Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens skrivelse 1995/96:164 Redogörelse för verksamheten inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) under år 1995 Skr. 1995/96:164 Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen. Stockholm den 25 april 1996 Göran Persson Lena Hjelm-Wallén (Utrikesdepartementet) Skrivelsens huvudsakliga innehåll I skrivelsen lämnar regeringen en redogörelse för verksamheten i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) under 1995. OSSE är det enda säkerhetspolitiska samarbetsorgan där alla europeiska länder, tillsammans med Canada och USA, deltar som jämställda medlemmar. OSSE:s sammansatta verksamhet har de senaste åren vuxit avsevärt. Tyngdpunkten i OSSE-arbetet har förskjutits från normbildning och långsiktiga förhandlingar om förtroendeskapande åtgärder och annan rustningskontroll till operativa insatser för att förebygga och hantera konflikter. Regeringen söker bidra till att stärka OSSE:s roll i det europeiska säkerhetssamarbetet. Innehållsförteckning Förkortningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 1 Det nya OSSE............................................... 4 1.1 Från ESK till OSSE.................................. 4 1.2 OSSE:s roll i det europeiska säkerhetssamarbetet.... 5 1.3 Skrivelsens uppläggning............................. 6 2 OSSE:s verksamhetsfält..................................... 7 2.1 OSSE som regional säkerhetsorganisation............. 8 2.2 Mänskliga rättigheter och demokratibyggande......... 9 2.3 Minoritetskommissarien.............................. 9 2.4 Stabilitetspakten................................... 10 2.5 OSSE:s ekonomiska dimension......................... 11 2.6 Förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder och annan rustningskontroll................................... 12 2.7 En alleuropeisk säkerhetsmodell..................... 13 3 OSSE:s konfliktförebyggande fältinsatser................... 15 3.1 Estland............................................. 15 3.2 Lettland............................................ 16 3.3 OSSE-representationen och ombudsmännen i Bosnien och Hercegovina......................................... 16 3.4 Representationen i Makedonien (den tidigare jugoslaviska republiken Makedonien).............................. 18 3.5 OSSE och Jugoslavien................................ 18 3.6 Sanktionsövervakning................................ 19 3.7 En förestående OSSE-representation i Kroatien....... 19 3.8 Stödgruppen i Tjetjenien............................ 19 3.9 Moldova............................................. 20 3.10 Ukraina............................................. 21 3.11 Tadzjikistan........................................ 21 3.12 Georgien............................................ 22 3.13 Konflikten om Nagorno-Karabach och Minsk-gruppen.... 22 4 Den parlamentariska församlingen........................... 24 5 Samverkan med enskilda organisationer...................... 25 6 Ministerrådsmötet i Budapest .............................. 26 7 OSSE inför toppmötet i Lissabon............................ 28 Bilaga: OSSE-länder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 april 1996 . . . . 31 FÖRKORTNINGAR CFE Conventional Armed Forces in Europe CIS Commonwealth of Independent States (jfr OSS) CoE Council of Europe (Europarådet, ER) CPC Conflict Prevention Centre (Centrum för att förebyggakonflikter) CSBM Confidence- and Security-Building Measures (förtroende-och säkerhetsskapande åtgärder) CSCE Conference on Security and Co-operation in Europe (jfrESK) CSO Committee of Senior Officials (ämbetsmannakommittén) ECE Economic Commission for Europe (FN:s ekonomiskakommission för Europa) ECMM European Community Monitoring Mission (EU:sövervakningsorganisation i det före detta Jugoslavien) ER Europarådet (jfr CoE) ESK "Europeiska säkerhetskonferensen", Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (jfr CSCE) EU Europeiska unionen, European Union FSC Forum for Security Co-operation (OSSE:s säkerhetsforum) HCNM High Commissioner on National Minorities (OSSE:s minoritetskommissarie) HD Human Dimension of the OSCE (OSSE:s mänskligadimension) HLPG High Level Planning Group (militär stabsgrupp i Wien förplanering av fredsbevarande insats i Nagorno- Karabach) IFOR Implementation Force (den NATO-ledda militära fredsbevarande styrkan i Bosnien och Hercegovina) NACC North Atlantic Co-operation Council NATO North Atlantic Treaty Organisation NGO Non-Governmental Organization (enskild organisation) NPMS Non-Participating Mediterranean States ODIHR Office for Democratic Institutions and Human Rights(Kontoret för demokratiska institutioner och mänskligarättigheter) OSCE Organization for Security and Co-operation in Europe (jfrOSSE) OSS Oberoende staters samvälde (jfr CIS) OSSE Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (jfrOSCE) PC Permanent Council (permanenta rådet) PFF Partnerskap för fred (jfr PFP) PFP Partnership for Peace (jfr PFF) SC Senior Council (höga rådet) VEU Västeuropeiska unionen (jfr WEU) WEU Western European Union (jfr VEU) 1 Det nya OSSE Under 1990-talet har OSSE omvandlats till både form och innehåll. Verksamheten har vuxit avsevärt och tempot ökat. Medlemsstaternas regeringar deltar på alla nivåer. Tyngdpunkten i OSSE-arbetet har förskjutits från normbildning och långsiktiga förhandlingar om förtroendeskapande åtgärder och annan rustningskontroll till operativa insatser för att förebygga och hantera konflikter. Den organisatoriska strukturen har anpassats till den ändrade verksamhetsinriktningen. OSSE-toppmöten med medlemsstaternas stats- eller regeringschefer, organisationens högsta beslutande organ, har hittills ägt rum fyra gånger - varav de tre sista på 1990-talet. Det första hölls i Helsingfors 1975, det andra inte förrän 1990 i Paris, det tredje 1992 på nytt i Helsingfors och det fjärde i Budapest 1994. OSSE:s femte toppmöte ska hållas i Lissabon i december i år. Näst toppmötet är ministerrådet organisationens högsta beslutande organ. Ministerrådet samlas numera mot slutet av de år då toppmöten inte äger rum. Därnäst i beslutshierarkin kommer höga rådet, som samlas en gång i kvartalet. Men OSSE:s verkliga styrkebälte är nivån under höga rådet, nämligen permanenta rådet i Wien, som sammanträder praktiskt taget dagligen. 1.1 Från ESK till OSSE Toppmötet i Budapest i december 1994 beslutade att Konferensen för säkerhet och samarbete i Europa (ESK) - som i 20 års tid formellt varit en diplomatkonferens - skulle övergå till att bli en mellanstatlig organisation under namnet Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). För enkelhets skull används fortsättningsvis i skrivelsen genomgående termen OSSE, trots att den egentligen inte är tillämplig för tiden före årsskiftet 1994/95. Budapesttoppmötet fattade flera andra betydelsefulla beslut. Ett viktigt principbeslut gällde beredskap att trygga en eventuell fredsuppgörelse i konflikten om den av etniska armenier dominerade enklaven Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan med en fredsbevarande OSSE-styrka. Ryssland lanserade ett förslag att utarbeta en alleuropeisk säkerhetsmodell för det tjugoförsta århundradet, ett krävande arbete som tog sin början 1995. Budapesttoppmötet antog vidare en militärpolitisk uppförandekod, som mycket snabbt hamnade i rampljuset i samband med kriget i Tjetjenien, och i synnerhet belägringen och beskjutningen av huvudstaden Groznyj. Övergången till mellanstatlig organisation är ett uttryck för att OSSE - ensamt bland de säkerhetspolitiska samarbetsorganen om en alleuropeisk medlemskrets - bör ha en central roll i det europeiska säkerhets-maskineriet. OSSE bör därvid samarbeta nära med andra europeiska och globala organisationer. Det innebär också att större krav ställs och kommer att ställas på OSSE i framtiden. Debatten om säkerhetsmodellen bidrar till att bredda den säkerhetspolitiska diskussion som parallellt, om än med delvis andra förtecken, pågått i flera europeiska och transatlantiska organisationer - som EU, VEU och NATO. (Dessa och andra förekommande förkortningar förklaras i förkortningslistan på sidan 3.) I OSSE har de västeuropeiska länderna möjlighet att föra denna diskussion i direkt dialog med Ryssland och de central- och östeuropeiska staterna. Det står emellertid klart att tiden inte är inne för en fullödig dialog på detta område, än mindre för klara slutsatser. EU-länderna har inte desto mindre gjort ett ambitiöst försök att föra dialogen framåt och presenterade ett omfattande och genomarbetat bidrag till diskussionen vid ett OSSE-möte om säkerhetsmodellen i Wien sommaren 1995 (jämför regeringens skrivelse 1995/1996:190, Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen under 1995). När en bred fredsuppgörelse i det tidigare Jugoslavien utkristalliserades växte också OSSE:s roll. Organisationen fick vid ministerrådsmötet i december 1995 ett övergripande ansvar för att säkra genomförandet av allmänna val i Bosnien och Hercegovina, delvis också för att bevaka efterlevnaden av mänskliga rättigheter och för rustningskontroll i området. Erfarenheterna från Bosnien och Hercegovina präglar nu i hög grad diskussionerna om hur samarbetet på regional nivå i Europa skall drivas vidare. Detta gäller områden där aktiv konfliktlösning krävs, såsom i konflikten om Nagorno-Karabach. Men det gäller också andra samarbetsprojekt på regional och inomregional nivå, bland annat den så kallade stabilitetspakten. Daytonavtalets olika delar åskådliggör betydelsen av ett brett säkerhetsbegrepp. Fredsavtalet förutsatte och drev fram en säkerhetspolitisk arbetsfördelning mellan stater och organisationer i Europa. En nyckelroll fick den NATO-ledda, mångnationella, militära fredsstyrkan IFOR, med vilken Ryssland samverkar. Genomförandet av Daytonavtalet har också visat vikten av att tidigt planera inte bara den militära sidan av en fredsöverenskommelse, utan också den civila. Det långsiktiga demokratibyggandet - som OSSE söker främja - har en central plats. 