Post 6527 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1995/96:164 ·
Hämta Doc ·
Redogörelse för verksamheten inom Organisationen för säkerhet och
samarbete i Europa (OSSE) under år 1995
Ansvarig myndighet: Utrikesdepartementet
Dokument: Skr. 164
Regeringens skrivelse
1995/96:164
Redogörelse för verksamheten inom Organisationen för säkerhet och samarbete i
Europa (OSSE) under år 1995
Skr.
1995/96:164
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 25 april 1996
Göran Persson
Lena Hjelm-Wallén
(Utrikesdepartementet)
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
I skrivelsen lämnar regeringen en redogörelse för verksamheten i Organisationen
för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) under 1995. OSSE är det enda
säkerhetspolitiska samarbetsorgan där alla europeiska länder, tillsammans med
Canada och USA, deltar som jämställda medlemmar. OSSE:s sammansatta verksamhet
har de senaste åren vuxit avsevärt. Tyngdpunkten i OSSE-arbetet har förskjutits
från normbildning och långsiktiga förhandlingar om förtroendeskapande åtgärder
och annan rustningskontroll till operativa insatser för att förebygga och
hantera konflikter. Regeringen söker bidra till att stärka OSSE:s roll i det
europeiska säkerhetssamarbetet.
Innehållsförteckning
Förkortningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . 3
1 Det nya OSSE............................................... 4
1.1 Från ESK till OSSE.................................. 4
1.2 OSSE:s roll i det europeiska säkerhetssamarbetet.... 5
1.3 Skrivelsens uppläggning............................. 6
2 OSSE:s verksamhetsfält..................................... 7
2.1 OSSE som regional säkerhetsorganisation............. 8
2.2 Mänskliga rättigheter och demokratibyggande......... 9
2.3 Minoritetskommissarien.............................. 9
2.4 Stabilitetspakten................................... 10
2.5 OSSE:s ekonomiska dimension......................... 11
2.6 Förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder och annan
rustningskontroll................................... 12
2.7 En alleuropeisk säkerhetsmodell..................... 13
3 OSSE:s konfliktförebyggande fältinsatser................... 15
3.1 Estland............................................. 15
3.2 Lettland............................................ 16
3.3 OSSE-representationen och ombudsmännen i Bosnien och
Hercegovina......................................... 16
3.4 Representationen i Makedonien (den tidigare jugoslaviska
republiken Makedonien).............................. 18
3.5 OSSE och Jugoslavien................................ 18
3.6 Sanktionsövervakning................................ 19
3.7 En förestående OSSE-representation i Kroatien....... 19
3.8 Stödgruppen i Tjetjenien............................ 19
3.9 Moldova............................................. 20
3.10 Ukraina............................................. 21
3.11 Tadzjikistan........................................ 21
3.12 Georgien............................................ 22
3.13 Konflikten om Nagorno-Karabach och Minsk-gruppen.... 22
4 Den parlamentariska församlingen........................... 24
5 Samverkan med enskilda organisationer...................... 25
6 Ministerrådsmötet i Budapest .............................. 26
7 OSSE inför toppmötet i Lissabon............................ 28
Bilaga: OSSE-länder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . 30
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 april 1996 . . . . 31
FÖRKORTNINGAR
CFE Conventional Armed Forces in Europe
CIS Commonwealth of Independent States (jfr OSS)
CoE Council of Europe (Europarådet, ER)
CPC Conflict Prevention Centre (Centrum för att förebyggakonflikter)
CSBM Confidence- and Security-Building Measures (förtroende-och
säkerhetsskapande åtgärder)
CSCE Conference on Security and Co-operation in Europe (jfrESK)
CSO Committee of Senior Officials (ämbetsmannakommittén)
ECE Economic Commission for Europe (FN:s ekonomiskakommission för
Europa)
ECMM European Community Monitoring Mission (EU:sövervakningsorganisation
i det före detta Jugoslavien)
ER Europarådet (jfr CoE)
ESK "Europeiska säkerhetskonferensen", Konferensen om säkerhet och
samarbete i Europa (jfr CSCE)
EU Europeiska unionen, European Union
FSC Forum for Security Co-operation (OSSE:s säkerhetsforum)
HCNM High Commissioner on National Minorities
(OSSE:s minoritetskommissarie)
HD Human Dimension of the OSCE (OSSE:s mänskligadimension)
HLPG High Level Planning Group (militär stabsgrupp i Wien förplanering
av fredsbevarande insats i Nagorno- Karabach)
IFOR Implementation Force (den NATO-ledda militära
fredsbevarande styrkan i Bosnien och Hercegovina)
NACC North Atlantic Co-operation Council
NATO North Atlantic Treaty Organisation
NGO Non-Governmental Organization (enskild organisation)
NPMS Non-Participating Mediterranean States
ODIHR Office for Democratic Institutions and Human Rights(Kontoret för
demokratiska institutioner och mänskligarättigheter)
OSCE Organization for Security and Co-operation in Europe (jfrOSSE)
OSS Oberoende staters samvälde (jfr CIS)
OSSE Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (jfrOSCE)
PC Permanent Council (permanenta rådet)
PFF Partnerskap för fred (jfr PFP)
PFP Partnership for Peace (jfr PFF)
SC Senior Council (höga rådet)
VEU Västeuropeiska unionen (jfr WEU)
WEU Western European Union (jfr VEU)
1 Det nya OSSE
Under 1990-talet har OSSE omvandlats till både form och innehåll. Verksamheten
har vuxit avsevärt och tempot ökat. Medlemsstaternas regeringar deltar på alla
nivåer.
Tyngdpunkten i OSSE-arbetet har förskjutits från normbildning och långsiktiga
förhandlingar om förtroendeskapande åtgärder och annan rustningskontroll till
operativa insatser för att förebygga och hantera konflikter. Den organisatoriska
strukturen har anpassats till den ändrade verksamhetsinriktningen.
OSSE-toppmöten med medlemsstaternas stats- eller regeringschefer,
organisationens högsta beslutande organ, har hittills ägt rum fyra gånger -
varav de tre sista på 1990-talet. Det första hölls i Helsingfors 1975, det andra
inte förrän 1990 i Paris, det tredje 1992 på nytt i Helsingfors och det fjärde i
Budapest 1994.
OSSE:s femte toppmöte ska hållas i Lissabon i december i år.
Näst toppmötet är ministerrådet organisationens högsta beslutande organ.
Ministerrådet samlas numera mot slutet av de år då toppmöten inte äger rum.
Därnäst i beslutshierarkin kommer höga rådet, som samlas en gång i kvartalet.
Men OSSE:s verkliga styrkebälte är nivån under höga rådet, nämligen permanenta
rådet i Wien, som sammanträder praktiskt taget dagligen.
1.1 Från ESK till OSSE
Toppmötet i Budapest i december 1994 beslutade att Konferensen för säkerhet och
samarbete i Europa (ESK) - som i 20 års tid formellt varit en diplomatkonferens
- skulle övergå till att bli en mellanstatlig organisation under namnet
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). För enkelhets skull
används fortsättningsvis i skrivelsen genomgående termen OSSE, trots att den
egentligen inte är tillämplig för tiden före årsskiftet 1994/95.
Budapesttoppmötet fattade flera andra betydelsefulla beslut.
Ett viktigt principbeslut gällde beredskap att trygga en eventuell
fredsuppgörelse i konflikten om den av etniska armenier dominerade enklaven
Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan med en fredsbevarande OSSE-styrka.
Ryssland lanserade ett förslag att utarbeta en alleuropeisk säkerhetsmodell
för det tjugoförsta århundradet, ett krävande arbete som tog sin början 1995.
Budapesttoppmötet antog vidare en militärpolitisk uppförandekod, som mycket
snabbt hamnade i rampljuset i samband med kriget i Tjetjenien, och i synnerhet
belägringen och beskjutningen av huvudstaden Groznyj.
Övergången till mellanstatlig organisation är ett uttryck för att OSSE -
ensamt bland de säkerhetspolitiska samarbetsorganen om en alleuropeisk
medlemskrets - bör ha en central roll i det europeiska säkerhets-maskineriet.
OSSE bör därvid samarbeta nära med andra europeiska och globala organisationer.
Det innebär också att större krav ställs och kommer att ställas på OSSE i
framtiden.
Debatten om säkerhetsmodellen bidrar till att bredda den säkerhetspolitiska
diskussion som parallellt, om än med delvis andra förtecken, pågått i flera
europeiska och transatlantiska organisationer - som EU, VEU och NATO. (Dessa
och andra förekommande förkortningar förklaras i förkortningslistan på sidan 3.)
I OSSE har de västeuropeiska länderna möjlighet att föra denna diskussion i
direkt dialog med Ryssland och de central- och östeuropeiska staterna.
Det står emellertid klart att tiden inte är inne för en fullödig dialog på
detta område, än mindre för klara slutsatser. EU-länderna har inte desto mindre
gjort ett ambitiöst försök att föra dialogen framåt och presenterade ett
omfattande och genomarbetat bidrag till diskussionen vid ett OSSE-möte om
säkerhetsmodellen i Wien sommaren 1995 (jämför regeringens skrivelse
1995/1996:190, Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen under 1995).
När en bred fredsuppgörelse i det tidigare Jugoslavien utkristalliserades
växte också OSSE:s roll. Organisationen fick vid ministerrådsmötet i december
1995 ett övergripande ansvar för att säkra genomförandet av allmänna val i
Bosnien och Hercegovina, delvis också för att bevaka efterlevnaden av mänskliga
rättigheter och för rustningskontroll i området.
Erfarenheterna från Bosnien och Hercegovina präglar nu i hög grad
diskussionerna om hur samarbetet på regional nivå i Europa skall drivas vidare.
