Post 6610 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1995/96:85 ·
Hämta Doc ·
Hemlig kameraövervakning
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 85
Regeringens proposition
1995/96:85
Hemlig kameraövervakning
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 19 oktober 1995
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att ett nytt tvångsmedel, hemlig kamera-övervakning,
införs. Förslaget innebär att polisen skall kunna bedriva spaning mot en person
genom att använda dolda fjärrmanövrerade övervakningskameror. Den föreslagna
regleringen ansluter nära till bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig
teleavlyssning. Dolda fjärrmanövrerade övervakningskameror skall få användas vid
förundersökning angående brott för vilket minimistraffet inte understiger två
års fängelse samt vid försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott om
gärningen är straffbar. Beslut om tillstånd till hemlig kameraövervakning skall
fattas av rätten på ansökan av åklagaren. Hemlig kameraövervakning får användas
endast om någon är skäligen misstänkt för brottet och åtgärden är av synnerlig
vikt för utredningen. Domstolens tillstånd skall meddelas att gälla för viss tid
och viss plats. Enligt förslaget skall alla de platser som det kan antas att den
misstänkte kommer att uppehålla sig på kunna övervakas. Förslaget innehåller
också regler om hävande av beslut och granskning och bevarande av upptaget
bildmaterial. Även i dessa delar ansluter förslaget till reglerna om hemlig
teleavlyssning. Vidare föreslås att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål skall omfatta också hemlig kameraövervakning.
Det nya tvångsmedlet skall således i vissa fall kunna användas även vid
utredning av allmänfarliga brott, vissa högmålsbrott och vissa brott mot rikets
säkerhet även om det för brottet är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i
två år.
I propositionen föreslås att bestämmelserna om hemlig kamera-övervakning tas
in i en ny lag vars giltighet begränsas till elva månader. Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 februari 1996.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 4
2 Lagtext.................................................... 5
2.1 Förslag till lag om hemlig kameraövervakning ....... 5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål........ 7
2.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 8
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet
hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna
under krig eller krigsfara m.m...................... 10
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:484) om
övervakningskameror m.m............................. 12
3 Ärendet och dess beredning................................. 13
4 Bakgrund................................................... 13
5 Nuvarande ordning.......................................... 15
5.1 Lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m......... 15
5.2 Hemlig teleavlyssning m.m........................... 17
6 Behov av ändringar......................................... 19
7 Användning av övervakningskameror som tvångsmedel.......... 21
7.1 Allmänna utgångspunkter............................. 21
7.2 Dolda övervakningskameror vid utredning av allvarligare brott
23
7.3 Brottsmisstankens styrka och utredningsläget........ 27
7.4 Begränsning till viss plats......................... 30
7.5 Beslut om tvångsmedelsanvändningen m.m.............. 32
7.6 Granskning och bevarande av upptagna bilder......... 35
7.7 Bestämmelsernas lagtekniska utformning m.m.......... 36
7.8 Parlamentarisk kontroll............................. 37
8 Kostnader.................................................. 38
9 Ikraftträdande ............................................ 38
10 Författningskommentar...................................... 38
10.1 Förslaget till lag om hemlig kameraövervakning...... 38
10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål........ 41
10.3 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 41
10.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:97) om
förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och
domstolarna under krig eller krigsfara m.m.......... 41
10.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:484) om
övervakningskameror m.m. ........................... 41
Bilaga 1 Betänkandets lagförslag............................. 43
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över
betänkandet Polisens användning av övervaknings-
kameror vid förundersökning (SOU 1995:66)........... 49
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag......................... 50
Bilaga 4 Lagrådets yttrande.................................. 58
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 19 oktober 1995.............................................. 60
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om hemlig kameraövervakning,
2. lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser omtvångsmedel
i vissa brottmål,
3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
4. lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hoskommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig ellerkrigsfara
m.m.,
5. lag om ändring i lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m.
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om hemlig kameraövervakning
Härigenom föreskrivs följande.
1 §
Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda TV-kameror, andra
optisk-elektroniska instrument eller därmed jämförbara utrustningar används för
optisk personövervakning vid förundersökning i brottmål, utan att upplysning om
övervakningen lämnas.
2 §
Hemlig kameraövervakning får användas vid förundersökning angående
1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år
eller
2. försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan gärning är
belagd med straff.
3 §
Hemlig kameraövervakning får användas endast om
1. någon är skäligen misstänkt för brottet,
2. åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen samt
3. skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden
innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.
Åtgärden får endast avse sådan plats där den misstänkte kan antas komma att
uppehålla sig.
4 §
Frågor om hemlig kameraövervakning prövas av rätten på ansökan av åklagaren. I
fråga om laga domstol tillämpas 19 kap. rättegångsbalken.
I ett beslut att tillåta hemlig kameraövervakning skall det anges vilken plats
och under vilken tid tillståndet gäller. Tiden får inte bestämmas längre än
nödvändigt och får inte överstiga en månad från dagen för beslutet.
5 §
Om det inte längre finns skäl för ett beslut om hemlig kameraövervakning,
skall åklagaren eller rätten omedelbart häva beslutet.
6 §
I fråga om överklagande av rättens beslut enligt denna lag tillämpas
bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av rättens beslut i brottmål
angående åtgärd som avses i 25-28 kap. samma balk.
7 §
En upptagning som har gjorts vid hemlig kameraövervakning skall granskas
snarast möjligt. I fråga om sådan granskning tillämpas 27 kap. 12 § första
stycket rättegångsbalken.
Upptagningar som saknar betydelse från utredningssynpunkt skall förstöras
omedelbart efter det att de har granskats. Upptagningar skall, i de delar de är
av betydelse från utredningssynpunkt, bevaras till dess förundersökningen har
lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts, målet har avgjorts slutligt. De
skall därefter omedelbart förstöras.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 och gäller till utgången av år
1996.
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål skall ha följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §1
--------------------------------------------------------------------
Tillstånd enligt 27 kap. Tillstånd enligt 27 kap.
rättegångsbalken till hemlig rättegångsbalken till hemlig
teleavlyssning eller hemlig teleavlyssning eller hemlig
teleövervakning får meddelas, teleövervakning får meddelas, även
även om brottet inte omfattas om brottet inte omfattas av 27
av 27 kap. 18 eller 19 § kap. 18 eller 19 §
rättegångsbalken. rättegångsbalken. Tillstånd till
hemlig kamera-övervakning får
meddelas enligt lagen
(1995:000) om hemlig
kameraövervakning, även om
brottet inte omfattas av 2 § i
den lagen.
--------------------------------------------------------------------
Kan det befaras att inhämtan- Kan det befaras att inhämtande
de av rättens tillstånd till av rättens tillstånd till hemlig
hemlig teleavlyssning eller teleavlyssning, hemlig teleöver-
hemlig teleövervakning skulle vakning eller hemlig kamera-
medföra sådan fördröjning eller övervakning skulle medföra sådan
annan olägenhet, som är av fördröjning eller annan olägenhet,
väsentlig betydelse för som är av väsentlig betydelse för
utredningen, får tillstånd till utredningen, får tillstånd till
åtgärden ges av åklagaren. åtgärden ges av åklagaren.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
**FOOTNOTES**
1 Senaste lydelse 1989:651.
2.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 16 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha
följande lydelse.
16 kap.
1 §2
Nuvarande lydelse
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall
är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8 samt 5 § 1
och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket samt 3 § första
stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av uppsåtligt åsidosättande
av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5
§ 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första
stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där
tystnadsplikten följer av
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
3. denna lag enligt
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
--------------------------------------------------------------------
5 kap. 1 § såvitt avser uppgift om kvar-
hållande av försändelse på
befordringsföretag eller om
hemlig teleavlyssning och hem-
lig teleövervakning på grund av
beslut av domstol, undersök-
ningsledare eller åklagare
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Föreslagen lydelse
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall
är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8 samt 5 § 1
och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket samt 3 § första
stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av uppsåtligt åsidosättande
av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5
§ 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första
stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där
tystnadsplikten följer av
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
3. denna lag enligt
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
--------------------------------------------------------------------
5 kap. 1 § såvitt avser uppgift om kvar-
hållande av försändelse på
befordringsföretag, hemlig
teleavlyssning och hemlig tele-
övervakning eller hemlig
kameraövervakning på grund av
beslut av domstol, undersök-
ningsledare eller åklagare
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
**FOOTNOTES**
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
2 Senaste lydelse 1995:490.
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos
kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara
m.m.
Härigenom föreskrivs att 28 § lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. skall
ha följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28 §1
--------------------------------------------------------------------
Kan det befaras att inhämtan- Kan det befaras att inhämtande
de av rättens tillstånd till av rättens tillstånd till hemlig
hemlig teleavlyssning eller teleavlyssning eller hemlig
hemlig teleövervakning enligt teleövervakning enligt 27 kap.
27 kap. 18 eller 19 § 18 eller 19 § rättegångsbalken,
rättegångsbalken eller kvarhållande av försändelse enligt
kvarhållande av försändelse 27 kap. 9 § rättegångsbalken eller
enligt 27 kap. 9 § rättegångs- hemlig kamera-övervakning enligt
balken skulle medföra sådan lagen (1995:000) om hemlig
fördröjning eller annan olägenhet kamera-övervakning skulle medföra
som är av väsentlig bety-delse sådan fördröjning eller annan
för utredningen, får åtgär-den olägenhet som är av väsentlig
beslutas av åklagaren. I fråga betydelse för utredningen, får
om kvarhållande av för-sändelse åtgärden beslutas av åklagaren. I
enligt 27 kap. 9 § rättegångs- fråga om kvarhållande av
balken får åtgärden även beslutas försändelse enligt 27 kap. 9 §
av undersökningsledaren. Anmälan rättegångsbalken får åtgärden även
som avses i tredje stycket i beslutas av undersöknings-
nämnda paragraf skall göras hos ledaren. Anmälan som avses i
den som har fattat beslutet. tredje stycket i nämnda paragraf
Denne skall pröva beslagsfrågan. skall göras hos den som har
fattat beslutet. Denne skall
pröva beslagsfrågan.
--------------------------------------------------------------------
Om undersökningsledaren eller Om undersökningsledaren eller
åklagaren har meddelat ett åklagaren har meddelat ett
beslut med stöd av andra beslut med stöd av första
stycket, skall det genast stycket, skall det genast
anmälas hos rätten. Anmälan skall anmälas hos rätten. Anmälan skall
vara skriftlig och innehålla vara skriftlig och innehålla
skälen för beslutet. Rätten skall skälen för beslutet. Rätten skall
pröva ärendet snabbt. Anser pröva ärendet snabbt. Anser rätten
rätten att beslutet inte bör att beslutet inte bör bestå,
bestå, skall det upphävas. skall det upphävas.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
**FOOTNOTES**
1 Senaste lydelse 1989:652.
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m.
skall ha följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Med övervakningskameror avses i denna lag TV-kameror, andra
optisk-elektroniska instrument och därmed jämförbara utrustningar som är
uppsatta så att de, utan att manövreras på platsen, kan användas för
personövervakning. Vad som i lagen sägs om övervakningskameror gäller i
tillämpliga delar även för separata tekniska anordningar som är avsedda att
användas för att behandla eller bevara bilder som tas upp av en
övervakningskamera.
--------------------------------------------------------------------
I fråga om användningen av
övervakningskamera vid för-
undersökning i brottmål gäller
lagen (1995:000) om hemlig
kameraövervakning.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
3 Ärendet och dess beredning
Den 16 februari 1995 beslutade regeringen att tillsätta en särskild utredare för
att se över frågor om användningen av övervaknings-kameror. Enligt direktiven
(dir 1995:18) skall utredningen göra en genomgripande översyn av reglerna i
lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. och särskilt överväga bl.a. frågan
om en utvidgad rätt för polisen att använda övervakningskameror. Utredningen
överlämnade i juli 1995 delbetänkandet Polisens användning av övervaknings-
kameror vid förundersökning (SOU 1995:66). Betänkandet har remissbehandlats.
Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitie-departementet (dnr 95/2760). De
lagförslag som lades fram i betänkandet finns i bilaga 1. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 2.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 5 oktober 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som utarbetats i ärendet. Förslagen som remitterades till Lagrådet
finns i bilaga 3. Lagrådet har godtagit förslagen men anfört vissa lagtekniska
synpunkter. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4. Regeringen har i propositionen
följt Lagrådets förslag. Regeringen återkommer till detta i
författningskommentaren. Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i
lagtexten.
4 Bakgrund
År 1977 infördes lagen (1977:20) om TV-övervakning (prop. 1975/76:194, bet.
1976/77:JuU14, rskr. 1976/77:93). Dessförinnan saknades i princip lagstiftning
om sådan övervakning. Lagen kom till för att förstärka den enskildes skydd mot
integritetskränkningar i samband med övervakning och bevakning med hjälp av
TV-apparatur. I lagstiftningsärendet diskuterades huruvida även polisens
användning av övervakningskameror skulle omfattas av den nya lagen.
Departementschefen uttalade därvid att det var av betydelse att regler om
polisens och andra myndigheters TV-övervakning inte var eller kunde framstå som
mer liberala än de som gällde för övriga. Den i lagen föreskrivna
tillståndsplikten för TV-övervakning kom således att gälla även för polisen.
Polisens användning av övervakningskameror har allt sedan tillkomsten av 1977
års lag om TV-övervakning varit föremål för diskussion, bl.a. i ett flertal
utredningar.
Tvångsmedelskommittén anförde i delbetänkandet Hemlig avlyssning m.m. (Ds Ju
1981:22) att övervakning med dold fjärrstyrd TV-kamera kan ses som den optiska
motsvarigheten till hemlig avlyssning genom dold mikrofon med den skillnaden att
medborgarna inte är skyddade mot TV-övervakning genom grundlagen eller
brottsbalken utan endast genom lagen om TV-övervakning. Kommittén uttalade att
TV-övervakning av det slag som regleras i lagen om TV-övervakning (övervakning
av „plats som är upplåten för eller eljest nyttjas av allmänheten„) inte är av
så integritetsvådlig natur att det fanns anledning att på ett mera påtagligt
sätt begränsa tvångsmedlets användning inom polisens brottsutredande verksamhet.