1.2 OSSE:s roll i det europeiska säkerhetssamarbetet Regeringen anser att Sverige har intresse av att ta tillvara OSSE:s möjligheter som säkerhetspolitisk organisation och - i samspel med andra regionala organisationer och samarbetsorgan som VEU, NATO, NACC och PFF och i samklang med EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik - utnyttja OSSE:s fördelar: - den vida medlemskretsen med deltagande på likaberättigad bas för alla medlemsstater, - det breda säkerhetsbegreppets tillämpning i OSSE:s verksamhet, - en samarbetskultur för europeisk säkerhet som bygger på att konsensus-beslut ger en hållbar grund för gemensam säkerhet, - OSSE-staternas rätt till insyn i varandras angelägenheter, - godtagandet av att OSSE spelar en aktiv roll i en konflikt i ett medlemsland i sammanhang där exempelvis en FN-roll inte vore möjlig; Tjetjenien är till dags dato det tydligaste exemplet, - den allt klarare definierade rollen som regional organisation i FN-stadgans mening, ofta utövad i aktiv samverkan med FN, som i Georgien, Tadzjikistan och Makedonien (den tidigare jugoslaviska republiken Makedonien). Detta innebär en tydlig strävan, som Sverige stöder inom och utom EU-samarbetet, att stärka OSSE:s grundläggande roll i Europa för - demokratisk utveckling, marknadsekonomi och rättssamhälle, - konfliktförebyggande insatser, - konflikthantering och konfliktlösning, - återuppbyggnad, i synnerhet av det civila samhället, efter konflikt, - europeisk rustningskontroll och nedrustning, samt - förtroendeskapande åtgärder, militärpolitisk öppenhet och förutsägbar-het. 1.3 Skrivelsens uppläggning Regeringen vill i det följande orientera riksdagen om OSSE:s aktuella verksamhet och om sin bedömning av OSSE:s roll i det säkerhetspolitiska samarbetet i Europa. Skrivelsen är disponerad på följande sätt. I kapitel 2 följer en genomgång av OSSE:s verksamhetsfält, som utgår från organisationens breda säkerhetsbegrepp, med separata avsnitt om - OSSE som en regional säkerhetsorganisation, - mänskliga rättigheter och demokratibyggande, - minoritetskommissarien, - stabilitetspakten, - OSSE:s ekonomiska dimension, - förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder och andra former av rust- ningskontroll, samt - en alleuropeisk säkerhetsmodell. Därefter kommer en redogörelse för OSSE:s konfliktförebyggande insatser i fält: i Estland, Lettland, Bosnien och Hercegovina, Makedonien, det tidigare Jugoslavien, Kroatien, Tjetjenien, Moldova, Ukraina, Tadzjikistan, Georgien och Nagorno-Karabach. Därpå följer två kapitel om den parlamentariska församlingen respektive OSSE:s samverkan med enskilda organisationer. Därefter kommer en redogörelse för ministerrådsmötet i Budapest i december 1995 och de beslut ministrarna där fattade. Skrivelsen avrundas med en framåtblickande bedömning av OSSE inför toppmötet i Lissabon i december 1996. 2 OSSE:s verksamhetsfält OSSE:s geografiska verksamhetsområde spänner över nästan hela norra halvklotet. Det sträcker sig från Vancouver i väster till Vladivostok i öster. Verksamhetens innehåll är sammansatt och skiftande. OSSE:s kännemärke alltsedan början av 1970-talet har varit det breda säkerhetsbegreppet. Organisationen tolkar säkerhet så att den omspänner såväl social och ekonomisk utveckling som mänskliga rättigheter och militära förhållanden: förtroendeskapande åtgärder och nedrustning, konfliktförebyggande ansträngningar och krishantering, vapenhandel och kärnsäkerhet, mänskliga rättigheter och minoritetsfrågor, demokratiska institutioner och ekonomiskt samarbete, miljövård och kulturarv. Syftet med OSSE:s verksamhet är att på kort och lång sikt söka förebygga och lösa konflikter. Vissa insatser är direkt anpassade till en bestämd, pågående konflikt. Andra är generella och mer långsiktiga. Somliga är militärt präglade, andra är civilt inriktade. Men inga insatser är enbart kortsiktiga eller enbart långsiktiga. Inga är uteslutande militära eller uteslutande civila. OSSE:s tidiga överenskommelser på det militärpolitiska området bedömdes ofta vara banbrytande. Det är vidare en utbredd uppfattning att åtagandena i fråga om mänskliga rättigheter hade stor betydelse för Central- och Östeuropas demokratiseringssträvanden och det kalla krigets slut. Bland de nya, icke-militära risker och hot som uppstått i Europa efter det kalla krigets slut har åtskilliga sociala och ekonomiska orsaker. Skillnader i ekonomisk utveckling och sociala orättvisor förstärker i flera länder etniska eller regionala motsättningar. Klyftan i ekonomisk utveckling mellan östra och västra Europa består. Förtroendeskapande åtgärder av ekonomisk natur kan bidra till att förebygga eller lösa konflikter. OSSE betraktar säkerhet som odelbar, även i geografiskt avseende. OSSE-staterna skall samverka för att stärka varandras säkerhet. De garanterar varandra ömsesidig rätt till insyn i sina säkerhetsförhållanden. En metod att omsätta säkerhetens odelbarhet i praktisk handling är, särskilt på det militära området och i fråga om mänskliga rättigheter, olika former av „granskningsdiplomati„. OSSE-staternas rätt till insyn i varandras angelägenheter är central på båda områdena, men den är mest långtgående vad avser mänskliga rättigheter. Det finns helt enkelt inga rent interna angelägenheter i fråga om mänskliga rättigheter. Länge hanterades de olika inslagen i OSSE:s säkerhetsbegrepp sida vid sida, men åtskilt, i vad som tidigare gick under beteckningen tre „korgar„. Tendensen på senare år har varit att framhäva helheten snarare än delarna, det vill säga ett integrerat synsätt, där de olika delarnas samspel och inverkan på varandra framhävs. 2.1 OSSE som regional säkerhetsorganisation För att förstärka säkerhetspolitisk samverkan i Europa har nya samarbetsorgan tillkommit sedan toppmötet i Paris år 1990. Samtidigt har behovet att undvika kompetenstvister och dubbelarbete ofrånkomligen ökat. En viktig roll för OSSE bland dessa samverkande institutioner är att utarbeta och slå vakt om normer för godtagbara förhållanden såväl mellan som inom stater, och att i allt högre grad främja förvarning, konfliktförebyggande insatser, krishantering och återuppbyggnad. Sovjetunionens sammanbrott år 1991 och de väpnade konflikterna i det före detta Jugoslavien har understrukit de nära sambanden mellan global och europeisk säkerhet. OSSE:s toppmöte i Helsingfors 1992 slog fast att OSSE är att betrakta som en regional säkerhetsorganisation enligt FN-stadgans åttonde kapitel, med möjlighet att fatta beslut om fredsbevarande insatser som kan genomföras med stöd av NATO, VEU eller OSS. Denna grundsyn bekräftades av toppmötet i Budapest i december 1994. I uppföljningsarbetet med FN:s generalsekreterares „Dagordning för fred„ har målsättningen att under säkerhetsrådets överinseende delegera och decentralisera uppgifter till regionala säkerhetsorganisationer ytterligare utvecklats. FN:s generalförsamling behandlar numera årligen världsorganisationens samverkan med OSSE. Efter ett svenskt initiativ år 1993 sker numera regelbundna konsultationer mellan FN:s och OSSE:s generalsekreterare. Syftet är erfarenhetsutbyte och arbetsfördelning vid planering och genomförande av insatser i konfliktområden inom OSSE-området och stärkande av det långsiktigt konfliktförebyggande arbetet. Den formel för samverkan mellan FN och OSSE, som lanserades av den tyske utrikesministern Kinkel och hans dåvarande nederländske kollega Koijmanns, „OSSE först„, fick inte enhälligt stöd vid toppmötet 1994. Enligt denna formel skulle OSSE som organisation, efter att ha misslyckats lösa en viss konflikt, formellt och utan hänsyn till parternas inställning, kunna hänskjuta förslag till konfliktlösning till FN:s säkerhetsråd. Huvudmotståndarna i konflikten om Nagorno-Karabach, Azerbajdzjan och Armenien, fruktade - inte utan skäl - att bli de som i första rummet skulle omfattas av en sådan beslutsregel, vilket föranledde Armenien att blockera förslaget. I anslutning till Daytonavtalet fastställde OSSE:s ministerråd i december 1995 att OSSE har en nyckelroll i uppföljningen av freds-överenskommelsen om Bosnien och Hercegovina. Lyckas OSSE fullfölja sina viktiga uppgifter i bland annat frågor om fria och rättvisa val, övervakning av mänskliga rättigheter, uppbyggnad av ett rättssamhälles institutioner och inomregional rustningskontroll, kommer detta att starkt påverka organisationens framtida utveckling. OSSE:s insats i området sker i nära samverkan med den höge representanten Carl Bildt, den mångnationella fredsbevarande styrkan IFOR, flyktingkommissarien, Internationella rödakorskommittén, Världsbanken och EU:s övervakningsorganisation i det tidigare Jugoslavien (ECMM). 