Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1995/96:113 Svenskt deltagande i fredsstyrka i f.d. Jugoslavien Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 30 november 1995 Lena Hjelm-Wallén Pierre Schori (Utrikesdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att riksdagen medger att regeringen ställer en väpnad styrka om högst 870 personer till förfogande som ett svenskt bidrag till en multinationell fredsstyrka, när Förenta Nationernas säkerhetsråd beslutat att ge en sådan styrka uppdrag att medverka till genomförandet av den fredsöverenskommelse som ingåtts mellan parterna i konflikten i f.d. Jugoslavien. Styrkan avses uppgå till högst 870 personer med erforderlig utrustning och ingå i en i huvudsak nordisk brigad. Den svenska insatsen avses ställas till förfogande för ungefärligen en tolvmånadersperiod och kostnaderna för insatsen beräknas uppgå till 656 miljoner kronor. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 3 2 Ärendet och dess beredning................................. 4 3 Bakgrund................................................... 4 3.1 Svenskt stöd till f.d. Jugoslavien.................. 4 3.2 UNPROFOR............................................ 5 3.3 Fredsöverenskommelsen............................... 6 3.4 Återuppbyggnad av det civila samhället.............. 7 3.5 Multinationell fredsstyrka.......................... 8 3.6 Avtal............................................... 9 4 Regeringens överväganden................................... 10 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 november 1995............................................ 14 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen medger att regeringen ställer en väpnad styrka om högst 870 personer till förfogande som ett svenskt bidrag till en multinationell fredsstyrka, när Förenta Nationernas säkerhetsråd beslutat att ge en sådan styrka uppdrag att medverka till genomförandet av den fredsöverenskommelse som ingåtts mellan parterna i konflikten i f.d. Jugoslavien. Vidare föreslår regeringen att riksdagen mot bakgrund av ärendets brådskande natur beslutar att förkorta motionstiden till två dagar. 2 Ärendet och dess beredning En fredsöverenskommelse mellan parterna i konflikten i f.d. Jugoslavien paraferades den 21 november 1995 i Dayton, Ohio, USA. I överenskommelsen anmodas FN:s säkerhetsråd att ge ett mandat till en multinationell fredsstyrka, (Peace Implementation Force; IFOR), att medverka till genomförandet av överenskommelsen. IFOR kommer att stå under ledning av Nordatlantiska försvarsorganisationen (NATO) och bestå av trupper från såväl NATO som icke NATO-stater. Sverige har sedan länge genom fredsbevarande insatser i regionen och genom omfattande humanitärt bistånd och andra insatser engagerat sig i fredsprocessen, och det finns ett starkt svenskt intresse att delta i IFOR. En avsiktsförklaring i ett brev till NATO, som klargör Sveriges intresse att medverka i IFOR, lämnades av regeringen i november 1995. Förberedelsearbetet för att kunna ingå i IFOR har redan inletts. Kontakter med NATO samt med FN och de stater som väntas ingå i IFOR har tagits och diskussioner pågår om hur den militära och legala strukturen för ett svenskt truppdeltagande skall se ut. I dessa diskussioner har Försvarsmakten medverkat. Efter en resolution i FN:s säkerhetsråd bör de första IFOR-styrkorna kunna vara på plats inom mycket kort tid. Den största delen av planeringen och samordningen mellan de deltagande staterna har sålunda skett och sker i förväg utifrån vissa antaganden. I detta avseende är Sverige i samma situation som övriga stater vilka anmält sitt intresse att medverka i IFOR.Detta gör att ärendet har beretts skyndsamt och att förslag måste föreläggas riksdagen redan innan fredsöverenskommelsen undertecknats och resolutionen från FN:s säkerhetsråd föreligger. Ärendet medför ingen lagstiftning och regeringens förslag har inte remissbehandlats. 