Post 6609 av 7186 träffar
Propositionsnummer ·
1995/96:60 ·
Hämta Doc ·
Insättningsgaranti
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 60
Regeringens proposition
1995/96:60
Insättningsgaranti
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 5 oktober 1995
Ingvar Carlsson
Göran Persson
(Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en ny lag om insättningsgaranti. Det primära syftet med
att införa ett system för garanti för insättningar är att stärka kon-
sumentskyddet för allmänhetens insättningar i bank och komplettera den övriga
skyddsreglering som omger bankerna.
Som medlem i EU är Sverige skyldigt att införa ett system för insättnings-
garanti i enlighet med ett EG-direktiv (se bilaga 1). Behovet av reglering inom
EU på detta område har sitt ursprung i principen om en enda auktorisation av
kreditinstitut med åtföljande etableringsfrihet. När banker får etablera
filialer i andra länder och därigenom bidra till ökad konkurrens och
effektivitet har det ansetts som viktigt att en gemensam lägsta nivå för
insättarnas skydd införs.
Den svenska insättningsgarantin föreslås, i linje med direktivets minimi-
regler, i huvudsak inriktas mot ett renodlat konsumentskydd. Bland annat mot
bakgrund av att alla banker föreslås bli omfattade av ett och samma system bör
systemet drivas i offentlig regi.
Det finns inget hinder mot att systemet för garanti för insättningar träder i
kraft medan det av riksdagen år 1992 beslutade temporära statliga åtagandet att
banker och vissa andra kreditinstitut skall kunna infria sina förpliktelser i
rätt tid kvarstår. Något ersättningsfall torde emellertid inte kunna aktualise-
ras så länge det statliga åtagandet kvarstår.
Det svenska garantisystemet föreslås omfatta insättningar på konto i bank upp
till 250 000 kronor per insättare och bank. För att en insättning skall omfattas
av insättningsgarantin krävs att den är nominellt bestämd och tillgänglig för
insättaren med kort varsel.
Bankerna svarar för finansieringen av insättningsgarantin. Bankerna belastas
med avgifter som motsvarar de beräknade årliga kostnaderna för systemet på lång
sikt. De årliga avgifterna för banksystemet som helhet föreslås uppgå till ett
belopp som motsvarar 0,25 procent av det garanterade insättningsbeloppet eller
ca en miljard kronor om året. Detta avgiftsuttag föreslås pågå till dess fondens
behållning uppgår till 2,5 procent av det garanterade insättningsbeloppet.
Därefter skall avgifterna för banksystemet som helhet uppgå till ett belopp som
motsvarar 0,1 procent av det garanterade insättningsbeloppet. Den enskilda
bankens avgift föreslås bli relaterad till hur stor risken kan vara för att den
fallerar. För att systemet skall vara trovärdigt behöver avgiftsuttaget komplet-
teras med en upplåningsrätt. Bankstödsnämnden bemyndigas därför att låna medel i
Riksgäldskontoret för att kunna betala ut ersättning till insättare. Vid even-
tuella fallissemang kommer systemet först att belastas med kostnader i samband
med att ersättning betalas ut till insättarna. Senare kommer systemet delvis att
kompenseras i anslutning till att konkursförfarandet avslutas. Om tillgångarna i
systemet inte är tillräckliga för de utbetalningar som krävs är upplåning
snarare än avgiftsuttag en rimlig kortfristig finansiering i avvaktan på att den
fallerande bankens tillgångar realiseras och garantisystemet får sin andel.
Garantisystemet får endast tas i anspråk när en domstol försatt en bank i
konkurs eller då en behörig utländsk myndighet förklarat att insättningarna i en
bank, vars filial anslutit sig till det svenska garantisystemet, är indi-
sponibla. Ersättning skall betalas ut till berörda insättare senast inom tre
månader från dagen för konkursbeslutet eller förklaringen.
Motsvarande regler föreslås gälla även för vissa värdepappersbolag som tar
emot insättningar.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.
1
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut........................6
2 Lagtext
2.1 Förslag till lag om insättningsgaranti.........7
2.2 Förslag till lag om skatteregler för ersättning från
insättningsgaranti............................12
2.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)....................................13
2.4 Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617)....................................14
2.5 Förslag till lag om ändring i konkurslagen
(1987:672)....................................18
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank.............................20
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter........21
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:2015) om
ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse23
3 Ärendet och dess beredning........................27
4 Skyddsintressen i banksystemet....................28
5 EG-direktivet om system för garanti för insättningar31
6 Ett svenskt system för garanti för insättningar - allmän
inriktning........................................33
7 Insättningsgaranti - villkor för att få driva bank-
rörelse ........................................36
7.1 Svenska banker................................36
7.2 Filialer......................................43
7.2.1Direktivets förbud mot export av nationella garanti-
system.....................................43
7.2.2Svenska bankers filialer utomlands.........44
7.2.3Filialer till bankföretag från ett annat land inom
EES........................................46
7.2.4Filialer till bankföretag från ett annat land utanför
EES........................................48
7.3 Frivillig komplettering av hemlandets garanti genom
anslutning till det svenska garantisystemet...51
7.4 Överenskommelser med utländska myndigheter m.m.52
8 Garanterade insättningar..........................54
8.1 Kontoslag.....................................54
8.2 Insättarkategorier............................58
9 Ersättningsgilla belopp...........................60
9.1 Högsta belopp.................................60
9.2 Självrisk.....................................63
9.3 Kvittning.....................................65
9.4 Delade konton.................................67
9.5 Konton med annan innehavare än den som äger
fordringen....................................68
10 Ersättningsfall...................................68
11 Bankers skyldighet att lämna insättare information om det
system som garanterar deras insättningar..........72
12 Bankstödsnämnden blir ansvarig myndighet för det svenska
systemet för garanti för insättningar.............74
13 Utbetalning av ersättning.........................79
13.1Utbetalning av ersättning från garantisystemet79
13.2Fristförlängning..............................82
13.3Penningtvätt..................................84
13.4Återbetalning av ersättning...................85
13.5Övertagande av fordran........................86
13.6Sekretess.....................................88
13.7Skattskyldighet...............................89
14 Garantisystemets finansiella uppbyggnad...........91
14.1Grundläggande principer för garantisystemets finan-
siering.......................................91
14.2Avgifter......................................94
14.3Bankstödsnämndens upplåningsrätt i samband med ersätt-
ningsfall....................................101
15 Riskrelaterade avgifter..........................102
16 Konsekvenser av att en bank inte fullgör sina skyldigheter
mot garantisystemet..............................107
16.1Inledning....................................107
16.2Ingripanden mot svenska banker...............108
16.3Ingripanden mot filialer från vilka utländska bank-
företag driver bankrörelse i Sverige.........112
17 Överklagande.....................................115
18 Sparbankernas säkerhetskassa.....................116
19 Värdepappersföretagen............................116
20 Ikraftträdande...................................117
21 Ekonomiska konsekvenser..........................118
22 Författningskommentar............................119
Bilaga 1 Direktivet (94/19/EG) om system för garanti för insätt-
ningar....................................136
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna........147
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag...............148
Bilaga 4 Lagrådets yttrande........................167
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 oktober 1995171
Rättsdatablad.......................................172
2
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om insättningsgaranti,
2. antar regeringens förslag till lag om skatteregler för ersättning från
insättningsgaranti,
3. antar regeringens förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
4. antar regeringens förslag till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617),
5. antar regeringens förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672),
6. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank,
7. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter,
8. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:2015) om
ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
9. godkänner den huvudsakliga inriktningen för Bankstödsnämndens verksamhet
med det svenska systemet för garanti för insättningar i enlighet med vad
regeringen förordar,
10.godkänner vad regeringen föreslår angående finansieringen av
Bankstödsnämndens administration av verksamheten med det svenska systemet
för garanti för insättningar,
11.bemyndigar regeringen att låta Bankstödsnämnden låna medel i
Riksgäldskontoret enligt de riktlinjer som regeringen förordar.
3
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om insättningsgaranti
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om garanti för insättningar hos banker och
vissa värdepappersföretag.
Frågor om garantin handläggs av Bankstödsnämnden.
Definitioner
2 § I denna lag betyder
1. institut: en svensk bank eller ett utländskt bankföretag eller ett svenskt
värdepappersbolag eller utländskt värdepappersföretag som har tillstånd att ta
emot kunders medel på konto,
2. insättare: den som har en insättning i ett institut,
3. insättning: nominellt bestämda tillgodohavanden som är tillgängliga för
insättaren med kort varsel,
4. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Insättningar som omfattas av garantin
3 § En insättning omfattas av garantin, om insättningen finns hos ett svenskt
institut här i landet eller hos en filial i ett annat EES-land till ett svenskt
institut.
Nämnden får besluta att garantin också skall omfatta insättningar som finns
hos
1. en filial i ett land utanför EES till ett svenskt institut, eller
2. en filial här i landet till ett utländskt institut.
Beslut enligt andra stycket meddelas efter ansökan av institutet.
Ersättning från garantin
4 § Om en insättning omfattas av garantin, har insättaren rätt till ersättning
motsvarande dels insättningens belopp, dels upplupen ränta till den dag då
ersättningsrätt inträder, dock för varje institut med sammanlagt högst 250 000
kronor.
5 § Ett institut som omfattas av garantin kan inte få ersättning enligt
garantin.
6 § Om en insättning hos en filial här i landet till ett utländskt institut
också omfattas av en garanti i ett annat land, svarar den svenska garantin bara
för skillnaden mellan vad som kan betalas ut enligt den utländska garantin, i
förekommande fall före avdrag för institutets motfordringar mot insättaren, och
vad som kan betalas ut enligt den svenska garantin.
7 § I fråga om insättningar hos en filial i ett annat EES-land till ett svenskt
institut svarar den svenska garantin inte för mer än vad som kan utgå enligt den
garanti som gäller för den närmast jämförbara institutsgruppen i det andra
landet. Den svenska garantin omfattar inte heller fler slag av insättningar
eller andra insättare än för vilka ersättning kan utgå enligt garantin i det
andra landet.
Ersättningsrättens inträde
8 § Är det fråga om en insättning som omfattas av garantin enligt 3 § första
stycket eller andra stycket 1, inträder rätt till ersättning när institutet
försätts i konkurs.
Är det fråga om en insättning som omfattas av garantin enligt 3 § andra
stycket 2, inträder rätt till ersättning när en behörig myndighet i institutets
hemland förklarar att insättningar hos institutet är indisponibla.
9 § Ersättning enligt garantin betalas av nämnden.
Ersättningar skall betalas ut snarast möjligt och senast tre månader efter
dagen för konkursbeslutet eller sådan förklaring som avses i 8 § andra stycket.
På ansökan av nämnden får allmän förvaltningsdomstol, om det finns synnerliga
skäl, förlänga tidsfristen med högst tre månader. Ytterligare förlängning får
beviljas två gånger med högst tre månader i taget.
10 § Den som har en insättning i ett svenskt institut förlorar sin rätt till
ersättning, om han inte gör anspråk på ersättningen innan han har förlorat sin
rätt till utdelning i institutets konkurs.
Information
11 § Svenska institut samt utländska institut som tar emot insättningar hos en
filial här i landet skall informera dem som har gjort eller avser att göra en
insättning om
1. den garantin som gäller för insättningar hos institutet,
2. den ersättningsnivå som gäller för garantin, och
3. formerna för utbetalning av ersättning från garantin.
I fråga om underlåtelse att lämna information som anges i första stycket
eller som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt gäller
marknadsföringslagen (1995:540).
Avgifter
12 § Varje institut som omfattas av garantin skall betala en årlig avgift till
nämnden. Avgiften för ett år grundas på institutens insättningar vid utgången av
närmast föregående år, till den del insättningarna omfattas av garantin.
Institutens sammanlagda avgifter för ett år skall uppgå till ett belopp som
motsvarar 0,25 procent av insättningarna.
Om nämnden har tagit upp lån enligt 15 §, får nämnden besluta att, till dess
lånet har betalats tillbaka, de sammanlagda avgifterna för ett år skall uppgå
till ett belopp som motsvarar högst 0,3 procent av insättningarna.-
Om de behållna avgiftsmedlen sammanlagt uppgår till ett större belopp än som
motsvarar 2,5 procent av insättningarna, skall de sammanlagda avgifterna för ett
år uppgå till ett belopp som motsvarar 0,1 procent av insättningarna.
13 § Nämnden skall årligen bestämma hur stort belopp varje institut skall betala
i avgift. Nämnden bestämmer också när avgiften skall betalas.
Avgiften skall motsvara summan av institutets insättningar till den del de
omfattas av garantin, multiplicerat med lägst 60 procent och högst 140 procent
av det tal som tillämpas enligt 12 § andra, tredje, eller fjärde stycket. Avgif-
ten skall bestämmas med hänsyn till institutets kapitaltäckningsgrad, beräknad
enligt 2 kap. 1 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar
för kreditinstitut och värdepappersbolag.
14 § Om garantin för ett institut börjar gälla under ett löpande kalenderår
skall avgiften för det året fastställas med hänsyn till den tid garantin gällt.
Avgiften skall grundas på summan av institutets insättningar vid årets utgång
och i övrigt beräknas på samma sätt som anges i 13 § andra stycket.
15 § Nämnden skall placera inbetalda avgifter på ett räntebärande konto i
Riksgäldskontoret sedan nämndens förvaltningskostnader för garantin har räknats
av.
I den utsträckning behållna avgiftsmedel inte räcker till för att betala ut
ersättningar får nämnden låna medel i Riksgäldskontoret.
Uppgiftsskyldighet
16 § Ett institut som omfattas av garantin skall lämna de uppgifter till nämnden
som den behöver för att fastställa institutets avgift och i övrigt för sin
verksamhet enligt denna lag.
17 § Har ett institut som omfattas av garantin försatts i konkurs, skall
konkursförvaltaren lämna de uppgifter till nämnden som den behöver för att
betala ut ersättning till insättarna. Konkursförvaltaren skall även i övrigt
lämna nämnden det biträde som nämnden behöver för utbetalning av ersättning.
Återbetalning av ersättning
18 § Om någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt har orsakat att
ersättning betalats ut obehörigt eller med för högt belopp, skall återbetalning
ske av vad som har betalats ut för mycket tillsammans med ränta beräknad enligt
6 § räntelagen (1975:635).
Sådan återbetalning skall ske också om någon i annat fall har tagit emot
ersättning obehörigt eller med för högt belopp och skäligen borde ha insett
detta. Ränta skall i sådana fall tas ut beräknad enligt 5 § räntelagen.
Beslut enligt första och andra styckena fattas av nämnden och får verkställas
enligt utsökningsbalken.
Om det finns särskilda skäl, får återbetalningsskyldighet enligt första och
andra styckena efterges helt eller delvis.
Övertagande av fordran
19 § I fråga om utbetalade ersättningar enligt garantin inträder staten i
insättarens rätt mot institutet. Utdelning i institutets konkurs för insättning
som har ersatts enligt garantin tillfaller staten intill detta belopp.
Ingripanden m.m.
20 § Nämnden skall underrätta Finansinspektionen, om ett institut som omfattas
av garantin inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag.
21 § Om insättningar hos ett institut omfattas av garantin till följd av ett
beslut av nämnden enligt 3 § andra stycket men detta inte utgör en förutsättning
för tillstånd enligt 1 kap. 4 § andra stycket 2 bankrörelselagen (1987:617)
eller 3 kap. 4 § femte stycket lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, och
institutet inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag, får nämnden
förelägga institutet att vidta rättelse.
Har institutet inte vidtagit rättelse inom ett år från föreläggandet, får
nämnden besluta att garantin inte längre skall gälla beträffande insättningarna.
Ett sådant beslut får, när det är fråga om ett utländskt institut från ett EES-
land, meddelas endast om den behöriga myndigheten i institutets hemland har
samtyckt till beslutet. Är det fråga om ett institut från ett land utanför EES,
får beslut om att garantin inte längre skall gälla meddelas endast om
tillsynsmyndigheten i institutets hemland har underrättats i förväg om beslutet.
Har nämnden beslutat att garantin inte längre skall gälla beträffande
insättningar hos en filial i ett land utanför EES till ett svenskt institut,
skall nämnden underrätta tillsynsmyndigheten i det land där filialen finns om
beslutet.
22 § I samtliga fall då nämnden har beslutat att garantin inte längre skall
gälla skall institutet informera berörda insättare om beslutet.
23 § Ett beslut om att garantin inte längre skall gälla inverkar inte på
insättningar som omfattades av garantin vid tidpunkten för beslutet. Motsvarande
gäller när beslut har meddelats om återkallelse av oktroj, tillstånd att driva
värdepappersrörelse eller filialtillstånd.
Överklagande
24 § Nämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2. I fråga om institut som omfattas av garantin alltifrån lagens
ikraftträdande skall avgiften för år 1996 bestämmas med utgångspunkt i
förhållandena vid utgången av år 1995.
2.2 Förslag till lag om skatteregler för ersättning från
insättningsgaranti
Härigenom föreskrivs följande.
Ersättning som betalas ut av Bankstödsnämnden enligt lagen (1995:000) om
insättningsgaranti skall vid inkomstbeskattningen behandlas som om ersättningen
betalats av det institut hos vilket insättningen finns. Ersättningen skall i
första hand anses utgöra ersättning för insatt kapitalbelopp. Till den del
ersättningen avser upplupen ränta, skall den vid inkomstbeskattningen behandlas
som inkomstränta.
Vid återbetalning av ersättning enligt 18 § lagen om insättningsgaranti skall
den del av ett återbetalat belopp som inte avser ersättning för det insatta
kapitalbeloppet jämställas med ränteutgift.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 och tillämpas första gången vid
1997 års taxering.
4
2.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen (1980:100)1 skall införas en ny
paragraf, 9 kap. 25 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap.
-------------------------------------------------------
25 §
Sekretess gäller i ärenden
om ersättning enligt lagen
(1995:000) om
insättningsgaranti för
uppgift om personliga
eller ekonomiska för-
hållanden för den som enligt
2 § den lagen skall anses
som insättare, om det kan
antas att denne lider
skada eller men om
uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i
allmän handling gäller
sekretessen i högst 20 år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
**FOOTNOTES**
1Lagen omtryckt 1992:1474.
5
2.4 Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617)
Härigenom föreskrivs i fråga om bankrörelselagen (1987:617) att 1 kap. 4 och 7
§§ samt 7 kap. 16 och 18 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §1
Ett utländskt bankföretag får
1. efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen driva bankrörelse från filial eller
2. efter anmälan till Finansinspektionen driva verksamhet, som huvudsakligen
avser representation och förmedling av banktjänster, från kontor eller annat
fast driftställe (representationskontor).
-------------------------------------------------------
Tillstånd till Tillstånd till
filialetablering enligt filialetablering enligt
första stycket 1 skall lämnasförsta stycket 1 skall
om den planerade rörelsen lämnas om
kan antas komma att 1. den planerade rörelsen
uppfylla kraven på en sund kan antas komma att
bankverksamhet. uppfylla kraven på en sund
bankverksamhet, och
2. insättningar hos
filialen omfattas av
garantin enligt lagen
(1995:000) om
insättningsgaranti eller av
en utländsk garanti som
omfattar insättningar som
anges i 2 § lagen om insätt-
ningsgaranti och har en
högsta ersättningsnivå som
inte understiger ett
belopp motsvarande 20 000
ecu innan det i före-
kommande fall har gjorts
avdrag för en självrisk med
högst 10 procent av en
enskild insättares garan-
terade insättning.
Tillstånd till
filialetablering får inte
lämnas om insättningar hos
filialen omfattas av en
utländsk garanti med en
ersättningsnivå som över-
stiger den som gäller en-
ligt lagen om insättnings-
garanti. Ersättningen får
inte heller avse fler slag
av insättningar eller be-
talas till andra insättare
än vad som anges i den
lagen.
Tillstånd får inte vägras på den grunden att det inte behövs någon ytterligare
bank.
7 §2
Om ett bankaktiebolag får tillstånd enligt 6 § till filialetablering i ett land
inom EES, skall Finansinspektionen underrätta behörig myndighet i det land där
filialen skall inrättas. Underrättelsen skall innehålla
1. en plan för den tilltänkta filialverksamheten, med uppgift om filialens
organisation,
2. en förklaring att den planerade verksamheten omfattas av bankens oktroj,
-------------------------------------------------------
3. uppgift om 3. uppgift om den
inlåningsgaranti som gäller insättningsgaranti som
för insättare i banken, gäller för insättare i
banken,
4. uppgift om filialens adress och ansvariga ledning,
5. uppgift om bankens kapitalbas och kapitaltäckningsgrad.
Om något förhållande som avses i första stycket 1-4 har ändrats efter det att
filialen inrättats, skall Finansinspektionen genast underrätta behörig myndighet
i det land där filialen finns.
7 kap.
16 §3
En svensk banks oktroj skall återkallas av Finansinspektionen om
1. banken inte har anmälts för registrering inom föreskriven tid eller anmälan
har avskrivits eller avslagits genom ett beslut som har vunnit lag kraft,
2. banken inte inom ett år efter registrering har börjat driva bankrörelse,
eller banken dessförinnan förklarat sig avstå från oktrojen,
3. banken har överlåtit hela sin rörelse,
4. banken under en sammanhängande tid av ett år inte drivit bankrörelse,
-------------------------------------------------------
5. banken genom att 5. banken genom att
överträda en bestämmelse som överträda en bestämmelse som
avses i 15 § eller på annat avses i 15 § eller på annat
sätt visat sig olämplig att sätt visat sig olämplig att
utöva sådan verksamhet som utöva sådan verksamhet som
oktrojen avser, eller oktrojen avser,
-------------------------------------------------------
6. bankens kapitalbas 6. bankens kapitalbas
understiger det minsta understiger det minsta
belopp som krävs enligt 2 belopp som krävs enligt 2
kap. 9 § andra stycket och kap. 9 § andra stycket och
bristen inte har täckts inom bristen inte har täckts
tre månader från det att den inom tre månader från det
blev känd för banken. att den blev känd för bank-
en, eller
7. banken inte fullgjort
sina skyldigheter enligt
lagen (1995:000) om
insättningsgaranti och inte
vidtagit rättelse inom ett
år från det att inspektionen
har förelagt banken att
fullgöra sina skyldigheter
med förklaring att bankens
oktroj annars kan komma
att återkallas.
Om det är tillräckligt får inspektionen i de fall som anges i första stycket 4
och 5 i stället för att återkalla oktrojen meddela varning. I fall som avses i
första stycket 6 får inspektionen medge förlängd tid för täckande av bristen, om
det finns särskilda skäl.
Om oktrojen återkallas får inspektionen besluta hur avvecklingen av rörelsen
skall ske.
Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta verksamheten.
18 §4
Om ett bankföretag, som är hemmahörande i ett land utanför EES, driver bank-
rörelse från filial här i landet och därvid överträder en bestämmelse som avses
i 15 § eller på annat sätt visar sig olämpligt att utöva bankverksamhet, får
Finansinspektionen återkalla filialtillståndet eller, om det är tillräckligt,
meddela varning.
-------------------------------------------------------
Ett filialtillstånd skall
också återkallas om
insättningar hos filialen
omfattas av en utländsk
garanti som har en högsta
ersättningsnivå som över-
stiger den som gäller en-
ligt lagen (1995:000) om
insättningsgaranti, eller
ersättningen avser fler
slag av insättningar eller
betalas till andra
insättare än vad som anges i
den lagen.
Om insättningar hos
filialen omfattas av
garanti till följd av ett
beslut enligt 3 § andra
stycket lagen om
insättningsgaranti och
tillstånd till
filialetablering inte
skulle ha meddelats utan
ett sådant beslut, får
inspektionen, om bank-
företaget inte fullgör sina
skyldigheter enligt lagen
om insättningsgaranti,
förelägga bankföretaget att
vidta rättelse med
förklaring att
filialtillståndet annars
skall återkallas. Har
bankföretaget inte vidtagit
rättelse inom ett år från
föreläggandet, får
inspektionen återkalla
tillståndet.
Om filialtillståndet återkallas gäller 16 § tredje och fjärde styckena i
tillämpliga delar.
Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i det land där bankföretaget
har sitt säte om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna paragraf.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
**FOOTNOTES**
1Senaste lydelse 1992:1613.
2Senaste lydelse 1992:1613.
3Senaste lydelse 1992:1613.
4Senaste lydelse 1992:1613.
6
2.5 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672) att 7 kap. 13 § och 9
kap. 5 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
13 §1
Förvaltaren skall upprätta en bouppteckning. I denna skall boets tillgångar tas
upp till noggrant uppskattade värden. Beträffande skulderna skall det anges i
vad mån de avser lön eller pension. Bouppteckningen skall vidare innehålla
uppgift om varje borgenärs namn och postadress samt om de böcker och handlingar
som avses i 12 §.
Bouppteckningen skall av förvaltaren ges in till rätten och tillsynsmyndig-
heten så snart som möjligt och senast en vecka före edgångssammanträdet.
Har av gäldenären underskriven bouppteckning förut getts in till rätten, be-
höver någon ny bouppteckning inte upprättas, om förvaltaren anser att denna är
tillförlitlig. I så fall skall han snarast anmäla det till rätten och till-
synsmyndigheten.
-------------------------------------------------------
Skall bevakningsförfarande Skall
äga rum och har någon bevakningsförfarande äga rum
bouppteckning ännu inte och har någon bouppteckning
getts in till rätten, skall ännu inte getts in till
förvaltaren så snart som rätten, skall förvaltaren så
möjligt och senast en vecka snart som möjligt och
från beslutet om senast en vecka från
bevakningsförfarandet skicka beslutet om
en förteckning över bevakningsförfarandet
borgenärerna med uppgift om skicka en förteckning över
varje borgenärs postadress borgenärerna med uppgift om
till rätten och tillsyns- varje borgenärs postadress
myndigheten. I ett till rätten och tillsyns-
bankaktiebolags, en myndigheten. I ett
sparbanks eller en central bankaktiebolags, en
föreningsbanks konkurs skall sparbanks eller en central
till bouppteckningen eller föreningsbanks konkurs
borgenärsförteckningen skall till bouppteckningen
bifogas uppgift om insätt- eller borgenärsförteckningen
ningsborgenärerna och deras bifogas uppgift om insätt-
fordringsbelopp med upp- ningsborgenärerna och deras
lupen ränta. I ett fordringsbelopp med
livförsäkringsbolags konkurs upplupen ränta. Detsamma
skall på motsvarande sätt gäller i ett vär-
bifogas uppgift om försäk- depappersbolags konkurs om
ringstagarna och deras bolaget har tillstånd att
fordringar. ta emot insättningar på
konto. I ett livförsäk-
ringsbolags konkurs skall
på motsvarande sätt bifogas
uppgift om
försäkringstagarna och deras
fordringar.
9 kap.
5 §2
En borgenär som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller lös
egendom behöver inte bevaka fordringen för att få rätt till betalning ur den
pantsatta egendomen.
-------------------------------------------------------
En borgenär som har en En borgenär som har en
fordran hos ett fordran hos ett
bankaktiebolag, en sparbank bankaktiebolag, en spar-
eller en central bank eller en central
föreningsbank på grund av en föreningsbank på grund av en
insättning på räkning behöverinsättning på räkning behöver
inte bevaka sin fordran i inte bevaka sin fordran i
kreditinstitutets konkurs, ett sådant instituts kon-
om uppgift om fordringen kurs, om uppgift om
har lämnats enligt 7 kap. 13 §fordringen har lämnats
fjärde stycket. En enligt 7 kap. 13 § fjärde
försäkringstagare behöver intestycket. Detsamma gäller
bevaka sin fordran i ett beträffande vär-
livförsäkringsbolags konkurs,depappersbolag som har
om uppgift om fordringen tillstånd att ta emot
lämnats enligt det angivna insättningar på konto. En
lagrummet. försäkringstagare behöver
inte bevaka sin fordran i
ett livförsäkringsbolags
konkurs, om uppgift om
fordringen lämnats enligt
det angivna lagrummet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
**FOOTNOTES**
1Senaste lydelse 1989:1084.
2Senaste lydelse 1989:1084.
7
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank
Härigenom föreskrivs att 42 a § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
42 a §1
-------------------------------------------------------
I viktigare frågor som berör I viktigare frågor som rör
Bankstödsnämndens Bankstödsnämndens verksamhet
verksamhetsområde eller som enligt lagen (1993:765) om
i övrigt har samband med statligt stöd till banker
betalningssystemets stabil- och andra kreditinstitut
itet, skall Riksbanken eller som i övrigt har sam-
samråda med Finansin- band med betalnings-
spektionen, Riksgäldskon- systemets stabilitet,
toret och Bankstödsnämnden. skall Riksbanken samråda
Vid ett sådant samråd skall med Finansinspektionen,
Riksbanken lämna berörda myn-Riksgäldskontoret och
digheter de uppgifter som Bankstödsnämnden. Vid ett
behövs. sådant samråd skall
Riksbanken lämna berörda
myndigheter de uppgifter
som behövs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
**FOOTNOTES**
1Senaste lydelse 1993:7.
8
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 22 och 25 a §§ lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
22 §1
Kontrolluppgift om inkomstränta och fordran skall lämnas av
1. Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag,
2. den som yrkesmässigt bedrivit inlåning eller på annat sätt yrkesmässigt
ombesörjt att pengar blivit räntebärande,
3. den som gett ut skuldförbindelse för den allmänna marknaden,
4. förening som från medlemmar mottagit pengar för förräntning,
5. Riksgäldskontoret i fråga om statens sparobligationer,
-------------------------------------------------------
6. valutahandlare och vär- 6. valutahandlare och
depappersinstitut hos vilka värdepappersinstitut hos
utländskt fondpapper eller vilka utländskt fondpapper
rättighet eller skyldighet eller rättighet eller
som anknyter till sådant skyldighet som anknyter
fondpapper förvaras i depå till sådant fondpapper
eller kontoförs. förvaras i depå eller
kontoförs,
7. Bankstödsnämnden.
Kontrolluppgift skall lämnas för den som gottskrivits ränta eller till vilken
ränta betalats ut (borgenär) och den som har varit antecknad som innehavare av
utländskt räntebärande fondpapper eller rättighet eller skyldighet som anknyter
till sådant fondpapper oavsett om ränta utgått. Kontrolluppgiften skall ta upp
den ränta som den uppgiftsskyldige sammanlagt gottskrivit eller betalat ut till
borgenären, dennes sammanlagda fordran på den uppgiftsskyldige vid årets utgång
och avdragen preliminär skatt. I fall som avses i första stycket 6 skall uppgift
lämnas om ränta som utbetalats eller gottskrivits samt om innehavet i depån
eller den kontoförda fordringen vid årets utgång. Kontrolluppgift skall vidare
lämnas för upplupen men inte förfallen avkastning (räntekompensation) vid av-
yttring av fordran eller andel i sådan värdepappersfond som avses i 27 § 6
mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.
Innehas ett konto av mer än en person skall ränta och fordran fördelas lika
mellan innehavarna, om inte annat förhållande är känt för den uppgiftsskyldige.
I fråga om konto för vilket samtliga innehavare inte redovisas enligt
bestämmelserna i 57 § andra stycket skall dock den totala räntan och fordran
redovisas utan fördelning.
Avser en utbetalning också annat än ränta och kan den uppgiftsskyldige inte
ange hur stor del därav som utgör ränta, skall i stället för ränta det samman-
lagt utbetalda beloppet redovisas.
25 a §2
Kontrolluppgift om utgiftsränta skall lämnas av
1. den som yrkesmässigt bedrivit utlåning eller kreditgivning eller den som i
annan yrkesmässig verksamhet bedrivit utlåning eller kreditgivning
via konto eller i annan form,
-------------------------------------------------------
2. förening som till 2. förening som till
medlemmar lånat ut pengar medlemmar lånat ut pengar
mot ränta, eller mot ränta,
3. arbetsgivare eller 3. arbetsgivare eller
uppdragsgivare som till uppdragsgivare som till
arbetstagare eller arbetstagare eller
uppdragstagare lånat ut uppdragstagare lånat ut
pengar mot ränta. pengar mot ränta,
4. Bankstödsnämnden.
Kontrolluppgift skall lämnas för fysisk person och dödsbo. Kontrolluppgiften
skall ta upp den ränta som gäldenären betalt till den uppgiftsskyldige. I fall
som avses i första stycket 3 skall även eventuell ränteförmån anges.
Avser den ränta som betalts till någon del ränta som erlagts i förskott, skall
av kontrolluppgiften framgå hur stor del av räntan som belöper på tid till och
med den 31 januari året efter beskattningsåret, dock endast om förskottsräntan
till någon del belöper på tid efter denna tidpunkt.
Kontrolluppgift skall vidare lämnas för upplupen men inte förfallen avkastning
(räntekompensation) vid förvärv av fordran eller andel i sådan värdepappersfond
som avses i 27 § 6 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Dock skall
kontrolluppgift inte lämnas i det fall den avkastning kompensationen avser
förfaller till betalning ett senare år än det år förvärvet skett.
Är fler än en person betalningsansvarig för skuld skall utgiftsräntan fördelas
lika mellan gäldenärerna, om inte annat förhållande är känt för den
uppgiftsskyldige. I fråga om skuld för vilken samtliga gäldenärer inte redovisas
enligt bestämmelserna i 57 § andra stycket skall dock den totala räntan
redovisas utan fördelning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 och tillämpas första gången vid
1997 års taxering.
**FOOTNOTES**
1Senaste lydelse 1993:1563.
2Senaste lydelse 1993:1563.
9
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:2015) om
ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 a §, 3 kap. 4 § samt 6 kap. 8 d och 9 §§
lagen (1991:981) om värdepappersrörelse i paragrafernas lydelse enligt lagen
(1994:2015) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
6 a §
Om ett värdepappersbolag får tillstånd enligt 6 § till filialetablering i ett
annat land inom EES, skall Finansinspektionen genast underrätta behörig myndig-
het i det land där filialen skall inrättas. Underrättelsen skall innehålla
1. vad som anges i 6 § andra stycket, och
-------------------------------------------------------
2. uppgift om investerar- 2. uppgift om
skydd som gäller för kunder investerarskydd och
hos värdepappersbolaget. insättningsgaranti som
gäller för kunder hos
värdepappersbolaget.
Om värdepappersbolaget efter det att filialen har inrättats avser att vidta
ändring i något förhållande som avses i 6 § andra stycket, skall bolaget skrift-
ligen anmäla detta till Finansinspektionen och behörig myndighet i det land där
filialen finns. Anmälan skall göras minst en månad innan ändringen genomförs.
3 kap.
4 §
Ett värdepappersbolag och ett utländskt företag hemmahörande utanför EES som
fått tillstånd att driva värdepappersrörelse får, med Finansinspektionens
tillstånd, som ett led i rörelsen
1. lämna råd i finansiella frågor,
2. ta emot värdepapper för förvaring,
3. ta emot medel med redovisningsskyldighet,
4. ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen,
5. lämna kunder kredit mot säkerhet i finansiella instrument för att under-
lätta värdepappersrörelsen,
6. utföra valutaväxlingstransaktioner.
Tillstånd enligt första stycket 4 får meddelas endast tillsammans med till-
stånd enligt 5.
När det finns särskilda skäl får Finansinspektionen medge att ett värde-
pappersbolag utövar annan verksamhet än som anges i första stycket, om den kan
antas komma att underlätta rörelsen.
Ett utländskt företag får beviljas tillstånd enligt första eller tredje
stycket endast om företaget får bedriva motsvarande verksamhet i sitt hemland.
-------------------------------------------------------
Tillstånd för ett utländskt
företag enligt första
stycket 4 och 5 får bara
lämnas om insättningar hos
filialen omfattas av
garantin enligt lagen
(1995:000) om insättnings-
garanti eller av en
utländsk garanti som
omfattar insättningar som
anges i 2 § lagen om insätt-
ningsgaranti och har en
högsta ersättningsnivå som
inte understiger ett
belopp motsvarande 20 000
ecu innan det i förekom-
mande fall har gjorts av-
drag för en självrisk med
högst 10 procent av en
enskild insättares
garanterade insättning.
Tillstånd enligt första
stycket 4 och 5 får inte
lämnas om insättningar hos
filialen omfattas av en
utländsk garanti som har en
ersättningsnivå som över-
stiger den som gäller
enligt lagen om insätt-
ningsgaranti. Ersättningen
får inte heller avse fler
slag av insättningar eller
betalas till andra in-
sättare än vad som anges i
den lagen.
I lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande finns bestämmelser om rätt
för värdepappersinstitut att bedriva pensionssparrörelse.
6 kap.
8 d §
Om ett utländskt företag, som är hemmahörande i ett land utanför EES, driver
värdepappersrörelse från filial här i landet och därvid överträder en
bestämmelse som avses i 7 § eller på annat sätt visar sig olämpligt att driva
värdepappersrörelse, får Finansinspektionen återkalla filialtillståndet eller,
om det är tillräckligt, meddela varning.
Om filialtillståndet återkallas gäller 9 a § andra och tredje styckena i til-
lämpliga delar.
-------------------------------------------------------
Ett tillstånd enligt 3
kap. 4 § första stycket 4
och 5 skall återkallas av
inspektionen om insätt-
ningar hos filialen om-
fattas av en utländsk
garanti som har en högsta
ersättningsnivå som över-
stiger den som gäller
enligt lagen (1995:000) om
insättningsgaranti, eller
ersättningen avser fler
slag av insättningar eller
betalas till andra
insättare än vad som anges i
den lagen.
Om insättningar hos
filialen omfattas av
garanti till följd av ett
beslut enligt 3 § andra
stycket lagen om
insättningsgaranti och
tillstånd till
filialetablering inte
skulle ha meddelats utan
ett sådant beslut, får
inspektionen, om värde-
pappersföretaget inte
fullgör sina skyldigheter
enligt lagen om in-
sättningsgaranti, förelägga
värdepappersföretaget att
vidta rättelse med
förklaring att
filialtillståndet annars
skall återkallas. Har värde-
pappersföretaget inte
vidtagit rättelse inom ett
år från föreläggandet, får
inspektionen återkalla
tillståndet.
Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i det land där företaget har
sitt säte om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna paragraf.
9 §
-------------------------------------------------------
Tillstånd som enligt denna Tillstånd som enligt denna
lag har lämnats ett värdepap-lag har lämnats ett svenskt
persinstitut skall värdepappersinstitut skall
återkallas av Finansinspek- återkallas av Finans-
tionen om: inspektionen om:
1. institutet inte inom 1. institutet inte inom
ett år från beviljande av ett år från beviljande av
tillstånd har börjat driva tillstånd har börjat driva
sådan rörelse som tillståndetsådan rörelse som tillståndet
avser, eller om bolaget avser, eller om institutet
dessförinnan förklarat sig dessförinnan förklarat sig
avstå från tillståndet, avstå från tillståndet,
2. institutet under en tid av minst sex månader inte drivit sådan verksamhet
som tilståndet avser, eller
3. institutet genom att överträda denna lag eller föreskrift som meddelats med
stöd av lagen eller på annat sätt visat sig olämpligt att utöva sådan rörelse
som tillståndet avser.
-------------------------------------------------------
Ett värdepappersbolags
tillstånd enligt 3 kap. 4 §
första stycket 4 och 5
skall återkallas av
inspektionen om bolaget
inte fullgjort sina
skyldigheter enligt lagen
(1995:000) om insättnings-
garanti, och inte vidtagit
rättelse inom ett år efter
det att inspektionen har
förelagt värdepappersbolaget
att fullgöra sina
skyldigheter med förklaring
att värdepappersbolagets
tillstånd annars kan komma
att återkallas.
Ett värdepappersbolags tillstånd skall dessutom återkallas om bolagets kapi-
talbas understiger det minsta belopp som föreskrivs i 5 kap. 1 § andra stycket
och bristen inte har täckts inom tre månader efter det att den blev känd för
bolaget.
10
3 Ärendet och dess beredning
En promemoria har utarbetats inom Finansdepartementet, Insättningsgaranti (Ds
1995:3). Promemorian innehåller förslag om införande av ett obligatoriskt system
för garanti för insättningar som bygger delvis på ett EG-direktiv (94/19/EG).
Sverige är som medlem i EU skyldigt att införliva direktivet med den nationella
lagstiftningen.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns
i bilaga 2. Remissyttrandena finns tillgängliga i Finansdepartementet (dnr Fi
95/933).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 21 juni 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 3.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 4.
Lagrådet har framfört vissa synpunkter på lagtexten. Enligt Lagrådets mening
har i flera lagrum frågor reglerats som inte behöver behandlas i den föreslagna
lagen om insättningsgaranti utan kan tas upp i en regeringsförfattning. Lagrådet
har förordat att 15 § andra stycket samt 16, 17, 20 och 21 §§ i det remitterade
lagförslaget får utgå. Lagrådet har även lämnat förslag som medför att
åtskilliga paragrafer i lagen om insättningsgaranti, lagen om skatteregler för
ersättning från insättningsgaranti, bankrörelselagen (1987:617) och lagen om
ändring i lagen (1994:2015) om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse
förtydligas och ges en mera enkel och koncentrerad utformning. Vissa paragrafer
har vidare byggts ut och disponerats om för att innebörden av garantisystemet
skall anges på ett klarare sätt. Regeringen har i allt väsentligt följt
Lagrådets förslag och synpunkter. I de fall avvikelse gjorts från Lagrådets
ändringsförslag har detta behandlats i författningskommentaren.
Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts.
11
4 Skyddsintressen i banksystemet
Allmänt
Den finansiella sektorn omges av ett omfattande regelverk som inte har någon
motsvarighet i de icke-finansiella sektorerna. Detta gäller särskilt bankerna.
Två huvudskäl kan anges för denna särbehandling från statsmakternas sida. För
det första utgör bankerna genom sin exklusiva rätt till inlåning på konto
alltjämt grunden för betalningssystemet. Störningar i detta system kan leda till
mycket stora samhällsekonomiska kostnader. Regleringarna syftar till att
begränsa och kontrollera bankernas risktagande för att därigenom öka
stabiliteten i betalningssystemet. Detta skyddsintresse betecknas här som ett
systemskydd.
Det andra skälet för särbehandling är att det finansiella systemet i allmänhet
och bankerna i synnerhet förvaltar betalningsreserver för privatpersoner. Dessa
kan antas ha svårt att bedöma bankernas finansiella ställning. Ett fallissemang
i en bank skulle få allvarliga privatekonomiska och sociala konsekvenser som gör
att det finns ett betydande konsumentskyddsintresse att ta tillvara. På
motsvarande sätt kan bankfallissemang medföra allvarliga sociala konsekvenser om
småföretag drabbas.
Bankernas likviditets- och betalningstjänster, där inlåningen på konto utgör
den traditionella basen, innebär att en stor del av skulderna är omedelbart
uppsägningsbara, dvs. likvida. Samtidigt är tillgångarna till stor del bundna i
illikvida placeringar, nämligen utlåning. Andrahandsmarknaden för sådana
tillgångar är föga utvecklad. Bankerna kan sålunda inte möta stora uttag av
likvida medel med utförsäljning av lån på marknaden, åtminstone inte utan starkt
rabatterade priser. Skyddsregleringen av bankerna är bl.a. motiverad av att
verksamheten bygger på denna grundläggande obalans i tillgångs- och
skuldstrukturen. Denna obalans kan sägas utgöra ett latent störningshot. Att
obalansen ändå kan hanteras beror på att bankerna tar emot inlåning från ett
stort antal personer. Under normala förhållanden kommer deras uttag inte att
sammanfalla i tiden varför bankerna kan hålla sig med en begränsad kassa- och
likviditetsreserv. Kostnaden som den enskilde får betala för att ha tillgång
till sina insättningar och för den säkra förvaringen av medel i banken, är att
avkastningen är lägre än den som ges på andra, mindre säkra och likvida place-
ringar.
Allmänhetens förtroende för att stabiliteten kan upprätthållas är en omistlig
grund för ett banksystem. Sviktar förtroendet kan oro hos allmänheten medföra
massiva uttag av insättningsmedel. Den offentliga regleringen av bankernas
verksamhet utgör ett skyddssystem som är en grund för att allmänhetens
förtroende för banksystemet kan bevaras. Beståndsdelarna i detta skyddssystem är
i sina huvuddrag likartade internationellt sett. Särskilda lagregler syftar till
att dels säkerställa att etableringar av nya banker sker endast då vissa
kvalitativa krav är uppfyllda och startkapitalet har en viss minsta storlek,
dels sätta gränser för bankernas verksamhet och minska riskerna. Regler för
kapitaltäckning innebär vidare att en bank måste ha eget kapital och upplåning
med efterställd rätt i en viss relation till verksamhetens omfattning. För att
detta omfattande regelverk skall vara meningsfullt måste det kombineras med
tillsyn för att förhindra regelbrott, för stort risktagande och för att nära
följa utvecklingen. Härutöver har i allmänhet centralbankerna i lag eller på
annat sätt givits möjlighet att tillförsäkra banker med temporära likviditets-
problem krediter i syfte att förhindra att störningar i en bank sprids i
banksystemet i dess helhet, dvs. uppgiften att vara vad som med ett engelskt
uttryck benämns "lender of last resort".
I flertalet länder med utvecklade finansiella system finns förutom regler av
nyss nämnt slag även garantisystem för insättningar som finansieras av
instituten själva och som garanterar att insättningarna är säkra även i händelse
av att en bank skulle ställa in betalningarna. Att det finns sådana garantisys-
tem illustrerar att behovet av ett mer formaliserat konsumentskydd anses vara
särskilt stort inom banksektorn.
Till dessa ofta i lag reglerade skyddsmekanismer kan läggas det ansvar som
varje stat anses ha för betalningssystemets stabilitet. Vid allvarliga kriser
som riskerar att leda till oacceptabla konsekvenser för betalningssystemet och
samhällsekonomin måste varje stat avgöra vilka insatser som den bedömer
nödvändiga. Inom denna mer diskretionära åtgärdszon kan även rymmas förebyggande
åtgärder som syftar till att allmänt stärka bankernas möjligheter att motstå
finansiella kriser och motverka en befarad negativ utveckling.
Hur dessa olika skyddssystem hålls i sär och hur ansvaret är fördelat varierar
mellan olika länder. Stödmekanismer i samband med allvarliga problem som
rekonstruktion och avveckling, i vissa fall med staten som ytterst ansvarig, kan
vara mer eller mindre integrerade med ett system för insättningsgaranti. Ett mer
integrerat skyddssystem kan sägas innebära större samlade resurser och
naturligen en aktivare offentlig styrning. Det allmänna får bättre kontroll över
och möjligheter att styra skyddsfunktionerna. Mot dessa fördelar kan ställas
nackdelar som att staten utsätts för starkt tryck att träda in och skydda
fordringsägare utöver vad de enskilda skyddsfunktionerna syftar till.
