Post 6483 av 7187 träffar
Propositionsnummer ·
1995/96:183 ·
Hämta Doc ·
Huvudmannaskapet för gymnasial utbildning m.m.
Ansvarig myndighet: Utbildningsdepartementet
Dokument: Prop. 183
Regeringens proposition
1995/96:183
Huvudmannaskapet för gymnasial utbildning m.m.
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 7 mars 1996
Lena Hjelm-Wallén
Ylva Johansson
(Utbildningsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I denna proposition föreslås att ett landsting efter överenskommelse med en
kommun får anordna även andra nationella program i gymnasieskolan än inom na-
turbruk och omvårdnad. Vidare föreslås att den företrädesrätt tas bort som
landstingen i dag har att anordna utbildning inom naturbruk och omvårdnad.
Landsting skall efter överenskommelse med en kommun även kunna få anordna gym-
nasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning i komvux inom andra områden än
naturbruk och omvårdnad samt nationella program i gymnasiesärskolan och
motsvarande utbildning i särvux. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli
1996.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 3
2 Lagtext.................................................... 4
3 Ärendet och dess beredning................................. 8
4 Huvudmän för gymnasial utbildning.......................... 8
4.1 Gällande regler..................................... 8
4.2 Finansiering av gymnasial utbildning................ 9
4.3 Problem med gällande regler......................... 11
5 Ändrade regler om att anordna gymnasial utbildning......... 14
6 Författningskommentar...................................... 16
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996..... 18
Rättsdatablad.................................................... 19
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100).
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100)
Härigenom föreskrivs i fråga om skollagen (1985:1100)1
dels att 1 kap. 5 och 10 §§, 5 kap. 6 och 23 §§, 6 kap. 10 §, 11 kap. 17 §
samt 12 kap. 3, 7, 9 och 11 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse, 6 kap. 10 a §, av
följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
5 §2
För barn och ungdomar som inte kan gå i grundskolan och gymnasieskolan därför
att de är utvecklingsstörda finns särskolan. Kommunerna är huvudmän för särsko-
lan.
--------------------------------------------------------------------
Efter överenskommelse med en
kommun får ett landsting vara hu-
vudman för viss utbildning inom
särskolan.
10 §3
Kommuner och landsting är huvudmän för komvux.
Kommunerna är huvudmän för särvux och sfi.
--------------------------------------------------------------------
Efter överenskommelse med en
kommun får ett landsting vara hu-
vudman för viss utbildning inom
särvux.
5 kap.
6 §4
--------------------------------------------------------------------
Landstingen får anordna utbild- Landstingen får anordna utbild-
ning endast på sådana nationella ning på sådana nationella program
program som avser naturbruk och som avser naturbruk och omvårdnad.
omvårdnad. Efter överenskommelse med en
Om ett landsting anordnar sådan kommun får ett landsting även
utbildning som avses i första anordna utbildning på andra natio-
stycket, får kommuner som ingår i nella program.
landstinget inte anordna samma
utbildning utan överenskommelse
med landstinget.
23 §5
--------------------------------------------------------------------
Ett landsting som i sin Ett landsting som i sin
gymnasieskola på ett nationellt gymnasieskola på ett nationellt
program har tagit in en elev som program har tagit in en elev som
inte är hemmahörande i en kommun inte är hemmahörande i en kommun
som har samverkansavtal med som har samverkansavtal med
landstinget, har rätt till landstinget, har rätt till
ersättning för sina kostnader för ersättning för sina kostnader för
elevens utbildning från elevens elevens utbildning från elevens
hemkommun. Landstinget får dock hemkommun.
inte betinga sig högre ersättning
från hemkommunen än som svarar mot
det statsbidrag som utgår dit för
elevens utbildning i
gymnasieskolan.
6 kap.
10 §6
Varje kommun skall erbjuda de elever som har bedömts kunna gå ett nationellt
program ett urval av olika program. Antalet platser på de olika programmen skall
anpassas med hänsyn till elevernas önskemål.
--------------------------------------------------------------------
Efter överenskommelse med en
kommun får ett landsting anordna
utbildning på nationella program.