3 Bakgrund 3.1 Svenskt stöd till f.d. Jugoslavien Kriget i f.d. Jugoslavien har pågått i mer än fyra år. Under denna tid har stora internationella ansträngningar gjorts för att en förhandlingslösning skall kunna nås. Samtidigt har omfattande insatser vidtagits för att förebygga konfliktens spridning och för att lindra lidandet bland civila krigsoffer. De FN-trupper som stationerats i Bosnien-Hercegovina, i tidigare jugoslaviska Republiken Makedonien och i Kroatien har haft som främsta uppgift att stödja fredsansträngningarna och de humanitära hjälpinsatserna. Sverige lämnar betydande bidrag inom alla dessa områden. Förutom att bidra med svensk FN-trupp i f.d. Jugoslavien deltar Sverige aktivt i det diplomatiska arbetet såsom medlem av FN, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), Europeiska unionen (EU) och Styrkommittén för Jugoslavien-konferensen, ICFY. Riksdagsledamoten Carl Bildts uppdrag som EU-ordförande för ICFY innebär särskilda insatser för svensk del. Sverige ger omfattande humanitär hjälp (över en miljard kronor hittills) och ger därutöver särskilt stöd till demokrati- och försoningsinsatser (50 miljoner kronor) och till insatser av återuppbyggnadskaraktär (150 miljoner kronor). Dessutom har hittills cirka 80.000 flyktingar från f.d. Jugoslavien fått permanent fristad i Sverige. Vidare bidrar Sverige med civilpoliser och militärobservatörer samt till olika övervakningsinsatser i regionen (sanktionsövervakning, övervakning av Federativa Republiken Jugoslaviens (Serbien-Montenegro) embargo mot bosnienserberna och EU:s observatörsmission). 3.2 UNPROFOR De svenska FN-soldaterna i Bosnien-Hercegovina, i tidigare jugoslaviska Republiken Makedonien och i Kroatien är Sveriges största bidrag till insatserna i f.d. Jugoslavien räknat både i personal och i anslagna resurser. I februari 1992 beslutade FN:s säkerhetsråd att inrätta en skyddsstyrka för f.d. Jugoslavien, „United Nations Protection Force„ (UNPROFOR). UNPROFOR:s mandat och geografiska verksamhetsområde utvidgades successivt av säkerhetsrådet. FN-styrkan stationerades först i Kroatien. Efterhand placerades den även i Bosnien-Hercegovina och i tidigare jugoslaviska Republiken Makedonien. Sammanlagt har hittills 6 821 svenskar tjänstgjort som FN-soldater i UNPROFOR till en kostnad av 1,8 miljarder kronor. UNPROFOR:s huvuduppgift var inledningsvis att bidra till att förverkliga en lösning av konflikten i Kroatien. En viktig deluppgift var att övervaka vapenvilan i av FN fredade områden, de s.k. „United Nations Protected Areas„ (UNPA), vilka i huvudsak sammanföll med de av de kroatiska serberna kontrollera- de områdena. UNPROFOR tilldelades härefter olika uppgifter i Bosnien-Hercegovina, såsom att skydda Sarajevos flygplats och att övervaka det militära flygförbud över Bosnien-Hercegovina som FN:s säkerhetsråd fattade beslut om i oktober 1992. Under hösten 1992 gavs UNPROFOR vidare i uppgift att skydda humanitära transporter i Bosnien-Hercegovina. Under våren 1993 inrättade säkerhetsrådet sex fredade områden i Bosnien- Hercegovina (städerna Sarajevo, Bihac, Gorazde, Srebrenica, Tuzla och Zepa, med omgivningar). I juni 1993 fick UNPROFOR till uppgift att på olika sätt skydda dessa fredade områden. Som ett svenskt bidrag till de av FN:s säkerhetsråd beslutade insatserna föreslog regeringen i prop. 1992/93:254 att riksdagen skulle medge att regeringen ställde en väpnad styrka om högst ca 1000 personer till FN:s förfogande. Enligt lagen (1992:1153) om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands får regeringen, utan riksdagens hörande, sätta in en väpnad styrka utomlands på begäran antingen av FN eller OSSE om syftet är att styrkan skall användas för fredsbevarande verksamhet. Denna lag ansågs inte tillfyllest när det gällde UNPROFOR, då de regler som styrde de planerade insatserna kunde komma att innehålla fredsframtvingande moment. Ett särskilt riksdagsbeslut var därför enligt 10 kap. 9 § första stycket 1 regeringsformen erforderligt. Riksdagens utrikesutskott (bet. 1992/93:UU35) tillstyrkte regeringens förslag och konstaterade att FN:s mandat kunde innebära att styrkan för att utföra sina uppgifter skulle kunna behöva vidta åtgärder som gick utöver strikt fredsbevarande. Det kunde då, framhöll utskottet, i tillägg till bruk av våld i självförsvar även handla om våld för att skydda civilbefolkningen eller för att förhindra brott mot överenskommelsen eller kränkningar av fredade områden. Utrikesutskottet