Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1995/96:33 Ändring av samarbetsöverenskommelsen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige (Helsingforsavtalet) Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 12 oktober 1995 Ingvar Carlsson Mats Hellström (Utrikesdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en överenskommelse om ändring av 1962 års nordiska samarbetsöverenskommelse, det s.k. Helsingforsavtalet. Genom ändringen införs bl.a. principen om lika-behandling för medborgare i de nordiska länderna i Helsingforsavtalet. Ändringen syftar också till effektivare arbetsformer inom Nordiska rådet. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 3 2 Ärendet och dess beredning................................. 3 3 Bakgrund................................................... 5 3.1 Reformeringen av det nordiska samarbetet............ 5 3.2 Införandet av en nordisk likabehandlingsprincip..... 6 4 Förändringar i Nordiska rådets organisation och arbetssätt 8 5 Ändringarna i Helsingforsavtalet........................... 9 6 Godkännande av överenskommelsen............................ 9 Bilaga Överenskommelse om ändring av samarbetsöverenskommelsen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige . . . . . . . . . . . . .11 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 oktober 1995.............................................. 14 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen godkänner överenskommelsen om ändring av samarbetsöverenskom-melsen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. 2 Ärendet och dess beredning Helsingforsavtalet är den grundläggande nordiska samarbetsöverens-kommelsen. I avtalet anges de övergripande målsättningarna för det nordiska samarbetet samt formerna för det nordiska samarbetet inom Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet. Avtalet ingicks ursprungligen år 1962. Det har därefter ändrats sex gånger, senast år 1993 (prop. 1992/93:247, bet. 1992/93:UU29, rskr. 1992/93:339). Helsingforsavtalet kompletteras av en rad andra nordiska samarbetsavtal inom olika områden samt av mer detaljerade bestämmelser i arbetsordningar m.m. för verksamheten inom Nordiska rådet resp. Nordiska ministerrådet. Den senaste ändringen av Helsingforsavtalet år 1993 gjordes mot bakgrund av den översyn av det nordiska samarbetet som initierades av de nordiska statsministrarna år 1991. Syftet med ändringen var bl.a. att markera vikten av nordiskt samråd i europeiska och andra internationella frågor, statsministrarnas ansvar för den övergripande samordningen och Nordiska rådets roll i budgetarbetet. De nordiska statsministrarna begärde i juli 1993 en utredning om problem som kan uppstå för nordiska medborgare när de arbetar, studerar eller på annat sätt uppehåller sig i ett annat nordiskt land. I sin rapport i november samma år föreslog utredningsmannen, f.d. statsrådet Nils G. Åsling, bl.a. att man skulle göra en närmare utredning av möjligheterna och ändamålsenligheten av en nordisk icke-diskrimineringsprincip. Åsling fick i december 1993 i uppdrag av Nordiska ministerrådet att med stöd av juridisk expertis från länderna klarlägga de formella förutsättningarna för en sådan princip. I rapporten Lika behandling i Norden (Tema Nord 1995:549) föreslog Åsling i januari 1995 att en nordisk likabehandlingsregel skulle införas i Helsingforsavtalet. Rapporten innehöll också en principskiss till en sådan klausul. Rapporten har remissbehandlats i de nordiska länderna. I Sverige har yttranden kommit in från Justitieombudsmannen, Hovrätten för Västra Sverige, Justitiekanslern, Kammarrätten i Stockholm, Handikappinstitutet, Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, Generaltullstyrelsen, Riksskatte-verket, Statens arbetsgivarverk, Centrala studiestödsnämnden, Statens skolverk, Verket för högskoleservice, Arbetsmarknadsstyrelsen, Statens invandrarverk, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Tjänste-männens Centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Svenska Arbetsgivareföreningen, Handikappförbundens Samarbetsorgan, Sveriges Förenade Studentkårer. Flertalet av remissinstanserna hade ingen erinran mot förslaget eller ställde sig positiva. Remissyttrandena finns tillgängliga hos Utrikes-departementet (dnr R 346-1995). Statsministrarna och Nordiska rådets presidium beslutade i november 1994 att tillsätta en gemensam arbetsgrupp (reformgruppen) för att analysera det nordiska samarbetet och lämna förslag till den framtida inriktningen av samarbetet. Reformgruppens rapport överlämnades till statsministrarna och Nordiska rådets presidium den 27 februari 1995. Förslaget behandlades på Nordiska rådets session i mars 1995. Då godkände rådet målen och prioriteringarna i rapporten och rekommenderade Nordiska ministerrådet och de nordiska ländernas regeringar att i samråd med Nordiska rådet utarbeta förslag till ändringar i Helsingforsavtalet. Nordiska rådet beslutade också att fortsätta uppföljningen av rapportens förslag beträffande Nordiska rådets interna organisation. Reformarbetet har efter Nordiska rådets session följts upp inom Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet. Nordiska ministerrådet lämnade i september 1995 bl.a. ett ministerrådsförslag till Nordiska rådet om ändringar i Helsingforsavtalet. I ministerrådets förslag till ändringar av Helsingforsavtalet ingick som en central punkt ett förslag om en nordisk likabehandlingsregel, vilken i stort överensstämde med det förslag som hade lagts fram i rapporten Lika behandling i Norden i januari. Regeringen beslutade den 28 september 1995 att Sverige skulle underteckna en överenskommelse om ändring av Helsingforsavtalet. Nordiska rådet behandlade ministerrådsförslaget under sin extrasession den 29 september 1995. Därvid antog rådet en rekommendation (rek. 23/1995) till regeringarna i de nordiska länderna att göra vederbörliga ändringar i Helsingforsavtalet. Efter Nordiska rådets behandling fastställde Nordiska ministerrådet (samarbetsministrarna) samma dag ändringarnas lydelse i enlighet med Nordiska rådets rekommendation. Därefter undertecknade samarbets-ministrarna överenskommelsen om ändring av Helsingforsavtalet. Överenskommelsen har upprättats på de fem nordiska språken och texterna har lika giltighet. Den svenska texten till överenskommelsen fogas som bilaga till propositionen. Överenskommelsen träder i kraft femton dagar efter den dag då samtliga avtalsslutande parter godkänt den. Avsikten är att överenskommelsen skall träda i kraft den 1 januari 1996. 3 Bakgrund 3.1 Reformeringen av det nordiska samarbetet Utvecklingen i Europa, särskilt den europeiska integrationsprocessen, var en utgångspunkt för den reformering av det nordiska samarbetet som sedan år 1991 bedrivits på initiativ av statsministrarna. Syftet med reformarbetet har varit att finna former för ett stärkt och vitaliserat nordiskt samarbete inom en europeisk ram. Det politiska samarbetet har stärkts och utvecklats i europeiska och regionala samarbetsfrågor, bl.a. genom tätare möten på statsminister- och utrikesministernivå. Verksamheten inom Nordiska ministerrådet har koncentrerats. Särskild tonvikt har lagts på satsningar på kultur- och utbildningssamarbetet. Samarbetet med närområdet har utvidgats och miljöfrågorna har getts hög prioritet. Genom att Finland och Sverige har blivit medlemmar i EU är nu tre nordiska länder medlemmar i unionen. Island och Norge har ett nära samarbete med unionen genom EES-avtalet. För att analysera det nordiska samarbetet i denna nya situation beslutade statsministrarna och Nordiska rådets presidium i november 1994 att tillsätta en gemensam arbetsgrupp. I gruppen ingick de nordiska samarbetsministrarna och parlamentariker från Nordiska rådet. Denna s.k. reformgrupp presenterade i februari 1995 i sin rapport Nordiskt samarbete i en ny tid förslag till inriktning av det framtida samarbetet. Reformgruppens mening är att nordiskt samarbete även i framtiden kommer att fylla en viktig funktion. Det officiella nordiska samarbetet mellan regeringar och parlament bör föras vidare och fördjupas. Enligt reformgruppen behöver dock samarbetet förnyas, moderniseras och rationaliseras och innehållet koncentreras. Arbetsformerna måste vitaliseras och anpassas till den nya situation som råder efter folkomröstningarna om medlemskap i EU i Finland, Norge och Sverige. Utvecklingen har visat att det nordiska samarbetet inte är ett alternativ utan en del av ett bredare europeiskt samarbete. Det är därför av betydelse att sambanden mellan den nationella, den nordiska och den europeiska nivån stärks, för att säkerställa att varje sakfråga hanteras i rätt sammanhang och för att undvika dubbelarbete. Enligt rapporten skall samarbetet koncentreras till följande tre huvudområden: - samarbete inom Norden - Norden och Europa/EU/EES - Norden och dess närområden. Samarbetet inom Norden avser samhällsuppgifter som utvecklar den nordiska värdegemenskapen och där samnordiska lösningar ger fördelar för medborgarna framför nationella eller vidare internationella lösningar. Norden och Europa/EU/EES avser samverkan i frågor där de nordiska länderna har en värdegemenskap och sammanfallande intressen. Det nordiska samarbetet skall utgöra en plattform för initiativ i frågor där länderna vill påverka den europeiska dagordningen. Det nordiska samarbetet skall också kunna medverka till att göra uppföljningen av direktiv och andra EU/EES- regler enhetlig. Norden och dess närområden avser utvecklingen i Östersjöregionen och Arktis. Frågorna är av stor politisk vikt för de nordiska länderna. Ett utbyggt samarbete med de baltiska staterna och nordvästra Ryssland är ett viktigt bidrag till stabilitet och demokrati i regionen. Det framhölls i rapporten att satsningen på kultur- och undervisnings- samarbetet bör fortsätta. Samtidigt bör en politisk värdering genomföras av institutioner inom Nordiska ministerrådets område och en granskning göras av projektverksamheten. En generell regel för lika behandling av medborgare i de nordiska länderna bör vara vägledande för det framtida samarbetet. I avseende på Nordiska rådets organisation och arbetsformer lämnade också reformgruppen en rad förslag. Man menade att partigruppernas roll bör stärkas, att ledningsfunktionen bör tydliggöras och att utskotts-organisationen bör göras om. Även Nordiska rådets mötesformer bör förändras så att man håller en årlig session och vid behov temamöten eller specialsessioner. Reformgruppens rapport överlämnades till statsministrarna och Nordiska rådets presidium vid deras gemensamma möte den 27 februari 1995. Statsministrarna konstaterade att rapporten utgjorde ett gott underlag för anpassning av samarbetets former och prioriteringar inför framtiden. 3.2 Införandet av en nordisk likabehandlingsprincip Som förut har sagts lades fram ett förslag till en nordisk likabehandlingsregel i Helsingforsavtalet i rapporten Lika behandling i Norden (Tema Nord 1995:549). I rapporten betonas att förslaget inte gäller en icke-diskrimineringsklausul av samma juridiska natur som EG-rättens. Den principen ingår i ett överstatligt rättssystem, som helt skiljer sig från traditionella nordiska samarbetsformer. Förslaget har visserligen hämtat sin inspiration i EG-rätten men utgått från det nordiska samarbetets karaktär, där enhällighet i gemensamma beslut är ett viktigt element. Det var också angeläget att undvika oklarheter och eventuella konflikter mellan EG-rättens princip och en nordisk princip. En sådan princip kan inte heller bli nationellt tillämplig utan måste införlivas med den nationella rättsordningen. För att markera skillnaden valde utredningen beteckningen likabehandlingsprincip. Nordiska ministerrådet överlämnade med en positiv signal i februari 1995 rapporten till Nordiska rådet. Vid Nordiska rådets behandling vann förslagen i rapporten allmänt gillande. Förslaget har sedan bearbetats ytterligare. Ett förslag som i huvudsak överensstämde med rapporten ingick i Nordiska ministerrådets förslag i september 1995 till Nordiska rådet om ändringar i Helsingforsavtalet. På några punkter skedde dock ändringar. Ministerrådsförslaget innebär att den nya klausulen ersätter den nuvarande formuleringen i artikel 2 i Helsingforsavtalet, som innehåller en allmän politisk viljeförklaring att fortsätta verka för största möjliga rättsliga likställighet mellan nordiska medborgare som vistas i annat nordiskt land än det egna, och vistelselandets medborgare. Förslaget till ny formulering innebär att det införs ett mera långtgående, klart folkrättsligt åtagande att likabehandla medborgare från andra nordiska länder. Det finns därför ingen anledning att behålla den nu gällande artikel 2. Förslaget innebär en princip om likabehandling som skall beaktas vid utformningen av lagar och andra föreskrifter i de nordiska länderna. Principen riktar sig därför till alla offentliga normgivande organ, dvs. riksdagar, regeringar och andra myndigheter i Norden. Ministerrådsförslaget innebär inte något krav på att länderna skall göra en nationell inventering av befintliga regler för att göra eventuella justeringar. I stället bör en nödvändig anpassning ske om och när det visar sig att nationella regler