Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1995/96:140 Sveriges ratifikation av Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982 och avtalet av den 28 juli 1994 om tillämpningen av konventionens del XI Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 7 mars 1996 Lena Hjelm-Wallén Mats Hellström (Utrikesdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att riksdagen godkänner Förenta nationernas havs- rättskonvention av den 10 december 1982 och avtalet av den 28 juli 1994 om tillämpningen av konventionens del XI med de förklaringar som rege-ringen förordat. I propositionen föreslås vidare att riksdagen antar vissa ändringar och kompletteringar av svensk lag. Här märks förslag till lag om begränsning av tillämpningen av svensk lag vad gäller vissa brott begångna på utländska fartyg, förslag till lag om ersättningsskyldighet vid skada på undervattenskablar och rörledningar m.m. samt förslag till lag om verk-ställighet av domar och beslut som har meddelats enligt Förenta nationer-nas havsrättskonvention av den 10 december 1982. De nya lagarna samt ändringar i lagar föreslås träda i kraft den 1 juli 1996. Havsrättskonventionen erbjuder ett i det närmaste heltäckande regelverk för havens fredliga utnyttjande och inkluderar samtliga marina områden, havsbottnen och i viss mån även luftrummet över havsområdet. I konventionen fastställs territorialhavets maximala bredd till 12 nau-tiska mil. Kuststatens suveräna rättigheter vad avser fiske och andra levande tillgångar får inom ramen för en ekonomisk zon utövas upp till 200 nautiska mil från kusten. Konventionen ålägger kuststaten att bevara dessa tillgångar samt ålägger alla stater en skyldighet att samarbeta om bevarandet av fiskbestånden i det fria havet, inklusive sådana bestånd som rör sig såväl i det fria havet som i staters ekonomiska zoner. Konventionen ger vidare kuststaten suveräna rättigheter för utvinning av icke- levande tillgångar, inklusive olja och gas, som finns på och under kontinentalsockeln. Konventionen upprättar en noggrann balans mellan å ena sidan kust-statens intressen att kontrollera verksamheter i kustnära områden, å andra sidan alla staters rätt att utnyttja det fria havet utan onödiga begräns-ningar. Den reglerar navigationsrättigheter för handelsfartyg och statsfar-tyg, inklusive örlogsfartyg. Konventionen ger bestämmelser om passage-rättigheter i sund och arkipelager. För icke-levande tillgångar på havsbottnen utanför nationell jurisdiktion, „mänsklighetens gemensamma arv„, stipulerar konventionen en internatio-nell regim för utforskning och utvinning. Bestämmelserna om djuphavsut-vinning blev föremål för en genomgripande omarbetning år 1994. Konventionen innehåller ett omfattande regelverk med förpliktande bestämmelser till skydd för den marina miljön. Den har betecknats som ett av de hittills mest omfattande globala instrumenten för miljövård. Konventionen fäster även stor vikt vid marinvetenskaplig forskning och anger alla staters rätt att bedriva sådan forskning. Konventionen innehåller slutligen ett system för tvistlösning. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 9 2 Lagtext ................................................... 10 2.1 Förslag till lag om begränsning av tillämpningen av svensk lag vad gäller vissa brott begångna på utländska fartyg................................. 10 2.2 Förslag till lag om ersättningsskyldighet vid skada på undervattenskablar och rörledningar m.m.......... 11 2.3 Förslag till lag om verkställighet av domar och beslut som har meddelats enligt Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982............................. 12 2.4 Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822).......................................... 13 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln............................... 14 2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten........... 16 2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer............. 17 2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall........... 19 2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg........ 20 2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m................................. 25 2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon.......................... 26 2.12 Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787). 27 3 Ärendet och dess beredning................................. 28 4 Havsrättskonventionen och tillämpningsavtalet.............. 28 4.1 Konventionens bakgrund och innehåll................. 28 4.1.1 Havsrättskonferenserna........................ 28 4.1.2 Konventionens innehåll ....................... 30 4.1.3 Kort historik över havsrätten................. 31 4.2 Avtalets bakgrund och innehåll...................... 34 4.2.1 Avtalets tillkomst............................ 34 4.2.2 Konventionen och avtalet...................... 36 4.2.3 Avtalets innehåll............................. 36 4.3 Rättsliga följder av konventionens och avtalets ikraftträdande............................. 38 4.3.1 Konventionens natur........................... 38 4.3.2 Konventionens status.......................... 38 4.3.3 EU:s förhållande till konventionen och avtalet....................................... 40 4.3.4 Rättsliga följder av ikraftträdandet.......... 40 4.4 Havsrätten och den svenska miljölagstiftningen...... 41 4.4.1 Konventioner om skydd för den marina miljön........................................ 41 4.4.2 Svensk lagstiftning om havsmiljön............. 43 4.4.3 Konventionen och svensk miljölagstiftning .... 45 4.5 Havsrätten och det svenska fisket................... 47 4.5.1 Internationellt samarbete på fiskeriområdet .. 47 4.5.2 Den nuvarande regleringen av det svenska fisket........................................ 50 5 Kommentarer till konventionens delar ...................... 54 5.1 Del I (artikel 1) Inledning........................................... 55 5.2 Del II (artiklarna 2-33) Territorialhav och angränsande zon.................. 55 5.3 Del III (artiklarna 34-45) Sund som används för internationell sjöfart......... 63 5.4 Del IV (artiklarna 46-54) Arkipelagstater..................................... 67 5.5 Del V (artiklarna 55-75) Ekonomisk zon....................................... 70 5.6 Del VI (artiklarna 76-85) Kontinentalsockeln.................................. 79 5.7 Del VII (artiklarna 86-120) Det fria havet...................................... 84 5.8 Del VIII (artikel 121) Rättsordning för öar ............................... 94 5.9 Del IX (artiklarna 122-123) Slutna eller delvis slutna hav...................... 94 5.10 Del X (artiklarna 124-132) Kustlösa staters rätt till tillträde till och från havet samt transitfrihet............................ 95 5.11 Del XI (artiklarna 133-191) Området............................................. 96 5.12 Del XII (artiklarna 192-237) Skydd och bevarande av den marina miljön............116 5.13 Del XIII (artiklarna 238-265) Marinvetenskaplig forskning.........................130 5.14 Del XIV (artiklarna 266-278) Utveckling och överföring av marin teknologi........136 5.15 Del XV (artiklarna 279-299) Biläggande av tvister...............................139 5.16 Del XVI (artiklarna 300-304) Allmänna bestämmelser...............................147 5.17 Del XVII (artiklarna 305-320) Slutbestämmelser....................................147 5.18 Bilaga IX Deltagande av internationella organisationer........150 5.19 Slutakten till Förenta nationernas tredje havsrättskonferens, bilaga I, resolutionerna III och IV samt bilagorna III-VI........................153 6 Överväganden och förslag...................................154 6.1 Godkännande av 1982 års havsrättskonvention och 1994 års avtal om tillämpningen av konventionens del XI................................154 6.1.1 Säkerhetspolitiska aspekter...................155 6.1.2 Förklaringar..................................157 6.2 Den angränsande zonen...............................158 6.3 Tillämpningen av straffrättsliga bestämmelser på miljöområdet i vissa fall........................161 6.3.1 Begränsning av tillämpningen av svensk lag vad gäller vissa brott begångna på utländska fartyg..............................161 6.3.2 Åtgärder mot förorening från fartyg...........164 6.4 Åtgärder för att uppfylla konventionens bestämmelser på fiskeområdet........................166 6.5 Verkställighet av domar och beslut som har meddelats enligt konventionen...................167 6.6 Marinvetenskaplig forskning.........................169 6.7 Skador på undervattenskablar och rörledningar.......171 6.8 Utläggande av undervattenskablar och rörledningar på kontinentalsockeln..................173 6.9 Fornfynd och skeppsvrak på havsbottnen utanför gränserna för nationell jurisdiktion........174 6.10 Övriga lagförslag...................................176 6.11 Kostnadskonsekvenser................................177 7 Författningskommentar ....................................179 7.1 Förslaget till lag om begränsning av tillämpningen av svensk lag vad gäller vissa brott begångna på utländska fartyg.................................179 7.2 Förslaget till lag om ersättningsskyldighet vid skada på undervattenskablar och rörledningar m.m................................180 7.3 Förslaget till lag om verkställighet av domar och beslut som har meddelats enligt Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982.............................182 7.4 Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)..........................................183 7.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln...............................184 7.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten...........186 7.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer.............187 7.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall...........188 7.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg........189 7.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.................................190 7.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon..........................191 7.12 Förslaget till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)..........................................192 Bilaga 1 Promemorians lagförslag.............................193 Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden .................212 Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag.........................240 Bilaga 4 Lagrådets yttrande..................................260 Bilaga 5 Havsrättskonventionen och tillämpningsavtalet i engelsk och svensk lydelse (separat bilagedel) Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996..................................................261 Rättsdatablad....................................................262 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen 1. godkänner Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10december 1982 och avtalet av den 28 juli 1994 om tillämpningenav konventionens del XI med de förklaringar som regeringenförordat, 2. antar regeringens förslag till lag om begränsning av tillämpningenav svensk lag vad gäller vissa brott begångna på utländska fartyg, 3. antar regeringens förslag till lag om ersättningsskyldighet vid skadapå undervattenskablar och rörledningar m.m., 4. antar regeringens förslag till lag om verkställighet av domar ochbeslut som har meddelats enligt Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982, 5. antar regeringens förslag till lag om ändring i naturvårdslagen(1964:822), 6. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, 7. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1971:1154) omförbud mot dumpning av avfall i vatten, 8. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter ochkommunikationer, 9. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall, 10. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg, 11. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., 12. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon, 13. antar regeringens förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787). 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om begränsning av tillämpningen av svensk lag vad gäller vissa brott begångna på utländska fartyg Härigenom föreskrivs följande. 1 § I denna lag föreskrivs med anledning av Förenta nationernas havs- rättskonvention av den 10 december 1982 vissa begränsningar i fråga om tillämpningen av svensk lag. 2 § Om ett brott mot bestämmelser i svensk lag om förebyggande, begränsning och kontroll av förorening av den marina miljön begås på ett fartyg registrerat i en främmande stat när fartyget befinner sig utanför svenskt inre vatten, får inte strängare straff än böter dömas ut. Detta gäller dock inte allvarliga och uppsåtliga gärningar som avser förorening i territorialhavet. 3 § Påföljd för brott som avses i denna lag får endast dömas ut om den misstänkte häktats eller fått del av åtal för brottet inom tre år från det att brottet begicks. Om påföljd för brottet faller bort tidigare enligt 35 kap. 1 § brottsbalken gäller i stället den bestämmelsen. _________________ Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 2.2 Förslag till lag om ersättningsskyldighet vid skada på undervattenskablar och rörledningar m.m. Härigenom föreskrivs följande. 1 § Denna lag är tillämplig på undervattenskablar och rörledningar som finns i det fria havet eller i en ekonomisk zon. 2 § Om ägaren till en kabel eller rörledning som läggs ut eller repareras därvid orsakar att någon annan kabel eller rörledning skadas, skall ägaren ersätta kostnaden för att reparera skadan. 3 § Om en fartygsägare har offrat ett ankare eller ett fiskeredskap i syfte att undvika skada på en kabel eller en rörledning, har fartygsägaren rätt till ersättning av kabelns eller rörledningens ägare för det som har offrats. Rätten till ersättning gäller dock endast om fartygsägaren på förhand har vidtagit alla rimliga försiktighetsåtgärder. 4 § Talan om ersättning enligt denna lag får väckas vid svensk domstol endast mot den som har hemvist eller säte i Sverige. _________________ Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 2.3 Förslag till lag om verkställighet av domar och beslut som har meddelats enligt Förenta nationernas havsrätts-konvention av den 10 december 1982 Härigenom föreskrivs följande. En dom eller ett beslut, som har meddelats enligt Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982 och som enligt bestäm-melse i konventionen skall kunna verkställas i varje konventionsstat, verk-ställs här i landet som en svensk domstols lagakraftägande dom. Om ett fartyg skall frisläppas enligt ett beslut som har meddelats med stöd av artikel 292 i konventionen och de villkor för frisläppandet som anges i beslutet har uppfyllts, får fartyget inte hållas kvar i Sverige. _________________ Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 2.4 Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) Härigenom föreskrivs att det i naturvårdslagen (1964:822) skall införas två nya paragrafer, 21 a och 37 c §§, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 21 a § -------------------------------------------------------------------- För att skydda den marina natur- miljön får regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm- mer föreskriva att marinveten- skaplig forskning inom svenskt sjö-territorium inte får bedrivas från forskningsfartyg som är registre-rade i eller tillhör en annan stat, utan tillstånd eller utan att anmä-lan har skett. Tillstånd får begränsas till viss tid och förenas med villkor. 37 c § -------------------------------------------------------------------- Till böter döms befälhavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 21 a §. _________________ Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966:314) om kontinental- sockeln dels att 8 och 15 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 15 a - 15 c §§, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 §1Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter och villkor för tillstånd utövas av myndighet som regeringen bestämmer. Innehavare av tillstånd skall på anfordran lämna tillsynsmyndigheten de upplysningar och handlingar som fordras för tillsynens utövande. Tillsynsmyndigheten äger meddela bestämmelser för att trygga efter-levnaden av föreskrift eller villkor som gäller för tillståndet. Den som har att taga befattning med tillsyn äger tillträde till an-läggning, fartyg eller luftfartyg, där verksamhet som omfattas av tillstånd bedrives, och får göra sig underrättad om förhållande av betydelse för tillämpningen av föreskrift eller villkor för tillståndet. -------------------------------------------------------------------- Föreskrifterna i denna paragraf gäller inte vid tillsyn enligt 15 c §. 15 §2 -------------------------------------------------------------------- Beslut av Sveriges geologiska Beslut av Sveriges geologiska undersökning i ärende som avses i undersökning i ärenden som avses i 7 § och i ärende om återkallelse av7 § och i ärenden om återkallelse av tillstånd på grund av att tillstånd på grund av att före- föreskrift eller villkor för skrifter eller villkor för tillståndet har åsidosatts samt tillståndet har åsidosatts samt tillsynsmyndighe-tens beslut tillsynsmyndig-heters beslut enligt 12 § får över-klagas hos enligt 12 § och 15 c § får allmän förvaltnings-domstol. överklagas hos allmän förvalt- ningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Annat beslut av myndighet enligt denna lag överklagas hos regeringen. Beslutet gäller även om det överklagas, om inte annorlunda förordnats. 15 a § -------------------------------------------------------------------- För utläggande av undervattens- kablar och rörledningar på kon- tinentalsockeln utanför territo- rialgränsen krävs tillstånd av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Ett tillstånd skall förenas med de villkor som behövs för att 1. möjliggöra utforskning av kon- tinentalsockeln och utvinning av dess naturtillgångar, 2. förhindra, begränsa och kont- rollera föroreningar från rör- ledningar, och 3. skydda möjligheten att använda och reparera redan befintliga undervattenskablar och rörled- ningar. Om tillståndet avser utläggande av rörledningar, skall i beslutet anges den sträckning av rörled- ningen på kontinentalsockeln som tillståndet avser. 15 b § -------------------------------------------------------------------- Bestämmelserna i 15 a § gäller inte vid utläggande av undervat- tenskablar och rörledningar i syfte att utforska kontinentalsockeln eller utvinna dess naturtillgångar. 15 c § -------------------------------------------------------------------- Tillsynen över efterlevnaden av 15 a § och villkor som har meddelats med stöd av den para- grafen utövas av den myndighet som regeringen bestämmer. Till- synsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att 15 a § och villkor som har med- delats med stöd av den paragrafen skall efterlevas. _________________ Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1974:891. 2 Senaste lydelse 1995:18. 2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten Härigenom föreskrivs att det i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten skall införas en ny paragraf, 7 §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 § -------------------------------------------------------------------- Om brott som enligt denna lag har begåtts utanför svenskt inre vatten på ett fartyg som är registrerat i en främmande stat finns särskilda bestämmelser i lagen (1996:000) om begränsning av tillämpningen av svensk lag vad gäller vissa brott begångna på utländska fartyg. _________________ Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer Härigenom föreskrivs att 1 § i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer1 skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 §2Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter som avses i 8 kap. 3 § eller 5 § regeringsformen, om föreskrifterna gäller 1. befordran i spårbunden trafik som är avsedd för allmänheten, 2. sådan befordran i vägtrafik som ombesörjes av järnvägsföretag till komplettering av eller som ersättning för järnvägsbefordran som avses under 1, 4. postbefordran, 5. rätt att driva sjöfart inom Sveriges sjöterritorium med utländskt far-tyg, -------------------------------------------------------------------- 6. trafikregler, sjövägmärken 6. trafikregler, sjövägmärken eller säkerhetsanordningar för eller säkerhetsanordningar för sjötrafi-ken inom Sveriges sjötrafi-ken inom Sveriges sjöterritorium eller för sjöterritorium och ekonomiska zon sjötrafiken med svenska fartyg, eller för sjötrafiken med svenska sjöflygplan och svävare utanför fartyg, sjöflygplan och svävare Sveriges sjöterritorium, utanför dessa områden, 7. skeppsmätning, 8. trafik på väg eller i terräng, 9. fordons beskaffenhet och utrustning, 10. registrering eller annan kontroll av fordon, 11. skyldighet för kommunerna att tillhandahålla föreskrifter och andra uppgifter som rör förhållandena i trafiken, 12. riksfärdtjänst, 13. tillstånd att bruka svävare, 14. kör- och vilotider vid vägtransporter samt förbud mot vissa typer av beräkningar av lön till förare vid sådana transporter, 15. användning av vattenskotrar eller annan liknande vattenfarkost. Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om avgifter för granskning eller kontroll enligt bestämmelse som avses i första stycket 9, 10 eller 13. Regeringen bemyndigas också att besluta om föreskrifter om avgifter för farledsverksamheten samt om avgifter för skeppsmätning och avgifter för tillstånd enligt första stycket 5. _________________ Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 1 Lagen omtryckt 1978:233. 2 Senaste lydelse 1993:605. 2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall Härigenom föreskrivs att bilagan till lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall1 skall ha följande lydelse. Bilaga2 ___________________________________________________________ Immunitet och/eller privilegier gäller för följande ________________________________________ -------------------------------------------------------------------- Internationella Fysiska personer Tillämplig organ Internationell överenskommelse - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -------------------------------------------------------------------- 49 Internationella Företrädare för Förenta nationer-nas havsbottenmyndig- konventionsparter havsrättskon-vention heten som deltar i möten av den 10 december med församlingen, 1982, artiklarna rådet eller med för- 176-185 och bilaga samlingens eller IV artikel 13 rådets organ samt generalsekreteraren och myndighetens personal -------------------------------------------------------------------- 50 Internationella Domstolens Förenta nationer-nas havsrättsdomstolen ledamöter havsrättskon-vention av den 10 december 1982, bilaga VI artikel 10 _________________ Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 1 Lagen omtryckt 1994:717. 2 Senaste lydelse 1995:1307. 2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg1 dels att rubriken till lagen, 1 kap. 1 och 2 §§, 4 kap. 1 och 3 §§, 6 kap. 2 §, 7 kap. 1-3 och 5 §§, samt rubriken till 7 kap. lagen skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 10 kap. 9 §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse -------------------------------------------------------------------- Lag (1980:424) om åtgärder mot Lag (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg förorening från fartyg 1 kap. 1 § -------------------------------------------------------------------- I denna lag finns bestämmelser I denna lag finns bestämmelser om förbud mot vattenföroreningar om förbud mot förorening från från fartyg, mottagning av fartyg, mottagning av skadliga skadliga ämnen från fartyg, ämnen från fartyg, fartygs kon- fartygs kon-struktion samt struktion samt tillsyn och andra tillsyn och andra åtgärder för att åtgärder för att förebygga eller förebygga eller begränsa begränsa förorening från fartyg. vattenföroreningar från fartyg. Nuvarande lydelse 2 §I lagen används beteckningar som har följande betydelse. -------------------------------------------------------------------- Beteckning Betydelse -------------------------------------------------------------------- Östersjöområdet Allt vattenområde i den egentliga Östersjön med Bottniska viken, Finska viken och inloppet till Östersjön upp till latitudparal- lellen genom Skagen i Skagerack vid 57° 44,8´nord -------------------------------------------------------------------- Fartyg Fartyg, svävare, fasta eller flytande plattformar samt andra flytande anordningar som används till sjöss -------------------------------------------------------------------- Skadligt ämne Olja och andra ämnen som, om de kommer ut i havet eller något annat vattenområde, kan innebära risker för människors hälsa, vara skadliga för den marina faunan eller floran, skada skönhets- eller rekreationsvärden eller störa annat rättmätigt utnyttjande av havet eller andra vattenområden -------------------------------------------------------------------- Utsläpp Varje utsläpp i havet eller andra vattenområden, såsom utström- ning, kvittblivning, spill, läckage, utpumpning, utspridning eller uttömning. Föreslagen lydelse 2 §I lagen används beteckningar som har följande betydelse. -------------------------------------------------------------------- Beteckning Betydelse -------------------------------------------------------------------- Östersjöområdet Allt vattenområde i den egentliga Östersjön med Bottniska viken, Finska viken och inloppet till Östersjön upp till latitudparal- lellen genom Skagen i Skagerack vid 57° 44,8´nord -------------------------------------------------------------------- Fartyg Fartyg, svävare, fasta eller flytande plattformar samt andra flytande anordningar som används till sjöss -------------------------------------------------------------------- Skadligt ämne Olja och andra ämnen som, om de kommer ut i havet, i något annat vattenområde eller i luften, kan innebära risker för människors hälsa, vara skadliga för den marina faunan eller floran, skada skönhets- eller rekreationsvärden eller störa annat rättmätigt utnyttjande av havet eller andra vattenområden -------------------------------------------------------------------- Utsläpp Varje utsläpp i havet, i andra vattenområden eller i luften, såsom utströmning, kvittblivning, spill, läckage, utpumpning, utspridning eller uttömning. -------------------------------------------------------------------- -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 kap. 1 § -------------------------------------------------------------------- Regeringen eller den myndighet Regeringen eller den myndighet som regeringen utser meddelar som regeringen utser meddelar föreskrifter om fartygs konstruk- föreskrifter om fartygs konstruk- tion, utrustning och drift för tion, utrustning och drift för att att förebygga eller begränsa förebygga eller begränsa föro- vatten- föroreningar och om rening samt om certifikat som certifikat som visar att sådana visar att sådana föreskrifter är föreskrifter är uppfyllda. uppfyllda. 3 § -------------------------------------------------------------------- Regeringen eller den myndighet Regeringen eller den myndighet som regeringen utser meddelar som regeringen utser meddelar föreskrifter om hur skadliga ämnen föreskrifter om hur skadliga ämnen som transporteras till sjöss i som transporteras till sjöss i förpackad form eller i frakt- förpackad form eller i frakt- containrar eller på liknande sätt containrar eller på liknande sätt skall hanteras för att vatten- skall hanteras för att förorening föroreningar skall förebyggas skall förebyggas eller begränsas. eller begränsas. 6 kap. 2 §2Fartyg skall undergå inspektion när en tillsynsmyndighet som avses i 5 § anser att det behövs. -------------------------------------------------------------------- Inspektion av ett utländskt fartyg som befinner sig i Sveriges terri-torialhav får vidtas endast om det föreligger klara skäl att anta att ett förbjudet utsläpp skett från fartyget i territorialhavet. -------------------------------------------------------------------- Om utsläpp har skett från ett Om utsläpp har skett från ett fartyg som befinner sig i fartyg i Sveriges ekonomiska zon, Sveriges ekonomiska zon, gäller i gäller i fråga om rätt att företa fråga om rätt att företa inspektioninspektion vad som föreskrivs i 2 vad som föreskrivs i 2 a §. a §. -------------------------------------------------------------------- Vid inspektion skall Vid inspektion skall kontrolleras att fartyget och kontrolleras att fartyget och dess utrustning och dess utrustning är i det skick och driftförhållanden uppfyller kraven att driftförhål-landena är sådana som på ett fullgott skydd mot vatten- behövs för att förebygga förorening. föroreningar. -------------------------------------------------------------------- 7 kap. Särskilda åtgärder mot 7 kap. Särskilda åtgärder mot vattenförorening förorening 1 §3 -------------------------------------------------------------------- Regeringen eller den myndighet Regeringen eller den myndighet som regeringen utser får som regeringen utser får föreskriva föreskriva sådana begränsningar av sådana begränsningar av eller för- eller för-bud mot trafik i bud mot trafik i farvatten inom farvatten inom Sveriges Sveriges sjöterritorium och ekono- sjöterritorium och ekono-miska miska zon som behövs för att före- zon som behövs för att före-bygga bygga förorening. vattenföroreningar. 2 §4 -------------------------------------------------------------------- Regeringen eller den myndighet Regeringen eller den myndighet som regeringen utser meddelar som regeringen utser meddelar sådana föreskrifter om läktring av sådana föreskrifter om läktring av skadliga ämnen inom Sveriges sjö- skadliga ämnen inom Sveriges territorium och ekonomiska zon sjöterritorium och ekonomiska zon som behövs för att förebygga som behövs för att förebygga vattenföroreningar. Föreskrifterna förorening. Föreskrifterna får avse får avse förbud mot läktring inom förbud mot läktring inom vissa vissa områden. områden. 3 § -------------------------------------------------------------------- Regeringen eller den myndighet Regeringen eller den myndighet som regeringen utser meddelar som regeringen utser meddelar föreskrifter om skyldighet föreskrifter om skyldighet -------------------------------------------------------------------- 1. att rapportera vattenförore- 1. att rapportera utsläpp av ningar och händelser som innebär skad-liga ämnen och händelser som risk för sådana föroreningar, innebär risk för förorening, -------------------------------------------------------------------- 2. att lämna sådana uppgifter om 2. att lämna sådana uppgifter om fartyg och fartygs last som fartyg och fartygs last som behövs behövs för att förebygga eller för att förebygga eller bekämpa bekämpa vattenföroreningar. utsläpp av skadliga ämnen. 5 § -------------------------------------------------------------------- Sker utsläpp av olja eller något Släpps olja eller något annat annat skadligt ämne från fartyg i skadligt ämne ut från ett fartyg i strid mot gällande bestämmelser strid mot gällande bestämmelser eller kan det skäligen befaras eller kan det skäligen befaras att att så kommer att ske och finns så kommer att ske och finns det det grundad anledning att anta grundad anledning att anta att att svenskt territorium eller svenskt territorium, svenskt svenska intressen i övrigt kan luftrum eller svenska intressen i skadas häri-genom i avsevärd mån, övrigt kan skadas härigenom i får sjöfarts-verket och annan avsevärd mån, får Sjöfartsverket och myndighet som regeringen utser annan myn-dighet som regeringen meddela de förbud och utser med-dela de förbud och förelägganden, som är nödvän-diga förförelägganden, som är nödvändiga för att förebygga eller begrän-sa att före-bygga eller begränsa vattenförorening, såsom förorening, såsom 1. förbud mot fartygets avgång eller vidare resa, 2. förbud att påbörja eller fortsätta lastning, lossning, läktring eller bunkring, 3. förbud att använda viss utrustning, 4. föreläggande att fartyget skall följa en viss färdväg, 5. föreläggande att fartyget skall anlöpa eller avgå från en viss hamn eller annan uppehållsplats, 6. föreläggande i fråga om fartygets framförande eller drift, 7. föreläggande att läktra olja eller annat skadligt ämne. 10 kap.9 § -------------------------------------------------------------------- Om brott enligt denna lag som har begåtts utanför svenskt inre vatten på ett fartyg som är registrerat i en främmande stat finns särskilda bestämmelser i lagen (1996:000) om begränsning av tillämpningen av svensk lag vad gäller vissa brott begångna på utländska fartyg. _________________ Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. **FOOTNOTES** 1 Lagen omtryckt 1983:463. 2 Senaste lydelse 1992:1143. 3 Senaste lydelse 1992:1143. 4 Senaste lydelse 1992:1143. 2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 och 17 §§ lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 § Sådant fornfynd som avses i 3 § 1 tillfaller staten. Sådant fornfynd som avses i 3 § 2 tillfaller upphittaren. Han är dock skyldig att erbjuda staten att få lösa in det mot betalning (hembud) 1. om fornfyndet innehåller föremål som helt eller delvis består av guld, silver, koppar, brons eller annan legering med koppar eller 2. om fornfyndet består av två eller flera föremål, som kan antas ha blivit nedlagda tillsammans. -------------------------------------------------------------------- Fornfynd som påträffas på havs- bottnen eller dess underlag utanför gränserna för nationell jurisdiktion och som bärgats av ett svenskt fartyg eller förts till Sverige till-faller staten. Ett skeppsvrak som påträffas på havsbottnen eller dess underlag utanför gränserna för nationell jurisdiktion och som bärgats av ett svenskt fartyg eller förts till Sverige tillfaller staten, om minst etthundra år kan antas ha gått sedan skeppet blev vrak. 17 § Riksantikvarieämbetet får genom fyndfördelning överlåta statens rätt till fornfynd på museum som åtar sig att vårda det i framtiden på ett tillfredsställande sätt. -------------------------------------------------------------------- Detta gäller även skeppsvrak som avses i 4 § fjärde stycket. _________________ Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1992:1140) om Sveriges ekono-miska zon skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 § -------------------------------------------------------------------- Denna lag samt de föreskrifter Denna lag samt de föreskrifter och villkor som meddelas med stöd och villkor som meddelas med stöd av lagen skall inte innefatta av lagen skall inte innefatta någon inskränkning av de enligt någon inskränkning av de enligt folkrätten gällande rättigheterna folkrätten gällande rättigheterna till fri sjöfart i den ekonomiska till fri sjöfart i den ekonomiska zonen, till över-flygning av zonen och till överflygning av zonen och till utplace-ring av zonen och inte heller av några kablar och rörledningar i zonen andra rättigheter som följer av och inte heller av några andra allmänt erkända folk-rättsliga rättigheter som följer av allmänt grundsatser. erkända folkrättsliga grund- satser. _________________ Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. -------------------------------------------------------------------- 2.12 Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787) Härigenom föreskrivs att 41 § fiskelagen (1993:787) skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 41 § -------------------------------------------------------------------- Den som begår brott enligt 37 Den som i Sveriges ekonomiska eller 40 § genom att bedriva ett zon begår brott enligt 37 eller 40 § otillåtet trålfiske, döms till döms till böter. böter, lägst ettusen kronor och Om någon har begått brott enligt högst ett krontal som motsvarar 37 eller 40 § genom att bedriva etthundra gånger antalet ett otillåtet trålfiske skall, om hästkrafter (DIN) i motorn på det påfölj-den bestäms till böter, böterna fiskefartyg som använts för bestämmas till lägst ettusen kronor bogsering av trålen, eller till och högst ett krontal som motsva- fängelse i högst sex månader. rar etthundra gånger antalet häst- krafter (DIN) i motorn på det fiskefartyg som använts för bog- sering av trålen. -------------------------------------------------------------------- _________________ Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 3 Ärendet och dess beredning Sverige undertecknade Förenta nationernas havsrättskonvention den 10 december 1982 i Montego Bay, Jamaica. Konventionen trädde i kraft den 16 november 1994 sedan den ratificerats av 60 stater. Den 29 juli 1994 undertecknade Sverige ett tillämpningsavtal, som modifierar havsrättskonventionens del XI, angående djuphavsutvinning av mineral m.m. Detta avtal underlättade för industriländerna, och därmed Sverige, att inleda arbetet på en ratifikation av konventionen och avtalet.En arbetsgrupp bestående av företrädare för berörda departement under ledning av tjänstemän från Utrikesdepartementets rättsavdelning utarbe-tade, som grund för lagrådsremiss, en promemoria som har remissbe-handlats. Promemorians lagförslag bifogas som bilaga 1. En förteckning över vilka remissinstanser som svarat samt en sammanställning av remiss- yttranden bifogas som bilaga 2. Lagrådet Regeringen beslutade den 15 februari 1996 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4. I förhållande till lagrådsremissen har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. 4 Havsrättskonventionen och tillämpningsavtalet 4.1 Konventionens bakgrund och innehåll 4.1.1 Havsrättskonferenserna FN:s havsrättskonvention (United Nations Convention on the Law of the Sea, UNCLOS) är resultatet av FN:s tredje havsrättskonferens (1973-1982). Förhandlingarna avslutades i New York den 30 april 1982 varefter texten lades fram för undertecknande den 10 december samma år i Montego Bay, Jamaica. 158 stater, däribland Sverige, undertecknade vid detta tillfälle konventionen med förbehåll för ratifikation. Konventionen trädde i kraft den 16 november 1994, tolv månader efter det att den ratificerats av 60 stater. Havsrättskonventionen har betecknats som den mest omfattande konvention som hittills framförhandlats inom FN. En av FN:s uppgifter är att fortlöpande verka för folkrättens kodifiering. Arbetet på en fördragsrättslig reglering av havsrätten inleddes redan år 1947, då FN:s folkrättskommission (International Law Commission, ILC) tog sig an uppgiften och mellan åren 1949-1956 utarbetade ett utkast till rättsordning för territorialhavet respektive det fria havet. Detta var underlaget för FN:s första havsrättskonferens, som avslutades år 1958 i Genève och resulterade i fyra konventioner: - Konventionen den 29 april 1958 angående territorialhavet och tilläggs- zonen (trädde i kraft den 10 september 1964), - Konventionen den 29 april 1958 angående det fria havet (trädde i kraft den 30 september 1962), - Konventionen den 29 april 1958 angående fiske och skydd för havets levande resurser (trädde i kraft den 20 mars 1966), samt - Konventionen den 29 april 1958 angående kontinentalsockeln (trädde i kraft den 10 juli 1964). Vidare träffades en överenskommelse om ett fakultativt protokoll angående obligatoriskt biläggande av tvister (trädde i kraft den 30 sep- tember 1962). Sverige har ratificerat konventionen angående kontinentalsockeln. FN:s andra havsrättskonferens (1960 i Genève) sökte stadfästa terri- torialhavets bredd till sex nautiska mil med en därtill anslutande fiske- zon om likaledes sex nautiska mil, men lyckades inte nå enighet kring detta. 1958 års Genèvekonventioner är alltjämt i kraft även om havsrätts-konventionen enligt dess artikel 311.1 skall gälla mellan konventions-staterna i stället för Genèvekonventionerna. Initiativet till FN:s tredje havsrättskonferensen utgick från Malta, som år 1967 i FN:s generalförsamling bl.a. föreslog att havsbottnen utanför nationell jurisdiktion skulle förklaras utgöra mänsklighetens gemensamma arv. Ett av generalförsamlingen tillsatt utskott beredde frågan, varefter församlingen den 16 december 1973 (resolution 3067/ XXVIII) fastställde mandatet för den tredje havsrättskonferensen. Dess uppgift blev att parallellt behandla alla aspekter på havens fredliga utnyttjande. Konferensen behövde nio år för att slutföra sitt uppdrag. Orsaken härtill var bl.a. det stora antalet deltagarländer, det omfattande mandatet samt komplicerade röstningsregler, inklusive krav på konsensus. Omröstning fick ske först när alla möjligheter till konsensus uttömts. Icke desto mindre blev, på begäran av USA, omröstning nödvändig avseende försla- get till konventionen i dess helhet. Vid omröstningen den 30 april 1982 i New York röstade 130 stater för (däribland de nordiska länderna) och fyra emot (Israel, Turkiet, USA, Venezuela). Arton länder avstod. Det förslag till konvention som godkändes omfattar 320 artiklar, indelade i 17 delar samt nio bilagor. Härtill kommer fyra konferens-resolutioner som utgör bilagor till slutakten. Resolution I avser inrät-tandet av en förberedande kommission för fortsatt beredning av Internatio-nella havsbottenmyndigheten samt Internationella havsrättsdomstolen. Resolution II tar sikte på investeringar för pionjäraktiviteter på havs-bottnen utanför gränserna för nationell jurisdiktion. Resolution III avser status för ännu inte självständiga områden och resolution IV handlar om befrielserörelser. Den tredje havsrättskonferensen avslutades i Montego Bay, Jamaica, den 6-10 december 1982, varvid konventionen och slutakten framlades för undertecknande. Slutakten undertecknades av 140 och konventionen av 117 stater. Totalt samlade konventionen 158 underskrifter inbegripet „andra organisationer„. Stater, som inte undertecknade konventionen i december 1982 eller inom föreskriven tidsram, har möjlighet att ansluta sig senare (artikel 307). Vid undertecknande och ratifikation erbjuds möjligheter att ge förklaringar avseende artikel 287 (val av obligatoriska rättsförfaranden) och artikel 298 (fakultativa undantag för användning av obligatoriska rättsförfaranden) samt artikel 310 (förklaringar som är i överensstämmelse med konventionen). Sverige avgav i samband med undertecknandet en förklaring avseende tre sakområden. Därmed klargjordes att sunden mellan Sverige och Dan- mark (Öresund) respektive Finland (Ålandsöarna) skall betraktas som s.k. „historiska sund„ enligt konventionens artikel 35 c och att reglerna för transitpassage således inte skall vara tillämpliga. Vidare förbehöll sig Sverige rätten att begära föranmälan för statsfartygs oskadliga genomfart i svenskt territorialhav. Slutligen förklarades att en neutral stats rättigheter och skyldigheter enligt 1907 års Haagkonvention om neutrala makters rättigheter och skyldigheter i händelse av sjökrig inte påverkas av havs-rättskonventionen. 4.1.2 Konventionens innehåll Konventionen erbjuder ett i det närmaste heltäckande regelverk för havens fredliga utnyttjande och inkluderar samtliga marina områden. I vissa fall behandlas även luftrummet över havsområdet. Efter årtionden av förhand-lingar återspeglar konventionen samförstånd mellan stater om deras rättig-heter att utöva jurisdiktion kring sina kuster. Ett annat viktigt element är att den syftar till att skapa balans mellan rättigheter och skyldigheter. I konventionen fastställs territorialhavets maximala bredd till 12 nautis- ka mil. Kuststatens suveräna rättigheter vad avser levande tillgångar får inom ramen för en exklusiv ekonomisk zon (EEZ) utnyttjas upp till 200 nautiska mil från baslinjerna. Konventionen ålägger kuststaten en plikt att bevara dessa tillgångar liksom en skyldighet för alla stater att samarbeta om bevarandet av fiskbestånden i det fria havet, inklusive sådana bestånd som rör sig såväl i det fria havet som i staternas exklusiva ekonomiska zoner. Konventionen ger kuststaten suveräna rättigheter för utvinning och utforskning av icke-levande tillgångar, inklusive olja och gas, som finns på och under kontinentalsockeln. Enligt konventionens definition sträcker sig kontinentalsockeln till 200 nautiska mil från baslinjerna eller, i det fall då kontinentalhyllan sträcker sig längre ut, till den punkt där djuphavs-bottnen vidtar, dock aldrig längre än 350 nautiska mil räknat från baslin-jerna. Konventionen innehåller särskilda regler för hur denna punkt skall beräknas. Konventionen upprättar en noggrann balans mellan å ena sidan kust- statens intressen att kontrollera verksamheter i kustnära områden, å andra sidan alla staters rätt att utnyttja det fria havet utan onödiga begräns- ningar. Den reglerar navigationsrättigheter för handelsfartyg och statsfar- tyg, inklusive militära fartyg, samt flygrättigheter både i områden under kuststatens jurisdiktion och över det fria havet. Konventionen ger bestäm- melser om passagerättigheter i sund och arkipelager, om sjöfarten på det fria havet och om rätten att installera och underhålla kablar och rörled- ningar i den ekonomiska zonen och på kontinentalsockeln. För icke-levande tillgångar på havsbottnen utanför nationell jurisdiktion erbjuder konventionen en internationell regim för utforskande och utvinning. Den reglerar privata företags tillgång till den djupa havsbottnen. Enligt kon- ventionen upprättas en internationell organisation, Havsbottenmyndig- heten, vars uppgift är att fördela inmutningar och upprätta ett erforderligt regelsystem. Bestämmelserna om djuphavsutvinning omarbetades genomgripande år 1994. Konventionen innehåller ett omfattande regelverk med förpliktande bestämmelser till skydd av den marina miljön. Reglerna inbegriper alla slags föroreningar från fartyg, från landbaserad verksamhet, genom dumpning samt genom verksamhet på havsbottnen. Berörda parter uppmanas att samarbeta för att gemensamt lösa uppkommande problem. Konventionen har betecknats som ett av de hittills mest omfattande internationella instrumenten för miljövård. Konventionen fäster även stor vikt vid marinvetenskaplig forskning för att öka förståelsen för det nödvändiga i att hushålla med oceanernas tillgångar. Den bekräftar alla staters rätt att bedriva marinvetenskaplig forskning. Kuststaten ges rätt att kräva samtycke för marina forsknings-projekt i områden under dess jurisdiktion. Konventionen ålägger kuststa-ten att med få undantag ge sådant samtycke. Denna rätt balanseras av specifika regler vars syfte är att garantera att kuststaten inte utövar kontroll utöver vad konventionstexten medger. Konventionen innehåller slutligen ett system för tvistlösning, vars syfte är att främja dess efterlevnad och samtidigt underlätta en fredlig lösning av uppkommande tvister. Proceduren är flexibel genom att den erbjuder alternativa fora och sätt för tvistlösning, samtidigt som vissa av konven- tionens regler görs till föremål för tvingande förfaranden. Systemet ger parterna möjligheter att från bindande tvistlösning utesluta politiskt käns-liga ämnen, bl.a. försvarsfrågor och avgränsningar i havet. 