det sålunda beräknade fordringsbeloppet skall i förekommande fall avdragas upplupen del av pension enligt allmän pensionsplan eller enligt privat pensionsförsäkring. Förmånsrätt enligt första stycket gäller även fordran på framtida pension som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionsfordringen enligt vad som anges i 12 § femte stycket. Om gäldenären är näringsidkare, äger 12 § sjätte stycket motsvarande tillämpning. I 13 § har gjorts ändringar som borde ha gjorts i samband med tidigare ändringar i förmånsrättslagen (se prop. 1993/94:208, bet. 1993/94:LU34, rskr. 1993/94:394, SFS 1994:639). I andra och tredje styckena har sålunda följdändringar gjorts till de ändringar i 12 § som då genomfördes. 15 § Särskild förmånsrätt har företräde framför allmän förmånsrätt. En fordran med allmän förmånsrätt enligt 10 eller 10 a § tas dock, om det behövs, ut före for- dringar med särskild förmånsrätt enligt 5 eller 8 § i annan lös egendom än tomträtt. Vad som tas ut på detta sätt skall, när det finns särskilda förmånsrätter i olika egendomsgrupper, fördelas på grupperna i förhållande till den köpeskilling som har erhållits för varje grupp. (Jfr 15 § i utredningens förslag.) Den ändring som gjorts i sak i paragrafen gäller vissa revisorsfordringar och fordringar avseende upprättande av räkenskapsmaterial (se avsnitt 8.5). Dessa fordringar har förmånsrätt enligt 10 a §. I förevarande paragraf föreskrivs att fordringar enligt den paragrafen tas ut före fordringar enligt 5 och 8 §§ förmånsrättslagen. Fordringar avseende revisorers arbete och upprättande av visst räkenskapsmaterial får därför förmånsrätt till betalning - ur den egendom i vilken resp. särskilda förmånsrätt gäller - framför vissa hyres- och arrendefordringar, fordringar med säkerhet i företagshypotek och fordringar som säkrats genom utmätning. 18 § Fordringar som inte är förenade med förmånsrätt har inbördes lika rätt. En borgenär kan dock enligt fordringsavtalet ha rätt till betalning först efter övriga borgenärer. Har en fordran särskild förmånsrätt i viss egendom men förslår inte egendomen för att infria fordringen, behandlas återstoden av denna som en fordran utan förmånsrätt. (Jfr 18 § i utredningens förslag.) I första stycket har ett tillägg gjorts i syfte att klargöra att det kan finnas fordringar som är efterställda andra fordringar (se avsnitt 8.6). Det gäller bl.a. vissa s.k. förlagsbevis, enligt vilka borgenären skall ha betalt efter gäldenärens borgenärer i övrigt. Vidare kan det förekomma att en intressent vill bidra till företagets kreditmöjligheter m.m. genom att förklara att hans fordran skall vara efterställd. Frågan om en fordran är efterställd eller inte avgörs enligt fordringsavtalet. Det betyder att frågan om en fordran är efterställd får lösas från fall till fall och med hänsyn tagen till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet. Det kan förekomma att ett efterställningsvillkor är begränsat till vissa sammanhang. Det kan t.ex. vara utformat så att det skall gälla vid konkurs men inte vid ackord. Vad som avtalats mellan parterna är avgörande. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 februari 1996. I fråga om förmånsrätt för fordringar i en konkurs som har beslutats på grund av en ansökan som gjorts före ikraftträdandet gäller dock 10 och 15 §§ i deras äldre lydelser. 13.7 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) 13 kap. 20 § Om ett aktiebolag försätts i konkurs eller beslut om företagsrekonstruktion enligt lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion meddelas, skall tingsrätten för registrering underrätta registreringsmyndigheten om beslutet, vem som har utsetts till konkursförvaltare och vilken tillsynsmyndighet som utövar tillsyn över förvaltningen. Under konkursen företräds bolaget som konkursgäldenär av den styrelse och verkställande direktör eller de likvidatorer som finns vid konkursens början. Dock gäller även under konkursen bestämmelserna i denna lag om rätt att avgå, om entledigande och om nytillsättning. När en konkurs har avslutats, eller en företagsrekonstruktion enligt lagen om företagsrekonstruktion har upphört, skall tingsrätten genast för registrering underrätta registreringsmyndigheten samt i det förra fallet ange om överskott finns eller inte. Tingsrätten skall även för registrering underrätta registre- ringsmyndigheten när högre rätt har upphävt ett beslut att försätta bolaget i konkurs eller ett beslut om företagsrekonstruktion. Ändringarna innebär endast att den underrättelseskyldighet som rätten haft enligt aktiebolagslagen när det gäller vissa beslut enligt ackordslagen i stället avser motsvarande beslut enligt lagen om företagsrekonstruktion. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 februari 1996. Om sådant förhållande avseende förhandling om offentligt ackord som anges i 13 kap. 20 § i ackordslagens äldre lydelse inträffar efter ikraftträdandet, gäller paragrafen i den äldre lydelsen. 13.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. 5 § Har beslut om företagsrekonstruktion enligt lagen (1995:000) om företags- rekonstruktion meddelats på grund av en ansökan som gjorts innan fordringen har preskriberats, preskriberas den tidigast två år efter utgången av det kalenderår då företagsrekonstruktion upphört eller ett ackord skall vara fullgjort. Inleds skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1994:334) innan innan fordringen har preskriberats, preskriberas den tidigast två år efter utgången av det kalenderår då beslutet om att inleda skuldsanering meddelades eller, om skuldsanering beslutas, då återstående skuldbelopp senast skulle ha betalats. Första stycket gäller inte om ansökan om företagsrekonstruktion görs eller skuldsanering inleds under tid då preskriptionstiden är förlängd på grund av 9 §. Ändringarna är endast en följd av att ackordslagen upphävs och regler om offentligt ackord i stället ges i lagen om företagsrekonstruktion. De innebär ingen förändring i sak. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 februari 1996. Har god man förordants enligt ackordslagen före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser. 13.9 Förslaget till lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617) 6 § Utöver de uppgifter som anges i 4 och 5 §§ får utsökningsregistret, i den ut- sträckning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, innehålla uppgifter om 1. exekutionstitel, skuldens storlek, arbetsgivare eller annan utbetalare av ersättning som avses i 7 kap. 1 § eller 15 kap. 2 § utsökningsbalken, medelsslag, dag när skulden fastställdes och när den förföll till betalning, influtna medel, den tidpunkt vid vilken skulden preskriberas samt andra för- hållanden av betydelse för betalningsskyldigheten som framgår av exe- kutionstiteln eller av andra handlingar i målet, 2. de verkställighetsåtgärder som har begärts av sökanden, 3. den som sökt verkställigheten och vad som i övrigt behövs för utbetalning av influtna medel och annan redovisning, 4. ställd säkerhet, uppskov och avbetalningsplan, 5. utmätning, exekutiv försäljning, införsel, avräkning och betalningssäkring, 6. kvarstad och återtagande av vara, 7. bötesförvandling, 8. betalningsinställelse och likvidation, 9. skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1994:334), företagsrekonstruktion enligt lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion, konkurs, ackord och närings- förbud, 10. förhör eller annan åtgärd som har vidtagits för efterforskning av tillgångar, 10 a. förekomst av och tidpunkt för gäldenärsutredningen enligt 6 § lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m., 11. redovisningen av verkställighetsuppdraget, 12. administrativa och tekniska uppgifter som behövs för registrets användning. 7 § Riksskatteverket och kronofogdemyndigheterna får för de ändamål som anges i 1 § ha terminalåtkomst till det centrala utsökningsregistret. Terminalåtkomsten för en kronofogdemyndighet får avse endast uppgifter om 1. den som är registrerad hos myndigheten som gäldenär i mål om exekutiva åtgärder, 2. den som i annat fall än som avses under 1 är gäldenär eller svarande i mål eller ärende som handläggs hos myndigheten, 3. make till person som avses under 1, 4. den som är gemensamt betalningsansvarig med person som avses under 1, 5. fåmansföretag och fåmansägt handelsbolag som avses i punkt 14 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen (1928:370) och delägare i sådant företag, om företaget eller delägare i detta är gäldenär som avses under 1, 6. skuldsanering, företagsrekonstruktion, konkurs och näringsförbud. I fråga om kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet i konkurs gäller terminalåtkomsten enligt andra stycket 1 också gäldenärer i annat län, om detta ingår i tillsynsområdet. I den utsträckning som regeringen föreskriver får en sökande eller dennes ombud ha terminalåtkomst till uppgifter i det centrala utsökningsregistret om de mål eller ärenden som sökanden gett in. 11 § I det centrala utsökningsregistret eller i regionala utsökningsregister skall uppgifter om indrivningsuppdrag som avser böter gallras vid utgången av det år då full betalning skedde. Andra uppgifter som avses i 6 § 1-11 samt uppgifter och handlingar som avses i 6 a § första stycket 2 eller andra stycket skall gallras senast efter tre år eller vad gäller skuldsanering efter sex år. Denna tid räknas för uppgifter om betalningssäkring, kvarstad och näringsförbud från utgången av det år då åtgärden förföll eller förlorade sin verkan samt för upp- gifter om skuldsanering, företagsrekonstruktion, konkurs och ackord från utgång- en av det år då förfarandet avslutades. För övriga uppgifter räknas tiden från utgången av det år under vilket målet avslutades. Uppgifter enligt 4 och 5 §§ skall gallras när det inte längre finns någon annan uppgift om personen i registret. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från bestämmelserna i första stycket. Ändringarna i 6 och 7 §§ utsökningsregisterlagen innebär att uppgift om företagsrekonstruktion får registreras i utsökningsregistret och att kronofogdemyndighet får ha terminalåtkomst till en sådan uppgift. Eftersom det under den tid som företagsrekonstruktion pågår råder ett principiellt förbud mot specialexekution (se 2 kap. 17 § lagen om företagsrekonstruktion) måste uppgift om att företagsrekonstruktion beslutats kunna registreras i utsökningsregistret. I 11 § föreskrivs att uppgifter som avses i punkterna 1-11 får bevaras under högst tre år. När det gäller ärenden enligt skuldsaneringslagen utsträcks denna tid till sex år. Den ändringen har att göra med att en skuldsanering och den betalningsplan som normalt ingår i en sådan som huvudregel löper under fem år. Vidare anges i paragrafen att tiden för gallring av uppgift om företagsrekonstruktion i registret räknas från utgången av det år då förfarandet avslutades. Ikratträdandebestämmelser Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 februari 1996. Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inte. 13.10 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) 2 kap. 10 a § Om företagsrekonstruktion pågår enligt lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion skall en borgenärs ansökan om konkurs, i fall gäldenären begär det, förklaras vilande i avvaktan på att företagsrekonstruktionen upphör. Finns det särskilda skäl att befara att gäldenären vidtar eller underlåter att vidta en viss åtgärd och därigenom sätter borgenärens rätt i fara, får dock rätten besluta att försätta gäldenären i konkurs. Innan ett sådant beslut meddelas skall rekonstruktören beredas tillfälle att yttra sig. Paragrafen har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med Lagrådets förslag. Enligt paragrafens första stycke är huvudregeln att sedan beslut om företagsrekonstruktion har meddelats råder ett temporärt konkurshinder. Det principiella förbudet mot att försätta gäldenären i konkurs på ansökan av en borgenär utgör, tillsammans med det principiella förbudet mot specialexekutiva åtgärder enligt 2 kap. 17 § lagen om företagsrekonstruktion, det väsentliga innehållet i det moratorium för gäldenären som måste råda under en företagsrekonstruktion för att ett sådant skall kunna leda till framgång (se avsnitt 6.1). Av paragrafen framgår att det endast är en borgenärs konkursansökan som inte omedelbart kan bifallas. På ansökan av gäldenären själv kan denne däremot försättas i konkurs om övriga förutsättningar för ett sådant beslut är för handen. Eftersom en ansökan om företagsrekonstruktion och en konkursansökan kan komma att anhängiggöras vid olika fora har det lagts i gäldenärens hand att i sitt yttrande över en borgenärs konkursansökan invända att företagsrekonstruk- tion pågår. Om gäldenären inte begär att konkursansökningen skall förklaras vilande, skall ansökningen om övriga förutsättningar är uppfyllda bifallas. Företagsrekonstruktionen upphör då (se 4 kap. 8 § andra stycket lagen om företagsrekonstruktion) och det ärendet skall avskrivas från vidare handläggning. Av paragrafens andra stycke framgår att en borgenärs konkursansökan dock kan bifallas om borgenärens rätt av angivna skäl är i fara. Förutsättningarna för ett sådant beslut är desamma som för ett beslut av rätten om sådana åtgärder som kan vara nödvändiga för att säkerställa en borgenärs rätt, vilken han på grund av förbudet mot specialexekutiva åtgärder inte på annat sätt kan göra gällande (se 2 kap. 18 § lagen om företagsrekonstruktion). 4 kap. 2 § Med fristdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens försättande i konkurs kom in till tingsrätten. Har beslut meddelats om företagsrekonstruktion enligt lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion avses med fristdag i stället dagen för ansökan om före- tagsrekonstruktion, såvida konkursansökningen har gjorts under företagsrekonstruktionen eller inom tre veckor från det att rätten beslutat att företagsrekonstruktionen skall upphöra. Har ansökan om skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1994:334) gjorts avses med fristdag i stället dagen för denna ansökan, såvida konkursansökningen har gjorts inom tre veckor från det att frågan om skuldsanering avgjordes. Har ett dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman avses med fristdag dagen för ansökningen om detta, såvida boutredningsman har förordnats senare än tre månader före den dag som annars skulle anses som fristdag. (Jfr 4 kap. 2 § i utredningens förslag.) Ändringen i andra stycket är en följd av att lagen om företagsrekonstruktion ersätter ackordslagen och avser säkerställa att en företagsrekonstruktion inte försvårar en återvinningstalan i en efterföljande konkurs. Om konkursförfarandet har föregåtts av en företagsrekonstruktion och konkursansökningen har gjorts inom tre veckor från det att rätten har beslutat att företagsrekonstruktionen skall upphöra skall dagen för ansökan om företagsrekonstruktion räknas som fristdag. Det kan därvid vara fråga om antingen en av gäldenärens gjord ansökan eller en av honom medgiven ansökan som gjorts av en borgenär. Av 2 kap. 9 § lagen om företagsrekonstruktion framgår att om två eller flera ansökningar givits in skall fristen, oavsett vilken av ansökningarna som bifalls, räknas från dagen för den först ingivna ansökningen. 12 kap. 11 § Vid omröstning i ackordsfrågan får rösträtt utövas endast för bevakade fordringar. En borgenär som kan få täckning för sin fordran genom kvittning eller vars fordran är förenad med förmånsrätt deltar dock inte i omröstningen. En borgenär, som enligt fordringsavtalet har rätt till betalning först efter övriga borgenärer, deltar inte heller i omröstningen, såvida inte de övriga borgenärerna medger det. Om en borgenär helt eller delvis avstår från kvittningsrätt eller förmånsrätt, deltar han i motsvarande mån. Kan en borgenärs fordran endast till viss del täckas genom kvittning eller understiger värdet av den egendom i vilken borgenä- ren har särskild förmånsrätt hans fordran, deltar han med återstående del av fordringen. En svarande som med anledning av en återvinningstalan har fått eller kan få en fordran mot gäldenären, får utan bevakning delta med fordringen i omröstningen. Innebär ackordsförslaget att borgenärer som inte har förmånsrätt skall få full betalning intill visst belopp, får rösträtt inte utövas för de fordringar som därigenom får full betalning. Med borgenärer som har förmånsrätt likställs en borgenär som till säkerhet för sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt. (Jfr 12 kap. 11 § i utredningens förslag.) Tillägget i första stycket har gjorts i förtydligande syfte. Det innebär att borgenärer med efterställda fordringar inte deltar i en omröstning i en ackordsfråga, om inte övriga borgenärer som ingår i borgenärskretsen vid omröstningen medger detta. Bestämmelsen överensstämmer med vad som enligt 3 kap. 3 § första stycket förslaget till lag om företagsrekonstruktion skall gälla vid ackordsförhandling enligt den lagen. Beträffande skälen för förslaget hänvisas till övervägandena i avsnitt 8.6. Efterställda fordringar är sådana fordringar som enligt fordringsavtalet har rätt till betalning först efter gäldenärens övriga borgenärer. Detta uttryck har kommenterats ovan i avsnitt 13.6 i anslutning till 18 § förmånsrättslagen i dess nya lydelse. 21 § Ett fastställt ackord är bindande för alla borgenärer, kända och okända, som har haft rätt att efter bevakning rösta om ackordsförslaget. En borgenär, som enligt fordringsavtalet har rätt till betalning först efter övriga borgenärer, förlorar sin rätt till betalning av gäldenären, om inte alla borgenärer som enligt 11 § hade rätt att rösta om ackordsförslaget tillgodoses fullt ut genom ackordet. Den som har förmånsrätt i viss egendom är bunden av ackordet i fråga om belopp som inte kan tas ut ur egendomen. En borgenär har, utan hinder av ackordet, den rätt till kvittning som han kan ha enligt 5 kap. 15 och 16 §§. (Jfr 12 kap. 21 § i utredningens förslag.) Till paragrafen har fogats ett nytt andra stycke som innehåller att borgenärer med efterställda fordringar definitivt förlorar sin rätt att kräva ut fordringen även om de inte haft rätt, enligt 12 kap. 11 § första stycket konkurslagen, att delta i omröstningen i ackordsfrågan (jfr avsnitt 8.6). Bestämmelsen över- ensstämmer med 3 kap. 8 § andra stycket lagen om företagsrekonstruktion. Den bestämmelsen avser ackord utanför konkurs. Vilka fordringar som närmare bestämt avses med den nya bestämmelsen har kommenterats vid 18 § förmånsrättslagen (avsnitt 13.6). Ikraftträdandebestämmelser Lagändringarna träder i kraft den 1 februari 1996. 13.11 Förslaget till lag om ändring i köplagen (1990:931) 63 § Har en part försatts i konkurs, får konkursboet inträda i avtalet. Motparten får kräva att boet inom skälig tid ger besked om det vill inträda. Inträder konkursboet i avtalet och är tiden för motpartens fullgörelse inne, får denne kräva att boet fullgör sin prestation eller, om anstånd har medgetts, utan oskäligt uppehåll ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse. Är tiden för motpartens fullgörelse inte inne, får denne kräva säkerhet om det av särskild anledning är nödvändigt för att skydda honom mot förlust. Om boet inte inom skälig tid efter motpartens krav enligt första stycket inträder i avtalet eller inte efterkommer motpartens krav enligt andra stycket, får motparten häva köpet. Överlämnas varan till köparen eller hans konkursbo efter det att ansökan om företagsrekonstruktion enligt lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion har gjorts beträffande köparen eller denne försatts i konkurs och har betalning inte skett, får säljaren kräva att varan lämnas tillbaka. Varan behöver dock inte lämnas tillbaka, om betalning sker genast eller, i fall då köpesumman inte ännu har förfallit till betalning, köparen eller konkursboet inom skälig tid efter uppmaning ställer godtagbar säkerhet för betalningen.- Om konkursboet har sålt varan eller på annat sätt har förfogat över den så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad och oförminskad, skall konkursboet anses ha inträtt i avtalet. Paragrafens fjärde stycke om aktiv stoppningsrätt har endast ändrats på så sätt att vad som tidigare gällt vid ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen nu gäller vid ansökan om företagsrekonstruktion. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Lagändringen föreslåst träda i kraft den 1 februari 1996. Har god man förordnats enligt ackordslagen före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser. 13.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument 5 kap. 1 § Har två parter, vid handel med finansiella instrument, med andra liknande rättigheter eller åtaganden eller med valuta, träfffat ett avtal om att de förpliktelser som uppkommer vid handeln dem emellan skall avräknas mot varandra, och innehåller avtalet ett villkor som innebär att en slutavräkning skall ske av samtliga utestående förpliktelser för det fall en av parterna försätts i konkurs, gäller villkoret mot konkursboet och mot borgenärerna i konkursen. Innehåller ett avtal enligt första stycket ett villkor som innebär att en slutavräkning skall ske av samtliga utestående förpliktelser för det fall företagsrekonstruktion enligt lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion beslutas för en av parterna gäller villkoret mot gäldenären, rekonstruktören och de borgenärer vars fordringar omfattas av ett offentligt ackord. Ändringen i andra stycket - som är en följd av att lagen om företagsrekonstruktion ersätter ackordslagen - har ingen motsvarighet i Insolvensutredningens förslag eller i det Lagrådet remitterade förslaget. De 1 april 1995 infördes regler för att säkerställa hållbarheten av avtal om avräkning (nettning) vid handel med finansiella instrument och valuta i Sverige. I lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument slogs fast att ett villkor om slutavräkning kan göras gällande vid konkurs eller offentligt ackord i Sverige (prop. 1994/95:130, bet. 1994/95:NU16, rskr. 1994/95:190, SFS 1995:318). Enligt 5 kap. 1 § första stycket i den lagen gäller ett villkor om slutavräkning mot konkursboet och mot borgenärerna i konkursen. I paragrafens andra stycke anges att ett villkor om slutavräkning för det fall förhandling om offentligt ackord beslutas för en av parterna gäller mot de borgenärer vars fordringar skulle omfattas av det offentliga ackordet. De avtal om avräkning eller, med ett annat uttryck, nettning som regelmässigt används internationellt föreskriver vanligen att en slutavräkning skall ske, förutom vid parts konkurs, även vid sådana förfaranden som i likhet med det svenska institutet offentligt ackord syftar till en ekonomisk uppgörelse mellan en gäldenär och hans borgenärer. Även det nya institutet företagsrekonstruktion har ett sådant syfte. Från tillämpningsområdet för lagen om företagsrekonstruktion har - utöver vad som följde av ackordslagen - även undantagits värdepappersbolag, clearingorganisation och Värdepappersscentralen VPC Aktiebolag (se 1 kap. 3 § lagen om företagsrekonstruktion). Avtal om avräkning är emellertid vanligt förekommande även för större icke-finansiella företag (se prop. 1994/95:130 s. 21). Det finns därför ett behov av att i andra stycket göra vissa ändringar som i huvudsak är ändringar som följer av att ackordslagen ersätts av lagen om företagsrekonstruktion. I händelse av en företagsrekonstruktion är ett avtal om avräkning bindande för avtalsparterna enligt allmänna avtalsrättsliga regler. I det avseendet innebär emellertid bestämmelsen i 2 kap. 20 § lagen om företagsrekonstruktion ett avsteg från dessa regler. Den angivna paragrafen ger nämligen rekonstruktionsgäldenären möjlighet att under vissa förutsättningar hindra att en motpart häver ett avtal dem emellan, trots att hävningsrätt tidigare har inträtt. Regeln är tvingande till rekonstruktionsgäldenärens förmån. Den griper därigenom in i avtalsförhållandet mellan gäldenären och dennes motpart. Detta kan givetvis inverka även på avtal om avräkning. För att hindra att hållbarheten av ett avräkningsavtal rubbas klarläggs i andra stycket att ett villkor om att slutavräkning skall ske är bindande fullt ut även vid företagsrekonstruktion. Rekonstruktionsgäldenären kan alltså, för det fall det beslutas om företagsrekonstruktion beträffande honom, inte med framgång åberopa de tvingande reglerna i 2 kap. lagen om företagsrekonstruktion för att hindra tillämpning av avräkningsavtalet. För att klargöra att inte heller rekonstruktören kan åberopa nämnda bestämmelser anges uttryckligen att ett avtal om slutavräkning är bindande även för denne. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 februari 1996. Paragrafen i dess äldre lydelse gäller dock för avtal som har träffats före ikraftträdandet. 13.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. 15 § Kronofogdemyndigheten får ansöka om att en gäldenär skall försättas i konkurs. Kronofogdemyndigheten får också ansöka om likvidation och företagsrekonstruktion. I paragrafen har lagts till att kronofogdemyndigheten får ansöka inte bara om konkurs och likvidation utan även om företagsrekonstruktion. Ändringen - som inte har någon motsvarighet i Insolvensutredningens förslag eller i det till Lagrådet remitterade förslaget - har behandlats i avsnitt 7.3. 16 § Om det allmänna har en fordran hos en gäldenär som försatts i konkurs skall kronofogdemyndigheten göra gällande denna fordran i konkursen och även i övrigt bevaka den rätt i konkursen som med anledning av fordran tillkommer det allmänna. Kronofogdemyndigheten skall också företräda det allmänna som borgenär vid företagsrekonstruktion, om inte något annat följer av lagen (1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m. I paragrafen finns ett nytt andra stycke. Stycket - som inte har någon motsvarighet i Insolvensutredningens förslag eller i det till Lagrådet remitterade förslaget - har behandlats i avsnitt 7.3. Ikraftträdandebestämmelser Lagändraingarna föreslås träda i kraft den 1 februari 1996. 13.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m. 3 § Förslag om ackord får antas om det kan anses fördelaktigt för det allmänna. Ackordsförslag som inte framställts i konkurs eller enligt lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion får antas endast om övriga borgenärer som ackordet angår godkänner det. Förslag om frivillig skuldsanering får godtas om förutsättningarna för skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1994:334) är uppfyllda. Ändringen är en följd av att ackordslagen ersätts av lagen om företagsrekonstruktion och innebär ingen förändring i sak. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 februari 1996. I fråga om ackordsförslag som har framställts enligt ackordslagen gäller 3 § i sin äldre lydelse. 13.15 Förslaget till lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334) 4 § Skuldsanering får beviljas en gäldenär med hemvist i Sverige som är fysisk person, om 1. han är på obestånd och så skuldsatt att han inte kan antas ha förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid och 2. det är skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden att skuldsanering beviljas honom. Den som är folkbokförd i Sverige skall vid tillämpningen av första stycket anses ha hemvist i Sverige. Vid tillämpningen av första stycket 2 skall särskilt beaktas skuldernas ålder, omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att på egen hand nå en uppgörelse med sina borgenärer samt det sätt på vilket gäldenären har medverkat under handläggningen av ärendet om skuldsanering. Ändringen har behandlats i avsnitt 10. I första stycket har den ändringen gjorts att det som ett grundläggande krav inte längre anges att gäldenären inte är näringsidkare. 4 a § Beträffande den som är näringsidkare gäller, utöver villkoren i 4 §, att skuldsanering får beviljas endast om det finns särskilda skäl med hänsyn till näringsverksamhetens ringa omfattning och enkla beskaffenhet. Paragrafen, som är ny, har behandlats i avsnitt 10. I paragrafen anges de särskilda förutsättningarna för att fysiska personer som är näringsidkare skall kunna beviljas skuldsanering. De allmänna förutsättningarna som anges i 4 § måste givetvis också vara uppfyllda. De särskilda förutsättningar som anges i paragrafen är att en fysisk person som är näringsidkare endast kan beviljas skuldsanering om det finns särskilda skäl med hänsyn till dels näringsverksamhetens ringa omfattning, dels näringsverksamhetens enkla beskaffenhet. Ikraftträdandebestämmelser Ändringen föreslås träda i kraft den 1 februari 1996. Någon särskild övergångsbestämmelse behövs inte. Sammanfattning Betänkandets huvudpunkter Betänkandet innehåller följande huvudpunkter. * Ett nytt rekonstruktionsförfarande, företagsrekonstruktion, föreslås som ersättning för konkurs i vissa fall. Det är krisföretag som är livsdugliga eller vars verksamhet helt eller delvis kan fortsättas i någon form som härvid avses. Företagsrekonstruktion innebär att en gäldenär som driver näringsverksamhet, efter betalningsinställelse och under medverkan av en av rätten utsedd administrator, söker rekonstruera verksamheten och träffa en ekonomisk uppgörelse med sina borgenärer utan konkurs. * Vid konkurs föreslås att s.k. produktiva löner (intjänad lön samt upp- sägningslön under den tid driften vid företaget fortsätter, dock längst under två månader) i förmånsrättshänseende går före företagshypotek. Detta skall främja användningen av företagsrekonstruktion i stället för konkurs. Också fordringar som med administratorns samtycke uppkommit under företags- rekonstruktion som föregått konkursen skall gå före företagshypotek. * Förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter föreslås avskaffad. Ett viktigt syfte med en sådan åtgärd är att förbättra de oprioriterade borgenärernas (leverantörers, underentreprenörers o.l.) ställning. * Vidare föreslås ett klarläggande beträffande företagshypotekshavares rätt att få betalt ur egendom som trätt i stället för säkerhetsunderlaget, dvs. främst medel som satts in på ett särskilt s.k. administrationskonto vid företagsrekonstruktion. Också rättsläget beträffande s.k. efterställda fordringar föreslås bli förtydligat i lag. * Vad gäller frågan om den statliga lönegarantins roll i samband med fortsatt drift av ett konkursföretag, och särskilt garantins inverkan på konkurrensen, menar sig utredningen ha fått belägg för att „osund konkurrens„ förekommer genom vissa sätt att utnyttja lönegarantin. Förslaget beträffande s.k. produktiva löner bör motverka „överutnyttjande„ av garantin. Vidare föreslås att tillsynsmyndigheten i konkurs aktivt bevakar att garantin inte „överutnyttjas„. Bakgrunden till förslagen 1 kap. 2 i betänkandet redogör utredningen något för hur företagandet ser ut i Sverige. Vidare lämnas statistiska uppgifter om bl.a. konkursutvecklingen, som på senare år visat en kraftig stegring av antalet företagskonkurser (1991 totalt 17 378). Utredningen har själv föranstaltat om en specialundersökning angående företagskonkurser i Västerbottens, Västmanlands, Kronobergs och Blekinge län samt de tre storstadslänen Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län. Undersökningen har gjorts för att belysa skuld- och tillgångssituationen i företag som går i konkurs men också för att få reda på hur mycket de olika borgenärskategorierna erhåller i utdelning i konkurs. En rapport om under- sökningen finns intagen i bilaga 2 till betänkandet. Genom särskilda undersökningar har utredningen vidare inhämtat material angående dels ärenden om utseende av god man enligt ackordslagen från samtliga tingsrätter, dels konkursgäldenärers inställning till konkurförvaltarnas försäljningsåtgärder från samtliga kronofogdemyndigheter i deras egenskap av tillsynsmyndighet i konkurs. Utredningen har våren 1992 hållit en hearing med företrädare för kreditväsendet och näringslivet i övrigt samt berörda myndigheter och organisationer (bilaga 3 till betänkandet). Nuvarande möjligheter till insolvensbehandling behandlar utredningen i kap. 3. Här ges en översikt över författningsregleringen beträffande konkurs, ackord och likvidation. Vidare lämnas vissa uppgifter om det i dag oreglerade förfarandet betalningsinställelse. I ett särskilt avsnitt behandlas förmånsrättsordningen och härunder även frågan om efterställda fordringar. Ett särskilt avsnitt ägnas den statliga lönegarantin vid konkurs och dess betydelse för konkurrensen inom skilda branscher. För att undersöka lönegaran- tins betydelse för konkurrensen har utredningen hört sig för med företrädare för olika branscher och organisationer. Utredningen har dessutom fått tillgång till exempel på avtal om företagsöverlåtelser vid konkurs där lönegarantin spelat en roll för avtalets innehåll. Åtskilliga reformönskemål har framförts på området. I kap. 4 redogörs bl.a. för uttalanden från riksdagens sida samt Lönegarantiutredningens slutbetänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin och förmånsrättsordningen, Skatteindrivningsutredningens betänkande (SOU 1987:10) Indrivningslag m.m. och Statens industriverks rapport (SIND 1985:7) Konkursutredningen. Utländska förhållanden har ägnats en fyllig redogörelse i kap. 5. Vad gäller våra nordiska grannländer är det främst de danska reglerna om „betalingsstandsning„ och de norska om „gjeldsforhandling„ som behandlas. I fråga om Finland knyts intresset till den reform på området som föreslagits i en proposition under hösten 1992. Här redogörs vidare för rättssystemen i England („the Administration Order Procedure„), USA (reorganisation enligt „Chapter 11„), Österrike („das Vorverfahren„), Frankrike och Tyskland. Beträffande andra länder än Danmark och Norge har redogörelsen författats av en av utredningens sakkunniga, professorn, numera justitierådet Gertrud Lennander. Insolvensutredningen har också gjort studiebesök i Danmark, Norge, England och USA. Vid besöken har utredningen sammanträffat med det norska konkurslovutvalget samt med företrädare för berörda ministerier och lagstiftande organ, domstolar, universitet, advokater och revisorer. Närmare om de olika huvudpunkterna Företagsrekonstruktion Det föreslagna förfarandet Lagen om företagsrekonstruktion, vilken föreslås ersätta ackordslagen, är tillämplig på alla näringsidkare. Den avser att öka möjligheterna att utan konkurs rekonstruera en näringsverksamhet, när gäldenären har fått betalningssvårigheter. De centrala dragen i förfarandet är följande. Ansökan om företagsrekonstruktion kan göras av såväl gäldenären som av en borgenär och görs hos tingsrätt. Det är emellertid inte möjligt att mot gäldenärens vilja tvinga denne att underkasta sig företagsrekonstruktion. Då beslut om företagsrekonstruktion fattats utser domstolen en administrator, som skall utreda gäldenärens ekonomiska situation och dessutom verka för att borgenärernas intressen iakttas. Administratorn skall vara lika kvalificerad som en konkursförvaltare. Även en borgenärskommitté kan tillsättas, vilken administratorn i så fall skall samråda med i väsentliga frågor. Under förfarandet fortsätter gäldenärens verksamhet i allmänhet på vanligt sätt. Gäldenären behåller i princip sin rådighet, men viktigare beslut kräver samtycke av administratorn. Eftersom förfarandet innefattar en betalningsinställelse får gäldenären inte utan administratorns samtycke betala skuld som uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion eller ställa säkerhet för sådan skuld. Utan sådan medgivande får han inte heller ingå någon ny förpliktelse eller pantsätta, överlåta eller upplåta annan rätt till fast egendom, affärslokaler eller annan egendom av väsentlig betydelse för gäldenärens verksamhet. När domstolen beslutat om företagsrekonstruktion inträder vidare ett allmänt indrivnings- och verkställighetsförbud beträffande sådana skulder som uppstått dessförinnan. Alla fordringar omfattas i princip, även fordringar som är förenade med säkerhet. Handpanträtt är undantagen och för borgenärer med annan panträtt eller företagshypotek kan dispens medges från utmätningsförbudet. Företagsrekonstruktion utgör också konkurshinder. En ansökan om konkurs som inkommer under det att förfarandet pågår kommer att vilandeförklaras. Administratorn skall upprätta en rekonstruktionsplan. I planen skall denne bl.a. beskriva vilka åtgärder som måste vidtas för att man skall komma till rätta med företagets problem. Administratorn bör söka nå fram till en underhandsuppgörelse med borgenärerna och gäldenären. Denna kan innefatta såväl affärsekonomiska åtgärder som olika eftergifter från borgenärernas sida. Kan en sådan uppgörelse inte nås får gäldenären vid samma domstol ansöka om offentligt ackord. En ansökan om företagsrekonstruktion är att anse som en förklaring om att gäldenärsföretaget ställer in sina betalningar. Även när gäldenären medger påbörjande av företagsrekonstruktion efter en borgenärs ansökan därom är det att anse som en förklaring om betalningsinställelse. En faktisk be- talningsinställelse utan en ansökan om företagsrekonstruktion är däremot inte tillräcklig för att gäldenären skall åtnjuta det skydd som den föreslagna lagen erbjuder. Redan i ansökningen skall gäldenären ange hur han tänkt sig att rekonstruera verksamheten. Det betyder bl.a. att han måste ge ett besked om hur han menar att borgenärerna skall tillgodoses. Redan på detta stadium bör gäldenären också på något sätt ange hur verksamheten i fortsättningen skall finansieras. Ansökan skall vidare innehålla ett förslag till administrator. För att hindra missbruk av förfarandet skall rätten göra en viss prövning av ansökningen. Om det saknas skälig anledning anta att syftet med förfarandet kan uppnås, får en ansökan av gäldenären inte beviljas. Kan domstolen omedelbart konstatera att det inte finns någon utsikt att rekonstruera gäldenärens verksamhet skall ansökan ogillas, och det blir alltså inte aktuellt med det skydd mot t.ex. konkurs som lagen medger. Rättsverkningarna i fråga om t.ex. utmätningsförbudet inträder den dag då en ansökan om företagsrekonstruktion bifalls och förfaller då rätten meddelar beslut om förfarandets upphörande. Inom tre veckor skall det hållas ett borgenärssammanträde. Då skall borgenärerna beredas tillfälle att uttala sig om förfarandet bör fortgå. Dessa kan då också lämna sådana upplysningar som behövs för att förhindra att gäldenärer missbrukar förfarandet. Förfarandet får pågå under en tid av tre månader, men denna tid kan förlängas upp till ett år. Har förhandling om offentligt ackord då inletts får förfarandet emellertid pågå under den längre tid som krävs för att slutföra ackordsförhandlingen. För att förhindra att en leverantör av el, bränsle, vatten och andra jämförbara förnödenheter som är nödvändiga för fortsatt drift av gäldenärens verksamhet spolierar hela rekonstruktionsförfarandet genom att utnyttja sin monopolställning har en särskild regel tagits med. En sådan borgenär får inte t.ex. avbryta leverans på grund av att gäldenären underlåtit att betala en tidigare leverans, under förutsättning att gäldenären med administratorns samtycke