inte leder till likabehandling. Det är nödvändigt med en möjlighet till avsteg från principen i vissa situationer. Förslaget innebär att undantag kan göras i de fall krav på medborgarskap är fastlagda i grundlag, eller följer av ländernas internationella förpliktelser. Härmed avses bl.a. förpliktelserna inom EU och EES. Undantag kan också göras när det i övrigt av särskilda skäl är nödvändigt. Någon närmare precisering av vad som avses med särskilda skäl har inte gjorts. Det råder dock enighet om att möjligheten till undantag skall utnyttjas restriktivt, men att det i sista hand är varje land som självt avgör när avsteg måste ske. Från svenskt håll har under diskussionerna om klausulerna som exempel nämnts bl.a. medborgarskapskrav för kommunal rösträtt och valbarhet (i den mån det inte regleras av EG-regler eller nordiska överenskommelser) som inte regleras i grundlag i Sverige. Andra frågor som nämnts är medborgarskapskrav för innehav av vissa tjänster med hänsyn till nationell säkerhet, rätten till studiestöd där oinskränkt likabehandling kan leda till stora finansiella konsekvenser för länderna, samt i övrigt områden som redan regleras i särskilda nordiska avtal. För att få till stånd en kontroll av hur länderna uppfyller sina åtaganden om likabehandling bör någon form av förfarande skapas på nordisk nivå. Ett sådant förfarande kan emellertid inte gälla överprövning i enskilda ärenden, vilket är en sak som måste hanteras nationellt. Det bör i stället syfta till att identifiera områden där befintliga nationella regler inte medför likabehandling och starta en procedur som leder till en ändring i reglerna. Det förekommer redan nu i viss utsträckning att det framförs klagomål om bristande likabehandling till de nordiska samarbetsorganen. Hur en mera systematisk hantering av sådana frågor kan se ut kräver närmare överväganden, och behandlas inte i ministerrådsförslaget. Det bör närmast ankomma på Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet att diskutera frågan. Den kan regleras i beslut av de nordiska samarbetsorganen. 4 Förändringar i Nordiska rådets organisation och arbetssätt Mot bakgrund av bl.a. reformgruppens förslag avser Nordiska rådet att genomföra en förändring i sin interna organisation, något som också kommer att påverka arbetssättet inom rådet. Syftet är att anpassa organisationen till de förändrade förutsättningarna i omvärlden och därmed skapa möjlighet för att på ett effektivare sätt kunna hantera nya politiska frågor. För detta krävs förenklade mötesformer och en mer ändamålsenlig intern organisation som följer av rådets beslut på grundval av reformrapporten. Vid Nordiska rådets session i mars 1995 slogs fast att det är nödvändigt att organisationen utvecklas, moderniseras och rationaliseras så att den blir mer effektiv och resultatorienterad med en starkare koppling till de nationella parlamenten. Samarbetsformerna bör förenklas för att åstadkomma en koncentration till politiskt viktiga frågor. Dubbelarbete bör undvikas. Nordiska rådets sessioner skall inriktas på mer breda, genuint politiska frågor, bl.a. genom temasessioner. Innebörden av de organisatoriska förändringar som nu görs är bl.a. att Nordiska rådets presidium skall vara rådets ledningsorgan bestående av 11-13 medlemmar. Strävan är att få en starkare representation för partigrupperna i presidiet. Vidare skall Nordiska rådets nuvarande sex utskott ersättas med tre nya utskott som svarar mot de tre huvudområdena för det framtida nordiska samarbetet. Det innebär att det inrättas ett Nordenutskott för den konkreta och praktiskt inriktade verksamheten bl.a. på kultur- och utbildnings-området, ett Europautskott med uppgift att i ett tidigt skede av den europeiska beslutsprocessen identifiera frågor lämpliga för nordiska parlamentariska initiativ och ett Närområdesutskott för utveckling av kontakterna med samarbetspartners i närområdet. En särskild kontrollkommitté inrättas för kontroll av den verksamhet som finansieras över Nordiska ministerrådets budget. De ändringar som föreslås i Helsingforsavtalet syftar till att tillgodose de organisatoriska förändringar som Nordiska rådet önskar genomföra samt till att lyfta av Helsingforsavtalet en del bestämmelser som i stället kommer att regleras i Nordiska rådets arbetsordning. Därmed blir innehållet i Helsingforsavtalet mer övergripande med avseende på Nordiska rådets organisation och en bättre överensstämmelse nås med regleringen av Nordiska ministerrådets verksamhet i detta avseende. Arbetet inom Nordiska rådet med att revidera arbetsordningen pågår f.n. med sikte på att beslut om en ny arbetsordning skall kunna tas i samband med sessionen i november 1995. Avsikten är att arbetsordningen skall träda i kraft samtidigt med ändringarna i Helsingforsavtalet. 