4.1.3 Kort historik över havsrätten Ända in i vårt sekel har de principer som drogs upp av holländaren Hugo Grotius i hans år 1609 utgivna arbete De mare liberum (Om det fria havet) utgjort grunden för de internationella reglerna om havet. Dessa regler innebar att haven utanför ett smalt bälte invid kusterna, det s.k. territorialhavet (som kom att svara mot räckvidden av ett kanonskott) var fritt att nyttjas av alla för sjöfart, fiske och andra ändamål. Ingen nation hade således rätt att göra anspråk på suveränitet över någon del av „det fria havet„. En stat kunde på det fria havet utöva jurisdiktion endast över fartyg som förde dess egen flagg och hade inte rätt att ingripa mot andra fartyg. Inom territorialhavet, som vanligen kom att utgöra ett tre eller fyra nautiska mil brett område utanför kusten (1 nautisk mil svarar i dag mot 1852 meter), hade kuststaten full suveränitet, samtidigt som utländska fartyg hade rätt till s.k. oskadlig genomfart. Så småningom utbildades regler för alla staters rätt att bl.a. bekämpa sjöröveri och slavhandel på det fria havet. Bortsett från mindre ändringar kom dock de från Grotius härstammande grundreglerna att bestå fram till tiden efter andra världs-kriget. Under efterkrigstiden kunde man se tecken på den „havsrättens kris„ som accelererade under 1960- och 1970-talen. Redan år 1945 utfärdade den amerikanske presidenten Truman en proklamation, vari förklarades att tillgångarna på den s.k. kontinentalsockeln, dvs. den naturliga förläng-ningen av landmassan utanför USA:s kust, låg under amerikansk juris-diktion och kontroll. Flera latinamerikanska stater proklamerade breda suveränitetszoner utan-för kusten, i regel 200 nautiska mil. Syftet var att tillförsäkra kuststaten rätten till de naturtillgångar som fanns i havet samt på och under havs-bottnen närmast kusten. Den teknologiska utvecklingen, som gradvis möjliggjorde utvinning av naturtillgångar på allt större djup samt den tekniska utvecklingen inom fisket, medförde att allt fler stater gjorde anspråk på bredare suveränitets- eller kontrollzoner. År 1958 sammanträdde i Genève FN:s första havsrättskonferens med uppgift att kodifiera den dittills i huvudsak oskrivna havsrätten. Konferen- sen, som under flera år förberetts i FN:s folkrättskommission (Interna- tional Law Commission, ILC), resulterade i antagandet av de tidigare nämnda fyra konventionerna. Konferensen misslyckades dock med att lösa frågan om territorialhavets bredd, som alltså inte regleras i konventionen om territorialhavet och tilläggszonen. Denna besvärliga fråga gick inte heller att lösa vid FN:s andra havsrättskonferens, som hölls i Genève år 1960. Då diskuterades bl.a. en lösning innebärande ett territorialhav om sex nautiska mil och därutöver en exklusiv fiskezon om ytterligare sex nautiska mil. Man lyckades dock inte få erforderlig majoritet för dessa zoner. Förhållandet är en god illustration av hur snabbt utvecklingen har gått. Av de fyra Genèvekonventionerna 1958 var konventionen om konti- nentalsockeln den mest nyskapande. De övriga var i huvudsak en kodi- fiering av gällande sedvanerätt. I konventionen om kontinentalsockeln förklarades att kuststaten hade ensamrätt till naturtillgångarna på och under havsbottnen närmast kusten ut till ett djup av 200 meter eller så långt därutöver som utvinning var möjlig. Detta senare kriterium, det s.k. utvinningskriteriet, har med den tekniska utvecklingen möjliggjort en jurisdiktionsutvidgning för kuststaten mot allt större havsdjup. Resultaten från Genèvekonventionerna om havsrätten kom inte att stå sig länge. Flera stater proklamerade bredare suveränitetszoner såsom exklusiva fiskezoner men också bredare territorialhav. Snart talades om behovet av en ny havsrättskonferens. Maltas FN-ambassadör Arvid Pardo hävdade i ett tal år 1967 att havsbottnen och dess tillgångar utanför natio-nell jurisdiktion var „mänsklighetens gemensamma arv„ och borde läggas under en internationell regim. År 1970 antog FN:s generalförsamling en uppmärksammad resolution (2749/XXV), vilken förklarade att havsbottnen och dess underlag utanför nationell jurisdiktion samt naturtillgångarna där var mänsklighetens gemensamma arv „the common heritage of mankind„. Denna ofta åbe-ropade resolution kan sägas ha blivit något av en ideologisk grundval för strävandena att förnya havsrätten. Utvecklingen medförde att ytterligare en havsrättskonferens i FN:s regi, den tredje i ordningen, inkallades. Dess första arbetssession ägde rum i Caracas år 1974. Under åren 1974-1982 sammanträdde den tredje havs- rättskonferensen vid elva sessioner, i regel 8-10 veckor per år. Många varandra korsande motsättningar fanns inbyggda i konferensarbetet, både motsättningar av nord-syd- karaktär och andra mer speciella såsom mellan kuststater och kustlösa stater eller i geografiskt hänseende missgynnade stater, till vilken grupp Sverige hörde. Många förutsättningar kom att förändras under konferensens förlopp. Utvecklingen fortsatte mot allt bredare nationella suveränitetszoner, medan området för „det gemen-samma arvet„ ständigt minskade. Konferensen beslutade redan i början av sin verksamhet att arbeta med den s.k. konsensus-principen, dvs. att alla beslut måste fattas enhälligt. Metoden ansågs nödvändig för att få fram en text som var godtagbar för alla stater. Principen gick dock inte att upprätthålla ända till slutet. Motsättningarna blev för stora när det gällde regimen för det internatio- nella havsbottenområdet. Vid den avslutande omröstningen den 30 april 1982 röstade fyra stater (USA, Israel, Turkiet och Venezuela) emot godkännande av texten. Sjutton stater, i huvudsak större västliga industri-länder (inklusive Sverige) men även öststaterna, avstod. Ett av konventionens syften är att skapa balans mellan rättigheter och skyldigheter. Konventionen är en paketlösning. Reservationer till de enskilda artiklarna är inte tillåtna. Tanken är att en konventionspart antingen godtar hela konventionen eller inget. Detta är följden av att en stat i vissa hänseenden får utökade rättigheter, medan den i andra hänseenden får ökade skyldigheter. Principen om havets frihet ställs mot ökade nationella befogenheter, fördelningen av havets tillgångar mot nationella intressen och miljöhänsyn mot ekonomiska intressen. En viktig fråga under konventionsarbetet, och alltjämt av vital betydelse, är huruvida konventionen är att anses som en kodifiering av sedvane-rättsliga regler. Många huvudpunkter i konventionen, såsom rätten till territorialhav om 12 nautiska mil och en exklusiv ekonomisk zon om 200 nautiska mil, har nu vunnit sådan utbredning och stadga i statspraxis att de anses som en del av den allmänna folkrätten. Genom konventionen har statssamfundet försökt motverka den tendens till „krypande jurisdiktion„ som finns inom havsrätten. Utvecklingen un-der de senaste decennierna har kännetecknats av att kuststatsjurisdiktio-nen utvidgats alltmer, först genom inrättande av allt bredare fiskezoner samt bredare territorialhav, senare också exklusiva ekonomiska zoner och alltmer långtgående anspråk på kontinentalsocklar. Frågan är om konventionen för överskådlig tid kommer att hålla eller om tendensen till ökad kuststatsjurisdiktion alltjämt kommer att göra sig gällande. Vissa tecken kan tyda på att den „krypande jurisdiktionen„ kommer att fortsätta, bl.a. genom att en del territorialhavsrättigheter kan komma att expandera ut i den exklusiva ekonomiska zonen samt att stater kan tänkas tänja på de fastslagna yttre jurisdiktionsgränserna. 4.2 Avtalets bakgrund och innehåll 4.2.1 Avtalets tillkomst Det stod redan vid konventionens tillkomst klart att vissa större industriländer inte ansåg sig i stånd att underteckna konventionen. USA hade under Carter- administrationen varit positivt men intog efter president Reagans tillträde en motsatt hållning. Bland EU-länderna intog Stor- britannien och Förbundsrepubliken Tyskland samma linje som USA. Det största problemet för dessa länder var hanteringen av den i konventionens del XI instiftade nya folkrättsliga principen om „mänsk-lighetens gemensamma arv„, havsbottnen i områden utanför kuststaternas suveränitet och jurisdiktion. Genom bestämmelserna i del XI blev det fria utnyttjandet av havsbottnens mineralförekomster i detta område under-kastat internationell kontroll i syfte att säkra en rimlig fördelning av dessa tillgångar mellan alla världens stater. Kontrollen anförtroddes Internatio-nella havsbottenmyndigheten. Dessa industriländer menade att del XI, som enligt dem stod för en föga ändamålsenlig lösning präglad av planekonomi och byråkrati, inte var acceptabel. Andra industriländer, som inte omedelbart hyste betänk- ligheter att acceptera konventionen i dess helhet, häribland de nordiska länderna och EG:s medlemsstater, höll dock tillbaka sina ratifikationer så länge ett universellt deltagande i Konventionen inte var säkrat. Av industriländerna var det endast Island som, av geopolitiska skäl, på ett tidigt stadium ratificerade konventionen. I samband med konventionens antagande godkände FN:s tredje havs- rättskonferens 1982 även en resolution om upprättande av en förbere- dande kommission (vanligtvis benämnd „Prep. Com.„), vars uppgift var att förbereda de institutioner, som skulle inleda sin verksamhet efter konventionens ikraftträdande, och för att möjliggöra universell anslutning till konventionen. Dessa försök lyckades emellertid inte fullt ut, samtidigt som även utvecklingsländerna blev alltmer tveksamma till att ratificera konventionen, inte minst inför utsikten att de ensamma skulle bära kostnaderna för framtida institutioner utan bidrag från industriländerna. Mot bakgrund av den allvarliga situation som därmed uppstått för konventionens framtid tog FN:s generalsekreterare år 1990 initiativet att kalla till informella konsultationer om konventionens havsbottenregim, först begränsade till de mest intresserade staterna bland såväl utvecklings-länder som industriländer. USA, som i motsats till Storbritannien och Tyskland inte deltog som observatör i den förberedande kommissionen mötte nu för första gången upp i generalsekreterarens konsultationer, som år 1992 öppnades för alla intresserade stater. Sverige, i egenskap av talesman för intressegruppen „Konventionens vänner„ (Friends of the Convention, FOC) har deltagit i 15 av generalsekreterarens konsultations-rundor. Konsultationsproceduren intensifierades då det på hösten 1993 blev klart att konventionen var nära att uppnå erforderligt antal (60) ratifikationer för ikraftträdande. De nya ratifikationerna kom samtliga från utvecklingsländer. Industriländerna intog fortfarande en avvaktande håll-ning. Det sextionde ratifikationsinstrumentet deponerades hos FN:s general- sekreterare den 16 november 1993 av Guyana. Det stod därmed klart att konventionen enligt artikel 308.1 skulle träda i kraft ett år senare, dvs. den 16 november 1994. Det framstod därför som allt angelägnare att uppnå den kompromiss som skulle göra det möjligt för industriländerna att delta och som samtidigt tog hänsyn till de stater som redan hade ratificerat konventionen. Den nya amerikanska administrationen under president Clinton kom att stå för ett mera aktivt och konstruktivt delta-gande från USA:s sida, något som väsentligt bidrog till framgångar i förhandlingarna. Vid ett avslutande möte i New York färdigställdes den 3 juni 1994 en text, innehållande såväl ett utkast till resolution i FN:s generalförsamling som ett avtal om tillämpningen av konventionens del XI. Samtidigt beslutades att resolutionen skulle behandlas under FN:s återupptagna 48:e generalförsamling den 27-29 juli 1994, och att avtalet i samband härmed skulle öppnas för undertecknande. Efter en generaldebatt med inlägg av bl.a. Sverige blev resolutionsförslaget den 28 juli föremål för omröstning. 121 länder röstade för, däribland USA, EU-länderna och FOC-gruppen, vilka även var medförslagställande. Ingen stat röstade emot resolutionen, men sju länder avstod, häribland Ryssland, som redan i generaldebatten hade uttryckt sitt beklagande över att inte kunna stödja förslaget på grund av „ofullkomligheter„ i avtalstexten. Sverige skrev under avtalet med förbehåll för ratifikation, då det öppnades för undertecknande den 29 juli. Vid detta tillfälle undertecknade 41 stater, därav 22 industriländer, inklusive USA och samtliga EU-medlemmar samt kommissionens representant på gemenskapens vägnar. Texten i avtalet, vilken som utgångspunkt proklamerar principen om „mänsklighetens gemensamma arv„, utgör en acceptabel kompromiss för båda sidor, dvs. å ena sidan de utvecklingsländer som i princip fasthåller konventionens bestämmelser efter bokstaven och å andra sidan de industriländer som önskar en mera pragmatisk, marknadsekonomiskt orienterad linje vid genomförandet av konventionens bestämmelser om utvinning av tillgångar på havsbottnen utanför gränserna för nationell jurisdiktion. Ett avgörande argument vid förhandlingen om avtalet var att konventionens bestämmelser inte längre passar in i nutidens världsbild med en pågående orientering i marknadsekonomisk riktning. I motsats till den uppfattning som gällde år l982 anses idag utvinning av tillgångar på havsbottnen utanför gränserna för nationell jurisdiktion inte ekonomiskt genomförbar förrän om åtskilliga årtionden, och förmodas inte heller i framtiden ge det ekonomiska utbyte som ursprungligen förväntats. Den uppnådda kompromissen är tänkt att främja de industrialiserade ländernas ratifikation respektive anslutning till konventionen, i synnerhet de länder som 1982 inte undertecknade (USA, Storbritannien och Tysk-land). För svensk del har det varit av avgörande betydelse för en ratifikation att det föreligger förutsättningar att uppnå en universell anslutning till konventionen. 4.2.2 Konventionen och avtalet I avtalet föreskrivs att betydande avsnitt i konventionens del XI och därtill relaterade bilagor inte skall tillämpas och att nya bestämmelser skall gälla i dess ställe. Avtalet träder i kraft 30 dagar efter den dag då det ratificerats av 40 stater, förutsatt att dessa stater innefattar minst sju av de stater som avses i punkt 1 a i resolution II från Förenta nationernas tredje havsrättskonferens (hittills har fyra av dessa stater ratificerat) samt att minst fem av dessa stater är utvecklade länder (hittills tre stater). De i resolution II utpekade staterna är de fyra pionjärinvesterarna (Frankrike, Indien, Japan och Ryssland), jämte Belgien, Kanada, För- bundsrepubliken Tyskland, Italien, Japan, Nederländerna, Storbritannien, USA samt utvecklingsländer som före den 1 januari 1983 investerat minst 30 miljoner US-dollar i djuphavsutvinning. I resolutionen understryks den avgörande betydelsen av universell anslut-ning till konventionen. Den bekräftar vidare att konventionen och avtalet utgör en helhet, varav följer att framtida ratifikationer av konventionen automatiskt också är rättsligt bindande i förhållande till avtalet, samt att en anslutning till endast avtalet är utesluten. Avtalet utgörs av två delar, dels ett proceduravsnitt med allmänna bestämmelser om anslutning, dels en bilaga innehållande reglerna för genomförandet av konventionens del XI. Avtalet innehåller även en bestämmelse om provisorisk tillämpning av konventionens del XI och de i avtalets bilaga förekommande tillämp- ningsbestämmelserna. En stat blir förpliktad till provisorisk tillämpning av avtalet genom att rösta för resolutionen i FN:s generalförsamling eller genom att underteckna avtalet, om staten i fråga inte samtidigt meddelar FN:s generalsekreterare att den inte avser tillämpa avtalet provisoriskt. Bestämmelsen om provisorisk tillämpning infördes som en följd av att avtalet utgör en integrerad del av konventionen. Vidare fanns det en utbredd önskan om att ge i synnerhet industriländer, som anslutit sig efter konventionens ikraftträdande, möjlighet att på provisorisk bas inträda i Havsbottenmyndigheten med därav följande rättigheter och förpliktelser, intill dess att ratifikationsproceduren genomförts. Provisorisk tillämpning kan maximalt utsträckas till fyra år efter konventionens ikraftträdande, dvs. senast till den 16 november 1998. Det bör noteras att stater, som väljer att utesluta möjligheten till provisorisk tillämpning, därmed avskär sig från provisoriskt medlemskap i myndig- heten. Detta är fallet för bl.a. Sverige. Regeringen har föredragit att Sverige erhåller medlemskap i myndigheten i samband med ratifikationen av konventionen och avtalet och fram till dess har ställning som obser-vatör. 4.2.3 Avtalets innehåll Enligt sin rubrik avser det avtal som godkändes av generalförsamlingen den 28 juli 1994 tillämpningen av konventionens del XI om djuphavsutvinning. Avtalet föreskriver att vissa bestämmelser i del XI och därtill relaterade bilagor inte skall tillämpas och att nya bestämmelser skall gälla i dess ställe. Texterna i fråga skall tillämpas tillsammans som ett enda instrument. I händelse av skiljaktighet har avtalet tolkningsföreträde och tar med andra ord i sak över bestämmelserna i del XI. Per februari 1996 har 125 stater beslutat att tillämpa avtalet provisoriskt. Avtalets sakinnehåll kan sammanfattas i följande nio punkter (svarande mot avsnitten 1-9 i dess bilaga). Avsnitt 1 handlar om institutionella frågor och syftar till att kraftigt minska kostnaderna för konventionsstaterna. Detta mål skall uppnås genom att de skilda institutionerna byggs upp successivt och på affärs-mässig basis. Huvudtanken är att minimera den administrativa utbygg-naden i avvaktan på att djuphavsutvinning blir aktuell först i en avlägsen framtid. Avsnitt 2 föreskriver att Produktionsföretaget skall inrättas successivt på affärsmässig basis och skall grunda sin verksamhet på samriskprojekt (joint ventures). Erforderliga affärsöverenskommelser skall framförhandlas på en sund ekonomisk grundval och först sedan rådet har utfärdat tillstånd för Produktionsföretaget att fungera oberoende. Det skall inte såsom ursprungligen förutsatts finansieras av konventionsparterna utan verksam-heten skall vara självfinansierande och underkastad samma villkor som den privata sektorn. Avsnitt 3 ändrar reglerna för beslutsfattande genom att införa ett system för röstning via kamrar. Om konsensus inte kan uppnås skall, när det gäller sakfrågor, beslutet tas med två tredjedels majoritet av de 36 medlemmarna i rådet under förutsättning att ett sådant beslut inte röner opposition i en majoritet av någon av de fem kamrarna. Två av kamrarna kommer att vara sammansatta av världens största konsumenter av aktuella mineralförekomster respektive av ledande investerare i djuphavs-utvinning - kamrar där de industrialiserade länderna kommer att vara starkt representerade. Därmed anses de industrialiserade ländernas intressen vara tillgodosedda i beslutsprocessen. Avsnitt 4 sätter artikel 155 angående inkallandet av en generell över- synskonferens ur spel. En sådan anses redan ha ägt rum i och med antagandet av tillämpningsavtalet. Ändringar i avtalet samt i del XI kan dock alltjämt ske enligt konventionens artiklar 314, 315 och 316. Enligt avsnitt 5 skall överföring av teknologi ske på affärsmässig grund, och inte som tidigare på obligatorisk basis. Teknologi kan inhandlas genom samrisk- projekt (joint ventures) eller fritt köpas på den öppna marknaden. I avsnitt 6 föreskrivs att Havsbottenmyndighetens produktionspolitik skall vägledas av de fria marknadskrafterna. Världshandelsorganisationen, WTO:s bestämmelser, inklusive de nya avtal som är resultatet av Uruguayrundan, är tillämpliga. Djuphavsutvinning får inte subventioneras annat än om detta är tillåtet enligt WTO. Likaledes är diskriminering mellan havsbaserad och landbaserad mineral förbjuden. Enligt avsnitt 7 ersätts den kompensationsfond, som var avsedd för u-länder med landbaserad mineralproduktion och som lidit ekonomiska förluster på grund av djuphavsutvinning, med ett system för ekonomisk ersättning finansierat av vinster från djuphavsutvinningen. Avsnitt 8 förbättrar de finansiella villkoren för entreprenörer och före- skriver bl.a. att betalningarna till myndigheten skall vara i nivå med dem som debiteras landbaserade gruvoperatörer för utvinning av de aktuella metallerna. Med avsnitt 9 upprättas en finanskommitté med uppgift att formulera rekommendationer till församlingen och rådet i budgetära och finansiella frågor. I och med det nya avtalet har industrin för utveckling av djuphavsutvinning erbjudits en stabil och marknadsorienterad rättslig regim. 4.3 Rättsliga följder av konventionens och avtalets ikraftträdande 4.3.1 Konventionens natur Havsrättskonventionen, kompletterad av tillämpningsavtalet, reglerar i stort sett alla aspekter på havens och dess havsbottens fredliga använd-ning. Syftet med såväl konventionen som avtalet var att erbjuda ett instrument med förutsätt- ningar att få universell anslutning. Texterna fram-förhandlades under loppet av många år och med möjlighet för alla berörda parter att ge uttryck för sin uppfattning. Konventionen och avtalet utmärks av konvergens, balans mellan skilda intressen och länder samt vad som för tiden för konventionens antagande kunde betraktas som god framförhållning, inte minst på miljöområdet. I konventionen beaktas såväl historiska fakta som havsrättens sedvanerätts-liga utveckling under de senaste årtiondena. Samtidigt bör påpekas att en sådan omfattande text, som i princip reglerar statsverksamhet på världshaven, knappast kan ha ett precist och klart juridiskt språk. På grund av varierande intressen, som olika grupper av stater haft i havsrättsliga frågor, kännetecknas texten emellanåt av sve-pande formuleringar som tillåter olika tolkningar. 4.3.2 Konventionens status Konventionen har av statssamfundet betecknats som en av FN:s största framgångar på det rättsliga området. Sedan år 1982 har stora delar av konventionen tillämpats systematiskt av staterna. Många av dess bestäm- melser har införlivats med nationell rätt (exempelvis inrättandet av ekono- miska zoner och utvidgning av territorialhavet till 12 nautiska mil) eller legat till grund för utarbetandet av nya FN-konventioner. Antalet konventionsparter uppgick i februari 1996 till 83, vilket kan jämföras med FN:s medlemsantal om 185 stater. Enligt artikel 17 av Wienkonventionen om traktaträtt skulle havsrätts-konven- tionen normalt ha trätt i kraft den 16 november 1994 med dess samtliga delar och bilagor. Emellertid har två beslut tagits, vilka ändrar dessa förutsättningar. För det första godkände, som redovisats ovan, FN:s generalförsamling den 28 juli 1994 ett tillämpningsavtal avseende konventionens del XI. Per februari 1996 har detta avtal skrivits under av 79 stater samt av Europeiska gemenskapen, varav 43 stater ratificerat. Som ett resultat härav saknar del XI, såsom den godkändes år 1982, numera relevans sedan avtalet i tillämpliga delar tagit över del XI och åtnjuter tolkningsföreträde. En andra betydelsefull ändring av konventionen vidtogs den 22 november 1994, då ett formellt möte med konventionsparterna hölls vid Förenta nationernas högkvarter i New York. Då beslöts att det första valet av domare till Internationella havsrättsdomstolen skulle skjutas upp till den 1 augusti 1996. Beslutet togs efter informella konsultationer med icke-parter till konventionen. Ett stort antal av dessa är industriländer i färd med att framlägga konventionen och avtalet för sina respektive parlament i syfte att erhålla bemyndigande för ratifikation. Det är ett allmänt omfattat önskemål att dessa länder skall beredas en möjlighet att få delta i det första valet av domare genom att anmäla kandidater och utöva rösträtt, något som endast tillkommer konventionsstater. I artikel 2.2 i bilaga VI föreskrivs att samtliga viktigare rättssystem skall vara företrädda i Havsrättsdomstolen som en helhet. Vidare skall en rimlig geografisk representation av länder vara tillförsäkrad. Brist på balans vid beslutstillfället mellan industriländer och utvecklingsländer skulle även medföra problem för domstolens finansiering. I syfte att tillåta ett tillräckligt antal industristater, huvudsakligen från väst- och östeuropa liksom Japan att bli konventionsstater med möjlighet att delta i domstolens verksamhet redan från början, liksom i valen till domare, beslutades det att bevilja en frist om 14 månader, utöver den period om sex månader räknad från november 1994, som förutsågs när konventionen skrevs. Detta kan ses som ett procedurbeslut i syfte att ge full verkan åt föreskriften i artikel 2 i bilaga VI. I övriga avseenden följs bilaga VI fullt ut. Eftersom domstolens verksamhet skall finansieras av konventionsparterna innebär vidare ett deltagande av fler stater att kostna- derna fördelas jämnare. Sammanfattningsvis kan om konventionens status konstateras att den har trätt i kraft och tillämpas av konventionsparterna, liksom av skilda internationella organisationer såsom FN och dess underorgan. Konven-tionen är inte i kraft i traktaträttslig bemärkelse för stater som inte ratificerat den; flertalet av dessa tillämpar den dock i praktiken, både direkt och som medlemmar av skilda internationella organisationer. En avstämning av ratifikationsläget för enskilda länder ger vid handen att per februari 1996 EU-länderna Tyskland, Frankrike, Italien, Grekland och Österrike redan anslutit sig och att övriga EU-länder samt Norge väntas ha gjort så före utgången av år 1996. Australien och Indien har nyligen ratificerat medan Japan, Kina m.fl. är på god väg. Ryssland har framlagt en proposition till parlamentet. För USA:s del talar alla sakliga såväl som politiska skäl för att man kommer att ratificera konventionen men först efter 1996 års presidentval. 4.3.3 EU:s förhållande till konventionen och avtalet EG (kommissionen) är i egenskap av internationell organisation med-signatär av konventionen och har avgivit en förklaring om sin kompetens i relation till medlemsstaterna. EG har ännu inte tillträtt konventionen. Vid tillträde till konventionen skall gemenskapen avge en ny förklaring som anger vilka sakområden i konventionen som skall falla under gemen-skapens exklusiva kompetens och vilka som skall ges blandad kompetens. EU:s medlemsländer skall avge förklaringar om överlåtande av behörighet i enlighet med konventionens bilaga IX artikel 5.2 (se vidare avsnitt 6.1.2). Vad avser avtalet kommer EG till följd av avtalets artiklar 3 och 8 kunna ansluta sig till detta inom ramen för sin kompetens. Samtliga EU-länder undertecknade avtalet den 29 juli 1994. 4.3.4 Rättsliga följder av ikraftträdandet Konventionsstater Konventionens ikraftträdande följer det normala mönstret enligt Wienkonventionen för traktaträtt. För parterna emellan gäller således den grundläggande regeln att avtal skall hållas, „pacta sunt servanda„. Därmed skall staternas ömsesidiga relationer i havsrättsliga frågor grundas på havsrättskonventionen, liksom utvecklingen av statspraxis i vidare bemär-kelse. Lagstiftning grundad på 1958 års Genèvekonventioner skall återkal-las och ersättas med nya lagar och förordningar. Enligt artikel 31 i Wienkonventionen om traktaträtt är konventionsparternas framtida praxis av särskild betydelse för tolkningen av havsrätts-konventionen, i den mån att denna praxis leder till parternas samtycke vad gäller dess uttolkning. I havsrättskonventionens inledning fastslås att utvecklingen sedan 1960-talet understryker behovet av en ny och allmänt accepterad konvention. Ingen av 1958 års fyra Genèvekonventioner har vunnit samma anslutning som 1982 års konvention nu är på väg att få; bl.a. avstod de latinameri-kanska staterna från att ansluta sig till Genèvekonventionerna. Misslyckandet med att nå enighet om territorialhavets avgränsning och fiskejurisdiktionen i en era av snabb politisk och teknologisk utveckling samt det faktum att definitionen av kontinentalsockeln kom att bli obsolet på grund av ny teknologi, underminerade 1958 års Genèvekonventioner. Som ett resultat av denna utveckling föreskrivs därför (artikel 311) att havsrättsonventionen skall ha företräde framför 1958 års Genèvekonventioner. Detta stadgande kommer att få ökat genomslag allteftersom ett större antal stater ratificerar havsrättskonventionen. Härtill kommer att konventionens ikraftträdande i efterhand kommit att bekräfta en utbredd sedvanerättslig utveckling. Icke anslutna stater Icke anslutna stater är i strikt traktatmässig bemärkelse inte bundna av havsrättskonventionen (jfr Wienkonventionens artikel 34). Det faktum att de själva i många fall tillämpar konventionen (t.ex. beträffande territo- rialhavets avgränsning, inrättandet av ekonomisk zon, iakttagandet av passageregler etc.) samt att de inte protesterar mot andra stater som tillämpar konventionen utgör dock en indikation på att konventionens regler, i de flesta fall, redan utgjorde eller har kommit att utgöra gällande sedvanerätt och i denna form binder staterna. Internationella organisationer Många av FN:s fackorgan, andra internationella organisationer liksom FN har som uppdrag att handlägga havsrättsliga frågor. Exempel på sådana organisationer är FN:s livsmedels- och jordbruks- organisation, FAO „Food and Agriculture Organization of the United Nations„, Internationella arbetstagarorganisationen, ILO „International Labour Organization„, Internationella sjöfartsorganisationen, IMO „International Maritime Organization„, Internationella civila luftfartsorga-nisationen, ICAO „International Civil Aviation Organization„, Inter-nationella atomenergiorganet, IAEA „International Atomic Energy Agency„ samt FN:s organisation för utveckling, vetenskap och kultur, UNESCO „United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization„. Tillsammans med FN tillämpar dessa organisationer kon- ventionen i sin löpande verksamhet. Konventionen innehåller i sina delar II, III, IV och XII åtskilliga hänvisningar till IMO:s uppdrag på det havsrättsliga området. Åtskilliga internationella konferenser som hållits efter 1982 har lagt konventionen till grund för sitt arbete. Ett exempel är FN:s konvention om olaga handel med psykotropa ämnen, ett annat exempel är FN:s s.k. Rio-konferens år 1992 om miljö och utveckling. 4.4 Havsrätten och den svenska miljölagstiftningen 4.4.1 Konventioner om skydd för den marina miljön Allt eftersom hänsynen till miljön har kommit att inta en mer framträ- dande roll både vid planeringen och genomförandet av olika typer av miljöpåverkande verksamheter, har den svenska miljölagstiftningen i mot-svarande mån vidgats. Även andra länders miljölagstiftning har betydelse för tillståndet i miljön i Sverige. Det framstår numera som en självklarhet att luft- och vattenföroreningar sprider sig utan att ta hänsyn till nationella gränser. Mot den bakgrunden intar internationella överenskommelser på miljöområdet en viktig plats också för den svenska miljön. När det gäller havsmiljöfrågorna har den svenska miljölagstiftningen ofta skett både utifrån nationella behov och efter internationella överenskommelser på området. För svenskt vidkommande startade denna dubbla process redan år 1929 med en vattenrättskonvention mellan Sverige och Norge. Det nordiska samarbetet utvecklades därefter och kulminerade i 1974 års nordiska miljöskyddskonvention. Förutom den inledningsvis nämnda överenskommelsen med Norge kan, i fråga om konventioner som syftar till att motverka föroreningar och annan påverkan vid utnyttjande av gränsöverskridande vattendrag, för nordiskt vidkommande nämnas 1971 års gränsälvsöverenskommelse mellan Sverige och Finland (SÖ 1971:44, 1978:44 och 1987:71). Den påminner om den svenska miljöskyddslagen, även om överenskommelsen är begränsad till påverkan på älvarna längs riksgränsen mot Finland. Vidare bör i sammanhanget nämnas den år 1992 inom FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) avslutade vattendragskonventionen, som är en allmänt hållen konvention i fråga om kuststaternas förpliktelser mot varandra när det gäller att skydda miljön. Vid sidan av havsrättskonventionen finns, förutom de nu nämnda överenskommelserna, ett stort antal konventioner och andra överenskom- melser, som innefattar regler om skydd för den marina miljön. Sverige har tillträtt flera av dessa överenskommelser, som kan vara antingen av global eller regional karaktär. Den nedan angivna redogörelsen är inte uttöm-mande. Londonkonventionen (SÖ 1974:8), som är en global konvention, förbjuder eller reglerar dumpning av vissa särskilt angivna miljöfarliga ämnen. Londonkonventionen reglerar också frågan om förbränning av avfall till havs. Bland de regionala avtalen till skydd för den marina miljön bör särskilt nämnas Oslokonventionen (SÖ 1972:25, 1985:22 ,1987:43 och 1992:9) samt Pariskonventionen (SÖ 1976:14) och Helsingforskonventionen (SÖ 1976:13, 1981:53 och 1984:38). Senare har tillkommit en ny Helsingfors- konvention, 1992 års konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö, som på sikt avses ersätta den nu gällande Helsingforskonven- tionen. Oslokonventionen omfattar Nordsjön och Nordostatlanten. Den har till ändamål att förhindra förorening av havet på grund av dumpning från fartyg och luftfarkoster. Pariskonventionen omfattar samma områden som Oslokonventionen. Konventionen syftar till att förhindra havsföroreningar från landbaserade källor. Nyligen har Oslo- och Pariskonventionerna förts samman till en gemensam konvention, konvention för skydd av den mari-na miljön i Nordostatlanten (SÖ 1994:25). De globala internationella reglerna om skydd för havsmiljön mot vattenföroreningar från fartyg finns i MARPOL 73/78, dvs. 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg samt ändringsprotokoll år 1978 och senare ändringar (SÖ 1980:7). Dessa regler avser förbud mot eller begränsning av utsläpp från fartyg av olja, kemikalier och fast avfall. För bekämpning av föroreningar i samband med olyckor deltar Sverige genom det s.k. Bonnavtalet (SÖ 1984:13 och 1986:51), ett avtal som främst omfattar länderna kring Nordsjön. På det globala området för att bekämpa speciellt oljeföroreningar finns 1990 års internationella konven- tion om beredskap för insatser och samarbete vid förorening genom olja (SÖ 1992:16). Denna s.k. beredskapskonvention kan sägas operera genom andra konventioner som MARPOL och Bonnavtalet och genom andra mer regionala överenskommelser. De nordiska länderna har t.ex. ett särskilt samarbete i fråga om åtgärder mot oljeföroreningar genom det s.k. Köpenhamnsavtalet (SÖ 1971:23). Dessutom har Sverige bilaterala avtal med bl.a. Finland, Danmark och Polen i frågor om miljösamarbete som rör den marina miljön i Östersjön. Civilrättsliga ersättningsanspråk på grund av oljeutsläpp regleras av ansvarighetskonventionen med tilläggsprotokoll (SÖ 1975:46 och 1978: 17). Ett tillägg till ersättningsreglerna har föreslagits genom prop. 1994/ 95:165. Till den ordning genom vilken ersättning kan utgå hör också den särskilda fond, oljeskadefonden, som har knutits till ansvarighetskon-ventionen (SÖ 1975:43 och 1978:18). Ansvarighetskonventionen har ändrats genom ett protokoll från 1992. Sverige har tillträtt det proto- kollet (prop. 1994/95:169). En konvention som också har betydelse vid oljebekämpning till havs i detta sammanhang är 1969 års internationella konvention om ingripande på det fria havet vid olyckor som är ägnade att leda till förorening genom olja, den s.k. ingreppskonventionen (SÖ 1973:2). Ingreppskonventionen reglerar rätten för en stat att vidta åtgärder för att skydda sina kuster och därmed sammanhängande intressen, om en sjöolycka inträffar på det fria havet och som kan leda till allvarlig och överhängande fara för förorening genom olja. Genom ett tilläggsprotokoll år 1973 (SÖ 1976:12) utvidgades ingreppskonventionen till att omfatta andra föroreningar än sådana som härrör från olja. Det finns också skäl att nämna 1989 års internationella konvention om bärgning. I denna konvention åläggs bärgare, redare, ägare och befälha-vare en skyldighet att ta ansvar för den marina miljön när bärgning utförs. Bärgningskonventionen innehåller också ersättningsbestämmelser som skall uppmuntra till bärgning av fartyg som skadats och som utgör ett hot mot den marina miljön. Bärgningskonventionen träder i kraft i juli 1996. Sverige ratificerade konventionen i december 1995, och för svenskt vidkommande träder den i kraft den 19 december 1996. Sveriges ratificering har föranlett ändringar i sjölagen, se SFS 1995:1312-1314. 4.4.2 Svensk lagstiftning om havsmiljön Många av de nämnda konventionerna återspeglas på olika sätt i svenska författningar, exempelvis genom tillämpningsföreskrifter som gränsälvs-avtalen med Finland och Norge. Andra överenskommelser har fått formen av en till konventionen särskilt knuten lag. Detta gäller i fråga om lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten och de nyss beskrivna lagarna om vattenförorening och om ansvarighet för oljeskada till sjöss. Andra konventioner, t.ex. 1972 års Helsingforskonvention, har inte ansetts behöva föranleda någon svensk lagstiftning. En inte obetydlig del av Sveriges internationella åtaganden i frågor som rör föroreningar från fartyg kommer till uttryck genom Sjöfartsverkets föreskrifter. En genomgång av den svenska lagstiftningen kan i detta sammanhang begränsas till de mer framträdande författningarna på området. Ett av de viktigaste instrumenten för att motverka föroreningar i den marina miljön från landbaserade källor är miljöskyddslagen (1969:387). Lagen är tillämplig i fråga om åtgärd eller användning som avser utsläpp av avloppsvatten från byggnad eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde. Lagen är vidare tillämplig i fråga om annan använd- ning av mark, byggnad eller anläggning som kan medföra förorening av grundvatten, vattendrag, sjö eller annat vattenområde. Den som bedriver miljöfarlig verksamhet skall vidta åtgärder för att förebygga och motverka störningar från verksamheten. Han skall välja den ur miljöskyddssynpunkt bästa platsen och använda den bästa tekniken, allt mot bakgrund av vad som är rimligt att begära. I lagen anges vidare vissa typer av avloppsvatten som i princip inte får släppas ut i sjöar eller andra vattenområden. Detta gäller t.ex. avloppsvatten från tätbebyggelse och som inte undergått längre gående rening än slamavskiljning. Från slutet av 1960-talet har stora satsningar gjorts på utbyggnad av kommunala reningsverk och begränsningar av industrins avloppsutsläpp. Även om dessa insatser får sägas ha varit framgångsrika, har andra problem tillkommit. Särskilt kommer detta till uttryck genom det överflöd av växtnäringsämnen som sjöar och kustområdena har tillförts under det senaste decenniet. För att motverka denna utveckling infördes år 1985 särskilda regler i miljöskyddslagen om skydd för föroreningskänsliga områden. Därefter har också kompletterande regler, som syftar till att skydda vattenområden för övergödning, införts genom en utvidgning i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark. Naturvårdslagen (1964:822) skall skydda naturen mot ingrepp och hålla den tillgänglig för friluftslivet. Lagen har fått stor betydelse för biotop- skyddet i den marina miljön genom de särskilda regler om strandskydd som finns i lagen. Ett strandskydd omfattar normalt ett område om 100 meter från strandkanten, men kan utvidgas till 300 meter. Inom detta område är det normalt inte tillåtet att uppföra byggnader. Med stöd av naturvårdslagen kan också hotade eller sällsynta arter fridlysas eller skyddas på annat sätt. Som en följd av Sveriges internationella åtaganden i fråga om dump- ning infördes lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten. Lagen, som trädde i kraft den 1 januari 1972, reglerar dumpning av avfall från svenska fartyg, oberoende av var fartyget befinner sig, och från utländska fartyg som befinner sig i svenskt territorialhav. Enligt dumpningslagen är det förbjudet att inom Sveriges sjöterritorium släppa ut avfall från fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel. Bestämmelserna i havsrättskonventionens artikel 230 påverkar dumpningslagens bestäm-melser (se förslag till lag om ändring i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten och förslag till lag om begränsning av tillämpningen av svensk lag vad gäller vissa brott begångna på utländska fartyg). Dumpning får inte heller ske från svenskt fartyg i det fria havet. Avfall som är avsett att dumpas i det fria havet får inte föras ut ur Sverige. För brott mot lagen kan följa böter eller fängelse i högst ett år. Som en följd av Sveriges ratifikation av 1992 års konvention om skydd av Östersjö- områdets marina miljö har dumpningslagen kompletterats med föreskrifter om förbud mot förbränning av avfall till havs. I gällande svensk lagstiftning regleras skyddet av den marina miljön mot föroreningar från fartyg genom lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och tillhörande föreskrifter. Lagstiftningen bygger i stor utsträckning på internationella överenskommelser. Lagstift- ningen om vattenföroreningar innehåller bestämmelser om fartygs konst- ruktion, förbud mot vattenförorening från fartyg, mottagning från fartyg av rester och avfall som innehåller skadliga ämnen samt tillsyn och andra åtgärder för att förebygga eller begränsa vattenförorening från fartyg. Reglerna om konstruktion, utsläpp av skadliga ämnen, utrustning och drift av fartyg är tillämpliga på svenska fartyg överallt i världen och på utländska fartyg inom Sveriges sjöterritorium. Reglerna om utsläpp är också tillämpliga på utländska fartyg utanför Sveriges sjöterritorium i den mån svensk jurisdiktion föreligger enligt bestämmelserna i brottsbalken. Med stöd av lagstiftningen om vattenföroreningar kan förbud införas mot ett fartygs avgång eller vidare resa. Det är också möjligt för myndig- heterna, närmast Sjöfartsverket, att meddela beslut som innebär att ett fartyg måste följa en viss färdväg. Även Kustbevakningen har vissa befogenheter när det gäller fartyg som uppvisar väsentliga brister i fråga om konstruktion, utrustning eller drift. I vattenföroreningslagen finns också regler om vattenföroreningsavgift. Sådan avgift kan tas ut om olja eller andra förorenande ämnen släpps ut i strid mot bestämmelserna i lagen och utsläppet inte är obetydligt. Avgiften fastställs med hänsyn till utsläppets omfattning samt fartygets storlek. Frågor om vattenförorenings- avgift prövas av Kustbevakningen. Även sjötrafikförordningen (1986:300) med tillämpningsföreskrifter, som utfärdas av Sjöfartsverket, innehåller regler av betydelse för skyddet av den marina miljön. I sammanhanget bör också nämnas lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss. Denna lag reglerar ersättningsanspråk på grund av oljeskada som orsakats av fartyg som fraktar olja. Även ersättning för kostnad för att förhindra eller begränsa oljeskada omfattas av lagens bestämmelser. Enligt lagen ersätts oljeskada av fartygets ägare. Lagen bygger på den förut nämnda konventionen från år 1969, den s.k. ansvarig-hetskonventionen. Reglerna om oljeansvar har förts in i 10 kap. sjölagen (1994:1009). Den nya lydelsen av sjölagen träder i kraft den 30 maj 1996. Med stöd av räddningstjänstlagen (1986:1102) har Kustbevakningen ansvaret för miljöräddningstjänst till sjöss. Vid sidan av de ovan angivna lagarna finns en rad andra lagar som delvis innehåller föreskrifter till skydd för havsmiljön, men som har ett annat regleringssyfte såsom exempelvis utvinning av havets tillgångar. Bland dessa lagar kan främst nämnas fiskelagen (1993:787) och lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, som båda inrymmer särskilda bestäm- melser för skydd av havsmiljön. 4.4.3 Konventionen och svensk miljölagstiftning Redan innan havsrättskonventionen trädde i kraft låg den till grund för svensk lagstiftning nämligen i fråga om lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon. Denna lag trädde i kraft den 1 januari 1993. Skälet till denna lagstiftning var att rätten att inrätta en ekonomisk zon speglade den folkrättsliga sedvanerätten och att en sådan zon utanför Sveriges sjöterrito-rium bedömdes avsevärt kunna öka möjligheterna att införa en svensk reglering främst till skydd för havsmiljön också utanför landets gränser. I samband med det lagstiftningsärendet (prop. 1992/93: 54) gjordes också ändringar i bl.a dumpningslagen, vattenföroreningslagen och räddnings-tjänstlagen. De materiella miljöskyddsregler som lagstiftningen om Sveriges ekono- miska zon byggde på utgjordes av del XII i havsrättskonventionen. Eftersom konventionen kan ses som förtydliganden av MARPOL i vissa frågor med anknytning till ingripande mot fartyg m.m. gjordes också en bedömning om del XII i konventionen föranledde någon ytterligare svensk miljölagstiftning såvitt avser Sveriges sjöterritorium. Bedömningen resul-terade i att det ansågs vara tillräckligt att utvidga gällande svensk rätt till att omfatta den ekonomiska zonen, men att ytterligare regleringar var onödiga för svenskt vidkommande såvitt avser stadgandena i del XII. Endast i fråga om lagstiftningen om kontinentalsockeln gjordes materiella ändringar i den reglering som också kan röra svenskt territorium, men då av andra skäl än konventionen. Del XII rör, utifrån en strävan att förstärka det marina miljöskyddet, flera andra rättsområden än miljörätten. Såvitt angår miljörätten i begrän- sad mening är det för Sveriges del, utöver lagen om Sveriges ekonomiska zon, närmast miljöskyddslagen, naturvårdslagen, dumpningslagen och vattenföroreningslagen som är berörda. Miljöskyddslagen reglerar utsläpp till vatten från landbaserade källor. Genom vattenföroreningslagen och dumpningslagen regleras miljöstörande verksamhet från fartyg. Natur-vårdslagen är en bevarandelag och genom den kan den marina natur-vården regleras. Konventionen rymmer i fråga om miljöskyddet en rad bestämmelser som också finns i globala eller regionala konventioner vilka Sverige i stor utsträckning redan har anslutit sig till. Dessa konventioner har i samband med att de har införlivats i svensk rätt prövats mot den vid tiden gällande svenska lagstiftningen, vilken med sedvanlig lagstiftningsteknik har anpassats till att uppfylla Sveriges internationella åtaganden. Frågan om svensk miljölagstiftning med anledning av svensk ratifi- cering av marina miljökonventioner har prövats senast i prop. 1992/93: 237 om godkännande av vissa marina konventioner m.m. På grundval av denna proposition beslutade riksdagen att ratificera 1992 års Helsingfors-konvention och konventionen om skydd av den marina miljön i Nordost-atlanten. I den propositionen fördes också ett allmänt resonemang om införlivandet av internationella avtal inom miljörättens område med svensk lagstiftning. En jämförelse mellan den svenska miljölagstiftningen och havsrätts- konventionens bestämmelser i del XII ger vid handen att de centrala miljölagarna inte behöver ändras vid en svensk anslutning till konven-tionen. Däremot får en ratificering vissa straffrättsliga implikationer på miljöområdet (se avsnitt 6.3). 