Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1995/96:115 En ny lag om domstolsärenden Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 30 november 1995 Lena Hjelm-Wallén Laila Freivalds (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Vid de allmänna domstolarna handläggs tvistemål och brottmål enligt rättegångs- balken. Dessutom handläggs ett stort antal ärenden enligt lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden (ärendelagen). I propositionen föreslås att en ny ärendelag skall ersätta den nuvarande. För- slaget innebär att regleringen av ärendenas handläggning blir betydligt mera detaljerad än nu. Syftet med detta är framför allt att åstadkomma en ordning som bättre passar sådana ärenden som är av mer kvalificerad typ. Förslaget bygger till betydande del på reglerna i rättegångsbalken. Balkens bärande principer om muntlighet, omedelbarhet och koncentration behöver dock inte tillämpas. Därmed företer lagförslaget principiellt större likheter med de allmänna för- valtningsdomstolarnas processlag, förvaltningsprocesslagen (1971:291), än med rättegångsbalken. De regler som gäller för processen i förvaltningsdomstol har också i stor utsträckning tjänat som förebilder vid utformningen av lag- förslaget. Bland de sakliga nyheterna i förslaget kan nämnas att den som vill inleda ett förfarande enligt den nya lagen skall normalt göra detta skriftligen, eventuellt genom telefax. Finner tingsrätten i samband med att ärendet inleds att den som inlett ärendet vänt sig till fel domstol, skall tingsrätten lämna över handlingarna i ärendet till en behörig domstol, om den som inlett förfarandet inte har någon invändning mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot överlämnande. Samma regler föreslås gälla för tvistemål och brottmål enligt rättegångsbalken. Om en enskild person har överklagat ett beslut av en för- valtningsmyndighet till tingsrätten skall i åtskilliga fall beslutsmyndigheten vara motpart till den enskilde och även ha rätt att överklaga ett senare dom- stolsbeslut. I ett domstolsärende skall tingsrätten i de flesta fall vara domför med en juristdomare. När det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet skall tingsrätten dock kunna bestå av flera domare. Möjligheterna att delegera arbetsuppgifter till sådana personer som är anställda vid tingsrätten utan att vara juristutbildade föreslås bli utvidgade till att gälla även enkla ärenden om bouppteckning och arvsskatt. I förslaget till den nya ärendelagen ges också utförliga regler om i vilka fall handlingarna i ett ärende skall tillställas en part (kommuniceras). Sakligt sett syftar dessa regler både till att onödiga kommuniceringar undviks och till att behövliga kommuniceringar sker. Utförliga regler föreslås om när sammanträde i ett ärende skall hållas. På den punkten föreslås enskilda få ett betydande inflytande bl.a. med hänsyn till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Ett sammanträde skall inte vara lika formbundet som enligt nuvarande regler, vilka innebär att rättegångsbalkens bestämmelser om huvudförhandling skall tillämpas. Ett sammanträde skall under vissa förutsättningar kunna hållas på telefon. Om ett tingsrättsavgörande överklagas skall den nya lagen även gälla förfarandet i hovrätt och Högsta domstolen. Den ordningen är särskilt motiverad för sådana fall där det enligt Europakonventionen krävs muntlighet. Förslaget medför att tillämpningen av reglerna i rättegångsbalken om överklagande av beslut, vilka bygger på att förfarandet i den högre domstolen skall vara helt skriftligt, begränsas till att i huvudsak endast gälla överklaganden av processuella beslut. För några ärendetyper där en förvaltningsmyndighets beslut med nu gällande regler överklagas direkt till hovrätt föreslås det att den primära domstolsprövningen i stället skall ske i tingsrätt. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 7 2 Lagtext.................................................... 8 2.1 Förslag till lag om domstolsärenden................. 8 2.2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken...... 20 2.3 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken........ 21 2.4 Förslag till lag om ändring i ärvdabalken........... 22 2.5 Förslag till lag om ändring i jordabalken........... 24 2.6 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken...... 26 2.7 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken...... 28 2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva 30 2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet............................. 33 2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling.................................. 34 2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred 35 2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt....................................... 38 2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:642) om blod- undersökning m.m. vid utredning av faderskap........ 41 2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:605) om regi- strering av båtbyggnadsförskott..................... 43 2.15 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) 44 2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparke- ringsavgift......................................... 45 2.17 Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189).......................................... 47 2.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer................................... 48 2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:649) om före- tagshypotek......................................... 50 2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors ge- mensamma hem........................................ 51 2.21 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om ho- mosexuella sambor................................... 52 2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om be- söksförbud.......................................... 54 2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kul- turminnen m.m....................................... 55 2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter..................................... 56 2.25 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) 57 2.26 Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334) 59 2.27 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009).. 62 2.28 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m............ 64 2.29 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450) 66 2.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om före- tagsrekonstruktion.................................. 67 3 Ärendet och dess beredning................................. 68 4 Bakgrund................................................... 68 5 Reformbehovet när det gäller domstolsärendenas hantering... 71 6 En ny ärendelag?........................................... 73 7 Huvuddragen i en ny ärendelag.............................. 76 7.1 Allmänt............................................. 76 7.2 Ärendelagens tillämpning i högre instans............ 81 7.3 Förvaltningsmyndighets ställning som part när dess beslut överklagas.......................................... 83 7.4 Klagotider m.m...................................... 94 7.5 Tingsrättens sammansättning m.m. ................... 97 7.6 Yrkanden, grunder och frågor om rättskraft m.m...... 99 7.7 Kommunicering.......................................103 7.8 Sammanträden........................................106 7.9 Vissa frågor om förhör..............................109 7.10 Materiell processledning............................112 7.11 Interimistiska beslut och inhibition................115 7.12 Parternas kostnader.................................117 7.13 Omprövning..........................................119 7.14 Överklagande till hovrätt och Högsta domstolen......120 7.15 Särskilda rättsmedel................................122 8 Överlämnande av mål och ärenden mellan domstolar...........125 9 Registreringen av mål och ärenden..........................132 10 Numreringen av domar och beslut............................133 11 Nedflyttning av vissa ärenden från hovrätt till tingsrätt..134 12 Testamentsexekutors uppgiftsskyldighet.....................135 13 Lösöreköp..................................................136 14 Kallelse på okända borgenärer..............................138 15 Kostnader..................................................139 16 Ikraftträdande.............................................140 17 Författningskommentar......................................141 17.1 Förslaget till lag om domstolsärenden...............141 17.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken....179 17.3 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken......180 17.4 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken.........180 17.5 Förslaget till lag om ändring i jordabalken.........181 17.6 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken....181 17.7 Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken....182 17.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvar- bliva...............................................182 17.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:56) om ned- sättning av pengar hos myndighet....................183 17.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling..................................183 17.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred 183 17.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt.......................................184 17.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap....185 17.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:605) om registrering av båtbyggnadsförskott.................185 17.15 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) 185 17.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift.................................185 17.17 Förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)..........................................186 17.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer................................186 17.19 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek.....................................187 17.20 Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem......................................187 17.21 Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor.................................187 17.22 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud........................................187 17.23 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m....................................188 17.24 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter.....................................188 17.25 Förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)188 17.26 Förslaget till lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334)..........................................189 17.27 Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)190 17.28 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m............190 17.29 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450)..........................................191 17.30 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion..............................192 Bilaga 1 Promemorians lagförslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . 194 Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över promemorians lagförslag . . . . . . . . . . . . . . . 250 Bilaga 3 Domstolsutredningens lagförslag . . . . . . . . . . . . . 251 Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag . . . . . . . . . . . . . . . . 257 Bilaga 5 Lagrådets yttrande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 319 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 november 1995 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 329 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om domstolsärenden, 2. lag om ändring i äktenskapsbalken, 3. lag om ändring i föräldrabalken, 4. lag om ändring i ärvdabalken, 5. lag om ändring i jordabalken, 6. lag om ändring i rättegångsbalken, 7. lag om ändring i utsökningsbalken, 8. lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören,som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, 9. lag om ändring i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hosmyndighet, 10. lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommenhandling, 11. lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred, 12. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 13. lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vidutredning av faderskap, 14. lag om ändring i lagen (1975:605) om registrering av båtbygg-nadsförskott, 15. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385), 16. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift, 17. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189), 18. lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer, 19. lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek, 20. lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, 21. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor, 22. lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud, 23. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., 24. lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter, 25. lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20), 26. lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334), 27. lag om ändring i sjölagen (1994:1009), 28. lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m., 29. lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450), 30. lag om ändring i lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om domstolsärenden Härigenom föreskrivs följande. Lagens tillämpningsområde 1 § Denna lag gäller handläggningen i tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen av sådana rättsvårdsärenden som skall tas upp av en tingsrätt och som inte skall handläggas enligt rättegångsbalken. 2 § Om en annan lag än förvaltningslagen (1986:223) innehåller en bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen. Domstolarnas sammansättning m.m. 3 § I fråga om domstolar och domare tillämpas 1-4 kap. rättegångsbalken. Vid handläggningen av ett ärende består tingsrätten av en juristdomare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av tre sådana domare. När det gäller hovrättens sammansättning tillämpas rättegångsbalkens bestämmelser för tvistemål. Vid omröstning tillämpas 16 eller 29 kap. rättegångsbalken. En skiljaktig mening skall antecknas. När en anställd som inte är juristdomare handlägger ett ärende enligt en särskild föreskrift gäller reglerna om jäv i 4 kap. rättegångsbalken. Hur ärendet inleds vid tingsrätten 4 § Den som vill inleda ett ärende vid tingsrätten genom anmälan, ansökan, över- klagande eller på annat sätt skall göra detta skriftligen. Regeringen får för vissa slags ärenden bestämma att det får göras i annan form. 5 § En enskild parts första skrivelse till tingsrätten skall innehålla uppgifter om partens 1. namn, yrke och personnummer eller organisationsnummer, 2. postadress och adress till arbetsplats samt i förekommande fall annan adress där parten kan anträffas för delgivning, 3. telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen, med undantag för nummer som avser ett hemligt telefonabonnemang som behöver uppges endast om tingsrätten begär det, och 4. förhållanden i övrigt av betydelse för delgivning med parten. Om den enskilde har en ställföreträdare, skall motsvarande uppgifter lämnas även om ställföreträdaren. Har den enskilde utsett ombud, skall ombudets namn, postadress och telefonnummer anges. Finns det en enskild motpart i ärendet, skall den som inleder ärendet lämna uppgifter om motparten i de hänseenden som anges i första och andra styckena. Uppgift om motpartens eller dennes ställföreträdares yrke, arbetsplats, telefon- nummer och ombud behöver dock lämnas endast om uppgiften är tillgänglig utan särskild utredning för den som inleder ärendet. Saknar motparten känd adress, skall uppgift lämnas om den utredning som gjorts för att fastställa detta. Uppgifterna skall gälla förhållandena när uppgifterna lämnas till tingsrätten. Om något av dessa förhållanden ändras eller om en uppgift är ofullständig eller felaktig, skall det genast anmälas till tingsrätten. 6 § En ansökan skall innehålla uppgifter om 1. det som yrkas, 2. de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet och 3. de bevis som åberopas och det som skall styrkas med varje särskilt bevis. Skriftliga bevis skall ges in samtidigt med ansökan. 7 § Ett överklagande skall innehålla uppgifter om 1. det beslut som överklagas, 2. i vilken del beslutet överklagas och den ändring i beslutet som yrkas, 3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende skälen för beslutet enligt klagandens mening är oriktiga och 4. de bevis som åberopas och det som skall styrkas med varje särskilt bevis. Skriftliga bevis skall ges in samtidigt med överklagandet. 8 § Har ett överklagande getts in till tingsrätten i stället för till den förvaltningsmyndighet som meddelat det överklagade beslutet, skall tingsrätten överlämna överklagandet till myndigheten. Överklagandet skall anses ha kommit in till myndigheten den dag det kom in till tingsrätten. Finner tingsrätten i annat fall i samband med att ett ärende inleds att den saknar behörighet att handlägga ärendet men att en annan domstol skulle vara behörig, skall tingsrätten lämna över den skrivelse genom vilken ärendet inletts till den domstolen, om den som inlett ärendet inte har något att invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att skrivelsen överlämnas. Skrivelsen skall anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in till den tingsrätt som först tog emot skrivelsen. Brister i en inledande skrivelse m.m. 9 § Om den skrivelse genom vilken ärendet inletts innehåller brister, får domstolen förelägga parten att avhjälpa dem inom en viss tid. Har föreskriven avgift inte betalats, skall parten föreläggas att betala. När det finns anledning till det skall domstolen förelägga parten att ge in ett bevis om sin behörighet att inleda ärendet vid domstolen eller om vem som är ställföreträdare för en part. Om ärendet inte kan prövas i sak utan att föreläggandet följts, skall parten upplysas om detta. 10 § Följs inte ett föreläggande enligt 9 §, skall tingsrätten avvisa anmälan, ansökan eller överklagandet, 1. om bristerna är sådana att den skrivelse genom vilken ärendet inletts inte kan läggas till grund för någon prövning i sak, 2. om bristerna avser föreskrifterna i 5 § och inte har endast ringa betydelse för frågan om delgivning eller 3. om föreskriven avgift inte har betalats. Avvisning skall ske även när det finns något annat hinder för prövningen. Frågan om ett överklagande har kommit in i rätt tid skall dock prövas av tingsrätten endast när en förvaltningsmyndighet har beslutat om avvisning och myndighetens beslut överklagas till tingsrätten. Beslutsmyndighetens ställning vid överklagande 11 § Om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets beslut, är förvalt- ningsmyndigheten motpart till den enskilde sedan handlingarna i ärendet överlämnats till domstolen. Allmänt om handläggningen av ärenden 12 § Domstolen skall se till att ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i ärendet. Genom frågor och påpekanden skall domstolen försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar. 13 § Förfarandet hos domstolen är skriftligt. I förfarandet bör det ingå sammanträde när detta kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av ärendet. Domstolen kan begränsa ett sammanträde till att utreda parternas ståndpunkter i ärendet, till att ta upp muntlig bevisning eller på det sätt som annars är lämpligt. 14 § Domstolen skall hålla sammanträde, om det begärs av en enskild part. Sammanträde behöver dock inte hållas om ärendet inte skall prövas i sak, om avgörandet inte går parten emot eller om ett sammanträde på grund av någon annan särskild omständighet inte behövs. Skriftväxlingen 15 § Om det i ärendet finns en motpart, skall domstolen ge denne tillfälle att svara inom en viss tid. Domstolen skall samtidigt lämna en upplysning om att ärendet kan komma att avgöras även om det inte kommer in något svar till domstolen. Första stycket gäller inte, 1. om det saknas anledning att anta att ärendet till någon del kommer att av- göras till motpartens nackdel eller 2. om motparten är en sådan förvaltningsmyndighet som avses i 11 § och det är onödigt att myndigheten ges tillfälle att svara. 16 § Den som getts tillfälle att svara skall göra det skriftligen, om inte domstolen bestämmer att svaret får lämnas muntligen. I svaret skall parten ange om yrkandena i ärendet eller, när ärendet har inletts genom en anmälan, den åtgärd som ärendet gäller medges eller inte medges. Om yrkandena eller åtgärden inte medges, skall parten ange skälen för detta och de bevis som åberopas. Skriftliga bevis skall ges in till domstolen. 17 § Domstolen får förelägga en part att inom en viss tid yttra sig skriftligen. I föreläggandet skall det tas in en upplysning om att ärendet kan komma att avgöras även om det inte kommer in något sådant yttrande till domstolen. Sammanträde 18 § Till ett sammanträde skall domstolen kalla den som är part. En myndighet som är motpart enligt 11 § behöver dock inte kallas annat än om domstolen finner att myndighetens närvaro behövs för utredningen i ärendet. Myndigheten skall dock alltid underrättas om sammanträdet. I kallelsen skall det tas in en upplysning om betydelsen enligt 20 § av att parten uteblir från sammanträdet. Om domstolen finner att en part bör infinna sig personligen, får domstolen föreskriva vite. 19 § Ett sammanträde får hållas på telefon, om det är lämpligt med hänsyn till sammanträdets ändamål och övriga omständigheter eller om ett sammanträde inför domstolen skulle medföra kostnader och olägenheter som inte står i rimligt för- hållande till betydelsen av att sammanträdet hålls inför domstolen. För sammanträden som hålls på telefon gäller inte bestämmelserna i 18 §. 20 § Att en part uteblir från ett sammanträde hindrar inte att domstolen handlägger och avgör ärendet. Om det i tingsrätt är den som inlett ärendet eller i högre domstol klaganden som uteblir, får ärendet avskrivas från vidare handläggning. 21 § I fråga om offentlighet och ordning vid ett sammanträde tillämpas 5 kap. 1-5 och 9 §§ rättegångsbalken. Under sammanträdet skall det föras anteckningar om vad som förekommer vid detta när det gäller yrkanden, medgivanden, bestridanden, åberopanden, invänd- ningar och erkännanden samt om den utredning som läggs fram vid sammanträdet. Har sammanträdet begränsats enligt 13 §, skall även det antecknas. Parters rätt att få del av uppgifter 22 § Ett ärende får inte avgöras utan att den som är part har fått kännedom om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än parten och har fått tillfälle att yttra sig över uppgiften. Domstolen får dock avgöra ärendet utan att så har skett 1. om avgörandet inte går parten emot, 2. om uppgiften saknar betydelse eller 3. om det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att parten får kännedom om uppgiften. I fråga om en myndighet som är motpart enligt 11 § behöver första stycket inte tillämpas, om detta är onödigt. Bevisning 23 § I fråga om bevisning i allmänhet tillämpas 35 kap. 1-7 och 10-12 §§ rättegångsbalken. Skriftliga handlingar vilka åberopas som bevis skall ges in till domstolen utan dröjsmål. Detsamma gäller sådana föremål vilka åberopas som bevis och kan flyttas till domstolen. Om det behövs får domstolen förelägga den part som åberopat beviset att inom en viss tid ge in detta. I föreläggandet skall det tas in en upplysning om att ärendet kan komma att avgöras även om parten inte gett in beviset. 24 § Vid sammanträde får vittnesförhör hållas. Förhöret får hållas under ed. I övrigt tillämpas 36 kap. 1-18 och 20-25 §§ rättegångsbalken på förhöret. Förhöret får hållas på telefon, om det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter eller om bevisupptagning vid ett sammanträde inför domstolen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på sådant sätt. Vid bevisupptagning på telefon gäller inte rättegångsbalkens bestämmelser om kallelser och förelägganden och om påföljder för utevaro. 25 § I fråga om skriftliga bevis tillämpas 38 kap. 1-5 och 7-9 §§ rättegångsbalken. I fråga om syn tillämpas 39 kap. 1 och 4-5 §§ rättegångsbalken. I fråga om sakkunnig tillämpas 40 kap. rättegångsbalken, dock inte hänvisningen i 11 § till 36 kap. 19 § rättegångsbalken. Förhör med sakkunniga får hållas på telefon enligt 24 § andra stycket. Säkerhetsåtgärder och inhibition 26 § Om det är av synnerlig vikt, får domstolen för tiden intill dess att ärendet har avgjorts besluta om sådana åtgärder som säkerställer det som ärendet gäller. Den som åtgärden rör skall dessförinnan ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte är fara i dröjsmål. Beslutet får när som helst ändras. En domstol som skall pröva ett överklagande får besluta att det överklagade beslutet tills vidare inte får verkställas och även i övrigt besluta tills vidare rörande saken. Beslut 27 § Domstolens beslut skall grundas på det som handlingarna innehåller och det som i övrigt har förekommit i ärendet. Om ärendet har inletts genom en ansökan eller ett överklagande, får det beslut genom vilket ärendet avgörs inte gå utöver det som yrkats. När det finns särskilda skäl får dock domstolen även utan yrkande besluta till det bättre för en enskild part, om det inte är till nackdel för något motstående enskilt intresse. 28 § Av ett beslut genom vilket domstolen avgör ärendet skall de skäl som bestämt utgången framgå, om beslutet går någon part emot. Detsamma gäller andra beslut, om det behövs. I ett beslut som innebär att ett överklagat beslut fastställs behöver skälen anges endast om de avviker från skälen i det överklagade beslutet. 29 § Det beslut genom vilket domstolen avgör ärendet skall sändas till parterna samma dag som beslutet meddelas eller, om beslutet meddelas vid ett sammanträde, inom en vecka från sammanträdet. Om det finns en skiljaktig mening skall den bifogas. 30 § I de fall där ett beslut kan överklagas skall parterna få upplysning om detta. Innebär beslutet att ärendet avgjorts skall parterna få upplysning om vad de skall iaktta vid ett överklagande. Har ärendet inte avgjorts, skall parterna underrättas om att de efter begäran kan få en sådan upplysning från domstolen. Krävs det prövningstillstånd vid överklagande, skall parterna få upplysning även om detta och om de grunder på vilka sådant tillstånd kan meddelas. Omedelbar verkställighet 31 § I fråga om omedelbar verkställighet av domstolens beslut tillämpas 17 kap. 14 § rättegångsbalken. Ett beslut enligt 26 § får verkställas omedelbart. Rättegångskostnader 32 § I ett ärende där enskilda är motparter till varandra får domstolen med tillämpning av 18 kap. rättegångsbalken förplikta den ena parten eller dennes ställföreträdare, ombud eller biträde att ersätta den andra parten för dennes kostnader i ärendet eller det som i domstolen betalats av allmänna medel. Rättelse av skrivfel och liknande 33 § Ett beslut som innehåller en uppenbar oriktighet till följd av domstolens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende får rättas av domsto- len. Om domstolen av misstag inte har fattat ett beslut som skulle ha meddelats i samband med ett avgörande, får domstolen komplettera sitt avgörande i det hänseendet inom två veckor från det att avgörandet meddelades. Om det inte är uppenbart obehövligt skall parterna få tillfälle att yttra sig innan rättelse eller komplettering sker. Rättelsen eller kompletteringen skall om möjligt antecknas på varje exemplar av beslutet. Omprövning av beslut 34 § När en tingsrätt i ett ärende som inletts på annat sätt än genom överklagande finner att ett beslut som den har meddelat är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning, skall domstolen ändra beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part (omprövning). Skyldigheten att ompröva beslutet gäller även om beslutet överklagas. Skyl- digheten gäller dock inte, om tingsrätten redan har överlämnat handlingarna i ärendet till en högre domstol eller om det i annat fall finns särskilda skäl mot att tingsrätten ändrar sitt beslut. Omprövning får inte ske, om frågan om omprövning kommer upp först sedan tiden för överklagande av beslutet har gått ut. 35 § Ett överklagande av en tingsrätts beslut förfaller, om tingsrätten själv efter omprövning enligt 34 § ändrar beslutet så som klaganden begär. I så fall tilläm- pas inte 38 § fjärde stycket. Ändrar domstolen beslutet på annat sätt än klaganden begär, skall överkla- gandet anses omfatta det nya beslutet, om inte avvisning skall ske enligt 38 § fjärde stycket. Allmänt om överklagande av domstolens beslut 36 § Ett beslut får överklagas av den som beslutet rör, om det har gått honom eller henne emot. 37 § Ett beslut som inte innebär att ärendet avgörs får överklagas endast i samband med överklagande av ett beslut som innebär att ärendet avgörs. Överklagande får dock ske särskilt, när domstolen 1. ogillat en invändning om jäv mot någon ledamot av domstolen eller en invändning om att det finns ett hinder för ärendets prövning, 2. avvisat ett ombud eller ett biträde, 3. beslutat i en fråga om säkerställande av det som ärendet gäller eller beslutat att ett överklagat beslut tills vidare inte får verkställas eller i övrigt beslutat tills vidare rörande saken, 4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför domstolen och en underlåtenhet att följa föreläggandet kan medföra särskild påföljd för honom eller henne, 5. vid prövning enligt 3 kap. 3 § andra stycket 5 tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 § andra stycket 5 yttrandefrihetsgrundlagen funnit det vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid vittnesförhör, 6. beslutat i en fråga om undersökning eller omhändertagande av person eller egendom eller om någon annan liknande åtgärd, 7. utdömt vite eller någon annan påföljd för underlåtenhet att följa föreläg- gande eller straff för förseelse i förfarandet eller förklarat att någon skall ersätta en kostnad för förfarandet, 8. beslutat i en fråga som gäller ersättning för någons medverkan i ärendet eller 9. beslutat i annat fall än som avses i 8 i en fråga som gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429). Ett beslut genom vilket ärendet återförvisas till en lägre domstol eller till en förvaltningsmyndighet får överklagas endast om beslutet innefattar avgörande av någon fråga som inverkar på ärendets utgång. 38 § Den som vill överklaga ett beslut skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ha kommit in till den domstol som meddelat beslutet inom tre veckor från dagen för beslutet 1. om beslutet innebär att ärendet avgjorts, 2. om beslutet har meddelats vid ett sammanträde eller 3. om det vid ett sammanträde har angetts när beslutet kommer att meddelas. I annat fall är klagotiden tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Om prövningstillstånd krävs, skall klaganden ange de omständigheter som åberopas till stöd för att sådant tillstånd skall meddelas. Den domstol som meddelat beslutet prövar om överklagandet har gjorts i rätt tid och skall avvisa ett överklagande som har gjorts för sent. Om överklagandet inte avvisas, skall det tillsammans med övriga handlingar i ärendet sändas över till den domstol som skall pröva överklagandet. Vid överklagande tillämpas i övrigt bestämmelserna i 7 §, 8 § första stycket samt 9 och 10 §§. Överklagande av tingsrättsbeslut 39 § Tingsrättens beslut överklagas till hovrätten. I de fall det är särskilt föreskrivet får hovrätten pröva ett överklagande endast om hovrätten har meddelat prövningstillstånd. Prövningstillstånd får meddelas endast om 1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre domstol, 2. anledning förekommer till ändring i det slut till vilket tingsrätten kommit eller 3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje stycket rättegångsbalken tillämpas. Meddelas inte prövningstillstånd står tingsrättens beslut fast. En upplysning om detta skall tas in i hovrättens beslut. Överklagande av hovrättsbeslut 40 § Hovrättens beslut överklagas till Högsta domstolen. Högsta domstolen får pröva överklagandet endast om Högsta domstolen har meddelat prövningstillstånd. Detta gäller dock inte vid överklagande av ett beslut om avvisning av ett överklagande av ett hovrättsbeslut. I fråga om prövningstillstånd tillämpas bestämmelserna i 54 kap. rätte- gångsbalken. 41 § Om ärendet i tingsrätten har inletts genom ett överklagande, skall sådana omständigheter eller bevis som klaganden åberopar först i Högsta domstolen beaktas endast om det finns särskilda skäl. Särskilda rättsmedel 42 § I fråga om särskilda rättsmedel mot beslut enligt denna lag eller mot beslut som vid överklagande skulle ha prövats enligt denna lag tillämpas 58 kap. 1 och 4-8 §§, 10 a § första stycket, 11 och 12 §§, 13 § första meningen samt 59 kap. 1-3 §§ och 5 § första stycket rättegångsbalken. Om det finns synnerliga skäl, får resning äga rum även i andra fall än som föreskrivs i 58 kap. rättegångsbalken. Straff, vite och hämtning 43 § I fråga om straff för en förseelse under förfarandet och för brott mot tystnads- plikt som ålagts av domstolen tillämpas 9 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken. I fråga om vite och hämtning tillämpas 9 kap. 7-10 §§ rättegångsbalken. Domstolen skall självmant ta upp frågor om ansvar för rättegångsförseelse och om utdömande av vite som förelagts med stöd av denna lag. Inkommande handlingar 44 § En handling anses ha kommit in till domstolen den dag då handlingen eller en avi om betald postförsändelse som innehåller handlingen anlänt till domstolen eller kommit en behörig tjänsteman till handa. Underrättas domstolen särskilt om att ett meddelande till domstolen anlänt till ett telebefordringsföretag, anses med- delandet ha kommit in redan när underrättelsen nått en behörig tjänsteman. Kan det antas att handlingen eller en avi om denna en viss dag har lämnats i domstolens kansli eller avskilts för domstolen på ett postkontor, anses den ha kommit in den dagen, om den kommit en behörig tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag. Ett telefax eller annat meddelande som saknar avsändarens underskrift i original skall bekräftas av avsändaren genom en i original undertecknad handling, om det behövs. Har domstolen begärt en sådan bekräftelse men inte fått någon, får domstolen bortse från meddelandet. Hinder mot inställelse 45 § Den som har kallats till sammanträde men inte kan inställa sig skall omedelbart anmäla det till domstolen. I fråga om laga förfall tillämpas 32 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Delgivning 46 § Skall domstolen underrätta någon om innehållet i en handling eller om något annat, får det ske genom delgivning. Delgivning skall användas, om det är särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen om underrättelse framgår att delgivning bör ske, men bör i övrigt tillgripas bara om det behövs med hänsyn till omständigheterna. Ombud och biträde 47 § Den som är part får anlita ombud eller biträde. I fråga om ombud eller biträde tillämpas 12 kap. 2-5 §§ och 6 § andra stycket rättegångsbalken. I fråga om fullmakt för ombud tillämpas 12 kap. 8-19 §§ rättegångsbalken. En skriftlig fullmakt behöver dock inte företes annat än om domstolen anser att det behövs. Tolk och översättning av handlingar 48 § I fråga om tolk och översättning av handlingar tillämpas 5 kap. 6-8 §§ och 33 kap. 9 § rättegångsbalken. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 2. Genom lagen upphävs lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. 3. Har ett beslut meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser i fråga om rätten att överklaga det beslutet och om vad den som vill överklaga beslutet skall iaktta. 2.2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken Härigenom föreskrivs i fråga om äktenskapsbalken dels att 16 kap. 3 § skall ha följande lydelse, dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 18 kap. 4 a §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 16 kap. 3 § -------------------------------------------------------------------- Rätten skall ta in handlingen När handlingen registrerats i protokollet och genast över- skall rätten genast översända en sända bestyrkt kopia av hand- kopia till den myndighet som för lingen till den myndighet som äktenskapsregistret med uppgift för äktenskapsregistret med om dagen då handlingen gavs in uppgift om dagen då handlingen till rätten. gavs in till rätten. Begärs registrering av en gåva, skall tingsrätten låta föra in en kungörelse om detta i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. Detsamma gäller om makar gör en anmälan om bodelning enligt 9 kap. 1 § andra stycket eller om ma- karna eller en av dem ger in en bodelningshandling för registrering. 18 kap. -------------------------------------------------------------------- 4 a § Vid handläggning som sker enligt lagen (1996:000) om domstolsärenden består tingsrätten av en juristdomare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en ju- ristdomare och tre nämndemän. Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare skall få handlägga enkla ärenden enligt 17 kap. 1 §. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 2.3 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken Härigenom föreskrivs att 20 kap. 1 § föräldrabalken1 skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 kap. 1 § I mål om faderskap, vårdnad, umgänge och underhåll tillämpas 14 kap. 17 och 18 §§ äktenskapsbalken. -------------------------------------------------------------------- Vid handläggning som sker enligt lagen (1996:000) om domstolsärenden består tingsrätten av en juristdomare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en juristdomare och tre nämndemän. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 1 Balken omtryckt 1995:974. 2.4 Förslag till lag om ändring i ärvdabalken Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken1 dels att 19 kap. 20 § skall ha följande lydelse, dels att det i balken skall införas tre nya paragrafer, 19 kap. 21 a §, 20 kap. 12 § och 23 kap. 6 §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 19 kap. 20 § Förordnande att vara testamentsexekutor skall, såvitt ej annat framgår av testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder. -------------------------------------------------------------------- Vad i 14-16, 18 och 19 §§ Det som sägs i 14-16, 18 och sagts om boutredningsman skall 19 §§ om boutredningsman skall äga motsvarande tillämpning å tillämpas på testamentsexekutor testamentsexekutor ävensom å den och på den som genom testamente som genom testamente förordnats förordnats att endast i viss del att allenast i viss del verkställa utredningen efter den verkställa utredningen efter döde. Även i fråga om entledigande den döde; och skall jämväl om skall tillämpas det som sägs om entledigande gälla vad om boutredningsman. Skyldigheten boutredningsman är stadgat. enligt 14 a § att underrätta rätten om vem som tillställts årsredovisning gäller dock endast den som är boutredningsman. -------------------------------------------------------------------- 21 a § Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare skall få handlägga enkla ärenden enligt 1 och 5 §§. 20 kap. -------------------------------------------------------------------- 12 § Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare skall få handlägga enkla ärenden enligt detta kapitel. **FOOTNOTES** 1 Balken omtryckt 1981:359. 23 kap. -------------------------------------------------------------------- 6 § Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare skall få handlägga enkla ärenden enligt 5 §. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 2.5 Förslag till lag om ändring i jordabalken Härigenom föreskrivs att 8 kap. 12 a § och 12 kap. 21 § jordabalken skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 kap. 12 a §1 Anser arrendatorn att han enligt en bestämmelse i denna balk har rätt till nedsättning av arrendeavgiften eller till ersättning för skada eller för avhjälpande av brist eller att han har någon annan motfordran hos jordägaren, och vill arrendatorn dra av motsvarande belopp från en arrendeavgift som utgår i pengar, får han deponera beloppet hos länsstyrelsen. Detta gäller också när parterna är oense om storleken på en arrendeavgift som skall utgå i pengar men vars belopp inte framgår av avtalet. Bestämmelser om deposition i vissa andra fall finns i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet. När arrendatorn vill deponera ett belopp hos länsstyrelsen enligt första stycket, skall han lämna skriftliga uppgifter i två exemplar om arrende- förhållandet, förfallodagen och grunden för avdraget eller tvistens beskaffenhet samt ställa pant eller borgen, som länsstyrelsen finner skälig, för den kostnad jordägaren kan få för att få ut beloppet och för ränta på beloppet. Har arrendatorn deponerat en arrendeavgift hos länsstyrelsen, får jordägaren inte göra gällande att arrenderätten blivit förverkad på grund av att det deponerade beloppet inte har betalats till honom. -------------------------------------------------------------------- Länsstyrelsens beslut i ett Länsstyrelsens beslut i ett ärende om deposition får över- ärende om deposition får över- klagas till tingsrätten på den klagas till tingsrätten på den ort där länsstyrelsen finns. Vid ort där länsstyrelsen finns. Vid överklagande tillämpas lagen överklagande gäller lagen (1946:807) om handläggning av (1996:000) om domstolsärenden. domstolsärenden. 12 kap. 21 §2 Anser hyresgästen att han enligt 11-14, 16-18 eller 26 § har rätt till nedsättning av hyran eller till ersättning för skada eller för avhjälpande av brist eller att han har någon annan motfordran hos hyresvärden, och vill hyres- gästen dra av motsvarande belopp på hyra som utgår i pengar, får han deponera beloppet hos länsstyrelsen. Vad som sagts nu gäller också när det råder tvist om storleken av hyra som skall utgå i pengar men som ej är till beloppet bestämd i avtalet. När hyresgästen enligt första stycket deponerar belopp hos länsstyrelsen, skall han lämna skriftlig uppgift i två exemplar om hyresförhållandet, förfallo- dagen och grunden för avdraget eller tvistens beskaffenhet samt ställa pant eller borgen, som länsstyrelsen finner skälig, för den kostnad hyresvärden kan få för att få ut beloppet och för ränta på beloppet. Har hyresgästen deponerat hyra hos länsstyrelsen, får hyresvärden icke göra gällande, att hyresrätten blivit förverkad på grund av att det deponerade be- loppet ej betalats till honom. -------------------------------------------------------------------- Beslut av länsstyrelsen med Ett beslut av länsstyrelsen anledning av deposition får med anledning av deposition får överklagas i hovrätten genom överklagas till tingsrätten på besvär. den ort där länsstyrelsen finns. Vid överklagande gäller lagen (1996:000) om domstolsärenden. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Har ett beslut meddelats före lagens ikraftträdande tillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om beslutet överklagas. **FOOTNOTES** 1 Lydelse enligt prop. 1995/96:43. 2 Senaste lydelse 1984:694. 2.6 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 6 kap. 11-13 §§, 17 kap. 10 § och 30 kap. 8 § skall ha följande lydelse, dels att det i balken skall införas två nya paragrafer, 10 kap. 20 a § och 19 kap. 11 a §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 kap. 11 § -------------------------------------------------------------------- Vid rätten skall över alla mål Vid rätten skall det föras re- föras dagbok, utvisande tiden, gister över alla mål. Registret då varje mål inkommit, därmed skall utvisa tiden då varje mål vidtagna åtgärder och tiden för kommit in, de åtgärder som vid- målets avgörande samt, då talan tagits med målet, tiden för målets fullföljts, tiden, då anmälan avgörande och, om överklagande eller inlaga inkommit, och de skett, dagen då anmälan eller åtgärder, som vidtagits. överklagande kommit in och de åtgärder som vidtagits. 12 § -------------------------------------------------------------------- Vad i detta kapitel stadgas Det som i detta kapitel sägs om protokoll, akt och dagbok i om protokoll, akt och register mål skall i tillämpliga delar i ett mål skall tillämpas även gälla även beträffande ärende. beträffande ett ärende som hand- läggs enligt denna balk. 13 §1 -------------------------------------------------------------------- Närmare föreskrifter om Närmare föreskrifter om protokoll och aktbildning samt protokoll, aktbildning och om dagbok och andra förteck- register meddelas av ningar meddelas av regeringen. regeringen. 10 kap. -------------------------------------------------------------------- 20 a § Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att rätten saknar behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva ansökan men att en annan domstol skulle vara behörig, skall ansökan lämnas över till den domstolen, om sökanden inte har något att invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att ansökan överlämnas. Ansökan skall anses ha kommit in till den senare dom- stolen samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot ansökan. 17 kap. 10 § Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som deltagit i avgörandet. -------------------------------------------------------------------- Rättens domar skola, ordnade i nummerföljd efter tiden för deras meddelande, för varje år sammanföras till en dombok. 19 kap. -------------------------------------------------------------------- 11 a § Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att rätten saknar behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva ansökan men att en annan domstol skulle vara behörig, skall ansökan lämnas över till den domstolen, om sökanden inte har något att invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att ansökan överlämnas. Ansökan skall anses ha kommit in till den senare dom- stolen samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot ansökan. 30 kap. 8 § Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som deltagit i avgörandet. -------------------------------------------------------------------- Rättens domar skola, ordnade i nummerföljd efter tiden för deras meddelande, för varje år sammanföras till en dombok. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1974:573. 2.7 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken1 dels att 18 kap. 8, 11 och 18 §§ skall upphöra att gälla, dels att 18 kap. 1 och 16 a §§ skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 kap. 1 §2 Kronofogdemyndighetens beslut överklagas skriftligen hos den tingsrätt inom vars domkrets kronofogdemyndigheten har sitt säte. -------------------------------------------------------------------- I den mån det inte föreskrivs I den mån det inte föreskrivs något annat i detta kapitel något annat i detta kapitel skall bestämmelserna i lagen gäller lagen (1996:000) om (1946:807) om handläggning av domstolsärenden vid överklagande domstolsärenden tillämpas beträf- i utsökningsmål. Kronofogdemyn- fande överklaganden i utsök- digheten skall dock inte vara ningsmål. Tingsrätten skall dock part i domstolen. alltid bestå av en lagfaren do- mare. 16 a §3 -------------------------------------------------------------------- Tingsrättens beslut överklagas hos hovrätten. -------------------------------------------------------------------- Hovrätten får inte pröva ett En hovrätt får inte pröva ett överklagande av ett beslut av överklagande av ett beslut av en en tingsrätt, om inte hovrätten tingsrätt, om inte hovrätten med- meddelat parten prövningstill- delat parten prövningstillstånd. stånd. -------------------------------------------------------------------- Prövningstillstånd behövs inte Prövningstillstånd behövs inte om överklagandet avser ett be- om överklagandet avser ett be- slut som rör någon annan än en slut som rör någon annan än en part, ett beslut genom vilket part, ett beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot en tingsrätten ogillat jäv mot en domare eller ett beslut genom domare eller ett beslut genom vilket en missnöjesanmälan eller vilket ett överklagande har ett överklagande har avvisats. avvisats. -------------------------------------------------------------------- I fråga om meddelade pröv- ningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje stycket rättegångsbalken gälla. Prövningstillstånd får meddelas endast om 1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att över- klagandet prövas av högre rätt, 2. det finns anledning till ändring i tingsrättens beslut, eller 3. det annars finns syn- nerliga skäl att pröva överklagandet. Kan ett överklagande av tingsrättens beslut prövas av hovrätten endast om denna meddelat prövningstillstånd, skall tingsrätten i samband med underrättelse om vad som gäller i fråga om överklagande upplysa parterna om detta och därvid också ange innehållet i närmast föregående stycke. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse av 18 kap. 8 § 1993:516 18 kap. 11 § 1993:516 18 kap. 18 § 1993:516. 2 Senaste lydelse 1993:516. 3 Senaste lydelse 1993:516. 2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva Härigenom föreskrivs att 1-3 §§ lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse -------------------------------------------------------------------- 1 §1 -------------------------------------------------------------------- Vill den, som tillhandlar Vill den, som tillhandlar sig sig lösören och tillåter, att lösören och tillåter, att desamma desamma få i säljarens vård få i säljarens vård kvarbliva, att kvarbliva, att vad han till- vad han tillhandlat sig skall handlat sig skall fredas från fredas från utmätning för säljarens utmätning för säljarens skuld och skuld och i händelse av dennes i händelse av dennes konkurs konkurs från boets tillgångar från boets tillgångar avskiljas, avskiljas, upprätte skriftlig upprätte skriftlig avhandling avhandling om köpet med förteck- om köpet med förteckning å de ning å de köpta persedlarna och köpta persedlarna och vittnens vittnens underskrift. Han skall underskrift. Han skall inom en inom en vecka därefter i orts- vecka därefter i ortstidning tidning inom den ort, där sälja- inom den ort, där säljaren bor, ren bor, låta införa kungörelse om låta införa kungörelse om avhandlingen med uppgift om avhandlingen med uppgift om säljarens och köparens namn och säljarens och köparens namn och yrken, dagen då köpeavhandlingen yrken, dagen då köpeavhandlingen blivit uppgjord samt köpe- blivit uppgjord samt köpe- skillingens belopp. Avhand- skillingens belopp. Avhand- lingen jämte bevis om att kun- lingen jämte bevis om att kun- görelsen införts i ortstidning görelsen införts i ortstidning skall inom åtta dagar från den skall dels inom åtta dagar från dag då kungörelsen skedde ges in den dag då kungörelsen skedde för registrering till kronofog- uppvisas för kronofogdemyndig- demyndigheten i det län där egen- heten i det län där egendomen domen finns. finns, och i bestyrkt avskrift tillställas myndigheten, dels inom en månad från samma dag företes inför tingsrätten i den ort där egendomen finns till intagande i dess protokoll. -------------------------------------------------------------------- 2 §2 -------------------------------------------------------------------- Tingsrätten för förteckning över Vid överklagande av krono- uppvisade och inprotokollerade fogdemyndighetens beslut tilläm- köpeavhandlingar. pas 18 kap. utsökningsbalken. 3 §3 -------------------------------------------------------------------- Är köpeavhandling så upprättad Är köpeavhandling så upprättad och behandlad, som i 1 § sägs, och behandlad, som i 1 § sägs, men inträffar utmätning inom men inträffar utmätning inom trettio dagar efter det av- trettio dagar efter det avhand- handlingen inför rätten före- lingen gavs in till kronofog- teddes, eller försätts säljaren i demyndigheten i det län där konkurs efter ansökning, som egendomen finns, eller försätts gjorts inom sagda tid, är den säljaren i konkurs efter ansök- sålda egendomen ej fredad från ning, som gjorts inom sagda att utmätas eller att räknas tid, är den sålda egendomen ej till konkursboet. Detsamma fredad från att utmätas eller att gäller när ansökan om räknas till konkursboet. Detsam- företagsrekonstruktion enligt ma gäller när ansökan om före- lagen (1995:000) om tagsrekonstruktion enligt lagen företagsrekonstruktion gjorts (1995:000) om företagsrekon- inom nämnda tid och konkurs struktion gjorts inom nämnda tid följt på ansökan som gjorts under och konkurs följt på ansökan som företagsrekonstruktionen eller gjorts under företagsrekon- inom tre veckor från det att struktionen eller inom tre rätten beslutat att företags- veckor från det att rätten be- rekonstruktionen skall upphöra. slutat att företagsrekonstruk- Görs efter utgången av den i tionen skall upphöra. Görs efter första punkten angivna tiden jäv utgången av den i första punkten mot köpeavhandling, vilken är så angivna tiden jäv mot köpeav- upprättad och behandlad, som handling, vilken är så upprättad nyss sagts, är, om jävet görs vid och behandlad, som nyss sagts, utmätningstillfälle, fordrings- är, om jävet görs vid utmät- ägaren skyldig att, om han vill ningstillfälle, fordringsägaren fullfölja jävet, inom en månad skyldig att, om han vill full- därefter väcka talan mot såväl säl- följa jävet, inom en månad därefter jaren som köparen vid den väcka talan mot såväl säljaren som tingsrätt som avses i 1 §. Gör köparen vid tingsrätten i den ort han inte det, har han förlorat där egendomen finns. Gör han inte sin talan. Godset skall genast det, har han förlorat sin talan. beläggas med kvarstad och sökan- Godset skall genast beläggas med den skall, om han vill att kvarstad och sökanden skall, om åtgärden skall bestå, inom han vill att åtgärden skall bestå, fjorton dagar efter utmätnings- inom fjorton dagar efter förrättningen hos kronofogdemyn- utmätningsförrättningen hos digheten ställa full borgen för kronofogdemyndigheten ställa den kostnad och skada, som kan full borgen för den kostnad och orsakas av kvarstaden. Var skada, som kan orsakas av säljarens egendom avträdd till kvarstaden. Var säljarens konkurs, skall vad om åter- egendom avträdd till konkurs, vinning av lös egendom till skall vad om återvinning av lös konkursbo är stadgat i 4 kap. egendom till konkursbo är 19 och 20 §§ konkurslagen stadgat i 4 kap. 19 och 20 §§ (1987:672) äga motsvarande konkurslagen (1987:672) äga tillämpning. motsvarande tillämpning. Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i stället offentligt ackord fastställes. I fråga om talan med anledning av ackordsförhandling tillämpas 3 kap. 6 och 7 §§ lagen om företagsrekonstruktion. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Beträffande köpeavhandling som visats upp för kronofogdemyndigheten före ikraftträdandet gäller äldre bestäm- melser. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1988:386. 2 Senaste lydelse 1977:673. 3 Lydelse enligt prop. 1995/96:5. 2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet Härigenom föreskrivs att 9 a § lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 a §1 -------------------------------------------------------------------- Talan mot beslut av länssty- Ett beslut av länsstyrelsen får relsen förs i hovrätten genom överklagas till tingsrätten på den besvär. ort där länsstyrelsen finns. Vid överklagande gäller lagen (1996:000) om domstolsärenden. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Har ett beslut meddelats före lagens ikraftträdande tillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om beslutet överklagas. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1981:804. 2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling Härigenom föreskrivs att i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling skall införas en ny paragraf, 15 §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse -------------------------------------------------------------------- 15 § Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare skall få handlägga enkla ärenden enligt denna lag, dock inte ärenden som avses i 12 a §. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred Härigenom föreskrivs att 36 och 37 §§ lagen (1933:269) om ägofred skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 36 §1 -------------------------------------------------------------------- Har i annan ordning än vid Har i annan ordning än vid syneförrättning upprättats syneförrättning upprättats skrift- skriftlig och av vittnen lig och av vittnen styrkt före- styrkt förening rörande ning rörande stängselskyldighet stängselskyldighet eller eller betesreglering, äge envar, betesreglering, äge envar, som som deltagit i föreningen, upp- deltagit i föreningen, uppvisa visa denna hos den eller de denna hos den eller de fas- fastighetsdomstolar, inom tighetsdomstolar, inom vilkas vilkas domvärjo de fastigheter, domvärjo de fastigheter, före- föreningen angår, äro belägna. Över- ningen angår, äro belägna. Över- ensstämmer föreningen med de i ensstämmer föreningen med de i denna lag stadgade grunder, och denna lag stadgade grunder, hava, där föreningen avser upp- och hava, där föreningen avser låtelse av betesmark, i förening- upplåtelse av betesmark, i en tydligt angivits den upplåtna föreningen tydligt angivits den markens läge och gränser, den upplåtna markens läge och grän- eller de fastigheter, för vilka ser, den eller de fastigheter, den upplåtits, sätt och tid för för vilka den upplåtits, sätt och markens inhägnande och anordnan- tid för markens inhägnande och de för betesbruk samt huruvida anordnande för betesbruk samt ersättning skall utgå och i så huruvida ersättning skall utgå fall med vilket belopp ersätt- och i så fall med vilket belopp ningen skall i den ordning 16 § ersättningen skall i den föreskriver betalas, skall rätten ordning 16 § föreskriver gäldas, registrera föreningen. Sedan låte rätten intaga föreningen i vare föreningen gällande mot rättens protokoll. Sedan vare framtida ägare eller innehavare föreningen gällande mot framtida av fastigheterna så ock, där ägare eller innehavare av registreringen ägt rum inom två fastigheterna så ock, där månader sedan föreningen ingicks, intagande i rättens protokoll mot den, som efter upprättandet ägt rum inom två månader sedan men före registreringen blivit föreningen ingicks, mot den, ägare eller innehavare. Förening, som efter upprättandet men före som slutits för boställe eller föreningens intagande i rättens staten eller allmän inrättning protokoll blivit ägare eller tillhörig, på viss tid upplåten innehavare. Förening, som fastighet, have dock ej verkan slutits för boställe eller mot senare innehavare, med staten eller allmän inrättning mindre föreningen blivit av tillhörig, på viss tid upplåten vederbörande myndighet godkänd. fastighet, have dock ej verkan mot senare innehavare, med mindre föreningen blivit av vederbörande myndighet godkänd. -------------------------------------------------------------------- Sedan föreningen enligt första När en förening registrerats stycket intagits i rättens skall rätten sända över beslutet protokoll, skall utdrag av till länets lantmäterikontor så protokollet i ärendet genom ock, där föreningen angår betes- rättens försorg översändas till reglering, till vederbörande länets lantmäterikontor så ock, skogsvårdsstyrelse. där föreningen angår betesreglering, till veder- börande skogsvårdsstyrelse. 37 §2 -------------------------------------------------------------------- Träffas förening, att stängsel Träffas förening, att stängsel ej skall hållas mellan ej skall hållas mellan angränsan- angränsande ägor, oaktat stängsel de ägor, oaktat stängsel enligt enligt denna lag kunnat äskas, denna lag kunnat äskas, eller eller att stängsel skall vara att stängsel skall vara av viss av viss annan beskaffenhet än annan beskaffenhet än den, som den, som enligt 5 § eller med enligt 5 § eller med stöd därav stöd därav meddelad föreskrift är meddelad föreskrift är för orten för orten gällande, eller att gällande, eller att stängsel stängsel skall helt eller skall helt eller delvis sättas delvis sättas annorstädes än i 4 § annorstädes än i 4 § är föreskrivet; är föreskrivet; är föreningen är föreningen upprättad på sätt i upprättad på sätt i 36 § sägs och 36 § sägs och har i förekommande har i förekommande fall däri fall däri tydligt angivits den tydligt angivits den sträck- sträckning, vari stängslet skall ning, vari stängslet skall framgå, skall om sådan förenings framgå, skall om sådan förenings uppvisande och registrering, om uppvisande och intagande i verkan av föreningen så ock om rättens protokoll och om verkan översändande av beslut, vad i 36 § av föreningen så ock om översän- är stadgat äga motsvarande dande av utdrag av pro- tillämpning. tokollet, sedan föreningen däri intagits, vad i 36 § är stadgat äga motsvarande tillämpning. I förening, som nu sagts, böra upptagas de villkor med avseende å hemdjurs vård, varom överenskommelse träffats vid föreningens upprättande. -------------------------------------------------------------------- Förening, som i denna para- Förening, som i denna paragraf graf avses, äger ej giltighet avses, äger ej giltighet utöver utöver tio år sedan den blivit tio år sedan den blivit intagen i rättens protokoll. registrerad. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1988:187. 2 Senaste lydelse 1946:837. 2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt Härigenom föreskrivs att 34, 60 och 70 §§ samt rubriken närmast före 60 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 34 § -------------------------------------------------------------------- Beskattningsmyndighet är den Beskattningsmyndighet är den allmänna underrätt, vid vilken tingsrätt vid vilken arvlåtaren arvlåtaren (testator) eller, då (testator) eller, då fråga är om fråga är om egendom vartill före- egendom till vilken en föregående gående innehavare på livstid innehavare på livstid haft i 8 § haft i 8 § första eller andra första eller andra stycket av- stycket avsedd rätt, denne sedd rätt, denne hade att svara skolat svara i mål, som rörde i mål som rörde hans person. hans person. -------------------------------------------------------------------- Finnes ej behörig beskatt- Om det inte finns någon tings- ningsmyndighet efter vad nu rätt som är behörig enligt första sagts upptages skatteärendet av stycket, tas skatteärendet upp Stockholms rådhusrätt av Stockholms tingsrätt. -------------------------------------------------------------------- Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare skall få handlägga enkla ärenden om arvsskatt. -------------------------------------------------------------------- Fullföljd av talan Överklagande 60 §1 -------------------------------------------------------------------- Vill någon föra talan mot be- Beskattningsmyndighetens be- slut i skatteärende, har han slut får överklagas till hovrätten att till beskattningsmyndig- av en enskild part eller av den heten inkomma med sina till enligt 64 § 1 mom. förordnade hovrätten ställda besvär. Är skat- granskningsmyndigheten. Vid temyndighet i län, som hör under överklagande gäller lagen skilda hovrätter, be- (1996:000) om domstolsärenden. skattningsmyndighet, skola besvären ställas till den hov- rätt, under vilken den del av länet hör, där den skattskyldige var mantalsskriven, när skatt- skyldigheten inträdde, eller, om han då ej var mantalsskriven inom riket, där han var bosatt eller stadigvarande vistades; i fråga om juridisk person vare för hovrättens behörighet bestäm- mande, var styrelsen eller för- valtningen hade sitt säte, när skattskyldigheten inträdde. Be- svär må anföras, förutom av en- skild part, av den enligt 64 § 1 mom. förordnade gransknings- myndigheten. -------------------------------------------------------------------- Innefattar beslut av Om beskattningsmyndighetens underrätt eller skattemyndighet beslut innefattar prövning av en prövning av fråga om fråga om fastställande, eftergift fastställande, eftergift eller eller återvinning av skatt, får återvinning av skatt, må talan överklagande ske inom tre år från fullföljas inom tre år från be- beslutets dag. När en skatt- slutets dag. När skattskyldig skyldig vitsordat en anmärkning, vitsordat anmärkning, som fram- som framställts av gransknings- ställts av granskningsmyndighe- myndigheten, skall det vid över- ten, skall vid fullföljd av klagandet anses som om talan anses, som om beslut om beskattningsmyndigheten med- skattens fastställande blivit delat beslut om skattens meddelat av underrätt eller fastställande när granskningsmyn- skattemyndighet, när gransk- digheten fått meddelande om ningsmyndigheten erhållit med- vitsordandet. I sådant fall delande om vitsordandet. I skall ett överklagande ges in sådant fall skall klaganden in- till hovrätten. Har ena parten komma till hovrätten med sin överklagat beslutet och vill även dit ställda besvärsinlaga. Har motparten överklaga det, skall part anfört besvär och vill jämväl dock dennes överklagande ha kom- hans vederpart söka ändring i mit in till beslutet, skall denne dock beskattningsmyndigheten eller inkomma med sina besvär inom två till hovrätten inom två månader månader från det delgivning som från det att delgivning som av- avses i 52 kap. 7 § rättegångs- ses i 15 § lagen (1996:000) om balken ägt rum. I sistnämnda domstolsärenden har skett. Pröv- fall må vederparten inkomma med ningen av om motparten har över- besvärsinlaga till hovrätten; klagat i rätt tid skall alltid prövningen huruvida hans göras av hovrätten. besvärstalan fullföljts på före- skrivet sätt och inom rätt tid skall alltid tillkomma hovrät- ten. -------------------------------------------------------------------- Då besvär behörigen anförts över När ett beslut som avses i beslut, som avses i nästfö- andra stycket överklagas skall regående stycke, skall hovrätten hovrätten, om målet tas upp till städse höra klagandens vederpart prövning, alltid ge klagandens över besvären. motpart tillfälle att yttra sig. -------------------------------------------------------------------- Över beslut av beskattnings- Beslut av beskattningsmyndig- myndigheten i frågor, som avses heten i frågor som avses i 17 i 17 och 26 §§, må klagan ej fö- och 26 §§ får inte överklagas. Har ras. Har någon förelagts att vid någon förelagts att vid vite vite fullgöra åliggande, varom i fullgöra en uppgift som anges i 26 § förmäles, må dock föreläggandet 26 §, får dock föreläggandet komma komma under prövning i samband under prövning i samband med med klagan över beslut om vi- överklagande av beslut om vitets tets utdömande. utdömande. 70 §2 -------------------------------------------------------------------- Besvär över beslut om faststäl- Ett överklagande av ett beslut lande av skatt enligt denna om fastställande av skatt enligt lag inverkar inte på denna lag inverkar inte på skyl- skyldigheten att betala den digheten att betala den skatt skatt som beslutet avser. som beslutet avser. Återbetalning av skatt enligt 61 § skall ske även om det beslut som föranleder återbetalningen inte har vunnit laga kraft. Om hovrätten fastställt skatten till ett lägre belopp än den enligt 64 § 1 mom. förordnade granskningsmyndigheten medgett eller yrkat, får dock återbetalning inte ske om granskningsmyndigheten anmäler hinder mot detta. I sistnämnda fall får skattemyndigheten efter ansökan av dödsbo eller skattskyldig medge återbetalning, varvid bestämmelserna i 49 § 2 mom. sista stycket uppbördslagen (1953:272) om ställande av säkerhet skall tillämpas. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1990:337. 2 Senaste lydelse 1990:337. 2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap Härigenom föreskrivs att 1 a och 1 b §§ lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning om faderskap skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 a §1 Sedan ett faderskap har fastställts genom bekräftelse eller genom dom som har vunnit laga kraft, kan rätten förordna om en sådan undersökning som avses i 1 §, om det först efter bekräftelsen eller domen har framkommit omständigheter som ger anledning till antagande att någon annan man än den som har fastställts vara far har haft samlag med modern under tid då barnet kan vara avlat. Förordnandet kan avse den som har fastställts vara far, modern, barnet eller den andre mannen. -------------------------------------------------------------------- Har faderskapet fastställts Har faderskapet fastställts genom bekräftelse, kan förord- genom bekräftelse, kan förordnan- nande enligt första stycket de enligt första stycket med- meddelas i mål om att be- delas i mål om att bekräftelsen kräftelsen saknar verkan mot saknar verkan mot den som har den som har lämnat den. Ett lämnat den. Ett sådant förordnande sådant förordnande kan begäras av kan begäras av någon av parterna någon av parterna i målet. Har i målet. Har någon talan inte någon talan inte väckts om att väckts om att bekräftelsen saknar bekräftelsen saknar verkan, verkan, prövas frågan om förord- prövas frågan om förordnande nande enligt första stycket enligt första stycket såsom ett enligt lagen (1996:000) om ärende enligt lagen (1946:807) domstolsärenden. Ett sådant för- om handläggning av domstolsären- ordnande kan begäras av den som den. Ett sådant förordnande kan kan vara part i ett mål om att begäras av den som kan vara bekräftelsen saknar verkan. part i ett mål om att bekräftel- sen saknar verkan. -------------------------------------------------------------------- Har faderskapet fastställts Har faderskapet fastställts genom dom som har vunnit laga genom dom som har vunnit laga kraft, prövas frågan om förord- kraft, prövas frågan om förordnan- nande enligt första stycket så- de enligt första stycket enligt som ett ärende enligt lagen om lagen om domstolsärenden. Ett så- handläggning av domstolsärenden. dant förordnande kan begäras av Ett sådant förordnande kan någon av parterna i det tidigare begäras av någon av parterna i målet. det tidigare målet. Innan förordnande enligt första stycket meddelas, skall den som förordnandet skulle avse beredas tillfälle att yttra sig. 1 b §2 -------------------------------------------------------------------- Beslut om förordnande enligt Beslut om förordnande enligt 1 1 a § i ett ärende som avses i a § i ett ärende som avses i lagen (1946:807) om handlägg- lagen (1996:000) om domstols- ning av domstolsärenden får ärenden får överklagas särskilt. överklagas särskilt genom besvär. Sedan utlåtande över undersök- Sedan utlåtande över undersök- ningen har avgetts eller frågan ningen har avgetts eller frågan om undersökning har förfallit, får om undersökning har förfallit, ärendet avskrivas. får ärendet avskrivas. Ärenden om förordnande enligt 1 a § tas upp av rätten i den ort där barnet har sitt hemvist eller, om det har avlidit, av den rätt som har att ta upp tvist om arv efter barnet. Finns det inte någon annan behörig domstol, tas ärendet upp av Stockholms tingsrätt. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1990:1530. 2 Senaste lydelse 1982:1060. 2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:605) om registrering av båtbyggnadsförskott Härigenom föreskrivs att lagen (1975:605) om registrering av båtbyggnadsförskott skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse -------------------------------------------------------------------- Den som har beställt båt och Den som har beställt båt och lämnat eller utfäst sig att lämna lämnat eller utfäst sig att lämna tillverkaren förskott av pengar tillverkaren förskott av pengar eller byggnadsämnen får låta taga eller byggnadsämnen får låta in därom upprättat skriftligt registrera ett därom upprättat avtal i protokollet hos Stock- skriftligt avtal hos Stockholms holms tingsrätt. Därefter har tingsrätt. Därefter har han för- han förmånsrätt enligt 4 § förmåns- månsrätt enligt 4 § förmånsrättslagen rättslagen (1970:979) i bygg- (1970:979) i byggnadsämnena och nadsämnena och vad som för hans vad som för hans räkning räkning tillverkats med tillverkats med förskottet. förskottet. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 2.15 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) Härigenom föreskrivs att 18 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385) skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 kap. 8 §1 Beslut av registreringsmyndigheten i ärende enligt 13 kap. 4 a eller 7 § överklagas till tingsrätten i den ort där bolagets styrelse har sitt säte. Skrivelsen med överklagandet skall ges in till registreringsmyndigheten inom tre veckor från dagen för beslutet. -------------------------------------------------------------------- Beträffande överklaganden av Vid överklaganden av regist- registreringsmyndighetens reringsmyndighetens beslut i beslut i ärenden enligt 13 kap. ärenden enligt 13 kap. 4 a eller 4 a eller 7 § tillämpas bestäm- 7 § gäller lagen (1996:000) om melserna i lagen (1946:807) om domstolsärenden. handläggning av domstolsärenden. Tingsrätten skall dock alltid bestå av en lagfaren domare. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1993:1495. 2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:206) om felparkeringsavgift1 dels att 11 och 12 §§ skall upphöra att gälla, dels att 10 och 10 a §§ skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 §2 Ett beslut enligt 9 § som innebär att betalningsansvaret undanröjts får inte överklagas. -------------------------------------------------------------------- Andra beslut enligt 9 § över- Andra beslut enligt 9 § över- klagas skriftligen hos den klagas skriftligen till den tingsrätt inom vars domkrets tingsrätt inom vars domkrets överträdelsen har ägt rum. överträdelsen har ägt rum. Skrivelsen med överklagandet Överklagandet skall ges in till ges in till polismyndigheten. polismyndigheten. Det skall ha Den skall ha kommit in dit kommit in dit senast tre veckor senast tre veckor från det från det klaganden fick del av klaganden fick del av beslutet. Vid överklagande gäller beslutet. Vid prövning av över- lagen (1996:000) om klagandet tillämpas lagen domstolsärenden, om inte annat (1946:807) om handläggning av anges i denna lag. domstolsärenden om inte annat anges i denna lag. Omständigheter eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten får i tingsrätten eller hovrätten åberopas endast om parten gör sannolikt, att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att ange omständigheten eller beviset vid polismyndigheten, eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas. -------------------------------------------------------------------- 10 a §3 -------------------------------------------------------------------- Tingsrättens beslut får över- Hovrätten får inte pröva ett klagas hos hovrätten. Överkla- överklagande av ett beslut av en gandet får inte prövas av hov- tingsrätt, om inte hovrätten med- rätten om inte hovrätten med- delat prövningstillstånd. delat parten prövningstillstånd. -------------------------------------------------------------------- Prövningstillstånd behövs inte Prövningstillstånd behövs inte om överklagandet avser beslut om överklagandet avser beslut som rör någon annan än en part, som rör någon annan än en part, beslut i vilket tingsrätten beslut i vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare eller ogillat jäv mot en domare eller beslut genom vilket en beslut genom vilket en anmälan missnöjesanmälan eller en anmälan av bestridande avvisats. av bestridande avvisats. I fråga om meddelade prövnings- tillstånd skall 54 kap. 11 § tredje stycket rättegångsbalken gälla. -------------------------------------------------------------------- Prövningstillstånd får meddelas endast om 1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av högre rätt, 2. det finns anledning till ändring i det slut vartill tingsrätten kommit eller 3. det annars finns syn- nerliga skäl att pröva talan. -------------------------------------------------------------------- Kan talan mot tingsrättens beslut prövas av hovrätten en- dast om denna meddelat pröv- ningstillstånd, skall tings- rätten i samband med under- rättelse om vad som gäller i fråga om överklagande upplysa parterna om detta och därvid också ange innehållet i närmast föregående stycke. Hovrättens beslut får inte överklagas av en enskild part. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse av 11 § 1993:517. 2 Senaste lydelse 1988:1180. 3 Senaste lydelse 1993:517. 2.17 Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) Härigenom föreskrivs att 13 § bötesverkställighetslagen (1979:189) skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Lydelse enligt SFS 1995:305 Föreslagen lydelse 13 § -------------------------------------------------------------------- Åklagaren i den ort där den Åklagaren i den ort där den bötfällde finns får överklaga ett bötfällde finns får överklaga ett förordnande av en kronofogde- förordnande av en kronofogdemyn- myndighet enligt 12 § hos dighet enligt 12 § till tingsrät- tingsrätten i samma ort. ten i samma ort. Överklagandet Överklagandet skall ha kommit skall ha kommit in till krono- in till rätten inom tre veckor fogdemyndigheten inom tre från den dag då åklagaren fick veckor från den dag då åklagaren del av beslutet. I ärendet fick del av beslutet. Vid tillämpas lagen (1946:807) om överklagande gäller i övrigt lagen handläggning av domstolsärenden. (1996:000) om domstolsärenden. Därvid skall i fråga om Vid handläggningen av ärendet be- överklagandet gälla vad som i står tingsrätten av en juristdo- den lagen sägs om ansökan. Vid mare. Om det finns särskilda skäl annan handläggning än som sägs i med hänsyn till ärendets 3 eller 4 § samma lag skall beskaffenhet, får tingsrätten rätten bestå av en lagfaren do- dock bestå av en juristdomare mare och nämnd. och tre nämndemän. Kronofogdemyndighets beslut att inte meddela förordnande enligt 12 § får inte överklagas. Den bötfällde får dock begära prövning av beslutet i samband med klagan över utmätning. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 2.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer dels att 4 och 5 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse -------------------------------------------------------------------- 4 § -------------------------------------------------------------------- Ansökan om kallelse på okända Ansökan om kallelse på okända borgenärer görs vid den tingsrätt borgenärer görs hos kronofogde- där gäldenären bör svara i tviste- myndigheten i det län där gälde- mål i allmänhet eller, om gälde- nären bör svara vid domstol i nären är avliden, där han hade tvistemål i allmänhet eller, om bort svara i sådana mål. gäldenären är avliden, där han hade bort svara vid domstol i sådana mål. Om gäldenären är ett aktiebolag görs dock ansökan hos Patent- och registrerings- verket. Sökanden skall bifoga en förteckning över gäldenärens kända borgenärer och såvitt möjligt ange deras adress. 5 §1 -------------------------------------------------------------------- Kallelse på gäldenärens okända Kallelse på gäldenärens okända borgenärer utfärdas av rätten med borgenärer utfärdas av myn- föreläggande för dem att digheten med föreläggande för dem skriftligen anmäla sina ford- att skriftligen anmäla sina ringar till rätten senast sex fordringar till myndigheten se- månader från dagen för kallelsen. nast sex månader från dagen för kallelsen. -------------------------------------------------------------------- Kallelsen skall skyndsamt Kallelsen skall skyndsamt kungöras i Post- och Inrikes kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Vidare skall rätten Tidningar. Vidare skall myn- senast en månad före anmäl- digheten senast en månad före an- ningstidens utgång skicka mälningstidens utgång skicka underrättelser om kallelsen underrättelser om kallelsen till till kronofogdemyndigheten i alla borgenärer som har tagits länet och till alla borgenärer upp i förteckningen över kända som har tagits upp i borgenärer och som har känd förteckningen över kända bor- adress. Om ansökan har gjorts genärer och som har känd adress. hos Patent- och registrerings- verket, skall verket skicka en underrättelse till den kronofog- demyndighet som avses i 4 §. -------------------------------------------------------------------- 5 a § Vid överklagande av en krono- fogdemyndighets beslut tillämpas 18 kap. utsökningsbalken. Ett beslut av Patent- och registreringsverket överklagas till tingsrätten på den ort där bolaget har sitt säte. Vid överklagande gäller lagen (1996:000) om domstolsärenden. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Ansökningar om kallelse på okända borgenärer som har gjorts före ikraftträdandet handläggs enligt äldre bestämmelser. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1988:396. 2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (1984:649) om företagshypotek skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 4 § Bestämmelserna i 3 § tillämpas också om den intecknade verksamheten och egendom som omfattas av företagshypotek övergår till någon annan genom skifte av handelsbolags tillgångar eller genom bodelning av någon annan anledning än näringsidkarens död. -------------------------------------------------------------------- Utan hinder av att en köpe- Utan hinder av att en köpe- handling om försäljning av lösöre handling om försäljning av lösöre som tillhör näringsidkaren har som tillhör näringsidkaren har behandlats enligt bestämmel- behandlats enligt bestämmelserna serna i lagen (1845:50 s. 1) i lagen (1845:50 s. 1) om om handel med lösören, som köpa- handel med lösören, som köparen ren låter i säljarens vård kvar- låter i säljarens vård kvarbliva, bliva, omfattas den sålda egen- omfattas den sålda egendomen av domen av hypotek på grund av en hypotek på grund av en företagsinteckning som har sökts företagsinteckning som har sökts senast trettio dagar efter det senast trettio dagar efter det att handlingen företeddes inför att handlingen registrerades rätten. hos kronofogdemyndigheten. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Äldre föreskrifter gäller fort- farande om en köpeavhandling om försäljning av lösöre som tillhör näringsidkaren före ikraftträdandet har visats upp för en kronofogdemyndighet enligt bestämmelserna i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva. 2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem Härigenom föreskrivs att i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem skall införas en ny paragraf, 20 a §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse -------------------------------------------------------------------- 20 a § Vid handläggningen av ett ärende enligt denna lag består tingsrätten av en juristdomare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffen- het, får tingsrätten dock bestå av en juristdomare och tre nämndemän. Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare skall få förordna bodelningsförrättare enligt 17 kap. 1 § äktenskaps- balken. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 2.21 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor1 skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser tillämpas även på de homosexuella samborna: 1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, 2. ärvdabalken, 3. jordabalken, 4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken, 5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken, 6. 19 § första stycket, punkt 1 nionde stycket och punkt 3 sjunde stycket av anvisningarna till 31 § samt punkt 3 a av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (1928:370), 7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, -------------------------------------------------------------------- 8. 6 § lagen (1946:807) om 8. bostadsrättslagen handläggning av domstolsärenden, (1991:614), 9. bostadsrättslagen 9. 9 § rättshjälpslagen (1991:614), (1972:429), 10. 9 § rättshjälpslagen 10. lagen (1981:131) om kal- (1972:429), lelse på okända borgenärer, 11. lagen (1981:131) om kal- 11. 5 kap. 18 § tredje stycket lelse på okända borgenärer, fastighetsbildningslagen 12. 5 kap. 18 § tredje (1970:988), stycket fastighetsbildnings- 12. 10 § insiderlagen lagen (1970:988), (1990:1342), 13. 10 § insiderlagen 13. 11 kap. 3 § första och and- (1990:1342), ra styckena och 5 § andra 14. 11 kap. 3 § första och stycket vallagen (1972:620), andra styckena och 5 § andra 14. 36 § första stycket lagen stycket vallagen (1972:620), (1972:704) om kyrkofullmäktig- 15. 36 § första stycket lagen val, m.m., (1972:704) om kyrkofullmäktig- 15. 2 § andra stycket lagen val, m.m., (1993:1404) om brevröstning i 16. 2 § andra stycket lagen Förbundsrepubliken Tyskland och (1993:1404) om brevröstning i i Schweiz, Förbundsrepubliken Tyskland och 16. lagen (1993:1469) om i Schweiz, uppskovsavdrag vid byte av bo- 17. lagen (1993:1469) om stad, samt uppskovsavdrag vid byte av bo- 17. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, stad, samt 15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§ 18. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, samt 16 kap. 7 och 9 §§ 15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§ föräldrabalken. samt 16 kap. 7 och 9 §§ föräldrabalken. Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara ogifta, gäller det också de homosexuella samborna. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1994:1446. 2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud Härigenom föreskrivs att 19 och 21 §§ lagen (1988:688) om besöksförbud skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 19 § -------------------------------------------------------------------- Förhandling inför rätten enligt Sammanträde inför rätten skall 4 § andra stycket lagen alltid hållas, om någon part begär (1946:807) om handläggning av det. domstolsärenden skall alltid hållas, om någon part begär det. 21 § -------------------------------------------------------------------- Vid rättens handläggning av Vid rättens handläggning av ärenden om besöksförbud gäller i ärenden om besöksförbud gäller i övrigt 2 § andra-femte styckena, övrigt lagen (1996:000) om 3 §, 4 § första och andra domstolsärenden. Därvid gäller i styckena, 5 § samt 9-12 §§ lagen fråga om begäran om prövning vad (1946:807) om handläggning av som sägs i den lagen om ansökan. domstolsärenden. Därvid gäller i fråga om begäran om prövning vad som sägs i den lagen om ansökan. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Härigenom föreskrivs att 6 kap. 14 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 kap. 14 §1 Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten. -------------------------------------------------------------------- Vid handläggningen av frågor Vid handläggningen av frågor som avses i 8 och 11 §§ tillämpas som avses i 8 och 11 §§ gäller vad som är föreskrivet i lagen lagen (1996:000) om domstols- (1946:807) om handläggning av ärenden. domstolsärenden. Tingsrätten är domför med en lagfaren domare. Om inte annat sägs i detta kapitel avgörs frågan om behörig domstol enligt 10 kap. rättegångsbalken. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1994:1523. 2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade per- sonuppgifter Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § -------------------------------------------------------------------- Vid tingsrättens handläggning Vid tingsrättens handläggning gäller lagen (1946:807) om gäller lagen (1996:000) om dom- handläggning av domstolsärenden stolsärenden. i tillämpliga delar. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 2.25 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) Härigenom föreskrivs att 63, 64, 64 c och 65 §§ konkurrenslagen (1993:20) skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 63 §1 Domar och beslut av Stockholms tingsrätt i följande mål och ärenden får överklagas hos Marknadsdomstolen: 1. ålägganden enligt 23 § andra stycket och 25 §, 2. konkurrensskadeavgift enligt 26 §, 3. kvarstad enligt 32 §, 4. företagsförvärv enligt 34, 36, 41 och 43 §§, 5. undersökningar enligt 47 och 48 §§, och 6. prövning av överklaganden enligt 60 §. Beslut under rättegången i frågor som avses i 25, 32 eller 41 § skall överklagas särskilt. Ett beslut enligt 32 eller 41 § som meddelats innan rättegång har inletts skall överklagas som om beslutet meddelats under rättegång. -------------------------------------------------------------------- Beslut som avses i första stycket 6 får överklagas även av Konkurrensverket om tingsrätten ändrat verkets beslut. 64 § Om något annat inte följer av denna lag tillämpas, 1. beträffande rättegången i frågor som avses i 63 § första stycket 1-4, vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten, och -------------------------------------------------------------------- 2. beträffande handläggningen 2. beträffande handläggningen av frågor som avses i 63 § första av frågor som avses i 63 § första stycket 5 och 6, lagen stycket 5 och 6, lagen (1946:807) om handläggning av (1996:000) om domstolsärenden. domstolsärenden. -------------------------------------------------------------------- Vad som i 49, 50 och 52 kap. Vad som sägs om hovrätten i 49, rättegångsbalken sägs om hovrätten 50 och 52 kap. rättegångsbalken skall i stället gälla Marknads- samt 39 § första stycket lagen om domstolen. domstolsärenden skall i stället gälla Marknadsdomstolen. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1994:1494. 64 c §2 -------------------------------------------------------------------- Vid handläggning av ärenden När tingsrätten prövar ärenden som anges i 63 § första stycket som anges i 63 § första stycket 5 5 och 6 skall tingsrätten ha och 6 i sak, skall tingsrätten den sammansättning som anges i ha den sammansättning som anges 64 a § första stycket. Vid hand- i 64 a § första stycket. I ett läggning som avses i 3 och 4 §§ ärende som anges i 63 § första lagen (1946:807) om handlägg- stycket 5 får tingsrätten dock i ning av domstolsärenden skall stället bestå av en juristdomare tingsrätten dock bestå av en eller av en juristdomare och en lagfaren domare. I sådana fall ekonomisk expert, om det är får även en ekonomisk expert tillräckligt med hänsyn till delta i tingsrätten. ärendets beskaffenhet. Vid annan handläggning skall tingsrätten bestå av en juristdomare eller av en juristdomare och en eko- nomisk expert. 65 § -------------------------------------------------------------------- För Konkurrensverket som part För Konkurrensverket som part i mål eller ärenden enligt denna i mål enligt denna lag gäller i lag gäller, i fråga om föreläg- fråga om föreläggande för part och gande för part och parts parts utevaro det som i rätte- utevaro, vad som i rättegångs- gångsbalken är föreskrivet för åkla- balken är föreskrivet för åklaga- gare. re. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 2 Senaste lydelse 1993:681. 2.26 Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334) Härigenom föreskrivs i fråga om skuldsaneringslagen (1994:334) dels att 32 § skall upphöra att gälla, dels att 21, 22, 27, 29 och 31 §§ skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 21 § Har någon borgenär motsatt sig förslaget skall kronofogdemyndigheten, om ansökan inte skall avslås enligt 12 § andra stycket, överlämna ärendet till tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt för vidare handläggning där. Om gäldenären inte är bosatt i Sverige skall ärendet överlämnas till Stockholms tingsrätt. -------------------------------------------------------------------- Om en tingsrätt då den tar emot ett ärende om skuldsane- ring finner att den inte är be- hörig, skall rätten överlämna ärendet till en tingsrätt som är behörig. Tingsrättens beslut om överlämnande får inte överklagas. 22 § Rätten får besluta om skuldsanering även om någon borgenär motsatt sig att gäldenären helt eller delvis befrias från ansvar för betalningen av borgenärens fordran. -------------------------------------------------------------------- Om inte annat följer av denna Om inte annat följer av denna lag, gäller för handläggningen lag, gäller lagen (1996:000) om lagen (1946:807) om handlägg- domstolsärenden för handlägg- ning av domstolsärenden. En ningen. tingsrätt skall vid handlägg- ningen alltid bestå av en lagfaren domare. Tingsrätten skall kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett sam- manträde vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prövas. Kallelsen skall delges de kända borgenärerna. Kallelsen skall sändas till gäldenären under den adress han senast uppgivit i ärendet. Gäldenären behöver inte delges. Till sammanträdet får också företrädare för socialnämnden eller annan kallas. Om någon som har kallats till sammanträdet uteblir, utgör det inte hinder för att avgöra ärendet. Kallelsen skall innehålla en erinran om detta. 27 § På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om skuldsanering enligt denna lag kan en tingsrätt som avses i 21 § upphäva eller, i fall som avses i 5, ändra beslutet om 1. gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i hemlighet gynnat någon borgenär för att inverka på skuldsaneringsfrågans avgörande, 2. gäldenären i sin ansökan om skuldsanering eller annars under ärendets handläggning medvetet har lämnat oriktiga uppgifter till men för borgenären, 3. gäldenären lämnat oriktig uppgift till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift som omfattas av skuldsaneringen eller underlåtit att lämna uppgift trots att han är uppgiftsskyldig och den oriktiga uppgiften eller underlåtenheten medfört att ett beslut blivit felaktigt eller inte fattats, 4. gäldenären inte följer betalningsplanen, såvida avvikelsen inte är ringa eller 5. gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats efter skuldsaneringen. I fall som avses i första stycket 5 skall ansökan ges in inom fem år från dagen för skuldsaneringen. Om betalningsplanen löper under längre tid gäller i stället den tiden. -------------------------------------------------------------------- Innan rätten prövar borgenärens Innan rätten prövar borgenärens ansökan skall gäldenären och de ansökan skall gäldenären och de borgenärer som avses i 19 § borgenärer som avses i 19 § höras. höras. I övrigt tillämpas lagen I övrigt gäller lagen (1996:000) (1946:807) om handläggning av om domstolsärenden för domstolsärenden. En tingsrätt handläggningen. skall vid handläggningen alltid bestå av en lagfaren domare. Upphävs ett beslut om skuldsanering, blir en borgen eller annan säkerhet som tredje man har ställt för betalning av belopp som avses i 8 § första stycket 3 ogiltig, om inte tredje mannen kände till eller borde känt till de i 27 § första stycket 1 angivna omständigheterna eller medverkade till att gäldenären åsido- satt sina förpliktelser enligt 27 § första stycket 2. 29 § -------------------------------------------------------------------- Kronofogdemyndighetens be- Kronofogdemyndighetens beslut slut att avvisa eller avslå en att avvisa eller avslå en ansökan ansökan om skuldsanering, in- om skuldsanering, inleda skuld- leda skuldsanering eller fast- sanering eller fastställa en ställa en skuldsanering över- skuldsanering överklagas till klagas till den tingsrätt som den tingsrätt som avses i 21 §. avses i 21 §. Detsamma gäller Detsamma gäller kronofogdemyn- kronofogdemyndighetens beslut dighetens beslut att avskriva att avskriva ett ett skuldsaneringsärende från skuldsaneringsärende från vidare vidare handläggning. handläggning. Överklagandet Överklagandet skall ges in till skall ges in till kronofogdemyndigheten inom tre kronofogdemyndigheten inom tre veckor från dagen för beslut. Vid veckor från dagen för beslutet. överklagande gäller lagen (1996:000) om domstolsärenden, om inte annat följer av denna lag. Kronofogdemyndigheten skall inte vara part i dom- stolen. Kronofogdemyndighetens beslut om att överlämna ett skuldsaneringsärende till tingsrätt får inte överklagas. Detsamma gäller ett beslut varigenom en ansökan om skuldsanering förklaras vilande. 31 § Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en tingsrätt, om inte hovrätten meddelat prövningstillstånd. -------------------------------------------------------------------- Prövningstillstånd behövs inte, Prövningstillstånd behövs inte, om överklagandet avser ett be- om överklagandet avser ett be- slut som rör någon annan än en slut som rör någon annan än en part, ett beslut genom vilket part, ett beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot en tingsrätten ogillat jäv mot en domare eller ett beslut genom domare eller ett beslut genom vilket en missnöjesanmälan eller vilket ett överklagande har ett överklagande har avvisats. avvisats. -------------------------------------------------------------------- I fråga om meddelade pröv- ningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje stycket rättegångsbalken tillämpas. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 2.27 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) Härigenom föreskrivs att 12 kap. 3 § och 18 kap. 10 § sjölagen (1994:1009) skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 12 kap. 3 § Den som ansöker om upprättande av en begränsningsfond skall betala fondbeloppet till rätten eller ställa tillfredsställande säkerhet för detta. I ansökningen, som skall vara skriftlig, skall sökanden redogöra för omständigheterna i saken och lämna uppgift om namn och adress på dem som kan antas vilja anmäla fordringar mot fonden. -------------------------------------------------------------------- I ärenden om begränsningsfond I ärenden om begränsningsfond gäller lagen (1946:807) om gäller lagen (1996:000) om handläggning av domstolsärenden, domstolsärenden, om inte annat om inte annat sägs i detta sägs i detta kapitel. kapitel. 18 kap. 10 § Sjöförklaring inom landet hålls av den tingsrätt som enligt 21 kap. 1 § utsetts att vara sjörättsdomstol. Behörig är den domstol som är närmast den hamn eller ort där sjöförklaringen skall hållas enligt 9 §. Regeringen kan dock för en viss hamn förordna att en annan av sjörättsdomstolarna skall vara behörig, om det är ändamålsenligt med hänsyn till trafikförbindelserna och övriga förhållanden. -------------------------------------------------------------------- Om annat inte följer av denna Om annat inte följer av denna lag, gäller för sjöförklaring inför lag, gäller för sjöförklaring inför domstol lagen (1946:807) om domstol lagen (1996:000) om handläggning av domstolsärenden. domstolsärenden. Vid sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av en lagfaren domare som ordförande och två personer med kunskap om och erfarenhet av sjöfart. Åtminstone en av de senare bör ha grundlig erfarenhet från tjänst som fartygs- eller maskinbefäl på handelsfartyg och nyligen ha utövat en sådan tjänst. Rätten utser för varje sjöförklaring de särskilda ledamöterna från en förteckning som Sjöfartsverket årligen upprättar för varje sjöfartsinspektionsdistrikt. Förteckningen skall uppta minst tjugo personer. Om det är ändamålsenligt i ett visst fall att en person med särskild sakkunskap deltar, får rätten tillkalla en sådan person att inträda som ytterligare ledamot i rätten även om han inte är upptagen i förteckningen. De särskilda ledamöterna skall vara svenska medborgare. Den som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte vara ledamot. De särskilda ledamöterna har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som meddelas av regeringen. I Danmark, Finland och Norge hålls sjöförklaring för ett svenskt fartyg av den domstol som är behörig enligt det landets lag. I övrigt hålls sjöförklaring utomlands av svensk utlandsmyndighet som enligt bemyndigande av Utrikesdepartementet har sådan behörighet. Om det lämpligen kan ske skall vid sjöförklaringen delta två av myndigheten tillkallade, i sjöfart kunniga personer, helst svenska, danska, finska eller norska medborgare, mot vilka inte förekommer jäv som gäller mot domare. Är ett deltagande av person med särskild sakkunskap ändamålsenligt i ett visst fall, får myndigheten tillkalla även en sådan person. På en ort där behörig svensk utlandsmyndighet inte finns, hålls sjöförklaringen av behörig dansk, finsk eller norsk utlandsmyndighet. I fråga om sjöförklaring inför en utlandsmyndighet gäller bestämmelserna om sjöförklaring vid domstol i tillämpliga delar. Utlandsmyndigheten får dock inte ta upp ed eller utfärda vitesföreläggande. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 2.28 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. dels att 54 och 56 §§ skall upphöra att gälla, dels att 52, 53, 55 och 62 §§ skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 52 § -------------------------------------------------------------------- I fråga om överklagande Vid överklagande gäller lagen tillämpas lagen (1946:807) om (1996:000) om domstolsärenden om handläggning av domstolsärenden inte annat föreskrivs i denna om inte annat föreskrivs i lag. denna lag. Därvid gäller beträf- fande överklagandet vad som föreskrivs om ansökan i den la- gen. 53 § -------------------------------------------------------------------- Tingsrätten skall vid avgöran- Vid handläggningen av ärendet de av ärendet bestå av en lag- består tingsrätten av en ju- faren domare och tre nämndemän. ristdomare. Om det finns sär- Vid handläggning i övrigt av skilda skäl med hänsyn till ären- ärendet är tingsrätten domför med dets beskaffenhet, får tingsrät- en lagfaren domare. ten dock bestå av en juristdo- mare och tre nämndemän. 55 § -------------------------------------------------------------------- Tingsrättens beslut får av den disciplinansvarige eller det allmänna överklagas till hovrät- ten. Om tingsrätten har meddelat ett beslut som avses i 34 § andra stycket eller av- slagit ett yrkande om att verkställighet tills vidare inte skall få ske, får talan mot beslutet föras särskilt. -------------------------------------------------------------------- Hovrättens beslut får inte Ett beslut av hovrätten får överklagas. inte överklagas. 62 § -------------------------------------------------------------------- Ett beslut om ersättnings- Ett beslut om ersättningsskyl- skyldighet som fattats av en dighet som fattats av en sådan sådan chef i Försvarsmakten som chef i Försvarsmakten som avses avses i 20 §, av en annan i 20 §, av en annan myndighet än myndighet än Försvarsmakten, Försvarsmakten, eller av en kom- eller av en kommun, ett lands- mun, ett landsting eller en ting eller en kyrklig kommun kyrklig kommun får överklagas av får överklagas av den disciplin- den disciplinansvarige till ansvarige hos tingsrätten.Bestämmelserna itingsrätten.Bestämmelserna i 50-53 §§, 55 § första stycket 50-53 och 55 §§ gäller vid sådant första meningen och andra överklagande. stycket samt 56 § gäller vid så- dant överklagande. -------------------------------------------------------------------- Om överklagandet hos tings- rätten avser endast frågan om ersättningsskyldighet, skall dock vad som är föreskrivet om rättegången i tvistemål tillämpas. Avser talan ett beslut om både disciplinpåföljd och ersättnings- skyldighet, skall tingsrätten, om den disciplinansvarige begär det eller det annars finns skäl för det, handlägga frågan om er- sättningsskyldighet som särskilt mål i den för tvistemål före- skrivna ordningen. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Har ett mål om ersättningsskyldighet redan inletts vid tingsrätt när lagen träder i kraft gäller dock fortfarande äldre bestämmelser. 2.29 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450) Härigenom föreskrivs att 48, 50 och 51 §§ marknadsföringslagen (1995:450) skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 48 § -------------------------------------------------------------------- Vid handläggning av ärenden Vid handläggning av ärenden som som avses i 42 § andra stycket avses i 42 § andra stycket skall skall Stockholms tingsrätt ha Stockholms tingsrätt bestå av en den sammansättning som anges i juristdomare eller av en 45 § första stycket. Vid hand- juristdomare och en ekonomisk läggning som avses i 3 och 4 §§ expert. Om det finns särskilda lagen (1946:807) om handlägg- skäl med hänsyn till ärendets ning av domstolsärenden skall beskaffenhet, får tingsrätten tingsrätten dock bestå av en dock ha den sammansättning som lagfaren domare. I sådana fall anges i 45 § första stycket. får även en ekonomisk expert delta i tingsrätten. 50 § Om något annat inte följer av denna lag, skall föreskrifterna i rätte- gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten tillämpas på mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § och mål om marknadsstör- ningsavgift enligt 22 §. I mål om skadestånd enligt 29 § gäller vad som är föreskrivet i rätte- gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är tillåten. -------------------------------------------------------------------- Vid Stockholms tingsrätt I ärenden som avses i 42 § skall lagen (1946:807) om andra stycket gäller lagen handläggning av domstolsärenden (1996:000) om domstolsärenden, tillämpas i ärenden som avses i om något annat inte följer av 42 § andra stycket, om något denna lag. annat inte följer av denna lag. 51 § -------------------------------------------------------------------- Vad som sägs i 49, 50 och 52 Vad som sägs i 49, 50 och 52 kap. rättegångsbalken om hov- kap. rättegångsbalken och i 39 § rätten skall i mål och ärenden första stycket lagen (1996:000) enligt denna lag i stället gälla om domstolsärenden om hovrätten Marknadsdomstolen. skall i mål och ärenden enligt denna lag i stället gälla Marknadsdomstolen. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 2.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion dels att 4 kap. 3 § skall upphävas, dels att 4 kap. 1 och 2 §§ skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 kap. 1 §1 -------------------------------------------------------------------- Om inte annat föreskrivs, gäl- Om inte annat föreskrivs, gäl- ler för rättens handläggning en- ler lagen (1996:000) om dom- ligt denna lag lagen stolsärenden för rättens handlägg- (1946:807) om handläggning av ning enligt denna lag. domstolsärenden. -------------------------------------------------------------------- Vid handläggning enligt 3 kap. tillämpas dock rättegångs- balkens bestämmelser om hand- läggningen av tvistemål. 2 §2 -------------------------------------------------------------------- En sådan förhandling som avses En sådan förhandling som avses i 3 kap. 23 § första stycket i 3 kap. 23 § första stycket skall äga rum så snart som möj- skall äga rum så snart som möj- ligt. Vid förhandlingen ligt. Om rekonstruktören, gälde- tillämpas bestämmelserna i nären eller en borgenär uteblir rättegångsbalken om huvud- från förhandlingen, hindrar det förhandling i tvistemål. Om inte att ackordsfrågan prövas och rekonstruktören, gäldenären eller avgörs. en borgenär uteblir från förhand- lingen, hindrar det inte att ackordsfrågan prövas och avgörs. -------------------------------------------------------------------- Rättens avgörande sker genom beslut. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 1 Lydelse enligt prop. 1995/96:5. 2 Lydelse enligt prop. 1995/96:5. 3 Ärendet och dess beredning I Justitiedepartementets promemoria En ny ärendelag behandlas frågor om hanteringen av sådana ärenden vid allmän domstol som inte skall handläggas enligt rättegångsbalken (RB) eller förvaltningslagen. Promemorians lagförslag finns i bilaga 1. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju92/323). Regeringen tar i detta ärende upp de frågor som har behandlats i promemorian. I detta sammanhang tar regeringen även upp vissa av Domstolsutredningen (Ju 1989:06) i betänkandet Domstolarna inför 2000-talet - Arbetsuppgifter och förfaranderegler (SOU 1991:106) behandlade frågor om testamentsexekutors uppgiftsskyldighet och om handläggningen av ärenden som gäller lösöreköp eller kallelse av okända borgenärer. Utredningens lagförslag i dessa delar finns i bilaga 3. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissin- stanserna har tagits in i Ds 1993:5 (i bilaga 1). I Ds 1993:5 finns också en sammanställning över remissvaren (särskilt avsnitten II:5, II:8 och II:9). Lagrådet Regeringen beslutade den 26 oktober 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådet har i huvudsak godtagit förslagen men också föreslagit vissa justeringar. Regeringen har på de allra flesta punkter följt Lagrådets förslag. Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Vi återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitten 7.1, 7.2, 7.4, 7.15 och 8 samt i författningskommentaren. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. 4 Bakgrund Vid tingsrätterna förekommer dels sådan rättsvård som innefattar rättskipning i klassisk mening, dels annan rättsvård. Rättegångsbalken gäller endast rätt- skipningen och balkens regler skiljer mellan tvistemål och brottmål. Annan rättsvård omfattar vitt skilda ärenden, t.ex. om registrering av bouppteckning, anordnande av förvaltarskap, tillstånd till adoption, dödande av förkommen handling, byte av släktnamn och tillstånd enligt bolagslagstiftningen. På senare tid har också tillkommit ärenden av en ny typ, nämligen sådana som kommer till tingsrätt genom överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut (t.ex. enligt utsökningsbalken). Grovt sett kan man indela ärendena i ansökningsärenden, an- mälningsärenden, överklagandeärenden och officialprövningsärenden. I mer än tvåhundra år utövades all rättsvård vid de allmänna domstolarna med tillämpning av reglerna för mål i 1734 års rättegångsbalk. Den lösningen blev emellertid omöjlig att bygga vidare på när den nuvarande rättegångsbalken infördes år 1948. Vid tillkomsten av den balken ansåg man sig nämligen - för att få genomslagskraft för reformen - behöva gå fram med relativt stor stränghet när det gällde tre bärande principer för reformen, nämligen de s.k. muntlighets-, omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna. Rättegångsbalken kom att innebära att saken i ett mål i de allra flesta fall skulle avgöras efter en muntlig och sammanhållen huvudförhandling vid vilken bevisningen presenterades i ett omedelbart skick. Denna ordning medförde ett krav på att alla tvistemål först skulle utredas under en förberedelse som i allmänhet skulle vara i huvudsak muntlig. Brottmålen skulle utredas genom förundersökning hos polis och åklagare. De ursprungliga bestämmelserna i den nya rättegångsbalken skulle - om de tillämpats fullt ut även utanför rättskipningens område - ha lett till oacceptabla resultat framför allt till följd av utformningen av kraven på förberedelse och huvudförhandling. Ärendena är nämligen till helt övervägande del relativt enkla och okomplicerade och något behov av muntlighet finns normalt inte. Processlagberedningen framhöll att förfarandet i fråga om ärenden i långt högre grad än beträffande rättegångsmål, där partsförhandlingen utgör tyngd- punkten, måste anpassas efter skiftande förhållanden. För den skull valde man år 1948 för ärendena en ny lösning, nämligen en särskild och relativt enkel förfarandelag, lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden, den s.k. ärendelagen. Ärendelagen kom att gälla ärenden angående rättsvård som tingsrätt skall ta upp självmant eller efter ansökan och som inte enligt lag eller författning skall handläggas i den ordning som föreskrivs för tvistemål eller brottmål. Undantag görs för ärenden som angår straff eller annan med brott förenad påföljd. Lagen är inte på samma sätt som rättegångsbalken byggd på muntlighet, omedelbarhet och koncentration och förfarandet är inte som enligt rättegångsbalken uppdelat i ett förberedande skede och ett skede för avgörande. Endast vissa frågor regleras direkt. Beträffande alla andra frågor gäller det som sägs i rättegångsbalken om tvistemål „i den mån det är tillämpligt„. Normalt är handläggningen helt skriftlig. Om sökanden eller någon annan som ärendet angår bör höras muntligen för att ärendet skall kunna prövas, kan dock domstolen kalla honom eller henne att komma till en förhandling. Bland övriga frågor som regleras särskilt kan nämnas vissa frågor om ansökan, om inhämtande av yttrande och om domstolens sammansättning. Ett ärende avgörs genom beslut och vid överklagande av ett domstolsbeslut tillämpas samma regler som vid överklagande av ett processuellt beslut i ett tvistemål eller brottmål, dvs. reglerna om överklagande av beslut i 52 och 56 kap. RB. Trots att det kan röra sig om ett materiellt beslut tillämpar man alltså inte som vid överklagande av en dom reglerna i 50, 51 eller 55 kap. RB. Tillämpningsområdet för ärendelagen har undan för undan och särskilt under senare år kommit att utvidgas. Från att urspungligen ha avsett endast enklare ärenden, främst sådana där det inte förekommer något egentligt partsförhållande, har ärendelagen kommit att bli tillämplig också för andra ärenden som inte ansetts passa för en hantering direkt enligt rättegångsbalken. Detta gäller bl.a. sådana fall som kommer till tingsrätterna genom överklagande. Bakom denna utveckling ligger bl.a. att den primära beslutsnivån för en del ärendetyper flyttats från domstol eller ett domstolsliknande organ till en förvaltningsmyndighet. Överklagande till tingsrätt kan numera förekomma enligt bl.a. föräldrabalken, utsökningsbalken, aktiebolagslagen (1975:1385), lagen (1976:206) om felparkeringsavgift, konkurrenslagen (1993:20), skuldsane- ringslagen (1994:334) och lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsva- ret, m.m. som den 1 juli 1995 ersatte lagen (1986:644) om disciplinförseelser av krigsmän m.m. Ytterligare lagar kan inom de närmaste åren förväntas komma att innehålla regler om överklagande till tingsrätt. I de flesta av de nu berörda ärendena förekommer två eller flera parter som står mot varandra. Oftast är det en myndighet som står mot en enskild part. Antalet ärenden som vid tingsrätterna läggs upp som domstolsärenden är närmare 30 000 per år. Härtill kommer att det finns många ärenden vid de allmänna dom- stolarna som inte läggs upp som domstolsärenden men för vilka ärendelagen ändå i princip är tillämplig och i undantagsfall kan få faktisk betydelse (t.ex. boupp- teckningsärenden). Även när det gäller handläggning enligt rättegångsbalken - tvistemål eller brottmål - kan det förekomma ärenden, nämligen såvitt gäller processuella frågor (RB-ärenden). I allmänhet handläggs de processuella frågorna inom ramen för ett pågående mål. Även mera fristående RB-ärenden kan dock förekomma, t.ex. om kvarstad innan talan ännu har väckts, om förordnande av offentlig försvarare under förundersökning, om bevisupptagning åt annan domstol och om bevisupptagning till framtida säkerhet. Rättegångsbalken har de senaste decennierna på grundval främst av betänkanden avgivna av Rättegångsutredningen (Ju 1977:06) och Domstolsutredningen (Ju 1989:06) varit föremål för en omfattande översyn och modernisering. Detta har inneburit att ganska många bestämmelser i balken har mjukats upp. Det ställs exempelvis inte längre samma krav på hållande av huvudförhandling som förut och även i många andra hänseenden har förfarandet gjorts enklare. Ärendelagen har aldrig varit föremål för någon mera allmän reform. Endast vid några få tillfällen har det skett ändringar i ärendelagen. Under det senaste decenniet har dock lagen flera gånger varit föremål för uppmärksamhet i mer allmänna reformsammanhang och flera radikala förslag har presenterats. Bl.a. lade Domstolsutredningen i betänkandet Domstolarna inför 2000-talet (SOU 1991:106) fram ett förslag till ny förfarandelag som skulle ersätta inte bara den nuvarande ärendelagen utan också den för de allmänna förvaltningsdomstolarna gällande förvaltningsprocesslagen (1971:291, FPL). Det rörde sig alltså om en för de båda domstolstyperna gemensam processlag. Domstolutredningens förslag remissbehandlades. En sammanställning över remissinstanserna och remissvaren finns i Ds 1993:5. Utredningens förslag ledde inte till lagstiftning. I stället togs frågor om en ny ärendelag för de allmänna domstolarna upp i den nu aktuella departementspromemorian. En redogörelse för det omfattande reformbehovet när det gäller ärendelagen lämnas i avsnitt 5. I avsnitt 6 tas upp frågor om den nuvarande ärendelagen bör ersättas av en ny eller om man bör tillgodose reformbehovet på något annat sätt. Några av de mera allmänna frågorna om hur ett nytt förfarande skall utformas behandlas närmare i avsnitt 7. Ett av problemen avser den situationen att ett beslut av en förvaltningsmyndighet överklagas till tingsrätt (avsnitt 7.3). Vad frågan gäller är om den myndighet som har fattat beslutet skall kunna uppträda som part i domstolen, när ingen annan myndighet kan uppträda på partssidan mot den som överklagar. Något oegentligt betecknas i det praktiska rättslivet sådana ärenden vanligtvis som „enpartsärenden„. I avsnitt 8 behandlas frågan vad en domstol skall göra när den finner att den inte är behörig att handlägga ett visst mål eller ärende. Normalt måste i detta fall avvisning ske, men för vissa fall förekommer regler om att fallet i stället skall lämnas över till en behörig domstol. Det som nu övervägs är i vad mån reglerna angående överlämnande kan byggas ut. I avsnitten 9 och 10 behandlas frågor om registreringen av mål och ärenden och om domar och slutliga beslut skall behöva särskilda nummerbeteckningar. I avsnitt 11 behandlas några frågor om nedflyttning av den primära domstolspröv- ningen från hovrätt till tingsrätt när det gäller överklagande av vissa länsstyrelsebeslut. Frågor om testamentsexekutors uppgiftsskyldighet behandlas i avsnitt 12 och i avsnitten 13 och 14 behandlas frågor om handläggningen av ärenden om lösöreköp respektive kallelse på okända borgenärer. 5 Reformbehovet när det gäller domstolsärendenas hantering Det har alltid förekommit vissa problem kring tillämpningen av ärendelagen. En typ av problem har gällt frågor om gränsdragningen mellan rättegångsbalken och ärendelagen. Distinktionen mellan det som skall anses vara rättskipning i klassisk mening och det som skall anses vara annan rättsvård är nämligen långt ifrån skarp. En annan typ av problem har gällt frågor om i vilka fall rättegångsbalkens bestämmelser skall „tillämpas„ när det saknas bestämmelser i ärendelagen. En tredje typ har gällt frågor om vad man bör göra när det även i rättegångsbalken saknas bestämmelser. Särskilt gränsdragningsfrågorna har dock vållat allt mindre bekymmer i takt med att lagstiftningen har hunnit „sätta sig„. Andra tillämpningsproblem accentueras emellertid av att det till ärendelagen förs nya typer av ärenden, t.ex. utsökningsärenden, skuldsaneringsärenden och ärenden enligt den nya konkurrenslagen. Lagstiftningen om ärendena behöver också bättre än nu anpassas till att det såsom i dessa fall skall ske överklaganden till tingsrätten och till de krav på muntlighet som följer av våra åtaganden enligt den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Förekommande problem blir mer frekventa i takt med att antalet ärendetyper ökar. I promemorian påvisas flera brister i den nuvarande regleringen. Det pekas bl.a. på att det av ärendelagen inte ens framgår att en eventuell motpart skall höras innan ärendet avgörs eller att parterna skall ha fått del av processmaterialet innan ärendet avgörs. Till de många frågor som är bristfälligt reglerade hör enligt promemorian även frågor om bevisning, frågor om muntlighet eller skriftlighet och frågor om rättegångskostnader. Ärendelagens domförhetsregler som är krångliga återspeglar enligt promemorian till stora delar det som gällde enligt rättegångsbalken innan endomarkompetensen vidgades genom reformer på 1970- och 1980-talen. Promemorian uppehåller sig också vid problem som orsakas av att det vid överklagande av ett beslut i ett domstols- ärende gäller samma regler om skriftlig och enkel överrättsprocess som vid överklagande av ett processuellt beslut enligt rättegångsbalken. För en skicklig och erfaren domare bereder ärendelagens närmast torftiga reglering i normala fall inga större problem, även om den allmänna hänvisningen till rättegångsbalken kan medföra att det i ärendet behöver företas åtgärder som är onödiga. Han eller hon ordnar exempelvis så att parterna i rimlig omfattning får del av processmaterialet innan målet avgörs även när det saknas bestämmelser om detta. Det juridiska förnuftet kan tillåtas bli styrande också när det gäller sådant som i vilken omfattning parterna skall få komma med nytt material och i vilken omfattning rättegångskostnader skall dömas ut trots att det saknas direkta bestämmelser även om detta. Även frågor om sammanträden kan oftast lösas på ett praktiskt sätt. Till stöd för att regleringen av ärendeförfarandet trots detta bör bli betydligt mer utförlig än den är nu talar först och främst det allmänna kravet på förutsebarhet och likabehandling i rättstillämpningen. Styrkan hos detta krav hänger givetvis samman med ärendenas art. Ju viktigare ärenden, desto större anledning till reglering. För en mera utförlig reglering talar också att man inte kan förutsätta att den enskilde domaren alltid på bästa sätt kan ta ställning till vad som bör anses nödvändigt. Det finns en risk både att han gör för litet (vilket i allmänhet går ut över rättssäkerheten) och att han gör för mycket (vilket i allmänhet går ut över processekonomin i stort). Exempel på frågor som kräver en viss balansgång erbjuder sådana som gäller kommunicering av processmaterialet och förelägganden. Sådana frågor är trots sin mycket stora vikt endast knapphändigt reglerade i ärendelagen medan de har fått en relativt utförlig reglering i förvaltningsprocesslagen. På senare tid har också domstolsbiträden utan juridisk examen getts kompetens att självständigt handlägga vissa typer av domstolsärenden. För att det över huvud taget skall vara möjligt att låta även sådana domstolsanställda som inte är juristutbildade handlägga ett visst slags ärenden måste förutsättas att det inte skall kunna föreligga någon juridisk tvekan i fråga om vad som gäller be- träffande förfarandet. Litteraturen angående ärendelagens bestämmelser är föga ingående och långtifrån alltid klargörande. Trots att ärendelagen har gällt i snart 50 år har den inte blivit föremål för någon lagkommentar. Till de frågor beträffande vilka det förekommer stridiga uttalanden hör till och med frågan om en förhandling i ett domstolsärende med nu gällande lagstiftning följer rättegångsbalkens regler beträffande förberedelse i tvistemål eller om den följer balkens regler beträffande huvudförhandling i tvistemål (se SOU 1991:106, Del A, s. 670). Den kloke domaren kanske åstadkommer ett mellanting. Det finns vidare problem med den nuvarande ärendelagen som inte har något att göra med dess hittillsvarande tillämpning, nämligen problem som rör ny lagstiftning. När det uppstår nya rättsområden som bör föras till de allmänna domstolarnas område (t.ex. skuldsanering) eller när de allmänna domstolarna på ett visst rättsområde får en ny roll (t.ex. i samband med en överflyttning av den primära beslutsrätten i likvidationsärenden från domstol till Patent- och registreringsverket), har lagstiftaren såvitt gäller förfarandet i domstolen att välja mellan att i grunden bygga på rättegångsbalken eller att i grunden bygga på ärendelagen. Inte sällan är det så att varken det ena eller det andra systemet passar som utgångspunkt. Rättegångsbalkens system passar sålunda mindre väl särskilt för sådana fall som överklagas till tingsrättsnivån och för en- partsfall. En faktor som nog ofta vägs in till nackdel för det systemet är vidare att detta system - på delvis kanske oriktiga grunder - anses kräva en advokatmedverkan (och därmed höga rättshjälpsinsatser). Ärendelagen anses, å andra sidan, inte sällan erbjuda en alltför okvalificerad lösning för de nya rättsområdena. Till detta skall läggas att det för ärendena behövs en hel del nya, moderna regler t.ex. om överlämnande av mål från en domstol till en annan, om tvåpartsprocess och om prövningstillstånd. Frågan om hur man bör tillgodose de reformkrav som uppställer sig när det gäller ärendenas hantering kommer att behandlas i nästa avsnitt. Det primära är att ta ställning till hur ärendena bör hanteras i tingsrätten. 6 En ny ärendelag? -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: En ny lag skall ersätta den nuvarande ären-| | delagen. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat detta utan erinran. Såväl Kammarrätten i Sundsvall som en ledamot i Länsrätten i Göteborgs och Bohus län menar dock att enpartsärendena, i den mån de även i fortsättningen bör handläggas av domstol, kan handläggas enligt förvaltningslagen och ifrågasätter om inte övriga ärenden kan handläggas enligt regler som är gemensamma för de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna. Ronneby tingsrätt och Kammarkollegiet förordar att samtliga domstolsärenden hanteras enligt samma regler som förvaltnings- domstolarnas mål. Patent- och registreringsverket och Sveriges domareförbund ifrågasätter om det inte räcker med modifieringar av den nuvarande ärendelagen men vill inte motsätta sig promemorieförslaget. Skälen för regeringens förslag: Ärendelagen har som redan nämnts inte varit föremål för någon mera omfattande reform. I flera sammanhang har dock lagts fram förslag i syfte att åstadkomma en radikal nyreglering av domstolsärendenas hantering. Rättegångsutredningen menade i sitt betänkande Översyn av Rättegångsbalken I Processen i tingsrätt (SOU 1982:25-26) att grundvalarna för ärendelagens exi- stens ändrats efter lagens tillkomst. Det skäl som föranledde införandet av ärendelagen var ju som förut nämnts att den år 1948 införda rättegångsbalken med sina långtgående krav på muntlighet, omedelbarhet och koncentration inte passade för domstolsärendena. Dessa ärenden kunde därmed inte längre som förr handläggas enligt samma regler som tvistemålen i allmän domstol. Som utredningen påpekade hade rättegångsbalkens berörda krav dock undan för undan mjukats upp och utredningen föreslog därför att man skulle återgå till den äldre ordningen och därmed upphäva ärendelagen. Rättegångsutredningens förslag rörande ärendelagen kom inte att föranleda lagstiftning. Departementschefen menade att det visserligen kunde vara tekniskt möjligt att låta även enpartsärenden hanteras enligt rättegångsbalken men att detta krävde ganska omfattande ingrepp i balkens system (prop. 1986/87:89 s. 89). Utredningen hade - enligt honom - på den punkten inte anvisat tillfreds- ställande lösningar på alla uppkommande problem. De reella vinster man skulle göra genom att överföra också enpartsärenden till balkens område var vidare enligt honom ganska ringa. Han förde därför i stället fram tanken att ärenden med två eller flera parter skulle hanteras enligt balken medan övriga domstols- ärenden skulle hanteras enligt förvaltningslagen (1986:223). En särskild utredare som hade till uppgift att utreda bl. a. frågan om en enhetlig överrättsprocess förklarade att man först måste ta ställning till frågan om hur domstolsärendena skulle hanteras i första instans (Ds 1988:66). Den frågan föll utanför hans direktiv. Uppgiften att överväga frågor om domstolsärendenas hantering lades därefter på Domstolsutredningen som i betänkandet Domstolarna inför 2000-talet (SOU 1991:106) föreslog att domstolsärendena skulle hanteras enligt en ny processlag som också skulle gälla förvaltningsdomstolarnas mål. Utredningen ansåg nämligen att de allmänna domstolarnas ärenden och förvaltningsdomstolarnas mål handläggningsmässigt har så betydande gemensamma drag att det inte längre finns anledning att ha två skilda regleringar. Utredningens förslag var i väsentliga delar byggt på den nuvarande förvaltningsprocesslagen (1971:291). Detta innebär att processen i första hand skulle vara skriftlig i motsats till processen en- ligt rättegångsbalken som i första hand är muntlig. Såvitt gäller de allmänna domstolarna täckte utredningens förslag såväl tingsrättsförfarandet som förfarandet efter överklagande av en tingsrätts beslut. Ett stort antal remissinstanser kritiserade Domstolsutredningens förslag om en för allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol gemensam processlag och förslaget ledde inte till lagstiftning. I stället läggs i promemorian fram förslag till en ny ärendelag som skall ersätta den nuvarande. När man bedömer lämpligheten av en för allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol gemensam processlag är det inte den eventuella likheten mellan målen i förvaltningsdomstol och ärendena i allmän domstol som är avgörande. Både för målen i allmän förvaltningsdomstol och för ärendena i allmän domstol behövs det emellertid en effektiv processlag som, enligt vad som närmare utvecklas i avsnitt 7.1, bygger på att förfarandet normalt skall vara skriftligt, och i de flesta hänseenden bör de processrättsliga frågor som kan bli aktuella i en skriftlig process behandlas på samma sätt oavsett vilket slags domstol som är behörig och oavsett vilket slags mål eller ärende det gäller. Även i fortsättningen bör det emellertid på en del punkter åtminstone tills vidare gälla vissa skillnader mellan hanteringen i de olika typerna av domsto- lar, något som till stor del beror på att det vid de allmänna domstolarna förekommer en mängd enkla ärenden vilka till sin typ inte har några motsvarig- heter i förvaltningsdomstolarna. På sikt kan det primära beslutsfattandet för åtskilliga av dessa ärenden komma att föras bort från de allmänna domstolarna till förvaltningsmyndigheter. En gemensam processlag skulle dock för lång tid framöver vara förenad med vissa praktiska olägenheter. Mot den bakgrunden bör Domstolsutredningens förslag om en gemensam processlag inte komma till stånd. Att i rättegångsbalken integrera regleringen för ärendena och regleringen för tvistemål är inte längre en användbar lösning. Lösningen kan visserligen före- falla enkel och elegant. Man måste dock numera med en sådan lösning övervinna inte bara de svårigheter som är förenade med att balkens krav på muntlighet, omedelbarhet och koncentration i allmänhet är obehövliga när det gäller ärendenas hantering. Man måste övervinna också de svårigheter som följer av att balken inte alls är anpassad för att det skall kunna ske ett överklagande till tingsrätt. Under senare år har det som nämnts i avsnitt 4 tillkommit åtskilliga regler om sådant överklagande. En lösning byggd på integration skulle kräva mycket omfattande ingrepp i balken och leda till ett resultat som skulle vara alltför ohanterligt och opraktiskt för det dagliga rättslivet. En lösning enligt vilken man delar upp ärendenas reglering på det sättet att ärenden i vilka det förekommer ett motpartsförhållande (flerpartsärenden) hand- läggs enligt rättegångsbalken och enpartsärenden enligt förvaltningslagen har flera brister utöver dem som en integrationslösning har när det gäller över- klaganden till tingsrätt. Mera beaktande förtjänar den av några remissinstanser förespråkade lösningen att vissa domstolsärenden handläggs enligt en för de olika domstolstyperna gemensam processlag eller en ny ärendelag medan andra dom- stolsärenden handläggs enligt förvaltningslagen. Så mycket är emellertid klart att det inte går att göra en sådan uppdelning endast med hjälp av hävdvunna rättsteoretiska begrepp, som t.ex. „rättskipning„, „rättsvård„ eller „för- valtning„. I stället måste man bygga på skillnaden mellan enpartsärenden och flerpartsärenden. Den uppdelning som detta ger medför emellertid i praktiken inga fasta gränser. Ett enpartsärende kan nämligen mycket väl under pågående handläggning övergå till att vara ett flerpartsärende och vice versa. Den tillämpliga handläggningsordningen måste vara förutsebar redan innan förfarandet inleds vid domstolen och det är dessutom förenat med betydande svårigheter att under pågående handläggning av ett ärende byta handläggningsordning. Relativt sett är det endast få ärendetyper för vilka man med säkerhet kan slå fast att det inte kan förekomma ett motpartsförhållande. Till detta skall läggas att förvaltningslagen är avsedd för förvaltningsmyndigheter och inte passar för en sådan rättslig prövning som krävs i de fall där icke-administrativa ärenden bör handläggas av en domstol. Den primära prövningen av sådana ärenden i tingsrätt för vilka förvaltningslagen skulle passa bör på sikt föras över till förvaltningsmyndigheter. Mot den nu angivna bakgrunden återstår knappast någon annan lösning än en särreglering för samtliga domstolsärendens del. Med tanke på det omfattande reformbehovet bör denna lösning ta sig uttryck i en helt ny lag. 7 Huvuddragen i en ny ärendelag 7.1 Allmänt -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Den nya lagen skall betecknas „lag om | | domstolsärenden„ och i huvudsak ha samma tillämpningsområde som | | den nuvarande. I åtskilliga hänseenden skall den nya lagen bygga| | på hänvisningar till rättegångsbalkens regler. I flera viktiga | | hänseenden skall dock förfarandet skilja sig från rättegångsbalkens| | och i stället överensstämma med förvaltningsprocesslagens. Sålunda| | behöver rättegångsbalkens principer om muntlighet, omedelbarhet | | och koncentration inte iakttas. Domstolens beslut skall | | grundas på det som handlingarna innehåller och det som i övrigt | | har förekommit i ärendet. | -------------------------------------------------------------------- Promemorieförslaget överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har godtagit prome- morieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Stockholms tingsrätt ifrå- gasätter dock om inte även mål enligt lönegarantilagen (1992:497) bör handläggas enligt den nya lagen. Kammarkollegiet anser att handläggningen av ärenden enligt lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt inte skall regleras av den nya lagen. Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt och Malmö tingsrätt, Riksskatteverket och Sveriges domareförbund anser att eventuella undantag från principen om att domstolens beslut skall grundas på det som handlingarna innehåller och det som i övrigt har förekommit i ärendet skall framgå av lag. Karlstads tingsrätt, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län och Patent- och Registreringsverket anser att det inte skall få göras några sådana undantag. Hovrätten för Övre Norrland menar att bevisomedelbarhetsprincipen bör gälla när muntlig bevisning tas upp av domstolen. Domstolsverket hävdar att regleringen i ärendelagen bör vara utförligare än enligt promemorieförslaget. Umeå tingsrätt anser att den nya lagen bör innehålla en allmän hänvisning till rättegångsbalkens regler när någon särreglering inte föreligger. Stockholms tingsrätt och Patent- och registreringsverket anser att den nya lagen bör betecknas „lag om ärenden vid allmän domstol„ eller „lag om domstolsärenden„. Skälen för regeringens förslag: Frågor om vilka fall som skall handläggas enligt rättegångsbalken och vilka som skall handläggas enligt den nya lagen påverkas givetvis av vilken karaktär som den nya lagen får. För åtskilliga typer av speciella mål som med nu gällande regler handläggs enligt rättegångsbalken har man anledning att överväga en överföring till den nya lagen, om förfarandet ger tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. Som exempel på måltyper som kan komma i fråga kan nämnas fastighetsbildningsmål och lönegarantimål. Även t.ex. konkursärenden kan komma ifråga för handläggning enligt den nya lagen. Det finns emellertid inte underlag för att redan i det nu aktuella ärendet göra några mera betydande ändringar när det gäller uppdelningen mellan rättegångsbalken och den nya lagen. Tillämpningsområdet för den nya lagen bör därför tills vidare vara i huvudsak detsamma som det vilket den nuvarande ärendelagen har. Det innebär bl.a. att den nya lagen inte bör gälla inskrivningsmyndigheternas ärenden. Inte heller bör den nya lagen gälla sådana ärenden som en hovrätt tar upp som första instans. Frågor om hur man lagtekniskt sett bör dra gränsen mellan den nya lagen och rättegångsbalken behandlas närmare i författningskommentaren till den nya lagen (se 1 § förslaget till ny ärendelag). Frågor om handläggningen av ärenden om arvs- och gåvoskatt och om klander av dispasch behandlas i avsnitt 17.12 respektive avsnitt 17.27. Den nya lagen måste utformas utifrån den utgångspunkten att en stor del av dem som är parter inte kommer att ha möjlighet eller anledning att anlita ett juri- diskt skolat biträde. Med hänsyn till ärendenas natur är det uppenbart att handläggningen i domstolen liksom förvaltningsprocessen i de allra flesta fall måste vara rent skriftlig. Rättegångsbalkens muntlighetsprincip bör alltså inte upprätthållas. I vissa fall bör dock domstolen hålla ett sammanträde (se avsnitt 7.8). För sådana fall kan man antingen med tillämpning av rättegångsbalkens omedelbarhetsprincip låta endast det som förekommit vid sammanträdet vara processmaterial eller också med tillämpning av förvaltningsprocesslagens princip låta avgörandet grundas både på det som förekommit vid sammanträdet och det som står i handlingarna. Omedelbarhetsprincipen har ett nära samband med koncentrationsprincipen som innebär att processmaterialet normalt skall läggas fram vid ett enda sammanträde, huvudförhandlingen. Principerna om omedelbarhet och koncentration är främst avsedda att skapa underlag för bästa möjliga bevisprövning och passar särskilt väl för sådana fall i vilka det förekommer en omfattande muntlig bevisning, såsom i många tvistemål och brottmål. För ärendenas del bör det inte vara nödvändigt att domstolen iakttar principerna. Även ett tvistigt ärende är nämligen i de flesta fall av den karaktären att det inte förekommer mer än en enda tvistig fråga, och det är mycket ovanligt att det i ett ärende förekommer någon mer omfattande muntlig bevisning. I stället bör man i de nu berörda hän- seendena normalt tillämpa samma principer som gäller enligt förvalt- ningsprocesslagen. Den lösningen har också godtagits av samtliga re- missinstanser. I promemorian sägs att det dock bör finnas ett visst handlingsutrymme för domstolen och parterna, så att det går att för ett enskilt fall bestämma att endast det som förekommit vid ett sammanträde skall läggas till grund för domstolens avgörande. I promemorian föreslås dock ingen uttrycklig lagbestämmelse om detta. Några remissinstanser har ställt sig kritiska till tanken på ett undantag från huvudregeln medan några andra har hävdat att det krävs en lagreglering. Regeringen anser att förvaltningsprocessens princip på den nu berörda punkten bör gälla fullt ut även när det gäller ärendena vid allmän domstol. I karaktären särskilt hos de fåtaliga dispositiva ärendena, dvs. de ärenden i vilka parterna kan ingå en bindande förlikning om saken, ligger dock att det finns ett visst utrymme för tillämpning av rättegångsbalkens princip eftersom parterna i sådana ärenden disponerar över saken. Det nu berörda förhållandet har dock inte någon större praktisk betydelse och föranleder inte något egentligt avsteg från förvaltningsprocesslagens princip. Rättegångsbalken bygger också på en bevisomedelbarhetsprincip, dvs. att bevis normalt skall tas upp muntligt vid huvudförhandlingen och inte läggas fram endast genom protokoll eller skriftliga vittnesberättelser. Domstolsärendena är emellertid av så skiftande slag att man inte för alla ärenden kan kräva bevisomedelbarhet. I stället bör för ärendena på den nu berörda punkten gälla samma regler som enligt förvaltningsprocesslagen, vilket innebär att bevisomedelbarheten ges ett betydande men inte förhärskande utrymme. På samma sätt som inom förvaltningsprocessrätten bör alltså skriftliga vittnesintyg kunna förekomma. En remissinstans har menat att bevisomedelbarhetsprincipen skall tillämpas om muntlig bevisning tas upp vid ett sammanträde hos domstolen. Därmed skulle man nämligen enligt den remissinstansen garantera att inte endast en av flera domare som avgör ett ärende grundar sitt avgörande direkt på den muntliga utsagan. Frågan har ingen större praktisk betydelse med hänsyn till att de allra flesta ärenden i tingsrätt kommer att handläggas av ensamdomare och med hänsyn till att det i högre rätt endast i sällsynta fall kan tänkas förekomma att det över huvud taget hålls upprepade sammanträden med olika domare deltagande. Det förhåller sig också på det sättet att bevisomedelbarheten inte ens i tvistemål fullt ut garanteras på det av remissinstansen angivna sättet, eftersom det kan förekomma bevisupptagning utom huvudförhandling utan att det sker någon förnyad bevisupptagning vid en sådan förhandling. En reglering av omedelbarheten vid muntlig bevisning i enlighet med den som finns i rättegångsbalken skulle vara komplicerad och utan motsvarande nytta. I sista hand är det den enskilde domare som avgör ärendet som svarar för att han eller hon har ett tillräckligt gott underlag för sitt beslut. Promemorieförslaget som bygger på förvaltningsprocesslagen bör därför godtas även när det gäller bevisomedelbarheten. Även i flera andra hänseenden bör den nya lagens regler överensstämma med reglerna för förvaltningsdomstolarnas mål. När det gäller den nya lagens uppbyggnad bör utgångspunkten vara att man skall undvika onödig dubbelreglering i förhållande till rättegångsbalken. Det gör att den nya lagen i en inte obetydlig utsträckning bör bygga på hänvisningar till balken. Den nuvarande ärendelagen innehåller en allmänt hållen hänvisning till balken. Sålunda anges att beträffande sådant som inte är uttryckligt reglerat i ärendelagen det som är stadgat om tvistemål skall gälla „i den mån det är tillämpligt„. Det är i praktiken inte alltid så enkelt att säga vad i balken som skall vara „tillämpligt„. Särskilt med tanke på de många nya typer av kvalifice- rade domstolsärenden som tillkommit bör därför hänvisningarna i den nya lagen vara mera precisa. I den nya lagen bör mot den nu angivna bakgrunden i enlighet med promemorieförslaget såvitt möjligt uttryckligen anges vilka av kapitlen eller bestämmelserna i balken som är tillämpliga. Domstolsverket synes mena att hänvisningarna bör vara mera fullständiga än enligt promemorieförslaget. På någon eller några punkter kan den kritiken ha fog för sig. Till den frågan återkommer regeringen i författningskommentaren. Redan nu skall sägas att hän- visningarna till balken tyvärr inte torde kunna utformas med sådan precision att man helt kan utesluta behovet av en analog tillämpling av balkens bestämmelser när det gäller mera perifera rättsliga frågor. Som Lagrådet varit inne på kan man därmed inte helt undvika att situationer uppkommer där man hamnar i tvekan om rättegångsbalkens regelsystem skall tillämpas. Vissa frågor måste helt enkelt överlämnas åt den praktiska rättstillämpningen. Även i förvaltningsprocessen är det så att bestämmelser i rättegångsbalken kan vara analogt tillämpliga. En kompletterande, allmän hänvisning till balken skulle under alla omständigheter verka förvillande, eftersom det är så mycket i balken som inte bör vara tillämpligt. För speciella ärendetyper kan det finnas anledning att i den materiella lagstiftning som gäller för ärendet på någon punkt komplettera den nya lagens bestämmelser. Såvitt gäller den nya lagens uppbyggnad skall i övrigt här endast sägas att lagen bör inledas med avsnitt om lagens tillämpningsområde, om domstolarna och om hur ett förfarande vid tingsrätten inleds och att därefter bör följa mer allmänna förfaranderegler. Det finns flera terminologiska frågor som man behöver ta ställning till vid en nyreglering av domstolsärendenas hantering. Det gäller framför allt frågan om man även i fortsättningen skall använda sig av beteckningen „ärende„ eller om man i stället skall använda beteckningen „mål„. Svaret på den frågan är givetvis avgörande för om den nya lagens beteckning skall bygga på ärendebegreppet. Domstolsutredningen föreslog i 1 § sitt förslag till en för allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol gemensam processlag att de nuvarande domstolsärendena skulle ges beteckningen „mål„. Utredningens förslag var uppenbarligen betingat av att all den vid förvaltningsdomstolarna förekommande verksamheten som inte är av administrativt slag redan sker i vad som kallas „mål„. Att utredningen i sitt förslag betecknade de nuvarande domstolsärendena som „mål„ fick i utredningsförslaget den konsekvensen att ärendelagens tillämpningsområde inte i något sammanhang kunde anges med hjälp av skillnaden mellan mål och ärende. Enligt utredningsförslaget skulle i stället den gemensamma processlagen i tingsrätt gälla handläggningen av mål beträffande vilka så bestämdes genom lag. Utredningen lade fram många förslag till sådana ändringar i den materiella lag- stiftningen som med utredningens grundförslag var nödvändiga för att den nya processlagen skulle bli tillämplig i tingsrätt. Utredningsförslaget kritiserades på nu berörda punkter i en del remissyttranden och promemorieförslaget bygger på att ärendebeteckningen skall behållas för de nuvarande domstolsärendena. Ärendebeteckningen är till sin natur neutral och allmängiltig på det sättet att den omfattar allting som behandlas vid t.ex. förvaltningsmyndigheter och domstolar. Sedan lång tid tillbaka har emellertid sådana ärenden vid de allmänna domstolarna som avsett en egentlig rättskipning enligt rättegångsbalken betecknats som mål. Målbeteckningen har såvitt gäller de allmänna domstolarna inte kommit till användning utanför ramarna för balken och lagstiftningen om den summariska processen. Principerna för användningen av målbegreppet har dock på senare tid luckrats upp på olika sätt men ursprungligen knöt målbegreppet abstrakt sett an till begreppet „talan„. Utmärkande för den egentliga rättskip- ningen är att minst en part för en talan mot någon annan (eller några andra). I ärendena finns det oftast inget utvecklat partsförhållande. För de nuvarande domstolsärendena använder man endast undantagsvis begreppet „talan„. När ett avgörande av en tingsrätt i ett domstolsärende överklagas till högre rätt betecknas emellertid ärendet som mål vilket hänger samman med att det finns en „fullföljd talan„ (de s.k. Ö-målen som handläggs enligt rättegångsbalken). Gränsdragningen mellan rättskipning och annan rättsvård är långtifrån skarp, och användningen av förekommande begrepp är inte helt konsekvent. Det skall också påpekas att man vid tillkomsten av såväl regeringsformen som förvaltningspro- cesslagen inte har gjort någon skillnad mellan rättskipning och annan rättsvård utan endast behandlat skillnaden mellan domstolarnas rättskipning och förvaltningsmyndigheternas förvaltning (se t.ex. 1 kap. 8 § regeringsformen). En linje att följa skulle kunna vara att allting som handläggs i en för- valtningsmyndighet ges beteckningen „ärende„ medan allt som skall handläggas i domstol ges beteckningen „mål„ (med undantag för administrativa ärenden). Denna linje kan Domstolsutredningen sägas ha följt såvitt gäller förslaget till ny processlag. När det gäller ärenden enligt utsökningsbalken är det emellertid uppenbart att detta inte skulle kunna helt och hållet genomföras nu. Kronofogdemyndigheternas verksamhet enligt den balken utövas nämligen i vad som betecknas som „mål„ och uttrycket förekommer på hundratals ställen i utsöknings- balken. Användningen av målbegreppet i den balken hänger samman med att man vid dess tillkomst övertog ett äldre system från 1877 års utsökningslag som från början uteslutande var avsedd för verkställighet av avgöranden i de allmänna domstolarnas tvistemål (jfr prop. 1980/81:8 s. 129), dvs. för verkställighet i tydliga flerpartsförhållanden. Beslutande organ var enligt utsökningslagen i de flesta fall magistraten i våra större städer, dvs. i realiteten en domstol i första instans (rådhusrätten). Mot en ordning som innebär att alla ärenden i allmän domstol som inte är av administrativt slag betecknas som mål talar att flertalet av de fall som skall hanteras enligt den nya lagen faktiskt inte utgör mål i hävdvunnen mening. Den princip som tidigare gällt, att överklaganden konstituerade mål, har dessutom redan luckrats upp genom att ärendelagen blivit tillämplig vid överklaganden till tingsrätt. Till detta bör läggas att man i det praktiska arbetet vid tingsrätterna i förenklande syfte brukar använda benämningarna „mål„ och „ärende„ som avseende konträra begrepp. Inte minst praktiska skäl talar med styrka för att man bör ha en enhetlig och särskiljande beteckning för de fall som skall hanteras enligt den nya lagen. Det föreslås därför att den nuvarande ordningen behålls, dvs. att allting som i tingsrätt skall hanteras enligt den lag som skall ersätta ärendelagen också betecknas som ärende. Mot den bakgrunden bör den nya lagens rubrik bygga på ärendebegreppet. Den i promemorian valda beteckningen „ärendelagen„ är kort vilket ger vissa fördelar. Den kan emellertid i det praktiska rättslivet tänkas orsaka missförstånd och redan av rubriken bör därför framgå att lagen gäller endast i domstol. Mot den bakgrunden bör den nya lagen ges beteckningen „lag om domstolsärenden„. I det följande tas under skilda rubriker upp ett antal frågor som aktualiseras i en ny ärendelag. Vissa överväganden redovisas i författningskommentaren (avsnitt 17). Det gäller t.ex. frågan om införande av ett krav på att ansökningar m.m. skall vara skriftliga och om användning av telefax m.m. (kommentaren till 4 §), påföljder för frånvaro och utevaro (kommentaren till 18 §), möjligheten att hålla sammanträden inom stängda dörrar (kommentaren till 21 §), beslutsmotiveringar (kommentaren till 28 §), överklaganden av processuella beslut (kommentaren till 37 §) och ombud eller biträde (kommentaren till 47 §). 7.2 Ärendelagens tillämpning i högre instans -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Den nya ärendelagen skall vid överklagande | | av ett tingsrättsbeslut gälla också i hovrätten och Högsta dom- | | stolen. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har godtagit förslaget eller lämnat detta utan erinran. Hovrätten för Övre Norrland och Ronneby tingsrätt menar dock att inte ärendelagen utan 52 och 56 kap. RB bör tillämpas vid överklagande sedan det gjorts vissa justeringar i de kapitlen. Domstolsverket anser att ärendelagen i högre rätt bör vara tillämplig endast vid överklagande av ett slutligt beslut. Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande ärendelagens bestämmelser avser i första hand endast tingsrättsprocessen. Vid överklagande gäller rättegångsbalkens regler om överklagande av tingsrättsbeslut. Dessa regler har nyligen fått en ny lydelse (prop. 1993/94:190, bet. 1993/94:JuU30, rskr. 1993/94:377, SFS 1994:1034). Reglerna passar för överklaganden av processuella beslut i tvistemål och brottmål, och det är närmast för dem som reglerna är skrivna. Vad som framför allt är tydligt är att man i största möjliga utsträckning har önskat undvika muntliga inslag i överrättsprocessen när ett sådant beslut överklagas. Muntlighet är nämligen i allmänhet direkt olämplig när det gäller hanteringen av överklaganden avseende endast processuella frågor. När man emellertid kommer in på överklaganden av materiella beslut i domstolsärenden är det inte alltid som rättegångsbalkens regler om överklagande av tings- rättsbeslut passar eller är tillräckliga. Exempelvis är behovet av muntlighet inte sällan större än det som de reglerna formellt sett ger utrymme för. Detta gäller i särskilt hör grad sådana domstolsärenden som angår rättigheter eller skyldigheter som omfattas av Europakonventionen. Överklaganden av materiella beslut i ärenden bör därför inte handläggas enligt ett regelsystem som är avsett för överklaganden av processuella beslut i tvistemål och brottmål. Att som en remissinstans menat göra en uppdelning så att handläggningen vid överklagande av processuella beslut i ärenden följer rättegångsbalkens regler medan handläggningen vid överklagande av materiella beslut följer ärendelagens regler innebär att man får ett mycket krångligt system. Det bereder inga svårigheter att ge den nya lagen en sådan utformning att den passar även för handläggningen vid överklagande av ett processuellt beslut. Den nya lagen bör mot denna bakgrund avse även processen i hovrätt och Högsta domstolen oavsett om överklagandet avser ett materiellt eller ett processuellt beslut (se 1 § förslaget till ny ärendelag). När det gäller utformningen av den nya lagens bestämmelser om överrättsproces- sen har man anledning att konstatera att det sedan rättegångsbalken och ärende- lagen kom till har varit ett utmärkande drag för utvecklingen när det gäller instanssystemet att processerna i olika typer av domstolsinstanser till sin karaktär alltmera skiljer sig från varandra. Den utvecklingen kan beräknas fortsätta. Med tanke på detta bör man i den nya lagen inte i samma höga grad som enligt den nuvarande förvaltningsprocesslagen reglera förfarandet i första instans gemensamt med förfarandet i överinstans. Därför bör i den nya lagen vissa förfaranderegler som skall gälla endast i högre instans tas in i särskilda avsnitt efter det avsnitt som ger de för alla domstolsinstanserna tillämpliga förfarandereglerna. Med den nu gällande ordningen betecknas som redovisats i avsnitt 7.1 i en högre domstol ett från tingsrätt överklagat ärende alltid som „mål„. Att i fortsättningen ärendelagen och inte rättegångsbalken skall vara tillämplig i händelse av överklagande innebär inte i sig att man måste frångå den nuvarande ordningen på den punkten. Enligt lagrådsremissen talar dock praktiska skäl med styrka för att man i högre domstol i fortsättningen utmärker tillämplig handläggningsordning genom att använda ärendebeteckningen för de fall som skall handläggas enligt den nya lagen. Lagrådet hävdar att de praktiska skälen talar i motsatt riktning. Vilken beteckning man använder har inte så stor betydelse så länge rätt processlag tillämpas. Risken för misstag på den punkten kan dock antas komma att minska om man alltid använder ärendebeteckningen i de högre domstolarna vid ett överklagande enligt ärendelagen. Mot den bakgrunden anser regeringen att lagrådsremissens förslag bör genomföras. Detta innebär inte nödvändigtvis att man behöver göra någon saklig ändring beträffande de littera som förekommer i förordningen (1987:192) om enhetliga beteckningar för mål och vissa ärenden m.m. 7.3 Förvaltningsmyndighets ställning som part när dess beslut överklagas -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: En förvaltningsmyndighet vars beslut | | överklagats till tingsrätt skall vara motpart till den som har | | överklagat, om inte något annat är föreskrivet. Domstolen skall | | dock inte alltid vara skyldig att kommunicera handlingarna i | | ärendet med myndigheten. Om det hålls ett sammanträde i ärendet,| | skall myndigheten kallas eller underrättas. Förvaltnings- | | myndigheten skall ha rätt att överklaga ett beslut genom vilket | | domstolen ändrat dess avgörande. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag har en annan lagteknisk utformning men överensstämmer i de flesta hänseenden sakligt sett med regeringens förslag. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt promemorieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för Övre Norrland, Ronneby tingsrätt och Umeå tingsrätt har dock avstyrkt. Karlstads tingsrätt och Patent- och registreringsverket anser att det bör läggas i beslutsmyndighetens hand att i det enskilda fallet bestämma om den vill vara part. Hovrätten för Övre Norrland, Malmö tingsrätt, Sandvikens tingsrätt samt Patent- och registreringsverket anser att det inte skall gälla någon särskild begränsning för kommunicering med beslutsmyndigheten, om denna skall vara part. Domstolsverket och Sveriges domareförbund menar att beslutsmyn- digheten bör kunna vara part även när ett av dess processuella beslut har överklagats. Göteborgs tingsrätt, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Domstolsverket och Sveriges domareförbund förordar att det under alla omständigheter sker preciseringar av förutsättningarna för kommunicering med beslutsmyndigheten. Svea hovrätt anser att beslutsmyndigheten inte alltid skall kallas till sammanträden. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet förespråkar att beslutsmyndigheten skall kunna överklaga även till en enskild parts förmån. Överförmyndarnämnden i Stockholm menar att beslutsmyndigheten alltid bör kommuniceras överklaganden till högre domstol. Rikspolisstyrelsen motsätter sig att polismyndigheterna blir parter i ärenden om felparkering och anför som skäl bl.a. att det rör sig om en för polisen ny typ av arbetsuppgifter som bör ligga utanför polisens verksamhetsområde och som kommer att ta i anspråk polisresurser. Skattemyndigheten i Malmöhus län tar upp frågor om vilken myndighet som skall bevaka de allmänna intressena i skuldsaneringsärenden. Nuvarande ordning m.m: Ett beslut av en förvaltningsmyndighet kan nästan alltid överklagas. Den allmänna regeln kan sägas vara att överklagandet skall prövas av en allmän förvaltningsdomstol eller i vissa fall - enligt äldre principer - i sista hand av regeringen. Så sent som för två decennier sedan förekom det inte att en förvaltningsmyndighets beslut kunde överklagas till en tingsrätt. Numera har för skilda rättsområden tillkommit åtskilliga regler enligt vilka förvaltningsmyndigheters beslut kan överklagas i den ordningen. När det gäller nytillkomna rättsområden har detta i allmänhet sin grund i att ärendet kan sägas ha beröringspunkter med den centrala civilrätten. I en del andra fall är orsaken till valet av allmän domstol som prövningsorgan att det rör sig om ett beivrande av något som med äldre lagstiftning kunde föranleda straff i brottmål. I vissa av de fall i vilka överklagande kan ske till tings- rätt ankom tidigare den primära prövningen på tingsrätt och utövades i ärende- form utan att det förekom något motpartsförhållande. Särskilt i dessa fall förekommer det vanligtvis inte heller med den nya lagstiftningen något motparts- förhållande i domstol, om förvaltningsmyndighetens beslut överklagas. I de allra flesta fall skall ett överklagande till allmän domstol handläggas enligt ären- delagen. Det skall dock nämnas att vissa inskrivningsmyndigheters beslut överklagas direkt till hovrätt och att vissa beslut angående advokater kan överklagas direkt till Högsta domstolen. I de nu angivna fallen gäller inte den nuvarande ärendelagen utan rättegångsbalken. Inte heller den nya ärendelagen föreslås omfatta dessa fall (se avsnitt 7.1). Regler enligt vilka en enskild person kan överklaga en förvaltningsmyndighets beslut till tingsrätt finns numera i föräldrabalken, utsökningsbalken, aktiebolagslagen (1975:1385), lagen (1976:206) om felparkeringsavgift, kon- kurrenslagen (1993:20), skuldsaneringslagen (1994:334), lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m samt marknadsföringslagen (1995:450). Liknande regler finns i sjölagen (1994:1009) när det gäller klander av dispasch, lagen (1988:688) om besöksförbud och lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. I ärenden om indrivning av böter är det åklagaren som enligt 13 § bötesverk- ställighetslagen (1979:189) kan överklaga ett myndighetsbeslut till tingsrätten. Åtskilliga av de nu berörda reglerna har tillkommit först under senare år. Här skall även nämnas de förslag angående nedsättning av pengar, lösöreköp och kallelse på okända borgenärer som läggs fram i avsnitten 11, 13 och 14. Ytterligare lagförslag enligt vilka överklagande kan ske till tingsrätt kan förväntas inom de närmaste åren till följd av att domstolarnas verksamhet renodlas. Inte minst den utveckling man har anledning räkna med gör att man i arbetet med en ny ärendelag inte kan undgå att ta upp frågan om partsrepresen- tationen i de allmänna domstolarna, dvs. frågan i vad mån processen skall vara ackusatorisk. Såvitt gäller redan förekommande ärendetyper handlar det inte endast om sådana i vilka de allmänna intressena inte alls är partsrepresenterade utan också om sådana ärendetyper i vilka de redan är representerade men kanske inte på det allra bästa och effektivaste sättet. Av 20 kap. 6 § föräldrabalken framgår att en överförmyndares beslut i ett ärende enligt den balken överklagas till tingsrätten. Den bestämmelsen har fått en väsentligt större betydelse än tidigare genom att de flesta frågor om förmynderskap m.m. den 1 juli 1995 flyttats från tingsrätterna till överförmyndarna (prop. 1993/94:251, bet. 1994/95:LU3, rskr. 1994/95:29, SFS 1994:1433). Samtidigt har dock tillsynen över överförmyndarna flyttats från tingsrätterna till länsstyrelserna. När den enskilde överklagar överförmyndarens beslut finns det i domstolen inget allmänt organ som i ärendet företräder de allmänna intressena som part. Enligt 18 kap. 1 och 2 §§ utsökningsbalken (UB) får en kronofogdemyndighets beslut överklagas till tingsrätt av den som beslutet angår, om det har gått honom emot. I första hand är det den som begär verkställighet och den mot vilken verkställigheten riktar sig som kan vara parter. I allmänt mål, dvs. ett mål om uttagande av böter, vite, skatt, m.m. (se 1 kap. 6 § UB) företräds i domstolen det allmänna av Riksskatteverket. Det torde knappast förekomma att den som överklagar ett beslut av kronofogdemyndighet inte har någon motpart i domstolen. I tingsrätten handläggs överklagandet enligt ärendelagen (se 18 kap. 1 § andra stycket UB). Det kan nämnas att kronofogdemyndigheten enligt 17 kap. 2 § utsökningsförordningen (1981:981), om det inte är obehövligt, skall bifoga ett eget yttrande när den sänder överklagandet till tingsrätten. I aktiebolagslagen förekommer flera bestämmelser om likvidation. Enligt 13 kap. 4 § aktiebolagslagen är det tingsrätten som under vissa förutsättningar meddelar beslut om likvidation. Det sker på anmälan av Patent- och registre- ringsverket eller på ansökan av t.ex. styrelsen för bolaget eller aktieägare. I vissa andra fall kan enligt 13 kap. 4 a § aktiebolagslagen verket förordna om likvidation. Det sker på ansökan av t.ex. styrelsen eller en borgenär vars rätt kan vara beroende av att det finns någon som kan företräda bolaget. Frågan får också tas upp självmant av verket. Ett beslut av verket överklagas enligt 18 kap. 8 § aktiebolagslagen till tingsrätten. I åtskilliga av likvidationsfallen förekommer i domstolen ett motpartsförhållande mellan bolaget och den som gör ansökan. Det finns emellertid även många enpartsärenden. Det gäller bl.a. de fall i vilka verket tar upp frågan självmant och styrelsen för bolaget överklagar. I tingsrätt handläggs samtliga likvidationsfall som ärenden enligt ärendelagen. Lagen om felparkeringsavgift gäller överträdelser av vissa statliga eller kommunala föreskrifter angående parkering och stannande vilka inte är förenade med straff. Den som fått en parkeringsanmärkning har omedelbart ett betalnings- ansvar i enlighet med anmärkningen, men han kan hos en polismyndighet skriftligen anmäla att han bestrider ansvar. Om inte myndigheten undanröjer betalningsansvaret kan den som fått anmärkningen överklaga till tingsrätt där överklagandet prövas enligt ärendelagen. I det läget inträder åklagaren i processen och för inför domstolen det allmännas talan mot den som överklagat. Åklagarens deltagande hänger samman med att felparkering tidigare var krimi- naliserad. En åtgärd enligt konkurrenslagen skall i många fall beslutas av Stockholms tingsrätt. För åtskilliga situationer förutsätts att Konkurrensverket väcker talan om saken enligt rättegångsbalkens regler om tvistemål, men också ett företag kan behöva ta initiativ till en rättegång. För vissa situationer enligt konkurrenslagen skall ärendelagen tillämpas. Det gäller dels sådana situationer där verket enligt 47 § konkurrenslagen ansöker om undersökning hos ett företag, dels fall där verkets beslut enligt 60 § samma lag överklagas till tingsrätten. I de förra fallen är Konkurrensverket givetvis alltid part i ärendet. För de senare fallen har år 1994 (prop. 1994/95:44, bet. 1994/95:NU5, rskr. 1994/95:56, SFS 1994:1494) i 65 a § konkurrenslagen införts en bestämmelse om att en domstol inte får ändra ett beslut av verket utan att verket lämnats tillfälle att yttra sig. Samtidigt har verket genom en ändring i 63 § samma lag getts rätt att överklaga, om tingsrätten med anledning av ett överklagande ändrat verkets beslut. Skuldsanering beslutas i första hand av kronofogdemyndighet. Myndighetens beslut att avvisa eller avslå en ansökan om skuldsanering, inleda skuldsanering eller fastställa en skuldsanering överklagas enligt 29 § skuldsaneringslagen till tingsrätt. Detsamma gäller kronofogdemyndighetens beslut att avskriva ett skuldsaneringsärende från vidare handläggning. Vid överklagande är det gäldenären och borgenärerna som är parter. Staten företräds av Riksskatteverket. Enligt lagen om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m., som den 1 juli 1995 ersatt lagen (1986:644) om disciplinförseelser av krigsmän m.m., är det alltid en förvaltningsmyndighet i regeringsformens mening som utdömer en disciplinpå- följd (varning, extratjänst, löneavdrag eller utegångsförbud). Den disciplin- ansvarige kan genom beslut av myndigheten också åläggas en ersättningsskyldighet, om material som har lämnats ut till honom för personligt bruk har skadats eller förlorats. I de nu angivna fallen kan den som drabbats av påföljden eller ersättningsanspråket överklaga till en tingsrätt. Om överklagandet avser endast en ersättningsfråga handläggs det i de flesta fall i tvistemålsform. Annars handläggs det enligt ärendelagen. Vid överklagande inträdde tidigare åklagaren i processen och förde inför domstolen det allmännas talan mot den som överklagat. Åklagarens deltagande hängde samman med att disciplinförseelser av krigsmän förr var kriminaliserade och ersättningsfrågor ofta behandlas inom ramen för ett ärende om disciplinansvar. Sedan den 1 juli 1994 är det i stället för åklagaren den myndighet som har meddelat beslutet som skall föra det allmännas talan i domstolen (prop. 1993/94:112, bet. 1993/94:JuU26, rskr. 1993/94:299, SFS 1994:520). Av skäl som anges i avsnitt 17.28 bör i fortsättningen ett överklagande alltid handläggas i ärendeform. Enligt 42 § andra stycket lagen (1995:450) om marknadsföring kan i vissa fall ett beslut av Konsumentombudsmannen överklagas till Stockholms tingsrätt. I tingsrätten är ärendena av enpartsnatur. Enligt 21 kap 6 § sjölagen förs talan mot dispasch genom klander. Ett klander enligt sjölagen skiljer sig från alla andra klanderfall genom att det inte skall väckas någon talan enligt rättegångsbalkens regler. I stället är klandret närmast att jämställa med ett överklagande. Efter ett klander förekommer det alltid en motpart. Frågor om hur dispaschärendena bör handläggas kommer att behandlas närmare i avsnitt 17.27. Även enligt 14 § lagen om besöksförbud och 6 kap. 11 § lagen om kulturminnen m.m. kan den som är missnöjd med ett myndighetsbeslut få beslutet överprövat av tingsrätten i ett domstolsärende. Enligt den förra lagen gäller det beslut av åklagare om besöksförbud. Enligt den senare gäller det beslut av Riksantikvarieämbetet om provisoriskt omhändertagande av egendom. Formellt sett används inte i de nu berörda lagarna konstruktionen med överklagande. I stället kan den som är missnöjd med myndighetsbeslutet „begära rättens prövning„ av myndighetsbeslutet. Beträffande besöksförbudsärendena sägs uttryckligen att i fråga om en begäran skall gälla det som sägs i ärendelagen i fråga om ansökan. Såvitt gäller kulturminnesärendena kan det emellertid vara naturligare att i de flesta hänseenden tillämpa reglerna för överklagandefall (dock inte när det gäller t.ex. frister för ärendets inledande). En annan sak är att lagen om besöksförbud innehåller sådana regler om partsställningen m.m. i domstolsärendet som utesluter en tillämpning av motsvarande regler i en ärendelag (se prop. 1987/88:137 s. 29). De ärenden enligt lagen om kulturminnen m.m. som vid tingsrätten inleds genom en begäran om överprövning är formellt sett av enpartsnatur men det finns flera särskilda regler som tillgodoser åtminstone huvuddelen av det behov som finns av den primära beslutsmyndighetens medverkan i förfarandet. Enligt 13 § bötesverkställighetslagen (1979:189) kan åklagaren till tingsrätt överklaga ett beslut av kronofogdemyndighet om att verkställigheten av ett bötesbeslut skall avbrytas. I tingsrätten är den bötfällde motpart. Frågor om eventuell partsrepresentation för allmänna intressen i sådana ärendetyper där överklagande skall ske direkt till hovrätt eller Högsta domstolen bör lämnas utanför den nu aktuella reformen, bl.a. eftersom inte ärendelagen utan endast rättegångsbalken är tillämplig i fråga om förfarandet. Skälen för regeringens förslag: Behovet av en tvåpartsprocess i tingsrätt Av den gjorda redovisningen framgår att det inte är helt ovanligt att en enskild part som till en allmän domstol överklagar en förvaltningsmyndighets beslut kommer att sakna motpart i processen. Utvecklingen kan antas komma att gå i den riktningen att antalet fall i vilka en förvaltningsmyndighets beslut överklagas till tingsrätt ökar. Till detta bidrar att man har anledning räkna med en fortsatt renodling av domstolarnas roll när det gäller sådana enklare fall som inte ligger inom det egentliga rättskipningsområdet. En renodling sker nämligen enklast på det sättet att den primära beslutsfunktionen flyttas från domstol till förvaltningsmyndighet med överklagandemöjlighet till tingsrätt. Exempel utgör förmynderskapsärendena. Den primära beslutsfunktionen för de flesta av dessa ärenden har flyttats till överförmyndare med möjlighet att överklaga till tingsrätt. Undan för undan tillkommer det också nya rättsområden, och med ett modernt sätt att se på domstolarnas roll är det ofta naturligt att det på den förvaltningsmyndighet som skall ansvara för det nya rättsområdet läggs en primär beslutsfunktion med överklaganderätt för den enskilde till domstol. Att det i vissa fall saknas en motpart till den enskilde medför inte sällan praktiska olägenheter, och dessa är givetvis särskilt märkbara i förvaltningsdomstolarna. I de domstolarna är det nämligen fortfarande ojämförligt vanligare att en förvaltningsmyndighets beslut överklagas utan att de allmänna intressen som står emot en enskild klagandes är partsrepresenterade. I prop. 1995/96:22 föreslås emellertid att förvaltningsprocesslagen ändras så att en förvaltningsmyndighet vars beslut en enskild överklagat till en länsrätt skall vara motpart till den enskilde i domstolsprocessen sedan handlingarna i ärendet överlämnats till domstolen. I de fall en förvaltningsmyndighet är motpart ges domstolen enligt förslaget en vidgad möjlighet att avgöra målet utan att klagandens motpart har kommunicerats överklagandet. Myndigheten får föreläggas att inställa sig till ett sammanträde vid påföljd att utevaro inte utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörende. Problemen med att allmänna intressen i vissa fall inte är företrädda på partssidan gör sig kännbara också i allmän domstol.I promemorian föreslås att en förvaltningsmyndighet vars beslut överklagats till tingsrätt skall vara motpart till den som har överklagat, om det vid överklagandet förekommer sådana allmänna intressen i ärendet som myndigheten har till uppgift att bevaka och som inte bevakas av någon annan förvaltningsmyndighet. Domstolen skall dock inte vara skyldig att kommunicera handlingarna i ärendet med myndigheten. Om sammanträde hålls i ärendet skall dock myndigheten alltid kallas. Förvaltningsmyndigheten skall ha rätt att överklaga ett beslut genom vilket domstolen ändrat dess avgörande. De allra flesta remissinstanserna godtar förslaget att beslutsmyndigheterna skall göras till parter men några remissinstanser är kritiska. Flera andra remissinstanser riktar kritik mot enskildheter i förslaget. Nästan samtliga remissinstanser synes dela den i promemorian framförda uppfattningen att det inte med fog kan hävdas att det av några principiella skäl skulle vara nödvändigt att de allmänna intressen som förekommer i en dom- stolsprocess alltid företräds av något allmänt organ i egenskap av part. Antagligen förhåller det sig i alla kulturländer på det sättet att det i en mängd situationer ankommer endast på domstolen att utan påpekande från något allmänt organ beakta att allmänna intressen hävdas på ett adekvat sätt. För de allmänna domstolarnas del kan samtliga indispositiva tvistemål tas som exempel på fall i vilka domstolen har att beakta också allmänna intressen som inte är partsrepresenterade. En annan sak är att det t.ex. vid överklagande av ett myndighetsbeslut i ett enpartsärende betydligt klarare syns att de allmänna intressena inte är partsrepresenterade. Behovet av en företrädare för de allmänna intressena hänger i första hand samman med utredningskravet. Utredningsmaterialet kan bli fylligare genom att det uppstår en dialog mellan parter. Givetvis är det ingenting som säger att detta mer allmänt skulle vara till fördel för de enskilda. En tvåpartsprocess är emellertid inte det enda sättet att sörja för ett fylligt utredningsmaterial. De fördelar en tvåpartsprocess har i det hänseendet kan nämligen i normalfallet i ganska stor utsträckning uppnås redan genom att beslutsmyndigheten i någon annan form än genom en partsinlaga yttrar sig till domstolen. Detta är också en synpunkt som framförs i flertalet av de remissyttranden i vilka reformen avstyrks. Det finns dock situationer där det inte räcker med ett yttrande av be- slutsmyndigheten. Sålunda bereder frånvaron av en myndighet som motpart inte sällan problem för domstolen t.ex. när det skall hållas ett sammanträde. Till detta skall läggas att ett inhämtande av yttrande givetvis inte alltid kan ersätta tvåpartsprocessens fördelar när det gäller beslutsmyndighetens eventuellt förekommande egna behov av att medverka i processen. Genom att parterna i en tvåpartsprocess sörjer för ett bättre utred- ningsmaterial minskar behovet av en aktivitet från domstolens sida när det gäller att skaffa in utredning i målet. Det finns en uppenbar risk att en domstol som i ett enpartsärende ex officio inhämtar utredning kan komma att uppfattas som partisk, om utredningen visar sig vara till nackdel för parten. Detta gäller givetvis i särskilt hög grad om inhämtandet sker utan några fasta rutiner. Situationen är emellertid för åtskilliga fall närmast ofrånkomlig (jfr t.ex. 35 kap. 6 § andra meningen RB om inhämtande ex officio av bevisning och 17 kap. 3 § andra meningen RB motsättningsvis om dömande i vissa fall på en inte åberopad grund). Det viktiga i det nu berörda sammanhanget är att de principer domstolen har att följa är så klara som möjligt. Avsaknaden av en dialog mellan två parter är särskilt tydligt kännbar för domstolen när det behöver hållas ett sammanträde i ärendet. För ett stort antal ärenden är det emellertid sett ur domstolssynvinkel relativt ointressant om det finns någon myndighet som i domstolen för det allmännas talan mot den enskilde. Domstolen avgör i sådana fall ärendet lika bra utan tvåpartsprocess som med. Ser man behovet av en reform ur det tänkta partsperspektivet är fördelarna och nackdelarna med en reform starkt beroende av hur man konstruerar de allmänna intressenas representation i domstolsförfarandet. Beslutsmyndigheten som part Det kan sägas förekomma två skilda system för att vid överklagande av ett myndighetsbeslut låta allmänna intressen vara partsrepresenterade. Det ena är att beslutsmyndigheten själv företräder dessa intressen. Det andra är att ett annat samhälligt organ träder in. Båda systemen har sedan länge förekommit parallellt i svensk lagstiftning. När det gäller överklaganden till förvaltningsdomstol har utvecklingen det senaste decenniet inneburit att särskilda organ som företrädare för de allmänna intressena på många områden ersatts av beslutsmyndigheten. Detta gäller t.ex. skatteområdet. Även på de allmänna domstolarnas områden har det förekommit liknande tendenser under senare tid. Sålunda har år 1994 i militära disciplinärenden m.m. åklagaren som partsföreträdare ersatts av beslutsmyndigheten. I ärenden enligt konkurrenslagen (1993:20) har Konkurrensverket getts en ställning som i stora delar överensstämmer med den som en part har. Principiellt är det ingenting som hindrar att man låter beslutsmyndigheten vara part vid ett eventuellt överklagande. En beslutsmyndighet kan visserligen i och med att den uppträder som part i domstolsprocessen inte sägas vara opartisk men den har skyldighet att uppträda objektivt på samma sätt som t.ex. en åklagare i brottmålsprocessen. Med beslutsmyndigheten som part får man en enkel och billig lösning. Särskilt för sådana rättsområden där man av ett eller annat skäl vill ha möjlighet att låta ett fristående allmänt organ överklaga förvalt- ningsmyndighetens beslut är dock givetvis en sådan lösning mindre lämplig. Man skulle nämligen få en hopplöst splittrad ansvarsbild, om inte samma myndighet som har möjlighet att överklaga myndighetens beslut också skulle företräda de allmänna intressena i händelse av att en enskild part överklagar. Det finns inte behov av någon mer allmän reform enligt vilken från beslutsmyn- digheten fristående organ ges rätt att företräda de allmänna intressena vid överklagande av myndighetens beslut. En sådan reform skulle också ställa sig orimligt kostnadskrävande. Det som kan diskuteras är i stället i vilken omfattning beslutsmyndigheten skall företräda de allmänna intressena i händelse av en domstolsprocess. Detta gäller inte endast sådana områden på vilka de allmänna intressena med nuvarande ordning inte alls är partsrepresenterade utan också sådana områden på vilka redan beslutsmyndigheten eller ett från den myndigheten fristående organ företräder dessa intressen. Väljer man den lösningen att beslutsmyndigheten skall vara part när myndighetens beslut överklagas inställer sig nämligen frågan om myndigheten alltid skall medverka på det sättet eller om medverkan skall vara begränsad till vissa fall. Obligatorisk eller fakultativ medverkan av beslutsmyndigheten? Det kan förefalla naturligt att man för ett visst rättsområde inte skall behöva välja endast mellan ett system enligt vilket de allmänna intressena är partsföreträdda i samtliga ärenden och ett system enligt vilket de aldrig är företrädda. För att man skall kunna bedöma lämpligheten av en mera flexibel ordning har man att ta ställning bl.a. till under vilka förutsättningar det finns ett praktiskt behov av att de allmänna intressena är partsföreträdda. Även principiella frågor tilldrar sig ett intresse. En medverkan av beslutsmyndigheten behövs knappast när det i ärendet inte förekommer något sådant allmänt intresse som myndigheten har till uppgift att bevaka. Myndigheten behöver alltså inte kunna uppträda i processen i syfte att bevaka ett enskilt intresse. Inte heller behöver man ta hänsyn till sådana fall som endast gäller riktigheten av ett processuellt beslut som myndigheten har fattat, om inte beslutet har ett direkt samband med själva saken, t.ex. därför att det gäller en provisoriskt företagen åtgärd. För det fall att en viss annan förvaltningsmyndighet än beslutsmyndigheten har att i händelse av domstolspro- cess företräda det allmännas intressen kan det inte bli aktuellt att låta även beslutsmyndigheten delta. Inom den nu angivna ramen kan en beslutsmyndighet tänkas ha flera olikartade skäl till att vilja medverka. Ett primitivt skäl är givetvis att såvitt möjligt förhindra att myndighetens beslut ändras. Detta kan emellertid inte utgöra något tillräckligt skäl för en medverkan. Skälen måste gå djupare. En självklarhet borde vara att en beslutsmyndighet inte skall behöva medverka i processen, om den inte anser sig ha något att bidra med. I annat fall blir myndighetens medverkan ett spegelfäkteri. Här kommer in att en förvaltningsmyndighet som avgör ett ärende nästan alltid är skyldig att motivera sitt beslut (se t.ex. 20 § förvaltningslagen). Har myndigheten fullgjort sin uppgift i det hänseendet bör det i allmänhet inte finnas särskilt mycket att tillägga i sak, om inte den enskilde parten kommer med ett nytt yrkande eller med nya rätts- eller bevisfak- ta. Skulle parten göra detta redan i överklagandet är det ingenting som hindrar att myndigheten till tingsrätten ger in ett motiverat yttrande som blir processmaterial även om myndigheten inte skulle vara part. Myndigheten har dessutom alltid möjligheten att i ett intressant fall meddela tingsrätten att den vill ha del av alla handlingar som kommer in i ärendet. För arbetsbelastningen vid beslutsmyndigheten är det givetvis att föredra att myndigheten inte behöver uppträda som part i domstolen. Även ett generellt system enligt vilket det läggs i myndighetens hand att för varje enskilt fall bestämma om den vill uppträda som part kan vara resurskrävande utan motsvarande nytta för myndigheten. Det för myndigheten viktigaste är att den kan överklaga ett beslut genom vilket domstolen ändrar myndighetens beslut. Självklart bör dock inte en beslutsmyndighet uppträda på det sättet att den försöker att till varje pris driva igenom sin uppfattning genom att överklaga alla domstolsbeslut som går myndighetens uppfattning emot. Det finns emellertid fall i vilka myndigheten kan ha anledning att överklaga. Detta gäller särskilt sådana i vilka myndigheten utan ett avgörande av högre instans skulle vara villrådig om hur den i fortsättningen bör agera beträffande en fråga av större vikt inom myndighetens verksamhetsområde. Det finns anledning anta att med nuvarande ordning beslutsmyndigheter alltför ofta anser sig böra uppfatta sådana domstolsavgöranden genom vilka deras egna beslut ändras som vägledande för den fortsatta verksamheten vid myndigheten. De domstolsavgöranden det gäller måste av naturliga skäl vara mer förmånliga för de enskilda än de primära myndighetsbesluten. Avsaknaden av en rätt för beslutsmyndigheten att överklaga kan därmed leda till en omotiverad förskjutning av den primära beslutsnivån. Syftet med ett överklagande låter sig emellertid inte regleras på det sättet att överklagande tillåts i vissa fall men inte i andra. För att avskära sådana fall som av ett eller annat skäl inte bör prövas i en högre instans bör i stället användas regler om krav på prövningstillstånd. Den enskilde parten kan ha en del att tjäna på att de allmänna intressena blir partsföreträdda i ärendet, men detta gäller nog uteslutande sådana fall i vilka myndigheten har något att tillägga i saken, t.ex. därför att den enskilde parten dragit in någonting nytt i processen och genom ett motpartsagerande kan få bättre kunskap om vad som krävs av honom för att han skall kunna vinna processen. Generellt sett kan man nog dock hävda att den enskilde sällan anser sig vara betjänt av att under domstolsprocessen bli motsagd av besluts- myndigheten. Den enskildes behov av rättshjälp torde inte påverkas av att beslutsmyndigheten uppträder som hans motpart. Domstolens intresse av beslutsmyndighetens medverkan hänför sig som angetts förut framför allt till den situationen att det i ärendet behöver hämtas in utredning eller att det behöver hållas sammanträde. Det är ju också i sådana fall som tilltron till domstolens objektivitet kan komma att bli satt i fara, om inte beslutsmyndigheten medverkar som part. För att man skall kunna få ett system som varken är tungrott eller onödigt kostnadskrävande är det mot den nu redovisade bakgrunden nödvändigt att systemet är så flexibelt att beslutsmyndigheten inte alltid behöver medverka aktivt i domstolsförfarandet. Behovet av flexibilitet bör dock inte tillgodoses genom promemorians svårtolkade begränsningar att det för beslutsmyndighetens parts- ställning skall krävas dels att det vid överklagandet förekommer sådana allmänna intressen i ärendet som myndigheten har till uppgift att bevaka, dels att det rör sig om intressen som inte bevakas av någon annan förvaltningsmyndighet. Den omständigheten att myndigheten alltid är part behöver nämligen som det påpekas i promemorian inte nödvändigtvis medföra att den alltid medverkar aktivt. Som nyligen skett i propositionen om tvåpartsprocess i de allmänna förvaltningsdomstolarna kan man därför välja den lösningen att besluts- myndigheten alltid är part och tillgodose behovet av flexibilitet inom ramen för reglerna om kommunicering. För de allmänna domstolarna behövs dessutom att reglerna om kallelser av beslutsmyndigheter till sammanträden blir så flexibla att man kan ta hänsyn till att de allmänna intressena i vissa fall där myndigheten blir part är föga framträdande i ärendet. Det behövs också vissa undantagsbestämmelser för sådana fall i vilka den primära beslutsuppgiften ligger på en kronofogdemyndighet. Om beslutsmyndigheten alltid är part behövs det inga särskilda regler om myndighetens rätt att överklaga ett domstolsbeslut. När det gäller kostnadsbilden förtjänar det att påpekas att på förvalt- ningsdomstolarnas områden reformer genom vilka beslutsmyndigheter gjorts till parter har kunnat genomföras utan några mera betydande utbildningsinsatser inom dessa myndigheter. I allmän domstol kanske behovet av sammanträden för vissa ärendetyper är större, men för den skull finns det inte anledning räkna med att de anställda vid myndigheterna behöver någon mer omfattande utbildning. Själva förfarandet skall ju vara så utformat att även enskilda skall kunna klara sig själva i de allra flesta fall. Mot den nu angivna bakgrunden bör i den nya ärendelagen föreskrivas att en förvaltningsmyndighet är motpart i domstolsprocessen, om en enskild överklagar myndighetens beslut (se 11 §). Dessutom bör i den lagen föreskrivas att domsto- len inte är skyldig att ge beslutsmyndigheten tillfälle att ge in en svarsskrivelse eller att kommunicera handlingar med myndigheten, om detta är onödigt (se 15 och 22 §§). Myndigheten bör underrättas om alla sammanträden som hålls i ärendet men bör kallas till sammanträdet endast om domstolen anser att myndigheten behöver inställa sig (se 18 §). Den nu angivna ordningen bör ses som en normallösning från vilken man för en viss typ av ärenden kan avvika i en eller annan riktning genom särskilda föreskrifter i den aktuella materiella lagstiftningen. Såvitt gäller de nu förekommande ärendetyperna i allmän domstol innebär den här föreslagna reformen att man i stället för en enpartsprocess får en tvåpartsprocess i de ärenden som regleras i föräldrabalken (överförmyndarärenden), aktiebolagslagen (likvidationsärenden) och lagen om marknadsföring. Därmed är dock inte sagt att beslutsmyndigheten i dessa ärenden mer allmänt behöver medverka aktivt i domstolsprocessen. När det gäller disciplinärenden inom totalförsvaret innebär reformen framför allt att domstolen kan avstå från kommunicering när det saknas anledning att ändra myndighetens beslut. Hänsyn behöver dock i vissa sådana ärenden tas till Europakonventionens krav på muntlighet i förfarandet. I utsökningsärenden och skuldsaneringsärenden är det en kronofogdemyndighets beslut som överklagas till tingsrätt. Det före- kommer endast i mycket begränsad omfattning några allmänna intressen som inte redan med nu gällande regler är representerade på partssidan. Om myndigheten blev part i händelse av överklagande skulle detta kunna leda till att den kom att stå i motpartsställning till sin överordnade myndighet, Riksskatteverket. För den skull bör de berörda ärendena undantas från ärendelagens bestämmelser om beslutsmyndighetens medverkan som part. För bötesverkställighetsärenden får reformen ingen betydelse eftersom det endast är åklagaren som kan överklaga myndighetens beslut. När det gäller felparkeringsärenden finns det anledning konstatera att en reform enligt vilken polismyndigheten ersätter åklagarmyndigheten som företrädare i domstolsförfarandet för de allmänna intressena innebär avsevärda effektiviseringsvinster. Polismyndigheten har ju redan haft hand om ärendet i samband med sitt primära beslutsfattande enligt 9 § lagen (1976:206) om felpar- keringsavgift. När man bedömer den av Rikspolisstyrelsen berörda resursfrågan har man anledning konstatera att det med de kommuniceringsregler som föreslås för domstolarna endast i en del av ärendena kommer att krävas någon insats från myndighetens sida i domstolsförfarandet. Om myndigheten behöver vara aktiv i domstolsförfarandet bör regelmässigt samma tjänstemän som vanligen handlägger parkeringsärendena hos myndigheten kunna agera på myndighetens vägnar. Uppgiften att företräda de allmänna intressena i domstolsförfarandet framstår därmed som relativt obetydlig ur resurssynvinkel. Mot den bakgrunden bör regeln om beslutsmyndigheters medverkan i domstolsförfarandet väljas också för felparkeringsärendenas del. För konkurrensärenden bör man inte ändra de regler som antogs av statsmakterna år 1994. Sådana konkurrensärenden som grundar sig på överklagande skiljer sig nämligen väsentligt från övriga ärendekategorier i vilka det kan förekomma ett överklagande till tingsrätt. Ärendena handlar bl.a. om förbud mot kartellsamarbete och mot enskilda företags missbruk av en dominerande ställning på marknaden. De ingripanden som sker genom besluten i de överklagade ärendena utgör styrinstrument av stor samhällsekonomisk och konsumentpolitisk betydelse. De frågor som kommer upp under behandlingen av ett ärende är till sin natur ofta av samma slag som de vilka kommer upp vid prövningen av ett tvistemål enligt konkurrenslagen. Frågorna är i allmänhet komplicerade. Regelmässigt förekommer det en sådan argumentering från det företag som har klagat att det skulle vara meningslöst att bygga regleringen av Konkurrensverkets medverkan som part i tingsrättsprocessen på en fakultativ kommuniceringsskyldighet. De ärenden som överklagas direkt från en inskrivningsmyndighet till hovrätten bör enligt det som angetts i avsnitt 7.1 inte omfattas av den nu pågående reformen. Detta innebär att de även i fortsättningen skall handläggas enligt rättegångsbalken. Den närmare utformningen av förslagen kommer att redovisas i författnings- kommentaren till 11, 15, 18 och 22 §§ förslaget till ny ärendelag. 7.4 Klagotider m.m. -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Den nya ärendelagen skall inte innehålla | | någon regel om klagotidens beräkning. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Ett överklagande av ett myndighetsbeslut skall ha kommit in till tingsrätten inom tre veckor från dagen för beslutet. Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt promemorieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Riksskatteverket, Skattemyndigheten i Malmöhus län och Överförmyndarnämnden i Stockholm menar dock att utgångspunkten för beräkning av tiden för överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut i stället bör vara den tidpunkt då klaganden fått del av beslutet. Överåklagaren vid Regionalåklagarmyndigheten i Gävle tar upp frågan om inte ärendelagen bör innehålla en regel om att domstolen får ta upp även ett överklagande som getts in för sent men i enlighet med en felaktig hänvisning från beslutsmyndigheten (jfr 7 § FPL). Skälen för regeringens förslag: Allmänna bestämmelser om överklagande av myndigheters beslut finns i 23 § förvaltningslagen. För överklagande av en kronofogdemyndighets beslut gäller dock inte den lagen utan utsökningsbalken. Speciella bestämmelser om överklagande till tingsrätt finns i de flesta av de lagar som ger möjlighet att överklaga ett beslut till tingsrätt. Den nuvarande regleringen av klagotider företer en splittrad bild. Den grundregel som finns i 23 § andra stycket förvaltningslagen om överklagande inom tre veckor från det att klaganden fick del av beslutet gäller vid överklagande enligt 60 § konkurrenslagen (1993:20). På samma sätt beräknas klagotiderna enligt t.ex. 10 § andra stycket lagen (1976:206) om felparkeringsavgift, 13 § bötesverkställighetslagen (1979:189) samt 51 och 62 §§ lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. I utsökningsmål (för vilka för- valtningslagen aldrig gäller) får enligt 18 kap. 7 § utsökningsbalken vissa beslut överklagas utan hänsyn till tid medan för andra fall gäller en klagotid om tre veckor beräknad med utgångspunkt från delgivning eller dagen för försälj- ning av utmätt egendom. Enligt 18 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385) överklagas ett beslut av registreringsmyndigheten inom tre veckor från dagen för beslutet. Klagotiden är densamma enligt skuldsaneringslagen. För begäran om överprövning av åklagares beslut om besöksförbud eller av Riksantikvarieämbetets beslut om olagligt bortfört kulturföremål gäller inga frister. Efter en lagändring år 1994 gäller förvaltningslagens bestämmelser vid överklagande av en överförmyndares beslut (prop. 1993/94:251, bet. 1994/95:LU3, rskr. 1994/95:29, SFS 1994:1433). När en länsstyrelses slutliga beslut angående nedsättning av pengar överklagas till hovrätt (se avsnitt 11) är klagotiden tre veckor från beslutsdagen på grund av en bestämmelse i 21 § rättegångsbalkens promulgationslag. Enligt rättegångsbalken är huvudregeln den att klagotiden utgör tre veckor räknat från dagen för avgörandet. Såvitt gäller beslut under rättegången som meddelats utan sammanhang med ett sammanträde är dock utgångspunkten för beräkningen av klagotiden delfåendet av beslutet. Enligt 7 § FPL gäller samma klagotid som enligt förvaltningslagen. I promemorian föreslås att det i den nya ärendelagen tas in en bestämmelse som innebär att tiden för överklagande av ett myndighetsbeslut till tingsrätt skall vara tre veckor från beslutets dag, om det inte sägs något annat i en annan lag. Den kritik som under remissbehandlingen riktats mot detta förslag har sin grund i att med promemorieförslaget enskilda löper en risk att faktiskt gå miste om sin rätt att överklaga. Systemet med beslutsdagen som utgångspunkt för klagotider har under lång tid fungerat väl på åtskilliga rättsområden. Behovet av att undvika onödiga och kostnadskrävande delgivningar talar med styrka för att man inte tar delgivning som utgångspunkt för beräkningen av klagotider annat än om det finns särskilda skäl för detta. Ett sådant skäl kan vara att det inte går att åstadkomma organisatoriska förutsättningar för att tillfredsställande garantera att myndig- hetens beslut alltid kan sändas till den som är part redan i anslutning till att beslutet meddelas. För sådana beslut som inte är slutliga, dvs. beslut som meddelas under myndighetens handläggning av ärendet, kan ett skäl vara att det skulle vara onödigt betungande för myndigheten att regelmässigt sända besluten till parterna utan något som helst dröjsmål. I vilken omfattning det på skilda rättsområden förekommer särskilda skäl måste avgöras från rättsområde till rättsområde. I det nu föreliggande ärendet finns det inte underlag för att mera allmänt ändra de nu förekommande reglerna om utgångspunkten för beräkningen av klagotider. De möjligheter till effektiviseringar som ligger i en övergång till ett system med beslutsdagen som utgångspunkt får i stället tas till vara i senare lagstiftningsärenden. I lagrådsremissen föreslås emellertid att det i den nya ärendelagen tas upp en allmän bestämmelse angående en klagotid om tre veckor räknad från beslutets dag. En sådan regel skulle komma att gälla endast sådana fall för vilka det inte finns särskilda bestämmelser. Lagrådet förordar att man för ett överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut till tingsrätt skall ha samma grundregel om klagofrister som vid överklaganden inom förvaltningsrätten, dvs. tre veckor från delfående av beslutet. Otvivelaktigt finns det ett värde i att grundregeln för alla överklaganden av förvaltningsmyndigheters beslut är densamma. Det är dock inte alldeles säkert att den lösning som inom förvaltningsrätten valts för beräkningen i normala fall av klagofrister är den optimala. Ett problem är hur man skall se på frågan om en formlig delgivning behöver ske. Detta problem innefattar frågan om i vilken utsträckning man kan avstå från bevis om laga kraft. I det nu aktuella lagstiftningsärendet finns det inte underlag för någon mer ingående analys av problemställningen. I den nya ärendelagen bör därför inte nu tas upp någon självständig regel om beräkningen av klagofrister. I stället bör man falla tillbaka på de särskilda regler i ämnet som finns i anslutning till materiell lagstiftning och - när sådana regler saknas - på den allmänna regeln i förvaltningslagen. Inom förvaltningsprocessrätten gäller att ett för sent inkommet överklagande inte skall avvisas, om en försening beror på att den beslutande myndigheten har lämnat klaganden en felaktig hänvisning om hur man överklagar. På den allmänna domstolssidan är det i stället så att en felaktig hänvisning utgör grund för återställande av försutten tid enligt 58 kap. 11 § RB. Återställande av försutten tid kan ske även inom förvaltningsprocessrätten, men en specialregel behövs för den processen av det skälet att systemet för överklagande av vissa myndigheters beslut är relativt invecklat och antalet felaktiga hänvisningar därmed inte obetydligt. Även för överklaganden till tingsrätt eller till högre domstol kan det förekomma felaktiga hänvisningar, men de är med all säkerhet relativt sällsynta och någon specialregel för de fall där myndigheter ger en felaktig hänvisning behövs därför inte. När det gäller frister för överklaganden av domstolars beslut i domstolsären- den finns det inte skäl att i det nu aktuella ärendet frångå den nuvarande ordningen (se författningskommentaren till 38 § förslaget till ny ärendelag). Som Lagrådet varit inne på kan det emellertid finnas skäl att se över reglerna i samband med en eventuell reform av reglerna om klagofrister inom förvaltningsrätten. 7.5 Tingsrättens sammansättning m.m. -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: En tingsrätt skall i ett domstolsärende bestå| | av en juristdomare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till | | ärendets beskaffenhet skall tingsrätten dock få bestå av tre sådana| | domare. De nuvarande reglerna om medverkan av nämndemän i | | tingsrätt i vissa ärendetyper skall i sak fortfarande gälla för | | sådana fall där det finns särskilda skäl för en sådan sammansättning.| | Reglerna om detta tas in i de lagar som innehåller de | | materiella bestämmelserna för de ärendekategorier det handlar om.| | Möjligheterna att delegera arbetsuppgifter till sådana personer | | som är anställda vid tingsrätten utan att vara juristdomare | | utvidgas att gälla även enkla ärenden om bouppteckning och | | arvsskatt. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat detta utan erinran. Svea hovrätt anser dock att förutsättningen för en flerdomarsammansättning bör vara att en sådan behövs. Den hovrätten samt Göteborgs tingsrätt och Domstolsverket kritiserar införandet av uttrycket „juristdomare„. Sveriges domareförbund anser att det skall läggas i tingsrättens hand att bestämma hur tingsrätten skall vara sammansatt. Ronneby tingsrätt anser att lokutionen „särskilda skäl„ är alltför intetsägande. Malmö tingsrätt och Sandvikens tingsrätt menar att en högre domstol inte bör ha möjlighet att besluta om återförvisning på grund av en domförhetsfråga. Skälen för regeringens förslag: För domstolsärenden gäller relativt invecklade bestämmelser om tingsrätts sammansättning. Huvudregeln är att tingsrätten skall bestå av en lagfaren domare, dvs. av en domare som avlagt juris kandidatexamen eller juristexamen. Vid avgörande av ärendet skall tingsrätten dock bestå av tre juristdomare eller av en juristdomare och nämndemän i ett stort antal fall. Dels gäller det samtliga ärenden som är tvistiga eller där det annars förekommer anledning till den större sammansättningen, dels gäller det vissa i bl.a. 6 § andra stycket ärendelagen uppräknade ärendetyper. För vissa sjörättsliga ären- den, konkurrensärenden och ärenden enligt marknadsföringslagen finns det särbestämmelser om medverkan av experter. För vissa enklare ärenden får regeringen bestämma att vid tingsrätt även sådana anställda som inte är juristdomare skall få handlägga ärendet. Mot de nu redovisade bestämmelserna skall ställas rättegångsbalkens bestämmel- ser för tvistemål. Huvudregeln enligt 1 kap. 3 § RB är att tingsrätten skall bestå av en juristdomare. Enligt 1 kap. 3 a § RB skall tingsrätten dock vid huvudförhandling bestå av tre sådana domare (eller vid förfall för en av dem av två), om inte annat är föreskrivet. När huvudförhandlingen hålls i förenklad form skall tingsrätten bestå av en juristdomare. Detsamma gäller i annat fall när det är tillräckligt att en domare sitter i rätten och parterna samtycker till det eller målet är av enkel beskaffenhet. I tvistemål där förlikning om saken är tillåten skall tingsrätten enligt 1 kap. 3 d § i de allra flesta fall bestå en en juristdomare, om värdet av det som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet. Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid pröv- ning av frågor som hör till rättegången får tingsrätten enligt 1 kap. 3 c § RB - utom i fall som avses i 1 kap. 3 d § - ha den sammansättning som är föreskriven för huvudförhandling, om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets eller frågans beskaffenhet. I promemorian föreslås att en tingsrätt i ett domstolsärende skall bestå av en juristdomare men att tingsrätten får bestå av tre sådana domare om det finns särskilda skäl. Nuvarande regler om medverkan av nämndemän i tingsrätt i vissa ärendetyper skall i sak fortfarande gälla för sådana fall där det föreligger särskilda skäl för en sådan sammansättning. Promemorieförslaget har godtagits av de allra flesta remissinstanserna men det finns också kritiska röster. Först skall sägas att några remissinstanser har förespråkat att man inte i olika lagar använder termerna „lagfaren domare„ och „juristdomare„ som beteckningar för samma begrepp. Den förra termen definieras i kungörelsen (1964:29) angående kunskapsprov för behörighet som domare, m.m. Termen förekommer på hundratals ställen i lagstiftningen men är alltför ålderdomlig för att passa in i en nyskriven processlag. Det kan knappast orsaka några praktiska olägenheter av betydelse att man tills vidare använder de båda termerna vid sidan av varandra i lagstiftningen. I den nya ärendelagen bör därför användas termen „juristdomare„. Självklart kräver även denna term en definition genom förordningsbestämmelser. När det gäller frågorna om domförhet finns det sakligt sett anledning kon- statera att regleringen i ärendelagen inte har följt med i den utveckling som förekommit på rättegångsbalkens område. På det området har nämligen utrymmet för endomarkompetensen successivt utvidgats. Ärendena är i de allra flesta fall av enkel natur och det rimliga synes såvitt gäller tingsrätter vara att i grunden ha en regel om endomarkompetens med möjlighet till en kvalificerad sammansättning i speciella fall. Med hänsyn till frågans vikt kan man inte helt lägga i tingsrättens hand att bestämma hur den skall vara sammansatt. I stället bör en särskild bestämmelse införas i den nya ärendelagen. Grundregeln bör givetvis vara att tingsrätten består av en juristdomare (jfr 1 kap. 3 § RB). I speciella fall bör dock tingsrätten få bestå av tre juristdomare (jfr 1 kap. 3 a och 3 c §§ RB). Det kan hävdas att det i promemorieförslaget på den punkten valda uttryckssättet är alltför oprecist. Man vinner dock knappast någonting genom att i stället ange att en större sammansättning skall väljas „om det behövs„. Självklart ligger ju även i ett uttryckssätt som „särskilda skäl„ att den större sammansättningen skall behövas. Promemorieförslaget bör emellertid kompletteras på det sättet att det skall finnas särskilda skäl „med hänsyn till ärendets beskaffenhet„. Genom detta undviker man nämligen den tolkningen att de särskilda skälen skulle kunna influeras av sådant som t.ex. tingsrättens arbetsbelastning. Med tanke på förfarandets natur behövs det inga regler om vad som händer när en av flera domare får förfall. För vissa ärendetyper, framför allt inom familjerätten, finns det som redan nämnts särskilda bestämmelser om att under vissa förutsättningar nämndemän skall medverka. Dessa bestämmelser bör ändras på det sättet att nämndemännen skall medverka endast om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet (se lagförslagen 2, 3, 17, 20 och 28). För några speciella ärendetyper i vilka en tingsrätt under vissa förutsättningar skall bestå av juristdomare och experter i förening, nämligen konkurrensärenden, vissa sjörättsliga ärenden och ärenden enligt marknadsföringslagen, bör andra lösningar väljas (se lagförslagen 25 och 29). Ingen av de regler som har avseende endast på en viss ärendekategori bör tas in i den nya ärendelagen. I stället bör reglerna föras till den materiella lagstiftningen för de berörda ärendena. Detta gäller även reglerna om möjligheterna att delegera arbetsuppgifter till sådana anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare. I samband med överföringen bör möjligheten att delegera utvidgas att gälla även enkla ärenden om bouppteckning och arvsskatt. 7.6 Yrkanden, grunder och frågor om rättskraft m.m. -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: För sådana ärenden som inleds genom ansökan| | eller överklagande skall det finnas bestämmelser om parternas | | yrkanden och grunder, men frågan om rätten att ändra ett yrkande| | eller en grund ges ingen allmän reglering. Det beslut genom | | vilket ärendet avgörs skall i ett ärende som grundas på ansökan | | eller överklagande inte få gå utöver det som har yrkats. När det| | finns särskilda skäl skall dock domstolen även utan yrkande få | | besluta till det bättre för en enskild part, om det inte är till| | nackdel för något motstående enskilt intresse. | -------------------------------------------------------------------- Promemorieförslaget överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de allra flesta remissinstanserna. Domstolsverket anser dock att även andra former av anhängiggörande än ansökan eller överklagande bör formaliseras. Göteborgs tingsrätt menar att det behövs en enkel och klar regel om tillåtligheten av ändringar i yrkanden och grunder och att det dessutom behövs en regel om s.k. stupstocksföreläggande motsvarande regeln i 42 kap. 15 § RB. Hovrätten för Övre Norrland anser att en domstol aldrig skall få gå utanför det som yrkas. Skälen för regeringens förslag: Promemorieförslagets bestämmelser om innehållet i sådana skrivelser genom vilka någon inleder ett ärende avser endast ansöknings- och överklagandefall. Av den som gör en ansökan till en tingsrätt eller överklagar ett beslut måste man givetvis kräva att han talar om vad han yrkar och vad han har för grund för detta yrkande. I den nya lagen bör tas in närmare bestämmelser om vad som krävs av honom (se 6 och 7 §§ förslaget till ärendelag). För andra ärendetyper kan man emellertid inte ge några närmare föreskrifter. I ett officialprövningsärende förekommer ju över huvud taget inga yrkanden eller grunder, och i ett anmälningsärende är det inte så säkert att anmälaren har anledning att yrka någonting. För anmälningsärendena är det även i övrigt svårt att finna någon minsta gemensamma nämnare. Även om det givetvis som en remissinstans har påpekat framstår som önskvärt med regler även om vad en anmälan skall innehålla måste därför förekommande behov av upplysningar till anmälare tillgodoses på annat sätt än genom regler i ärendelagen. De stora skillnaderna mellan olika ärendetyper när det gäller ärendets inledande återspeglas bl.a. i skillnader när det gäller möjligheterna för en part att under ärendets gång ändra sin inställning. Dessa möjligheter har ett nära samband med frågor om ett avgörandes rättskraft i ett domstolsärende. Domar och åtskilliga beslut i tvistemål vinner rättskraft enligt reglerna i 17 kap. 11 § RB. Rättskraften yttrar sig dels på det sättet att avgörandet kan läggas till grund för avgörandet i en senare process om en annan sak, dels på det sättet att en ny framställning om samma sak skall avvisas (res judicata). I linje med detta ligger att en talan som väcks rörande en sak som redan pågår också skall avvisas (se 13 kap. 6 § RB om s.k. litispendens). Otvivelaktigt vinner även många beslut som i en allmän domstol tillkommit efter en specialprocess rättskraft enligt samma regler som gäller för domar, om det förekommit ett tvåpartsförhållande. Det går emellertid att finna många exempel på motsatsen. Särskilt för sådana beslut som tillkommer i ärenden av enpartskaraktär har man i allmänhet anledning att dra paralleller med det som gäller på förvaltningssidan. På samma sätt som inom förvaltningsrätten kan man sålunda hävda t.ex. att det är tveksamt om i något fall rättskraft kan tillerkännas ett avslagsbeslut i ett ärende där en enskild part begär ett gynnande beslut utan att ha någon enskild motpart (jfr Westerberg, Om rättskraft i förvaltningsrätten, Stockholm år 1951, s. 527). En bedömning av frågan om hur det för en viss ärendetyp närmare förhåller sig med frågor om rättskraft förutsätter inte sällan en ingående analys av den materiella lagstiftning som gäller för ärendetypen. Frågor om rättskraft lämpar sig därför inte för någon reglering i en allmän förfarandelag, och frågorna om rättskraft bör alltså lämnas utanför den nya lagen. Den nya lagen bör inte heller ta upp några motsvarigheter till reglerna i 13 kap. 6 och 7 §§ RB om litispendens och partssuccession. Reglerna skulle nämligen knappast komma att få någon praktisk betydelse. Det kan nämnas att inte heller förvaltnings- processlagen har några bestämmelser om de nu berörda frågorna. Promemorieförslaget innehåller ingen regel om tillåtligheten av att ändra yrkanden eller grunder i ett domstolsärende. Endast en remissinstans har riktat kritik mot detta. Frågan om en spärr mot ändringar av yrkanden och grunder har inte så stor betydelse för de fall där den part det gäller - i avsaknad av rättskraftshinder - kan komma igen i ett nytt förfarande. I och för sig skulle man emellertid för sökande (men inte för t.ex. motparter) kunna uppställa regler av i huvudsak det slag som 13 kap. 3 § RB innehåller för tvistemål. Det torde emellertid vara relativt sällsynt att en part under ett pågående förfarande faktiskt behöver ändra sig. Ärendena är nämligen i motsats särskilt till tviste- målen i de allra flesta fall av „enfrågenatur„, vilket medför att behovet av en reglering är högst begränsat. Det är inte heller alltid så att tillåtligheten av en eventuell ändring bör lösas på det sätt som enligt 13 kap. 3 § RB gäller för tvistemål. Det har visserligen såvitt gäller den nuvarande ärendelagen antagits att tvistemålsreglerna i princip är tillämpliga, men åtskilliga typer av domstolsärenden företer särdrag inte minst till följd av den speciella officialprövningsskyldighet för domstolen som kan rymmas inom ärendet (se t.ex. rättsfallet NJA 1961 s 540). Än viktigare är argumentet att förfarandet i domstolsärenden generellt sett bör vara så utformat att enskilda kan klara sig utan anlitande av juridiskt skolade biträden. Att inte ens i ett indispositivt ärende en part kan tillåtas att ändra sig till att behandla vad som i processrättslig mening är en annan sak än den ursprungliga är dock närmast en självklarhet. För dispositiva ärenden, t.ex. inom skiljedomsområdet, är det långtifrån uteslutet att det kan finnas anledning att i vissa situationer tillämpa rättegångsbalkens principer om taleändring. En närmare reglering av rätten till ändringar skulle emellertid inte endast vara av ett högst begränsat värde utan också leda till ett mycket invecklat system, föga ägnat att passa för biträdeslöshet. Som föreslås i promemorian bör man därför såvitt gäller dom- stolsärendena på samma sätt som enligt förvaltningsprocesslagen överlämna frågan om tillåtligheten av ändringar åt domstolarnas rättstillämpning (se dock även avsnitt 7.14 om nya rättsfakta i Högsta domstolen). Klart är dock under alla omständigheter att en klagande bör vara bunden av i vilken del han har över- klagat ett visst avgörande. Det bör anmärkas att en part på samma sätt som i normalfallet för tvistemål har rätt att när som helst under tings- rättsförfarandet ange ny bevisning. Det skall till detta läggas att ett åberopande av nya rättsregler eller av ny bevisning aldrig i sig kan medföra att saken skall anses ändrad. Enligt 17 kap. 3 § första stycket RB får en dom inte ges över annat eller mera än part i behörig ordning yrkat. Denna regel gäller enligt nuvarande ordning, i den mån den är tillämplig, även domstolsärendena genom den allmänna hänvisningen i ärendelagen till rättegångsbalken. I ett mycket stort antal fall är regeln inte tillämplig. Särskilt tydligt är detta när det gäller anmälnings- och officialprövningsärendena. I den nya ärendelagen bör man för ansökningsärenden och sådana ärenden som grundar sig på ett överklagande uppställa den grundregeln att ett beslut genom vilket ärendet avgörs inte får gå utöver det som yrkats. En sådan regel överensstämmer med huvudregeln i 29 § FPL. I rättegångsbalkens regel ligger emellertid också att yrkandet skall ha framställts i „behörig ordning„. Den begränsningen får sin betydelse bl.a. genom regler om att den som överklagar i princip inte kan yrka något som han inte yrkat redan i den lägre domstolen och måste framställa sitt yrkande redan i samband med överklagandet. Enligt vad som förutsatts i motiven till förvaltningsprocesslagen (prop. 1971:30 s. 580) gäller emellertid även i en process enligt den lagen att domstolen bara behöver ta hänsyn till sådana yrkanden som framställts i behörig ordning och att, vid över- klagande, en part inte får i den högre domstolen yrka någonting som han inte i behörig ordning har yrkat i den lägre. Samma ordning bör normalt tillämpas även för domstolsärendenas del, dock givetvis med den reservationen att det inte har inträffat någon ny omständighet under förfarandet (jfr 13 kap. 3 § första stycket 1 RB). För de dispositiva ärendena gäller givetvis dessutom, på motsvarande sätt som i tvistemål, att domstolen inte kan döma ut mindre än det svaranden har medgett. Observera att det i den stora mängd ansökningsärenden som har annan karaktär inte behövs något bestridande från en motpart för att domstolen skall kunna avslå en ansökan. I 29 § FPL sägs inte bara att domstolens avgörande inte får gå utöver yrkandena i målet utan också att om det föreligger särskilda skäl domstolen även utan yrkande får besluta till det bättre för en enskild, när detta kan ske utan men för något motstående enskilt intresse. I promemorian föreslås att samma regel skall gälla för domstolsärenden. Endast en remissinstans är kritisk mot den lösningen. Det är emellertid inte omöjligt att den nu berörda regeln faktiskt redan idag tillämpas i en del domstolsärenden. Det är ju en regel som är ganska naturlig i samband med annan rättsvård än rättskipning och som passar särskilt väl för enpartsärenden men kanske mindre väl för egentlig rättskipning enligt rättegångsbalken eller förvaltningsprocesslagen. Mot den bakgrunden bör promemorieförslaget godtas även på den nu berörda punkten. Enligt 17 kap. 3 § andra meningen RB får en domstol i ett dispositivt mål inte grunda sin dom på andra omständigheter (rättsfakta) än sådana som åberopats. Genom den allmänna hänvisningen i den nuvarande ärendelagen till rättegångs- balken kan den berörda regeln vara tillämplig i sådana ärenden där saken är sådan att förlikning om den är tillåten (dvs. uteslutande i vissa dispositiva ärenden av flerpartsnatur). De allra flesta ärenden är emellertid inte förlik- ningsbara i rättegångsbalkens mening. Det är inte möjligt att tillämpa den berörda regeln i officialprövningsärenden och knappast heller i anmälningsärenden. För sådana ärenden i vilka 17 kap. 3 § andra meningen RB inte är tillämplig kan det vara möjligt att tillämpa bestämmelserna i denna mening motsättningsvis, dvs. låta avgörandet grundas även på sådana omständigheter som inte åberopats. Förvaltningsprocesslagen har inga bestämmelser i ämnet. I motiven till den lagen (prop. 1971:30 s. 579) sägs att frågan om en för- valtningsdomstol bör vara bunden av de grunder som parterna har åberopat i målet är betydligt mera komplicerad att lösa generellt än motsvarande fråga om parternas yrkanden. Det sägs också att det starka officialprövningsintresset i vissa typer av mål hos förvaltningsdomstol talar för att det beträffande en del målgrupper bör råda en stor frihet i dessa hänseenden. Motsvarande synsätt kan anläggas för domstolsärendenas del. Under inga omständigheter kan man för dom- stolsärendena införa någon generell regel om bundenhet för domstolen när det gäller åberopanden. Det gäller givetvis i särskilt hög grad officialprövnings- ärenden men även t.ex. anmälningsärenden, eftersom man genom en regel om bundenhet vid grunder skulle behöva se samtliga bifallsförutsättningar som processförutsättningar, dvs. som avvisningsgrunder i händelse av att det brister i förutsättningarna. En uttrycklig motsvarighet för de relativt fåtaliga dispositiva ärendena till rättegångsbalkens bestämmelser angående dispositiva tvistemål skulle kunna verka förvillande i andra ärenden med tanke på att parterna skall klara att uppträda utan ombud, och regeln skulle inte heller få någon nämnvärd betydelse. Det ligger ju redan i att någonting är förlikningsbart att domstolen blir bunden av parternas dispositioner. Man skulle dock möjligen för samtliga ärendetyper kunna ha en regel om att domstolen är bunden vid sådana medgivanden och åberopanden som en offentlig myndighet gör i partsegenskap. Även mot en sådan regel kan man dock rikta kritik och frågan bör i vart fall inte lösas för domstolsärendena isolerat. Någon regel angående domstolens eventuella bundenhet vid åberopade grunder bör därför inte tas in i förslaget till ny ärendelag. Regler om s.k. stupstocksförelägganden skulle liksom i tvistemål kunna gälla endast dispositiva fall. De passar knappast för annat än sådana processer som bygger på att det skall hållas ett sammanträde av huvudförhandlingstyp. Några regler av det berörda slaget bör därför inte tas in i den nya ärendelagen. 7.7 Kommunicering -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Domstolen skall sända den skrivelse genom | | vilken förfarandet vid domstolen har inletts till motparten. | | Sådan skyldighet gäller dock inte när det saknas anledning att | | anta att ärendet kommer att avgöras till motpartens nackdel. | | Innan ärendet avgörs skall varje part ha fått kännedom om och fått| | möjlighet att yttra sig över det som tillförts ärendet av någon | | annan än honom själv. Detta gäller dock inte om avgörandet inte går| | parten emot, om uppgiften saknar betydelse eller om det av | | någon annan anledning är uppenbart obehövligt att parten får | | kännedom om uppgiften. Som angetts i avsnitt 7.3 behöver | | handlingar inte kommuniceras med en sådan förvaltningsmyndighet | | vars beslut överklagats till tingsrätten, om en kommunicering är| | onödig. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt promemorieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Svea hovrätt menar dock att ett överklagande till högre domstol aldrig skall behöva kommuniceras när det överklagade avgörandet inte ändras såvitt angår motpartens rätt. Ronneby tingsrätt anser att en kommunicering aldrig skall kunna underlåtas av den orsaken att den skulle vara uppenbart obehövlig. Hovrätten för Övre Norrland anser att det behövs en uttrycklig bestämmelse om kommunicering av motpartens svar. Skälen för regeringens förslag: En viktig princip för rättsväsendet är att ingen skall dömas ohörd. Av den principen följer emellertid inte att en part alltid måste ha fått del av handlingarna i ärendet. Den nuvarande ärendelagen har inga egna bestämmelser om i vilken omfattning parterna skall ha fått del av materialet i ärendet. På grund av den lagens allmänna hänvisning till rättegångsbalken gäller emellertid tvistemålsreglerna om kommunicering i den mån dessa är tillämpliga. Enligt balken skall den inledande skrivelsen i målet, stämningsansökan, utom i vissa uppenbara fall (se 42 kap. 5 § RB) alltid delges med motparten. En hovrätt behöver dock inte sända överklagandet till motparten annat än när det överklagade beslutet skall ändras (se 52 kap. 7 § RB; jfr 56 kap. 7 § när det gäller Högsta domstolen). När det i övrigt gäller kommunicering av handlingar i ett tvistemål saknas i balken uttryckliga bestämmelser med betydelse för domstolsärendena (se angående besvärsmål enligt äldre bestämmelser i rättegångsbalken bl.a. rättsfallen NJA 1985 s. 106 och 464, 1987 s. 979 och 1993 s. 111). Detta torde hänga samman med att det i balken ursprungligen förutsattes att målen skulle avgöras efter en huvudförhandling. I den praktiska tillämpningen av balken får en part i tvistemål nästan alltid på ett eller annat sätt kunskap om det som har tillförts målet genom någon annan än honom själv. I den mån tvistemålsreglerna skall tillämpas i ett domstolsärende ges alltså endast ett närmast obetydligt utrymme för att underlåta kommunicering i tingsrätt. Förvaltningsprocesslagen, som bygger på att förfarandet normalt skall vara skriftligt, har relativt utförliga bestämmelser om kommunicering. Reglerna har vid några tillfällen byggts ut på det sättet att domstolens skyldighet att kommunicera handlingar har begränsats. De nuvarande reglerna i 10 § FPL innebär att sådana handlingar genom vilka ett mål inleds skall kommuniceras med motpart eller annan mot vilken åtgärd ifrågasätts. Kommunicering behöver dock inte ske, om det inte finns anledning anta att talan kommer att bifallas helt eller delvis, om underrättelse annars är uppenbart onödig eller om det kan befaras att underrättelse skulle avsevärt försvåra genomförandet av beslut i målet. Det skall nämnas att riksdagens justitieutskott i samband med att 10 § FPL fick sin senaste lydelse förklarade bl.a. att man rent allmänt kan säga att en kommu- nikation är en förutsättning för att domstolens utredningsskyldighet skall anses fullgjord, om ett överklagat beslut saknar motivering eller är knapphändigt motiverat. Enligt 12 § FPL skall motpartens svar kommuniceras med den som inlett förfarandet, om det inte är obehövligt. Innan målet avgörs skall enligt 18 § FPL part ha fått kännedom om det som tillförts målet genom någon annan än honom själv, om det inte föreligger sådana skäl däremot som anges i 10 §. Förvaltningslagen innehåller utförliga bestämmelser om kommunicering som i stora delar överensstämmer med dem som finns i förvaltningsprocesslagen. Promemorians förslag om kommunicering är utformade efter mönster av bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen och har godtagits av de allra flesta remissinstanserna. De regler som finns i förvaltningsprocesslagen om kommuni- cering har visat sig lämpliga för en process byggd på skriftlighet. Reglerna innebär att det går att göra praktiskt lämpliga begränsningar när det gäller kommuniceringar. Genom detta hålls processkostnaderna nere och domstolen och parterna undgår att drabbas av onödiga besvär. För överklaganden skulle man visserligen - som en remissinstans varit inne på - i stället kunna ha en regel efter förebild i 52 kap. 7 § RB om att ett överklagande aldrig skall behöva kommuniceras när det överklagade avgörandet inte ändras såvitt angår motpartens rätt. Det kan i detta sammanhang vara värt att anmärka att redan en ursprunglig bestämmelse i 10 § FPL om den nu behandlade frågan ansågs innebära att man i praktiken uppnådde överensstämmelse med regeln i 52 kap. 7 § RB (prop. 1971:30 del 2 s. 546). Själva lagtexten gav emellertid i sig inte något egentligt stöd för den tolkningen, men genom en reform år 1987 (prop 1986/87:113, bet. 1986/87:JuU29, rskr. 1986/87:243, SFS 1987:332) då 10 § FPL fick sin nuvarande lydelse infördes en ordning som leder till ett resultat som i praktiken ligger mycket nära det som bestämmelsen i rättegångsbalken leder till. Man skulle därför inte vinna särskilt mycket genom att i ärendelagen ha en särskild regel för överklaganden. Systemet skulle också bli onödigt krångligt. Reglerna i förvaltningsprocesslagen bör därför tjäna som förebild för bestämmelserna i den nya ärendelagen. På vissa punkter bör dock justeringar ske i förhållande till dessa regler. Sålunda bör det enligt den nya lagen inte ges någon möjlighet att avstå från kommunicering av den orsaken att det kan befaras att en underrättelse skulle avsevärt försvåra genomförandet av beslutet i målet (jfr dock t.ex. 11 kap. 16 § föräldrabalken). Förvaltningsprocesslagens bestämmelse om att den inledande skrivelsen inte behöver kommuniceras när det inte finns anledning anta „att talan kommer att bifallas helt eller delvis„ bör med tanke på domstolsärendenas karaktär ersättas av en bestämmelse om att kommunicering inte behöver sker när det saknas anledning att anta „att ärendet till någon del kommer att avgöras till motpartens nackdel„ (se vidare författningskommentaren till 15 § förslaget till ny ärendelag). Promemorieförslaget innebär att kommunicering av den inledande skrivelsen kan underlåtas också när en underrättelse annars är uppenbart obehövlig. I förhållande till bestämmelsen i 10 § andra stycket 2 FPL innebär detta endast att uttrycket „obehövlig„ ersatt uttrycket „onödig„. En remissinstans har angett att bestämmelsen inte behövs och att den kan leda till rättsförluster för enskilda. I det förra påståendet ligger det en hel del. Som 10 § FPL är konstruerad torde nämligen undantaget för obehövlighetsfall främst syfta till att ge domstolen möjlighet att underlåta kommunikation när ett ärende som inletts av en myndighet skall avgöras till enskilds fördel. Sådana fall innefattas emellertid i den för ärendelagen nyss angivna primära undantagsbestämmelsen. Ett provisoriskt beslut kan även utan någon särskild undantagsbestämmelse meddelas utan att den inledande skrivelsen har kommunicerats (något som inte får tolkas så att en sådan handläggning skulle vara lämplig annat än i undantagsfall). Det torde mot den bakgrunden vara svårt att finna ett praktiskt exempel på fall för vilket man skulle kunna underlåta kommunikation av den inledande skrivelsen på grund av att en sådan är obehövlig utan att detta fall också skulle kunna hänföras under den primära undan- tagsregeln. På grund av detta bör något undantag för sådana fall i vilka kommunikationen är obehövlig inte införas i den nya ärendelagen såvitt gäller inledande skrivelser. Kommunikationsfrågorna efter det inledande skedet (jfr 12 och 18 §§ FPL) har i promemorieförslaget getts en enhetlig och uttrycklig reglering (jfr 17 § förvaltningslagen). En remissinstans anser att regleringen på samma sätt som i förvaltningsprocesslagen bör delas upp på två paragrafer, en för kommunicering av motpartens svar och en för senare kommuniceringar i ärendet. Genom promemorieförslaget vinner man emellertid bl.a. en ökad allmän överskådlighet och enkelhet, något som givetvis har ett egenvärde som garanti för rättsäkerhet. Promemorians förslag bör därför godtas. Undantag från kommunikationsskyldigheten bör gälla för de fall där avgörandet inte går parten emot, där uppgiften saknar betydelse eller där det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att parten får kännedom om den uppgift det gäller (se vidare författningskommentaren till 15, 17 och 22 §§ förslaget till ny ärendelag). Av skäl som utvecklats i avsnitt 7.3 bör den nya ärendelagens obligatoriska regler om kommunicering inte gälla sådana myndigheter som skall vara parter i ärendet på grund av att de fattat ett beslut som överklagats till tingsrätten. 7.8 Sammanträden -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Domstolen får besluta att det i hand- | | läggningen av ett ärende skall ingå ett sammanträde när det kan | | antas vara till fördel för utredningen eller främja att ärendet | | avgörs snabbt. En enskild part skall ha rätt till sammanträde | | utom när ärendet inte skall prövas i sak, när avgörandet inte går| | parten emot eller när ett sammanträde på grund av någon annan | | särskild omständighet inte behövs. Domstolen skall kunna begränsa| | sammanträdet på det sätt som är lämpligt. Ett sammanträde skall i| | vissa fall kunna hållas på telefon. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat detta utan erinran. Svea hovrätt och Stockholms tingsrätt efterlyser dock preciseringar av förutsättningarna för att domstolen skall kunna avstå från att bifalla en parts begäran om sammanträde. Hovrätten för Övre Norrland anser att det inte behövs några regler om begränsning av ett sammanträde och ifrågasätter dessutom om det är befogat att för hovrätter vidga rätten till muntlighet utöver det som Europakonventionen kräver. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att frågor om kommunikationen mellan domstolen och parterna bör lagregleras. Stockholms tingsrätt anser att man inte på annat sätt än genom lag bör reglera hur ett sammanträde skall gå till. Domstolsverket som ansluter sig till utredningens principiella ställningstaganden pekar bl.a. på framtida möjligheter till TV-teknikanvändning. Riksrevisionsverket vill av kostnadsskäl begränsa muntligheten till det som är nödvändigt på grund av Sveriges internationella åtaganden. Skälen för regeringens förslag: Ärendelagen kan sägas vara restriktivt utformad när det gäller sammanträden. Sammanträde får hållas när för ärendets prövning sökanden eller annan som ärendet angår bör höras muntligen. Om tingsrättens avgörande överklagas till hovrätten gäller 52 kap. RB. Detta innebär att förfarandet i de allra flesta fall är rent skriftligt. Hovrätten får dock enligt 52 kap. 11 § RB hålla ett förhör, om det är nödvändigt för utredningen i målet. Den bestämmelsen tillämpas numera i det fallet att en part har rätt till ett sammanträde i målet på grund av innehållet i Europakonventionens artikel 6 (jfr rättsfallen NJA 1991 s. 188, 1992 s. 368 och 513 samt 1993 s. 109 och 111). I promemorian föreslås att domstolen skall kunna besluta att det i handläggningen av ett ärende skall ingå ett sammanträde när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av ärendet. En enskild part skall enligt förslaget ha rätt till sammanträde utom när ärendet inte skall prövas i sak, när avgörandet inte går parten emot eller när ett sammanträde på grund av någon annan omständighet inte behövs. Nästan alla remissinstanser godtar detta förslag även om några efterlyser preciseringar. När det gäller tingsrätterna medför ett sammanträde i ett domstolsärende inte sällan att utredningsunderlaget förbättras och att handläggningen effektiviseras. Att parter ges en relativt omfattande rätt att lägga fram sin sak muntligt inför tingsrätten i de fall de önskar detta har också stor betydelse för tilltron till rättsväsendet. Många enskilda kan ha lättare att godta domstolens avgörande om de fått komma till tals vid ett sammanträde. Det är därför viktigt att tingsrätten såvitt möjligt söker tillgodose en enskild rättssökandes önskemål om att få tillfälle att presentera sin sak muntligt inför domstolen. Det finns emellertid även ett stort antal fall där ett sammanträde inte tjänar något syfte utan endast försenar ett avgörande och/eller leder till resursförluster. Detta gäller givetvis i särskilt hög grad vid överklagande till högre domstol. Samtidigt kan det på goda grunder antas komma att bli mycket ovanligt att en hovrätt behöver hålla ett sammanträde av effektivitets- eller rättssäkerhetshänsyn. När det gäller förfarandet i hovrätt är det i stället hänsynen till Europakonventionens krav som väger tungt när man bedömer behovet av att det hålls ett sammanträde. Europakonventionen som numera inkorporerats med svensk rätt (prop. 1993/94:117, bet. 1993/94:KU24, rskr. 1993/94:246, SFS 1994:1219) förutsätter nämligen för vissa fall att den av parterna som anser sig ha en viss rättighet enligt konventionen ges möjlighet att göra sig hörd muntligt. Eftersom man emellertid inte kan utesluta att ett sammanträde i hovrätten är befogat även i andra fall, finns det inte anledning att ens för hovrätternas del begränsa en parts rätt till muntlighet till sådana fall där den part som begär sammanträdet har en rätt till sådant enligt Europakonventionen. De skillnader som finns mellan tingsrätter och högre domstolar när det gäller frågor om hållande av sammanträde är, åtminstone om man bortser från konventionsfallen, visserligen betydande men de är huvudsakligen av frekvensmässigt slag. I tingsrätterna är det alltså ojämförligt vanligare att det behöver hållas ett sammanträde än det är i hovrätterna. Detta behöver emellertid inte ta sig något uttryck i själva lagtexten. Promemorians förslag tillåter för hovrätternas del att förfarandet blir rent skriftligt i den utsträckning detta är ändamålsenligt. För övrigt kommer givetvis skillnaden i frekvens att bli avsevärt mindre, om man för domstolsärendenas del skulle införa ett allmänt krav på prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt. Promemorieförslaget om i vilka fall det skall hållas ett sammanträde bör därför godtas. Detta innebär för både tingsrätt och hovrätt bl.a. att parten har rätt till sammanträde men att en parts begäran om sammanträde inte skall behöva bifallas om målet inte skall prövas i sak, om avgörandet inte går parten emot eller om sammanträdet på grund av någon annan anledning inte behövs. Undantagen behandlas närmare i författningskommentaren till 14 § förslaget till ny ärendelag. I promemorian föreslås vidare att domstolen skall kunna begränsa ett sammanträde till att utreda parternas ståndpunkter i ärendet, till att ta upp muntlig bevisning eller på det sätt som annars är lämpligt. Domstolens möjligheter att begränsa sammanträdet efter vad omständigheterna kräver blir därmed lika flexibla som de är enligt förvaltningsprocesslagen. Det kan i detta sammanhang nämnas att det år 1983 gjordes en ändring i 9 § FPL i syfte att tydligt markera att det i vissa mål vid förvaltningsdomstol bör hållas förberedande sammanträden, framför allt i sådana mål där sakförhållandena är komplicerade. År 1989 infördes regler i rättegångsbalken om förberedelse vid överklagande till hovrätt i syfte att effektivisera processen i tvistemål (se 50 kap. 10 §). Särskilt under senare år har tillkommit vissa typer av dom- stolsärenden där det nog inte sällan kan vara fördelaktigt med förberedande sammanträden (t.ex. utsökningsärenden). Syftet med ett sammanträde bör också kunna vara att ge parterna tillfälle att lägga fram bevisning till stöd för parternas ståndpunkter i ärendet eller att ge parterna tillfälle att argumentera utifrån ett redan presenterat processmaterial. Med hänsyn till det som har sagts nu bör domstolen ges möjlighet att fritt bestämma om lämpliga begränsningar av ett sammanträde på det sätt som föreslås i promemorian. För huvudförhandlingar i tvistemål finns det utförliga regler i rätte- gångsbalken om gången av sammanträdet. Detta skapar förutsebarhet så att parterna och deras ombud kan förbereda sig inför ett sammanträde på det allra effektivaste sättet. Gången av ett sammanträde i ett ärende låter sig emellertid inte regleras på samma sätt. I promemorian anförs därför att kravet på förutsebarhet bör tillgodoses genom en informell kommunikation mellan domstolen, å ena sidan, och parter och ombud, å andra sidan. Regler om en sådan kommunikation, som givetvis måste ske i god tid före sammanträdet och kanske företrädesvis på telefon, behöver enligt promemorian inte tas in i lag. I stället bör enligt promemorian nödvändiga föreskrifter ges på annat sätt. Ser man de nu berörda frågorna praktiskt är det framför allt två saker som parterna behöver ha kännedom om redan före ett sammanträde, nämligen om domstolen avser att begränsa sammanträdet på något sätt och om domstolen kommer att begära att parterna vid sammanträdet själva presenterar saken i någon form av sakframställning. Det får inte vara så att parterna förbereder sig på en typ av förhandling medan domstolen har en annan i tankarna. För tvistemålens del infördes år 1987 i 42 kap. 14 § första stycket RB en bestämmelse om att domstolen, om det är till fördel för utredningen, före ett sammanträde bör tillställa parterna en förteckning över de frågor som bör tas upp under den fortsatta handläggningen. Den bestämmelsen avser visserligen mer invecklade tvistemål men man kan inte utesluta att ett liknande förfaringssätt kan vara lämpligt även i ett domstolsärende. Man kan inte ha någon bestämmelse i den nya lagen om att parterna före sammanträdet skall underrättas om „ändamålet med sammanträdet„, t.ex. att ärendet skall prövas, eftersom ett sådant krav skulle kunna orsaka huvudbry även på domstolskanslierna. Möjligen skulle man dock kunna ha en bestämmelse om att det av kallelser skall framgå att domstolen har för avsikt att begränsa ett sammanträde på visst sätt. När man emellertid bedömer behovet av en reglering av de nu berörda frågorna måste man konstatera att behovet av information till parterna före ett sammanträde växlar högst väsentligt med hänsyn till förhållandena i det enskilda ärendet. Garantier för att parterna ges tillräcklig information finns redan i det enkla förhållandet att det ligger inte minst i domstolens eget intresse att parterna kan förbereda sig på bästa sätt. Bestämmelser i ämnet skulle knappast förbättra garantierna för att möjligheterna till effektiviseringar tas till vara utan tvärtom kunna krångla till förfarandet. I vart fall bör inga bestämmelser tas upp i den nya ärendelagen. Formellt sett kan domstolen med nu gällande regler inte hålla ett tele- fonsammanträde i ett domstolsärende. I fråga om sammanträden i ärenden skall nämligen med nu gällande regler rättegångsbalkens huvudförhandlingsregler tillämpas, och balken tillåter inte att en fristående huvudförhandling hålls på telefon. I promemorian föreslås att sammanträden i domstolsärenden skall kunna hållas på telefon. Förslaget angående sådana sammanträden överensstämmer i stor utsträckning med det som gäller förberedelsesammanträden i tvistemål. Domstolsärenden har i det nu berörda hänseendet en sådan karaktär att det förefaller naturligt att tillämpa samma regler som när det gäller förberedelse i tvistemål och promemorieförslaget bör därför genomföras. Särskilt när det gäller sammanträden som kan förväntas få stor betydelse för utredningen bör dock domstolen inte utan starka skäl frångå en parts begäran om sammanträde på vanligt sätt. I de fall där Europakonventionen kräver att det hålls ett sammanträde bör detta regelmässigt hållas enligt vanliga regler och inte på telefon. 7.9 Vissa frågor om förhör -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Ett förhör med ett vittne skall kunna hållas| | utan att vittnet avlägger någon ed. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat detta utan erinran. Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för Övre Norrland samt Malmö tingsrätt och Karlstads tingsrätt är dock kritiska till att vittneseden görs fakultativ i den nya ärendelagen på det i promemorian föreslagna sättet. De angivna tingsrätterna samt Domstolsverket och Riksskatteverket anser vidare att även partsförhöret bör regleras. Skälen för regeringens förslag: Rättegångsbalken bygger på att vittnen utom i vissa mycket speciella fall (se 35 kap. 14 § RB) skall förhöras och alltså inte tillåtas lämna sina uppgifter endast skriftligen. I 36 och 40 kap. RB finns bestämmelser om förhör med vittnen. Förhöret hålls normalt vid en huvudförhandling inför domstolen. Förhöret får dock under vissa i 36 kap. 19 § angivna förutsättningar ske utanför en sådan förhandling. Ett förhör med ett vittne skall utom i vissa i 36 kap. 13 § RB angivna undantagsfall hållas under ed. Sakkunnigförhöret hålls alltid under ed. I 37 kap. RB finns bestämmelser om förhör i bevissyfte med en part. Ett sådant förhör kan i tvistemål hållas under sanningsförsäkran. Oriktiga uppgifter som lämnats under ed eller sanningsförsäkran kan föranleda straffansvar enligt 15 kap. brottsbalken. Rättegångsbalkens bestämmelser om förhör tillämpas enligt den nuvarande ärende- lagen även i domstolsärenden. I förvaltningsdomstolarna är reglerna om edsförhör fakultativa. I 25 § FPL sägs sålunda att ett förhör med ett vittne eller en sakkunnig får hållas under ed. Några bestämmelser om förhör med part finns inte i förvaltningsprocesslagen. Det kan nämnas att det i en del andra länder har skett uppmjukningar när det gäller reglerna om edsavläggelser vid domstolsförhör. I Danmark har man avskaffat äldre regler om parts- och vittnesed och låtit straffansvaret vara knutet till att en lögnaktig utsaga har avgetts trots en „sandhetsformaning„ från domstolen (181 § retsplejeloven). I Tyskland avläggs ed endast i sådana fall där en edsavläggelse är särskilt befogad, men straffansvar kan inträffa även beträffande en sådan utsaga som inte avgetts under ed. I promemorian föreslås att ett förhör med ett vittne inte skall behöva hållas under ed och att frågor om förhör med parterna inte skall regleras i den nya ärendelagen. Flera remissinstanser riktar kritik mot detta. Förfarandet enligt den nya lagen skall som tidigare angetts i de flesta fall vara rent skriftligt och skriftliga vittnesintyg skall vara tillåtna. Detta är i hög grad ägnat att hålla nere kostnaderna för förfarandet. Den omständigheten att ett vittne lämnar sina uppgifter skriftligen befriar honom inte från straffansvar för oriktiga uppgifter (se 15 kap. 11 § brottsbalken om osant intygande). I en del fall behöver det emellertid hållas ett vittnesförhör. Det gäller framför allt sådana fall i vilka vittnet inte är berett att avge någon skriftlig berättelse. Vittnesförhöret har givetvis också den stora fördelen att det kan ställas frågor till vittnet. Vid ett vittnesförhör som avges utan edsavläggelse har vittnet med nu gällande regler inte något ansvar för oriktiga uppgifter. Detta medför att ett förhör med vittnet måste hållas under ed i de fall där trovärdigheten av vittnets uppgifter kan sättas i fråga. Bevisvärdet av vittnesutsagan blir dock med hänsyn till den i svensk rätt gällande principen om fri bevisvärdering endast i undantagsfall högre av edsavläggelsen eller straffansvaret (jfr Fitger i Festskrift till Per Olof Bolding, s 127). I och för sig kan man tycka att det inte bereder några större problem att låta alla vittnesförhör ske under ed. Risken med detta är emellertid att parterna överskattar värdet av sådana förhör och underlåter att ta till vara möjligheterna att åstadkomma tillräcklig bevisning genom skriftliga vittnesberättelser. Därmed finns också en risk att det kommer att behöva hållas onödiga sammanträden i ärendena. Under ett kvarts sekel har den i promemorian föreslagna ordningen tillämpats i förvaltningsdomstolarna utan att det synes ha riktats någon kritik mot systemet. I de allmänna domstolarna har utsökningsärendena i flera decennier handlagts utan att det praktiskt sett har funnits möjligheter att höra vittnen muntligen över huvud taget. Även om det genom promemorieförslaget uppstår en skillnad mellan bevisningsreglerna för tvistemål och motsvarande regler för ärenden bör mot den nu angivna bakgrunden promemorieförslaget godtas på den nu berörda punkten. När det gäller partsförhör under sanningsförsäkran skedde år 1987 en reform av rättegångsbalkens regler i syfte att så mycket som möjligt begränsa omfattningen av förhör under sanningsförsäkran (se prop. 1986/87:89 s. 131). En part som lämnar sina uppgifter till domstolen i skriftlig form torde endast undantagsvis ha ett straffansvar för oriktiga uppgifter och för domstolsärendenas del torde det lika lite som i förvaltningsprocessen finnas något behov av generella regler om ett straffansvar för oriktiga uppgifter som lämnats vid ett förhör. Det skulle med stor säkerhet komma att bli mycket ovanligt att i ett domstolsärende bevisvärdet av partens uppgifter påverkades av att förhöret med en part hölls under sanningsförsäkran. Redan en reglering av partsförhöret i den nya ärendelagen är förenad med risken att parter helt i onödan kommer att begära sammanträden för att bli hörda enligt regleringen. Exempel på ärenden som nog särskilt ofta skulle komma att få sammanträden utan någon motsvarande nytta för parterna är framför allt de utsökningsrättsliga ärendena. Därför bör promemorieförslaget godtas även på den nu berörda punkten. Självklart kan det emellertid för viss typ av ärenden finnas anledning att kriminalisera en parts oriktiga uppgifter och sådana regler förekommer redan nu, t.ex. beträffande arvsskatteärenden. 7.10 Materiell processledning -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Domstolen skall se till att ärendet blir så| | utrett som dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras | | in i ärendet. Genom frågor och påpekanden skall domstolen försöka| | avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas | | framställningar. Domstolen skall kunna avvisa bevisning i samma | | omfattning som i ett tvistemål. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag utom i det att promemorieförslaget inte innehåller någon regel om att domstolen skall se till att inget onödigt dras in i ärendet. Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt promemorieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Hovrätten för Övre Norrland menar dock att bestämmelserna om materiell processledning bör omarbetas efter förebild av 42 kap. 8 § andra stycket RB. Stockholms tingsrätt anser att man om möjligt bör i lagtext ange att de principer som kommer till uttryck i det lagrummet bör tillämpas i dispositiva ärenden. Domstolsverket ifrågasätter om det inte behövs olika regler för ärenden där två enskilda står mot varandra och övriga ärenden. Verket saknar i förslaget en bestämmelse om att domstolen får avvisa överflödig utredning. Skälen för regeringens förslag: Enligt 42 kap. 8 § andra stycket RB skall tingsrätten under förberedelsen i ett tvistemål verka för att tvistefrågorna blir klarlagda och att parterna anger allt som de vill åberopa i målet. Enligt 43 kap. 4 § andra stycket RB skall tingsrätten vid en huvudförhandling i tvistemål se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. I båda lagrummen finns dessutom en bestämmelse om att tingsrätten genom frågor och påpekanden skall söka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar. På grund av ärendelagens allmänna hänvisning till rättegångsbalken gäller det som sägs i de angivna bestämmelserna även ärendena i den mån det är tillämpligt. Som jämförelse kan nämnas att tingsrätten enligt 46 kap. 4 § andra stycket RB vid huvudförhandling i brottmål skall se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. Finner domstolen att en omständighet som parten vill bevisa är utan betydelse i målet eller att ett erbjudet bevis inte behövs eller uppenbart skulle bli utan verkan får domstolen enligt 35 kap. 7 § RB avvisa bevisningen. Detsamma gäller när domstolen finner att bevisningen med avsevärt ringare besvär eller kostnad kan föras på annat sätt. Enligt 8 § FPL skall domstolen se till att mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver och vid behov anvisa hur utredningen bör kompletteras. Enligt samma lagrum får överflödig utredning avvisas. En domstols uppgifter när det gäller att på nu angivet sätt söka berika eller begränsa processmaterialet betecknas inom doktrinen som domstolens materiella processledning. Domstolsutredningen redogjorde utförligt - med tonvikt på förvaltningsmålen - för sin syn på frågor om materiell processledning (SOU 1991:106 Del A s. 512-540). På grundval av utredningsförslaget föreslås i promemorian såvitt gäller domstolsärendena att domstolen skall se till att ärendet blev så utrett som dess beskaffenhet kräver. Domstolen skall också genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar. I de nu angivna delarna är bestämmelserna utformade i nära anslutning till rättegångsbalkens huvudförhandlingsbestämmelser. I promemorieförslaget upptas ingen motsvarighet till en regel i Domstolsutredningens förslag om att domstolen vid behov skall anvisa hur utredningen bör kompletteras. Den regeln hade utredningen hämtat från 8 § FPL. I promemorian görs emellertid ett uttalande om att domstolen vid behov skall förklara för parterna hur utredningen skall kompletteras. De allra flesta remissinstanserna godtar promemorieförslag, men särskilt när det gäller de dispositiva ärendenas handläggning förekommer det en del kritiska uttalanden. En materiell processledning i syfte att berika processmaterialet kan öka möjligheterna när det gäller att nå materiellt riktiga resultat och medföra att handläggningen blir snabbare och billigare. Både inriktningen och omfattningen av den materiella processledningen växlar mellan olika domare och det är svårt att genom lagregler skapa ökad klarhet om vad som bör gälla. Hur man skall bedöma en fråga varierar nämligen avsevärt från ärendetyp till ärendetyp och från fall till fall. Man kan dock hävda att generellt sett de fåtaliga dispositiva ärendena i det nu berörda hänseendet skiljer sig från de indispositiva. En kanske viktigare skiljelinje går dock generellt sett mellan sådana ärenden i vilka två enskilda är motparter till varandra och övriga ären- den. Det är dock många faktorer som behöver vägas in. Speciella intressen gör sig exempelvis gällande i sådana domstolsärenden som står brottmålen nära, t.ex. ärenden om disciplinansvar inom totalförsvaret. En diskussion rörande frågor om materiell processledning försvåras av att man kan se frågorna antingen som frek- vensfrågor eller som principfrågor. Exempelvis kan man hävda att behovet av materiell processledning minskar i de fall där beslutsmyndigheten blir enskilds motpart i ett ärende. I det hänseendet förväxlar man emellertid lätt de gränser som bör gälla för domstolens aktivitet och hur vanligt det är att domstolen be- höver agera. Promemorians förslag när det gäller berikandet av processmaterialet skiljer sig onekligen från det som för närvarande gäller för domstolsärendenas del enligt ärendelagens allmänna hänvisning till rättegångsbalkens tvistemålsbe- stämmelser. Promemorieförslaget upptar ju ingen motsvarighet till balkens bestämmelser avseende förberedelseskedet. De bestämmelserna passar emellertid inte riktigt in annat än i ett system byggt på att handläggningen delas upp i ett förberedande och ett avgörande skede. För domstolsärendena bör man mera sikta in sig på reglerna för huvudförhandlingsskedet i tvistemål. Det innebär att i den nya ärendelagen bör föreskrivas att domstolen skall se till att ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Genom frågor och påpekanden skall domstolen försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar. De föreslagna bestämmelserna är naturligtvis inte helt upplysande. Som angetts förut är det svårt att genom lagregler skapa ökad klarhet om vad som bör gälla. Lagstiftaren kan på grund av frågans natur inte heller annat än i en mycket begränsad omfattning genom motivuttalanden ta ställning till konkreta exempel på när materiell processledning skall förekomma. Allmänt sett kan det emellertid för flerpartsärendena sägas att domstolen i varje särskilt fall bör överväga om det är förenligt med domstolens opartiskhet och intresset av att undvika onödigt vidlyftiga förfaranden att det utövas en processledning. Regeln om att domstolen genom frågor och påpekanden skall försöka avhjälpa otydligheter i parternas framställningar bör tillämpas oavsett om det är en företrädare för det allmänna eller en enskild part som uttryckt sig otydligt eller ofullständigt. Så skall nämligen rättegångsbalkens motsvarande regler tillämpas. Såvitt gäller flera andra frågor återkommer problemet att man kan se frågorna antingen som frekvens- frågor eller som principfrågor. Sålunda är det t.ex. uppenbart att det mindre ofta behövs materiell processledning, om en enskild part har ett kvalificerat ombud. En enskild part i ett domstolsärende bör dock inte förlora på att han valt ett ombud. Själva principerna för vad domstolen får och skall göra i en viss situation bör därmed vara desamma i de båda fallen, även om domstolen givetvis kan ha större anledning att tro att ett kvalificerat ombud menar vad han säger om en juridisk fråga än att en enskild gör detta. När det i övrigt gäller frågor om i vilka fall det skall förekomma en materiell processledning synes de överväganden utredningen gjort angående förvaltningsmålen bilda ett gott underlag för den fortsatta rättsutvecklingen när det gäller den materiella processledningen i domstolsärendena. När det gäller frågan om domstolen vid behov också skall förklara för parterna hur utredningen bör kompletteras har man anledning konstatera att svaret måste få bero på ärendets art. Beträffande målen i förvaltningsdomstolarna gäller enligt 8 § andra stycket FPL att domstolen skall ge en förklaring. Någon motsvarande bestämmelse finns dock inte i rättegångsbalken eller i den nuvarande ärendelagen. Materiellt sett torde emellertid domstolarna redan nu vara betyd- ligt mer aktiva i de flesta typer av domstolsärenden än i tvistemålen. Även om osäkerhetsfaktorerna är många när det gäller att bedöma den frågan framstår det till och med som troligt att i domstolsärenden domstolarna vid behov som regel förklarar för parterna hur de skall komplettera utredningen. Det finns emellertid inte skäl att på den punkten behandla de fåtaliga dispositiva ärendena på något annat sätt än de dispositiva tvistemålen. För de många indispositiva ärendena behövs inte någon särskild föreskrift om att domstolen vid behov skall förklara hur utredningen bör kompletteras. En sådan skyldighet kan nämligen sägas följa redan av att domstolen skall försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar. I sig bör inga principiella skäl utesluta att också en myndighet får anvisningar om behovet av kompletteringar (jfr 45 kap. 11 § RB och kommentaren till 12 § förslaget till ny ärendelag). I promemorieförslaget upptas inte som i utredningsförslaget någon regel om avvisande av onödig utredning. I stället föreslås i promemorian att det - för tydlighets skull - av den nya ärendelagen mera uttömmande skall framgå de omständigheter under vilka avvisning kan ske. För den skull hänvisas i 23 § promemorians förslag till ny ärendelag till rättegångsbalkens bestämmelser i 35 kap. 7 § om avvisande av bevisning. Dessa bestämmelser gäller redan för ärendena på grund av den nuvarande ärendelagens allmänna hänvisning till rättegångs- balkens bestämmelser. Promemorieförslaget som i den nu berörda delen i sak har godtagits av remissinstanserna bör genomföras. För att ge domstolen ett stöd när det gäller att komma till rätta också med sådant som att parterna själva är onödigt vidlyftiga bör emellertid det förslaget med förebild i rättegångsbalkens bestämmelser kompletteras med en regel om att domstolen skall se till att inget onödigt dras in i ärendet. Frågor om formerna för den materiella processledningen behandlas vidare i författningskommentaren till 11 § förslaget till ny ärendelag. 7.11 Interimistiska beslut och inhibition -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Om det är av synnerlig vikt skall domstolen| | för tiden intill dess ärendet avgjorts få besluta om en sådan åtgärd| | som säkerställer det som ärendet gäller. En domstol som skall pröva| | ett överklagande skall få besluta att det överklagade avgörandet| | tills vidare inte får verkställas och även i övrigt besluta tills| | vidare rörande saken. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat detta utan erinran. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser dock att kravet på synnerlig vikt inte bör upprätthållas och att man i stället bör ta vissa regler i 15 kap. 3 § rättegångsbalken som förebild. Såväl den hovrätten som Ronneby och Karlstads tingsrätter efterlyser precieringar av förutsättningarna för att en domstol skall få besluta om en interimistisk åtgärd. Skälen för regeringens förslag: Enligt rättegångsbalken kan en part i tvistemål i åtskilliga fall få en säkerhetsåtgärd till stånd i avvaktan på ett slutligt avgörande av en tvist (se 15 kap. RB). Många regler som ger möjlighet att besluta om en säkerhetsåtgärd eller att meddela ett interimistiskt beslut finns även i anslutning till materiell lagstiftning. Bestämmelserna i rättegångsbalken torde endast i undantagsfall vara tillämpliga i domstolsärenden. Enligt den nuvarande ärendelagen kan emellertid domstolen förordna om en säkerhetsåtgärd när domstolen finner att det är av synnerlig vikt att fram till ärendets avgörande egendom ställs under förvaltning av god man eller annan åtgärd vidtas för säkerställande av den rättsvård om vilken det i ärendet är fråga (4 § tredje stycket). I den nuvarande ärendelagen ges även pro- cessuella bestämmelser av enklaste slag för hanteringen av en fråga om säkerställande. Promemorieförslaget innebär för det första såvitt gäller tingsrätterna att den nuvarande ärendelagens bestämmelse behålls i sak. Endast en remissinstans har kritiserat detta och menat att i stället reglerna i 15 kap. RB bör tillämpas. Reglerna i 15 kap. 1-4 §§ RB ger större möjligheter att besluta interimistiskt än den som bestämmelsen i den nuvarande ärendelagen ger. De är också mer preciserade än förslagets regler men därmed också mer invecklade och kan inte införas för ärendena utan att man också tar med andra regler i balken, t.ex. angående ställande av säkerhet. Samtidigt förefaller det tveksamt om man materiellt sett har möjlighet att låta de berörda reglerna i balken vara tillämpliga för samtliga ärendekategorier. Hur den nuvarande ärendelagens regel om interimistiska beslut har verkat är svårt att ha någon närmare uppfattning om. Det synes emellertid inte ha riktats någon kritik mot den och den bör därför behållas som en grundregel från vilken man för särskilda ärendetyper kan ha anledning göra tillägg i anslutning till den materiella lagstiftningen. För särskilda ärendekategorier bör nuvarande regler fortfarande gälla (se t.ex. 18 kap. 12 § utsökningsbalken). Promemorieförslaget innehåller även en särskild regel om interimistiska beslut och inhibition (åtgärd genom vilken en verkställighet av ett avgörande hindras) hos en domstol som prövar ett överklagande i ett ärende. En hovrätt har enligt 52 kap. 7 § tredje stycket RB en vidsträckt rätt att vid överklagande av ett beslut bevilja säkerhetsåtgärder interimistiskt eller att besluta om inhibition. En tingsrätt prövar emellertid inte i tvistemål frågor om överklaganden. Det gör att det för tvistemål i tingsrätt endast finns speciella bestämmelser i ämnet, t.ex. 3 kap. 5 § utsökningsbalken och 62 § lagen (1990:746) om betalnings- föreläggande och handräckning. Till de bestämmelserna skall läggas de förut nämnda bestämmelserna om säkerhetsåtgärder i 15 kap. RB i den mån de är tillämpliga. En förvaltningsdomstol har enligt 28 § FPL en allmän rätt att vid överklagande besluta att det överklagade beslutet tills vidare inte skall gälla och även i övrigt besluta rörande saken. Se även 29 § FPL och 18 kap. 12 § ut- sökningsbalken. Mot den nu angivna bakgrunden bör i den nya lagen för sådana ärenden i vilka domstolen prövar ett överklagande införas en allmän bestämmelse om att domstolen får bestämma att det överklagade beslutet tills vidare inte får verkställas och att domstolen även i övrigt får besluta tills vidare rörande saken. I det sist angivna hänseendet är det främst åtgärder av den typ som anges i 15 kap. 3 § andra stycket RB som kan komma i fråga. Någon anledning att i den nya ärendelagen exemplifiera de åtgärder som kan komma i fråga är inte meningsfullt eftersom man genom detta knappast underlättar tillämpningen och inte heller skapar några ökade garantier för rättssäkerhet. 7.12 Parternas kostnader -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: I ett ärende där två eller flera enskilda är| | motparter till varandra skall domstolen med tillämpning av | | 18 kap. RB kunna förplikta den ena parten eller dennes ställföre-| | trädare, ombud eller biträde att ersätta den andra parten för | | dennes kostnader i ärendet eller det som i ärendet betalats av | | allmänna medel. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser lämnar promemorieförslaget om kostnadsersättning i de fall där två enskilda står mot varandra utan någon erinran i sak. Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Sandvikens tingsrätt och Umeå tingsrätt samt Sveriges advokatsamfund förespråkar emellertid att det i den nya ärendelagen införs bestämmelser även om det allmännas ansvar för enskild motparts kostnader, åtminstone för det fallet att det allmänna överklagar och förlorar. Några remissinstanser efterlyser klargörande uttalanden på skilda punkter. Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande ärendelagen har inga egna bestämmelser om en parts ansvar för motpartens kostnader för förfarandet. I rättegångsbalken finns emellertid i 18 kap. relativt utförliga bestämmelser i ämnet. Grundprincipen enligt de bestämmelserna är att en förlorande part skall ersätta motparten dennes rättegångskostnader. Det finns anledning att i detta sammanhang påpeka att den principen gäller såväl dispositiva som indispositiva mål och att en i 18 kap. 2 § RB upptagen regel om kvittning av rättegångskostnader endast avser kostnadsansvaret i vissa av de indispositiva mål i vilka det rättsförhållande som målet gäller inte får bestämmas på något annat sätt än genom dom. I förvaltningsprocesslagen finns det över huvud taget ingen bestämmelse om en parts ansvar för rättegångskostnader. Det förekommer otvivelaktigt ärenden i vilka med nu gällande regler bestämmel- serna i 18 kap. RB faktiskt tillämpas. Dessa ärenden torde emellertid vara mindre vanliga. Redan Processlagberedningen uttalade att bestämmelserna, vilka förutsätter att ett partsförhållande föreligger, endast i begränsad omfattning skulle komma till användning i domstolsärendena (se NJA II 1947 s. 92 och 113). Sålunda borde enligt beredningen beaktas olika ärendens beskaffenhet och syftet med de bestämmelser om vilka var fråga. I rättsfallet NJA 1949 s. 672 angående arvsskatt lämnades ett dödsbos begäran om ersättning av det allmänna för kostnader i högre rätt utan avseende trots att dödsboet vann processen där (jfr rättsfallet NJA 1980 s. 541). I rättsfallet NJA 1976 s. 556 angående boupp- teckningsed fick emellertid sökanden ersättning enligt 18 kap. 1 § RB av sin enskilda motpart. I rättsfallet NJA 1979 s. 164 tillämpades rättegångsbalkens kostnadsregler i ärende angående entledigande av god man enligt aktiebolagslagen vid tvist mellan aktieägare och den gode mannen. Högsta domstolen uttalade i sina skäl bl.a. att det i ärendet förekommit en intressemotsättning mellan klaganden och den gode mannen och att detta föranlett en handläggning i tingsrätten enligt samma principer som gäller för tvistemål. Reglerna i 18 kap. RB ansågs i rättsfallet NJA 1977 s. 495 (enskild part mot enskild) tillämpliga också i ett tvistigt ärende enligt den numera upphävda namnlagen (1963:521), jfr dock även rättsfallet NJA 1988 s. 146. I rättsfallet NJA 1984 s. 623 ansågs rättegångsbalkens regler om parts rätt till ersättning dock inte tillämpliga i ett ärende angående lagfartssammanträde. Högsta domstolen konstaterade i sina skäl bl.a. att det inte föreligger något egentligt partsförhållande i dessa ärenden. Det finns vidare flera refererade hovrättsfall i vilka kostnadser- sättning har dömts ut enligt reglerna i 18 kap. RB. Det skall nämnas att före- dragande departementschefen vid tillkomsten av lagen (1976:206) om felparkeringsavgift förutsatte att rättegångsbalkens regler om rätte- gångskostnader skulle vara tillämpliga. I promemorian föreslås att domstolen i ett ärende där två enskilda är motparter till varandra med tillämpning av 18 kap. RB skall kunna förplikta den ena parten eller dennes ställföreträdare, ombud eller biträde att ersätta den andra parten dennes kostnader i ärendet eller det som i ärendet betalats av allmänna medel. Förslaget godtas av remissinstanserna och bör genomföras. Genom att regeln getts en fakultativ utformning kan äldre överväganden och avgöranden fortfarande ha en praktisk betydelse när det gäller frågor om utdömande av ett kostnadsansvar. I anslutning till materiell lagstiftning kan det förekomma särskilda regler om kostnadsansvaret. Exempel på detta ger 20 § lagen (1988:688) om besöksförbud. Frågan om kostnadsansvaret i sådana ärenden i vilka en enskild part står mot en allmän bör enligt promemorian lämnas utanför reformen. På den punkten är det flera remissinstanser som är kritiska. Frågan om en enskild part bör ha rätt att få ersättning för sina rättegångskostnader av det allmänna, när han har en myndighet som motpart och vinner framgång i processen, har en ojämförligt större betydelse för förvaltningsdomstolarnas mål än för domstolsärendena. Mycket talar för att svaret på frågan bör vara detsamma för de berörda målen och ärendena. Ett ställningstagande till frågan bör därför inte ske isolerat för domstols- ärendenas del utan får övervägas i annat sammanhang. Det som har sagts nu medför givetvis att det inte heller finns anledning att nu reglera frågan om en myndighets rätt till kostnadsersättning av en enskild part. I den nya ärendelagen bör därför tills vidare endast behandlas den situationen att två enskilda parter står mot varandra. Därmed kommer rättegångskostnader inte att kunna dömas ut i ett mål mellan en allmän part och en enskild annat än om det för en viss ärendetyp finns särskilda regler. Detta torde för de allra flesta fall faktiskt sett inte innebära någon skillnad i förhållande till det som bör anses gälla med nuvarande ordning. Om det på samma sida i ett förfarande finns både en allmän och en enskild part kan den enskilda parten ensam ha att svara för motpartens kostnader. Det bör påpekas att ett statligt organ som är part och i ärendet har samma ställning som en privat fysisk eller juridisk person, t.ex. därför att staten innehar en fastighet, vid tillämpningen av den nya ärendelagen bör ses som enskild part. Exempel på särbestämmelser ger lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. såvitt gäller arvsskatteärenden. Till detta kommer reglerna om statens stöd vid allmän rätts- hjälp och reglerna i 3 kap. skadeståndslagen (1972:207) om det allmännas skadeståndsansvar. 