2.2 Mänskliga rättigheter och demokratibyggande Strävan att främja respekten för mänskliga rättigheter genomsyrar hela OSSE:s verksamhet. Inom OSSE går numera frågor om mänskliga rättigheter och demokratibyggande ofta under benämningen den „mänskliga dimensionen„. OSSE-kontoret i Warszawa för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter (Office for Democratic Institutions and Human Rights, ODIHR) har ansvar för dessa ärenden. ODIHR arrangerar seminarier, som ofta särskilt vänder sig till OSSE:s nya medlemsstater, samordnar internationella valövervakningsinsatser, och svarar för OSSE:s gemensamma uppföljningsmöte för den mänskliga dimensionen som återkommer vartannat år. Medlemsstaterna går då igenom efterlevnaden av gjorda åtaganden på detta område. Det andra uppföljningsmötet av detta slag ägde rum i Warszawa i oktober 1995. Detta visade att granskningen av OSSE-staternas efterlevnad och tillämpning av alla vitt skilda åtaganden inom den mänskliga dimensionen inte bara är mycket resurskrävande, utan också att formerna för denna granskning nu behöver ses över. Samverkan mellan OSSE och Europarådet, som på detta område har närbesläktade mål, har stor betydelse. Europarådets medlemskrets har på senare år vuxit - senast genom invalet av Ryssland - vilket ytterligare stärker motivet för aktivt samarbete med OSSE. Granskningen av efterlevnad och tillämpning av gjorda åtaganden är ett exempel på insatser där båda organisationerna och deras medlemsstater har mycket att vinna på organiserad samverkan. Det är angeläget att OSSE-toppmötet i Lissabon 1996 bidrar till ett effektivt samarbete på detta område. Den militärpolitiska uppförandekod som toppmötet i Budapest antog kan betecknas som en förtroendeskapande åtgärd av ett delvis nytt slag, med anknytning till såväl den militära OSSE-sfären som mänskliga rättigheter och folkrätten i övrigt. Den utgör därmed ett nytt uttryck för OSSE:s breda säkerhetsbegrepp. 2.3 Minoritetskommissarien Respekt för enskilda människors rättigheter är en viktig faktor för fred och säkerhet - inom OSSE-området liksom på andra håll. Detta gäller också efterlevnad av internationella normer vad avser nationella minoriteter. Brott mot sådana förpliktelser riskerar att vålla misstro och spänning, som i sin tur kan leda till nationella eller internationella motsättningar och konflikter. Såväl Europas som andra världsdelars historia uppvisar många exempel på detta. Detta var motivet för OSSE:s beslut 1992 att tillsätta en kommissarie för frågor som rör nationella minoriteter. Minoritetskommissarien är en allmänt omvittnad framgång för OSSE under 1990-talets omvandling av Europa. Framgången beror inte bara på att ämbetet utgjorde ett svar på det otvetydiga behovet av dialog och medling i minoritetsfrågor. Även den förste minoritetskommissariens, holländaren Max van der Stoel, personliga insatser har haft betydelse i sammanhanget. Minoritetskommissariens verksamhet är ett viktigt inslag i OSSE:s ansträngningar att förhindra konflikter eller - för att återge en distinktion kommissarien själv framhäver - ansträngningar att hindra tvister att utvecklas till konflikter. Det ligger i sakens natur att tyst diplomati är hans främsta arbetsmetod. Minoritetskommissarien har således ett tudelat uppdrag: dels att söka mildra spänning i nationella minoritetsfrågor som riskerar att trappas upp till en konflikt, dels att varsko permanenta rådet eller höga rådet så snart sådan spänning hotar att trappas upp till en nivå som inte går att hantera med de medel kommissarien har till sitt förfogande. Max van der Stoel utsågs till minoritetskommissarie för en treårsperiod vid OSSE:s ministerrådsmöte i Stockholm i december 1992. Hans mandat förlängdes med ytterligare tre år vid ministerrådsmötet i Budapest i december 1995. 2.4 Stabilitetspakten Initiativet till den så kallade stabilitetspakten var EU:s första samfällda aktion inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (jämför regeringens skrivelse 1995/1996:190). Kärnan i initiativet var önskan att minska riskerna för att tvister uppkommer inom ett framtida EU med de central- och östeuropeiska länderna som medlemmar. Vid en konferens i Paris den 20-21 mars 1995 överlämnades pakten till OSSE, som därmed tog på sig rollen som förvaltare och övervakare av eventuella avtal inom ramen för stabilitetspakten. OSSE kan komma att bli forum för lösning av tvister förknippade med dessa avtal. Flera försök gjordes sedan under 1995 att få till stånd nya möten vid stabilitetspaktens två så kallade bord, det baltiska respektive det centraleuropeiska. Efter sonderande möten med de berörda staterna kvarstod ännu vid årets slut en betydande oklarhet om hur arbetet borde drivas vidare. Till de viktiga frågorna hör om militärpolitiska ämnen bör tas med i diskussionerna eller inte, EU:s roll nu när förhandlingarna kommer att bedrivas inom OSSE:s ram samt inte minst arbetsfördelningen med andra inomregionala fora, såsom Östersjörådet i det nordeuropeiska området. Till bilden hör slutligen ett franskt förslag i samband med undertecknandet av Daytonavtalet om fred i Bosnien och Hercegovina i mitten av december 1995 att lansera ett förhandlingsbord för sydöstra Europa. Även här hade arbetet vid årsskiftet knappt mer än börjat. Hur detta projekt kommer att utvecklas blir inte bara beroende av ovanstående frågor utan också av hur förhållandet till Daytonavtalets genomförande definieras liksom av hur länderkretsen bestäms. 2.5 OSSE:s ekonomiska dimension Alltsedan Helsingforsprocessens start har den så kallade ekonomiska dimensionen utgjort en del av ESK:s helhet. OSSE:s kompetens ligger inte primärt på det ekonomiska området. Organisationens huvudinriktning på förvarning, konfliktförebyggande insatser och konflikthantering innefattar dock även problem och spänningar av ekonomisk natur som bör hanteras i ett brett, samarbetsinriktat säkerhetsperspektiv. Stabilitetspakten - som hade sin upprinnelse inom EU, men nu överlämnats till OSSE - och dess breda, inomregionala samarbetsbord är ett exempel på strävan i denna riktning. ESK:s ursprungliga så kallade andra korg utgjorde grunden för en specialkonferens i Bonn 1990 om ekonomiskt samarbete, vetenskap, teknik och miljö. De historiska förändringar som inträffat i Europa återspeglas i enigheten i Bonndokumentet om att människors säkerhet och välfärd bäst främjas genom demokrati och marknadsekonomi. Mot denna bakgrund beslöt uppföljningsmötet i Helsingfors 1992 att ämbetsmannakommittén (nu höga rådet) en gång om året skulle sammanträda i en specialsession, kallad ekonomiskt forum, för att främja dialog och samarbete om övergång till marknadsekonomi samt ökat ansvar för social rättvisa och miljö. Toppmötet i Budapest i december 1994 bekräftade åter den ekonomiska dimensionens plats i en bredare säkerhetssyn. Mötet slog fast att en översyn av OSSE:s ekonomiskt inriktade arbete behöver företas och att ekonomiskt forum bör omgestaltas för att möta en ny tids utmaningar och följa planekonomiernas övergång till marknadsekonomi. I OSSE:s ekonomiska forum får medlemsstaterna tillfälle till utvärdering och till framåtblickande, övergripande analys. Det utgör ett komplement till andra ekonomiska samarbetsformer. Forumet stimulerar till kontakter, eftersom ett stort antal internationella organisationer och institutioner är företrädda. Även enskilda organisationer och företrädare för näringslivet deltar. Mellan de årliga generalmönstringarna arrangeras seminarier, ofta i samarbete med enskilda stater eller organ som FN:s ekonomiska kommission för Europa (Economic Commission for Europe, ECE). Ett tredje ekonomiskt forum ägde rum i Prag i juni 1995, med inriktning på inomregionalt, säkerhetsfrämjande samarbete. Den svenska delegationen genomförde en omfattande presentation av samarbetet i vår region, i första hand Östersjörådet. Det senaste forumet, som ägde rum i Prag i mars 1996, var ägnat sambandet mellan ekonomi och säkerhet. Huvudsakligen syftade mötet till att identifiera politiska risker med rötter i ekonomiska förhållanden. Det uppmärksammade särskilt de sociala problem som uppstått i övergången till marknadsekonomi i Central- och Östeuropa och i den före detta Sovjetunionen, och som utgör säkerhetsrisker idag. Svenska insatser inom OSSE:s ekonomiska dimension utformas i allt väsentligt i samråd inom Europeiska unionen. Kommissionen bidrar med underlag för Europeiska unionens gemensamma ställningstaganden. 