Post 6686 av 7187 träffar
Propositionsnummer ·
1994/95:230 ·
Kommunal översiktsplanering enligt plan- och bygglagen, m.m.
Ansvarig myndighet: Miljödepartementet
Dokument: Prop. 230
Regeringens proposition
1994/95:230
Kommunal översiktsplanering enligt plan- och bygglagen, m.m.
Prop.
1994/95:230
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 24 maj 1995
Mona Sahlin
Margareta Winberg
(Miljödepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till ändringar i plan- och bygglagen
(1987:10), PBL, som innebär krav på ökad miljöhänsyn i den fysiska planeringen.
Regeringens utgångspunkt är därvid att den fysiska planeringen skall ses som en
integrerad del i en samlad miljöpolitik.
Genom förslagen betonas den kommunala översiktsplaneringens roll i
miljöarbetet. Förslag läggs fram som innebär en förstärkning av
översiktsplaneringen enligt PBL. Medborgarinflytandet föreslås utvidgas. Vidare
föreslås att kommunfullmäktige skall ta ställning till översiktsplanens
aktualitet minst en gång per mandatperiod.
Även medborgarinflytandet i detaljplaneringen förstärks och kravet på
miljökonsekvensbeskrivningar utvidgas.
Vidare lämnas vissa förslag som syftar till att ge bättre möjligheter att
bevara parker och andra grönområden och till att ta till vara kulturmiljövärden.
För att underlätta återanvändning och återvinning av rivningsmaterial föreslås
krav på rivningsplan.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut.............. 4
2 Lagtext.................................. 5
2.1 Förslag till lag om ändring i
plan- och bygglagen (1987:10)........ 5
2.2 Förslag till lag om ändring
i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.................... 26
2.3 Förslag till lag om ändring i
naturvårdslagen (1964:822)........... 27
3 Ärendet och dess beredning............... 29
4 Ökad miljöhänsyn i den fysiska
planeringen.............................. 30
4.1 Den fysiska planeringens uppgifter... 31
4.2 Större hänsyn till miljön............ 32
4.3 Natur- och kulturmiljön.............. 34
4.4 Medborgarinflytande.................. 38
4.5 Gällande rätt........................ 40
5 Den kommunala planeringen................ 45
5.1 Kommunal översiktsplanering.......... 45
5.1.1 En förstärkt översiktsplanering. 45
5.1.2 Allmänna intressen.............. 48
5.1.3 Översiktsplanens innehåll ...... 50
5.1.4 Redovisning av riksintressen.... 54
5.1.5 Översiktsplanens innebörd och konsekvenser 60
5.1.6 Samråd och medborgarinflytande.. 62
5.1.7 Översiktsplanens aktualitet..... 65
5.1.8 Översiktsplanens betydelse vid olika beslut 69
5.2 Miljökonsekvensbeskrivningar m.m..... 71
5.2.1 Program- och samrådsskedena..... 72
5.2.2 Ökad användning av miljökonsekvensbeskrivningar 75
5.3 Fysisk planering för en bättre miljö. 78
5.3.1 Parker och andra grönområden i stadsbygden 79
5.3.2 Kulturmiljön.................... 83
5.3.3 Tillgänglighet i den offentliga miljön m.m. 91
5.3.4 Återanvändning och återvinning av rivningsmaterial 98
6 Den regionala planeringen................103
7 Övriga frågor............................105
7.1 Ordningen för överklagande av kommunens beslut105
7.2 Justeringar med anledning av tidigare förslag107
8 Konsekvensbedömning......................108
9 Ikraftträdande...........................109
10 Ändringar i annan lagstiftning...........109
11 Författningskommentar....................109
11.1Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)109
11.2Förslaget till ändring i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m....................124
11.3Förslaget till ändring i naturvårdslagen (1964:822)124
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Miljö och fysisk planering (SOU
1994:36)........................125
Bilaga 2 Sammanfattning av betänkandet Överprövning av beslut i plan-
och byggärenden (SOU 1994:134)..132
Bilaga 3 Lagförslag i betänkandet Miljö och fysisk planering (SOU
1994:36)........................140
Bilaga 4 Lagförslag avseende plan- och bygglagen i betänkandet
Överprövning av beslut i plan- och byggärenden (SOU
1994:134).......................159
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över be-
tänkandet Miljö och fysisk planering (SOU 1994:36)166
Bilaga 6 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över be-
tänkandet Överprövning av beslut i plan- och byggärenden
(SOU 1994:134)..................168
Bilaga 7 De till Lagrådet remitterade lagförslagen170
Bilaga 8 Lagrådets yttrande...................195
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 maj 1995198
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
2. lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,
3. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822).
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)
Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10)[1]
dels att 8 kap. 29 a § skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 3 och 4 §§, 2 kap. 1, 2 och 4 §§, 3 kap. 14, 17 och 18 §§, 4
kap. 1-5 och 8 §§, 5 kap. 7, 16, 18, 20, 21 och 31 §§, 6 kap. 13 §, 7 kap. 4 §,
8 kap. 4 och 5 §§, 9 kap. 1, 2, 4, 12 och 13 §§, 10 kap. 3 och 6 §§, 11 kap.
5 §, 13 kap. 2-4 och 8 §§ och 14 kap. 8 § samt rubriken till 2 kap. skall ha
följande lydelse,
dels att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 4 kap. 14 §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
3 §
Varje kommun skall ha Varje kommun skall ha
en aktuell en aktuell översiktsplan,
översiktsplan, som som omfattar hela
omfattar hela kommunen. kommunen. Översiktsplanen
Översiktsplanen skall i skall ge vägledning för
stort ange hur mark- beslut om användningen av
och vattenområden är mark- och vattenområden
avsedda att användas och samt om hur den byggda
hur miljön skall utvecklas
bebyggelseutvecklingen och bevaras.
bör ske. Översiktsplanen Översiktsplanen är inte
är inte bindande för bindande för myndigheter
myndigheter och och enskilda.
enskilda.
Regleringen av markens användning och av bebyggelsen inom kommunen sker genom
detaljplaner. En detaljplan får omfatta endast en begränsad del av kommunen.
För begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplan får
områdesbestämmelser antas, om det behövs för att syftet med översiktsplanen
skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen enligt lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser m.m. tillgodoses.
Fastighetsplaner får antas för att underlätta genomförandet av detaljplaner.
För samordning av flera kommuners planläggning får regionplaner antas.
4 §[2]
Till byggande och Till byggande och
rivning av byggnader rivning av byggnader
samt till schaktning, samt till schaktning,
fyllning, trädfällning fyllning, trädfällning och
och skogsplantering skogsplantering fordras
fordras tillstånd i form tillstånd i form av
av bygglov, rivningslov bygglov, rivningslov
respektive marklov i respektive marklov i den
den omfattning som omfattning som följer av
följer av denna lag. denna lag. Vidare skall
Vidare skall den nämnd den nämnd som avses i 7 §
som avses i 7 § under- underrättas om olika
rättas om slags arbeten genom
byggnadsarbeten m.m. bygganmälan eller
genom bygganmälan i den rivningsanmälan i den
omfattning som följer av omfattning som följer av
denna lag. denna lag.
Beträffande åtgärder som kräver bygglov får ges förhandsbesked huruvida
byggande kan tillåtas på den avsedda platsen.
2 kap.
Allmänna intressen som Allmänna intressen som
skall beaktas vid plan- skall beaktas vid plan-
läggning och vid läggning och vid
lokalisering av lokalisering av
bebyggelse bebyggelse, m.m.
1 §
Planläggning skall ske Mark- och vattenområden
så att den främjar en skall användas för det eller
från allmän synpunkt lämplig de ändamål för vilka
utveckling och ger områdena är mest lämpade
förutsättningar för en med hänsyn till
från social synpunkt god beskaffenhet och läge
bostads-, arbets-, samt föreliggande behov.
trafik- och
fritidsmiljö. Hänsyn
skall därvid tas till
förhållandena i
angränsande kommuner.
Mark- och vattenområden
skall användas för det
eller de ändamål för vilka
områdena är mest lämpade
med hänsyn till
beskaffenhet och läge
samt föreliggande behov.
Vad som anges i första Vid planläggning och i
stycket skall beaktas ärenden om bygglov och
även i ärenden om bygglov förhandsbesked skall
och förhandsbesked. lagen (1987:12) om
hushållning med
naturresurser m.m. till-
ämpas.
2 §
Vid planläggning och i Planläggning skall, med
ärenden om bygglov och beaktande av natur- och
förhandsbesked skall kulturvärden, främja en
lagen (1987:12) om ändamålsenlig struktur av
hushållning med bebyggelse, grönområden,
naturresurser m.m. kommunikationsleder och
tillämpas. andra anläggningar. Även
en från social synpunkt
god livsmiljö, goda miljö-
förhållanden i övrigt samt
en långsiktigt god
hushållning med mark och
vatten och med energi
och råvaror skall främjas.
Hänsyn skall tas till
förhållandena i angränsande
kommuner.
Vad som anges i första
stycket skall beaktas
även i andra ärenden
enligt denna lag.
4 §[3]
Inom områden med sammanhållen bebyggelse skall bebyggelsemiljön utformas med
hänsyn till behovet av
1. skydd mot uppkomst och spridning av brand samt mot trafikolyckor och andra
olyckshändelser,
2. åtgärder för att skydda befolkningen mot och begränsa verkningarna av
stridshandlingar,
3. hushållning med energi och vatten samt goda klimatiska och hygieniska
förhållanden,
4. trafikförsörjning och god trafikmiljö,
5. parker och andra
grönområden,
5. möjligheter för 6. möjligheter för
personer med nedsatt personer med nedsatt
rörelse- eller rörelse- eller
orienteringsförmåga att orienteringsförmåga att
använda området, använda området,
6. förändringar och 7. förändringar och
kompletteringar. kompletteringar.
Inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse skall det
finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse samt möjligheter
att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell service.
3 kap.
14 §[4]
I fråga om anläggningar som anges i 8 kap. 2 § första stycket skall
föreskrifterna i 1-3 och 10-13 §§ om byggnader tillämpas.
I fråga om sådana skyltar
och ljusanordningar som
omfattas av krav på
bygglov skall
föreskrifterna i 1 och 2 §§
om byggnader tillämpas.
17 §
Tomter skall, oavsett om de har tagits i anspråk för bebyggelse eller inte,
hållas i vårdat skick. De skall skötas så att betydande olägenheter för
omgivningen och för trafiken inte uppkommer och så att risken för olycksfall
begränsas. Byggnadsnämnden kan besluta att plantering skall utföras och att
befintlig växtlighet skall bevaras.
Tomter, som är särskilt
värdefulla från historisk,
kulturhistorisk,
miljömässig eller
konstnärlig synpunkt, får
inte förvanskas i de
avseenden de omfattas av
skyddsbestämmelser i en
detaljplan eller i
områdesbestämmelser.
Anordningar som har tillkommit för att uppfylla kraven i 15 § skall hållas i
stånd i skälig utsträckning.
Lekplatser och fasta anordningar på lekplatser skall underhållas så att risken
för olycksfall begränsas.
18 §
I fråga om allmänna I fråga om allmänna
platser och områden för platser och områden för
andra anläggningar än andra anläggningar än
byggnader skall vad som byggnader skall vad som
föreskrivs om tomter i föreskrivs om tomter i
15-17 §§ tillämpas i 17 § andra stycket alltid
skälig utsträckning. tillämpas samt vad som
föreskrivs i 15 och 16 §§
och i 17 § första, tredje
och fjärde styckena
tillämpas i skälig
utsträckning.
4 kap.
1 §
I översiktsplanen skall I översiktsplanen skall
redovisas allmänna redovisas
intressen som bör de allmänna intressen
beaktas vid beslut om enligt 2 kap. och de
användningen av mark- miljö- och riskfaktorer
och vattenområden. som bör beaktas vid
beslut om användningen av
mark- och vattenområden.
Vid redovisningen av de
allmänna intressena skall
riksintressen enligt
lagen (1987:12) om
hushållning med
naturresurser m.m. anges
särskilt.
Av planen skall framgå Av planen skall framgå
1. grunddragen i fråga 1. grunddragen i fråga
om den avsedda om den avsedda
användningen av mark- användningen av mark- och
och vattenområden samt i vattenområden,
fråga om tillkomst,
förändring och bevarande
av bebyggelse,
2. kommunens syn på hur
den byggda miljön skall
utvecklas och bevaras,
2. hur kommunen avser 3. hur kommunen avser
att tillgodose att tillgodose de
riksintressen enligt redovisade riksintres-
lagen (1987:12) om sena enligt lagen om
hushållning med hushållning med
naturresurser m.m. naturresurser m.m.
Översiktsplanens innebörd
och konsekvenser skall
kunna utläsas utan
svårighet.
2 §
Översiktsplanen skall
utformas så, att dess
innebörd kan utläsas utan
svårighet.
Till planen skall Till översiktsplanen
fogas en sådan skall fogas en sådan
planbeskrivning som planbeskrivning som
avses i 8 § och avses i 8 § och
länsstyrelsens länsstyrelsens
granskningsyttrande granskningsyttrande
enligt 9 §. enligt 9 §.
Om länsstyrelsen inte har godtagit planen i en viss del, skall det anmärkas i
planen.
3 §
När förslag till När förslag till
översiktsplan eller till översiktsplan eller till
ändring av planen ändring av planen
upprättas, skall upprättas, skall kommunen
kommunen samråda med samråda med länsstyrelsen
länsstyrelsen samt samt regionplaneorgan
regionplaneorgan och och kommuner som berörs
kommuner som berörs av av förslaget. De
förslaget. Andra som har myndigheter samt de
ett väsentligt intresse sammanslutningar och
av förslaget skall enskilda i övrigt som har
beredas tillfälle till ett väsentligt intresse
samråd. av förslaget skall
beredas tillfälle till
samråd.
4 §
Samrådet syftar till Syftet med samrådet är
ett utbyte av att förbättra
information och beslutsunderlaget och
synpunkter. Under att ge möjlighet till
samrådet bör motiven till insyn och påverkan. Under
förslaget, samrådet bör motiven till
planeringsunderlag av förslaget,
betydelse och förslagets planeringsunderlag av
innebörd redovisas. betydelse samt förslagets
innebörd och konsekvenser
redovisas.
Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har
framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse.
5 §
Under samrådet åligger Under samrådet skall
det länsstyrelsen länsstyrelsen särskilt ta
särskilt att till vara och samordna
statens intressen och
därvid
1. ge råd om 1. tillhandahålla
tillämpningen av 2 kap. underlag för kommunens
och verka för att bedömningar och ge råd i
riksintressen enligt fråga om sådana allmänna
lagen (1987:12) om hus- intressen enligt 2 kap.
hållning med och sådana miljö- och
naturresurser m.m. riskfaktorer som bör
tillgodoses, beaktas vid beslut om
användningen av mark- och
vattenområden,
2. verka för att sådana 2. verka för att
frågor om användningen av riksintressen enligt
mark- och vattenområden lagen (1987:12) om hus-
som angår två eller flera hållning med
kommuner samordnas på naturresurser m.m.
ett lämpligt sätt, tillgodoses och för att
sådana frågor om
användningen av mark- och
vattenområden som angår två
eller flera kommuner
samordnas på ett lämpligt
sätt.
3. ta till vara
statens intressen.
8 §
Under utställningstiden skall planförslaget åtföljas av
1. planbeskrivning som avses i andra stycket,
2. samrådsredogörelsen,
3. gällande översiktsplan,
4. sådant planeringsunderlag som kommunen anser vara av betydelse för en
bedömning av förslaget.
I planbeskrivningen I planbeskrivningen
skall redovisas skall redovisas
planeringsförutsättningarna, planeringsförutsättningarna,
skälen till planens skälen till planens
utformning och de utformning och de åtgärder
åtgärder som kommunen som kommunen avser att
avser att vidta för att vidta för att fullfölja
fullfölja planen. planen. Vidare skall
redogöras för planens
konsekvenser.
Avser förslaget ändring av översiktsplanen för en viss del av kommunen, skall
ändringens verkningar för andra delar av kommunen redovisas.
14 §
Kommunfullmäktige skall
minst en gång under
mandattiden ta ställning
till översiktsplanens ak-
tualitet.
Före ett beslut som
avses i första stycket
skall länsstyrelsen i en
sammanfattande
redogörelse redovisa
synpunkter i fråga om
sådana statliga intressen
som kan vara av
betydelse för kommunens
beslut samt ange hur
synpunkterna enligt
länsstyrelsens mening
förhåller sig till
översiktsplanen.
5 kap.
7 §[5]
Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen meddelas
bestämmelser om
1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § första stycket, 6 § första
stycket 2 och 3, andra stycket samt tredje stycket 2, 8 § första och tredje
styckena samt 9 § första och andra styckena,
2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske
och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen eller
miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske,
3. byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas andelen
lägenheter av olika slag och storlek,
4. placering, 4. placering,
utformning och utförande utformning och utförande
av byggnader, andra av byggnader, andra
anläggningar och tomter, anläggningar och tomter,
varvid får meddelas varvid får meddelas
skyddsbestämmelser för varsamhetsbestämmelser för
byggnader som avses i 3 att precisera kraven i 3
kap. 12 § och kap. 10 §,
rivningsförbud för sådana skyddsbestämmelser för
byggnader samt sådana byggnader som avses i 3
bestämmelser i fråga om kap. 12 § och för tomter
andra ändringar av som är särskilt värdefulla
byggnader än från historisk, kultur-
tillbyggnader som får historisk, miljömässig
utfärdas med stöd av eller konstnärlig
föreskrifter enligt 21 § synpunkt, rivningsförbud
lagen (1994:847) om för byggnader som avses i
tekniska egenskapskrav 3 kap. 12 § samt sådana
på byggnadsverk, m.m., bestämmelser i fråga om
andra ändringar av
byggnader än
tillbyggnader som får
utfärdas med stöd av
föreskrifter enligt 21 §
lagen (1994:847) om
tekniska egenskapskrav på
byggnadsverk, m.m.,
5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge,
6. användning och 6. användning och
utformning av allmänna utformning av allmänna
platser för vilka kom- platser för vilka kom-
munen inte skall vara munen inte skall vara
huvudman, huvudman, varvid får
meddelas skyddsbestäm-
melser för sådana platser
som är särskilt värdefulla
från historisk,
kulturhistorisk,
miljömässig eller
konstnärlig synpunkt,
7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser,
8. placering och utformning av parkeringsplatser, förbud att använda viss mark
eller byggnader för parkering samt skyldighet att anordna utrymme för parkering,
lastning och lossning enligt 3 kap. 15 § första stycket 6,
9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver tas
i anspråk för det ändamål som anges i planen,
10. markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt trafik- och
väganordningar,
11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och, om det
finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom
luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt
miljöskyddslagen (1969:387),
12. principerna för 12. principerna för
fastighetsindelningen fastighetsindelningen
och för inrättande av och för inrättande av
gemensamhetsanläggningar. gemensamhetsanläggningar,
13. skydd för sådana
allmänna platser för vilka
kommunen är huvudman och
som är särskilt värdefulla
från historisk, kultur-
historisk, miljömässig
eller konstnärlig syn-
punkt.
Bestämmelser om byggnaders användning enligt första stycket 3 får inte utformas
så att en effektiv konkurrens motverkas.
I detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssamverkan enligt
6 kap. 2 §. Om en detaljplan antas efter det att ett exploateringsbeslut enligt
lagen (1987:11) om exploateringssamverkan har vunnit laga kraft, skall det anges
i planen om den skall genomföras enligt nämnda lag. Skall mark tas i anspråk
från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan, skall planen innehålla
uppgift därom.
Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till
syftet med den.
16 §[6]
För begränsade områden som inte omfattas av detaljplan kan områdesbestämmelser
antas för att säkerställa att syftet med översiktsplanen uppnås eller att ett
riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.
tillgodoses. Med områdesbestämmelser får regleras
1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § andra stycket, 6 § första
stycket 1 och 3 samt andra och tredje styckena, 7 §, 8 § andra och tredje
styckena samt 9 § tredje stycket,
2. grunddragen för användningen av mark- och vattenområden för bebyggelse
eller för fritidsanläggningar, kommunikationsleder och andra jämförliga ändamål,
3. största tillåtna byggnads- eller bruksarean för fritidshus och storleken på
tomter till sådana hus,
4. placering, 4. placering,
utformning och utförande utformning och utförande
av byggnader, andra av byggnader, andra
anläggningar och tomter, anläggningar och tomter,
varvid får meddelas varvid får meddelas
skyddsbestämmelser för varsamhetsbestämmelser för
byggnader som avses i 3 att precisera kraven i 3
kap. 12 § och kap. 10 §,
rivningsförbud för sådana skyddsbestämmelser för
byggnader samt sådana byggnader som avses i 3
bestämmelser i fråga om kap. 12 § och för tomter
andra ändringar av som är särskilt värdefulla
byggnader än från historisk, kultur-
tillbyggnader som får historisk, miljömässig
utfärdas med stöd av eller konstnärlig
föreskrifter enligt 21 § synpunkt, rivningsförbud
lagen (1994:847) om för byggnader som avses i
tekniska egenskapskrav 3 kap. 12 § samt sådana
på byggnadsverk, m.m., bestämmelser i fråga om
andra ändringar av
byggnader än
tillbyggnader som får
utfärdas med stöd av
föreskrifter enligt 21 §
lagen (1994:847) om
tekniska egenskapskrav på
byggnadsverk, m.m.,
5. användning och 5. användning och
utformning av allmänna utformning av allmänna
platser, platser, varvid får
meddelas
skyddsbestämmelser för
sådana platser som är
särskilt värdefulla från
historisk, kultur-
historisk, miljömässig
eller konstnärlig
synpunkt,
6. vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana områden som
avses i 8 kap. 9 § tredje stycket,
7. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen,
8. exploateringssamverkan enligt 6 kap. 2 §.
18 §
Detaljplanen bör Detaljplanen skall
grundas på ett program grundas på ett program
som anger utgångspunkter som anger utgångspunkter
och mål för planen. och mål för planen, om det
inte är onödigt.
En detaljplan som En
medger en användning av miljökonsekvensbeskrivning
mark eller av byggnader enligt 5 kap. lagen
eller andra anläggningar (1987:12) om hushållning
som innebär betydande med naturresurser m.m.
miljöpåverkan skall skall upprättas, om
grundas på ett sådant detaljplanen medger en
program som anges i användning av mark eller
första stycket, om av byggnader eller andra
detaljplanen innebär att anläggningar som innebär
planområdet får tas i betydande påverkan på
anspråk för miljön, hälsan eller
1. industriändamål, hushållningen med
2. ny sammanhållen naturresurser.
bebyggelse,
3. skidliftar eller
kabinbanor,
4. hotellkomplex
eller fritidsbyar eller
5. permanenta
tävlings- eller
testbanor för bilar
eller motorcyklar.
I de fall som anges i
andra stycket skall en
miljökonsekvensbeskriv-
ning enligt 5 kap.
lagen (1987:12) om
hushållning med
naturresurser m.m.
upprättas vid
utarbetandet av
programmet.
20 §
När förslag till När program utarbetas
detaljplan upprättas, och när förslag till
skall kommunen samråda detaljplan upprättas,
med länsstyrelsen, skall kommunen samråda
fastighetsbild- med länsstyrelsen,
ningsmyndigheten och fastighetsbildnings-
kommuner som berörs av myndigheten och kommuner
förslaget. Sakägare och som berörs av programmet
de bostadsrättshavare, eller förslaget. Sakägare
hyresgäster och boende och de bostadsrätts-
som berörs av förslaget havare, hyresgäster och
samt de myndigheter, boende som berörs av
sammanslutningar och programmet eller
enskilda i övrigt som förslaget samt de
har ett väsentligt myndigheter,
intresse av förslaget sammanslutningar och
skall beredas tillfälle enskilda i övrigt som har
till samråd. ett väsentligt intresse
av programmet eller
förslaget skall beredas
tillfälle till samråd.
21 §
Samrådet syftar till Syftet med samråd är att
ett utbyte av förbättra
information och beslutsunderlaget och
synpunkter. Under att ge möjlighet till
samrådet bör motiven till insyn och påverkan. Under
förslaget, samråden bör kommunen
planeringsunderlag av redovisa
betydelse samt de planeringsunderlag av
viktigaste följderna av betydelse samt de
förslaget redovisas. Om viktigaste följderna av
det finns ett program förslaget. När det finns
eller en miljökonse- program eller
kvensbeskrivning för miljökonsekvensbe-
planen, skall också skrivning, skall även
dessa redovisas. dessa redovisas. Vid
samråd om ett förslag till
detaljplan skall motiven
till förslaget redovisas.
Resultatet av samrådet De synpunkter som har
och förslag med framförts vid samråden
anledning av de samt kommentarer och
synpunkter som har förslag med anledning av
framförts skall redo- synpunkterna skall
visas i en redovisas i en gemensam
samrådsredogörelse. samrådsredogörelse.
31 §
När beslutet att anta detaljplanen har vunnit laga kraft, skall de som till
följd av beslutet kan vara berättigade till ersättning enligt 14 kap. 5 eller 8
§ underrättas. I underrättelsen skall också tas in en upplysning om innehållet i
15 kap. 4 §. Kommunen bestämmer om underrättelsen skall ske genom brev eller
genom kungörande på det sätt som anges i 24 §.
Snarast möjligt efter Kommunen skall på
det att beslutet har planhandlingarna
vunnit laga kraft skall anteckna datum då be-
ett exemplar av planen, slutet vunnit laga
planbeskrivningen, kraft. Om ett förordnande
genomförandebeskrivning- enligt 13 kap. 8 § andra
en och stycket har meddelats,
fastighetsförteckningen skall även datum för
sändas till förordnandet antecknas.
länsstyrelsen, Snarast möjligt efter det
fastighets- att beslutet att anta
registermyndigheten och detaljplanen har vunnit
fastighets- laga kraft skall ett
bildningsmyndigheten, exemplar av planen,
om det inte är uppenbart planbeskrivningen,
obehövligt. genomförandebeskrivningen
och fastighetsförteck-
ningen sändas till
länsstyrelsen samt till
fastighetsregistermyndig-
heten och
fastighetsbildningsmyn-
digheten, om det inte är
uppenbart obehövligt.
Om handlingarna inte kan sändas till myndigheterna inom två veckor från det att
planen vunnit laga kraft, skall myndigheterna genast underrättas om innehållet i
handlingarna.
6 kap.
13 §
Fastighetsplanen antas av byggnadsnämnden eller, om planen har upprättats
gemensamt med detaljplanen och denna ej skall antas av nämnden, av den som antar
detaljplanen.
Snarast möjligt efter Kommunen skall på
det att beslutet att planhandlingarna
anta fastighetsplanen anteckna datum då be-
har vunnit laga kraft slutet vunnit laga
skall ett exemplar av kraft. Om ett förordnande
planen, enligt 13 kap. 8 § andra
planbeskrivningen och stycket har meddelats,
fastighetsförteckningen skall även datum för
sändas till förordnandet antecknas.
fastighetsregistermyndigheten Snarast möjligt efter det
och att beslutet att anta
fastighetsbildningsmyndigheten, fastighetsplanen har
om det inte är uppenbart vunnit laga kraft skall
obehövligt. ett exemplar av planen,
planbeskrivningen och
fastighetsförteckningen
sändas till länsstyrelsen
samt till
fastighetsregistermyndig-
heten och
fastighetsbildningsmyn-
digheten, om det inte är
uppenbart obehövligt.
Om handlingarna inte kan sändas till myndigheterna inom två veckor från det att
planen vunnit laga kraft, skall myndigheterna genast underrättas om innehållet i
handlingarna.
I de fall detaljplanen I de fall detaljplanen
enligt 5 § skall anses enligt 5 § skall anses ha
ha den utformning som den utformning som
framgår av framgår av
fastighetsplanen skall fastighetsplanen skall
länsstyrelsen tillsändas kommunen ange avvikelsen
handlingarna respektive på detaljplanen samt sända
underrättas om innehållet ett exemplar av
i dessa enligt andra detaljplanen och de
och tredje styckena. handlingar som anges i
andra stycket till
länsstyrelsen respektive
underrätta länsstyrelsen
om innehållet i dessa
enligt tredje stycket.
7 kap.
4 §
Regionplanen skall tjäna till ledning för beslut om översiktsplaner,
detaljplaner och områdesbestämmelser. Planen kan, i den mån det har betydelse
för regionen, ange grunddragen för användningen av mark- och vattenområden samt
riktlinjer för lokalisering av bebyggelse och anläggningar.
Bestämmelserna i 4 kap. Bestämmelserna i 4 kap.
2 § om planhandlingar 1 § tredje stycket och 2 §
och deras utformning om planhandlingar och
samt om planbeskrivning deras utformning samt om
skall tillämpas på planbeskrivning skall
regionplanen. Någon tillämpas på regionplanen.
redovisning av åtgärder Någon redovisning av
för att fullfölja planen åtgärder för att fullfölja
behöver dock inte lämnas. planen behöver dock inte
lämnas.
8 kap.
4 §[7]
Bestämmelserna i 1-3 §§ gäller inte i fråga om nedan angivna åtgärder
beträffande en- eller tvåbostadshus och till dem hörande fristående uthus,
garage och andra mindre byggnader (komplementbyggnader):
1. färga om byggnader inom områden med detaljplan, om byggnadens karaktär
därigenom inte ändras väsentligt,
2. med mur eller plank anordna skyddade uteplatser i anslutning till
bostadshuset, om muren eller planket inte är högre än 1,8 meter, inte sträcker
sig mer än 3,0 meter ut från huset och inte placeras närmare gränsen än 4,5
meter,
3. anordna skärmtak 3. anordna skärmtak över
över sådana uteplatser sådana uteplatser som
som anges i 4 eller över anges i 2 eller över
altaner, balkonger altaner, balkonger eller
eller entréer, om entréer, om skärmtaket
skärmtaket inte är större inte är större än 12,0
än 12,0 kvadratmeter och kvadratmeter och inte
inte sträcker sig närmare sträcker sig närmare
gränsen än 4,5 meter, gränsen än 4,5 meter,
4. uppföra högst två komplementbyggnader i omedelbar närhet av bostadshuset,
om byggnadernas sammanlagda byggnadsarea inte är större än 10,0 kvadratmeter,
taknockshöjden inte överstiger 3,0 meter och byggnaderna inte placeras närmare
gränsen än 4,5 meter.
Utanför detaljplan är en- och tvåbostadshus och tillhörande komple-
mentbyggnader, murar och plank som ej ingår i samlad bebyggelse undantagna från
bestämmelserna i 1 och 2 §§ även i fråga om följande åtgärder
1. göra mindre tillbyggnader, om åtgärden inte sträcker sig närmare gränsen än
4,5 meter,
2. uppföra komplementbyggnader eller murar eller plank i omedelbar närhet av
bostadshuset, om åtgärden inte sträcker sig närmare gränsen än 4,5 meter,
Om de grannar som berörs medger att åtgärder som avses i första stycket 2-4 och
i andra stycket utförs närmare gränsen än 4,5 meter, krävs inte bygglov.
Enligt 6 § får kommunen bestämma att de åtgärder som avses i första stycket 1
och andra stycket kräver bygglov.
5 §[8]
Kommunen får i en Kommunen får i en
detaljplan besluta att detaljplan besluta att
bygglov inte krävs för bygglov inte krävs för att
att på det sätt och under på det sätt och under den
den tid som närmare tid som närmare anges i
anges i planen utföra planen utföra åtgärder som
åtgärder som avses i 1 avses i 1-3 §§.
och 2 §§.
Kommunen får i områdesbestämmelser besluta att bygglov inte krävs för att på
det sätt som närmare anges i bestämmelserna
1. uppföra, bygga till eller på annat sätt ändra komplementbyggnader,
2. göra mindre tillbyggnader,
4. utföra eller ändra anläggningar som avses i 2 §,
5. bygga till eller på annat sätt ändra industribyggnader,
6. uppföra, bygga till 6. uppföra, bygga till
eller på annat sätt ändraeller på annat sätt ändra
enklare fritidshus, enklare fritidshus,
kolonistugor och kolonistugor och
liknande byggnader, liknande byggnader.
7. utföra sådana åtgärder
som avses i 3 § första
stycket 2.
Beslut enligt första och andra stycket får inte fattas, om bygglov krävs för
att tillvarata grannars intressen eller allmänna intressen.
Inom samlad bebyggelse krävs medgivande från berörda grannar, om åtgärder som
avses i andra stycket 1 och 2 skall utföras utan bygglov.
9 kap.
1 §[9]
Den som för egen räkning utför eller låter utföra byggnads-, rivnings- eller
markarbeten (byggherren) skall se till att arbetena utförs enligt bestämmelserna
i denna lag och enligt föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av
lagen. Byggherren skall vidare se till att kontroll och provning utförs i
tillräcklig omfattning.
Arbetena skall planeras och utföras med aktsamhet så att personer och egendom
inte skadas och så att minsta möjliga obehag uppstår.
I de fall en
rivningsplan skall
finnas enligt 4 §, skall
rivningen ske på ett
sådant sätt att olika
material kan tas om hand
var för sig enligt
planen.
2 §[10]
Minst tre veckor innan arbetena påbörjas skall byggherren göra en anmälan till
byggnadsnämnden (bygganmälan), om arbetena avser
1. uppförande eller tillbyggnad av en byggnad,
2. åtgärder som anges i 8 kap. 2 § första stycket,
3. sådana ändringar av en byggnad som berör konstruktionen av de bärande
delarna eller som avsevärt påverkar dess planlösning,
4. installation eller väsentlig ändring av hissar, eldstäder, rökkanaler eller
anordningar för ventilation i byggnader,
5. installation eller väsentlig ändring av anordningar för vattenförsörjning
eller avlopp i byggnader eller inom tomter,
6. underhåll av sådan 6. underhåll av sådan
bebyggelse med särskilt bebyggelse med särskilt
bevarandevärde som bevarandevärde som
omfattas av omfattas av
skyddsbestämmelser som skyddsbestämmelser som
utfärdats med stöd av 5 utfärdats med stöd av 5
kap. 7 § första stycket 4 kap. 7 § första stycket 4
eller 16 § 4, eller 16 § 4.
7. rivning som
omfattas av krav på
rivningslov.
Byggnadsarbetena får påbörjas tidigare än som anges i första stycket om
byggnadsnämnden särskilt medger det.
Bygganmälan upphör att
gälla om arbetena inte
påbörjats inom två år från
dagen för anmälan.
Rivning av andra
byggnader än
komplementbyggnader,
sådana ekonomibyggnader
som avses i 8 kap. 1 §
andra stycket och sådana
byggnader som avses i 8
kap. 10 § skall anmälas
till byggnadsnämnden
(rivningsanmälan).
Bestämmelserna i
första-tredje styckena om
när anmälan skall göras, när
arbetena får påbörjas och
när anmälan upphör att gälla
skall tillämpas också i
fråga om rivning.
4 §[11]
Bygganmälan skall vara Bygganmälningar och
skriftlig. För enkla rivningsanmälningar skall
åtgärder räcker det med vara skriftliga. För
muntlig anmälan. Till enkla åtgärder räcker det
anmälan skall fogas en med muntlig anmälan. Till
beskrivning av en anmälan skall fogas en
projektets art och beskrivning av
omfattning. projektets art och
omfattning. Till en
rivningsanmälan skall
också fogas en plan över
hur rivningsmaterialet
kommer att hanteras
(rivningsplan).
Byggnadsnämnden får i
enskilda fall besluta
att rivningsplan inte
behöver ges in.
12 §[12]
Om en sådan försäkring för byggnadsarbeten behövs som avses i lagen (1993:320)
om byggfelsförsäkring, får byggnadsarbetena inte påbörjas förrän bevis om
försäkringen företetts för byggnadsnämnden. Detsamma gäller om ett besked om
skyddsrum krävs enligt 6 kap. 8 § lagen (1994:1720) om civilt försvar.
I de fall en
rivningsplan skall
finnas enligt 4 §, får
rivningsarbetena inte
påbörjas förrän bygg-
nadsnämnden godkänt
rivningsplanen.
13 §[13]
För sådana För sådana byggnadsåtgärder
byggnadsåtgärder som som anges i 2 § första
anges i 2 § första stycket och som kräver
stycket 1-6 och som bygganmälan samt för sådana
kräver bygganmälan skall rivningar som skall följa
en kvalitetsansvarig en rivningsplan skall en
utses av byggherren. För kvalitetsansvarig utses
skilda delar av ett av byggherren. För skilda
byggprojekt kan olika delar av ett projekt kan
kvalitetsansvariga olika kvalitetsansvariga
utses. En av dem skall utses. En av dem skall
samordna deras samordna deras
uppgifter. Byggherren uppgifter. Byggherren
skall underrätta skall underrätta bygg-
byggnadsnämnden om vem nadsnämnden om vem som är
som är kvalitets- kvalitetsansvarig.
ansvarig.
Den kvalitetsansvarige En kvalitetsansvarig
skall, om det finns skall se till att
sådan kontrollplan som kontrollplaner som avses
avses i 9 §, se till att i 9 § och rivningsplaner
planen följs och att som avses i 4 § följs samt
annan kontroll som att kontroller som avses
avses i 8 § första i 8 § första stycket 2
stycket 2 utförs. Han utförs. Han skall vara
skall vara närvarande närvarande vid byggsamråd
vid byggsamråd enligt 7 § enligt 7 § samt vid
samt vid besiktningar besiktningar och andra
och andra kontroller. kontroller.
10 kap.
3 §[14]
Byggnadsnämnden får förbjuda att ett visst byggnads-, rivnings- eller
markarbete eller en viss åtgärd fortsätts, om det är uppenbart att arbetet eller
åtgärden strider mot denna lag eller mot någon föreskrift eller något beslut som
har meddelats med stöd av lagen. Byggnadsnämnden får också, om nämnden finner
att byggherren inte följer någon väsentlig del av en kontrollplan, förbjuda att
ett byggnadsarbete fortsätts innan de uppkomna bristerna avhjälpts.
Är det uppenbart att ett arbete eller en åtgärd som avses i första stycket
äventyrar en byggnads hållfasthet eller medför fara för människors liv eller
hälsa, skall nämnden förbjuda att arbetet eller åtgärden fortsätts, även om de
förutsättningar som anges i första stycket inte föreligger.
Om byggnadsnämnden
finner att byggherren i
något väsentligt avseende
avviker från en rivnings-
plan, får nämnden förbjuda
att rivningen fortsätts
till dess att byggherren
visar att det finns
förutsättningar för att
planen kommer att följas.
Förbud enligt första Förbud enligt denna
eller andra stycket får paragraf får förenas med
förenas med vite. vite.
Beslut enligt denna paragraf gäller omedelbart.
6 §[15]
Särskild avgift skall tas ut om, i andra fall än som avses i 4 § första
stycket, en överträdelse sker genom att
1. arbete utförs utan att det finns någon kvalitetsansvarig enligt 9 kap.
13 §,
2. någon underlåter att 2. någon underlåter att
göra bygganmälan när sådan göra bygganmälan eller
anmälan skall göras eller rivningsanmälan när sådan
anmälan skall göras eller
3. arbete utförs i strid
mot något beslut som
byggnadsnämnden har
meddelat enligt denna
lag.
Den särskilda avgiften skall bestämmas till minst 200 och högst 1 000 kronor.
Är överträdelsen ringa, behöver någon avgift inte tas ut.
11 kap.
5 §[16]
Byggnadsnämnden får ta Byggnadsnämnden får ta ut
ut avgift i ärenden avgift i ärenden angående
angående lov och för- lov och förhandsbesked
handsbesked och i och i ärenden som
ärenden som föranleds av föranleds av en
en bygganmälan enligt 9 bygganmälan eller
kap. 2 § samt i andra rivningsanmälan enligt 9
ärenden som föranleder kap. 2 § samt i andra
upprättande av ärenden som föranleder
nybyggnadskarta, upprättande av
ritningsgranskning, nybyggnadskarta,
besiktning, ritningsgranskning,
framställning av besiktning, framställning
arkivbeständiga av arkivbeständiga
handlingar eller andra handlingar eller andra
tids- eller tids- eller
kostnadskrävande åtgärder. kostnadskrävande åtgärder.
Byggnadsnämnden får dessutom, efter det att bygganmälan som avser åtgärder som
anges i 9 kap. 2 § första stycket 1 eller 2 inkommit avseende uppförande,
tillbyggnad eller annan ändring av en byggnad eller annan anläggning, ta ut en
planavgift för att täcka kostnaderna för sådana åtgärder som erfordras för att
enligt denna lag upprätta eller ändra detaljplaner, områdesbestämmelser och
fastighetsplaner. Planavgift får tas ut endast om fastighetsägaren har nytta av
planen eller bestämmelserna.
Avgifterna får tas ut med högst det belopp som motsvarar kommunens
genomsnittliga kostnad för åtgärderna. Grunderna för beräkning av avgifterna
skall anges i en taxa som beslutas av kommunfullmäktige.
Avgifterna tas ut av sökanden och får tas ut i förskott.
13 kap.
2 §[17]
Andra beslut enligt Andra beslut enligt
denna lag av denna lag av
kommunfullmäktige och kommunfullmäktige och
kommunala nämnder än de kommunala nämnder än de
som anges i 1 § får som anges i 1 § får
överklagas genom besvär överklagas hos läns-
hos länsstyrelsen. styrelsen.
Sådana beslut får dock inte överklagas till den del de avser
1. frågor som redan är avgjorda genom detaljplan, områdesbestäm-melser eller
förhandsbesked,
2. behovet av byggsamråd.
3 §
Beslut som anges i 2 § Bestämmelser om
första stycket överklagas överklagande av beslut
genom att en som avses i 2 § finns i
besvärshandling ges in 23-25 §§ förvaltningslagen
till länsstyrelsen. I (1986:223).
besvärshandlingen skall
anges vilket beslut som
överklagas.
Besvärshandlingen skall Tiden för överklagande av
ha kommit in till ett beslut att anta,
länsstyrelsen inom tre ändra eller upphäva en
veckor från den dag då detaljplan, områdesbe-
justeringen av stämmelser eller en
protokollet med fastighetsplan räknas
beslutet har dock från den dag då
tillkännagetts på justeringen av
kommunens anslagstavla. protokollet med beslutet
I fråga om andra beslut har tillkännagetts på
av kommunala nämnder än kommunens anslagstavla.
beslut angående När ett sådant beslut har
detaljplan, områdesbe- fattats av
stämmelser eller kommunfullmäktige, skall
fastighetsplan räknas vad som föreskrivs i
dock besvärstiden från 23-25 §§ förvaltningslagen
den dag då klaganden om den myndighet som har
fick del av beslutet. meddelat beslutet i
stället avse kommunsty-
relsen.
Besvär som inte har
anförts i rätt tid får
inte tas upp till
prövning. Har
besvärshandlingen före
besvärstidens utgång
kommit in till
kommunen, skall besvären
ändå tas upp till
prövning. Besvären skall
också tas upp till
prövning, om
besvärshandlingen har
kommit in för sent till
länsstyrelsen och detta
beror på att
underrättelsen om vad
som skall iakttas vid
överklagande av beslutet
har innehållit en
oriktig uppgift om
besvärstid eller besvärs-
instans.
4 §[18]
Länsstyrelsens beslut enligt 12 kap. 2 § huruvida prövning skall ske eller ej
och länsstyrelsens förordnande enligt 12 kap. 4 § första stycket samt
länsstyrelsens beslut enligt 12 kap. 4 § andra stycket att lov eller
förhandsbesked inte skall gälla får inte överklagas.
Andra beslut av Andra beslut av
länsstyrelsen enligt länsstyrelsen enligt
denna lag än de som denna lag än de som anges
anges i första stycket i första stycket får
får överklagas genom överklagas hos
besvär hos kammarrätten kammarrätten om beslutet
om beslutet avser avser
1. bygglov eller förhandsbesked inom område med detaljplan,
2. bygglov eller 2. bygglov eller
förhandsbesked inom förhandsbesked inom område
område som inte omfattas som inte omfattas av
av detaljplan och detaljplan och
besvären avser frågan om överklagandet avser frågan
åtgärderna utgör kom- om åtgärderna utgör kom-
pletteringsåtgärder pletteringsåtgärder enligt
enligt 8 kap. 13 §, 8 kap. 13 §, uppfyller
uppfyller kraven i 3 kraven i 3 kap. eller
kap. eller strider mot strider mot områdesbestäm-
områdesbestämmelser, melser,
3. rivningslov eller 3. rivningslov eller
marklov och besvären marklov och överklagandet
avser frågan om åtgärderna avser frågan om åtgärderna
strider mot en strider mot en
detaljplan eller detaljplan eller
områdesbestämmelser, områdesbestämmelser,
4. förordnanden enligt 6 kap. 19 § att avstå eller upplåta mark eller enligt 6
kap. 22 § om skyldighet att bekosta anläggande av gator och vägar samt
anordningar för vattenförsörjning och avlopp,
5. fråga enligt 9 kap.,
6. påföljder och ingripanden enligt 10 kap.,
7. debitering av avgifter som anges i 11 kap. 5 §,
hos regeringen i övriga fall.
8 §
Den myndighet som har Den myndighet som har
att pröva besvär över ett att pröva överklagande av
beslut att anta, ändra ett beslut att anta,
eller upphäva en ändra eller upphäva en
detaljplan, detaljplan,
områdesbestämmelser eller områdesbestämmelser eller
en fastighetsplan skall en fastighetsplan skall
antingen fastställa antingen fastställa eller
eller upphäva beslutet i upphäva beslutet i dess
dess helhet. Om helhet. Om kommunen har
kommunen har medgett medgett det, får dock
det, får dock beslutet beslutet upphävas i en
upphävas i en viss del viss del eller ändras på
eller ändras på annat annat sätt. Utan
sätt. Utan kommunens kommunens medgivande får
medgivande får ändringar ändringar av ringa
av ringa betydelse betydelse göras.
göras.
På kommunens begäran kan På kommunens begäran kan
myndigheten förordna att myndigheten förordna att
det överklagade det överklagade beslutet,
beslutet, utan hinder utan hinder av att
av att besvären inte har överklagandet inte har
slutligen avgjorts, får slutligen avgjorts, får
genomföras i sådana delar genomföras i sådana delar
som uppenbarligen inte som uppenbarligen inte
berörs av besvären. Sådana berörs av överklagandet.
förordnanden får inte Sådana förordnanden får
överklagas. inte överklagas.
14 kap.
8 §[19]
Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till ersättning
av kommunen, om skada uppkommer till följd av att
1. bygglov vägras till att ersätta en riven eller genom olyckshändelse
förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om bygglov har
gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller förstördes,
2. rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser eller
rivningslov vägras med stöd av 8 kap. 16 § 2 eller 3,
3. skyddsbestämmelser 3. skyddsbestämmelser
för byggnader som avses meddelas i en detaljplan
i 3 kap. 12 § meddelas i enligt 5 kap. 7 § första
en detaljplan eller i stycket 4 eller 6 eller
områdesbestämmelser, i områdesbestämmelser
enligt 5 kap. 16 § 4
eller 5,
4. bestämmelser om vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom
sådana områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket meddelas i
områdesbestämmelser,
5. marklov vägras med stöd av 8 kap. 18 § första stycket 2 eller 3.
Rätt till ersättning föreligger i fall som avses i första stycket 1, om
byggnaden förstörts genom olyckshändelse. I övriga fall som avses i första
stycket 1 och i fall som avses i första stycket 2 föreligger rätt till
ersättning, om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del av
fastigheten. I fall som avses i första stycket 3-5 föreligger rätt till
ersättning, om skadan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom
berörd del av fastigheten.
Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer vid
användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa fastigheten, om ägaren
begär det.
Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut
som avses i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 § lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m., 5, 8, 9, 11 och 19 §§ naturvårdslagen (1964:822), förbud
enligt 20 § andra stycket och 21 § andra stycket samma lag och beslut enligt
18 § skogsvårdslagen (1979:429) och 19 kap. 2 § vattenlagen (1983:291), under
förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet.
Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 §
skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid. Har talan eller
rätt till ersättning eller inlösen med anledning av nyss angivna beslut
förlorats på grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 § eller motsvarande
bestämmelser i lagen om kulturminnen m.m., naturvårdslagen eller vattenlagen,
utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas.
Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6 § beslutat om rivningsförbud
eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2 eller 3 för att tillgodose
ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,
är staten skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller
inlösen. I fall som avses i första stycket 4 och 5 är ägaren till den anläggning
för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har beslutats skyldig att ersätta
kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2. Beträffande ärenden som avgjorts av kommunen före ikraftträdandet skall
äldre bestämmelser tillämpas utom såvitt avser 3 kap. 14 §.
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 § lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.[1] skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
6 §
Mark och vattenområden Mark och vattenområden
som har betydelse från som har betydelse från
allmän synpunkt på grund allmän synpunkt på grund
av områdenas naturvärden av områdenas naturvärden
eller kulturvärden eller eller kulturvärden eller
med hänsyn till med hänsyn till
friluftslivet skall så friluftslivet skall så
långt möjligt skyddas mot långt möjligt skyddas mot
åtgärder som kan påtagligt åtgärder som kan påtagligt
skada natur- eller skada natur- eller
kulturmiljön. Behovet av kulturmiljön. Behovet av
områden för friluftsliv i grönområden i tätorter och
närheten av tätorter i närheten av tätorter
skall särskilt beaktas. skall särskilt beaktas.
Områden som är av riksintresse för naturvården, kulturminnesvården eller
friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2.3 Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)
Härigenom föreskrivs att 22 § naturvårdslagen (1964:822)[1] skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 §[2]
Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda
eller liknande ändamål får ej finnas varaktigt anbringad utomhus utan tillstånd
av regeringen eller statlig eller kommunal myndighet som regeringen bestämmer.
Vad i första stycket sägs gäller icke anordning som tjänar till upplysning om
på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet och ej heller
anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter,
föreningssammanträden, auktioner eller dylikt. Dock får hos myndighet som avses
i första stycket sökas tillstånd jämväl beträffande anordning som här avses. Har
sådan anordning anbringats utan tillstånd eller i strid mot givet tillstånd och
finnes den vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden, får myndigheten meddela
föreläggande om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig
åtgärd därmed.
Affisch eller annan tillfällig anordning utomhus för reklam, propaganda eller
liknande ändamål skall av den som anbringat eller låtit anbringa anordningen
avlägsnas inom fyra veckor efter anbringandet, om ej regeringen eller statlig
eller kommunal myndighet som regeringen bestämmer medgivit annat. Vad nu sagts
gäller ej anordning eller på anslagstavla anbringade meddelanden som avses i
andra stycket.
Bestämmelserna i denna Bestämmelserna i denna
paragraf gäller inte paragraf gäller inte
anordningar inom anordningar inom vägområde
vägområde eller för vilka eller för vilka bygglov
bygglov krävs eller har krävs eller har lämnats.
lämnats. Bestämmelserna Bestämmelserna gäller inte
gäller inte heller sådana heller sådana åtgärder
åtgärder avseende skyltar avseende skyltar och
och ljusanordningar som ljusanordningar som inte
inte kräver bygglov kräver bygglov efter
efter beslut enligt 8 beslut enligt 8 kap.
kap.
5 § första stycket eller 5 § första stycket plan-
andra stycket 7 plan- och bygglagen (1987:10).
och bygglagen
(1987:10).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
3 Ärendet och dess beredning
Utredningen (M 1992:03) om översyn av plan- och bygglagen (1987:10), PBL, m.m.,
Plan- och byggutredningen, påbörjade sitt arbete i januari 1993 (dir. 1992:104).
Vissa frågor, som enligt direktiven skulle behandlas i en första etapp,
redovisades i oktober 1993 i betänkandet Anpassad kontroll av byggandet (SOU
1993:94). På grundval av betänkandet lämnade den förra regeringen till riksdagen
förslag till ändringar i plan- och bygglagen rörande bl.a. systemet för tillsyn
och kontroll av byggandet. Bygglovsprövningen inskränks genom förslagen till att
avse endast en prövning av lokaliseringen och den närmare placeringen av
byggnader m.m. Förslagen antogs av riksdagen i juni 1994 (prop. 1993/94:178,
bet. 1993/94:BoU18, rskr. 1993/94:372). De beslutade ändringarna träder i kraft
den 1 juli 1995 (prop. 1994/95:106, bet. 1994/95:BoU8, rskr. 1994/95:91).
Den följande utredningsetappen skulle enligt direktiven behandla frågor om
bl.a. miljöhänsyn i den fysiska planeringen, detaljplaneprocessen och
medborgarinflytande samt den statliga kontrollen. I december 1993 fick
utredningen tilläggsdirektiv rörande bl.a. förutsättningarna att skydda parker
och grönområden i våra städer och tätorter (dir. 1993:122). I juni 1994 fick
utredningen dessutom genom tilläggsdirektiv i uppgift att göra en översyn av
lagstiftningen om plangenomförande (dir. 1994:65).
I mars 1994 överlämnade utredningen sitt andra betänkande Miljö och fysisk
planering (SOU 1994:36) och i oktober 1994 ett tredje betänkande Överprövning av
beslut i plan- och byggärenden (SOU 1994:134). Sammanfattningar av betänkandena
finns i bilagorna 1 och 2. De lagförslag som lagts fram i betänkandet Miljö och
fysisk planering finns i bilaga 3. Lagförslag avseende PBL i betänkandet
Överprövning av beslut i plan- och byggärenden finns i bilaga 4. Betänkandena
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilagorna 5
och 6. Sammanställningar av remissyttrandena avseende de båda betänkandena finns
tillgängliga i Miljödepartementet (dnr M94/903/9 och M94/3791/9).
I detta ärende, som i huvudsak bygger på utredningens andra betänkande,
behandlas bl.a. frågor om den kommunala översiktsplaneringen, skyddet av natur-
och kulturvärden i stadsbygden, användningen av miljökonsekvensbeskrivningar
samt om medborgarinflytande. Utredningens övriga förslag kommer att övervägas
vidare i anslutning bl.a. till såväl Plan- och byggutredningens som
Miljöbalksutredningens (M 1993:04) fortsatta arbete.
Regeringen kommer senare denna dag att genom tilläggsdirektiv ge Plan- och
byggutredningen i uppdrag att utveckla och komplettera tidigare förslag om bl.a.
regleringen i detaljplan enligt PBL samt att i det sammanhanget också se över
lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, m.m.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 4 maj 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bilaga 8. Lagrådet
har framfört vissa synpunkter på lagtexten. Regeringen har följt lagrådets
förslag och synpunkter i allt väsentligt. En smärre avvikelse föreligger
beträffande lydelsen av 4 kap. 14 § PBL. Avvikelsen behandlas i avsnitt 5.1.7.
Lagrådet har vidare i två fall, 4 kap. 4 § andra stycket och 5 kap. 22 § PBL,
uttalat att det i det fortsatta lagstiftningsarbetet bör övervägas om inte också
dessa bestämmelser bör ändras på motsvarande sätt som 5 kap. 21 § andra stycket
respektive 4 kap. 5 §. När det gäller 4 kap. 4 § andra stycket anser regeringen
att skillnaden mellan de frågor som normalt behandlas vid översiktsplanering och
de som behandlas under upprättandet av en detaljplan motiverar ett lägre ställt
krav på redovisningen i översiktsplanens samrådsredogörelse. Frågan om en
ändring av 5 kap. 22 § har inte behandlats av utredningen eller av
remissinstanserna. Regeringen anser att frågan bör bli föremål för vidare
överväganden innan en lagändring föreslås.
Efter Lagrådets granskning har en ändring gjorts i 9 kap. 13 § andra stycket
PBL, som i gällande lydelse fått en utformning som inte varit avsedd. Ändringens
beskaffenhet är sådan att regeringen anser att Lagrådets hörande i den delen
skulle sakna betydelse.
Slutligen har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagförslagen.
4 Ökad miljöhänsyn i den fysiska planeringen
Villkoren för den fysiska planeringen har förändrats i flera väsentliga
avseenden under senare år. Fysisk planering är inte längre främst ett led i
genomförandet av ett nödvändigt bostadsbyggande. Andra viktiga frågor som rör
exploateringen av mark och vatten gör sig allt mer gällande. Kraven på att
miljökonsekvenser analyseras och beskrivs har förstärkts och medborgarnas krav
på insyn och inflytande har ökat. Dessa och andra förhållanden har medverkat
till att den fysiska planeringens inriktning och innehåll måste förändras och
utvecklas. Nya krav ställs också på att bl.a. olika samhällssektorer skall ta
ett eget ansvar för miljön. Den fysiska planeringen skall ses som ett led i en
samlad politik för en hållbar utveckling. Natur- och kulturlandskapet och den
byggda miljön skall förvaltas och utvecklas så att målet om en hållbar
utveckling kan nås.
Den byggda miljön - dvs. tätorter och annan bebyggelse, kommunikationsleder,
anläggningar och teknisk infrastruktur - är en del av grunden för
välfärdssamhället. Den ger inte bara ramarna för utvecklingen av näringslivet
och ekonomin. Den utgör också basen för människors vardagsliv. Den är bärare av
kulturhistoriska och konstnärliga värden och utgör en del av samhällets
identitet och kulturarv. Samtidigt är det uppenbart att användningen av mark-
och vattenområden för bebyggelse och anläggningar har påtagliga effekter för
miljön i både begränsad och vid mening. Miljön utsätts för påfrestningar genom
bl.a. ingrepp i mark- och vattenområden och genom förbrukning av naturresurser
och energi. Avfall, restprodukter, miljöstörande utsläpp och andra störningar
som mark, luft och vatten utsätts för är i hög grad ett resultat av det moderna
industrisamhället. Med en framsynt fysisk planering som samordnas med insatser
på andra områden finns det emellertid möjligheter att i betydande utsträckning
förebygga - och i många fall också eliminera - olika miljöproblem.
Insikten om att samhället i många avseenden måste förändras för att uppnå det
ekologiskt hållbara industrisamhället har ökat. Det handlar om ett förändrat
levnadssätt, ändrade konsumtionsvanor och omställning av produktionsmönster och
transportsystem. Den byggda miljön måste utvecklas på ett sätt som är förenligt
med kraven på en hållbar utveckling. Den fysiska planeringen kan medverka till
en positiv samhällsutveckling som tar hänsyn till miljön, bl.a. genom de
möjligheter den ger att konkret påverka hur samhället i stort organiseras.
4.1 Den fysiska planeringens uppgifter
Det hållbara samhället förutsätter insatser på flera områden.
För det första gäller det att utveckla en ändamålsenlig och långsiktigt hållbar
bebyggelsestruktur, så att våra mark- och vattenområden utnyttjas och utformas
med hänsyn till miljön samt människors välbefinnande, hälsa och säkerhet och med
kommande generationers behov och önskemål i åtanke.
För det andra måste den tekniska infrastrukturen anpassas till och utvecklas på
ett sätt som tar hänsyn till miljökraven och naturens kretslopp. Trafikens
infrastruktur måste uppmärksammas särskilt. De växande miljöproblemen i framför
allt städer och tätorter ställer ökade krav på nya tekniska lösningar där
återvinning, återanvändning och kretsloppslösningar behöver sättas i centrum.
För det tredje handlar det om att skapa en rik och levande vardagsmiljö.
Tillgång till naturupplevelser och historisk dimension, god byggnadskultur,
möjligheter till social samvaro och ett varierat utbud av arbetsplatser, kultur
och service är viktiga inslag i en god livsmiljö. Lokalisering och utformning av
bebyggelse och anläggningar måste därför ske med stor hänsyn till den byggda
miljöns värden och kvaliteter. Förändringar bör sikta mot att skapa en ny god
byggnadskultur. Därigenom främjas både särart och mångfald.