7.13 Omprövning -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: De nuvarande reglerna i ärendelagen om att | | tingsrätten i vissa fall skall ompröva sitt beslut överförs i | | huvudsak oförändrade till den nya lagen. | -------------------------------------------------------------------- Promemorieförslaget överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser har godtagit förslaget eller lämnat detta utan erinran. Kammarkollegiet anser dock att de nuvarande omprövningsreglerna inte fungerar tillfredsställande i arvsskattemål och förklarar att det grundläggande felet är att arvsskatteärendena till sin natur inte liknar vanliga domstolsärenden utan mera vanliga skatteärenden. Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser angående omprövning infördes i ärendelagen år 1990 i allt väsentligt med 27 och 28 §§ förvaltningslagen som förebild. Bestämmelserna är avsedda främst för vissa enpartsärenden där tingsrätt har att göra en primär prövning av saken. En sådan prövning i ett enpartsärende är nämligen till sin natur sådan att det inte helt sällan uppstår en felaktighet i ett beslut för vilken det framstår som onödigt att part skall behöva anlita ett formligt rättsmedel. I viss utsträckning kan det enligt den nuvarande ärendelagen ske en omprövning även i två- eller flerpartsärenden. En begränsning ligger dock i att omprövningen inte får bli till nackdel för någon enskild part. Domstolsutredningen föreslog att man skulle behålla omprövningsreglerna för domstolsärendena. Genom att emellertid processen i tvåpartsärenden kunde sägas bli mera kvalificerad genom de av utredningen i övrigt föreslagna reglerna menade utredningen att det fanns anledning att uttryckligen begränsa omprövningsreglernas tillämpningsområde till enpartsärendena. I promemorian görs emellertid ingen sådan begränsning. De omprövningsregler som finns i den nuvarande ärendelagen synes fungera väl, åtminstone om man bortser från arvsskatteärendena. Med utredningsförslaget om begränsning av reglerna får man onödiga svårigheter genom att det inte alltid är så enkelt att avgöra vad som är ett enpartsärende och vad som är ett tvåparts- ärende. Reglerna bör därför gälla även tvåpartsärenden. De särskilda problem som omprövningsinstitutet kan ha i arvsskatteärenden bör inte lösas genom den nya ärendelagen utan får tas upp i samband med en översyn av arvs- och gåvo- skattelagstiftningen. Det finns inte någon anledning att utsträcka om- prövningsreglernas tillämpningsområde till sådana fall där förfarandet vid tingsrätten inletts genom överklagande. Den överprövning av en förvaltningsmyndighets beslut som sker i ett sådant fall måste ju förutsättas ha den kvaliteten att omprövningsinstitutet inte passar. Ärendelagens bestämmelser bör därför i huvudsak oförändrade flyttas över till den nya lagen. 7.14 Överklagande till hovrätt och Högsta domstolen -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: I den nya lagen införs - efter mönster av | | reglerna i förvaltningsprocesslagen - generella bestämmelser om | | prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt. I anslutning | | till materiell lagstiftning bestäms för vilka ärendetyper ett | | sådant tillstånd skall krävas. Vid överklagande till Högsta | | domstolen skall reglerna om prövningstillstånd i 54 kap. RB | | tillämpas. Om ärendet vid tingsrätten har inletts genom ett | | överklagande, skall sådana omständigheter eller bevis som en | | klagande åberopar först i Högsta domstolen beaktas endast om det| | finns särskilda skäl. | -------------------------------------------------------------------- Promemorieförslaget: I promemorian föreslås att regeln om åberopande av nya omständigheter och bevis i Högsta domstolen skall gälla alla ärenden i den instansen. I övrigt överensstämmer promemorieförslaget med regeringens förslag. Remissinstansserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat detta utan erinran. Malmö tingsrätt och Sveriges domareförbund förespråkar dock att det vid överklagande skall krävas särskilda skäl för tillåtande av en ny omständighet eller ett nytt bevis. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet påpekar att det finns en möjlighet att införa en sådan preklusionsregel för dispositiva ärenden. Hovrätten över Skåne och Blekinge är kritisk till den i promemorian förslagna regeln om åberopande av nya omständigheter och bevis i Högsta domstolen och menar att en eventuell preklusionsregel för processen i den instansen i stället bör utformas efter förebild i 55 kap. 13 § RB. Skälen för regeringens förslag: Som angetts i avsnitt 7.2 bör den nya ärendelagen tillämpas också när ett beslut av tingsrätten överklagas. På de allra flesta punkter bör handläggningsreglerna vara desamma för de olika instanserna. Det finns emellertid också frågor som är speciella för en överprövning. Det gäller bl.a. prövningstillstånd. Frågor om prövningstillstånd övervägs för närvarande av Hovrättsprocessutredningen (Ju 1993:04). Det finns inte underlag för att nu i den nya ärendelagen införa mer allmänna bestämmelser om att en fullständig hovrättsprövning av ett överklagande skall förutsätta prövningstillstånd. I den nya lagen bör emellertid efter mönster av det som gäller i förvaltningsprocessen (se prop. 1993/94:133) införas sådana bestäm- melser som behövs när det i anslutning till den materiella lagstiftningen för en viss ärendetyp bestäms att det skall krävas prövningstillstånd. Därmed uppnås totalt sett en enklare reglering. När det gäller överklagande till Högsta domstolen förs i promemorian den tanken fram att man för hovrättsavgöranden i sådana domstolsärenden som över- klagats till tingsrätt inför ett generellt fullföljdsförbud med möjlighet för hovrätten att i det enskilda fallet besluta om rätt att överklaga. Den typen av regler har kommit till användning på flera rättsområden, se t.ex. 10 a § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift. Det är emellertid ännu för tidigt att bedöma om regler av det slaget kan ges någon mera allmän giltighet. Först måste det göras en mera ingående utvärdering av hur de nuvarande reglerna har fungerat. Frågan kan i vart fall inte besvaras inom ramen för det nu pågående lagstiftningsarbetet. I stället bör den nya ärendelagen bygga på att det vid överklagande till Högsta domstolen krävs prövningstillstånd enligt reglerna i 54 kap. RB. Processen i dispositiva tvistemål i hovrätt utmärks bl.a. av att en part inte får åberopa nya omständigheter eller ny bevisning i den högre domstolen annat än om han inte kunnat göra åberopandet redan i den lägre rätten eller om han har en giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset i den lägre domstolen (se 50 kap. 25 § RB). Med omständigheter och bevis avses i det sammanhanget - åtminstone i huvudsak - endast det som inom doktrinen betecknas som rättsfakta och bevismedel. Samma regel som i 50 kap. 25 § RB gäller vid överklagande av en hovrättsdom till Högsta domstolen (se 55 kap. 13 § RB). Där tillämpas regeln ännu strängare än i hovrätt. De berörda bestämmelserna torde med nu gällande regler endast i undantagsfall kunna ges en analogisk tillämpning vid överklagande av ett beslut. För överklagande till hovrätt bör det enligt promemorian inte gälla några preklusionsregler. Den ordningen har godtagits av de allra flesta remissinstanserna, men det finns remissinstanser som har en annan uppfattning. Såvitt gäller de indispositiva ärendena som utgör den stora majoriteten av ärendena finns det dock inte större anledning att ha preklusionsregler vid överklagande till hovrätt än vad det finns för de indispositiva tvistemålen. Man skulle emellertid kunna tänka sig en regel för dispositiva ärenden eller åtminstone flertalet sådana ärenden, men det man skulle vinna med en sådan regel torde inte uppväga det man skulle förlora genom att systemet blev mera krångligt. För ärendena har man dessutom anledning att beakta att enskilda skall kunna klara sig utan anlitande av juridiskt skolade biträden. Någon preklusionsregel bör därför inte införas i den nya ärendelagen för hovrättsprocessens del. När det gäller processen i Högsta domstolen föreslås i promemorian en regel om att sådana omständigheter eller bevis som klaganden åberopar först där skall beaktas endast om det finns särskilda skäl. En motsvarande regel finns redan i 37 § FPL. En remissinstans har avstyrkt promorians förslag och otvivelaktigt kan man mot detta förslag föra delvis samma kritiska resonemang som när det gäller en regel om åberopandet av nya omständigheter och bevis i hovrätten. Det finns emellertid också en typ av ärenden för vilken det framstår som orimligt att en part skall ha en ovillkorlig rätt att få beaktade sådana omständigheter och bevis som han åberopar först i Högsta domstolen. Det gäller sådana ärenden som vid tingsrätten inletts genom ett överklagande. I sådana ärenden rör det sig ju om en tredje domstolsprövning av en förvaltningsmyndighets beslut. Promemorians preklusionsregel bör därför justeras på det sättet att den gäller endast när ärendet i tingsrätten har inletts genom ett överklagande. För tvistemål finns i rättegångsbalken bestämmelser om att en högre domstol i vissa fall - med undanröjande av den lägre domstolens avgörande - skall återför- visa målet till den lägre domstolen, om den domstolen gjort sig skyldig till ett rättegångsfel. Dessa bestämmelser har mjukats upp genom lagändringar år 1989. För de fall där ett beslut har överklagats till hovrätt och Högsta domstolen finns inga motsvarande bestämmelser. Vid överklagande av ett avgörande i ett domstolsärende torde emellertid reglerna för tvistemål i många fall kunna ha en analogisk tillämpning (se Processlagberedningen i NJA II 1943 s. 683). I viss utsträckning kan en högre allmän domstol även utan lagstöd återförvisa ett mål på materiella grunder, nämligen när i den domstolen aktualiseras en fråga till vilken den lägre domstolen inte tagit ställning (jfr Welamson, Rättegång VI, 3:e upplagan, s. 127). Delvis sätter det instansordningens principer ur spel att inte återförvisa ett fall där det har förekommit ett rättegångsfel i en lägre domstol. En återförvisning har dock oftast även många nackdelar och det är därför som reglerna i rättegångsbalken har mjukats upp. Hur den högre domstolen bör förfara i ett domstolsärende när det gäller undanröjande och återförvisning beror på omständigheterna. Förvaltningsprocesslagen innehåller ingen bestämmelse i ämnet och det finns inte tillräckliga skäl att i den nya ärendelagen införa någon sådan bestämmelse (se dock även 37 § andra stycket förslaget till ny ärendelag). 7.15 Särskilda rättsmedel -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: De särskilda rättsmedlen, dvs. resning, åter-| | ställande av försutten tid och klagan över domvilla, regleras i | | den nya ärendelagen genom en hänvisning till bestämmelserna i | | rättegångsbalken. I den nya lagen tas dessutom in en bestämmelse| | om att resning får äga rum även i andra fall än som föreskrivs i 58| | kap. rättegångsbalken, om det finns synnerliga skäl. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag utom så till vida att promemorieförslaget tillåter även ett undanröjande på grund av domvilla, om det finns synnerliga skäl. Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt promemorieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för Övre Norrland och Stockholms tingsrätt avstyrker dock förslaget och Karlstads tingsrätt menar att resning eller undanröjande på grund av domvilla inte bör kunna beviljas annat än enligt RB:s regler, när åtgärden är till nackdel för en enskild motpart. Skälen för regeringens förslag: När ett avgörande av en förvaltningsmyndighet eller domstol inte kan överklagas sägs det ha fått laga kraft. I princip avslutas alla förfaranden med ett lagakraftägande avgörande. Ett sådant avgörande kan angripas med hjälp av ett särskilt (extraordinärt) rättsmedel. Grundreglerna om dessa rättsmedel har sedan länge funnit i regeringsformen och där gällt samtliga domstolstyper (se numera 11 kap. 11 § regeringsformen). Rättegångsbalken anvisar för domar och beslut tre särskilda rättsmedel i 58 och 59 kap., nämligen resning, återställande av försutten tid och klagan över domvilla. Gemensamt för resning och klagan över domvilla är att saken vid bifall till framställningen tillåts bli prövad på nytt därför att det har anförts ett förhållande som är ägnat att försvaga tilltron till avgörandets riktighet. Återställande av försutten tid innebär att ett överklagande (eller i undan- tagsfall klander) tillåts trots att den ordinarie klagotiden (eller klander- tiden) redan har gått till ända. Reglerna i rättegångsbalken har sitt ursprung i lagen (1939:303) om särskilda rättsmedel och gäller primärt endast tvistemåls- och brottmålsavgöranden. På grund av hänvisningen i 11 § den nuvarande ärendelagen gäller emellertid i domstolsärendena det som i balken är föreskrivet för tvistemål „i den mån det är tillämpligt„. Någon regel om att balkens regler om förutsättningarna för användandet av ett särskilt rättsmedel skulle vara direkt tillämpliga fanns tidigare inte i balken, men år 1988 (prop. 1987/88:58, bet. 1988/89:JuU7, rskr. 1988/89:33, SFS 1988:1451) infördes i 58 kap. 10 a och 13 §§ samt 59 kap. 4 a § RB bestämmelser som bygger på att rättegångsbalkens bestämmelser för tvistemål och brottmål skall „tillämpas„ beträffande vissa avgöranden utanför tvistemåls- och brottmålsområdet. För särskilda ärendetyper finns det dessutom andra regler enligt vilka bestämmelserna i 58 och 59 kap. RB skall tillämpas. Exempel erbjuder 18 kap. 20 § andra stycket utsökningsbalken och 21 kap. 11 § sjölagen (1994:1009). Inom förvaltningsrätten föll tidigare tillämpningen av de extraordinära rättsmedlen tillbaka på den mycket kortfattade regleringen i 11 kap. 11 § regeringsformen. I betänkandet Några frågor angående Regeringsrätten (SOU 1992:138) lämnades förslag till en lag om särskilda rättsmedel inom förvaltningsrätten. Den föreslagna regleringen anknyter i åtskilliga hänseenden till den reglering som finns i rättegångsbalken. Den viktigaste skillnaden är att det i den föreslagna lagen öppnas en mer allmän möjlighet att bevilja en extraordinär åtgärd när det finns synnerliga skäl. Genom en nyligen beslutad reform har på grundval av betänkandet regler om särskilda rättsmedel införts i 37 b och c §§ FPL (prop. 1994/95:27, bet. 1994/95:JuU 6, rskr. 1994/95:165, SFS 1995:22). Regleringen är inte avsedd att ändra tidigare praxis (angiven prop. s. 175). De nya reglerna innebär bl.a. att resning får beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. Det skall i anslutning till detta nämnas att inom förvaltningsprocessrätten institutet resning motsvarar såväl rättegångsbalkens institut resning som dess institut klagan över domvilla och att det i motiven till ändringarna i förvaltningsprocesslagen förutskickas att frågorna om de extraordinära rättsmedlen inom förvaltningsrätten kan komma att omprövas i samband med en mera allmän reform av förvaltningsprocessen. I promemorian föreslås att de särskilda rättsmedlen, dvs. resning, åter- ställande av försutten tid och klagan över domvilla, regleras i den nya ärende- lagen genom en hänvisning till bestämmelserna i rättegångsbalken. Det föreslås utöver detta att i den nya lagen tas in en bestämmelse om att resning eller undanröjande på grund av domvilla får beviljas även under andra omständigheter än som anges i rättegångsbalken, om det föreligger synnerliga skäl. Endast några remissinstanser har kritiserat detta förslag. Promemorieförslaget skall ses mot bakgrund av det som gällde för domstolsärendena före 1988 års ändringar i rättegångsbalken. Reformen år 1988 hängde samman med att beslutsfunktionen rörande extraordinära frågor för åtskilliga fall flyttades från Högsta domstolen till hovrätt och att det därmed behövdes någon form av materiell reglering för samtliga fall. Enligt lagrådsremissen torde emellertid resning och klagan över domvilla i allmän domstol beträffande andra avgöranden än sådana för vilka tvistemåls- eller brottmålsreglerna är tillämpliga åtminstone före reformen ha kunnat beviljas efter något mindre restriktiva principer än de som tvistemålsreglerna ger uttryck för. I lagrådsremissen hävdas också att i huvudsak samma principer var bestämmande som när det gällde frågor om resning i Regeringsrätten beträffande förvaltningsrättsliga avgöranden. Mot dessa uttalanden har Lagrådet riktat viss kritik. Oavsett hur det förhöll sig med de extraordinära rättsmedlen före år 1988 kan man konstatera att tvistemålsavgöranden (i dessa inräknade avgöranden från Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen) är speciella på det sättet att man regelmässigt har att ta hänsyn till en enskild part för vilken den extraordinära åtgärden är till nackdel. Brottmålsavgörandena är speciella i och med att de berör ansvarsfrågor. När man kommer utanför tvistemåls- och brottmålsområdet finns det extraordinära situationer som inte låter sig helt inpassas under detaljerade regler. En rättelse kan ofta ske utan att det drabbar någon enskild och särskilt detta ger möjligheter att undvika t.ex. resultat vilka för lekmannen framstår som logiskt omöjliga eller som på något annat sätt är stötan- de. Samtidigt medför - som Lagrådet påpekat - rättskraftsprinciperna för domstolsärenden att förutsättningarna för att bevilja en extraordinär åtgärd i vissa fall är mera restriktiva i domstolsärendena. Särskilt behovet av att i vissa undantagsfall gå utanför de ramar som rättegångsbalkens regler sätter medför ett behov av en särskild regel om extraordinära åtgärder beträffande ett beslut i ett domstolsärende. I huvudsak bör man tillämpa samma principer som nu skall tillämpas för avgöranden inom förvaltningsrätten. Det är mot den nu angivna bakgrunden naturligt att för domstolsärendenas del komplettera rättegångsbalkens regler med en regel av det slag som numera tagits in i förvaltningsprocesslagen och som tillåter att resning sker i de fall där det finns synnerliga skäl. Någon motsvarighet till regeln i lagrådsremissens förslag om domvillofall behövs inte, eftersom de fall i vilka en extraordinär åtgärd bör beviljas enligt en sådan regel också torde falla in under regeln för resningsfall. Tillräckliga skäl att såvitt gäller domstolsärendena begränsa reformen till sådana fall i vilka det inte uppstår nackdelar för någon enskild part finns inte. Enskilda intressen som står mot sökandens kan ju beaktas inom ramen för prövningen av om det finns „synnerliga skäl„ och man kan inte helt utesluta att det i extrema fall kan förekomma anledning att bevilja en extraordinär åtgärd även när det kan sägas förekomma sådana intressen. Mot den nu angivna bakgrunden bör i enlighet med Lagrådets förslag frågor om de extraordinära åtgärderna i domstolsärenden regleras dels genom hänvisningar till rättegångsbalkens regler, dels genom en tilläggsregel om att resning får äga rum även i andra fall än som föreskrivs i 58 kap. RB, om det finns synnerliga skäl. Detta innebär att man kan avvika från balkens bestämmelser inte endast när det gäller tidsfrister för påkallandet av den extraordinära åtgärden utan också när det gäller övriga i balken angivna förutsättningar för en sådan åtgärd. Den nya regleringen bör avse såväl de fall som prövats enligt ärendelagen som de vilka efter överklagande hade kunnat prövas enligt den lagen. Nu förekommande särbestämmelser för vissa slags ärenden, t.ex. 18 kap. 20 § utsökningsbalken, bör behållas tills vidare. 8 Överlämnande av mål och ärenden mellan domstolar -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: När en tingsrätt i samband med att ett mål | | eller ärende inleds finner att den inte är behörig, skall | | tingsrätten lämna över den skrivelse som kommit in till | | tingsrätten till en domstol som är behörig, om den som har inlett| | förfarandet inte har något att invända mot detta och det inte | | heller finns något annat skäl mot ett överlämnande. Skrivelsen | | skall anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag | | som den kom in till den tingsrätt som först tog emot skrivelsen.| -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt promemorieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Göteborgs tingsrätt avstyrker dock en reform med hänvisning bl.a. till att det finns en risk att de som vänder sig till domstol kommer att slarva och till att det införs en granskningsskyldighet för domstol. Svea hovrätt menar att det skulle vara lämpligt att reglera den situationen att den mottagande domstolen inte anser sig vara behörig och väcker dessutom frågan om inte ett överlämnande skall kunna ske även under handläggningen av ett mål eller ärende. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att den som inlett förfarandet inte skall behöva beredas tillfälle att yttra sig om detta skulle orsaka dröjsmål. Haparanda tingsrätt menar att en ansökan skall anses ingiven först den dag den kom in till rätt domstol. Malmö tingsrätt och Sveriges domareförbund menar att överflyttningen bör avse „målet eller ärendet„ och att den överlämnande domstolen bör kunna fatta beslut om t.ex. kvarstad. Nuvarande ordning: En domstols behörighet att ta upp ett mål eller ärende är i allmänhet lokalt, sakligt och funktionellt begränsad. Reglerna om detta brukar kallas forumregler. Reglerna om den lokala kompetensen begränsar domstolarnas verksamhet till att i huvudsak gälla mål och ärenden som har anknytning till deras egna territoriella verksamhetsområde. Reglerna om den sakliga kompetensen koncentrerar vissa typer av mål och ärenden till domstolar som därigenom blir mer eller mindre specialiserade. Reglerna om den funktionella kompetensen lägger grunden till ett hierarkiskt instanssystem. För tvistemålen finns det forumregler i 10 kap. RB. Motsvarande regler för brottmål finns i 19 kap. RB. Ärendelagen innehåller inga forumregler. I stället finns sådana regler för de allra flesta ärendetyper i anslutning till den för ärendet i fråga gällande materiella lagstiftningen eller är underförstådda i den lagstiftningen. Den hänvisning till rättegångsbalkens bestämmelser som finns i 11 § ärendelagen omfattar inte forumfrågor (se 10 kap. 17 § första stycket 7 RB). Beträffande domstolens aktivitet när det gäller att beakta att forumreglerna iakttas kan man grovt sett skilja mellan två system. Enligt det ena - som gäller i allmänhet - skall domstolen göra en officialprövning av behörighetsfrågan endast i det fallet att svaranden uteblir från första inställelsen eller inte följer ett föreläggande att avge skriftligt svaromål (se 10 kap. 18 § RB). För övriga situationer krävs att svaranden inom viss tid gör en s.k. foruminvändning (se 34 kap. 2 § RB). Forumregeln brukar för nu berörda fall betecknas som dis- positiv, eftersom svaranden givetvis kan välja att avstå från att göra någon invändning. Det ligger i sakens natur att forumregler av nu angivet slag inte har annat syfte än att skydda svaranden mot att tvingas inställa sig inför en domstol som är främmande för honom eller för saken. I de allra flesta av de nu berörda fallen kan en kärande/sökande ha en valrätt mellan olika domstolar (kon- kurrerande fora). Särskilt för sådana tvistemål och ärenden i vilka parterna inte har någon möjlighet att ingå en för domstolen bindande förlikning om saken (indispositiva mål och ärenden) gäller som regel det andra systemet. Enligt detta skall domstolen alltid självmant pröva sin behörighet. En forumregel av nu angivet slag brukar betecknas som indispositiv. Flertalet av de nu berörda fallen räknas upp i 10 kap. 17 § RB. Indispositiva forumregler används bl.a. för att skydda principerna om domstolarnas sakliga och funktionella kompetens. Syftet med reglerna kan sägas vara att skapa garantier för att domstolarna skall avgöra målet eller ärendet på ett effektivt och riktigt sätt. Givetvis kan reglerna dessutom vara ägnade att på samma sätt som de dispositiva forumreglerna skydda svaranden. Nästan alltid saknar parterna valfrihet när det gäller ett forum av nu angivet slag (exklusivt forum). Även i brottmål är forumreglerna indispositiva. Endast sällan är emellertid ett forum exklusivt. Åklagaren eller målsäganden ges i stället en betydande valfrihet och det är svårt att finna ett praktiskt exempel på fall i vilket en åklagare skulle kunna tänkas väcka åtal utan att ha stöd av någon forumregel. Om domstolen vid en prövning som åligger den finner att den inte har behörighet att handlägga målet eller ärendet, skall den besluta om avvisning. Allmänna regler om detta finns i 34 kap. RB och 3 § ärendelagen. I vissa undantagsfall har domstolen i stället möjlighet att lämna över målet, ärendet eller handlingarna i målet eller ärendet till en behörig domstol. De flesta bestämmelser om överlämnande förutsätter att överlämnandet sker redan i samband med att förfarandet inleds i domstolen. Exempelvis föreskrivs i 2 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) att, när en konkursansökan har gjorts hos en tingsrätt som inte är behörig, tingsrätten genast skall sända handlingarna i ärendet till den tingsrätt som enligt vad dessa visar är behörig och underrätta sökanden. I 61 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning finns bestämmelser om det fallet att en tingsrätt - som får ett mål enligt den lagen från en kronofogdemyndighet eller en annan tingsrätt - finner att det inte framgår av handlingarna att tingsrätten är behörig att handlägga målet. Tingsrätten skall i sådant fall lämna över målet till en annan tingsrätt som kan vara behörig. Det anges i motiven (prop. 1989/90:85 s. 142) att bestämmelsen om detta är tillämplig endast när tingsrätten tar emot målet och alltså inte i ett senare skede. I 21 § andra stycket skuldsaneringslagen finns en bestämmelse om att en tingsrätt, till vilken ett ärende om skuldsanering överlämnas och som finner att den inte är behörig att handlägga ärendet, skall överlämna ärendet till en tingsrätt som är behörig. Även ett överlämnande av nu angivet slag förutsätts komma till stånd redan i samband med att tingsrätten tar emot ärendet. Det finns emellertid även regler som tillåter att ett överlämnande sker långt efter det att förfarandet har inletts. Sålunda kan enligt 19 kap. 7 § andra stycket RB en tingsrätt, där det har väckts ett åtal, på begäran av åklagaren lämna över målet till en annan tingsrätt som är behörig. Överlämnandet kan ske när som helst under målets handläggning, och det är naturligt att till detta knyts en uttrycklig bestämmelse om att de beslut som har fattats före överlämnandet skall gälla, om inte den domstol till vilken målet överlämnats bestämmer något annat. Bestämmelserna är speciella i så måtto att de inte såsom andra regler förutsätter att den domstol som lämnar över målet eller ärendet är obehörig. Av intresse i sammanhanget är även regleringen i 10 kap. 20 § första stycket RB. Med stöd av denna kan käranden/sökanden i tvistemål och ärenden överklaga ett avvisningsbeslut och yrka att den högre rätten hänvisar målet/ärendet till en lägre som är behörig. Om det finns tillräcklig utredning för ett beslut i forumfrågan, torde den högre domstolen vara skyldig att på yrkande besluta om hänvisning (jfr t.ex. rättsfallet NJA 1966 s. 205). Hänvisningen kan ske inte bara till en domstol av lägre ordning utan även till ett annat behörigt organ som är „underställt„ sådan domstol. Att det lägre organet inte tillhör den högre domstolens domkrets spelar ingen roll. Talan anses väckt när den ursprungliga ansökan kom in (se NJA II 1946 s. 505, rättsfallet NJA 1975 s. 75 samt SvJT 1969 s. 922). Motsvarande torde gälla i brottmål enligt 19 kap. 11 § första stycket RB. Klaganden behöver inte framställa något yrkande om att avvisningsbeslutet skall ändras utan kan nöja sig med att yrka en hänvisning (se rättsfallet NJA 1993 s. 119). Generellt för reglerna om överlämnande gäller att ett beslut inte går att överklaga särskilt. En uttrycklig bestämmelse av den innebörden finns i 61 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning samt i 21 § andra stycket skuldsaneringslagen. Annars följer det i allmänhet motsatsvis av reglerna i rättegångsbalken om tillåtligheten av överklagande av ett beslut som inte är slutligt. Ett beslut om överlämnande kan nämligen inte betraktas som ett slutligt beslut i den allmänna domstolsprocessens mening. När ett „mål„ eller „ärende„ överlämnas är förfarandet givetvis inlett redan i och med det första ingivandet. För andra fall, dvs. sådana där det är „handlingarna„ som överlämnas, skulle man vid avsaknad av särskilda bestämmelser ha anledning att hävda motsatsen. I 2 kap. 2 § konkurslagen finns emellertid en uttrycklig bestämmelse om att en ansökan skall anses gjord när ansökningshand- lingen kom in till den första tingsrätten. Skälen för regeringens förslag: Reformbehovet I praktiken överlämnas handlingar mellan tingsrätter i många fall trots att det saknas uttryckliga bestämmelser om överlämnande. Riskerna med detta är framför allt att en mottagande domstol kan motsätta sig förfarandet och att det kan uppstå problem när det gäller t.ex. avgiftsfrågor och det första ingivandets betydelse för bestämmelser om frister. Självklart kan en rättsutveckling utan stöd i lag också innebära problem när det gäller sådant som att dra gränser för i vilka fall ett överlämnande bör anses vara lämpligt och när det bör anses vara olämpligt. För tydlighets skull bör det tilläggas att ett överlämnande alltid torde kunna ske i de fall där det framkommer att det varit avsändarens mening att en skrivelse skulle ha tillställts ett annat organ än det som faktiskt har fått ta emot skrivelsen. Det finns flera skäl som talar för att särskilt reglerna om de allmänna domstolarnas lokala och sakliga behörighet i tvistemål bör ses över. Flertalet av reglerna härstammar från en tid när rättskipningen i första hand var en kommunal angelägenhet. Kommunikationsmedlen har förändrats radikalt sedan reglerna tillkom. Sedan länge har det också hävdats att reglerna är alltför invecklade (se t.ex. Ekelöf, Rättegång II, 7:e uppl., s. 21). De indispositiva forumreglerna ger inte tillräcklig flexibilitet. Sålunda kan rättegången i t.ex. ett äktenskapsmål bli onödigt dyrbar därför att parterna helt i onödan tvingas att inställa sig till en domstol på en för båda parterna avlägsen ort. Behovet av att tvistemål och ärenden förenas över domstolsgränserna behöver inte sällan tillgodoses enligt 14 kap. 7 a § RB med utnyttjande av Högsta domstolens begränsade resurser. Under senare år har det också tillkommit flera konventioner om svenska domstolars domsrätt, och de svenska interna forumreglerna skulle behöva ses över även i belysning av dessa. Den behövliga översynen av forumreg- lerna kan inte göras i det nu aktuella sammanhanget. Detta hindrar emellertid inte att man redan nu tar upp frågan om hur en domstol bör förfara när den konstaterar att den inte är behörig att handlägga ett mål eller ärende. Överväganden och förslag Anledningen till att rättegångsbalken inte mera allmänt tillåter överlämnande från en tingsrätt till en annan tingsrätt utan bygger på att en obehörig domstol skall besluta om avvisning är att Processkommissionen och Processlagberedningen menade att ett överlämnande skulle strida mot domstolarnas sidoordnade ställning (se NJA II 1943 s. 117). Särskilt som flera speciella regler redan tillåter ett överlämnande synes emellertid detta skäl inte längre vara hållbart. Tvärtom finns det flera skäl som talar för att en domstol ges mera vidsträckta möjligheter till överlämnande. Forumreglerna är som redan nämnts ganska invecklade och inte helt sällan försöker en part inleda ett förfarande vid en domstol som inte är behörig. Detta gäller givetvis i särskilt hög grad i de fall där han eller hon saknar juridiskt biträde. Det skall redan här sägas att det inte kan bli aktuellt att nu ta ställning till överlämnande från andra organ än sådana domstolar som tillämpar rättegångs- balken eller en lag med anknytning till den balken eller till andra organ än domstolar. Möjligheter till överlämnande i andra fall skulle nämligen kräva speciella överväganden som inte kan göras inom ramen för ett mera allmänt lagstiftningsarbete som detta. En allmän regel om överlämnande från en obehörig domstol måste också begränsas till sådana fall där den forumregel det gäller är indispositiv. I annat fall krävs det ju en invändning av svaranden för att rätten skall pröva frågan om sin behörighet. Den forumregel det gäller skall alltså vara indispositiv, vilket medför att man kan begränsa reformen till sådana fall där behörighetsbristen uppmärksammas redan i samband med att förfarandet inleds. Detta leder också till ett ojämförligt enklare system. Det kan också sättas i fråga om det under några förhållanden skall vara möjligt att tillgodoräkna sig tiden för ett ingivande till orätt domstol annat än när det rör sig om en relativt begränsad tid innan rätt domstol får hand om målet eller ärendet. De fall där det redan nu är tillåtet med överlämnande behöver givetvis inte omfattas av någon reform. Motiven för en reform ligger inte i första hand på domstolssidan även om det finns vissa fördelar genom att förfarandet vid överlämnande är enklare än vid avvisning. I stället är det främst intresset hos den part som inleder förfarandet som träder i förgrunden. Denne slipper få tillbaka de ingivna hand- lingarna för nytt ingivande (till behörigt organ), och detta besparar honom givetvis en del arbete som han inte helt utan fog skulle kunna uppfatta som orsakat av en onödig byråkrati. En viktig fördel med överlämnande jämfört med det som gäller vid avvisning är att den som inlett förfarandet automatiskt bör få tillgodoräkna sig det första ingivandet som dag för förfarandets inledande (se t.ex. 13 kap. 4 § RB om att en talan skall anses väckt när ansökan om stäm- ning kom in till rätten eller, om stämning inte behövs, när talan framställdes inför rätten). Detta som utgör en grundsten i varje övervägande kring frågor om införande av regler om överlämnande har sin betydelse i sådant mål eller ärende för vilket det gäller en särskild frist för inledande av ett förfarande eller där det gäller en mer allmän preskriptionsbestämmelse enligt vilken preskriptionen avbryts genom att talan väcks. Exempel erbjuder 58 och 59 kap. RB samt 5 § 3 preskriptionslagen (1981:130). En annan fördel som en part kan uppnå genom ett överlämnande är att det inte som det formellt sett gör vid avvisning utgår någon förnyad ansökningsavgift (se 4 § förordningen, 1987:452, om avgifter vid de allmänna domstolarna). Ansökningsavgiften framstår som opåkallad i de fall där domstolen så gott som omedelbart kan konstatera att det inte kommer att kunna ske någon handläggning vid den domstolen. Den nuvarande ordningen innebär att den som är bevandrad i det processrättsliga systemet kan - med utnyttjande av 10 kap. 20 § RB; se redo- visningen i det föregående - undgå dubbla ansökningsavgifter och få tillgodoräkna sig det första ingivandet som tid för väckande av talan genom att överklaga ett avvisningsbeslut, medan den som inte känner till innebörden eller kanske ens existensen av det lagrummet kan komma att lida rättsförluster i samband med ett avvisningsbeslut. Denna ordning är inte lämplig. I detta sammanhang är att märka att det i princip inte går att enligt 58 kap. 11 § RB vid giltig ursäkt återställa en frist för ansökan utan endast frister för överklagande (vissa undantag finns dock). Ett överlämnande är dock inte alltid till fördel för käranden/sökanden. Denne kan ju mena att redan den domstol han vänt sig till är behörig och vilja föra upp frågan till högre rätt. Om det inte ställs upp något krav på att han skall ha gått med på att överlämnandet sker eller på att han skall ha avstått från att göra någon invändning, måste man därför införa regler om rätt att överklaga ett beslut om överlämnande, något som krånglar till systemet. Även när käranden/sökanden inser att den första domstolen är obehörig kan han ha en befogad anledning att motsätta sig att målet eller ärendet handläggs vid den behöriga domstolen. Praktiska exempel på detta ger det fallet att parterna eller åtminstone motparten har bosatt sig på ny ort under året men fortfarande har sin folkbokföring på annan ort. Folkbokföringen den 1 november året närmast före talans väckande är hemvist- och forumgrundande enligt åtskilliga regler, men käranden/sökanden kan ju hellre vilja vänta med processen till ett instundande årsskifte än tvingas resa till en tidigare bosättningsort för domstols- sammanträden m.m. Det som har sagts nu medför att ett överlämnande inte bör ske mot kärandens/sökandens vilja. Eftersom denne behöver ha beretts tillfälle att yttra sig i frågan om överlämnande får man den enklaste regleringen om man som villkor för överlämnande ställer upp att käranden/sökanden inte har något att invända mot en överflyttning. Att han får tillfälle att yttra sig medför praktiskt sett att han också får kännedom om vilken domstol som i fortsättningen handlägger hans mål eller ärende, ett underrättelsebehov som annars måste tillgodoses på annat sätt. Att ett krav på hörande av käranden/ sökanden kan vara till nackdel för honom när det finns en risk med dröjsmål, t.ex. när det gäller kvarstad, är en konsekvens man mycket väl kan godta. En eventuell svarande/motpart är inte berörd av ett omedelbart beslut om över- lämnande på annat sätt än att detta leder till att kärandens/ sökandens rätt att föra talan kan bli bevarad trots att förfarandet vid en behörig domstol inleds först efter det att en i lag angiven frist för väckande av talan har gått ut. Svaranden/motparten kan alltså, om en regel angående överlämnande införs, inte ens i de fall där det föreskrivs en frist få ett helt säkert besked om sin ställning från den domstol vid vilken en eventuell talan skall väckas. Det kan han emellertid inte heller med nuvarande ordning, eftersom det för de flesta frister av nu angivet slag på senare tid har införts regler som ger möjlighet till återställande av försutten tid och eftersom en hänvisning enligt 10 kap. 20 § första stycket RB har de förut redovisade rättsverkningarna när det gäller frister. Hänsynen till svaranden/motparten bör därför inte hindra en reform när det gäller ett omedelbart överlämnande. Inte heller några andra befogade intressen synes kunna bli åsidosatta genom ett sådant överlämnande och det finns därför inte anledning att ställa upp t.ex. ett krav på att käranden/sökanden handlat ursäktligt när han först vänt sig till en obehörig domstol. Det finns ingen anledning att tro att regler som ger en obehörig domstol möjlighet att under vissa förutsättningar besluta om överlämnande skulle leda till att de som inleder förfaranden skulle komma att bli mindre noggranna än i dag när det gäller att undersöka vad som gäller i fråga om forum. Det är nämligen under alla omständigheter förenat med nackdelar - om än kanske inte så betydande - för en kärande/ sökande att inleda förfarandet vid en obehörig domstol. Domstolens granskningsskyldighet förändras inte i och med regler om överlämnande. Självklart skall nämligen ingen domstol inleda handläggningen av ett mål eller ärende utan att ha kontrollerat att ingen indispositiv forumregel utesluter en handläggning. Inte heller dokumentationen av att det har förekommit ett ingivande kräver något merarbete till följd av en reform. Den utredning som domstolen behöver för att kunna konstatera att den inte är behörig torde nästan undantagslöst vara av det slaget att den också ger ett tillräckligt fakta- underlag för en bedömning av vilken domstol som är behörig. Det kan i speciella fall vara svårare för domstolen att ta ställning till om det över huvud taget finns någon behörig domstol i Sverige för det mål eller ärende det gäller. Frågorna om svensk domsrätt måste domstolen emellertid under alla omständigheter beakta självmant och nya regler om överlämnande förändrar inte domstolens roll i det sammanhanget. Den domstol till vilken överlämnandet sker behöver ha möjlighet att tillämpa samma regler om överlämnande och avvisning som den första domstolen. Att ställa upp en särskild regel för detta skulle leda alltför långt. Det anförda innebär att i tvistemål och ärenden ett beslut om överlämnande bör få komma till stånd i samband med att förfarandet skall inledas men inte senare. Därmed synes det vara riktigare att överlämnandet får avse den skrivelse genom vilken förfarandet inletts än att det får avse själva målet eller ärendet (jfr skillnaden mellan att på ett inledande stadium av en rättegång en ansökan kan avvisas medan det är målet eller talan som kan avvisas efter det att stämning har delgetts). Genom att det inte är målet eller ärendet som skall överlämnas är det nödvändigt med en uttrycklig regel om vid vilken tidpunkt skrivelsen skall anses ha kommit in till den behöriga domstolen. Som Lagrådet har visat med några exempel finns det emellertid fall för vilka ett överlämnande framstår som mindre lämpligt trots att den domstol som handlägger målet eller ärendet är obehörig och käranden/sökanden går med på en överflyttning. Som Lagrådet förordat bör reglerna därför ges en mera flexibel utformning så att överlämnande inte kommer till stånd när det finns skäl mot detta. Mot den nu angivna bakgrunden bör regler om överlämnande införas i rättegångs- balken. De bör lämpligen tas in i två nya paragrafer i 10 kap. och 19 kap. Reglerna bör som Lagrådet föreslagit ges följande utformning: „Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att den saknar behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva ansökan men att en annan domstol skulle vara behörig, skall ansökan lämnas över till den domstolen, om sökanden inte har något att invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att ansökan överlämnas. Ansökan skall anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot ansökan.„ Be- stämmelser med samma innebörd bör tas in i den nya ärendelagen. Att komplettera reformen med regler om att den obehöriga domstolen har rätt att under vissa omständigheter besluta om t.ex. säkerhetsåtgärder förefaller mindre lämpligt. I det hänseendet får sökanden/käranden ta konsekvenserna av att han vänt sig till fel domstol. I ett mål enligt rättegångsbalken är de föreslagna bestämmelserna tillämpliga främst såvitt gäller ansökningar om stämning. De blir tillämpliga också beträf- fande t.ex. fristående kvarstadsansökningar och sådana ansökningar genom vilka ett förfarande enligt särskild bestämmelse kan inledas utan något krav på stämning. De bör vidare ges en analog tillämpning beträffande ansökningar om resning eller återställande av försutten tid liksom vid klagan över domvilla. Reglerna bör inte kompletteras med någon ny avgiftsprincip, eftersom de nuva- rande principerna (med ny avgift vid en förnyad ansökan) passar för de allra flesta av de fall som blir kvar för avvisning. 9 Registreringen av mål och ärenden -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Registreringen av mål och ärenden skall | | inte längre behöva ske med hjälp av dagbok. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens förslag: Enligt 6 kap. 11 § RB skall det vid domstolen föras dagbok över alla mål. Dagboken skall utvisa tiden då varje mål kom in, vilka åtgärder som företagits med målet och tiden för målets avgörande. Om avgörandet överklagas skall dagboken utvisa tiden då en missnöjesanmälan eller ett överklagande kom in och vilka åtgärder som företagits med anledning av detta. Närmare bestämmelser om dagboksföringen finns i 13-21 d §§ protokollskungörelsen (1971:1066) för de allmänna domstolarna. Enligt förordningen (1986:104) om registerföring vid allmänna domstolar med hjälp av automatisk databehandling får de allmänna domstolarna föra ett ADB-register över mål och ärenden som avses i protokollskungörelsen bl.a. för att fullgöra sina uppgifter enligt den kungörelsen. För de domstolsärenden som inte tas in i ett avhandlings- eller bouppteckningsprotokoll tillämpas i huvudsak samma regler för dagboksföring som för målen. Möjligheterna till ADB-hantering medför att uttrycket „dagbok„ framstår som föråldrat. Bestämmelserna i 6 kap. 11-13 §§ RB bör därför ändras så att där inte anges på vilket sätt registreringen skall ske. 10 Numreringen av domar och beslut -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Domar och särskilt uppsatta beslut i allmän| | domstol skall inte längre numreras. Frågor om sammanföring av | | domarna och de slutliga besluten till särskilda böcker skall | | inte längre regleras i rättegångsbalken. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens förslag: Enligt 17 kap. 10 § och 30 kap. 8 § RB skall domar i tvistemål och brottmål sättas upp särskilt och underskrivas av de juristdomare som deltagit i avgörandet. Enligt de andra styckena i de angivna paragraferna skall avgörandena därefter - ordnade i nummerföljd efter tiden för deras meddelande - för varje år sammanföras till en dombok för tvistemål och en dombok för brottmål. Bestämmelserna i de angivna paragraferna skall enligt 17 kap. 12 § och 30 kap. 10 § RB tillämpas också beträffande slutliga beslut, om det behövs med hänsyn till frågans beskaffenhet och något annat inte är föreskrivet. För allmän förvaltningsdomstol regleras motsvarande frågor i förordningen (1979:575) om protokollföring m.m. vid de allmänna förvaltningsdom- stolarna. Domar och beslut i en förvaltningsdomstol numreras aldrig (jfr 34 § förordningen). I stället identifieras ett avgörande med hjälp av målnumret och dagen för avgörandet. Rättegångsbalkens bestämmelser om att domar skall numreras medför praktiska olägenheter i arbetet på de allmänna domstolarnas kanslier. För sådana domar som inte är färdigskrivna redan samma dag som de meddelas måste domaren alltid övervaka att domsnummer tas. För sådana domar som redan är färdigskrivna vid den tidpunkten måste ett domsnummer föras på i efterhand, något som inte passar vid en modern domstolshantering med hjälp av ordbehandlare. Samma problem finns gi- vetvis i fråga om beslutsnummer. Fördelarna med numreringen är närmast obetydliga. Det har sålunda i allmän domstol inte orsakat några praktiska problem av betydelse att man vid överklagande av sådana beslut som inte har satts upp särskilt alltid måste identifiera avgörandet med hjälp av målnummer och dagen för beslutet. Några problem med identifiering av avgöranden har inte heller förekommit i förvaltningsdomstolarna. De allmänna domstolarnas avgöranden bör därför i fortsättningen aldrig numreras. Även i fortsättningen bör dock domar föras samman i domböcker på samma sätt som nu. Bestämmelser om detta behöver emellertid inte ges i lagform. Därför bör 17 kap. 10 § andra stycket och 30 kap. 8 § andra stycket RB upphävas. 11 Nedflyttning av vissa ärenden från hovrätt till tingsrätt -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: En länsstyrelses beslut om nedsättning av | | pengar skall inte längre överklagas till hovrätt utan till | | tingsrätt. | -------------------------------------------------------------------- Promemorieförslaget överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat detta utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Förr var det inte ovanligt att en för- valtningsmyndighets beslut kunde överklagas direkt till hovrätt, dvs. med för- bigående av den första allmänna domstolsinstansen. Detta gällde särskilt beslut av överexekutor i frågor angående verkställighet, något som var naturligt med tanke på överexekutors tidigare ställning. Överexekutorna var nämligen verkstäl- lighetsorgan som förr utgjordes inte bara av länsstyrelser utan även, i flertalet större städer, av magistraten eller en ledamot av denna, dvs. i realiteten av en domstol i första instans (rådhusrätten). När utsökningsbalken kom till år 1981 övertogs överexekutorernas göromål till allra största delen av kronofogdemyndigheterna. Av olika skäl införde man den ordningen att även dessa myndigheters verkställighetsbeslut skulle överklagas direkt till hovrätt (prop. 1980/81:8 s. 146). Efter en reform år 1993 (prop. 1992/93:216, bet. 1992/93:JuU34, rskr. 1992/93:373, SFS 1993:516 m.fl.) skall emellertid kronofogdemyndigheternas beslut i verkställighetsärenden överklagas till tingsrätt. Grundtanken bakom den reformen var att tyngdpunkten i rättskip- ningen skall ligga i den första domstolsinstansen (se för förvaltningsdomstolar- nas del motsvarande reform genom prop. 1993/94:133, bet. 1993/94:JuU24, rskr. 1993/94:319, SFS 1994:436). Några av de uppgifter som överexekutor hade fördes inte över på kronofogdemyn- digheterna i samband med 1981 års reform utan har kommit att ligga kvar på länsstyrelse (se bl.a. prop 1980/81:84 s. 184). Sålunda är det numera länsstyrelserna som prövar vissa frågor som har med nedsättning av pengar att göra. Bestämmelser om nedsättning finns i två lagar. Lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet ger en gäldenär en allmän möjlighet att frigöra sig från en skuld genom att sätta ned skuldbeloppet hos länsstyrelse, t.ex. när han inte vet eller bör veta vem som är rätt betalningsmottagare. Enligt en i prop. 1995/96:43 föreslagen regel i 8 kap. 12 a § jordabalken kan en arrendator i vissa fall deponera en arrendeavgift eller en del av denna hos länsstyrelsen när han eller hon anser sig ha rätt till ersättning av jordägaren. Motsvarande regel gäller enligt 12 kap. 21 § samma balk för hyresgäst. Innebörden av de nu berörda bestämmelserna är att den som nedsätter ett belopp normalt undgår påföljder för underlåten betalning till borgenären. Ett beslut av en länsstyrelse i ett nedsättningsärende enligt 1927 års lag eller enligt 12 kap. 21 § jordabalken kan med nu gällande regler överklagas direkt till hovrätten. Det ligger i linje med 1993 års allmänna reform på det utsökningsrättsliga området att länsstyrelsernas beslut i fortsättningen överklagas till tingsrätt. Därför bör de berörda reglerna om överklagande ändras till att gälla tingsrätt. Vid ett överklagande bör den nya ärendelagen tillämpas. Om någon enskild överklagar myndighetens beslut kommer myndigheten att vara motpart i domstolen (se avsnitt 7.3). 12 Testamentsexekutors uppgiftsskyldighet -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Testamentsexekutorer och sådana personer | | som enligt testamentariska förordnanden endast i viss del | | utreder ett dödsbo skall inte längre behöva underrätta tingsrätten| | om till vilka deras årsredovisning har lämnats. | -------------------------------------------------------------------- Domstolsutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna har överlag godtagit utredningsförslaget. Skälen för regeringens förslag: För en testamentsexekutor och för den som enligt ett förordnande i ett testamente endast i viss del verkställer utredningen efter en avliden gäller enligt 19 kap. 20 § andra stycket ärvdabalken i betydande utsträckning detsamma som för en boutredningsman. Detta innebär bl.a. att han eller hon årligen före den 1 april skall avge en redovisning för sin medelsförvaltning under det föregående kalenderåret. Redovisningen skall sändas till minst en av dödsbodelägarna. De övriga delägarna skall samtidigt underrättas om vem som har fått redovisningen. Om det finns någon delägare i boet som är underårig eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken skall ett exemplar av redovisningen sändas till överförmyndaren. Tingsrätten skall underrättas om vem som har tillställts årsredovisningen. Rätten för ett register över förordnade boutredningsmän och kontrollerar att de kommer in med sådana underrättelser. Om en boutredningsman inte fullgör det som åligger honom, kan rätten vid vite förelägga honom att fullgöra sin skyldighet. Av naturliga skäl kan tingsrätten emellertid inte föra något register över testamentsexekutorer eller över sådana personer som enligt ett testamente endast i viss del utreder ett dödsbo. I detta sammanhang skall nämnas att reglerna om bevakning av testamenten vid rätten upphävdes år 1989. Det som har sagts nu får givetvis högst betydande återverkningar på möjligheterna att utöva en domstolskontroll. Bestämmelserna om skyldighet för boutredningsmän m.fl. att löpande redovisa för sin förvaltning tillkom år 1976 efter ett långvarigt utredningsarbete. Syftet med reglerna är att skydda dödsbodelägarna mot att egendomen i boet förskingras av den som svarar för boutredningen. Domstolsutredningen har inte funnit skäl att föreslå några ändringar när det gäller boutredningsmannens redovisningsskyldighet eller hans skyldighet att underrätta tingsrätten om vem som tillställts redovisningen. Enligt utredningen bereder emellertid kontrollen av testamentsexekutorer och av dem som enligt testamente endast i viss del utreder ett dödsbo problem för tingsrätterna. Utredningen föreslår därför att sådana personer inte längre skall behöva underrätta tingsrätten om vem som har tillställts redovisningen. Remissinstanserna har allmänt godtagit förslaget. Ett av skälen till att det ansågs vara en angelägenhet för det allmänna att skapa ett skydd för de medel som omhändertagits av boutredningsmän var just att det är domstolen som utser boutredningsmän. Det skälet kan inte åberopas till förmån för en offentlig kontroll av att testamentsexekutorer och sådana personer som enligt testamente endast i viss del utreder ett dödsbo fullgör sin redovisningsskyldighet. De är ju utsedda på privat väg och det kan därför sägas vara mindre naturligt med en offentlig kontroll beträffande dem. Den dödsbodelägare som vill ha garantier för en effektiv offentlig kontroll av att en testamentsexekutor fullgör sina skyldigheter kan lätt åstadkomma sådana genom att hos domstolen begära att boet avträds till förvaltning av boutredningsman. Finns det en testamentsexekutor är det normalt han som skall förordnas till boutredningsman (se 19 kap. 3 § tredje stycket ärvdabalken). På grund av det som har sagts nu bör Domstolsutredningens förslag genomföras. För att det inte skall kunna uppstå någon tvekan om hur det förhåller sig med uppgiftsskyldigheten i det fall att testamentsexekutorn förordnas till boutredningsman bör dock lagtexten utformas på ett sätt som något skiljer sig från utredningens förslag. 13 Lösöreköp -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Ett avtal om lösöreköp skall inte längre tas| | in i tingsrättens protokoll utan i stället registreras hos en | | kronofogdemyndighet. Myndighetens beslut skall kunna överklagas | | till tingsrätt. | -------------------------------------------------------------------- Domstolsutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens utom så till vida att utredningen föreslår att avtalen om lösöreköp endast skall visas upp för kronfogdemyndigheten och att överklagande skall ske till Riksskatteverket. Remissinstanserna har överlag godtagit utredningsförslaget. Riksdagens ombudsmän menar dock att man bör ha samma regler om överklagande som i ärenden om kallelse på okända borgenärer (jfr avsnitt 14). Skälen för regeringens förslag: För att den som förvärvar lös egendom skall vara skyddad mot säljarens borgenärer krävs som huvudregel att han har fått egendomen i sin besittning. Lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva (lösöreköpslagen) ger köparen en möjlighet att få ett skydd mot säljarens borgenärer trots att han låter den köpta egendomen vara kvar hos säljaren. Skyddet förutsätter att det upprättas en skriftlig, bevittnad handling om köpet och att köpet kungörs i en tidning på den ort där säljaren bor. Inom åtta dagar från det att kungörelsen infördes skall en kopia av avtalet och ett bevis om kungörelsen visas upp för kronofogdemyndighe- ten i det län där egendomen finns. Dessutom skall avtalet inom en månad från kungörelsen ges in till tingsrätten i den ort där egendomen finns för att hos tingsrätten tas in i dess bouppteckningsprotokoll. Lösöreköparen vinner skydd mot säljarens borgenärer 30 dagar efter det att avtalet företeddes för rätten. Vid tingsrätten handläggs ärendet enligt ärendelagen. Tingsrätten skall föra en förteckning över de avtal som tagits in i protokollet. Ett beslut av tingsrätten kan överklagas. Domstolsutredningen föreslår att handläggningen av frågor om lösöreköp flyttas från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna. Förslaget har allmänt godtagits av remissinstanserna. Att frågor om lösöreköp handläggs vid domstol torde ha ett samband med att en protokollering vid domstol förr ledde till en mer omfattande publicitet än motsvarande åtgärd vid en förvaltningsmyndighet. Numera torde det inte föreligga någon sådan skillnad. Myndigheten kan ju lika väl som en domstol föra en förteckning över de avtal det gäller och svara på t.ex. en telefonför- frågan från den som är intresserad av uppgifter. Ärendena om lösöreköp bör därför flyttas från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna. Man kan emellertid inte nöja sig med att - som Domstolsutredningen föreslår - det avtal det gäller endast visas upp för kronofogdemyndigheten. I stället måste myndig- heten besluta om registrering, dvs. företa en åtgärd som motsvarar tings- rätternas beslut om protokollering. Avtalen bör därför i fortsättningen inte endast visas upp för kronofogdemyndigheten utan även registreras hos den myndigheten. Självklart bör det hos myndigheten gå att på ett enkelt sätt få fram uppgifter om vilka avtal som har registrerats hos den myndigheten. För den skull behöver det emellertid inte hos myndigheten föras någon särskild förteckning. De föreskrifter som kan behövas bör inte tas upp i lagen. Det torde vara högst ovanligt att ett beslut som fattas i ett lösöreköpsärende överklagas. Domstolsutredningen hävdar att man kan avstå från särskilda regler om överklagande, vilket skulle innebära att kronofogdemyndighetens beslut fick överklagas till Riksskatteverket. Riksdagens ombudsmän synes mena att överklagande i stället bör ske till tingsrätt. Med hänsyn till ärendenas samband med de utsökningsrättsliga ärendena bör överklagande ske till tingsrätt. Regeln om detta bör utformas som en hänvisning till utsökningsbalkens regler om överklagande (jfr avsnitt 14). Till följd av att lösöreköpsavtalen inte skall företes inför rätten behöver en bestämmelse i 2 kap. 4 § lagen (1984:649) om företagshypotek justeras (se lagförslag 19). 14 Kallelse på okända borgenärer -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Ett ärende om kallelse på okända borgenärer| | skall inte längre handläggas av en tingsrätt utan av en krono- | | fogdemyndighet eller, om gäldenären är ett aktiebolag, av Patent-| | och registreringsverket. Myndigheternas beslut skall kunna | | överklagas till tingsrätt. | -------------------------------------------------------------------- Domstolsutredningens förslag: Ärendena om kallelse på okända borgenärer skall flyttas ned från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna. Remissinstanserna har i allmänhet godtagit utredningsförslaget. Riks- skatteverket menar dock att ärenden som har samband med en likvidation av ett aktiebolag bör handläggas av Patent- och registreringsverket och att det bör övervägas om inte även ärenden som har samband med likvidation av annan juridisk person bör handläggas av annan myndighet än kronofogdemyndighet. Hovrätten över Skåne och Blekinge menar att sådana ärenden där gäldenären är ett aktiebolag men där det inte råder någon tvist mellan aktieägarna skall handläggas av Patent- och registreringsverket. Ronneby tingsrätt och Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län motsätter sig utredningsförslaget med hänvisning till att kronofog- demyndigheternas objektivitet kan komma att ifrågasättas. Samma kro- nofogdemyndighet säger vidare att det kan uppstå tvivel om hur ärendet skall handläggas hos myndigheten i det fallet att en gäldenär gör en invändning mot en fordran som en borgenär anmäler. Skälen för regeringens förslag: I vissa situationer, där det finns ett särskilt starkt intresse av att få klarhet i vilka skulder som en viss fysisk eller juridisk person har, kan en tingsrätt kalla dennes okända borgenärer att anmäla sina fordringar. Enligt lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer kan sådan kallelse utfärdas när bouppteckning har skett efter en avliden eller när ansökan om äktenskapsskillnad eller anmälan enligt 9 kap. 1 § andra stycket äktenskapsbalken har gjorts. Också en god man eller förvaltare enligt föräldrabalken får ansöka om kallelse på okända borgenärer. Enligt särskilda bestämmelser i den associationsrättsliga lagstiftningen skall vid likvidation de gode männen ansöka om sådan kallelse. Det gäller likvidation av aktiebolag, bankaktiebolag, handelsbolag, kommanditbolag, sparbank, föreningsbank, ekonomisk förening, understödsförening, bostadsrättsförening eller sambruksförening. Till ansökan skall fogas en förteckning över gäldenärens kända borgenärer. Förfarandet vid tingsrätten går ut på att den som har en fordran på gäldenären genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar uppmanas att anmäla denna fordran till rätten inom sex månader. Den som inte anmäler sin fordran riskerar att förlora sin fordringsrätt. Tingsrätten skall alltid underrätta kronofogdemyndigheten i länet och samtliga kända borgenärer om kungörelsen. Vid tingsrätten handläggs ärendet enligt ärendelagen. Ett ärende avgörs utan förhandling av en juristdomare. Att frågor om kallelse på okända borgenärer handläggs vid domstol torde ha ett samband med att en protokollering vid domstol förr ledde till en mer omfattande publicitet än en hantering vid en förvaltningsmyndighet skulle ha gjort. Numera torde det inte föreligga någon sådan skillnad (jfr föregående avsnitt om lösöreköp). En handläggning vid en förvaltningsmyndighet skulle inte komma att skilja sig från en handläggning hos tingsrätten. I fråga om valet av handläggande myndigheter talar starka skäl för Patent- och registreringsverket när det gäller sådana fall där gäldenären är ett aktiebolag. I allmänhet är det nämligen verket som beslutar om likvidation av ett aktiebolag och kallelsen på okända borgenärer ingår enligt 13 kap. 10 § aktiebolagslagen (1975:1385) som ett led i likvidationsförfarandet. En nedflyttning av övriga ärenden till krono- fogdemyndigheten medför inte några komplikationer såvitt gäller frågor om myndighetens objektivitet. Det skall nämligen aldrig ske någon materiell prövning av en fordran i själva ärendet. Om sålunda gäldenären hävdar att han inte har den skuld som en anmälan avser, skall frågan om skulden vid behov prövas i vanlig rättegång. Domstolsutredningens förslag om en nedflyttning av kallelseärendena bör därför genomföras på det sättet att prövningen av frågor om kallelse på okända borgenärer läggs på kronofogdemyndighet eller, om gäldenären är ett aktiebolag, på Patent- och registreringsverket. Såvitt gäller överkla- gande av en kronofogdemyndighets beslut bör - som utredningen föreslagit - utsökningsbalkens regler tillämpas. Detta innebär bl.a. att överklagande skall ske till tingsrätt där ärendelagen blir tillämplig. Även ett överklagande av ett beslut av Patent- och registreringsverket bör ske till tingsrätt. Vid överklagande bör den nya ärendelagen gälla. 15 Kostnader Förslaget till ny ärendelag innebär i förhållande till den nuvarande ärendelagen på flera punkter besparingar för det allmänna. Detta beror framför allt på att tingsrätter oftare än nu kan avgöra ärenden med endast en juristdomare i stället för med flera sådana eller med en juristdomare i förening med nämndemän eller experter. Det beror också på att frågor om kommunicering av till domstolen inkomna skrivelser ges en utförligare reglering enligt vilken kommunicering kan underlåtas när sådan inte behövs. I kostnadssparande riktning verkar även att förslaget öppnar för en enklare övergång till ett system med krav på prövnings- tillstånd vid överklagande och att det ger underlag för införande av förord- ningsbestämmelser om en rationellare hantering av ärendena på domstolarnas kanslier. Vid kostnadsfrågans bedömning skall man nog inte heller bortse från att sådana klarare handläggningsregler som förslaget till ny ärendelag innehåller jämfört med den nuvarande ärendelagen i sig innebär att handläggningen förenklas. De regler som föreslås om att förfarandet i ökad utsträckning skall vara muntligt innebär i sig inga kostnadsökningar av betydelse, eftersom de förslag som läggs fram i det hänseendet till största delen föranleds av Sveriges konven- tionsåtaganden när det gäller mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Besparingar kan uppnås genom att enligt förslaget sammanträden i ärenden skall kunna hållas på telefon. Den föreslagna nya lagen torde inte i sig påverka behovet av att samhället lämnar enskilda parter en kostnadssubventionerad rättshjälp. Förslaget att en beslutsmyndighet i en del fall skall medverka som part i dom- stolsförfarandet kan för några ärendetyper leda till ökade kostnader för samhället. Det gäller ärenden som vid tingsrätten inleds genom överklagande av ett beslut som meddelats av överförmyndare, Patent- och registreringsverket eller Riksantikvarieämbetet. Det rör sig inte om särskilt många fall eller om totalt sett särskilt höga kostnader med den utformning som reglerna om medverkan har getts i förslaget. I kostnadsbesparande riktning verkar att i bl.a. felparkeringsärenden och disciplinärenden inom totalförsvaret domstolarna i en del fall inte längre kommer att behöva kommunicera inkomna skrivelser med någon företrädare för de allmänna intressena när en enskild överklagar ett beslut av förvaltningsmyndigheten. I kostnadsbesparande riktning verkar även att i felparkeringsärenden den polismyndighet som beslutat skall vara part i domstolen. Genom detta undgår man ju att i dessa ärenden koppla in ytterligare en myndighet. För de fall där en beslutsmyndighet medverkar som part har man anledning räkna med att antalet överklaganden av tingsrättsavgöranden till hovrätt kan bli något lägre än om den enskilde inte haft någon motpart som fört fram motargument under förfarandet i tingsrätten. Det finns alltså när det gäller kostnadsbilden inte bara positiva utan även negativa faktorer. Några närmare kostnadsberäkningar synes inte kunna göras men en sammanfattande bedömning talar för att den nya ärendelagen totalt sett kommer att leda till kostnadsminskningar för det allmänna. 16 Ikraftträdande Den nya ärendelagen med följdförfattningar bör träda i kraft den 1 juli 1996. I avsnitt 17.1 behandlas behovet av övergångsbestämmelser. 17 Författningskommentar 17.1 Förslaget till lag om domstolsärenden 1 § Som angetts i det föregående (avsnitt 6 och 7.1) föreslås att den nuvarande ärendelagen skall ersättas av en ny ärendelag med i huvudsak samma tillämpningsområde som den nuvarande. Den nya lagen skall enligt förslaget gälla inte bara i tingsrätt utan också i hovrätt och Högsta domstolen, om någon överklagar (se avsnitt 7.2). I paragrafen finns de grundläggande bestämmelserna om den nya lagens tillämpningsområde. Ett ärende enligt den nya lagen kan inledas genom en officialprövningsåtgärd av domstolen eller t.ex genom en anmälan, en ansökan eller ett överklagande (se vidare kommentaren till 4 §), medan ett mål enligt rättegångsbalken nästan alltid inleds genom att en part „ansöker om stämning„. Den skillnaden kan emellertid inte omedelbart läggas till grund för en fristående och heltäckande definition av den nya lagens ärendebegrepp. De allra flesta fall där någon får „ansöka„ men inte behöver „ansöka om stämning„ skall visserligen handläggas som domstolsärenden. Det finns emellertid fall där någon har rätt att „ansöka„ (dvs. ansöka utan något krav på stämning) och där handläggningen skall ske enligt rättegångsbalken (se t.ex. 6 kap. 17 § föräldrabalken och andra familjerättsliga bestämmelser enligt vilka det får göras en s.k. gemensam ansökan; se även t.ex. 41 kap. 2 § rättegångsbalken). Inte heller kan man åstadkomma en fristående och heltäckande definition av tillämpningsområdet genom att använda begreppen „mål„ och „ärende„. En av orsakerna till detta är att många ärenden liksom hittills bör handläggas enligt rättegångsbalken inom ramen för en rättegång enligt den balken (RB-ärenden). För att man skall kunna ge den nya lagens tillämp- ningsområde en självständig definition synes man i stället primärt behöva bygga på motsättningen mellan rättskipning i klassisk mening (som utan att det finns någon uttrycklig bestämmelse om detta utgör rättegångsbalkens tillämpningsom- råde) och annan rättsvård (som utgör ärendelagens ursprungliga tillämpningsom- råde). Att i en lagtext förklara skiljelinjen mellan det som skall anses utgöra sådan rättskipning och det som skall anses utgöra annan rättsvård med de krav på exakthet som ställs i en lagtext är dock minst lika svårt nu som det var när den nuvarande ärendelagen tillskapades. För åtskilliga rättsområden skulle lösningen behöva kompletteras med uttryckliga bestämmelser om att ärendelagen var tillämplig. I promemorian föreslås därför - i syfte att åstadkomma en heltäckande lösning - att den nya lagen skall tillämpas vid handläggningen av sådana ärenden som tas upp av en tingsrätt och som inte skall handläggas enligt rättegångsbalken eller förvaltningslagen (1986:223). Emellertid kan det ifrågasättas om inte promemorieförslaget kan leda till en förändrad gränsdragning mellan ärendelagen och förvaltningslagen (jfr Hellners/Malmqvist, Nya förvaltningslagen med kommentarer, 4:e upplagan s. 53). För att tydligt markera att någon sådan förändring inte är avsedd bör promemorieförslaget preciseras på det sättet att det uttryckligen anges att det skall röra sig om ett „rättsvårdsärende„. För den skull anges i paragrafen på i princip samma sätt som i den nuvarande ärendelagen att den nya lagen gäller handläggningen av sådana rättsvårdsärenden som skall tas upp av tingsrätt och som inte skall handläggas enligt rättegångsbalken. Definitionen av tillämpningsområdet är givetvis inte för alla fall i sig helt klargörande. Detta kan dock knappast orsaka några nya problem. Området samman- faller nämligen enligt det som sagts i avsnitt 7.1 - i den mån det inte meddelas särskilda föreskrifter - med den nuvarande ärendelagens tillämpningsområde och gränserna för detta har under de år ärendelagen gällt vunnit fasthet. För flera av de lagar som innehåller materiella bestämmelser om ärendena föreslås bestämmelser enligt vilka det uttryckligen anges att den nya ärendelagen är tillämplig (jfr t.ex. avsnitt 17.5 och 17.7). Särskilt såvitt avser familjerätten föreslås dock inga sådana regler. Liksom hittills är det nämligen när det gäller de familjerättsliga ärendena tillräckligt att det i anslutning till den materiella lagstiftningen anges att det rör sig om ett „ärende„ eller att det på annat sätt får framgå att det är ärendelagen som skall tillämpas, t.ex. genom att förfarandet skall inledas genom en ansökan som inte är gemensam och inte avser stämning eller att förfarandet skall inledas genom en anmälan. Ett tydligt tecken på att det är ärendelagen och inte rättegångsbalken som skall tillämpas får man i de fall där det inte finns något egentligt partsförhållande och inte heller rör sig om ett administrativt ärende (t.ex. ett ärende om utfående av en allmän handling). Man bör dock observera att i ett RB-ärende partsförhållandet kan vara latent, som t.ex. vid bevisupptagning till framtida säkerhet. Något undantag för de ärenden som angår straff eller annan med brott förenad påföljd behöver inte göras i den nya lagen, eftersom det för sådana straffrättsliga fall som inte bör handläggas enligt ärendelagen redan av be- stämmelser i anslutning till den materiella lagstiftningen framgår att i stället rättegångsbalkens bestämmelser för brottmål skall tillämpas (se även 2 §). För att man skall undvika en felaktig regeltillämpning bör i fortsättningen RB-ärenden, t.ex. ärenden om bevisupptagning enligt 41 kap. RB till framtida säkerhet, registerföras på sådant sätt att det framgår att de skall handläggas på annat sätt än ärendena enligt den nya ärendelagen. Särskilt när det gäller bevisupptagning åt en utländsk domstol kan det få allvarliga konsekvenser om ärendelagen (den gamla eller den nya) tillämpas i stället för rättegångsbalken. Frågor om registerföring m.m. (med hjälp av dagbok eller ADB-behandling) tas upp till närmare behandling i ett senare sammanhang. Det finns inga bestämmelser i den nya lagen om gemensam handläggning av två ärenden. I många fall bör emellertid en gemensam handläggning kunna ske, om det är lämpligt. I viss utsträckning kan härvid reglerna i 14 kap. RB tjäna som vägledning. Ett ärende enligt den nya lagen kan dock inte handläggas gemensamt med ett mål enligt rättegångsbalken. Detta hindrar inte att de handläggs samti- digt. En förutsättning är dock att varken de för ärendet eller de för målet föreskrivna garantierna för rättssäkerhet behöver sättas åt sidan. Det finns inte någon bestämmelse i den nya lagen om att Högsta domstolen på sätt som anges i 14 kap. 7 a § RB får besluta om gemensam handläggning av flera ärenden från olika domstolar. Som Domstolsutredningen angett är behovet av en bestämmelse alltför litet för att motivera bestämmelsen, även om det givetvis kan tänkas förekomma något enstaka undantagsfall (se t.ex. NJA 1989 s. 643 II). I den nya lagen finns inte heller några motsvarigheter till bestämmelserna i 14 kap. 8 § RB om det fallet att det på ena sidan i förfarandet finns flera parter. Situationen är visserligen inte helt ovanlig i ärenden men reglerna i det berörda lagrummet ger uttryck för allmänna processprinciper som inte sällan behöver tillämpas analogt i målen enligt rättegångsbalken (jfr Fitgers kommentar till rättegångsbalken, s. 14:17, och Elisabeth Klintberg, Processgemenskap, Upp- sala 1994). Vid behov kan en analogitillämpning bli aktuell även för ärendenas del. I rättegångsbalken används uttrycket „domstolen„ för att beteckna myndigheten som sådan. För att beteckna domstolen i dess för visst mål beslutande sammansättning används uttrycket „rätten„. Denna distinktion torde numera vara svårbegriplig för många, särskilt för lekmän, och i den nya lagen används därför genomgående uttrycket „domstolen„. 2 § I paragrafen tas upp en regel om förhållandet mellan bestämmelser i den nya ärendelagen och bestämmelser i andra lagar. Att en speciell bestämmelse i annan lag tar över en bestämmelse i en allmän processlag är naturligt och oproblema- tiskt. Det är någonting som gäller såväl för rättegångsbalken som för den nuvarande ärendelagen och förvaltningsprocesslagen. Såvitt gäller sådana fall där ett beslut av en förvaltningsmyndighet överklagas till en tingsrätt är det ofrånkomligt med en viss dubbelreglering mellan förvaltningslagen, som gäller på myndighetsstadiet, och den nya ärendelagen. I den utsträckning det är möjligt bör man givetvis för dessa fall sträva efter att regleringen innebär samma sak. Det finns dock även frågor med anknytning till överklagandesituationen som med hänsyn till domstolsprocessens natur bör regleras på ett annat sätt i den nya ärendelagen än i förvaltningslagen, t.ex. frågor om hur ett överklagande går till. Förvaltningslagen innehåller i 3 § en regel om att i händelse av regel- kollision bestämmelser i en annan lag tar över. Att den nya ärendelagens bestäm- melser har företräde framför förvaltningslagens bestämmelser bör i paragrafen utsägas på ett mera direkt sätt än enligt promemorieförslaget. Mot den nu redovisade bakgrunden anges i paragrafen att, om en annan lag än förvaltningslagen för visst slags ärende innehåller en bestämmelse som avviker från den nya ärendelagen, den bestämmelsen skall gälla. Regeln avser för- hållandet till såväl nu gällande processuella lagbestämmelser som de lagbe- stämmelser vilka kan komma att införas. Det finns däremot inte skäl att genom en allmän regel i den nya ärendelagen låta bestämmelser av förordningskaraktär ta över bestämmelserna i den nya ärendelagen. Exempel på fall för vilka det gäller undantag från den nya ärendelagens regler ger reglerna om konkursärenden i 16 kap. konkurslagen. 3 § I paragrafen finns bestämmelser av domstolsorganisatorisk natur. Såvitt gäller de nuvarande domstolsärendena regleras frågor om domstolsorganisationen till betydande del genom 1-9 kap. RB. Det är tveksamt om detta sker omedelbart därför att dessa kapitel har allmän giltighet eller om det sker till följd av hän- visningen i 11 § i den nuvarande ärendelagen. I klarhetens intresse har i första stycket införts dels uttryckliga bestämmelser om tingsrättens sammansättning, dels vissa hänvisningar till rättegångsbalkens bestämmelser om domstolsväsendet (se avsnitt 7.5). Tingsrätten skall bestå av en juristdomare. Om det finns särskilda skäl får dock tingsrätten bestå av tre sådana domare. Detta innebär sakligt sett detsamma som om en hänvisning skett till rättegångsbalkens regler (se 1 kap. 3 och 3 c §§ RB). Några sådana bestämmelser om särskild samman- sättning av tingsrätten för vissa familjemål som finns i den nuvarande ärendelagens 6 § tredje stycket har inte införts i den nya lagen. Sådana bestämmelser har i stället tagits in i anslutning till den materiella lag- stiftningen för de berörda ärendena (se t.ex. avsnitt 17.2). Såvitt gäller hänvisningarna till balkens regler finns det anledning påpeka att det egentligen inte är nödvändigt att uttryckligen ange att det är dess be- stämmelser för tvistemål som avses. Detta följer nämligen av att tvistemålsbestämmelserna, om inte annat sägs, gäller alla mål enligt balken som inte angår fråga om ansvar. För tydlighets skull utsägs emellertid beträffande hovrätts sammansättning att det är just tvistemålsbestämmelserna som skall tillämpas. Hänvisningen till 1 kap. RB innebär bl.a. att åtgärder som endast avser beredandet av ett mål och som inte är sådana att de bör förbehållas juristdomare får utföras av en annan anställd vid tingsrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Hänvisningen till 2 kap. RB innebär att en hovrätt i ett ärende som tagits upp till fullständig prövning normalt kommer att vara beslutför med tre eller fyra juristdomare beroende på hur många jurist- domare som har deltagit i tingsrättens avgörande. En hänvisning finns också till reglerna i 3 kap. RB om Högsta domstolen. Genom hänvisningen till 4 kap. RB blir reglerna i balken om domare och om domarjäv m.m. tillämpliga även i domstolsärenden. Frågor om offentlighet och ordning (5 kap. RB) och om pro- tokollföring (6 kap. RB) behandlas i 20 och 48 §§, respektive 21 §. Att bestämmelserna i 7 kap. RB om åklagare och 8 kap. RB om advokater har giltighet även utanför tvistemåls- och brottmålshanteringen enligt balken är uppenbart. Till de kapitlen behöver man därför inte hänvisa. Frågor om straff, vite och hämtning (9 kap. RB) behandlas i 43 §. De bestämmelser som behövs om regi- strering av ärendena vid domstolarna (i dagboksform eller med hjälp av ADB-behandling) bör tas in i en förordning. I första stycket har också tagits in en uttrycklig bestämmelse om att 16 eller 29 kap. RB skall tillämpas, om det i undantagsfall skulle tänkas uppstå ett omröstningsproblem. En motsvarande regel saknas i promemorieförslaget. I normala fall är det tvistemålsbestämmelserna i 16 kap. 1-5 §§ RB som är tillämpliga. Om emellertid omröstningen avser en fråga om ansvar, utdömande av vite eller någons hållande i häkte skall enligt 16 kap. 6 § RB bestämmelserna i 29 kap. 1-5 §§ RB tillämpas. Detsamma bör gälla om den åtgärd som är föremål för omröstning in- nehåller ett mera betydande repressivt inslag gentemot en överträdelse av en offentligrättslig föreskrift av något slag eller om det av en bestämmelse i anslutning till den materiella lagstiftningen framgår att reglerna i 29 kap. RB skall tillämpas. Den nuvarande ärendelagen innehåller bestämmelser om att även sådana anställda som inte är juristdomare får handlägga vissa ärenden. Dessa bestämmelser har utan någon ändring i sak förts över till den materiella lagstiftning de avser (se avsnitten 17.2, 17.4, 17.10 och 17.20). Samtidigt har det i anslutning till materiell lagstiftning tillkommit nya bestämmelser av samma slag (se avsnitten 17.4 och 17.12). I promemorian upptogs inga jävsbestämmelser för de fall där någon annan än en juristdomare handlägger ett ärende. I lagrådsremissen föreslogs att 4 kap. 13 § RB skulle gälla (jfr 1 kap. 3 e § RB). Som Lagrådet påpekat bör emellertid hänvisningen till rättegångsbalkens jävsregler såvitt gäller domstolsärendena avse 4 kap. RB i dess helhet. I andra stycket som utformats i enlighet med Lagrådets förslag ges därför denna mera öppna hänvisning. 