I linje härmed föreslog kommittén att polisens användning av övervakningskameror
vid utredning av brott för vilka det endast var föreskrivet fängelse inte skulle
omfattas av den lagen.
År 1982 tillsattes Narkotikakommissionen med uppgift att lämna förslag om
åtgärder mot narkotikamissbruket. I kommissionens PM nr 5, som behandlar
polisens insatser mot narkotikan, föreslog kommissionen att lagen om
TV-övervakning skulle ändras så att den inte gällde kameror som polisen använde
vid spaning och utredning av narkotikabrott. Kommissionen ansåg att det från
integritetssynpunkt knappast kunde vara någon avgörande skillnad om polisen vid
sidan av kikare och andra kameror också fick utnyttja TV-kameror. Kommissionen
menade vidare att TV-övervakning på en plats där man ändå alltid löper risk att
iakttas med andra metoder inte kunde vara alltför integritetskränkande, även om
den inte skedde öppet.
Utredningen om TV-övervakning m.m. fick år 1985 i uppdrag att se över lagen om
TV-övervakning. Enligt direktiven skulle utredaren bl.a. uppmärksamma de
särskilda problem som kunde vara förenade med polisens användning av
TV-övervakning. I betänkandet Optisk- elektronisk övervakning (SOU 1987:74)
föreslog utredningen att det skulle införas en bestämmelse i rättegångsbalken
som gav polisen rätt att efter tillstånd från domstol använda dold
övervakningsapparatur vid förundersökning i brottmål. Enligt förslaget skulle
domstolen kunna meddela sådant tillstånd endast om någon var skäligen misstänkt
för brott för vilket det inte var stadgat lindrigare straff än fängelse i två år
och om åtgärden var av synnerlig vikt för utredningen. Vidare föreslog
utredningen att tvångsmedlet skulle omfattas av bestämmelserna i lagen (1952:98)
med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, det vill säga att
övervakning med dolda TV-kameror skulle få användas vid utredning av vissa
allmänfarliga brott, vissa högmålsbrott och vissa brott mot rikets säkerhet,
även om det för brottet var föreskrivet ett straffminimum på mindre än två år.
Samtliga dessa förslag om polisens rätt att få använda dolda fjärrmanövrerade
TV-kameror i den brottsutredande verksamheten togs under övervägande i prop.
1988/89:124 om vissa tvångsmedelsfrågor. Departementschefen uttalade där att hon
inte ansåg att användningen av sådana kameror borde införas som metod i det
reguljära polisarbetet mot narkotikabrottslighet och annan grov brottslighet.
Hon poängterade dock att detta ställningstagande i första hand tog sikte på
förundersökningar i allmänhet. Såvitt avsåg Säkerhetspolisens arbetsmetoder hän-
visade hon till SÄPO-kommitténs pågående arbete.
I sitt slutbetänkande, SÄPO - Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personal-
kontroll och meddelarfrihet (SOU 1990:51), tog SÄPO- kommittén upp till
behandling bl.a. frågor om Säkerhetspolisens arbetsmetoder. Så behandlades t.ex.
frågan om det borde införas en möjlighet för Säkerhetspolisen att i vissa
situationer få använda dels hemlig teknisk avlyssning med hjälp av dolda
mikrofoner, s.k. buggning, dels övervakning med dolda fjärrstyrda kameror.
Kommittén kom i betänkandet fram till att Säkerhetspolisen under vissa
förutsättningar borde få använda såväl dolda mikrofoner som dolda
fjärrmanövrerade kameror vid brottsutredningar. Kommittén motiverade sitt
ställningstagande vad gäller användningen av kameror bl.a. med att övervakning
med handmanövrerade kameror, vilket är den metod som i dag står till buds för
Säkerhetspolisen, kan vara riskfylld för den som sköter kameran och att
användningen kan innebära att en pågående utredning avslöjas. Enligt kommittén
borde reglerna för användningen av dolda kameror utformas på samma sätt som för
ett tvångsmedel.
SÄPO-kommitténs förslag blev föremål för en hel del remisskritik, där det
bland annat framhölls att kommittén inte hade redovisat vilket behov
Säkerhetspolisen hade av att använda dolda övervakningskameror vid
brottsutredningar. Vidare avsåg kritiken vilken grad av misstanke som skulle
föreligga för att tvångsmedlet skulle få användas och vilka platser som skulle
få bevakas.
Säkerhetspolisen har i december 1994 överlämnat en promemoria till
Justitiedepartementet, där man uppger att Säkerhetspolisen behöver få tillgång
till moderna tekniska hjälpmedel för att kunna bedriva en effektiv
spaningsverksamhet och att dolda fjärrmanövrerade övervakningskameror utgör ett
sådant hjälpmedel (dnr 94/4922). Säkerhetspolisen har i promemorian föreslagit
vissa lagändringar.
5 Nuvarande ordning
5.1 Lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m.
Lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. trädde i kraft den 1 juli 1990 och
ersatte då lagen (1977:20) om TV-övervakning. I sistnämnda lag föreskrevs krav
på tillstånd för att använda en övervakningskamera som var anbringad så att den
kunde riktas mot plats som var upplåten för eller annars utnyttjades av
allmänheten. Lagen föreskrev vidare att den som använde en övervakningskamera
skulle upplysa om detta på ett verksamt sätt. Lagen var tillämplig på i stort
sett all användning av fjärrstyrda övervakningskameror och innebar för polisens
del att man inte längre fick lov att använda dolda fjärrstyrda
övervakningskameror i sin brottsutredande verksamhet.
Lagen om övervakningskameror gäller i likhet med föregångaren all användning
av fjärrstyrda övervakningskameror och reglerar således även polisens hantering
av denna apparatur. Den nya lagen har också bibehållit systemet med tillstånds-
och upplysningsplikt och innebär för polisens del att förbudet mot att använda
dolda fjärrmanövrerade övervakningskameror vid en förundersökning finns kvar.
Lagen omfattar inte användningen av handmanövrerade övervakningskameror och
polisen är således oförhindrad att använda sådana kameror i sin verksamhet.
Lagen om övervakningskameror m.m. inleds med en legaldefinition av begreppet
övervakningskameror. Med övervakningskameror avses TV-kameror, andra
optisk-elektroniska instrument och därmed jämförbara utrustningar som är
uppsatta så att de, utan att manövreras på platsen, kan användas för
personövervakning (1 §). I lagen uppställs ett generellt krav på att
övervakningskameror skall användas med tillbörlig hänsyn till enskildas
personliga integritet (2 §). Vidare föreskrivs att upplysning om en
övervakningskamera skall lämnas genom tydlig skyltning eller på något annat
verksamt sätt (3 §). Undantag från upplysningsplikten görs för
övervakningskameror som används till skydd av en anläggning eller ett område som
enligt 4 § 2-5 eller 5 § lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga
anläggningar m.m. förklarats utgöra skyddsobjekt samt för övervakningskamera som
används av en polismyndighet vid automatisk hastighetsövervakning. Länsstyrelsen
får dessutom i andra fall medge undantag från upplysningsplikten, om det finns
synnerliga skäl för det. Här avses situationer där det finns ett starkt behov av
att använda en övervakningskamera utan att behöva informera om det, bl.a. fall
där hänsyn till allmän ordning och säkerhet gör sig särskilt gällande, såsom vid
övervakning av här i landet anordnade internationella sammankomster, vissa
statsbesök och liknande arrangemang (prop. 1989/90:119 s. 43).
Enligt lagen krävs tillstånd att använda en övervakningskamera för att kameran
skall få vara uppsatt så att den kan riktas mot en plats dit allmänheten har
tillträde (4 §). De platser som avses är inte bara platser som allmänheten
brukar frekventera utan alla platser dit allmänheten över huvud taget har
tillträde. Begreppet är därmed vidare än t.ex. begreppet „allmän plats„ i
straffrättslig mening och omfattar även områden i naturen som allmänheten kan
sägas ha tillträde till. Exempel på platser dit allmänheten normalt inte har
tillträde är gemensamma utrymmen i flerfamiljshus samt utrymmen i affärer,
varuhus och banker till vilka endast personalen har tillträde (samma prop. s. 17
och 44). I lagen har, på samma sätt som gäller för upplysningsplikten, gjorts
undantag från tillståndskravet för kameror som används vid bevakning av
skyddsobjekt och vid automatisk hastighetsövervakning. Vidare är s.k.
TV-backspeglar, dvs. kameror som av trafiksäkerhetsskäl eller för säkerheten i
arbetsmiljön är uppsatta på fordon, maskiner eller liknande för att förbättra
sikten för föraren eller användaren, undantagna från tillståndskravet.
Ytterligare ett undantag från tillståndskravet utgörs av polismyndigheters
eller räddningsledares rätt att under högst 14 dagar ha övervakningskameror
uppsatta utan tillstånd under förutsättning att användningen av kameran är
oundgängligen nödvändig vid olyckshändelse eller överhängande fara för en sådan
eller för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
Ärenden om tillstånd prövas av länsstyrelsen (7 §). En grundläggande
förutsättning för att ett tillstånd skall beviljas är att sökanden kan anses ha
ett befogat intresse av att få använda övervakningskameran och detta intresse
inte lika väl kan tillgodoses på något annat sätt (5 § första stycket). Är t.ex.
syftet med övervakningskameran att förhindra stöld skall det framgå att andra
sätt, t.ex. att låsa in egendomen, ter sig allt för omständliga eller kostsamma
(samma prop. s. 46). Om denna grundläggande förutsättning är uppfylld skall
tillstånd meddelas om den information som kan förmedlas genom kameran och den
rätt att behandla eller bevara bilder som kan komma att förenas med tillståndet
kan antas vara av ringa betydelse för enskildas personliga integritet. Vid denna
bedömning skall hänsyn tas till den utrustning som skall användas, det område
som skall övervakas och övriga omständigheter (5 § andra stycket). När
integritetsintrånget inte kan anses vara av ringa betydelse skall tillstånd
meddelas bara om intresset av att tillgodose det avsedda ändamålet med
övervakningen är så starkt att det skall ges företräde framför intresset av att
värna enskildas personliga integritet (5 § tredje stycket).
Ett tillstånd att använda en övervakningskamera får, om sökanden av särskilda
skäl har behov av det, förenas med rätt att behandla och bevara bilder som
tagits med kameran. För att få inspelningsrätt krävs vidare att risken för
integritetsintrång är liten eller att kameran används för att förebygga brott,
förhindra olyckor eller tillgodose något annat därmed jämförligt ändamål (6 §).
Bankerna utgör exempel på användare som kan vara beroende av att få bevara
bilder av inträffade rån för att övervakningen inte skall förlora sitt syfte.
Ett tillstånd skall innehålla uppgifter om hur övervakningen får anordnas.
Uppgifterna skall avse övervakningens ändamål, den utrustning som får användas
och det område som får övervakas. Länsstyrelsen skall också meddela de övriga
villkor som behövs för tillståndet, vilket även kan tidsbegränsas (10 §). Ändras
förutsättningarna för ett tillstånd får länsstyrelsen meddela nya villkor eller
återkalla tillståndet (13 §).
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i lagen kan
dömas till böter eller fängelse i högst ett år (15 §). Straffbestämmelserna
avser den som bryter mot upplysningsplikten eller tillståndskravet. Även den som
inte iakttar ett villkor som länsstyrelsen har meddelat eller behandlar eller
bevarar upptagna bilder utan sådan rätt omfattas av straffbestämmelserna. I
ringa fall döms inte till ansvar.
5.2 Hemlig teleavlyssning m.m.
I 2 kap. regeringsformen finns bestämmelser om skydd för medborgarna mot
tvångsmedel från det allmänna. Bestämmelserna innebär att varje medborgare är
gentemot det allmänna skyddad mot bl.a. husrannsakan och liknande intrång, mot
undersökning av brev eller andra förtroliga försändelser samt mot hemlig
avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller andra förtroliga medelanden
(2 kap. 6 § regeringsformen). Dessa grundläggande fri- och rättigheter får
begränsas endast genom lag och endast för att tillgodose ändamål som är
godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningarna får aldrig gå utöver vad
som är nödvändigt eller utgöra hot mot den fria åsiktsbildningen. Reglerna i 27
kap. 18 och 19 §§ rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning utgör exempel på sådana lagreglerade begränsningar. Någon
motsvarande begränsning beträffande hemlig avlyssning finns inte. Sådan
avlyssning är kriminaliserad genom straffbestämmelsen om olovlig avlyssning i
4 kap. 9 a § brottsbalken.
Något grundlagsskydd mot dold optisk övervakning finns inte, bortsett från det
skydd mot optisk avläsning av munrörelser som skyddet mot hemlig avlyssning i 2
kap. 6 § regeringsformen innefattar. Det finns inte heller någon bestämmelse i
brottsbalken som kriminaliserar hemlig optisk övervakning. Det förbud som finns
mot sådan övervakning följer av bestämmelserna i lagen om övervakningskameror
m.m. (se ovan).
Trots avsaknaden av grundlagsskydd och straffbestämmelser i brottsbalken för
dold optisk övervakning behöver de integritets-kränkningar som kan bli följden
av en sådan övervakning inte på något mer avgörande sätt skilja sig från dem som
kan följa av hemlig teleavlyssning. Det finns även andra likheter mellan dessa
metoder för personövervakning. Det kan därför finnas skäl att något redogöra för
reglerna för hemlig teleavlyssning.
Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden som befordras via ett
allmänt tillgängligt telenät till eller från en viss teleanläggning, i hemlighet
avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av
innehållet i meddelandet (27 kap. 18 § första stycket rättegångsbalken). För att
sådan avlyssning skall få ske krävs att någon är skäligen misstänkt för ett
brott för vilket minimistraffet inte understiger fängelse i två år eller för
försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan gärning är
belagd med straff (18 § andra stycket). Hemlig teleavlyssning kan också komma i
fråga vid misstanke om anstiftan eller medhjälp till brottslighet av angivet
kvalificerat slag.
Som allmän utgångspunkt gäller att hemlig teleavlyssning får beslutas endast
om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden
innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse, den s.k.
proportionalitetsprincipen (1 § tredje stycket). För tillstånd till sådan
avlyssning krävs vidare - utöver att någon är skäligen misstänkt för brott av
viss svårhetsgrad - att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Vidare
får åtgärden endast avse telefonapparat eller annan teleanläggning som innehas
eller annars kan antas komma att användas av den misstänkte (20 §). En
teleanläggning till vilken den misstänkte kan antas komma att ringa får alltså
inte avlyssnas.