Detta gäller områden där aktiv konfliktlösning krävs, såsom i konflikten om
Nagorno-Karabach. Men det gäller också andra samarbetsprojekt på regional och
inomregional nivå, bland annat den så kallade stabilitetspakten.
Daytonavtalets olika delar åskådliggör betydelsen av ett brett
säkerhetsbegrepp. Fredsavtalet förutsatte och drev fram en säkerhetspolitisk
arbetsfördelning mellan stater och organisationer i Europa. En nyckelroll fick
den NATO-ledda, mångnationella, militära fredsstyrkan IFOR, med vilken Ryssland
samverkar.
Genomförandet av Daytonavtalet har också visat vikten av att tidigt planera
inte bara den militära sidan av en fredsöverenskommelse, utan också den civila.
Det långsiktiga demokratibyggandet - som OSSE söker främja - har en central
plats.
1.2 OSSE:s roll i det europeiska säkerhetssamarbetet
Regeringen anser att Sverige har intresse av att ta tillvara OSSE:s möjligheter
som säkerhetspolitisk organisation och - i samspel med andra regionala
organisationer och samarbetsorgan som VEU, NATO, NACC och PFF och i samklang med
EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik - utnyttja OSSE:s fördelar:
- den vida medlemskretsen med deltagande på likaberättigad bas för alla
medlemsstater,
- det breda säkerhetsbegreppets tillämpning i OSSE:s verksamhet,
- en samarbetskultur för europeisk säkerhet som bygger på att konsensus-beslut
ger en hållbar grund för gemensam säkerhet,
- OSSE-staternas rätt till insyn i varandras angelägenheter,
- godtagandet av att OSSE spelar en aktiv roll i en konflikt i ett medlemsland i
sammanhang där exempelvis en FN-roll inte vore möjlig; Tjetjenien är till dags
dato det tydligaste exemplet,
- den allt klarare definierade rollen som regional organisation i FN-stadgans
mening, ofta utövad i aktiv samverkan med FN, som i Georgien, Tadzjikistan och
Makedonien (den tidigare jugoslaviska republiken Makedonien).
Detta innebär en tydlig strävan, som Sverige stöder inom och utom
EU-samarbetet, att stärka OSSE:s grundläggande roll i Europa för
- demokratisk utveckling, marknadsekonomi och rättssamhälle,
- konfliktförebyggande insatser,
- konflikthantering och konfliktlösning,
- återuppbyggnad, i synnerhet av det civila samhället, efter konflikt,
- europeisk rustningskontroll och nedrustning, samt
- förtroendeskapande åtgärder, militärpolitisk öppenhet och förutsägbar-het.
1.3 Skrivelsens uppläggning
Regeringen vill i det följande orientera riksdagen om OSSE:s aktuella
verksamhet och om sin bedömning av OSSE:s roll i det säkerhetspolitiska
samarbetet i Europa.
Skrivelsen är disponerad på följande sätt. I kapitel 2 följer en genomgång av
OSSE:s verksamhetsfält, som utgår från organisationens breda säkerhetsbegrepp,
med separata avsnitt om
- OSSE som en regional säkerhetsorganisation,
- mänskliga rättigheter och demokratibyggande,
- minoritetskommissarien,
- stabilitetspakten,
- OSSE:s ekonomiska dimension,
- förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder och andra former av rust-
ningskontroll, samt
- en alleuropeisk säkerhetsmodell.
Därefter kommer en redogörelse för OSSE:s konfliktförebyggande insatser i fält:
i Estland, Lettland, Bosnien och Hercegovina, Makedonien, det tidigare
Jugoslavien, Kroatien, Tjetjenien, Moldova, Ukraina, Tadzjikistan, Georgien och
Nagorno-Karabach.
Därpå följer två kapitel om den parlamentariska församlingen respektive
OSSE:s samverkan med enskilda organisationer.
Därefter kommer en redogörelse för ministerrådsmötet i Budapest i december
1995 och de beslut ministrarna där fattade. Skrivelsen avrundas med en
framåtblickande bedömning av OSSE inför toppmötet i Lissabon i december 1996.
2 OSSE:s verksamhetsfält
OSSE:s geografiska verksamhetsområde spänner över nästan hela norra halvklotet.
Det sträcker sig från Vancouver i väster till Vladivostok i öster.
Verksamhetens innehåll är sammansatt och skiftande.
OSSE:s kännemärke alltsedan början av 1970-talet har varit det breda
säkerhetsbegreppet. Organisationen tolkar säkerhet så att den omspänner såväl
social och ekonomisk utveckling som mänskliga rättigheter och militära
förhållanden: förtroendeskapande åtgärder och nedrustning, konfliktförebyggande
ansträngningar och krishantering, vapenhandel och kärnsäkerhet, mänskliga
rättigheter och minoritetsfrågor, demokratiska institutioner och ekonomiskt
samarbete, miljövård och kulturarv.
Syftet med OSSE:s verksamhet är att på kort och lång sikt söka förebygga och
lösa konflikter.
Vissa insatser är direkt anpassade till en bestämd, pågående konflikt. Andra
är generella och mer långsiktiga. Somliga är militärt präglade, andra är civilt
inriktade. Men inga insatser är enbart kortsiktiga eller enbart långsiktiga.
Inga är uteslutande militära eller uteslutande civila.
OSSE:s tidiga överenskommelser på det militärpolitiska området bedömdes ofta
vara banbrytande. Det är vidare en utbredd uppfattning att åtagandena i fråga om
mänskliga rättigheter hade stor betydelse för Central- och Östeuropas
demokratiseringssträvanden och det kalla krigets slut.
Bland de nya, icke-militära risker och hot som uppstått i Europa efter det
kalla krigets slut har åtskilliga sociala och ekonomiska orsaker. Skillnader i
ekonomisk utveckling och sociala orättvisor förstärker i flera länder etniska
eller regionala motsättningar. Klyftan i ekonomisk utveckling mellan östra och
västra Europa består. Förtroendeskapande åtgärder av ekonomisk natur kan bidra
till att förebygga eller lösa konflikter.
OSSE betraktar säkerhet som odelbar, även i geografiskt avseende.
OSSE-staterna skall samverka för att stärka varandras säkerhet. De garanterar
varandra ömsesidig rätt till insyn i sina säkerhetsförhållanden.
En metod att omsätta säkerhetens odelbarhet i praktisk handling är, särskilt
på det militära området och i fråga om mänskliga rättigheter, olika former av
„granskningsdiplomati„. OSSE-staternas rätt till insyn i varandras
angelägenheter är central på båda områdena, men den är mest långtgående vad
avser mänskliga rättigheter. Det finns helt enkelt inga rent interna
angelägenheter i fråga om mänskliga rättigheter.
Länge hanterades de olika inslagen i OSSE:s säkerhetsbegrepp sida vid sida,
men åtskilt, i vad som tidigare gick under beteckningen tre „korgar„.
Tendensen på senare år har varit att framhäva helheten snarare än delarna, det
vill säga ett integrerat synsätt, där de olika delarnas samspel och inverkan på
varandra framhävs.
2.1 OSSE som regional säkerhetsorganisation
För att förstärka säkerhetspolitisk samverkan i Europa har nya samarbetsorgan
tillkommit sedan toppmötet i Paris år 1990. Samtidigt har behovet att undvika
kompetenstvister och dubbelarbete ofrånkomligen ökat.
En viktig roll för OSSE bland dessa samverkande institutioner är att utarbeta
och slå vakt om normer för godtagbara förhållanden såväl mellan som inom stater,
och att i allt högre grad främja förvarning, konfliktförebyggande insatser,
krishantering och återuppbyggnad.
Sovjetunionens sammanbrott år 1991 och de väpnade konflikterna i det före
detta Jugoslavien har understrukit de nära sambanden mellan global och europeisk
säkerhet. OSSE:s toppmöte i Helsingfors 1992 slog fast att OSSE är att betrakta
som en regional säkerhetsorganisation enligt FN-stadgans åttonde kapitel, med
möjlighet att fatta beslut om fredsbevarande insatser som kan genomföras med
stöd av NATO, VEU eller OSS. Denna grundsyn bekräftades av toppmötet i Budapest
i december 1994.
I uppföljningsarbetet med FN:s generalsekreterares „Dagordning för fred„ har
målsättningen att under säkerhetsrådets överinseende delegera och decentralisera
uppgifter till regionala säkerhetsorganisationer ytterligare utvecklats. FN:s
generalförsamling behandlar numera årligen världsorganisationens samverkan med
OSSE. Efter ett svenskt initiativ år 1993 sker numera regelbundna konsultationer
mellan FN:s och OSSE:s generalsekreterare. Syftet är erfarenhetsutbyte och
arbetsfördelning vid planering och genomförande av insatser i konfliktområden
inom OSSE-området och stärkande av det långsiktigt konfliktförebyggande arbetet.
Den formel för samverkan mellan FN och OSSE, som lanserades av den tyske
utrikesministern Kinkel och hans dåvarande nederländske kollega Koijmanns, „OSSE
först„, fick inte enhälligt stöd vid toppmötet 1994. Enligt denna formel skulle
OSSE som organisation, efter att ha misslyckats lösa en viss konflikt, formellt
och utan hänsyn till parternas inställning, kunna hänskjuta förslag till
konfliktlösning till FN:s säkerhetsråd. Huvudmotståndarna i konflikten om
Nagorno-Karabach, Azerbajdzjan och Armenien, fruktade - inte utan skäl - att bli
de som i första rummet skulle omfattas av en sådan beslutsregel, vilket
föranledde Armenien att blockera förslaget.
