Post 6498 av 7186 träffar
Propositionsnummer ·
1995/96:167 ·
Kommunal uppdragsverksamhet avseende kollektivtrafik, m.m..
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 167
Regeringens proposition
1995/96:167
Kommunal uppdragsverksamhet avseende
kollektivtrafik, m.m..
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 7 mars 1996
Lena Hjelm-Wallén
Göran Persson
(Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till en lag om försöksverksamhet med rätt för
kommunala aktiebolag att bedriva uppdragsverksamhet inom sådan trafik som avses
i lagen (1985:449) om rätt att bedriva linjetrafik. Förslaget innebär en
utvidgning av den kommunala kompetensen inom den s.k. kollektivtrafiken. För att
få bedriva uppdragsverksamhet i en annan kommun eller i ett annat landsting
uppställs ett antal villkor i syfte att ge de kommunala och privata aktörerna
lika konkurrensvillkor. Villkor som uppställs är bl.a. att uppdragsverksamheten
skall bedrivas på affärsmässiga grunder, kostnadskalkyleras och särredovisas.
Borgens- och övriga ansvarsförbindelser som kommunen eller landstinget ingått
för bolaget skall också redovisas. Vidare föreslås regler om förbud för kommuner
och landsting att ge konkurrensbegränsande stöd till bolagen eller i övrigt
tillämpa annat konkurrensbegränsande förfarande.
I propositionen föreslås också ändringar i miljöskyddslagen (1969:387), ren-
hållningslagen (1979:596), hälsoskyddslagen (1982:1080) och lagen (1985:426) om
kemiska produkter. Ändringarna avser att göra det möjligt för kommuner att dels
delegera beslutanderätt till anställda i andra kommuner, dels att anlita annan
kommun för utredningar, tillsynsuppgifter och liknande.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1996. Lagen om försöks-
verksamhet föreslås gälla till utgången av år 2002.
1
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 4
2 Lagtext 5
2.1 Förslag till lag om försöksverksamhet med rätt för
kommunala aktiebolag att bedriva uppdragsverksamhet
inom sådan trafik som avses i lagen (1985:449) om rätt
att bedriva viss linjetrafik 5
2.2 Förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen
(1969:387) 62.3 Förslag till lag om
ändring i renhållningslagen
(1979:596) 7
2.4 Förslag till lag om ändring i hälsoskyddslagen
(1982:1080) 8
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:426) kemiska
produkter 9
3 Ärendet och dess beredning 10
4 Kommunal verksamhet 11
4.1 Serviceproduktion och myndighetsutövning 11
4.2 Kommunalrättsliga principer styr 11
4.3 Ökat inslag av konkurrens 14
4.4 Kommunal samverkan i dag 14
4.4.1 Viljan och behov av samverkan 14
4.4.2 Företag och kommunalförbund 15
4.4.3 Samverkansavtal 16
4.4.4 Andra former för samverkan 16
4.5 Behov av utökad kompetens inom vissa sektorer17
4.5.1 Kommunalteknik 17
4.5.2 Det sociala området 20
4.5.3 Hälso- och sjukvården 22
5 Kommunal uppdragsverksamhet inom lokal
och regional kollektivtrafik 23
5.1 Vidgad kommunal kompetens i Danmark och Finland23
5.2 Vidgad kommunal kompetens för kommunala
trafikaktiebolag 24
5.3Villkor för kommunal kompetens 28
6 Kommunal samverkan om myndighetsutövning 37
7 Ikraftträdande och kostnadskonsekvenser 44
2
8 Författningskommentar 45
8.1 Förslaget till lag om försöksverksamhet med rätt för
kommunala aktiebolag att bedriva uppdragsverksamhetinom sådan trafik som
avses i lagen (1985:449) om rätt
att driva linjetrafik 45
8.2 Förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen
(1969:387) 47
8.3 Förslaget till lag om ändring i renhållningslagen
(1979:596) 48
8.4 Förslaget till lag om ändring i hälsoskyddslagen
(1982:1080) 48
8.5 Förslaget till om ändring av lagen (1985:426) om kemiska
produkter 49
Bilaga 1Arbetsgruppens sammanfattning av betänkandet Kommu-nal
uppdragsverksamhet och kommunal samverkan om myndighetsutövning (Ds
1995:13) 51
Bilaga 2Arbetsgruppens lagförslag (Ds 1995:13) 53
Bilaga 3Förteckning över remissinstanser (Ds 1995:13)55
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996.56
3
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om försöksverksamhet med rätt för kommunala aktiebolag att bedriva
uppdragsverksamhet inom sådan trafik som avses i lagen (1985:449) om rätt att
driva viss linjetrafik,
2. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387),
3. lag om ändring i renhållningslagen (1979:596),
4. lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:1080),
5. lag om ändring av lagen (1985:426) om kemiska produkter.
4
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om försöksverksamhet med rätt förkommunala aktiebolag att
bedriva uppdragsverksamhet inom sådan trafik som
avses i lagen (1985:449) om rätt att driva viss
linjetrafik
1 § Ett kommunalt aktiebolag får, i enlighet med bestämmelserna i denna lag,
driva verksamhet som avses i lagen (1985:449) om rätt att driva viss linjetrafik
utan att verksamheten har sådan anknytning till kommunen, landstinget eller dess
medlemmar som avses i 2 kap. 1 § kommunallagen (1991:900).
Verksamheten får drivas endast på uppdrag av en kommun eller ett landsting
eller av en trafikhuvudman enligt lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss
kollektiv persontrafik.
Med kommunalt aktiebolag menas ett sådant aktiebolag som avses i 3 kap. 16-
19 §§ kommunallagen.
2 § Uppdragsverksamheten skall drivas på affärsmässiga grunder.
Som underlag för uppdragsersättningen skall en ekonomisk kalkyl upprättas.
Kalkylen skall innehålla samtliga relevanta direkta och indirekta kostnader samt
intäkter.
3 § I aktiebolagets årsredovisning skall kostnaderna, intäkterna och resultatet
av uppdragsverksamheten redovisas särskilt.
Av redovisningen skall också framgå vilka borgensförbindelser och övriga
ansvarsförbindelser som kommunen eller landstinget har ingått för bolaget.
4 § En kommun eller ett landsting får inte stödja uppdragsverksamheten på ett
sådant sätt att konkurrensen hämmas eller i övrigt tillämpa annat
konkurrensbegränsande förfarande.
5 § Ett aktiebolag som deltar i försöksverksamheten är skyldigt att till rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer lämna de upplysningar och
handlingar som behövs för uppföljning av försöksverksamheten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996 och gäller till utgången av år 2002.
5
2.2 Förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen
(1969:387)
Härigenom föreskrivs att det i miljöskyddslagen (1969:387) skall införas en
ny bestämmelse, 39 b § av följande lydelse.
-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
39 b §
En kommun får träffa avtal
med en annan kommun om
att uppgift som kommunen
har enligt denna lag
skall ombesörjas helt
eller delvis av den
andra kommunen. Kommunen
får dock inte överlåta
befogenheten att avgöra
ärenden.
Kommunen får också efter
överenskommelse med en
annan kommun uppdra åt en
anställd i den kommunen
att besluta på kommunens
vägnar i ett visst ärende
eller en grupp av ären-
den, dock inte i de fall
som avses i 6 kap. 34 §
kommunallagen
(1991:900). Föreskrifter-
na i 6 kap. 24-27 och 35 §§
kommunallagen om jäv och
anmälan av beslut till
nämnd skall tillämpas på
den som fattar sådana
beslut.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
6
2.3 Förslag till lag om ändring i renhållningslagen
(1979:596)
Härigenom föreskrivs att det i renhållningslagen (1979:387) skall införas en
ny bestämmelse, 21 a §, av följande lydelse.
-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21 a §
En kommun får träffa avtal
med en annan kommun om
att tillsynsuppgift som
kommunen har enligt den-
na lag skall ombesörjas
helt eller delvis av den
andra kommunen. Kommunen
får dock inte överlåta
befogenheten att avgöra
ärenden.
Kommunen får också efter
överenskommelse med en
annan kommun uppdra åt en
anställd i den kommunen
att besluta på kommunens
vägnar i ett visst ärende
eller en grupp av ären-
den, dock inte i de fall
som avses i 6 kap. 34 §
kommunallagen
(1991:900). Föreskrif-
terna i 6 kap. 24-27 och
35 §§ kommunallagen om jäv
och anmälan av beslut
till nämnd skall tillämpas
på den som fattar sådana
beslut.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
7
2.4 Förslag till lag om ändring i hälsoskyddslagen
(1982:1080)
Härigenom föreskrivs att det i hälsoskyddslagen (1982:1080) skall införas en
ny bestämmelse, 2 a §, av följande lydelse.
-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelae Föreslagen lydelse
2 a §
En kommun får träffa avtal
med en annan kommun om att
uppgift som kommunen har
enligt denna lag skall
ombesörjas helt eller delvis
av den andra kommunen.
Kommunen får dock inte
överlåta befogenheten att
avgöra ärenden.
Kommunen får också efter
överenskommelse med en annan
kommun uppdra åt en anställd
i den kommunen att besluta
på kommunens vägnar i ett
visst ärende eller en grupp
av ärenden, dock inte i de
fall som avses i 6 kap. 34 §
kommunallagen (1991:900).
Föreskrifterna i 6 kap. 24-
27 och 35 §§ kommunallagen om
jäv och anmälan av beslut
till nämnd skall tillämpas på
den som fattar sådana
beslut.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
8
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:426) om kemiska produkter
Härigenom förskrivs att det i lagen (1985:426) om kemiska produkter skall
införas en ny bestämmelse, 14 a §, av följande lydelse.
-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 a §
En kommun får träffa avtal
med en annan kommun om
att uppgift som kommunen
har enligt denna lag
skall ombesörjas helt
eller delvis av den
andra kommunen. Kommunen
får dock inte överlåta
befogenheten att avgöra
ärenden.
En kommun får också
efter överenskommelse med
en annan kommun uppdra åt
en anställd i den
kommunen att fatta
beslut på kommunens vägnar
i ett visst ärende eller
en grupp ärenden, dock
inte i de fall som avses
i 6 kap. 34 §
kommunallagen
(1991:900).
Föreskrifterna i 6 kap.
24-27 och 35 §§ kommunal-
lagen skall tillämpas på
den som fattar sådana be-
slut.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
9
3 Ärendet och dess beredning
Den 1 januari 1992 trädde den nya kommunallagen (1991:900) i kraft.
I samband med behandlingen av propositionen 1990/91:117 om en ny kommunallag
uttalade konstitutionsutskottet att ett fortsatt arbete borde komma till stånd i
vissa frågor (bet. 1990/91:KU38). Riksdagen anslöt sig till utskottets
ståndpunkt (rskr. 1990/91:360). I anledning härav bemyndigade regeringen den 13
februari 1992 chefen för Civildepartementet att tillkalla en kommitté (dir.
1992:12) med uppgift att överväga olika åtgärder för att stärka den lokala
demokratin. Kommittén antog namnet Lokaldemokratikommittén (C 1992:01). Genom
tilläggsdirektiv (dir. 1992:88) fick kommittén i uppdrag att också utreda
förutsättningarna för kommuner och landsting att bedriva uppdragsverksamhet.
Kommittén avlämnade bl.a. delbetänkandet Kommunal uppdragsverksamhet (SOU
1992:128) vari förslag lämnades om försöksverksamhet för kommuner och landsting
med uppdragsverksamhet under en treårsperiod. Betänkandet har remissbehandlats.
I propositionen 1993/94:188 om ändringar i kommunallagen m.m. uttalade
regeringen att den bl.a. med hänsyn till remissutfallet inte var beredd att
lägga fram förslag om kommunal uppdragsverksamhet men angav att frågorna kommer
att beredas vidare. Konstitutionsutskottet uttalade vid sin behandling av
propositionen att utskottet utgick ifrån att regeringen skulle återkomma till
riksdagen med förslag i dessa frågor (bet. 1993/94:KU40).
Ett antal kommuner har till regeringen anmält intresse av att deltaga i den
försöksverksamheten som föreslogs i betänkandet Kommunal uppdragsverksamhet (SOU
1992:128).
Genom beslut den 1 juli 1994 inrättade chefen för Civildepartementet en
arbetsgrupp med uppgift att utreda förutsättningarna för kommuner och landsting
att dels bedriva uppdragsverksamhet åt varandra, dels använda varandras personal
för handläggning av uppgifter i första hand när det gäller myndighetsutövning
mot enskilda. Arbetet har resulterat i promemorian Kommunal uppdragsverksamhet
och kommunal samverkan om myndighetsutövning (Ds 1995:13). Sammanfattning av
promemorian finns i bilaga 1 och lagförslaget framgår av bilaga 2. Promemorian
har remissbehandlats samt även varit föremål för en hearing med deltagande av
några av remissinstanserna. En förteckning över samtliga remissinstanser finns i
bilaga 3. En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig hos
Finansdepartementet (dnr Fi 95/1765).
10
4 Kommunal verksamhet
4.1 Serviceproduktion och myndighetsutövning
Kommuner och landsting har i lag uttryckligen ålagts att förse medborgarna med
samhällsservice av skiftande slag (obligatoriska verksamheter). Inom den
frivilliga sektorn är däremot graden av kommunalt engagemang beroende av vad som
lokalt kan anses vara av allmänt intresse att bedriva.
Inom varje kommun och landsting fastställer fullmäktige vilken kommunal nämnd
som skall handha och ansvara för de olika uppgifterna. För att kunna fullgöra
sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt måste nämnderna i praktiken ha
tillgång till personal - i vissa fall med särskild kompetens. Beroende på
verksamhetsområde består de personella resurserna dels av personer som är
anställda i kommunen eller i landstinget, dels av anlitade uppdragstagare.
Den kommunala servicen ("den kommunala service- och tjänsteproduktionen") kan
- beroende på tillgång och efterfrågan, geografiskt läge m.m. - skilja sig både
till innehåll och omfattning mellan landets kommuner och landsting. I dag sker
produktionen vanligen både inom kommunens respektive landstingets egen
organisation med hjälp av dess egen personal och med hjälp av utomstående
entreprenörer. En stor del av den kommunala tjänsteproduktionen sker också inom
ramen för kommunalt ägda företag. Det finns i dag ca 1500 kommunala företag
varav ca 1100 aktiebolag. En viss del av produktionen sker dessutom i de för
närvarande ca 30 verksamma kommunalförbunden.
Inom de obligatoriska verksamheterna har kommunerna och landstingen att i
mycket stor utsträckning handlägga ett stort antal ärenden och fatta en mängd
beslut som berör enskilda människor på ett mer eller mindre ingripande sätt.
Större delen av dessa beslut är rättsligt sett att betrakta som
myndighetsutövning, vilket kräver att handläggarna har god erfarenhet och
kompetens - ibland till och med specialistkompetens för att säkerställa att
ärendena hanteras enligt de grundläggande allmänna förvaltningsrättsliga
principerna.
Ofta är det svårt att dra en exakt gräns mellan vad som är service- och
tjänsteproduktion och vad som är myndighetsutövning. Många gånger finns det i en
verksamhet inslag av båda delarna. Klart är dock att kommunala företag inte utan
lagstöd kan ägna sig åt myndighetsutövning. Klart är också att kommuner och
landsting inte utan lagstöd kan delegera beslutanderätt till anställda i andra
kommuner eller landsting.
4.2 Kommunalrättsliga kompetensprinciper styr
Allmänt
Kommunal verksamhet har länge omgärdats av ett antal rättsliga grundprinciper.
De flesta har vuxit fram genom rättspraxis. En del av dessa har under årens lopp
kommit att lagfästas och då framför allt i kommunallagen.
Principerna har vuxit fram i syfte att begränsa den kommunalrättsliga kom-
petensen.
Tanken bakom de kommunalrättsliga principerna är, förutom att begränsa den
kommunalrättsliga kompetensen, att kommunerna respektive landstingen skall
dimensionera sina resurser så att de kan producera den mängd tjänster som de
egna kommun- eller landstingsmedlemmarna har behov av. Kommunal verksamhet får
således inte permanent överdimensioneras i syfte att skapa utrymme för att kunna
sälja ett överskott av tjänster till andra. Ett exempel på undantag från detta
finns inom skolans område. Av vissa bestämmelser i 4 kap. skollagen (1985:1100)
följer att en kommun får dimensionera sina skolor för att kunna ta emot elever
från andra kommuner.
