Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1995/96:135 Godkännande av 1995 års internationella naturgummiavtal Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 22 februari 1996 Mats Hellström Ines Uusmann (Utrikesdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Förenta nationernas naturgummikonferens antog den 17 februari 1995 ett nytt internationellt naturgummiavtal avsett att ersätta 1987 års naturgummiavtal. Avtalet har till syfte att bl.a. åstadkomma en balanserad ökning av tillgång och efterfrågan på naturgummi och därigenom bidra till att avhjälpa de problem som uppstår till följd av överskott eller knapphet på naturgummi. I propositionen föreslås att riksdagen godkänner avtalet. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 3 2 Ärendet och dess beredning................................. 3 3 Bakgrund................................................... 3 4 1995 års internationella naturgummiavtal................... 4 5 Godkännande av 1995 års naturgummiavtal................... 10 Bilaga 1 Avtalet i engelsk version........................... 13 Bilaga 2 Avtalet i svensk översättning....................... 59 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 februari 1996........................................... 110 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen godkänner 1995 års internationella naturgummiavtal. 2 Ärendet och dess beredning Förhandlingar inom ramen för Förenta nationernas konferens för handel och utveckling, UNCTAD, ledde den 17 februari 1995 fram till en överenskommelse om texten till ett nytt naturgummiavtal, det tredje i ordningen. 1995 års internationella naturgummiavtal är avsett att ersätta 1987 års avtal, som löpte ut den 28 december 1995 och som i sin tur hade ersatt 1979 års avtal. Sverige har deltagit aktivt i förhandlingarna om det nya avtalet. De närmast berörda instanserna, Kommerskollegium och Sveriges Gummi- industriförening, har beretts tillfälle att framföra synpunkter inför för- handlingarna. Avtalet stod öppet för undertecknande under perioden den 3 april - 28 december 1995. Regeringen beslutade den 21 december 1995 att avtalet skulle undertecknas. Europeiska unionens råd beslutade den 22 december 1995 att avtalet skulle undertecknas av Europeiska gemenskapen. EG och medlemsländerna, däribland Sverige, under-tecknade avtalet i Förenta nationernas högkvarter i New York den 22 december 1995. Avtalet skall ratificeras innan det kan träda i kraft. Avtalet har upprättats på arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska språken. Den engelska texten fogas som bilaga 1 till propositionen och en av gemenskapen godkänd svensk översättning fogas som bilaga 2. I den svenska översättningen av artikel 29.6 har det skett en omkastning av orden nedre och övre. 3 Bakgrund Den produkt som i vardagligt tal kallas gummi omfattar dels naturgummi (huvudsakligen från trädet Hevea Brasiliensis), dels olika sorters syntetgummi. Den totala världsproduktionen av naturgummi nådde år 1994 den nya rekordnivån 5,71 miljoner ton och den totala världskonsumtionen 5,63 miljoner ton. Under perioden 1981-1994 ökade produktionen med 2,9 % och konsumtionen med 3 % i genomsnitt per år, vilket innebär en ungefärlig balans mellan tillgång och efterfrågan. År 1994 svarade Thailand för cirka 30 %, Indonesien för 24 % och Malaysia för 19 % av världsproduktionen av naturgummi. De är de viktigaste producentländerna. Naturgummi produceras även i mindre mängder i Indien, Kina, Sri Lanka, Nigeria, Liberia, Elfenbenskusten och Brasilien. Exportintäkterna från naturgummi är av stor ekonomisk betydelse för flera av producentländerna. Naturgummits andel av den totala världskonsumtionen av gummi har ökat från 32,5 % år 1983 till 39,2 % år 1994. De största importörerna år 1994 var USA (23 %), EU:s medlemsländer (22 %), Japan (16 %) och Kina (16 %). Sveriges import av naturgummi uppgick samma år till 10 565 ton (0,2 %) till ett värde av 114 648 tkr. De viktigaste konsumenterna av naturgummi år 1994 var USA (18 %), EU:s medlemsländer (15 %), Kina (13 %), Japan (11 %) och Indien (8 %). Tidigare naturgummiavtal Med utgångspunkt från det s.k. integrerade råvaruprogrammet, som tillkom efter beslut år 1976 av UNCTAD, påbörjades år 1978 en förhandlingskonferens som mynnade ut i 1979 års internationella naturgummiavtal. Detta avtal, som efter förlängning löpte ut i oktober 1987, ersattes av 1987 års internationella naturgummiavtal, som i sin tur efter förlängning löpte ut den 28 december 1995. Avtalen var i stora delar identiska. De innebar i huvudsak att producent- och konsumentländer i samarbete strävade efter att skapa förutsättningar för en balanserad utveckling av produktion, konsumtion, handel och priser inom naturgummisektorn till fördel för alla parter. Det främsta instrumentet för att uppnå dessa mål var ett buffertlagersystem genom vilket man kunde påverka priserna på marknaden. Sverige tillträdde båda dessa avtal (se prop. 1979/80:107, bet. 1979/80:NU40, rskr. 1979/80:273 och prop. 1988/89:19, bet. 1988/89: NU4, rskr. 1988/89:72). 