4.5 Havsrätten och det svenska fisket 4.5.1 Internationellt samarbete på fiskeriområdet Fisket har länge varit föremål för internationella överenskommelser rörande bevarandet och nyttjandet av gemensamma bestånd och regler för hur fisket skall bedrivas. En stor del svenska föreskrifter för främst yrkesfisket har sin grund i sådana åtaganden. Havsrättskonventionens bestämmelser om bevarandet och förvaltandet av de levande tillgångarna i havet kan sägas utgöra grunden för det internationella samarbetet på detta område. Enligt havsrättskonventionen skall miljöfaktorer och ekonomiska faktorer ligga till grund för bevarandeåtgärder om att skydda eller återupprätta bestånd, och hänsyn skall även tas till fiskemönster. Avvägningar mellan miljö- respektive ekonomiska faktorer är svåra, bl.a. mot bakgrund av fiskets betydelse för kustfiskebefolkningarnas utkomst- möjligheter, och har med minskande fiskbestånd kommit alltmer i förgrunden. Betydelsen av vetenskaplig information är därför stor, liksom den rapportering om fångster m.m. som fiskarena levererar och som utgör en del av grunddata för den vetenskapliga rådgivningen. Sådana uppgifter utbyts inom bl.a. de regionala organisationer där beslut om fiskeförvalt-ning tas och t.ex. kvoter fastställs. Nationellt fastställda fångstmängder är för de viktigare fiskslagen oftast en följd av beslut vid internationella överläggningar på basis av främst vetenskaplig rådgivning från Internatio-nella havsforskningsrådet, ICES „International Council for the Exploration of the Sea„. Enligt havsrättskonventionen skall stater som fiskar i samma område förhandla och upprätta organisationer. För svensk del har arbetet inom Fiskerikommissionen för Östersjön, IBSFC „International Baltic Sea Fishery Commission„ varit betydelsefullt. Den har upprättats för att administrera konventionen om fisket och bevarandet av de levande tillgångarna i Östersjön och Bälten (Gdansk-konventionen, SÖ 1974:24) vilken reviderades 1982 (SÖ 1983:59) i anledning av att staterna utvidgade sina fiskezoner och EG tillträdde Gdanskkonventionen. Kommissionen lämnar rekommendationer om regle-ring av fisket, utrustning, metoder, minimimått för fisk som får landas, fredningstider och fredningsområden samt andra åtgärder för förbättringar av beståndssituationen. Konventionsparterna har förpliktat sig att säker-ställa sådana åtgärder. I Nordostatlantiska fiskerikommissionen, NEAFC „North East Atlantic Fisheries Commission„ tas också beslut som berör svenskt fiske även om de väsentligaste fiskeriregleringarna avseende fisket i Nordsjön samt Skagerrak och Kattegatt hittills har fastställts i årliga överenskommelser mellan EU/Sverige och Norge. Kommissionen har upprättats med stöd av konventionen om framtida multilateralt samarbete om fisket i Nordost-atlanten (SÖ 1982:14) och äger tillämpning på Nordatlanten, Nordsjön, Norra Ishavet, Skagerrak och Kattegatt. I denna konvention undantas bl.a. tonfisk, lax och laxöring från tillämpningsområdet. Det åligger kommis-sionen att reglera de fiskbestånd som finns i konventionsområdet och den kan för fisket i områden under nationell jurisdiktion rekommendera red-skapsregleringar, minimimått, förbudsområden och förbudstider, bestånds-befrämjande åtgärder, kvantitativa fångstbegränsningar samt kontrollåt- gärder. Enligt konventionen kan myndigheter från konventionsparterna ges rätt att ombord på de olika parternas fiskefartyg undersöka redskap, fångst och lastutrymmen samt loggböcker varvid befälhavaren förutsätts medver-ka för att underlätta detta. I första hand skall detta förfarande användas utanför de nationella zonerna men det kan på berörd stats begäran även användas inom den egna zonen. En utförlig redovisning av de svenska åtagandena på fiskeområdet genom åren finns i departementspromemorian Enklare fiskebestämmelser Ds 1992:70 s. 74-82. Konventionen om gränsöverskridande fiskbestånd Ett avtal om tillämpningen av havsrättskonventionens bestämmelser om gränsöverskridande fiskbestånd (vanligtvis kallat konventionen om gräns- överskridande fiskbestånd) antogs formellt av FN:s generalförsamling den 4 december 1995, varvid avtalet respektive konferensens slutakt öppnades för undertecknande. Avtalet undertecknades av 26 stater och slutakten undertecknades av 47 stater (däribland Europeiska gemenskapen och dess medlemsländer Belgien, Finland, Italien, Nederländerna, Portugal, Spa-nien, Storbritannien, Sverige och Österrike). EG respektive dess med-lemsländer undertecknade inte avtalet vid detta tillfälle då den interna EG-rättsliga kompetensfrågan ännu inte fastställts. Konferensen, som pågått sedan 1993 med sammanlagt sex förhandlings- sessioner, har sitt ursprung i FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro år 1992 (UNCED 1992). Den vid Rio-konferensen upprättade Agenda 21 reglerar i kapitel 17 skyddet av den marina miljön inklusive de levande tillgångar-na. Ett av programområdena för kapitel 17, område C, rör frågan om ett hållbart nyttjande av, liksom bevarande av, de levande tillgångarna i det fria havet. I havsrättskonventionen regleras, något översiktligt, formerna för samarbete avseende beståndsbevarande åtgärder för de fiskbestånd som förekommer både inom ekonomiska zoner ut till 200 nautiska mil och i det fria havet, s.k. gränsöverskridande fiskbestånd (jfr med konventionens del V och del VII kapitel 2). I takt med att situationen för fiskbestånden i världshaven kraftigt försämrats under senare år har kontroverser uppkommit om den närmare innebörden av dessa samarbetsformer. Flera kuststater har erfarit att fiskbestånden måste vårdas och att överutnyttjande inte utgör en hållbar politik. Svårigheten har gällt hur den havsrättsliga gränsen vid 200 nautiska mil skall kunna överbryggas så att samma långtgående åtgärder för förvaltning och bevarande vidtas i såväl det fria havet som i områden under nationell fiskejurisdiktion. Ett bety- dande fiske försiggår utanför 200 nautiska mil och i synnerhet på sådana platser där kontinentalsockeln löper utanför denna gräns. Konferensens huvudsakliga mandat har varit att utarbeta ett rättsligt instrument för hur denna situation långsiktigt skall lösas. Det nu antagna avtalet „Agreement for the Implementation of the Provisions of the United Nations Convention on the Law of the Sea of 10 December 1982 Relating to the Conservation and Management of Straddling Fish Stocks and Highly Migratory Fish Stocks„ bygger på en samarbetsskyldighet för kuststater och stater som fiskar på det fria havet utanför områden under kuststaternas fiskejurisdiktion. Samarbetet skall ske i regionala organisa-tioner eller arrangemang. Det övergripande målet är att åstadkomma långsiktigt bevarande av fiskbestånd och ett optimalt nyttjande av tillgångarna. En ledstjärna för all fiskeverksamhet är att söka tillämpa en försiktighetsprincip samt att tillse att beståndsbevarande åtgärder vidtas såväl i områden under nationell fiskejurisdiktion som på det fria havet. Det nu framförhandlade avtalet är inte formellt tillämpligt inom nationell fiskejurisdiktion, men kuststater har en skyldighet att tillämpa samma beståndsbevarande åtgärder som enligt avtalet skall gälla i det fria havet. Artiklarna 63, 64, 87 samt 116-119 i havsrättskonventionen står i direkt relation till det framförhandlade avtalet. De regionala organisationerna eller arrangemangen skall vara öppna för ansökan om medlemsskap från alla stater som har ett verkligt intresse i fisket inom respektive organisationsområde. Ett viktigt moment i avtalet är ramregleringen av den verkställighetsregim för bordande och inspektion av fiskefartyg som skall upprättas inom ramen för de regionala organisa-tionerna eller arrangemangen. Den havsrättsliga principen om flaggstatsjurisdiktion på det fria havet har genom avtalet modifierats vad gäller fiskefartyg. En inspekterande stat ges rätt att vidta åtgärder mot fiskefartyg av annan flagg på det fria havet. Dock har den inspekterande staten endast rätt att föra fartyget till hamn för vidare inspektion vid fall av närmare specificerade allvarliga överträ-delser och det är endast det bordade fartygets flaggstat som har rätt att utöva vidare lagföring (frihetsberövande och åtal). FAO:s uppförandekod för ansvarsfullt fiske Ett mycket viktigt globalt arbete för bevarande av havets tillgångar pågår i FAO, och resulterade under hösten 1995 i utarbetandet av en uppföran-dekod för ansvarsfullt fiske „International code of conduct for responsible fishing„. En del i arbetet rör framtagande av riktlinjer för hur försiktighetsprincipen skall tillämpas för fiske. Sverige var värd för ett möte i Lysekil i den frågan i juni 1995. Inom ramen för FAO-arbetet ligger även den av Sverige den 15 september 1994 godkända s.k. flaggkonventionen „Agreement to promote compliance with international conservation and management measures by fishing vessels on the high seas„. För att kunna bevara havets tillgångar är flaggkonventionen väsentlig eftersom den reglerar utflaggning av fartyg. Förhandlingarna om uppförandekoden påbörjades 1992 och har inväntat avslutningen av FN-förhandlingarna om gränsöverskridande fiskbestånd (se föregående avsnitt). Dessa två instrument, som båda härstammar från UNCED 1992, utgör viktiga steg mot ett varaktigt nyttjande av havens levande tillgångar och minskade risker för utfiskning och stora politiska konflikter. FAO:s tekniska kommitté slutförde under tiden 25-29 septem-ber 1995 arbetet med att utforma uppförandekoden. Koden antogs under FAO:s konferens i månadsskiftet oktober/november 1995. Koden, som är frivillig och alltså inte ett bindande legalt instrument, är global och omfattar allt fiske. Den innehåller riktlinjer och principer för bl.a. fiskeriförvaltning, fångst, vidareförädling, vattenbruk och forskning i syfte att undvika de senaste decenniernas utfiskning av viktiga bestånd samt att åstadkomma ett varaktigt nyttjande. Koden skall tolkas och tillämpas i enlighet med havsrättskonventionen. Den skall också tolkas och tillämpas i överensstämmelse med relevanta bestämmelser i konventionen om gränsöverskridande fiskbestånd. 4.5.2 Den nuvarande regleringen av det svenska fisket Den gemensamma fiskeripolitiken Sverige omfattas som medlem i Europeiska unionen av den gemensamma fiskeripolitiken. En utförlig beskrivning av politiken finns i prop. 1994/ 95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen Del 2, bilaga 9. Regelsystemet för den gemensamma fiskeripolitiken är uppbyggt på Romfördragets bestämmelser om jordbruket och regleringen sker i huvud-sak genom ett antal grundläggande förordningar som kompletteras med åtskilliga tillämpningsförordningar. Förordningarna är direkt tillämpliga i medlemsländerna. Den gemensamma fiskeripolitiken omfattar enligt artikel 1 i förord-ningen (EEG) nr 3760/92 av den 20 december 1992 om ett gemen- skapssystem för fiske och vattenbruk, nyttjandet av de levande till-gångarna i vattnen och inom vattenbruket samt beredning och avsättning av fiskeri- och vattenbruksprodukter om dessa verksamheter bedrivs inom medlemsstaternas territorier eller i dess fiskevatten eller av gemenskapens fiskefartyg. De allmänna målen för den gemensamma fiskeripolitiken är i fråga om nyttjandet av tillgångarna att skydda och bevara de levande marina akvatiska tillgångarna som är tillgängliga och får fångas och att se till att dessa tillgångar långsiktigt nyttjas på ett ändamålsenligt och ansvarsfullt sätt under de ekonomiska och sociala förhållanden som är lämpliga för sektorn varvid hänsyn skall tas till följderna för det marina ekosystemet och producenters och konsumenters behov. EG reglerar nyttjandet av tillgångarna bl.a. genom bestämmelser om fredningszoner och fredningstider, minimimått för fisk som får fångas, begränsningar av tillåtna fångstmängder, fördelning av kvoter samt regler om fiskefartyg, redskap och metoder. Fördelningen av tillgångarna mellan länderna bygger på den s.k. relativa stabiliteten, vilket innebär att ett lands andel av fisketillgångarna i ett visst vatten långsiktigt läggs fast för varje reglerad art. Vidare träffas överenskommelser om fiske med tredje land i form av fiskekonventioner och andra fiskeavtal. Gemenskapen är part i bl.a. konventionen rörande fisket och bevarandet av de levande tillgångarna i Östersjön och Bälten, konventionen om bevarande av Nordatlantens lax-bestånd och konventionen för framtida multilateralt samarbete om fisket i Nordatlanten. Eftersom den gemensamma fiskeripolitiken innebär att även den externa kompetensen i frågor som omfattas av denna politik till-kommer gemenskapen ankommer det på gemenskapen att företräda med-lemsländernas intressen i dessa konventioner. Sverige har därför följdrik-tigt utträtt ur de nämnda konventionerna med följd att gemenskapen över-tar Sveriges uppgifter som part. Medlemsländerna får vidta åtgärder för bevarande och förvaltning av tillgångarna i sina vatten under förutsättning att åtgärderna avser uteslu-tande lokala bestånd som bara är av intresse för fiskare från den berörda medlemsstaten eller tillämpliga endast på fiskare därifrån. En förut-sättning är att åtgärderna är förenliga med målen för den gemensamma fiskeripolitiken och inte mindre stränga än åtgärder som vidtagits av gemenskapen. I EG:s kontrollförordning (EEG) nr 2847/93 regleras insamlandet av nödvändiga uppgifter för bl.a. resurspolitiken, exempelvis uppgifter om fartyg, redskap, fiskeinriktning, fångster och landningar. Medlemsländerna skall månadsvis meddela kommissionen vilka mängder som landats ur olika bestånd. I förordningen ges bl.a. föreskrifter om loggboksplikt och skyldighet att lämna landningsdeklaration samt anmälningsskyldighet vid landning i annat land än flaggstaten. Enligt förordningen skall varje land på sina vatten övervaka fisket och därmed förbunden verksamhet. Detta innefattar inspektioner av bl.a. fiske- fartyg och landningar av fisk. Landets egna fartyg som är verksamma utanför gemenskapens vatten skall även kontrolleras. Det ankommer på medlemsländerna att införa nationella system för att säkerställa kontrollen av fiskefartygens verksamhet, registrering och loggböcker m.fl. hand-lingar. En medlemsstat skall se till att lämpliga åtgärder vidtas vid över-trädelser av den gemensamma fiskeripolitiken. De överträdelser som skall kunna medföra sanktioner är exempelvis överfiske, användning av felak- tiga redskap och underlåtenhet att lämna uppgifter eller anmäla land- ningar. Åtgärderna skall vara av sådan art att de effektivt berövar de ansvariga det ekonomiska utbytet av överträdelsen och avskräcker från överträdelser av samma slag, exempelvis straff eller sanktioner i form av förverkande av fångster och redskap eller indragning av licenser och andra tillstånd. De nationella fiskebestämmelserna De svenska bestämmelserna om fisket finns i fiskelagen (1993:787). Lagen reglerar rätten till fiske samt fisket inom Sveriges sjöterritorium och inom Sveriges ekonomiska zon. I de fall som särskilt anges i lagen gäller den även svenskt havsfiske utanför den ekonomiska zonen. Den ekonomiska zonen motsvarar i princip den tidigare svenska fiske- zonen som från och med år 1978 utvidgades till att i huvudsak löpa efter en mittlinje i förhållande till andra stater. Till följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen och därmed också fullständiga deltagande i den gemensamma fiskeripolitiken tillkom behov av ytterligare bestämmelser på fiskeområdet. Dessa föreskrifter infördes ursprungligen i lagen (1994:1709) om EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken (prop. 1994/95:75, bet. 1994/95JoU5, rskr. 1994/95:126). Sedan den 1 januari 1996 regleras emellertid fisket enbart i fiskelagen (prop. 1995/96:8, bet. 1995/96JoU5, rskr. 1995/96:85). Det innebär att alla nationella bestämmelser om fisket meddelas i fiskelagen, inklusive sådana som kompletterar EG-förordningarna på fiskeområdet, medan lagen om EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken i princip handlar om övriga delar av den gemensamma fiskeripolitiken, nämligen marknadsregleringen på fiskets område och strukturpolitiken inom fisket. De nationella fiskebestämmelserna som berörs av havsrätts-konventionen har således samlats i fiskelagen med följdförfattningar. Enligt fiskelagen kan fiske inom sjöterritoriet ske i allmänt eller enskilt vatten. Vad som föreskivs i fiskelagen om fisket i allmänt vatten gäller även fisket i den ekonomiska zonen med de begränsningar som föranleds av lagen (1966:314) om kontinentalsockeln. Vidare gäller bestämmelserna i fiskelagen även svenskt havsfiske utanför den ekonomiska zonen i den mån det föreskrivs särskilt i lagen. Fiskelagen sätter likhetstecken mellan fisk, vattenlevande skaldjur och vattenlevande blötdjur på så sätt att vad som föreskrivs om fisk även gäller för de övriga djuren. Däremot omfat- tar fiskelagens regler inte vattenlevande däggdjur och alger. Havsrättskonventionens bestämmelser om havsdäggdjuren är således för närvarande inte en fråga för fiskelagstiftningen. I stället regleras detta i jaktlagen (1987:259). Fiske definieras i fiskelagen som verksamhet som syftar till att fånga eller döda fritt levande fisk. Yrkesmässigt fiske bedrivs med stöd av yrkesfiskelicens eller av utländsk fiskare med annat särskilt tillstånd att bedriva yrkesfiske i Sveriges sjöterritorium eller Sveriges ekonomiska zon. Varje svensk medborgare får fiska i allmänt vatten och således även i den ekonomiska zonen. Samma rätt har utländska medborgare som är stadigvarande bosatta i landet. Andra utlänningars fiske inskränks till användning av handredskap om inte annat medges i föreskrifter medde- lade av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Föreskrifter för fiskevården kan avse användningen av fiskefartyg, fiske- metoder eller redskap, fisket inom vissa områden, efter vissa fiskarter eller olika slags fisk inom en art, eller för vissa ändamål, fångst, omlastning, bearbetning ombord, förvaring av fisk i sump, ilandföring, införsel till landet och saluhållande av fisk som inte har en viss minsta storlek eller som har fångats med otillåten fiskemetod eller otillåtet redskap. Fiskelagen innehåller även bemyndiganden att meddela föreskrifter: - om vilken hänsyn som vid fiske skall tas till naturvårdens intressen med den begränsningen att fisket inte får avsevärt försvåras, - som begränsar användningen av fiskeredskap för fritidsfisket och gör användningen av fartyg vid yrkesmässigt fiske beroende av särskilt till- stånd, - om uppgiftsskyldighet för det yrkesmässiga fisket, och - om märkning och utmärkning av redskap. Bestämmelserna om fiskevård, hänsynen till naturvårdens intressen, uppgiftsskyldighet samt märkning och utmärkning tillämpas även vid fiske utanför den ekonomiska zonen. I fiskelagen finns vissa grundläggande bestämmelser om vilken hänsyn en fiskande skall visa andra fiskande. Vidare skall redskap användas så att de inte snärjs ihop med eller skadar andras redskap. Ingenting får lämnas kvar efter avslutat fiske. Dessa regler gäller även för fisket utanför den svenska ekonomiska zonen. För kontroll av efterlevnaden av fiskebestämmelserna inom ramen för den svenska fisketillsynen har fisketillsynsman, kustbevakningstjänsteman eller polis rätt att få tillträde till fartyg, fordon, områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där fisk och utrustning för fisket förvaras eller hanteras. Den som utövar tillsynen får göra de under- sökningar och skall få de upplysningar och den hjälp som behövs för tillsynen. Vid svenskt havsfiske utanför Sveriges sjöterritorium får efterlevnaden av internationella överenskommelser om fiskevård och fiskets bedrivande kontrolleras av de utländska myndigheter som anges i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. En sådan utländsk myndighet skall lämnas tillträde till svenska fiskefartyg och ges tillfälle att undersöka fiskeredskap, fångst och lastutrymmen samt ta del av de loggböcker och handlingar av betydelse för fisket som finns ombord. Befälhavaren skall underlätta bordning och kontrollens genom- förande i övrigt. Överträdelser av föreskrifter meddelade med stöd av bemyndigandena rörande fiskevård, hänsynen till naturvårdens intressen, märkning och utmärkning av redskap, redskapsbegränsningar, uppgiftsskyldighet och fartygstillstånd, inklusive försök och förberedelse, straffas med böter eller fängelse i högst sex månader. Är det fråga om ett otillåtet trålfiske gäller särskilda bestämmelser. Påföljden är då böter lägst 1000 kronor och högst ett krontal som motsvarar etthundra gånger antalet hästkrafter (DIN) i motorn på det fiskefartyg som använts för bogsering av trålen, eller fängelse i högst sex månader. För brott mot reglerna om hänsyn är påfölj-den böter. Den som försöker hindra genomförandet av den kontroll som utländska myndigheter får göra döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller en befälhavare som bryter mot bestämmelsen om skyl-dighet att underlätta bordning och kontrollens genomförande. Fisk som varit föremål för brott enligt fiskelagen skall förverkas om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller även redskap som använts eller medförts vid brott om det inte är oskäligt liksom fiskefartyg och andra hjälpmedel om det behövs för att förebygga brott. Som alternativ kan värdeförverkande ske i stället. Möjligheterna att förverka är begrän- sade vid överträdelser av lagens hänsynsregler. Beslag får göras av sådant som skäligen kan antas ha betydelse för utredningen av brottet eller som kan antas bli föremål för förverkande. 5 Kommentarer till konventionens delar I detta avsnitt kommenteras konventionens samtliga 17 delar. Referenser till bilagorna I-VIII finns i respektive inledningsavsnitt till konventionens delar samt i enskilda artiklar. Bilaga IX och slutakten redovisas separat. Tillämpningsavtalet behandlas under konventionens del XI, med referen-ser till avtalets bilaga. På detta sätt får man en överblick av hur avtalet påverkar del XI. Nedanstående kommentarer har följande struktur: - en inledande beskrivning till respektive del; - artikelvisa kommentarer med betoning på folkrättsliga aspekter; - i artiklar som ger upphov till författningsförslag, görs hänvisningar till avsnitt 6 „Överväganden och förslag„. Konventionens inledning Inledningen anger de grundläggande principer som skall vara vägledande vid en stats anslutning, nämligen en önskan att i samförstånd och samar-bete lösa alla problem i samband med havsrätten och betrakta överens-kommelsen som ett värdefullt bidrag till bevarandet av folkens fred, rättvisa och framåtskridande. Det framhålls vidare att utvecklingen efter Förenta nationernas konferenser om havsrätten, som hölls i Genève 1958 och 1960, har understrukit behovet av en ny och allmänt godtagbar konvention om havsrätten samt att problemen rörande havsområdena är närbesläktade och bör behandlas som en helhet. Inledningen uttrycker en önskan att konventionen skall skapa en rättsordning för haven vilken bl.a. innebär en fredlig användning av haven, ett rättvist och effektivt utnyttjande av deras naturtillgångar, bevarande av deras levande tillgångar samt studium av och skydd för den marina miljön, vilket även skulle gynna uppnåendet av en rättvis ekonomisk världsordning som tar hänsyn till hela mänsklighetens intressen och behov. Staterna skall utveckla principerna i generalförsamlingens resolution 2749 (XXV) av innebörd att havsbottnen och dess underlag såväl som dess naturtillgångar utanför nationell jurisdiktion utgör mänsklighetens gemensamma arv, vars utforskning och utvinning skall genomföras till hela mänsklighetens bästa. Den internationella rättens fortgående utveckling och kodifiering av havsrätten, som uppnås genom konventionen, kommer enligt inledningen att stärka fred, säkerhet, samarbete och vänskapliga förbindelser mellan alla nationer. Slutligen fastslås att frågor, som inte regleras genom konventionen även i fortsättningen skall styras av den allmänna folkrättens regler och principer. 5.1 Del I (artikel 1) Inledning Artikel 1 Artikeln innehåller vissa definitioner, som främst tar sikte på havsbottnen utanför gränserna för nationell jurisdiktion samt begreppet förorening av den marina miljön. Den är långt ifrån uttömmande. Ytterligare definitioner finns i konventionens övriga delar och bilagor. Av artikelns andra punkt framgår att konventionen äger motsvarande tillämpning (mutatis mutandis) för andra rättssubjekt än stater, däribland Europeiska gemenskapen. 5.2 Del II (artiklarna 2-33) Territorialhav och angränsande zon Konventionens del II innehåller bestämmelser om avgränsningen av och ordningen i territorialhavet och den angränsande zonen. Dessa båda havs-områden fann sin första internationella traktaträttsliga reglering i Genève-konventionen den 29 april 1958 angående territorialhavet och tilläggs-zonen. Del II övertar åtskilliga av reglerna i Genèvekonventionen, i vissa fall dock med avsevärda modifikationer och tillägg. Det har t.ex. införts bestämmelser om territorialhavets bredd (artikel 3), och nya bestäm-melser om räta baslinjer (bl.a. artikel 7), oskadlig genomfart (artiklarna 17-26). Konventionen behandlar inte luftrummet som en särskild zon. Av dess bestämmelser framgår emellertid att en kuststats suveränitet sträcker sig till luftrummet över dess landterritorium, inre vatten och territorialhav. Internationellt luftrum börjar således vid territorialhavets, och när det gäl-ler arkipelagstater dess arkipelagvattens, yttre gräns (jfr artikel 2). Kapitel 1. Allmänna bestämmelser Artikel 2 I denna artikel anges rättslig status för territorialhavet, för luftrummet över territorialhavet samt för territorialhavets botten och dess underlag. Det fastslås att en kuststats suveränitet omfattar förutom dess landterri-torium och inre vatten och, då det är fråga om en arkipelagstat dess arki-pelagvatten, ett angränsande havsområde kallat territorialhav. Det anges vidare att suveräniteten över territorialhavet skall utövas i enlighet med denna konvention och andra folkrättsliga regler. Kapitel 2. Territorialhavets gränser Artiklarna 3-16 innehåller regler om territorialhavets utsträckning och hör till de mest centrala i konventionen. I artiklarna 5-16 lämnas närmare regler för dragning av baslinjer. Artikel 3 Artikeln stadgar den rätt varje stat har att fastställa bredden av sitt territorialhav ut till högst 12 nautiska mil räknat från baslinjer som bestämts i enlighet med konventionen. Detta innebär en kompromiss mellan å ena sidan de stater som traditionellt hävdat att territorialhavet inte får vara bredare än tre nautiska mil, och å andra sidan stater som hävdat rätten till bredare territorialhav, i vissa extrema fall ett territorial-hav om upp till 200 nautiska mil. I dagsläget har över 120 stater ett territorialhav om 12 nautiska mil medan ett femtontal stater, i strid med dessa regler, försöker hävda ett bredare territorialhav. Utvidgningen av Sveriges territorialhav till i normalfallet 12 nautiska mil skedde den 1 juli 1979. Artikel 4 Territorialhavets yttre gräns definieras som en linje på vilken varje beräkningspunkt ligger på ett avstånd som svarar mot territorialhavets bredd räknat från närmaste punkt på baslinjen. Artikel 5 I normalfallet är baslinjen för beräkning av territorialhavets bredd identisk med lågvattenlinjen utmed kusten, så som den anges i av kuststaten officiellt erkända storskaliga sjökort. Artikel 6 Vad gäller atollöar eller öar kantade av rev beräknas baslinjen med ledning av revets lågvattenlinje mot havet, så som denna linje anges genom lämplig symbol på av kuststaten officiellt erkända sjökort. Artikel 7 Artikeln innehåller regler för användningen av s.k. räta baslinjer. Syftet med att tillåta sådana är bl.a. att möjliggöra för en kuststat att innesluta vattenområden som på grund av en nära relation med landområden rimligen bör ha karaktären av inre vatten. Genom att använda räta bas-linjer kan en stat även eliminera komplexa formationer, inklusive enklaver i territorialhavet, som annars kunnat bli resultatet av en baslinjedragning enligt artikel 5.Artikel 7 möjliggör i vissa fall att baslinjen fastställs genom att sinsemellan förbinda lämpliga punkter. Denna metod får använ-das endast där kustlinjen är djupt inskuren eller där en rad öar ligger utmed kusten i dess omedelbara närhet. Ett antal regler (punkterna 3, 4 och 6) uppställs i syfte att motverka missbruk. Således får de räta baslinjerna inte avsevärt avvika från kustens huvudriktning (punkt 3). Vidare får räta baslinjer inte dras till och från lågvattenupphöjningar, om inte fyrar eller liknande anläggningar, som ständigt ligger ovanför vattenytan, har uppförts på dessa (punkt 4). I de fall då metoden med räta baslinjer är tillämplig enligt punkt 1 får, vid fastställandet av vissa baslinjer, kuststaten ta hänsyn till ekonomiska intressen, som är karakteristiska för ifrågavarande område och vilkas förekomst och vikt klart kan visas genom långvarig hävd (punkt 5). Slutligen får en stat inte tillämpa systemet med räta baslinjer på sådant sätt att en annan stats territorialhav därigenom avstängs från det fria havet eller från en ekonomisk zon (punkt 6). Artikel 8 I artikeln definieras inre vatten som vattenområden vilka ligger på baslinjens landsida och därför inte skall räknas som territorialhav. Denna bestämmelse gäller inte arkipelagvatten, för vilka särskilda beräknings- grunder ges i del IV. Artikeln anger vidare att i de fall då dragandet av en rät baslinje, i enlighet med den metod som anges i artikel 7, medför att vattenområden som inte tidigare betraktats som inre vatten men som nu innesluts av den räta baslinjen och därför betraktas som inre vatten, skall rätt till oskadlig genomfart enligt konventionens bestämmelser gälla i dessa vattenområden. Artikel 9 Vid flodmynningar följer baslinjen en rät linje tvärs över mynningen mellan punkter belägna på strändernas lågvattenlinje. Artikel 10 Artikeln avser endast bukter vilkas kuster tillhör en och samma stat. Med en bukt avses i konventionen en väl markerad inbuktning i kustlinjen vars sträckning in i landet står i sådant förhållande till mynningens bredd att den innehåller ett vattenområde omslutet av land och utgör mer än bara en obetydlig krökning av kusten. Artikeln anger vidare beräkningsgrunder för bestämningen av vad som enligt konventionen anses som en bukt. Huvudprincipen är att en inbuktning inte skall anses som en bukt om dess yta inte är minst lika stor som ytan av en halvcirkel vars diameter är en linje dragen tvärs över inbuktningens mynning (punkt 2). Om en inbuktning till följd av öar har mer än en mynning, skall halvcirkeln dras med en diameter motsvarande summan av längderna av linjen tvärs över de olika mynningarna. Öar inom en inbuktning skall beräknas som om de utgjorde en del av vattenområdet i inbuktningen (punkt 3). När avståndet mellan lågvattenpunkterna vid en bukts naturliga mynning är kortare än 24 nautiska mil får en linje dras mellan dessa båda lågvattenpunkter. Det vatten som därigenom innesluts skall anses som inre vatten (punkt 4). När avståndet mellan lågvattenpunkterna vid en bukts naturliga mynning är längre än 24 nautiska mil, får en rät baslinje på 24 nautiska mil dras inne i bukten på sådant sätt att den innesluter största möjliga vattenområ-den (punkt 5). För s.k. historiska bukter gäller särskilda regler liksom då undantags- reglerna om räta baslinjer skall tillämpas enligt artikel 7. Artiklarna 11 och 12 Dessa artiklar ger regler för hamnar och redder. Vid beräkning av territo- rialhavet gäller beträffande hamnar, att permanenta anläggningar som utgör en integrerad del av hamnsystemet anses utgöra en del av kusten. Permanenta hamnanläggningar omfattar inte anläggningar utanför kusten (s.k. off-shore anläggningar) eller konstgjorda öar. Redder som normalt används för lastning, lossning och ankring av fartyg skall även ifall de ligger helt eller delvis utanför territorialhavets yttre gräns innefattas i territorialhavet. Artikel 13 Beträffande lågvattenupphöjningar, dvs. land som vid högt tidvatten är beläget under havsytan, gäller att det kan generera eget territorialhav endast om det har förbindelse med annat territorialhav. Lågvattenlinjen på upphöjningen kan i sådant fall användas som baslinje för beräkning av territorialhavets bredd.När en lågvattenupphöjning i sin helhet ligger längre bort från fastlandet eller från en ö än bredden av territorialhavet saknar den eget territorialhav. Artikel 14 Kuststaten har med hänsyn till olika omständigheter rätt att vid faststäl-lande av sina baslinjer kombinera de beräkningsmetoder som redovisas i ovanstående artiklar. Artikel 15 I fall, då två staters kuster ligger mittemot eller intill varandra, gäller som princip att territorialhavet inte får överskrida en mittlinje (i 1958 års kon- vention om territorialhavet och tilläggszonen på svenska benämnt median-linje) på vilken varje beräkningspunkt ligger på lika stort avstånd från närmaste punkter på de baslinjer från vilka bredden av vardera statens territorialhav beräknas. Denna bestämmelse gäller dock inte där det till följd av historisk hävd eller andra särskilda omständigheter är nödvändigt att avgränsa de båda staternas territorialhav på annat sätt. Artikel 16 I denna artikel lämnas anvisningar hur avgränsningar skall utmärkas. Vidare föreskrivs att kuststaten har skyldighet att offentliggöra sjökort eller förteckningar över geografiska koordinater och deponera ett exemplar av varje sådant sjökort eller förteckning hos Förenta nationernas general-sekreterare. Kapitel 3. Oskadlig genomfart i territorialhavet Reglerna om rätten till oskadlig genomfart (innocent passage) återfinns framförallt i artiklarna 17-32, men även i artikel 8. Konventionen definierar „genomfart„ i artikel 18 respektive „oskadlig genomfart„ i artikel 19. Oskadlig genomfart innefattar inte rätt till överflygning eller rätt till undervattenspassage. Avsnitt A. Regler för alla fartyg Artikel 17 Artikeln fastställer den fundamentala rätten för alla stater till oskadlig genomfart genom territorialhavet för alla kategorier av fartyg, inklusive örlogsfartyg. Bestämmelserna om oskadlig genomfart bygger på 1958 års Genèvekonvention om territorialhavet och tilläggszonen. Sverige avskaffade den 1 januari 1995 kravet på föranmälan för stats-fartyg vid oskadlig genomfart av svenskt territorialhav. Artikel 18 Enligt denna artikel omfattar genomfart rätten att passera genom terri- torialhavet utan att inlöpa till inre vatten, liksom att inlöpa till eller gå till havs från inre vatten respektive att anlöpa en redd eller hamnanläggning utanför inre vatten. Genomfarten skall vara oavbruten och skyndsam men innefattar dock rätt att stoppa och ankra i den omfattning detta samman-hänger med normal navigation eller blir nödvändigt på grund av force majeure eller nöd eller vid hjälp till personer, fartyg eller luftfartyg i nöd. Denna definition av genomfart överensstämmer i stort med definitionen i 1958 års territorialhavskonvention (artikel 14.2 och 14.3). Tre nya ele-ment i artikel 18 skiljer dock definitionerna åt. För det första anger havs- rättskonventionen att en hamn kan vara belägen utanför inre vatten. För det andra stadgas det uttryckligen att genomfart skall vara oavbruten och skyndsam. För det tredje ges fartyg under genomfart uttryckligen rätt att stanna och ankra för att ge assistens åt personer, fartyg och luftfartyg i fara eller nöd. Artikel 19 Artikeln anger innebörden av begreppet oskadlig genomfart. Genomfart definieras som oskadlig om den inte stör kuststatens fred, ordning eller säkerhet. Oskadlig genomfart skall ske i enlighet med konventionen och andra folkrättsliga regler. I artikeln lämnas en uppräkning av handlingar inom territorialhavet, som skall anses störa kuststatens fred, ordning eller säkerhet (punkt 2 a-l). Denna lista av handlingar är uttömmande och ger kuststaten möjlighet att bedöma om en genomfart är oskadlig eller inte. Handlingarna skall för att diskvalificera genomfarten som oskadlig ha begåtts inom territorialhavet. Detta innebär att varje bedömning av oskadlighet måste göras på basis av handlingar begångna i territorialhavet. I punkt 2 a angående hot om eller användning av våld görs en hänvisning till de principer som kommer till uttryck i Förenta nationernas stadga. Artikel 20 Artikeln, som skall läsas i samband med den föregående, stipulerar att ubåtar och andra undervattensfarkoster, vid oskadlig genomfart, skall framföras i övervattensläge och föra flagg. Artikel 21 Enligt punkt 1 får en kuststat anta lagar och förordningar i enlighet med konventionens bestämmelser och andra folkrättsliga regler om oskadlig genomfart med avseende på alla eller något av de ämnen som uppräknas i artikelns punkt 1 a-h. Denna detaljerade beskrivning av kuststatens rätt att anta lagar och förordningar saknar motsvarighet i 1958 års konvention om territorialhavet och tilläggszonen. Kuststatens regelverk kan avse säkerhet för sjöfarten, för installationer, kablar eller rörledningar eller ha till syfte att skydda havets levande till- gångar, förhindra överträdelser av kuststatens lagar och föreskrifter om fiske, tullar, skatter, invandring eller hälsovård m.m, för att bevara kust-staters miljö och förhindra förorening av denna samt beträffande marin-vetenskaplig forskning och hydrografisk kartläggning. I punkt 2 stadgas att sådana lagar och förordningar inte skall avse utformning, konstruktion, bemanning eller utrustning av utländska fartyg, om de inte ger uttryck för allmänt accepterade internationella regler eller standarder (exempelvis antagna av IMO „International Maritime Organi-zation„). Denna bestämmelse påverkar dock inte kuststatens rätt att exempelvis vidta och verkställa nationella regelverk för anlöpande av hamn. Den påverkar inte heller en stats rätt att föreskriva högre standard för sina egna fartyg.Vidare föreskriver artikeln publiceringsskyldighet för sådana lagar och förordningar antagna av kuststaten (punkt 3). Utländska fartyg under oskadlig genomfart skall iaktta alla sådana lagar och förord-ningar, liksom alla allmänt accepterade internationella förordningar om förhindrande av kollisioner till sjöss (punkt 4). Artikel 22 Artikeln meddelar regler om farleder och trafiksepareringssystem i terri- torialhavet. När sjösäkerheten så kräver får kuststaten ålägga utländska fartyg, som utövar rätten till oskadlig genomfart, att använda farleder och trafiksepareringssystem som staten anvisar eller föreskriver för reglering av fartygs genomfart. Detta gäller särskilt tankfartyg, atomdrivna fartyg och fartyg lastade med atomsubstans eller andra farliga eller skadliga substanser eller ämnen. Vid anvisande av farleder och föreskrivande av trafiksepareringssystem skall kuststaten ta hänsyn till rekommendationer av behörig internationell organisation (IMO) samt till farleder som av hävd används av interna-tionell sjöfart. Artikel 23 Artikeln föreskriver att atomdrivna utländska fartyg och andra utländska fartyg lastade med atomsubstans eller andra ämnen med inneboende farliga eller skadliga egenskaper, vid utövande av rätten till oskadlig genomfart i territorialhavet, skall medföra de dokument och iaktta de särskilda försiktighetsmått som internationella överenskommelser fastställt för sådana fartyg. Artiklarna 24 och 25 Artikel 24 specificerar kuststatens skyldigheter vad avser andra fartygs rätt till oskadlig genomfart av dess territorialhav, medan artikel 25 behandlar kuststatens rätt att skydda sig mot genomfart som inte är oskadlig. Det åligger kuststaten, enligt artikel 24, att inte hindra utländska fartygs oskadliga genomfart annat än med stöd av konventionen och att behandla utländska fartyg på ett icke diskriminerande sätt (punkt 1 a-b). Vidare skall kuststaten offentliggöra de kända faror för sjöfarten som finns i dess territorialhav (punkt 2). Kuststaten har dock enligt artikel 25 rätt att, när fartyget är på väg till inre vatten eller skall anlöpa en hamnanläggning utanför inre vatten, vidta nödvändiga åtgärder för att hindra varje överträdelse av de villkor som gäller för fartygets tillträde. Vidare får kuststaten tillfälligt häva rätten till oskadlig genomfart för utländska fartyg inom särskilt angivna områden av sitt territorialhav, om en sådan åtgärd är av väsentlig betydelse för skyddet av statens säkerhet, varmed även förstås vapenövningar. En förutsättning är att kuststaten inte formellt eller faktiskt diskriminerar mellan utländska fartyg, samt att åtgärden blivit vederbörligen kungjord (jfr punkt 3). Artikel 26 Rätten till fri genomfart innebär även att utländska fartyg inte får krävas på avgifter enbart för att passera genom territorialhavet. Däremot får avgifter utkrävas av utländska fartyg, utan diskriminering, som betalning för särskilda tjänster som fartyget åtnjutit. Avsnitt B. Regler för handelsfartyg och statsfartyg som används för kommersiella ändamål Artikel 27 (straffrättslig jurisdiktion) och artikel 28 (civilrättslig jurisdik- tion) är i stort sett tagna från 1958 års territorialhavskonvention (artiklarna 19 och 20), men den straffrättsliga jurisdiktionen har utvidgats till att omfatta den ekonomiska zonen (del V) och bestämmelserna om skydd och bevarande av den marina miljön (del XII). Artikel 27 För utövande av straffrättslig jurisdiktion inom territorialhavet uppställer artikel 27 vissa restriktioner. Om det inte handlar om ett fartyg som är på ingående till kuststatens inre vatten eller på väg ut från detta, bör kuststaten inte utöva sin straffrättsliga jurisdiktion för att anhålla någon person eller göra efterforskning med anledning av brott som begåtts ombord på fartyget under dess genomfart. Undantag görs bl.a. för brott som är av sådan art att det stör freden i landet eller ordningen på territorialhavet samt när åtgärderna är nödvändiga för att bekämpa olaga handel med narkotika eller med psykotropa ämnen. Med undantag för reglerna i del XII eller med hänsyn till överträdelser av lagar och förordningar antagna enligt del V, får kuststaten inte vidta åtgärder ombord på fartyg under genomfart i territorialhavet med anled-ning av brott begånget innan fartyget passerat in i territorialhavet. Innehållet i artikeln överensstämmer med allmän folkrätt. Artikel 28 Bestämmelserna i artikel 28 om civilrättslig jurisdiktion liknar dem i artikel 27 angående straffrättslig jurisdiktion. Således bör kuststaten inte hejda eller omdirigera ett utländskt fartyg som passerar genom territorial- havet för att utöva civilrättslig jurisdiktion över en person ombord på fartyget. Kuststaten får inte, med avseende på fartyget, på civilrättslig grund vidta exekutiva åtgärder eller kvarstad utom såvitt avser förpliktelser eller ansvar som fartyget har ådragit sig under eller före dess genomfart av kuststatens sjöterritorium. Kuststaten har dock rätt att i enlighet med sin lagstiftning göra utmätning i eller beslag av ett utländskt fartyg eller belägga detta med kvarstad, när fartyget ligger still i territorialhavet eller passerar genom detta efter att ha lämnat inre vatten. Avsnitt C. Regler för örlogsfartyg och andra statsfartyg som används i icke- kommersiellt syfte Artikel 29 Artikeln definierar vad som i konventionen skall anses som örlogsfartyg. Definitionen följer i stort den i 1958 års konvention om det fria havet, dock att begreppet örlogsfartyg genom havsrättskonventionen fått ett bre-dare tillämpningsområde med bestämningen av tillhörighet till en stats väpnade styrkor „armed forces„ och inte som tidigare „naval forces„. På ett flertal ställen i konventionen gäller andra regler för örlogsfartyg än för civila fartyg, t.ex. artiklarna 30-32, 95, 107, 110, 111 och 236. Artikel 30 Om ett örlogsfartyg inte rättar sig efter kuststatens lagar och föreskrifter beträffande genomfart av territorialhavet och inte beaktar framförd anmo-dan om att rätta sig därefter, har kuststaten rätt att kräva att fartyget ome-delbart lämnar territorialhavet. Artiklarna 31 och 32 För skador som ett örlogsfartyg eller annat statsfartyg, som nyttjas i icke- kommersiellt syfte, förorsakar kuststaten gäller i enlighet med allmänna folkrättsliga regler internationellt ansvar för flaggstaten (artikel 31). Arti- kel 32 stadgar att inget i konventionen skall påverka immuniteten för örlogsfartyg och andra statsfartyg som används i icke-kommersiellt syfte, med undantag för bestämmelserna i artiklarna 17-26, 30 och 31. Kapitel 4. Angränsande zon Artikel 33 Inom den s.k. angränsande zonen, som maximalt får sträcka sig ut till 24 nautiska mil räknat från baslinjen, kan kuststaten utöva nödvändig kontroll för att hindra överträdelser av sina lagar och förordningar om tullar, skatter, invandring eller hälsovård samt hindra och bestraffa de överträ-delser av ovan nämnda lagar som begåtts inom dess territorium eller terri-torialhav (se vidare avsnitt 6.2). 5.3 Del III (artiklarna 34-45) Sund som används för internationell sjöfart Genom detta avsnitt skapas, i förhållande till tidigare gällande regler i såväl allmän folkrätt som i 1958 års konventionen om territorialhavet och tilläggszonen, en ny huvudregel för genomfart genom internationella sund, den s.k. transitpassagen. Passagerätten i internationella sund, dvs. sund som täcks av territorialhav och genom vilka det förekommer internationell sjöfart, har alltid varit en viktig fråga inom havsrätten. Ekonomiska och strategiska intressen har samverkat till en strävan, särskilt från stormakters sida, att tillförsäkra sig så fri och säker passagerätt som möjligt genom dessa sund. I vissa sund, ibland kallade „historiska sund„, har sedan gammalt gällt särskilda regler. Exempel på sådana sund är Bosporen och Dardanellerna, Magellans sund samt Öresund och sundet mellan Sverige och Åland. Genom utvidgningen av territorialhaven från tre eller fyra nau-tiska mil till 12 nautiska mil har antalet internationella sund kommit att väsentligt öka. Vattenvägar som är mindre än 24 nautiska mil breda blir nu ofta täckta av territorialhav. Tidigare var bara sund av en bredd av 6 nautiska mil eller möjligen 8 nautiska mil täckta av territorialhav. Under den tredje havsrättskonferensen 1974-1982 restes därför krav från stater med världsomspännande strategiska intressen på en ovillkorlig rätt till fri passage genom internationella sund. Detta blev en viktig del i avväg-ningen av skilda intressen och i praktiken ett villkor för utvidgningen av territorialhavet till 12 nautiska mil. I konventionen har därför skapats ett nytt begrepp, transitpassage, som i internationella sund ger en friare passagerätt än oskadlig genomfart. Så länge syftet med fri navigering och överflygning är fortlöpande och sker utan dröjsmål får bl.a. undervattens-fartyg vid transitpassage gå i undervattensläge och militära plan får företa överflygning i stridsformering. Örlogsfartyg äger sända upp och landa flygplan så länge detta är i överensstämmelse med god navigationspraxis. En kuststat får inte stänga ett internationellt sund ens för militära övningar (artikel 44). De nya reglerna gäller dock inte i historiska sund (artikel 35 c). Kapitel 1. Allmänna bestämmelser Artikel 34 Artikeln definierar rättslig status för vattenområden som utgör sund vilka används för internationell sjöfart (s.k. internationella sund). Det fastslås att de särskilda regler som fastställs i del III för genomfart genom sunden inte i något annat avseende påverkar rättsstatus för vatten som utgör sådana sund eller rätten för de vid sundet belägna staterna att utöva sin suveränitet eller jurisdiktion över dessa vatten, inklusive luftrummet över dem, eller över deras botten med underlag. Med förbehåll för reglerna om rätten till transitpassage genom sunden bevarar de vid sundet belägna staterna således sedvanlig folkrättslig juris-diktion och suveränitet över det av sundet omfattade territorialhavet. Artikel 35 Enligt artikeln berör bestämmelserna i del III inte: - inre vatten i ett sund, utom i de fall då dragningen av en rät baslinje enligt metoden i artikel 7 medför att områden som tidigare inte räknats som inre vatten nu gör det, - rättsordningen för vatten utanför territorialhavet, såsom ekonomiska zoner eller fritt hav, samt - rättsreglerna i sund där genomfarten helt eller delvis är reglerad genom sedan gammalt gällande internationella konventioner som särskilt rör sådana sund (s.k. historiska sund). Den sistnämnda undantagsbestämmelsen är relevant för bl.a. Öresunds rättsliga status liksom för havsområdet mellan Sverige och Ålandsöarna (se vidare avsnitt 6.1.2). Artikel 36 Artikeln innehåller ytterligare undantagsbestämmelser för internationella sund. Om det i sundet finns en led genom fritt hav eller genom en eko-nomisk zon som är lika lämplig i navigeringshänseende är reglerna i del III om transitpassage inte tillämpliga i sundet. Denna bestämmelse har haft särskild betydelse för Sverige, då det vid sjöterritoriets utvidgning år 1979 uppstod "nya" sund, som inte omfatta- des av regimen för traditionella sund och därmed skulle underkastas reglerna för transitpassage. Frågan löstes för svensk del genom ett avtal med Danmark av den 25 juni 1979 varigenom det etablerades en korridor av fritt hav i Kattegatt och i södra Östersjön. Kapitel 2. Transitpassage Artikel 37 Artikeln inleder avsnittet om transitpassage och beskriver dess använd- ningsområde genom en definition av begreppet internationellt sund. Sundet skall utnyttjas av internationell sjöfart och förbinda en del av det fria havet eller av en ekonomisk zon och en annan del av det fria havet eller av en ekonomisk zon. Artikel 38 Artikeln avhandlar en av de grundläggande reglerna i modern havsrätt, nämligen rätten för alla fartyg och luftfartyg till transitpassage genom i artikel 37 närmare definierade internationella sund. Artikeln anger det rättsliga innehållet av begreppet transitpassage. Punkt 1 innehåller en undantagsbestämmelse som innebär att om sundet ligger mellan en ö som tillhör en vid sundet belägen stat och dess fastland, får transitpassage inte äga rum, om det på öns havssida finns en led genom det fria havet eller genom en ekonomisk zon, som är lika lämplig i navigeringshänseende. Transitpassage i sig förutsätter oavbruten passage utan dröjsmål genom sundet från en del av det fria havet eller ekonomisk zon till en annan del av det fria havet eller ekonomisk zon. Artikel 39 Huvudregeln är att ett fartyg eller luftfartyg under transitpassage skall gå framåt utan dröjsmål och avstå från varje hot om eller bruk av våld mot de vid sundet belägna staternas suveränitet, territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på något annat sätt är i strid med de folkrättsliga principer som är nedsatta i FN-stadgan. Vid transitpassage skall fartyg och luftfartyg avstå från aktiviteter som är följder av det normala sättet för en oavbruten och skyndsam passage, med undantag för en nödsituation. Det bör noteras att artikeln saknar en motsvarande, detaljerad uppräkning av situationer som beskriver när en genomfart inte skall betraktas som oskadlig (jfr artikel 19). Vidare skall allmänt accepterade internationella regler för säkerheten till sjöss inbegripet de internationella reglerna till förhindrande av kollisioner till sjöss, liksom bestämmelser mot havsföroreningar iakttagas (jfr dock artikel 236 angående statsfartyg). Luftfartyg i transitpassage skall iaktta de regler som fastställts av FN:s luftfartsorganisation, ICAO, och lyssna på föreskriven radio eller nödfrekvens. Ubåtar har i internationella sund rätt till transitpassage i undervattens- läge. Detta är inte direkt uttryckt i konventionen, men genom hänvis-ningen i artikelns punkt 1 c till normalt bruk (normal mode) anses ubåtar ha rätt att framföras på ett för sådana farkoster normalt sätt, alltså i undervattensläge. Artikel 40 I denna artikel föreskrivs att marinvetenskaplig forsknings- och sjömät- ningsverksamhet inte får äga rum under transitpassage utan förhands-tillstånd av de vid sundet belägna staterna. Reglerna om marinvetenskap-lig forskning i allmänhet finns i konventionens del XIII. Artikel 41 Artikeln ger på ett detaljerat sätt (punkt 1-7) de vid sundet belägna staterna rätt att anvisa farleder och föreskriva trafiksepareringsregler i överensstämmelse med allmänt erkända internationella föreskrifter. Dessa regler skall antas av FN:s sjöfartsorganisation , IMO. Artikel 42 Utöver den i artikel 41 fastställda rätten till trafikreglering ges i artikel 42 de vid sundet belägna staterna rätt att införa bestämmelser i enlighet med internationella regler om miljöskydd beträffande fiskefartyg och fiske-förbud inklusive förvaring ombord av fiskeredskap samt lastning och lossning av varor, pengar eller personer i strid med kuststatens tull-, skatte-, immigrations- eller hälsovårdslagstiftning. Dessa nationella lagar och föreskrifter får inte diskriminera utländska fartyg och inte i praktiken begränsa rätten till transitpassage. När det gäller fartyg och luftfartyg, som åtnjuter suverän immunitet (örlogsfartyg och andra icke-kommersiella statsfartyg, jfr artikel 32) är flaggstaten/registerstaten internationellt ansvarig för varje förlust eller skada som de vid sundet belägna staterna lider på grund av detta. Artikel 43 Artikeln ålägger de vid sundet belägna staterna och de stater som utnyttjar ett sund en samarbetsskyldighet om installation och underhåll av utrust-ning till stöd för den internationella sjöfarten och om förhindrande och kontroll av föroreningar från fartyg. Artikel 44 Enligt artikeln skall de vid sundet belägna staterna inte hindra transit- passage. Det åligger dessa stater att offentliggöra upplysningar om kända faror för navigering eller överflygning. Rätten till transitpassage får inte suspenderas, ens tillfälligt. Artikel 45 Enligt denna artikel gäller reglerna för oskadlig genomfart i territorial- havet för sund som, enligt del II kapitel 3, används för internationell sjöfart men som undantas från reglerna om transitpassage enligt konven- tionens artikel 38.1, eller som förbinder en del av det fria havet eller en ekonomisk zon med främmande stats territorialhav. Rätten till oskadlig genomfart i de ovan nämnda fallen får inte upphä-vas. Denna bestämmelse svarar mot 1958 års territorialhavskonvention artikel 16.4, dock med tillägg av det nya begreppet ekonomisk zon „exclusive economic zone„ (jfr artikel 37). Genomfarten i denna typ av sund gäller inte rätten till överflygning för luftfartyg eller navigation i undervattensläge för ubåtar (sådan genomfart gäller endast för den i havsrättskonventionen definierade transitpassagen). 