De principer som är av särskilt intresse för möjligheterna att vidga kom-
munernas och landstingens möjligheter att köpa och sälja tjänster över kommun-
respektive landstingsgränserna, är lokaliserings-, likställighets- och
självkostnadsprinciperna.
Lokaliseringsprincipen
Lokaliseringsprincipen (2 kap. 1 § kommunallagen 1991:900) ställer upp vissa
hinder både mot att kommuner och landsting säljer tjänster till varandra och mot
att de samverkar och erbjuder varandra sin kompetens i fråga om
myndighetsutövning. Lokaliseringsprincipen innebär att den verksamhet som en
kommun eller ett landsting bedriver skall ha en anknytning till det egna
geografiska området eller till de egna medlemmarna.
En kommun kan som huvudregel inte ägna sig åt allmän entreprenadverksamhet i
syfte att behålla en jämn sysselsättning för den egna personalen eller för att
expandera verksamheten utöver den egna kommunens behov.
Kommunala företag är på samma sätt som de kommunala myndigheterna bundna av
lokaliseringsprincipen och kravet på att den verksamhet som bedrivs är av
allmänt intresse för kommun- respektive landstingsmedlemmarna. Företagen har
således inte vidare kommunalrättslig kompetens än vad kommunerna eller
landstingen har.
I rättspraxis har lokaliseringsprincipen försetts med viktiga modifikationer
som hänger samman med dels befolkningens rörlighet, dels ofullkomligheter i
kommunindelningen. Rättspraxis har godtagit att undantag från denna princip
skett på så sätt att kommuner och landsting får sälja tillfällig
överskottskapacitet på marknaden. Det finns emellertid ingen generellt giltig
måttstock varken för vad som är att betrakta som "tillfälligt" eller vad som är
"överskott". I kravet på tillfällighet ligger dock förutsättningen att en
verksamhet inte permanent får göra sig beroende av intäkter från externa kunder.
Inom vissa sektorer har det dock i lag tillskapats möjligheter för kommuner
och landsting att t.ex. sluta avtal om visst samarbete över kommungränserna. I
vissa lagar, såsom i skollagen (1985:1100), hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
och räddningstjänstlagen (1986:300) förutsätts dessutom att ett sådant samarbete
sker.
Likställighetsprincipen
Likställighetsprincipen (2 kap. 2 § kommunallagen) innebär att det inte är
tillåtet för kommunerna och landstingen att särbehandla vissa medlemmar eller
grupper av medlemmar annat än på objektiv grund. Principen har stor betydelse
när det gäller att fastställa avgifter och taxor. I ett läge där det blir
aktuellt att tala om att kommunala tjänster skall prissättas på affärsmässig
grund kan likställighetsprincipen utgöra ett hinder mot detta (jfr prop.
1993/94:162). Principen gäller all kommunal verksamhet, även den som bedrivs
inom ramen för de kommunala företagen.
Självkostnadsprincipen
En kommun eller ett landsting får enligt självkostnadsprincipen inte ta ut högre
avgifter än som svarar mot kostnaden för de tjänster eller nyttigheter som
kommunen eller landstinget tillhandahåller (8 kap. 3 b § kommunallagen). Det
finns inte någonstans angivet exakt hur självkostnaden skall räknas fram.
Allmänt kan sägas att i princip samtliga kostnader som vid en normal affärs-
mässig drift är motiverade från företagsekonomisk synpunkt bör kunna läggas till
grund för självkostnadsberäkningen (prop. 1993/94:188).
I angiven proposition anges att självkostnadsprincipen som huvudregel bör
gälla i all kommunal verksamhet och oberoende av om verksamheten bedrivs i egen
regi eller genom anlitande av utomstående entreprenörer. I de fall kommunen
eller landstinget utför en uppgift genom egna företag eller genom att anlita
utomstående entreprenörer behöver emellertid tilllämpningen av
självkostnadsprincipen i det enskilda fallet regleras i avtal, bolagsordningar
eller andra liknande rättsliga dokument.
Eftersom det råder en osäkerhet om i vilken utsträckning självkostnads-
principen är tillämplig i de fall en kommun eller ett landsting tillhandahåller
prestationer på en konkurrensutsatt marknad finns det anledning att överväga
föreskrifter om att principen inte skall tillämpas i de fall kommuner och
landsting tillåts sälja tjänster till varandra (jfr prop. 1993/94:188 och prop.
1993/94:162).
Andra begränsningar
Kommuner och landsting får bara driva sådan näringsverksamhet som drivs utan
vinstsyfte och som går ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller
tjänster åt medlemmarna i den egna kommunen eller i det egna landstinget (2 kap.
7 § kommunallagen).
11
4.3 Ökat inslag av konkurrens
Under senare år har en allt större del av den kommunala verksamheten utsatts för
konkurrens. Graden av konkurrensutsättning skiftar mellan olika typer av
verksamhet.
Det har blivit allt vanligare att kommuner och landsting på marknaden köper
kompetens eller kapacitet inom olika områden som man av olika anledningar inte
själv har tillgång till inom den egna organisationen. Det kan t.ex. gälla
städtjänster eller att någon för kommunens räkning genomför ett
utredningsuppdrag eller hjälper till vid rekrytering av personal. Det blir också
allt vanligare att kommuner och landsting anlitar entreprenörer för att sköta
större eller mindre delar av den kommunala tjänsteproduktionen.
Genom de förslag som lades fram i prop. 1992/93:43 Ökad konkurrens i kommunal
verksamhet, har förtydligats att uppgifter som inte innefattar
myndighetsutövning kan läggas ut på entreprenad. Här hänvisas till 4 §
socialtjänstlagen (1980:620), 3 och 4 §§ hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), 5
§ tandvårdslagen (1985:125) och 3 § lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med
kommunal primärvård.
Många kommuner och landsting har under flera år använt sig av möjligheten att
göra sina inköp genom offentliga upphandlingar. Upphandlingsproceduren
reglerades tidigare i kommunala upphandlingsreglementen. Sedan den 1 januari
1994, när lagen (1992:1528) om offentlig upphandling trädde i kraft, är
kommunerna och landstingen skyldiga att upphandla många typer av varor och
tjänster. En effekt av lagen är att kommuner och landsting inte längre kan köpa
de varor och tjänster som anges i bilagan till lagen om offentlig upphandling
direkt utan föregående upphandling.
Genom den ökade konkurrensutsättningen har många privata entreprenörer givits
möjligheten att på entreprenad driva olika kommunala verksamheter. I flera fall
har detta inneburit ett mer effektivt utnyttjande av de kommunala resurserna än
om verksamheten drivits vidare i egen regi. Dessutom har konkurrensutsättningen
tydliggjort kostnaderna i många kommunala verksamheter som tidigare drivits i
egen regi.
Det har dock visat sig att det finns verksamhetsområden där de privata
alternativen på marknaden för serviceproduktion är i stort sett obefintliga
eller väldigt få. Detta kan i vissa fall förklaras av att verksamheten är
specialiserad eller att verksamheten av tradition bedrivits av det offentliga i
egen regi.
4.4 Kommunal samverkan i dag
4.4.1 Viljan och behovet av samverkan
Viljan och behovet av att samverka kommuner och landsting emellan har ökat
markant under de senaste åren. På många håll upplever man att det inte är
rationellt att alla kommuner och landsting var och en på sitt håll strävar efter
att själva bygga upp och driva alla typer av kommunal verksamhet. Detta gäller i
fråga om både service- och tjänsteproduktion och hanteringen av vissa typer av
myndighetsutövning. Kommunerna och landstingen samverkar därför i dag i olika
former. Samverkan kan vara antingen offentligrättslig eller civilrättslig.
Kommuner och landsting söker hela tiden finna nya vägar för att utnyttja sina
egna och andras resurser på ett rationellare sätt.
Samverkan är som regel frivillig. På vissa områden förutsätts det dock att
kommunerna samverkar. Samverkan medför många gånger kostnadsbesparingar. I de
fall lagstiftningen inte ger stöd för annat är kommuner och landsting i stort
hänvisade till att samverka i mer formella former. De möjligheter som i huvudsak
erbjuds i dag är att bilda gemensamma företag eller att bilda kommunalförbund.
Samverkan i dessa former kräver ingen föregående upphandling.
Inom vissa mer kapitalkrävande verksamheter krävs det i många fall att
verksamheten har en viss minsta basvolym för att investeringar skall löna sig
och för att resurserna och det kunnande som finns inom kommunerna och
landstingen skall kunna utnyttjas rationellt.
Det finns också ett behov av en ökad flexibilitet i resursutnyttjandet. Detta
gäller inte minst inom t.ex. kollektivtrafiken. I dessa fall kan det även i ett
samhällsekonomiskt perspektiv i vissa fall te sig mest rationellt och lönsamt
att några producerar en större volym av en tjänst som sedan andra kan ta del av.
Mot detta skall emellertid ställas de risker för t.ex. underprissättning och
andra konkurrenssnedvridande effekter som kan följa av att en verksamhet som
direkt eller indirekt är skattefinansierad och inte utsatt för det
konkurrenstryck som råder på en konkurrensmarknad, får börja agera på en marknad
som är större än det egna geografiska området.
Det är ett känt faktum att många kommuner och landsting i dag bedriver
uppdragsverksamhet som utifrån nu gällande rätt kan ifrågasättas. Behovet av
samverkan - under kortare eller längre tid - är ett viktigt skäl för att ut-
vecklingen gått dithän. Behovet har också visat sig t.ex. när verksamhet byter
huvudman eller när kommuner delas.
4.4.2 Företag och kommunalförbund
De kommunalrättsliga förutsättningarna för att bilda kommunala företag för
skötseln av kommunala angelägenheter framgår av 3 kap. 16-18 §§ kommunallagen.
Det är inte föreskrivet några särskilda begränsningar vad avser valet av
företagsform för driften av olika verksamheter. Företagen får dock inte hantera
myndighetsutövningsärenden. På de specialreglerade områdena får en kommunal
angelägenhet i princip inte överlåtas till ett särskilt rättssubjekt om det i en
författning angetts att ett visst kommunal organ skall handha detta.
I dag finns ca 1500 kommunala företag. Aktiebolaget är den associationsform
som används mest. De kommunala företagen har inte större kommunalrättslig
kompetens än vad var och en av dess delägare har.
Kommunalförbund regleras i kommunalförbundslagen (1985:894). I dag finns i
landet ca 30 kommunalförbund. De flesta förbunden har bara ett
verksamhetsområde. De vanligaste verksamhetsområdena är räddningstjänst (8),
vatten och avlopp (5), utbildning (5) samt vård och behandling (5). Ett
kommunalförbund är, till skillnad från ett företag, en offentligrättslig sam-
arbetsform - en myndighet. Kommunalförbundet har kommunalrättslig kompetens att
hantera alla typer av kommunala frågor, t.o.m. myndighetsutövning och det utan
särskilt lagstöd.
När ett kommunalförbund väl bildats har det exklusiv kommunalrättslig
kompetens att sköta den eller de uppgifter som lagts över. Förbundets medlemmar
(= dess bildare) tappar motsvarande kompetens i och med att uppgiften förs över
från dem till förbundet.
När det gäller möjligheterna att bilda kommunalförbund gäller att de kommuner
eller landsting som väljer denna samarbetsform måste ha samma kommunalrättsliga
kompetens att driva den verksamhet man tänkt sig att föra över till förbundet.
Detta följer av 1 kap. 1 § kommunalförbundslagen. Ett rättsligt hinder för att
bilda kommunalförbund kan således vara att en kommun har en viss kommunal-
rättslig kompetens som ett visst landsting som önskar vara medlem inte har och
tvärtom. Utan särskilt lagstöd är kommunalförbundet i det fallet inte en möjlig
form för samarbete.
4.4.3 Samverkansavtal
Det finns också vissa möjligheter för kommuner och landsting att sluta
samverkansavtal om vissa delar av den kommunala verksamheten. Detta är en
privaträttslig samarbetsform. De kommuner och landsting som sluter avtalet
förverkligar avtalet genom att var och en fattar de erforderliga besluten och
vidtar de åtgärder man kommit överens om.
Möjligheterna att sluta samverkansavtal är störst inom den icke obligatoriska
verksamheten. Det kan t.ex. handla om att man samordnar utbildning för
personalen. Det finns också exempel på samarbete i form av sambruk av offentliga
resurser på en viss ort och över huvudmannaskapsgränserna. Inom den
obligatoriska skolverksamheten finns exempel på att två eller flera kommuner
inom ramen för ett samverkansavtal kan bilda ett samverkansområde för utbildning
på nationella program (5 kap. 5 § skollagen).
I vissa fall förutsätter samverkan ekonomiska uppgörelser mellan kommunerna.
Det finns emellertid även områden där man kan samarbeta utan att det för den
skull behöver leda till att kommunerna och landstingen behöver ersätta varandra
ekonomiskt för sina insatser.
4.4.4 Andra former för samverkan
Den 1 januari 1996 trädde lagen (1995:1285) om försöksverksamhet med gemensam
nämnd för flera landsting i kraft. Lagen innebär att två eller flera landsting
eller landstingsfria kommuner får tillsätta en gemensam nämnd för att enligt 10
§ hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) fullgöra ledningsuppgifter inom hälso-
och sjukvården. Konstruktionen innebär inte att någon ny juridisk person bildas
utan de samverkande landstingen kommer även fortsättningsvis att vara huvudmän
för den bedrivna sjukvården inom respektive landsting. Till grund för lagen
ligger bestämmelserna i kommunallagen och i hälso- och sjukvårdslagen.
Regeringen beslutar om deltagande i försöksverksamheten. Lagen gäller intill
utgången av år 2000.
En annan form för samverkan kan ske mellan kommun, landsting och en allmän
försäkringskassa. Enligt lagen (1994:566) om lokal försöksverksamhet med
finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och
socialtjänst får lokal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan
socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst bedrivas i syfte att
pröva möjligheterna till en effektivare användning av tillgängliga resurser.
Försöksverksamheten kan bedrivas genom ett beställarförbund som bildas av de som
deltar i försöken eller genom ett kommunalförbund som bildas av det landsting
och den kommun som deltar. Regeringen prövar frågan om ett deltagande i försöks-
verksamheten. Lagen gäller till utgången av år 1998.
Enligt lagen (1994:686) om försöksverksamhet med medborgarkontor får en kommun
träffa avtal med en statlig myndighet, en allmän försäkringskassa eller ett
landsting om att åt dessa utföra sådana förvaltningsuppgifter som inte innebär
myndighetsutövning. De uppgifter som kan komma ifråga är service och rådgivning
av enklare och mer rutinbetonade slag. Syftet med försöksverksamheten angavs i
propositionen 1993/94:187 vara att få ytterligare kunskaper och erfarenheter om
hur ett organiserat samarbete över kommunala och statliga myndighetsgränser kan
utformas. Vidare angavs i propositionen att frågan om myndighetsutövning vid
medborgarkontor kommer att utredas vidare. Civildepartementet bereder för närva-
rande den s.k. MKB-utredningens betänkande Myndighetsutövning vid medborgar-
kontor (SOU 1995:61). Betänkandet innehåller konkreta förslag om hur samverkan
med förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning bör ske.
4.5 Behov av utökad kompetens inom vissa sektorer
4.5.1 Kommunalteknik
Vad är kommunalteknik?
En stor och viktig del av den kommunala verksamheten utgörs av vad som brukar
sammanfattas under beteckningen kommunalteknik. Exempel på kommunaltekniska
verksamheter är gatukontorens skötsel av vägnätet, gröna ytor, gatubelysning,
trafikskyltar, drift och underhåll av el-, vatten- och avloppsnät, renhållning,
städning, skötsel av idrottsanläggningar och allmänt reparations- och under-
hållsarbete. Kommunalteknisk verksamhet karaktäriseras i hög grad av att den i
huvudsak är till för att internt tillgodose kommunens behov av skötsel av dess
anläggningar av olika slag.
