Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens skrivelse 1995/96:9 Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning vid förundersökning i brottmål under år 1994 Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen. Stockholm den 21 september 1995 Mona Sahlin Laila Freivalds (Justitiedepartementet) Skrivelsens huvudsakliga innehåll I skrivelsen redogörs för tillämpningen under år 1994 av bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning vid förundersökning i brottmål. Innehållsförteckning 1 Ärendet och dess beredning................................. 3 2 Närmare om hemlig teleavlyssning ......................... 3 3 Närmare om hemlig teleövervakning ......................... 5 4 Slutsatser................................................. 6 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 september 1995 8 1 Ärendet och dess beredning Bestämmelserna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning som tvångsmedel vid beivrande av brott finns i första hand i 27 kap. rättegångsbalken. Sådana bestämmelser finns även i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. samt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll. Sistnämnda lag trädde i kraft den 1 juli 1991 och ersatte lagen (1989:530) om åtgärder för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund, den s.k. terroristlagen. I enlighet med riksdagens önskemål (bet. 1981/82:JuU54, rskr. 1981/82:298) redovisar regeringen årligen hur reglerna om teleavlyssning i rättegångsbalken har tillämpats. I samband med att reglerna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning ändrades den 1 september 1989 uttalades i lagstiftningsärendet (prop. 1988/89:124 s. 55) att regeringens redovisning till riksdagen angående tillämpningen av bestämmelserna borde behållas och att en motsvarande redovisning beträffande hemlig teleövervakning borde lämnas. Regeringen lämnade den 15 september 1994 en redogörelse till riksdagen för tillämpningen under år 1993 av bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning (skr. 1994/95:32, bet. 1994/95:JuU3, rskr. 1994/95:41). Regeringen lämnar nu motsvarande redogörelse för år 1994. Redogörelsen bygger på uppgifter som Rikspolisstyrelsen har lämnat i en skrivelse till regeringen den 4 september 1995. Redogörelsen omfattar samtliga fall av hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning enligt rättegångsbalkens regler under år 1994. 2 Närmare om hemlig teleavlyssning Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden, som befordras via ett allmänt tillgängligt telenät till eller från en viss teleanläggning, i hemlighet lyssnas av eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet. Tvångsmedlet kan användas både för avlyssning av telefonsamtal och för upptagning av annan telekommunikation än muntlig sådan, såsom telefax och datakommunikation. Hemlig teleavlyssning får enligt 27 kap. 18 § rättegångsbalken användas vid förundersökning i brottmål om minimistraffet för brottet är två års fängelse och vid försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om gärningen är straffbar. Dessutom krävs att någon är skäligen misstänkt för brottet och att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Regeringen har den 18 maj 1995 överlämnat en proposition om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning till riksdagen (prop. 1994/95:227). I propositionen föreslås ändringar av ifrågavarande regler i rättegångsbalken för att anpassa dem till den tekniska utvecklingen på teleområdet och till förändringarna på telemarknaden. Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning skall enligt förslaget avse ett telefonnummer, en kod eller annan teleadress - i stället för en telefonapparat eller annan teleanläggning - som innehas eller annars kan antas komma att användas av den misstänkte. Tillstånd till hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning skall i enlighet härmed meddelas att gälla viss teleadress. Vidare föreslås att hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning med vissa begränsningar skall kunna ske även utanför allmänt tillgängliga telenät. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996. För alltvångsmedelsanvändning anses gälla tre allmänna principer. De tre principerna, som anknyter till innehållet i 2 kap. 12 § regeringsformen, är ändamålsprincipen, behovsprincipen och proportionalitetsprincipen. Ändamålsprincipen innebär att en myndighets befogenhet att använda tvångsmedlet skall vara bunden till det ändamål för vilket tvångsmedlet har beslutats. Behovsprincipen innebär att en myndighet får använda ett tvångsmedel bara när det finns ett påtagligt behov och en mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig. Proportionalitetsprincipen, som är lagfäst i bl.a. 27 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken, innebär att en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet skall stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden. Rikspolisstyrelsens redogörelse visar att domstol under år 1994, när det gäller förundersökning avseende grova narkotikabrott, har meddelat tillstånd att i hemlighet lyssna av kommunikation till eller från telefonapparater eller andra teleanläggningar som har innehafts eller använts av 309 misstänkta personer. Som jämförelse redovisas nedan antalet fall under åren 19691 - 1993. __________________________________________________________ -------------------------------------------------------------------- 1969 28 1978 102 1987 205 1970 39 1979 147 1988 210 1971 44 1980 220 1989 214 1972 34 1981 277 1990 214 1973 46 1982 313 1991 243 1974 44 1983 418 1992 258 1975 42 1984 414 1993 261 1976 64 1985 233 1977 122 1986 213 __________________________________________________________ När det gäller andra grova brott där det enligt rättegångsbalken är tillåtet att använda hemlig teleavlyssning har detta skett i 81 fall under år 1994. Det har gällt förundersökningar huvudsakligen rörande mord, försök till mord, grovt rån, förberedelse till grovt rån, grov våldtäkt, grov penningförfalskning, grovt sabotage, sabotage och grov utpressning samt grov allmänfarlig ödeläggelse. Antalet fall de närmast föregående åren var följande (1986 års siffra innnefattar inte den telefonavlyssning som det året ägde rum i utredningen av mordet på statsminister Olof Palme). __________________________________________________________ -------------------------------------------------------------------- 1983 17 1987 15 1991 31 1984 13 1988 15 1992 61 1985 6 1989 24 1993 84 1986 15 1990 13 __________________________________________________________ Den genomsnittliga avlyssningstiden år 1994 var 43 dagar. Motsvarande siffror för tidigare år var i antalet dagar 43 (1993), 47 (1992), 44 (1991), 46 (1990), 44 (1989), 48 (1988), 54 (1987), 53 (1986) och 60 (1985). Avlyssningstiden varierar dock. Under år 1994 förekom fall där avlyssningstiden var så kort som en dag, medan den i några fall har pågått i över 4 månader. I ett fall har avlyssningen pågått i över 10 månader. Avlyssningen har haft betydelse för förundersökningen i fråga om den misstänkte i knappt 52 procent av fallen år 1994, vilket kan jämföras med drygt 56 procent av fallen 1993, 47 procent 1992, 48 procent 1991, 47 procent 1990, 51 procent 1989, 44 procent 1988, 68 procent 1987, 64 procent 1986 respektive 77 procent 1985. Avlyssningen har under år 1994 inte gett något resultat i fråga om den misstänkte i drygt 29 procent av fallen och avlyssningen har avbrutits med kvarstående misstanke i knappt 19 procent av fallen. I likhet med det föregående året har det under år 1994 inte förekommit något fall där en domstol inte har bifallit en ansökan om hemlig teleavlyssning. Rikspolisstyrelsen har även under den nu aktuella tidsperioden tillämpat en viss förhandsprövning av avlyssningsärendena (jfr prop. 1980/81:76 s. 277 och 278). Rikspolisstyrelsen har inte lämnat negativt besked i något fall. 3 Närmare om hemlig teleövervakning Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in om telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en viss teleanläggning som är ansluten till ett allmänt tillgängligt telenät eller att en sådan anläggning stängs av för telemeddelanden. Tvångsmedlet får enligt 27 kap. 19 § rättegångsbalken användas vid förundersökning i brottmål, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader och vid narkotikabrott med enbart fängelse i straffskalan. I övrigt gäller motsvarande regler som för hemlig teleavlyssning. Som tidigare nämnts har regeringen nyligen överlämnat en proposition till riksdagen i vilken föreslås ändringar av bl.a. reglerna om hemlig teleövervakning (se avsnitt 2). Av Rikspolisstyrelsens redovisning framgår att det under år 1994 lämnades tillstånd i 68 fall till hemlig teleövervakning. Av dessa avsåg 62 fall narkotikabrott. Övriga fall avsåg grov stöld, grovt häleri och stämpling till grovt rån. Under år 1993 lämnades 60 tillstånd, varav 54 fall avsåg narkotikabrott, 3 fall mord och 3 fall andra brott. Även under år 1992 lämnades 60 tillstånd, varav 57 avsåg narkotikabrott och 3 avsåg grov stöld och grovt rån. Den genomsnittliga tiden