5.4 Del IV (artiklarna 46-54) Arkipelagstater Artiklarna 46-54 uppställer havsrättsliga regler för arkipelagstater, ett med konventionens införande helt nytt havsrättsligt begrepp. Reglerna har utvecklats med hänsyn till östater, och ger dessa stater ett större jurisdik- tionsområde. Reglerna om arkipelagstater innebär vidare, att farvattnen inom baslinjerna inte nödvändigtvis är inre vatten, varför oskadlig genom- fart, transitpassage och överflygning för utländska luftfartyg i stor omfatt-ning är möjlig. Artikel 46 Artikeln fastlägger terminologin för begreppen arkipelagstat och arkipe- lag. Definitionen av en arkipelag är en grupp öar, inbegripet delar av öar, mellanliggande vatten och andra naturföreteelser som är så nära samman- länkade med varandra att dessa öar, vatten och andra naturföreteelser bildar en egen geografisk, ekonomisk och politisk enhet eller vad som historiskt har ansetts som en sådan. Av denna definition skapas begreppet arkipelagstat, som kan bestå av en eller flera arkipelager men som saknar anknytning till en kontinent. Av definitionen följer att en kontinentalstat inte kan göra anspråk på arkipelaghav. Indonesien och Filippinerna utgör exempel på arkipelagstater (som till antalet anses uppgå till ett tjugotal). Artikel 47 Artikeln fastställer att en arkipelagstats baslinjer sträcker sig mellan de yttersta punkterna på de yttersta öarna och torrlagda rev. Utgångspunkten för dragning av räta baslinjer i konventionens artikel 7 modifieras av denna bestämmelse. Vid dragning av räta baslinjer gäller att dessas längd som huvudregel inte bör överstiga 100, under vissa förutsättningar 125 nautiska mil. De får vidare inte dragas på ett sätt som märkbart avviker från arkipelagens huvudform. Vidare får räta baslinjer komma till använd- ning endast om i det inneslutna området inom dessa baslinjer förhållandet mellan vattenområde och landområde är mellan 1 till 1 och 9 till 1. Artikel 48 Fastställandet av baslinjerna (se artikel 47) kompletteras av en bestäm-melse i artikel 48 av innebörd att bredden av territorialhavet, den angrän-sande zonen, den ekonomiska zonen och kontinentalsockeln skall mätas från de arkipelagbaslinjer som dragits i enlighet med artikel 47. Artikel 49 En arkipelagstats suveränitet omfattar de vatten som omges av arkipelag- baslinjer vilka dragits enligt artikel 47 (arkipelagvatten), oavsett vatten- djupet eller avståndet från kusten. Suveräniteten omfattar luftrummet över arkipelagvattnen samt bottnen med underlag och de tillgångar som finns där. I punkt 4 slås fast att reglerna om oskadlig genomfart i arkipelagvatten (jfr artikel 52) inte i andra hänseenden påverkar arkipelagvattnens rättsliga status. Artikel 50 Artikeln anger rätten för arkipelagstaten att i enlighet med konventionens artiklar 9, 10 och 11 avgränsa delar av arkipelagvattnet som inre vatten. Dessa bestämmelser gäller dragning av baslinjer vid flodmynningar, bukter och hamnar. Artikel 7, om räta baslinjer där kustlinjen är mycket oregelbunden och djupt inskuren, gäller således inte för arkipelagstater. Denna avgränsning av inre farvatten har betydelse för den rätt till oskadlig genomfart i arkipelagvattnet, som utländska fartyg har enligt artikel 52. Artikel 51 Enligt denna artikel är arkipelagstater förpliktade att respektera existe- rande avtal med andra stater samt att erkänna grannstaters traditionella fiskerättigheter och annan legitim verksamhet i vissa områden inom arkipelagvattnet. De skall även fortsättningsvis respektera andra staters existerande undervattenskablar. Hänvisningen till artikel 49 innebär, att arkipelagstaterna trots bestämmelserna i artikel 51 äger upprätthålla suve- ränitet över områden där gällande avtal, undervattenskablar och traditio-nella fiskerättigheter förekommer. Artikel 52 Med förbehåll för artikel 53 och utan hinder av artikel 50 har alla staters fartyg rätt till oskadlig genomfart genom arkipelagvatten enligt del II kapitel 3. Passagerätten kan under vissa omständigheter, om det är väsentligt för arkipelagstatens säkerhet, tillfälligt suspenderas. Artikel 53 Artikeln inför begreppet „arkipelagisk genomfart i farleder„, som i allt väsentligt liknar transitpassagen i internationella sund. Artikeln ger arkipelagstaten rätt att anvisa farleder och luftleder genom och över dess arkipelagvatten och i angränsande territorialhav (punkt 1). I punkt 3 definieras begreppet såsom rätten till normal navigering och överflygning syftande endast till oavbruten, skyndsam och fri passage mellan en del av det fria havet eller en exklusiv ekonomisk zon och en annan del av det fria havet eller en exklusiv ekonomisk zon. Denna bestämmelse ger ubåtar rätt till genomfart i undervattensläge (jfr artikel 39.1 c). Om arkipelagstaten inte anvisar sådana farleder eller luftleder, kan rätten till arkipelagisk genomfart i farleder utövas i de farleder som normalt används för internationell sjöfart (punkt 12). Artikeln innehåller vidare regler för hur farleder och luftleder skall upprättas. Artikelns punkt 1-5 och 12 gäller både farleder och luftleder, medan punkt 6-11 gäller endast farleder. Artikel 54 Artikeln berör skyldigheterna för fartyg och luftfartyg under passage genom arkipelagvattnet. Hänvisning görs till vissa av reglerna i del III, kapitel 2 om transitpassage, varvid föreskrivs att artiklarna 39, 40, 42 och 44 skall tillämpas på motsvarande sätt vid arkipelagisk genomfart. 5.5 Del V (artiklarna 55-75) Ekonomisk zon Konventionens del V reglerar rätten för kuststater att inrätta en ekono-misk zon (exclusive economic zone) med en största bredd om tvåhundra nautiska mil från baslinjerna (motsvarande ungefär 37 landmil). Tillska-pandet av detta nya begrepp, den ekonomiska zonen, innebär en väsentlig utvidgning av kuststatens jurisdiktionsområde. Det som tidigare var fritt hav har i väsentliga avseenden lagts under nationell jurisdiktion. Utveck-lingen av begreppet ekonomisk zon har sin bakgrund i kuststaternas behov att säkra sina fiskeintressen gentemot ett stadigt ökande fjärrfiske i sina närområden. Under perioden 1974-1982, då FN:s tredje havsrättskonferens pågick, kom allt fler stater att vartefter göra anspråk på breda suveränitetszoner utanför territorialhavet. Det materiella innehållet i anspråken varierade. Det vanligaste var inrättandet av s.k. fiskezoner, dvs. zoner där kuststaten gjorde anspråk på exklusiv jurisdiktion avseende de levande tillgångarna. Tillsammans med de rättigheter som grundade sig på 1958 års kontinen- talsockelkonvention försökte därigenom många stater att utöva olika långtgående jurisdiktion över ett område utanför territorialhavet. Denna jurisdiktionsutövning innehöll väsentliga element av vad begreppet „eko-nomisk zon„ kom att stå för enligt 1982 års havsrättskonvention. Mot bakgrund av de intressemotsättningar som uppstod på grund av och problematiken kring sk. „krypande jurisdiktion„, införde FN:s tredje havs- rättskonferens begreppet ekonomisk zon med två väsentliga inskränk-ningar. Kuststaten fick inte suveränitet, som inom sjöterritoriet, över den ekonomiska zonen. Däremot fick kuststaten vissa specificerade suveräna rättigheter och viss specificerad jurisdiktion (se framförallt artikel 56). Dessutom tillförsäkrades alla stater de grundläggande fria havsrättig-heterna såsom rätten till fri sjöfart och överflygning samt rätten att lägga undervattenskablar och rörledningar i en kuststats ekonomiska zon, dock med de begränsningar som följer av konventionen och andra folkrättsliga regler. Under många år har det förts diskussioner om den ekonomiska zonens status. Enligt svensk uppfattning är det mest korrekta synsättet att hänföra zonen till sui generisteorin, dvs. zonen är varken fritt hav i traditionell mening eller territorialhav. Det är dock viktigt att betona att de flesta fria havsrättigheterna (förutom t.ex. fiske) gäller i den ekonomiska zonen. Det är vidare fastslaget att den ekonomiska zonen har sedvanerättslig status, vilket innebär att huvudreglerna för zonen är bindande oavsett om en stat är part till havsrättskonventionen eller inte. Det är däremot svårt att i dag avgöra i vilken grad även detaljbestämmelserna om zonen är en del av den allmänna folkrätten eller inte. Del V reglerar inte på ett uttömmande sätt den ekonomiska zonen. Andra delar av konventionen har bestämmelser relevanta för staters rättigheter och skyldigheter i zonen, bl.a. i del III (artiklarna 35-38 och 45), del IV (artiklarna 48 och 53), del VII (artikel 86-115, jfr artikel 58.2), del VIII (artikel 121), del XII (artiklarna 210, 211, 216, 218, 220 och 234), del XIII (artiklarna 246-249, 253 och 259), del XV (artiklarna 297 och 298) samt bilagorna I och VIII. Bestämmelserna i del V kan delas in i två huvudgrupper: artiklarna 55-60 och 61-73. Den första gruppen ger grundregler om zonens utsträck-ning och fördelningen av rättigheter och skyldigheter angående användan-det av zonen mellan kuststater och andra stater. Den andra gruppen innehåller bestämmelser som huvudsakligen rör de levande tillgångarna i zonen. Artikel 61 behandlar frågan om bevarandet av de levande tillgångarna medan artikel 62 handlar om nyttjandet av dessa tillgångar inom ramen för beståndsvården enligt artikel 61. Artikeln beskriver vilka typer av regleringar som anses förenliga med konven- tionen när kuststaten bestämmer enligt vilka villkor andra länders fiskare får fiska i zonen. Artiklarna 63 (vandrande bestånd) och 64 (lång- vandrande arter) har tillsammans med reglerna om fiske på det fria havet i havsrättskonventionens del VII varit utgångspunkten för förhandlingarna kring konventionen om gränsöverskridande fiskbestånd. Därutöver fastställer artikel 74 att avgränsningen av zonen gentemot andra kuststater skall ske i överensstämmelse med folkrätten. Denna artikel sammantaget med bestämmelserna om maximalt tillåtna bredd (artikel 57) och zonens geografiska lokalisering (artikel 55) bestämmer gränserna för den ekonomiska zonen. Staters rättigheter och skyldigheter i den ekonomiska zonen måste ses i relation till reglerna om tvistlösning. Tvister angående vissa särskilt viktiga rättigheter och skyldigheter för kuststater är undantagna konven- tionens tvingande tvistlösningsmekanismer (jfr bl.a. artikel 297 och 298). Sverige har genom lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon inrättat en ekonomisk zon vars omfattning framgår av 1 § i lagen. Denna lag tar främst sikte på miljö- och fiskerättigheter. Artikel 55 I artikel 55 definieras den ekonomiska zonen som ett område beläget utanför territorialhavet och angränsande till detta. Artikeln bildar utgångs- punkt för den särskilda rättsordningen för den ekonomiska zonen. Av artikeln framgår tydligt att den ekonomiska zonens rättsordning åter-finns i konventionen samt att staternas rättigheter och skyldigheter regle-ras av konventionen. Detta uttryckssätt spegler en ambition att förhindra att krypande jurisdiktion äger rum i förhållande till vad som framför-handlats under havsrättskonferensen. Artikel 56 Artikeln beskriver kuststatens rättigheter, jurisdiktion och skyldigheter i zonen. Den ger kuststaten suveräna rättigheter att utforska och utvinna, bevara och förvalta levande och icke-levande naturtillgångar i vatten- pelaren och på havsbotten med underlag samt att bedriva annan verksam- het för ekonomisk bearbetning och utforskning av zonen, exempelvis energiutvinning ur vatten, strömmar och vindar. Artikeln ger vidare kust-staten jurisdiktion för att bygga och använda konstgjorda öar, anlägg-ningar och konstruktioner, att utöva marinvetenskaplig forskning samt skydda och bevara den marina miljön (jfr del XII). En viktig anledning till att Sverige inrättat en ekonomisk zon är just den utvidgade juris-diktionen avseende skydd för den marina miljön. I artikeln finns också en generalklausul (punkt 1 c) av vilken framgår att kuststaten även har de andra rättigheter och skyldigheter som framgår av konventionen. Då kuststaten utövar sina rättigheter och skyldigheter enligt konventionen skall den visa skälig hänsyn till andra staters rättig-heter och skyldigheter (punkt 2). Språkbruket „suveräna rättigheter„ res-pektive „jurisdiktion„ tar sikte på funktionella rättigheter men innebär däremot inte full suveränitet över zonen. Detta framgår bl.a. av artikel 55 och artikel 58. I anledning av det svenska lagstiftningsbehovet för reglering av under- vattenskablar och rörledningar på kontinentalsockeln (se avsnitt 6.8) bör noteras förhållandet mellan artikel 56 och konventionens bestämmelser om kontinentalsockeln. I artikelns punkt 1 c ges kuststaten „andra rättig-heter och skyldigheter enligt denna konvention„. Bland dessa rättigheter och skyldigheter finns de som behandlas i del VI om kontinentalsockeln, särskilt föreskrifterna om undervattenskablar och rörledningar i artikel 79. Artikel 57 Artikeln fastställer att den ekonomiska zonen inte får överskrida 200 nautiska mil från de baslinjer varifrån territorialhavets bredd beräknas. Det anges inte konkret hur yttergränsen för zonen skall dras, vilket däremot görs för territorialhavet (artikel 4) och kontinentalsockeln (artikel 76.7). Yttergränsen skiljer zonen både från de havsområden som regleras i del VII om det fria havet, och från havsbottenområdet (jfr del XI), undan- taget de tillfällen där kontinentalsockeln sträcker sig över 200 nautiska mil (jfr artikel 76.4-6). Artikel 58 I denna artikel ges grunderna för andra staters rättigheter och skyldigheter i den ekonomiska zonen. Det hänvisas till de i del VII artikel 87 fastlagda fria havsrättigheterna till sjöfart och överflygning samt utläggande av undervattenskablar och rörledningar. Vidare anges friheten att använda havet på andra folkrättsligt tillåtna sätt i samband med dessa friheter, så länge verksamheten överensstämmer med övriga bestämmelser i konven-tionen. Ett exempel på sådan verksamhet är militära övningar. Artikeln fastställer vidare att de flesta bestämmelserna som rör det fria havet (artikel 88-115) och andra folkrättsliga regler gäller i den omfattning de överensstämmer med del V. En motsvarande skyldighet som i artikel 56 att visa skälig hänsyn till kuststatens rättigheter och skyldigheter finns för de stater som utövar sina rättigheter och skyldigheter under konventionen. Artikel 59 Artikeln ställer upp en principiell regel vid intressekonflikter mellan kust- stater och andra stater, i de fall konventionen inte ger rättigheter eller jurisdiktion till någon part. I sådana fall skall konflikten lösas rättvist och i ljuset av alla relevanta omständigheter med hänsynstagande till vikten av de intressen som rör såväl parterna som det internationella samfundet. Artikel 60 Artikeln innehåller bestämmelser om konstgjorda öar, anläggningar och konstruktioner i den ekonomiska zonen. Kuststaten har exklusiv rätt bl.a. när det gäller att uppföra eller att bevilja uppförande, driva och använda konstgjorda öar. Sådan rätt gäller även för anläggningar och konstruk-tioner för de ändamål som bl.a. avses i artikel 56. Vidare har den exklusiv jurisdiktion över sådana konstgjorda öar, anläggningar och konstruktioner. Jurisdiktionen omfattar också, för dessa anläggningar, lagar och andra författningar rörande tullar, skatter, hälsovård, säkerhet och invandring (jfr artikel 33). Kuststaten får, då så är nödvändigt, upprätta rimligt stora säkerhets- zoner omkring dessa anläggningar, dock med högst 500 meters radie. När kuststaten fastställer säkerhetszonens bredd skall den ta hänsyn till tillämpliga internationella normer. Artikeln ställer upp vissa gränser utifrån sjöfartsmässiga hänsyn. Vidare skall anläggningarna normalt avlägsnas då de inte längre används. Dessa anläggningar har inte status av öar och deras existens påverkar inte avgränsningen av territorialhavet, den ekonomiska zonen eller kontinental- sockeln. Undervattensrörledningar och kablar omfattas inte av bestäm-melsen. Artikel 61 Artikeln preciserar och begränsar kuststatens rättigheter för bevarande och förvaltning av de levande tillgångarna. Artikelns centrala roll återspeglas i att bestämmelser om nyttjande eller tilldelning av kvoter av de levande tillgångarna (jfr artiklarna 62-64, 69 och 70) antingen direkt eller indirekt hänvisar till artikel 61 som överordnad bestämmelse. Syftet med åtgär-derna enligt artikeln är att uppnå målet om ett optimalt nyttjande av tillgångarna (jfr artikel 62). Kuststaten har en skyldighet att fastställa den tillåtna fångstmängden av de levande tillgångarna i sin ekonomiska zon, med beaktande av bästa tillgängliga vetenskapliga data. Detta skall ske genom lämpliga åtgärder för bevarande och förvaltning som säkerställer att tillgångarnas fortbestånd inte äventyras genom ett alltför hänsynslöst nyttjande. Åtgärderna skall enligt artikeln utformas så att kuststaten kan behålla eller återupprätta fångstbestånden vid nivåer som kan ge det största godtagbara utbytet. Miljömässiga och ekonomiska faktorer likväl som de kustfiskande samhällenas förhållanden skall beaktas. I artikeln påtalas vidare att hänsyn måste tas till utvecklingsländernas situation, fiske-mönster, samspelet mellan olika bestånd och internationellt rekommen-derade minimistandarder vare sig de fastställts globalt, regionalt eller sub-regionalt. När åtgärder vidtas skall även närbesläktade eller av beståndet beroende arters förutsättningar beaktas. Vidare skall vetenskaplig information, statistik och andra uppgifter av betydelse för beståndsbevarandet utbytas genom internationella organisationer. Motsvarande bestämmelser för det fria havet finns i artikel 119. Tvister om fastställande av den tillåtna fångsten omfattas av undantaget i artikel 297.3, och är därmed inte underställda reglerna om tvingande tvistlösning. Artikel 62 Artikeln handlar om nyttjandet av de levande tillgångarna, där kuststaten har en skyldighet att främja ett optimalt nyttjande. Detta nyttjande bör ske inom ramen för de bevarande- och förvaltningsåtgärder som omnämns i artikel 61. Kuststaten skall fastställa sin egen fångstkapacitet. När kust-staten saknar kapacitet att fånga hela den tillåtna fångstkvoten, skall andra stater på vissa villkor ges tillgång till detta överskott. En viktig princip är att andra staters tillgång till fiske i kuststatens ekonomiska zon förutsätter ett överskott och är därmed begränsat till detta överskott. Det förutsätts att kuststatens beräknande av den tillåtna fångsten och sin egen fångstkapacitet är specificerat på ett sätt som gör det möjligt att beräkna ett eventuellt överskott. Andra staters medborgare, som fiskar i kuststatens ekonomiska zon, skall rätta sig efter de skyddsåtgärder och andra villkor och bestämmelser som fastställs i kuststatens lagar och föreskrifter. Sådana regelverk skall överensstämma med konventionen. I artikelns punkt 4 a-k, katalogiseras vad som exempelvis kan omfattas av sådana regelverk. Artikel 63 Artiklarna 63-68 handlar om beståndsvårdande åtgärder för olika typer av fiskbestånd. Artikel 63 behandlar bestånd som förekommer inom två eller flera kuststaters ekonomiska zoner (delade bestånd) eller både inom den ekonomiska zonen och i ett område utanför zonen som gränsar till denna (vandrande bestånd). En del bestånd har ett vandringsmönster som gör att de omfattas av bägge bestämmelserna. Artikeln ålägger de berörda staterna en skyldighet att förhandla med sikte på nödvändiga samarbetsåtgärder för att säkra bevarandet och främ- jandet av dessa bestånd. Rätten att fiska på det fria havet är inte obegrän- sad (jfr artikel 87.1 e och artikel 116). Enligt artikel 116 b gäller rätten med förbehåll för kuststatens rättigheter, skyldigheter och intressen. I detta sammanhang bör uppmärksammas den nyligen slutförhandlade kon-ventionen om gränsöverskridande fiskbestånd. Artikel 64 Artikeln behandlar långvandrande arter (se bilaga I). Gemensamt för dessa är att de normalt vandrar i stora havsområden, även långt utanför den ekonomiska zonen, och därmed utöver vad som omfattas av artikel 63. Bestämmelsen ändrar inte kuststatens suveräna rätt att förvalta sådana långvandrande arter i sin ekonomiska zon, men för att säkra bevarande och optimalt nyttjande av tillgångarna utanför zonen krävs det samarbete, vilket artikeln ålägger berörda stater. Artikeln är förbunden med bestämmelserna om fiske på det fria havet (jfr artikel 87.1 e och artikel 116 b). Liksom i föregående artikel bör här nämnas konventionen om gränsöverskridande fiskbestånd. Artikel 65 Artikeln behandlar marina däggdjur (jfr även artikel 120). Här ges kust-staten eller en internationell organisation rätt att förbjuda, begränsa eller reglera fångst av marina däggdjur. Detta gäller oberoende av övriga bestämmelser i del V, särskilt artikel 62 om optimalt nyttjande. Bestäm-melsen ger kuststaten rätt, men ingen skyldighet, att i sin ekonomiska zon införa en strängare förvaltningsregim för marina däggdjur än vad som följer av de allmänna reglerna för andra levande tillgångar. Artikel 66 Anadroma bestånd är bestånd som föds i sötvatten och som vandrar ut till och tillbringar merparten av sitt liv i havet, även utanför kuststatens ekonomiska zon, för att senare vända tillbaka till sitt ursprungsställe för att leka (t.ex. lax). Artikeln fastställer att de stater i vars älvar eller floder sådana bestånd har sitt ursprung skall ha störst intresse och ansvar för dessa bestånd. Bestämmelsen erkänner den centrala ställning ursprungs- staten har för förvaltningen av anadroma bestånd. Uttrycket „totala tillåtna fångster„ (punkt 2) omfattar även fångst utanför kuststatens ekonomiska zon, och skiljer sig från uttrycket „tillåten fångst„ (jfr artiklarna 61 och 62) som hänför sig till fångst inom zonen. Bestämmelsen har betydelse för fiske av sådana bestånd innanför andra staters ekonomiska zoner och på det fria havet. Fiske på det fria havet är i princip förbjudet genom bestämmelsen i punkt 3 a om att fiske av anadroma bestånd endast skall bedrivas innanför yttergränserna för den ekonomiska zonen. Undantag ges ifall bestämmelsen skulle leda till störningar i ekonomin i någon annan stat än ursprungsstaten. I detta fall har berörda stater samrådsskyldighet med beaktande av ursprungsstatens krav på bevarande och behov av bestånden. När bestånd vandrar in i eller genom annan stats vatten, skall den staten och ursprungsstaten samarbeta om bevarande och förvaltning av bestånden. Artikel 67 Katadroma arter är arter som föds i havet, men som vandrar till sötvatten och uppehåller sig där under merparten av sitt liv, för att vända tillbaka ut till havet för att leka (t.ex. ål). Deras livscykel är alltså motsatt de anadroma beståndens. För sådana arter är det den kuststat i vars vatten de tillbringar merparten av sin livscykel som skall ha ansvaret för förvaltning av dessa samt för att säkra att vandrande fisk kan komma in och ut i de vatten dessa livscykler kräver. Fångst av katadroma arter skall endast utövas i vatten innanför yttergränserna för ekonomiska zoner. De generella bestämmelserna i artiklarna 61, 62 och 63 får betydelse för katadroma arter, särskilt för andra kuststater än arternas värdland. Undan-taget för tvingande tvistelösning i artikel 297.3 kommer även till använd-ning i tvister angående förvaltning av katadroma arter. Artikel 68 Artikeln anger att del V inte är tillämplig på de sedentära arter som defi- nieras i artikel 77.4. Artikel 69 Artiklarna 69 och 70 handlar om kustlösa staters och geografiskt miss-gynnade staters rättigheter. Artikel 69 fastställer att kustlösa stater, i skälig omfattning, skall ha rätt att delta i nyttjandet av en lämplig del av överskottet av levande till- gångar i ekonomiska zoner som tillhör kuststater i samma subregion eller region. Att det bara gäller överskott understryks av hänvisningen till artiklarna 61 och 62. Artikeln anger vidare att de berörda staterna genom avtal skall fastställa villkor och betingelser för nyttjandet av överskottet. De har därvid en plikt att föra förhandlingar med sikte på ett ömsesidigt acceptabelt resultat. Artikelns punkt 3 innehåller en särregel för kustlösa utvecklingsländer i samma subregion eller region. Då en kuststats fångstkapacitet närmar sig en nivå som skulle göra det möjligt att fånga hela den tillåtna mängden av de levande tillgångarna i sin ekonomiska zon, skall kuststaten och andra berörda stater samarbeta i syfte att upprätta skäliga arrangemang på bilateral, subregional eller regional grund för att tillåta kustlösa utveck-lingsländer i samma subregion eller region att på lämpligt och tillfreds-ställande sätt delta i nyttjandet av de levande tillgångarna. Regeln går längre än det som följer av artikelns punkt 1 och artikel 62 om att till-gången är begränsad till överskottet. Kustlösa industristaters rätt är enligt artikelns punkt 4 begränsad till andra industristaters ekonomiska zoner i regionen. Bestämmelserna i punkterna 3 och 4 reflekterar uppfattningen att ge större rättigheter till kustlösa utvecklingsländer än till kustlösa industriländer. Tvister angående kuststatens avgöranden om tilldelning av kvoter av överskott och nyttjande av tillgångar är undantagna den tvingande tvist- lösningen (jfr artikel 297.3). Ifall sådan tvist inte kan lösas på frivillig grund skall den, om en part kräver detta och det påstås att kuststaten på ett diskriminerande sätt nekat en annan stat tilldelning av sådana kvoter enligt artiklarna 62, 69 och 70, överlåtas till förlikningsprocedur (jfr artikel 297.3 b iii och bilaga V del 2). Artikel 70 Artikeln blev framförhandlad tillsammans med föregående artikel om kustlösa staters rätt, och har identiskt innehåll, med undantag för defini- tionen av geografiskt missgynnade stater i punkt 2. Definitionen omfattar två typer av kuststater. Den första avser kuststater, inräknat stater belägna vid slutna eller delvis slutna hav, vars läge gör dem beroende av att nyttja de levande tillgångarna i andra staters ekonomiska zoner. Den andra gruppen omfattar kuststater vilka själva inte kan ställa krav på någon ekonomisk zon (jfr bl.a. artikel 55). Artikel 71 Artikel 71 gör undantag för användandet av artiklarna 69 och 70 för en kuststat vars ekonomi till övervägande del är beroende av utvinning av de levande tillgångarna i sin ekonomiska zon. Syftet är att skydda sådan stat mot krav från kustlösa och geografiskt missgynnade stater på grundval av artiklarna 69 och 70. Artikel 72 Rättigheterna enligt artiklarna 69 och 70 kan varken direkt eller indirekt överföras till tredje stater eller deras medborgare, med mindre annat är bestämt av de berörda staterna. Syftet med artikel 72 är att säkra att de rättigheter kustlösa och geografiskt missgynnade stater har enligt artik-larna 69 och 70 utnyttjas till fördel för dessa stater i linje med artiklarnas intentioner. Artikel 73 Artikeln reglerar kuststatens kontroll av hur dess lagar och förordningar efterlevs då den utövar sina suveräna rättigheter att utforska, nyttja, bevara och förvalta de levande tillgångarna i sin ekonomiska zon. Kuststaten ges, under vissa förutsättningar, rätten att borda, inspektera och kvarhålla fartyg samt vidta vidare rättsliga åtgärder för att säkerställa att lagar och förordningar som beslutats i enlighet med konventionen följs. Den typ av regleringar som nämns i konventionen är bl.a. regler om fångstkvoter, licensiering av fiskare eller fartyg, fångsttider och fångstområden, mini-mimått och uppgiftsskyldigheter i olika avseenden (jfr artikel 62.4 a-k). I punkt 2 utformas en central regel att kvarhållna fartyg och deras besättning omedelbart skall frisläppas, så snart man ställt skälig borgen eller annan säkerhet (se avsnitt 6.5) Bestämmelsen handlar om säkerhet i anledning av ekonomiska anspråk. Vad gäller civilrättsliga anspråk, även sådana som uppkommit i anledning av brott, får säkerhetsåtgärder vidtas endast enligt reglerna i 4 kap. sjölagen (1994:1009). I 4 kap. 6 § ges regler om borgen eller annan säkerhet. Svensk lagstiftning uppfyller på denna punkt artikeln. I brottmål kan det bli aktuellt att säkerställa att böter eller annan allmän fordran betalas. Regler om kvarstad ges i 26 kap. rättegångsbalken. Av 26 kap. 6 § framgår att säkerhet kan ställas. Även här uppfyller den svenska lagstiftningen konventionens krav. Av punkt 3 framgår att kuststatens påföljder för brott mot lagar och föreskrifter om fiske i den ekonomiska zonen inte får omfatta frihetsstraff eller annan form av fysisk bestraffning annat än när berörda stater ingått överenskommelse om detta. Innehållet i artikel 73 harmoniserar i huvud-sak med den svenska fiskelagstiftningen. Emellertid finns en skillnad så till vida att fiskelagen (1993:787) inbegriper fängelse i straffskalan för överträdelser av fiskelagstiftningen. I 37, 40 och 41 §§ fiskelagen är straffet för överträdelser normalt böter eller fängelse i högst 6 månader. Undantagen rör hänsynsreglerna som endast har böter i straffskalan och än så länge även den uppgiftsskyldighet som följer av nationella bestäm-melser med påföljden penningböter. I övrigt strider således de nationella straffstadgandena mot konventionen. Vid en svensk ratifikation av konventionen föreslås, med anledning av ovanstående, att fiskelagens straffbestämmelser såvitt avser fiske i den ekonomiska zonen endast skall inbegripa bötesstraff (se avsnitt 6.4). I artikelns punkt 4 stadgas om kuststatens underrättelseskyldighet vid beslag och kvarhållande av utländska fartyg. Artikel 74 Denna artikel och artikel 83 om avgränsningen av kontinentalsockeln är identiska. Det fastställs att avgränsningen av zonen gentemot andra kuststater skall ske i överensstämmelse med folkrätten, såsom återgiven i artikel 38 i Internationella domstolens stadga (punkt 1). I de fall berörda stater inte kan nå en överenskommelse inom rimlig tid, skall man använda de förfaranden som fastställs i del XV (punkt 2). I avvaktan på överens-kommelse enligt punkt 1 skall berörda stater samarbeta för att upprätta provisoriska arrangemang av praktisk natur. Sådana arrangemang skall inte inverka på den slutliga avgränsningen (punkt 3). Stater kan genom förklaring undanta artikel 74 från tvingande tvistlösning (jfr artikel 298.1 a). I sådant fall träder, vid tvist, förlikning enligt bilaga V in. I artikelns punkt 4 anges vidare att när en gällande överenskommelse redan finns mellan de berörda staterna, skall frågor om avgränsning av den ekono-miska zonen avgöras i enlighet med bestämmelserna i den överenskom-melsen. Artikel 75 Linjerna för den ekonomiska zonens yttergränser och avgränsningen enligt artikel 74 skall märkas ut på sjökort i en skala eller skalor som är tillräckliga för att man skall kunna fastställa linjernas läge. Som alternativ ges möjligheten att i stället använda sig av förteckningar över geografiska koordinater med angivande av geodetiskt datum. Kuststaten skall publicera sådana sjökort eller förteckningar och depo-nera ett exemplar hos FN:s generalsekreterare. 5.6 Del VI (artiklarna 76-85) Kontinentalsockeln Kontinentalsockel är i grunden ett geologiskt begrepp och brukar beskri- vas som den „naturliga förlängningen av landmassan under havet„. Det typiska är att havsbottnen sakta sluttar utåt. Sedan kommer en betydligt brantare sluttning med den efterföljande s.k. kontinentalbranten, som stupar ned mot de stora djuphavsbottnarna med en annan geologisk struktur. Det kontinentalsockelbegrepp som används i konventionen är emellertid „juridiskt„ till sin natur. Som sådant började kontinentalsockelbegreppet utvecklas efter andra världskriget då Förenta staterna i den s.k. Truman- deklarationen förklarade sig ha suveränitet över kontinentalsockeln när-mast kusterna. Begreppet blev mer utmejslat genom 1958 års konvention om kontinentalsockeln, där kuststaten förklaras ha vissa rättigheter på havsbottnen närmast kusten ut till ett djup av 200 meter eller så mycket längre utanför som det är tekniskt möjligt att utvinna tillgångarna. Detta senare s.k. utvinningskriterium har inneburit att grund skapats för en krypande jurisdiktion genom att kuststatsjurisdiktionen flyttas ut i takt med den tekniska utvecklingen. I konventionen inkluderas sockelrättigheterna för det första i den ekonomiska zonen, inom vilken rättigheterna även omfattar havsbottnen. Detta betyder att kuststaten alltid har sockelrättigheter, dvs. ensamrätt till utforskning och utvinning av tillgångarna på havsbottnen och i dess underlag ut till 200- milsgränsen. Men rättigheterna kan enligt konven-tionen sträcka sig därutöver. Beräkningsgrunderna för den nationella sockeln fastställs i konven- tionens del VI enligt vissa komplicerade geologisk-oceanografiska krite- rier. En yttre gräns för sockelrättigheterna har dock satts vid 350 nautiska mil från baslinjerna, alternativt 100 nautiska mil utanför djuphavskurvan för 2500 meter. Denna regel innebär att de nationella rättigheterna i vissa delar av världen, där socklarna är breda, kan sträcka sig ännu längre ut än 350 nautiska mil. Emellertid är den absolut yttersta gränsen satt där oceanryggarna tar vid. Det bör nämnas att när det gäller utvinning av tillgångar på den nationella sockeln utanför tvåhundramilsgränsen finns enligt konven- tionen ett visst inslag av vinstdelning. Vissa avgifter skall betalas till Internationella havsbottenmyndigheten från det sjätte året efter det att utvinning startats på en anläggning inom denna del av sockeln. Den över- vägande delen av utvinningsbara tillgångar finns dock innanför två- hundramilsgränserna. Dessa regler rör inte Sverige, som ingenstans kommer ut till 200 nautiska mil vare sig med kontinentalsockel eller ekonomisk zon. Artikel 76 I denna artikel definieras beräkningsgrunderna för en kuststats konti- nentalsockel. För att förstå dessa kriterier måste man skilja mellan de geologiska kontinentalrands- och sockelbegreppen och det juridiska konti- nentalsockelbegreppet. Den geologiska kontinentalranden omfattar undervattensförlängningen av en kuststats landmassa och består av havsbottnen med underlag indelat i tre geologiska formationer; den geologiska sockeln, sluttningen och kontinentalbranten. Den omfattar inte djuphavsbottnen med oceanryggar och underlag (jfr punkt 3). I punkt 1 anges utgångspunkten för den juridiska kontinentalsockeln, vilken omfattar havsbottnen med underlag i ett område som sträcker sig från kuststatens territorialhav i hela den naturliga förlängningen av kust-statens landterritorium till kontinentalrandens ytterkant. Detta är den första beräkningsgrunden. Den andra beräkningsgrunden anges i bestämmelsens andra moment, vilken fastställer kontinentalsockeln till ett avstånd om 200 nautiska mil från baslinjerna när kontinentalrandens ytterkant inte når så långt ut. Denna formel används för beräkning av kontinentalsockeln där land- massan stupar brant nedåt relativt nära kusten, exempelvis USA:s västkust och Chile. I punkt 2 stadgas att kontinentalsockeln inte får sträcka sig utöver de gränser vilka bestäms i artikelns punkt 4-6 och som omfattar de fall där en kuststat har en relativt långsträckt kontinentalrand. I punkt 4 a stadgas att kuststaten skall fastställa kontinentalrandens ytterkant, där den sträcker sig längre än 200 nautiska mil från baslinjerna. Denna beräkningsgrund omfattar två formler beroende på om kontinental- randens sedimentära lager sträcker sig längre ut än kontinentalbranten eller inte. Den första formeln utgörs av en linje som dras, enligt punkt 7, på grundval av de yttersta fasta punkterna där de sedimentära bergarternas tjocklek är minst en procent av det kortaste avståndet från varje sådan punkt till foten av kontinentalbranten. Den andra formeln utgörs av en linje som dras, enligt punkt 7, på grundval av fasta punkter som ligger mindre än 60 nautiska mil från foten av kontinentalbranten. I detta fall går kontinentalbranten längre ut än de sedimentära lagren. Om inget annat kan bevisas fastställs kontinentalbrantens fot som den punkt vid brantens bas som har störst lutningsgrad (jfr punkt 4 b). I punkt 5 anges ytterligare en beräkningsgrund med två formler för de fall där kontinentalranden är långsträckt. I dessa fall fastställs den juri-diska kontinentalsockelns yttergräns av de fasta punkterna dragna enligt punkt 4 (jfr ovan), som antingen ligger mindre än 350 nautiska mil från baslinjerna, eller mindre än 100 nautiska mil från 2500-metersisobaten vilket är en linje som förbinder djup på 2500 meter. Enligt punkt 6 får den juridiska kontinentalsockeln inte dras så långt ut att den omfattar undervattensryggar, exempelvis den s.k. „mid-Atlantic ridge„. Bestämmelsen anger att den yttersta gränsen inte får överskrida 350 nautiska mil från baslinjerna, oavsett resultatet av beräknings- grunderna i punkt 5 (jfr ovan). Dock anges vidare att punkt 6 inte omfattar undervattenshöjder som är naturliga delar av kontinentalranden, t.ex. dess platåer, sluttningar, krön, bankar och utlöpare. Bestämmelsen är tillkommen för att hindra en stat från att utnyttja beräkningsgrunderna enligt punkt 5 i syfte att tillskansa sig delar av oceanryggarna. Ocean-ryggar är inte en del av den „naturliga förlängningen av landmassan„. I punkt 7 anges grunden för fastställandet av kontinentalrandens ytter-kant, vilket ligger till grund för beräkningen enligt punkt 4. Kuststaten skall dra sin kontinentalsockels yttergränser, där sockeln går längre än 200 nautiska mil från baslinjerna, med räta linjer som inte är längre än 60 nautiska mil och som förbinder fasta punkter som angivits genom längd- och breddgradskoordinater. Upplysningar om gränserna för den del av kontinentalsockeln som går utanför 200 nautiska mil från baslinjerna skall av kuststaten överlämnas till kommissionen för kontinentalsockelgränser, vilken upprättats enligt bilaga II (punkt 8). Kuststaten skall vidare hos FN:s generalsekreterare deponera sjökort och andra relevanta upplysningar, bl.a. geodetiska data (punkt 9). Bestämmelserna i artikeln påverkar inte frågan om avgränsning av kontinentalsockeln mellan stater med kuster som ligger mitt emot eller intill varandra. I dessa fall tillämpas avgränsningskriterierna i artikel 83. Artikel 77 Artikeln stadgar kuststatens rättigheter över kontinentalsockeln. Kuststaten utövar suveräna och exklusiva rättigheter över kontinentalsockeln vad gäller utforskning och utvinning av dess naturtillgångar, vilka omfattar mineral och andra icke-levande tillgångar på havsbottnen med underlag (punkterna 1 och 4). Dessa rättigheter är exklusiva i den meningen att, om inte kuststaten själv utforskar kontinentalsockeln eller utvinner sina natur-tillgångar, ingen annan får bedriva sådan verksamhet utan kuststatens uttryckliga medgivande (jfr punkt 2). Kuststatens rättigheter över konti-nentalsockeln är oberoende av faktiskt eller symboliskt besittningstagande eller varje uttrycklig förklaring (punkt 3). Vidare omfattas de levande organismer som tillhör sedentära arter, dvs. organismer när de är mogna för fångst antingen är orörliga på eller under havsbottnen, eller är ur stånd att röra sig utan att vara i ständig fysisk beröring med havsbottnen eller dess underlag (jfr punkt 4). Artikel 78 Artikeln anger överliggande vattens och luftrums rättsliga status och andra staters rättigheter och friheter. Kuststatens rättigheter över kontinen- talsockeln påverkar inte överliggande vattens eller luftrums rättsliga ställ- ning, och kuststatens utövande av rättigheterna får inte störa eller på något oförsvarligt sätt inkräkta på sjöfarten eller på andra staters rättigheter och friheter enligt konventionen. Artikel 79 Artikeln stadgar rättigheten för alla stater att lägga undervattenskablar och rörledningar på en kuststats kontinentalsockel. Vissa begränsningar i denna rätt fastställs i artikeln. Kuststaten får bara hindra utläggande eller bibehållande av under- vattenskablar eller rörledningar av tre skäl; för att möjliggöra utforskning av kontinentalsockeln, för att möjliggöra utvinning av dess naturtillgångar och för att förhindra, begränsa och kontrollera föroreningar från rörled- ningar (punkt 2). Kuststaten måste godkänna utstakningen av rörled-ningarnas sträckning på kontinentalsockeln (punkt 3). I punkt 4 stadgas att inget i del VI påverkar kuststatens rätt att fastställa villkor för kablar och rörledningar som går in på dess territorium eller i dess territorialhav. Vidare påverkas inte kuststatens jurisdiktion över kablar och rörledningar som byggs eller används i samband med utforskning av kontinental-sockeln eller vid utvinning av dess tillgångar, eller i samband med verksamheten på konstgjorda öar, anläggningar och konstruktioner under kuststatens jurisdiktion. Det fastställs slutligen att när stater lägger ut undervattenskablar eller rörledningar, skall de ta vederbörlig hänsyn till redan utplacerade sådana. Det påpekas särskilt att man inte får försvåra möjligheterna att reparera befintliga kablar eller rörledningar (punkt 5). Bestämmelserna i artikeln föranleder lagändringar (se avsnitt 6.8). Artikel 80 Artikeln konstaterar att konventionens artikel 60 äger motsvarande tillämpning för konstgjorda öar, anläggningar och konstruktioner på konti-nentalsockeln. Artikel 81 Kuststaten har exklusiv rätt att auktorisera och reglera borrningar på kontinentalsockeln för alla ändamål. Artikel 82 Artikeln fastställer reglerna för avgifter och bidrag avseende utvinningen från kontinentalsockeln utanför 200 nautiska mil. Först konstateras att kuststaten skall betala eller bidra „in natura„ för nyttjande av de icke-levande tillgångarna på kontinentalsockeln utanför 200 nautiska mil från baslinjerna. Därefter fastställs i punkt 2 den betalningsordning som skall gälla. Ett utvecklingsland som är nettoimportör av en mineraltillgång som utvunnits från dess egen kontinentalsockel, är befriat från betalningar eller bidrag som gäller den tillgången (punkt 3). Slutligen anges att betalningar eller bidrag skall erläggas till Havs- bottenmyndigheten, som sedan skall fördela dessa medel mellan konven- tionsstaterna på grundval av rättvisa fördelningskriterier. Särskild hänsyn skall här tas till utvecklingsländernas intressen och behov. Artikel 83 I denna artikel fastställs avgränsningskriterierna för kontinentalsockeln mellan stater vars kuster ligger mitt emot eller intill varandra. Avgränsningen skall, i syfte att uppnå en rättvis lösning, ske genom överenskommelse på grundval av folkrätten och i enlighet med artikel 38 i Internationella domstolens stadga. Om man inte inom rimlig tid kan nå en sådan överenskommelse, skall berörda stater använda de procedurer om tvistlösning som föreskrivs i del XV. Till dess man når en överens- kommelse enligt punkt 1, skall de berörda staterna göra sitt bästa för att i en anda av samförstånd och samarbete upprätta provisoriska ordningar. Dessa påverkar emellertid inte den slutliga avgränsningen. Om det redan finns en överenskommelse mellan de berörda staterna, skall avgräns- ningen fastställas i enlighet med denna. Då Östersjön och Nordsjön omfattas av samma geologiska kontinental-sockel, avgränsas för Sveriges del den juridiska kontinentalsockeln genom avtal med intilliggande respektive motstående stater. Artikel 84 Kontinentalsockelns yttergränser och de avgränsningslinjer som dras upp enligt artikel 83 skall utmärkas på sjökort, alternativt på listor över geografiska koordinater med angivet geodetiskt datum. Sjökort eller listor skall offentliggöras och ett exemplar skall deponeras hos FN:s general- sekreterare. Artikel 85 Kuststatens rätt att utnyttja havsbottnens underlag för anläggande av tunnlar, oavsett vattendjupet över underlaget, skall inte påverkas av del VI. 5.7 Del VII (artiklarna 86-120) Det fria havet I del VII återges i stor utsträckning reglerna i Genèvekonventionen den 29 april 1958 angående det fria havet, som i allt väsentligt kodifierade redan gällande folkrätt. Havsrättskonventionen introducerar dock nya begrepp. Medan artikel 1 i 1958 års konvention med uttrycket „det fria havet„ inbegriper alla delar av havet som inte utgör territorialhav eller inre vatten, gör havsrättskonventionen avkall på en uttrycklig definition och inskränker sig i artikel 86 till att ange de områden där del VII är tillämplig. Det måste dock betonas att vissa s.k. fria havsrättigheter allt-jämt gäller i den ekonomiska zonen (se bl.a. artikel 58). Till skillnad från 1958 års konvention, vars artikel 2 definierar fyra fri- heter (sjöfart, fiske, kabel- och rördragning samt överflygning) stipuleras i artikel 87 därutöver friheten att anlägga konstgjorda öar och andra anläggningar samt rätten till vetenskaplig forskning. Med undantag från friheten till sjöfart och överflygning underkastas dock de övriga nämnda friheterna vissa inskränkningar i konventionens del IV och XIII (artikel 116-120). Det fria havet skall vara reserverat för fredliga ändamål (jfr artikel 88). Detta utesluter dock inte att det fria havet används för fredliga militära ändamål (manövrar, provskjutningar etc). Av artikel 301 framgår även att konventionsstaterna när de utövar sina rättigheter och fullgör sina förplik- telser enligt konventionen, skall avstå från varje hot om eller bruk av våld mot någon stats territoriella integritet eller politiska oberoende eller någon annan handling som strider mot folkrättsliga principer nedlagda i Förenta nationernas stadga. Ett antal artiklar stipulerar skyldighet för konventionsstater att bestraffa vissa brott begångna på det fria havet (artikel 99 om slavtransporter samt artiklarna 100-107 om sjöröveri). Dessa brott bestraffas enligt brottsbal-ken. Enligt 2 kap. 3 § brottsbalken är svensk domstol behörig. Kapitel 1. Allmänna bestämmelser Artikel 86 I artikeln klargörs att bestämmelserna i del VII gäller för alla delar av havet som inte ingår i en stats ekonomiska zon, territorialhav eller inre vatten eller en arkipelagstats arkipelagvatten. Artikeln inskränker inte de friheter som alla stater åtnjuter i den ekonomiska zonen enligt artikel 58. Artikel 87 Utöver de fyra friheter som fastslogs i 1958 års konvention om det fria havet (sjöfart, fiske, kabel- och röranläggningar samt överflygning) tiller- känns i denna artikel alla stater också friheten att upprätta konstgjorda öar och andra anläggningar samt friheten till vetenskaplig forskning, dock i enlighet med andra delar av havsrättskonventionen (jfr del VI och del XIII). För fisket lämnas särskilda bestämmelser i kapitel 2 (artikel 116-120). Vidare föreskrivs att vederbörlig hänsyn skall tas till andra staters intressen vad avser utövandet av de fria havsrättigheterna, men även avseende staters rättigheter vid verksamhet inom det internationella havs-bottenområdet. Artikel 88 Det fria havet skall vara reserverat för fredliga ändamål. Artikel 89 I denna artikel fastställs att ingen stat rättsenligt får lägga någon del av det fria havet under sin suveränitet. Artiklarna 90-93 Dessa artiklar avhandlar rätten till sjöfart, fartygs statstillhörighet och rättsställning samt fartyg som bär Förenta nationernas eller dess fackor- gans flagg. Varje stat har rätt att låta fartyg, som för dess flagg, segla på det fria havet (artikel 90). Det måste föreligga ett verkligt samband mellan flagg- staten och fartyget (artikel 91). Fartyg får segla endast under en stats flagg och hör på det fria havet enbart under den statens jurisdiktion. Fartyg får inte byta flagg under en resa utom när fartyget verkligen har bytt ägare eller ändrat registrering. Ett fartyg som seglar under två eller flera staters flagg och använder dem godtyckligt får inte gentemot andra stater åberopa någon av dessa staters nationaliteter och kan likställas med fartyg som saknar nationalitet (artikel 92). Fartyg som står i Förenta natio-nernas eller dess fackorgans tjänst, även