12
Marknadssituationen
Mer än hälften av den kommunaltekniska verksamheten är i dag utsatt för
konkurrens. Skälet till att en relativt stor andel av verksamheten drivs i egen
regi är dels strategiskt och dels att det finns ett behov av både flexibilitet
och kontinuitet i verksamheten. Man önskar inte heller göra sig alltför beroende
av de stora byggföretagen.
En kommuns möjligheter att kompensera t.ex. säsongsvariationer i behovet av
kommunintern service med arbete åt andra uppdragsgivare är begränsat till att på
marginalen sälja sin tillfälliga överkapacitet på marknaden.
Ca 10-15 procent av den kommunaltekniska verksamheten säljs till externa
kunder. I första hand säljs tjänsterna till andra kommunala aktörer.
Möjligheterna till interkommunal samverkan i dag
Det förekommer att kommuner har ett samarbete mellan varandra där samarbetet
bl.a. bygger på möjligheten att hyra in varandras resurser.Rättspraxis visar att
en kommun endast i mycket speciella fall får erbjuda sina interna tjänster och
produkter på den allmänna marknaden (RÅ 1977 ref. 77). Det fordras tungt vägande
skäl för att sådant skall anses kompetensenligt. Kommunens intresse av att
fortlöpande kunna sysselsätta egen personal och eget kapital gör inte ensamt att
beslutet blir kompetensenligt utan det fordas någon ytterligare omständighet för
att beslutet skall anses kompetensenligt.
Kommuner och landsting har enligt rättspraxis vissa möjligheter att sälja s.k.
tillfälliga överskottskapaciteter utan hinder av lokaliseringsprincipen. I flera
rättsfall har Regeringsrätten ansett att det är kompetensenligt att ett lands-
tingstvätteri erbjuder sina tjänster även till den privata marknaden (RÅ 1950
ref. 22 och RÅ 1993 ref. 12). I det ena av dessa fall angavs dessutom att det
får anses naturligt att ett tvätteri, bl.a. för att undvika onödig kapital-
förstöring, under en övergångstid och vid tillfällig överskottskapacitet i
mindre omfattning konkurrerar på den allmänna marknaden så länge det inte kan
visas att det innebär någon beaktansvärd affärsrisk eller är ett brott mot
lokaliseringsprincipen. Extern försäljning har enligt praxis ansetts kom-
petensenlig då den motsvarat upp till 15-16 procent av hela omsättningen.
I ett mål från Kammarrätten i Sundsvall (Regeringsrätten meddelade inte
prövningstillstånd) hade domstolen att ta ställning till om det kunde anses
kompetensenligt dels att Malå kommun åtagit sig att sköta sophanteringen i
Sorsele kommun, dels att Sorsele kommun åtagit sig att ombesörja grovsophämtning
såväl i den egna kommunen som i Malå kommun. Kammarrätten angav i sina domskäl
att det inte finns något absolut hinder mot att en kommun i speciella
situationer säljer tillfällig överkapacitet utanför det egna området om det
ligger i de egna kommunmedlemmarnas intresse att så sker. Sorsele kommuns beslut
att anlita Malå kommun som entreprenör stred därför inte mot lag. Detsamma
gällde Sorsele kommuns beslut att ombesörja grovsophämtningen i Malå kommun.
I ett mål från Regeringsrätten (RÅ 1992 ref. 61) som i och för sig inte rör
det renodlade kommunaltekniska området utan räddningstjänsten belystes
möjligheterna att sälja tjänster externt. Regeringsrätten ansåg det kompetens-
enligt att en brandförebyggande avdelning inom en kommun drev viss
konsultverksamhet åt enskilda. Verksamhetens omfattning var maximerad till fem
procent av avdelningens totala omsättning och två promille av brandförsvarets
totala verksamhet. Konsultverksamheten ansågs ha en naturlig anknytning till den
förebyggande verksamheten inom brandskyddsområdet som enligt
räddningstjänstlagen åligger den ansvariga nämnden. Regeringsrätten ansåg vidare
att omfattningen fick anses vara begränsad och pekade på att verksamheten inte
skulle drivas med vinst utan endast täcka sina kostnader.
Behov av vidgad kompetens?
Frågan är om det finns ett behov av att mer generellt eller för endast vissa
delverksamheter inom det kommunaltekniska området öka möjligheterna till extern
försäljning. När det gäller försäljningen till privata köpare kvarstår kravet på
att det inte får röra sig om annat än försäljning av tillfällig
överskottskapacitet.
Generellt sett kan man säga att kommunaltekniken är ett område av den
kommunala verksamheten där det i störst utsträckning synes förekomma extern
försäljning. Det är oklart hur stor del av försäljningen som rent faktiskt
faller inom vad som kan anses vara försäljning av tillfällig överskottskapacitet
och vad som eventuellt ligger inom respektive utanför den rättsliga gråzonen.
Efter ikraftträdandet av lagen om offentlig upphandling torde det mesta av den
kommunaltekniska verksamheten som sådan falla inom ramen för lagens krav på
upphandling. En annan sak är att tröskelvärdena i många fall är högre än värdet
på den tjänst man säljer vilket medför att ett enklare upphandlingsförfarande
kan tillämpas.
Riksdagen har beslutat om en avreglering av elmarknaden från och med den 1
januari 1996 (prop. 1993/94: 164, bet. 1993/94:NU22, rskr. 1993/94:358 och prop.
1994/95:222, bet. 1995/96:NU1, rskr. 1995/96:2). Avsikten med avregleringen är
att produktion och försäljning av el skall kunna ske i konkurrens. Kommunal
verksamhet som drivs i privaträttsliga former är enligt lagen (1994:618) om
handel med el, m.m. undantagen från lokaliserings,- självkostnads och
likställighetsprinciperna. Kommunerna får med andra ord sälja och producera sin
el utanför kommunen om det sker i en från kommunen separat juridisk person.
Kommunerna har givits denna rätt på elsidan för att det ansetts finnas ett behov
av att låta de kommunala elproducenterna få agera på samma villkor som de
privata när marknaden har släppts fri.
En referensgrupp inom Civildepartementet tog år 1994 fram ett förslag om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Förslaget berörde bl.a. kommunernas
möjligheter att driva va-anläggningar i andra kommuner. Referensgruppen föreslog
bl.a. att kommunala huvudmän skall ges större möjligheter att både driva och äga
allmänna va-anläggningar i annan kommun. Frågan har sedermera överlämnats till
Plan- och byggutredningen (M 1992:03) som enligt sina tilläggsdirektiv (dir.
1994:65) bl.a. har att göra en översyn av lagen (1970:244) om allmänna vatten-
och avloppsanläggningar m.m.
Regeringens slutsats när det gäller det kommunaltekniska området i stort är
att de möjligheter som finns i dag att sälja tillfällig överskottskapacitet
synes vara tillräckliga. Regeringen är därför inte nu beredd att föreslå en
vidgning av kompetensen på detta område. Det finns enligt regeringens mening
dock anledning att fortsatt följa utvecklingen inom det kommunaltekniska
området.
4.5.2 Det sociala området
Möjligheter till samverkan
Inom det sociala området finns det redan i dag exempel på lagbestämmelser som
medger eller förutsätter samarbete mellan kommuner och mellan landsting. Enligt
hälso- och sjukvårdslagen får ett landsting träffa avtal om att ta emot
patienter som är bosatta i ett annat landsting. Ett annat exempel är den nya
alkohollagen (1994:1738) som ger främst mindre kommuner med ett begränsat antal
ärenden en möjlighet att anlita en annan kommun främst för tillsynsuppgifter och
mera komplicerade tillståndsutredningar. Beslutsfunktioner i sådana enskilda
ärenden kan dock inte lämnas över till annan kommun.
Socialtjänstkommittén konstaterade i sitt huvudbetänkande Ny socialtjänstlag
(SOU 1994:139) att lokaliseringsprincipen är ett rättsligt hinder för att öka
möjligheterna för en kommun att bistå en annan kommun eller ett annat landsting
med åtgärder inom socialtjänsten. Kommittén konstaterade att det krävs
lagändringar om samarbetet mellan kommunerna skall bli mer flexibelt.
Kommittén föreslog i sitt förslag till ny socialtjänstlag en bestämmelse som
enligt kommittén skulle öka möjligheterna för en kommun att överlämna arbets-
uppgifter till en annan kommun.
Kommittén ansåg att ett avtal endast bör få träffas mellan kommuner om det kan
motiveras utifrån ett effektivt resursutnyttjande för den kommun som
tillhandahåller tjänsterna. Skälet till att kommittén föreslog denna begränsning
var att man ville förhindra kommunala åtaganden som inte har sin huvudsakliga
grund i den egna kommunens behov. Kravet innebär en spärr mot sådana expansiva
satsningar som enbart företas med syfte att sköta arbetsuppgifter åt en eller
flera andra kommuner. Kommittén ansåg att sådana åtaganden på lång sikt kan visa
sig vara mycket kostsamma för den erbjudande kommunens skattebetalare och
dessutom innebära ett ineffektivt resursutnyttjande. Kommittén ansåg också att
tjänsterna skall prissättas så att självkostnaden görs till lägsta möjliga
prisnivå. En prissättning utifrån självkostnaden som högsta prisnivå kan enligt
kommittén inverka menligt på konkurrensen.
Familjerådgivning
Fram till den 1 januari 1995 var ansvaret för familjerådgivning oreglerat.
Familjerådgivning drevs i huvudsak av landstingen. Viss verksamhet bedrevs också
av vissa kommuner och av kyrkan. Familjerådgivningen tillhör den del av
socialtjänsten som inte utgör myndighetsutövning.
Från den 1 januari 1995 har kommunerna ålagts ett ansvar för att de som så
önskar får tillgång till familjerådgivning (12 a § socialtjänstlagen,
SFS 1994:10). Skälet till att kommunerna skall vara huvudmän för verksamheten är
att det finns en nära anknytning till kommunernas verksamhet inom socialtjänsten
(prop. 1993/94:4).
Inom landstingen och i vissa större kommuner har under årens lopp byggts upp
en väl fungerande verksamhet med för uppgifterna kompetent personal. I
propositionen betonas att det är viktigt att familjerådgivningen får vara en
självständig verksamhet. Den skall inte inordnas i den övriga verksamheten som
bedrivs inom socialtjänsten. Det anges vidare bl.a. att det, av hänsyn till för-
troendet för familjerådgivningen, inte är tillfredsställande om en
socialsekreterare som är verksam i den vanliga socialtjänsten som delsyssla
också påtar sig familjerådgivning.
I propositionen föreslog regeringen att det i lagtexten skulle klargöras att
familjerådgivning skulle lämnas antingen genom kommunens egen försorg eller
efter särskild överenskommelse av annan lämplig vårdgivare. Kommunen skulle
alltså inte vara tvingad att driva verksamheten i egen regi. Socialutskottet
delade regeringens bedömning men ansåg att förtydligandet som regeringen
föreslog i 12 a § socialtjänstlagen var obehövligt med hänvisning till vad som
stadgas i 4 § samma lag. I 4 § sägs att en kommun får sluta avtal med någon
annan om att utföra kommunens uppgifter inom socialtjänsten. Utskottet betonade
också vikten av att den kompetens som vid tiden för riksdagens beslut fanns inom
familjerådgivningen skulle tas tillvara i den nya organisationen. Kommunerna
borde således enligt utskottet kunna uppdra åt landstingen eller annan lämplig
vårdgivare att handha den faktiska verksamheten.
Inför kommunernas övertagande av huvudmannaskapet för familjerådgivningen har
frågan om kommunernas och landstingens möjligheter att samarbeta om familjeråd-
givningen diskuterats. Uttalandena i propositionen och i utskottets betänkande
har i denna del ansetts oklara.
Lokaliseringsprincipen sätter som nämnts upp hinder för att kommuner och
landsting får sälja sina tjänster utanför sitt geografiska område. Det krävs
uttryckligt lagstöd för att t.ex. ett landsting skall få sälja familjerådgivning
till en kommun. Att i lagtext ange att kommun får sluta avtal med annan ger
nämligen inte andra kommuner eller landsting en automatisk kompetens att vara
avtalsparter.
I praktiken har det visat sig att de mindre och även vissa av de medelstora
kommunerna har ett behov av att kunna utnyttja den kompetens som finns utanför
det egna geografiska området för att kunna leva upp till huvudmannaskapet. Olika
lösningar har valts i olika delar av landet. I huvudsak rör det sig om fyra
typlösningar: egen regi, entreprenad, kommunalförbund eller "värdkommun" där en
kommun säljer tjänsten till andra kommuner. I något fall fortsätter dessutom
landstinget sin verksamhet på entreprenad åt vissa kommuner. Det är svårt att på
sikt hålla god kompetens med en enda eller endast ett par familjerådgivare i en
kommun. Dessutom blir medborgarnas möjligheter att välja familjerådgivare
begränsat. Till detta skall läggas förarbetsuttalandena om att
familjerådgivningen dels skall vara en självständig verksamhetsgren inom
socialtjänsten, dels att det inte är lämpligt att socialsekreterare förutom sitt
engagemang i övriga delar av socialtjänsten även agerar som familjerådgivare.
Socialtjänstkommitténs förslag är för närvarande föremål för beredning inom
Socialdepartementet. Regeringen föreslår därför inte nu någon ändring i
socialtjänstlagen.
4.5.3 Hälso- och sjukvård
Det är angeläget att även landstingen kan använda sina begränsade resurser på
ett så effektivt sätt som möjligt och att offentliga huvudmän aktivt kan
samarbeta. Då landsting och kommuner endast kan verka inom sitt geografiska
område ger den nu gällande hälso- och sjukvårdslagen samt tandvårdslagen i
praktiken bara privata företag rätt att utföra uppdragsverksamhet åt ett
landsting. Landstingsförbundet har i remissammanhang ansett att det kan finnas
anledning att överväga möjligheter för landstingen att utanför det egna området
bedriva uppdragsverksamhet med inriktning på områdena för hälso- och sjukvård,
tandvård och handikapphjälpmedel.
Mot bakgrund av den beredning som pågår av Socialtjänstkommitténs förslag är
dock regeringen inte nu beredd att föreslå förändringar inom hälso- och
sjukvårdslagstiftningen.
13
5 Kommunal uppdragsverksamhet inom lokal ochregional kollektivtrafik
5.1 Vidgad kommunal kompetens i Danmark och Finland
Vid den genomgång av olika områden av kommunernas verksamhet som redovisats i
avsnitt 4 har det visat sig att det finns behov av att utvidga den kommunala
kompetensen inom vissa områden. Behovet av utvidgningar av den kommunala
kompetensen har även uppmärksammats bl.a. i Danmark och i Finland. I Danmark har
under de senaste åren kommunerna och amterna (landstingen) getts rätt att sälja
tjänster till varandra och även till offentliga myndigheter. I Finland har
kommuner möjlighet att samarbeta med varandra om kollektivtrafiktjänster.
Danmark
I Danmark har kommunerna och amterna sedan år 1994 en rätt att bedriva
anläggnings-, drift- och underhållsarbeten på varandras vägar. Innan kommunerna
och amterna får lägga anbud skall de ha gjort en “full-cost omkostnads-
kalkulation„ över de samlade omkostnaderna för att utföra tjänsten. Särskild
räkenskap skall föras över de arbeten man utför åt varandra. Det ställs dock
inte något krav på att det måste föras särskilda räkenskaper för varje enskilt
arbete. Kommunerna och amterna bör efterkalkylera sina arbeten för att
kontrollera utfallet av det arbete man utfört. Trafikministeriet ger ut
vägledning för hur omkostnadskalkyleringen skall gå till. Syftet med väg-
ledningen är att säkra lika konkurrensförhållanden mellan offentliga och privata
anbudsgivare.