För det fjärde handlar det om att förbättra det lokala inflytandet. Kunskaper
om lokala förutsättningar, problem och önskemål måste tas till vara när
förändringar i den byggda miljön diskuteras. Beslut som rör människans
vardagsmiljö skall utformas med stor hänsyn till önskemål och synpunkter från de
människor som främst berörs. Det är därför angeläget att vidareutveckla vårt
decentraliserade beslutssystem så att besluten fattas på rätt nivå i en öppen
och demokratisk process.
När viktiga gemensamma eller nationella värden står på spel måste också statens
inflytande säkerställas. Innehållet i och formerna för detta inflytande måste
utvecklas.
I en strategi för utveckling av den byggda miljön spelar samhällsplaneringen -
och som en viktig del i denna den fysiska planeringen - en avgörande roll.
Redskapen på alla nivåer - bl.a. långsiktiga sektorsplaner, kommunala
översiktsplaner och miljökonsekvensbeskrivningar - behöver utvecklas så att
konsekvenserna av olika beslut blir tydliga och så att förutsättningarna för
beslut som beaktar långsiktiga miljöintressen förbättras. Den fysiska
planeringen kan medverka genom att ta fram ett så fullständigt beslutsunderlag
som möjligt, där - förutom traditionella intressen och anspråk - också
miljöförhållanden, alternativ och konsekvenser analyseras.
Det är genom kunskaper om bebyggelsens förutsättningar och särart och om
konsekvenserna av olika förändringar - för stadsmiljön eller för natur- och
kulturlandskapet - som vi kan förstå och rätt behandla natur och landskap, den
lokala byggnadstraditionen och andra delar av vårt byggda kulturarv. Tydliga
beskrivningar och analyser av värden och kvaliteter kan ge viktig vägledning för
förändringar av den byggda miljön. Miljökonsekvensbeskrivningar ger medborgarna
möjlighet att i god tid förstå innebörden av de förändringar som aktualiseras.
4.2 Större hänsyn till miljön
Vid FN:s konferens i Rio de Janeiro år 1992 om miljö och utveckling antogs bl.a.
den s.k. Agenda 21, ett handlingsprogram för nationellt och internationellt
miljöarbete inför det 21:a århundradet. En grundläggande princip i Agenda 21 är
att miljöhänsynen skall integreras i olika verksamheter och sektorer med tonvikt
på lokala insatser. Handlingsprogrammet innehåller mål och riktlinjer för hur
miljöfrågorna skall behandlas på olika samhällsområden såsom trafik, skogs- och
jordbruk och avfallshantering. Programmet betonar även att en förutseende
samhällsplanering har stor betydelse för att främja målet om en hållbar
utveckling.
Principerna i Agenda 21 avses omsättas bl.a. i ett lokalt arbete, där olika
aktörer - kommuninvånare, företrädare för näringslivet, intresseorganisationer
m.fl. - involveras aktivt. Kommunerna förutsätts ha påbörjat ett arbete med
lokala handlingsprogram för miljöarbetet, s.k. lokala Agenda 21, senast år 1996.
Programmen skall grundas på en helhetssyn där miljö, ekonomi och olika
utvecklingsfrågor vävs samman och utformas med hänsyn till lokala problem och
förutsättningar. Hänsyn till naturens kretslopp, resurshushållningsaspekter och
ett även i övrigt ekologiskt synsätt skall genomsyra arbetet.
Förutsättningarna för att kunna skapa en långsiktigt god livsmiljö bestäms, som
ovan nämnts, i betydande utsträckning av hur den byggda miljön utvecklas och
bevaras. Det är regeringens uppfattning att den fysiska planeringen, genom att
den är sektorsövergripande till sin karaktär, tillsammans med insatser på andra
områden kan bidra till en hållbar utveckling. Lika viktigt är emellertid att den
fysiska planeringens begränsningar tydliggörs så att inte uppmärksamheten tas
från områden där åtgärder många gånger kan vara mer verksamma.
Miljöproblemen bör i huvudsak angripas vid källan. Under senare år har
emellertid miljöproblemen ändrat karaktär, från punktutsläpp till mer diffusa
utsläpp. Miljöförutsättningarna är också vitt skilda, om man t.ex. jämför
glesbygden i övre Norrlands inland, Stockholmsområdet och det mycket tätbebyggda
sydvästra Skåne. De olika lokala förutsättningarna behöver beaktas vid
tillämpningen av bl.a. plan- och bygglagstiftningen.
Frågan om hur ökad miljöhänsyn skall uppnås är mångfasetterad. Till en del kan
samhället styra mot ökad hänsyn genom lagstiftning. Krav och restriktioner kan
få samhälle, människor och företag att ändra beteende. Utsläppsgränser och andra
direkta miljökrav kan begränsa miljöskadlig verksamhet. En lämplig lokalisering
av bostäder och arbetsplatser kan medverka till att göra samhället effektivt och
resurssnålt och därmed mera miljöanpassat. Restriktioner och effektivitetskrav
räcker emellertid inte för att uppnå en hållbar utveckling. Det finns också ett
behov av en grundläggande attitydförändring, vilket ställer delvis andra krav.
Det behövs bättre kunskaper om samband mellan samhällsaktiviteter och
miljöeffekter och bättre information som gör kunskaperna tillgängliga för alla
människor.
Den fysiska planeringen, med dess uppgift att söka den lokalisering eller den
fysiska struktur som är lämpligast för olika anläggningar och verksamheter, har
stor betydelse för miljöutvecklingen. Man kan därvid tala om direkta och
indirekta styrmedel i den fysiska planeringen. Till de direkta styrmedlen kan
räknas krav på miljökvalitet, skydd av värdefulla områden och en resurseffektiv
markanvändningsstruktur. Till de indirekta styrmedlen hör bl.a. insatser för att
främja medborgarnas engagemang och tillgång till relevant information och att
förbättra samråds- och beslutsprocessens utformning. Dit hör också att förbättra
den kommunala översiktsplanens koppling till annan strategisk planering i
kommunen och till den planering som sker hos vissa sektorsmyndigheter. Samtliga
dessa inslag finns redan i gällande plan- och bygglagstiftning. Det är
emellertid angeläget att styrmedlen i den fysiska planeringen kan bli
effektivare och därmed medverka till större miljöhänsyn.
Med miljöproblemens förändring - från industriella verksamheters punktvisa
utsläpp till diffusa utsläpp - ökar behovet av en allmän insikt om sambanden
mellan miljöförändringar i stort och lokalt livsmönster i det moderna samhället.
Det är också motivet för lokalt Agenda 21-arbete. Vad gäller kretsloppstänkande
och former för en hållbar samhällsutveckling finns enligt regeringens bedömning
en ännu outvecklad potential i den kommunala planeringen och framför allt i den
översiktliga samhällsplaneringen som bör kunna beskriva komplexa samband och
tydliggöra effekter av olika handlingsalternativ i ett mer övergripande
perspektiv.
Miljöfrågorna i vid mening - och därmed också bevarande och utveckling av de
värden som den byggda miljön innehåller - uppfattas av de allra flesta som
angelägna frågor som bör hanteras genom demokratiskt förankrade offentliga
beslut. Regeringen anser det naturligt att den kommunala översiktsplanen
utvecklas till ett av de grundläggande instrumenten i det lokala miljöarbetet.
Det är på denna nivå som miljösambanden kan göras mer överblickbara och konkreta
vilket gör att en dialog mellan samhällsorgan och medborgare kan komma till
stånd och bli meningsfull. Den föreskrivna samrådsprocessen i arbetet med den
kommunala översiktsplanen och efterföljande beslut enligt såväl PBL som annan
lagstiftning behöver därför utvecklas så att den kunskap och det engagemang som
finns i olika delar av samhället tas till vara.
Grundläggande regler för hushållning med mark, vatten och den fysiska miljön i
övrigt finns bl.a. i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., NRL.
I förordningen (1993:191) om tillämpningen av NRL regleras ansvaret för den
kunskapsförsörjning som är nödvändig för att främja en långsiktig hushållning
med våra mark-, vatten- och bebyggelsetillgångar. Detta
kunskapsförsörjningssystem kompletterat med ett lokalt medborgerligt inflytande
och bekräftat i en kommunal översiktsplan kan bli en viktig del av arbetet med
att säkerställa en hållbar utveckling. Det ligger både i kommunens och olika
statliga myndigheters ansvar att utveckla beslutsunderlaget på grundval av såväl
nya kunskaper som de värderingsförändringar som successivt gör sig gällande.
Det framgår emellertid av Boverkets utvärdering av de kommunala
översiktsplanerna (juni 1992) att det underlag som redovisas i planeringsarbetet
inte har utvecklats på förväntat sätt. Vad som är god hushållning och vad som är
hållbart i ett långsiktigt perspektiv måste grundas på bästa möjliga aktuella
kunskap. Ökade krav på bl.a. den kommunala översiktsplanen och dess innehåll bör
kunna ge förutsättningar för en planeringsprocess, där målen kan formuleras för
en framtida hållbar samhällsutveckling som vilar på aktuell kunskap och som tas
fram i lokalt förankrade och demokratiska former. I det följande, avsnitt 5.1,
redovisar vi vår syn på dessa frågor, bl.a. vad gäller den kommunala
översiktsplanens roll.
4.3 Natur- och kulturmiljön
Som redan framgått utgör natur- och kulturmiljön viktiga värden som måste
beaktas i den fysiska planeringen. Vissa natur- och kulturvärden måste bevaras
oförändrade på grund av deras särart eller karaktär medan andra kan ingå som
delar i förändringen och utvecklingen av den byggda miljön. De senare mer
vardagliga miljöerna kräver också hänsyn och omsorg i den fysiska planeringen.
De två allmänna intressena kulturmiljövård och naturvård utgår från värderingar
som många gånger skiljer sig åt, men i praktiken visar det sig att natur- och
kulturmiljöintressena till stor del sammanfaller och därmed också förstärker
varandra. I det följande tas först upp tätorternas grönområden, som ofta är
bärare av betydelsefulla natur- och kulturvärden, och därefter kulturmiljön ur
ett mer allmänt perspektiv. Inriktningen är att dessa intressen bör få en
starkare ställning i den fysiska planeringen.
Tätorternas grönområden
Med grönområden i och i anslutning till tätorter avses all mark som inte är
bebyggd eller hårdgjord, dvs. skogs- och andra naturområden, parker, alléer,
trädgårdar, gårdar till flerbostadshus, kyrkogårdar, vägimpediment m.m. Ibland
används grön struktur som samlande begrepp för dessa grönområden.
Med denna definition av grönområden ingår inte bara det som ryms innanför
stadsgränsen utan även tätorternas närmaste omland. Gränszonen mellan
bebyggelsen och den omgivande landsbygden är särskilt betydelsefull, men även
korridorer ut i landskapet och de jordbruks-, skogs- och andra naturområden som
knyter bebyggelsen till dess närmaste omgivning har stor betydelse i
sammanhanget. Spridningsvägar för djur- och växtarter, lek-, rekreations- och
motionsområden samt områden för lokal dagvatten- och avloppsvattenhantering är
exempel på funktioner där det samband mellan bebyggelse och landsbygd som skapas
genom tätortsranden är viktigt.
Tillgång till en rik och varierad natur är viktig för människors utveckling och
välbefinnande. För de boende i tätorterna är tillgången till naturområden av
särskilt stor betydelse. Naturområdena utgör ett berikande inslag i
vardagsmiljön och tillgodoser behoven av rekreation och friluftsliv. Parker och
andra grönområden är ofta bärare av betydande kulturhistoriska värden och bidrar
till att ge städerna identitet och karaktär. Vidare har grönområdena betydelse
för hälsa och miljö och utgör en förutsättning för att den biologiska mångfalden
skall kunna bevaras i och i anslutning till tätorterna.
Grönområdena i och kring våra tätorter är utsatta för betydande hot.
Tätortsutbyggnaden, annan exploatering för bebyggelseändamål och utbyggnad av
teknisk infrastruktur tar successivt allt större del av grönområden och annan
obebyggd mark i anspråk. Denna utveckling utgör alltså ett hot mot stora delar
av de resurser som grönområdena utgör och minskar dessas långsiktiga värde och
funktion. Varje enskilt exploateringsföretag kan därvid ofta uppfattas vara av
begränsad betydelse. Det syftar också i allmänhet till att tillgodose ett
angeläget behov. Sammantaget över en längre period ger emellertid alla enskilda
åtgärder negativa konsekvenser som inte är överblickbara vid en bedömning av det
enskilda exploateringsärendet. En helhetsbedömning av grönområdenas nuvarande
tillstånd och förändringar är därför av stor betydelse för arbetet med skydd och
säkerställande av grönområdena i städer och tätorter. I bl.a. de tre
storstadsregionerna kan en sådan bedömning behöva göras i ett regionalt
sammanhang.
Kännetecknande för tätorternas grönområden är att de samtidigt fyller en rad
olika funktioner. En stadspark kan vara kulturhistoriskt värdefull och utgöra en
medveten och tidstypisk arkitektonisk och stadsplanemässig skapelse. Den fyller
också olika sociala funktioner. Grönområdena kan samtidigt vara viktiga för det
lokala klimatet, för naturupplevelser och för biologisk mångfald.
Det är som regel möjligt att röra sig fritt över parker, kyrkogårdar,
institutionsområden och en stor del av flerbostadsområdena. De administrativa
gränserna mellan mark för allmän plats och kvartersmark upplevs därför ofta inte
i praktiken. De kulturella och ekologiska värdena kan oftast inte hänföras till
administrativt bestämda enheter. I exempelvis villastäderna är det samspelet
mellan grönskan kring gator och i parker samt tomternas planteringar mot gata
eller inom kvarteren som skapar den värdefulla helhetsmiljön. Den helhet som de
olika delarna utgör bör därför bilda utgångspunkt vid bedömningen och
utvecklingen av erforderliga metoder och medel för skyddet av grönområdena.
Grönområdenas miljövärden
Till de ekologiska aspekterna på grönområden i och omkring tätorterna kan
hänföras deras betydelse för biologisk mångfald, för omhändertagande av
dagvatten och för det lokala klimatet. Grönområdenas ekologiska funktioner
betingas av samspelet i hela systemet av växter, djur, mark, vatten, klimat och
mänsklig påverkan. Biologisk mångfald har efter Riokonferensen 1992 blivit ett
centralt begrepp som också bör omfatta tätorterna. I tätorterna är den
biologiska mångfalden en indikator på ett väl fungerande ekologiskt system.
Omvänt är en väl fungerande grön struktur en grundförutsättning för ett rikt
biologiskt liv. Olika aspekter på biologisk mångfald bör framhävas, nämligen ett
så rikt växt- och djurliv som möjligt, ett så stort utbud av biotoper som
möjligt, ett skydd för sedan gammalt anpassade arter i parker, trädgårdar,
kyrkogårdar och andra planteringar samt möjligheter att bevara hotade växt- och
djurarter.
Den biologiska mångfalden i tätorterna har emellertid minskat kontinuerligt
sedan 1960-talet. Kontakten med omgivningarna har blivit sämre efterhand som
tätorterna vuxit och omgetts av barriärskapande trafikleder. Grönområden har
successivt exploaterats, andelen bebyggd och hårdgjord mark i nya
bebyggelseområden har blivit större och likriktningen av skötsel och anläggning
har blivit alltmer långtgående. Tätorternas ekosystem är mycket litet utforskade
och kunskaperna är bristfälliga.
Tillämpningen av kretsloppsprinciper bör självfallet gälla också i tätorten.
Regnvattnet eller dagvattnet utgör en belastning på reningsverken och
recipienterna. I många städer är en stor del av dagvattennätet fortfarande
kombinerat med avloppsnätet. Vid kraftiga regn bräddas på många håll
avloppsvatten blandat med dagvatten direkt ut i recipienterna. Det dagvatten som
leds bort i separata ledningar är i många fall kraftigt förorenat men går orenat
till recipienterna. Grönområdena har ännu inte utnyttjats i någon omfattning för
att ta hand om dagvattnet. Här föreligger betydande möjligheter att använda
marken antingen för infiltration av dagvattnet eller för fördröjning och rening
av vattnet innan det når ledningsnätet.
Till de ekologiska aspekterna kan slutligen hänföras växtlighetens
väldokumenterade betydelse för att förbättra det lokala klimatet. Träd
förbättrar luftkvaliteten och dämpar vinden. Växtligheten bidrar också till
temperaturutjämning, höjer luftfuktigheten och ger den för våra
klimatförhållanden behagligaste skuggan. I tätorterna är det terrängförhållanden
i kombination med tillgång till större natur- och skogsområden som reglerar
lokalklimatet. Dessa tillgångar bör tas till vara i den fysiska planeringen och
stadsbyggandet.
Grönområdenas kulturhistoriska värden
Bevarandet av biologisk mångfald och variationsrikedom är betydelsfullt inte
bara för skogs- och odlingslandskapets mångsidigt sammansatta kulturvärden. Lika
viktiga för en god livsmiljö är de kulturhistoriska och estetiska egenskaper som
är knutna till trädgårdar, parker, kyrkogårdar och andra planteringar i och i
anslutning till städer och tätorter.
Att anlägga parker och att hålla andra grönområden i städerna och deras närhet
har varit en betydelsefull tanke i den europeiska stadsplaneringen alltsedan
1600-talet. Då anlades runt om i Europa städer med rätlinjiga gatunät där den
klassicistiska parken var en viktig del för ståndsmässighet, för skönhet och för
trevnad. Varje tid har sedan dess utvecklat sin syn på hur parker och
grönområden borde utformas. 1700-talets engelska park, 1800-talets stadsparker,
de botaniska trädgårdarna liksom det tidiga 1900-talets trädgårdsstäder är olika
uttryck för detta. Dessa gröna stadselement ingår som en viktig del i ett
mångsidigt tätortslandskap.
När skyddet för grönområden skall säkerställas är det särskilt viktigt att se
till helheten. Trädgårdar, parker, kyrkogårdar, alléer och friluftsområden ingår
som delar i den kulturhistoriska helhet som är staden eller tätorten. Hoten mot
de kulturhistoriska och arkitektoniska värdena i grönområdena är många och
ökande, t.ex. exploatering för olika ändamål, förändringar av struktur och
innehåll i områden till följd av ändrad skötsel eller brist på förnyelse, ökande
belastning av föroreningar i luft och mark samt grävningsarbeten i gator och på
platser med träd. Dessa hot står oftast i relation till en bristande medvetenhet
om de kulturella värdena hos grönområden.
Kulturmiljön
Varje tid och generation försöker forma bebyggelse och markanvändning efter sina
behov och önskemål. Ingen tid formar emellertid sitt landskap på egen hand utan
måste utgå från vad som tidigare byggts upp och investerats. Förändringstrycket
på den byggda miljön varierar. Samhället ställs oupphörligt inför avgörandet om
den befintliga bebyggelsen skall bevaras, ändras eller ersättas.
Kulturmiljövården kan i det perspektivet sägas representera intresset av att de
kvaliteter som finns i den byggda miljön skall beaktas när förändringar är
aktuella.
Synen på bebyggelsens värden och vad som skall bevaras ändras från tid till
annan. Gränserna för vad bevarandeintresset omfattar har nu kommit att vidgas
och det har blivit naturligt att tala om vården och förvaltningen av det
gemensamma kulturarvet. Kännetecknande för modern kulturmiljövård är att
kulturvärdena ses som en viktig resurs för människors välbefinnande som ger
historisk identitet och djup.
Det innebär att kulturmiljövårdens uppgift bl.a. är att göra bebyggelsemiljöns
kulturvärden kända, förstådda och respekterade av dem som har intressen i och
ansvar för markanvändningen. Det innebär också att förändringar i
bebyggelsemiljön som går ut över dessa värden på motsvarande sätt måste vara
sakligt underbyggda, dess konsekvenser rimligt förutsebara samt inte minst att
tyngden och motiven för önskemålet att förändra måste stå i rimligt förhållande
till betydelsen av de kulturvärden som hotas.
Det byggda kulturarvet bör alltså visas en grundläggande hänsyn i
bebyggelseplaneringen. Särskilt värdefulla byggnader, stadsmiljöer och landskap
måste ges ett långtgående skydd. Intressena i övrigt att bevara respektive
förändra bebyggelsemiljön får vägas mot varandra i så öppna former som möjligt.
Natur och kultur i samverkan
Naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen har likartade svårigheter att
uttrycka sig i planeringstermer, dvs. att överföra kunskaper och mål till ett
hanterbart underlag som går att använda i den fysiska planeringen för urbant
präglade områden. Det finns därför skäl att utveckla ett nytt synsätt som också
bör omfatta en samlad behandling av natur- och kulturmiljöfrågorna. Betydande
vinster finns i att söka gemensamma utgångspunkter för stadsbygdens och
kulturlandskapets utveckling och bevarande. Ett exempel på en sådan samverkan
är nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården. Det behövs
emellertid en mer utvecklad strategi för en samordning, liksom initiativ inom
ett brett fält vad avser metoder, beskrivningar m.m. Vi återkommer till dessa
frågor i avsnitt 5.3.
4.4 Medborgarinflytande
Kraven på ett förstärkt medborgarinflytande över samhällsutvecklingen har ökat.
Till skillnad mot vad som gäller inom många andra områden finns det inom plan-
och bygglagstiftningen en särskild, formaliserad beslutsprocess. Dennas
ursprungliga huvudsyfte var att tillgodose behovet av rättssäkerhet för
sakägarna, främst ägare av fastigheter. Så småningom har - särskilt genom
PBL-reformen - även ett boendeinflytande och ett mera allmänt
medborgarinflytande utvecklats inom ramen för denna process. Medborgarnas
medverkan är viktig av flera skäl. Beslut som har tillkommit utan att
allmänheten har beretts möjligheter att medverka i beslutsprocessen har ofta
svårt att bli allmänt accepterade. Medverkan från allmänheten är nödvändig också
för att garantera ett så fullständigt beslutsunderlag som möjligt.
Medborgarinflytandet i planprocessen kan inte ersätta den representativa
demokratin, men utgör ett viktigt komplement till denna. I detta sammanhang är
det viktigt att beslutsfattare och politiker är öppna för nya former och mönster
för medborgarnas engagemang. Detta bidrar till en vidare demokrati. Av den
anledningen har regeringen också tillsatt en kommitté (dir. 1995:56) som skall
utreda och föreslå åtgärder som kan öka medborgarnas inflytande och delaktighet
i samhällsutvecklingen. Syftet med medborgarinflytandet varierar naturligtvis
med hänsyn till den krets av medborgare som man har i blickpunkten. I
PBL-propositionen (prop. 1985/86:1) talade den dåvarande departementschefen dels
om den krets av intressenter som bör ges en särskilt stark ställning i
beslutsprocessen, dels om kommunmedlemmarna i allmänhet. Med den förstnämnda
kretsen torde ha avsetts den genom lagstiftningen väsentligt utvidgade kretsen
av dem som är berättigade att överklaga beslut. Denna uppdelning mellan en
besvärsberättigad krets och allmänheten är emellertid meningsfull bara i samband
med beslut som har rättsverkningar och som får överklagas, dvs. beslut om
detaljplan, områdesbestämmelser och fastighetsplan samt beslut i ärenden om lov.
Med rätten att överklaga sådana beslut är i allmänhet förenad en rätt att
beredas tillfälle till samråd och att erhålla underrättelse om besluten. Genom
dessa regler är det närmast de boende inom ett visst begränsat område vars
inflytande har förstärkts. I översiktsplanearbetet är emellertid ett vidare
medborgarinflytande önskvärt. Beslut rörande en kommunal översiktsplan
överklagas också genom laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen
(1991:900).
Det är enligt regeringens mening angeläget att medborgarinflytandet kan göra
sig gällande på samtliga beslutsnivåer. Det är då naturligt att formerna för och
syftet med inflytandet varierar med hänsyn till beslutsnivå och typ av beslut.
På den översiktliga nivån är information till och allmän debatt inom en vid
krets av kommunmedlemmar av framträdande betydelse medan medborgarinflytandet på
detaljplanenivån främst syftar till hänsynstagande och sammanvägning av skilda
intressen inom mer begränsade områden.
Förändringar i ett område medför alltid konsekvenser för dem som bor och är
verksamma där. Dessa har en självklar medborgerlig rättighet att vara med och
påverka den egna närmiljön. De sociala, fysiska och miljömässiga konsekvenserna
av tänkta förändringar behöver därför analyseras och presenteras i ett tidigt
skede så att de inte kommer som en obehaglig överraskning efteråt.
Den naturliga nivån för dem som bor eller är verksamma i ett område ligger
emellertid ofta mellan den kommunomfattande översiktsplanen och detaljplanen.
Dagens översiktsplaner är inte så detaljerade att människor känner sig berörda
medan detaljplanerna ofta avser ett ganska begränsat byggnadsföretag. Någon
speciell, formaliserad mellannivå finns inte i PBL. Lösningen på problemet att
förstärka medborgarinflytandet bör i första hand ligga i en intensifiering av
arbetet med fördjupning av översiktsplanen för viktiga områden och för tätorter.
Från många håll har efterlysts en formaliserad plan på denna mellannivå. Det
finns emellertid, enligt regeringens uppfattning, inte några bärande motiv för
ytterligare en planform. Behovet av ett förstärkt medborgarinflytande bör i
stället tillgodoses främst inom ramen för översiktsplanearbetet. Dessa frågor
behandlas i avsnitt 5.1.
4.5 Gällande rätt
Som bakgrund till de frågor som behandlas i följande avsnitt finns det anledning
att något beröra tillämpliga delar av gällande rätt. Med hänsyn till de
behandlade frågornas karaktär inriktas redogörelsen främst på kravbestämmelserna
och plansystemet i PBL, inklusive beslutsprocessen i samband med antagande av
planer, samt på delar av NRL.
I en inskränkt mening går plan- och bygglagstiftningen ut på att reglera vad en
fastighetsägare får och inte får göra med sin mark och, om han tillåts ändra
markanvändningen och bygga eller liknande, att se till att lagens krav uppfylls.
Samhällets kontroll utövas främst genom att det ställs krav på tillstånd, lov,
för att få vidta åtgärder av någon betydelse. I 8 kap. PBL finns en omfattande
uppräkning av åtgärder som kräver lov.
Samhället har emellertid inte endast den passiva rollen att tillåta eller vägra
lov. Visserligen kan man från samhällets sida bara i undantagsfall framtvinga
ett genomförande av åtgärder men genom rättsligt bindande planer kan samhället
styra framtida markanvändning och byggande. I den mån dessa instrument inte är
tillräckliga återstår för samhället att förvärva marken och antingen genomföra
åtgärderna i egen regi eller överlåta marken med villkor om genomförande i
enlighet med de samhälleliga intentionerna.
Beslut rörande planläggning och lov fattas primärt av kommunen. Innehållet i
besluten styrs framför allt av de i lagen uppställda materiella kraven i
2 och 3 kap. PBL. Formerna för besluten styrs av regler om förfarandet vid
beslut om planer och lov. En viktig sida hos lagstiftningen är de krav på
beslutsunderlag som riktas mot kommunerna, framför allt kravet på översiktlig
fysisk planering. Även staten har ett visst inflytande över beslutsfattandet.
Det statliga inflytandet utövas bl.a. genom samråd i olika former och genom
vissa möjligheter till ingripande mot eller anspråk på kommunala beslut.
Vid sidan av PBL och NRL finns annan lagstiftning som reglerar frågor om
markanvändning och miljö från delvis andra utgångspunkter, såsom väglagen
(1971:948), naturvårdslagen (1964:822), hälsoskyddslagen (1982:1080),
miljöskyddslagen (1969:387), vattenlagen (1983:291), lagen (1979:425) om skötsel
av jordbruksmark, skogsvårdslagen (1979:429) och lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.
Det finns samband mellan de olika prövningssystemen. Således skall NRL
tillämpas vid prövningen enligt många lagar, bl.a. PBL, och vidare är PBL:s
detaljplaner bindande vid prövningen enligt vissa andra lagar. De kommunala
översiktsplanerna förutsätts vara ett viktigt beslutsunderlag vid beslut enligt
flertalet av de lagar som reglerar markanvändningen.
Kravbestämmelser
PBL:s materiella regler, som skall ligga till grund för prövningen vid
planläggning och i ärenden rörande lov och förhandsbesked, går från allmänna
principer (1 kap. 1 § och 2 kap. 1 och 2 §§) via bestämmelser om lokaliseringen
av bebyggelse och bebyggelsemiljöns utformning (2 kap. 3 och 4 §§) ned till
byggnaders placering och utformning och krav avseende de enskilda byggnadernas
och anläggningarnas egenskaper (3 kap.).
I 1 kap. anges lagstiftningens syften. Där föreskrivs också att både allmänna
och enskilda intressen skall beaktas vid prövningen av frågor enligt lagen.
Enligt 2 kap. 1 § skall en från social synpunkt god bostads-, arbets-, trafik-
och fritidsmiljö främjas vid beslutsfattandet. Mark- och vattenområden skall
användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade.
Enligt 2 kap. 2 § PBL skall NRL tillämpas vid planläggning och i ärenden om
bygglov och förhandsbesked. Det är närmare bestämt bestämmelserna i
2 och 3 kap. NRL som skall tillämpas. I 2 kap. NRL finns grundläggande
hushållningsbestämmelser för mark- och vattenanvändningen och i 3 kap. anges
områden som direkt i lagen utpekas som områden av riksintresse för vissa
ändamål. Reglerna i NRL kan således betraktas som en integrerad del av
kravbestämmelserna i 2 kap. PBL.
De nu redovisade reglerna i NRL kan alltså sägas inrymmas i 2 kap. 2 § PBL
genom den hänvisning som förekommer där. Efter de mera övergripande krav som nu
berörts följer i 2 kap. 3 § PBL krav avseende lokaliseringen av bebyggelse. Den
grundläggande förutsättningen för att mark skall få användas för bebyggelse
finns emellertid angiven i 1 kap. 6 §. Enligt denna bestämmelse skall mark för
att få användas för bebyggelse vara från allmän synpunkt lämplig för ändamålet.
En precisering av lämplighetskravet sker i 2 kap. 3 §. Där anges vissa
omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av markens lämplighet för
bebyggelse. Till dessa omständigheter hör bl.a. de boendes hälsa,
markförhållanden, möjligheterna att ordna trafik m.m. och att förebygga negativa
miljöeffekter. I 2 kap. 4 § följer slutligen bestämmelser om utformningen av
bebyggelsemiljön inom områden med sammanhållen bebyggelse. Där finns krav
avseende säkerhet, hushållning med energi m.m., klimatiska och hygieniska
förhållanden, trafik, tillgänglighet, tillgång till platser för utevistelse samt
anordnande av samhällsservice och kommersiell service.
I 3 kap. 1 och 2 §§ ställs krav på hur byggnader skall placeras och utformas.
Hänsyn skall därvid tas till bl.a. stads- och landskapsbilden, natur- och
kulturvärden, trafiksäkerheten och annan omgivningspåverkan. Bestämmelserna är
även tillämpliga på andra anläggningar än byggnader (14 §). I 3 kap. 15-18 §§
ställs krav på tomter och allmänna platser m.m.
Plansystemet
PBL:s planformer redovisas i 1 kap. 3 §. Varje kommun skall ha en aktuell
översiktsplan, som omfattar hela kommunen. Planen är inte bindande för
myndigheter och enskilda. Den rättsliga regleringen av markens användning och
bebyggelse sker genom detaljplaner. För begränsade områden som inte omfattas av
detaljplan får områdesbestämmelser antas. För att underlätta genomförandet av
detaljplaner får fastighetsplaner antas. Slutligen får regionplaner antas för
samordning av flera kommuners planläggning.
Regler om översiktsplanen finns i 4 kap. Enligt 1 § skall i översiktsplanen
redovisas allmänna intressen som bör beaktas vid beslut om användningen av mark-
och vattenområden. Av planen skall framgå grunddragen i fråga om den avsedda
markanvändningen samt i fråga om tillkomst, förändring och bevarande av
bebyggelse. Vidare skall framgå hur kommunen avser att tillgodose riksintressen
enligt NRL.
Översiktsplanen utgör ett viktigt beslutsunderlag och får därmed en betydande
styrande verkan. Hur stark denna styrning är beror på planens aktualitet och på
om den har en sådan kvalitet att den är ändamålsenlig som beslutsunderlag.
Planen skall i första hand läggas till grund för efterföljande beslut enligt
PBL. Den skall emellertid även utnyttjas vid tillämpningen av vissa andra lagar.
I 5 § förordningen (1993:191) om tillämpning av NRL föreskrivs således att den
myndighet som skall tillämpa NRL i sitt beslut skall ange om den prövade
anläggningen eller åtgärden går att förena med den för området gällande
översiktsplanen.
Trots att planen inte är bindande har den i vissa fall en direkt betydelse för
efterföljande beslut. Således får områdesbestämmelser antas för att säkerställa
att syftet med översiktsplanen uppnås. Vidare är en förutsättning för
utnyttjande av s.k. enkelt planförfarande att förslaget till detaljplan är
förenligt med översiktsplanen.
Regler om områdesbestämmelser finns i 5 kap. 16 och 17 §§. Som nämnts har
översiktsplanen inte några rättsverkningar. För begränsade områden kan
emellertid områdesbestämmelser antas som ett komplement till översiktsplanen.
Genom bestämmelserna kan ställningstaganden i översiktsplanen ges bindande
verkan mot myndigheter och enskilda. Områdesbestämmelser kan alltså antas för
att säkerställa att syftet med översiktsplanen uppnås. Dessutom kan sådana
bestämmelser antas för att säkerställa att ett riksintresse enligt NRL
tillgodoses. I 5 kap. 16 § anges uttömmande i vilka
avseenden områdesbestämmelser kan meddelas för att reglera användningen av mark-
och vattenområden för bebyggelse.
Regler om detaljplan finns i 5 kap. Detaljplanen används för att närmare
reglera rättigheter och skyldigheter dels mellan markägare och samhället, dels
markägare emellan. Syftena med detaljplan framgår av bestämmelsen om det s.k.
detaljplanekravet. Enligt 5 kap. 1 § skall prövning av markens lämplighet för
bebyggelse och reglering av bebyggelsemiljöns utformning ske genom detaljplan i
vissa angivna fall. Det rör sig dels om tillkomsten av ny sammanhållen
bebyggelse och under vissa förutsättningar även ny enstaka byggnad, dels om
bebyggelse som skall förändras eller bevaras. Detta krav är primärt riktat till
kommunen. Detaljplanekravet innebär emellertid också att kommunen kan avslå en
ansökan om bygglov med hänvisning till att bygglovsprövningen måste föregås av
detaljplaneläggning. Någon möjlighet för den enskilde att framtvinga en sådan
detaljplaneläggning finns dock inte. Detaljplanekravet utgör således ett
verksamt instrument för kommunerna att kunna styra bebyggelseutvecklingen i tid
och rum.
Vid detaljplaneläggningen skall de tidigare redovisade kraven i 2 kap. iakttas.
Beroende på hur långt man går i detaljeringsgrad skall även vissa regler i
3 kap. tillämpas.
En detaljplan måste ha ett visst minsta innehåll. Enligt 5 kap. 3 § skall de
olika områdenas huvudändamål redovisas och deras gränser anges. I 5 kap. 7 §
anges därefter vad som härutöver får regleras i planen. Planen får inte göras
mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den.
Bestämmelser om regionplanering finns i 7 kap. PBL. Vid behov av kommunal
samordning får regeringen utse ett regionplaneorgan som skall ha hand om
regionplaneringen. Ett sådant organ skall inte utses, om kommunerna allmänt
motsätter sig det. Regionplaneorganet kan, men behöver inte, anta en regionplan
för regionen. En sådan plan skall enligt 7 kap. 4 § tjäna till ledning för
beslut om översiktsplaner, detaljplaner och områdesbestämmelser, men den är i
likhet med översiktsplanen inte bindande för myndigheter eller enskilda. Enligt
NRL-förordningen åligger det andra myndigheter som skall tillämpa NRL att beakta
regionplanen.
Förfarandet vid beslut om planer
Regler om förfarandet vid beslut om översiktsplan finns i 4 kap. 3-13 §§. Dessa
regler skiljer sig väsentligt från förfarandereglerna beträffande andra beslut
enligt PBL beroende på att översiktsplanen inte har några direkta
rättsverkningar. Av väsentlig betydelse är de samråd med företrädare för staten
som skall förekomma. Det gäller ju att i översiktsplanen redovisa riksintressen,
att tydliggöra hur de skall tillgodoses och att över huvud taget uppnå
samförstånd mellan stat och kommun. Även samråd med andra berörda kommuner och
eventuellt förekommande regionplaneorgan skall ske. Härutöver sägs i 4 kap. 3 §
att andra som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle
till samråd.
Planförslaget skall ställas ut under minst två månader och utställningen av
förslaget skall kungöras minst en vecka före utställningstidens början.
Översiktsplanen och ändringar av den skall antas av kommunfullmäktige.
Vad som föreskrivs om förfarandet vid antagande av översiktsplan gäller i
huvudsak även regionplan. Utställningstiden för regionplan skall dock vara minst
tre månader.
Bestämmelser om förfarandet vid antagande av detaljplaner och
områdesbestämmelser finns i 5 kap. 18-36 §§. Detaljplanen bör grundas på ett
program (18 §). I vissa fall är ett sådant obligatoriskt. En detaljplan som
innebär att planområdet får tas i anspråk för industriändamål, ny samlad
bebyggelse och vissa anläggningar skall alltid grundas på ett program, om
ianspråktagandet innebär betydande miljöpåverkan. I dessa fall skall även en
miljökonsekvensbeskrivning enligt NRL upprättas. Miljökonsekvensbeskrivningar
behandlas kortfattat i 5 kap. NRL. En miljökonsekvensbeskrivning skall
möjliggöra en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller
åtgärds inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser. Den
skall bekostas av den som ansvarar för verksamheten eller som skall vidta
åtgärden i fråga.
När förslag till detaljplan upprättas skall samråd ske med länsstyrelsen,
fastighetsbildningsmyndigheten och kommuner som berörs av förslaget. Dessutom
skall vissa intressenter beredas tillfälle till samråd. Till dessa hör sakägare
och de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs av förslaget
(5 kap. 20 §). Planförslaget skall ställas ut under minst tre veckor och härom
skall kungörelse ske. Detaljplaner som är av begränsad betydelse och saknar
intresse för allmänheten kan få antas efter ett s.k. enkelt planförfarande,
varvid någon utställning inte behöver ske (28 §).
Detaljplanen antas av kommunfullmäktige. För vissa fall kan dock fullmäktige
uppdra åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att anta planer (29 §).
I princip samma förfarande skall tillämpas vid ändring och upphävande av
detaljplaner.
Vid antagande av områdesbestämmelser krävs inte program eller
miljökonsekvensbeskrivning. I övrigt gäller i huvudsak samma bestämmelser som
vid antagande av detaljplan.
Statlig kontroll
I 12 kap. regleras statens möjligheter att på eget initiativ granska och i vissa
fall upphäva kommunala beslut om planer och tillstånd. Staten uppträder här som
bevakare av vissa särskilt angivna statliga intressen men också av
mellankommunala intressen.
Grunderna för statligt ingripande anges i 12 kap. 1 §. Ingripande kan således
ske om ett riksintresse enligt NRL inte tillgodoses, om den mellankommunala
samordningen inte har skett på ett lämpligt sätt eller om tillräcklig hänsyn
inte har tagits till de boendes och övrigas hälsa och säkerhet. Det är i första
hand länsstyrelsen som har att bevaka att olika statliga intressen tillgodoses.
Ingripande mot regionplan kan bara ske av regeringen och endast på den grunden
att planen inte tillgodoser riksintressen (12 kap. 5 §).
I 12 kap. 6 och 7 §§ finns bestämmelser om planföreläggande. De innebär att
regeringen kan förelägga kommunen att anta, ändra eller upphäva en detaljplan
eller områdesbestämmelser, om det behövs för att tillgodose riksintressen eller
av hänsyn till hälsa och säkerhet.
I det följande redovisas under respektive avsnitt närmare den lagstiftning som
är tillämplig, bl.a. beträffande säkerställande m.m. av natur- och
kulturmiljöintressen.
5 Den kommunala planeringen
5.1 Kommunal översiktsplanering
Den fysiska planeringen är i huvudsak en kommunal uppgift. Genom 1987 års reform
av plan- och bygglagstiftningen har statens inflytande kraftigt begränsats.
Kommunerna har således, inom ramen för bestämmelserna i plan- och bygglagen
(PBL), i allt väsentligt ansvaret för planläggning av mark och vatten och har i
övrigt att verka för en önskvärd utveckling inom kommunen.
I föregående avsnitt redovisades de ökade och delvis nya kraven på bl.a.
miljöhänsyn, aktsamhet om kulturvärden och resurshushållning i den fysiska
planeringen och stadsbyggandet. Det innebär givetvis nya förutsättningar också
för kommunerna.
Som framgått av det föregående, avsnitt 4, är det regeringens utgångspunkt att
den fysiska planeringen skall ses som en integrerad del i en samlad
miljöpolitik, som också innefattar natur- och kulturvärdena. Den kommunala
översiktsplaneringen erbjuder därvid goda möjligheter att på lokal nivå bättre
och mer samordnat ta om hand miljöfrågorna liksom andra angelägna
framtidsfrågor. Förslagen i det följande syftar således till att höja
ambitionsnivån i den översiktliga planeringen så att den fysiska planeringen
effektivt kan medverka till att lösa angelägna uppgifter och i övrigt möta de
anspråk och förväntningar som ställs, inte minst i det framtida miljöarbetet.
Betoningen av den fysiska planeringens roll i miljöarbetet - och då särskilt den
kommunala översiktsplaneringen - innebär delvis nya anspråk på kommunerna, men
också möjligheter till utveckling av det lokala arbetet och ökad rationalitet i
den kommunala beslutsprocessen i frågor om användning av mark och vatten.
På många håll förekommer redan ett ambitiöst och framåtsyftande arbete med
lokala Agenda 21. Regeringen har också erfarit att många kommuner, på grund av
nya anspråk och ändrade förhållanden, redan överväger att omarbeta sina
översiktsplaner. Beträffande konsekvenserna i övrigt återkommer vi längre fram,
avsnitt 8.
5.1.1En förstärkt översiktsplanering
Regeringens bedömning: Den kommunala
översiktsplaneringen bör utvecklas som ett led i
kommunernas arbete för en hållbar utveckling.
Anspråken på en ökad miljöhänsyn bör tillgodoses inom
ramen för översiktsplanens olika funktioner - som
ett styrinstrument för bebyggelseutveckling, ett
samlat beslutsunderlag för lokaliseringsprövning
och ett stöd för det lokala miljöarbetet.
Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser instämmer i den bild av
översiktsplaneringens roll och uppgifter som tecknas av utredningen. Boverket
anser att förutsättningarna för en utveckling av översiktsplaneringen som ett
redskap i arbetet för ett kretsloppssamhälle ökar genom utredningens förslag,
och pekar på behovet av samordning med förslaget till en miljöbalk. Svea hovrätt
anser att utredningens förslag kan skapa förutsättningar för en utveckling av
översiktsplanen så att den fullt ut kan fylla funktionen att utgöra en
kunskapskälla vid tillämpningen av NRL. Statens naturvårdsverk är positivt till
förstärkningen av översiktsplanens strategiska roll, men anser att de
motstridiga kraven på översiktsplanen är delvis oförenliga och motverkar en
tydlig utformning av planens olika delar.
Ett stort antal kommuner stöder i huvudsak utredningens förslag att stärka
översiktsplanen. Svenska kommunförbundet vill emellertid inte acceptera
förändringar i bestämmelserna om översiktsplaneringen innan konsekvenserna i
fråga om möjligheterna till statligt ingripande har klarlagts. Förbundet menar
att man i stället för att öka de formella kraven bör utveckla incitament för att
öka kommunernas intresse för översiktsplaneringen. Några kommuner, däribland
Enköpings, Helsingborgs och Vänersborgs kommuner, anser att förslagen innebär en
ambitionshöjning för den kommunala planeringen, som kommer att ställa krav på en
omställning av arbetssätt, förskjutning av arbetsinsatser och ökade resurser.
Också flera statliga myndigheter och institutioner, bl.a. Uppsala universitet
och länsstyrelserna i Kronobergs och Kopparbergs län, pekar på behoven av
kunskapsuppbyggnad och kompetensutveckling för att utredningens förslag skall få
avsedd effekt. Flera remissinstanser ifrågasätter emellertid om
översiktsplaneringen kan utvecklas med stöd av ändringar i lagstiftningen.
Glesbygdsverket anser att delar av förslagen har inslag av en ökad
centralstyrning som kan hämma det lokala miljöarbetet i stället för tvärtom.
Skälen för regeringens bedömning:
Översiktsplanens olika uppgifter
Regeringen delar utredningens bedömning att kraven på ökad miljöhänsyn i
samhällsutvecklingen också innebär nya krav på översiktsplaneringen. Det är
därför viktigt att diskutera behovet av en förstärkning av översiktsplanen med
utgångspunkt från de olika funktioner och uppgifter som översiktsplanen bör ha.
Översiktsplanens huvuduppgift är att ge stöd och utgångspunkter för kommunens
beslut om bebyggelse och andra åtgärder som prövas enligt PBL. Översiktsplanens
helhetssyn och överblick ger möjligheter att styra bebyggelseutvecklingen. Genom
samråd med kommuninvånare, myndigheter m.fl. kan efterföljande planläggning och
tillståndsbeslut underlättas. Översiktsplanen förutsätts vidare vara vägledande
för andra myndigheters beslut enligt de lagar, som är knutna till lagen
(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., NRL. Denna uppgift hos
översiktsplanen är således en möjlighet för kommunen att påverka andra
myndigheters beslut genom att i planen ta ställning till de allmänna intressen
som bör beaktas. Planens uppgift att ge vägledning för olika beslut bidrar också
till att kommuninvånare, sakägare och andra intressenter kan få en uppfattning
om den avsedda utvecklingen av bebyggelse och om kommunens inställning till
olika anspråk som riktas mot mark- och vattenområden. Den överblick över olika
kunskaper och fakta - t.ex. om miljöförhållanden, utbud av service och
boendeförhållanden - som redovisas i översiktsplanens olika delar kan
naturligtvis utnyttjas också på annat sätt i det lokala miljöarbetet.
Planeringen ger möjligheter att redovisa samband mellan miljöförhållanden och
olika verksamheter inom kommunen. Översiktsplanen kan därmed ge underlag för
diskussioner om hur instrumenten i PBL och i andra lagar kan utnyttjas och hur
de kan samspela med andra styrmedel för att förebygga miljöproblem eller för att
ta till vara och utveckla miljövärden.
Regeringen anser således - i likhet med utredningen och flertalet
remissinstanser - att hittillsvarande erfarenheter och de skilda anspråken på
planeringen talar för att översiktsplaneringen bör utvecklas för att uppfylla
dagens krav på miljöhänsyn i samhällsplaneringen. Den starkaste drivkraften i en
sådan utveckling är, som framförs av Svenska kommunförbundet m.fl., självfallet
den enskilda kommunens egen viljeinriktning. Om kommunen vill att planläggning
och byggande skall medverka till en långsiktigt hållbar utveckling, bör
miljöförhållanden och miljöhänsyn ingå i översiktsplanens bedömningar om en
lämplig bebyggelseutveckling. Kommuninvånarnas ökade engagemang i miljöfrågor
kommer troligen att skynda på en successiv miljöanpassning av planeringen.
Bättre kunskaper om miljöproblemens karaktär och nya planeringsmetoder bör också
kunna medverka till en successiv utveckling av översiktsplaneringen i riktning
mot ökad miljöhänsyn. Det är vidare uppenbart att kommunens möjligheter att
påverka olika beslut, som fattas med stöd av NRL, ökar om miljöförhållanden
beaktas vid utformningen av översiktsplanen. I detta sammanhang bör även arbetet
med en miljöbalk framhållas (dir. 1994:134). En ny miljöbalk, som omfattar
bestämmelserna i NRL, kommer att medverka till att kraven på redovisning av
miljöhänsyn i översiktsplaneringen blir starkare.
Behovet av lagändringar till stöd för en förstärkning av översiktsplanen
Nuvarande bestämmelser ger stort utrymme för att utveckla metoder och arbetssätt
i översiktsplaneringen mot en ökad miljöhänsyn. Det är dock av flera skäl
önskvärt att bestämmelserna om översiktsplanen görs tydligare och utvidgas för
att svara mot bl.a. kraven på ökad miljöhänsyn och ökat medborgarinflytande.
PBL:s bestämmelser om översiktsplanering reglerar främst förfarande och
redovisning. Som framhålls i PBL-propositionen (prop. 1985/86:1 s. 12) syftar
reglerna i PBL främst till att garantera möjligheter till insyn och inflytande
för kommuninvånare, myndigheter m.fl. Planeringens innehåll och inriktning
bestäms av kommunen. PBL anger samtidigt vissa materiella grunder för
planeringen genom bestämmelserna om allmänna intressen i 2 kap. Översiktsplanens
funktion som ett led i en dialog mellan stat och kommun förutsätter att frågor
om riksintressen, mellankommunala frågor samt frågor om hälsa och säkerhet
diskuteras under planeringsprocessen och att ställningstaganden med anledning av
dessa redovisas tydligt i översiktsplanen. Även planens betydelse som vägledande
underlag för beslut enligt andra lagar motiverar att vissa grundläggande regler
för former och redovisning ställs upp.
Mot den angivna bakgrunden anser regeringen att de bestämmelser som ligger till
grund för översiktsplaneringen bör utvecklas och ändras i flera avseenden.
Bestämmelserna bör bl.a. spegla de mål som ställs upp i den nationella
miljöpolitiken och ge ramar för vilket underlag som behövs som grund för den
översiktliga planeringen. Önskemålet om ett ökat medborgarinflytande behöver
säkerställas genom regler för förfarandet då översiktsplanen upprättas eller
ändras. Översiktsplaneringens syfte att åstadkomma en dialog mellan kommunen och
staten om gemensamma intressen bör också stärkas. I motsats till flera
remissinstanser anser regeringen att bestämmelserna kan göras tydligare och
utvidgas utan att kommunens utrymme att välja inriktning och innehåll för
planeringen begränsas.
Regeringen finner att flertalet av utredningens förslag om översiktsplaneringen
i stort sett är väl avvägda. Regeringen föreslår därför i det följande vissa
förändringar i fråga om de materiella grunderna för den fysiska planeringen,
översiktsplanens redovisning, förfarandet samt länsstyrelsens roll och
uppgifter.
5.1.2Allmänna intressen
Regeringens förslag: En grundläggande utgångspunkt
skall vara att planläggning enligt PBL, med
beaktande av natur- och kulturvärden, skall främja
en ändamålsenlig struktur av bebyggelse, grönområden,
kommunikationsleder och andra anläggningar. Vidare
skall goda miljöförhållanden, en från social synpunkt
god livsmiljö samt en långsiktigt god hushållning
främjas.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens. Utredningen
föreslår emellertid att kravet på en miljöanpassad utveckling skall uttryckas på
ett annat sätt.
Remissinstanserna: Utredningens förslag att i PBL förtydliga kraven på en
lämplig samhällsutveckling har i stort sett bemötts positivt av flertalet
remissinstanser. Flera myndigheter har emellertid invändningar mot den
föreslagna utformningen av bestämmelsen. Stockholms universitet anser att
begreppen ändamålsenlig samhällsstruktur, livsmiljö och befintliga värden är
vaga och mångtydiga samt att lagtexten tydligt bör ge uttryck för vad som
åsyftas. Uppsala universitet menar att bestämmelsen inte ger uttryck för de mål
- bl.a. en hållbar utveckling från ekologisk synpunkt - som används i dagens
miljöpolitik. Statens naturvårdsverk, Boverket m.fl. anser att bestämmelsen
behöver tydliggöras och samordnas med hushållningsreglerna i en framtida
miljöbalk. Svea hovrätt anser att den föreslagna bestämmelsen bör omarbetas och
i stället tas in i NRL.
Skälen för regeringens förslag: Genom en ändring i 1 kap. 1 § PBL, som trädde
i kraft den 1 juli 1993, klargjordes att planläggning och byggande syftar till
att främja en god och långsiktigt hållbar livsmiljö. Ändringen motiverades av
kraven på en miljöanpassad samhällsutveckling.
De allmänna intressen som anges i 2 kap. PBL, som även innefattar
bestämmelserna i NRL, skall ligga till grund för planläggning och för beslut om
lov och förhandsbesked. Bestämmelserna ger allmänna principer och utgångspunkter
för såväl lokalisering av bebyggelse som bebyggelsemiljöns utformning.
Översiktsplanen skall precisera och konkretisera dessa allmänna intressen. Ökade
krav på miljöhänsyn vid beslut enligt PBL kan därför i hög grad tillgodoses
genom att bestämmelserna om allmänna intressen preciseras. Bestämmelsen i 2 kap.
1 § PBL anger att planläggning skall främja en från allmän synpunkt lämplig
utveckling och en från social synpunkt god bostads-, arbets-, trafik- och
fritidsmiljö. Regeringen delar utredningens bedömning att målen för en
miljöanpassad fysisk planering behöver framgå av de inledande bestämmelserna om
allmänna intressen.
Bestämmelserna bör så långt möjligt tydliggöra den fysiska planeringens roll
och räckvidd i förhållande till övriga styrmedel i miljöpolitiken. Beslut enligt
PBL avser framför allt lokalisering, uppförande och utformning av bebyggelse och
andra anläggningar samt bebyggelserelaterade åtgärder. Planer enligt PBL skall
även ligga till grund för beslut om andra anläggningar, t.ex.
kommunikationsleder eller industrianläggningar. Planläggningens primära och
långsiktiga syfte att medverka till en ändamålsenlig struktur av bebyggelse,
kommunikationsleder och andra anläggningar bör därför återspeglas i de inledande
bestämmelserna i 2 kap. PBL. Det bör därvid tydligt bl.a. framgå att olika typer
av grönområden är grundläggande komponenter i denna struktur.
Regeringen delar utredningens bedömning att det bör preciseras att en lämplig
bebyggelsestruktur skall utvecklas inom ramen för miljömålen. Kraven på att
främja goda miljöförhållanden och en långsiktigt god hushållning med mark- och
vattenområden samt med energi och råvaror bör enligt regeringens mening
uttryckligen framgå av bestämmelsen. Därigenom ges utgångspunkter för att
exempelvis diskutera hur bebyggelse och anläggningar kan lokaliseras så att
transportbehov minimeras eller hur obebyggda mark- och vattenområden kan
utnyttjas som en del i tekniska försörjningssystem.
Som framhålls i utredningen är det sannolikt att utvecklingen under överskådlig
tid inte innebär några större förändringar av bebyggelsestrukturen, utan i hög
grad inriktas mot att komplettera, förvalta och underhålla den byggda miljön. En
sådan inriktning förutsätter ett större hänsynstagande till befintliga värden i
miljön. Regeringen anser därför, i likhet med flera remissinstanser, att
bestämmelserna i PBL bör ställa tydligare krav på att planeringen skall ske med
utgångspunkt i de natur- och kulturvärden som finns i den byggda miljön och i
landskapet. Detta innebär bl.a. krav på att dessa värden skall beaktas särskilt
vid förändringar i bebyggelsestrukturen.
De grundläggande bestämmelserna om syftet med planläggning bör även
fortsättningsvis lyfta fram de sociala aspekterna. Utredningens förslag, som för
in begreppet en från social synpunkt god livsmiljö, är därför enligt
regeringens mening väl avvägt.
5.1.3Översiktsplanens innehåll
Regeringens förslag: Översiktsplanen skall redovisa
allmänna intressen enligt PBL samt de miljö- och
riskfaktorer som kommunen anser bör beaktas vid
beslut om användningen av mark- och vattenområden.
Utredningens förslag: Regeringens förslag till preciseringar av kraven på
översiktsplanens innehåll stämmer endast delvis överens med utredningens
förslag. Utredningen föreslår att översiktsplanen skall redovisa allmänna
intressen samt övriga miljöförhållanden i kommunen. För att tydliggöra
önskemålet att i översiktsplaneringen tidigt analysera miljökonsekvenser
föreslår utredningen att konsekvenserna av avsedda större förändringar i
användningen av mark- och vattenområden skall redovisas.
Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser - framför allt statliga
myndigheter och intresseorganisationer men även flera kommuner - är positiva
till förslagen om utvidgning och precisering av bestämmelserna om
översiktsplanens innehåll och syfte. Boverket och Länsstyrelsen i
Västernorrlands län anser att översiktsplanens funktion som beslutsunderlag vid
tillämpningen av lagar knutna till NRL ställer krav på översiktsplanens form och
redovisning. Statens naturvårdsverk, Länsstyrelsen i Malmöhus län m.fl.
tillstyrker utredningens förslag till tydligare och utvidgade redovisningskrav i
PBL, bl.a. mot bakgrund av hittillsvarande erfarenheter, men har synpunkter och
förslag i fråga om hur kraven skall formuleras. Naturskyddsföreningen m.fl.
intresseorganisationer efterlyser ytterligare preciseringar av kraven på
översiktsplanens redovisning av miljöfrågor, bl.a. en ekologisk plan med mål för
grönområden.
Ett stort antal kommuner motsätter sig emellertid utredningens förslag att
utvidga kraven på översiktsplanens innehåll och menar att bestämmelserna måste
ge handlingsfrihet att utveckla översiktsplanen till ett kommunalt instrument
med hänsyn till olika lokala förutsättningar. Bl.a. Kalmar och Östersunds
kommuner menar att en utveckling av översiktsplaneringens innehåll och
redovisning i stället bör ske genom forsknings- och metodutvecklingsarbete.
Svenska kommunförbundet, Halmstads kommun m.fl. ifrågasätter särskilt
utredningens förslag att översiktsplanen skall redovisa miljöförhållanden och
konsekvensanalyser och anser att den oklara innebörden i de utvidgade kraven ger
utrymme för statliga myndigheter att ställa långtgående redovisningskrav.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar utredningens bedömning att
översiktsplanens olika syften och funktioner motiverar en viss skärpning av
kraven på översiktsplanens innehåll och redovisning. Som redovisats ovan är ett
av planens huvudsyften att fungera som ett styrinstrument för utvecklingen av
bebyggelsen. En väl utvecklad översiktsplan bör tydligt redovisa kommunens
ställningstaganden till markanvändning, bebyggelseutveckling och allmänna
intressen till vägledning för efterföljande beslut enligt bl.a. PBL. Om
översiktsplanen skall kunna ge vägledning för beslut enligt andra lagar som är
knutna till NRL behöver ställningstaganden till olika anspråk och avvägningar
mellan motstående intressen redovisas. Önskemålet att översiktsplanen skall
utgöra ett led i det lokala miljöarbetet förutsätter att översiktsplanen
redovisar bl.a. utgångspunkter för hur miljösituationen i olika områden skall
åtgärdas. De erfarenheter som beskrivs i utredningen visar att
redovisningsformer behöver utvecklas för att översiktsplanen skall kunna fungera
i sina olika funktioner.
Sammantaget innebär således såväl erfarenheterna av det hittillsvarande arbetet
som kraven på ökad miljöhänsyn att nya krav bör ställas på att
översiktsplaneringen tydligare redovisar ställningstaganden i olika frågor. Som
framhålls i flera remissyttranden är det angeläget att översiktsplaneringen
utvecklas stegvis med utgångspunkt i lokala förhållanden och behov. Bestämmelser
om översiktsplanens obligatoriska innehåll finns i 4 kap. 1 §. Syftet med
bestämmelserna är att ange de grundläggande kraven på vad som skall redovisas.
Bestämmelserna bör ändras och preciseras för att dels underlätta förståelsen av
planen, dels öka miljöhänsynen. Enligt regeringens bedömning innebär mer
preciserade krav på vad som skall redovisas inte att kommunernas
handlingsutrymme i fråga om innehållet i översiktsplanen begränsas.