Insättningsgaranti
Behovet av en särskild insättningsgaranti som komplement till det allmänna
skyddssystem som i övrigt finns beror delvis på den inbyggda instabiliteten i
banksystemets funktionssätt. Trots den utjämning av riskerna som förekomsten av
många inlåningskunder med över tiden varierande likviditetsbehov innebär, är en
bank inte avskärmad från risken för förtroendekriser med åtföljande massiva
uttag av bankmedel. Inte heller allvarliga solvensproblem kan uteslutas. En
garanti som innebär att insättarna även i dessa senare fall kan disponera sina
pengar innebär ett skydd mot extrema utfall.
I första hand får en insättningsgaranti ses som ett konsumentskydd som bör
tillhandahållas för den enskildes finansiella trygghet. Garantin skall syfta
till att erbjuda allmänheten en säker form för placering av likvida medel.
Privatpersoner och småföretag har relativt svårt att införskaffa och bearbeta
den information om bankerna som behövs för att kunna göra bedömningar av
bankernas likviditet och kreditvärdighet. Det finns således stora
informationskostnader att spara om denna grupp av insättare kan känna fullt
förtroende för att bankerna fullgör sina förpliktelser mot dem. En positiv
bieffekt av att det primära syftet uppfylls är att risken för att oro hos
allmänheten medför omfattande uttag av insatta medel minskas avsevärt. Detta kan
i sin tur bidra till att små låntagare, utan tillgång till kapital-
marknadsfinansiering, tillförsäkras ett stabilt utbud av krediter från bankerna.
Vidare är det centralt för att kunna upprätthålla ett effektivt betalningssystem
att betalningsmedlen uppfattas som riskfria.
Utöver att stärka konsumentskyddet kan insättningsgarantin således bidra till
att stabiliteten bevaras. Även bankerna själva kan se ett system för garanti för
insättningar som ett välmotiverat skydd mot att en bank hamnar i ett besvärligt
läge på grund av en allmän oro hos insättarna. Genom risken för smittoeffekter
har bankerna som kollektiv goda skäl att motverka att akuta problem uppstår i en
enskild bank. Emellertid kan inte banksystemet avskärmas från instabilitet
enbart genom ett system för garanti för insättningar eftersom många banker är
mycket beroende av andra finansieringskällor än inlåning.
Som konstaterades inledningsvis är system för garanti för insättningar vanligt
förekommande i andra länder. Att det inte finns något generellt sådant system i
Sverige (se emellertid avsnitt 18, som behandlar det särskilda system- och
konsumentskydd som arrangerats beträffande sparbanker) förklaras sannolikt av
den stabilitet, homogenitet och relativt stora koncentration som under lång tid
präglade den svenska bankmarknaden. Den tidigare ingående regleringen av
kreditmarknaden och bankernas verksamhet har också sannolikt bidragit till att
det inte ansetts behövas något system för insättningsgaranti.
Utvecklingen under den senaste tioårsperioden har emellertid inneburit genom-
gripande strukturella förändringar i den affärsmiljö bankerna verkar i. Bankerna
arbetar numera i ett väsentligt öppnare konkurrensklimat. Detta ökar i sig
riskerna i bankverksamheten.
Händelserna i det svenska banksystemet under åren 1991-1993 har visat på
möjligheten att en bank kan bli insolvent. Ett antal faktorer, däribland bris-
tande kreditprövning, internationell konjunkturnedgång, inflationsbekämpning och
i sig önskvärda strukturella reformer, skapade tillsammans en situation med ext-
remt höga kreditförluster i banksystemet. Utvecklingen på de finansiella mark-
naderna och i det svenska banksystemet föranledde år 1992 staten att åta sig att
för en tid garantera att banker och vissa andra kreditinstitut skall kunna
infria sina förpliktelser. Detta illustrerar att staten kan behöva vidta
särskilda åtgärder för att se till att betalningssystemet fungerar. Eftersom de
finansiella marknaderna var mycket instabila under hösten år 1992, och flera
svenska kreditinstituts ställning allvarligt sattes ifråga, kunde motsvarande
åtgärd ha behövt vidtas även om det då hade funnits ett system för garanti för
insättningar. I detta sammanhang bör det dock påpekas att så allvarliga problem
som förekommit under de senaste åren i banksystemet inte förväntas uppkomma
annat än ytterst sällan. Senast något liknande hände i Sverige var på 1920-
talet.
Staten behöver i var tid se till att betalningssystemet fungerar. Detta är
inte liktydigt med att staten skall säkerställa en banks fortlevnad. Statliga
åtgärder av diskretionär karaktär måste, med syftet att vidmakthålla betalnings-
systemets funktion, beslutas beroende på den specifika situationen. Ett system
för garanti för insättningar innebär att den enskildes trygghet vad gäller
kontomedel i bank ökar genom att insättningar upp till ett visst belopp
garanteras. Genom ett dylikt system av konsumentskyddskaraktär förbättras
allmänhetens trygghet vid användning av betalningssystemet. Att systemet för
garanti för insättningar finansieras gemensamt av bankerna innebär att bankerna
bär en del av kostnaderna som omsorgen om betalningssystemet annars kan innebära
för staten.
5 EG-direktivet om system för garanti för
insättningar
Europaparlamentet och EU-rådet har den 30 maj 1994 antagit ett direktiv
(94/19/EG) om system för garanti för insättningar. Medlemsländerna skall ha
införlivat direktivet med sina respektive rättsordningar senast den 1 juli 1995.
Sverige har den 1 januari 1995 trätt in som medlem i EU. Sveriges förpliktelse
att införliva EG-rätten, bl.a. insättningsgarantidirektivet, i den svenska
rättsordningen grundas på medlemskapet.
Sverige och andra dåvarande EFTA-länder (Finland, Island, Norge och Österrike)
träffade i februari 1992 avtal med EG och EG:s medlemsstater om ett Europeiskt
ekonomiskt samarbetsområde, EES. EES-avtalet, som trädde i kraft den 1 januari
1994, syftar till en integrering av de aktuella EFTA-ländernas marknader med
EU:s inre marknad med dess fria rörligheter för varor, tjänster, personer och
kapital (de fyra friheterna). Det ursprungliga EES-avtalet omfattade EG-
rättsakter som antagits fram till och med den 31 juli 1991. Enligt avtalet kan
direktiv som därefter antas av EG fogas till EES-avtalet genom beslut i den
Gemensamma EES-kommittén. Kommittén har genom ett beslut den 28 oktober 1994
tagit in insättningsgarantidirektivet i EES-avtalet. Riksdagen har beslutat att
godkänna kommitténs beslut (prop. 1994/95:113, bet. 1994/95:NU7, rskr.
1994/95:88).
Sverige omfattas i egenskap av medlem i EU av EES-avtalet och är skyldigt att
tillämpa de direktiv som ingår i avtalet i förhållande till de EFTA-länder som
är avtalsparter, för närvarande Island, Liechtenstein och Norge. Föreliggande
lagförslag har utformats med beaktande av detta. Det område som omfattas av den
gemensamma marknaden betecknas således, liksom i redan gällande lagstiftning,
EES.
I direktivet om system för garanti för insättningar anges att syftet med att
införa garantisystem är att skydda insättares medel hos ett kreditinstitut vid
finansiella kriser. Utöver det primära syftet kan garantisystemet även sägas ha
en viss stabilitetsbevarande funktion. Genom direktivet kan olika nationella
system till skydd för insättares medel hos kreditinstitut harmoniseras. I
direktivet anges vidare att det är nödvändigt att säkerställa en gemensam lägsta
nivå för insättningsgaranti oavsett var i gemenskapen en insättning är gjord. En
sådan insättningsgaranti sägs vara lika nödvändig som tillsynsregler vid
genomförandet av den gemensamma bankmarknaden.
Med några få undantag finns det redan sådana system etablerade i de olika
länderna. EG-kommissionen utfärdade år 1986 en rekommendation om att varje
medlemsland skulle se till att ett eller flera officiellt erkända garantisystem
infördes i landet och att medlemsländerna skulle ha vidtagit de nödvändiga
åtgärderna för införandet senast den 1 januari 1990. EG-kommissionen
konstaterade när fristen löpt ut att rekommendationen inte lett till önskat
resultat. Ett antal länder saknade garantisystem och i de länder där ett sådant
system införts omfattade garantin inte samtliga kreditinstitut.
I direktivet föreskrivs att varje medlemsland skall se till att ett eller
flera obligatoriska garantisystem införs i landet. Innebörden av detta är att
ett auktoriserat kreditinstitut som inte ansluter sig till ett officiellt erkänt
system inte heller får ta emot insättningar.
Kraven på införlivande av direktivets bestämmelser med den nationella lag-
stiftningen är begränsade till garantisystemets huvudkomponenter, såsom t.ex.
garantins omfattning och ersättningsnivå, värdlandets behandling av filialer
till kreditinstitut från andra medlemsländer och tredje land samt formerna för
framställande av krav på och erhållande av ersättning. Direktivet innehåller
endast minimiregler. Det står varje medlemsland fritt att t.ex. ha ett
garantisystem som är mer omfattande än vad som anges i direktivet. Överhuvud
taget ges medlemsländerna stor frihet att utforma sina garantisystem utifrån
nationellt betingade förhållanden. Direktivet kan därför inte sägas medföra en
mer omfattande harmonisering av de olika ländernas system än att krav ställs på
att systemens huvudkomponenter ges ett visst angivet innehåll.
Målsättningen för garantisystemen skall enligt direktivet vara att de inom en
kort tid skall kunna betala ut ersättning, som beräknas på basis av en
harmoniserad miniminivå, till en insättare på grund av att de insatta medlen
förklarats indisponibla till följd av ett kreditinstituts finansiella situation.
Garantisystemen skall omfatta varje insättares samlade behållning i ett en-
skilt kreditinstitut och täcka ett belopp som motsvarar minst 20 000 ecu.
Direktivet ger möjlighet att förena garantin med en självrisk som inte får
överstiga 10 procent av det för en insättare bestämda ersättningsbeloppets
storlek. Garantin skall enligt huvudregeln infrias inom tre månader från det att
det konstaterats att insättarna är förhindrade att disponera sina medel på grund
av att kreditinstitutets finansiella ställning omöjliggör betalningen. Vissa
möjligheter finns enligt direktivet att förlänga den tid inom vilken garantin
skall infrias.
Enligt direktivet skall de anslutna kreditinstituten svara för finansie-
ringen av garantisystemen.
Direktivet innehåller vidare riktlinjer för ett värdlands behandling av filia-
ler till kreditinstitut från de andra medlemsländerna och tredje land samt
rekommendationer för det samarbete som förutsätts ske mellan medlemsländernas
garantisystem och tillsynsmyndigheter. Bland annat skall filialer till utländska
bankföretag som driver bankverksamhet i ett annat land (värdlandet) kunna
ansluta sig till ett garantisystem i det landet och därigenom komplettera det
skydd som garantisystemet i hemlandet kan erbjuda. Detta förutsätter dock att
värdlandets garantisystem erbjuder en garanti som till omfattning eller ersätt-
ningsnivå överstiger hemlandets garanti.
I direktivet finns inga bestämmelser om hur garantisystemet skall admini-
streras, hur finansieringen av garantisystemet skall ske (annat än att det skall
finansieras av berörda kreditinstitut) eller om avveckling och rekonstruktion av
kreditinstitut som råkat ut för ett fallissemang. Det kan nämnas att sistnämnda
kategori av frågor behandlas i ett direktivförslag om rekonstruktion,
likvidation och konkurs i kreditinstitut, jfr COM(88)4 final.
I detta sammanhang kan även nämnas det direktivförslag som föreligger angående
skydd för investerare på värdepappersområdet (KOM(94)585). Detta
direktivförslag, som är en motsvarighet till direktivet om system för garanti
för insättningar, innehåller minimiregler för nationella system för kompensation
till mindre investerare i de fall det konstaterats att ett företag som driver
värdepappersrörelse på grund av sin finansiella ställning inte är i stånd att
betala tillbaka pengar eller återlämna finansiella instrument som tillhör
investerare och som det handhar för investerares räkning. Skyddet skall uppgå
till minst 20 000 ecu per investerare och omfatta investerarens samlade krav
oberoende av antal konton. Förslaget föreskriver att minst ett sådant
obligatoriskt investerarskyddssystem skall finnas i varje land.
Värdepappersföretag och kreditinstitut skall inte få bedriva tillståndspliktig
värdepappersrörelse utan att vara anslutna till ett sådant system.
6 Ett svenskt system för garanti för insättningar -
allmän inriktning
Vid bestämmandet av den allmänna inriktningen vad gäller funktion, omfattning
och administration för ett svenskt system för insättningsgaranti är det framför
allt två förhållanden som blir styrande. Från inhemsk horisont skall
garantisystemet infogas i det svenska regelverket för kreditinstitut samt vara
anpassat till den svenska kreditmarknadens struktur. Vidare skall bestämmelserna
i EG:s direktiv beaktas.
När det gäller systemets huvudsakliga skyddsfunktion och uppgifter går en
skiljelinje mellan å ena sidan ett omfattande, förebyggande system orienterat
mot att bevara stabiliteten och med funktioner utöver vad EG-direktivet om
insättningsgaranti kräver och å andra sidan ett avgränsat, konsuments-
kyddsinriktat system. Vilket av dessa alternativ som väljs får betydelse för hur
systemet lämpligen administreras, hur ingående det bör regleras, vilka resurser
det skall förfoga över samt hur det skall finansieras. Det är konsumentskyddet
som är det övergripande motivet för EG-direktivet.
Insättningsgarantisystem i andra länder synes snarast ha etablerats och byggts
upp utifrån de skilda förutsättningar som varit rådande i de olika länderna. I
princip kan två dominerande huvudlinjer urskiljas för utformningen av
garantisystemen. Man har valt att antingen bygga upp ett mer omfattande system,
som inte bara har funktion av konsumentskydd utan även getts i uppgift att
trygga stabiliteten i betalningssystemet, eller valt ett mer avgränsat garanti-
system med inriktning på att tillvarata insättarnas intresse. Så vitt är känt
föreligger inte någon utvärdering av de olika ländernas system. Något annat
lands system kan bl.a. därför inte i sin helhet tjäna som förebild vid ut-
formningen av ett svenskt garantisystem. Detta gäller inte minst på grund av att
EG-direktivet ställer krav på att de befintliga systemen justeras och utvecklas.
Beträffande frågan om systemets placering inom ramen för den samlade svenska
skyddsregleringen är utgångspunkten att det nuvarande temporära statliga
åtagandet, att banker och vissa andra kreditinstitut skall kunna fullgöra sina
förpliktelser i rätt tid, kommer att tas bort när förhållandena på den svenska
kreditmarknaden varaktigt stabiliserats. Förberedelserna för en avveckling har
inletts. Någon tidpunkt för avvecklingen har ännu inte bestämts. Det finns inget
hinder mot att systemet för garanti för insättningar sätts i kraft medan det
temporära statliga åtagandet ännu kvarstår. Något ersättningsfall i systemet för
garanti för insättningar kan dock såvitt avser banker ej aktualiseras så länge
som det temporära statliga åtagandet kvarstår, eftersom åtagandet innebär att
banker skall kunna infria sina förpliktelser i rätt tid.
Sveriges skyldighet att införa en insättningsgaranti kan inte uppfyllas genom
det nyss nämnda åtagandet. I EG-direktivet slås nämligen fast att system för in-
sättningsgaranti, eller motsvarande ordning som uppfyller de krav som ställs i
direktivet, inte får tillhandahållas i ett system finansierat med skattemedel
samt, i artikel 3.1, en medlemsstats åtagande att säkerställa ett kreditinstitut
inte kan utgöra ett alternativ till ett system för garanti för insättningar.
Betalningssystemet är av central betydelse för ekonomins funktion. Staten har
anledning att ta ansvar för betalningssystemets stabilitet. Under exceptionella
förhållanden måste det finnas ett utrymme för åtgärder från statens sida av
diskretionärt slag. Sådana åtgärder kan, men behöver inte, bygga på en på
förhand formaliserad ordning.
En avveckling av den nuvarande statliga garantin för att banker och vissa
andra kreditinstitut kan fullgöra sina förpliktelser aktualiserar således olika
slag av skyddsaspekter. Med tanke på de tidsramar som gäller för att införliva
EG-direktivets bestämmelser samt att direktivet relativt entydigt motiveras med
behovet av ett grundläggande konsumentskydd är det naturligt att även det
svenska systemet primärt byggs upp som ett konsumentskydd.
Ytterligare regler om åtgärder när en bank har solvensproblem, vid sidan om de
här föreslagna reglerna för system för garanti för insättningar och övriga redan
existerande regelverk, kommer att utredas vidare. I ett inledande skede av
bankkrisen uppstod frågor kring hanteringen av de drabbade bankernas problem.
Detta kan åter bli aktuellt om en bank råkar i solvensproblem efter det att
bankstödsåtagandet upphört. Regeringen har tillkallat en kommitté
(Banklagskommittén, Fi 1995:09, dir. 1995:86) som bl.a. skall utreda om en
integrering av regler om åtgärder vid en banks solvensproblem med reglerna om
insättningsgaranti kan vara lämplig. Tills vidare föreslås systemet för
insättningsgaranti och dess finansiella resurser inte kunna tas i anspråk för
att, t.ex., förhindra att ett institut drabbas av finansiella svårigheter eller
för rekonstruktion av en bank.
Beträffande systemets omfattning öppnar EG-direktivet möjligheten att medge en
mycket bred definition av begreppet insättning och inlemma ett brett spektrum av
insättarkategorier. Till begreppet insättning räknas i EG-direktivet, förutom
tillgodohavanden på bankkonto, alla fordringar i form av värdepapper som har
ställts ut av ett kreditinstitut, dvs. såväl skuldebrev som bankcertifikat och
andra jämförbara värdepapper. Vissa typer av obligationer undantas dock. Således
kan enligt direktivet även andra institut än banker ingå i systemet. Från denna
huvudregel kan dock betydande undantag göras. Det minimikrav som ställs är att
det som normalt kallas inlåning på konto från allmänheten skall täckas av
insättningsgarantin.
I flertalet länder begränsas garantin i princip till s.k. inlåning på konto
från allmänheten. I vissa fall förekommer att andra institut än banker får till-
gång till systemet eftersom de får ta emot inlåning på konto. Mycket talar för
att en begränsning till inlåning på konto även bör gälla i Sverige. Från kon-
sumentskyddssynpunkt är det inlåningsmedlen som bör prioriteras med hänsyn till
deras centrala funktion för främst hushållen både vad gäller
betalningstransaktioner och kassahållning. Då därtill inlåningsfunktionen i
bankerna alltjämt utgör kärnan i betalningssystemet stärks ytterligare motivet
för en grundläggande garanti inom detta område. Således är det främst bankerna
som skall ingå i systemet. Med bank avses inte bankkoncerner.
Det som här föreslås gälla för banker skall även gälla för de värdepappers-
bolag som tar emot insättningar på s.k. kundkonton i samband med att
värdepapperstjänster utförs. Detta behandlas i avsnitt 19.
EG-direktivet tar inte ställning till om ett eller flera system bör införas
eller hur garantisystemet skall administreras. Det framgår dock att skyddssystem
som omfattar även andra funktioner men väl täcker de minimikrav som direktivet
ställer accepteras, förutsatt att de inte finansieras med skattemedel. I vissa
länder finns mer än ett system som i allmänhet innebär att olika kategorier av
banker, främst affärsbanker och sparbanker, har separata system. Den svenska
bankmarknaden har traditionellt varit indelad i motsvarande huvudgrupper jämte
föreningsbanker. Emellertid medför inte skillnader i associationsform olikheter
i behovet av konsumentskydd. Av strukturella skäl förefaller det därför mindre
angeläget att bygga upp mer än ett system för insättningsskydd. För ett
gemensamt system talar också de ökade möjligheterna till spridning av
kostnaderna för fallissemang som kan uppnås genom att samtliga banker ingår i
ett och samma system.
Enligt EG-direktivet är grundprincipen för hur system för garanti för in-
sättningar skall finansieras att kostnaderna för denna finansiering i princip
skall bäras av bankerna själva. Denna princip följs bäst genom att bankernas
betalning av systemets kostnader sprids över tiden. Årliga avgifter som tillförs
systemet från bankerna och som placeras utan kreditrisk ger systemet en
beredskap att möta kostnader i samband med bankfallissemang. Eftersom ett
ersättningsfall kan innebära mycket stora utbetalningar till de skyddade
insättarna krävs att systemet har möjlighet att låna erforderliga medel för att
med full trovärdighet kunna fullfölja dess åtagande. Det är vidare av främst
principiella skäl lämpligt att storleken på de avgifter som bankerna betalar är
relaterade till den risk för belastning på systemet som respektive bank utgör.
7 Insättningsgaranti - villkor för att få
driva bankrörelse
7.1 Svenska banker
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna är över lag positiva till att det införs ett insättnings-
garantisystem i Sverige.
HSB Riksförbund kan dock inte tillstyrka förslaget i promemorian eftersom
sparkassor i ekonomiska föreningar inte omfattas av det föreslagna systemet.
Även Riksbyggens Sparkassa och, i viss mån, Nordiska Sparlån anser att insättare
med konton i sparkassor skall ha rätt att vara anslutna till det svenska
garantisystemet.
Sveriges Köpmannaförbund och Grossistförbundet anser att det av konkurrensskäl
bör vara möjligt för sådana företag/organisationer som bedriver sparkasserörelse
eller som har system med begränsad inlåning på konto knutna till kontokort att
frivilligt ansluta sig till det svenska garantisystemet. En förutsättning härför
skall dock vara att garantiavgiften återspeglar inlåningens omfattning.
Riksgäldskontoret, Sveriges Advokatsamfund och Svenska Fondhandlareföreningen
framhåller att det inte är självklart att det svenska garantisystemet skall
drivas i offentlig regi och vara obligatoriskt.
Skälen för regeringens förslag:
Behovet av lagstiftning
I direktivet om system för garanti för insättningar föreskrivs att varje
medlemsland skall se till att ett eller flera obligatoriska garantisystem införs
i landet. Behovet av reglering inom EU av ett sådant konsument-
skydd är en konsekvens av principerna om en enda auktorisation av och åtföljande
etableringsfrihet för kreditinstitut. När banker får etablera filialer i andra
länder och därigenom bidra till ökad konkurrens och effektivitet har det ansetts
nödvändigt att säkerställa en gemensam lägsta nivå för insättningsgaranti
oavsett var i gemenskapen en insättning finns.
För det fall att en bank skall upplösas på grund av dess ekonomiska situation,
måste det finnas ett system som garanterar insättarnas medel hos bankens
samtliga utländska filialer (inom EES) i samma utsträckning som bankens övriga
insättare. En fri etableringsrätt skulle nämligen kunna vålla problem om en bank
inte förmådde att infria sina förpliktelser mot insättarna och detta spred sig
till ett annat medlemsland genom bankens filialer. Ett sådant scenario skulle
kunna utlösa oro och komma att äventyra det finansiella systemets stabilitet
inom hela gemenskapen. Denna bedömning gör sig även gällande i de fall när ett
bankföretag hemmahörande i ett land utanför EES driver verksamhet inom gemenska-
pen från filial.
I bankrörelselagen (1987:617) finns bestämmelser som innebär att svenska
banker kan tillåtas att driva bankrörelse utomlands från filial och att
utländska bankföretag på samma sätt kan ta emot insättningar här i landet hos en
filial. Verksamhetsförutsättningarna i bankrörelselagen skiljer sig åt beroende
på om banken driver verksamhet inom eller utanför EES respektive om det
utländska bankföretag som driver verksamhet här i landet hör hemma i ett annat
land inom eller utanför EES. Denna uppdelning har även betydelse för
möjligheterna att ingripa mot en bank eller ett bankföretag.
Mot bakgrund av bestämmelserna i bankrörelselagen och det ovan angivna syftet
med en insättningsgaranti att utgöra ett konsumentskydd, bör det svenska
garantisystemet utformas så att det kan gälla för insättningar hos banker och
bankföretag i samtliga fall som anges i bankrörelselagen. Eftersom officiellt
erkända garantisystem även förekommer utomlands är det nödvändigt att göra
skillnad mellan 1) fall där det bör vara obligatoriskt för banken eller
bankföretaget att den svenska garantin gäller för insättningarna, dvs. fall där
garantin skall utgöra en förutsättning för företagets möjligheter att driva
verksamhet här i landet, och 2) fall där insättningarna skall omfattas av
garantin till följd av en frivillig komplettering. Till det förra fallet 1)
skall hänföras svenska banker, svenska bankers filialer i ett land inom EES samt
filialer till bankföretag från ett land utanför EES där insättningsgaranti
saknas eller där den garanti som erbjuds inte kan anses uppfylla direktivets
krav och därför ej är godtagbar. Till det senare fallet 2) skall hänföras
svenska bankers filialer i ett land utanför EES, filialer till bankföretag från
ett land inom EES samt filialer till bankföretag från ett land utanför EES där
den garanti som erbjuds i och för sig är godtagbar. Nu redovisade uppdelning
mellan obligatoriska och frivilliga fall skall också ligga till grund för
utformningen av de bestämmelser om ingripanden m.m. som skall gälla för det
svenska garantisystemet. I det följande redogörs för i vilka fall den svenska
garantin gäller för insättningar som finns hos en svensk bank eller ett
utländskt bankföretag som driver bankrörelse här i landet från filial. I avsnitt
16 redogörs för konsekvenserna av att en bank eller ett bankföretag inte fullgör
sina skyldigheter mot det svenska garantisystemet.
Ett obligatoriskt garantisystem i offentlig regi
I direktivet finns inga bestämmelser om hur ett garantisystem skall vara organi-
serat eller hur det skall administreras. Inte heller anges hur ett garantisystem
skall vara organisatoriskt placerat i det finansiella systemet eller arten och
graden av reglering. Dessa frågor måste därför bli föremål för nationella över-
väganden. Avseende bör därvid fästas vid de uppgifter och befogenheter som ett
sådant organ bör ges för att kunna ansvara för garantisystemet. Ett avgörande av
frågan om var ansvaret för det svenska garantisystemet skall placeras bör därför
ske efter en bedömning av vad som förefaller mest ändamålsenligt med hänsyn till
garantisystemets utformning och funktion.
Denna utgångspunkt för ett svenskt garantisystem måste vara avgörande för
frågan om garantisystemet bör vara offentligt eller privat. Svaret på denna
fråga är, som flera remissinstanser påpekat, ingalunda självklar. Man kan väl
tänka sig att staten anger vissa allmänna riktlinjer och att en privat aktör ges
stor frihet att utforma verksamheten. Att garantisystemet måste omgärdas av en
hel del av det allmänna bestämda regler spelar ingen avgörande roll för frågan
om systemet skall vara i offentlig eller privat regi.
Tre aspekter måste emellertid tillmätas avgörande betydelse.
Ett garantisystem måste otvetydigt ha den finansiella kapacitet som fordras
för att kunna fullgöra sin uppgift att betala ut ersättning till insät-tarna.
Det får inte finnas grund för att privata aktörers motivation och kapacitet för
att tillhandahålla ett garantisystem som ger ett tillräckligt omfattande skydd
för insättarna sätts ifråga. Även om det inte är omöjligt för ett privat system
att uppfylla dessa krav, torde det ligga närmare till hands att ett offentligt
system med garanterad tillgång till upplåningsmöjligheter når den eftersträvade
och nödvändiga trovärdigheten.
I vissa länder finns mer än ett system som i allmänhet innebär att olika kate-
gorier av banker, främst affärsbanker och sparbanker, har separata system. Den
svenska bankmarknaden har traditionellt varit indelad i motsvarande huvudgrupper
jämte föreningsbanker. Emellertid medför inte strukturella skillnader olikheter
i behovet av konsumentskydd. Av strukturella skäl förefaller det därför mindre
angeläget att bygga upp mer än ett system för insättningsskydd. Att endast ett
system skall införas i Sverige talar för att systemet skall vara offentligt. Ett
privat alternativ skulle nämligen innebära att ett privat monopol introducera-
des. Bland annat frågor om lika behandling av deltagande banker, inkl. ny-
tillkommande aktörer, kan också vara svårare att lösa på ett tillfredsställande
sätt i ett privat system.
Till detta skall läggas att ett offentligt system från flexibilitetssynpunkt
kan vara att föredra om systemet i framtiden skall ges utökade funktioner eller
om dess förutsättningar i viktiga hänseenden ändras.
Mot denna bakgrund bör det svenska garantisystemet vara offentligt och
ansvaret för det läggas på en förvaltningsmyndighet.
Av det som nu sagts följer att, eftersom det enligt direktivet är obliga-
toriskt för den som tar emot insättningar från allmänheten att omfattas av ett
insättningsgarantisystem, alla svenska banker måste omfattas av samma
garantiordning. Det innebär också att den som tar emot sådana insättningar som
enligt direktivet skall omfattas av insättningsgarantin inte kan få driva sådan
verksamhet utan att deltaga i garantisystemet. En bank skall därför omfattas av
det svenska garantisystemet om banken har tillstånd (oktroj) att driva
bankrörelse. Därigenom kommer de banker som redan beviljats oktroj i Sverige att
omfattas av garantisystemet. Någon möjlighet för dessa banker att stå utanför
garantisystemet kommer således inte att finnas. Frågan om filialers deltagande i
garantisystemet behandlas i avsnitt 7.2.
Sparkasseverksamhet i ekonomisk förening m.m.
Flera remissinstanser har invänt mot att insättningsgarantin endast skall om-
fatta insättningar som har gjorts i banker och vissa värdepappersbolag. Utanför
dessa institut förekommer nämligen insättningar i vissa ekonomiska föreningars
sparkassor, i sparlåneföreningar och i form av medel på kundkonton,
tillhandahållna av rörelsedrivande bolag.
Det finns olika principiella skiljelinjer både mellan de nu angivna formerna
för insättningar och mellan dessa och de insättningar som enligt promemorians
förslag skall omfattas av insättningsgarantin. Sedan lång tid finns ett
principiellt förbud för andra än banker att ta emot insättningar från
allmänheten. Att insättningar ändå har kunnat tas emot av sparkassor,
sparlåneföreningar och kontoföretag beror på - i de två första fallen - att
verksamheten inte har ansetts bedriven gentemot allmänheten utan mot en krets av
medlemmar, och i det sista fallet att insättningarna inte har ansetts utgöra
inlåning utan förskottsbetalning för varor och tjänster.
De sparkassor som förekommer i Sverige i dag är i princip knutna till olika
kooperativa företag som drivs i den ekonomiska föreningens form, t.ex.
bostadskooperationen (HSB och Riksbyggen), konsumentkooperationen (KF) och jord-
brukskooperationen. Medan Riksbyggens sparkassa är organiserad som en särskild
juridisk person, är övriga sparkassor integrerade i den ekonomiska föreningens
verksamhet. I dessa fall används de medel som tas emot från medlemmarna som
rörelsekapital av föreningen. En medlems fordran torde vanligen vara
oprioriterad. Det finns inga tillgångar i föreningen som är avskilda för
insättarnas räkning. Med tanke på den grundläggande funktionen hos sparkassorna
- att medlemmarna mot i många fall gynnsam ränta bidrar till föreningens
försörjning med rörelsekapital - är också denna ordning naturlig.
Sparlåneföreningar fungerar till skillnad från sparkassorna på i princip samma
sätt som ett kreditinstitut. Sparlåneföreningen tar också emot insättningar från
medlemmarna. Insättningarna används för att låna ut medel till medlemmar. De
förekommande föreningarnas storlek är mycket varierande.
Som nämnts finns också en möjlighet att göra en insättning på ett konto hos
ett företag som tillhandahåller någon form av betalkort. Tillgodohavandet kan i
så fall i princip användas för köp av varor eller tjänster av företag som är
närstående till kontoföretaget. Den typen av insättningar har karaktären av
förskottsbetalning.
Enligt EG-rätten (artikel 3 i det s.k. andra banksamordningsdirektivet,
89/646/EEG) får inlåning från allmänheten tas emot av kreditinstitut samt av
andra företag, om dessa företag omfattas av en särskild nationell lagstiftning
och verksamheten är underkastad regler och övervakning till skydd för insättare
och investerare.
Betaltjänstutredningen har i betänkandet Finansiella tjänster i förändring
(SOU 1994:66) lagt fram olika förslag som berör sparkassor, sparlånefö-reningar
och företag som tar emot kundmedel på konto. Regeringen avser att inom kort
lägga fram förslag till riksdagen som innebär att möjligheten för vissa företag
att ta emot kundmedel på konto läggs fast (se lagrådsremiss den 21 september
1995, Fi 94/1942). För verksamheten kommer att gälla vissa begränsningar. Dessa
tillsammans syftar bl.a. till att klargöra kontobehållningarnas karaktär av
förskottsbetalning av varor och tjänster. Kontantuttag kommer i princip inte att
vara tillåtna.
Kundmedlen har en annan karaktär än de medel som finns på konto hos ett
kreditinstitut. Att det inte rör sig om inlåning i egentlig mening är för övrigt
en förutsättning för att insättningarna i fråga inte skall omfattas av de EG-
regler som gäller om vilka som skall få ta emot inlåning. Vidare är insättarens
syfte med insättningen ett annat än bankspararens. Kontoföretagen verkar
dessutom under helt andra förutsättningar än banker och andra institut som får
ta emot inlåning från allmänheten. Enligt regeringens uppfattning kan det därför
inte vara aktuellt att låta kundmedel på konto omfattas av en
insättningsgaranti.
Enligt Betaltjänstutredningens nyssnämnda betänkande måste den verksamhet som
i vart fall de större sparkassorna och sparlåneföreningarna bedriver anses vända
sig till allmänheten. Slutsatsen grundas på att var och en - mot erläggande av
viss avgift - kan vinna inträde i den förening som driver verksamheten.
Innebörden av utredningens resonemang är att sparkassorna och
sparlåneföreningarna måste driva verksamheten enligt de gällande reglerna i
andra banksamordningsdirektivet. Det betyder att insättningar skulle kunna tas
emot av föreningarna bara om de är auktoriserade kreditinstitut (i Sverige
banker och vissa värdepappersbolag) eller står under den särskilda reglering som
krävs enligt artikel 3 i direktivet.
För närvarande medger inte lagstiftningen att banker har annan associa-
tionsform än bankaktiebolag, sparbank eller föreningsbank. Betaltjänstut-
redningen har emellertid föreslagit att bankverksamhet skall kunna drivas även
av kooperativa företag (ekonomiska föreningar). En sådan möjlighet skulle kunna
vara aktuell främst för större sparlåneföreningar. Regeringen ämnar också, som
tidigare aviserats, lägga fram ett förslag till lag om medlemsbanker inom kort,
se den tidigare nämnda lagrådsremissen. Eftersom en sådan ekonomisk förening i
alla avseenden legalt sett kommer att bli jämställd med andra banker är det
naturligt att även de insättningar som dessa företag tar emot omfattas av
insättningsgarantin. Regeringens kommande proposition i ämnet kommer att ta upp
den frågan. Regeringen kommer i det sammanhanget också att behandla frågan om
mindre sparlåneföreningar.
Det är med tanke på sparlåneföreningarnas verksamhet (att ta emot insättningar
och att låna ut pengar) naturligt att skapa ett regelverk som helt eller i allt
väsentligt ansluter till det som gäller för banker i allmänhet, detta alldeles
oavsett hur EG-direktivets allmänhetsbegrepp rätteligen skall tolkas.
Förhållandena för vissa ekonomiska föreningars sparkassor är däremot andra.
Insättningarna har i många avseenden samma kännetecken som de som kan göras hos
en bank. Medlen kan vara nominellt bestämda, likvida, räntebärande etc. Däremot
använder de mottagande företagen pengarna på helt olika sätt. En bank placerar
till övervägande delen de inströmmade insättningarna i krediter. Det sker under
ett regelverk som bl.a. föreskriver riskspridning samt ingående analyser av
vilka förlustrisker som finns. Dessutom fordras att banken, utöver de medel som
lånas upp genom inlåningen, har ett eget kapital av viss storlek. Slutligen står
bankens verksamhet under det allmännas tillsyn genom Finansinspektionen.
Sparkassorna, däremot, saknar för närvarande regelverk. Några krav på viss
uppnådd soliditet eller andra skyddsregler finns inte. De inlånade medlen
används, som tidigare antytts, ofta i företagets allmänna rörelse. Även om det
finns stora skillnader mellan olika sparkassor - och olika individer - uppgår
ibland de insättningar som en enskild medlem gjort i en sparkassa till betydande
belopp.
Alldeles oavsett om en sparkasseverksamhet skulle anses vända sig till
allmänheten - och således omfattas av den nämnda regeln i andra banksam-
ordningsdirektivet - eller inte kan det finnas skäl att fråga sig om den inte
borde omgärdas av vissa regler och i så fall också om någon form av samhällelig
kontroll av verksamheten borde arrangeras. Den främsta anledningen är givetvis
att vissa större sparkassor har åtskilliga insättare och förvaltar betydande
belopp. Det rör sig också om, i många fall, ett långsiktigt sparande, stundom
motiverat av socialt viktiga sparmål, t.ex. bostadssparande. Det argumentet
förstärks också av att insättarna i många fall inte har något klart begrepp om
hur deras sparmedel förvaltas.
Mot den bakgrunden är det angeläget att frågan om en reglering av sparkassorna
belyses. Regeringen har därför tillkallat en utredare med uppdrag att se över
frågan. Avsikten är att, om denne bedömer det som lämpligt, förslag till en
ändamålsenlig reglering av sparkasseverksamhet skall läggas fram.
Eftersom medlemsfinansiering ingår som ett traditionsenligt och ändamålsenligt
inslag i den kooperativa företagsformen bör det regelverk som sedermera införs
inte onödigtvis lägga hinder i vägen för sparkasseverksamhet i ekonomiska
föreningar. Regelverket bör alltså inte vara mer strikt än som oundgängligen
fordras för det grundläggande skydd som insättarna kan göra anspråk på.
Motsvarande bör också vara vägledande vid bestämmandet av den tid inom vilken
sparkassorna skall inrättas enligt den nya modellen.
Det som nu sagts är avsett att utgöra en bakgrund till regeringens
ställningstagande i den fråga som väckts av flera remissinstanser, nämligen om
insättningar i kooperativa sparkassor bör omfattas av den i denna lagrådsremiss
föreslagna insättningsgarantin. Som redan framgått menar regeringen att
insättarna i sparkassorna förtjänar att skyddas genom att särskilda bestämmelser
införs om sparkasseverksamhet. Sparkassorna har emellertid inte den centrala
roll, för hushållen och samhället, i betalningssystemet som bankerna har. Att
insättningar i sparkassor skall omfattas av det obligatoriska garantisystemet,
som vissa remissinstanser anfört, är inte självklart. Enligt regeringens
uppfattning talar nämligen flera skäl med beaktansvärd styrka mot en sådan
lösning.
Som kommer att framgå senare i denna proposition föreslår regeringen
införandet av ett insättningsgarantisystem som i princip är solidariskt. Alla
institut som enligt gällande lag får ta emot inlåning från allmänheten (dvs.
banker och i vissa fall värdepappersbolag) verkar under identiska förut-
sättningar. De är kringgärdade av ett gemensamt regelverk, syftande både till
skydd av betalningssystemet och av konsumenterna. Insättningsgarantin
förutsätter att alla dessa institut bidrar till finansieringen av garantin. Om
ett institut fallerar kommer dess insättare att kompenseras av medel som alla
institut samlat samman. Vidare kommer alla kvarvarande institut, om ett
fallerat, att solidariskt få bidra till återställande av garantisystemets
kapacitet. Mot den bakgrunden är det svårt att föreställa sig att företag som
inte omfattas av det grundläggande regelsystemet - som bl.a. garanterar
riskspridning, något som strider mot sparkassornas grundidé att vara till gagn
för föreningens verksamhet inom dess verksamhetsområde - skall inrymmas i
garantiordningen.
Ett viktigt inslag i det garantisystem som regeringen föreslår är att
omfattade institut skall bidra till systemet med avgifter i förhållande inte
bara till institutets andel av de totalt garanterade insättningarna, utan också
att avgiftssättningen skall grundas på en bedömning av varje enskilt instituts
risknivå. Som kommer att framgå i det följande har regeringen valt att använda
institutens kapitaltäckningsgrad som ett mått på risknivån. I ett sådant system
låter sig andra företag, som inte lyder under kapitaltäckningskrav, svårligen
inordna.
Sammantaget anser regeringen att skälen mot att sparkassor skall omfattas av
den obligatoriska insättningsgarantin överväger. Det innebär att endast
insättningar i banker och vissa värdepappersbolag, skall omfattas av den
obligatoriska garantin.
Regeringens ståndpunkt i den frågan innebär emellertid inte att tanken på en
garantiordning för insättare i sparkassor förkastas. Tvärtom förtjänar
sparkassesparares insättningar av flera skäl skydd. Som redan anmärkts kan en
enskilds sparande i en sparkassa uppgå till betydande belopp och vara av
väsentlig betydelse för dennes ekonomi. Ofta är också sparandet långsiktigt och
tjänar viktiga syften. Det bör därför klarläggas hur ett särskilt skydd för
sparare i sparkassor kan utformas. Det ingår i den tidigare nämnda utredarens
uppdrag.
7.2 Filialer
7.2.1 Direktivets förbud mot export av nationella garantisystem
I ingressen till direktivet framhålls att det inte är meningen att garantisys-
temen i de olika medlemsländerna skall användas som konkurrensmedel. Skälet till
detta anges vara att det kan leda till marknadsstörningar och snedvridning av
konkurrensen om ett utländskt bankföretag tillåts att genom hemlandets
garantisystem erbjuda insättare hos bankföretagets filial i värdlandet en bättre
garanti för insatta medel än vad värdlandets system kan erbjuda.
Följden av att garantisystemen enligt den tvingande bestämmelsen i direktivet
(artikel 4.1) inte får användas som konkurrensmedel är att det svenska
garantisystemet inte får ge ett skydd för insättningar som en insättare gör i en
svensk banks filial i ett EES-land som är bättre än det som insättaren får om
denne sätter in medlen i ett bankföretag som omfattas av ett inhemskt
garantisystem. Omvänt gäller att filialer från vilka utländska bankföretag
driver bankrörelse i Sverige inte får exportera det skydd för insättningar som
hemlandets garantisystem kan erbjuda om detta ger ett bättre skydd än det
svenska systemet. I båda fallen torde det ankomma på resp. lands tillsynsmyndig-
heter och garantisystem att reagera om sådant förekommer. Om den nationella
lagstiftningen i ett annat EES-land mot förmodan skulle tillåta att ett
bankföretag från ett sådant land driver bankrörelse från filial i ett annat EES-
land och där erbjuder insättare ett bättre skydd för insättningar än vad ett
inhemskt garantisystem kan erbjuda, torde det emellertid inte bli aktuellt för
Finansinspektionen att i första hand vidta sanktioner mot bankföretaget i fråga.
Att en sådan konkurrensfördel tillskapats av den nationella lagstiftningen i ett
EES-land bör i stället angripas genom de förfaranden som anges i EG-fördraget.
EG-kommissionen skall före den 31 december 1999 utvärdera denna begränsnings-
regel och i en rapport till Europaparlamentet och EU-rådet föreslå i vilken
utsträckning som den skall bestå. Det kan nämnas att Tyskland vänt sig till EG-
domstolen och där angripit bl.a. bestämmelserna om exportförbud i direktivet.
Detta förhållande påverkar emellertid inte medlemsländernas skyldighet att
införliva direktivets bestämmelser i de nationella rättsordningarna.
Det kan noteras att direktivet inte förbjuder export av garantisystem i
förhållande till tredje land.
7.2.2 Svenska bankers filialer utomlands
Promemorians förslag: Promemorians förslag överensstämmer med regeringens
förslag utom på följande punkter. Möjligheten för en svensk banks filial i ett
land utanför EES att omfattas av det svenska garantisystemet regleras. I stället
för att avtal skall träffas om att bankens filial skall omfattas av det svenska
garantisystemet införs en ordning som innebär att garantimyndigheten skall fatta
beslut om detta efter en ansökan från banken.
Remissinstanserna: Enligt Bankstödsnämnden har garantimyndighetens beslut, att
tillåta eller vägra svenska instituts filialer utanför EES eller utländska
instituts filialer i Sverige att omfattas av det svenska garantisystemet,
karaktär av myndighetsutövning. I stället för att myndigheten träffar avtal om
att en sådan filial skall omfattas av garantisystemet, bör myndigheten, efter
ansökan från det aktuella institutet, avgöra frågan genom ett beslut. Denna
ordning hindrar inte att det till grund för ett sådant beslut ligger avtal
mellan myndigheten och institutet eller en myndighet i institutets hemland.
Bankstödsnämnden påpekar vidare att det saknas bestämmelser som reglerar det
fallet att ett svenskt institut vill ansluta en filial i ett land utanför EES
till det svenska garantisystemet. En något utförligare reglering av förutsätt-
ningarna för att låta svenska resp. utländska instituts filialer omfattas av det
svenska systemet är därför påkallad enligt nämnden. Vidare framhåller Bankstöds-
nämnden att det är av betydelse för tillämpningen av regelsystemet att det kan
fastställas att en insättning är gjord hos en filial. Bankstödsnämnden
förutsätter därvid att uttrycket gjord hos inte innebär att insättaren skall ha
gjort insättningen vid ett besök på det aktuella filialkontoret, utan att det är
insättarens konto som skall vara kopplat till filialen.
Sveriges Advokatsamfund anser att det inte är motiverat att det svenska
garantisystemets omfattning sträcker sig utanför EES-området. Enligt samfundet
skulle en sådan utvidgning innebära en ökad belastning på garantisystemet och
skulle i förlängningen drabba aktieägare och insättare i svenska banker och, i
den mån tillgångarna i systemet inte räcker till, de svenska skattebetalarna.
Samfundet anser därför att det svenska garantisystemet inte skall omfatta
svenska bankers filialer i länder utanför EES-området. Filialer i dessa länder
får i stället erbjuda det insättarskydd som normalt tillhandahålls i respektive
land.
Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget eller lämnar det utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 1 kap. 6 § bankrörelselagen krävs
tillstånd för att ett svenskt bankaktiebolag skall få inrätta filial utomlands.
Bestämmelsen gäller all filialetablering utomlands. Om etableringen skall ske i
ett EES-land tillämpas de kompletterande reglerna i 1 kap. 7 § samma lag. När
ett filialtillstånd ges skall Finansinspektionen underrätta den behöriga myndig-
heten i det land där filialen skall inrättas. Till underrättelsen skall fogas
uppgifter om bl.a. det system för garanti för insättningar som gäller för
banken.