4 § Paragrafen innehåller tillsammans med 5-7 §§ bestämmelser om hur ärendet inleds vid en tingsrätt. Inledandet skall enligt huvudregeln ske skriftligen. Generellt gäller att ett ärende enligt den nya lagen inte kan tas upp utan att en bestämmelse i lag eller förordning medger detta eller måste anses utgå från att det är tillåtet att ärendet tas upp. Frågor om vem som har rätt att inleda ett förfarande vid en tingsrätt är för de flesta ärendetyper reglerade i anslutning till den materiella lagstiftningen. Någon allmän bestämmelse om sådan rätt behövs lika lite i den nya ärendelagen som bestämmelser om talerätt i rättegångsbalken. Av paragrafen framgår att ärendet kan inledas genom anmälan, ansökan, överklagande eller på annat sätt. Ett anmälningsärende bör anses föreligga i sådana fall där en enskild eller en myndighet i en eller annan form med stöd av en uttrycklig bestämmelse i lag eller förordning uppmärksammar tingsrätten på att den bör företa viss åtgärd. En dödsboanmälan av socialnämnd enligt 20 kap. 8 a § ärvdabalken leder exempelvis inte till något ärende vid tingsrätten, eftersom det inte är meningen att tingsrätten skall företa någon prövning med anledning av en anmälan (se prop. 1975/76:50 s. 54 och 69). Till skillnad från det som gäller ansökningsärenden är det i anmälningsfallen mindre vanligt att den som inleder förfarandet avser att därmed skaffa sig en förmån av något slag, något som får återverkningar när det gäller partsställningen. Anmälaren kan betraktas som part enligt ärendelagen, om han uttryckligen eller underförstått påstår att saken angår honom på ett sådant sätt att han har en författningsgrundad rätt att få saken prövad av tingsrätten. I vart fall är han part, om han har en skyldighet att göra en anmälan (se t.ex. reglerna om arvskungörelse i 16 kap. 1 § ärvdabalken). Frågan om vilka som i ett ärende har partsrättigheter besvaras emellertid inte av ärendelagen utan av den materiella lagstiftningen. Att en anmälare faktiskt inte har rätt att inleda ärendet eller att tingsrätten inte har rätt att pröva saken kan leda till att anmälan formligen avvisas, nämligen om anmälaren kan sägas göra gällande en författningsgrundad rätt att få saken prövad (jfr i det förra hänseendet tvistemålens bristande talerätt och det som i den processrättsliga litteraturen förr betecknades som bristande saklegitimation). En enskild anmälare har i allmänhet ingen motpart. Om emellertid någon, som i och för sig uppfyller kriterierna för att kunna vara part rörande den fråga som anmälan gäller, hos tingsrätten påstår att det inte föreligger någon grund för anmälan eller motsätter sig en av anmälaren framställd begäran, är han vid tillämpningen av ärendelagen i och med detta att betrakta som anmälarens mot- part, dvs. det uppstår ett motpartsförhållande. En myndighet som är skyldig att inleda ett ärende hos tingsrätten genom att anmäla ett visst förhållande torde i de allra flesta fall ha en enskild motpart, t.ex. i ett likvidationsärende enligt 13 kap. aktiebolagslagen (1975:1385). Handläggningsmässigt har skillnaderna mellan ansöknings- och anmälningsfall praktisk betydelse inte bara för frågor om partsställningen och därmed även frågor om kommunicering (se 15 §) utan också när det gäller t.ex. de krav som ställs på den som inleder förfarandet (se 6 §). Ett ansökningsärende kännetecknas i allmänhet av att en enskild sökande vid tingsrätten framställer ett yrkande eller en begäran om att tingsrätten skall besluta på ett sätt som är till fördel för honom i materiellt hänseende. Att författningarna ibland använder formuleringen att den enskilde får „ansöka„ och ibland att han får „begära„ har ingen processuell betydelse när det gäller frågor om hur ett ärende skall inledas och handläggas. I ett ansökningsärende förekommer i de allra flesta fall flera parter. I den mån samtliga dessa ställer sig bakom den ansökan som görs föreligger dock inget motpartsförhållande. Samt- liga parter är då i stället medparter. Överklagande till tingsrätten kan numera ske enligt ett ganska stort antal lagar (se avsnitt 7.3). Formuleringen „anmälan, ansökan, överklagande„ täcker inte alla de sätt på vilka en part kan inleda ett förfarande enligt ärendelagen. Av lagtexten framgår därför att ett förfarande också kan inledas på annat sätt. Det gäller ärenden enligt t.ex. 14 § lagen (1988:688) om besöksförbud och 6 kap. 11 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Enligt dessa lagrum har en enskild part möjlighet att „begära rättens prövning„ av en förvaltningsmyndighets beslut. Trots att det formellt sett inte rör sig om „överklagande„ synes ärendena i flera hänseenden böra behandlas som överklagandefall, dock inte när det gäller t.ex. regler om klagotiden. En annan sak är att den förra lagen upptar flera bestämmelser som innebär att ärendet i viktiga hänseenden kommer att likna ett ansökningsärende. Till de nu berörda fallen hör även t.ex. sådana i vilka det förekommer „hänskjutande„ till tingsrätten, t.ex. enligt 19 kap. 16 § ärvdabalken, eller får göras en „framställning„ till tingsrätten, t.ex. enligt 2 § lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. De fall i vilka någon ger in en viss handling, t.ex. en bouppteckning, för „registrering till en tingsrätt„ bör behandlas som anmälningsärenden. Detsamma gäller sådana fall i vilka en kronofogdemyndighet enligt 21 § skuldsaneringslagen (1994:334) beslutar att „överlämna ärendet„ till tingsrätten. De nu berörda fallen företer i de flesta hänseenden stora likheter med de förut omnämnda anmälningsfallen. Bestämmelserna i paragrafen utgår från att ärendet inleds genom initiativ från en part. Vissa typer av ärenden kan emellertid inledas också på det sättet att tingsrätten självmant tar upp ärendet. I fråga om sådana officialprövningsfall gäller att det i lag eller förordning kan vara uttryckligen angivet eller förutsatt att tingrätten skall ha tillsyn över eller ha att bevaka visst förhållande. En sådan skyldighet aktualiserar inte i sig något officialpröv- ningsärende. Om emellertid något inträffar, t.ex. att en viss i lag föreskriven tid för en enskild persons ingivande av en skrivelse går ut, och tingsrätten blir tvungen att företa en åtgärd för att se till att skrivelsen kommer in, bör ett officialprövningsärende anses inlett. Inte sällan är det så att en underrät- telse från en myndighet eller annan är en förutsättning för att tingsrätten skall uppmärksamma att den har en skyldighet att inleda ett officialprövnings- ärende. Exempel erbjuder 9 § folkbokföringsförordningen (1991:749). Den som lämnar underrättelsen är dock inte part. I ett rent officialprövningsärende förekommer det över huvud taget inga parter. De personer som är berörda av ärendets utgång eller som har lämnat tingsrätten en underrättelse är i stället precis som i den inkvisitoriska processen antingen „undersökningsobjekt„ eller rättens medhjälpare. De rena officialprövningsärendena är emellertid mycket få (se t.ex. 6 kap. 9 § första stycket föräldrabalken). I andra officialprövningsfall, särskilt sådana där domstolen efter att i ett ärende ha beslutat på visst sätt har möjlighet att självmant ta upp en fråga om ändring eller upphävande av beslutet (t.ex. entledigande av en boutredningsman enligt 19 kap. 5 § andra stycket ärvdabalken), kan enskilda under vissa förutsättningar komma att få partsrättigheter under ärendets handläggning. Officialprövnings- ärendena står nära anmälningsärendena men skiljer sig principiellt från dem på det sättet att endast ett officialprövningsärende tas upp även när någon som inte har en författningsgrundad rätt att få ett ärende prövat i sak gör ett materiellt sett befogat påpekande till tingsrätten. Att samma fråga inte sällan kan komma upp antingen i ett anmälnings- eller ett officialprövningsärende är en annan sak. För såväl tvistemål som domstolsärenden finns det för närvarande bestämmelser om att skrivelser genom vilka förfaranden inleds skall vara egenhändigt under- tecknade av parten eller hans ombud (se 42 kap. 2 § RB och 2 § i den nuvarande ärendelagen; jfr 3 § FPL). Enligt en nyligen genomförd reform (prop. 1993/94:190, bet. 1993/1994:JuU30, rskr. 1993/94:377, SFS 1994:1034) behålls det nuvarande kravet att stämningsansökningar enligt rättegångsbalken alltid skall vara egenhändigt undertecknade. Av detta följer att telefax och liknande över- föringssätt inte godtas för sådana skrivelser. Skrivelser med överklaganden och skrivelser genom vilka överklaganden besvaras kan dock ges in genom telefax. Om det behövs får domstolen enligt 33 kap. 3 § RB begära att ett telefax eller annat meddelande som saknar avsändarens underskrift i original bekräftas av avsändaren genom en i original undertecknad handling. Det skulle föra för långt att förbjuda telefax för sådana skrivelser genom vilka ett ärende enligt den nya ärendelagen inleds. Dessutom skulle en sådan ordning bli märklig när det gäller skrivelser med överklaganden till tingsrätten. Ett överklagande till hovrätt enligt rättegångsbalken kan ju ges in genom telefax. Kravet på skriftlighet vid inledande av ett förfarande enligt den nya ärendelagen utesluter således inte användningen av telefax. Enligt 44 § tredje stycket har domstolen dock möjlighet att vid tveksamhet om äktheten av en handling förelägga parten att ge in en ny skrivelse som har partens underskrift i original. I paragrafens andra mening som utformats i enlighet med Lagrådets förslag finns en bestämmelse enligt vilken regeringen för visst slags ärende får bestämma att en ansökan, anmälan etc. får göras i en annan form än den skriftliga, t.ex. genom en diskett eller genom en elektronisk överföring från datamaskin till datamaskin. De ärenden som kan komma i fråga är t.ex. sådana som kommer från Patent- och Registreringsverket. Som Lagrådet påpekat kan regeringen för andra slags ärenden, t.ex. ärenden om registrering av en handling, bestämma att förfarandet får inledas muntligen (jfr 2 § första stycket i den nuvarande ärendelagen). Promemorian innehöll inte någon bestämmelse om elektronisk överföring eller om muntligt inledande av ett ärende. Förslaget innehåller inga bestämmelser om vem som kan uppträda som part och hur han eventuellt skall företrädas (partsbehörigheten respektive processbehörigheten). Det är i dessa hänseenden tillräckligt med de allmänna principerna för rättssubjektivitet respektive civilrättslig handlingsförmåga (jfr 11 kap. 1-3 §§ RB). När det gäller bevisning om parts- och processbe- hörigheten, se 9 § (jfr 11 kap. 4 § RB). När det gäller parts rätt att anlita ombud eller biträde, se 47 §. Om parten själv saknar processbehörighet är det givetvis ställföreträdaren för parten som skall underteckna den skrivelse genom vilken förfarandet inleds. Detta följer av allmänna processprinciper. I förslaget finns ingen motsvarighet till 53 § FPL om att det som sägs om enskild part i tillämpliga delar skall gälla även den som är ställföreträdare för parten. När det gäller lokalt forum saknar den nuvarande ärendelagen självständiga bestämmelser och frågor om rätt forum i domstolsärendena är inte reglerade genom hänvisningen i 11 § i den nuvarande ärendelagen till rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål. Enligt 10 kap. 17 § första stycket 7 RB gäller nämligen balkens bestämmelser om forum inte domstolsärenden och de torde inte annat än möjligen i vissa undantagsfall kunna ges en analogisk tillämpning. I de fall den lokala behörigheten inte följer av ärendets natur är det i stället mycket ofta bestämmelser i anslutning till den materiella lagstiftningen som direkt eller underförstått utpekar visst forum. För andra fall kan det tänkas föreligga en valfrihet i fråga om forum. Mot den nu angivna bakgrunden har i förslaget inte tagits upp några regler om den lokala behörigheten. Kompetens- konflikter mellan olika domstolar i ärenden torde vid behov kunna lösas genom en analogisk tillämpning av bestämmelserna i 10 kap. 20 § RB. Bestämmelser om att en obehörig domstol kan lämna över en skrivelse till en behörig finns i 8 §. Vid behov kan tingsrätten enligt 9 § förelägga den som inlett förfarandet att ge in behövliga bevis om att domstolen är behörig. Om återkallelse sker i tingsrätt, bör ärendet avskrivas från vidare handläggning enligt vanliga processrättsliga principer (jfr specialregleringen för vissa situationer i 13 kap. 5 § RB). Även när en ansökan återkallas först efter det att överklagande skett bör ärendet avskrivas från vidare handläggning. I allmänhet bör detta ske i förening med ett konstaterande av att det överklagade avgörandet skall stå fast. Ett sådant konstaterande har en stor betydelse i de fall där det överklagade avgörandet har rättskraft trots att ansökan inte bifallits i det överklagade avgörandet, som t.ex. i ärenden om blodundersökning enligt lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. 5 § I paragrafen finns bestämmelser om det som en enskild parts första skrivelse skall innehålla i vissa formella hänseenden. Med enskild menas här liksom på andra ställen i ärendelagen inte bara enskilda individer utan också andra privaträttsliga subjekt. Däremot avses inte ett organ för det allmänna annat än när detta har samma ställning som en privat fysisk eller juridisk person, t.ex. därför att staten äger en fastighet som berörs av ärendet. Reglerna syftar bl.a. till att underlätta delgivningar. Bestämmelserna över- ensstämmer i väsentliga delar med bestämmelserna i 33 kap. 1 § RB till vilka det hänvisas i 2 § andra stycket i den nuvarande ärendelagen. För ärendenas del är det fördelaktigt med en självständig bestämmelse som tar hänsyn till det för- hållandet att en sökande i allmänhet inte har någon motpart. Givetvis behöver en part inte lämna några uppgifter i de fall han är säker på att tingsrätten på annat sätt har tillgång till de uppgifter det gäller, t.ex. genom att dessa tagits in i en skrivelse från motparten eller i ett beslut som överklagats till tingsrätten. I förslaget till ärendelag tas inte upp några regler om att uppgifter av det i paragrafen berörda slaget skall lämnas även om vittnen (jfr 33 kap. 1 § femte stycket RB). Vittnen förekommer så pass sällan i ärenden att någon uttrycklig bestämmelse inte behövs (jfr 3 § FPL). Det kan nämnas att en remissinstans ansett att kravet på uppgift om parts yrke kan utgå ur paragrafen. Det finns emellertid situationer i vilka en sådan uppgift kan ha betydelse för delgivning. 6 § I paragrafen finns bestämmelser om innehållet i en ansökan, bl.a. såvitt avser yrkanden, åberopande av grunder och angivande av bevisning. Paragrafen avser därmed mer materiella frågor än 4 och 5 §§. Motsvarande frågor beträffande anmälan kan inte regleras lika allmänt. För vissa typer av anmälningar är det nämligen svårt att ställa särskilt långtgående krav på den som inleder förfarandet medan man för andra typer kan kräva i stort sett detsamma som för ansökningar. Avsaknaden av bestämmelser i paragrafen om innehållet i en anmälan utesluter inte att en anmälan avvisas till följd av formella brister (se 9 och 10 §§). I den mån det för ett visst ärendeslag behövs särskilda bestämmelser om anmälningar kan sådana t.ex. tas in i anslutning till den materiella lagstift- ningen. Enligt de två första punkterna i första stycket skall en ansökan innehålla uppgifter om det som yrkas och de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet. I de nu berörda delarna motsvarar regleringen den som enligt 42 kap. 2 § RB gäller för tvistemål. Såvitt gäller frågor om möjligheten för domstolen att i sak pröva olika slags yrkanden finns det för ärendena åtskilliga bestämmelser i anslutning till den materiella lagstiftningen som inte har någon motsvarighet på tvistemålssidan. Exempelvis behöver ett yrkande i ett ansökningsärende inte alltid vara till sökandens förmån (se t.ex. 6 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken). Sökanden skall givetvis i den utsträckning det är möjlighet redan från början tala om vilken bevisning som åberopas. I tvåpartsärenden kan parten normalt inskränka sig till att uppge bevis i sådana hänseenden där han på goda grunder kan anta att motparten kommer att förneka en viss omständighet eller åberopa ett motfaktum. För närvarande finns det i 2 § ärendelagen en bestämmelse om att en sökande skall ange de omständigheter som medför att domstolen är behörig, om inte denna framgår av det som anförs i övrigt. I promemorieförslaget finns det en regel av samma slag. I de allra flesta fall framgår emellertid domstolens lokala behörighet av uppgifterna i ansökan om parterna eller om saken eller av uppgifter som redan är tillgängliga vid domstolen (t.ex. i ärenden enligt ärvdabalken). Mot den bakgrunden framstår en regel om uppgiftsskyldighet i fråga om domstolens lokala behörighet som överflödig och ägnad att förbrylla. I fråga om domstolens funktionella eller sakliga behörighet behövs det aldrig några uppgifter från sökanden. Skriftliga bevis skall enligt andra stycket ges in samtidigt med ansökan eller överklagandet. Den ovillkorliga konstruktionen - som kritiserats under remissbehandlingen - har med hänsyn till förfarandets natur valts trots att det i och för sig inte är någonting som hindrar att parten enligt 23 § andra stycket ger in de skriftliga bevisen först senare (se dock även 32 § angående kostnads- ansvar). Genom användandet av ordet „skall„ markeras nämligen tydligt att det i ett domstolsärende nästan aldrig är befogat att uppskjuta ingivandet av ett skriftligt bevis (jfr motsvarande regel för tvistemål i 42 kap. 2 § rättegångsbalken där ordet „bör„ används). Givetvis handlar paragrafen endast om de bevis som parten åberopar redan när ärendet inleds och som parten skall uppge enligt något av de två första styckena i paragrafen. 7 § I paragrafen finns bestämmelser om vad ett överklagande skall innehålla. Bestämmelserna fanns i lagrådsremissens förslag i 6 § andra stycket. De bestämmelser om klagofrister m.m. som fanns i 7 § det förslaget har av skäl som angetts i avsnitt 7.4 utgått. Enligt paragrafen gäller för ett överklagande delvis samma regler som för ansökan. Klaganden skall dock tala om vilket beslut han överklagar och i vilken del det överklagas. I och för sig kunde man på de punkterna i stället utgå från att med „ett beslut„ avses varje ställningstagande av förvaltningsmyndigheten till en viss självständig fråga. Eftersom emellertid en och samma beslutshand- ling i vissa fall innehåller flera beslut i den meningen, bör i klarhetens in- tresse klaganden uppmanas att ange i vilken del han överklagar beslutet. Ett exempel ger det fallet att en tingsrätt förklarar att ett dödsbo skall avträdas till förvaltning av boutredningsman samtidigt som en sådan förordnas och en part överklagar endast med yrkande om att någon annan skall förordnas (se hänvisningen till den nu aktuella paragrafen i 38 §). Överklagandet kommer att omfatta den fråga eller den sak som hör till den del av beslutet som klaganden överklagar. För de allra flesta fall där en myndighets beslut kan överklagas till tingsrätt framgår klagofristen av bestämmelser i anslutning till den materiella lagstiftningen (se även 23 § andra stycket förvaltningslagen). Be- stämmelser om vad den myndighet till vilken överklagandet ges in skall iaktta (omprövning, etc.) återfinns redan nu i förvaltningslagen och behöver inte upprepas i någon annan lag. Eftersom förvaltningslagen inte gäller kronofog- demyndigheternas exekutiva verksamhet behöver man behålla de särskilda bestämmelser som finns i ämnet i utsökningsbalken. Särskilda bestämmelser om överklagande från tingsrätt till hovrätt och vidare till Högsta domstolen bör i den nya lagen av skäl som angetts i avsnitt 7.2 tas upp i anslutning till de särskilda bestämmelser som behövs om överrättsprocessen (se 36-41 §§). Delvis bygger de bestämmelserna på hänvisningar till de regler som gäller för överkla- gande till tingsrätt. 8 § Paragrafen reglerar den situationen att en tingsrätt får in en skrivelse som rätteligen skulle ha getts in till en annan domstol eller till en förvaltnings- myndighet. Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 8. Självklart omfattas även det fallet att det på grund av postens eller avsändarens misstag har till tingsrätten kommit in en skrivelse som avsändaren avsett att ge in till en annan domstol eller till en förvaltningsmyndighet av sådana regler som är förmånliga för den som har sänt in en skrivelse till fel domstol. I det första stycket finns bestämmelser om det fallet att ett överklagande ges in till tingsrätten i stället för till den myndighet som meddelat det beslut som överklagats. Tingsrätten skall i sådant fall överlämna överklagandet till för- valtningsmyndigheten. Överklagandet skall anses ha kommit in redan den dag det kom in till tingsrätten. Det behövs ingen bestämmelse om att tingsrätten särskilt skall ange vilken dag det var, eftersom detta framgår av kansliets stämpel på överklagandet. Det andra stycket avser främst ansöknings- och anmälningsfall. Även det fallet att en förvaltningsmyndighet sänder över ett överklagande till en obehörig domstol omfattas dock. Regleringen är i huvudsak av samma innebörd som regleringen i första stycket. Ansökan, anmälan eller överklagandet skall över- lämnas till en domstol - i allmänhet en tingsrätt - som är behörig, om det över huvud taget finns någon sådan domstol. En förutsättning är att överlämnandet kan ske i samband med att ärendet inleds. Detta medför att den forumregel som gäller måste vara indispositiv. Annars kan ju domstolen inte finna att den inte är behörig. Om det inte finns någon domstol som är behörig att handlägga ärendet, skall tingsrätten besluta om avvisning. Ett överlämnande kan inte ske till en förvaltningsmyndighet. En av förutsättningarna för överlämnandet är av skäl som angetts i avsnitt 8 att den som gett in skrivelsen inte har något att invända mot ett överlämnande. I de allra flesta fall räcker det med ett telefonsamtal från domstolen till honom eller henne. Om telefonsamtal inte lämpar sig kan domstolen genom ett enkelt brev ge honom eller henne möjlighet att yttra sig. En annan förutsättning är att det inte finns något annat skäl mot överlämnande än det som kan ligga i sökandens inställning. Den viktigaste innebörden av stycket är att en ansökan eller anmälan skall anses gjord när den kom in till den tingsrätt som först tog emot handlingen. För att undvika tillämpningssvårigheter när samma handling överlämnats flera gånger har en viss justering av promemorieförslaget gjorts på den punkten. Regleringen innebär vidare att en sökande inte behöver betala mer än en ansökningsavgift. Den överlämnande domstolen skall inte fatta något avskrivningsbeslut utan endast konstatera att handlingarna överlämnats till en viss annan domstol. Självklart innefattar skyldigheten att lämna över en skrivelse inte endast själva skrivelsen utan även de handlingar som hör till den. Rätten bör inte före överlämnandet utföra andra åtgärder än sådana som omedelbart hänger samman med frågan om överlämnandet, dvs. hörande av sökanden och i sällsynta undantagsfall en sådan begäran om komplettering av skrivelsens uppgifter som kan behövas för forumfrågans bedömning. I de fall där en motpart behövt höras, t.ex. för pröv- ning av en invecklad fråga om svensk domsrätt, kan alltså något överlämnande inte ske med stöd av den nu behandlade paragrafen. Ett beslut om överlämnande innebär inte att saken avgörs vid den domstol som beslutar om överlämnandet. Beslutet kan därför inte överklagas särskilt (se 37 §). Enligt 38 § femte stycket skall första stycket tillämpas även vid överklagande av ett tingsrätts- eller hovrättsbeslut. 9 § Genom paragrafen ges tingsrätten möjlighet att begära komplettering när den skrivelse genom vilken förfarandet inletts är bristfällig eller föreskriven ansökningsavgift inte har betalats. När det finns anledning till det skall domstolen förelägga den som har inlett förfarandet att ge in ett bevis om sin behörighet att göra detta vid domstolen eller om vem som är ställföreträdare för en part. Föreläggandet kan alltså avse ett bevis om parts- eller processbehörighet eller om partens ställning till saken, t.ex. att han är dödsbodelägare eller legatarie på det sätt han uppgett. Föreläggandet kan också gälla t.ex. en forumfråga. Inte minst med tanke på att det naturligt nog oftast är en enskild som står bakom en sådan skrivelse som behöver kompletteras, behöver domstolen ofta ge anvisningar om hur kompletteringen bör ske (se 12 §). I en del fall kan ett telefonsamtal vara på sin plats (jfr JO 1981/82 s. 320). Ett sådant telefonsamtal måste redovisas i akten eller på t.ex. dagboksblad. Sista dag för komplettering bör normalt bestämmas till ett visst datum och inte med utgångs- punkt i en delgivningsdag. Självklart får domstolen inte redan detta datum besluta om någon påföljd för en underlåtenhet att komplettera, om inte domstolen har fått in något bevis om att den förelagde i god tid har delgetts föreläggandet. Beträffande avvisning på grund av bristfälligheterna gäller 10 §. I de fall där bristerna inte avser själva skrivelsen utan t.ex. att tings- rätten inte är behörig att ta upp ärendet behövs givetvis inget föreläggande. Avvisning kan alltså ske direkt (jfr 3 § tredje stycket nuvarande ärendelagen). Enligt 38 § femte stycket skall paragrafen tillämpas även vid överklagande av ett tingsrätts- eller hovrättsbeslut. 10 § Paragrafen innehåller bestämmelser om avvisning. Motsvarande bestämmelser finns för närvarande i 3 § ärendelagen. Det första avvisningsfallet avser vissa allvarliga brister i en sådan skrivelse genom vilken ärendet vid domstolen har inletts. Bristerna skall vara sådana att den skrivelse genom vilken ärendet inletts inte kan läggas till grund för någon prövning i sak. Detta innebär att man som underlag för en prövning kan ha anledning att godta en skrivelse med större brister än vad man numera kan godta när det gäller stämningsansökningar i tvistemål (se 42 kap. 4 § RB), något som förefaller naturligt med hänsyn till ärendenas art och till att enskilda skall kunna klara sig utan advokathjälp (jfr 5 § FPL). Det andra fallet avser brister när det gäller sådana uppgifter som skall vara till hjälp för delgivningar i målet. Det tredje fallet avser utebliven betalning av föreskriven avgift. I de nu berörda fallen skall sökanden, anmälaren eller klaganden enligt 9 § först ha genom föreläggande beretts tillfälle att avhjälpa bristen. Reglerna angående avvisning tillämpas naturligtvis främst i samband med att förfarandet inleds. Det är emellertid ingenting som hindrar att det vid behov beslutas om avvisning först långt efter denna tidpunkt (jfr 34 kap. 1 § RB). Enligt andra stycket skall avvisning ske även när det föreligger något annat hinder för prövningen. Bestämmelsen avser dels sådana fall där det med rätte- gångsbalkens terminologi föreligger rättegångshinder enligt 34 kap. RB, dels sådana fall där det föreligger ett hinder mot överklagande. Bristen kan gälla t.ex. rätten att inleda förfarandet, partsbehörighet, domstolens behörighet eller rätten att överklaga. I de nu angivna fallen finns det inte anledning att utfärda något föreläggande enligt 9 §. Om ett överklagande till tingsrätten har gjorts för sent är det den myndighet som fattat det överklagade beslutet som skall besluta om avvisning. Frågan om beslutet har överklagats i rätt tid kan alltså inte komma under tingsrättens be- dömande annat än i samband med överklagande av ett beslut enligt vilket myndigheten har avvisat överklagandet på den grunden att det har kommit in för sent. Att en ansökan inte har gjorts inom den tid som föreskrivits enligt en bestämmelse i anslutning till materiell lagstiftning utgör nog långtifrån alltid ett hinder för förfarandet utan kan i stället vara ett skäl att lämna ansökan utan bifall. Enligt 38 § femte stycket skall paragrafen tillämpas även vid överklagande av ett tingsrätts- eller hovrättsbeslut. 11 § I paragrafen som justerats i enlighet med Lagrådets förslag finns bestämmelser om att en förvaltningsmyndighet är part om en enskild överklagar dess beslut till domstolen. Paragrafen som inte har någon motsvarighet i den nuvarande ärendelagen har behandlats i avsnitt 7.3. Med „förvaltningsmyndighet„ avses detsamma som i t.ex. 1 kap. 8 § regeringsformen. I paragrafen avses liksom på övriga ställen i den nya lagen med uttrycket „enskild„ främst enskilda individer, företag och andra privata rättssubjekt. I undantagsfall fall kan även en myndighet vara att anse som „enskild„, nämligen när det allmänna i ärendet uppträder som ett privat rättssubjekt. Detta är t.ex. fallet när en myndighet är att anse som ett företag i konkurrenslagens mening. Beslutsmyndigheten är motpart även om den enskilde redan har en annan motpart. Myndigheten kan som angetts i avsnitt 7.3 trots att den är motpart i processen inte räkna med att utan vidare få del av de handlingar som kommer in till domstolen under ärendets handläggning (se 15 och 22 §§). Den kan dock givetvis särskilt begära att fortlöpande få del av det material som eventuellt tillkommer i ärendet efter överklagandet. Om det skall hållas ett sammanträde i domstolen skall myndigheten underrättas om detta och i vissa fall även kallas till sammanträdet (se 18 §). Myndigheten kan överklaga domstolens beslut i ärendet (se 36 §). 12 § I paragrafen som gäller på alla domstolsnivåer regleras domstolens skyldighet att vara verksam i syfte att berika processmaterialet. Den skyldigheten utgör den viktigaste beståndsdelen av det som brukar betecknas som domstolens materiella processledningsskyldighet. Till den materiella processledningsskyldigheten hör även domstolens skyldighet att i vissa fall söka begränsa processmaterialet. Enligt förslaget skall domstolen se till att ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i ärendet. Genom frågor och påpekanden skall domstolen försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar. Reglerna har behandlats i avsnitt 7.10. Beträffande formerna för den materiella processledningen bör framhållas vikten av att den bedrivs med ett gott psykologiskt handlag så att domstolen undgår även en obefogad kritik för partiskhet. Domaren bör alltså gå varsamt fram och inte företa mer än det som behövs för att syftet med processledningen skall uppnås. Processledningen skall dock - i de fall den över huvud taget behöver utövas - ske öppet och inte i endast vaga ordalag. Domstolen bör begära in de yttranden eller akter som behövs från andra domstolar eller från myndigheter eller sakkunniga. Vissa utdrag av offentliga register skall dock enligt särskilda bestämmelser en part själv skaffa fram. I andra fall bör domstolen endast med stor återhållsamhet utnyttja möjligheten att på egen hand komplettera utredningen. Domstolen bör i stället i första hand överlämna åt parterna att vara verksamma. Särskild försiktighet är påkallad när det gäller utredning som kan tänkas vara till enskilds nackdel. Det finns anledning påpeka att den omfattning i vilken processledning bör utövas i princip inte har något att göra med om ärendet skall handläggas skriftligt eller muntligt. En annan sak är att det nästan alltid är avsevärt enklare att företa processledande åtgärder i samband med ett sammanträde. I de fall där domstolen har anledning att låta en part yttra sig skriftligt kan domstolen välja mellan att förelägga parten eller att bereda parten tillfälle (se om valet författningskommentaren till 17 §). I vilka fall parten bör beredas tillfälle att „slutföra sin talan„ i ett domstolsärende är svårt att ange i generella termer. För vissa domsfall i tvistemål i tingsrätt finns bestämmelser i 42 kap. 18 § RB om att parterna, om de inte redan kan anses ha slutfört sin talan, skall beredas tillfälle till detta (jfr t.ex. 50 kap. 14 § RB om slutföreläggande i hovrätt). Bestämmelserna för tingsrätt avser inte alla fall i vilka en tingsrätt kan behöva bereda en part tillfälle att yttra sig innan målet avgörs på handlingarna. Sålunda kan man tänka sig att det behövs ett slutföreläggande även i t.ex. ett invecklat avvisningsfall. I förvaltningspro- cesslagen kan frågan sägas vara sedd ur ett annat perspektiv. Den lagen innehåller nämligen allmänna bestämmelser om att en part utom i vissa angivna undantagsfall skall ha fått kännedom om det som tillförts målet genom någon annan än parten själv och haft tillfälle att yttra sig över det. Det finns alltså ingen regel om att även den som sist yttrat sig skall beredas tillfälle att slutföra sin talan. Samma principiella lösning har valts för domstolsärendena inte minst därför att den relativt klart och tydligt begränsar onödig kommunikation i ärendet utan att för den skull leda till rättsosäkerhet (se 22 § i förslaget). Frågor om i vilka fall domstolen bör ge en part ett särskilt tillfälle att framställa ett kostnadsyrkande behandlas i kommentaren till 32 §. Om domstolen är tveksam när det gäller frågan om parterna har fört fram allt de vill framföra, kan domstolen åstadkomma en motsvarighet till rättegångsbalkens slutföreläggande genom att förklara för parterna att den anser ärendet färdigutrett och planerar att avgöra ärendet viss senare dag. Det bör emellertid påpekas att slutföreläggande endast passar för verkligt invecklade fall. Genom hänvisningen i 23 § första stycket till 35 kap. 7 § RB är sörjt för att domstolen kan avvisa överflödig bevisning när det finns skäl för detta (jfr 8 § andra stycket FPL). 13 § Paragrafen ger de grundläggande bestämmelserna om valet mellan muntlig och skriftlig handläggning. Den har ingen direkt motsvarighet i den nuvarande ärendelagen. Huvudregeln är enligt första stycket att förfarandet är skriftligt och att rättegångsbalkens muntlighetsprincip alltså inte skall gälla (se avsnitt 7.1). Förfarandet kan emellertid i viss utsträckning vara muntligt enligt andra stycket. Ett sammanträde „bör„ ingå i handläggningen i de fall där ett sådant kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande. Användandet av ordet „bör„ innebär att det inte under alla tänkbara omständigheter är nödvändigt att hålla sammanträde under de angivna förutsättningarna men att ett sådant handläggningssätt rekommenderas. På det sättet skiljer sig regleringen från en vanlig fakultativ sådan. I de fall där t.ex. ett vittne skall höras är det givetvis ofrånkomligt med ett sammanträde. Utredningen använder för den situationen att handläggningen skall vara muntlig uttrycket „sammanträde„ medan t.ex. förvaltningsprocesslagen använder uttrycket „förhandling„. När rättegångsbalken kom till på 1940-talet ansågs nog det korrekta uttrycket vara „sammanträde för förhandling„ i fråga om sådana tillfällen vid vilka parterna var närvarande medan uttrycket i t.ex. överlägg- ningssammanhang var „sammanträde för överläggning„ (se t.ex. den ännu gällande lydelsen av 6 kap. 1 § RB). I balken har dock i flera under senare år tillkomna eller ändrade bestämmelser det kortare och modernare uttrycket „sammanträde„ an- vänts för sådana tillfällen där parterna är närvarande. Företrädare för förvaltningsdomstolar förespråkar inte sällan uttrycket „förhandling„, bl.a. med tanke på att uttrycket „sammanträde„ i sådana domstolar brukar användas för föredragningar och överläggningar. Emellertid kan uttrycket „förhandling„ vara förvillande för dem som inte är jurister med tanke på att det i ärendena sällan finns något att förhandla om i den meningen att det skulle finnas något man skulle försöka utarbeta en överenskommelse om. Ordet „sammanträde„ är inte bara språkligt mera korrekt utan också mera lättbegripligt för enskilda. I förslaget används därför uttrycket „sammanträde„. Uttrycket lämnar öppet om det skall förekomma en fysisk inställelse inför domstolen eller om det räcker med telefon- sammanträde. Med „sammanträde„ avses dock endast sådana fall i vilka domstolen skall bereda företrädare för samtliga parter tillfälle att delta. Som sammanträde räknas alltså exempelvis inte ett sådant telefonsamtal som domstolen kan behöva ha med en part för att få t.ex. en ansökan kompletterad (se kommentaren till 9 §). Den underförstådda huvudregeln i andra stycket är att ett sammanträde avser ärendet i dess helhet. Frågor om en begränsning av sammanträdet behandlas i tredje stycket. Tredje stycket är utformat utifrån den utgångspunkten att ett sammanträde normalt skall avse hela målet, men att domstolen fritt kan bestämma om lämpliga begränsningar (se om detta avsnitt 7.8). Att begränsningsfallen i lagtexten framstår som undantag innebär inget ställningstagande till frågan vilken typ av sammanträde som kommer att bli den vanligaste i praktiken. Viktigt i sammanhang med att ett sammanträde begränsas är att parterna och deras eventuella ombud inte hålls okunniga om att det är domstolens avsikt att begränsa sammanträdet. De måste kunna förbereda sig inför sammanträdet på effektivaste sätt. Detta innebär att domstolen kan ha anledning upplysa parterna och deras eventuella ombud hur sammanträdet är avsett att gå till, t.ex. i fråga om sakframställningar. Med hänsyn till bl.a. ärendenas och sammanträdenas skiftande natur har emellertid inte i den nya lagen såsom i rättegångsbalken tagits in några bestämmelser om den normala gången av ett sammanträde (se avsnitt 7.8). Även vid ett sammanträde som hålls i förberedande syfte med en juristdomare kan muntlig bevisning tas upp. I undantagsfall kan det finnas anledning att uppmärksamma att den eller de som avgör ärendet såvitt möjligt bör vara närvarande när muntlig bevisning tas upp. Självklart bör domstolen också försöka avgöra ärendet i så nära anslutning till bevisupptagningen som möjligt. I sista hand är det alltid den enskilde domare som avgör målet som svarar för att han har ett tillräckligt gott underlag för sitt beslut. I hovrätten bör en eventuell bevisupptagning nästan undantagslöst ske i samband med att ärendet avgörs. En part som inte har rättshjälp kan inte få ersättning av allmänna medel för att han infinner sig till ett sammanträde i ett domstolsärende (se dock även 32 §). I den delen överensstämmer regleringen med den som nu gäller enligt ärende- lagen. När det gäller en parts rätt att begära sammanträde finns bestämmelser i 14 §. 14 § Paragrafen handlar om parters rätt till sammanträde i ett ärende och saknar direkt motsvarighet i den nuvarande ärendelagen. Huvudregeln är att domstolen skall hålla ett sammanträde, om det begärs av en enskild part. I fråga om motiven för denna regel, se avsnitt 7.8. Vissa undantag uppställs från huvudregeln. Ett av undantagen gäller det fallet att ärendet inte skall prövas i sak, t.ex. därför att det rör sig endast om en dispensprövning eller om en ansökan som skall avvisas. Undantag görs också för sådana fall där avgörandet inte går parten emot. En parts begäran om sammanträde behöver enligt förslaget inte heller bifallas när sammanträdet av någon annan särskild omständighet inte behövs. En utgångspunkt bör vid behovsbedömningen vara att en begäran om sam- manträde bifalls om trovärdigheten av den enskildes uppgifter angående sakförhållandena i ärendet kan ha betydelse för domstolens avgörande och parten inte tidigare har hörts inför domstol angående saken. Detta betyder för tings- rätternas del att den enskildes uppgifter rörande relevanta sakfrågor i normala fall inte bör tas för annat än goda i domstolens avgörande, när domstolen avslår en begäran från honom om att bli hörd muntligen. Undantag måste dock givetvis göras för t.ex. det fallet att svaret på den sakfråga det gäller inte har någon avgörande betydelse för målet eller när det av någon annan anledning står klart att den enskildes uppgifter inte skulle komma att läggas till grund för avgörandet, t.ex. därför att han uppenbarligen har fel eller inte kan bidra till sakfrågans belysning (jfr 35 kap. 7 § RB om avvisande av bevisning). Exempel på andra fall där sammanträde inte heller behöver hållas är att den enskilde endast vill få tillfälle att kritisera en antagen rättsnorm. Självklart är det domsto- len och inte parterna som i sista hand bedömer om sammanträdet är obehövligt. När det gäller hovrätt är det faktiska behovet av muntlighet generellt sett avsevärt mindre än i tingsrätt, om tingsrätten har hört den enskilde parten muntligt. Såvitt gäller sådana ärenden där den som begär sammanträdet i ärendet gör gällande en rättighet som faller in under artikel 6 i Europakonventionen måste behovet av sammanträde givetvis bedömas utifrån en tolkning av det som konventionen kräver. Detta innebär inte någon absolut rätt till sammanträde. Även i konventionsfallen kan således domstolen i vissa fall underlåta att bifalla en framställning om sammanträde. Exempel på detta är bl.a. att domstolen endast skall pröva en rättsfråga eller en interimistisk fråga som lika väl kan prövas på handlingarna som efter ett sammanträde. Vidare kan domstolen alltid avstå från sammanträde när det i en lägre domstol hållits en förhandling rörande saken och det inte råder någon oklarhet av rättslig betydelse rörande sakfrågorna i ärendet. Om endast ett processuellt beslut överklagats till högre domstol, behöver den domstolen inte hålla något sammanträde. 15 § I första stycket som justerats i förhållande till förslaget i lagrådsremissen föreskrivs att domstolen skall ge en eventuell motpart tillfälle att svara inom en viss tid. I detta ligger givetvis att domstolen också måste sända över den skrivelse genom vilken förfarandet vid den domstolen har inletts till motparten (se om kommunicering av andra skrivelser kommentaren till 22 §). Innebörden av bestämmelsen är att domstolen uttryckligen skall förklara för motparten att denne har möjlighet att svara. Det räcker alltså inte att domstolen sänder över den inledande skrivelsen och sedan väntar en tid innan ärendet avgörs. Enligt 17 § kan domstolen ge motparten ett formligt föreläggande att ge in ett skriftligt svar till domstolen. Från första styckets grundregel görs i andra stycket två undantag för att man skall undvika onödiga och kostnadskrävande kommuniceringar. Undantagen har behandlats i avsnitten 7.3 och 7.7. Enligt den första punkten behöver någon kommunicering inte ske, om det saknas anledning att anta att ärendet till någon del kommer att avgöras till motpartens nackdel. I en andra punkt i andra stycket finns en speciell undantagsregel för de fall där det till grund för förfarandet ligger ett myndighetsbeslut som överklagats till tingsrätt. I sådana fall är enligt 11 § den myndighet som beslutat i allmänhet motpart till den som över- klagat. Domstolen behöver emellertid inte ge myndigheten tillfälle att avge något svar i de fall detta är onödigt. Se om skälen för den lösningen avsnitt 7.3. Ett typexempel i vilket en kommunicering kan undvaras med stöd av den andra punkten är att de i ärendet förekommande intressena redan är partsrepresenterade genom att det finns en enskild motpart. Även i andra fall där det i ärendet inte förekommer sådana allmänna intressen som beslutsmyndigheten har till uppgift att bevaka bör en kommunicering kunna underlåtas. Detta utesluter de flesta av de fall i vilka endast ett processuellt beslut har överklagats, t.ex. ett beslut om avvisning eller avskrivning eller ett beslut som meddelats under pågående hand- läggning hos förvaltningsmyndigheten angående t.ex. jäv. Vissa processuella beslut har emellertid en så nära anknytning till saken att det vid överklagande kan sägas förekomma allmänna intressen som beslutsmyndigheten har till uppgift att bevaka. Det gäller framför allt interimistiska beslut. Av 65 a § konkurrenslagen (1993:20) följer att vissa beslut enligt den lagen inte får ändras av domstol utan att Konkurrensverket har lämnats tillfälle att yttra sig. Den som undertecknat en ansökan kan givetvis inte betecknas som motpart såvitt gäller den fråga som ansökan avser. Detta medför att man kan undgå kommunicering i de fall där samtliga parter är sökande. Om en viss person med partsbehörighet i ansökan endast förklarat sig godta denna, torde man åtminstone för en del fall kunna hävda att en kommunicering är onödig därför att ett bifall till ansökan inte blir till den partens nackdel. I ett officialprövningsärende förekommer inga parter i processuell mening (förfarandet är alltså inte ackusatoriskt), men det innebär inte att domstolen kan avgöra ärendet utan att ha hört den som skall utsättas för en viss åtgärd (förfarandet är alltså på sätt och vis kontra- diktoriskt). En förutsättning för att ärendet skall få avgöras direkt är att det befintliga materialet är tillräckligt för att domstolen skall kunna anses ha fullgjort den materiella processledning som enligt 12 § ligger på domstolen (se om den materiella processledningen även avsnitt 7.10). Är materialet inte tillräckligt med hänsyn till reglerna om den skyldigheten måste domstolen försöka komplettera utredningen innan ärendet avgörs. Praktiskt sett avser möjligheten enligt paragrafen att avstå från kommunicering framför allt ett överklagande, eftersom det i sådant fall finns ett grundläggande beslut som kan utvisa att den enskildes framställning är ogrundad trots det som sägs i överklagandet. Ett överklagat beslut kan dock ha sådana brister när det gäller motiveringen att man inte kan göra några säkra bedömningar av om överklagandet är ogrundat. I sådant fall måste givetvis kommunicering ske med motparten. När domstolsprövningen är primär är det nog mindre vanligt att domstolen redan när ärendet inleds vid den domstolen kan fastställa att t.ex. en ansökan bör lämnas utan bifall. Ett interimistiskt beslut eller inhibitionsbeslut enligt 26 § kan i åtskilliga fall komma till stånd utan kommunicering. Huvudregeln för de fall där det inte föreligger någon fara i ett dröjsmål bör emellertid vara att kommunicering sker innan beslutet meddelas (jfr Regeringsrättens årsbok 1991 ref 109 angående tillämpningen av motsvarande bestämmelser i förvaltningsprocesslagen). Vid överklagande av tingsrättens avgörande skall paragrafen tillämpas även i den högre domstolen. Motparten till den som har överklagat skall alltså i normalfallet få del av överklagandet. Även för den högre domstolen gäller dock undantagen enligt andra stycket. Om det är så att en förvaltningsmyndighets beslut fastställts av tingsrätten, behöver den högre domstolen alltså normalt inte ge beslutsmyndigheten del av överklagandet. Med tanke inte minst på de begränsade möjligheterna för myndigheten att vid behov få en ytterligare överprövning till stånd, bör det emellertid vara en naturlig åtgärd för den högre domstolen att ge beslutsmyndigheten del av eventuella nya uppgifter från den enskilde, om domstolen överväger att ändra myndighetens och tingsrättens beslut. Det skall tilläggas att de föreslagna reglerna jämfört med 52 kap. 7 § RB innebär en viss, mindre betydande utvidgning av en högre rätts skyldighet att kommunicera ett överklagande. För åtskilliga ärendetyper förekommer det särskilda bestämmelser om att vissa personer skall höras över en ansökan (se t.ex. 19 kap. 9 § andra stycket ärvdabalken). Den typen av bestämmelser har ofta sitt värde genom att de utmärker vilka som för den ärendetyp det gäller skall anses vara parter i den nya ärendelagens bemärkelse. Särskilda bestämmelser om kommunicering finns även i t.ex. 60 § 3 mom. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt. Den särskilda regleringen kan ta över bestämmelserna i den nu behandlade paragrafen inte endast när det gäller krav på kommunicering utan även när det gäller möjligheter att underlåta kommunicering (jfr 2 §). 16 § Paragrafen innehåller bestämmelser om motparters svar och motsvarar därmed 11 § FPL. Bestämmelserna saknar motsvarigheter i den nuvarande ärendelagen. Grundregeln enligt första stycket är att svaret skall vara skriftligt. Att domstolen redan i förväg bestämmer att svaret får lämnas muntligt måste i praktiken komma att bli reserverat för sådana fall i vilka svaret skall avges vid ett sammanträde till vilket domstolen samtidigt kallar (se 18 §). Även när domstolen förelagt parten att svara skriftligt måste domstolen för att man skall uppnå processeffektivitet kunna godta ett svar som motparten lämnar muntligt, t.ex. vid ett besök på domstolskansliet. I sådant fall måste svaret upptecknas vid domstolen. Beträffande svar som avges på telefon krävs det stor försiktighet från domstolens sida. En domstol måste nämligen alltid vara övertygad om att svaret kommer från rätt person. Åtminstone i de fall där ett telefonsvar innehåller t.ex. ett medgivande eller ett erkännande torde det i allmänhet vara uteslutet att i den delen lägga telefonsvaret till grund för domstolens avgöran- de. I andra stycket finns bestämmelser om svarets innehåll när det gäller medgivanden och skäl för ett eventuellt bestridande. De bevis som parten åberopar skall givetvis uppges och skriftliga bevis skall ges in (jfr 23 §). 17 § Paragrafen, som justerats i förhållande till förslaget i lagrådsremissen, ger domstolen möjlighet att förelägga en part att yttra sig vid påföljd att ärendet ändå kan komma att avgöras. Möjligheten kan utnyttjas när som helst under förfarandet, således även i inledningsskedet. Ett alternativ är att parten „ges tillfälle„ att yttra sig. Föreläggandeformen bör väljas särskilt i de fall där domstolen - på grund av sin materiella processledningsskyldighet enligt 12 § eller av någon annan orsak - har ett intresse av att parten yttrar sig. I fråga om krav på delgivning gäller 46 §. Om det inte kommer in något yttrande uppstår i vissa fall en bevisverkan enligt 35 kap. 4 § RB (se hänvisningen i 23 § till det lagrummet). Vid behov kan domstolen kalla den part som inte följt före- läggandet att infinna sig vid ett sammanträde (se 18 §). I fråga om s.k. slutföreläggande, se författningskommentaren till 12 §. 18 § Paragrafen innehåller bestämmelser om kallelse av parterna till ett sammanträde. Jämfört med promemorieförslaget har paragrafen arbetats om på det sättet att bestämmelserna om påföljd för utevaro har förts över till 20 §. Dessutom har i paragrafen införts särskilda bestämmelser för sådana myndigheter som är motparter enligt 11 §. Grundregeln i första stycket är att domstolen skall kalla den som är part till sammanträdet. Från denna regel görs undantag för sådana myndigheter som är motparter enligt 11 §. En sådan myndighet behöver inte kallas annat än om domstolen finner att myndighetens närvaro behövs för utredningen i ärendet. Myndigheten kan nämligen med den ändrade avgränsning av myndighetens partsbehörighet som har gjorts i 11 § (se avsnitt 7.3) komma att vara part utan att de allmänna intressen som myndigheten har att bevaka är särskilt framträdande i ärendet. Det gäller främst sådana ärenden där det finns en enskild motpart, t.ex. vid överklagande av vissa beslut av Patent- och registreringsverket. Även för t.ex. sådana fall där den enskilde har en rätt till sammanträde på grund av Europakonventionens bestämmelser kan man tänka sig att myndigheten inte kan förväntas ha något att bidra med när det gäller sakens belysning. Myndigheten skall dock alltid underrättas om sammanträdet. Efter en underrättelse ligger det i myndighetens hand att bestämma om myndigheten har anledning att inställa sig till sammanträdet. Givetvis måste beslutsmyndigheten före sammanträdet ha fått del av allt material i ärendet. Bestämmelser om hur domstolen skall förfara, om någon av parterna uteblir från ett sammanträde, har tagits in i 20 §. I en kallelse skall det enligt andra stycket tas in en upplysning om betydelsen enligt den paragrafen av att parten uteblir från sammanträdet, dvs. underlåter att inställa sig personligen eller genom ombud. I andra stycket finns även en regel om vitesföreläggande. Enligt den nuvarande ärendelagen får domstolen vid vite förelägga sökanden eller annan att komma tillstädes eller infinna sig personligen. I ett ärende som domstolen kan ta upp endast efter ansökan får domstolen enligt nuvarande regler förelägga sökanden att komma tillstädes vid påföljd att ansökan annars förfaller. Enligt 14 § FPL kan en enskild part kallas att infinna sig personligen vid vite eller vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras. Vitespåföljden passar inte för utevaro utan endast för en parts underlåtenhet att komma personligen. Vitespåföljden behövs nämligen endast för sådana fall där domstolen på grund av brister i utredningen inte kan avgöra ärendet enligt reglerna i 20 §. Att parten kallas personligen eller genom ombud ger inga garantier för att domstolen får tillgång till de möjligheter parten besitter när det gäller att berika processmaterialet. För den skull anges i andra stycket att domstolen får föreskriva vite, om en part bör infinna sig personligen. En mer allmän möjlighet att föreskriva vite följer av hänvisningen i 43 § till 9 kap. 7 § rättegångsbalken. För särskilda ärendetyper kan det finnas särskilda bestämmelser om kallelser. Exempel på detta erbjuder 22 § tredje stycket skuldsaneringslagen (1994:334). 19 § Bestämmelserna i första stycket, som behandlats i avsnitt 7.8, ger domstolen samma möjligheter att hålla ett sammanträde i ett ärende på telefon som domstolen enligt 42 kap. 10 § RB har möjlighet att hålla ett förberedelsesam- manträde i tvistemål på det sättet. När ett sammanträde kan antas få stor betydelse för utredningen bör domstolen inte utan starka skäl frångå en parts begäran om sammanträde med alla närvarande i sammanträdeslokalen. Vid ett telefonsammanträde skall enligt andra stycket bestämmelserna i 18 § om kallelser och förelägganden inte gälla (jfr 42 kap. 10 § RB). Självfallet bör emellertid domstolen i förväg underrätta parterna om sammanträdet. En part måste ges ett skäligt rådrum. 20 § Paragrafen innehåller bestämmelser om hur domstolen får förfara när en part uteblir från ett sammanträde, dvs. underlåter att i enlighet med en delgiven kallelse inställa sig personligen eller genom ombud. En självklar förutsättning är att parten enligt 18 § har fått en upplysning om påföljden för utevaron. I promemorieförslaget reglerades motsvarande frågor genom bestämmelser om kallelse. För utevaro, dvs. underlåtenhet att komma ens genom ombud, har man att välja mellan att ärendet handläggs och avgörs i sak trots utevaron och att ärendet av- skrivs från vidare handläggning. Vilket alternativ som bör väljas kommer an på vilken av parterna det gäller och i vilket läge utredningen i ärendet befinner sig. Möjligen kan även ärendets karaktär spela in. Om den som inlett ärendet vid tingsrätten uteblir, ligger generellt sett avskrivning närmast till hands. Detsamma gäller när det i hovrätten är en klagande som uteblivit. Den påföljden kan emellertid inte väljas när det är en motpart som uteblir. Ärendet kan dock många gånger prövas i sak även när motparten uteblir. Om detta av materiella skäl är omöjligt (se reglerna i 12 § om domstolens utredningsskyldighet) återstår ingenting annat för domstolen än att kalla till ett nytt sammanträde med vitesföreläggande. Om ärendet vid den domstol det gäller har inletts genom ett överklagande bör ett avskrivningsbeslut i allmänhet förenas med ett beslut om att det överklagade avgörandet skall stå fast. Med hänsyn till rättskraftsprinciperna hindrar dock ett sådant beslut långtifrån alltid ett nytt ärende om samma sak. Frågor om möjligheterna att till grund för ett avgörande som tillkommer i en utevarosituation lägga uppgifter som en närvarande part har lämnat behandlas i kommentaren till 22 §. 21 § Första stycket reglerar frågor om offentlighet och ordning vid sammanträde genom hänvisningar till rättegångsbalkens bestämmelser. En i promemorieförslaget upptagen regel som innebar en avvikelse från balkens system i fråga om förhandlingsoffentlighet har utgått till följd av remisskritik. Andra stycket innehåller bestämmelser om hur domstolen genom anteckningar skall sörja för bevisning om det som har förekommit vid ett sammanträde. Ordet „protokoll„ används inte, eftersom paragrafen bör lämna öppet i vilken form anteckningarna skall ske. En möjlighet är givetvis att de förs på en särskilt upprättad handling, dvs. att de protokollförs i hävdvunnen mening. Andra möjligheter är att de behövliga uppgifterna antecknas på dagboksblad eller i ett ADB-behandlat målregister. Anteckningar av det nu berörda slaget kan givetvis behöva föras även utan sammanhang med ett sammanträde, t.ex. när flera domare deltar i en prövning och skiljaktig mening förekommer. De särskilda bestämmelser som behövs om anteckningar enligt paragrafen bör tas in i en förordning. 22 § I paragrafen finns de för en skriftlig process viktiga bestämmelserna om i vilken omfattning en part måste ha fått del av materialet i ärendet och fått tillfälle att yttra sig över detta innan domstolen avgör ärendet. Motsvarande frågor är inte reglerade genom den nuvarande ärendelagen (se avsnitt 7.7). Huvudprincipen är enligt första stycket att ett ärende inte får avgöras utan att den som är part har fått kännedom om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än honom eller henne och har fått tillfälle att yttra sig över uppgiften (s.k. kommunikation; jfr 15 § om kommunicering av den inledande skrivelsen; jfr även 18 § FPL och 17 § förvaltningslagen). En kommunikation för mycket är mindre betänklig än en för lite, och det är självklart att domstolen aldrig av några principiella skäl får dra sig för att låta parterna växla flera skrivelser med varandra i ett och samma ärende, om det finns ett behov av en sådan skriftväxling. Grundprincipen bör emellertid - inte minst av omtanke om parterna - vara att skriftväxlingen avbryts så snart ett fortsatt kommunicerande av partsskrivelser framstår som obehövligt för avgörande av ärendet. I sådana fall där utredningen i ett ärende är komplicerad och i sådana fall där parterna har svårt att åstadkomma en mera samlad skriftlig presentation av pro- cessmaterialet kan det ofta finnas skäl att komplettera den skriftliga hante- ringen av ärendet med en muntlig handläggning. Undantag från första styckets kommuniceringsskyldighet görs i andra stycket för sådana fall där avgörandet inte går parten emot, där uppgiften saknar betydelse eller där det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att parten får kännedom om uppgiften innan domstolen avgör ärendet. En uppgift kan sakna betydelse t.ex. i sådana fall där den inte innebär någonting nytt i ärendet jämfört med det som parten tidigare har angett eller där motparten redan med fog kan förutsättas ha kännedom om den uppgift det gäller. Det är emellertid inte självklart att kommunikation skall underlåtas i sådana fall där ett yttrande innehåller endast ett bestridande med hänvisning till det som förekommit i en lägre instans (jfr JO 1981/82 s. 318). Domstolen kan avstå från kommunicering också när det gäller orimliga, oriktiga eller missvisande uppgif- ter. Att ett ärende rör en sak av ringa värde kan däremot självklart inte tas till intäkt för att underlåta kommunikation. Frågan om domstolens skyldighet att i vissa fall bereda part tillfälle att framställa ett kostnadsyrkande innan ärendet avgörs behandlas i kommentaren till 32 §. Enligt tredje stycket behöver domstolen i fråga om en myndighet som är motpart enligt 11 § första stycket inte tillämpa reglerna om kommunicering om detta är onödigt (se avsnitt 7.3). Det beslut enligt vilket domstolen avgör ärendet skall dock alltid enligt 29 § snarast sändas över till beslutsmyndigheten. Om myndigheten överklagar tingsrättens avgörande är hovrätten i normala fall skyldig att kommunicera materialet med beslutsmyndigheten. Det framgår av att tredje stycket enbart syftar på sådana fall i vilka myndigheten är „motpart„. Om det i stället är den enskilde som överklagar tingsrättens beslut, bör beslutsmyndigheten enligt det som sägs i kommentaren till 15 § få del av sådana nya uppgifter som eventuellt tillkommer i den högre domstolen. I och för sig uppställs det inte i paragrafen något formligt krav på att kommunikationsskyldigheten alltid uppfylls genom översändande till parterna av det material det gäller. Beträffande t.ex. inlånade akter kan kommunikationsskyldigheten i en del fall tänkas uppfylld på annat sätt. Bestämmelser om avstående från översändande finns i t.ex. 6 § andra stycket delgivningslagen (1970:428). Paragrafen utesluter inte att visst material, som i och för sig är av be- skaffenhet att falla in bland undantagen i andra stycket sänds över till parten helt formlöst utan att mottagaren formellt föreläggs eller bereds tillfälle att yttra sig. Om materialet sänds över måste avgörandet anstå till dess parten fått rimlig tid på sig för yttrande (jfr JO 1981/82 s. 318). I fråga om krav på delgivning gäller 46 §. Det skall i anslutning till paragrafen sägas att några remissinstanser har efterlyst uttalanden om hur den i paragrafen fastslagna kontradiktoriska principen skall tillämpas i fråga om sådana uppgifter som kommer fram vid ett sammanträde till vilket en av flera parter har underlåtit att inställa sig trots att han delgivits kallelse. Till detta skall sägas att reglerna i 18 § om kallelse m.m. har en sådan utformning att det inte i sig är uteslutet att i den angivna situationen lägga sådana uppgifter som framkommit vid sammanträdet till grund för ett beslut i ärendet. Emellertid kan domstolen inte avgöra ett ärende förrän domstolen fullt ut iakttagit reglerna i 12 § om materiell processledning. Detta medför med beaktande även av normala bevisbörderegler att särskilt en enskild person som har uteblivit innan ärendet avgörs kan behöva kommuniceras sådana uppgifter som framkommit vid sammanträdet. Självklart gäller även i den nu angivna situationen de i paragrafen upptagna undantagsreglerna. 23 § Bestämmelser om bevisning tas upp i 23-25 §§. Begreppsbildningen kring bevisningsfrågorna är densamma som enligt rättegångsbalken och den nuvarande ärendelagen. Regleringen skiljer sig dock på flera punkter från den som gäller enligt de lagarna till följd av att balkens principer om omedelbarhet enligt den nya lagen inte behöver tillämpas vid handläggningen av ett ärende (se avsnitt 7.1). Det skall nämnas att regleringen på flera punkter skiljer sig också från den som gäller i förvaltningsdomstol. I första stycket finns en grundläggande bestämmelse om att i fråga om bevisning i allmänhet 35 kap. 1-7 och 10-12 §§ rättegångsbalken skall tillämpas. Hänvisningen avser balkens regler om fri bevisprövning (1 §), omständigheter m.m. för vilka bevisning inte krävs (2 §), verkan av erkännande m.m. (3 §), verkan av parts passivitet (4 §), uppskattningen av skada (5 §), skyldigheten att sörja för bevisning (6 §), avvisande av bevisning (7 §; se även avsnitt 7.10) samt om bevisupptagning vid annan domstol eller i utlandet (10-12 §§). Hänvisningen till 35 kap. 10-12 §§ om bevisupptagning vid annan domstol m.m. gör en motsvarighet till 27 § FPL onödig. Av andra stycket framgår att skriftliga handlingar vilka åberopas som bevis skall ges in till domstolen utan dröjsmål och att detsamma gäller sådana föremål vilka åberopas som bevis och kan ges in till domstolen. Regleringen avser skriftliga bevis i rättegångsbalkens mening, skriftliga vittnesberättelser och skriftliga sakkunnigutlåtanden som avgetts med anledning av ärendet samt syneföremål (se t.ex. Edelstam, Sakkunnigbeviset, Uppsala 1991, s. 213 med vidarehänvisningar om att ett sakkunnigutlåtande av det angivna slaget inte utgör ett skriftligt bevis i balkens mening och att därför 38 kap. RB inte kan tillämpas när det gäller utlåtandet; jfr 20 § FPL). Av andra stycket framgår också att domstolen, om det behövs, får förelägga den part som åberopat handlingen eller bevisföremålet att inom viss tid ge in beviset vid påföljd att ärendet ändå kan komma att avgöras. Det finns inte i rättegångsbalken någon uttrycklig regel om att den påföljden kan föreläggas (jfr dock 22 § FPL). För dispositiva tvistemål gäller den emellertid automatiskt till följd av att det i princip är parternas sak att sörja för bevisningen. För indispositiva ärenden (och för indispositiva tvistemål) begränsas möjligheten att faktiskt bortse från beviset av reglerna om domstolens materiella processledningsskyldighet (se 12 §). Såvitt gäller kostnadsfrågor bör påpekas att enligt förvaltningsprocesslagen ersättning kan betalas av allmänna medel till part eller annan som inställer sig till förhandling eller till annan än part som tillhandahåller ett skriftligt bevis eller annat bevisföremål. För ärendena gäller i stället rättegångsbalkens regler (jfr 32 §). De reglerna innebär att det är parten som har att svara för kostnaderna för sin inställelse och sin bevisning. För den som beviljats allmän rättshjälp gäller andra regler (se även 32 §). 24 § Paragrafen innehåller regler om förhör med vittnen. Regleringen i första stycket skiljer sig på några punkter från det som följer av ärendelagen med dess allmän- na hänvisning till rättegångsbalkens bestämmelser. Det gäller för det första att vittnet „får„ höras i stället för att vittnet „skall„ höras (jfr 25 § FPL). Den skillnaden hänger samman med bl.a. att i normala fall även skriftliga vittnesberättelser är tillåtna (med det bevisvärde de kan ha). Vidare gäller att ed inte är obligatorisk (se avsnitt 7.9). Inledningen till det första stycket har justerats jämfört med promemorians förslag i syfte att klart markera att det inte bara är domstolen som kan ta initiativet till vittnesbevisning. Det finns ingen anledning att ge skriftliga vittnesberättelser någon reglering utöver den som finns i 23 §. I andra stycket finns bestämmelser om hörande av ett vittne på telefon. De bestämmelserna överensstämmer i allt väsentligt med reglerna i 43 kap. 8 § fjärde stycket RB. Möjligheterna att hålla telefonförhör finns vid sidan av möj- ligheterna att höra vittnet direkt inför domstolen, att tillåta en skriftlig vittnesberättelse, att låta bevisupptagningen ske inför annan svensk domstol eller att tillämpa lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol. Det skall anmärkas att vissa av de bestämmelser i rättegångsbalken till vilka hänvisning sker gör en åtskillnad mellan tvistemål och brottmål. Hänvisningen avser i princip tvistemålsreglerna. Det kan dock tänkas fall där det finns an- ledning att analogiskt tillämpa brottmålsbestämmelserna. Det gäller t.ex. fall där ärendet angår en fråga som har anknytning till ett brottmål och den som inte får höras i brottmålet skall höras i ärendet (t.ex. i ett ärende om besöksförbud). Den omständigheten att skriftliga vittnesberättelser är tillåtna utesluter inte att domstolen kallar in den person som har uttalat sig skriftligt. Domsto- len har nämligen enligt sin materiella processledningsskyldighet ett ansvar när det gäller i vilka former en utredning skall läggas fram. Man brukar i det hänseendet tala om „principen om det bästa bevismedlet„. Domstolen kan i en del ärenden ha anledning att se till att bevismedlen används på det sätt som medför den säkraste bevisningen. Enligt Domstolsutredningens förslag skulle - om en part åberopat en skriftlig vittnesberättelse - vittnet ändå höras, om domstolen på grund av begäran från en annan part eller av andra skäl fann att det behövdes. Den regeln blir onödig med förslaget i 23 § enligt vilket åberopad bevisning får avvisas endast under de i 35 kap. 7 § RB angivna omständigheterna. I fråga om muntlig bevisning vid överprövning i tvistemål gäller enligt rätte- gångsbalken vissa tilltrosbestämmelser (50 kap. 23 § och 55 kap. 14 §). Dessa innebär att den högre domstolen normalt inte får komma till en annan uppfattning rörande den tilltro man kan ha till en vid huvudförhandling i den lägre dom- stolen hörd person utan att också den högre domstolen hört den personen. I litteraturen har förordats att tilltrosparagraferna ges en analogisk tillämpning vid överklagande av ett beslut till hovrätt eller Högsta domstolen (se t.ex. Welamson, Rättegång VI, 3:e uppl., s. 135). Detta talar för att man i den nya lagen tar in bestämmelser motsvarande tilltrosparagraferna. Det är nog dock relativt sällan som sådana bestämmelser skulle få någon självständig betydelse vid överklagande av ett beslut i ett domstolsärende. Den muntliga bevisningen intar en relativt undanskymd plats i hanteringen av domstolsärendena i högre rätt, och det ligger i sakens natur att den grundtanke som motiverar tilltrosparagraferna gör sig gällande oavsett dessa. En högre rätt torde sålunda inte annat än i undantagsfall ändra en lägre rätts tilltrosbedömning när det gäller en utsaga av en person som hörts av den lägre domstolen utan att själv ha hört den person det gäller. Förvaltningsprocesslagen innehåller inga motsvarig- heter till tilltrosparagraferna och något behov av sådana förefaller inte heller ha yppat sig i förvaltningsdomstolarna. Mot den bakgrunden föreslås inte några tilltrosparagrafer i den nya lagen. 25 § I paragrafen hänvisas i fråga om bevismedlen skriftligt bevis, syn och sakkunnig till rättegångsbalkens regler (utom till dem vilka handlar om bevisomedelbar- heten). Såvitt gäller sakkunnigbeviset innebär detta bl.a. att sakkunnigbegreppet i ärendelagen får en annan innebörd än enligt förvaltningsprocesslagen. Kännetecknande för sakkunnigbeviset är sålunda endast bevisets karaktär och inte att det också rör sig om en av domstolen utsedd sakkunnig. Även partssakkunniga är alltså sakkunniga enligt förslaget. En annan skillnad i förhållande till förvaltningsprocesslagen är att sakkunnigbeviset avser frågor för vars bedömande krävs särskild fackkunskap medan förvalt- ningsprocesslagens sakkunnigbevis avser frågor som kräver särskild sakkunskap. För att domstolen vid ett sakkunnigförhör skall kunna tillämpa 36 kap. 9 § andra stycket, 15 och 18 §§ rättegångsbalken har en viss justering gjorts i promemorieförslaget. Förslaget upptar inga hänvisningar till 37 kap. RB om förhör med part. Givetvis kan dock en part höras i ärendet. Förhöret kan emellertid inte såsom enligt rättegångsbalken ske under straffansvar. I den delen överensstämmer regleringen med den som gäller enligt förvaltningsprocesslagen (se avsnitt 7.9). 26 § Paragrafen handlar om säkerhetsåtgärder m.m. Enligt rättegångsbalken kan en part i tvistemål i åtskilliga fall få en säkerhetsåtgärd till stånd i avvaktan på ett slutligt avgörande av en tvist (se 15 kap. RB). Många regler som ger möjlighet att besluta om en säkerhetsåtgärd eller att meddela ett interimistiskt beslut finns även i anslutning till materiell lagstiftning. Bestämmelserna i rättegångsbalken torde endast i undantagsfall vara tillämpliga i domstolsärenden. Enligt den nuvarande ärendelagen kan emellertid domstolen förordna om säkerhetsåtgärd, om det finnes vara av synnerlig vikt att i avbidan på ärendets avgörande egendom ställs under förvaltning av god man eller annan åtgärd vidtas för säkerställande av den rättsvård om vilken det i ärendet är fråga (4 § tredje stycket). I den nuvarande ärendelagen ges även processuella bestämmelser av enklaste slag för hanteringen av en fråga om säkerställande. Dessa bestämmelser om säkerställande har med vissa mindre förändringar överförts till paragrafen (se avsnitt 7.11). Andra stycket reglerar frågor om säkerhetsåtgärder och inhibition (åtgärd genom vilken en verkställighet av ett avgörande hindras) hos en domstol som prövar ett överklagande i ett ärende. En hovrätt har enligt 52 kap. 7 § tredje stycket RB en vidsträckt rätt att vid överklagande av ett beslut bevilja säkerhetsåtgärder interimistiskt eller att besluta om inhibition. En tingsrätt prövar emellertid inte i tvistemål frågor om överklaganden. Det gör att det för tvistemål i tingsrätt endast finns speciella bestämmelser i ämnet, t.ex. 3 kap. 5 § utsökningsbalken och 62 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Till de bestämmelserna skall läggas bestämmelserna om säkerhets- åtgärder i 15 kap. RB. En förvaltningsdomstol har enligt 28 § FPL en allmän rätt att vid ett överklagande förordna interimistiskt rörande saken och den rätten innefattar även en möjlighet att besluta om inhibition. Se även 29 § FPL och 18 kap. 12 § utsökningsbalken. Mot den nu angivna bakgrunden upptas i andra stycket för sådana ärenden i vilka domstolen prövar ett överklagande en allmän bestämmelse om att domstolen får bestämma att det överklagade beslutet tills vidare inte får verkställas och att domstolen även i övrigt får besluta tills vidare rörande saken. I det sist angivna hänseendet är det främst åtgärder av den typ som anges i 15 kap. 3 § andra stycket RB som kan komma i fråga (se avsnitt 7.11). 27 § I första stycket finns en bestämmelse om vad som utgör processmaterial. Den utsäger att domstolens beslut skall grundas på det som handlingarna innehåller och det som i övrigt har förekommit i ärendet (se avsnitt 7.6). Detta innebär en viss ändring i förhållande till nuvarande ordning i de fall där domstolen har hållit ett sammanträde (se 17 kap. 2 § RB). Ändringen hänger samman med att rättegångsbalkens omedelbarhetsprincip inte behöver tillämpas vid handläggning enligt den nya lagen. Trots lydelsen av första stycket finns det ett visst handlingsutrymme för domstolen och parterna när det gäller att för ett enskilt, dispositivt fall bestämma att endast det som förekommit vid ett sammanträde skall läggas till grund för domstolens avgörande (se avsnitt 7.6 och 13 § tredje stycket). Bestämmelser om domstolens bundenhet vid yrkanden finns i andra stycket. Bestämmelserna avser endast det fallet att ärendet inletts genom en ansökan eller ett överklagande (se avsnitt 7.6). De innebär att domstolen i normala fall inte får besluta i saken utanför det yrkande som sökanden eller klaganden har framställt (att i ett dispositivt ärende ett medgivande från motparten är bindande följer av allmänna principer). I styckets andra mening sägs att om det föreligger särskilda skäl domstolen även utan yrkande får besluta till det bättre för en enskild när detta kan ske utan men för något motstående enskilt intresse (jfr 29 § FPL). Skälen till detta har närmare utvecklats i avsnitt 7.6 där också frågor om domstolens bundenhet vid av parterna åberopade grunder behandlas. I promemorieförslaget upptogs i ett tredje stycke en bestämmelse om att när ett beslut innebar att en viss handling registrerats denna därmed skulle anses intagen i domstolens protokoll. Bestämmelsen syftade till att åstadkomma förutsättningar för en modernisering av arbetet på domstolarnas kanslier genom ett upphävande av reglerna om att det vid tingsrätterna skall föras boupptecknings- och avhandlingsprotokoll. Reglerna om bouppteckningsprotokollet bör emellertid av olika skäl vara kvar tills vidare. Förutsättningar för att upphäva reglerna om avhandlingsprotokollet åstadkoms genom ändringar i 16 kap. 3 § äktenskapsbalken samt 36 och 37 §§ lagen (1933:269) om ägofred (se lagförslagen 2.2 och 2.11; se även lagförslag 2.14 om registrering av båtbyggnadsförskott). Därmed behövs det ingen bestämmelse i den nya ärendelagen om att ett registreringsbeslut skall anses innebära att den registrerade hand- lingen tagits in i domstolens protokoll. 28 § I paragrafen finns bestämmelser om beslutsmotiveringar. I den nuvarande ärendelagen sägs i 9 § andra stycket att slutliga beslut i den mån det behövs skall ange de skäl beslutet grundas på. Domar enligt rättegångsbalken skall alltid motiveras (se 17 kap. 7 § och 30 kap. 5 § RB) även om motiveringen är utomordentligt kortfattad i sådana fall där domen får utfärdas i förenklad form. Genom en bestämmelse om att ett beslut genom vilket ärendet avgörs skall vara motiverat undviker man t.ex. risken för att någon tror att i ett tvistigt fall beslutsskälen inte skulle behöva framgå av avgörandet eller av den handling på vilken avgörandet är tecknat (jfr 30 § FPL). Det behövs dock ingen motivering när domstolen är första instans i ett enpartsärende och beslutet inte går parten emot, t.ex. ett enkelt beslut om inregistrering av bouppteckning eller ett beslut om avskrivning av ärendet sedan återkallelse skett. I paragrafens första mening föreskrivs därför att skälen för ett beslut genom vilket ärendet avgörs skall anges, om beslutet går någon part emot. De flesta av de beslut som meddelas under förfarandet behöver emellertid inte motiveras. Det gäller beslut t.ex. om föreläggande att komplettera en skrivelse eller om kallelse till ett sammanträde. Det finns emellertid samtidigt beslut under förfarandet som kan behöva motiveras (jfr 17 kap. 13 § RB som med nuvarande ordning skall tillämpas även i domstolsärenden). Det gäller framför allt beslut som innebär ett interimistiskt ställningstagande till saken eller som innebär att en part före- läggs att visa upp ett skriftligt bevis. Den typen av beslut har ett sådant sam- band med de materiella frågorna i målet att man knappast kan avstå från motivering, låt vara att denna kan göras kort. Enligt paragrafens andra mening skall därför andra beslut än sådana genom vilka ärendet avgörs vara motiverade, om det behövs. I paragrafens tredje mening anges att sådana beslut av en domstol som innebär att ett överklagat avgörande fastställs inte behöver vara motiverade annat än om skälen avviker från skälen i det överklagade beslutet. Den ordningen stämmer överens med det som enligt 5 § protokollskungörelsen (1971:1066) för de allmänna domstolarna gäller i mål enligt rättegångsbalken. Enligt den nuvarande ärendelagen får ett slutligt beslut tecknas på ansökan, om domstolen finner det lämpligt (9 §). Det behöver då alltså inte sättas upp särskilt. Ett beslut som inte är slutligt får även enligt rättegångsbalken tecknas på handlingarna. I förslaget har emellertid inte tagits upp någon bestämmelse om att ett beslut kan få tecknas på handlingarna. Bestämmelser av det slaget bör nämligen i stället tas in i en förordning. Även bestämmelser om vilka domare som skall skriva under ett beslut bör tas in i förordning (jfr 17 kap. 10 § RB). Det finns inget behov av regler enligt vilka ett beslut kan sättas upp i förenklad form (jfr 17 kap. 8 § RB). Med det gör man nämligen inga vinster. 29 § Paragrafen reglerar frågor om underrättelse till part angående beslut m.m. Den nuvarande ärendelagen innehåller inga självständiga bestämmelser om underrättelser till part. På grund av den lagens hänvisning till rätte- gångsbalkens tvistemålsbestämmelser gäller emellertid bl.a. att när ett ärende avgörs parterna snarast skall underrättas om utgången (17 kap. 9 och 12 §§ RB). Den nya lagen har fått en uttrycklig bestämmelse om underrättelseskyldigheten när det gäller sådana beslut genom vilka ärenden avgörs. Att i normalfallet beslutet måste sändas samma dag som det meddelas hänger samman med att klagofristen räknas från dagen för beslutet. För sammanträdesfall innehåller paragrafen en specialregel som inte har någon motsvarighet i promemorian. Innebörden av regeln är att det räcker med att beslutet sänds till parterna inom en vecka från sammanträdet. I ett sammanträdesfall skall ju varje part ha fått en kallelse och måste räkna med att det vid sammanträdet kan komma att ske ett avgörande. Eventuellt förekommande skiljaktiga meningar skall sändas över till parten samtidigt med att beslutet sänds över. 30 § Paragrafen innehåller bestämmelser om de upplysningar domstolen skall ge om rätten att överklaga ett beslut och om hur ett överklagande går till. I lagrådsremissen var bestämmelserna utformade efter förebild av det som gäller för tvistemål enligt 17 kap. 9, 12 och 13 §§ RB. För sådana beslut som inte innebär att ärendet avgörs men som kan överklagas innebar detta att parterna inte annat än efter begäran skulle få någon upplysning om vad de hade att iaktta vid ett överklagande. På den punkten har Lagrådet kritiserat förslaget och ifrågasatt om man inte såsom i förvaltningsdomstolarna (se 31 § FPL) bör ha den regeln att domstolen alltid skall ge parterna upplysning om vad de har att iaktta vid ett överklagande. Enligt Lagrådets mening bör parterna i vart fall få besked om att upplysning om vad som skall iakttas vid överklagandet kan begäras hos domstolen. Regeringen anser att det för domstolsärendenas del skulle föra för långt att ge domstolarna en obligatorisk skyldighet att omedelbart informera varje part som har rätt att överklaga om vad han eller hon skall iaktta vid ett överklagande. En lagregel av det slag Lagrådet förordat om att varje part som har rätt att överklaga skall få en underrättelse om att närmare upplysningar på begäran lämnas av domstolen orsakar emellertid knappast domstolarna något merarbete av betydelse och är ägnad att stärka rättssäkerheten. Lagrådsremissens förslag har därför kompletterats med en sådan regel. Samtidigt har paragrafen i enlighet med Lagrådets förslag delats upp i tre skilda stycken. Någon upplysning om rätten att överklaga behövs inte beträffande ett beslut som inte har gått någon part emot. I sådant fall har nämligen ingen av parterna rätt att överklaga (se 36 § första stycket). En högre allmän domstol skall i samband med att ett mål eller ärende avgörs alltid återsända den lägre domstolens akt till den domstolen. En förvaltnings- domstol som avgör ett mål behåller den lägre domstolens akt. Det är många faktorer som spelar in när det gäller frågan hur systemet på den punkten bör vara utformat. Det kan vara så att det är motiverat att även i fortsättningen ha olika system i olika domstolstyper. Frågan behöver inte besvaras genom lag. 31 § I paragrafen finns bestämmelser angående omedelbar verkställighet av domstolens beslut. Den hänvisning som sker till bestämmelserna i 17 kap. 14 § RB innebär att regleringen i huvudsak överensstämmer med den nuvarande. Som huvudprincip gäller att domstolens avgörande av saken inte får verkställas förrän det har laga kraft. Av hänvisningen till 17 kap. 14 § RB följer emellertid att domstolen, när det finns skäl till det, kan besluta att avgörandet skall få verkställas omedelbart. Av hänvisningen följer vidare att detsamma gäller i fråga om en del av de beslut som kan överklagas särskilt enligt 37 § första stycket 4. För de fall där ett särskilt överklagande kan ske enligt 37 § första stycket 3 (beslut om säkerhetsåtgärder och inhibition) har för tydlighets skull i paragrafen tagits in en uttrycklig bestämmelse om omedelbar verkställighet. Sådana beslut som kan överklagas särskilt enligt 37 § första stycket 7 och flertalet av de beslut som kan överklagas särskilt enligt 37 § första stycket 6 får inte verkställas förrän de har laga kraft (undantag t.ex. vid häktning av ett motspänstigt vittne). I fråga om ogillade invändningar angående jäv eller rättegångshinder (37 § första stycket 1), se kommentaren till 37 §. Flertalet andra avgöranden av domstolen, dvs. majoriteten av de processuella besluten, får verkställas omedelbart, om det inte sägs något annat i anslutning till den materiella lagstiftningen. För särskilda ärendetyper finns det inte sällan särskilda bestämmelser angående omedelbar verkställighet (se t.ex. 20 kap. 8 § föräldrabalken). 32 § Enligt paragrafen, som har behandlats i avsnitt 7.11, kan en part eller dennes ställföreträdare, ombud eller biträde i ett ärende där enskilda parter står mot varandra förpliktas att med tillämpning av reglerna i 18 kap. RB ersätta motparten dennes kostnader i ärendet. Flertalet av de indispositiva ärendena avser rättsförhållanden som inte kan bestämmas på annat sätt än genom domstolens avgörande och för sådana ärenden kan en tillämpning av 18 kap. 2 § RB bli aktuell. Det förutsätter dock att ärendet angår ett rättsförhållande som inte får bestämmas på annat sätt än genom dom. Ett kostnadsansvar för ställ- företrädare, ombud eller biträde kommer enligt bestämmelserna i 18 kap. RB i fråga endast i fall som avses i 18 kap. 7 §. Om det i domstolen har betalats ut ersättning av allmänna medel i ett ärende där två parter står mot varandra, kan en part förpliktas att ersätta staten dess kostnader (jfr 18 kap. 13 § RB). För särskilda ärendetyper kan det finnas särskilda regler om kostnadsansvaret. Exempel erbjuder 3 § andra stycket lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap. Ett beslut om ersättning måste enligt 18 kap. 14 § RB meddelas i samband med att domstolen avgör ärendet. Med tanke på att förfarandet i ärendena normalt är skriftligt måste parten vara beredd på att ärendet kan komma att avgöras utan hans vidare hörande. Parten bör därför begära eventuell ersättning för kostnader redan på ett tidigt stadium av förfarandet. Domstolen skall alltså i normala fall inte behöva bereda parten ett särskilt tillfälle att framställa ett kostnadsyrkande innan ärendet avgörs. En part som redan har förklarat att han vill ha ersättning för kostnader måste dock givetvis i någon form lämnas tillfälle att precisera sitt yrkande. 33 § Paragrafen, som handlar om rättelse och komplettering av ett redan fattat beslut, överensstämmer i sak med det som redan gäller för domstolsärendenas del enligt hänvisningen i 11 § i den nuvarande ärendelagen till 17 kap. 15 § RB. Paragrafen skiljer sig från motsvarande bestämmelse i 32 § FPL på det sättet att det i tredje stycket förekommer ett uppenbarhetsrekvisit och en bestämmelse om att rättelsen eller kompletteringen om möjligt skall antecknas på varje exemplar av beslutet. Detta innebär en viss justering i förhållande till promemorie- förslaget. 34 och 35 §§ Paragraferna, som har behandlats i avsnitt 7.12, ger en tingsrätt möjlighet att i vissa fall ompröva sitt eget beslut. Vid omprövning förfaller i vissa fall ett överklagande. I allt väsentligt överensstämmer paragraferna med 9 a och b §§ ärendelagen. En justering har dock gjorts i 34 § på det sättet att uttrycket „beslut som den har meddelat som första instans„ bytts ut mot uttrycket „beslut i ett ärende som inletts på annat sätt än genom överklagande„, eftersom det inte helt utan fog kan hävdas att endast en domstol kan utgöra en „instans„ i rättslig mening. Dessutom har i den paragrafen klargjorts att en omprövning inte får ske om frågan om omprövning kommer upp först sedan beslutet har fått laga kraft. I fråga om tillämpningen av motsvarande regler i förvaltningslagen kan hänvisas till Hellners/Malmqvist, Nya förvaltningslagen med kommentarer, 4 uppl., s. 328, som behandlar förvaltningsrättens i huvudsak likartade bestämmelser. 36 § I paragrafen finns en bestämmelse om att ett beslut får överklagas av den som beslutet rör, om det gått honom emot (jfr 33 § andra stycket FPL och 22 § för- valtningslagen). Bestämmelsen har ingen direkt motsvarighet på den allmänna domstolssidan. I stället gäller som huvudprincip enligt rättegångsbalken att ingen får överklaga ett avgörande av en sak, om han inte varit part i den lägre domstolen eller kunnat vara part där. Denna princip kompletteras emellertid för överklaganden av beslut av några andra principer. Det avgörande det gäller skall under alla omständigheter från rättslig synpunkt innebära en nackdel för den som överklagar. Utöver detta gäller givetvis att klaganden i den högre domstolen måste yrka någonting som är till hans fördel. En allmän bestämmelse av det slag som förvaltningsprocesslagen och förvalt- ningslagen innehåller är på sin plats även i den nya ärendelagen. Reglera om partsförhållanden i tingsrätt är nämligen inte alls lika klara när det gäller domstolsärendena som när det gäller målen enligt rättegångsbalken, och det är i ett domstolsärende inte alltid bara de som varit parter i den lägre domstolen eller som kunnat vara parter där som har rätt att överklaga. Det skall i detta sammanhang nämnas att en sådan omständighet som skulle kunna föranleda att någon inte tilläts överklaga i stället inte helt sällan kan ses som en materiell fråga som leder till att det inte finns förutsättningar att bifalla yrkandet. I promemorian upptogs i paragrafen även en bestämmelse om i vilka fall en myndighet som är motpart enligt 11 § skall kunna överklaga ett domstolsbeslut. Med den utformning som beslutsmyndigheternas medverkan i handläggningen har fått (se avsnitt 7.3) är det emellertid även utan någon särskild bestämmelse klart att myndigheten har rätt att överklaga de beslut som meddelas av domstolen. Paragrafen ger inte någon rätt att överklaga ett beslut, om det i en annan lag för visst slags ärende föreskrivs ett förbud mot överklagande (se 2 §). En bestämmelse av det slaget förekommer i t.ex. 10 a § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift. Däremot får överklagande ske trots förbudsbestämmelsen i 30 § förvaltningslagen som gäller beslut genom vilket en domstol prövat en för- valtningsmyndighets beslut att avvisa ett för sent inkommet överklagande (angående förhållandet mellan ärendelagen och förvaltningslagen, se kommentaren till 2 §). En överklaganderätt i sådana fall ligger nämligen i linje med det som i övrigt gäller på det allmänna domstolsområdet. 37 § Av paragrafen framgår under vilka förutsättningar ett processuellt beslut får överklagas särskilt. Paragrafen som har sin förebild i 34 § FPL har justerats något i förhållande till förslagen i promemorian och lagrådsremissen för att regleringen skall vara bättre anpassad till de särskilda förhållandena i domstolsärenden. Det bör påpekas att regleringen avser både sådana beslut som meddelas under ärendets handläggning och sådana som meddelas i samband med det slutliga avgörandet. Motsvarande frågor regleras i rättegångsbalken bl.a. i 49 kap. 5 §. Mellan reglerna i den nuvarande ärendelagen och de regler i balken till vilka den lagen hänvisar, å ena sidan, och reglerna i den nya lagen, å andra sidan, finns det skillnader på vissa punkter. Exempelvis får enligt den nuvarande ärendelagen ett beslut av hovrätt rörande ett säkerställande enligt den lagen inte överklagas. Enligt första stycket 3 i den nu behandlade paragrafen kommer ett särskilt överklagande av ett beslut i en fråga om sådant säkerställande som avses i ärendelagen att vara tillåtet. Ett förbud mot överklagande är nämligen omotiverat med hänsyn till att ett beslut om säkerställande verkställs utan hinder av att det inte har fått laga kraft (se 31 §) och med hänsyn till att det förutsätts prejudikatdispens eller extraordinär dispens för att Högsta domstolen skall ta upp frågan. Beträffande sådana jävsinvändningar som tingsrätten har ogillat gäller enligt rättegångsbalken att den som vill överklaga först skall anmäla missnöje och att domstolen därefter skall ta ställning till om överklagandet skall ske särskilt eller endast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut (se 49 kap. 4 § RB). I det förra fallet får målet inte avgöras förrän jävsfrågan prövas slutligt utan skall vila (se 49 kap. 11 § RB). Samma regler som för ogillande av jävsinvändning gäller det fallet att en tingsrätt ogillat en invändning om rättegångshinder. Också för överklaganden av flera andra typer av beslut krävs enligt balken att den som överklagar först anmäler missnöje. Systemet med missnöjesanmälan hänger nära samman med balkens bärande principer om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Ett tydligt tecken på detta är att den gamla rättegångsbalken inte innehöll några bestämmelser om missnöjesanmälan. Det gör inte heller förvaltningsprocesslagen. I den nya ärendelagen, som inte bärs upp av balkens angivna principer, bör man avstå från missnöjesanmälan inte minst av det skälet att regelsystemet måste vara så enkelt att parter kan processa utan ombud. På samma sätt som enligt förvaltningsprocesslagen bör som angetts i anslutning till 31 § de flesta processuella beslut enligt den nya lagen vara omedelbart verkställbara. Det ligger i sakens natur att det inte behövs någon verkställighetsregel när det gäller beslut genom vilket en invändning om jäv eller rättegångshinder har ogillats. Det hindrar inte domstolen från att avstå från vidare handläggning när t.ex. en jävsinvändning ogillas och överklagande sker. Till viss del bör i det hänseendet samma principer komma till användning som vid handläggning enligt rättegångsbalken. I de situationer, där man enligt balken skulle ha anledning att uttala att beslutet genom vilket jävsinvändningen ogillas inte får överklagas särskilt, torde sålunda domstolen vid handläggning enligt den nya lagen ha anledning att - med samma domare - fortsätta handlägg- ningen och eventuellt även avgöra ärendet, om nu inte den högre domstolen dessförinnan hinner att interimistiskt eller slutligt bifalla jävsinvändningen. I de situationer där man enligt balken skulle ha anledning uttala att beslutet rörande jävsfrågan får överklagas särskilt bör den domare jävsfrågan avser i vart fall inte pröva ärendet slutligt förrän jävsfrågan avgjorts. Motsvarande bör gälla i övriga situationer i vilka det enligt rättegångsbalken krävs missnöjesanmälan. I andra stycket sägs att ett beslut genom vilket ärendet återförvisats till en lägre domstol eller till en förvaltningsmyndighet får överklagas endast om beslutet innefattar avgörande av någon fråga som inverkar på ärendets utgång. Motsvarande regel finns i 54 kap. 3 § andra stycket RB men gäller endast beslut om återförvisning till tingsrätt. Paragrafen har i övrigt utformats med bestämmelserna i 34 § FPL som förebild i syfte att regleringen skall täcka alla de beslutstyper som kan tänkas komma att bli aktuella i ett domstolsärende. Till en liten del förhåller det sig antagligen på det sättet att de beslutstyper som räknas upp ännu inte kan förekomma i ett domstolsärende. Det bör observeras att den nya regleringen får den konsekvensen att ett vitesföreläggande i fortsättningen kan överklagas särskilt inte endast i vissa angivna undantagsfall (se första stycket fjärde punkten; jfr t.ex. rättsfallet NJA 1966 s. 266). Att vitesförelägganden bör kunna överklagas särskilt hänger samman med att balkens bärande principer om muntlighet, omedelbarhet och koncentration inte behöver iakttas. Undantag följer dock av t.ex. 67 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt. Det finns i den nya lagen ingen motsvarighet till bestämmelserna i 49 kap. 9 § andra stycket RB om prövning av ett föreläggandes giltighet i samband med överklagande av ett beslut om tillämpning av föreläggandet. Även om beslutet om föreläggande inte har överkla- gats kan det emellertid i betydande utsträckning bli föremål för överprövning, om beslut angående utdömande överklagas. Bl.a. kan såväl vitesbeloppet som frågan om föreläggandets laglighet bli föremål för den högre domstolens prövning (jfr NJA II 1985 s. 124). Det bör även observeras att det inte öppnas någon möjlighet att överklaga ett beslut eller en faktiskt företagen åtgärd på den grunden att förfarandet onödigt uppehålls (jfr 49 kap. 7 § RB). På den punkten överensstämmer regleringen med den som gäller enligt förvaltningsprocesslagen. Behovet av att kunna överklaga på den grunden att förfarandet onödigt uppehålls torde i ärenden vara försumbart. En annan sak är att handläggningen av ett visst konkret ärende kan ta onödigt lång tid till följd av att den domstol det gäller inte hinner fatta något beslut eller företa någon åtgärd, men de problem som detta kan orsaka parterna löser man inte genom en regel av det slag som finns i 49 kap. 7 § RB. För flera ärendetyper finns det i anslutning till den materiella lagstift- ningen speciella bestämmelser som ger möjlighet att överklaga ett beslut särskilt. Exempel på detta utgör t.ex. 1 b § lagen (1958:642) om blod- undersökning m.m. vid utredning av faderskap. 