ställer säkerhet för nästa leverans. För att underlätta en rekonstruktion är det många gånger av stor betydelse att det kan tillföras friskt kapital till verksamheten. I syfte att främja detta innehåller förslaget en möjlighet för gäldenären att under förfarandet uppta nya lån med administratorns medgivande, varvid sådana fordringar erhåller förmånsrätt före fordringar med säkerhet i företagshypotek. Motiven för förslaget Utredningen pekar på att antalet konkurser nu har nått en sådan nivå som är flera gånger högre än som någonsin har iakttagits hos oss under 1900-talet (avsnitt 6.1.1). En del kan säkert göras av preventivt slag, men utredningen har med hänsyn till sina direktiv inte att gå in på sådana åtgärder. Det kan konstateras att konkursutvecklingen aktualiserat en rad frågor som på ett eller annat sätt har att göra med det insolvensrättsliga systemets uppbyggnad. Vad utredningen har att undersöka är främst om man genom ändringar i den insolvensrättsliga lagstiftningen kan främja rekonstruktion av krisföretag utan konkurs. Man kan visserligen inte avvara konkurs som regulator i ett marknadsekonomiskt system. Konkurs kan emellertid vara en kostsam procedur och vara förenad med nackdelar i form av kapitalförstöring och förlorade arbetstillfällen. Det ligger därför nära till hands att överväga ett alternativt förfarande som om möjligt kan träda i funktion, innan företaget har blivit definitivt insolvent, och därmed ersätta konkurs. Att det behövs ett alternativt insolvensförfarande har också flera andra orsaker. Nuvarande ackordslag har inte visat sig vara ett så effektivt instrument för rekonstruktion av företag som man antog vid den lagens tillkomst 1970. Antalet offentliga ackord har legat på ca 100 årligen (1991 ökade antalet till 171). Närmare lagregler saknas om vilka verkningar ett företags betalningsinställelse har. Det har förekommit att leverantör av t.ex. el till ett krisföretag avbrutit leverans för att tilltvinga sig betalning. Önskemål har vidare framförts om bl.a. en förstärkning av kvalifikationerna hos sådan god man som idag utses enligt ackordslagen för att utreda gäldenärens ekonomiska situation. Det bör påpekas att när man i utlandet sökt komma till rätta med motsvarande problem har lösningen genomgående varit att man genomfört reformer där ett nytt reorganisationsförfarande - namnet på förfarandet växlar mellan länderna - utgjort ett viktigt inslag. Utredningen har i kap. 5 belyst en rad sådana förfaranden. Förmånsrätt för produktiva löner och nytillkomna fordringar Förslagens innehåll Utredningen föreslår en ordning med en framskjuten förmånsrätt för s.k. produktiv lön. Denna ordning innebär att lönefordringar före konkurs och uppsägningslön för den tid under vilken gäldenärens näringsverksamhet fortsätter efter konkursutbrottet, dock längst under två månader, skall ha förmånsrätt före fordringar förenade med säkerhet i företagshypotek. Vidare föreslås att nytillkomna fordringar under företagsrekonstruktion skall erhålla förmånsrätt med prioritet före produktiv lön. Motiven för förslagen Utvecklingen har på konkursområdet efter hand gått i den riktningen att de icke förmånsberättigade borgenärerna gör stora förluster i händelse av gäldenärens konkurs. Också borgenärer med särskild förmånsrätt, t.ex. banker och andra kreditgivare med säkerhet i gäldenärens egendom, har fått vidkännas stora förluster. Storleken av dessa beror dock bl.a. av om säkerhetens värde stått i rimligt förhållande till kreditens storlek. Utvecklingen har därför gjort det angeläget att undersöka om den nuvarande förmånsrättsordningen innefattar en lämplig fördelning av riskerna mellan olika kategorier av borgenärer. Enligt utredningens mening finns anledning att fråga sig om man genom någon ändring i säkerhetshavarnas ställning kan främja rekonstruktion utan konkurs. Här knyts intresset i första hand till innehavare av företagshypotek, dvs. i regel banker. I debatten har flera förslag förts fram som på ett eller annat sätt går ut på att genom viss beskärning av företagshypotekets starka ställning tillgodose nämnda syfte. I avsnitt 6.1.2 erinras om såväl Lönegarantiutredningens (LGU:s) förslag 1988 om att ge huvuddelen av lönefordringarna i en konkurs (s.k. produktiv lön) bättre förmånsrätt än företagshypotek som tanken att innehavare av sådan säkerhet till en viss procent skall vara oprioriterad. Gemensamt för de två åsyftade reformförslagen är, att de syftar till att ge kreditgivaren ett ökat incitament att följa och ingripa i utvecklingen hos ett företag som är på väg in i en ekonomisk kris. Härmed skapas bättre förutsättningar för att få till stånd en rekonstruktion av företaget utan konkurs och indirekt bättre utsikter för de ej prioriterade borgenärerna att få betalt. Det råder ingen tvekan om att vart och ett av de berörda reformförslagen kan utgöra ett effektivt medel för att förmå kreditgivare med säkerhet i företagshypotek att på ett tidigare stadium än nuvarande regelsystem ger anledning till att ingripa i utvecklingen hos ett krisföretag. Följden av passivitet från kreditgivarens sida kan ju bli att gäldenärsföretaget blir ohjälpligt insolvent och måste försättas i konkurs. Borgenären riskerar då att utdelningen för hans fordran i konkursen blir sämre än den betalning som kunnat påräknas, om ett rekonstruktionsförsök inletts tidigare och gäldenärsförtaget kommit på fötter eller dess verksamhet kunnat fortsättas i ny form. Till förmån för en reform av nu antytt slag talar flera skäl. Det ligger i linje med Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 1982 s. 900 (det s.k. Minitube-målet) att de produktiva lönerna skall belasta den egendom som omfattas av företagshypotek. Innehavarna av sådan säkerhet får med andra ord betala dessa löner. Detta talar för en ändring i förmånsrättsordningen av det slag som förordats av LGU. Man kan också se saken från ett annat håll. Idag blir resultatet vid fortsatt drift av ett konkursföretag oftast det, att staten genom lönegarantin betalar de uppsägningslöner som företaget inte klarar av att erlägga. Den förkovran av egendom, omfattad av företagshypotek, som sålunda sker under konkurs betalas alltså i första hand av allmänna medel. Det kan starkt ifrågasättas, om en sådan ordning är godtagbar från rättvisesynpunkt. Vid en eventuell konkurs tas i dag fordringar med allmän förmånsrätt, t.ex. löner, ut ur gäldenärens egendom bara i den mån den inte tas i anspråk av fordran med särskild förmånsrätt, dvs. bl.a. företagshypotek. Utredningens undersökning av ett antal företagskonkurser 1990 visar att borgenärer med företagshypotek fick utdelning med ett belopp som motsvarar 46 % av det totala fordringsbeloppet av sådana fordringar. I personalintensiva företag är utdelningen i själva verket större. Denna borgenärskategori åtnjöt den utan jämförelse högsta utdelningen på sina fordringar. En ändring i förmånsrättsordningen av förut antytt slag är med andra ord en viktig förutsättning för att man i större utsträckning än nu skall kunna få till stånd rekonstruktion av krisföretag utan konkurs. Vilka effekter en reform med nu antydda inriktning skulle få för de oprioriterade borgenärerna är dock inte så lätt att svara på. Mycket beror här av hur stora skatte- och lönefordringarna är i det enskilda fallet. Allmänt sett finns det goda skäl anta, att en reform leder till ett bättre utfall för de oprioriterade borgenärerna genom att rekon- struktionsvägen prövas på ett tidigare stadium. Mot en ändring av nu berört slag har anförts framför allt tre argument: den kan försvåra för små och medelstora företag att få kredit mot säkerhet i före- tagshypotek, den kan skapa problem beträffande befintliga krediter av sådant slag och den kan medföra negativa effekter för sysselsättningen. Argumentet beträffande en tänkt lagändrings inverkan på sysselsättningen menar utredningen inte ha tillräcklig styrka. Det är svårt att mäta effekter av sådant slag. Det kan däremot inte bortses från att en inskränkning i den erbjudna säkerhetens värde kan åtminstone i någon utsträckning påverka företagens möjligheter att få och vidmakthålla kredit mot säkerhet i företagshypotek. Eventuella negativa effekter blir dock beroende av inskränkningens storlek. Hålls denna på en nivå som inte mera avsevärt ändrar säkerhetens värde, torde följderna för kreditgivningen inte bli så långtgående. Det är alltså av avgörande betydelse vilken inriktning en reform får. LGU:s förslag har i förhållande till andra lösningar vissa fördelar. Det riktar uppmärksamheten på de grundläggande förutsättningarna för att rekonstruktion utan konkurs skall vara realistisk. LGU:s förslag får sålunda en „dynamisk„ effekt. Med förslaget uppnår man också att statens regressrätt vid utbetalning enligt lönegarantin får en starkare ställning. Härigenom främjas finansieringen av lönegarantisystemet. En annan effekt av förslaget är, att det motverkar sådan „osund konkurrens„ mellan företag som utredningen berört i kap. 3. Ett system med exempelvis kostnadsbidrag från säkerhetshavarna till förfarandet får i jämförelse med LGU:s förslag främst karaktär av „transferering„ av medel till andra kategorier av fordringshavare. Vid övervägande av de fördelar och nackdelar som är förenade med de olika modellerna har utredningen stannat för LGU:s förslag. Som utredningen ser saken kommer företagshypoteket även efter en ändring i förmånsrättsordningen att ha ett sådant kreditvärde att det utgör en väl fungerande säkerhetsrätt. Vad gäller frågan om en förmånsrätt för s.k. produktiv lön bör knytas till huruvida det i den enskilda konkursen faktiskt har utförts produktivt arbete under fortsatt drift av rörelsen eller om man skall välja en schabloniserad lösning oberoende härav väljer utredningen i princip det första alternativet. Allt arbete som utförts före konkursens början torde typiskt sett vara produktivt. Beträffande arbete utfört därefter skiftar förhållandena i de enskilda konkurserna. De principiella motiv som ligger bakom en tänkt ändring i förmånsrättsordningen kan knappast åberopas, om verksamheten avstannat helt redan en kort tid efter konkursutbrottet. En regel som bygger på att driften normalt får betraktas som produktiv t.o.m. två månaders uppsägningstid bör därför formuleras så att den förbättrade förmånsrätten under uppsägningstiden gäller så länge gäldenärens verksamhet fortsätter, dock längst under en tid av två månader. Med en sådan reglering bör skälig hänsyn tas till förhållandena i de olika konkurserna. En särställning intar borgenärer med fordringar som uppkommer efter betalningsinställelse. Sådana kan gälla t.ex löner, lokalhyra och inköp av råvaror. I regel förutsätts att sådana kostnader betalas kontant. Ett väsentligt problem blir därför hur utgifterna skall finansieras. Normalt har gäldenären i det uppkomna läget utnyttjat tillgängliga säkerheter. En ändring i förmånsrättsordningen som innebär att nytillkomna fordringar prioriteras framför t.ex. företagshypotek skulle sannolikt öka ett krisdrabbat företags möjligheter att finansiera verksamheten och därmed dess utsikter att rekonstruera den utan konkurs. De nya fordringarna får samtidigt en bättre garanti för betalning i händelse att rekonstruktionsförsöken inte leder till önskat resultat utan följs av konkurs. En förbättrad ställning för nytillkomna fordringar är en av de vägar som i utlandet ansetts vara framkomlig utan att man därmed rubbar säkerhetshavarnas rätt i för stor utsträckning. Det gäller inte bara i Danmark och Norge, där ordningen har tillämpats sedan 1980-talet. Även i andra länder, såsom England, USA och Frankrike, har man slagit in på denna väg. Ett viktigt villkor för den nya förmånsrätten bör vara, att den följer bara med nya fordringar som har tillkommit med samtycke av den administrator som utses i ett nytt rekonstruktionsförfarande. Med ett sådant villkor bör några tillämpningsproblem inte behöva uppkomma. Skatteprivilegiets avskaffande Förslagets innehåll Utredningen föreslår att förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter avskaffas och att dessa fordringar blir oprioriterade. Ändringen bör bidra till att stärka de oprioriterade borgenärernas ställning. Motiven för förslaget Utredningens undersökning rörande företagskonkurser har bekräftat vad som ofta påtalats under senare år, nämligen att borgenärer utan förmånsrätt genom- snittligen får nöja sig med några få procent i utdelning på sina fordringar i konkurs. Undersökningen visar att av all utdelning i de undersökta konkurserna 12,2 procent gick till skatte- och avgiftsfordringar, 5,1 procent till lönefor- dringar och 6,3 procent till oprioriterade fordringar. Det motsvarade en utdelning (dvs. hur mycket resp. borgenärskategori tillsammans erhöll i utdelning i förhållande till deras sammanlagda fordringar) på skatte- och avgiftsfordringarna om 22,8 procent, på lönefordringarna om 23 procent och på oprioriterade fordringar om 3,6 procent. Om förmånsrätten för såväl skatter som löner avskaffas, skulle den totala utdelningen till de oprioriterade bli 9,5 procent. Det är svårare att ange vad resultatet blir när man - som enligt utredningens förslag - avskaffar enbart förmånsrätten för skatter. Man måste då beakta dels den utdelning i konkurs som tillkommer löntagare utöver vad som utgår enligt den statliga lönegarantin, dels statens regressfordringar på grund av vad som utbetalts enligt garantin. Det betyder att avskaffandet av skatteprivilegiet i en del fall får mindre betydelse för icke förmånsberättigade borgenärer. Man får emellertid hålla i minnet att de flesta företag saknar eller har endast få anställda. Förslaget bör sålunda få positiva effekter för de oprioriterade borgenärerna. Ett avskaffande av skatteprivilegiet främjar också rekonstruktion utan konkurs. Utsikterna till ackordsuppgörelser torde stärkas. Tvingas staten att delta i sådana uppgörelser som skatteborgenär, kommer sannolikt antalet ackord att öka. Staten kommer nämligen då att få ett större intresse i att medverka till ekonomiska uppgörelser mellan gäldenären och borgenärerna. För statens skatteindrivning innefattar ett bortfall av förmånsrätten inte i sig några dramatiska förändringar. I praktiken ligger redan nu huvudvikten i indrivningsarbetet på åtgärder före konkurs, däribland förhandling med gäldenären, prövning av frågor om uppskov och anstånd samt utkrävande av s.k. ställföreträdaransvar för bolags företrädare. Totalt uppbar staten utdelning i konkurs med 170 mkr 1991. Till jämförelse kan nämnas att den totala uppbörden av skatter och avgifter var 757 mdkr. Utgår man från det procenttal som framkommit vid utredningens undersökning rörande företagskonkurser, skulle utdelningen på skattefordringarna minska från 22,8 procent till 9,5 procent, om både skatteprivilegiet och löneprivilegiet föll bort. Med utredningens förslag angående förhållandet mellan företagshypotek och produktiv lön blir minskningen något större, men den kompenseras mer än väl av att statens regressfordringar enligt lönegarantin får en bättre ställning. Enligt utredningens mening talar redan det nu anförda för att statsekonomiska skäl inte kan tilläggas avgörande betydelse. Förmånsrätten har inte heller någon sådan roll vid skatteindrivningen att farhågor för att skattemoralen skulle undergrävas kan tillmätas någon större vikt i sammanhanget. Förhållandena är idag även i övrigt väsentligt annorlunda än då skatteprivilegiet diskuterades på 1970-talet. Idag förfogar staten som skatteborgenär över en rad medel för att säkra sina fordringar, t.ex. det s.k. ställföreträdaransvaret enligt uppbördslagen samt betalningssäkring. Utredningen erinrar också bl.a. om att utvecklingen i t.ex. våra nordiska grannländer går mot ett helt avskaffande av skatteprivilegiet. Någon mellanlösning såsom förmånsrätt för skattefordringar som belöper på viss tid före konkurs, anser sig utredningen inte kunna förorda. Företagshypotekets omfattning m.m. Förslagens innehåll Utredningen föreslår att om konkurs följt inom viss tid från det att ett förfarande enligt lagen om företagsrekonstruktion avslutades, en borgenär som har företagshypotek till säkerhet för sin fordran skall ha rätt till betalning ur egendom som omfattades av hypoteket vid tidpunkten för beslutet om företagsrekonstruktion, eller ur egendom som trätt i sådan egendoms ställe. Förslaget utgör närmast en kodifiering av den praxis som utvecklats vid betalningsinställelse under medverkan av Ackordscentralen samt ett förtydligande av den rättsliga innebörden av denna praxis. Beträffande efterställda fordringar föreslår utredningen förtydligande i lag om att det förhållandet att fordringar utan förmånsrätt inbördes har lika rätt inte hindrar att en borgenär enligt avtal eller på annan grund har rätt till betalning först efter övriga borgenärer. Vidare föreslås vissa bestämmelser i lagen om företagsrekonstruktion och konkurslagen i syfte att klargöra vilken ställning efterställda fordringar har vid ackord. Bestämmelserna innebär att innehavare av sådana fordringar i princip inte deltar i ackord men blir bundna av detta. Motiven för förslagen Utredningen anser att förändringen av förmånsrättsordningen såvitt avser produktiva löner inte förutsätter en utvidgning av företagshypoteket till att omfatta även kassa- och banktillgodohavanden m.m. Olägenheterna av undantaget för sådan egendom har till stor del undanröjts genom den praxis som utvecklats unders senare år. Utredningens förslag om företagsrekonstruktion anknyter till denna praxis. Därmed har ett viktigt motiv för att upphäva undantaget för kassa- och bankmedel m.m. i lagen om företagshypotek fallit bort. Härtill kommer att en ändring beträffande kassa- och banktillgodohavanden m.m. inte är problemfri. En sådan utvidgning av säkerhetsunderlaget för företagshypotek kan t.ex. leda till att det mesta av vad som återvinns vid konkurs tillfaller säkerhetshavaren. En ändring på denna punkt skulle dessutom gå ut över bl.a. oprioriterade borgenärer. Detta utesluter dock inte andra reformvägar. Nuvarande praxis begränsar gode mannens möjlighet att göra uttag på ett administrationskonto under en betalningsinställelse genom ett krav på att denne skall iaktta inteckningshavarnas intressen så att dessa inte i händelse av konkurs åsamkas „väsentlig förlust„ genom försöket att komma till rätta med gäldenärsföretagets ekonomiska svårigheter. Härav följer att viss osäkerhet råder om hur långt gode mannens befogenhet att förfoga över medlen på kontot sträcker sig. Härtill kommer att begränsningen också innebär viss osäkerhet angående säkerhetens omfattning i det enskilda fallet. Det har också sagts vara betänkligt att en hypotekshavare under ackordsutredning före konkurs kan stärka sin ställning genom att få förmånsrätt i både gäldenärens transaktionsmedel och nya varor som förvärvas under utredningen. En annan olägenhet med nuvarande system är, att det råder viss oklarhet om vilka krav som måste uppfyllas för att företagshypotek skall omfatta medel på ett administrationskonto. Även från andra utgångspunkter kan det göras gällande att ett behov av förtydligande i lagstiftningen rörande företagshypotek föreligger. Den av utredningen föreslagna ändringen skulle medföra ett incitament för borgenärer med säkerhet i företagshypotek att medverka till rekonstruktionsförsök. Den osäkerhet angående företagshypotekets omfattning som kan föreligga i det enskilda fallet skulle vidare minskas. Lagstiftningsbehovet framstår än tydligare vid beaktande av den betydelsefulla roll som en borgenär med säkerhet i företagshypotek kommer att spela under det av utredningen föreslagna rekonstruktionsförfarandet. Inom utredningen har det framhållits, att avsaknaden av lagreglering om efterställda fordringar i praktiken fört med sig viss tvekan om hur de skall behandlas vid ackord. Bl.a. har pekats på att regeln i ackordslagen om att ett ackord skall ge „alla likaberättigade borgenärer lika rätt och minst tjugofem procent av fordringarnas belopp„ förmedlar intrycket att även efterställda fordringar därvid skulle vara inbegripna. Det har sagts att formuleringen av lagreglerna kan verka hindrande på uppgörelser där även efterställda fordringar skall delta. Utredningen finner det befogat med ett förtydligande av rättsläget på denna punkt. Det är av stor vikt att oklarhet om hur efterställningsvillkor skall tolkas inte lägger hinder i vägen för en rekonstruktion. Den statliga lönegarantin Förslagets innehåll Utredningen menar att den statliga lönegarantin idag används på två sätt så att man kan tala om „osund konkurrens„ i samband med att ett konkursföretag fortsätter driften. Dels förekommer det att garantin utnyttjas som en sorts indirekt samhällelig subvention vid överlåtelse av företagets rörelse („handel med lönegarantin„). Dels används lönegarantimedel som en form av driftkapital utan att affärsmässiga förutsättningar för fortsatt drift föreligger. Bägge formerna av „överutnyttjande„ av lönegarantin bör motverkas av utredningens förslag till åtgärder för att ersätta konkurs med företagsrekonstruktion utan konkurs. Även tillkomsten av 1992 års lönegarantilag bör verka i samma riktning, inte minst genom de i den lagen upptagna avräkningsreglerna. Härutöver bör enligt utredningens mening övervägas en bestämmelse om skyldighet för tillsynsmyndigheten att aktivt övervaka föreskrifterna om lönegaranti. Utredningens uppdrag tar sikte bara på frågan om användningen av lönegarantimedel medför problem i konkurrenshänseende. Det har inte ankommit på utredningen att undersöka sådana inslag i näringsverksamhet som etableringsrätt och behovet av strukturrationalisering. Inte heller har utredningen haft i uppgift att i övrigt gå in på missbruk av lönegarantin. Motiven för förslaget Den statliga lönegarantin har kommit att spela en större roll för rekonstruktion i samband med konkurs än som varit avsett. Samtidigt har lönegarantin tagits upp till diskussion från andra utgångspunkter. Våren 1992 beslutades att det maximala garantibeloppet för lönefordringar i konkurs sänks från tolv basbelopp till 100 000 kr. Det är tydligt, att konkursinstitutet har kommit att användas i rekonstruk- tionssyfte i betydligt större utsträckning än som antagits av statsmakterna. Redan det låga antalet offentliga ackord jämfört med det stora antalet konkurser visar härpå. Men även det höga utnyttjandet av lönegarantin pekar i samma riktning. Det betyder att konkursens roll som exekutionsform i åtskilliga fall har kommit i bakgrunden. Så sent som vid tillkomsten av 1987 års konkurslag godtogs dock att det i princip ankommer på förvaltaren att avgöra, om rörelsen skall fortsättas eller inte, låt vara med skyldighet att höra bl.a. tillsynsmyndighetens mening. Vid utredningens hearing 1992 har inte framkommit någon mera allvarlig kritik av konkurslagens regler på denna punkt även om det påpekats att det idag finns en viss risk för att förvaltaren slentrianmässigt fortsätter driften därför att lönegaranti utgår. Det ankommer inte på utredningen att gå närmare in på sådana inslag i näringsverksamheten som väsentligen är att hänföra till etableringsfrihet eller strukturrationalisering. I stället har utredningen övervägt lämpligheten av att garantin används antingen som ett led i en överlåtelse av konkursföretag („handel med lönegarantin„) eller som en form av driftkapital till ett konkursföretag trots att affärsmässiga förutsättningar för fortsatt drift eller för en överlåtelse av rörelsen inte är för handen. I konkurslagen anges att tillsynsmyndigheten (och särskilt berörda borgenärer) skall höras i viktigare frågor, om det inte föreligger hinder mot det. Att sälja hela rörelsen och i överlåtelseavtalet föra in lönegarantin som en del av avtalet är självfallet en sådan viktig fråga som kräver tillsynsmyndighetens hörande. Enligt utredningens uppfattning ankommer det på tillsynsmyndigheten att beakta användningen av lönegarantimedel vid fortsatt drift. Gör myndigheten vid samrådet med förvaltaren den bedömningen att användningen av lönegarantimedel av ett konkursföretag leder till någon form av „osund konkurrens„ på förut angivet sätt bör fortsatt drift och/eller överlåtelse av rörelsen avstyrkas. Utredningen har övervägt om man bör gå ett steg längre och i konkurslagen införa en uttrycklig bestämmelse om att förvaltaren såvitt gäller fortsatt drift och överlåtelse av rörelsen bör inhämta godkännande av tillsynsmyndigheten. Tillräckliga skäl att nu föreslå en sådan bestämmelse torde dock inte finnas. Däremot menar utredningen att man kan överväga att i en verkställighetsföreskrift till lönegarantilagen föra in en regel om att tillsynsmyndigheten skall övervaka efterlevnaden av föreskrifterna om lönegaranti. Förslagets konsekvenser Visserligen rekonstrueras en del företag idag genom konkurs. Det sker emellertid ofta med ianspråktagande av den statliga lönegarantin. Vidare kommer rekonstruktionen vanligen till stånd så sent att stora förluster för borgenärerna inte kan undvikas. Med utredningens förslag motverkas olägenheterna av nuvarande ordning. Kommer rekonstruktionsåtgärder igång tidigare, dvs. före konkurs, kan lönegarantin inte användas som ett led i en rekonstruktion. De affärsmässiga förutsättningarna för att rekonstruera ett krisföretags verksamhet bör emellertid bli bättre och „osund konkurrens„ mellan företagen i branschen kunna undvikas genom att lönegarantin inte kommer in i bilden. Också utfallet för borgenärerna av en uppgörelse bör typiskt sett bli gynnsammare än om företaget avvaktat den tidpunkt då det blivit ohjälpligt insolvent. Vinsterna med utredningens förslag inskränker sig inte till de omedelbara resultaten av en lyckad rekonstruktion. Liksom när en reorganisation av ett företags verksamhet äger rum i annat sammanhang kan borgenärerna få nytta av åtgärden genom att affärsförhållandet till gäldenärsföretaget eller dess efterträdare kan fortsätta. Rekonstruktionen kan också göra det möjligt för andra företag, vilka varit beroende av gäldenärsföretaget för sin verksamhet, att fortsätta denna utan att själva hamna i betalningssvårigheter. Särskilt gäller detta underleverantörer och underentreprenörer. I nu berörda hänseenden bör en rekonstruktion enligt utredningens modell medföra större ekonomisk nytta för berörda intressenter än om motsvarande åtgärd företas först när gäldenärsföretaget försatts i konkurs. Det nya förfarandet kan inte beräknas medföra några nya utgifter för domstolar och tillsynsmyndigheter. Kostnaden för företagsrekonstruktion kommer gäldenärsföretaget att självt stå för. Eftersom antalet konkurser kan förväntas minska genom att företagsrekonstruktion används i stället, kommer domstolarnas kostnader för konkurs att minska. Detta motvägs av domstolarnas befattning med företagsrekonstruktion. Också tillsynsmyndigheternas uppgifter minskas, när konkurserna avtar. Men denna besparing motvägs troligen av en aktivare bevakningsfunktion. Sannolikt kommer utredningens samlade förslag att medföra möjlighet till förbättrad utdelning för oprioriterade borgenärer. Det kommer även staten till del i dess egenskap av skatteborgenär. Men också med oförändrad utdelning till de oprioriterade borgenärerna - 3,6 % - kommer staten att få utdelning med bortåt 27 mkr, om man utgår från 1991 års siffror. Statens förlust på grund av att förmånsrätten för skatter och avgifter avskaffas begränsas redan på grund härav (cirka 140 mkr om statens fordran är densamma som 1991). Varje företag som kan rekonstrueras enligt den nya modellen i stället för att gå i konkurs torde generellt sett medföra en samhällsekonomisk vinst. Nedbringas antalet företagskonkurser, minskar typiskt sett också de förluster staten gör som skatteborgenär. Förslaget att låta en del av lönekostnaderna få en bättre förmånsrätt än fordringar med säkerhet i företagshypotek kommer att öka återbetalningen av utbetald lönegaranti i konkurs. Under budgetåren 1983/84 - 1989/90 var lönegarantifondens intäkter större än kostnaderna. Därefter har kostnaderna varit större än intäkterna. Återbetalning från konkurs uppgick under de båda budgetåren 1990/91 och 1991/92 till 52 resp. 114,9 mkr. Utredningens förslag går i denna del ut på att intjänad men ej utbetald lön samt lön under den tid driften vid företaget fortsätter, dock längst under två månader, skall utgå med förmånsrätt före fordringar med säkerhet i företagshypotek. En konsekvens härav är att lönegarantifonden får en bättre regressrätt än idag för en del av det som utbetalas i ersättning från fonden. Om en uppskattning görs av vad detta innebär för fonden bör beaktas att tillgångar saknas i ca en tredjedel av samtliga konkurser. I sådana konkurser är någon återbetalning således utesluten. Denna uppgift skall vidare sammanställas med att företagshypotekshavarna erhåller utdelning med 46 % i förhållande till deras sammanlagda fordringar. Ofta har den senaste innestående månadslönen inte betalts ut och inte heller semesterersättning. Om den tid under vilken konkurs- boet fortsätter verksamheten uppskattas till exempelvis 14 dagar, har man att räkna med att återbetalning till lönegarantifonden kommer att ske för 1,5 månadslön i konkurser rörande företag med anställda. Antalet personer som under 1990/91 erhöll lönegaranti uppgick till 47 007 och under 1991/92 till 77 973. Om den månatliga utbetalningen beräknas till 8 494 kr hade återbetalningen enligt utredningens förslag kommit att under de båda åren uppgå till knappt 200 resp. drygt 330 mkr. Det rör sig här om en ökning av återbetalningen från konkurs med 400 resp. drygt 300 %. Det är naturligtvis mycket vanskligt att göra sådana här beräkningar. På sikt bör antalet konkurser minska. Antalet berörda anställda likaså. Å andra sidan är det mera sannolikt att den genomsnittliga tiden för fortsatt drift överstiger 14 dagar. Utredningen har räknat med en schablontid om två månader. Beaktar man de olika omständigheter som kan inverka på resultatet, bör man kunna räkna med att vinsten för lönegarantifonden enligt förslaget inte kommer att understiga nyss nämnda beräkning utan snarare överstiga den. Det är svårt att förutspå hur många fall som årligen kan komma att bli föremål för företagsrekonstruktion och hur stor del av de ärenden som anhängiggörs som slutligen leder till en uppgörelse mellan gäldenären och dennes borgenärer. Mot bakgrund av antalet konkursföretag 1991 med fler än tio anställda (1 406) vågar utredningen dock uppskatta antalet fall av företagsrekonstruktion till ca 500. I likhet med antalet konkurser beror antalet fall av företagsrekonstruktion dock i hög grad på den allmänna ekonomiska utvecklingen i samhället. Utredningen förutsätter att åtgärder vidtas för utbildning av personal och information innan reformen genomförs. Ett ikraftträdande kan inte beräknas ske förrän tidigast under 1994. Förhållandet till en lag om skuldsanering Tidigare har utredningen avgett delbetänkandet (SOU 1990:74) Skuldsaneringslag, vilket tog sikte på överskuldsatta fysiska personer som inte driver någon form av näringsverksamhet. I 1992 års betänkande har utredningen behandlat enbart näringsidkare som fått betalningssvårigheter. De båda förslagen skall ses som en heltäckande reglering av fall då företag eller enskilda behöver rådrum för att reda ut sina ekonomiska problem utan konkurs. I föreliggande betänkande föreslås att den nuvarande ackordslagen avskaffas. Detta förutsätter någon motsvarande typ av regler för privatpersoner. Insolvensutredningens författningsförslag 1 Förslag till lag om företagsrekonstruktion Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Inledande bestämmelser 1 § Företagsrekonstruktion enligt denna lag innebär att en gäldenär som driver näringsverksamhet, efter betalningsinställelse och under medverkan av en av rätten utsedd administrator, söker rekonstruera verksamheten utan konkurs och träffa en ekonomisk uppgörelse med sina borgenärer. 2 § Företagsrekonstruktion inleds efter ansökan hos rätten. En ansökan kan göras av gäldenären eller en borgenär. En ansökan av gäldenären är att anse som en förklaring att denne ställer in sina betalningar. Detsamma gäller ett sådant medgivande av gäldenären som avses i 2 kap. 11 § första stycket. 3 § Företagsrekonstruktion innebär inskränkningar i borgenärernas rätt att tvångsvis ta i anspråk gäldenärens egendom för betalning av sina fordringar och att göra gällande påföljd av avtalsbrott från gäldenärens sida. De rättsverkningar som sägs i första stycket inträder den dag då en ansökan om företagsrekonstruktion bifalls. Rättsverkningarna förfaller när rätten meddelar beslut om förfarandets upphörande, om inte annat förordnas i beslutet. 4 § Vid företagsrekonstruktion skall särskilt undersökas, om den verksamhet som gäldenären bedriver helt eller delvis kan fortsättas. Kan en uppgörelse inte ske under hand får gäldenären ansöka om förhandling om offentligt ackord. I fråga om offentligt ackord tillämpas bestämmelserna i 3 kap. 5 § En plan skall upprättas för hur syftet med förfarandet skall uppnås (rekonstruktionsplan). Förfarandet pågår under högst tre månader, om inte beslut om förlängning av fristen meddelas av rätten. 6 § Bestämmelserna i denna lag om gäldenär äger inte tillämpning i fråga om 1. bankaktiebolag, sparbank eller föreningsbank, 2. kreditaktiebolag, stadshypoteksförening eller landshypoteksförening, 3. understödsförening, 4. försäkringsbolag, 5. gäldenär för vars verksamhet staten, kommun, landstingskommun, kommunal- förbund, församling eller kyrklig samfällighet svarar. 7 § Om konkurs föreskrivs i konkurslagen (1987:672). 2 kap. Allmänna bestämmelser om företagsrekonstruktion Ansökan av gäldenären 1 § En gäldenärs ansökan om företagsrekonstruktion skall göras skriftligen. Ansökningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud. En ansökan skall innehålla 1. en kortfattad redogörelse för gäldenärens ekonomi och vad som lett fram till gäldenärens betalningssvårigheter, 2. en uppgift om utsikten till rekonstruktion av verksamheten och till en uppgörelse med borgenärerna samt 3. ett förslag till administrator och behövliga uppgifter om dennes lämplighet för uppdraget. 2 § Ansökan om företagsrekonstruktion görs hos den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet. I ansökningen skall gäldenären ange och styrka de omständigheter som gör rätten behörig, om de inte är kända. Har ansökan gjorts hos en tingsrätt som inte är behörig, skall rätten genast sända handlingarna i ärendet till den tingsrätt som enligt vad dessa visar är behörig och underrätta gäldenären. En ansökan skall anses gjord, när handlingarna kom in till den förra tingsrätten. 3 § En ansökan skall avvisas, 1. om det av ansökningen inte framgår vilken tingsrätt som är behörig eller 2. om den inte uppfyller de krav som anges i 1 §. Avvisning får ske endast om gäldenären inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen. 4 § Upptas gäldenärens ansökan skall rätten genast 1. besluta om företagsrekonstruktion, 2. utse en administrator och 3. bestämma tidpunkt för ett borgenärssammanträde inför rätten senast tre veckor från beslutet eller den längre tid som är oundgängligen nödvändig. Ett beslut om företagsrekonstruktion får inte meddelas, om det saknas skälig anledning anta att syftet med förfarandet kan uppnås. Om särskilda skäl föreligger kan flera än en administrator utses. Ansökan av en borgenär 5 § En ansökan av en borgenär skall göras skriftligen. Ansökningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans ombud. En ansökan skall innehålla 1. uppgift om borgenärens fordran, 2. de omständigheter på vilka han grundar sin begäran och 3. förslag till administrator och behövliga uppgifter om dennes lämplighet för uppdraget. Borgenären skall i original eller kopia bifoga de handlingar som han vill åberopa. Ansökningen och de handlingar som har bifogats denna skall ges in i två exemplar. 6 § En borgenärs ansökan om företagsrekonstruktion får inte bifallas, om 1. borgenären har betryggande pant eller därmed jämförlig säkerhet i egendom som tillhör gäldenären och det inte finns särskilda skäl anta att borgenärens rätt är i fara eller 2. betryggande säkerhet erbjuds av tredje man. Med säkerhet som erbjuds av tredje man avses även borgen, om borgensmannen svarar som för egen skuld. 7 § I fråga om behörig tingsrätt och avvisning av ansökan tillämpas vad som sägs i 2 och 3 §§. 8 § Upptas en borgenärs ansökan skall rätten sätta ut en förhandling för prövning av yrkandet. Förhandlingen skall hållas inom två veckor från det att ansökningen kom in till rätten. Om det finns särskilda skäl, får den hållas senare, dock senast inom sex veckor. Till förhandlingen skall parterna kallas. I kallelsen till gäldenären skall denne föreläggas att svara på yrkandet vid förhandlingen. I kallelsen skall även anges att gäldenären inte behöver inställa sig, om han före förhandlingen själv gör en ansökan enligt 1 §. Kallelserna skall delges. Parterna skall i kallelsen upplysas om innehållet i 10 §. Gäldenären skall samtidigt med kallelsen delges de av borgenären ingivna handlingarna. 9 § En borgenärs ansökan förfaller, om 1. en ansökan enligt 1 § från gäldenären själv bifalls före förhandlingen, 2. gäldenären före denna skriftligen bestrider ansökningen eller 3. försätts i konkurs. Rätten skall i fall som avses i första stycket ställa in förhandlingen och underrätta parterna. 10 § Uteblir borgenären från förhandlingen, skall ärendet avskrivas, om inte gäldenären själv gör en ansökan enligt 1 §. Uteblir gäldenären från förhandlingen, förfaller borgenärens ansökan. 11 § En ansökan av borgenären får inte bifallas, om inte gäldenären förklarar att han vill påbörja företagsrekonstruktion. Finns förutsättningar att bifalla borgenärens ansökan tillämpas 4 § be- träffande de åtgärder som ankommer på rätten. Administratorn och dennes uppgifter 12 § Administratorn skall undersöka utsikterna till rekonstruktion av verksamheten och därvid verka för att borgenärernas bästa iakttas. Administratorn skall undersöka gäldenärens ekonomiska ställning och efter samråd med gäldenären upprätta en rekonstruktionsplan som tillställs borgenärerna. Administratorn får anlita hjälp av sakkunnig. 13 § En administrator skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, ha borgenärernas förtroende samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Den som är anställd vid en domstol eller en kronofogdemyndighet får inte vara administrator. En administrator som inte är lämplig eller av någon annan orsak bör skiljas från uppdraget skall entledigas av rätten. Frågor om entledigande tas upp på begäran av administratorn, en borgenär eller gäldenären. 14 § Administratorn skall inom en vecka från det att han utsetts underrätta samtliga kända borgenärer om att företagsrekonstruktion har påbörjats. Vid underrättelsen skall fogas 1. en förteckning över gäldenärens huvudsakliga tillgångar och skulder, 2. gäldenärens senaste balansräkning, om gäldenären är eller varit bokföringsskyldig under det sista året innan ansökan om företagsrekonstruktion gjordes, och de ytterligare upplysningar som behövs om dennes redovisning, 3. en uppgift om orsakerna till betalningssvårigheterna och ändamålet med förfarandet samt 4. upplysning om tidpunkten för det sammanträde som sägs i 4 § första stycket 3. Gäldenärens ställning 15 § Gäldenären är skyldig att lämna administratorn alla sådana upplysningar om sina ekonomiska förhållanden som är av betydelse för företagsrekonstruktion. Gäldenären skall följa administratorns råd och anvisningar angående för- valtningen av gäldenärens egendom. 