I anslutning till Daytonavtalet fastställde OSSE:s ministerråd i december 1995
att OSSE har en nyckelroll i uppföljningen av freds-överenskommelsen om Bosnien
och Hercegovina. Lyckas OSSE fullfölja sina viktiga uppgifter i bland annat
frågor om fria och rättvisa val, övervakning av mänskliga rättigheter,
uppbyggnad av ett rättssamhälles institutioner och inomregional
rustningskontroll, kommer detta att starkt påverka organisationens framtida
utveckling. OSSE:s insats i området sker i nära samverkan med den höge
representanten Carl Bildt, den mångnationella fredsbevarande styrkan IFOR,
flyktingkommissarien, Internationella rödakorskommittén, Världsbanken och EU:s
övervakningsorganisation i det tidigare Jugoslavien (ECMM).
2.2 Mänskliga rättigheter och demokratibyggande
Strävan att främja respekten för mänskliga rättigheter genomsyrar hela OSSE:s
verksamhet.
Inom OSSE går numera frågor om mänskliga rättigheter och demokratibyggande
ofta under benämningen den „mänskliga dimensionen„. OSSE-kontoret i Warszawa för
demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter (Office for Democratic
Institutions and Human Rights, ODIHR) har ansvar för dessa ärenden. ODIHR
arrangerar seminarier, som ofta särskilt vänder sig till OSSE:s nya
medlemsstater, samordnar internationella valövervakningsinsatser, och svarar för
OSSE:s gemensamma uppföljningsmöte för den mänskliga dimensionen som återkommer
vartannat år. Medlemsstaterna går då igenom efterlevnaden av gjorda åtaganden på
detta område.
Det andra uppföljningsmötet av detta slag ägde rum i Warszawa i oktober 1995.
Detta visade att granskningen av OSSE-staternas efterlevnad och tillämpning av
alla vitt skilda åtaganden inom den mänskliga dimensionen inte bara är mycket
resurskrävande, utan också att formerna för denna granskning nu behöver ses
över.
Samverkan mellan OSSE och Europarådet, som på detta område har närbesläktade
mål, har stor betydelse. Europarådets medlemskrets har på senare år vuxit -
senast genom invalet av Ryssland - vilket ytterligare stärker motivet för
aktivt samarbete med OSSE.
Granskningen av efterlevnad och tillämpning av gjorda åtaganden är ett exempel
på insatser där båda organisationerna och deras medlemsstater har mycket att
vinna på organiserad samverkan. Det är angeläget att OSSE-toppmötet i Lissabon
1996 bidrar till ett effektivt samarbete på detta område.
Den militärpolitiska uppförandekod som toppmötet i Budapest antog kan
betecknas som en förtroendeskapande åtgärd av ett delvis nytt slag, med
anknytning till såväl den militära OSSE-sfären som mänskliga rättigheter och
folkrätten i övrigt. Den utgör därmed ett nytt uttryck för OSSE:s breda
säkerhetsbegrepp.
2.3 Minoritetskommissarien
Respekt för enskilda människors rättigheter är en viktig faktor för fred och
säkerhet - inom OSSE-området liksom på andra håll. Detta gäller också
efterlevnad av internationella normer vad avser nationella minoriteter. Brott
mot sådana förpliktelser riskerar att vålla misstro och spänning, som i sin tur
kan leda till nationella eller internationella motsättningar och konflikter.
Såväl Europas som andra världsdelars historia uppvisar många exempel på detta.
Detta var motivet för OSSE:s beslut 1992 att tillsätta en kommissarie för
frågor som rör nationella minoriteter. Minoritetskommissarien är en allmänt
omvittnad framgång för OSSE under 1990-talets omvandling av Europa.
Framgången beror inte bara på att ämbetet utgjorde ett svar på det otvetydiga
behovet av dialog och medling i minoritetsfrågor. Även den förste
minoritetskommissariens, holländaren Max van der Stoel, personliga insatser har
haft betydelse i sammanhanget.
Minoritetskommissariens verksamhet är ett viktigt inslag i OSSE:s
ansträngningar att förhindra konflikter eller - för att återge en distinktion
kommissarien själv framhäver - ansträngningar att hindra tvister att utvecklas
till konflikter. Det ligger i sakens natur att tyst diplomati är hans främsta
arbetsmetod.
Minoritetskommissarien har således ett tudelat uppdrag: dels att söka mildra
spänning i nationella minoritetsfrågor som riskerar att trappas upp till en
konflikt, dels att varsko permanenta rådet eller höga rådet så snart sådan
spänning hotar att trappas upp till en nivå som inte går att hantera med de
medel kommissarien har till sitt förfogande.
Max van der Stoel utsågs till minoritetskommissarie för en treårsperiod vid
OSSE:s ministerrådsmöte i Stockholm i december 1992. Hans mandat förlängdes med
ytterligare tre år vid ministerrådsmötet i Budapest i december 1995.
2.4 Stabilitetspakten
Initiativet till den så kallade stabilitetspakten var EU:s första samfällda
aktion inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (jämför
regeringens skrivelse 1995/1996:190). Kärnan i initiativet var önskan att minska
riskerna för att tvister uppkommer inom ett framtida EU med de central- och
östeuropeiska länderna som medlemmar.
Vid en konferens i Paris den 20-21 mars 1995 överlämnades pakten till OSSE,
som därmed tog på sig rollen som förvaltare och övervakare av eventuella avtal
inom ramen för stabilitetspakten. OSSE kan komma att bli forum för lösning av
tvister förknippade med dessa avtal.
Flera försök gjordes sedan under 1995 att få till stånd nya möten vid
stabilitetspaktens två så kallade bord, det baltiska respektive det
centraleuropeiska. Efter sonderande möten med de berörda staterna kvarstod ännu
vid årets slut en betydande oklarhet om hur arbetet borde drivas vidare. Till de
viktiga frågorna hör om militärpolitiska ämnen bör tas med i diskussionerna
eller inte, EU:s roll nu när förhandlingarna kommer att bedrivas inom OSSE:s ram
samt inte minst arbetsfördelningen med andra inomregionala fora, såsom
Östersjörådet i det nordeuropeiska området.
Till bilden hör slutligen ett franskt förslag i samband med undertecknandet av
Daytonavtalet om fred i Bosnien och Hercegovina i mitten av december 1995 att
lansera ett förhandlingsbord för sydöstra Europa. Även här hade arbetet vid
årsskiftet knappt mer än börjat. Hur detta projekt kommer att utvecklas blir
inte bara beroende av ovanstående frågor utan också av hur förhållandet till
Daytonavtalets genomförande definieras liksom av hur länderkretsen bestäms.
2.5 OSSE:s ekonomiska dimension
Alltsedan Helsingforsprocessens start har den så kallade ekonomiska dimensionen
utgjort en del av ESK:s helhet.
OSSE:s kompetens ligger inte primärt på det ekonomiska området.
Organisationens huvudinriktning på förvarning, konfliktförebyggande insatser och
konflikthantering innefattar dock även problem och spänningar av ekonomisk natur
som bör hanteras i ett brett, samarbetsinriktat säkerhetsperspektiv.
Stabilitetspakten - som hade sin upprinnelse inom EU, men nu överlämnats till
OSSE - och dess breda, inomregionala samarbetsbord är ett exempel på strävan i
denna riktning.
ESK:s ursprungliga så kallade andra korg utgjorde grunden för en
specialkonferens i Bonn 1990 om ekonomiskt samarbete, vetenskap, teknik och
miljö. De historiska förändringar som inträffat i Europa återspeglas i enigheten
i Bonndokumentet om att människors säkerhet och välfärd bäst främjas genom
demokrati och marknadsekonomi. Mot denna bakgrund beslöt uppföljningsmötet i
Helsingfors 1992 att ämbetsmannakommittén (nu höga rådet) en gång om året
skulle sammanträda i en specialsession, kallad ekonomiskt forum, för att främja
dialog och samarbete om övergång till marknadsekonomi samt ökat ansvar för
social rättvisa och miljö. Toppmötet i Budapest i december 1994 bekräftade åter
den ekonomiska dimensionens plats i en bredare säkerhetssyn. Mötet slog fast att
en översyn av OSSE:s ekonomiskt inriktade arbete behöver företas och att
ekonomiskt forum bör omgestaltas för att möta en ny tids utmaningar och följa
planekonomiernas övergång till marknadsekonomi.
I OSSE:s ekonomiska forum får medlemsstaterna tillfälle till utvärdering och
till framåtblickande, övergripande analys. Det utgör ett komplement till andra
ekonomiska samarbetsformer. Forumet stimulerar till kontakter, eftersom ett
stort antal internationella organisationer och institutioner är företrädda. Även
enskilda organisationer och företrädare för näringslivet deltar. Mellan de
årliga generalmönstringarna arrangeras seminarier, ofta i samarbete med enskilda
stater eller organ som FN:s ekonomiska kommission för Europa (Economic
Commission for Europe, ECE).
Ett tredje ekonomiskt forum ägde rum i Prag i juni 1995, med inriktning på
inomregionalt, säkerhetsfrämjande samarbete. Den svenska delegationen genomförde
en omfattande presentation av samarbetet i vår region, i första hand
Östersjörådet. Det senaste forumet, som ägde rum i Prag i mars 1996, var ägnat
sambandet mellan ekonomi och säkerhet. Huvudsakligen syftade mötet till att
identifiera politiska risker med rötter i ekonomiska förhållanden. Det
uppmärksammade särskilt de sociala problem som uppstått i övergången till
marknadsekonomi i Central- och Östeuropa och i den före detta Sovjetunionen, och
som utgör säkerhetsrisker idag.
Svenska insatser inom OSSE:s ekonomiska dimension utformas i allt väsentligt i
samråd inom Europeiska unionen. Kommissionen bidrar med underlag för Europeiska
unionens gemensamma ställningstaganden.