Frågor om hemlig teleavlyssning prövas av rätten på ansökan av åklagaren. Ett
tillstånd skall meddelas att gälla viss tid och anläggning. Tiden, som inte får
bestämmas längre än nödvändigt, får inte överstiga en månad från dagen för
beslutet (21 §). Hemlig teleavlyssning får inte ske av telemeddelanden mellan
den misstänkte och hans försvarare. Om det framkommer att en avlyssning avser
ett sådant meddelande skall avlyssningen avbrytas och upptagningar eller
uppteckningar som omfattas av förbudet skall omedelbart förstöras (22 §).
Föreskrifter ges också om hävande av beslut (23 §) och om tid för granskning och
förstöring av upptagningar och uppteckningar (24 §). Vidare finns en bestämmelse
om verkställighet (25 §). Regeringen redovisar varje år genom en skrivelse till
riksdagen hur reglerna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och det
närbesläktade tvångsmedlet hemlig teleövervakning har tillämpats (se regeringens
skrivelse 1995/96:9).
Regeringen har nyligen avlämnat en proposition till riksdagen om hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning (prop. 1994/95:227). I propositionen
föreslås ändringar av ifrågavarande regler i rättegångsbalken för att anpassa
dem till den tekniska utvecklingen på teleområdet och till förändringarna på
telemarknaden. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.
Utöver rättegångsbalkens bestämmelser om hemlig teleavlyssning finns sådana
regler också i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål, lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. och i
lagen (1991:572) om särskild utlännings-kontroll.
6 Behov av ändringar
Lagen om övervakningskameror m.m. omfattar, som tidigare redovisats, även
polisens användning av dolda fjärrstyrda övervakningskameror (i fortsättningen
används benämningen dolda övervakningskameror). Detta innebär att den i lagen
föreskrivna tillstånds- och upplysningsplikten gäller även för polisens
verksamhet, med undantag för automatisk hastighetsövervakning. Det finns dock en
viss begränsad möjlighet för polisen och andra att använda dolda
övervakningskameror. Som tidigare redogjorts för kan länsstyrelsen medge
undantag från upplysningsplikten om det finns synnerliga skäl för det. I praxis
har emellertid denna möjlighet till undantag tolkats restriktivt. Endast i de
fall som polisen kan åberopa hänsyn till allmän ordning och säkerhet torde det
finnas ett visst utrymme för användning av dold övervakningskamera (jfr RÅ 1994
ref. 33).
Eftersom polisens användning av övervakningskameror präglas av att den i
många fall måste vara hemlig för att fylla sin funktion, innebär det att polisen
i dag huvudsakligen är hänvisad till att använda handmanövrerade TV-kameror.
Denna metod, som är helt oreglerad, är förenad med en rad olägenheter. I vissa
situationer är det inte möjligt att bedriva övervakning med spanare utrustade
med handmanövrerade kameror, t.ex. därför att förhållandena på platsen inte
tillåter att en spanare håller sig dold. Även om det i och för sig skulle vara
möjligt att dölja en spanare kan det vara omöjligt att avlösa denne utan risk
för upptäckt. I andra fall måste övervakningen pågå under så lång tid att man
inte kan avvara nödvändiga personalresurser. Detsamma gäller övervakningar som
kräver att många spanare tjänstgör samtidigt, vilket exempelvis kan vara fallet
när övervakningen avser en byggnad med flera in- och utgångar.
Ett annat problem vid spaning - som hänger samman med att antalet spanare är
begränsat - är att det finns risk för att spanaren blir igenkänd om han måste
befinna sig i den övervakade personens närhet. Det kan i sådana fall vara svårt
för en spanare att undvika att bli avslöjad. Övervakning med handmanövrerade
kameror kan också medföra fara för spanarens personliga säkerhet. I dessa fall
innebär en övervakning helt enkelt en alltför stor risk för att han skall
angripas av dem som övervakas. I sådana situationer måste man av säkerhetsskäl
avstå från övervakning.
I de nu beskrivna situationerna skulle övervakning med dolda
övervakningskameror vara mycket värdefull. En fördel med sådana kameror är också
att de i vissa avseenden är överlägsna människan i registreringsförmåga. En dold
övervakningskamera kan av tekniska skäl registrera händelser som en
handmanövrerad kamera inte registrerar, eftersom den spanare som bemannar
kameran aldrig upptäcker att det finns något intressant att dokumentera.
Det är emellertid ofrånkomligt att det i de flesta fall är en fördel att ha
personal på platsen. Användningen av dolda övervakningskameror kan alltså inte
ersätta användningen av handmanövrerade TV-kameror utan får snarare ses som ett
komplement till sådana kameror. Däremot kan man tänka sig den situationen att en
övervakningskamera monteras upp och att spanaren - dold på en plats i närheten,
men på ett sådant avstånd att han inte utan kamerans hjälp hade kunnat se vad
som sker - via en monitor tar del av vad som sker på den övervakade platsen. I
den situationen behöver syftet med övervakningen inte främst vara att
dokumentera en viss händelse.
De problem med handmanövrerade kameror som har redogjorts för ovan gäller
såväl för den öppna polisen som i Säkerhetspolisens verksamhet. För
Säkerhetspolisens del är användning av dolda övervakningskameror särskilt
intressant i arbetet med att avslöja brott mot rikets säkerhet och bekämpa
terrorism. I detta arbete bedrivs spaning i olika former, varav en är s.k.
objektsspaning, som bedrivs mot såväl personer som platser. Syftet med spaningen
är oftast att observera en persons förehavanden, att identifiera de personer som
vederbörande träffar eller att se vad som händer på en viss plats. En
förutsättning för att detta skall kunna genomföras effektivt är att personen
eller platsen kan övervakas under en längre tid. Vid spaningsinsatser av detta
slag används i dag i relativt stor utsträckning övervakning med handmanövrerade
TV-kameror.
Vad som nu har sagts gör det sammanfattningsvis tydligt att en rätt att
använda dolda övervakningskameror skulle innebära att polisen kan dels utföra
spaningsuppgifter mot mål där detta hittills inte varit möjligt, dels utföra en
effektivare spaning med större precision samt dessutom frigöra spaningspersonal
för andra insatser.
7 Användning av övervakningskameror som tvångsmedel
7.1 Allmänna utgångspunkter
Som tidigare redovisats har polisen endast mycket begränsade möjligheter att
använda dolda övervakningskameror i sitt arbete. I den rent brottsutredande
verksamheten är polisen hänvisad till att använda handmanövrerade kameror.
Polisen har emellertid ett behov av att kunna använda dolda övervakningskameror
i sin brottsutredande verksamhet (se avsnitt 6). Den utrustning som behövs finns
tillgänglig på marknaden och användningen av sådana kameror torde inte vara
förenad med några större praktiska svårigheter. Frågan blir då om polisen,
inklusive Säkerhetspolisen, bör få möjlighet att, utan krav på särskilt
tillstånd från länsstyrelsen och utan att upplysning om utrustningen lämnas,
använda dolda övervakningskameror vid förundersökning i brottmål.
Från kriminalpolitisk synpunkt är det angeläget att polisen i
brottsutredningar får använda sig av de tekniska hjälpmedel som finns för att
därigenom uppnå en så hög uppklarningsfrekvens som möjligt. Dolda
övervakningskameror utgör sådana tekniska hjälpmedel. Det är emellertid
ofrånkomligt att dold personövervakning kan medföra betydande intrång i den
personliga integriteten, bl.a. på det sättet att sådan övervakning även kommer
att drabba personer som inte är föremål för en brottsutredning. Vid bedömningen
av om en användning av dolda övervakningskameror bör tillåtas måste därför en
avvägning göras mellan intresset av effektivitet i den brottsutredande
verksamheten och ett starkt skydd för den personliga integriteten.
Det kan naturligtvis ifrågasättas om det från integritetssynpunkt är någon
större skillnad mellan användningen av handmanövrerade TV-kameror, kikare,
stillbildskamera etc. och användningen av dolda övervakningskameror. Det torde
dock stå klart att användning av en dold övervakningskamera ger möjlighet till
en betydligt mer effektiv övervakning än annan användning av optisk utrustning.
En annan skillnad, som är av stor betydelse, är att en övervakningskamera som
inte hanteras på platsen alltid gör det möjligt för den som använder kameran att
undgå att bli upptäckt samt att vara anonym för den som utsätts för
övervakningen. Redan häri ligger att integritetsintrånget är avsevärt större än
när kameran manövreras på platsen.
Omfattningen av de integritetskränkningar som kan bli följden av att dolda
övervakningskameror får användas är svår att uppskatta. All
tvångsmedelsanvändning utgör intrång i den privata sfären. Beroende på vilket
tvångsmedel som används blir det fråga om ingrepp i den personliga integriteten
i fysisk mening (skyddet för den personliga friheten), den kroppsliga
integriteten (skyddet för kroppens integritet mot ingrepp i kroppen eller våld
mot kroppen) eller den personliga integriteten i ideell mening (skyddet för
privatlivet och för personligheten). Exempel på tvångsmedel som innebär intrång
av sistnämnda slag är hemlig teleavlyssning. Vid en jämförelse mellan detta
tvångsmedel och användningen av dolda övervakningskameror finner man vissa
likheter. Båda metoderna är hemliga till sin natur och måste ske dolt för att
fylla sin funktion. Detta innebär att den person som tvångsmedlet riktas mot
inte har någon möjlighet att ifrågasätta beslutet. Det skydd mot missbruk av
olika tvångsmedel som ligger i att den som drabbas av åtgärden kan få saken
prövad av domstol faller bort. Rätten att överklaga blir illusorisk. Inte heller
kan någon kontroll ske från allmänhetens sida eftersom reglerna om sekretess
hindrar massmedia och allmänheten från insyn i ärendet.
Hemlig teleavlyssning och användning av dolda övervakningskameror företer
stora likheter även med avseende på omfattningen av det intrång i den personliga
integriteten som kan bli följden av tvångsmedels-användningen. Enligt
regeringens mening kan övervakning med dold övervakningskamera i vissa
situationer vara ett väl så ingripande tvångsmedel som hemlig teleavlyssning. Om
t.ex. kameran riktas mot ett fönster i en bostad och därigenom registrerar vad
som försiggår i någons hem kan detta uppfattas som ett minst lika stort intrång
som om någons telefon avlyssas. Om en kamera installeras utanför ett politiskt
partis lokaler, ett hotell som frekventeras av prostituerade eller en porrklubb
torde tvångsmedlet från integritetssynpunkt kunna jämställas med hemlig
teleavlyssning. Genom avlyssning kan innehållet i ett samtal, och därigenom en
persons, åsikter m.m., dokumenteras i sin helhet men en övervakningskamera kan
registrera ett snabbt och omfattande händelseförlopp, vilket i efterhand kan
granskas i detalj. I båda fallen är dokumentationen sådan att den i regel inte
kan ifrågasättas. Vidare är den genomslagskraft som en bild har när den når
offentligheten oomstridd. Regeringen delar utredningens uppfattning att enskilda
personer - i t.ex. sådana situationer som har berörts i det föregående - i
allmänhet kan uppfatta det som lika besvärande om informationen finns bevarad på
film som om det finns en ljudupptagning bevarad.
Vad som nu redovisats talar för att dolda övervakningskameror bör kunna
tillåtas under vissa förutsättningar som en metod i det polisiära arbetet och
att en reglering för användningen av dolda övervaknings-kameror - på samma sätt
som gäller för hemlig teleavlyssning - måste vara omgärdad av sådana
rättssäkerhetsgarantier att risken för missbruk minimeras. Bestämmelserna måste
vidare utformas på ett sådant sätt att de kan accepteras av allmänheten som ett
nödvändigt redskap för de brottsutredande myndigheterna i kampen mot den grövre
kriminaliteten. Regleringen bör enligt regeringens mening innefatta ett starkt
skydd för den personliga integriteten. Det blir här av avgörande betydelse att i
möjligaste mån undvika att personer som är ovidkommande för en brottsutredning
drabbas av tvångsmedlet.
7.2 Dolda övervakningskameror vid utredning av allvarligare brott
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Ett nytt tvångsmedel, hemlig kameraöver- |
| vakning, införs genom att dolda fjärrmanövrerade övervaknings- |
| kameror får användas vid förundersökning avseende grova brott. |
--------------------------------------------------------------------
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget i
denna del eller lämnar det utan erinran. Flera remissinstanser anser dock att
den föreslagna regleringen gjorts allt för snäv och att större flexibilitet bör
eftersträvas. Några remissinstanser, däribland Polismyndigheten i Stockholm,
Hovrätten för Övre Norrland, Datainspektionen och juridiska fakultetsstyrelsen
vid Lunds universitet avstyrker förslaget i dess helhet. Även Åklagarmyndigheten
i Stockholm avstyrker att tvångsmedlet utformas på det sätt som utredningen har
föreslagit. Polismyndigheten i Stockholm anser bl.a. att polisens rätt att
fotografera och filma, även med handmanövrerade kameror, samt att bevara
upptaget bildmaterial bör regleras på ett mer sammanhängande sätt. Myndigheten
anser vidare, vilket även Rikspolisstyrelsen och flera andra remissinstanser har
framhållit, att tvångsmedlet bör kunna användas vid förundersökning avseende en
rad brott som inte omfattas av utredningens förslag. Hovrätten för Övre Norrland
anser att det krävs en ytterligare genomgång av de möjligheter som finns att
reglera området i fråga samt att flera frågor bör utredas vidare. Data-
inspektionen anser att det föreslagna tvångsmedlet är att jämställa med buggning
och att ett tillåtande av dolda övervakningskameror skulle innebära en
toleransförskjutning när det gäller användningen av tvångsmedel i samhället. Av
de tunga integritetsskäl som kan åberopas och som enligt Datainspektionen inte
fullt ut tillgodoses i förslaget avstyrker inspektionen bestämt att det
genomförs. Även juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet anser att
förslaget bör jämställas med buggning. Åklagarmyndigheten i Stockholm förordar
att bestämmelserna utformas på olika sätt beroende på vilka platser som skall
övervakas.