Från den 1 juli 1995 har kommuner och amter en generell rätt att sälja sina
tjänster till myndigheter. Syftet med denna lagstiftning är att ge kommuner och
amter bättre möjligheter att utnyttja sina befintliga resurser som material,
maskinpark, personal osv. på ett effektivt sätt. I lagen finns intaget ett antal
villkor för att säkra att avtal sluts i konkurrens och under öppenhet. Ett
sådant är att kommunerna bara får sälja kompetensenlig verksamhet som de
bedriver i förvaltningsform. Någon begränsning av vilken typ av kompetensenlig
verksamhet som får säljas görs inte. Det ställs inte heller upp några krav på
att uppdragsverksamheten skall drivas i separata resultatenheter och inte heller
något formellt krav på särredovisning. Kommunerna måste innan de avger anbud och
sluter avtal ha räknat på de samlade omkostnaderna för att utföra tjänsterna.
Detta utgör sedan det lägsta belopp som anbudet kan sättas till. Efter att
tjänsten utförts skall kommunerna och amterna redogöra för det ekonomiska
utfallet. Tjänsterna får varken säljas eller köpas utan föregående upphandling.
Det gäller dock bara för köp över ett visst belopp som fastställs av
inrikesministeriet. En utvärdering av lagen skall ske efter två år.
Finland
I lagen om tillståndspliktig persontrafik har sedan den 15 juli 1994 införts en
ny regel som innebär att kommunerna har kompetens att bedriva kollektivtrafik
utanför den egna kommunen. Den ger också kommuner möjlighet att samarbeta med
varandra vid produktion och anskaffning av kollektivtrafiktjänster. Genom
bestämmelsen har man velat betona vikten av samarbete mellan kommunerna.
Bestämmelsen tar sikte särskilt på fall då tjänster produceras för
grannkommunen. I förarbeten till lagen berörs även konkurrensaspekten. Där anges
att konkurrensen främjas av att kommunerna ges möjlighet att erbjuda sina
trafiktjänster utanför den egna kommunen om de förlorat en offerttävling i den
egna kommunen. Vidare anges att en sådan ordning bidrar till att upprätthålla
konkurrensen samtidigt som det motverkar konkurrenshinder i de kommuner som
själva producerar trafiktjänster och hindrar kartellbildning. Reglerna om
offentlig upphandling skall iakttas vid anskaffning av trafiktjänster.
5.2 Vidgad kommunal kompetens för kommunala trafik-aktiebolag
Regeringens förslag: Kommunala aktiebolag ges rätt att under vissa
förutsättningar bedriva försök med uppdragsverksamhet i andra kommuner eller
landsting inom sådan trafik som avses i lagen (1985:449) om rätt att bedriva
viss linjetrafik. Försöksverksamheten får bedrivas till utgången av år 2002.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Arbetsgruppen har dock föreslagit att en permanent lag skall införas.
Remissinstanserna: Många remissinstanser tillstyrker eller har ej något att
erinra mot förslaget om vidgad kompetens för kommunala trafikbolag. En del av
remissinstanserna däribland Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet och
flera kommuner och landsting anser att förslaget är alltför begränsat och att en
generell utvidgning av den kommunala kompetensen i stället bör ske. Några
remissinstanser avstyrker förslaget däribland Konkurrensverket och Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län under hänvisning bl.a till att reglerna inte innebär
en tillfredsställande garanti för att uppdragsverksamheten inte stöds med
skattemedel. Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges Industriförbund, Tjänste-
förbundet och Företagarnas riksorganisation m.fl. avstyrker förslaget på
liknande grunder. Svenska Lokaltrafikföreningen och Svenska Bussbranschens Riks-
förbund ställer sig i princip positiva till förslaget men anser att villkor om
konkurrensutsättning på hemmamarknaden och om avkastningskrav bör ställas upp
för att åstadkomma ett konkurrensneutralt förslag. Flera av de negativa remiss-
instanserna menar att Underprissättningsutredningens förslag (Konkurrens i
balans, SOU 1995:105) bör avvaktas innan förslag läggs om utvidgning av den kom-
munala kompetensen.
Skälen för regeringens förslag
Marknadssituationen
År 1985 ändrades yrkestrafiklagstiftningen för att möjliggöra ökad konkurrens.
Syftet var att öka samordningen av trafiken och att åstadkomma ett bättre
resursutnyttjande (prop. 1984/85:168). Tidigare tillämpades ett system som
innebar att endast den som hade formellt tillstånd att utföra linjetrafiken hade
ensamrätten att driva trafiken på sin linjesträckning. I gengäld fanns det en
skyldighet att bedriva linjetrafik enligt den fastlagda och av tillstånds-
myndigheten godkända tidtabellen. Tillståndsmyndighet var länsstyrelsen.
Den lokala och regionala kollektiva persontrafiken med buss i Sverige bedrivs
i dag med ca 7 000 bussar fördelade på totalt ca 350 privata och kommunala
företag. År 1993 uppgick kostnaderna för denna trafik inklusive lokal och
regional spårtrafik till ca 13,6 miljarder kronor. Kostnaderna uppgick 1994 till
ca 14,5 miljarder kronor. Självfinansieringsgraden - i huvudsak biljettintäkter
- uppgick 1993 till ca 47 procent. Resten utgjordes av bidrag från kommuner,
landsting och staten. Självfinansieringsgranden har under senare år ökat
beroende bl.a. på ikraftträdandet av lagen (1991:1528) om offentlig upphandling
och på höjda taxor för kollektivtrafiken.
Den av Svenska Lokaltrafikföreningen förda statistiken anger de olika
trafikföretagens ägarandel av den totala bussparken. Marknaden domineras i dag,
förutom av de kommunala bussföretagen, av bussföretagen Swebus AB och Linjebuss
AB. De kommunala bussföretagen (27 stycken) hade 1994 sammanlagt ca 39 procent
av marknaden för bussar för lokal och regional kollektivtrafik varav Stor-
stockholms Lokaltrafik AB (SL) ca 14 procent. Swebus AB hade vid samma tidpunkt
ca 29 procent och Linjebuss AB ca 16 procent av marknaden. Övriga 16 procent av
marknaden delades av övriga i huvudsak mindre privata bussföretag.
De kommunala trafikföretagen bedriver kollektivtrafik med olika färdmedel
såsom buss, tunnelbana, spårvagn och pendeltåg. Det är framför allt i de större
kommunerna som olika former av spårbunden trafik ingår i verksamheten.
Sedan år 1989 har Swebus AB och Linjebuss AB stärkt sina marknadspositioner
genom att dels vinna kommunala anbudstävlingar, dels köpa upp kommunala
bussföretag och då framför allt sådana företag som förlorat en anbudstävling
till förmån för Swebus AB respektive Linjebuss AB. Linjebuss AB har under åren
1989 till 1994 ökat sin marknadsandel från ca 5 till ca 16 procent. De kommunala
företagen inkl. SL har under motsvarande period tappat marknadsandelar från ca
51 (SL ca 17 procent) till ca 39 procent (SL ca 14 procent). Övriga kommunala
bolag förutom SL tappade under perioden således marknadsandelar från 34 till 25
procent. De mindre privata företagens marknadsandel har legat i stort sett
stilla.
23
Olika konkurrensförutsättningar
En stor del av kollektivtrafiken upphandlas i dag i konkurrens. Bussföretagen
har dock sins emellan inte samma förutsättningar att agera på en konkurrens-
utsatt marknad. De kommunala företagen är till skillnad mot de övriga, av hänsyn
till den kommunalrättsliga lokaliseringsprincipen, förhindrade att erbjuda sina
tjänster utanför sitt eget geografiska område. En annan skillnad mot privat
företagsverksamhet är att de kommunala företagen inte får ha som syfte att
bedriva sin verksamhet med vinst.
Efter den 1 januari 1994, när lagen (1992:1528) om offentlig upphandling
trädde i kraft, kan kommunerna och landstingen inte anlita sina egna företag
direkt utan upphandling för att bedriva kollektivtrafik. Detta förhållande har
lett till att när de kommunala bussföretagen förlorar i en anbudstävling som
trafikhuvudmannen, kommunen eller landstinget anordnat har de inte någon
rättslig möjlighet att kompensera sig genom att söka sig till andra marknader.
En förlorad upphandling leder ofta till kännbara ekonomiska effekter eftersom
trafikverksamheten kräver stora investeringar i såväl fordon, anläggningar som
personal. Kommunerna har inte ansett sig ha råd att behålla företagen vidare när
det inte längre har funnits någon marknad för dem kvar att verka på. Det har
blivit mycket vanligt att den aktör som vunnit upphandlingen köpt upp det
kommunala trafikföretaget som förlorat i upphandlingen. Genom att den kommunala
konkurrenten på detta sätt försvunnit från marknaden har det lett till att
konkurrenstrycket på allt fler platser i landet har kommit att försvagas.
Behov av ökad konkurrens
Svenska Lokaltrafikföreningen och Svenska Bussbranschens Riksförbund har i en
skrivelse till regeringen pekat på behovet av att uppmärksamma den rådande
konkurrenssituationen på den marknad som trafikföretagen verkar i. Det finns en
oro för att antalet aktörer kommer att minska under kommande år och att de som
blir kvar växer sig allt starkare. Det är vidare viktigt att säkerställa
mångfald på utförarsidan så att fortsatta effektivitetsvinster leder till sänkta
kostnader för samhället. Ett sätt att öka mångfalden är enligt föreningen och
förbundet att ge de kommunala trafikföretagen ändrade konkurrensvillkor genom
att ge dem en rätt att lägga anbud i andra kommuner och landsting.
På flera håll i landet ägs trafikföretagen av kommuner eller kommuner och
landsting tillsammans. Skälen till att dessa företagsbildningar över kommun- och
landstingsgränser har kommit till stånd är flera. Ett skäl är att det rent före-
tagsstrategiskt är så att en större enhet är mindre sårbar vid nedgångar i
produktionen som t.ex. vid förlorade upphandlingar. Ett annat skäl är att större
kommunala enheter också har större chans att konkurrera med de större aktörerna
på marknaden och genom detta vidmakthålla eller öka konkurrenstrycket.
24
I konkurrenshänseende är det enligt regeringens mening inte bara fördelar med
dessa företagsbildningar. Företag som på en konkurrensutsatt marknad var för sig
skulle ha kunnat bidra till att åtminstone lokalt öka antalet aktörer och
därigenom stärka konkurrensen hamnar i stället i ett läge där de genom att gå
ihop minskar antalet aktörer. I förlängningen kan ett sådant agerande verka
hämmande på konkurrensen. Det finns därför anledning att beakta de synpunkter
och farhågor som framförts i debatten.
Om kommuner och landsting ges vidgade möjligheter att bedriva upp-
dragsverksamhet på i förhållande till det privata näringslivet konkurrens-
neutrala villkor ökar antalet aktörer på marknaden. Det antas kunna stimulera
konkurrensen.
Regeringen gör bedömningen att kollektivtrafiken i dag agerar på en
konkurrensmarknad. De största aktörerna blir dock allt större. Det finns en
uppenbar risk för att de kommunala trafikföretag som i dag finns kvar på
marknaden och som även framöver skulle kunna utgöra reella konkurrenter antingen
köps upp eller tvingas samarbeta med varandra i större bolag för att på så sätt
öka möjligheterna att stanna kvar på marknaden. De kommunala företagens framtida
möjligheter att agera har som nämnts ovan förändrats i och med ikraftträdandet
av lagen om offentlig upphandling.
Med hänsyn till hur marknadssituationen hittills förändrats finns det dock en
risk för att branschen inom en snar framtid kan komma att karaktäriseras av
bristande konkurrens.
Såsom tidigare angetts uppgår självfinansieringsgraden till mindre än 50
procent. Den höga graden skattefinansiering av kollektivtrafiken är också enligt
regeringens mening ett skäl som talar för att de kommunala bolagen ges ökade
möjligheter att utvecklas till effektiva och konkurrenskraftiga aktörer under
samma villkor som privata aktörer genom att bedriva uppdragsverksamhet gentemot
andra kommuner och landsting. De kommunala trafikbolagen bör således tillåtas
att delta i upphandlingar som anordnas av andra kommuner och landsting.
Inga nya kommersiella verksamhetsgrenar
Den kommunala verksamheten har som främsta mål att tillgodose de egna med-
lemmarnas behov. Detta mål bör inte förändras även om de kommunala bolagen ges
vidgade möjligheter att sälja trafiktjänster till andra kommuner och landsting.
Den verksamhet man åtar sig att utföra åt andra måste vara kompetensenlig i den
egna kommunen eller i det egna landstinget. Det handlar om att sälja tjänster
som i sig är kommunala angelägenheter i den säljande kommunen.
Affärsverksamhet innefattar alltid olika grader av ekonomiska riskmoment.
Externa kommunala engagemang bör därför begränsas av hänsyn till de egna
kommunala skattebetalarnas intressen. Det får förutsättas att det inte ligger i
någon kommuns eller något landstings intresse att bedriva förlustaffärer till
förmån för andra kommuner eller landsting. Kommuner och landsting skall således
inte bygga upp nya kommersiella verksamhetsgrenar som enbart eller till sin
huvuddel är inriktade på att sälja tjänster utanför det egna geografiska
området. Syftet är i stället att ge kommunala trafikaktiebolag en möjlighet att
bedriva uppdragsverksamhet inom kollektivtrafik om det är motiverat av
effektivitetsskäl. Det bör således finnas ett verksamhetsmässigt samband med den
inom kommunen eller landstinget bedrivna verksamheten.
Som huvudregel bör således uppdragsverksamheten kunna fullgöras inom ramen för
befintliga resurser. Det skall dock inte ställas upp några absoluta hinder mot
att befintlig verksamhet ökar i omfattning. I vissa fall måste en ökning av
verksamhetens totala volym komma till stånd för att en verksamhet i den egna
kommunen eller i det egna landstinget skall kunna effektiviseras och
upprätthållas.
Försöksverksamhet
Enligt regeringens mening finns det skäl att förslaget om vidgad kommunal
kompetens på området för kollektivtrafik införs på försöksbasis under en period
om drygt sex år. Förslaget om försöksverksamhet syftar till att ge erfarenhet av
kommunal uppdragsverksamhet. Regeringen avser att efter tre år göra en
uppföljning av hur försöket så långt har utfallit. Denna uppföljning får sedan
ligga till grund för en bedömning av om den kommunala kompetensen permanent
skall utvidgas på området för kollektivtrafik.
För deltagande i försöksverksamheten krävs enligt förslaget inte något
godkännande av regeringen eller någon myndighet. Däremot föreslås en skyldighet
för de bolag som deltar att till regeringen eller till den myndighet som
regeringen bestämmer lämna de upplysningar och handlingar som behövs för
uppföljningen av försöksverksamheten.
Det förutsätts att avtal som ingås med stöd av föreslagen lag inte sträcker
sig längre än t.o.m. utgången av år 2002.
5.3 Villkor för vidgad kompetens
Regeringens förslag: För ett deltagande i försöksverksamheten krävs att
uppdragsverksamheten
- bedrivs av ett kommunalt aktiebolag,
- särredovisas,
- kalkyleras,
- bedrivs affärsmässigt och
- inte stöds på ett sätt som hämmar konkurrensen
Av bolagets årsredovisning skall framgå vilka borgensförbindelser och övriga
ansvarsförbindelser som kommunen eller landstinget ingått för bolaget.
Arbetsgruppens förslag: Villkoren överensstämmer till vissa delar med rege-
ringens förslag men är inte lika långtgående.
25
Remissinstanserna: De remissinstanser som varit positiva till förslaget har i
regel inte haft något att erinra mot de av arbetsgruppen föreslagna villkoren.
Svenska Kommunförbundet, Östersunds kommun och Skellefteå kommun anser att krav
på särskild juridisk person för uppdragsverksamheten inte bör ställas utan att
det är tillräckligt med en särredovisning av verksamheten samt att verksamheten
hålls åtskild. Svenska Bussbranschens Riksförbund och Svenska Lokal-
trafikföreningen anger att krav bör ställas på att bolaget skall vara kon-
kurrensutsatt på hemmamarknaden och att bolaget bör åläggas tydliga avkast-
ningskrav på marknadsmässiga villkor. Svenska Lokaltrafikföreningen anger vidare
att kraven på affärsmässighet och särskild redovisning inte är tillräckligt
tydliga. Svenska Bussbranschens Riksförbund och Kammarrätten i Stockholm anger
även att kommunal borgen eller andra ansvarsförbindelser från kommunens eller
landstingets sida gentemot bolaget inte bör få komma i fråga. De instanser som
avstyrker förslaget anger att villkoren inte innebär en tillfredsställande
garanti för att uppdragsverksamheten inte stöds med skattemedel. Tjänste-
förbundet, som avstyrker förslaget, anger bl.a. att om förslaget genomförs måste
det revideras i enlighet med EG:s regler om konkurrens så att konkurrens på lika
villkor uppnås.