2.6 Förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder och annan rustningskontroll
Ett centralt inslag i OSSE-verksamheten alltsedan begynnelsen har varit
förhandlingar om och tillämpning av en växande uppsättning förtroendeskapande
åtgärder. Dessa är väsentligen militärpolitiska till sin natur och ett led i
rustningskontroll i vid bemärkelse. De har vidareutvecklats i flera steg sedan
1970-talet. Den senaste överenskommelsen återfinns i Wiendokumentet 1994.
Under det gångna året har dock den viktigaste frågan inom området
rustningskontroll gällt efterlevnaden av avtalet om så kallade konventionella
stridskrafter i Europa, kallat CFE-avtalet (Treaty on Conventional Armed Forces
in Europe). Det undertecknades av staterna i NATO och den dåvarande
Warszawapakten vid toppmötet i Paris 1990 och trädde i kraft sommaren 1992.
Detta avtal fastställer maximinivåer för viss krigsmateriel - stridsvagnar,
pansarskyttefordon, artilleripjäser, attackhelikoptrar och stridsflygplan - och
regler för etappvis förstöring av denna materiel ned till överenskomna nivåer.
Avtalet innebar omfattande förstöring av krigsmateriel: cirka 40.000 enheter
krigsmateriel måste förstöras.
CFE-avtalets tillämpningsområde är indelat i fyra zoner. Varje zon har ett
„deltak„. Den yttersta zonen, „flankzonen„, har en speciellt hård begränsning -
detta är den så kallade flankregeln. Denna zon omfattar bland annat Norge och
Turkiet samt, särskilt viktigt, norra och södra Ryssland (gränsområdena mot
Lettland, Estland, Finland och Norge respektive Norra Kaukasus).
Fördelningen av krigsmateriel mellan den norra och den södra delen av
flankzonen är inte avtalsreglerad - det är den totala volymen som är reglerad.
Avtalets nedrustningsfas var i huvudsak avtalsenligt avslutad i november 1995.
Ett viktigt kvarstående problem är den så kallade flankfrågan. Ryssland vill
ändra och helst ta bort flankregeln, dels av allmänna politiska skäl, dels
därför att man anser sig behöva mer militär materiel i Kaukasus än vad avtalet
medger. De till avtalet anslutna staterna - främst vissa NATO-länder och
Ryssland - har dryftat problemet i ett par års tid.
NATO-staterna lade i september 1995 fram ett kompromissförslag. Detta innebar
samtycke till vissa justeringar av den militärterritoriella indelningen i
Ryssland. De ryska intressena skulle därigenom kunna tillgodoses utan att själva
avtalstexten behövde ändras med åtföljande osäker, förnyad ratifikationsomgång.
Ryssland accepterade principen men inte detaljerna. Vid nedrustningsfasens slut
i mitten av november 1995 hade man inte lyckats nå en lösning. I en kommuniké
tonade parterna dock ned problemet. Man var överens om att försöka utforma en
lösning byggd på en justering av gränserna för vissa ryska militärområden, men
därutöver gick meningarna isär. Målet angavs nu vara att man skulle bli klar i
anslutning till avtalets översynskonferens som inleds i maj 1996.
CFE-avtalet har stor betydelse för säkerheten i Europa, inte minst i
Nordeuropa. Sverige är visserligen inte avtalspart, men följer avtalets
tillämpning noga.
Inom OSSE:s säkerhetsforum har förhandlingar inletts om ett så kallat ramverk
för fortsatt rustningskontroll. Utgångspunkt för detta är ett mandat från
toppmötet i Budapest 1994. Staterna skall genom detta ramverk lägga fast
principer för det vidare arbetet med rustningskontroll. Avsikten är att
resultatet skall föreligga till toppmötet i Lissabon. Bland annat mot bakgrund
av osäkerheterna med CFE-avtalet har dock arbetet gått långsamt framåt.
Kontrollen av hur överenskomna säkerhets- och förtroendeskapande åtgärder
tillämpas har intensifierats. Det årliga tillämpningsmötet har kompletterats med
löpande granskning av efterlevnaden i OSSE:s säkerhetsforum i Wien. CPC ger
regelbundet ut en översikt över tillämpningsläget.
Sverige tillhör de mest aktiva staterna när det gäller att ta vara på
möjligheten att kontrollera tillämpningen av Wiendokumentets förtroende- och
säkerhetsskapande åtgärder. Under 1995 genomförde Sverige bland annat sju så
kallade utvärderingsbesök och två inspektioner i enlighet med Wiendokumentet
1994 för att kontrollera att de uppgifter som OSSE-länder lämnat om sina
militära förband stämmer.
2.7 En alleuropeisk säkerhetsmodell
Initiativet att inom OSSE utarbeta en „allomfattande modell för europeisk
säkerhet för det tjugoförsta århundradet„ lanserade Ryssland vid toppmötet i
Budapest i december 1994.
Ryssland preciserade dock inte närmare modellens innehåll och spelade därmed
inte under 1995 den centrala roll i arbetet som förslagsställare brukar göra.
Under arbetet i permanenta rådet och höga rådet, liksom i flera seminarier, var
det i stället i första hand Europeiska unionen som bidrog till att närmare
definiera projektets karaktär (jämför regeringens skrivelse 1995/96:190).
OSSE:s ministerråd fattade i december 1995 beslut om de principer som bör
vägleda modellarbetet. En förteckning över osäkerhetsmoment, risker och hot mot
säkerheten i Europa har utarbetats. Framträdande grunddrag i dessa dokument är
säkerhetsbegreppets breda karaktär och odelbarhet, vidare ambitionen att
utveckla säkerhetssamarbetet och skapa en europeisk säkerhetsgemenskap, och
därvid även stärka OSSE.
En övergripande fråga är dessutom hur Europas säkerhetspolitiska organ - i
första hand OSSE, NATO, NACC, PFF, EU och VEU - kan samarbeta med och
ömsesidigt stödja varandra. Arbetet med säkerhetsmodellen berör således viktiga
inslag i Sveriges Europapolitik.
Det återstår vidare att vinna förståelse för EU:s tidigare nämnda förslag med
benämningen „OSSE först„. Om OSSE inte förmår hantera en konflikt skall
organisationen enligt detta förslag kunna formellt överlämna den till FN:s
säkerhetsråd, även om en eller flera direkt inblandade parter motsätter sig
detta. Förslaget har principiell betydelse som uttryck för OSSE:s regionala
roll i enlighet med FN-stadgans principer. Varje konflikt kan visserligen tas
upp i säkerhetsrådet av en enskild stat - däribland självfallet av någon av de
fyra ständiga säkerhetsrådsmedlemmarna som ingår i OSSE - men poängen med
enighet inom OSSE om tillvägagångssättet är att markera metodens legitimitet,
och därmed öka pressen på parterna i en konflikt att visa samarbetsvilja om
konflikten på detta sätt skulle hänskjutas till FN.
Ministerrådet bekräftade 1995 åter att varje stat har rätt att fritt välja
sina säkerhetsarrangemang - såsom alliansfrihet eller medlemskap i allians - och
betonade att europeiska och transatlantiska säkerhets-organisationer skall
utvecklas demokratiskt, öppet och förutsägbart så att förtroende, säkerhet och
stabilitet stärks. Ryssland har i diskussionerna om en säkerhetsmodell framfört
oro och motstånd mot att NATO utvidgar sin medlemskrets. För de central- och
östeuropeiska länderna har tvärtom ett huvudtema i modelldiskussionen varit
rätten att självständigt och utan inblandning söka medlemskap och vinna inträde
i främst EU och NATO.
För det fortsatta arbetet beslöt ministerrådet vidare att upprätta en särskild
kommitté i Wien som skall utarbeta mer praktiska förslag för en säkerhetsmodell.
Detta arbete skall redovisas vid toppmötet i Lissabon i december 1996.
3 OSSE:s konfliktförebyggande fältinsatser
Ett allt viktigare instrument i OSSE:s konfliktförebyggande verksamhet är
representationerna i fält, det vill säga utlokaliserade grupper med uppgift att
på ort och ställe söka bidra till medling i en viss konflikt eller att försöka
förhindra att meningsmotsättningar utvecklas till öppna konflikter.
Med början 1992 har OSSE upprättat sådana fältrepresentationer från Estland i
norr till Georgien i söder, från Bosnien och Hercegovina i väster till
Tadzjikistan i öster.
OSSE engagerade sig i de baltiska ländernas självständighetssträvanden, medan
Baltikum ännu ingick i Sovjetunionen. Efter självständigheten tog sig detta
engagemang uttryck i ett toppmötesbeslut i Helsingfors 1992 om tidtabell för
tillbakadragande av de ryska trupperna från Baltikum. OSSE upprättade 1993 en
representation i vartdera Estland och Lettland, bland annat för att bistå
regeringarna och ge råd i frågor som rör de många rysktalande i dessa länder.
Representationerna samarbetar nära med OSSE:s minoritetskommissarie.
Varje representation har sitt överenskomna mandat, anpassat till den särskilda
situationen i verksamhetsområdet. Fältrepresentationerna rapporterar regelbundet
till permanenta rådet. I regel består dessa grupper av en handfull diplomater,
ibland förstärkta med militärer, jurister eller ekonomer, men några är större. I
särklass störst - och alltjämt under uppbyggnad - är OSSE-representationen i
Bosnien och Hercegovina.
Erfarenheterna från OSSE-representationerna har visat att en kontinuerlig och
aktiv närvaro i fält är nödvändig för att fördjupa förståelsen av olika
motsättningar eller konflikter och försöka åstadkomma varaktiga politiska
lösningar.
OSSE:s representationer utgör flexibla instrument för att hindra konflikter
från att bryta ut eller för att bidra till att lösa redan existerande
konflikter. Med tiden har det blivit allt tydligare att OSSE:s engagemang måste
ses i ett långsiktigt perspektiv.