Skälen för regeringens förslag: Som ovan har anförts kan en användning av dold
övervakningskamera, åtminstone i vissa fall, jämföras med hemlig teleavlyssning
när det gäller risker för intrång i den personliga integriteten. Denna
omständighet innebär att tillämpningsområdet för ett nytt tvångsmedel av
ifrågavarande slag måste begränsas kraftigt. Utredningen har som en första
begränsning föreslagit att dolda övervakningskameror endast skall få användas
vid förundersökningar. Ingen remissinstans har givit uttryck för någon annan
inställning. Även regeringen anser att en användning av dolda övervak-
ningskameror bör reserveras för utredning av brott. En användning av
tvångsmedlet enbart för att förhindra brott bör således i princip inte godtas.
Regeringen återkommer till denna fråga i det följande.
Utredningen har anfört att, på samma sätt som gäller för hemlig
teleavlyssning, användning av dolda övervakningskameror inte bör komma i fråga
vid utredning av bagatellartad brottslighet. Regeringen delar den uppfattningen.
För att tvångsmedlet skall få användas bör de brott som skall utredas vara av
viss svårhet. I detta sammanhang aktualiseras frågan om kravet på brott av viss
svårhet bör ställas i relation till hur de dolda övervakningskamerorna är tänkta
att användas. Bör man ställa samma krav på att övervakningen endast får avse
utredning av vissa brott oavsett hur övervakning sker i praktiken?
Det förhåller sig otvivelaktigt på det sättet, vilket också har framhållits av
några remissinstanser, att riskerna för integritetsintrång kan variera mycket
beroende på bl.a. den plats som skall övervakas. Det är därför rimligt att
överväga en ordning som innebär att kravet på brott av viss svårhet ställs i
relation till hur övervakningen är tänkt att gå till. För övervakning av någons
bostad skulle det då krävas att brottet är grövre än vad som skulle vara fallet
när övervakningen avser t.ex. en plats där människor ändå kan förvänta sig att
bli iakttagna. Motsvarande resonemang gör sig för övrigt gällande även avseende
andra rekvisit för tvångsmedelsanvändningen. Frågan är emellertid inte
okomplicerad. Det torde vara svårt att förutsäga vilken grad av intrång i den
personliga integriteten som kan bli följden av en övervakning och detta gäller
oavsett hur övervakningen utförs. Vidare finns det risk för att en
differentierad reglering utifrån hur övervakningskameran skall användas för med
sig vissa praktiska olägenheter. En sådan reglering riskerar också att bli
otydlig och svår att tillämpa. När det gäller regler om straffprocessuella
tvångsmedel är det särskilt angeläget att dessa är tydliga och inte lämnar
utrymme för godtycke. Det är en svår avvägning men det borde enligt regeringens
mening inte vara omöjligt att utforma reglerna så att de lämnar utrymme för en
bedömning i det enskilda fallet och där man således kan ta hänsyn till hur
övervakningen är tänkt att gå till i praktiken, t.ex. vilken plats som skall
övervakas, och hur övervakningen kan komma att drabba tredje man. Utredningen
har med hänsyn till den snäva tidsram som givits utredningen inte haft någon
möjlighet att närmare analysera den nu angivna problematiken. Det finns således
inget underlag för att nu gå fram med ett förslag där bestämmelserna utformas
med hänsyn till de olika situationer som kan aktualiseras vid en övervakning med
dolda övervakningskameror. Frågan bör dock beredas vidare i ett annat
sammanhang.
Frågan är då vilka brott som skall kunna utredas med hjälp av dolda
övervakningskameror. Avgränsningen kan här ske på olika sätt, t.ex. genom att
man anknyter till straffskalans övre gräns eller genom en s.k. brottskatalog där
lagtexten innehåller en uttömmande uppräkning av de brott där tvångsmedlet kan
komma i fråga. En annan teknik som kan användas är att utgå från det
minimistraff som är föreskrivet för brottet. Härigenom undviker man att brott,
för vilka straffskalan är vid, omfattas av bestämmelserna när brottet i det
enskilda fallet är mindre grovt, vilket utgör en garanti för att endast de
verkligt grova brotten kommer att omfattas av tvångsmedlet. Denna ordning är
också mer överskådlig än en omfattande brottskatalog. Utredningen har föreslagit
att avgränsningen görs utifrån ett brotts minimistraff.
Lika med utredningen anser regeringen att de brott som i första hand bör komma
i fråga för användningen av dolda övervakningskameror är grovt narkotikabrott,
grov varusmuggling av narkotika, grova brott mot rikets inre och yttre säkerhet,
mycket grova våldsbrott och frihetskränkande brott, grovt rån, mordbrand,
allmänfarlig ödeläggelse och grova sabotagebrott. Straffskalan för de nu angivna
brotten spänner över fängelse i lägst två år och upp till tio år eller livstid.
I dessa fall är det fråga om utredning av så grova brott att intresset av att
vid behov kunna tillgripa användningen av dolda övervakningskameror för att få
brottet utrett i princip undantagslöst måste anses väga tyngre än motstående
intressen (jfr prop. 1988/89:124 s. 41).
Det är emellertid angeläget att även kunna använda dold övervakningskamera vid
utredning av straffbara fall av försök, förberedelse och stämpling till brott
som har ett minimistraff på två års fängelse. De så kallade förbrott som det nu
är fråga om är många gånger så grova och har ett sådant straffvärde att det
framstår som orimligt att inte kunna använda dolda övervakningskameror som ett
hjälpmedel vid förundersökningen. Det kan röra sig om försök, förberedelse eller
stämpling till exempelvis mord, människorov, grovt rån, grovt narkotikabrott och
grov varusmuggling av narkotika. Det kan också gälla vissa av de allmänfarliga
brotten enligt 13 kap. brottsbalken, t.ex. mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse
och grovt sabotage och vissa av brotten mot rikets yttre säkerhet enligt 19 kap.
brottsbalken, t.ex. högförräderi och grovt spioneri. Sakligt sett kan det finnas
minst lika starka skäl att få använda dolda övervakningskameror i dessa brotts-
utredningar som när det gäller fullbordade brott.
Den avgränsning som nu har beskrivits stämmer överens med vad som gäller för
hemlig teleavlyssning enligt 27 kap. rättegångsbalken. Enligt 1952 års lag med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål får emellertid hemlig
teleavlyssning förekomma vid utredning av vissa allmänfarliga brott och vissa
brott mot rikets inre och yttre säkerhet även om det för brottet är föreskrivet
lindrigare straff än två års fängelse. Lagen gäller också försök, förberedelse
och stämpling till sådana brott om gärningen är straffbar. Exempel på brott som
omfattas av 1952 års lag men inte av bestämmelserna i 27 kap. 18 § rättegångs-
balken är sabotage, olovlig kårverksamhet, spioneri och olovlig
underrättelseverksamhet.
1952 års tvångsmedelslag innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till
den grundläggande regleringen i rättegångsbalken i fråga om straffprocessuella
tvångsmedel. Lagen innebär utökade möjligheter för Säkerhetspolisen att uppdaga
brott som rör rikets säkerhet eller är av allmänfarlig natur. Den brottslighet
som faller inom Säkerhetspolisens ansvarsområde är speciell till sin karaktär
och utredningarna berör en begränsad krets människor. Detta innebär att
användningen av dolda övervakningskameror - på samma sätt som hemlig
teleavlyssning - i allmänhet bör kunna accepteras av medborgarna vid utredning
av dessa brott.
Med en avgränsning av brotten i enlighet med vad som ovan redovisats kommer en
rad andra allvarliga brott för vilka minimistraffet är lägre än två års fängelse
inte att kunna utredas med hjälp av dolda övervakningskameror. Den remisskritik
som har framförts gäller i stor utsträckning detta förhållande. Sådana brott
skulle kunna vara grovt häleri där den kriminella verksamheten sker på fast
adress, seriebrottslighet i form av t.ex. grov stöld, bilinbrott och tillgrepp
av fortskaffningsmedel samt grov utpressning. Dessa brott är dessutom mycket
svårutredda. Även andra brott såsom t.ex. rån, grovt bedrägeri och grov
förskingring kan framhållas i sammanhanget. Det är naturligtvis ett viktigt
samhällsintresse att kunna utreda dessa brott och regeringen är inte främmande
för att dolda övervakningskameror skall kunna användas i dessa fall. Det finns
dock i detta lagstiftningsärende inte något underlag för en sådan mer finmaskig
reglering. Även denna fråga bör beredas vidare i ett annat sammanhang. Det blir
här än mer fråga om den avvägning mellan motstående intressen - effektivitet i
brottsbekämpningen och ett starkt integritetsskydd för medborgarna - som
inledningsvis har berörts. Att som flera remissinstanser föreslagit sätta
gränsen för användningen av tvångsmedlet vid utredning av brott med minimistraff
sex månaders fängelse - och därigenom uppnå enhetlighet med vad som gäller för
hemlig teleövervakning - anser regeringen i nuläget skulle föra för långt.
Remissutfallet i övrigt ger också stöd för detta ställningstagande. Genom den
reglering utredningen föreslagit skapas garantier för att enskilda personer inte
utsätts för integritetsinkränkningar i andra fall än när skyddsintresset
rimligen bör vika för nödvändigheten att värna om viktiga samhällsintressen. Den
för ett brott angivna straffskalan anses uttrycka samhällets värdering av
brottets svårhetsgrad. Är för brottet föreskrivet ett minimistraff som inte
understiger två års fängelse får brottet därför anses vara så allvarligt att
användning av dold övervakningskamera kan tillåtas. I övriga fall bör tills
vidare intresset av att kunna utreda brott få träda tillbaka. Denna avvägning,
som flertalet remissinstanser ställt sig bakom, tillgodoser enligt regeringens
mening såväl integritetsaspekten som intresset av en effektiv brottsutredande
verksamhet. Med en sådan avgränsning kombinerad med bestämmelserna i 1952 års
tvångsmedelslag skapas också en ändamålsenlig reglering som stämmer överens med
vad som gäller för hemlig teleavlyssning.
Mot bakgrund av det nu anförda föreslår regeringen att dolda övervak-
ningskameror skall få användas vid förundersökning avseende brott som har ett
minimistraff som inte understiger två års fängelse, och vid försök, förberedelse
och stämpling till sådana brott samt vid de brott som anges i 1952 års
tvångsmedelslag. Det bör framhållas att för övriga brott är polisen, i den mån
det är praktiskt möjligt, oförhindrad att använda handmanövrerade TV-kameror.
Som tidigare slagits fast skall hemlig kameraövervakning vara ett hjälpmedel i
förundersökningen och får inte användas enbart i syfte att förhindra brott. En
annan sak är givetvis att användningen i vissa fall kan leda till att brottet
inte kommer till fullbordan. På det sättet får kameraövervakningen en preventiv
bieffekt, som i det enskilda fallet kan vara av stort värde (jfr prop.
1988/89:124 s. 42)
7.3 Brottsmisstankens styrka och utredningsläget
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: För att polisen skall få använda dolda |
| övervakningskameror skall det krävas att en person är skäligen |
| misstänkt för brott och att åtgärden är av synnerlig vikt för |
| utredningen. |
--------------------------------------------------------------------
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker förslaget i
denna del eller lämnar det utan erinran. Flera remissinstanser anser att kravet
på misstankegrad bör sättas lägre. Vissa remissinstanser anser att dolda
övervakningskameror skall kunna användas även om det inte finns någon för
brottet misstänkt person.
Skälen för regeringens förslag:
Skälig misstanke
I rättegångsbalken förekommer olika uttryckssätt för att ange en viss grad av
sannolikhet för att någon gjort sig skyldig till brott. En förhållandevis låg
grad av misstanke uttrycks genom att någon kan misstänkas för brott. En högre
grad av misstanke ligger i att någon är skäligen misstänkt. När någon är på
sannolika skäl misstänkt för brott föreligger en ännu högre grad av misstanke.
För flera av de straffprocessuella tvångsmedlen enligt rättegångs-balken
gäller att de endast får tillgripas om någon är skäligen misstänkt för brott.
Detta är fallet t.ex. när det gäller reseförbud och anmälnings-skyldighet (25
kap. 1 § ) samt för hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning (27 kap. 18
och 19 §§ ). För att häktning skall få ske krävs enligt huvudregeln att någon är
på sannolika skäl misstänkt för brott av viss svårhet men häktning får också
under vissa omständigheter ske på skälig misstanke (24 kap. 1 och 3 §§). Den
lägre misstanke-graden, kan misstänkas, gäller för att kunna kvarhålla en person
för förhör (23 kap. 9 §).
Genom förslaget att begränsa användningen av dolda övervaknings-kameror till
utredningar av brott för vilket minimistraffet inte understiger två års fängelse
görs tillämpningsområdet för tvångsmedlet relativt snävt. På samma sätt blir
valet av misstankegrad av betydelse både för hur effektivt detta hjälpmedel kan
bli i den brottsbekämpande verksamheten och för omfattningen av de
integritetskränkningar som tvångsmedlet kan komma att medföra. Återigen måste
dessa två motstående intressen vägas mot varandra och en rimlig balans finnas.
Som utredningen har funnit kan det knappast komma i fråga att ställa så höga
krav på graden av misstanke som följer av att den mesta bevisningen redan är
säkrad. I sådana fall skulle en dold kameraövervakning inte göra särskilt stor
nytta. Om man däremot ställer alltför låga krav på misstankegraden ökar
naturligtvis risken för att oskyldiga människor kommer att drabbas. Risken för
att det i samhället sprids en föreställning av att det finns dolda
övervakningskameror överallt ökar också i så fall, vilket i sin tur innebär att
tvångsmedlet som sådant för med sig obehag även för dem som inte är övervakade.
Dessa negativa konsekvenser kan endast undvikas genom att regleringen omgärdas
av relativt hårda restriktioner. Detta talar för att välja en hög misstankegrad.
Å andra sidan har allmänheten ett starkt intresse av att allvarliga brott klaras
upp. En förutsättning för att de brottsutredande myndigheterna skall klara detta
är att man får tillgång till effektiva hjälpmedel, t.ex. dolda
övervakningskameror. Det fordras emellertid då att kravet på vilken
misstankegrad som skall ha uppnåtts innan kameran tas i bruk inte sätts för
högt.