16 § Gäldenären får inte utan administratorns samtycke 1. betala skuld som uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion eller ställa säkerhet för sådan skuld, 2. ingå någon ny förpliktelse, 3. pantsätta, överlåta eller upplåta annan rätt till fast egendom, affärslo- kaler eller annan egendom av väsentlig betydelse för gäldenärens verksamhet. 17 § Har gäldenären före beslutet om företagsrekonstruktion 1. ingått ett sådant avtal om fortlöpande leverans av elektricitet, vatten eller därmed jämförlig förnödenhet som innebär att gäldenären skall erlägga betalning efter hand i särskilda poster allteftersom motparten fullgör sitt åtagande och 2. kommit i dröjsmål med betalningen av någon delleverans, får motparten dock inte på grund härav häva avtalet i fråga om senare leverans eller avbryta denna, om gäldenären med administratorns samtycke ställer godtagbar säkerhet för betalning av sådan leverans. Avtalsvillkor som inskränker gäldenärens befogenhet enligt första stycket är ogiltigt. 18 § Överlämnas en vara till gäldenären efter det att beslut om företags- rekonstruktion meddelades av rätten och har betalning inte skett, får säljaren kräva att varan lämnas tillbaka. Varan behöver dock inte lämnas tillbaka, om betalning sker genast eller, i fall då köpesumman inte har förfallit till betalning, gäldenären med samtycke av administratorn inom skälig tid efter uppmaning ställer godtagbar säkerhet för betalningen. Avtalsvillkor som inskränker gäldenärens befogenhet enligt första stycket är ogiltigt. Borgenärernas ställning 19 § Vid det sammanträde som sägs i 4 § första stycket 3 skall borgenärerna beredas tillfälle att uttala sig om förfarandet bör fortgå. Om en borgenär begär det, skall vid sammanträdet bland borgenärerna utses en borgenärskommitté. I kommittén får ingå högst tre personer. Om gäldenären bedriver näringsverksamhet och under det senast förflutna räkenskapsåret här i landet sysselsatt i genomsnitt minst 25 arbetstagare, har en företrädare för de anställda rätt att delta i borgenärskommittén. I så fall får i denna ingå högst fyra personer. Administratorn skall i väsentliga frågor samråda med borgenärskommittén, om inte hinder möter mot det. 20 § Under förfarandet gäller följande inskränkningar i borgenärernas rätt att tvångsvis ta i anspråk gäldenärens egendom för betalning av sina fordringar. 1. Om en borgenär ansöker om att gäldenären skall försättas i konkurs, skall ansökningen på begäran av administratorn förklaras vilande i avvaktan på att förfarandet enligt denna lag upphör. Vilandeförklaring skall dock inte meddelas, om det finns särskilda skäl anta att borgenärens rätt är i fara. 2. Utmätning får inte ske. Detta gäller inte utmätning för sådan fordran till säkerhet för vilken borgenären har handpanträtt. Har borgenären annan panträtt eller företagshypotek till säkerhet för sin fordran, kan borgenären hos rätten begära medgivande till utmätning. Medgivande får lämnas endast om det finns risk för att säkerhetens värde avsevärt minskas till följd av gäldenärens handlande. 3. Beslut om betalningssäkring får inte meddelas och verkställighet av sådant beslut får inte ske. 4. Handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. får inte ske. Detsamma gäller återtagande genom verkställighet av dom. 5. Beslut om kvarstad får inte meddelas och verkställighet av sådant beslut får inte ske. Under förfarandet får en borgenär inte heller i övrigt påkalla åtgärd för verkställighet enligt 16 kap. utsökningsbalken. 21 § Den som hade fordran hos gäldenären när ansökan om företagsrekonstruktion gjordes får, även om fordringen inte är förfallen till betalning, använda den till kvittning mot fordran som gäldenären då hade mot honom. Detta gäller dock inte, om kvittning är utesluten på grund av fordringarnas beskaffenhet eller undantagen enligt vad som sägs nedan. Om en fordran mot gäldenären har förvärvats genom överlåtelse från tredje man senare än tre månader före ansökan om företagsrekonstruktion eller, såvitt angår dödsbo, före ansökan om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman och i det senare fallet en ansökan om företagsrekonstruktion följt inom tre månader från det att boutredningsman förordnats, får den inte användas till kvittning mot en fordran som gäldenären hade när borgenären förvärvade sin fordran. Detsamma gäller, om en fordran mot gäldenären har förvärvats tidigare genom sådant fång och borgenären då hade skälig anledning anta att gäldenären var på obestånd. En borgenär, som har satt sig i skuld till gäldenären under sådana omständigheter att det är att jämställa med betalning med annat än sedvanliga betalningsmedel, får inte kvitta, i den mån sådan betalning hade kunnat bli föremål för återvinning enligt 3 kap. eller konkurslagen.En fordran på ersättning vilken tillkommer en borgensman eller annan med anledning av en förpliktelse som han infriat (regressfordran) anses vid tillämpning av vad som sägs ovan ha förvärvats när hans förpliktelse grundades. Förfarandets upphörande 22 § Förfarandet upphör efter beslut av tingsrätten. Det skall upphöra om tre månader förflutit från dagen för beslutet om företagsrekonstruktion. Tingsrätten kan om särskilda skäl därtill föreligger på begäran av gäldenären förlänga den i första stycket angivna fristen med tre månader i taget. Förfarandet får dock inte pågå under längre tid än sammanlagt ett år, såvida inte förhandling om offentligt ackord inletts. Innan rätten beslutar om förlängning enligt andra stycket skall admini- stratorn, de borgenärer, som infunnit sig till det sammanträde som sägs i 4 § första stycket 3, och borgenärskommittén, om en sådan utsetts, beredas tillfälle att yttra sig. 23 § Förfarandet skall även upphöra om 1. syftet med förfarandet uppnåtts, 2. gäldenären återkallar sin ansökan eller utan laga förfall uteblir från det sammanträde som sägs i 4 § första stycket 3, 3. administratorn eller en borgenär begär det och rätten finner förfarandet sakna ett rimligt ändamål, 4. gäldenären försätts i konkurs eller 5. rätten i annat fall finner att särskilda skäl föreligger för att förfarandet bör upphöra. Innan tingsrätten fattar beslut enligt första stycket 1-3 eller 5 skall gäldenären, administratorn, de borgenärer, som infunnit sig till det sammanträde som sägs i 4 § första stycket 3, och borgenärskommittén, om en sådan utsetts, beredas tillfälle att yttra sig. 24 § När rätten meddelar beslut om förfarandets upphörande, förfaller de rättsverkningar som anges i 17, 18 och 20 §§, om inte annat förordnas i beslutet. 3 kap. Särskilda bestämmelser om offentligt ackord Ansökan om förhandling om offentligt ackord 1 § En ansökan om förhandling om offentligt ackord görs av gäldenären hos den tingsrätt där ärendet om företagsrekonstruktion är anhängigt. I fråga om offentligt ackord gäller utöver bestämmelserna i detta kapitel 2 kap. 12, 13 och 15 - 24 §§ i tillämpliga delar. 2 § Till en ansökan enligt 1 § skall bifogas 1. ett ackordsförslag som anger hur mycket gäldenären bjuder i betalning och när betalningen skall ske samt om säkerhet har ställts för ackordet och vari den i så fall består, 2. en förteckning över boets tillgångar och skulder, upprättad enligt 3 § tidigast tre månader innan ansökan om förhandling om offentligt ackord gjordes, 3. den senaste balansräkningen, om gäldenären är eller har varit bok- föringsskyldig under det sista året innan beslutet om företagsrekonstruktion meddelades, 4. en berättelse av administratorn som anger boets tillstånd och orsakerna till gäldenärens betalningssvårigheter samt innehåller en översikt över tillgångar och skulder, en uppgift om den utdelning som kan påräknas i en konkurs och upplysning om egendom har frångått gäldenären under sådana förhållanden att den kan bli föremål för återvinning, om det finns skälig anledning anta att gäldenären har gjort sig skyldig till brott mot sina borgenärer och i så fall grunden därför samt hur gäldenären har fullgjort sin bokföringsskyldighet, 5. ett yttrande av administratorn om han anser att ackordsförslaget bör antas av borgenärerna, 6. ett intyg av administratorn att borgenärer, som till antalet utgör minst två femtedelar av de i bouppteckningen upptagna borgenärer vilkas fordringar skulle omfattas av ackordet och som tillsammans innehar minst två femtedelar av dessa fordringars sammanlagda belopp, har förklarat sig anse ackordet antagbart, 7. ett bevis att ackordsförslaget samt administratorns berättelse och yttrande har sänts till alla borgenärer som tas upp i bouppteckningen, 8. förskott, med belopp som regeringen föreskriver, på kostnaden för ackords- frågans handläggning hos rätten samt av rätten godkänd säkerhet för vad som inte täcks av förskottet. En balansräkning behöver inte bifogas, om den tidigare har tillställts rätten och borgenärerna. 3 § Administratorn skall upprätta bouppteckningen. I denna skall tillgångarna tas upp till noggrant uppskattade värden. Om gäldenären är eller har varit bokföringsskyldig under det sista året innan beslutet om företagsrekonstruktion meddelades, skall om möjligt även lämnas en specificerad uppgift om de värden som i bokföringen har åsatts tillgångarna eller, när sådan värdering inte har gjorts, om anskaffningskostnaden. Bouppteckningen skall vidare innehålla uppgift om varje borgenärs namn och postadress. Ränta på en borgenärs fordran skall inte beräknas längre än till dagen för ansökan om företagsrekonstruktion. Fordran i utländskt myntslag skall beräknas efter den kurs som gällde nämnda dag. Har en borgenär förmånsrätt, skall det anges jämte grunden till det. Förekommer anmärkning mot fordran eller bedöms värdet av egendom, vari en borgenär har särskild förmånsrätt, understiga hans fordran, skall det anges. 4 § Rätten skall avvisa ansökningen om förhandling om offentligt ackord, om den inte uppfyller de krav som anges i 2 § och gäldenären inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen. 5 § Upptas ansökningen, skall rätten genast meddela beslut om förhandling om offentligt ackord (ackordsförhandlingsbeslut). Samtidigt skall rätten 1. bestämma tidpunkt för ett sammanträde med borgenärerna inför rätten, 2. kalla gäldenären, administratorn och borgenärerna till sammanträdet samt 3. kungöra ackordsförhandlingsbeslutet i Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt på sätt regeringen föreskriver. Villkor för offentligt ackord 6 § Ett offentligt ackord får avse, att fordringar, som tillkommer borgenärer vilka enligt 7 § får delta i förhandlingen, nedsätts och betalas på närmare angivet sätt. Ackordet skall ge alla likaberättigade borgenärer lika rätt och minst tjugofem procent av fordringarnas belopp, om inte lägre ackordsprocent godkänns av samtliga kända borgenärer som skulle omfattas av ackordet eller särskilda skäl för lägre procent föreligger. Föreskriven minsta utdelning skall betalas inom ett år efter det att ackordet har fastställts, om inte samtliga nämnda borgenärer godkänner längre betalningstid. Utan hinder av första stycket får ett offentligt ackord innehålla villkor att borgenärerna får full betalning intill visst belopp, om avvikelsen kan anses skälig med hänsyn till omfattningen av boet och övriga omständigheter. En avvikelse till nackdel för viss borgenär får också äga rum, om han har medgett det. Ett ackord får även avse, att gäldenären endast får anstånd med betalningen eller annan särskild eftergift. Därvid äger första och andra styckena motsvarande tillämpning. Borgenärer vid offentligt ackord 7 § I förhandling om offentligt ackord deltar endast borgenärer, vilkas fordringar uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion. En borgenär, som kan få täckning för sin fordran genom kvittning eller vars fordran är förenad med förmånsrätt, deltar inte i förhandlingen. En borgenär, som enligt avtal eller på annan grund har rätt till betalning först efter gäldenärens övriga borgenärer, deltar inte heller i förhandlingen, såvida inte dessa medger detta. Om en borgenär helt eller delvis avstår från kvittningsrätt eller förmånsrätt, deltar han i förhandlingen i motsvarande mån. Kan en borgenärs fordran endast till viss del täckas genom kvittning eller understiger värdet av den egendom i vilken en borgenär har särskild förmånsrätt hans fordran, deltar han med återstående del av fordringen. Innehåller ackordsförslaget en bestämmelse att borgenärer som inte har förmånsrätt skall få full betalning intill ett visst belopp, skall deras fordringar i ackordsförfarandet anses som förmånsberättigade i motsvarande mån. En borgenär får delta i förhandlingen, även om hans fordran inte är förfallen till betalning eller den är beroende av särskilt villkor. Med borgenärer som har förmånsrätt likställs en borgenär som till säkerhet för sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt. Borgenärsmajoritet vid offentligt ackord 8 § Ett ackordsförslag, som ger minst femtio procent av fordringsbeloppen, skall anses antaget av borgenärerna, om tre femtedelar av de röstande har godtagit förslaget och deras fordringar uppgår till tre femtedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp. Är ackordsprocenten lägre, skall ackordsförslaget anses antaget, om tre fjärdedelar av de röstande har enats om förslaget och deras fordringar uppgår till tre fjärdedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp. Återvinning vid offentligt ackord 9 § Efter ackordsförhandlingsbeslutet äger bestämmelserna i konkurslagen (1987:672) om återvinning vid konkurs motsvarande tillämpning, om ackordet fastställs. Söks återvinning av förmånsrätt eller betalning som vunnits genom utmätning, får rätten förordna att fortsatt verkställighet av utmätningen tills vidare inte får äga rum. 10 § Talan om återvinning väcks av en borgenär vars fordran skulle omfattas av ackord. Talan skall väckas före det borgenärssammanträde som avses i 5 § 1 och får inte slutligt prövas innan ackordsfrågan har blivit avgjord. En borgenär som vill väcka talan skall underrätta administratorn. Om så inte har skett, får hans talan inte upptas till prövning. Upphör förfarandet utan att ackord har kommit till stånd och försätts inte gäldenären i konkurs efter ansökan som gjorts inom tre veckor från det att ackordsfrågan avgjordes, skall den väckta återvinningstalan avvisas. 11 § Vad som vinns genom återvinningstalan skall, sedan kärandens kostnader har ersatts, tillkomma de borgenärer som omfattas av ackordet. En svarande som med anledning av kärandens talan kan få fordran mot gäldenären deltar med fordringen i förhandlingen om offentligt ackord och har rätt att avräkna den utdelning som tillkommer honom på vad han annars skulle ha betalat. Om det i målet påkallas av en borgenär som omfattas av ackordet eller av gäldenären, kan rätten föreskriva särskild förvaltning av det som enligt första stycket skall tillkomma borgenärerna. Egendom som har satts under sådan förvaltning får utmätas endast om ackordet har förfallit. Verkan av offentligt ackord 12 § Ett fastställt ackord är bindande för alla borgenärer, kända eller ej, som enligt 7 § hade rätt att delta i ackordsförhandlingen. Om alla borgenärer som enligt 7 § hade rätt att delta i ackordsförhandlingen inte tillgodoses fullt ut genom ackordet, är detta bindande också för en borgenär vars fordran uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion och som enligt avtal eller på annan grund har rätt till betalning först efter gäldenärens övriga borgenärer. En borgenär med förmånsrätt i viss egendom är bunden av ackordet i fråga om belopp som inte kan tas ut ur egendomen. 13 § Överlåter gäldenären efter ackordsförhandlingsbeslutet en fordran så att en borgenär därigenom förlorar rätt till kvittning, skall han gottgöra borgenären därför. 14 § En borgenär som har godkänt ett ackordsförslag förlorar inte genom godkännandet sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären svarar för fordringen. Senare anmälda fordringar vid offentligt ackord m.m. 15 § Vill någon delta i ackordsförhandlingen med en fordran som inte har upptagits i bouppteckningen och inte heller senare blivit känd, bör han skriftligen anmäla fordringen hos administratorn senast en vecka före det borgenärssammanträde som avses i 5 § 1. Anmäls en fordran senare, får det inte föranleda att borgenärernas prövning av ackordsförslaget skjuts upp. 16 § Om gäldenären eller en borgenär vill framställa anmärkning mot en fordran som skulle omfattas av ackordet, skall han göra det skriftligen hos administratorn i så god tid som möjligt och i vart fall före omröstningen vid det borgenärssammanträde som avses i 5 § 1. Finner administratorn anledning till anmärkning mot en fordran som skulle omfattas av ackordet eller framställer gäldenären eller en borgenär sådan anmärkning hos administratorn, skall denne skyndsamt underrätta den borgenär vilkens fordran avses med anmärkningen. Detsamma gäller, när värdet av egendom vari borgenär har särskild förmånsrätt bedöms understiga fordringen. Borgenärssammanträde vid offentligt ackord 17 § Det sammanträde som avses i 5 § 1 skall hållas tidigast tre och senast fem veckor efter ackordsförhandlingsbeslutet. Gäldenären bör inställa sig personligen vid borgenärssammanträdet. Han skall därvid lämna rätten, administratorn och borgenärerna de upplysningar om boet som de begär. Kan gäldenären inte infinna sig personligen, bör han ställa ombud. Har edgång begärts enligt 18 §, skall gäldenären alltid inställa sig personligen, såvida gäldenären inte redan har avlagt ed inför någon annan tingsrätt. Administratorn skall tillhandahålla en förteckning på de borgenärer som har rätt att delta i omröstning i ackordsfrågan, med uppgift om de fordringsbelopp för vilka rösträtt får utövas. I förteckningen skall även antecknas anmärkning som har framställts mot en borgenärs fordran. 18 § På begäran av en borgenär skall gäldenären vid borgenärssammanträdet avlägga bouppteckningsed. Han skall därvid göra de tillägg till eller ändringar i bouppteckningen som han anser behövs och med ed betyga att bouppteckningen med gjorda tillägg eller ändringar är riktig, så att det inte enligt hans vetskap har oriktigt utelämnats eller upptagits någon tillgång eller skuld. Är gäldenären en juridisk person och finns flera ställföreträdare, behöver bouppteckningsed inte avläggas av en sådan ställföreträdare vars edgång den borgenär som påkallat edgången anser sakna betydelse för utredningen av gäldenä- rens ekonomiska ställning. När det finns anledning till det, får rätten besluta att gäldenären skall avlägga eden inför någon annan tingsrätt. Är gäldenären sjuk, får eden avläggas där han vistas. Vägrar gäldenären att avlägga ed, förfaller ackordsförhandlingsbeslutet, om inte rätten finner synnerliga skäl föreligga att förhandlingen om offentligt ackord fortsätts. 19 § Om både en borgenär och en borgensman eller någon annan som förutom gäldenären ansvarar för borgenärens fordran vill rösta för denna, har de tillsammans en röst, vilken beräknas efter borgenärens fordran. Kan de inte enas, gäller borgenärens mening, om inte de andra löser ut honom eller ställer betryggande säkerhet för fordringen. 20 § Vid borgenärssammanträdet skall borgenärerna rösta om ackordsförslaget. En anmärkning som har framställts mot en fordran utgör inte hinder mot att borgenären deltar med fordringen i omröstningen. Är utgången av omröstningen beroende av om fordringen skall beaktas eller inte, skall rätten vid samman- trädet utreda tvistefrågan och söka åstadkomma förlikning. De närvarande får med bindande verkan för dem som har uteblivit medge att en anmärkning förfaller eller inskränks eller uppdra åt administratorn att ingå förlikning med borge- nären. Kan förlikning inte träffas, skall frågan handläggas enligt vad som sägs i 24 § för bestämmande av omröstningens utgång. En förlikning angående framställd anmärkning får inte ingås i annan ordning än som anges i andra stycket utan samtycke av alla vilkas rätt är beroende av förlikningen. Vid omröstning äger 3 § andra stycket motsvarande tillämpning. 21 § Gäldenären får inte återta eller ändra ackordsförslaget utan medgivande av rätten. Yrkande härom skall framställas senast vid borgenärssammanträdet innan omröstning sker. Mot rättens beslut i fråga om återtagande eller ändring av ackordsförslag får talan inte föras särskilt. Har ändring av ackordsförslaget medgetts, får prövningen av förslaget uppskjutas till fortsatt sammanträde inom tre veckor. Om ändringen inte medför att förslaget blir sämre för borgenärerna, får uppskov dock äga rum endast om särskilda skäl föreligger. 22 § Om rätten i annat fall än som avses i 21 § andra stycket finner särskilda skäl föreligga för att borgenärernas prövning av ackordsförslaget uppskjuts, får rätten besluta om uppskov till fortsatt sammanträde inom tre veckor. Fastställelse av offentligt ackord 23 § Har ackordsförslaget antagits vid borgenärssammanträdet men finns det enligt 25 § anledning att inte fastställa ackordet, skall ackordsfrågan prövas av rätten vid en förhandling. Detsamma gäller, om det vid sammanträdet inte kan avgöras om förslaget har antagits eller förkastats av borgenärerna. Om ackordsfrågan inte skall prövas vid en förhandling, skall rätten fastställa ackordet. Beslut i ackordsfrågan skall meddelas inom en vecka, om inte längre rådrum är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter. 24 § Är utgången av omröstningen över ackordsförslaget beroende av om kvarstående anmärkningar godkänns eller inte och finns det i övrigt skäl att fastställa ackordet, skall rätten först pröva anmärkningarna eller så många av dem att utgången av omröstningen blir densamma, vare sig övriga anmärkningar godkänns eller inte. Mot rättens beslut med anledning av framställd anmärkning får talan inte föras. 25 § Ett ackord får inte fastställas, om 1. ärendet inte har handlagts på föreskrivet sätt och felet kan ha inverkat på ackordsfrågans utgång, 2. ackordet inte uppfyller villkoren i 6 §, 3. det finns skälig anledning att anta att gäldenären i hemlighet har gynnat någon borgenär för att inverka på ackordsfrågan eller att något annat svek har ägt rum vid ackordet eller 4. ackordet uppenbart är till skada för borgenärerna. Även om första stycket inte är tillämpligt, får rätten efter omständigheterna vägra att fastställa ackordet, om en borgenär eller en borgensman eller någon annan som förutom gäldenären svarar för fordringen har bestritt fastställelse på grund av att 1. betryggande säkerhet för ackordets fullgörande inte finns, 2. ackordet är till skada för borgenärerna eller 3. ackordet av någon annan särskild anledning inte bör medges. Vägras fastställelse enligt första stycket 1 och är förslaget inte förkastat av borgenärerna eller förfallet, skall borgenärerna på nytt pröva ackordsförslaget och sammanträde utsättas för detta. Särskild talan får inte föras mot ett beslut om sådan prövning. Tillsyn över offentligt ackord 26 § På begäran av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan rätten, om det finns skäl till det, förordna administratorn eller någon annan lämplig person att utöva tillsyn över att gäldenären fullgör sina åtaganden enligt ackordet. Om det behövs, skall även en ersättare för tillsynsmannen förordnas. Gäldenären skall ge tillsynsmannen de uppgifter som denne begär och följa de anvisningar som tillsynsmannen lämnar. Bestämmelserna i 2 kap. 13 § tredje stycket äger motsvarande tilllämpning i fråga om entledigande av tillsynsman. Förverkande av offentligt ackord 27 § På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan rätten förklara att den eftergift som genom ackordet har medgetts gäldenären förfaller, om gäldenären 1. har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i hemlighet har gynnat någon borgenär för att inverka på ackordsfrågans avgörande,2. åsidosätter vad som åligger honom enligt 26 § andra stycket eller 3. på något annat sätt uppenbart försummar sina åtaganden enligt ackordet. Förlikning är inte tillåten i en fråga som avses i första stycket. Även om den eftergift som har medgetts gäldenären förklaras förfallen, får borgenärerna göra ackordet i övrigt gällande mot gäldenären eller mot den som har gått i borgen för ackordet. 4 kap. Bestämmelser om handläggningen m.m. Handläggningen av ärenden om företagsrekonstruktion 1 § Prövningen av en ansökan om företagsrekonstruktion och handläggningen av företagsrekonstruktion sker som ett ärende hos tingsrätten. 2 § I fråga om ärenden om företagsrekonstruktion gäller rättegångsbalkens be- stämmelser om handläggningen av tvistemål i tillämpliga delar, om inte något annat sägs i denna lag. Sker handläggningen vid sammanträde inför rätten tillämpas bestämmelserna om huvudförhandling i tvistemål, om inte sakens beskaffenhet motiverar avsteg därifrån. En sådan förhandling som avses i 3 kap. 23 § första stycket skall äga rum så snart som möjligt. Om administratorn, gäldenären eller en borgenär uteblir från förhandlingen, hindrar det inte att ackordsfrågan prövas och avgörs. Rättens avgörande sker genom beslut. 3 § En tingsrätt är vid handläggningen domför med en lagfaren domare. Vid en förhandling får dock rätten bestå av tre lagfarna domare. 4 § Bevis eller fullmakt, som visar att den som vid företagsrekonstruktion i egenskap av ställföreträdare eller ombud företräder en borgenär är behörig, skall företes endast om det påkallas av särskilda skäl. Är en behörighetshandling inte tillgänglig när den skall företes, skall ställföreträdaren eller ombudet få tid att förete sådan handling. Kostnader för förfarandet 5 § Kostnaderna för företagsrekonstruktion betalas av gäldenären. 6 § Arvode till administratorn och ersättning för kostnad som uppdraget medfört skall prövas av rätten, om administratorn eller gäldenären gör framställning därom. Så länge ackordet inte fullgjorts får sådan framställning göras också av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet. Arvodet får inte bestämmas till ett högre belopp än som med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt näringsverksamhetens omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. 7 § Bestämmelserna i 6 § äger motsvarande tillämpning beträffande arvode och kostnadsersättning till en tillsynsman. Ersättningen till ett sakkunnigt biträde som har anlitats med stöd av 2 kap. 12 § tredje stycket bestäms av administratorn. Verkställighet av beslut 8 § Ett beslut om företagsrekonstruktion går i verkställighet omedelbart. Detsamma gäller andra beslut av rätten under handläggningen av ett ärende om företagsrekonstruktion i en fråga som enligt denna lag skall prövas av rätten, om inte något annat förordnas eller följer av andra stycket. Beslut under handläggningen går i verkställighet först sedan det har vunnit laga kraft, om beslutet avser arvode eller kostnader till en administrator eller till en sådan tillsynsman som har utsetts enligt 3 kap. 26 §. Överklagande av rättens beslut 9 § Tingsrättens beslut i en fråga som enligt denna lag skall prövas av rätten får överklagas för sig, om inte något annat följer av 3 kap. 21 § första stycket, 24 § eller 25 § tredje stycket. Talan mot ett beslut som avses i första stycket förs genom besvär i hovrätten inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades. Är det fråga om beslut om förhandling om offentligt ackord räknas dock besvärstiden från den dag då kungörelsen om beslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Skadestånd 10 § Om en borgenärs ansökan enligt 2 kap. 5 § inte bifalls och om borgenären när han gav in sin ansökan saknade skälig anledning att anta att gäldenären inte kunde betala sina skulder allteftersom de förföll till betalning, skall borgenären ersätta gäldenären den skada som skäligen kan anses ha orsakats denne genom ansökningen och dess handläggning. Talan om skadestånd enligt första stycket skall väckas vid den tingsrätt där borgenärens ansökan om företagsrekonstruktion är eller har varit anhängig. I detta ärende får sådan talan väckas utan stämning. Straff m.m. 11 § En borgenär som för sin röst vid ett borgenärssammanträde enligt 3 kap. har betingat sig någon särskild förmån av gäldenären döms till böter eller fängelse i högst ett år. 12 § Åtal mot en gäldenär för brott som avses i 11 kap. brottsbalken och åtal mot en borgenär för brott som sägs i 11 § får väckas vid den tingsrätt där ärendet om företagsrekonstruktion är eller har varit anhängigt. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994, då ackordslagen (1970:847) skall upphöra att gälla. 2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande. 2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken Härigenom föreskrivs i fråga om äktenskapsbalken att 6 kap. 10 § skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse1 Föreslagen lydelse 6 kap. 10 § Rätten att kräva ut ett fastställt underhållsbidrag upphör tre år efter den förfallodag som ursprungligen gällde. Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som anges i första stycket eller har den bidragsskyldige försatts i konkurs på grund av en ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning för fordringen även därefter tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen. -------------------------------------------------------------------- Har ansökan om förordnande av Har ansökan om företagsrekon- god man enligt ackordslagen struktion enligt lagen (1970:847) gjorts före den tid- (1993:000) om företags- punkt som anges i första styck- rekonstruktion gjorts före den et, får underhållsbidraget krävas tidpunkt som anges i första ut inom tre månader från det att stycket, får underhållsbidraget verkan av förordnandet om god krävas ut inom tre månader från man förföll eller, när förhandling det att beslut om förfarandets om offentligt ackord har följt, upphörande meddelades. Om ackord ackordsfrågan avgjordes. Om kommer till stånd, får fordringen ackord kommer till stånd, får krävas ut inom tre månader från fordringen krävas ut inom tre det att ackordet skulle ha månader från det att ackordet fullgjorts. Har utmätning för un- skulle ha fullgjorts. Har derhållsbidraget skett eller utmätning för underhållsbidraget konkursansökan gjorts inom den skett eller konkursansökan tid som nu har angetts, gäller gjorts inom den tid som nu har andra stycket. Vad som har angetts, gäller andra stycket. sagts nu om verkan av företags- Vad som har sagts nu om verkan rekonstruktion tillämpas även av ett ackordsförfarande beträffande skuldsanering enligt tillämpas även beträffande skuldsaneringslagen (1991:000), skuldsanering enligt skuldsa- när ansökan om skuldsanering neringslagen (1991:000), när gjorts före den tidpunkt som ansökan om skuldsanering gjorts anges i första stycket. Tremå- före den tidpunkt som anges i naderstiden räknas i detta fall första stycket. Tremånaderstiden från det att frågan om skuldsane- räknas i detta fall från det att ring avgjordes eller från det frågan om skuldsanering avgjor- att kvarstående skuldbelopp en- des eller från det att kvar- ligt rättens beslut senast stående skuldbelopp enligt skolat betalas.Avtal som strider mot rättens beslut senast skolat denna paragraf är ogiltiga. betalas. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. 2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande. **FOOTNOTES** 1 Lydelse enligt SOU 1990:74 Skuldsaneringslag. 3 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken att 7 kap. 9 § skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse1 Föreslagen lydelse 7 kap. 9 § Rätten att kräva ut fastställt underhållsbidrag går förlorad tre år efter den ursprungligen gällande förfallodagen, om inte annat följer av andra eller tredje stycket. Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som anges i första stycket eller har den bidragsskyldige blivit försatt i konkurs på grund av ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning för fordringen tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen även därefter. -------------------------------------------------------------------- Har före den tidpunkt som Har före den tidpunkt som anges i första stycket ansökan anges i första stycket ansökan gjorts om förordnande av god gjorts om företagsrekonstruktion man enligt ackordslagen enligt lagen (1993:000) om före- (1970:847), får underhålls- tagsrekonstruktion, får under- bidraget krävas ut inom tre hållsbidraget krävas ut inom tre månader från det att verkan av månader från det att beslut om godmansförordnandet förföll förfarandets upphörande med- eller, när förhandling om delades. Kommer ackord till offentligt ackord har följt, stånd, får fordringen krävas ut ackordsfrågan avgjordes. Kommer inom tre månader från det att ackord till stånd, får ford- ackordet skulle ha fullgjorts. ringen krävas ut inom tre måna- Har utmätning för underhållsbidra- der från det att ackordet get eller konkursansökan gjorts skulle ha fullgjorts. Har inom tid som nu har angetts, utmätning för underhållsbidraget gäller vad som förskrivs i andra eller konkursansökan gjorts stycket. Vad som har sagts nu inom tid som nu har angetts, om verkan av företagsrekon- gäller vad som förskrivs i andra struktion tillämpas även stycket. Vad som har sagts nu beträffande skuldsanering enligt om verkan av ett ackordsför- skuldsaneringslagen (1991:000), farande tillämpas även beträffan- när ansökan om skuldsanering de skuldsanering enligt gjorts före den tidpunkt som an- skuldsaneringslagen ges i första stycket. Tremåna- (1991:000), när ansökan om derstiden räknas i detta fall skuldsanering gjorts före den från det att frågan om skuld- tidpunkt som anges i första sanering avgjordes eller från stycket. Tremånaderstiden räknas det att kvarstående skuldbelopp i detta fall från det att frågan enligt rättens beslut senast om skuldsanering avgjordes skolat betalas. eller från det att kvarstående skuldbelopp enligt rättens beslut senast skolat betalas. Avtal i strid mot denna paragraf är ogiltigt. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. 2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande. **FOOTNOTES** 1 Lydelse enligt SOU 1990:74 Skuldsaneringslag. 4 Förslag till lag om ändring i köplagen (1990:931) Härigenom föreskrivs i fråga om köplagen (1990:931) att 63 § skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 63 § Har en part försatts i konkurs, får konkursboet inträda i avtalet. Motparten får kräva att boet inom skälig tid ger besked om det vill inträda. Inträder konkursboet i avtalet och är tiden för motpartens fullgörelse inne, får denne kräva att boet fullgör sin prestation eller, om anstånd har medgetts, utan oskäligt uppehåll ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse. Är tiden för motpartens fullgörelse inte inne, får denne kräva säkerhet om det av särskild anledning är nödvändigt för att skydda honom mot förlust. Om boet inte inom skälig tid efter motpartens krav enligt första stycket inträder i avtalet eller inte efterkommer motpartens krav enligt andra stycket, får motparten häva köpet. -------------------------------------------------------------------- Överlämnas varan till köparen Överlämnas varan till köparen eller hans konkursbo efter det eller hans konkursbo efter det att köparen har ansökt om förord- att köparen försatts i konkurs nande av god man enligt ac- och har betalning inte skett, kordslagen (1970:847) eller får säljaren kräva att varan lämnas försatts i konkurs och har be- tillbaka. Varan behöver dock talning inte skett, får säljaren inte lämnas tillbaka, om betal- kräva att varan lämnas tillbaka. ning sker genast eller, i fall Varan behöver dock inte lämnas då köpesumman inte ännu har för- tillbaka, om betalning sker fallit till betalning, köparen genast eller, i fall då eller konkursboet inom skälig köpesumman inte ännu har för- tid efter uppmaning ställer god- fallit till betalning, köparen tagbar säkerhet för betalningen. eller konkursboet inom skälig tid efter uppmaning ställer godtagbar säkerhet för betalningen. Om konkursboet har sålt varan eller på annat sätt har förfogat över den så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad och oförminskad, skall konkursboet anses ha inträtt i avtalet. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. 2. I fråga om avtal som ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre be- stämmelser. 5 Förslag till lag om ändring i lagen (1845:50 s.1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1845:50 s.1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva att 3 § skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 §1 -------------------------------------------------------------------- Är köpeavhandling så upprättad Är köpeavhandling så upprättad och behandlad, som i 1 § sägs, och behandlad, som i 1 § sägs, men inträffar utmätning inom men inträffar utmätning inom trettio dagar efter det trettio dagar efter det avhand- avhandlingen inför rätten lingen inför rätten företeddes, företeddes, eller försätts eller försätts säljaren i konkurs säljaren i konkurs efter an- efter ansökning, som gjorts inom sökning, som gjorts inom sagda sagda tid, är den sålda egendomen tid, är den sålda egendomen ej ej fredad från att utmätas eller fredad från att utmätas eller att räknas till konkursboet. att räknas till konkursboet. Detsamma gäller, när ansökan om Detsamma gäller, när ansökan om företagsrekonstruktion enligt förordnande av god man enligt lagen (1993:000) om företags- ackordslagen (1970:847) gjorts rekonstruktion gjorts inom nämn- inom nämnda tid och konkurs da tid och konkurs följt på an- följt på ansökan, som gjorts inom sökan, som gjorts inom tre veck- tre veckor från det att verkan or från det att beslut om för- av godmansförordnandet förföll farandets upphörande meddelades. eller, när förhandling om Görs efter utgången av den i offentligt ackord följt, ac- första punkten angivna tiden jäv kordsfrågan avgjordes. Görs mot köpeavhandling, vilken är så efter utgången av den i första upprättad och behandlad, som punkten angivna tiden jäv mot nyss sagts, är, om jävet görs vid köpeavhandling, vilken är så upp- utmätningstillfälle, rättad och behandlad, som nyss fordringsägaren skyldig att, om sagts, är, om jävet görs vid han vill fullfölja jävet, inom en utmätningstillfälle, for- månad därefter väcka talan mot såväl dringsägaren skyldig att, om säljaren som köparen vid den han vill fullfölja jävet, inom tingsrätt som avses i 1 §. Gör han en månad därefter väcka talan mot inte det, har han förlorat sin såväl säljaren som köparen vid den talan. Godset skall genast tingsrätt som avses i 1 §. Gör beläggas med kvarstad och han inte det, har han förlorat sökanden skall, om han vill att sin talan. Godset skall genast åtgärden skall bestå, inom fjorton beläggas med kvarstad och sökan- dagar efter utmätningsför- den skall, om han vill att rättningen hos kronofogde- åtgärden skall bestå, inom myndigheten ställa full borgen fjorton dagar efter för den kostnad och skada, som utmätningsförrättningen hos kan orsakas av kvarstaden. Var kronofogdemyndigheten ställa säljarens egendom avträdd till full borgen för den kostnad och konkurs, skall vad om återvin- skada, som kan orsakas av ning av lös egendom till kon- kvarstaden. Var säljarens kursbo är stadgat i 4 kap. 19 egendom avträdd till konkurs, och 20 §§ konkurslagen (1987:672) skall vad om återvinning av lös äga motsvarande tillämpning. egendom till konkursbo är stadgat i 4 kap. 19 och 20 §§ konkurslagen (1987:672) äga motsvarande tillämpning. -------------------------------------------------------------------- Vad som nu sagts om konkurs Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om äger motsvarande tillämpning om i i stället offentligt ackord stället offentligt ackord fastställes. I fråga om talan fastställes. I fråga om talan med med anledning av ackords- anledning av ackordsförhandling förhandling äga 17 och 18 §§ ac- äger 3 kap. 10 och 11 §§ lagen kordslagen (1970:847) (1993:000) om företagsrekon- motsvarande tillämpning. struktion motsvarande tillämp- ning. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. 2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1988:386. 6 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1927:77) om försäkringsavtal att 117 § skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse1 Föreslagen lydelse 117 § Försätts försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som har gjorts innan tio år förflutit från försäkringsavtalets ingående, och har han under de tre senaste åren före konkursansökningen eller senare till betalning av premie för för- säkring, som enligt 116 § inte kan göras till föremål för utmätning, använt be- lopp, som vid den tid, då betalningen skedde, ej stod i skäligt förhållande till hans villkor, får konkursboet hos försäkringsgivaren utkräva vad sålunda har erlagts för mycket, i den mån tillgodohavandet hos denne förslår till det. Har inte försäkringstagaren lämnat konkursboet samtycke till beloppets utkrävande, åligger det konkursboet att för prövning av dess rätt väcka talan mot försäkringstagaren. Beträffande sådan talan tillämpas bestämmelserna i 4 kap. 19 och 20 §§ konkurslagen (1987:672). -------------------------------------------------------------------- Har konkursen föregåtts av Har konkursen föregåtts av förordnande av god man enligt beslut om företagsrekonstruktion ackordslagen (1970:847), an- enligt lagen (1993:000) om sökan om skuldsanering enligt företagsrekonstruktion, ansökan skuldsaneringslagen (1991:000) om skuldsanering enligt skuld- eller förordnande av boutred- saneringslagen (1991:000) eller ningsman, skall vad som enligt förordnande av boutredningsman, första stycket gäller om tiden skall vad som enligt första för konkursansökningen avse den stycket gäller om tiden för kon- i 4 kap. 2 § konkurslagen för kursansökningen avse den i 4 sådant fall angivna fristdagen. kap. 2 § konkurslagen för sådant fall angivna fristdagen. -------------------------------------------------------------------- Bestämmelserna i första och Bestämmelserna i första och andra styckena om konkurs äga andra styckena om konkurs äger motsvarande tillämpning om i motsvarande tillämpning om i stället offentligt ackord fast- stället offentligt ackord fast- ställts. I fråga om talan med ställts. I fråga om talan med anledning av ackordsförhandling anledning av ackordsförhandling äga 17 och 18 §§ ackordslagen äger 3 kap. 10 och 11 §§ lagen (1970:847) motsvarande tillämp- (1993:000) om företagsrekon- ning. struktion motsvarande tillämp- ning. Ej må krav, varom nu är sagt, göras gällande till förfång för förmånstagare vars insättande jämlikt 102 § ej må återkallas. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. 2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande. **FOOTNOTES** 1 Lydelse enligt SOU 1990:74 Skuldsaneringslag. 7 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979) Härigenom föreskrivs i fråga om förmånsrättslagen (1970:979)1 dels att nuvarande 11 § skall upphöra att gälla, dels att nuvarande 10 a § skall betecknas 11 §, dels att 10, 12, 13, 15 och 18 §§ skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 §2 -------------------------------------------------------------------- Allmän förmånsrätt följer med Allmän förmånsrätt följer med borgenärs kostnad för gäldenärens 1. borgenärs kostnad för gälde- försättande i konkurs och för närens försättande i konkurs och beslut att dödsbos egendom för beslut att dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning skall avträdas till förvaltning av boutredningsman samt av boutredningsman samt begrav- begravnings- och bouppteck- nings- och bouppteckningskost- ningskostnad, när gäldenären nad, när gäldenären avlidit före avlidit före konkursbeslutet, konkursbeslutet, arvode och kostnadsersättning 2. arvode och kostnads- till god man enligt ersättning till administrator ackordslagen (1970:847), och tillsynsman enligt lagen tillsynsman enligt nämnda lag (1993:000) om företagsrekon- eller konkurslagen (1987:672) struktion eller till eller förordnad bout- tillsynsman enligt konkurslagen redningsman, om fordringen (1987:672) samt kostnad för belöper på tid inom sex månader särskild åtgärd som vidtagits med innan konkursansökningen gjor- administratorns eller tillsyns- des eller därefter, mannens godkännande och kostnad för särskild åtgärd som uppenbart varit till borgenärer- under nämnda tid vidtagits med nas bästa, gode mannens eller tillsyns- 3. arvode och kostnadsersätt- mannens godkännande eller av ning till förordnad boutredningsmannen och upp- boutredningsman, om fordringen enbart varit till borgenärernas belöper på tid inom sex månader bästa, innan konkursansökningen gjordes allt i den mån beloppet med eller därefter, samt kostnad för hänsyn till omständigheterna är särskild åtgärd som under nämnda skäligt. tid vidtagits av boutrednings- mannen och uppenbart varit till borgenärernas bästa, 4. annan fordran som med ad- ministratorns samtycke uppkom- mit under förfarandet enligt lagen (1993:000) om företags- rekonstruktion. Förmånsrätt enligt första stycket 1-3 gäller endast i den mån beloppet med hänsyn till om- ständigheterna är skäligt. 12 §3 -------------------------------------------------------------------- Allmän förmånsrätt följer därefter Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på med en arbetstagares fordran på sådan lön eller annan ersättning sådan lön eller annan ersättning på på grund av anställningen som ej grund av anställningen som inte förfallit till betalning förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkur- tidigare än ett år innan sansökningen gjordes och på lön konkursansökningen gjordes och på eller ersättning under skälig lön eller ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex måna- uppsägningstid. Löper en uppsäg- der. Har arbetstagaren under ningstid under konkursen gäller uppsägningstiden utfört arbete förmånsrätten endast under den enligt anställningsavtalet med tid som gäldenärens näringsverk- gäldenären, gäller förmånsrätten all samhet fortsätter, dock längst lön eller ersättning för arbetet. under två månader. Har arbets- I den mån arbete ej utförts tagaren under uppsägningstiden under uppsägningstiden gäller utfört arbete enligt an- förmånsrätten endast sådan lön ställningsavtalet med gäldenären, eller ersättning som överstiger gäller förmånsrätten all lön eller inkomst vilken arbetstagaren ersättning för arbetet. I den mån under tid som lönen eller arbete inte har utförts under ersättningen avser förvärvat i uppsägningstiden gäller förmåns- annan anställning eller uppen- rätten endast sådan lön eller barligen borde ha kunnat för- ersättning som överstiger inkomst värva i anställning som han vilken arbetstagaren under tid skäligen bort godtaga. Vid be- som lönen eller ersättningen stämmande enligt vad nyss sagts avser förvärvat i annan anställ- i vilken utsträckning fordran på ning eller uppenbarligen borde lön eller ersättning under upp- ha kunnat förvärva i anställning sägningstid är förenad med som han skäligen bort godta. Vid förmånsrätt skall med samtidig bestämmande enligt vad nyss inkomst i annan anställning sagts i vilken utsträckning for- jämställas utbildningsbidrag som dran på lön eller ersättning under utgår av statsmedel vid arbets- uppsägningstid är förenad med marknadsutbildning, i den mån förmånsrätt skall med samtidig bidraget avser samma tid som inkomst i annan anställning lönen eller ersättningen och jämställas utbildningsbidrag som arbetstagaren har blivit utgår av statsmedel vid arbets- berättigad till bidraget efter marknadsutbildning, i den mån uppsägningen. Har lönefordran bidraget avser samma tid som som förfallit tidigare än ett år lönen eller ersättningen och innan konkursansökningen arbetstagaren har blivit gjordes varit föremål för tvist, berättigad till bidraget efter gäller förmånsrätten, om talan uppsägningen. Har lönefordran som väckts eller sådan förhandling förfallit tidigare än ett år innan som föreskrives i konkursansökningen gjordes varit kollektivavtal begärts inom sex föremål för tvist, gäller förmåns- månader från förfallodagen och rätten, om talan väckts eller konkursansökningen följt inom sådan förhandling som föreskrivs i sex månader från det att tvisten kollektivavtal har begärts inom blivit slutligt avgjord. I sex månader från förfallodagen och fråga om semesterlön eller se- konkursansökningen följt inom sex mesterersättning som är intjänad månader från det att tvisten innan konkursansökningen gjor- blivit slutligt avgjord. I fråga des, gäller förmånsrätten vad som om semesterlön eller semeste- står inne för det löpande och de rersättning som är intjänad innan närmast föregående två konkursansökningen gjordes, intjänandeåren. Förmånsrätten gäller gäller förmånsrätten vad som står även innestående semesterlön inne för det löpande och de eller semesterersättning för närmast föregående två semesterledighet som har intjänandeåren. Förmånsrätten gäller sparats i den utsträckning 18 även innestående semesterlön eller och 20 §§ semesterlagen semesterersättning för semester- (1977:480) medger. ledighet som har sparats i den utsträckning 18 och 20 §§ se- mesterlagen (1977:480) medger. -------------------------------------------------------------------- Förmånsrätt enligt första stycket följer även med fordran på pension vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst ett år innan konkursansökningen gjordes och nästföljande sex månader. Fömånsrätten gäller även i fråga om pension, som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser som anges i 23 och 26 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. Om gäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare, som själv Om gäldenären är näringsidkare, eller jämte närstående ägde skall en arbetstagare, som själv väsentlig andel i företaget och eller jämte närstående ägde som hade väsentligt inflytande väsentlig andel i företaget och över dess verksamhet, eller som hade väsentligt inflytande hans efterlevande ej ha för- över dess verksamhet, eller hans månsrätt enligt denna paragraf efterlevande inte ha förmånsrätt för lön eller pension. Vad som enligt denna paragraf för lön. sagts nu gäller även om gäldenären Vad som sagts nu gäller även om är juridisk person utan att gäldenären är juridisk person utan vara näringsidkare. att vara näringsidkare. 13 § -------------------------------------------------------------------- Allmän förmånsrätt följer därefter Allmän förmånsrätt följer därefter med fordran på framtida pension med en arbetstagares fordran på till arbetstagare, som är född år lön eller ersättning som hänför sig 1907 eller tidigare, eller till sådan del av en skälig dennes efterlevande. Därvid får uppsägningstid om högst sex dock intjänad del av utfäst pen- månader som inte har förmånsrätt sion icke antagas avse större enligt 12 §. Förmånsrättens årlig pension än som motsvarar omfattning bestäms därvid i basbeloppet enligt lagen (1962 enlighet med vad som är :381) om allmän försäkring. Från föreskrivet i 12 § första stycket. det sålunda beräknade fordrings- beloppet skall i förekommande fall avdragas upplupen del av pension enligt allmän pensions- plan eller enligt privat pensionsförsäkring. -------------------------------------------------------------------- Förmånsrätt enligt första Förmånsrätt enligt första stycket stycket gäller även fordran på följer även med en fordran på pen- framtida pension som intjänats sion vilken tillkommer en hos föregående arbetsgivare, om arbetstagare eller dennes gäldenären övertagit ansvaret för efterlevande för högst ett år pensionsfordringen enligt vad innan konkursansökningen gjordes som anges i 12 § andra stycket. och nästföljande sex månader. För- månsrätten gäller i fråga om pen- sion, som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären har övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser som anges i 23 och 26 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. -------------------------------------------------------------------- Om gäldenären är näringsidkare Om gäldenären är näringsidkare eller juridisk person utan att eller juridisk person utan att vara näringsidkare, äger 12 § vara näringsidkare, äger 12 § tredje stycket motsvarande andra stycket motsvarande till- tilllämpning. lämpning. 15 § -------------------------------------------------------------------- Särskild förmånsrätt har företräde En fordran med allmän förmånsrätt framför allmän förmånsrätt. Fordran tas i första hand ut ur egendom med allmän förmånsrätt enligt 10 § som inte är föremål för särskild uttages dock, om det behövs, förmånsrätt. En fordran med allmän före fordringar med särskild förmånsrätt enligt 10, 11 eller 12 § förmånsrätt enligt 5 eller 8 § i tas dock, om det behövs, ut före annan lös egendom än tomträtt. fordringar med särskild förmånsrätt Vad som uttages på detta sätt enligt 5 eller 8 § i annan lös skall, när det finns särskilda egendom än tomträtt. Vad som tas förmånsrätter i olika egendoms- ut på detta sätt skall, när det grupper, fördelas på grupperna i finns särskilda förmånsrätter i förhållande till den köpeskilling olika egendomsgrupper, fördelas som erhållits för varje grupp. på grupperna i förhållande till den köpeskilling som har erhållits för varje grupp. 18 §4 -------------------------------------------------------------------- Fordringar som ej är förenade Fordringar som inte är förenade med förmånsrätt har inbördes lika med förmånsrätt har inbördes lika rätt. rätt. Vad som har sagts nu hindrar dock inte att en borgenär enligt avtal eller på annan grund har rätt till betal- ning först efter övriga borgenä- rer. -------------------------------------------------------------------- Har fordran särskild förmånsrätt Har fordran särskild förmånsrätt i viss egendom men förslår ej i viss egendom men förslår inte egendomen för att infria ford- egendomen för att infria ford- ringen, behandlas återstoden av ringen, behandlas återstoden av denna som fordran utan förmåns- denna som fordran utan förmåns- rätt. rätt. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994, då lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m. skall upphöra att gälla. 2. I fråga om förmånsrätt för fordringar i en konkurs som har beslutats på grund av en ansökan som gjorts före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser fortfarande. 3. Om en näringsidkares egendom vid denna lags ikraftträdande omfattas av ett företagshypotek, gäller för tiden till den 1 januari 1995 eller den tidigare tidpunkt, då egendomen inte längre omfattas av företagshypoteket, äldre bestämmelser fortfarande. Skulle bestämmelserna i denna lag, om de tillämpades den 1 januari 1994, ha medfört att säkerhetens värde väsentligt nedgått och ställer gäldenären inte inom en månad efter anmodan ytterligare säkerhet som borgenären skäligen kan åtnöjas med, får denne så länge äldre bestämmelser är tillämpliga säga upp den fordran för vilken företagshypoteket upplåtits till betalning inom sex månader utan hinder av att längre uppsägningstid kan ha avtalats eller uppsägning inte får ske. Har borgenären före den 1 januari 1995 väckt talan om betalning och anmält detta till inskrivningsmyndigheten för företagsinteckning, gäller äldre bestämmelser för tiden därefter till dess två månader förflutit från det att talan avgjorts genom dom eller beslut som vunnit laga kraft. 4. En fordran på framtida pension till arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes efterlevande skall i samma omfattning som enligt 13 § i dess äldre lydelse vara förenad med förmånsrätt närmast efter fordringar med förmånsrätt enligt 13 § i dess nya lydelse. 5. Om det i en lag eller i en författning som har beslutats av regeringen hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag tillämpas i stället den nya föreskriften. **FOOTNOTES** 1 Lagen omtryckt 1975:1248. 2 Senaste lydelse 1987:694. 3 Senaste lydelse 1977:482. 4 Senaste lydelse 1979:195. 8 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:649) om företagshypotek att 2 kap. 1 och 5 §§ skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 1 § Ett företagshypotek omfattar näringsidkarens lösa egendom i den mån egendomen hör till den intecknade verksamheten. Företagshypoteket omfattar dock inte 1. kassa- och banktillgodohavanden, aktier, andra bevis om delaktighet i bolag, obligationer, förlagsbevis och liknande skuldebrev avsedda för allmän omsättning samt andelar i aktiefonder, 2. egendom som är av beskaffenhet att kunna vara föremål för panträtt på grund av inteckning, eller 3. egendom som varken kan utmätas eller ingå i konkurs. -------------------------------------------------------------------- Utan hinder av vad som sägs i andra stycket 1 har en borgenär, som enligt 5 § andra stycket har rätt att få betalt ur egendom som omfattades av företagshypoteket vid tidpunkten för ett beslut om företagsrekonstruktion enligt lagen (1993:000) om företags- rekonstruktion, rätt att få betalt ur egendom som trätt i sådan egendoms ställe. 5 §1 -------------------------------------------------------------------- En borgenär som har företags- En borgenär som har företags- hypotek till säkerhet för sin hypotek till säkerhet för sin fordran har rätt att vid utmät- fordran har rätt att vid utmät- ning eller i konkurs, med den ning eller i konkurs, med den företrädesrätt inteckningen medför företrädesrätt inteckningen medför enligt lag, få betalt för for- enligt lag, få betalt för for- dringen ur egendom som om- dringen ur egendom som omfattas fattas av hypoteket intill av hypoteket intill före- företagshypoteksbrevets belopp. tagshypoteksbrevets belopp. I den mån detta inte förslår har Har konkurs följt på ansökan som borgenären rätt att få betalt ur gjorts inom tre veckor från det egendomen genom ett tillägg. att beslut meddelades om Tillägget får inte överstiga fem- upphörande av företagsrekon- ton procent av hypoteksbrevets struktion enligt lagen belopp jämte ränta på detta (1993:000) om belopp från den dag då egendomen företagsrekonstruktion, har utmättes eller konkursansökan borgenären rätt att få betalt för gjordes. Räntan beräknas för år fordringen ur egendom som om- enligt en räntefot som fattades av hypoteket vid tid- motsvarar det av riksbanken punkten för beslutet om företags- fastställda, vid varje tid rekonstruktion. gällande diskontot ökat med fyra I den mån företagshypoteksbre- procentenheter. vets belopp inte förslår har bor- genären rätt att få betalt ur den i första eller andra stycket avsedda egendomen genom ett tillägg. Tillägget får inte över- stiga femton procent av hypo- teksbrevets belopp jämte ränta på detta belopp från den dag då egendomen utmättes eller kon- kursansökan gjordes. Räntan beräk- nas för år enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot ökat med fyra procentenheter. Har flera hypoteksbrev överlämnats som säkerhet för fordran och har in- teckningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter varandra, skall bestämmelserna i första stycket om hypoteksbrevets belopp avse hypoteksbrevens sammanlagda belopp. Borgenärens rätt till betalning ur egendomen gäller, även om fordringen har preskriberats eller inte har anmälts av borgenären efter kallelse på okända borgenärer. En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, om hypoteksbrevet utgör säkerhet för honom i andra hand. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1985:174. 9 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672) att 4 kap. 1 och 2 §§ och 12 kap. 11 och 21 §§ skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 kap 1 § -------------------------------------------------------------------- Återvinning till konkursbo får Återvinning till konkursbo får på begäran av boet ske i på begäran av boet ske i enlighet enlighet med vad som anges i med vad som anges i detta kapi- detta kapitel. Återvinning får tel. Återvinning får dock inte dock inte ske av ske av 1. betalning av skatt eller 1. betalning av eller förmåns- avgift som avses i lagen rätt för underhållsbidrag enligt (1971:1072) om förmånsberättigade äktenskaps- eller föräldrabalken, skattefordringar m.m., om om bidragsbeloppet var förfallet fordringen var förfallen till till betalning och den under- betalning, hållsberättigade inte har gynnats på ett otillbörligt sätt, 2. betalning av eller förmåns- 2. sådan rättshandling som rätt för underhållsbidrag enligt skett med samtycke av en äktenskaps- eller föräldrabalken, administrator som har utsetts om bidragsbeloppet var enligt lagen (1993:000) om före- förfallet till betalning och tagsrekonstruktion, såvida inte den underhållsberättigade inte administratorn uppenbarligen har gynnats på ett otillbörligt har överskridit sin befogenhet. sätt. 2 §1 Med fristdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens försättande i konkurs kom in till tingsrätten. -------------------------------------------------------------------- Har god man förordnats enligt Har beslut meddelats om före- ackordslagen (1970:847) avses tagsrekonstruktion enligt lagen med fristdag i stället dagen för (1993:000) om företagsrekon- ansökningen om detta, såvida struktion avses med fristdag i konkursansökningen har gjorts stället dagen för ansökan om före- inom tre veckor från det att tagsrekonstruktion, såvida kon- verkan av godmansförordnandet kursansökningen har gjorts inom förföll eller, när förhandling om tre veckor från det att beslut offentligt ackord har följt, om förfarandets upphörande med- ackordsfrågan avgjordes. delades. Har ansökan om skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1991:000) gjorts avses med fristdag i stället dagen för denna ansökan, såvida konkursansökningen har gjorts inom tre veckor från det att frågan om skuldsanering avgjordes. Har ett dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman avses med fristdag dagen för ansökningen om detta, såvida boutredningsman har förordnats senare än tre månader före den dag som annars skulle anses som fristdag. 12 kap. 11 § -------------------------------------------------------------------- Vid omröstning i ackordsfrågan Vid omröstning i ackordsfrågan får rösträtt utövas endast för får rösträtt utövas endast för bevakade fordringar. En borge- bevakade fordringar. En borgenär när som kan få täckning för sin som kan få täckning för sin fordran genom kvittning eller fordran genom kvittning eller vars fordran är förenad med för- vars fordran är förenad med för- månsrätt deltar dock inte i om- månsrätt deltar dock inte i om- röstningen. Om borgenären helt röstningen. En borgenär, som eller delvis avstår från kvitt- enligt avtal eller på annan ningsrätten eller förmånsrätten, grund har rätt till betalning deltar han i motsvarande mån. först efter gäldenärens övriga Kan en borgenärs fordran endast borgenärer, deltar inte heller i till viss del täckas genom omröstningen, såvida inte dessa kvittning eller understiger medger detta. värdet av den egendom i vilken Om en borgenär helt eller borgenären har särskild förmånsrätt delvis avstår från kvittnings- hans fordran, deltar han med rätten eller förmånsrätten, deltar återstående del av fordringen. han i motsvarande mån. Kan en borgenärs fordran endast till viss del täckas genom kvittning eller understiger värdet av den egendom i vilken borgenären har särskild förmånsrätt hans fordran, deltar han med återstående del av fordringen. En svarande som med anledning av en återvinningstalan har fått eller kan få en fordran mot gäldenären, får utan bevakning delta med fordringen i omröstningen. Innebär ackordsförslaget att borgenärer som inte har förmånsrätt skall få full betalning intill visst belopp, får rösträtt inte utövas för de fordringar som därigenom får full betalning. Med borgenärer som har förmånsrätt likställs en borgenär som till säkerhet för sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt. 21 § Ett fastställt ackord är bindande för alla borgenärer, kända och okända, som har haft rätt att efter bevakning rösta om ackordsförslaget. -------------------------------------------------------------------- Om alla borgenärer som enligt 11 § hade rätt att delta i om- röstningen i ackordsfrågan inte tillgodoses fullt ut genom ackordet, är detta bindande också för en borgenär som enligt avtal eller på annan grund har rätt till betalning först efter gäldenärens övriga borgenärer. Den som har förmånsrätt i viss egendom är bunden av ackordet i fråga om belopp som inte kan tas ut ur egendomen. En borgenär har, utan hinder av ackordet, den rätt till kvittning som han kan ha enligt 5 kap. 15 och 16 §§. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. 2. Äldre föreskrifter om återvinning gäller fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet. **FOOTNOTES** 1 Lydelse enligt SOU 1990:74 Skuldsaneringslag. 10 Förslag till lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497) Härigenom föreskrivs i fråga om lönegarantilagen (1992:497) att 7 § skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 § -------------------------------------------------------------------- Betalning enligt garantin Betalning enligt garantin lämnas för sådan fordran på lön lämnas för sådan fordran på lön eller annan ersättning som har eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmåns- förmånsrätt enligt 12 eller 13 § rättslagen (1970:979) och för förmånsrättslagen (1970:979) och fordran på pension som har för fordran på pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13 § förmånsrätt enligt 13 § samma lag samma lag. eller punkten 4 över- gångsbestämmelserna till lagen (1993:000) om ändring i förmåns- rättslagen (1970:979). 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. 2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om fordran hos en arbetsgivare som har försatts i konkurs före ikraftträdandet. 11 Förslag till lag om ändring i brottsbalken Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att 11 kap. 1 och 3 §§ skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse1 Föreslagen lydelse 11 kap. 1 § Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger för att han skall komma på obestånd, förstör eller genom gåva eller någon annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydande värde, döms för oredlighet mot borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla om någon genom sådant förfarande försätter sig på obestånd eller framkallar påtaglig fara för att han skall komma på obestånd. -------------------------------------------------------------------- Gäldenär, som vid skuldsane- Gäldenär, som vid skuldsanering ring enligt skuldsanerings- enligt skuldsaneringslagen lagen (1991:000), konkurs (1991:000), företagsrekonstruk- eller förhandling om offentligt tion enligt lagen (1993:000) om ackord förtiger tillgång, företagsrekonstruktion eller uppgiver obefintlig skuld konkurs förtiger tillgång, upp- eller lämnar annan sådan oriktig giver obefintlig skuld eller uppgift, skall ock, om ej lämnar annan sådan oriktig uppgiften rättas innan den uppgift, skall ock, om ej upp- beedigas eller eljest lägges giften rättas innan den beedigas till grund för förfarandet, dömas eller eljest lägges till grund för oredlighet mot borgenärer. för förfarandet, dömas för ored- Detsamma skall gälla, om gäldenär lighet mot borgenärer. Detsamma i samband med annan exekutiv skall gälla, om gäldenär i samband förrättning åberopar oriktig med annan exekutiv förrättning handling eller skenavtal och åberopar oriktig handling eller därigenom hindrar att erfor- skenavtal och därigenom hindrar derlig egendom genom förrättning att erforderlig egendom genom tages i anspråk för att bereda förrättning tages i anspråk för att borgenär betalning eller bereda borgenär betalning eller säkerhet. säkerhet. Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång av betydande värde med uppsåt att hålla den undan konkursen, eller gäldenär som i konkurs undandrar eller undanhåller konkursförvaltningen tillgång, döms likaledes för oredlighet mot borgenärer. **FOOTNOTES** 1 Lydelse enligt SOU 1990:74 Skuldsaneringslag. 3 §2 Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger för att han skall komma på obestånd, fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtar annan sådan åtgärd och därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försämrar sin förmögenhetsställning i avsevärd mån, döms för vårdslöshet mot borgenärer till fängelse i högst två år. Vad som nu sagts skall gälla även om gärningsmannen inte insåg men hade skälig anledning anta att han var på obestånd eller att påtaglig fara förelåg för att han skulle komma på obestånd. -------------------------------------------------------------------- Gäldenär, som vid konkurs Gäldenär, som vid företagsre- eller förhandling om offentligt konstruktion enligt lagen (1993 ackord av grov oaktsamhet för- :000) om företagsrekonstruktion tiger tillgång, uppgiver obe- eller konkurs av grov oaktsam- fintlig skuld eller lämnar het förtiger tillgång, uppgiver annan sådan oriktig uppgift, obefintlig skuld eller lämnar dömes likaledes, om ej annan sådan oriktig uppgift, uppgiften rättas innan den dömes likaledes, om ej uppgiften beedigas eller eljest lägges rättas innan den beedigas eller till grund för förfarandet, för eljest lägges till grund för vårdslöshet mot borgenärer. förfarandet, för vårdslöshet mot borgenärer. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. **FOOTNOTES** 2 Senaste lydelse 1986:43. 12 Förslag till lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617) Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsregisterlagen (1986:617) att 6, 7 och 11 §§ skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 §1 Utöver de uppgifter som anges i 4 och 5 §§ får utsökningsregistret, i den ut- sträckning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, innehålla uppgifter om 1. exekutionstitel, skuldens storlek, arbetsgivare eller annan utbetalare av ersättning som avses i 7 kap. 1 § eller 15 kap. 2 § utsökningsbalken, medelsslag, dag när skulden fastställdes och när den förföll till betalning, influtna medel, den tidpunkt vid vilken skulden preskriberas samt andra förhållanden av betydelse för betalningsskyldigheten som framgår av exe- kutionstiteln eller av andra handlingar i målet, 2. de verkställighetsåtgärder som har begärts av sökanden, 3. den som sökt verkställigheten och vad som i övrigt behövs för utbetalning av influtna medel och annan redovisning, 4. ställd säkerhet, uppskov och avbetalningsplan, 5. utmätning, exekutiv försäljning, införsel, avräkning och betalningssäkring, 6. kvarstad och återtagande av vara, 7. bötesförvandling, 8. betalningsinställelse och likvidation, -------------------------------------------------------------------- 9. skuldsanering enligt 9. skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1991:0- skuldsaneringslagen (1991:000), 00), konkurs, ackord, närings- företagsrekonstruktion enligt förbud och förordnande av god lagen (1993:000) om företags- man enligt 2 § ackordslagen rekonstruktion, konkurs, ackord (1970:847), och näringsförbud. 10. förhör eller annan åtgärd som har vidtagits för efterforskning av tillgångar, 11. redovisningen av verkställighetsuppdraget, 12. administrativa och tekniska uppgifter som behövs för registrets användning. 7 §2 Riksskatteverket och kronofogdemyndigheterna får ha terminalåtkomst till utsökningsregistret. Terminalåtkomsten för en kronofogdemyndighet får avse endast uppgifter om 1. den som är registrerad hos myndigheten som gäldenär i mål om exekutiva åtgärder, 2. den som i annat fall än som avses under 1 är gäldenär eller svarande i mål eller ärende som handläggs hos myndigheten, 3. make till person som avses under 1, 4. den som är gemensamt betalningsansvarig med person som avses under 1, 5. fåmansföretag och fåmansägt handelsbolag som avses i punkt 14 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen (1928:370) och delägare i sådant företag, om företaget eller delägare i detta är gäldenär som avses under 1, -------------------------------------------------------------------- 6. skuldsanering, konkurs 6. skuldsanering, företags- och näringsförbud. rekonstruktion, konkurs och näringsförbud. I fråga om kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet i konkurs gäller terminalåtkomsten enligt andra stycket 1 också gäldenärer i annat län, om detta ingår i tillsynsområdet. 11 §3 -------------------------------------------------------------------- Uppgift om indrivningsupp- Uppgift om indrivningsuppdrag drag som avser böter får bevaras som avser böter får bevaras i i utsökningregistret till utsökningregistret till utgången utgången av det år då full be- av det år då full betalning sked- talning skedde. Andra de. Andra uppgifter som avses i uppgifter som avses i 6 § 1-11 6 § 1-11 får bevaras under högst får bevaras under högst tre år. tre år. Denna tid räknas för Denna tid räknas för uppgifter uppgifter om betalningssäkring, om betalningssäkring, kvarstad, kvarstad och näringsförbud från näringsförbud och förordnande av utgången av det år då åtgärden förföll god man från utgången av det år då eller förlorade sin verkan samt åtgärden förföll eller förlorade för uppgifter om skuldsanering, sin verkan samt för uppgifter företagsrekonstruktion, konkurs om skuldsanering, konkurs och och ackord från utgången av det år ackord från utgången av det år då då förfarandet avslutades. För förfarandet avslutades. För övriga uppgifter räknas tiden från övriga uppgifter räknas tiden utgången av det år under vilket från utgången av det år under målet avslutades. Uppgifter vilket målet avslutades. Upp- enligt 4 och 5 §§ skall bevaras så gifter enligt 4 och 5 §§ skall länge annan uppgift om personen bevaras så länge annan uppgift förekommer i registret. om personen förekommer i registret. Uppgift som inte längre får bevaras med stöd av bestämmelserna i första stycket skall gallras, om inte regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver något annat. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1991:707 och lydelse enligt SOU 1990:74 Skuldsaneringslag. 2 Senaste lydelse 1990:673 och lydelse enligt SOU 1990:74 Skuldsaneringslag. 3 Senaste lydelse 1990:786 och lydelse enligt SOU 1990:74 Skuldsaneringslag. 13 Förslag till lag om ändring i uppbördslagen (1953:272) Härigenom föreskrivs i fråga om uppbördslagen (1953:272) att 62 § skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 62 §1 Finner skattemyndigheten efter anmälan av kronofogdemyndighet eller eljest sådana omständigheter föreligga, att skattskyldig eller arbetsgivare, som jämlikt denna lag är ansvarig för arbetstagares skatt, bör försättas i konkurs här i riket för utfående av skatt, skall skattemyndigheten förordna, att kronofogdemyndigheten skall göra framställning därom; dock att, då skattebelopp, för vilket den skattskyldige eller arbetsgivaren häftar, understiger trehundra kronor, sådan franmställning ej må ske, med mindre i det föreliggande fallet synnerliga skäl därtill äro. Skattemyndigheten må, där så finnes med hänsyn till föreliggande omständigheter böra ske, uppdraga åt kronofogdemyndighet att själv avgöra huruvida framställning, som i föregående stycke sägs, bör göras. -------------------------------------------------------------------- Bjuder skattskyldig eller Bjuder skattskyldig eller ar- arbetsgivare, som enligt denna betsgivare, som enligt denna lag är ansvarig för lag är ansvarig för arbetstagares arbetstagares skatt, ackord skatt, ackord som rör skatt, må som rör skatt, må skatte- kronofogdemyndigheten antaga myndigheten antaga ackordsför- ackordsförslaget i denna del, om slaget i denna del, om det kan det kan anses vara till fördel anses vara till fördel för det för det allmänna. Ackordsförslag, allmänna. Ackordsförslag, som som icke framställes i konkurs icke framställes i konkurs eller enligt lagen (1993:000) eller enligt ackordslagen om företagsrekonstruktion, må (1970:847), må dock antagas dock antagas endast på villkor endast på villkor att även övriga att även övriga borgenärer som borgenärer som ackordet angår ackordet angår godkänna detta. godkänna detta. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1990:329. 14 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. att 5 § skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse1 Föreslagen lydelse 5 § -------------------------------------------------------------------- Förordnas god man enligt ac- Har ansökan om företagsrekon- kordslagen (1970:847) innan struktion enligt lagen fordringen har preskriberats, (1993:000) om företagsrekon- preskriberas den tidigast två år struktion gjorts innan efter utgången av det kalenderår fordringen har preskriberats, då förordnandet meddelades preskriberas den tidigast två år eller, om ackord kommer till efter utgången av det kalenderår stånd, efter utgången av det då beslut om förfarandets upphör- kalenderår då ackordet skall ande meddelades eller ett vara fullgjort. Vad som har ackord skall vara fullgjort. sagts nu om verkan av ett ac- Vad som har sagts nu om verkan kordsförfarande tillämpas även av företagsrekonstruktion tilläm- vid skuldsanering enligt pas även vid skuldsanering skuldsaneringslagen (1991:0- enligt skuldsaneringslagen 00), när ansökan om skuldsane- (1991:000), när ansökan om ring gjorts innan fordringen skuldsanering gjorts innan har preskriberats. Tvåårstiden fordringen har preskriberats. räknas i detta fall från utgången Tvåårstiden räknas i detta fall av det kalenderår då förordnande från utgången av det kalenderår då om inledande av skuldsanering förordnande om inledande av meddelades eller då återstående skuldsanering meddelades eller skuldbelopp senast skolat be- då återstående skuldbelopp senast talas. skolat betalas. -------------------------------------------------------------------- Första stycket gäller inte om Första stycket gäller inte om god man förordnas eller skuld- ansökan om företagsrekonstruktion sanering inleds under tid då görs eller skuldsanering inleds preskriptionstiden är förlängd på under tid då preskriptionstiden grund av 9 §. är förlängd på grund av 9 §. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. 2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande. 15 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) Härigenom föreskrivs i fråga om aktiebolagslagen (1975:1385)1 att 13 kap. 20 § skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 13 kap. 20 §2 -------------------------------------------------------------------- Om ett aktiebolag försätts i Om ett aktiebolag försätts i konkurs eller om en förhandling konkurs eller beslut om före- om offentligt ackord inleds för tagsrekonstruktion enligt lagen bolaget, skall rätten sända (1993 :000) om företagsrekon- underrättelse om beslutet för struktion meddelas för bolaget, registrering. skall rätten sända underrättelse om beslutet för registrering. Under konkursen företräds bolaget som konkursgäldenär av den styrelse och verkställande direktör eller de likvidatorer som finns vid konkursens början. Dock gäller även under konkursen bestämmelserna i denna lag om rätt att avgå, om entledigande och om nytillsättning. -------------------------------------------------------------------- När en konkurs har avslutats, När en konkurs har avslutats, eller en förhandling om eller en företagsrekonstruktion offentligt ackord har enligt lagen (1993:000) om avslutats på annat sätt än genom företagsrekonstruktion har upp- konkurs, skall tingsrätten hört på annat sätt än genom genast för registrering konkurs, skall tingsrätten underrätta registreringsmyndig- genast för registrering under- heten samt i det förra fallet rätta registreringsmyndigheten ange om överskott finns eller samt i det förra fallet ange om inte. Tingsrätten skall även för överskott finns eller inte. registrering underrätta Tingsrätten skall även för regi- registreringsmyndigheten när strering underrätta högre rätt genom beslut, som har registreringsmyndigheten när vunnit laga kraft, har upphävt högre rätt genom beslut, som har ett beslut att försätta bolaget vunnit laga kraft, har upphävt i konkurs eller att inleda ett beslut att försätta bolaget i förhandling om offentlig konkurs eller om före- ackord. tagsrekonstruktion enligt lagen (1993:000) om företagsrekon- struktion. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över Insolvensutredningens slutbetänkande (SOU 1992:113) Lag om företagsrekonstruktion Följande instanser har avgivit remissvar över Insolvensutredningens slutbetänkande (SOU 1992:113) Lag om företagsrekonstruktion Svea hovrätt, Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Jönköpings tingsrätt, Luleå tingsrätt, Domstolsverket, Kommerskollegium, Riksförsäkringsverket, Televerket, Finansinspektionen, Riksskatteverket, Skattemyndigheterna i Stockholms län, i Göteborgs och Bohus län, i Malmöhus län, i Gävleborgs län, i Jämtlands län, Kronofogdemyndigheterna i Stockholms län, i Göteborgs och Bohus län, i Malmöhus län, i Kronobergs län, i Västerbottens län, i Västmanlands län, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Stanens Jordbruksverk, Närings- och teknikutvecklingsverket, Nutek, Industri- och Nyföretagarfonden, Kammarkollegiet, Länsstyrelserna i Malmöhus län, i Blekinge län, i Kronobergs län, i Västmanlands län, i Västerbottens län, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Föreningen Sveriges kronofogdar, Föreningen auktoriserade revisorer, Sveriges Redovisningskonsulters Förbund, SRF, Stockholms handelskammare, Sveriges Ackordscentraler, Svenska bankföreningen, Finansbolagens förening, Svenska Inkassoföreningen, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Handel, Företagarnas Riksorganisation, Lantbrukarnas Riksförbund, Kooperativa förbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centraloranisation, Central- organisationen SACO/SR, Maskinentreprenörerna, Företagarförbundet - Företagarforum, Stiftelsen Landsekonomerna, Byggentreprenörerna, Fastighetsägarförbundet, Svenska Elverksföreningen, Stiftelsen Nexum, Dubbit AB, Snickerifabrikernas Riksförbund, Elektriska Husshållsapparatleverantörer, Svenska Fondhandlarföreningen, Advokaten Hans Norell, Målarmästarnas Riksförening, Glasbranschföreningen, Sveriges Hantverks- och Småföretag och Kon- kurrensverket samt Göran Wrambeck. I ärendet har också ingivits av Göran Wrambeck hans bok Pengarna eller livet. Lantbrukarnas Riksförbund har ingivit rapporten Selektiva åtgärder för jordbruksföretag med ekonomiska problem och från Företagsekonomiska institutionen vid Uppsala universitet har ingivits två uppsatser, Procedurkostnaden för småföretag av Mats Jorlin och Företagsrekonstruktion och rekonstruktionsplan av Roger Johansson m.fl. Dessa skrifter finns tillgängliga i lagstiftningsärendet dnr 92-4565. **FOOTNOTES** 1 Lydelse enligt SOU 1990:74 Skuldsaneringslag. 1 Lagen omtryckt 1982:739. 2 Senaste lydelse 1987:686. De till Lagrådet den 1 september 1994 remitterade lagförslagen 1 Förslag till lag om företagsrekonstruktion Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Inledande bestämmelser 1 § En gäldenär som är näringsidkare och som inte kan betala sina skulder allteftersom de förfaller till betalning kan under medverkan av en av rätten utsedd rekonstruktör rekonstruera verksamheten utan konkurs enligt bestämmelserna i denna lag. 2 § Företagsrekonstruktion enligt denna lag inleds genom beslut av rätten på ansökan av gäldenären eller en borgenär. Förfarandet upphör efter beslut av rätten eller om gäldenären försätts i konkurs. 3 § Under rekonstruktionsförfarandet skall det klargöras om, och i så fall hur, den verksamhet som gäldenären bedriver helt eller delvis kan fortsättas och om det finns förutsättningar för gäldenären att träffa en ekonomisk uppgörelse med sina borgenärer (ackord). Kan ackord inte komma till stånd genom över- enskommelse, kan gäldenären under förfarandet ansöka om förhandling om offentligt ackord enligt bestämmelserna i 3 kap. 4 § Bestämmelserna i denna lag gäller inte gäldenärer som är bankaktiebolag, sparbank, föreningsbank, kreditaktiebolag, stadshypoteksförening, landshypoteksförening, understödsförening eller försäkringsbolag. De avser inte heller sådana gäldenärer, vars verksamhet staten, en kommun, ett landsting, ett kommunalförbund, en församling eller en kyrklig samfällighet bedriver eller har ett bestämmande inflytande i. 2 kap. Företagsrekonstruktion i allmänhet Ansökan om företagsrekonstruktion 1 § En ansökan om företagsrekonstruktion skall göras hos den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet. I ansökan skall sökanden ange och styrka de omständigheter som gör rätten behörig, om de inte är kända. Har ansökan gjorts hos en tingsrätt som inte är behörig, skall rätten genast sända ansökan till den tingsrätt som enligt vad handlingarna visar är behörig och underrätta sökanden. En ansökan skall anses gjord, när handlingarna kom in till den första tingsrätten. 2 § En ansökan om företagsrekonstruktion skall göras skriftligen. Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller dennes ombud. 3 § En ansökan av gäldenären skall innehålla 1. en kortfattad redogörelse för gäldenärens ekonomi och vad som lett fram till gäldenärens betalningssvårigheter, 2. en borgenärsförteckning, 3. en redogörelse för hur gäldenären avser att rekonstruera verksamheten och nå en uppgörelse med borgenärerna, och 4. ett förslag till rekonstruktör samt behövliga uppgifter om dennes lämplighet för uppdraget. 4 § En ansökan av en borgenär skall innehålla 1. uppgift om borgenärens fordran på gäldenären, 2. de omständigheter på vilka borgenären grundar sin begäran, och 3. förslag till rekonstruktör samt behövliga uppgifter om dennes lämplighet för uppdraget. 5 § Ansökan skall avvisas om den inte uppfyller de krav som anges i 1-4 §§. Innan ansökan avvisas skall sökanden föreläggas att avhjälpa bristen. Prövning av ansökan om företagsrekonstruktion 6 § Beslut om att inleda ett rekonstruktionsförfarande får inte meddelas, om det saknas skälig anledning att anta att syftet med förfarandet kan uppnås. En ansökan av en borgenär får bifallas endast om gäldenären har medgett ansökan. 7 § Om gäldenärens ansökan tas upp, skall rätten genast pröva den. 8 § Om en borgenärs ansökan tas upp, skall rätten sätta ut ett sammanträde för prövning av ansökan. Sammanträdet skall hållas inom två veckor från det att ansökningen kom in till rätten. Om det finns särskilda skäl, får den hållas senare, dock senast inom sex veckor. Till sammanträdet skall parterna kallas. Gäldenären skall i kallelsen föreläggas att senast vid sammanträdet yttra sig över ansökan. I kallelsen skall även anges att gäldenären inte behöver inställa sig, om han före sammanträdet själv ansöker om företagsrekonstruktion eller skriftligen medger borgenärens ansökan och rätten inte särskilt underrättar honom om att sammanträdet ändå skall hållas. Kallelserna skall delges parterna. Därvid får delgivning enligt 12-15 §§ delgivningslagen (1970:428) inte ske. Parterna skall i kallelsen upplysas om innehållet i 9 §. Gäldenären skall samtidigt med kallelsen delges de av borgenären ingivna handlingarna. 9 § Om flera ansökningar mot samme gäldenär är anhängiga samtidigt och om en annan ansökan bifalls än den som kom in först, skall det vad gäller frågor som är beroende av tiden för ansökan anses som om beslutet om företagsrekonstruktion har grundats på den ansökan som kom in först. En borgenärs ansökan förfaller om 1. gäldenären skriftligen bestrider ansökan, 2. gäldenären eller borgenären uteblir från det sammanträde som avses i 8 § eller 3. gäldenären försätts i konkurs. Om ansökan förfaller före sammanträdet skall rätten ställa in sammanträdet och underrätta parterna. 10 § Om ansökan bifalls skall rätten samtidigt utse en rekonstruktör. Finns det särskilda skäl får flera än en rekonstruktör utses. Rätten skall också bestämma tidpunkt för ett borgenärssammanträde inför rätten. Sammanträdet skall äga rum inom tre veckor från beslutet eller den längre tid som är oundgängligen nödvändig. Rekonstruktören och dennes uppgifter 11 § En rekonstruktör skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, ha borgenärernas förtroende samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Den som är anställd vid domstol eller kronofogdemyndighet får inte vara rekonstruktör. En rekonstruktör som inte är lämplig eller av någon annan orsak bör skiljas från uppdraget skall entledigas av rätten. Frågor om entledigande tas upp på begäran av rekonstruktören, en borgenär eller gäldenären. 12 § Rekonstruktören skall undersöka förutsättningarna för rekonstruktion av verksamheten enligt 1 kap. 3 § och därvid verka för att borgenärernas bästa iakttas. Rekonstruktören skall undersöka gäldenärens ekonomiska ställning och i samråd med gäldenären upprätta en plan som redovisar hur syftet med förfarandet skall uppnås (rekonstruktionsplan). Planen skall tillställas rätten och borgenärerna. Rekonstruktören får anlita sakkunnigt biträde. Rekonstruktören får väcka talan om återvinning. Närmare bestämmelser om sådan talan finns i 3 kap. 5-7 §§. 13 § Rekonstruktören skall inom en vecka från beslutet om att inleda företagsrekon- struktion underrätta samtliga kända borgenärer om beslutet.Till underrättelsen skall fogas 1. en förteckning över gäldenärens huvudsakliga tillgångar och skulder, 2. gäldenärens senaste balansräkning om gäldenären är eller har varit bokföringsskyldig under det sista året innan ansökan om företagsrekonstruktion gjordes och de ytterligare upplysningar som behövs om dennes redovisning, 3. uppgift om orsakerna till betalningssvårigheterna och om ändamålet med förfarandet, och 4. upplysning om den tidpunkt för borgenärssammanträde som bestämts enligt 10 § andra stycket. Om antalet borgenärer med fordringar utan förmånsrätt är mycket stort, får underrättelse till dessa ersättas av ett tillkännagivande genom kungörelse. En sådan kungörelse skall innehålla upplysning om att beslut om att inleda företagsrekonstruktion har meddelats och om den tidpunkt för borgenärs- sammanträde som bestämts enligt 10 § andra stycket. Gäldenärens skyldigheter 14 § Gäldenären är skyldig att lämna rekonstruktören alla upplysningar om sina ekonomiska förhållanden som är av betydelse för företagsrekonstruktionen. Gäldenären skall följa rekonstruktörens råd och anvisningar om förvaltningen av sin egendom. 15 § Gäldenären får inte utan rekonstruktörens samtycke 1. betala skulder som uppkommit före beslutet om att inleda företags- rekonstruktion eller ställa säkerhet för sådana skulder, 2. åta sig någon ny förpliktelse, eller 3. överlåta, pantsätta eller upplåta annan rätt till egendom av väsentlig betydelse för gäldenärens verksamhet. Borgenärsammanträde och borgenärskommitté 16 § Vid det sammanträde som sägs i 10 § andra stycket skall borgenärerna beredas tillfälle att uttala sig om förfarandet bör fortsätta. Om en borgenär begär det, skall rätten vid sammanträdet bland borgenärerna utse en borgenärskommitté. I kommittén får ingå högst tre personer. Om gäldenären under det senast förflutna räkenskapsåret sysselsatt i genomsnitt minst 25 arbetstagare här i landet, har därutöver en företrädare för de anställda rätt att delta i borgenärskommittén. Om det finns särskilda skäl får rätten utse ett större antal personer att ingå i borgenärskommittén. Rekonstruktören skall i väsentliga frågor samråda med borgenärskommittén, om inte något hindrar det. Exekutiva åtgärder under rekonstruktionsförfarandet 17 § Under den tid rekonstruktionsförfarandet pågår gäller följande inskränkningar i borgenärernas rätt att tvångsvis ta i anspråk gäldenärens egendom för betalning av sina fordringar. Utmätning får inte beslutas. Har utmätning tidigare beslutats får utmätningsförfarandet inte fortsättas. Detta gäller inte utmätning för sådan fordran till säkerhet för vilken borgenären har handpanträtt i gäldenärens egendom. Beslut om kvarstad och om betalningssäkring får inte meddelas och verkstäl- lighet av sådant beslut får inte ske. Handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. får inte ske. Detsamma gäller återtaganden genom verkställighet av dom. Under förfarandet får inte heller i övrigt vidtas åtgärd för verkställighet enligt 16 kap. utsökningsbalken. 18 § Om det finns särskilda skäl att befara att gäldenären utan rekonstruktörens samtycke företar eller underlåter en viss handling och därigenom sätter en borgenärs rätt i fara, får rätten på borgenärens begäran besluta om lämplig åtgärd för att säkerställa dennes rätt. 19 § I 2 kap. 10 a § konkurslagen (1987:672) finns föreskrifter om konkurs under pågående rekonstruktionsförfarande. Gäldenärens avtal 20 § Har gäldenären ingått ett avtal och har motparten före beslutet om företagsrekonstruktion fått rätt att häva avtalet på grund av ett inträffat eller befarat dröjsmål med betalning eller annan prestation, får motparten inte utnyttja sin hävningsrätt om gäldenären med rekonstruktörens godkännande begär att avtalet fullföljs. Motparten får kräva att gäldenären inom skälig tid ger besked om avtalet skall fullföljas. Begär gäldenären att avtalet fullföljs och är tiden för motpartens fullgörelse inne, får motparten kräva att gäldenären i motsvarande mån fullgör sin prestation för framtiden eller, om anstånd har medgetts, utan oskäligt uppehåll ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse. Är tiden för motpartens fullgörelse inte inne, får denne kräva säkerhet om det av särskild anledning är nödvändigt för att skydda honom mot förlust. Om gäldenären inte lämnar besked inom skälig tid enligt första stycket andra meningen eller inte fullgör sin skyldighet att prestera eller ställa säkerhet enligt andra stycket, får motparten häva avtalet. Ett avtalsvillkor som inskränker gäldenärens befogenhet enligt första och andra styckena är ogiltigt. Om återtagande av vara som överlämnats till gäldenären sedan företagsrekonstruktion inletts finns föreskrifter i 63 § fjärde stycket köplagen (1990:931). Kvittning 21 § Den som hade en fordran hos gäldenären när ansökan om företagsrekonstruktion gjordes får, även om fordringen inte är förfallen till betalning, använda den till kvittning mot fordran som gäldenären då hade mot honom. Detta gäller dock inte, om kvittning är utesluten på grund av någon av fordringarnas beskaffenhet eller undantagen enligt vad som sägs nedan. Om en fordran mot gäldenären har förvärvats genom överlåtelse från tredje man senare än tre månader före ansökan om företagsrekonstruktion får den inte användas till kvittning mot en fordran som gäldenären hade när borgenären förvärvade sin fordran. I fråga om dödsbo räknas tiden dock från ansökan om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman och då skall som förutsättning också gälla att en ansökan om företagsrekonstruktion följt inom tre månader från det att en boutredningsman förordnats. Vad som sagts i föregående två meningar gäller också, om en fordran mot gäldenären har förvärvats tidigare genom sådant fång och borgenären då hade skälig anledning anta att gäldenären var på obestånd. En borgenär, som har satt sig i skuld till gäldenären under sådana omständigheter att det är att jämställa med betalning med annat än sedvanliga betalningsmedel, får inte kvitta, i den mån sådan betalning hade kunnat bli föremål för återvinning enligt 3 kap. 5-7 §§. En fordran på ersättning som tillkommer en borgensman eller annan med anledning av en förpliktelse som han infriat (regressfordran) anses vid tillämpning av vad som sägs ovan ha förvärvats när hans förpliktelse grundades. Överlåter gäldenären sedan ansökan om företagsrekonstruktion gjorts en fordran så att en borgenär därigenom förlorar rätt till kvittning, skall han ersätta borgenären för detta. 3 kap. Offentligt ackord under företagsrekonstruktion 1 § Rätten kan under rekonstruktionsförfarandet på ansökan av gäldenären besluta om förhandling om offentligt ackord (ackordsförhandling). Villkor för offentligt ackord 2 § Ett offentligt ackord får avse att fordringar, som tillkommer de borgenärer som enligt 3 § får delta i ackordsförhandlingen, sätts ned och betalas på närmare angivet sätt. Ackordet skall ge alla likaberättigade borgenärer lika rätt och minst tjugofem procent av fordringarnas belopp, om inte lägre ackordsprocent godkänns av samtliga kända borgenärer som skulle omfattas av ackordet eller om det finns särskilda skäl för lägre procent. Föreskriven minsta utdelning skall betalas inom ett år efter det att ackordet har fastställts, om inte samtliga nämnda borgenärer godkänner längre betalningstid. Utan hinder av första stycket får ett offentligt ackord innehålla villkor att borgenärerna får full betalning intill visst belopp, om avvikelsen kan anses skälig med hänsyn till omfattningen av boet och övriga omständigheter. En avvikelse till nackdel för viss borgenär får också äga rum, om han har medgett det. Ett ackord får även avse att gäldenären endast får anstånd med betalningen eller annan särskild eftergift. Därvid tillämpas första och andra styckena. Borgenärer vid offentligt ackord 3 § I ackordsförhandling deltar endast borgenärer vilkas fordringar uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion. En borgenär som kan få täckning för sin fordran genom kvittning eller vars fordran är förenad med förmånsrätt, deltar inte i förhandlingen. En borgenär som enligt villkoren för fordringen har rätt till betalning först efter gäldenärens övriga borgenärer, deltar inte heller i förhandlingen, om inte övriga borgenärer som deltar i förhandlingen medger det. Om en borgenär helt eller delvis avstår från kvittningsrätt eller förmånsrätt, deltar han i förhandlingen i motsvarande mån. Kan en borgenärs fordran endast till viss del täckas genom kvittning eller understiger värdet av den egendom i vilken en borgenär har särskild förmånsrätt hans fordran, deltar han med återstående del av fordringen. Innehåller ackordsförslaget en bestämmelse att borgenärer som inte har förmånsrätt skall få full betalning intill ett visst belopp, skall deras fordringar i ackordsförfarandet anses som förmånsberättigade i motsvarande mån. En borgenär får delta i förhandlingen, även om hans fordran inte är förfallen till betalning eller den är beroende av särskilt villkor. Med borgenärer som har förmånsrätt likställs en borgenär som till säkerhet för sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt. Borgenärsmajoritet vid offentligt ackord 4 § Ett ackordsförslag, som ger minst femtio procent av fordringsbeloppen, skall anses antaget av borgenärerna, om tre femtedelar av de röstande har godtagit förslaget och deras fordringar uppgår till tre femtedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp. Är ackordsprocenten lägre, skall ackordsför- slaget anses antaget, om tre fjärdedelar av de röstande har enats om förslaget och deras fordringar uppgår till tre fjärdedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp. Återvinning under rekonstruktionsförfarandet 5 § Sedan beslut meddelats om att inleda företagsrekonstruktion tillämpas bestämmelserna i konkurslagen (1987:672) om återvinning i konkurs. Söks återvinning av förmånsrätt eller betalning som vunnits genom utmätning, får rätten besluta att fortsatt verkställighet av utmätningen tills vidare inte får äga rum. 6 § Talan om återvinning väcks av rekonstruktören eller av en borgenär vars fordran skulle omfattas av ett offentligt ackord. Talan skall väckas före det borgenärssammanträde som avses i 13 § och får inte slutligt prövas innan frågan om offentligt ackord har blivit avgjord. En borgenär som vill väcka talan skall underrätta rekonstruktören. Om så inte har skett, får hans talan inte tas upp till prövning. Upphör förfarandet utan att offentligt ackord har kommit till stånd och försätts inte gäldenären i konkurs efter ansökan som gjorts inom tre veckor från det att förfarandet upphörde, skall den väckta återvinningstalan avvisas. 7 § Vad som vinns genom återvinningstalan skall, sedan kärandens kostnader har ersatts, tillkomma de borgenärer som omfattas av det offentliga ackordet. En svarande som med anledning av kärandens talan kan få en fordran mot gäldenären deltar med fordringen i ackordsförhandlingen och har rätt att avräkna den utdelning som tillkommer honom på vad han annars skulle ha betalat. Om det i återvinningsmålet påkallas av en borgenär som omfattas av det offentliga ackordet eller av gäldenären, kan rätten föreskriva särskild förvalt- ning av det som enligt första stycket skall tillkomma borgenärerna. Egendom som har satts under sådan förvaltning får utmätas endast om ackordet har förfallit. Verkan av offentligt ackord 8 § Ett fastställt ackord är bindande för alla borgenärer, såväl kända som okända, som enligt 3 § hade rätt att delta i ackordsförhandlingen. En borgenär som enligt villkoren för fordringen har rätt till betalning först efter gäldenärens övriga borgenärer förlorar sin rätt till betalning från gäldenären, om inte alla borgenärer som enligt 3 § hade rätt att delta i ackordsförhandlingen tillgodoses fullt ut genom ackordet. En borgenär med förmånsrätt i viss egendom är bunden av ackordet i fråga om belopp som inte kan tas ut ur egendomen. 9 § En borgenär som har godkänt ett ackordsförslag förlorar inte genom godkännandet sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären svarar för fordringen. Ansökan om ackordsförhandling 10 § En ansökan om ackordsförhandling skall innehålla ett ackordsförslag som anger hur mycket gäldenären bjuder i betalning och när betalningen skall ske samt om säkerhet har ställts för ackordet och vad den i så fall består av. Till ansökan skall gäldenären foga 1. en förteckning över boets tillgångar och skulder som har upprättats av rekonstruktören enligt 14 § tidigast tre månader innan ansökan om ackordsförhandling gjordes samt 2. den senaste balansräkningen, om gäldenären är eller har varit bok- föringsskyldig under det sista året innan beslutet om företagsrekonstruktion meddelades. 11 § Till ansökan skall också fogas 1. en berättelse av rekonstruktören som anger boets tillstånd och orsakerna till gäldenärens betalningssvårigheter samt innehåller en översikt över till- gångar och skulder, en uppgift om den utdelning som kan påräknas i en konkurs och upplysning om egendom har frångått gäldenären under sådana förhållanden att den kan bli föremål för återvinning, om det finns skälig anledning att anta att gäldenären har gjort sig skyldig till brott mot sina borgenärer och i så fall grunden därför samt hur gäldenären har fullgjort sin bokföringsskyldighet, 2. ett yttrande av rekonstruktören om han anser att ackordsförslaget bör antas av borgenärerna, 3. ett intyg av rekonstruktören att borgenärer, som till antalet utgör minst två femtedelar av de i bouppteckningen upptagna borgenärer vilkas fordringar skulle omfattas av ackordet och som tillsammans innehar minst två femtedelar av dessa fordringars sammanlagda belopp, har förklarat sig anse ackordet antagbart, 4. ett bevis att ackordsförslaget samt rekonstruktörens berättelse och yttrande har sänts till alla borgenärer som tas upp i bouppteckningen, 5. förskott, med belopp som regeringen föreskriver, på kostnaden för ackords- frågans handläggning hos rätten samt av rätten godkänd säkerhet för vad som inte täcks av förskottet. De handlingar och uppgifter som anges i första stycket och i 10 § behöver inte ges in, i den mån de redan har tillställts rätten och borgenärerna i ärendet. 12 § Rätten skall avvisa ansökan om ackordsförhandling, om den inte uppfyller de krav som anges i 10 och 11 §§ och gäldenären inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen. Beslut om ackordsförhandling 13 § Om ansökan tas upp, skall rätten genast meddela beslut om ackordsförhandling. Samtidigt skall rätten 1. bestämma tidpunkt för ett sammanträde med borgenärerna inför rätten, 2. kalla gäldenären, rekonstruktören och borgenärerna till sammanträdet, och 3. kungöra beslutet i Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt på det sätt som regeringen föreskriver. Bouppteckning vid ackordsförhandling 14 § I den bouppteckning som avses i 10 § andra stycket 1 skall tillgångarna tas upp till noggrant uppskattade värden. Om gäldenären är eller har varit bokför- ingsskyldig under det sista året innan beslutet om att inleda företags- rekonstruktion meddelades, skall om möjligt även lämnas en specificerad uppgift om de värden som i bokföringen har åsatts tillgångarna eller, när sådan värdering inte har gjorts, om anskaffningskostnaden. Bouppteckningen skall vidare innehålla uppgift om varje borgenärs namn och postadress. Ränta på en borgenärs fordran skall inte beräknas längre än till dagen för ansökan om företagsrekonstruktion. Fordran i utländskt myntslag skall beräknas efter den kurs som gällde nämnda dag. Har en borgenär förmånsrätt, skall det anges jämte grunden till det. Förekommer anmärkning mot fordran eller bedöms värdet av egendom, vari en borgenär har särskild förmånsrätt, understiga hans fordran, skall det anges. Senare anmälda fordringar vid ackordsförhandling 15 § Vill någon delta i ackordsförhandlingen med en fordran som inte har upptagits i bouppteckningen och inte heller senare blivit känd, bör han skriftligen anmäla fordringen hos rekonstruktören senast en vecka före det borgenärssammanträde som avses i 13 §. Anmäls en fordran senare, får det inte föranleda att borgenärernas prövning av ackordsförslaget skjuts upp. Anmärkningar mot fordran som omfattas av ackordet 16 § Om gäldenären eller en borgenär vill framställa anmärkning mot en fordran som skulle omfattas av ackordet, skall han göra det skriftligen hos rekonstruktören i så god tid som möjligt och i vart fall före omröstningen vid det borgenärs- sammanträde som avses i 13 §. Finner rekonstruktören anledning till anmärkning mot en fordran som skulle omfattas av ackordet eller framställer gäldenären eller en borgenär sådan anmärkning hos rekonstruktören, skall denne skyndsamt underrätta den borgenär vars fordran avses med anmärkningen. Detsamma gäller, när värdet av egendom vari borgenär har särskild förmånsrätt bedöms understiga fordringen. Borgenärssammanträde vid ackordsförhandling 17 § Det sammanträde som avses i 13 § skall hållas tidigast tre och senast fem veckor efter beslutet om ackordsförhandling. Gäldenären bör inställa sig personligen vid borgenärssammanträdet. Han skall därvid lämna rätten, rekonstruktören och borgenärerna de upplysningar om boet som de begär. Kan gäldenären inte infinna sig personligen, bör han ställa ombud. Har edgång begärts enligt 18 §, skall gäldenären inställa sig personligen, såvida gäldenären inte redan har avlagt ed inför någon annan tingsrätt. Rekonstruktören skall tillhandahålla en förteckning över de borgenärer som har rätt att delta i omröstning i ackordsfrågan, med uppgift om de fordringsbelopp för vilka rösträtt får utövas. I förteckningen skall även antecknas anmärkning som har framställts mot en borgenärs fordran. 18 § På begäran av en borgenär skall gäldenären vid borgenärssammanträdet avlägga bouppteckningsed. Han skall därvid göra de tillägg till eller ändringar i bouppteckningen som han anser behövs och med ed betyga att bouppteckningen med gjorda tillägg eller ändringar är riktig, så att det inte enligt hans vetskap har oriktigt utelämnats eller upptagits någon tillgång eller skuld. Är gäldenären en juridisk person och finns flera ställföreträdare, behöver bouppteckningsed inte avläggas av en sådan ställföreträdare vars edgång den borgenär som begärt edgången anser sakna betydelse för utredningen av gäldenä- rens ekonomiska ställning. När det finns anledning till det, får rätten besluta att gäldenären skall avlägga eden inför någon annan tingsrätt. Är gäldenären sjuk, får eden avläggas där han vistas. Vägrar gäldenären att avlägga ed, förfaller beslutet om ackordsförhandling, om inte rätten finner att det finns synnerliga skäl för att ackordsförhandlingen skall fortsättas. 19 § Om både en borgenär och en borgensman eller någon annan som förutom gäldenären ansvarar för borgenärens fordran vill rösta för denna, har de tillsammans en röst, vilken beräknas efter borgenärens fordran. Kan de inte enas, gäller borgenärens mening, om inte de andra löser ut honom eller ställer betryggande säkerhet för fordringen. 20 § Vid borgenärssammanträdet skall borgenärerna rösta om ackordsförslaget. En anmärkning som har framställts mot en fordran utgör inte hinder mot att borgenären deltar med fordringen i omröstningen. Är utgången av omröstningen beroende av om fordringen skall beaktas eller inte, skall rätten vid samman- trädet utreda tvistefrågan och söka åstadkomma en förlikning. De närvarande får med bindande verkan för dem som har uteblivit medge att en anmärkning förfaller eller inskränks eller uppdra åt rekonstruktören att ingå förlikning med borge- nären. Kan förlikning inte träffas, skall frågan handläggas enligt vad som sägs i 23 § första stycket för bestämmande av omröstningens utgång. En förlikning angående framställd anmärkning får inte ingås i annan ordning än som anges i andra stycket utan samtycke av alla vilkas rätt är beroende av förlikningen. Vid omröstning tillämpas 14 § andra stycket. 21 § Gäldenären får inte återta eller ändra ackordsförslaget utan medgivande av rätten. Yrkande härom skall framställas senast vid borgenärssammanträdet innan omröstning sker. Har ändring av ackordsförslaget medgetts, får prövningen av förslaget skjutas upp till fortsatt sammanträde inom tre veckor. Om ändringen inte medför att förslaget blir sämre för borgenärerna, får prövningen dock skjutas upp endast om det finns särskilda skäl. 22 § Om rätten i annat fall än som avses i 21 § andra stycket finner att det finns särskilda skäl för att skjuta upp borgenärernas prövning av ackordsförslaget, får rätten besluta om uppskov till fortsatt sammanträde inom tre veckor. Fastställelse av offentligt ackord 23 § Har ackordsförslaget antagits vid borgenärssammanträdet men finns det enligt 25 § anledning att inte fastställa ackordet, skall ackordsfrågan prövas av rätten vid en förhandling. Detsamma gäller, om det vid sammanträdet inte kan avgöras om förslaget har antagits eller förkastats av borgenärerna. Om ackordsfrågan inte skall prövas vid en sådan förhandling, skall rätten fastställa ackordet. Beslut i ackordsfrågan skall meddelas inom en vecka från förhandlingen, om inte längre tid är nödvändig på grund av särskilda omständigheter. 24 § Är utgången av omröstningen över ackordsförslaget beroende av om kvarstående anmärkningar godkänns eller inte och finns det i övrigt skäl att fastställa ackordet, skall rätten först pröva anmärkningarna eller så många av dem att utgången av omröstningen blir densamma, vare sig övriga anmärkningar godkänns eller inte. 25 § Ett ackord får inte fastställas om 1. ärendet inte har handlagts på föreskrivet sätt och felet kan ha inverkat på ackordsfrågans utgång, 2. ackordet inte uppfyller villkoren i 2 §, 3. det finns skälig anledning att anta att gäldenären i hemlighet har gynnat någon borgenär för att inverka på ackordsfrågan eller att något annat svek har ägt rum vid ackordet eller 4. ackordet uppenbart är till skada för borgenärerna. Även om första stycket inte är tillämpligt, får rätten efter omständigheterna vägra att fastställa ackordet, om en borgenär eller en borgensman eller någon annan som förutom gäldenären svarar för fordringen har bestritt fastställelse och det inte finns betryggande säkerhet för ackordets fullgörande, ackordet är till skada för borgenärerna eller ackordet av någon annan särskild anledning inte bör medges. Vägras fastställelse enligt första stycket 1 och är förslaget inte förkastat av borgenärerna eller förfallet, skall borgenärerna på nytt pröva ackords- förslaget och ett sammanträde sättas ut för detta. Tillsyn över offentligt ackord 26 § På begäran av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan rätten, om det finns skäl till det, förordna rekonstruktören eller någon annan lämplig person att utöva tillsyn över att gäldenären fullgör sina åtaganden enligt ackordet. Om det behövs, skall även en ersättare för tillsynsmannen förordnas. Gäldenären skall ge tillsynsmannen de uppgifter som denne begär och följa de anvisningar som tillsynsmannen lämnar. I fråga om entledigande av tillsynsman tillämpas bestämmelserna om entledigande av rekonstruktör i 2 kap. 11 § tredje stycket. Förverkande av offentligt ackord 27 § På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan rätten förklara att den eftergift som genom ackordet har medgetts gäldenären förfaller, om gäldenären 1. har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i hemlighet har gynnat någon borgenär för att inverka på ackordsfrågans avgörande,2. åsidosätter vad som åligger honom enligt 26 § andra stycket eller 3. på något annat sätt uppenbart försummar sina åtaganden enligt ackordet. Förlikning är inte tillåten i en fråga som avses i första stycket. Även om den eftergift som har medgetts gäldenären förklaras förfallen, får borgenärerna göra ackordet i övrigt gällande mot gäldenären eller mot den som har gått i borgen för ackordet. 4 kap. Övriga bestämmelser Handläggningen av ärenden om företagsrekonstruktion 1 § Om inte annat föreskrivs i denna lag, gäller för handläggningen lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. Vid rättens handläggning enligt bestämmelserna i 3 kap. om offentligt ackord under företagsrekonstruktion tillämpas dock rättegångsbalkens bestämmelser om handläggningen av tvistemål. 2 § En sådan förhandling som avses i 3 kap. 23 § första stycket skall äga rum så snart som möjligt. Vid förhandlingen tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om huvudförhandling i tvistemål. Om rekonstruktören, gäldenären eller en borgenär uteblir från förhandlingen, hindrar det inte att ackordsfrågan prövas och avgörs. Rättens avgörande sker genom beslut. 3 § En tingsrätt består vid handläggningen av ett ärende enligt denna lag av en lagfaren domare. Vid en förhandling får dock rätten bestå av tre lagfarna domare, om det finns särskilda skäl. 4 § Bevis eller fullmakt, som visar att den som vid företagsrekonstruktion i egenskap av ställföreträdare eller ombud företräder en borgenär är behörig, behöver visas upp endast om det finns särskilda skäl. Kostnader för förfarandet 5 § Rekonstruktören har rätt till skälig ersättning för det arbete och de utlägg som uppdraget har krävt. Vid bedömningen av vad som är skäligt arvode skall hänsyn tas till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt näringsverksamhetens omfattning. Rekonstruktörens rätt till ersättning skall, på begäran av rekonstruktören eller gäldenären prövas av rätten. Så länge ett ackord inte fullgjorts får också en borgenär vars fordran omfattas av ackordet begära en sådan prövning. 6 § I fråga om arvode och kostnadsersättning till en tillsynsman tillämpas bestämmelserna i 5 §. 7 § Kostnaderna för ackordsfrågans handläggning hos rätten liksom för de ersättningar som avses i 6 och 7 §§ skall betalas av gäldenären. Förfarandets upphörande 8 § Rätten skall besluta om att förfarandet skall upphöra om 1. sådana åtgärder enligt rekonstruktionsplanen vidtagits att syftet med förfarandet kan anses uppnått, 2. gäldenären begär det och beslut om ackordsförhandling inte har meddelats, 3. gäldenären utan laga förfall uteblir från det sammanträde som anges i 2 kap. 10 § andra stycket, 4. rekonstruktören eller en borgenär begär det och rätten finner att för- farandet saknar ett rimligt ändamål eller 5. rätten i annat fall finner att det finns särskilda skäl för att förfarandet bör upphöra. Av 1 kap. 2 § framgår att rekonstruktionsförfarandet upphör om gäldenären försätts i konkurs. 9 § Rätten skall även besluta om att förfarandet skall upphöra om tre månader förflutit från dagen för beslutet om att inleda företagsrekonstruktion. Rätten kan dock om det finns särskilda skäl på begäran av gäldenären förlänga den i första stycket angivna fristen med högst tre månader i taget. Förfarandet får dock inte pågå under längre tid än sammanlagt ett år, om inte ackordsförhandling har beslutats enligt 3 kap. 13 §. 10 § Innan rätten fattar beslut enligt 8 § eller 9 § andra stycket skall gäldenä- ren, rekonstruktören, de borgenärer som infunnit sig till det sammanträde som sägs i 2 kap. 10 § andra stycket och de personer som ingår i borgenärskommittén, om en sådan utsetts, ges tillfälle att yttra sig. Överklagande m.m. 11 § Ett beslut om att inleda företagsrekonstruktion och om ackordsförhandling gäller omedelbart om inte annat bestäms av rätten. Detsamma gäller beslut om utseende eller entledigande av rekonstruktör. 