2.6 Förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder och annan rustningskontroll Ett centralt inslag i OSSE-verksamheten alltsedan begynnelsen har varit förhandlingar om och tillämpning av en växande uppsättning förtroendeskapande åtgärder. Dessa är väsentligen militärpolitiska till sin natur och ett led i rustningskontroll i vid bemärkelse. De har vidareutvecklats i flera steg sedan 1970-talet. Den senaste överenskommelsen återfinns i Wiendokumentet 1994. Under det gångna året har dock den viktigaste frågan inom området rustningskontroll gällt efterlevnaden av avtalet om så kallade konventionella stridskrafter i Europa, kallat CFE-avtalet (Treaty on Conventional Armed Forces in Europe). Det undertecknades av staterna i NATO och den dåvarande Warszawapakten vid toppmötet i Paris 1990 och trädde i kraft sommaren 1992. Detta avtal fastställer maximinivåer för viss krigsmateriel - stridsvagnar, pansarskyttefordon, artilleripjäser, attackhelikoptrar och stridsflygplan - och regler för etappvis förstöring av denna materiel ned till överenskomna nivåer. Avtalet innebar omfattande förstöring av krigsmateriel: cirka 40.000 enheter krigsmateriel måste förstöras. CFE-avtalets tillämpningsområde är indelat i fyra zoner. Varje zon har ett „deltak„. Den yttersta zonen, „flankzonen„, har en speciellt hård begränsning - detta är den så kallade flankregeln. Denna zon omfattar bland annat Norge och Turkiet samt, särskilt viktigt, norra och södra Ryssland (gränsområdena mot Lettland, Estland, Finland och Norge respektive Norra Kaukasus). Fördelningen av krigsmateriel mellan den norra och den södra delen av flankzonen är inte avtalsreglerad - det är den totala volymen som är reglerad. Avtalets nedrustningsfas var i huvudsak avtalsenligt avslutad i november 1995. Ett viktigt kvarstående problem är den så kallade flankfrågan. Ryssland vill ändra och helst ta bort flankregeln, dels av allmänna politiska skäl, dels därför att man anser sig behöva mer militär materiel i Kaukasus än vad avtalet medger. De till avtalet anslutna staterna - främst vissa NATO-länder och Ryssland - har dryftat problemet i ett par års tid. NATO-staterna lade i september 1995 fram ett kompromissförslag. Detta innebar samtycke till vissa justeringar av den militärterritoriella indelningen i Ryssland. De ryska intressena skulle därigenom kunna tillgodoses utan att själva avtalstexten behövde ändras med åtföljande osäker, förnyad ratifikationsomgång. Ryssland accepterade principen men inte detaljerna. Vid nedrustningsfasens slut i mitten av november 1995 hade man inte lyckats nå en lösning. I en kommuniké tonade parterna dock ned problemet. Man var överens om att försöka utforma en lösning byggd på en justering av gränserna för vissa ryska militärområden, men därutöver gick meningarna isär. Målet angavs nu vara att man skulle bli klar i anslutning till avtalets översynskonferens som inleds i maj 1996. CFE-avtalet har stor betydelse för säkerheten i Europa, inte minst i Nordeuropa. Sverige är visserligen inte avtalspart, men följer avtalets tillämpning noga. Inom OSSE:s säkerhetsforum har förhandlingar inletts om ett så kallat ramverk för fortsatt rustningskontroll. Utgångspunkt för detta är ett mandat från toppmötet i Budapest 1994. Staterna skall genom detta ramverk lägga fast principer för det vidare arbetet med rustningskontroll. Avsikten är att resultatet skall föreligga till toppmötet i Lissabon. Bland annat mot bakgrund av osäkerheterna med CFE-avtalet har dock arbetet gått långsamt framåt. Kontrollen av hur överenskomna säkerhets- och förtroendeskapande åtgärder tillämpas har intensifierats. Det årliga tillämpningsmötet har kompletterats med löpande granskning av efterlevnaden i OSSE:s säkerhetsforum i Wien. CPC ger regelbundet ut en översikt över tillämpningsläget. Sverige tillhör de mest aktiva staterna när det gäller att ta vara på möjligheten att kontrollera tillämpningen av Wiendokumentets förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder. Under 1995 genomförde Sverige bland annat sju så kallade utvärderingsbesök och två inspektioner i enlighet med Wiendokumentet 1994 för att kontrollera att de uppgifter som OSSE-länder lämnat om sina militära förband stämmer. 2.7 En alleuropeisk säkerhetsmodell Initiativet att inom OSSE utarbeta en „allomfattande modell för europeisk säkerhet för det tjugoförsta århundradet„ lanserade Ryssland vid toppmötet i Budapest i december 1994. Ryssland preciserade dock inte närmare modellens innehåll och spelade därmed inte under 1995 den centrala roll i arbetet som förslagsställare brukar göra. Under arbetet i permanenta rådet och höga rådet, liksom i flera seminarier, var det i stället i första hand Europeiska unionen som bidrog till att närmare definiera projektets karaktär (jämför regeringens skrivelse 1995/96:190). OSSE:s ministerråd fattade i december 1995 beslut om de principer som bör vägleda modellarbetet. En förteckning över osäkerhetsmoment, risker och hot mot säkerheten i Europa har utarbetats. Framträdande grunddrag i dessa dokument är säkerhetsbegreppets breda karaktär och odelbarhet, vidare ambitionen att utveckla säkerhetssamarbetet och skapa en europeisk säkerhetsgemenskap, och därvid även stärka OSSE. En övergripande fråga är dessutom hur Europas säkerhetspolitiska organ - i första hand OSSE, NATO, NACC, PFF, EU och VEU - kan samarbeta med och ömsesidigt stödja varandra. Arbetet med säkerhetsmodellen berör således viktiga inslag i Sveriges Europapolitik. Det återstår vidare att vinna förståelse för EU:s tidigare nämnda förslag med benämningen „OSSE först„. Om OSSE inte förmår hantera en konflikt skall organisationen enligt detta förslag kunna formellt överlämna den till FN:s säkerhetsråd, även om en eller flera direkt inblandade parter motsätter sig detta. Förslaget har principiell betydelse som uttryck för OSSE:s regionala roll i enlighet med FN-stadgans principer. Varje konflikt kan visserligen tas upp i säkerhetsrådet av en enskild stat - däribland självfallet av någon av de fyra ständiga säkerhetsrådsmedlemmarna som ingår i OSSE - men poängen med enighet inom OSSE om tillvägagångssättet är att markera metodens legitimitet, och därmed öka pressen på parterna i en konflikt att visa samarbetsvilja om konflikten på detta sätt skulle hänskjutas till FN. Ministerrådet bekräftade 1995 åter att varje stat har rätt att fritt välja sina säkerhetsarrangemang - såsom alliansfrihet eller medlemskap i allians - och betonade att europeiska och transatlantiska säkerhets-organisationer skall utvecklas demokratiskt, öppet och förutsägbart så att förtroende, säkerhet och stabilitet stärks. Ryssland har i diskussionerna om en säkerhetsmodell framfört oro och motstånd mot att NATO utvidgar sin medlemskrets. För de central- och östeuropeiska länderna har tvärtom ett huvudtema i modelldiskussionen varit rätten att självständigt och utan inblandning söka medlemskap och vinna inträde i främst EU och NATO. För det fortsatta arbetet beslöt ministerrådet vidare att upprätta en särskild kommitté i Wien som skall utarbeta mer praktiska förslag för en säkerhetsmodell. Detta arbete skall redovisas vid toppmötet i Lissabon i december 1996. 3 OSSE:s konfliktförebyggande fältinsatser Ett allt viktigare instrument i OSSE:s konfliktförebyggande verksamhet är representationerna i fält, det vill säga utlokaliserade grupper med uppgift att på ort och ställe söka bidra till medling i en viss konflikt eller att försöka förhindra att meningsmotsättningar utvecklas till öppna konflikter. Med början 1992 har OSSE upprättat sådana fältrepresentationer från Estland i norr till Georgien i söder, från Bosnien och Hercegovina i väster till Tadzjikistan i öster. OSSE engagerade sig i de baltiska ländernas självständighetssträvanden, medan Baltikum ännu ingick i Sovjetunionen. Efter självständigheten tog sig detta engagemang uttryck i ett toppmötesbeslut i Helsingfors 1992 om tidtabell för tillbakadragande av de ryska trupperna från Baltikum. OSSE upprättade 1993 en representation i vartdera Estland och Lettland, bland annat för att bistå regeringarna och ge råd i frågor som rör de många rysktalande i dessa länder. Representationerna samarbetar nära med OSSE:s minoritetskommissarie. Varje representation har sitt överenskomna mandat, anpassat till den särskilda situationen i verksamhetsområdet. Fältrepresentationerna rapporterar regelbundet till permanenta rådet. I regel består dessa grupper av en handfull diplomater, ibland förstärkta med militärer, jurister eller ekonomer, men några är större. I särklass störst - och alltjämt under uppbyggnad - är OSSE-representationen i Bosnien och Hercegovina. Erfarenheterna från OSSE-representationerna har visat att en kontinuerlig och aktiv närvaro i fält är nödvändig för att fördjupa förståelsen av olika motsättningar eller konflikter och försöka åstadkomma varaktiga politiska lösningar. OSSE:s representationer utgör flexibla instrument för att hindra konflikter från att bryta ut eller för att bidra till att lösa redan existerande konflikter. Med tiden har det blivit allt tydligare att OSSE:s engagemang måste ses i ett långsiktigt perspektiv. OSSE:s fältrepresentationer beskrivs i det följande. 