4 1995 års internationella naturgummiavtal Förhandlingarna om det nya naturgummiavtalet ägde rum under tre sessioner i april och oktober 1994 och i februari 1995. De var inte problemfria. Det fanns betydande motsättningar mellan producenter och konsumenter, men också inom de båda grupperna. Detta gjorde att förhandlingarna på centrala punkter gick mycket trögt under de tre förhandlingssessionerna. Sista förhandlingsdagen lyckades man dock kompromissa sig fram till en gemensam position och en ny avtalstext kunde antas. Det nya avtalet är till stora delar identiskt med 1987 års avtal. Buffertlagersystemet kvarstår som enda prisstabiliserande instrument med mindre förändringar i reglerna för dess verksamhet. Prissystemet kommer även i fortsättningen att vara marknadsanpassat, vilket bl.a. innebär att det referenspris som råder när det gamla avtalet löper ut förs över som ingångspris i det nya avtalet. De viktigaste förändringarna jämfört med 1987 års avtal är följande: - Automatiken i proceduren för översyn och ändring av prisintervallen ökar. - Intervallen för revidering av referenspriset minskar från 15 till 12 månader. - Det nedre vägledande priset höjs från 150 cent/kg till 157 cent/kg. - Avtalets giltighetstid minskas från 5 till 4 år. - En artikel om miljöfrågor har tillkommit för att medlemmarna skall beakta miljöaspekterna i enlighet med överenskommelsen vid UNCTAD:s 8:e session och 1992 års FN-konferens om miljö och utveckling. - Den redan existerande tjänsten som vice verkställande direktör har fastställts i avtalet. Mot bakgrund av utgångsbuden kan konstateras att konsumentsidan fått sina önskemål tillgodosedda i större utsträckning än producenterna. Producenterna fick visserligen igenom en höjning av det nedre vägledande priset, dvs. det lägsta pris som buffertlagerdirektören måste försvara, men fick ge avkall på önskemål om en generell höjning av referenspriset med 5 % liksom på kraven om en ökning av buffertlagerkontot från 70 till 100 miljoner malaysiska ringits och längre avtals- och förlängningsperioder. Konsumentsidans mål var i stort sett en förlängning av det gamla avtalet eller inget avtal alls. Inledningen Det inledande avsnittet, som anger förutsättningarna och skälen till avtalets upprättande, är oförändrat jämfört med det tidigare avtalet förutom ett tillägg med hänvisning till det s.k. Cartagena-åtagandet och "Cartagena-andan". De båda begreppen har sitt ursprung i Förenta nationernas åttonde konferens för handel och utveckling, UNCTAD VIII, som hölls i Cartagena i Colombia den 8 - 25 februari 1992. Cartagena-åtagandet är ett långt dokument, som innehåller de konkreta resultat som uppnåddes under konferensen. "Cartagena-andan" är en beteckning på den anda av samarbete mellan i- och u-länder som utvecklades under konferensen i stället för den anda av konfrontation som tidigare präglat relationerna. Från tidigare avtal kvarstår hänvisningar till Förklaringen om och handlingsprogrammet för upprättande av en ny internationell ekonomisk ordning (Generalförsamlingens resolutioner 3201 [S-VI] och 3202 [S-VI] av den 1 maj 1974) och till naturgummits betydelse för medlemmarnas ekonomier samt till att en stabilisering av naturgummipriserna ligger i alla inblandade parters intressen. Avtalets syften Kapitel I handlar om avtalets syften. Det är i huvudsak oförändrat med undantag för en hänvisning till Cartagena-åtagandet och "Cartagena-andan". De viktigaste syftena anges vara att - åstadkomma en balanserad ökning av tillgång och efterfrågan på naturgummi, - åstadkomma stabila förhållanden inom handeln med naturgummi, - att bidra till att stabilisera exportmedlemmarnas intäkter från exporten av naturgummi till skäliga och lönsamma priser, - säkerställa tillräcklig tillgång på naturgummi för importmedlemmarna till rättvisa och skäliga priser, - vidta praktiska åtgärder i händelse av överskott eller knapphet på naturgummi, - söka utvidga den internationella handeln med