Översiktsplanens redovisning av allmänna intressen m.m. enligt 2 kap. som bör
beaktas vid beslut om mark- och vattenområden
Översiktsplanen skall precisera och konkretisera de allmänna intressen som anges
i 2 kap. PBL, som genom en hänvisning i 2 §, även kan sägas innefatta
bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL. De erfarenheter som beskrivs av utredningen
visar att kommunerna i regel redovisar ett brett underlag om allmänna intressen.
Mera sällan kan emellertid kommunens slutsatser eller ställningstaganden till de
allmänna intressena utläsas tydligt i översiktsplanen. Många översiktsplaner
skiljer inte tydligt nog redovisningen av underlaget om olika allmänna intressen
från kommunens egna bedömningar och ställningstaganden. Detta förhållande bidrar
enligt utredningen till att översiktsplanen är svår att tillämpa vid olika
beslut.
Regeringen anser att bestämmelsen om redovisning av allmänna intressen i
översiktsplanen också fortsättningsvis skall vara en övergripande bestämmelse
till de mer preciserade kraven på innehåll. Därmed görs tydligt att
översiktsplanens olika ställningstaganden - vare sig det handlar om den avsedda
mark- och vattenanvändningen eller om utvecklingen av bebyggelse - skall ske med
beaktande av de allmänna intressena. De påtalade bristerna i fråga om
redovisningen av de allmänna intressena bör främst lösas genom att redovisnings-
metoderna utvecklas. Därvid bör bl.a. betonas skillnaden mellan å ena sidan det
underlag om olika allmänna intressen, som ligger till grund för över-
siktsplaneringen, och å andra sidan kommunens bedömningar vad gäller dessa
intressen.
Miljö- och riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och
vattenområden
Som framhålls i utredningen är det viktigt att planeringen grundas på kunskaper
och underlag om miljösituationen. De samlade erfarenheterna av de första
översiktsplanerna visar att det i regel varit svårt att åstadkomma ett samspel
mellan kommunens miljö- och hälsoskyddsarbete och arbetet med
översiktsplaneringen. Många kommuner anser det naturligt att grundläggande
uppgifter om miljösituationen ingår i underlaget för översiktsplaneringen -
såsom uppgifter om luftkvalitet och buller, miljöstörande anläggningar och andra
frågor som normalt redovisas i miljöprogram. Mera sällan redovisas emellertid
tydliga slutsatser i form av ställningstaganden för den framtida utvecklingen av
markanvändningen eller av bebyggelsen. Endast ett fåtal kommuner har enligt
utredningen integrerat miljöfrågorna i den kommunala översiktsplaneringen.
Bestämmelserna om allmänna intressen i PBL ger stöd för att grundläggande
miljöhänsyn tas vid planläggning och byggande. Bestämmelserna innebär bl.a. att
bebyggelsemiljön skall utformas med hänsyn till de boendes hälsa och säkerhet.
Genom bestämmelserna i NRL krävs bl.a. hänsyn till ekologiskt särskilt känsliga
områden. Det tidigare redovisade förslaget till ändring av bestämmelsen om en
ändamålsenlig struktur av bebyggelse m.m., avsnitt 5.1.2, kommer att innebära
att underlaget om miljöfrågor utvecklas i samband med översiktsplaneringen.
Bestämmelserna om översiktsplanens innehåll bör emellertid tydligt ge uttryck
för önskemålen att skydda människorna, naturen och miljön i övrigt mot
störningar och att förbättra miljötillståndet i vid mening. Regeringen anser
därför att översiktsplanen skall redovisa sådana miljö- och riskfaktorer som bör
beaktas vid beslut om mark- och vattenanvändningen.
Redovisningen av miljöfaktorer i översiktsplanen kan avse områden med särskilda
miljöproblem som behöver beaktas vid planeringen, t.ex. bullerstörda områden,
områden med höga halter av luftföroreningar, områden med föroreningar i marken
eller områden som är särskilt känsliga för olika störningar eller påverkan. Även
förhållanden och faktorer som kan ha betydelse för att åstadkomma
kretsloppslösningar kan redovisas. Riskfaktorer kan behöva redovisas för sådana
områden som kräver särskild uppmärksamhet, t.ex. områden med skredrisk,
översvämningshotade områden eller områden med anläggningar och verksamheter som
innebär särskilda risker för omgivningen.
Översiktsplanens redovisning av miljö- och riskfaktorer för olika områden kan
ge vägledning för beslut som rör den framtida användningen, antingen det handlar
om att förebygga miljöproblem, åtgärda miljöhot eller ta till vara miljövärden.
Det kan handla om riktlinjer för lokalisering och utformning av bebyggelse och
andra anläggningar med hänsyn till störningar, krav på åtgärder för att
förebygga problem, förslag till åtgärder för att säkerställa miljökvaliteter
eller utgångspunkter för miljökonsekvensbeskrivningar.
Med anledning av de farhågor som förs fram av flera remissinstanser bör påpekas
att regeringens förslag inte ger utrymme för statliga myndigheter att ställa
krav på vilka olika miljöfrågor som skall redovisas i översiktsplanen. Däremot
är det naturligt att kommuninvånare, intresseorganisationer och statliga
myndigheter under arbetet med översiktsplanen redovisar underlag och synpunkter
om olika miljöförhållanden av betydelse. Vidare kan länsstyrelsen med stöd av
bl.a. de utvecklade regionala miljöanalyserna bidra med underlag om miljöfrågor
av betydelse för den fysiska planeringen. En redovisning av miljö- och
riskfaktorer i översiktsplanen kan även medverka till tidiga besked från
länsstyrelsen om kommunens olika ställningstaganden kan accepteras med hänsyn
till bestämmelserna om hälsa och säkerhet enligt 12 kap. 1 § PBL.
Grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och vattenområden
Kommunen skall i översiktsplanen redovisa den huvudsakliga användningen av mark-
och vattenområden och bebyggelseutvecklingen i stort. Tyngdpunkten i de första
översiktsplanerna ligger enligt utredningen vid att redovisa grunddragen i fråga
om markanvändning och bebyggelse i sådana frågor som kan läggas till grund för
planläggning och beslut enligt PBL. Däremot saknas ofta strategiska överväganden
eller ställningstaganden i fråga om t.ex. kommunikationsleder, stormarknader
eller större sammanhängande grönområden av betydelse.
Det tidigare redovisade förslaget i fråga om en ändamålsenlig struktur av
bebyggelse m.m. ger tydligare utgångspunkter för redovisningen av grunddragen i
mark- och vattenanvändningen i översiktsplanen. Med stöd av bestämmelsen om en
ändamålsenlig och miljöanpassad struktur i fråga om bebyggelse m.m. blir det
naturligt att behandla lokaliseringen av bostads- och arbetsområden samt andra
strukturbildande anläggningar i ett långsiktigt och strategiskt perspektiv. Om
översiktsplanen redovisar ställningstaganden i sådana övergripande frågor kan
den även läggas till grund för markreservationer eller för riktlinjer för
efterföljande planering och lokaliseringsprövning. Också större sammanhängande
grön- och naturområden är naturliga att behandla och redovisa i översiktsplanen.
Utveckling och bevarande av den byggda miljön
Av översiktsplanen skall vidare enligt bestämmelserna framgå grunddragen i fråga
om tillkomst, förändring och bevarande av bebyggelse. Utredningen har föreslagit
vissa smärre ändringar i denna bestämmelse. Regeringen anser i likhet med
utredningen att utveckling och bevarande bör ersätta uttrycket tillkomst,
förändring och bevarande. Begreppet den byggda miljön bör ersätta begreppet
bebyggelse. Därmed ges uttryck för ett vidare synsätt där den byggda miljön ses
som en helhet i vilken, förutom bebyggelsen, även anläggningar samt vegetation,
parker och andra grönområden ingår.
Översiktsplanens ställningstaganden till utvecklingen av den byggda miljön är i
regel av en annan karaktär än i fråga om mark- och vattenanvändningen. Normalt
anger översiktsplanen utgångspunkter för lokalisering och utformning av
bebyggelse och andra anläggningar till stöd för efterföljande planläggning och
tillståndsprövning enligt PBL. Planen ger därmed information till
kommuninvånare, fastighetsägare och andra intresssenter om kommunens syn på hur
den byggda miljön bör utvecklas och bevaras. PBL:s bestämmelser bör tydligare ge
uttryck för denna funktion.
5.1.4Redovisning av riksintressen
Regeringens förslag: I översiktsplanens redovisning
av allmänna intressen skall områden av riksintresse
särskilt anges. Av planen skall framgå hur
kommunen avser att tillgodose de redovisade
riksintressena.
Utredningens förslag: Utredningen ser inga skäl till förändringar i fråga om
kraven på redovisning av riksintressen.
Remissinstanserna: Utredningens bedömning har inte berörts i remissyttrandena
över betänkandet Miljö och fysisk planering. Däremot berör flera myndigheter i
sina yttranden över utredningens senaste betänkande Överprövning av beslut i
plan- och byggärenden frågor som rör översiktsplaneringen och riksintressenas
behandling. Bl.a. önskar Statens naturvårdsverk, Bergs kommun samt Länsstyrelsen
i Kronobergs län klarlägganden i fråga om hur områden av riksintressen enligt
NRL skall avgränsas och behandlas.
Skälen för regeringens förslag:
Lagen om hushållning med naturresurser, m.m.
NRL:s syfte är att mark- och vattenområden samt den fysiska miljön i övrigt
skall användas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt
god hushållning främjas. Lagen ger gemensamma utgångspunkter för
tillståndsprövning enligt de lagar som är knutna till NRL. I NRL finns bl.a. be-
stämmelser om de allmänna intressen som alltid skall beaktas vid beslut som rör
användningen av marken och vattnet. Bestämmelserna syftar till att skydda mark-
och vattenområden som inrymmer resurser, värden eller företeelser som har
betydelse för en långsiktigt god hushållning. Bestämmelserna om riksintressen
avser områden med sådana resurser och värden som är särskilt betydelsefulla i
ett nationellt perspektiv. Avsikten är att områden som är av särskilt värde för
en viss användning inte skall tas i anspråk för andra ändamål utan att frågan om
en långsiktigt lämplig mark- och vattenanvändning har klarlagts.
Såväl de generella bestämmelserna som bestämmelserna om riksintressen skall
beaktas vid beslut enligt de lagar som är knutna till NRL, däribland väglagen,
naturvårdslagen, miljöskyddslagen, vattenlagen och PBL. Den beslutande
myndigheten skall därvid göra avvägningar mellan olika allmänna intressen samt
bedömningar av om den åtgärd som prövas kan innebära att områdenas värden och
resurser skadas påtagligt. Områden av riksintresse skall därvid skyddas mot
åtgärder och ingrepp som innebär påtaglig skada. För kommunens beslut enligt PBL
innebär bestämmelserna om områden av riksintresse dessutom att staten genom
bestämmelserna i 12 kap. PBL har ett inflytande över besluten.
Riksintressen enligt 2 kap. NRL
Bestämmelserna i 2 kap. NRL ger skydd åt områden med värden och kvaliteter som
bör bevaras, men även åt områden som inrymmer lägesbundna resurser eller
egenskaper som är lämpliga att nyttja eller att exploatera för vissa specifika
ändamål.
Till den första kategorin hör områden av riksintresse för naturvård och
kulturmiljövård. För sådana bevarandeområden innebär bestämmelserna ett
långsiktigt anspråk att skydda värdena. Vid prövning enligt någon av de lagar
som är kopplade till NRL skall bedömas om åtgärden innebär påtaglig skada på
områdets värden eller om den kan förenas med dessa. För att få ett rättsverkande
skydd för värdena behövs emellertid beslut enligt tillämpliga speciallagar, dvs.
i första hand naturvårdslagen eller kulturminneslagen.
Till den senare kategorin av områden av riksintresse - där avsikten är att
exploatera eller använda områdets resurser och värden - hör bl.a. områden som är
särskilt lämpliga för framtida vägar av större betydelse eller områden som har
särskilt lämpliga egenskaper för en djuphamn. I fråga om sådana områden innebär
bestämmelserna ett skydd i avvaktan på att tillåtligheten skall prövas slutligt
enligt t.ex. väglagen eller PBL. Vid denna prövning skall avgöras om området kan
tas i anspråk för redovisat ändamål eller om det finns motstående allmänna
intressen som bör beaktas.
Riksintressen enligt 3 kap NRL
I 3 kap. NRL anges de olika geografiska områden i landet som på grund av sina
samlade natur- och kulturvärden i sin helhet av riksdagen bedömts vara av
riksintresse. Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till
stånd endast om det inte möter hinder enligt bestämmelserna eller om det kan ske
på ett sätt som inte påtagligt skadar områdets natur- och kulturvärden. I
bestämmelserna anges sådana åtgärder som kan innebära påtaglig skada på områdets
värden. Områdena anges översiktligt i bestämmelserna. Avsikten är att kommunerna
i sin översiktsplanering skall studera en mer detaljerad avgränsning och
redovisa sin syn på den framtida användningen av dessa områden.
Erfarenheter av tillämpningen
Boverket har i sin samlade utvärdering av översiktsplanerna redovisat några
erfarenheter av tillämpningen av NRL. Verket anser att hus-
hållningsbestämmelserna i NRL inte fått genomslag i de första översiktsplanerna.
Bl.a. framhålls att det i vissa fall saknas kunskaper och underlag för att
tillämpa de grundläggande hushållningsbestämmelserna. Det gäller bl.a. frågor om
vattenförsörjning, industrianläggningar samt energiförsörjning. Vidare anses att
både statliga myndigheter och kommuner i hög grad har fokuserat intresset på
områden av riksintresse. Planerna kan ändock inte alltid ses som ett resultat av
den avsedda dialogen mellan stat och kommun, utan har tenderat att bli enbart
sammanställningar av centrala statliga myndigheters anspråk. Boverket pekar i
sin utvärdering av översiktsplanearbetet på att områden av riksintresse enligt 3
kap. NRL har behandlats summariskt i de flesta översiktsplaner. Tänkbara orsaker
är enligt verket brister i fråga om underlaget samt att det saknas en ansvarig
central myndighet för kunskapsförsörjning osv. Både Boverket och flera av de
remissinstanser som har yttrat sig över rapporten anser att det finns stora
oklarheter i fråga om formerna för hur riksintressen läggs fast och hanteras. I
skrivelse till regeringen den 10 mars 1995 anser Boverket att Banverkets
samrådsunderlag om riksintressen för järnvägsändamål inte går att förena med
NRL:s intentioner. Verket pekar framför allt på att Banverket betecknar
befintliga anläggningar som områden av riksintresse.
Myndigheternas underlag om områden av riksintresse
Genom förordningen (1993:191) om tillämpningen av NRL, NRL-förordningen,
regleras bl.a. olika statliga myndigheters uppgifter när det gäller att
tillhandahålla underlag om områden av riksintresse. De centrala
förvaltningsmyndigheterna skall var och en inom sitt verksamhetsområde lämna
underlag till länsstyrelserna om de områden som myndigheten bedömer vara av
riksintresse enligt 2 kap. NRL.
Underlag för bedömningar om mark- och vattenområden av riksintresse har
utvecklats successivt med utgångspunkt från det material som togs fram i samband
med den s.k. fysiska riksplaneringen under 1970-talet. Vissa grundläggande
kriterier för myndigheternas bedömning inom olika sektorer och
verksamhetsområden lades fast i samband med NRL:s tillkomst (se t.ex. prop.
1985/86:3 s. 116-119). Det är naturligt att myndigheternas kunskapsmaterial om
områden av riksintresse successivt utvecklas och kompletteras med anledning av
nya kunskaper och värderingar. Detta gäller inte minst i fråga om områden av
riksintresse för naturvården, kulturmiljövården och friluftslivet, där kunskaper
och synsätt delvis har förändrats sedan arbetet med den fysiska riksplaneringen
avslutades. Ett viktigt led i myndigheternas arbete är att utveckla
beskrivningarna av de olika områden som bedöms vara av riksintresse och att
därvid utveckla motiven för sina bedömningar. Sådana beskrivningar underlättar
de efterföljande diskussionerna mellan länsstyrelsen och kommunen då områdena
skall redovisas och intressena tillgodoses i översiktsplanen.
Frågan om vilka områden som skall anges som riksintresse enligt 2 kap. NRL är
vidare, som beskrivits ovan, nära förknippad med prövning enligt de berörda
speciallagarna. Då området har getts ett rättsverkande skydd eller tagits i
anspråk för ändamålet, t.ex. genom förordnande enligt naturvårdslagen eller
beslut enligt väglagen, saknas normalt anledning att i fortsättningen hävda
området som riksintresse enligt NRL. De bestämmelser som säkerställer syftet med
riksintresset, t.ex. föreskrifter enligt naturvårdslagen eller väglagens
bestämmelser, ger i regel ett tillräckligt skydd. En väsentlig del av
myndigheternas översyn kan därför bestå i att avgränsa de områden där ett starkt
skydd enligt NRL är nödvändigt i avvaktan på ett slutligt ställningstagande
enligt speciallagar. Myndigheternas urval bör i hög grad inriktas mot områden
som är av intresse för olika ändamål av nationell, eller i vissa fall regional,
betydelse. Som en följd härav bör övervägas om de områden som bedöms vara av
riksintresse kan begränsas och preciseras. Om alltför omfattande områden anges
som riksintressen i översiktsplanen finns det risk för att planens betydelse som
vägledning för efterföljande beslut försvagas.
Det ankommer på de berörda verken att i enlighet med dessa riktlinjer och i
samråd med Boverket successivt utveckla sina bedömningar om vilka mark- och
vattenområden som skall anses vara av riksintresse enligt NRL.
I fråga om de geografiskt angivna områdena i 3 kap. NRL bör påpekas att
Boverket enligt NRL-förordningen anges som ansvarig myndighet. Verket har fått
regeringens uppdrag att redovisa utvecklingen i dessa områden. I ett första steg
har utvecklingen i kustområdena studerats. Uppdraget skall redovisas till
regeringen senast den 30 juni 1995.
Genom NRL-förordningen klargörs att länsstyrelsen skall ges möjlighet att
påverka de centrala myndigheternas bedömning av riksintressen. Länsstyrelsen kan
med stöd av ett regionalt underlag eller kunskaper från den kommunala
översiktsplaneringen ha synpunkter som kan påverka både urvalet och
avgränsningen av områdena. Det kan handla om att tillföra sådana uppgifter från
länsvisa inventeringar eller utredningar eller om att relatera myndigheternas
bedömningar till förhållandena i länet, t.ex. i fråga om bebyggelsetryck och
konkurrenssituation.
Behandlingen i översiktsplaneringen
Det är länsstyrelsens ansvar att löpande förmedla underlag om riksintressen till
kommunen. Ett samlat underlag bör överlämnas bl.a. då kommunen inleder ett
arbete med att upprätta eller ändra översiktsplanen. Under hela
planeringsprocessen är det länsstyrelsens uppgift att ta de initiativ som behövs
för att oklarheter eller brister i fråga om underlaget om riksintressen skall
klaras ut, att särskilt verka för att riksintressena tillgodoses och att
företräda de statliga myndigheterna i kontakterna med kommunen.
I tidiga skeden av planeringsprocessen är det naturligt att diskutera kommunens
bedömning av myndigheternas underlag om områden av riksintresse. Olika
förändringar, t.ex. jordbrukslandskapets omvandling eller vägutbyggnader, kan ge
nytt underlag för bedömningar av ett områdes värden. Vidare kan fördjupade
studier av ett områdes egenskaper eller av motstående lokala intressen innebära
att kommunen vill aktualisera alternativ till områden som utpekats som
riksintresse för kommunikationsleder eller för andra anläggningar. Kommunen kan
även genom lokalt genomförda inventeringar medverka till att beskrivningar av
värden, motstående hot osv. utvecklas. Diskussionerna kan således aktualisera
förslag till ändringar i fråga om avgränsningen eller preciseringar i fråga om
innebörden av myndighetens bedömning. Om länsstyrelsen är beredd att acceptera
mer omfattande förändringar i förhållande till det underlag som lämnats av en
myndighet skall den berörda myndigheten underrättas.
Normalt kan man utgå ifrån att kommunen delar myndighetens bedömning i fråga om
områden av riksintresse och att underlaget utan större kompletteringar eller
ändringar kan läggas till grund för kommunens översiktsplaneförslag.
Tyngdpunkten vid utarbetandet av planförslaget kommer i dessa avseenden att
ligga vid frågan om hur de redovisade riksintressena kan tillgodoses. De
ställningstaganden som förutsätts ske vid utarbetandet av planförslaget består
främst i att bedöma om motstående anspråk kan innebära påtaglig skada på de
värden som föranlett att området anges som riksintresse. Ibland krävs att
avvägningar görs mellan olika riksintressen i översiktsplanen. Det kan också bli
fråga om att i översiktsplanen ta ställning till om redovisade områden av
riksintresse skall säkerställas genom rättsverkande bestämmelser eller beslut.
Det är lämpligt att kommunen senast genom länsstyrelsens samrådsyttrande får
besked om statens syn på planförslagets behandling av de områden som anses vara
av riksintresse. Kommunen har då möjlighet att överväga om planförslaget skall
anpassas i förhållande till statens synpunkter. Länsstyrelsen skall i
granskningsyttrandet i samband med utställningen ge ett samlat besked om statens
syn på översiktsplanens redovisning av riksintressen. I yttrandet behandlas både
eventuella förslag till ändringar eller preciseringar av avgränsningen av
området och förslag till ställningstaganden till grunddragen i fråga om mark-
och vattenanvändningen. Av yttrandet framgår normalt även om sektorsmyndigheten
inte delar länsstyrelsens uppfattning i dessa delar. Det bör här noteras att ju
högre grad av samstämmighet som råder mellan myndighetens, länsstyrelsens och
kommunens uppfattning om översiktsplanens redovisning av riksintressena, desto
större tyngd får planens ställningstaganden vid beslut enligt de lagar som är
knutna till NRL.
Redovisning av riksintressena i översiktsplanen
Den form för samverkan mellan de centrala myndigheterna, länsstyrelsen och
kommunen som beskrivits följer således av bestämmelserna i både NRL, PBL och
NRL-förordningen. Sammanfattningsvis förutsätter dessa bestämmelser dels en
dialog mellan ansvariga sektorsmyndigheter och länsstyrelsen, dels en dialog
mellan stat och kommun i samband med översiktsplaneringen enligt PBL.
Underlag om nya anspråk och bedömningar av områden av riksintresse från en
central myndighet bör således förmedlas av länsstyrelsen och behandlas i den
kommunala översiktsplaneringen. På motsvarande sätt bör länsstyrelsen underrätta
myndigheten i de fall kommunen i sin planering redovisar en ändrad uppfattning i
fråga om ett berört riksintresse.Självfallet blir det inte alltid möjligt att
initiera en översiktsplaneprocess kring nya anspråk. Nya anspråk kan
aktualiseras vid tillämpningen av någon av de NRL-anknutna lagarna. I dessa
planerings- och beslutsprocesser bereds kommunen och länsstyrelsen normalt
tillfälle att avge yttranden. I dessa fall blir det naturligt med samverkan
mellan centrala myndigheter, länsstyrelsen och kommunen. Enligt 6 kap. 2 § NRL
kan regeringen begära att kommunen redovisar hur man i sin planering avser att
tillgodose ett avgränsat intresse enligt 2 kap. Denna möjlighet kan användas för
att initiera en dialog mellan kommunen och berörda myndigheter. Regeringens
förslag i avsnitt 5.1.7 om återkommande ställningstaganden till översiktsplanens
aktualitet ger kommunen tillfälle att inleda en översiktsplaneprocess kring nytt
underlag och nya bedömningar om riksintressen.
Sammanfattningsvis anser regeringen att översiktsplaneringens roll i samband
med redovisningen av de områden som skall anses vara av riksintresse bör komma
till uttryck på ett tydligare sätt i PBL. Det bör klargöras att de områden som
skall anses vara av riksintresse särskilt skall anges i översiktsplanen. Det
skall vidare av planen särskilt framgå hur kommunen avser att tillgodose de
redovisade riksintressena. Därmed görs tydligt att dialogen om riksintressena i
översiktsplaneringen skall avse såväl områdenas avgränsning och riksintressets
innebörd som hur områdenas värden skall tillgodoses.
5.1.5Översiktsplanens innebörd och konsekvenser
Regeringens förslag: Översiktsplanens innebörd och
konsekvenser skall kunna utläsas utan svårighet.
Konsekvenserna av planförslaget skall redovisas
vid samrådet och i planbeskrivningen.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens. Utredningen
föreslår emellertid bestämmelser om att såväl innebörden som syftet med planens
skilda delar skall kunna utläsas. Vidare föreslår utredningen att det skall
ställas uttryckliga krav på att översiktsplanen skall redovisa konsekvenserna av
avsedda större förändringar i användningen av mark- och vattenområden.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har kommenterat
utredningens förslag i fråga om redovisning av översiktsplanens syfte och
innebörd. Stockholms universitet anser att bestämmelserna om planbeskrivning
tillgodoser utredningens förslag att syftet med planens skilda delar skall
redovisas. Länsstyrelsen i Jönköpings län instämmer i att utredningens förslag
är angeläget. Norrköpings kommun befarar att utredningens förslag kan leda till
omfattande redovisningar och föreslår att bestämmelsen ges en annan utformning.
Ett par kommuner framhåller att översiktsplanens innehåll och detaljeringsgrad
behöver kunna varieras bl.a. vid ändring av planen inom ett geografiskt område
eller för att tillgodose ett speciellt intresse.
Skälen för regeringens förslag:
Översiktsplanens innebörd
Översiktsplanens huvuduppgifter är att ge vägledning för beslut om dels
användningen av mark- och vattenområden, dels utveckling och bevarande av den
byggda miljön. Som framhålls av utredningen är det sannolikt att många kommuner
i det fortsatta arbetet kommer att stegvis utveckla planens olika funktioner.
De erfarenheter av de första översiktsplanerna som redovisas av utredningen
visar att de delvis motstridiga funktionerna hos översiktsplanen ibland har lett
till otydliga dokument, som inte gett tillräckliga utgångspunkter för olika
beslut.
Bestämmelserna i PBL ställer krav på att översiktsplanen skall utformas så att
dess innebörd kan utläsas utan svårighet. Enligt regeringens mening innebär
dessa bestämmelser att även planens huvudsakliga uppgifter skall framgå på ett
tydligt sätt. Det får varken för kommuninvånare eller för beslutande myndigheter
som skall tillämpa planen råda någon tveksamhet om vilka uppgifter skilda delar
av översiktsplanen har.
Kravet på att tydligt redovisa planens innebörd aktualiseras framför allt vid
successiva ändringar av den kommunomfattande översiktsplanen. Som utredningen
redovisar kommer de närmaste årens översiktsplanering i stor omfattning att avse
s.k. fördjupningar för olika delområden i kommunen, bl.a. i fråga om
tätortsområden och andra mark- och vattenområden med stark konkurrens mellan
olika intressen och anspråk, t.ex. kustområden. Upprättande och antagande av en
översiktsplan för ett avgränsat område innebär att den kommunomfattande
översiktsplanen ändras för det aktuella området. Däremot kan kommuntäckande
planer eller program, som endast behandlar enstaka intressen eller verksamheter,
såsom grusförsörjning eller naturvård, inte utgöra en översiktsplan enligt PBL.
Vid ändring av översiktsplanen för delområden innebär PBL:s regler om tydlighet
bl.a. att sambanden med den kommunomfattande planen analyseras och redovisas.
Kravet på tydlighet vid sådana successiva ändringar av översiktsplanen kommer
emellertid efter hand att leda till att den kommunomfattande planen som helhet
behöver ses över i ett sammanhang.
Konsekvenserna av planförslaget
I avsnitt 5.2 nedan redovisas regeringens förslag i fråga om miljökonse-
kvensbeskrivningar vid upprättande av en detaljplan. Regeringen delar
utredningens bedömning att översiktsplaneringen bör utnyttjas för att tidigt
belysa konsekvenser av förslag till förändringar i fråga om mark- och
vattenanvändningen eller vad gäller den byggda miljön. Den kommunala över-
siktsplaneringen ger uppenbara fördelar i detta avseende - både i förhållande
till detaljplaneringen och till planeringen för olika sektorer eller
verksamheter. Genom att översiktsplaneringen i regel grundas på ett underlag om
olika allmänna intressen underlättas analyser av konsekvenserna för miljön,
hälsan och hushållningen med naturresurser. Kopplingen till
bebyggelseutvecklingen och till sociala frågor ger möjligheter till breda
konsekvensanalyser. I översiktsplaneringen kan vidare belysas samband mellan
olika geografiska områden i kommunen samt mellan mark- och vattenanvändningen
och miljösituationen i olika områden.
Redovisningar av konsekvenserna fyller viktiga funktioner under hela
planeringsprocessen. Berörda myndigheter, kommuninvånare m.fl. kan lättare
förstå innebörden av olika förslag om konsekvenserna redovisas tidigt under
samrådet. Konsekvensbeskrivningar bör utvecklas stegvis under planeringen och
redovisas i underlaget för fullmäktiges beslut att anta översiktsplanen. En
tydlig beskrivning av konsekvenserna av översiktsplanens ställningstaganden kan
även underlätta tillämpningen och öka förståelsen för kommunens bedömningar.
Behovet av att redovisa konsekvenserna är naturligtvis i hög grad beroende av
olika åtgärders karaktär och omfattning. Vid mer omfattande förslag till
förändringar av mark- och vattenanvändningen, såsom ny sammanhållen bebyggelse
eller trafikleder, är det uppenbart att konsekvensbeskrivningar bör ingå i
beslutsunderlaget. Även små förändringar kan emellertid medföra en betydande
påverkan på miljön i vid mening och inte minst medföra betydande sociala och
samhällsekonomiska konsekvenser. Områdets förutsättningar och värden är därför
också av betydelse vid bedömningar av behovet av konsekvensbeskrivningar. Vidare
bör framhållas att successiva förändringar, t.ex. i fråga om
bebyggelseutvecklingen, sammantagna kan medföra betydande ingrepp eller påverkan
på sikt. I vissa fall - t.ex. i fråga om översiktsplaner för utvecklingen av en
tätort - kan det vara önskvärt att göra en samlad, översiktlig analys av
konsekvenserna av planförslaget som helhet. I andra fall, t.ex. då
översiktsplaneringen skall ge vägledning för detaljplanering enligt PBL, kan
kommunen anpassa innehållet till de krav som följer av bestämmelserna om
miljökonsekvensbeskrivningar, MKB, enligt NRL och låta översiktsplanens
beskrivning utgöra ett led i arbetet med en sådan MKB. Därigenom förbättras
möjligheterna att tidigt och på ett avgörande sätt påverka beslutsprocessen vid
förändringar med betydande påverkan på miljön, samtidigt som efterföljande
detaljplanering kan underlättas. I fråga om åtgärder som skall prövas enligt
andra lagar knutna till NRL kan en övergripande konsekvensanalys i beskrivningen
till översiktsplanen vara ett stöd för kommunen att påverka andra myndigheters
beslut. Kommunen kan även i översiktsplanen ta ställning till utgångspunkter och
önskemål för den miljökonsekvensbeskrivning som skall upprättas med stöd av
bestämmelserna i NRL eller andra lagar enligt förordningen (1991:738) om
miljökonsekvensbeskrivningar.
Konsekvensbeskrivningar i översiktsplaneringen kan således både medverka till
att kommunfullmäktige får kunskaper om konsekvenserna av planen som helhet och
ingå i förutsättningarna för miljökonsekvensbeskrivningar vid efterföljande
beslut enligt olika lagar. Detta förutsätter att det utvecklas metoder för att
beskriva konsekvenser av övergripande politiska beslut. Ett sådant
utvecklingsarbete sker bl.a. inom ramen för EU-kommissionens arbete.
Regeringen anser därför att det i PBL bör införas ett grundläggande krav på att
översiktsplanens innebörd och konsekvenser skall kunna utläsas utan svårighet.
Kravet bör följas upp och preciseras i bestämmelserna om samrådet och om den
planbeskrivning som skall fogas till planen. Därmed görs tydligt att
konsekvensbeskrivningar bör utvecklas stegvis under hela planeringsprocessen.
Kravet bör uttryckas så att kommunen skall kunna välja inriktning och omfattning
i varje särskilt fall.
5.1.6Samråd och medborgarinflytande
Regeringens förslag: Samråd om översiktsplanen
skall syfta till att förbättra beslutsunderlaget
och att ge myndigheter samt sammanslutningar och
enskilda möjligheter till insyn och påverkan.
Länsstyrelsen skall vid samrådet företräda och
samordna statens intressen och därvid särskilt
förmedla underlag och ge råd.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens. Utredningen
föreslår därutöver att den lagstadgade tiden för utställning skall förkortas
till en månad med hänsyn till att samrådet förstärks och fördjupas.
Remissinstanserna: Utredningens förslag att vidga kretsen vid samråd
tillstyrks av flera remissinstanser. Bl.a. Statskontoret och flera kommuner
ifrågasätter dock om medborgarinflytandet i praktiken kommar att förstärkas
genom förslaget. Svea hovrätt menar att utredningens förslag snarare ger intryck
av att samrådskretsen begränsas. Några kommuner ifrågasätter om samråd skall ske
med enskilda och anser att innebörden i detta förslag bör utvecklas.
Riksrevisionsverket ifrågasätter om direkt medborgarinflytande i
översiktsplaneringen i stället bör utövas genom demokratiskt valda ombud.
Utredningens förslag att tydliggöra kraven på länsstyrelsens uppgifter vid
samrådet tillstyrks av de remissinstanser som har berört förslaget. Statens
naturvårdsverk och Boverket anser dock att den föreslagna formuleringen bör ses
över, så att länsstyrelsens uppgift att även ge råd i frågor av lokalt intresse
framgår. Flera remissinstanser berör behovet av kompetensutveckling och
svårigheterna för länsstyrelsen att samordna olika statliga myndigheters
intressen. Några länsstyrelser anser att kritiken mot länsstyrelserna är
oberättigad och menar att svårigheterna beror på en oklar ansvarsfördelning
mellan länsstyrelsen och statliga verk.
Förslaget att förkorta minimitiden för utställning av ett förslag till
översiktsplan avstyrks av ett stort antal länsstyrelser och statliga
myndigheter, främst med tanke på önskemålen om ett ökat medborgarinflytande och
tidsåtgången för länsstyrelsens samordning av statens intressen.
Skälen för regeringens förslag:
Ett stärkt medborgarinflytande
I avsnitt 4.4 utvecklas motiven för att stärka medborgarinflytandet vid olika
beslut enligt PBL. Med hänsyn till översiktsplanens betydelse för att tidigt
belysa olika förslag som påverkar mark- och vattenanvändningen bör formerna för
insyn och inflytande säkerställas i tidiga skeden av översiktsplaneprocessen.
Utredningen redovisar att det ofta är svårt att väcka intresse för arbetet med
den kommunomfattande översiktsplanen. På sikt kan möjligen de positiva
erfarenheterna från ett antal kommuner, som genomfört olika försök för att öka
intresset för planeringen, bidra till att det utvecklas generellt användbara
metoder för detta. Önskemålen om ett aktivare medborgarinflytande vid
översiktsplaneringen aktualiseras emellertid framför allt vid planeringen för
kommundelar eller tätorter. Möjligheterna att diskutera problem och skapa
engagemang är naturligtvis större när det gäller den egna närmiljön.
Översiktsplaneringen kan här bl.a. bidra till att ge en överblick och visa
samband mellan olika delområden eller stadsdelar.
Samrådet syftar enligt gällande bestämmelse till ett utbyte av information och
synpunkter. Som utredningen har föreslagit bör samrådets skilda syften
tydliggöras. Det bör därvid betonas att samrådet syftar både till att fördjupa
kommunens beslutsunderlag och till att ge dem som berörs av översiktsplanen
möjlighet att få insyn i planarbetet och att påverka planens utformning. För att
underlätta förståelsen av innebörden av förslaget till översiktsplan bör även
konsekvenserna av förslaget redovisas redan under samrådet.För att säkerställa
syftet med samrådet, bör samråd hållas med en vid krets av berörda. Enligt
gällande bestämmelse skall samråd hållas med länsstyrelsen, regionplaneorgan,
kommuner som berörs av förslaget samt andra som har ett väsentligt intresse av
förslaget. Bestämmelsen bör enligt regeringens mening förtydligas så att det
framgår att samråd även skall hållas med myndigheter, sammanslutningar och
enskilda som har ett väsentligt intresse av förslaget.
Länsstyrelsens uppgifter vid samrådet
Statens inflytande och påverkan i den kommunala översiktsplaneringen skall
främst utövas under samrådet. Enligt bestämmelserna i PBL skall länsstyrelsen
bl.a. ge råd om tillämpningen av 2 kap., verka för att riksintressen tillgodoses
och ta till vara statens intressen. Länsstyrelsens uppgifter vid samrådet följer
även av bestämmelserna i NRL och av förordningen om tillämpningen av NRL.
Statliga myndigheter förutsätts medverka genom att ta fram underlag till den
kommunala planeringen. Även de centrala myndigheternas ansvar för olika verksam-
hetsområden framgår av NRL och förordningen om tillämpningen av NRL samt av
verksinstruktioner. Länsstyrelsen har uppgiften att förmedla underlag från de
centrala myndigheterna till kommunernas översiktsplanering.
I utredningen redovisas några erfarenheter av länsstyrelsernas arbete i samband
med översiktsplaneringen. Länsstyrelserna anses i hög grad ha fungerat som
förmedlare av statligt underlag, medan det funnits osäkerheter i fråga om
ansvaret för att även tolka underlaget och för att samordna olika intressen.
Vidare anses att länsstyrelserna ibland har haft svårigheter att med tillräcklig
tyngd ifrågasätta anspråken från de olika sektorsmyndigheterna och att göra de
sammanvägningar som krävs.
Regeringen delar utredningens bedömning att förutsättningarna för att
länsstyrelsen skall kunna vara mer aktiv i den fysiska planeringen har
förbättrats, bl.a. genom förordningen om tillämpningen av NRL. Länsstyrelsens
övergripande uppgift vid samrådet är att verka för att de olika nationella mål
som statsmakterna har ställt upp inom olika verksamheter anpassas och fullföljs
i den kommunala planeringen. Tyngdpunkten ligger naturligtvis vid sådana
intressen och verksamheter som har relevans för den fysiska planeringen, dvs. de
allmänna intressen som anges i PBL och NRL. Vidare kan länsstyrelsen bidra med
underlag och kunskaper om hur nationella mål och riktlinjer för miljöpolitiken
kan omsättas i ett regionalt och lokalt perspektiv. Också inom andra områden,
där statsmakterna har uttalat tydliga mål för den nationella politiken som bör
beaktas i planeringen, ingår det i länsstyrelsens ansvar att företräda och
samordna statens intressen.Ett viktigt led i länsstyrelsens uppgift att
företräda statens intressen är att löpande förmedla underlag och att aktivt ge
råd om vilka allmänna intressen enligt 2 kap. PBL som bör beaktas vid beslut om
mark- och vattenanvändningen. Därvid skall länsstyrelsen särskilt verka för att
områden som bedöms vara av riksintresse tillgodoses samt att mellankommunala
angelägenheter samordnas på ett lämpligt sätt. Denna uppgift har behandlats
närmare i avsnitt 5.1.4.
Regeringen anser att länsstyrelsens huvudsakliga uppgift att ta till vara och
samordna statens intressen ytterligare bör betonas i bestämmelserna om
länsstyrelsens uppgifter vid samrådet. Det bör tydliggöras att länsstyrelsen
därvid skall förmedla underlag och ge råd om sådana miljöfaktorer och andra
allmänna intressen som bör beaktas vid beslut som rör mark- och vattenområden.
Uppgiften att inom ramen för detta övergripande ansvar verka för att
riksintressen enligt NRL tillgodoses och för en mellankommunal samordning bör
särskilt framgå.
Regeringen anser i likhet med flera remissinstanser att en kortare
utställningstid motverkar önskemålet om att stärka medborgarinflytandet i
översiktsplaneringen. Nuvarande bestämmelser om att översiktsplanen skall
ställas ut under minst två månader bör således inte ändras.
5.1.7Översiktsplanens aktualitet
Regeringens förslag: Kommunfullmäktige skall ta
ställning till översiktsplanens aktualitet minst en
gång under mandattiden. Inför ställningstagandet
skall länsstyrelsen redovisa sådana statliga
intressen som kan vara av betydelse för kommunen.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att fullmäktige skall ta ställning
till översiktsplanens aktualitet varje år.
Remissinstanserna: Den övervägande delen av remissinstanserna, särskilt
kommunerna, men även flera länsstyrelser och myndigheter, motsätter sig
förslaget. Svenska kommunförbundet och ett stort antal kommuner menar att ett
enhetligt aktualitetskrav är olämpligt med hänsyn till kommunernas skilda
förutsättningar och behov. Lagens generella krav på en aktuell översiktsplan
anses tillräckligt, medan en lagreglering anses medföra oacceptabla
begränsningar av handlingsutrymmet för kommunen. Andra kommuner och flera
länsstyrelser samt myndigheter är mer positiva till förslaget, men föreslår -
främst mot bakgrund av den arbetsinsats som kan komma att krävas - ett längre
tidsintervall för ställningstagandet. Några remissinstanser tar i sina yttranden
upp den rättsliga innebörden av ett ställningstagande till aktualiteten. Svea
hovrätt anser att kommunfullmäktiges ställningstagande till aktualiteten från
formell synpunkt förefaller innebära en ändring av översiktsplanen, utan
tillämpning av det föreskrivna förfarandet vid planändring. Boverket menar att
förslaget bör kompletteras så att ett uteblivet beslut får vissa konsekvenser,
t.ex. i fråga om möjligheterna att använda enkelt planförfarande och
områdesbestämmelser. Några länsstyrelser och statliga myndigheter berör frågan
om statliga myndigheters roll i samband med ställningstagandet. Länsstyrelsen i
Jönköpings län anser att de löpande kontakterna med kommunerna ger tillräckliga
möjligheter för länsstyrelsen att förmedla underlag m.m.
Skälen för regeringens förslag:
Kravet på en aktuell översiktsplan
Varje kommun skall ha en aktuell översiktsplan. Kravet på aktualitet motiverades
i PBL-propositionen bl.a. av de skilda uppgifter som översiktsplanen har enligt
PBL och NRL. Som även framhölls (s. 462) bör det ligga i varje kommuns
intresse att hålla planen aktuell. Till följd av aktualitetskravet ansågs det
överflödigt att införa bestämmelser om giltighetstid eller omprövning av
översiktsplanen.
Det grundläggande kravet på en aktuell översiktsplan bör fortfarande vara
vägledande för lagregleringen av den kommunala översiktsplaneringen.
Samhällsutvecklingen, nya kunskaper, förändrade värderingar kommer successivt
att ge nya förutsättningar för kommunens planering och medverka till att
översiktsplanen fortlöpande behöver ses över. Avgörande vid kommunens bedömning
av om planen behöver ändras är bl.a. den nytta planen kan ha som underlag för
olika beslut. Ett naturligt led i den kontinuerligt bedrivna
översiktsplaneringen är därför att löpande följa upp och utvärdera
översiktsplanens effekter i olika avseenden. I en sådan uppföljning ingår t.ex.
att utvärdera översiktsplanens värde som styrinstrument för efterföljande beslut
om detaljplaner eller bygglov. Vidare bör kommunen ha ett eget intresse av att
följa upp och analysera statliga myndigheters beslut enligt andra lagar knutna
till NRL. Det är naturligt att sådana uppföljningar tillsammans med analyser av
nya förutsättningar regelbundet ställs samman och tas upp löpande till politisk
diskussion i lämpliga former. Dessa leder givetvis inte alltid till revideringar
av översiktsplanen, men ger underlag för stegvisa ställningstaganden i fråga om
inriktning och innehåll för översyn och ändring av översiktsplanen.
Denna kontinuerliga uppföljning kan ske på det sätt som kommunen finner
lämpligt, utan att detta behöver regleras. Däremot bör bestämmelserna i PBL
medverka till att det sker återkommande politiska ställningstaganden till
översiktsplanens aktualitet.
Behov av återkommande ställningstaganden till översiktsplanens aktualitet
Att översiktsplanen regelbundet blir föremål för en politisk helhetsbedömning
kan bl.a. öka möjligheterna till insyn i arbetet med översiktsplaneringen. Det
är angeläget att kommuninvånare, intresseorganisationer m.fl. får klarlagt om
översiktsplanen fortfarande är ett uttryck för de övergripande politiska målen i
kommunen. Sakägare och andra enskilda intressenter har intresse av att veta om
planen speglar den aktuella politiska inställningen till bebyggelseutvecklingen
i olika delar av kommunen eller om översiktsplanens ställningstaganden kan komma
att ändras.
Också översiktsplanens funktion i dialogen mellan stat och kommun om bl.a.
riksintressena motiverar regler som säkerställer att översiktsplanens
aktualitet regelbundet tas upp till en politisk helhetsbedömning. Visserligen
följer av bestämmelserna i NRL och i förordningen om tillämpningen av denna lag
att länsstyrelsen kontinuerligt skall förmedla nytt underlag och nya bedömningar
som avser områden av riksintresse. Det är emellertid angeläget att de statliga
myndigheternas underlag och anspråk regelbundet blir föremål för breda
politiska överväganden i kommunen, särskilt om översiktsplanens
ställningstaganden strider mot underlaget. Kommunens politiker kan med anledning
härav vilja inleda en översyn av planen för att diskutera innebörden av olika
riksintressen eller för att påverka avvägningen av riksintressen mot andra
allmänna intressen. På motsvarande sätt har länsstyrelsen och andra statliga
myndigheter intresse av att regelbundet få besked om i vilken utsträckning
översiktsplanen är ett uttryck för kommunens aktuella uppfattning eller om
förutsättningarna ändrats i väsentliga avseenden på sådant sätt att planen kan
komma att ändras. Inte minst önskemålet att åstadkomma en bättre samordning med
statliga myndigheters sektorsplanering, t.ex. i fråga om vägar och järnvägar,
motiverar att sådana möjligheter skapas. Också för de myndigheter som vid sina
beslut skall bedöma om åtgärder är förenliga med översiktsplanen är det särskilt
angeläget att få en överblick över om översiktsplanens skilda delar är aktuella
eller om planen kan komma att ändras i väsentliga avseenden.
Regeringen föreslår därför att det införs bestämmelser om återkommande
ställningstaganden till översiktsplanens aktualitet. Med hänsyn till den
politiska innebörden i ett sådant ställningstagande bör beslutet regelbundet
fattas av kommunfullmäktige minst en gång per mandattid. Regeringen anser i
likhet med flera remissinstanser att formerna för kommunens avgörande bör
anpassas till kommunens förutsättningar och behov. Bestämmelsen bör därför inte
reglera det närmare innehållet i eller underlaget för fullmäktiges
ställningstagande.
Fullmäktiges ställningstagande
Bl.a. med anledning av vad Svea hovrätt anfört vill regeringen utveckla
innebörden i fullmäktiges ställningstagande. Det bör understrykas att det inte
är fråga om en revidering av översiktsplanen eller ens av delar av den.
Ställningstagandet avser enbart översiktsplanens aktualitet, dvs. i vilken
utsträckning översiktsplanens intentioner fortfarande är aktuella med hänsyn
till nya förutsättningar m.m. Innehållet i planen ändras således inte i något
avseende genom beslutet. Översiktsplanens avvägningar av olika allmänna
intressen är vägledande för olika beslut om mark- och vattenanvändningen till
dess att planen ändras. För ändring av planen gäller de särskilda reglerna för
samråd, utställning och antagande. Om fullmäktige vid sin behandling finner att
planen helt eller delvis inte längre är aktuell, är det naturligt att
fullmäktige tar ställning till att inleda en översyn av planen.
Med hänsyn till innebörden i ställningstagandet behöver enligt regeringens
mening inga sanktioner knytas till bestämmelsen. Ett ställningstagande till
aktualiteten kommer att medverka till att tillämpningen av översiktsplanen
underlättas. Om det är osäkert i vilken mån planen är aktuell, finns risk för
att planen förlorar sin vägledande verkan vid olika beslut. Kommunen kommer
således att ha ett eget intresse av att regelbundet pröva aktualiteten i
översiktsplanen.
Länsstyrelsens uppgifter
Kommunens egna bedömningar och uppgifter från den löpande utvärderingen av
översiktsplaneringen är självfallet grunden för fullmäktiges beslut angående
översiktsplanens aktualitet. Därutöver är det ett viktigt motiv för återkommande
ställningstaganden till aktualiteten att fullmäktige skall ha möjligheter att
bedöma om nytt underlag från staten påverkar ställningstagandena i
översiktsplanen. Förutom ny lagstiftning eller nya nationella mål kan nytt
underlag och nya analyser i fråga om miljösituationen, långsiktiga planer för
utbyggnad av kommunikationsleder eller nya bedömningar av områden av
riksintresse enligt NRL innebära att översiktsplanen i väsentliga avseenden inte
längre är aktuell.
Enligt bestämmelserna i NRL skall länsstyrelsen löpande förmedla underlag från
statliga myndigheter till kommunen och samordna statens intressen. Av detta
följer att länsstyrelsen bör ha en aktuell uppfattning om hur uppgifter och
underlag från statliga myndigheter förhåller sig till översiktsplanen. Mot denna
bakgrund bör det ställas krav på att länsstyrelsen inför fullmäktiges
ställningstagande till översiktsplanens aktualitet i en sammanfattande
redogörelse skall redovisa synpunkter i fråga om sådana statliga intressen som
kan vara av betydelse för kommunens beslut. Det får förutsättas att
länsstyrelsen - om det behövs - på lämpligt sätt underrättar berörda statliga
myndigheter och inhämtar deras synpunkter. Det är vidare angeläget att
länsstyrelsen redovisar sin bedömning av hur synpunkterna påverkar den gällande
översiktsplanen. Detta bör framgå av bestämmelsen. Det bör dock understrykas att
länsstyrelsens redovisning inte i detta skede avses innefatta några slutliga
avvägningar mellan motstående intressen. I den mån kommunen inleder ett arbete
med översyn av översiktsplanen med anledning av bl.a. länsstyrelsens
redovisning, ankommer det på länsstyrelsen att, i enlighet med reglerna i PBL,
företräda och samordna statens intressen och i samråds- och granskningsyttranden
ge närmare besked om statens syn på kommunens planförslag.
Regeringen har vid utformningen av bestämmelsen något frångått den av Lagrådet
föreslagna lydelsen. Enligt Lagrådets förslag skulle länsstyrelsen i en
sammanfattande redogörelse redovisa statliga myndigheters synpunkter, som är
kända för länsstyrelsen, i fråga om sådana statliga intressen som kan var av
betydelse för kommunens beslut. Regeringen anser att preciseringen till att det
skall vara statliga myndigheters synpunkter som är kända för länsstyrelsen kan
tolkas så att det endast avser andra statliga myndigheters synpunkter.
Regeringen föreslår därför att det i bestämmelsen endast anges att det i
redogörelsen skall redovisas synpunkter i fråga om sådana statliga intressen som
kan vara av betydelse för kommunens beslut.
5.1.8Översiktsplanens betydelse vid olika beslut
Regeringens förslag: Översiktsplanens uppgifter att
ge vägledning för olika beslut om användningen av
mark- och vattenområden görs tydligare i
lagstiftningen. Sambanden mellan översiktsplanen
och efterföljande beslut utreds vidare.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Endast några remissinstanser har kommenterat utredningens
förslag. Byggforskningsrådet tillstyrker att översiktsplanens vägledande
funktion kommer till tydligare utryck i lagstiftningen. Uppsala universitet
anser att uttrycket "vägledning" kan ge upphov till missförstånd. Länsstyrelsen
i Västerbottens län anser att förslaget innebär en fokusering på den byggda
miljön.
Skälen för regeringens förslag: Samtidigt som de formella kraven på
översiktsplaneringen ändras och görs tydligare bör åtgärder vidtas för att
stärka och utvidga översiktsplanens uppgifter och för att tydliggöra planens
betydelse vid olika beslut. Utredningen och flera remissinstanser pekar på flera
brister i dessa avseenden, som inte enbart hänger samman med
översiktsplaneringens former och redovisning. Bl.a. anses att översiktsplanerna
har fått dåligt genomslag vid såväl kommunens beslut enligt PBL som vid beslut
enligt andra lagar knutna till NRL.
Översiktsplanens betydelse vid beslut enligt PBL
Enligt utredningen har översiktsplanens möjligheter att styra bebyggel-
seutvecklingen och rationalisera efterföljande beslut inte alltid utnyttjats.
Kopplingen mellan översiktsplanen och bygglovsprövningen är ofta svag och
områdesbestämmelser har hittills utnyttjats i liten omfattning. Som framhålls av
utredningen är det i viss mån naturligt att de olika möjligheter till
förenklingar som översiktsplanen kan ge inte utnyttjats fullt ut i ett inledande
skede av översiktsplaneringen. Det finns också anledning förmoda att många
kommuner i den fortsatta planeringen i ökad utsträckning kommer att utnyttja
översiktsplanen för att styra efterföljande beslut enligt PBL. Bl.a. har
flertalet kommuner aviserat att man avser att ändra översiktsplanen för olika
delområden, framför allt i tätortsområdena. Syftet med sådana ändringar är bl.a.
att ange inriktning och program för detaljplaneläggning, att förenkla
förfarandet vid efterföljande beslut, att lägga grunden för områdesbestämmelser
eller att ge tydliga utgångspunkter för prövningen av lov.
Regeringen delar bedömningen att översiktsplaneringens uppgift att styra
bebyggelseutvecklingen successivt kommer att utvecklas i takt med kommunens
vilja att utnyttja de fördelar som ges genom ställningstaganden till bl.a. olika
allmänna intressen i översiktsplanen. Regeringen anser dock att sambanden
mellan översiktsplanen och detaljplaneringen behöver utvecklas ytterligare, så
att de bedömningar som görs på den översiktliga nivån också får genomslag genom
de successiva preciseringar som sker via detaljplanen fram till beslut om
bygglov. Analyser och förslag i dessa avseenden ingår i de tilläggsdirektiv till
Plan- och byggutredningen som redovisats i avsnitt 3.
Översiktsplanen som underlag för beslut enligt övriga lagar knutna till NRL
Bestämmelserna i NRL syftar till att de angivna allmänna intressena skall
beaktas på ett likartat sätt vid prövning av åtgärder som rör mark- och
vattenanvändningen enligt de lagar som är knutna till NRL. Således tillgodoses
genom bestämmelserna såväl önskemål att utnyttja olika naturresurser som att
bevara och säkerställa områden och företeelser som är värdefulla från olika
synpunkter. Den grundläggande utgångspunkten är att mark- och vattenområden
skall användas för de ändamål för vilka de är mest lämpade med hänsyn till
beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan
användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning.
Vid prövning av olika tillståndspliktiga åtgärder enligt de lagar som är knutna
till NRL skall således främst göras en bedömning av och avvägning mellan de
olika allmänna intressen som gör sig gällande i området. Vidare skall prövas om
åtgärden utgör den på sikt mest lämpade användningen i förhållande till dessa
intressen eller i förhållande till andra anspråk som riktas mot området. Till
grund för bedömningarna behövs underlag som visar vilka allmänna intressen som
finns i området samt vilka andra anspråk som riktas mot området.Det underlag som
förutsätts finnas tillgängligt vid myndigheternas prövning är i första hand den
kommunala översiktsplanen. Enligt 6 kap. 1 § NRL skall således de myndigheter
som skall tillämpa lagen se till att sådana planer enligt PBL och sådant
planeringsunderlag som belyser hushållningsfrågan finns tillgängliga. En
utgångspunkt för denna bestämmelse är att översiktsplanen skall spela en viktig
roll för de avvägningar som olika myndigheter har att göra. Kommunens starka
ställning i sådana markanvändningsfrågor som kan styras med PBL bör enligt den
dåvarande departementschefen inte utan vidare få brytas genom tillstånd till
verksamheter som är oförenliga med kommunens planering.
Boverket m.fl. myndigheter har bl.a. vid sin utvärdering av översiktsplanerna
påtalat att planerna inte har beaktats tillräckligt vid tillämpningen av lagar
som är knutna till NRL. Genom förordningen om tillämpningen av NRL har
klargjorts att myndigheter i sina beslut skall ange om den prövade åtgärden går
att förena med en från allmän synpunkt lämplig användning av mark- och
vattenområden samt med den gällande översiktsplanen. Därmed bekräftas
översiktsplanens betydelse som bedömningsunderlag i enlighet med de
grundläggande intentioner som redovisats ovan. Det skall således av en
myndighets beslut alltid framgå om beslutet stämmer överens med översiktsplanens
ställningstaganden. Om myndighetens beslut avviker från planen bör motiven för
denna avvikelse framgå av beslutet. Översiktsplanen bör beaktas, även om den
inte ger något direkt besked om exploteringsföretag eller åtgärder är förenliga
med planen eller inte. Planen och dess underlag kan ge en samlad bild av olika
intressen och anspråk som riktas mot ett område. Ställningstagandena i
översiktsplanen ger främst besked om kommunens syn på den på lång sikt mest
lämpade användningen av mark- och vattenområden med hänsyn till olika allmänna
intressen. Det får förutsättas att kommunen i sitt yttrande i ett ärende enligt
någon av de berörda lagarna normalt ger sin syn på om åtgärden är förenlig med
den gällande översiktsplanen.
Nya anspråk och behov kommer successivt att behandlas i översiktsplaneringen,
vilket kan leda till ändringar med varierande inriktning och syfte. Det kan
t.ex. handla om att belysa hur önskemål om kommunikationsleder kan tillgodoses i
förhållande till andra allmänna intressen. Syftet med en ändring av
översiktsplanen kan därvid vara att påverka olika myndigheters beslut.
I detta sammanhang kan också nämnas översiktsplanens möjligheter att utnyttjas
vid prövningen av lämpliga lägen för anläggningar för vindkraft. Regering och
riksdag har tidigare uttalat att de närmare förutsättningarna för lokalisering
av storskalig vindkraft får bedömas i kommunernas fysiska planering (prop.
1990/91:90, bet. 1990/91:NU40, rskr. 1990/91:373 och 374). Kommunen kan i sin
översiktsplan redovisa lämpliga områden för energiproduktion enligt 2 kap. 8 §
NRL. Sådana ställningstaganden bör grundas på avvägningar mot andra motstående
allmänna intressen, t.ex. natur- och kulturmiljövård. Om vindkraftsanläggningar
behandlas i översiktsplanen ökas förutsättningarna för samordning mellan olika
myndigheter, samtidigt som olika aktörer får information om kommunens syn på de
grundläggande förutsättningarna för utbyggnad i olika områden.
Tydliga bestämmelser om översiktsplanens vägledande uppgifter
NRL-förordningen syftar sammanfattningsvis till att tydliggöra kraven på
hänsynstagande till översiktsplanen vid olika beslut. De ovan föreslagna
förändringarna vad gäller översiktsplanen syftar till att stärka planens möjlig-
heter att fungera i sina olika uppgifter att ge vägledning för beslut dels om
användningen av mark- och vattenområden, dels hur den byggda miljön skall
utvecklas och bevaras. Regeringen föreslår därför att dessa huvuduppgifter
tydliggörs i PBL.