3.1 Estland OSSE-representationen i Estland upprättades 1993. Den har kontor där de flesta av de ryskspråkiga i landet bor, i Tallinn, Narva och Kohtla-Järve. Representationens övergripande målsättning är att uppmuntra integration och skapa bättre förståelse mellan de olika folkgrupperna i Estland, främst mellan esterna och den ryskspråkiga befolkningsgruppen. Representationen upprätthåller kontakt med myndigheter både nationellt och lokalt, särskilt med de myndigheter som är ansvariga för frågor som rör medborgarskap, migration, språk och sociala spörsmål. Dessa kontakter inkluderar även andra organ, som politiska partier, fackföreningar och massmedier. Representationen rapporterar regelbundet till permanenta rådet om utvecklingen. Arbetet under det senaste året har bland annat inriktats på ansökningsprocessen för de rysktalande som önskar få uppehållstillstånd och estniskt medborgarskap och på de ryskspråkigas tillgång till undervisning i estniska. I Estland finns även en OSSE-representant som arbetar med frågor som rör de kvarvarande ryska militärpensionärerna. Representanten har vidare deltagit som observatör i den kommission som behandlat militär-pensionärernas status, uppehållstillstånd och eventuella naturalisering. 3.2 Lettland OSSE:s representation i Lettland upprättades i november 1993. Den ligger i Riga. Även Lettlandsrepresentationen arbetar med frågor som rör uppe-hållstillstånd och medborgarskap för de ryskspråkiga. Representationen står till regeringens och myndigheternas förfogande för råd i dessa frågor. Den ger vidare information och råd till olika institutioner och organi-sationer, men även till individer som kontaktar representationen i dessa frågor. På Lettlands och Rysslands begäran har representationens mandat utvidgats och täcker även hjälp med att genomföra de avtal och överenskommelser dessa två länder nått om sociala frågor som rör pensionerade ryska officerare i Lettland, samt tillämpningen av en inspektionsregim för avveckling av den ryska, strategiska radarstationen i Skrunda. Representationen har under året ägnat mycket tid åt att följa och kommentera tillämpningen av antagna lagar som rör uppehållstillstånd och medborgarskap. Den har vidare befattat sig med frågor som rör de så kallade „illegala militärpensionärerna„, det vill säga ryska officerare som uppehåller sig i Lettland i strid med det bilaterala avtalet mellan Lettland och Ryssland, samt med upprättandet av ett lettiskt kontor för mänskliga rättigheter. 3.3 OSSE-representationen och ombudsmännen i Bosnien och Hercegovina OSSE har upprättat en representationen i Sarajevo och tillsatt tre ombudsmän, som under 1995 nära samverkat med denna. De tre ombudsmännen, som utsågs av OSSE att representera vardera en av de olika befolkningsgrupperna i den muslimsk-kroatiska federationen, har valt att i möjligaste mån uppträda gemensamt och på så vis bidra till att överbrygga klyftan mellan dessa grupper. De har främst verkat konfliktdämpande genom att ta emot och hantera klagomål, som ofta rört egendomstvister till följd av etnisk rensning och annan ofrivillig folkomflyttning. Ombudsmännen har arbetat med ytterst knappa resurser. De har inte lyckats utverka det stöd de skulle ha behövt för att komma till rätta med merparten av de klagomål de tagit emot. De har överhuvudtaget inte haft möjlighet att verka i Republika Srpska, den serbiskdominerade delen av Bosnien och Hercegovina. OSSE fick genom Daytonavtalet centrala uppgifter i arbetet med att bygga en hållbar fred i det tidigare Jugoslavien. Det uppdrag som OSSE fått är att bistå parterna i Bosnien och Hercegovina med att förbereda och genomföra fria demokratiska val och att bistå i frågor som rör mänskliga rättigheter och demokratibyggande, samt att på det militära området hantera förhandlingar och överenskommelser om rustningskontroll och förtroendeskapande åtgärder. Genom ministerrådets beslut 1995 om Daytonavtalet övergick OSSE-representationen i Sarajevo i representationen för Bosnien och Hercegovina. För att kunna fullgöra det uppdrag som de fredsslutande parterna gett OSSE genom Daytonavtalet beslöt ministerrådet i december att upprätta en avsevärt mycket större representation med huvudkontor i Sarajevo, fem regionkontor och 30 lokala grupper. Representationens mandat löper på ett år, med möjlighet till förlängning. Ministerrådet betonar också i beslutet att OSSE:s roll i fredsprocessen innebär en stor utmaning. Organisationen kommer att bedömas efter vad den åstadkommer och inte efter vad den säger sig vilja göra. Man betonar vidare vikten av att OSSE nära samarbetar med den höge representanten, som har ett övergripande ansvar för genomförandet av Daytonavtalets civila delar, och med företrädare för internationella och enskilda organisationer. OSSE:s roll i de planerade valen i Bosnien och Hercegovina är både långsiktig och komplicerad. Vid utgången av år 1995 hade förberedelserna för insatsen kommit igång, men inte mycket mer. Regeringen har för avsikt att nästa år lämna en utförlig redogörelse för hur uppdraget att underlätta och övervaka valen genomförts. Sverige var i januari 1996 värd för ett internationellt expertmöte för att förbereda de allmänna valen i Bosnien och Hercegovina. Under förberedelserna för mötet identifierades en rad frågor som OSSE-representationen måste hantera, till exempel alla deltagande partiers tillgång till och utrymme i medierna, frågor om yttrandefrihet, om flyktingars möjlighet att rösta och kandidera till politiska ämbeten, om deras tillgång till allsidig information om valen, samt frågor om valkretsar och valsystem. Målsättningarna för expertmötet i Stockholm uppfylldes. Mötet bidrog till att konkretisera förberedelserna för representationen samtidigt som det gav tillfällen till kontakter mellan specialister på Balkanfrågor och valexperter. Daytonavtalet gav även i uppdrag till OSSE:s ordförande att tillsätta en ombudsman för mänskliga rättigheter i Bosnien och Hercegovina. Denna funktion utgör i praktiken en integrerad del av OSSE-representationen. På det militära området har OSSE genom fredsavtalet fått ansvar för förhandlingar om regional rustningskontroll och regionala förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder. Förhandlingarna om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder ledde i januari 1996 till en uppgörelse som under våren 1996 börjat tillämpas. Däremot har förhandlingarna om rustningsbegränsning gått trögt och (i april 1996) ännu inte lett till någon överenskommelse. Regeringen har beslutat ställa personal till OSSE-representationens förfogande. Av de cirka 240 personer som beräknas ingå i representationen har Sverige åtagit sig att bidra med åtta, på representationschefens begäran företrädesvis valexperter. Om särskilda behov skulle uppstå har regeringen beredskap att gå utöver detta antal. Sverige har också bidragit till den särskilda valfond som OSSE inrättat för valen i Bosnien och Hercegovina. 3.4 Representationen i Makedonien (den tidigare jugoslaviska republiken Makedonien) Makedonien har valts in som fullvärdig medlem i OSSE. Sedan 1992 har OSSE en representation i Skopje vars främsta syfte varit att förhindra en spridning av den jugoslaviska konflikten även till detta land. Representationen har också aktivt kunnat bidra till åtgärder som verkat dämpande på potentiella konflikter mellan de olika befolkningsgrupperna i landet. 3.5 OSSE och Jugoslavien Den socialistiska federativa republiken Jugoslavien (SFRJ) avstängdes 1992 från att delta i OSSE:s möten. Regeringen i Belgrad, som företräder Serbien- Montenegro, kräver medlemskap i OSSE på Jugoslaviens (SFRJ:s) plats medan flertalet OSSE-stater driver linjen att den får begära inträde som ny medlem på samma sätt som de andra stater som tidigare utgjorde Jugoslavien (SFRJ). Frågan är en oskiljaktig del av den pågående fredsprocessen och väntas få sin lösning inom ramen för denna. Sverige erkände i april 1996 Serbien-Montenegro som Förbundsrepubliken Jugoslavien, som en av flera efterföljarstater till det tidigare Jugoslavien. Regeringen har i olika sammanhang pekat på vikten av att Förbundsrepubliken Jugoslavien deltar i OSSE med de förpliktelser och åtaganden som detta innebär, till exempel i fråga om mänskliga rättigheter och rustningskontroll. Ett villkor för Förbundsrepubliken Jugoslaviens inträde i OSSE blir sannolikt att en OSSE-representation kan verka i landet. Därmed skulle OSSE åter ha förutsättningar att inte minst övervaka utvecklingen i Kosovo, Sandjak och Vojvodina. Under ett knappt års tid 1992-93 hade OSSE en representation i det som idag är Förbundsrepubliken Jugoslavien. Den hade sitt högkvarter i Belgrad och filialkontor i Kosovo, Sandjak och Vojvodina, tre områden med betydande icke-serbisk befolkning; i provinsen Kosovo är albanerna och i Sandjak muslimerna i majoritet, i Vojvodina bor bland annat en betydande ungersk minoritet. Sommaren 1993 tvingade regeringen i Belgrad bort denna OSSE-övervakning genom att inte förlänga överenskommelsen med OSSE. OSSE svarade med att dels utvidga samarbetet mellan OSSE-ländernas ambassader i Belgrad, i synnerhet vad avser bevakningen av Kosovo, Sandjak och Vojvodina, dels inrätta en särskild samrådsgrupp under permanenta rådet i Wien för dessa frågor. 