Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens skrivelse 1995/96:181 Konsumentpolitiken i EU - mål och inriktning för det svenska arbetet Skr. 1995/96:181 Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen. Stockholm den 7 mars 1996 Lena Hjelm-Wallén Marita Ulvskog (Civildepartementet) Skrivelsens huvudsakliga innehållI skrivelsen redogör regeringen för de mål och den inriktning Sverige bör ha vid sitt arbete med konsumentfrågor i EU. Det övergripande målet skall vara att ge konsumenterna en stark ställning på marknaden och främja konsumenternas intressen och inflytande i ett integrerat Europa. Samtidigt är det viktigt att kunna bibehålla och utveckla nivån på svensk konsumentpolitik. Regeringen tar i skrivelsen vidare upp formerna för EU:s arbete med konsumentpolitiken samt de konsumentfrågor som prioriteras i det pågående och kommande arbetet. Avslutningsvis behandlas vägar till inflytande i EU på konsumentområdet samt metoder och former för en ökad samverkan med konsumentorganisationer och näringsliv i Sverige om EU:s konsumentpolitik. Innehållsförteckning 1 Ärendet och dess beredning................................. 4 2 Den svenska konsumentpolitiken............................. 4 3 Europeiska unionens konsumentpolitik....................... 6 3.1 Utveckling och organisation......................... 6 3.2 Konsumentpolitiken.................................. 7 3.2.1 Den rättsliga grunden......................... 7 3.2.2 Konsumentprogrammen........................... 8 3.2.3 Aktuella konsumentpolitiska frågor............ 11 4 Mål för det svenska arbetet med konsumentfrågor i EU....... 15 4.1 Det övergripande målet.............................. 15 4.2 Subsidiaritetsprincipen............................. 17 4.3 Konkurrens.......................................... 18 4.4 Stöd till utveckling av konsumentpolitik i andra länder 20 5 Behov av ändringar i Romfördraget.......................... 21 6 Formerna för EU:s arbete med konsumentpolitiken............ 23 6.1 Öppenhet och enkelhet............................... 23 6.2 Målstyrning och uppföljning......................... 25 6.3 Övervakning av EG-reglernas efterlevnad............. 26 6.4 Konsumentinflytandet i EU........................... 27 7 Prioriterade sakfrågor..................................... 30 7.1 Grunderna för prioriteringar........................ 30 7.2 Skydd för hälsa och säkerhet........................ 31 7.2.1 Samordnade och långsiktiga insatser för bättre produkt- säkerhet...................................... 31 7.2.2 Skadeförebyggande arbete...................... 32 7.2.3 Säkerhet för barn och ungdomar................ 33 7.2.4 Konsumentsäkerhet............................. 34 7.2.5 Livsmedel..................................... 36 7.3 Ekonomiskt och rättsligt skydd...................... 37 7.3.1 Finansiella tjänster.......................... 37 7.3.2 Marknadsföring och information................ 43 7.3.3 Köprättsliga frågor........................... 47 7.3.4 Tvistlösning.................................. 48 7.3.5 Konsumentskydd och allmännyttiga tjänster..... 51 7.4 Information och utbildning.......................... 52 7.4.1 Konsumentinformation och utbildning........... 52 7.4.2 Informations- och servicesystem............... 54 7.5 Miljö och konsumtion................................ 55 7.6 Forskning........................................... 57 8 Vägar till inflytande i EU................................. 58 8.1 Inflytande i EU:s institutioner..................... 58 8.2 Nordisk samverkan och kontakter med andra medlemsländer 61 8.3 Nationell samverkan................................. 62 9 Finansiella konsekvenser................................... 64 Bilaga 1 Sammanfattning av rapporten Svensk konsumentpolitik i EU-perspektiv (Ds 1995:32) ........................65 Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser ....................68 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996..... 69 1 Ärendet och dess beredning Sveriges inträde i Europeiska unionen (EU) ändrar förutsättningarna för den svenska konsumentpolitiken. Den är inte längre enbart en nationell fråga. EU- medlemskapet ger oss möjligheter att påverka unionens konsumentpolitik men förutsätter också att vi respekterar de beslut som fattas inom EU och anpassar våra svenska konsumentskyddsregler därefter. För att på bästa sätt kunna påverka konsumentskyddet och konsumentinflytandet i EU och värna om den svenska konsumentpolitiken anser regeringen det viktigt att mål för och inriktning av det svenska arbetet med konsumentfrågor i EU läggs fast. Chefen för Civildepartementet tillkallade den 27 mars 1995 en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta en svensk strategi för det fortsatta arbetet med konsumentfrågor inom EU. Arbetsgruppen har i rapporten Svensk konsumentpolitik i ett EU-perspektiv (Ds 1995:32) lämnat förslag till hur Sverige bör arbeta med konsumentfrågor i EU. En sammanfattning av arbetsgruppens rapport finns i bilaga 1. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Civilde- partementet (dnr C95/796). I denna skrivelse redogör regeringen för de mål och den inriktning Sverige bör ha vid sitt arbete med konsumentfrågor i EU. 2 Den svenska konsumentpolitiken Sverige har i dag en väl utvecklad konsumentpolitik. Målen för och inriktningen av den har kontinuerligt anpassats efter de förändringar i vårt samhälle och omvärlden som påverkar konsumenternas situation. I propositionen Aktiv konsumentpolitik (prop. 1994/95:140) som riksdagen antog i juni 1995 (bet. 1994/95:LU32, rskr. 1994/95:438) anges målen för och inriktningen av den konsumentpolitik som behövs framöver för att möta de förändringar som sker och stärka konsumenternas ställning. Målen för konsumentpolitiken är - att konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden, - att konsumenterna skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser effektivt, - att konsumenternas hälsa och säkerhet skall skyddas, och - att sådana konsumtions- och produktionsmönster utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling. Regeringen uppmärksammar i propositionen särskilt några förändringar som insatserna på det konsumentpolitiska området måste kunna möta. Det gäller den ökade handeln över nationsgränserna främst till följd av EU-medlemskapet, de förändringar som skett på marknaden till följd av avregleringar och att offentlig verksamhet utsatts för konkurrens, den nya informationsteknikens snabba utveckling som förändrar marknadsföring, distribution, informationskanaler m.m. samt att det blir allt mer uppenbart att hushållens konsumtion innebär en stor belastning för miljön. Att hjälpa hushållen att använda sina pengar, sin tid och sina kunskaper effektivt och att stärka konsumenternas ställning på marknaden är konsumentpoli- tiska mål som är väl förankrade och som har gällt under många år. När det gäller de hushållsekonomiska frågorna har arbetet med budgetrådgivning och skuldsanering liksom tidigare hög prioritet. Frågor om prisutveckling, prisinformation m.m. har allt mer kommit i fokus. Konsumenternas behov av information gäller inte bara priser utan också kvalitet, sortiment och service m.m. Konsumenternas behov av information är särskilt stort när det gäller livsmedel. För att konsumenterna skall få ut så mycket som möjligt av sina resurser är det viktigt med en effektiv konkurrens på marknaden. För att stärka konsumenternas ställning på marknaden förbereds flera reformer som skall förbättra det rättsliga skyddet. Det är bl.a. aktuellt med förstärkningar av konsumentköplagen (1990:932) och konsumenttjänstlagen (1985:716). En skärpt marknadsföringslag (1995:450) trädde i kraft den 1 januari 1996. Flera förbättringar av konsumentskyddet är aktuella när det gäller finan- siella tjänster. En lag om insättningsgaranti (1995:1571) infördes den 1 januari 1996. Konsumentverket har fått förstärkta resurser för att ta tillvara konsumen- ternas intressen bättre när det gäller finansiella tjänster. Verket skall bl.a. se över och verka för att avtalsvillkoren på detta område blir bättre för konsu- menterna. För att förstärka de tvistlösningsmöjligheter som finns för närvarande och för att kunna påskynda framväxten av rättspraxis på för konsumenterna betydelsefulla områden övervägs både möjligheter att införa grupptalan och att ge Konsumentombudsmannen rätt att föra en enskild konsuments talan vid Allmänna reklamationsnämnden och allmän domstol. Att se till att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas har genom 1995 års riksdagsbeslut blivit ett uttryckligt mål för konsumentpolitiken, medan det i praktiken har varit ett centralt område för konsumentpolitiska insatser under många år. Arbetet med produktsäkerhetsfrågorna har ökat i omfattning och betydelse under senare år, främst till följd av EES-avtalet och EU-medlemskapet. Medverkan i det europeiska standardiseringsarbetet har blivit avgörande för att vi skall kunna hävda svenska säkerhetskrav. Det fria flödet av varor och tjänster ställer vidare ökade krav på marknadsbevakningen om vi skall