Internationella atomenergi- organet (IAEA), äger dock föra någon av dessa organisationers flagg (artikel 93). Artikel 94 I artikel 94 finns en katalog över de förpliktelser som åligger flaggstaten, bl.a. att föra sjöfartsregister och utöva effektiv kontroll i skilda avseenden över de fartyg som för statens ifrågavarande flagg. I händelse av sjö-olycka eller navigeringsincident på det fria havet, som antingen har orsakat att medborgare i en annan stat har omkommit eller blivit allvarligt skadad eller också orsakat att en annan stats fartyg eller anläggningar eller den marina miljön har blivit allvarligt skadad, har flaggstaten en under-söknings- och samarbetsplikt (jfr punkt 7). Artikel 94 är av central betydelse för konventionens efterlevnad. Katalo-gen över flaggstatens förpliktelser utgör grunden för andra bestämmelser i konventionen särskilt navigation, sjösäkerhet och skydd och bevarande av den marina miljön. Sverige uppfyller sitt flaggstatsansvar enligt katalogen, både vad gäller civila fartyg och örlogsfartyg. Sammanfattningsvis kan följande sägas: I punkt 2 a stadgas skyldigheten att föra fartygsregister. Bestämmelser om detta finns i 1 kap. 2 § sjölagen. Enligt punkt 2 b skall staterna åta sig jurisdiktion över varje fartyg som för dess flagg samt över besättningen på fartyget i administrativa, tekniska och sociala angelägenheter. Sådana bestämmelser finns bl.a. i fartygssäkerhetslagen (1988:49); FSL, sjö-manslagen (1973:282) och sjöarbetstidslagen (1970:105). I punkt 3-5 ställs det upp regler för fartygssäkerheten och dess efter-levnad. Svensk lagstiftning om säkerheten på fartyg finns i FSL. Lagen gäller alla fartyg som används till sjöfart såväl inom som utom Sveriges sjöterritorium. Lagen skall dock inte tillämpas i den mån det är särskilt föreskrivet eller följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser. Lagens bestämmelser gäller örlogsfartyg endast då regeringen föreskriver det.Verkställighetsföreskrifter till FSL finns i fartygssäkerhetsförordningen (1988:594); FSF, som i sin tur innehåller ett stort antal bemyndiganden för framför allt Sjöfartsverket att meddela närmare föreskrifter. Före-skrifter för örlogsfartyg finns i förordningen (1988:595) om säkerheten på örlogsfartyg (FSÖ) samt i föreskrifter om verkställighet till denna förord-ning som utfärdas av Sjöfartsverket. Med stöd av bemyndigandet i FSF har Sjöfartsverket föreskrivit, att de regler i 1974 års internationella konvention om säkerheten för människo- liv till sjöss (SOLAS - „Safety of Life at Sea Convention„) med senare ändringar som bl.a. rör fartygs konstruktion, byggnad, utrustning och drift, skall tillämpas på svenska fartyg. Dessa föreskrifter finns intagna i Sjöfartsverkets författningssamling (SJÖFS) 1980:8, 1981:11, 1984:14, 1986:6, 1989:14, 1992:4, 5 och 8 samt 1994:12 och 23. Därutöver finns ett stort antal särskilda tillämpningsföreskrifter som rör fartygs sjövärdig- het och som har meddelats av Sjöfartsverket. Marinen har inrättat en fartygsinspektion som tillsammans med Sjöfarts- verket utarbetat bestämmelser för örlogsfartyg. Härigenom och genom de övriga regler som finns beträffande örlogsfartyg uppfyller Sverige folk- rättens krav vad gäller säkerheten på örlogsfartyg. I FSL finns även bestämmelser om fartygs bemanning, arbetsmiljö och skyddsverksamhet. Bestämmelser om träning av besättning finns däremot varken i FSL eller FSF. Bestämmelser om bl.a. träning av säkerhets- rutiner finns i SOLAS, som genom Sjöfartsverkets föreskrifter är tillämp- liga för svenska fartyg. Den av IMO nyligen antagna internationella säkerhetsorganisations- koden; ISM- koden „International Safety Management Code„ är införlivad med svensk rätt genom ändringar i FSL (prop. 1994/95:186). Regeringen har delegerat rätten att utfärda föreskrifter om verkställighet till Sjöfarts-verket. Enligt ISM-koden och dess riktlinjer skall rederier årligen genom-föra interna kontroller av att säkerhetsorganisationen upprätthålls på far-tyg, vilket inbegriper träning av besättningar. Bestämmelser om användning av signaler, bestämmelser om radiofyrar eller andra säkerhetsanordningar samt bestämmelser om radiosändare, finns reglerade i ett antal svenska författningar. Enligt sjötrafikförordningen (1986:300) skall konventionen om interna- tionella regler till förhindrande av kollisioner till sjöss (de internationella sjövägsreglerna, COLREG) med 1981, 1987 och 1989 års ändringar tillämpas för sjötrafik inom Sveriges sjöterritorium samt för trafik med svenskt fartyg utanför sjöterritoriet, om inte annat följer av sjötrafik- förordningen eller föreskrifter meddelade med stöd därav. Föreskrifter finns i Sjöfartsverkets kungörelse (SJÖFS 1994:21) med föreskrifter för sjötrafiken m.m. Då flaggstatsansvaret har stor betydelse vid förhindrande av marin förorening, kan följande tilläggas: Bestämmelser om förhindrande, begränsning och kontroll av förorening av den marina miljön finns i lagen (1980:424), förordningen (1980:789) och Sjöfartsverkets kungörelse (SJÖFS 1985:19) om åtgärder mot vattenföroreningar från fartyg. Dessa bestämmelser införlivar 1973 års internationella konvention till förhind-rande av förorening från fartyg, med ändringar enligt 1978 års protokoll (MARPOL 73/78) med svensk rätt. Även 1991 och 1992 års ändringar till MARPOL 73/78 skall enligt Sjöfartsverkets kungörelse (SJÖFS 1994:10) tillämpas på svenska fartyg. I de lagar och förordningar som nämnts ovan finns ansvarsbestäm- melser och andra tvångsmedel för att säkerställa att bestämmelserna följs.Artikelns punkt 7 stadgar om utredningsskyldighet vid sjöolyckor. Här finns för svenskt vidkommande lagen (1990:712) om undersökning av olyckor. Enligt 2 § i lagen sägs bl.a. att en sjöolycka skall utredas om flera människor har avlidit eller blivit allvarligt skadade. Ordalydelsen i artikelns punkt 7 - loss of life - tyder närmast på att utredningsskyldighet föreligger enligt havsrättskonventionen även då endast en person avlidit. I förarbetena till lagen om undersökning av olyckor (prop. 1989/90:104 s. 35) sägs att det inte är tillräckligt att någon enstaka människa avlidit utan att det som regel bör krävas att antalet avlidna eller allvarligt skada-de skall ha uppgått till minst fem. Enligt 3 § finns dock en möjlighet för regeringen att föreskriva eller i enskilda fall besluta att en undersökning skall göras även när olyckan inte är av så allvarlig art som anges i 2 §. Regeringen har i 3 § förordningen (1990:717) om undersökning av olyckor föreskrivit att även olyckor som inte faller under 2 § i lagen om undersökning av olyckor skall undersökas om detta är påkallat från säker-hetssynpunkt. Undersökningarna enligt lagen om undersökning av olyckor görs av statens haverikommission. Kravet på att utredningarna skall utfö-ras av kvalificerade personer är därmed uppfyllt. Härigenom får det anses att Sverige uppfyller konventionens krav enligt artikel 94.7. Artiklarna 95-98 Dessa artiklar avser immunitet för örlogsfartyg och för fartyg som endast används i icke-kommersiell statlig tjänst, straffrättslig jurisdiktion beträf- fande kollisioner eller andra navigeringsincidenter samt skyldighet att lämna hjälp. Artiklarna svarar mot artiklarna 8, 9, 11 och 12 i 1958 års Genèvekonvention angående det fria havet. Enligt artikel 95 har örlogsfartyg på det fria havet full immunitet mot jurisdiktion som utövas av andra stater än flaggstaten. Artikel 96 föreskriver att fartyg, som ägs eller drivs av en stat och uteslutande används i icke-kommersiell statlig tjänst, på det fria havet har full immunitet mot jurisdiktion som utövas av andra stater än flaggstaten. Artikel 97 avhandlar straffrättslig jurisdiktion beträffande kollisioner eller andra navigeringsincidenter på det fria havet. Artikeln bekräftar principen att straffrättsligt eller disciplinärt förfarande för befälhavaren eller annan person som tjänstgör på fartyget får inledas endast inför myndighet i flaggstaten eller i den stat där personen i fråga är medbor-gare. Enligt Brysselöverenskommelsen den 10 maj 1952 om enhetliga regler för straffbarhet äger endast flaggstaten föranstalta om beslag av ett fartyg. Detta återspeglas i artikel 97.3. Mycket talar för att artikelns bestämmelser redan är att anse som all-mänt erkända folkrättsliga grundsatser, och då följer av 2 kap. 7 § brotts-balken att svensk domstol inte är behörig att ta upp frågan om straffansvar i strid med bestämmelsen. Härigenom får det anses att Sverige uppfyller konventionens bestämmelser enligt artikel 97. I artikel 98 föreskrivs att varje stat skall ålägga befälhavaren på ett fartyg som för dess flagg att bistå personer och fartyg i nöd om så kan ske utan att fartyget, dess besättning eller passagerare utsätts för allvarlig fara. I anslutning härtill åläggs staterna att såväl enskilt som gemensamt upprätta och upprätthålla en effektiv räddningstjänst. Artikel 99 Varje stat är skyldig att förhindra och bestraffa slavtransporter med fartyg som för dess flagg. Artikeln svarar i huvudsak mot artikel 13 i 1958 års Genèvekonvention angående det fria havet samt Genèvekonventionen den 25 september 1926 angående slaveri (SÖ 1927:36). Nu gällande straff-rättsliga bestämmelser och jurisdiktionsbestämmelser torde vara tillräck-liga för att för svensk del uppfylla artikelns krav. Artiklarna 100-107 Dessa artiklar handlar om bekämpning av sjöröveri. De svarar med få undantag mot artiklarna 14-21 i 1958 års konvention angående det fria havet. I artiklarna behandlas utförligt bekämpningen av sjöröveri, vars under- tryckande på det fria havet kräver samarbete mellan alla stater (artikel 100). En sammanfattande bedömning av bestämmelserna i fråga gör sjö-röveri till ett „internationellt brott„. Den i artikel 101 givna definitionen av sjöröveri inbegriper även hand-lingar som riktas mot, förutom fartyg, även luftfartyg liksom personer eller egendom som befinner sig ombord. Örlogsfartyg, statsfartyg eller statliga luftfartyg vars besättning har gjort myteri jämställs, i händelse av sjöröveri, med privata fartyg (artikel 102). I artikel 103 definieras vilka fartyg respektive luftfartyg som skall betraktas som piratfartyg. Dessa fartyg förlorar inte automatiskt sin nationalitet genom att de begått brottet sjöröveri, utan endast på grundval av flaggstatens lag (artikel 104). På det fria havet får varje stat uppbringa piratfartyg eller piratluftfartyg och arrestera personer ombord samt beslagta egendom som finns där. Det är domstolarna i den stat, som företagit åtgärden, som har att fastställa vilket straff som får utdömas och vilka åtgärder som skall vidtas (artikel 105). Den ingripande staten är uppbringande utan tillräcklig grund (artikel 106). Enligt 2 kap. 3 § brottsbalken är svensk lag tillämplig och svensk dom-stol behörig i fråga om vissa mycket allvarliga brott oavsett var dessa begåtts. Detta gäller bl.a. kapning, sjö- och luftfartssabotage jämte samt-liga brott där minimistraffet är fängelse i fyra år eller däröver. Detta innebär att det i jurisdiktionshänseende inte torde finnas några lagliga hinder mot att svenska myndigheter ingriper mot sjöröveri på det fria havet. Artiklarnas bestämmelser om samarbete är allmänt hållna och föranleder för svensk del inte lagstiftningsåtgärder. Artikel 108 Staterna skall samarbeta vid bekämpning av handel med narkotika och psykotropa ämnen som bedrivs av fartyg på det fria havet i strid med internationella konventioner. Bland åsyftade internationella instrument avses främst FN:s narkotika- konvention från år 1961 (SÖ 1964:59) och FN:s konvention mot olovlig hantering av narkotika och psykotropa ämnen från 1988 (SÖ 1991:41). Då Sverige är part till dessa båda konventioner och genom lagen (1991:453) om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg väsentligen uppfyller arti-keln, föranleds inte lagstiftningsåtgärder. Artikel 109 Staterna har även en skyldighet att samarbeta för att bekämpa obehörig radioutsändning från det fria havet. I detta syfte har varje drabbad stat rätt att anhålla varje person eller beslagta varje fartyg, jämte sändarutrustning, som ägnar sig åt obehörig radioutsändning (jfr även bestämmelserna i artikel 110). Undantag gäller för utsändande av nödsignaler. Artikel 110 Även om alla staters lika rätt till ostörd sjöfart är allmänt erkänd och kommer till uttryck i denna artikel kan i vissa fall särskilda kontroll- åtgärder vara påkallade. Dessa har anförtrotts örlogsfartyg som ges rätt att stoppa utländska handelsfartyg för kontroll av fartygsdokument och, vid bestående misstanke, undersöka fartyget. Detta gäller vid allvarlig miss-tanke om sjöröveri, slavhandel, flaggmissbruk, statslöshet samt obehörig radioutsändning. Om misstankarna visar sig vara ogrundade skall det bordade fartyget få ersättning för varje förlust eller skada, som kan ha vållats. Artikel 111 Denna artikel reglerar rätten till omedelbar förföljelse av utländska fartyg (hot pursuit). Sådan rätt medges när kuststaten har goda skäl att anta att ett utländskt fartyg brutit mot kuststatens lagar och förordningar. Reglerna för omedelbar förföljelse grundar sig på artikel 23 i 1958 års konvention angående det fria havet, men har genom havsrättskonventionen också anpassats till att gälla även arkipelagvatten och ekonomisk zon. Artikeln stadgar först och främst att förföljelsen måste påbörjas medan fartyget ifråga uppehåller sig inom kuststatens inre vatten, arkipelag- vatten, territorialhav eller angränsande zon (punkt 1). Genom artikelns punkt 2 utvidgas rätten till omedelbar förföljelse till att även gälla vid överträdelse mot lagar och förordningar som ägt rum i den ekonomiska zonen och på kuststatens kontinentalsockel inklusive säkerhetszoner runt anläggningar på kontinentalsockeln. Rätten till förföljelse slutar så snart det förföljda fartyget når den egna statens eller tredje stats territorialhav. Förföljelsen får endast utövas av örlogsfartyg och militära luftfartyg, eller av andra fartyg och luftfartyg, som är försedda med tydliga kännetecken och kan identifieras att vara i offentlig tjänst. Förföljelsen måste vara oavbruten alltsedan det utländska fartyget befunnit sig på inre vatten, territorialhavet eller angränsande zon. Efter- som kuststaten i den angränsande zonen åtnjuter endast begränsad kompetens kan förföljelse här påbörjas endast på grund av en överträdelse mot rättigheter till vars skydd zonen upprättats. Förföljelsen får inte inledas förrän synlig eller hörbar stoppsignal har sänts från ett avstånd varifrån det utländska fartyget kan se eller höra signalen. Om ett fartyg har stoppats utanför territorialhavet under omständigheter som inte ger rätt att omedelbart förfölja det, skall fartyget få ersättning för varje förlust eller skada som det kan ha lidit därigenom. Artikel 112 Enligt artikeln har alla stater rätt att lägga ut undervattenskablar och rör- ledningar på det fria havets botten utanför kontinentalsockeln. Bestäm-melsen i artikel 79.5 gäller även sådana undervattenskablar och rörled-ningar. Rättigheten för stater att lägga ut undervattenskablar och rörled-ningar omfattas av „de fria havs rättigheterna„ stater har i ekonomiska zoner. Artiklarna 112-115 är tillämpliga i den ekonomiska zonen med beaktande av kuststatens jurisdiktion över den ekonomiska zonen (jfr artikel 58.2). Artikel 113 Enligt artikeln skall varje stat anta lagar och förordningar för att straffbelägga handlingar som leder till att en undervattenskabel i det fria havet bryts sönder eller skadas. Handlingen behöver dock straffbeläggas bara om det uppstår en risk för att telegraf- eller telefonförbindelser avbryts eller hindras. Straffbestämmelserna skall ta sikte på gärningar som blivit begångna uppsåtligen eller av oaktsamhet och som har utförts från fartyg som för statens flagg eller av en person som är underkastad statens jurisdiktion. Av artikeln framgår vidare att brott eller skada på under-vattensrörledning eller högspänningskabel skall straffbeläggas på mot-svarande sätt som när det gäller undervattenskablar. Från dessa bestämmelser undantas handlingar som vidtagits för att rädda människoliv eller fartyg, om det dessförinnan vidtagits alla nödvändiga försiktighetsåtgärder för att undvika brottet eller skadan. Genom artikel 58.2 är artikel 113 även tillämplig i den ekonomiska zonen. Svensk rätt får redan i dagsläget anses motsvara stora delar av artikel 113. Den som uppsåtligen åsamkar fysisk skada på en kabel eller en rörledning kan straffas för ett skadegörelsebrott enligt 12 kap. brotts- balken. Av 2 kap. 3 § brottsbalken framgår det att svensk rätt är tillämp- lig även när brott har begåtts utom riket bl.a. då brottet har förövats på ett svenskt fartyg eller har begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på fartyget. Artikel 113 får emellertid anses innefatta ett krav på att även försök till brott skall bestraffas; det anges nämligen att kriminaliseringen skall om-fatta handlingar som vidtas i syfte att bryta sönder eller skada kablar eller rörledningar, liksom andra handlingar som sannolikt leder till det resul-tatet. Enligt 12 kap. 5 § brottsbalken är det bara den grova skadegörelsen som straffas redan på försöksstadiet medan andra handlingar kan föranleda ansvar först när de utgör fullbordade brott. Vid bedömningen om brottet är grovt skall enligt 12 kap. 3 § brottsbalken särskilt beaktas, „om av gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller skadan drabbat sak av stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om skadan eljest är synnerligen kännbar„. Det torde ofta finnas anledning att se allvarligt på brott som innebär att någon uppsåtligen skadar kablar eller rörledningar i det fria havet, i synnerhet om det innebär störningar av telegraf- eller telefonförbindelser. Redan egendomens belägenhet i det fria havet torde innebära att repara- tionsarbeten blir dyra och kanske riskfyllda, och störningar i telekommu-nikationerna kan föranleda avsevärda kostnader lika väl som andra olägen-heter. Skadegörelsebrotten kan därmed förhållandevis ofta bli att bedöma som grova, varför försök till brott kan straffas. Till det anförda kommer att även oaktsamma förfaranden skall betraktas som brott enligt artikeln. Sådana förfaranden faller inte in under 12 kap. brottsbalken, men enligt 20 kap. 2 § sjölagen (1994:1009) straffas den som brister i gott sjömanskap medförande sjöolycka, såvida inte oaktsam-heten är ringa. Bestämmelsen i sjölagen får antas täcka flera av de fall som avses med artikel 113. Innebörden av uttrycket „sjöolycka„ är kanske inte helt klar men uttrycket har enligt motiven en vidsträckt betydelse (prop. 1966:145 s. 201, jfr s. 188). Straffansvaret omfattar såväl navigatoriska förseelser som oaktsamhet vid fartygets förankring och förtöjning, dvs. situationer där skador på kablar och rörledningar kan tänkas uppkomma (prop. 1985/86:85 s. 14 och SOU 1965:18 s. 62- 63). Gränserna kring bestäm- melsen är dock inte helt tydliga, och exempelvis ligger ansvaret för en uttolkning av lokutionen „gott sjömanskap„ delvis på rättstillämpningen (NJA II 1967 s. 129). Den refererade rättspraxis som finns på området är föga omfattande och avser andra situationer än de som behandlas i artikel 113. Så mycket kan dock konstateras att anknytningen till „gott sjömanskap„ begränsar personkretsen till den som deltar i ett fartygs säkra framförande (prop. 1985/86:85 s. 14). Andra personer kan inte underkastas straffansvar med stöd av 20 kap. 2 § sjölagen. Sammanfattningsvis kan det alltså sägas att gällande svensk rätt i huvudsak motsvarar artikel 113. Brottsbalken och sjölagen omfattar situa- tioner där det typiskt sett kan uppstå skador på ledningar m.m. i det fria havet och där det finns fog för att utkräva ett straffrättsligt ansvar. Några lagstiftningsåtgärder med anledning av artikel 113 kan därmed inte anses påkallade. Artikel 114 Enligt artikel 114 skall varje stat anta de lagar och förordningar som behövs för att personer under dess jurisdiktion, vilka är ägare till en undervattenskabel eller rörledning i det fria havet, skall stå för repara- tionskostnaderna, om de vid utläggning eller reparation av denna kabel eller rörledning förorsakar brott eller skada på en annan kabel eller rörledning. Genom en hänvisning i artikel 58.2 har artikel 114 gjorts tillämplig även på kablar och rörledningar inom den ekonomiska zonen. Denna artikel föranleder lagstiftning (se avsnitt 6.7). Artikel 115 Enligt artikeln skall varje stat anta de lagar och förordningar som behövs för att säkerställa att fartygsägare som kan bevisa att de har offrat ett ankare, ett nät eller ett annat fiskeredskap för att undvika skada på en undervattenskabel eller rörledning får ersättning av ägaren till kabeln eller rörledningen. Ersättning skall utgå under förutsättning att fartygsägaren på förhand har vidtagit alla rimliga försiktighetsåtgärder. Artikel 115 åter-finns i den del av konventionen som handlar om det fria havet. Genom hänvisningen i artikel 58.2 kommer den också att gälla den ekonomiska zonen. Även denna artikel föranleder lagstiftning (se avsnitt 6.7). Kapitel 2. Bevarande och förvaltning av de levande tillgångarna i det fria havet Artiklarna 116-120 behandlar fiske på det fria havet. Dessa artiklar kan sägas utgöra grunden för huvuddelen av det internationella samarbetet på fiskeområdet. Artikel 116 Artikeln inskränker, vad gäller fisket på det fria havet, den i artikel 87 formulerade principen om havens frihet. Sålunda är rätten till fritt fiske underkastad såväl fördragsrättsliga förpliktelser som en stat kan ha ingått som speciella inskränkningar omnämnda i konventionen. Särskilt om- nämns kuststaternas rättigheter, skyldigheter och intressen enligt artiklarna 63-67, dvs. reglerna om gränsöverskridande fiskbestånd, långvandrande arter, marina däggdjur, anadroma bestånd och katadroma arter jämte bestämmelserna i detta kapitel. Artikel 117 Artikeln föreskriver att alla stater är förpliktade att själva eller i samarbete med andra stater vidta de åtgärder, beträffande sina medborgare, som behövs för att skydda de levande tillgångarna i det fria havet. Artikel 118 Samarbetsskyldigheten enligt artikel 117 avser alla stater, vars medborgare bedriver fiske i samma område. För detta ändamål skall staterna samar-beta för att upprätta subregionala eller regionala fiskeriorganisationer. Artikel 119 I denna artikel utvecklas de i artikel 117 angivna principerna om bevarande av de levande bestånden i form av konkreta åtgärder. Sålunda finns en förpliktelse för staterna att grunda sina åtgärder på bästa tillgängliga vetenskapliga data för att skydda eller återupprätta artbestånd med hänsyn tagen till bl.a. miljöfaktorer och ekonomiska faktorer. Hänsyn bör tas till fiskerimönster, beståndens inbördes beroende och allmänt rekommenderade internationella miniminormer. Arter skall åter- ställas till nivåer som ligger över dem där deras reproduktion allvarligt hotas. Tillgänglig vetenskaplig information, statistik över fångst och andra relevanta data skall regelmässigt utbytas genom behöriga internationella organisationer. Artikel 120 I denna artikel konstateras att artikel 65 också skall gälla skydd och förvaltning av marina däggdjur i det fria havet. 5.8 Del VIII (artikel 121) Rättsordning för öar Denna del utgör en viss vidareutveckling i förhållande till 1958 års Genèvekonvention om territorialhavet och tilläggszonen. Artikel 121 Artikelns första punkt definierar en ö som ett av naturen bildat land-område omgivet av vatten och som förblir ovan vatten vid flod. En ändringen i förhållande till 1958 års konvention om territorialhavet och tilläggszonen finns i punkt 3, där klippor införs som ett havsrättsligt begrepp. Det fastslås att klippor inte kan åtnjuta samma rättigheter som öar om de inte kan utgöra grund för mänsklig bosättning eller själv-ständigt ekonomiskt liv. Sådana klippor har i motsats till öar ingen egen ekonomisk zon eller kontinentalsockel. 5.9 Del IX (artiklarna 122-123) Slutna eller delvis slutna hav Del IX innebär i jämförelse med 1958 års Genèvekonvention ett nytän-kande. Ett försök att vid FN:s första havsrättskonferens kodifiera den från 1600-talet härstammande teorien om det slutna havet (mare clausum) misslyckades. Del IX går vidare i liberaliserande riktning vad gäller sjöfartens frihet och andra tredjelandsrättigheter. I artiklarna 122 och 123 lämnas regler om ökat samarbete på fiskets, miljöskyddets och forsk-ningens område. Artikel 122 Artikeln definierar ett „slutet eller delvis slutet hav„ som en bukt, en vik eller ett hav som omges av två eller flera stater och förbinds med ett annat havsområde genom ett trångt utlopp eller som helt eller huvud-sakligen utgörs av två eller flera kuststaters territorialhav och ekonomiska zoner. Med denna definition blir t.ex. Nordsjön och Östersjön, Svarta havet, Medelhavet, Karibiska havet och Barents hav att betrakta som slutna eller delvis slutna hav. Artikel 123 Denna artikel uppmanar kuststaterna att samarbeta med varandra när de utövar sina rättigheter och fullgör sina skyldigheter enligt konventionen, något som dock inte påverkar deras rättigheter gentemot tredje land. De uppmanas emellertid att, direkt eller genom en lämplig regional organisa-tion, söka samarbeta på tre områden, nämligen vad gäller fiske, beva-randet av den marina miljön och samordning av vetenskaplig forsknings-politik samt, i förekommande fall, inbjuda andra intresserade stater eller internationella organisationer till samarbete. 5.10 Del X (artiklarna 124-132) Kustlösa staters rätt till tillträde till och från havet samt transitfrihet Del X reglerar kustlösa staters rätt att få tillgång till havet. Den utgår från artikel 3 i 1958 års konvention angående det fria havet och ger dennas regler en vidgad innebörd. Ett fyrtiotal av världens stater är kustlösa. Det bör noteras, att ytterligare rättigheter för kustlösa eller geografiskt missgynnade stater återfinns i andra delar av havsrättskonventionen (speciellt artiklarna 69-71, 160-161, 254, 266, 269 och 272). Åtskilliga av dessa artiklar kräver att särskild hänsyn ges åt denna kategori av stater. Havsbottenmyndighetens församling har att vid djuphavsutvinning ta särskild hänsyn till de problem som uppstår för kustlösa och geografiskt missgynnade stater (artiklarna 160 och 161). Artikel 254 erbjuder ifrågavarande stater möjligheten att delta i marin- vetenskaplig forskning i områden tillhörande närbelägna kuststater. Artik-larna 266, 269 och 272 ålägger härutöver stater, antingen direkt eller genom internationella organisationer, att söka utveckla de kustlösa och missgynnade staternas vetenskapliga och teknologiska kapacitet. Artikel 124 I denna artikel redovisas begreppsdefinitioner. Kustlös är en stat som inte har någon havskust. Transitstat är en stat med eller utan havskust, som ligger mellan en kustlös stat och havet och över vars territorium transito-trafik äger rum. Artikel 125 Artikeln reglerar rättigheter och skyldigheter för en kustlös stat respektive en transitstat. Kustlösa stater har tillträdesrätt till och från havet för att kunna utöva de rättigheter som fastställs i konventionen, bl.a. de rättig-heter som rör det fria havet och rättigheter avseende mänsklighetens gemensamma arv. För detta ändamål skall kustlösa stater åtnjuta transitfrihet (freedom of transit) genom transitstaternas territorium med alla slag av transportmedel (jfr punkt 1). Villkor och bestämmelser för utövande av transitfrihet skall regleras mellan berörda kustlösa stater och transitstater genom bilaterala, subregionala eller regionala överenskom-melser (jfr punkt 2). Artikelns punkt 3 gör förbehåll för transitstatens suveränitet över sitt territorium. Artikel 126 Artikeln föreskriver att konventionens bestämmelser likväl som särskilda överenskommelser om utövande av rätten att få tillträde till och från havet, är undantagna från tillämpningen av mest-gynnad-nationsklausulen. Artikel 127 Artikeln reglerar tull- och skattefrågor. Artiklarna 128 och 129 Dessa artiklar ger regler för att underlätta transitotrafiken genom överens- kommelser om frizoner eller andra tullanordningar respektive samarbete för byggande och förbättring av transportmedel. Artiklarna 130-132 Dessa artiklar behandlar åtgärder för att undvika eller avhjälpa förseningar eller andra svårigheter av teknisk natur vid transitotrafik. De föreskriver likabehandling i hamnar och ger berörda stater frihet att överenskomma om lättnader som är mera vittgående än de som föreskrivs i konven-tionen. 5.11 Del XI (artiklarna 133-191) Området Under åren efter andra världskriget uppvisades, i takt med den tekniska utvecklingen, ett stigande intresse för att utnyttja havsbottnens tillgångar på ett allt större avstånd från kusten och på allt större djup. År 1945 framlade USA:s president Truman en förklaring om att tillgångarna på USA:s kontinentalsockel var underkastade amerikansk jurisdiktion, och under 1950-talet utvidgade flera latinamerikanska stater sina suveränitets-zoner, som regel ut till 200 nautiska mil från kusten. I Genève-konventionen den 29 april 1958 om kontinentalsockeln fastslogs i överensstämmelse med denna utveckling, att kuststaterna hade rätt till havsbottnens tillgångar intill ett avstånd av 200 nautiska mil från kusten eller så långt utöver denna gräns som utvinning var tekniskt möjlig. Genom den fortsatta tekniska utvecklingen tedde sig utvinnings- kriteriet i 1958 års konvention efter hand allt mer oacceptabelt, då det uppmuntrade krypande jurisdiktion till fördel för kuststaterna och därmed ledde till fortsatta begränsningar av havens traditionella frihet. 1967 framförde därför Maltas FN-ambassadör, Arvid Pardo att havs-bottnen och dess tillgångar borde vara „mänsklighetens gemensamma arv„. Denna tanke fick bred anslutning, och 1970 godkände FN:s general-församling en epokgörande resolution (nr 2749/25), varigenom havs-bottnen och dess underlag utanför nationell jurisdiktion och tillgångarna däri förklarades vara mänsklighetens gemensamma arv. På denna grundval formulerade man under de kommande åren inom ramen för FN:s tredje havsrättskonferens den havsbottenregim, som fastlades i konventionens del XI och de därtill hörande bilagorna III och IV. Denna regim omfattade dock inte de ovanliggande vattenmassorna, „det fria havet„, som regleras i konventionens del VII. Havsbottenregimen omfattar den del av havsbotten som inte ligger under nationell jurisdiktion. Denna del av havsbotten och dess underlag benämns „området„. Avgränsningen av området i förhållande till områden under nationell jurisdiktion företas av de enskilda kuststaterna enligt närmare regler och i överensstämmelse med ställningstaganden från en särskild kommission underställd FN, jfr havsrättskonventionens artikel 76 och bilaga II. Dessa regler sätter, i motsats till reglerna i 1958 års konvention, naturbestämda begränsningar för hur långt kuststaterna kan utvidga sitt territorium på bekostnad av andra staters råvaruintressen. Tillgångarna i området förvaltas av ett särskilt internationellt organ, Internationella havsbottenmyndigheten (förkortat myndigheten) som sär-skilt upprättats för detta ändamål. Myndigheten kan tilldela rättigheter att utforska och utvinna områdets tillgångar, och myndigheten kan själv delta häri genom en särskild verksamhet, som anförtrotts ett myndigheten underställt Produktionsföretag (benämnt företaget). Det åvilar bl.a. myn-digheten att fastställa de regler, föreskrifter och procedurer som skall gälla för utforskning och utnyttjande av områdets tillgångar och att övervaka att konventionens bestämmelser och de fastställda reglerna, föreskrifterna och procedurerna iakttas. I del XI och de tillhörande bilagorna III och IV fastställs myndighetens och företagets organisation, uppgifter och befogenheter samt de rättig- heter och förpliktelser, som åvilar de deltagande staterna, deras stats- företag jämte privata företag och enskilda personer, som deltar i verksam- heten inom området. Det förutsätts vidare, att det upprättas ett särskilt tvistlösningsorgan, Internationella havsrättsdomstolens avdelning för havs-bottentvister, vilket har tillagts exklusiv kompetens för lösning av tvister angående verksamheten i området. Tanken var att även länder, som själva saknade möjligheter att utöva verksamhet på havsbottnen, skulle bli delaktiga i vinsterna av denna verksamhet, få del av ifrågavarande tekno-logi och dra nytta av andra länders vetenskapliga forskning. I och med kravet på gemensam förvaltning av havsbottnens tillgångar aktualiserades två skilda aspekter; dels fördelningen länder emellan av influtna medel, dels skyddet för miljön mot de skador som uppkommer vid mineralut-vinning på havsbottnen utanför gränserna för nationell jurisdiktion. Den regim som fastställdes i del XI och bilagorna III och IV utformades efter principer som av de ledande industriländerna ansågs vara plan- ekonomiska och byråkratiska och därför inte acceptabla. Detta medförde att konventionen vid avslutningen av FN:s tredje havsrättskonferens 1982 inte fann erforderlig anslutning. En förberedande kommission tillsattes därför som, förutom att förbereda upprättandet av de ovannämnda institu-tionerna inför konventionens ikraftträdande, också fick till uppgift att söka en lösning på de problem som uppstått i samband med havsbotten-regimen. Detta ledde emellertid inte till önskade resultat, och mot bak-grund av den allvarliga situation som därmed uppstod för konventionens framtid, tog FN:s generalsekreterare 1990 initiativ till en rad informella konsultationer. Dessa konsultationer ledde till en lösning av de utestående problemen, vilken stadfästes den 28 juli 1994 i FN:s generalförsamling i form av en resolution och ett avtal om genomförandet av del XI jämte bilagorna III och IV. Avtalet gäller parallellt med den ursprungliga versionen av konven- tionens del XI, dock att avtalet i händelse av tolkningsproblem skall ha företräde. I kommentarerna till de enskilda artiklarna i del XI och tillhörande bilagor har hänsyn tagits till avtalets verkningar. Framställningen i det följande tar sikte på det kombinerade innehållet av gällande artiklar i den ursprungliga del XI jämte bilagorna III och IV och relevanta nytillkomna bestämmelser i avtalet. Mycket tack vare tillämpningsavtalet är konventionen nu på väg att vinna universell anslutning. Avtalets antagande förutsatte ett okonven-tionellt folkrättsligt tänkande bl.a. därigenom att en resolution i FN:s generalförsamling i praktiken, genom traktatparternas samtycke, fick folk- rättsligt bindande verkan. Kapitel 1. Allmänna bestämmelser Artikel 133 I denna artikel införs en distinktion mellan „tillgångar„ och „mineral„ i området (the Area). Med „tillgångar„ förstås mineraliska tillgångar som redan finns på eller under havsbottnen medan man med „mineral„ förstår tillgångar som har utvunnits från området. Med området avses enligt artikel 1 den del av havsbottnen och dess underlag som ligger utanför gränserna för nationell jurisdiktion. Enligt artikel 136 definieras tillgångar-na i området som mänsklighetens gemensamma arv. Dessa tillgångar kan enligt artikel 137.2 inte överlåtas. I motsats till detta innebär bestäm-melserna i artikel 137.2 och 137.3 att egendomsrätten till mineral, som utvunnits från området, kan överlåtas till en stat eller till en juridisk eller fysisk person, men endast i den mån som mineralerna utvunnits i överens-stämmelse med bestämmelserna i del XI och i avtalet, och därutöver att överlåtelsen sker i överensstämmelse med myndighetens regler, föreskrif-ter och procedurer. Artikel 134 Tillämpningsområdet för del XI och för avtalet begränsas i denna artikel geografiskt till området. Avgränsningen av området i förhållande till den del av havsbottnen, som ligger under nationell jurisdiktion, sker genom att varje enskild stat på begäran av Kommissionen för kontinental- sockelns gränser fastställer den yttre gränsen för dess kontinentalsockel (jfr bestämmelserna i artikel 76). Avgränsningen är sålunda ett autonomt nationellt ställningstagande, och man har inte givit myndigheten någon kompetens i detta avseende. Artikel 135 I denna artikel konstateras, att tillämpningsområdet för del XI och avtalet är strikt begränsat till havsbottnen och dess underlag. Härav följer att eventuella tillgångar i överliggande vatten och i luftrummet över dessa vatten inte omfattas av mänsklighetens gemensamma arv. Bestämmelserna i artikel 135 är parallella med artikel 78.1, vari preciseras att kuststatens rättigheter över kontinentalsockeln inte påverkar rättslig status vad avser överliggande farvatten respektive luftrum. Jämför även artikel 78.2, vars innebörd är att utövandet av rättigheter på kontinentalsockeln inte får ingripa på eller medföra någon oberättigad kränkning av sjöfarten eller andra staters rättigheter eller friheter som föreskrivs i konventionen (se även artiklarna 60 och 147). Sammanfattningsvis kan konstateras att konventionen inte ger utrymme för att transformera varje stats rättighet över den fria havsbottnen till att avse motsvarande rättigheter vad gäller farvatten och luftrum, som ligger över området, detta varken för myndigheten eller för deltagande stater. Kapitel 2. Principer som gäller för området Artikel 136 Artikeln fastställer att området och dess tillgångar utgör mänsklighetens gemensamma arv, dock utan att närmare definiera detta begrepp. Artikel 137 Enligt denna artikel tillkommer alla rättigheter till områdets tillgångar hela mänskligheten. Dessa tillgångar kan inte överlåtas och ingen stat kan kräva eller utöva suveränitet eller suveräna rättigheter över någon del av området eller dess tillgångar. Däremot kan mineral, som utvinns från området, överlåtas och såväl fysiska som juridiska personer kan kräva rättigheter till sådana mineraler, dock endast i den mån de har utvunnits i överensstämmelse med konventionens bestämmelser. Artikel 138 Med denna artikel tydliggörs att reglerna i del XI inte innebär fritt fram för gruvutvinning i området. Denna är underkastad myndighetens kompe- tens (jfr artikel 157.1). Vidare fastställs att all verksamhet i området skall vara i överensstämmelse med folkrätten. Artikel 139 I artikeln åläggs de deltagande staterna en skyldighet att var för sig säkerställa att inte bara de själva utan också statliga företag och fysiska och juridiska personer, som är hemmahörande i staten i fråga eller står under dess kontroll, utövar eventuella aktiviteter i området i överens- stämmelse med del XI. Samma skyldighet åligger internationella organisa-tioner för såvitt avses eventuell verksamhet i området. Deltagande stater och internationella organisationer åläggs, med förbe- håll för folkrättens regler, ansvar för den skada som vållas på grund av att de underlåter att uppfylla sina förpliktelser enligt del XI. Dock är myndig-heten ansvarig för varje skada, som är en följd av rättsstridigt myndighets-utövande (jfr bilaga III artikel 22). Deltagande stater och internationella organisationer som uppträder till- sammans åläggs solidariskt ansvar. I fall av skada som vållas av fysisk eller juridisk person bortfaller sponsorstatens ansvar, om denna stat har föranstaltat om alla nödvändiga och passande förhållningsregler för att säkra att personen effektivt efterlever bestämmelserna i del XI. I det sammanhanget kan särskilt nämnas sponsorstatens förpliktelse att bistå myndigheten med att tillse att bestämmelserna efterlevs (jfr artikel 153.4). Deltagande stater, som är medlemmar av internationella organisationer, åläggs att vidta erforderliga föranstaltningar för att försäkra sig om, att sådana organisationer påtar sig sitt ansvar i enlighet med denna artikel. Artikel 140 I denna artikel åläggs myndigheten och de deltagande staterna att utöva sin verksamhet i området i hela mänsklighetens intresse och tillse att fördelningen av det eventuella utbytet av verksamhet i området fördelas på ett rättvist sätt. Härigenom skall särskild hänsyn tagas till intressen och behov hos utvecklingsländer och hos sådana befolkningar, som ännu inte uppnått full självständighet. Artikel 141 I artikeln fastslås att alla stater skall ha lika rätt att inom konventionens ramar använda området. Vidare fastslås att denna rätt uteslutande avser fredliga ändamål. Bestämmelsen är generellt formulerad och preciseras inte ytterligare i konventionen. Frågan om fullständig avmilitarisering av området diskuterades under FN:s tredje havsrättskonferens, men någon enighet nåddes inte (jfr inled- ningen till del VII samt kommentaren till artikel 88). Artikel 142 När förekomster av tillgångar sträcker sig från området in över en kuststats kontinentalsockel har den berörda kuststaten anspråk på att verk-samhet i området, som syftar till utnyttjande av dessa tillgångar, utförs med tillbörligt hänsynstagande till kuststatens rättigheter och legitima intressen. Den som utför sådan verksamhet i området åläggs därför i artikeln en förpliktelse om föranmälan till och konsultationer med ifrågavarande kust-stat om eventuella gränsöverskridande tillgångar. Utnyttjande av den del av tillgångarna, som finns på kuststatens kontinentalsockel, kräver kust-statens samtycke i förhand. Oavsett bestämmelserna i del XI och i avtalet har kuststaten rätt att vidta lämpliga åtgärder för att skydda sin kust mot föroreningsfara och andra farliga aktiviteter, allt i överensstämmelse med bestämmelserna i del XII om skydd och bevarande av den marina miljö. Artikel 143 I artikeln understryks att marinvetenskaplig forskning i området skall ha uteslutande fredliga syften och ske i hela mänsklighetens intresse och i övrigt följa de generella principer om havsforskning som regleras i del XIII. Alla stater och behöriga internationella organisationer har enligt artikel 238, med förbehåll för andra staters rättigheter och förpliktelser, rätt att utföra marinvetenskaplig forskning inom området. Myndigheten kan utöva marinvetenskaplig forskning och den har rätt att låta andra utöva sådan forskning för dess del på kontraktsbasis. Myndigheten åläggs att främja marinvetenskaplig forskning i området och skall koordinera och sprida resultaten av sådan forskning och analyser, när sådana föreligger. Deltagande stater skall å sin sida främja internationellt samarbete angående marinvetenskaplig forskning i området, bl.a. genom att delta i internationella program och genom att säkra att program utarbetas och att resultaten effektivt sprids genom myndigheten eller, efter behov, genom andra internationella organisationer eller kanaler. Härav framgår indirekt att de deltagande staterna, för såvitt avser marin-vetenskaplig forskning i området, har en viss handlingsfrihet i förhållande till myndigheten, då det inte uteslutande tillkommer denna att koordinera havsforskningen i området och att de deltagande staterna efter behov kan distribuera forskningsresultat genom andra kanaler. Till slut fästs vikt vid att de deltagande staternas forskningsprogram för området tillrättaläggs till fördel för utvecklingsländer och teknologiskt mindre utvecklade stater med syfte att stärka dessas forskningskapacitet, att utbilda deras och myndighetens personal. Artikel 144 I denna artikel fastställs särskilda regler för överföring av teknologi i området till myndigheten och till utvecklingsländer. Artikeln utgör ett komplement till de allmänna bestämmelser om teknologiöverföring som finns i del XIV. I punkt 1 åläggs myndigheten att förvärva sådan teknologi och se till att den överförs till utvecklingsländerna, så att alla deltagande stater kan dra fördel därav. I avsnitt 5 i avtalets bilaga anförs en rad ytterligare principer för överföring av tekonologi. Här kan särskilt nämnas, att tillgången till relevant teknologi i första hand skall sökas på den öppna marknaden eller på basis av samriskföretag (joint ventures). Först om detta inte lyckas kan myndigheten anmoda de deltagande staterna och deras kontrahenter att samarbeta om att skaffa fram relevant teknologi. Deltagande stater och deras kontrahenter är förpliktade till sådant samarbete endast på villkor att deras immateriella rättigheter respekteras. Detta kan innebära en väsentlig begränsning i företagets och utvecklingsländernas tillgång till avancerad teknologi med hänsyn till skydd för de involverade företagens affärs-mässiga intressen. Artikel 145 Konventionens del XII innehåller generella bestämmelser för skydd och bevarande av den marina miljön. I denna artikel åläggs deltagande stater och myndigheten en särskild förpliktelse att garantera ett effektivt skydd av havets miljö vid eventuella skadeverkningar till följd av djuphavs- utvinning. Myndigheten åläggs att utfärda erforderliga regler, föreskrifter och förfaringssätt. Särskilt omnämnda skyddsobjekt är kusterna, ekologisk jämvikt, flora och fauna samt naturtillgångarna i området. Som särskilda faromoment för havsmiljön omnämns borrning, muddring, utgrävning, deponering av avfall samt drift av fasta anläggningar. Artikel 146 I artikeln åläggs myndigheten att utfärda regler till skydd för människoliv vid verksamhet i området. Artikel 147 Artikeln kompletterar bestämmelserna i artikel 135 vad gäller förhållandet mellan verksamhet i området och utövandet av sjöfart och annan verk-samhet i havsmiljön. Ingen av aktiviteterna har företräde, i det att den ena verksamhetstypen skall utövas med vederbörlig hänsyn till den andra. Vad gäller anläggningar som används för utförandet av verksamhet i området fastställs bestämmelser svarande mot dem som avser motsva- rande aktiviteter i den ekonomisk zonen och på kontinentalsockeln (jfr artikel 60). Det skall således ges behörigt meddelande om uppförande, placering och flyttning av sådana anläggningar, det skall upprättas veder-börliga säkerhetszoner omkring dem och de skall förses med permanenta varningsanordningar. De får inte placeras så att de hindrar vitala sjöfarts- eller fiskeintressen, de får begagnas uteslutande för fredliga ändamål och har inte folkrättslig status av öar. Anläggningarna får i övrigt endast uppföras, placeras och flyttas i överensstämmelse med myndighetens regler, föreskrifter och procedurer. Artikel 148 Artikeln innehåller en avsiktsförklaring om särskilt hänsynstagande till utvecklingsländer och geografiskt missgynnade stater. Artikel 149 Artikeln fastställer att föremål av arkeologisk och historisk natur som påträffas i området skall bevaras eller överlåtas till förmån för hela mänskligheten, varvid särskild hänsyn skall tas till den företrädesrätt som tillkommer ursprungsstaten, ursprungslandet eller den stat där föremålet har haft sitt kulturella eller historiska och arkeologiska ursprung. Denna artikel föranleder lagstiftning (se avsnitt 6.9). Kapitel 3. Utnyttjande av områdets tillgångar Artikel 150 Artikeln fastställer de överordnade principer som skall vara vägledande för utvecklingen av områdets tillgångar. Huvudvikten läggs på att åstad- komma en harmonisk utveckling av världsekonomin och en balanserad tillväxt av internationell handel. Vidare skall eftersträvas en ändamålsenlig förvaltning av tillgångarna i området liksom rimliga och stabila priser och god försörjningssäkerhet. Dessa principer har i avsevärd mån modifierats genom avtalet, som i avgörande mån lägger vikt vid hänsyn till fria marknadsprinciper och affärsmässiga intressen som grundval för verksam-heten i området. Artikel 151 Som en följd av avtalet skall artikelns punkt 1-7 och punkt 9 inte tillämpas, jfr avsnitt 6.7 i avtalets bilaga. Bilagans avsnitt 6 innehåller de avtalade principerna för myndighetens produktionspolitik. För att i korthet sammanfatta avsnittets innehåll, kan konstateras att de tidigare planekono-miskt orienterade principerna nu har avlösts av marknadsorienterade pro-duktionsprinciper. Eventuella subventioner för verksamhet i området skall vara i överensstämmelse med GATT-avtalet (numera WTO), och det får inte ske någon diskriminering mellan mineral som utvunnits från området och mineral av annat ursprung. Myndigheten ges inte rätt att i samband med godkännande av arbetsplaner för utnyttjande av tillgångar i området fastställa begränsningar i produktionen av mineral. Artikelns punkt 8 samt avsnittet 6 i avtalets bilaga fastställer vidare att deltagande stater som är medlemmar i GATT eller motsvarande avtal för lösande av tvister kan använda de procedurer som föreskrivs i avtalet. I enlighet med artikelns punkt 10 skall myndigheten antingen utarbeta en kompensationsordning med avsikt att kunna bistå utvecklingsländer, som drabbas av allvarliga negativa konsekvenser för exportintäkter eller ekonomi som följd av en nedgång i priserna för berört mineral eller exportmängden för detta mineral, i den omfattning att sådan nedgång förorsakas av verksamheter i området. Myndigheten kan alternativt träffa andra uppgörelser för ekonomiskt anpassningsbistånd, däribland samarbete med FN:s fackorgan och andra internationella organisationer, vars uppgift är att lämna bistånd till utvecklingsländer. Det är viktigt att konstatera att det med avtalet beslöts att ge upp tanken på en generell kompensationsordning inom konventionens ram. Härav följer att endast medel, som härstammar från