3.6 Sanktionsövervakning OSSE och EU skapade 1992 övervakningsgrupper i sju länder i syfte att bistå dessa länder med kontroll av efterlevnaden av FN-sanktionerna mot Jugoslavien (Serbien-Montenegro). Grupperna har verkat i sex grannländer till Förbundsrepubliken Jugoslavien - nämligen Albanien, Bulgarien, Kroatien, Makedonien, Rumänien och Ungern - samt i Ukraina. Övervakningsgrupperna bemannas företrädesvis av tullpersonal. Deras verksamhet fortsatte under hela 1995. Ungefär 200 tulltjänstemän och andra experter var under 1995 verksamma i övervakningsgrupperna och vid huvudkontoret i Bryssel men personalstyrkan skärs nu ned. Sverige har kontinuerligt haft ett tiotal tulltjänstemän utsända till dessa övervakningsgrupper, främst i Ukraina, Ungern och Makedonien. 3.7 En förestående OSSE-representation i Kroatien Efter en utdragen förhandling med värdlandet om mandatet beslutade OSSE i april 1996 att upprätta en representation i Kroatien. OSSE-representationen skall erbjuda såväl kroatiska myndigheter som intresserade individer, grupper och organisationer stöd och sakkunskap i syfte att skapa försoning och respekt för mänskliga rättigheter, inbegripet rättigheter för dem som tillhör nationella minoriteter, och bidra till att konsolidera och utveckla demokratiska institutioner och ett rättssamhälle. 3.8 Stödgruppen i Tjetjenien Sedan slutet av 1994 har OSSE arbetat för en politisk lösning av konflikten i Tjetjenien. Efter flera kraftfullt kritiska OSSE-uttalanden och resor till regionen av olika delegationer, nåddes en princip-överenskommelse om att etablera permanent OSSE-närvaro i konfliktområdet. I april 1995 kom den så kallade stödgruppen på plats i Groznyj. Beslutet om stödgruppen föregicks av långvariga och tidvis svåra förhandlingar inom OSSE. Ryssland utsattes för hård kritik av övriga OSSE-stater för urskillningslös våldsanvändning. Rysslands rätt att ingripa för att säkerställa sin territoriella integritet ifrågasattes dock inte. Ett flertal stater - däribland Sverige, flera andra EU-stater och USA - påtalade att Ryssland inte följt Wiendokumentets regel att föranmäla större truppförflyttning och inte heller den i december 1994 antagna nya militärpolitiska uppförandekodens regler för urskillning och måttfullhet vid militära insatser. Ryssland invände att uppförandekoden rättfärdigade, eller rentav krävde att de författningsstridiga tjetjenska utbrytarstyrkorna måste avväpnas. Vid ett flertal tillfällen och genom olika kanaler har omvärlden hårt kritiserat de ryska truppernas urskillningslösa användning av tunga vapen mot civila och tjetjenernas tagande av gisslan. Stödgruppen består av sex diplomater och officerare. Sverige har sedan gruppen etablerades haft en officer på plats. Gruppens övergripande uppgift är att försöka bidra till en politisk lösning av konflikten. Den skall också följa och rapportera om mänskliga rättigheter och överträdelser mot dessa. Förhandlingar mellan parterna inleddes under försommaren och fördes längs tre spår: ett militärt, ett politiskt och ett ekonomiskt. OSSE:s stödgrupp fungerade som medlare. I juli 1995 nåddes en överens-kommelse om militära frågor innefattande eldupphör, avväpning av tjetjenska förband, etappvist tillbakadragande av ryska trupper och fångutväxling. Genomförandet av överenskommelsen inleddes omedelbart, men gick långsamt och avbröts gång på gång. Ömsesidiga anklagelser och ökad våldsanvändning ledde så småningom till att parterna upphörde att följa avtalet i oktober 1995. Man hade dessutom inte lyckats komma överens om Tjetjeniens framtida status eller om de ekonomiska frågeställningarna som bland annat rörde återuppbyggnadsarbetet. Sedan dess har inga regelrätta förhandlingar kommit till stånd. På grund av fortsatta strider och bristande politisk vilja hos berörda parter har gruppens arbete tidvis varit mycket svårt att utföra. Förhandlingar har avbrutits, liksom genomförandet av ingångna överenskommelser. Stödgruppens rörelsefrihet har tidvis varit begränsad. Tjetjenska rebeller har genomfört kidnappningar och tagit gisslan. Den ryska regeringen har intagit en allt hårdare linje gentemot Tjetjenien. Den ökande våldsanvändningen under de senaste månaderna utgör en dålig grund för att på nytt få igång förhandlingar. Det är tydligt att det inte finns någon godtagbar militär lösning på denna politiska konflikt. Därför är det viktigt att OSSE:s stödgrupp finns kvar. Den kan tjäna som ett stöd för en politisk lösning den dag parterna visar sig vara redo, underlätta de kontakter mellan parterna som måste tas, erbjuda en neutral plattform för förhandlingar, underlätta humanitära organisationers arbete samt rapportera sakligt och neutralt till det internationella samfundet. Ytterst utgör gruppens fortsatta närvaro ett bevis på den vikt OSSE:s medlemsstater fäster vid en politisk lösning av konflikten. Sverige för en aktiv politik i Tjetjenienfrågan till förmån för en lösning med politiska och inte militära medel. Den 31 mars 1996 presenterade president Jeltsin på rysk television en tidigare aviserad fredsplan. Den ryska regeringen förklarade sig bland annat villig till förhandlingar med en medlare. Den tjetjenska sidan svarade att den föredrog direktförhandlingar med president Jeltsin. 3.9 Moldova OSSE:s representation i Moldova upprättades i april 1993. Den skall försöka få till stånd en varaktig politisk lösning av konflikten kring utbrytarregionen Transnistrien i Moldova. Representationen söker få parterna att skapa en politisk ram för dialog och förhandlingar. Den söker vidare bistå parterna i konflikten med expertis i konstitutionella frågor, till exempel om regionalt självstyre, och i frågor om återvändande av flyktingar. Den skall uppmuntra intresserade stater att bidra till förhandlingar om Transnistriens status och tillbakadragande av de ryska trupper som är stationerade där. Dessutom skall representationen ge råd i frågor som rör mänskliga rättigheter, demokratisering och återvändande flyktingar. Även om förhandlingarna om Transnistriens framtida status gått mycket långsamt framåt, och tidvis stått still, förefaller parterna Moldova, Transnistrien, Ryssland och Ukraina fast beslutna att fortsätta förhandlingarna, med OSSE som aktiv medlare, i syfte att nå en politisk lösning. 3.10 Ukraina Representationen i Ukraina tillkom sommaren 1994. Den har upprättat kontor i Kiev och på Krim. Dess främsta uppgift är att följa förhandlingarna om Krims status och dess krav på lokalt ekonomiskt självbestämmande. Representationen skall även följa utvecklingen för de mänskliga rättigheterna samt bevaka massmediernas frihet. Representationens rapportering under det senaste året har bland annat fokuserat på konstitutionella frågor, krimtatarernas situation och Ukrainas ekonomiska utveckling. 3.11 Tadzjikistan Inbördeskriget i Tadzjikistan, som upphörde för cirka tre år sedan, krävde närmare 50.000 dödsoffer. Ingen varaktig politisk lösning har kunnat uppnås. Tvärtom har häftiga strider blossat upp vid flera tillfällen mellan regeringsstyrkor och oppositionen under det senaste året. En skör vapenvila råder, men den bryts regelbundet av både regerings- och oppositionsstyrkor. Sedan tidigt 1994 har OSSE en representation i Tadzjikistans huvudstad Dusjanbe. Representationens huvuduppgifter är att befordra dialog och förtroende mellan olika grupper, att uppmuntra respekt för mänskliga rättigheter samt upprättandet av demokratiska institutioner. Under det senaste året har representationen medverkat i utformningen av ett nationellt organ för mänskliga rättigheter med ombudsmannafunktioner. När FN:s flyktingkommissariat planerade att lämna vissa områden i Tadzjikistan fick OSSE-representationen i uppgift att följa människorättsläget för återvändande flyktingar och tvångsförflyttade personer i syfte att underlätta deras återkomst till det tadzjikiska samhället. Representationen övertog då tre filialkontor från flyktingkommissariatet i landets södra delar. FN har medverkat till förhandlingar om att uppnå en politisk lösning på konflikten. OSSE-representationen följer dessa fredssamtal. Flera förslag har presenterats för parterna, men få framsteg har gjorts, trots aktivt internationellt engagemang även från FN, Ryssland och Iran. Parterna i konflikten har dock förklarat sig beredda att fortsätta en direkt dialog och även förhandlingar inom en något bredare ram. 3.12 Georgien På georgiskt territorium pågår två större konflikter. Både Abchasien och Sydossetien har i flera år strävat efter självständighet från Georgien. Dessa strävanden har lett till väpnade konflikter mellan Tbilisi och utbrytarområdena. Striderna har förorsakat stora flyktingströmmar och mycket mänskligt lidande. Även om stridshandlingarna sedan ett par år upphört är konflikterna fortfarande olösta. Det internationella samfundet försöker aktivt utarbeta hållbara politiska lösningar, där både Abchasien och Sydossetien ges viss autonomi men där Georgiens territoriella integritet bevaras. OSSE har en representation i Tbilisi sedan december 1992. Den består av 17 diplomater och militärer. Georgien-representationen är OSSE:s näst största efter representationen i Bosnien och Hercegovina. Det är den enda som står i nära kontakt med och även övervakar en fredsbevarande styrka. Representationen söker främja förhandlingar mellan parterna i konflikten om Sydossetien, men mandatet täcker även övriga delar av Georgien. Under det gångna året har kontakterna mellan den sydossetiska huvudstaden Tshkinvali och Tbilisi tidvis förbättrats, men under de senaste månaderna har fredsprocessen åter stagnerat. Representationen har även organiserat flera konferenser och seminarier främst om rättsliga spörsmål. Tillsammans med ODIHR samordnade den och deltog i den internationella övervakningen av de georgiska president- och parlamentsvalen i december 1995. Representationen har vidare hjälpt till att utarbeta olika lagförslag, till exempel om en ombuds-mannainstitution. Dessutom har den med FN, som har mandat att förhandla om konflikten rörande Abchasien, diskuterat förutsättningarna för att upprätta ett gemensamt FN/OSSE-kontor för mänskliga rättigheter i Suchumi. 