38 § Paragrafen reglerar de allmänna frågor om överklagande vilka inte regleras i 36 eller 37 §. Bestämmelserna i första och andra styckena om tiden för överklagande överensstämmer med dem vilka nu gäller för ärendena (se avsnitt 7.4). I tredje stycket har tagits in regler om vad klaganden har att iaktta i anledning av att det kan krävas prövningstillstånd i den högre domstolen (se om kravet på sådant tillstånd följande paragrafer). Enligt 30 § skall klaganden få upplysningar om vad han har att iaktta. I fjärde stycket anges hur den beslutande domstolen skall hantera över- klagandet. I den delen överensstämmer reglerna med det som redan gäller. Det gör även bestämmelserna i femte stycket som behandlar frågor om handläggningen i den högre domstolen. När bestämmelserna i 8 § första stycket skall tillämpas gäller det som sägs om tingsrätten givetvis hovrätten och det som sägs om myndighet i stället tingsrätten. När 9 § skall tillämpas är det hovrätten som beslutar om föreläggande. När 10 § tillämpas är det hovrätten som beslutar om avvisning. Hovrätten skall naturligtvis inte pröva frågan om ett överklagande kommit in i rätt tid till tingsrätten annat än om tingsrättens beslut om avvisning har över- klagats. 39 § Paragrafen innehåller särskilda bestämmelser om överklagande till hovrätten. Ett tingsrättsavgörande skall enligt första stycket normalt överklagas till hovrätten. I speciella fall skall emellertid enligt särskilda bestämmelser överklagandet ske till annat organ, t.ex. enligt 63 § konkurrenslagen (1993:20). I andra och tredje styckena har tagits in allmänna bestämmelser om pröv- ningstillstånd vilka för sin tillämpning förutsätter att det finns bestämmelser i anslutning till den materiella lagstiftningen om att det krävs pröv- ningstillstånd. Ett exempel på en sådan bestämmelse finns i 18 kap. 16 a § utsökningsbalken (se lagförslag 2.7). 40 § Paragrafen handlar om överklagande från hovrätten till Högsta domstolen. För överklagande krävs nästan alltid prövningstillstånd. Det enda undantaget gäller det fallet att överklagandet avser ett beslut av hovrätten att avvisa ett över- klagande till Högsta domstolen (jfr 54 kap. 16 § RB). I fråga om prövningstill- stånd tillämpas bestämmelserna i 54 kap. RB. Det innebär bl.a. att Högsta dom- stolen inledningsvis kan begränsa ett tillstånd till en i ärendet förekommande prejudikatfråga. 41 § Paragrafen som har behandlats i avsnitt 7.14 begränsar möjligheterna att i Högsta domstolen åberopa nya omständigheter eller bevis (jfr 37 § FPL) i de fall där ärendet vid tingsrätten har inletts genom ett överklagande. Regeln innebär att en part inte kan åberopa ett nytt rättsfaktum eller ett nytt bevismedel i Högsta domstolen annat än om det förekommer särskilda skäl. I den mån det för viss ärendetyp föreligger ett behov av regler som går längre eller mindre långt, kan särskilda bestämmelser tas in i anslutning till den materiella lagstiftningen. 42 § I paragrafen som utformats i enlighet med Lagrådets förslag finns bestämmelser om särskilda rättsmedel beträffande dels avgöranden som meddelats enligt den nya lagen, dels avgöranden som vid ett överklagande skulle ha prövats enligt den nya lagen (se avsnitt 7.15). I sist angiven del avses inte bara sådana avgöranden som kunnat överklagas till tingsrätten (t.ex. felparkeringsbeslut av polis- myndighet) utan också sådana som från annan myndighet än tingsrätt kunnat över- klagas till hovrätt (t.ex. gåvoskattebeslut av länsstyrelse). Regleringen innebär genom hänvisningar till bestämmelserna i rättegångsbalken att nuvarande ordning till allra största delen behålls. Det nya ligger i att Högsta domstolen eller den hovrätt som skall pröva en fråga om resning har möjlighet att bevilja resning inte endast i de fall som anges i rättegångsbalken utan även när det i annat fall föreligger synnerliga skäl. Att ett yrkande om resning kan förtjäna att bifallas trots att förutsättningarna enligt rättegångsbalken inte är upp- fyllda torde främst gälla den situationen att den enskilde påkallar åtgärden alltför sent. När det föreligger synnerliga skäl bör sålunda resning kunna beviljas beträffande ett beslut som grundas på en uppenbart oriktig rätts- tillämpning även när felet uppmärksammas mer än sex månader efter laga kraft (jfr 58 kap. 4 § RB och brottmålsreglerna som på den punkten inte ställer upp någon tidsfrist). Resning bör kunna beviljas också i t.ex. sådana fall där det finns två lagakraftvunna domstolsavgöranden angående samma förhållande av vilka materiellt sett endast det ena avgörandet kan vara riktigt. När det gäller tilläggsregeln måste givetvis mycket stor hänsyn tas till det intresse en eventuell enskild motpart kan ha av att den extraordinära åtgärden inte beviljas. Den föreslagna regleringen påverkar inte de allmänna domstolarnas möjligheter att även i andra fall än dem som omfattas av regleringen ta hänsyn till sådana synnerliga omständigheter som inte direkt framgår av rättegångs- balkens reglering (jfr t.ex. rättsfallen NJA 1965 s. 417 och 1978 C 198). Det skall nämnas att med den nu angivna lösningen betydelsen av 58 kap. 10 a § andra stycket och 13 § andra meningen samt 59 kap. 5 § andra stycket RB begränsas till att främst gälla ärenden där klander kunnat ske till tingsrätt, ärenden från inskrivningsmyndigheter samt ärenden som avgjorts genom godkännande av strafföreläggande eller godkännande av föreläggande av ordningsbot. 43 § I paragrafens första stycke tas upp hänvisningar till rättegångsbalken i fråga om ansvar för förseelse enligt 9 kap. 5 § RB och i fråga om brott mot tyst- nadsplikt enligt 9 kap. 6 § RB. Däremot tas i den nya lagen inte upp någon hänvisning till bestämmelserna om ansvar för förseelse enligt 9 kap. 1-4 §§ RB. Dessa bestämmelser tillämpas nämligen nästan aldrig i rättegångar och det finns ännu mindre anledning att tillämpa dem i ett domstolsärende (jfr 38 och 39 §§ FPL). I andra stycket hänvisas till rättegångsbalkens bestämmelser om vite och hämt- ning i 9 kap. 7-10 §§. Detta innebär en viss justering av förslaget i promemorian. Tredje stycket ger domstolen möjlighet att agera självmant när det gäller att döma ut ansvar eller döma ut ett vite som förelagts med stöd av den nya lagen. I sak överensstämmer bestämmelserna med det som gäller enligt rättegångsbalken (jfr 42 § FPL). 44 § Paragrafen, som innehåller bestämmelser om när en handling skall anses ha kommit in till domstolen och om telefaxmeddelanden m.m., överensstämmer i sak med 33 kap. 3 § RB i dess lydelse från och med den 1 oktober 1994 (prop. 1993/94:190, bet. 1993/94:JuU30, rskr. 1993/94:377, SFS 1994:1034). 45 § I paragrafen tas upp bestämmelser om förhinder vid inställelse och om laga förfall. Delvis sker detta genom hänvisningar till rättegångsbalken. Bestämmel- serna överensstämmer i sak med det som gäller enligt 32 kap. 4 § andra stycket samt 6 och 8 §§ RB (jfr 45 och 46 §§ FPL). Bestämmelserna i 32 kap. 1 och 3 §§ samt 4 § första stycket RB om att parterna skall få skäligt rådrum och att domstolen kan ändra beslut om tider behöver inga motsvarigheter i den nya lagen. I ett ärende är det nämligen självklart att de principer som kommer till uttryck i de berörda bestämmelserna måste tillämpas. Bestämmelserna i 32 kap. 2 och 5 §§ RB om delgivning genom part och om vilandeförklaring passar inte för dom- stolsärendena. 46 § Paragrafen, som innehåller bestämmelser om delgivning, överensstämmer sakligt sett med 33 kap. 2 § första stycket RB och 47 § FPL. 47 § Första stycket anger att en part får anlita ombud eller biträde. Detta innebär inga sakliga nyheter i förhållande till det som gäller för närvarande i ärenden (jfr 9 § första stycket förvaltningslagen och 48 § FPL). En i lagrådsremissen intagen bestämmelse om att den som har ombud även måste medverka personligen när domstolen begär det har ingen motsvarighet i propositionsförslaget. En sådan bestämmelse skulle nämligen inte få någon praktisk betydelse i ett domstolsärende. Enligt andra stycket gäller i fråga om ombud eller biträde det som sägs i 12 kap. 2-5 §§ samt 6 § andra stycket RB. Även detta överensstämmer med det som gäller för närvarande. Det bör beträffande kraven på ombud enligt 12 kap. 2 § RB påpekas att huvudvikten ligger vid om den det gäller är lämplig att vara ombud i det enskilda fallet. I allmänhet är det betydligt enklare att vara ombud i ett domstolsärende än i en tvistemålsprocess enligt balken. I andra stycket andra mening finns i fråga om fullmakt en hänvisning till bestämmelserna i 12 kap. 8-19 §§ RB. I den nuvarande ärendelagen görs i 2 § tredje stycket det undantaget från rättegångsbalkens fullmaktsregler att fullmakten inte behöver företes såvida inte domstolen anser att det bör ske (jfr 49 § FPL). I promemorieförslaget föreslås i stället att domstolen skall kunna avstå från att begära in en fullmakt endast när frågan om ombudets behörighet har mindre vikt. Som några remissinstanser påpekat innebär dock detta ett alltför strängt krav på fullmakt. I stället bör den nuvarande ordningen behållas när det gäller ärendena. I paragrafen föreskrivs därför att en skriftlig fullmakt inte behöver företes annat än om domstolen anser att det behövs. 48 § Paragrafen reglerar frågor om tolk och översättning av handlingar genom hänvisningar till rättegångsbalkens bestämmelser. Genom detta överensstämmer regleringen i sak med den som gäller nu. Övergångsbestämmelser Den nya lagen bör tillämpas även när det gäller sådana förfaranden som redan inletts när lagen träder i kraft. Detta innebär t.ex. att dagen för ett beslut blir avgörande för om den nya lagens bestämmelser skall ha iakttagits med avseende på beslutet. Såvitt gäller rätten att överklaga finns några mindre skillnader mellan den nya lagen och den nuvarande ärendelagen. För att någon tvekan inte skall behöva uppstå föreskrivs att äldre bestämmelser fortfarande skall gälla i fråga om rätten att överklaga ett beslut som har meddelats före ikraftträdandet och i fråga om vad den som vill överklaga skall iaktta. I den domstol till vilken överklagandet har skett blir den nya lagen tillämplig. De nu angivna reglerna innebär bl.a. att en beslutsmyndighet inte har rätt att med stöd av den nya lagen överklaga ett beslut som meddelats före ikraftträdandet men kan bli part i domstolen, om den enskilde överklagar. 17.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken 16 kap. 3 § Bestämmelsen i första stycket om att rätten skall ta in en registrerad handling i protokollet (boupptecknings- eller avhandlingsprotokollet) har upphävts, eftersom det nuvarande protokolleringssystemet bör moderniseras och nödvändiga bestämmelser kan ges i förordning. 18 kap. 4 a § I paragrafen som är ny har tagits in en bestämmelse enligt vilken en tingsrätt vid handläggningen av ett ärende enligt balken skall bestå av en juristdomare. När det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet får tings- rätten dock bestå av en juristdomare och tre nämndemän (jfr 6 § tredje stycket i den nuvarande ärendelagen och 14 kap. 17 § äktenskapsbalken). Skälen för änd- ringen har redovisats i avsnitt 7.5. Utformningen av bestämmelsen innebär att tingsrätten skall ha den angivna sammansättningen även i t.ex. ärenden enligt 3 kap. 12 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Till den nya paragrafen har även förts en bestämmelse från nuvarande 6 § fjärde stycket ärendelagen om möjlighet för rege- ringen att föreskriva att i tingsrätt även sådana anställda som inte är juristdomare skall få handlägga enkla ärenden om förordnade av bodelnings- förrättare. 17.3 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken 20 kap. 1 § I paragrafen har tagits in en bestämmelse enligt vilken en tingsrätt vid handläggningen av ett ärende enligt balken består av en juristdomare (jfr avsnitt 7.5). Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet får tingsrätten dock bestå av en juristdomare och tre nämndemän (jfr 6 § tredje stycket i den nuvarande ärendelagen och 14 kap. 17 § äktenskapsbalken). Utformningen av bestämmelsen innebär att tingsrätten skall ha den angivna sammansättningen även i t.ex. ärenden enligt 3 kap. 12 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (jfr avsnitt 17.2). Det skall nämnas att en i lagrådsremissen föreslagen ändring i 20 kap. 6 § avseende klagofristen i överförmyndarärenden blir överflödig genom att den nya ärendelagen inte skall uppta någon regel om frister för överklagande till tingsrätt (se avsnitt 7.4). 17.4 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken 19 kap. 20 § I paragrafens andra stycke finns bestämmelser om att det som gäller för en boutredningsman i viss utsträckning skall tillämpas när det gäller en testamentsexekutor och den som enligt förordnande i testamente endast i viss del verkställer utredningen av ett dödsbo. Till paragrafen har lagts en ny mening som innebär att det som sägs i 19 kap. 14 a § om skyldighet att underrätta domstolen om vem som tillställts årsredovisning inte längre skall gälla någon annan än den som är boutredningsman (se avsnitt 12 om skälen för denna ändring). En testamentsexekutor som förordnats till boutredningsman skall alltså även i fortsättningen ge in en underrättelse till domstolen. 19 kap. 21 a § I paragrafen som är ny har förts in en bestämmelse från nuvarande 6 § fjärde stycket ärendelagen enligt vilken regeringen kan bestämma att även sådana anställda i tingsrätt som inte är juristdomare skall få handlägga enkla ärenden om avträdande av egendom till förvaltning av boutredningsman och om förordnande eller entledigande av boutredningsman. 20 kap. 12 § Enligt paragrafen som är ny får regeringen bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare skall få handlägga enkla bo- uppteckningsärenden (se avsnitt 7.5). 23 kap. 6 § I paragrafen som är ny har förts in en bestämmelse från nuvarande 6 § fjärde stycket ärendelagen om möjlighet för regeringen att bestämma att även sådana anställda i tingsrätt som inte är juristdomare skall få handlägga enkla ärenden om förordnande av skiftesman vid arvskifte. 17.5 Förslaget till lag om ändring i jordabalken 8 kap. 12 a § Paragrafen har föreslagits införd i jordabalken genom prop. 1995/96:43. En hänvisning till den nuvarande ärendelagen har ändrats att avse den nya ärendelagen. 12 kap. 21 § I paragrafen finns bestämmelser om nedsättning av hyra hos länsstyrelse till skydd mot påföljd för underlåten hyresbetalning. Bestämmelserna har ändrats så att ett överklagande av länsstyrelsens beslut i ärendet inte längre skall ske till hovrätten utan till tingsrätt (se avsnitt 11). För tydlighets skull anges uttryckligen - på samma sätt som i flera av de följande lagförslagen - att den nya ärendelagen skall gälla vid överklagande. Har länsstyrelsen meddelat ett beslut före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas, om någon part överklagar. 17.6 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 6 kap. 11 § Bestämmelsen om att registreringen av målen och det som förekommer i målen skall ske i dagboksform har utgått (se avsnitt 9). 6 kap. 12 § Paragrafen innehåller bestämmelser om protokollföring i s.k. RB-ärenden, dvs. ärenden som har anknytning till tvistemål eller brottmål, t.ex. ett ärende om bevisupptagning åt annan domstol som handlägger ett sådant mål. För tydlighets skull har paragrafen ändrats så att det klart framgår att den inte gäller de ärenden som skall handläggas enligt ärendelagen. De grundläggande bestämmelserna om det som skall antecknas vid ett sammanträde i ett sådant ärende har tagits in i 21 § förslaget till ny ärendelag. 6 kap. 13 § Paragrafen som innehåller en delegationsbestämmelse har justerats av skäl som angetts i avsnitt 9. 10 kap. 20 a och 19 kap. 11 a §§ I paragraferna tas upp regler om överlämnande av ansökningar från en obehörig domstol till en behörig. Reglerna har utförligt behandlats i avsnitt 8 (se även författningskommentaren till 8 § förslaget till ny ärendelag). Ett beslut om överlämnande är inte något slutligt beslut i rättegångsbalkens mening. 17 kap. 10 och 30 kap. 8 § Bestämmelserna i andra styckena om domsnumrering och om domböcker har upphävts av skäl som angetts i avsnitt 10. 17.7 Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken Ändringarna i utsökningsbalken avser uteslutande vissa paragrafer i 18 kap. som handlar om överklaganden. I 8 § finns för närvarande bestämmelser om vad ett överklagande skall innehålla. I 11 § finns bestämmelser om domstols prövning när ett överklagande kommit in för sent till kronofogdemyndigheten. I 18 § finns bestämmelser om att vissa domstolsbeslut får överklagas särskilt. Samtliga de nu angivna bestämmelserna blir överflödiga till följd av regleringen i förslaget till ny ärendelag. I promemorian föreslås att även 12 § som innehåller bestäm- melser om inhibition och omedelbar verkställighet skall upphävas. Det lagrummet innehåller emellertid en för utsökningsärendena mer preciserad reglering än den föreslagna nya ärendelagen (se 26 § den lagen) och det finns inte tillräcklig anledning att nu upphäva den regleringen. 18 kap. 1 § Hänvisningen i andra stycket har ändrats till att avse den nya ärendelagen. Be- stämmelsen om en tingsrätts sammansättning har upphävts med hänsyn till innehållet i 3 § förslaget till ny ärendelag. I paragrafen görs ett undantag från regleringen i 11 § den lagen om att en beslutsmyndighet vars beslut överklagats av en enskild skall vara motpart i domstolen. Kronofogdemyndigheten blir alltså inte part i domstolsförfarandet (se avsnitt 7.3). 18 kap. 16 a § Bestämmelserna i det nuvarande första stycket om att tingsrättsbeslut överklagas till hovrätten och i fjärde till sjätte styckena angående prövningstillstånd blir överflödiga genom regleringen i den nya ärendelagen. Ur det nuvarande tredje stycket har en bestämmelse som tar sikte på missnöjesanmälan tagits bort. 17.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva 1 § Paragrafen har ändrats på det sättet att en lösöreköpsavhandling inte längre skall visas upp för kronofogdemyndighet och sedan ges in till tingsrätten för protokollering. I stället skall handlingen ges in till kronofogdemyndigheten för registrering. Beträffande skälen för lagändringen hänvisas till avsnitt 13. 2 § Ändringarna innebär att bestämmelsen om att tingsrätterna skall förteckna lösöreköpsavhandlingarna har ersatts av en bestämmelse om att ett beslut av kronofogdemyndigheten skall kunna överklagas till tingsrätt enligt den nya ärendelagen (se avsnitt 13). 3 § Paragrafen innehåller bestämmelser om det skydd som lösöreköparen får mot säljarens fordringsägare. Enligt gällande regler har köparen inte något skydd, om en utmätning eller konkurs inträffar inom 30 dagar från det att köpeav- handlingen visades upp inför rätten. Enligt den nya lydelsen av paragrafen är utgångspunkten för tidsberäkningen i stället den dag då handlingen gavs in till kronofogdemyndigheten. Utöver detta har en forumregel i första stycket för väckande av talan vid tingsrätt justerats redaktionellt. 17.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet I 9 a § finns bestämmelser om att ett beslut av länsstyrelse angående nedsättning av pengar får överklagas till hovrätten genom besvär. Av skäl som angetts i avsnitt 11 bör ett överklagande i fortsättningen i stället ske till tingsrätt och handläggas enligt den nya ärendelagen. Paragrafen har ändrats i enlighet med detta (jfr lagförslaget under 17.5). 17.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling I en ny paragraf, 15 §, har förts in en bestämmelse från nuvarande 6 § fjärde stycket ärendelagen om möjlighet för regeringen att föreskriva att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare skall få handlägga enkla ärenden om dödande av förkommen handling m.m., dock inte ärenden som avses i 12 a §. 17.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred Bestämmelserna i 36 och 37 § om att rätten i sitt protokoll skall ta in föreningar om stängselskyldighet och betesreglering har ändrats så att rätten i stället skall registrera den handling det gäller. Syftet med dessa ändringar är att möjliggöra ett upphävande av reglerna om att det vid tingsrätterna skall föras avhandlingsprotokoll (jfr författningskommentaren till 27 § förslaget till ny ärendelag). 17.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt 34 § I ett nytt, tredje stycke har införts en bestämmelse som ger regeringen möjlighet att delegera handläggningen i tingsrätt av enkla arvsskatteärenden till sådana anställda som inte är juristdomare. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.5. 60 § Paragrafen handlar om överklagande av en beskattningsmyndighets beslut till hovrätt. Kammarkollegiet anser inte att den föreslagna ärendelagen skall vara tillämplig för arvs- och gåvoskatteärendena utan att i stället vissa förfaranderegler för dessa ärendetyper bör införas i den materiella lagstiftningen. Det finns inte underlag för någon sådan omarbetning av den nuva- rande lagstiftningen. Nya regler behövs emellertid för att den nya ärendelagen med dess bestämmelser om överrättsprocess skall kunna tillämpas i arvsskatteärendena. I skattemyndighet som beskattningsmyndighet för gåvoskatt gäller förvaltningslagen (1986:223). I gåvoskatteärenden blir därför den nya ärendelagen tillämplig i samband med att skattemyndighetens beslut överklagas. Detta har markerats i första stycket. Vilka uppgifter som ankommer på skatte- myndigheten i samband med ett överklagande regleras dock inte av ärendelagen utan av förvaltningslagen. Ur det första stycket har vidare tagits bort vissa bestämmelser som syftar på äldre regler om att en hovrätts domkrets kunde avse endast en begränsad del av ett län. De ändringar som görs i andra till fjärde styckena är huvudsakligen föranledda av att systemet för överklagande är enhetligt från och med den 1 oktober 1994 (jfr prop. 1993/94:290). Dessutom har en hänvisning i andra stycket till rättegångsbalken ändrats till att avse motsvarande bestämmelse i ärendelagen. I fjärde stycket finns bestämmelser som innebär bl.a. att ett vitesföre- läggande i frågor som avses i 17 och 26 §§ inte får överklagas särskilt men att ett föreläggande att fullgöra en uppgift enligt 26 § får komma under prövning i samband med överklagande av ett beslut om vitets utdömande. Bestämmelserna har avseende på bl.a. en fråga om skyldigheten att lämna upplysningar om värdet av egendom. För ärenden i allmänhet skall det enligt 37 § första stycket förslaget till ärendelag inte längre förekomma någon motsvarande begränsning i överklaganderätten. När det gäller arvs- och gåvoskatteärenden finns det emel- lertid inte i det nu aktuella ärendet underlag för någon sådan reform. Frågan om ändringar bör därför anstå till en mer allmän reform av lagstiftningen om arvsskatt och gåvoskatt. 70 § I första stycket har gjorts en justering som följd av att uttrycket „besvär„ numera har ersatts av uttrycket „överklagande„. 17.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap De hänvisningar till den nuvarande ärendelagen som förekommer i 1 a och 1 b §§ har ersatts av hänvisningar till den nya ärendelagen. 17.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:605) om registrering av båtbyggnadsförskott Bestämmelserna om att vissa avtal om båtbyggnadsförskott kan tas in Stockholms tingsrätts protokoll har ändrats på det sättet att avtalen i stället kan registreras hos tingsrätten. Ändringarna ingår som ett led i arbetet med att upphäva reglerna om avhandlings- och bouppteckningsprotokoll (jfr författningskommentaren till 27 § förslaget till ny ärendelag). 17.15 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) 18 kap. 8 § Paragrafen avser frågor om överklagande av vissa beslut av Patent- och Regist- reringsverket. Bestämmelserna i andra stycket om att 1946 års ärendelag skall tillämpas har ändrats till att avse den nya ärendelagen. Någon särskild bestäm- melse om tingsrättens sammansättning i ett ärende enligt aktiebolagslagen behövs inte längre. I fråga om tingsrättens sammansättning bör i stället den nya ärendelagens regler gälla. De reglerna innebär - åtminstone teoretiskt sett - att tingsrätten i visst fall kan bestå av flera domare. Vid överklagande av ett beslut blir verket part i domstolen (se avsnitt 7.3). 17.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift De nuvarande bestämmelserna i 11 § om att det i felparkeringsärenden är åkla- garen som för det allmännas talan i tingsrätt och hovrätt ersätts av den nya ärendelagens bestämmelser om möjlighet för den beslutande förvaltningsmyndig- heten - i detta fall polismyndigheten - att uppträda som part i domstolen (se avsnitt 7.3). Nuvarande regler i 12 § om en tingsrätts sammansättning i ärende om felparkeringsavgift ersätts av den nya ärendelagens mer allmänna regler 3 §, vilka åtminstone teoretiskt tillåter att tingsrätten avgör ärendet i flerdomarsammansättning. De nya bestämmelserna får med de begränsningar som följer av övergångsbe- stämmelserna till den nya ärendelagen omedelbar tillämpning vilket bl.a. innebär att en åklagare skall till polismyndigheten lämna tillbaka handlingarna i de ärenden som är under handläggning i domstol eller hos åklagarmyndigheten den dag då den nya lagstiftningen träder i kraft. 10 § I paragrafen, som handlar om överklagande av polismyndighets beslut i ett felparkeringsärende till domstol, har gjorts redaktionella ändringar i anledning av den nya ärendelagen. 10 a § Ur paragrafen har tagits bort dels en bestämmelse om att en tingsrätts beslut får överklagas till hovrätt, dels vissa bestämmelser i nuvarande andra stycket andra meningen samt tredje och fjärde styckena om prövningstillstånd. Motsvarande bestämmelser finns nämligen i den nya ärendelagen. 17.17 Förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) Bestämmelserna i 13 § om överklagande till tingsrätt har justerats i anledning av den nya ärendelagen. Lagrådet har framhållit att bestämmelsen i första styckets andra mening om klagofristen blir överflödig med den allmänna lösning som har valts när det gäller klagofristerna. Särskilt med hänsyn till att ett överklagande i förtsättningen bör ges in till den beslutande myndigheten och inte som nu till rätten bör bötesverkställighetslagen dock även i fortsättningen innehålla en regel om klagofristen. Den nuvarande bestämmelsen i första styckets fjärde mening som jämställer ett överklagande med en ansökan behövs inte, eftersom den nya ärendelagen innehåller uttryckliga regler om överklaganden från förvaltningsmyndighet. Den nuvarande bestämmelsen om tingsrättens sammansättning har ändrats så att nämndemän skall medverka endast i de fall där tingsrätten anser att det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet. I fråga om anledningen till den ändringen kan här hänvisas till avsnitt 7.5. 17.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer 4 § Av paragrafen framgår att en ansökan om kallelse på okända borgenärer inte längre skall göras hos tingsrätten utan hos kronofogdemyndigheten eller, om gäldenären är ett aktiebolag, hos Patent- och registreringsverket. Besträffande skälen för ändringen kan hänvisas till avsnitt 14. 5 § Paragrafen har ändrats med hänsyn till att ansökningar om kallelse på okända borgenärer skall göras hos en kronofogdemyndighet eller hos Patent- och registreringsverket. I propositionsförslaget har markerats att verket skall underrätta kronofogdemyndigheten om en sådan ansökan som har gjorts hos verket. 5 a § I paragrafen som är ny har införts bestämmelser om överklagande. Vid överklagande av en kronofogdemyndighets beslut skall 18 kap. UB tillämpas vilket medför att överklagandet sker till tingsrätt där ärendelagen blir tillämplig. Även ett överklagande av Patent- och registreringsverkets beslut skall ske till tingsrätt. Vid överklagande gäller den nya ärendelagen. 17.19 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek En bestämmelse i 2 kap. 4 § andra stycket har justerats till följd av de ändringar som görs i lagen (1845:50 s.1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva (se lagförslag 8). 17.20 Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem I 20 a § har tagits in en bestämmelse om att tingsrätten vid handläggningen av ett ärende skall bestå av en juristdomare. Om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet får tingsrätten dock bestå av en juristdomare och tre nämndemän (jfr 6 § tredje stycket i den nuvarande ärendelagen och 14 kap. 17 § äktenskapsbalken). I paragrafen har även tagits in en bestämmelse från den nuvarande ärendelagen om behörighet för sådana anställda i tingsrätt som inte är juristdomare att förordna bodelningsförrättare. Skälen till förslagen har redovisats i avsnitt 7.5. 17.21 Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor Hänvisningen i första stycket 8 till den nuvarande ärendelagen, som gäller frågor om tingsrätts sammansättning m.m., har utgått med hänsyn till att motsvarande frågor i stället bör regleras genom hänvisningen i första stycket 1 till lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (se avsnitt 17.20). 17.22 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud 19 § Paragrafen har justerats i anledning av förslaget till ny ärendelag. 21 § Paragrafen innehåller i sin nuvarande lydelse hänvisningar till en del av bestämmelserna i den nuvarande ärendelagen. Det finns inte något hinder mot att i fortsättningen allmänt hänvisa till den nya ärendelagen. 17.23 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Hänvisningen i 6 kap. 14 § andra stycket till ärendelagen har justerats att gälla den föreslagna nya lagen. Den nuvarande bestämmelsen om tingsrättens domförhet behövs inte med den nya lagen. 17.24 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter Hänvisningen i 3 § till ärendelagen har justerats att gälla den föreslagna nya ärendelagen. Det finns inget behov av att inskränka hänvisningen till att gälla den lagen „i tillämpliga delar„. 17.25 Förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) 63 § Det nuvarande tredje stycket som innehåller regler om Konkurrensverkets rätt att överklaga tingsrättens beslut är onödigt med hänsyn till att verket enligt 11 § förslaget till ny ärendelag är part i ärendet. Stycket har därför upphävts. 64 § I första stycket andra punkten har en hänvisning till ärendelagen ändrats till att avse den nya. I andra stycket har en justering gjorts i anledning av att förslaget till ny ärendelag i motsats till den nuvarande ärendelagen innehåller bestämmelser om hovrättsprocessen. 64 c § Paragrafens nuvarande lydelse innebär genom hänvisningar att en tingsrätt vid förhandling i eller vid avgörande av ett ärende enligt konkurrenslagen på samma sätt som i ett tvistemål enligt den lagen skall ha en sammansättning med två juristledamöter och två ekonomiska experter. Vid annan handläggning består tingsrätten av en juristdomare eller av en juristdomare och en ekonomisk expert i förening. I princip är en prövning i sak av ett ärende som anges i 63 § första stycket 6 inte enklare att företa än en prövning i sak av ett tvistemål enligt konkurrenslagen. I båda fallen behöver tingsrätten i allmänhet göra kvali- ficerade samhällsekonomiska och företagsekonomiska analyser som kräver ingående kännedom om förhållandena på enskilda marknader och om deras funktionssätt. Inte bara målen utan även ärendena är av stor samhällsekonomisk och konsumentpolitisk betydelse. Mot den bakgrunden finns det inte anledning att ändra de regler som nu finns om tingsrättens sammansättning vid prövningen i sak av ett ärende som anges i 63 § första stycket 6. Ett sådant ärende som anges i 63 § första stycket 5, dvs. ett ärende om undersökning enligt 47 och 48 §§ konkurrenslagen, kan emellertid vara enklare att pröva. Därför bör det öppnas en möjlighet för tingsrätten att bestå av en juristdomare eller av en sådan domare och en ekonomisk expert i förening vid prövningen i sak av ett sådant ärende. Vid sådan handläggning som inte avser en prövning i sak, t.ex. när det gäller en förberedande åtgärd eller ett beslut om avvisning, skall tingsrätten alltid bestå av en juristdomare eller av en sådan domare i förening med en ekonomisk expert (jfr det som sägs i avsnitt 7.5). 65 § Paragrafen upptar för närvarande bestämmelser om att i fråga om förelägganden och utevaro rättegångsbalkens regler för åklagare skall gälla för Konkurrensver- ket som part i mål eller ärende. Regelns ändamål är att Konkurrensverket inte skall utsättas för de påföljder som enligt rättegångsbalken gäller för part i ett indispositivt tvistemål. Den nya ärendelagen innehåller emellertid såvitt gäller en myndighet som part inga bestämmelser av rättegångsbalkens slag. För att det inte skall uppstå något onödigt krångel i domstolarna i samband med hanteringen av ärendena enligt konkurrenslagen bör därför konkurrenslagens bestämmelse upphävas såvitt gäller ärendena. 17.26 Förslaget till lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334) De nuvarande bestämmelserna i 32 § blir onödiga till följd av bestämmelserna i 39 § den föreslagna nya ärendelagen och paragrafen har därför utgått. 21 § De nuvarande bestämmelserna i andra stycket om hur tingsrätten skall göra när den finner sig vara obehörig att handlägga ett skuldsaneringsärende har utgått, eftersom frågan regleras på i huvudsak samma sätt i 8 § förslaget till ny ärendelag. 22 och 27 §§ Hänvisningarna i 22 § andra stycket och 27 § tredje stycket till ärendelagen har ändrats till att avse den nya ärendelagen. Bestämmelserna i samma stycken om att tingsrätten alltid skall bestå av en domare har utgått, eftersom det inte finns anledning att på den punkten hantera skuldsaneringsärendena på annat sätt än alla andra domstolsärenden (se 3 § förslaget till ny ärendelag). 29 § I paragrafen har uttryckligen angetts att den nya ärendelagen skall gälla vid överklagande, om inte någonting annat sägs. I paragrafen görs dock ett undantag från regleringen i 11 § den lagen om att en beslutsmyndighet vars beslut överklagas av en enskild skall vara motpart i domstolen. Kronofogdemyndigheten blir alltså inte part i domstolsförfarandet (se avsnitt 7.3). 31 § En bestämmelse i andra stycket om missnöjesanmälan har utgått med anledning av att det institutet inte förekommer i förslaget till ny ärendelag. Bestämmelserna i tredje stycket om prövningstillstånd har utgått därför att samma sak följer av 38 § i det förslaget. 17.27 Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) I promemorian föreslås att 21 kap. sjölagen ändras så att dispaschmålen som med nu gällande regler handläggs i domstolarna enligt reglerna i 52 kap. RB i fortsättningen ges en mera kvalificerad handläggning enligt den nya ärendelagen. Under remissbehandlingen har emellertid framkommit skäl som talar för att man i dispaschmålen i åtskilligt fler hänseenden än som följer av nuvarande ordning eller av den nya ärendelagen bör tillämpa rättegångsbalkens regler för tvistemål. Av det skälet bör frågan om hur dispaschmålen i fortsättningen skall handläggas inte tas upp i det nu aktuella sammanhanget. 12 kap. 3 § En hänvisning i tredje stycket till ärendelagen har justerats att gälla den nya ärendelagen. 18 kap. 10 § En hänvisning i andra stycket till ärendelagen har justerats att gälla den nya ärendelagen. 17.28 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. I nuvarande 54 § finns en bestämmelse som ger tingsrätten möjlighet att besluta om inhibition. Den paragrafen har utgått mot bakgrund av den allmänna bestämmelsen i 26 § förslaget till ny ärendelag. I nuvarande 56 § finns en bestämmelse om att i tingsrätt och hovrätten det allmännas talan förs av den myndighet som har meddelat beslutet (jfr. prop. 1993/94:112, bet. 1993/94:JuU26, rskr. 1993/94:299, SFS 1994:520). Den paragrafen har utgått mot bakgrund av de allmänna bestämmelserna i 11 och 36 §§ förslaget till ny ärendelag. Det skall nämnas att det i 57 § ges en erinran om att Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern kan överklaga ett beslut om disciplinansvar. 52 § Paragrafens hänvisning till ärendelagen har ändrats att gälla den nya lagen. Den nuvarande bestämmelsen om att ett överklagande jämställs med en ansökan behövs inte. 53 § I nuvarande 53 § finns bestämmelser enligt vilka en tingsrätt normalt är beslutför med en juristdomare men vid avgörande av saken skall bestå av en juristdomare och tre nämndemän. Den större sammansättningen med nämndemän har i förslaget på samma sätt som för nästan alla andra ärenden reserverats för de fall i vilka det finns särskilda skäl att ha den sammansättningen (se vidare avsnitt 7.5). 55 § I paragrafen finns för närvarande bestämmelser om överklagande till hovrätt och om att hovrättens beslut inte får överklagas. Det finns även bestämmelser om att ett överklagande får ske särskilt, om tingsrätten har meddelat ett beslut som avses i 34 § andra stycket eller avslagit ett yrkande om att verkställighet tills vidare inte skall få ske. Regeln om att en hovrätts beslut inte får överklagas bör behållas. De övriga reglerna blir överflödiga med den nya ärendelagen (se 37 och 39 §§ den lagen). 62 § Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande av myndigheters beslut i vissa ersättningsärenden. Den nuvarande regleringen innebär bl.a. att överklaganden av ersättningsbeslut i domstolen handläggs enligt rättegångsbalken som tvistemål, om det inte samtidigt sker ett överklagande i ett disciplinärende (jfr 22 kap. RB). Även i vissa andra fall kan tvistemålsreglerna bli tillämpli- ga. Den nuvarande ordningen för handläggning av ersättningsärenden är onödigt komplicerad. Den nya ärendelagen ger garantier för att vid behov handläggningen av ett ersättningsärende blir tillräckligt kvalificerad, och det synes mot den bakgrunden inte kunna riktas någon avgörande invändning mot att ersättnings- ärendena alltid hanteras på samma sätt som disciplinärendena. Till följd av detta har paragrafens andra stycke utgått. Samtidigt har ur första stycket tagits bort en hänvisning som görs till 56 §. 17.29 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450) 48 § Paragrafens nuvarande lydelse innebär genom hänvisningar att en tingsrätt vid sammanträde i eller vid avgörande av ett ärende enligt marknadsföringslagen på samma sätt som i ett tvistemål enligt den lagen skall ha en sammansättning med två juristledamöter och två ekonomiska experter. Vid annan handläggning består tingsrätten av en juristdomare eller av en juristdomare och en ekonomisk expert i förening. Frågorna i ärendena är dock i normala fall betydligt enklare än de som skall handläggas i tvistemål och torde till följd av detta inte i samma höga grad som frågorna i tvistemålen kräva medverkan av ekonomiska experter. Mot den bakgrunden bör tingsrätten ges en ökad frihet när det gäller sammansättningen i ärendena. Detta synes kunna ske genom att man för de nu berörda ärendena på samma sätt som i fråga om nästan alla andra ärenden som en grundregel föreskriver att tingsrätten skall bestå av en juristdomare eller av en juristdomare och en ekonomisk expert i förening samtidigt som tingsrätten ges möjlighet att ha den större sammansättningen med två jurister och två experter när det föreligger särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet (jfr det som sägs i avsnitt 7.5; jfr också avsnitt 17.25). 50 § I paragrafens tredje stycke finns för närvarande en bestämmelse om att i ett ärende enligt marknadsföringslagen ärendelagen skall tillämpas i Stockholms tingsrätt, om inte något annat följer av marknadsföringslagen. I fortsättningen bör den nya ärendelagen gälla inte bara handläggningen i Stockholms tingsrätt utan även handläggningen i Marknadsdomstolen. Paragrafen har ändrats i enlighet med detta. 51 § I paragrafen finns bestämmelser om att i mål och ärenden enligt marknads- föringslagen det som i 49, 50 och 52 kap. RB sägs om hovrätt i stället skall gälla Marknadsdomstolen. Denna bestämmelse måste i fortsättningen avse även 39 § första stycket i den nya ärendelagen, eftersom det lagrummet innehåller regler om överrättsprocessen. 17.30 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion De nuvarande bestämmelserna i 4 kap. 3 § blir onödiga till följd av regleringen i 3 § förslaget till ny ärendelag och har därför upphävts. 4 kap. 1 § I paragrafen finns för närvarande bestämmelser om att för tingsrättens handläggning efter ett beslut om ackordsförhandling skall tillämpas rätte- gångsbalkens bestämmelser om handläggningen av tvistemål. Den nya ärendelagen innefattar en så kvalificerad reglering av handläggningen att det inte längre finns något behov av att tillämpa reglerna för tvistemål. Bestämmelserna har därför upphävts. 4 kap. 2 § I paragrafens första stycke finns bl.a. en bestämmelse om att vid en sådan förhandling som avses i 3 kap. 23 § första stycket skall tillämpas bestäm- melserna i rättegångsbalken om huvudförhandling i tvistemål. Den nya ärendelagens reglering torde vara tillräcklig på den punkten och därför har bestämmelsen upphävts. En bestämmelse i andra stycket om att rättens avgörande sker genom beslut är onödig med hänsyn till bl.a. 27 § i förslaget till ny ärendelag. Promemorians lagförslag 1 Förslag till ärendelag Härigenom föreskrivs följande. Lagens tillämpningsområde 1 § Denna lag gäller handläggningen i tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen av sådana ärenden som skall tas upp av en tingsrätt och som inte skall handläggas enligt rättegångsbalken eller förvaltningslagen (1986:223). 2 § Om en annan lag för visst slags ärende innehåller en bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen. Domstolarna 3 § I fråga om domstolarna och domare tillämpas 1-4 kap. rättegångsbalken. En tingsrätt består av en juristdomare. Om det finns särskilda skäl får dock tingsrätten bestå av tre sådana domare. När det gäller domstolens sammansättning tillämpas i övrigt balkens bestämmelser för tvistemål. Att tjänstemän som inte är jurister får handlägga vissa ärenden enligt denna lag framgår av särskilda föreskrifter. Hur förfarandet vid tingsrätten inleds 4 § Den som vill inleda ett förfarande vid tingsrätt genom anmälan, ansökan, över- klagande eller på annat sätt skall göra detta skriftligen. 5 § En ansökan skall innehålla uppgifter om 1. det som yrkas, 2. de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet, 3. de bevis som åberopas och det som skall styrkas med varje särskilt bevis och 4. de omständigheter som medför att tingsrätten är behörig att handlägga ärendet, om inte behörigheten framgår av det som anförs i övrigt. Ett överklagande skall innehålla uppgifter om 1. det beslut som överklagas och i vilken del det överklagas, 2. grunderna för överklagandet och i vilket avseende skälen för beslutet enligt klagandens mening är oriktiga, 3. den ändring i beslutet som yrkas och 4. de bevis som åberopas och det som skall styrkas med varje särskilt bevis. Skriftliga bevis skall ges in samtidigt med ansökan eller överklagandet. 6 § En enskild parts första skrivelse till tingsrätten skall innehålla uppgifter om partens 1. yrke och personnummer eller organisationsnummer, 2. postadress och adress till arbetsplats samt i förekommande fall annan adress där han eller hon kan anträffas för delgivning genom stämningsman, 3. telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen, dock att nummer som avser ett hemligt telefonabonnemang behöver uppges endast om tingsrätten begär det, och 4. förhållanden i övrigt av betydelse för delgivning med honom eller henne. Om den enskilde har en ställföreträdare, skall motsvarande uppgifter lämnas även om ställföreträdaren. Har den enskilde utsett ombud, skall ombudets namn, postadress och telefonnummer anges. Finns det en enskild motpart i ärendet, skall den som inleder förfarandet lämna uppgifter om motparten i de hänseenden som anges i första och andra styckena. Uppgift om motpartens eller dennes ställföreträdares yrke, ar- betsplats, telefonnummer och ombud behöver dock lämnas endast om uppgiften utan särskild utredning är tillgänglig för den som inleder förfarandet. Saknar motparten känd adress, skall uppgift lämnas om den utredning som gjorts för att fastställa detta. Uppgifterna skall gälla förhållandena när uppgifterna lämnas till tingsrätten. Om något av dessa förhållanden ändras eller om en uppgift är ofullständig eller felaktig, skall det utan dröjsmål anmälas till tingsrätten. 7 § Ett överklagande skall ges in till den myndighet som har meddelat det beslut som överklagas. Det skall ha kommit in till myndigheten inom tre veckor från dagen för beslutet. 8 § Har ett överklagande getts in till en tingsrätt i stället för till den myndighet som meddelat det överklagade beslutet, skall tingsrätten överlämna överklagandet till myndigheten. Överklagandet skall anses ha kommit in till myndigheten redan den dag det kom in till tingsrätten. Finner tingsrätten i annat fall i samband med att ett förfarande inleds att den inte är behörig att handlägga ärendet, skall tingsrätten lämna över den skrivelse genom vilken förfarandet inletts till en domstol som är behörig, om den som inlett förfarandet inte har något att invända mot detta. Skrivelsen skall anses ha kommit in till den domstolen redan den dag som den kom in till den tingsrätt som lämnar över skrivelsen. 9 § Om den skrivelse genom vilken förfarandet inletts innehåller brister, får domstolen förelägga parten att inom viss tid avhjälpa dessa. Har föreskriven avgift inte betalats, skall parten föreläggas att betala. När det finns anledning till det skall domstolen förelägga parten att ge in ett bevis om sin behörighet att inleda förfarandet vid domstolen eller om vem som är ställ- företrädare för en part. Om ärendet inte kan prövas i sak utan att föreläggandet följts, skall parten upplysas om detta. 10 § Följs inte ett föreläggande enligt 9 §, skall tingsrätten avvisa anmälan, ansökan eller överklagandet, 1. om bristerna är sådana att den skrivelse genom vilken förfarandet inletts inte kan läggas till grund för någon prövning i sak, 2. om bristerna avser föreskrifterna i 6 § och inte har endast ringa betydelse för frågan om delgivning eller 3. om föreskriven avgift inte har betalats. Avvisning skall ske även när det finns något annat hinder för prövningen. Frågan om ett överklagande har kommit in i rätt tid skall dock prövas av tingsrätten endast när förvaltningsmyndigheten har beslutat om avvisning på den grunden och myndighetens beslut överklagas till tingsrätten. Beslutsmyndighetens ställning vid överklagande 11 § Om det vid överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut förekommer sådana allmänna intressen i ärendet som myndigheten har till uppgift att bevaka och som inte bevakas av någon annan förvaltningsmyndighet, är myndigheten motpart till den som har överklagat. Allmänt om handläggningen av ärenden 12 § Domstolen skall se till att ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Genom frågor och påpekanden skall domstolen försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar. Skriftligt och muntligt förfarande 13 § Förfarandet är skriftligt. I förfarandet bör det ingå sammanträde när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av ärendet. Domstolen kan begränsa ett sammanträde till att utreda parternas ståndpunkter i ärendet, till att ta upp muntlig bevisning eller på det sätt som annars är lämpligt. 14 § Domstolen skall hålla sammanträde, om det begärs av en enskild part. Sammanträde behöver dock inte hållas om ärendet inte skall prövas i sak, om avgörandet inte går parten emot eller om ett sammanträde på grund av någon annan särskild omständighet inte behövs. 15 § Ett sammanträde får hållas på telefon, om det är lämpligt med hänsyn till sammanträdets ändamål och övriga omständigheter eller om sammanträdet inför domstolen skulle medföra kostnader och olägenheter som inte står i rimligt för- hållande till betydelsen av att sammanträdet hålls inför domstolen. Beträffande sammanträden som hålls på telefon gäller inte bestämmelserna i 19 §. Skriftväxlingen 16 § Om det i ärendet finns en motpart, skall domstolen förelägga motparten att inom en viss tid svara skriftligen. I föreläggandet skall det tas in en upplysning om att ärendet kan komma att avgöras även om det inte kommer in något svar till domstolen. Första stycket gäller inte, 1. om det saknas anledning att anta att ärendet till någon del kommer att av- göras till motpartens nackdel, 2. om en underrättelse annars är uppenbart obehövlig eller 3. om motparten är en sådan förvaltningsmyndighet som avses i 11 §. 17 § Den som förelagts att svara skall göra det skriftligen, om inte domstolen bestämmer att svaret får lämnas muntligen. Den som svarar skall ange om han eller hon medger eller bestrider yrkandena i ärendet eller, om förfarandet inletts genom en anmälan, om han godtar eller motsätter sig den åtgärd som ärendet gäller. Om han bestrider yrkandet eller motsätter sig åtgärden skall han ange skälen för sin inställning och de bevis som han vill åberopa. Skriftliga bevis skall ges in till domstolen. 18 § Domstolen får förelägga den som inlett förfarandet vid domstolen att inom viss tid yttra sig skriftligen över svaret. I föreläggandet skall det tas in en upplysning om att ärendet kan komma att avgöras även om det inte kommer in något yttrande till domstolen. Sammanträde 19 § Till ett sammanträde skall domstolen kalla den som är part. I en kallelse till en enskild part skall det tas in en upplysning om att utevaro inte hindrar att domstolen handlägger eller avgör ärendet eller om att utevaro kan leda till att ärendet avskrivs från vidare handläggning. Om någon bör infinna sig personligen, får domstolen föreskriva vite. 20 § I fråga om offentlighet och ordning vid sammanträde tillämpas 5 kap. 1-5 och 9 §§ rättegångsbalken. Utöver det som följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken får domstolen besluta att sammanträde skall hållas inom stängda dörrar, om det kan antas att det vid sammanträdet kommer att läggas fram uppgifter för vilka hos domstolen gäller sekretess enligt sekretesslagen (1980:100). 21 § Vid sammanträde skall det föras protokoll. Protokollet skall redovisa sam- manträdets gång och den utredning som läggs fram vid sammanträdet. I protokollet skall antecknas det som förekommer vid sammanträdet när det gäller yrkanden, medgivanden, bestridanden, åberopanden, invändningar och erkännanden. Partsinsyn 22 § Ett ärende får inte avgöras utan att den som är part har fått kännedom om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än honom eller henne och har fått tillfälle att yttra sig över uppgiften. Domstolen får dock avgöra ärendet utan att ha iakttagit detta 1. om avgörandet inte går parten emot, 2. om uppgiften saknar betydelse eller 3. om det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att parten får kännedom om uppgiften. Denna paragraf gäller inte en beslutsmyndighet som är motpart enligt 11 §. Bevisning 23 § I fråga om bevisning i allmänhet tillämpas 35 kap. 1-7 och 10-12 §§ rättegångsbalken. Skriftliga handlingar vilka åberopas som bevis skall ges in till domstolen utan dröjsmål. Detsamma gäller sådana föremål vilka åberopas som bevis och kan flyttas till domstolen. Om det behövs får domstolen förelägga den part som åberopat beviset att inom viss tid ge in detta. I föreläggandet skall det tas in en upplysning om att ärendet kan komma att avgöras även om parten inte gett in beviset. 24 § Domstolen får besluta om förhör med ett vittne. Förhöret hålls vid sammanträde. Det får hållas under ed. Beträffande förhöret tillämpas i övrigt 36 kap. 1-18 och 20-25 §§ rättegångsbalken. Förhöret får hållas på telefon om det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter eller om bevisupptagning enligt vanliga bestämmelser skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på sådant sätt. Vid bevisupptagning på telefon gäller inte rättegångsbalkens bestämmelser om kallelser och förelägganden och om påföljder för utevaro. 25 § I fråga om skriftliga bevis tillämpas 38 kap. 1-5 och 7-9 §§ rättegångsbalken. I fråga om syn tillämpas 39 kap. 1 och 4-5 §§ rättegångsbalken. I fråga om sakkunnig tillämpas 40 kap. 1-10 och 12-20 §§ rättegångsbalken. Ett förhör med en sakkunnig får hållas på telefon enligt 24 § andra stycket. Säkerhetsåtgärder och inhibition 26 § Om det är av synnerlig vikt, får domstolen för tiden intill dess ärendet av- gjorts besluta om sådan åtgärd som säkerställer det som ärendet gäller. Den som åtgärden rör skall dessförinnan ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte är fara i dröjsmål. Beslutet får när som helst ändras. En domstol som skall pröva ett överklagande får besluta att det överklagade beslutet tills vidare inte får verkställas och även i övrigt besluta rörande saken. Beslut 27 § Domstolens beslut skall grundas på det som handlingarna innehåller och det som i övrigt har förekommit i ärendet. Om förfarandet har inletts genom en ansökan eller ett överklagande, får det beslut genom vilket ärendet avgörs inte gå utöver det som yrkats. När det finns särskilda skäl får dock domstolen även utan yrkande besluta till det bättre för en enskild part, om det inte är till nackdel för något motstående enskilt intresse. Innebär beslutet att en viss handling har registrerats, skall handlingen därmed anses intagen i domstolens protokoll. 28 § Av ett beslut enligt vilket domstolen avgör ärendet skall de skäl som bestämt utgången framgå, om beslutet går någon part emot. Detsamma gäller andra beslut, om det behövs. I ett beslut som innebär att ett överklagat fastställs behöver några skäl inte anges. 29 § Det beslut enligt vilket domstolen avgör ärendet skall samma dag som beslutet meddelas sändas till parterna. Om det finns en skiljaktig mening skall den bifo- gas. I de fall där ett beslut kan överklagas skall parterna få upplysning om det. Innebär beslutet att ärendet avgjorts skall parterna även utan egen begäran få upplysning om vad de skall iaktta vid ett överklagande. Krävs det prövningstill- stånd vid överklagande, skall parterna få upplysning även om detta och om de grunder på vilka sådant tillstånd kan meddelas. Omedelbar verkställighet 30 § I fråga om omedelbar verkställighet av domstolens beslut tillämpas 17 kap. 14 § rättegångsbalken. Rättegångskostnader 31 § I ett ärende där två enskilda är motparter till varandra får domstolen med tillämpning av 18 kap. rättegångsbalken förplikta den ena parten eller dennes ställföreträdare, ombud eller biträde att ersätta den andra parten dennes kostnader i ärendet eller det som i domstolen betalats av allmänna medel. Rättelse av skrivfel och liknande 32 § Ett beslut som innehåller en uppenbar oriktighet till följd av domstolens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende får rättas av domsto- len. Om domstolen av förbiseende inte har fattat ett beslut som skulle ha meddelats i samband med ett avgörande, får domstolen komplettera sitt avgörande i det hänseendet inom två veckor från det att avgörandet meddelades. Om det inte är uppenbart obehövligt skall parterna få tillfälle att yttra sig innan rättelse eller komplettering sker. Omprövning av beslut 33 § Finner en tingsrätt i ett ärende som inletts på annat sätt än genom överklagande att ett beslut som den har meddelat är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning, skall domstolen ändra beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part (omprövning). Skyldigheten gäller även om beslutet överklagas. Skyldigheten gäller dock inte om tingsrätten redan har överlämnat handlingarna i ärendet till en högre domstol eller om det i annat fall finns särskilda skäl mot att tingsrätten ändrar sitt beslut. En part har inte rätt att få beslutet omprövat, om han eller hon begär ompröv- ning sedan tiden för överklagande av beslutet har gått ut. 34 § Ett överklagande av en tingsrätts beslut förfaller, om tingsrätten själv efter omprövning enligt 33 § ändrar beslutet så som klaganden begär. I så fall tilläm- pas inte 37 § tredje stycket. Ändrar domstolen beslutet på annat sätt än klaganden begär, skall överkla- gandet anses omfatta det nya beslutet, om inte avvisning skall ske enligt 37 § tredje stycket. Allmänt om överklagande av domstolens beslut 35 § Ett beslut får överklagas av den som beslutet rör, om det har gått honom eller henne emot. En förvaltningsmyndighet som enligt 11 § är part i ärendet får överklaga ett sådant domstolsbeslut som innebär att myndighetens beslut har ändrats. 36 § Ett beslut som inte innebär att ärendet avgörs får överklagas endast i samband med överklagande av beslut som innebär att ärendet avgörs. Överklagande får dock ske särskilt när domstolen 1. ogillat invändning om jäv mot någon ledamot av domstolen eller invändning om att det finns ett hinder för ärendets prövning, 2. avvisat ett ombud eller ett biträde, 3. beslutat rörande saken i avvaktan på ärendets avgörande eller beslutat rörande omedelbar verkställighet, 4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför domstolen och en underlåtenhet att följa föreläggandet kan medföra särskild påföljd för honom, 5. utdömt vite eller någon annan påföljd för underlåtenhet att följa föreläg- gande eller straff för förseelse i förfarandet eller förklarat att ett vittne eller en sakkunnig skall ersätta kostnader som orsakats genom en försummelse, 6. beslutat angående undersökning eller omhändertagande av person eller egendom eller om någon annan liknande åtgärd, 7. beslutat angående ersättning för någons medverkan i ärendet eller 8. beslutat i annat fall än som avses i 7 i en fråga som gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429). Ett beslut genom vilket ärendet återförvisas till en lägre domstol eller till en förvaltningsmyndighet får överklagas endast om beslutet innefattar avgörande av någon fråga som inverkar på ärendets utgång. 37 § Den som vill överklaga ett beslut skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ha kommit in till den domstol som meddelat beslutet inom tre veckor från dagen för beslutet 1. om beslutet innebär att ärendet avgjorts, 2. om beslutet har meddelats vid ett sammanträde eller 3. om det vid ett sammanträde har angetts när beslutet kommer att meddelas. I annat fall är klagotiden tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Om prövningstillstånd krävs, skall klaganden ange de omständigheter han åberopar till stöd för att sådant tillstånd skall meddelas. Den domstol som meddelat beslutet prövar om överklagandet har gjorts i rätt tid och skall avvisa ett överklagande som har gjorts för sent. Om överklagandet inte avvisas skall det tillsammans med övriga handlingar i ärendet sändas över till den domstol som skall pröva överklagandet. Vid överklagande tillämpas i övrigt bestämmelserna i 5 § första och andra styckena, 8 § andra stycket samt 9 och 10 §§. Överklagande till hovrätt 38 § Tingsrättens beslut överklagas till hovrätten. I de fall det är särskilt föreskrivet får hovrätten pröva ett överklagande endast om hovrätten har meddelat prövningstillstånd. Prövningstillstånd får meddelas endast om 1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre domstol, 2. anledning förekommer till ändring i det slut till vilket tingsrätten kommit eller 3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje stycket rättegångsbalken tillämpas. Meddelas inte prövningstillstånd står tingsrättens beslut fast. En upplysning om detta skall tas in i hovrättens beslut. Överklagande till Högsta domstolen 39 § Hovrättens beslut överklagas till Högsta domstolen. Högsta domstolen får pröva överklagandet endast om Högsta domstolen har meddelat prövningstillstånd. Detta gäller dock inte vid överklagande av ett beslut om avvisning av ett överklagande av ett hovrättsbeslut. I fråga om prövningstillstånd tillämpas bestämmelserna i 54 kap. rätte- gångsbalken. 40 § Sådana omständigheter eller bevis som klaganden åberopar först i Högsta domstolen skall beaktas endast om det finns särskilda skäl. Särskilda rättsmedel 41 § I fråga om särskilda rättsmedel mot ett beslut enligt denna lag eller mot ett beslut som vid överklagande skulle ha prövats enligt denna lag tillämpas 58 kap. 1 och 4-8 §§, 10 a § första stycket, 11 och 12 §§, 13 § första meningen samt 59 kap. 1-3 §§ och 5 § första stycket rättegångsbalken. Om det finns synnerliga skäl, får resning eller undanröjande på grund av domvilla beviljas även under andra omständigheter. Straff, vite m.m. 42 § I fråga om straff för en förseelse under förfarandet och för brott mot tystnads- plikt som ålagts av domstolen tillämpas 9 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken. I fråga om vite och hämtning tillämpas 9 kap. 9 och 10 §§ rättegångsbalken. Domstolen skall självmant ta upp frågor om ansvar för rättegångsförseelse och om utdömande av vite som förelagts med stöd av denna lag. Inkommande handlingar 43 § En handling anses ha kommit in till domstolen den dag då handlingen eller en avi om betald postförsändelse som innehåller handlingen anlänt till domstolen eller kommit en behörig tjänsteman till handa. Underrättas domstolen särskilt om att ett meddelande till domstolen anlänt till ett telebefordringsföretag, anses med- delandet ha kommit in redan när underrättelsen nått behörig tjänsteman. Kan det antas att handlingen eller en avi om denna en viss dag har lämnats i domstolens kansli eller avskilts för domstolen på postanstalt, anses den ha kommit in den dagen, om den kommit behörig tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag. Ett telefax eller annat meddelande som saknar avsändarens underskrift i original skall bekräftas av avsändaren genom en i original undertecknad handling, om det behövs. Har domstolen begärt sådan bekräftelse men sådan uteblivit, får domstolen bortse från meddelandet. Laga förfall m.m. 44 § Om någon som har kallats till sammanträde inte kan inställa sig, skall han omedelbart anmäla det till domstolen. I fråga om laga förfall tillämpas 32 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Delgivning 45 § Skall domstolen underrätta någon om innehållet i en handling eller om något annat, får det ske genom delgivning. Delgivning skall användas, om det är särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen om underrättelse framgår att delgivning bör ske, men bör i övrigt tillgripas bara om det behövs med hänsyn till omständigheterna. Ombud och biträde 46 § Den som är part får anlita ombud eller biträde. Den som har ombud skall dock medverka personligen, om domstolen begär det. I fråga om ombud eller biträde tillämpas 12 kap. 2-5 §§ samt 6 § andra stycket rättegångsbalken. I fråga om fullmakt för ombud tillämpas 12 kap. 8-19 §§ rättegångsbalken. När frågan om ombudets behörighet har mindre vikt behöver domstolen dock inte begära in någon fullmakt för ombudet. Tolk och översättning av handlingar 47 § I fråga om tolk och översättning av handlingar tillämpas 5 kap. 6-8 §§ samt 33 kap. 9 § rättegångsbalken. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 2. Genom lagen upphävs lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. 3. Har ett beslut meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser i fråga om rätten att överklaga det beslutet och om vad den som vill överklaga beslutet skall iaktta. 2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken Härigenom föreskrivs i fråga om äktenskapsbalken dels att 16 kap. 3 § skall ha följande lydelse, dels att i balken skall införas en ny paragraf, 18 kap. 4 a §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 16 kap. 3 § -------------------------------------------------------------------- Rätten skall ta in handlingen När handlingen registrerats i protokollet och genast över- skall rätten genast översända en sända bestyrkt kopia av hand- kopia till den myndighet som för lingen till den myndighet som äktenskapsregistret med uppgift för äktenskapsregistret med om dagen då handlingen gavs in uppgift om dagen då handlingen till rätten. gavs in till rätten. Begärs registrering av en gåva, skall tingsrätten låta föra in en kungörelse om detta i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. Detsamma gäller om makar gör en anmälan om bodelning enligt 9 kap. 1 § andra stycket eller om ma- karna eller en av dem ger in en bodelningshandling för registrering. 18 kap. -------------------------------------------------------------------- 4 a § Vid handläggning som sker enligt ärendelagen (1995:000) består tingsrätten av en jurist- domare. Om det finns särskilda skäl får tingsrätten dock tillämpa 14 kap. 17 §. Regeringen får bestämma att i tingsrätt även sådana tjänstemän som inte är jurister skall få handlägga ärenden enligt 17 kap. 1 §. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 3 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken Härigenom föreskrivs att 20 kap. 1 § föräldrabalken skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 kap. 1 §1 I mål om faderskap, vårdnad, umgänge och underhåll tillämpas 14 kap. 17 och 18 §§ äktenskapsbalken. -------------------------------------------------------------------- Vid handläggning som sker enligt ärendelagen (1995:000) består tingsrätten av en jurist- domare. Om det finns särskilda skäl får tingsrätten dock tillämpa 14 kap. 17 § äktenskapsbalken. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1988:1251. 4 Förslag till lag om ändring i ärvdabalken Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken dels att i balken skall införas två nya paragrafer, 19 kap. 21 a § och 23 kap. 6 §, av följande lydelse, dels att 19 kap. 20 § skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 19 kap. 20 § Förordnande att vara testamentsexekutor skall, såvitt ej annat framgår av testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder. -------------------------------------------------------------------- Vad i 14-16, 18 och 19 §§ Vad i 14-16, 18 och 19 §§ sagts sagts om boutredningsman skall om boutredningsman skall ha äga motsvarande tillämpning å motsvarande tillämpning på testamentsexekutor ävensom å den testamentsexekutor och på den som genom testamente förordnats som genom testamente förordnats att allenast i viss del att endast i viss del verkställa verkställa utredningen efter utredningen efter den döde. Även den döde; och skall jämväl om i fråga om entledigande skall entledigande gälla vad om gälla vad om boutredningsman är boutredningsman är stadgat. föreskrivet. Det som i 14 a § sagts om skyldighet att underrätta rätten om vem som tillställts årsredovisning skall dock inte gälla någon annan än den som är boutredningsman. -------------------------------------------------------------------- 21 a § Regeringen får bestämma att även sådana tjänstemän i tingsrätt som inte är jurister skall få handlägga enkla ärenden enligt 1 och 5 §§. 23 kap. -------------------------------------------------------------------- 6 § Regeringen får bestämma att även sådana tjänstemän i tingsrätt som inte är jurister skall få handlägga enkla ärenden enligt 5 §. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 5 Förslag till lag om ändring i jordabalken Härigenom föreskrivs att 12 kap. 21 § jordabalken skall ha följande lydelse -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 12 kap. 21 §1 Anser hyresgästen att han enligt 11-14, 16-18 eller 26 § har rätt till nedsättning av hyran eller till ersättning för skada eller för avhjälpande av brist eller att han har någon annan motfordran hos hyresvärden, och vill hyres- gästen dra av motsvarande belopp på hyra som utgår i pengar, får han deponera beloppet hos länsstyrelsen. Vad som sagts nu gäller också när det råder tvist om storleken av hyra som skall utgå i pengar men som ej är till beloppet bestämd i avtalet. När hyresgästen enligt första stycket deponerar belopp hos länsstyrelsen, skall han lämna skriftlig uppgift i två exemplar om hyresförhållandet, förfallo- dagen och grunden för avdraget eller tvistens beskaffenhet samt ställa pant eller borgen, som länsstyrelsen finner skälig, för den kostnad hyresvärden kan få för att få ut beloppet och för ränta på beloppet. Har hyresgästen deponerat hyra hos länsstyrelsen, får hyresvärden icke göra gällande, att hyresrätten blivit förverkad på grund av att det deponerade be- loppet ej betalats till honom. -------------------------------------------------------------------- Beslut av länsstyrelsen med Ett beslut av länsstyrelsen anledning av deposition får med anledning av deposition får överklagas i hovrätten genom överklagas till tingsrätten på besvär. den ort där länsstyrelsen finns. Vid överklagande gäller ärende- lagen (1995:000). Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Har ett beslut meddelats före lagens ikraftträdande tillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om beslutet överklagas. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1984:694. 6 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 6 kap. 12 §, 17 kap. 10 § och 30 kap. 8 § skall ha följande lydelse, dels att i balken skall införas två nya paragrafer, 10 kap. 20 a § och 19 kap. 11 a §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 kap. 12 § -------------------------------------------------------------------- Vad i detta kapitel stadgas Det som i detta kapitel sägs om protokoll, akt och dagbok i om protokoll, akt och dagbok i mål skall i tillämpliga delar mål skall tillämpas även beträffan- gälla även beträffande ärende. de ett ärende som handläggs enligt denna balk. 10 kap. -------------------------------------------------------------------- 20 a § Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att den inte är behörig att ta upp målet eller att i annan ordning pröva ansökan, skall ansökan lämnas över till en domstol som är behörig, om sökanden inte har något att invända mot detta. Ansökan skall anses ha kommit in till den domstolen den dag som den kom in till den domstol som lämnar över ansökan. 19 kap. -------------------------------------------------------------------- 11 a § Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att den inte är behörig att ta upp målet eller att i annan ordning pröva ansökan, skall ansökan lämnas över till en domstol som är behörig, om sökanden inte har något att invända mot detta. Ansökan skall anses ha kommit in till den domstolen den dag som den kom in till den domstol som lämnar över ansökan. 17 kap. 10 § Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som deltagit i avgörandet. -------------------------------------------------------------------- Rättens domar skola, ordnade i nummerföljd efter tiden för deras meddelande, för varje år sammanföras till en dombok. 30 kap. 8 § Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som deltagit i avgörandet. -------------------------------------------------------------------- Rättens domar skola, ordnade i nummerföljd efter tiden för deras meddelande, för varje år sammanföras till en dombok. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 7 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken1 dels att 18 kap. 8, 11 och 18 §§ skall upphöra att gälla, dels att 18 kap. 1, 16 a och 19 §§ skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 kap. 1 §2 Kronofogdemyndighetens beslut överklagas skriftligen hos den tingsrätt inom vars domkrets kronofogdemyndigheten har sitt säte. -------------------------------------------------------------------- I den mån det inte föreskrivs I den mån det inte föreskrivs något annat i detta kapitel något annat i detta kapitel skall bestämmelserna i lagen gäller ärendelagen (1995:000) vid (1946:807) om handläggning av överklagande i utsökningsmål. domstolsärenden tillämpas beträf- fande överklaganden i utsök- ningsmål. Tingsrätten skall dock alltid bestå av en lagfaren domare. 16 a §3 -------------------------------------------------------------------- Tingsrättens beslut överklagas hos hovrätten. -------------------------------------------------------------------- Hovrätten får inte pröva ett En hovrätt får inte pröva ett överklagande av ett beslut av överklagande av ett beslut av en en tingsrätt, om inte hovrätten tingsrätt, om inte hovrätten med- meddelat parten prövningstill- delat parten prövningstillstånd. stånd. -------------------------------------------------------------------- Prövningstillstånd behövs inte Prövningstillstånd behövs inte om överklagandet avser ett be- om överklagandet avser ett be- slut som rör någon annan än en slut som rör någon annan än en part, ett beslut genom vilket part, ett beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot en tingsrätten ogillat jäv mot en domare eller ett beslut genom domare eller ett beslut genom vilket en missnöjesanmälan eller vilket ett överklagande har ett överklagande har avvisats. avvisats. -------------------------------------------------------------------- I fråga om meddelade pröv- ningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje stycket rättegångsbalken gälla. Prövningstillstånd får meddelas endast om 1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att över- klagandet prövas av högre rätt, 2. det finns anledning till ändring i tingsrättens beslut, eller 3. det annars finns syn- nerliga skäl att pröva överklagandet. Kan ett överklagande av tingsrättens beslut prövas av hovrätten endast om denna meddelat prövningstillstånd, skall tingsrätten i samband med underrättelse om vad som gäller i fråga om överklagande upplysa parterna om detta och därvid också ange innehållet i närmast föregående stycke. 19 §4 -------------------------------------------------------------------- Vad som sägs i 4 § andra Vad som sägs i 4 § andra stycket och 12, 14 och 15 §§ stycket, 14 § och 15 § tillämpas tillämpas även i hovrätten och även i hovrätten och Högsta Högsta domstolen. Vad som sägs i domstolen. Vad som sägs i 16 § 16 § tillämpas även i hovrätten. tillämpas även i hovrätten. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse av 18 kap. 8 § 1993:516 18 kap. 11 § 1993:516 18 kap. 18 § 1993:516. 2 Senaste lydelse 1993:516. 3 Senaste lydelse 1993:516. 4 Senaste lydelse 1993:516. 8 Förslag till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva Härigenom föreskrivs att 1-3 §§ lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse -------------------------------------------------------------------- 1 §1 -------------------------------------------------------------------- Vill den, som tillhandlar Vill den, som tillhandlar sig sig lösören och tillåter, att lösören och tillåter, att desamma desamma få i säljarens vård få i säljarens vård kvarbliva, att kvarbliva, att vad han till- vad han tillhandlat sig skall handlat sig skall fredas från fredas från utmätning för säljarens utmätning för säljarens skuld och skuld och i händelse av dennes i händelse av dennes konkurs konkurs från boets tillgångar från boets tillgångar avskiljas, avskiljas, upprätte skriftlig upprätte skriftlig avhandling avhandling om köpet med förteck- om köpet med förteckning å de ning å de köpta persedlarna och köpta persedlarna och vittnens vittnens underskrift. Han skall underskrift. Han skall inom en inom en vecka därefter i orts- vecka därefter i ortstidning tidning inom den ort, där sälja- inom den ort, där säljaren bor, ren bor, låta införa kungörelse om låta införa kungörelse om avhandlingen med uppgift om avhandlingen med uppgift om säljarens och köparens namn och säljarens och köparens namn och yrken, dagen då köpeavhandlingen yrken, dagen då köpeavhandlingen blivit uppgjord samt köpe- blivit uppgjord samt köpe- skillingens belopp. Avhand- skillingens belopp. Avhand- lingen jämte bevis om att kun- lingen jämte bevis om att kun- görelsen införts i ortstidning görelsen införts i ortstidning skall inom åtta dagar från den skall dels inom åtta dagar från dag då kungörelsen skedde upp- den dag då kungörelsen skedde visas för kronofogdemyndigheten uppvisas för kronofogdemyndig- i det län där egendomen finns, heten i det län där egendomen och i bestyrkt avskrift till- finns, och i bestyrkt avskrift ställas myndigheten. tillställas myndigheten, dels inom -------------------------------------------------------------------- en månad från samma dag företes inför tingsrätten i den ort där egendomen finns till intagande i dess protokoll. 2 §2 -------------------------------------------------------------------- Tingsrätten för förteckning över Kronofogdemyndigheten för uppvisade och inprotokollerade förteckning över uppvisade köpe- köpeavhandlingar. avhandlingar. 3 §3 -------------------------------------------------------------------- Är köpeavhandling så upprättad Är köpeavhandling så upprättad och behandlad, som i 1 § sägs, och behandlad, som i 1 § sägs, men inträffar utmätning inom men inträffar utmätning inom trettio dagar efter det av- trettio dagar efter det avhand- handlingen inför rätten före- lingen uppvisades för kronofog- teddes, eller försätts säljaren i demyndigheten i den län där konkurs efter ansökning, som egendomen finns, eller försätts gjorts inom sagda tid, är den säljaren i konkurs efter ansök- sålda egendomen ej fredad från ning, som gjorts inom sagda att utmätas eller att räknas tid, är den sålda egendomen ej till konkursboet. Detsamma fredad från att utmätas eller att gäller, när ansökan om förordnande räknas till konkursboet. Detsam- av god man enligt ackordslagen ma gäller, när ansökan om förord- (1970:847) gjorts inom nämnda nande av god man enligt tid och konkurs följt på ansökan, ackordslagen (1970:847) gjorts som gjorts inom tre veckor från inom nämnda tid och konkurs följt det att verkan av godmansför- på ansökan, som gjorts inom tre ordnandet förföll eller, när för- veckor från det att verkan av handling om offentligt ackord godmansförordnandet förföll eller, följt, ackordsfrågan avgjordes. när förhandling om offentligt Görs efter utgången av den i ackord följt, ackordsfrågan första punkten angivna tiden jäv avgjordes. Görs efter utgången av mot köpeavhandling, vilken är så den i första punkten angivna upprättad och behandlad, som tiden jäv mot köpeavhandling, nyss sagts, är, om jävet görs vid vilken är så upprättad och utmätningstillfälle, fordrings- behandlad, som nyss sagts, är, ägaren skyldig att, om han vill om jävet görs vid -------------------------------------------------------------------- fullfölja jävet, inom en månad utmätningstillfälle, fordringsäga- därefter väcka talan mot såväl ren skyldig att, om han vill säljaren som köparen vid den fullfölja jävet, inom en månad där- tingsrätt som avses i 1 §. Gör efter väcka talan mot såväl säl- han inte det, har han förlorat jaren som köparen vid tingsrätten sin talan. Godset skall genast i den ort där egendomen finns. beläggas med kvarstad och sökan- Gör han inte det, har han den skall, om han vill att förlorat sin talan. Godset skall åtgärden skall bestå, inom genast beläggas med kvarstad och fjorton dagar efter sökanden skall, om han vill att utmätningsförrättningen hos åtgärden skall bestå, inom fjorton kronofogdemyndigheten ställa dagar efter utmätningsför- full borgen för den kostnad och rättningen hos kronofogdemyn- skada, som kan orsakas av digheten ställa full borgen för kvarstaden. Var säljarens den kostnad och skada, som kan egendom avträdd till konkurs, orsakas av kvarstaden. Var skall vad om återvinning av lös säljarens egendom avträdd till egendom till konkursbo är stad- konkurs, skall vad om återvin- gat i 4 kap. 19 och 20 §§ kon- ning av lös egendom till kon- kurslagen (1987:672) äga mot- kursbo är stadgat i 4 kap. 19 svarande tillämpning. och 20 §§ konkurslagen (1987:672) äga motsvarande tillämpning. Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i stället offentligt ackord fastställes. I fråga om talan med anledning av ackordsförhandling äga 17 och 18 §§ ackordslagen (1970:847) motsvarande tillämpning. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Beträffande köpeavhandling som företetts för tingsrätt före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse n1988:386. 2 Senaste lydelse 1977:673. 3 Senaste lydelse 1988:386. 9 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet Härigenom föreskrivs att 9 a § lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 a §1 -------------------------------------------------------------------- Talan mot beslut av länssty- Ett beslut av länsstyrelsen får relsen förs i hovrätten genom överklagas till den tingsrätt där besvär. länsstyrelsen finns. Vid överkla- gande gäller ärendelagen (1995:000). Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Har ett beslut meddelats före lagens ikraftträdande tillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om beslutet överklagas. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1981:804. 10 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling Härigenom föreskrivs att i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling skall införas en ny paragraf, 15 §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse -------------------------------------------------------------------- 15 § Regeringen får bestämma att även sådana tjänstemän i tingsrätt som inte är jurister skall få handlägga enkla ärenden enligt denna lag, dock inte ärenden som avses i 12 a §. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 11 Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt dels att 62 och 64 §§ skall upphöra att gälla, dels att 60 och 70 §§ samt rubriken närmast före 60 § skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse -------------------------------------------------------------------- Fullföljd av talan Överklagande 60 §1 -------------------------------------------------------------------- Vill någon föra talan mot be- Beskattningsmyndighetens be- slut i skatteärende, har han slut får överklagas till hovrätten att till beskattningsmyndig- av enskild part eller av den heten inkomma med sina till enligt 64 § 1 mom. förordnade hovrätten ställda besvär. Är skat- granskningsmyndigheten. Vid temyndighet i län, som hör under överklagande gäller ärendelagen skilda hovrätter, be- (1995:000). skattningsmyndighet, skola besvären ställas till den hov- rätt, under vilken den del av länet hör, där den skattskyldige var mantalsskriven, när skattskyldigheten inträdde, eller, om han då ej var man- talsskriven inom riket, där han var bosatt eller stadigvarande vistades; i fråga om juridisk person vare för hovrättens be- hörighet bestämmande, var styrelsen eller förvaltningen hade sitt säte, när skattskyldigheten inträdde. Be- svär må anföras, förutom av en- skild part, av den enligt 64 § 1 mom. förordnade gransknings- myndigheten. -------------------------------------------------------------------- Innefattar beslut av Om beskattningsmyndighetens underrätt eller skattemyndighet beslut innefattar prövning av prövning av fråga om fråga om fastställande, eftergift fastställande, eftergift eller eller återvinning av skatt, får återvinning av skatt, må talan överklagande ske inom tre år från fullföljas inom tre år från be- beslutets dag. När skattskyldig slutets dag. När skattskyldig vitsordat en anmärkning, som vitsordat anmärkning, som fram- framställts av gransknings- ställts av granskningsmyn- myndigheten skall vid överkla- digheten, skall vid fullföljd gande anses, som om beslut om av talan anses, som om beslut skattens fastställande blivit om skattens fastställande meddelat av beskattningsmyn- blivit meddelat av underrätt digheten när gransk- eller skattemyndighet, när ningsmyndigheten fått meddelande granskningsmyndigheten erhållit om vitsordandet. I sådant fall meddelande om vitsordandet. I skall ett överklagande ges in sådant fall skall klaganden in- till hovrätten. Har ena parten komma till hovrätten med sin överklagat beslutet och vill även dit ställda besvärsinlaga. Har motparten överklaga det, skall part anfört besvär och vill jämväl dock dennes överklagande ha kom- hans vederpart söka ändring i mit in till tingsrätten eller beslutet, skall denne dock till hovrätten inom två månader inkomma med sina besvär inom två från det att delgivning av månader från det delgivning som föreläggande som avses i 16 § avses i 52 kap. 7 § rättegångs- ärendelagen (1995:000) har balken ägt rum. I sistnämnda skett. Prövningen av om motpar- fall må vederparten inkomma med ten har överklagat i rätt tid besvärsinlaga till hovrätten; skall alltid göras av hovrätten. prövningen huruvida hans besvärstalan fullföljts på före- skrivet sätt och inom rätt tid skall alltid tillkomma hovrät- ten. -------------------------------------------------------------------- Då besvär behörigen anförts över Vid överklagande av ett beslut beslut, som avses i nästfö- som avses i andra stycket skall regående stycke, skall hovrätten hovrätten, om målet tas upp till städse höra klagandens vederpart prövning, alltid ge klagandens över besvären. motpart tillfälle att yttra sig. -------------------------------------------------------------------- Över beslut av beskattnings- Beslut av beskattningsmyndig- myndigheten i frågor, som avses heten i frågor som avses i 17 i 17 och 26 §§, må klagan ej fö- och 26 §§ får inte överklagas. Har ras. Har någon förelagts att vid någon förelagts att vid vite vite fullgöra åliggande, varom i fullgöra en uppgift som anges i 26 § förmäles, må dock föreläggandet 26 §, får dock föreläggandet komma komma under prövning i samband under prövning i samband med med klagan över beslut om vi- överklagande av beslut om vitets tets utdömande. utdömande. 70 §2 -------------------------------------------------------------------- Besvär över beslut om faststäl- Ett överklagande av ett beslut lande av skatt enligt denna om fastställande av skatt enligt lag inverkar inte på denna lag inverkar inte på skyl- skyldigheten att betala den digheten att betala den skatt skatt som beslutet avser. som beslutet avser. Återbetalning av skatt enligt 61 § skall ske även om det beslut som föranleder återbetalningen inte har vunnit laga kraft. Om hovrätten fastställt skatten till ett lägre belopp än den enligt 64 § 1 mom. förordnade granskningsmyndigheten medgett eller yrkat, får dock återbetalning inte ske om granskningsmyndigheten anmäler hinder mot detta. I sistnämnda fall får skattemyndigheten efter ansökan av dödsbo eller skattskyldig medge återbetalning, varvid bestämmelserna i 49 § 2 mom. sista stycket uppbördslagen (1953:272) om ställande av säkerhet skall tillämpas. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1990:337. 2 Senaste lydelse 1990:337. 12 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap Härigenom föreskrivs att 1 a och 1 b §§ lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning om faderskap skall ha följande lydelse -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 a §1 Sedan ett faderskap har fastställts genom bekräftelse eller genom dom som har vunnit laga kraft, kan rätten förordna om en sådan undersökning som avses i 1 §, om det först efter bekräftelsen eller domen har framkommit omständigheter som ger anledning till antagande att någon annan man än den som har fastställts vara far har haft samlag med modern under tid då barnet kan vara avlat. Förordnandet kan avse den som har fastställts vara far, modern, barnet eller den andre mannen. -------------------------------------------------------------------- Har faderskapet fastställts Har faderskapet fastställts genom bekräftelse, kan förord- genom bekräftelse, kan förordnan- nande enligt första stycket de enligt första stycket med- meddelas i mål om att be- delas i mål om att bekräftelsen kräftelsen saknar verkan mot saknar verkan mot den som har den som har lämnat den. Ett lämnat den. Ett sådant förordnande sådant förordnande kan begäras av kan begäras av någon av parterna någon av parterna i målet. Har i målet. Har någon talan inte någon talan inte väckts om att väckts om att bekräftelsen saknar bekräftelsen saknar verkan, verkan, prövas frågan om prövas frågan om förordnande förordnande enligt första stycket enligt första stycket såsom ett enligt ärendelagen (1995:000). ärende enligt lagen (1946:807) Ett sådant förordnande kan begäras om handläggning av domstolsären- av den som kan vara part i ett den. Ett sådant förordnande kan mål om att bekräftelsen saknar begäras av den som kan vara verkan. part i ett mål om att bekräftel- sen saknar verkan. -------------------------------------------------------------------- Har faderskapet fastställts Har faderskapet fastställts genom dom som har vunnit laga genom dom som har vunnit laga kraft, prövas frågan om förord- kraft, prövas frågan om förordnan- nande enligt första stycket så- de enligt första stycket enligt som ett ärende enligt lagen om ärendelagen (1995:000). Ett handläggning av domstolsärenden. sådant förordnande kan begäras av Ett sådant förordnande kan någon av parterna i det tidigare begäras av någon av parterna i målet. det tidigare målet. Innan förordnande enligt första stycket meddelas, skall den som förordnandet skulle avse beredas tillfälle att yttra sig. -------------------------------------------------------------------- 1 b §2 -------------------------------------------------------------------- Beslut om förordnande enligt Beslut om förordnande enligt 1 1 a § i ett ärende som avses i a § i ett ärende som avses i lagen (1946:807) om handlägg- ärendelagen (1995:000) får ning av domstolsärenden får överklagas särskilt. Sedan utlå- överklagas särskilt genom besvär. tande över undersökningen har Sedan utlåtande över undersök- avgetts eller frågan om under- ningen har avgetts eller frågan sökning har förfallit, får ärendet om undersökning har förfallit, avskrivas. får ärendet avskrivas. Ärenden om förordnande enligt 1 a § tas upp av rätten i den ort där barnet har sitt hemvist eller, om det har avlidit, av den rätt som har att ta upp tvist om arv efter barnet. Finns det inte någon annan behörig domstol, tas ärendet upp av Stockholms tingsrätt. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1990:1530. 2 Införd genom 1982:1060. 13 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) Härigenom föreskrivs att 18 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385) skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 kap. 8 §1 Beslut av registreringsmyndigheten i ärende enligt 13 kap. 4 a eller 7 § överklagas till tingsrätten i den ort där bolagets styrelse har sitt säte. Skrivelsen med överklagandet skall ges in till registreringsmyndigheten inom tre veckor från dagen för beslutet. -------------------------------------------------------------------- Beträffande överklaganden av Vid överklaganden av regist- registreringsmyndighetens reringsmyndighetens beslut i beslut i ärenden enligt 13 kap. ärenden enligt 13 kap. 4 a eller 4 a eller 7 § tillämpas bestäm- 7 § gäller ärendelagen (1995:000). melserna i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. Tingsrätten skall dock alltid bestå av en lagfaren domare. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1993:1495. 14 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:206) om felparkeringsavgift1 dels att 11 och 12 §§ skall upphöra att gälla, dels att 10 och 10 a §§ skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 §2 Ett beslut enligt 9 § som innebär att betalningsansvaret undanröjts får inte överklagas. -------------------------------------------------------------------- Andra beslut enligt 9 § över- Andra beslut enligt 9 § över- klagas skriftligen hos den klagas skriftligen till den tingsrätt inom vars domkrets tingsrätt inom vars domkrets överträdelsen har ägt rum. överträdelsen har ägt rum. Skrivelsen med överklagandet Överklagandet skall ges in till ges in till polismyndigheten. polismyndigheten. Det skall ha Den skall ha kommit in dit kommit in dit senast tre veckor senast tre veckor från det från det klaganden fick del av klaganden fick del av beslutet. Vid överklagande gäller beslutet. Vid prövning av över- ärendelagen (1995:000), om inte klagandet tillämpas lagen anges i denna lag. (1946:807) om handläggning av domstolsärenden om inte annat anges i denna lag. Omständigheter eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten får i tingsrätten eller hovrätten åberopas endast om parten gör sannolikt, att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att ange omständigheten eller beviset vid polismyndigheten, eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas. -------------------------------------------------------------------- 10 a §3 -------------------------------------------------------------------- Tingsrättens beslut får över- Hovrätten får inte pröva ett klagas hos hovrätten. Överkla- överklagande av ett beslut av en gandet får inte prövas av hov- tingsrätt, om inte hovrätten rätten om inte hovrätten med- meddelat prövningstillstånd. delat parten prövningstillstånd. -------------------------------------------------------------------- Prövningstillstånd behövs inte Prövningstillstånd behövs inte om överklagandet avser beslut om överklagandet avser beslut som rör någon annan än en part, som rör någon annan än en part, beslut i vilket tingsrätten beslut i vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare eller ogillat jäv mot en domare eller beslut genom vilket en beslut genom vilket en anmälan missnöjesanmälan eller en anmälan av bestridande avvisats. av bestridande avvisats. I fråga om meddelade prövnings- tillstånd skall 54 kap. 11 § tredje stycket rättegångsbalken gälla. -------------------------------------------------------------------- Prövningstillstånd får meddelas endast om 1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av högre rätt, 2. det finns anledning till ändring i det slut vartill tingsrätten kommit eller 3. det annars finns syn- nerliga skäl att pröva talan. -------------------------------------------------------------------- Kan talan mot tingsrättens beslut prövas av hovrätten en- dast om denna meddelat pröv- ningstillstånd, skall tings- rätten i samband med under- rättelse om vad som gäller i fråga om överklagande upplysa parterna om detta och därvid också ange innehållet i närmast föregående stycke. Hovrättens beslut får inte överklagas av en enskild part. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse av 11 § 1993:517. 2 Senaste lydelse 1988:1180. 3 Senaste lydelse 1993:517. 15 Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) Härigenom föreskrivs att 13 § bötesverkställighetslagen (1979:189) skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 13 § -------------------------------------------------------------------- Mot kronofogdemyndighets Åklagaren i den ort där den förordnande enligt 12 § får åkla- bötfällde finns får överklaga ett garen i den ort där den bötfällde förordnande av ekronofogdemyn- finns föra talan genom besvär dighet enligt 12 § till tingsrät- hos tingsrätten i samma ort. ten i samma ort. Överklagandet Besvärshandling skall ha kommit skall ha kommit in till krono- in till rätten inom tre veckor fogdemyndigheten inom tre från den dag då åklagaren fick veckor från den dag då åklagaren del av beslutet. I ärendet äger fick del av beslutet. Vid lagen (1946:807) om handlägg- överklagande gäller i övrigt ären- ning av domstolsärenden motsva- delagen (1995:000). Vid rande tillämpning. Därvid skall handläggningen av ärendet består i fråga om besvärshandlingen tingsrätten av en juristdomare. gälla vad som i den lagen sägs Om det finns särskilda skäl får om ansökan och skall vid annan dock tingsrätten bestå av en handläggning än som sägs i 3 juristdomare och tre nämndemän. eller 4 § samma lag rätten bestå av en lagfaren domare och nämnd. -------------------------------------------------------------------- Mot kronofogdemyndighets Kronofogdemyndighets beslut beslut att icke meddela förord- att inte meddela förordnande nande enligt 12 § får talan ej enligt 12 § får inte överklagas. föras. Den bötfällde får dock be- Den bötfällde får dock begära pröv- gära prövning av beslutet i sam- ning av beslutet i samband med- band med klagan över utmätning klagan över utmätning eller in- eller införsel. försel. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 16 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer dels att 4 och 5 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse -------------------------------------------------------------------- 4 § -------------------------------------------------------------------- Ansökan om kallelse på okända Ansökan om kallelse på okända borgenärer görs vid den tingsrätt borgenärer görs hos kronofogde- där gäldenären bör svara i tviste- myndigheten i det län där gälde- mål i allmänhet eller, om gälde- nären bör svara vid domstol i nären är avliden, där han hade tvistemål i allmänhet eller, om bort svara i sådana mål. gäldenären är avliden, där han hade bort svara vid domstol i sådana mål. Sökanden skall bifoga en förteckning över gäldenärens kända borgenärer och såvitt möjligt ange deras adress. 5 §1 -------------------------------------------------------------------- Kallelse på gäldenärens okända Kallelse på gäldenärens okända borgenärer utfärdas av rätten med borgenärer utfärdas av kronofog- föreläggande för dem att demyndigheten med föreläggande för skriftligen anmäla sina ford- dem att skriftligen anmäla sina ringar till rätten senast sex fordringar till kronofog- månader från dagen för kallelsen. demyndigheten senast sex månader från dagen för kallelsen. -------------------------------------------------------------------- Kallelsen skall skyndsamt Kallelsen skall skyndsamt kungöras i Post- och Inrikes kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Vidare skall rätten Tidningar. Vidare skall krono- senast en månad före anmäl- fogdemyndigheten senast en månad ningstidens utgång skicka före anmälningstidens utgång underrättelser om kallelsen skicka underrättelser om kallel- till kronofogdemyndigheten i sen till alla borgenärer som har länet och till alla -------------------------------------------------------------------- borgenärer som har tagits upp i tagits upp i förteckningen över förteckningen över kända bor- kända borgenärer och som har känd genärer och som har känd adress. adress. -------------------------------------------------------------------- 5 a § I fråga om kronofogemyndig- hetens beslut enligt denna lag tillämpas bestämmelserna i utsök- ningsbalken om överklagande av utmätning i allmänhet. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Ansökningar om kallelse på okända borgenärer som har gjorts före ikraftträdandet handläggs enligt äldre bestämmelser. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1988:396. 17 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem Härigenom föreskrivs att i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem skall införas en ny paragraf, 20 a §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse -------------------------------------------------------------------- 20 a § Om det i ett ärende enligt denna lag finns särskilda skäl, får 14 kap. 17 § äktenskapsbalken tillämpas i fråga om tingsrättens sammansättning. Regeringen får bestämma att även sådana tjänstemän i tingsrätt som inte är jurister skall få förordna bodelningsförrättare enligt 17 kap. 1 § äktenskapsbalken. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 18 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor1 skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser tillämpas även på de homosexuella samborna: 1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, 2. ärvdabalken, 3. jordabalken, 4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken, 5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken, 6. 19 § första stycket, punkt 1 nionde stycket och punkt 3 sjunde stycket av anvisningarna till 31 § samt punkt 3 a av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (1928:370), 7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, -------------------------------------------------------------------- 8. 6 § lagen (1946:807) om 8. bostadsrättslagen handläggning av domstolsärenden, (1991:614), 9. bostadsrättslagen 9. 9 § rättshjälpslagen (1991:614), (1972:429), 10. 9 § rättshjälpslagen 10. lagen (1981:131) om kal- (1972:429), lelse på okända borgenärer, 11. lagen (1981:131) om kal- 11. 5 kap. 18 § tredje stycket lelse på okända borgenärer, fastighetsbildningslagen 12. 5 kap. 18 § tredje (1970:988), stycket fastighetsbildnings- 12. 10 § insiderlagen lagen (1970:988), (1990:1342), 13. 10 § insiderlagen 13. 11 kap. 3 § första och (1990:1342), andra styckena och 5 § andra 14. 11 kap. 3 § första och stycket vallagen (1972:620), andra styckena och 5 § andra 14. 36 § första stycket lagen stycket vallagen (1972:620), (1972:704) om kyrkofullmäkti- 15. 36 § första stycket lagen geval, m.m., (1972:704) om kyrkofullmäkti- 15. 2 § andra stycket lagen geval, m.m., (1993:1404) om brevröstning i 16. 2 § andra stycket lagen Förbundsrepubliken Tyskland och (1993:1404) om brevröstning i i Schweiz, samt Förbundsrepubliken Tyskland och 16. lagen (1993:1469) om i Schweiz, samt uppskovsavdrag vid byte av bo- 17. lagen (1993:1469) om stad. uppskovsavdrag vid byte av bo- stad. Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara ogifta, gäller det också de homosexuella samborna. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1993:1474. 19 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud Härigenom föreskrivs att 19 och 21 §§ lagen (1988:688) om besöksförbud skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 19 § -------------------------------------------------------------------- Förhandling inför rätten enligt Sammanträde inför rätten skall 4 § andra stycket lagen alltid hållas, om någon part begär (1946:807) om handläggning av det. domstolsärenden skall alltid hållas, om någon part begär det. 21 § -------------------------------------------------------------------- Vid rättens handläggning av Vid rättens handläggning av ärenden om besöksförbud gäller i ärenden om besöksförbud gäller i övrigt 2 § andra-femte styckena, övrigt ärendelagen (1995:000). 3 §, 4 § första och andra styckena, 5 § samt 9-12 §§ lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. Därvid gäller i fråga om begäran om prövning vad som sägs i den lagen om ansökan. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 20 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Härigenom föreskrivs att 6 kap. 14 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 kap. 14 §1 Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten. -------------------------------------------------------------------- Vid handläggningen av frågor Vid handläggningen av frågor som avses i 8 och 11 §§ tillämpas som avses i 8 och 11 §§ gäller vad som är föreskrivet i lagen ärendelagen (1995:000). (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. Tingsrätten är domför med en lagfaren domare. Om inte annat sägs i detta kapitel avgörs frågan om behörig domstol enligt 10 kap. rättegångsbalken. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1994:1523. 21 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade per- sonuppgifter Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § -------------------------------------------------------------------- Vid tingsrättens handläggning Vid tingsrättens handläggning gäller lagen (1946:807) om gäller ärendelagen (1995:000). handläggning av domstolsärenden i tillämpliga delar. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 22 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) Härigenom föreskrivs att 63, 64, 64 c och 65 §§ konkurrenslagen skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 63 §1 Domar och beslut av Stockholms tingsrätt i följande mål och ärenden får överklagas hos Marknadsdomstolen: 1. ålägganden enligt 23 § andra stycket och 25 §, 2. konkurrensskadeavgift enligt 26 §, 3. kvarstad enligt 32 §, 4. företagsförvärv enligt 34, 36, 41 och 43 §§, 5. undersökningar enligt 47 och 48 §§, och 6. prövning av överklaganden enligt 60 §. Beslut under rättegången i frågor som avses i 25, 32 eller 41 § skall överklagas särskilt. Ett beslut enligt 32 eller 41 § som meddelats innan rättegång har inletts skall överklagas som om beslutet meddelats under rättegång. -------------------------------------------------------------------- Beslut som avses i första stycket 6 får överklagas även av Konkurrensverket om tingsrätten ändrat verkets beslut. 64 § Om något annat inte följer av denna lag tillämpas, 1. beträffande rättegången i frågor som avses i 63 § första stycket 1-4, vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten, och -------------------------------------------------------------------- 2. beträffande handläggningen 2. beträffande handläggningen av frågor som avses i 63 § första av frågor som avses i 63 § första stycket 5 och 6, lagen stycket 5 och 6, ärendelagen (1946:807) om handläggning av (1995:000). domstolsärenden. -------------------------------------------------------------------- Vad som i 49, 50 och 52 kap. Vad som i 49, 50 och 52 kap. rättegångsbalken sägs om hovrätten rättegångsbalken samt 38 § första skall i stället gälla Marknads- stycket ärendelagen sägs om hov- domstolen. rätten skall i stället gälla Mark- nadsdomstolen . **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1994:1494. 64 c §2 -------------------------------------------------------------------- Vid handläggning av ärenden När tingsrätten prövar ärenden som anges i 63 § första stycket som anges i 63 § första stycket 5 5 och 6 skall tingsrätten ha och 6 i sak, skall tingsrätten den sammansättning som anges i ha den sammansättning som anges 64 a § första stycket. Vid hand- i 64 a § första stycket. I ett läggning som avses i 3 och 4 §§ ärende som anges i 63 § första lagen (1946:807) om handlägg- stycket 5 får dock tingsrätten i ning av domstolsärenden skall stället bestå av en juristdomare tingsrätten dock bestå av en eller av en juristdomare och en lagfaren domare. I sådana fall ekonomisk expert, om det är får även en ekonomisk expert tillräckligt med hänsyn till delta i tingsrätten. ärendets beskaffenhet. Vid annan handläggning skall tingsrätten bestå av en juristdomare eller av en juristdomare och en eko- nomisk expert. 65 § -------------------------------------------------------------------- För Konkurrensverket som part För Konkurrensverket som part i mål eller ärenden enligt denna i mål enligt denna lag gäller i lag gäller, i fråga om föreläg- fråga om föreläggande för part och gande för part och parts parts utevaro det som i rätte- utevaro, vad som i rättegångs- gångsbalken är föreskrivet för åkla- balken är föreskrivet för åklaga- gare. re. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. **FOOTNOTES** 2 Senaste lydelse 1993:681. 23 Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334) Härigenom föreskrivs i fråga om skuldsaneringslagen (1994:334) dels att 32 § skall upphöra att gälla, dels att 21, 22, 27, 29 och 31 §§ skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 21 § Har någon borgenär motsatt sig förslaget skall kronofogdemyndigheten, om ansökan inte skall avslås enligt 12 § andra stycket, överlämna ärendet till tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt för vidare handläggning där. Om gäldenären inte är bosatt i Sverige skall ärendet överlämnas till Stockholms tingsrätt. -------------------------------------------------------------------- Om en tingsrätt då den tar emot ett ärende om skuldsane- ring finner att den inte är be- hörig, skall rätten överlämna ärendet till en tingsrätt som är behörig. Tingsrättens beslut om överlämnande får inte överklagas. 22 § Rätten får besluta om skuldsanering även om någon borgenär motsatt sig att gäldenären helt eller delvis befrias från ansvar för betalningen av borgenärens fordran. -------------------------------------------------------------------- Om inte annat följer av denna Om inte annat följer av denna lag, gäller för handläggningen lag, gäller ärendelagen lagen (1946:807) om handlägg- (1995:000) för handläggningen. ning av domstolsärenden. En tingsrätt skall vid handlägg- ningen alltid bestå av en lagfaren domare. Tingsrätten skall kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett sam- manträde vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prövas. Kallelsen skall delges de kända borgenärerna. Kallelsen skall sändas till gäldenären under den adress han senast uppgivit i ärendet. Gäldenären behöver inte delges. Till sammanträdet får också företrädare för socialnämnden eller annan kallas. Om någon som har kallats till sammanträdet uteblir, utgör det inte hinder för att avgöra ärendet. Kallelsen skall innehålla en erinran om detta. 27 § På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om skuldsanering enligt denna lag kan en tingsrätt som avses i 21 § upphäva eller, i fall som avses i 5, ändra beslutet om 1. gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i hemlighet gynnat någon borgenär för att inverka på skuldsaneringsfrågans avgörande, 2. gäldenären i sin ansökan om skuldsanering eller annars under ärendets handläggning medvetet har lämnat oriktiga uppgifter till men för borgenären, 3. gäldenären lämnat oriktig uppgift till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift som omfattas av skuldsaneringen eller underlåtit att lämna uppgift trots att han är uppgiftsskyldig och den oriktiga uppgiften eller underlåtenheten medfört att ett beslut blivit felaktigt eller inte fattats, 4. gäldenären inte följer betalningsplanen, såvida avvikelsen inte är ringa eller 5. gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats efter skuldsaneringen. I fall som avses i första stycket 5 skall ansökan ges in inom fem år från dagen för skuldsaneringen. Om betalningsplanen löper under längre tid gäller i stället den tiden. -------------------------------------------------------------------- Innan rätten prövar borgenärens Innan rätten prövar borgenärens ansökan skall gäldenären och de ansökan skall gäldenären och de borgenärer som avses i 19 § borgenärer som avses i 19 § höras. höras. I övrigt tillämpas lagen I övrigt gäller ärendelagen (1946:807) om handläggning av (1995:000) för handläggningen. domstolsärenden. En tingsrätt skall vid handläggningen alltid bestå av en lagfaren domare. Upphävs ett beslut om skuldsanering, blir en borgen eller annan säkerhet som tredje man har ställt för betalning som avses i 8 § första stycket 3 ogiltig, om inte tredje mannen kände till eller borde känt till de i 27 § första stycket 1 angivna omständigheterna eller medverkade till att gäldenären åsidosatt sina förpliktelser enligt 27 § första stycket 2. 29 § -------------------------------------------------------------------- Kronofogdemyndighetens be- Kronofogdemyndighets beslut slut att avvisa eller avslå en att avvisa eller avslå en ansökan ansökan om skuldsanering, in- om skuldsanering, inleda skuld- leda skuldsanering eller fast- sanering eller fastställa en ställa en skuldsanering överkla- skuldsanering överklagas till gas till den tingsrätt som den tingsrätt som avses i 21 §. avses i 21 §. Detsamma gäller Detsamma gäller kronofogdemyn- kronofogdemyndighetens beslut dighetens beslut att avskriva att avskriva ett ett skuldsaneringsärende från skuldsaneringsärende från vidare vidare handläggning. Vid handläggning. Överklagandet överklagande gäller ärendelagen skall ges in till (1995:000), om inte annat följer kronofogdemyndigheten inom tre av denna lag. veckor från dagen för beslutet. Kronofogdemyndighetens beslut om att överlämna ett skuldsaneringsärende till tingsrätt får inte överklagas. Detsamma gäller ett beslut varigenom en ansökan om skuldsanering förklaras vilande. 31 § Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en tingsrätt, om inte hovrätten meddelat prövningstillstånd. -------------------------------------------------------------------- Prövningstillstånd behövs inte, Prövningstillstånd behövs inte, om överklagandet avser ett be- om överklagandet avser ett be- slut som rör någon annan än en slut som rör någon annan än en part, ett beslut genom vilket part, ett beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot en tingsrätten ogillat jäv mot en domare eller ett beslut genom domare eller ett beslut genom vilket en missnöjesanmälan eller vilket ett överklagande har ett överklagande har avvisats. avvisats. -------------------------------------------------------------------- I fråga om meddelade pröv- ningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje stycket rättegångsbalken tillämpas. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 24 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) Härigenom föreskrivs i fråga om sjölagen (1994:1009) dels att 21 kap. 10 § skall upphöra att gälla, dels att i 21 kap. 8 § ordet „dispaschmål„ skall bytas ut mot „dispaschärende„, dels att 12 kap. 3 §, 18 kap. 10 § och 21 kap. 6, 7, 9 och 11 §§ skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 12 kap. 3 § Den som ansöker om upprättande av en begränsningsfond skall betala fondbeloppet till rätten eller ställa tillfredsställande säkerhet för detta. I ansökningen, som skall vara skriftlig, skall sökanden redogöra för omständigheterna i saken och lämna uppgift om namn och adress på dem som kan antas vilja anmäla fordringar mot fonden. -------------------------------------------------------------------- I ärenden om begränsningsfond I ärenden om begränsningsfond gäller lagen (1946:807) om gäller ärendelagen (1995:000), om handläggning av domstolsärenden, inte annat sägs i detta kapitel. om inte annat sägs i detta kapitel. 18 kap. 10 § Sjöförklaring inom landet hålls av den tingsrätt som enligt 21 kap. 1 § utsetts att vara sjörättsdomstol. Behörig är den domstol som är närmast den hamn eller ort där sjöförklaringen skall hållas enligt 9 §. Regeringen kan dock för en viss hamn förordna att en annan av sjörättsdomstolarna skall vara behörig, om det är ändamålsenligt med hänsyn till trafikförbindelserna och övriga förhållanden. -------------------------------------------------------------------- Om annat inte följer av denna Om annat inte följer av denna lag, gäller för sjöförklaring inför lag, gäller för sjöförklaring inför domstol lagen (1946:807) om domstol ärendelagen (1995:000). handläggning av domstolsärenden. Vid sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av en lagfaren domare som ordförande och två personer med kunskap om och erfarenhet av sjöfart. Åtminstone en av de senare bör ha grundlig erfarenhet från tjänst som fartygs- eller maskinbefäl på handelsfartyg och nyligen ha utövat en sådan tjänst. Rätten utser för varje sjöförklaring de särskilda ledamöterna från en förteckning som Sjöfartsverket årligen upprättar för varje sjöfartsinspektionsdistrikt. Förteckningen skall uppta minst tjugo personer. Om det är ändamålsenligt i ett visst fall att en person med särskild sakkunskap deltar, får rätten tillkalla en sådan person att inträda som ytterligare ledamot i rätten även om han inte är upptagen i förteckningen. De särskilda ledamöterna skall vara svenska medborgare. Den som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte vara ledamot. De särskilda ledamöterna har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som meddelas av regeringen. I Danmark, Finland och Norge hålls sjöförklaring för ett svenskt fartyg av den domstol som är behörig enligt det landets lag. I övrigt hålls sjöförklaring utomlands av svensk utlandsmyndighet som enligt bemyndigande av Utrikesdepartementet har sådan behörighet. Om det lämpligen kan ske skall vid sjöförklaringen delta två av myndigheten tillkallade, i sjöfart kunniga personer, helst svenska, danska, finska eller norska medborgare, mot vilka inte förekommer jäv som gäller mot domare. Är ett deltagande av person med särskild sakkunskap ändamålsenligt i visst fall, får myndigheten tillkalla även en sådan person. På en ort där behörig svensk utlandsmyndighet inte finns, hålls sjöförklaringen av behörig dansk, finsk eller norsk utlandsmyndighet. I fråga om sjöförklaring inför en utlandsmyndighet gäller bestämmelserna om sjöförklaring vid domstol i tillämpliga delar. Utlandsmyndigheten får dock inte ta upp ed eller utfärda vitesföreläggande. 21 kap. 6 § -------------------------------------------------------------------- Talan mot dispasch förs genom En dispasch får överklagas till klander hos tingsrätten för den tingsrätten för den ort där dis- ort där dispaschen är utgiven. paschen är utgiven. -------------------------------------------------------------------- Om dispaschen inte klandras, Om dispaschen inte överklagas, skall den gälla. skall den gälla. 7 § -------------------------------------------------------------------- En tingsrätt är i dispaschmål En tingsrätt består i ett dis- domför med tre eller högst fyra paschärende av tre eller högst lagfarna domare tillsammans fyra juristdomare tillsammans med tre särskilda ledamöter ut- med tre särskilda ledamöter ut- sedda enligt 8 §. Rätten är dock sedda enligt 8 §. Vid sådan domför med en lagfaren domare handläggning som inte innebär att när målet bereds samt vid pröv- ärendet prövas i sak är tingsrätten ning om klander skall avvisas dock domför med en juristdomare. och vid handläggning enligt 8 §. 9 § -------------------------------------------------------------------- Om någon vill klandra en dis- Om någon vill överklaga en pasch skall han inom fyra dispasch skall han inom fyra veckor från dispaschens dag ge veckor från dispaschens dag ge in en klanderinlaga till in ett överklagande till tings- tingsrätten. Med de avvikelser rätten. Vid överklagande gäller som följer av tredje stycket i ärendelagen (1995:000). denna paragraf har bestämmelserna i 52 kap. 2, 3, 5, 6, 8, 9 och 10-12 §§ rättegångsbalken motsvarande tillämpning i mål om klander av dispasch. -------------------------------------------------------------------- Upptas klander av en dis- Upptas ett överklagande har en pasch har en motpart rätt att motpart rätt att utan avgift få utan avgift få del av del av detta. Vill han bemöta klanderinlagan. Vill han bemöta överklagandet skall han senast klandret skall han senast fyra fyra veckor efter klagotidens veckor efter fullföljdstidens utgång ge in en svarsskrivelse utgång ge in en skriftlig för- till tingsrätten. Tingsrätten bör klaring till tingsrätten. sända meddelanden till alla kända Tingsrätten bör sända meddelanden sakägare om rätten att få del av till alla kända sakägare om överklagandet och att ge in en rätten att få del av klandret svarsskrivelse. och att avge förklaring. -------------------------------------------------------------------- Rätten får hålla förhör eller förhandling även för annat ändamål än som avses i 52 kap. 10 § rät- tegångsbalken. Rättens avgörande av saken sker genom utslag. 11 § -------------------------------------------------------------------- Bestämmelserna om särskilda Bestämmelserna om särskilda rättsmedel i 58 och 59 kap. rät- rättsmedel i 58 och 59 kap. rät- tegångsbalken skall tillämpas i tegångsbalken skall tillämpas i fråga om dispasch. Vad som sägs fråga om dispasch. i 58 kap. 10 a och 13 §§ och 59 kap. 4 a § rättegångsbalken om fullföljd av talan gäller även klander av dispasch. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Har ett beslut meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser i fråga om rätten att överklaga och om vad den som vill överklaga skall iaktta. 25 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. dels att 54 och 56 §§ skall upphöra att gälla, dels att 52, 53, 55 och 62 §§ skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 52 § -------------------------------------------------------------------- I fråga om överklagande Vid överklagande gäller ären- tillämpas lagen (1946:807) om delagen (1995:000) om inte an- handläggning av domstolsärenden nat föreskrivs i denna lag. om inte annat föreskrivs i denna lag. Därvid gäller beträf- fande överklagandet vad som föreskrivs om ansökan i den la- gen. 53 § -------------------------------------------------------------------- Tingsrätten skall vid avgöran- Vid handläggningen av ärendet de av ärendet bestå av en lag- består tingsrätten av en ju- faren domare och tre nämndemän. ristdomare. Om det finns sär- Vid handläggning i övrigt av skilda skäl får dock tingsrätten ärendet är tingsrätten domför med bestå av en juristdomare och tre en lagfaren domare. nämndemän. 55 § -------------------------------------------------------------------- Tingsrättens beslut får av den disciplinansvarige eller det allmänna överklagas till hovrät- ten. Om tingsrätten har meddelat ett beslut som avses i 34 § andra stycket eller av- slagit ett yrkande om att verkställighet tills vidare inte skall få ske, får talan mot beslutet föras särskilt. -------------------------------------------------------------------- Hovrättens beslut får inte Ett beslut av hovrätten får överklagas. inte överklagas. 62 § -------------------------------------------------------------------- Ett beslut om ersättnings- Ett beslut om ersättningsskyl- skyldighet som fattats av en dighet som fattats av en sådan sådan chef i Försvarsmakten som chef i Försvarsmakten som avses avses i 20 §, av en annan i 20 §, av en annan myndighet än myndighet än Försvarsmakten, Försvarsmakten, eller av en kom- eller av en kommun, ett lands- mun, ett landsting eller en ting eller en kyrklig kommun kyrklig kommun får överklagas av får överklagas av den disciplin- den disciplinansvarige till ansvarige hos tingsrätten.Bestämmelserna itingsrätten.Bestämmelserna i 50-53 §§, 55 § första stycket 50-53 §§ samt 55 § första stycket första meningen och andra första meningen och andra stycket samt 56 § gäller vid så- stycket gäller vid sådant över- dant överklagande. klagande. -------------------------------------------------------------------- Om överklagandet hos tings- rätten avser endast frågan om ersättningsskyldighet, skall dock vad som är föreskrivet om rättegången i tvistemål tillämpas. Avser talan ett beslut om både disciplinpåföljd och ersättnings- skyldighet, skall tingsrätten, om den disciplinansvarige begär det eller det annars finns skäl för det, handlägga frågan om er- sättningsskyldighet som särskilt mål i den för tvistemål före- skrivna ordningen. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Har ett mål om ersätt- ningsskyldighet redan inletts vid tingsrätt när lagen träder i kraft gäller dock fortfarande äldre bestämmelser. 26 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:000) Härigenom föreskrivs att 48, 50 och 51 §§ marknadsföringslagen (1995:000)1 skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 48 § -------------------------------------------------------------------- Vid handläggning av ärenden Vid handläggning av ärenden som som avses i 42 § andra stycket anges i 42 § andra stycket skall skall Stockholms tingsrätt ha Stockholms tingsrätt bestå av en den sammansättning som anges i juristdomare eller av en 45 § första stycket. Vid hand- juristdomare och en ekonomisk läggning som avses i 3 och 4 §§ expert. Om det finns särskilda lagen (1946:807) om handlägg- skäl får tingsrätten dock ha den ning av domstolsärenden skall sammansättning som anges i 45 § tingsrätten dock bestå av en första stycket. lagfaren domare. I sådana fall får även en ekonomisk expert delta i tingsrätten. 50 § Om något annat inte följer av denna lag, skall föreskrifterna i rätte- gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten tillämpas på mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § och mål om marknadsstör- ningsavgift enligt 22 §. I mål om skadestånd enligt 29 § gäller vad som är föreskrivet i rätte- gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är tillåten. -------------------------------------------------------------------- Vid Stockholms tingsrätt I ärenden som avses i 42 § skall lagen (1946:807) om andra stycket gäller ärendelagen handläggning av domstolsärenden (1995:000), om något annat inte tillämpas i ärenden som avses i följer av denna lag. 42 § andra stycket, om något annat inte följer av denna lag. 51 § -------------------------------------------------------------------- Vad som sägs i 49, 50 och 52 Vad som sägs i 49, 50 och 52 kap. rättegångsbalken om hov- kap. rättegångsbalken och i rätten skall i mål och ärenden ärendelagen (1995:000) om enligt denna lag i stället gälla hovrätten skall i mål och ärenden Marknadsdomstolen. enligt denna lag i stället gälla Marknadsdomstolen. **FOOTNOTES** 1 Lydelse enligt prop. 1994/95:123. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 27 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1995:000) om ändring i bötes- verkställighetslagen (1979:189) skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 48 § -------------------------------------------------------------------- Åklagaren i den ort där den Åklagaren i den ort där den bötfällde finns får överklaga ett bötfällde finns får överklaga ett förordnande av en kronofogde- förordnande av en kronofogde- myndighet enligt 12 § hos myndighet enligt 12 § hos tings- tingsrätten i samma ort. rätten i samma ort. Överklagandet Överklagandet skall ha kommit skall ha kommit in till kro- in till rätten inom tre veckor nofogdemyndigheten inom tre från den dag då åklagaren fick veckor från den dag då åklagaren del av beslutet. I ärendet fick del av beslutet. Vid tillämpas lagen (1946:807) om överklagande gäller i övrigt handläggning av domstolsärenden. ärendelagen (1995:000). Vid Därvid skall i fråga om handläggningen av ärendet består överklagandet gälla vad som i tingsrätten av en juristdomare. den lagen sägs om ansökan. Vid Om det finns särskilda skäl får annan handläggning än som sägs i dock tingsrätten bestå av en 3 eller 4 § samma lag skall juristdomare och tre nämndemän. rätten bestå av en lagfaren domare och nämnd. Kronofogdemyndighetens beslut att inte meddela förordnande enligt 12 § får inte överklagas. Den bötfällde får dock begära prövning av beslutet i samband med klagan över utmätning. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över promemorians lagförslag Efter remiss har yttrande över promemorian avgetts av Risdagens ombudsmän, Justitiekanslern, Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för Övre Norrland, Huddinge tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Örebro tingsrätt, Ronneby tingsrätt, Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Karlstads tingsrätt, Sandvikens tingsrätt, Umeå tingsrätt, Haparanda tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Konkurrensverket, Patent- och registreringsverket, Kammarkollegiet, Konsumentombudsmannen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Sjöassuradörernas förening, Dispaschören Jan Sandström, Stockholms överförmyndarnämnd, Överförmyndarnämnden i Sundbyberg, Hovrätten för Västra Sverige. Domstolsutredningens lagförslag 1 Förslag till lag om ändring i ärvdabalken Härigenom föreskrivs att 19 kap. 20 § ärvdabalken1 skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 19 kap. 20 § Förordnande att vara testamentsexekutor skall, såvitt ej annat framgår av testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder. -------------------------------------------------------------------- Vad i 14-16, 18 och 19 §§ Vad i 14-16, 18 och 19 §§ sagts sagts om boutredningsman skall om boutredningsman skall äga äga motsvarande tillämpning å motsvarande tillämpning å testamentsexekutor ävensom å den testamentsexekutor ävensom å den som genom testamente förordnats som genom testamente förordnats att allenast i viss del att allenast i viss del verkställa utredningen efter verkställa utredningen efter den den döde; och skall jämväl om döde; och skall jämväl om ent- entledigande gälla vad om ledigande gälla vad om boutred- boutredningsman är stadgat. ningsman är stadgat. Person som avses i detta stycke behöver dock inte underrätta rätten om vem som tillställts årsredovis- ning ernligt 14 a §. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. **FOOTNOTES** 1 Balken omtryckt 1981:359. 2 Förslag till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva Härigenom föreskrivs att 1-3 §§ lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse -------------------------------------------------------------------- 1 § -------------------------------------------------------------------- Vill den, som tillhandlar Vill den, som tillhandlar sig sig lösören och tillåter, att lösören och tillåter, att desamma desamma få i säljarens vård få i säljarens vård kvarbliva, att kvarbliva, att vad han vad han tillhandlat sig skall tillhandlat sig skall fredas fredas från utmätning för säljarens från utmätning för säljarens skuld skuld och i händelse av dennes och i händelse av dennes konkurs från boets tillgångar konkurs från boets tillgångar avskiljas, upprätte skriftlig avskiljas, upprätte skriftlig avhandling om köpet med förteck- avhandling om köpet med förteck- ning å de köpta persedlarna och ning å de köpta persedlarna och vittnens underskrift. Han skall vittnens underskrift. Han inom en vecka därefter i skall inom en vecka därefter i ortstidning inom den ort, där ortstidning inom den ort, där säljaren bor, låta införa kun- säljaren bor, låta införa kun- görelse om avhandlingen med görelse om avhandlingen med uppgift om säljarens och köparens uppgift om säljarens och köpa- namn och yrken, dagen då köpeav- rens namn och yrken, dagen då handlingen blivit uppgjord samt köpeavhandlingen blivit upp- köpeskillingens belopp. Avhand- gjord samt köpeskillingens be- lingen jämte bevis om att kun- lopp. Avhandlingen jämte bevis görelsen införts i ortstidning om att kungörelsen införts i skall inom åtta dagar från den ortstidning skall dels inom dag då kungörelsen skedde upp- åtta dagar från den dag då kun- visas för kronofogdemyndigheten görelsen skedde uppvisas för i det län där egendomen finns, kronofogdemyndigheten i det län och i bestyrkt avskrift till- där egendomen finns, och i ställas myndigheten. bestyrkt avskrift tillställas myndigheten, dels inom -------------------------------------------------------------------- en månad från samma dag företes inför tingsrätten i den ort där egendomen finns till intagande i dess protokoll. 2 §2 -------------------------------------------------------------------- Tingsrätten för förteckning över Kronofogdemyndigheten för uppvisade och inprotokollerade förteckning över uppvisade köpe- köpeavhandlingar. avhandlingar. 3 §3 -------------------------------------------------------------------- Är köpeavhandling så upprättad Är köpeavhandling så upprättad och behandlad, som i 1 § sägs, och behandlad, som i 1 § sägs, men inträffar utmätning inom men inträffar utmätning inom trettio dagar efter det av- trettio dagar efter det avhand- handlingen inför rätten före- lingen uppvisades för kronofog- teddes, eller försätts säljaren i demyndigheten i den län där konkurs efter ansökning, som egendomen finns, eller försätts gjorts inom sagda tid, är den säljaren i konkurs efter ansök- sålda egendomen ej fredad från ning, som gjorts inom sagda att utmätas eller att räknas tid, är den sålda egendomen ej till konkursboet. Detsamma fredad från att utmätas eller att gäller, när ansökan om förordnande räknas till konkursboet. Detsam- av god man enligt ackordslagen ma gäller, när ansökan om förord- (1970:847) gjorts inom nämnda nande av god man enligt tid och konkurs följt på ansökan, ackordslagen (1970:847) gjorts som gjorts inom tre veckor från inom nämnda tid och konkurs följt det att verkan av godmansför- på ansökan, som gjorts inom tre ordnandet förföll eller, när för- veckor från det att verkan av handling om offentligt ackord godmansförordnandet förföll eller, följt, ackordsfrågan avgjordes. när förhandling om offentligt Görs efter utgången av den i ackord följt, ackordsfrågan första punkten angivna tiden jäv avgjordes. Görs efter utgången av mot köpeavhandling, vilken är så den i första punkten angivna upprättad och behandlad, som tiden jäv mot köpeavhandling, nyss sagts, är, om jävet görs vid vilken är så upprättad och utmätningstillfälle, fordrings- behandlad, som nyss sagts, är, ägaren skyldig att, om han vill om jävet görs vid -------------------------------------------------------------------- fullfölja jävet, inom en månad utmätningstillfälle, fordringsäga- därefter väcka talan mot såväl ren skyldig att, om han vill säljaren som köparen vid den fullfölja jävet, inom en månad där- tingsrätt som avses i 1 §. Gör efter väcka talan mot såväl säl- han inte det, har han förlorat jaren som köparen vid tingsrätten sin talan. Godset skall genast i den ort där egendomen finns. beläggas med kvarstad och sökan- Gör han inte det, har han den skall, om han vill att förlorat sin talan. Godset skall åtgärden skall bestå, inom fjor- genast beläggas med kvarstad och ton dagar efter utmätningsför- sökanden skall, om han vill att rättningen hos kronofogdemyn- åtgärden skall bestå, inom fjorton digheten ställa full borgen för dagar efter utmätningsför- den kostnad och skada, som kan rättningen hos kronofogdemyn- orsakas av kvarstaden. Var säl- digheten ställa full borgen för jarens egendom avträdd till den kostnad och skada, som kan konkurs, skall vad om återvin- orsakas av kvarstaden. Var ning av lös egendom till kon- säljarens egendom avträdd till kursbo är stadgat i 4 kap. 19 konkurs, skall vad om återvin- och 20 §§ konkurslagen ning av lös egendom till kon- (1987:672) äga motsvarande kursbo är stadgat i 4 kap. 19 tillämpning. och 20 §§ konkurslagen (1987:672) äga motsvarande tillämpning. Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i stället offentligt ackord fastställes. I fråga om talan med anledning av ackordsförhandling äga 17 och 18 §§ ackordslagen (1970:847) motsvarande tillämpning. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Beträffande köpeavhandling som företetts för tingsrätt före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. **FOOTNOTES** 2 Senaste lydelse 1977:673. 3 Senaste lydelse 1988:386. 3 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer dels att 4 och 5 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse -------------------------------------------------------------------- 4 § -------------------------------------------------------------------- Ansökan om kallelse på okända Ansökan om kallelse på okända borgenärer görs vid den tingsrätt borgenärer görs hos kronofogde- där gäldenären bör svara i tviste- myndigheten i det län där gälde- mål i allmänhet eller, om gälde- nären bör svara vid domstol i nären är avliden, där han hade tvistemål i allmänhet eller, om bort svara i sådana mål. gäldenären är avliden, där han hade bort svara vid domstol i sådana mål. Sökanden skall bifoga en förteckning över gäldenärens kända borgenärer och såvitt möjligt ange deras adress. 5 §4 -------------------------------------------------------------------- Kallelse på gäldenärens okända Kallelse på gäldenärens okända borgenärer utfärdas av rätten med borgenärer utfärdas av kronofog- föreläggande för dem att demyndigheten med föreläggande för skriftligen anmäla sina ford- dem att skriftligen anmäla sina ringar till rätten senast sex fordringar till kronofog- månader från dagen för kallelsen. demyndigheten senast sex månader från dagen för kallelsen. -------------------------------------------------------------------- Kallelsen skall skyndsamt Kallelsen skall skyndsamt kungöras i Post- och Inrikes kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Vidare skall rätten Tidningar. Vidare skall krono- senast en månad före anmäl- fogdemyndigheten senast en månad ningstidens utgång skicka före anmälningstidens utgång underrättelser om kallelsen skicka underrättelser om kallel- till kronofogdemyndigheten i sen till alla borgenärer som har länet och till alla -------------------------------------------------------------------- borgenärer som har tagits upp i tagits upp i förteckningen över förteckningen över kända bor- kända borgenärer och som har känd genärer och som har känd adress. adress. -------------------------------------------------------------------- 5 a § I fråga om kronofogemyndig- hetens beslut enligt denna lag tillämpas bestämmelserna i utsök- ningsbalken om överklagande av utmätning i allmänhet. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Ansökningar om kallelse på okända borgenärer som har gjorts före ikraftträdandet handläggs enligt äldre bestämmelser. **FOOTNOTES** 4 Senaste lydelse 1988:396. Lagrådsremissens lagförslag 1 Förslag till lag om domstolsärenden Härigenom föreskrivs följande. Lagens tillämpningsområde 1 § Denna lag gäller handläggningen i tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen av sådana rättsvårdsärenden som skall tas upp av en tingsrätt och som inte skall handläggas enligt rättegångsbalken. 2 § Om en annan lag än förvaltningslagen (1986:223) innehåller en bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen. Domstolarnas sammansättning m.m. 3 § I fråga om domstolar och domare tillämpas 1-4 kap. rättegångsbalken. Vid handläggningen av ett ärende består tingsrätten av en juristdomare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av tre sådana domare. När det gäller hovrättens sammansättning tillämpas rättegångsbalkens bestämmelser för tvistemål. Vid omröstning tillämpas 16 eller 29 kap. rättegångsbalken. En skiljaktig mening skall antecknas. Att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare får hand- lägga vissa ärenden enligt denna lag framgår av andra lagar. När en sådan anställd handlägger ett ärende gäller reglerna om jäv i 4 kap. 13 § rättegångs- balken. Hur ärendet inleds vid tingsrätten 4 § Den som vill inleda ett ärende vid tingsrätten genom anmälan, ansökan, över- klagande eller på annat sätt skall göra detta skriftligen. För vissa slags ärenden får regeringen bestämma att det i stället får göras elektroniskt. 5 § En enskild parts första skrivelse till tingsrätten skall innehålla uppgifter om partens 1. namn, yrke och personnummer eller organisationsnummer, 2. postadress och adress till arbetsplats samt i förekommande fall annan adress där parten kan anträffas för delgivning, 3. telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen, med undantag för nummer som avser ett hemligt telefonabonnemang som behöver uppges endast om tingsrätten begär det, och 4. förhållanden i övrigt av betydelse för delgivning med parten. Om den enskilde har en ställföreträdare, skall motsvarande uppgifter lämnas även om ställföreträdaren. Har den enskilde utsett ombud, skall ombudets namn, postadress och telefonnummer anges. Finns det en enskild motpart i ärendet, skall den som inleder ärendet lämna uppgifter om motparten i de hänseenden som anges i första och andra styckena. Uppgift om motpartens eller dennes ställföreträdares yrke, arbetsplats, telefon- nummer och ombud behöver dock lämnas endast om uppgiften är tillgänglig utan särskild utredning för den som inleder ärendet. Saknar motparten känd adress, skall uppgift lämnas om den utredning som gjorts för att fastställa detta. Uppgifterna skall gälla förhållandena när uppgifterna lämnas till tingsrätten. Om något av dessa förhållanden ändras eller om en uppgift är ofullständig eller felaktig, skall det genast anmälas till tingsrätten. 6 § En ansökan skall innehålla uppgifter om 1. det som yrkas, 2. de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet och 3. de bevis som åberopas och det som skall styrkas med varje särskilt bevis. Ett överklagande skall innehålla uppgifter om 1. det beslut som överklagas, 2. i vilken del beslutet överklagas och den ändring i beslutet som yrkas, 3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende skälen för beslutet enligt klagandens mening är oriktiga och 4. de bevis som åberopas och det som skall styrkas med varje särskilt bevis. Skriftliga bevis skall ges in samtidigt med ansökan eller överklagandet. 7 § När ett beslut av en förvaltningsmyndighet överklagas till tingsrätten skall överklagandet ges in till den myndighet som har meddelat beslutet. Överklagandet skall ha kommit in till myndigheten inom tre veckor från dagen för beslutet. 8 § Har ett överklagande getts in till tingsrätten i stället för till den förvaltningsmyndighet som meddelat det överklagade beslutet, skall tingsrätten överlämna överklagandet till myndigheten. Överklagandet skall anses ha kommit in till myndigheten den dag det kom in till tingsrätten. Om tingsrätten i annat fall i samband med att ett ärende inleds finner att den inte är behörig att handlägga ärendet, skall tingsrätten lämna över den skrivelse genom vilken ärendet inletts till en domstol som är behörig, om den som inlett ärendet inte har något att invända mot detta. Skrivelsen skall anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in till den tings- rätt som först tog emot skrivelsen. Brister i en inledande skrivelse m.m. 9 § Om den skrivelse genom vilken ärendet inletts innehåller brister, får domstolen förelägga parten att avhjälpa dem inom en viss tid. Har föreskriven avgift inte betalats, skall parten föreläggas att betala. När det finns anledning till det skall domstolen förelägga parten att ge in ett bevis om sin behörighet att inleda ärendet vid domstolen eller om vem som är ställföreträdare för en part. Om ärendet inte kan prövas i sak utan att föreläggandet följts, skall parten upplysas om detta. 10 § Följs inte ett föreläggande enligt 9 §, skall tingsrätten avvisa anmälan, ansökan eller överklagandet, 1. om bristerna är sådana att den skrivelse genom vilken ärendet inletts inte kan läggas till grund för någon prövning i sak, 2. om bristerna avser föreskrifterna i 6 § och inte har endast ringa betydelse för frågan om delgivning eller 3. om föreskriven avgift inte har betalats. Avvisning skall ske även när det finns något annat hinder för prövningen. Frågan om ett överklagande har kommit in i rätt tid skall dock prövas av tingsrätten endast när en förvaltningsmyndighet har beslutat om avvisning på den grunden och myndighetens beslut överklagas till tingsrätten. Beslutsmyndighetens ställning vid överklagande 11 § Om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets beslut, är förvalt- ningsmyndigheten motpart till den enskilde. Allmänt om handläggningen av ärenden 12 § Domstolen skall se till att ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i ärendet. Genom frågor och påpekanden skall domstolen försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar. 13 § Förfarandet hos domstolen är skriftligt. I förfarandet bör det ingå sammanträde när detta kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av ärendet. Domstolen kan begränsa ett sammanträde till att utreda parternas ståndpunkter i ärendet, till att ta upp muntlig bevisning eller på det sätt som annars är lämpligt. 14 § Domstolen skall hålla sammanträde, om det begärs av en enskild part. Sammanträde behöver dock inte hållas om ärendet inte skall prövas i sak, om avgörandet inte går parten emot eller om ett sammanträde på grund av någon annan särskild omständighet inte behövs. Skriftväxlingen 15 § Om det i ärendet finns en motpart, skall domstolen förelägga motparten att svara inom en viss tid. I föreläggandet skall det tas in en upplysning om att ärendet kan komma att avgöras även om det inte kommer in något svar till domstolen. Första stycket gäller inte, 1. om det saknas anledning att anta att ärendet till någon del kommer att av- göras till motpartens nackdel eller 2. om motparten är en sådan förvaltningsmyndighet som avses i 11 § och ett föreläggande är onödigt. 16 § Den som förelagts att svara skall göra det skriftligen, om inte domstolen bestämmer att svaret får lämnas muntligen. I svaret skall parten ange om yrkandena i ärendet eller, när ärendet har inletts genom en anmälan, den åtgärd som ärendet gäller medges eller inte medges. Om yrkandena eller åtgärden inte medges, skall parten ange skälen för detta och de bevis som åberopas. Skriftliga bevis skall ges in till domstolen. 17 § Domstolen får förelägga den som inlett ärendet vid domstolen att inom en viss tid yttra sig skriftligen över motpartens svar. I föreläggandet skall det tas in en upplysning om att ärendet kan komma att avgöras även om det inte kommer in något sådant yttrande till domstolen. Sammanträde 18 § Till ett sammanträde skall domstolen kalla den som är part. En myndighet som är motpart enligt 11 § behöver dock inte kallas annat än om domstolen finner att myndighetens närvaro behövs för utredningen i ärendet. Myndigheten skall dock alltid underrättas om sammanträdet. I kallelsen skall det tas in en upplysning om betydelsen enligt 20 § av att parten uteblir från sammanträdet. Om domstolen finner att en part bör infinna sig personligen, får domstolen föreskriva vite. 19 § Ett sammanträde får hållas på telefon, om det är lämpligt med hänsyn till sammanträdets ändamål och övriga omständigheter eller om ett sammanträde inför domstolen skulle medföra kostnader och olägenheter som inte står i rimligt för- hållande till betydelsen av att sammanträdet hålls inför domstolen. För sammanträden som hålls på telefon gäller inte bestämmelserna i 18 §. 20 § Att en part uteblir från ett sammanträde hindrar inte att domstolen handlägger och avgör ärendet. Om det i tingsrätt är den som inlett ärendet eller i högre domstol klaganden som uteblir, får ärendet avskrivas från vidare handläggning. 21 § I fråga om offentlighet och ordning vid ett sammanträde tillämpas 5 kap. 1-5 och 9 §§ rättegångsbalken. Under sammanträdet skall det föras anteckningar om vad som förekommer vid detta när det gäller yrkanden, medgivanden, bestridanden, åberopanden, invänd- ningar och erkännanden samt om den utredning som läggs fram vid sammanträdet. Har sammanträdet begränsats enligt 13 §, skall även det antecknas. Parters rätt att få del av uppgifter 22 § Ett ärende får inte avgöras utan att den som är part har fått kännedom om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än parten och har fått tillfälle att yttra sig över uppgiften. Domstolen får dock avgöra ärendet utan att ha iakttagit detta 1. om avgörandet inte går parten emot, 2. om uppgiften saknar betydelse eller 3. om det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att parten får kännedom om uppgiften. I fråga om en myndighet som är motpart enligt 11 § behöver första stycket inte tillämpas, om detta är onödigt. Bevisning 23 § I fråga om bevisning i allmänhet tillämpas 35 kap. 1-7 och 10-12 §§ rättegångsbalken. Skriftliga handlingar vilka åberopas som bevis skall ges in till domstolen utan dröjsmål. Detsamma gäller sådana föremål vilka åberopas som bevis och kan flyttas till domstolen. Om det behövs får domstolen förelägga den part som åberopat beviset att inom en viss tid ge in detta. I föreläggandet skall det tas in en upplysning om att ärendet kan komma att avgöras även om parten inte gett in beviset. 24 § Vid sammanträde får vittnesförhör hållas. Förhöret får hållas under ed. I övrigt tillämpas 36 kap. 1-18 och 20-25 §§ rättegångsbalken på förhöret. Förhöret får hållas på telefon om det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter eller om bevisupptagning vid ett sammanträde inför domstolen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på sådant sätt. Vid bevisupptagning på telefon gäller inte rättegångsbalkens bestämmelser om kallelser och förelägganden och om påföljder för utevaro. 25 § I fråga om skriftliga bevis tillämpas 38 kap. 1-5 och 7-9 §§ rättegångsbalken. I fråga om syn tillämpas 39 kap. 1 och 4-5 §§ rättegångsbalken. I fråga om sakkunnig tillämpas 40 kap. 1-20 §§ rättegångsbalken, dock inte hänvisningen i 11 § till 36 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken. Förhör med sakkunniga får hållas på telefon enligt 24 § andra stycket. Säkerhetsåtgärder och inhibition 26 § Om det är av synnerlig vikt, får domstolen för tiden intill dess att ärendet har avgjorts besluta om sådana åtgärder som säkerställer det som ärendet gäller. Den som åtgärden rör skall dessförinnan ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte är fara i dröjsmål. Beslutet får när som helst ändras. En domstol som skall pröva ett överklagande får besluta att det överklagade beslutet tills vidare inte får verkställas och även i övrigt besluta tills vidare rörande saken. Beslut 27 § Domstolens beslut skall grundas på det som handlingarna innehåller och det som i övrigt har förekommit i ärendet. Om ärendet har inletts genom en ansökan eller ett överklagande, får det beslut genom vilket ärendet avgörs inte gå utöver det som yrkats. När det finns särskilda skäl får dock domstolen även utan yrkande besluta till det bättre för en enskild part, om det inte är till nackdel för något motstående enskilt intresse. 28 § Av ett beslut genom vilket domstolen avgör ärendet skall de skäl som bestämt utgången framgå, om beslutet går någon part emot. Detsamma gäller andra beslut, om det behövs. I ett beslut som innebär att ett överklagat beslut fastställs behöver skälen anges endast om de avviker från skälen i det överklagade beslutet. 29 § Det beslut genom vilket domstolen avgör ärendet skall sändas till parterna samma dag som beslutet meddelas eller, om beslutet meddelas vid ett sammanträde, inom en vecka från sammanträdet. Om det finns en skiljaktig mening skall den bifogas. 30 § I de fall där ett beslut kan överklagas skall parterna få upplysning om detta. Innebär beslutet att ärendet avgjorts skall parterna få upplysning om vad de skall iaktta vid ett överklagande. Om ärendet inte har avgjorts, lämnas upplysningen efter begäran från en part. Krävs det prövningstillstånd vid överklagande, skall parterna få upplysning även om detta och om de grunder på vilka sådant tillstånd kan meddelas. Omedelbar verkställighet 31 § I fråga om omedelbar verkställighet av domstolens beslut tillämpas 17 kap. 14 § rättegångsbalken. Ett beslut enligt 26 § får verkställas omedelbart. Rättegångskostnader 32 § I ett ärende där enskilda är motparter till varandra får domstolen med tillämpning av 18 kap. rättegångsbalken förplikta den ena parten eller dennes ställföreträdare, ombud eller biträde att ersätta den andra parten för dennes kostnader i ärendet eller det som i domstolen betalats av allmänna medel. Rättelse av skrivfel och liknande 33 § Ett beslut som innehåller en uppenbar oriktighet till följd av domstolens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende får rättas av domsto- len. Om domstolen av misstag inte har fattat ett beslut som skulle ha meddelats i samband med ett avgörande, får domstolen komplettera sitt avgörande i det hänseendet inom två veckor från det att avgörandet meddelades. Om det inte är uppenbart obehövligt skall parterna få tillfälle att yttra sig innan rättelse eller komplettering sker. Rättelsen eller kompletteringen skall om möjligt antecknas på varje exemplar av beslutet. Omprövning av beslut 34 § Om en tingsrätt i ett ärende som inletts på annat sätt än genom överklagande finner att ett beslut som den har meddelat är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning, skall domstolen ändra beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part (omprövning). Skyldigheten att ompröva beslutet gäller även om beslutet överklagas. Skyl- digheten gäller dock inte om tingsrätten redan har överlämnat handlingarna i ärendet till en högre domstol eller om det i annat fall finns särskilda skäl mot att tingsrätten ändrar sitt beslut. Omprövning får inte ske, om frågan om omprövning kommer upp först sedan tiden för överklagande av beslutet har gått ut. 35 § Ett överklagande av en tingsrätts beslut förfaller, om tingsrätten själv efter omprövning enligt 34 § ändrar beslutet så som klaganden begär. I så fall tilläm- pas inte 38 § fjärde stycket. Ändrar domstolen beslutet på annat sätt än klaganden begär, skall överkla- gandet anses omfatta det nya beslutet, om inte avvisning skall ske enligt 38 § fjärde stycket. Allmänt om överklagande av domstolens beslut 36 § Ett beslut får överklagas av den som beslutet rör, om det har gått honom eller henne emot. 37 § Ett beslut som inte innebär att ärendet avgörs får överklagas endast i samband med överklagande av ett beslut som innebär att ärendet avgörs. Överklagande får dock ske särskilt, när domstolen 1. ogillat en invändning om jäv mot någon ledamot av domstolen eller en invändning om att det finns ett hinder för ärendets prövning, 2. avvisat ett ombud eller ett biträde, 3. beslutat om säkerställande av det som ärendet gäller eller beslutat att ett överklagat beslut tills vidare inte får verkställas eller i övrigt beslutat rörande saken, 4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför domstolen och en underlåtenhet att följa föreläggandet kan medföra särskild påföljd för honom eller henne, 5. vid prövning enligt 3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 tryckfrihets- förordningen eller 2 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 yttrandefrihetsgrundlagen funnit det vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid vittnesförhör, 6. beslutat om undersökning eller omhändertagande av person eller egendom eller om någon annan liknande åtgärd, 7. utdömt vite eller någon annan påföljd för underlåtenhet att följa föreläg- gande eller straff för förseelse i förfarandet eller förklarat att någon skall ersätta en kostnad för förfarandet, 8. beslutat i en fråga som gäller ersättning för någons medverkan i ärendet eller 9. beslutat i annat fall än som avses i 7 i en fråga som gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429). Ett beslut genom vilket ärendet återförvisas till en lägre domstol eller till en förvaltningsmyndighet får överklagas endast om beslutet innefattar avgörande av någon fråga som inverkar på ärendets utgång. 38 § Den som vill överklaga ett beslut skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ha kommit in till den domstol som meddelat beslutet inom tre veckor från dagen för beslutet 1. om beslutet innebär att ärendet avgjorts, 2. om beslutet har meddelats vid ett sammanträde eller 3. om det vid ett sammanträde har angetts när beslutet kommer att meddelas. I annat fall är klagotiden tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Om prövningstillstånd krävs, skall klaganden ange de omständigheter som åberopas till stöd för att sådant tillstånd skall meddelas. Den domstol som meddelat beslutet prövar om överklagandet har gjorts i rätt tid och skall avvisa ett överklagande som har gjorts för sent. Om överklagandet inte avvisas, skall det tillsammans med övriga handlingar i ärendet sändas över till den domstol som skall pröva överklagandet. Vid överklagande tillämpas i övrigt bestämmelserna i 5 § andra och tredje styckena, 8 § första stycket samt 9 och 10 §§. Överklagande av tingsrättsbeslut 39 § Tingsrättens beslut överklagas till hovrätten. I de fall det är särskilt föreskrivet får hovrätten pröva ett överklagande endast om hovrätten har meddelat prövningstillstånd. Prövningstillstånd får meddelas endast om 1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre domstol, 2. anledning förekommer till ändring i det slut till vilket tingsrätten kommit eller 3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje stycket rättegångsbalken tillämpas. Meddelas inte prövningstillstånd står tingsrättens beslut fast. En upplysning om detta skall tas in i hovrättens beslut. Överklagande av hovrättsbeslut 40 § Hovrättens beslut överklagas till Högsta domstolen. Högsta domstolen får pröva överklagandet endast om Högsta domstolen har meddelat prövningstillstånd. Detta gäller dock inte vid överklagande av ett beslut om avvisning av ett överklagande av ett hovrättsbeslut. I fråga om prövningstillstånd tillämpas bestämmelserna i 54 kap. rätte- gångsbalken. 41 § Om ärendet i tingsrätten har inletts genom ett överklagande, skall sådana omständigheter eller bevis som klaganden åberopar först i Högsta domstolen beaktas endast om det finns särskilda skäl. Särskilda rättsmedel 42 § I fråga om särskilda rättsmedel mot beslut enligt denna lag eller mot beslut som vid överklagande skulle ha prövats enligt denna lag tillämpas 58 kap. 1 och 4-8 §§, 10 a § första stycket, 11 och 12 §§, 13 § första meningen samt 59 kap. 1-3 §§ och 5 § första stycket rättegångsbalken. Om det finns synnerliga skäl, får resning eller undanröjande på grund av domvilla beviljas även under andra omständigheter än som sägs där. Straff, vite och hämtning 43 § I fråga om straff för en förseelse under förfarandet och för brott mot tystnads- plikt som ålagts av domstolen tillämpas 9 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken. I fråga om vite och hämtning tillämpas 9 kap. 7-10 §§ rättegångsbalken. Domstolen skall självmant ta upp frågor om ansvar för rättegångsförseelse och om utdömande av vite som förelagts med stöd av denna lag. Inkommande handlingar 44 § En handling anses ha kommit in till domstolen den dag då handlingen eller en avi om betald postförsändelse som innehåller handlingen anlänt till domstolen eller kommit en behörig tjänsteman till handa. Underrättas domstolen särskilt om att ett meddelande till domstolen anlänt till ett telebefordringsföretag, anses med- delandet ha kommit in redan när underrättelsen nått en behörig tjänsteman. Kan det antas att handlingen eller en avi om denna en viss dag har lämnats i domstolens kansli eller avskilts för domstolen på ett postkontor, anses den ha kommit in den dagen, om den kommit en behörig tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag. Ett telefax eller annat meddelande som saknar avsändarens underskrift i original skall bekräftas av avsändaren genom en i original undertecknad handling, om det behövs. Har domstolen begärt en sådan bekräftelse men inte fått någon, får domstolen bortse från meddelandet. Hinder mot inställelse 45 § Den som har kallats till sammanträde men inte kan inställa sig skall omedelbart anmäla det till domstolen. I fråga om laga förfall tillämpas 32 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Delgivning 46 § Skall domstolen underrätta någon om innehållet i en handling eller om något annat, får det ske genom delgivning. Delgivning skall användas, om det är särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen om underrättelse framgår att delgivning bör ske, men bör i övrigt tillgripas bara om det behövs med hänsyn till omständigheterna. Ombud och biträde 47 § Den som är part får anlita ombud eller biträde. Den som har ombud skall dock medverka personligen, om domstolen begär det. I fråga om ombud eller biträde tillämpas 12 kap. 2-5 §§ och 6 § andra stycket rättegångsbalken. I fråga om fullmakt för ombud tillämpas 12 kap. 8-19 §§ rättegångsbalken. En skriftlig fullmakt behöver dock inte företes annat än om domstolen anser att det behövs. Tolk och översättning av handlingar 48 § I fråga om tolk och översättning av handlingar tillämpas 5 kap. 6-8 §§ och 33 kap. 9 § rättegångsbalken. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 2. Genom lagen upphävs lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. 3. Har ett beslut meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser i fråga om rätten att överklaga det beslutet och om vad den som vill överklaga beslutet skall iaktta. 2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken Härigenom föreskrivs i fråga om äktenskapsbalken dels att 16 kap. 3 § skall ha följande lydelse, dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 18 kap. 4 a §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 16 kap. 3 § -------------------------------------------------------------------- Rätten skall ta in handlingen När handlingen registrerats i protokollet och genast över- skall rätten genast översända en sända bestyrkt kopia av hand- kopia till den myndighet som för lingen till den myndighet som äktenskapsregistret med uppgift för äktenskapsregistret med om dagen då handlingen gavs in uppgift om dagen då handlingen till rätten. gavs in till rätten. Begärs registrering av en gåva, skall tingsrätten låta föra in en kungörelse om detta i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. Detsamma gäller om makar gör en anmälan om bodelning enligt 9 kap. 1 § andra stycket eller om ma- karna eller en av dem ger in en bodelningshandling för registrering. 18 kap. -------------------------------------------------------------------- 4 a § Vid handläggning som sker enligt lagen (1995:000) om domstolsärenden består tingsrätten av en juristdomare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en ju- ristdomare och tre nämndemän. Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare skall få handlägga enkla ärenden enligt 17 kap. 1 §. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 3 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken Härigenom föreskrivs att 20 kap. 1 och 6 §§ föräldrabalken5 skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 kap. 1 § I mål om faderskap, vårdnad, umgänge och underhåll tillämpas 14 kap. 17 och 18 §§ äktenskapsbalken. -------------------------------------------------------------------- Vid handläggning som sker enligt lagen (1995:000) om domstolsärenden består tingsrätten av en juristdomare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en juristdomare och tre nämndemän. 6 §6 -------------------------------------------------------------------- Överförmyndarens beslut i ett Överförmyndarens beslut i ett ärende enligt denna balk över- ärende enligt denna balk över- klagas hos rätten. klagas hos rätten. Överklagandet skall ha kommit in till överför- myndaren inom tre veckor från det att klaganden fick del av beslutet. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 5 Balken omtryckt 1995:974. 6 Senaste lydelse 1994:1433. 4 Förslag till lag om ändring i ärvdabalken Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken1 dels att 19 kap. 20 § skall ha följande lydelse, dels att det i balken skall införas tre nya paragrafer, 19 kap. 21 a §, 20 kap. 12 § och 23 kap. 6 §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 19 kap. 20 § Förordnande att vara testamentsexekutor skall, såvitt ej annat framgår av testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder. -------------------------------------------------------------------- Vad i 14-16, 18 och 19 §§ Det som sägs i 14-16, 18 och sagts om boutredningsman skall 19 §§ om boutredningsman skall äga motsvarande tillämpning å tillämpas på testamentsexekutor testamentsexekutor ävensom å den och på den som genom testamente som genom testamente förordnats förordnats att endast i viss del att allenast i viss del verkställa utredningen efter den verkställa utredningen efter döde. Även i fråga om entledigande den döde; och skall jämväl om skall tillämpas det som sägs om entledigande gälla vad om boutredningsman. Skyldigheten boutredningsman är stadgat. enligt 14 a § att underrätta rätten om vem som tillställts årsredovisning gäller dock endast den som är boutredningsman. -------------------------------------------------------------------- 21 a § Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare skall få handlägga enkla ärenden enligt 1 och 5 §§. 20 kap. -------------------------------------------------------------------- 12 § Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare skall få handlägga enkla ärenden enligt detta kapitel. **FOOTNOTES** 1 Balken omtryckt 1981:359. 23 kap. -------------------------------------------------------------------- 6 § Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare skall få handlägga enkla ärenden enligt 5 §. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 5 Förslag till lag om ändring i jordabalken Härigenom föreskrivs att 8 kap. 12 a § och 12 kap. 21 § jordabalken skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 kap. 12 a §1 Anser arrendatorn att han enligt en bestämmelse i denna balk har rätt till nedsättning av arrendeavgiften eller till ersättning för skada eller för avhjälpande av brist eller att han har någon annan motfordran hos jordägaren, och vill arrendatorn dra av motsvarande belopp från en arrendeavgift som utgår i pengar, får han deponera beloppet hos länsstyrelsen. Detta gäller också när parterna är oense om storleken på en arrendeavgift som skall utgå i pengar men vars belopp inte framgår av avtalet. Bestämmelser om deposition i vissa andra fall finns i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet. När arrendatorn vill deponera ett belopp hos länsstyrelsen enligt första stycket, skall han lämna skriftliga uppgifter i två exemplar om arrende- förhållandet, förfallodagen och grunden för avdraget eller tvistens beskaffenhet samt ställa pant eller borgen, som länsstyrelsen finner skälig, för den kostnad jordägaren kan få för att få ut beloppet och för ränta på beloppet. Har arrendatorn deponerat en arrendeavgift hos länsstyrelsen, får jordägaren inte göra gällande att arrenderätten blivit förverkad på grund av att det deponerade beloppet inte har betalats till honom. -------------------------------------------------------------------- Länsstyrelsens beslut i ett Länsstyrelsens beslut i ett ärende om deposition får över- ärende om deposition får över- klagas till tingsrätten på den klagas till tingsrätten på den ort där länsstyrelsen finns. Vid ort där länsstyrelsen finns. Vid överklagande tillämpas lagen överklagande gäller lagen (1946:807) om handläggning av (1995:000) om domstolsärenden. domstolsärenden. 12 kap. 21 §2 Anser hyresgästen att han enligt 11-14, 16-18 eller 26 § har rätt till nedsättning av hyran eller till ersättning för skada eller för avhjälpande av brist eller att han har någon annan motfordran hos hyresvärden, och vill hyres- gästen dra av motsvarande belopp på hyra som utgår i pengar, får han deponera beloppet hos länsstyrelsen. Vad som sagts nu gäller också när det råder tvist om storleken av hyra som skall utgå i pengar men som ej är till beloppet bestämd i avtalet. När hyresgästen enligt första stycket deponerar belopp hos länsstyrelsen, skall han lämna skriftlig uppgift i två exemplar om hyresförhållandet, förfallo- dagen och grunden för avdraget eller tvistens beskaffenhet samt ställa pant eller borgen, som länsstyrelsen finner skälig, för den kostnad hyresvärden kan få för att få ut beloppet och för ränta på beloppet. Har hyresgästen deponerat hyra hos länsstyrelsen, får hyresvärden icke göra gällande, att hyresrätten blivit förverkad på grund av att det deponerade be- loppet ej betalats till honom. -------------------------------------------------------------------- Beslut av länsstyrelsen med Ett beslut av länsstyrelsen anledning av deposition får med anledning av deposition får överklagas i hovrätten genom överklagas till tingsrätten på besvär. den ort där länsstyrelsen finns. Vid överklagande gäller lagen (1995:000) om domstolsärenden. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Har ett beslut meddelats före lagens ikraftträdande tillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om beslutet överklagas. **FOOTNOTES** 1 Lydelse enligt prop. 1995/96:43. 2 Senaste lydelse 1984:694. 6 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 6 kap. 11 och 12 §§, 17 kap. 10 § och 30 kap. 8 § skall ha följande lydelse, dels att det i balken skall införas två nya paragrafer, 10 kap. 20 a § och 19 kap. 11 a §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 kap. 11 § -------------------------------------------------------------------- Vid rätten skall över alla mål Vid rätten skall det föras re- föras dagbok, utvisande tiden, gister över alla mål. Registret då varje mål inkommit, därmed skall utvisa tiden då varje mål vidtagna åtgärder och tiden för kommit in, de åtgärder som vid- målets avgörande samt, då talan tagits med målet, tiden för målets fullföljts, tiden, då anmälan avgörande och, om överklagande eller inlaga inkommit, och de skett, dagen då anmälan eller åtgärder, som vidtagits. överklagande kommit in och de åtgärder som vidtagits. 12 § -------------------------------------------------------------------- Vad i detta kapitel stadgas Det som i detta kapitel sägs om protokoll, akt och dagbok i om protokoll, akt och dagbok i mål skall i tillämpliga delar ett mål skall tillämpas även gälla även beträffande ärende. beträffande ett ärende som hand- läggs enligt denna balk. 10 kap. -------------------------------------------------------------------- 20 a § Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att rätten inte är behörig att ta upp målet eller att i annan ordning pröva ansökan, skall ansökan lämnas över till en domstol som är behörig, om sökanden inte har något att invända mot detta. Ansökan skall anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot ansökan. 17 kap. 10 § Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som deltagit i avgörandet. -------------------------------------------------------------------- Rättens domar skola, ordnade i nummerföljd efter tiden för deras meddelande, för varje år sammanföras till en dombok. 19 kap. -------------------------------------------------------------------- 11 a § Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att rätten inte är behörig att ta upp målet eller att i annan ordning pröva ansökan, skall ansökan lämnas över till en domstol som är behörig, om sökanden inte har något att invända mot detta. Ansökan skall anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot ansökan. 30 kap. 8 § Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som deltagit i avgörandet. -------------------------------------------------------------------- Rättens domar skola, ordnade i nummerföljd efter tiden för deras meddelande, för varje år sammanföras till en dombok. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 7 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken1 dels att 18 kap. 8, 11 och 18 §§ skall upphöra att gälla, dels att 18 kap. 1 och 16 a §§ skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 kap. 1 §2 Kronofogdemyndighetens beslut överklagas skriftligen hos den tingsrätt inom vars domkrets kronofogdemyndigheten har sitt säte. -------------------------------------------------------------------- I den mån det inte föreskrivs I den mån det inte föreskrivs något annat i detta kapitel något annat i detta kapitel skall bestämmelserna i lagen gäller lagen (1995:000) om (1946:807) om handläggning av domstolsärenden vid överklagande domstolsärenden tillämpas beträf- i utsökningsmål. Kronofogdemyn- fande överklaganden i utsök- digheten skall dock inte vara ningsmål. Tingsrätten skall dock part i domstolen. alltid bestå av en lagfaren do- mare. 16 a §3 -------------------------------------------------------------------- Tingsrättens beslut överklagas hos hovrätten. -------------------------------------------------------------------- Hovrätten får inte pröva ett En hovrätt får inte pröva ett överklagande av ett beslut av överklagande av ett beslut av en en tingsrätt, om inte hovrätten tingsrätt, om inte hovrätten med- meddelat parten prövningstill- delat parten prövningstillstånd. stånd. -------------------------------------------------------------------- Prövningstillstånd behövs inte Prövningstillstånd behövs inte om överklagandet avser ett be- om överklagandet avser ett be- slut som rör någon annan än en slut som rör någon annan än en part, ett beslut genom vilket part, ett beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot en tingsrätten ogillat jäv mot en domare eller ett beslut genom domare eller ett beslut genom vilket en missnöjesanmälan eller vilket ett överklagande har ett överklagande har avvisats. avvisats. -------------------------------------------------------------------- I fråga om meddelade pröv- ningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje stycket rättegångsbalken gälla. Prövningstillstånd får meddelas endast om 1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att över- klagandet prövas av högre rätt, 2. det finns anledning till ändring i tingsrättens beslut, eller 3. det annars finns syn- nerliga skäl att pröva överklagandet. Kan ett överklagande av tingsrättens beslut prövas av hovrätten endast om denna meddelat prövningstillstånd, skall tingsrätten i samband med underrättelse om vad som gäller i fråga om överklagande upplysa parterna om detta och därvid också ange innehållet i närmast föregående stycke. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse av 18 kap. 8 § 1993:516 18 kap. 11 § 1993:516 18 kap. 18 § 1993:516. 2 Senaste lydelse 1993:516. 3 Senaste lydelse 1993:516. 8 Förslag till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva Härigenom föreskrivs att 1-3 §§ lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse -------------------------------------------------------------------- 1 §4 -------------------------------------------------------------------- Vill den, som tillhandlar Vill den, som tillhandlar sig sig lösören och tillåter, att lösören och tillåter, att desamma desamma få i säljarens vård få i säljarens vård kvarbliva, att kvarbliva, att vad han till- vad han tillhandlat sig skall handlat sig skall fredas från fredas från utmätning för säljarens utmätning för säljarens skuld och skuld och i händelse av dennes i händelse av dennes konkurs konkurs från boets tillgångar från boets tillgångar avskiljas, avskiljas, upprätte skriftlig upprätte skriftlig avhandling avhandling om köpet med förteck- om köpet med förteckning å de ning å de köpta persedlarna och köpta persedlarna och vittnens vittnens underskrift. Han skall underskrift. Han skall inom en inom en vecka därefter i orts- vecka därefter i ortstidning tidning inom den ort, där sälja- inom den ort, där säljaren bor, ren bor, låta införa kungörelse om låta införa kungörelse om avhandlingen med uppgift om avhandlingen med uppgift om säljarens och köparens namn och säljarens och köparens namn och yrken, dagen då köpeavhandlingen yrken, dagen då köpeavhandlingen blivit uppgjord samt köpe- blivit uppgjord samt köpe- skillingens belopp. Avhand- skillingens belopp. Avhand- lingen jämte bevis om att kun- lingen jämte bevis om att kun- görelsen införts i ortstidning görelsen införts i ortstidning skall inom åtta dagar från den skall dels inom åtta dagar från dag då kungörelsen skedde ges in den dag då kungörelsen skedde för registrering till kronofog- uppvisas för kronofogdemyndig- demyndigheten i det län där egen- heten i det län där egendomen domen finns. finns, och i bestyrkt avskrift tillställas myndigheten, dels inom en månad från samma dag företes inför tingsrätten i den ort där egendomen finns till intagande i dess protokoll. -------------------------------------------------------------------- 2 §5 -------------------------------------------------------------------- Tingsrätten för förteckning över Vid överklagande av krono- uppvisade och inprotokollerade fogdemyndighetens beslut tilläm- köpeavhandlingar. pas 18 kap. utsökningsbalken. 