kunna upptäcka och stoppa farliga varor som kommer in på den svenska marknaden. EES- avtalet innebar att Sverige införde vissa lagar som gäller produktsäkerhet och som stärkte konsumenternas rättsliga skydd. I några avseenden har vi dock gått längre än EU när det gäller säkerhetsfrågorna. Som exempel kan nämnas att produktsäkerhetslagen (1988:1604) gäller både varor och tjänster och att regeringen nyligen föreslagit i en proposition att den skall utvidgas till att också gälla varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet (prop. 1995/96:123). Miljömålet för konsumentpolitiken är nytt. Det svarar mot många krav och behov som redan finns hos konsumenterna. Medvetenheten om sambandet mellan miljö och konsumtion har stadigt ökat och människor är i dag villiga att ta ett större ansvar för miljön. Det är dock inte alltid lätt för konsumenterna att leva miljövänligt. En viktig uppgift för konsumentpolitiken är därför att se till att konsumenterna får underlag för att bedöma de miljömässiga konsekvenserna av sitt levnadssätt och sin konsumtion samt praktiska förutsättningar att spela en aktivare roll för att belastningen på miljön skall minska. En särskild utredare har tillkallats för att utarbeta förslag till en handlingsplan för hur dessa ambitioner skall förverkligas (dir. 1995:46). Vissa områden skall enligt riktlinjerna prioriteras. Dit hör hushållens bas- konsumtion, stöd till konsumenter som är ekonomiskt eller socialt utsatta eller som av andra skäl har behov av särskilt stöd samt att främja konsumentintressena i det internationella arbetet. Ungdomar lyfts också fram som en viktig målgrupp för den svenska kon- sumentpolitiken. På otraditionella vägar skall olika ungdomsgrupper nås med kunskap och information. I propositionen framhålls också vikten av en lokal förankring av konsument- frågorna liksom av att konsumentinflytandet breddas. Frivilliga organisationer som tar tillvara konsumenternas intressen utgör ett viktigt komplement till den statliga och kommunala verksamheten. Regeringen ser konsumentpolitiken som en del av välfärdspolitiken som bl.a. bidrar till en rättvis fördelning av resurserna i samhället. Den har också stor betydelse för att konkurrensen på marknaden skall fungera. Det konsumentskydd som genom många års ansträngningar och satsningar har uppnåtts, de nyligen fastställda målen och prioriteringarna, det pågående reformarbetet och den svenska modellen för fördelning av ansvar mellan offentliga organ, konsumenterna och företagen är utgångspunkter för regeringens ställningstagande till vilken strategi Sverige skall ha för sitt arbete med konsumentfrågor i EU. 3 Europeiska unionens konsumentpolitik 3.1 Utveckling och organisation Konsumentpolitiken inom EU har på gemenskapsnivå ännu inte samma bredd, djup, tradition och betydelse som den har i Sverige. Många av EU:s medlemsländer har dock under lång tid nationellt satsat på konsumentfrågorna och har byggt upp ett starkt konsumentskydd. Till en början handlade samarbetet inom gemenskapen främst om att uppnå de ekonomiska målen och att förbättra medborgarnas arbets- och levnadsvillkor. I detta låg också att konsumenterna skulle gynnas genom bl.a. den ökade konkurrensen mellan företagen som blev möjlig på den gemensamma marknaden. Större utbud, lägre priser och andra positiva effekter förväntades för konsumenternas del. Uttryckliga konsumentpolitiska mål tillfördes först genom Maastrichtfördraget år 1993. När Danmark, Irland och Storbritannien inträdde i gemenskapen år 1973 inrätta- des en oberoende byrå för miljö- och konsumentfrågor (environment and consumer policy service) med en funktion liknande ett generaldirektorats. Denna byrå omvandlades år 1981 till ett generaldirektorat (DG XI) med ansvar för miljö-, konsumentskydd och atomsäkerhet. Konsumentfrågorna överfördes år 1989 till en självständig enhet inom kommissionen benämnd Consumer Policy Service. Denna omvandlades den 29 mars 1995 till ett generaldirektorat, DG XXIV. Här behandlas frågor som rör t.ex. generell produktsäkerhet, leksakers och kemiska produkters säkerhet, konsumentkrediter, elektroniska betalningsmedel, vilseledande reklam och prismärkning. Frågor som har stor betydelse för konsumenterna handläggs även inom andra generaldirektorat, t.ex. i DG III (teknisk provning och kontroll, standardisering, produktansvar m.m.), DG IV (konkurrens), DG VI (jordbruksfrågor), DG VII (transport), DG XI (miljöfrågor, däribland miljömärkning) samt DG XV (bank- och försäkringsfrågor). Kommissionen har bland ett stort antal rådgivande kommittéer en nyligen ombildad konsumentkommitté (Consumer Committee). Konsumentfrågor behandlas också i Ekonomiska och sociala kommittén (ESK). Ministerrådets arbete förbereds i ett stort antal arbetsgrupper som var och en handhar en eller flera särskilda frågor. Flertalet av de konsumentpolitiska frågorna bereds för närvarande i arbetsgruppen för konsumentskydd och information, som vanligen sammanträder tre gånger i månaden. 