Skälen för regeringens förslag
Konkurrensneutrala spelregler
I och med att de kommunala trafikföretagen ges vidgade konkurrensmöjligheter är
det enligt regeringens mening rimligt att ställa upp ett antal villkor för att
de skall få agera på en konkurrensutsatt marknad. Svenska Lokaltrafikföreningen
och Svenska Bussbranschens Riksförbund har också förutsatt att en vidgning av de
kommunala trafikföretagens möjligheter att agera på marknaden skulle komma att
innehålla ett antal krav. Man har pekat på sådana villkor som att de kommunala
trafikföretagen skall verka i aktiebolagsform, att den egna verksamheten också
är konkurrensutsatt, att gängse regler enligt aktiebolagslagen, bokföringslagen
m.fl. följs och att bolagen åläggs tydliga avkastningskrav.
Lokaldemokratikommittén ansåg att kommunal uppdragsverksamhet inte bör stödjas
- vare sig ekonomiskt eller på annat sätt - på ett sätt som hämmar den fria
konkurrensen (SOU 1992:128 s. 25 f.). Regeringen delar denna uppfattning. De
villkor som ställs upp skall enligt regeringens mening syfta till att åstadkomma
så lika villkor för konkurrens som möjligt och förhindra att ett företag expan-
derar sin verksamhet över kommungränserna på ett sådant sätt att det leder till
icke önskvärda negativa effekter på marknaden eller för de egna skattebetalarna.
I remissammanhang har uttalats att förslaget måste revideras i enlighet med
EG:regler om konkurrens. EG:s regler om konkurrens i Romfördraget, artiklarna 85
och 86, handlar dels om konkurrensbegränsande avtal dels om missbruk av
dominerande ställning. I artiklarna 92-94 finns regler om statsstöd. En
förutsättning för tillämpning av dessa regler är att det s.k. sam-
handelskriteriet är uppfyllt. Kriteriet innebär att en ifrågasatt åtgärd direkt
eller indirekt märkbart påverkar eller kan påverka handelsmönstret för varor och
tjänster mellan medlemsstaterna. Om de offentliga bussföretagen agerar
konkurrensneutralt och inte heller subventioneras av sina ägare står inte nu
framlagt förslag i strid med EG:s regler och konkurrens eller statsstöd.
Särskild verksamhetsform, särredovisning och kalkyler
I dag drivs de kommunala trafikföretagen i Sverige i aktiebolagsform. I Finland
ställs inga formella krav på att trafikutövarna skall driva sin verksamhet i
från kommunen avskild juridisk person för att få sälja utanför kommunen. Det
danska förslaget till generell reglering innehåller krav på att verksamheten
skall bedrivas i förvaltningsform och att verksamheten skall särredovisas.
Regeringen anser att flera skäl talar för att den kommunala trafikverksamhet
som skall konkurrera på marknaden endast skall få göra det om verksamheten drivs
bolagsform. Verksamheten skall med andra ord vara rättsligt och organisatoriskt
skild från annan kommunal verksamhet. Ett skäl för detta är att en sådan ordning
får till följd att trafikverksamheten enligt lagen om offentlig upphandling
måste upphandlas. Kommunerna och landstingen får då inte automatiskt köpa direkt
från sina egna företag. De egna företagen och de privata konkurrenterna ges
därigenom likvärdiga spelregler. Dessutom kan det handla om stora volymer av
trafiktjänster och inte vad som kan kallas tillfällig överskottskapacitet.
Ett annat skäl till den föreslagna konstruktionen är att den ekonomiska
redovisningen automatiskt blir avskild från övrig kommunal verksamhet. I och med
att den ekonomiska redovisningen av trafikverksamheten är separerad från
kommunens övriga verksamhet ökar möjligheterna att kontrollera om hur och när
företaget får ekonomiskt stöd från ägarna eller andra.
För att tillse att konkurrensneutralitet råder och att kommuner och landsting
inte med skattemedel subventionerar en verksamhet som bedrivs åt annan, bör det
säkerställas att den verksamhet som bedrivs åt en annan ges en sådan utformning
att det går att utläsa resultat samt de kostnader och intäkter som hänför sig
till uppdragsverksamheten. Uppdragsverksamheten skall därför särredovisas i
bolagets räkenskaper. En särredovisning torde även behövas för att kunna
upprätta och följa upp de ekonomiska kalkyler som skall göras. Genom
särredovisning av uppdragsverksamheten säkerställs medborgarnas
insynsmöjligheter i verksamheten. Dessutom skall borgensförbindelser och övriga
ansvarsförbindelser till företaget redovisas.
En ekonomisk kalkyl skall innehålla samtliga för kalkylobjektet relevanta
direkta och indirekta kostnader och intäkter. Kalkylen skall göras för hela
perioden som uppdraget avser.
Frågan är om det även finns skäl att ställa krav på att verksamheten skall
drivas i viss associationsform. Som ovan konstaterats drivs de flesta kommunala
trafikföretagen i Sverige i aktiebolagsform. Aktiebolaget är också den
associationsform som särskilt väl är ägnad för affärsverksamhet. En liknande
lösning har föreslagits när det gäller elmarknaden. I lagen (1994:618) om handel
med el, m.m. anges om en kommun skall bedriva produktion av och handel med el
eller distribution av fjärrvärme eller naturgas utanför kommunen krävs att
verksamheten dels bedrivs i privaträttslig form, dels drivs på affärsmässig
grund och dels redovisas särskilt.
Regeringen anser att övervägande skäl talar för att ett krav på särskild
verksamhetsform för trafikföretagen också skall innehålla ett krav på att verk-
samheten skall drivas i form av aktiebolag. Ett sådant krav innebär inte några
förändringar för de kommunala aktörer som finns på marknaden eftersom
kollektivtrafiken i kommunerna och landstingen redan drivs i form av aktiebolag.
Upphandling
För att en marknad skall fungera krävs inte bara kompetenta och effektiva köpare
och säljare - det krävs också beställare som agerar konsekvent, affärsmässigt
och objektivt gentemot presumtiva utförare.
Fr. o. m. den 1 januari 1994 regleras offentlig upphandling av lagen
(1992:1528) om offentlig upphandling. Lagen har sin grund i de internationella
åtaganden som Sverige gjorde i och med EES-avtalet. Lagen bygger på
huvudprincipen att all upphandling skall göras affärsmässigt. Med detta menas
bl.a. att den som genomför en upphandling (en upphandlande enhet) skall utnyttja
de konkurrensmöjligheter som finns på den aktuella marknaden och att
anbudsgivare, anbudssökande och anbud skall behandlas objektivt.
Av definitionerna i lagen följer bl.a. att lagen blir tillämplig i de fall
kommunen eller landstinget som upphandlande enhet önskar begära in anbud eller
köpa tjänster från sina företag.
Effekten av reglerna i lagen om offentlig upphandling är bl.a. att kommuner
och landsting inte kan genomföra större anbud utan anbudsförfarande. De kan inte
heller göra större uppköp direkt från sina egna företag utan föregående
anbudsförfarande.
När det gäller kommunal kollektiv persontrafik är det just kommunen eller
landstinget som i egenskap av huvudman anordnar upphandlingen och som i dessa
fall således är den i lagens mening upphandlande enheten. De kommunala
trafikföretagen uppträder som anbudsgivare. De kommunala trafikföretagen är inte
upphandlande enheter annat än i de fall de själva köper in varor och tjänster
för sina verksamheter.
Här kan nämnas att det även i den finska lagen uttryckligen erinras om att
upphandlingsreglerna måste följas. Det danska förslaget innehåller också krav på
upphandling.
Konkurrensutsatt på hemmamarknaden
Kollektivtrafiken i Sverige är i dag till stor del konkurrensutsatt på hemma-
marknaden. Antalet kommuner som konkurrensutsatt sin kollektivtrafik har ökat
under de senaste åren. Det finns dock några kommuner som ännu inte utsatt sin
kollektivtrafik för konkurrens.
Man kan diskutera om det finns skäl att ställa upp ett krav på att de kom-
munala bolagen bara får sälja sådana tjänster som på hemmaplan utsatts för
konkurrens. Konkurrenskommittén ansåg i sitt betänkande Konkurrens inom den
kommunala sektorn (SOU 1991:104) att det fanns skäl för ett sådant krav på
kommuner och landsting som skall sälja tjänster till varandra.
Att i alla lägen kräva att den egna enheten varit utsatt för konkurrens vore
enligt regeringens mening att kräva för mycket. Detta krav finns inte heller i
praxis när det gäller möjligheterna att sälja tillfällig överskottskapacitet. En
kommun kan ha behov av att sälja sina tjänster vid en viss tidpunkt och inte vid
den tid då en upphandling i den egna kommunen avslutats. Verksamheter som
bedrivs i bolagiserad form kommer förr eller senare att bli utsatt för
konkurrens, beroende av när befintliga kontrakt löper ut. När kontraktstiden har
gått ut och sålunda upphandling måste göras, skall den göras enligt lagen om
offentlig upphandling.
Med hänvisning till vad som angetts anser inte regeringen att krav bör ställas
på att den egna verksamheten måste varit utsatt för konkurrens på hemmamarknaden
innan den får sälja sina trafiktjänster till andra kommuner.
Affärsmässig prissättning
Lokaldemokratikommittén framförde i sitt betänkande uppfattningen att om
uppdragsverksamhet skall tillåtas skall den bedrivas på affärsmässig grund, dvs.
utan hänsyn till självkostnadsprincipen. En strikt tillämpning av självkost-
nadsprincipen skulle kunna leda till underprissättning av de kommunala
tjänsterna. Ett krav på affärsmässig prissättning är motiverat av flera skäl och
då bl.a. med tanke på det ekonomiska risktagande som ligger i att bedriva
uppdragsverksamhet på en konkurrensutsatt marknad. På en konkurrensutsatt
marknad är det av stor vikt att samtliga aktörer tillämpar en prissättning som
bygger på likartade förutsättningar. I annat fall är risken uppenbar att
tjänsterna kan underprissättas och konkurrensen snedvridas. Regeringen delar
Lokaldemokratikommitténs uppfattning om att prissättningen skall ske affärs-
mässigt.
I 2 § lagen (1986:753) om kommunal tjänsteexport finns en föreskrift om att
kommunernas och landstingens medverkan vid tjänsteexport skall ske på
affärsmässiga grunder. En liknande föreskrift finns också i lagen (1994:618) om
handel med el, m.m. I propositionen 1993/94:162 om handel med el i konkurrens
angav regeringen bl.a. att verksamheten skall bedrivas på affärsmässig grund
innebär främst att företaget skall tillämpa ett affärsmässigt beteende och en
korrekt prissättning och att en viss vinstmarginal skall inräknas i priset, om
inte annat undantagsvis är särskilt motiverat. Vidare angavs att de villkor som
gäller för det privata näringslivets affärsdrivande verksamhet skulle vara
vägledande.
Det är inte möjligt att med någon större exakthet ange vad som i olika
branscher är att betrakta som affärsmässig prissättning. Kostnadsberäkningar och
prissättning skall ske enligt samma normer som tillämpas av de privata företagen
inom respektive bransch. I priset skall som huvudregel inräknas en viss
vinstmarginal om inte annat är affärsmässigt motiverat. Det kan också bli
aktuellt att ställa upp avkastningskrav. Hur stor t.ex. en vinstmarginal skall
eller bör vara eller vilken ersättning man skall ta ut för risktagandet är en
bedömning som måste göras för varje typ av verksamhet och med hänsyn till den
praxis som tillämpas i branschen. Det behöver inte alls strida mot kravet på
affärsmässighet att i speciella situationer inte räkna med någon vinst eller
enbart med en mycket liten vinst. Marknadssituationen kan vid olika tillfällen
vara sådan att utrymmet för att ta ut en vinst rent faktiskt är litet, mycket
litet eller i stort sett obefintligt. I sådana lägen kan det handla om att pris-
sätta tjänsterna så att verksamheten går runt. De villkor som gäller för det
privata näringslivets affärsdrivande verksamhet skall vara vägledande för de
kommunala trafikbolagen.
Mot bakgrund av vad som nyss nämnts har regeringen inte för avsikt att föreslå
att det i lag anges eller att på annat sätt rekommendera t.ex. vilken
vinstmarginal trafikföretagen skall räkna med. Sådana uttryckliga krav finns
inte heller för de privata aktörerna. Däremot är det enligt vår mening uppenbart
att de kommunala företagen måste befrias från kravet på att tillämpa
självkostnadsprincipen för att prissättningen skall kunna göras affärsmässig när
de agerar på en konkurrensutsatt marknad.
Verksamhet som prissätts på ett sätt som gör att kostnaderna inte täcks kan
vara att anses som underprissättning i konkurrensrättlig mening. Konkurrens-
lagens generella förbud omfattar även kommunernas och landstingens närings-
verksamhet. Möjligheterna att angripa underprissättning enligt konkurrenslagen
är dock begränsade till fall där vederbörande har en dominerande ställning.
Enligt regeringens mening bör dock uppdragsverksamheten inte skattesub-
ventioneras vare sig de kommunala aktörerna är dominerande eller inte.
Subventioner och t.ex. förmånliga ansvarsförbindelser kan även som tidigare
angivits, stå i strid med EG:s statsstödsregler. Utgångspunkten för
bestämmelserna om statligt stöd är artikel 92 i Romfördraget som säger att stöd
som ges av medlemsstat eller med hjälp av offentliga medel, av vilket slag det
än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna
vissa företag eller viss produktion, är oförenligt med den gemensamma marknaden
i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Transaktioner
till offentligt ägda företag regleras närmare i det s.k. transparansdirektivet.
Enligt detta skall tillskott av offentliga medel till offentliga företag
redovisas öppet. För att avgöra om tillskott av offentliga medel utgör statsstöd
tillämpar Europeiska gemenskapens kommission den s.k. marknadsekonomiska
investeringsprincipen. Enligt denna princip är det fråga om statsstöd när ett
offentligt företag får medel på mer fördelaktiga villkor än de som en privat
ägare skulle ge ett enskilt företag i jämförbar finansiell eller affärsmässig
situation.
Det kommunala bolaget skall redovisa borgensförbindelser och andra
ansvarsförbindelser som kommunen eller landstingen lämnat bolaget. Ett antal
remissinstanser har angivit att kommunal borgen till de trafikbolag som bedriver
uppdragsverksamhet inte bör tillåtas. Regeringen ser dock praktiska svårigheter
med en sådan begränsning och är därför inte beredd att lägga fram ett förslag
som förbjuder kommunal borgen. Däremot anser regeringen det vara rimligt att
kommunen eller landstinget tar ut en borgensavgift av bolaget. Även villkoren
för offentliga borgensåtaganden kan falla under statsstödsreglerna.
Underprissättningsutredningen har i sitt betänkande Konkurrens i balans -
åtgärder för ökad konkurrensneutralitet vid offentlig prissättning -
(SOU 1995:105) bl.a. lagt fram ett principförslag till lag om konkurrens-
neutralitet vid offentlig prissättning m.m. Lagförslaget innehåller bestämmelser
om skyldigheter för den som är huvudman för offentlig näringsverksamhet som
drivs i konkurrens med annan offentlig eller privat näringsverksamhet att vidta
åtgärder för att åstadkomma konkurrensneutralitet. Lagen föreslås tillämpas på
såväl kommuner och landsting som kommunala bolag vid bedrivandet av ekonomisk
eller kommersiell verksamhet. Vidare föreskrivs i lagen att den offentliga
näringsverksamheten skall redovisas skild från annan verksamhet i avgränsade
redovisningsenheter under vissa betingelser. Den innehåller också regler om
offentlig prissättning där offentligt näringsverksamhet som drivs i konkurrens
med annan offentlig eller privat näringsidkare inte får subventioneras med
skattemedel som på ett sätt medför en från allmän synpunkt otillbörlig kon-
kurrenssnedvridning. Förslaget innehåller även bestämmelser om kalkyler.