OSSE:s fältrepresentationer beskrivs i det följande.
3.1 Estland
OSSE-representationen i Estland upprättades 1993. Den har kontor där de flesta
av de ryskspråkiga i landet bor, i Tallinn, Narva och Kohtla-Järve.
Representationens övergripande målsättning är att uppmuntra integration och
skapa bättre förståelse mellan de olika folkgrupperna i Estland, främst mellan
esterna och den ryskspråkiga befolkningsgruppen.
Representationen upprätthåller kontakt med myndigheter både nationellt och
lokalt, särskilt med de myndigheter som är ansvariga för frågor som rör
medborgarskap, migration, språk och sociala spörsmål. Dessa kontakter inkluderar
även andra organ, som politiska partier, fackföreningar och massmedier.
Representationen rapporterar regelbundet till permanenta rådet om utvecklingen.
Arbetet under det senaste året har bland annat inriktats på
ansökningsprocessen för de rysktalande som önskar få uppehållstillstånd och
estniskt medborgarskap och på de ryskspråkigas tillgång till undervisning i
estniska.
I Estland finns även en OSSE-representant som arbetar med frågor som rör de
kvarvarande ryska militärpensionärerna. Representanten har vidare deltagit som
observatör i den kommission som behandlat militär-pensionärernas status,
uppehållstillstånd och eventuella naturalisering.
3.2 Lettland
OSSE:s representation i Lettland upprättades i november 1993. Den ligger i
Riga.
Även Lettlandsrepresentationen arbetar med frågor som rör uppe-hållstillstånd
och medborgarskap för de ryskspråkiga. Representationen står till regeringens
och myndigheternas förfogande för råd i dessa frågor. Den ger vidare information
och råd till olika institutioner och organi-sationer, men även till individer
som kontaktar representationen i dessa frågor.
På Lettlands och Rysslands begäran har representationens mandat utvidgats och
täcker även hjälp med att genomföra de avtal och överenskommelser dessa två
länder nått om sociala frågor som rör pensionerade ryska officerare i Lettland,
samt tillämpningen av en inspektionsregim för avveckling av den ryska,
strategiska radarstationen i Skrunda.
Representationen har under året ägnat mycket tid åt att följa och kommentera
tillämpningen av antagna lagar som rör uppehållstillstånd och medborgarskap. Den
har vidare befattat sig med frågor som rör de så kallade „illegala
militärpensionärerna„, det vill säga ryska officerare som uppehåller sig i
Lettland i strid med det bilaterala avtalet mellan Lettland och Ryssland, samt
med upprättandet av ett lettiskt kontor för mänskliga rättigheter.
3.3 OSSE-representationen och ombudsmännen i Bosnien och Hercegovina
OSSE har upprättat en representationen i Sarajevo och tillsatt tre ombudsmän,
som under 1995 nära samverkat med denna.
De tre ombudsmännen, som utsågs av OSSE att representera vardera en av de
olika befolkningsgrupperna i den muslimsk-kroatiska federationen, har valt att i
möjligaste mån uppträda gemensamt och på så vis bidra till att överbrygga
klyftan mellan dessa grupper. De har främst verkat konfliktdämpande genom att ta
emot och hantera klagomål, som ofta rört egendomstvister till följd av etnisk
rensning och annan ofrivillig folkomflyttning. Ombudsmännen har arbetat med
ytterst knappa resurser. De har inte lyckats utverka det stöd de skulle ha
behövt för att komma till rätta med merparten av de klagomål de tagit emot. De
har överhuvudtaget inte haft möjlighet att verka i Republika Srpska, den
serbiskdominerade delen av Bosnien och Hercegovina.
OSSE fick genom Daytonavtalet centrala uppgifter i arbetet med att bygga en
hållbar fred i det tidigare Jugoslavien. Det uppdrag som OSSE fått är att bistå
parterna i Bosnien och Hercegovina med att förbereda och genomföra fria
demokratiska val och att bistå i frågor som rör mänskliga rättigheter och
demokratibyggande, samt att på det militära området hantera förhandlingar och
överenskommelser om rustningskontroll och förtroendeskapande åtgärder.
Genom ministerrådets beslut 1995 om Daytonavtalet övergick
OSSE-representationen i Sarajevo i representationen för Bosnien och Hercegovina.
För att kunna fullgöra det uppdrag som de fredsslutande parterna gett OSSE genom
Daytonavtalet beslöt ministerrådet i december att upprätta en avsevärt mycket
större representation med huvudkontor i Sarajevo, fem regionkontor och 30 lokala
grupper.
Representationens mandat löper på ett år, med möjlighet till förlängning.
Ministerrådet betonar också i beslutet att OSSE:s roll i fredsprocessen innebär
en stor utmaning. Organisationen kommer att bedömas efter vad den åstadkommer
och inte efter vad den säger sig vilja göra. Man betonar vidare vikten av att
OSSE nära samarbetar med den höge representanten, som har ett övergripande
ansvar för genomförandet av Daytonavtalets civila delar, och med företrädare för
internationella och enskilda organisationer.
OSSE:s roll i de planerade valen i Bosnien och Hercegovina är både långsiktig
och komplicerad. Vid utgången av år 1995 hade förberedelserna för insatsen
kommit igång, men inte mycket mer. Regeringen har för avsikt att nästa år lämna
en utförlig redogörelse för hur uppdraget att underlätta och övervaka valen
genomförts.
Sverige var i januari 1996 värd för ett internationellt expertmöte för att
förbereda de allmänna valen i Bosnien och Hercegovina. Under förberedelserna för
mötet identifierades en rad frågor som OSSE-representationen måste hantera, till
exempel alla deltagande partiers tillgång till och utrymme i medierna, frågor om
yttrandefrihet, om flyktingars möjlighet att rösta och kandidera till politiska
ämbeten, om deras tillgång till allsidig information om valen, samt frågor om
valkretsar och valsystem.
Målsättningarna för expertmötet i Stockholm uppfylldes. Mötet bidrog till att
konkretisera förberedelserna för representationen samtidigt som det gav
tillfällen till kontakter mellan specialister på Balkanfrågor och valexperter.
Daytonavtalet gav även i uppdrag till OSSE:s ordförande att tillsätta en
ombudsman för mänskliga rättigheter i Bosnien och Hercegovina. Denna funktion
utgör i praktiken en integrerad del av OSSE-representationen.
På det militära området har OSSE genom fredsavtalet fått ansvar för
förhandlingar om regional rustningskontroll och regionala förtroende- och
säkerhetsskapande åtgärder. Förhandlingarna om förtroende- och säkerhetsskapande
åtgärder ledde i januari 1996 till en uppgörelse som under våren 1996 börjat
tillämpas. Däremot har förhandlingarna om rustningsbegränsning gått trögt och (i
april 1996) ännu inte lett till någon överenskommelse.
Regeringen har beslutat ställa personal till OSSE-representationens
förfogande. Av de cirka 240 personer som beräknas ingå i representationen har
Sverige åtagit sig att bidra med åtta, på representationschefens begäran
företrädesvis valexperter. Om särskilda behov skulle uppstå har regeringen
beredskap att gå utöver detta antal. Sverige har också bidragit till den
särskilda valfond som OSSE inrättat för valen i Bosnien och Hercegovina.
3.4 Representationen i Makedonien (den tidigare jugoslaviska republiken
Makedonien)
Makedonien har valts in som fullvärdig medlem i OSSE.
Sedan 1992 har OSSE en representation i Skopje vars främsta syfte varit att
förhindra en spridning av den jugoslaviska konflikten även till detta land.
Representationen har också aktivt kunnat bidra till åtgärder som verkat dämpande
på potentiella konflikter mellan de olika befolkningsgrupperna i landet.
3.5 OSSE och Jugoslavien
Den socialistiska federativa republiken Jugoslavien (SFRJ) avstängdes 1992 från
att delta i OSSE:s möten. Regeringen i Belgrad, som företräder Serbien-
Montenegro, kräver medlemskap i OSSE på Jugoslaviens (SFRJ:s) plats medan
flertalet OSSE-stater driver linjen att den får begära inträde som ny medlem på
samma sätt som de andra stater som tidigare utgjorde Jugoslavien (SFRJ). Frågan
är en oskiljaktig del av den pågående fredsprocessen och väntas få sin lösning
inom ramen för denna.
Sverige erkände i april 1996 Serbien-Montenegro som Förbundsrepubliken
Jugoslavien, som en av flera efterföljarstater till det tidigare Jugoslavien.
Regeringen har i olika sammanhang pekat på vikten av att Förbundsrepubliken
Jugoslavien deltar i OSSE med de förpliktelser och åtaganden som detta innebär,
till exempel i fråga om mänskliga rättigheter och rustningskontroll.
Ett villkor för Förbundsrepubliken Jugoslaviens inträde i OSSE blir sannolikt
att en OSSE-representation kan verka i landet. Därmed skulle OSSE åter ha
förutsättningar att inte minst övervaka utvecklingen i Kosovo, Sandjak och
Vojvodina.
Under ett knappt års tid 1992-93 hade OSSE en representation i det som idag är
Förbundsrepubliken Jugoslavien. Den hade sitt högkvarter i Belgrad och
filialkontor i Kosovo, Sandjak och Vojvodina, tre områden med betydande
icke-serbisk befolkning; i provinsen Kosovo är albanerna och i Sandjak
muslimerna i majoritet, i Vojvodina bor bland annat en betydande ungersk
minoritet.
Sommaren 1993 tvingade regeringen i Belgrad bort denna OSSE-övervakning genom
att inte förlänga överenskommelsen med OSSE. OSSE svarade med att dels utvidga
samarbetet mellan OSSE-ländernas ambassader i Belgrad, i synnerhet vad avser
bevakningen av Kosovo, Sandjak och Vojvodina, dels inrätta en särskild
samrådsgrupp under permanenta rådet i Wien för dessa frågor.