3.13 Konflikten om Nagorno-Karabach och Minskgruppen Sedan 1988 pågår en väpnad konflikt om enklaven Nagorno-Karabach, som ligger i Azerbajdzjan, men har armenisk befolkningsmajoritet som eftersträvar större självständighet. Azerbajdzjan accepterar endast begränsad autonomi för enklaven. Konflikten har vållat stort mänskligt lidande, med tiotusentals döda och över en miljon fördrivna och flyktingar. OSSE har sedan 1992 haft överläggningar med parterna inom den så kallade Minskprocessen om en varaktig politisk lösning på konflikten som skulle ge Nagorno-Karabach betydande autonomi men inom Azerbajdzjans territorium. ESK beslöt 1992 att Minsk, Vitrysslands huvudstad, skulle bli säte för en fredskonferens för konflikten. Eftersom förutsättningar att påbörja konferensen inte förelåg, bildades något senare den så kallade Minskgruppen i syfte att förbereda konferensen. Minskgruppen består av konfliktens parter och ett antal särskilt intresserade OSSE-stater. Sverige är medlem av Minskgruppen sedan dess tillkomst och fungerade under ett drygt år som dess ordförande respektive samordförande. Sverige sökte som ordförande kanalisera de parallella ryska fredsansträngningarna in i Minskprocessen. Sedan december 1994 har Minskgruppen ett samordförandeskap. Sverige var således ordförande tillsammans med Ryssland fram till april 1995 då Finland övertog Sveriges roll. Samordförandeskapet har resulterat i en betydligt bättre samordning av medlingsansträngningarna. Under förhandlingarna uttryckte parterna önskemål om att få en eventuell överenskommelse tryggad av verkligt internationella fredsbevarande styrkor ledda av OSSE. Den svenske ordföranden undersökte intresset bland OSSE-staterna för en sådan operation. Gensvaret var positivt och toppmötet i Budapest i december 1994 fattade ett principbeslut om en fredsbevarande insats, under förutsättning av konkreta framsteg i förhandlingsprocessen. En fredsbevarande militär insats i Nagorno-Karabach skulle bli den första inom OSSE:s ram. En militär stabsgrupp har etablerats av OSSE för att planera en eventuell insats. Sverige är i princip berett att bidra med personal och/eller finansiella resurser till en eventuell fredsbevarande insats i Nagorno-Karabach. Trots intensiva förhandlingar och ansträngningar av både samordförandeskapet och Minskgruppens medlemmar under det senaste året har inget av de många förslag som förelagts parterna kunnat accepteras av samtliga. Betydelsefullt är dock att en informell vapenvila råder i regionen sedan maj 1994, delvis framförhandlad av Ryssland och det dåvarande svenska ordförandeskapet i Minskprocessen. Vidare har en ramöverenskommelse om förtroendeskapande åtgärder ingåtts. Armenien och Azerbajdzjan har inlett direkta bilaterala konsultationer för att försöka lösa de svåraste frågorna. Samordförandeskapets ansträngningar kommer även framöver att koncentreras på att stärka den existerande vapenvilan, att främja förtroendeskapande åtgärder i synnerhet inom det humanitära området, och att finna nya vägar för fortsatta förhandlingar om en fredlig uppgörelse. 4 Den parlamentariska församlingen OSSE:s parlamentariska församling höll i juli 1995 sitt fjärde möte i Ottawa. Närmare 250 parlamentariker från 48 länder deltog i mötet, som leddes av församlingens ordförande, talmannen i den belgiska senaten Frank Swaelen. Nästa möte med församlingen kommer att äga rum i Stockholm den 5-9 juli 1996. Parlamentarikerförsamlingen inleds och avslutas med plenarmöten, men huvuddelen av arbetet sker i tre utskott: för säkerhetsfrågor och andra politiska frågor, för ekonomi samt för demokrati, mänskliga rättigheter och humanitära frågor.. Parlamentariska församlingen behandlade bland annat situationen i områden som Tjetjenien, Nagorno-Karabach och före detta Jugoslavien; den ekonomiska omvandlingen i länderna i Central- och Östeuropa och det tidigare Sovjetunionen, inbegripet frågor som rör en miljömässigt hållbar utveckling, samt integration av nationella minoriteter i samhällslivet. På initiativ av de svenska parlamentarikerna gjorde mötet kritiska uttalanden om mänskliga rättigheter i Turkiet och om Frankrikes beslut att återuppta sina kärnvapenprov. Sveriges representanter bidrog också till att det utvidgade säkerhetsbegreppet samt kvinnornas roll i den ekonomiska och sociala utvecklingen i Central- och Östeuropa uppmärk-sammades i slutdeklarationen. Det var också ett svenskt initiativ att inför det kommande mötet i Stockholm utreda möjligheterna till förbättrat samarbete om flyktingmottagning, inbegripet frågor om kostnadsfördelning. Liksom tidigare år uttalade församlingen ett önskemål om att OSSE:s beslutsprocess förenklas genom att fler beslut fattas utan krav på enhällighet. 5 Samverkan med enskilda organisationer En konsekvens av det breda säkerhetsbegreppet är att OSSE har en öppen inställning till samverkan med enskilda organisationer. OSSE har valt en generös och obyråkratisk definition av enskilda organisationer - och den enklast tänkbara, nämligen att som enskilda organisationer betrakta alla som själva betecknar sig som sådana. Detta kan innebära allt från udda enmansorganisationer till internationellt anskrivna och sakkunniga rörelser. Det är betecknande att det finns flera enskilda organisationer som redan i sitt val av namn själva klart och tydligt markerar en anknytning till OSSE. Eftersom OSSE:s vagga stod i Helsingfors har Helsingfors kommit att bli ett kodord för en sådan frändskap med OSSE - som i organisationsnamnen Internationella Helsingforsfederationen, Helsinki Watch och den amerikanska Helsinki Commission - men OSSE:s utbyte med enskilda organisationer omfattar givetvis många fler. Det ligger i sakens natur att samverkan mellan ett mellanstatligt samarbetsforum som OSSE och enskilda organisationer inte är problemfri. Dels finns det bland OSSE:s deltagarstater vitt skilda uppfattningar om värdet av - och riskerna med - samverkan med enskilda organisationer, dels bildar dessa organisationer en brokig provkarta med högst varierande intressegemenskap med OSSE. Toppmötet i Budapest 1994 gav generalsekreteraren i uppdrag att utreda hur OSSE:s samverkan med enskilda organisationer kunde förstärkas. Generalsekreteraren redovisade i september 1995 ett antal praktiska uppslag. Somliga förslag var nya, andra återgav snarare vad som varit överenskommet ända sedan toppmötet i Helsingfors 1992 men egentligen inte tillämpats. På svenskt initiativ togs generalsekreterarens utredning upp till informell diskussion i Wien inför ministerrådsmötet i december 1995, men åsiktsskillnaderna mellan olika OSSE-stater gick inte att överbrygga på den tid som då stod till buds. Generalsekreterarens förslag har sålunda tills vidare inte resulterat i några formella beslut. De kommer dock att på nytt aktualiseras inför toppmötet i Lissabon 1996. 