Utredningen har föreslagit att det skall krävas att någon är skäligen
misstänkt för brott. En expert i utredningen har i ett särskilt yttrande anfört
att tvångsmedlet, för att få avsedd effekt, bör få sättas in på ett tidigare
stadium och att det bör vara tillräckligt att någon kan misstänkas för brott.
Flera remissinstanser har instämt i det särskilda yttrandet.
Det skulle naturligtvis vara till fördel för den brottsutredande verksamheten
om dolda övervakningskameror kunde sättas in på ett tidigare stadium än när
någon blivit skäligen misstänkt för brottet. På samma sätt som när det gäller
vilka brott som bör kunna utredas med hjälp av dolda övervakningskameror blir
det här av betydelse hur övervakningen är tänkt att gå till i praktiken. I vissa
situationer, när risken för integritetsintrång hos tredje man är minimal, är det
enligt regeringens mening inte orimligt med en lägre misstankegrad än skäligen
misstänkt. I andra fall är en sådan misstankegrad utesluten. Även i detta fall
krävs alltså en sådan mer flexibel reglering som det inte finns något underlag
för att åstadkomma i detta lagstiftningsärende. Integritetsaspekterna måste
därför få väga tungt i sammanhanget. Regeringen anser därför att
misstankegraden skälig misstanke är den nivå som bör gälla tills vidare. Även
remissutfallet ger stöd för detta ställningstagande. Genom att man väljer denna
misstankegrad uppnås också enhetlighet i förhållande till vad som krävs för att
jämförbara tvångsmedel såsom hemlig teleavlyssning skall få användas.
Några remissinstanser har, i motsats till vad utredningen föreslagit, förordat
en reglering som innebär att dolda övervakningskameror skulle kunna användas
även i de fall där det inte går att peka ut en viss person som misstänkt för
brottet. En sådan ordning skulle vara till fördel utredningsmässigt i vissa
situationer, t.ex. när polisen upptäcker en s.k. tjuvgömma eller ett parti
narkotika ute i skogen. I och för sig bör en sådan reglering kunna förenas med
kravet på ett minimistraff om två års fängelse. Som framhållits under
remissbehandlingen bör det, t.ex. med ledning av den mängd narkotika som har
upptäckts, vara möjligt att bedöma om det för brottet är föreskrivet ett lägsta
straff om fängelse i två år. Att sådana fall inte är särskilt vanligt
förekommande är inte heller något avgörande skäl mot att utforma bestämmelserna
på det sättet. En specialreglering för de nu aktuella fallen skulle därför kunna
övervägas. Det är emellertid svårt att på förevarande underlag överblicka vilka
konsekvenser en sådan reglering skulle föra med sig. Frågan bör därför bli
föremål för fortsatta överväganden. Mot bakgrund härav vill regeringen inte nu
föreslå bestämmelser som innebär att misstanke om brott inte behöver hänföra sig
till en viss person.
Regeringen föreslår att det krävs att någon är skäligen misstänkt för brott
för att dolda övervakningskameror skall få användas.
Synnerlig vikt för utredningen
I prop. 1988/89:124 om vissa tvångsmedelsfrågor behandlas rekvisitet synnerlig
vikt för utredningen vid prövning av ärenden om hemlig teleavlyssning.
Departementschefen anförde då bl.a. följande (sid 44 f.).
„Uttrycket synnerlig vikt för utredningen behöver inte nödvändigtvis avse att
avlyssningen skall ge avgörande bevisning som omedelbart kan leda till fällande
dom. I de flesta fall har telefonavlyssning en indirekt verkan: den bidrar till
att kartlägga kontaktvägar och förehavanden, ger uppslag till vidare spaning och
bildar underlag för andra åtgärder/.../
Synnerlig vikt för utredningen inrymmer ett kvalitetskrav beträffande de
upplysningar som avlyssningen kan ge. Dessa får sålunda inte inskränka sig till
obetydliga detaljer, som man kan både ha och mista. Uttrycket innefattar
emellertid därutöver ett krav på att utredningsläget gör avlyssningen nödvändig.
Vad som kan vinnas genom åtgärden får i princip inte vara åtkomligt med andra,
mindre ingripande metoder. En slentrianmässig bedömning får inte förekomma i
fråga om vare sig utredningsläget eller de andra förutsättningarna som gäller
för tvångsmedlet. En granskning av utredningsmöjligheterna i det enskilda fallet
måste alltid verkställas. Granskningen måste mynna ut i bedömningen att
utredningen i princip inte kan föras framåt med andra medel och att det finns
skäl att räkna med att avlyssningen - ensam eller i förening med andra åtgärder
- verkligen kan få effekt.
I och för sig behöver något absolut hinder inte föreligga mot att få fram
information på andra vägar. Det krävs dock att hindret är sådant att det inte
skäligen kan begäras att man skall avstå från teleavlyssning. Kan personlig
övervakning (skuggning) eller andra åtgärder användas som alternativ, bör det
ändå vara tillåtet med teleavlyssning, om alternativen skulle kräva en orimligt
hög personalinsats eller vara förenade med avsevärd risk att den pågående
utredningen avslöjas för tidigt. Utgångspunkten bör dock vara att i första hand
pröva andra metoder.„
Mot bakgrund av de jämförelser som tidigare gjorts mellan hemlig
teleavlyssning och användningen av dolda övervakningskameror är det mycket som
talar för att rekvisitet synnerlig vikt för utredningen också bör gälla i det
senare fallet. Departemenschefens uttalanden i propositionen om vissa
tvångsmedelsfrågor bör i allt väsentligt kunna vara vägledande för hur uttrycket
synnerlig vikt för utredningen bör uppfattas vid prövning av ärenden om hemlig
kameraövervakning. Övervakning med dolda övervakningskameror bör också kunna
ske i de fall andra spaningsmetoder skulle vara förenade med stora risker för
den för uppdraget avdelade personalen.
Regeringen föreslår således att hemlig kameraövervakning endast skall få
användas om det är av synnerlig vikt för utredningen.
7.4 Begränsning till viss plats
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Hemlig kameraövervakning får endast avse en|
| sådan plats där den misstänkte kan antas komma att uppehålla sig.|
| Övervakningen får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det|
| intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte|
| eller för något annat motstående intresse. |
--------------------------------------------------------------------
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna tillstyrker
förslaget i denna del eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Ett beslut att tillåta hemlig
kameraövervakning förutsätter, såsom redovisats i det föregående, att någon är
skäligen misstänkt för brott av viss svårhetsgrad. Fråga uppstår då om beslutet
skall avse antingen den misstänktes person oberoende var han upphåller sig eller
en viss plats som den misstänkte har anknytning till.
För all tvångsmedelsanvändning gäller tre allmänna principer. De tre
principerna, som anknyter till innehållet i 2 kap. 12 § regeringsformen, är
ändamålsprincipen, behovsprincipen och proportionalitetsprincipen.
Ändamålsprincipen innebär att en myndighets befogenhet att använda tvångsmedlet
skall vara bunden till det ändamål för vilket tvångsmedlet har beslutats.
Behovsprincipen innebär att en myndighet får använda ett tvångsmedel bara när
det finns ett påtagligt behov och en mindre ingripande åtgärd inte är
tillräcklig. Proportionalitetsprincipen, som är lagfäst i 24 - 27 kap.
rättegångsbalken, innebär att en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd
och varaktighet skall stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med
åtgärden.
Frågan huruvida ett tillstånd till hemlig kameraövervakning skall avse en viss
person eller plats hänger samman med de tre redovisade principerna. Om ett
tillstånd till hemlig kameraövervakning skulle avse en viss person blir
principerna svåra att tillämpa. Det skulle t.ex. i den situationen inte gå att
tillämpa proportionalitetsprincipen eftersom det på förhand inte skulle vara
känt vilka eller hur många platser som skulle komma att övervakas. Vid en
förundersökning som avser ett viss brott skulle, beroende på omständigheterna,
övervakning av en allmän plats kanske anses vara godtagbar medan övervakning av
en enskild plats, t.ex. genom att kameran riktades mot ett bostadsfönster, inte
skulle kunna komma i fråga.
Även andra, rent praktiska, skäl talar mot att knyta övervakningen till en
viss person. Om det inte på förhand kan anges vilka platser som kan bli aktuella
för övervakning torde det ändå inte gå att undvara spaningspersonal på platsen.
Den misstänkte måste ju hela tiden bevakas och kameror skulle behöva sättas upp
och monteras ned beroende på den misstänktes rörelsemönster. Det torde vara
förenat med betydande svårigheter och opraktiskt att organisera en övervakning
på det sättet. Det finns även en risk för att antalet kameror skulle bli mycket
stort.
Det nu anförda talar för att tillstånd till hemlig kameraövervakning i stället
bör knytas till en viss plats. Det kan naturligtvis röra sig om flera olika
platser och antalet platser bör också kunna utvidgas genom nya beslut. Av
avgörande betydelse är emellertid att det finns en koppling till den misstänkte.
Som tidigare redovisats får åtgärden endast avse den som är skäligen misstänkt
för brott. Detta innebär nu inte att den misstänkte ständigt måste uppehålla sig
på platsen och således finnas med på bild. Ett sådant krav skulle reducera
användningsområdet i alltför stor utsträckning. Det bör dock kunna antas att han
så småningom besöker den plats som skall övervakas. Det bör vara tillräckligt
att det är fråga om ett kort besök. Om det emellertid från början står klart att
den misstänkte aldrig besöker en plats som i sig är av intresse i
förundersökningen, t.ex. en lägenhet i en utredning om grovt koppleri, bestående
i uthyrning av lägenheten, bör användning av dolda övervakningskameror inte
komma i fråga. Inte heller kan sådan övervakning av en plats tillåtas om det
inte finns någon som är skäligen misstänkt. Detta kan naturligtvis ses som en
brist men följer av det tidigare redovisade ställningstagandet att tvångsmedlet
endast får avse den som är skäligen misstänkt för brott av viss svårhet.
Nästa fråga blir då om samtliga platser skall kunna övervakas eller om dessa
bör begränsas på något sätt. Vissa begränsningar följer av reglerna i 4 kap.
brottsbalken om brott mot frihet och frid. Att t.ex. tränga in i någons hem för
att där montera en dold övervakningskamera är således förbjudet. Enligt
regeringens mening saknas skäl att göra några ändringar i detta avseende. En
annan sak är att sådana utrymmen och platser kan bevakas så länge kameran
placeras på något annat ställe. Vidare är t.ex. en privatperson oförhindrad att
frivilligt upplåta sin bostad eller trädgård för att polisen där skall kunna
montera en övervakningskamera och övervaka någon annan. Frågan är emellertid om
användningen av det nya tvångsmedlet bör begränsas ytterligare, t.ex. till
övervakning av allmänna platser eller platser dit allmänheten har tillträde. En
annan tänkbar begränsning är att förbjuda övervakning med dolda
övervakningskameror av vissa särskilt integritetskänsliga platser.
Det skulle från effektivitetssynpunkt innebära ett allvarligt avbräck om
användningen av dolda övervakningskameror begränsades på något av de sätt som nu
nämnts. Det förefaller också tämligen onyanserat att t.ex. förbjuda en
övervakning som består i att övervakningskameran riktas mot fönstret i en
bostad. Omständigheterna kan uppenbarligen i bland vara sådana att tvångsmedlet
bör kunna komma i fråga även för bostadsutrymmen. Samma resonemang gör sig
gällande avseende platser som kan antas vara särskilt integritetskänsliga. Den
omständigheten att dolda övervakningskameror endast får användas för utredning
av grova brott, att åtgärden endast får avse den som är skäligen misstänkt, att
åtgärden måste vara av synnerlig vikt för utredningen samt att bl.a.
proportionalitetsprincipen skall tillämpas vid tillståndsgivningen utgör enligt
regeringens mening tillräckliga garantier för att tvångsmedlet endast kommer att
användas i de fall som det kan anses befogat.
Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår regeringen ingen begränsning av de
platser som får övervakas med dolda övervaknings-kameror utom de som följer av
att åtgärden endast får avse sådan plats där den misstänkte kan antas komma att
uppehålla sig och av de allmänna principer som gäller för all
tvångsmedelsanvändning. På samma sätt som för övriga tvångsmedel enligt
rättegångsbalken bör proportionalitetsprincipen komma till uttryck i lagtexten.
7.5 Beslut om tvångsmedelsanvändningen m.m.
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Frågor om hemlig kameraövervakning skall |
| prövas av allmän domstol på ansökan av åklagaren. I ett beslut att|
| tillåta sådan övervakning skall det anges vilken plats och under|
| vilken tid tillståndet gäller. Tiden får inte överstiga en månad|
| från beslutet. |
--------------------------------------------------------------------
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En överväldigande majoritet av remissinstanserna
tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Någon remissinstans har
anfört att tiden för tillståndet bör vara längre. Ytterligare någon
remissinstans har anfört att åklagaren bör kunna besluta om åtgärden.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare anförts är det angeläget att
skapa fullgoda rättsskyddsgarantier när det gäller användningen av dolda
övervakningskameror. Rätten att besluta om tvångsmedlets användning är i detta
sammanhang av central betydelse. Det framstår som mindre lämpligt att överlåta
beslutanderätten till den myndighet som skall verkställa åtgärden. Detsamma kan
sägas om den myndighet som leder de aktuella förundersökningarna. Utredningen
har anfört att beslut om tillstånd till åtgärden bör fattas av ett organ som är
så fristående från förundersökningen som möjligt. Regeringen delar den
uppfattningen. Även den omständigheten att användningen av övervakningskamerorna
sker i hemlighet utan insyn vare sig för allmänheten eller den misstänkte talar
för en sådan lösning. Mot denna bakgrund förefaller det mest lämpligt att frågor
om hemlig kameraövervakning prövas av domstol på samma sätt som redan sker med
det närbesläktade tvångsmedlet hemlig teleavlyssning.
Det framstår som rimligast att den som leder den aktuella förundersökningen
skall kunna begära rättens tillstånd till hemlig kameraövervakning. Eftersom
dolda övervakningskameror endast skall kunna användas i sådana förundersökningar
där en åklagare är förundersökningsledare föreslår regeringen att frågor om
hemlig kameraövervakning skall prövas av rätten på ansökan av åklagaren.