3.2 Konsumentpolitiken 3.2.1 Den rättsliga grunden Enligt artikel 129a punkt 1 i Romfördraget skall gemenskapen bidra till att en hög konsumentskyddsnivå uppnås genom a) åtgärder som beslutas enligt artikel 100a inom ramen för förverkligandet av den inre marknaden ochb) särskilda insatser som understöder och kompletterar medlemsstaternas politik för att skydda konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen och ge god konsumentupplysning. Vidare anges vissa regler för förfarandet enligt punkt 1b samt att insatser enligt den punkten inte skall hindra någon medlemsstat att upprätthålla eller införa strängare skyddsåtgärder. Sådana åtgärder måste dock vara förenliga med fördraget i övrigt. De får alltså bl.a. inte utgöra förtäckta handelshinder. Det har ifrågasatts om denna artikel utgör självständigt stöd för antagande av direktiv för att bidra till en hög konsumentskyddsnivå och ännu har inget direktiv antagits med stöd av artikeln. Åtgärder i syfte att bidra till en hög konsumentskyddsnivå kan emellertid också vidtas med stöd av artikel 100a. Men en tillämpning av artikel 100a kräver att en åtgärd på konsumentområdet har betydelse för genomförandet av den inre marknaden. Detta har lett till att beslut om konsumentskyddsinsatser enligt denna artikel bara har tagits när sådana insatser reellt har bidragit till att genomföra den inre marknaden. 3.2.2 Konsumentprogrammen Konsumentprogrammen 1975-1995 Fyra särskilda konsumentprogram har antagits inom den europeiska gemenskapen åren 1975, 1981, 1990 och 1993, varav de två senaste av kommissionen. Även om de första programmen var ambitiösa ledde de till få konkreta resultat. Med beslutet om den europeiska enhetsakten som trädde i kraft år 1987 infördes bl.a. möjligheten att med majoritet inom rådet besluta om direktiv för att genomföra den inre marknaden. Därigenom ökade möjligheterna att genomföra åtgärder för ett bättre konsumentskydd. En annan faktor av stor betydelse för den gemensamma kon- sumentpolitiken var antagandet av den nya harmoniseringsmetoden (New Approach) som innebär att direktiv som rör människors liv, hälsa och säkerhet inte längre skall lösa alla detaljfrågor utan endast fastställa de väsentliga säkerhetskrav en produkt skall uppfylla för att få säljas fritt. De mer detaljerade tekniska specifikationerna fastställs i stället i standarder som utarbetas i de europeiska standardiseringsorganen. När treårsprogrammet för 1990-1992 antogs, inleddes det med en uppmaning till medlemsländerna att se till att de konsumentpolitiska beslut som EG redan hade fattat också genomfördes. I programmet nämns bl.a. att förverkligandet av den inre marknaden ger konsumentpolitiken en ny dimension. Denna politik skulle i framtiden vara en viktig kompletterande politik, som skulle se till att konsumenterna får tillgång till en större och mer varierad marknad för varor och tjänster. I juli 1993 antog kommissionen sitt andra konsumentpolitiska treårsprogram. I programmet anför kommissionen att en realistisk hållning kräver att ambitionerna begränsas till vissa prioriterade områden. Handlingsprogrammets prioriteringar omfattar konsumentinformation, förbättrat samråd med EU:s konsumentkommitté, tvistlösning i konsumentförhållanden samt finansiella tjänster. Programmet pekar också på att det finns ett nära samband mellan konsumentpolitik och miljöpolitik och fäster stort avseende vid produkt- och miljömärkning. Åter betonas sambandet mellan konsumentintresset och beslut inom andra politikområden. Kommissionen ansåg att konsumenterna i sitt dagliga liv måste kunna dra nytta av den inre marknaden. Endast på så sätt skulle den inre marknaden kunna vinna deras förtroende och bli framgångsrik. Kommissionen publicerar årligen en förteckning över gällande regler på konsumentområdet. Den senaste är från år 1996 (Inventory of Community Acts relating to Consumer Affairs). Den ger en bild av vilken lagstiftning som hittills har införts på gemenskapsnivå till skydd för konsumenterna. Kommissionens konsumentpolitiska prioriteringar för åren 1996-1998 Kommissionen antog den 31 oktober 1995 ett nytt