underströk emellertid att styrkans uppgifter i huvudsak skulle vara av fredsbevarande karaktär och framhöll att deltagare i operationen inte skulle ta initiativ till våldsanvändning. Riksdagen beslutade enligt utskottets hemställan (rskr. 1992/93:429). Med stöd av riksdagsbeslutet och efter framställning från FN:s general- sekreterare skickade Sverige under hösten 1993 880 FN-soldater till Tuzla- området. För närvarande deltar Sverige med 1 030 FN-soldater i en nordisk bataljon (NORDBAT 2) i Tuzla-området. Den svenska FN-styrkans huvuduppgifter är att skydda Tuzla-området och att bistå humanitära transporter till civilbefolkningen. Som ett led i av FN föreslagna nedskärningar i FN-styrkan beslutade regeringen i november 1995 att från och med februari 1996 minska den svenska insatsen med 150 FN-soldater. I juni 1995 inrättades en snabbinsatsstyrka (Rapid Reaction Force) som utgör en integrerad del av UNPROFOR. Sverige deltar inte med personal i denna insatsstyrka men har bidragit till dess finansiering. I slutet av 1992 placerades en FN-styrka i förebyggande syfte i tidigare jugoslaviska Republiken Makedonien. För närvarande deltar Sverige med ca 40 FN- soldater i en nordisk bataljon (NORDBAT 1). UNPROFOR:s mandat har kontinuerligt förlängts av säkerhetsrådet, och den 31 mars 1995 förlängdes mandatet fram till den 30 november 1995. Samtidigt omorganiserades UNPROFOR till att under samlingsbeteckningen „United Nations Peace Forces„ (UNPF) verka i tre separata enheter: UNPROFOR med mandat endast i Bosnien-Hercegovina, „United Nations Confidence Restoration Operation„ (UNCRO) i Kroatien samt „United Nations Preventive Deployment Force„ (UNPREDEP) i tidigare jugoslaviska Republiken Makedonien. UNPF har ett gemensamt högkvarter för dessa tre enheter i Zagreb där Sverige för närvarande deltar med ett stabskompani om ca 80 personer. Regeringen beslutade i oktober 1995 att avveckla detta deltagande. 3.3 Fredsöverenskommelsen Den 21 november 1995 paraferades en allomfattande fredsöverenskommelse för Bosnien-Hercegovina av presidenterna i Bosnien-Hercegovina, Kroatien och Federativa Republiken Jugoslavien. Överenskommelsen träder i kraft efter den formella undertecknandeceremoni som inom kort skall hållas i Paris. Överenskommelsen är resultatet av ett långt förberedelsearbete samt av tre veckors intensiva förhandlingar under internationell förmedling. I synnerhet länderna i den s.k. kontaktgruppen (USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Ryssland) och Carl Bildt såsom EU-ordförande för ICFY har gjort betydande insatser för att få denna uppgörelse till stånd. Överenskommelsen syftar till att skapa långsiktig fred och stabilitet och att lägga grunden för demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling. Den består av ett ramavtal och elva annex. Grundprinciperna är att Bosnien- Hercegovina består som enad och suverän stat och erkänns som sådan av Kroatien och Federativa Republiken Jugoslavien, samtidigt som en fördelning görs inom staten Bosnien-Hercegovina enligt vilken den bosnisk-kroatiska federationen tilldelas 51% och den serbiska republiken 49% av territoriet. Överenskommelsen innehåller konstitutionella principer enligt vilka staten kommer att ha centrala regeringsstrukturer i den enade huvudstaden Sarajevo. Ett system kommer att upprättas med ett nationellt parlament i Sarajevo och regionala parlament i federationen respektive i den serbiska delen. Vidare ingår bl.a. bestämmelser om mänskliga rättigheter, om flyktingars och internflyktingars rätt till återvändande och om fria val som skall genomföras inom sex - nio månader efter överenskommelsens ikraftträdande. FN:s flyktingkommissarie, UNHCR, respektive OSSE tilldelas viktiga roller i genomförandet av flyktingåtervändandet och valen. Enligt överenskommelsen skall en s.k. hög representant utses som skall övervaka och samordna genomförandet av de nämnda civila delarna av överenskommelsen. Den höge representanten skall också hålla nära kontakt med IFOR samt rapportera till bl.a. FN och EU. Ett annex utgörs av ett avtal om militära aspekter av fredsöverenskommelsen. Avtalet behandlar även den multinationella fredsstyrka (IFOR) som får till