Avgörande för frågan om den svenska bankens filial skall omfattas av det
svenska garantisystemet eller ett garantisystem i det land där filialen driver
verksamhet (värdlandet) är om värdlandet är ett EES-land.
Om värdlandet är ett EES-land skall filialen omfattas av hemlandets, dvs.
Sveriges, garantisystem. Den ersättning som kan komma att lämnas av det svenska
garantisystemet begränsas emellertid i princip av förbudet mot export av
nationella garantisystem (se avsnitt 7.2.1). Denna begränsning innebär även att
ersättningen inte får avse fler slag av insättningar eller betalas till andra
insättare än vad som följer av bestämmelserna i det landet.
Direktivet behandlar inte frågan om en svensk banks filial i ett land utanför
EES skall omfattas av det svenska garantisystemet. Utgångspunkten för
utformningen av det svenska garantisystemet bör vara, som Svenska Advokatsam-
fundet anfört, att en sådan filial inte skall omfattas av det svenska systemet.
Skälet är att ett motsatt ställningstagande skulle kunna innebära en
konkurrensnackdel för banken. Det är nämligen inte säkert att konkurrensmiljön
(exempelvis brister i informationen till insättarna eller statens förhåll-
ningssätt till krisdrabbade banker) i ett sådant land är sådan att en kostnad
för en insättningsgaranti uppfattas som motiverad av kunderna. Om det svenska
garantisystemet har en ersättningsnivå som överstiger vad värdlandets
garantisystem erbjuder, kan detta medföra att bankens kostnader för inlåningen
därigenom blir högre, eftersom banken måste betala för den garanti som det
svenska systemet erbjuder filialens insättare. Detta gäller med än större styrka
om värdlandet saknar insättningsgaranti.
Eftersom direktivets exportförbud inte gäller i förhållande till tredje land,
bör emellertid den svenska banken kunna välja att låta bankens filial omfattas
helt eller delvis av det svenska garantisystemet. Denna valfrihet för den
svenska banken kan i praktiken givetvis komma att begränsas beroende på vilket
utrymme värdlandets lagstiftning ger banken att låta insättningarna hos filialen
omfattas av det svenska garantisystemet. Den frågan ankommer emellertid inte på
svenska myndigheter att pröva.
Ett beslut av garantimyndigheten att tillåta eller vägra en filial att
omfattas av det svenska garantisystemet har, som Bankstödsnämnden påpekat,
karaktär av myndighetsutövning. I stället för den i promemorian föreslagna
ordningen, att garantimyndigheten i förekommande fall träffar avtal med den bank
eller det bankföretag som avser att låta en filial omfattas av det svenska
garantisystemet helt eller delvis, bör gälla att garantimyndigheten, efter
ansökan från banken eller bankföretaget, avgör detta genom att fatta ett beslut
i frågan. Garantimyndigheten bör regelmässigt kunna besluta att en filial skall
omfattas av det svenska garantisystemet om exempelvis erforderlig information om
bankens engagemang kan garanteras.
Avgörande för om en insättning kan grunda rätt till ersättning från
garantisystemet är att insättningen finns hos någon av de banker eller
bankföretag som kan omfattas av systemet. Oavsett om det är fråga om en filial
till en bank eller till ett bankföretag hemmahörande i ett land inom eller
utanför EES gäller, att filialen skall ha en egen bokföring, som är skild från
bankföretagets bokföring. Denna ordning medför även att en insättning kan
hänföras till ett konto hos viss filial oavsett var insättningen är gjord. Skäl
att i insättningsgarantisammanhang införa särskilda regler om vad som avses med
att en insättning finns hos en filial föreligger därför inte.
7.2.3 Filialer till bankföretag från ett annat land inom EES
I promemorian föreslogs att ett garantisystem i ett annat EES-land inte får
erbjuda en garanti för insättningar hos filialer i Sverige till ett bankföretag
från det landet som är mer omfattande eller vars ersättningsnivå överstiger den
högsta ersättningsnivå som kan erbjudas av det svenska garantisystemet. Ersätt-
ningen får inte heller avse fler slag av insättningar eller betalas till andra
insättare än vad som följer av bestämmelserna i Sverige. Ett brott mot ett
sådant exportförbud innebär enligt förslaget att det aktuella bankföretaget inte
får driva bankrörelse i Sverige från filial.
Svenska Bankföreningen påtalar i remissvaret att bestämmelserna om
exportförbud i direktivets artikel 4.1 inte innebär att något förbud mot att
driva filialverksamhet uppställs för det fall exportförbudet överträds.
Enligt 1 kap. 5 § bankrörelselagen kan ett bankföretag från ett land inom EES
driva bankrörelse i Sverige sedan Finansinspektionen mottagit en underrättelse
om detta från en behörig myndighet i bankföretagets hemland. Svenska myndigheter
har normalt inte rätt att vägra sådant marknadstillträde för EES-banker.
Det är den behöriga myndigheten i bankföretagets hemland som prövar om
bankföretaget skall få verka i ett EES-land. Finansinspektionen skall under-
rättas om att lämplighetsintyg utfärdats av hemlandsmyndigheten och har att
godta detta. En sådan underrättelse skall åtföljas av bl.a. en uppgift om nivån
på och omfattningen av den insättningsgaranti som gäller för insättare i
bankföretaget.
Så snart Finansinspektionen har givit klartecken kan filialen etableras och
verksamheten påbörjas. Detsamma gäller om inspektionen inte uttryckligen har
reagerat inom två månader efter det att underrättelsen från hemlandsmyndigheten
mottagits.
Enligt artikel 4.1 i direktivet skall hemlandets garantisystem omfatta
filialer från vilka bankföretag driver bankrörelse i andra EES-länder. Det inne-
bär att om ett utländskt bankföretag hemmahörande i ett annat land inom EES
driver bankrörelse från filial i Sverige, kommer filialen att omfattas av minst
ett officiellt erkänt garantisystem i hemlandet. Den ersättning som kan komma
att lämnas av ett sådant garantisystem begränsas på samma sätt som ersättningen
från det svenska garantisystemet av bestämmelserna om förbud mot export av
nationella garantisystem. Som framhållits i avsnitt 7.2.1 torde det kunna
förutsättas att EES-ländernas reglering av resp. insättningsgarantisystem
innehåller bestämmelser som medför att utländska bankföretags filialer här i
landet inte omfattas av mer gynnsamma garantiregler än de svenska bankerna. Som
Bankföreningen påpekat bör det inte ställas upp något förbud för EES-bankers
filialverksamhet av detta skäl. Bankföretaget torde nämligen inte kunna påverka
förhållandet. Det är i stället rimligare att de regler som finns om
medlemsländers bristfälliga införlivande av gemenskapsrätten får komma till
användning.
Från huvudregeln att en filial till en EES-bank omfattas av minst ett garanti-
system i hemlandet finns övergångsvis ett undantag. Enligt en övergångsregel
(artikel 12 i direktivet) får vissa namngivna kreditinstitut i Grekland och
Spanien ta emot insättningar utan att omfattas av en insättningsgaranti, dock
längst till den 31 december 1999. Om ett sådant institut etablerar en filial i
ett annat EES-land får detta kräva att institutet ansluter sig till värdlandets
garantisystem. Sannolikheten för en sådan etablering i Sverige är så liten att
det inte är motiverat att införa ett sådant krav. Däremot kan ett värdland
enligt direktivet inte kräva att instituten i de medlemsländer där
garantisystemen nu garanterar insättningar till ett belopp som överstiger 15 000
ecu men inte uppfyller direktivets krav på 20 000 ecu ansluter sig till
värdlandets garantisystem. Enligt artikel 7.2 i direktivet behöver dessa
garantisystem inte anpassa ersättningsnivån till direktivets krav förrän efter
utgången av år 1999. Insättningar hos sådana bankföretags filialer här i landet
kan emellertid komma att omfattas av garantisystemet på grund av att frivillig
komplettering av hemlandets garanti skett (se avsnitt 7.3).
7.2.4 Filialer till bankföretag från ett land utanför EES
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Som
förutsättning för att insättningar hos filialen skall omfattas av det svenska
garantisystemet skall dock, på samma sätt som angivits angående en svensk banks
filial i avsnitt 9.2.2, gälla att garantimyndigheten, efter en ansökan från
bankföretaget, beslutat om detta.
Remissinstanserna: Bankstödsnämnden anser att det inte finns någon anledning
att ha en regel som innebär att ett institut från tredje land skall vara
skyldigt att ansluta sin filial i Sverige till det svenska garantisystemet, om
systemet i hemlandet inte är "godtagbart" t. ex. därför att det inte är
finansierat av bankerna. Enligt Bankstödsnämnden är det inte heller självklart
att den föreslagna lagen om insättningsgaranti skall ställa upp ett förbud mot
import av garantisystem från tredje land. Bankstödsnämnden föreslår vidare att
som ytterligare förutsättning för garantimyndighetens beslut att låta ett
utländskt instituts filial omfattas av det svenska garantisystemet bör gälla,
att garantimyndigheten får tillräckliga uppgifter om det aktuella institutet
från de behöriga myndigheterna i institutets hemland. Med en sådan ordning
undviks, enligt Bankstödsnämnden, att problem uppstår på grund av att be-
stämmelserna i 8 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) hindrar Finansinspektionen
från att, i samband med att filialtillstånd lämnas, vidarebefordra upplys-
ningarna till garantimyndigheten. Om det är fråga om ett institut som redan
omfattas av ett garantisystem i hemlandet, kan det behövas att den svenska
myndigheten haft möjlighet att sluta ett samarbetsavtal med hemlandsmyndigheten.
Sveriges Advokatsamfund anser att filialer till bankföretag utanför EES inte
bör kunna omfattas av det svenska garantisystemet. Skyddet för svenska insättare
kan åstadkommas genom att filialtillstånd endast ges om filialen omfattas av ett
officiellt erkänt garantisystem i hemlandet som skyddar insättningar här i
landet i samma utsträckning som gäller enligt det svenska garantisystemet.
Enligt samfundet skulle det motsatta förhållandet innebära att det svenska
garantisystemet bär risker som det knappast finns anledning att bära. Ytterst
skulle följden bli att svenska skattebetalare skyddar icke EES-företags och
privatpersoners insättningar i en icke EES-bank, vilket inte bör vara någon
svensk angelägenhet enligt samfundet.
Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget eller lämnar det utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 1 kap. 4 § bankrörelselagen gäller att
filialer till bankföretag, hemmahörande i ett land utanför EES, får driva
bankrörelse från filial i Sverige först efter tillstånd från regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen. Tillstånd till filialetable-
ring skall lämnas om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven
på en sund bankverksamhet.
Om insättare hos en filial till ett bankföretag från tredje land, som lämnats
tillstånd att driva bankrörelse i ett medlemsland (värdlandet), inte kan
erbjudas en garanti för sina insättningar genom hemlandets system som uppfyller
direktivets minimikrav, kan medlemsländerna enligt andra stycket i artikel 6.1
kräva att filialen skall omfattas av medlemslandets garantisystem.
Det är rimligt, framför allt av konsumentskyddsskäl, att ställa krav på att en
filial skall erbjuda en insättningsgaranti som uppfyller minst samma krav som
gäller för EES-bankerna. Detta medför att om insättare hos ett bankföretags
filial i Sverige inte omfattas av ett officiellt erkänt garantisystem i
hemlandet, som skyddar insättningar här i landet i samma utsträckning som gäller
enligt direktivet, skall som förutsättning för filialtillståndet gälla att
filialen är ansluten till det svenska garantisystemet. Om garantisystem saknas i
hemlandet kan detta ske genom att bankföretaget ansöker hos den svenska
garantimyndigheten om att insättningar hos filialen skall omfattas av
garantisystemet i dess helhet. Om det finns ett i sig godtagbart system i
hemlandet innebär nämndens beslut en komplettering av skyddet för insättning-
arna. Ett hemlandsskydd är inte godtagbart om det, exempelvis, inte skyddar
insättningar i minst samma utsträckning som gäller enligt direktivet eller dis-
kriminerar insättare hos filialer i utlandet.
Ett beslut om att filialen helt eller delvis omfattas av det svenska
garantisystemet innebär att filialen, på samma sätt som svenska banker, lämnar
uppgifter och betalar fastställda avgifter till garantisystemet och att
insättarna i händelse av bankföretagets fallissemang erbjuds samma skydd som
skulle ha tillkommit en insättare i en svensk bank. Som anförts ovan måste
tillgången till relevant information vara garanterad för att ett sådant beslut
skall bli aktuellt. En ansökan om att ett bankföretags filial skall omfattas av
det svenska garantisystemet bör, som anförts i avsnitt 7.2.3, föranleda att
samma krav som gäller för svenska banker ställs vad avser tillgången till
erforderlig information angående det aktuella bankföretaget och dess engagemang.
Det svenska garantisystemet skall nämligen, i enlighet med de övergripande
riktlinjerna i direktivets bilaga 2, kunna kräva relevant information och ha
rätt att kontrollera sådan information hos de behöriga myndigheterna i
bankföretagets hemland. Med denna ordning behöver den av Bankstödsnämnden
redovisade situationen inte uppstå som innebär att sekretesslagens bestämmelser
förhindrar att garantimyndigheten ges relevant information angående det aktuella
bankföretaget. Denna ordning bör gälla oavsett om bankföretaget är hemmahörande
inom eller utanför EES. Enligt Lagrådets mening behöver frågan om nämndens
beslutsunderlag inför prövningen av en ansökan från ett bankföretag inte
behandlas i lagen om insättningsgaranti. Detta kan i stället ske i en
regeringsförfattning. Bestämmelsen i 21 § i det remitterade lagförslaget utgår
därför, jfr dock kommentaren till 16 § lagen om insättningsgaranti.
Samma begränsningar som gäller för garantisystemen inom EES bör tillämpas för
garantisystemen i tredje land när det gäller att erbjuda en garanti för insatta
medel hos filialer i Sverige som drivs av bankföretag från sådana länder. I
motsats till vad Bankstödsnämnden anfört, anser regeringen alltså att det bör
gälla ett förbud mot import av garantisystem från tredje land som vid en
jämförelse med det svenska garantisystemet kan anses ge ett bättre skydd. Genom
ett sådant importförbud undviks att en situation uppstår som kan innebära
konkurrensnackdelar inte bara för bankföretag, hemmahörande i ett annat land
inom EES, som driver bankrörelse i Sverige från filial, utan även för svenska
banker. Även om dessa nackdelar eventuellt skulle kunna mötas genom frivilliga
lösningar utanför garantisystemet, såsom privata kreditförsäkringar, kan inte
uteslutas att sådana lösningar i otillräcklig utsträckning bidrar till
konkurrensneutralitet. För svenskt vidkommande bör det således inte bara vara en
förutsättning för filialtillstånd att importförbudet inte överträds. Ytterst bör
en överträdelse även kunna resultera i att en redan etablerad filial inte längre
skall få vara verksam här. Till skillnad mot vad som gäller i förhållande till
EES-bankerna, bör garantimyndigheten i dessa fall kunna initiera att åtgärder
vidtas mot ett bankföretag som bryter mot importförbudet.
Vid etablering av en filial till ett utländskt bankföretag sker en prövning av
om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund
bankverksamhet. Det innebär att Finansinspektionen gör en bedömning av
bankföretaget och dess filial som i mångt och mycket överensstämmer med den som
görs vid oktrojprövningen. Dessutom gäller att bankföretaget i sitt handlande
skall stå under betryggande tillsyn. Det förutsätts att de båda
tillsynsmyndigheterna skall utväxla behövlig information. Mot den bakgrunden kan
det inte hävdas att utländska filialer är mer riskfyllda än svenska banker. I
motsats till vad Sveriges Advokatsamfund föreslagit, bör därför gälla att
filialer till bankföretag från tredje land skall kunna omfattas av det svenska
garantisystemet.
Med denna utgångspunkt är det inte heller aktuellt att, som samfundet
föreslagit, kräva som förutsättning för att bevilja ett bankföretag från tredje
land filialtillstånd att insättningar hos filialen skall skyddas i minst samma
utsträckning som gäller enligt det svenska garantisystemet. Det bör, liksom för
EES-filialer, vara tillräckligt att filialer från tredje land omfattas av ett
garantisystem som utformats i enlighet med direktivets minimiregler.
7.3 Frivillig komplettering av hemlandets garanti genom
anslutning till det svenska garantisystemet
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Som
förutsättning för en frivillig komplettering skall dock gälla att
garantimyndigheten, efter en ansökan från bankföretaget, beslutat om
kompletteringen och att myndigheten garanterats tillgång till erforderlig
information om bankföretaget och dess filial.
Remissinstanserna: Remissinstanserna kommenterar inte förslaget eller lämnar
det i huvudsak utan erinran.
Bankstödsnämnden föreslår, i de fall en viss insättning omfattas av både det
svenska systemet och ett system i ett annat land, att det svenska
garantisystemet skall ta förstahandsansvar för insättningar hos svenska institut
och att det skall överlåtas åt andra länders myndigheter att ta
förstahandsansvar för insättningar hos sina institut. Enligt Bankstödsnämnden
torde det knappast vara acceptabelt för andra länder att det svenska garanti-
systemet, i de fall där insättningens belopp understiger
20 000 ecu, förutsätter att det utländska systemet alltid skall betala hela
ersättningen, oavsett om det är fråga om ett svenskt eller utländskt institut.
Detta strider mot vad som tycks vara förutsett i punkt d i bilaga 2 till
direktivet. Vidare skulle det uppstå en svårhanterlig situation om det andra
landet har en liknande regel för sitt system. Vidare sätter Bankstödsnämnden i
fråga om det inte bör ställas upp ett krav på tillstånd från svensk myndighet
för att ett svenskt institut skall få ansluta en filial till ett garantisystem i
det land (i första hand i ett annat EES-land) där filialen driver verksamhet.
Genom ett sådant tillståndskrav kan den svenska myndigheten lämnas tillfälle att
sluta samarbetsavtal med den utländska myndigheten innan tillstånd lämnas.
Skälen för regeringens förslag: I enlighet med artikel 4.3 i direktivet skall
ett bankföretag hemmahörande i ett EES-land kunna ansluta en filial till det
svenska garantisystemet genom att ansöka om detta hos den svenska garantimyndig-
heten. Denna kompletteringsmöjlighet förutsätter att det svenska garantisystemet
kan erbjuda en garanti för insättningar som till omfattning eller ersätt-
ningsnivå överstiger den garanti som erbjuds i filialens hemland och att
myndigheten fattar ett beslut om kompletteringen. Som framhållits under avsnitt
7.2.4 förutsätter ett sådant beslut att garantimyndigheten ges tillgång till all
nödvändig information om bankföretaget och dess filial.
Om ett ersättningsfall inträffar beträffande en EES-bank som har kompletterat
det skydd för insatta medel hos filialen som erbjuds genom hemlandets
garantisystem, skall det svenska garantisystemets ansvar vara begränsat till att
endast avse den del av skyddet för medlen som garanteras genom den frivilliga
kompletteringen.
Vad som nu sagts gäller givetvis på motsvarande sätt beträffande den
komplettering som görs av den garanti som ett bankföretag utanför EES eventuellt
omfattas av, dvs. i sådana fall som avses i avsnitt 7.2.4.
Något behov av att införa en bestämmelse med innebörd att den svenska garanti-
myndigheten i förhand skall godkänna varje komplettering av den svenska garantin
som en svensk bank avser göra i det land där bankens filial driver verksamhet,
föreligger inte.
7.4 Överenskommelser med utländska myndigheter m.m.
I promemorian föreslogs att den svenska garantimyndigheten skall samarbeta med
vederbörliga garantiorgan eller annan behörig myndighet i andra länder för det
fall en svensk banks filial anslutit sig till ett garantisystem i det land där
verksamheten drivs eller om en filial till ett utländskt bankföretag omfattas av
det svenska garantisystemet. Enligt Lagrådets mening behöver denna fråga inte
behandlas i lagen om insättningsgaranti utan kan tas upp i en
regeringsförfattning. Bestämmelsen i 20 § i det remitterade lagförslaget utgår
därför. I avsnitt 7.3 har angivits att det i vissa fall föreligger skäl till att
garantimyndigheten samarbetar med utländska garantiorgan och behöriga
myndigheter. Därutöver kan följande anmärkas.
Om en filial till ett utländskt bankföretag ansluter sig till det svenska
garantisystemet kan det finnas flera skäl för den svenska garantimyndigheten att
ingå samarbetsavtal med företrädare för ett garantisystem eller en behörig
myndighet, t.ex. en tillsynsmyndighet, i bankföretagets hemland. Genom ett
sådant avtal kan säkerställas att insättare hos filialen omgående erhåller
korrekt ersättning i händelse av att insättningarna konstaterats vara
indisponibla av de behöriga myndigheterna i hemlandet. Inte minst bör parterna
bestämma hur motkrav, som kan ge upphov till kvittning, skall regleras inom
garantisystemen. Vidare är det väsentligt att ansvaret för de garanterade
insättningarna fördelas mellan systemen i händelse av ett ersättningsfall. Genom
samarbetsavtalet kan också den svenska garantimyndigheten tillförsäkra sig
information om varje beslut av en myndighet i bankföretagets hemland som innebär
att insättningarna hos ett bankföretag är indisponibla. Dessutom bör den svenska
garantimyndigheten tillförsäkra sig sådan information som kan behövas för att
bestämma den avgift som filialen skall betala. Behov av att ingå samarbetsavtal
uppstår även i de fall en svensk banks filial ansluter sig helt eller delvis
till ett garantisystem i det land där filialen driver sin verksamhet.
Med hänsyn till vad som nu anförts bör införas en möjlighet för
garantimyndigheten att, efter bemyndigande från regeringen, ingå ett sådant
samarbetsavtal. Enligt 10 kap. 1 § regeringsformen ingås överenskommelse med
annan stat eller mellanfolklig organisation av regeringen. Regeringen kan med
stöd av 10 kap. 3 § regeringsformen uppdra åt förvaltningsmyndighet att ingå
internationell överenskommelse där det inte krävs riksdagens eller Utrikesnämn-
dens medverkan. De överenskommelser som kommer i fråga i in-
sättningsgarantisammanhang är sådana att regeringen och, efter bemyndigande,
garantimyndigheten kan ingå dem utan riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan.
Med hänsyn till bestämmelserna i regeringsformen behöver det inte anges också i
lagen om insättningsgaranti att regeringen eller garantimyndigheten kan ingå
överenskommelser med behöriga myndigheter i andra länder.
Förslaget har utformats i enlighet med de rekommendationer som föreslås i
bilaga 2 till direktivet. Detta förslag innebär inte att den svenska
garantimyndigheten skall utöva tillsyn över finansiella institut. Sådan tillsyn,
liksom samarbete i tillsynsfrågor med utländska myndigheter, skall helt och hål-
let skötas av Finansinspektionen.
8 Garanterade insättningar
8.1 Kontoslag
Promemorians förslag: Överenstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Bestämmelsen att medel på allemanssparkonto inom banken inte omfattas av
garantisystemet utan skyddas av staten genom Riksgäldskontoret finns inte i
promemorian, däremot ett bemyndigande för regeringen att närmare föreskriva
vilka slag av insättningar som omfattas av garantin.
Remissinstanserna: Postgirot Bank AB och Posten AB samt Nordiska Sparlån
ifrågasätter om inte konsumentskyddet skulle vara bättre tillgodosett om även
sparkonton med fast ränta med till viss tid bundet belopp omfattades av
garantin. Fristående Sparbankers Riksförbund, Finansförbundet och Svenska
Bankkunders Riksförbund menar att allt sparande på konto i bank skall omfattas
av garantin, dvs. även inlåning inom det individuella pensionssparandet, IPS,
samt räntebundet sparande. Enligt Svenska Bankkunders Riksförbund kan förslaget
att inte låta garantin gälla för vissa former av sparande få den effekten att en
insättare för att ha sitt kapital säkrat inte har möjlighet att välja bästa
förräntningsform. Detta gynnar enbart bankerna på insättarnas bekostnad.
Fristående Sparbankers Riksförbund menar att det är viktigt att allt
kontosparande i bank skyddas för att även traditionella banker i Sverige skall
kunna delta i den konkurrens som är behövlig för att konsumentens intresse skall
kunna tillgodoses på bästa sätt. Det krävs att dessa banker kan tillhandahålla
ett kontoutbud utöver ren avistaräkning. Juridiska Fakulteten i Lund framhåller
vikten av att det därför redan i lagen klart framgår vilka insättningar som
omfattas av garantin. Fakulteten menar vidare att det från konsumentsynpunkt är
högeligen önskvärt att insättarna har samma skydd oavsett på vilken typ av
konton de placerat sina sparmedel.Beträffande kriteriet att kunden skall
fortlöpande kunna sätta in och ta ut pengar konstaterar Konsumentverket att
ingen närmare analys har gjorts av om detta kriterium kommer att påverka räntan
på inlåningskontona negativt och om detta kan leda till en ökande överströmning
från sparkonton till obligationer och andra sparformer som inte omfattas av
insättningsgarantin. Riksskatteverket påpekar att det i förarbetena till lagen
(1983:890) om allemansparande sägs att lagens regler innebär att banken har en
fordran på Riksgäldskontoret och en skuld till spararen (prop. 1983/84:30 s.
31). Om det är banken som är gäldenär, kommer insättarens medel (fordran) på
allemanssparkonto att ingå i, och ta utrymme av, det garanterade beloppet 20 000
ecu. Det bör göras klart hur det förhåller sig i denna fråga. Även
Riksgäldskontoret har synpunkter på behandlingen av allemanssparkonton. Det
anser att behållningen på dessa konton inte, innan de slussas vidare till Riks-
gäldskontoret, skall omfattas av garantin. Skälet härtill är att en dylik
garanti är överflödig, eftersom staten genom Riksgäldskontoret redan garanterar
sådan behållning (prop. 1983/84:30 s. 26 och 31). Konkurrensverket finner inte
att de avgränsningar som görs av olika placeringsformer i avsikt att definiera
vad som skall omfattas av garantin innebär att konkurrensen snedvrids på
kapitalmarknaden. Svenska Bankföreningen, SAF, Industriförbundet och OM
tillstyrker förslaget i promemorian.
Skälen för regeringens förslag: Med insättning menas, enligt artikel 1.1 i
direktivet, ett tillgodohavande i form av inlåning eller som ett tillfälligt led
i normala banktransaktioner och som ett kreditinstitut måste betala tillbaka
enligt de lagliga och avtalsmässiga villkor som är tillämpliga, och alla
fordringar i form av värdepapper som har ställts ut av kreditinstitut. En
medlemsstat kan, enligt artikel 7.2, undanta vissa insättningar från garantin.
De insättningar som kan undantas anges i bilaga 1 till direktivet. Det rör sig
om dels insättningar gjorda av vissa kategorier insättare, dels skuldebrev som
kreditinstitutet ställt ut samt kreditinstitutets skulder enligt egna accepter
eller egna växlar.
Som framhållits i avsnitt 6 är avsikten med det svenska insättnings-
garantisystemet att skapa ett konsumentskydd som garanterar allmänhetens spar-
och transaktionsmedel och bidrar till att trygga centrala betalningsfunktioner i
samhällsekonomin. Skyddets omfattning måste samtidigt begränsas så att det inte
snedvrider konkurrensen på kapitalmarknaden. Ett allmänt placerarskydd får
sannolikt skadliga effekter på marknadens funktionssätt.
Den nu gällande bankrörelsedefinitionen i bankrörelselagen grundas på upp-
fattningen att inlåningsverksamheten är det som kännetecknar bankverksamhet. I
prop. 1990/91:154 Rörelseregler för bank m.m. utvecklas vad som skall avses med
inlåningsverksamhet (s. 52). Sådan verksamhet kännetecknas av ett antal
faktorer. Den avser kontoinlåning från allmänheten med i princip likalydande
villkor för alla insättare. Behållningen är nominellt säker och helt likvid
eller, med ett annat ord, tillgänglig med kort varsel. Inlåningen är inte
förknippad med några skyldigheter för insättarna, och den är inte kopplad till
någon annan typ av näringsverksamhet eller rörelse.
I regeringens lagrådsremiss den 21 september 1995 Bättre bankkon-
kurrens m.m. föreslås ett förtydligande av vad som avses med inlåning. Förslaget
innebär bl.a. att insatta medel anses disponibla trots att de inte är omedelbart
tillgängliga. Så länge uppsägningstiden för ett inlåningskonto inte överstiger
en månad skall insättningarna bedömas som disponibla i bankrörelselagens mening.
Lagrådet har i sitt yttrande i den delen föreslagit att 1 kap. 2 § första
stycket bankrörelselagen skall ges följande lydelse: "Med bankrörelse avses i
denna lag verksamhet i vilken ingår inlåning på konto, om behållningen är
nominellt bestämd och tillgänglig för insättaren med kort varsel." Den
föreslagna definitionen bör läggas till grund för avgränsningen av insättnings-
garantin. Det innebär att alla slag av konton i bank som uppfyller nämnda
kriterier bör omfattas. Således skall bl.a. konton som har uppsägningstid men
som ändå kan disponeras av insättaren, om än till en kostnad i form av
uttagsavgifter, omfattas av garantin. Sparkonton i bank till fast ränta där
beloppet är bundet viss period, dvs. uttag kan inte göras före periodens utgång,
uppfyller inte kriteriet att vara tillgänglig med kort varsel, dvs. likvid. Även
om dessa konton är förenade med rätt till förtidslösen skall de inte omfattas av
garantin om insättningen löper till fast ränta och aktuell kontobehållning vid
"förtida" uttag beror av förändringar i marknadsräntorna. Bankcertifikat är
också en form av insättning i bank som har fast ränta och som därför inte bör
omfattas. Flera remissinstanser har rest invändningar mot detta synsätt. Enligt
regeringens uppfattning bör emellertid promemorians förslag ligga till grund för
garantins avgränsning. Anledningen till detta är att nyss nämnda placerings-
former är nära konkurrenter med olika typer av obligationer, som inte omfattas
av garantin. Det är viktigt att rågången mellan inlåning och placeringar till
bunden ränta, vare sig de görs på räkning i en bank eller i något finansiellt
instrument, kan upprätthållas. En annan egenskap som bör känneteckna skyddsvärda
kontoslag är att insättaren skall ha möjlighet att fortlöpande sätta in medel på
kontot. Detta är ytterligare en faktor som skiljer garanterad inlåning från
certifikat och obligationer. Konsumentverket efterlyser en analys om detta
kriterium kan påverka räntan på inlåningskontona negativt och om detta kan leda
till en ökad överströmning från sparkonton till obligationer och andra former
som inte omfattas av insättningsgarantin. Det är flera remissinstanser som är
tveksamma till förslaget med hänvisning till eventuella konkurrensproblem som
kan uppkomma. Den gränsdragning som avgör vilka sparformer som skall skyddas är
gjord med hänsyn till att konkurrensneutraliteten skall upprätthållas mellan
sparformer som principiellt är lika. En överströmning från sparkonton till
obligationer, som är likartade med avseende på de i förslaget angivna
kriterierna, innebär att allt fler konsumenter föredrar obligationer. En sådan
utveckling, om den skulle bli fallet, kan inte anses olämplig. Det är för övrigt
svårt att se varför en garanti av likvid och nominellt bestämd inlåning skulle
innebära en överströmning från icke-skyddade sparkonton till andra annorlunda
placeringsformer som inte omfattas av garantin, t.ex. aktier.
Dessutom finner Konkurrensverket inte, i sitt remissyttrande, att de
avgränsningar som görs av olika placeringsformer i avsikt att definiera vad som
skall omfattas av garantin innebär att konkurrensen snedvrids på kapitalmar-
knaden.
Som nämnts tas insättningar från allmänheten i princip endast emot av banker
samt i vissa fall värdepappersbolag. Andra institut, såsom bostadsinstituten,
kan som alternativ till obligationer erbjuda sparande genom insättningar i
kontoliknande former. Dessa skiljer sig från inlåning bl.a. genom att de inte är
nominellt bestämda. Sålunda bör de inte omfattas av en insättningsgaranti.
I samband med införandet av det individuella pensionssparandet (prop.
1992/93:187, bet. SkU 1992:45, rskr. 92/93:359) angavs att frågan om vilken typ
av inlåningskonton som lämpligen bör omfattas av ett system för in-
sättningsgaranti, och behandlingen av pensionssparmedel i ett sådant system,
skulle prövas i ett senare sammanhang. Det är flera remissinstanser som anser
att inlåning inom det individuella pensionssparandets ram bör, till skillnad
från förslaget i promemorian, omfattas av insättningsgarantin. Dessa
insättningar är visserligen likvida i den meningen att uttag kan göras, men
endast för omplacering inom sparsystemets ram. Pensionssparandet har alltså
avgörande olikheter med sådana typer av insättningar som kommer att omfattas av
garantin. Dessutom är det tveksamt om pensionsmedel på inlåningskonto skall
garanteras samtidigt som pensionsmedel inom fondförsäkringssystemet inte
åtnjuter skydd. Dessa båda placeringsformer har likheten att pensionsspararen
själv styr placeringarna av pensionsmedlen och att dessa inte är disponibla för
uttag i valfria delposter. Medel på inlåningskonto inom det individuella
pensionssparandets ram bör därför inte omfattas av garantin.
Behållningen på allemanssparkonton ingår inte i bankens balansräkning och
träffas inte av en banks betalningsinställelse. Behållningen på dessa konton
slussas nämligen vidare till Riksgäldskontoret och utgör således egentligen inte
inlåning i bank. Även under den tid dessa medel finns inom banken, dvs. innan de
förs vidare till Riksgäldskontoret, garanterar staten genom Riksgäldskontoret
denna behållning, såsom Riksgäldskontoret påpekar i sitt remissyttrande. Därmed
bör inte behållningar på allemanssparkonto omfattas av insättningsgarantin vare
sig banken överfört medlen till Riksgäldskontoret eller ej.
Konton i utländsk valuta kan från strikt konsumentskyddssynpunkt möjligen ses
som mindre centrala. Det finns emellertid inget som hindrar att de som det finns
skäl att skydda utnyttjar möjligheten att göra insättningar i utländsk valuta.
Det finns inget principiellt skäl att undanta valutainlåning från garantins
räckvidd om denna uppfyller de i förslaget uppställda kriterierna.
Avslutningsvis skall det även nämnas att för värdepappersföretag som efter
Finansinspektionens tillstånd tar emot kunders medel på konto skall gälla samma
regler som för banker i fråga om insättningsgarantin. Detta förslag redovisas i
avsnitt 19.
I promemorian föreslogs att regeringen skulle bemyndigas att närmare före-
skriva vilka slag av insättningar som skall omfattas av garantin. Förslaget har
föranletts av insikten att det på förhand kan vara svårt att - inte minst mot
bakgrund av den ständigt pågående produktutvecklingen på det finansiella området
- avgöra om ett insättningsslag omfattas eller inte av garantin. Det kan
emellertid ifrågasättas om en föreskriftsmakt i någon större mån förmår minska
oklarheten. Det torde istället vara mer ändamålsenligt att överlämna till
rättstillämpningen att dra erforderliga gränser. Detta sker i förhållande till
de omfattade instituten i och med att de årligen skall betala en avgift, bestämd
bl.a. med hänsyn till institutets volym garanterade insättningar. Dessutom
kommer det att krävas att instituten informerar om ett kontoslag omfattas av
insättningsgarantin eller inte. På det sättet kan knappast ett tvivelsmål om en
insättning omfattas eller inte av garantin bli bestående.
8.2 Insättarkategorier
Promemorians förslag innebär att inga insättarkategorier undantas från
garantin.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte förslaget eller
lämnar det i huvudsak utan erinran. Bankstödsnämnden, Kammarrätten i Jönköping
samt Svenska Bankföreningen framhåller att förslaget strider mot artikel 2 i
direktivet som föreskriver att garantisystemet inte skall skydda insättningar
som kreditinstitut gjort i eget namn eller för egen räkning. Riksbanken anser
att kreditinstituts och andra finansiella instituts insättningar ej bör omfattas
av garantin med hänvisning till att dessa institut har bättre möjligheter än
andra insättare att bedöma kreditvärdigheten i andra finansiella institut.
Dessutom ifrågasätter Riksbanken om kontobehållningar med huvudsakligt syfte att
underlätta värdepapperstransaktioner skall omfattas av garantin, eftersom denna
inte är avsedd för sådant sparande. Den bilaga till direktivet som preciserar
vilka kategorier av insättare och insättningar som får uteslutas medger inte att
dessa insättare skall utestängas från garantin. Riksbanken anser dock att den
svenska regeringen bör verka för att bilagan på denna punkt ändras i angiven
riktning. Finansinspektionen anför att garantisystemet i ett första skede bör
omfatta endast konsumenter i en inskränkt betydelse. Inspektionen anser att
åtminstone de kategorier insättare som omnämns i EG-direktivets bilaga 1 bör
undantas från systemet. Svenska Fondhandlareföreningen delar promemorians
uppfattning att det svenska garantisystemet bör ges en snävare inriktning än i
vissa andra länder och principiellt koncentreras på konsumentskyddet. Man anser
dock att skyddet bör kunna begränsas till att avse endast inlåning från allmän-
heten.
Skälen för regeringens förslag: EG-direktivet öppnar möjligheten att låta ett
brett spektrum av insättarkategorier skyddas av garantisystemet. I direktivets
artikel 2 anges vilka typer av insättningar som inte skall omfattas av
återbetalning från garantisystem. Med hänsyn till denna bestämmelse i direktivet
skall, vilket flera remissinstanser påpekat, insättningar som andra kreditin-
stitut har gjort i eget namn och för egen räkning undantas från det svenska
systemet för garanti för insättningar. Detta undantag är lämpligt även ur en
principiell synvinkel eftersom denna typ av insättare inte kan anses lida brist
på information om bankernas finansiella tillstånd. Regeringens förslag medför
att sådana institut som tar emot insättningar som omfattas av garantin inte
själva kan få ersättning i händelse av ett ersättningsfall till följd av att ett
annat institut där institutets insättningar finns fallerar.
Givetvis kan det ifrågasättas om ett konsumentskydd är berättigat för t.ex.
storföretag. En praktiskt möjlig avgränsning med hänsyn till
konsumentskyddsaspekten skulle vara att endast hushåll och till denna grupp
närliggande egenföretagare omfattas. EG-direktivets artikel 7 medger att
undantag görs från garantin för företag av en viss storleksordning (företag
vilka inte är tillåtna att upprätta en balansräkning i förkortad form enligt
artikel 11 i rådets fjärde direktiv 78/660/EEG).
Det kan sannolikt med visst fog hävdas att sådana företag inte i samma ut-
sträckning som hushåll och småföretag har problem med att följa och utvärdera
information om den finansiella styrkan hos en bank. Den begränsningsmetod som
används i direktivet förefaller dock godtycklig. Dessutom skulle en avgränsning
enligt denna modell medföra betydande praktiska olägenheter. Innan en
utbetalning kunde göras måste det nämligen kontrolleras om ett mottagande
företag träffas av undantaget. Systemet kan därför rimligen väntas förlora i
effektivitet om ett trots allt relativt litet antal större företag inte skall
skyddas. Den beloppsgräns som föreslås i avsnitt 9.1 är dessutom så lågt satt
att större företag har marginell betydelse för garantisystemet.
I direktivets artikel 7 ges även möjlighet för medlemsländerna att undanta
vissa andra insättarkategorier från insättningsgarantin. Det rör sig t.ex. om
bankens ledning och revisorer och nära anhöriga till dem. Finansinspektionen
anser i sitt remissyttrande att samtliga kategorier insättare som kan undantas
enligt denna artikel i direktivet också bör undantas. Ett undantag förutsätter
emellertid att kontoinnehavare granskas på ett sätt som inte är förenligt med
strävandet att etablera ett administrativt enkelt och smidigt system. Även om
undantag avseende nu angivna kategorier i och för sig ter sig tilltalande
överväger intresset av ett lättadministrerat system, särskilt som den föreslagna
garantin genom att ange en högsta ersättningsnivå inriktas på ett begränsat kon-
sumentskydd.
9 Ersättningsgilla belopp
9.1 Högsta belopp
Promemorians förslag avviker från regeringens förslag med avseende på
beloppsgränsen som i promemorian föreslås vara 20 000 ecu.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte förslaget.
Riksbanken, Fristående Sparbankers Riksförbund, Svenska Fondhandlareföreningen
samt Kooperativa Institutet tillstyrker den föreslagna beloppsgränsen. Svenska
Bankföreningen anser att beloppet av pedagogiska skäl bör anges i kronor och då
sättas till 200 000 kronor. Grossistförbundet, Svenska Rese- och
Turistindustrins Samarbetsorganisation, Sveriges Köpmannaförbund samt Juridiska
Fakulteten i Lund anser uttryckligen att beloppet 20 000 ecu är för lågt.
Sveriges Köpmannaförbund anger att beloppsgränsen måste vara minst 30 000 ecu.
Fakulteten menar att ett sådant lågt ersättningsbart belopp kan innebära att
åtskilliga insättare, särskilt företagare, kommer att sprida sina banktillgo-
dohavanden mellan flera banker i händelse av en ny bankkris, vilket man anser
olämpligt. Konsumentverket och Sveriges Bankkunders Riksförbund är också av den
meningen att promemorians förslag kan leda till att insättarna kan uppleva stor
osäkerhet och tvingas uppträda irrationellt, t.ex. genom att sprida ut kapitalet
på flera institut. Svenska Bankkunders Riksförbund anser därför att garantin bör
gälla hela det insatta beloppet även efter ackordsförhandling. Företagarnas
Riksorganisation, SAF och Industriförbundet framhåller att det är viktigt att
konstatera att även småföretagarna lider av samma informationsbrist som
hushållen. Storleken på det garanterade beloppet bör därför bestämmas även med
hänsyn till omfattningen av de små och medelstora företagens banktillgo-
dohavanden. Enligt Kammarrättens i Jönköping mening är insättningsgarantins
karaktär av konsumentskydd väl tillgodosett även om garantin begränsas till att
täcka 20 000 ecu av en persons sammanlagda tillgodohavanden. Riksbanken lämnar
ingen närmare synpunkt på beloppsgränsens storlek men påpekar att det finns
olika slag av ecu, vilket innebär att det måste klargöras vilken ecu och vilken
ecu-kurs, t.ex. köp- eller säljkurs som avses. Konsumentverket anser,
beträffande kortvariga större behållningar, att problemen med dessa inte
tillräckligt analyserats och att de skäl som framförts inte är tillräckligt
tungt vägande för att utesluta dessa behållningar. Konsumentverket förordar att
dessa tillfälliga stora kontobehållningar p.g.a. betalningar skall vara
garanterade fullt ut.
Skälen för regeringens förslag: Artikel 7 i direktivet lägger fast att
insättningsgarantin skall täcka en kontoinnehavares samlade behållning hos ett
kreditinstitut upp till ett belopp som motsvarar 20 000 ecu (f.n. ca 180 000
kronor). Detta är ett minimikrav, högre belopp får täckas.
Flera länder tillämpar ersättningsgränser i paritet med EG:s minimibelopp.
Åtskilliga länder tillämpar emellertid högre belopp, åtminstone för vissa slag
av konton. I något fall tillämpas inga beloppsgränser alls. Bilden är således
splittrad. EU:s val av nivå får ses som ett försök att finna en från
konsumentskyddssynpunkt rimlig nivå samtidigt som bl.a. kostnaderna för
systemet beaktas. Noteras bör att flertalet medlemsländer sedan länge har någon
form av insättningsgaranti med givna beloppsgränser. Genom att direktivet endast
föreskriver ett minimibelopp kan dessa i flera fall behållas. I direktivet sägs
att det av EU-länderna gemensamt beslutade minimibeloppet skall omprövas minst
vart femte år. Det står givetvis fritt att ompröva de svenska bestämmelserna
oftare än så.
En mycket omfattande garanti ökar naturligtvis de direkta kostnaderna när
skyddssystemet tas i anspråk. Det innebär också att kraven på systemets
kapacitet i motsvarande mån måste bli större. Följden av det blir att
kostnaderna i form av avgifter för att finansiera den kapacitet systemet måste
ha för att fullgöra sin uppgift i händelse av fallissemang blir större.En faktor
av visst intresse gäller beloppsgränsernas eventuella inverkan på
inlåningsstrukturen. En låg gräns kan öka benägenheten att sprida medlen på
flera institut för att därigenom skydda så stor del som möjligt av de samlade
inlåningsmedlen. Detta har också påpekats av flera remissinstanser. Ett sådant
reaktionsmönster påverkar enskilda banker något olika beroende på bankens
kundstruktur. På den punkten är osäkerheten naturligtvis stor men det finns
knappast skäl att tro att de omflyttningar som kan komma att ske skulle bli
särskilt stora eller substantiellt påverka fördelningen av bankernas totala
inlåningsstockar.
En angränsande fråga gäller risken för att inlåningsmedel söker sig till
länder som tillämpar högre beloppsgränser. Ett visst flöde av inlåningsmedel
över gränserna kan givetvis förekomma. Här tillkommer dock andra slag av hinder
av mer praktisk och psykologisk art. Innan medel flyttas utomlands av just detta
skäl torde det ligga närmare till hands att genom inhemska omflyttningar bättre
tillgodogöra sig insättningsgarantin. Vidare kommer en mycket hög beloppsgräns
innebära att bankerna måste betala högre avgifter för garantisystemet, vilket i
förlängningen kan försämra villkoren för insättarna.
Mot bakgrund av de olika faktorer av principiellt och praktiskt slag som här
berörts bör utgångspunkten för svensk del vara att en relativt låg beloppsgräns
bestäms för garantisystemet under förutsättning att den är förenlig med kravet
på konsumentskydd. En självklar utgångspunkt är därvid den nedre beloppsgräns
som EG-direktivet anger, nämligen 20 000 ecu. Vilket relativt skydd en sådan
gräns skulle ge allmänheten varierar naturligtvis mycket beroende på insät-
tarkategori. Då konsumentskyddet för den enskilde står i fokus är det
hushållsinlåningens storlek och fördelning som är mest intressant. Detta
motiveras dessutom av hushållssektorns stora andel av den totala inlåningen;
cirka två tredjedelar.
På grundval av tillgänglig statistik för hushållssektorn, bl.a. från SCB:s hus-
hållsinkomstundersökningar, kan beräknas att banktillgodohavandena i genomsnitt
uppgår till storleksordningen drygt 50 000 kronor (fördelat på individnivå från
18 år och uppåt). Räknas personer helt utan bankmedel bort stiger beloppet till
65 000 kronor.