konsumentpolitiskt program för perioden 1996-1998 (KOM [95] 519 slutlig). Kommissionen konstaterar där att det finns konsumentintressen att ta hänsyn till inom i princip alla EU:s verksamhetsområden. Till skillnad från tidigare handlingsprogram, som i huvudsak har inriktats på den inre marknaden, vill nu kommissionen bredda perspektivet. Med denna utgångspunkt presenteras tio prioriterade områden som skall att vara vägledande för kommissionens arbete med konsumentfrågor fram till år 1999. Kommissionens prioriteringar och motiveringar är i korthet följande. - Att göra en kraftinsats för att förbättra konsumentupplysning och informa- tion Otillräcklig information är källan till många konsumentproblem. Om lämplig information presenteras kan därför många problem lösas. Detta skall genomföras genom bl.a. utnyttjande av den informationsteknologi som står till buds och genom målinriktad konsumentupplysning som påbörjas i tidig skolålder. Kommissionen avser att komplettera och stödja medlemsstaternas arbete med konsumentupplysningen. - Att komplettera, se över och kontinuerligt uppdatera den ram som behövs för att säkerställa att konsumenternas intressen till fullo beaktas på den inre marknaden Kommissionen skall se till att gemenskapsregler genomförs i medlemsländernas nationella regelverk, samt med beaktande av subsidiaritetsprincipen se över och justera denna lagstiftning. För att den inre marknaden skall få avsedd funktion för konsumenterna avser kommissionen att med utgångspunkt i grönboken om tvistlösning och garantier överväga lämpliga åtgärder. - Att behandla de konsumentproblem som finns i samband med köp av finansiella tjänster Kommissionen konstaterar att den inre marknaden för finansiella tjänster skapar ökad konkurrens och därigenom större valmöjligheter för konsumenterna men att den också har lett till ökade klagomål från konsumenterna i fråga om bl.a. otillräcklig information och bristande möjligheter att få objektiva råd. Det förhållandet att rådet uteslöt finansiella tjänster från räckvidden i direktivet om distansförsäljning vållar enligt kommissionen oro och måste rättas till. Kommissionen avser också bl.a. att med utgångspunkt från rapporten om konsumentkrediter (rådets direktiv 87/102/EEG) arbeta vidare med frågor om konsumentkreditmarknadens funktion och framför allt kreditförmedlarnas roll. Vidare skall konsumenternas användning av betalningsmedel beaktas, särskilt vad avser priser och andra villkor för användning av betalkort. En annan viktig fråga är konsumentaspekterna i samband med förberedelserna inför övergången till en gemensam valuta. För att få konsumenternas förtroende i denna process är det mycket viktigt att konsumentorganisationerna får ett stort inflytande i alla stadier av processen. - Att skydda konsumenterna vid tillhandahållande av grundläggande allmän- nyttiga tjänster Också här vill kommissionen uppnå ökad konkurrens i syfte att öka effektiviteten och sänka priserna. Kommissionen anger vidare att det är viktigt att förbättra tjänsternas kvalitet, framför allt för de utsatta grupper som har ett starkt behov av sådana tjänster. Kommissionen avser att presentera en grönbok, "Medborgarnas nätverk", som behandlar frågor om transporter och allmänna kommunikationer. - Att vidta åtgärder för att konsumenter skall kunna dra nytta av de möjlighe- ter som informationssamhället erbjuder Kommissionen uppmärksammar några särskilt viktiga frågor: - tillgång till systemen, så att informationsmöjligheterna kan komma alla konsumenter till godo, - behov av utbildningsinsatser, - riktlinjer för elektronikbaserad handel, t.ex. handel via Internet o.d. Kommissionen anger att den fortsatt bör undersöka verkliga och möjliga konse- kvenser av informationssamhället för den inre marknaden och främja lämpliga åtgärder med beaktande av konsumenternas behov och konsekvenserna för världsmarknaden. Kommissionen framhåller vidare att särskilt stöd kan behövas för att uppmuntra konsumentorganisationerna att förändras för att dra fördel av informationssamhället och att nya former av samarbete på global nivå mellan konsumentorganisationer bör främjas så att stödet för konsumenterna garanterat finns med från början. - Att vidta åtgärder för att stärka konsumenternas förtroende för livsmedel Kommissionen kommer att undersöka vilka åtgärder som behövs för att bl.a. förbättra kontrollsystemet och konsumenternas förtroende för livsmedel på marknaden. Vidare skall kommissionen se över märkningssystemet och det regelverk som finns, i syfte att förenkla befintlig