uppgift att medverka till fredsöverenskommelsens genomförande. I en inledande artikel i avtalet välkomnar parterna att det internationella statssamfundet är villigt att sända en sådan styrka till regionen för en period av ungefär ett år. I avtalet samtycker parterna till att IFOR ges rätt att bl.a. säkerställa att parterna uppfyller sina åtaganden enligt avtalet. Ett viktigt moment härvidlag är att en separationszon skall upprättas mellan parterna i konflikten på båda sidor av en vapenstilleståndslinje. En utgångspunkt i avtalet är att parterna samtycker till att IFOR har möjlighet att använda våld för att utföra sina uppgifter enligt avtalet. IFOR tilldelas också en understödjande uppgift för civila och humanitära delar förknippade med fredsöverenskommelsen, såsom att bistå UNHCR och andra organisationer i deras humanitära uppdrag. 3.4 Återuppbyggnad av det civila samhället Truppseparering och demilitarisering är en förutsättning för och ett första steg mot fred i f.d. Jugoslavien. För att freden skall bli stabil och bestående krävs dock att även en lång rad andra förutsättningar uppfylls. Fredsöverenskommelsens stadganden om demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och rätt för flyktingar att återvända måste omsättas i handling. Det är också viktigt att människors liv så snabbt som möjligt kan återgå till det normala - att soldater kan återkomma till det civila livet, att skolor och sjukhus och kommunikationer inom och mellan länderna i f.d. Jugoslavien kan börja fungera normalt. Långsiktig fred kräver vidare att ländernas ekonomier byggs upp och att handelsförbindelser återupprättas och utvecklas. De materiella skadorna är enorma i vissa delar av Bosnien-Hercegovina och Kroatien och omfattande insatser krävs för att återuppbygga krigsdrabbade områden. Stora insatser kommer också att krävas för att de mänskliga skadorna skall kunna läkas. Länderna i regionen behöver omvärldens stöd i den mödosamma process de har framför sig. Till fredsöverenskommelsen kommer därför att kopplas ett internationellt program för bl.a. materiell återuppbyggnad och uppbyggnad av demokratiska och ekonomiska strukturer. Dessutom måste pågående humanitära insatser fortsätta under en övergångsperiod. Sverige kommer aktivt att bidra till insatserna på olika områden, både genom svenska och internationella organisationer. EU och Världsbanken kommer att ha centrala roller inom återuppbyggnadsarbetet. Genomförandet av återuppbyggnadsinsatserna blir beroende av att parterna verkligen respekterar fredsöverenskommelsen. Som ovan nämnts skall en s.k. hög representant utses, som bl.a. skall samordna de civila insatserna och övervaka hur de politiska villkoren för insatserna uppfylls. UNHCR kommer att få framträdande uppgifter när det gäller de delar av fredsöverenskommelsen som garanterar flyktingars och internflyktingars rätt att återvända. OSSE får ett viktigt uppdrag vad gäller genomförande och övervakning av fria val. OSSE kommer dessutom att spela en betydelsefull roll i uppbyggandet av rättsstatliga system samt beträffande åtgärder för rustningskontroll. Ett centralt mål för de internationella insatserna blir att bidra till försoning mellan olika folkgrupper och integration mellan de skilda delarna av Bosnien-Hercegovina. Detta krävs inte minst för att Bosnien-Hercegovina på sikt skall kunna hålla samman som stat. Närmare integration mellan staterna i regionen och mellan regionen och övriga Europa är också viktiga mål i ett längre perspektiv. Sverige stödjer aktivt de planer som finns inom EU på att erbjuda utökat samarbete och förbättrade handelsvillkor med länderna i regionen. En förutsättning för detta är dock att fredsöverenskommelsen respekteras. 