Statistiken tyder på att en beloppsgräns på 20 000 ecu per person bör vara
tillräcklig för att täcka inlåningen för den helt dominerande delen av antalet
hushåll och fysiska personer i Sverige. Det är emellertid flera remissinstanser
som förespråkar en högre nivå. Beloppsgränsen 20 000 ecu är förmodligen inte
tillräcklig för att täcka den dominerande andelen av inlåningen på
småföretagares konton. Enligt vad Företagarnas Riksorganisation, SAF och
Industriförbundet framhåller i sina remissyttranden finns det anledning att anta
att även denna grupp lider av brist på information om bankernas finansiella
tillstånd. Detta bör beaktas och motiverar en något högre beloppsgräns än den
lägsta som EG-direktivet godtar.
Med hänsyn till de nämnda aspekterna bör ersättningsnivån i garantisystemet
bestämmas till ett belopp som uppgår till högst 250 000 kronor per insättare och
bank. Detta högsta belopp kan avse ersättning för såväl kapitalbeloppet som
upplupen ränta till dagen för konkursbeslutet eller en förklaring att en
insättning hos ett utländskt bankföretag är indisponibel, dvs. till den dag då
ersättningsrätt inträder (jfr avsnitt 10). Det valda ersättningsbeloppet ligger
mer i linje med vad jämförbara länder valt som högsta ersättningsnivå. Som
exempel kan nämnas att beloppsgränsen i det danska garantisystemet i januari
1995 höjdes till 300 000 danska kronor, vilket motsvarar ungefär 400 000 kronor.
Genom att ersättningsnivån uttrycks i kronor i stället för ecu undviks, som
Bankföreningen påpekat, den osäkerhet som insättarna kan uppleva om vilket
belopp som egentligen är skyddat.
Enligt statistiken för hushållssektorn har endast ca 3 procent av individerna
en bankinlåning överstigande 250 000 kronor. Endast ca 11 procent av den samlade
inlåningen ligger över 250 000 kronor. För företagssektorn inklusive
organisationer etc. finns ingen statistik. Uppskattningsvis torde endast en
mindre del ligga inom gränsvärdet. Eftersom även banker av ungefär samma storlek
har olika inlåningsstruktur med avseende både på näringsgrenar och kontostruktur
kommer de garanterade behållningarnas andel av total inlåning att variera mellan
skilda banker.
EG-direktivet lägger endast fast ett lägsta belopp som skall omfattas av en
garanti. Det står länderna fritt att tillämpa högre gränser eller inga gränser
alls. Det finns exempel på att enskilda länder tillämpar högre gränser för
konton förknippade med sparande för pension eller bostad. Den svenska
kontostrukturen rymmer olika spar- och transaktionskonton men i allmänhet är de
inte öronmärkta för speciella ändamål. Några riktade subventioner från statens
sida eller förmåner från institutens sida förknippade med vissa kontoslag finns
i allmänhet inte. Ett undantag är ungdomsbosparkonton som medger en statlig
subvention i form av extra räntegottgörelse. Det är dock svårt att se några
övertygande skäl för att särbehandla dessa konton i garantisystemet. Dessutom
torde behållningen på dessa konton endast undantagsvis uppgå till 250 000
kronor.
En fråga som kan rymma en social aspekt men som är viktig även från rent
principiella utgångspunkter är hur kortvariga större behållningar i samband med
betalningar skall behandlas. Denna aspekt berörs inte i direktivet. Inte minst
när det gäller bostadsöverlåtelser kan behållningarna ha en stor
privatekonomisk, och därmed social, betydelse. Men detta kan även gälla många
andra slag av betalningar, t.ex. utfallande livförsäkringar. Även här är det
olyckligt om normalt säkra betalningsmetoder överges till förmån för mer
komplicerade eller i realiteten mer osäkra. Konsumentverket anser i sitt
remissyttrande att problemen med kortvariga större behållningar bör analyseras
ytterligare och förordar att dessa skall vara garanterade full ut. Det är
emellertid uppenbart att undantag av detta slag, vilka i och för sig kan
betraktas som önskvärda, måste omges med tydliga regler om systemet inte skall
luckras upp och förfelas. Att avgränsa vad som ryms inom ett socialt kriterium
innebär givetvis ett betydande mått av godtycklighet. En kostnadseffektiv
kontroll måste också kunna göras. Här kan stora svårigheter förutses. En metod
att införliva tillfälliga stora kontobehållningar inom garantisystemets ram
skulle kunna vara att alla medel som kan dokumenteras ha funnits på kontot
endast ett fåtal bankdagar bör vara garanterade fullt ut. Även en sådan regel
rymmer dock administrativa problem och riskerar att föranleda improduktiva
beteenden hos insättarna. Det kan dessutom aldrig med precision konstateras hur
länge medel skulle ha funnits kvar på kontot, bara hur lång tid de varit
placerade där. Sammanfattningsvis tyder mycket på att ett garantisystem med den
nu avsedda karaktären inte är lämpat att omfatta placeringar av nämnt slag.
Systemet skall utgöra ett grundskydd från konsumentsynpunkt. Stora behållningar,
om än tillfälliga, kräver då ökad medvetenhet hos insättarna om eventuella
risker.
9.2 Självrisk
Promemorians förslag överenstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte förslaget. De
remissinstanser som yttrat sig i denna del anser att en självrisk bör införas.
Riksbanken och Finansinspektionen föreslår att en självrisk på fem procent
införs. Svenska Bankföreningen föreslår en självrisk om tio procent. Enligt
dessa remissinstanser riskerar frånvaron av självrisk att leda in bankkunderna i
en otillfredsställande passivitet vad gäller valet av bank. En självrisk ger
bankkunderna incitament att reagera om någon bank uppenbart börjar öka sitt
risktagande. Även Kammarrätten i Jönköping, Företagarnas Riksorganisation,
Nordiska Sparlån, SAF och Industriförbundet anser att en självrisk skall införas
utan att närmare ange ett belopp.
Skälen för regeringens förslag: Artikel 7 i direktivet medger att en självrisk
om högst 10 procent av en enskild insättares garanterade insättning vid ett er-
sättningstillfälle tas ut. Behovet av en självrisk i systemet är svårt att
värdera. I försäkringssammanhang används ofta en självrisk för att motverka ett
slarvigt eller oärligt beteende och därmed minska antalet "onödiga"
försäkringsfall. Det huvudsakliga skälet för en självrisk i ett system för
insättningsgaranti skulle vara att öka insättarnas vaksamhet och därigenom bidra
till ett mer disciplinerat och samhällsekonomiskt sett sundare banksystem. Detta
är också huvudlinjen i argumentationen hos de remissinstanser som anser att
garantisystemet skall inkludera en självrisk. Riksbanken hänvisar, i sitt
remissvar, till erfarenheter från det amerikanska banksystemet under 1980-talet
och 1990-talets början där banker med starkt försämrad kreditvärdighet, till
följd av misslyckade risktaganden, ändå kunde dra till sig erforderlig
likviditet genom att erbjuda höga räntor till garanterade insättare. Ett sådant
scenario är mindre troligt inom det svenska garantisystemet eftersom det
föreslås finansieras av riskrelaterade avgifter. Dessutom motverkar kapital-
täckningsreglerna en sådan olämplig utveckling.
Eftersom det är en uttalad anledning för införandet av garantisystemet att de
flesta insättare har relativt svårt att göra bedömningar av bankernas
kreditvärdighet, är det tveksamt att motivera en självrisk med att insättarna
skall förmås öka sin vaksamhet rörande förändringar i bankernas risktagande.
Förekomsten av självrisk kan dessutom öka risken för att pengarna tas ut på ett
tidigt stadium vid tendens till oro för att inte ett belopp motsvarande
självrisken skall gå förlorat. Riksbanken och Finansinspektionen menar att detta
beteende utgör ett litet problem för bankerna i relation till att stora placera-
re drar tillbaka sin utlåning. Denna remissynpunkt är förmodligen korrekt ur en
storbanks synvinkel. Men för en mindre bank som har en stor andel av sin
finansiering via inlåning från allmänheten kan ett sådant agerande innebära
stora problem. Eftersom insättarna inte kan antas ha förmågan att bedöma det
finansiella tillståndet i bankerna finns det risk för att ett sådant uttagsbe-
teende grundas på felaktiga antaganden, vilket är allvarligt och måste undvikas
så långt det är möjligt. Således bör inte mekanismer, såsom självrisk, som kan
bidra till att en sådan situation inträffar införas i garantisystemet. Även om
det finns goda skäl för självrisk bedöms dessa inte överväga nackdelarna. Därför
föreslås att ingen självrisk bör tas ut från insättarna i samband med
utbetalningar av ersättning från garantisystemet.
9.3 Kvittning
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna lämnar förslaget i huvudsak utan erinran.
Bankstödsnämnden påtalar att det är av betydelse för förståelsen av
lagförslaget att vissa frågor angående förhållandet mellan en insättare och det
aktuella institutet/konkursboet när en konkurs som utlöser garantin inträffar
behandlas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Enligt nämnden behöver
garantimyndighetens skyldighet att betala ut bruttoersättning inte automatiskt
betyda att också institutets/konkursboets kvittningsrätt bortfaller. Det är att
märka att ersättningar som utbetalas från garantisystemet belastar konkursboet
genom att garantimyndigheten skall ha rätt att bevaka ersättningsbeloppet i
konkursen. Bankstödsnämnden sätter vidare i fråga om konkursboet kan begära
utmätning av en insättares rätt enligt garantin för att täcka en förfallen
fordran mot insättaren.
Skälen för regeringens förslag: En förutsättning för att garantisystemet skall
få tas i anspråk bör vara att allmän domstol beslutat att försätta en bank i
konkurs (se vidare avsnitt 10). Parallellt med konkursförfarandet skall således
ett garantiförfarande inledas. Det syftar till att bestämma kretsen av ersätt-
ningsberättigade insättare och hur stor ersättning som var och en av dessa skall
få. Ersättningen skall betalas ut senast tre månader från domstolens konkurs-
beslut.
I de fall insättaren har både inlåning i och skulder till samma bank uppkommer
frågan om skulderna skall beaktas redan i garantiförfarandet, dvs. om
ersättningen från garantisystemet skall bestämmas med utgångspunkt i insättarens
nettobehållning hos banken eller om ersättningen skall baseras på
bruttobehållningen.
Enligt fjärde stycket av artikel 1 i direktivet skall medlemsländerna vid
beräkningen av ett tillgodohavande på ett konto tillämpa de regler och
föreskrifter vad avser kvittning och motfordringar som enligt rättsliga och
avtalsmässiga villkor är tillämpliga på en insättning.
Innebörden av denna bestämmelse i direktivet är att gällande svensk rätt
angående kvittning får beaktas vid utformningen av det svenska garantisystemet.
Eftersom direktivet inte tar ställning till frågan kommer innehållet i dessa
regler därför att vara avgörande för om ersättningen från garantisystemet skall
bestämmas enligt netto- eller bruttometoden.
Kvittning innebär att gäldenären fullgör sin förpliktelse genom att avstå från
en fordran på borgenären. Denne är ofta, men inte alltid, skyldig att finna sig
i en sådan fullgörelse.
Förutsättningarna för kvittning i konkurs regleras i konkurslagen (1987:672).
Reglerna tar endast sikte på konkursborgenärens rätt att kvitta. Enligt huvud-
regeln kan en fordran hos konkursgäldenären (i detta fall banken) som får göras
gällande i konkursen användas till kvittning mot en fordran som denne hade mot
konkursborgenären (i detta fall insättaren) när konkursbeslutet meddelades. I
motsats till vad som gäller beträffande kvittning utom konkurs behöver
konkursgäldenärens (bankens) fordring inte vara förfallen till betalning. Detta
sammanhänger med att förfallotid huvudsakligen utgör ett skydd för gäldenären
mot överraskande krav. Det skyddsbehovet gör sig inte gällande när han försatts
i konkurs.
Däremot är konkursborgenären inte skyldig att i konkurs godta kvittning med en
fordran mot honom som inte är förfallen till betalning. För konkursboet gäller
nämligen de civilrättsliga kvittningsreglerna. Dessa ställer som krav att mot-
fordran skall vara förfallen till betalning. Enligt gällande rätt saknar bankens
konkursbo således kvittningsrätt mot en insättare vars lån i banken inte
förfallit till betalning. Det kan därför inte komma i fråga att i
garantiförfarandet kvitta icke förfallna lån mot en insättares krav på
ersättningssystemet. Som Bankstödsnämnden anfört behöver den omständigheten att
nämnden skall utge ersättning som beräknats enligt bruttometoden inte
automatiskt innebära att konkursboets kvittningsrätt också bortfaller.
Utgångspunkten är nämligen att garantisystemet genom en utbetalning av
ersättning träder i och övertar helt eller delvis insättarens fordran mot
konkursboet. Det är endast i den utsträckning som konkursboet därigenom befrias
från sitt ansvar gentemot en insättare som konkursboets kvittningsmöjligheter
också bortfaller.
I doktrinen har också hävdats, i och för sig inte oemotsagt, att även när
motfordran är förfallen till betalning är kvittningsrätten mot medel på ett
bankkonto begränsad, nämligen när det är fråga om medel som är att jämföra med
kontantkassa (jfr Lindskog, Kvittning, 2:a uppl. 1993). Osäkerheten om
rättsläget i kombination med att garantin främst är ett konsumentskydd gör att
det ter sig mest ändamålsenligt och i överensstämmelse med direktivets bestäm-
melser att tillämpa bruttometoden. Det stämmer också väl med önskemålet att
regelverket i sig inte bör ge en insättare anledning att placera sina
insättningar hos någon annan bank än den som han har en skuld till, utan att
insättarens beslut i sådana frågor bör styras av andra överväganden.
Den valda lösningen, bruttometoden, innebär att den ersättning som en in-
sättare skall få genom garantin inte skall påverkas av om denne också har
skulder till den konkursdrabbade banken. Konkursförvaltaren får således när det
rör sig om en förfallen fordran på en insättare i vanlig ordning driva in
fordringen, vilket i och för sig kan ske genom att insättarens fordran på
garantiersättning tas i anspråk, och när det gäller en fordran som inte
förfallit till betalning exempelvis sälja fordringen.
9.4 Delade konton
Som framgår av avsnitt 8.1 är det kontoinnehavaren som skall ha rätt till
ersättning från garantisystemet i händelse av ersättningsfall. Ibland förekommer
att ett konto är öppnat i två eller flera personers namn. Något behov av att
införa särskilda bestämmelser om vad som avses med gemensamt konto föreligger
inte. Redan en tillämpning av allmänna civilrättsliga regler, t. ex. reglerna om
samäganderätt, torde vara avgörande för nämndens utbetalning av ersättning. En
annan sak är att en bank är skyldig enligt svensk rätt att för varje kund lämna
kontrolluppgift till skattemyndigheten om den under året gottskrivna eller ut-
betalda sammanlagda räntan samt kundens fordran på banken vid årets slut.
Reglerna innebär att om kunden innehar ett konto tillsammans med en eller flera
andra kontoinnehavare, skall på kontot belöpande ränta och kapital fördelas lika
mellan kontoinnehavarna, om inte annat förhållande är känt för banken. Har
kontoinnehavarna meddelat banken att fördelningen sker efter annan grund skall
dock denna tillämpas vid kontrolluppgifternas upprättande. Införandet av ett
garantisystem bör därför inte i och för sig innebära några administrativa
problem eller kostnader för bankerna när det gäller att bestämma kretsen av
ersättningsberättigade insättare.
I de fall osäkerhet kan anses råda angående frågan om till vem av
kontoinnehavarna ersättningen skall betalas ut, bör denna med stöd av de
civilrättsliga reglerna fördelas mellan kontoinnehavarna efter huvudtalet. Om
var och en av kontoinnehavarna haft rätt att lyfta hela kontobehållningen, bör
utbetalningen av ersättning kunna göras till en av kontoinnehavarna. I annat
fall bör ersättningen lämpligen betalas ut till kontoinnehavarna gemensamt.
I enlighet med direktivets bestämmelser räknas var och en av de personer som
har tillgodohavanden på ett konto för sig. Det innebär att begränsningen av
garantisystemets ersättningsnivå (se avsnitt 9.1) skall gälla för varje person,
inte för vart konto.
En gränsfråga, som Bankstödsnämnden berört, är om och i så fall hur en
checkinnehavare, som i förhållande till banken inte är en kontoinnehavare, skall
få ut värdet på en utställd men inte utlöst check eller postväxel i samband med
att garantisystemet tas i anspråk. I en sådan situation finns vanligen medel
motsvarande checken eller växeln på utställarens konto. Enligt allmän checkrätt
gäller att en checkinnehavare får vända sig till utställaren och kräva betalning
om banken av någon anledning vägrar att betala ut medel, t.ex. därför att
checken saknar täckning. Visserligen bör, principiellt sett, garantin inte
avgränsas så att utnyttjandet av effektiva instrument i betalningssystemet
motverkas. Den normala regeln bör emellertid gälla även i det fall banken inte
betalar på grund av ett ersättningsfall. Checkinnehavaren får således vända sig
till utställaren, snarare än till garantisystemet, med sin fordran. Det vore
nämligen tekniskt besvärligt att bemästra situationen att checkinnehavaren
utkräver medlen från garantisystemet samtidigt som detta har att fullgöra sina
åligganden gentemot insättaren (dvs. checkutställaren) på grundval av den
gällande kontoställningen.
9.5 Konton med annan innehavare än den som äger
fordringen
Artikel 8.3 i direktivet behandlar de fall då en insättare inte är faktiskt
berättigad till de belopp som finns innestående på ett konto, dvs. när ford-
ringar på banken inte ägs av kontoinnehavaren utan av en annan person. I sådana
fall skall den person som är faktiskt berättigad till beloppen erhålla betalning
från garantin, förutsatt att den personen har blivit identifierad eller kan
identifieras före det datum då myndigheterna konstaterar att insättningarna hos
en bank är indisponibla. Om flera personer är faktiskt berättigade till beloppen
skall, då den för garantisystemet gällande ersättningsnivån tillämpas, hänsyn
tas till vars och ens andel enligt de för förvaltningen av insättningarna
gällande arrangeman-
gen.
Även i detta avseende bör innehållet i allmänna civilrättsliga regler vara
avgörande för nämndens utbetalning av ersättning. Något behov av att införa
särskilda bestämmelser om detta finns inte.
10 Ersättningsfall
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser lämnar förslaget utan erinran.
Riksbanken, Kammarrätten i Jönköping, Finansinspektionen, Bankstödsnämnden,
Juridiska Fakulteten i Lund, Fristående Sparbankers Riksförbund, Sparbankernas
säkerhetskassa och Finansförbundet framhåller dock att det är angeläget att
frågan om systemet bör ges vidare uppgifter med möjlighet att förhindra att ett
institut kommer i finansiella svårigheter eller att delta i en rekonstruktion av
en bank utreds skyndsamt. Bland annat Bankstödsnämnden har anfört att en konkurs
erfarenhetsmässigt är ett relativt dyrbart sätt att avveckla en verksamhet och
att garantisystemets föreslagna utformning i vissa situationer kan bli
konkursdrivande. En möjlighet att ta fonden i anspråk för rekonstruktioner eller
liknande måste dock omgärdas med begränsningar enligt nämnden. Garantisystemets
medverkan i en rekonstruktion skall t.ex. bara komma i fråga om det kan bedömas
bli klart billigare för garantifonden än en konkurs. Ledning kan i dessa delar
hämtas bl.a. från det danska garantisystemet.
Sveriges Bankkunders Riksförbund anför att garantin bör utlösas redan vid
betalningsinställelse och utan väntetid för att skydda insättarnas likviditet.
Att låta konkurs vara den enda utlösande faktorn innebär att insättarna i
realiteten kan komma att behöva vänta så länge på ersättning från garanti-
systemet att de riskerar att själva försättas i konkurs. HSB Riksförbund anser
att det är otillfredsställande att ersättning endast kan betalas ut efter ett
konkursbeslut. Erfarenheterna från den statliga bostadskreditnämnden (BKN), för
vilken en motsvarande regel gäller, är negativa.
Bankstödsnämnden anser att den rättsliga innebörden av det föreslagna
garantisystemet är något oklar med hänsyn till att förslaget inte närmare
redogör för hur en insättares rätt till insatta medel påverkas av att ett
svenskt institut försätts i konkurs eller insättningar i ett utländskt institut
förklaras indisponibla. Bankstödsnämnden påtalar vidare att det i lagtexten inte
anges för vad en insättare skall få ersättning i händelse av ett fallissemang
hos ett institut som omfattas av garantisystemet.
Skälen för regeringens förslag: I ingressen till direktivet anges att ett
garantisystem bör träda i funktion så snart insättningar hos en bank blir indi-
sponibla för insättare. Av direktivets bestämmelser (artiklarna 1.3 och 10.1)
framgår att ett garantisystem skall kunna betala ut ersättning till en insättare
inom tre månader från den dag då antingen de behöriga myndigheterna (det torde
vara tillsynsmyndigheten som avses) eller en rättslig myndighet konstaterat att
en insättning hos en bank är indisponibel för insättaren. Direktivet medger
således viss valfrihet för medlemsländerna när det gäller att bestämma vem som
skall ges ansvaret att fatta beslut som innebär att garantisystemet skall tas i
anspråk.
En insättare skall vara berättigad till ersättning från garantisystemet om han
på grund av bankens ekonomiska situation inte kan ta ut pengar från sitt konto.
En sådan situation inträffar om banken försätts i konkurs. Enligt gällande
svensk rätt skall en bank försättas i konkurs om den inte rätteligen kan betala
sina skulder och denna betalningsoförmåga inte är endast tillfällig, dvs. om
banken inte kan möta ett krav på utbetalning av en fordran som är klar och
förfallen. Detta skall i princip även ske om gäldenären själv ansöker om att
försättas i konkurs. Ett konkursbeslut medför att bankens alla tillgångar tas om
hand av en förvaltare. Denne skall sedan fördela bankens tillgångar mellan for-
dringsägarna, bl.a. insättarna, med tillämpning av gällande regler om förmåns-
rätt. Dessa innebär att bankens insättare normalt har sämre rätt till utdelning
än vissa andra kategorier fordringsägare.
Även likvidation, som kan beslutas av bolagsstämman eller av domstol, medför
att en banks verksamhet skall avvecklas och banken upplösas. Likvidation kan
beslutas av domstol om grund för s.k. tvångslikvidation föreligger. Så är fallet
när en särskild balansräkning (kontrollbalansräkning) visar att bankens eget
kapital understiger nio tiondelar av det registrerade aktiekapitalet.
Likvidation kan också beslutas av bolagsstämman dels om grund för
tvångslikvidation föreligger, dels när bolagsstämman av annat skäl helt enkelt
vill avsluta bankens verksamhet. Om domstolen eller bolagsstämman beslutat om
likvidation skall Finansinspektionen förordna två eller flera likvidatorer.
Likvidatorerna skall avveckla bankens verksamhet, betala bankens skulder
(inklusive insättarnas fordringar) och fördela överskottet mellan bankens ägare.
Likvidatorerna bör inte fortsätta verksamheten i vidare mån än som behövs för
avvecklingen av rörelsen. Det innebär bl.a. att ny inlånings- eller utlånings-
verksamhet normalt inte blir aktuell.
Det finns däremot inget som säger att insättarna på grund av likvidationen
inte kan ta ut sina pengar från ett konto. Det är bara när likvidatorerna
konstaterar att bankens tillgångar inte kommer att räcka till betalning som
indisponibilitet i direktivets mening kan inträffa, och då skall banken i
likvidation försättas i konkurs. I alla händelser har en insättare vars medel är
oåtkomliga till följd av att likvidatorerna inställt betalningarna möjlighet att
efter ansökan få banken försatt i konkurs.
En av lagstiftningen i princip oreglerad företeelse är betalningsinställelse.
En sådan inträder om en gäldenär - i detta fall banken - förklarar att den inte
ämnar göra några utbetalningar, t.ex. till en insättare som önskar disponera sin
kontobehållning. En betalningsinställelse medför inga rättsverkningar eller
myndighetsåtgärder i sig. Däremot innebär betalningsinställelsen en presumtion
för att gäldenären är insolvent. En ordning som innebär att redan en ensidig
betalningsinställelse skulle framtvinga ersättningsfall skulle vara vansklig. En
bank som i själva verket har möjlighet att infria sina skulder till insättarna
skulle utan myndigheternas kontroll kunna utlösa garantiförfarandet. En sådan
regel vore inte heller förenlig med direktivets uppbyggnad. Direktivet
förutsätter att en myndighet förklarat att insättarnas medel är oåtkomliga för
dem. Med tanke på den svenska lagstiftningens utformning kan alltså inte
betalningsinställelse i sig användas som kriterium för när garantiersättning
skall betalas ut. En annan sak är att en insättare med åberopande av betalnings-
inställelsen kan få banken försatt i konkurs och i och med det garantisystemet
aktiverat.
Sammanfattningsvis innebär de gällande svenska reglerna om obestånd att endast
en domstols beslut om att försätta en bank i konkurs bör föranleda att
garantisystemet skall tas i anspråk för utbetalning av ersättning till
insättarna. Ett beslut om likvidation bör t.ex. inte vara tillräckligt för att
lösa ut garantin.
I de fall utländska institut omfattas av garantin här i landet (se vidare
avsnitt 7.2.3 och 7.2.4) bör en utländsk myndighets förklaring att insättningar-
na är indisponibla utlösa även det svenska garantiförfarandet.
Även om direktivet inte anger inom vilken tid garantimyndigheten skall under-
rättas om att insättningar hos en bank har konstaterats vara indisponibla, bör
utgångspunkten vara att detta ändå skall ske genast, särskilt med hänsyn till
den allvarliga situation som uppstått.
Utbetalning av ersättning skall göras till den eller dem som har konto hos
banken eller ett tillgodohavande i banken som inte finns placerat på kundens
konto, exempelvis under en övergångstid i samband med en transaktion.
Den utbetalning av ersättning som garantisystemet - med tillämpning av den för
systemet gällande beloppsgränsen - skall verkställa till följd av att banken
försatts i konkurs, begränsar samtidigt konkursboets ansvar gentemot berörda
insättare i samma utsträckning som betalning sker. I stället för att insättaren
vid ett ersättningsfall endast hänvisas till eventuell utdelning i bankens
konkurs, träder garantisystemet in och övertar helt eller delvis insättarens
fordran mot konkursboet. På grund av beloppsgränsen kommer storleken av de
insatta medlen givetvis att vara avgörande för konkursboets fortsatta ansvar. En
insättare förlorar således sin rätt mot bankens konkursbo upp till
beloppsgränsen men får ett motsvarande krav på ersättning från garantisystemet.
Samtidigt får garantisystemet samma rätt mot konkursboet genom att träda i
insättarens ställe och överta, i den omfattning som nämnden betalar ut
ersättning till insättaren, kravet mot konkursboet, se vidare avsnitt 13.5.
Flera remissinstanser framhåller det angelägna i att pröva om garantisystemet
skall ges vidare uppgifter i händelse av ett instituts ekonomiska trångmål.
Bankstödsnämnden har framhållit att det i allmänhet är dyrbart att låta,
särskilt, en bank försättas i konkurs. Enligt regeringens uppfattning har
synpunkterna gott fog för sig. Regeringen har också nyligen uppdragit åt en
kommitté (Banklagskommittén Fi 1995:09, dir. 1995:86) att överväga om
bestämmelser om rekonstruktion av krisdrabbade banker och kreditmarknadsbolag
bör införas och om i så fall insättningsgarantisystemet bör ges någon uppgift
vid rekonstruktionen av en krisdrabbad bank. Regeringen har i direktiven
särskilt pekat på att exempel finns utomlands på att medel som avsatts i en
insättningsgarantifond kan användas även för att förebygga bankfallissemang,
dvs. för att utgöra ett statligt kontrollerat kapitaltillskott som syftar till
att rekonstruera, eller bidra till, rekonstruktion av en krisdrabbad bank.
11 Bankens skyldighet att lämna insättare
information om det system som garanterar
deras insättningar
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I
promemorian finns ett bemyndigande för regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen, att närmare föreskriva om
informationsskyldighetens innehåll. En hänvisning till marknadsföringslagen görs
i lagen om insättningsgaranti.
Remissinstanserna: Konsumentverket, TCO och, i viss mån, Finansförbundet anser
att informationsplikten bör gå längre än som föreslagits och även innebära att
information måste lämnas om att ett kontoslag inte omfattas av garantin när så
är fallet. Konsumentverket saknar i detta sammanhang en hänvisning till
marknadsföringslagen (1975:1418) och föreslår att lagen om insättningsgaranti
kompletteras med en sådan. Därmed uppnås tydlighet om vilken sanktion som gäller
vid underlåtelse att lämna information.
Kooperativa Institutet anför att från konkurrenssynpunkt innebär all
marknadsföring, så länge inte alla aktörer omfattas av garantisystemet, en
nackdel för sparkassorna. Hänvisningen till marknadsföringslagen är inte
tillräcklig eftersom den tar sikte på konsumentskydd och inte konkur-
rensaspekterna.
Övriga remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran.Skälen
för regeringens förslag: I ingressen till direktivet understryks att information
är en betydande del av ett system för garanti för insättningar och därför måste
vara föremål för vissa bindande bestämmelser.
En bank bör vara skyldig att lämna insättare sådan information att de kan
bedöma i vilken utsträckning olika former av insättningar omfattas av
garantisystemet. En sådan skyldighet bör inte bara gälla mot bankens befintliga
insättare utan även mot dem som står i begrepp att öppna ett konto hos banken.
Utgångspunkten för utformningen av garantisystemet är att det skall vara ett
konsumentskydd. Det är därför väsentligt att eventuell osäkerhet beträffande
frågan om den för insättaren aktuella placeringsformen omfattas av garantin
undanröjs genom saklig information från bankernas sida. Informationsskyldigheten
bör därför, som remissinstanserna föreslagit, även innebära att information
måste lämnas om att en insättning inte omfattas av det svenska garantisystemet
när så är fallet. Information bör även lämnas om den ersättningsnivå som gäller
för garantin.
Vidare bör bankerna vara skyldiga att på begäran från en insättare informera
denne om hur han kan få ersättning från garantisystemet i händelse av att hans
insättningar konstaterats vara indisponibla, vad gäller villkor och formaliteter
som skall vara uppfyllda.
Informationen bör vara lättillgänglig och utformad på svenska språket. I den
mån banken och kunden i sin affärsförbindelse använt annat språk bör
informationen om insättningsgarantin också lämnas på det språket.
Kontrollen av att bankerna fullgör skyldigheten att informera insättarna om
garantisystemet är närmast en tillsynsuppgift och bör därför falla på Finan-
sinspektionen. Av de skäl Konsumentverket framfört bör, efter förebild i 8 §
konsumentkreditlagen (1992:830), en hänvisning göras till marknadsföringslagen.
Lagen om insättningsgaranti behöver därigenom inte innehålla regler om all den
information som under olika förhållanden kan behöva lämnas om
insättningsgarantisystemet. Genom hänvisningen ges en möjlighet att med stöd av
marknadsföringslagen tvinga fram information som i olika fall kan anses ha
särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Sanktionsmöjligheterna kopplas
därigenom inte endast till Finansinspektionens tillsyn utan även till
Konsumentombudsmannen. Genom dennes initiativ kan saken också komma under
Marknadsdomstolens prövning.
I direktivet framhålls i ingressen att en oreglerad användning i marknads-
föring av hänvisningar till ersättningsnivån på och omfattningen av ett system
för garanti för insättningar skulle kunna påverka insättarnas förtroende för
eller stabiliteten i banksystemet. I artikel 9.3 anges därför att medlemslän-
derna skall införa regler som begränsar användningen av information om
garantisystemet i marknadsföringen. Vidare föreslås att medlemsländerna skall
kunna begränsa en sådan marknadsföring till att vara en saklig hänvisning till
det system som banken omfattas av.
I Sverige skall endast ett garantisystem införas. Samtliga svenska banker
kommer därför att omfattas av samma garantisystem. Att banken omfattas av garan-
tisystemet kommer följaktligen inte i sig att innebära någon konkurrensfördel.
Det är vidare förbjudet att exportera nationella garantisystem. Möjligheter för
bankföretag från EES-länderna att från filial erbjuda insättare här i Sverige
ett bättre skydd för insättningar genom hemlandets garantisystem än vad det
svenska garantisystemet kan erbjuda kommer därför inte att föreligga.
Motsvarande regel föreslås gälla även för filialer till bankföretag hemmahörande
i länder utanför EES. Mot bakgrund härav och av att marknadsföringslagen
innehåller bl.a. bestämmelser om otillbörlig marknadsföring gentemot
konsumenter, torde särskilda bestämmelser som begränsar bankernas möjlighet att
konkurrera genom marknadsföring med avseende på garantisystemet inte behövas. Om
det ändå visar sig att sådana bestämmelser behövs, kan det föreslagna
bemyndigandet att reglera informationsgivningen användas.
I den mån svenska banker driver verksamhet i ett annat land torde bankens
information om insättningsgarantin regleras av bestämmelser i det landet.
Motsvarande gäller möjliga inskränkningar av friheten att i marknadsföringen
behandla insättningsgarantin. Några svenska regler fordras inte i den delen.
12 Bankstödsnämnden blir ansvarig myndighet för det svenska systemet för
garanti för insättningar
Promemorians förslag: Överensstämmer, bortsett från förslaget om myndighetens
namn, med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar förs-
laget att Bankstödsnämnden ges i uppgift att administrera det svenska garanti-
systemet utan erinran.
Riksbanken stöder förslaget och anför att alternativa befintliga myndigheter,
såsom Finansinspektionen, Riksbanken och Riksgäldskontoret inte bör komma i
fråga. I dessa fall skulle hanteringen av garantisystemet kunna komma i konflikt
med myndigheternas övriga arbetsuppgifter. Finansinspektionen anser att den
fondförvaltande myndighetens roll bör renodlas så att inga intressekonflikter
kan uppstå. Inspektionen tillstyrker sålunda att varken Riksbanken eller
inspektionen skall ansvara för garantisystemet. Fristående Sparbankers
Riksförbund och Sparbankernas Säkerhetskassa har inget att invända mot att
Bankstödsnämnden handlägger frågor om insättningsgarantin men är av
uppfattningen att förvaltningen av de fonderade medlen bör åligga Riksbanken.
Enligt Bankstödsnämnden bör det övervägas om inte ansvaret för garantisystemet
bör läggas på någon annan myndighet än Bankstödsnämnden. Ur administrativ
synvinkel är det, enligt Bankstödsnämnden, tveksamt om arbetsuppgifter som under
vissa omständigheter mångdubblas skall läggas på en så liten myndighet som
Bankstödsnämnden kommer att vara när nämndens befattning med bankstödsfrågor
upphör. Även om det kan antas att Bankstödsnämnden under ännu en tid efter
avvecklingen av det nuvarande bankstödsåtagandet skall förvalta statens aktier i
Nordbanken, Securum och Retriva är det, enligt Bankstödsnämnden, bara fråga om
ett fåtal år innan myndigheten skulle stå helt utan andra arbetsuppgifter än in-
sättningsgarantin. Med tanke på kravet på skyndsamhet som ett ersättningsfall
innebär måste anpassningen av myndighetens personella och övriga resurser ske
snabbt. Enligt Bankstödsnämnden torde det vara nödvändigt att ha organisationen
klar och i beredskap redan i förväg. Det är emellertid inte tillräckligt att det
finns en arbetsstyrka, som kan sköta det ganska omfattande administrativa
arbetet, utan det måste också finnas mer kvalificerad personal som kan leda
arbetet och ta ställning till alla de oförutsedda frågor som sannolikt dyker upp
när ett ersättningsfall väl inträffar. Åtminstone med den mycket begränsade
uppgift som garantimyndigheten skall ha enligt det nu föreliggande förslaget,
kan Bankstödsnämnden inte se att det skulle kunna uppkomma någon målkonflikt om
uppgiften lades på Finansinspektionen. Enligt Bankstödsnämnden har inspektionen
dessutom den stora fördelen att den redan har en fungerande rutin för att ta ut
avgifter från de institut som skall omfattas av garantin. Inte heller i ett
system där garantifondens medel i vissa fall kan tas i anspråk i samband med
rekonstruktioner behöver egentligen några målkonflikter uppkomma enligt
Bankstödsnämnden, eftersom det inte skulle behöva vara garantimyndigheten som
fattade beslut om ett sådant ianspråktagande. Som ett alternativ anser
Bankstödsnämnden att det är tänkbart att systemet skulle kunna administreras av
någon myndighet som ligger utanför det finansiella området men som har
erfarenhet av och resurser för masshantering, t.ex. Riksskatteverket. Den
finansiella kompetens som behövs kan lätt tillföras myndigheten genom nyrekryte-
ring av en eller ett par personer. Postgirot Bank AB och Posten AB anser att
garantisystemet skall administreras av Riksbanken. I syfte att rationalisera och
eftersträva enkelhet i hanteringen av garantisystemet föreslår Finansförbundet
att Riksbanken tillsammans med Finansinspektionen skall ansvara för garanti-
systemet. Enligt Juridiska Fakulteten i Lund, SAF och Industriförbundet finns
det anledning att diskutera om inte ansvaret i stället skall ligga hos Finansin-
spektionen eller hos en egen enhet inom inspektionen. Svenska Bankföreningen
anser det olämpligt att Bankstödsnämnden ges ansvaret för garantisystemet. Att
permanenta Bankstödsnämnden skulle, enligt Bankföreningen, lätt kunna leda till
missförstånd hos allmänheten om vad insättningsgarantin egentligen omfattar. En
sådan lösning skulle också riskera att skapa förvirring internationellt genom
att ge sken av att svenska banker både har problem och är garanterade av staten.
Detta motverkar, enligt Bankföreningen, den tydlighet som insättningsgarantins
utformning bör ha. Bankföreningen anser därför att administrationen av
garantisystemet bör skötas av en särskild för ändamålet nybildad, från
Riksbanken fristående, myndighet. Riksrevisionsverket anser att det är oklart
vilken roll och uppgift den nya myndigheten får vid en ändrad ambitionsnivå
eller när ett ersättningsfall blir aktuellt. Riksrevisionsverket anser därför
att frågan om ansvaret för garantisystemet bör övervägas ytterligare i en
kommande utredning om garantisystemets uppgifter och befogenheter. Sveriges
Advokatsamfund anser att möjligheterna att skapa ett privat garantisystem bör
övervägas ytterligare och påpekar att frågan om ansvaret för det svenska
garantisystemet inte endast berör det administrativa ansvaret för systemet utan
även innefattar ett ställningstagande till frågan om vem som har betalningsan-
svar i förhållandet till insättarna.
Sveriges Bankkunders Riksförbund föreslår beträffande namnfrågan, att
Bankstödsnämnden bör ges namnet Nämnden för insättningsgaranti eftersom detta
bättre avspeglar nämndens huvudsakliga arbetsuppgift.
Skälen för regeringens förslag: En utgångspunkt för utformningen av det
svenska garantisystemet är att det skall vara ett konsumentskydd. Systemet
skall, åtminstone i avvaktan på att frågan belysts ytterligare, inte få tas i
anspråk för andra ändamål än att betala ut ersättning till berörda insättare i
händelse av att insättningar hos en bank konstaterats vara indisponibla, dvs.
att ett ersättningsfall föreligger. Detta innebär, åtminstone tills vidare, att
garantisystemet och dess finansiella resurser inte skall kunna tas i anspråk för
att, exempelvis, förhindra att ett institut drabbas av finansiella svårigheter
eller för rekonstruktion av en bank.
Med denna utgångspunkt innebär ett ansvar för det svenska garantisystemet
huvudsakligen att svara för administrationen. Detta innefattar också ett ansvar
för att initiera åtgärder mot en bank som inte fullgör sina skyldigheter mot
systemet. Vidare skall garantimyndigheten, om ett ersättningsfall inträffat,
fatta beslut om och i vilken utsträckning som insättare skall erhålla ersättning
från garantisystemet. Ett ansvar för garantisystemet innefattar vidare samverkan
med såväl svenska som utländska myndigheter av olika slag. Detta samarbete skall
dels syfta till att ett utbyte sker av information angående de utländska
bankföretag som driver bankrörelse från filial i Sverige, dels leda till att
överenskommelser träffas med företrädare för garantisystem i andra länder.
Sådana överenskommelser kan träffas angående t.ex. de villkor som skall gälla
för filialernas anslutning till det svenska garantisystemet och regleringen av
ersättningsfall när insättningar hos en sådan filial konstaterats vara indi-
sponibla och dessa även omfattas av det andra landets garantisystem.
En annan utgångspunkt bör vara att systemets verksamhet och organisation inte
skall vara mer omfattande än vad som krävs för att systemet skall kunna
upprätthålla en elementär basnivå i tider av finansiellt lugn men samtidigt
snabbt kunna byggas upp för att fungera i händelse av ett ersättningsfall.
Inträffar ett ersättningsfall får verksamheten och organisationen anpassas efter
de krav som den uppkomna situationen ställer.
Enligt regeringens uppfattning föreligger avgörande skäl för att en befintlig
myndighet inom den finansiella sektorn bör anförtros ansvaret för det svenska
garantisystemet.
För en sådan lösning talar bl.a. att verksamheten inledningsvis kommer att
vara begränsad till ren administration av garantisystemet och att den först i
samband med ett ersättningsfall byggs ut och anpassas till den uppkomna
situationen. Det danska garantisystemet kan här tjäna som förebild. För denna
lösning talar även de organisatoriska och kostnadsmässiga fördelar som uppstår
genom att en ny självständig myndighet inte behöver inrättas. Trots de
eventuella nackdelar som är förenade med att en befintlig myndighets
ansvarsområde utökas med hanteringen av garantifrågor, och som vissa
remissinstanser pekat på, bör ansvaret för det svenska garantisystemet av
framför allt praktiska skäl läggas på en befintlig myndighet inom den
finansiella sektorn.
Finansinspektionen ansvarar för tillsynen av bankerna och andra finansiella
institut. I tillsynsuppgiften ingår även en särskild uppföljning av banker som
har drabbats av finansiella problem. Att inspektionen redan idag har en rutin
för att ta ut avgifter från de institut som kommer att omfattas av
garantisystemet motiverar inte att inspektionen bör ges i uppgift att ansvara
för det svenska garantisystemet. Ett sådant ansvar skulle kunna leda till en
potentiell målkonflikt och inverka på tillsynen. Därtill kommer att en fortsatt
utveckling av garantimyndighetens uppgifter och befogenheter underlättas av att
hänsyn inte behöver tas till en sådan målkonflikt.
Riksbanken har också uppgifter i samband med hanteringen av problem i banker.
Riksbanken svarar för att upprätthålla likviditeten i det finansiella systemet
och har därför fått möjlighet att lämna krediter till banker och andra
kreditinstitut som drabbats av likviditetsproblem. Det är dock inte Riksbankens
uppgift att hantera problem i finansiella institut som beror på att instituten
har ett otillräckligt eget kapital. Riksbankens huvudverksamhet är dessutom att
ansvara för valuta- och kreditpolitiken samt att främja ett säkert och effektivt
betalningsväsende. Det vore därför inte ändamålsenligt att ålägga Riksbanken
ansvaret för det svenska garantisystemet.
Riksgäldskontoret har bl.a. i uppgift att samordna myndigheters verksamhet med
statliga garantier och statliga lån till näringslivet. Med hänsyn till dessa
uppgifters karaktär vore ett ansvar för garantisystemet främmande för Riks-
gäldskontoret. Kontorets huvuduppgift är dessutom att ta upp lån och att
förvalta statsskulden så kostnadseffektivt som möjligt. Av dessa skäl vore det
inte lämpligt att ge kontoret en uppgift som direkt anknyter till utbetalningar
av ersättningar till kontoinnehavare i banker.
Bankstödsnämndens övergripande mål är att genom stödåtgärder till banker och
vissa andra kreditinstitut verka för att stabiliteten i betalningssystemet
garanteras och kreditförsörjningen tryggas. Nämndens uppgifter är att sköta
stödfrågor genom att analysera den finansiella situationen i de enskilda
institut som ansöker om stöd och utforma förslag till villkor för stödet samt
besluta om stöd.
Det nuvarande statliga åtagandet, som är av extraordinär natur, är temporärt.
Det skall avvecklas när förhållandena är sådana att det inte längre föreligger
något hot mot stabiliteten i det finansiella systemet och utan att
fordringsägarnas intressen riskeras. Som redan nämnts har förberedelserna för en
avveckling inletts. Någon tidpunkt har emellertid inte bestämts. Som angivits
tidigare finns det inget hinder mot att garantisystemet träder i kraft medan det
statliga åtagandet kvarstår. Bortsett från värdepappersbolagen torde något
ersättningsfall emellertid inte kunna aktualiseras så länge som det statliga
åtagandet inte avvecklats, eftersom åtagandet innebär att staten garanterar att
banker och vissa andra kreditinstitut kan fullgöra sina förpliktelser i rätt
tid.
Den verksamhet som Bankstödsnämnden för närvarande bedriver är enkelt uttryckt
att förvalta ingångna stödavtal, hålla beredskap för eventuellt nya stödinsatser
och förvalta statens ägande i Securum, Retriva och Nordbanken. Som Bank-
stödsnämnden anfört kommer en avveckling av det statliga åtagandet sannolikt
innebära att nämndens ansvarsområde begränsas till att endast avse uppgiften att
förvalta och avveckla statens ägande i de berörda bolagen och
insättningsgarantin med den här föreslagna ordningen. Utövandet av en ägares
uppgifter i en bank är, från principiella utgångspunkter, inte lätt att förena
med en roll som i framtiden kan tänkas innefatta deltagande i en rekonstruktion
av en krisdrabbad bank. Det finns dock all anledning att anta att rollkonflikten
aldrig kommer att uppstå ens om garantimyndighetens uppgifter i framtiden kommer
att få denna inriktning, eftersom Nordbanken skall säljas. Därmed återstår
endast förvaltningen av aktierna i Securum och Retriva, en uppgift som
principiellt inte strider mot garantimyndighetens uppdrag. Däremot skiljer sig
uppgifterna åtskilligt åt till sin karaktär. Att nämndens kvarvarande uppgifter
efter en avveckling av det statliga åtagandet kommer att vara så pass disparata,
bör föranleda att andra former för statens ägande övervägs. Denna fråga får dock
behandlas i ett senare sammanhang.
Ovan har angetts att Banklagskommittén skall överväga om det svenska
garantisystemet bör ges vidare uppgifter med möjlighet att förhindra att ett
institut kommer i finansiella svårigheter eller att delta i en rekonstruktion av
en bank. Som bl.a. Riksrevisionsverket påpekat förefaller det naturligt att i
det sammanhanget och i ljuset av de förslag som då läggs fram även överväga
frågan om var ansvaret för garantisystemet slutligen bör läggas. Med hänsyn till
de betydande vinster som till dess följer med att hanteringen av garantisystemet
läggs på en befintlig myndighet, bör Bankstödsnämnden utöver sina nuvarande
uppgifter även få till uppgift att ansvara för det svenska garantisystemet. Även
om denna lösning visar sig vara temporär, är det väsentligt att Bankstödsnämnden
organiseras och ges de resurser som administrationen av garantisystemet kräver.