naturgummi, - förbättra dess konkurrenskraft, - stödja forskning, - i olika avseenden stödja en effektiv utveckling av naturgummi-näringen, och - främja internationellt samarbete och samråd i naturgummifrågor. Definitioner Kapitel II innehåller beskrivningar av ett antal termer och begrepp i avtalet. Det har utvidgats med bestämmelser om första noterade månad och etablerad kommersiell marknad. Organisation och förvaltning Kapitel III om organisation och förvaltning är oförändrat. Det föreskriver att den internationella naturgummiorganisationen, som upprättades genom 1979 års naturgummiavtal, skall fortsätta att existera och övervaka tillämpningen av det nya avtalet. Organisationen har sitt säte i Kuala Lumpur. Vidare behandlas förutsättningarna för medlemskap. I kapitlet anges att Europeiska gemenskapen och mellanstatliga organisationer kan vara medlemmar i organisationen. Internationella naturgummirådet Organisationens högsta myndighet är det internationella naturgummirådet. Rådet består av organisationens samtliga medlemmar. Kapitel IV som behandlar det internationella naturgummirådet har kompletterats med bestämmelser om att en vice verkställande direktör skall utses. Kapitlet har även kompletterats med bestämmelser som anger vilka arbetsuppgifter den vice verkställande direktören skall ha. I övrigt behandlas i kapitlet internationella naturgummirådets sammansättning, dess befogenheter och uppgifter, överlåtelse av befogenheter, samarbete med andra organisa- tioner, tillträde för observatörer, ordförande och vice ordförande samt verkställande direktör, buffertlagerdirektör och övrig personal, rådets sammanträden, fördelning av röster, röstningsförfarande, beslutsmässighet, beslut och upprättande av kommittéer. Immunitet och privilegier Kapitel V som handlar om immunitet och privilegier har reviderats något men utan större förändringar av innehållet. Det fastställs att organisa- tionen skall vara en juridisk person med befogenhet att ingå avtal och vidta rättsliga åtgärder. Vidare anges att organisationens, personalens och medlemsdelegationernas status, immunitet och privilegier även fortsättningsvis skall regleras i ett högkvartersavtal mellan värdlandets regering och organisationen. Organisationen kan framdeles ingå avtal med en eller flera regeringar om sådan immunitet och sådana privilegier som kan komma att bedömas nödvändiga. Räkenskaper och revision Kapitel VI om räkenskaper och revision är oförändrat. I kapitlet återfinns bestämmelser om räkenskapskonton, inbetalningsformer och revision. Det finns två konton, nämligen ett buffertlagerkonto och ett förvaltningskonto. Förvaltningskontot Kapitel VII som innehåller bestämmelser om förvaltningskontot är oförändrat. I kapitlet regleras hur förvaltningsbudgeten skall upprättas och godkännas, hur medlemmarnas bidrag skall beräknas och hur betalning av bidragen skall ske. Buffertlagret Kapitel VIII om det internationella buffertlagret är det mest omfattande i avtalet och behandlar en av dess viktigaste komponenter. I 15 artiklar regleras olika aspekter av buffertlagrets verksamhet. Buffertlagret skall bestå av ett normalt buffertlager och ett beredskapsbuffertlager. Storleken på buffertlagret skall vara 550 000 ton bestående av dels det normala buffertlagret på 400 000 ton, dels beredskapsbuffertlagret på 150 000 ton. Medlemmarna förpliktar sig att finansiera den totala kostnaden för buffertlagret genom kontantbidrag. Normalt sker detta i första hand genom att medlemmarnas andelar i buffertlagerkontot enligt 1987 års avtal förs över till det nya avtalets buffertlagerkonto. Finansieringen skall delas lika mellan exporterande och importerande medlemmar. Bidragen från enskilda medlemmar skall i princip beräknas i förhållande till deras andel av den totala exporten eller importen. Hur inbetalningen skall ske regleras i detalj. För buffertlagrets verksamhet fastställs olika prisintervall (referenspris, nedre och övre interventionspris, nedre och övre utlösningspris och nedre och övre vägledande pris). Verksamheten och buffertlagerdirektörens arbetsuppgifter och ansvar regleras noga. Detsamma gäller översyn och ändringar av prisintervall, fastställande av ett marknadsindikatorpris, buffertlagrets sammansättning, placering och underhåll. Vidare finns regler för begränsning och avbrytande av buffertlagrets verksamhet, för påföljder vid bristande betalning av bidrag till kontot, för ändringar av bidragen, för växelkursförändringar och för likvidations- förfarande. Det nya avtalet uppvisar