frivilliga bidrag eller myn-dighetens intäkter till följd av verksamhet i området, kan användas till ekonomiskt bistånd. Bestämmelserna i artikelns punkt 10 skall, till följd av avsnitt 7.2 i avtalets bilaga, genomföras med hjälp av de åtgärder för ekonomiskt bistånd som stadgas i avsnitt 7.1. Finanskommittén, som är ett nytt organ upprättat enligt avtalet (jfr bilagans avsnitt 9), övertar den roll i besluts-processen som i artikeln var tilldelad den ekonomiska planeringskom-missionen. Artikel 152 Artikeln stadgar att myndigheten vid sin förvaltning av mänsklighetens gemensamma arv i området skall ge alla berörda länder lika behandling, dock att särskild hänsyn får tas för utvecklingsländer och geografiskt missgynnade stater. Artikel 153 Artikeln fastställer närmare regler för rätten att utöva mineralutvinning i området (jfr artikel 141). I punkt 1 konstateras att verksamheten i området enligt artikel 137 skall organiseras, bedrivas och kontrolleras av myndigheten. I punkt 2 fastställs att verksamheten i området skall utföras antingen av företaget eller av deltagande stater. Kvalificerade är även statliga verksamhetsgrenar i samarbete med myndigheten, eller fysiska eller juridiska personer som är medborgare eller hemmahörande i de deltagande staterna. Detta innebär att icke deltagande stater och personer som inte har nära relation till en deltagande stat är avskuren från aktiviteter från området. Företagets verksamhet skall inledningsvis inte drivas självständigt, utan skall utföras genom samriskföretag (joint ventures), jfr avsnitt 2 punkt 2 i avtalets bilaga. Som en följd av punkt 3 skall verksamhet i området utföras i överensstämmelse med en arbetsplan, som godkäns av myndig-heten. I enlighet med avtalets bilaga skall arbetsplanen ha formen av ett kontrakt med myndigheten vare sig det är företaget eller andra enheter som skall utföra verksamheten. Kontrakten skall utarbetas i överens- stämmelse med bestämmelserna i konventionens bilaga III och i avsnitt 1 i avtalets bilaga. I punkt 4 åläggs myndigheten att utöva tillsyn av att verksamhet i området utförs i överensstämmelse med konventionens bestämmelser. De deltagande staterna åläggs i detta sammanhang att bistå myndigheten med att säkra att aktiviteterna i området utövas i överensstämmelse med gällande bestämmelser. Som en följd av hänvisningen till artikel 139 är uppfyllelsen av denna förpliktelse nödvändig för att resultera i befrielse från ansvar enligt artikel 139.2. I punkt 5 ges myndigheten befogenhet att utöva effektiv tillsyn, bl.a. tillgång till att inspektera alla anläggningar som används i samband med verksamheten i området. Artikel 154 Artikeln ålägger myndighetens församling att vart femte år företa en generell och systematisk översyn av del XI och anslutande bilagor av det sätt varpå det internationella rättssystemet för området har fungerat i praktiken. Artikel 155 Artikeln innehåller bestämmelser avseende revision av del XI och till-hörande bilagor. I avsnitt 4 i avtalets bilaga fastställs att de speciella procedurer som beskrivs i artikelns punkt 1, 3 och 4 inte skall tillämpas. I stället skall man följa de procedurer som finns i konventionens artiklar 314, 315 och 316. Proceduren för ändringar i de av konventionens bestämmelser som ute-slutande handlar om området återfinns i artikel 314. Enligt denna procedur skall myndighetens församling efter godkännande av rådet ta ställning till ändringsförslag, som skriftligen framlagts av en deltagande stat. Enligt avtalet kan vidare myndighetens församling efter framställan från rådet, oavsett bestämmelserna i konventionens artikel 314.2, vid varje tillfälle ta upp till revision frågor som omtalas i artikel 155.1. Ändringar som uteslutande berör verksamhet i området, träder enligt artikel 316.5 i kraft för alla deltagande stater ett år efter det att tre fjärdedelar av de deltagande staterna har ratificerat eller biträtt ifråga- varande ändringar. Detta innebär inte någon reell risk att bli bunden av andra staters beslut då ändringar, som nämnts, först skall beslutas i myndighetens församling efter hemställan från rådet, något som till följd av rådets beslutsregler kräver enhällighet. Artikel 155.2 lägger fast de principer, den regim och de övriga villkor som skall beaktas vid revisionen. Bestämmelsen söker i möjligaste mån bevara de huvudprinciper som omfattas av del XI. I punkt 5 fastställs att rättigheter på grund av redan ingångna kontrakt skall respekteras. Kapitel 4. Myndigheten Avsnitt A. Allmänna bestämmelser Artikel 156 Myndigheten upprättades i enlighet med denna artikels punkt 1 vid kon-ventionens ikraftträdande den 16 november 1994. Myndighetens uppgifter beskrivs i del XI och i avtalet och dess säte är enligt punkt 4 förlagt till Kingston, Jamaica. Alla deltagande stater ( jfr artikel 305) är i kraft av punkt 2 medlem-mar av myndigheten. Observatörer vid FN:s tredje havsrättskonferens, som har undertecknat slutakten, har enligt punkt 3 rätt att delta i myndig-hetens verksamhet som observatörer i överenstämmelse med dess regler, föreskrifter och procedurer. Utöver detta har i avtalet öppnats möjlighet till provisorisk tillämpning av avtalet (jfr dess artikel 7). Syftet med denna bestämmelse är att säkra bredast möjliga deltagande i myndighetens arbete under perioden fram tills de stater, som så önskar, har haft erforderlig tid att genomföra respektive lands nationella procedur för tillträde till eller ratifikation av konventionen och avtalet. Provisorisk tillämpning sker i varje givet fall i överensstämmelse med vederbörande stats nationella eller interna lagar och föreskrifter och erbju-der för landet i fråga samma rättigheter och förpliktelser som för andra medlemmar. Provisorisk tillämpning är tidsbegränsad och upphör senast den 16 november 1998. Sverige har av konstitutionella skäl valt att inte tillämpa avtalet provisoriskt och har för närvarande rätt att delta i myndighetens verk-samhet som observatör. Artikel 157 Artikeln anger i punkt 1 att de deltagande staterna skall organisera och kontrollera verksamheten i området genom myndigheten, i synnerhet med avseende på förvaltningen av områdets tillgångar. Detta står i överens-stämmelse med att ingen stat kan kräva eller utöva suveränitet över någon del av området eller dess tillgångar och att myndigheten skall handla på hela mänsklighetens vägnar för såvitt angår områdets tillgångar (Jfr artikel 137.1 och 137.2). Artikelns punkt 2 och avtalets bilaga avsnitt 2.1 begränsar myndighetens befogenheter till vad som uttryckligen åläggs den i konventionen och avtalet samt till vad som i övrigt ligger i överensstämmelse med konventionen och som följer av eller är nödvändigt för utövandet av myndighetens funktioner med hänsyn till verksamheten i området. Enligt punkt 3 är alla medlemmar av myndigheten likställda och enligt punkt 4 skall medlemmarna av hänsyn till övriga medlemmar lojalt upp-fylla sina förpliktelser för att säkra de rättigheter och fördelar, som följer av medlemskapet. Artikel 158 Artikeln fastställer i punkt 1 att myndighetens huvudorgan skall vara en församling, ett råd och ett sekretariat. Denna struktur svarar mot den sedvanliga uppbyggnaden av internationella organisationer. De närmare bestämmelserna för dessa organ finns i artiklarna 139-162 samt 166-169. Vidare skall enligt punkt 2 upprättas ett produktionsföretag med uppgift att ombesörja det direkta genomförandet av verksamheten i området enligt artikel 153 samt transport, viss bearbetning och avsättning av de mine-raler, som utvinns i området (jfr artikel 170.1). I punkt 3 ges myndighetens huvudorgan bemyndigande att upprätta de nödvändiga underorganen. Enligt artikel 163 skall det upprättas två under-organ under rådet, nämligen Kommissionen för ekonomisk planering och Juridiska och tekniska kommissionen. I artiklarna 164 och 165 lämnas föreskrifter om bemanningen och arbetsuppgifterna för dessa två under-organ. Enligt avtalets bilaga avsnitt 9 skall det vidare upprättas en finans- kommitté för att uppfylla kravet i konventionens artikel 162.2 y, om upprättande av ett underordnat organ med syfte att behandla finansiella frågor. Med hänsyn till det övergripande målet att minimera de deltagande staternas kostnader skall alla de organ och underorgan som upprättas under hänvisning till konventionen och avtalet (avsnitt 1.2 i avtalets bilaga) vara kostnadseffektiva. Denna princip skall även gälla för antalet möten och dessas varaktighet. Härutöver gäller att upprättandet av myndighetens organ och under- organ och dessas funktioner skall ske endast i den mån de kommer att fylla ett funktionellt behov i takt med utvecklingen av verksamheten i området. Detta innebär att församlingen under den inledande fasen fram till det djuphavsutvinning av mineraler blivit aktuell endast bör samman- träda i den omfattning som nödvändiggörs av de uppgifter som måste genomföras. Artikelns punkt 4 fastställer att vart och ett av myndighetens huvud-organ och företaget skall självständigt svara för utövandet av deras upp-gifter och funktioner. Företaget har i viss omfattning tillagts en själv-ständig status i förhållande till myndighetens huvudorgan. Till följd av avtalets bilaga avsnitt 1.4, skall myndighetens funktioner under den första tiden efter konventionens ikraftträdande utföras av församlingen, rådet, sekretariatet, den juridiska och tekniska kommissio-nen och finanskommittén. De funktioner som givits kommissionen för ekonomisk planering skall utföras av den juridiska och tekniska kom-missionen tills rådet träffar ett annat avgörande eller tills den första arbetsplanen för områdets utnyttjande godkänts. Under tiden mellan konventionens ikraftträdande och godkännandet av den första arbetsplanen, skall myndigheten enligt avtalets bilaga avsnitt 1.5 a-k koncentrera sig kring ett antal verksamhetsområden. Dessa omfattar i huvudsak behandling av ansökningar om godkännande av arbetsplaner och därefter övervakning av dessa, genomförande av beslut som fattats av den förberedande kommissionen. Myndigheten skall genomföra regelbundna analyser av förhållandena på världsmarknaden för metaller samt göra studier av eventuella ekonomiska följder av mineralproduktion i området för de landbaserade producenter av mineral som sannolikt kommer att drabbas hårdast. Vidare skall myndigheten anta sådana regler, föreskrifter och förfaran- den som krävs för verksamheten i området allteftersom den utvecklas. Oavsett bestämmelserna i konventionens bilaga III artikel 17.2 b och c, skall sådana regler, föreskrifter och förfaranden ta hänsyn till villkoren i avtalet, den ytterligare förseningen i affärsmässig gruvdrift på djuphavs-bottnen samt den sannolika arbetstakten i området. Myndigheten skall vidare anta regler, föreskrifter och förfaranden som inkorporerar tillämpliga standarder för skydd och bevarande av den marina miljön, främja marinvetenskaplig forskning avseende verksam- heten i området samt på lämpligt sätt bearbeta reglerna, föreskrifterna och förfarandena för utvinning, inklusive sådana som avser skyddet och bevarandet av den marina miljön. Avsnitt B. Församlingen Artikel 159 Denna artikel anger församlingens sammansättning samt procedurregler och omröstningsförfaranden. Först och främst anges att församlingen är myndighetens högsta organ (jfr artikel 160). Vidare fastställs bl.a. att vad avser sammansättningen skall församlingen bestå av alla myndighetens medlemmar. Varje medlem har en representant i församlingen, vilken kan åtföljas av suppleanter och rådgivare. Församlingen skall hålla ordinarie årsmöten. Församlingen är beslutsför när en majoritet av dess medlemmar är närvarande. Varje församlingsmedlem har en röst. I avtalets bilaga avsnitt 3.2, anges att besluten i myndighetens organ i regel bör vara enhälliga. Om alla försök att uppnå enhällighet har uttömts skall beslut i församlingen rörande procedurfrågor fattas med enkel majoritet av närvarande röstande medlemmar (jfr artikel 159.7), och två-tredjedels majoritet av de närvarande och röstande medlemmarna vid beslut i sakfrågor, under förutsättning att denna majoritet utgör majoritet av de medlemmar som deltar i församlingen (jfr punkt 8). Vid tvekan huruvida en fråga är en sakfråga, skall den behandlas som en sakfråga om inte församlingen bestämmer något annat med den majoritet som krävs för beslut i sakfrågor (jfr punkt 8). Genom avtalet har rådet fått en mer framträdande roll i förhållande till församlingen. I avtalets bilaga avsnitt 3.4 stadgas att församlingens beslut i frågor där även rådet har kompetens eller i frågor av administrativ, budgetär eller ekonomisk art, skall grundas på rådets rekommendationer. Vidare stadgas att om församlingen inte godtar dessa rekommendationer, skall den återförvisa ärendet till rådet för vidare överväganden. Rådet skall då på nytt överväga frågan mot bakgrund av församlingens synpunkter. Denna bestämmelse tar sikte på att förhindra att församlingen fattar beslut i strid med enskilda statsgrupperingars vitala intressen (jfr artikel 161). När minst en fjärdedel av myndighetens medlemmar ställer en skriftlig begäran till ordföranden för rådgivande yttrande huruvida förslag i något ärende som församlingen handlägger överensstämmer med konventionen, skall församlingen uppmana den internationella havsrättsdomstolens avdel-ning för havsbottentvister att avge ett rådgivande yttrande i frågan (jfr punkt 10). Artikel 160 Denna artikel rör församlingens kompetens och uppgifter. Församlingen ges betydande självständig kompetens. Vidare fastställs att församlingen är myndighetens högsta organ samt att myndighetens övriga organ är ansvariga gentemot församlingen. I artikelns punkt 2 a-n specificeras närmare församlingens övriga kompetens och uppgifter. Viktigt är att församlingens kompetens i för-hållande till rådet väsentligen har modifierats genom avtalet. I punkt 2 a anges att församlingen utser rådets medlemmar i enlighet med artikel 161. Regleringen av rådets sammansättning har emellertid omformulerats genom avtalets bilaga avsnitt 3.15. Bestämmelserna i konventionens arti-kel 161.1 skall inte gälla (jfr avtalets bilaga avsnitt 3.16). I punkt 2 b, c och d anges att församlingen utser generalsekreterare bland de kandidater som rådet föreslår. På rådets rekommendation utser församlingen med-lemmar till företagets styrelse och generaldirektör samt upprättar sådana underorgan som den finner nödvändiga för att kunna fullgöra sina upp-gifter (jfr artikel 158.3). I punkt 2 e anges att församlingen har kompetens att fastställa medlemmarnas ekonomiska bidrag till myndighetens admi-nistrativa budget. Den närmare regleringen är ändrad genom avtalets bilaga avsnitt 1.14. Församlingen har vidare till uppgift att behandla generella frågor som uppstår i förbindelse med verksamheten i området, framförallt vad gäller utvecklingen av folkrätten, främjandet av internationellt samarbete samt behandling av problem som uppstår för utvecklingsländer, främst vad avser kustlösa stater och geografiskt missgynnade stater. Församlingen har dessutom en plikt att upprätta ett ersättningssystem eller andra bistånds-åtgärder för ekonomisk anpassning (jfr avtalets bilaga avsnitt 7 och kon-ventionens artikel 151.10). Avsnitt C. Rådet Hela avsnittet skall tolkas enligt avtalets bilaga avsnitt 3. Dessutom utgår delar av enskilda artiklar. I artikel 161 utgår hela punkt 1 enligt avtalets bilaga avsnitt 3.16. Vidare utgår artikelns punkt 8 b-c enligt avtalets bilaga avsnitt 3.8. I artikel 162 utgår punkt 2 j (inklusive i-ii) enligt avtalets bilaga avsnitt 3.11 b. Artikelns punkt 2 q utgår enligt avtalets bilaga avsnitt 6.7. Artikelns punkt 2 n tolkas enligt avtalets bilaga avsnitt 7.2, och artikelns punkt 2 y tolkas enligt avtalets bilaga avsnitt 9.9. Artikel 164.2 d tolkas enligt avtalets bilaga avsnitt 7.2. I artikel 165 utgår punkt 2 n enligt avtalets bilaga avsnitt 6.7. Artikel 161 I avtalets bilaga avsnitt 3.15 anges att rådet skall bestå av 36 av myndighetens medlemmar som valts av församlingen i enlighet med en fastställd ordning som i stort går ut på följande: a) fyra medlemmar enligt konsumtions- och importkriterier, b) fyra medlemmar av de åtta stater som gjort de största investeringarna, c) fyra medlemmar från de stater som är stora nettoexportörer av de mineralgrupper som skall utvinnas från området, d) sex medlemmar i gruppen „utvecklingsländer„ som representerar spe- ciella intressen, däribland stater med stor befolkning, kustlösa stater, geografiskt missgynnade stater och de minst utvecklade staterna, e) arton medlemmar valda så att de representerar en jämn geografisk fördelning av platserna i rådet som helhet (fördelas på kategorierna Afrika, Asien, Östeuropa, Latinamerika och Karibien samt Västeuropa och andra). Enligt artikelns punkt 2 a-c fastställs att vid val av rådsmedlemmar skall församlingen trygga att kustlösa stater, geografiskt missgynnade stater och kuststarer, i det senare fallet särskilt utvecklingsländer, blir represen- terade i rimlig proportion till sin representation i församlingen. Vid uppdelningen av rådets medlemmar i fem grupper åsyftas en avbalan- sering av geografiska intressen mot vissa gruppers särintressen vid omröstningar. Man har vid uppdelningen valt att särskilt tillgodose de stora industriländerna, de största investerarna i djuphavsutvinning, de stora mineralproducenterna samt utvecklingsländerna. Rådets medlemmar skall väljas för fyra år och kan omväljas (jfr punk-terna 3 och 4). Vidare skall rådet mötas minst tre gånger om året (jfr punkt 5). Rådet är beslutsmässigt när en majoritet av dess medlemmar är närvarande (jfr punkt 6). Varje rådsmedlem har en röst (jfr punkt 7). I artikelns punkt 8 a samt d-g anges beslutsordningen för dels procedur- frågor dels sakfrågor. Där anges också den närmare innebörden av begreppet „konsensus„ samt vad som skall gälla ifall tvivel uppstår huruvida en fråga är en procedurfråga eller sakfråga (jfr närmare punkt 8 a och d-g). Artikelns punkt 9 anger att rådet skall fastställa ett tillväga-gångssätt som gör det möjligt för en medlem av myndigheten som inte är representerad i rådet att sända en representant till ett rådsmöte under särskilda förutsättningar. Generellt skall rådets avgöranden träffas med konsensus (jfr avtalets bilaga avsnitt 3.2). Frågor om skydd för utvecklingsländer mot ogynnsamma verkningar i form av prisändringar och ändrade avsättningsmöjligheter på grund av utbud av mineral från området, frågor om framställningar till försam- lingen angående myndighetens regler samt frågor om ändringar av del XI skall avgöras med konsensus. Artikel 162 I denna artikel fastställs rådets kompetens och uppgifter. I punkt 1 stadgas att rådet är myndighetens verkställande organ. Vidare anges att rådet har befogenhet att, i enlighet med av församlingen angivna allmänna riktlinjer, fastställa de särskilda principer som myndigheten skall följa i varje fråga eller ärende som faller inom dess kompetensområde. Enligt punkt 1 är rådet underordnat församlingen. Genom avtalet har denna kompetensfördelning emellertid modifierats något. Avtalets bilaga avsnitt 3.1 och avsnitt 3.4 stadgar att myndighetens allmänna policy skall fastställas av församlingen i samråd med rådet. Församlingens beslut i frågor där även rådet har kompetens eller i någon administrativ, budgetär eller ekonomisk fråga, skall grundas på rådets rekommendationer. Om församlingen inte godtar rådets rekommendation i någon fråga, skall den återvisa ärendet till rådet för ytterligare över-vägande. Härvid skall rådet på nytt överväga frågan mot bakgrund av de synpunkter som församlingen uttryckt. Denna bestämmelse är instiftad i syfte att ge industriländerna och mineralproducenterna ett ökat inflytande över myndighetens beslut. Rådets särskilda kompetensområden anges i artikelns punkt 2 a-i, k-p samt r-z (jfr inledningen till detta avsnitt). Rådet skall bl.a. övervaka och samordna genomförandet av bestäm- melser som faller inom myndighetens kompetensområde (jfr a) och föreslå församlingen en kandidatlista för valet av generalsekreterare (jfr b). Rådet skall vidare rekommendera församlingen kandidater för valet av styrelse-medlemmar i företaget och val av generaldirektör (jfr c), upprätta nödvändiga underorgan (jfr d och avtalets bilaga avsnitt 1.4) samt anta sin egen arbetsordning (jfr e). Med förbehåll för församlingens godkännande, kan rådet för myndighetens räkning och inom dess kompetensområde ingå avtal med internationella organisationer (jfr f). Rådet har även befogenheter att granska företagets rapporter och översända dem till församlingen med sina rekommendationer (jfr g och avtalets bilaga avsnitt 1.15), förelägga församlingen årliga rapporter och sådana särskilda rapporter som församlingen begär (jfr h) samt utfärda direktiv för företaget enligt konventionens artikel 170 (jfr i). Artikelns punkt 2 j i och ii utgår enligt avtalets bilaga avsnitt 3. 11 b. Rådet skall godkänna arbetsplaner som lagts fram för företaget enligt konventionens bilaga IV artikel 12 (jfr k). Procedurreglerna i avtalets bilaga avsnitt 3.11 a, skall gälla eftersom konventionens artikel 162.2 j utgått. Vidare skall rådet utöva kontroll över verksamheten i området (jfr l), samt skydda utvecklingsländer mot ogynnsamma ekonomiska verk-ningar i enlighet med konventionens artikel 150 h. Rådet har dessutom kompetens i frågor avseende ekonomiskt bistånd enligt artikel 151.10. Artikelns punkt 2 n skall tolkas enligt avtalets bilaga avsnitt 7.2. Enligt punkt 2 o i skall rådet framställa rekommendationer till försam-lingen om regler, föreskrifter och procedurer avseende en rättvis fördel-ning av finansiell och annan ekonomisk behållning av verksamhet inom området (jfr artikel 160.2 f i). Rådet har kompetens att på myndighetens vägnar föra talan vid Havsrättsdomstolens avdelning för havsbottentvister (jfr punkt 2 u och v), utfärda order i krissituationer, särskilt vad gäller förebyggande av skador på den marina miljön (jfr punkt 2 w) samt underkänna att vissa områden får utnyttjas av entreprenörer eller företaget, när vägande bevis visar risk för allvarlig skada på den marina miljön (jfr punkt 2 x). Artikelns punkt 2 y skall tolkas enligt avtalets bilaga avsnitt 9.9, vilken stadgar att kravet i artikelns punkt 2 y att upprätta ett dotterorgan som handhar ekonomiska frågor skall anses uppfyllt genom upprättandet av en ekonomisk kommitté i enlighet med avsnitt 9. Slutligen har rådet kompetens att upprätta lämpliga mekanismer för ledning och kontroll av verksamheten inom området (jfr punkt 2 z). Artikel 163 Artikeln fastställer att det skall upprättas två organ under rådet, dels en kommission för ekonomisk planering, dels en juridisk och teknisk kom-mission. Dessa organ skall bestå av 15 medlemmar (jfr punkt 2). Vid val av kommissionernas medlemmar skall hänsyn tas till geografisk fördel-ning (jfr punkt 4). Medlemmarna väljs för en femårsperiod (jfr punkt 6). Kommissionernas medlemmar skall arbeta enligt rådets riktlinjer och myndighetens regler, föreskrifter och procedurer (jfr punkt 9-13). Enligt avtalets bilaga avsnitt 9 skall det upprättas en ekonomisk kom-mitté (jfr artikel 162.2 y). Artikel 164 Artikeln anger kompetens- och verksamhetsområde för Kommissionen för ekonomisk planering. I punkt 2 anges bl.a. att kommissionen skall följa utvecklingen av utbud, efterfrågan och priser på mineral som kan utvinnas inom området, samt föreslå rådet kompensationssystem för ekonomisk anpassning för ut-vecklingsländer vid föreläggande inför församlingen enligt artikel 151.10 (jfr avtalets bilaga avsnitt 7). Artikel 165 Artikeln anger kompetens- och verksamhetsområde för den Juridiska och tekniska kommissionen. I punkt 2 anges bl.a. att kommissionen skall, på rådets begäran, övervaka verksamheten inom området, göra miljökonse-kvensvärderingar av verksamheten inom området samt granska formella skriftliga arbetsplaner för verksamheten inom området enligt artikel 153.3 (jfr b). Artikelns punkt 2 n utgår enligt avtalets bilaga avsnitt 6.7. Avsnitt D. Sekretariatet Artikel 166 Artikeln stadgar bl.a. att myndighetens sekretariat skall ledas av en gene- ralsekreterare (jfr punkterna 1 och 3). Generalsekreteraren väljs av för- samlingen för en fyraårsperiod bland kandidater som rådet har föreslagit. Generalsekreteraren kan omväljas (jfr punkt 2). Artiklarna 167-169 Artikel 167 rör kompetensen för myndighetens personal. Artikel 168 anger sekretariatets internationella karaktär. Här betonas särskilt att sekre- tariatets personal skall stå fria gentemot regeringar och andra källor utanför myndigheten samt att personalen inte får ha egna ekonomiska intressen i någon verksamhet inom området. Artikel 169 anger i huvud- sak att generalsekreteraren, i frågor inom myndighetens kompetens-område, har behörighet att ingå avtal om samråd och samarbete med internationella och icke-statliga organisationer efter godkännande av rådet. Avsnitt E. Företaget Artikel 170 Avsnittet består endast av artikel 170, som skall tolkas och tillämpas i enlighet med avtalets bilaga avsnitt 2 (jfr avsnitt 2.6).Artikeln anger före- tagets huvudsakliga verksamhetsområde. I punkt 1 stadgas att företaget är det organ under myndigheten som direkt skall driva verksamhet inom området. I punkt 2 hänvisas till konventionens bilaga IV (företagets stad-ga) som fastställer dess rättshandlingsförmåga. Avtalets bilaga avsnitt 2 tar i huvudsak sikte på den verksamhet som skall bedrivas innan företaget formellt kan börja driva egen verksamhet. Här stadgas bl.a. att myndig-hetens sekretariat skall fullgöra företagets uppgifter i detta hänseende. Avsnitt F. Myndighetens finansiella ställning I detta avsnitt påverkas samtliga artiklar, utom artikel 175, av avtalet. Artikel 171 f skall tolkas enligt avtalets bilaga avsnitt 7.2. Artikel 172 bör jämföras med avtalets bilaga avsnitt 9.7 c. Artikel 173.2 c skall tolkas enligt avtalets bilaga avsnitt 7.2. Artikel 174.1 utgår enligt avtalets bilaga avsnitt 1.14. Artikel 171 Artikeln innehåller bestämmelser om myndighetens finansiella medel. Under artikel 171 a anges bl.a. att myndighetens medel omfattar fast-ställda bidrag från myndighetens medlemmar enligt artikel 160.2 e (jfr dock avtalets bilaga avsnitt 9.7 b). Vidare anges att myndighetens medel bl.a. omfattar medel som myndigheten mottagit i samband med verksam-het inom området (jfr b), som överförts från företaget (jfr c), frivilliga bidrag från medlemmar (jfr e) samt inbetalningar till en ersättningsfond (jfr f). Myndigheten får inte uppta lån till finansiering av sina administra-tionsutgifter (jfr d med avtalets bilaga avsnitt 1.14). Artikel 172 Artikeln ålägger generalsekreteraren att utarbeta förslag till myndighetens årsbudget. Rådet skall därefter behandla och förelägga församlingen den föreslagna årsbudgeten med hänsyn till rekommendationer från den Ekonomiska kommittén, i enlighet med bestämmelserna i avtalets bilaga avsnitt 9.7 c. Artikel 173 Artikeln anger riktlinjer för handhavande av myndighetens utgifter. I punkt 2 anges att myndighetens medel i första hand skall användas till att täcka dess administrationsutgifter. De medel som därefter återstår kan bl.a. användas till fördelning enligt artikel 140 och artikel 160.2 g för finansiering av företagets verksamhet enligt artikel 170.4, eller för att kompensera utvecklingsländer enligt artikel 151.10 och artikel 160.2 l (jfr avtalets bilaga avsnitt 7.2). Artikel 174 Artikelns punkt 1 utgår enligt avtalet (se detta avsnitts inledning). Myndigheten är genom avtalets bilaga avsnitt 1.14 förhindrad att utöva den befogenhet som anges i artikelns punkt 1. Församlingen skall enligt artikelns punkt 2 fastställa gränserna för myndighetens befogenhetet att uppta lån efter rekommendationer från rådet och den ekonomiska kommittén (jfr artikel 160.2 f och avtalets bilaga avsnitt 9.7). I punkt 4 stadgas att konventionsstaterna inte är ansvariga för myndighetens skulder. Artikel 175 Myndighetens handlingar, räkenskaper och konton, inklusive dess års- redovisning, skall årligen revideras av en oavhängig av församlingen utsedd revisor. Avsnitt G. Rättslig status, privilegier och immunitet Artiklarna 176-183 Artikel 176 fastställer att myndigheten är en internationell juridisk person. Artikel 177 anger att för att myndigheten skall kunna fullgöra sina uppgifter skall den på alla konventionsstaters territorium åtnjuta de privilegier och den immunitet som fastställs i detta avsnitt. Hänvisning ges till konventionens bilaga IV artikel 13 vilken anger företagets rättsliga ställning, privilegier och immunitet. Artikel 178 rör rättslig immunitet; artikel 179 rör immunitet i fråga om husrannsakan och varje form av tvångsåtgärd; artikel 180 rör undantag från restriktioner, reglering, kontroll och moratorium; artikel 181 rör myndighetens arkiv och officiella meddelanden; artikel 182 rör privilegier och immunitet för vissa personer knutna till myndigheten och artikel 183 rör befrielse från skatter och tullavgifter. Dessa bestämmelser föranleder lagstiftning (se avsnitt 6.10). Avsnitt H. Tillfälligt upphävande av medlemmars rättigheter och privilegier Artiklarna 184-185 Artikel 184 rör tillfälligt upphävande av rösträtten för en konventionsstat som ligger efter med betalningar av sina finansiella bidrag till myndig- heten, om det resterande beloppet uppgår till eller överskrider bidrags- summan för de två senaste åren. Församlingen kan dock under vissa förutsättningar tilldela staten rösträtt ändå. Artikel 185 rör tillfälligt upphävande av rättigheter och privilegier som följer av medlemskapet, då en konventionsstat bl.a. grovt och oupp- hörligen har brutit mot bestämmelserna i konventionens del XI. Över- trädelsen skall dock först vara fastslagen av Havsrättsdomstolens avdel-ningen för havsbottentvister. Kapitel 5. Biläggande av tvister och rådgivande yttranden Artikel 186 Artikeln anger att upprättandet av en avdelning för havsbottentvister i Havsrättsdomstolen samt dess kompetens skall regleras av bestämmel- serna i detta kapitel samt i konventionens del XV och bilaga VI. Artiklarna 187 och 188 Artikel 187 stadgar att avdelningen för havsbottentvister, i enlighet med del XI och tillhörande bilagor, har jurisdiktion i tvister beträffande verk-samhet inom området. Artikeln anger därefter vilka kategorier av tvister det gäller. Artikel 188 anger i vilka fall tvister kan hänskjutas till en särskild avdelning av Havsrättsdomstolen eller en tillfällig avdelning inom avdel-ningen för havsbottentvister eller till bindande skiljeförfarande. Artikel 189 Artikeln stadgar att domstolens avdelning för havsbottentvister saknar jurisdiktion när det gäller hur myndigheten utövar sin diskretionära kompetens enligt del XI. Vidare stadgas bl.a. att avdelningen för havs-bottentvister inte i något fall får ersätta myndighetens prövning. Artikel 190 Artikeln reglerar sponsrande konventionsstaters deltagande i och närvaro vid rättsliga förhandlingar i Havsrättsdomstolens avdelning för havs-bottentvister. Artikeln hänvisar till tvister omnämnda i artikel 187. Artikel 191 Artikeln stadgar att Havsrättsdomstolens avdelning för havsbottentvister skall, på begäran av församlingen eller rådet, avge rådgivande yttranden i rättsfrågor som uppstår inom ramen för deras verksamhet (jfr artikel 159.10). 5.12 Del XII (artiklarna 192-237) Skydd och bevarande av den marina miljön Havsrättskonventionen kallas ofta för den mest omfattande miljökonven- tionen som hittills fullbordats. Detta synsätt speglar väl konventionens ambitionsnivå att återge regler som, både genom sitt materiella innehåll och sina hänvisningar till de lösningar som kan uppnås i särskilda fora, inrymmer det mesta som åstadkommits i fråga om konventioner om havsmiljön. Redan i konventionens inledning erkänner konventionsstater-na det önskvärda i att bl.a. skydda och bevara den marina miljön. Del XII kan sägas utgöra ett numera folkrättsligt accepterat övergri- pande regelverk i fråga om det marina miljöskyddet. Alla internationella överenskommelser i framtida frågor om den marina miljön, oavsett om det är globala eller regionala överenskommelser, kommer att styras av bestämmelserna i del XII, i den meningen att det får anses oacceptabelt för någon stat att ikläda sig förpliktelser som strider mot bestämmelserna i del XII eller de principer som ligger till grund för dessa bestämmelser. Genom del XII har konventionsstaterna tagit på sig skyldigheten att värna den marina miljön och kan göras ansvariga för att inte i tillräcklig omfattning ha ingripit för att motverka följderna av en havsförorening i de områden där staterna får utöva sina suveräna rättigheter. Staterna är förpliktade att i största möjliga utsträckning vidta åtgärder för att reducera utsläppen både från landbaserade källor och andra källor som kan förorsaka föroreningar. Av naturliga skäl avser bestämmelserna främst kuststater och flaggstater, men motsvande skyldigheter gäller för alla stater som utövar verksamhet i det s.k. området (havsbottnen och dess underlag utanför gränserna för nationell jurisdiktion). En stat kan vidare i egenskap av „hamnstat„ inleda rättsliga förfaranden mot fartyg och befälhavare som har anlöpt hamn även för de fall förorening har skett inom ett område utanför statens jurisdiktion. Huvudansvaret för den marina miljövården när det gäller att skydda och bevara bestående värden ligger hos kuststaten, som naturligtvis har ett särskilt intresse i dessa frågor. De stater som kan tillgodogöra sig levande och icke- levande tillgångar inom sitt sjöterritorium och ekonomiska zon har ålagts en motsvarande skyldighet att skydda och bevara den marina miljön. Det kan noteras hur konventionen vidgar ansvaret i enlighet med den moderna miljörätten till att omfatta en skyldighet för staterna att se till att föroreningar inte får bekämpas på ett sätt som resulterar i att skadan eller riskerna förflyttar sig från ett område till ett annat, eller att föroreningen övergår från en skadlig typ till en annan (jfr artikel 195). Även när det gäller att förutse effekterna av en planerad verksamhets påverkan på den marina miljön och skyldigheten att sprida denna information till andra länder (artiklarna 205 och 206), har konventionen fått en påtagligt modern utformning som folkrättsligt kodifierar viktiga principer på miljörättens område, och som gör framförallt kuststatens ansvar mycket tydligt i detta avseende. Den för konventionen så viktiga balansen mellan flaggstater och kust-stater kommer tydligt till uttryck i de regler som gäller föroreningar från fartyg. På motsvarande sätt som flaggstaten kan reglera förhållandena ombord på ett fartyg kan kuststaten genom sin suveränitet över sitt sjö-territorium och sina suveräna rättigheter och jurisdiktion inom den ekono-miska zonen införa nödvändiga regler för att motverka föroreningar inom dessa havsområden. De senaste decenniernas utveckling har lett till att kuststater i allt mindre utsträckning vill tillerkänna flaggstater suveräna rättigheter i de fall kuststaternas miljöintressen hotas av fartygstrafik. I konventionen har konflikten lösts upp på det sättet att utifrån en målsättning att minska, hindra och kontrollera föroreningar från fartyg skall staterna genom behöriga internationella organisationer, dvs. IMO, eller vid en allmän diplomatkonferens, fastställa internationella regler som löser frågan.Konventionen betonar flaggstatens ansvar och ger ett antal vägledande bestämmelser. Flaggstaten skall införa lagar och andra bestämmelser vilka som minimum skall motsvara de internationella reglerna på området (jfr artikel 211.2). Flaggstaten har vidare ett direkt ansvar för de fartyg som för dess flagg när det gäller fartygets konstruktion, utrustning och bemanning för att förhindra havsföroreningar (jfr artikel 94 och 194.3 b). Dessutom har befälhavaren på fartyget skyldighet att efter begäran infor-mera kuststaten om särskilt angivna frågor (jfr artikel 211.3). Flaggstatens skyldighet begränsas dock av att kuststaterna inte kan gå längre i sina krav än vad folkrättsliga regler, särskilt bestämmelsen om s.k. oskadlig genomfart, medger. Genom ett särskilt angivet förfarande (jfr artikel 211.6 a-c) får kuststaten på grund av ekologiska eller oceanogra-fiska förhållanden begränsa fartygstrafiken utöver fastlagda internationella normer för att skydda områden som är belägna inom sjöterritoriet eller den ekonomiska zonen. I fråga om möjligheterna till rättsliga ingripanden mot fartyg som förorenar havsmiljön balanseras flaggstatens, hamnstatens och kuststatens intressen mot varandra. Flaggstaten skall, med vissa begränsningar, vid överträdelse av de fastlagda reglerna till skydd för den marina miljön påbörja en utredning oberoende av var överträdelsen ägt rum, och andra stater skall efter en berättigad begäran från flaggstaten bistå denna i dess utredning (jfr artikel 217). Hamnstaten får i enlighet med internationella regler företa undersökningar av ett fartyg som frivilligt anlöpt hamn för att på så sätt säkra bevisning (jfr artikel 218). Kuststaten har på motsvarande sätt som för flaggstaten getts omfattande befogenheter att ingripa när dess suveräna rättigheter hotas. De befogenheter som kuststaten har innefattar direkta ingripanden och kan vara av ren polisiär karaktär (jfr artikel 220). Konventionen har därför försetts med ett särskilt avsnitt i del XII i vilket ges regler som avser att garantera att också rimliga hänsyn tas till flaggstatens intressen (jfr framförallt artiklarna 226, 227 och 228). Hänsynen till miljön har inte begränsats till del XII, utan de materiella regler om miljöskydd som återfinns där speglas i andra delar av konven- tionen som ett genomgående tema genom hänvisningar antingen till kon-ventionen som sådan eller till allmänt accepterade folkrättsliga regler. De för folkrätten centrala reglerna om oskadlig genomfart (jfr artikel 17-26) gäller således inte för ett utländskt fartyg som inom territorialhavet medverkar till en uppsåtlig och allvarlig förorening i strid med konven-tionen, dvs. i de fall genomfarten har genomförts på ett sätt som strider mot reglerna i del XII. Konventionen medger vidare kuststaten möjlighe-ter att införa nationella regler till skydd för miljön i fall av oskadlig genomfart i enlighet med folkrätten, och ålägger utländska fartyg att iaktta dessa regler. Det bör vidare noteras att särskilda regler gäller för atom-drivna fartyg eller fartyg som har särskilt farlig last vid oskadlig genom-fart. Då konventionens regelsystem genom sin uppbyggnad är föremål för en fortgående förnyelse genom beslut i andra organ har ett samlat folkrätts-ligt system tillskapats i fråga om det marina miljöskyddet. Med den valda tekniken, och framför allt av det faktum att ett stort antal länder har för-bundit sig att följa systemet, kommer konventionen att för lång tid framåt utgöra den folkrättsliga grunden för staters rättigheter och skyldigheter i förhållande till den den marina miljön. Kapitel 1. Allmänna bestämmelser Artiklarna 192-196 Kapitlet anger grundförutsättningarna för övriga bestämmelser i del XII. Artikel 192 fastställer staters fundamentala skyldighet att skydda och bevara den marina miljön. I artikel 193 erkänns staters suveräna rätt att utvinna sina naturtillgångar enligt sin miljövårdspolitik och i enlighet med sina förpliktelser att skydda och bevara den marina miljön. Artikel 194 fastställer skyldigheten för stater att vidta alla nödvändiga åtgärder förenliga med konventionen för att förhindra, minska och kontrollera marina föroreningar från varje källa. Vidare stadgas att stater har en skyldighet att säkerställa att verksamhet under deras jurisdiktion eller kontroll bedrivs på sådant sätt att denna verksamhet inte genom förorening förorsakar skada för andra stater och deras miljö, samt att förorening till följd av olyckor eller verksamhet under deras jurisdiktion eller kontroll inte sprids bortom de områden över vilka de utövar suveräna rättigheter i enlighet med konventionen. I artikelns punkt 3 anges att de åtgärder som vidtas enligt del XII skall omfatta alla källor som medför förorening av den marina miljön. I punkt 3 a-d ges vidare en specificering av de föroreningskällor dessa åtgärder riktas mot; utsläpp från landbaserade källor, utsläpp från eller genom atmosfären, förorening genom dumpning, förorening från fartyg, förore-ning från anläggningar som används vid verksamhet på havsbottnen samt förorening från andra anläggningar som bedriver verksamhet i den marina miljön. Artikel 195 anger skyldighet för stater att inte överföra skada eller risk eller omvandla en form av förorening till en annan. I artikel 196 stadgas skyldighet för stater att, vid användning av teknologi eller införande av främmande eller nya arter till en särskild del av den marina miljön som kan medföra betydande och skadliga förändringar, vidta alla nödvändiga åtgärder för att förhindra, minska och kontrollera förorening. Kapitel 2. Globalt och regionalt samarbete Artiklarna 197-201 Detta kapitel stadgar skyldighet för stater att samarbeta globalt och regionalt, direkt eller genom behöriga internationella organisationer, vid utarbetandet av internationella regler. Hänsyn skall tas till speciella regionala särdrag. Vidare skall stater underrätta berörda stater om över-hängande eller faktisk skada, upprätta katastrofplaner för bekämpning av föroreningar i berörda områden samt samarbeta direkt eller genom behö-riga internationella organisationer för att främja studier, forsknings-program och utbyte av information (jfr även artikel 242). Stater skall samarbeta i syfte att fastställa lämpliga vetenskapliga kriterier för att formulera bestämmelser som syftar till att förhindra, minska och kontrol-lera marina föroreningar. Kapitel 3. Teknisk assistans Artiklarna 202-203 Artiklarna föreskriver främjande av vetenskapligt och tekniskt bistånd till utvecklingsländer. Sådana skall beviljas förmånsbehandling av internatio-nella organisationer beträffande tilldelning av lämpliga medel och tekniskt bistånd liksom vid utnyttjande av organisationernas specialtjänster. Kapitel 4. Övervakning och miljöbedömning Artiklarna 204-206 Artiklarna förpliktar stater att så långt som möjligt genom erkända veten- skapliga metoder försöka observera, uppskatta, utvärdera och analysera riskerna eller verkningarna av förorening av den marina miljön. I synner-het skall staterna kontinuerligt övervaka verkningarna av all den verksam-het de själva bedriver. Rapporter om resultat skall publiceras eller med lämpliga intervall inlämnas till behöriga internationella organisationer. Stater skall vidare göra bedömningar av möjliga verkningar till följd av viss verksamhet, när de har skälig grund att anta att planerad verksamhet under deras jurisdiktion eller kontroll kan orsaka avsevärd förorening av eller väsentligt och skadligt förändra den marina miljön. Kapitel 5. Internationella regler och nationell lagstiftning för att förhindra, minska och kontrollera förorening av den marina miljön Artikel 207 Artikeln förpliktar stater att anta lagar och förordningar för att förhindra, minska och kontrollera förorening av den marina miljön från landbase- rade källor inklusive floder, flodmynningar, rörledningar och utsläpps- anordningar. Vidare fastställs att stater skall, särskilt genom behöriga internationella organisationer eller vid en diplomatkonferens, försöka fast-ställa globala och regionala regelverk för att hindra, minska och kontrollera marin förorening från landbaserade källor. Hänsyn skall tas till regionala särdrag, utvecklingsländernas ekonomiska förmåga och deras behov av ekonomisk utveckling. De i artikeln nämnda regelverken skall omfatta åtgärder avsedda att i största möjliga utsträckning minimera utsläpp i den marina miljön av giftiga, skadliga eller mycket farliga ämnen, särskilt sådana som inte är nedbrytbara. Artiklarna 208 och 209 Artikel 208 stadgar en skyldighet för kuststater att anta lagar och förord- ningar för att förhindra, minska och kontrollera förorening av den marina miljön, som uppstår genom eller i samband med verksamhet på havs-bottnen under deras jurisdiktion. Denna skyldighet omfattar även föro-reningar från konstgjorda öar, installationer och anläggningar under deras jurisdiktion enligt artiklarna 60 och 80. Artikel 209 anger att internationella regelverk skall fastställas i enlighet med del XI för att förhindra, minska och kontrollera förorening av den marina miljön från verksamhet som bedrivs på havsbottnen utanför grän-serna för nationell jurisdiktion (området). Vidare stadgas att stater skall, med förbehåll för de tillämpliga bestämmelserna i detta kapitel, anta lagar och förordningar för att förhindra, minska och kontrollera förorening av den marina miljön från verksamhet i området, som bedrivs från fartyg, anläggningar, konstruktioner och andra anordningar som antingen för deras flagg eller är registrerade där eller som används för verksamhet under staternas överinseende. Artikel 210 Artikelns punkt 1 stadgar att stater skall anta lagar och förordningar för att förhindra, minska och kontrollera förorening av den marina miljön genom dumpning. Stater har vidare en skyldighet att vidta andra åtgärder som kan vara nödvändiga för att förhindra, minska och kontrollera sådan förorening (jfr punkt 2). I punkt 3 anges att sådana lagar, förordningar och åtgärder skall säkerställa att dumpning inte genomförs utan tillstånd från staternas behöriga myndigheter. Det föreligger en skyldighet för stater att söka fastställa globala och regionala regelverk. Dumpning i territorialhavet och den ekonomiska zonen eller på kontinentalsockeln får inte genomföras utan kuststatens uttryckliga förhandsgodkännande. Kuststaten har rätt att tillåta, reglera och kontrollera sådan dumpning efter vederbörligt samråd med andra stater, som på grund av sitt geografiska läge negativt kan komma att beröras (jfr punkt 5). Slutligen stadgar artikeln att nationella lagar, förordningar och åtgärder inte skall ha mindre verkan än globala regler och normer rörande sådan förorening (jfr punkt 6). Artikel 211 Artikelns bestämmelser skall ses i förhållande till de skyldigheter som uppställs i artikel 194.3 b. Artikelns punkt 1 anger den skyldighet stater har att, genom den behö-riga internationella organisationen (här åsyftas IMO) eller vid en allmän diplomatkonferens, fastställa internationella regelverk för att förhindra, minska och kontrollera förorening av den marina miljön från fartyg. Vidare fastställs att, när så är lämpligt, stater skall främja antagandet av farledssystem i syfte att minska risken för olyckor som skulle kunna medföra föroreningar. Punkten 2 fastställer att stater skall anta lagar och förordningar för att förhindra, minska och kontrollera föroreningar från fartyg som för deras flagg eller är registrerade i dessa stater. Lagar och förordningar skall vara minst lika effektiva som allmänt accepterade internationella regler och normer (exempelvis MARPOL). Dessa punkter anger grunden för hantering av föroreningar från fartyg och riktas i första hand mot flaggstaten. Punkt 3 har som sin utgångspunkt hamnstatsregimen, medan punkterna 4, 5 och 6 är specifikt inriktade på kuststatens roll. För förtydligande bör nämnas att, avseende bestäm-melserna i del XII, begreppen flaggstat, kuststat och hamnstat är klassi-ficeringar av en stats befogenheter relaterat till var en förorening eller överträdelse har ägt rum. Punkten 3 rör förhållanden då stater uppställt särskilda villkor för att utländska fartyg skall få tillträde till deras hamnar eller anlöpa deras terminaler utanför kusten (off-shore-terminaler). I regionala samarbets- arrangemang mellan två eller flera kuststater med identiskt uppställda krav kan dessa stater begära att befälhavaren på ett fartyg vid färd i en sådan stats territorialhav lämnar upplysning om huruvida fartyget är på väg till en annan stat i samarbetsarrangemanget samt om fartyget uppfyller de krav som den staten ställer för tillträde till dess hamnar. Den aktuella flaggstaten skall kräva att befälhavaren efterkommer kuststatens begäran om upplysningar.I punkt 3 anges vidare att artikel 211 inte påverkar ett fartygs fortsatta utövande av sin rätt till oskadlig genomfart eller tillämp-ningen av artikel 25.2. Innebörden av punkt 4 är att kuststaters lagar och förordningar för terri- torialhavet avseende föroreningar från fartyg, får inbegripa fartyg som utövar sin rätt till oskadlig genomfart, dock att sådana lagar och förord-ningar, i enlighet med del II kapitel 3, inte får hindra oskadlig genomfart av utländska fartyg. Sådan genomfart är emellertid inte „oskadlig„ vid en gärning som avser uppsåtlig och allvarlig förorening (jfr artikel 19.2 h). Enligt punkt 5 får kuststater, med sikte på den kontroll av efterlevnaden som föreskrivs i kapitel 6 (verkställighet), anta lagar och förordningar rörande förorening från fartyg, då det gäller deras ekonomiska zoner. Dessa föreskrifter skall vara i överensstämmelse med allmänt erkända internationella regler och normer, som fastställts genom behörig inter-nationell organisation (här åsyftas främst IMO) eller vid en allmän