De nackdelar ur administrativ synvinkel som Bankstödsnämnden anfört bör
därigenom kunna hanteras.
Bankstödsnämndens förvaltningskostnader för administrationen av
garantisystemet bör anslagsfinansieras. Avgifter motsvarande för-
valtningskostnaderna bör tas ut av de banker som omfattas av garantisystemet.
Avgifterna redovisas under en inkomsttitel på statsbudgeten. Härigenom
tillgodoses principen om bruttoredovisning på statsbudgeten samtidigt som
kostnaderna för verksamheten inte påverkar budgetsaldot. Tekniken för
finansieringen blir därmed i princip densamma som den som tillämpas för den
nuvarande verksamheten vid nämnden.
Av administrativa skäl är det olämpligt att Bankstödsnämnden anvisas ett
separat ramanslag för administrationen av garantisystemet vid sidan av sitt
nuvarande ramanslag. Nödvändiga resurser för att klara garantiverksamheten bör i
stället budgeteras i det befintliga anslaget. Däremot skall nämnden göra tydlig
skillnad mellan de förvaltningskostnader som härrör från den nuvarande
verksamheten och de som uppkommer i garantiverksamheten. Därmed säkerställs att
det inte sker någon sammanblandning av kostnader mellan de båda
verksamhetsområdena.
Garantisystemet föreslås träda i kraft den 1 januari 1996. De kostnader som
uppkommer för uppbyggnaden och administrationen av garantisystemet under
innevarande budgetår har inte budgeterats i Bankstödsnämndens anslag. Enligt
nämndens uppskattningar kommer de totala kostnaderna för detta att uppgå till ca
5,5 miljoner kronor. Merparten av dessa kostnader utgörs av köp av
konsulttjänster. Enligt regeringens bedömning bör det dock vara möjligt att
rymma dessa tillkommande kostnader inom det anslag som anvisats nämnden för
budgetåret 1995/96. Skälet till detta är att den nuvarande verksamheten med stor
sannolikhet kommer att få en mindre omfattning än vad som förutsattes vid bud-
geteringstillfället.
Bankstödsnämnden har pekat på behovet av att inrätta en särskild
beredskapsstyrka och särskilda system för utbetalningar av ersättning i händelse
av ett större bankfallissemang. Enligt Bankstödsnämnden har den reguljära
organisationen knappast kompetens, kapacitet och de resurser som krävs för att
kunna klara den verksamhet som måste bedrivas under sådana extraordinära
omständigheter som måste förutsättas råda i samband med ett större fallissemang.
Regeringen har för avsikt att återkomma till riksdagen i denna fråga i samband
med 1997 år budgetproposition.
13 Utbetalning av ersättning
13.1 Utbetalning av ersättning från garantisystemet
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Promemorian innehåller inget förslag om att konkursförvaltaren skall lämna
nämnden det praktiska biträde som nämnden kan behöva för att klara av att betala
ut ersättning i rätt tid.
I promemorian föreslås till skillnad från regeringens förslag att den
utdelning i en konkurs som en insättare fått för sin fordran skall räknas av
från den ersättning som därefter betalas ut från garantisystemet. I promemorian
föreslås även att om nämnden inte betalat ut ersättning inom tre månader från
den dag då insättningen blev indisponibel, skall ränta därefter utgå på det
belopp som insättaren är berättigad till.
Remissinstanserna lämnar förslagen i stort sett utan erinran.
Bankstödsnämnden förutsätter att den information som de av garantisystemet
omfattade instituten skall lämna till garantimyndigheten inkluderar de uppgifter
som myndigheten behöver för att betala ut ersättning och att det inte bara är
konkursförvaltaren/konkursboet som skall lämna uppgifter i detta skede. Enligt
Bankstödsnämnden behövs även en bestämmelse med innebörd att både institutet och
konkursboet skall lämna myndigheten det praktiska biträde som myndigheten kan
behöva för utbetalningen. Vidare föreslår Bankstödsnämnden beträffande
betalningsfristerna att det i lagtexten endast bör anges att ersättningen skall
"hållas tillgänglig" eller liknande inom fristen.
Skälen för regeringens förslag: En allmän domstols beslut om konkurs, som
innebär att en insättning hos en bank är indisponibel, skall medföra att
ersättning skall betalas ut till insättarna så snart det är möjligt i den mån
deras medel skyddas av garantin. Ersättningen skall normalt kunna betalas ut
inom tre månader från beslutet enligt artikel 10.1 i direktivet. Motsvarande
gäller om en behörig utländsk myndighet förklarat att insättningar hos ett
bankföretag, vars filial här i landet omfattas av det svenska garantisystemet,
är indisponibla.
Nämnden har inledningsvis att bestämma kretsen av ersättningsberättigade
insättare. Detta kan ske genom att nämnden ges tillgång till de uppgifter som
skall finnas hos banken angående kontoinnehavare hos banken vid tidpunkten för
beslutet. Genom konkursförfarandet får konkursförvaltaren tillgång till och kan
infordra uppgifter angående bankens förhållanden som är av betydelse för
konkursboets rätt. För att nämnden skall kunna få tillgång till de uppgifter som
den behöver för att kunna fullgöra sin uppgift att snabbt betala ut ersättningar
till insättarna bör konkursförvaltaren lämna nödvändiga uppgifter till nämnden.
Med ledning av de uppgifter som konkursförvaltaren skall lämna om bankens
tillstånd vid konkursen, torde nämnden normalt kunna betala ut ersättning till
berörda insättare inom betalningsfristen. I ersättningsbeskedet bör anges vilket
belopp som kommer att betalas ut och hur detta belopp bestämts. Vidare bör en
insättare ges möjlighet att göra invändningar mot utbetalningen av ersättningen.
Det kan bli aktuellt om t.ex. insättaren anser att ersättningen borde ha
bestämts på annat sätt eller ersättningsanspråket överlåtits till någon annan
och ersättningen rätteligen skall betalas ut till denne. Det avgörande är,
enligt direktivets bestämmelse i artikel 10.1, att nämnden skall kunna
verkställa betalningen inom betalningsfristen. Som Bankstödsnämnden föreslagit
bör det tidsmässiga kravet på att ersättningen skall vara utbetald därför inte
ställas högre än att nämnden skall hålla ersättningen tillgänglig för lyftning
inom fristen. Detta innebär att ersättningen, på grund av omständigheter på
insättarens sida, kan komma att faktiskt betalas ut efter den stadgade
betalningsfristen. Det är däremot uteslutet enligt huvudregeln i direktivet att
detta kan ske på grund av att nämnden inte aktivt försöker fullgöra sin uppgift
att verkställa utbetalningen.
Det bör understrykas att hanteringen måste gå snabbt. En bärande tanke bakom
insättningsgarantin är att dess viktigaste syfte är att skydda privatpersoner
och småföretag. Det kan antas att det för dessa grupper inte bara är viktigt att
ersättning lämnas, utan också att utbetalningen sker med så litet dröjsmål som
möjligt. Det ankommer på nämnden att inrätta sin organisation och rutiner på ett
sådant sätt att insättarnas berättigade förväntningar i detta avseende infrias.
Av de skäl som Bankstödsnämnden framfört bör konkursförvaltaren lämna nämnden
det praktiska biträde i övrigt som nämnden kan behöva för att klara av att
betala ut ersättning i rätt tid. Den föreslagna tidsfristen får således inte
utgöra ett riktmärke för när utbetalningen skall göras, utan är avsedd att sätta
en gräns för hur lång tid som får gå från det att de insatta medlen blivit
indisponibla. Med hänsyn till detta behövs knappast någon regel av det slag som
föreslogs i promemorian om att ersättningsbeloppet efter viss tid skall bli
räntebärande.
I avsnitt 9.4 har angivits att en tillämpning av allmänna civilrättsliga reg-
ler torde vara avgörande för nämndens utbetalning av ersättning. I ett
fordringsförhållande kan emellertid oklarhet på borgenärssidan uppstå bl.a. på
grund av att fordringen överlåtits eller att fordringen innehas av flera
borgenärer, t.ex. därför att ett bankkonto öppnats i två eller flera personers
namn. Detta gäller inte minst om borgenärerna tvistar om behållningen på kontot
eller, i det första fallet, nämnden inte känner till överlåtelsen. Av lätt
insedda skäl kan den tidsutdräkt som garantiförfarandet innebär bidra till att
tveksamhet uppstår för nämnden angående till vem ersättningen från garantisys-
temet skall betalas ut. Garantiförfarandet kan sägas innebära att nämnden träder
in mellan den aktuella banken i konkurs och berörda kontoinnehavare. Denna
ordning innebär emellertid inte att det för nämnden kommer att råda en annan
fordringsrättslig situation än den som gällde för banken innan den försattes i
konkurs. En utgångspunkt vid införandet av ett garantisystem i Sverige bör
vidare vara att särlösningar skall undvikas. Särskilda regler om oklarhet på
borgenärssidan bör därför inte heller införas. I insättningsgarantisammanhang
får en situation när en fordran på banken överlåtits eller kontoinnehavarna
tvistar om behållningen på ett delat konto bedömas med utgångspunkt från
allmänna civilrättsliga regler.
För att undvika att nämnden gör sig skyldig till dröjsmål mot den som seder-
mera visar sig ha varit rätt borgenär, kan nämnden prestera betalningen till
länsstyrelsen enligt bestämmelserna i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar
hos myndighet. I så fall behöver nämnden inte ta i anspråk möjligheten att
ansöka om förlängning av utbetalningsfristen (se avsnitt 13.2).
13.2 Fristförlängning
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag utom beträffande
tidpunkten för preskription av en insättares rätt till ersättning från
garantisystemet i händelse av ett ersättningsfall. Regeringens förslag ansluter
till vad som stadgas i konkurslagen angående preskription av en borgenärs rätt
till utdelning i en konkurs.
Remissinstanserna lämnar förslaget i stort sett utan erinran.
Kammarrätten i Jönköping framhåller att det från rättssäkerhetssynpunkt är
angeläget att beträffande möjligheten att förlänga den tidsfrist inom vilken
ersättning skall betalas ut begreppet synnerliga skäl utvecklas ytterligare.
Skälen för regeringens förslag: Direktivet föreskriver att utbetalning av er-
sättning skall kunna göras inom tre månader. Direktivet medger emellertid undan-
tag från huvudregeln. Artikel 10.2 i direktivet anger inte närmare vilka
situationer som avses eller som kan anses vara tillräckligt speciella för att
utgöra grund för en förlängning av tidsfristen. I artikeln anges endast att en
ansökan om förlängning av fristen kan göras under extraordinära omständigheter
och i särskilda fall.
Av ordalydelsen att döma skall denna möjlighet användas restriktivt. Detta bör
också vara utgångspunkten vid utformningen av det svenska garantisystemet med
hänsyn till dess funktion av konsumentskydd. Det är väsentligt att tidsfristen
enligt huvudregeln bör kunna förlängas bara om synnerliga skäl föreligger. Även
om det vore önskvärt att, som Kammarrätten i Jönköping anfört, begreppet
synnerliga skäl preciserades, är det svårt att förutsäga när en sådan situation
har uppkommit som motiverar en förlängning av tidsfristen. Ett exempel, låt vara
orealistiskt, skulle kunna vara att det i den aktuella bankens räkenskaper visar
sig råda en sådan oreda att kretsen av insättare, eller deras insättningars
storlek, inte låter sig bestämmas utan tidskrävande arbete. Ett annat exempel
som bör kunna föranleda en viss förlängning av fristen är att någon som nämnden
inte bedömt vara ersättningsberättigad framställer ett krav på ersättning från
garantisystemet så sent att nämnden inte har några praktiska möjligheter att ta
ställning till detta krav och verkställa en utbetalning inom tidsfristen. Det
sagda innebär att en förlängning av fristen bör kunna komma i fråga även i ett
enskilt fall. Fristen bör aldrig förlängas mer än vad som är nödvändigt.
En ansökan från nämnden om förlängning av fristen bör prövas av allmän
förvaltningsdomstol, dvs. i första hand av länsrätten.
Det bör observeras att en tidsfrist inte i något fall får åberopas mot en in-
sättare i de fall denne inte har kunnat göra sina anspråk på utbetalning av
ersättning från garantisystemet gällande i tid, dvs. inom den för ersätt-
ningsfallet aktuella betalningsfristen. Detta följer av artikel 10.3 i direk-
tivet och tar sikte inte bara på den tidsfrist som följer av huvudregeln utan
även på en betalningsfrist som förlängts. Denna bestämmelse inskärper nämndens
ansvar för att utbetalning sker till samtliga insättare som har ett berättigat
anspråk på ersättning från garantisystemet i händelse av ett ersättningsfall och
för även över till frågan om när en insättares rätt till ersättning från
garantisystemet bör preskriberas. På grund av artikel 10.3 kan en bestämmelse
inte införas som innebär att rätten till ersättning går förlorad om
ersättningsfallet inte reglerats inom den aktuella betalningsfristen och detta
beror på att insättaren inte gått att få tag på. Preskription kan med andra ord
inte ske redan på detta stadium.
Enligt 11 kap. 18 § konkurslagen (1987:627) anses en konkurs avslutad när
tingsrätten har fastställt utdelningen i konkursen. Detta gäller även om en
tvist angående en fordran som har gjorts gällande i konkursen inte är slutligt
avgjord. Enligt 11 kap. 12 § samma lag förlorar en borgenär sin rätt till
utdelning, om han inte gör anspråk på medlen inom två år räknat från dagen då
beslutet att fastställa utdelningen vann laga kraft, eller den senare dag då
borgenären blev berättigad att lyfta medlen utan att ställa säkerhet. En
förutsättning för att nämnden skall kunna framställa ett regresskrav mot bankens
konkursbo torde vara att nämnden, i förhållande till konkursboet, trätt i en
insättares ställe, se vidare avsnitt 13.5. Med denna utgångspunkt infinner sig
frågan om garantiförfarandet skall pågå parallellt med konkursförfarandet eller
anses avslutat i och med utgången av betalningsfristen. Efter denna tidpunkt kan
visserligen hävdas att konsumentintresset inte väger lika tungt och att
insättaren lika gärna kan vända sig till konkursboet med sina anspråk. Detta
skulle kunna vara fallet om insättaren garanterades utdelning i bankens konkurs
i samma utsträckning som ersättning genom insättningsgarantin. Den utdelning ur
konkursen som en insättare eventuellt får kan emellertid antas bli sämre. Detta
förhållande och bestämmelsen i artikel 10.3 i direktivet talar för att garanti-
förfarandet bör upphöra tidigast samtidigt som konkursförfarandet, dvs. fram
till denna tidpunkt skall en insättare ha rätt till ersättning från garanti-
systemet framför eventuell utdelning i bankens konkurs. Mot detta skulle kunna
tala att nämnden med denna ordning kan få problem med att hinna utöva sin
regressrätt mot konkursboet om nämnden betalar ut ersättning till en insättare
först sent under de parallella förfarandena. Med hänsyn till bestämmelsen i 11
kap. 18 § konkurslagen bör detta emellertid inte vara något problem. Som
angivits ovan är det tillräckligt att nämnden hinner göra fordringen gällande i
konkursen. Om denna ordning inte gällde skulle nämnden i en sådan situation
berövas möjligheten att utöva sin regressrätt mot konkursboet. Garantiförfa-
randet bör således avslutas tidigast samtidigt som konkursen avslutas. Det kan
mot bakgrund av det anförda inte bli aktuellt att införa en bestämmelse i lagen
om insättningsgaranti som innebär att preskription sker före det att
preskription sker enligt den ovan redovisade regeln i konkurslagen. På grund av
regressintresset bör således slutdatum för preskription enligt konkurslagen och
preskription enligt lagen om insättningsgaranti sammanfalla. För insättarna är
det knappast till någon nackdel att preskription enligt konkurslagen sker före
eller senast samtidigt med preskription enligt lagen om insättningsgaranti.
13.3 Penningtvätt
I artikel 10.5 stadgas om ett specialfall när undantag från huvudregeln om
utbetalningsfrist kan göras. Om en kontoinnehavare eller annan person, som gör
anspråk på det belopp som finns innestående på ett konto, anklagas för ett brott
som har direkt eller indirekt samband med tvättning av pengar enligt defini-
tionen i artikel 1 i direktivet (93/308/EEG) om åtgärder för att förhindra att
det finansiella systemet används för tvättning av pengar, kan garantisystemet
avvakta med alla utbetalningar i väntan på domstolens dom, oaktat den tidsfrist
som fastställts i artikel 10.1-2 i direktivet om system för garanti för
insättningar.
Svensk rätt innehåller redan bestämmelser som ger möjlighet att tillgripa
straffprocessuella tvångsmedel. Enligt 26 kap. rättegångsbalken kan t.ex.
kvarstad komma i fråga om någon är skäligen misstänkt för brott och det kan
skäligen befaras, att han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom
eller annorledes undandrager sig att t.ex. betala värdet av förverkad egendom
eller skadestånd, som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom.
Någon särskild bestämmelse med det innehåll som anges i direktivet behöver
således inte införas.
13.4 Återbetalning av ersättning
Promemorians förslag: I princip samma som regeringens. I promemorians förslag
anges dock inte att nämnden skall ha rätt att fatta beslut om att återbetalning
skall ske av felaktigt utbetald ersättning. Inte heller anges att nämndens
beslut om återbetalning får verkställas eller att betalningsskyldighet enligt
nämndens beslut får efterges helt eller delvis.Remissinstanserna lämnar
förslaget i stort sett utan erinran.
Bankstödsnämnden påpekar att den föreslagna lagtexten inte ger
garantimyndigheten någon möjlighet att besluta om återbetalning i de angivna
fallen eftersom den föreslagna utformningen av lagen om insättningsgaranti
endast torde medge att myndigheten driver ett krav på återbetalning vid allmän
domstol. Konsumentverket anser att hänvisningen till god tro-situationen inte är
korrekt eftersom god tro inte kan anses föreligga i de fall när någon mottagit
ersättning trots att rätt till utbetalning inte funnits och denne skäligen bort
ha insett detta. Om god tro däremot kan konstateras, skall återbetalning inte
ske enligt Konsumentverket. Hovrätten för Nedre Norrland sätter i fråga om det
inte behöver införas en regel om preskription av garantimyndighetens rätt att
begära återbetalning av felaktigt utbetald ersättning.
Skälen för regeringens förslag: Genom garantiförfarandet underrättas en
insättare om den ersättning som kommer att betalas ut till följd av ersätt-
ningsfallet. De uppgifter angående kontoinnehavarna hos den aktuella banken som
nämnden skall få tillgång till efter det att banken försatts i konkurs bör i
allmänhet kunna läggas till grund för bestämmandet av ersättningens storlek. Det
måste emellertid förutsättas att nämnden i enstaka fall kan konstatera i efter-
hand att lämnade uppgifter resulterat i att ersättning betalats ut trots att
rätt till ersättning inte funnits eller med för högt belopp. Även om nämnden
inte i samtliga av dessa fall har anledning misstänka att försök till missbruk
av garantisystemet föreligger, bör nämnden ges möjlighet att särskilt besluta
att en felaktig utbetalning skall återgå. Den som har tagit emot ersättning och
som genom att lämna oriktiga uppgifter eller på annat sätt orsakat att
ersättning betalats ut trots att rätt till utbetalning inte funnits eller med
för högt belopp bör därför betala tillbaka vad som har betalats ut för mycket
jämte ränta beräknad enligt 6 § räntelagen (1975:635). Sådan återbetalning bör
också ske om någon i annat fall har tagit emot ersättning trots att rätt till
utbetalning inte funnits eller med för högt belopp och den som har tagit emot
betalningen skäligen borde ha insett detta. I sistnämnda fall skall ränta utgå
beräknad enligt 5 § räntelagen.
Behov av att, som Hovrätten för Nedre Norrland föreslagit, införa en
bestämmelse om specialpreskription av nämndens återbetalningskrav föreligger
inte. Reglerna om allmän preskription i preskriptionslagen (1981:130) bör kunna
tillämpas i förekommande fall.
I det första fallet krävs inte att vederbörande varit medveten om felaktig-
heten. I det andra fallet är han skyddad av god tro, dvs. det krävs för
återbetalningsskyldighet att han varit medveten om eller i vart fall borde ha
insett felaktigheten. I båda fallen är påföljden återbetalning av vad som har
betalats ut för mycket jämte ränta beräknad enligt räntelagen. Ränteberäk-
ningarna skiljer sig dock åt beroende på om det är det första eller det andra
fallet som är aktuellt, dvs. om mottagaren orsakat den felaktiga utbetalningen
eller inte.
Nämndens beslut om återbetalning bör få verkställas enligt utsökningsbalken.
Beslutet kommer således att utgöra exekutionstitel. Det är däremot inte lämpligt
att föreskriva att återbetalning skall ske trots att återbetalningsbeslutet inte
vunnit laga kraft.
I vissa fall kan det vara rimligt att återbetalningsskyldigheten inte är
absolut. En möjlighet för nämnden att efterge en sådan skyldighet helt eller
delvis bör därför finnas. En förutsättning för eftergift bör dock vara att det
finns särskilda skäl för det. Nämnden har att i varje enskilt fall pröva om
förutsättning för eftergift föreligger.
13.5 Övertagande av fordran
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Stadshypotek AB påpekar att de i promemorian föreslagna bestämmelser som
reglerar förhållandet mellan en insättare och garantimyndigheten i samband med
utbetalning av ersättning, bör korrigeras för att tillämpningen av paragraferna
inte skall medföra olika utfall för parterna beroende på om ersättningen från
garantin skall betalas ut före eller efter det att utdelning betalas ut i
konkursen.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 11 i direktivet finns en bestämmelse
om subrogation. Där anges att det garantisystem, som inom ramen för en garanti-
betalar ut ersättning i anledning av ett ersättningfall, skall, utan att det
påverkar eventuella andra rättigheter enligt nationell lagstiftning, vara
berättigad att vid konkursförfaranden träda i insättarnas ställe för ett belopp
som motsvarar det som garantisystemet har betalat ut till insättaren. Innebörden
av detta blir för svenska förhållanden att staten, genom nämnden, skall försöka
få tillbaka så mycket som möjligt av den ersättning som betalats ut från
garantisystemet till följd av ett ersättningsfall, dvs. i största möjliga ut-
sträckning söka minimera kostnaderna för systemet. Med hänsyn härtill bör en
bestämmelse om subrogation föras in i lagen om insättningsgaranti. Innebörden av
bestämmelsen är att nämnden träder i insättarens ställe i konkursförfarandet och
övertar, i den omfattning som nämnden ersätter insättaren, kravet mot konkurs-
boet. Insättaren förlorar således sin rätt mot banken upp till den för garanti-
systemet tillämpliga beloppsgränsen om 250 000 kronor. Samtidigt som insättaren
i stället får ett motsvarande krav på ersättning från garantin, får nämnden,
efter mönster i 28 § lönegarantilagen (1992:497), samma rätt mot konkursboet
genom att nämnden träder i insättarens ställe. Den på detta sätt förvärvade
fordran mot konkursboet kan nämnden bevaka i konkursen enligt vanliga
konkursrättsliga regler. Nämnden kan utöva sin regressrätt i samma utsträckning
som utbetalning av ersättning sedan sker. Nämndens ansvar gentemot insättaren
begränsas således av beloppsgränsen. På grund av denna gräns hänvisas de
insättare som har tillgodohavanden i banken som överstiger 250 000 kronor till
konkursboet beträffande överskjutande belopp.
Det sagda medför att nämnden, utöver att vara berättigad till vederbörlig an-
del av konkursboets tillgångsmassa, har att utöva de befogenheter som kan
tillkomma en borgenär enligt reglerna om konkurs. Detta innebär att nämnden
bl.a. kan påkalla återvinning, framställa anmärkning mot bevakning, invända mot
konkursförvaltarens utdelningsförslag och väcka skadeståndstalan mot
konkursförvaltaren. I detta sammanhang kan nämnas att en borgenär som har en
fordran hos en bank på grund av en insättning på räkning inte behöver bevaka
denna fordran om en uppgift om insättningsborgenärer bifogats den bouppteckning
eller borgenärsförteckning som lämntas in till domstolen och fordringsbeloppet
och den upplupna räntan framgår av denna uppgift. Detta undantag för bankkunders
fordringar innebär att nämnden inte heller behöver bevaka de fordringar som
nämnden, enligt ovan, övertar i och med konkursbeslutet. Eftersom det svenska
garantisystemet även kan omfatta insättningar som har gjorts på konto hos
värdepappersföretag, se avsnitt 19, bör det nu aktuella undantaget utsträckas
till att även avse dessa värdepappersföretag. På så vis kommer samma regler i
bevakningssammanhang att gälla för insättningar hos de institut som kan omfattas
av garantisystemet.
Den synpunkt som framförts av Stadshypotek AB har beaktats i regeringens
lagförslag, se avsnitt 13.1.
13.6 Sekretess
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I
promemorian föreslås inte att sekretess skall gälla i insättnings-
garantisammanhang om en insättare kan antas lida men om en uppgift röjs.
Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Datainspektionen saknar närmare överväganden kring sekretessens omfattning
eller bestämmelsens utformning. Inspektionen ifrågasätter om det skydd som
enskilda personer åtnjuter hos sin bank skall försämras om uppgifter förs över
till garantimyndigheten. Vidare anser inspektionen att det finns anledning att
överväga om också rekvisitet men bör omfattas av regleringen.
Skälen för regeringens förslag: Innebörden av att garantisystemet tas i
anspråk till följd av ett ersättningsfall är som nämnts att nämnden skall
bestämma och betala ut ersättning till berörda insättare hos banken. För att
klara av denna uppgift inom föreskriven tid behöver nämnden få tillgång till de
uppgifter som finns angående kontoinnehavarna hos den ak-
tuella banken vid tidpunkten för beslutet att försätta banken i konkurs. Nämn-
dens behov av uppgifter för att kunna bestämma ersättningens storlek och
verkställa utbetalningen av ersättningen, bör i princip kunna begränsas till att
avse aktuella kontouppgifter och andra uppgifter av ekonomisk karaktär. Nämnden
kan emellertid komma att få tillgång även till uppgifter om personliga
förhållanden, t.ex. i samband med en tvist om ett tillgodohavande hos en bank.
Enligt 1 kap. 10 § bankrörelselagen gäller att enskildas förhållanden till en
bank inte får obehörigen röjas. Banksekretessen omfattar såväl muntliga
uppgifter som uppgifter i handlingar. Alla uppgifter som rör en bankkunds
mellanhavanden med banken, oavsett om de är dokumenterade eller inte, är alltså
underkastade banksekretessen. Denna inskränks i viss utsträckning genom ut-
tryckliga lagbestämmelser, som innebär en skyldighet för en bank att på begäran
lämna myndigheter vissa uppgifter, t.ex. 4 kap. 15 § utsökningsbalken och 3 kap.
17 § taxeringslagen (1990:324).
I det allmännas verksamhet tillämpas inte banksekretessbestämmelserna utan
reglerna i sekretesslagen (1980:100). I Bankstödsnämndens verksamhet gäller i
dag sekretess enligt 8 kap. 6 § sekretesslagen för uppgifter som rör
stödmottagarnas verksamhet. Detta framgår av 2 § sekretessförordningen
(1980:657) jämte punkt 83 i bilagan till denna förordning.
Om en bank försätts i konkurs skall ett garantiförfarande inledas parallellt
med konkursförfarandet. Genom konkursförfarandet får konkursförvaltaren tillgång
till och kan infordra uppgifter angående bankens förhållanden som är av
betydelse för konkursboets rätt. Som tidigare har framgått (avsnitt 13.1)
föreslås att nämnden skall få tillgång till de uppgifter som den behöver för att
kunna fullgöra sin uppgift att snabbt betala ut ersättningar till insättarna
genom att konkursförvaltaren, och i viss utsträckning banken, lämnar nödvändiga
uppgifter till nämnden. Därigenom får nämnden del av sekretessbelagda uppgifter
om bankkundernas personliga eller ekonomiska förhållanden. Den sekretess som i
dag gäller för Bankstödsnämndens verksamhet avser endast uppgifter som Bank-
stödsnämnden får del av i sin stödverksamhet. När Bankstödsnämnden även skall
ges i uppgift att ansvara för garantisystemet bör därför en bestämmelse införas
i sekretesslagen till skydd för insättare.
En förutsättning för sekretess är här att det kan antas att den enskilde lider
skada eller men om uppgiften röjs. Ett rakt skaderekvisit bör således gälla.
Presumtionen är alltså för offentlighet. Efter en avvägning mellan den enskildes
intresse av sekretesskydd och allmänhetens intresse av insyn föreligger inte
någon anledning att föreskriva strängare sekretess i
insättningsgarantisammanhang.
I fråga om uppgift i allmän handling bör sekretessen gälla i högst tjugo år.
13.7 Skattskyldighet
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Riksskatteverket förutsätter att avsikten är att felaktigt
utbetalat belopp som återbetalas, skall vara avdragsgillt såsom räntebetalning
för den återbetalningsskyldige, och föreslår att detta regleras i lagen om
insättningsgaranti. Skyldighet för mottagaren att i dessa fall lämna
kontrolluppgift bör framgå av 3 kap. 25 a § lagen (1990:325) om självdeklaration
och kontrolluppgifter, LSK.
Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget eller lämnar det utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: Ett ersättningsbelopp som betalas ut från
garantisystemet kan avse dels ersättning för insatta medel (kapitalbelopp), som
blivit indisponibla på grund av ersättningsfallet, dels ersättning för upplupen
ränta. Till den del utbetald ersättning avser upplupen ränta bör allmänna regler
om skatteplikt gälla. Om en tillämpning av den för garantisystemet gällande
beloppsgränsen innebär att en insättare inte ersätts fullt ut, skall det
utbetalda ersättningsbeloppet i första hand anses utgöra ersättning för
kapitalbeloppet. Till den del ersättningen avser upplupen ränta, skall den vid
inkomstbeskattningen behandlas som inkomstränta. Om ett utbetalt ersättnings-
belopp skall återbetalas bör särskilt regleras att den del av beloppet som inte
avser ersättning för kapitalbeloppet skall jämställas med ränteutgift. Detta bör
ske i den föreslagna lagen om skatteregler för ersättning från
insättningsgarantin.
Enligt 3 kap. 22 § LSK skall under där angivna förutsättningar den som betalar
ut skattepliktig ränta lämna kontrolluppgift om räntan. Enligt 39 § 3 mom.
uppbördslagen (1953:272) jämfört med 3 § 2 mom. samma lag föreligger i sådant
fall även skyldighet att göra skatteavdrag för betalning av preliminär A-skatt
som mottagaren skall betala. I promemorian har föreslagits att skyldigheten att
lämna kontrolluppgift och att göra skatteavdrag avseende utbetalt
ersättningsbelopp skall övergå på nämnden till den del ersättningen skall
behandlas som ränta. Som promemorians lagförslag är utformat skulle dock upp-
giftsskyldighet beträffande svenska instituts filialer utomlands uppkomma endast
i undantagsfall. Nämnden bör vara skyldig att lämna kontrolluppgift för samtliga
fall av ränteutbetalningar. En sådan skyldighet bör, för att vara heltäckande
och för att problem inte skall uppstå med den åtföljande avdragsskyldigheten för
preliminär skatt, lämpligen införas i 3 kap. 22 § LSK. Motsvarande kontrollupp-
giftsskyldighet beträffande återbetalning som skall jämställas med utgiftsränta
bör införas i 3 kap. 25 a § LSK.
14 Garantisystemets finansiella uppbyggnad
14.1 Grundläggande principer för garantisystemets
finansiering
Promemorians förslag avviker från regeringens förslag på så sätt att av-
gifterna föreslås tillföras en fond som förvaltas av nämnden och som skall
placera i tillgångar utan kreditrisk och med hög likviditet. Promemorians
förslag innehåller även en möjlighet för regeringen att meddela närmare
föreskrifter om placeringen av fondens tillgångar.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte förslaget.
Riksgäldskontoret anser att det finns starka skäl att komplettera de fonderade
medlen med ett utvidgat ansvar för bankerna i stället för att statens ansvar tar
vid när fondmedlen utnyttjats till fullo. Kontoret menar att denna princip bör
leda till att bankerna får starkare incitament för att ta omsorg om
avgiftssystemet. Kontoret ser vidare vissa fördelar med en privat modell, inom
offentligt givna ramar, för garantisystemet. Stadshypotek AB påpekar att
garantifondens skatterättsliga status inte berörs i förslaget. Det förutsätts
att fonden ej är ett skattesubjekt och att all avkastning kan fonderas, så att
fondtaket kan nås snabbare än om avskattning sker och att avgiftsuttaget med
tiden kan begränsas till vad som erfordras i tillskott utöver avkastningen.
Svenska Bankföreningen presenterar ett alternativt finansieringssystem för
insättningsgarantin. Detta system redovisas i avsnitt 14.2.
Enligt Svenska Fondhandlareföreningen bör det vara möjligt för instituten
själva att med hänsynstagande till rimliga skyddsaspekter kunna påverka
förvaltningen av medlen. Aktiefrämjandet har synpunkter på lämpligheten i att
garantifonden skall placera endast i svenska statsskuldspapper. Aktiefrämjandet
menar att dessa instrument inte är helt riskfria och likvida. Det är inte
otänkbart att det kan finnas ett ömsesidigt samband mellan ett nationellt bank-
fallissemang och tilltron till den svenska statens reala betalningsförmåga.
Enligt Aktiefrämjandet bör därför placeringsrätten vidgas till både reala och
nominella likvida placeringar med god riskspridning, t.ex. statsskuldspapper i
högrankade länder och kanske rent av s.k. blue chipsaktier.
Skälen för regeringens förslag: Regler om finansiering av insättningsgarantin
skall säkerställa att utbetalning av ersättningar till garanterade insättare kan
ske i händelse av bankfallissemang. Direktivet lämnar medlemsländerna stort
utrymme att utforma metoderna för finansiering av garantisystemet under
förutsättning att kostnaderna bärs av bankerna själva. Det förslag till
finansiering av system för garanti för insättningar som här lämnas vilar på
denna grundtanke.
I huvudsak kan ett garantisystem finansieras på tre sätt.
1) Nämnden lånar det belopp som krävs för att tillgodose insättarna. Bankerna
bestrider därefter kostnaderna för denna upplåning.
2) Bankerna betalar garantisystemets kostnader i efterhand sedan ett fallisse-
mang inträffat genom att infria ställda garantier eller andra bindande
utfästelser.
3) Bankerna betalar avgifter i förskott, t.ex. årligen, som fonderas.
Det finns flera faktorer som är vägledande för valet av metod för finansiering
av garantisystemet. En är att garantisystemet skall vara verksamt och trovärdigt
redan från systemets startdatum. En annan viktig faktor har att göra med att
garantisystemet kan komma att belastas med betydande utbetalningar av
ersättningar vid svårförutsägbara tillfällen. Eftersom kostnaderna skall bäras
av bankerna är det lämpligt att sprida bankernas betalningar av dessa över
tiden. Om betalningarna inte sprids riskerar ett fallissemang i en bank att leda
till betydande finansiella påfrestningar för övriga banker. Sannolikheten är
stor att de övriga bankernas finansiella tillstånd i detta läge inte heller är
tillfredsställande. Denna risk förstärks av att det svenska banksystemet in-
nehåller relativt få aktörer.
En upplåningsmöjlighet 1) är en förutsättning för att garantisystemets syfte
att betala ut ersättningar till skyddade insättare skall uppfyllas med full
trovärdighet. Eftersom utbetalningar av ersättningar kan omfatta betydande
belopp vilka därefter följs av betydande inflöden till nämnden genom utdelning i
konkursen är det lämpligt att skapa en möjlighet att parera tillfälliga
nettoutflöden med upplåning. Det är dock mindre lämpligt att bankerna bestrider
systemets kostnader enbart i efterskott via finansieringen av sådan upplåning
eftersom detta inte ger tillräcklig spridning av betalningarna över tiden.
Om bankerna skulle belastas med garantisystemets kostnader enbart i efter-
skott, dvs. i samband med fallissemang, skulle detta som nyss nämnts kunna
innebära stora påfrestningar på bankerna i en situation då det finansiella
tillståndet i banksystemet kan vara svagt. Finns medel avsatta enligt
alternativ 3) minskar i motsvarande utsträckning risken för att betalningar till
garantisystemet orsakar finansiella svårigheter för bankerna i allmänhet.
Dessutom har förskottsinbetalningar av avgifter de fördelarna att bankernas
betalningar av systemets kostnader sprids ut över tiden samt att den bank som
fallerar har varit med och betalat. Det finns således avgörande fördelar med
förskottsinbetalningar av avgifter. En successiv fondering av inbetalda avgifter
bör ge stabilitet åt systemet.
Riksgäldskontoret förespråkar i sitt remissyttrande ett system som innebär att
metoderna 2) och 3) kombineras. Om fonderingen av avgiftsmedlen inte förslår
skall bankerna infria ställda garantier innan statens ansvar inträder. Kontoret
menar att bankerna får starkare incitament att ta omsorg om systemet med denna
uppläggning.
Konstruktionen innebär att ställda garantier av bankerna ersätter viss del av
nämndens upplåningsbehov vid ett fallissemang. Detta alternativ riskerar medföra
högre kostnader för bankerna vid ett enskilt tillfälle än vad som kan anses
lämpligt. Om en bank fallerar finns det risk för att vissa banker inte kan
infria sina åtaganden till garantisystemet utan att själva råka i finansiella
svårigheter. Denna situation innebär en risk för dominoeffekter och instabilitet
i banksystemet.
En ytterligare olämplig egenskap hos ett finansieringssystem som enbart bygger
på efterskottsbetalning av garantisystemets kostnader, dvs. enligt metoderna 1)
och 2), är att den fallerande banken, som kanske har haft det största risk-
tagandet i sin verksamhet, inte har betalat in några medel till garantisystemet.
Om överlevande banker tvingas infria stora garantiåtaganden till följd av att en
annan bank fallerat, som kanske bedrivit en verksamhet med hög risk, uppmuntras
förmodligen inte bankerna att begränsa sitt risktagande. Tvärtom kan detta
medföra ökat risktagande.
Slutsatsen är att garantisystemet skall finansieras huvudsakligen genom att
bankerna årligen betalar avgifter i förskott. Dessa medel skall placeras utan
kreditrisk. Det är vidare betydelsefullt att medlen är placerade så att de
snabbt kan göras likvida och tillgängliga för utbetalning av ersättningar till
insättare i händelse av fallissemang i en bank.
En placeringsform som uppfyller de nämnda kriterierna är räntekonto i
Riksgäldskontoret. Denna kontotyp är avsedd för placering av myndigheters
inlåning och har den fördelen, jämfört med promemorians förslag, att
fondförvaltningskostnader inte uppkommer. Avgifterna skall alltså placeras på
ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret sedan nämndens förvaltningskostnader
för garantin har räknats av.
Bankerna skall inte ställa garantier för utbetalning av ersättningsbelopp i
samband med bankfallissemang. Medlen på Riksgäldskontot skall enbart få användas
för betalning av ersättning till insättare enligt garantisystemets regler.
Avsikten är att kontots medel, om det behövs, i helhet skall användas för att
betala ut ersättningar. Först om kontot tömts skall finansiering av
utbetalningarna enligt metod 1) aktualiseras, dvs. att nämnden lånar det belopp
som krävs för att tillgodose insättarna (se avsnitt 14.3). Detaljerna i detta
system för finansiering av insättningsgarantin redovisas i avsnitten 14.2 och
14.3.
14.2 Avgifter
Promemorians förslag avviker från regeringens förslag på så sätt att det
föreslås att avgifter från bankerna inte skall tas ut om den föreslagna
garantifondens behållning uppgår till minst 2,5 procent av det garanterade
insättningsbeloppet. Dessutom finns inget förslag som behandlar hur avgiften
skall bestämmas för en bank som påbörjar sin verksamhet under löpande kalender-
år.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte förslaget.
Riksbanken bekräftar den i promemorian beskrivna svårigheten att fastställa en
tillräcklig storlek för garantifonden. Lagen bör därför inte låsa denna vid ett
fast belopp. För att inte belasta svenska kreditinstitut med konkurrenshämmande
stora årliga avgiftsuttag kan övervägas om fonduppbyggnaden kan spridas över en
längre tidsperiod än den planerade. Riksbanken föreslår en årlig avgift på 0,15
procent av garanterat belopp till dess fonden uppnått en storlek av 2,5 procent
av garanterat belopp. Därefter bör avgiften sättas ned till 0,10 procent av
garanterat belopp. Riksbanken anser i vart fall att den nuvarande lås-ningen i
lagförslaget vid en maximinivå för garantifonden skall slopas och ersättas med
ett delmål som kompletteras med ett åtagande om en framtida utredning om
eventuella ytterligare ökningar av fonden. Finansinspektionen har i och för sig
ingen invändning mot den riktpunkt som ställs upp för fondens storlek.
Finansinspektionen menar dock att en avgift på 0,25 procent av garanterat belopp
inte kan sägas vara en försumbar kostnad för bankerna. Eftersom denna kostnad
kan förväntas övervältras på bankkunderna bör det övervägas om inte den årliga
avgiften skall sättas lägre, förslagsvis till 0,15-0,20 procent. I stället för
att avgiftsuttagen upphör vid en viss fondbehållning förordar Finansinspek-
tionen, i likhet med Riksbanken, att avgiften trappas ned för de banker som
sammantaget betalat 2,5 procent av det garanterade beloppet i avgift över åren.
Härigenom skulle även nyetablerade banker bidra med avgifter i samma
utsträckning som de banker som existerat sedan garantisystemets start.
Finansinspektionen är vidare positiv till förslaget i promemorian att någon
återbetalning av avgifter till bankerna inte skall ske. Bankstödsnämnden
framhåller att en konsekvens av systemet, som kan vara svår att acceptera för
övriga institut, torde bli att svenska institut som bildas efter det att nivån
2,5 procent har uppnåtts och att utländska institut som ansluter sig till det
svenska systemet efter denna tidpunkt skyddas av systemet utan någon kostnad.
Även om Bankstödsnämnden anser det rimligt att sådana nytillkommande institut
skall bidra till fonden menar man att det är svårt att ange en formel för hur
dessa instituts avgift skall bestämmas. Svenska Bankföreningen anger ett antal
flexibilitetsproblem med promemorians förslag. Bankföreningen påpekar att detta
förslag inte berör den viktiga frågan hur de banker skall hanteras som kommer in
på marknaden, lämnar den, expanderar eller krymper sin inlåning efter det att
systemet som helhet har uppnått den målsatta fonderingen. Bankföreningen
presenterar ett alternativt förslag till finansiering av garantisystemet som
bygger på att bankerna betalar in sina avgifter på var sitt räntebärande konto i
Riksbanken. Detta kommer att förenkla systemets förvaltningsarbete jämfört med
promemorians förslag, enligt Bankföreningen. De individuellt avskilda
kontomedlen gör det möjligt att avgöra hur stora fondmedel respektive bank
betalat in, hur dessa medel förhåller sig till bankens skyddade insättningar och
risktagande samt avgöra om återbetalning bör ske till följd av att bankens
avsatta medel är större än vad som krävs. Bankföreningen anser att en bank bör
få tillbaka den avkastning som överstiger den för banken bestämda fondnivån.
Likaså bör den få tillbaka pengar från fonden om bankens skyddade inlåning eller
risktagande minskar eller om banken helt lämnar marknaden. Återförda medel bör
tas upp till beskattning, eftersom inbetalda avgifter har varit avdragsgilla.
Bankföreningen framhåller vidare att vid en konkurs bör i första hand bankens
egna avsatta medel tas i anspråk för uppfyllande av insättningsgarantin. Om inte
detta är tillräckligt kan därefter övriga bankers avsatta medel disponeras.
Bankföreningen är av den meningen att banker som kommer in på bankmarknaden
efter att insättningsgarantin trätt i kraft skall successivt betala in medel på
konto i Riksbanken till dess att den avsedda nivån uppnåtts. Bankföreningen
poängterar betydelsen av att systemet för insättningsgaranti konstrueras så
flexibelt som möjligt så att fördelarna med riskrelaterade avgifter inte går
förlorade. Flexibiliteten motiveras även av att systemet kommer att vara i
funktion lång tid framöver och därför måste innehålla mekanismer som hanterar
förändringar i inlånings- och marknadsstrukturer. Bankföreningen riktar också
viss kritik mot promemorians förslag om den målsatta fondbehållningen. Med
hänvisning till en undersökning av tre svenska bankers garanterade insättningar,
storleken på den målsatta behållningen för den amerikanska insättnings-
garantifonden samt en jämförelse mellan svenska bankers kreditförluster och
kostnader vid amerikanska bankfallissemang argumenterar Bankföreningen för att
den föreslagna målsatta fondbehållningen är för hög.
SAF, Industriförbundet och Företagarnas Riksorganisation har också in-
vändningar mot att nyetablerade banker inte kommer att betala en lika stor del
av garantisystemets finansiering som äldre banker. Dessa instanser ansluter sig
till det av Bankföreningen framförda förslaget om att individuella konton
upprättas för varje bank. Även Sveriges Försäkringsförbund påtalar att regler
måste utformas som tar sikte på situationen att ett institut startar verksamhet
på den svenska marknaden i ett skede när fonden för insättningsgaranti har
uppnått sin målsatta behållning. Fristående Sparbankers Riksförbund anser det
rimligt att möjlighet ges till att i ett visst läge utbetala garantifondens
avkastning till bankerna.
Postgirot Bank AB och Posten AB påpekar att förslaget att avgiftsberäkningen
skall baseras på det garanterade insättningsbeloppet per den 31 december året
innan kommer för Postgirot Banks del att slå orättvist. Vid årsskiften är
behållningen på bankens konton betydligt större än eljest under året. Förslaget
bör därför, enligt Postgirot Bank och Posten AB, ändras på så sätt att det
garanterade beloppet beräknas från en annan tidpunkt än den 31 december och
utgöra ett årsgenomsnitt om särskilda skäl föreligger.
Skälen för regeringens förslag:
Avgifternas storlek
I överensstämmelse med direktivet skall garantisystemet bekostas av de banker
som omfattas av systemet. Därför bör de årliga avgifter som bankerna skall
betala motsvara de förväntade årliga kostnaderna för garantisystemet. Dessa
kostnader utgörs till en liten del av nämndens förvaltningskostnader och till
största delen av det årliga värdet av garantiåtagandet. Detta värde bestäms av
de förväntade kostnaderna för garantisystemet i samband med eventuella
ersättningsfall.