12 § Rättens beslut i en fråga som avses i 3 kap. 21 § första stycket eller 24 § eller beträffande sådan ny prövning som avses i 3 kap. 25 § tredje stycket får inte överklagas särskilt. I fråga om beslut om ackordsförhandling räknas klagotiden från den dag då kungörelsen om beslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Skadestånd 13 § Om en borgenärs ansökan om företagsrekonstruktion inte bifalls och om borgenä- ren när han gav in sin ansökan saknade skälig anledning anta att gäldenären inte kunde betala sina skulder allteftersom de förföll till betalning, skall borgenären ersätta gäldenären den skada som skäligen kan anses ha orsakats denne genom ansökningen och dess handläggning. Talan om skadestånd enligt första stycket skall väckas vid den tingsrätt där borgenärens ansökan om företagsrekonstruktion är eller har varit anhängig. Straff m.m. 14 § En borgenär som för sin röst vid ett borgenärssammanträde enligt 3 kap. har betingat sig någon särskild förmån av gäldenären döms till böter eller fängelse i högst ett år. 15 § Åtal mot en gäldenär för brott mot borgenärer och åtal mot en borgenär för brott som sägs i 14 § får väckas vid den tingsrätt där ärendet om företags- rekonstruktion är eller har varit anhängigt. 1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1995, då ackordslagen (1970:847) skall upphöra att gälla. 2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet av denna lag, gäller fortfarande äldre bestämmelser. 2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken Härigenom föreskrivs att 6 kap. 10 § äktenskapsbalken skall ha följande ly- delse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 kap. 10 § Rätten att kräva ut ett fastställt underhållsbidrag upphör tre år efter den förfallodag som ursprungligen gällde. Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som anges i första stycket eller har den bidragsskyldige försatts i konkurs på grund av en ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning för fordringen även därefter tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen. -------------------------------------------------------------------- Har ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) gjorts före den tid- punkt som anges i första styck- et, får underhållsbidraget krävas ut inom tre månader från det att verkan av förordnandet om god man förföll eller, när förhandling om offentligt ackord har följt, ackordsfrågan avgjordes. Om ackord kommer till stånd, får fordringen krävas ut inom tre månader från det att ackordet skulle ha fullgjorts. Har utmätning för underhållsbidraget skett eller konkursansökan gjorts inom den tid som nu har angetts, gäller andra stycket. Avtal som strider mot denna paragraf är ogiltiga. 1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. 2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande. 3 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken Härigenom föreskrivs att 7 kap. 9 § föräldrabalken skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 kap. 9 § Rätten att kräva ut fastställt underhållsbidrag går förlorad tre år efter den ursprungligen gällande förfallodagen, om inte annat följer av andra eller tredje stycket. Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som anges i första stycket eller har den bidragsskyldige blivit försatt i konkurs på grund av ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning för fordringen tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen även därefter. -------------------------------------------------------------------- Har före den tidpunkt som anges i första stycket ansökan gjorts om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970 :847), får underhållsbid- raget krävas ut inom tre månader från det att verkan av godmans- förordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt ac- kord har följt, ackordsfrågan avgjordes. Kommer ackord till stånd, får fordringen krävas ut inom tre månader från det att ackordet skulle ha fullgjorts. Har utmätning för underhålls- bidraget eller konkursansökan gjorts inom tid som nu har angetts, gäller vad som för- skrivs i andra stycket. Avtal i strid mot denna paragraf är ogiltigt. 1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. 2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande. 4 Förslag till lag om ändring i köplagen (1990:931) Härigenom föreskrivs att 63 § köplagen (1990:931) skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 63 § Har en part försatts i konkurs, får konkursboet inträda i avtalet. Motparten får kräva att boet inom skälig tid ger besked om det vill inträda. Inträder konkursboet i avtalet och är tiden för motpartens fullgörelse inne, får denne kräva att boet fullgör sin prestation eller, om anstånd har medgetts, utan oskäligt uppehåll ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse. Är tiden för motpartens fullgörelse inte inne, får denne kräva säkerhet om det av särskild anledning är nödvändigt för att skydda honom mot förlust. Om boet inte inom skälig tid efter motpartens krav enligt första stycket inträder i avtalet eller inte efterkommer motpartens krav enligt andra stycket, får motparten häva köpet. -------------------------------------------------------------------- Överlämnas varan till köparen Överlämnas varan till köparen eller hans konkursbo efter det eller hans konkursbo efter det att köparen har ansökt om förord- att köparen har ansökt om nande av god man enligt ack- företagsrekonstruktion enligt ordslagen (1970:847) eller för- lagen (1995:000) om företags- satts i konkurs och har be- rekonstruktion eller försatts i talning inte skett, får säljaren konkurs och har betalning inte kräva att varan lämnas tillbaka. skett, får säljaren kräva att Varan behöver dock inte lämnas varan lämnas tillbaka. Varan tillbaka, om betalning sker behöver dock inte lämnas genast eller, i fall då tillbaka, om betalning sker ge- köpesumman inte ännu har för- nast eller, i fall då köpesumman fallit till betalning, köparen inte ännu har förfallit till be- eller konkursboet inom skälig talning, köparen eller konkurs- tid efter uppmaning ställer boet inom skälig tid efter upp- godtagbar säkerhet för betal- maning ställer godtagbar säkerhet ningen. för betalningen. Om konkursboet har sålt varan eller på annat sätt har förfogat över den så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad och oförminskad, skall konkursboet anses ha inträtt i avtalet. Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. 5 Förslag till lag om ändring i lagen (1845:50 s.1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1845:50 s.1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 §1 -------------------------------------------------------------------- Är köpeavhandling så upprättad Är köpeavhandling så upprättad och behandlad, som i 1 § sägs, och behandlad, som i 1 § sägs, men inträffar utmätning inom men inträffar utmätning inom trettio dagar efter det trettio dagar efter det avhand- avhandlingen inför rätten före- lingen inför rätten företeddes, teddes, eller försätts säljaren i eller försätts säljaren i konkurs konkurs efter ansökning, som efter ansökning, som gjorts inom gjorts inom sagda tid, är den sagda tid, är den sålda egendomen sålda egendomen ej fredad från ej fredad från att utmätas eller att utmätas eller att räknas att räknas till konkursboet. till konkursboet. Detsamma Detsamma gäller, när ansökan om gäller, när ansökan om förordnande företagsrekonstruktion enligt av god man enligt ackordslagen lagen (1995:000) om (1970:847) gjorts inom nämnda företagsrekonstruktion gjorts tid och konkurs följt på ansökan, inom nämnda tid och konkurs följt som gjorts inom tre veckor från på ansökan, som gjorts inom tre det att verkan av godmansför- veckor från det att rätten ordnandet förföll eller, när beslutat att förfarandet skall förhandling om offentligt upphöra. Görs efter utgången av ackord följt, ackordsfrågan den i första punkten angivna ti- avgjordes. Görs efter utgången den jäv mot köpeavhandling, av den i första punkten angivna vilken är så upprättad och tiden jäv mot köpeavhandling, behandlad, som nyss sagts, är, vilken är så upprättad och om jävet görs vid utmät- behandlad, som nyss sagts, är, ningstillfälle, fordringsägaren om jävet görs vid utmät- skyldig att, om han vill full- ningstillfälle, fordringsägaren följa jävet, inom en månad därefter skyldig att, om han vill full- väcka talan mot såväl säljaren som följa jävet, inom en månad köparen vid den tingsrätt som därefter väcka talan mot såväl avses i 1 §. Gör han inte det, säljaren som köparen vid den har han förlorat sin talan. tingsrätt som avses i 1 §. Gör Godset skall genast beläggas med han inte det, har han förlorat kvarstad och sökanden skall, om sin talan. Godset skall genast han vill att åtgärden skall bestå, beläggas med kvarstad och sökan- inom fjorton dagar efter den skall, om han vill att åt- utmätningsförrättningen hos gärden skall bestå, inom fjorton kronofogdemyndigheten ställa dagar efter utmätningsförättnin- full borgen för den kostnad och gen hos kronofogdemyndigheten skada, som kan orsakas av kvar- ställa full borgen för den kost- staden. Var säljarens egendom nad och skada, som kan orsakas avträdd till konkurs, skall vad av kvarstaden. Var säljarens om återvinning av lös egendom egendom avträdd till konkurs, till konkursbo är stadgat i 4 skall vad om återvinning av lös kap. 19 och 20 §§ konkurslagen egendom till konkursbo är (1987:672) äga motsvarande stadgat i 4 kap. 19 och 20 §§ tillämpning. konkurslagen (1987:672) äga motsvarande tillämpning. -------------------------------------------------------------------- Vad som nu sagts om konkurs Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om äger motsvarande tillämpning om i i stället offentligt ackord stället offentligt ackord fastställes. I fråga om talan fastställes. I fråga om talan med med anledning av ackords- anledning av ackordsförhandling förhandling äga 17 och 18 §§ ac- tillämpas 3 kap. 6 och 7 §§ lagen kordslagen (1970:847) mot- om företagsrekonstruktion. svarande tillämpning. 1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. 2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1988:386 6 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal Härigenom föreskrivs att 117 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 117 §1 Försätts försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som har gjorts innan tio år förflutit från försäkringsavtalets ingående, och har han under de tre senaste åren före konkursansökningen eller senare till betalning av premie för för- säkring, som enligt 116 § inte kan göras till föremål för utmätning, använt be- lopp, som vid den tid, då betalningen skedde, ej stod i skäligt förhållande till hans villkor, får konkursboet hos försäkringsgivaren utkräva vad sålunda har erlagts för mycket, i den mån tillgodohavandet hos denne förslår till det. Har inte försäkringstagaren lämnat konkursboet samtycke till beloppets utkrävande, åligger det konkursboet att för prövning av dess rätt väcka talan mot försäkringstagaren. Beträffande sådan talan tillämpas bestämmelserna i 4 kap. 19 och 20 §§ konkurslagen (1987:672). -------------------------------------------------------------------- Har konkursen föregåtts av Har konkursen föregåtts av förordnande av god man enligt beslut om företagsrekonstruktion ackordslagen (1970:847), an- enligt lagen (1995:000) om före- sökan om skuldsanering enligt tagsrekonstruktion, ansökan om skuldsaneringslagen (1994:334) skuldsanering enligt skuldsane- eller förordnande av boutred- ringslagen (1994:334) eller för- ningsman, skall vad som enligt ordnande av boutredningsman, första stycket gäller om tiden skall vad som enligt första för konkursansökningen avse den stycket gäller om tiden för kon- i 4 kap. 2 § konkurslagen för kursansökningen avse den i 4 sådant fall angivna fristdagen. kap. 2 § konkurslagen för sådant fall angivna fristdagen. -------------------------------------------------------------------- Bestämmelserna i första och Bestämmelserna i första och andra styckena om konkurs äga andra styckena om konkurs äger motsvarande tillämpning om i motsvarande tillämpning om i stället offentligt ackord fast- stället offentligt ackord fast- ställts. I fråga om talan med ställts. I fråga om talan med anledning av ackordsförhandling anledning av ackordsförhandling äga 17 och 18 §§ ackordslagen tillämpas 3 kap. 6 och 7 §§ lagen (1970:847) motsvarande tillämp- om företagsrekonstruktion. ning. Ej må krav, varom nu är sagt, göras gällande till förfång för förmånstagare vars insättande jämlikt 102 § ej må återkallas. 1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. 2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1994:336 7 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979) Härigenom föreskrivs att 9, 10, 13, 15 och 18 §§ förmånsrättslagen (1970:979)1 skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 §2 Särskilda förmånsrätter gäller inbördes efter paragrafernas följd och efter den i 4 - 7 §§ angivna ordningen. Förmånsrätt enligt 4 § 3 har dock företräde framför förmånsrätt enligt 4 § 2 på grund av annan retentionsrätt än som avses i 3 kap. 39 § sjölagen (1994:10- 09). Förmånsrätt på grund av utmätning har företräde framför förmånsrätt på grund av företagsinteckning, vilken har sökts samma dag som beslutet om utmätning meddelades eller senare, och framför förmånsrätt på grund av annan inteckning, vilken har sökts samma inskrivningsdag som ett ärende angående anteckning om utmätningen har tagits upp eller senare. Utmätning ger företräde framför senare utmätning av samma egendom, om ej annat följer av 4 kap. 30 § andra stycket eller 7 kap. 13 § utsökningsbalken. Utmätning för flera fordringar på en gång ger lika rätt. Om det inbördes företrädet i övrigt mellan fordringar med samma slag av förmånsrätt finns för vissa fall särskilda bestämmelser. -------------------------------------------------------------------- Vad i denna paragraf före- skrives om förmånsrätt på grund av utmätning tillämpas även i fråga om förmånsrätt på grund av betalningssäkring. 10 §3 -------------------------------------------------------------------- Allmän förmånsrätt följer med Allmän förmånsrätt följer med borgenärs kostnad för gäldenärens 1. den kostnad som borgenärer försättande i konkurs och för haft för försättande av gäldenären i beslut att dödsbos egendom konkurs och för beslut att ett skall avträdas till förvaltning dödsbos egendom skall avträdas av boutredningsman samt till förvaltning av bout- begravnings- och bouppteck- redningsman samt begravnings- ningskostnad, när gäldenären och bouppteckningskostnader när avlidit före konkursbeslutet, gäldenären avlidit före konkurs- arvode och kostnadsersättning beslutet, till god man enligt 2. arvode och kostnadsersätt- ackordslagen (1970:847), ning till rekonstruktör enligt tillsynsman enligt nämnda lag lagen (1995:000) om företags- eller konkurslagen (1987:672) rekonstruktion, tillsynsman eller förordnad bout- enligt nämnda lag eller konkurs- redningsman, om fordringen lagen (1987:672) eller förordnad belöper på tid inom sex månader boutredningsman, om fordringen innan konkursansökningen gjor- avser tid inom sex månader innan des eller därefter, konkursansökningen gjordes eller kostnad för särskild åtgärd som därefter, under nämnda tid vidtagits med 3. kostnad för särskilda åtgärder gode mannens eller tillsyns- som under den tid som nämnts i 2 mannens godkännande eller av vidtagits med rekonstruktörens boutredningsmannen och upp- eller tillsynsmannens godkännan- enbart varit till borgenärernas de eller av boutredningsmannen bästa, och uppenbart varit till bor- allt i den mån beloppet med genärernas bästa, hänsyn till omständigheterna är 4. andra fordringar som med skäligt. rekonstruktörens godkännande upp- kommit under ett förfarande enligt lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion. Förmånsrätt enligt första styc- ket 1-3 gäller endast i den mån beloppet med hänsyn till om- ständigheterna är skäligt. 13 § Allmän förmånsrätt följer därefter med fordran på framtida pension till arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes efterlevande. Därvid får dock intjänad del av utfäst pension icke antagas avse större årlig pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Från det sålunda beräknade fordringsbeloppet skall i förekommande fall avdragas upplupen del av pension enligt allmän pensionsplan eller enligt privat pensionsförsäkring. -------------------------------------------------------------------- Förmånsrätt enligt första styck- Förmånsrätt enligt första stycket et gäller även fordran på fram- gäller även fordran på framtida tida pension som intjänats hos pension som intjänats hos föregående arbetsgivare, om föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för gäldenären övertagit ansvaret för pensionsfordringen enligt vad pensionsfordringen enligt vad som anges i 12 § andra stycket. som anges i 12 § femte stycket. Om gäldenären är näringsidkare Om gäldenären är näringsidkare, eller juridisk person utan att äger 12 § sjätte stycket vara näringsidkare, äger 12 § motsvarande tillämpning. tredje stycket motsvarande tillämpning. 15 § -------------------------------------------------------------------- Särskild förmånsrätt har företräde Särskild förmånsrätt har företräde framför allmän förmånsrätt. Fordran framför allmän förmånsrätt. En for- med allmän förmånsrätt enligt 10 § dran med allmän förmånsrätt enligt uttages dock, om det behövs, 10 eller 10 a § tas dock, om det före fordringar med särskild behövs, ut före fordringar med förmånsrätt enligt 5 eller 8 § i särskild förmånsrätt enligt 5 eller annan lös egendom än tomträtt. 8 § i annan lös egendom än Vad som uttages på detta sätt tomträtt. Vad som tas ut på detta skall, när det finns särskilda sätt skall, när det finns särskil- förmånsrätter i olika egendoms- da förmånsrätter i olika egendoms- grupper, fördelas på grupperna i grupper, fördelas på grupperna i förhållande till den köpeskilling förhållande till den köpeskilling som erhållits för varje grupp. som har erhållits för varje grupp. 18 §4 -------------------------------------------------------------------- Fordringar som ej är förenade Fordringar som inte är förenade med förmånsrätt har inbördes lika med förmånsrätt har inbördes lika rätt. rätt. En borgenär kan dock enligt villkoren för fordringen ha rätt till betalning först efter övriga borgenärer. Har fordran särskild förmånsrätt Har en fordran särskild förmåns- i viss egendom men förslår ej rätt i viss egendom men förslår egendomen för att infria ford- inte egendomen för att infria ringen, behandlas återstoden av fordringen, behandlas återstoden denna som fordran utan förmåns- av denna som en fordran utan rätt. förmånsrätt. 1. Denna lag träder i kraft, såvitt avser 9 och 13 §§ den 1 januari 1995, och i övrigt den 1 april 1995. 2. I fråga om förmånsrätt för fordringar i en konkurs som har beslutats på grund av en ansökan som gjorts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. **FOOTNOTES** 1 Lagen omtryckt 1975:1248. 2 Senaste lydelse 1994:1018 3 Senaste lydelse 1987:694 4 Senaste lydelse 1979:195. 8 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672) dels att 4 kap. 1 och 2 §§ och 12 kap. 11 och 21 §§ skall ha följande lydelse, dels att det skall införas en ny paragraf, 2 kap. 10 a §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 10 a § -------------------------------------------------------------------- Om rekonstruktion av gäldenä- rens verksamhet pågår enligt lagen (1995:000) om företags- rekonstruktion skall en borgenärs ansökan om konkurs för- klaras vilande i avvaktan på att rekonstruktionsförfarandet upphör om gäldenären begär det. Finns det särskilda skäl att befara att gäldenären utan re- konstruktörens samtycke företar eller underlåter en viss handling och därigenom sätter borgenärens rätt i fara, får dock rätten besluta att försätta gäldenären i konkurs. Innan ett sådant beslut meddelas skall rekonstruktören beredas tillfälle att yttra sig. 4 kap. 1 § -------------------------------------------------------------------- Återvinning till konkursbo får Återvinning till konkursbo får på begäran av boet ske i på begäran av boet ske i enlighet enlighet med vad som anges i med vad som anges i detta kapi- detta kapitel. Återvinning får tel. Återvinning får dock inte dock inte ske av ske av betalning av eller 1. betalning av skatt eller förmånsrätt för underhållsbidrag avgift som avses i 1 § lagen enligt äktenskaps- eller för- (1971:1072) om förmånsberättigade äldrabalken, om bidragsbeloppet skattefordringar m.m., om var förfallet till betalning och fordringen var förfallen till den underhållsberättigade inte betalning, har gynnats på ett otillbörligt 2. betalning av eller förmåns- sätt. rätt för underhållsbidrag enligt äktenskaps- eller föräldrabalken, om bidragsbeloppet var förfallet till betalning och den underhållsberättigade inte har gynnats på ett otillbörligt sätt. 2 §1 Med fristdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens försättande i konkurs kom in till tingsrätten. -------------------------------------------------------------------- Har god man förordnats enligt Har beslut meddelats om före- ackordslagen (1970:847) avses tagsrekonstruktion enligt lagen med fristdag i stället dagen för (1995:000) om företagsrekon- ansökningen om detta, såvida struktion avses med fristdag i konkursansökningen har gjorts stället dagen för ansökan om före- inom tre veckor från det att tagsrekonstruktion, såvida kon- verkan av godmansförordnandet kursansökningen har gjorts inom förföll eller, när förhandling om tre veckor från det att rätten offentligt ackord har följt, beslutat att förfarandet skall ackordsfrågan avgjordes. upphöra. Har ansökan om skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1994:334) gjorts avses med fristdag i stället dagen för denna ansökan, såvida konkursansökningen har gjorts inom tre veckor från det att frågan om skuldsanering avgjordes. Har ett dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman avses med fristdag dagen för ansökningen om detta, såvida boutredningsman har förordnats senare än tre månader före den dag som annars skulle anses som fristdag. 12 kap. 11 § -------------------------------------------------------------------- Vid omröstning i ackordsfrågan Vid omröstning i ackordsfrågan får rösträtt utövas endast för får rösträtt utövas endast för beva- bevakade fordringar. En borge- kade fordringar. En borgenär som när som kan få täckning för sin kan få täckning för sin fordran fordran genom kvittning eller genom kvittning eller vars vars fordran är förenad med för- fordran är förenad med förmånsrätt månsrätt deltar dock inte i om- deltar dock inte i omröstningen. röstningen. Om borgenären helt En borgenär, som enligt vill- eller delvis avstår från kvitt- koren för fordringen har rätt ningsrätten eller förmånsrätten, till betalning först efter gälde- deltar han i motsvarande mån. närens övriga borgenärer, deltar Kan en borgenärs fordran endast inte heller i omröstningen, till viss del täckas genom såvida inte de övriga borgenärerna kvittning eller understiger medger det. värdet av den egendom i vilken Om en borgenär helt eller borgenären har särskild förmånsrätt delvis avstår från kvittnings- hans fordran, deltar han med rätten eller förmånsrätten, deltar återstående del av fordringen. han i motsvarande mån. Kan en borgenärs fordran endast till viss del täckas genom kvittning eller understiger värdet av den egendom i vilken borgenären har särskild förmånsrätt hans fordran, deltar han med återstående del av fordringen. En svarande som med anledning av en återvinningstalan har fått eller kan få en fordran mot gäldenären, får utan bevakning delta med fordringen i omröstningen. Innebär ackordsförslaget att borgenärer som inte har förmånsrätt skall få full betalning intill visst belopp, får rösträtt inte utövas för de fordringar som därigenom får full betalning. Med borgenärer som har förmånsrätt likställs en borgenär som till säkerhet för sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt. 21 § Ett fastställt ackord är bindande för alla borgenärer, kända och okända, som har haft rätt att efter bevakning rösta om ackordsförslaget. -------------------------------------------------------------------- En borgenär som enligt villko- ren för fordringen har rätt till betalning först efter gäldenärens övriga borgenärer förlorar sin rätt till betalning från gäldenären, om inte alla borgenärer som enligt 11 § hade rätt att delta i ackordsförhandlingen tillgodoses fullt ut genom ackordet. Den som har förmånsrätt i viss egendom är bunden av ackordet i fråga om belopp som inte kan tas ut ur egendomen. En borgenär har, utan hinder av ackordet, den rätt till kvittning som han kan ha enligt 5 kap. 15 och 16 §§. 1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. 2. Äldre föreskrifter om återvinning gäller fortfarande i fråga om konkurser i vilka ansökan om konkurs kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1994:344. 9 Förslag till lag om ändring i brottsbalken Härigenom föreskrivs att 11 kap. 1 och 3 §§ brottsbalken skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 11 kap. 1 §1 Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger för att han skall komma på obestånd, förstör eller genom gåva eller någon annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydande värde, döms för oredlighet mot borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla om någon genom sådant förfarande försätter sig på obestånd eller framkallar påtaglig fara för att han skall komma på obestånd. -------------------------------------------------------------------- Gäldenär, som vid skuldsane- Gäldenär, som vid skuldsanering ring enligt skuldsanerings- enligt skuldsaneringslagen lagen (1994:334), konkurs (1994:334), företagsrekonstruk- eller förhandling om offentligt tion enligt lagen (1995:000) om ackord förtiger tillgång, företagsrekonstruktion eller uppgiver obefintlig skuld konkurs förtiger tillgång, upp- eller lämnar annan sådan oriktig giver obefintlig skuld eller uppgift, skall ock, om ej upp- lämnar annan sådan oriktig giften rättas innan den beedi- uppgift, skall ock, om ej upp- gas eller eljest lägges till giften rättas innan den beedigas grund för förfarandet, dömas för eller eljest lägges till grund oredlighet mot borgenärer. Det- för förfarandet, dömas för ored- samma skall gälla, om gäldenär i lighet mot borgenärer. Detsamma samband med annan exekutiv för- skall gälla, om gäldenär i samband rättning åberopar oriktig hand- med annan exekutiv förrättning ling eller skenavtal och åberopar oriktig handling eller därigenom hindrar att erfor- skenavtal och därigenom hindrar derlig egendom genom förrättning att erforderlig egendom genom tages i anspråk för att bereda förrättning tages i anspråk för att borgenär betalning eller säker- bereda borgenär betalning eller het. säkerhet. Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång av betydande värde med uppsåt att hålla den undan konkursen, eller gäldenär som i konkurs undandrar eller undanhåller konkursförvaltningen tillgång, döms likaledes för oredlighet mot borgenärer. 3 §2 Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger för att han skall komma på obestånd, fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtar annan sådan åtgärd och därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försämrar sin förmögenhetsställning i avsevärd mån, döms för vårdslöshet mot borgenärer till fängelse i högst två år. Vad som nu sagts skall gälla även om gärningsmannen inte insåg men hade skälig anledning anta att han var på obestånd eller att påtaglig fara förelåg för att han skulle komma på obestånd. -------------------------------------------------------------------- Gäldenär, som vid skuldsane- Gäldenär, som vid skuldsanering ring enligt enligt skuldsaneringslagen skuldsaneringslagen (1994:334), företagsrekonstruk- (1994:334), konkurs eller för- tion enligt lagen (1995:000) om handling om offentligt ackord företagsrekonstruktion eller av grov oaktsamhet förtiger konkurs av grov oaktsamhet tillgång, uppgiver obefintlig förtiger tillgång, uppgiver obe- skuld eller lämnar annan sådan fintlig skuld eller lämnar annan oriktig uppgift, dömes sådan oriktig uppgift, dömes likaledes, om ej uppgiften likaledes, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund för för- eljest lägges till grund för farandet, för vårdslöshet mot förfarandet, för vårdslöshet mot borgenärer. borgenärer. Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1994:335 2Senaste lydelse 1994:335 10 Förslag till lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617) Härigenom föreskrivs att 6, 7 och 11 §§ utsökningsregisterlagen (1986:617) skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 §1 Utöver de uppgifter som anges i 4 och 5 §§ får utsökningsregistret, i den ut- sträckning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, innehålla uppgifter om 1. exekutionstitel, skuldens storlek, arbetsgivare eller annan utbetalare av ersättning som avses i 7 kap. 1 § eller 15 kap. 2 § utsökningsbalken, medels- slag, dag när skulden fastställdes och när den förföll till betalning, influtna medel, den tidpunkt vid vilken skulden preskriberas samt andra förhållanden av betydelse för betalningsskyldigheten som framgår av exekutionstiteln eller av andra handlingar i målet, 2. de verkställighetsåtgärder som har begärts av sökanden, 3. den som sökt verkställigheten och vad som i övrigt behövs för utbetalning av influtna medel och annan redovisning, 4. ställd säkerhet, uppskov och avbetalningsplan, 5. utmätning, exekutiv försäljning, införsel, avräkning och betalningssäkring, 6. kvarstad och återtagande av vara, 7. bötesförvandling, 8. betalningsinställelse och likvidation, -------------------------------------------------------------------- 9. skuldsanering enligt 9. skuldsanering enligt skuldsaneringslagen skuldsaneringslagen (1994:334), (1994:334), konkurs, ackord, företagsrekonstruktion enligt näringsförbud och förordnande av lagen (1995:000) om företags- god man enligt 2 § ackordslagen rekonstruktion, konkurs, ackord (1970:847), och näringsförbud. 10. förhör eller annan åtgärd som har vidtagits för efterforskning av tillgångar, 10 a. förekomst av och tidpunkt för gäldenärsutredning enligt 6 § lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m., 11. redovisningen av verkställighetsuppdraget, 12. administrativa och tekniska uppgifter som behövs för registrets användning. 7 §2 Riksskatteverket och kronofogdemyndigheterna får ha terminalåtkomst till utsökningsregistret. Terminalåtkomsten för en kronofogdemyndighet får avse endast uppgifter om 1. den som är registrerad hos myndigheten som gäldenär i mål om exekutiva åtgärder, 2. den som i annat fall än som avses under 1 är gäldenär eller svarande i mål eller ärende som handläggs hos myndigheten, 3. make till person som avses under 1, 4. den som är gemensamt betalningsansvarig med person som avses under 1, 5. fåmansföretag och fåmansägt handelsbolag som avses i punkt 14 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen (1928:370) och delägare i sådant företag, om företaget eller delägare i detta är gäldenär som avses under 1, -------------------------------------------------------------------- 6. skuldsanering, konkurs 6. skuldsanering, företags- och näringsförbud. rekonstruktion, konkurs och näringsförbud. I fråga om kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet i konkurs gäller terminalåtkomsten enligt andra stycket 1 också gäldenärer i annat län, om detta ingår i tillsynsområdet. 11 §3 -------------------------------------------------------------------- Uppgift om indrivningsupp- Uppgift om indrivningsuppdrag drag som avser böter får bevaras som avser böter får bevaras i i utsökningregistret till utsökningregistret till utgången utgången av det år då full be- av det år då full betalning sked- talning skedde. Andra de. Andra uppgifter som avses i uppgifter som avses i 6 § 1-11 6 § 1-11 får bevaras under högst får bevaras under högst tre år. tre år eller för uppgifter om Denna tid räknas för uppgifter skuldsanering högst sex år. Denna om betalningssäkring, kvarstad, tid räknas för uppgifter om näringsförbud och förordnande av betalningssäkring, kvarstad och god man från utgången av det år då näringsförbud från utgången av det åtgärden förföll eller förlorade år då åtgärden förföll eller förlorade sin verkan samt för uppgifter sin verkan samt för uppgifter om om skuldsanering, konkurs och skuldsanering, företagsrekon- ackord från utgången av det år då struktion, konkurs och ackord förfarandet avslutades. För från utgången av det år då för- övriga uppgifter räknas tiden farandet avslutades. För övriga från utgången av det år under uppgifter räknas tiden från ut- vilket målet avslutades. gången av det år under vilket målet avslutades. Uppgifter enligt 4 och 5 §§ skall bevaras så länge annan uppgift om personen förekommer i registret. Uppgift som inte längre får bevaras med stöd av bestämmelserna i första stycket skall gallras, om inte regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver något annat. Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1994:343 2 Senaste lydelse 1994:343 3 Senaste lydelse 1994:343 11 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 §1 -------------------------------------------------------------------- Förordnas god man enligt ac- Har ansökan om företagsrekon- kordslagen (1970:847) innan struktion enligt lagen fordringen har preskriberats, (1995:000) om företagsrekon- preskriberas den tidigast två år struktion gjorts innan ford- efter utgången av det kalenderår ringen har preskriberats, då förordnandet meddelades preskriberas den tidigast två år eller, om ackord kommer till efter utgången av det kalenderår stånd, efter utgången av det då rätten beslutat att förfarandet kalenderår då ackordet skall skall upphöra eller ett ackord vara fullgjort. Inleds skall vara fullgjort. Inleds skuldsanering enligt enligt skuldsanering enligt skuldsane- skuldsaneringslagen (1994:334) ringslagen (1994:334) innan innan fordringen har preskri- fordringen har preskriberats, berats, preskriberas den preskriberas den tidigast två år tidigast två år efter utgången av efter utgången av det kalenderår det kalenderår då beslutet om då beslutet om att inleda att inleda skuldsanering med- skuldsanering meddelades eller, delades eller, om om skuldsanering beslutas, då skuldsanering beslutas, då åter- återstående skuldbelopp senast stående skuldbelopp senast skulle ha betalats. skulle ha betalats. -------------------------------------------------------------------- Första stycket gäller inte om Första stycket gäller inte om god man förordnas eller skuld- ansökan om företagsrekonstruktion sanering inleds under tid då görs eller skuldsanering inleds preskriptionstiden är förlängd på under tid då preskriptionstiden grund av 9 §. är förlängd på grund av 9 §. 1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. 2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1994:342 12 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) Härigenom föreskrivs att 13 kap. 20 § aktiebolagslagen (1975:1385)1 skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 13 kap. 20 § -------------------------------------------------------------------- Om ett aktiebolag försätts i Om ett aktiebolag försätts i konkurs eller om en förhandling konkurs eller företagsre- om offentligt ackord inleds för konstruktion av bolaget inleds bolaget, skall rätten sända enligt lagen (1995:000) om underrättelse om beslutet för företagsrekonstruktion, skall registrering. rätten sända underrättelse om be- slutet för registrering. Under konkursen företräds bolaget som konkursgäldenär av den styrelse och verkställande direktör eller de likvidatorer som finns vid konkursens början. Dock gäller även under konkursen bestämmelserna i denna lag om rätt att avgå, om entledigande och om nytillsättning. -------------------------------------------------------------------- När en konkurs har avslutats, När en konkurs har avslutats, eller en förhandling om of- eller en företagsrekonstruktion fentligt ackord har avslutats enligt lagen om företagsrekon- på annat sätt än genom konkurs, struktion har upphört på annat skall tingsrätten genast för sätt än genom konkurs, skall registrering underrätta tingsrätten genast för registre- registreringsmyndigheten samt ring underrätta registrerings- i det förra fallet ange om över- myndigheten samt i det förra skott finns eller inte. fallet ange om överskott finns Tingsrätten skall även för regi- eller inte. Tingsrätten skall strering underrätta även för registrering underrätta registreringsmyndigheten när registreringsmyndigheten när högre rätt genom beslut, som har högre rätt genom beslut, som har vunnit laga kraft, har upphävt vunnit laga kraft, har upphävt ett beslut att försätta bolaget ett beslut att försätta bolaget i i konkurs eller att inleda konkurs eller att inleda före- förhandling om offentligt tagsrekonstruktion enligt lagen ackord. om företagsrekonstruktion. Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. **FOOTNOTES** 1 Lagen omtryckt 1993:150 13 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m. Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m. skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 §1 -------------------------------------------------------------------- Förslag om ackord får antas om Förslag om ackord får antas om det kan anses fördelaktigt för det kan anses fördelaktigt för det allmänna. det allmänna. Ackordsförslag som inte fram- Ackordsförslag som inte fram- ställts i konkurs eller enligt ställts i konkurs eller enligt ackordslagen (1970:847) får lagen (1995:000) om företags- antas endast om övriga borgenä- rekonstruktion får antas endast rer som ackordet angår godkänner om övriga borgenärer som ackordet det. angår godkänner det. Förslag om frivillig Förslag om frivillig skuldsanering får godtas om skuldsanering får godtas om förutsättningar för skuldsanering förutsättningar för skuldsanering enligt skuldsaneringslagen enligt skuldsaneringslagen (1994:334) är uppfyllda. (1994:334) är uppfyllda. Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1994:345 Lagrådet Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-10-24 Närvarande: justitierådet Torkel Gregow, justitierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad. Enligt en lagrådsremiss den 1 september 1994 (Justitiedepartementet) har rege- ringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om företagsrekonstruktion, 2. lag om ändring i äktenskapsbalken, 3. lag om ändring i föräldrabalken, 4. lag om ändring i köplagen (1990:931), 5. lag om ändring i lagen (1845:50 s.1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, 6. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal, 7. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979) 8. lag om ändring i konkurslagen (1987:672), 9. lag om ändring i brottsbalken, 10. lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617), 11. lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m., 12. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385), 13. lag om ändring i lagen (1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Mats Melin och Mikael Mellqvist. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Allmänna synpunkter Med den föreslagna lagen om företagsrekonstruktion åsyftas att för näringsidkare som har råkat i betalningssvårigheter men vars verksamhet likväl är livskraftig tillhandahålla ett förfarande, som underlättar en rekonstruktion av verksamheten så att denna kan drivas vidare med lönsamhet. De väsentligaste inslagen i förfarandet är att det skall tillsättas en särskild rekonstruktör som skall verka för att rekonstruktion kommer till stånd, att exekutiva åtgärder i princip inte får vidtas mot gäldenären så länge förfarandet pågår, att avtal som gäldenären har ingått inte får hävas av motparten under denna tid på grund av gäldenärens dröjsmål, att gäldenären inte utan rekonstruktörens samtycke får vidta vissa viktigare rättshandlingar samt att oprioriterade borgenärers fordringar skall kunna nedsättas genom ackord. Lagrådet har inte någon erinran mot att det införs en lag med nämnda syfte eller mot de principer som den föreslagna lagen bygger på. Motsvarande lagstiftning finns för övrigt redan i flera andra länder, bl.a. i Danmark, Norge och Finland, och bestämmelser där torde delvis ha utgjort förebild för förslaget. Med hänsyn till att fråga är om ett i Sverige helt nytt förfarande är det knappast möjligt att med säkerhet bedöma om alla föreslagna bestämmelser, bl.a. om själva förfarandet, är väl avvägda med hänsyn till vad som krävs i den praktiska tillämpningen. Efter någon tids tillämpning bör därför, såsom också har framhållits i remissen, övervägas om och i vad mån vunna erfarenheter påkallar jämkning i lagen. I 3 kap. i den föreslagna lagen har tagits upp bestämmelser om offentligt ackord under företagsrekonstruktion. Till kapitlet har i princip utan sakliga ändringar överförts ackordslagens (1970:847) regler om offentligt ackord. I följd härav föreslås att ackordslagen skall upphävas. I författningskommentaren framhålls härtill att fysiska personer som inte är näringsidkare har tillgång till ett ackordsliknande förfarande genom bestämmelserna i den tidigare under året antagna skuldsaneringslagen (1994:334). Den föreslagna lagen är som tidigare nämnts avsedd att tillämpas i fall då en näringsidkare som har betalningssvårigheter behöver kunna rekonstruera sin verksamhet, dvs. själva rörelsen. Ofta torde en sådan näringsidkare samtidigt ha behov av att sanera sin ekonomi genom ackord. Om frivillig uppgörelse med borgenärerna inte kan uppnås, kan offentligt ackord komma till stånd genom tillämpning av bestämmelserna i 3 kap. Ackordsförfarandet äger då rum inom ramen för rekonstruktionsförfarandet, dvs. i samma domstolsärende. Det nu sagda innebär emellertid också att en förutsättning för att frågan om offentligt ackord skall kunna aktualiseras är att näringsidkaren behöver rekonstruera sin rörelse; annars kan ju inte meddelas beslut om företagsrekonstruktion. Lagrådet ifrågasätter om man inte får räkna med att det finns näringsidkare, vilka kan ha behov av ett ackordsförfarande utan att samtidigt behöva rekonstruera den verksamhet som bedrivs. För sådana näringsidkare kommer i fortsättningen, så som förslaget är utformat, något ackordsförfarande inte att stå till buds. Lagrådet kan på föreliggande material för sin del inte bedöma i vad mån detta medför olägenheter. Enligt 4 § första stycket skuldsaneringslagen kan skuldsanering beviljas endast fysiska personer som inte är näringsidkare. Det nu föreslagna förfarandet skall enligt det remitterade lagförslaget (1 kap. 1 §) vara tillämpligt endast på näringsidkare. Vidare framgår att näringsidkaren kan vara antingen en juridisk eller fysisk person. Mot denna bakgrund görs i lagrådsremissen bl.a. följande uttalanden. Av det anförda följer att en fysisk person, som är arbetstagare men som utövar viss näringsverksamhet på deltid, också i princip faller inom lagens tillämpningsområde. Däremot skall givetvis en rekonstruktion för en sådan person enbart avse den näringsverksamhet som han bedriver. En eventuell ackordsuppgörelse skall således inte avse fordringar som uteslutande avser personens privatekonomiska förhållanden. En sådan person kan inte heller ansöka om skuldsanering i fråga om fordringar av privat natur (se prop. 1993/94:123 s. 87 ff). Det som nu sagts medför att det inte bör uppstå några svårigheter att dra gränsen mellan tillämpningsområdet för skuldsanering och företags- rekonstruktion, bortsett från frågan om en deltidsföretagares skulder inom ramen för en rekonstruktion är att hänföra till hans näringsverksamhet eller inte. Däremot blir resultatet att deltidsföretagaren inte, så länge han såväl är anställd som bedriver näringsverksamhet, kan bli befriad från en övermäktig privatekonomisk skuldbörda. Lagrådet kan inte ansluta sig till uppfattningen att en eventuell ackordsuppgörelse inte skall avse fordringar som uteslutande avser gäldenärens privatekonomiska förhållanden; ståndpunkten har för övrigt inte kommit till uttryck i lagtexten. Det skulle i princip inte vara lämpligt att privata skulder skulle kvarstå till fulla beloppet efter ackord. En sådan ordning skulle sannolikt i allmänhet omöjliggöra ackord. Det kan tilläggas att insolvensut- redningen inte har förordat någon motsvarande begränsning. Mot bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att det under det fortsatta lagstiftningsarbetet klargörs att en ackordsuppgörelse för en näringsidkare som är fysisk person inte skall begränsas på det angivna sättet. I konsekvens med det sagda förordar Lagrådet också en ändrad utformning av de föreslagna ändringarna i äktenskapsbalken och föräldrabalken. Lagrådet återkommer till den frågan i anslutning till behandlingen av de olika lagförslagen. Ackordslagens bestämmelser om offentligt ackord har som nämnts i sak oförändrade överförts till den nya lagen. Ackordslagen har varit i tillämpning i över 20 år. Under denna tid torde ha vunnits en hel del erfarenheter av lag- stiftningen, vilka borde beaktas i den nya lagen; under hand har Lagrådets uppmärksamhet fästs på frågan om beräknande av ränta på fordringar. Så har dock inte skett. Lagrådet anser det önskvärt att 3 kap. vid lämpligt tillfälle blir föremål för en översyn mot bakgrund av erfarenheterna av tillämpningen av ackordslagens motsvarande regler. Beträffande de enskilda lagförslagen vill Lagrådet anföra följande. Förslaget till lag om företagsrekonstruktion 1 kap. 1 § I denna inledande bestämmelse anges att en gäldenär, som är näringsidkare och som inte kan betala sina skulder allteftersom de förfaller till betalning, kan under medverkan av en av rätten utsedd rekonstruktör rekonstruera verksamheten utan konkurs enligt bestämmelserna i lagen. Enligt uttalande i författningskommentaren anger bestämmelsen förutsättningar som måste föreligga för att rekonstruktionsförfarandet skall påbörjas. Det är emellertid endast vad som i bestämmelsen sägs om att gäldenären skall vara näringsidkare och beskrivningen av dennes betalningssvårigheter som kan anses utgöra förutsättningar för beslut om företagsrekonstruktion. Vad paragrafen i övrigt innehåller utgör närmast, på sätt som numera är vanligt i lagstiftningen, en allmän beskrivning av lagens huvudsakliga innebörd. Andra förutsättningar som skall föreligga för att beslut om företagsrekonstruktion skall meddelas har tagits upp i 2 kap. Vad som krävs för att rekonstruktionsförfarande skall komma till stånd bör enligt Lagrådets mening regleras i ett sammanhang och bestämmelserna härom bör finnas i 2 kap. Det grundläggande kravet att gäldenären skall vara näringsidkare kan dock lämpligen tas upp i förevarande paragraf. I övrigt bör denna innehålla en allmän beskrivning av det nya institutet av förslagsvis följande lydelse: „En näringsidkare som har betalningssvårigheter kan, enligt bestämmelserna i denna lag, efter beslut av domstol få till stånd ett särskilt förfarande för att rekonstruera sin verksamhet (företagsrekonstruktion).„ Vad nu sagts innebär att den närmare beskrivningen av de betalningssvårigheter som skall utgöra en förutsättning för rekonstruktionsförfarande bör tas upp i 2 kap., lämpligen som ett nytt första stycke i 6 §. Beträffande beskaffenheten av betalningssvårigheterna vill Lagrådet framhålla följande. I den nu förevarande bestämmelsen anges kravet på betalningssvårigheter som nämnts på så sätt att gäldenären inte kan betala sina skulder allteftersom de förfaller till betalning. I motiven har anförts att vad som avses härmed är att gäldenären är illikvid. Under föredragningen har bekräftats att det är illikviditet som åsyftas och understrukits att insolvensbegreppet med däri ingående prognosbedömning inte har ansetts passa i detta sammanhang. Lagrådet saknar anledning att motsätta sig att frågan om likviditet skall vara avgörande för huruvida det nya institutet är tillgängligt för en näringsidkare. Den föreslagna lydelsen synes emellertid närmast utgöra en beskrivning av krav på insolvens (jfr 1 kap. 2 § 2 st. konkurslagen; se även SOU 1970:75 s. 60 och SOU 1992:113 s. 100). En bestämmelse om krav på illikviditet och med placering i 6 § kan få förslagsvis följande lydelse: „En förutsättning för att beslut om företagsrekonstruktion skall meddelas är att gäldenären vid tiden för ansökningen inte kan betala sina förfallna skulder.„ 2 § I denna paragraf föreskrivs att företagsrekonstruktion enligt lagen inleds genom beslut av rätten på ansökan av gäldenären eller en borgenär samt att förfarandet upphör efter beslut av rätten eller om gäldenären försätts i konkurs. Vad som sägs i paragrafen torde inte ha någon självständig betydelse vid sidan av andra bestämmelser i förslaget, frånsett vad som sägs om vem som är behörig att ansöka om företagsrekonstruktion och om förfarandets upphörande i följd av konkurs. Lagrådet föreslår att bestämmelsen får utgå samt att föreskrift om behörig sökande tas upp som en inledande bestämmelse i 2 kap. Vidare bör bestämmelsen i 4 kap. 8 § 2 st. ges annan lydelse. Vad nu föreslagits medför att 3 och 4 §§ i 1 kap. får beteckningen 2 och 3 §§. 3 § I denna paragrafs första mening anges kortfattat syftet med rekonstruktionsförfarandet. Det föreskrivs sålunda att det under rekonstruktionsförfarandet skall klargöras om, och i så fall hur, den verksamhet som gäldenären bedriver helt eller delvis kan fortsättas och om det finns förutsättningar för gäldenären att träffa en ekonomisk uppgörelse med sina borgenärer (ackord). Enligt andra meningen kan gäldenären, om ackord inte kan komma till stånd genom överenskommelse, under förfarandet ansöka om förhandling om offentligt ackord enligt bestämmelserna i 3 kap. Om Lagrådets förslag till ändrad lydelse av 1 § följs, bör första meningen i förevarande paragraf kompletteras så att det framgår att rekon- struktionsförfarandet sker under medverkan av en av rätten utsedd rekonstruktör. Vidare finns det skäl att redan i förevarande paragraf ta in en föreskrift som motsvarar vad som åsyftas med bestämmelsen i 2 kap. 12 § första stycket remissförslaget angående skyldighet för rekonstruk- tören att verka för att borgenärernas bästa iakttas. Beträffande den föreslagna bestämmelsen i paragrafens andra mening förordar Lagrådet att den utformas så att det klart framgår att den endast utgör en hänvisning till bestämmelsen 3 kap. 1 § om att rätten under rekonstruktions- förfarandet kan på ansökan av gäldenären besluta om förhandling om offentligt ackord. I enlighet med det anförda förordar Lagrådet att förevarande paragraf (2 § enligt Lagrådets förslag) ges följande lydelse: „Under rekonstruktionsförfarandet skall en av rätten utsedd rekonstruktör undersöka om den verksamhet som gäldenären bedriver kan fortsättas helt eller delvis och i så fall hur detta kan ske samt om det finns förutsättningar för gäldenären att träffa en ekonomisk uppgörelse med sina borgenärer (ackord). Rekonstruktören skall när han fullgör sitt uppdrag verka för att borgenärernas intressen inte åsidosätts. Av 3 kap. 1 § framgår att förhandling om offentligt ackord kan äga rum under rekonstruktionsförfarandet.„ 4 § Förevarande paragraf behandlar frågan vilka kategorier av gäldenärer som skall vara undantagna från lagens tillämpningsområde. Enligt första meningen gäller lagen inte bankaktiebolag, sparbank, föreningsbank, kreditaktiebolag, stadshypoteksförening, landshypoteksförening, understödsförening eller försäkringsbolag. Bestämmelsen har sin förebild i 48 § ackordslagen. Kreditaktiebolag ingår dock inte numera i den i nämnda paragraf angivna undantagskretsen. Detta rättssubjekt utmönstrades ur paragrafen 1992 i samband med att lagen (1963:76) om kreditaktiebolag upphävdes och lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag tillkom. Till följd av den nya lagen kommer kreditaktiebolagen att efter viss övergångstid försvinna. Kreditaktiebolag bör därför inte heller ingå i undantagskretsen i förevarande paragraf. Beträffande behovet av övergångsbestämmelser återkommer Lagrådet i samband med behandlingen av i remissen föreslagna övergångsbestämmelser. Ackordslagen är tillämplig på kreditmarknadsbolag. Även ifrågavarande lag bör enligt Lagrådets mening vara tillämplig på sådant bolag. Undantaget i 48 § ackordslagen, när det gäller föreningsbank, avser „central föreningsbank„. Enligt Lagrådets mening bör också undantaget i förevarande paragraf begränsas till central föreningsbank. Genom lagen (1992:700) om ombildning av stadshypoteksinstitutionen och lagen (1994:758) om ombildning av landshypoteksinstitutionen skall stadshypoteksföreningarna och landshypoteksföreningarna upplösas utan likvidation. Efter ombildningen skall stadshypoteksinstitutionen bedriva rörelse i ett för ändamålet bildat kreditaktiebolag och landshypoteksinstitutionen i ett kreditmarknadsbolag. Enligt vad som upplysts vid föredragningen har stadshypoteksföreningarna redan upplösts och den 1 januari 1995 kommer även landshypoteksföreningarna att vara upplösta. Mot den bakgrunden bör inte stadshypoteksförening och landshypoteksförening tas upp bland de i förevarande paragraf angivna rättssubjekten. I paragrafens andra mening undantas från lagens tillämpning verksamhet som offentligt organ bedriver i egen regi eller har ett bestämmande inflytande i. Lagrådet har inget att invända mot det föreslagna undantaget men förordar att meningen i förtydligande syfte formuleras om. Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att paragrafen (som enligt vad Lagrådet föreslagit ovan skall ha beteckningen 3 §) ges följande lydelse: „Bestämmelserna i denna lag om gäldenär gäller inte bankaktiebolag, sparbank, central föreningsbank, understödsförening eller försäkringsbolag. Bestämmelserna avser inte heller sådana gäldenärer i vars verksamhet staten, en kommun, ett landsting, ett kommunalförbund, en församling eller en kyrklig samfällighet har ett bestämmande inflytande.„ 2 kap. 1 och 2 §§ Paragraferna har utformats med 2 kap. 1 och 2 §§ konkurslagen (1987:672) som förebilder. I 1 § första stycket föreskrivs att en ansökan om företagsrekonstruktion skall göras hos den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet. Enligt andra stycket skall sökanden i ansökan som regel ange och styrka de omständigheter som gör rätten behörig. I 1 § tredje stycket finns föreskrifter för det fall att ansökan gjorts hos en tingsrätt som inte är behörig. I 2 § anges att en ansökan om företagsrekonstruktion skall göras skriftligen och att den skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller dennes ombud. I enlighet med vad Lagrådet anfört i anslutning till bestämmelserna i 1 kap. 2 § bör bestämmelserna i 2 kap. inledas med en förskrift om att en ansökan om företagsrekonstruktion får göras av gäldenären eller av en borgenär. Bl.a. för att främja överskådligheten bör vidare bestämmelserna i förevarande paragrafer disponeras så att de ansluter närmare till förebilderna i 2 kap. 1 och 2 §§ konkurslagen. Mot bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att paragraferna ges följande lydelse: „1 § En ansökan om företagsrekonstruktion får göras av gäldenären eller av en borgenär. Ansökan skall göras skriftligen hos den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet. Ansök- ningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud. I ansökan skall sökanden ange och styrka de omständigheter som gör rätten behörig, om de inte är kända. 2 § Har en ansökan om företagsrekonstruktion gjorts hos en tingsrätt som inte är behörig, skall rätten genast sända handlingarna i ärendet till den tingsrätt som enligt vad dessa visar är behörig och underrätta sökanden. Ansökan skall anses gjord, när handlingarna kom in till den förra tingsrätten.„ 4 § I denna paragraf föreskrivs under tre punkter vad en borgenärs ansökan om företagsrekonstruktion skall innehålla. Enligt punkt 2 skall anges de omständigheter på vilka borgenären grundar sin begäran. Av motiven framgår att denna föreskrift uteslutande åsyftar uppgifter om gäldenärens betalningssvårigheter. Det krävs alltså inte att en ansökande borgenär skall lämna uppgifter t ex om utsikterna för att rekonstruktionsförfarandet skall leda till framgång. Möjligheten att rätt förstå bestämmelsen torde underlättas, om vad som sålunda avses uttryckligen anges i paragrafen. Ett ytterligare skäl härför är bestämmelsen i 5 § om avvisande av bristfälliga ansökningar. Med hänsyn till det anförda föreslår Lagrådet att punkt 2 ges följande lydelse: „upplysningar om gäldenärens betalningssvårigheter„. 5 § Förevarande paragraf reglerar frågan om avvisande av en bristfällig ansökan. Där föreskrivs i ett första stycke att ansökan skall avvisas om den inte uppfyller de krav som anges i 1-4 §§ och i ett andra stycke att sökanden innan ansökan avvisas skall föreläggas att avhjälpa bristen. Bestämmelser om behandlingen av bristfälliga ansökningar finns på åtskilliga håll i lagstiftningen. Trots att innebörden som regel är densamma, varierar utformningen av bestämmelserna ganska mycket. Den här föreslagna lydelsen synes sakna tidigare motsvarighet och utgör alltså ytterligare en variant. Enligt Lagrådets mening bör lydelsen utformas i anslutning till någon gällande bestämmelse av samma art, förslagsvis 2 kap. 5 § konkurslagen. Lydelsen bör också jämkas så att det klart framgår att bestämmelsen inte är tillämplig, då bristen består i att ansökningen har getts in till en tingsrätt som inte är behörig. Mot bakgrund härav och med beaktande av den omdisponering av 1 och 2 §§ som föreslagits i det föregående förordar Lagrådet att paragrafen ges följande lydelse: „En ansökan skall avvisas, om den inte innehåller sådana uppgifter som krävs enligt 1, 3 och 4 §§ och sökanden inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen.„ 6 § Denna paragraf inleder de bestämmelser som har tagits upp under rubriken Prövning av ansökan om företagsrekonstruktion. Medan de följande paragraferna reglerar själva förfarandet vid prövningen samt frågan om utseende av rekonstruktör och bestämmande av borgenärssammanträde, behandlas i 6 § de materiella förutsättningarna för att en ansökan skall bifal- las. Som nämnts i det föregående föreslår Lagrådet att i denna paragraf också skall tas upp föreskrift om vad som för bifall krävs i fråga om gäldenärens betalningssvårigheter. På grund av det anförda föreslår Lagrådet att den nyssnämnda rubriken flyttas till närmast före 7 § samt att närmast före 6 § införs en ny rubrik av följande lydelse: „Förutsättningar för beslut om företagsrekonstruktion„. I första stycket av 6 § i förslaget anges att beslut om att inleda ett rekonstruktionsförfarande inte får meddelas, om det saknas skälig anledning att anta att syftet med förfarandet kan uppnås. I lagförslaget används bl.a. uttrycket „ansökan om företagsrekonstruktion„, vilket närmast för tanken till att ett bifall till en ansökan skall föranleda ett „beslut om företagsrekonstruktion„. Detta uttryck används också på flera ställen i förslaget. Även om termerna företagsrekonstruktion och rekonstruktionsförfarande bör kunna användas med viss frihet, synes man böra undvika att ange att beslut avser inledande av rekonstruktionsförfarande; en sådan terminologi torde kunna föranleda missförstånd. Enligt Lagrådet framstår det som naturligt, särskilt mot bakgrund av den av Lagrådet föreslagna nya bestämmelsen i paragrafen, att i den nu förevarande bestämmelsen använda uttrycket „Beslut om företagsrekonstruktion„. Lagrådet föreslår att så sker. Mot bakgrund av det sagda föreslår Lagrådet att 6 § ges följande lydelse: „En förutsättning för att beslut om företagsrekonstruktion skall meddelas är att gäldenären vid tiden för ansökningen inte kan betala sina förfallna skulder. Beslut om företagsrekonstruktion får inte meddelas, om det saknas skälig anledning anta att syftet med förfarandet kan uppnås. En ansökan av en borgenär får bifallas endast om gäldenären har medgett ansökan.„ 7 § I förevarande paragraf i förslaget föreskrivs att, om gäldenärens ansökan tas upp, rätten skall genast pröva den. Av 8 § andra stycket tredje meningen följer emellertid ett undantag från denna regel om omedelbar prövning för det fall att gäldenärens ansökan har skett efter det att ansökan har gjorts av en borgenär och tingsrätten har ansett att samman- träde för prövning av saken likväl bör hållas. En reservation för detta fall bör göras i 7 §. Lagrådet föreslår därför att paragrafen får följande lydelse: „Om gäldenärens ansökan tas upp, skall rätten genast pröva den, om inte annat följer av 8 § andra stycket.„ 12 § Enligt paragrafens första stycke skall rekonstruktören undersöka förutsättningarna för rekonstruktion av verksamheten enligt 1 kap. 3 § och därvid verka för att borgenärernas bästa iakttas. I andra stycket föreskrivs bl.a. att rekonstruktören skall undersöka gäldenärens ekonomiska ställning och i samråd med gäldenären upprätta en plan som redovisar hur syftet med förfarandet skall uppnås. Enligt tredje stycket får rekonstruktören anlita sakkunnigt biträde. I fjärde stycket föreskrivs att rekonstruktören får väcka talan om återvinning. Vidare sägs att närmare bestämmelser om sådan talan finns i 3 kap. 5-7 §§. Om Lagrådets förslag till ändrad lydelse av 1 kap. 3 § (1 kap. 2 § enligt Lagrådets numrering) följs bör första stycket i förevarande paragraf utgå som överflödigt. De därpå följande styckena kommer i så fall att utgöra första, andra och tredje styckena. I det nya första stycket bör vidare en hänvisning göras till 1 kap. 2 § enligt Lagrådets förslag. Beträffande fjärde stycket enligt det remitterade förslaget förordar Lagrådet att bestämmelsen utformas som en upplysning om att det av 3 kap. 6 § framgår att rekonstruktören får väcka talan om återvinning. Med hänvisning till det anförda föreslår Lagrådet att förevarande paragraf ges följande lydelse: „Rekonstruktören skall när han fullgör de uppgifter som anges i 1 kap. 2 § undersöka gäldenärens ekonomiska ställning och i samråd med gäldenären upprätta en plan som redovisar hur syftet med förfarandet skall uppnås (rekonstruk- tionsplan). Planen skall tillställas rätten och borgenärerna. Rekonstruktören får anlita sakkunnigt biträde. Att rekonstruktören får väcka talan om återvinning framgår av 3 kap. 6 §.„ 13 § I paragrafens första stycke föreskrivs att rekonstruktören inom en vecka från beslut om att inleda företagsrekonstruktion skall underrätta samtliga kända borgenärer om beslutet. I andra stycket anges under fyra punkter visst material som skall fogas till underrättelsen. Enligt andra stycket punkt 1 krävs „en förteckning över gäldenärens huvudsakliga tillgångar och skulder.„ I författningskommentaren motiveras begränsningen till „huvudsakliga„ tillgångar och skulder med den korta tid som rekonstruktören har på sig att sammanställa uppgifterna. Lagrådet vill här förorda att begränsningen i uppgiftsskyldigheten i stället utformas så att det framgår att det räcker med en „preliminär„ förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder. I punkt 2 anges „gäldenärens senaste balansräkning, om gäldenären är eller har varit bokföringsskyldig under det sista året innan ansökan om företagsrekonstruktion gjordes och de ytterligare upplysningar som behövs om dennes redovisning.„ Eftersom rekonstruktionsförfarandet i praktiken inte torde kunna tillämpas på andra gäldenärer än sådana som är eller har varit bokföringsskyldiga framstår begränsningen i denna punkt av gäldenärskretsen som överflödig. Lagrådet förordar därför att begränsningen får utgå. Vidare bör avfattningen av punkten jämkas i förtydligande syfte. I övrigt bör paragrafen undergå vissa redaktionella jämkningar. Med hänvisning till det sagda förordar Lagrådet att paragrafen ges följande lydelse: „Rekonstruktören skall inom en vecka från beslutet om företagsrekonstruktion underrätta samtliga kända borgenärer om beslutet. Till underrättelsen skall fogas 1. en preliminär förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder, 2. gäldenärens senaste balansräkning och de ytterligare upplysningar som behövs om hans ekonomiska ställning, 3. uppgift om orsakerna till betalningssvårigheterna och om hur verksamheten kan rekonstrueras, och 4. upplysning om den tidpunkt för borgenärssammanträdet som bestämts enligt 10 § andra stycket. Om antalet borgenärer med fordringar utan förmånsrätt är mycket stort, får underrättelser till dessa borgenärer ersättas av ett tillkännagivande genom kungörelse. En sådan kungörelse skall innehålla upplysning om beslutet om före- tagsrekonstruktion och om tidpunkten för borgenärssammanträdet.„ 15 § I paragrafen anges i tre punkter vissa viktigare affärstransaktioner som gäldenären inte får företa utan rekonstruktörens samtycke. Punkt 1 avser betalning av skulder som uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion, punkt 2 gäller nya förpliktelser och punkt 3 dispositioner i fråga om egendom av väsentlig betydelse för gäldenärens verksamhet. Den första punkten intar såtillvida en särställning genom att den avser skulder som uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion, medan övriga punkter reglerar transaktioner under rekonstruktionsförfarandet. Lagrådet har i och för sig inte något att erinra mot att krav på rekonstruk- törens samtycke uppställs i angivna fall. Det förefaller dock tveksamt om en betalning av en äldre skuld överhuvudtaget bör vara tillåten. Utgångspunkten för en företagsrekonstruktion enligt lagförslaget är ju att företagets tillgångar och skulder i princip skall „frysas„. En betalning av en skuld kan därför äventyra genomförandet av rekonstruktionen. Utrymmet för rekonstruktören att samtycka till betalning måste följaktligen vara mycket begränsat, ett förhål- lande som inte avspeglas i den föreslagna lagtexten. En jämförelse med dansk och finsk rätt visar att man där har en betydande restriktivitet när det gäller att under ett rekonstruktionsförfarande tillåta betalning av äldre skulder. Enligt den danska konkursloven får efter en betalningsinställelse betalning av en skuld ske utanför konkursreglerna endast om en betalning är nödvändig för att avvärja „tab„. I finsk rätt finns i lagen om företagssanering ett uttryckligt förbud mot betalning av äldre skuld. Lagen innehåller dock vissa undantag från förbudet. Enligt Lagrådets mening bör förevarande bestämmelse ge uttryck för nödvändig restriktivitet i fråga om att tillåta betalning. Det kan åstadkommas genom att enligt finsk modell ett uttryckligt förbud införs men förses med erforderliga undantag. Ett annat alternativ är att i lagtexten anges att betalning får ske endast under kvalificerade förutsättningar, t.ex. om särskilda eller synnerliga skäl föreligger. Vilket alternativ som bör väljas får övervägas under det fortsatta lagstiftningsarbetet. En bärande princip i förslaget är att gäldenären under rekonstruktionsförfarandet skall behålla rådigheten över sin egendom. I motiven anges att som en följd härav en rättshandling, som gäldenären har vidtagit utan att iaktta kravet på samtycke, inte kan enbart av det skälet drabbas av en civilrättslig ogiltighet, inte ens om medkontrahenten var i ond tro. Lagrådet har för sin del inte något att invända mot att rättshandlingar som gäldenären företar utan samtycke skall vara civilrättsligt giltiga. Som paragrafen utformats förmedlar den emellertid närmast ett intryck av att utgöra en rådig- hetsinskränkning. För att undvika missförstånd eller rättsförluster bör därför av paragrafen framgå att det förhållandet att en rättshandling företas utan samtycke inte inverkar på rättshandlingens giltighet. Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att till paragrafen fogas ett andra stycke med följande lydelse: „Åsidosätter gäldenären vad som föreskrivs i första stycket inverkar detta inte på rättshandlingens giltighet.„ 17 § Denna paragraf innehåller bestämmelser om det för rekonstruktionsförfarandet grundläggande förbudet mot säraktioner från borgenärers och andra rättsägares sida. Paragrafen är uppdelad på fem stycken, varav det första endast anger arten av inskränkningar och den tid under vilken de gäller. I första stycket anges sålunda att under den tid rekonstruktionsförfarandet pågår följande inskränkningar gäller i borgenärernas rätt att tvångsvis ta i anspråk gäldenärens egendom för betalning av sina fordringar. Därefter före- skrivs att utmätning inte får beslutas, att, om utmätning tidigare har beslutats, utmätningsförfarandet inte får fortsättas och att detta dock inte gäller utmätning för sådan fordran till säkerhet för vilken borgenären har hand- panträtt i gäldenärens egendom (2 st) samt att beslut om kvarstad och om be- talningssäkring inte får meddelas och verkställighet av sådant beslut inte får ske (3 st). Vidare anges att handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetal- ningsköp mellan näringsidkare m fl inte får ske och att detsamma gäller återtaganden genom verkställighet av dom (4 st) samt att under förfarandet inte heller i övrigt får vidtas åtgärd för verkställighet enligt 16 kap. utsöknings- balken (5 st). I sak vill Lagrådet framhålla följande beträffande förslaget. Bestämmelserna hindrar inte att domstol eller kronofogdemyndighet under rekonstruktionsförfarandet meddelar dom eller beslut om sådan betalningsfastställelse som medför utmätningsverkan (jfr 4 kap. 27 § utsöknings- balken) och det torde inte heller vara motiverat att uppställa sådant förbud. Det finns emellertid knappast anledning att tilllåta att exekutiv försäljning eller redovisning av influtna medel efter sådan betalningsfastställelse får äga rum under förfarandet; detta gäller oavsett om betalningsfastställelsen har beslutats före förfarandet eller beslutas under detta. Denna situation omfattas emellertid inte av den föreslagna lydelsen. Undantag från förbudet att besluta utmätning föreslås som nämnts gälla för fordran som är förenad med handpanträtt. Undantaget synes böra vidgas till att gälla även fordran som är förenad med retentionsrätt (jfr t.ex. 1 kap. 5 § 2 st. konkurslagen). I förslaget har inte tagits upp föreskrift om förbud mot införsel under rekonstruktionsförfarandet; frågan kan vara aktuell endast då gäldenären är fysisk person (jfr. 15 kap. 3 § utsökningsbalken). Under föredragningen har upplysts att avsikten är att införsel då skall kunna ske för underhållsbidrag men inte för skatter, böter m m. Denna ståndpunkt, som synes lämplig, bör framgå av paragrafens lydelse. Mot den föreslagna lydelsen kan i formellt hänseende anföras följande. Beskrivningen i första stycket ger sken av att täcka samtliga inskränkningar i paragrafen. Så är dock inte fallet med det förbud som anges i femte stycket, något som också markeras av ingressen i det stycket. Denna lagteknik är inte helt tillfredsställande. Det torde vidare vara önskvärt att paragrafen utformas något mera överskådligt än som skett, särskilt som vad Lagrådet anfört i det föregående påkallar ytterligare föreskrifter i saken. Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att paragrafen ges följande lydelse: „Under den tid rekonstruktionsförfarandet pågår får utmätning eller annan verkställighet enligt utsökningsbalken inte äga rum mot gäldenären. Utmätning får dock ske för fordran för vilken borgenären har handpanträtt eller reten- tionsrätt. Införsel får äga rum såvitt avser underhållsbidrag. Handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m fl får inte ske. Under förfarandet får inte heller meddelas beslut om kvarstad eller betalningssäkring.„ Beträffande paragrafens tillämpning kan anmärkas följande. Om en borgenär har ansökt om utmätning före beslutet om företagsrekonstruktion men utmätning inte hunnit beslutas, bör utsökningsmålet vila hos kronofogdemyndigheten under rekonstruktionsförfarandet. Efter dettas upphörande bör handläggningen av målet återupptas, om inte borgenären återkallar sin ansökan. 18 § Denna paragraf innehåller en särskild bestämmelse om säkerhetsåtgärd med 15 kap. 3 § rättegångsbalken som viss förebild. I förslaget anges sålunda att, om det finns särskilda skäl att befara att gäldenären utan rekonstruktörens samtycke företar eller underlåter en viss handling och därigenom sätter en borgenärs rätt i fara, rätten får på borgenärens begäran besluta om lämplig åtgärd för att säkerställa dennes rätt. När fråga om säkerhetsåtgärd aktualiseras, torde i allmänhet också finnas behov av att domstolen kan förordna interimistiskt därom till dess motparten har fått tillfälle att yttra sig. Förslaget upptar emellertid inte några direkta bestämmelser om förfarandet vid behandlingen av en begäran om säkerhetsåtgärd. Enligt 4 kap. 1 § 1 st i förslaget gäller beträffande handläggningen av frågor om företagsrekonstruktion, i den mån inte annat föreskrivs i förevarande lag, lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. I 4 § 3 st första meningen ärendelagen finns en bestämmelse om säkerhetsåtgärd, som kan sägas utgöra en motsvarighet till den nu förevarande bestämmelsen i förslaget. I andra - fjärde meningarna i samma stycke anges att tillfälle skall lämnas den som åtgärden angår att yttra sig däröver, att, om fara är i dröjsmål, förordnande dock får meddelas omedelbart samt att åtgärden skall omedelbart hävas av rätten, om skäl inte längre förekommer för den. Förslagets ståndpunkt torde vara att de nu nämnda förfarandereglerna skall vara tillämpliga i fråga om handläggningen av en begäran om säkerhetsåtgärd enligt den nu förevarande bestämmelsen. Även om detta inte kan anses framgå tydligt av förslaget, har Lagrådet inte någon erinran mot förslagets ståndpunkt i det nämnda hänseendet. I författningskommentaren har uttalats att en rättshandling som gäldenären vidtar med åsidosättande av vad rätten har förordnat enligt 18 § saknar giltighet gentemot en tredje man som insett eller bort inse gäldenärens bristan- de behörighet. Uttalandet synes böra uppfattas så, att en rättshandling som sker i strid med domstolens förordnande i princip är ogiltig men att en godtroende medkontrahent är skyddad oavsett rättshandlingens art. I anledning av uttalandet vill Lagrådet anföra följande. Inledningsvis kan erinras om att förevarande bestämmelse är av samma karaktär som bestämmelserna om säkerhetsåtgärd i bl.a. 15. kap 3 § rättegångsbalken och 4 § 3 st ärendelagen. En rättshandling som strider mot förordnande med stöd av den föreslagna bestämmelsen kan inte ges annan verkan än rättshandlingar som är stridande mot förordnande som meddelats enligt andra liknande regler, i vart fall inte utan att en särskild bestämmelse i saken meddelas. Som framgår av motiveringen kan förordnande enligt den föreslagna 18 § vara av flera olika slag. Det måste antas att principen är att en rättshandling som strider mot ett förordnande är ogiltig, eftersom gäldenären inte är behörig att vidta åtgärden. Undantag från denna princip torde endast kunna förekomma enligt vad som gäller om godtrosförvärv, dvs. främst av lösöre. Lagen om godtrosförvärv av lösöre är inte direkt tillämplig i den nu aktuella situationen, där gäldenären kan förutsättas äga egendomen. Det har dock förutsatts att lagen skall kunna tillämpas analogt i vissa situationer av den typ som här avses, vilket har överlämnats till rättstillämpningen att avgöra (se prop. 1985/86:123 s. 17). Det torde saknas anledning att frångå vad som sålunda får antas gälla. Med hänsyn till bestämmelsens syfte saknas enligt Lagrådets mening vidare anledning att begränsa dess tillämpning till fall då gäldenärens befarade handlande eller underlåtenhet sker utan rekonstruktörens samtycke. Beslut enligt 18 § kan ha sådant innehåll att verkställighet kan behöva ske. Att sådan verkställighet får äga rum utgör ett undantag från det principiella förbudet i 17 §. Detta bör framgå av bestämmelsen. Med hänsyn härtill och till att en mindre jämkning bör ske av den föreslagna lydelsen förordar Lagrådet att paragrafen ges följande lydelse: „Om det finns särskilda skäl att befara att gäldenären företar en viss handling eller underlåter att vidta en viss åtgärd och därigenom sätter en borgenärs rätt i fara, får rätten på borgenärens begäran besluta om lämplig åtgärd för att säkerställa dennes rätt. Bestämmelserna i 17 § hindrar inte verkställighet av ett sådant beslut.„ 20 § I paragrafens första stycke har tagits in den viktiga regeln om förbud för en gäldenärs avtalsmotpart att under vissa angivna omständigheter häva ett ingånget avtal, om gäldenären begär att avtalet fullföljs. Har motparten fått en sådan begäran och är tiden för hans fullgörelse inne får han enligt andra stycket kräva att „gäldenären i motsvarande mån fullgör sin prestation för framtiden„ eller, om anstånd har medgetts, utan oskäligt uppehåll ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse. Avsikten med den citerade bestämmelsen är enligt författningskommentaren att motparten inte skall behöva fullgöra sin prestation utan att gäldenären samtidigt presterar eller ställer säkerhet. Bestämmelsen skall täcka såväl en enstaka prestation som successiva prestationer. I motsats till vad bestämmelsen kan synas ge uttryck för skall gäldenären vid successiva prestationer inte behöva erlägga annan likvid än den som avser just den fullgörelse som vid tillfället presteras av motparten. Avsikten är också att det endast är sådan prestationsskyldighet som inträtt för gäldenären efter beslutet om företagsrekonstruktion som skall fullgöras. Lydelsen kompliceras ytterligare av att det dessutom synes vara avsett att bestämmelsen skall omfatta även avbetal- ningsköp med återtaganderätt. Enligt Lagrådets mening är den citerade bestämmelsen vag och svårtolkad. Den täcker inte heller till fullo vad som synes ha varit avsikten med den. Lagrådet förutsätter därför att bestämmelsen under det fortsatta lagstiftningsarbetet övervägs på nytt. I samband därmed bör paragrafen ses över redaktionellt. 21 § Paragrafen innehåller bestämmelser angående borgenärers rätt till kvittning under rekonstruktionsförfarandet. Bestämmelserna svarar i princip mot 20 § ackordslagen. I andra stycket regleras det fallet att den som står i skuld till gäldenären förvärvar en fordran mot honom genom överlåtelse. Kvittning får inte ske, om förvärvet har gjorts senare än tre månader före ansökningen om företags- rekonstruktion eller, under vissa förutsättningar, ansökan om dödsbos avträdande till förvaltning av boutredningsman. Enligt tredje meningen gäller kvittningsförbud också om förvärvet har skett tidigare och borgenären då hade skälig anledning anta att gäldenären var på obestånd. Som tidigare nämnts består förutsättningen för beslut om företagsrekonstruktion, då det gäller gäldenärens betalningssvårigheter, i bristande likviditet och inte i obestånd. Det kan då synas något inkonsekvent att i fråga om begränsningar i kvittningsrätten anknyta till obeståndsbegreppet. Den som är illikvid torde emellertid ofta också vara på obestånd. Något hinder mot förslagets ståndpunkt i det nämnda hänseendet kan inte anses föreligga. 