lagstiftning på de områden där det befinns nödvändigt. - Att främja ett praktiskt förhållningssätt till utvecklingen av från miljösynpunkt hållbara konsumtionsmönster Kommissionen anser att gemenskapens konsumentpolitik, från att ha varit inriktad på främst utbudssidan, nu även måste inriktas på åtgärder som möjliggör en långsiktigt hållbar utveckling. Kommissionen vill underlätta för konsumenterna att göra välinformerade och rationella val genom utbildning och information samt märkning av produkter och tjänster. Kommissionen anger vidare att EG-miljömärket (rådets förordning ([EEG] nr 880/92) utgår från metoder för livscykelanalys och att gemensamt fastställda system för livscykelanalyser bör utvecklas ytterligare. Andra märken, t.ex. gemenskapens energimärke, syftar till att ge konsumenterna harmoniserad information som gör det lättare att bedöma och välja bland produkter. Kommissionen anför att behovet av att utveckla sådana märken och system är uppenbart. - Att stärka och öka konsumentrepresentationen Endast en liten andel av konsumenterna i Europa tillhör någon konsument- organisation. De flesta konsumentorganisationerna finns i norra Europa och kommissionen vill därför stödja utvecklandet av en konsumentrörelse i södra Europa och ge sådant finansiellt stöd att konsumentrörelsen där kan garanteras på kort och medellång sikt. Kommissionen vill vidare stödja konsumentrepresentationen på de många tjänsteområden som kommer att uppstå i informationssamhället. Genom den nya organet för samråd med konsumentorganisationerna (Consumer Committee) hoppas kommissionen att snabbt kunna samla in synpunkter från konsumenterna. Detta förfarande kommer i ökad utsträckning att kompletteras med opinionsundersökningar och studier avseende konsumenternas vanor i hela gemenskapen. Kommissionen hoppas att på så sätt kunna åstadkomma en bättre jämvikt vid beslutsfattandet. Kommissionen kommer vidare att löpande övervaka och stödja konsumenternas medverkan genom European Association for the Coordination of Consumer Representation in Standardization (ANEC) i de europeiska standardiseringskommittéerna. ANEC är den europeiska organisationen för samordning av konsumentdeltagande i standardisering. I orga- nisationen, som får finansiellt stöd från EU, ingår företrädare för konsument- organisationer och konsumentmyndigheter. ANEC har en samordningsfunktion med en samordningsgrupp och sex arbetsgrupper. - Att hjälpa länder i Central- och Östeuropa att utveckla konsumentpolitiska åtgärder Kommissionen vill bl.a. bidra med hjälp på tekniska och rättsliga områden för att kunna medverka till att länderna i Central- och Östeuropa kan utarbeta och genomföra en effektiv konsumentpolitik. Denna fråga behandlas särskilt i en vitbok som publicerades den 1 maj 1995. - Att vidta konsumentpolitiska åtgärder i länder i tredje världen Parlamentet har i budgetarbetet år 1995 röstat för att medel skall avsättas för konsumentpolitiska åtgärder i utvecklingsländerna. Vid genomförandet av olika program och projekt i dessa länder, särskilt inom den sociala sektorn (hälsa, utbildning, miljö, kampen mot fattigdom och undernäring) kommer kommissionen att beakta lämpliga konsumentpolitiska aspekter och söka förbättra kvaliteten på de insatser som görs för att stödja dessa sårbara länder. 3.2.3 Aktuella konsumentpolitiska frågor För närvarande är en rad direktivförslag som direkt rör konsumentområdet under beredning och utarbetande inom EU. Vidare har ett flertal resolutioner antagits av Ministerrådet. I det följande redovisas viktiga konsumentpolitiska frågor som är aktuella inom EU. Redovisningen gör inte anspråk på att vara heltäckande. Marknadsföring m.m. Ett viktigt direktivförslag rör prisinformation till konsumenter. Förslaget finns publicerat i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT nr C 260, 5.10.1995, s. 5). Krav på att ange försäljningspris på livsmedel har funnits sedan år 1979 och när det gäller andra varor än livsmedel sedan år 1988. Utgångspunkten har tidigare varit att jämförpriser och standardiserade förpack- ningsstorlekar är jämbördiga ifråga om att ge konsumenter informationsunderlag för prisjämförelser. Syftet med det nya direktivförslaget är att försäljningspris och jämförpris skall anges på alla varor som erbjuds konsu- menter, för att därigenom underlätta prisjämförelser. Förslaget har en större överensstämmelse med de svenska reglerna än nu gällande EG-direktiv, vilket betyder att det svenska jämförprissystemet kan behållas. Ambitionen är att EU:s konsumentministrar skall nå