I den finansiella teorin har det under senare år presenterats en mängd
modeller för hur finansiella garantier, i synnerhet insättningsgarantier, skall
värderas på s.k. aktuariell basis. Aktuariella premier är avsedda att spegla det
förväntade skadeutfallet under den tidsperiod premien avses vara en ersättning
för den utfästa garantin. Det finns emellertid stora svårigheter med att beräkna
sådana premier i praktiken. Det är vanskligt att uppskatta sannolikheten för en
banks fallissemang och att förutsäga hur stor belastning ett fallissemang skulle
utgöra för garantisystemet. Den aktuariella principen bör emellertid genomsyra
grunderna för beräkningen av avgifterna. I vilken utsträckning detta kan uppnås
beror på hur metodproblemen hanteras. Det önskvärda i att hålla systemet enkelt
måste samtidigt beaktas.
Eftersom banksystemets finansiella tillstånd förändras över tiden, och därmed
även relationen mellan garantisystemets förväntade kostnader och inlånings-
volymen, kan det hävdas att avgiftsnivån borde variera över tiden om en korrekt
aktuariell avgiftssättning skall uppnås. Flera skäl talar dock emot detta.
Mätproblemen är svåra. Även om det skulle vara möjligt att grovt fånga upp vissa
förändringar i bankernas finansiella tillstånd, t.ex. med avancerad finansiell
analys, är denna information ändå ungefärlig. Ett sådant system skulle dessutom
innebära högre avgifter just i tider då höga avgifter är svårare att bära för
bankerna. Avgiftsuttaget föreslås därför motsvara en fast andel av den
garanterade insättningsvolymen.
Problemet gäller således att välja en avgiftsprocent i förhållande till den
garanterade inlåningsvolymen som ungefärligen motsvarar de årliga förväntade
nettokostnaderna för garantisystemet. Metoderna för uppskattningen av dessa
förväntade nettokostnader bygger på följande faktorer:
1 risken för fallissemang under en viss tidsperiod,
2 den förväntade nettobelastningen på garantisystemet vid ett fallissemang.
Dessa två parametrar är givetvis mycket svåra att uppskatta. Således måste en
beräkning bli mycket ungefärlig. När det gäller faktor 1 bör uppskattningen inte
göras på basis av antalet fallissemang i banksystemet som helhet. I stället är
varje banks individuella konkurssannolikhet avgörande. Det är de enskilda
bankernas finansiella situation som är av intresse, inte det genomsnittliga
finansiella tillståndet i banksystemet. Ett högt genomsnitt gör inte den
svagaste banken starkare.
Samma principer gäller även för hur parameter 2 skall betraktas. Varje banks
förväntade nettobelastning på garantisystemet vid ett fallissemang skall
beaktas, inte ett genomsnitt för banksystemet.
Storleken på nämndens utdelning vid en bankkonkurs beror på kostnaderna för
avvecklingen av banken samt nämndens prioritet i processen. Amerikanska
erfarenheter visar på svårigheter att vid fallissemang utvinna det bokförda
värdet på flera typer av banktillgångar, framför allt på de tillgångar som inte
prissätts på väl fungerande marknader. Detta innebär högre avvecklingskostnader.
Nämnden, som träder i insättarnas ställe vid avvecklingsförfarandet, är en
oprioriterad fordringsägare. Således konkurrerar nämnden med andra
fordringsägare med samma prioritetsställning om de tillgångar som finns kvar i
boet. Endast förlagslånen och det egna kapitalet har en lägre
prioritetsställning än nämnden. Således skulle en indikator på nettokostnaden
för ett bankfallissemang kunna erhållas genom att sätta inlåningen i relation
till värdet av de tillgångar som kan förväntas finnas kvar i konkursboet för
nämndens räkning, justerat för avvecklingskostnader.
Enligt beräkningar i departementspromemorian (Ds 1995:3) uppskattas systemets
förväntade årliga kostnader över en tioårsperiod till i genomsnitt en knapp
miljard kronor. Dessa beräkningar utgår från 1993 års data. Då detta var ett
svagt år för bankerna från soliditetssynpunkt torde beräkningarna vara något i
överkant. En viss överfinansiering kan dock vara funktionell i ett
uppbyggnadsskede. Enligt en annan översiktlig beräkning uppskattas det garan-
terade insättningsbeloppet till ungefär 400 miljarder kronor. Således motsvarar
den årliga kostnaden på knappt en miljard kronor närmare 0,25 procent av det
garanterade insättningsbeloppet, enligt dessa beräkningar.
Vid uppskattningen av denna kostnad har erfarenheter från det amerikanska
garantisystemet använts till viss del. Det är av värde att speciellt studera
detta system eftersom det varit i bruk längst tid, sedan 1933, och haft de
största antalet ersättningsfall.
Fram till och med 1992 har alla amerikanska institut betalat ett belopp
motsvarande en viss andel av sin inlåning i garantipremie, oavsett finansiellt
tillstånd och risktagande. Därefter har gällt att de individuella avgifterna har
bestämts till mellan 0,23 procent och 0,31 procent av "total domestic deposits"
utifrån institutens individuella risktagande och finansiella tillstånd. Den
amerikanska garantifonden har nyligen nått sin "målsatta behållning" på 1,25
procent av den garanterade inlåningen. Därmed kommer avgiften för de flesta
bankerna att sänkas till 0,04 procent av inlåningen samtidigt som de banker som
befinner sig i ett svagt tillstånd fortsättningsvis betalar 0,31 procent av
inlåningen i avgift.
Det svenska garantisystemet bör ha en liknande konstruktion som det
amerikanska med avseende på en målsatt behållning på nämndens konto i
Riksgäldskontoret som utlöser en sänkning av avgiftsnivån. Detta är också i
linje med remissynpunkterna från Riksbanken och Finansinspektionen samt i viss
mån Bankstödsnämnden.
Det totala årliga avgiftsuttaget från banksystemet bör uppgå till 0,25 procent
av det totala garanterade insättningsbeloppet upp till den målsatta nivån. Hur
stort det garanterade insättningsbeloppet är skall bestämmas per den 31 december
året innan. Detta datum har valts av främst praktiska skäl och tar således inte
hänsyn till de av Postgirot Bank AB och Postens AB framförda synpunkterna. Vid
en närmare granskning av insättningsstrukturen för Postgirot Bank AB har den
bedömningen gjorts att valet av detta datum inte slår orättvist för denna banks
del. Om garantin för ett institut börjar gälla under ett löpande kalenderår
skall avgiften för det året fastställas med hänsyn till den tid garantin gällt.
Avgiften skall grundas på det garanterade insättningsbeloppet vid årets utgång.
Detta innebär att en sådan bank debiteras första gången under det andra år
garantin gäller för insättningarna. Avgiften kommer alltså att tas ut samtidigt
för såväl det första som det andra året banken omfattas av garantin. Avgiften är
i skattehänseende att betrakta som en driftkostnad och är därför avdragsgill för
banken.
Enligt data från 31 december år 1994 skulle denna beräkningsprincip innebära
ett årligt avgiftsinflöde till nämnden på ungefär en miljard kronor. Detta mot-
svarar ca 0,9 procent av hela banksystemets kapitalbas. Detta avgiftsuttag
skulle, om systemet funnits vid denna tidpunkt minskat kapitaltäckningsgraden
för hela banksystemet från 16,57 procent till 16,39 procent under förutsättning
att bankerna ej övervältrar kostnaderna på kunderna.
Den målsatta behållningen på nämndens konto i Riksgäldskontoret bör uppgå till
2,5 procent av den garanterade inlåningen, vilket i dagsläget motsvarar ungefär
10 miljarder kronor. När denna behållning uppnås, vilket inträffar efter ca 8 år
(förutsatt att inga ersättningsfall inträffar) på grund av att behållningen är
räntebärande, bör avgiftsnivån reduceras från 0,25 procent till 0,1 procent av
det garanterade insättningsbeloppet. Detta skiljer sig från promemorians förslag
som innebär att avgiftsuttagen upphör då den målsatta behållningen uppnås.
Flera remissinstanser, framför allt Bankföreningen, har haft invändningar mot
att banker som etableras efter denna tidpunkt inte kommer att betala avgifter
till systemet i motsvarande utsträckning som de sedan länge etablerade bankerna.
Nackdelen med det förvisso intressanta och genomarbetade finansieringssystem som
Bankföreningen presenterar i sitt yttrande är att alla verksamma banker vid en
given tidpunkt inte betalar avgifter enligt samma principer. Med Bankföreningens
förslag kan en bank som etableras efter det att den målsatta behållningen
uppnåtts tvingas betala en avgift på 0,25 procent samtidigt som denna banks
sedan länge etablerade konkurrenter inte betalar några avgifter alls. Detta
utgör en konkurrensnackdel för den nya banken och därmed ett etableringshinder.
Av konkurrensskäl bör alla verksamma banker i varje tidpunkt betala avgifter
till garantisystemet enligt samma förutsättningar. Dessutom är avgiften att
betrakta som en ersättning för ett garantiåtagande under en viss tidsperiod och
skall därför anses förbrukad när denna tidsperiod förflutit, precis som en
vanlig försäkringspremie. Detta innebär att Bankföreningens förslag att
avgiftsmedel skall återbetalas till bankerna under vissa förutsättningar inte
bör följas.
Förslaget att avgifter tas ut även efter det att den målsatta kontobehåll-
ningen uppnåtts har den principiella fördelen att det medger att riskdifferen-
tieringen av de individuella avgifterna (se vidare avsnitt 15) även fort-
sättningsvis påverkar bankernas beteende.
En avgift på 0,25 procent av det garanterade insättningsbeloppet i ett svenskt
system ligger i linje med vad som gäller i flera andra länder som tillämpar
system med betalningar från bankerna i förskott.
Eftersom bankerna skall belastas med kostnaderna för eventuell kompletterande
upplåning (se avsnitt 14.3) bör den föreslagna avgiftsprocenten kunna justeras
upp om nämnden på grund av att dess konto i Riksgäldskontoret tömts nödgats till
upplåning. Avgiftsprocenten bör därför kunna förändras av nämnden upp till 0,3
procent. Ändringar av avgiftsprocenten utöver detta intervall kan endast göras
efter riksdagsbeslut.
Storleken på den målsatta behållningen på nämndens konto i Riksgäldskontoret
I avsnitt 14.1 har angetts att syftet med att fondera de årliga avgifterna på
ett konto i Riksgäldskontoret är att sprida ut bankernas betalningar av
systemets kostnader över tiden. Med tanke på svårigheterna att uppskatta dessa
kostnader på lång sikt är det emellertid lämpligt att avgiften sätts ned om
fallissemang inte inträffar eller om systemets kostnader långsiktigt visar sig
bli betydligt lägre än det initiala avgiftsuttaget. Banksystemet och dess kunder
bör inte belastas med kostnader i onödan.
En liten målsatt kontobehållning innebär att kontot töms relativt snabbt om
garantisystemet belastas med nettokostnader vid ett fallissemang av en bank. Ett
underskott på kontot kan i sin tur medföra att bankerna, för att täcka
garantisystemets kostnader, måste betala högre avgifter än vad som kan anses
lämpligt. En sådan ordning kan vara olämplig då banksystemet förmodligen är
finansiellt svagt i tider då enskilda banker fallerar. I detta fall uppfyller
inte fonderingen av avgifterna sitt syfte eftersom belastningen på bankerna inte
sprids tillräckligt över tiden. Det är viktigt att kontobehållningen snabbt
byggs upp till en nivå som kan hantera fallissemang. Således krävs en avvägning
mellan å ena sidan det olämpliga i att belasta bankerna med kostnader till följd
av att en alltför stor kontobehållning fonderas och å andra sidan intresset av
att fonde-ringen med tanke på dess syfte räcker till.
Denna avvägning kan endast göras på skönsmässiga grunder. Väsentlig betydelse
bör tillmätas möjligheten att med kontomedel och utan långsiktig upplåning möta
kostnader vid ersättningsfall. Här föreslås alltså att kontobehållningen byggs
upp i relativt snabb takt till dess att den motsvarar 2,5 procent av det
garanterade insättningsbeloppet, dvs. ca 10 miljarder kronor. Med denna
behållning finns förutsättningar för att bankfallissemang kan hanteras, utan att
behov av större avgiftshöjningar skall uppstå.
Denna målsatta behållning avviker från den som gäller i såväl det danska som
det amerikanska systemet. Bankföreningen har rest invändningar mot promemorians
val av målsatt behållning bl.a. med hänvisning till avvikelsen från det
amerikanska systemet, vars erfarenheter till viss del har använts som underlag
till förslaget. Det amerikanska banksystemet innehåller emellertid tusentals
mindre banker, som möjliggör god "spridning" av försäkringsrisken och därmed en
lägre fondbehållning. Det svenska banksystemet är mer koncentrerat med (några)
få stora banker, som innebär större krav på nämndens kontobehållning.
Den danska garantifondens förmögenhet skall vara minst ca 4 miljarder kronor,
av vilket minst 25 procent skall utgöras av likvida medel. Den resterande delen
av förmögenheten består av garantier ställda av bankerna. Den danska målsatta
fondförmögenheten, som utgör ca 1 procent av den totala inlåningen, avviker inte
alltför mycket från det svenska förslaget. Dessutom har den danska admini-
stratören av garantisystemet vidare befogenheter att agera aktivt vid ett
fallissemang, i likhet med den amerikanska garantimyndigheten, än vad som tills
vidare föreslås gälla för den svenska nämnden.
Långsiktig avgiftsnivå
Det har i detta lagstiftningsärende bedömts vara lämpligt att lägga fast en
avgiftsstruktur som även gäller uttaget av avgifter på lång sikt. Detta ger ökad
förutsägbarhet. Det kan mot denna ansats anföras att det saknas tillräckliga
erfarenheter för att nu bestämma avgifterna på lång sikt. Det kan konstateras
att ändrade förutsättningar eller i framtiden vunna erfarenheter kan föranleda
justeringar av avgiftsnivåerna. Det får då ske genom förnyade ställningstaganden
i riksdagen.
14.3 Bankstödsnämndens upplåningsrätt i samband med ersättningsfall
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har kommenterat förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I händelse av ersättningsfall skall i första
hand de medel som Bankstödsnämnden har innestående på konto i Riksgäldskontoret
användas för utbetalning av ersättning till berörda insättare. Om medlen på
detta konto inte skulle räcka till bör nämnden ges ett bemyndigande att låna
medel i Riksgäldskontoret för att kunna fullgöra utbetalningarna. Sådan
upplåning bör dock endast få ske i samband med ersättningsfall om nämndens konto
i Riksgäldskontoret har tömts.
Samtidigt som systemet skall ha en grundläggande kapacitet att klara
utbetalningar vid ersättningsfall kan det uppkomma situationer när det finns
behov av att komplettera med upplåning. Det avgörande skälet för en
upplåningsmöjlighet är den stora osäkerhet som råder om framtida påfrestningar
på systemet. Det kommer, även om inga ersättningsfall inträffar, att ta avsevärd
tid innan behållningen på nämndens konto i Riksgäldskontoret har byggts upp till
dess målsatta nivå. Eftersom kontobehållningen är avsedd att utgöra en buffert
mot nettokostnader i samband med fallissemang kan kontot tillfälligt belastas
med större belopp än dess behållning, eftersom proceduren vid en bankkonkurs
innebär stora initiala utbetalningar från kontot till insättarna och först
senare inflöde i form av utdelning för nämnden i den fallerade bankens konkurs.
Ett trovärdigt insättningsgarantisystem måste således ha en upplåningsrätt som
komplement till den egna betalningskapaciteten. Om en sådan möjlighet inte
skulle ges finns det risk för att de garanterade insättarnas intresse inte kan
tillgodoses.
De räntekostnader m.m. som skulle uppkomma om Bankstödsnämnden tvingades låna
i Riksgäldskontoret i en situation då nämndens konto i Riksgäldskontoret har
tömts bör belasta de banker som omfattas av systemet genom de ordinarie
avgifterna. Om ett fallissemang inträffar, som får till följd att nämnden
tvingas låna i Riksgäldskontoret, kan dessa avgifter komma att höjas (se avsnitt
14.2).
15 Riskrelaterade avgifter
Promemorians förslag avviker från regeringens förslag på så sätt att av-
gifterna relateras till bankernas primärkapitaltäckningsgrad samt beräknade
relativa nettobelastning på garantisystemet. Dessutom finns inget förslag som
behandlar hur avgiften skall bestämmas för en bank som påbörjar sin verksamhet
under löpande kalenderår, jfr avsnitt 14.2.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte förslaget. De
remissinstanser som yttrat sig i denna del är i huvudsak positiva till principen
att avgifternas storlek skall relateras till risken i bankerna. Endast
Företagarnas Riksorganisation avvisar helt denna princip med hänvisning till att
den missgynnar mindre företag eftersom bankerna kommer att kompensera sig för
den extra avgift som måste betalas till garantifonden när riskfyllda lån ges.
Dessutom menar Företagarnas Riksorganisation att argumentationen i promemorian
om att ett garantisystem utan riskrelaterade avgifter ger incitament till
oönskat risktagande är tveksamt, eftersom det inte är aktieägarnas medel som är
garanterade utan insättarnas. Juridiska Fakulteten i Lund är, i likhet med
Företagarnas Riksorganisation, tveksam på grund av den negativa effekt som
avgiftssystemet kan ha på bankernas utlåning till småföretag. Konkurrensverket
uttrycker också en viss oro för småföretagarnas situation i detta avseende även
om man i princip anser att förslaget om riskrelaterade avgifter ter sig
välmotiverat. Riksgäldskontoret är i princip positivt till riskrelaterade
avgifter men anser att dessa inte bör anges i lag. Kontoret förordar en aktiv
och kvalificerad riskhantering med löpande kontroll av riskerna i bankerna för
att subventionsinslag och snedvridningar av incitamentsstrukturen skall
motverkas. Bankstödsnämnden sympatiserar med tanken på riskrelaterade avgifter
men ifrågasätter vilken grad av rättvisa som uppnås med den föreslagna
kopplingen till primärkapitaltäckningsgraden. Det kan finnas flera andra
faktorer som var för sig har större betydelse för konkursrisken. Bank-
stödsnämnden menar vidare att det skulle vara lättare att argumentera för
riskrelaterade avgifter om avgifterna hade karaktären av försäkringspremier som
konsumeras under den tid avgiften avser. Denna argumentering blir svår i och med
att avgiftsuttaget skall upphöra vid en viss nivå på fonden. Enligt Bankstöds-
nämnden visar erfarenheterna från bankkrisen på att kapitaltäckningsreglernas
riskklassificering ger ett helt otillräckligt besked om tillgångarnas verkliga
värde. Riksbanken, Sparbankernas säkerhetskassa, Finansinspektionen och Svenska
Bankföreningen tillstyrker förslaget om riskrelaterade avgifter men anser att
grunderna för avgiftsdifferentieringen bör förändras. De accepterar att
primärkapitalgraden utgör grunden för denna differentiering men anser att det
andra måttet som presenteras i promemorian, som baseras på bankernas förväntade
fallissemangskostnader, är alltför komplicerat, oprövat och osäkert och därför
bör utgå. Bankföreningen framhåller att det i diskussioner med föreningens med-
lemsbanker framkommit förslag på många olika tänkbara metoder för avgifts-
differentieringen. Det råder emellertid inte enighet bland dessa banker om exakt
hur de riskrelaterade avgifterna skall utformas. Ett förslag på mått som kan
komplettera primärkapitaltäckningsgraden är andelen oreglerade fordringar av den
totala utlåningen. Bankföreningen påpekar också att det inte framgår klart av
promemorians förslag om avgifterna skall relateras till bankens eller koncernens
förhållanden. Det alternativ som väljs bör gälla genomgående vid avgiftsbe-
räkningen. Bankföreningen menar att det finns för- och nackdelar med båda
alternativen. Det som talar för att använda koncernbegreppet är att detta visar
vilka totala risker som både direkt och indirekt kan drabba banken och därmed
dess insättare. För alternativet att beräkningar skall grundas på bankens
förhållanden talar att det är inlåningen i banken som garanteras - inte övriga
koncernbolags upplåning. Dessutom är en bank som har problem inte tillförsäkrad
ekonomisk hjälp från koncernens dotterbolag. Vidare är banken juridiskt sett
endast skyldig att svara för sina egna förbindelser. Av detta följer, enligt
Bankföreningen, att problem i bankens dotterbolag sannolikt inte tillåts drabba
insättarna i banken. Bankföreningen har även kritiska synpunkter på promemorians
förslag om att de årliga totala avgifterna justeras så att de varje år hamnar på
samma nivå. Även Fristående Sparbankers Riksförbund ställer sig positiv till att
den primära kapitaltäckningsgraden ensam kan utgöra den komponent som styr det
mellan bankerna differentierade avgiftsuttaget. Sveriges Försäkringsförbund och
Grossistförbundet har tillstyrkt förslaget om att avgifterna skall riskrelateras
utan att kommentera det närmare. SAF och Industriförbundet efterlyser en
grundligare utredning av effekterna av riskrelaterade avgifter, framförallt på
bankernas agerande.
Skälen för regeringens förslag: Avgifterna till nämnden från banksystemet som
helhet skall normalt uppgå till årligen 0,25 procent av det garanterade
insättningsbeloppet. Detta belopp bör fördelas mellan bankerna med beaktande av
respektive banks finansiella tillstånd och risktagande eftersom dessa faktorer
avgör hur stor risken är för att ett fallissemang i banken skall belasta
garantisystemets resurser. Med differentierade avgifter får systemet ökad
marknadsmässighet. En sund utveckling främjas genom att banker med hög risknivå
betalar högre avgifter.
Bankerna skall så långt det är möjligt belastas med lägre kostnader för
garantisystemet vid ett lägre risktagande, i förhållande till kapitalbasen, men
också betala högre avgifter för ett beteende som innebär ökade risker för
belastningar på garantisystemet. Därigenom uppmuntras ett lämpligt beteende hos
bankerna.
Om avgifterna baseras på genomsnittsrisken i banksystemet och inte följer en
princip för individuell riskrelatering kan alltså välkapitaliserade banker med
lågt risktagande tvingas subventionera dåligt kapitaliserade banker med högt
risktagande. De allra flesta remissinstanser som yttrat sig i denna del är också
uttalat positiva till att de avgifter som skall tas ut från bankerna skall
relateras till bankernas risktagande.
I princip bör avgiftsberäkningen utgå från de två i avsnitt 14.2 beskrivna
faktorerna, nämligen sannolikheten för att respektive bank fallerar under den
period som avgiften avser resp. de kostnader för garantisystemet som förväntas
uppstå vid ett fallissemang. Av orsaker som redovisats i avsnitt 14.2 finns det
svårigheter med att på sådan aktuariell basis åsätta bankerna en viss årlig
avgift. Det framgår inte minst av att det internationellt sett praktiskt taget
inte förekommer differentierade avgifter. USA är ett undantag där man tillämpar
viss avgiftsdifferentiering baserad på kapitaltäckning och den federala inspek-
tionsmyndighetens bedömningar av respektive instituts finansiella tillstånd.
Inom Europa har dessa frågor diskuterats på ett teoretiskt plan medan konkreta
resultat uteblivit. Dessa svårigheter till trots bör dock strävan för svensk del
vara att finna kriterier som på ett ändamålsenligt och praktiskt genomförbart
sätt kan ligga till grund för beräkningen av differentierade avgifter.
Garantisystemet skall träda i funktion, dvs. betala ut ersättning till
insättarna, när banken försätts i konkurs. En bank skall försättas i konkurs om
den är på obestånd, dvs. om den inte rätteligen kan betala sina skulder och
denna oförmåga inte endast är tillfällig.
Ett högre eget kapital medför en lägre sannolikhet för fallissemang, allt
annat lika. I undersökningar av orsaker till bankfallissemang i det amerikanska
banksystemet har det dessutom visat sig att kapitaltäckningsmått är användbara
för att förutsäga fallissemang. Således bör den relevanta indikatorn på en banks
sannolikhet att fallera innehålla ett mått på förhållandet mellan det aktuella
egna kapitalet och det kapital som återstår vid en konkurs. Denna uppfattning
överensstämmer med de remissinstanser som yttrat sig över vilket mått som är
lämpligt att basera avgiftsberäkningen på. Dessa instanser förordar att endast
primärkapitaltäckningsgraden skall användas.
Solvensen, såsom den uttrycks i kapitaltäckningsreglerna, är ett kriterium av
givet intresse. Det ger viss information om risken för att bankens kapital blir
otillräckligt med fallissemang som följd. Kapitaltäckningsreglerna är dock
endast grovt avpassade till bankernas totala risksituation. Bland annat fångar
måttet i mycket liten utsträckning upp portföljrisken, dvs. korrelationen mellan
olika tillgångar beaktas ej. Måttet säger inte heller något om hur stor risken
är för att kortsiktiga likviditetsproblem kan uppkomma. En utvidgning av
reglerna om kapitaltäckning till att omfatta även marknadsrisker, t.ex.
positionsrisker och valutakursrisker samt motparts- och avvecklingsrisker,
träder emellertid i kraft den 1 januari 1996. I och med detta blir kapitaltäck-
ningsmåttet lämpligare att använda som underlag för uppskattningen av
fallissemangsrisker vid beräkning av riskrelaterade avgifter. Emellertid är det
av remissinstanserna föreslagna primärkapitaltäckningsmåttet mindre lämpligt att
använda som bas för avgiftsdifferentieringen eftersom hänsyn bör tas till de
kostnader för garantisystemet som kan förväntas uppstå vid fallissemang.
Anledningen till detta är att det bredare kapitaltäckningsmåttet bättre speglar
möjligheterna att täcka ersättningen till garanterade insättare med den
fallerade bankens tillgångar. De komponenter som ingår i det supplementära
kapitalet utgör en buffert för bankens fordringsägare, däribland nämnden, i
händelse av konkurs. Ju större t.ex. förlagslånen är i en fallerad bank desto
lägre blir kostnaden för garantisystemet vid ett fallissemang. Denna aspekt bör
fångas upp i avgiftsunderlaget.
Regeringens förslag innebär således att den avgift som en enskild bank skall
betala för ett visst år skall bestämmas med hänsyn till bankens garanterade
insättningsbelopp (se avsnitt 14.2) och kapitaltäckningsgrad.
Avgiften skall grundas på förhållandena vid utgången av närmast föregående år. I
fall då garantin för en bank börjar gälla under ett löpande kalenderår skall
avgiften i stället grundas på förhållandena vid årets utgång. Avgiften skall
vara negativt relaterad till kapitaltäckningsgraden. Den exakta utformningen av
avgiftsskalan bestäms av nämnden. Det är med anledning av Bankföreningens
remissyttrande viktigt att betona att det inte är tillståndet på koncernnivå som
skall beaktas vid bestämningen av avgiftsunderlaget. Det är förhållandena för
den enskilda banken, moderbank eller dotterbank, som skall ligga till grund för
avgiftens storlek.
Valet av kapitaltäckningsgraden som beräkningsunderlag innebär att avgifterna
är endast mycket ungefärligt relaterade till respektive banks förväntade
nettobelastning på garantisystemet. Det är emellertid viktigt att det valda
måttet är beprövat och allmänt känt. Andra mer sofistikerade, men oprövade,
metoder får stå tillbaka för denna princip.
De framräknade avgifterna justeras proportionellt så att alla bankers avgifter
summeras till 0,25 procent av det totala garanterade insättningsbeloppet.
Bankföreningen anser att nackdelen med att justera avgifterna på detta sätt, så
att de varje år hamnar på samma nivå, är att banker, trots högriskbeteende, kan
få betala tämligen låga avgifter om även andra banker uppvisar ett högriskbe-
teende. Det är emellertid lämpligt att det totala avgiftsuttaget är
proportionellt mot det garanterade insättningsbeloppet och utgör ett jämnt
inflöde till nämnden oavsett svängningar i banksystemets finansiella tillstånd.
Dessutom kan det vara motiverat att en bank med låg kapitaltäckningsgrad skall
betala en lägre avgift om även resten av banksystemet har låga kapitaltäcknings-
värden än om denna bank är ensam om att redovisa låg kapitaltäckning. Att hela
banksystemet är i ett dåligt finansiellt tillstånd är tecken på ett systemp-
roblem, t.ex. till följd av en makrochock. Om en proportionell justering inte
görs kommer banksystemet att belastas med extra mycket kostnader då bankerna har
det som svårast. I mycket goda tider kommer å andra sidan avgiftsinflödet att
bli lågt, vilket försenar uppbyggnaden av behållningen på nämndens konto i
Riksgäldskontoret till den målsatta nivån. Det är således lämpligt, både från
systemrisksynpunkt och rättvisesynpunkt, att de individuella avgifterna justeras
proportionellt.
Företagarnas Riksorganisation avvisar principen om riskrelaterade avgifter med
hänvisning till att den valda beräkningsgrunden missgynnar mindre företag via
fördyrad upplåning från bankerna. Emellertid är det så att kapitaltäck-
ningsreglerna klassificerar bankernas utlåning med avseende på vilken säkerhet
som ställs för lånet. Det är inte så att små företag drabbas särskilt hårt av
denna klassificering. Det omvända förhållandet kan lika gärna råda; en kredit
till ett stort företag med inteckning i industrifastighet som pant klassifice-
ras, enligt dessa regler, som mer riskabel, vilket därmed föranleder en högre
avgift, än en kredit till en småföretagare med säkerhet i dennes bostads-
fastighet.
Om det finns en grupp låntagare som utgör större kreditrisk än andra låntagare
och därför missgynnas av det föreslagna avgiftssystemet bör deras intresse trots
allt stå tillbaka för principen att de banker som utgör en relativt stor risk
för garantisystemet också skall betala en relativt hög avgift. I praktiken torde
dock effekterna på utlåningsstrukturen vara begränsade. Visserligen medför
utlåning till företag och allmänhet en högre avgift än placering i statspapper
eftersom den högre kreditrisken i utlåningen innebär högre krav på kapitaltäck-
ning. Rent teoretiskt bör detta föranleda en viss portföljjustering mot en
mindre andel av sådan utlåning, allt annat lika. Men eftersom ersättningen för
denna kreditrisk är betydligt större, för närvarande kring 3 procentenheter vad
gäller skillnaden mellan räntan på utlåning till hushållen och en sex månaders
statsskuldväxel, än effekten på avgiften av en portföljjustering från utlåning
till statspapper finns det goda skäl att anta att kreditgivningen till företag
och allmänhet inte kommer att motverkas nämnvärt av förslaget.
I föreliggande förslag anges ett intervall för de avgifter som skall kunna tas
ut från en enskild bank. Det är önskvärt att en högsta och lägsta avgift för vad
som skall kunna tas ut av en enskild bank fastställs. Oavsett hur
välkapitaliserad en bank är skall den bidra med minst 60 procent av genom-
snittspremien från banksystemet uttryckt i procent av det garanterade
insättningsbeloppet. Detta betyder i normalfallet under perioden då behållningen
på nämndens konto i Riksgäldskontoret understiger den målsatta, då genom-
snittspremien är 0,25 procent av en banks garanterade insättning, att en bank
inte skall betala mindre än ett belopp motsvarande 0,15 procent av sin
garanterade inlåning i avgift. Skälet till detta är att även den välkapitali-
serade banken får del av den kollektiva nyttighet som garantisystemets
stabilitetsverkande egenskaper medför och skall bidra med finansiering av denna
nyttighet. Vidare skall ingen bank betala mer än 140 procent av
genomsnittspremien, vilket betyder 0,35 procent av dess garanterade inlåning i
normalfallet, eftersom detta annars skulle riskera inverka på bankens
finansiella tillstånd i alltför stor utsträckning. När väl kontots behållning
når upp till den målsatta nivån och genomsnittsavgiften sätt ned till 0,1
procent blir avgiftsintervallet 0,06 - 0,14 procent av det garanterade
insättningsbeloppet. Dessa siffror kan jämföras med det intervall som gäller i
det amerikanska garantisystemet nämligen 0,23 till 0,31 procent av inlåningen
fram till dess den målsatta fondbehållningen uppnåtts och 0,04 till 0,31 procent
därefter.
16 Konsekvenser av att en bank inte fullgör sina
skyldigheter mot garantisystemet
16.1 Inledning
I artikel 3.2 i direktivet finns ett allmänt stadgande som innebär att om en
bank inte uppfyller de förpliktelser mot ett garantisystem som åligger banken,
skall de behöriga myndigheter som har utfärdat dess auktorisation underrättas
och, i samarbete med garantisystemet, vidta lämpliga åtgärder för att
säkerställa att banken uppfyller förpliktelserna. Med lämpliga åtgärder avses
enligt artikeln även att sanktioner får införas och vidtas mot banken.
När det gäller frågan om vilka åtgärder eller sanktioner mot en bank som kan
anses lämpliga, ger direktivet ingen annan vägledning än att banken ytterst kan
förlora möjligheten att garantera insatta medel genom ett beslut som innebär att
banken inte längre skall omfattas av garantisystemet. Om banken inte skaffar
annat likvärdigt skydd för insättarna, skall dess auktorisation omedelbart
återkallas.
Direktivet lämnar således öppet för varje medlemsland att bestämma i vilken
utsträckning åtgärder skall vidtas mot en bank som omfattas av ett garantisystem
men inte fullgör sina skyldigheter mot systemet och om förutsättningarna för
dessa åtgärder. För svenskt vidkommande bör denna valfrihet kunna innebära att
utformningen av det svenska garantisystemet i denna del kan ta sin utgångspunkt
i vad som stadgas i 7 kap. bankrörelselagen om ingripanden mot banker.
Innebörden av detta är att möjligheterna att anpassa åtgärder och sanktioner
efter den uppkomna situationen tills vidare begränsas av bestämmelserna i 7 kap.
bankrörelselagen. Införandet av ett garantisystem i Sverige föranleder därför
inte i sig några förslag om ändrade regler för Finansinspektionens ingripanden
och sanktioner. Denna fråga kommer dock att behandlas av Banklagskommittén
(Fi1995:09, dir. 1995:86), som skall se över vissa rörelse- och tillsynsregler
på bankområdet m.m.
16.2 Ingripanden mot svenska banker
Promemorians förslag: Avviker från regeringens förslag genom att det inte
innehåller förslag om sanktioner rörande en svensk banks filial i tredje land
som efter nämndens beslut omfattas av det svenska garantisystemet.
Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Riksbanken framhåller vikten av att Finansinspektionen, utöver möjligheten att
återkalla en oktroj, ges lämpliga sanktionsmöjligheter för att åstadkomma
rättelse från institutet i fråga. Riksbanken föreslår att straffränta skall utgå
vid sena avgiftsbetalningar och att inspektionen, vid väsentlig misskötsel, ges
möjlighet att ge en skriftlig varning, som bör offentliggöras för att ge
allmänheten upplysning om att oktrojen kan komma att återkallas om rättelse inte
sker.
Skälen för regeringens förslag: I bankrörelselagen finns bestämmelser som ger
Finansinspektionen möjligheter att ingripa mot en bank. Inspektionen kan t.ex.
meddela förbud eller förelägganden som kan förenas med vite, eller meddela
varning. Ytterst kan inspektionen med stöd av någon av de grunder som anges i 7
kap. 16 § bankrörelselagen återkalla en banks tillstånd (oktroj). Om detta sker
får inspektionen besluta hur avvecklingen av rörelsen skall ske. Ett beslut om
återkallelse får förenas med förbud att fortsätta verksamheten.
Det svenska garantisystemet skall vara obligatoriskt. Parallella garantisystem
skall inte införas i Sverige. En bank som av olika skäl inte längre bör omfattas
av det svenska garantisystemet kommer därför inte att kunna omfattas av något
annat garantisystem. Att banken omfattas av ett garantisystem skall utgöra ett
villkor för att få driva bankrörelse. Detta innebär att en bank som inte
omfattas av det svenska garantisystemet inte heller bör får ta emot inlåning
från allmänheten. I sådana fall har bankens verksamhetsförutsättningar fallit.
Mot bakgrund av dessa utgångspunkter för utformningen av det svenska garanti-
systemet är det mindre lämpligt att ge nämnden befogenhet att fatta beslut om
att en bank inte längre skall omfattas av garantisystemet. I stället bör
naturligen grunden för ett sådant beslut knytas till de bestämmelser i
bankrörelselagen som behandlar förutsättningarna för att driva bankrörelse i
Sverige. Därigenom kan bestämmelserna om återkallelse av en banks oktroj
tillämpas även i de fall när en bank inte fullgjort sina skyldigheter mot
garantisystemet. Konsekvensen blir att det skall ankomma endast på Finansin-
spektionen att fatta beslut som innebär att en bank inte längre skall omfattas
av det svenska garantisystemet. Detta skall således ske genom att inspektionen
återkallar bankens oktroj. En sådan ordning stämmer bättre överens med
regelverket i bankrörelselagen men fyller samma funktion som den i direktivet
föreskrivna ordningen, som skulle innebära att nämnden skulle kunna ges
befogenhet att, sedan samtycke inhämtats från Finansinspektionen, fatta beslut
som innebär att insättningar hos banken inte längre omfattas av garantisystemet.
Grunden för Finansinspektionens beslut att bankens oktroj i detta sammanhang
skall återkallas bör vara att banken inte fullgör sina skyldigheter mot
garantisystemet. En ny återkallelsegrund med detta innehåll bör därför införas.
Konsekvensen av att Finansinspektionen återkallar en banks oktroj är som nämnts
att banken därigenom inte längre skall omfattas av garantisystemet. Detta blir
självfallet konsekvensen även i de fall när inspektionen återkallar en banks
oktroj med stöd av en annan återkallelsegrund i 7 kap. 16 § bankrörelselagen.
En banks viktigaste skyldigheter i förhållande till det svenska garantisys-
temet är att lämna uppgift om bankens garanterade insättningsvolym, som ligger
till grund för avgiftsberäkningen, och att bidra till finansieringen av systemet
genom att betala den avgift som har beslutats för banken. En bank som inte
uppfyller dessa förpliktelser mot garantisystemet bör riskera att få sin oktroj
återkallad av Finansinspektionen. Detta förutsätter emellertid att nämnden
genast underrättar inspektionen om att banken underlåter att fullgöra sina
skyldigheter.
Det sagda innebär således att nämndens möjligheter att vidta åtgärder eller
sanktioner mot en bank som omfattas av garantisystemet begränsas till en
underrättelseskyldighet gentemot inspektionen. På detta sätt säkerställs att
ansvarsfördelningen mellan Finansinspektionen och nämnden upprätthålls.
En banks oktroj skall i dessa sammanhang återkallas först sedan Finans-
inspektionen förelagt banken att vidta rättelse med förklaring att oktrojen
annars kan komma att återkallas. Om banken trots detta inte har vidtagit
rättelse inom ett år från föreläggandet skall inspektionen återkalla oktrojen.
Detta följer av en tvingande bestämmelse i direktivets artikel 3.3. Genom att
knyta förutsättningarna för ett beslut om att garantin inte längre skall gälla
för insättningar hos banken till bestämmelserna i 7 kap. bankrörelselagen, ges
Finansinspektionen således möjlighet att vidta lämpliga åtgärder mot en bank som
inte fullgör sina skyldigheter mot garantisystemet. Utgångspunkten bör vara att
rättelse skall ske och att detta kan åstadkommas genom att Finansinspektionen
anpassar ingripandet därefter. Även om regeringen delar Riksbankens synpunkt att
Finansinspektionen måste ges lämpliga sanktionsmöjligheter, föranleder
införandet av ett garantisystem i Sverige i sig inte några förslag om ändrade
regler för Finansinspektionens ingripanden och sanktioner. Denna fråga skall som
nämnts ovan behandlas i ett annat sammanhang.
Det angivna kravet på att banken skall ha vidtagit rättelse inom ett år från
föreläggandet gäller endast i de fall den nu föreslagna grunden för återkallelse
av en oktroj är tillämplig.
Eftersom det svenska garantisystemet skall vara obligatoriskt och endast ett
system skall införas är det inte aktuellt att föreslå en möjlighet för en bank
som inte längre omfattas av garantisystemet att fortsätta att ta emot inlåning
från allmänheten enligt artikel 3.4, dvs. att inlåningen i stället garanteras
genom att banken omfattas av ett annat officiellt erkänt garantisystem.
Anledningen till att banken inte längre omfattas av systemet är, med den ordning
som föreslås här, att bankens oktroj har återkallats. Banken driver då inte
längre bankrörelse i bankrörelselagens mening och kan därför inte heller ta emot
inlåning från allmänheten.
Som angivits i avsnitt 7.2.2 kan en bank som tar emot insättningar hos en
filial i ett land utanför EES ansöka hos nämnden om att filialen skall omfattas
av det svenska garantisystemet. Om nämnden fattat beslut om detta och banken med
avseende på filialen inte fullgör sina skyldigheter mot garantisystemet, får
nämnden besluta att garantin inte längre skall gälla för insättningarna.
Tillsynsmyndigheten i det land där filialen finns skall underrättas om åtgärden.
Nämndens beslut förutsätter att banken förelagts att vidta rättelse och att
banken trots detta inte fullgjort sina skyldigheter mot garantisystemet inom ett
år från föreläggandet. Banken skall informera insättare hos filialen om
beslutet. En tillämpning av bestämmelserna i 7 kap. 16 § bankrörelselagen
innebär att Finansinspektionen i ett sådant fall ytterst kan återkalla bankens
oktroj på den grunden att banken visats sig olämplig att utöva sådan verksamhet
som oktrojen avser.
Insättningar som omfattades av garantin vid tidpunkten för Finansinspektionens
eller nämndens beslut skall fortsätta att vara garanterade av systemet till dess
de avvecklats. Denna ordning överensstämmer med vad som stadgas i artikel 5 i
direktivet.
16.3 Ingripanden mot filialer från vilka utländska
bankföretag driver bankrörelse i Sverige
Promemorians förslag: Överensstämmer i princip med regeringens förslag. I
promemorian föreslås att beslut om att garantin inte längre skall gälla
insättningar hos en filial, inte skall inverka på insättningar som omfattades av
garantin vid tidpunkten för beslutet. I promemorian anges inte att detta avser
insättningar hos såväl filialer till bankföretag inom EES som filialer till
bankföretag från tredje land.
Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 4.4 i direktivet anges de
möjligheter som ges ett värdlands garantisystem när det gäller att vidta
åtgärder mot en filial från ett annat EES-land som anslutit sig till systemet.
Om en sådan filial inte fullgör sina skyldigheter skall lämpliga åtgärder vidtas
av de behöriga myndigheterna i hemlandet tillsammans med värdlandets garanti-
system. För det fall att de vidtagna åtgärderna visar sig resultatlösa, stadgas
i artikeln att ytterligare åtgärder får vidtas. Som exempel på sådana åtgärder
anges att bankföretaget kan varslas under minst tolv månader om ett beslut som
innebär att filialen inte längre kommer att omfattas av värdlandets
garantisystem. Detta förutsätter enligt direktivet att samtycke dessförinnan in-
hämtats från den behöriga myndigheten i hemlandet.
När det gäller möjligheten att fatta beslut som innebär att en svensk bank
inte längre skall omfattas av det svenska garantisystemet, föreslås i avsnitt
16.1 att nämndens möjligheter att vidta åtgärder eller sanktioner mot banken
skall vara begränsade till att endast innefatta en skyldighet att underrätta
Finansinspektionen om att banken i fråga inte fullgjort sina skyldigheter mot
garantisystemet.
Beträffande filialer till bankföretag från andra EES-länder blir emellertid
utgångspunkten en annan. Eftersom dessa förutsätts i och för sig vara omfattade
av ett godtagbart garantisystem i hemlandet och nämndens beslut om att
insättningar hos filialen skall vara omfattade även av det svenska
garantisystemet i förekommande fall endast innebär en frivillig komplettering
(se avsnitt 7.3), är det lämpligt att nämnden får stå för den reaktion som
brister i bankföretagets förhållningssätt beträffande rapporteringsplikt och
avgiftsbetalning måste föranleda. Om inte bankföretaget med avseende på filialen
förmåtts göra rättelse på annat sätt bör alltså nämnden besluta att garantin
inte längre skall gälla för insättningarna hos filialen. I enlighet med
direktivets bestämmelser måste ett sådant beslut medges av den behöriga myndig-
heten i bankföretagets hemland.
I bankrörelselagen finns bestämmelser som ger Finansinspektionen möjlighet att
vidta åtgärder mot bankföretag, hemmahörande i ett land utanför EES, som driver
bankrörelse i Sverige från filial och därvid fattar beslut som strider mot
författning eller bolagsordning eller om bankföretaget på annat sätt visar sig
olämpligt att utöva bankverksamhet.
Finansinspektionen får återkalla bankföretagets filialtillstånd eller, om det
är tillräckligt, meddela varning. Inspektionen skall underrätta till-
synsmyndigheten i det land där bankföretaget har sitt säte om de åtgärder som
vidtagits.
Beträffande filialer till bankföretag från länder utanför EES utgör filialens
anslutning till det svenska garantisystemet i vissa fall en förutsättning för
filialtillstånd, antingen på grund av att det saknas garantisystem i hemlandet
eller på grund av att det som finns inte kan anses erbjuda ett skydd för insätt-
ningar som uppfyller direktivets krav och därför ej är godtagbart. Det medför
att om bankföretaget med avseende på filialen inte fullgör sina skyldigheter mot
garantisystemet, bör detta föranleda åtgärder enligt samma mönster som gäller
när en svensk bank inte fullgör sina skyldigheter. Detta innebär att nämnden
inte heller i dessa fall skall ges i uppgift att fatta beslut som innebär att
garantin inte längre gäller för insättningar hos filialen. I stället skall
nämnden underrätta Finansinspektionen om det. Återkallas bankföretagets
filialtillstånd skall Finansinspektionen underrätta tillsynsmyndigheten i
hemlandet om detta.
Ett sådant beslut innebär att insättningar hos filialen inte längre omfattas
av det svenska garantisystemet. Detsamma gäller om inspektionen underrättas om
att bankföretaget fått sitt verksamhetstillstånd återkallat i hemlandet.
Om nämnden beslutat att insättningar hos filialen skall omfattas av det
svenska garantisystemet och beslutet endast innebär en frivillig komplettering
av en i och för sig godtagbar insättningsgaranti som filialens insättare kan
erbjudas i hemlandet, bör på samma sätt som gäller när filialer till bankföretag
från ett land inom EES inte fullgör sina skyldigheter enligt beslutet, nämnden
kunna besluta att hemlandets insättningsgaranti inte längre skall kompletteras
av det svenska garantisystemet.Oavsett om det gäller en filial till ett
bankföretag hemmahörande i ett land inom eller utanför EES får nämndens beslut
inte fattas med mindre bankföretaget med avseende på filialen förelagts att
vidta rättelse och bankföretaget trots detta inte vidtagit rättelse inom ett år
från föreläggandet. Det angivna tidskravet bör gälla endast i de fall den här
föreslagna grunden för återkallelse av filialtillståndet är tillämplig.