3.5 Multinationell fredsstyrka Med utgångspunkt från fredsöverenskommelsen förväntas FN:s säkerhetsråd ge ett mandat till en multinationell fredsstyrka (IFOR) att medverka till genomförandet av fredsöverenskommelsen i Bosnien-Hercegovina. Fredsstyrkan beräknas uppgå till cirka 50.000 - 60.000 man och ledas av NATO. Enligt planerna kommer IFOR att bestå av tre divisioner ledda av Frankrike, Storbritannien och USA. En nordisk brigad, inkluderande en svensk bataljon, planeras ingå i den amerikanska divisionen. Utöver Sverige väntas bland annat Danmark, Finland och Norge delta i den nordiska brigaden. Regeringen avser att det svenska deltagandet i IFOR i huvudsak skall utgöras av den styrka som redan finns i Bosnien-Hercegovina inom UNPROFOR:s ram. Styrkan skall även fortsättningsvis utgöra en del av Försvarsmaktens utlandsstyrka. IFOR:s primära uppgifter enligt fredsöverenskommelsen är att vid behov separera parternas militära styrkor, att upprätta separationszoner samt att övervaka dessa. I överenskommelsen ger parterna sitt uttryckliga medgivande till att IFOR placeras i området. Uppdraget kommer därigenom att likna traditionell fredsbevarande verksamhet. En skillnad är dock att IFOR:s mandat kommer att grunda sig på en resolution antagen av FN:s säkerhetsråd med stöd av kapitel VII i FN-stadgan. Det betyder att styrkan, i syfte att genomföra sitt mandat, vid behov kommer att ha befogenhet att tillgripa militära tvångsmedel som går utöver strikt självförsvar. En hänvisning till kapitel VII i FN-stadgan skedde även när säkerhetsrådet gav UNPROFOR mandat att, i självförsvar, vidta erforderliga åtgärder (inklusive användning av våld) bl.a. som svar på beskjutning mot de fredade områdena eller på väpnat intrång i dessa (resolution 836). I andra fall har säkerhetsrådet antagit resolutioner med stöd av kapitel VII i FN-stadgan i syfte att öka säkerheten för FN:s personal i f.d. Jugoslavien. Det går en klar skiljelinje mellan IFOR:s kommande mandat och den militära operation som genomfördes med stöd av kapitel VII i FN-stadgan som svar på Iraks invasion av Kuwait. I det senare fallet var det fråga om en ren fredsframtvingande operation som riktade sig mot en av parterna i konflikten. Utplaceringen av IFOR grundar sig däremot på en ingången fredsöverenskommelse mellan parterna i konflikten. Parterna har även samtyckt till att IFOR placeras i området. På basis av säkerhetsrådets mandat kommer enhetliga uppträdanderegler, Rules of Engagement, att fastställas för IFOR. Dessa skiljer sig från dem som gällt för UNPROFOR och kommer att ge möjlighet till ett mer kraftfullt militärt upp- trädande. Dessa regler kommer att gälla för samtliga truppbidragande stater i fredsstyrkan. En utgångspunkt är samtidigt att uppgifterna för befintliga förband kommer att anpassas till deras utbildning, utrustning och graden av samövning med andra nationer. Vidare förutsätts komma att gälla, att samtliga deltagande förband lyder under en enhetlig befälsstruktur. Att ha en sådan enhetlig befälsstruktur är väsentligt för operationens effektivitet och truppens säkerhet. 3.6 Avtal Sveriges deltagande i IFOR kommer att regleras i ett s.k. deltagandeavtal (Participation Agreement) mellan Sverige och NATO. I ett sådant kommer även att regleras den rättsliga statusen för IFOR:s personal gentemot truppmottagarländerna samt det interna förhållandet mellan NATO och de icke- NATO-stater som ingår i IFOR. Formerna för dessa avtal är ännu inte helt klarlagda. Härutöver kommer en eller flera överenskommelser att behöva ingås angående den närmare regleringen av vissa praktiska frågor. 4 Regeringens överväganden -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: | | Riksdagen medger att regeringen ställer en väpnad styrka om högst| | 870 personer till förfogande som ett svenskt bidrag till en | | multinationell fredsstyrka, när Förenta Nationernas säkerhetsråd| | beslutat att ge en sådan styrka uppdrag att medverka till | | genomförandet av den fredsöverenskommelse som ingåtts mellan | | parterna i konflikten i f.d. Jugoslavien. | -------------------------------------------------------------------- Skälen till regeringens förslag: Det finns starka skäl för ett svenskt deltagande i den multinationella fredsstyrkan. Det främsta är att det nu finns en verklig möjlighet att skapa fred i det f.d. Jugoslavien. Sverige har beredskap att verksamt bidra till återuppbyggnad och försoning i krigsområdet. Sverige är redan starkt engagerat i fredsansträngningarna, lämnar ett omfattande bistånd och har tagit emot ett stort antal flyktingar. Sverige deltar med fredsbevarande styrkor i olika delar av det f.d. Jugoslavien. Den nordiska bataljonen i