Ett erbjudande enligt första
Erbjudandet skall avse stycket skall avse utbildning som
utbildning som anordnas inom anordnas inom kommunen eller i en
kommunen eller i en annan kommun annan kommun eller ett landsting
i enlighet med samverkansavtal. i enlighet med samverkansavtal.
10 a §
Om ett landsting anordnar
utbildning på nationella program,
gäller vad som sägs i 6 § tredje
stycket om skyldighet att anordna
skolskjuts för landstinget.
11 kap.
17 §7
Kommunerna skall erbjuda gymnasial vuxenutbildning. De skall härvid sträva
efter att erbjuda utbildning som svarar mot efterfrågan och behov.
--------------------------------------------------------------------
Landstingen får anordna gymna- Landstingen får anordna gymna-
sial vuxenutbildning endast inom sial vuxenutbildning inom områdena
områdena naturbruk och omvårdnad. naturbruk och omvårdnad.
Efter överenskommelse med en
kommun får ett landsting anordna
gymnasial vuxenutbildning även
inom andra områden.
12 kap.
3 §8
Kommunerna skall erbjuda särvux. De skall härvid sträva efter att erbjuda
utbildning som svarar mot behov och efterfrågan.
--------------------------------------------------------------------
Efter överenskommelse med en
kommun får ett landsting anordna
särvux som motsvarar den utbild-
ning som ges på nationella program
i gymnasiesärskolan.
7 §9
--------------------------------------------------------------------
En kommun är skyldig att till En kommun eller ett landsting är
sin särvux ta emot en sökande som skyldig att till sin särvux ta
kommer från en annan kommun, om emot en sökande som kommer från en
hemkommunen har åtagit sig att annan kommun, om hemkommunen har
svara för kostnaderna för elevens åtagit sig att svara för kostna-
utbildning. derna för elevens utbildning.
9 §10
--------------------------------------------------------------------
Kommuner får uppdra åt andra att En kommun eller ett landsting-
anordna särvux. Regeringen får får uppdra åt andra att anordna
meddela föreskrifter om vem som särvux. Regeringen får meddela
får ges ett sådant uppdrag och om föreskrifter om vem som får ges ett
villkor för det. sådant uppdrag och om villkor för
det.
11 §11
--------------------------------------------------------------------
Den som vill delta i särvux Den som vill delta i särvux
skall ansöka om detta hos skall ansöka om detta hos
styrelsen för utbildningen i sin styrelsen för utbildningen i sin
hemkommun. Om ansökan avser en hemkommun. Om ansökan avser en
utbildning som en annan kommun utbildning som en annan kommun
anordnar eller låter anordna eller ett landsting anordnar
skall styrelsen skyndsamt sända eller låter anordna skall styrel-
ansökan vidare till styrelsen för sen skyndsamt sända ansökan vidare
utbildningen där. Till ansökan till styrelsen för utbildningen
skall styrelsen foga ett där. Till ansökan skall styrelsen
yttrande av vilket det framgår om foga ett yttrande av vilket det
hemkommunen åtar sig att svara för framgår om hemkommunen åtar sig att
kostnaderna för elevens utbild- svara för kostnaderna för elevens
ning, såvida det inte på grund av utbildning, såvida det inte på
tidigare överenskommelse är onö- grund av tidigare överenskommelse
digt. är onödigt.
_______________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
**FOOTNOTES**
1 Lagen omtryckt 1991:1111.
2 Senaste lydelse 1993:800.
3 Senaste lydelse 1992:598.
4 Senaste lydelse 1991:1684.
5 Senaste lydelse 1991:1684.
6 Senaste lydelse 1993:1478.
7 Senaste lydelse 1991:1684.
8 Senaste lydelse 1992:598.
9 Senaste lydelse 1992:598.
10 Senaste lydelse 1992:598.
11 Senaste lydelse 1992:598.
3 Ärendet och dess beredning
I propositionen Växa med kunskaper - om gymnasieskolan och vuxenutbildningen
(prop. 1990/91:85 ) föreslogs att kommuner och landsting även fortsättningsvis
skulle vara huvudmän för gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning. Riksdagen
beslöt i enlighet med förslaget (bet. 1990/91:UbU16, rskr. 1990/91:356). Enligt
5 kap. 6 § skollagen (1985:1100) får landstingen inom gymnasieskolan endast
anordna utbildning på sådana nationella program som avser naturbruk och
omvårdnad. För gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning inom komvux
gäller enligt 11 kap. 17 § andra stycket skollagen att landstingen får anordna
sådan utbildning endast inom områdena naturbruk och omvårdnad.