5.2 Miljökonsekvensbeskrivningar m.m.
Ett viktigt syfte med PBL-reformen var att stärka medborgarinflytandet. Som ett
led i detta infördes i lagen bestämmelsen att detaljplanen bör grundas på ett
program som anger utgångspunkter och mål för planen. I PBL-propositionen
anfördes att det kunde vara lämpligt att detaljplanearbetet inleddes med ett
program i de fall översiktsplanen inte helt uppfyllde kraven på aktualitet eller
kritiserades i länsstyrelsens granskningsyttrande eller i övrigt gav föga
vägledning för fortsatt planläggning. I fråga om innehåll anfördes att
programmet kunde ange principiella riktlinjer för utformandet och bevarandet av
miljön inom planområdet och den standard i stort som planområdets miljö avsågs
få.
Avsikten med programmet var således redan från början att ställa krav på ett
planeringsunderlag som skulle visa planens konsekvenser för miljön. Programmet
har naturligen fått sin största betydelse vid beskrivningen av
exploateringsföretag och andra projektanknutna förändringar av markanvändningen.
I samband med införandet av bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar i NRL
och i olika NRL-anknutna lagar övervägdes om sådana bestämmelser skulle införas
även i PBL. Den dåvarande regeringen angav dock i 1990 års miljöpolitiska
proposition En god livsmiljö (prop. 1990/91:90 s.173) att det inte var
nödvändigt med någon ändring i PBL eftersom kommunerna redan i många fall
arbetade med miljökonsekvensbeskrivningar som underlag för sin planläggning.
När frågan om miljökonsekvensbeskrivningar i PBL aktualiserades på nytt i
samband med ikraftträdandet av EES-avtalet (prop. 1992/93:60 Ändring i
miljöskyddslagen [1969:387] m.m.) skedde detta med utgångspunkten att
beskrivningarna skulle upprättas i programskedet. Förutom vikten av att
miljökonsekvensbeskrivningen upprättades på ett tidigt stadium i
beslutsprocessen, var avsikten att den gällande planprocessen på ett smidigt
sätt skulle kunna anpassas till de nya kraven. Ändringen i PBL, som trädde i
kraft den 1 januari 1994, innebär bl.a. att program för detaljplan är
obligatoriskt vid vissa slag av projekt, om de innebär betydande miljöpåverkan.
I dessa fall skall programmet innehålla en miljökonsekvensbeskrivning.
Plan- och byggutredningen har haft i uppdrag att överväga möjligheten att
stärka medborgarinflytandet och öka användningen av miljökonse-
kvensbeskrivningar. Den inriktning mot ett ökat medborgarinflytande som tidigare
redovisats i avsnitt 4.4 och 5.1.6 samt behovet av miljökonsekvensbeskrivningen
som ett grundläggande beslutsunderlag, innebär enligt regeringens mening att det
finns anledning att fortsätta den utveckling som påbörjades i samband med
PBL-reformen.
5.2.1Program- och samrådsskedena
Regeringens förslag: Detaljplan skall grundas på
ett program, om det inte är onödigt. Innehållet i en
översiktsplan skall i vissa fall kunna ersätta
program för detaljplan. Vid utarbetandet av
program skall samråd hållas. Syftet med samrådet är
att förbättra beslutsunderlaget och att ge möjlighet
till insyn och påverkan. Resultatet av samråd under
programskede och vid upprättande av förslag till
detaljplan skall redovisas i en samrådsredogörelse.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningens
förslag innebär dock att ett program skall utarbetas i fler fall än vad som
åsyftas med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Av dem som yttrat sig över förslaget anser de flesta att det
är värdefullt att medborgarinflytandet förskjuts till ett tidigare skede i
beslutsprocessen. Bland de statliga myndigheterna, som annars överlag är
positiva, anser Statens naturvårdsverk att utredningen inte har klargjort att
den sammantagna effekten av förslagen i realiteten leder till att
medborgarinflytandet förstärks. Liknande synpunkter framförs av Statskontoret
och Riksrevisionsverket. Även Glesbygdsverket och Föreningen för
samhällsplanering ifrågasätter om medborgarinflytandet gynnas genom att utöka de
formella kraven på planeringsprocessen. I stället bör det lokala engagemanget
betonas. Många kommuner, däribland Järfälla, Värnamo och Borås kommuner, anser
att det är först i senare skeden av detaljplaneprocessen, när konkreta förslag
utarbetats, som olika intressekonflikter blir tydliga och väcker medborgarnas
intresse.
Nästan alla remissinstanser utom kommunerna tillstyrker utredningens förslag
beträffande program- och samrådsskedena i samband med detaljplan. Många kommuner
riktar stark kritik mot förslaget. Man menar att förslaget strider mot principen
att förenkla planprocessen samt att den kan komma att förlängas och ta ökade
resurser i anspråk. Vissa kommuner, däribland Vallentuna och Umeå kommun anser
att ett samråd är tillräckligt, alternativt att samrådskretsen begränsas. Flera
kommuner, bl.a. Stockholms och Norrköpings kommuner, anser att programskedet är
onödigt i mindre komplicerade planärenden och att de flesta planer också är av
denna karaktär. Vidare anser bl.a. Mariestads och Orust kommuner att kravet på
program endast bör gälla när miljökonsekvensbeskrivningar skall upprättas. Ett
antal kommuner, däribland Enköpings, Gävle, Luleå och Karlstads kommuner, anser
dock förslaget värt att pröva, eftersom man kan få en vinst genom färre
överklaganden och mindre risk för förseningar.
Skälen för regeringens förslag:
Program
Utredningens förslag innebär att kravet på program utvidgas. Detaljplanen skall
grundas på ett program, om det inte är onödigt. Syftet med förslaget är att
dialogen mellan kommunen och de kommuninvånare som berörs av ett planärende
skall komma till stånd tidigare. Härigenom uppnås dels att kommunens
beslutsunderlag i ett tidigt skede breddas med de berördas erfarenheter och
synpunkter, dels att berörda sakägare och boende m.fl. ges möjligheter till
insyn och påverkan innan kommunens ställningstaganden är låsta. Utredningens
förslag om utvidgat krav på program är också, som framgår av det följande,
avsnitt 5.2.2, kopplat till förslaget om ett utökat krav på
miljökonsekvensbeskrivningar.
De invändningar som framförts, främst från kommunalt håll, grundas i huvudsak
på att de utvidgade kraven på program riskerar att göra processen mer
komplicerad och därmed också mer kostsam. Som utvecklas närmare nedan om samråd
medför enligt regeringens mening fördelarna med ett ökat medborgarinflytande och
ett förbättrat beslutsunderlag i det tidiga skedet av processen att kravet på
program ändå bör utvidgas. Regeringen anser dock att utarbetandet av ett program
kan anses onödigt i något fler fall än vad som avses i utredningens förslag. Ett
program bör som huvudregel kunna undvaras i de fall detaljplanen är av sådan
beskaffenhet att den kan behandlas enligt reglerna om enkelt planförfarande. Det
bör i vissa fall vara möjligt att undvara program även om detaljplanen är sådan
att det krävs ett ordinärt förfarande. Tanken är här att översiktsplanen skall
kunna ersätta programmet. I ett sådant fall bör översiktsplanen vara aktuell och
detaljplanen ha stöd i översiktsplanen. Vidare bör förslaget till detaljplan
vara förenligt med det granskningsyttrande som länsstyrelsen lämnat angående
översiktsplanen.
Samråd
Ett samråd vid upprättandet av detaljplanen syftar till ett utbyte av
information och synpunkter. Regeringen har i samband med den tidigare
behandlingen av översiktsplanen i avsnitt 5.1.6 föreslagit att syftet med
samrådet skall uttryckas på ett något annorlunda sätt. Detta bör gälla även för
detaljplaneförfarandet. Samrådet skall således syfta till att förbättra
beslutsunderlaget och att ge myndigheter, sammanslutningar och enskilda
möjlighet till insyn och påverkan.
När det gäller tidpunkten för samråd anför utredningen att erfarenheterna visar
att kontakterna mellan kommunen och de enskilda i många fall kommer till stånd
för sent. Ofta har kommunens ställningstaganden varit låsta när sakägarna och
boende m.fl. beretts tillfälle till samråd. De enskilda har därmed gått miste om
möjligheten att påverka utgångspunkterna för planarbetet. Kontakter med berörda
enskilda bör enligt regeringens mening tas innan detaljplanen har fått ett
alltför konkret innehåll, således redan under programskedet. Kravet på
upprättande av program för detaljplan bör därför kompletteras med en skyldighet
för kommunen att hålla samråd redan under programskedet.
Utredningen föreslår att kravet på samråd under programskedet kan begränsas
till enskilda personer och sammanslutningar eftersom det inte framkommit något
som tyder på att kommunernas kontakter med de obligatoriska samrådsparterna inte
har fungerat. Med hänvisning till bl.a. vad som tidigare anförts, avsnitt 5.1.6,
om länsstyrelsens roll i planeringen finns det emellertid enligt regeringens
mening inget skäl att begränsa samrådskretsen. Samrådet under programskedet bör
omfatta samma krets som omfattas av samrådet om förslag till detaljplan. Som
uttalades i PBL-propositionen (s. 536) kan denna krets omfatta även
villaägarföreningar, fackföreningar och handikapporganisationer samt andra
grupper som har ett väsentligt intresse av planförslaget.
Formerna för samråd vid upprättande av förslag till detaljplan är inte
reglerade. Det finns enligt regeringens mening inte heller skäl att reglera
formerna för samråd under programskedet. Det är däremot lämpligt att Boverket,
som hittills, i handböcker och i annan rådgivande information lämnar goda
exempel på hur samråd kan bedrivas och hur samrådsredogörelser bör upprättas för
att ge en rättvisande information.Resultatet av samrådet om förslaget till
detaljplan skall enligt gällande regler redovisas i en samrådsredogörelse.
Samrådsredogörelsen bör behandla i princip alla förslag och synpunkter som
framförts. Det gäller även sådana förslag och synpunkter som inte har en
omedelbar betydelse för detaljplanen men som har betydelse för kommunens
fortsatta planering, t.ex. för angränsande områden. I redogörelse över samrådet
bör redovisas kommunens ställningstaganden med anledning av framförda förslag
och synpunkter. Regeringen anser det emellertid inte behövligt att en
samrådsredogörelse upprättas särskilt över samrådet under programskedet. De
synpunkter som framförts vid samrådet bör kunna behandlas i en gemensam
samrådsredogörelse.
Som tidigare nämnts har flera remissinstanser påtalat risken för att det
utökade samrådet kommer att medföra förseningar och ökade kostnader. Kravet på
samråd både i programskedet och när detaljplaneförslaget upprättas behöver
allmänt sett dock inte leda till dubbla arbetsinsatser från kommunernas sida.
Samråden bör i stället ses som en sammanhållen process under vilken de ändrar
karaktär från ett samråd om ett principförslag till ett samråd om den närmare
utformningen av planförslaget. Det innebär att medborgarinflytandet i vid mening
bör få sin tyngdpunkt i programskedet. Genom att kretsen av sakägare och de med
dem likställda kan få sina möjligheter till insyn och påverkan tillgodosedda
under det tidiga samrådet, kan samrådet i det senare skedet och den fortsatta
planprocessen underlättas och rationaliseras.
De utökade kraven på program och samråd kan visserligen i enstaka fall leda
till ett visst merarbete och därmed något ökade kostnader för kommunerna. Detta
måste dock vägas mot de vinster man kan göra genom att det sannolikt blir färre
överklaganden och därmed mindre risk för förseningar. Till vinsterna får anses
höra bl.a. att de kommunala besluten står i bättre samklang med kommuninvånarnas
önskemål och att de boende m.fl. ges reella möjligheter att vara med och påverka
besluten.
5.2.2Ökad användning av miljökonsekvensbeskrivningar
Regeringens förslag: En miljökonsekvensbeskrivning
skall upprättas om en detaljplan medger åtgärder som
innebär betydande påverkan på miljön, hälsan eller
hushållningen med naturresurser.
Utredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Den alldeles övervägande delen av remissinstanserna,
innefattande bl.a. Boverket, Statens naturvårdsverk samt flertalet länsstyrelser
och kommuner, tillstyrker förslaget om en utvidgning av kravet på upprättandet
av en miljökonsekvensbeskrivning och att kravet på upprättandet skall vara
generellt uttryckt. Ett antal av instanserna, t.ex. Statens Lantmäteriverk,
Kalmar kommun och Sveriges Fastighetsägareförbund, efterlyser dock
förtydliganden av begreppet "betydande inverkan".
Några, bl.a. Västerås kommun och Svenska Naturskyddsföreningen, anser att en
miljökonsekvensbeskrivning skall vara närmast obligatorisk vid utarbetande av
detaljplan. Uppsala universitet föreslår att en särskild, utförlig lag om
miljökonsekvensbeskrivning snarast bör införas. Kammarrätten i Göteborg anser
däremot att det ännu är för tidigt att ge bestämmelserna om
miljökonsekvensbeskrivning en ny utformning, innan några direkta erfarenheter
vunnits av de gällande reglerna.
Från flera håll har lämnats synpunkter om krav på innehåll i en
miljökonsekvensbeskrivning. Överstyrelsen för civil beredskap betonar
beredskapshänsynen och Statens räddningsverk anser att en miljökonse-
kvensbeskrivning bör innefatta såväl normala förhållanden som driftstörningar
och möjliga olyckor med följder för omgivningen. Sveriges geologiska
undersökning anser att infiltration av dagvatten inom tätorternas grönområden
inte bör tillåtas utan en miljökonsekvensbeskrivning.
Skälen för regeringens förslag:
Bakgrund
Bestämmelser om krav på miljökonsekvensbeskrivningar infördes i PBL år 1994. Som
redan nämnts utformades kravet så att program för detaljplan är obligatoriskt
vid vissa slag av projekt som innebär betydande miljöpåverkan. I dessa fall
skall vid utarbetandet av programmet upprättas en miljökonsekvensbeskrivning
enligt 5 kap. NRL. I förarbetena (prop. 1992/93:60 s. 21) angavs att införandet
av miljökonsekvensbeskrivningar i PBL avsåg att tillgodose kravet i rådets
direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av
vissa offentliga och privata projekt (EGT nr L 175 av 5.7.1985, s. 40).
I rådets direktiv anges bl.a. krav på upprättande av en miljökonsekvens-
beskrivning, bedömningens omfattning och innehåll. Beträffande krav på
upprättande anges att det vid vissa slag av projekt, vilka som regel skall anses
medföra en betydande påverkan på miljön, skall göras en systematisk bedömning av
projektets konsekvenser, dvs. en miljökonsekvensbeskrivning. I bilaga 1 till
direktiven anges de projekt där en systematisk bedömning är närmast
obligatorisk. Som exempel kan nämnas kärnkraftverk och större värmekraftverk,
motorvägar, järnvägslinjer för fjärrtrafik och stora miljöstörande
industrianläggningar. I en andra grupp anges sådana projekt som inte alltid
medför en betydande påverkan i varje enskilt fall. En bedömning av effekterna av
sådana projekt bör göras när det är nödvändigt med hänsyn till respektive
projekts karaktär. I bilaga 2 till direktiven redovisas de projekt som kan komma
i fråga för en bedömning. Denna lista innefattar ett brett spektrum av projekt,
alltifrån infrastrukturprojekt till anläggningar för reglering av vattenflöden
till glasindustrier.
I fråga om bedömningens omfattning anges i direktiven att ett projekts
miljöpåverkan bör bedömas med hänsyn till behovet att skydda människors hälsa
och bidra till livskvaliteten genom en förbättrad miljö samt för att säkerställa
bevarandet av arternas mångfald och bibehålla ekosystemets förnyelseförmåga som
en grundläggande resurs för allt liv.
Kommissionen lämnade år 1994 förslag till ändringar av rådets direktiv. Enligt
förslaget skall kravet på upprättande av miljökonsekvensbeskrivningar utvidgas
till att omfatta ytterligare olika slag av projekt. Vidare lämnas förslag till
urvalskriterier angående när ett projekt skall anses ha en betydande
miljöpåverkan.
I samband med införande av miljökonsekvensbeskrivningar i PBL framfördes från
olika håll att kravet på miljökonsekvensbeskrivningar borde uttryckas generellt.
Den förra regeringen fann inte skäl att införa kravet i vidare mån än som
krävdes för att uppfylla direktivets krav. Det innebar att kravet knöts till
viss i direktivet angiven användning av mark eller byggnader eller andra
anläggningar, t.ex. för industriändamål, ny sammanhållen bebyggelse, kabinbana,
hotellkomplex eller fritidsbyar. Regeringen angav dock att ett allmänt krav i
PBL på miljökonsekvensbeskrivningar borde utredas i ett vidare sammanhang, där
vunna erfarenheter av tillämpningen av de föreslagna reglerna kunde vara ett
värdefullt underlagsmaterial.
Regeringens överväganden
Enligt regeringens mening är det nu tid att i PBL införa ett mer generellt krav
på miljökonsekvensbeskrivningar. För detta talar också att i huvudsak enhetliga
regler därmed kommer att gälla för samtliga NRL-anknutna lagar.
En utgångspunkt för ett generellt uttryckt krav på miljökonsekvensbeskrivningar
i PBL bör vara att det tillgodoser de ändamål som omfattas av EG:s direktiv
85/337/EEG. Uppräkningen i direktivet är emellertid inte statisk utan det måste
förutsättas att den med tiden kommer att kompletteras. Kravet måste därför
formuleras så att en beskrivning skall upprättas vid en viss grad av
omgivningspåverkan oavsett ändamålet med planen. Denna förutsättning bör i PBL
uttryckas så att det skall vara fråga om betydande påverkan på miljön, hälsan
eller hushållningen med naturresurser. I utredningens betänkande används
begreppet betydande inverkan. Någon skillnad i sak avses inte. Det av regeringen
föreslagna begreppet överensstämmer däremot bättre med det begrepp som i EG:s
direktiv används för att uttrycka kravet på när en miljökonsekvensbeskrivning
skall upprättas.
I den gällande bestämmelsen i PBL används uttrycket betydande miljöpåverkan.
Den föreslagna kvalifikationsgränsen betydande påverkan avses vara densamma,
dvs. hänsyn skall tas till både projektets karaktär och områdets känslighet.
Genom ändringen tydliggörs emellertid att objektet för påverkan inte bara avser
miljön utan även hälsan och hushållningen med naturresurser. En sådan
formulering står också i saklig överensstämmelse med 5 kap. NRL angående syftet
med miljökonsekvensbeskrivningen. Begreppet hälsan innefattar också säkerhet
(jfr prop. 1990/91:90 s. 457)
Regeringen finner i likhet med utredningen inte skäl att nu föreslå några
direkta ändringar beträffande miljökonsekvensbeskrivningens innehåll. De brister
i kommunernas redovisning m.m. som utredningen pekat på kan enligt regeringens
bedömning inte hänföras till brister i regelsystemet. Genom hänvisningen att
miljökonsekvensbeskrivningen skall upprättas enligt 5 kap. NRL ges
förutsättningar för att beskrivningen skall innehålla en allsidig redovisning av
planens påverkan på omgivningen. Som ovan nämnts pågår en översyn av EG:s
direktiv, vilken bl.a. behandlar frågan om krav på miljökonsekvensbeskrivningar.
Om översynen leder fram till en ändring av direktivet, kan det finnas anledning
att återkomma i saken.
Med anledning av de frågor som uppmärksammats i Hot- och riskutredningens
betänkande Ett säkrare samhälle (SOU 1995:19) vill regeringen dock betona att
den beskrivning av konsekvenserna för säkerheten som ingår i
miljökonsekvensbeskrivningen bör omfatta en riskanalys och en bedömning av vilka
åtgärder myndigheter eller de som bedriver verksamheten kan vidta för att minska
riskerna.
En miljökonsekvensbeskrivning bör även fortsättningsvis upprättas i samband med
programmet för detaljplanen. Beskrivningen kommer i programskedet att avse
konsekvenserna av de i programmet skisserade åtgärderna. När programmet efter
samrådet bearbetas till ett förslag till detaljplan skall
miljökonsekvensbeskrivningen utvecklas vidare tillsammans med detaljplanen. Den
slutliga versionen av miljökonsekvensbeskrivningen skall således avse det
planförslag som läggs fram för antagande.
En miljökonsekvensbeskrivning är en del av underlaget för ett beslut om
antagande av detaljplan. Vid prövningen av ett sådant beslut kan brister i
beslutsunderlaget leda till att beslutet upphävs. En utebliven eller alltför
bristfällig miljökonsekvensbeskrivning kan därvid vara skäl för att anse att
beslutet att anta detaljplanen inte kan godtas. Det är knappast möjligt att
generellt ange när en miljökonsekvensbeskrivning skall anses så bristfällig att
detaljplanebeslutet bör upphävas. Detta måste bedömas från fall till fall, med
utgångspunkt i de frågor som miljökonsekvensbeskrivningen i det enskilda fallet
skall belysa.
5.3 Fysisk planering för en bättre miljö
Plan- och byggutredningen har bl.a. haft i uppdrag att överväga och precisera
vissa allmänna intressen. Hälsa och säkerhet är väsentliga allmänna intressen
som alltid skall beaktas i den fysiska planeringen. Därutöver är bl.a.
miljöhänsyn, liksom hänsyn till natur- och kulturmiljön viktiga allmänna
intressen.Tillgängligheten i den byggda miljön för personer med nedsatt rörelse-
eller orienteringsförmåga är också ett viktigt allmänt intresse.
Som tidigare framgått, avsnitt 4.3, har tätorternas grönområden och
kulturmiljöer stor betydelse i sig. De har också ekologiska och sociala värden.
Tätortsutbyggnaden utgör emellertid många gånger ett allvarligt hot mot dessa
viktiga områden. Skyddet av grönområden och kulturmiljöer förutsätter en samlad
bild av dem och deras värden. Detta kan uppnås genom att deras betydelse
uppmärksammas mer i planeringen. Vidare behöver särskilda insatser göras för att
stärka hänsynen till samlade natur- och kulturvärden. Dessa frågor behandlas i
det följande i avsnitt 5.3.1 och 5.3.2.
Tillgängligheten i den byggda miljön är också ett viktigt allmänt intresse. Om
målet om ett samhälle för alla skall nås måste framför allt hinder i den
offentliga miljön undanröjas. Tillgängligheten i den offentliga miljön behandlas
i avsnitt 5.3.3.
Med kretslopp i byggandet avses ofta återvinning av material ur rivningsmassor.
Regeringen anser att detta, i vart fall i ett långt tidsperspektiv, är ett
alltför snävt synsätt. I första hand måste eftersträvas att bebyggelsen som
sådan kan användas länge - dvs. att bebyggelsen kan underhållas, repareras och
byggas om för andra ändamål. I andra hand bör byggnadsdelarna kunna återanvändas
och först därefter bör det vara aktuellt med återvinning av materialet i
förbrukade delar. Vidare är det angeläget att miljöfarligt avfall tas om hand
under betryggande former. Någon från miljösynpunkt genomtänkt reglering av
rivningar finns ännu inte i vårt land. I avsnitt 5.3.4 utvecklar regeringen sin
syn på dessa frågor.
5.3.1Parker och andra grönområden i stadsbygden
Regeringens förslag: Krav ställs på att områden med
samlad bebyggelse skall utformas med hänsyn till
behovet av parker och andra grönområden. Kommunen
ges möjlighet att i detaljplan eller
områdesbestämmelser meddela skyddsbestämmelser för
särskilt värdefulla tomter och allmänna platser.
Kravs ställs på att sådana tomter och allmänna
platser inte får förvanskas i de avseenden de
omfattas av skyddsbestämmelser.
Regeringens bedömning: Kunskaperna om
betydelsen av natur- och grönområden i vardagsmiljön
bör ökas. Behovet av att skydda särskilt värdefulla
områden som nationalstadsparker enligt NRL bör
utredas.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Så gott som alla remissinstanser är positiva till att
skyddet för tätorternas grönområden stärks. Boverket anser att förslaget att
områden med samlad bebyggelse skall utformas med hänsyn till behovet av parker
och andra grönområden är ett viktigt genombrott för grönområdesplaneringen.
Genom att den samlade grönstrukturen synliggörs i översiktsplanen ökar
förutsättningarna för allmänheten att i tidiga skeden reagera på planerade
förändringar. Byggforskningsrådet anser att ändringarna får effekt i planeringen
först när en förändring sker av attityder och värderingar. Förslagen till direkt
skydd av grönområden och parker är ytterst begränsade. Länsstyrelserna i
Kristianstads, Hallands samt Göteborgs och Bohus län, Naturskyddsföreningen och
flera kommuner anser att utredningen saknar förslag till ett effektivt
säkerställande. Sveriges Köpmannaförbund anför att det inte bara krävs grönytor
i centrumområdet utan också en god tillgänglighet för dem som bor utanför
stadskärnan. I planeringen måste man därför beakta behovet av bra trafikleder
och parkeringsmöjligheter. Ett centrumområde med grönytor utan besökare är,
enligt förbundet, knappast en lyckad satsning.Skälen för regeringens förslag och
bedömning: Med grönområden i och i anslutning till tätorter avses all mark som
inte är bebyggd eller hårdgjord. Grönområdena fyller flera olika funktioner. För
boende i tätorter är tillgången till natur- och grönområden av stor betydelse
både som ett berikande inslag i vardagsmiljön och för att tillgodose behoven av
rekreation och friluftsliv. Vissa grönområden, bl.a. parker och trädgårdar, är
ofta bärare av betydande kulturhistoriska värden. Naturligtvis kan även
ekologiska aspekter läggas på grönområdena. De har betydelse för den biologiska
mångfalden, för omhändertagande av dagvatten och avfall samt för det lokala
klimatet.
Dagens bebyggelseutveckling består till stor del av förtätningar i tätorterna.
Det gäller såväl de centrala delarna som randzonen mellan tätbebyggelse och den
omgivande landsbygden. Investeringar i trafikanläggningar, vägar och järnvägar
innebär ofta, framför allt i storstadsregionerna, att tidigare sammanhängande
gröna områden styckas upp. Naturområden och till viss del även parker betraktas
inte sällan som reservmark för exploatering.
Regeringen anser att ökade möjligheter nu bör skapas för att slå vakt om
tätorternas parker och andra grönområden. Särskilt viktigt är att sammanhängande
stråk av grönområden, t.ex. s.k. korridorer eller kilar, inte bryts. För att
skyddet för dessa områden skall kunna stärkas är det viktigt att deras betydelse
klarläggs och uppmärksammas samt att de legala grunderna för deras skydd stärks.
Först då finns förutsättningar att på ett bättre sätt hävda grönområdena vid
avvägningen mellan olika motstående intressen i samband med beslut som innebär
förändringar av markanvändningen.
Gällande rätt
Möjligheter till skydd av parker och andra grönområden i tätorterna ges i
skiftande utsträckning i NRL, PBL, naturvårdslagen (1964:822) och lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m.
I 2 kap. 6 § första stycket NRL anges att mark- och vattenområden som har
betydelse från allmän synpunkt på grund av områdenas naturvärden eller
kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet så långt möjligt skall skyddas
mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av
områden för friluftsliv i närheten av tätorter skall särskilt beaktas. Enligt
paragrafens andra stycke skall områden som är av riksintresse för naturvården,
kulturminnesvården eller friluftslivet skyddas mot åtgärder som avses i första
stycket.
PBL ger möjlighet att i detaljplan eller områdesbestämmelser meddela
bestämmelser om vegetation. Om skada uppkommer till följd av sådana bestämmelser
kan fastighetsägaren ha rätt till ersättning av kommunen. I 3 kap. PBL ställs
bl.a. krav på skötsel och underhåll av tomter. Dessa krav skall i skälig
utsträckning tillämpas på allmänna platser. Det finns dock inget krav på att
varsamhet skall iakttas vid utförande av åtgärder som innebär ändring eller
omdisponering av en tomt eller en allmän plats. Inte heller finns något förbud
mot förvanskning av särskilt värdefulla tomter och allmänna platser.
Med stöd av kulturminneslagen kan parker, trädgårdar eller andra anläggningar
av kulturhistoriskt värde förklaras som byggnadsminnen av länsstyrelsen. Rätt
till ersättning föreligger bl.a. om de skyddsföreskrifter som länsstyrelsen
utfärdar innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del
av fastigheten. Kyrkotomter och begravningsplatser har ett generellt skydd
enligt kulturminneslagen.
I naturvårdslagen finns bl.a. bestämmelser om nationalparker, naturreservat och
naturvårdsområden. Naturvårdslagens skyddsformer har i viss utsträckning använts
för att skydda värdefulla områden för friluftslivet i anslutning till tätorter.
När det gäller säkerställandet av mindre grönområden i tätorter, t.ex. parker,
är det dock tveksamt om naturvårdslagens skyddsformer överhuvudtaget är
lämpliga. Syftet med skyddsformerna har inte heller varit att skydda eller
säkerställa denna typ av objekt.
Komplettering av 2 kap. PBL och 2 kap. NRL.
Den tidigare föreslagna ändringen i 2 kap. 2 § PBL, avsnitt 5.1.2, innebär att
grönområdena skall beaktas vid planläggning m.m. För att ytterligare understryka
betydelsen av grönområdena i tätorterna bör de krav som ställs på
bebyggelsemiljöns utformning (2 kap. 4 §) kompletteras med krav på att hänsyn
även skall tas till behovet av parker och andra grönområden.
För att ge bevarandet av tätorternas grönområden ett tillräckligt starkt
materiellt stöd i lagstiftningen när det blir fråga om avvägning mellan
motstående intressen, bl.a. vid utbyggnad av infrastrukturer i och i anslutning
till tätorter, bör de grundläggande hushållningsbestämmelserna i 2 kap. NRL
ändras på så sätt att också behovet av grönområden i tätorter särskilt skall
beaktas. Särskilt i storstadsområden bör denna vidgning av bestämmelsen bli
verkningsfull.
Redovisning av parker och andra grönområden i översiktsplanen
Varje enskilt exploateringsföretag som tar grönområden i anspråk kan, taget för
sig självt, förefalla obetydligt. Sammantaget över en längre period ger dock
alla enskilda åtgärder negativa konsekvenser. Dessa är inte alltid överblickbara
när ställning skall tas till det enskilda ärendet. En helhetsbedömning av
grönområdena är därför av stor betydelse för arbetet med skydd och
säkerställande av dessa områden i städer och tätorter. En samlad kunskap behövs
i varje kommun. Denna kunskap bör kunna sammanställas inom ramen för den
föreslagna förstärkta översiktliga planeringen, avsnitt 5.1. Härigenom kommer
parker och andra grönområden att kunna uppmärksammas på ett bättre sätt än i dag
i den översiktliga planeringen. Genom kommunens återkommande ställningstaganden
till översiktsplanens aktualitet kommer även behovet av skydd för grönområdena
att få en fortlöpande belysning som bör leda till ett större hänsynstagande.
Säkerställande av grönområden mot exploatering
Säkerställande av grönområden kan bl.a. ske i detaljplan. När ett område skall
exploateras i en tätort krävs normalt detaljplan. Det kommunala planmonopolet är
därför ett effektivt instrument till skydd för grönområden som inte är i
kommunal ägo, förutsatt att kommunen vill utnyttja det. Kommunen kan även
upphäva äldre planer vars genomförande skulle få icke önskvärda konsekvenser för
grönområdena. I de fall kommunen vill ta i anspråk egna grönområden krävs också
i allmänhet detaljplan. Genom att miljökonsekvensbeskrivningar föreslås
upprättas i större utsträckning kommer konsekvenserna för grönområdena att
redovisas. I planbeskrivningen skall vidare redovisas om planförslaget avviker
från översiktsplanen och, i så fall, skälen därför. På detta sätt ges med-
borgarna goda möjligheter till kontroll av att ställningstagandena i
översiktsplanen fullföljs.
Skyddsbestämmelser för tomter och allmänna platser
För tomter och allmänna platser finns inte någon bestämmelse som motsvarar
bestämmelsen i 3 kap. 10 § PBL om att ändringar på en byggnad skall utföras
varsamt. Inte heller bestämmelsen i 3 kap. 12 § om att särskilt värdefulla
byggnader inte får förvanskas har någon motsvarighet när det gäller tomter och
allmänna platser.
Något allmänt varsamhetskrav torde inte kunna uppställas för tomter och
allmänna platser. Förhållandena är alltför skiftande och en sådan regel skulle
medföra en alltför dålig förutsebarhet för fastighetsägaren.På många håll i våra
tätorter finns emellertid parker och trädgårdar av mycket stort värde från
historisk, kulturhistorisk, miljömässig, konstnärlig eller ekologisk synpunkt.
Dessa bör i likhet med värdefulla byggnader kunna skyddas mot förvanskning genom
skyddsbestämmelser i detaljplan eller områdesbestämmelser. Fastighetsägaren får
då kunskap om vilka värden som skall beaktas och vilka åtgärder som skulle
medföra att området förvanskas. Om fastighetsägaren lider skada till följd av
att skyddsbestämmelser för tomter och allmänna platser meddelas bör kommunen
vara skyldig att utge ersättning under samma förutsättningar som gäller för
skyddsbestämmelser för byggnader.
Regeringen föreslår således att bestämmelser införs med innebörden att
värdefulla tomter och allmänna platser inte får förvanskas och att kommunerna
ges möjligheter att i detaljplan eller områdesbestämmelser meddela
skyddsbestämmelser härom.
Vardagsnaturen
Särskilda insatser måste också göras för att förbättra kunskaperna om naturen i
människors vardagsmiljö och att öka förståelsen för dess värden. Vardagsnaturen
innefattar grönskan i närmiljön, anlagda parker, grönområden och andra obebyggda
områden i och i anslutning till den byggda miljön. Regeringen anser att
betydelsen av vardagsnatur för människors välbefinnande och för en rik och
levande miljö i städer och tätorter behöver uppmärksammas ytterligare. Även om
kommunerna har huvudansvaret för vardagsnaturen, berörs även vissa statliga
myndigheter på olika beslutsnivåer.
Särskilt värdefulla parker och grönområden
Även om det redan nu finns möjligheter att slå vakt om natur- och kulturvärden,
bör lagstiftningen successivt förbättras och utvecklas. Det bör särskilt
övervägas om skyddet i fråga om särskilt värdefulla parker och grönområden i
landets tätortsregioner behöver förstärkas. Området
Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården har genom ändring i NRL förklarats som
landets första nationalstadspark. Regeringen kommer senare denna dag att ge en
särskild utredare i uppgift att undersöka om det finns ytterligare sådana
områden i och i anslutning till städer och tätorter som i ett nationellt
perspektiv bedöms ha särskilda natur- och kulturvärden och att överväga om dessa
behöver ges ett särskilt skydd enligt NRL.
5.3.2Kulturmiljön
Regeringens förslag: För att kulturmiljövärdena skall
kunna ges en ökad uppmärksamhet ställs högre krav på
kommunernas översiktsplaner. Kraven avser dels
inventering och redovisning av kulturmiljövärdena,
dels ställningstaganden till dessa värden vid
planläggning och tillståndsprövning. Kommunen ges
möjligheter att i detaljplan eller
områdesbestämmelser meddela särskilda varsamhets-
bestämmelser för att precisera de krav som gäller
vid ändring av byggnad.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslagen har överlag fått ett positivt mottagande från
remissinstanserna. Så gott som alla instanser är positiva till att
kulturmiljövärdena lyfts fram och ges ett starkare skydd.
När det gäller kunskapsuppbyggnaden och redovisningen av kulturmiljövärdena i
översiktsplanen tillstyrker de flesta remissinstanserna utredningens förslag.
Borlänge kommun anför att ett förbättrat kunskapsunderlag som tas fram i
samverkan med kommunen är nödvändigt och värdefullt för den fysiska planeringen.
Den bästa kulturmiljövården uppnås om ägarna till de skyddsvärda objekten får
saklig information, förstår kulturvärdet och upplever att samhället uppskattar
en god omvårdnad. Några, t.ex. Nyköpings, Skövde och Östersunds kommuner samt
Svenska kommunförbundet befarar dock att skyddet för kulturmiljön blir svagare
om förslaget får till följd att det alltid kommer att krävas ett visst
redovisningssätt av inventerings- och kunskapsunderlaget för att kunna ställa
krav på hänsyn till kulturmiljön i samband med planer och lovprövning.
Möjligheten att i detaljplan eller områdesbestämmelser meddela särskilda
varsamhetsbestämmelser för att tillgodose hänsynsreglerna i 3 kap. 10 § vid
ändring av byggnad tillstyrks av flertalet remissinstanser. Uppsala universitet,
länsstyrelserna i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län liksom Malmö kommun
betonar vikten av att gränsdragningen mot skyddsbestämmelser blir tydlig. Umeå
kommun anser att möjligheten att omsätta den generella varsamhetsregeln i
3 kap. 10 § PBL i begripliga termer via detaljplan är ett steg framåt, men
känner en principiell tveksamhet i fråga om statusen hos en bestämmelse som
egentligen bara är en precisering av vad som redan gäller enligt lag. Villa-
ägarna anser att förslaget innebär begränsade möjligheter för den enskilde
fastighetsägaren att överklaga en varsamhetsbestämmelse som enligt ägarens
uppfattning är för långtgående. Villaägarna anser att varsamhetsbestämmelserna
bör vara ersättningsgrundande på samma sätt som skyddsbestämmelser är i dag.
Sveriges fastighetsägareförbund avstyrker förslaget i denna del och anser att
behovet av ytterligare ett maktmedel som påverkar fastighetsägarens förvaltning
inte motiverats tillräckligt. Länsstyrelsen i Gävleborgs län betonar att det
inte får råda någon osäkerhet om huruvida en bestämmelse är en skyddsbestämmelse
eller en varsamhetsbestämmelse.
Skälen för regeringens förslag: För att kulturmiljövårdens intressen skall
kunna hävdas i samhällsplaneringen är det viktigt att tydliga motiveringar och
rationella intresseavvägningar görs vid avgöranden om bebyggelsemiljöns
förändringar. En av förutsättningarna för att detta skall kunna ske är att
bebyggelsemiljöns kulturmiljövärden är kända och respekterade av dem som har
intressen i och ansvar för markanvändningen. Generella regler om hänsyn till
kulturvärdena finns främst i NRL och PBL. Bestämmelserna i NRL rör bl.a.
lokaliseringsprövningen i särskilt känsliga kulturmiljöer. PBL ger kommunerna
ett stort ansvar när det gäller att ta till vara befintliga kultur- och
naturmiljövärden. För detta krävs att kommunerna har tillräckliga kunskaper och
kompetens inom området och att erforderligt underlag tas fram. När det gäller
urvalet och bevarandet av objekt och områden som är värdefulla i ett nationellt
perspektiv är det staten som har huvudansvaret för kunskapsförsörjningen. Denna
fråga samt översiktsplaneringens roll vid bedömningen av områden av riksintresse
enligt NRL behandlas i avsnitt 5.1. Även den enskilde fastighetsägaren har ett
ansvar för att bevara kulturvärdena genom att bl.a. beakta de grundläggande
kraven i PBL på varsamhet och hänsyn.
PBL:s regler om hänsynstagande
PBL ger kommunerna möjlighet att såväl i ett enskilt lovärende som genom
bestämmelser i detaljplan och områdesbestämmelser hävda kulturmiljövärdena. I
3 kap. PBL anges att nya byggnader skall placeras och utformas på ett sätt som
är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och
kulturvärdena på platsen. Vid ändring av byggnader ställs krav på varsamhet så
att byggnadens särdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska,
kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara (3 kap.
10 §). Vissa byggnader som är särskilt värdefulla från historisk,
kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i ett
bebyggelseområde av denna karaktär får inte förvanskas (3 kap. 12 §).
Byggnaders yttre skall hållas i vårdat skick och underhållet skall anpassas
till byggnadens värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och
konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär (3 kap. 13 §). De särskilt
värdefulla byggnaderna skall dessutom underhållas så att deras särart bevaras.
Detta gäller såväl deras yttre som inre. För att kraven på ett mer aktivt
underhåll av sådana byggnader skall kunna hävdas måste dock skyddsbestämmelser
ha meddelats i detaljplan eller områdesbestämmelser. Fastighetsägaren är skyldig
att följa skyddsbestämmelserna. Sköts inte underhållet kan ingripande med stöd
av 10 kap. PBL bli aktuellt.
Ett områdes kulturmiljövärden kan inte hänföras enbart till bebyggelsen.
Generella krav på hänsyn till dessa värden ställs därför även på tomter som tas
i anspråk för bebyggelse, allmänna platser samt områden för andra anläggningar
än byggnader.
De grundläggande kraven på varsamhet kan hävdas av kommunen utan att
fastighetsägaren har rätt till ersättning. I de fall kommunen önskar ett
starkare skydd kan skyddsbestämmelser och rivningsförbud meddelas i detaljplan
eller områdesbestämmelser för särskilt värdefulla byggnader och miljöer. I dessa
fall, liksom då rivningslov vägras utan att det finns någon bestämmelse om
rivningsförbud, har fastighetsägaren under vissa förutsättningar rätt till
ersättning. När fastighetsägaren genom skyddsbestämmelser åläggs att underhålla
en byggnad på visst sätt föreligger också i vissa fall rätt till ersättning.
I detta sammanhang kan erinras om att länsstyrelsen med stöd av bestämmelserna
i 3 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. kan förklara en byggnad som
byggnadsminne. Förutsättningen härför är att byggnaden är synnerligen märklig
genom sitt kulturhistoriska värde eller att den ingår i ett kulturhistoriskt
synnerligen märkligt bebyggelseområde. Rätt till ersättning föreligger bl.a. om
de skyddsföreskrifter som länsstyrelsen kan utfärda innebär att pågående
markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten.
Erfarenheterna av PBL
I de olika studier som gjorts i syfte att analysera PBL:s bevaranderegler har
det framkommit att det i den praktiska tillämpningen förekommer olika tolkningar
av innebörden av det nuvarande regelsystemet.
Erfarenheterna visar att kommunernas underlag vad gäller kulturmiljön har
redovisats i växlande former. Det underlag som finns, bl.a. i form av kommunala
kulturmiljöprogram eller byggnadsinventeringar, kommer inte alltid till
användning i kommunens tillämpning av PBL. I regel innehåller inte heller över-
siktsplanerna några ställningstaganden från kommunens sida till hur olika
kulturmiljöer skall behandlas.
Erfarenheterna visar också att tveksamhet råder om vilka krav kommunen - med
åberopande av enbart de grundläggande varsamhets- och hänsynsreglerna - kan
ställa vid tillståndsprövningen enligt PBL.
Från kommunhåll har uppgetts att det största problemet med att hävda
kulturmiljöintressena är de svårtolkade reglerna om ersättning och om rätte-
gångskostnader.
Redovisning av kulturmiljön i översiktsplanen
Erfarenheterna från tillämpningen av plan- och bygglagens bestämmelser om
hänsynstagande till kulturella värden i den byggda miljön visar att kommunernas
ansvar för att ta fram och redovisa erforderligt underlag om kulturmiljön
behöver tydliggöras. Tidigare har redovisats förslag till ändringar i 2 kap. PBL
som medför att tydligare utgångspunkter ges för att planläggning och byggande
skall ske med beaktande av natur- och kulturvärden, avsnitt 5.1. Därigenom kan
den fysiska planeringen medverka till att dessa värden i den byggda miljön
förvaltas på ett bättre sätt. Förslaget innebär ett förstärkt krav på att kommu-
nernas planeringsunderlag skall visa olika värden och kvaliteter som finns i den
befintliga miljön. I översiktsplanens redovisning av de allmänna intressen som
bör beaktas vid beslut som rör användningen av mark- och vattenområden samt
bebyggelse bör normalt ingå en redovisning av kulturmiljövärden. Dessutom skall
planen ge en samlad bild av hur den byggda miljön som helhet skall utvecklas och
bevaras. Den redovisning av konsekvenserna av översiktsplanen som skall tas fram
under planprocessen och framgå av planbeskrivningen bör omfatta också planens
effekter för kulturmiljön.
Idag kan kulturmiljövärdena hävdas i det enskilda fallet med stöd av bl.a.
bestämmelserna i 3 kap. PBL och det underlag som nu finns tillgängligt om dessa
värden. Genom den förbättrade redovisningen av kulturmiljöintressena i
översiktsplanen som regeringens förslag syftar till kommer kommunerna att på ett
kraftfullare sätt kunna slå vakt om dessa värden. I avvaktan på att kommunerna
hinner komplettera sina översiktsplaner i nu berört avseende får
kulturmiljöintressena i de enskilda ärenden som aktualiseras hävdas med stöd av
tillgängligt underlag på samma sätt som i dag.
Det är kommunerna själva som har ansvaret för att beslutsunderlaget om bl.a.
kulturmiljön byggs upp. Länsstyrelsen har därvid en viktig uppgift att ta fram
och förmedla kunskap till kommunerna. Länsstyrelsen kan också bidra till att
kunskaperna om kulturmiljön utvecklas och att grundläggande markanvändnings-
frågor får en mer likartad behandling i kommunerna. Genom att länsstyrelsens
uppgifter och ansvar i översiktsplaneringen förtydligas kommer länsstyrelsen i
större utsträckning att kunna verka för att översiktsplanen grundas på nödvändig
kunskap om kulturmiljöns innehåll. Den statliga kulturmiljövården är uppbyggd så
att länsstyrelsen i frågor om kunskapsuppbyggnad bör kunna stödja sig på
länsmuseernas insatser. Vidare förutsätter regeringen att staten, i första hand
genom Riksantikvarieämbetet, tar ansvar för metod- och teknikutvecklingen för
inventeringsarbetet. Det är också viktigt att länsmuseerna utvecklar sin
kompetens så att de kan tillgodose det rådgivningsbehov och tillhandahålla de
tjänster som kommunerna efterfrågar i dessa avseenden.
Varsamhetsbestämmelser
Ett grundläggande krav vid ändring av byggnader är att ändringar skall utföras
varsamt så att byggnadens särdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska,
kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara (3 kap.
10 §). Redan i dag kan sådana krav uttryckas genom bindande bestämmelser i en
detaljplan eller områdesbestämmelser. Regeringen anser att denna möjlighet
uttryckligen skall framgå av PBL:s bestämmelser om vad som får regleras i
detaljplan och områdesbestämmelser (5 kap. 7 och 16 §§). Införandet av varsam-
hetsbestämmelserna innebär inte i sig ökade möjligheter att hävda kulturmiljö-
värdena, men kan medföra att dessa värden för alla parter tydliggörs på ett sätt
som är ägnat att öka respekten och förståelsen för dem. Av det sagda följer
vidare att de varsamhetsbestämmelser som meddelas i en detaljplan eller i
områdesbestämmelser inte kan medföra längre gående krav på fastighetsägaren än
vad som gäller enligt 3 kap. 10 §. Varsamhetsbestämmelserna är således inte er-
sättningsgrundande.
Om en fastighetsägare anser att varsamhetsbestämmelserna är alltför långtgående
kan han i likhet med vad som gäller i dag överklaga beslutet att anta planen
eller områdesbestämmelserna. Överprövande instanser har då att göra en avvägning
mellan det allmänna intresset av varsamhetsbestämmelserna och det enskilda
intresset. Om kommunen vill ställa högre krav än vad som kan ställas med stöd av
3 kap. 10 § skall skyddsbestämmelser användas, om byggnadens värde motiverar
det.
Eftersom varsamhetsbestämmelser endast kan meddelas för att precisera vad som
annars gäller enligt 3 kap. 10 § får de inte innebära sådan
rådighetsinskränkning för den enskilde fastighetsägaren att pågående
markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras. De föreslagna
lagändringarna kommer därmed inte heller att strida mot egendomsskyddet i
2 kap. 18 § regeringsformen i dess nya lydelse eftersom varsamhetsbestämmelserna
inte kan medföra längre gående inskränkningar för den enskilde än vad som följer
redan av de grundläggande varsamhetskraven i PBL.
Skillnaden mellan varsamhetsbestämmelser och skyddsbestämmelser
När det gäller gränsdragningen mellan varsamhetsbestämmelser och
skyddsbestämmelser kan först och främst pekas på att kravet på varsamhet i
3 kap. 10 § PBL gäller för alla byggnader och att varsamhetsbestämmelser således
även kan meddelas för sådana särskilt värdefulla byggnader som avses i
3 kap. 12 §. De speciella skyddsbestämmelser som kan meddelas för dessa
byggnader är att betrakta som en annan och mera långtgående reglering, varav
bl.a. följer att de kan grunda rätt till ersättning.Införandet av möjligheten
att meddela särskilda varsamhetsbestämmelser kräver att det klart kan utläsas av
detaljplan eller områdesbestämmelser huruvida en viss bestämmelse är en
varsamhetsbestämmelse eller en skyddsbestämmelse. För att det inte skall råda
någon tvekan i detta avseende måste det därför uttryckligen anges i detaljplanen
eller områdesbestämmelserna om en planbestämmelse är en skyddsbestämmelse eller
en varsamhetsbestämmelse.
Allmänna råd
Regeringens bedömning: Riksantikvarieämbetet och
Boverket bör ges i uppgift att utarbeta allmänna råd
om vad beslutsunderlaget rörande kulturmiljön bör
innehålla.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i denna fråga ställer sig
positiva till att allmänna råd utarbetas.
Skälen för regeringens bedömning:För att undvika alltför stora skillnader i
olika kommuners hantering av kulturmiljöfrågorna och tillämpning av bestämmelser
som rör kulturmiljön har regeringen för avsikt att uppdra åt
Riksantikvarieämbetet att tillsammans med Boverket utarbeta allmänna råd. I
detta arbete bör erfarenheter och synpunkter från kommunerna tas till vara.
Samverkan mellan natur- och kulturvården
Som redovisats i föregående avsnitt utgör natur- och kulturvärdena en
grundläggande förutsättning för en rik och levande vardagsmiljö i våra städer
och tätorter samt i landsbygdsområden. 1980-talets omfattande exploatering för
bebyggelse har ersatts av förtätning och förnyelse av den byggda miljön.
Samtidigt utsätts stadsbygden och omgivande landskap för nya storskaliga
förändringar, främst genom utbyggnad av kommunikationsleder och en omfattande
förändring av odlingslandskapet genom den pågående omvandlingen inom jordbruket.
Detta påverkar på olika sätt natur- och kulturvärden i den byggda miljön och i
landskapet. Förändringstrycket riktas inte enbart mot städer och tätorter. Också
mindre samhällen och glesbygdsområden är utsatta för en successiv omvandling som
riskerar att försämra livsmiljön socialt och kulturellt.
Det främsta sättet att skydda natur- och kulturvärden är som nämnts genom en
ökad hänsyn till värdena vid planering och genomförande av olika åtgärder och
ingrepp i den byggda miljön och i landskapet. För att få ett rättsverkande skydd
måste emellertid bestämmelserna i PBL, naturvårdslagen (1964:822) samt lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m. användas.
Det grundläggande ansvaret för omsorgen om natur- och kulturvärdena i
stadsbygden ligger på kommunerna. Ett betydande ansvar för den byggda miljöns
utformning vilar även på vissa sektorsmyndigheter, framför allt trafikverken som
svarar för planering och byggande av kommunikationsleder och tillhörande
anläggningar. Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet och Boverket har bl.a.
uppgiften att medverka till att utveckla metoder för skydd och säkerställande av
natur- och kulturvärden. Länsstyrelserna har ett särskilt ansvar att förmedla
kunskaper och underlag från statliga myndigheter och att ge råd till kommunerna.
Regeringens förslag i det föregående syftar bl.a. till att genom lagstiftning
förbättra möjligheterna att slå vakt om natur- och kulturvärden i den byggda
miljön och i landskapet. Det behövs emellertid ytterligare åtgärder för att öka
hänsynen till natur- och kulturvärdena vid olika planerings- och
beslutsprocesser.
Samlade insatser bör nu göras för att ytterligare uppmärksamma natur- och
kulturvärdenas betydelse och att öka hänsynen till dessa värden i
samhällsplaneringen. I första hand bör arbetet inriktas mot att utveckla metoder
och arbetssätt som kan medverka till att natur- och kulturmiljöfrågorna bättre
integreras i planering och beslut som rör den byggda miljön och landskapet. De
möjligheter som finns att med stöd av gällande lagstiftning säkerställa
värdefulla områden och miljöer bör enligt regeringens mening utnyttjas bättre.
Ett viktigt led i utvecklingsarbetet är att åstadkomma en bättre samverkan
mellan natur- och kulturmiljövården. Det är troligt att utvecklade analyser av
de samlade natur- och kulturmiljövärdena i många fall ger ökade möjligheter till
hänsynstagande i olika beslutssituationer. Berörda centrala myndigheter, dvs.
främst Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket, bör i samverkan med Boverket
svara för ett utvecklingsarbete med en sådan inriktning.
Ersättningsbestämmelserna
Regeringens bedömning: Ersättningsbestämmelserna bör
bli föremål för ytterligare utredning.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit vissa ändringar i syfte att
förenkla ersättningsreglerna. Förslaget innebär bl.a. att skyddsbestämmelser
alltid innebär också ett rivningsförbud och att fastighetsägaren skall ha rätt
till ersättning, om den sammanlagda skadan till följd härav innebär att den
pågående markanvändningen avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten.
Ersättning till följd av meddelade skyddsbestämmelser skall enbart betalas ut
för den del av skadan som går utöver den angivna kvalifikationsgränsen.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till utredningens
förslag. Förslaget att skyddsbestämmelser alltid skall innebära rivningsförbud
tillstyrks av bl.a. Riksantikvarieämbetet, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län samt Enköpings kommun. Några kommuner, däribland Linköpings och Norrtälje
kommuner, anser att rivningsförbud som fristående planbestämmelse bör
bibehållas. Bland dem som särskilt kommenterat ersättningsreglerna har flera
länsstyrelser och kommuner uppgett att det i första hand är rättegångskostnads-
reglerna som bör ses över. Uppsala universitet, Länsstyrelsen i Västernorrlands
län, Falu, Värnamo och Gotlands kommuner anser att anledningen till att många
kommuner varit restriktiva med att genomföra planer som kan leda till
ersättningsanspråk främst är den osäkerhet som råder om kostnaderna för att
processa om ersättningen. Eskilstuna kommun anser att förslaget kan få till
följd att många byggnader rivs innan en plan med skyddsbestämmelser vunnit laga
kraft. Villaägarna tycker att det är bra att ersättningsreglerna blir enhetliga
men vill att dagens regler om ersättning för skyddsbestämmelser skall tillämpas,
dvs. inget avdrag för s.k. självrisk.
Skälen för regeringens bedömning: Ersättningsreglerna har av många uppfattats
som svårtolkade. Kritik har framförts mot att logiken i tillstånds- och
ersättningssystemet brister i vissa stycken. I de fall skyddsbestämmelser
införts är det oklart i vad mån de innefattar sådana krav som, med stöd av
bestämmelserna i 3 kap. 12 § PBL, kan ställas utan att rätt till ersättning
uppkommer. Systemet med skilda kvalifikationsgränser kan ge upphov till problem
vid tillämpningen, särskilt som fastighetsägaren kan åberopa olika skador som
kan ha inträffat under den senaste tioårsperioden. Från kommunhåll har kritik
främst riktats mot rättegångskostnadsreglerna.
Utredningens förslag till förenkling av ersättningsreglerna verkar i olika
riktningar. Å ena sidan föreslår utredningen en s.k. självrisk även vid
ersättning för skada till följd av skyddsbestämmelser, vilket innebär ett lägre
ersättningsbelopp till den enskilde fastighetsägaren. Å andra sidan sänks
ersättningströskeln för fall där det tidigare krävts att skadan är betydande i
förhållande till värdet av berörd del av fastigheten, vilket innebär att antalet
ersättningsgilla skadefall ökar.
Regeringen anser att ersättningsfrågorna bör bli föremål för ytterligare
överväganden i samband med Plan- och byggutredningens fortsatta arbete, bl.a.
vad avser de ekonomiska effekterna av ändringar av ersättningssystemet. Några
förslag till lagändringar i denna del läggs därför inte fram nu.
5.3.3Tillgänglighet i den offentliga miljön m.m.
Regeringens bedömning: Boverket ges i uppdrag att
närmare analysera Plan- och byggutredningens
förslag, bl.a. med avseende på
kostnadskonsekvenserna, vad gäller insatser för att
förbättra tillgängligheten i befintliga offentliga
lokaler och på allmänna platser.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att mer precisa krav bör ställas på
tillgänglighetsskapande åtgärder i samband med nybyggnad och ändring av allmänna
platser och områden för andra anläggningar än byggnader. Bemyndigande skall
därför ges för tillämpningsföreskrifter med krav på sådana åtgärder.
Krav införs på att enkelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten och
användbarheten för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga skall
vara åtgärdade före år 2000 i befintliga publika lokaler och på befintliga
allmänna platser.
Tillämpningsföreskrifterna till PBL rörande tillgängligheten och användbarheten
för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga bör göras tydligare
så att det klart framgår vad som är samhällets minimikrav.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är i princip positiva till grundtanken att
förbättra tillgängligheten i den byggda miljön. De flesta instanserna har inte
heller något att invända mot att kravet på tillgänglighet även skall gälla
allmänna platser och andra anläggningar än byggnader. Många remissinstanser,
främst kommuner, motsätter sig förslaget om krav på tillgänglighet även i
befintliga lokaler. De ifrågasätter bl.a. vem som har ansvaret för kostnader och
åtgärder, vad som är ett enkelt avhjälpt hinder och vem som avgör det. Vidare
påpekas att sanktionsmöjligheter saknas och att tiden är för kort.
Riksantikvarieämbetet befarar att det i vissa fall kan bli svårt att hävda
kulturminneslagens krav på kulturhistoriska hänsyn. Borås kommun anser att ett
retroaktivt förslag bör vara kopplat till statliga bidrag eller i annat fall
vara en rekommendation till kommunerna som alltefter råd och lägenhet får vidta
åtgärder.
Riksdagens ombudsmän (JO) framhåller att i PBL-propositionen (prop. 1985/86:1)
uttalades att byggnadslagstiftningen vilar på den grunden att bestämmelser med
krav som gäller byggnader inte skall ha tillbakaverkande kraft.
Remissinstanserna är i huvudsak överens om att det behövs tillämp-
ningsföreskrifter med bl.a. samhällets minimikrav. Dessa bör finnas när lagen
träder i kraft. Halmstads kommun ifrågasätter dock det lämpliga i att ett
statligt verk får i uppdrag att utfärda tillämpningsföreskrifter eftersom en
väsentlig del av lagstiftningens innehåll då inte blir föremål för en
parlamentarisk prövning.
Skälen för regeringens bedömning: Sedan år 1966 har den svenska lagstiftningen
uppmärksammat de handikappades behov av tillgänglighet i bebyggelsemiljön.
Successivt har bestämmelserna utökats till de krav som i dag ställs i PBL samt i
lagen (1994:852) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. och
förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.,
byggnadsverkslagen resp. byggnadsverksförordningen. PBL:s krav innebär att alla
nya tomter för permanent bebyggelse och allmänna platser skall vara tillgängliga
och användbara för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. I
byggnadsverkslagen och byggnadsverksförordningen ställs motsvarande krav på
byggnadsverk. Vissa undantag gäller dock för en- eller tvåbostadshus, för
bostadshus som har färre än tre våningsplan och för arbetslokaler med hänsyn
till verksamhetens art.
Vid ändring av byggnader skall i princip samma krav ställas, om det inte är
uppenbart oskäligt med hänsyn till byggnadens förutsättningar och ändringens
omfattning. Möjligheter för kommunen att anlägga en s.k. områdessyn finns också
i byggnadsverkslagen. I detaljplan eller områdesbestämmelser kan således lägre
krav ställas, om bebyggelsen inom området ändå får långsiktigt godtagbara
egenskaper.