en gemensam ståndpunkt under första halvåret 1996. Direktivet om gränslösa TV-sändningar (89/552/EEG) är under översyn. Direktivet avser att åstadkomma den nödvändiga harmoniseringen för att möjlig- göra fri rörlighet av TV-sändningar över gränserna. Utgångspunkten är att det är det sändande landet som har att kontrollera att direktivets varsamhetsregler efterlevs. Det mottagande landet har små möjligheter att hindra sändningar som är lagliga i sändarlandet. De direktivändringar som kommissionen föreslagit (EGT nr C 185, 19.7.1995, s. 5) innebär i huvudsak att direktivets regler om ländernas jurisdiktion över programföretagen förtydligas, att reglerna om hur ofta och under hur lång tid reklam får sändas stramas upp samt att kraven på sanktioner vid överträdelser av direktivet skärps. Dessutom görs möjligheterna för ett mottagarland att ingripa mot vålds- och porrsändningar större. Sverige har under arbetet med översynen av TV-direktivet verkat för ett förbud mot reklam riktad till barn, i enlighet med svensk lagstiftning. Detta har lett till att kommissionen skall genomföra en studie om reklamens effekter på barn. Vid sidan av kravet på förbud mot TV-sänd reklam riktad till barn har Sverige också drivit att TV-direktivet skall förtydligas när det gäller rätten för medlemsländerna att ingripa mot annonsörer, som genom att vända sig till ett utländskt programbolag kringgår det egna landets lagstiftning. Kommissionen och rådet har därför beslutat att anta en deklaration som förtydligar medlemsländer- nas rätt att hävda nationell lagstiftning gentemot sina annonsörer. Parlamentet har nyligen yttrat sig över direktivförslaget och bl.a. föreslagit skärpta regler för reklam riktad till barn. Behandlingen av de olika förslagen kommer att fortsätta i rådet under våren och det är därför ännu oklart i vilken utsträckning parlamentets synpunkter kommer att beaktas. I syfte att undanröja handelshinder och skydda konsumenter och näringsidkare behandlas för närvarande ett förslag till direktiv om reklam som innehåller jämförelser med exempelvis konkurrenter eller produkter (EGT nr C 136, 19.5.1994, s. 4). Enligt förslaget skall jämförelser som sådana i reklamen som huvudregel vara tillåtna. Med hänsyn till intresset av en väl fungerande konkurrens har förslagets bestämmelser utformats som en totalharmonisering på området. Detta innebär att medlemsländerna inte tillåts införa nationella bestämmelser som är mer långtgående än de som direktivet uppställer. Direktivförslaget skall överlämnas till parlamentet under våren 1996. Vid ministerrådsmötet den 9 november 1995 antogs en resolution om "mira- kelprodukter", dvs. produkter som utan belägg sägs förbättra hälsotillståndet. I resolutionen uppmanas kommissionen att i ett nära samarbete med medlemsstaterna utreda marknadsföringsmetoderna i handeln med mirakelprodukter i medlemsstaterna, samt hur befintliga mekanismer för att skydda konsumenterna mot otillbörliga metoder fungerar på gemenskapsnivå och nationell nivå. Kommissionen skall redovisa sina slutsatser i en rapport senast den 1 november 1996. Resolutionen bygger bl.a. på material inhämtat vid ett seminarium som ägde rum i Sverige den 12 juni 1995 - "International Marketing Supervision Network Confe- rence". Produktmärkning Två direktivförslag om produktmärkning är föremål för behandling. Det ena rör förslag (EGT nr C 122, 14.5.1992, s. 7 och nr C 118, 29.4.1994, s. 3) till ändring i direktivet (79/112/EEG) om märkning av livsmedel och innehåller bl.a. regler om mängddeklarationer av vissa ingredienser i livsmedel. Efter att parlamentet i december 1995 avgivit sitt yttrande har ett förlikningsförfarande inletts. Det andra förslaget rör märkning av ädelmetaller (EGT nr C 218, 12.8.1993, s. 6 och nr C 209, 29.7.1994, s. 4) och syftar till att harmonisera medlemsländer- nas märkningssystem för att bl.a. förbättra informationen till konsumenterna. Under hösten 1995 har dock flera länder signalerat ett tydligt motstånd mot för- slaget, bl.a. eftersom man inte anser att det ligger i konsumenternas intresse att få en detaljreglering på området. Köprättsliga frågor Ett direktivförslag rör distansavtal (EGT nr C 156, 23.7.1992, s. 14 och nr C 308, 15.11.1993, s. 18). Förslaget syftar till att stärka konsumentskyddet vid köp av varor och tjänster i fall då säljare och köpare inte träffar varandra när avtalet ingås, t.ex. vid teleshopping, postorderförsäljning och telefonförsäljning. Det innehåller bl.a. bestämmelser om ångervecka, krav på skriftlig information, maximitid för