Riksdagen beslöt med anledning av proposition om ändrat huvudmannaskap för
särskolan och särvux m.m. (prop. 1991/92:94, bet. 1991/92:UbU 21 och 28, rskr.
1991/92:285) att kommunen skall vara huvudman för särskolan och särvux.
Genom bl.a. skrivelser från Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet
(1995-11-17, dnr U95/3933/S) har till regeringen framförts önskemål om ändringar
i skollagen, som underlättar samverkan mellan kommuner och landsting även inom
andra utbildningsområden än naturbruk och omvårdnad.
Överläggningar har ägt rum mellan företrädare för Utbildningsdepartementet och
företrädare för Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet.
4 Huvudmän för gymnasial utbildning
4.1 Gällande regler
Varje kommun är enligt 5 kap. 5 § skollagen skyldig att erbjuda samtliga ung-
domar i kommunen utbildning på nationella program i gymnasieskolan fram till och
med första halvåret det år de fyller 20 år. Detta innebär att kommunerna har
ansvar för att alla ungdomar får tillgång till ett allsidigt urval av nationella
program. Ungdomar som vill gå på program, som kommunen inte anordnar, har rätt
att studera på dessa i annan kommun. Detta kan ske genom samverkansavtal mellan
hemkommun och kommuner eller landsting, som anordnar utbildningen. Landstingen
får enligt 5 kap. 6 § skollagen inom gymnasieskolan endast anordna utbildning på
sådana nationella program som avser naturbruk och omvårdnad. Om ett landsting
anordnar sådan utbildning får kommuner, som ingår i landstinget, inte anordna
samma utbildning utan överenskommelse med landstinget.
Även i fråga om gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning gäller
enligt 11 kap. 17 § att landstingen får anordna utbildning endast inom områdena
naturbruk och omvårdnad. I 2 kap. 9 § förordningen (1992:403) om kommunal
vuxenutbildning föreskrivs att en kommun, som avser att anordna utbildning som
får anordnas av det landsting till vilket kommunen hör, skall samråda med
landstinget. Det finns således inget som hindrar att en kommun startar sådan
vuxenutbildning som landstinget anordnar.
För särskolan och särvux kan endast kommuner vara huvudman.
Möjligheten för en kommun eller ett landsting att låta annan genomföra ut-
bildning på entreprenad regleras i lagen (1993:802) om entreprenadförhållanden
inom skolan. Det är endast viss undervisning inom gymnasieskolan, som får läggas
ut på entreprenad till fysiska eller enskilda juridiska personer. Om det finns
särskilda skäl får regeringen på ansökan av en kommun eller ett landsting i
andra fall medge att kommunen eller landstinget får sluta avtal med någon annan
om att bedriva undervisning inom det offentliga skolväsendet. De uppgifter, som
den kommunala styrelsen för utbildningen och rektorn har, får inte omfattas av
avtalet. Detta innebär att rektorn alltid är anställd av kommunen eller
landstinget. När det gäller komvux och särvux kan huvudmannen uppdra åt andra
att genomföra utbildningen (11 kap. 6 § respektive 12 kap. 9 § skollagen).
4.2 Finansiering av gymnasial utbildning
Förändringar i det statliga bidragssystemet
Fram till den 1 juli 1991 hade skolsektorn ett stort antal specialdestinerade
bidrag uppdelade på skolformer och delar av skolformer. Riksdagens beslut med
anledning av propositionen om Ansvaret för skolan (prop. 1990/91:18, bet.
1990/91:UbU4, rskr. 1990/91:76) innebar att de specialdestinerade statsbidragen
den 1 juli 1991 ersattes med ett bidrag till skolsektorn - sektorsbidraget.
Härigenom fick kommunerna en bidragsram för hela skolsektorn och de fick därvid
själva prioritera resurserna mellan olika skolformer och mellan olika
verksamheter inom skolformerna. Sektorsbidraget grundades på ett schabloniserat
system för att beräkna huvudmännens behov av finansiellt stöd för den under-
visning som följer av gällande bestämmelser.