några förändringar. Mindre ändringar har gjorts när det gäller inbetalningar till beredskapsbuffertlagret och prisintervallen, där det nedre vägledande priset höjts från 150 till 157 cent. I fråga om buffertlagrets verksamhet har införts bestämmelser om leveransmånader och möjligheter att ingå terminskontrakt. Reglerna om översyn och ändringar av prisintervall har ändrats så att översyn skall göras var tolfte månad i stället för var femtonde månad. Automatiska ändringar av referenspriset, som normalt skall vara 5 %, skall vid det första ändrings- tillfället begränsas till 4 %. Vissa begränsningar av effekterna på inter- ventionspriset vid ändrat referenspris har införts. För de vägledande priserna skall översyn göras var tjugofjärde i stället för var trettionde månad. Olika gummikvaliteters relativa vikt vid beräkningen av marknadsindikatorpriset har justerats. Förhållandet till Gemensamma råvarufonden Kapitel IX om förhållandet till den Gemensamma råvarufonden har omformulerats utan några större förändringar i sak. Gemensamma fonden som påbörjade sin verksamhet år 1989 syftar till att främja ekonomisk och social utveckling, särskilt i u-länder, genom finansiering av buffertlager och genom andra åtgärder för att främja utvecklingen på råvaruområdet. Organisationen skall till fullo utnyttja de möjligheter som Gemensamma råvarufonden erbjuder, dock utan att själv ingå några finansiella förpliktelser. Tillgången på naturgummi, marknadstillträde och övriga åtgärder Kapitel X om tillgång på naturgummi och marknadstillträde är oförändrat. Exportmedlemmarna förpliktar sig att försöka säkerställa att förbrukarna får kontinuerlig tillgång till naturgummi. Importmedlemmarna förpliktar sig att ge exportörerna tillträde till importmedlemmarnas naturgummi-marknader. Kapitlet behandlar också olika åtgärder, däribland forsknings- och utvecklingsprogram, som syftar till att utvidga och förbättra produktionen, produktiviteten och avsättningen. Samråd om nationell politik Kapitel XI om samråd om nationell politik är oförändrat. Internationella naturgummirådet kan samråda om sådan regeringspolitik som påverkar tillgång och efterfrågan på naturgummi och lägga fram rekommendationer för medlemmarna för övervägande. Statistik, undersökningar och information Kapitel XII om statistik, undersökningar och information är oförändrat. En av avtalets viktigaste uppgifter är att förse medlemmarna med nödvändig statistik och bedömningar av marknadsutvecklingen i enlighet med kapitlets bestämmelser. En årlig översyn av avtalets tillämpning skall göras av organisationens råd. Övriga frågor I kapitel XIII regleras övriga frågor. Det är oförändrat förutom att en ny artikel (artikel 54) har tillkommit med innebörd att medlemmarna skall ta hänsyn till miljöaspekter i enlighet med överenskommelsen vid UNCTAD:s 8:e session och 1992 års FN-konferens om miljö och utveckling. I övrigt behandlas medlemmarnas allmänna skyldigheter och ansvar, handelshinder, transportfrågor och marknadsstrukturen, särskilda stödåtgärder, befrielse från skyldigheter och rättvisa arbetsnormer. Klagomål och tvister Kapitel XIV, som innehåller regler för klagomål och tvister, är oförändrat. Slutbestämmelser Kapitel XV innehåller slutbestämmelser och är i huvudsak oförändrat förutom att avtalets giltighetstid minskas från fem till fyra år. Avtalet kan förlängas med högst två år. I kapitlet återfinns sedvanliga regler om undertecknande, depositarie, ratifikation, provisorisk tillämpning, ikraftträdande, anslutning, ändringar i avtalet, frånträde, uteslutning, giltighetstid, förlängning etc. I bilagorna har justeringar skett i listorna över deltagande länder och deras relativa export- och importandelar. Finansiering Finansieringen av avtalet skall liksom tidigare ske genom bidrag från medlemmarna till den administrativa budgeten och till buffertlagerkontot. På samma sätt som i de tidigare avtalen skall buffertlagrets kostnader finansieras genom en första inbetalning från medlemmarna av 70 miljoner malaysiska ringits, som fördelas på medlemmarna i förhållande till deras procentuella röstandelar. För Sveriges del är denna för närvarande 0,15 %, motsvarande 105 000 ringits. Bidraget förutsätts i första hand bli täckt genom att medlemmarnas andelar i buffertlagerkontot förs över från 1987 års avtal. De medel som Sverige har innestående på det gamla buffertlagerkontot, cirka 165 000 ringits, räcker därmed för att täcka inbetalningen till det nya buffertlagerkontot. Om buffertlagerdirektören bedömer att det finns behov av ytterligare resurser härutöver, kan han, liksom i de tidigare avtalen, begära in ytterligare bidrag. Buffertlagrets verksamhet, som innebär köp då priserna går ner och försäljning då priserna går upp, medförde åren 1990-1994 en vinst motsvarande en avkastning på 4,7 % på de insatta medlen. 