3.6 Sanktionsövervakning
OSSE och EU skapade 1992 övervakningsgrupper i sju länder i syfte att bistå
dessa länder med kontroll av efterlevnaden av FN-sanktionerna mot Jugoslavien
(Serbien-Montenegro). Grupperna har verkat i sex grannländer till
Förbundsrepubliken Jugoslavien - nämligen Albanien, Bulgarien, Kroatien,
Makedonien, Rumänien och Ungern - samt i Ukraina.
Övervakningsgrupperna bemannas företrädesvis av tullpersonal. Deras verksamhet
fortsatte under hela 1995. Ungefär 200 tulltjänstemän och andra experter var
under 1995 verksamma i övervakningsgrupperna och vid huvudkontoret i Bryssel men
personalstyrkan skärs nu ned.
Sverige har kontinuerligt haft ett tiotal tulltjänstemän utsända till dessa
övervakningsgrupper, främst i Ukraina, Ungern och Makedonien.
3.7 En förestående OSSE-representation i Kroatien
Efter en utdragen förhandling med värdlandet om mandatet beslutade OSSE i april
1996 att upprätta en representation i Kroatien. OSSE-representationen skall
erbjuda såväl kroatiska myndigheter som intresserade individer, grupper och
organisationer stöd och sakkunskap i syfte att skapa försoning och respekt för
mänskliga rättigheter, inbegripet rättigheter för dem som tillhör nationella
minoriteter, och bidra till att konsolidera och utveckla demokratiska
institutioner och ett rättssamhälle.
3.8 Stödgruppen i Tjetjenien
Sedan slutet av 1994 har OSSE arbetat för en politisk lösning av konflikten i
Tjetjenien. Efter flera kraftfullt kritiska OSSE-uttalanden och resor till
regionen av olika delegationer, nåddes en princip-överenskommelse om att
etablera permanent OSSE-närvaro i konfliktområdet. I april 1995 kom den så
kallade stödgruppen på plats i Groznyj.
Beslutet om stödgruppen föregicks av långvariga och tidvis svåra förhandlingar
inom OSSE. Ryssland utsattes för hård kritik av övriga OSSE-stater för
urskillningslös våldsanvändning. Rysslands rätt att ingripa för att säkerställa
sin territoriella integritet ifrågasattes dock inte.
Ett flertal stater - däribland Sverige, flera andra EU-stater och USA -
påtalade att Ryssland inte följt Wiendokumentets regel att föranmäla större
truppförflyttning och inte heller den i december 1994 antagna nya
militärpolitiska uppförandekodens regler för urskillning och måttfullhet vid
militära insatser. Ryssland invände att uppförandekoden rättfärdigade, eller
rentav krävde att de författningsstridiga tjetjenska utbrytarstyrkorna måste
avväpnas.
Vid ett flertal tillfällen och genom olika kanaler har omvärlden hårt
kritiserat de ryska truppernas urskillningslösa användning av tunga vapen mot
civila och tjetjenernas tagande av gisslan. Stödgruppen består av sex diplomater
och officerare. Sverige har sedan gruppen etablerades haft en officer på plats.
Gruppens övergripande uppgift är att försöka bidra till en politisk lösning av
konflikten. Den skall också följa och rapportera om mänskliga rättigheter och
överträdelser mot dessa.
Förhandlingar mellan parterna inleddes under försommaren och fördes längs tre
spår: ett militärt, ett politiskt och ett ekonomiskt. OSSE:s stödgrupp fungerade
som medlare. I juli 1995 nåddes en överens-kommelse om militära frågor
innefattande eldupphör, avväpning av tjetjenska förband, etappvist
tillbakadragande av ryska trupper och fångutväxling.
Genomförandet av överenskommelsen inleddes omedelbart, men gick långsamt och
avbröts gång på gång. Ömsesidiga anklagelser och ökad våldsanvändning ledde så
småningom till att parterna upphörde att följa avtalet i oktober 1995. Man hade
dessutom inte lyckats komma överens om Tjetjeniens framtida status eller om de
ekonomiska frågeställningarna som bland annat rörde återuppbyggnadsarbetet.
Sedan dess har inga regelrätta förhandlingar kommit till stånd.
På grund av fortsatta strider och bristande politisk vilja hos berörda parter
har gruppens arbete tidvis varit mycket svårt att utföra. Förhandlingar har
avbrutits, liksom genomförandet av ingångna överenskommelser. Stödgruppens
rörelsefrihet har tidvis varit begränsad. Tjetjenska rebeller har genomfört
kidnappningar och tagit gisslan. Den ryska regeringen har intagit en allt
hårdare linje gentemot Tjetjenien. Den ökande våldsanvändningen under de senaste
månaderna utgör en dålig grund för att på nytt få igång förhandlingar.
Det är tydligt att det inte finns någon godtagbar militär lösning på denna
politiska konflikt. Därför är det viktigt att OSSE:s stödgrupp finns kvar. Den
kan tjäna som ett stöd för en politisk lösning den dag parterna visar sig vara
redo, underlätta de kontakter mellan parterna som måste tas, erbjuda en neutral
plattform för förhandlingar, underlätta humanitära organisationers arbete samt
rapportera sakligt och neutralt till det internationella samfundet. Ytterst
utgör gruppens fortsatta närvaro ett bevis på den vikt OSSE:s medlemsstater
fäster vid en politisk lösning av konflikten.
Sverige för en aktiv politik i Tjetjenienfrågan till förmån för en lösning med
politiska och inte militära medel.
Den 31 mars 1996 presenterade president Jeltsin på rysk television en tidigare
aviserad fredsplan. Den ryska regeringen förklarade sig bland annat villig till
förhandlingar med en medlare. Den tjetjenska sidan svarade att den föredrog
direktförhandlingar med president Jeltsin.
3.9 Moldova
OSSE:s representation i Moldova upprättades i april 1993. Den skall försöka få
till stånd en varaktig politisk lösning av konflikten kring utbrytarregionen
Transnistrien i Moldova.
Representationen söker få parterna att skapa en politisk ram för dialog och
förhandlingar. Den söker vidare bistå parterna i konflikten med expertis i
konstitutionella frågor, till exempel om regionalt självstyre, och i frågor om
återvändande av flyktingar. Den skall uppmuntra intresserade stater att bidra
till förhandlingar om Transnistriens status och tillbakadragande av de ryska
trupper som är stationerade där. Dessutom skall representationen ge råd i
frågor som rör mänskliga rättigheter, demokratisering och återvändande
flyktingar.
Även om förhandlingarna om Transnistriens framtida status gått mycket långsamt
framåt, och tidvis stått still, förefaller parterna Moldova, Transnistrien,
Ryssland och Ukraina fast beslutna att fortsätta förhandlingarna, med OSSE som
aktiv medlare, i syfte att nå en politisk lösning.
3.10 Ukraina
Representationen i Ukraina tillkom sommaren 1994. Den har upprättat kontor i
Kiev och på Krim. Dess främsta uppgift är att följa förhandlingarna om Krims
status och dess krav på lokalt ekonomiskt självbestämmande. Representationen
skall även följa utvecklingen för de mänskliga rättigheterna samt bevaka
massmediernas frihet.
Representationens rapportering under det senaste året har bland annat
fokuserat på konstitutionella frågor, krimtatarernas situation och Ukrainas
ekonomiska utveckling.
3.11 Tadzjikistan
Inbördeskriget i Tadzjikistan, som upphörde för cirka tre år sedan, krävde
närmare 50.000 dödsoffer. Ingen varaktig politisk lösning har kunnat uppnås.
Tvärtom har häftiga strider blossat upp vid flera tillfällen mellan
regeringsstyrkor och oppositionen under det senaste året. En skör vapenvila
råder, men den bryts regelbundet av både regerings- och oppositionsstyrkor.
Sedan tidigt 1994 har OSSE en representation i Tadzjikistans huvudstad
Dusjanbe. Representationens huvuduppgifter är att befordra dialog och förtroende
mellan olika grupper, att uppmuntra respekt för mänskliga rättigheter samt
upprättandet av demokratiska institutioner. Under det senaste året har
representationen medverkat i utformningen av ett nationellt organ för mänskliga
rättigheter med ombudsmannafunktioner.
När FN:s flyktingkommissariat planerade att lämna vissa områden i Tadzjikistan
fick OSSE-representationen i uppgift att följa människorättsläget för
återvändande flyktingar och tvångsförflyttade personer i syfte att underlätta
deras återkomst till det tadzjikiska samhället. Representationen övertog då tre
filialkontor från flyktingkommissariatet i landets södra delar.
FN har medverkat till förhandlingar om att uppnå en politisk lösning på
konflikten. OSSE-representationen följer dessa fredssamtal. Flera förslag har
presenterats för parterna, men få framsteg har gjorts, trots aktivt
internationellt engagemang även från FN, Ryssland och Iran. Parterna i
konflikten har dock förklarat sig beredda att fortsätta en direkt dialog och
även förhandlingar inom en något bredare ram.
3.12 Georgien
På georgiskt territorium pågår två större konflikter. Både Abchasien och
Sydossetien har i flera år strävat efter självständighet från Georgien. Dessa
strävanden har lett till väpnade konflikter mellan Tbilisi och utbrytarområdena.
Striderna har förorsakat stora flyktingströmmar och mycket mänskligt lidande.
Även om stridshandlingarna sedan ett par år upphört är konflikterna fortfarande
olösta.
Det internationella samfundet försöker aktivt utarbeta hållbara politiska
lösningar, där både Abchasien och Sydossetien ges viss autonomi men där
Georgiens territoriella integritet bevaras.