Sektorsbidraget ersattes den 1 januari 1993 (prop. 1991/92:150, bet.
1991/92:FiU29, rskr. 1991/92:345) med ett statligt utjämningsbidrag till
kommuner och landsting. Det primära syftet med detta nya bidragssystem var att
utjämna de stora inkomstskillnaderna i kommunsektorn och att garantera alla
kommuner ett visst skatteunderlag. Inkomstutjämningen innebar att bidraget
relaterades till kommunens skattebas i stället för den verksamhet som kommunen
bedriver.
Fr.o.m. den 1 januari 1996 gäller ett nytt system för strukturkostnadsutjäm-
ning enligt riksdagens beslut i december 1995 om ett nytt utjämningssystem för
kommuner och landsting, m.m. (prop. 1995/96:64, bet. 1995/96:FiU5, rskr.
1995/96:116). I den nya beräkningsmodellen för utjämningsbidragen till kommun
finns faktorer som tar hänsyn till utbildningsbehovet. Motsvarande faktorer
finns inte med i skatteutjämningen mellan landsting.
Interkommunal ersättning
I det gamla statsbidragssystemet och genom sektorsbidraget fick kommunerna
bidrag från staten som i genomsnitt täckte hälften av kommunens kostnader för
utbildningsverksamheten. Den resterande delen fick således bekostas av
kommunerna själva. För att täcka de kommunala kostnaderna för en elev från en
annan kommun fick kommunen s.k. interkommunal ersättning. Hemkommunen var
skyldig att betala denna ersättning för de kommuninvånare som studerade i annan
kommun.
Det nya utjämningssystemet syftar till att tillsammans med skatteinkomsterna
ge kommunerna likvärdiga förutsättningar att finansiera t.ex. den skolverksamhet
som kommunen är skyldig att anordna.
För landstingens del innebar förändringarna i bidragssystemet att det inte
finns ett särskilt statligt bidrag för utbildning. I stället täcks landstingets
kostnader av interkommunal ersättning från elevens hemkommun. Enligt 5 kap. 23 §
skollagen har ett landsting, som i sin gymnasieskola på ett nationellt program
har tagit in en elev, som inte är hemmahörande i en kommun som har
samverkansavtal med landstingen, rätt till ersättning för sina kostnader för
elevens utbildning från elevens hemkommun. Landstingen får dock inte betinga sig
högre ersättning från hemkommunen än som svarar mot det statsbidrag som utgår
dit för elevens utbildning i gymnasieskolan. Den landstingskommunala delen i
utbildningskostnaderna täcks genom landstingsskatt.
I takt med att utbildningskostnaderna har förändrats och att sektorsbidraget
har avvecklats har det blivit allt svårare att identifiera vad som svarar mot
tidigare statsbidrag.
Enligt uppgifter från Skolverket fördelar sig den interkommunala ersättningen
på Omvårdnads- respektive Naturbruksprogrammet läsåret 1994/95 enligt följande.
----------------------------------------------------------------------
|Program |Interkom. |Interkom. |Snittkostn. |Snittkostn.-|
| |ersättn. |ersättn. |Kommun |Landsting |
| |Kommun |Landsting | | |
----------------------------------------------------------------------
|NP |75 200 |41 800 |74 983 |139 600 |
----------------------------------------------------------------------
|OP |53 078 |20 800 |51 825 |63 500 |
----------------------------------------------------------------------
Av tabellen framgår tydligt att den interkommunala ersättningen till landsting
är liten jämfört med den verkliga snittkostnaden. Spridningen är dock stor.
Kostnaderna för Omvårdnadsprogrammet ligger mellan 35 700 kr och 91 500 kr per
elev. Motsvarande siffror för Naturbruksprogrammet är 96 300 kr respektive 248
300 kr. Spridningen i interkommunal ersättning till landstingen varierar mellan
12 000 kr och 27 300 kr för Omvårdnadsprogrammet samt 30 800 kr och 54 900 kr
för Naturbruksprogrammet. Det är dock inte så att den interkommunala ersätt-
ningen helt och hållet står i relation till landstingets kostnader, dvs. det
landsting som har den högsta kostnaden tar inte ut den högsta ersättningen. Som
jämförelse kan nämnas att den interkommunala ersättningen till kommuner för om-
vårdnadsprogrammet ligger mellan 50 952 kr och 55 000 kr.