Rätten skall alltså pröva om förutsättningarna för användningen av
tvångsmedlet är uppfyllda. Denna prövning kan sägas innefatta två led. Det ena
ledet hänför sig till en prövning huruvida samtliga rekvisit, så som de kommit
till uttryck i lagtexten, föreligger i det enskilda fallet. Prövningen avser här
t.ex. brottets svårhetsgrad, den grad av misstanke som får anses föreligga och
om åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Det andra ledet innehåller en
mer allmän lämplighets-bedömning där bl.a. proportionalitetsprincipen skall
beaktas. Rätten skall här ta ställning till exempelvis om vad som står att vinna
med åtgärden motiverar densamma.
De faktiska förutsättningarna för att få tillstånd att använda dolda
övervakningskameror i en viss brottsutredning kan naturligtvis komma att ändras
över tiden i takt med att förundersökningen fortskrider och utredningsläget
förändras. Det är angeläget att bestämmelserna om hemlig kameraövervakning ger
garantier för att tvångsmedlet inte används om vissa förhållanden, som har
utgjort en nödvändig förutsättning för domstolens tillstånd, har ändrats. Sådana
garantier uppnås bäst genom en med vissa tidsintervaller återkommande
domstolsprövning av meddelade tillstånd. Frågan är då hur länge ett tillstånd
skall gälla innan domstolen skall pröva frågan på nytt.
När det gäller tillstånd till hemlig teleavlyssning skall ett sådant enligt 27
kap. 21 § andra stycket rättegångsbalken meddelas att gälla för viss tid som
inte får bestämmas längre än nödvändigt och aldrig längre än en månad från dagen
för beslutet. Den valda tidsramen motiveras i lagens förarbeten med att det mer
sällan finns anledning att ompröva tillstånd med tätare intervall än en månad
och att täta omprövningar dessutom innebär en viss risk för att det går
slentrian i prövningen (prop. 1988/89:124 s. 54 f.). Detta resonemang synes även
vara giltigt beträffande användningen av dolda övervakningskameror. Säkerhets-
polisen har dock föreslagit att tillståndstiden bör bestämmas till en avsevärt
längre tidsperiod. Man har som skäl härför anfört att det ibland vid s.k.
agentvärvningar är nödvändigt att hålla ett objekt under bevakning under
relativt lång tid och att den tid som gäller för hemlig teleavlyssning därför är
för kort.
Enligt utredningen har det inte framkommit något som tyder på att det hos den
öppna polisen skulle finnas ett behov av längre tillståndstider än en månad.
Detta talar med styrka för att reglera tiden för tillstånd på motsvarande sätt
som för hemlig teleavlyssning. Det förefaller vidare mindre lämpligt att reglera
tillståndstiderna olika för den öppna polisen och Säkerhetspolisen. Den
omständigheten att Säkerhetspolisen behöver underställa kameraanvändningen
domstolens prövning en gång i månaden torde enligt regeringens mening inte vara
av avgörande betydelse för tvångsmedlets användbarhet. Tvärtom kommer en sådan
återkommande prövning, utan att det där emellan förflyter alltför lång tid, att
utgöra just den garanti mot att tvångsmedlet missbrukas som bör eftersträvas.
Regeringen föreslår därför att ett beslut att tillåta hemlig kameraövervakning
inte skall få bestämmas att gälla för längre tid än en månad från dagen för
beslutet.
Frågan är om det bör finnas en möjlighet för annan än domstol att i brådskande
fall meddela interimistiskt beslut om tvångsmedlet. Av utredningen framgår att
något sådant behov inte tycks föreligga i den öppna polisens verksamhet. Det
påståendet har mött gensaga från några av remissinstanserna. Enligt regeringens
mening saknas det dock tillräckliga skäl för att införa en generell möjlighet
till interimistiska beslut avseende användningen av dolda övervakningskameror.
Enligt utredningen är situationen för Säkerhetspolisens del delvis en annan än
för den öppna polisen. Utredningen har framhållit att det ibland torde förekomma
fall där dold kameraövervakning behöver sättas in i det närmaste omedelbart för
att åtgärden skall ge avsett resultat. Detta behov kan tillgodoses antingen
genom en jourtjänstgöring för domstolarna som då skulle kunna knyta an till vad
som gäller för prövning av häktningsfrågor. Ett annat alternativ är att
åklagaren ges befogenhet att interimistiskt besluta om tvångsmedlet med
skyldighet att genast anmäla detta till rätten för prövning.
Det lämpliga i att belasta domstolarnas jourorganisation för häktningsfrågor
med ytterligare prövningar av tvångsmedelsfrågor kan ifrågasättas, även om
antalet fall säkert inte skulle bli många. Behovet av jourdomstolar för prövning
av nu aktuella frågor förefaller också tveksamt mot bakgrund av reglerna i 1952
års tvångsmedelslag. I den lagen finns i dag en bestämmelse som ger åklagare
befogenhet att fatta interimistiska beslut om bl.a. hemlig teleavlyssning. En
förutsättning härför är att det kan befaras att ett inhämtande av rättens
tillstånd skulle medföra fördröjning eller annan olägenhet av väsentlig
betydelse för utredningen. Beslutet skall ofördröjligen anmälas till rätten som
har att skyndsamt ta upp ärendet till prövning.
De fall där Säkerhetspolisen har ett behov av att omedelbart få använda dolda
övervakningskameror och där det alltså inte går att avvakta domstolens tillstånd
omfattas i allt väsentligt av utredningar om brott där bestämmelserna i 1952 års
tvångsmedelslag är tillämpliga. Det framstår därför som lämpligt att knyta an
till denna redan fungerande reglering. Regeringen föreslår därför att åklagaren
skall ha rätt att interimistiskt besluta om hemlig kameraövervakning med stöd av
reglerna i 1952 års tvångsmedelslag. Vidare bör den rätt som åklagare har att
med stöd av lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. fatta
interimistiska beslut om hemlig teleavlyssning omfatta även hemlig
kameraövervakning.
Vad som nu anförts om rollfördelningen mellan domstol och åklagare avseende
befogenhet att besluta om tvångsmedlet gör sig inte gällande när ett sådant
beslut skall hävas. I likhet med vad som är fallet vid t.ex. häktning bör
åklagaren kunna häva ett beslut om tillstånd att använda dolda
övervakningskameror om det inte längre finns skäl för beslutet. Samma skyldighet
bör gälla för domstolen.
7.6 Granskning och bevarande av upptagna bilder
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Bilder som har tagits upp med dolda över- |
| vakningskameror skall granskas snarast möjligt. Granskningen |
| skall i princip vara förbehållen rätten, åklagaren eller undersök-|
| ningsledaren men även annan som anlitas för eller hörs i utred- |
| ningen kan ges tillfälle att granska bildmaterialet. |
| Upptagningar som saknar betydelse från utredningssynpunkt skall |
| förstöras omedelbart efter att de granskats. Upptagningar skall,|
| i de delar som de är av betydelse från utredningssynpunkt, |
| bevaras tills förundersökningen har lagts ned eller avslutats. |
| Om åtal väcks skall upptagningarna bevaras till dess målet har |
| avgjorts slutligt. Omedelbart därefter skall upptagningarna |
| förstöras. |
--------------------------------------------------------------------
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget i denna del
eller lämnar det utan erinran. Säkerhetspolisen har anfört att bildmaterial som
kan vara av betydelse för framtida brottsbekämpning bör få sparas en längre tid.
Några remissinstanser har haft synpunkter på den lagtekniska utformningen. En
remissinstans anser att förslaget i denna del bör bli föremål för ytterligare
överväganden. Datainspektionen har framhållit att upptagningarna kan komma att
omfattas av datalagens tillståndsplikt.
Skälen för regeringens förslag: Upptaget bildmaterial måste givetvis granskas
för att man skall kunna pröva om det har betydelse för en pågående utredning.
Som utredningen framhållit är det från integritetssynpunkt av vikt att denna
granskning görs så fort som möjligt. Det är av samma skäl angeläget att den
personkrets som utför granskningen begränsas. Regeringen föreslår därför
motsvarande reglering för granskning av upptagna bilder som gäller för
upptagningar eller uppteckningar som gjorts vid hemlig teleavlyssning (27 kap.
24 § rättegångsbalken). Detta innebär att det i första hand är rätten,
undersökningsledaren eller åklagaren som får granska det upptagna
bildmaterialet. Även en sakkunnig eller någon annan som anlitas för eller hörs i
utredningen kan ges tillfälle att granska bildmaterialet.
Saknar det upptagna bildmaterialet betydelse för förundersökningen finns det
inte någon anledning att spara det. Sådant bildmaterial skall därför förstöras
omedelbart. Visar granskningen däremot att materialet har betydelse för
förundersökningen skall det sparas. När det gäller frågan hur länge materialet
får bevaras förhåller det sig givetvis på det sättet att så får ske så länge det
kan vara av intresse för den utredning för vilken tillstånd till
tvångsmedelsanvändningen har givits. Sådant intresse föreligger till dess den
aktuella förundersökningen har lagts ned, avslutats eller, om åtal väcks, målet
har avgjorts slutligt.
Från Säkerhetspolisen har det framhållits att bildmaterial från tidigare
nedlagda förundersökningar kan få förnyad aktualitet i senare brottsutredningar,
t.ex. när ett främmande lands underättelseofficer gör upprepade värvningsförsök.
Säkerhetspolisen har med anledning härav föreslagit en lagreglering som skulle
göra det möjligt för myndigheten att spara visst material. Utredningen har
emellertid framhållit att det skulle bli svårt för Säkerhetspolisen att i många
situationer utesluta att det upptagna materialet skulle kunna komma till
användning i en framtid. En möjlighet för Säkerhetspolisen att bevara
bildmaterial under en längre, kanske obestämd tid skulle därför enligt
utredningen innebära en risk för att inspelat material som en gång haft relevans
för en brottsutredning sedan skulle behöva sparas hur länge som helst.
Regeringen ansluter sig till vad utredningen anfört. Risken för att gammalt
bildmaterial kan komma att sparas under mycket lång tid kan enligt regeringens
mening, även vägt mot den nytta för Säkerhetspolisen som skulle kunna bli
fallet, inte anses godtagbar. I och för sig skulle man kunna överväga en
undantagsregel som innebar att Säkerhetspolisen fick bevara bilderna under en
viss bestämd längre tid. En sådan lösning förefaller emellertid inte
ändamålsenlig med tanke på de långa tider som är aktuella för att syftet med en
specialreglering för Säkerhetspolisens räkning skall uppnås. Regeringen föreslår
därför att upptaget bildmaterial endast får bevaras till dess att den aktuella
förundersökningen har lagts ned, avslutats eller, om åtal väcks, målet avgjorts
slutligt och att denna reglering skall gälla såväl för den öppna polisen som för
Säkerhetspolisen.
7.7 Bestämmelsernas lagtekniska utformning m.m.
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Bestämmelserna om hemlig kamera-övervakning|
| tas in i en ny lag vars giltighetstid begränsas till elva |
| månader. |
--------------------------------------------------------------------
Utredningens förslag överenstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Några remissinstanser ifrågasätter lämpligheten av att
nu gå fram med en provisorisk lagstiftning. Några remissinstanser anser att
bestämmelserna redan nu bör tas in i rättegångsbalken.
Skälen för regeringens förslag: Polisens användning av dolda
övervakningskameror vid förundersökning omfattas i dag, som redovisats
inledningsvis, av reglerna i lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m.
Utredningen har framhållit att polisens behov av sådana kameror måste ses mot
bakgrund av vad som bör gälla för användningen av övervakningskameror i övrigt,
alltså för sådan kameraövervakning som inte sker dolt. Eftersom utredningen
fortsätter sitt arbete med att göra en översyn av lagen om övervakningskameror
kommer frågan om användning av dolda övervakningskameror att få behandlas på
nytt i ett större sammanhang. Utredningen utesluter inte att den översynen kan
ge anledningen till vissa justeringar av de förslag som behandlas i detta
ärende.
Regeringens förslag innebär att ett nytt tvångsmedel tillskapas. Det är
angeläget att utan tidsutdräkt skapa möjligheter för de brottsutredande
myndigheterna att kunna använda sig av tvångsmedlet. Som anförts under bl.a.
avsnitt 7.2 bör dock bestämmelserna om hemlig kameraövervakning övervägas vidare
med inriktning på att skapa ett mer flexibelt system som bättre än det nu
föreslagna kan ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Vidare
pågår för närvarande en relativt omfattande översyn av olika straffprocessuella
tvångsmedel. Resultatet av denna översyn kan få betydelse för regleringen av
hemlig kameraövervakning.
I belysning av vad som nu har sagts anser regeringen att en reglering av
användningen av dolda övervakningskameror tills vidare bör vara tidsbegränsad.
Bestämmelserna kan lämpligen träda i kraft den 1 februari 1996 och gälla till
utgången av samma år. Därefter kan bestämmelserna, om så anses önskvärt, ges
förlängd giltighetstid eller permanentas.
Den naturliga platsen för en reglering av det nya tvångsmedlet borde vara
rättegångsbalken. Med hänsyn till lagstiftningens provisoriska karaktär och att
ifrågavarande bestämmelser föreslås få begränsad giltighetstid är dock en sådan
placering mindre lämplig. En reglering av polisens möjligheter att använda dolda
övervakningskameror kan inte heller tas in i lagen om övervakningskameror. Den
lagen reglerar nämligen användningen av övervakningskameror i helt andra
sammanhang än vad som nu är aktuellt. Det framstår i stället som mest lämpligt
att de nya bestämmelserna tas in i en särskild lag. Det är vad regeringen
föreslår.
7.8 Parlamentarisk kontroll
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Regeringen bör till riksdagen redovisa de |
| brottsutredande myndigheternas tillämpning av bestämmelserna i |
| lagen om hemlig kameraövervakning. |
--------------------------------------------------------------------
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Sedan flera år tillämpas beträffande hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning den ordningen att regeringen årligen i
en skrivelse till riksdagen redovisar de brottsutredande myndigheternas
tillämpning av bestämmelserna. Redovisningen omfattar inte den
tvångsmedelsanvändning som hänför sig till de brott som avses i 1952 års
tvångsmedelslag. Den redovisning som lämnas till riksdagen torde allmänt sett
vara av stort värde. Regeringen anser därför att motsvarande redovisning bör
lämnas när det gäller det nya tvångsmedlet hemlig kameraövervakning. I
redovisningen bör uppgifter lämnas om bl.a. antalet ärenden och meddelade
tillstånd, vilka brott det varit fråga om, vilka tillståndstider som har
förekommit, hur länge tvångsmedelsanvändningen i det enskilda fallet rent
faktiskt har pågått samt i vilken utsträckning hemlig kameraövervakning har
fyllt avsett ändamål. Därutöver bör redovisningen belysa i vilken omfattning
personer som är ovidkommande för en brottsutredning har drabbats av
tvångsmedlet.