OSSE har en representation i Tbilisi sedan december 1992. Den består av 17
diplomater och militärer. Georgien-representationen är OSSE:s näst största efter
representationen i Bosnien och Hercegovina. Det är den enda som står i nära
kontakt med och även övervakar en fredsbevarande styrka.
Representationen söker främja förhandlingar mellan parterna i konflikten om
Sydossetien, men mandatet täcker även övriga delar av Georgien. Under det gångna
året har kontakterna mellan den sydossetiska huvudstaden Tshkinvali och Tbilisi
tidvis förbättrats, men under de senaste månaderna har fredsprocessen åter
stagnerat.
Representationen har även organiserat flera konferenser och seminarier främst
om rättsliga spörsmål. Tillsammans med ODIHR samordnade den och deltog i den
internationella övervakningen av de georgiska president- och parlamentsvalen i
december 1995. Representationen har vidare hjälpt till att utarbeta olika
lagförslag, till exempel om en ombuds-mannainstitution. Dessutom har den med FN,
som har mandat att förhandla om konflikten rörande Abchasien, diskuterat
förutsättningarna för att upprätta ett gemensamt FN/OSSE-kontor för mänskliga
rättigheter i Suchumi.
3.13 Konflikten om Nagorno-Karabach och Minskgruppen
Sedan 1988 pågår en väpnad konflikt om enklaven Nagorno-Karabach, som ligger i
Azerbajdzjan, men har armenisk befolkningsmajoritet som eftersträvar större
självständighet. Azerbajdzjan accepterar endast begränsad autonomi för enklaven.
Konflikten har vållat stort mänskligt lidande, med tiotusentals döda och över en
miljon fördrivna och flyktingar.
OSSE har sedan 1992 haft överläggningar med parterna inom den så kallade
Minskprocessen om en varaktig politisk lösning på konflikten som skulle ge
Nagorno-Karabach betydande autonomi men inom Azerbajdzjans territorium. ESK
beslöt 1992 att Minsk, Vitrysslands huvudstad, skulle bli säte för en
fredskonferens för konflikten. Eftersom förutsättningar att påbörja konferensen
inte förelåg, bildades något senare den så kallade Minskgruppen i syfte att
förbereda konferensen. Minskgruppen består av konfliktens parter och ett antal
särskilt intresserade OSSE-stater.
Sverige är medlem av Minskgruppen sedan dess tillkomst och fungerade under ett
drygt år som dess ordförande respektive samordförande. Sverige sökte som
ordförande kanalisera de parallella ryska fredsansträngningarna in i
Minskprocessen. Sedan december 1994 har Minskgruppen ett samordförandeskap.
Sverige var således ordförande tillsammans med Ryssland fram till april 1995 då
Finland övertog Sveriges roll. Samordförandeskapet har resulterat i en betydligt
bättre samordning av medlingsansträngningarna.
Under förhandlingarna uttryckte parterna önskemål om att få en eventuell
överenskommelse tryggad av verkligt internationella fredsbevarande styrkor ledda
av OSSE. Den svenske ordföranden undersökte intresset bland OSSE-staterna för en
sådan operation. Gensvaret var positivt och toppmötet i Budapest i december 1994
fattade ett principbeslut om en fredsbevarande insats, under förutsättning av
konkreta framsteg i förhandlingsprocessen. En fredsbevarande militär insats i
Nagorno-Karabach skulle bli den första inom OSSE:s ram. En militär stabsgrupp
har etablerats av OSSE för att planera en eventuell insats. Sverige är i princip
berett att bidra med personal och/eller finansiella resurser till en eventuell
fredsbevarande insats i Nagorno-Karabach.
Trots intensiva förhandlingar och ansträngningar av både samordförandeskapet
och Minskgruppens medlemmar under det senaste året har inget av de många förslag
som förelagts parterna kunnat accepteras av samtliga. Betydelsefullt är dock att
en informell vapenvila råder i regionen sedan maj 1994, delvis framförhandlad av
Ryssland och det dåvarande svenska ordförandeskapet i Minskprocessen. Vidare har
en ramöverenskommelse om förtroendeskapande åtgärder ingåtts. Armenien och
Azerbajdzjan har inlett direkta bilaterala konsultationer för att försöka lösa
de svåraste frågorna.
Samordförandeskapets ansträngningar kommer även framöver att koncentreras på
att stärka den existerande vapenvilan, att främja förtroendeskapande åtgärder i
synnerhet inom det humanitära området, och att finna nya vägar för fortsatta
förhandlingar om en fredlig uppgörelse.
4 Den parlamentariska församlingen
OSSE:s parlamentariska församling höll i juli 1995 sitt fjärde möte i Ottawa.
Närmare 250 parlamentariker från 48 länder deltog i mötet, som leddes av
församlingens ordförande, talmannen i den belgiska senaten Frank Swaelen.
Nästa möte med församlingen kommer att äga rum i Stockholm den 5-9 juli 1996.
Parlamentarikerförsamlingen inleds och avslutas med plenarmöten, men
huvuddelen av arbetet sker i tre utskott: för säkerhetsfrågor och andra
politiska frågor, för ekonomi samt för demokrati, mänskliga rättigheter och
humanitära frågor..
Parlamentariska församlingen behandlade bland annat situationen i områden som
Tjetjenien, Nagorno-Karabach och före detta Jugoslavien; den ekonomiska
omvandlingen i länderna i Central- och Östeuropa och det tidigare Sovjetunionen,
inbegripet frågor som rör en miljömässigt hållbar utveckling, samt integration
av nationella minoriteter i samhällslivet.
På initiativ av de svenska parlamentarikerna gjorde mötet kritiska uttalanden
om mänskliga rättigheter i Turkiet och om Frankrikes beslut att återuppta sina
kärnvapenprov. Sveriges representanter bidrog också till att det utvidgade
säkerhetsbegreppet samt kvinnornas roll i den ekonomiska och sociala
utvecklingen i Central- och Östeuropa uppmärk-sammades i slutdeklarationen.
Det var också ett svenskt initiativ att inför det kommande mötet i Stockholm
utreda möjligheterna till förbättrat samarbete om flyktingmottagning, inbegripet
frågor om kostnadsfördelning.
Liksom tidigare år uttalade församlingen ett önskemål om att OSSE:s
beslutsprocess förenklas genom att fler beslut fattas utan krav på enhällighet.
5 Samverkan med enskilda organisationer
En konsekvens av det breda säkerhetsbegreppet är att OSSE har en öppen
inställning till samverkan med enskilda organisationer.
OSSE har valt en generös och obyråkratisk definition av enskilda
organisationer - och den enklast tänkbara, nämligen att som enskilda
organisationer betrakta alla som själva betecknar sig som sådana. Detta kan
innebära allt från udda enmansorganisationer till internationellt anskrivna och
sakkunniga rörelser.
Det är betecknande att det finns flera enskilda organisationer som redan i
sitt val av namn själva klart och tydligt markerar en anknytning till OSSE.
Eftersom OSSE:s vagga stod i Helsingfors har Helsingfors kommit att bli ett
kodord för en sådan frändskap med OSSE - som i organisationsnamnen
Internationella Helsingforsfederationen, Helsinki Watch och den amerikanska
Helsinki Commission - men OSSE:s utbyte med enskilda organisationer omfattar
givetvis många fler.
Det ligger i sakens natur att samverkan mellan ett mellanstatligt
samarbetsforum som OSSE och enskilda organisationer inte är problemfri. Dels
finns det bland OSSE:s deltagarstater vitt skilda uppfattningar om värdet av -
och riskerna med - samverkan med enskilda organisationer, dels bildar dessa
organisationer en brokig provkarta med högst varierande intressegemenskap med
OSSE.
Toppmötet i Budapest 1994 gav generalsekreteraren i uppdrag att utreda hur
OSSE:s samverkan med enskilda organisationer kunde förstärkas.
Generalsekreteraren redovisade i september 1995 ett antal praktiska uppslag.
Somliga förslag var nya, andra återgav snarare vad som varit överenskommet ända
sedan toppmötet i Helsingfors 1992 men egentligen inte tillämpats.
På svenskt initiativ togs generalsekreterarens utredning upp till informell
diskussion i Wien inför ministerrådsmötet i december 1995, men
åsiktsskillnaderna mellan olika OSSE-stater gick inte att överbrygga på den tid
som då stod till buds.
Generalsekreterarens förslag har sålunda tills vidare inte resulterat i några
formella beslut. De kommer dock att på nytt aktualiseras inför toppmötet i
Lissabon 1996.
6 Ministerrådsmötet i Budapest
Ministerrådsmötet i Budapest i december 1995 var det femte i ordningen sedan
toppmötet i Paris 1990, som stadfäste Parisstadgan och lade grunden för ett
omorganiserat OSSE. Det dominerades dels av diskussioner om situationen i det
tidigare Jugoslavien i ljuset av OSSE:s roll i de civila delarna av fredsavtalet
för Bosnien och Hercegovina, dels av frågan om en alleuropeisk säkerhetsmodell
för det tjugoförsta århundradet.
I en inledande geografisk och tematisk överblick över OSSE-verksamheten
beskrev dåvarande OSSE-ordföranden, den ungerske utrikesministern Kovacs, det
gångna året på följande sätt. OSSE:s struktur som en övergripande, allomfattande
europeisk säkerhetsorganisation hade ytterligare befästs genom att verksamheten
än mer inriktats på konfliktförebyggande, krishantering och normalisering av det
civila samhället, däri inräknat uppbyggnad eller återuppbyggnad av demokratiska
institutioner. OSSE:s fältrepresentationers verksamhet spänner över hela detta
spektrum. Dessa har som instrument för preventiv diplomati och medling i flera
fall bidragit till att främja stabiliteten och säkerheten där de är verksamma.