Det råder stor skillnad i nivån på den interkommunala ersättningen för
Omvårdnadsprogrammet om det genomförs av landstinget respektive kommunen (20 800
kr respektive 53 078 kr). Landstingets lägre ersättningsnivå kan förklaras genom
skollagens bestämmelser om "statlig" del.
4.3 Problem med gällande regler
I dag har kommunerna inte möjlighet att påverka utbudet av alla nationella
program genom att landstingen har en företrädesrätt att anordna utbildning inom
naturbruk och omvårdnad. Svenska Kommunförbundet menar att en lösning skulle
vara att kommunerna har huvudmannaskapet för all gymnasieutbildning och att
kommunerna får lägga ut utbildning på entreprenad i landstingen. Svenska Kom-
munförbundet pekar på bl.a. den omständigheten att kommunerna fr.o.m. 1 juli
1994 är skyldiga att lämna bidrag till fristående gymnasieskolor även om det
skulle röra sig om utbildningar som om de ingått i det offentliga skolväsendet
skulle ha haft landstingetskommunalt huvudmannaskap.
Det finns även problem på grund av att landstingen endast får anordna utbild-
ning inom vissa områden. Konsekvenserna av nuvarande bestämmelser blir att
initiativ av kommuner och landsting till samverkan förhindras och att deras
möjligheter att göra pedagogiska och kostnadsbesparande åtgärder begränsas.
Detta gäller utbildning inom gymnasieskolan, gymnasiesärskolan, komvux och
särvux.
I en gemensam skrivelse till regeringen i november 1995 har Svenska Kommun-
förbundet och Landstingsförbundet hemställt att regeringen skyndsamt vidtar
åtgärder som underlättar för skolhuvudmännen att samverka vad gäller gymnasial
utbildning. Förbunden framhåller att det finns flera skäl som talar för att det
är bättre för eleverna och billigare för samhället att landstingen, med en redan
uppbyggd kompetens och organisation för vissa program, t.ex. Barn- och
fritidsprogrammet, på kommunernas uppdrag svarar för anordnandet av själva
utbildningen. Förbunden hänvisar till att det rådande samhällsekonomiska läget
påkallar samverkan och nya lösningar för att få till stånd en så rationell
resursanvändning som möjligt.
Regeringen har våren 1995 fastställt programmål för Naturbruksprogrammet i
gymnasiesärskolan. Skolverket har nyligen publicerat kursplaner för
gymnasiesärskolan som motsvarar delar av Omvårdnadsprogrammet. Kommunerna, som
aldrig anordnat Naturbruksprogrammet eller motsvarande äldre utbildningar och
därmed saknar lärare, lokaler och utrustning, kommer därmed att - åtminstone
inledningsvis - få svårt att genomföra gymnasiesärskola med denna inriktning. I
realiteten finns dock landsting, med tidigare erfarenhet av naturbruksut-
bildningar i särskolan, som genomför Naturbruksprogrammet i gymnasiesärskolan.
De problem som aktualiserats kan sammanfattas enligt följande:
- Landstingen har företrädesrätt att anordna omvårdnads- och naturbruksut-
bildningar i gymnasieskolan. Denna innebär att en kommun intehar rätt att
anordna dessa program såvida inte berört landsting ger sittgodkännande.
- Landstingen får inte i sin gymnasieskola anordna andra utbildningar änna-
tionella program inom naturbruk och omvårdnad. Detta innebär attlandstingen inte
har möjlighet att anordna andra program, t.ex. Barn-och fritidsprogrammet, och
därmed utnyttja kompetens, som de bl.a. hargenom att de anordnar Omvårdnadspro-
grammet.
- Landstingen får inte anordna gymnasial vuxenutbildning inom andra
områden än naturbruk och omvårdnad. Elever, som vill kombinerastudier inom
t.ex. omvårdnad och kärnämnen, måste därför vara inskrivna i två komvux - dvs.
både i landstinget och i kommunen.