för teleövervakning under år 1994 var 44,8 dagar. Motsvarande siffra för år 1993 var knappt 35 dagar och för år 1992 drygt 47 dagar. Tiderna för teleövervakning under år 1994 varierar mellan tio dagar och fem månader. Teleövervakningen har haft betydelse för förundersökningen i fråga om den misstänkte i 28 procent av fallen. Övervakningen har inte gett något resultat i 44 procent av fallen och de fall där åtgärden har avbrutits med kvarvarande brottsmisstanke utgjorde 28 procent. Motsvarande procentsatser för år 1993 var 35, 10 och 55 och för år 1992 25, 37 respektive 38. Under år 1994 har det inte förekommit något fall där en domstol har lämnat en ansökan om hemlig teleövervakning utan bifall och inte heller något fall där Rikspolisstyrelsen vid förhandsprövning har lämnat negativt besked. 4 Slutsatser Av Rikspolisstyrelsens skrivelse framgår att tvångsmedlen, i likhet med tidigare år, främst har använts i förundersökningar där det funnits starka misstankar om organiserad eller annars omfattande handel med narkotika. Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning har använts då andra spaningsmetoder har prövats utan resultat eller redan från början visat sig otillräckliga. Huvudsyftet har alltjämt varit att avslöja den mera omfattande narkotikasmugglingen till Sverige och försäljningen av narkotika inom landet. Regeringen konstaterar att antalet teleavlyssningar på grund av misstanke om grov narkotikabrottslighet har ökat avsevärt sedan år 1969, då möjligheten att tillgripa detta tvångsmedel infördes. En markant ökning av antalet tillstånd kan noteras under början av 1980-talet. Fram till år 1990 låg sedan antalet tillstånd på en ganska konstant nivå motsvarande 1980 års nivå men har de senaste åren återigen ökat. Jämfört med antalet tillstånd år 1993 har det skett en ökning under år 1994 med 48 tillstånd. Liksom tidigare år kan regeringen konstatera att antalet beslag av främst heroin och amfetamin, liksom den mängd som har beslagtagits, har ökat successivt under senare år. Antalet beslag under år 1994 avseende amfetamin har ökat något jämfört med år 1993. Beslagsmängden amfetamin har dock ökat mycket kraftigt år 1994 och är den högsta som någonsin redovisats. Antalet beslag avseende heroin har minskat jämfört med det föregående året men mängden beslagtagen heroin är i stort sett densamma. Antalet beslag avseende kokain år 1994 är detsamma som år 1993. Mängden beslagtagen kokain har dock mer än fördubblats. Det är alldeles uppenbart att läget på narkotikaområdet alltjämt är djupt oroande. Det kan därför inte komma i fråga att avstå från hemlig teleavlyssning i den angelägna kampen mot narkotikabrottsligheten. Hemlig teleavlyssning kan uppenbarligen inte heller avvaras i kampen mot annan grov brottslighet. Den relativt omfattande avlyssning som skett på grund av misstanke om bl.a. grovt rån bekräftar detta. Det nu sagda innebär dock inte något ändrat ställningstagande när det gäller vikten av att värna om den personliga integriteten. Det är alltjämt angeläget att åtgärderna begränsas så långt som möjligt vad gäller både antalet avlyssningar och den tid som avlyssningen pågår. Som tidigare framhållits måste den framtida utvecklingen när det gäller hemlig teleavlyssning följas noggrant. Det kan emellertid konstateras att den hemliga teleavlyssningen även under år 1994 har varit framgångsrik. Vad avser de redovisade siffrorna för hemlig teleövervakning är det främst, i likhet med tidigare år, vid förundersökningar rörande narkotikabrott som detta tvångsmedel kommer till användning. Det kan konstateras att den hemliga teleövervakningen under år 1994 inte har varit lika framgångsrik som under år 1993, trots att antalet tillstånd har ökat något. Att hemlig teleövervakning inte är lika effektivt som hemlig teleavlyssning är naturligt med tanke på tvångsmedlens olika användningsområden. Hemlig teleövervakning utgör likväl en viktig del i den brottsutredande verksamheten, inte minst i kampen mot narkotikabrottsligheten. **FOOTNOTES** 1 Möjligheten att använda hemlig teleavlyssning vid misstanke om grova narkotikabrott infördes år 1969. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 september 1995 Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, och statsråden Peterson, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Blomberg, Hedborg, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Johansson Föredragande: statsrådet Freivalds Regeringen beslutar skrivelse 1995/96:9 Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning vid förundersökning i brottmål under år 1994.