6 Ministerrådsmötet i Budapest Ministerrådsmötet i Budapest i december 1995 var det femte i ordningen sedan toppmötet i Paris 1990, som stadfäste Parisstadgan och lade grunden för ett omorganiserat OSSE. Det dominerades dels av diskussioner om situationen i det tidigare Jugoslavien i ljuset av OSSE:s roll i de civila delarna av fredsavtalet för Bosnien och Hercegovina, dels av frågan om en alleuropeisk säkerhetsmodell för det tjugoförsta århundradet. I en inledande geografisk och tematisk överblick över OSSE-verksamheten beskrev dåvarande OSSE-ordföranden, den ungerske utrikesministern Kovacs, det gångna året på följande sätt. OSSE:s struktur som en övergripande, allomfattande europeisk säkerhetsorganisation hade ytterligare befästs genom att verksamheten än mer inriktats på konfliktförebyggande, krishantering och normalisering av det civila samhället, däri inräknat uppbyggnad eller återuppbyggnad av demokratiska institutioner. OSSE:s fältrepresentationers verksamhet spänner över hela detta spektrum. Dessa har som instrument för preventiv diplomati och medling i flera fall bidragit till att främja stabiliteten och säkerheten där de är verksamma. Genom att ställa medlare och sakkunskap till förfogande för parterna i olika konflikter - i form av bland annat OSSE:s Kontor för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter (ODIHR), minoritetskommissarien (HCNM) och personliga representanter för ordföranden - har OSSE medverkat till ökad insyn, bättre samarbetsklimat och fördjupad demokratisk värdegemenskap inom och mellan OSSE-staterna. De knappa resurser OSSE förfogar över försvårar ibland verkställandet av fattade beslut. OSSE:s reguljära budget uppgick under året till knappt 210 miljoner kronor. Till detta kommer dock avsevärda resurser som medlemsländerna ställer till OSSE:s förfogande i form av personal och frivilliga bidrag. Den allmänna debatten vid ministerrådet handlade om vilken roll OSSE kunde spela för att bringa fred, demokrati och trygghet till Bosnien och Hercegovina liksom om behovet av att stärka existerande säkerhetsstrukturer och ersätta institutionella revirstrider med samarbete och långsiktigt tänkande - bland annat i form av en ny säkerhetsmodell för det tjugoförsta århundradet. Olika OSSE-länder varnade för latenta konflikthärdar där aggressiv nationalism och etniska motsättningar hotar att spränga existerande statsbildningar. Flera länder - främst från Central- och Östeuropa - valde att framhäva de ekonomiska, tekniska, kulturella och vetenskapliga aspekterna av säkerhetspolitiskt samarbete. Alla OSSE-stater som tog till orda under dagordningspunkten om det tidigare Jugoslavien gav sitt stöd till fredsavtalet för Bosnien och Hercegovina och till de uppgifter som däri tilldelats OSSE. Organisationen befanns stå inför sin största utmaning hittills. För att OSSE skulle kunna bemästra denna utmaning krävdes att medlemsstaterna erbjöd nödvändigt politiskt och materiellt stöd och att insatserna samordnades med andra internationella organ. Denna samstämmighet återspeglades i ministerrådets beslut att upprätta en representation i Bosnien och Hercegovina för att ta sig an de uppgifter som OSSE fått i Daytonavtalet. OSSE skall underlätta och övervaka allmänna val, övervaka parternas efterlevnad av åtaganden rörande mänskliga fri- och rättigheter och bistå parterna i förhandlingar om och tillämpning av förtroendeskapande åtgärder och annan rustningskontroll. Ministerrådet välkomnade ett av utrikesminister Lena Hjelm-Wallén presenterat svenskt initiativ att sammankalla ett internationellt expertmöte i Stockholm för att förbereda valen i Bosnien och Hercegovina. Vad gäller konflikten om den etniskt armeniskdominerade enklaven Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan uppmanade ministerrådet parterna att intensifiera sina direktkontakter och beslutade att fortsätta förhandlingarna inom OSSE:s ram - den så kallade Minskprocessen - vilka syftar till att nå en varaktig fredlig lösning av konflikten. Konkreta framsteg i förhandlingarna är en förutsättning för att sända en multinationell fredsbevarande OSSE-styrka till regionen i enlighet med principbeslutet från toppmötet i Budapest 1994. Ministerrådet bekräftade också att Danmark övertar ordförandeskapet för OSSE 1997 efter Schweiz, som innehar detta under 1996. Därtill beslutade ministerrådet förlänga mandatet för Max van der Stoel som OSSE:s minoritetskommissarie med tre år. I övrigt är det värt att notera att det var första gången som Makedonien deltog som likaberättigad med övriga OSSE-stater. 7 OSSE inför toppmötet i Lissabon Toppmöten inom OSSE har sedan det nya OSSE började ta form ägt rum vartannat år: Paris 1990, Helsingfors 1992, Budapest 1994 och, härnäst, Lissabon 1996. Ministerrådet har sedan 1993 mötts endast de år toppmöten inte ägt rum. Därmed har ett mönster tagit form som innebär ett högnivåmöte mot slutet av varje år, det vill säga mot slutet av varje ordförandeperiod. Arbetet inom OSSE tenderar att koncentreras på förberedelser inför och genomförande av beslut från dessa högnivåmöten, framför allt toppmötena. Tillkomsten av permanenta rådet som navet i den löpande verksamheten och utvidgningen av OSSE:s operativa konflikthantering har lett till att högnivåmötena alltmer inriktas på principiella och mer övergripande frågor. Toppmötet i Lissabon äger rum i början av december 1996. Av allt att döma kommer dess förlopp och resultat att huvudsakligen bestämmas av tre centrala frågor. A. Hur kommer OSSE:s uppdrag i Bosnien och Hercegovina att utfalla? Hur utvecklas OSSE:s operativa roll? Toppmötesdeltagarnas syn på OSSE:s användbarhet som ett av huvudinstrumenten i hanteringen av kriser och konflikter i Europa kommer att starkt färgas av hur OSSE i praktiken lyckas med sitt uppdrag i Bosnien och Hercegovina, med förberedelserna för och genomförandet av valen i landet, med efterlevnaden av de militära överenskommelser som Daytonavtalet förutser och med uppbyggnaden av ett rättssamhälle, där de mänskliga rättigheterna respekteras. OSSE:s framtida roll påverkas givetvis också av hur de militära bestämmelserna i själva fredsavtalet tillämpas och efterlevs. Toppmötet i Lissabon infaller vid utgången av nuvarande mandat för den mångnationella militära styrkans (IFOR) närvaro i området. Självklart kommer också OSSE:s övriga operativa verksamhet, det vill säga främst representationerna, att ha betydelse för hur organisationen värderas. Speciellt intressant är därvid hur OSSE:s fortsatta roll i hur konflikten i Tjetjenien kommer att gestalta sig. Vad gäller OSSE:s förmåga att genomföra fredsbevarande operationer bedömer regeringen det vara osäkert om det relativa dödläget i förberedelserna för en fredsbevarande insats i Nagorno-Karabach kommer att kunna brytas före Lissabon-mötet. B. Vart leder diskussionen inom OSSE om en säkerhetsmodell för det tjugoförsta århundradet? Den pågående etappen i diskussionen om säkerhetsmodellen för det tjugoförsta århundradet är tänkt att avslutas vid toppmötet i Lissabon i december 1996. I den mån denna diskussion leder till konkreta beslutsrekommendationer kommer dessa att handla om att närmare definiera OSSE:s roll i den europeiska säkerhetsarkitekturen och stärka dess operativa användbarhet. Denna fråga är intimt förbunden med flertalet central- och östeuropeiska staters strävan att bli medlemmar i NATO, med NATO-ländernas överväganden om utvidgning av alliansen och med Rysslands farhågor för och motstånd mot en sådan utvidgning. Ett viktigt inslag i säkerhetsmodellen blir att bygga förtroende, inte minst för att överbrygga den förtroendeklyfta som nu uppstått mellan NATO och Ryssland. Här är såväl själva processen som dess slutresultat viktiga. Det är därför angeläget att den fortsatta diskussionen om säkerhetsmodellen blir balanserad och konstruktiv. Inte minst Europeiska unionens bidrag blir väsentligt. Sverige samverkar nära med övriga EU-länder för att ge konkreta bidrag till säkerhetsmodellen. Även frågan om hur OSSE:s förhållande till inomregionala organ som Östersjörådet utvecklas kommer att ha betydelse. C. Hur kommer problemen med CFE-avtalets genomförande att hanteras under och efter avtalets uppföljningskonferens i maj? Även om tidsperspektivet kan vara osäkert, bör man räkna med möjligheten att Lissabonmötet stadfäster mandat för en ny omgång förhandlingar om rustningskontroll i vilken alla OSSE-stater deltar. Förhandlingar om ett sådant mandat kan komma att inledas redan före Lissabonmötet. Sverige, som står utanför CFE-avtalet, skulle där sannolikt ställas inför känsliga avvägningar. Utvecklingen i denna fråga kommer i sin tur att starkt påverka annan europeisk rustningskontroll och nedrustning inom OSSE:s ram. Regeringen vill fästa riksdagens uppmärksamhet vid dessa tre huvudfrågor inför toppmötet i Lissabon därför att de har uppenbar säkerhetspolitisk betydelse för Sverige. -------------------------------------------------------------------------------------------- OSSE:s medlemsländer Albanien Andorra Armenien Azerbajdzjan Belgien Bosnien och Hercegovina Bulgarien Canada Cypern Danmark Estland Finland Frankrike Georgien Grekland Heliga Stolen Irland Island Italien Jugoslavien (den socialistiska federativa republiken Jugoslavien)* Kazakstan Kirgizistan Kroatien Lettland Liechtenstein Litauen Luxemburg * Den socialistiska federativa republiken Jugslavien avstängdes 1992 från att delta i OSSE:s möten. Makedonien (den tidigare jugoslaviska republiken Makedonien) Malta Moldova Monaco Nederländerna Norge Polen Portugal Rumänien Ryssland San Marino Schweiz Slovenien Slovakien Spanien Storbritannien Sverige Tadzjikistan Tjeckien Turkiet Turkmenistan Tyskland Ukraina Ungern USA Uzbekistan Vitryssland Österrike Utrikesdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 april 1996 Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Blomberg, Andersson, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing Föredragande: statsrådet Hjelm-Wallén __________________ Regeringen beslutar skrivelse 1995/1996:164 Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) år 1996.