Jämfört med andra länder har Sverige högt ställda krav på tillgänglighet och
användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga -
kanske t.o.m. de högsta i världen när det gäller bostäder. I andra europeiska
länder finns i allmänhet krav på tillgänglighet, men det saknas generella krav
på att bostäder skall vara tillgängliga. Man kan också kräva att enbart vissa
bostäder i ett område eller en byggnad, t.ex. de i bottenvåningen, skall vara
tillgängliga och användbara. Detta gäller också i USA där flerbostadshus utan
hiss skall ha handikappanpassade lägenheter på bottenvåningen. I byggnader med
hiss och fler än tre lägenheter gäller handikappkraven inom lägenheterna. Nya
allmänna lokaler skall vara tillgängliga. Även ombyggda lokaler skall vara
tillgängliga, med hänsyn till vad som är rimligt och möjligt att genomföra i den
befintliga byggnaden. Det finns i USA också krav på åtgärder i befintliga
publika byggnader. Dels skall dessa, om det inte är oskäligt, förses med
hjälpmedel (t.ex. blindskrift) eller service för att den handikappade skall
kunna utnyttja utbudet i lokalen, dels skall byggnadstekniska hinder tas bort
där detta är lätt att åstadkomma och inte orimligt betungande för
fastighetsägaren. Krav på åtgärder i befintlig bebyggelse är heller inte helt
främmande för svensk byggnadslagstiftning. Bestämmelser av i huvudsak arbetar-
skyddskaraktär finns i 17 kap. 20 § PBL. I 21 § ställs vissa krav på
handikappanpassning av terminalbyggnader. Den paragrafen skall tillämpas också
på befintliga byggnader.
Lägesbedömning
De undersökningar som har gjorts, bl.a. av Plan- och byggutredningen, visar att
det befintliga byggnadsbeståndet ofta uppvisar brister, medan nya byggnader i
princip uppfyller de tillgänglighetskrav som kan ställas. Men även i nya
byggnader är det vanligt att det finns brister när det gäller
detaljutformningen. Det kan gälla exempelvis placeringen av hissknappar,
dörröppnare, toalettstolar och hjälphandtag. Färgsättningen kan vara illa vald
med hänsyn till synskadades behov och belysningen kan vara bristfällig. Det
händer också att tillgängligheten i och för sig är tillgodosedd, men att det
skett på ett krångligt sätt.
De långa och ibland komplicerade rörelsemönster som krävs i vårt samhälle
skapar i sig problem för många, bl.a. för människor med funktionshinder. Den
fysiska ansträngningen föranledd av de långa avstånden samt att de handikappade
ofta hänvisas till särskilda entréer, gör att människor med funktionshinder inte
kan använda den byggda miljön på samma villkor som övriga. Det uppfattas också
som besvärande för människor med handikapp att även om tillgängligheten är
tillgodosedd så kan den vara det på ett ovärdigt sätt. Det förekommer också att
dörrar, entréer och hissar som i och för sig är anpassade för handikappade hålls
låsta, vilket är ytterligare ett exempel på att det som är tillgängligt i teorin
inte behöver vara det i praktiken.
I samband med ombyggnad händer det vidare att tillgängligheten inte blir helt
tillgodosedd. I utemiljön ställer trottoarkanter till problem.
Samarbetet mellan kommunerna och handikapporganisationerna förefaller enligt
Plan- och byggutredningen i många fall vara bristfälligt. Överlag borde enligt
utredningen informationen om förestående byggnadsprojekt från kommunens sida
vara bättre, samtidigt som handikappförbunden kanske skulle kunna hålla sig
bättre underrättade om aktuella byggprojekt.
Enligt regeringens mening måste arbetet med att förbättra tillgängligheten ske
i hela plan- och byggprocessen - från den översiktliga planeringen, via
detaljplaneringen till bygglov, samråd och kontrollplan. Socialtjänsten, med sin
särskilda kunskap om de behov som finns i kommunen, har ett stort ansvar i denna
process, från det strukturinriktade översiktliga arbetet till den
individinriktade bostadsanpassningen.
Tillsyn och kontroll
Det nya systemet för tillsyn och kontroll har förutsättningar att kunna förena
möjligheterna att säkerställa de grundläggande tillgänglighetskraven i ett
tidigt skede av byggprocessen med en förbättrad uppföljning av kraven under
byggtiden. Därmed säkerställs att byggnaden när den är färdig helt igenom
uppfyller kraven på tillgänglighet.
Nödvändiga förutsättningar för detta är att kraven är formulerade så att de är
förutsebara, tydliga och entydiga. Vikten av detta har strukits under av flera
remissinstanser. Kravet på förutsebarhet innebär att byggherren under
projektering och i de inledande skedena av byggprocessen skall veta vilka krav
som gäller. Kraven på tydlighet och entydighet innebär att det inte skall kunna
råda några olika uppfattningar om hur kraven skall tillgodoses.
I tillämpningsföreskrifter är det nödvändigt att arbeta med funktionskrav i
stället för tekniska lösningar, eftersom föreskriften inte bör styra
byggverksamheten mot en viss teknisk lösning, förhindra vissa fabrikat etc. Det
har emellertid under en tid funnits en osäkerhet om vad som är skillnaden mellan
funktionskrav och tekniska lösningar och det har understundom ansetts att de
senare uttrycker i måttangivelser vad de förra uttrycker i allmänna ordalag.
Detta är emellertid en missuppfattning. Ett funktionskrav kan mycket väl anges
som ett mått, t.ex. det mått som krävs för att man skall kunna komma igenom en
dörr med rullstol eller det decibeltal som ger godtagbar bullerfrihet. Tekniska
lösningar handlar det om när man i stället för att exempelvis ange dörrens
passagemått anger dörrens karmyttermått eller i stället för att ange väggens
decibeltal anger vilken tjocklek som ljudisoleringen skall ha.
Enligt regeringens uppfattning måste byggreglerna vara så tydliga att det är
odiskutabelt vad som är samhällets minimikrav. Regeringen har nyligen gett
Boverket i uppdrag att utvärdera de nya byggreglerna samt det nya tillsyns- och
kontrollsystem som träder i kraft den 1 juli 1995. I uppgiften ingår att
undersöka om tillgänglighetskraven är ändamålsenligt utformade. Vidare måste
förnyade ansträngningar göras när det gäller att arbeta fram standards m.m. för
att tillfredsställa kraven på tillgänglighet för personer med nedsatt oriente-
ringsförmåga. Det gäller därvid både personer med nedsatt syn och hörsel och
personer med förståndshandikapp. Det är en uppgift för ansvariga myndigheter att
verka för att sådana standards m.m. kommer fram i erforderlig omfattning.
För att öka kunskapen inom byggsektorn om de handikappades behov och hur dessa
kan tillgodoses behövs intensifierade utbildningsinsatser. Det ankommer på
berörda myndigheter att i samråd med handikapprörelsen utöka informations- och
utbildningsinsatserna.
Krav vid nybyggnad, tillbyggnad och ändring av byggnad
Utöver behovet av att förbättra möjligheterna till uppföljning av föreskrifterna
med hjälp av ett effektivare kontrollsystem, visar inte utredningens analys att
det föreligger några stora behov av att förändra byggnadsverksförordningen i
syfte att förbättra tillgängligheten för personer med nedsatt rörelse- eller
orienteringsförmåga vid nybyggnad, tillbyggnad och ändring av byggnad. Men det
finns å andra sidan mycket annat som kan göras för att bebyggelsemiljön skall
bli bättre tillgänglig.
Tillgängligheten och användbarheten i byggnadsbeståndet för personer med
nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga har successivt förbättrats under de
senaste decennierna i enlighet med den uttalade målsättningen att alla skall
kunna delta på lika villkor i samhällslivet. Detta har kunnat ske i samband med
den gradvisa förnyelsen av byggnadsbeståndet genom rivning, ny-, om- och
tillbyggnad och med hjälp av bostadssubventioner. Detta förbättringsarbete kan
förväntas fortsätta också i framtiden och medföra att byggnadsbeståndet
successivt blir allt tillgängligare.
Tillgänglighet ett allmänt intresse
Plan- och byggutredningen har haft i uppdrag att lämna förslag på vad som kan
anses vara väsentliga allmänna intressen och som skall värnas särskilt genom
samhällsåtgärder. Otvetydigt är möjligheten att delta i samhällslivet, oberoende
av funktionshinder, ett sådant väsentligt allmänt intresse. Det betyder att man
skall kunna delta i arbetsliv och kulturliv och kunna tillgodogöra sig
undervisning och samhällelig och kommersiell service oberoende av
funktionshinder. Det betyder också att det skall finnas ett sådant utbud av
bostäder så att man i rimlig utsträckning kan välja bostad och bostadsort utan
begränsningar med hänsyn till eventuella handikapp och att man skall kunna bo
kvar i sin invanda miljö, om man skulle drabbas av sjukdom eller
funktionsnedsättning.
Bland remissinstanserna anser bl.a. Socialstyrelsen och De Handikappades
Riksförbund att besökstillgängligheten skall betraktas som ett väsentligt
allmänt intresse, dvs. att i princip alla bostadslägenheter skall kunna besökas
av en person med funktionshinder. Regeringen delar i det avseendet utredningens
tveksamhet till om tillgänglighet till samtliga bostäder skall betraktas som ett
väsentligt allmänt intresse. Det hindrar dock inte att det bör vara en
målsättning på sikt att samtliga bostäder skall vara tillgängliga. Som ovan
nämnts sker ju också en successiv förbättring av befintliga bostäder. Det finns
i sammanhanget anledning att erinra om att både bostadssektorn och den
offentliga sektorn i dag brottas med stora svårigheter att skära ner kostnader.
Det betyder att de insatser som görs framöver måste göras så att de kommer till
bäst nytta. Det gäller då också att hitta en rimlig avvägning mellan kravnivå
och kostnader, så att inte kraven är så höga att de förhindrar önskvärda och
nödvändiga åtgärder. Det innebär inte att kortsiktiga ekonomiska förhållanden
alltid skall styra vad som är möjligt och önskvärt i fråga om bättre
tillgänglighet. När det gäller offentliga lokaler och de vanligaste
arbetsplatserna är det enligt regeringens uppfattning en självklarhet att dessa
i samband med ändring skall bli tillgängliga för alla oberoende av
funktionsnedsättning. Det ligger givetvis i sakens natur att sådana krav inte
omfattar anläggningar som exempelvis ingår i Försvarsmaktens krigsorganisation.
Det kommunala ansvaret både för äldre- och handikappomsorg och för
bostadsanpassning innebär att kommunerna måste ha möjlighet att göra rimliga
avvägningar mellan generella och riktade åtgärder, så att tillgängliga resurser
kan användas effektivt, t.ex. med hjälp av kommu-nala tillgänglighetsprogram och
eget utvecklingsarbete. I det kommunala tillgänglighetsprogrammet, som bör ingå
som en del av översiktsplanen, kan riktlinjer ges för hur de handikappades
villkor i kommunen skall förbättras. Regeringen anser att sådana
tillgänglighetsprogram bör upprättas i varje kommun. Programmen bör kopplas till
översiktsplanen som en viktig social aspekt, men bör också kunna utgöra separata
program. Som framgår av avsnitt 5.2.1 föreslår regeringen att i princip alla
detaljplaner skall grundas på program. Ett sådant program bör också behandla
frågor om tillgänglighet. Handikapporganisationerna bör självfallet vara en
aktiv samrådspart vid utarbetandet och uppföljningen av sådana program. En aktiv
medverkan från handikapporganisationernas sida torde vara den viktigaste
garantin för att de tillgänglighetskrav som ställs verkligen blir uppfyllda.
Sammanfattningsvis är det alltså regeringens uppfattning att det nu inte finns
anledning att ytterligare skärpa kraven på tillgänglighet i bostadsbeståndet.
Aktiva insatser från bl.a. handikapporganisationernas sida, tillsammans med
kommunala tillgänglighetsprogram och det ovan ställda kravet på ett
obligatoriskt program i samband med detaljplan, bör dock medföra att den
successiva förbättringen av bostadsbeståndet och den byggda miljön i övrigt kan
påskyndas.
Begreppet funktionshinder
Handikapputredningen har i betänkandet Ett samhälle för alla (SOU 1992:52)
föreslagit att handikappbegreppet i PBL och i byggnadsverksförordningen vidgas
från "nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga" till "funktionshinder" för att
därmed inbegripa överkänslighet/allergier. Bland remissinstanserna delar bl.a.
Socialstyrelsen, Statens handikappråd och Riksförbundet mot Astma-Allergi denna
bedömning. Handikapputredningens avsikt att utöka personkretsen för
tillgänglighetskraven till att också omfatta personer med
överkänslighet/allergier innebär emellertid ingen egentlig materiell förändring
i PBL och byggnadsverksförordningen. Förslaget skulle dock kunna få betydande
och delvis oöverskådliga konsekvenser för bebyggelselokalisering och planering
av den yttre miljön. Med hänsyn därtill anser sig regeringen inte nu kunna
förorda en ändring i lagstiftningen i enlighet med Handikapputredningens
förslag.
Allmänna platser m.m.
Den analys av tillgängligheten i bebyggelsen som Plan- och byggutredningen låtit
utföra visar att det ofta är i gatumiljön som det finns hinder för personer med
nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Handikapputredningen har tidigare
kommit till samma slutsats. Hindren består både av svårigheter för
rörelsehindrade att klara nivåskillnader, markbeläggning och trottoarkanter och
av svårigheter för personer med nedsatt orienteringsförmåga att hitta rätt. PBL
kräver i dag enbart att allmänna platser, dvs. torg, gator och parker m.m.,
handikappanpassas i skälig utsträckning och någon närmare precisering av kraven
lämnas inte i förordning eller tillämpningsföreskrifter. Enligt regeringens
mening är det ett väsentligt allmänt intresse att den gemensamma miljön i rimlig
utsträckning kan användas av alla på lika villkor och att ingen skall vara
utestängd från deltagande i samhällslivet på grund av nedsatt rörelse- eller
orienteringsförmåga. Starka skäl talar för att förbättringen av den gemensamma
miljön behöver intensifieras. Innan mer precisa krav kan ställas på
tillgänglighetsskapande åtgärder i samband med nybyggnad och förändring av
allmänna platser och i områden för andra anläggningar än byggnader behöver bl.a.
kostnadskonsekvenserna analyseras närmare.
Handikapputredningen har föreslagit att all gatumiljö och alla lokaler dit
allmänheten äger tillträde skall göras tillgängliga inom 15 år. För mindre
näringsidkare skall undantag kunna medges, om konsekvenserna för verksamheten
skulle bli orimliga och leda till nedläggning eller flyttning. Då skall i
stället näringsidkaren göra sin verksamhet tillgänglig på annat sätt. Regeringen
delar Handikapputredningens och Plan- och byggutredningens gemensamma
uppfattning att tillgängligheten till offentliga lokaler och allmänna platser
bör förbättras utöver den takt som betingas av ny- och ombyggnadsverksamheten
för att det skall bli möjligt för handikappade att delta i samhällslivet på
samma villkor som andra.
Konsekvenserna av Handikapputredningens förslag berörs enbart summariskt i
betänkandet Ett samhälle för alla (SOU 1992:52). Det har inte heller inom Plan-
och byggutredningen varit möjligt att göra en noggrann analys av vilka
ombyggnadsåtgärder som är erforderliga eller de företags- och samhällsekonomiska
konsekvenserna av detta förslag.
Resultaten i den analys av tillgängligheten som Plan- och byggutredningen låtit
utföra visar emellertid att bristande tillgänglighet ofta beror på olämplig
detaljutformning som ibland uppstått genom slarv eller okunskap i byggprocessen.
Att rätta till sådana brister skulle medföra en betydligt bättre tillgänglighet
för rörelsehindrade och personer med nedsatt orienteringsförmåga.
En möjlig väg med rimliga insatser vore enligt Plan- och byggutredningen att
såsom i USA ställa krav på att enkelt åtgärdade hinder skall ha undanröjts inom
en viss tidsrymd i offentliga lokaler och på allmänna platser. Sådana enkla
åtgärder kan vara att öka orienterbarheten genom målning i kontrastfärger,
skyltning och belysning samt att ta bort mindre barriärer för personer i
rullstol, t.ex. genom att ta bort trösklar, flytta dörröppnare som kommit fel,
skaffa enkla lösa ramper för att överbrygga mindre nivåskillnader, ta bort
trottoarstenar vid övergångställen och sätta upp tydliga anvisningar för
tillgänglig väg. Många av dessa åtgärder kan göras som en del av det löpande
underhållet och ingå i förvaltningen av lokaler och allmänna platser. De bör
därmed inte medföra några egentliga kostnader. I en undersökning som
Neurologiskt Handikappades Riksförbund låtit utföra - och som redovisas i Plan-
och byggutredningen - av tillgängligheten till offentliga lokaler i en mindre
stad i Mellansverige framkommer vid en preliminär bearbetning att endast 12
procent av entréerna till dessa lokaler uppfyller byggreglernas krav på
tillgänglighet, men samtidigt att 65 procent bedöms möjliga att åtgärda med
mycket måttliga insatser.
Flera remissinstanser, främst kommuner, har efterlyst närmare analyser av
kostnadskonsekvenser och förtydliganden av vad som avses med enkla åtgärder och
vem som skall utöva tillsyn och kontroll.
Plan- och byggutredningen har som nämnts inte redovisat kostnadskonsekvenserna
av sina förslag. Regeringen har alltså för närvarande inget underlag för att
bedöma konsekvenserna för bl.a. kommuner och landsting för en anpassning av
befintliga lokaler och allmänna platser. En tillförlitlig kostnadsanalys kan
endast göras när aktuella åtgärder preciserats mer i detalj genom en fortsatt
inventering och analys. Regeringen avser därför att inhämta ett underlag från
Boverket avseende beräknade kostnadskonsekvenser. Först därefter kan ställning
tas till utredningens förslag. I uppdraget till Boverket bör ingå att finna en
lämplig avvägning mellan tillgänglighetskraven, de samhällsekonomiska vinsterna
av en ökad grad av oberoende för personer med nedsatt rörelse- eller
orienteringsförmåga och de kostnader som uppstår för berörda fastighetsägare för
att åstadkomma anpassningsåtgärderna.
Regeringen vill i sammanhanget erinra om de investeringssatsningar som
riksdagen redan beslutat om bl.a. i syfte att öka tillgängligheten
(prop. 1994/95:25).
5.3.4Återanvändning och återvinning av rivningsmaterial
Regeringens förslag: Genom ett krav på rivningsplan
säkerställs att rivningar av vissa byggnader
genomförs på ett sätt som ger förutsättning för
återanvändning och återvinning av rivningsmaterial
samt för omhändertagande av miljöfarligt avfall.
Kravet avser andra byggnader än
komplementbyggnader, bygglovsfria
ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller
därmed jämförbar näring och totalförsvarets hemliga
byggnader. Byggnadsnämnden får i enskilda fall
besluta att rivningsplan inte behövs.
När rivningsplan krävs skall det på samma sätt som
vid byggnadsarbeten finnas en kvalitetsansvarig
som skall se till att planen följs. Vidare skall
inte rivningsarbetena få påbörjas förrän bygg-
nadsnämnden godkänt rivningsplanen. Om
rivningsplanen inte följs i någon väsentlig del
skall byggnadsnämnden kunna stoppa vidare rivning
till dess byggherren visar att det finns
förutsättningar för att rivningsplanen
fortsättningsvis skall följas.
Utredningens förslag: Utredningens förslag är begränsat till de fall rivningen
omfattas av krav på rivningslov. I övrigt överensstämmer förslaget i sak med
regeringens förslag, dock att utredningens förslag inte innehåller något krav på
kvalitetsansvarig eller på att byggnadsnämnden skall godkänna rivningsplanen för
att rivningsarbetena skall få påbörjas.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig över detta förslag har
nästan undantagslöst tillstyrkt det. Konkurrensverket har dock uttalat farhågor
för att återanvändning och återvinning av rivningsmaterial förhindras om
kommunerna i alltför hög grad detaljreglerar vilka material som skall tas om
hand och eventuellt styr hur rivningen skall genomföras. Verket har därför
avstyrkt förslaget. Sveriges fastighetsägareförbund anser att en rimligare
ordning än den föreslagna vore att byggnadsnämnden i ett rivningslovsärende
skulle få rätt att begära rivningsplan när den finner behovet påkallat och när
det finns ett fungerande system för omhändertagande av sorterat avfall. Flera
remissinstanser, bl.a. Statens naturvårdsverk och Stockholms kommun, anser att
även större ombyggnader bör omfattas av krav på rivningsplan för det som rivs
ut. Bl.a. Helsingborgs och Borlänge kommuner har föreslagit att ett generellt
krav på rivningsanmälan införs så att även byggnader utanför områden med
detaljplan omfattas av kravet. Malmö kommun har pekat på att det kan finnas
behov av kvalitetsansvarig och ett förfarande liknande byggsamrådet i samband
med rivningsarbeten av viss omfattning. Västerås kommun har anfört att det för
återanvändning och återvinning inte alltid krävs att olika material tas om hand
var för sig och att bestämmelsen riskerar bli "tidsbunden" med den föreslagna
regleringen. Några remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län och Gotlands kommun önskar tydligare regler med avseende på återanvändning
och återvinning samt omhändertagande av miljöfarligt avfall. En del
remissinstanser, bl.a. Kammarrätten i Göteborg, har pekat på att det av
förslaget inte framgår vilken reaktion som kan bli följden av att rivningsplanen
inte följs och om det skall ställas några kvalitetskrav på rivningsplanen.
Skövde kommun har framhållit att ett omhändertagande av rivningsavfall inte
skall kunna krävas, om kostnaderna beräknas bli orimligt höga.
Skälen för regeringens förslag: Enligt Statistiska centralbyrån lämnades år
1990 1,2 miljoner ton bygg- och rivningsavfall till kommunernas deponier. Av
detta var ca 800 000 ton rivningsavfall och 400 000 ton byggavfall.
Uppskattningar av den totala mängden bygg- och rivningsavfall varierar mellan
1,5 och 3 miljoner ton per år. Byggvaror omsätts för 50-60 miljarder kr per år.
Av detta beräknas ca 10 procent bli spill. Som framgår av betänkandet Miljö och
fysisk planering pågår en mängd olika projekt för att få till stånd ett
kretslopp i byggandet. Vidare har regeringen erfarit att Kretsloppsdelegationen
(M 1993:A) har för avsikt att i oktober månad i år överlämna en rapport om
omhändertagande av rivningsmaterial och vid ny- eller ombyggnad överblivet
byggnadsmaterial. Regeringen har därför övervägt om det vore lämpligare att
avvakta med ett förslag i denna del till dess att rapporten färdigställts.
Regeringen ser det emellertid som angeläget att redan nu förbättra
förutsättningarna för att bl.a. tillvarata sådant material vid rivningar som kan
användas vid renoveringar av andra byggnader. Det är också väsentligt att
snarast förbättra förutsättningarna för all hantering av rivningsmaterial.
Regeringen vill därför redan nu lägga ett förslag grundat på det som utredningen
föreslagit.
I likhet med utredningen anser regeringen att omhändertagandet av
rivningsmaterialet, sedan det sorterats på marken, inte bör regleras i PBL. Det
vidare omhändertagandet av avfall kan t.ex. regleras av kommunfullmäktige enligt
6 § renhållningsförordningen (1990:984). Regeringen utgår från att
Kretsloppsdelegationen kommer att överväga om någon ytterligare reglering av
omhändertagandet av rivningsmaterial erfordras.
Krav på rivningsplan
Regeringen anser att från miljösynpunkt finns så mycket att vinna genom att
ställa krav på rivningsplan att kravet i princip bör utsträckas till alla
rivningar av byggnader. Undantag bör dock göras för komplementbyggnader,
bygglovsfria ekonomibyggnader, dvs. de byggnader som undantagits från
bygglovsplikt i 8 kap. 1 § andra stycket PBL, och totalförsvarets byggnader som
är av hemlig natur.
I likhet med Naturvårdsverket och Stockholms kommun anser regeringen att det
kan finnas skäl att kräva rivningsplan vid s.k. utrivningar i samband med
ändringar av en byggnad. Den frågan kräver dock vidare överväganden.
Regeringen anser till skillnad från Fastighetsägareförbundet att krav på
rivningsplan bör vara huvudregel. Med denna utgångspunkt föreslår regeringen att
kravet på rivningsplan utformas generellt och att kommunen får möjlighet att
dispensera från det i enskilda fall.
Rivningsplanens innehåll
Syftet med kravet på en rivningsplan är att främja ett miljömässigt och
ekonomiskt rimligt omhändertagande av rivningsmaterial och avfall från rivningen
och att därmed hushålla med naturresurserna. Ett minimikrav skall vara att
omhändertagande av eventuellt miljöfarligt avfall säkras. Detta torde i många
fall förutsätta en inventering av byggnaden för lokalisering av sådant avfall.
Syftet med rivningsplanen bör vara att rivningen skall ske så att olika material
kan tas om hand var för sig på ett ändamålsenligt sätt. Detta innebär dock inte
att allt måste fraktioneras till minsta beståndsdel. Med en sådan tolkning blir
bestämmelsens innehåll inte heller bundet till dagens teknik. Kravet på att
olika material skall kunna omhändertas var för sig skall således tolkas bl.a.
med beaktande av förutsättningarna för återanvändning och återvinning vid
tidpunkten för rivningen.
Kvalitetsansvarig vid rivning, m.m.
Regeringen anser i likhet med ett flertal remissinstanser att det i de fall det
krävs rivningsplan också bör finnas en kvalitetsansvarig vid rivning och
föreslår därför att bestämmelsen i 9 kap. 13 § om krav på kvalitetsansvarig
utvidgas till att omfatta även sådana rivningar som skall följa en rivningsplan.
Däremot anser regeringen att det inte finns skäl att ställa krav på intyg från
fristående sakkunniga. Rivningsplanen bör således inte jämställas med
kontrollplanen. Det finns heller inte något behov av ett intyg liknande
slutbeviset. Däremot kan man på goda grunder argumentera för att det i vissa
fall kan finnas behov av ett förfarande som liknar byggsamrådet. Regeringen
bedömer det emellertid inte möjligt att i bestämmelser ange när samråd skall
ske. Eftersom behovet inte torde vara så stort att samråd bör föreskrivas som
huvudregel och förfarandet är sådant att det inbjuder till en dialog mellan
kommunen och byggherren, kan frågan lämnas oreglerad. Regeringen utgår därvid
från att byggnadsnämnderna uppfyller sina åligganden enligt 11 kap. 1 § PBL att
lämna råd och upplysningar i frågor som rör nämndens verksamhet.
Omfattningen av kraven på byggherren
Bestämmelsen i 1 kap. 5 § PBL om att både allmänna och enskilda intressen skall
beaktas i ärenden enligt PBL gäller även ärenden som föranleds av en
rivningsanmälan. En avvägning måste därför ske mellan det allmännas intresse av
en så god hantering av rivningsmaterialet som möjligt och kostnaden för den
enskilde. Detta medför inte någon skillnad i fråga om kravet på en godtagbar
hantering av miljöfarligt avfall. Ansvaret för det har ägaren, oavsett
kostnaden. Det måste emellertid förutsättas att ett från miljösynpunkt bättre
omhändertagande av rivningsmaterial ofta medför ökade kostnader för byggherren,
även om det sorterade materialet har ett visst ekonomiskt värde. Denna kostnad
måste således vägas mot den önskade effekten. Blir kostnaden för hög, måste
ambitionsnivån sänkas något.
Förfarandet hos byggnadsnämnden, m.m.
Byggherren bör, som föreslagits av utredningen, presentera en rivningsplan i
samband med rivningsanmälan. Enligt regeringens mening bör sedan byggnadsnämnden
fatta ett beslut i frågan om planen kan godtas. Byggnadsnämnden skall då avgöra
om det finns förutsättningar att hantera rivningsmaterialet på det sätt som
framgår av planen. Detta beslut torde vanligtvis fattas av en tjänsteman efter
delegation. Förfarandet kan därför förutsättas vara tämligen snabbt.
Ett vägrat godkännande bör kunna överklagas i den ordning som gäller för frågor
enligt 3 kap. Regeringen föreslår att frågan om godkännande regleras i 9 kap.
PBL. Av bestämmelsen i 13 kap. 4 § andra stycket 5 PBL följer att länsstyrelsens
beslut i ett dit överklagat ärende skall överklagas till kammarrätten.
Sanktioner
Sanktionen för utebliven rivningsanmälan föreslås bli densamma som gäller för
bygganmälan. Om byggherren i något väsentligt avseende avviker från
rivningsplanen bör det vara möjligt för byggnadsnämnden att stoppa vidare
rivning på samma sätt som gäller när en kontrollplan inte följs. Regeringen
föreslår därför att 10 kap. 3 § PBL kompletteras så att detta blir möjligt. När
det gäller kontrollplan får byggnadsarbetena förbjudas till dess uppkomna
brister avhjälpts. Motsvarande bestämmelse för rivningsplan måste ha ett annat
kriterium. I de fall en rivningsplan inte följs torde detta visa sig i att det
brister i omhändertagandet, t.ex. genom att materialet inte fraktioneras på
angivet sätt. Arbetet bör därför få återupptas när byggherren kan visa att det
finns förutsättningar för att planen skall följas.
Har den kvalitetsansvarige varit försumlig kan byggnadsnämnden enligt
9 kap. 15 § PBL besluta att en annan kvalitetsansvarig skall utses. Är det fråga
om en kvalitetsansvarig med riksbehörighet, skall ett sådant beslut anmälas till
det organ som meddelat riksbehörigheten.
Ett exempel
För att visa hur systemet med kan rivningsplan fungera i praktiken vill vi
använda följande exempel.
Byggnadsföretaget HUSAB har förvärvat en tomt med ett saneringsmoget
fyravåningshus byggt 1923 i ett område som omfattas av en detaljplan. Huset har
varit utsatt för några hårdhänta ombyggnader under åren. Under hand tar bolaget
kontakt med stadsbyggnadskontoret och får besked att kommunen alltid kräver
rivningsplan för ett projekt som det aktuella. HUSAB vänder sig då till
rivningsentrepenören RIVAB och begär en offert på en rivning av huset,
innefattande upprättande av en rivningsplan, omhändertagande och försäljning av
användbart material och omhändertagande av allt avfall. På RIVAB känner man till
att det pågår ett vägbygge där det går att få avsättning för krossad mursten som
fyllning i bullervallar. Kommunens värmeverk köper in spillvirke. Vidare finns
på orten ett dotterbolag till RIVAB som köper in bl.a. begagnade fönster,
köksinredningar, dörrar och sanitetsporslin för återförsäljning.
Vid en inventering av byggnaden, som görs av en arbetsledare hos RIVAB,
konstateras att det inte finns annat miljöfarligt avfall än ett antal
strömbrytare som innehåller kvicksilver. Det förekommer också golvmattor av PVC.
Vidare finner man att elledningarna i huset har stort kopparinnehåll och att
takstolar och tegelpannor är i bra skick, men att snickerierna blivit utbytta
vid någon ombyggnad så att de inte håller den höga kvalitet man kunde förvänta
sig. När HUSAB får del av inventeringen, förklarar man att man själv har
användning för takstolarna och takpannorna för en om- och tillbyggnad av ett
annat hus på orten. Härefter upprättar RIVAB ett förslag till rivningsplan som
innebär att fönster, dörrblad, värmeelement, sanitetsporslin och vattenkranar
samt elledningar omhändertas för sig före rivningen. Även PVC-mattorna skall
rivas ut och omhändertas för sig, liksom de miljöfarliga strömbrytarna. Vidare
skall takpannorna tas om hand och takstolarna lyftas av, varefter huset rivs med
traditionell teknik och det återstående rivningsmaterialet sorteras i fraktioner
för sten, metall, trä och övrigt.
På grundval av rivningsplanen upprättas offerten, enligt vilken HUSAB debiteras
kostnaden för rivningsarbetet, deponiavgiften för posten övrigt och kostnaden
för omhändertagandet av PVC-mattorna och strömbrytarna samt krediteras nettot
från försäljningen av fönster m.m., metallskrotet, fyllnadsmassorna och
trävirket.
HUSAB tecknar avtal om entreprenad för rivningen och allt omhändertagande av
rivningsmaterialet med RIVAB. Därefter inger HUSAB ansökan om rivningslov samt
rivningsanmälan i vilken bolaget anger att rivningsarbetena kommer att påbörjas
tre veckor efter beviljat rivningslov och bifogar rivningsplanen till
rivningsanmälan. Samtidigt anmäler man en kvalitetsansvarig. En tjänsteman på
stadsbyggnadskontoret som har delegation att fatta beslut konstaterar att det
enligt 8 kap. 16 § PBL finns förutsättningar att bevilja lovet och bifaller
ansökan, går igenom rivningsplanen, finner att den kan godtas och meddelar ett
godkännande. Slutligen konstaterar han att den som föreslagits som
kvalitetsansvarig tidigare haft motsvarande uppdrag och att denne har
tillräcklig kompetens. Han beslutar därför enligt 9 kap. 14 § att godkänna den
av byggherren utsedde kvalitetsansvarige för rivningen.
6 Den regionala planeringen
Regeringens bedömning: Inga ändringar föreslås nu i
bestämmelserna om regionplanering i 7 kap. PBL.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att, om det finns synnerliga skäl,
skall regeringen ha möjlighet att utse ett särskilt regionplaneorgan med
representanter från staten och berörda kommuner. Ett sådant regionplaneorgan
skall ta fram underlag och lämna förslag till en regionplan, som antas av
regeringen. Som en förutsättning för ett sådant förordnande bör gälla att en
frivillig mellankommunal samordning inte kan förutses eller visat sig inte kunna
komma till stånd och att det rör sig om viktiga regionala intressen, där en
mellankommunal samordning är en förutsättning för en ändamålsenlig
samhällsstruktur, t.ex. stora infrastruktursatsningar eller allvarliga
miljöproblem.
Remissinstanserna: De statliga myndigheterna är över lag positiva till eller
tillstyrker helt utredningens förslag. Bl.a. Riksrevisionsverket anser dock att
frågan behöver analyseras ytterligare. Flertalet kommuner avstyrker eller
ställer sig tveksamma till förslaget. Järfälla kommun menar exempelvis att
besvärliga konflikter inte hanteras bättre genom att kommunerna tvingas in i en
särskild organisationsform. Mellankommunal samordning skall bygga på frivillig
samverkan utan statlig inblandning. Svenska kommunförbundet anser att dagens PBL
innehåller ett genomtänkt och fungerande system för att hantera frågor som berör
flera kommuner eller frågor som är av nationellt intresse.
Skälen för regeringens bedömning: PBL erbjuder ett system för regionplanering
som ett fastare alternativ till mellankommunal plansamverkan i andra former.
Härigenom kan planarbetet få större stadga och långsiktighet. Regeringen kan
således besluta att inrätta ett regionplaneorgan, om inte berörda kommuner mera
allmänt motsätter sig det. I Stockholms län ansvarar landstinget för
regionplaneringen med stöd av lagen (1987:147) om regionplanering för kommunerna
i Stockholms län.
Erfarenheterna under senare år visar att det mellan kommuner med uppenbara
samordningsbehov inte kommit till stånd någon tillfredsställande samordning. För
att ge den fysiska planeringen möjlighet att medverka till en ändamålsenlig
samhällsstruktur från hushållningssynpunkt samt begränsa och på sikt lösa vissa
miljöproblem, krävs en utveckling av den mellankommunala och regionala
samordningen. Det är också uppenbart att den planerade utbyggnaden av den
tekniska infrastrukturen under det närmaste decenniet inte bör hanteras enbart
inom ramen för de statliga trafikverkens sektorsplanering.
Behovet av regional samordning rörande infrastrukturinvesteringar och
miljöfrågor i övrigt har kommit till uttryck i en rad propositionsuttalanden och
regeringsuppdrag under senare år. I den förra regeringens prop. 1993/94:111 Med
sikte på hållbar utveckling ställs krav på att samtliga länsstyrelser skall ha
väl förankrade regionala miljöprogram senast under år 1994 och att de bör svara
för att på regional nivå utveckla ett samarbete med kommunerna såvitt avser
internationella överenskommelser och nationella miljömål. Vidare har den förra
regeringen gett samtliga länsstyrelser i uppdrag att senast den 1 april 1995
utarbeta en regional trafik- och miljöanalys. Länsstyrelserna i
storstadsområdena har också haft i uppdrag att analysera hur den planerade
markanvändningen medverkar till att nå miljömålen inom områdena luftkvalitet och
buller, kulturmiljövård och grönstruktur. Detta uppdrag har redovisats under
våren 1995. För närvarande bedrivs alltså ett omfattande utredningsarbete som i
flera avseenden berör den regionala planeringen. Förutom nyss nämnda aktiviteter
bör bl.a. nämnas Boverkets rapport Sverige 2009, som för närvarande
remissbehandlas, arbetet med Östersjövisionen, Trafik- och klimatkommitténs
(K 1993:01) och Kommunikationskommitténs (K 1995:01) arbete samt samarbetet med
Danmark om ett regionalt miljöprogram för Öresundsregionen. Regeringen har
erfarit att centrala frågor som behandlas i arbetet bl.a. rör utveckling av
samverkansmönster för urban utveckling och former för samordning av kommunal
planering, transporthuvudmännens planering samt lokalisering av offentliga och
privata investeringar och investeringar i infrastruktur. Resultatet av pågående
utredningsarbete kommer i de flesta fall att redovisas inom det närmaste året.
Sammantaget ställs således mycket höga förväntningar på att en regional
samordning kan mobiliseras i syfte att uppnå en hållbar utveckling.
Det är uppenbart att olika former av regional planering behöver utvecklas.
Flera sådana initiativ har också tagits och nya samverkansformer utvecklas.
Mellankommunalt samarbete sker redan nu på många områden, bl.a. med stöd av
kommunalförbundslagen. Regionberedningen (C 1992:06) har haft i uppdrag att
utforma förslag om den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning på
regional nivå. Beredningen har i mars 1995 överlämnat sitt slutbetänkande
Regional framtid (SOU 1995:27). I betänkandet föreslår beredningen bl.a. att
landstingen i nybildade län i Skåne och Västsverige får samma uppgifter i fråga
om regionplanering som Stockholms läns landsting har idag. Förslaget
remissbehandlas för närvarande.
Även Delegationen (M 1994:01) för en miljöinriktad regionplanering i Skåne
(Skånedelegationen) kommer inom kort att redovisa resultatet av sitt arbete.
I sammanhanget finns det anledning att erinra om den regionala planeringens
roll i andra EU-länder. Regionplanering och regionplaner spelar i många
EU-länder en betydligt större roll i samhällsplaneringen än den för närvarande
gör i Sverige. En viktig anledning till ökad regional samverkan har varit och är
EU:s regionalpolitik och de villkor som är förknippade bl.a. med stöd från EU:s
strukturfonder.
I förordningen (1994:578) om ändring i förordningen (1982:877) om regionalt
utvecklingsarbete framgår vilken roll länsstyrelsen har vid framtagande av
regionala strategier för länens utveckling. I detta arbete skall länsstyrelsen
beakta kommunernas översiktliga planering.
Regeringen delar utredningens uppfattning att en förstärkning av det regionala
perspektivet i den fysiska planeringen är nödvändig. Det finns ett flertal skäl
till detta. Den administrativa geografiska indelningen medför behov av
samordning mellan kommuner med gemensam bostads- och arbetsmarknad, särskilt i
storstadsområdena. De dominerande miljöproblemen som berör luft och vatten
känner inte några kommunala gränser utan måste ofta lösas i ett vidare
perspektiv. Till detta kommer investeringarna i trafikanläggningar som ofta
berör flera kommuner. Om staten skall investera i avsedd omfattning är det - vid
sidan av miljöaspekterna - mycket angeläget att dessa investeringar följs av en
byggelseutveckling i övrigt som medverkar till en hållbar utveckling. Detta
förutsätter i sin tur en samordning på samtliga nivåer; centralt, regionalt och
kommunalt.
Regeringen konstaterar att, trots det starkt splittrade remissutfallet på
utredningens förslag, det helt övervägande antalet remissinstanser delar
bedömningen att mellankommunal samordning är helt nödvändig i många frågor, inte
minst när det gäller investeringarna på trafikområdet. Många, även kommuner,
anser en sådan samordning närmast tvingande. Svenska kommunförbundet påpekar
samtidigt att planeringssystemet i hög grad bygger på redovisningen av
riksintressen enligt NRL och länsstyrelsens bevakning av dessa vid samrådet
kring kommunens planer. Kommunförbundet erinrar därvid om länsstyrelsernas roll
i fråga om samordningen av nationella statliga intressen i planeringen på
regional och kommunal nivå.
Enligt regeringens bedömning måste stor uppmärksamhet ägnas åt de
avvägningsproblem som trots allt gör sig gällande. Stabila regler för samspelet
mellan stat och kommun och tydliga krav från statens sida i fråga om nationella
intressen är en nödvändighet för att kommunal och regional planering skall kunna
bedrivas på ett effektivt sätt och nå ändamålsenliga resultat.
Det är regeringens uppfattning att PBL:s nuvarande system för regionplanering
och annan samverkan mellan kommuner som i ett eller flera avseenden önskar driva
en gemensam fysisk planering tills vidare bör behållas. Regionplaneorgan bör
alltså även fortsättningsvis normalt bildas genom en frivillig överenskommelse.
Som framgått ovan behöver sådana regionplaneorgan komma till stånd i ökad
omfattning.
7 Övriga frågor
7.1 Ordningen för överklagande av kommunens beslut
Regeringens förslag: PBL:s regler om hur vissa
beslut skall överklagas anpassas till vad som
gäller enligt förvaltningslagen (1986:223).
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag, dock att
utredningens förslag inte omfattar befogenhet för kommunstyrelsen att rätta
uppenbara skrivfel o.d. i stället för fullmäktige.
Remissinstanserna: Har nästan undantagslöst tillstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt förvaltningslagen (1986:223) skall
skrivelser med överklaganden ges in till den myndighet som fattat det beslut som
skall överklagas. Slutfasen av det lagstiftningsarbete som ledde fram till PBL
löpte parallellt med arbetet med den nya förvaltningslagen. PBL:s regler om
överklagande blev därför inte anpassade till förvaltningslagens regler. Under
riksdagsbehandlingen av PBL observerades olikheter mellan PBL och den nya
förvaltningslagen vad gäller ordningen för ingivande av skrivelser med
överklaganden. Bostadsutskottet pekade på att det i propositionen (prop.
1985/86:80) om en ny förvaltningslag uttalas att goda skäl talar för att även
kommunalbesvärsreglerna anpassas till den nya ordningen i förvaltningslagen.
Utskottet anförde vidare (1986/87:BoU1 s. 125 f.):
"Om detta arbete skulle leda fram till att även kommunalbesvär skall ges in
till det organ som fattat det överklagade beslutet, framstår den nu föreslagna
ordningen för ingivande av besvär över kommunens beslut enligt PBL som en
isolerad företeelse.
Mot den angivna bakgrunden kan det förefalla lämpligt att redan nu anpassa
PBL:s besvärsordning till den nya ordningen i förvaltningslagen och
förvaltningsprocesslagen. Detta skulle dock innebära att kommunfullmäktige skall
pröva om besvär över fullmäktiges beslut kommit in i rätt tid. Utskottet anser
sig inte nu kunna tillräckligt överväga lämpligheten av en sådan ordning. Frågan
bör lösas inom ramen för den aviserade följdlagstiftningen till
förvaltningslagen. Riksdagen bör dock ge regeringen till känna vad utskottet
anfört om vidare överväganden."
Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. 1986/87:27).
I kommunallagen (1991:900) föreskrivs från och med den 1 april 1995 att
skrivelser med överklaganden skall ges in till länsrätten.
Den gällande ordningen i PBL är förenad med vissa nackdelar. Enligt 27 §
förvaltningslagen är beslutsmyndigheten skyldig att under vissa förutsättningar
själv ompröva uppenbart oriktiga beslut. Denna skyldighet föreligger dock inte
om myndigheten har överlämnat handlingarna i ärendet till en högre instans.
Visserligen är utrymmet för omprövning i PBL-ärenden begränsat eftersom
omprövning i allmänhet bara kan ske i enpartsärenden, men de möjligheter som
ändå finns kan sällan utnyttjas med den nuvarande ordningen.
Inte sällan innefattar byggnadsnämndens beslut också prövning av frågor enligt
naturvårdslagen (1964:822), t.ex. om strandskyddsdispens. I ett sådant fall
skall enligt nuvarande ordning en skrivelse med överklagande sändas till
länsstyrelsen såvitt gäller bygglovet, men till byggnadsnämnden såvitt gäller
strandskyddsdispensen. Detta måste för den som överklagar framstå som onödigt
komplicerat.
Regeringen föreslår därför att förvaltningslagens bestämmelser skall tillämpas
på de överklaganden enligt PBL som skall prövas av länsstyrelsen. För en
ändamålsenlig hantering inom kommunen bör dock prövningen om ett överklagande av
ett beslut av kommunfullmäktige kommit in i rätt tid m.m. göras av
kommunstyrelsen. Befogenheterna kan då delegeras till tjänstemän. Regeringen
föreslår därför att särregleringen om var ett överklagande av ett
förvaltningsärende enligt PBL skall ges in upphävs, men att bestämmelserna i
förvaltningslagen om den myndighet som har meddelat beslutet i stället skall
avse kommunstyrelsen i de fall det överklagade beslutet fattats av fullmäktige.
7.2 Justeringar med anledning av tidigare förslag
Regeringens förslag: Skyltar och ljusanordningar
som omfattas av krav på bygglov skall prövas mot
bestämmelserna om lokalisering och placering i 3
kap. 1 och 2 §§ PBL.
Bestämmelsen i 8 kap. 5 § första stycket
kompletteras med en hänvisning som gör det möjligt
att genom beslut i detaljplan också bygglovsbefria
de åtgärder som är lovpliktiga endast inom områden
som omfattas av en detaljplan.
Bestämmelsen i 8 kap. 5 § andra stycket 7, som
innebär att skyltar och ljusanordningar kan
befrias från krav på bygglov i områdesbestämmelser,
upphävs, eftersom åtgärder med sådana normalt är
bygglovsfria utanför områden med detaljplan. En
följdändring görs i naturvårdslagen.
Den tidsbegränsade bestämmelsen om att i andra
nordiska länder godkända byggprodukter skall godtas
också i Sverige upphävs.
En bestämmelse införs som uttryckligen
föreskriver att en bygganmälan förfaller efter två år.
En hänvisning i 8 kap. 4 § rättas.
Skälen för regeringens förslag: Under den tid som förflutit sedan den tidigare
regeringens förslag i prop. 1993/94:178 lades har det framkommit behov av några
justeringar. Således behövs en hänvisning till bestämmelserna i 3 kap. 1 och
2 §§ för att lokaliseringen av skyltar och ljusanordningar skall kunna prövas
mot bestämmelser om lämplig lokalisering och placering. Regeringen föreslår
därför att det i 3 kap. 14 § PBL införs en bestämmelse om att föreskrifterna om
byggnader i 3 kap. 1 och 2 §§ skall tillämpas för sådana skyltar och
ljusanordningar som omfattas av krav på bygglov.
I 8 kap. 5 § första stycket saknas en hänvisning till 3 § för att det skall
vara möjligt att i planen också bygglovsbefria åtgärder som är lovpliktiga
endast inom ett område som omfattas av en detaljplan. Regeringen föreslår att
bestämmelsen kompletteras med en sådan hänvisning.
Enligt bestämmelsen i 8 kap. 5 § andra stycket 7 PBL kan kommunen i
områdesbestämmelser besluta att bygglov inte krävs för att sätta upp eller
väsentligt ändra skyltar eller ljusanordningar. Skyltar och ljusanordningar är
bygglovspliktiga utanför områden med detaljplan endast om bygglovsplikt införts
genom områdesbestämmelser enligt 8 kap. 7 § PBL. Bestämmelsen i 8 kap. 5 § PBL
är således onödig. Regeringen föreslår därför att den upphävs. I 22 §
naturvårdslagen (1964:822) finns en hänvisning till bestämmelsen i 8 kap. 5 §
PBL. Regeringen föreslår att också 22 § naturvårdslagen ändras i konsekvens med
ändringen i PBL.
Enligt 8 kap. 29 a § skall vissa byggprodukter som godkänts i annat nordiskt
land likställas med i Sverige typgodkända produkter. Bestämmelsen är
tidsbegränsad till utgången av år 1992. Den har av uppenbart förbiseende inte
blivit upphävd. Regeringen föreslår att den upphävs.
I PBL-utredningens betänkande Anpassad kontroll av byggandet (SOU 1993:94)
föreslogs att bygganmälan skulle förfalla efter två år. Den tidigare regeringen
uttalade i prop. 1993/94:178 att tidsfristen i stället borde kopplas till
beslutet om kontrollplan. Det förhållandet att det saknas en uttrycklig
bestämmelse om att bygganmälan förfaller har förorsakat osäkerhet. Regeringen
föreslår därför att det i 9 kap. 2 § införs en bestämmelse om att bygganmälan
förfaller om arbetena inte påbörjats inom två år från dagen för anmälan.
Regeringen föreslår slutligen att den uppenbart felaktiga hänvisningen i 8 kap.
4 § första stycket 3 rättas.
8 Konsekvensbedömning
Plan- och byggutredningen har haft i uppdrag att pröva på vilket sätt
regelsystemet för fysisk planering bör ändras och förtydligas i syfte att på ett
effektivare sätt främja en hållbar utveckling. I uppgiften ingick att stat och
kommun med i vart fall oförändrade resurser skall lösa större uppgifter och
svårhanterliga problem på miljöområdet. Detta kan enligt utredningen endast
åstadkommas om insatserna inom den fysiska planeringen koncentreras till
verkligt väsentliga frågor. Regeringen delar den uppfattningen. Förutom att den
fysiska planeringen och miljöarbetet koncentreras till de viktigaste uppgifterna
handlar det om att utveckla kunskaper och beslutsunderlag liksom engagemanget
hos olika aktörer på lokal, regional och central nivå. Tyngdpunkten i
regeringens förslag ligger också på bättre utvecklat beslutsunderlag och
kunskapsförsörjning. Enligt regeringens bedömning kan ökade insatser på dessa
områden ske genom effektivisering och omprioriteringar inom den statliga
sektorn.
Regeringen har i det föregående redovisat förslag om en förstärkt översiktlig
planering och om tidigare bedömningar av olika utbyggnadsalternativs påverkan på
miljön, på kulturmiljön och på hushållningen med mark- och vattenresurserna,
avsnitt 5.1. De ökade anspråk som ställs på den översiktliga planeringen bör
enligt regeringens bedömning kunna rymmas inom ramen för oförändrade resurser.
Detta förutsätter dock att formerna för att hålla samman, bearbeta och analysera
ett allt mer sammansatt underlagsmaterial utvecklas. Mot den bakgrunden synes
det i framtiden helt nödvändigt att använda ADB-teknik för systematisering av
underlaget och av den samlade översiktsplanen. Under senare år har också en
betydande metodutveckling inom informationstekniken ägt rum. Regeringen
förutsätter att kommunerna här kan påräkna stöd från länsstyrelserna och berörda
centrala myndigheter.
Vad gäller mer specifika miljöfrågor redovisas förslag som syftar till att
bättre än i dag värna parker och grönområden i våra tätorter samt värdefulla
byggnader och bebyggelsemiljöer, avsnitt 5.3.1 och 5.3.2. De förslag som lämnas
beräknas inte leda till några kostnadsökningar.
Vidare redovisas förslag som innebär att medborgarnas insyn och inflytande
stärks, avsnitt 5.2. Krav på program och på samråd både i programskedet och i
samband med upprättande av förslag till detaljplan behöver generellt inte leda
till ökade arbetsinsatser från kommunernas sida. Samrådet bör enligt regeringens
mening ses som en kontinuerlig process under vilken samrådet kommer att ändra
karaktär från ett mer principiellt meningsutbyte till samråd rörande den närmare
utformningen av planförslaget. Det innebär alltså att medborgarinflytandet i
vidare mening får sin tyngdpunkt i programskedet. Även den snävare kretsen av
intressenter kan ofta antas få sina krav på möjligheter till insyn och påverkan
tillgodosedda genom samrådet under programskedet och därmed kan samrådet i det
senare skedet underlättas och rationaliseras.
De utökade kraven på program och samråd kan visserligen i enstaka fall leda
till ett visst merarbete och därmed något ökade kostnader för kommunerna. Detta
måste dock vägas mot de vinster man kan göra genom att det sannolikt blir färre
överklaganden och därmed mindre risk för förseningar.
9 Ikraftträdande
Lagförslaget föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.
Beträffande ärenden som avgjorts av kommunen före ikraftträdandet föreslås att
äldre bestämmelser skall tillämpas. Bestämmelsen i 3 kap. 14 § bör dock omfatta
även sådana ärenden som avgjorts av kommunen före ikraftträdandet.
10 Ändringar i annan lagstiftning
Den föreslagna ändringen i 8 kap. 5 § andra stycket föranleder en följdändring i
naturvårdslagen (1964:822).
11 Författningskommentar
11.1Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)
1 kap. 3 §
Paragrafen, som presenterar planer enligt PBL, har preciserats i fråga om
översiktsplanen. Ändringen har behandlats i avsnitt 5.1.8. Den har av
utredningen behandlats i betänkandet Miljö och fysisk planering.
Preciseringen av det angivna syftet med översiktsplanen har gjorts för att
tydliggöra översiktsplanens olika funktioner dels som ett samlat beslutsunderlag
för lokaliseringsprövningar och en kunskapsöversikt för miljöarbetet, dels som
ett styrinstrument för bebyggelseutvecklingen.
1 kap. 4 §
Paragrafen, som presenterar de olika tillståndsbesluten enligt PBL och
bygganmälan, har kompletterats genom ett tillägg i första stycket avseende
rivningsanmälan. Genom prop. 1993/94:178, bet. 1993/94:BoU18, rskr. 1993/94:372,
SFS 1994:852 infördes begreppet bygganmälan i PBL. Bygganmälan skulle göras
också för rivning som omfattades av ett krav på rivningslov. Tillägget är
föranlett av att anmälan avseende rivning skall benämnas rivningsanmälan.
Rivningsanmälan behandlas i 9 kap. 2 §.
2 kap. 1 §
Första stycket
Ändringen innebär att bestämmelserna om vad som skall främjas med planläggning
och om att hänsyn skall tas till förhållanden i angränsande kommuner utgår ur
paragrafen. Dessa bestämmelser har i samband med ändringar av innehållet av
systematiska skäl flyttats till 2 §.
Den kvarvarande bestämmelsen - att mark- och vattenområden skall användas för
det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till
beskaffenhet och läge samt föreliggande behov - blir därmed en portalbestämmelse
för kapitlet.
Andra stycket
Bestämmelsen i hittillsvarande 2 § - att NRL skall tillämpas vid planläggning
och i ärenden om bygglov och förhandsbesked - har flyttats och utgör ett nytt
andra stycke. Detta förstärker paragrafens karaktär av portalparagraf för de
allmänna intressena.
Hittillsvarande andra stycket har flyttats till 2 §.
2 kap. 2 §
Ändringen, som behandlats i avsnitt 5.1.2, innebär att paragrafen fått ett helt
nytt innehåll genom att de allmänna bestämmelserna om syftet med planläggning
och att hänsyn skall tas till förhållanden i angränsande kommuner samt att dessa
bestämmelser också skall tillämpas i andra ärenden enligt PBL samlats i denna
paragraf. Det hittillsvarande innehållet i paragrafen, att NRL skall tillämpas
vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked, har flyttats och
utgör ett nytt andra stycke till 1 §.
Första stycket
Stycket utgörs av första ledet av hittillsvarande 1 § första stycket, som
ändrats och flyttats. Ändringen innebär en precisering av syftet och ändamålet
med planering. Utredningen har behandlat motsvarande bestämmelse, utan att
flytta den, i betänkandet Miljö och fysisk planering.
Andra stycket
Bestämmelsen har ändrats och flyttats från hittillsvarande 1 §. Enligt
bestämmelsen skall det som anges i första stycket om planläggning också beaktas
i andra ärenden enligt PBL. Ändringen innebär en utvidgning av tillämpningen
såtillvida att den hittillsvarande lydelsen endast avser ärenden om bygglov och
förhandsbesked. Denna ändring, som är motiverad i huvudsak av ökade krav på
resurshushållning i allmänhet, får genomslag i PBL bl.a. genom de krav som
uppställs på rivningsplan i den nya lydelsen av 9 kap. 1 och 4 §§. Givetvis är
det inte aktuellt att tillämpa bestämmelserna i första stycket i ärenden där de
nämnda intressena saknar betydelse för bedömningen, t.ex. beslut enligt 8 kap.
23 § om bordläggning och beslut enligt 10 kap. om påföljder och ingripanden vid
överträdelser. Utvidgningen föranleder också ändringen av kapitelrubriken.
2 kap. 4 §
Ändringen innebär att det införs en ny punkt 5 och att efterföljande punkter
omnumreras. Den har behandlats i avsnitt 5.3.1. Utredningen, som betecknat den
nya punkten 4 a, har behandlat motsvarande ändring i betänkandet Miljö och
fysisk planering.
Den nya punkten innehåller en uttrycklig bestämmelse om att bebyggelsemiljön
inom områden med sammanhållen bebyggelse skall utformas också med hänsyn till
behovet av parker och andra grönområden. Detta krav skall beaktas både vid
nyexploatering och vid ändring och förnyelse.
3 kap. 14 §
Det nya andra stycket anger att bestämmelserna om lokalisering och placering av
byggnader skall tillämpas på uppsättande och ändring av sådana skyltar och
ljusanordningar som omfattas av krav på bygglov. Hänvisningen behövs för att en
prövning mot bestämmelserna om lämplig lokalisering och placering skall kunna
göras. Ändringen har behandlats i avsnitt 7.2.
Krav på bygglov för uppsättande eller väsentlig ändring av skyltar och
ljusanordningar gäller som huvudregel inom områden med detaljplan. Undantag kan
medges genom beslut i detaljplanen. Vidare kan enligt 8 kap. 7 § bygglovsplikt
införas genom beslut i områdesbestämmelser.
3 kap. 17 §
Paragrafen har tillförts ett nytt andra stycke. Bestämmelsen har behandlats i
avsnitt 5.3.1. Det motsvaras av bestämmelsen i 3 kap. 17 a § i utredningens
betänkande Miljö och fysisk planering.
Bestämmelsen innehåller den materiella regleringen för skyddsbestämmelser
avseende särskilt värdefulla tomter. Genom ändringar i 5 kap. 7 § första stycket
och 5 kap. 16 § får kommunerna möjligheter att införa sådana skyddsbestämmelser
genom beslut i detaljplan eller områdesbestämmelser. Till skillnad från
motsvarande bestämmelse för byggnader i 12 §, är den nu aktuella bestämmelsen
inte tillämplig på andra tomter än dem som omfattas av sådana
skyddsbestämmelser. Genom en hänvisning i 18 § blir bestämmelsen tillämplig
också på allmänna platser.
3 kap. 18 §
Paragrafen innehåller i sin hittillsvarande lydelse en bestämmelse om att de
bestämmelser i kapitlet som avser tomter skall tillämpas i skälig utsträckning
också på bl.a. allmänna platser. Ändringen innebär att det nya andra stycket i
17 § skall tillämpas fullt ut på allmänna platser. Det innebär att sådana
värdefulla allmänna platser som omfattas av skyddsbestämmelser inte får
förvanskas i de avseenden som skyddsbestämmelserna avser. Det kan anmärkas att
skyddsbestämmelser inte kan utfärdas för områden för andra anläggningar än
byggnader.
4 kap. 1 §
Bestämmelsen innehåller kraven på översiktsplanens innehåll. Ändringarna, som
behandlats i avsnitt 5.1.3, innebär både en tydligare systematisering av kraven
och en viss utvidgning med nya krav på innehållet. Motsvarande ändringar
behandlades av utredningen i betänkandet Miljö och fysisk planering.