Bankföretaget bör av konsumenthänsyn åläggas skyldighet att informera
insättare hos filialen om att garantin inte längre gäller för insättningar hos
filialen. En sådan skyldighet följer också av andra stycket av artikel 4.4 i
direktivet.
Insättningar som omfattades av garantin vid tidpunkten för Finansinspektionens
eller nämndens beslut skall fortsätta att vara garanterade av systemet till dess
de avvecklats. En sådan bestämmelse tar sikte inte bara på de fall då en
frivillig komplettering kunnat ske av hemlandets insättningsgaranti utan även i
de fall när filialen inte skulle få ta emot insättningar här i landet om den
inte omfattades av det svenska garantisystemet. Denna ordning överensstämmer med
vad som stadgas i andra stycket av artikel 4.4 och 5 i direktivet.
17 Överklagande
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Beträffande förslagets effekter på domstolsväsendet
konstaterar Domstolsverket att införandet av ett insättningsgarantisystem inte
torde påverka domstolarna annat än i mycket marginell omfattning.
Sveriges Advokatsamfund anser att det inte är godtagbart att garantimyn-
dighetens beslut om vilken årlig avgift som varje enskilt institut skall betala
skall kunna prövas i endast en domstolsinstans. Samfundet föreslår att
prövningstillstånd inte skall krävas vid överklagande till kammarrätten i fråga
om beslut avseende institutens avgifter och avseende den ersättning som skall
betalas ut till insättare. Som ytterligare skäl för att prövningstillstånd inte
skall behövas, anger samfundet att de nu avsedda frågorna rör en materia som är
ny för det svenska rättssystemet.
Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget eller lämnar det utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: Av det som tidigare sagts om nämndens upp-
gifter och befogenheter framgår att nämndens administration av garantisystemet
till stor del kommer att mynna ut i olika beslut. Det kan gälla beslut angående
nämndens verksamhet i förhållande till bankerna och insättarna och avse frågor
om bestämmande av avgifter för finansieringen av garantisystemet eller om
utbetalning av ersättning till insättarna i händelse av ett ersättningsfall. I
stor utsträckning kommer sådana beslut att kännetecknas av myndighetsutövning,
dvs. utgöra beslut i ett förvaltningsärende som fattas inom ramen för
förvaltningsmyndighetens ansvarsområde.
I enlighet med gällande principer för instansordningen i de allmänna för-
valtningsdomstolarna bör förvaltningsmyndighetens beslut kunna överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol, i första hand hos länsrätt. Detta bör gälla också
beträffande nämndens beslut i insättningsgarantisammanhang.
I de flesta fall kan länsrättens avgörande överklagas till kammarrätten men
prövas där endast om prövningstillstånd meddelas. Prövningstillstånd får
beviljas om det finns anledning att ändra länsrättens avgörande, om det är av
vikt för ledningen av rättstillämpningen att överprövning görs eller om det
annars finns synnerliga skäl att pröva talan. De argument som Sveriges
Advokatsamfund framfört utgör enligt regeringen därför inte tillräckliga skäl
för att lägga fast en annan ordning i detta fall.
18 Sparbankernas säkerhetskassa
I Sverige förekommer redan en form av insättningsgaranti sedan år 1934. För de
svenska sparbankerna skall nämligen, enligt lagen (1934:300) om sparbankernas
säkerhetskassa, finnas en gemensam fond med uppgift att trygga sparbankernas
verksamhet och insättarnas rätt. Varje sparbank är i princip skyldig att varje
år erlägga ett belopp motsvarande 0,02 procent av de medel som sparbanken
förvaltade vid utgången av nästföregående kalenderår. Denna skyldighet upphör
emellertid när kassans behållning uppgår till 10 miljoner kronor. Kassans
behållning uppgår i dag till ca 45 miljoner kronor. I första hand kan detta
system dock sägas fungera som ett banksystemskydd. I tidigare avsnitt har
föreslagits att det skall införas ett obligatoriskt garantisystem i Sverige. Det
kan därför sättas i fråga om sparbankerna genom lag skall åläggas en skyldighet
att vara anslutna och lämna bidrag till säkerhetskassan även i fortsättningen
eller om det är tillräckligt att detta sker på frivillig väg. Något förslag om
avreglering eller upplösning av kassan lämnas emellertid inte i detta
sammanhang.
19 Värdepappersföretagen
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. När det gäller
de insättningar som skall omfattas av det svenska garantisystemet hänvisas till
avsnitt 8.1.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser lämnar förslaget utan erinran.
Finansinspektionen anser att insättningar på konton som förs hos
värdepappersbolag i dag inte är skyddsvärda eftersom de inte har samma syfte som
insättningar på "vanliga" bankkonton. Sådana konton bör därför, enligt
inspektionen, kunna undantas även om institutet som sådant omfattas av EG:s
definition av kreditinstitut. Motsvarande slag av konton som förs av banker bör
i görligaste mån undantas från garantin enligt inspektionen. Garantimyndigheten
bör ges rätt att meddela närmare föreskrifter om vilka konton som skall omfattas
av garantisystemet. Bankstödsnämnden påpekar att användningen av begreppet
"värdepappersbolag" ger intryck av att definitionen i lagen om in-
sättningsgaranti av begreppet institut bara omfattar svenska företag. En översyn
av terminologin är påkallad enligt nämnden. Vidare anser Bankstödsnämnden att
det bör övervägas om det i någon av lagens inledande bestämmelser kan ges en
något mer preciserad bestämning av vilka typer av utländska institut som skall
kunna ansluta sig till det svenska garantisystemet.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 och 5 lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse, i dess lydelse från den 1 januari 1996 (SFS
1994:2015), får ett värdepappersbolag (och en filial till ett utländskt
värdepappersföretag) ta emot kunders medel på konto. En restriktion finns,
nämligen att mottagandet sker för att underlätta värdepappersrörelsen. Vidare
gäller att tillstånd till mottagande av medel på konto endast får lämnas
tillsammans med tillstånd till kreditgivning. Tanken bakom bestämmelsen är att
en kund hos ett värdepappersföretag skall kunna deponera ett belopp hos
företaget för att smidigt kunna låta det genomföra värdepapperstransaktioner för
hans räkning. En i sak motsvarande regel finns i nu gällande lag (samma
paragraf, andra stycket). Nu, liksom enligt de bestämmelser som träder i kraft
den 1 januari 1996, krävs att Finansinspektionen lämnar värdepappersbolaget
tillstånd att ta emot medel på konto resp. att värdepappersföretaget har ett
sådant tillstånd i sitt hemland.
Som tidigare framgått (se avsnitt 8.1) skall garantin omfatta insättningar som
är nominellt bestämda och tillgängliga för insättaren med kort varsel. Sådana
insättningar får i princip i Sverige bara tas emot av banker. Den nu nämnda
regeln i lagen om värdepappersrörelse utgör ett undantag från huvudregeln.
Liksom de bankinsättningar som skall omfattas av garantin uppfyller insättningar
som finns på konto hos värdepappersbolag eller utländskt värdepappersföretag de
angivna kriterierna. Även sådana insättningar bör därför omfattas av garantin.
Detta medför, bl.a., att inte endast bankkunder utan också kunder hos
värdepappersbolag eller utländskt värdepappersföretag som har gjort insättningar
skall ha rätt till ersättning och att inte endast banker utan också dessa
företag skall betala avgift och kunna drabbas av sanktioner om inte de
åligganden som följer av lagen om insättningsgaranti uppfylls.
Bankstödsnämndens synpunkter har beaktats i regeringens lagförslag.
Inom EU pågår för närvarande arbetet med ett direktiv om investerarskydd. I
samband med att det direktivet så småningom skall införlivas med svensk rätt får
det övervägas om några förändringar av behandlingen av insättningar på kundkonto
hos värdepappersbolag är lämpliga.
20 Ikraftträdande
De nya lagförslagen föranleds av införlivandet av direktivet om system för
garanti för insättningar med den svenska lagstiftningen. Enligt artikel 14 i
direktivet skall direktivets bestämmelser vara införlivade med medlemsstaternas
rättsordning senast den 1 juli 1995. De nya svenska reglerna bör därför träda i
kraft vid den tidigaste tidpunkt som är lämplig med hänsyn till behandlingen av
propositionen i riksdagen och till arbetet med att förbereda den utökning av
Bankstödsnämndens ansvar som det innebär att nämnden utöver bankstödsfrågorna
även får ansvaret för det svenska garantisystemet. Ikraftträdandet föreslås ske
den 1 januari 1996.
21 Ekonomiska konsekvenser
Den föreslagna lagen om insättningsgaranti innebär att insättningar på konto i
bank som är nominellt bestämda och tillgängliga för insättning med kort varsel
skyddas av garantisystemet upp till 250 000 kronor per insättare och bank. Detta
innebär visserligen en begränsning av bankkundernas skydd i jämförelse med vad
som följer av statens nu gällande åtagande att banker och vissa andra
kreditinstitut med statlig anknytning skall kunna infria sina förpliktelser i
rätt tid. Eftersom det åtagandet är temporärt är det dock lämpligare att
relatera de ekonomiska effekterna av garantisystem till en situation där
åtagandet har avvecklats. Med ett sådant synsätt innebär insättningsgarantin ett
väsentligt förbättrat konsumentskydd.
Privatpersoner och småföretag kan anses ha relativt svårt att införskaffa och
bearbeta den information som behövs för att kunna göra bedömningar av bankernas
kreditvärdighet. Dessa svårigheter ökar i och med att allt fler banker blir
verksamma i flera länder. Införandet av system för insättningsgaranti innebär
att de skyddade insättarna kan spara stora informations- och
övervakningskostnader, vilket bidrar till en ökad konkurrens och effektivitet.
Det skall noteras att insättare med stora behållningar även fortsättningsvis har
anledning att bevaka den risk som en insättning i en bank kan innebära till
följd av att insättningar som överstiger 250 000 kronor per bank ej är
garanterade. Eventuellt kan dessa insättare tendera att sprida sina medel på
flera banker. Effekten av ett ändrat beteende i detta avseende förväntas bli
begränsad.
Vid beräkningen av de avgifter som bankerna årligen skall betala för att
finansiera garantisystemet beaktas den risk för kostnader som respektive bank
utsätter garantisystemet för. Detta möjliggör vissa önskvärda incitaments-
effekter med avseende på risktagande som ett system utan riskrelaterade avgifter
skulle sakna. Den riskrelaterade principen kan dock innebära att bankerna får
minskade incitament att ge lån till kredittagare som enligt
kapitaltäckningsreglerna klassas som mindre säkra. Sammantaget bedöms emellertid
effekterna på bankernas portföljvalsbeteende bli ringa.
Det är svårt att på förhand bedöma garantisystemets effekter på bankernas
räntemarginaler. Sannolikt kommer bankerna att försöka övervältra denna kostnad,
liksom alla andra kostnader, på sina kunder. Graden av övervältring är svår-
förutsägbar. Den kan dessutom drabba andra än just de garanterade insättarna.
Andra verksamhetsgrenar kan bli berörda. Förmodligen kommer konkurrenssi-
tuationen att styra i vilken utsträckning och var i bankernas verksamhet en
övervältring av avgifterna kommer att ske.
Ett system för garanti för insättningar innebär att alla banker kommer att
medverka direkt i finansieringen av omsorgen om betalningssystemet, till
skillnad från vad som gäller i fallet med statens nuvarande åtagande för
betalningssystemet.
Beslut som nämnden fattar i egenskap av administratör av garantisystemet skall
kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol, dvs. i första hand länsrätten.
Det är svårt att på förhand fastställa detta förslags effekter på
domstolsväsendet. I likhet med Domstolsverket gör regeringen den bedömningen att
införandet av garantisystemet inte torde påverka domstolarna annat än i mycket
marginell omfattning.
Avslutningsvis kan nämnas att införandet av en insättningsgaranti inte kommer
att ha någon effekt på statens budgetsaldo. Däremot påverkas det offentliga
sparandet positivt vid uppbyggnaden av behållningen på nämndens konto i
Riksgäldskontoret och negativt i händelse av ett ersättningsfall som innebär
utbetalningar av ersättning till skyddade insättare. Dessutom påverkas statens
lånebehov när saldot på Riksgäldskontot förändras samt när nämnden lånar eller
amorterar på lån tagna i Riksgäldskontoret.
22 Författningskommentar
22.1 Förslaget till lag om insättningsgaranti
1 §
I paragrafen anges att det, i enlighet med direktivets bestämmelse i artikel
3.1, införs ett obligatoriskt system för garanti för insättningar. Systemet
skall administreras av Bankstödsnämnden, som ges i uppgift att vid sidan av
bankstödsärendena även hantera frågor om insättningsgarantin.
2 §
Artikel 1.1-2, 4 och 5.
Paragrafen innehåller definitioner av i lagen centrala begrepp och har utformats
i huvudsaklig överensstämmelse med Lagrådets förslag.
Begreppet institut används i lagen - av lagtekniska skäl - som samlingsbe-
teckning för de företag som omfattas av lagens bestämmelser, nämligen banker och
värdepappersbolag som har tillstånd att ta emot kunders medel på konto samt i
förekommande fall även deras utländska motsvarigheter, jfr kommentaren till 3 §.
Begreppet insättare avser den fysiska eller juridiska person som har ett
tillgodohavande på ett konto i ett institut som omfattas av lagen. Med insättare
avses därigenom även den som öppnat ett konto tillsammans med en eller flera
personer (delade konton) och den som är faktiskt berättigad till medlen på ett
konto även om en annan person angetts som kontoinnehavare.
Begreppet insättningar avser den typ av tillgodohavanden hos ett institut som
kan grunda rätt till ersättning från garantin. Gemensamt för dessa insättningar
är att de skall vara nominellt bestämda och tillgängliga för insättaren med kort
varsel. Insättningar på konto vars behållning varierar med rådande marknads-
räntor på grund av att insättningen löper med fast ränta under en bestämd period
kan inte sägas vara nominellt bestämda. Kännetecknande för en insättning som är
nominellt bestämd är att behållningen på kontot vid ett uttag av medlen alltid
är minst lika stor en viss dag som den var den föregående dagen, oberoende av
variationer i det allmänna ränteläget. En insättare skall vidare ha rätt att vid
anfordran ta ut insatta medel. Detta kan även uttryckas så att behållningen är
disponibel för insättaren. Insatta medel är disponibla genom att de i
normalfallet är omedelbart tillgängliga för uttag vid anfordran. I regeringens
lagrådsremiss den 21 september 1995 Bättre bankkonkurrens m.m., föreslås
emellertid ett förtydligande av definitionen av inlåningsbegreppet. Enligt denna
definition skall även insättningar på inlåningskonton med en uppsägningstid som
inte överstiger en månad bedömas som disponibla i bankrörelselagens mening.
Skälen för att definitionen även bör omfatta konton med denna kortare
uppsägningstid utvecklas närmare i lagrådsremissen. Lagrådet har i sitt yttrande
över lagrådsremissen föreslagit att definitionen skall ges lydelsen "inlåning på
konto, om behållningen är nominellt bestämd och tillgänglig för insättaren med
kort varsel". Den avgränsning som insättningsgarantin ges nu bör ansluta till
denna definition.
Undantagsvis kan det tänkas att tillgodohavandet inte finns placerat på
kundens konto, exempelvis under en övergångstid i samband med någon transaktion.
Även sådana tillgodohavanden omfattas av garantin om övriga förutsättningar är
uppfyllda.
Sverige har den 1 januari 1995 inträtt som medlem i EU. Sveriges förpliktelse
att införliva EG-rätten i den svenska rättsordningen grundas härefter enbart på
medlemskapet. Sverige kommer dock i egenskap av medlem i EU att omfattas av EES-
avtalet och vara skyldigt att tillämpa de direktiv som ingår i avtalet i
förhållande till de EFTA-länder som är avtalsparter, för närvarande Island,
Liechtenstein och Norge. Föreliggande lagförslag har utformats med beaktande av
detta. Det område som omfattas av den gemensamma marknaden betecknas således,
liksom i redan gällande lagstiftning, EES.
3 §
Artikel 3.1 första stycket, 4.1-3 och 6.1.
I paragrafen anges hos vilket institut en insättning skall finnas för att den
skall kunna omfattas av det svenska garantisystemet och därigenom kunna grunda
rätt till ersättning från garantin.
Första stycket anger de insättningar som omfattas av garantin på grund av att
de finns hos en svensk bank eller hos ett svenskt värdepappersbolag som har
tillstånd att ta emot kunders medel på konto. Motsvarande gäller insättningar
som finns hos bankens eller värdepappersbolagets filial i ett annat EES-land.
För nu uppräknade instutut är det obligatoriskt att insättningarna omfattas av
den svenska garantin. Garantin följer av att Finansinspektionen lämnat
institutet tillstånd att driva verksamhet. Om institutet inte fullgör sina
skyldigheter mot garantisystemet kan tillståndet komma att återkallas, jfr
kommentaren till 20 och 21 §§.
I andra stycket anges de fall där ett institut efter ansökan hos nämnden kan
åstadkomma att insättningar hos en filial omfattas av det svenska garantisyste-
met. I dessa fall krävs att nämnden fattar ett beslut om detta.
I punkten 1 ges denna möjlighet till svenska institut som tar emot in-
sättningar hos en filial i ett land utanför EES (se avsnitt 7.2.2).
Enligt punkten 2 är detta även möjligt för utländska institut som driver
verksamhet här i landet från filial (se avsnitt 7.2.3 och 7.2.4). Om nämndens
beslut enligt denna punkt avser insättningar hos en filial till ett institut
från ett land inom EES, är det fråga om en frivillig komplettering av en
definitionsmässigt godtagbar garanti för insättningar i hemlandet. Avser
nämndens beslut i stället insättningar hos en filial till ett institut från ett
land utanför EES, måste man skilja på institut som kan ansöka om en sådan
frivillig komplettering och institut för vilka det är obligatoriskt att garantin
skall gälla för insättningar hos filialen här i landet. I sistnämnda fall utgör
garantin en förutsättning för institutets filialtillstånd eftersom
insättningsgaranti saknas i hemlandet eller den garanti som kan erbjudas där
inte kan anses uppfylla direktivets krav och därför ej är godtagbar.
Om ett i andra stycket angivet institut inte fullgör sina skyldigheter mot det
svenska garantisystemet, ges Finansinspektionen och nämnden möjligheter att
ingripa mot institutet. Avgörande för ansvarsfördelningen mellan inspektionen
och nämnden är därvid om garantin är obligatorisk för institutet eller om det är
fråga om en frivillig komplettering. Ett beslut med innebörd att garantin inte
längre skall gälla för insättningar hos ett felande institut får nämligen olika
konsekvenser för institutets möjligheter att driva verksamhet här i landet, jfr
kommentaren till 20 och 21 §§.
I tredje stycket anges att det är institutet i fråga som skall ansöka hos
nämnden om att insättningar hos institutets filial skall omfattas av det svenska
garantisystemet.
4 §
Artikel 7.1, 7.4 och 8.1-3.
I paragrafen anges den för garantisystemet tillämpliga ersättningsnivån, 250 000
kronor. Paragrafen har i huvudsak utformats i enlighet med det förslag som
Lagrådet lämnat i sitt yttrande. Ersättningsnivån gäller per insättare och
institut. Även vid delade konton tillämpas ersättningsnivån för varje konto-
innehavare och fördelas således inte efter huvudtal.
Till den del en insättares fordran på konkursboet överstiger 250 000 kronor är
denne hänvisad att göra sin fordran gällande i konkursen enligt vanliga regler.
Rätten till upplupen ränta har i enkelhetens intresse begränsats till tiden
fram till dagen för konkursbeslutet eller förklaringen att en insättning i ett
utländskt institut är indisponibel, jfr 5 kap. 11 § tredje stycket konkurslagen
(1987:672). En insättare får därför vända sig till konkursboet med sin fordran
på ersättning för upplupen ränta för tid efter konkursbeslutet eller förklaring-
en. Detta gäller även i de fall när en insättares anspråk på ersättning uppgår
till ett belopp som inte överstiger ersättningsnivån och denne därför ersätts
full ut av garantin.
Det kan påpekas att en lägre beloppsgräns kan komma att gälla för utländska
instituts filialer i Sverige som inte omfattas av det svenska garantisystemet.
För samtliga institut som omfattas av den svenska garantin, oavsett om det beror
på en frivillig komplettering eller inte, gäller däremot den i paragrafen
angivna beloppsgränsen. En frivillig komplettering kan sålunda inte innebära att
ett institut ges möjlighet att komplettera en utländsk garanti inom intervallet
250 000 kronor och ett belopp motsvarande 20 000 ecu. Om insättningsgaranti
saknas i ett land utanför EES och ett institut från ett sådant land tar emot
insättningar här i landet från en filial, gäller att institutet inte kan lämnas
filialtillstånd med mindre insättningarna hos filialen omfattas av den svenska
garanti. I ett sådant fall ställs således ett strängare krav på institutet än
vad som gäller i de fall när en garanti som erbjuds i ett instituts hemland kan
anses uppfylla direktivets krav och därför är godtagbar.
5 §
Artikel 2 och 7.2 samt bilaga 1.
Av paragrafen framgår vilken insättarkategori som undantas från rätten till
ersättning från garantin. Där anges att institut, dvs. en svensk bank eller ett
utländskt bankföretag eller ett svenskt eller utländskt värdepappersföretag som
har tillstånd att ta emot kunders medel på konto, inte kan få ersättning enligt
garantin. Detta undantag innebär att sådana institut som tar emot insättningar
som omfattas av garantin inte själva kan få ersättning i händelse av att ett
annat institut där institutets insättningar finns fallerar. Den av Lagrådet
föreslagna lydelsen har justerats så att den här angivna innebörden av regeln
skall stå klar.
6 §
Bilaga 2 c) och d).
I paragrafen begränsas det svenska garantisystemets ersättningsansvar i vissa
fall. Bestämmelsen tar sikte på de fall när nämnden fattat beslut om att
insättningar hos ett utländskt instituts filial skall omfattas även av det
svenska garantisystemet, dvs. när en komplettering sker av en garanti för
insättningar hos en filial som erbjuds i ett annat land. Ansvaret är begränsat
till att endast avse den del av skyddet för insättningarna som garanteras genom
kompletteringen. Även om någon ersättning inte betalas ut från det utländska
garantisystemet skall ansvaret vara begränsat på detta sätt. Bestämmelsen
beaktar att hemlandet ev. tillämpar nettometoden vid bestämmandet av
ersättningen. Att det svenska garantisystemets ansvar skall vara begränsat på
angivet sätt hindrar inte att nämnden överenskommer med företrädare för ett
annat lands garantisystem om hur ett ersättningsfall som berör båda ländernas
system skall regleras.
7 §
Artikel 4.1 andra stycket.
Paragrafen innebär ett förbud mot export av det svenska garantisystemet till ett
annat EES-land och anger de olika faktorer som skall beaktas vid avgörandet av
om det svenska systemet erbjuder ett bättre skydd än det andra landets system.
Det är Finansinspektionen som får se till att bestämmelsen efterkoms. Det får
förutsättas att övriga EES-länder upprätthåller motsvarande i sina nationella
rättsordningar. I paragrafen anges tre kriterier för denna jämförelse. Det kan
inte uteslutas att även andra kriterier kan förekomma i ett annat lands
lagstiftning. Bestämmelsens tillämpning torde därför förutsätta att Bankstöds-
nämnden tillsammans med företrädare för garantisystem i andra länder kommer
överens om hur de olika garantisystemen skall jämföras.
8 §
Artikel 1 nr 3.
I paragrafen anges förutsättningarna för ersättningsrättens inträde. Den
händelse som utlöser garantin är antingen ett svenskt instituts konkurs (första
stycket) eller en förklaring av en behörig myndighet i hemlandet att
insättningarna hos det utländska institutets filial här i landet är indisponibla
(andra stycket). Vilken händelse som skall föreligga för att en behörig
myndighet i ett annat land skall kunna göra ett sådant konstaterande är svårt
att fastställa med någon större säkerhet. Det kan nämligen inte uteslutas att
det i andra länder inte krävs att institutet försatts i konkurs. Insättningarna
kan, på grund av det landets obeståndsrätt, anses indisponibla t.ex. redan på
grund av institutets betalningsinställelse eller till följd av en
företagsrekonstruktion. De bestämmelser i lagen om insättningsgaranti, jfr 10
och 17 §§, som tar sin utgångspunkt i det förhållandet att ett svenskt institut
försatts i konkurs, får med hänsyn till vad som nu angivits tillämpas analogt
även i de fall när fråga är om utländska institut.
9 §
Artikel 10.1-2.
I paragrafen anges bestämmelser om utbetalning av ersättning från garantin.
Bankstödsnämnden skall enligt första stycket betala ut ersättning till följd av
ett ersättningsfall.
I andra stycket anges den utbetalningsfrist om tre månader som skall gälla som
huvudregel för nämnden. Som angivits i allmänmotiveringen, avsnitt 13.1, ställs
dock kravet i detta sammanhang inte högre än att nämnden skall kunna hålla
ersättningen tillgänglig för lyftning inom fristen. Något krav på att
ersättningen faktiskt skall ha betalats ut till samtliga ersättningsberättigade
uppställs inte av praktiska skäl. Det kan undantagsvis hända att ett
konkursbeslut inte vinner laga kraft innan tidsfristen löpt ut. Detta bör inte
hindra att utbetalning sker. En sådan ordning ligger bäst i linje med syftet med
att införa ett garantisystem. Redan konkursbeslutet innebär nämligen att
insättaren inte kan ta ut sina pengar. Skulle konkursbeslutet slutligen bli
upphävt har nämnden redan i och med utbetalningarna övertagit insättarnas
fordringar (se 19 §) på det uppenbarligen solventa institutet.
I tredje stycket anges ett undantag från den i andra stycket angivna
huvudregeln. Förlängning av fristen får endast ske om synnerliga skäl kan anses
föreligga. Konsumentskyddshänsyn motiverar att ersättningen skall kunna betalas
ut senast inom tre månader från dagen för konkursbeslutet eller förklaringen
enligt 8 § andra stycket. Möjligheten att förlänga denna frist skall därför
användas restriktivt och förutsätter en ansökan om detta hos allmän
förvaltningsdomstol, dvs. i första hand länsrätten.
10 §
Artikel 10.3.
I paragrafen, som har utformats i enlighet med det förslag som Lagrådet lämnat i
sitt yttrande, anges när en insättares rätt till ersättning till följd av ett
svenskt instituts konkurs preskriberas. Bestämmelsen ansluter till vad som
stadgas i 11 kap. 12 § konkurslagen om en konkursborgenärs förlust av rätt till
utdelning i en konkurs. Lagrådet har påpekat att frågan om preskriptionstid
beträffande rätten till ersättning till följd av att insättningar hos ett
utländskt institut inte längre är disponibla lämnats öppen i det remitterade
förslaget. Enligt Lagrådets uppfattning kan det övervägas att föra in en
lagregel även i den delen. Som angivits i kommentaren till 8 § får det också i
detta fall överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra om 10 § kan tillämpas
även i de fall när fråga är om indisponibla insättningar i utländska institut.
Detta bör kunna gälla i avvaktan på att ett direktiv om rekonstruktion,
likvidation och konkurs i kreditinstitut antagits och införlivats i de olika
medlemsländernas rättsordningar. För närvarande föreligger dock endast ett
förslag till direktiv på detta område, jfr (COM(88)4 final.
11 §
Artikel 4.4 andra stycket, 6.2-3, 9 och 10.4.
I första stycket behandlas innebörden och omfattningen av den informationsplikt
som skall åligga de institut som tar emot insättningar här i landet. Denna
skyldighet föreligger inte bara för svenska institut. Även de utländska institut
som driver verksamhet här i landet skall informera dem som har eller avser att
göra en insättning om den garanti som gäller för insättningen. Detta gäller
oavsett om insättningen omfattas av det svenska garantisystemet eller inte.
Utgångspunkten för tillämpningen av bestämmelsen är nämligen att eventuell
osäkerhet beträffande frågan om en insättning omfattas av en garanti skall
undanröjas. Detta skall gälla oavsett hos vilket institut som driver verksamhet
här i landet insättningen är gjord. Vidare skall information lämnas om den
ersättningsnivå som gäller för garantin och formerna för utbetalning av
ersättning från garantisystemet. Bestämmelsen skall naturligtvis inte tolkas så
att information skall lämnas till den som redan blivit upplyst, exempelvis vid
öppnandet av ett konto.
En del av den information som skall lämnas, t.ex. om formerna för utbetalning
av ersättning från garantin, torde utformas bäst i samråd mellan nämnden och de
berörda instituten.
I andra stycket har efter förebild i 8 § konsumentkreditlagen
(1992:830) gjorts en hänvisning till marknadsföringslagen (1995:450) i fråga om
underlåtelse att lämna information enligt första stycket. Därigenom uppnås
tydlighet om vilken sanktion som gäller vid underlåtenhet att lämna information.
12 §
I paragrafen anges grunderna för finansieringen av det svenska garantisystemet.
I första stycket anges att varje institut som omfattas av garantin skall
betala en årlig avgift till nämnden. Se kommentaren till 3 § angående vilka
institut som kan omfattas av garantin. De garanterade insättningarnas storlek
per den 31 december varje år är avgörande för nästkommande års uttag av avgifter
från ett individuellt institut, se kommentaren till punkten 2 av
övergångsbestämmelserna.
I andra stycket anges den avgiftsnivå som skall gälla för år räknat.
Avgiftsunderlaget utgörs av värdet av de insättningar som enligt 3 § omfattas av
garantin.
I tredje stycket ges nämnden rätt att besluta om viss uppjustering av avgifts-
procenten. Det kan bli aktuellt om nämnden, på grund av att det räntebärande
kontot i Riksgäldskontoret tömts, lånat upp medel till betalning av
ersättningar, se kommentaren till 15 §.
I fjärde stycket anges den målsatta behållningens storlek på nämndens räntebä-
rande konto i Riksgäldskontoret och konsekvensen av att målet nåtts, dvs. att
avgiftsprocenten skall justeras ned.
13 §
Av paragrafen framgår principerna för uttaget av riskrelaterade avgifter från de
institut som omfattas av det svenska garantisystemet.
I första stycket anges att nämnden årligen skall bestämma hur stort belopp ett
institut skall betala i avgift och att nämnden bestämmer när avgiften skall
betalas.
De avgifter som ett enskilt institut skall betala bestäms enligt andra stycket
med hänsyn till det garanterade insättningsbeloppet och till respektive
instituts kapitaltäckningsgrad, som skall beräknas enligt 2 kap. 1 § lagen
(1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag, se närmare avsnitt 15.
14 §
I paragrafen anges hur avgiften skall fastställas då garantin för ett institut
börjar gälla under ett löpande kalenderår. Bestämmelsen tar sikte på de institut
som väljer att påbörja en helt ny verksamhet under ett löpande kalenderår.
Bestämmelsen kommer också att vara tillämplig när ett utländskt institut under
löpande kalenderår väljer att ansöka hos nämnden om att insättningar hos
institutets filial här i landet skall omfattas av garantin (frivillig
komplettering), dvs. när fråga inte är om nystartad verksamhet. I stället för
vad som stadgas i 12 § första stycket skall avgiften i nämnda fall grundas på
institutets insättningar vid årets utgång till den del de omfattas av garantin.
Den valda lösningen motiveras av att det för ett sådant institut saknas
uppgifter om förhållandena vid utgången av närmast föregående år, jfr avsnitt
14.2 och 15. En tillämpning av 12 § skulle innebära att någon avgift inte
kan tas ut av institutet för dess första verksamhetsår, vilket skulle strida mot
principerna för finansieringen av garantisystemet. Innebörden av bestämmelsen är
att institutet i fråga debiteras första gången under det andra år garantin
gäller för insättningar hos institutet eller dess filial. Lagrådet har i sitt
yttrande anfört att det i enkelhetens intresse kan övervägas att i nu angivna
fall alltid låta avgiften motsvara 0,25 procent av institutets insättningar. Det
torde emellertid inte vara nämnvärt svårare att riskrelatera även denna avgift i
enlighet med vad som anges i 13 §, eftersom de erforderliga uppgifterna för en
sådan beräkning finns tillgängliga. Det bör vidare framgå av lagrummet att
avgift bara skall betalas i proportion till den tid garantin gällt. Den av
Lagrådet föreslagna lydelsen av 14 § frångås därför.
15 §
I första stycket anges att inbetalda avgifter inte bara skall placeras på ett
räntebärande konto i Riksgäldskontoret utan också användas till att bestrida de
årliga kostnaderna för garantisystemets administration. Sedan nämndens
förvaltningskostnader för föregående kalenderår räknats av, skall återstoden av
de inbetalda avgifterna placeras på kontot i Riksgäldskontoret.
I andra stycket anges när nämnden får låna upp medel i Riksgäldskontoret.
Upplåning får ske endast om de behållna avgiftsmedlen inte räcker till att
betala ut ersättningar. Denna begränsning följer av att garantisystemet bara får
tas i anspråk om ett ersättningsfall inträffat.
16 §
Artikel 4.3 samt bilaga 2 a-b).
Paragrafen behandlar den uppgiftsskyldighet gentemot nämnden som skall åläggas
de institut som tar emot insättningar som omfattas av garantin. I första hand
behöver nämnden få del av de uppgifter om garanterad inlåning m.m. som behövs
för att kunna fastställa institutets avgift. Därutöver skall de uppgifter lämnas
som nämnden behöver i övrigt för sin verksamhet. Det kan gälla uppgifter om ett
institut och dess verksamhet som nämnden behöver för att kunna fatta ett beslut
enligt 3 §, dvs. ett beslut som innebär att insättningar hos institutets filial
här i landet skall omfattas av det svenska garantisystemet. Ett sådant beslut
förutsätter en ansökan från institutet. Denna ordning gäller oavsett om det
utländska institutet ansöker om frivillig komplettering eller om garantin är en
förutsättning för filialtillstånd. Motsvarande gäller i de fall ett svenskt
institut väljer att ansöka om att insättningar hos dess filial i ett land
utanför EES skall omfattas av det svenska garantisystemet. Genom
ansökningsförfarandet kan nämnden tillförsäkra sig rätt att få sådana uppgifter
om institutet och dess filial som den behöver för att pröva en ansökan. Lagrådet
har förordat att denna fråga inte behöver behandlas i lagen om
insättningsgaranti, varför 21 § i det remitterade lagförslaget utgått, jfr
avsnitt 7.2.4.
För att nämnden skall kunna pröva en ansökan krävs att nämnden i den
utsträckning som det behövs samarbetar med såväl behöriga myndigheter och
tillsynsmyndigheter som företrädare för insättningsgarantisystem i andra länder.
Detta gäller även i de fall när insättningar hos en filial till ett svenskt
institut omfattas både av det svenska garantisystemet och ett system i
värdlandet. I direktivets riktlinjer anges vad samarbetet kan avse. Även
beträffande denna fråga förordar Lagrådet att en behandling i en
regeringsförfattning är tillräcklig och att 20 § i det remitterade lagförslaget
därför får utgå, jfr avsnitt 7.4.
Även i samband med ett ersättningsfall behöver nämnden uppgifter för att kunna
betala ut ersättning till insättarna. Här avses de uppgifter som skall finnas
hos institutet angående kontoinnehavare hos institutet vid tidpunkten för
konkursbeslutet eller förklaringen. Dessa uppgifter kan även fås från konkurs-
förvaltaren, se kommentaren till 17 §, varför en viss samordning kan vara
ändamålsenlig.
Enligt riktlinjerna i direktivets bilaga 2 skall nämnden kunna kräva att få
all relevant information och ha rätt att kontrollera sådan information hos de
behöriga myndigheterna i institutets hemland. Denna möjlighet bör även föreligga
i förhållande till Finansinspektionen och kan avse t.ex. information om
institutets garanterade inlåning etc.
17 §
I paragrafens första mening anges att även konkursförvaltaren har en skyldighet
gentemot nämnden motsvarande den som anges för institutet i 16 §. Det kan
noteras att det i 6 kap. 2 § första stycket och 13 § konkurslagen finns be-
stämmelser om en konkursgäldenärs upplysningsskyldighet gentemot bl.a. konkurs-
förvaltaren. Skyldighet att lämna upplysningar om boet föreligger inte endast
för gäldenären. Om gäldenären är en juridisk person gäller att även en
styrelseledamot, en verkställande direktör, en bolagsman och i vissa fall en
likvidator är skyldig att lämna sådana upplysningar.
Genom andra meningen tillförsäkras att nämnden lämnas det biträde av
konkursförvaltaren som nämnden behöver för utbetalningen av ersättning. Genom
konkursförvaltaren kan nämnden också få biträde i praktiska angelägenheter av
det konkursdrabbade institutets personal och därigenom tillgång till dess
utrustning m.m.
Jfr kommentaren till 10 § beträffande de fall när fråga är om indisponibla
insättningar hos utländska institut.
18 §
Efter påpekande från Lagrådet har paragarafen utformats efter förebild i 34 §
lönegarantilagen (1992:497). I paragrafen anges att återbetalning av felaktigt
utbetald ersättning skall ske i vissa fall.
I de fall (första stycket) mottagaren orsakat den felaktiga utbetalningen
skall återbetalning ske jämte ränta som skall beräknas enligt 6 § räntelagen
(1975:635), dvs. enligt en räntefot som motsvarar det av Riksbanken fastställda,
vid varje tid gällande diskontot med tillägg av åtta procentenheter. I andra
fall (andra stycket) beräknas räntan enligt 5 § räntelagen. Tillägget begränsas
i dessa fall till två procentenheter.
Enligt tredje stycket skall Bankstödsnämnden besluta om återbetalning enligt
första och andra styckena. Nämndens beslut utgör exekutionstitel och
verkställighet får därför äga rum, jfr 3 kap. 1 § första stycket 6
utsökningsbalken.
I fjärde stycket anges, efter förebild i 36 § lönegarantilagen, att
återbetalningsskyldigheten får efterges helt eller delvis. En förutsättning för
eftergift skall vara att särskilda skäl föreligger. Det är inte bara kravet på
återbetalning av det felaktigt utbetalda beloppet som kan efterges utan detta
gäller även kravet på ränta beräknad enligt första eller andra stycket. När
särskilda skäl kan anses föreligga får överlåtas till rättstillämpningen att
avgöra i varje enskilt fall. Om beloppet i fråga är ringa bör eftergift dock
kunna övervägas.
19 §
Artikel 11.
Paragrafen, som efter påpekande från Lagrådet utformats efter förebild i 28 §
lönegarantilagen, innehåller en bestämmelse om övertagande av fordran
(subrogation) som syftar till att staten, genom nämnden, skall minimera kost-
naderna för systemet vid ett ersättningsfall genom att överta en insättares krav
mot institutet i den omfattning som nämnden betalat ut ersättning till
insättaren. Eventuell utdelning i ett instituts konkurs skall tillfalla staten
genom att medlen förs till nämndens räntekonto i Riksgäldskontoret. Om nämnden
lånat medel enligt 15 § för att kunna göra utbetalningar av ersättning till
insättare, skall utdelningen i stället användas till att betala tillbaka lånen.
20-21 §§
Artikel 3.2-3 och 4.4.
I 20 och 21 §§ anges möjligheterna att inom ramen för insättningsgarantisystemet
ingripa mot de institut som omfattas av garantin. I kommentaren till 3 § har
redogjorts för en ansvarsfördelning mellan Finansinspektionen och nämnden när
det gäller att fatta beslut som innebär att den svenska garantin inte längre
skall gälla för insättningar hos ett institut eller ett instituts filial.
Skillnad har därvid gjorts mellan 1) fall där det är obligatoriskt för
institutet att garantin gäller för insättningarna, dvs. fall där garantin utgör
en förutsättning för institutets möjligheter att driva verksamhet här i landet,
och 2) fall där ett institut kan omfattas av garantin till följd av en frivillig
komplettering. Till det förra fallet 1) hänförs svenska institut, svenska
instituts filialer i ett land inom EES samt filialer till institut från ett land
utanför EES där insättningsgaranti saknas eller där den garanti som erbjuds inte
kan anses uppfylla direktivets krav och därför ej är godtagbar. Till det senare
fallet 2) hänförs svenska instituts filialer i ett land utanför EES, filialer
till institut från ett land inom EES samt filialer till institut från ett land
utanför EES där den garanti som erbjuds är godtagbar. Redovisade uppdelning
mellan obligatoriska och frivilliga fall skall också ligga till grund för
utformningen av de bestämmelser om ingripanden m.m. som skall gälla för det
svenska garantisystemet.
I 20 § anges att nämnden skall underrätta Finansinspektionen, om ett institut
som omfattas av garantin inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen om
insättningsgaranti. Här avses även de fall när institutet med avseende på en
filial underlåter detta. Nämndens underrättelseskyldighet skall gälla oavsett om
institutet omfattas av garanti till följd av ett beslut av nämnden eller
Finansinspektionen.
Beträffande instituten i det förra fallet 1) är det inspektionen som får
ingripa mot det felande institutet och inte nämnden. Genom att verksam-
hetstillståndet återkallas, gäller garantin inte längre för insättningar hos
institutet eller institutets filial. Med denna ansvarsfördelning mellan nämnden
och inspektionen följer att bestämmelserna i 7 kap. bankrörelselagen blir
tillämpliga även i insättningsgarantisammanhang.
I det senare fallet 2) gäller enligt 21 § att nämnden själv får besluta att
garantin inte skall gälla för insättningar hos instituten. För att göra detta
tydligt har paragrafen getts en något annan utformning än den Lagrådet
föreslagit.
Beslut om att garantin inte längre skall gälla för insättningar hos ett
institut som omfattas av det svenska garantisystemet förutsätter, enligt 21 §
andra stycket, att institutet förelagts att vidta rättelse och att institutet
trots detta inte har vidtagit rättelse inom ett år från föreläggandet, jfr
kommentaren till 7 kap. 16 och 18 §§ bankrörelselagen.
Nämndens beslut skall, enligt 21 § andra och tredje styckena föregås av
kontakter med vissa myndigheter i institutets hemland. Om institutet hör hemma i
ett annat EES-land blir nämndens beslut beroende av att den behöriga myndigheten
i institutets hemland samtyckt till åtgärden. Om institutet däremot hör hemma i
ett tredje land räcker det med att nämnden underrättar tillsynsmyndigheten i
institutets hemland om beslutet.
22 §
Artikel 4.4 och 9.1
I paragrafen anges att om nämnden beslutat att den svenska garantin inte längre
skall gälla för insättningar hos ett institut, så skall institutet vara skyldigt
att informera berörda insättare om beslutet och dess innebörd. Detta motiveras
av konsumentskyddshänsyn.
Det kan förutsättas att insättarna informeras om ett beslut med motsvarande
innebörd som fattas av Finansinspektionen. Skäl att införa bestämmelser om det i
lagen om insättningsgaranti föreligger därför inte.
23 §
Artikel 3.3, 4.4 andra stycket och 5.
Även om garantin enligt Finansinspektionens eller nämndens beslut inte längre
skall gälla för insättningar i ett institut, inverkar beslutet inte på
insättningar som omfattades av garantin vid tidpunkten för beslutet. Även denna
ordning är motiverad av konsumentskyddshänsyn.
24 §
Artikel 7.6.
I första stycket anges att nämndens beslut i insättningsgarantisammanhang skall
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, dvs. i första hand hos länsrätten.
Av andra stycket framgår att prövningstillstånd krävs för kammarrättens
prövning om länsrättens avgörande överklagas.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Av punkten 1 framgår att lagen om insättningsgaranti träder i kraft den 1
januari 1996.
Punkten 2 möjliggör att de avgifter som skall tas ut under år 1996 från de
institut som omfattas av garantisystemet kan baseras på uppgifter från
instituten om storleken av deras insättningar som skulle ha varit garanterade
den 31 december 1995 om lagen om insättningsgaranti hade varit i kraft då.
22.2 Förslaget till lag om skatteregler för ersättning från
insättningsgaranti
Lagen innehåller bestämmelser om den skattemässiga behandlingen av den del av
ersättningen från garantisystemet som i förekommande fall avser upplupen ränta.
Enligt Lagrådets mening vinner lagen i klarhet om det direkt anges att
ersättningen, till den del den avser upplupen ränta, vid inkomstbeskattningen
behandlas som inkomstränta. Första stycket har ändrats i enlighet med det
förslag som Lagrådet lämnat i sitt yttrande.
I andra stycket anges hur den del av återbetalad ersättning som inte avser
ersättning för kapitalbeloppet skall behandlas.
22.3 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
9 kap. 25 §
Paragrafen, som i lagrådsremissen betecknades 24 §, är ny och innehåller en
regel om sekretess i ärenden om ersättning enligt lagen om insättningsgaranti.
Sekretess gäller för uppgift om personliga eller ekonomiska förhållanden för den
som enligt 2 § i nämnda lag är att anse som insättare.
22.4 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617)
1 kap. 4 §
Artikel 3.1 första stycket, 4.1 och 6.1.
I paragrafen har införts ytterligare förutsättningar som skall vara uppfyllda
för att Finansinspektionen skall lämna ett bankföretag tillstånd till
filialetablering här i landet. Sedan tidigare har gällt att den planerade
verksamheten skall antas kunna uppfylla kraven på en sund bankverksamhet. Som
Lagrådet påpekat i sitt yttrande skall därutöver gälla att tillstånd till
filialetablering skall kunna lämnas endast om insättningarna hos en filial
antingen omfattas av garantin enligt lagen om insättningsgaranti eller av en
utländsk garanti som omfattar insättningar som anges i 2 § samma lag och har en
högsta ersätttningsnivå som inte understiger ett belopp motsvarande 20 000 ecu
innan det i förekommande fall har gjorts avdrag för en självrisk med högst 10
procent av en enskild insättares garanterade insättning. Andra stycket har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Som en ny förutsättning införs således att insättningar hos filialen skall
omfattas av en garantiordning som kan anses godtagbar. I detta avseende ställs
kravet inte högre på en utländsk garanti än vad som anges i insättnings-
garantidirektivet. Som angivits i allmänmotiveringen (avsnitt 7.2.4) är det
först om en godtagbar garanti saknas i hemlandet som krav ställs på att
insättningar hos institutets filial här i landet omfattas av den svenska
garantin. Vidare förutsätter ett filialtillstånd enligt ett nytt tredje stycke
att förbudet mot import av nationella garantisystem inte överträds. Finansin-
spektionen får således inte lämna filialtillstånd om insättningar hos filialen
omfattas av en garanti som erbjuds i hemlandet och som ger ett bättre skydd än
vad som kan erbjudas av det svenska garantisystemet, jfr kommentaren till 7 §
lagen om insättningsgaranti.