Utredningens förslag innehåller även bestämmelser om att Marknadsdomstolen skall
kunna förbjuda en offentlig huvudman, som utövar offentlig näringsverksamhet i
konkurrens med annan offentlig eller privat näringsverksamhet att tillämpa en
offentlig prissättning som är otillbörlig från allmän synpunkt. Vidare föreslår
utredningen att en särskild nämnd skall utöva tillsyn och meddela allmänna råd
beträffande i lagen angiven redovisning, kalkylering och offentlig prissättning.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Om förslag i betänkandet leder
till lagstiftning förutsetts att detta kan komma att beröra den nu föreslagna
lagregleringen av kollektivtrafiken. Regeringen återkommer i så fall till
riksdagen med förslag härom.
Geografisk begränsning
I detta fall handlar det endast om möjligheter för kommunala trafikaktiebolag
att sälja tjänster till andra kommuner och landsting. Vad gäller möjligheten att
sälja tjänster till privat köpare är den kommunalrättsliga kompetensen
fortfarande begränsad till möjligheten att sälja tillfällig överskottskapacitet.
Även om det troligen kommer att bli det vanligaste att de kommunala
trafikbolagen kommer att sälja till de kommuner och landsting som ligger
geografiskt nära, är det viktigt att diskutera om bolagen skall ges möjlighet
att sälja sina tjänster i hela landet eller om det finns skäl att göra formella
geografiska begränsningar i denna rätt.
En geografisk begränsning skulle kunna vara motiverad i de fall då den
kommunala verksamheten riskerar att bedrivas utanför kommunen på ett sätt som
innebär att de egna kommunmedlemmarna är med och subventionerar verksamhet i en
geografisk del av landet som de aldrig kommer i kontakt med eller på annat sätt
har nytta av. Skall man göra någon form av avgränsning uppkommer dock frågan om
hur den skall göras. Att generellt föreskriva att försäljning enbart får ske
till grannkommunen eller grannlandstinget kan i praktiken leda till olika kon-
kurrensmöjligheter beroende på var i landet de säljande bolagen ligger, hur
många grannkommunerna är och invånarantalen i dessa samt befolkningens
spridning. I de delar av landet där kommunerna ligger tätt, t.ex. Storstock-
holmsområdet, är antalet köpare stort. I andra delar av landet där kommunerna är
geografiskt stora och få, ges inte samma möjligheter.
Mot bakgrund av de krav vi i övrigt föreslår för trafikföretagen såsom drift i
egen juridisk person, ekonomiska kalkyler och affärsmässig prissättning menar vi
att den nämnda risken är mycket liten. Jämför man med den tidigare nämnda finska
lagstiftningen angående de kommunala trafikutövarnas vidgade kompetens, kan det
konstateras att även om man i förarbetena pekar på att lagen förväntas få störst
betydelse för samarbete mellan grannkommuner så har man inte gjort någon mot-
svarande formell begränsning i lagen. Den danska lagen innehåller inte heller
något sådant krav.
Enligt regeringens mening talar det mesta mot att göra en generell geografisk
avgränsning som innebär att kommunalt tillhandahållen kollektivtrafik får säljas
endast till grannkommunerna. Vi föreslår därför inte några geografiska
restriktioner. I praktiken bedömer vi att det även i vårt land kommer att handla
om att sälja trafiktjänster till kommuner och landsting som geografiskt ligger
nära varandra utan att för den skull i alla lägen vara de allra närmaste grann-
kommunerna.
Arbetstagarnas situation vid entreprenader
Den 20 december 1994 beslöt riksdagen att anta regeringens proposition
1994/95:12 Övergång av verksamheter och kollektiva uppsägningar (bet.
1994/95:AU4, rskr. 1994/95:123). I propositionen föreslogs vissa ändringar i
bl.a. lagen (1982:80) om anställningsskydd och lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet (MBL) fr.o.m. den 1 januari 1995 i syfte att
anpassa den svenska arbetsrätten till bl.a. Europeiska rådets direktiv
77/187/EEG av den 14 februari 1977 om tillämpning av medlemsstaternas
lagstiftning om skydd för arbetstagarens rättigheter vid överlåtelse av företag,
verksamheter eller delar av verksamheter. Direktivet innehåller föreskrifter om
skydd för arbetstagares rättigheter vid övergång av företag, verksamheter och
delar av verksamheter.
De nya reglerna innebär att en övergång av en verksamhet i sig inte skall
utgöra saklig grund för att säga upp arbetstagarna i verksamheten. Förbudet
hindrar dock inte uppsägningar som sker av ekonomiska, tekniska eller
organisatoriska skäl. Vid en övergång skall de anställningsavtal och de an-
ställningsförhållanden som fanns vid tidpunkten för övergången gå över till den
nya arbetsgivaren. Den nya arbetsgivaren skall också vara skyldig att tillämpa
anställningsvillkoren i den tidigare arbetsgivarens kollektivavtal
26
under ett år om inte kollektivavtalets giltighetstid innan dess går ut eller om
inte ett nytt kollektivavtal börjar gälla för de övertagna arbetstagarna.
Det är ytterst EG-domstolen som avgör vilka situationer som omfattas av
direktivet och därmed i förlängningen av de inhemska regler som utgår direkt
från direktivet.
När det gäller begreppet övergång och de nya reglernas räckvidd kan först
konstateras att reglerna gäller i såväl privat som offentlig verksamhet (6 b §
lagen om anställningsskydd) samt att de också är tillämpliga på entreprenader.
Regeringen uttalade i propositionen att det kunde ifrågasättas om en entre-
prenad som utförs uteslutande med användning av entreprenörens egen personal
överhuvudtaget omfattas av direktivet.
Arbetsdomstolen (AD) har i en dom från december 1995 (dom nr 163/95) bedömt
att frågan om entreprenörskiftet från företag A till företag B och C var att
anse som en övergång av verksamhet i den mening som avses i 6 b §
anställningsskyddslagen och EG:s överlåtelsedirektiv. AD konstaterade att varken
företag B eller företag C övertagit vare sig arbetskraft, administration,
fordon, fastigheter eller andra materiella tillgångar från företaget A. Dessa
förehållanden talade, enligt domstolens mening, med avsevärd styrka för att
“verksamheten„ inte bevarat sin identitet vid entreprenörsskiftet. AD fann
sammantaget att någon övergång av verksamhet i överlåtelsedirektivets mening
inte har ägt rum och därmed inte heller i anställningsskyddslagens mening.
Europeiska gemenskapernas kommission har lagt fram förslag som gäller över-
låtelsedirektivet. Förslaget går ut på att försöka definiera vad som är
övergång. Ett sådant förslag kan eventuellt komma att få effekter på
entreprenadsituationen.
27
6 Kommunal samverkan om myndighetsutövning
Det finns ett antal områden där den kommunala verksamheten innefattar
myndighetsutövning. Som redovisats i avsnitt 4 finns det som regel ingen marknad
att vända sig till utan här handlar det om att kommuner själva måste bygga upp
sin egen kompetens och avsätta egna resurser för att hantera vissa frågor.
Regeringens förslag: Kommuner ges möjlighet att anlita en annan kommun för att
ombesörja vissa uppgifter och att lämna uppdrag till anställd i en annan kommun
att besluta på kommunens vägnar. Regleringen görs i speciallagstiftningen och
införs i
- miljöskyddslagen (1969:387),
- renhållningslagen (1979:596),
- hälsoskyddslagen (1982:1080) och
- lagen (1985:426) om kemiska produkter
Arbetsgruppens förslag: I betänkandet föreslogs att delegegering av be-
slutanderätt till anställd i annan kommun skulle få ske genom en generell re-
glering i kommunallagen. Någon reglering av möjligheten för en kommun att anlita
annan kommun för att ombesörja vissa andra uppgifter föreslogs inte.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna som yttrat sig i denna del,
tillstyrker arbetsgruppens förslag. Svenska Kommunförbundet tillstyrker i och
för sig förslaget om möjligheter för kommuner att delegera beslutanderätten till
anställd i annan kommun men anger att behov finns hos kommunerna att inom
området för myndighetsutövning anlita annan kommun för tillsyn m.m. utan att
delegera den faktiska beslutanderätten. Kammarrätten i Sundsvall ställer sig
tveksam till en generell reglering i kommunallagen avseende delegering till
anställd i annan kommun och förordar i stället att frågan om delegering övervägs
inom varje område där behov uppkommer. Riksrevisonsverket (RRV) avstyrker
förslaget med hänvisning till att ytterligare utredning behövs. Sveriges
Arbetsgivareförening avstyrker förslaget och anger att en utredning bör ske av
frågan var gränsen för myndighetsutövning och produktion går. Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO) avstyrker förslaget under åberopande av att en
utredning bör ske av begreppet myndighetsutövning.
Skälen för regeringens förslag
Allmänt
En stor del av den kommunala verksamheten innefattar myndighetsutövning.
Myndighetsutövning kan vara av skiftande karaktär och svårighetsgrad. Den
frekvens med vilken olika ärenden hanteras skiftar också mycket från kommun till
kommun och från tid till annan. Många kommuner har av ekonomiska och praktiska
skäl svårt att kunna täcka alla specialområden med egen expertis och man har
bl.a. av detta skäl hävdat att det finns ett behov av att kunna använda den
kompetens som finns i andra kommuner. Detta gäller särskilt för specialområden
där ärendefrekvensen är låg. Av hänsyn till rättssäkerheten finns det också skäl
till samverkan. När det gäller myndighetsutövning finns som regel ingen marknad
att vända sig till utan varje kommun och landsting måste själva bygga upp en
egen kompetens och avsätta egna resurser för att hantera vissa frågor. Många
gånger torde det mest rationella alternativet vara att kunna nyttja befintlig
kunskap hos t.ex. grannkommunen.
Rättsliga förutsättningar
Enligt den s.k. lokaliseringsprincipen gäller att en kommun i princip inte får
svara för sådana uppgifter som enbart handhas av staten, en annan kommun, ett
annat landsting eller någon annan. För att en kommun skall få svara för sådan
uppgifter fordras enligt 2 kap. 1 § kommunallagen föreskrift i lag.
Begränsningen gäller oavsett om det är fråga om myndighetsutövning eller inte.
Förvaltningsuppgift kan enligt 11 kap. 6 § regeringsformen (RF) anförtros
kommun. En sådan uppgift kan enligt samma lagrum överlämnas till bolag,
förening, samfällighet, stiftelse eller enskild individ. Innefattar uppgiften
myndighetsutövning skall sådant överlämnande ske med stöd av lag.För överlämnade
av förvaltningsuppgifter inom statens område uttalade konsitutionsutskottet vid
sin behandling av den gällande regeringsformen (bet. KU 1973:26) att man vid
överlämnandet av förvaltningsuppgift i varje särskilt fall måste se till att
vederbörande organ är kompetent för uppgiften. För att intentionerna bakom
föreskriften om riksdagens inflytande i samband med delegation till enskilt
subjekt av funktionen att “utöva myndighet„ skall tillgodoses anses vissa krav
på konkretion behöva uppställas vid konstruerandet av lagstöd (se Petrén-Ragne-
malm: Sveriges Grundlagar).
Det framgår varken av lagtext eller av förarbeten klart om 11 kap. 6 § tredje
stycket. RF även avser överlämnandet av kommunal förvaltningsuppgift till en-
skilt subjekt (se Ragnemalm: SvJT 1979 s. 294 ff). Vid remissbehandlingen av
förslag till 1977 års kommunallag angav Regeringsrätten i sitt yttrande
beträffande partssammansatta organ bl.a. att det kunde ifrågasättas om inte
grunden för dessa bestämmelser borde föranleda att i lag närmare ange vilka
förvaltningsuppgifter med karaktären av myndighetsutövning som skulle kunna
överlämnas till ett sådan organ. Majoriteten av ledamöterna i ett sådant organ
kunde enligt förslaget utses av enskilt rättssubjekt. Detta talade enligt
Regeringsrätten för att kravet i 11 kap. 6 § tredje stycket. RF om lagreglering
borde uppfyllas.
Kommuner får, enligt 3 kap. 16 § kommunallagen, efter beslut av fullmäktige
lämna över vården av en kommunal angelägenhet till ett aktiebolag, ett handels-
bolag, en ekonomiskt förening, en ideell förening eller en enskild individ.
Detta gäller om det inte finns särskilda föreskrifter för handhavandet av
uppgiften. Dock får, enligt samma lagrum, vården av en kommunal angelägenhet som
innefattar myndighetsutövning enligt 11 kap. 6 § RF överlämnas endast om det
finns stöd för det i lag. Bestämmelsen i 16 § tillkom vid
konstitutionsutskottets behandling av proposition 1990/91:117 Ny kommunallag.
Lagrådet ansåg i sitt yttrande till konstitiutionsutskottet över förslaget till
ny kommunallag att avsnittet om kommunala företag borde inledas med en
uttrycklig bestämmelse om kommuners och landsting möjligheter att överlämna
vården av en kommunalrättslig angelägenhet till ett privaträttsligt organ och en
erinran om den inskränkande regeln i 11 kap. 6 §. Utskottet biträdde Lagrådets
förslag. Den nämnda paragrafen i kommunallagen innehåller huvudreglerna för kom-
munfullmäktiges rätt att överlämna uppgifter till organ utanför den kommunala
organisationen. Fastän paragrafen placerats under rubriken “Kommunala företag„ i
lagen har den en generell innebörd (se Bohlin: Kommunalrättens grunder).
En kommunal nämnd är, oavsett om det är fråga om myndighetsutövning eller
inte, förhindrad att uppdra åt någon utanför den kommunala organisationen att
besluta på nämndens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden. I
kommunalagen ställs ett krav på att personen skall vara anställd av kommunen (6
kap. 33 och 34 §§).
Inom specialreglerad verksamhet är möjligheterna att överlåta en uppgift på
någon också beroende av hur speciallagstiftningen är utformad på det aktuella
området. Räddningstjänstlagen (1986:1102) ger kommunerna relativt stora
möjligheter att sälja tjänster till varandra (9 §), delegera beslutanderätt till
personer utanför kommunen (11 §) och med stöd av internationella över-
enskommelser göra räddningsinsatser utanför den egna kommunen eller utanför
Sveriges gränser (12 § och 65 §).
Lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning tillåter enligt 6 § att
kommunen som parkeringsvakter förordnar, förutom anställda hos kommunen,
arbetstagare hos andra kommuner, kommunala parkeringsbolag, sådana kommunala
trafikaktiebolag som inom kommunen bedriver linjetrafik enligt yrkestrafiklagen
(1988:263) och sådana bevakningsföretag som omfattas av lagen (1974:191) om
bevakningsföretag. Den inlånade personalen handlar på kommunens ansvar och ingår
i kommunens organisation för parkeringsövervakning (prop. 1988/89:101). Vidare
ger 19 kap. 14 § föräldrabalken möjlighet för en kommun att delegera beslutande-
rätten avseende överförmyndare inte bara till anställda i den egna kommunen utan
även till anställda i andra kommuner. Delegering får, med vissa i lagen angivna
begränsningar, endast ske till personer med erforderlig kompetens. I detta
ligger enligt propositionen 1993/94:251 om förändringar i föräldrabalken
gällande förmyndarskapslagstiftning att kommunen bara får delegera till personer
som kan förväntas handlägga överförmyndarärenden på ett tillfredsställande sätt.
Enligt 7 kap. 16 § alkohollagen (1994:1738) får en kommun träffa avtal med
annan kommun om att fullgöra vissa kommunala uppgifter enligt lagen. Det gäller
inte själva beslutsfattandet i ärenden om tillstånd eller ingripanden mot
enskilda tillståndsinnehavare. Avsikten enligt propositionen 1994/95:89 om
förslag till alkohollag var att ge främst mindre kommuner med ett begränsat
antal ärenden enligt lagen möjlighet att anlita annan kommun främst för
tillsynsuppgifter och mer komplicerade tillståndsutredningar. Det bedömdes
enligt propositionen inte lämpligt att låta en kommun få möjligheten av att
kunna avhända sig även själva beslutsfunktionerna i de enskilda ärendena och
därmed ansvaret för allmänna alkoholpolitiska intressen.