- Landstingen får inte anordna gymnasiesärskola. Detta medför exempelvis att
kommunerna måste göra investeringar i utrustning och lokalerom de skall anordna
naturbruksutbildningar i denna skolform. Det finnsinte heller möjlighet att
genomföra integrerad undervisning mellan gymnasiesärskola och gymnasieskola i
berörda utbildningar.
- Kommuner som vill lägga "uppdrag" på landsting för att genomföraviss gymnasial
utbildning, t.ex. i ämnen inom Fordonsprogrammet, kaninte göra detta.
Frågan om landstingens ansvar för gymnasial utbildning har diskuterats tidigare.
De problem som förbunden, var för sig och gemensamt, fört fram talar för att det
finns skäl att nu aktualisera frågan. Det kan i sammanhanget nämnas att i
propositionen Växa med kunskaper - om gymnasieskolan och vuxenutbildningen
anförde föredragande statsrådet följande (s.60):
"Den företrädesrätt att anordna utbildning som jag här föreslagit skall ges
landstingskommunerna strider i och för sig mot principen omkommunernas ansvar
för gymnasieutbildningen. Avsteget har gjorts främst av praktiska skäl. Skulle
det, mot förmodan, visa sig medföra svårigheter, är jag inte främmande för att
på nytt ta upp saken."
En lösning, som redan nämnts, skulle kunna vara att kommuner får möjlighet att
lägga en utbildning på entreprenad hos landsting. Trots propåer från kommuner
och landsting har inte något medgivande enligt 2 § lagen (1993:802) om
entreprenadförhållanden i skolan lämnats. De möjligheter som finns att lägga ut
undervisning på entreprenad inom skolan innebär att den som är huvudman för en
utbildning får uppdra åt någon annan att bedriva undervisning. Uppdragsgivaren
är huvudman för utbildningen och har det ansvar som anges i 1 kap. 12 §
skollagen. Där anges att huvudmannen ansvarar för att utbildningen genomförs i
enlighet med bestämmelserna i skollagen och de bestämmelser som kan finnas i
annan lag eller förordning. Det är huvudmannens skyldighet att se till att
entreprenören bedriver sin verksamhet så att undervisningen uppfyller de krav
som kan ställas på den. Det är endast undervisningen och vad som hör till den
som en entreprenör får ha hand om. Rektor skall vara anställd av huvudmannen.
Den kommunala nämnd som är styrelse för utbildningen prövar mottagandefrågor,
sköter intagning m.m. Om en kommun skulle få ge ett landsting i uppdrag att
bedriva undervisning som entreprenör skulle det innebära att kommunen alltjämt
är ansvarig för utbildningen, medan landstinget endast har "utförarrollen".
Ett problem är också att ett landsting som regel skulle komma att få flera
uppdragsgivare eftersom man kan utgå från att det i de flesta fall skulle vara
fråga om att bedriva undervisning på flera kommuners uppdrag. Samtliga kommuner
skulle vara huvudman för "sin del" av utbildningen. Förutom praktiska problem
när det gäller att fatta beslut skulle ansvaret kunna bli otydligt. Detta går
kanske i och för sig att lösa genom att berörda kommuner först ingår ett
samverkansavtal med varandra varvid en kommun blir anordnare av utbildningen.
Därefter träffar den kommunen avtal med landstinget. Detta är emellertid en
omständlig lösning.
5 Ändrade regler om att anordna gymnasial utbildning
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Efter överenskommelse med en kommun får ett|
| landsting anordna även andra nationella program i gymnasiesko- |
| lan än inom naturbruk och omvårdnad. Den företrädesrätt tas bort|
| som landstingen genom skollagens bestämmelser i dag har inom |
| naturbruk och omvårdnad. |
| Landsting skall efter överenskommelse med en kommun kunna få |
| anordna gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning i |
| komvux inom andra områden än naturbruk och omvårdnad samt |
| nationella program i gymnasiesärskolan och motsvarande |
| utbildning i särvux. |
| Bestämmelserna i skollagen tas bort om att ett landsting inte |
| får betinga sig högre ersättning från en elevs hemkommun än som |
| svarar mot det statsbidrag som lämnas dit för elevens utbildning|
| i gymnasieskolan. |
--------------------------------------------------------------------
Skälen för regeringens förslag: Regeringens uppfattning är att det i första hand
är kommunerna som skall vara huvudmän för all utbildning i gymnasieskolan och
komvux, dvs. även utbildningar inom naturbruk och omvårdnad. Detta skulle
innebära att ett landsting först efter överenskommelse med en kommun skulle ha
möjlighet att som huvudman anordna gymnasieutbildning. I avvaktan på att ett
sådant förslag kan läggas föreslår vi nu ändringar i skollagen som löser ett
antal problem av mer akut karaktär.