Första stycket
I första stycket finns en uttömmande bestämmelse om vad som skall redovisas i
planen. I översiktsplanen skall således redovisas de allmänna intressen enligt 2
kap. och de miljö- och riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om användningen
av mark- och vattenområden. Med miljöfaktorer avses sådant som buller,
markförsurning och luftföroreningar som har betydelse för vad ett mark- eller
vattenområde kan användas för. Riskfaktorer kan avse skred eller översvämningar
och sådant som utsläpp av farliga gaser och kemikalier vid olyckshändelser under
transporter eller från anläggningar. Redovisningskravet avseende miljö- och
riskfaktorer skall ses mot kravet på länsstyrelsen att i granskningsyttrandet
enligt 9 § ange om bebyggelsen blir olämplig med hänsyn till de boendes och
övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser. Genom en tydlig
redovisning av miljö- och riskfaktorer har kommunen möjlighet att få statens syn
på frågor om hälsa och säkerhet i ett tidigt skede.
Vidare skall riksintressen enligt NRL anges särskilt vid redovisningen av de
allmänna intressena enligt 2 kap. PBL. Med detta krav understryks att
riksintresseområdena skall behandlas i den dialog mellan staten - genom
länsstyrelsen - och kommunen som är förutsättningen för att översiktsplanen
skall fylla sin funktion att göra det möjligt för kommunen att förutse
eventuella ingripanden från statens sida under senare skeden av plane-
ringsprocessen. I sammanhanget finns skäl att framhålla att avgränsningen av ett
riksintresseområde inte är avgörande för om skyddet för riksintresset skall
anses vara tillgodosett, se prop. 1985/86:3 s. 117 f. Av bestämmelsen i andra
stycket 3 framgår att det av planen skall framgå hur de redovisade
riksintressena skall tillgodoses.
Andra stycket
Stycket innehåller ett tydlighetskrav avseende översiktsplanens materiella
innehåll. Ändringen i första punkten är föranledd av att bestämmelsen i punktens
sista led flyttats till en egen punkt och fått ett delvis nytt innehåll.
Andra punkten är ny. Enligt den skall det av översiktsplanen framgå kommunens
syn på utvecklingen och bevarandet av den byggda miljön. Bestämmelsen innebär
ett förtydligande av innehållet i hittillsvarande sista ledet av första punkten.
Tredje punkten har ändrats redaktionellt för att det tydligt skall framgå att
skyddet för de redovisade riksintressena skall vara föremål för en reell
behandling i planen och att dialogen med länsstyrelsen skall omfatta både
avgränsningen av riksintresseområdena och skyddet för dem.
Tredje stycket
Stycket är nytt. Det motsvarar hittillsvarande 2 § första stycket. Bestämmelsen
har flyttats eftersom den innehåller ett tydlighetskrav avseende
planhandlingarna. Den har utvidgats något och ändrats redaktionellt.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.1.5. Utredningen behandlade motsvarande
bestämmelse - 2 § första stycket - i betänkandet Miljö och fysisk planering.
Utvidgningen är avsedd som ett högre generellt krav på tydliga planhandlingar.
Det följs upp genom krav på redovisning vid samrådet och i planbeskrivningen.
Genom en hänvisning i 7 kap. 4 § blir bestämmelsen tillämplig också på
regionplaner.
4 kap. 2 §
Paragrafens hittillsvarande första stycke innehåller en bestämmelse som ställer
krav på översiktsplanens tydlighet. Av systematiska skäl har bestämmelsen
flyttats till 1 § som ett nytt tredje stycke. Ändringen i hittillsvarande andra
stycket är redaktionell.
4 kap. 3 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka kommunen skall samråda med vid
arbete med översiktsplanen. Ändringen, som behandlats i avsnitt 5.1.6, innebär
en precisering och utvidgning av den krets som skall beredas tillfälle till
samråd. Motsvarande ändring behandlades av utredningen i betänkandet Miljö och
fysisk planering. Utvidgningen innebär att också enskilda - dvs. bl.a. sakägare,
bostadsrättshavare, hyresgäster och boende - som har ett väsentligt intresse av
förslaget skall beredas tillfälle till samråd.
Några formkrav för samrådet uppställs inte. Det anges inte heller hur
samrådskretsen skall begränsas. Gränsdragningen måste göras från fall till fall
beroende på om det är fråga om en ny översiktsplan för hela kommunen eller om
det är fråga om en fördjupning för en begränsad del, t. ex. en mindre tätort.
Genom en hänvisning i 7 kap. 5 § blir ändringen tillämplig också på förfarandet
avseende regionplan.
4 kap. 4 §
Ändringarna, som innebär dels ett förtydligande av syftet med samrådet, dels att
ett uttryckligt krav på att förslagets konsekvenser skall redovisas vid
samrådet, har behandlats i avsnitt 5.1.5. Utredningen har behandlat motsvarande
ändringar i betänkandet Miljö och fysisk planering.
När det gäller syftet med samrådet framhålls i bestämmelsen dess funktioner att
förbättra beslutsunderlaget och att ge möjlighet till insyn och påverkan. Kravet
på att förslagets konsekvenser skall redovisas innebär att inverkan på miljön,
betydelsen för hälsa och säkerhet och för hushållningen med naturresurser skall
belysas. Härutöver kan det bli fråga om olika analyser av sociala och ekonomiska
effekter.
Genom en hänvisning i 7 kap. 5 § blir ändringarna tillämpliga också på
förfarandet avseende regionplan.
4 kap. 5 §
Paragrafen reglerar länsstyrelsens roll vid samrådet avseende översiktsplanen.
Ändringarna har behandlats i avsnitt 5.1.6. Utredningen har behandlat
motsvarande ändringar i betänkandet Miljö och fysisk planering.
Länsstyrelsens åligganden att ta till vara och samordna statens intressen i vid
mening - dvs. att företräda den nationella politiken på olika områden -
understryks genom tillägget om detta i paragrafens ingress. Därigenom kan
hittillsvarande punkten 3 upphävas.
Genom ändringen av första punkten klargörs att det åligger länsstyrelsen att
tillhandahålla underlagsmaterial för och ge råd i de delar av arbetet med
översiktsplanen där staten ställer krav på redovisningen och innehållet i
planen. Bestämmelsen skall således ses mot bakgrund av bestämmelserna i 4 kap.
1 §. Kravet på att länsstyrelsen skall verka för att riksintressen enligt NRL
skall tillgodoses har flyttats till punkten 2.
Bestämmelsen om att länsstyrelsen skall verka för att riksintressen enligt NRL
skall tillgodoses har i andra punkten sammanförts med bestämmelsen om att
länsstyrelsen skall verka för en lämplig mellankommunal samordning.
Ändringarna i paragrafen innebär att denna fått en tydligare struktur. I första
punkten har samlats de bestämmelser som avser länsstyrelsens rådgivande roll och
i andra de som har direkt bäring på länsstyrelsens möjligheter att hävda
statliga intressen genom ingripanden enligt 12 kap.
Genom en hänvisning i 7 kap. 5 § blir ändringarna tillämpliga också på
förfarandet avseende regionplan.
4 kap. 8 §
Ändringen i andra stycket - att det i planbeskrivningen skall lämnas en
redogörelse för planens konsekvenser - innebär ett ökat krav på tydlighet.
Ändringen har behandlats i avsnitt 5.1.5. Utredningen har behandlat motsvarande
bestämmelse i betänkandet Miljö och fysisk planering. Vad som avses med planens
konsekvenser har också berörts i kommentaren till 4 §.
4 kap. 14 §
Paragrafen är ny. Den har behandlats i avsnitt 5.1.7. Utredningen har behandlat
motsvarande bestämmelse i betänkandet Miljö och fysisk planering.
Första stycket
Enligt bestämmelsen skall kommunfullmäktige minst en gång under mandattiden ta
ställning till översiktsplanens aktualitet. Det innebär att fullmäktige skall ta
ställning till om planens intentioner fortfarande är giltiga. Bestämmelsen
innebär således inte något krav på revidering av planen eller ens ett krav på
ett ställningstagande till i vilka avseenden den behöver revideras.
Andra stycket
Bestämmelsen innebär att länsstyrelsen inför fullmäktiges beslut skall redovisa
synpunkter i fråga om statliga intressen som kan vara av betydelse för kommunens
beslut. Länsstyrelsen skall också ange hur synpunkterna enligt länsstyrelsens
mening förhåller sig till översiktsplanen. Syftet är att både staten och
kommunen skall ha ett aktuellt underlagsmaterial. Det ankommer på kommunen att
hos länsstyrelsen begära den aktuella redovisningen. Det har inte ansetts
möjligt att ange någon tidpunkt för när redovisningen skall göras, eftersom
kommunen bör ha frihet att själv organisera sitt arbete. Kommunen måste således
beakta att länsstyrelsen får tillräcklig tid för sammanställningen. Det ligger
också i kommunens eget intresse att länsstyrelsen har möjlighet att sammanställa
ett bra underlag för kommunens beslut.
De synpunkter länsstyrelsen skall förmedla till kommunen är dels sådana som
härrör från underlag från andra statliga myndigheter, dels länsstyrelsens egna.
Länsstyrelsen skall också självständigt bedöma hur de synpunkter som redovisas
förhåller sig till den gällande översiktsplanen.
Bestämmelsens utformning har ändrats på inrådan av Lagrådet. Den motsvarar i
allt väsentligt Lagrådets förslag.
5 kap. 7 §
Paragrafen har kompletterats så att det dels klart framgår att bestämmelsen i 3
kap. 10 § om varsamhet vid ändring av en byggnad kan preciseras genom
bestämmelser i en detaljplan, dels blir möjligt att i en detaljplan meddela
skyddsbestämmelser för särskilt värdefulla tomter och allmänna platser.
Ändringarna har behandlats i avsnitt 5.3.1 och 5.3.2. Motsvarande ändringar har
av utredningen behandlats i betänkandet Miljö och fysisk planering.
För att skyddsbestämmelser skall kunna beslutas måste tomten eller den allmänna
platsen ha motsvarande kvaliteter som de byggnader som avses i 3 kap. 12 §, dvs.
den måste vara särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig
eller konstnärlig synpunkt. Den materiella grunden för skyddsbestämmelserna
återfinns i det nya andra stycket i 3 kap. 17 §. Enligt den bestämmelsen får en
värdefull tomt inte förvanskas i de avseenden den omfattas av
skyddsbestämmelser. Bestämmelsen är genom en hänvisning också tillämplig på
allmänna platser. Frågan om ersättning för skada som uppkommer genom att
skyddsbestämmelser utfärdas regleras i 14 kap. 8 §. Den nu aktuella paragrafen
är så uppbyggd att skyddsbestämmelserna måste behandlas i flera olika punkter
beroende på det objekt som skall skyddas.
Första stycket 4
Punkten har kompletterats med dels en bestämmelse som innebär att det är möjligt
att i en detaljplan precisera kravet på varsamhet vid ändring av byggnad, dels
blir möjligt att meddela skyddsbestämmelser för tomter.
Enligt 3 kap. 10 § skall vid ändring av en byggnad beaktas att dess
byggnadstekniska, historiska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till
vara. I varsamhetsbestämmelser kan en byggnads värden i dessa avseenden pekas ut
och regleras hur de skall tas till vara.
Med hänsyn till de olika rättsverkningarna om beslutet avser varsam-
hetsbestämmelser eller skyddsbestämmelser måste det, som det framhållits under
rubriken Skillnaden mellan varsamhetsbestämmelser och skyddsbestämmelser i
avsnitt 5.3.2, tydligt framgå om det är fråga om en varsamhetsbestämmelse eller
om det är en skyddsbestämmelse för en sådan byggnad som avses i 3 kap. 12 §.
Första stycket 6
Enligt punkten får bestämmelser meddelas om användning och utformning av
allmänna platser för vilka kommunen inte skall vara huvudman. Ändringen innebär
att dessa bestämmelser också kan innefatta skyddsbestämmelser för särskilt
värdefulla allmänna platser.
Första stycket 13
Punkten är ny. Enligt 5 kap. 3 § andra stycket skall i detaljplan anges
användningen och utformningen av sådana platser för vilka kommunen är huvudman.
När det gäller andra allmänna platser får motsvarande bestämmelser meddelas
enligt den nu aktuella paragrafen första stycket 6. I den nu aktuella punkten
ges kommunen möjlighet att utfärda bestämmelser om skydd för värdefulla allmänna
platser för vilka kommunen är huvudman.
5 kap. 16 §
Ändringarna i punkten 4 motsvarar ändringarna i 7 § första stycket 4. Ändringen
i punkten 5 motsvarar ändringarna i 7 § första stycket 6 och 13.
5 kap. 18 §
Första stycket
Ändringen har behandlats i avsnitt 5.2.1. Motsvarande bestämmelse har av
utredningen behandlats i betänkandet Miljö och fysisk planering.
Ändringen innebär att program för detaljplan i princip skall vara
obligatoriskt. Undantag görs endast för de fall programmet är onödigt. Detta
avser huvudsakligen de fall där detaljplanen är av sådan beskaffenhet att den
skulle kunna behandlats enligt reglerna om enkelt planförfarande. I vissa fall
bör det dock vara möjligt att undvara program även om förutsättningarna för
enkelt planförfarande inte är uppfyllda. Så kan vara fallet om kommunen i
översiktsplan har dragit upp sådana riktlinjer för detaljplanearbetet att
innebörd och konsekvenser kan utläsas tillräckligt tydligt. För att ett program
skall kunna ersättas av en översiktsplan får det också förutsättas att förslaget
till detaljplan har stöd i översiktsplanen och att det är förenligt med
länsstyrelsens granskningsyttrande över översiktsplanen.
Andra stycket
Ändringarna har behandlats i avsnitt 5.2.2. Motsvarande bestämmelse har av
utredningen behandlats i betänkandet Miljö och fysisk planering.
I stycket ställs krav på upprättande av en miljökonsekvensbeskrivning. En sådan
bör upprättas om planen medger en användning av mark eller av byggnader eller
andra anläggningar som innebär betydande påverkan på miljön, hälsan eller
hushållningen med naturresurser.
I de hittillsvarande bestämmelserna används uttrycket betydande miljöpåverkan.
Den föreslagna kvalifikationsgränsen avses vara densamma, men objektet för
påverkan vidgas till att avse inte bara miljön utan även hälsan, och
hushållningen med naturresurser. Detta överensstämmer med uppräkningen i
5 kap. 3 § NRL. Begreppet hälsan innefattar också säkerhet (jfr prop.
1990/91:90 s. 457).
Begreppet betydande påverkan överensstämmer med det motsvarande begrepp som
används i rådets direktiv 85/337/EEG. Med hänsyn till Sveriges åtaganden
gentemot EU får inte betydelsen av det svenska begreppet ges en snävare tolkning
än motsvarande begrepp i rådets direktiv. I övrigt kan översiktsplanen vara till
ledning för bedömningen om den medgivna användningen enligt detaljplanen innebär
betydande påverkan. Inom områden som i översiktsplanen har redovisats som
känsliga för störningar kan således begränsade åtgärder få betydande påverkan,
medan samma åtgärd inom andra områden inte får sådan påverkan.
5 kap. 20 §
Ändringarna behandlas i avsnitt 5.2.1. Motsvarande bestämmelse har av
utredningen behandlats i betänkandet Miljö och fysisk planering.
Ändringen innebär att kommunen skall hålla samråd även i programskedet. Den
krets som kommunen bör samråda med motsvarar den krets som omfattas av samrådet
om förslag till detaljplan. Formerna för samrådet skall även fortsättningsvis
vara oreglerade.
5 kap. 21 §
Ändringarna har behandlats i avsnitt 5.2.1. Motsvarande bestämmelser har av
utredningen behandlats i betänkandet Miljö och fysisk planering.
Första stycket
Ändringen i första meningen innebär, i likhet med vad som föreslås beträffande
samråd om översiktsplan, att syftet med samrådet uttrycks något tydligare. Detta
kan uttryckas så att syftet med samrådet är att kommunens beslutsunderlag skall
förbättras och att medborgarna skall ges möjlighet till insyn och påverkan.
Till följd av ändringen i 5 kap. 20 § omfattar bestämmelserna i förevarande
paragraf två olika samråd. På Lagrådets inrådan har andra och tredje meningen
omarbetats för att klarare uttrycka de nya förutsättningarna.
Andra stycket
Ändringen innebär att samrådsredogörelsen även skall innefatta det samråd som
har hållits under programskedet. Samrådsredogörelsen skall enligt ändringen
också innehålla de synpunkter som framförts samt förslag eller kommentarer med
anledning av synpunkterna. Härigenom understryks att redogörelsen skall vara
fullständig, dvs. att den även skall behandla synpunkter som inte lett till
ändringar av förslaget.
Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
5 kap. 31 §
Ändringarna är föranledda av att skrivelser med överklagande av kommunens beslut
i fråga om detaljplaner och områdesbestämmelser skall ges in till kommunen i
stället för till länsstyrelsen. Den frågan har behandlats i avsnitt 7.1. Enligt
12 § plan- och byggförordningen (1987:383) skall länsstyrelsen utfärda ett bevis
om laga kraft för beslut om planer och områdesbestämmelser samt anteckna datum
för när beslutet vunnit laga kraft på planhandlingarna. Genom ändringarna åläggs
kommunen att göra motsvarande anteckning på planhandlingarna och att alltid
sända en uppsättning planhandlingar till länsstyrelsen. 12 § plan- och byggför-
ordningen kommer att upphävas i samband med att dessa ändringar träder i kraft.
6 kap. 13 §
Ändringarna i andra stycket motsvarar ändringarna i 5 kap. 31 §. Tillägget i
fjärde stycket är föranlett av samma ändring av förfarandet vid överklagande av
kommunens beslut. Den nya bestämmelsen motsvarar länsstyrelsens åligganden
enligt 12 § tredje stycket plan- och byggförordningen. När fastighetsplanen
avviker från detaljplanen, och detaljplanen därför skall anses ha den utformning
som framgår av fastighetsplanen, skall kommunen sedan avvikelsen angivits på
detaljplanen också sända ett exemplar av detaljplanen till länsstyrelsen.
7 kap. 4 §
Ändringen är en följdändring på grund av att bestämmelsen i 4 kap. 2 § första
stycket flyttats till 4 kap. 1 § tredje stycket.
8 kap. 4 §
Första stycket 3
Ändringen innebär att hänvisningen i fråga om uteplatser rättas. Av uppenbart
förbiseende ändrades inte hänvisningen när punkterna i stycket omnumrerades i
samband med den senaste ändringen av paragrafens lydelse. Ändringen har
behandlats i avsnitt 7.2.
8 kap. 5 §
Första stycket
Stycket reglerar kommunens möjligheter att genom beslut i detaljplan befria
vissa åtgärder från krav på bygglov. Bestämmelsen kompletteras med de åtgärder
som avses i 3 §. Den innebär att kommunen genom beslut i detaljplan helt kan
befria åtgärder inom planområdet från bygglovsplikt. Ändringen har behandlats i
avsnitt 7.2.
Andra stycket 7
Punkten har upphävts eftersom den hänvisar till en bestämmelse som endast är
tillämplig inom områden med detaljplan.
9 kap. 1 §
Tredje stycket
Stycket är nytt. Det har behandlats i avsnitt 5.3.4. Utredningen har behandlat
bestämmelsen i betänkandet Miljö och fysisk planering.
Bestämmelsen avser de fall då rivningsplan skall finnas enligt den nya
bestämmelsen i 4 § och innebär att rivningen skall utföras så att olika material
kan tas omhand var för sig enligt planen.
9 kap. 2 §
Första stycket
Ändringen har behandlats i avsnitt 5.3.4. Den innebär att punkten 7 upphävs.
Ändringen är föranledd av att anmälan om rivning skall benämnas rivningsanmälan.
Bestämmelsen om anmälningsplikt för rivning har därför flyttats till det nya
fjärde stycket i paragrafen.
Tredje stycket
Stycket är nytt. Det har behandlats i avsnitt 7.2.
Den nya bestämmelsen enligt vilken bygganmälan upphör att gälla om arbetena
inte påbörjas inom två år från dagen för anmälan kan närmast ses som ett
förtydligande. Enligt 11 § upphör byggnadsnämndens beslut om byggsamråd och
kontrollplan att gälla om byggnadsarbetena inte påbörjats inom två år från dagen
för bygganmälan. För att få till stånd nya beslut i dessa frågor måste en ny
bygganmälan göras.
Fjärde stycket
Stycket är nytt. Det har behandlats i avsnitt 5.3.4. Bestämmelsen innebär att
bygganmälan avseende rivning, som tidigare behandlades i första stycket 7, skall
benämnas rivningsanmälan. Vidare utvidgas kravet på rivningsanmälan från att ha
avsett rivningar för vilka krävs rivningslov till att omfatta alla byggnader
utom komplementbyggnader, bygglovsfria ekonomibyggnader och totalförsvarets
hemliga byggnader. Kravet på rivningsanmälan innebär enligt huvudregeln i 4 §
också ett krav på rivningsplan.
Genom en hänvisning till övriga stycken i paragrafen blir motsvarande
bestämmelser för bygganmälan om vem som skall göra anmälan, när den skall göras
och när den upphör att gälla, tillämpliga också i fråga om rivning.
9 kap. 4 §
Ändringarna har behandlats i avsnitt 5.3.4. De motsvarar ändringen i 9 kap. 3 §
i utredningens betänkande Miljö och fysisk planering.
Paragrafen, som kompletterats med anledning av att begreppet rivningsanmälan
införs i 2 § fjärde stycket, innehåller de krav som ställs på en bygg- eller
rivningsanmälan. Genom ett tillägg införs ett krav på rivningsplan vid
rivningsarbeten, som innebär att det skall redovisas hur arbetena skall utföras
för att rivningsmaterialet skall kunna omhändertas. En ändring i 1 § uppställer
krav på att rivning, i de fall rivningsplan skall finnas, skall utföras så att
olika material skall kunna tas omhand var för sig.
Byggnadsnämnden får i enskilda fall besluta att rivningsplan inte behöver ges
in. Beslut om undantag kan gälla t.ex. mindre objekt, men kan - i vart fall
under en övergångsperiod - också grundas på att kommunen känner till att det
inte finns möjlighet att på ett tillfredsställande sätt omhänderta sorterat
material.
9 kap. 12 §
Ändringen, som innebär att det till paragrafen har fogats ett nytt andra stycke,
har behandlats i avsnitt 5.3.4.
Det nya stycket innehåller en bestämmelse som innebär att rivningsarbete som
omfattas av ett krav på rivningsplan inte får påbörjas förrän byggnadsnämnden
godkänt planen. Bedömningen av planen skall således mynna ut i ett beslut. Ett
sådant beslut kan överklagas av byggherren.
Beslut om rivningsplan kan vara föremål för delegation till tjänsteman.
Bestämmelsen i 1 kap. 5 § om att både allmänna och enskilda intressen skall
beaktas vid prövning av frågor enligt PBL gäller även bedömningen av en
rivningsplan. Detta innebär att också kostnaden för att genomföra rivningsplanen
måste beaktas. Frågan har utförligare behandlats i det nyss nämnda avsnittet.
9 kap. 13 §
Ändringen, som behandlats i avsnitt 5.3.4, innebär att kravet på
kvalitetsansvarig har utsträckts till att också omfatta sådana rivningar som
skall följa en rivningsplan. Den kvalitetsansvarige skall då se till att planen
följs på samma sätt som en kvalitetsansvarig vid byggnadsarbeten skall se till
att kontrollplanen följs.
Andra stycket har ändrats efter lagförslagens behandling i Lagrådet, eftersom
det uppmärksammats att den ursprungliga lydelsen fått en utformning som inte
varit avsedd. Den kvalitetsansvarige skall se till att kontroller som avses i
8 § första stycket 2 utförs oavsett om det finns kontrollplan eller inte. I
avsnitt 3 har framhållits att ändringens beskaffenhet är sådan att Lagrådets
hörande skulle sakna betydelse.
10 kap. 3 §
Ändringen, som innebär att det har förts in ett nytt tredje stycke, har
behandlats i avsnitt 5.3.4.
Det nya stycket innehåller en bestämmelse som gör det möjligt för
byggnadsnämnden att stoppa en rivning, om byggherren i något väsentligt avseende
avviker från en rivningsplan. Rivningen får fortsättas först sedan byggherren
visat att det finns förutsättningar för att rivningsplanen följs i
fortsättningen. Detta kan visas t. ex. genom att platser anvisas för de olika
material som skall tas om hand var för sig. Genom ändringen av hänvisningen i
det stycke som nu blir fjärde stycket, blir det möjligt att förena förbudet att
fortsätta rivningen med vite.
10 kap. 6 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om särskild avgift för vissa överträdelser av
bestämmelser i PBL. Första stycket 2 har kompletterats så att avgift också skall
tas ut om någon underlåter att inkomma med rivningsanmälan. Ändringen är således
föranledd av ändringar i 9 kap. 2 §.
11 kap. 5 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om avgifter som byggnadsnämnden får ta ut för
sitt arbete. Ändringen innebär att första stycket kompletterats med anledning av
att rivningsanmälan införts som ett begrepp i 9 kap. 2 §.
13 kap. 2 §
Ändringen är föranledd av att beteckningen besvär utmönstrats.
13 kap. 3 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandet vid överklagande av kommunens
beslut i förvaltningsärenden till länsstyrelsen. Den har av utredningen
behandlats i betänkandet Överprövning av beslut i plan- och byggärenden.
Ändringarna, som har behandlats i avsnitt 7.1, innebär en anpassning till
bestämmelserna i förvaltningslagen (1986:223).
Första stycket
En erinran om bestämmelserna i förvaltningslagen om överklagande av beslut
ersätter de hittillsvarande bestämmelserna. Bestämmelserna om överklagande i
förvaltningslagen blir således tillämpliga på förvaltningsärenden enligt PBL,
med de undantag som anges i andra stycket.
Andra stycket
Stycket innehåller undantag från förvaltningslagens bestämmelser om hur beslut
överklagas. Det första undantaget gäller tiden för överklagande av beslut enligt
2 § första stycket avseende planer. Den ändringen är närmast av redaktionell
art. Tiden skall således för dessa beslut även i fortsättningen räknas från den
dag då justeringen av protokollet tillkännagetts på kommunens anslagstavla.
I enlighet med huvudregeln skall beslut enligt PBL fortsättningsvis överklagas
genom att skrivelsen med överklagandet ges in till den som meddelat beslutet.
Eftersom uppgiften att företa prövningen av om överklagandet kommit in i rätt
tid inte lämpar sig för behandling i kommunfullmäktige, har uppgiften i stället
lagts på kommunstyrelsen. Denna har i motsats till fullmäktige möjlighet att
delegera sina befogenheter till en tjänsteman.
13 kap. 4 §
Ändringarna är föranledda av att beteckningen besvär utmönstrats.
13 kap. 8 §
Ändringarna är föranledda av att beteckningen besvär utmönstrats.
14 kap. 8 §
Ändringen är en följd av att skyddsbestämmelser enligt tilläggen i 5 kap. 7 §
och 5 kap. 16 § samt ändringen i 3 kap. 17 § också kan omfatta tomter och
allmänna platser. Ändringen innebär således inte att det skulle vara möjligt att
utfärda skyddsbestämmelser för andra byggnader än sådana som omfattas av
bestämmelsen i 3 kap. 12 §. Detta framgår också direkt av bestämmelserna om
utfärdande av skyddsbestämmelser i 5 kap. 7 och 16 §§.
11.2Förslaget till ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
m.m.
2 kap. 6 §
Ändringen har behandlats i avsnitt 5.3.1. Utredningen har behandlat motsvarande
ändring i betänkandet Miljö och fysisk planering.
I den hittillsvarande lydelsen av första stycket stadgas att behovet av områden
för friluftsliv i närheten av tätorter särskilt skall beaktas. Bestämmelsen
ändras så att behovet av grönområden i tätorter och i närheten av tätorter
särskilt skall beaktas. Bestämmelsen innebär inte någon ändring vad gäller dess
inverkan på områden av betydelse för friluftslivet. Syftet med ändringen är att
vidga bestämmelsen till att omfatta s.k. gröna bälten och gröna kilar kring och
i bebyggelsekoncentrationer. Sådana områden får anses vara av stort
allmänintresse.
11.3Förslaget till ändring i naturvårdslagen (1964:822)
22 §
Ändringen är en följdändring på grund av att bestämmelsen i 8 kap. 5 § andra
stycket 7 PBL upphävs.
Sammanfattning av betänkandet Miljö och fysisk planering (SOU 1994:36)
Enligt direktiven är min uppgift att göra en bred översyn av plan- och
bygglagstiftningen mot bakgrund av vunna erfarenheter av 1987 års PBL-reform och
de nya förutsättningar som samhällsutvecklingen inneburit för planeringen av
mark- och vattenområden och byggandet.
I ett första delbetänkande den 8 oktober 1993 (SOU 1993:94) Anpassad kontroll
av byggandet behandlade jag frågor om bygglov och byggnadsteknisk kontroll,
inklusive samordningen med den nya bygg-produktlagen som är en följd av
EES-avtalet.
I detta delbetänkande lämnar jag förslag som rör ökad miljöhänsyn i fysisk
planering och byggande, reglering i detaljplaner och detaljplaneprocessen,
medborgarinflytandet i fysisk planering samt tillgängligheten i den fysiska
miljön för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.
Ökad miljöhänsyn i planering och byggande
I mina direktiv pekas på att det inom den fysiska planeringen och stadsbyggandet
nu ställs nya och ökade krav på miljöhänsyn, på aktsamhet med kulturvärden och
på resurshushållning. I tilläggsdirektiv har särskilt pekats på behovet av att
skydda park- och grönområdena i våra städer och tätorter (den s.k.
grönstrukturen).
Vid FN:s konferens i Rio de Janeiro år 1992 om miljö och utveckling antogs
bl.a. den s.k. Agenda 21, ett handlingsprogram för nationellt och
internationellt miljöarbete för att uppnå en långsiktigt hållbar utveckling. En
grundläggande princip i Agenda 21 är att miljöhänsynen skall integreras i olika
verksamheter och sektorer, med tonvikt på lokala insatser. Programmet betonar
även att en förutseende samhällsplanering har stor betydelse för att främja
målet om en långsiktigt hållbar utveckling. Hänsyn till naturens kretslopp,
resurshushållningsaspekter och ett även i övrigt ekologiskt synsätt bör
genomsyra arbetet. Principerna i Agenda 21 förutsätts som nämnts omsättas bl.a.
i ett lokalt arbete. Sveriges kommuner förutsätts ha påbörjat ett arbete med
lokala hand-lingsprogram för miljöarbetet, s.k. lokala Agenda 21, senast år
1996.
Förutsättningarna för att kunna skapa en långsiktigt hållbar livsmiljö bestäms
givetvis i hög grad av hur den byggda miljön - bebyggelse, trafikanläggningar,
övrig teknisk infrastruktur samt den s.k. grönstrukturen
- utvecklas och bevaras. Kommunerna har genom PBL fått det huvudsakliga ansvaret
för denna fysiska planering. I betänkandet lämnas en rad förslag till ändringar
och kompletteringar av PBL:s regelsystem för att stärka miljöhänsynen i den
fysiska planeringen.
En förstärkt och aktuell översiktsplanering
Om kommunernas beslut enligt PBL skall medverka till en god och långsiktigt
hållbar livsmiljö, bör ökad vikt läggas vid översiktsplanen. Översiktsplanen ger
möjlighet till en helhetssyn som inte är möjlig vid prövning av en enskild
detaljplan eller bygglovsansökan. Härigenom kan den bidra till att styra
bebyggelseutvecklingen i mer hållbar riktning, men också rationalisera
efterföljande planläggning och tillståndsprövning.
Mot denna bakgrund föreslår jag att det i bestämmelserna om de allmänna
intressen som skall beaktas vid bl.a. planläggning enligt PBL, införs krav på
att planläggningen med beaktande av befintliga värden skall främja en
ändamålsenlig samhällsstruktur från hushållningssynpunkt. Härigenom klargörs att
den fysiska planeringen bör underordnas kraven på en miljöanpassad utveckling.
Vidare betonas att de befintliga förutsättningar som finns bl.a. i den byggda
miljön utgör värden som bör tas tillvara i den fysiska planeringen.
I syfte att få till stånd en ökad miljöhänsyn i den förebyggande fysiska
planeringen föreslås vidare en förstärkning av översiktsplaneringen genom bl.a.
- tydligare och utvidgade krav på översiktsplanens innehåll, bl.a. såvitt avser
de allmänna intressena och övriga miljöförhållanden av betydelse samt
konsekvenserna av större förändringar i mark- och vattenanvändningen,
- tydligare krav på redovisning av översiktsplanens syfte och innebörd,
- en förstärkning av medborgarinflytandet under samrådet,
- krav på årlig uppföljning av översiktsplanens aktualitet, och
- tydligare krav på länsstyrelsen att ta tillvara och samordna statens intressen
samt att ge råd och förse kommunerna med relevant och aktuell kunskap för
översiktsplaneringen.
För att miljöfrågorna på ett framgångsrikt sätt skall kunna tas om hand i den
översiktliga planeringen kommer att krävas betydande insatser på
kunskapsuppbyggnad, forskning samt metod- och kompetensutveckling. Därvid
föreslås bl.a. att Boverket och Lantmäteriverket ges i uppdrag att i ett
gemensamt projekt utarbeta standards och metoder för ett ADB-stöd i fysisk
planering.
Den regionala planeringen
I områden med flerfunktionella samband är det nödvändigt med en god
mellankommunal samordning för att vi skall kunna uppnå en långsiktigt hållbar
livsmiljö. Detta gäller i särskilt hög grad i storstadsområdena, men även i
andra områden, där komplexa miljöproblem och lokalisering av verksamheter som
kräver samordning och följdinvesteringar i flera kommuner, t.ex. vägar,
järnvägar och kollektivtrafik, är det nödvändigt med en tydlig samordning för
att uppnå rationella lösningar.
Jag föreslår att regeringen - om det finns synnerliga skäl - skall ha möjlighet
att utse ett särskilt regionplaneorgan med representanter från staten och
berörda kommuner. Ett sådant regionplaneorgan skall ta fram underlag och lämna
förslag till en regionplan, som antas av regeringen. Som en förutsättning för
ett sådant förordnande bör gälla att en frivillig mellankommunal samordning inte
kan förutses eller visat sig inte kunna komma till stånd och att det rör sig om
viktiga regionala intressen, där en samordning är en förutsättning för en
ändamålsenlig samhällsstruktur, t.ex. stora infrastruktursatsningar eller
allvarliga miljöproblem.
Miljökonsekvensbeskrivningar
Krav på miljökonsekvensbeskrivningar enligt NRL har införts i alla s.k.
NRL-anslutna lagar. När det gäller PBL har uttryckliga krav emellertid
begränsats till vad som erfordras för uppfyllande av våra förpliktelser enligt
EES-avtalet. Krav på konsekvensbeskrivningar finns nämligen ändå inbyggda i PBL.
För uppnående av en systematisk förenkling och enhetlighet och en bättre
integrering av NRL i PBL:s prövningssystem föreslås att kravet på
miljökonsekvensbeskrivningar skall utvidgas till att gälla mer generellt. En
miljökonsekvensbeskrivning skall således upprättas så snart en detaljplan medger
åtgärder som innebär betydande inverkan på miljön, hälsan och säkerheten eller
hushållningen med naturresurser. Miljökonsekvensbeskrivningen skall upprättas i
samband med utarbetandet av programmet för detaljplan för att därefter utvecklas
under det fortsatta planarbetet. Konsekvensbeskrivningar i översiktsplanen skall
kunna utgöra en miljökonsekvensbeskrivning på samma sätt som innehållet i
översiktsplanen skall kunna anses utgöra ett program för detaljplan.
Tätorternas grönområden
Tätorternas grönområden eller grönstruktur har betydelse från i huvudsak
ekologiska, kulturella och sociala synpunkter. Tätortsutbyggnaden utgör
emellertid ett allvarligt hot mot dessa viktiga områden. På utredningens uppdrag
har experten i utredningen Eivor Bucht redovisat en bild av kunskapsläget
rörande tätorternas grönstruktur. På grundval härav lägger jag fram följande
förslag för att behovet av skyddet av grönområdena skall kunna tillgodoses.
Skyddet av grönstrukturen kräver i första hand att kommunerna får en samlad
bild av den så att dess betydelse uppmärksammas. Detta förutsätts kunna
åstadkommas främst genom den föreslagna förstärkta översiktliga planeringen.
Genom vissa ändringar i PBL:s och NRL:s kravbestämmelser poängteras betydelsen
av tätorternas grönområden. I speciella fall skall också en regionplanering
kunna framtvingas.
Det framhålls som angeläget att kommunerna genom detaljplaneläggning av
grönområden fullföljer översiktsplanens intentioner.
För särskilt värdefulla tomter och allmänna platser skall kommunen kunna
meddela skyddsbestämmelser i detaljplan på samma sätt som för värdefulla
byggnader.
Avslutningsvis understryks behovet av forskning och utbildning rörande
tätorternas grönområden.
Kulturmiljön
Mina förslag ovan rörande den översiktliga planeringen innebär förstärkta krav
på kunskapsunderlag och redovisning i översiktsplanen av kulturmiljövärdena i
kommunen. Vidare ges länsstyrelserna i uppgift att mer aktivt verka för att
översiktsplanerna grundas på erforderlig kunskap om kulturmiljöns innehåll.
Det är önskvärt att det skapas en allmänt accepterad norm i fråga om vad
kunskapsunderlaget rörande kulturmiljön bör innehålla. Jag föreslår därför att
Riksantikvarieämbetet tillsammans med Boverket i dialog med kommunerna utarbetar
allmänna råd i detta avseende. Vidare föreslås staten stödja den kommunala
kunskapsuppbyggnaden genom att ta ansvar för metod- och teknikutvecklingen för
inventeringsarbetet.
Kommunerna föreslås få möjlighet att i detaljplan eller områdesbestämmelser
meddela särskilda varsamhetsbestämmelser som preciserar hänsynsreglerna för
ändring av byggnad.
I syfte att förenkla PBL:s regler om ersättning till fastighetsägare föreslås
att skyddsbestämmelser alltid skall innebära också ett rivningsförbud,
att en enhetlig kvalifikationsgräns för ersättning införs, och
att såväl vid skyddsbestämmelser som vid vägrat rivningstillstånd ersättning
skall utgå enbart för den skada som går utöver kvalifikationsgränsen.
Återanvändning och återvinning av byggnadsmaterial
Kommunen föreslås få möjlighet att säkerställa att rivning av byggnader sker på
ett sätt som ger förutsättningar för återanvändning och återvinning samt
omhändertagande av miljöfarligt avfall. Bl.a. skall kommunen kunna kräva en
rivningsplan som beskriver hur arbetet skall utföras med avseende på
omhändertagandet av rivningsavfall.
Reglering i detaljplaner och detaljplaneprocessen, m.m.
I uppdraget ingår också att se över detaljplaneprocessen från olika synpunkter.
Dels skall jag till övervägande ta upp vissa konkreta frågor, dels skall jag
mera allmänt se över möjligheterna till avregleringar, förenklingar och ökad
effektivitet i planprocessen. Samtidigt skall jag också överväga möjligheterna
att stärka medborgarinflytandet utan att planeringsprocessen byråkratiseras och
blir ineffektiv.
Strävandena mot ökad effektivitet i planeringsprocessen och en förstärkning av
medborgarinflytandet är delvis motstridiga. Kravet på medborgarinflytande sätter
således gränser för hur långt man kan gå i en förenkling av beslutsprocessen.
Genom en förskjutning av planeringsinsatserna och beslutsfattandet mot den
översiktliga nivån kan emellertid vinster göras i båda dessa hänseenden.
Detaljplaneprocessen hänger intimt samman med den översiktliga planeringen. Den
förstärkning av den översiktliga planeringen som föreslås ger möjligheter till
att delvis väva samman detaljplaneprocessen med den översiktliga planeringen. De
insatser som görs i den översiktliga planeringen kan ofta läggas till grund för
detaljplaneringen och medborgarna ges möjligheter till insyn och påverkan i ett
tidigt skede. För den enskilde fastighetsägaren ges därmed också möjligheter
till större förutsebarhet och dennes ställning kan i någon mån förstärkas genom
den ökade kommunala planberedskapen. De följande förslagen har i stor
utsträckning sin utgångspunkt i denna förskjutning mot den översiktliga nivån.
Detaljplanekravet
I PBL ställs krav på att prövningen av frågor om förändring av markanvändningen
och byggande i stor utsträckning skall ske genom detaljplan. Bl.a krävs
detaljplan för uppförande av en ny enstaka byggnad under vissa förutsättningar.
Undantag från kravet gäller dock, om prövningen kan ske i samband med bygglov
eller förhandsbesked. Om det beträffande en sökt åtgärd krävs detaljplan och
undantaget inte är tillämpligt, skall ansökan om bygglov avslås. Den enskilde
kan härefter inte framtvinga en detaljplan, utan det ligger helt i kommunens
hand att bestämma om och när en detaljplan skall upprättas.
Denna ordning är när det gäller uppförande av en ny enstaka byggnad inte
tillfredsställande och det föreslås att kommunens möjligheter att åberopa
detaljplanekravet som grund för att vägra bygglov skall begränsas. Om en ansökan
om bygglov har avslagits på grund av att det krävs detaljplan och en ny ansökan
kommer in efter tre år, får denna ansökan avslås på grund av detaljplanekravet
bara om det finns synnerliga skäl.
Funktionsuppdelning i planer m.m.
Den ofta alltför långtgående funktionsuppdelningen i våra tätorter beror i
första hand inte på sättet att detaljplanelägga. Genom ensidigt utformade
användningsbestämmelser kan emellertid detaljplanerna låsa användningssättet i
onödan. För att underlätta funktionsblandning i särskilt bostadsområden föreslås
att det i bestämmelsen om mindre avvikelser görs ett tillägg som öppnar
möjligheter att betrakta något fler avvikelser än för närvarande som förenliga
med planens syfte.
En undersökning av användningen av bestämmelser beträffande utformningen av
byggnader visar att sådana bestämmelser förekommer ganska sparsamt. Det finns
alltså inte anledning att ingripa mot sättet att utforma planer i den delen.
Livsmedelshandel i äldre detaljplaner
Före den 1 april 1992 kunde handelsändamålet i en detaljplan preciseras till en
viss form av detaljhandel och därvid kunde livsmedelshandeln begränsas eller
förbjudas. Övergång från ett detaljhandelsändamål till ett annat inom ett
detaljplaneområde med en preciserad bestämmelse rörande handelsändamålet kräver
planändring. Jag hyser tveksamhet till att kommunernas planbeslut skall fråntas
sin verkan i efterhand. Om sådant ingripande ändå skall göras, föreslår jag en
regel som innebär att en ansökan om bygglov för övergång från ett
detaljhandelsändamål till ett annat inte får avslås på grund av att åtgärden
strider mot detaljplan.
Förutsättningar för enkelt planförfarande
S.k. enkelt planförfarande, som är tidsbesparande, får i dag tillämpas under
förutsättning att detaljplaneförslaget är av begränsad betydelse, saknar
intresse för allmänheten samt är förenligt med översiktsplanen och
länsstyrelsens granskningsyttrande. Det föreslås att möjligheterna att använda
enkelt planförfarande vidgas. Sådant förfarande skall få tillämpas, om förslaget
överensstämmer med översiktsplanen och konsekvenserna av förslaget framgår av
denna. Härutöver krävs att förslaget är förenligt med länsstyrelsens
granskningsyttrande.
Program och samrådsskedena
Enligt PBL bör detaljplanen grundas på ett program. För vissa åtgärder är ett
sådant program obligatoriskt. Det föreslås att detta obligatorium utvidgas till
att omfatta i princip alla detaljplaner. Vid utarbetandet av programmet skall
berörda sakägare och vissa andra enskilda beredas tillfälle till samråd.
Resultatet av samrådet skall redovisas i en samrådsredogörelse. Innehållet i
översiktsplanen skall i vissa fall kunna utgöra en program för detaljplan. En
förutsättning härför är att kravet på samråd är uppfyllt.
Vissa andra frågor
För att kommunernas utgifter för kungörelsekostnader skall nedbringas föreslås
att innehållet i den kungörelse om utställningen av ett detaljplaneförslaget som
skall publiceras i ortstidning får begränsas.
Enligt PBL skall detaljplanen antas av kommunfullmäktige, som under vissa
förutsättningar får delegera beslutanderätten till kommunstyrelsen eller
byggnadsnämnden. Det föreslås att denna bestämmelse upphävs. Därigenom blir
reglerna i kommunallagen (1991:900) tillämpliga i stället. Det kommer då inte
att finnas något lagligt hinder mot att enklare detaljplanebeslut delegeras till
en tjänsteman.
Särskilt om medborgarinflytande
Strävan att förstärka medborgarinflytandet genomsyrar många av de i betänkandet
presenterade förslagen. Av särskild betydelse är den förskjutning av
beslutsfattandet till ett tidigare skede av planeringsprocessen som förslagen
leder till. Ökade krav på samråd ställs i en förstärkt översiktlig planering.
Samråd rörande detaljplaner skall inledas redan i programskedet och i samband
därmed får samrådskretsen del av en påbörjad miljökonsekvensbeskrivning, när en
sådan erfordras. Syftet med samråden på alla nivåer anges på ett tydligare sätt
och större krav ställs på utformningen av samrådsredogörelser. Boverket föreslås
få i uppgift att utveckla och sprida information kring metoder för samråd och
upprättande av samrådsredogörelser.
PBL:s bestämmelser om tillgänglighet för rörelsehindrade m.fl.
I direktiven för utredningen slås fast att tillgängligheten i den byggda miljön
för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga är ett viktigt
allmänt intresse att värna om.
I den analys av tillgängligheten som utredningen låtit utföra har framkommit
att det ofta är i den offentliga miljön som det finns hinder för personer med
nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.
Mer precisa krav bör ställas på tillgänglighetsskapande åtgärder i samband med
nybyggnad och ändring av allmänna platser m.m. Bemyndigande skall därför ges för
tillämpningsföreskrifter med krav på sådana åtgärder.
Krav föreslås också på att enkelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten och
användbarheten för rörelsehindrade m.fl. skall vara åtgärdade före år 2000 i
befintliga publika lokaler och på befintliga allmänna platser.
Vidare bör tillämpningsföreskrifterna till PBL rörande tillgängligheten och
användbarheten för rörelsehindrade m.fl. göras tydligare så att det klart
framgår vad som är samhällets minimikrav. Därutöver krävs intensifierade
informations- och utbildningsinsatser för att öka kunskapen inom byggsektorn om
tillgänglighetskraven.
Sammanfattning av betänkandet Överprövning av beslut i plan- och byggärenden
(SOU 1994:134)
Min uppgift enligt direktiven är att göra en bred översyn av plan- och
bygglagstiftningen mot bakgrund av vunna erfarenheter av 1987 års PBL-reform och
de nya förutsättningar som samhällsutvecklingen inneburit för planeringen av
mark- och vattenområden och för byggandet.
I ett första delbetänkande den 8 oktober 1993 (SOU 1993:94) Anpassad kontroll
av byggandet behandlade jag frågor om bygglov och byggnadsteknisk kontroll,
inklusive samordningen med den nya byggproduktlagen som är en följd av
EES-avtalet
I ett andra delbetänkande den 3 mars 1994 (SOU 1994:36) Miljö och fysisk
planering behandlade jag frågor om ökad miljöhänsyn i fysisk planering och
byggande, reglering i detaljplaner och detaljplaneprocessen,
medborgarinflytandet i fysisk planering samt tillgängligheten i den fysiska
miljön för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.
I detta delbetänkande lämnar jag förslag som rör instansordningen för
överklagande, vissa med överklagandet sammanhängande frågor samt den statliga
kontrollen inom plan- och byggområdet. Dessutom lämnas ett par förslag som rör
planavgift och bygglovsavgift.
Instansordningen för överklagande m.m.
I mina direktiv påpekas att arbete länge har bedrivits med att avlasta
regeringen löpande ärenden och att förslag vad gäller sådan avlastning
beträffande PBL-ärenden har redovisats i departementspromemorian (Ds 1991:84)
Plan- och byggnämnd. Dessa frågor bör dock enligt direktiven övervägas
ytterligare, varvid det är viktigt att den svenska lagstiftningen anpassas till
vad som krävs för att Sverige skall uppfylla sina åtaganden enligt
Europakonventionen. I det syftet bör bl.a. den nuvarande gränsdragningen mellan
regeringen och förvaltningsdomstolarna prövas. Vidare betonas de särskilda krav
på snabbhet och effektivitet i förfarandet som bör ställas inom plan- och
byggområdet.
Överprövning av de kommunala besluten kan i dag komma till stånd på två sätt,
genom officialingripande från staten enligt 12 kap. PBL och besvär av enskilda.
I det skikt som ligger mellan dessa två former för ingripande mot kommunala
beslut kan sägas att kommunen har den oinskränkta beslutanderätten
Reglerna om överklagande finns i 13 kap. PBL. Kommunala beslut enligt lagen får
överklagas antingen genom kommunalbesvär eller förvaltningsbesvär.
Kommunalbesvär skall i huvudsak användas mot beslut som inte har några direkta
rättsverkningar mot enskilda. I övrigt skall förvaltningsbesvär användas.
Överklagandet sker därvid till länsstyrelsen, vars beslut får överklagas till
kammarrätt i vissa angivna fall och i övrigt till regeringen. Mina överväganden
och förslag rör i huvudsak instansordning m.m. avseende förvaltningsbesvär.
Det har länge varit en strävan att avlasta regeringen ärenden av löpande art så
att statsråd och departement får mer tid för större och övergripande frågor.
PBL-ärendena hos Miljö- och naturresursdepartementet utgör i dag nära hälften av
regeringskansliets besvärsärenden och det är angeläget att dessa ärenden i
största möjliga utsträckning förs bort från regeringen.
Förutom hänsynen till regeringens arbetsbelastning utgör Europakonventionens
krav på rätt till domstolsprövning av beslut som rör civila rättigheter och
skyldigheter ett starkt skäl för att instansordningen ändras. Visserligen kan
domstolsprövning av regeringens beslut komma till stånd genom
rättsprövningslagen, men det bedöms angeläget att domstolsprövning skall kunna
ske inom den normala besvärsprocessen. För att detta skall kunna uppnås måste
regeringsärendena föras över till domstolsprövning i åtminstone sista instans.
För en bedömning av möjligheterna och lämpligheten av att besvärsprövningen
förs bort från regeringen tar jag först upp frågan om vilka skäl det kan finnas
för att besvärsärenden skall förbehållas regeringen. Därvid finner jag i
enlighet med riktlinjerna i propositionen 1983/84:120 om regeringens befattning
med besvärsärenden att regeringen inte bör vara besvärsinstans annat än när det
behövs en politisk styrning av praxis. Något behov av sådan styrning med av-
seende på PBL-ärendena finns det enligt min mening inte.
Trots att det således inte finns något direkt behov av praxisbildning av
regeringen i PBL-ärenden kan dock ifrågasättas om inte besvärsprövningen ändå
måste ligga kvar hos regeringen av andra skäl. Prövningen avser kommunala beslut
- i många fall fattade av fullmäktige - som i stor utsträckning grundar sig på
lämplighetsavvägningar. Om överprövningen skall avse både det överklagade
beslutets laglighet och dess lämplighet, kan göras gällande att prövningen bör
ske i politisk ordning och inte vid domstol. Den tveksamhet inför dom-
stolsprövning som således kan finnas har gett mig anledning att gå närmare in på
överprövningens art och omfattning vid besvär över PBL-beslut.
Besvärsprövningens art och omfattning
Besvär får anföras av den som beslutet angår, om det gått honom emot.
Huvudprincipen vid förvaltningsbesvär är att prövningen, inom ramen för
klagandens yrkanden och åberopanden, omfattar både det överklagade beslutets
laglighet och dess lämplighet.
Besvärsprövningen skall i första hand riktas in på avvägningen mellan den
klagandes intressen och motstående intressen, både allmänna och enskilda. En
sådan prövning torde ligga väl i linje med normal domstolsprövning. Av ett par
avgöranden av Regeringsrätten torde emellertid följa att besvärsprövningen är
något mera omfattande. Således har en klagande rätt att i samband med ett
överklagande få till stånd en prövning även av ett påstått intrång i ett
motstående allmänt intresse. Visserligen blir denna prövning enligt
Regeringsrätten begränsad med hänsyn till PBL:s princip om decentralisering av
beslutsfattandet och kommunal självbestämmanderätt, men kvar står ändå att
besvärsmyndigheten kan tvingas in på en prövning av kommunala avvägningar mellan
allmänintressen. En sådan prövning är mindre lämplig för en domstol.
Det finns dock enligt min mening inga skäl för en så omfattande
besvärsprövning. Hela PBL genomsyras av tanken att avvägningen mellan
allmänintressen är en kommunal angelägenhet utom i de fall då staten kan ingripa
på de särskilda grunder som anges i lagens 12 kap. Klara gränser bör enligt min
mening dras mellan besvärsprövningen och den statliga officialprövningen och jag
föreslår därför att det i överklagandereglerna i 13 kap. tas in en uttrycklig
bestämmelse som hindrar besvärsmyndigheten från att gå in på en prövning av
lämplighetsavvägningar mellan skilda allmänna intressen. Därmed tydliggörs det
kommala ansvarsområdet i förhållande till det statliga i enlighet med
grundtankarna i PBL-reformen och besvärsprövningen renodlas till en prövning av
intrång i enskilda intressen, således en prövning av traditionell dom-
stolskaraktär. Någon tvekan bör därför inte längre föreligga om möjligheten och
lämpligheten att föra över samtliga ärenden rörande besvär till
domstolsprövning.
Rätten att överklaga
Den besvärsberättigade kretsen utvidgades väsentligt genom PBL. Tidigare var det
bara sakägare som hade besvärsrätt. Genom PBL fick emellertid hyresgäster och
boende samt hyresgästorganisationer samma ställning som sakägarna i
beslutsprocessen. Enligt direktiven tyder erfarenheterna på att
överklagandeinstitutet inte sällan har kommit att användas som ett medel för
meborgarinflytande i stället för som en yttersta rättssäkerhetsventil. Det bör
därför övervägas i vad mån rätten att överklaga kan avgränsas och göras
tydligare.
De boende har enligt min bedömning förhållandevis begränsade möjligheter att
vinna framgång med en besvärstalan rörande det sakliga innehållet i ett
kommunalt beslut. Av uppgifter som inhämtats från några länsstyrelser framgår
emellertid att antalet beslut som har överklagats av enbart besvärsberättigade
utanför sakägarkretsen är förhållandevis begränsat. Utvidgningen av den
besvärsberättigade kretsen tycks således inte har medfört några påtagliga
effektivitetsförluster.
De boende har emellertid även möjlighet att överklaga beslut på formella
grunder. Till skillnad mot vad som antyds i direktiven finner jag att betydelsen
av besvärsrätten för de boende främst ligger i att de därmed ges möjligheter
till en bevakning av att de regler som skall garantera ett medborgarinflytande
iakttas. Jag föreslår därför inte någon begränsning i besvärsrätten.
I anslutning till den nu behandlade frågan föreslår jag att Vägverket ges en
uttrycklig rätt att överklaga beslut om bygglov och förhandsbesked för byggnader
och andra anläggningar samt skyltar och ljusanordningar invid allmän väg.
I sammanhanget tar jag slutligen också upp ett problem rörande avgränsningen av
den besvärsberättigade kretsen som ett regeringsrättsavgörande har gett upphov
till. Enligt Regeringsrätten har den rätt att överklaga ett detaljpanebeslut som
har fått underrättelse om beslutet och besvärshänvisning. Jag föreslår att det i
stället skall vara förvaltningslagens huvudregel om vem som är besvärsberättigad
som skall gälla.
Principiell utformning av ett nytt överklagandesystem
En utgångspunkt vid utformningen av ett nytt överklagandesystem är att
åtminstone den sista instansen skall vara en domstol. I övrigt skall
prövningssystemet utformas så att det ger möjlighet till en så effektiv
handläggning som möjligt. Den nuvarande uppdelningen mellan kammarrätterna och
regeringen bör därför enligt min mening ersättas av en enhetlig instanskedja,
vars längd bör begränsas till två instanser och där det skall finnas tillgång
till bl.a. expertis i plan- och byggfrågor. Det är också angeläget att få till
stånd en samordning av överprövningen av PBL-ärenden och miljöskydds- och
naturvårdsärenden.
Inledningsvis tar jag till bedömning upp frågan om länsstyrelsens roll i det
framtida prövningssystemet. Till förmån för länsstyrelsen som besvärsinstans
brukar anföras att länsstyrelsen besitter saklig kompetens och att
besvärsförfarandet där är snabbt och billigt. Mot länsstyrelsen som
besvärsinstans talar framför allt principiella rättssäkerhetsaspekter - särskilt
de dubbla rollerna som besvärsinstans och tillsynsmyndighet - och den
omständigheten att Europakonventionens krav avseende muntlig förhandling inte
kan tillgodoses där. Vid en avvägning mellan för- och nackdelarna med
länsstyrelsen som besvärsinstans finner jag att övervägande skäl talar för att
besvärsprövningen förs över till domstol redan i första instans under
förutsättning att det finns någon domstol som är lämplig för ändamålet eller det
eventuellt kan tillskapas en sådan domstol.
Den domstol som ligger närmast till hands för överprövning av PBL-beslut är
länsrätten som är första instans inom den allmänna
förvaltningsdomstolsorganisationen. Länsrätterna handlägger emellertid frågor av
en helt annan art och det finns risk att handläggningstiderna blir för långa.
Dessutom kan det bli svårt att tillgodose behovet av erforderlig expertis på
plan- och byggområdet. Länsrättsalternativet är därför enligt min mening inte
godtagbart. Med hänsyn bl.a. till behovet av en lämplig processordning är inte
heller allmän domstol ett rimligt alternativ för PBL-ärendena.
I stället finns det anledning att överväga inrättandet av någon form av
regionala specialinstanser för besvärsprövningen. PBL-ärendena kan visserligen
inte ensamma bära upp sådana instanser, men tillsammans med framför allt
miljöskydds- och naturvårdsärendena skulle underlaget bli tillräckligt stort.
Miljöorganisationsutredningen har i uppdrag att lämna förslag till sådana
organisationsförändringar som behöver vidtas med anledning av att en miljöbalk
träder i kraft. Jag har under utredningsarbetet samrått med utredningen och jag
har därvid inhämtat att utredningen kommer att föreslå att i stort sett all
tillståndsprövning i miljöbalksärenden skall ske hos länsstyrelserna och att
besluten skall kunna överklagas till Koncessionsnämnden för miljöskydd, som
därvid skall organiseras om till en miljödomstol. Från utredningen har
emellertid samtidigt uppgetts att det på sikt kan visa sig vara lämpligt att
föra över all tillståndsprövning till domstol, varvid den mest rationella
ordningen bedöms vara att det inrättas ett antal regionala miljödomstolar.
Eftersom det för Miljöorganisationsutredningen bara är fråga om ett tänkbart
framtidsperspektiv med regionala domstolar och sådana inte kan inrättas för bara
PBL-ärenden, lägger jag inte fram konkreta förslag i den delen. Jag pekar
emellertid på de möjligheter som finns att till sådana regionala domstolar föra
över även vissa andra målgrupper, t.ex. ärenden enligt va-lagen, vattenlagen och
fastighetsbildningslagen. Härigenom skulle kunna skapas en domstolsorganisation
som i stort sett hanterar samtliga ärenden rörande mark och vatten.