5 Godkännande av 1995 års naturgummiavtal -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Riksdagen godkänner 1995 års internationella| | naturgummiavtal. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens förslag: Traditionellt har Sveriges deltagande i det internationella samarbetet på råvaruområdet inklusive naturgummiavtalen grundats på uppfattningen att detta arbete har varit till nytta för de utvecklingsländer som för sin ekonomiska utveckling har varit beroende av en eller ett fåtal råvaror. Deltagandet har också grundats på våra egna intressen att skapa förutsättningar för en pris- och volymmässigt stabil försörjning med råvaror. Enligt Kommerskollegiums remissvar inför förhandlingarna var den svenska gummiindustrins intresse av ett nytt avtal måttligt. Trots detta ansåg kollegiet att det var viktigast att följa en koordinerad linje i Europa. Därför förordades ett godkännande av ett nytt avtal i kombination med en uppstramning jämfört med det gamla avtalet. Den långsiktiga målsättningen bör dock enligt kollegiet vara att denna typ av avtal i framtiden avvecklas. Regeringen kan för sin del ansluta sig till Kommerskollegiums bedömningar. Samtidigt är det viktigt att framhålla att de allmänt biståndspolitiska och handelspolitiska skälen kvarstår och att det också finns utrikespolitiska och miljöpolitiska skäl för att Sverige även i fortsättningen skall delta i det internationella samarbetet inom naturgummisektorn. Medlemskap står enligt naturgummiavtalet öppet för två kategorier av medlemmar, nämligen exportmedlemmar och importmedlemmar och varje avtalsslutande part skall utgöra en enskild medlem. Även Europeiska gemenskapen och mellanstatliga organisationer som har ansvar för att förhandla om, ingå och tillämpa internationella avtal, särskilt råvaruavtal, kan bli medlemmar. Europeiska unionens råd beslutade den 22 december 1995 att avtalet skulle undertecknas av gemenskapen tillsammans med medlemsstaterna, vilket också skedde samma dag i Förenta nationernas högkvarter i New York. Avtalet är därmed ett s.k. blandat avtal. Rådets beslut fattades med hänvisning till bl.a. artikel 113 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Naturgummiavtalets mål faller inom ramen för den gemensamma handelspolitiken. Av artikel 113 i nämnda fördrag och EG-domstolens praxis framgår att gemenskapens traktatkompetens inom handelspolitiken är exklusiv. 1995 års naturgummiavtal reglerar även förhållanden som ligger utanför gemenskapens kompetens och därmed faller inom medlemsstaternas kompetens. Avtalet innehåller sålunda bestämmelser som innebär åtaganden för medlemsstaterna och därmed också för Sverige, bl.a. finansiella förpliktelser i form av bidrag till den administrativa budgeten och buffertlagerkontot. Med hänsyn till detta och då avtalet i dessa delar enligt regeringens bedömning är av större vikt skall det enligt 10 kap. 2 § regeringsformen godkännas av riksdagen. I och med medlemskapet i EU kommer framtida förhandlingar om avtalets utformning och anpassning att ske i samordning med gemenskapen och övriga medlemsländer. Finansiering I likhet med de föregående naturgummiavtalen åtar sig Sverige som medlem i avtalet att årligen svara för sin del av kostnaderna för avtalets buffertlager samt att årligen bidra till den administrativa budgeten. Sistnämnda bidrag har för Sveriges del för år 1996 fastställts till 2 013 US-dollar. Riksdagen har för innevarande budgetår anvisat medel för ändamålet. Sålunda finns under tredje huvudtiteln upptaget ett förslagsanslag B7 om 2 625 000 kr avsett för internationell råvarulagring, dvs. i praktiken för naturgummiavtalets buffertlager, samt ett anslag under B6 om 19 000 kr avsett för bidraget till den administrativa budgeten (prop. 1994/95:100 bil. 4, bet. 1994/95:NU22, rskr. 1994/95:307). Utrikesdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 februari 1996 Närvarande: statsrådet Hellström, ordförande, och statsråden Peterson, Thalén, Freivalds, Wallström, Tham, Schori, Blomberg, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson Föredragande: statsrådet Hellström Regeringen beslutar proposition 1995/96:135 Godkännande av 1995 års internationella naturgummiavtal.