diplo-matkonferens. Punkten 6 a-c innehåller bestämmelser för de fall där kuststater på rim-liga grunder kan förmoda att ett bestämt och klart angivet område i deras respektive ekonomiska zoner är ett område som kräver särskilda obliga- toriska åtgärder för att hindra fartygsföroreningar. När de internationella regler och normer som nämns i artikeln inte räcker till för att bemästra särskilda förhållanden i dessa särskilda områden, får kuststaterna konsultera alla andra berörda stater genom behörig organisation (IMO). Kuststaterna skall underrätta organisationen om vilka speciella omständigheter som gäller för området, offentliggöra gränserna för varje sådant område samt ange om kuststaterna ämnar anta ytterligare lagar och förordningar för samma område avseende fartygs-föroreningar. Artikel 212 Enligt denna artikel skall staterna anta lagar och förordningar avseende förorening av den marina miljön från eller genom atmosfären. Dessa föreskrifter skall gälla i staternas luftrum på fartyg som för statens flagg samt på fartyg och luftfartyg som är registrerade i staten. För svenskt vidkommande föranleder bestämmelsen vissa övervägan- den. Beträffande luftfartyg finns bestämmelser i 3 kap. luftfartslagen (1957:297). Enligt dessa bestämmelser skall svenska luftfartyg vara miljövärdiga och ha ett miljövärdighetsbevis när de används vid luftfart. Sverige torde därmed uppfylla artikel 212 vad gäller luftfartyg. När det gäller fartyg däremot, saknas svenska lagregler inom detta område. När vattenföroreningslagen infördes ansågs det inte lämpligt att utvidga lagen så att den även skulle omfatta luftföroreningar från fartyg (prop. 1979/ 80:167 s. 43). Detta ställningstagande baserades på att MARPOL-proto-kollet inte omfattade luftföroreningar. För att göra svensk lag förenlig med bestämmelsen i artikel 212, föreslås att vattenföroreningslagen görs tillämplig även på sjöfartens utsläpp till luften. Kapitel 6. Verkställighet Artiklarna 213-216 avser verkställighet beträffande förorening från land- baserade källor, från verksamhet på havsbottnen, från verksamhet i områ-det och genom dumpning. Artiklarna 217-222 är inriktade på verkstäl-lighet beträffande fartygsförorening. Indelning görs i flaggstats-, hamn-stats- och kuststatsregimer. Artiklarna 213-216 Innebörden i artiklarna 213 och 214 är, vad beträffar förorening från landbaserade källor och från verksamhet på havsbottnen, att staterna skall trygga tillämpningen av de lagar och förordningar som antagits enligt artiklarna 207 och 208. Vad avser förorening från verksamhet i området (artikel 215) skall de regler, förordningar och procedurer som fastställts enligt del XI upprätthållas enligt reglerna i densamma. Verkställighet beträffande förorening genom dumpning stadgas i artikel 216. Lagar och förordningar skall upprätthållas: a) av kuststaten beträffande dumpning inom dess territorialhav eller dess ekonomiska zon eller på dess konti- nentalsockel, b) av flaggstaten beträffande fartyg som för dess flagg eller fartyg eller luftfartyg som står upptagna i dess register, c) av varje stat beträffande lastning av avfall eller annat material inom dess territorium eller vid dess off-shore-terminaler. Artikel 217 Utgångspunkten är att flaggstaten har en skyldighet att tillse att fartyg som för dess flagg eller står upptaget i dess register rättar sig efter tillämpliga internationella regelverk avseende fartygsförorening. Flaggsta-ten skall utfärda lagar och förordningar och vidta andra nödvändiga åtgär-der för att dessa regelverk skall kunna genomföras. Det åvilar flaggstaten ett ansvar för att de upprätthålls oberoende av var en överträdelse äger rum. Artikeln anger vidare vissa krav som skall ställas på fartyg, vilka till stor del överensstämmer med den katalog över förpliktelser som åvilar flaggstaten enligt artikel 94. I punkt 3 stadgas certifieringsskyldigheten för fartyg. Flaggstaten skall tillse att dess fartyg periodvis inspekteras för kontroll av att certifikaten överensstämmer med fartygets skick. Dessa certifikat skall av andra stater godtas som bevis för ett fartygs skick och skall anses ha samma giltighet som de certifikat som dessa stater utfärdar, om det inte föreligger klara skäl att anta att fartygets skick avviker väsentligt från uppgifterna i certifi-katen. Om ett fartyg bryter mot internationellt fastställda regler och normer skall flaggstaten med förbehåll för artiklarna 218, 220 och 228 inleda en utredning och, om det är lämpligt, inleda rättsprocess beträffande den påstådda överträdelsen, oberoende var den ägt rum eller var en eventuell förorening inträffat. Vid sådan utredning får flaggstaten begära bistånd från andra stater. Flaggstaten skall på en stats begäran utreda varje över-trädelse som ett av dess fartyg påstås ha gjort sig skyldigt till. När tillräckliga bevis finns för att en rättsprocess skall kunna inledas, skall sådan ske enligt flaggstatens lagar. Straffpåföljderna i flaggstatens lagar och förordningar skall vara så stränga att de motverkar överträdel- ser, oavsett var dessa äger rum. Artikel 218 När ett fartyg frivilligt befinner sig i en stats hamn eller off-shore-terminal får staten företa undersökning och, om bevismaterialet gör det berättigat, inleda rättsliga åtgärder beträffande varje utsläpp från detta fartyg utanför statens inre vatten, territorialhav eller ekonomiska zon (jfr punkt 1). Utsläppet skall alltså ha skett utanför statens jurisdiktions-område. Utsläpp i hamnstatens territorialhav och ekonomiska zon regleras i artikel 220.1 och faller då under kuststatsregimen. Rättsliga åtgärder enligt artikelns punkt 1 får bara inledas om hamnstaten, flaggstaten eller en stat som har skadats eller löper risk att skadas, har begärt det eller då överträdelsen har medfört eller innebär sannolik risk för förorening av inre vatten, territorialhav eller ekonomisk zon tillhörande den stat som inleder rättsliga åtgärder (jfr punkt 2). I övrigt stadgar artikeln om hamnstatens utredningsplikt och rapporterings-skyldighet. Artikel 219 Artikeln tillerkänner stater (även här i egenskap av hamnstater) rätten att, med förbehåll för reglerna i kapitel 7 (garantier), vidta administrativa åtgärder för att hindra ett fartygs avsegling från dess hamn eller off-shore-terminal, om det kan konstateras att fartyget bryter mot tillämpliga inter-nationella regler och normer om fartygs sjövärdighet och därmed hotar att skada den marina miljön. Artikel 220 Enligt punkt 1 får kuststaten i fråga om fartyg, som frivilligt befinner sig i en hamn eller off-shore-terminal i den staten, inleda rättsligt förfarande med avseende på överträdelser av dess lagar och förordningar som anta-gits i enlighet med konventionen eller tillämpliga internationella regler och normer avseende fartygsförorening, när överträdelsen ägt rum i sta-tens territorialhav eller ekonomiska zon. I fråga om dessa överträdelser ikläder sig alltså staten kuststatskompetens (jfr artikel 218). När det föreligger klara skäl att anta att ett fartyg som navigerar i en stats territorialhav under genomfarten har brutit mot statens lagar och förord-ningar avseende förorening från fartyg, får kuststaten enligt punkt 2, utan förfång för tillämpningen av relevanta bestämmelser i del II kapitel 3, företa inspektion av fartyget för att konstatera överträdelsen. När bevis-materialet berättigar till det, får kuststaten vidta rättsliga åtgärder, inklu-sive kvarhållande av fartyget enligt kuststatens lagar med förbehåll för bestämmelserna i kapitel 7. Befinner sig fartyget under gång i en stats ekonomiska zon eller territorialhav och det föreligger klara skäl anta att fartyget i den ekono-miska zonen har överträtt tillämpliga internationella regelverk avseende fartygsförorening eller statens lagar och förordningar som överensstämmer med sådana internationella regelverk, får kuststaten enligt punkt 3 begära att fartyget lämnar dels information om identitet, registreringshamn, se-naste och nästa anlöpningshamn, dels annan relevant information som be-hövs. Kuststaten får enligt punkt 5 i fall som avses i punkt 3 företa fysisk inspektion av fartyget under förutsättning att överträdelsen har lett till ett betydande utsläpp som har medfört eller hotat medföra betydande förore-ning av den marina miljön. Vidare får kuststaten företa fysisk inspektion om fartyget har vägrat ge information eller lämnat information som uppenbarligen inte överensstämmer med verkliga förhållanden samt att inspektion är påkallad av omständigheterna. När det föreligger klara objektiva bevis för att ett fartyg, som befinner sig under gång i en stats ekonomiska zon eller territorialhav, har begått en överträdelse i den ekonomiska zonen som har lett till ett utsläpp som har medfört avsevärd skada eller hot om avsevärd skada på statens kuster eller därmed sammanhängande intressen eller på tillgångar i statens territorialhav eller ekonomiska zon, får kuststaten enligt punkt 6 inleda rättsligt förfarande mot fartyget i enlighet med sina lagar, inbegripet kvarhållande av fartyget.En förutsättning för detta är att föreliggande bevis motiverar åtgärden. I punkt 7 föreskrivs att en kuststat, som har kvarhållit ett fartyg enligt punkt 6, skall tillåta fartyget att fortsätta sin resa om fartyget har uppfyllt krav på borgen eller annan lämplig säkerhet i enlighet med ett förfarande som har fastställts genom behörig internationell organisation eller avtalats på annat sätt. Punkten 8 föreskriver att bestämmelserna i punkterna 3 och 4-7 gäller även för nationella lagar och förordningar som antagits enligt artikel 211.6. Här bör även påpekas att, enligt artikel 233, inget i kapitel 5 och 6 påverkar den rättsliga regimen för sund som används för internationell sjöfart. Artikel 233 gäller verkställighet av lagar och förordningar rörande transitpassage, i enlighet med bestämmelserna i artikel 42 (i viss mån även tillämpliga på arkipelagiska farleder enligt artikel 54). Bestämmelsen i artikelns punkt 2 kräver lagstiftningsåtgärder (se avsnitt 6.3). Beträffande bestämmelserna i artikelns punkt 3 och 5 om inspektion i anledning av misstanke om utsläpp i den ekonomiska zonen, regleras dessa fall i 6 kap. 2 a § lagen (1980:424) om åtgärder mot vatten-förorening från fartyg. Denna paragraf infördes i samband med att Sverige inrättade en ekonomiska zon. I förarbetena (prop. 1992/93:54 s. 59) an-gavs att paragrafen närmast anslöt till konventionens artikel 220. Artiklarna 221 och 222 Artikel 221 föreskriver om åtgärder för att undvika förorening som härrör från sjöolyckor. Artikel 222 stadgar om verkställighet av regler som gäller förorening från eller genom atmosfären. Kapitel 7. Garantier Detta kapitel innehåller bestämmelser om garantier, dvs. regler som utgör skydd för den som blir föremål för verkställighetsåtgärder. Artikel 223 Artikeln avser åtgärder för att underlätta rättsliga förfaranden. När det gäller rättegångsförhandling, som inletts enligt del XII, skall staterna vidta åtgärder för att underlätta vittnesförhör och upptagande av bevisning. De skall också underlätta deltagandet i rättsliga förfaranden av officiella representanter för behöriga internationella organisationer, för flaggstaten och för varje stat som har berörts av förorening till följd av överträdelsen. Artiklarna 224 och 225 Artikel 224 reglerar utövandet av verkställighetsmakten gentemot utländs- ka fartyg. Enbart offentliga tjänstemän eller örlogsfartyg, militära luftfartyg eller andra fartyg eller luftfartyg, som är försedda med tydliga yttre känne-tecken så att man kan se att de är i statstjänst och bemyndigade att utföra sådan tjänst, har rätt att ingripa mot utländska fartyg enligt del XII. Artikel 225 gäller skyldighet att undvika skadliga verkningar vid utö-vandet av verkställighetsmakten. Staterna får inte sätta sjösäkerheten i fara eller på annat sätt utsätta ett fartyg för fara eller föra det till en osäker hamn eller ankarplats eller utsätta den marina miljön för orimligt stor risk. Artiklarna 226 och 227 Artikel 226 avser undersökning av fartyg. Staterna får inte uppehålla ett utländskt fartyg längre än nödvändigt för att genomföra undersökningar föreskrivna i artiklarna 216, 218 och 220. Varje fysisk inspektion skall begränsas till en granskning av sådana certifikat, loggböcker och andra dokument som fartyget enligt allmänt erkända internationella regelverk skall medföra, eller av liknande dokument som fartyget medför. Ytterligare fysisk inspektion av fartyget får bara äga rum efter sådan undersökning och bara när det föreligger klara skäl att anta att fartygets tillstånd eller dess utrustning i väsentliga avseenden inte överensstämmer med uppgifterna i dokumenten, eller när dokumentens innehåll inte är tillräckliga för att bekräfta eller verifiera en misstänkt överträdelse eller när fartyget inte medför giltiga certifikat och loggböcker. Om undersökningen visar att en överträdelse ägt rum av tillämpliga regelverk, skall frisläppande av fartyget ske omedelbart under förutsätt- ning att rimliga formaliteter iakttagits, såsom ställande av borgen eller annan lämplig ekonomisk säkerhet. När frisläppande av fartyget skulle kunna medföra orimligt stort hot mot den marina miljön, får man med förbehåll för tillämpliga internationella regelverk om fartygs sjövärdighet antingen vägra frige fartyget eller göra detta under villkor att fartyget anlöper närmast lämpliga reparationsvarv. I dessa fall skall fartygets flaggstat genast underrättas, som sedan får ansöka om fartygets frisläppande enligt bestämmelserna i del XV. Då artikel 226 anknyter till bestämmelserna i artikel 220, hänvisas till de nationella överväganden som redovisats i kommentarerna till artikel 220. Artikel 227 avser icke-diskriminering av utländska fartyg. Artikel 228 Artikeln avser suspension och begränsningar i inledandet av rättsliga förfaranden. Här stadgas att en kuststat i vissa fall skall upphäva rättsliga åtgärder som vidtagits mot ett utländskt fartyg som utanför statens territorialhav överträtt gällande lagar och förordningar eller internationella regelverk. Detta gäller när flaggstaten själv vidtagit rättsliga åtgärder inom sex månader från den dag då kuststaten inledde sådana åtgärder. Denna bestämmelse gäller dock inte när dessa avser fall av mer omfattande skada för kuststaten, eller om flaggstaten upprepade gånger underlåtit sin skyldighet att effektivt tillämpa gällande internationella regelverk. Straffrättsliga åtgärder som rör utländska fartyg måste inledas inom tre år från den dag då överträdelsen begicks. Bestämmelserna i artikeln inskränker inte flaggstaten att vidta egna åtgärder för att förelägga straff enligt sina egna lagar, oberoende av rättsliga åtgärder som någon annan stat tidigare vidtagit. Bestämmelserna i artikeln föranleder lagstiftning (se avsnitt 6.3). Artikel 229 Artikeln stadgar om inledande av civilrättsliga förfaranden. Av bestäm- melsen framgår att konventionen inte inkräktar på eventuella civilrättsliga krav i anledning av miljöförstöring av haven. Artikel 230 Artikeln innehåller bl.a. bestämmelser som begränsar en stats rätt att döma till strängare straff än ekonomiska påföljder för förorening av den marina miljön som skett från ett utländskt fartyg inom den statens territorialhav eller utanför detta. Enligt punkt 1 får endast ekonomiska påföljder ådömas för överträdelser av nationella lagar och förordningar eller tillämpliga internationella regler och normer för förhindrande, begränsning och kontroll av förorening av den marina miljön, som utländska fartyg begått utanför territorialhavet. Samma bestämmelse gäller för förorening som begåtts av utländska fartyg i territorialhavet (punkt 2), dock med undantaget att annat straff än ekonomiska påföljder får utdömas för en gärning som avser uppsåtlig och allvarlig förorening i territorialhavet. Denna specialreglering anknyter till artikel 19 punkt 2 h, av vilken följer att en uppsåtlig och allvarlig förorening i territorialhavet är att anse som ett störande av kuststatens lugn, ordning eller säkerhet. Enligt artikel 19 medför en sådan gärning under genomfart i territorialhavet att genomfarten inte skall anses som oskadlig. Bestämmelsen i artikel 27 punkt 5 om att straffrättslig jurisdiktion ombord på ett utländskt fartyg får utövas enligt vad som stadgas i del XII, är direkt tillämplig i fall som avses i artikel 230.2. Verkställigheten regleras i artikel 220. Slutligen skall enligt punkt 3 den anklagades erkända rättigheter iakttas när rättsliga åtgärder vidtas som kan leda till ådömande av straff. Angående genomförande i svensk rätt av bestämmelserna i artikelns punkt 2, se avsnitt 6.3. Artikel 231 Flaggstaten och varje annan berörd stat skall genast underrättas om åtgärder som vidtas enligt kapitel 6. Beträffande överträdelser som begåtts i territorialhavet gäller denna skyldighet för kuststaten endast för sådana åtgärder som vidtagits i samband med åtal. Artikel 232 Artikeln gäller staters skadeståndsansvar för skada eller förlust, som kan hänföras till vidtagna verkställighetsåtgärder enligt kapitel 6. Skadestånds- ansvar föreligger då sådana åtgärder är olagliga eller överskrider vad som rimligen erfordras i ljuset av tillgänglig information. Enligt artikeln skall stater se till att talan rörande sådan skada eller förlust kan upptas vid deras nationella domstolar. Denna bestämmelse uppfyller Sverige genom 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). Åtgär-der enligt konventionens del XII kapitel 6 torde alltid vara att anse som myndighetsutövning. Artikel 233 Artikeln gäller garantier beträffande sund som används för internationell sjöfart. Inget i kapitlen 5, 6 och 7 påverkar rättsreglerna för sund som används för internationell sjöfart. Om ett utländskt fartyg, med undantag för fartyg som avses i kapitel 10, har brutit mot de lagar och förordningar, som nämns i artikel 42 punkt 1 a-b, vilket förorsakat eller hotar att förorsaka större skada på den marina miljön i sunden, får de vid sundet belägna staterna ändå vidta lämpliga åtgärder för att ingripa och skall i så fall på motsvarande sätt iaktta bestämmelserna i detta kapitel. Kapitel 8. Istäckta områden Artikel 234 Artikeln gäller istäckta områden inom gränserna för den ekonomiska zonen, där särskilt stränga klimatiska förhållanden och förekomsten av is, som täcker sådana områden under större delen av året, skapar hinder eller ovanligt stora faror för sjöfarten, och där förorening av den marina miljön skulle kunna orsaka betydande skada på eller oåterkallelig rubbning av den ekologiska balansen. Kuststater har rätt att anta och trygga tillämpningen av ickediskri- minerande lagar och förordningar för att förhindra, minska och kontrol- lera havsföroreningar från fartyg i sådana områden. Sådana föreskrifter skall ta vederbörlig hänsyn till sjöfarten och skyddet och bevarandet av den marina miljön på grundval av bästa tillgängliga vetenskapliga data. Kapitel 9. Ansvarighet Artikel 235 Stater är i enlighet med folkrätten ansvariga för fullgörandet av sina inter- nationella förpliktelser avseende skyddet och bevarandet av den marina miljön. Vidare skall stater säkerställa att rättsmedel i enlighet med deras rättssystem finns tillgängliga för omedelbar och adekvat ersättning eller annan gottgörelse för skada, som förorsakats genom förorening av den marina miljön av såväl fysiska som juridiska personer under deras jurisdiktion. I syfte att garantera snabb och adekvat ersättning har staterna samarbetsskyldighet. Kapitel 10. Suverän immunitet Artikel 236 Bestämmelserna i konventionen om skydd och bevarande av den marina miljön gäller inte örlogsfartyg, marina hjälpfartyg, andra fartyg eller luft- fartyg, som ägs eller drivs av en stat, så länge de endast används i statlig icke affärsmässig tjäntst. Dock föreligger en skyldighet för varje stat att trygga att sådana fartyg eller luftfartyg, i den mån det är rimligt och praktiskt möjligt, manövreras på ett sätt som överensstämmer med kon-ventionen. Kapitel 11. Förpliktelser enligt andra konventioner om skydd och bevarande av den marina miljön Artikel 237 Bestämmelserna i del XII påverkar inte de särskilda förpliktelser som stater har åtagit sig i tidigare ingångna särskilda konventioner och överenskommelser avseende skyddet och bevarandet av den marina miljön samt överenskommelser vilka kan ingås för att främja de allmänna princi-per som föreskrivs i havsrättskonventionen. Särskilda förpliktelser som stater åtagit sig i särskilda konventioner, bör uppfyllas på ett sätt som är förenligt med havsrättskonventionens allmän-na principer och ändamål. 5.13 Del XIII (artiklarna 238-265) Marinvetenskaplig forskning Konventionen erkänner den betydande roll som marinvetenskaplig forsk- ning spelar för förståelsen av samspelet mellan havens och atmosfärens kretslopp i relation till nyttjandet av havens tillgångar. Det är först under senare årtionden som behov uppkommit att folkrättsligt reglera marin-vetenskaplig forskning. Före FN:s första havsrättskonferens (1958) be-drevs forskning endast i mindre skala och var regionalt begränsad. Seder-mera öppnade den teknologiska utvecklingen nya förutsättningar för forsk-ningen, bl.a. för ekonomiska och militära syften. Till en början baserades forskningen i främmande staters kustzoner på arrangemang som avtalades bilateralt från fall till fall. Vid FN:s första havsrättskonferens fästes upp-märksamheten främst vid forskning på kontinentalsockeln. Vetenskaplig forskning på det fria havet ansågs höra till havets friheter. Vid FN:s tredje havsrättskonferens fästes stor uppmärksamhet vid regle-ringen av vetenskaplig forskning i olika havszoner. Det visade sig att frågan om forskningens art blev särskilt svår. De stater som talade för en så stor forskningsfrihet som möjligt strävade efter att göra skillnad mellan „rent vetenskaplig„ forskning och „nyttoforskning„ som avser utvinning av naturtillgångar. Utanför territorialhavet skulle kuststaternas kontroll- rättigheter endast gälla det senare slaget av forskning. Kuststaterna ansåg det svårt att göra denna skillnad; man ansåg att all vetenskaplig forskning också har en ekonomisk betydelse. Dessutom misstänkte man att forsk-ningen kunde användas för att skaffa upplysningar om kuststaterna i fientligt syfte. I konventionen stannade man för en kompromiss som erkänner skill- naden mellan rent vetenskaplig forskning och nyttoforskning. I vardera fallet utgår man från att kuststaten skall samtycka till verksamheten, men kuststatens möjligheter att neka tillstånd är mer begränsad när det gäller annan forskning än resursrelaterad forskning (nyttoforskning). Konven- tionen tillerkänner marinvetenskaplig forskning en betydelsefull roll för förståelsen av havens och atmosfärens samspel. Kännedom om detta samspel är ett nödvändigt underlag för väl underbyggda beslut för användningen av oceanerna såväl som de kustnära vattnen. Del XIII bekräftar alla staters rätt att utföra marinvetenskaplig forskning och fastställer de förpliktelser som gäller för att främja ett internationellt samarbete för sådan forskning. Konventionen anbefaller största möjliga öppenhet vid spridning av information om forskningsresultat. I motsats till tidigare gällande havsrätt, enligt vilken rätten till forskning begränsades till det fria havet, tillerkänner konventionen vissa utvidgade rättigheter för tredje stat att få bedriva forskning inom en stats jurisdik- tionsområde under förutsättning av uttryckligt samtycke från kuststaten i fråga. Del XIII tar främst sikte på forskning i ekonomiska zoner och på kontinentalsockeln, men nämner också forskning i territorialhavet. Å andra sidan balanseras dessa rättigheter av föreskrifter som syftar till att garantera att tillståndsgivningen skall vara förutsebar och rimlig i syfte att skapa maximal tillgång till forskningsresultat. Det kan konstateras att huvuddelen av all marinvetenskaplig forskning äger rum i kustnära vatten. Termen „marinvetenskaplig forskning„ definieras inte i konventionen. Normalt anses den avse verksamhet i oceaner och kustnära vatten som syftar till att öka kunskapen om den marina miljön och dess utveckling. Begreppet marinvetenskaplig forskning innefattar däremot inte hydro- grafiska undersökningar, militär verksamhet och inte heller utforskning och utvinning av naturtillgångar. Förutom i del XIII finns regler om marinvetenskaplig forskning även i artiklarna 21, 40, 56, 87, 143, 155, 147, 297 och i slutakten. De i del XIII uppställda förpliktelserna är av folkrättslig natur. I hän- delse av icke-fullgörande eller skada är det ifrågakommande stat som skall ställas till ansvar. Marinvetenskaplig forskning är förenad med skadestånd enligt folkrättens regler (jfr artikel 263). Kapitel 1. Allmänna bestämmelser Artikel 238 Enligt denna artikel ges alla stater oavsett geografisk belägenhet och behöriga internationella organisationer rätten att bedriva marinvetenskap- lig forskning på det fria havet, samt därutöver i områden under kuststatens jurisdiktion med förbehåll för andra staters rättigheter och skyldigheter enligt konventionen. Artikel 239 Artikeln bekräftar den allmänna principen att stater och behöriga inter- nationella organisationer skall främja och underlätta marinvetenskaplig forskning. Artikel 240 Kapitel 1 i allmänhet och artikel 240 i synnerhet drar upp allmänna riktlinjer för genomförandet av vetenskaplig havsforskning. Sådan forsk-ning skall ske för fredliga ändamål, bedrivas med lämpliga vetenskapliga metoder och inte obehörigen inverka på annat legitimt utnyttjande av havet. Militär havsforskning, som är förenlig med våldsförbudet och andra i FN-stadgan fastställda folkrättsliga grundsatser, anses i princip tjäna fredliga ändamål. Artikel 241 Här fastställs att verksamhetsområden inom den marinvetenskapliga forsk- ningen inte skall utgöra rättslig grund för anspråk på någon del av den marina miljön eller dess tillgångar. Bestämmelsen är parallell med artikel 89 och artikel 137.1 och 137.3 vad gäller fria havet respektive området. Kapitel 2. Internationellt samarbete Artiklarna 242-244 Dessa artiklar bildar grunden såväl för det världsomfattande som det regionala samarbetet. Med iakttagande av staternas suveränitet skall samarbetet på havsforsk- ningens område främjas, särskilt vad gäller att förebygga skadlig inverkan på personers hälsa och säkerhet och på den marina miljön (artikel 242). I detta syfte skall stater och behöriga internationella organisationer sluta bilaterala eller multilaterala avtal i syfte att underlätta havsforskning (artikel 243). Staterna skall utbyta och sprida information angående planerade större program (artikel 244). Kapitel 3. Bedrivande och främjande av marinvetenskaplig forskning Artikel 245 Artikeln avser marinvetenskaplig forskning i en stats territorialhav och ger en obetingad rätt för kuststaten att reglera, tillåta och leda sådan forsk-ning. Tillträde till territorialhavet och villkoren under vilka ett forsk- ningsprojekt kan genomföras är under exklusiv kontroll av kuststaten (jfr artikel 19.2 j, artikel 21.1 g samt artiklarna 40 och 54). I Konventionen ingår ingen särskild bestämmelse för forskning i en kuststats inre vatten. Det är självklart att forskning i dessa vatten omfattas av kuststatens suveränitet. Artikel 246 Artikeln avser forskning inom den ekonomiska zonen och på kontinental- sockeln. Kuststaten har rätt att reglera, bemyndiga och leda marinveten- skaplig forskning i sin ekonomiska zon och på sin kontinentalsockel. Tillträde för andra stater eller behöriga internationella organisationer för att bedriva forskningsprojekt är underkastat kuststatens samtycke. Detta samtycke skall emellertid utövas i enlighet med vissa riktlinjer och begränsningar. Under normala omständigheter skall kuststaten ge sitt samtycke. Det förklaras i artikeln explicit att omständigheterna kan vara normala trots frånvaron av diplomatiska förbindelser. Det står emellertid kuststaten fritt att vägra sitt samtycke om forskningsprojektet har direkt betydelse för utforskning och utvinning av naturtillgångar, både levande och icke- levande, medför borrning i kontinentalsockeln, innefattar användning av sprängämnen eller införande av skadliga ämnen i den marina miljön eller medför uppförande, drift eller användning av konstgjorda öar, anlägg-ningar eller konstruktioner. Kuststaten kan också vägra sitt samtycke om projektet innehåller information som är oriktig eller om den forskande staten eller den behöriga internationella organisationen har utestående förpliktelser att uppfylla gentemot kuststaten från tidigare forskningsprojekt. En kuststats ovillkorliga kompetens sträcker sig dock inte till sådana områden som finns på kontinentalsockelns förlängning utanför 200 nautiska mil, där kuststaten inte uttryckligen gjort anspråk på „nytto- forskning„ (jfr artikel 76). Artikel 247 Enligt denna artikel skall en kuststat anses ha tillåtit att ett projekt genomförs inom dess ekonomiska zon eller på dess kontinentalsockel om det rör sig om ett projekt som organiseras av en behörig internationell organisation i vilken staten är medlem. Denna presumtion gäller om den ifrågavarande staten godkänt det angivna projektet när organisationen beslöt att projektet skulle genomföras eller är beredd att delta och inte har gjort några invändningar inom fyra månader efter det att organisationen underrättat kuststaten om projektet. Artiklarna 248 och 249 Dessa båda artiklar fastställer de förpliktelser, som måste uppfyllas under och efter genomförandet av forskningsprojektet. Artikel 248 föreskriver att stater eller organisationer som står bakom ett projekt skall lämna en utförlig beskrivning av projektet minst sex månader före datum för dess inledande. Forskningsverksamheten får inledas sex månader efter begäran om kuststatens samtycke, om inte kuststaten inom fyra månader informerat den sökande staten eller organisationen att den vägrar sitt samtycke av något av de skäl som anges i artikel 246, eller att den kräver mer information om projektet. Artikel 250 Meddelanden om marinvetenskapliga forskningsprojekt skall lämnas ge-nom lämpliga officiella kanaler, såvida inte annat har överenskommits. Artikel 251 Stater skall genom behöriga internationella organisationer söka främja fastställandet av allmänna kriterier och riktlinjer för att bistå stater, som önskar upplysningar om marinvetenskaplig forsknings beskaffenhet och innebörd. Genom denna bestämmelse söker man underlätta att definiera skillnaden mellan rent vetenskaplig forskning och „nyttoforskning„. Artikel 252 Artikeln handlar om tyst samtycke. Stater eller behöriga internationella organisationer får påbörja ett marinvetenskapligt forskningsprojekt sex månader efter den dag, då de i enlighet med artikel 248 erforderliga underrättelserna lämnats till kuststaten, såvida kuststaten inom fyra månader efter det att den mottagit dessa underrättelser inte har informerat den stat som bedriver forskningen att den har vägrat sitt samtycke enligt bestämmelserna i artikel 246 eller att den kräver ytterligare upplysningar beträffande de villkor och den information som föreskrivs enligt artiklarna 248 och 249 eller att utestående förpliktelser föreligger avseende tidigare marinvetenskapliga forskningsprojekt. Artikel 253 När ett forskningsprojekt inte uppfyller förpliktelserna enligt artiklarna 248, 249 och 254 äger kuststaten under närmare angivna omständigheter rätt att kräva tillfälligt avbrytande av eller upphörande med marinveten- skaplig forskningsverksamhet. De förpliktelser som skall uppfyllas är av klart folkrättslig natur. Ansvaret för att de uppfylls åligger därför staten. Artikel 254 Artikeln ger vissa rättigheter till angränsande kustlösa och geografiskt missgynnade stater. Sålunda skall stater och behöriga internationella organisationer, som till en kuststat framlagt en plan om att bedriva marin- vetenskaplig forskning enligt artikel 246.3, underrätta angränsande kustlösa och geografiskt missgynnade stater om det föreslagna forsknings- projektet. Efter det att den berörda kuststaten givit sitt tillstånd kan de kustlösa staterna på vissa villkor bli delaktiga i projektet. Artikel 255 Artikeln uppmanar staterna att söka anta lämpliga lagar för att underlätta marinvetenskaplig forskning, däribland tillträde till sina hamnar och att främja bistånd till marinvetenskapliga forskningsfartyg, som iakttar de i detta kapitel tillämpliga bestämmelserna. Artiklarna 256 och 257 I dessa artiklar bekräftas återigen alla staters rätt till forskning på det fria havet som en havsrättslig princip (jfr artikel 87.1 f, artikel 143.1 samt artikel 238).Artiklarna 256 och 257 bekräftar explicit denna princip vad gäller området och vattenpelaren utanför den ekonomiska zonen. Rätten gäller alla stater, oavsett deras geografiska läge, och behöriga internatio-nella organisationer. Detta innebär att även stater, som inte anslutit sig till konventionen, har denna rätt. Kapitel 4. Anläggningar eller utrustning för vetenskaplig forskning i den marina miljön Artikel 258 Uppsättandet och användningen av anläggningar för vetenskaplig forsk- ning inom ett område av den marina miljön skall vara föremål för samma villkor som föreskrivs i konventionen för bedrivande av marinvetenskap- lig forskning i ett sådant område. Artikel 259 Anläggningar eller utrustning som avses i detta kapitel har inte status som öar. De genererar inget eget territorialhav och påverkar inte avgräns- ningen av territorialhavet, den ekonomiska zonen eller kontinentalsockeln. Artikel 260 Säkerhetszoner av skälig bredd, som dock inte får överstiga 500 meter, får dock inrättas runt vetenskapliga forskningsanläggningar. Artikel 261 Upprättandet och användningen av anläggningar eller utrustning för vetenskaplig forskning skall inte utgöra hinder för erkända internationella farleder. Artikel 262 Här lämnas föreskrifter om att anläggningar eller utrustning skall ha identifieringsmarkeringar, som visar registreringsdatum, samt lämpliga varningsignaler för att säkerställa säkerheten till sjöss. Kapitel 5. Skadeståndsansvar Artikel 263 Artikeln innehåller principbestämmelser om det ansvar och den skade- ståndsskyldighet enligt folkrätten som hör ihop med marinvetenskaplig forskning. Stater och internationella organisationer bär ansvar för att marinveten- skaplig forskning, som de bedriver själva eller som bedrivs för deras räkning, sker i enlighet med konventionen. Staterna och de internatio- nella organisationerna är sålunda generellt skyldiga att övervaka också sådan forskning som de inte själva bedriver men som sker under deras tillsyn. Beträffande enskilda fartyg måste det dock anses att även flaggstatens allmänna övervakningsskyldigheter skall tillämpas på dem. I fråga om miljöansvar till följd av marinvetenskaplig forskning hänvisas till bestäm- melserna i artikel 235. Kapitel 6. Biläggande av tvister och interimsåtgärder Artikel 264 Tvister rörande tolkningen eller tillämpningen av bestämmelserna i kon- ventionen beträffande marinvetenskaplig forskning skall biläggas i enlig- het med del XV kapitel 2 och 3. Detta innebär att parterna först skall försöka komma överens själva. Skulle detta inte lyckas, kan ett av tre förfaranden komma till användning. Artikel 265 När en tvist uppkommit får en stat eller en internationell organisation inte tillåta att forskning inleds eller fortsätter utan tillstånd av kuststaten innan tvisten har bilagts i enlighet med bestämmelserna i konventionen. 5.14 Del XIV (artiklarna 266-278) Utveckling och överföring av marin teknologi Denna del innehåller regler om samarbete mellan industrialiserade länder och utvecklingsländer vad gäller vetenskaplig forskning i syfte att minska bestående skillnader i teknologisk utveckling. Avsnittet är till allra största del av deklaratorisk natur och ålägger få konkreta förpliktelser. Det nöd- vändiggör ingen förändring av svensk praxis. De i sammanhanget före- kommande finansiella förpliktelserna är i huvudsak av oförbindlig art. En grundtanke är att teknologiöverföring skall ske på marknadsmässiga vill-kor. Kapitel 1. Allmänna bestämmelser Artikel 266 Som sagts inledningsvis är syftet med regelsystemet att genom överföring av forskningsresultat höja utvecklingsländernas teknologiska nivå. Detta kan ske genom bilateralt samarbete eller genom samarbete via behöriga internationella organisationer. Samarbetet kan även förmedlas via myn- digheten (jfr artikel 143). Artikelns bestämmelser är fakultativa och därför inte bindande. Artikel 267 Artikeln, som avser skydd av legitima intressen, innebär en försvagning av innehållet i föregående artikel. Hänsyn skall tas till rättigheter och skyldigheter för dem som förfogar över, tillhandahåller eller mottar marin teknologi. Artikel 268 Principerna i artikel 266 ges sin praktiska tillämpning i artikel 268. I syfte att stärka utvecklingsländernas forskningskapacitet skall staterna direkt eller genom internationella organisationer främja bl.a. - spridning av marintekniska kunskaper, - utveckling av lämplig marin teknologi jämte teknisk infrastruktur och - utbildning av medborgare i utvecklingsländer. Artikel 269 Denna artikel nämner några av de viktigaste åtgärderna som föreskrivs i artiklarna 266, 267 och 268, nämligen att upprätta program för tekniskt samarbete, att främja fördelaktiga betingelser för överenskommelser och kontrakt, utbyte av vetenskapsmän m.m. Kapitel 2. Internationellt samarbete Artikel 270 Artikeln understryker betydelsen av internationellt samarbete i syfte att utveckla och överföra marin teknologi genom bilaterala, regionala eller multilaterala program med lämplig internationell finansiering. Några omedelbara finansiella förpliktelser för svensk del kan inte här-ledas från denna artikel. Artikel 271 Enligt artikeln åläggs staterna, direkt eller genom behöriga internationella organisationer, att främja fastställandet av allmänt erkända riktlinjer för överföring av marin teknologi. Artikel 272 Staterna skall enligt denna artikel söka säkerställa att behöriga inter- nationella organisationer samordnar sin verksamhet för överföring av marin teknologi. Artikel 273 Staterna åläggs här att samarbeta med behöriga internationella organisa- tioner och havsbottenmyndigheten för att underlätta överföringen av marin teknologi till utvecklingsländer. Artikel 274 Med förbehåll för alla legitima intressen, såsom bl.a. rättigheter och skyldigheter för dem som förfogar över, tillhandahåller och mottar tekno- logi skall havsbottenmyndigheten säkerställa att utbildning av forskare från utvecklingsländerna genomförs, att teknisk dokumentation om utrust-ning, maskiner m.m. görs tillgänglig för alla stater, att dessa erhåller hjälp för teknologiöverföring samt finansiellt bistånd för havsforskning. Kapitel 3. Nationella och regionala centra för marinvetenskap och teknologi Artikel 275 Även de här följande bestämmelserna är av fakultativt slag. De har till syfte att främja utbyte av forskningsresultat och teknologi. Staterna skall ge lämpligt stöd för att underlätta upprättandet och utvecklingen av natio-nella centra för att bereda möjligheter till högre utbildning till de stater som kan behöva och anhåller om sådant bistånd. Artikel 276 Till komplettering av artikel 275 skall utvecklingsländerna också vid upp- rättandet av regionala forskningscentra understödjas genom samarbete av samtliga stater i en region. Artikel 277 I artikeln återfinnes en detaljerad uppräkning av de uppgifter som regio- nala centra skall utföra för att förse utvecklingsländerna med marin tek- nologi. Kapitel 4. Samarbete mellan internationella organisationer Artikel 278 De internationella organisationer som avses i denna del och i del XIII skall, antingen direkt eller i nära samarbete med varandra vidta alla lämp- liga åtgärder för att säkerställa att deras uppgifter och ansvar enligt denna del fullgörs på ett ändamålsenligt sätt. 5.15 Del XV (artiklarna 279-299) Biläggande av tvister Biläggande av tvister stadgas i konventionens del XV, del XI (kapitel 5), bilagorna V, VI, VII och VIII samt i vissa enskilda artiklar (artikel 264 och bilaga IX artikel 7). Bestämmelserna tillämpas endast i de fall parterna inte kommit överens om annat enligt en allmän överenskommelse eller genom ett avtal som rör den aktuella tvisten. EU:s medlemsstater har t.ex. kommit överens om att hänskjuta sina fiskeritvister till EG-dom-stolen, vilken då har företräde framför förfarandena enligt konventionen. De konventionsstater som inte erkänt andra tvistlösningsorgans behörighet förpliktas att använda de förfaranden som upprättas i konventionen. Utgångspunkten för konventionens regler om tvistlösning är att stater skall lösa sina tvister genom förhandlingar. Om ingen lösning kan uppnås på detta sätt skall tvisten hänskjutas till annan behandling. Konventions- staterna kan i allmänhet välja den instans som tvisten skall hänskjutas till. Om ingen särskild överenskommelse har ingåtts kan tvisten underställas icke-bindande förlikning enligt konventionen. Om en lösning inte nås på detta sätt skall de tvingande bestämmelserna tillämpas. Dessa bestämmelser kan indelas i två kategorier. Till den ena hör de regler som leder till en för parterna bindande lösning (del XV kapitel 2), till den andra hör reglerna om förlikning och rekom-mendationer vilka syftar till att parterna skall nedlägga tvisten (artikel 284, artikel 297.2 b och 297.2 c, artikel 298.1 a samt bilaga V). Huvudregeln i konventionen är det förfarande som leder till en bin- dande lösning. Det finns dock undantag till denna huvudregel, uppdelade i två typer, de „automatiska„ och „fakultativa„ undantagen. De förstnämda gäller tvister av en viss kategori (artikel 297), i synnerhet tvister som rör fiske och marinvetenskaplig forskning. Genom de senare har staterna medgivits en tämligen stor rätt till undantag avseende framför allt tvister rörande avgränsning av havsområden och militär verksamhet (artikel 298). Undantagen omfattar dock inte tvister som gäller sjöfart och miljövård, för vilka konventionen upprättar ett mycket effektivt tvistlösningsför- farande. Bilagorna V (förlikning), VI (Internationella havsrättsdomstolens stad- ga), VII (skiljedom) och VIII (särskild skiljedom) är direkt knutna till konventionens del XV. a) förlikning Bestämmelserna om förlikning i bilaga V är uppdelade i två huvud- grupper: - förlikningsförfarande enligt artikel 284 s.k. frivillig förlikning och - förlikningsförfarande enligt bestämmelserna i del XV kapitel 3 s.k. obligatorisk förlikning. Själva förlikningsförfarandet är i stort sett detsamma (jfr artikel 14) och i båda fallen är förlikningsresultatet inte bindande för parterna (jfr artikel 7.2 och artikel 14). Den väsentliga skillnaden mellan förlikningsproce-durerna är att det s.k. obligatoriska förlikningsförfarandet skall genom-föras när en av parterna så begär och underrättat den andra parten (jfr artikel 11). Detta förfarande kan genomföras även om en av parterna uteblir (jfr artikel 12). Det frivilliga förlikningsförfarandet kommer endast till stånd när parterna enligt artikel 284 har kommit överens om att hänskjuta tvisten till förlikning enligt bilaga V kapitel 1. Det obligatoriska förlikningsför- farandet är direkt kopplat till bestämmelserna i del XV kapitel 3, de s.k. automatiska och fakultativa undantagen från de obligatoriska tvistlös-ningsförfarandena som leder till bindande beslut. Förlikningsförfarandet regleras särskilt i artikel 297.2 b och 297.3 b samt i artikel 298.1 a. Syftet med förlikningen är att hjälpa parterna att nå en för båda godtagbar lösning på en tvist samt att tjäna som underlag för ett even- tuellt bindande avtal dem emellan. b) Internationella havsrättsdomstolen En central roll vid biläggande av tvister spelar Internationella havs- rättsdomstolen som upprättas genom konventionens bilaga VI (stadga för Internationella havsrättsdomstolen). Domstolen skall ha sitt säte i Hamburg och bestå av 21 oavhängiga ledamöter. I domstolen som helhet skall säkerställas att de viktigaste rättssystemen i världen är företrädda liksom en rättvis geografisk fördelning. Domstolen kan arbeta i plenum eller uppdelad i avdelningar. Domstolen är beslutsmässig när elva valda ledamöter är närvarande vid dess sammanträden. Domstolens ledamöter skall väljas för nio år och kan omväljas. För sju ledamöter, som utsetts vid det första valet, skall mandatet upphöra efter tre år och för ytterligare sju ledamöter efter sex år. Vid konventionsparternas möte i New York den 15-19 maj 1995 beslutades bl.a. att domstolens officiella språk skall vara engelska och franska. En part i en tvist kan dock använda ett tredje språk, men skall då stå för kostnaderna för översättning till ett av de officiella språken. Emellertid skall på begäran av en av parterna FN-organisationen stå för kostnaderna för översättning av domstolens avgörande när det rör sig om ett tredje språk som är ett av FN:s officiella språk. Det beslöts vidare att principen om kostnadseffektivitet skall gälla för hela domstolsverksam- heten, samt att domstolen skall vara öppen även för stater vilka inte är parter i konventionen, då målet är att uppmuntra statssamfundet att använda domstolen. Domstolen skall upprättas i augusti 1996, varvid val av ledamöterna skall ske. Den skall ha sin inledande session för organisatoriska frågor i oktober 1996. Under domstolens initialperiod (augusti 1996 - december 1997) skall beslut avseende domstolens interna arbetsordning fattas av ledamöterna själva. Registratorverksamheten skall av kostnadsskäl hållas på ett minimum under initialperioden, varför en registrator utses att sköta verksamheten från FN i New York. Tvister om användningen av havsbottnen, vilka anknyter till tillämp-ningen av del XI, hänskjuts till domstolens avdelning för havsbotten-tvister. Bestämmelserna om denna avdelnings sammansättning och förfa-randen är införda i konventionens bilaga VI avsnitt 4. I detta organ kan även andra än stater vara företrädda, bl.a. myndigheten, företaget samt andra privata och offentliga sammanslutningar med verksamhet på djup-havsbottnen. För tvister med anknytning till del XI är domstolen exklusivt forum. Artikel 39 i bilaga VI stadgar att avdelningens för havsbottentvister beslut skall kunna verkställas inom en konventionsstats område på samma sätt som domar eller beslut av högsta domstolen i den konventionsstat på vars område verkställigheten söks. Denna bestämmelse föranleder lag-stiftning (se avsnitt 6.5). c) skiljedom Bestämmelserna om allmänt och särskilt skiljeförfarande har intagits i konventionens bilaga VII och VIII. Skiljedomstolarna fungerar i allmän- het som paneler med fem ledamöter, vilka utses från en särskild lista som för detta ändamål sammanställts av staterna. Särskilt skiljeförfarande kan tillämpas på tvister som gäller fiske, miljö, marinvetenskaplig forskning och sjöfart. Kapitel 1. Allmänna bestämmelser Artiklarna 279-285 I artikel 279 fastställs grundförutsättningen för tvistlösning. Konventions- staterna förpliktas att bilägga sina tvister, avseende tolkning eller tillämp- ning av konventionen, med fredliga medel i enlighet med FN-stadgans artikel 2.3, genom något av de sätt som anges i stadgans artikel 33.1. Bestämmelserna i konventionen hindrar inte att parterna bilägger sina tvister på något annat sätt med varje fredligt medel som de finner lämpligt (artikel 280). Del XV tillämpas endast till de delar staterna inte har kunnat avtala om annat förfarande, och detta inte uteslutits genom en överenskommelse mellan staterna (artikel 281).När staterna kommit överens om ett förfarande som leder till bindande beslut, har sådant förfarande förtur framför del XV, om inte staterna kommer överens om annat (artikel 282). Om tvist uppstår mellan parterna om konventionens tillämpning, skall de snarast utbyta åsikter om biläggande av tvisten genom förhandlingar. Detta gäller även om det överenskomna förfarandet inte har lett till resultat eller om dess genomförande kräver tolkning (artikel 283). Skyldigheten att förhandla är bindande. Enligt artikel 284 har varje konventionspart rätt att för en annan konventionspart föreslå att tvisten hänskjuts till förlikning enligt bilaga V kapitel 1, eller till annan förlik- ning, s.k. frivillig förlikning.Tvister som med stöd av bestämmelserna om havsbottentvister (del XI kapitel 5) skall biläggas i enlighet med del XV, biläggs under detta kapitel. Om en part i tvisten inte är konventionspart tillämpas kapitlets bestämmelser i tillämpliga delar (artikel 285). Kapitel 2. Obligatoriska förfaranden som leder till bindande beslut Artikel 286 Artikeln stadgar att bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas på begäran av den ena parten, då förfarandet enligt kapitel 1 inte har lett till resultat, dock med förbehåll för undantagen enligt kapitel 3. Artikel 287 Vid anslutning till konventionen eller därefter kan en konventionspart skriftligen förklara att den godtar något av följande medel för behandling av tvister som omfattas av konventionen (se vidare avsnitt 6.1.2): - Internationella havsrättsdomstolen, upprättad enligt bilaga VI, - Internationella domstolen, - Skiljedomstol enligt bilaga