Om statsmakterna skulle finna att inrättande av regionala domstolar inte är en
lämplig lösning, förordar jag att länsstyrelserna såsom det näst bästa
alternativet behålls som första instans.
När det gäller den andra och sista besvärsinstansen skall denna vara en
domstol. Som nämnts avser Miljöorganisationsutredningen att föreslå att
Koncessionsnämnden omvandlas till en miljödomstol. Eftersom ett sådant förslag
ligger väl i linje med strävandena att reformera instansordningen för
PBL-ärendena, har samarbetet mellan utredningarna fördjupats i den delen, vilket
har resulterat i ett gemensamt förslag till en lag om Miljödomstol.
Miljödomstolens sammansättning och arbetsformer
Miljödomstolen skall vara en central självständig domstol för överprövning av
dels miljöbalksärenden i enlighet med Miljöorganisationsutredningens förslag,
dels samtliga PBL-ärenden. För PBL-ärendena blir domstolen sista instans. Enligt
Miljöorganisationsutredningens förslag skall däremot avgöranden i ärenden om
tillstånd till miljöfarlig verksamhet kunna överklagas till Högsta domstolen.
På den nivå som Miljödomstolen kommer att befinna sig i instansordningen måste
domstolen självfallet ges en sådan sammansättning att högt ställda krav på
rättsliga kvalifikationer och på sakkunskap tillgodoses. Något
lekmannadeltagande föreslås inte utan domstolen bör vara sammansatt av
juristledamöter och sakkunniga.
Det förslag till lag om Miljödomstol som jag lägger fram har, som nämnts,
utarbetats i samråd med Miljöorganisationsutredningen. Det innebär bl.a. att
domförhetsreglerna har utformats så att de även skall passa för
miljöbalksärendena. Miljödomstolen skall i ordinär sammansättning vara domför
med minst tre ledamöter, varav en sakkunnig. Domstolen skall som tidigare nämts
vara sista instans beträffande PBL-ärendena och vissa miljöbalksärenden. I
sådana ärenden bör det krävas deltagande av ytterligare en juristledamot.
Eftersom det i vissa fall kan finnas behov av olika slags specialistkompetens,
skall ytterligare en sakkunnig kunna ingå i domstolen.
Vid avgöranden av enklare beskaffenhet föreslås Miljödomstolen vara domför med
enbart två ledamöter. Principiellt viktiga mål i vilka Miljödomstolen är
slutinstans skall å andra sidan kunna prövas av domstolen i utökad
sammansättning.
Domstolens organisation föreslås få en med hänsyn till variationer i
arbetsbördan flexibel utformning. Således skall domstolen ha dels fast anställda
juristledamöter, kallade miljödomare, och sakkunniga, dels ett antal andra
juristledamöter och ytterligare sakkunniga som tjänstgör vid behov.
Det föreslås att förvaltningsprocesslagen skall vara tillämplig på
rättskipningen i Miljödomstolen. Den regel om muntlig förhandling som gäller för
kammarrätt och länsrätt föreslås bli tillämplig även på Miljödomstolen.
När det gäller Miljödomstolens dimensionering har jag begränsat mig till en
bedömning av behovet av ledamöter i domstolen. För handläggningen av
PBL-ärendena torde det krävas tio juristdomare och fyra sakkunniga. Enligt
Miljöorganisationsutredningen krävs för handläggningen av miljöbalksärendena sju
juristdomare och tre sakkunniga.
Ordningen för överklagande av kommunens beslut
Enligt förvaltningslagen skall skrivelser med överklaganden ges in till den
myndighet som har fattat det beslut som har överklagats. Enligt 13 kap. 3 § PBL
däremot skall skrivelser med överklaganden av kommunala beslut ges in till
länsstyrelsen. En sådan ordning medför vissa nackdelar och jag föreslår att
regeln ändras så att bättre överensstämmelse uppnås med vad som gäller enligt
förvaltningslagen.
Ärenden enligt vissa andra lagar
I fastighetsbildningslagen, anläggningslagen och ledningsrättslagen finns
bestämmelser som ger kommunen ett avgörande inflytande i vissa hänseenden i
samband med tillåtlighetsprövningen enligt dessa lagar. Den kommunala nämndens
beslut får i dag överklagas till länsstyrelsen, vars beslut får överklagas till
regeringen. Jag föreslår att länsstyrelsens beslut i stället skall överklagas
till Miljödomstolen.
I den nyligen antagna lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.
föreskrivs att ett visst slag av tillsynsbeslut av en kommunal nämnd skall
överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Jag föreslår att lagen ändras så att
beslutet i likhet med motsvarande tillsynsbeslut enligt PBL skall överklagas
till länsstyrelsen och därefter till Miljödomstolen.
I anslutning till de nu behandlade förslagen tar jag också upp frågan hur ett
kommunalt beslut att inte anta, ändra eller upphäva en fastighetsplan skall
överklagas. För närvarande skall ett sådant beslut överklagas genom
kommunalbesvär. Jag föreslår att beslutet i stället skall överklagas genom
förvaltningsbesvär.
Den statliga kontrollen
Enligt direktiven bör formerna för den statliga kontrollen, bl.a. regeringens
möjlighet till prövning, ses över i syfte att effektivisera den.
I mitt föregående betänkande Miljö och fysisk planering lämnade jag flera
förslag till lagändringar för att förstärka miljöhänsynen i fysisk planering och
byggande. Vidare har Miljöskyddskommittén i sitt slutbetänkande (SOU 1994:96)
föreslagit viss komplettering av överprövningsgrunderna i 12 kap. Dessa förslag
bör enligt min mening utvärderas innan ytterligare ingripandemöjligheter på
miljöområdet övervägs.
I direktiven ifrågasätts om formerna för den statliga kontrollen har varit
effektiv. I mitt föregående betänkande lämnade jag bl.a. i anledning härav vissa
förslag som skall stärka länsstyrelserna i deras roll som bevakare av de
statliga intressena. Jag har nu vänt mig till ett antal centrala statliga
myndigheter med en förfrågan om deras erfarenheter av den statliga kontrollen.
Vad som därvid har framkommit ger inte anledning att överväga en annan ordning.
Sammantaget finner jag alltså att nuvarande bestämmelser rörande den statliga
kontrollen är i stort sett väl ägnade att tillvarata väsentliga statliga
intressen. Vissa lagändringar är dock motiverade.
I 2 kap. 6 § NRL (3 kap. 7 § förslaget till miljöbalk) föreskrivs om skydd för
områden med kulturvärden och sådana områden kan i vissa fall vara av
riksintresse. Utanför bestämmelsens tillämpningsområde faller dock vissa
enskilda objekt som kan vara skyddsvärda. Jag föreslår därför att bestämmelsen
ändras så att den även innefattar ett skydd mot åtgärder som innebär
förvanskning av byggnader eller andra anläggningar med särskilt stora
kulturvärden, även om de inte är belägna inom områden som är av särskilt
intresse för kulturmiljövården.
Fel och brister i det kommunala beslutsförfarandet kan i dag bara påtalas genom
förvaltningsbesvär. Jag föreslår att denna kontroll av kommunernas handläggning
kompletteras med en möjlighet för staten att upphäva ett kommunalt beslut, om
PBL:s förfaranderegler har åsidosatts eller beslutet annars inte har tillkommit
i laga ordning.
Statens beslutsfattande enligt 12 kap. PBL
Beslut enligt PBL fattas primärt av kommunen. Dessa beslut kan angripas på två
sätt, antingen genom besvär av enskilda eller genom att staten ingriper enligt
reglerna i 12 kap. Inom ramen för det statliga beslutsfattandet finns
ytterligare ett besvärsförfarande. Beslut om ingripande från staten fattas i
första hand av länsstyrelsen, vars beslut kan överklagas till regeringen. Hos
regeringen som slutinstans möts alltså i dag besvär av enskilda över kommunala
beslut och besvär över beslut av länsstyrelsen enligt 12 kap. Båda dessa former
av besvär regleras i 13 kap.
Mina förslag innebär att besvär över kommunala beslut i stället skall prövas
slutligt av Miljödomstolen. Jag anser vidare att även vissa beslut av staten
måste kunna överklagas till domstol. Detta medför att ordningen för det statliga
beslutsfattandet enligt 12 kap. bör ändras.
Även i fortsättningen bör det vara länsstyrelsen som företar den inledande
prövningen av frågan om ett kommunalt beslut bör upphävas eller inte. Den
slutliga prövningen föreslås dock ankomma på regeringen. Om länsstyrelsen anser
att ett kommunalt planbeslut bör upphävas på sakliga grunder, skall således
ärendet överlämnas till regeringen, varefter det får bli regeringens sak att
väga in eventuella politiska hänsynstaganden i bedömningen. En sådan ordning bör
enligt min mening renodla och stärka länsstyrelsens roll i den statliga kon-
trollen av väsentliga allmänintressen. Beslut om upphävande av ett planbeslut på
grund av formella fel skall dock fattas av länsstyrelsen. Överprövningen av
beslut om lov och förhandsbesked skall följa samma regler som planbesluten. Även
i dessa fall skall alltså beslut om upphävande fattas av regeringen.
Vissa beslut av staten måste kunna bli föremål för domstolsprövning enligt
Europakonventionen. Det gäller regeringens beslut att upphäva beslut om lov och
förhandsbesked samt beslut enligt 12 kap. 7 § att anta, ändra eller upphäva en
detaljplan eller områdesbestämmelser. Med hänsyn till enhetligheten i
rättstillämpningen, föreslås att sådana regeringsbeslut skall kunna överklagas
till Miljödomstolen. Av övriga beslut enligt 12 kap. är det bara länsstyrelsens
beslut att upphäva ett planbeslut på formella grunder som skall kunna
överklagas.
Övriga frågor
Jag tar avslutningsvis upp några frågor rörande avgifter.
I 11 kap. 5 § PBL finns regler om bl.a. bygglovs- och planavgifter.
Sådana avgifter får tas ut med högst det belopp som motsvarar kommunens
genomsnittliga kostnad för åtgärderna. Jag föreslår att bestämmelsen ändras så
att avgifter får tas ut med högst det belopp som motsvarar kommunens
självkostnad för åtgärderna. Vidare föreslår jag ett tillägg till bestämmelsen
som ger kommunen rätt att ta ut planavgift för kostnader för arbete med
upprättande av miljökonsekvensbeskrivning.
Avgifter i ärenden angående bl.a. lov och förhandsbesked får tas ut i förskott.
Det finns emellertid ingen möjlighet att framtvinga förskottsbetalning. Jag
föreslår en bestämmelse som ger kommunen möjlighet att avvisa en ansökan, om ett
föreläggande om förskottsbetalning inte följs.
Lagförslag i betänkandet Miljö och fysisk planering (SOU 1994:36)
1 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)
Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10)[1]
dels att 5 kap. 29 § skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 3 §, 2 kap. 1 och 4 §§, 3 kap. 18 §, 4 kap. 1-6 §§, 5 kap. 7,
16, 18, 21, 24, 25 och 28 §§, 6 kap. 12 §, 8 kap. 14-16 och 22 §§, 9 kap. 1 och
3 §§, 11 kap. 3 §, 14 kap. 8 och 10 §§ samt 17 kap. 20 § skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 3 kap. 17 a §, 4 kap.
14 § och 7 kap. 9 § samt närmast före 7 kap. 9 § en ny rubrik av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
3 §[2]
Varje kommun skall ha Varje kommun skall ha
en aktuell en aktuell översiktsplan,
översiktsplan, som om- som omfattar hela
fattar hela kommunen. kommunen. Översiktsplanen
Översiktsplanen skall i skall ge vägledning för
stort ange hur mark- beslut om användningen av
och vattenområden är mark- och vattenområden
avsedda att användas och samt om utveckling och
hur bebyggelseut- bevarande av den byggda
vecklingen bör ske. I miljön. I översiktsplanen
översiktsplanen får får regleras huruvida
regleras huruvida åt- åtgärder kräver tillstånd
gärder kräver tillstånd enligt denna lag. I
enligt den-na lag. I övrigt är översiktsplanen
övrigt är översiktsplanen inte bindande för myn-
inte bindande för myn- digheter och enskilda.
digheter och enskilda.
Regleringen av markens användning och av bebyggelsen inom kommunen sker genom
detaljplaner. En detaljplan får omfatta endast en begränsad del av kommunen.
För begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplan får
områdesbestämmelser antas, om det behövs för att syftet med översiktsplanen
skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen enligt lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser m.m. tillgodoses.
Fastighetsplaner får antas för att underlätta genomförandet av detaljplaner.
För samordning av flera kommuners planläggning får regionplaner antas.
2 kap.
1 §[3]
Planläggning skall ske Planläggning skall med
så att den främjar en från beaktande av befintliga
allmän synpunkt lämplig värden främja en
utveckling och ger ändamålsenlig
förutsättningar för en från samhällsstruktur från
social synpunkt god hushållningssynpunkt och
bostads-, arbets-, ge förutsättningar för en
trafik- och från social synpunkt god
fritidsmiljö. Hänsyn livsmiljö. Hänsyn skall
skall därvid tas till därvid tas till
förhållandena i an- förhållandena i angränsande
gränsande kommuner. kommuner.
Mark- och vattenområden
skall användas för det
eller de ändamål för vilka
områdena är mest lämpade
med hänsyn till
beskaffenhet och läge
samt föreliggande behov.
Vad som anges i första stycket skall beaktas även i ärenden om byggtillstånd.
4 §
Inom områden med sammanhållen bebyggelse skall bebyggelsemiljön utformas med
hänsyn till behovet av
1. skydd mot uppkomst och spridning av brand samt mot trafikolyckor och andra
olyckshändelser,
2. skyddsåtgärder för civilförsvaret,
3. hushållning med energi och vatten samt goda klimatiska och hygieniska
förhållanden,
4. trafikförsörjning och god trafikmiljö,
4 a. parker och andra
grönområden,
5. möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga att
använda området,
6. förändringar och kompletteringar.
Inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse skall det
finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse samt möjligheter
att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell service.
3 kap.
17 a §
Tomter, som är särskilt
värdefulla från historisk,
kulturhistorisk,
miljömässig eller
konstnärlig synpunkt, får
inte förvanskas i de
avseenden de omfattas av
skyddsbestämmelser i en
detaljplan eller
områdesbestämmelser.
18 §
I fråga om allmänna I fråga om allmänna
platser och områden för platser och områden för
andra anläggningar än andra anläggningar än
byggnader skall vad som byggnader skall vad som
föreskrivs om tomter i föreskrivs om tomter i
15-17 §§ tillämpas i 15-17 a §§ tillämpas i
skälig utsträckning. skälig utsträckning.
Sådana platser och
områden som avses i första
stycket skall uppfylla
kravet enligt 15 § första
stycket 5 på användbarhet
för personer med nedsatt
rörelse- eller
orienteringsförmåga i den
utsträckning som följer av
föreskrifter meddelade
med stöd av denna lag.
4 kap.
1 §
I översiktsplanen skall I översiktsplanen skall
redovisas allmänna redovisas
intressen som bör be-
aktas vid beslut om
användningen av mark-
och vattenområden.
Av planen skall framgå 1. allmänna intressen
enligt 2 kap. som bör
beaktas vid beslut om
mark- och vattenområden
samt bebyggelse,
1. grunddragen i fråga 2. sådana övriga
om den avsedda miljöförhållanden som har
användningen av mark- betydelse för en
och vattenområden samt i långsiktigt god
fråga om tillkomst, hushållning med
förändring och bevarande naturresurserna,
av bebyggelse,
2. hur kommunen avser 3. grunddragen i fråga
att tillgodose om den avsedda
riksintressen enligt användningen av mark- och
lagen (1987:12) om vattenområden samt om ut-
hushållning med veckling och bevarande
naturresurser m.m. av den byggda miljön,
4. konsekvenserna av
avsedda större förändringar
i användningen av mark-
och vattenområden,
5. hur kommunen avser
att tillgodose
a) riksintressen
enligt lagen (1987:12)
om hushållning med
naturresurser m.m.,
b) grunddrag och
riktlinjer i regionplan
enligt 7 kap.
2 §
Översiktsplanen skall Översiktsplanen skall
utformas så, att dess utformas så, att
innebörd kan utläsas utan innebörden och syftet med
svårighet. planens skilda delar kan
utläsas utan svårighet.
Till planen skall fogas en sådan planbeskrivning som avses i 8 § och
länsstyrelsens granskningsyttrande enligt 9 §.
Om länsstyrelsen inte har godtagit planen i en viss del, skall det anmärkas i
planen.
3 §
När förslag till När förslag till
översiktsplan eller översiktsplan eller
ändring av planen ändring av planen
upprättas, skall upprättas, skall kommunen
kommunen samråda med samråda med länsstyrelsen
länsstyrelsen samt samt regionplaneorgan
regionplaneorgan och och kommuner som berörs
kommuner som berörs av av förslaget. Andra
förslaget. Andra som har myndigheter och sam-
ett väsentligt intresse manslutningar samt
av förslaget skall enskilda som har ett
beredas tillfälle till väsentligt intresse av
samråd. förslaget skall beredas
tillfälle till samråd.
4 §
Samrådet syftar till Syftet med samrådet är
ett utbyte av att fördjupa
information och kunskapsunderlaget och
synpunkter. Under att ge myndigheter,
samrådet bör motiven till sammanslutningar och
förslaget, enskilda möjlighet till
planeringsunderlag av insyn och påverkan. Under
betydelse och förslagets samrådet bör motiven till
innebörd redovisas. förslaget, planerings-
underlag av betydelse
och förslagets innebörd
redovisas.
Resultatet av samrådet Resultatet av samrådet
och för-slag med skall redovisas i en
anledning av de syn- samrådsredogörelse. I
punkter som har denna skall anges de
framförts skall redo- synpunkter som har
visas i en framförts samt kommen-
samrådsredogörelse. tarer eller förslag med
anledning av
synpunkterna.
5 §
Under samrådet åligger Under samrådet åligger
det länsstyrelsen det länsstyrelsen att ta
särskilt att till vara och samordna
statens intressen och
därvid
1. ge råd om 1. ge underlag och råd
tillämpningen av 2 kap. i fråga om sådana allmänna
och verka för att intressen enligt 2 kap.
riksintressen enligt och sådana övriga
lagen (1987:12) om hus- miljöförhållanden som bör
hållning med beaktas vid beslut om
naturresurser m.m. användningen av mark- och
tillgodoses, vattenområden,
2. verka för att sådana 2. verka för att sådana
frågor om användningen av frågor som anges i 1 § 5
mark- och vattenområden tillgodoses samt även i
som angår två eller flera övrigt verka för att sådana
kommuner samordnas på frågor om användningen av
ett lämpligt sätt, mark- och vattenområden
som angår två eller flera
kommuner samordnas på ett
lämpligt sätt.
3. ta till vara
statens intressen.
6 §
Innan översiktsplanen Innan översiktsplanen
eller en ändring av den eller en ändring av den
antas, skall kommunen antas, skall kommunen
ställa ut planförslaget ställa ut planförslaget
under minst två månader. under minst en månad. Den
Den som vill lämna som vill lämna synpunkter
synpunkter på förslaget på förslaget skall göra
skall göra detta detta skriftligen under
skriftligen under utställningstiden.
utställningstiden.
14 §
Kommunfullmäktige skall
varje år ta ställning till
översiktsplanens
aktualitet. Därvid skall
redovisas huruvida
1. planens intentioner
följts i efterföljande
beslut om användningen av
mark- och vattenområden,
2. förutsättningarna för
planen ändrats i
väsentliga avseenden.
Inför ett beslut enligt
första stycket skall
länsstyrelsen beredas
tillfälle att redovisa
statens intressen och i
övrigt ge sin syn på över-
siktsplanens aktualitet.
5 kap.
7 §[4]
Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen meddelas
bestämmelser om
1. i vad mån åtgärder kräver tillstånd enligt 8 kap. 4 och 5 §§, 11 § första
och tredje styckena samt 12 § första och andra styckena,
2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske
och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen eller
miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske,
3. byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas andelen
lägenheter av olika slag och storlek,
4. placering, 4. placering,
utformning och utförande utformning och utförande
av byggnader, andra av byggnader, andra
anläggningar och tomter, anläggningar och tomter,
varvid bestämmelser i varvid bestämmelser i
fråga om ändring av fråga om ändring av
byggnader och andra byggnader och andra
anläggningar, anläggningar,
skyddsbestämmelser för varsamhetsbestämmelser
byggnader som avses i 3 enligt 3 kap. 10 § första
kap. 12 § och stycket,
rivningsförbud för sådana skyddsbestämmelser för
byggnader får meddelas, byggnader som avses i 3
kap. 12 §, skyddsbe-
stämmelser för tomter som
avses i 3 kap. 17 a § och
för allmänna platser som
omfattas av den be-
stämmelsen,
5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge,
6. användning och utformning av allmänna platser för vilka kommunen inte skall
vara huvudman,
7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser,
8. placering och utformning av parkeringsplatser, förbud att använda viss mark
eller byggnader för parkering samt skyldighet att anordna utrymme för parkering,
lastning och lossning enligt 3 kap. 15 § första stycket 6,
9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver tas
i anspråk för det ändamål som anges i planen,
10. markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt trafik- och
väganordningar,
11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och, om det
finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom
luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt
miljöskyddslagen (1969:387),
12. principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av ge-
mensamhetsanläggningar.
Bestämmelser om byggnaders användning enligt första stycket 3 får inte utformas
så att en effektiv konkurrens motverkas.
I detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssamverkan enligt
6 kap. 2 §. Om en detaljplan antas efter det att ett exploateringsbeslut enligt
lagen (1987:11) om exploateringssamverkan har vunnit laga kraft, skall det anges
i planen om den skall genomföras enligt nämnda lag. Skall mark tas i anspråk
från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan, skall planen innehålla
uppgift därom.
Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till
syftet med den.
16 §[5]
För begränsade områden som inte omfattas av detaljplan kan områdesbestämmelser
antas för att säkerställa att syftet med översiktsplanen uppnås eller att ett
riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.
tillgodoses. Med områdesbestämmelser får regleras
1. har föreslagits upphävd i SOU 1993:94
2. grunddragen för användningen av mark och vattenområden för bebyggelse eller
för fritidsanläggningar, kommunikationsleder och andra jämförliga ändamål,
3. största tillåtna byggnads- eller bruksarean för fritidshus och storleken på
tomter till sådana hus,
4. placering, 4. placering,
utformning och utförande utformning och utförande
av byggnader, andra av byggnader, andra
anläggningar och tomter, anläggningar och tomter,
varvid bestämmelser i varvid bestämmelser i
fråga om ändring av fråga om ändring av
byggnader och andra byggnader och andra
anläggningar, anläggningar,
skyddsbestämmelser för varsamhetsbestämmelser
byggnader som avses i 3 enligt 3 kap. 10 § första
kap. 12 § och stycket,
rivningsförbud för sådana skyddsbestämmelser för
byggnader får meddelas, byggnader som avses i 3
kap. 12 §, skydds-
bestämmelser för tomter
som avses i 3 kap. 17 a §
och för allmänna platser
som omfattas av den be-
stämmelsen,
5. användning och utformning av allmänna platser,
6. vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana områden som
avses i 8 kap. 12 § tredje stycket,
7. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen,
8. exploateringssamverkan enligt 6 kap. 2 §.
18 §
Detaljplanen bör Detaljplanen skall
grundas på ett program grundas på ett program
som anger utgångspunkter som anger utgångspunkter
och mål för planen. och mål för planen, om det
inte är onödigt.
En detaljplan som I de fall en detaljplan
medger en användning av medger en användning av
mark eller av byggnader mark eller av byggnader
eller andra anläggningar eller andra anläggningar
som innebär betydande som innebär betydande in-
miljöpåverkan skall verkan på miljön, hälsan
grundas på ett sådant och säkerheten eller
program som anges i hushållningen med
första stycket, om naturresurser skall en
detaljplanen innebär att miljökonsekvensbeskriv-
planområdet får tas i ning enligt 5 kap. lagen
anspråk för (1987:12) om hushållning
1. industriändamål, med naturresurser m.m.
2. ny sammanhållen upprättas vid
bebyggelse, utarbetandet av
3. skidliftar eller programmet.
kabinbanor,
4. hotellkomplex
eller fritidsbyar eller
5. permanenta
tävlings- eller
testbanor för bilar
eller motorcyklar.
I de fall som anges i Vid utarbetandet av
andra stycket skall en programmet skall sakägare
miljökonsekvensbeskriv- och de bostads-
ning enligt 5 kap. rättshavare, hyresgäster
lagen (1987:12) om och boende som berörs av
hushållning med detaljplanearbetet samt
naturresurser m.m. de sammanslutningar och
upprättas vid enskilda i övrigt som har
utarbetandet av ett väsentligt intresse
programmet. av detta beredas
tillfälle till samråd.
Syftet med samrådet är att
fördjupa kunskaps-
underlaget och att ge
möjlighet till insyn och
påverkan.
21 §
Samrådet syftar till Syftet med samrådet är
ett utbyte av att fördjupa
information och kunskapsunderlaget och
synpunkter. Under att ge möjlighet till
samrådet bör motiven till insyn och påverkan. Under
förslaget, samrådet bör motiven till
planeringsunderlag av förslaget, planerings-
betydelse samt de underlag av betydelse
viktigaste följderna av samt de viktigaste
förslaget redovisas. Om följderna av förslaget
det finns ett program redovisas. Om det finns
eller en ett program eller en
miljökonsekvens- miljökonsekvensbe-
beskrivning för planen, skrivning för planen,
skall också dessa skall också dessa redovi-
redovisas. sas.
Resultatet av samrådet Resultatet av samråden
och förslag med enligt 18 och 20 §§ skall
anledning av de syn- redovisas i en
punkter som har samrådsredogörelse. I
framförts skall redovi- denna skall anges de
sas i en samrådsredo- synpunkter som har fram-
görelse. förts samt kommentarer
eller förslag med
anledning av synpunkter-
na.
24 §
Kungörelse om utställningen av planförslaget skall minst en vecka före
utställningstidens början anslås på kommunens anslagstavla och införas i
ortstidning. Kungörandet får dock ske senast den dag då utställningstiden
börjar, om denna bestämts till minst fyra veckor. Av kungörelsen skall framgå
1. var planområdet ligger,
2. om förslaget avviker från översiktsplanen,
3. vilken mark eller särskild rätt till mark som till följd av planens
antagande kan komma att tas i anspråk enligt 6 kap. 17-19 §§,
4. var utställningen äger rum,
5. inom vilken tid, på vilket sätt och till vem synpunkter på förslaget skall
lämnas,
6. att den som inte senast under utställningstiden framfört synpunkter på
förslaget enligt 13 kap. 5 § kan förlora rätten att överklaga beslutet att anta
planen.
Innehållet i kungörelsen
får i ortstidning, utom i
fall som avses i 25 §
tredje stycket, begränsas
så att de uppgifter som
anges i första stycket 2,
5 och 6 utelämnas.
För kungörandet skall gälla vad som är föreskrivet i lagen (1977:654) om
kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m.
Ett exemplar av förslaget med en planbeskrivning enligt 26 §, en
genomförandebeskrivning enligt 6 kap. 1 § och samrådsredogörelsen skall, innan
förslaget ställs ut, sändas till länsstyrelsen och kommuner som berörs av
förslaget.
25 §
Underrättelse om Underrättelse om
innehållet i kungörelsen innehållet i den
skall senast dagen för kungörelse som anslås på
kungörandet i brev sändas kommunens anslagstavla
till skall senast dagen för
kungörandet i brev sändas
till
1. kända sakägare,
2. känd organisation av hyresgäster som har avtal om förhandlingsordning för
en fastighet som berörs av planförslaget eller, om förhandlingsordning inte
gäller, känd förening av hyresgäster som är ansluten till en riksorganisation
och inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen,
3. andra som har ett väsentligt intresse av förslaget.
Om förslaget berör en samfällighet för vilken det finns en styrelse eller annan
utsedd att förvalta samfällighetens angelägenheter, får underrättelsen sändas
till en ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller
förvaltare, får underrättelsen sändas till en av delägarna för att hållas
tillgänglig för alla.
Underrättelse enligt första stycket behöver inte sändas, om ett stort antal
personer skall underrättas och det skulle innebära större kostnad och besvär än
som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen att sända den
till var och en av dem. Ägare av sådan mark och innehavare av sådan särskild
rätt till mark som avses i 24 § första stycket 3 skall dock alltid underrättas
enligt första stycket. Detsamma gäller den som har meddelats föreläggande enligt
28 a §.
28 §
I stället för vad som I stället för vad som
föreskrivs i 18 §, 20 §, föreskrivs i 18 §, 20 §,
21 § andra stycket samt 21 § andra stycket samt
22-27 §§ får bestämmelserna 22-27 §§ får bestämmelserna
andra stycket tillämpas andra stycket tillämpas
(enkelt planförfarande), (enkelt planförfarande),
om förslaget till om förslaget till
detaljplan är av detaljplan är av begränsad
begränsad betydelse, betydelse, saknar
saknar intresse för all- intresse för allmänheten
mänheten samt är förenligt samt är förenligt med
med översiktsplanen och översiktsplanen och
länsstyrelsens gransk- länsstyrelsens gransk-
ningsyttrande enligt 4 ningsyttrande enligt 4
kap. 9 §. kap. 9 §. I de fall
förslaget överensstämmer
med översiktsplanen och är
förenligt med
granskningsyttrandet får
enkelt planförfarande
alltid tillämpas om
konsekvenserna av för-
slaget framgår av över-
siktsplanen.
Vid enkelt Vid enkelt
planförfarande skall planförfarande skall
länsstyrelsen och de som länsstyrelsen och de som
anges i 25 § första anges i 25 § första
stycket beredas till- stycket beredas tillfälle
fälle till samråd. När till samråd. När förslag
förslag till detaljplan till detaljplan därefter
föreligger skall de föreligger skall de
underrättas om detta underrättas om detta och,
och, om de inte godkän- om de inte godkänner
ner förslaget, under förslaget, under minst två
minst två veckor ha veckor ha tillfälle att
tillfälle att skriftligen lämna
skriftligen lämna synpunkter på förslaget.
synpunkter på förslaget. Denna tid kan förkortas
Denna tid kan förkortas om alla berörda är ense om
om alla berörda är ense det. En sammanställning
om det. En sam- av inkomna synpunkter
manställning av inkomna och förslag med anledning
synpunkter och förslag av dem skall redovisas i
med anledning av dem ett särskilt utlåtande som
skall redovisas i ett skall fogas till
särskilt utlåtande som handlingarna i ärendet.
skall fogas till hand-
lingarna i ärendet.
6 kap.
12 §
Bestämmelserna i 5 kap. Bestämmelserna i 5 kap.
18-28 och 30 §§ skall 19-28 och 30 §§ skall
tillämpas när fas- tillämpas när fas-
tighetsplanen upprättas. tighetsplanen upprättas.
Om fastighetsplanen Om fastighetsplanen inte
inte upprättas gemensamt upprättas gemensamt med
med detaljplanen behöver detaljplanen behöver dock
dock inte samråd ske med inte samråd ske med
länsstyrelsen och länsstyrelsen och
kommuner som berörs av kommuner som berörs av
förslaget. Inte heller förslaget. Inte heller
behöver planförslaget behöver planförslaget
sändas till dem. sändas till dem.
I planbeskrivningen skall redovisas vilken detaljplan som fastighetsplanen
hänför sig till och skälen till den utformning av fastighetsplanen som har
valts. Om planförslaget avviker från detaljplanen, skall avvikelsen och skälen
till denna redovisas i beskrivningen.
7 kap.
Regionplanering i
särskilda fall
9 §
Om det finns synnerliga
skäl, får regeringen utse
ett särskilt region-
planeorgan med represen-
tanter från staten och de
berörda kommunerna. I
beslutet skall rikt-
linjer lämnas för
regionplaneorganets
arbete.
Regionplaneorganet
skall ta fram underlag
för och lämna förslag till
regionplan för regionen
eller en del av den.
Därvid skall 4 § andra
stycket och 5 § tillämpas.
Regionplanen antas av
regeringen. För en sådan
regionplan skall 8 §
tillämpas.
8 kap.
14 §[6]
Ansökningar om byggtillstånd för åtgärder inom områden med detaljplan skall
bifallas om
1. åtgärden inte strider mot detaljplanen eller den fastighetsplan som gäller
för området, varvid det förhållandet att genomförandetiden för detaljplanen inte
har börjat löpa utgör hinder mot att byggtillstånd lämnas,
2. den fastighet och den byggnad eller annan anläggning på vilken åtgärden
skall utföras
a) stämmer överens med detaljplanen och med den fastighetsplan som gäller för
området eller
b) avviker från dessa planer men avvikelserna godtagits vid en till-
ståndsprövning enligt denna lag eller vid en fastighetsbildning enligt 3 kap.
2 § första stycket andra meningen fastighetsbildningslagen (1970:988), och
3. åtgärden uppfyller kraven i 3 kap. 1, 2, 10, 12, 14-16 och 18 §§.
Ansökningar om
byggtillstånd inom ett
område som får användas för
detaljhandelsändamål för åt-
gärder som avses i 1 §
första stycket 3 skall
bifallas, om kraven i
första stycket 2 och 3 är
uppfyllda och det nya
ändamålet är att hänföra till
detaljhandel.
15 §[7]
Om fastigheten i annat fall än som avses i 14 § 2 b inte stämmer överens med
fastighetsplanen och om ansökningen kommer in före utgången av
genomförandetiden för detaljplanen, skall sökanden föreläggas att inom viss tid
visa att ansökan om förrättning gjorts för att genomföra den
fastighetsindelning, som förutsätts i fastighetsplanen.
Beträffande sådana åtgärder på byggnader som anges i 1 § första stycket 4 skall
byggtillstånd lämnas även om förutsättningarna i 14 § 2 inte är uppfyllda.
Även om förutsättningarna i 14 § är uppfyllda, får byggtillstånd till åtgärder
på mark som enligt detaljplanen utgör kvartersmark för allmänt ändamål lämnas
endast om ändamålet är närmare angivet i planen.
Om detaljplanen saknar bestämmelser om byggnadens användning och ansökningen
avser bostadslägenhet som behövs för bostadsförsörjningen, får byggtillstånd
inte lämnas för sådana åtgärder som anges i 1 § första stycket 3.
Byggtillstånd får lämnas Byggtillstånd får lämnas
till åtgärder som innebär till åtgärder som innebär
mindre avvikelser från mindre avvikelser från
detaljplanen eller fas- detaljplanen eller fas-
tighetsplanen, om tighetsplanen, om
avvikelserna är förenliga avvikelserna med hänsyn
med syftet med planen. till åtgärdens påverkan på
I fall som avses i 14 § omgivningen är förenliga
2 b och 17 kap. 18 a § med syftet med planen. I
skall en samlad be- fall som avses i 14 § 2 b
dömning göras av de och 17 kap. 18 a § skall
avvikande åtgärder som en samlad bedömning göras
söks och de som tidigare av de avvikande åtgärder
godtagits. som söks och de som
tidigare godtagits.
16 §[8]
Ansökningar om byggtillstånd för åtgärder inom områden som inte omfattas av
detaljplan skall bifallas om åtgärden
1. uppfyller kraven i 1. inte strider mot
2 kap. områdesbestämmelser,
2. uppfyller kraven i 2. uppfyller kraven i
3 kap. 1, 2, 10, 12, 2 kap. och 3 kap. 1, 2,
14-16 och 18 §§, 10, 12, 14-16 och 18 §§
och
3. inte skall föregås 3. inte skall föregås av
av detaljplaneläggning pådetaljplaneläggning på
grund av bestämmelserna grund av bestämmelserna i
i 5 kap. 1 § och 5 kap. 1 §.
4. inte strider mot
områdesbestämmelser.
Om det har förflutit tre
år från det att en ansökan
om uppförande av en ny
enstaka byggnad har
avslagits med hänvisning
till kravet på detaljplan
enligt första stycket 3,
skall den omständigheten
att detta krav inte är
uppfyllt vid en ny
ansökan om samma åtgärd
utgöra hinder för bifall
till ansökan endast om
det finns synnerliga
skäl.
22 §[9]
Ansökningar om rivningstillstånd skall bifallas, om inte byggnaden eller
byggnadsdelen
1. omfattas av 1. omfattas av
rivningsförbud i skyddsbestämmelser enligt
detaljplan eller 5 kap. 7 § första stycket
områdesbestämmelser, 4 eller 16 § 4,
2. behövs för bostadsförsörjningen eller
3. bör bevaras på grund av byggnadens eller bebyggelsens historiska,
kulturhistoriska, miljömässiga eller konstnärliga värde.
9 kap.
1 §[10]
Den som för egen räkning utför eller låter utföra byggnads-, rivnings- eller
markarbeten (byggherren) skall se till att arbetena utförs enligt bestämmelserna
i denna lag och enligt föreskrift eller beslut som har meddelats med stöd av
dessa bestämmelser. Han skall vidare se till att kontroll och provning utförs i
tillräcklig omfattning.
Arbetena skall planeras och utföras med aktsamhet så att personer och egendom
inte skadas och så att minsta möjliga obehag uppkommer.
I de fall en
rivningsplan erfordras
enligt 3 § första stycket,
skall rivningen ske på
ett sådant sätt att olika
material kan tas omhand
var för sig.
3 §[11]
Bygganmälan skall vara Bygganmälan skall vara
skriftlig. Till anmälan skriftlig. Till anmälan
skall fogas en be- skall fogas en be-
skrivning av projektets skrivning av projektets
art och omfattning. art och omfattning.
Beträffande enkla åtgärder Beträffande enkla åtgärder
får anmälan göras muntli- får anmälan göras muntli-
gen. gen. Till en anmälan om
rivning skall också fogas
en beskrivning av hur
arbetet skall utföras med
avseende på
omhändertagande av
rivningsmaterialet
(rivningsplan).
Byggnadsnämnden får
besluta att rivningsplan
inte erfordras.
Byggnadsnämnden skall utan dröjsmål i brev underrätta grannar om innehållet i
anmälan om den avser sådana åtgärder som anges i 2 § första stycket 1. Sådan
underrättelse behöver inte ske om åtgärden omfattas av ett byggtillstånd eller
om grannarna eljest bevisligen på annat sätt underrättats om byggnadsåtgärderna.
11 kap.
3 §
För en byggnadsnämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen
(1991:900).
Delegationsuppdrag enligt 6 kap. 33 § kommunallagen får inte omfatta befogenhet
att
1. avgöra ärenden som är
av principiell natur
eller i övrigt av större
vikt,
2. meddela 1. meddela förelägganden
förelägganden eller förbud eller förbud vid vite
vid vite utom i sådana utom i sådana fall som
fall som avses i 10 avses i 10 kap. 3 § och
kap. 3 § och 16 § andra 16 § andra stycket eller
stycket eller meddela meddela förelägganden med
förelägganden med föreskrift att en åtgärd
föreskrift att en åtgärd kan komma att utföras
kan komma att utföras genom byggnadsnämndens
genom byggnadsnämndens försorg på den försumliges
försorg på den försumliges bekostnad eller
bekostnad eller
3. avgöra frågor om 2. avgöra frågor om
avgift en-ligt 10 kap. avgift enligt 10 kap.
14 kap
8 §[12]
Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till ersättning
av kommunen, om skada uppkommer till följd av att
1. byggtillstånd vägras till att ersätta en riven eller genom olyckshändelse
förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om byggtillstånd
har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller förstördes,
2. rivningsförbud 2. rivningstillstånd
meddelas i detaljplan vägras med stöd av 8 kap.
eller områdesbestämmelser 22 § 2 eller 3,
eller rivningstillstånd
vägras med stöd av 8 kap.
22 § 2 eller 3,
3. skyddsbestämmelser 3. skyddsbestämmelser
för byggnader som avses meddelas i en
i 3 kap. 12 § meddelas detaljplan eller
i en detaljplan eller områdesbestämmelser
områdesbestämmelser, enligt 5 kap. 7 § första
stycket 4 respektive 16 §
4,
4. om vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana områden
som avses i 8 kap. 12 § tredje stycket meddelas i områdesbestämmelser,
5. marktillstånd vägras med stöd av 8 kap. 23 § första stycket 2 eller 3.
Rätt till ersättning Rätt till ersättning
föreligger i fall som föreligger i fall som
avses i första stycket avses i första stycket 1,
1, om byggnaden förstörs om byggnaden förstörs
genom olyckshändelse. I genom olyckshändelse. I
övriga fall som avses i övriga fall som avses i
första stycket 1 och i första stycket föreligger
fall som avses i första rätt till ersättning, om
stycket 2 föreligger skadan medför att pågående
rätt till ersättning, om markanvändning avsevärt
skadan är betydande i försvåras inom berörd del
förhållande till värdet av av fastigheten.
berörd del av fastig-
heten. I fall som avses
i första stycket 3-5
föreligger rätt till
ersättning, om skadan
medför att pågående
markanvändning avsevärt
försvåras inom berörd del
av fastigheten.
Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer vid
användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa fastigheten, om ägaren
begär det.
Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut
som avses i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 § lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m., 5, 8, 9, 11 och 19 §§ naturvårdslagen (1964:822), förbud
enligt 20 § andra stycket och 21 § andra stycket samma lag och beslut enligt
18 § skogsvårdslagen (1979:429) och 19 kap. 2 § vattenlagen (1983:291), under
förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet.
Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 §
skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid. Har talan eller
rätt till ersättning eller inlösen med anledning av nyss angivna beslut
förlorats på grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 § eller motsvarande
bestämmelser i lagen om kulturminnen m.m., naturvårdslagen eller vattenlagen,
utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas.
Har kommunen efter Har kommunen efter
föreläggande enligt 12 föreläggande enligt 12
kap. 6 § beslutat om kap. 6 § beslutat om
rivningsförbud eller skyddsbestämmelser som
skyddsbestämmelser som avses i första stycket 3
avses i första stycket 2 för att tillgodose ett
eller 3 för att riksintresse enligt
tillgodose ett lagen (1987:12) om
riksintresse enligt hushållning med
lagen (1987:12) om naturresurser m.m., är
hushållning med staten skyldig att
naturresurser m.m., är ersätta kommunen dess
staten skyldig att kostnader för ersättning
ersätta kommunen dess eller inlösen. I fall som
kostnader för ersättning avses i första stycket 4
eller inlösen. I fall och 5 är ägaren till den
som avses i första anläggning för vilken
stycket 4 och 5 är ägaren skydds- eller
till den anläggning för säkerhetsområdet har be-
vilken skydds- eller slutats skyldig att
säkerhetsområdet har be- ersätta kommunen dess
slutats skyldig att kostnader för ersättning
ersätta kommunen dess eller inlösen.
kostnader för ersättning
eller inlösen.
10 §
Ersättning för minskning av fastighetens marknadsvärde i fall som avses i 3 §,
4 §, 5 § första stycket eller 8 § första stycket skall bestämmas som skillnaden
mellan fastighetens marknadsvärde före och efter beslutet eller den åtgärd som
avses i 4 §. Härvid skall bortses från förväntningar om ändring i
markanvändningen.
Ersättning för skada som Ersättning för skada som
avses i 8 § första avses i 8 § första stycket
stycket 1 och 2 skall 1-3 skall minskas med
minskas med ett belopp ett belopp som motsvarar
som motsvarar vad som på vad som på grund av 8 §
grund av 8 § andra andra stycket skall tålas
stycket skall tålas utan utan ersättning.
ersättning.
17 kap.
20 §
Byggnader som har uppförts före den 1 juli 1960 eller för vilka byggnadslov har
beviljats före nämnda dag skall, om det behövs, vara försedda med anordningar
för uppstigning på taket och anordningar till skydd mot olycksfall genom
nedstörtning från taket.
I fråga om byggnader som uppförts före den 1 juli 1974 eller för vilka
byggnadslov har sökts före nämnda dag skall portar och liknande anordningar vara
utförda så att risk för olycksfall inte uppkommer.
Till byggnader som har uppförts före den 1 juli 1977 eller för vilka
byggnadslov har beviljats före nämnda dag skall höra sådana anordningar som
skäligen kan fordras för att åstadkomma godtagbara arbetsförhållanden för dem
som hämtar avfall från byggnaden.
Krav enligt första-tredje styckena får inte påtagligt avvika från vad som kan
krävas enligt motsvarande äldre bestämmelser.
Enkelt åtgärdade hinder
mot tillgängligheten och
användbarheten för
personer med nedsatt
rörelse- eller
orienteringsförmåga skall
i lokaler till vilka
allmänheten har tillträde
samt på allmänna platser
vara undanröjda före år
2 000 i den utsträckning
som följer av föreskrifter
meddelade med stöd av
denna lag.
_____________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.;
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 § lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.[1] skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
6 §
Mark- och vattenområden Mark- och vattenområden
som har betydelse från som har betydelse från
allmän synpunkt på grund allmän synpunkt på grund
av områdenas naturvärden av områdenas naturvärden
eller kulturvärden eller eller kulturvärden eller
med hänsyn till med hänsyn till
friluftslivet skall så friluftslivet skall så
långt möjligt skyddas mot långt möjligt skyddas mot
åtgärder som kan påtagligt åtgärder som kan påtagligt
skada natur- eller skada natur- eller
kulturmiljön. Behovet av kulturmiljön. Behovet av
områden för friluftsliv i grönområden i och i
närheten av tätorter närheten av tätorter skall
skall särskilt beaktas. särskilt beaktas.
Områden som är av riksintresse för naturvården, kulturminnesvården eller
friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
_____________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
Lagförslag avseende plan- och bygglagen i betänkandet Överprövning av beslut i
plan- och byggärenden (SOU 1994:134)
1 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)
Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10)[1]
dels att 8 kap. 20 §, 11 kap. 5 §, 12 kap. 1-3 §§ samt 13 kap. 1, 3, 4 och 7 §§
skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 5 kap. 30 a § samt 13
kap. 4 a och 7 a §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap.
30 a §
Utan hinder av vad som
stadgas i 30 § skall
bestämmelsen i 22 §
förvaltningslagen
(1986:223) tillämpas vid
överklagande.
8 kap.
20 §
När ansökan görs, skall de ritningar, beskrivningar och uppgifter i övrigt
lämnas in som behövs för prövningen.
Är ansökningshandlingarna ofullständiga, får byggnadsnämnden förelägga sökanden
att avhjälpa bristerna inom en viss tid. Följs inte föreläggandet, får ärendet
avgöras i befintligt skick eller ansökningen avvisas.
Följs inte ett föreläggande enligt 11 § andra stycket, får ärendet avgöras i
befintligt skick.
Om byggnadsnämnden
enligt 11 kap. 5 § fjärde
stycket har beslutat att
sökanden skall betala
förskott på avgiften i
lovärendet, kan sökanden
också föreläggas att
fullgöra denna skyldighet
inom en viss tid. Följs
inte föreläggandet, får
ansökningen avvisas.
Förelägganden som avses Förelägganden som avses i
i andra och tredje andra - fjärde styckena
styckena skall innehålla skall innehålla en
en upplysning om verkan upplysning om verkan av
av att föreläggandet inte att föreläggandet inte
följs. följs.
11 kap.
5 §[2]
Byggnadsnämnden får ta ut avgift i ärenden angående lov och förhandsbesked och
i ärenden som föranleds av en bygganmälan enligt 9 kap. 2 § samt i andra ärenden
som föranleder upprättande av nybyggnadskarta, ritningsgranskning, besiktning,
framställning av arkivbeständiga handlingar eller andra tids- eller
kostnadskrävande åtgärder.
Byggnadsnämnden får Byggnadsnämnden får dess-
dessutom, efter det att utom, efter det att
bygganmälan som avser bygganmälan som avser
åtgärder som anges i 9 åtgärder som anges i 9
kap. 2 § första stycket 1 kap. 2 § första stycket 1
eller 2 inkommit eller 2 inkommit
avseende uppförande, avseende uppförande,
tillbyggnad eller annan tillbyggnad eller annan
ändring av en byggnad ändring av en byggnad
eller annan anläggning, eller annan anläggning,
ta ut en planavgift för ta ut en planavgift för
att täcka kostnaderna för att täcka kostnaderna för
sådana åtgärder som sådana åtgärder som
erfordras för att enligt erfordras för att enligt
denna lag upprätta eller denna lag upprätta eller
ändra detaljplaner, ändra detaljplaner,
områdesbestämmelser och områdesbestämmelser och
fastighetsplaner. fastighetsplaner. I fråga
Planavgift får tas ut om åtgärder enligt 5 kap.
endast om 18 § får i planavgiften
fastighetsägaren har endast inräknas kostnader
nytta av planen eller för upprättande av
bestämmelserna. mil-jökonsekvensbeskrivning.
Planavgift får tas ut
endast om
fastighetsägaren har
nytta av planen eller
bestämmelserna.
Avgifterna får tas ut Avgifterna får tas ut
med högst det belopp som med högst det belopp som
motsvarar kommunens motsvarar kommunens
genomsnittliga kostnad självkostnad för åtgärderna.
för åtgärderna. Grunderna Grunderna för beräkning av
för beräkning av avgifterna skall anges i
avgifterna skall anges en taxa som beslutas av
i en taxa som beslutas kommunfullmäktige.
av kommunfullmäktige.
Avgifterna tas ut av sökanden och får tas ut i förskott.
12 kap.
1 §
Länsstyrelsen skall Kommunens beslut att
pröva kommunens beslut anta, ändra eller upphäva
att anta, ändra eller en detaljplan eller
upphäva en detaljplan områdesbestämmelser skall
eller om- upphävas, om beslutet
rådesbestämmelser, om innebär att
det kan befaras att
beslutet innebär att
1. ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
m.m. inte tillgodoses,
2. regleringen av 2. regleringen av
sådana frågor om sådana frågor om
användningen av mark- användningen av mark- och
och vattenområden som vattenområden som angår
angår flera kommuner flera kommuner inte har
inte har samordnats på samordnats på ett lämpligt
ett lämpligt sätt eller sätt,
3. en bebyggelse blir 3. en bebyggelse blir
olämplig med hänsyn till olämplig med hänsyn till
de boendes och övrigas de boendes och övrigas
hälsa eller till behovet hälsa eller till behovet
av skydd mot av skydd mot
olyckshändelser. olyckshändelser eller
4. förfarandereglerna
enligt denna lag har
åsidosatts eller att
beslutet annars inte har
tillkommit i laga
ordning.
Om kommunen har medgett
det, får beslutet upphävas
i en viss del.
2 §
Länsstyrelsen skall Om det finns anledning
inom tre veckor från den att upphäva ett kommunalt
dag då kommunens beslut beslut enligt 1 § , skall
kom in till länsstyrel- länsstyrelsen inom tre
sen besluta huruvida veckor från den dag då
prövning enligt 1 § skall kommunens beslut kom in
ske eller ej. till länsstyrelsen
besluta att särskild
prövning av frågan skall
ske.
3 §
Länsstyrelsen skall Har länsstyrelsen fattat
upphäva kommunens beslut ett beslut om prövning
i dess helhet, om något enligt 2 §, skall läns-
förhållande som avses i 1 § styrelsen med eget
föreligger. Om kommunen yttrande överlämna ärendet
har medgett det, får till regeringen för
beslutet upphävas i en prövning, om länsstyrelsen
viss del. finner att kommunens
beslut bör upphävas enligt
1 § första stycket 1-3.
Beslut om upphävande
enligt 1 § första stycket
4 fattas av läns-
styrelsen.
13 kap.
1 §
Följande beslut enligt denna lag får överklagas i den ordning som föreskrivs
för laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900), nämligen
1. kommunfullmäktiges beslut om översiktsplan,
2. kommunfullmäktiges beslut om uppdrag åt en kommunal nämnd att anta, ändra
eller upphäva detaljplaner och områdesbestämmelser eller att fatta beslut om
skyldighet för fastighetsägare att betala kostnader för gator och andra allmänna
platser eller att fatta beslut om villkoren för sådan betalning,
3. kommunfullmäktiges 3. kommunfullmäktiges
och kommunala nämnders och kommunala nämnders
beslut att inte anta, beslut att inte anta,
ändra eller upphäva en ändra eller upphäva en
detaljplan, detaljplan eller
områdesbestämmelser eller områdesbestämmelser,
en fastighetsplan,
4. kommunfullmäktiges och kommunala nämnders beslut om grunderna för
skyldighet att betala kostnader för gator och andra allmänna platser och om
generella villkor för sådan betalning,
5. kommunfullmäktiges beslut om taxa i ärenden hos byggnadsnämnden samt
6. kommunalförbunds eller regionplaneförbunds fullmäktiges beslut om
regionplan.
3 §
Beslut som anges i 2 § Vid överklagande enligt
första stycket överklagas 2 § första stycket skall
genom att en bestämmelserna i 23-25 §§
besvärshandling ges in förvaltningslagen
till läns-styrelsen. I (1986:223) tillämpas med
besvärshandlingen skall de undantag som anges i
anges vilket beslut som andra stycket.
överklagas. Tiden för överklagande av
Besvärshandlingen skall ett beslut att anta,
ha kommit in till ändra eller upphäva en
länsstyrelsen inom tre detaljplan, områdesbe-
veckor från den dag då stämmelser eller en
justeringen av fastighetsplan räknas från
protokollet med den dag då justeringen av
beslutet har protokollet med beslutet
tillkännagetts på har tillkännagetts på
kommunens anslagstavla. kommunens anslagstavla.
I fråga om andra beslut När ett sådant beslut har
av kommunala nämnder än fattats av kommunfullmäk-
beslut angående tige, skall vad som
detaljplan, områdesbe- föreskrivs i 23-25§§
stämmelser eller fastig- förvaltningslagen
hetsplan räknas dock (1986:223) om den
besvärstiden från den dag myndighet som har
då klaganden fick del av meddelat beslutet i
beslutet. stället avse kommunsty-
relsen.
Besvär som inte har
anförts i rätt tid får
inte tas upp till pröv-
ning. Har
besvärshandlingen före
besvärstidens utgång
kommit in till
kommunen, skall besvären
ändå tas upp till
prövning. Besvären skall
också tas upp till
prövning, om
besvärshandlingen har
kommit in för sent till
länsstyrelsen och detta
beror på att
underrättelsen om vad
som skall iakttas vid
överklagande av beslutet
har innehållit en
oriktig uppgift om
besvärstid eller
besvärsinstans.
4 §[3]
Länsstyrelsens beslut Länsstyrelsens beslut
enligt 12 kap. 2 § enligt 12 kap. 2 § om
huruvida prövning skall särskild prövning och
ske eller ej och länsstyrelsens förordnande
länsstyrelsens enligt 12 kap. 4 § första
förordnande enligt 12 stycket samt
kap. 4 § första stycket länsstyrelsens beslut
samt länsstyrelsens enligt 12 kap. 4 § andra
beslut enligt 12 kap. stycket att lov eller
4 § andra stycket att förhandsbesked inte skall
lov eller förhandsbesked gälla får inte överklagas.
inte skall gälla får inte
överklagas.
Andra beslut av Länsstyrelsens beslut i
länsstyrelsen enligt dit överklagat ärende och
denna lag än de som andra beslut av
anges i första stycket länsstyrelsen enligt
får överklagas ge-nom denna lag får överklagas
besvär hos kammarrätten genom besvär hos
om beslutet avser Miljödomstolen.
1. bygglov eller Miljödomstolens beslut
förhandsbesked inom får inte överklagas.
område med detaljplan,
2. bygglov eller
förhandsbesked inom
område som inte omfattas
av detaljplan och
besvären avser frågan om
åtgärderna utgör kom-
pletteringsåtgärder
enligt 8 kap. 13 §,
uppfyller kraven i 3
kap. eller strider mot
områdesbestämmelser,
3. rivningslov eller
marklov och besvären
avser frågan om åtgärderna
strider mot en detalj-
plan eller
områdesbestämmelser,
4. förordnanden enligt
6 kap. 19 § att avstå
eller upplåta mark eller
enligt 6 kap. 22 § om
skyl-dighet att bekosta
anläggande av gator och
vägar samt anordningar
för vattenförsörning och
avlopp,
5. fråga enligt 9
kap.,
6. påföljder och
ingripanden enligt 10
kap.,
7. debitering av
avgifter som anges i 11
kap. 5 §,
hos regeringen i övriga
fall.
4 a §
Regeringens beslut
enligt 12 kap. 4 § att
upphäva ett beslut om lov
eller förhandsbesked
eller enligt 12 kap. 7 §
att anta, ändra eller
upphäva en detaljplan
eller områdesbestämmelser
får överklagas genom besvär
hos Miljödomstolen.
Miljödomstolens beslut får
inte överklagas.
Andra beslut av
regeringen enligt denna
lag än de som avses i
första stycket får inte
överklagas.
7 §
Ett beslut i fråga om lov eller förhandsbesked inom sådana skydds- eller
säkerhetsområden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket får överklagas av
Luftfartsverket, om beslutet berör en civil flygplats, av tillsynsmyndigheten,
om beslutet berör en kärnreaktor eller annan kärnenergianläggning, och i övriga
fall av Överbefälhavaren, Överstyrelsen för civil beredskap eller Statens
räddningsverk eller de myndigheter de bestämmer.
Avser ett beslut om bygglov eller förhandsbesked sådana arbetslokaler eller
personalrum som avses i 8 kap. 30 §, får beslutet överklagas av huvudskyddsombud
eller, om sådant ombud inte finns, annat skyddsombud inom verksamheten. Finns
inget skyddsombud, får beslutet i stället överklagas av den eller de
arbetstagarorganisationer som har yttrat sig över ansökningen.
Avser ett beslut om
bygglov eller
förhandsbesked byggnader
och andra anläggningar
samt skyltar och
ljusanordningar invid
allmän väg, får beslutet
överklagas av Vägverket.
7 a §
Vid prövningen av besvär
av enskild klagande över
beslut att anta eller
ändra en detaljplan,
fastighetsplan eller
områdesbestämmelser eller
att bevilja lov eller ge
tillstånd genom förhands-
besked skall
besvärsmyndigheten inte
beakta mot beslutet åbe-
ropade allmänna
intressen.
_____________________
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
2. I fråga om beslut som länsstyrelsen har meddelat före ikraftträdandet
gäller 12 kap. 4 § andra stycket i sin äldre lydelse, om inte annat följer av
punkt 3.
3. Om ett beslut som avses i punkt 2 har överklagats till regeringen eller
till en kammarrätt som har överlämnat målet till regeringens prövning och
regeringen inte har avgjort ärendet före ikraftträdandet, får det departement i
vilket ärendet handläggs eller regeringen överlämna ärendet till Miljödomstolen
för avgörande.
Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över betänkandet Miljö och
fysisk planering (SOU 1994:36)
Riksdagens ombudsmän (JO), Svea Hovrätt, Hovrätten för Nedre Norrland,
Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i Jönköping, Överbefälhavaren,
Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk, Socialstyrelsen,
Statens handikappråd, Statens fastighetsverk, Boverket, Statskontoret,
Riksrevisionsverket, Banverket, Luftfartsverket, Vägverket, Universitetet i
Stockholm, Universitetet i Uppsala, Universitetet i Lund, Statens jordbruksverk,
Skogsstyrelsen, Fiskeriverket, Sveriges lantbruksuniversitet,
Arbetarskyddsstyrelsen, Glesbygdsmyndigheten, Riksantikvarieämbetet, Närings-
och teknikutvecklingsverket, Telia AB, Sveriges geologiska undersökning,
Konkurrensverket, Byggforskningsrådet, Konsumentverket, Koncessionsnämnden för
miljöskydd, Statens naturvårdsverk, Statens lantmäteriverk, Centralnämnden för
fastighetsdata, Lantmäteri- och inskrivningsutredningen, (M 1993:01),
Miljöorganisationsutredningen (M 1993:03), Länsstyrelsen i Stockholms län,
Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Södermanlands län, Länsstyrelsen i
Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Kronobergs
län, Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i
Blekinge län, Länsstyrelsen i Kristianstads län, Länsstyrelsen i Malmöhus län,
Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i
Värmlands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Västmanlands län,
Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i
Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i
Västerbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Vallentuna kommun, Järfälla
kommun, Stockholms kommun, Södertälje kommun, Norrtälje kommun, Uppsala kommun,
Enköpings kommun, Nyköpings kommun, Eskilstuna kommun, Linköpings kommun,
Norrköpings kommun, Jönköpings kommun, Värnamo kommun, Tingsryds kommun, Växjö
kommun, Mörbylånga kommun, Kalmar kommun, Gotlands kommun, Ronneby kommun,
Sölvesborgs kommun, Båstads kommun, Kristianstads kommun, Kävlinge kommun, Malmö
kommun, Helsingborgs kommun, Halmstads kommun, Kungsbacka kommun, Orusts kommun,
Göteborgs kommun, Uddevalla kommun, Vänersborgs kommun, Borås kommun, Mariestads
kommun, Skövde kommun, Karlstads kommun, Arvika kommun, Hällefors kommun, Örebro
kommun, Västerås kommun, Sala kommun, Malungs kommun, Falu kommun, Borlänge
kommun, Rättviks kommun, Gävle kommun, Hudiksvalls kommun, Sundsvalls kommun,
Örnsköldsviks kommun, Bergs kommun, Östersunds kommun, Umeå kommun, Lycksele
kommun, Arvidsjaurs kommun, Luleå kommun, Svenska kommunförbundet,
Arkitektförbundet, Byggentreprenörerna, Sveriges akademikers
centralorganisation, De Handikappades riksförbund, Handikappförbundens
samarbetsorgan, Föreningen för samhällsplanering, Industrins Byggmaterialgrupp,
HSB:s riksförbund, Hyresgästernas riksförbund, Kooperativa förbundet,
Landsorganisationen i Sverige, Landstingsförbundet, Naturskyddsföreningen,
Riksbyggen, Villaägarna, Sveriges Köpmannaförbund, Svenska arbetsgivareföre-
ningen, Svenska arkitekters riksförbund, Svenska föreningen för byggnadsvård,
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges
trähusfabrikers riksförbund, Tjänstemännens centralorganisation, Lantbrukarnas
riksförbund, Riksförbundet mot Astma-Allergi, Synskadades riksförbund,
Neurologiskt Handikappades riksförbund, Folkrörelserådet hela Sverige skall
leva, Svenska förbundet för Koloniträdgårdar och fritidsbyar, Sveriges
Hembygdsförbund, Stockholms läns landsting, Sjöfartsverket, Handikappinstitutet,
Stor-Stockholms planeringsnämnd, Sveriges Arkitekt- och Ingenjörsföretag
förening, Länsarkitektföreningen i Jönköpings län, Föreningen för Ekologi och
Planering, Linköpings kommun, Föreningen Sveriges bygglovgranskare och
Byggnadsnämnds sekreterare, Vasakronan, FritidsOdlingens Riksorganisation,
Sveriges Stadsträdgårdsmästare, Regionplane- och trafiknämnden,
Friluftsfrämjandet, AB Köplusten, Föreningen Sveriges stadsarkitekter, Nordiska
förbundet för kulturlandskap.
Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över betänkandet Överprövning av
beslut i plan- och byggärenden (SOU 1994:134)
Riksdagens ombudsmän (JO), Svea Hovrätt, Hovrätten för Nedre Norrland,
Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i Jönköping, Försvarsmakten, Överstyrelsen
för civil beredskap, Statens räddningsverk, Socialstyrelsen,
Handikappombudsmannen, Post- och telestyrelsen, Banverket, Vägverket,
Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Statskontoret, Statens fastighetsverk,
Riksrevisionsverket, Stockholms universitet, Uppsala universitet, Lunds
universitet, Statens jordbruksverk, Sveriges lantbruksuniversitet,
Fiskeriverket, Arbetarskyddsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet, Boverket, Statens
råd för byggnadsforskning, Sveriges geologiska undersökning, Skogsstyrelsen,
Konsumentverket, Statens naturvårdsverk, Koncessionsnämnden för miljöskydd,
Statens lantmäteriverk, Centralnämnden för fastighetsdata, Miljöbalksutredningen
(M 1993:04), Delegationen för en miljöinriktad regionplanering i Skåne
(M 1994:01), Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Uppsala län,
Länsstyrelsen i Södermanlands län, Länsstyrelsen i Östergötlands län,
Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i
Kalmar län, Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Blekinge län,
Länsstyrelsen i Kristianstads län, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i
Hallands län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Älvsborgs
län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Värmlands län,
Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Västmanlands län, Länsstyrelsen i
Kopparbergs län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Västernorrlands
län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län,
Länsstyrelsen i Norrbottens län, Järfälla kommun, Norrtälje kommun, Stockholms
kommun, Södertälje kommun, Vallentuna kommun, Värmdö kommun, Enköpings kommun,
Nyköpings kommun, Eskilstuna kommun, Linköpings kommun, Norrköpings kommun,
Jönköpings kommun, Värnamo kommun, Tingsryds kommun, Kalmar kommun, Mörbylånga
kommun, Gotlands kommun, Ronneby kommun, Sölvesborgs kommun, Kristianstads
kommun, Helsingborgs kommun, Malmö kommun, Halmstads kommun, Kungsbacka kommun,
Göteborgs kommun, Uddevalla kommun, Borås kommun, Lilla Edets kommun, Mariestads
kommun, Skövde kommun, Arvika kommun, Hällefors kommun, Örebro kommun, Västerås
kommun, Borlänge kommun, Falu kommun, Rättviks kommun, Gävle kommun, Hudiksvalls
kommun, Sundsvalls kommun, Örnsköldsviks kommun, Bergs kommun, Östersunds
kommun, Umeå kommun, Arvidsjaurs kommun, Luleå kommun, Arkitektförbundet,
Byggentreprenörerna, Handikappförbundens samarbetsorgan, De Handikappades
riksförbund, HSB:s riksförbund, Hyresgästernas riksförbund, Kooperativa
förbundet, Landskapsarkitekternas riksförbund, Landsorganisationen i Sverige
Lantbrukarnas riksförbund, Medborgarrättsrörelsen i Sverige, Nordiska förbundet
för kulturlandskap, Riksbyggen, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska
kommunförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges arkitekt- och ingenjörsföretags förening,
Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges köpmannaförbund, Synskadades
riksförbund, Tjänstemännens centralorganisation, Villaägarna, Sveriges
Trähusfabrikers riksförbund, Fortifikationsverket, Industriförbundet, Per
Björkman.
De till Lagrådet remitterade lagförslagen
1 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)
Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10)[1]
dels att 8 kap. 29 a § skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 3 och 4 §§, 2 kap. 1, 2 och 4 §§, 3 kap. 14, 17 och 18 §§, 4
kap. 1-5 och 8 §§, 5 kap. 7, 16, 18, 20, 21 och 31 §§, 6 kap. 13 §, 7 kap. 4 §,
8 kap. 4 och 5 §§, 9 kap. 1, 2, 4, 12 och 13 §§, 10 kap. 3 och 6 §§, 11 kap.
5 §, 13 kap. 2-4 och 8 §§ 14 kap. 8 § och 17 kap. 22 § samt rubriken till 2 kap.
skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall föras in två nya paragrafer, 4 kap. 14 § och 17 kap.
21 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
3 §
Varje kommun skall ha Varje kommun skall ha
en aktuell en aktuell översiktsplan,
översiktsplan, som som omfattar hela
omfattar hela kommunen. kommunen. Översiktsplanen
Översiktsplanen skall i skall ge vägledning för
stort ange hur mark- beslut om användningen av
och vattenområden är mark- och vattenområden
avsedda att användas och samt om hur den byggda
hur miljön skall utvecklas
bebyggelseutvecklingen och bevaras.
bör ske. Översiktsplanen Översiktsplanen är inte
är inte bindande för bindande för myndigheter
myndigheter och och enskilda.
enskilda.
Regleringen av markens användning och av bebyggelsen inom kommunen sker genom
detaljplaner. En detaljplan får omfatta endast en begränsad del av kommunen.
För begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplan får
områdesbestämmelser antas, om det behövs för att syftet med översiktsplanen
skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen enligt lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser m.m. tillgodoses.
Fastighetsplaner får antas för att underlätta genomförandet av detaljplaner.
För samordning av flera kommuners planläggning får regionplaner antas.
4 §[2]
Till byggande och Till byggande och
rivning av byggnader rivning av byggnader
samt till schaktning, samt till schaktning,
fyllning, trädfällning fyllning, trädfällning och
och skogsplantering skogsplantering fordras
fordras tillstånd i form tillstånd i form av
av bygglov, rivningslov bygglov, rivningslov
respektive marklov i respektive marklov i den
den omfattning som omfattning som följer av
följer av denna lag. denna lag. Vidare skall
Vidare skall den nämnd den nämnd som avses i 7 §
som avses i 7 § under- underrättas om olika
rättas om slags arbeten m.m. genom
byggnadsarbeten m.m. bygganmälan eller
genom bygganmälan i den rivningsanmälan i den
omfattning som följer av omfattning som följer av
denna lag. denna lag.
Beträffande åtgärder som kräver bygglov får ges förhandsbesked huruvida
byggande kan tillåtas på den avsedda platsen.
2 kap. Allmänna 2 kap. Allmänna
intressen som skall intressen som skall
beaktas vid planläggning beaktas vid planläggning
och vid lokalisering av och vid lokalisering av
bebyggelse bebyggelse, m.m.
2 kap.
1 §
Planläggning skall ske Mark- och vattenområden
så att den främjar en från skall användas för det
allmän synpunkt lämplig eller de ändamål för vilka
utveckling och ger områdena är mest lämpade
förutsättningar för en från med hänsyn till
social synpunkt god beskaffenhet och läge
bostads-, arbets-, samt föreliggande behov.
trafik- och
fritidsmiljö. Hänsyn
skall därvid tas till
förhållandena i
angränsande kommuner.
Mark- och vattenområden
skall användas för det
eller de ändamål för vilka
områdena är mest lämpade
med hänsyn till
beskaffenhet och läge
samt föreliggande behov.
Vad som anges i första Vid planläggning och i
stycket skall beaktas ärenden om bygglov och
även i ärenden om bygglov förhandsbesked skall
och förhandsbesked. lagen (1987:12) om
hushållning med
naturresurser m.m. till-
ämpas.
2 §
Vid planläggning och i Planläggning skall, med
ärenden om bygglov och beaktande av natur- och
förhandsbesked skall kulturvärden, främja en
lagen (1987:12) om ändamålsenlig struktur av
hushållning med bebyggelse, grönområden,
naturresurser m.m. kommunikationsleder och
tillämpas. andra anläggningar. En
från social synpunkt god
livsmiljö, goda miljöför-
hållanden samt en
långsiktigt god
hushållning med mark- och
vattenområden och med
energi och råvaror skall
främjas. Hänsyn skall tas
till förhållandena i
angränsande kommuner.
Vad som anges i första
stycket skall beaktas
även i andra ärenden
enligt denna lag.
4 §[3]
Inom områden med sammanhållen bebyggelse skall bebyggelsemiljön utformas med
hänsyn till behovet av
1. skydd mot uppkomst och spridning av brand samt mot trafikolyckor och andra
olyckshändelser,
2. åtgärder för att skydda befolkningen mot och begränsa verkningarna av
stridshandlingar
3. hushållning med energi och vatten samt goda klimatiska och hygieniska
förhållanden,
4. trafikförsörjning och god trafikmiljö,
5. parker och andra
grönområden,
5. möjligheter för 6. möjligheter för
personer med nedsatt personer med nedsatt
rörelse- eller rörelse- eller
orienteringsförmåga att orienteringsförmåga att
använda området, använda området,
6. förändringar och 7. förändringar och
kompletteringar. kompletteringar.
Inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse skall det
finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse samt möjligheter
att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell service.
3 kap.
14 §[4]
I fråga om anläggningar som anges i 8 kap. 2 § första stycket skall
föreskrifterna i 1-3 och 10-13 §§ om byggnader tillämpas.
I fråga om sådana skyltar
och ljusanordningar som
omfattas av krav på
bygglov skall
föreskrifterna i 1 och 2 §§
om byggnader tillämpas.
17 §
Tomter skall, oavsett om de har tagits i anspråk för bebyggelse eller inte,
hållas i vårdat skick. De skall skötas så att betydande olägenheter för
omgivningen och för trafiken inte uppkommer och så att risken för olycksfall
begränsas. Byggnadsnämnden kan besluta att plantering skall utföras och att
befintlig växtlighet skall bevaras.
Tomter som är särskilt
värdefulla från historisk,
kulturhistorisk,
miljömässig eller
konstnärlig synpunkt får
inte förvanskas i de
avseenden de omfattas av
skyddsbestämmelser i en
detaljplan eller i
områdesbestämmelser.
Anordningar som har tillkommit för att uppfylla kraven i 15 § skall hållas i
stånd i skälig utsträckning.
Lekplatser och fasta anordningar på lekplatser skall underhållas så att risken
för olycksfall begränsas.
18 §
I fråga om allmänna I fråga om allmänna
platser och områden för platser och områden för
andra anläggningar än andra anläggningar än
byggnader skall vad som byggnader skall vad som
föreskrivs om tomter i föreskrivs om tomter i
15-17 §§ tillämpas i skälig 17 § andra stycket alltid
utsträckning. tillämpas samt vad som
föreskrivs i 15 och 16 §§
och i 17 § första, tredje
och fjärde styckena
tillämpas i skälig
utsträckning.
Sådana platser och
områden skall dock alltid
uppfylla kravet i 15 §
första stycket 5 på
användbarhet för personer
med nedsatt rörelse-
eller orienteringsförmåga
i den utsträckning som
följer av föreskrifter
meddelade med stöd av
denna lag.
4 kap.
1 §
I översiktsplanen skall I översiktsplanen skall
redovisas allmänna redovisas
intressen som bör de allmänna intressen
beaktas vid beslut om enligt 2 kap. samt de
användningen av mark- miljö- och riskfaktorer
och vattenområden. som bör beaktas vid
beslut om användningen av
mark- och vattenområden.
Vid redovisningen av de
allmänna intressena skall
riksintressen enligt
lagen (1987:12) om
hushållning med
naturresurser m.m. anges
särskilt.
Av planen skall framgå Av planen skall framgå
1. grunddragen i fråga 1. grunddragen i fråga
om den avsedda om den avsedda
användningen av mark- användningen av mark- och
och vattenområden samt i vattenområden,
fråga om tillkomst,
förändring och bevarande
av bebyggelse,
2. kommunens syn på hur
den byggda miljön skall
utvecklas och bevaras,
2. hur kommunen avser 3. hur kommunen avser
att tillgodose att tillgodose de
riksintressen enligt redovisade riksintres-
lagen (1987:12) om sena enligt lagen
hushållning med (1987:12) om hushållning
naturresurser m.m. med naturresurser m.m.
Översiktsplanens innebörd
och konsekvenser skall
kunna utläsas utan
svårighet.
2 §
Översiktsplanen skall
utformas så, att dess
innebörd kan utläsas utan
svårighet.
Till planen skall Till översiktsplanen
fogas en sådan skall fogas en sådan
planbeskrivning som planbeskrivning som
avses i 8 § och avses i 8 § och
länsstyrelsens länsstyrelsens
granskningsyttrande granskningsyttrande
enligt 9 §. enligt 9 §.
Om länsstyrelsen inte har godtagit planen i en viss del, skall det anmärkas i
planen.
3 §
När förslag till När förslag till
översiktsplan eller till översiktsplan eller till
ändring av planen ändring av planen
upprättas, skall upprättas, skall kommunen
kommunen samråda med samråda med länsstyrelsen
länsstyrelsen samt samt regionplaneorgan
regionplaneorgan och och kommuner som berörs
kommuner som berörs av av förslaget. De
förslaget. Andra som har myndigheter samt de
ett väsentligt intresse sammanslutningar och
av förslaget skall enskilda i övrigt som har
beredas tillfälle till ett väsentligt intresse
samråd. av förslaget skall
beredas tillfälle till
samråd.
4 §
Samrådet syftar till Syftet med samrådet är
ett utbyte av att fördjupa
information och kunskapsunderlaget och
synpunkter. Under att ge möjlighet till
samrådet bör motiven till insyn och påverkan. Under
förslaget, samrådet bör motiven till
planeringsunderlag av förslaget,
betydelse och förslagets planeringsunderlag av
innebörd redovisas. betydelse samt förslagets
innebörd och konsekvenser
redovisas.
Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har
framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse.
5 §
Under samrådet åligger Under samrådet skall
det länsstyrelsen länsstyrelsen särskilt ta
särskilt att till vara och samordna
statens intressen och
därvid
1. ge råd om 1. tillhandahålla
tillämpningen av 2 kap. underlag för kommunens
och verka för att bedömningar och ge råd i
riksintressen enligt fråga om sådana allmänna
lagen (1987:12) om hus- intressen enligt 2 kap.
hållning med och sådana miljö- och
naturresurser m.m. riskfaktorer som bör
tillgodoses, beaktas vid beslut om
användningen av mark- och
vattenområden,
2. verka för att sådana 2. verka för att
frågor om användningen av riksintressen enligt
mark- och vattenområden lagen (1987:12) om hus-
som angår två eller flera hållning med
kommuner samordnas på naturresurser m.m.
ett lämpligt sätt, tillgodoses och att
sådana frågor om
användningen av mark- och
vattenområden som angår två
eller flera kommuner
samordnas på ett lämpligt
sätt.
3. ta till vara
statens intressen.
8 §
Under utställningstiden skall planförslaget åtföljas av
1. planbeskrivning som avses i andra stycket,
2. samrådsredogörelsen,
3. gällande översiktsplan,
4. sådant planeringsunderlag som kommunen anser vara av betydelse för en
bedömning av förslaget.
I planbeskrivningen I planbeskrivningen
skall redovisas skall en redogörelse
planeringsförutsättningarna, lämnas för planens
skälen till planens konsekvenser. Vidare
utformning och de skall redovisas
åtgärder som kommunen planeringsförutsättningarna,
avser att vidta för att skälen till planens
fullfölja planen. utformning och de åtgärder
som kommunen avser att
vidta för att fullfölja
planen.
Avser förslaget ändring av översiktsplanen för en viss del av kommunen, skall
ändringens verkningar för andra delar av kommunen redovisas.
14 §
Kommunfullmäktige skall
minst en gång under
mandattiden ta ställning
till översiktsplanens ak-
tualitet.
Inför ett sådant beslut
skall länsstyrelsen
samlat redovisa sådana
statliga intressen som
kan vara av betydelse för
kommunens beslut.
5 kap.
7 §[5]
Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen meddelas
bestämmelser om
1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § första stycket, 6 § första
stycket 2 och 3, andra stycket samt tredje stycket 2, 8 § första och tredje
styckena samt 9 § första och andra styckena,
2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske
och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen eller
miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske,
3. byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas andelen
lägenheter av olika slag och storlek,
4. placering, 4. placering,
utformning och utförande utformning och utförande
av byggnader, andra av byggnader, andra
anläggningar och tomter, anläggningar och tomter,
varvid får meddelas varvid får meddelas
skyddsbestämmelser för varsamhetsbestämmelser för
byggnader som avses i 3 att precisera kraven i 3
kap. 12 § och kap. 10 §,
rivningsförbud för sådana skyddsbestämmelser för
byggnader samt sådana byggnader som avses i 3
bestämmelser i fråga om kap. 12 § och för tomter
andra ändringar av som är särskilt värdefulla
byggnader än från historisk, kultur-
tillbyggnader som får historisk, miljömässig
utfärdas med stöd av eller konstnärlig
föreskrifter enligt 21 § synpunkt, rivningsförbud
lagen (1994:847) om för byggnader som avses i
tekniska egenskapskrav 3 kap. 12 § samt sådana
på byggnadsverk, m.m., bestämmelser i fråga om
andra ändringar av
byggnader än
tillbyggnader som får
utfärdas med stöd av
föreskrifter enligt 21 §
lagen (1994:847) om
tekniska egenskapskrav på
byggnadsverk, m.m.,
5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge,
6. användning och 6. användning och
utformning av allmänna utformning av allmänna
platser för vilka kom- platser för vilka kom-
munen inte skall vara munen inte skall vara
huvudman, huvudman, varvid får
meddelas skyddsbestäm-
melser för sådana platser
som är särskilt värdefulla
från historisk,
kulturhistorisk,
miljömässig eller
konstnärlig synpunkt,
7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser,
8. placering och utformning av parkeringsplatser, förbud att använda viss mark
eller byggnader för parkering samt skyldighet att anordna utrymme för parkering,
lastning och lossning enligt 3 kap. 15 § första stycket 6,
9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver tas
i anspråk för det ändamål som anges i planen,
10. markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt trafik- och
väganordningar,
11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och, om det
finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom
luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt
miljöskyddslagen (1969:387),
12. principerna för 12. principerna för
fastighetsindelningen fastighetsindelningen
och för inrättande av och för inrättande av
gemensamhetsanläggningar. gemensamhetsanläggningar,
13. skydd för sådana
allmänna platser som är
särskilt värdefulla från
historisk,
kulturhistorisk,
miljömässig eller
konstnärlig synpunkt och
för vilka kommunen är
huvudman.
Bestämmelser om byggnaders användning enligt första stycket 3 får inte utformas
så att en effektiv konkurrens motverkas.
I detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssamverkan enligt
6 kap. 2 §. Om en detaljplan antas efter det att ett exploateringsbeslut enligt
lagen (1987:11) om exploateringssamverkan har vunnit laga kraft, skall det anges
i planen om den skall genomföras enligt nämnda lag. Skall mark tas i anspråk
från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan, skall planen innehålla
uppgift därom.
Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till
syftet med den.
16 §[6]
För begränsade områden som inte omfattas av detaljplan kan områdesbestämmelser
antas för att säkerställa att syftet med översiktsplanen uppnås eller att ett
riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.
tillgodoses. Med områdesbestämmelser får regleras
1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § andra stycket, 6 § första
stycket 1 och 3 samt andra och tredje styckena, 7 §, 8 § andra och tredje
styckena samt 9 § tredje stycket,
2. grunddragen för användningen av mark- och vattenområden för bebyggelse
eller för fritidsanläggningar, kommunikationsleder och andra jämförliga ändamål,
3. största tillåtna byggnads- eller bruksarean för fritidshus och storleken på
tomter till sådana hus,
4. placering, 4. placering,
utformning och utförande utformning och utförande
av byggnader, andra av byggnader, andra
anläggningar och tomter, anläggningar och tomter,
varvid får meddelas varvid får meddelas
skyddsbestämmelser för varsamhetsbestämmelser för
byggnader som avses i 3 att precisera kraven i 3
kap. 12 § och kap. 10 §,
rivningsförbud för sådana skyddsbestämmelser för
byggnader samt sådana byggnader som avses i 3
bestämmelser i fråga om kap. 12 § och för tomter
andra ändringar av som är särskilt värdefulla
byggnader än från historisk, kultur-
tillbyggnader som får historisk, miljömässig
utfärdas med stöd av eller konstnärlig
föreskrifter enligt 21 § synpunkt, rivningsförbud
lagen (1994:847) om för byggnader som avses i
tekniska egenskapskrav 3 kap. 12 § samt sådana
på byggnadsverk, m.m., bestämmelser i fråga om
andra ändringar av
byggnader än
tillbyggnader som får
utfärdas med stöd av
föreskrifter enligt 21 §
lagen (1994:847) om
tekniska egenskapskrav på
byggnadsverk, m.m.,
5. användning och 5. användning och
utformning av allmänna utformning av allmänna
platser, platser, varvid får
meddelas
skyddsbestämmelser för
sådana platser som är
särskilt värdefulla från
historisk, kultur-
historisk, miljömässig
eller konstnärlig
synpunkt,
6. vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana områden som
avses i 8 kap. 9 § tredje stycket,
7. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen,
8. exploateringssamverkan enligt 6 kap. 2 §.
18 §
Detaljplanen bör Detaljplanen skall
grundas på ett program grundas på ett program
som anger utgångspunkter som anger utgångspunkter
och mål för planen. och mål för planen, om det
inte är onödigt.
En detaljplan som En
medger en användning av miljökonsekvensbeskrivning
mark eller av byggnader enligt 5 kap. lagen
eller andra anläggningar (1987:12) om hushållning
som innebär betydande med naturresurser m.m.
miljöpåverkan skall skall upprättas om
grundas på ett sådant detaljplanen medger en
program som anges i användning av mark eller
första stycket, om av byggnader eller andra
detaljplanen innebär att anläggningar som innebär
planområdet får tas i betydande påverkan på
anspråk för miljön, hälsan eller
1. industriändamål, hushållningen med
2. ny sammanhållen naturresurser.
bebyggelse,
3. skidliftar eller
kabinbanor,
4. hotellkomplex
eller fritidsbyar eller
5. permanenta
tävlings- eller
testbanor för bilar
eller motorcyklar.
I de fall som anges i
andra stycket skall en
miljökonsekvensbeskriv-
ning enligt 5 kap.
lagen (1987:12) om
hushållning med
naturresurser m.m.
upprättas vid
utarbetandet av
programmet.
20 §
När förslag till Vid utarbetandet av
detaljplan upprättas, program samt vid
skall kommunen samråda upprättandet av förslag
med länsstyrelsen, till detaljplan skall
fastighetsbild- kommunen samråda med
ningsmyndigheten och länsstyrelsen, fastig-
kommuner som berörs av hetsbildningsmyndigheten
förslaget. Sakägare och och kommuner som berörs
de bostadsrättshavare, av programmet eller
hyresgäster och boende förslaget till
som berörs av förslaget detaljplan. Sakägare och
samt de myndigheter, de bostadsrättshavare,
sammanslutningar och hyresgäster och boende
enskilda i övrigt som som berörs av programmet
har ett väsentligt eller förslaget till
intresse av förslaget detaljplan samt de myn-
skall beredas tillfälle digheter,
till samråd. sammanslutningar och
enskilda i övrigt som har
ett väsentligt intresse
av programmet eller
förslaget till detaljplan
skall beredas tillfälle
till samråd.
21 §
Samrådet syftar till Syftet med samrådet är
ett utbyte av att fördjupa
information och kunskapsunderlaget och
synpunkter. Under att ge möjlighet till
samrådet bör motiven till insyn och påverkan. Under
förslaget, samrådet bör motiven till
planeringsunderlag av förslaget,
betydelse samt de planeringsunderlag av
viktigaste följderna av betydelse samt de
förslaget redovisas. Om viktigaste följderna av
det finns ett program förslaget redovisas. Om
eller en miljökonse- det finns ett program
kvensbeskrivning för eller en
planen, skall också miljökonsekvensbeskrivning
dessa redovisas. för planen, skall också
dessa redovisas.
Resultatet av samrådet Resultatet av samråden
och förslag med vid utarbetandet av
anledning av de programmet och vid
synpunkter som har upprättandet av förslaget
framförts skall redo- till detaljplan skall
visas i en redovisas i en samråds-
samrådsredogörelse. redogörelse. I denna
skall anges de
synpunkter som har
framförts samt
kommentarer eller förslag
med anledning av
synpunkterna.
31 §
När beslutet att anta detaljplanen har vunnit laga kraft, skall de som till
följd av beslutet kan vara berättigade till ersättning enligt 14 kap. 5 eller 8
§ underrättas. I underrättelsen skall också tas in en upplysning om innehållet i
15 kap. 4 §. Kommunen bestämmer om underrättelsen skall ske genom brev eller
genom kungörande på det sätt som anges i 24 §.
Snarast möjligt efter Kommunen skall på
det att beslutet har planhandlingarna
vunnit laga kraft skall anteckna datum då be-
ett exemplar av planen, slutet vunnit laga
planbeskrivningen, kraft. Om ett förordnande
genomförandebeskrivning- enligt 13 kap. 8 § andra
en och stycket har meddelats,
fastighetsförteckningen skall även datum för
sändas till förordnandet antecknas.
länsstyrelsen, Snarast möjligt efter det
fastighets- att beslutet har vunnit
registermyndigheten och laga kraft skall ett
fastighets- exemplar av planen,
bildningsmyndigheten, planbeskrivningen,
om det inte är uppenbart genomförandebeskrivningen
obehövligt. och fastighetsförteck-
ningen sändas till
länsstyrelsen samt till
fastighetsregistermyndig-
heten och
fastighetsbildningsmyn-
digheten, om det inte är
uppenbart obehövligt.
Om handlingarna inte kan sändas till myndigheterna inom två veckor från det att
planen vunnit laga kraft, skall myndigheterna genast underrättas om innehållet i
handlingarna.
6 kap.
13 §
Fastighetsplanen antas av byggnadsnämnden eller, om planen har upprättats
gemensamt med detaljplanen och denna ej skall antas av nämnden, av den som antar
detaljplanen.
Snarast möjligt efter Kommunen skall på
det att beslutet att planhandlingarna
anta fastighetsplanen anteckna datum då be-
har vunnit laga kraft slutet vunnit laga
skall ett exemplar av kraft. Om ett förordnande
planen, enligt 13 kap. 8 § andra
planbeskrivningen och stycket har meddelats,
fastighetsförteckningen skall även datum för
sändas till förordnandet antecknas.
fastighetsregistermyndigheten Snarast möjligt efter det
och att beslutet att anta
fastighetsbildningsmyndigheten, fastighetsplanen har
om det inte är uppenbart vunnit laga kraft skall
obehövligt. ett exemplar av planen,
planbeskrivningen och
fastighetsförteckningen
sändas till länsstyrelsen
samt till
fastighetsregistermyndig-
heten och
fastighetsbildningsmyn-
digheten, om det inte är
uppenbart obehövligt.
Om handlingarna inte kan sändas till myndigheterna inom två veckor från det att
planen vunnit laga kraft, skall myndigheterna genast underrättas om innehållet i
handlingarna.
I de fall detaljplanen I de fall detaljplanen
enligt 5 § skall anses enligt 5 § skall anses ha
ha den utformning som den utformning som
framgår av framgår av
fastighetsplanen skall fastighetsplanen skall
länsstyrelsen tillsändas kommunen ange avvikelsen
handlingarna respektive på detaljplanen samt sända
underrättas om innehållet ett exemplar av
i dessa enligt andra detaljplanen och de
och tredje styckena. handlingar som anges i
andra stycket till
länsstyrelsen respektive
underrätta länsstyrelsen
om innehållet i dessa
enligt tredje stycket.
7 kap.
4 §
Regionplanen skall tjäna till ledning för beslut om översiktsplaner,
detaljplaner och områdesbestämmelser. Planen kan, i den mån det har betydelse
för regionen, ange grunddragen för användningen av mark- och vattenområden samt
riktlinjer för lokalisering av bebyggelse och anläggningar.
Bestämmelserna i 4 kap. Bestämmelserna i 4 kap.
2 § om planhandlingar 1 § tredje stycket och 2 §
och deras utformning om planhandlingar och
samt om planbeskrivning deras utformning samt om
skall tillämpas på planbeskrivning skall
regionplanen. Någon tillämpas på regionplanen.
redovisning av åtgärder Någon redovisning av
för att fullfölja planen åtgärder för att fullfölja
behöver dock inte lämnas. planen behöver dock inte
lämnas.
8 kap.
4 §[7]
Bestämmelserna i 1-3 §§ gäller inte i fråga om nedan angivna åtgärder
beträffande en- eller tvåbostadshus och till dem hörande fristående uthus,
garage och andra mindre byggnader (komplementbyggnader):
1. färga om byggnader inom områden med detaljplan, om byggnadens karaktär
därigenom inte ändras väsentligt,
2. med mur eller plank anordna skyddade uteplatser i anslutning till
bostadshuset, om muren eller planket inte är högre än 1,8 meter, inte sträcker
sig mer än 3,0 meter ut från huset och inte placeras närmare gränsen än 4,5
meter,
3. anordna skärmtak 3. anordna skärmtak över
över sådana uteplatser sådana uteplatser som
som anges i 4 eller över anges i 2 eller över
altaner, balkonger altaner, balkonger eller
eller entréer, om entréer, om skärmtaket
skärmtaket inte är större inte är större än 12,0
än 12,0 kvadratmeter och kvadratmeter och inte
inte sträcker sig närmare sträcker sig närmare
gränsen än 4,5 meter, gränsen än 4,5 meter,
4. uppföra högst två komplementbyggnader i omedelbar närhet av bostadshuset,
om byggnadernas sammanlagda byggnadsarea inte är större än 10,0 kvadratmeter,
taknockshöjden inte överstiger 3,0 meter och byggnaderna inte placeras närmare
gränsen än 4,5 meter.
Utanför detaljplan är en- och tvåbostadshus och tillhörande komple-
mentbyggnader, murar och plank som ej ingår i samlad bebyggelse undantagna från
bestämmelserna i 1 och 2 §§ även i fråga om följande åtgärder
1. göra mindre tillbyggnader, om åtgärden inte sträcker sig närmare gränsen än
4,5 meter,
2. uppföra komplementbyggnader eller murar eller plank i omedelbar närhet av
bostadshuset, om åtgärden inte sträcker sig närmare gränsen än 4,5 meter,
Om de grannar som berörs medger att åtgärder som avses i första stycket 2-4 och
i andra stycket utförs närmare gränsen än 4,5 meter, krävs inte bygglov.
Enligt 6 § får kommunen bestämma att de åtgärder som avses i första stycket 1
och andra stycket kräver bygglov.
5 §[8]
Kommunen får i en Kommunen får i en
detaljplan besluta att detaljplan besluta att
bygglov inte krävs för bygglov inte krävs för att
att på det sätt och under på det sätt och under den
den tid som närmare tid som närmare anges i
anges i planen utföra planen utföra åtgärder som
åtgärder som avses i 1 avses i 1-3 §§.
och 2 §§.
Kommunen får i områdesbestämmelser besluta att bygglov inte krävs för att på
det sätt som närmare anges i bestämmelserna
1. uppföra, bygga till eller på annat sätt ändra komplementbyggnader,
2. göra mindre tillbyggnader,
4. utföra eller ändra anläggningar som avses i 2 §,
5. bygga till eller på annat sätt ändra industribyggnader,
6. uppföra, bygga till 6. uppföra, bygga till
eller på annat sätt ändraeller på annat sätt ändra
enklare fritidshus, enklare fritidshus,
kolonistugor och kolonistugor och
liknande byggnader, liknande byggnader.
7. utföra sådana åtgärder
som avses i 3 § första
stycket 2.
Beslut enligt första och andra stycket får inte fattas, om bygglov krävs för
att tillvarata grannars intressen eller allmänna intressen.
Inom samlad bebyggelse krävs medgivande från berörda grannar, om åtgärder som
avses i andra stycket 1 och 2 skall utföras utan bygglov.
9 kap.
1 §[9]
Den som för egen räkning utför eller låter utföra byggnads-, rivnings- eller
markarbeten (byggherren) skall se till att arbetena utförs enligt bestämmelserna
i denna lag och enligt föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av
lagen. Byggherren skall vidare se till att kontroll och provning utförs i
tillräcklig omfattning.
Arbetena skall planeras och utföras med aktsamhet så att personer och egendom
inte skadas och så att minsta möjliga obehag uppstår.
I de fall en
rivningsplan skall
finnas enligt 4 §, skall
rivningen ske på ett
sådant sätt att olika
material kan tas omhand
var för sig.
2 §[10]
Minst tre veckor innan arbetena påbörjas skall byggherren göra en anmälan till
byggnadsnämnden (bygganmälan), om arbetena avser
1. uppförande eller tillbyggnad av en byggnad,
2. åtgärder som anges i 8 kap. 2 § första stycket,
3. sådana ändringar av en byggnad som berör konstruktionen av de bärande
delarna eller som avsevärt påverkar dess planlösning,
4. installation eller väsentlig ändring av hissar, eldstäder, rökkanaler eller
anordningar för ventilation i byggnader,
5. installation eller väsentlig ändring av anordningar för vattenförsörjning
eller avlopp i byggnader eller inom tomter,
6. underhåll av sådan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som omfattas av
skyddsbestämmelser som utfärdats med stöd av 5 kap. 7 § första stycket 4 eller
16 § 4,
7. rivning som
omfattas av krav på
rivningslov.
Byggnadsarbetena får påbörjas tidigare än som anges i första stycket om
byggnadsnämnden särskilt medger det.
Bygganmälan upphör att
gälla om arbetena inte
påbörjats inom två år från
dagen för anmälan.
Rivning av andra
byggnader än
komplementbyggnader,
sådana ekonomibyggnader
som avses i 8 kap. 1 §
andra stycket och sådana
byggnader som avses i 8
kap. 10 § skall anmälas
till byggnadsnämnden
(rivningsanmälan).
Bestämmelserna i
första-tredje styckena om
när anmälan skall göras, när
arbetena får påbörjas och
när anmälan upphör att gälla
skall tillämpas också på
rivningsanmälan.
4 §[11]
Bygganmälan skall vara Bygganmälningar och
skriftlig. För enkla rivningsanmälningar skall
åtgärder räcker det med vara skriftliga. För
muntlig anmälan. Till enkla åtgärder räcker det
anmälan skall fogas en med muntlig anmälan. Till
beskrivning av en anmälan skall fogas en
projektets art och beskrivning av
omfattning. projektets art och
omfattning. Till en
rivningsanmälan skall
också fogas en plan över
hur rivningsmaterialet
kommer att hanteras
(rivningsplan).
Byggnadsnämnden får i
enskilda fall besluta
att rivningsplan inte
behövs.
12 §[12]
Om en sådan försäkring för byggnadsarbeten behövs som avses i lagen (1993:320)
om byggfelsförsäkring, får byggnadsarbetena inte påbörjas förrän bevis om
försäkringen företetts för byggnadsnämnden. Detsamma gäller om ett besked om
skyddsrum krävs enligt 6 kap. 8 § lagen (1994:1720) om civilt försvar.
I de fall en
rivningsplan skall
finnas enligt 4 §, får
rivningsarbetena inte
påbörjas förrän bygg-
nadsnämnden godkänt
rivningsplanen.
13 §[13]
För sådana För sådana byggnadsåtgärder
byggnadsåtgärder som som anges i 2 § första
anges i 2 § första stycket och som kräver
stycket 1-6 och som bygganmälan samt för sådana
kräver bygganmälan skall rivningar som skall följa
en kvalitetsansvarig en rivningsplan skall en
utses av byggherren. För kvalitetsansvarig utses
skilda delar av ett av byggherren. För skilda
byggprojekt kan olika delar av ett projekt kan
kvalitetsansvariga olika kvalitetsansvariga
utses. En av dem skall utses. En av dem skall
samordna deras samordna deras
uppgifter. Byggherren uppgifter. Byggherren
skall underrätta skall underrätta bygg-
byggnadsnämnden om vem nadsnämnden om vem som är
som är kvalitets- kvalitetsansvarig.
ansvarig.
Den kvalitetsansvarige Om det finns en sådan
skall, om det finns kontrollplan som avses i
sådan kontrollplan som 9 § eller en sådan
avses i 9 §, se till att rivningsplan som avses i
planen följs och att 4 §, skall den
annan kontroll som kvalitetsansvarige se
avses i 8 § första till att planen följs och
stycket 2 utförs. Han att annan kontroll som
skall vara närvarande avses i 8 § första stycket
vid byggsamråd enligt 7 § 2 utförs vid
samt vid besiktningar byggnadsarbeten. Han
och andra kontroller. skall vara närvarande vid
byggsamråd enligt 7 § samt
vid besiktningar och
andra kontroller.
10 kap.
3 §[14]
Byggnadsnämnden får förbjuda att ett visst byggnads-, rivnings- eller
markarbete eller en viss åtgärd fortsätts, om det är uppenbart att arbetet eller
åtgärden strider mot denna lag eller mot någon föreskrift eller något beslut som
har meddelats med stöd av lagen. Byggnadsnämnden får också, om nämnden finner
att byggherren inte följer någon väsentlig del av en kontrollplan, förbjuda att
ett byggnadsarbete fortsätts innan de uppkomna bristerna avhjälpts.
Är det uppenbart att ett arbete eller en åtgärd som avses i första stycket
äventyrar en byggnads hållfasthet eller medför fara för människors liv eller
hälsa, skall nämnden förbjuda att arbetet eller åtgärden fortsätts, även om de
förutsättningar som anges i första stycket inte föreligger.
Om byggnadsnämnden
finner att byggherren i
något väsentligt avseende
avviker från en rivnings-
plan, får nämnden förbjuda
att rivningen fortsätts
till dess att byggherren
kan visa att det finns
förutsättningar för att
planen kommer att följas.
Förbud enligt första Förbud enligt första,
eller andra stycket får andra eller tredje
förenas med vite. stycket får förenas med
vite.
Beslut enligt denna paragraf gäller omedelbart.
6 §[15]
Särskild avgift skall tas ut om, i andra fall än som avses i 4 § första
stycket, en överträdelse sker genom att
1. arbete utförs utan att det finns någon kvalitetsansvarig enligt 9 kap.
13 §,
2. någon underlåter att 2. någon underlåter att
göra bygganmälan när sådangöra bygganmälan eller
anmälan skall göras ellerrivningsanmälan när sådan
anmälan skall göras eller
3. arbete utförs i strid mot något beslut som byggnadsnämnden har meddelat
enligt denna lag.
Den särskilda avgiften skall bestämmas till minst 200 och högst 1 000 kronor.
Är överträdelsen ringa, behöver någon avgift inte tas ut.
11 kap.
5 §[16]
Byggnadsnämnden får ta Byggnadsnämnden får ta ut
ut avgift i ärenden avgift i ärenden angående
angående lov och för- lov och förhandsbesked
handsbesked och i och i ärenden som
ärenden som föranleds av föranleds av en
en bygganmälan enligt 9 bygganmälan eller
kap. 2 § samt i andra rivningsanmälan enligt 9
ärenden som föranleder kap. 2 § samt i andra
upprättande av ärenden som föranleder
nybyggnadskarta, upprättande av
ritningsgranskning, nybyggnadskarta,
besiktning, ritningsgranskning,
framställning av besiktning, framställning
arkivbeständiga av arkivbeständiga
handlingar eller andra handlingar eller andra
tids- eller tids- eller
kostnadskrävande åtgärder. kostnadskrävande åtgärder.
Byggnadsnämnden får dessutom, efter det att bygganmälan som avser åtgärder som
anges i 9 kap. 2 § första stycket 1 eller 2 inkommit avseende uppförande,
tillbyggnad eller annan ändring av en byggnad eller annan anläggning, ta ut en
planavgift för att täcka kostnaderna för sådana åtgärder som erfordras för att
enligt denna lag upprätta eller ändra detaljplaner, områdesbestämmelser och
fastighetsplaner. Planavgift får tas ut endast om fastighetsägaren har nytta av
planen eller bestämmelserna.
Avgifterna får tas ut med högst det belopp som motsvarar kommunens
genomsnittliga kostnad för åtgärderna. Grunderna för beräkning av avgifterna
skall anges i en taxa som beslutas av kommunfullmäktige.
Avgifterna tas ut av sökanden och får tas ut i förskott.
13 kap.
2 §[17]
Andra beslut enligt Andra beslut enligt
denna lag av denna lag av
kommunfullmäktige och kommunfullmäktige och
kommunala nämnder än de kommunala nämnder än de
som anges i 1 § får som anges i 1 § får
överklagas genom besvär överklagas hos läns-
hos länsstyrelsen. styrelsen.
Sådana beslut får dock inte överklagas till den del de avser
1. frågor som redan är avgjorda genom detaljplan, områdesbestäm-melser eller
förhandsbesked,
2. behovet av byggsamråd.
3 §
Beslut som anges i 2 § Bestämmelser om hur
första stycket överklagas beslut enligt 2 §
genom att en överklagas finns i 23-25 §§
besvärshandling ges in förvaltningslagen
till länsstyrelsen. I (1986:223).
besvärshandlingen skall
anges vilket beslut som
överklagas.
Besvärshandlingen skall Tiden för överklagande av
ha kommit in till ett beslut att anta,
länsstyrelsen inom tre ändra eller upphäva en
veckor från den dag då detaljplan, områdesbe-
justeringen av stämmelser eller en
protokollet med fastighetsplan räknas från
beslutet har den dag då justeringen av
tillkännagetts på protokollet med beslutet
kommunens anslagstavla. har tillkännagetts på
I fråga om andra beslut kommunens anslagstavla.
av kommunala nämnder än När ett sådant beslut har
beslut angående fattats av
detaljplan, områdesbe- kommunfullmäktige, skall
stämmelser eller vad som föreskrivs i
fastighetsplan räknas 23-25 §§ förvaltningslagen
dock besvärstiden från (1986:223) om den
den dag då klaganden myndighet som har
fick del av beslutet. meddelat beslutet i
stället avse kommunsty-
relsen.
Besvär som inte har
anförts i rätt tid får
inte tas upp till
prövning. Har
besvärshandlingen före
besvärstidens utgång
kommit in till
kommunen, skall besvären
ändå tas upp till
prövning. Besvären skall
också tas upp till
prövning, om
besvärshandlingen har
kommit in för sent till
länsstyrelsen och detta
beror på att
underrättelsen om vad
som skall iakttas vid
överklagande av beslutet
har innehållit en
oriktig uppgift om
besvärstid eller besvärs-
instans.
4 §[18]
Länsstyrelsens beslut enligt 12 kap. 2 § huruvida prövning skall ske eller ej
och länsstyrelsens förordnande enligt 12 kap. 4 § första stycket samt
länsstyrelsens beslut enligt 12 kap. 4 § andra stycket att lov eller
förhandsbesked inte skall gälla får inte överklagas.
Andra beslut av Andra beslut av
länsstyrelsen enligt länsstyrelsen enligt
denna lag än de som denna lag än de som anges
anges i första stycket i första stycket får
får överklagas genom överklagas hos
besvär hos kammarrätten kammarrätten om beslutet
om beslutet avser avser
1. bygglov eller förhandsbesked inom område med detaljplan,
2. bygglov eller 2. bygglov eller
förhandsbesked inom förhandsbesked inom område
område som inte omfattas som inte omfattas av
av detaljplan och detaljplan och
besvären avser frågan om överklagandena avser
åtgärderna utgör kom- frågan om åtgärderna utgör
pletteringsåtgärder kompletteringsåtgärder
enligt 8 kap. 13 §, enligt 8 kap. 13 §,
uppfyller kraven i 3 uppfyller kraven i 3
kap. eller strider mot kap. eller strider mot
områdesbestämmelser, områdesbestämmelser,
3. rivningslov eller 3. rivningslov eller
marklov och besvären marklov och
avser frågan om åtgärderna överklagandena avser
strider mot en frågan om åtgärderna
detaljplan eller strider mot en
områdesbestämmelser, detaljplan eller
områdesbestämmelser,
4. förordnanden enligt 6 kap. 19 § att avstå eller upplåta mark eller enligt 6
kap. 22 § om skyldighet att bekosta anläggande av gator och vägar samt
anordningar för vattenförsörjning och avlopp,
5. fråga enligt 9 kap.,
6. påföljder och ingripanden enligt 10 kap.,
7. debitering av avgifter som anges i 11 kap. 5 §,
hos regeringen i övriga fall.
8 §
Den myndighet som har Den myndighet som har
att pröva besvär över ett att pröva överklaganden
beslut att anta, ändra över ett beslut att anta,
eller upphäva en ändra eller upphäva en
detaljplan, detaljplan,
områdesbestämmelser eller områdesbestämmelser eller
en fastighetsplan skall en fastighetsplan skall
antingen fastställa antingen fastställa eller
eller upphäva beslutet i upphäva beslutet i dess
dess helhet. Om helhet. Om kommunen har
kommunen har medgett medgett det, får dock
det, får dock beslutet beslutet upphävas i en
upphävas i en viss del viss del eller ändras på
eller ändras på annat annat sätt. Utan
sätt. Utan kommunens kommunens medgivande får
medgivande får ändringar ändringar av ringa
av ringa betydelse betydelse göras.
göras.
På kommunens begäran kan På kommunens begäran kan
myndigheten förordna att myndigheten förordna att
det överklagade det överklagade beslutet,
beslutet, utan hinder utan hinder av att
av att besvären inte har överklagandena inte har
slutligen avgjorts, får slutligen avgjorts, får
genomföras i sådana delar genomföras i sådana delar
som uppenbarligen inte som uppenbarligen inte
berörs av besvären. Sådana berörs av överklagandena.
förordnanden får inte Sådana förordnanden får
överklagas. inte överklagas.
14 kap.
8 §[19]
Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till ersättning
av kommunen, om skada uppkommer till följd av att
1. bygglov vägras till att ersätta en riven eller genom olyckshändelse
förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om bygglov har
gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller förstördes,
2. rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser eller
rivningslov vägras med stöd av 8 kap. 16 § 2 eller 3,
3. skyddsbestämmelser 3. skyddsbestämmelser
för byggnader som avses meddelas i en detaljplan
i 3 kap. 12 § meddelas i eller i områdesbe-
en detaljplan eller i stämmelser enligt 5 kap.
områdesbestämmelser, 7 § 4 eller 6 respektive
5 kap. 16 § 4 eller 5,
4. bestämmelser om vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom
sådana områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket meddelas i
områdesbestämmelser,
5. marklov vägras med stöd av 8 kap. 18 § första stycket 2 eller 3.
Rätt till ersättning föreligger i fall som avses i första stycket 1, om
byggnaden förstörts genom olyckshändelse. I övriga fall som avses i första
stycket 1 och i fall som avses i första stycket 2 föreligger rätt till
ersättning, om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del av
fastigheten. I fall som avses i första stycket 3-5 föreligger rätt till
ersättning, om skadan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom
berörd del av fastigheten.
Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer vid
användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa fastigheten, om ägaren
begär det.
Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut
som avses i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 § lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m., 5, 8, 9, 11 och 19 §§ naturvårdslagen (1964:822), förbud
enligt 20 § andra stycket och 21 § andra stycket samma lag och beslut enligt
18 § skogsvårdslagen (1979:429) och 19 kap. 2 § vattenlagen (1983:291), under
förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet.
Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 §
skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid. Har talan eller
rätt till ersättning eller inlösen med anledning av nyss angivna beslut
förlorats på grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 § eller motsvarande
bestämmelser i lagen om kulturminnen m.m., naturvårdslagen eller vattenlagen,
utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas.
Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6 § beslutat om rivningsförbud
eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2 eller 3 för att tillgodose
ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,
är staten skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller
inlösen. I fall som avses i första stycket 4 och 5 är ägaren till den anläggning
för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har beslutats skyldig att ersätta
kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen.
17 kap.
21 a §
I lokaler där allmänheten
har tillträde och på
allmänna platser skall
före år 2005 enkelt
avhjälpta hinder mot
tillgängligheten och
användbarheten för
personer med nedsatt
rörelse- eller
orienteringsförmåga vara
undanröjda i den
utsträckning som följer av
föreskrifter meddelade
med stöd av denna lag.
22 §
Regeringen eller den Regeringen eller den
myndighet som myndighet som regeringen
regeringen bestämmer får, bestämmer får, i de
i de avseenden som avseenden som anges i
anges i 20 och 21 §§, 20-21 a §§, meddela de
meddela de ytterligare ytterligare bestämmelser
bestämmelser som behövs som behövs
1. till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa,
2. för en lämplig utformning av byggnader och andra anläggningar samt tomter
och allmänna platser.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2. Beträffande ärenden som avgjorts av kommunen före ikraftträdandet skall
äldre bestämmelser tillämpas utom såvitt avser 3 kap. 14 §.
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 § lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.[1] skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
6 §
Mark och vattenområden Mark och vattenområden
som har betydelse från som har betydelse från
allmän synpunkt på grund allmän synpunkt på grund
av områdenas naturvärden av områdenas naturvärden
eller kulturvärden eller eller kulturvärden eller
med hänsyn till med hänsyn till
friluftslivet skall så friluftslivet skall så
långt möjligt skyddas mot långt möjligt skyddas mot
åtgärder som kan påtagligt åtgärder som kan påtagligt
skada natur- eller skada natur- eller
kulturmiljön. Behovet av kulturmiljön. Behovet av
områden för friluftsliv i grönområden i och i
närheten av tätorter närheten av tätorter skall
skall särskilt beaktas. särskilt beaktas.
Områden som är av riksintresse för naturvården, kulturminnesvården eller
friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
3 Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)
Härigenom föreskrivs att 22 § naturvårdslagen (1964:822)[1] skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 §[2]
Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda
eller liknande ändamål får ej finnas varaktigt anbringad utomhus utan tillstånd
av regeringen eller statlig eller kommunal myndighet som regeringen bestämmer.
Vad i första stycket sägs gäller icke anordning som tjänar till upplysning om
på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet och ej heller
anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter,
föreningssammanträden, auktioner eller dylikt. Dock får hos myndighet som avses
i första stycket sökas tillstånd jämväl beträffande anordning som här avses. Har
sådan anordning anbringats utan tillstånd eller i strid mot givet tillstånd och
finnes den vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden, får myndigheten meddela
föreläggande om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig
åtgärd därmed.
Affisch eller annan tillfällig anordning utomhus för reklam, propaganda eller
liknande ändamål skall av den som anbringat eller låtit anbringa anordningen
avlägsnas inom fyra veckor efter anbringandet, om ej regeringen eller statlig
eller kommunal myndighet som regeringen bestämmer medgivit annat. Vad nu sagts
gäller ej anordning eller på anslagstavla anbringade meddelanden som avses i
andra stycket.
Bestämmelserna i denna Bestämmelserna i denna
paragraf gäller inte paragraf gäller inte
anordningar inom anordningar inom vägområde
vägområde eller för vilka eller för vilka bygglov
bygglov krävs eller har krävs eller har lämnats.
lämnats. Bestämmelserna Bestämmelserna gäller inte
gäller inte heller sådana heller sådana åtgärder
åtgärder avseende skyltar avseende skyltar och
och ljusanordningar som ljusanordningar som inte
inte kräver bygglov kräver bygglov efter
efter beslut enligt beslut enligt
8 kap. 5 § första stycket 8 kap. 5 § första stycket
eller andra stycket 7 plan- och bygglagen
plan- och bygglagen (1987:10).
(1987:10).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-05-18
Närvarande: justitierådet Torkel Gregow, justitierådet Lars Å. Beckman och
regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt en lagrådsremiss den 4 maj 1995 (Miljödepartementet) har regeringen
beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
2. lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.,
3. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Henrik Lagergren.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen
4 kap.
5 §
I denna paragraf finns en bestämmelse om vad länsstyrelsen har att göra under
det samråd som skall förekomma i samband med att förslag till översiktsplan
eller till ändring i en sådan plan upprättas. Lagrådet har ingen invändning mot
förslaget men vill erinra om att det i 5 kap. 22 § finns en motsvarande
bestämmelse som rör upprättande av förslag till detaljplan. Enligt Lagrådets
mening bör det under det fortsatta lagstiftningsarbetet övervägas om inte 5 kap.
22 § bör ändras samtidigt och på motsvarande sätt som förevarande paragraf.
14 §
I denna paragraf, som är ny, föreslås vissa ytterligare bestämmelser rörande
översiktsplaner. Enligt första stycket skall kommunfullmäktige minst en gång
under mandattiden ta ställning till översiktsplanens aktualitet. I andra stycket
anges att länsstyrelsen inför ett sådant beslut skall samlat redovisa sådana
statliga intressen som kan vara av betydelse för kommunens beslut.
Det framstår som oklart vad som åsyftas med föreskriften att länsstyrelsen
skall "samlat redovisa" angivna "statliga intressen". I författningskommentaren
anges att länsstyrelsen skall sammanställa ett underlag för kommunens beslut och
enligt den allmänna motiveringen bör det ges en samlad bild av statens
intressen. Vid föredragningen inför Lagrådet har upplysts att med bestämmelsen
avses att länsstyrelsen skall dels redovisa en sammanfattning av uppgifter från
olika statliga myndigheter, dels redovisa en bedömning av hur de statliga
anspråken förhåller sig till översiktsplanen.
Lagrådet, som inte har någon erinran mot att en bestämmelse med den sålunda
angivna innebörden tas upp i paragrafen, förordar att andra stycket med några
jämkningar även i övrigt ges följande lydelse:
"Före ett beslut som avses i första stycket skall länsstyrelsen i en
sammanfattande redogörelse redovisa statliga myndigheters synpunkter, som är
kända för länsstyrelsen, i fråga om sådana statliga intressen som kan vara av
betydelse för kommunens beslut samt ange hur synpunkterna enligt länsstyrelsens
mening förhåller sig till översiktsplanen."
5 kap.
21 §
Paragrafens första stycke innehåller för närvarande i första meningen en
bestämmelse om syftet med samråd vid upprättandet av förslag till detaljplan. I
andra och tredje meningarna anges vad som bör redovisas under samrådet. I
lagrådsremissen föreslås att första meningen ändras så att syftet med samråd
uttrycks något tydligare. Ändringen motsvarar den ändring som föreslås i 4 kap.
4 § första stycket i fråga om översiktsplan. Andra och tredje meningarna lämnas
i förslaget oförändrade.
Till följd av en ändring i 5 kap. 20 § kommer bestämmelserna i förevarande
paragraf att omfatta två olika samråd, ett vid utarbetandet av programmet för
detaljplan och ett vid upprättandet av förslaget till sådan plan. I remissen har
inte beaktats att detta bör föranleda en viss omarbetning av andra och tredje
meningarna i första stycket i förevarande paragraf. Lagrådet förutsätter att en
sådan omarbetning sker under det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Paragrafens andra stycke i dess nuvarande lydelse föreskriver att resultatet av
samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall
redovisas i en samrådsredogörelse. I lagrådsremissen föreslås att stycket ändras
så att även resultatet av samrådet vid utarbetandet av programmet skall
redovisas i en samrådsredogörelse. Vidare föreslås att det närmare preciseras
vad samrådsredogörelsen skall innehålla. Som lagtexten utformats ger den intryck
av att ettvart av de nämnda samråden skall avslutas med en resultatredovisning i
en samrådsredogörelse. Så har emellertid inte varit avsikten. Av motiveringen
till förslaget framgår att resultaten från båda samråden skall redovisas i en
gemensam redogörelse. Lagtexten bör därför ändras så att detta tydliggörs.
Stycket bör även i övrigt omarbetas i förtydligande syfte.
Mot bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att andra stycket i paragrafen
ges följande lydelse:
"De synpunkter som har framförts vid samråden samt kommentarer och förslag med
anledning av synpunkterna skall redovisas i en gemensam samrådsredogörelse."
Lagrådet vill tillägga att andra stycket har sin motsvarighet i fråga om
översiktsplan i 4 kap. 4 § andra stycket. Någon ändring av den bestämmelsen
diskuteras inte i remissen. Enligt Lagrådets mening bör under det fortsatta
lagstiftningsarbetet övervägas, om det inte även när det gäller översiktsplan
bör införas en precisering av vad samrådsredogörelsen bör innehålla. Lagrådet
vill i förevarande sammanhang också peka på att förslaget om tillskapandet av
två olika samråd bör föranleda en viss justering även i 5 kap. 22 §.
Övriga lagförslag
Förslagen lämnas utan erinran.
Miljödepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 maj 1995
Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén,
Peterson, Thalén, Freivalds, Tham, Schori, Heckscher, Hedborg, Andersson,
Winberg, Uusmann, Nygren, Sundström, Johansson
Föredragande: statsrådet Winberg
Regeringen beslutar proposition 1994/95:230 Kommunal översiktsplanering enligt
plan- och bygglagen, m.m.