Bosnien-Hercegovina är en väsentlig del av UNPROFOR. Inte minst viktigt är att den multinationella fredsstyrkan IFOR kommer att vara en del av en sammanhållen politik som syftar till att bidra till långsiktig fred och stabilitet i området. Den militära delen av fredsprocessen går hand i hand med den civila och bör så göra. En förutsättning för att de civila delarna av överenskommelsen skall kunna genomföras är att tillräcklig säkerhet och stabilitet snabbt kan uppnås. Detta kräver att fredsöverenskommelsens militära delar, i första hand i form av truppseparering, omgående genomförs. En av IFOR:s huvuduppgifter blir att säkra att så sker. IFOR:s närvaro är således nödvändig för att återgången till normalt liv och återuppbyggnaden av landet skall kunna börja. En s.k. hög representant kommer att utses av FN:s säkerhetsråd med ett koordinerande ansvar för de civila delarna av fredsöverenskommelsens genomförande i nära kontakt med IFOR. Ett svenskt deltagande i IFOR bör också ses i ett vidare perspektiv. I genomförandet av fredsöverenskommelsen sätts Europas vilja och förmåga att solidariskt skapa fred och säkerhet på vår kontinent på prov. Den multinationella fredsstyrkan och det återuppbyggnadsarbete som den är ett led i kan bli ett avgörande steg på vägen mot ett säkrare och mer samarbetsinriktat Europa. Riksdagen har tidigare betonat (bet. 1991/92:UU19), att i den nya situation som uppstått i Europa efter det kalla krigets slut ställs den tidigare centrala frågan om undvikande av utrikespolitiska bindningar inte på samma sätt som tidigare. Tvärtom är ett fullvärdigt deltagande i det europeiska samarbetet en förutsättning för att ett land skall kunna påverka utvecklingen och bidra till att skapa en ny freds- och säkerhetsordning i Europa. IFOR kommer vidare att agera på uppdrag av FN:s säkerhetsråd. Detta betyder sammantaget att Sveriges medverkan i den typ av säkerhetspolitiskt samarbete som IFOR utgör inte står i strid med den militära alliansfriheten och är förenlig med den inriktning av den svenska säkerhetspolitiken som riksdagen slagit fast. Sveriges medverkan i IFOR är också helt i linje med den stora vikt som regeringen lägger vid säkerhetspolitikens internationella dimension i den nyligen framlagda propositionen 1995/96:12 (Totalförsvar i förnyelse). Det är därför naturligt för Sverige att nu erbjuda sig att bidra med trupp i en blivande nordisk brigad inom IFOR. I förberedelserna för ett svenskt deltagande i den multinationella fredsstyrkan har regeringen angivit ett antal förutsättningar. Den viktigaste av dessa är att FN:s säkerhetsråd genom en resolution fattar det grundläggande beslutet innehållande mandatet för operationen. En annan förutsättning är att utplaceringen av IFOR grundar sig på en ingången fredsöverenskommelse mellan parterna i konflikten och på deras samtycke.Det är vidare av vikt att säkra fortsatt nordisk samverkan. I den nordiska brigaden planeras som tidigare nämnts ett deltagande från Danmark, Finland och Norge. Den svenska styrkan bör av såväl säkerhets- och effektivitetsskäl som av rent praktiska och ekonomiska skäl grupperas så att dess högkvarter i Tuzla-området kan bibehållas. En ytterligare förutsättning är att ledningen för IFOR kommer att använda de underställda enheterna på ett sätt som är förenligt med varje förbands utrustning och graden av samövning. Detta betyder för det svenska förbandet att det inte kommer att användas för att genomföra regelrätta anfallsföretag. Mot bakgrund av bl.a. det förhållandet att fredsöverenskommelsen bygger på parternas samtycke bedöms regelrätta anfallsföretag på marken inte behöva bli aktuella för fredsstyrkan. En utgångspunkt är också att Sverige måste ges god insyn i och ett inflytande över såväl den politiska och den militära planeringen som över genomförandet av operationen. Detta innebär kontakter med NATO på politisk nivå och närvaro på hög militär nivå i de viktigaste stabernas löpande arbete på strategisk, operativ och taktisk nivå. De relaterade förutsättningarna har diskuterats med NATO och regeringen har rönt förståelse för dem. Ett nära nordiskt samråd har fortlöpande ägt rum. Sverige har vidare inom EU och i andra sammanhang understrukit