8 Kostnader
Kostnaderna för bevakning med hjälp av TV-kameror som manövreras på platsen är
höga, bl.a. därför att denna övervakningsmetod tar betydande personalresurser i
anspråk. Av den anledningen tvingas inte sällan de brottsutredande myndigheterna
att avstå från sådan övervakning. Mot bakgrund härav innebär det nu framlagda
förslaget inte några besparingar i egentlig mening för den öppna polisen. De
brottsutredande myndigheterna får däremot tillgång till ett effektivt vapen i
kampen mot den grova brottsligheten, vilket på annat sätt kan förväntas leda
till besparingar. Någon beräkning i detta avseende låter sig emellertid inte
göras. De kostnader som förslaget för med sig i form av anskaffning av teknisk
utrustning m.m. förutsätter inte att de brottsutredande myndigheterna tillförs
ytterligare medel.
För Säkerhetspolisen innebär förslaget en årlig besparing på cirka 750 000
kronor.
9 Ikraftträdande
Lagen om hemlig kameraövervakning bör träda i kraft den 1 februari 1996 och
gälla till utgången av samma år (se avsnitt 7.7). Övriga lagändringar bör träda
i kraft den 1 februari 1996. Några övergångsbestämmelser behövs inte.
10 Författningskommentar
10.1 Förslaget till lag om hemlig kameraövervakning
1 §
Paragrafen, som har fått sin slutliga utformning på förslag av Lagrådet,
innehåller en definition av begreppet hemlig kameraövervakning.
Med benämningen „hemlig kameraövervakning„ markeras att lagen (1990:484) om
övervakningskameror m.m. inte är tillämplig på denna typ av kameraanvändning.
Den tekniska apparatur som omfattas av paragrafen överensstämmer däremot med den
legaldefinition av begreppet övervakningskamera som finns i 1 § i lagen om
övervak-ningskameror. Någon särskild föreskrift om separata tekniska anordningar
som är avsedda att användas för att behandla eller bevara bilder har inte tagits
med, eftersom ett tillstånd till hemlig kamera-övervakning alltid är förenat med
en rätt att behandla och bevara bilderna.
I likhet med lagen om övervakningskameror omfattar lagen endast kameror som
används för personövervakning och som inte manövreras på platsen (jfr prop.
1989/90:119 s. 14 f. och 39 ff.). Av paragrafens ordalydelse framgår, i enlighet
med Lagrådets förslag, att lagen endast är tillämplig på optisk
personövervakning. Lagen omfattar således inte ljudupptagning.
2 §
I paragrafen anges de grundläggande förutsättningarna för att hemlig
kameraövervakning skall få användas. Detta har behandlats i avsnitt 7.2.
Tvångsmedlet kan dock användas även vid vissa andra brott, vilket följer av
förslaget till ändring av 5 § lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål (se nedan).
Hemlig kameraövervakning får användas endast om en förunder-sökning har
inletts.
3 §
I paragrafen anges ytterligare förutsättningar för att hemlig kameraövervakning
skall kunna användas.
Av första stycket framgår att någon måste vara skäligen misstänkt för brottet.
Misstankegraden har behandlats i avsnitt 7.3. Vidare anges i paragrafen att
åtgärden måste vara av synnerlig vikt för utredningen. Innebörden härav har
behandlats i avsnitt 7.3. I första stycket har också proportionalitetsprincipen
kommit till uttryck (se avsnitt 7.4).
I andra stycket anges att användning av dold övervakningskamera är begränsad
till viss, särskilt angiven, plats. Det måste vara en plats där den misstänkte
kan antas komma att uppehålla sig. I detta ligger att det måste finnas en direkt
koppling mellan den misstänkte och den plats som skall övervakas, vilket
emellertid inte innebär att den misstänkte ständigt måste finnas med i bild. Det
måste dock kunna antas att han - i vart fall vid något tillfälle - besöker den
plats som skall övervakas. Det kan röra sig om flera olika platser och det är
inget som hindrar att antalet platser utökas genom nya domstolsbeslut. Huruvida
övervakningen av en viss plats i det enskilda fallet kan anses godtagbar skall
bedömas utifrån en proportionalitetsavvägning. Kravet på att övervakningen skall
avse viss plats har behandlats i avsnitt 7.4.
4 §
I första stycket anges att det är rätten som prövar frågor om hemlig
kameraövervakning på ansökan av åklagaren. Detta har behandlats i avsnitt 7.5.
Åklagaren saknar möjlighet att fatta interimistiska beslut om tvångsmedlet
såvida det inte är fråga om brott enligt 1952 års tvångsmedelslag eller
tillämpning av 28 § i lagen om förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara. Vidare
anges att de allmänna bestämmelserna i 19 kap. i rättegångsbalken om laga
domstol i brottmål skall tillämpas.
Enligt andra stycket skall rätten i sitt beslut ange vilken eller vilka
platser som får övervakas och hur länge övervakningen får pågå (avsnitt 7.5).
Rätten får aldrig lämna tillstånd för längre tid än en månad. Om det krävs
längre övervakning får åklagaren ansöka på nytt och rätten får då göra en ny
självständig prövning om det finns förutsättningar för att fatta ett beslut att
tillåta tvångsmedlet eller inte. På samma sätt som vid omprövning av andra
tvångsmedel, t.ex. häktning, ligger det i sakens natur att domstolens bedömning
bör bli striktare ju längre tid som förflyter utan att förundersökningen förs
framåt.
5 §
Paragrafen, som reglerar hävande av beslut om hemlig kameraövervakning, innebär
att åklagaren och rätten har ett kontinuerligt ansvar för
tvångsmedelsanvändningen. Även under löpande tillståndstid skall åklagaren eller
domstolen agera om det framkommer att förutsättningarna för beslutet har fallit
bort. Endera skall då häva beslutet. Polisen är skyldig att hålla åklagaren
underrättad om omständigheter som har betydelse för om beslutet skall hävas. Om
åklagaren har hävt ett beslut bör domstolen underrättas härom. Domstolen bör
givetvis underrätta åklagaren om det är rätten som har hävt beslutet.
6 §
Av paragrafen framgår att ett beslut om hemlig kameraövervakning kan överklagas
på samma sätt som gäller för övriga tvångsmedel i 25-28 kap. rättegångsbalken.
7 §
Paragrafen behandlar vad som skall gälla i fråga om granskning och bevarande av
upptaget bildmaterial (se avsnitt 7.6).
I första stycket anges att granskningen skall göras så fort som möjligt.
Granskning måste sedan ske kontinuerligt under utredningen. Att kretsen av dem
som får granska materialet är begränsad framgår av hänvisningen till 27 kap. 12
§ första stycket rättegångsbalken.
Andra stycket innehåller bestämmelser om att bildmaterialet inte får bevaras
längre än nödvändigt. Det bildmaterial som bedöms sakna betydelse skall därför
förstöras omedelbart efter granskningen. Sedan målet avgjorts slutligt - genom
dom som vunnit laga kraft eller genom att förundersökningen har lagts ned eller
avslutats - skall upptagningarna förstöras. Lagras bildmaterialet på ett
datormedium kan reglerna i datalagen (1973:289) om tillståndspliktiga
personregister bli tillämpliga.
10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål
5 §
Paragrafen har gjorts tillämplig på hemlig kameraövervakning. Paragrafen ger i
förhållande till 2 § i lagen om hemlig kamera-övervakning utvidgande möjligheter
att använda dolda övervaknings-kameror vid utredning av brott som rör rikets
säkerhet eller är av allmänfarlig natur (se avsnitt 7.2).
Enligt första stycket får sådana övervakningskameror användas vid utredning av
de brott som anges i lagen även om det för brottet är stadgat ett lägre
minimistraff än två års fängelse. Lagen är tillämplig också på försök,
förberedelse och stämpling till angivna brott om gärningen är straffbar.
I andra stycket har införts en regel som innebär att åklagaren i brådskande
fall själv får besluta även om hemlig kameraövervakning. Av 6 § i 1952 års
tvångsmedelslag framgår att åklagaren i ett sådant fall ofördröjligen skall
anmäla detta skriftligen till rätten som skyndsamt skall ta upp ärendet till
prövning.
10.3 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
16 kap.
1 §
Genom ett tillägg till paragrafen, som behandlar vilken tystnadsplikt som har
företräde framför principen om meddelarfrihet, omfattas även beslut om hemlig
kameraövervakning av paragrafen.
10.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos
kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara
m.m.
28 §
Paragrafen har gjorts tillämplig på hemlig kameraövervakning. Enligt första
stycket kan åklagaren fatta ett interimistiskt beslut om hemlig
kameraövervakning om det kan befaras att det skulle medföra fördröjning eller
annan olägenhet av väsentlig betydelse för utredningen att inhämta rättens
tillstånd till åtgärden.
I andra stycket har gjorts en redaktionell ändring.
10.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:484) om övervakningskameror
m.m.
1 §
Andra stycket är nytt. Hänvisningen till lagen om hemlig kameraövervakning
innebär att det straffprocessuella tvångsmedlet uttömmande regleras där. Dolda
övervakningskameror kan alltså inte användas med stöd av lagen om
övervakningskameror om åtgärden endast är avsedd att utgöra ett led i en
pågående förundersökning. Detta innebär t.ex. att bestämmelsen i 3 § tredje
stycket i lagen om övervakningskameror inte är tillämplig på det nya
tvångsmedlet. Länsstyrelsen kan således inte medge undantag från
upplysningsplikten för att på så sätt möjliggöra dold kameraanvändning i rent
brottsutredande syfte. Inte heller är länsstyrelsens tillstånd av betydelse i
sammanhanget. Däremot innebär hänvisningen till lagen om hemlig
kameraövervakning inte någon ytterligare begränsning, utöver vad som redan
följer av lagen om övervakningskameror, av polisens mycket små möjligheter att
använda dolda övervakningskameror i andra fall än vid förundersökning, även om
övervakningen i ett sådant fall skulle kunna främja en pågående brottsutredning.
Syftet med övervakningen måste emellertid då primärt vara ett annat än att
utreda brott. För sådana situationer gäller fortfarande lagen om
övervakningskameror.
Betänkandets lagförslag
1 Förslag till lag (1995:000) om särskild användning av övervakningskameror,
m.m.
Härigenom föreskrivs följande.
1 §
Särskild användning av övervakningskamera innebär att TV-kameror, andra
optisk-elektroniska instrument eller därmed jämförbar utrustning, utan att
manövreras på platsen och utan att upplysning om utrustningen lämnas, används
för personövervakning vid förundersökning.
2 §
Särskild användning av övervakningskamera får ske vid förundersökning angående
1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år
eller
2. försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan gärning är
belagd med straff.
3 §
Särskild användning av övervakningskamera får ske endast om
1. någon är skäligen misstänkt för brottet,
2. åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen samt
3. skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden
innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.
Åtgärden får endast avse sådan plats där den misstänkte kan antas komma att
uppehålla sig.
4 §
Frågor om särskild användning av övervakningskamera prövas av rätten på
ansökan av åklagaren. I fråga om laga domstol tillämpas 19 kap. 12 § första
stycket rättegångsbalken.
Tillstånd skall meddelas att gälla för viss tid och viss plats. Tiden får inte
bestämmas längre än nödvändigt och får inte överstiga en månad från dagen för
beslutet.
5 §
Om det inte längre finns skäl för ett beslut om särskild användning av
övervakningskamera, skall åklagaren eller rätten omedelbart häva beslutet.
6 §
En upptagning som har gjorts vid särskild användning av övervakningskamera
skall granskas snarast möjligt. I fråga om sådan granskning tillämpas 27 kap. 12
§ första stycket rättegångsbalken.
Upptagningar skall, i de delar de är av betydelse från utredningssynpunkt,
bevaras till dess förundersökningen har nedlagts eller avslutats eller, om åtal
väckts, målet har avgjorts slutligt. De skall därefter förstöras.
7 §
I fråga om överklagande av rättens beslut enligt denna lag tillämpas
bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av rättens beslut i brottmål
angående åtgärd som avses i 25-28 kap. samma balk.
Denna lag träder i kraft den....och gäller till och med den....
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål skall ha följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §
--------------------------------------------------------------------
Tillstånd enligt 27 kap. Tillstånd enligt 27 kap.
rättegångsbalken till hemlig rättegångsbalken till hemlig
teleavlyssning eller hemlig teleavlyssning eller hemlig
teleövervakning får meddelas, teleövervakning får meddelas, även
även om brottet inte omfattas om brottet inte omfattas av 27
av 27 kap. 18 eller 19 § kap. 18 eller 19 §
rättegångsbalken. rättegångsbalken. Tillstånd till
särskild användning av
övervakningskamera får meddelas
enligt lagen (1995:000) om
särskild användning av
övervakningskameror, m.m., även
om brottet inte omfattas av 2 §
i den lagen.
--------------------------------------------------------------------
Kan det befaras att inhämtan- Kan det befaras att inhämtande
de av rättens tillstånd till av rättens tillstånd till hemlig
hemlig teleavlyssning eller teleavlyssning, hemlig teleöver-
hemlig teleövervakning skulle vakning eller särskild användning
medföra sådan fördröjning eller av övervakningskamera skulle
annan olägenhet, som är av medföra sådan fördröjning eller
väsentlig betydelse för annan olägenhet, som är av
utredningen, får tillstånd till väsentlig betydelse för
åtgärden ges av åklagaren. utredningen, får tillstånd till
åtgärden ges av åklagaren.
Denna lag träder i kraft den
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos
kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara
m.m.