5 Ändringarna i Helsingforsavtalet I inledningen markeras att de nordiska länderna önskar ytterligare förnya och utveckla det nordiska samarbetet i ljuset av de nordiska ländernas utvidgade deltagande i europeiskt samarbete. Artikel 2 får en helt ny utformning. Den tidigare skrivningen om största möjliga rättsliga likställighet mellan medborgare i nordiskt land som vistas i annat nordiskt land än det egna, ersätts med den nya lika-behandlingsregeln. Artikel 48 ändras som följd av ändringar i artiklarna 52, 53 och 54. I konsekvens med dessa ändringar utgår i tredje stycket de tidigare referenserna till dessa artiklar så att endast hänvisningen till artikel 58 andra stycket, kvarstår. I artikel 51 andra stycket, införs det nya begreppet „temasession„. I artikel 52 byts i första stycket „år„ ut mot „kalenderår„ och „första årliga ordinarie session„ mot „årlig ordinarie session„. I andra stycket ändras skrivningen om hur presidiet skall vara sammansatt. Närmare bestämmelser om detta kommer i stället att tas in i Nordiska rådets arbetsordning. Andra stycket ändras också så att det reflekterar strävan att företrädare för varje partigrupp skall ingå i presidiet. Det nuvarande tredje styckets bestämmelser om fyllnadsval till presidiet utgår helt. Avsikten är att i stället ta in en sådan bestämmelse i Nordiska rådets arbetsordning. Ett nytt sista stycke om rotation av presidentskapet i rådet tillkommer. I artikel 53 utgår i första stycket reglerna om antalet medlemmar i utskotten. Dessa regler förs i stället in i Nordiska rådets arbetsordning. I artikel 54 anpassas reglerna i första stycket om presidiesekretariatet och det s.k. sekreterarkollegiet till motsvarande bestämmelser om Nordiska ministerrådets sekretariat. Reglerna i nuvarande andra stycket om de nationella delegationerna utgår helt och regleras i stället nationellt. I artikel 55 utgår det nuvarande andra stycket om beredningen av förslag inom Nordiska rådet. Detta kommer i stället att regleras i Nordiska rådets arbetsordning. 6 Godkännande av överenskommelsen -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Riksdagen godkänner överenskommelsen om | | ändring av samarbetsöverenskommelsen mellan Danmark, Finland, | | Island, Norge och Sverige. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens förslag: Ett nära samarbete mellan de nordiska länderna är viktigt. Efter folkomröstningarna i Finland, Norge och Sverige om medlemskap i EU inleddes en ny reformprocess i det nordiska samarbetet i syfte att anpassa det till de nya förutsättningarna och göra det mer effektivt och koncentrerat. Sverige är pådrivande i detta arbete. Regeringen vill bidra till att det kulturella samarbetet stärks, till att nordiska intressen och värderingar får genomslag i EU och till att samarbetet med Nordens närområden intensifieras. Genom ändringar i Helsingforsavtalet under åren har det nordiska samarbetet fördjupats. De förslag till ändringar som undertecknades i Köpenhamn den 29 september 1995 är ett led i den pågående reformeringen av det nordiska samarbetet. Förslagen har lagts fram mot bakgrund av initiativ från de nordiska statsministrarna och Nordiska rådets presidium och förslag från den s.k. reformgruppen. Förslagen har därefter behandlats både inom Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet. De är därför väl förankrade i den nordiska samarbetsorganisationen. De föreslagna ändringarna är enligt regeringens mening väl motiverade. De bör bidra till att säkra en likabehandling av nordiska medborgare som vistas i andra nordiska länder. Ändringarna bör också leda till effektivare arbetsformer inom Nordiska rådet. Liksom tidigare ändringar av Helsingforsavtalet bör de nu aktuella ändringarna godkännas av riksdagen. ÖVERENSKOMMELSE om ändring av samarbetsöverenskommelsen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige Danmarks, Finlands, Islands, Norges och Sveriges regeringar, som genom överenskommelser den 13 februari 1971, den 11 mars 1974, den 15 juni 1983, den 6 maj 1985, den 21 