vikten av att fredsöverenskommelsens civila och militära delar, de kommande valen och det långsiktiga återuppbyggnadsarbetet måste vara delar av en helhet. Det är i sammanhanget väsentligt att en rad icke-NATO-länder utöver Sverige har uttryckt en vilja att delta i IFOR. En preliminär uppgörelse om ryskt deltagande har redan träffats. Det föreslagna svenska deltagandet i IFOR kommer från rättslig synpunkt att likna deltagandet i UNPROFOR såtillvida att verksamheten baseras på ett mandat från FN:s säkerhetsråd. Då FN:s säkerhetsråd förutses ge uppdraget till en multinationell fredsstyrka under NATO-ledning skiljer sig situationen emellertid i flera avseenden från den som förelåg när riksdagen godkände sändandet av den svenska kontingenten inom NORDBAT 2. IFOR kommer att i militärt avseende organiseras av NATO och stå under NATO-ledning. IFOR:s uppdrag har ett klarare fredsbevarande syfte än UNPROFOR såtillvida att det nu, till skillnad från vad som varit fallet hittills, föreligger en fredsöverenskommelse mellan parterna. För att understryka beslutsamhet och minimera riskerna för att parterna försöker sabotera fredsöverenskommelsen har man i diskussionerna om IFOR:s insats redan från början siktat på en omfattande styrka med ett kraftfullt mandat med möjlighet att tillgripa visst militärt våld för dess genomförande. Regeringen har gett Försvarsmakten i uppdrag att närmare utreda olika aspekter på förbandets säkerhet vid ett eventuellt svenskt deltagande i fredsstyrkan till det f.d. Jugoslavien. Regeringen gör bedömningen att det för svensk trupps deltagande i IFOR behövs ett medgivande av riksdagen enligt 10 kap. 9 § första stycket 1 regeringsformen. Ett sådant medgivande ger regeringen en konstitutionell rätt att besluta om användning av en svensk väpnad styrka för det aktuella ändamålet. I straffrättsligt hänseende är en väpnad styrkas rätt att bruka våld i samband med strid i princip oreglerad. Det ligger emellertid i sakens natur att det straffrättsliga regelsystemet inte är avsett att hindra en svensk väpnad styrka från att på vedertaget sätt lösa sin uppgift. Med hänsyn härtill får förutsättas att något straffrättsligt ansvar inte kan göras gällande för styrkans medlemmar såvitt avser sådan våldsutövning som kan anses motiverad från militär synpunkt och som står i överensstämmelse med folkrättens regler. Några lagstift- ningsåtgärder är inte påkallade i detta hänseende. Kostnaden för ett svenskt deltagande om högst 870 personer i IFOR har beräknats till 656 miljoner kronor för tolv månader, eller 40 miljoner kronor utöver vad det nuvarande svenska engagemanget i Bosnien-Hercegovina med trupp om cirka 1 030 personer kostar. Härtill kan komma kostnader för oförutsedda materielförluster. Kostnaden per soldat blir högre i den nu föreslagna insatsen, eftersom Sverige måste stå för kostnader som FN i dag betalar för rotationsflyg, reservdelar, infrastruktur, förbrukningsvaror m.m. I beloppet ingår kostnader för att återställa medförd materiel i krigsdugligt skick efter insatsen. Riksdagen har i statsbudgeten för budgetåret 1995/96 under tredje huvudtiteln anvisat ett reservationsanslag på 1 352 808 000 kronor till Fredsbevarande verksamhet (prop. 1994/95:100 bil. 4, bet. 1994/95:UU14, rskr. 1994/95:216; prop. 1994/95:150 bil. 4, bet. 1994/95:UU26, rskr. 1994/95:418). Anslaget skall möjliggöra för regeringen att på begäran av FN, enligt beslut av OSSE eller EU eller annat bilateralt eller mellanstatligt organ, ställa personal till förfogande för konfliktförebyggande, fredsbevarande och annan fredsfrämjande verksamhet. Med utnyttjande av en ingående reservation från budgetåret 1994/95 kommer det svenska bidraget för IFOR att rymmas inom den av riksdagen för fredsbevarande verksamhet beviljade ramen. Utrikesdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 november 1995 Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Hellström, Peterson, Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Schori, Blomberg, Andersson, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Johansson Föredragande: statsrådet Hjelm-Wallén Regeringen beslutar proposition 1995/96:113 Svenskt deltagande i fredsstyrka i f.d. Jugoslavien.