Härigenom föreskrivs att 28 § lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. skall
ha följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28 §
--------------------------------------------------------------------
Kan det befaras att inhämtan- Kan det befaras att inhämtande
de av rättens tillstånd till av rättens tillstånd till hemlig
hemlig teleavlyssning eller teleavlyssning eller hemlig
hemlig teleövervakning enligt teleövervakning enligt 27 kap.
27 kap. 18 eller 19 § 18 eller 19 § rättegångsbalken,
rättegångsbalken eller kvarhållande av försändelse enligt
kvarhållande av försändelse 27 kap. 9 § rättegångsbalken eller
enligt 27 kap. 9 § rättegångs- särskild användning av
balken skulle medföra sådan övervakningskamera enligt lagen
fördröjning eller annan olägenhet (1995:000) om särskild användning
som är av väsenlig betydelse för av övervakningskameror, m.m.
utredningen, får åtgärden skulle medföra sådan fördröjning
beslutas av åklagaren. I fråga eller annan olägenhet som är av
om kvarhållande av försändelse väsenlig betydelse för
enligt 27 kap. 9 § rättegångs- utredningen, får åtgärden beslutas
balken får åtgärden även beslutas av åklagaren. I fråga om
av undersökningsledaren. Anmälan kvarhållande av försändelse enligt
som avses i tredje stycket 27 kap. 9 § rättegångsbalken får
nämnda paragraf skall göras hos åtgärden även beslutas av
den som har fattat beslutet. undersökningsledaren. Anmälan som
Denne skall pröva beslagsfrågan. avses i tredje stycket nämnda
paragraf skall göras hos den som
har fattat beslutet. Denne
skall pröva beslagsfrågan.
--------------------------------------------------------------------
Om undersökningsledaren eller Om undersökningsledaren eller
åklagaren har meddelat ett åklagaren har meddelat ett
beslut med stöd av andra beslut med stöd av första
stycket, skall det genast stycket, skall det genast
anmälas hos rätten. Anmälan skall anmälas hos rätten. Anmälan skall
vara skriftlig och innehålla vara skriftlig och innehålla
skälen för beslutet. Rätten skall skälen för beslutet. Rätten skall
pröva ärendet snabbt. Anser pröva ärendet snabbt. Anser rätten
rätten att beslutet inte bör att beslutet inte bör bestå,
bestå, skall det upphävas. skall det upphävas.
Denna lag träder i kraft den
4 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m.
skall ha följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Med övervakningskameror avses i denna lag TV-kameror, andra
optisk-elektroniska instrument och därmed jämförbara utrustningar som är
uppsatta så att de, utan att manövreras på platsen, kan användas för
personövervakning. Vad som i lagen sägs om övervakningskameror gäller i
tillämpliga delar även för separata tekniska anordningar som är avsedda att
användas för att behandla eller bevara bilder som tas upp av en
övervakningskamera.
--------------------------------------------------------------------
I lagen (1995:000) om särskild
användning av övervaknings-
kameror, m.m. finns bestäm-
melser om användningen av
övervakningskamera i vissa fall.
Denna lag träder i kraft den
Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över betänkandet Polisens
användning av övervakningskameror vid förundersökning (SOU 1995:66)
Remissyttranden över betänkandet har avgetts av Riksdagens ombudsmän,
Justitiekanslern, Hovrätten för Västra Sverige, Hovrätten för Övre Norrland,
Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Kammarrätten
i Stockholm, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län,
Länsrätten i Östergötlands län, Domstolsverket, Riksåklagaren,
Åklagarmyndigheten i Stockholm, Åklagarmyndigheten i Göteborg,
Åklagarmyndigheten i Malmö, Rikspolisstyrelsen, Polismyndigheten i Stockholm,
Polismyn-digheten i Umeå, Polismyndigheten i Norrköping, Polismyndigheten i
Helsingborg, Datainspektionen, Riksrevisionsverket, Länsstyrelsen i Stockholms
län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Malmöhus län,
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges domareförbund, Svenska polisförbundet.
Lagrådsremissens lagförslag
1 Förslag till lag om hemlig kameraövervakning
Härigenom föreskrivs följande.
1 §
Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda TV-kameror, andra
optisk-elektroniska instrument eller därmed jämförbara utrustningar används för
personövervakning vid förundersökning i brottmål, utan att upplysning om
utrustningen lämnas.
2 §
Hemlig kameraövervakning får användas vid förundersökning angående
1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år
eller
2. försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan gärning är
belagd med straff.
3 §
Hemlig kameraövervakning får användas endast om
1. någon är skäligen misstänkt för brottet,
2. åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen samt
3. skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden
innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.
Åtgärden får endast avse sådan plats där den misstänkte kan antas komma att
uppehålla sig.
4 §
Frågor om hemlig kameraövervakning prövas av rätten på ansökan av åklagaren. I
fråga om laga domstol tillämpas 19 kap. rättegångsbalken.
I ett beslut att tillåta hemlig kameraövervakning skall det anges vilken plats
och under vilken tid tillståndet gäller. Tiden får inte bestämmas längre än
nödvändigt och får inte överstiga en månad från dagen för beslutet.
5 §
Om det inte längre finns skäl för ett beslut om hemlig kameraövervakning,
skall åklagaren eller rätten omedelbart häva beslutet.
6 §
I fråga om överklagande av rättens beslut enligt denna lag tillämpas
bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av rättens beslut i brottmål
angående åtgärd som avses i 25-28 kap. samma balk.
7 §
En upptagning som har gjorts med hemlig kameraövervakning skall granskas
snarast möjligt. I fråga om sådan granskning tillämpas 27 kap. 12 § första
stycket rättegångsbalken.
Upptagningar som saknar betydelse från utredningssynpunkt skall förstöras
omedelbart efter att de granskats. Upptagningar skall, i de delar de är av
betydelse från utredningssynpunkt, bevaras till dess förundersökningen har lagts
ned eller avslutats eller, om åtal väckts, målet har avgjorts slutligt. De skall
därefter omedelbart förstöras.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 och gäller till utgången av år
1996.
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål skall ha följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §
--------------------------------------------------------------------
Tillstånd enligt 27 kap. Tillstånd enligt 27 kap. rätte-
rättegångsbalken till hemlig gångsbalken till hemlig tele-
teleavlyssning eller hemlig avlyssning eller hemlig
teleövervakning får meddelas, teleövervakning får meddelas, även
även om brottet inte omfattas om brottet inte omfattas av 27
av 27 kap. 18 eller 19 § kap. 18 eller 19 §
rättegångsbalken. rättegångsbalken. Tillstånd till
hemlig kamera-övervakning får
meddelas enligt lagen
(1995:000) om hemlig
kameraövervakning, även om
brottet inte omfattas av 2 § i
den lagen.
--------------------------------------------------------------------
Kan det befaras att inhämtan- Kan det befaras att inhämtande
de av rättens tillstånd till av rättens tillstånd till hemlig
hemlig teleavlyssning eller teleavlyssning, hemlig teleöver-
hemlig teleövervakning skulle vakning eller hemlig kamera-
medföra sådan fördröjning eller övervakning skulle medföra sådan
annan olägenhet, som är av fördröjning eller annan olägenhet,
väsentlig betydelse för som är av väsentlig betydelse för
utredningen, får tillstånd till utredningen, får tillstånd till
åtgärden ges av åklagaren. åtgärden ges av åklagaren.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 16 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) skall ha
följande lydelse.
16 kap.
1 §
Nuvarande lydelse
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall
är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8 samt 5 § 1
och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket samt 3 § första
stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av uppsåtligt åsidosättande
av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5
§ 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första
stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där
tystnadsplikten följer av
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
3. denna lag enligt
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
--------------------------------------------------------------------
5 kap. 1 § såvitt avser uppgift om kvar-
hållande av försändelse på
befordringsföretag eller om
hemlig teleavlyssning och hem-
lig teleövervakning på grund av
beslut av domstol, undersök-
ningsledare eller åklagare
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Föreslagen lydelse
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall
är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8 samt 5 § 1
och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket samt 3 § första
stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av uppsåtligt åsidosättande
av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5
§ 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första
stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där
tystnadsplikten följer av
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
3. denna lag enligt
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
--------------------------------------------------------------------
5 kap. 1 § såvitt avser uppgift om kvar-
hållande av försändelse på
befordringsföretag, hemlig
teleavlyssning och hemlig tele-
övervakning eller hemlig
kameraövervakning på grund av
beslut av domstol, undersök-
ningsledare eller åklagare
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
4 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos
kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara
m.m.
Härigenom föreskrivs att 28 § lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. skall
ha följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28 §
--------------------------------------------------------------------
Kan det befaras att inhämtan- Kan det befaras att inhämtande
de av rättens tillstånd till av rättens tillstånd till hemlig
hemlig teleavlyssning eller teleavlyssning eller hemlig
hemlig teleövervakning enligt teleövervakning enligt 27 kap.
27 kap. 18 eller 19 § 18 eller 19 § rättegångsbalken,
rättegångsbalken eller kvarhållande av försändelse enligt
kvarhållande av försändelse 27 kap. 9 § rättegångsbalken eller
enligt 27 kap. 9 § rättegångs- hemlig kameraövervakning enligt
balken skulle medföra sådan lagen (1995:000) om hemlig
fördröjning eller annan olägenhet kameraövervakning skulle medföra
som är av väsenlig betydelse för sådan fördröjning eller annan
utredningen, får åtgärden olägenhet som är av väsenlig
beslutas av åklagaren. I fråga betydelse för utredningen, får
om kvarhållande av försändelse åtgärden beslutas av åklagaren. I
enligt 27 kap. 9 § rättegångs- fråga om kvarhållande av
balken får åtgärden även beslutas försändelse enligt 27 kap. 9 §
av undersökningsledaren. Anmälan rättegångsbalken får åtgärden även
som avses i tredje stycket beslutas av undersöknings-
nämnda paragraf skall göras hos ledaren. Anmälan som avses i
den som har fattat beslutet. tredje stycket nämnda paragraf
Denne skall pröva beslagsfrågan. skall göras hos den som har
fattat beslutet. Denne skall
pröva beslagsfrågan.
--------------------------------------------------------------------
Om undersökningsledaren eller Om undersökningsledaren eller
åklagaren har meddelat ett åklagaren har meddelat ett
beslut med stöd av andra beslut med stöd av första
stycket, skall det genast stycket, skall det genast
anmälas hos rätten. Anmälan skall anmälas hos rätten. Anmälan skall
vara skriftlig och innehålla vara skriftlig och innehålla
skälen för beslutet. Rätten skall skälen för beslutet. Rätten skall
pröva ärendet snabbt. Anser pröva ärendet snabbt. Anser rätten
rätten att beslutet inte bör att beslutet inte bör bestå,
bestå, skall det upphävas. skall det upphävas.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
5 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m.
skall ha följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Med övervakningskameror avses i denna lag TV-kameror, andra
optisk-elektroniska instrument och därmed jämförbara utrustningar som är
uppsatta så att de, utan att manövreras på platsen, kan användas för
personövervakning. Vad som i lagen sägs om övervakningskameror gäller i
tillämpliga delar även för separata tekniska anordningar som är avsedda att
användas för att behandla eller bevara bilder som tas upp av en
övervakningskamera.
--------------------------------------------------------------------
I fråga om användningen av
övervakningskamera vid för-
undersökning i brottmål gäller
lagen (1995:000) om hemlig
kameraövervakning.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-10-11
Närvarande: f.d. justitierådet Ulf Gad, justitierådet Gertrud Lennander,
regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 5 oktober 1995 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om hemlig kameraövervakning,
2. lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser omtvångsmedel
i vissa brottmål,
3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
4. lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hoskommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna underkrig eller krigsfara m.m. samt
5. lag om ändring i lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Johan Kvart.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
I lagrådsremissen föreslås ett nytt straffprocessuellt tvångsmedel, hemlig
kameraövervakning, vilket skall få användas vid förundersökning angående grova
brott. Enligt nu gällande regler kan polisen, efter medgivande av länsstyrelsen,
i undantagsfall använda fjärrstyrda dolda övervakningskameror i sin verksamhet,
3 § tredje stycket lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m., men övervakning
med sådana kameror får inte ske uteslutande som ett led i en pågående förunder-
sökning. Enligt Lagrådets mening framstår det från kriminalpolitisk synpunkt som
angeläget att polisen, när det gäller utredning av så grova brott som den
föreslagna lagstiftningen tar sikte på, får använda sig av hemliga
övervakningskameror som ett tekniskt hjälpmedel även i rent brottsutredande
syfte. Eftersom tvångsmedlet till sin natur är starkt integritetskränkande är
det emellertid från rättssäkerhetssynpunkt viktigt att förutsättningarna för
dess användning är noggrant avvägda och preciserade. Den föreslagna
lagstiftningen, vilken är avsedd att vara tidsbegränsad i avbidan på
slutförandet av den pågående översynen av lagen om övervakningskameror m.m., har
utformats efter mönster av reglerna i 27 kap. RB om hemlig teleavlyssning. I
lagen uppställs garantier för att tillstånd endast ges, om åtgärden är av
synnerlig vikt för utredningen och avser allvarligare brottslighet för vilken
någon är skäligen misstänkt, samt för att övervakningen inte blir alltför
omfattande eller långvarig.
Med hänsyn till det anförda anser Lagrådet att de remitterade förslagen kan
godtas.
Beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget till lag om hemlig
kameraövervakning vill Lagrådet anmärka följande.
Enligt Lagrådets mening bör det av 1 § framgå, att det nya tvångsmedlet
uteslutande avser optisk övervakning och inte sådan ljudupptagning som kan ske
med TV-kamera och liknande utrustning. Detta syfte uppnås om ordet „optisk„
sätts in före „personövervakning„. I den sista satsen kan uttrycket
„utrustningen„ leda tanken fel. Lagrådet föreslår att det byts ut mot
„övervakningen„. Bestämmelsen skulle därför få följande lydelse:
„Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda TV-kameror, andra
optisk-elektroniska instrument eller därmed jämförbara utrustningar används för
optisk personövervakning vid förundersökning i brottmål, utan att upplysning om
övervakningen lämnas.„
Övriga lagförslag lämnas utan erinran.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 oktober 1995
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin,
Hjelm-Wallén, Hellström, Freivalds, Persson, Tham, Hedborg, Andersson, Winberg,
Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1995/96:85 Hemlig kameraövervakning.