Som tidigare redovisats är kommuner huvudmän för särskolan och särvux medan
såväl kommuner som landsting är huvudmän för gymnasieskolan och komvux.
Landstingens rätt att anordna utbildning inom dessa skolformer är dock
begränsad. Vi har i föregående avsnitt redovisat att nuvarande lagstiftning
skapar problem och att Svenska Kommunförbundet samt Landstingsförbundet i
gemensam skrivelse i november 1995 hemställt att regeringen skyndsamt vidtar
åtgärder som underlättar för skolhuvudmännen att samverka.
Regeringen delar de båda förbundens uppfattning att nuvarande lagstiftning
skapar problem och förhindrar att resurserna används på ett effektivt sätt. Det
visar bl.a. resultatet av en förfrågan, som de båda förbundet gjort gemensamt
hos skolhuvudmännen i april 1995. Undersökningen visar att flera landsting
anordnar utbildning på främst Barn- och fritidsprogrammet men i enstaka fall
även på Hantverksprogrammet och Industriprogrammet trots att detta inte är
tillåtet enligt bestämmelserna i skollagen.
Ytterligare ett exempel på hur bestämmelserna förhindrar en utveckling av
gymnasieutbudet finns i Örebro län. Där vill kommunerna i den södra länsdelen
och landstinget i Örebro län att landstinget skall ha möjlighet att ansvara för
all gymnasieutbildning.
Enligt vår mening skall kommunerna ha rätten att själva bestämma var deras
elever skall erbjudas utbildning. Detta skulle innebära att bestämmelserna i 5
kap. 6 § första stycket och 11 kap. 17 § andra stycket skollagen som ger
landstingen rätt att anordna gymnasieutbildning och gymnasial vuxenutbildning
inom områdena naturbruk och omvårdnad på sikt bör utgå. En sådan ändring får
till följd att ett landsting först efter överenskommelse med en kommun skulle ha
möjlighet att anordna sådan utbildning. Innan ett förslag av den innebörden kan
läggas måste dock vissa frågor om skatteväxling m.m. ytterligare beredas.
Mot den angivna bakgrunden föreslår vi nu att ett landsting efter
överenskommelse med en kommun skall få anordna annan utbildning inom
gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen än inom naturbruksområdet
och omvårdnadsområdet. Vidare föreslås att kommunerna kan överlåta åt lands-
tinget att vara huvudman för hela eller delar av utbildningar inom gym-
nasiesärskolan och motsvarande utbildning i särvux. Förslagen innebär således
att om kommunerna så önskar kan landstingen vidga sin utbildningsverksamhet till
att omfatta andra nationella program i gymnasieskolan samt också anordna
utbildningar inom gymnasiesärskolan och gymnasial vuxenutbildning.
Bestämmelsen om att landstingen i dag har företrädesrätt att anordna
gymnasieutbildning inom naturbruk och omvårdnad slopas. Detta förslag innebär
således att landstingen får fortsätta att anordna dessa utbildningar utan
särskild överenskommelse med en kommun.
Vårt förslag kräver ändringar i skollagen. Förutom att det behövs bestämmelser
som gör det möjligt för kommuner och landsting att träffa sådana
överenskommelser som vi föreslår, behöver vissa bestämmelser om huvudmannens
skyldigheter i respektive skolformskapitel ändras så att bestämmelserna också
omfattar ett landsting som anordnar utbildning.
Med hänvisning till att nuvarande bestämmelse i 5 kap. 23 § skollagen om den
interkommunala ersättningens storlek är föråldrad, föreslår regeringen att
bestämmelsen slopas. Eftersom huvuddelen av landstingens utbildningskostnader
täcks genom landstingsskatt bör den föreslagna förändringen inte nämnvärt
påverka kommunernas kostnader för utbildning inom naturbruk och omvårdnad.