3 §6 -------------------------------------------------------------------- Är köpeavhandling så upprättad Är köpeavhandling så upprättad och behandlad, som i 1 § sägs, och behandlad, som i 1 § sägs, men inträffar utmätning inom men inträffar utmätning inom trettio dagar efter det av- trettio dagar efter det avhand- handlingen inför rätten före- lingen gavs in till kronofog- teddes, eller försätts säljaren i demyndigheten i den län där konkurs efter ansökning, som egendomen finns, eller försätts gjorts inom sagda tid, är den säljaren i konkurs efter ansök- sålda egendomen ej fredad från ning, som gjorts inom sagda att utmätas eller att räknas tid, är den sålda egendomen ej till konkursboet. Detsamma fredad från att utmätas eller att gäller, när ansökan om räknas till konkursboet. Detsam- företagsrekonstruktion enligt ma gäller, när ansökan om före- lagen (1995:000) om tagsrekonstruktion enligt lagen företagsrekonstruktion gjorts (1995:000) om företagsrekon- inom nämnda tid och konkurs struktion gjorts inom nämnda tid följt på ansökan, som gjorts inom och konkurs följt på ansökan, som tre veckor från det att verkan gjorts inom tre veckor från det av godmansförordnandet förföll att verkan av godmansförord- eller, när förhandling om nandet förföll eller, när offentligt ackord följt, förhandling om offentligt ackord ackordsfrågan avgjordes. Görs följt, ackordsfrågan avgjordes. efter utgången av den i första Görs efter utgången av den i punkten angivna tiden jäv mot första punkten angivna tiden jäv köpeavhandling, vilken är så upp- mot köpeavhandling, vilken är så rättad och behandlad, som nyss upprättad och behandlad, som sagts, är, om jävet görs vid nyss sagts, är, om jävet görs vid utmätningstillfälle, fordrings- utmätningstillfälle, fordringsäga- ägaren skyldig att, om han vill ren skyldig att, om han vill fullfölja jävet, inom en månad fullfölja jävet, inom en månad där- därefter väcka talan mot såväl säl- efter väcka talan mot såväl säl- jaren som köparen vid den jaren som köparen vid tingsrätten tingsrätt som avses i 1 §. Gör i den ort där egendomen finns. han inte det, har han förlorat Gör han inte det, har han förlo- sin talan. Godset skall genast rat sin talan. Godset skall beläggas med kvarstad och sökan- genast beläggas med kvarstad och den skall, om han vill att sökanden skall, om han vill att åtgärden skall bestå, inom åtgärden skall bestå, inom fjorton fjorton dagar efter utmätnings- dagar efter utmätningsför- förrättningen hos kronofogdemyn- rättningen hos kronofogdemyn- digheten ställa full borgen för digheten ställa full borgen för den kostnad och skada, som kan den kostnad och skada, som kan orsakas av kvarstaden. Var orsakas av kvarstaden. Var säljarens egendom avträdd till säljarens egendom avträdd till konkurs, skall vad om åter- konkurs, skall vad om återvin- vinning av lös egendom till ning av lös egendom till kon- konkursbo är stadgat i 4 kap. kursbo är stadgat i 4 kap. 19 19 och 20 §§ konkurslagen och 20 §§ konkurslagen (1987:672) (1987:672) äga motsvarande äga motsvarande tillämpning. tillämpning. Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i stället offentligt ackord fastställes. I fråga om talan med anledning av ackordsförhandling tillämpas 3 kap. 6 och 7 §§ lagen om företagsrekonstruktion. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Beträffande köpeavhandling som visats upp för kronofogdemyndigheten före ikraftträdandet gäller äldre bestäm- melser. **FOOTNOTES** 4 Senaste lydelse 1988:386. 5 Senaste lydelse 1977:673. 6 Lydelse enligt prop. 1995/96:5. 9 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet Härigenom föreskrivs att 9 a § lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 a §7 -------------------------------------------------------------------- Talan mot beslut av länssty- Ett beslut av länsstyrelsen får relsen förs i hovrätten genom överklagas till tingsrätten på den besvär. ort där länsstyrelsen finns. Vid överklagande gäller lagen (1995:000) om domstolsärenden. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Har ett beslut meddelats före lagens ikraftträdande tillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om beslutet överklagas. **FOOTNOTES** 7 Senaste lydelse 1981:804. 10 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling Härigenom föreskrivs att i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling skall införas en ny paragraf, 15 §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse -------------------------------------------------------------------- 15 § Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare skall få handlägga enkla ärenden enligt denna lag, dock inte ärenden som avses i 12 a §. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 11 Förslag till lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred Härigenom föreskrivs att 36 och 37 §§ lagen (1933:269) om ägofred skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 36 §8 -------------------------------------------------------------------- Har i annan ordning än vid Har i annan ordning än vid syneförrättning upprättats syneförrättning upprättats skrift- skriftlig och av vittnen lig och av vittnen styrkt före- styrkt förening rörande ning rörande stängselskyldighet stängselskyldighet eller eller betesreglering, äge envar betesreglering, äge envar, som som deltagit i föreningen upp- deltagit i föreningen, uppvisa visa denna hos den eller de denna hos den eller de fas- fastighetsdomstolar inom vilkas tighetsdomstolar, inom vilkas domvärjo de fastigheter, före- domvärjo de fastigheter, före- ningen angår, äro belägna. Över- ningen angår, äro belägna. Över- ensstämmer föreningen med de i ensstämmer föreningen med de i denna lag stadgade grunder, och denna lag stadgade grunder, hava, där föreningen avser upp- och hava, där föreningen avser låtelse av betesmark, i förening- upplåtelse av betesmark, i en tydligt angivits den upplåtna föreningen tydligt angivits den markens läge och gränser, den upplåtna markens läge och grän- eller de fastigheter, för vilka ser, den eller de fastigheter, den upplåtits, sätt och tid för för vilka den upplåtits, sätt och markens inhägnande och anordnan- tid för markens inhägnande och de för betesbruk samt huruvida anordnande för betesbruk samt ersättning skall utgå och i så huruvida ersättning skall utgå fall med vilket belopp ersätt- och i så fall med vilket belopp ningen skall i den ordning 16 § ersättningen skall i den föreskriver betalas, skall rätten ordning 16 § föreskriver gäldas, registrera föreningen. Sedan låte rätten intaga föreningen i vare föreningen gällande mot rättens protokoll. Sedan vare framtida ägare eller innehavare föreningen gällande mot framtida av fastigheterna så ock, där ägare eller innehavare av registreringen ägt rum inom två fastigheterna så ock, där månader sedan föreningen ingicks, intagande i rättens protokoll mot den som efter upprättandet ägt rum inom två månader sedan men före registreringen blivit föreningen ingicks, mot den, ägare eller innehavare. Förening som efter upprättandet men före som slutits för boställe eller föreningens intagande i rättens staten eller allmän inrättning protokoll blivit ägare eller tillhörig, på viss tid upplåten innehavare. Förening, som fastighet, have dock ej verkan slutits för boställe eller mot senare innehavare med staten eller allmän inrättning mindre föreningen blivit av tillhörig, på viss tid upplåten vederbörande myndighet godkänd. fastighet, have dock ej verkan mot senare innehavare, med mindre föreningen blivit av vederbörande myndighet godkänd. -------------------------------------------------------------------- Sedan föreningen enligt första När en förening registrerats stycket intagits i rättens skall rätten sända över beslutet protokoll, skall utdrag av till länets lantmäterikontor så protokollet i ärendet genom ock, där föreningen angår betes- rättens försorg översändas till reglering, till vederbörande länets lantmäterikontor så ock, skogsvårdsstyrelse. där föreningen angår betesreglering, till veder- börande skogsvårdsstyrelse. 37 §9 -------------------------------------------------------------------- Träffas förening, att stängsel Träffas förening, att stängsel ej skall hållas mellan ej skall hållas mellan angränsan- angränsande ägor, oaktat stängsel de ägor, oaktat stängsel enligt enligt denna lag kunnat äskas, denna lag kunnat äskas, eller eller att stängsel skall vara att stängsel skall vara av viss av viss annan beskaffenhet än annan beskaffenhet än den, som den, som enligt 5 § eller med enligt 5 § eller med stöd därav stöd därav meddelad föreskrift är meddelad föreskrift är för orten för orten gällande, eller att gällande, eller att stängsel stängsel skall helt eller skall helt eller delvis sättas delvis sättas annorstädes än i 4 § annorstädes än i 4 § är är föreskrivet; är föreningen föreskrivet; är föreningen upprättad på sätt i 36 § sägs och upprättad på sätt i 36 § sägs och har i förekommande fall däri har i förekommande fall däri tydligt angivits den sträck- tydligt angivits den sträckning, ning, vari stängslet skall vari stängslet skall framgå, framgå, skall om sådan förenings skall om sådan förenings upp- uppvisande och intagande i visande och registrering, om rättens protokoll och om verkan verkan av föreningen så ock om av föreningen så ock om översän- översändande av beslut, vad i 36 § dande av utdrag av pro- är stadgat äga motsvarande tokollet, sedan föreningen däri tillämpning. intagits, vad i 36 § är stadgat äga motsvarande tillämpning. I förening, som nu sagts, böra upptagas de villkor med avseende å hemdjurs vård, varom överenskommelse träffats vid föreningens upprättande. -------------------------------------------------------------------- Förening, som i denna para- Förening, som i denna paragraf graf avses, äger ej giltighet avses, äger ej giltighet utöver utöver tio år sedan den blivit tio år sedan den blivit intagen i rättens protokoll. registrerad. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 8 Senaste lydelse 1988:187. 9 Senaste lydelse 1946:837. 12 Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt Härigenom föreskrivs att 34, 60 och 70 §§ samt rubriken närmast före 60 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 34 § -------------------------------------------------------------------- Beskattningsmyndighet är den Beskattningsmyndighet är den allmänna underrätt, vid vilken tingsrätt vid vilken arvlåtaren arvlåtaren (testator) eller, då (testator) eller, då fråga är om fråga är om egendom vartill före- egendom till vilken en föregående gående innehavare på livstid innehavare på livstid haft i 8 § haft i 8 § första eller andra första eller andra stycket av- stycket avsedd rätt, denne sedd rätt, denne hade att svara skolat svara i mål, som rörde i mål som rörde hans person. hans person. -------------------------------------------------------------------- Finnes ej behörig beskatt- Om det inte finns någon tings- ningsmyndighet efter vad nu rätt som är behörig enligt första sagts upptages skatteärendet av stycket, tas skatteärendet upp Stockholms rådhusrätt av Stockholms tingsrätt. -------------------------------------------------------------------- Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare skall få handlägga enkla ärenden om arvsskatt. -------------------------------------------------------------------- Fullföljd av talan Överklagande 60 §1 -------------------------------------------------------------------- Vill någon föra talan mot be- Beskattningsmyndighetens be- slut i skatteärende, har han slut får överklagas till hovrätten att till beskattningsmyndig- av en enskild part eller av den heten inkomma med sina till enligt 64 § 1 mom. förordnade hovrätten ställda besvär. Är skat- granskningsmyndigheten. Vid temyndighet i län, som hör under överklagande gäller lagen skilda hovrätter, be- (1995:000) om domstolsärenden. skattningsmyndighet, skola besvären ställas till den hov- rätt, under vilken den del av länet hör, där den skattskyldige var mantalsskriven, när skatt- skyldigheten inträdde, eller, om han då ej var mantalsskriven inom riket, där han var bosatt eller stadigvarande vistades; i fråga om juridisk person vare för hovrättens behörighet bestäm- mande, var styrelsen eller för- valtningen hade sitt säte, när skattskyldigheten inträdde. Be- svär må anföras, förutom av en- skild part, av den enligt 64 § 1 mom. förordnade gransknings- myndigheten. -------------------------------------------------------------------- Innefattar beslut av Om beskattningsmyndighetens underrätt eller skattemyndighet beslut innefattar prövning av en prövning av fråga om fråga om fastställande, eftergift fastställande, eftergift eller eller återvinning av skatt, får återvinning av skatt, må talan överklagande ske inom tre år från fullföljas inom tre år från be- beslutets dag. När en skatt- slutets dag. När skattskyldig skyldig vitsordat en anmärkning, vitsordat anmärkning, som fram- som framställts av gransknings- ställts av granskningsmyndighe- myndigheten, skall det vid över- ten, skall vid fullföljd av klagandet anses som om talan anses, som om beslut om beskattningsmyndigheten med- skattens fastställande blivit delat beslut om skattens meddelat av underrätt eller fastställande när granskningsmyn- skattemyndighet, när gransk- digheten fått meddelande om ningsmyndigheten erhållit med- vitsordandet. I sådant fall delande om vitsordandet. I skall ett överklagande ges in sådant fall skall klaganden in- till hovrätten. Har ena parten komma till hovrätten med sin överklagat beslutet och vill även dit ställda besvärsinlaga. Har motparten överklaga det, skall part anfört besvär och vill jämväl dock dennes överklagande ha kom- hans vederpart söka ändring i mit in till tingsrätten eller beslutet, skall denne dock till hovrätten inom två månader inkomma med sina besvär inom två från det att delgivning har månader från det delgivning som skett av föreläggande som avses i avses i 52 kap. 7 § rättegångs- 16 § lagen (1995:000) om balken ägt rum. I sistnämnda domstolsärenden. Prövningen av om fall må vederparten inkomma med motparten har överklagat i rätt besvärsinlaga till hovrätten; tid skall alltid göras av hovrät- prövningen huruvida hans ten. besvärstalan fullföljts på före- skrivet sätt och inom rätt tid skall alltid tillkomma hovrät- ten. -------------------------------------------------------------------- Då besvär behörigen anförts över När ett beslut som avses i beslut, som avses i nästfö- andra stycket överklagas skall regående stycke, skall hovrätten hovrätten, om målet tas upp till städse höra klagandens vederpart prövning, alltid ge klagandens över besvären. motpart tillfälle att yttra sig. -------------------------------------------------------------------- Över beslut av beskattnings- Beslut av beskattningsmyndig- myndigheten i frågor, som avses heten i frågor som avses i 17 i 17 och 26 §§, må klagan ej fö- och 26 §§ får inte överklagas. Har ras. Har någon förelagts att vid någon förelagts att vid vite vite fullgöra åliggande, varom i fullgöra en uppgift som anges i 26 § förmäles, må dock föreläggandet 26 §, får dock föreläggandet komma komma under prövning i samband under prövning i samband med med klagan över beslut om vi- överklagande av beslut om vitets tets utdömande. utdömande. 70 §2 -------------------------------------------------------------------- Besvär över beslut om faststäl- Ett överklagande av ett beslut lande av skatt enligt denna om fastställande av skatt enligt lag inverkar inte på denna lag inverkar inte på skyl- skyldigheten att betala den digheten att betala den skatt skatt som beslutet avser. som beslutet avser. Återbetalning av skatt enligt 61 § skall ske även om det beslut som föranleder återbetalningen inte har vunnit laga kraft. Om hovrätten fastställt skatten till ett lägre belopp än den enligt 64 § 1 mom. förordnade granskningsmyndigheten medgett eller yrkat, får dock återbetalning inte ske om granskningsmyndigheten anmäler hinder mot detta. I sistnämnda fall får skattemyndigheten efter ansökan av dödsbo eller skattskyldig medge återbetalning, varvid bestämmelserna i 49 § 2 mom. sista stycket uppbördslagen (1953:272) om ställande av säkerhet skall tillämpas. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1990:337. 2 Senaste lydelse 1990:337. 13 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap Härigenom föreskrivs att 1 a och 1 b §§ lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning om faderskap skall ha följande lydelse -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 a §3 Sedan ett faderskap har fastställts genom bekräftelse eller genom dom som har vunnit laga kraft, kan rätten förordna om en sådan undersökning som avses i 1 §, om det först efter bekräftelsen eller domen har framkommit omständigheter som ger anledning till antagande att någon annan man än den som har fastställts vara far har haft samlag med modern under tid då barnet kan vara avlat. Förordnandet kan avse den som har fastställts vara far, modern, barnet eller den andre mannen. -------------------------------------------------------------------- Har faderskapet fastställts Har faderskapet fastställts genom bekräftelse, kan förord- genom bekräftelse, kan förordnan- nande enligt första stycket de enligt första stycket med- meddelas i mål om att be- delas i mål om att bekräftelsen kräftelsen saknar verkan mot saknar verkan mot den som har den som har lämnat den. Ett lämnat den. Ett sådant förordnande sådant förordnande kan begäras av kan begäras av någon av parterna någon av parterna i målet. Har i målet. Har någon talan inte någon talan inte väckts om att väckts om att bekräftelsen saknar bekräftelsen saknar verkan, verkan, prövas frågan om förord- prövas frågan om förordnande nande enligt första stycket enligt första stycket såsom ett enligt lagen (1995:000) om ärende enligt lagen (1946:807) domstolsärenden. Ett sådant för- om handläggning av domstolsären- ordnande kan begäras av den som den. Ett sådant förordnande kan kan vara part i ett mål om att begäras av den som kan vara bekräftelsen saknar verkan. part i ett mål om att bekräftel- sen saknar verkan. -------------------------------------------------------------------- Har faderskapet fastställts Har faderskapet fastställts genom dom som har vunnit laga genom dom som har vunnit laga kraft, prövas frågan om förord- kraft, prövas frågan om förordnan- nande enligt första stycket så- de enligt första stycket enligt som ett ärende enligt lagen om lagen (1995:000) om domstols- handläggning av domstolsärenden. ärenden. Ett sådant förordnande Ett sådant förordnande kan kan begäras av någon av parterna begäras av någon av parterna i i det tidigare målet. det tidigare målet. Innan förordnande enligt första stycket meddelas, skall den som förordnandet skulle avse beredas tillfälle att yttra sig. -------------------------------------------------------------------- 1 b §4 -------------------------------------------------------------------- Beslut om förordnande enligt Beslut om förordnande enligt 1 1 a § i ett ärende som avses i a § i ett ärende som avses i lagen (1946:807) om handlägg- lagen (1995:000) om domstols- ning av domstolsärenden får ärenden får överklagas särskilt. överklagas särskilt genom besvär. Sedan utlåtande över undersök- Sedan utlåtande över undersök- ningen har avgetts eller frågan ningen har avgetts eller frågan om undersökning har förfallit, får om undersökning har förfallit, ärendet avskrivas. får ärendet avskrivas. Ärenden om förordnande enligt 1 a § tas upp av rätten i den ort där barnet har sitt hemvist eller, om det har avlidit, av den rätt som har att ta upp tvist om arv efter barnet. Finns det inte någon annan behörig domstol, tas ärendet upp av Stockholms tingsrätt. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 3 Senaste lydelse 1990:1530. 4 Senaste lydelse 1982:1060. 14 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:605) om registrering av båtbyggnadsförskott Härigenom föreskrivs att lagen (1975:605) om båtbyggnadsförskott skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse -------------------------------------------------------------------- Den som har beställt båt och Den som har beställt båt och lämnat eller utfäst sig att lämna lämnat eller utfäst sig att lämna tillverkaren förskott av pengar tillverkaren förskott av pengar eller byggnadsämnen får låta taga eller byggnadsämnen får låta in därom upprättat skriftligt registrera ett därom upprättat avtal i protokollet hos Stock- skriftligt avtal hos Stockholms holms tingsrätt. Därefter har tingsrätt. Därefter har han för- han förmånsrätt enligt 4 § förmåns- månsrätt enligt 4 § förmånsrättslagen rättslagen (1970:979) i bygg- (1970:979) i byggnadsämnena och nadsämnena och vad som för hans vad som för hans räkning räkning tillverkats med tillverkats med förskottet. förskottet. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 15 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) Härigenom föreskrivs att 18 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385) skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 kap. 8 §5 Beslut av registreringsmyndigheten i ärende enligt 13 kap. 4 a eller 7 § överklagas till tingsrätten i den ort där bolagets styrelse har sitt säte. Skrivelsen med överklagandet skall ges in till registreringsmyndigheten inom tre veckor från dagen för beslutet. -------------------------------------------------------------------- Beträffande överklaganden av Vid överklaganden av regist- registreringsmyndighetens reringsmyndighetens beslut i beslut i ärenden enligt 13 kap. ärenden enligt 13 kap. 4 a eller 4 a eller 7 § tillämpas bestäm- 7 § gäller lagen (1995:000) om melserna i lagen (1946:807) om domstolsärenden. handläggning av domstolsärenden. Tingsrätten skall dock alltid bestå av en lagfaren domare. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 5 Senaste lydelse 1993:1495. 16 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:206) om felparkeringsavgift1 dels att 11 och 12 §§ skall upphöra att gälla, dels att 10 och 10 a §§ skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 §2 Ett beslut enligt 9 § som innebär att betalningsansvaret undanröjts får inte överklagas. -------------------------------------------------------------------- Andra beslut enligt 9 § över- Andra beslut enligt 9 § över- klagas skriftligen hos den klagas skriftligen till den tingsrätt inom vars domkrets tingsrätt inom vars domkrets överträdelsen har ägt rum. överträdelsen har ägt rum. Skrivelsen med överklagandet Överklagandet skall ges in till ges in till polismyndigheten. polismyndigheten. Det skall ha Den skall ha kommit in dit kommit in dit senast tre veckor senast tre veckor från det från det klaganden fick del av klaganden fick del av beslutet. Vid överklagande gäller beslutet. Vid prövning av över- lagen (1995:000) om klagandet tillämpas lagen domstolsärenden, om inte annat (1946:807) om handläggning av anges i denna lag. domstolsärenden om inte annat anges i denna lag. Omständigheter eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten får i tingsrätten eller hovrätten åberopas endast om parten gör sannolikt, att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att ange omständigheten eller beviset vid polismyndigheten, eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas. -------------------------------------------------------------------- 10 a §3 -------------------------------------------------------------------- Tingsrättens beslut får över- Hovrätten får inte pröva ett klagas hos hovrätten. Överkla- överklagande av ett beslut av en gandet får inte prövas av hov- tingsrätt, om inte hovrätten med- rätten om inte hovrätten med- delat prövningstillstånd. delat parten prövningstillstånd. -------------------------------------------------------------------- Prövningstillstånd behövs inte Prövningstillstånd behövs inte om överklagandet avser beslut om överklagandet avser beslut som rör någon annan än en part, som rör någon annan än en part, beslut i vilket tingsrätten beslut i vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare eller ogillat jäv mot en domare eller beslut genom vilket en beslut genom vilket en anmälan missnöjesanmälan eller en anmälan av bestridande avvisats. av bestridande avvisats. I fråga om meddelade prövnings- tillstånd skall 54 kap. 11 § tredje stycket rättegångsbalken gälla. -------------------------------------------------------------------- Prövningstillstånd får meddelas endast om 1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av högre rätt, 2. det finns anledning till ändring i det slut vartill tingsrätten kommit eller 3. det annars finns syn- nerliga skäl att pröva talan. -------------------------------------------------------------------- Kan talan mot tingsrättens beslut prövas av hovrätten en- dast om denna meddelat pröv- ningstillstånd, skall tings- rätten i samband med under- rättelse om vad som gäller i fråga om överklagande upplysa parterna om detta och därvid också ange innehållet i närmast föregående stycke. Hovrättens beslut får inte överklagas av en enskild part. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse av 11 § 1993:517. 2 Senaste lydelse 1988:1180. 3 Senaste lydelse 1993:517. 17 Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) Härigenom föreskrivs att 13 § bötesverkställighetslagen (1979:189) skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Lydelse enligt SFS 1995:305 Föreslagen lydelse 13 § -------------------------------------------------------------------- Åklagaren i den ort där den Åklagaren i den ort där den bötfällde finns får överklaga ett bötfällde finns får överklaga ett förordnande av en kronofogde- förordnande av en kronofogdemyn- myndighet enligt 12 § hos dighet enligt 12 § till tingsrät- tingsrätten i samma ort. ten i samma ort. Överklagandet Överklagandet skall ha kommit skall ha kommit in till krono- in till rätten inom tre veckor fogdemyndigheten inom tre från den dag då åklagaren fick veckor från den dag då åklagaren del av beslutet. I ärendet fick del av beslutet. Vid tillämpas lagen (1946:807) om överklagande gäller i övrigt lagen handläggning av domstolsärenden. (1995:000) om domstolsärenden. Därvid skall i fråga om Vid handläggningen av ärendet be- överklagandet gälla vad som i står tingsrätten av en juristdo- den lagen sägs om ansökan. Vid mare. Om det finns särskilda skäl annan handläggning än som sägs i med hänsyn till ärendets 3 eller 4 § samma lag skall beskaffenhet får tingsrätten dock rätten bestå av en lagfaren do- bestå av en juristdomare och tre mare och nämnd. nämndemän. Kronofogdemyndighets beslut att inte meddela förordnande enligt 12 § får inte överklagas. Den bötfällde får dock begära prövning av beslutet i samband med klagan över utmätning. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 18 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer dels att 4 och 5 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse -------------------------------------------------------------------- 4 § -------------------------------------------------------------------- Ansökan om kallelse på okända Ansökan om kallelse på okända borgenärer görs vid den tingsrätt borgenärer görs hos kronofogde- där gäldenären bör svara i tviste- myndigheten i det län där gälde- mål i allmänhet eller, om gälde- nären bör svara vid domstol i nären är avliden, där han hade tvistemål i allmänhet eller, om bort svara i sådana mål. gäldenären är avliden, där han hade bort svara vid domstol i sådana mål. Om gäldenären är ett aktiebolag görs dock ansökan hos Patent- och registrerings- verket. Sökanden skall bifoga en förteckning över gäldenärens kända borgenärer och såvitt möjligt ange deras adress. 5 §1 -------------------------------------------------------------------- Kallelse på gäldenärens okända Kallelse på gäldenärens okända borgenärer utfärdas av rätten med borgenärer utfärdas av myn- föreläggande för dem att digheten med föreläggande för dem skriftligen anmäla sina ford- att skriftligen anmäla sina ringar till rätten senast sex fordringar till myndigheten se- månader från dagen för kallelsen. nast sex månader från dagen för kallelsen. -------------------------------------------------------------------- Kallelsen skall skyndsamt Kallelsen skall skyndsamt kungöras i Post- och Inrikes kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Vidare skall rätten Tidningar. Vidare skall myn- senast en månad före anmäl- digheten senast en månad före an- ningstidens utgång skicka mälningstidens utgång skicka underrättelser om kallelsen underrättelser om kallelsen till till kronofogdemyndigheten i alla borgenärer som har tagits länet och till alla borgenärer upp i förteckningen över kända som har tagits upp i borgenärer och som har känd förteckningen över kända bor- adress. genärer och som har känd adress. -------------------------------------------------------------------- 5 a § Vid överklagande av en krono- fogdemyndighets beslut tillämpas 18 kap. utsökningsbalken. Ett beslut av Patent- och registreringsverket överklagas till tingsrätten på den ort där bolaget har sitt säte. Vid överklagande gäller lagen (1995:000) om domstolsärenden. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Ansökningar om kallelse på okända borgenärer som har gjorts före ikraftträdandet handläggs enligt äldre bestämmelser. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1988:396. 19 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (1984:649) om företagshypotek skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 4 § Bestämmelserna i 3 § tillämpas också om den intecknade verksamheten och egendom som omfattas av företagshypotek övergår till någon annan genom skifte av handelsbolags tillgångar eller genom bodelning av någon annan anledning än näringsidkarens död. -------------------------------------------------------------------- Utan hinder av att en köpe- Utan hinder av att en köpe- handling om försäljning av lösöre handling om försäljning av lösöre som tillhör näringsidkaren har som tillhör näringsidkaren har behandlats enligt bestämmel- behandlats enligt bestämmelserna serna i lagen (1845:50 s. 1) i lagen (1845:50 s. 1) om om handel med lösören, som köpa- handel med lösören, som köparen ren låter i säljarens vård kvar- låter i säljarens vård kvarbliva, bliva, omfattas den sålda egen- omfattas den sålda egendomen av domen av hypotek på grund av en hypotek på grund av en företagsinteckning som har sökts företagsinteckning som har sökts senast trettio dagar efter det senast trettio dagar efter det att handlingen företeddes inför att handlingen registrerades rätten. hos kronofogdemyndigheten. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Äldre föreskrifter gäller fort- farande om en köpeavhandling om försäljning av lösöre som tillhör näringsidkaren före ikraftträdandet har visats upp för en kronofogdemyndighet enligt bestämmelserna i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva. 20 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem Härigenom föreskrivs att i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem skall införas en ny paragraf, 20 a §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse -------------------------------------------------------------------- 20 a § Vid handläggningen av ett ärende enligt denna lag består tingsrätten av en juristdomare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffen- het, får tingsrätten dock bestå av en juristdomare och tre nämndemän. Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare skall få förordna bodelningsförrättare enligt 17 kap. 1 § äktenskaps- balken. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 21 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor1 skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser tillämpas även på de homosexuella samborna: 1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, 2. ärvdabalken, 3. jordabalken, 4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken, 5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken, 6. 19 § första stycket, punkt 1 nionde stycket och punkt 3 sjunde stycket av anvisningarna till 31 § samt punkt 3 a av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (1928:370), 7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, -------------------------------------------------------------------- 8. 6 § lagen (1946:807) om 8. bostadsrättslagen handläggning av domstolsärenden, (1991:614), 9. bostadsrättslagen 9. 9 § rättshjälpslagen (1991:614), (1972:429), 10. 9 § rättshjälpslagen 10. lagen (1981:131) om kal- (1972:429), lelse på okända borgenärer, 11. lagen (1981:131) om kal- 11. 5 kap. 18 § tredje stycket lelse på okända borgenärer, fastighetsbildningslagen 12. 5 kap. 18 § tredje (1970:988), stycket fastighetsbildnings- 12. 10 § insiderlagen lagen (1970:988), (1990:1342), 13. 10 § insiderlagen 13. 11 kap. 3 § första och and- (1990:1342), ra styckena och 5 § andra 14. 11 kap. 3 § första och stycket vallagen (1972:620), andra styckena och 5 § andra 14. 36 § första stycket lagen stycket vallagen (1972:620), (1972:704) om kyrkofullmäkti- 15. 36 § första stycket lagen geval, m.m., (1972:704) om kyrkofullmäkti- 15. 2 § andra stycket lagen geval, m.m., (1993:1404) om brevröstning i 16. 2 § andra stycket lagen Förbundsrepubliken Tyskland och (1993:1404) om brevröstning i i Schweiz, Förbundsrepubliken Tyskland och 16. lagen (1993:1469) om i Schweiz, uppskovsavdrag vid byte av bo- 17. lagen (1993:1469) om stad, samt uppskovsavdrag vid byte av bo- 17. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, stad, samt 15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§ 18. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, samt 16 kap. 7 och 9 §§ 15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§ föräldrabalken. samt 16 kap. 7 och 9 §§ föräldrabalken. Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara ogifta, gäller det också de homosexuella samborna. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1994:1446. 22 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud Härigenom föreskrivs att 19 och 21 §§ lagen (1988:688) om besöksförbud skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 19 § -------------------------------------------------------------------- Förhandling inför rätten enligt Sammanträde inför rätten skall 4 § andra stycket lagen alltid hållas, om någon part begär (1946:807) om handläggning av det. domstolsärenden skall alltid hållas, om någon part begär det. 21 § -------------------------------------------------------------------- Vid rättens handläggning av Vid rättens handläggning av ärenden om besöksförbud gäller i ärenden om besöksförbud gäller i övrigt 2 § andra-femte styckena, övrigt lagen (1995:000) om 3 §, 4 § första och andra domstolsärenden. Därvid gäller i styckena, 5 § samt 9-12 §§ lagen fråga om begäran om prövning vad (1946:807) om handläggning av som sägs i den lagen om ansökan. domstolsärenden. Därvid gäller i fråga om begäran om prövning vad som sägs i den lagen om ansökan. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 23 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Härigenom föreskrivs att 6 kap. 14 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 kap. 14 §1 Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten. -------------------------------------------------------------------- Vid handläggningen av frågor Vid handläggningen av frågor som avses i 8 och 11 §§ tillämpas som avses i 8 och 11 §§ gäller vad som är föreskrivet i lagen lagen (1995:000) om domstols- (1946:807) om handläggning av ärenden. domstolsärenden. Tingsrätten är domför med en lagfaren domare. Om inte annat sägs i detta kapitel avgörs frågan om behörig domstol enligt 10 kap. rättegångsbalken. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1994:1523. 24 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade per- sonuppgifter Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § -------------------------------------------------------------------- Vid tingsrättens handläggning Vid tingsrättens handläggning gäller lagen (1946:807) om gäller lagen (1995:000) om dom- handläggning av domstolsärenden stolsärenden. i tillämpliga delar. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 25 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) Härigenom föreskrivs att 63, 64, 64 c och 65 §§ konkurrenslagen (1993:20) skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 63 §2 Domar och beslut av Stockholms tingsrätt i följande mål och ärenden får överklagas hos Marknadsdomstolen: 1. ålägganden enligt 23 § andra stycket och 25 §, 2. konkurrensskadeavgift enligt 26 §, 3. kvarstad enligt 32 §, 4. företagsförvärv enligt 34, 36, 41 och 43 §§, 5. undersökningar enligt 47 och 48 §§, och 6. prövning av överklaganden enligt 60 §. Beslut under rättegången i frågor som avses i 25, 32 eller 41 § skall överklagas särskilt. Ett beslut enligt 32 eller 41 § som meddelats innan rättegång har inletts skall överklagas som om beslutet meddelats under rättegång. -------------------------------------------------------------------- Beslut som avses i första stycket 6 får överklagas även av Konkurrensverket om tingsrätten ändrat verkets beslut. 64 § Om något annat inte följer av denna lag tillämpas, 1. beträffande rättegången i frågor som avses i 63 § första stycket 1-4, vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten, och -------------------------------------------------------------------- 2. beträffande handläggningen 2. beträffande handläggningen av frågor som avses i 63 § första av frågor som avses i 63 § första stycket 5 och 6, lagen stycket 5 och 6, lagen (1946:807) om handläggning av (1995:000) om domstolsärenden. domstolsärenden. -------------------------------------------------------------------- Vad som i 49, 50 och 52 kap. Vad som sägs om hovrätten i 49, rättegångsbalken sägs om hovrätten 50 och 52 kap. rättegångsbalken skall i stället gälla Marknads- samt 38 § första stycket domstolen. ärendelagen skall i stället gälla Marknadsdomstolen . **FOOTNOTES** 2 Senaste lydelse 1994:1494. 64 c §3 -------------------------------------------------------------------- Vid handläggning av ärenden När tingsrätten prövar ärenden som anges i 63 § första stycket som anges i 63 § första stycket 5 5 och 6 skall tingsrätten ha och 6 i sak, skall tingsrätten den sammansättning som anges i ha den sammansättning som anges 64 a § första stycket. Vid hand- i 64 a § första stycket. I ett läggning som avses i 3 och 4 §§ ärende som anges i 63 § första lagen (1946:807) om handlägg- stycket 5 får tingsrätten dock i ning av domstolsärenden skall stället bestå av en juristdomare tingsrätten dock bestå av en eller av en juristdomare och en lagfaren domare. I sådana fall ekonomisk expert, om det är får även en ekonomisk expert tillräckligt med hänsyn till delta i tingsrätten. ärendets beskaffenhet. Vid annan handläggning skall tingsrätten bestå av en juristdomare eller av en juristdomare och en eko- nomisk expert. 65 § -------------------------------------------------------------------- För Konkurrensverket som part För Konkurrensverket som part i mål eller ärenden enligt denna i mål enligt denna lag gäller i lag gäller, i fråga om föreläg- fråga om föreläggande för part och gande för part och parts parts utevaro det som i rätte- utevaro, vad som i rättegångs- gångsbalken är föreskrivet för åkla- balken är föreskrivet för åklaga- gare. re. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 3 Senaste lydelse 1993:681. 26 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) Härigenom föreskrivs att 63, 64, 64 c och 65 §§ konkurrenslagen (1993:20) skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 63 §4 Domar och beslut av Stockholms tingsrätt i följande mål och ärenden får överklagas hos Marknadsdomstolen: 1. ålägganden enligt 23 § andra stycket och 25 §, 2. konkurrensskadeavgift enligt 26 §, 3. kvarstad enligt 32 §, 4. företagsförvärv enligt 34, 36, 41 och 43 §§, 5. undersökningar enligt 47 och 48 §§, och 6. prövning av överklaganden enligt 60 §. Beslut under rättegången i frågor som avses i 25, 32 eller 41 § skall överklagas särskilt. Ett beslut enligt 32 eller 41 § som meddelats innan rättegång har inletts skall överklagas som om beslutet meddelats under rättegång. -------------------------------------------------------------------- Beslut som avses i första stycket 6 får överklagas även av Konkurrensverket om tingsrätten ändrat verkets beslut. 64 § Om något annat inte följer av denna lag tillämpas, 1. beträffande rättegången i frågor som avses i 63 § första stycket 1-4, vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten, och -------------------------------------------------------------------- 2. beträffande handläggningen 2. beträffande handläggningen av frågor som avses i 63 § första av frågor som avses i 63 § första stycket 5 och 6, lagen stycket 5 och 6, lagen (1946:807) om handläggning av (1995:000) om domstolsärenden. domstolsärenden. -------------------------------------------------------------------- Vad som i 49, 50 och 52 kap. Vad som sägs om hovrätten i 49, rättegångsbalken sägs om hovrätten 50 och 52 kap. rättegångsbalken skall i stället gälla Marknads- samt 38 § första stycket domstolen. ärendelagen skall i stället gälla Marknadsdomstolen . **FOOTNOTES** 4 Senaste lydelse 1994:1494. 64 c §5 -------------------------------------------------------------------- Vid handläggning av ärenden När tingsrätten prövar ärenden som anges i 63 § första stycket som anges i 63 § första stycket 5 5 och 6 skall tingsrätten ha och 6 i sak, skall tingsrätten den sammansättning som anges i ha den sammansättning som anges 64 a § första stycket. Vid hand- i 64 a § första stycket. I ett läggning som avses i 3 och 4 §§ ärende som anges i 63 § första lagen (1946:807) om handlägg- stycket 5 får tingsrätten dock i ning av domstolsärenden skall stället bestå av en juristdomare tingsrätten dock bestå av en eller av en juristdomare och en lagfaren domare. I sådana fall ekonomisk expert, om det är får även en ekonomisk expert tillräckligt med hänsyn till delta i tingsrätten. ärendets beskaffenhet. Vid annan handläggning skall tingsrätten bestå av en juristdomare eller av en juristdomare och en eko- nomisk expert. 65 § -------------------------------------------------------------------- För Konkurrensverket som part För Konkurrensverket som part i mål eller ärenden enligt denna i mål enligt denna lag gäller i lag gäller, i fråga om föreläg- fråga om föreläggande för part och gande för part och parts parts utevaro det som i rätte- utevaro, vad som i rättegångs- gångsbalken är föreskrivet för åkla- balken är föreskrivet för åklaga- gare. re. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 5 Senaste lydelse 1993:681. 27 Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334) Härigenom föreskrivs i fråga om skuldsaneringslagen (1994:334) dels att 32 § skall upphöra att gälla, dels att 21, 22, 27, 29 och 31 §§ skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 21 § Har någon borgenär motsatt sig förslaget skall kronofogdemyndigheten, om ansökan inte skall avslås enligt 12 § andra stycket, överlämna ärendet till tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt för vidare handläggning där. Om gäldenären inte är bosatt i Sverige skall ärendet överlämnas till Stockholms tingsrätt. -------------------------------------------------------------------- Om en tingsrätt då den tar emot ett ärende om skuldsane- ring finner att den inte är be- hörig, skall rätten överlämna ärendet till en tingsrätt som är behörig. Tingsrättens beslut om överlämnande får inte överklagas. 22 § Rätten får besluta om skuldsanering även om någon borgenär motsatt sig att gäldenären helt eller delvis befrias från ansvar för betalningen av borgenärens fordran. -------------------------------------------------------------------- Om inte annat följer av denna Om inte annat följer av denna lag, gäller för handläggningen lag, gäller lagen (1995:000) om lagen (1946:807) om handlägg- domstolsärenden för handlägg- ning av domstolsärenden. En ningen. tingsrätt skall vid handlägg- ningen alltid bestå av en lagfaren domare. Tingsrätten skall kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett sam- manträde vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prövas. Kallelsen skall delges de kända borgenärerna. Kallelsen skall sändas till gäldenären under den adress han senast uppgivit i ärendet. Gäldenären behöver inte delges. Till sammanträdet får också företrädare för socialnämnden eller annan kallas. Om någon som har kallats till sammanträdet uteblir, utgör det inte hinder för att avgöra ärendet. Kallelsen skall innehålla en erinran om detta. 27 § På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om skuldsanering enligt denna lag kan en tingsrätt som avses i 21 § upphäva eller, i fall som avses i 5, ändra beslutet om 1. gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i hemlighet gynnat någon borgenär för att inverka på skuldsaneringsfrågans avgörande, 2. gäldenären i sin ansökan om skuldsanering eller annars under ärendets handläggning medvetet har lämnat oriktiga uppgifter till men för borgenären, 3. gäldenären lämnat oriktig uppgift till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift som omfattas av skuldsaneringen eller underlåtit att lämna uppgift trots att han är uppgiftsskyldig och den oriktiga uppgiften eller underlåtenheten medfört att ett beslut blivit felaktigt eller inte fattats, 4. gäldenären inte följer betalningsplanen, såvida avvikelsen inte är ringa eller 5. gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats efter skuldsaneringen. I fall som avses i första stycket 5 skall ansökan ges in inom fem år från dagen för skuldsaneringen. Om betalningsplanen löper under längre tid gäller i stället den tiden. -------------------------------------------------------------------- Innan rätten prövar borgenärens Innan rätten prövar borgenärens ansökan skall gäldenären och de ansökan skall gäldenären och de borgenärer som avses i 19 § borgenärer som avses i 19 § höras. höras. I övrigt tillämpas lagen I övrigt gäller lagen (1995:000) (1946:807) om handläggning av om domstolsärenden för domstolsärenden. En tingsrätt handläggningen. skall vid handläggningen alltid bestå av en lagfaren domare. Upphävs ett beslut om skuldsanering, blir en borgen eller annan säkerhet som tredje man har ställt för betalning som avses i 8 § första stycket 3 ogiltig, om inte tredje mannen kände till eller borde känt till de i 27 § första stycket 1 angivna omständigheterna eller medverkade till att gäldenären åsidosatt sina förpliktelser enligt 27 § första stycket 2. 29 § -------------------------------------------------------------------- Kronofogdemyndighetens be- Kronofogdemyndighets beslut slut att avvisa eller avslå en att avvisa eller avslå en ansökan ansökan om skuldsanering, in- om skuldsanering, inleda skuld- leda skuldsanering eller fast- sanering eller fastställa en ställa en skuldsanering över- skuldsanering överklagas till klagas till den tingsrätt som den tingsrätt som avses i 21 §. avses i 21 §. Detsamma gäller Detsamma gäller kronofogdemyn- kronofogdemyndighetens beslut dighetens beslut att avskriva att avskriva ett ett skuldsaneringsärende från skuldsaneringsärende från vidare vidare handläggning. Vid överkla- handläggning. Överklagandet gande gäller lagen (1995:000) om skall ges in till domstolsärenden, om inte annat kronofogdemyndigheten inom tre följer av denna lag. Kronofog- veckor från dagen för beslutet. demyndigheten skall inte vara part i domstolen. Kronofogdemyndighetens beslut om att överlämna ett skuldsaneringsärende till tingsrätt får inte överklagas. Detsamma gäller ett beslut varigenom en ansökan om skuldsanering förklaras vilande. 31 § Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en tingsrätt, om inte hovrätten meddelat prövningstillstånd. -------------------------------------------------------------------- Prövningstillstånd behövs inte, Prövningstillstånd behövs inte, om överklagandet avser ett be- om överklagandet avser ett be- slut som rör någon annan än en slut som rör någon annan än en part, ett beslut genom vilket part, ett beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot en tingsrätten ogillat jäv mot en domare eller ett beslut genom domare eller ett beslut genom vilket en missnöjesanmälan eller vilket ett överklagande har ett överklagande har avvisats. avvisats. -------------------------------------------------------------------- I fråga om meddelade pröv- ningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje stycket rättegångsbalken tillämpas. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 28 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) Härigenom föreskrivs att 12 kap. 3 § och 18 kap. 10 § sjölagen (1994:1009) skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 12 kap. 3 § Den som ansöker om upprättande av en begränsningsfond skall betala fondbeloppet till rätten eller ställa tillfredsställande säkerhet för detta. I ansökningen, som skall vara skriftlig, skall sökanden redogöra för omständigheterna i saken och lämna uppgift om namn och adress på dem som kan antas vilja anmäla fordringar mot fonden. -------------------------------------------------------------------- I ärenden om begränsningsfond I ärenden om begränsningsfond gäller lagen (1946:807) om gäller lagen (1995:000) om handläggning av domstolsärenden, domstolsärenden, om inte annat om inte annat sägs i detta sägs i detta kapitel. kapitel. 18 kap. 10 § Sjöförklaring inom landet hålls av den tingsrätt som enligt 21 kap. 1 § utsetts att vara sjörättsdomstol. Behörig är den domstol som är närmast den hamn eller ort där sjöförklaringen skall hållas enligt 9 §. Regeringen kan dock för en viss hamn förordna att en annan av sjörättsdomstolarna skall vara behörig, om det är ändamålsenligt med hänsyn till trafikförbindelserna och övriga förhållanden. -------------------------------------------------------------------- Om annat inte följer av denna Om annat inte följer av denna lag, gäller för sjöförklaring inför lag, gäller för sjöförklaring inför domstol lagen (1946:807) om domstol lagen (1995:000) om handläggning av domstolsärenden. domstolsärenden. Vid sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av en lagfaren domare som ordförande och två personer med kunskap om och erfarenhet av sjöfart. Åtminstone en av de senare bör ha grundlig erfarenhet från tjänst som fartygs- eller maskinbefäl på handelsfartyg och nyligen ha utövat en sådan tjänst. Rätten utser för varje sjöförklaring de särskilda ledamöterna från en förteckning som Sjöfartsverket årligen upprättar för varje sjöfartsinspektionsdistrikt. Förteckningen skall uppta minst tjugo personer. Om det är ändamålsenligt i ett visst fall att en person med särskild sakkunskap deltar, får rätten tillkalla en sådan person att inträda som ytterligare ledamot i rätten även om han inte är upptagen i förteckningen. De särskilda ledamöterna skall vara svenska medborgare. Den som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte vara ledamot. De särskilda ledamöterna har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som meddelas av regeringen. I Danmark, Finland och Norge hålls sjöförklaring för ett svenskt fartyg av den domstol som är behörig enligt det landets lag. I övrigt hålls sjöförklaring utomlands av svensk utlandsmyndighet som enligt bemyndigande av Utrikesdepartementet har sådan behörighet. Om det lämpligen kan ske skall vid sjöförklaringen delta två av myndigheten tillkallade, i sjöfart kunniga personer, helst svenska, danska, finska eller norska medborgare, mot vilka inte förekommer jäv som gäller mot domare. Är ett deltagande av person med särskild sakkunskap ändamålsenligt i ett visst fall, får myndigheten tillkalla även en sådan person. På en ort där behörig svensk utlandsmyndighet inte finns, hålls sjöförklaringen av behörig dansk, finsk eller norsk utlandsmyndighet. I fråga om sjöförklaring inför en utlandsmyndighet gäller bestämmelserna om sjöförklaring vid domstol i tillämpliga delar. Utlandsmyndigheten får dock inte ta upp ed eller utfärda vitesföreläggande. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 29 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. dels att 54 och 56 §§ skall upphöra att gälla, dels att 52, 53, 55 och 62 §§ skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 52 § -------------------------------------------------------------------- I fråga om överklagande Vid överklagande gäller lagen tillämpas lagen (1946:807) om (1995:000) om domstolsärenden om handläggning av domstolsärenden inte annat föreskrivs i denna om inte annat föreskrivs i lag. denna lag. Därvid gäller beträf- fande överklagandet vad som föreskrivs om ansökan i den la- gen. 53 § -------------------------------------------------------------------- Tingsrätten skall vid avgöran- Vid handläggningen av ärendet de av ärendet bestå av en lag- består tingsrätten av en ju- faren domare och tre nämndemän. ristdomare. Om det finns sär- Vid handläggning i övrigt av skilda skäl med hänsyn till ären- ärendet är tingsrätten domför med dets beskaffenhet får tingsrätten en lagfaren domare. dock bestå av en juristdomare och tre nämndemän. 55 § -------------------------------------------------------------------- Tingsrättens beslut får av den disciplinansvarige eller det allmänna överklagas till hovrät- ten. Om tingsrätten har meddelat ett beslut som avses i 34 § andra stycket eller av- slagit ett yrkande om att verkställighet tills vidare inte skall få ske, får talan mot beslutet föras särskilt. -------------------------------------------------------------------- Hovrättens beslut får inte Ett beslut av hovrätten får överklagas. inte överklagas. 62 § -------------------------------------------------------------------- Ett beslut om ersättnings- Ett beslut om ersättningsskyl- skyldighet som fattats av en dighet som fattats av en sådan sådan chef i Försvarsmakten som chef i Försvarsmakten som avses avses i 20 §, av en annan i 20 §, av en annan myndighet än myndighet än Försvarsmakten, Försvarsmakten, eller av en kom- eller av en kommun, ett lands- mun, ett landsting eller en ting eller en kyrklig kommun kyrklig kommun får överklagas av får överklagas av den disciplin- den disciplinansvarige till ansvarige hos tingsrätten.Bestämmelserna itingsrätten.Bestämmelserna i 50-53 §§, 55 § första stycket 50-53 och 55 §§ gäller vid sådant första meningen och andra överklagande. stycket samt 56 § gäller vid så- dant överklagande. -------------------------------------------------------------------- Om överklagandet hos tings- rätten avser endast frågan om ersättningsskyldighet, skall dock vad som är föreskrivet om rättegången i tvistemål tillämpas. Avser talan ett beslut om både disciplinpåföljd och ersättnings- skyldighet, skall tingsrätten, om den disciplinansvarige begär det eller det annars finns skäl för det, handlägga frågan om er- sättningsskyldighet som särskilt mål i den för tvistemål före- skrivna ordningen. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Har ett mål om ersättningsskyldighet redan inletts vid tingsrätt när lagen träder i kraft gäller dock fortfarande äldre bestämmelser. 30 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450) Härigenom föreskrivs att 48, 50 och 51 §§ marknadsföringslagen (1995:450) skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 48 § -------------------------------------------------------------------- Vid handläggning av ärenden Vid handläggning av ärenden som som avses i 42 § andra stycket anges i 42 § andra stycket skall skall Stockholms tingsrätt ha Stockholms tingsrätt bestå av en den sammansättning som anges i juristdomare eller av en 45 § första stycket. Vid hand- juristdomare och en ekonomisk läggning som avses i 3 och 4 §§ expert. Om det finns särskilda lagen (1946:807) om handlägg- skäl med hänsyn till ärendets ning av domstolsärenden skall beskaffenhet får tingsrätten dock tingsrätten dock bestå av en ha den sammansättning som anges lagfaren domare. I sådana fall i 45 § första stycket. får även en ekonomisk expert delta i tingsrätten. 50 § Om något annat inte följer av denna lag, skall föreskrifterna i rätte- gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten tillämpas på mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § och mål om marknadsstör- ningsavgift enligt 22 §. I mål om skadestånd enligt 29 § gäller vad som är föreskrivet i rätte- gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är tillåten. -------------------------------------------------------------------- Vid Stockholms tingsrätt I ärenden som avses i 42 § skall lagen (1946:807) om andra stycket gäller lagen handläggning av domstolsärenden (1995:000) om domstolsärenden, tillämpas i ärenden som avses i om något annat inte följer av 42 § andra stycket, om något denna lag. annat inte följer av denna lag. 51 § -------------------------------------------------------------------- Vad som sägs i 49, 50 och 52 Vad som sägs i 49, 50 och 52 kap. rättegångsbalken om hov- kap. rättegångsbalken och i 38 § rätten skall i mål och ärenden första stycket lagen (1995:000) enligt denna lag i stället gälla om domstolsärenden om hovrätten Marknadsdomstolen. skall i mål och ärenden enligt denna lag i stället gälla Marknadsdomstolen. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 31 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion dels att 4 kap. 3 § skall upphävas, dels att 4 kap. 1 och 2 §§ skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 kap. 1 §1 -------------------------------------------------------------------- Om inte annat föreskrivs, gäl- Om inte annat föreskrivs, gäl- ler för rättens handläggning en- ler lagen (1995:000) om dom- ligt denna lag lagen stolsärenden för rättens handlägg- (1946:807) om handläggning av ning enligt denna lag. domstolsärenden. -------------------------------------------------------------------- Vid handläggning enligt 3 kap. tillämpas dock rättegångs- balkens bestämmelser om hand- läggningen av tvistemål. 2 §2 -------------------------------------------------------------------- En sådan förhandling som avses En sådan förhandling som avses i 3 kap. 23 § första stycket i 3 kap. 23 § första stycket skall äga rum så snart som möj- skall äga rum så snart som möj- ligt. Vid förhandlingen ligt. Om rekonstruktören, gälde- tillämpas bestämmelserna i nären eller en borgenär uteblir rättegångsbalken om huvud- från förhandlingen, hindrar det förhandling i tvistemål. Om inte att ackordsfrågan prövas och rekonstruktören, gäldenären eller avgörs. en borgenär uteblir från förhand- lingen, hindrar det inte att ackordsfrågan prövas och avgörs. -------------------------------------------------------------------- Rättens avgörande sker genom beslut. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 1 Lydelse enligt prop. 1995/96:5. 2 Lydelse enligt prop. 1995/96:5. Lagrådet Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-11-21 Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck, regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist. Enligt en lagrådsremiss den 26 oktober 1995 (Justitiedepartementet) har rege- ringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om domstolsärenden, m.fl. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsrådet, jur. dr. Peter Fitger. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Förslaget till lag om domstolsärenden Den nuvarande lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden är i allt väsentligt oförändrad sedan sin tillkomst år 1946. Många nya ärendegrupper har emellertid förts in under lagens tillämpningsområde samtidigt som rättegångsbalken, som ärendelagen i flera avseenden bygger på, har varit föremål för åtskilliga ingripande förändringar. Dessutom har tillkommit en förvaltnings- och förvaltningsprocesslagstiftning, som för förvaltningsmyndigheternas och förvaltningsdomstolarnas del behandlar frågor som till sin natur är näraliggande dem som behandlas i ärendelagen. Det får därför anses tillfredsställande att det nu föreligger ett utarbetat förslag till ny ärendelag avsedd att ersätta 1946 års lag. Den nuvarande ärendelagen innehåller endast ett fåtal procedurregler. I stället finns i 11 § en allmän bestämmelse av innebörd att rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål, i den mån de är tillämpliga, skall gälla i sådana avseenden som inte är reglerade i lagen. I anslutning till denna bestämmelse uttalade processlagberedningen vid lagens tillkomst att det inte torde kunna undvikas att i vissa fall tvekan kan uppstå huruvida ett visst lagrum i rättegångsbalken är tillämpligt eller ej men att en mera ingående reglering i lag av dessa frågor var förenad med betydande svårigheter och inte syntes lämplig med hänsyn till de olikartade förhållanden som kunde förekomma (NJA II 1947 s. 113). Vid utarbetandet av föreliggande förslag har en strävan varit att söka överbrygga dessa svårigheter. Förslaget är avsett att innehålla en i princip fullständig reglering av proceduren, samtidigt som det innehåller preciserade hänvisningar till rättegångsbalken på vissa punkter och ett generellt undantag för fall då det i en annan lag (med undantag av förvaltningslagen) finns bestämmelser som avviker från ärendelagen. En allmän hänvisning till rättegångsbalken har med denna lösning ansetts kunna avvaras. Även om förslaget till ny ärendelag från de angivna synpunkterna genomgående är följdriktigt utarbetat, är det ofrånkomligt att det uppkommer vissa olägenheter av det slag som antyddes, när vid den nuvarande ärendelagens tillkomst tanken på en mera fullständig reglering avvisades. Den utförliga reglering som den nya ärendelagen innehåller kan möjligen i någon mån öka risken för att man vid tillämpningen förbiser de speciella procedurregler som mycket ofta finns i den materiella lagstiftning som behandlar olika typer av ärenden och som skall tillämpas i stället för ärendelagens bestämmelser. Bestämmelserna i den materiella lagstiftningen är dessutom ibland utformade så att en viss procedur är mer eller mindre underförstådd, vilket någon gång kan ge upphov till tvekan om den särskilda lagen skall anses innehålla en från ärendelagen avvikande föreskrift eller ej. Ett exempel, som Lagrådet återkommer till, erbjuder frågan om ett ärende kan inledas muntligen. Vad avser förhållandet till rättegångsbalken för sådana fall då den föreslagna ärendelagen inte innehåller någon reglering som motsvarar balkens uttalas i motiven beträffande åtskilliga frågor att rättegångsbalkens regler får tillämpas analogt men i andra fall att balkens regler inte är avsedda att tillämpas eller att frågan bör lämnas oreglerad. Även om man får god ledning av motiven i dessa hänseenden, lär det inte kunna undvikas att situationer kan uppkomma, då man i avsaknad av en allmän hänvisning till rättegångsbalken kan hamna i tvekan om rättegångsbalkens regelsystem skall tillämpas eller ej. Med tanke på den utformning av lagen som har valts i förslaget vill Lagrådet dock inte förorda att lagen kompletteras med en sådan hänvisning. Vad som nu har sagts bör inte undanskymma att det omsorgsfullt utarbetade förslag till ärendelag som nu föreligger utgör ett betydelsefullt framsteg i fråga om regleringen. Lagrådet kan i allt väsentligt ansluta sig till de lösningar som har valts i olika frågor. Vissa detaljspörsmål behandlas särskilt i det följande. Principerna i den nuvarande ärendelagen har i viss utsträckning ansetts kunna tillämpas analogt för ärendegrupper som inte regleras i lagen, t. ex. ärenden som behandlas i rättegångsbalken men som där har fått en endast sparsam reglering (se t.ex. NJA 1994 s.33 och 749). En viss sådan analogisk tillämpning torde kunna förekomma även i fortsättningen. Det är tänkbart att man i ett senare skede skulle kunna ha anledning att överväga en utvidgning av den nya lagens tillämpningsområde även till åtminstone en del sådana ärendetyper, så att regleringen av de ärenden som ankommer på allmän domstol blir mera enhetlig. En särställning intar inskrivningsärendena. Vid jordabalkens tillkomst konstaterades att dessa ärenden inte skulle komma att omfattas av den nuvarande ärendelagen, eftersom inskrivningsmyndighet inte är att anse som allmän underrätt. Efter mönster av 11 § ärendelagen intogs i stället i 19 kap. 3 § jordabalken en regel av innebörd att bestämmelserna om tvistemål i tillämpliga delar skulle gälla i fråga om behandlingen av inskrivningsärenden i den mån an- nat inte följer av jordabalken (NJA II 1972 s. 450). När nu den bestämmelse i ärendelagen som utgjort förebild för jordabalkens regler slopas, skulle det ha varit följdriktigt om hänvisningen i jordabalken ändrades till att avse den nya ärendelagen. Lagrådet vill förorda att denna fråga tas upp i lämpligt samman- hang. Den nya ärendelagen är avsedd att tillämpas även i högre rätt. Detta föranleder i och för sig ingen erinran, även om ett alternativ skulle ha kunnat vara att lagen i detta hänseende hänvisat till rättegångsbalkens regler om överklagande av beslut. Lagrådet vill emellertid i detta sammanhang beröra en terminologisk fråga. I hovrätt och i Högsta domstolen, liksom för övrigt i kammarrätt och Regeringsrätten, betecknas överklagade ärenden alltid som mål. Enligt remissen (avsnitt 7.2) talar praktiska skäl med styrka för att man övergår till att beteckna dem som ärenden. Lagrådet vill hävda att de praktiska skälen talar i motsatt riktning, eftersom man då behåller en enhetlig beteckning för processer som anhängiggjorts genom överklagande av ett avgörande i lägre rätt, något som minskar risken för förbiseenden. 3 § Enligt andra stycket gäller jävsreglerna i 4 kap. 13 § rättegångsbalken, när en anställd i en tingsrätt, som inte är juristdomare, enligt särskild föreskrift handlägger ett ärende. Någon hänvisning görs dock inte till övriga jävsregler i 4 kap., t.ex. om skyldigheten att självmant anmäla ett jävsförhållande (14 §) eller om de åtgärder som får vidtas trots jäv (15 §). Jävsregeln i förevarande stycke har sin motsvarighet i 1 kap. 3 e § andra stycket rättegångsbalken. Den bestämmelsen gäller emellertid endast åtgärder som avses i paragrafens första stycke, dvs. beredande av ett mål. Reglerna i 4 kap. 14 och 15 §§ tar sikte närmast på den som handlägger ett mål eller ärende och inte på den som endast vidtar förberedande åtgärder, vilket kan förklara begränsningen i 1 kap. 3 e § andra stycket. En motsvarande begränsning görs inte i fråga om ett domstolsbiträde, som enligt 18 a § förordningen (1979:572) med tingsrättsinstruktion har förordnats att på eget ansvar handlägga vissa mål och ärenden. Även om varken tingsrättsinstruktionen eller nuvarande ärendelag innehåller någon jävsregel för sådant domstolsbiträde, får det antas att samtliga jävsregler i 4 kap. rättegångsbalken är tillämpliga. Enligt Lagrådets mening bör detsamma gälla för de anställda som avses i det nu föreslagna 3 § andra stycket. Lagrådet föreslår mot denna bakgrund att 3 § andra stycket med vissa redaktionella jämkningar i övrigt ges följande lydelse. „När en anställd i en tingsrätt, som inte är juristdomare, enligt särskild föreskrift handlägger ett ärende, gäller reglerna om jäv i 4 kap. rättegångsbalken.„ 4 § Att ett ärende skall inledas skriftligen utesluter inte, som påpekas i författningskommentaren, att så sker genom telefax. Eftersom överföring på telefax sker i elektronisk form, föreslår Lagrådet att ordet „elektroniskt„ i andra meningen ersätts med orden „i annan form„. Som Lagrådet inledningsvis antytt kan föreskriften att ett ärende skall inledas skriftligen ge upphov till tvekan om detta skall gälla även i de fall där den materiella lagstiftningen inte innehåller något sådant krav utan det tvärtom är underförstått att ärendet kan inledas muntligen. Ett exempel på detta är ett ärende som rör registrering av en bouppteckning. Enligt författningskommentaren bör ett sådant ärende behandlas som ett anmälningsärende, som då till följd av 4 § skall inledas skriftligen. En sådan ordning skulle enligt Lagrådets mening te sig alltför formalistisk i de fall då bouppteckningsingivaren inställer sig personligen i tingsrätten. Med den av Lagrådet föreslagna lydelsen av 4 § andra meningen blir det möjligt för regeringen att i sådana fall där skriftlig inledning av ett ärende inte anses nödvändig bestämma att förfarandet får inledas på annat sätt. 7 § I paragrafen föreslås att, när ett beslut av en förvaltningsmyndighet överklagas till tingsrätt, överklagandet skall ha kommit in till myndigheten inom tre veckor från dagen för beslutet. Valet av beslutsdagen som utgångspunkt för klagofristens beräkning är i överensstämmelse med vad som gäller som huvudregel enligt rättegångsbalken, en huvudregel som där har sin naturliga förklaring i att den muntliga handläggningen är ett grundläggande inslag i processen vid de allmänna domstolarna. Huvudregeln skall emellertid tillämpas också i de flesta mål där någon muntlig förhandling inte hålls, t.ex. i tvistemål på grund av att huvudförhandling inte behövs och inte heller begärs av någon av parterna. Beslutsdagen bildar vidare utgångspunkt för klagotiden i vissa typer av domstolsärenden, bl.a. ärenden för vilka gällande ärendelags hänvisning till tvistemålsreglerna i rättegångsbalken får genomslag i överklagandehänseende. Vad nu sagts talar för att ordningen enligt rättegångsbalkens huvudregel oftast kan tillämpas för domstolsärenden utan påtagliga risker för rättssäkerheten. I lagrådsremissen har också framhållits att detta system har fungerat väl under lång tid på åtskilliga områden. Vad saken nu gäller är emellertid i första hand att för ett förfarande, som hos såväl förvaltningsmyndighet som domstol väsentligen bygger på skriftlig handläggning med i praktiken begränsad skriftväxling, välja en grundläggande regel för klagotidsberäkning som bäst svarar mot rättssäkerhetens krav. Från sådan synvinkel framstår onekligen en modell med beräkning av klagotiden från delfåendet av beslutet som klart överlägsen. Den har också kommit till användning vid utformning av överklaganderegleringen i såväl förvaltningslagen som förvaltningsprocesslagen, vilka lagar ju bygger på att handläggningen normalt är enbart skriftlig. Här kan f.ö. hänvisas till Domstolsutredningens uttalande om att det är alldeles uppenbart att det system som förekommer i förvaltningsdomstolarna ger de bästa garantierna mot att den enskilde parten inte försitter möjligheter att överklaga (SOU 1991:106, del B s. 273). Frågan måste således på allvar ställas om inte förebilden för en ny och modern ärendelag i förevarande hänseende snarare bör sökas i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen än i rättegångsbalken. I lagrådsremissen anges att den nuvarande regleringen för klagotider företer en splittrad bild. De allra flesta av de specialbestämmelser om överklagande till tingsrätt som redovisas i lagrådsremissen återspeglar emellertid den ordning som gäller för förvaltningsprocessen eller också tillåter de obegränsad klagotid. Något underlag anges inte finnas för att nu mera allmänt ändra dessa bestämmelser om klagotidens utgångspunkt. De få exempel som remissen nämner på ärendeslag med överklagandefrist enligt rättegångsbalkens modell synes Lagrådet vara speciella och bör knappast kunna ge stöd för slutsatser med avseende på vad som i allmänhet är lämpligast för många andra ärendetyper. En synpunkt, som förts fram under remissbehandlingen av promemorian och som inte bör lämnas utan avseende vid bedömningen av vad som är lämpligaste ordning, är att det för förvaltningsmyndighet inte torde gälla någon generell regel som föreskriver att myndighetens beslut skall sändas ut samma dag som beslutet fattas. Förslag om en sådan generell regel läggs inte fram. Lagrådsremissens val av system för klagotidens beräkning motiveras inte minst av att det finns ett behov av att undvika onödiga och kostnadskrävande delgivningar. Några närmare synpunkter redovisas inte på vilka eller hur stora problem som skulle uppstå med delgivningar vid tillämpning av förvaltningsrättens system. Det kan dock i sammanhanget framhållas att det alls inte kan vara en nödvändig följd av ett sådant system att ett formligt delgivningsförfarande används i varje ärende eller ens i flertalet ärenden. Inom förvaltningsrätten förutsätts inte att ett beslut delgetts enligt delgivningslagen för att klagotid skall börja löpa. Det räcker med att parten skriftligen - exempelvis genom en vanlig lösbrevsförsändelse - har fått del av beslutet genom myndighetens försorg, låt vara att detta också innebär att man som utgångspunkt för överklagandetiden ofta måste godta partens egen uppgift om när denne fått del av beslutet. Mot bakgrund av det anförda och med hänsyn särskilt till den tyngd som bör tillmätas rättssäkerhetsaspekterna anser Lagrådet att argumenten för en bestämmelse av den föreslagna innebörden inte framstår som tillräckligt övertygande. Lagrådet vill därför förorda att bestämmelsen utgår, vilket skulle få till följd att tidsfristen för överklagande av förvaltningsmyndighets beslut med tillämpning av 23 § andra stycket förvaltningslagen räknas från dagen för delfående av beslutet. För särskilda ärendeslag kan författningarna inom resp. sakområde få uppta den avvikande reglering som efter närmare överväganden befinns lämplig och godtagbar med hänsyn till de klagandes rättssäkerhet. Med den av Lagrådet förordade lösningen kan hela den aktuella paragrafen slopas, eftersom paragrafens första mening inte innefattar någon avvikelse från vad som gäller enligt förvaltningslagen. 8 § I andra stycket föreskrivs enligt förslaget att, om tingsrätten i samband med att ett ärende inleds finner att den inte är behörig att handlägga ärendet, rätten skall lämna över den skrivelse genom vilken ärendet inleddes till en domstol som är behörig, om den som inlett ärendet inte har något att invända mot detta. Samma regel föreslås införd i rättegångsbalken såväl för brottmål som för tvistemål. Som regeln är avfattad skall skrivelsen lämnas över oberoende av om den domstol som är behörig är en annan tingsrätt eller en överrätt eller förvaltningsdomstol. Utan särskild föreskrift står det emellertid klart att endast svenska domstolar kan komma i fråga. Den föreslagna regeln synes ändamålsenlig för de allra flesta fall som den tar sikte på. Det förhållandet att regeln har fått en obligatorisk utformning torde emellertid kunna leda till vissa problem. I en del låt vara sällsynta fall kan forumfrågan vara svårbedömd och domstolarna ha olika mening. Om den tingsrätt vid vilken ärendet inleddes finner att en annan tingsrätt är behörig, kan den tingsrätten ha en annan uppfattning och anse att det är den ursprungliga tingsrätten som är behörig. Regeln innebär då att ärendet skall återlämnas till den tingsrätten, som i sin tur kan tänkas vidhålla sin uppfattning och därmed blir skyldig att sända över ärendet på nytt. Även om den som har inlett ärendet förutsätts kunna stoppa denna procedur genom att påfordra ett avvisningsbeslut, är detta förhållande inte helt tillfredsställande. Komplikationer kan också tän- kas uppstå, om en ansökan innehåller flera yrkanden och tingsrätten är obehörig endast beträffande något eller några av dessa liksom i fall då flera parter genom skilda skrifter har anhängiggjort ett mål eller ärende och alla inte går med på att ärendet lämnas över till en annan domstol. I fall då tingsrätten av handlingarna kan sluta sig till att ansökningen under alla förhållanden skall avvisas på annan grund än att den har givits in till fel forum, kan det framstå som onödigt att den översänds till annan domstol. Man måste vidare räkna med fall då tingsrätten omedelbart kan konstatera att den inte själv är behörig men ytterligare utredning behövs för att klarlägga vilken annan domstol som är behörig. Vad som har anförts nu ger vid handen att den nya regeln inte lämpligen bör få obligatorisk utformning utan ge tingsrätten utrymme att underlåta att sända över skrivelsen i fall då detta skulle kunna leda till komplikationer. Med hänsyn härtill och med vissa redaktionella justeringar i övrigt synes regeln i andra styckets första mening kunna få följande utformning. „Finner tingsrätten i annat fall i samband med att ett ärende inleds att den saknar behörighet att handlägga ärendet men att en annan domstol skulle vara behörig, skall tingsrätten lämna över den skrivelse genom vilken ärendet inleddes till den domstolen, om den som inlett ärendet inte har något att invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att skrivelsen överlämnas.„ I andra meningen enligt förslaget föreskrivs att skrivelsen skall anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot skrivelsen. En konsekvens av denna regel blir att om en annan parts - exempelvis en testamentstagares - rättsställning är beroende av att ett mål eller ärende inte inleds vid viss domstol inom en i lag angiven frist, denne inte kan vinna full säkerhet genom ett intyg från nämnda domstol om att så inte har skett vid fristens utgång. För att vara på den säkra sidan måste han avvakta under en tid som kan vara svår att bestämma, eftersom det kan tänkas att målet eller ärendet inletts vid annan domstol och denna till följd av balanser eller av annan orsak inte omedelbart uppmärksammar att felaktigt forum har valts. Komplikationer kan med hänsyn härtill också tänkas uppstå när det gäller att avgöra vid vilken tidpunkt ett intyg av nu aktuellt slag skall tilläggas fullt bevisvärde om partens rätt, om det uppvisas för vinnande av lagfart, i bank eller i något liknande sammanhang. Med hänsyn till det anförda kunde det möjligen finnas anledning att komplettera den föreslagna regeln med en föreskrift om att skrivelsen skall anses ha kommit in till rätt domstol samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot skrivelsen endast om den överlämnas till rätt domstol inom viss tid - t.ex. en månad - från det att den kom in till den första domstolen. Emellertid får det antas att komplikationer av det slag som nyss berörts blir så förhållandevis sällsynta att skäl saknas att tynga regeln med en sådan kompletterande föreskrift. 11 § Bestämmelsen, som anger att en förvaltningsmyndighet är motpart om en enskild överklagar dess beslut till tingsrätt, har en motsvarighet i förslag till en ny 7 a § i förvaltningsprocesslagen enligt regeringens proposition 1995/96:22 om tvåpartsprocess m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna. I det lagstiftningsärendet godtog regeringen Lagrådets förslag om en komplettering av 7 a § så att det angavs att förvaltningsmyndigheten är den enskildes motpart först sedan handlingarna överlämnats till domstolen. De skäl som Lagrådet anförde till stöd för sitt förslag talar för att även den nu aktuella bestämmelsen kompletteras på motsvarande sätt (jfr Bilaga 2 till nämnda proposition). Lagrådet föreslår att så sker. 30 § Bestämmelserna i denna paragraf har enligt författningskommentaren utformats efter förebild av det som gäller för tvistemål enligt 17 kap. 9, 12 och 13 §§ rättegångsbalken. Reglerna i dessa paragrafer skiljer sig från motsvarande regler i 31 § förvaltningsprocesslagen genom att upplysning om vad parterna skall iaktta vid ett överklagande av beslut under rättegången i ett tvistemål skall lämnas endast om part begär det. Eftersom förfarandet enligt domstolsärendelagen liksom enligt förvaltningsprocesslagen i princip är skriftligt, kan det ifrågasättas om inte sistnämnda lags regler om upplysningsskyldigheten i fråga om överklagande borde tillämpas också i domstolsärenden. I vart fall bör enligt Lagrådets mening parterna få besked om att upplysning om vad som skall iakttas vid överklagande kan begäras hos domstolen. Det finns annars risk för att en part låter nöja sig med att han eller hon fått veta att beslutet kan överklagas och tror att det kan ske utan tidsbegränsning. För att undvika risken för att en part lider rättsförlust föreslår Lagrådet, om inte 30 § utformas efter mönster av 31 § förvaltningsprocesslagen, att paragrafen, som i så fall för tydlighetens skull bör uppdelas i tre stycken, ges följande lydelse. „I de fall där ett beslut kan överklagas skall parterna få upplysning om detta. Innebär beslutet att ärendet har avgjorts skall parterna få upplysning om vad de skall iaktta vid ett överklagande. Om ärendet inte har avgjorts, lämnas upplysningen efter begäran från en part. Parterna skall underrättas om detta. Krävs det prövningstillstånd vid överklagande, skall parterna få upplysning även om detta och om de grunder på vilka sådant tillstånd kan meddelas.„ 38 § Enligt första stycket har för de under punkterna 1-3 angivna fallen som utgångspunkt för överklagandetidens beräkning valts dagen för domstolens beslut. Det är samma princip som enligt 7 § avses gälla som grundregel vid överklagande av förvaltningsmyndighets beslut till tingsrätt. I anslutning till 7 § har Lagrådet förordat att tidsfristen i stället skall räknas från dagen för delfående av beslutet. Enligt Lagrådets mening är vad Lagrådet där anfört till stöd för denna lösning i det väsentliga giltigt även i fråga om beslut varigenom domstol har avgjort ärendet utan att beslutet har meddelats vid ett sammanträde eller det vid ett sammanträde har angetts när beslutet kommer att meddelas. Det skulle således vara följdriktigt att också för dessa beslut ta dagen för delfåendet av beslutet som utgångspunkt för överklagandefristen. Även om det enligt Lagrådets uppfattning i första hand borde vara ärendenas skriftliga handläggningsform som styr vilken grundregel som skall väljas, finns det i detta lagstiftningsärende knappast tillräckligt underlag för att frångå lagrådsremissens förslag i förevarande paragraf, som ju ligger i linje med vad som hittills under lång tid har tillämpats hos de allmänna domstolarna. Lagrådet bedömer emellertid att spörsmålet om övergång i fall av skriftlig procedur till förvaltningsprocessens modell för klagotidens beräkning är av sådan vikt från rättssäkerhetssynpunkt att det förtjänar att utredas och övervägas närmare. 42 § I paragrafens andra mening föreskrivs enligt förslaget att, om det finns synnerliga skäl, resning eller undanröjande på grund av domvilla får beviljas även under andra omständigheter än som sägs i rättegångsbalken. Förslaget grundas bl. a. på uppfattningen att det åtminstone före 1988 års ändringar i rättegångsbalken förhöll sig så att resning och undanröjande på grund av dom- villa i domstolsärenden ansågs kunna beviljas efter mindre restriktiva principer än dem som enligt rättegångsbalken gäller för tvistemål. Huruvida en praxis av denna innebörd utbildat sig är dock enligt Lagrådets uppfattning tvivelaktigt; refererad rättspraxis medger knappast någon bestämd slutsats härvidlag. Det är här också att märka att, medan resning omfattas av en före- skrift i 11 kap. 11 § regeringsformen och således, när rättegångsbalkens regler inte anses tillämpliga, kan stödjas omedelbart på regeringsformen, något sådant resonemang inte kan föras beträffande klagan över domvilla, som är exklusivt reglerad i rättegångsbalken. De åsyftade ändringarna i rättegångsbalken år 1988 - 58 kap. 10 a § och 59 kap. 4 a § - kan för övrigt inte ha förändrat rättsläget med avseende på andra domstolsärenden än sådana som inleds genom överklagande till tingsrätten av ett avgörande av en förvaltningsmyndighet. Som anmärkts i remissprotokollet (avsnitt 7.6) kan det beträffande en stor grupp av domstolsärendena vara tveksamt om ett avslagsbeslut vinner rättskraft. I den mån sökanden har möjlighet att återkomma med en ny ansökan får det anses vara en öppen fråga om en resningsansökan över huvud taget kan tas upp till prövning, eftersom en förutsättning för detta har brukat anses vara att resning har någon praktisk funktion att fylla (se Welamson, Rättegång VI, 2 uppl. s. 198 f och 223; jfr NJA 1988 s.429, 1992 s. 420, 1993 s.108 och 1994 s. 525). Skulle resning anses kunna komma i fråga i sådana fall torde gälla att förutsättningarna är mera restriktiva än när det gäller domar och beslut i allmänhet (jfr NJA 1993 s.226). Vad som har sagts nu torde bli förhållandet även om resningsförutsättningarna utformas i enlighet med förslaget. Åtskilliga avgöranden i domstolsärenden får emellertid anses vara av det slaget att de vinner rättskraft, låt vara att frågan om rättskraft inte erhållit någon uttrycklig reglering i remissförslaget. Lagrådet vill med tanke på sådana fall inte motsätta sig att en allmän bestämmelse i enlighet med förslaget införs om att resning i domstolsärende kan beviljas när det finns synnerliga skäl, något som kommer att motsvara vad som numera enligt uttryckliga bestämmelser gäller inom förvaltningsrätten (37 b och c §§ förvaltningsprocesslagen i lydelse enligt SFS 1995:22). Att utsträcka denna princip till att även gälla klagan över domvilla synes emellertid inte tillräckligt motiverat och kan dessutom föranleda tolkningssvårigheter, bl. a. när det gäller att avgöra vad som skall anses utgöra domvilla. Det praktiska behovet av att principen blir tillämplig i fråga om klagan över domvilla är inte heller särskilt stort med hänsyn till att den omständigheten att ett rättegångsfel utgör domvilla inte hindrar att det också kan vara resningsgrund. Av motiven framgår att den föreslagna regeln är avsedd att kunna tillämpas inte bara på det sättet att resning skall kunna beviljas även under andra omständigheter än dem som anges i rättegångsbalken utan också så, att en resningsansökan skall kunna tas upp till prövning även när de i rättegångsbalken angivna tidsfristerna har försuttits och ansökningen alltså med tillämpning av balken skulle ha avvisats. Regelns avfattning bör med hänsyn härtill jämkas något. Lagrådet förordar att paragrafens andra mening får lyda: „ Om det finns synnerliga skäl, får resning äga rum även i andra fall än som föreskrivs i 58 kap. rättegångsbalken.„ Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken 20 kap. 6 § Godtas vad Lagrådet har förordat beträffande 7 § förslaget till lag om domstolsärenden blir andra meningen överflödig och kan utgå. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 10 kap. 20 a § Med hänvisning till vad som anförts i anslutning till 8 § förslaget till lag om domstolsärenden förordar Lagrådet att paragrafens första mening får följande lydelse. „Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att rätten saknar behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva ansökningen men att en annan domstol skulle vara behörig, skall ansökningen lämnas över till den domstolen, om sökanden inte har något att invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att ansökningen överlämnas.„ Som har anmärkts i remissprotokollet kan ett beslut om att överlämna en ansökan inte anses utgöra något slutligt beslut. Om en ansökan lämnas över till en annan domstol och även denna finner sig obehörig samt avvisar ansökningen, torde därför förutsättningar saknas för en tillämpning av 10 kap. 20 § andra stycket. 19 kap. 11 a § Lagrådet hänvisar till vad som har anförts vid 10 kap. 20 a §. Förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) 13 § Godtas vad Lagrådet har förordat beträffande 7 § förslaget till lag om domstolsärenden blir andra meningen överflödig och kan utgå. Övriga lagförslag Förslagen lämnas utan erinran. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 november 1995 Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Hellström, Peterson, Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Schori, Blomberg, Andersson, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Johansson Föredragande: statsrådet Freivalds Regeringen beslutar proposition 1995/96:115 En ny lag om domstolsärenden.