VII, - Skiljedomstol enligt bilaga VIII för de kategorier av tvister som upptas i den. Genom en förklaring kan emellertid den tvingande behörigheten hos avdelningen för havsbottentvister till följd av del XI kapitel 5 inte förbigås. En part som inte avgivit förklaring anses ha godtagit den tvingande behörigheten hos en skiljedomstol enligt bilaga VII. Skiljedomstolen är behörig även i de fall att parterna har valt olika organ och inte kommer överens om annat. Om parterna i en tvist har godtagit samma förfarande för biläggande av tvisten, får den bara överlämnas till skiljeförfarande enligt bilaga VII, såvida parterna inte enats om annat.En förklaring kan återkallas. Återkallelsen har dock ingen inverkan på en anhängig tvist, om inte parterna enas om något annat. Förklaringar skall tillställas FN:s generalsekreterare. Artikel 288 I denna artikel behandlas tvistlösningsorganens jurisdiktion. De organ som anges i artikel 287 har rätt att ta upp varje tvist som gäller tolkning eller tillämpning av konventionen eller annan överenskommelse som anknyter till den. Den behörighet som tillkommer Havsrättsdomstolens avdelning för havsbottentvister eller något annat tvistlösningsorgan som avses i del XI kapitel 5, bestäms enligt avsnittet i fråga. Tvistlösningsorganen är behö-riga att avgöra tvister som faller under deras egen jurisdiktion. Artikel 289 Ett tvistlösningsorgan har på begäran av parterna eller på eget initiativ, och sedan parterna hörts, rätt att till domstolen kalla åtminstone två vetenskapliga eller tekniska experter utan rösträtt. Artikel 290 Ett tvistlösningsorgan har behörighet att bestämma om sådana interi- mistiska åtgärder som behövs för att bevaka de tvistande parternas rättigheter. Ett villkor är att tvistlösningsorganet anser sig behörigt att behandla huvudfrågan. Ett av parterna genom konventionen bestämt organ eller om ett sådant saknas Havsrättsdomstolen eller dess avdelning för havsbottentvister, har rätt att bestämma om interimistiska åtgärder i sådana fall när detta behövs för att skydda rättigheter i avvaktan på upprättandet av en skiljedomstol. Bestämmelsen om interimistiska åtgärder är bindande för parterna. Artikel 291 Tvister kan hänskjutas till tvistlösningsorganen dels av konventions- staterna, dels av andra sammanslutningar när det uttryckligen fastställts i konventionen. Det bör tilläggas att beträffande havsbottentvister bestäms i konven- tionens artikel 187 om partsbehörighet för vissa andra parter än konven- tionsstaterna (myndigheten, företaget samt vissa andra organ som anges i artikeln). I bilaga VII artikel 13 samt bilaga VIII artikel 4 öppnas även för stater utanför konventionen en möjlighet att uppträda som parter i skiljeför- farande. I bilaga IX artikel 7 anges att konventionens tvistlösningsorgan med undantag för Internationella domstolen, även står öppna för inter- nationella organisationer. Artikel 292 Denna artikel utgör en generell bestämmelse om omedelbart frisläppande av fartyg och besättningar. Om en konventionsstats myndigheter har kvar-hållit ett fartyg som för en annan konventionsstats flagg och det görs gällande att den kvarhållande staten inte har följt konventionens bestäm-melser om omedelbart frisläppande av fartyget eller dess besättning sedan skälig borgen eller annan ekonomisk säkerhet ställts, kan frågan om fri-släppande hänskjutas till ett tvistlösningsorgan som parterna i tvisten kommit överens om. Om parterna inte inom tio dagar från dagen för kvarhållandet kommit överens om gemensamt tvistlösningsorgan kan frågan om frisläppande hänskjutas till ett tvistlösningsorgan som godtagits av den kvarhållande staten eller till Havsrättsdomstolen, såvida parterna inte kommer överens om annat. Begäran om frisläppande kan endast göras av flaggstaten eller på dess vägnar. Tvistlösningsorganet skall utan dröjsmål behandla begäran om frisläp-pande och då endast ta ställning till själva frisläppandet. Detta skall ske utan att handläggningen vid vederbörande inhemsk domstol av mål mot fartyget ifråga, dess ägare eller dess besättning påverkas. Artikeln gäller alltså endast frågan om frisläppande av fartyg eller besättning mot borgen, och inte själva processen rörande de brott som kan ha begåtts. Artikeln stadgar att den kvarhållande statens myndigheter skall, sedan av internationellt tvistlösningsorgan fastställd borgen eller annan säkerhet ställts, omedelbart följa det tvistlösningsorganets beslut om frisläppande av fartyget eller dess besättning. Om borgen eller annan säkerhet har fast-ställts av ett internationellt tvistlösningsorgan, kan de nationella myndig-heterna inte kräva att en större säkerhet än denna betalas. Artikelns bestämmelser föranleder lagstiftning (se avsnitt 6.5). Artikel 293 Tvistlösningsorganen skall grunda sina överväganden på konventionen och andra folkrättsliga regler som harmoniserar med konventionen. Konventionsparterna kan också befullmäktiga ett tvistlösningsorgan att fatta ett avgörande i syfte att uppnå ett skäligt resultat (ex aequo et bono). Av allmänna folkrättsliga principer och artikel 53 i Wienkonventionen om traktaträtten följer dock att tvingande internationella rättsregler, som strider mot havsrättskonventionen, tar över konventionens bestämmelser.Regler som stöder sig på artikel 103 i FN-stadgan (t.ex. bindande sank-tionsbeslut av säkerhetsrådet) tar likaså över bestämmelserna i konven-tionen. Artikel 294 Då förhandlingen inleds skall ett tvistlösningsorgan, utöver det som följer av normala regler om behörigheten, beakta om framställan omfattas av det i artikel 297 avsedda undantaget till den tvingande behörigheten vad gäller bindande beslut samt om framställan innebär missbruk av rättsliga förfaranden. Om så är fallet, skall ansökan avskrivas. Artikel 295 Varje tvist mellan konventionsstater om konventionens tolkning eller tillämpning får, sedan inhemska rättsmedel uttömts och när folkrätten så kräver, överlämnas till de förfaranden som föreskrivs i detta kapitel. Hänvisningen till internationell rätt innebär att hänvändelsen till inhemska organ i första hand är huvudregeln, dock med undantag. Sådana är exempelvis situationer där effektiva inhemska rättsmedel saknas eller där det är fråga om en tvist mellan stater. Artikel 296 Beslut som fattas enligt detta kapitel binder parterna och endast dessa. Besluten har alltså inte formell rättskraft. Motsvarande bestämmelse gäller även Internationella domstolen, men i praktiken har detta dock inte hindrat att besluten blivit viktiga prejudikat. Kapitel 3. Begränsningar och undantag från tillämpligheten av kapitel 2 I detta kapitel fastställs de automatiska och fakultativa undantagen i fråga om tillämpningen av förfaranden som anges i kapitel 2 och som syftar till bindande beslut. Artikel 297 Tvister om en kuststats suveräna rättigheter eller jurisdiktion sorterar under de tvingande förfarandena i kapitel 2 i tre fall: a) om tvisten gäller en kuststats åtgärder i dess ekonomiska zon i fråga om sjöfart, överflygning, utläggande av kablar eller annan laglig använd- ning av havet, b) om tvisten gäller ett fall där en stat vid utövandet av de ovan angivna rättigheterna påstås ha brutit mot konventionen eller kränkt kuststatens, med konventionen förenliga, lagar eller andra författningar samt c) om det görs gällande att kuststaten brutit mot överenskommelser eller andra bestämmelser avseende skydd och bevarande av den marina miljön. Denna bestämmelse utesluter från tvingande förfarande sådana tvister där det är fråga om en kuststats rätt att använda marina naturtillgångar. Tvister rörande marinvetenskaplig forskning hör i princip till kapitel 2, utom i de fall de rör en kuststats rätt att tillåta sådan forskning i dess ekonomiska zon eller på kontinentalsockeln, eller rör beslut att avbryta pågående forskning. I praktiken innebär detta att de mest betydande forskningstvisterna utesluts från det bindande förfarandet. Med vissa undantag hänskjuts dessa tvister till obligatorisk, men icke-bindande, förlikning. Fiskeritvister sorterar i princip under kapitel 2, men de viktigaste fiske- frågorna har dock uteslutits, dvs. frågor som anknyter till en kuststats suveräna rätt att bestämma över tillgångarna i sin ekonomiska zon. Dessa tvister blir föremål för icke-bindande förlikning om det görs gällande att en kuststat försummat sin skyldighet att bevara och förvalta tillgångarna i den ekonomiska zonen, eller att den på ett godtyckligt och diskrimi- nerande sätt fastställt de största tillåtna fångstmängderna. Förliknings- kommissionen får emellertid inte överta kuststatens prövningsrätt. Artikel 298 Vid sidan av de automatiska undantagen i föregående artikel, har en stat rätt att, i samband med anslutningen till konventionen eller vid senare tillfälle genom skriftlig förklaring, utesluta en eller flera av följande tvistekategorier: a) tvister som rör avgränsningen av territorialhavet, kontinentalsockeln, den ekonomiska zonen eller historiska bukter eller historiska rättigheter. Dessa skall i regel bli föremål för förlikning enligt bilaga V kapitel 2. När förlikningskommissionens rapport inkommit, skall staterna sträva efter en gemensam överenskommelse eller överenskomma om ett annat tvistlös- ningsförfarande, b) tvister som rör militär verksamhet samt tvister som anknyter till verk- ställighet av lagar beträffande de suveräna rättigheter som enligt artikel 297.2 och 297.3 ligger utanför en domstols behörighet, c) tvister som är aktuella i FN:s säkerhetsråd, utom i det fall att säker- hetsrådet stryker ärendet från sin dagordning eller hänskjuter det till behandling enligt konventionen. En förklaring kan när som helst återkallas. Den kan också avgränsas till att omfatta endast en begränsad tvistkategori, en viss situation eller ett visst område. En förklaring kan också ändras genom att en ny förklaring inlämnas. När en stat som inlämnat förklaring ändå vill ta upp en i förkla-ringen intagen tvist till behandling, kan motparten vägra med hänvisning till förklaringen. Vilken konventionspart som helst kan ta upp tvisten i ett organ som givits behörighet enligt förklaringen. Att en förklaring görs, ändras eller återkallas påverkar inte ett ärende som redan behandlas, om inte parterna kommer överens om annat. Artikel 299 En tvist som är föremål för undantag enligt artikel 297 eller förklaring enligt artikel 298, kan tas upp till bindande förfarande endast om parterna samtycker därtill. Bestämmelserna om undantag och förklaringar påverkar inte staternas rätt att när som helst avtala att en tvist dem emellan skall göras till föremål för annat förfarande. 5.16 Del XVI (artiklarna 300-304) Allmänna bestämmelser Del XVI innehåller regler av vitt skilda slag. De avser konventionens samtliga delar och bilagor och förtjänar därför beteckningen allmänna bestämmelser. Artiklarna 300 och 301 Artikel 300 bekräftar den allmänna grundsatsen att traktaträttsliga förplik- telser skall uppfyllas med gott uppsåt och utan rättighetsmissbruk (jfr bl.a. artikel 26 i 1969 års Wienkonvention om traktaträtten). Detsamma gäller för den i havsrättskonventionen i flera sammanhang förekommande prin-cipen om fredlig användning av haven, artikel 301 (jfr artikel 2:4 i FN-stadgan). Artikel 302 Denna artikel föreskriver att nationella säkerhetsintressen har företräde före konventionens regler om att lämna ut information. Artikeln tar inte minst sikte på teknologiöverföring. Artikel 303 Denna artikel avser rätten till arkeologiska och historiska fynd och bör läsas i anslutning till artikel 149, som reglerar fynd gjorda i området.Enligt artikel 303 ges kuststaterna rätt att inom territorialhavet och, i förekommande fall, i den angränsande zonen kontrollera handeln med sådana föremål.Enligt punkt 3 påverkas inte identifierbara ägares rättig-heter och inte heller gällande bärgningsregler (se avsnitt 6.2 och 6.9). Artikel 304 Här förklaras att konventionens bestämmelser om ansvar och skade- ståndsskyldighet påverkar vare sig användningen av gällande folkrättsliga regler eller utformningen av nya sådana. 5.17 Del XVII (artiklarna 305-320) Slutbestämmelser Del XVII innehåller vissa okonventionella inslag. Även andra rättssubjekt än stater kan vara fördragsslutande parter (artikel 305). Vidare krävs för konventionens ikraftträdande ratifikation av ett relativt stort antal stater (artikel 308). Förhållandet mellan konventionen och andra internationella överenskommelser regleras relativt detaljerat (artikel 311). För ändringar i konventionen lämnas detaljerade regler (artikel 312-314). Artikel 305 Konventionen kan undertecknas av alla stater, vissa associerade stater och områden med full inre självstyrelse och av vissa internationella organisa- tioner (däribland EG). Artiklarna 306 och 307 Konventionen kräver av stater ratifikation, respektive av internationella organisationer bekräftelse för att de skall bli bundna. Stater och andra rättssubjekt, som omnämns i artikel 305, har rätt att ansluta sig till konventionen efter det att tidsfristen för ratifikation löpt ut (artikel 307). Artikel 308 Konventionen träder i kraft tolv månader efter dagen för deposition av det sextionde ratifikationsinstrumentet. Sedan Guyana som sextionde stat ratificerat konventionen den 16 november 1993, trädde den i kraft den 16 november 1994. För stater som ratificerar eller ansluter sig senare träder konventionen i kraft 30 dagar efter deposition hos Förenta nationernas general-sekreterare av instrumentet. För ikraftträdandet av tillämpningsavtalet gäller särskilda regler (se kommentarer under del XI). Myndighetens församling skall samman- träda den dag som konventionen träder i kraft och skall då utse myndig- hetens råd. Regler, föreskrifter och förfaranden som utformats av den förberedande kommissionen kan tillämpas interimistiskt. Artiklarna 309 och 310 Förbehåll mot konventionen, som enligt denna inte är uttryckligen tillåtna, får i princip inte göras. Ett tillåtet undantag finns i artikel 298, som ger en stat rätt att exkludera vissa kategorier av tvister från de tvist-lösningsförfaranden som omnämns i del XV kapitel 2. Artikel 309 hindrar dock inte en stat från att avge förklaringar och att göra andra uttalanden i samband med undertecknande respektive ratifi-kation av konventionen, i syfte att bl.a. harmonisera sina lagar och förord-ningar med bestämmelserna i konventionen, förutsatt att dessa inte avser att utesluta eller ändra den rättsliga verkan av konventionen (artikel 310). Vad avser förklaringar i anledning av Sveriges ratifikation av konven-tionen, se avsnitt 6.1.2. Artikel 311 Artikeln reglerar konventionens inverkan på tidigare respektive senare ingångna avtal, till vilka samma stater är parter, på ett sätt som i det stora hela överensstämmer med 1969 års Wienkonvention om traktaträtten. Sålunda upphävs inte 1958 års Genèvekonventioner om havsrätten, men havsrättskonventionen äger företräde. Redan existerande eller framtida avtal, som uttryckligen är tillåtna eller stöds av konventionen, påverkas inte av denna. Exempel härpå kan vara avgränsningsavtal som ingås mellan stater med motstående kuster. Artiklarna 312-316 Konventionen föreskriver skilda regler för ändringar vad avser verksam- heten i området (dvs. djuphavsutvinning) och ändringar av andra delar av konventionen. När en period av tio år har gått från den dag när konventionen trädde i kraft (i november år 2004) kan konventionsparterna sammankalla en revisionskonferens, om mer än hälften av konventionsstaterna samtycker till detta (artikel 312). Härutöver kan en konventionsstat skriftligen framföra ändringsförslag till konventionen vid varje tillfälle efter dess ikraftträdande. Dessa antas utan att parterna sammankallar någon konferens om ingen konventionsstat inom tolv månader gjort invändningar mot ändringsförslaget (artikel 313). I båda fallen skall ändringar till konventionen bli föremål för ratifikation. De träder i kraft endast för stater som ratificerat dem, efter det att de har blivit ratificerade av två tredjedelar av konventionsstaterna, dock ej färre än 60 (artikel 316.1). Konventionsändringar som avser verksamheten inom området kan endast antas efter godkännande av rådet och församlingen. Rådet, vars beslutssystem inom ramen för skilda kamrar ger möjlighet att blockera beslut, kan endast fatta beslut om ändringar med konsensus. Då djuphavsutvinning bygger på en institutionell struktur som kan verka endast på grundval av ett gemensamt regelsystem gällande för alla parter, träder en ändring i kraft för alla stater ett år efter det att tre fjärdedelar av konventionsstaterna ratificerat. I tillämpningsavtalet har, vad gäller områ-det, konventionens regler om en granskningskonferens avskaffats. Artikel 317 En konventionsstat kan med ett års varsel säga upp konventionen. Artikel 318 Här föreskrivs att bilagorna till konventionen utgör en integrerad del av konventionen. Artikel 319 Förenta nationernas generalsekreterare skall vara depositarie för konven- tionen och ges i artikeln de åligganden som normalt ankommer på en depositarie. Artikel 320 Konventionstexterna på Förenta nationernas sex officiella språk skall äga lika giltighet. 5.18 Bilaga IX Deltagande av internationella organisationer Konventionens artikel 305.1 f fastställer att konventionen skall stå öppen för att undertecknas av internationella organisationer i överensstämmelse med bilaga IX. Denna betecknas inofficiellt som „EG-klausulen„, eftersom bestämmelserna om internationella organisationers deltagande har utformats med särskilt hänsynstagande till gemenskapens möjlighet att skriva under konventionen. EG är hittills den enda internationella organisation som uppfyller betingelserna att deltaga enligt bestämmelserna i bilaga IX. Eftersom traktater enligt allmän folkrätt endast kan ingås mellan stater, betecknar bilaga IX en ändrad statspraxis, som senare har avspeglat sig i motsvarande klausuler i andra mellanfolkliga överenskom-melser. Den rättsliga bakgrunden är den omständigheten, att EU:s medlemsstater inte längre själva kan ingå mellanfolkliga avtal på områ-den, där de har överfört kompetensen till gemenskapen. EG:s deltagande är följaktligen begränsat till dess specifika kompetensområden. Gemenskapen undertecknade konventionen den 7 december 1984. En analog regel finns i tillämpningsavtalets artikel 8.2. Detta avtal underteck-nades av gemenskapen den 29 juli 1994. Artikel 1 Artikeln definierar en „internationell organisation„ enligt konventionens artikel 305 och bilaga IX som en mellanstatlig organisation, vars med-lemsstater till organisationen har överfört kompetens inom områden, som faller under konventionen, bland annat kompetensen att ingå traktater. Artikel 2 För att en internationell organisation skall få underteckna konventionen förutsätter artikeln att flertalet av medlemsstaterna har undertecknat kon- ventionen. Vidare skall organisationen vid undertecknandet avge en förklaring, vilken närmare anger de frågor som medlemsstaterna överfört inom kon-ventionens område. Gemenskapen avgav i samband med undertecknandet en sådan förklaring. Artikel 3 På samma sätt som vid undertecknande enligt artikel 2 uppställer artikel 3.1 som förutsättning för att en internationell organisation skall få deponera sitt instrument, att flertalet av medlemsstaterna deponerar eller har deponerat sina ratifikations- eller anslutningsinstrument. De instru- ment som deponeras av den internationella organisationen skall innehålla de åtaganden och förklaringar som krävs enligt artiklarna 4 och 5 i denna bilaga. Artikel 4 Artikeln ålägger en internationell organisation att åtaga sig att godkänna de rättigheter och förpliktelser som följer av den av medlemsstaterna över-förda kompetensen Organisationen deltar i konventionen i den omfattning som den har kompetens till. Följaktligen får medlemsstaterna inte utöva den kompe- tens, som de har överlåtit till organisationen. En internationell organisa- tions deltagande innebär å andra sidan inte någon utökning av medlems- staternas representation. Således får organisationen inte en extra röst utöver antalet medlemsstater (15 + 1 förblir, i EU:s fall, 15). På samma sätt kan organisationens deltagande inte skapa rättigheter för medlems- stater som inte deltar i konventionen. Det kan således slås fast att konventionen har företräde i förhållande till tillämpningsavtalet i fråga om upprättandet av den internationella organi- sationen och de rättsakter som kan härledas därifrån. Artikel 5 Artikeln handlar om förklaring, notifikation och underrättelse av både en internationell organisation och dess medlemsstater angående överlåtande av kompetens. Enligt artikelns punkt 1 skall en internationell organisations instrument angående bekräftelse, tillträde eller ratifikation av konventionen innehålla en förklaring som närmare anger de sakområden i konventionen för vilka behörighet har överförts till organisationen av de medlemsstater som är parter i konventionen. Punkt 2 stadgar att en medlemsstat i en internationell organisation skall, då den ratificerar eller ansluter sig till konventionen, eller då organisa-tionen deponerar sitt anslutningsinstrument, beroende på vilket som sker sist, avge en förklaring som närmare anger de sakområden i konventionen för vilken den har överfört behörighet till organisationen. Punkt 3 innehåller en presumtionsregel som ger deltagande stater kompetens på alla de sakområden som inte uttryckligen omfattas av den till organisationen överförda kompetensen. Vidare stadgas att förklaringar, notifikationer och underrättelser enligt artikeln skall närmare ange arten och omfattningen av den överförda kompetensen (jfr punkt 6) samt att ändringar i kompetensfördelningen skall fortlöpande meddelas depositarien (jfr punkt 4). Bestämmelserna i artikelns punkt 2 föranleder förklaring angående över-låtande av behörighet till Europeiska gemenskapen (se avsnitt 6.1.2). Artikel 6 De parter som har behörighet enligt artikel 5 i denna bilaga, skall vara ansvariga för bristande iakttagande av skyldigheterna eller för varje annan överträdelse av konventionen. Underlåtelse att på begäran upplysa om vilken part som i en konkret fråga är ansvarig medför solidariskt ansvar. Artikel 7 Enligt denna artikel kan en internationell organisation fritt välja en eller flera av de i konventionens artikel 287.1 a, c eller d omnämnda formerna för biläggande av tvister. Såsom icke-stat är organisationen förhindrad från att lösa en eventuell tvist i den Internationella domstolen i Haag. Konventionens del XV har emellertid analog användning på varje tvist mellan konventionsparter, varav en eller flera är internationella organisationer. När en internationell organisation och en eller flera av dess medlems- stater är gemensamma parter i en tvist skall organisationen antagas ha accepterat samma tvistlösningsmodell som medlemsstaterna. Om en medlemsstat endast har valt Internationella domstolen enligt artikel 287, skall organisationen och den berörda medlemsstaten anses ha godkänt skiljedomsförfarande i enlighet med bilaga VII, såvida parterna i tvisten inte kommit överens om något annat. Artikel 8 Artikeln fastslår att del XVII äger motsvarande tillämpning på en internationell organisation, dock med en rad undantag som uppräknas i artikeln: - en internationell organisations instrument angående formell bekräftelse skall inte räknas in i de för konventionens ikraftträdande nödvändiga sextio ratifikationerna; - för att åtnjuta exklusiv kompetens vid ändring av konventionen (artikel 312- 315) förutsätts att organisationen har kompetensen till hela det sak-område, som ändringen omfattar; - när det gäller ikraftträdandet av ändringar (jfr artikel 316.1-3) betraktas en internationell organisations instrument angående formell bekräftelse eller anslutning till ett ändringsförslag som ratifikations- eller anslutnings- instrument för envar medlemsstat som deltar i konventionen om hela innehållet faller under organisationens kompetens. Vid alla andra ändringar skall den internationella organisationens formella bekräftelse eller tillträdesinstrument inte tas i beaktande vid användningen av artikel 316.1 och 316.2. Organisationen talar för samtliga medlemsstater, endast när den har exklusiv kompetens. I motsatt fall är det varje enskild medlemsstats sak att agera. I båda fallen upprätt-hålls principen i bilaga IX artikel 4.4, enligt vilken organisationens delta-gande inte kan medföra någon utökad representation för medlemsstaterna; - en internationell organisation kan inte säga upp konventionen enligt artikel 317, så länge en av dess medlemsstater deltar i konventionen; - en internationell organisation skall säga upp konventionen om ingen av dess medlemsstater längre är deltagande stat. Organisationens medlemskap förutsätter att de i bilaga IX artikel 1 angivna kvalifikationerna är upp-fyllda. 5.19 Slutakten till Förenta nationernas tredje havsrättskonferens, bilaga I, resolutionerna III och IV samt bilagorna III-VI Slutaktens resolution III berör territorier där befolkningen inte har uppnått fullständigt oberoende eller självstyrande status och som erkänts av Förenta nationerna. Beträffande dessa skall bestämmelserna angående intressen och rättigheter i konventionen genomföras till fördel för befolk- ningen i territoriet i syfte att förbättra dess välstånd och utveckling. Resolution IV tar sikte på nationella befrielserörelser vilka har inbjudits att delta vid konferensen som observatörer och som ges rätt att under- teckna konferensens slutakt i denna egenskap. Bilagorna III-V till slutak-ten avser erkännanden till konferensens värdländer m.fl. Bilaga VI behandlar utvecklingen av medlemsländernas vetenskapliga forskning och teknologiutveckling på det marina området. De uppmanas att prioritera denna verksamhet och stödja utvecklingsländernas forsk-ningsprogram. Världsbanken, de regionala bankerna och UNDP rekom-menderas att lämna ekonomiska bidrag. Dessa och andra organisationers arbete är ytterligare ägnat att befästa konventionen som ett uttryck för modern internationell rätt och en ram för tekniska arrangemang på havs-rättens område. 6 Överväganden och förslag 6.1 Godkännande av 1982 års havsrättskonvention och 1994 års avtal om tillämpningen av konventionens del XI -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Riksdagen godkänner Förenta nationernas | | havsrättskonvention av den 10 december 1982 samt avtalet av den | | 28 juli 1994 om tillämpningen av konventionens del XI med föl- | | jande förklaringar: | | - Förklaring i enlighet med artikel 310 i konventionen med | | inne-börden att sunden mellan Sverige och Danmark (Öresund) | | respek-tive mellan Sverige och Finland (Ålandsöarna) betraktas | | av Sverige som s.k. historiska sund enligt konventionens | | artikel 35 c, | | - Förklaring i enlighet med artikel 287 i konventionen med | | inne-börden att Sverige väljer Internationella domstolen i Haag | | för lös-ning av tvister rörande tolkning eller tillämpning av | | konventionen, | | - Förklaring i enlighet med konventionens bilaga IX artikel 5.2 | | med innebörden att Sverige som medlem i Europeiska gemenskapen | | har överfört behörighet till gemenskapen avseende vissa sakområden| | i konventionen. Vidare anges att en detaljerad förklaring om | | den när-mare innebörden av den överförda behörigheten kommer att| | göras i enlighet med bestämmelserna i konventionens bilaga IX när| | ge-menskapen tillträder konventionen. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag avseende riksdagens godkännande av konventionen och avtalet. Vad avser förklaring i enlighet med artikel 310 i konventionen, föreslår promemorian att en sådan förklaring bör omfatta dels de „historiska sunden„, dels neutrala staters rättigheter och skyldigheter enligt 1907 års Haagkonven-tion om neutrala makters rättigheter och skyldigheter i händelse av sjö-krig. Promemorian föreslår att Sverige bör avvakta med förklaring i enlig-het med artikel 287 i konventionen. Promemorian omfattar inte förslag till förklaring i enlighet med konventionens bilaga IX artikel 5.2. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser förordar en ratifikation eller har inget att erinra mot en sådan. Sveriges Advokatsamfund menar dock att Sverige bör ratificera om i vart fall EU, USA och Japan ratificerar. Vad avser förklaring i samband med ratifikation av konven-tionen, har Försvarsmakten och Kungliga Örlogsmannasällskapet påtalat det angelägna i att Sverige upprepar den förklaring som avgavs i samband med undertecknandet av konventionen, omfattande de två sakområden promemorian föreslår. Skälen för regeringens förslag: Havsrättskonventionen undertecknades av Sverige den 10 december 1982. Ett tillämpningsavtal avseende utvin-ning av tillgångar från havsbottnen utanför gränserna för nationell juris-diktion undertecknades av Sverige den 29 juli 1994. Den svenska politiken har traditionellt varit uttalat positiv i fråga om konventionen. Sverige har tillsammans med övriga nordiska länder under en följd av år aktivt arbetat för att uppnå internationell uppslutning kring konventionssystemet, bl.a. genom ordförandeskapet i intressegruppen „Konventionens vänner„ (Friends of the Convention). FN:s generalsekre- terares konsultationer, som resulterat i 1994 års tillämpningsavtal, har fått Sveriges fulla och uttalade stöd. Sveriges intresse att åstadkomma univer-sell anslutning till 1982 års havsrättskonvention är flera. Konventionen är FN:s hittills mest omfattande regelverk. Den reglerar nära nog alla upptänkliga förhållanden som avser det fredliga utnyttjandet av de två tredjedelar av jordens yta som täcks av hav. Även om viktiga delar av konventionen speglar sedvanerätt eller är på väg att få sedvanerättslig status är det en avgörande skillnad mellan sed-vanerätt och en bindande konvention. Risken för krypande jurisdiktion undviks lättare om stater är parter till en konvention som tydligt reglerar rättigheter och skyldigheter. Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv är det av avgörande vikt att så många stater som möjligt är bundna av identiska folkrättsliga regler. Genom konventionen införs en flexibel tvistlösningsmekanism. Detta bidrar till att skapa säkerhet kring en enhetlig och förutsebar utveckling av den internationella havsrätten samtidigt som den hämmar framställan- det av tvivelaktiga krav. Konventionen är vidare ett av de mest kraftfulla och omfattande miljö- instrument som hittills framförhandlats. Den skapar kontraktsbundna för- pliktelser för att skydda och bevara den marina miljön, såväl dess levande tillgångar som den marina näringskedjan. Den ställer krav på nationell lagstiftning för att skydda miljön från föroreningar. Denna skyldighet innefattar även inkorporering av nya framtida standarder, allteftersom de utarbetas och accepteras av staterna. Dessa kan genom att skapa folk- rättslig sedvanerätt till och med komma att binda samtliga konventions- parter, inklusive dem som inte accepterat en viss standard. Vidare möjlig- gör reglerna om exklusiv ekonomisk zon en kontroll från kuststaternas sida av föroreningar från främmande staters fartyg. Regeringen föreslår därför att riksdagen skall godkänna 1982 års havs- rättskonvention och 1994 års tillämpningsavtal. 6.1.1 Säkerhetspolitiska aspekter De omvälvningar som inträffat efter år 1989 innebär att de politiska och militära förutsättningarna i Europa väsentligen förändrats. Det kalla kriget med stormaktsblockens arméer stående öga mot öga mitt i Europa har avvecklats och de tidigare sovjetiska trupperna har återvänt till Ryssland. Risken för storkrig i Europa är liten. Samtidigt måste man idag räkna med ett bredare spektrum av hot och risker. Mer långvariga ekonomiska kriser, massarbetslöshet och fattigdom kan äventyra den långsiktiga stabiliteten. I vårt närområde skulle den ekonomiska och ekologiska situationen kunna leda till bl.a. flykting- och migrationsrörelser av stor omfattning och miljökatastrofer kopplade till exempelvis kärnkrafts- eller kärnavfallsolyckor. Ett annat hot är den gränsöverskridande brottsligheten. I ett mera traditionellt militärstrategiskt perspektiv karakteriseras det nordiska området av dess närhet och beroende av andra strategiska regioner; Ryssland, Nordatlanten, och norra delen av det kontinentala Europa. Östersjön, som är en centralt belägen och viktig kommunika- tionsled, kan i händelse av konflikt komma att utgöra en konfrontations-zon. I närområdet står utvecklingen i Ryssland och de baltiska staterna i centrum för våra säkerhetspolitiska intressen. De svåra omställnings- problem som Ryssland genomgår, med åtföljande politisk instabilitet, leder till att detta land under överskådlig tid kommer att förbli en osäker- hetsfaktor i Europa och i det svenska närområdet. Genom konventionen skapas ett för alla stater gällande fast regelverk med en stabil ordning vad gäller de havsrättsliga frågorna och som binder samtliga berörda stater. För svenskt vidkommande innebär ratificeringen att det nuvarande regelverket, tillträdesförordningen (1992:118) och för-ordning (1982:756) om Försvarsmaktens ingripande vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet, m.m. (IKFN-förordningen) bör anpassas till vissa nytillkommande element i konventionen. I situationer då det säkerhetspolitiska läget är instabilt är det viktigt att Sverige kan hävda sina intressen med stöd av ett väl förankrat interna- tionellt regelsystem. I 1995 års försvarspolitiska proposition (prop. 1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse) anges bl.a. att hävdandet av Sveriges territoriella integritet är en grundläggande förutsättning för vår säkerhetspolitik och att denna uppgift bl.a. innebär att övervaka territorium och luftrum och ingripa mot kränkningar eller andra överträdelser av internationell eller svensk rätt. Existensen av en ekonomisk zon och ett framtida inrättande av en angränsande zon ger Sverige ökade rättigheter utanför svenskt territorium. Åtgärder för att ta i anspråk och hävda dessa rättigheter eller underlåten-het att göra detta ger signaler om vår vilja och förmåga att hävda svenska intressen. I den ekonomiska zonen åtnjuter alla stater de rättigheter och skyldigheter som framgår av konventionen, samtidigt som kuststaten i vissa fall har mer specifika rättigheter och skyldigheter. Några formella skyldigheter uppstår inte för en stat, som inrättar en angränsande zon. Det bör dock övervägas om internationella avtal rörande de områden som konventionen avhandlar, t.ex. bekämpning av narkotika-smuggling, flyktingövervakning m.m. kan ställa krav på insatser. En grundläggande svensk inriktning bör från flera utgångspunkter vara att söka bibehålla möjligheter att bedriva verksamhet i andra staters zoner i likhet med vad som sker idag. Vid kriser i Sveriges närområde är agerandet i zonerna av betydelse för stabiliteten i närliggande kustområden och för Sveriges möjligheter att verka i krisdämpande syfte. Olika former av samarbete mellan Östersjö- länderna rörande zonernas regelverk och övervakning är exempel på säkerhetsfrämjande insatser. En ratificering av konventionen är ur säkerhetspolitisk synpunkt av stor betydelse för Sverige. 6.1.2 Förklaringar Enligt artikel 309 får inga förbehåll göras mot konventionen, såvida detta inte uttryckligen tillåts genom andra artiklar. Konventionen ger möjlig-heter att avge förklaringar avseende artikel 287 (val av obligatoriska rätts-förfaranden) och artikel 298 (fakultativa undantag för användning av obligatoriska rättsförfaranden). Vidare får en stat, då den undertecknar, ratificerar eller ansluter sig till konventionen enligt artikel 310 avge förklaringar eller göra uttalanden i syfte att bl.a. harmonisera sina lagar och förordningar med dess bestäm- melser förutsatt att dessa förklaringar eller uttalanden inte avser att utesluta eller ändra den rättsliga verkan av konventionens regler, då den avtalsslutande staten tillämpar dessa. Ett betydande antal stater har avgivit förklaringar i enlighet med artikel 310. Det är inte Sveriges avsikt att kommentera dessa eller avge mot- deklarationer. Däremot föreslås att man för svensk del, i likhet med andra västeuropeiska stater, avger en allmän förklaring med användande av ordalydelsen i artikel 310. Sverige avgav i samband med undertecknandet av konventionen en för-klaring avseende tre sakområden. Genom dessa klargjordes att sunden mellan Sverige och Danmark (Öresund) respektive Finland (Ålandsöarna) skall betraktas som s.k. historiska sund enligt konventionens artikel 35 c och att därvid reglerna för transitpassage inte skall vara tillämpliga. Vidare gjorde Sverige en förklaring angående en neutral stats rättigheter och skyldigheter enligt 1907 års Haag- konvention om neutrala makters rättigheter och skyldigheter i händelse av sjökrig. Slutligen förbehöll sig Sverige rätten att begära föranmälan för statsfartygs oskadliga genomfart i svenskt territorialhav. Regeringen föreslår att i samband med ratifikationen förklaringen om historiska sund upprepas. Vad gäller förklaringen om 1907 års Haagkonvention krävs fortsatta överväganden. Förklaringen om föranmälan för statsfartygs oskadliga genomfart i svenskt territorialhav skall inte upprepas, då kravet på sådan föranmälan numera avskaffats. Vad gäller förklaringar avseende artiklarna 287 och 298 i konventionens del XV angående tvistlösning, kan noteras att sådana får göras då en stat undertecknar, ratificerar eller ansluter sig till konventionen eller vid senare tidpunkt. Regeringen gör bedömningen att Sverige bör välja tvistlösningsorgan i enlighet med artikel 287 i konventionen. Då Internationella havsrätts-domstolen ännu inte upprättats, föreslår regeringen att Havsrättsdomstolen inte bör väljas som tvistlösningsorgan i nuvarande skede. Däremot bör Sverige göra ett val av tvistlösningsorgan för att inte, vid eventuell tvist, bli bundet av hänskjutande av tvisten till skiljedomstol i enlighet med konventionens bilaga VII (jfr artikel 287.3 i konventionen). Regeringen gör bedömningen att Sverige bör välja Internationella dom-stolen i Haag. Enligt konventionens bestämmelser är en stat fri att vid senare tidpunkt välja annat tvistlösningsorgan, varför det står Sverige fritt att, när så anses lämpligt, välja Internationella havsrättsdomstolen. I anledning av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen har Sverige förbundit sig att överlåta viss behörighet till Europeiska gemenskapen. När gemenskapen undertecknade konventionen avgavs en förklaring röran-de de sakområden där gemenskapen har exklusiv kompetens och där det råder blandad kompetens. När gemenskapen tillträder konventionen kommer en motsvarande för-klaring att avges från gemenskapens sida, i enlighet med bilaga IX artikel 5.1 i konventionen. Denna förklaring är för närvarande under utarbetande i samarbete mellan kommissionen, rådet och medlemsländerna. Enligt bilaga IX artikel 5.2 i konventionen skall medlemsländerna avge en förklaring om överlåtande av behörighet. Regeringen föreslår därför att riksdagen godkänner följande förklaring: „Sverige erinrar om att Sverige såsom medlem i Europeiska gemenskapen har överlåtit behörighet till gemenskapen i vissa frågor som regleras av konventionen. En detaljerad förklaring om beskaffenheten och omfatt-ningen av den behörighet som har överlåtits till Europeiska gemenskapen kommer att avges i vederbörlig ordning i enlighet med bestämmelserna i konventionens bilaga IX„ Ovanstående förklaring är en översättning av den engelska standard-formulering som Tyskland och Österrike använt sig av vid respektive rati-fikation. 6.2 Den angränsande zonen -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: En angränsande zon bör inrättas runt | | Sveriges kuster utanför det svenska sjöterritoriet. Regeringen | | avser att återkomma med förslag om inrättandet av en angränsande| | zon. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: I promemorian presenteras förslag till lag om angränsande zon. Promemorian utgår från att en angränsande zon skall inrättas i samband med ratifikationen av konventionen. Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig över inrättandet av en angränsande zon, utifrån promemorians förslag, har tillstyrkt att så skall ske. Flera av dessa remissinstanser, däribland Kustbevakningen, har inkommit med synpunkter på författningsändringar. Skälen för regeringens bedömning: Kuststater har rätt att inrätta en s.k. angränsande zon (contiguous zone) utanför territorialhavet. En angrän-sande zon får inte sträcka sig utöver 24 nautiska mil från de baslinjer varifrån territorialhavets bredd beräknas. Sverige har idag ingen angrän-sande zon. Konventionens artikel 33 lyder: „1. Inom ett område som gränsar till dess territorialhav, benämnd angränsande zonen, kan kuststaten utöva nödvändig kontroll för att (a) hindra överträdelser av dess lagar och andra författningar rörande tullar, skatter, invandring eller hälsovård inom dess territorium eller territorialhav; (b) bestraffa de överträdelser av ovan nämnda lagar och andra författningar som begåtts inom dess territorium eller territorialhav. 2. Den angränsande zonen får inte sträcka sig utöver 24 nautiska mil från de baslinjer varifrån territorialhavets bredd beräknas.„ Staters rätt att inrätta en angränsande zon kodifierades i 1958 års kon- vention om territorialhavet och tilläggszonen. Enligt dess artikel 24 utgör tilläggszonen en del av det fria havet. Under förhandlingarna om 1982 års havsrättskonvention diskuterades om det var nödvändigt att bibehålla rätten att inrätta en angränsande zon. Kuststaterna skulle ju få rätt att inrätta ett 12 nautiska mil brett territorial-hav, och dessutom en exklusiv ekonomisk zon, menade vissa. Under generaldebatten kom man emellertid fram till att en angränsande zon fyllde helt andra syften än en exklusiv ekonomisk zon och att det därför fanns skäl att behålla den. Därmed slog konferensen fast att de rättigheter, som kuststaten har inom sin angränsande zon, inte är identiska med de rättigheter och skyldigheter en kuststat har inom ramen för sin ekono-miska zon, trots att kuststatens angränsande zon många gånger ligger inom det havsområde där kuststaten har en ekonomisk zon. Reglerna i 1958 års konvention om territorialhavet och tilläggszonen sammanfaller i hög grad med reglerna i 1982 års havsrättskonvention, bortsett bl.a. från att den angränsande zonen enligt 1958 års konvention endast fick ha en utsträckning om 12 nautiska mil men nu får ha en ut-sträckning om 24. Ett land som har ett territorialhav som är 12 nautiska mil brett, får alltså „lägga till„ en angränsande zon om 12 nautiska mil. En angränsande zon kan karaktäriseras som en „poliszon„, som primärt syftar till att skydda kuststatens landterritorium och de lagar och förord- ningar som gäller där. Den bör inte betraktas som en zon där kuststaten utsträcker sin jurisdiktion i syfte att ta tillvara tillgångar och rättigheter kopplade till havsområdet som sådant. Därmed skiljer den sig från begreppet fiskezon, ekonomisk zon och kontinentalsockel. Havsrätts-konventionen stadgar inte att den angränsande zonen utgör fritt hav, i motsats till 1958 års konvention. Orsaken är att, enligt modern havsrätt, alla kuststater har rätt att inrätta ekonomisk zon. Sådana zoner utgör inte „fritt hav„ (the high seas, jfr artikel 86 i konventionen). I den mån en angränsande zon inrättas inom kustatens ekonomiska zon, har således inte zonen status av „fritt hav„, utan ingår snarare som en del i den ekonomiska zonen. En angränsande zon ger kuststaten rättigheter men inga formella skyl-digheter. Kuststaten behöver inte övervaka zonen för att t.ex. uppfylla några förpliktelser. Därigenom skiljer den sig från den ekonomiska zonen, där kuststaten har såväl rättigheter som skyldigheter. Kuststaten kan själv välja vilka av de rättigheter zonen ger som den vill utnyttja och i vilken omfattning den vill utnyttja dessa rättigheter. Uppkommer tvist om kuststatens kompetens i zonen, skall detta hante- ras inom ramen för konventionens tvistlösningsmekanism enligt del XV. En angränsande zon ger kuststaten en vidgad rätt till förföljelse (hot pursuit). Kuststaten kan förfölja och uppbringa ett fartyg i den angrän- sande zonen om de rättigheter kränks för vilkas skydd zonen upprättats (jfr artikel 111.1 och artikel 33). Om en kuststat har en ekonomisk zon men inte en angränsande zon, kan kuststaten inte påbörja förföljelse i den angränsande zonen och ingripa mot ett fartyg som har gjort sig skyldigt till människosmuggling eller narkotikabrott i territorialhavet. Inte heller kan kuststatens myndigheter ingripa inom den angränsande zonen för att förhindra sådana brott. Om däremot kuststaten har en angränsande zon, kan förföljelse upptas även utanför territorialhavet i den angränsande zonen. Genom artikel 303.2 utsträcks även kuststatens rättigheter i den angränsande zonen till arkeologiska och historiska föremål. Kuststaten har rätt att förutsätta att flyttning av sådana föremål är att betrakta som ett brott mot de regler som vanligen gäller i den angränsande zonen. Kust-staten får även upprätta en angränsande zon runt öar (jfr artikel 121.2). Kuststaten har enligt konventionen formellt ingen skyldighet att för- handsinformera andra länder om inrättadet av en angränsande zon, men det finns heller inget som hindrar att sådan information ges i förväg. Enligt en rapport från FN:s generalsekreterare väljer allt fler länder att inrätta angränsande zoner. Ett 40-tal länder har idag inrättat sådana zoner, i första hand små stater. I vårt närområde har såväl Finland som Norge ett slags angränsande zon. Finland, som nyligen utökat sitt territorialhav till 12 nautiska mil, kommer att behålla en „tilläggszon„ om två nautiska mil för tullövervak-ningsfrågor. Det finska exemplet visar tydligt att en kuststat inte behöver inrätta en maximalt bred angränsande zon utanför territorialhavet, inte heller behöver den utöva alla de rättigheter den skulle kunna ha i en angränsande zon. Sammanfattningsvis kan konstateras att kuststaten i en angränsande zon dels kan utöva nödvändig kontroll av ingående fartyg för att i preventivt syfte förhindra överträdelser mot kuststatens lagar och förordningar vad avser invandring, skatter, tullar och hälsovård (jfr artikel 33.1 a), dels förfölja och ingripa mot utgående fartyg vid misstanke om att brott skett inom kuststatens territorium eller territorialhav mot ovan nämnda lagar och förordningar (jfr artikel 33.1 b och artikel 111.1). Dessa regler innebär t.ex. att Kustbevakningen skulle kunna ingripa mot fartyg som smugglar människor över Östersjön även utanför det svenska territorial-havet, eller att kontrollera fartyg som misstänks bryta mot svenska tull-bestämmelser t.ex. på narkotikaområdet. Regeringen gör bedömningen att övervägande skäl talar till förmån för att en angränsande zon bör inrättas. Då detta föranleder författnings-ändringar, bl.a. i lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning, och då frågan om koordinatbestämning av zonen kräver ytterligare överväganden, avser regeringen att återkomma med förslag om inrättandet av en angränsande zon. 6.3 Tillämpningen av straffrättsliga bestämmelser på miljöområdet i vissa fall 6.3.1 Begränsning av tillämpningen av svensk lag vad gäller vissa brott begångna på utländska fartyg -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: En särskild lag införs med bestämmelser som| | begränsar svensk lags tillämplighet i fråga om vissa miljöbrott när| | dessa begås på utländska fartyg utanför svenskt inre vatten. För| | sådana brott skall inte vid svensk domstol få dömas till strängare| | straff än böter, om det inte är fråga om en allvarlig och uppsåtlig| | gärning som avser förorening i territorialhavet. I lagen tas även| | in en särskild preskriptionsregel för dessa brott. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser antingen tillstyrker promemorians förslag eller lämnar det utan erinran. Flera remissinstanser framhåller att det är en olycklig konsekvens av havsrättskonventionen att Sverige måste avhända sig möjligheten att döma till fängelse i de aktuella fallen. Några remissinstanser, bl.a. Riksåklagaren, Göteborgs universitet samt Institutet för sjörätt och annan transporträtt framför synpunkter på den lagtekniska utformningen av promemorians förslag. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 230 i konventionen får endast böter eller annan ekonomisk sanktion utdömas för brott mot bestämmelser om förebyggande, begränsning och kontroll av förorening av den marina miljön, som begås av utländska fartyg i eller utanför territorialhavet. Detta gäller dock inte en uppsåtlig och allvarlig gärning som avser förorening i territorialhavet. Av artikel 228.2 följer bl.a. att ett förfarande för att utdöma straff för brott som begåtts av ett utländskt fartyg mot bestämmelser om förebyg-gande, begränsning och kontroll av förorening av den marina miljön inte får inledas om mer än tre år har förflutit sedan brottet begicks. Bestämmelser om straff för förorening från fartyg finns bl.a. i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg, i brottsbalken och i