Regeringens förslag innebär att landstingen kan komma att få nya ut-
bildningsuppdrag utöver de nuvarande inom naturbruk och omvårdnad. I dessa fall
bör ersättningen till landstingen regleras genom samverkansavtal.
6 Författningskommentar
Förslaget till lag om ändring i skollagen (1985:1100)
1 kap.
5 och 10 §§
För att tillgodose ett behov av praktiska samarbetslösningar mellan kommuner och
landsting ges ett landsting, efter överenskommelse med en eller flera kommuner,
möjlighet att vara huvudman och därmed att anordna utbildning inom de aktuella
områdena. Enligt de tidigare gällande reglerna har ett landsting inte kunnat
vara huvudman för utbildning inom gymnasiesärskolan och särvux. Vilken
utbildning som en överenskommelse enligt dessa bestämmelser får avse anges i 6
kap. 10 § andra stycket respektive 12 kap. 3 § andra stycket. Ett landsting som
anordnar utbildning efter överenskommelse med en kommun är huvudman för den
utbildningen och har därmed det ansvar som anges i 1 kap. 12 §. Detta innebär
bl.a. att styrelse för utbildningen är den nämnd som landstinget enligt 2 kap. 1
§ har utsett.
5 kap.
6 §
Landstingen får även fortsättningsvis anordna gymnasieutbildning på nationella
program som avser naturbruk och omvårdnad. Efter överenskommelse med en kommun
kan landstinget anordna utbildning även på andra nationella program. Lands-
tingens företrädesrätt till att anordna utbildning på nationella program som
avser naturbruk och omvårdnad tas bort.
23 §
Paragrafens andra mening tas bort eftersom den syftar på ett bidragssystem som
inte längre tillämpas. De närmare skälen har behandlats i avsnitt 4.2.
6 kap.
10 §
Det nya andra stycket innebär att ett landsting, efter överenskommelse med en
kommun, får anordna utbildning inom gymnasiesärskolan på nationella program. Det
tidigare andra stycket blir ett nytt tredje stycke och ändras endast på så sätt
att det framgår att den utbildning som nu erbjuds även kan anordnas av ett
landsting.
10 a §
Denna nya paragraf innebär att om ett landsting anordnar utbildning inom
gymnasiesärskolan så är det skyldigt att anordna skolskjuts för eleverna enligt
bestämmelserna i 6 § tredje stycket.
11 kap.
17 §
Landstingen får även fortsättningsvis anordna gymnasial vuxenutbildning inom
områdena naturbruk och omvårdnad. Efter överenskommelse med en kommun kan
landstinget anordna gymnasial vuxenutbildning även inom andra områden. Av 11
kap. 2 § tredje stycket följer att denna möjlighet för landsting också gäller
påbyggnadsutbildning.
12 kap.
3 §
Paragrafens nya andra stycke innebär att ett landsting, efter överenskommelse
med en kommun, får anordna särvux i samma omfattning som landstinget får anordna
utbildning inom gymnasiesärskolan.
7 §
Ändringen i paragrafen är en följd av ändringen i 3 §.
9 §
Ändringen i paragrafen medför att även ett landsting får möjlighet att uppdra åt
andra att anordna särvux. Det kan förutsättas att landstingen kommer att
utnyttja denna möjlighet endast till en mindre del.
11 §
Ändringarna i paragrafen är en följd av ändringen i 3 §.
UTBILDNINGSDEPARTEMENTET
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Hellström,
Peterson, Thalén, Freivalds, Persson, Tham, Blomberg, Hedborg, Andersson,
Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Ylva Johansson
Regeringen beslutar proposition 1995/96:183 Huvudmannaskapet för gymnasial
utbildning m.m.
Rättsdatablad
--------------------------------------------------------------------
Författningsrubrik Bestämmelser som inför, Celexnummer för bak-
ändrar, upphäver eller omliggande EG-regler
upprepar ett normgiv-
ningsbemyndigande
--------------------------------------------------------------------
Lag om ändring i 12 kap. 9 §
skollagen (1985:1100)