3 kap. 12 § I paragrafen finns en bestämmelse om avvisande av en bristfällig ansökan om ackordsförhandling. Enligt bestämmelsen skall rätten avvisa en ansökan, „om den inte uppfyller de krav som anges i 10 och 11 §§ och gäldenären inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen.„ Lagrådet har i sak ingen erinran mot förslaget men förordar att bestämmelsen utformas efter samma mönster som den motsvarande bestämmelsen i 2 kap. 5 § angående avvisande av en ansökan om företagsrekonstruktion. Med hänvisning till vad Lagrådet anfört i anslutning till den paragrafen kan förevarande paragraf ges förslagsvis följande lydelse: „En ansökan om ackordsförhandling skall avvisas, om den inte uppfyller de krav som anges i 10 och 11 §§ och gäldenären inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen.„ 18 § Den i ackordslagen föreskrivna skyldigheten för gäldenär att avlägga bouppteckningsed har i förevarande paragraf ersatts med en fakultativ regel. Edgång behöver enligt förslaget äga rum endast om en borgenär begär det. Av paragrafens andra stycke framgår att, om gäldenären är en juridisk person och har flera ställföreträdare, bouppteckningsed inte behöver avläggas av en sådan ställföreträdare, om den borgenär som begärt edgången anser, att denna saknar betydelse för utredningen av gäldenärens ekonomiska ställning. I författningskommentaren anges att bestämmelsen utformats efter mönster av 6 kap. 3 § 2 st. konkurslagen. Det är då att märka att det lagrummet avser begäran av konkursförvaltare och inte av en borgenär. Jämfört med en konkursförvaltare måste emellertid en borgenär anses ha små möjligheter att i förväg bedöma om en edgång saknar betydelse för utredningen. Det kan inte heller uteslutas att en rätt för borgenären att avgöra om edgången skall ske eller inte kan missbrukas. Lagrådet förordar därför att det läggs på rätten att efter objektiva kriterier avgöra om en ställföreträdare kan befrias från edgång. I paragrafen bör även vidtas vissa redaktionella ändringar. Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att paragrafen ges följande lydelse: „På begäran av en borgenär skall gäldenären vid borgenärssammanträdet avlägga bouppteckningsed. Han skall därvid göra de tillägg till eller ändringar i bouppteckningen som han anser behövas och med ed betyga att bouppteckningen med gjorda tillägg eller ändringar är riktig, så att det inte enligt hans vetskap har oriktigt utelämnats eller upptagits någon tillgång eller skuld. Är gäldenären en juridisk person och finns flera ställföreträdare, behöver bouppteckningsed inte avläggas av en sådan ställföreträdare vars edgång måste antas sakna betydelse för utredningen av gäldenärens ekonomiska ställning. När det finns anledning till det, får rätten besluta att gäldenären skall avlägga eden inför någon annan tingsrätt. Är gäldenären sjuk, får eden avläggas där han vistas. Vägrar gäldenären att avlägga ed, förfaller beslutet om ackordsförhandling, om det inte finns synnerliga skäl för att förhandlingen skall fortsättas.„ 4 kap. 5 § Paragrafen innehåller bestämmelser angående rekonstruktörens rätt till ersättning. I första stycket anges i en första mening att rekonstruktören har rätt till skälig ersättning för det arbete och de utlägg som uppdraget har krävt samt, i en andra mening, att vid bedömningen av vad som är skäligt arvode hänsyn skall tas till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt näringsverksamhetens omfattning. Ersättningen för utlägg bör emellertid inte bli föremål för en skälighetsprövning, i vart fall inte på samma sätt som arvodet (jfr. 14 kap. 4, 13 och 14 §§ konkurslagen). I fråga om ersättning för utlägg torde i princip böra vara avgörande endast om uppdraget kan anses ha krävt utlägget. På grund av det anförda och till undvikande av den dubbelreglering beträffande arvodet som skett i de båda meningarna föreslår Lagrådet att första stycket får följande lydelse: „Rekonstruktören har rätt till ersättning för arbete och för de utlägg som uppdraget har krävt. Arvodet får inte bestämmas till ett högre belopp än som med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt näringsverksamhetens omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget.„ 8 § I första stycket anges i fem punkter när rätten - oberoende av om den tidsfrist som nämns i 9 § har löpt ut eller inte - skall besluta att rekonstruktionsförfarandet skall upphöra. Av punkten 4 framgår att så bl.a. skall ske om rekonstruktören eller en borgenär begär det „och rätten finner att förfarandet saknar ett rimligt ändamål„. Den föreslagna ordalydelsen synes missvisande. Ett rekonstruktionsförfarande har ju som regel alltid ett rimligt ändamål. Med beaktande av vad som anges i författningskommentaren om bestämmelsens tillämpning kan det sista ledet i bestämmelsen förslagsvis formuleras „och syftet med förfarandet inte kan antas bli uppnått„ alternativt „och förfarandet inte kan antas leda till att gäldenärens verksamhet rekonstrueras„. Lagrådet förordar det förstnämnda alternativet. Första stycket bör även i övrigt bli föremål för vissa redaktionella ändringar. Andra stycket innehåller en hänvisning till bestämmelsen i 1 kap. 2 § att rekonstruktionsförfarandet upphör utan särskilt beslut om gäldenären försätts i konkurs. Om Lagrådets förslag till slopande av bestämmelsen i nämnda paragraf godtas skall hänvisningen utgå och bör i stället i förevarande paragraf direkt anges att rekonstruktionsförfarandet upphör om gäldenären försätts i konkurs. Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att paragrafen ges följande lydelse: „Rätten skall besluta att rekonstruktionsförfarandet skall upphöra om 1. sådana åtgärder vidtagits att syftet med förfarandet kan anses uppnått, 2. gäldenären begär det och beslut om ackordsförhandling inte har meddelats, 3. gäldenären utan laga förfall uteblir från det borgenärssammanträde som avses i 2 kap. 10 § andra stycket, 4. rekonstruktören eller en borgenär begär det och syftet med förfarandet inte kan antas bli uppnått eller 5. det i annat fall finns särskilda skäl för att förfarandet bör upphöra. Om gäldenären försätts i konkurs, upphör rekonstruktionsförfarandet utan särskilt beslut.„ 9 § I paragrafens första stycke finns en regel som innebär att rätten när tre månader har förflutit från dagen för beslutet om företagsrekonstruktion skall besluta att förfarandet skall upphöra. Av andra stycket framgår att rätten kan förlänga tremånaderstiden med tre månader i taget „om det finns särskilda skäl„. Beträffande andra stycket sägs i författningskommentaren att en restriktiv hållning är befogad när det gäller att besluta om förlängning av den inledande tremånadersfristen. Vidare anförs bl.a. att än större restriktivitet är påkallad när fråga är om ytterligare förlängning. Enligt Lagrådets mening bör den åsyftade återhållsamheten från rättens sida komma till tydligare uttryck i lagtexten. Även i andra hänseenden bör lagtexten jämkas i förtydligande syfte. I enlighet med det anförda förordar Lagrådet att paragrafen ges följande lydelse: „I annat fall än som avses i 8 § skall rätten, när tre månader förflutit från dagen för beslutet om företagsrekonstruktion, besluta att förfarandet skall upphöra. Om det finns särskilda skäl kan dock rätten, efter begäran av gäldenären inom den i första stycket angivna tiden, medge att förfarandet får pågå under ytterligare högst tre månader. Om det finns synnerliga skäl, kan rätten under motsvarande förutsättning förlänga tiden med ytterligare högst tre månader i taget. Förfarandet får dock inte pågå under längre tid än sammanlagt ett år, om inte ackordsförhandling har beslutats.„ 11 § I paragrafen anges att beslut om att inleda företagsrekonstruktion och om ackordsförhandling gäller omedelbart om inte annat bestäms av rätten. Enligt andra meningen gäller detsamma beslut om utseende eller entledigande av rekon- struktör. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i fråga om beslut att rekonstruktionsförfarandet skall upphöra. Ett sådant beslut blir följaktligen gällande först sedan det vunnit laga kraft. Det kan anmärkas att insolvensutredningen föreslog en bestämmelse av innebörd att bl.a. hindren mot special- och generalexekution i gäldenärens egendom och förbudet för gäldenärens avtalsmotparter att häva ingångna avtal förfaller när rätten meddelar beslut om förfarandets upphörande, om inte annat bestämts i beslutet. Varför utredningens förslag inte följts i lagrådsremissen berörs inte vare sig i den allmänna motiveringen eller i författningskommentaren. Förbudet för borgenärerna att under rekonstruktionsförfarandet tvångsvis driva in sina fordringar och förbudet för gäldenärens avtalsmotparter att häva ingångna avtal innebär allvarliga ingrepp i deras rätt. Förbuden bör därför inte gälla längre än som är absolut nödvändigt. Om beslut meddelas om att rekonstruk- tionsförfarandet skall upphöra bör med hänsyn härtill dessa rättsverkningar av förfarandet omedelbart förfalla. Det kan lämpligen åstadkommas genom att förevarande paragraf kompletteras med en bestämmelse att beslut om förfarandets upphörande tillämpas omedelbart. I samband därmed bör också vissa redaktionella ändringar göras i paragrafen. Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att paragrafen ges följande lydelse: „Beslut om företagsrekonstruktion och om ackordsförhandling samt beslut att rekonstruktionsförfarandet skall upphöra skall tillämpas omedelbart, om inte annat har bestämts av rätten. Detsamma gäller beslut att utse eller entlediga rekonstruktör.„ 12 § I första stycket av denna paragraf har tagits upp en föreskrift om att vissa angivna beslut under ackordsförhandling inte får överklagas särskilt. Motsvarighet till föreskriften finns nu 32 § 1 st., 35 § och 36 § 3 st. ackordslagen. Någon bestämmelse som anger vad som skall gälla som huvudregel beträffande överklagande av beslut som meddelas under rekonstruktionsförfarandet har inte tagits upp i förslaget (jfr 41 § 1 st. ackordslagen). Under föredragningen har upplysts att hänvisningen i 4 kap. 1 § till ärendelagen och, beträffande frågor om offentligt ackord, till rättegångsbalken har avsetts medföra att rättegångsbalkens bestämmelser om överklagande skall vara tillämpliga. Eftersom hänvisningen i 4 kap. 1 § till ärendelagen och rättegångsbalken avser enbart handläggningen hos tingsrätten, kan det visserligen ifrågasättas om denna kan anses omfatta även rättegångsbalkens bestämmelser om överklagande. Lagrådet har dock inte någon erinran mot ståndpunkten. Enligt rättegångsbalken är huvudregeln i fråga om överklagande av beslut under rättegången att sådana beslut inte får överklagas särskilt utan endast i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut i målet (49 kap.3 § 2 st). Hänvisningen till rättegångsbalken innebär därför i detta hänseende att beslut under rekonstruktionsförfarandet inte får överklagas särskilt. Detta torde inte överensstämma med vad som har avsetts i remissen. Det kan för övrigt vara något tveksamt vad som är slutligt beslut och vad som är beslut under förfarandet enligt den nya lagen. På grund av det anförda föreslår Lagrådet att 12 § 1 st. ges följande lydelse: „Rättens beslut enligt denna lag får överklagas för sig. Detta gäller dock inte beslut i en fråga som avses i 3 kap. 21 § första stycket eller 24 § eller beträffande sådan ny prövning som avses i 3 kap. 25 § tredje stycket.„ 13 § I paragrafen ges bestämmelser om skadeståndsskyldighet i vissa fall för en borgenär vars ansökan om företagsrekonstruktion inte bifallits. Som förutsättning för skadeståndsskyldigheten anges att „borgenären när han gav in sin ansökan saknade skälig anledning anta att gäldenären inte kunde betala sina skulder allteftersom de förföll till betalning„. Denna förutsättning anknyter till den beskrivning av gäldenärens betalningssvårigheter som görs i 1 kap. 1 § remissförslaget och som där uppställs som en förutsättning för att beslut skall meddelas om företagsrekonstruktion. Som framgår av vad Lagrådet anfört i anslutning till 1 kap. 1 § förordar Lagrådet att beskrivningen av gäldenärens betalningssvårigheter skall ges en ändrad avfattning och flyttas över till 2 kap. 6 §. Om detta förslag följs, för- ordar Lagrådet att det i beskrivningen i förevarande paragraf av förutsättningarna för skadeståndsskyldighet tas in en hänvisning till 2 kap. 6 §. I enlighet med det anförda kan första stycket i förevarande paragraf ges förslagsvis följande lydelse: „Om en borgenärs ansökan om företagsrekonstruktion inte bifalls och om borgenären när han gav in sin ansökan saknade skälig anledning anta att gäldenären hade sådana betalningssvårigheter som avses i 2 kap. 6 § första stycket, skall borgenären ersätta gäldenären den skada som skäligen kan anses ha orsakats denne genom ansökningen och dess handläggning.„ Övergångsbestämmelserna Ackordslagen föreslås upphöra att gälla då lagen om företagsrekonstruktion träder i kraft (punkt 1). Enligt remissförslaget skall ackordslagens be- stämmelser dock alltjämt gälla om god man förordnats enligt ackordslagen före ikraftträdandet (punkt 2). Lagrådet har inget att invända mot förslagen. Punkt 2 bör dock i förtydligande syfte ges en annan redaktionell utformning. Som Lagrådet anfört i samband med granskningen av 1 kap. 4 § (3 § enligt Lagrådets förslag) har lagen om kreditaktiebolag upphävts år 1992 i samband med tillkomsten av lagen om kreditmarknadsbolag. Av övergångsbestämmelserna till sistnämnda lag framgår att kreditaktiebolag kan driva verksamhet enligt lagen om kreditaktiebolag under ett år räknat från tiden för den nya lagens ikraftträdande (den 1 januari 1994) eller till dess en ansökan om tillstånd enligt den nya lagen slutligt prövats. Genom lagen (1992:1617) om ändring i ackordslagen utmönstrades, som tidigare nämnts, kreditaktiebolag ur den i 48 § ackordslagen angivna undantagskretsen. I en övergångsbestämmelse till ändringslagen föreskrivs att ett kreditmarknadsbolag, som har rätt att driva verksamhet enligt den upphävda lagen om kreditaktiebolag, fortfarande skall om- fattas av 48 § ackordslagen. Vid remissföredragningen har upplysts att det inte är klarlagt om samtliga ansökningar från kreditaktiebolag att få driva verksamhet som kreditmarknadsbolag har prövats slutligt, när förevarande lag kan förväntas träda i kraft. En övergångsbestämmelse av motsvarande innehåll som den sist- nämnda bör därför fogas som punkt 3 till lagen. Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att till övergångsbestämmelserna fogas en ny punkt 3 samt att punkterna 2 och 3 ges följande lydelser: „2. När god man har förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet gäller dock ackordslagen i stället för denna lag. 3. Bestämmelserna i denna lag om gäldenär gäller inte kreditmarknadsbolag enligt 1 kap. 1 § lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag som efter lagens ikraftträdande den 1 januari 1994 har rätt att driva verksamhet enligt lagen (1963:76) om kreditaktiebolag. Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken 6 kap. 10 § Av paragrafens första stycke framgår att underhållsbidrag till make preskriberas tre år efter den ursprungliga förfallodagen. Enligt andra stycket förlängs emellertid preskriptionstiden när utmätning sker eller konkursansökan görs innan denna tid gått till ända. Innebörden av tredje stycket är att ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen medför en motsvarande förlängning. I remissen föreslås att tredje stycket skall upphävas. Som skäl för detta hänvisas i författningskommentaren till att ackordslagen upphävs och att ackord enligt lagen om företagsrekonstruktion inte omfattar fordringar av familje- rättslig natur. I det inledande avsnittet har Lagrådet behandlat frågan om ett ackord för en fysisk person skall begränsas så att det inte omfattar fordringar som uteslutande avser gäldenärens privatekonomiska förhållanden. Som framgår av vad som anförs där anser Lagrådet att en sådan begränsning inte skall gälla. Mot den bakgrunden bör tredje stycket i förevarande paragraf inte upphävas. I stället bör stycket ändras så att det blir tillämpligt på ansökan om företagsrekonstruktion. Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken 7 kap. 9 § I paragrafen regleras vissa frågor om preskription av underhållsbidrag till barn. Regleringen är i princip av samma innebörd som bestämmelserna i 6 kap. 10 § äktenskapsbalken angående underhållsbidrag till makar. I det remitterade förslaget föreslås också att förevarande paragraf ändras på samma sätt som 6 kap. 10 § äktenskapsbalken. Lagrådet hänvisar här till vad Lagrådet anfört i anslutning till 6 kap. 10 § äktenskapsbalken. Tredje stycket i förevarande paragraf bör alltså ändras så att det blir tillämpligt på ansökan om företagsrekonstruktion. Förslaget till lag om ändring i köplagen (1990:931) Övergångsregleringen Till förevarande lag bör fogas en övergångsbestämmelse av motsvarande innehåll som punkt 2 i övergångsbestämmelserna till förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken. Lagrådet föreslår att ikraftträdandebestämmelsen till före- varande lag tas in som punkt 1 och att till lagförslaget fogas en punkt 2 med följande lydelse: „2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet, gäller dock äldre bestämmelser.„ Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979) 10 § Genom ett tillägg till 10 § föreslås att allmän förmånsrätt enligt paragrafen skall följa med fordringar som med rekonstruktörens godkännande uppkommit under ett förfarande enligt lagen om företagsrekonstruktion. I författningskommentaren anges att termen „uppkommit„ avses ha samma innebörd som i andra sammanhang, t.ex. i preskriptionslagen och skuldsaneringslagen, och att fordringar grundade på avtal anses ha uppkommit när avtalet träffats. Som exempel på fall som inte omfattas av förmånsrätten nämns ränta för rekonstruk- tionstiden på en kredit enligt ett gammalt kreditavtal, en hyresvärds fordran på hyra under denna tid och en leverantörs fordran enligt ett tidigare avtal, om leverantören har fortsatt att leverera under rekonstruktionen. Lagrådet har inte någon erinran mot den föreslagna bestämmelsen men vill beträffande den påstådda innebörden anmärka följande. Bestämmelser enligt vilka tidpunkten för fordrans uppkomst är av betydelse finns på olika håll i lagstiftningen. Utöver de som har angetts i författningskommentaren kan nämnas 5 kap. 1 § konkurslagen (angående vilka fordringar som får göras gällande i konkurs) och 12 § ackordslagen (angående vilka borgenärer som deltar i förhandling om offentligt ackord). Påståendet i remissen att fordringar som grundas på avtal anses uppkomna när avtalet träffades synes i princip vara riktigt. Man torde dock inte utan vidare kunna utgå från att bestämmelser av det slag som nu har berörts genomgående har samma innebörd. Det kan därför i vissa fall uppkomma fråga när en fordran har uppkommit. Ett exempel är måhända fordran på lön. Frågan när fordran har uppkommit i sådana fall som nu avses synes emellertid sakna avgörande betydelse för huruvida den nya bestämmelsen om förmånsrätt är tillämplig. Även om en fordran av det slag som nu avses skall anses uppkommen först under rekonstruktionsförfarandet, har den ju inte krävt rekonstruktörens samtycke; undantag gäller möjligen för sådana fall som avses i 2 kap. 20 §, dvs. då gäldenären med rekonstruktörens samtycke begär att avtal skall fullföljas trots att grund för hävning har inträtt före beslutet om företagsrekonstruktion. I övrigt torde gäldenärens motpart i praktiken vara tillgodosedd genom passiv stoppningsrätt och genom rätt till hävning, om gäldenären gör sig skyldig till avtalsbrott under rekonstruktionstiden. Övergångsbestämmelserna De föreslagna ändringarna i förmånsrättslagen rör 9, 10, 13, 15 och 18 §§. Punkt 1 av övergångsbestämmelserna innehåller att lagen träder i kraft, såvitt avser 9 och 13 §§ den 1 januari 1995, och i övrigt den 1 april 1995. I punkt 2 anges att i fråga om förmånsrätt för fordringar i en konkurs som har beslutats på grund av en ansökan som gjorts före ikraftträdandet äldre bestämmelser gäller. Ändringarna i 9 och 13 §§ är av formell natur. Med den nya bestämmelsen om efterställda fordringar i 18 § avses endast att lagfästa vad som gäller redan för närvarande. Lagrådet föreslår att ändringen av denna paragraf får träda i kraft vid samma tidpunkt som ändringarna av 9 och 13 §§. Bestämmelsen i punkt 2 bör jämkas, bl a i förtydligande syfte. Med hänsyn härtill föreslår Lagrådet att övergångsbestämmelserna ges följande lydelse: „1. Denna lag träder i kraft, såvitt avser 9, 13 och 18 §§ den 1 januari 1995 och i övrigt den 1 april 1995. 2. I fråga om förmånsrätt i en konkurs som har beslutats på grund av en ansökan vilken gjorts före den 1 april 1995 gäller 10 och 15 §§ i deras äldre lydelse.„ Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) 2 kap. 10 a § Enligt paragrafens första stycke skall en borgenärs ansökan om konkurs förklaras vilande i avvaktan på att ett pågående rekonstruktionsförfarande upphör om gäldenären begär det. Rätten får dock enligt andra stycket besluta att försätta gäldenären i konkurs om det finns särskilda skäl att befara att gäldenären utan rekonstruktörens samtycke företar eller underlåter en viss handling och därigenom sätter borgenärens rätt i fara. Beträffande vad förslaget innehåller om att gäldenärens befarade handlande eller underlåtenhet skall ske utan rekonstruktionens samtycke vill Lagrådet hänvisa till vad som i motsvarande fråga anförts vid 2 kap. 18 §. Lagrådet förordar alltså att den angivna begränsningen får utgå. I övrigt bör vissa redaktionella ändringar göras. Paragrafen kan ges förslagsvis följande lydelse: „Om ett förfarande för rekonstruktion av gäldenärens verksamhet pågår enligt lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion, skall en borgenärs ansökan om konkurs, i fall gäldenären begär det, förklaras vilande i avvaktan på att rekonstruktionsförfarandet upphör. Finns det särskilda skäl att befara att gäldenären företar en viss handling eller underlåter att vidta en viss åtgärd och därigenom sätter borgenärens rätt i fara, får dock rätten försätta gäldenären i konkurs. Innan ett sådant beslut meddelas skall rekonstruktören beredas tillfälle att yttra sig.„ Övergångsbestämmelserna Den föreslagna ändringen av 4 kap. 1 § konkurslagen innebär att möjligheterna till återvinning vidgas i ett visst hänseende. Mot bakgrund härav föreslås i punkt 2 i övergångsbestämmelserna att äldre föreskrifter om återvinning fort- farande gäller i fråga om konkurser i vilka ansökan om konkurs kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet av den nya lagen. Av allmänna principer får anses följa att en rättshandling som med hänsyn till sin beskaffenhet inte är återvinningsbar när den företas inte heller skall kunna återvinnas efter ändring av återvinningsbestämmelserna (se punkt 2 och 3 övergångsbestämmelserna till lagen 1975:244 om ändring i 1921 års konkurslag och punkt 5 övergångsbestämmelserna till den nuvarande konkurslagen). Avgörande för om nya eller äldre bestämmelser skall tillämpas bör därför vara tidpunkten för rättshandlingens företagande och inte tidpunkten för konkursansökningen. Med hänsyn till det anförda föreslår Lagrådet att punkt 2 i över- gångsbestämmelserna får följande lydelse: „I fråga om återvinning av en rättshandling som avses i 4 kap. 1 § 1 i dess äldre lydelse och som har ägt rum före ikraftträdandet gäller bestämmelsen i dess äldre lydelse.„ I 4 kap. 2 § regleras frågan om fristdag vid återvinning. Som huvudregel gäller att dagen för konkursansökningen är fristdag. Om konkursen har föregåtts av förordnande av god man enligt ackordslagen, skall dock dagen för ansökningen om godmansförordnande anses som fristdag under förutsättning att konkursansökningen gjorts inom viss tid. Enligt remissförslaget skall vad som nu sägs om ansökan om förordnande av god man i stället gälla ansökan om företagsrekonstruktion. Någon särskild övergångsbestämmelse i anledning härav föreslås dock inte. Även efter ikraftträdandet kan vid tillämpning av återvinningsbestämmelserna dagen för ansökan om godmansförordnande bli av betydelse som fristdag. Lagrådet föreslår därför att som en ny punkt 3 i övergångsbestämmelserna tas upp en föreskrift av följande lydelse: „Har konkursansökan föregåtts av förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847), gäller 4 kap. 2 § i dess äldre lydelse.„ Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:188) om pre- skription av skattefordringar m.m. 5 § Enligt 5 § 1 st. första meningen gäller för närvarande att, om god man förordnas enligt ackordslagen innan en fordran har preskriberats, fordringen preskriberas tidigast två år efter utgången av det kalenderår då förordnandet meddelades eller, om ackord kommer till stånd, efter utgången av det kalenderår då ackordet skall vara fullgjort. Mot bakgrund av att ackordslagen skall upphöra att gälla då lagen om företagsrekonstruktion träder i kraft föreslås i lagrådsremissen att förevarande bestämmelse ges följande ändrade lydelse: Har ansökan om företagsrekonstruktion enligt lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion gjorts innan fordringen har preskriberats, preskriberas den tidigast två år efter utgången av det kalenderår då rätten beslutat att förfarandet skall upphöra eller ett ackord skall vara fullgjort. Ändringsförslaget medför en viss utvidgning av möjligheten till förlängning av preskriptionstiden. Vid bedömningen av förslagets effekter bör också beaktas att en ansökan om företagsrekonstruktion kan göras även av en borgenär. Förslaget innebär att en borgenärs ansökan föranleder förlängning av preskriptionstiden även om förutsättningar inte föreligger för ett beslut om företagsrekonstruktion. Möjligen är det dock för tillämpning av bestämmelsen avsett att sådant beslut skall ha meddelats. För att undvika att preskriptionsbestämmelsen får en icke önskad tillämpning bör i bestämmelsen anges att sådant beslut skall ha meddelats. Som framgår av 4 kap. 8 § lagen om företagsrekonstruktion kan rekonstruktionsförfarandet upphöra även utan beslut av rätten. Med hänsyn härtill och till den ändring som Lagrådet har föreslagit i 4 kap. 11 § bör sista ledet av bestämmelsen ändras så att kravet på rättens beslut utgår. Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att första stycket första meningen i paragrafen ges följande lydelse: „Har beslut om företagsrekonstruktion enligt lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion meddelats på grund av en ansökan som gjorts innan fordringen har preskriberats, preskriberas den tidigast två år efter utgången av det kalenderår då förfarandet upphört eller ett ackord skall vara fullgjort.„ Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) Övergångsregleringen I remissen föreslås ändringar i 13 kap. 20 § första och tredje styckena. Bestämmelserna i dessa stycken ålägger rätten att underrätta registreringsmyndigheten om vissa beslut rörande konkurs eller förhandling om offentligt ackord enligt ackordslagen. Innebörden av ändringarna är att vad som sägs om vissa beslut angående förhandling om offentligt ackord i stället kommer att avse motsvarande beslut om företagsrekonstruktion. I remissen föreslås inte någon särskild övergångsbestämmelse utan endast att förevarande ändringslag skall träda i kraft den 1 april 1995. Enligt Lagrådets mening finns det anledning att komplettera förslaget med en särskild övergångsbestämmelse med tanke på att beslut eller annat förhållande som avses i den nuvarande lydelsen kan förekomma även efter ikraftträdandet (jfr punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen om företagsrekonstruktion). Övergångsbestämmelsen kan ges förslagsvis följande lydelse: „Om sådant förhållande avseende förhandling om offentligt ackord enligt ackordslagen (1970:847) som anges i 13 kap. 20 § i dess äldre lydelse inträffar efter ikraftträdandet, gäller paragrafen i den äldre lydelsen.„ Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m. Övergångsregleringen I 3 § andra stycket anges för närvarande att ackordsförslag, som inte framställts i konkurs eller enligt ackordslagen, får antas endast om övriga borgenärer som ackordet angår godkänner det. Ändringsförslaget innebär att „ackordslagen„ byts ut mot „lagen om företagsrekonstruktion„. Till lagförslaget har inte fogats någon särskild övergångsbestämmelse. Av punkt 2 övergångsbestämmelserna till lagen om företagsrekonstruktion framgår att ackordsförslag kan komma att framställas enligt ackordslagen även efter ikraftträdandet av förevarande lag. Ett sådant förslag får - i avsaknad av övergångsbestämmelse till lagändringen - antas endast om övriga berörda borgenärer godkänner det. En sådan ordning torde inte vara avsedd. Till lagförslaget bör därför fogas en övergångsbestämmelse av innebörd att äldre bestämmelser gäller om ett ackordsförslag framställts enligt ackordslagen. Lagrådet föreslår med hänsyn till det anförda att ikraftträdandebestämmelsen ges beteckningen 1 och att till lagförslaget fogas en ny punkt 2 med följande lydelse: „2. I fråga om ackordsförslag som framställts enligt ackordslagen (1970:487) gäller 3 § i dess äldre lydelse.„ Övriga lagförslag Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Lagförslaget i lagrådsremissen av den 27 april 1995 1 Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334) Härigenom föreskrivs i fråga om skuldsaneringslagen (1994:334) dels att 4 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 a § av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 § -------------------------------------------------------------------- Skuldsanering får beviljas en Skuldsanering får beviljas en gäldenär med hemvist i Sverige gäldenär med hemvist i Sverige som är fysisk person och inte är som är fysisk person, om näringsidkare, om 1. han är på obestånd och så 1. han är på obestånd och så skuldsatt att han inte kan skuldsatt att han inte kan antas ha förmåga att betala sina antas ha förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid och skulder inom överskådlig tid och 2. det är skäligt med hänsyn 2. det är skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och till gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden att ekonomiska förhållanden att skuldsanering beviljas honom. skuldsanering beviljas honom. Den som är folkbokförd i Sverige skall vid tillämpningen av första stycket anses ha hemvist i Sverige. Vid tillämpningen av första stycket 2 skall särskilt beaktas skuldernas ålder, omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att på egen hand nå en uppgörelse med sina borgenärer samt det sätt på vilket gäldenären har medverkat under handläggningen av ärendet om skuldsanering. 4 a § -------------------------------------------------------------------- Utöver villkoren i 4 § gäller beträffande en fysisk person som är näringsidkare att skuldsane- ring får beviljas endast om det med hänsyn till näringsverksam- hetens ringa omfattning och enkla beskaffenhet finns sär- skilda skäl. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 2 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979) Härigenom föreskrivs att 12 § förmånsrättslagen (1970:979)1 skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 12 §2 -------------------------------------------------------------------- Allmän förmånsrätt följer därefter Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på lön med arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund eller annan ersättning på grund av anställningen. Förmånsrätten av anställningen. Förmånsrätten omfattar fordringar som har omfattar fordringar som har förfallit till betalning under förfallit till betalning under de sista sex månaderna av de sista sex månaderna av arbetstagarens anställningstid arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären och inte hos konkursgäldenären och inte tidigare än tre månader innan tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till konkursansökningen kom in till tingsrätten. tingsrätten. Har konkursen före- gåtts av ett förfarande enligt lagen (1995:000) om företagskon- struktion och har konkurs- ansökningen getts in inom ett år från det att förfarandet har upp- hört, omfattar förmånsrätten om det är förmånligare för arbetstagaren, i stället för fordringar som har förfallit till betalning under tiden omedelbart före konkursansökningen fordringar som har förfallit till betalning under sådan tid före ansökningen om företagsrekonstruktion att de skulle ha omfattats av förmånsrätt om de hade förfallit till betalning under motsvarande tid före konkursansökningen. Fordran på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt längst för uppsägningstid som beräknas enligt 11 § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Uppsägningslön för tid under vilken arbetstagaren inte utför arbete för konkursgäldenären eller annan och inte heller driver egen rörelse, omfattas av förmånsrätt endast om arbetstagaren kan visa att han har anmält sig hos offentlig arbetsförmedling som arbetssökande. För uppsägningstid omfattar förmånsrätten endast lön eller ersättning som överstiger inkomst vilken arbetstagaren under den tid lönen eller ersättningen avser har haft av egen rörelse eller har förvärvat eller borde ha kunnat förvärvat i en annan anställning. Vid bestämmande av i vilken utsträckning fordran på lön eller ersättning under uppsägningstid omfattas av förmånsrätt, skall med samtidig inkomst i annan anställning jämställas utbildningsbidrag som utgår av statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning, i den mån bidraget avser samma tid som lönen eller ersättningen och arbetstagaren har blivit berättigad till bidraget efter uppsägningen. Om en lönefordran som har förfallit tidigare än tre månader före konkursansökningen har varit föremål för tvist, omfattas den av förmånsrätt om talan har väckts eller förhandling som föreskrivs i kollektivavtal eller lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet har begärts inom fyra månader från förfallodagen och konkursansökningen har följt inom tre månader från det att tvisten slutligt har avgjorts. Semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkursansökningen omfattas av förmånsrätt för vad som står inne för det löpande och närmast föregående intjänandeåret. Förmånsrätt följer med fordran på pension vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst sex månader före konkursansökningen och därpå följande sex månader. Förmånsrätten gäller även i fråga om pension, som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser som anges i 23 och 26 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. Om konkursgäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare, som själv eller tillsammans med närstående senare än sex månader före konkursansökningen har ägt minst en femtedel av företaget, eller hans efterlevande, inte ha förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension. Detsamma gäller även när andelen har ägts av en närstående till arbetsgivare. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. **FOOTNOTES** 1 Lagen omtryckt 1975:1248. 2 Senaste lydelse 1994:639. Lagrådet Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-05-08 Närvarande: justitierådet Torkel Gregow, justitierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad. Enligt en lagrådsremiss den 27 april 1995 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334), 2. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Mikael Mellqvist. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen 12 § Enligt första stycket andra meningen i förevarande paragraf omfattar förmånsrätten för lön och annan ersättning på grund av anställning för närvarande fordringar, som har förfallit till betalning under de sista sex månaderna av arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären och inte tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till tingsrätten. I remissen föreslås som en ny tredje mening en bestämmelse, som avser att skydda arbetstagare i fall då konkursen har föregåtts av ett förfarande för företagsrekonstruktion som Lagrådet tidigare har yttrat sig över. Bestämmelsen gäller arbetstagare med fordringar som har förfallit till betalning före beslutet om företagsrekonstruktion. En sådan arbetstagare kan enligt remissen, om en särskild bestämmelse i saken inte tas upp, förlora möjligheten att få betalt på grund av att beslut tidigare har meddelats om företagsrekonstrukktion och inte om konkurs. Den föreslagna bestämmelsen anges att, om konkursen har föregåtts av ett förfarande enligt lagen om företagsrekonstruktion och konkursansökningen har getts in inom ett år från det att förfarandet har upphört, förmånsrätten omfattar, om det är förmånligare för arbetstagaren, i stället för fordringar som har förfallit till betalning under tiden omedelbart före konkursansökningen fordringar som har förfallit till betalning under sådan tid före ansökningen om företagsrekonstruktion att de skulle ha omfattats av förmånsrätt om de hade förfallit till betalning under motsvarande tid före konkursansökningen. Lagrådet har inte någon erinran i sak mot att det införs en bestämmelse av den innebörd som avses med förslaget. I fråga om bestämmelsens lydelse kan emellertid framhållas följande. Det måste vara avsett att lönefordringar från tiden före beslutet om företagsrekonstruktion skall vid tillämpning av den nya bestämmelsen anses ha förfallit till betalning under de sista sex månaderna av arbetstagarens anställningstid, även om de i realiteten ligger utanför den tiden; annars blir den föreslagna ordningen meningslös. Detta kan dock inte anses framgå med tillräcklig tydlighet av bestämmelsen. Även i övrigt framstår lydelsen som svårtillgänglig. Den synes också onödigt komplicerad. På grund av det anförda förordar Lagrådet att bestämmelsen ges följande avfattning: „Har konkursen föregåtts av ett förfarande enligt lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion och har konkursansökningen gjorts inom ett år från det att förfarandet upphörde, skall det vid tillämpning av andra meningen, om det är förmånligare för arbetstagaren, anses som konkursansökningen hade gjorts då ansökningen om företagsrekonstruktion skedde. I sådant fall skall det bortses från tiden mellan ansökningarna.„ Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 oktober 1995 Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin, Hjelm- Wallén, Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Schori, Blomberg, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson Föredragande: statsrådet Freivalds Regeringen beslutar proposition 1995/96:5 Lag om företagsrekonstruktion.