1 kap. 7 §
Ändringen är redaktionell. Ordet inlåningsgaranti byts ut mot insättnings-
garanti.
7 kap. 16 §
Artikel 3.3.
Jfr kommentaren till 21 § lagen om insättningsgaranti. I paragrafen (första
stycket 7) införs en ny grund för återkallelse av en svensk banks oktroj. Första
stycket har förtydligats i enlighet med det förslag Lagrådet lämnat i sitt
yttrande. Ett beslut om återkallelse av en banks oktroj förutsätter enligt denna
återkallelsegrund att Finansinspektionen förelagt banken att vidta rättelse med
förklaring att oktrojen annars kan komma att återkallas. Har banken trots det
inte fullgjort sina skyldigheter mot garantisystemet inom ett år från
föreläggandet skall oktrojen återkallas. Det bör observeras att det angivna
kravet på att banken skall ha vidtagit rättelse inom ett år från föreläggandet
endast gäller i de fall då den här angivna återkallelsegrunden är tillämplig.
7 kap. 18 §
Artikel 4.4.
Jfr kommentaren till 7 och 21 §§ lagen om insättningsgaranti. I paragrafen
införs nya grunder för återkallelse av filialtillstånd som Finansinspektionen
meddelat ett bankföretag från ett land utanför EES. Andra och tredje styckena
har förtydligats i enlighet med de förslag Lagrådet lämnat i sitt yttrande. I
andra stycket behandlas Finansinspektionens möjlighet att återkalla ett
filialtillstånd på grund av att bankföretaget bryter mot exportförbudet, jfr
avsnitt 7.2.1. I tredje stycket behandlas Finansinspektionens möjlighet att
återkalla filialtillståndet om bankföretaget med avseende på filialen här i
landet inte fullgör sina skyldigheter mot garantisystemet. Bestämmelsen är
utformad efter modell av 7 kap. 16 § första stycket 7.
22.5 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
7 kap. 13 §
Ändringen är föranledd av behovet av att utsträcka det undantag som gäller för
bankkunders fordringar i bevakningssammanhang till att även avse de insättningar
på konto som har gjorts av kunder till värdepappersbolag och som omfattas av det
svenska garantisystemet.
9 kap. 5 §
Jfr kommentaren till 7 kap. 13 § konkurslagen.
22.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank
42 a §
Ändringen är redaktionell. Förtydligandet innebär att samrådsskyldigheten inte
generellt avser frågor i samband med insättningsgarantin, utan endast då dessa
har anknytning till betalningssystemets stabilitet.
22.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter
3 kap. 22 §
I paragrafen anges i en ny punkt (7) att Bankstödsnämnden skall lämna kont-
rolluppgift om inkomstränta och fordran.
3 kap. 25 a §
I paragrafen anges i en ny punkt (4) att Bankstödsnämnden skall lämna
kontrolluppgift om utgiftsränta.
22.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:2015) om
ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse
1 kap. 6 a §
Ändringen är betingad av införandet av lagregler om insättningsgaranti. Utöver
uppgift om investerarskydd skall också uppgift, i förekommande fall, lämnas om
insättningsgaranti.
3 kap. 4 §
Artikel 3.1 första stycket, 4.1 och 6.1.
Jfr kommentaren till 1 kap. 4 § bankrörelselagen. Efter påpekande av Lagrådet
har bestämmelserna i femte och sjätte styckena utformats efter modell av
motsvarande bestämmelser i bankrörelselagen.
6 kap. 8 d §
Artikel 4.4.
Jfr kommentaren till 7 kap. 18 § bankrörelselagen. Efter påpekande från Lagrådet
har bestämmelserna i tredje och fjärde styckena utformats efter modell av
motsvarande bestämmelser i bankrörelselagen.
6 kap. 9 §
Artikel 3.2-3.
I paragrafens första stycke har värdepappersinstitut ersatts med svenskt
värdepappersinstitut eftersom paragrafen endast avser svenska värdepap-
persinstitut. Med detta begrepp avses värdepappersbolag, dvs. ett svensk
aktiebolag som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse, och ett svenskt
bankinstitut som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse.
Bestämmelsen i paragrafens andra stycke har efter påpekande från Lagrådet
utformats efter modell av bestämmelsen i 7 kap. 16 § första stycket 7
bankrörelselagen.
12
136
137
138
139
140
141
142
143
144
145
Förteckning över remissinstanserna
Efter remiss har yttranden över promemorian Insättningsgaranti (Ds 1995:3)
avgetts av Sveriges riksbank, Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Jön-
köping, Domstolsverket, Riksgäldskontoret, Kommerskollegium, Finansinspektionen,
Bankstödsnämnden, Riksskatteverket, Riksrevisionsverket, Konkurrensverket,
Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, Datainspektionen, Juridiska
fakulteten vid Lunds universitet, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Bankkunders
Riksförbund, Svenska Bankföreningen, Fristående Sparbankers Riksförbund,
Postgirot Bank AB, Sparbankernas säkerhetskassa, Stadshypotek AB, Svenska
fondhandlareföreningen, Finansbolagens förening, Fondbolagens förening, OM
Stockholm AB, Sveriges Försäkringsförbund, Företagarnas Riksorganisation,
Sveriges Industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Grossistförbundet Svenska
handel, Svenska Rese- och Turistindustrins Samarbetsorganisation/RTS, HSB
Riksförbund, Nordiska Sparlån ek. förening, Riksbyggen sparkassa ek. förening,
Posten AB, Aktiefrämjandet, Sveriges Aktiesparares riksförbund, Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Finansförbundet, Kooperativa institutet.
147
Lagrådsremissens lagförslag
1 Förslag till lag om insättningsgaranti
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens innehåll
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om garanti för insättningar hos banker och
vissa värdepappersföretag. Frågor om garantin handläggs av Bankstödsnämnden.
Definitioner
2 § I denna lag betyder
1. institut: en bank eller ett värdepappersföretag som avses i 3 §,
2. insättare: den som har ett tillgodohavande i ett institut,
3. insättning: nominellt bestämda och likvida tillgodohavanden,
4. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Garanti
3 § En insättning omfattas av garantin enligt denna lag om den är gjord här i
landet hos en svensk bank eller hos ett svenskt värdepappersbolag som har
tillstånd att ta emot kunders medel på konto. En insättning omfattas också om
den är gjord hos bankens eller värdepappersbolagets filial i ett annat EES-land.
Om nämnden efter ansökan beslutar det, omfattar garantin också insättningar
som är gjorda hos
1. en filial i ett land utanför EES till en svensk bank eller ett svenskt
värdepappersbolag som får ta emot kunders medel på konto, eller
2. en filial här i landet till ett utländskt bankföretag eller ett utländskt
värdepappersföretag som får ta emot kunders medel på konto.
Beslut enligt andra stycket får innebära att insättningar omfattas av garantin
endast till den del de inte omfattas av ett utländskt garantisystem.
Ersättning från garantin
4 § En insättare skall få ersättning om
1. ett svenskt institut sätts i konkurs, eller
2. en behörig myndighet i ett utländskt instituts hemland förklarar att in-
sättningar hos institutet är indisponibla.
En insättare som är en bank eller ett värdepappersbolag som har tillstånd att
ta emot kundens medel på konto, eller motsvarande utländska företag, skall inte
få ersättning.
5 § Om en insättning hos ett utländskt institut också omfattas av en garanti i
ett annat land, skall det belopp som den garantin svarar för, i förekommande
fall före avdrag för motfordringar, räknas av från den ersättning som betalas ut
enligt 7 §.
6 § En ersättning som betalas enligt denna lag för insättningar som har gjorts
hos ett instituts filial i ett annat EES-land får inte vara högre än den
ersättning som skulle ha betalats av ett garantisystem som gäller för den
närmast jämförbara institutsgruppen i det landet. Inte heller får ersättningen
avse fler slag av insättningar eller betalas till andra insättare än vad som
följer av bestämmelserna i det landet.
Utbetalning
7 § Nämnden skall betala ut ersättning med högst 250 000 kronor till en in-
sättare, inklusive ränta upplupen till dagen för konkursbeslutet eller för-
klaringen enligt 4 §.
8 § Ersättning skall kunna betalas ut snarast möjligt och senast tre månader
från dagen för konkursbeslutet eller förklaringen.
9 § Om det finns synnerliga skäl kan tidsfristen enligt 8 § förlängas högst tre
månader av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av nämnden. Ytterligare
förlängning får beviljas två gånger.
10 § En insättare har inte rätt till ersättning om insättaren gör anspråk på den
efter det att han förlorat sin rätt till utdelning i institutets konkurs.
Information
11 § Ett institut skall lämna information både till den som har insättningar hos
institutet här i landet och till den som avser att göra insättningar. Detta
gäller såväl svenska institut som institut som hör hemma i ett annat land och
tar emot insättningar hos en filial här i landet utan att insättningarna
omfattas av garantin.
Information skall på lämpligt sätt lämnas om
1. den garanti som gäller för insättningar hos institutet,
2. den ersättningsnivå som gäller för garantin, och
3. formerna för utbetalning av ersättning från garantin.
I fråga om underlåtelse att lämna information som anges i första och andra
stycket eller som annars är av särskild betydelse från konsument-synpunkt gäller
marknadsföringslagen (1995:540).
Avgifter
12 § Varje institut skall betala en årlig avgift till nämnden. Avgifterna skall
placeras på ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret sedan nämndens
förvaltningskostnader för garantin har räknats av.
De sammanlagda avgifterna för år räknat skall uppgå till ett belopp som mot-
svarar 0,25 procent av de insättningar som omfattas av garantin.
Om nämnden har tagit upp lån enligt 15 §, får nämnden besluta att avgifterna
enligt första stycket skall uppgå till ett belopp som motsvarar högst 0,3
procent av de insättningar som omfattas av garantin till dess lånen har betalats
tillbaka.
Om tillgodohavandet på räntekontot är större än ett belopp som motsvarar 2,5
procent av de insättningar som omfattas av garantin, skall de sammanlagda
avgifterna per år räknat uppgå till ett belopp som motsvarar 0,1 procent av de
insättningar som omfattas av garantin.
13 § Nämnden skall årligen bestämma hur stort belopp varje institut skall betala
i avgift.
Avgiften enligt första stycket skall utgöra beloppet av institutets garan-
terade insättningar multiplicerat med lägst 60 procent och högst 140 procent av
det tal som tillämpas enligt 12 § andra, tredje, eller fjärde stycket. Avgiften
skall bestämmas med hänsyn till institutets kapitaltäckningsgrad, beräknad
enligt 2 kap. 1 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar
för kreditinstitut och värdepappersbolag.
Nämnden bestämmer när avgiften skall betalas.
14 § Den årliga avgiften enligt 12 och 13 §§ skall bestämmas med utgångspunkt i
förhållandena vid utgången av året innan avgiften skall betalas.
Upplåning
15 § Om medlen på kontot i Riksgäldskontoret inte räcker till att betala ut
ersättningar får nämnden låna medel.
Upplåning skall ske i Riksgäldskontoret till de villkor som Riksgäldskontoret
tillämpar vid utlåning till myndigheter.
16 § Om nämnden lånat medel för betalning av ersättningar, skall inbetalade
avgifter användas till att betala tillbaka lånen i stället för att placeras på
räntebärande konto i Riksgäldskontoret.
17 § Om nämnden får utdelning i en konkurs skall dessa medel föras till kontot i
Riksgäldskontoret eller, om nämnden lånat medel enligt 15 §, användas för att
betala tillbaka lånen.
Uppgiftsskyldighet
18 § Ett institut skall lämna de uppgifter till nämnden som den behöver för att
fastställa institutets avgift och i övrigt för sin verksamhet enligt denna lag.
19 § En konkursförvaltare skall lämna de uppgifter till nämnden som den behöver
för att betala ut ersättning till insättarna. Konkursförvaltaren och institutet
i konkurs skall lämna nämnden det biträde som nämnden behöver för utbetalningen
av ersättning.
Samarbete med utländska myndigheter m.m.
20 § Nämnden skall om det behövs samarbeta med behöriga myndigheter och
företrädare för insättningsgarantisystem i ett annat land i frågor som rör
insättningsgarantin.
21 § Nämnden får fatta sådana beslut som avses i 3 § andra stycket om den
tillförsäkrar sig rätt att få sådana uppgifter om institutet och dess verksamhet
vid filialen som den behöver.
Återbetalning av ersättning
22 § Nämnden får besluta att den som tagit emot ersättning och som genom att
lämna oriktiga uppgifter eller på annat sätt orsakat att ersättningen betalats
utan att rätt till ersättningen funnits, skall betala tillbaka vad som har
betalats för mycket tillsammans med ränta beräknad enligt 6 § räntelagen
(1975:635).
Nämnden får också besluta att ersättning skall betalas tillbaka om någon i
annat fall har tagit emot ersättning utan att rätt till ersättning funnits och
den som tagit emot betalningen skäligen borde ha insett detta. Ränta skall i
sådana fall tas ut beräknad enligt 5 § räntelagen.
Övertagande av fordran
23 § Nämnden övertar en insättares krav mot institutet, i samma omfattning som
nämnden betalat ersättning till insättaren.
Ingripanden
24 § Nämnden skall underrätta Finansinspektionen, om ett institut inte fullgör
sina skyldigheter enligt denna lag. Detta gäller svenska institut och institut
från ett land utanför EES om ett sådant institut inte skulle få ta emot
insättningar här i landet om det inte omfattas av garantin.
Om det svenska institutet även tar emot insättningar som omfattas av garantin
enligt 3 § andra stycket 1 får nämnden besluta att insättningarna inte skall om-
fattas av garantin, om institutet inte rättat sig inom ett år från det att det
förelagts att vidta rättelse. Institutet skall informera insättare hos filialen
om nämndens beslut.
Nämnden skall underrätta tillsynsmyndigheten i det land där filialen finns om
beslut enligt andra stycket.
25 § Nämnden får besluta att insättningar inte skall omfattas av garantin om det
institut som tar emot insättningarna inte fullgör sina skyldigheter enligt denna
lag, och om
a) institutet är ett utländskt institut som hör hemma i ett annat EES-land,
eller
b) institutet är ett institut som hör hemma i ett land utanför EES och det
inte är ett institut som avses i 24 § första stycket.
Ett beslut enligt första stycket får bara meddelas om institutet inte rättat
sig inom ett år från det att det förelagts att vidta rättelse och, i fall som
avses i a, den behöriga myndigheten i institutets hemland samtyckt till beslut-
et, eller, i fall som avses i b, tillsynsmyndigheten i institutets hemland
underrättats i förväg om beslutet.
Institutet skall informera insättare hos filialen om nämndens beslut.
26 § Insättningar som har gjorts före dagen för ett beslut enligt 24 och 25 §§,
7 kap. 16 § första stycket 7 och 18 § andra och tredje styckena bankrörelselagen
(1987:617), 6 kap. 8 d § tredje och fjärde styckena samt 6 kap. 9 § lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse skall omfattas av rätt till ersättning.
Överklagande
27 § Nämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2. Vad som sägs i 14 § skall beträffande avgift för år 1996 gälla vad som
skulle ha gällt om lagen hade varit i kraft vid utgången av år 1995.
148
2 Förslag till lag om skatteregler för ersättning från
insättningsgaranti
Härigenom föreskrivs följande.
Ersättning som betalas ut enligt lagen (1995:000) om insättningsgaranti skall
vid inkomstbeskattningen behandlas som om ersättningen betalats av det institut
hos vilket insättningen gjorts. Utbetalat belopp skall i första hand anses
utgöra ersättning för insatt belopp.
Vid återbetalning av ersättning enligt 22 § lagen om insättningsgaranti skall
den del av ett återbetalat belopp som inte avser ersättning för det insatta
beloppet jämställas med ränteutgift.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 och tillämpas första gången vid
1997 års taxering.
149
3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen (1980:100)3 skall införas en ny
paragraf, 9 kap. 24 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap.
-------------------------------------------------------
24 §
Sekretess gäller i ärenden
om ersättning enligt lagen
(1995:000) om
insättningsgaranti för
uppgift om personliga
eller ekonomiska för-
hållanden för den som enligt
2 § den lagen skall anses
som insättare, om det kan
antas att denne lider
skada eller men om
uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i
allmän
handling gäller sekretessen
i högst 20 år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
**FOOTNOTES**
3Lagen omtryckt 1992:1474.
150
4 Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617)
Härigenom föreskrivs i fråga om bankrörelselagen (1987:617) att 1 kap. 4 och 7
§§ samt 7 kap. 16 och 18 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §1
Ett utländskt bankföretag får
1. efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen driva bankrörelse från filial eller
2. efter anmälan till Finansinspektionen driva verksamhet, som huvudsakligen
avser representation och förmedling av banktjänster, från kontor eller annat
fast driftställe (representationskontor).
-------------------------------------------------------
Tillstånd till Tillstånd till
filialetablering enligt filialetablering enligt
första stycket 1 skall lämnasförsta stycket 1 skall
om den planerade rörelsen lämnas om
kan antas komma att 1. den planerade rörelsen
uppfylla kraven på en sund kan antas komma att
bankverksamhet. uppfylla kraven på en sund
bankverksamhet, och
2. insättningar hos
filialen omfattas av en
utländsk garanti som
- också omfattar insätt-
ningar och insättare enligt
i 2 § lagen (1995:000) om
insättningsgaranti och,
- har en ersättningsnivå
som inte understiger 20
000 ecu innan det i
förekommande fall har
gjorts avdrag för en
självrisk med högst 10
procent av en enskild
insättares garanterade
insättning.
Tillstånd till
filialetablering får inte
lämnas om insättningar hos
filialen omfattas av en
utländsk garanti med en
högsta ersättningsnivå som
överstiger den som gäller
enligt lagen (1995:000) om
insättningsgaranti.
Ersättningen får inte heller
avse fler slag av insätt-
ningar eller betalas till
andra insättare än vad som
anges i den lagen.
Tillstånd får inte vägras på den grunden att det inte behövs någon ytterligare
bank.
7 §2
Om ett bankaktiebolag får tillstånd enligt 6 § till filialetablering i ett land
inom EES, skall Finansinspektionen underrätta behörig myndighet i det land där
filialen skall inrättas. Underrättelsen skall innehålla
1. en plan för den tilltänkta filialverksamheten, med uppgift om filialens
organisation,
2. en förklaring att den planerade verksamheten omfattas av bankens oktroj,
-------------------------------------------------------
3. uppgift om 3. uppgift om den
inlåningsgaranti som gäller insättningsgaranti som
för insättare i banken, gäller för insättare i
banken,
4. uppgift om filialens adress och ansvariga ledning,
5. uppgift om bankens kapitalbas och kapitaltäckningsgrad.
Om något förhållande som avses i första stycket 1-4 har ändrats efter det att
filialen inrättats, skall Finansinspektionen genast underrätta behörig myndighet
i det land där filialen finns.
7 kap.
16 §3
En svensk banks oktroj skall återkallas av Finansinspektionen om
1. banken inte har anmälts för registrering inom föreskriven tid eller anmälan
har avskrivits eller avslagits genom ett beslut som har vunnit lag kraft,
2. banken inte inom ett år efter registrering har börjat driva bankrörelse,
eller banken dessförinnan förklarat sig avstå från oktrojen,
3. banken har överlåtit hela sin rörelse,
4. banken under en sammanhängande tid av ett år inte drivit bankrörelse,
-------------------------------------------------------
5. banken genom att 5. banken genom att
överträda en bestämmelse som överträda en bestämmelse som
avses i 15 § eller på annat avses i 15 § eller på annat
sätt visat sig olämplig att sätt visat sig olämplig att
utöva sådan verksamhet som utöva sådan verksamhet som
oktrojen avser, eller oktrojen avser,
-------------------------------------------------------
6. bankens kapitalbas 6. bankens kapitalbas
understiger det minsta understiger det minsta
belopp som krävs enligt 2 belopp som krävs enligt 2
kap. 9 § andra stycket och kap. 9 § andra stycket och
bristen inte har täckts inom bristen inte har täckts
tre månader från det att den inom tre månader från det
blev känd för banken. att den blev känd för bank-
en, eller
7. banken inte fullgjort
sina skyldigheter enligt
lagen (1995:000) om
insättningsgaranti och inte
rättat sig inom ett år från
det att
-------------------------------------------------------
inspektionen förklarat att
bankens oktroj kan komma
att återkallas.
Om det är tillräckligt får inspektionen i de fall som anges i första stycket 4
och 5 i stället för att återkalla oktrojen meddela varning. I fall som avses i
första stycket 6 får inspektionen medge förlängd tid för täckande av bristen, om
det finns särskilda skäl.
Om oktrojen återkallas får inspektionen besluta hur avvecklingen av rörelsen
skall ske.
Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta verksamheten.
18 §4
Om ett bankföretag, som är hemmahörande i ett land utanför EES, driver bank-
rörelse från filial här i landet och därvid överträder en bestämmelse som avses
i 15 § eller på annat sätt visar sig olämpligt att utöva bankverksamhet, får
Finansinspektionen återkalla filialtillståndet eller, om det är tillräckligt,
meddela varning.
-------------------------------------------------------
Ett filialtillstånd skall
också återkallas om
- insättningar hos
filialen omfattas av en
utländsk garanti som har en
högsta ersättningsnivå som
överstiger den som följer av
lagen (1995:000) om
insättningsgaranti, eller
- ersättningen avser fler
slag av insättningar, eller
- betalas till andra
insättare än vad som anges i
den lagen.
Om Bankstödsnämnden fattat
ett beslut enligt 3 § andra
stycket 2 lagen om
insättningsgaranti och
bankföretaget annars inte
skulle få ta emot
insättningar här i landet,
skall inspektionen
återkalla filialtillståndet,
om bankföretaget inte
fullgjort sina skyldig-
heter enligt lagen om
insättningsgaranti. Till-
ståndet skall inte åter-
kallas om bankföretaget
rättat sig inom ett år från
det att inspektionen för-
klarat att tillståndet kan
komma att återkallas.
Om filialtillståndet återkallas gäller 16 § tredje och fjärde styckena i
tillämpliga delar.
Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i det land där bankföretaget
har sitt säte om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna paragraf.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
**FOOTNOTES**
1Senaste lydelse 1992:1613.
2Senaste lydelse 1992:1613.
3Senaste lydelse 1992:1613.
4Senaste lydelse 1992:1613.
151
5 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672) att 7 kap. 13 § och 9
kap. 5 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
13 §1
Förvaltaren skall upprätta en bouppteckning. I denna skall boets tillgångar tas
upp till noggrant uppskattade värden. Beträffande skulderna skall det anges i
vad mån de avser lön eller pension. Bouppteckningen skall vidare innehålla
uppgift om varje borgenärs namn och postadress samt om de böcker och handlingar
som avses i 12 §.
Bouppteckningen skall av förvaltaren ges in till rätten och tillsynsmyndig-
heten så snart som möjligt och senast en vecka före edgångssammanträdet.
Har av gäldenären underskriven bouppteckning förut getts in till rätten, be-
höver någon ny bouppteckning inte upprättas, om förvaltaren anser att denna är
tillförlitlig. I så fall skall han snarast anmäla det till rätten och till-
synsmyndigheten.
-------------------------------------------------------
Skall bevakningsförfarande Skall
äga rum och har någon bevakningsförfarande äga rum
bouppteckning ännu inte och har någon bouppteckning
getts in till rätten, skall ännu inte getts in till
förvaltaren så snart som rätten, skall förvaltaren så
möjligt och senast en vecka snart som möjligt och
från beslutet om senast en vecka från
bevakningsförfarandet skicka beslutet om
en förteckning över bevakningsförfarandet
borgenärerna med uppgift om skicka en förteckning över
varje borgenärs postadress borgenärerna med uppgift om
till rätten och tillsyns- varje borgenärs postadress
myndigheten. I ett till rätten och tillsyns-
bankaktiebolags, en myndigheten. I ett
sparbanks eller en central bankaktiebolags, en
föreningsbanks konkurs skall sparbanks eller en central
till bouppteckningen eller föreningsbanks konkurs
borgenärsförteckningen skall till bouppteckningen
bifogas uppgift om insätt- eller borgenärsförteckningen
ningsborgenärerna och deras bifogas uppgift om insätt-
fordringsbelopp med upp- ningsborgenärerna och deras
lupen ränta. I ett fordringsbelopp med
livförsäkringsbolags konkurs upplupen ränta. Motsvarande
skall på motsvarande sätt skall gälla i ett vär-
bifogas uppgift om försäk- depappersbolags konkurs om
ringstagarna och deras bolaget har tillstånd att
fordringar. ta emot insättningar på
konto. I ett livförsäk-
ringsbolags konkurs skall
på motsvarande sätt bifogas
uppgift om
försäkringstagarna och deras
fordringar.
9 kap.
5 §2
En borgenär som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller lös
egendom behöver inte bevaka fordringen för att få rätt till betalning ur den
pantsatta egendomen.
-------------------------------------------------------
En borgenär som har en En borgenär som har en
fordran hos ett fordran hos ett
bankaktiebolag, en sparbank värdepappersbolag som har
eller en central tillstånd att ta emot
föreningsbank på grund av en insättningar på konto, ett
insättning på räkning behöverbankaktiebolag, en spar-
inte bevaka sin fordran i bank eller en central
kreditinstitutets konkurs, föreningsbank på grund av en
om uppgift om fordringen insättning på räkning behöver
har lämnats enligt 7 kap. 13 §inte bevaka sin fordran i
fjärde stycket. En ett sådant instituts kon-
försäkringstagare behöver intekurs, om uppgift om
bevaka sin fordran i ett fordringen har lämnats
livförsäkringsbolags konkurs,enligt 7 kap. 13 § fjärde
om uppgift om fordringen stycket. En
lämnats enligt det angivna försäkringstagare behöver
lagrummet. inte bevaka sin fordran i
ett livförsäkringsbolags
konkurs, om uppgift om
fordringen lämnats enligt
det angivna lagrummet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
**FOOTNOTES**
1Senaste lydelse 1989:1084.
2Senaste lydelse 1989:1084.
152
6 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank
Härigenom föreskrivs att 42 a § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
42 a §1
-------------------------------------------------------
I viktigare frågor som berör I viktigare frågor som rör
Bankstödsnämndens Bankstödsnämndens verksamhet
verksamhetsområde eller som enligt lagen (1993:765) om
i övrigt har samband med statligt stöd till banker
betalningssystemets stabil- och andra kreditinstitut
itet, skall Riksbanken eller som i övrigt har sam-
samråda med Finansin- band med betalnings-
spektionen, Riksgäldskon- systemets stabilitet,
toret och Bankstödsnämnden. skall Riksbanken samråda
Vid ett sådant samråd skall med Finansinspektionen,
Riksbanken lämna berörda myn-Riksgäldskontoret och
digheter de uppgifter som Bankstödsnämnden. Vid ett
behövs. sådant samråd skall
Riksbanken lämna berörda
myndigheter de uppgifter
som behövs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
**FOOTNOTES**
1Senaste lydelse 1993:7.
153
7 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 22 och 25 a § lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
22 §1
Kontrolluppgift om inkomstränta och fordran skall lämnas av
1. Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag,
2. den som yrkesmässigt bedrivit inlåning eller på annat sätt yrkesmässigt
ombesörjt att pengar blivit räntebärande,
3. den som gett ut skuldförbindelse för den allmänna marknaden,
4. förening som från medlemmar mottagit pengar för förräntning,
5. Riksgäldskontoret i fråga om statens sparobligationer,
-------------------------------------------------------
6. valutahandlare och vär- 6. valutahandlare och
depappersinstitut hos vilka värdepappersinstitut hos
utländskt fondpapper eller vilka utländskt fondpapper
rättighet eller skyldighet eller rättighet eller
som anknyter till sådant skyldighet som anknyter
fondpapper förvaras i depå till sådant fondpapper
eller kontoförs. förvaras i depå eller
kontoförs, och
7. Bankstödsnämnden.
Kontrolluppgift skall lämnas för den som gottskrivits ränta eller till vilken
ränta betalats ut (borgenär) och den som har varit antecknad som innehavare av
utländskt räntebärande fondpapper eller rättighet eller skyldighet som anknyter
till sådant fondpapper oavsett om ränta utgått. Kontrolluppgiften skall ta upp
den ränta som den uppgiftsskyldige sammanlagt gottskrivit eller betalat ut till
borgenären, dennes sammanlagda fordran på den uppgiftsskyldige vid årets utgång
och avdragen preliminär skatt. I fall som avses i första stycket 6 skall uppgift
lämnas om ränta som utbetalats eller gottskrivits samt om innehavet i depån
eller den kontoförda fordringen vid årets utgång. Kontrolluppgift skall vidare
lämnas för upplupen men inte förfallen avkastning (räntekompensation) vid av-
yttring av fordran eller andel i sådan värdepappersfond som avses i 27 § 6 mom.
lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.
Innehas ett konto av mer än en person skall ränta och fordran fördelas lika
mellan innehavarna, om inte annat förhållande är känt för den uppgiftsskyldige.
I fråga om konto för vilket samtliga innehavare inte redovisas enligt
bestämmelserna i 57 § andra stycket skall dock den totala räntan och fordran
redovisas utan fördelning.
Avser en utbetalning också annat än ränta och kan den uppgiftsskyldige inte
ange hur stor del därav som utgör ränta, skall i stället för ränta det samman-
lagt utbetalda beloppet redovisas.
25 a §2
Kontrolluppgift om utgiftsränta skall lämnas av
1. den som yrkesmässigt bedrivit utlåning eller kreditgivning eller den som i
annan yrkesmässig verksamhet bedrivit utlåning eller kreditgivning
via konto eller i annan form,
2. förening som till medlemmar lånat ut pengar mot ränta, eller
-------------------------------------------------------
3. arbetsgivare eller 3. arbetsgivare eller
uppdragsgivare som till uppdragsgivare som till
arbetstagare eller arbetstagare eller
uppdragstagare lånat ut uppdragstagare lånat ut
pengar mot ränta. pengar mot ränta, och
4. Bankstödsnämnden.
Kontrolluppgift skall lämnas för fysisk person och dödsbo. Kontrolluppgiften
skall ta upp den ränta som gäldenären betalt till den uppgiftsskyldige. I fall
som avses i första stycket 3 skall även eventuell ränteförmån anges.
Avser den ränta som betalts till någon del ränta som erlagts i förskott, skall
av kontrolluppgiften framgå hur stor del av räntan som belöper på tid till och
med den 31 januari året efter beskattningsåret, dock endast om förskottsräntan
till någon del belöper på tid efter denna tidpunkt.
Kontrolluppgift skall vidare lämnas för upplupen men inte förfallen avkastning
(räntekompensation) vid förvärv av fordran eller andel i sådan värdepappersfond
som avses i 27 § 6 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Dock skall
kontrolluppgift inte lämnas i det fall den avkastning kompensationen avser
förfaller till betalning ett senare år än det år förvärvet skett.
Är fler än en person betalningsansvarig för skuld skall utgiftsräntan fördelas
lika mellan gäldenärerna, om inte annat förhållande är känt för den
uppgiftsskyldige. I fråga om skuld för vilken samtliga gäldenärer inte redovisas
enligt bestämmelserna i 57 § andra stycket skall dock den totala räntan
redovisas utan fördelning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 och tillämpas första gången vid
1997 års taxering.
**FOOTNOTES**
1Senaste lydelse 1993:1563.
2Senaste lydelse 1993:1563.
154
8 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:2015) om
ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 a §, 3 kap. 4 § samt 6 kap. 8 d § och 9 §
lagen (1991:981) om värdepappersrörelse i paragrafernas lydelse enligt lagen
(1994:2015) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
6 a §
Om ett värdepappersbolag får tillstånd enligt 6 § till filialetablering i ett
annat land inom EES, skall Finansinspektionen genast underrätta behörig myndig-
het i det land där filialen skall inrättas. Underrättelsen skall innehålla
1. vad som anges i 6 § andra stycket, och
-------------------------------------------------------
2. uppgift om investerar- 2. uppgift om
skydd som gäller för kunder investerarskydd och
hos värdepappersbolaget. insättningsgaranti som
gäller för kunder hos
värdepappersbolaget.
Om värdepappersbolaget efter det att filialen har inrättats avser att vidta
ändring i något förhållande som avses i 6 § andra stycket, skall bolaget skrift-
ligen anmäla detta till Finansinspektionen och behörig myndighet i det land där
filialen finns. Anmälan skall göras minst en månad innan ändringen genomförs.
3 kap.
4 §
Ett värdepappersbolag och ett utländskt företag hemmahörande utanför EES som
fått tillstånd att driva värdepappersrörelse får, med Finansinspektionens
tillstånd, som ett led i rörelsen
1. lämna råd i finansiella frågor,
2. ta emot värdepapper för förvaring,
3. ta emot medel med redovisningsskyldighet,
4. ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen,
5. lämna kunder kredit mot säkerhet i finansiella instrument för att under-
lätta värdepappersrörelsen,
6. utföra valutaväxlingstransaktioner.
Tillstånd enligt första stycket 4 får meddelas endast tillsammans med till-
stånd enligt 5.
När det finns särskilda skäl får Finansinspektionen medge att ett värde-
pappersbolag utövar annan verksamhet än som anges i första stycket, om den kan
antas komma att underlätta rörelsen.
Ett utländskt företag får beviljas tillstånd enligt första eller tredje
stycket endast om företaget får bedriva motsvarande verksamhet i sitt hemland.
-------------------------------------------------------
Tillstånd för ett utländskt
företag enligt första
stycket 4 och 5 får bara
lämnas om insättningar hos
filialen omfattas av en
utländsk garanti som
- omfattar sådana insätt-
ningar och insättare som
anges i 2 § lagen
(1995:000) om insättnings-
garanti, och
- har en ersättningsnivå
som inte understiger 20
000 ecu innan det i
förekommande fall har
gjorts avdrag för en
självrisk med högst 10
procent av en enskild in-
sättares garanterade
insättning.
Tillstånd enligt första
stycket 4 och 5 får inte
lämnas om insättningar hos
filialen omfattas av en
utländsk garanti som har en
högsta ersättningsnivå som
överstiger den som gäller
enligt lagen (1995:000) om
insättningsgaranti. Ersätt-
ningen får inte heller avse
fler slag av insättningar
eller betalas till andra
insättare än vad som anges i
den lagen.
I lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande finns bestämmelser om rätt
för värdepappersinstitut att bedriva pensionssparrörelse.
6 kap.
8 d §
Om ett utländskt företag, som är hemmahörande i ett land utanför EES, driver
värdepappersrörelse från filial här i landet och därvid överträder en
bestämmelse som avses i 7 § eller på annat sätt visar sig olämpligt att driva
värdepappersrörelse, får Finansinspektionen återkalla filialtillståndet eller,
om det är tillräckligt, meddela varning.
Om filialtillståndet återkallas gäller 9 a § andra och tredje styckena i til-
lämpliga delar.
-------------------------------------------------------
Ett tillstånd enligt 3
kap. 4 första stycket skall
återkallas av inspektionen
om
- insättningar hos
filialen omfattas av en
utländsk garanti som har en
högsta ersättningsnivå som
överstiger den som gäller
enligt lagen (1995:000) om
insättningsgaranti, eller
- ersättningen avser fler
slag av insättningar eller
betalas till andra
insättare än vad som anges i
den lagen.
Har värdepappersföretaget
inte fullgjort sina
skyldigheter enligt lagen
om insättningsgaranti,
skall inspektionen
återkalla filialtillståndet,
om Bankstödsnämnden fattat
ett beslut enligt 3 § andra
stycket 2 lagen om insätt-
ningsgaranti och värdepap-
persföretaget annars inte
skulle få ta emot in-
sättningar här i landet.
Tillståndet skall inte åter-
kallas om värdepappersföre-
taget rättat sig inom ett år
från det att inspektionen
förklarat att tillståndet
kan komma att återkallas.
Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i det land där företaget har
sitt säte om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna paragraf.
6 kap.
9 §
-------------------------------------------------------
Tillstånd som enligt denna Tillstånd som enligt denna
lag har lämnats ett värdepap-lag har lämnats ett svenskt
persinstitut skall värdepappersinstitut skall
återkallas av Finansinspek- återkallas av Finans-
tionen om: inspektionen om:
1. institutet inte inom 1. institutet inte inom
ett år från beviljande av ett år från beviljande av
tillstånd har börjat driva tillstånd har börjat driva
sådan rörelse som tillståndetsådan rörelse som tillståndet
avser, eller om bolaget avser, eller om institutet
dessförinnan förklarat sig dessförinnan förklarat sig
avstå från tillståndet, avstå från tillståndet,
2. institutet under en tid av minst sex månader inte drivit sådan verksamhet
som tilståndet avser, eller
3. institutet genom att överträda denna lag eller föreskrift som meddelats med
stöd av lagen eller på annat sätt visat sig olämpligt att utöva sådan rörelse
som tillståndet avser.
-------------------------------------------------------
Ett värdepappersbolags
tillstånd enligt 3 kap. 4 §
första stycket 4 och 5
skall återkallas av
inspektionen om bolaget
- inte fullgjort sina
skyldigheter enligt lagen
(1995:000) om insättnings-
garanti, och
- det inte rättat sig
inom ett år från det att in-
spektionen förklarat att
bolagets tillstånd kan
komma att återkallas.
Ett värdepappersbolags tillstånd skall dessutom återkallas om bolagets kapi-
talbas understiger det minsta belopp som föreskrivs i 5 kap. 1 § andra stycket
och bristen inte har täckts inom tre månader efter det att den blev känd för
bolaget.
155
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-09-19
Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presi-
denten i Försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg, regerings-
rådet Leif Lindstam.
Enligt en lagrådsremiss den 21 juni 1995 (Finansdepartementet) har regeringen
beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om insättningsgaranti,
2. lag om skatteregler för ersättning från insättnings-
garanti,
3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
4. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
5. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),
6. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank,
7. lag om ändring i lagen (1990:325) om själv-
deklaration och kontrolluppgifter
8. lag om ändring i lagen (1994:2015) om ändring i
lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrätts-
assessorn Thomas Norling.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om insättningsgaranti
Enligt Lagrådets mening bör lagförslaget förtydligas i flera avseenden. Det är
bl.a. påkallat att ange innebörden av garantisystemet på ett klarare sätt än som
har skett i remissen. Detta föranleder en utbyggnad av några paragrafer och även
en viss omdisponering av lagtexten. Lagrådet anser vidare att åtskilliga
paragrafer kan ges en mera enkel och koncentrerad utformning.
I flera lagrum regleras frågor som enligt Lagrådets mening inte behöver
behandlas i den föreslagna lagen utan kan tas upp i en regeringsförfattning.
Till dessa lagrum hör 15 § andra stycket samt 16, 17, 20 och 21 §§. Lagrådet
förordar att lagrummen får utgå.
Lagförslagets 2 § innehåller vissa definitioner. Enligt Lagrådet bör
definitionen av begreppet insättning ändras så att det i stället för "nominellt
bestämda och likvida tillgodohavanden" talas om "ett nominellt bestämt tillgodo-
havande som är omedelbart tillgängligt för insättaren".
I 7 § anges att nämnden skall betala ut ersättning med högst 250 000 kronor
till en insättare, inklusive upplupen ränta. Enligt Lagrådets uppfattning bör
bestämmelsen om beloppsgräns förtydligas och byggas ut. I lagtexten bör sålunda
anges att, om en insättning omfattas av garantin, insättaren har rätt till
ersättning motsvarande dels insättningens belopp, dels upplupen ränta till den
dag då ersättningsrätt inträder, för varje institut dock högst med 250 000
kronor (jfr avsnitt 9.1 i den allmänna motiveringen).
Det kan i sammanhanget påpekas att en lägre beloppsgräns kan komma att gälla
för utländska instituts filialer i Sverige som inte är anslutna till det svenska
garantisystemet (se det föreslagna 1 kap. 4 § andra stycket bankrörelselagen och
motsvarande bestämmelse i lagen omvärdepappersrörelse).
Även 10 §, som handlar om preskription av rätten till ersättning till följd av
ett svenskt instituts konkurs, bör enligt Lagrådets mening ges en tydligare
utformning.
Frågan om preskriptionstid beträffande rätten till ersättning till följd av
att insättningar hos ett utländskt institut inte längre är disponibla har läm-
nats öppen i det remitterade förslaget. Enligt Lagrådets uppfattning kan det
övervägas att föra in en lagregel även i den delen.
Lagförslagets 12 - 14 §§ innehåller bestämmelser om avgifter till Bankstöds-
nämnden. Utöver vissa förtydliganden och omdisponeringar bör bestämmelserna
kompletteras med en regel för det fallet att garantin för ett institut börjar
gälla under ett löpande kalenderår. Så kan ske när ett svenskt eller utländskt
institut påbörjar en ny verksamhet i Sverige eller väljer att frivilligt ansluta
en verksamhet till det svenska garantisystemet. Åtminstone när det är fråga om
en ny verksamhet kan avgiften för det första året inte, som enligt huvudregeln,
grundas på institutets insättningar vid det föregående årets utgång. Problemet
kan eventuellt lösas så, att avgiften för det första året i stället grundas på
institutets insättningar vid det årets utgång och betalas under nästföljande år.
I enkelhetens intresse kan det då övervägas att alltid låta avgiften motsvara
0,25 procent av institutets insättningar (jfr 12 § i det remitterade förslaget).
Bestämmelserna i 22 § om återbetalning av oriktigt uppburen ersättning bör
lämpligen formuleras om efter modell av motsvarande regler i lönegarantilagen
(1992:497). Skäl talar för att låta detsamma gälla beträffande bestämmelsen i 23
§ om övertagande av fordran.
Lagrådet föreslår att lagen om insättningsgaranti utformas i enlighet med vad
som framgår av en bilaga till yttrandet.
Förslaget till lag om skatteregler för ersättning från
insättningsgaranti
Enligt Lagrådets mening vinner lagen i klarhet om det direkt anges att er-
sättningen, till den del den avser upplupen ränta, vid inkomstbeskattningen
behandlas som inkomstränta.
Lagen bör därför, efter även vissa redaktionella ändringar, ges följande
lydelse:
"Ersättning som betalas ut av Bankstödsnämnden enligt lagen (1995:000) om
insättningsgaranti skall vid inkomstbeskattningen behandlas som om ersättningen
betalats av det institut hos vilket insättningen finns. Ersättningen skall i
första hand anses utgöra ersättning för insatt kapitalbelopp. Till den del
ersättningen avser upplupen ränta, skall den vid inkomstbeskattningen behandlas
som inkomstränta.
Vid återbetalning av ersättning enligt 17 § lagen om insättningsgaranti skall
den del av ett återbetalat belopp som inte avser ersättning för det insatta
kapitalbeloppet jämställas med ränteutgift."
Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen
Det nuvarande 1 kap. 4 § andra stycket, som behandlar förutsättningar för
tillstånd till ett utländskt bankföretags filialetablering, skall enligt det
remitterade förslaget kompletteras med krav på att insättningar hos filialen
omfattas av ett garantisystem. Avsikten torde vara att tillstånd till filial-
etablering skall kunna ges endast om insättningarna antingen omfattas av
garantin enligt lagen om insättningsgaranti eller täcks av en utländsk garanti
med en högsta ersättningsnivå som inte understiger EU-direktivets krav, dvs. ett
belopp motsvarande 20 000 ecu. För att detta skall komma fram i lagtexten bör 1
kap. 4 § andra stycket ges följande lydelse:
"Tillstånd till filialetablering enligt första stycket 1 skall lämnas om
1. den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund
bankverksamhet, och
2. insättningar hos filialen omfattas av garantin enligt lagen (1995:000) om
insättningsgaranti eller av en utländsk garanti som omfattar insättningar som
anges i 2 § lagen om insättningsgaranti och har en högsta ersättningsnivå som
inte understiger ett belopp motsvarande 20 000 ecu innan det i förekommande fall
har gjorts avdrag för en självrisk med högst 10 procent av en enskild insättares
garanterade insättning."
De nya bestämmelserna om återkallelse av oktroj och filialtillstånd i 7 kap.
16 § första stycket 7 och 18 § andra och tredje styckena bör förtydligas i vissa
avseenden, delvis i anslutning till motsvarande regler i lagen om insättnings-
garanti. Lagrådet förordar att lagrummen får följande lydelse:
7 kap. 16 § första stycket 7:
"7. banken inte fullgjort sina skyldigheter enligt lagen (1995:000) om
insättningsgaranti och inte vidtagit rättelse inom ett år efter det att
inspektionen har förelagt banken att fullgöra sina skyldigheter med förklaring
att bankens oktroj annars kan komma att återkallas."
7 kap. 18 § andra och tredje styckena:
"Ett filialtillstånd skall också återkallas, om insättningar hos filialen om-
fattas av en utländsk garanti som har en högsta ersättningsnivå som överstiger
den som gäller enligt lagen (1995:000) om insättningsgaranti, eller ersättningen
avser fler slag av insättningar eller betalas till andra insättare än vad som
anges i den lagen.
Om insättningar hos filialen omfattas av garanti till följd av ett beslut
enligt 3 § andra stycket lagen om insättningsgaranti och tillstånd till filial-
etablering inte skulle ha meddelats utan ett sådant beslut, får inspektionen, om
bankföretaget inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen om insättningsgaranti,
förelägga bankföretaget att vidta rättelse med förklaring att filialtillståndet
annars skall återkallas. Har bankföretaget inte vidtagit rättelse inom ett år
från föreläggandet, får inspektionen återkalla tillståndet."
Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:2015) om ändring i lagen om
värdepappersrörelse
De föreslagna bestämmelserna i 3 kap. 4 § femte och sjätte styckena,6 kap. 8 d §
tredje och fjärde styckena samt
6 kap. 9 § bör utformas efter modell av motsvarande bestämmelser i
bankrörelselagen.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
167
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 oktober 1995
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin, Hjelm-
Wallén, Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Schori,
Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog,
Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Persson
Regeringen beslutar proposition 1995/96:60 Insättningsgaranti
171
Rättsdatablad
Författningsrubrik Bestämmelser som Celexnummer för
införlivar EES- bakomliggande
eller EG-regler EG-regler
med svensk rätt
Lag om insättningsgaranti 394L0019
Lag om skatteregler för 394L0019
erssättning från insätt-
ningsgaranti
Bankrörelselagen (1987:617)1 kap. 4 och 7 §§,394L0019
7 kap. 16 och 18 §§
Lag om ändring i lagen 1 kap. 6 a §, 394L0019
(1994:2015) om ändring i3 kap. 4 §,
lagen (1991:981) om 6 kap. 8 d och 9 §§
värdepappersrörelse
172