Arbetsgruppen hade föreslagit en delegeringsmodell där en generell reglering
skulle ske i kommunallagen. Mot bakgrund av vad som angetts om delegering av
förvaltningsuppgift på det statliga området och kravet på preciseringen av vem
uppgiften överlämnas till, finner regeringen att frågan om delegering skall
regleras i speciallag. För detta talar även sättet för regleringen av
överlämnandet av uppgifter till partssammansatta organ. För en lösning med
reglering i speciallag talar vidare även förhållandet att detta även skett på
motsvarande sätt i annan lagstiftning.
Utgångspunkter för vidgat samarbete
Av redogörelsen i det föregående framgår att det i och för sig inte är någon ny
företeelse att kunna anlita anställda i andra kommuner för uppgifter som
innefattar myndighetsutövning. Tendensen är att antalet områden där samverkan
möjliggjorts har ökat.
En utgångspunkt för regeringens förslag är att varje enskild kommun ska
behålla det politiska och rättsliga ansvaret för den verksamhet de enligt lag
har att sköta även om de anlitar en person som är anställd i en annan kommun.
Det handlar således inte om att flytta över det lagstadgade ansvaret från t.ex.
en kommun till en annan. Syftet är i stället att anställda i andra kommuner vid
behov skall kunna handlägga vissa ärenden eller ärendetyper och fatta de
nödvändiga besluten i den delegerande kommunens namn.
Regeringen har inte bedömt att det skulle finnas något särskilt behov av att
kunna delegera till andra personer utanför kommunen än kommunalt anställda. En
kommunalt anställd person har god kännedom inte bara om de specialbestämmelser
som gäller för det område som vederbörande arbetar inom utan har också kunskap
om de regler som gäller för kommunal verksamhet i övrigt. Som kommunalt anställd
i detta sammanhang avses inte anställda i kommunala företag. Skälet till detta
är bl.a. att företagen är privaträttsliga organ vilka inte utan särskilt lagstöd
får hantera myndighetsutövning.
När kommuner samverkar i ett kommunalförbund kan det finnas behov av att kunna
delegera till anställd i någon av medlemskommunerna. Kommunala
förnyelsekommittén (Fi 1995:02) har enligt sina tilläggsdirektiv (dir. 1995:113)
att göra en översyn av kommunalförbundslagen. Frågan om delegering till anställd
i någon av medlemskommunerna förutsätts övervägas i detta sammanhang.
Den modell som vi bedömt vara mest lämpad är den delegeringsmodell som redan
finns i viss lagstiftning och som ger nämnderna en rätt att vid behov delegera
beslutanderätt även till anställda i andra kommuner.
När en kommun önskar nyttja andra kommuners personal förutsätter det
naturligtvis att den delegerande kommunen kommer överens med den andra kommunen
om att använda delegeringen på detta sätt. Det är naturligt eftersom det kan bli
aktuellt med ekonomisk reglering mellan kommunerna.Den förordade
delegeringsmodellen rubbar inte arbetsgivarförhållandena. Detta minskar de
arbetsrättsliga konsekvenserna som annars skulle kunna bli svåröverskådliga.
Delegaten kommer i offentlighets- och sekretesshänseende att betraktas som en
del av den delegerande kommunen. Handlingar som kommer in till delegaten i
dennes egenskap av delegat skall således inte anses som inkomna till den kommun
som är delegatens formella arbetsgivare. I 1 kap. 3 § första stycket
sekretesslagen (1980:100) anges som huvudregel att om sekretess gäller för en
viss uppgift som finns hos en myndighet får inte uppgiften röjas för en annan
myndighet. Denna huvudregel innebär att om den kommunalt anställde får del av
sekretessbelagd information hos den ena kommunen får uppgifterna inte föras
vidare till den andra kommunen.
När det gäller straff- och skadeståndsansvar för fel som begås i samband med
myndighetsutövning utgår regelverket inte ifrån att handläggaren måste vara
formellt anställd hos uppdragsgivaren. I 20 kap. 1 § brottsbalken talas om att
den som vid myndighetsutövning inte sköter sina åligganden kan dömas för
tjänstefel.
I 6 kap. 35 § kommunallagen finns krav på anmälan av de av delegaten fattade
besluten till den delegerande nämnden. Detta krav bör även gälla när nämnden
delegerar till anställd i annan kommun. Vidare bör det vara möjligt för nämnden
att villkora delegeringen i enlighet med 6 kap. 37 §. Däremot kan kommunallagens
möjligheter att medge vidaredelegation enligt 6 kap. 37 § inte utnyttjas
eftersom denna möjlighet förutsätter att nämnden delegerat till en
förvaltningschef inom den egna nämndens verksamhetsområde. Detta torde i
praktiken inte utgöra något problem eftersom nämnden alltid kan lösa detta genom
att delegera direkt till en viss anställd i den andra kommunen.
En reglering i speciallagstiftningen innebär att kravet på anmälan av fattade
beslut till delegerande nämnd (6 kap. 35 §) görs gällande även för den anställde
i annan kommun som är delegat. Detta föreslås ske genom att det i de olika
speciallagarna intas en hänvisning till kommunallagen. Motsvarande föreslås även
för frågan om villkorad delegering. En ändring av delegeringsreglerna medför
också att jävsreglerna i 6 kap. 24-27 §§ kommunallagen behöver göras tillämpliga
på delegat från annan kommun. En hänvisning i de olika speciallagarna till kom-
munallagens regler föreslås så att samma jävsregler gäller för den i annan
kommun anställde delegaten som för kommunens egna anställda.
Svenska Kommunförbundet har i sitt remissvar pekat på att det även finns behov
för kommuner att, utan att delegera själva beslutsfattandet, anlita annan kommun
för utförande av vissa kommunala uppgifter. Det kan röra sig om tillsyn,
utredningsarbete m.m. Sådana möjligheter finns såsom angivits redan enligt
alkohollagen.
37
Regeringen finner att möjlighet även bör tillskapas för kommuner att samverka i
denna form på de områden där kommunen svarar för förvaltningsuppgifter som
innefattar myndighetsutövning. Denna form ger främst mindre kommuner med ett
begränsat antal ärenden möjlighet att anlita en annan kommun främst för
tillsynsuppgifter och mera komplicerade tillståndsutredningar eller andra
liknande utredningar. Det skall dock röra sig om sådana områden där det är
frågan om myndighetsutövning.
Ändrad speciallagstiftning
Regeringen har såsom tidigare angetts funnit skäl att tillskapa möjligheter inom
olika områden för samverkan mellan kommuner där dessa svarar för förvaltnings-
uppgifter som innefattar myndighetsutövning. En så långt som möjligt likalydande
reglering bör ske i de olika lagarna. Regeringen anser att områdena för miljö-
och hälsoskydd och renhållning framstår som lämpliga för en sådan reglering.
Miljöskyddslagen (1969:387), hälsoskyddslagen (1982:1080) och lagen (1985:426)
om kemiska produkter
En kommun har inom området för miljö- och hälsoskydd en rad uppgifter som skall
utföras. Behovet av samverkan mellan mindre kommuner är stort och är redan i dag
ett sådant området där samverkan sker. Detta har också påpekats av den s.k.
KLIV-utredningen. Utredningen ansåg att tjänsteutbytet borde kunna utvecklas
även i fråga om myndighetsuppgifter inom tillsynen, vilken enligt utredningen
bedömdes öka till följd av att mer miljötillsyn överförs till kommunerna.
Regeringen anser att ändringar bör göras i miljöskyddslagen, hälsoskyddslagen
och lagen om kemiska produkter i enlighet med vad som redovisats i detta
kapitel.
Renhållningslagen (1979:596)
Kommunen har enligt renhållningslagen (1979:596) ansvar för bl.a. tillsynen av
efterlevnaden av lagen. Regeringen anser att ändringar bör göras i
renhållningslagen i enlighet med vad som tidgare har redovisats i detta kapitel.
Skollagen (1985:100)
Enligt 5 kap. 15 § skollagen (1985:1100) ansvarar styrelsen för utbildning för
intagning till de olika utbildningarna som anordnas inom kommunen eller
landstinget, om inte annat följer av föreskrift av regeringen. Intag-
ningsorganisationen får enligt samma paragraf vara gemensam med en annan kommun
och gemensam för gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning.
Det finns enligt uppgift från Svenska Kommunförbundet behov av samverkan bl.a.
för beslutsfattande inom intagningsverksamheten. Frågan om förändringar i
skollagen avses dock bli behandlad i annan ordning varför regeringen inte nu tar
ställning i denna del.
Djurskyddslagen (1988:534)
Riksdagens revisorer har i sin rapport Tillsyn av djurskydd angett att det för
kommunerna kan vara svårt att inom området för djurskyddstillsynen upprätthålla
en tillräcklig kompetens för att bedriva en effektiv tillsyn och att flera
kommuner löst detta problem genom samverkan där man utnyttjar gemensam
djurskyddsexpertis. I rapporten framhålls att det av kompetensskäl finns
anledning till kommunal samverkan och indirekt även att det av ekonomiska skäl
kan finnas anledning till samverkan.
Jordbruksutskottet har vid flera tillfällen framhållit att kommunerna även
fortsättningsvis bör pröva att i ökad utsträckning lösa djurskyddstillsynen
genom mellankommunal samverkan (bet. 1992/93:JoU1).
I betänkandet Offentlig djurskyddstillsyn (SOU 1996:13) föreslås att frågan om
samverkan löses genom en reglering i djurskyddslagen som innebär dels delegering
till anställd i annan kommun, dels att en kommun ges möjlighet att genom avtal
med en annan kommun ombesörja djurskyddsuppdrag åt denna. Betänkandet är för
närvarande föremål för remiss varför regeringen inte nu tar ställning i denna
del.
Livsmedelslagen (1971:511)
Utredningen om kommunernas arbete för en god livsmiljö (KLIV) har i betänkandet
Kommunerna och miljöarbete (SOU 1993:19) angett att det förekommer tjänsteutbyte
mellan kommunerna inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Utredningen pekade även på
att det är vanligt att större kommuner säljer tjänster inom områden som bl.a.
livsmedelskontroll.
Frågan om förändringar i livsmedelslagen kommer att behandlas i annan ordning
varför regeringen inte nu tar ställning i denna del.
38
7 Ikraftträdande och kostnadskonsekvenser
Lagen om försöksverksamhet med rätt för kommunala aktiebolag att bedriva
uppdragsverksamhet inom sådan trafik som avses i lagen (1985:449) om rätt att
driva viss linjetrafik föreslås träda i kraft den 1 juli 1996 och gälla till
utgången av år 2002. Ändringarna i miljöskyddslagen (1969:387), renhållnings-
lagen (1979:596), hälsoskyddslagen (1982:1080) och lagen (1985:426) om kemiska
produkter föreslås också träda i kraft den 1 juli 1996.
Genomförandet av föreslagen bedöms inte föranleda några ökade kostnader för
kommunerna eller landstingen. Försöksverksamheten med uppdragsverksamhet inom
kollektivtrafken baseras på frivilligt deltagande från kommunala aktiebolag.
Likaså baseras även användandet av möjligheterna till samverkan med en annan
kommun i form av delegering till anställd i annan kommun eller i form av
utövandet av tillsyn m.m. på frivillighet. Möjligheterna till användandet av de
föreslagna lagarna torde i stället kunna innebära kostnadsbesparingar för
kommuner och landsting.
39
8 Författningskommentar
8.1 Förslaget till lag om försöksverksamhet med rätt förkommunala aktiebolag att
bedriva uppdragsverksamhet inom sådan trafik som
avses i lagen (1985:449) om rätt att driva viss
linjetrafik
1 § Ett kommunalt aktiebolag får, i enlighet med bestämmelserna i denna lag,
driva verksamhet som avses i lagen (1985:449) om rätt att driva viss linjetrafik
utan att verksamheten har sådan anknytning till kommunen, landstinget eller dess
medlemmar som avses i 2 kap. 1 § kommunallagen (1991:900).
Verksamheten får drivas endast på uppdrag av en kommun eller ett landsting
eller av en trafikhuvudman enligt lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss
kollektiv persontrafik.
Med kommunalt aktiebolag menas ett sådant aktiebolag som avses i 3 kap. 16-19
§§ kommunallagen.
Förslaget har behandlats i avsnitt 5.
I paragrafens första stycket finns en bestämmelse som utvidgar ett kommunalt
aktiebolags kompetens att bedriva uppdragsverksamhet inom sådan trafik som avses
i lagen (1985:449) om rätt att bedriva viss linjetrafik. Verksamheten avgränsas
inte geografiskt sett. Med hänvisningen till lagen om rätt att bedriva viss
linjetrafik utesluts turisttrafik och likaså länsövergripande busstrafik. De
vidgade befogenheterna för det kommunala aktiebolaget att bedriva verksamhet tar
sikte på den svenska marknaden. Kommuners och landstings export av kommunala
tjänster till utlandet regleras genom lagen (1986:753) om kommunal
tjänsteexport.
Uppdragsverksamheten begränsas i andra stycket till offentliga köpare. Vid
försäljning till privata köpare kommer den kommunalrättsliga kompetensen att
vara begränsad till möjligheten att sälja tillfällig överskottskapacitet. Med
trafikhuvudman avses sådan huvudman som anges i lagen (1978:438) om
huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik. I denna lag anges att det för
varje län skall finnas en huvudman som ansvarar för den lokala och regionala
kollektivtrafiken.
Med begreppet kommunalt aktiebolag avses enligt tredje stycket både helägda
och delägda bolag. Delägarna kan var antingen offentliga eller privata juridiska
eller enskilda personer.
2 § Uppdragsverksamheten skall drivas på affärsmässiga grunder.
Som underlag för uppdragsersättningen skall en ekonomisk kalkyl upprättas.
Kalkylen skall innehålla samtliga relevanta direkta och indirekta kostnader samt
intäkter.
Förslaget har behandlats i avsnitt 5.
I paragrafens första stycke anges som villkor för att det kommunala bolaget
skall få bedriva verksamheten att den skall bedrivas affärsmässigt.
Självkostnadsprincipen bryts således när det gäller prissättningen av upp-
dragsverksamheten. Det innebär att verksamheten skall vara affärsmässigt
motiverad. Det kommunala företaget skall i priset inräkna en viss vinstmarginal
om inte annat undantagsvis är särskilt motiverat. De villkor som gäller för det
privata näringslivets affärsdrivande verksamhet skall alltså vägleda
uppdragsverksamheten.
En ekonomisk kalkyl skall enligt andra stycket upprättas. Den ska innehålla
indirekta och direkta kostnader som är relevanta samt intäkter. Kalkylen ska
basera sig för hela uppdragstiden.
3 § I aktiebolagets årsredovisning skall kostnaderna, intäkterna och resultatet
av uppdragsverksamheten redovisas särskilt.
Av redovisningen skall också framgå vilka borgensförbindelser och övriga
ansvarsförbindelser som kommunen eller landstinget har ingått för bolaget.
Förslaget har behandlats i avsnitt 5.
I paragrafens första stycke föreskrivs att redovisningen i det kommunala
aktiebolaget ska ges en utformning som möjliggör en bedömning av vilka kostnader
och intäkter som kan hänföras till verksamheten. En särredovisning skall ske för
uppdragsverksamheten. En sådan redovisning avser att försvåra möjligheterna till
underprissättning. Den ska även tillgodose medborgarnas krav på insyn på
användningen av skattemedel i det kommunala bolaget.
Det ska vidare enligt andra stycket klart framgå om kommunen eller landstinget
genom borgensåtaganden eller andra ansvarsförbindelser stödjer sitt företag på
ett sätt som ger det otillbörliga konkurrensfördelar.
4 § En kommun eller ett landsting får inte stödja uppdragsverksamheten på ett
sådant sätt att konkurrensen hämmas eller i övrigt tillämpa annat kon-
kurrensbegränsande förfarande.
Förslaget har behandlats i avsnitt 5.