Genom att ställa medlare och sakkunskap till förfogande för parterna i olika
konflikter - i form av bland annat OSSE:s Kontor för demokratiska institutioner
och mänskliga rättigheter (ODIHR), minoritetskommissarien (HCNM) och personliga
representanter för ordföranden - har OSSE medverkat till ökad insyn, bättre
samarbetsklimat och fördjupad demokratisk värdegemenskap inom och mellan
OSSE-staterna. De knappa resurser OSSE förfogar över försvårar ibland
verkställandet av fattade beslut. OSSE:s reguljära budget uppgick under året
till knappt 210 miljoner kronor. Till detta kommer dock avsevärda resurser som
medlemsländerna ställer till OSSE:s förfogande i form av personal och frivilliga
bidrag.
Den allmänna debatten vid ministerrådet handlade om vilken roll OSSE kunde
spela för att bringa fred, demokrati och trygghet till Bosnien och Hercegovina
liksom om behovet av att stärka existerande säkerhetsstrukturer och ersätta
institutionella revirstrider med samarbete och långsiktigt tänkande - bland
annat i form av en ny säkerhetsmodell för det tjugoförsta århundradet.
Olika OSSE-länder varnade för latenta konflikthärdar där aggressiv nationalism
och etniska motsättningar hotar att spränga existerande statsbildningar. Flera
länder - främst från Central- och Östeuropa - valde att framhäva de ekonomiska,
tekniska, kulturella och vetenskapliga aspekterna av säkerhetspolitiskt
samarbete.
Alla OSSE-stater som tog till orda under dagordningspunkten om det tidigare
Jugoslavien gav sitt stöd till fredsavtalet för Bosnien och Hercegovina och till
de uppgifter som däri tilldelats OSSE. Organisationen befanns stå inför sin
största utmaning hittills. För att OSSE skulle kunna bemästra denna utmaning
krävdes att medlemsstaterna erbjöd nödvändigt politiskt och materiellt stöd och
att insatserna samordnades med andra internationella organ.
Denna samstämmighet återspeglades i ministerrådets beslut att upprätta en
representation i Bosnien och Hercegovina för att ta sig an de uppgifter som OSSE
fått i Daytonavtalet. OSSE skall underlätta och övervaka allmänna val, övervaka
parternas efterlevnad av åtaganden rörande mänskliga fri- och rättigheter och
bistå parterna i förhandlingar om och tillämpning av förtroendeskapande åtgärder
och annan rustningskontroll.
Ministerrådet välkomnade ett av utrikesminister Lena Hjelm-Wallén presenterat
svenskt initiativ att sammankalla ett internationellt expertmöte i Stockholm för
att förbereda valen i Bosnien och Hercegovina.
Vad gäller konflikten om den etniskt armeniskdominerade enklaven
Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan uppmanade ministerrådet parterna att
intensifiera sina direktkontakter och beslutade att fortsätta förhandlingarna
inom OSSE:s ram - den så kallade Minskprocessen - vilka syftar till att nå en
varaktig fredlig lösning av konflikten. Konkreta framsteg i förhandlingarna är
en förutsättning för att sända en multinationell fredsbevarande OSSE-styrka till
regionen i enlighet med principbeslutet från toppmötet i Budapest 1994.
Ministerrådet bekräftade också att Danmark övertar ordförandeskapet för OSSE
1997 efter Schweiz, som innehar detta under 1996. Därtill beslutade
ministerrådet förlänga mandatet för Max van der Stoel som OSSE:s
minoritetskommissarie med tre år. I övrigt är det värt att notera att det var
första gången som Makedonien deltog som likaberättigad med övriga OSSE-stater.
7 OSSE inför toppmötet i Lissabon
Toppmöten inom OSSE har sedan det nya OSSE började ta form ägt rum vartannat år:
Paris 1990, Helsingfors 1992, Budapest 1994 och, härnäst, Lissabon 1996.
Ministerrådet har sedan 1993 mötts endast de år toppmöten inte ägt rum. Därmed
har ett mönster tagit form som innebär ett högnivåmöte mot slutet av varje år,
det vill säga mot slutet av varje ordförandeperiod.
Arbetet inom OSSE tenderar att koncentreras på förberedelser inför och
genomförande av beslut från dessa högnivåmöten, framför allt toppmötena.
Tillkomsten av permanenta rådet som navet i den löpande verksamheten och
utvidgningen av OSSE:s operativa konflikthantering har lett till att
högnivåmötena alltmer inriktas på principiella och mer övergripande frågor.
Toppmötet i Lissabon äger rum i början av december 1996. Av allt att döma
kommer dess förlopp och resultat att huvudsakligen bestämmas av tre centrala
frågor.
A. Hur kommer OSSE:s uppdrag i Bosnien och Hercegovina att utfalla? Hur
utvecklas OSSE:s operativa roll?
Toppmötesdeltagarnas syn på OSSE:s användbarhet som ett av huvudinstrumenten i
hanteringen av kriser och konflikter i Europa kommer att starkt färgas av hur
OSSE i praktiken lyckas med sitt uppdrag i Bosnien och Hercegovina, med
förberedelserna för och genomförandet av valen i landet, med efterlevnaden av
de militära överenskommelser som Daytonavtalet förutser och med uppbyggnaden av
ett rättssamhälle, där de mänskliga rättigheterna respekteras.
OSSE:s framtida roll påverkas givetvis också av hur de militära bestämmelserna
i själva fredsavtalet tillämpas och efterlevs. Toppmötet i Lissabon infaller vid
utgången av nuvarande mandat för den mångnationella militära styrkans (IFOR)
närvaro i området.
Självklart kommer också OSSE:s övriga operativa verksamhet, det vill säga
främst representationerna, att ha betydelse för hur organisationen värderas.
Speciellt intressant är därvid hur OSSE:s fortsatta roll i hur konflikten i
Tjetjenien kommer att gestalta sig. Vad gäller OSSE:s förmåga att genomföra
fredsbevarande operationer bedömer regeringen det vara osäkert om det relativa
dödläget i förberedelserna för en fredsbevarande insats i Nagorno-Karabach
kommer att kunna brytas före Lissabon-mötet.
B. Vart leder diskussionen inom OSSE om en säkerhetsmodell för det tjugoförsta
århundradet?
Den pågående etappen i diskussionen om säkerhetsmodellen för det tjugoförsta
århundradet är tänkt att avslutas vid toppmötet i Lissabon i december 1996.
I den mån denna diskussion leder till konkreta beslutsrekommendationer kommer
dessa att handla om att närmare definiera OSSE:s roll i den europeiska
säkerhetsarkitekturen och stärka dess operativa användbarhet. Denna fråga är
intimt förbunden med flertalet central- och östeuropeiska staters strävan att
bli medlemmar i NATO, med NATO-ländernas överväganden om utvidgning av alliansen
och med Rysslands farhågor för och motstånd mot en sådan utvidgning.
Ett viktigt inslag i säkerhetsmodellen blir att bygga förtroende, inte minst
för att överbrygga den förtroendeklyfta som nu uppstått mellan NATO och
Ryssland. Här är såväl själva processen som dess slutresultat viktiga. Det är
därför angeläget att den fortsatta diskussionen om säkerhetsmodellen blir
balanserad och konstruktiv. Inte minst Europeiska unionens bidrag blir
väsentligt. Sverige samverkar nära med övriga EU-länder för att ge konkreta
bidrag till säkerhetsmodellen.
Även frågan om hur OSSE:s förhållande till inomregionala organ som
Östersjörådet utvecklas kommer att ha betydelse.
C. Hur kommer problemen med CFE-avtalets genomförande att hanteras under och
efter avtalets uppföljningskonferens i maj?
Även om tidsperspektivet kan vara osäkert, bör man räkna med möjligheten att
Lissabonmötet stadfäster mandat för en ny omgång förhandlingar om
rustningskontroll i vilken alla OSSE-stater deltar.
Förhandlingar om ett sådant mandat kan komma att inledas redan före
Lissabonmötet. Sverige, som står utanför CFE-avtalet, skulle där sannolikt
ställas inför känsliga avvägningar. Utvecklingen i denna fråga kommer i sin tur
att starkt påverka annan europeisk rustningskontroll och nedrustning inom OSSE:s
ram.
Regeringen vill fästa riksdagens uppmärksamhet vid dessa tre huvudfrågor inför
toppmötet i Lissabon därför att de har uppenbar säkerhetspolitisk betydelse för
Sverige.
--------------------------------------------------------------------------------------------
OSSE:s medlemsländer
Albanien
Andorra
Armenien
Azerbajdzjan
Belgien
Bosnien och Hercegovina
Bulgarien
Canada
Cypern
Danmark
Estland
Finland
Frankrike
Georgien
Grekland
Heliga Stolen
Irland
Island
Italien
Jugoslavien (den socialistiska federativa
republiken Jugoslavien)*
Kazakstan
Kirgizistan
Kroatien
Lettland
Liechtenstein
Litauen
Luxemburg
* Den socialistiska federativa republiken
Jugslavien avstängdes 1992 från att delta i
OSSE:s möten.
Makedonien (den tidigare jugoslaviska
republiken Makedonien)
Malta
Moldova
Monaco
Nederländerna
Norge
Polen
Portugal
Rumänien
Ryssland
San Marino
Schweiz
Slovenien
Slovakien
Spanien
Storbritannien
Sverige
Tadzjikistan
Tjeckien
Turkiet
Turkmenistan
Tyskland
Ukraina
Ungern
USA
Uzbekistan
Vitryssland
Österrike
Utrikesdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 april 1996
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén,
Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Blomberg, Andersson, Uusmann,
Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky,
Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Hjelm-Wallén
__________________
Regeringen beslutar skrivelse 1995/1996:164 Organisationen för säkerhet och
samarbete i Europa (OSSE) år 1996.