augusti 1991 och den 18 mars 1993 ändrat samarbetsöverenskommelsen av den 23 mars 1962 mellan de nordiska länderna, och som önskar ytterligare förnya och utveckla det nordiska samarbetet i ljuset av de nordiska ländernas utvidgade deltagande i europeiskt samarbete, har kommit överens om följande: I Samarbetsöverenskommelsens artiklar 2, 48, 51, 52, 53, 54 och 55 ändras och får följande ordalydelse: Artikel 2 Vid utformningen av lagar och andra rättsregler i de nordiska länderna skall medborgare i de övriga nordiska länderna behandlas lika med landets egna medborgare. Det gäller inom samarbetsöverenskommelsens tillämpningsområde. Undantag från första stycket kan dock göras, om krav på medborgarskap är grundlagsfäst, nödvändigt på grund av andra internationella åtaganden eller det i övrigt av särskilda skäl bedöms nödvändigt. Artikel 48 Danmarks rikes delegation består av de av folketinget valda medlemmarna och de av regeringen utsedda representanterna samt av Färöarnas och Grönlands i andra stycket nämnda delegationer. Finlands delegation består av de av riksdagen valda medlemmarna och de av regeringen utsedda representanterna samt av Ålands i andra stycket nämnda delegation. För ettvart av de övriga länderna består delegationen av de av folkrepresentationen valda medlemmarna och de av regeringen utsedda representanterna. Färöarnas delegation består av de av lagtinget valda medlemmarna och de av landsstyret utsedda representanterna. Grönlands delegation består av de av landstinget valda medlemmarna och de av landsstyret utsedda representanterna. Ålands delegation består av de av lagtinget valda medlemmarna och de av landskapsstyrelsen utsedda representanterna. Med "delegation" förstås i artikel 58, andra stycket, landets delegation. Artikel 51 Plenarförsamlingen utgöres av alla medlemmar av rådet. Plenarförsamlingen håller ordinarie session minst en gång om året. Extra session eller temasession hålles när presidiet så beslutar eller när minst två regeringar eller minst tjugofem valda medlemmar begär det. Rådets befogenheter utövas av plenarförsamlingen, om icke annat är särskilt föreskrivet. Plenarförsamlingens förhandlingar är offentliga, om plenarförsamlingen icke beslutar annat. Artikel 52 Plenarförsamlingen utser för ett kalenderår vid årlig ordinarie session ett presidium bestående av en president och det antal andra medlemmar som anges i arbetsordningen för Nordiska rådet. Olika politiska meningsriktningar skall vara företrädda i presidiet. Varje land skall vara representerat i presidiet. Medlem av presidiet skall vara vald medlem av rådet. Presidiet handhar rådets löpande angelägenheter och företräder i övrigt rådet i den utsträckning som framgår av denna överenskommelse och rådets arbetsordning. Presidentskapet i rådet roterar mellan de nordiska länderna på det sätt som framgår av arbetsordningen för Nordiska rådet. Artikel 53 Plenarförsamlingen bestämmer utskottens antal och verksamhetsområden. Utskotten har till uppgift att förbereda sakernas behandling i rådet. Artikel 54 Rådet bistås i sin verksamhet av ett presidiesekretariat. Artikel 55 Regeringarna, Färöarnas landsstyre, Grönlands landsstyre, Ålands landskapsstyrelse, ministerrådet, rådets presidium och utskotten samt medlem har rätt att väcka förslag i rådet. II Överenskommelsen träder i kraft femton dagar efter den dag då samtliga parter meddelat det finska utrikesministeriet att överenskommelsen godkänts. Det finska utrikesministeriet meddelar de övriga parterna om mottagandet av dessa meddelanden och om tidpunkten för överenskommelsens ikraftträdande. III Originalexemplaret till denna överenskommelse deponeras hos det finska utrikesministeriet, som tillställer de övriga parterna bestyrkta kopior därav. Till bekräftelse härav har de vederbörligen befullmäktigade ombuden undertecknat denna överenskommelse. Som skedde i Köpenhamn den 29 september 1995 i ett exemplar på danska, finska, isländska, norska och svenska språken, vilka samtliga texter äger lika giltighet. Utrikesdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 oktober 1995 Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström, Tham, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson Föredragande: statsrådet Hellström Regeringen beslutar proposition 1995/96:33 Ändring av samarbets-överenskommelsen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige (Helsingforsavtalet).