I paragrafen förbjuds kommuner och landsting att genom olika åtgärder stödja
uppdragsverksamhet så att konkurrensen hämmas. De åtgärder som avses är sådana
som kan angripas med stöd av konkurrenslagen (1993:20). Det är främst
konkurrensbegränsande förfarande som har sin grund i missbruk av en dominerande
ställning. Hit hör också underprissättning.
5 § Ett aktiebolag som deltar i försöksverksamheten är skyldigt att till rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer lämna de upplysningar och
handlingar som behövs för uppföljning av försöksverksamheten.
45
Förslaget har behandlats i avsnitt 5.
Regeringen avser att efter tre år göra en uppföljning av hur lagen utnyttjats.
För en sådan uppföljning krävs tillgång till handlingar och upplysningar.
8.2 Förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen
(1969:387)
39 b §
En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att uppgift som kommunen har
enligt denna lag skall ombesörjas helt eller delvis av den andra kommunen.
Kommunen får dock inte överlåta befogenheten att avgöra ärenden.
Kommunen får också efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt en
anställd i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller
en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen
(1991:900). Föreskrifterna i 6 kap. 24-27 och 35 §§ kommunallagen om jäv och
anmälan av beslut till nämnd skall tillämpas på den som fattar sådana beslut.
Förslaget har behandlats i avsnitt 6.
En ny paragraf införs. Genom denna ges kommuner dels rätt att träffa avtal med
en annan kommun om att uppgift som kommunen har enligt miljöskyddslagen skall
ombesörjas helt eller delvis av den andra kommunen och dels rätt att delegera
beslutanderätt även till anställd i annan kommun. Det innebär att en kommun kan
ges i uppdrag att utföra tillsyn, göra utredningar för den andra kommunen utan
att beslutanderätten överförs. En kommun kan också, efter överenskommelse med
annan kommun, lämna uppdrag till anställd i annan kommun att besluta på den
kommunens vägnar. Ett sådan uppdrag kan avse ett visst ärende eller en grupp av
ärenden. Uppdraget kan inte avse ärenden som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen.
Sådan ärenden kan avse t.ex. verksamhetens mål, inriktning, omfattning eller
kvalitet.
Delegation får bara göras till den som är anställd i annan kommun. I detta
ligger att det inte kan bli aktuellt att delegera till någon som är förtroende-
vald i annan kommun eller någon som är anställd i ett företag som ägs av den
kommunen. Vem som är att anse som anställd är i första hand en arbetsrättslig
fråga.
Kommunallagens jävsbestämmelser och bestämmelse om anmälan till nämnden av de
beslut som delegaten har fattat gäller för delegation till anställd i annan
kommun.
46
8.3 Förslaget till lag om ändring i renhållningslagen(1979:596)
21 a §
En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att tillsynsuppgift som
kommunen har enligt denna lag skall ombesörjas helt eller delvis av den andra
kommunen. Kommunen får dock inte överlåta befogenheten att avgöra ärenden.
Kommunen får också efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt en
anställd i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller
en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen
(1991:900). Föreskrifterna i 6 kap. 24-27 och 35 §§ kommunallagen om jäv och
anmälan av beslut till nämnd skall tillämpas på den som fattar sådana beslut.
Förslaget har behandlats i avsnitt 6.
En ny paragraf införs. Genom denna ges kommuner dels rätt att träffa avtal med
en annan kommun om att tillsynsuppgift som kommunen har enligt renhållnings-
slagen skall ombesörjas helt eller delvis av den andra kommunen och dels rätt
att delegera beslutanderätt även till anställd i annan kommun. Det innebär att
en kommun kan ges i uppdrag att utföra tillsyn, göra utredningar för den andra
kommunen utan att beslutanderätten överförs. En kommun kan också, efter
överenskommelse med annan kommun, lämna uppdrag till anställd i annan kommun att
besluta på den kommunens vägnar. Ett sådan uppdrag kan avse ett visst ärende
eller en grupp av ärenden. Uppdraget kan inte avse ärenden som avses i 6 kap. 34
§ kommunallagen. Sådan ärenden kan avse t.ex. verksamhetens mål, inriktning, om-
fattning eller kvalitet.
Delegation får bara göras till den som är anställd i annan kommun. I detta
ligger att det inte kan bli aktuellt att delegera till någon som är förtroende-
vald i annan kommun eller någon som är anställd i ett företag som ägs av den
kommunen. Vem som är att anse som anställd är i första hand en arbetsrättslig
fråga.
Kommunallagens jävsbestämmelser och bestämmelse om anmälan till nämnden av de
beslut som delegaten har fattat gäller för delegation till anställd i annan
kommun.
8.4 Förslaget till lag om ändring i hälsoskyddslagen
(1982:1080)
2 a §
En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att uppgift som kommunen har
enligt denna lag skall ombesörjas helt eller delvis av den andra kommunen.
Kommunen får dock inte överlåta befogenheten att avgöra ärenden.
47
Kommunen får också efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt en
anställd i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller
en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen
(1991:900). Föreskrifterna i 6 kap. 24-27 och 35 §§ kommunallagen om jäv och
anmälan av beslut till nämnd skall tillämpas på den som fattar sådana beslut.
Förslaget har behandlats i avsnitt 6.
En ny paragraf införs. Genom denna ges kommuner dels rätt att träffa avtal med
en annan kommun om att uppgift som kommunen har enligt hälsoskyddslagen skall
ombesörjas helt eller delvis av den andra kommunen och dels rätt att delegera
beslutanderätt även till anställd i annan kommun. Det innebär att en kommun kan
ges i uppdrag att utföra tillsyn, göra utredningar för den andra kommunen utan
att beslutanderätten överförs. En kommun kan också, efter överenskommelse med
annan kommun, lämna uppdrag till anställd i annan kommun att besluta på den
kommunens vägnar. Ett sådan uppdrag kan avse ett visst ärende eller en grupp av
ärenden. Uppdraget kan inte avse ärenden som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen.
Sådan ärenden kan avse t.ex. verksamhetens mål, inriktning, omfattning eller
kvalitet.
Delegation får bara göras till den som är anställd i annan kommun. I detta
ligger att det inte kan bli aktuellt att delegera till någon som är för-
troendevald i annan kommun eller någon som är anställd i ett företag som ägs av
den kommunen. Vem som är att anse som anställd är i första hand en
arbetsrättslig fråga.
Kommunallagens jävsbestämmelser och bestämmelse om anmälan till nämnden av de
beslut som delegaten har fattat gäller för delegation till anställd i annan
kommun.
8.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:426) om
kemiska produkter
14 a §
En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att uppgift som kommunen har
enligt denna lag skall ombesörjas helt eller delvis av den andra kommunen.
Kommunen får dock inte överlåta befogenheten att avgöra ärenden.
En kommun får också efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt en an-
ställd i den kommunen att fatta beslut på kommunens vägnar i ett visst ärende
eller en grupp ärenden, dock inte i de fall som avses i 6 kap. 34 §
kommunallagen (1991:900). Föreskrifterna i 6 kap. 24-27 och 35 §§ kommunallagen
skall tillämpas på den som fattar sådana beslut.
Förslaget har behandlats i avsnitt 6.
En ny paragraf införs. Genom denna ges kommuner dels rätt att träffa avtal med
en annan kommun om att uppgift som kommunen har enligt lagen om kemiska
produkter skall ombesörjas helt eller delvis av den andra kommunen och dels rätt
att delegera beslutanderätt även till anställd i annan kommun. Det innebär att
en kommun kan ges i uppdrag att utföra tillsyn, göra utredningar för den andra
kommunen utan att beslutanderätten överförs. En kommun kan också, efter
överenskommelse med annan kommun, lämna uppdrag till anställd i annan kommun att
besluta på den kommunens vägnar. Ett sådan uppdrag kan avse ett visst ärende
eller en grupp av ärenden. Uppdraget kan inte avse ärenden som avses i 6 kap. 34
§ kommunallagen. Sådan ärenden kan avse t.ex. verksamhetens mål, inriktning, om-
fattning eller kvalitet.
Delegation får bara göras till den som är anställd i annan kommun. I detta
ligger att det inte kan bli aktuellt att delegera till någon som är för-
troendevald i annan kommun eller någon som är anställd i ett företag som ägs av
den kommunen. Vem som är att anse som anställd är i första hand en
arbetsrättslig fråga.
Kommunallagens jävsbestämmelser och bestämmelse om anmälan till nämnden av de
beslut som delegaten har fattat gäller för delegation till anställd i annan
kommun.
48
1 Sammanfattning
Vi har enligt våra riktlinjer haft i uppdrag att närmare analysera behovet av
att ge kommuner och landsting dels vidgade möjligheter att bedriva upp-
dragsverksamhet åt varandra, dels att ge dem möjligheter att använda varandras
personal för vissa myndighetsuppgifter. I uppdraget har också ingått att
utarbeta lagförslag om analysen skulle resultera i att behov av ändringar finns.
Vi har behandlat områdena kollektivtrafik och kommunalteknik samt det sociala
området.
Vi har diskuterat behovet av ändringar och om en eventuell vidgad kompetens
skall åstadkommas genom en generell reglering eller sektorsvis. Enligt vår
mening bör en generell reglering användas enbart om behovet av vidgad kompetens
är klart och entydigt inom hela den kommunala verksamheten. I annat fall bör man
överväga sektorslösningar. Vår slutsats är att det i nuläget inte finns skäl att
föreslå någon generell vidgning av den kommunala kompetensen.
Vår bedömning är att behovet av vidgade möjligheter att bedriva upp-
dragsverksamhet för närvarande är störst inom kollektivtrafikområdet. Här finns
i dag också de bästa förutsättningarna för att de kommunala aktörerna skall
kunna bidra till en fortsatt fungerande konkurrens. Det är också ett påtagligt
samhällsintresse att konkurrensen inom kollektivtrafikområdet inte försvagas.
Vidgade möjligheter inom detta område skulle också ge värdefulla erfarenheter
som kan ligga till grund för fortsatta överväganden av behovet och utformningen
av en vidgad kompetens inom andra områden. Vi föreslår därför att kommuner och
landsting får bedriva kollektivtrafik utanför sina geografiska områden.
Regleringen såvitt avser kollektivtrafiken tas in i en lag om rätt för kom-
munala aktiebolag att bedriva uppdragsverksamhet inom kollektivtrafiken. Vi
föreslår också att det skall ställas ett antal villkor på det kommunala bolaget
för att denne skall få bedriva uppdragsverksamhet. Dessa är att upp-
dragsverksamheten skall drivas av ett kommunalt aktiebolag på affärsmässiga
grunder och att verksamheten skall särredovisas. Vidare får en kommun eller ett
landsting inte stödja uppdragsverksamheten. Syftet är att ge de kommunala och de
privata aktörerna lika konkurrensvillkor.
När det gäller det kommunaltekniska området gör vi den bedömningen att de möj-
ligheter som för närvarande finns att sälja tillfällig överskottskapacitet är
tillräckliga. Vår analys av detta område har inte visat att det i dagsläget
finns några särskilda delverksamheter inom vilka det finns ett faktiskt och
stort behov av att vidga kompetensen. Beträffande det sociala området har
socialtjänstkommittén nyligen i sitt huvudbetänkande (SOU 1994:139) lämnat
förslag till en ny socialtjänstlag och där föreslagit en bestämmelse som enligt
kommittén skall öka möjligheterna för en kommun att överlämna arbetsuppgifter
till en annan kommun. Vi har ändå funnit anledning att särskilt peka på att det
finns ett behov av att göra vissa ändringar av reglerna i socialtjänstlagen
angående familjerådgivning i syfte att klargöra regeringens och riksdagens
intentioner att kommuner och landsting skall kunna samarbeta inom detta område.
De enligt vårt förmenade erforderliga ändringarna, som delvis är av lagteknisk
karaktär, behöver bli föremål för vidare beredning inom Socialdepartementet.
Slutligen föreslår vi att kommunerna ges vidgade möjligheter att delegera
beslutanderätt till anställda i andra kommuner. Ändringen genomförs genom ett
tillägg till kommunallagens regler om delegering.
51
2 Författningsförslag
2.1 Förslag till lag om ändring i kommunallagen
(1991:900)
Härigenom föreskrivs i fråga om kommunallagen (1991:900)
dels att 6 kap. 33 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse,
6 kap. 27 a § av följande lydelse.
-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
-------------------------------------------------------
27 a §
Föreskrifterna i 24-27 §§
skall tillämpas också på den
som fattar beslut med stöd
av uppdrag enligt 33 §
andra stycket.
33 §
En nämnd får uppdra åt ett utskott, åt en ledamot eller ersättare eller åt en
anställd hos kommunen eller landstinget att besluta på nämndens vägnar i ett
visst ärende eller en viss grupp ärenden, dock inte i de fall som avses i 34 §.
-------------------------------------------------------
En nämnd får, på samma
villkor som i första
stycket och efter över-
enskommelse med en annan
kommun eller ett annat
landsting uppdra åt en
anställd i den kommunen
eller i det landstinget
att fatta beslut på nämndens
vägnar. Om begränsningar i
rätten att delegera ärenden
på vissa områden finns sär-
skilda föreskrifter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2.2 Förslag till lag om rätt för kommunala aktie-
bolag att bedriva uppdragsverksamhet inom så
dan trafik som avses i lag (1985:449) om rätt
att driva viss linjetrafik.
1 § Ett sådant kommunalt aktiebolag som avses i 3 kap 16 - 18 §§ kommunallagen
(1991:900) får, utan hinder av föreskriften i 2 kap 1 § kommunallagen om
anknytning till kommuners område eller dess medlemmar, utanför dess område
bedriva uppdragsverksamhet inom sådan trafiken som avses i lag (1985:449) om
rätt att driva viss linjetrafik.
Med uppdragsverksamhet avses i denna lag verksamhet som utförs på uppdrag av
annan kommun, landsting eller trafikhuvudman.
Uppdragsverksamhet får inte bedrivas utanför Sveriges gränser.
2 § Om ett kommunalt aktiebolag bedriver uppdragsverksamhet enligt denna lag,
skall verksamheten ske på affärsmässig grund.
3 § En kommun eller ett landsting får inte stödja uppdragsverksamhet på ett
sådant sätt att den fria konkurrensen hämmas eller i övrigt vidta annat
konkurrensbegränsande förfarande.
4 § I bolagets redovisning skall kostnaderna, intäkterna och resultatet av
uppdragsverksamheten redovisas särskilt.
Av redovisningen skall också framgå vilka borgensförbindelser och övriga
ansvarsförbindelser som kommunen eller landstinget har ingått för bolaget.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
52
Förteckning över remissinstanserna (Ds 1995:13)
Remissinstanser:
Kammarrätterna i Stockholm och Sundsvall, Överbefälhavaren, Överstyrelsen för
civil beredskap, Socialstyrelsen, Vägverket, Statskontoret, Riksrevisionsverket,
Riksskatteverket, Statens Jordbruksverk, Handelshögskolan i Stockholm,
Marknadsdomstolen, Konkurrensverket, Länsstyrelserna i Kalmar, Uppsala,
Västerbottens samt Göteborgs och Bohus län, Täby, Stockholms, Tierps,
Linköpings, Sölvesborgs, Malmö, Göteborgs, Munkedals, Svenljunga, Mariestads,
Lindesbergs, Västerås, Borlänge, Hudiksvalls, Östersunds, Skellefteå och Luleå
kommuner, Södermanlands län, Kristianstads län och Västerbottens län landsting,
Företagarnas Riksorganisation, Grossistförbundet Svensk Handel, Lands-
organisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Sveriges Akademikers
Centralorganisation (SACO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska
Kommunförbundet, Svenska Lokaltrafikföreningen, Sveriges Industriförbund,
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Tjänsteförbundet, Svenska
Bussbranschens Riksförbund, Svenska Renhållningsverksförening, Bussgruppen
Sverige, Svenska Transportarbetareförbundet samt Svenska åkeriförbundet.
53
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1996-03-07
Närvarande: Statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Hellström,
Peterson, Thalén, Freivalds, Persson, Tham, Blomberg, Hedborg, Andersson,
Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Persson
Regeringen beslutar propositionen 1995/96:167 Kommunal uppdragsverksamhet
avseende kollektivtrafik, m.m..
54