leverans, rätt för konsumentorganisationer att agera för konsumentens räkning samt en bestämmelse som skyddar konsumenter mot lagvalsklausuler som är till deras nackdel. Utformningen av förslaget gör att det passar dåligt på vissa typer av avtal. Finansiella tjänster (bl.a. krediter och försäkringar) täcks därför inte. Inte heller köp i varuautomater, avtal om fast egendom eller köp vid auktion omfattas. Parlamentet lämnade i december 1995 sitt yttrande över direktivförslaget. I yttrandet föreslås bl.a. att direktivet skall omfatta fast egendom, att ångerveckan skall utökas från sju dagar till sju arbetsdagar samt att säljare som bedriver försäljning via telefon i inledningen av telefonsamtalet skall uppge sin identitet och sitt syfte. Parlamentets förslag kommer troligen att leda till att ett förlikningsförfarande inleds under våren 1996. Ett sådant förfarande innebär att parlamentet och rådet genom en särskild förlikningskommitté gemensamt försöker förhandla fram en slut- lig direktivtext. Vidare förbereds ett kommissionsförslag om garantier för konsumentvaror m.m. Till grund för arbetet ligger en s.k. grönbok om garantier för konsumentvaror och service efter köpet som publicerades år 1994. Med garantier avses inte bara avtalade garantier utan också vad som kallas legala garantier, dvs. det skydd som lagen ger konsumenten när det är fel på varan. I grönboken sägs bl.a. att konsumentskyddet på dessa områden skiljer sig mycket åt inom unionen och att skyddet åtminstone i vissa länder behöver förbättras. Som ett skäl för att harmonisera reglerna pekar man på handeln över gränserna, som också på konsumentområdet blir alltmer utbredd. Även om kommissionen ännu inte har pre- senterat något officiellt förslag till direktiv, finns det skäl att tro att ett sådant kommer att innehålla förhållandevis detaljerade regler. Skulle arbetet utmynna i ett direktiv med sådana gemensamma regler, medför det sannolikt behov av en omfattande omarbetning av den svenska konsumentköplagen, särskilt dess systematik och terminologi. Finansiella tjänster Ett förslag till direktiv om gränsöverskridande betalningar (EGT nr C 360, 17.12.1994, s. 13 och nr C 199, 3.8.1995, s. 16) har antagits av rådet och i december 1995 överlämnats till parlamentet för en andra läsning. Syftet är att förbättra kvaliteten på betalningar över gränserna samt att öka förutsättningarna för en väl fungerande inre marknad. Förslaget innehåller bl.a. förbud mot avgiftsuttag från mer än en av de inblandade bankerna (dubbla avgiftsuttag) och krav på förbättrad information till kunden. För att förkorta tiden för en betalningsförmedling finns en dispositiv bestämmelse om maximitid. Vidare finns en regel om strikt ansvar för banken att betala tillbaka pengarna till beställaren om betalningsförmedlingen av någon anledning inte genomförs. Rådet har nått en gemensam ståndpunkt innebärande att direktivets omfattning skall begränsas till betalningar om högst 25.000 ecu (30.000 ecu efter en övergångstid om två år) samt att bankens återbetalningsskyldighet begränsats till 10.000 ecu. Parlamentet väntas avge sitt yttrande över förslaget under våren 1996. Vid ministerrådsmötet den 9 november 1995 antogs en resolution om konsument- krediter. Kommissionen uppmanas där att på grundval av sin rapport om tillämp- ningen av konsumentkreditdirektivet 87/102/EEG fortsätta sin undersökning av de områden som rapporten pekar ut samt lämna lämpliga förslag till åtgärder på gemenskapsnivå. Tvistlösning När det gäller frågan om tvistlösning vid gränsöverskridande köp har kommis- sionen i sitt handlingsprogram för konsumentskydd för de närmaste tre åren angett att den kommer att överväga lämpliga åtgärder på detta område. Arbetet utgår från vad som redovisas i en grönbok om tillgång till rättslig prövning och garantier från år 1993. I korthet kan sägas att det konsumentprocessrättsliga arbetet inom gemenskapen syftar bl.a. till att nå en bättre överensstämmelse mellan konsumentens civilrättsliga skydd och det processrättsliga skyddet, dvs. ge konsumenten möjlighet att få rätt när han har rätt. Detta skall uppnås genom att konsumenterna ges tillgång till ett snabbare, enklare och billigare tvistlösningsförfarande. Kommissionen har vidare på det marknadsrättsliga området nyligen presenterat ett direktivförslag (KOM[95] 712, dokumentet har ännu inte publicerats i EGT) som syftar till att göra det möjligt för nationella konsumentorganisationer och näringslivsorganisationer eller andra organ att vidta åtgärder mot förfaranden som skadar konsumenternas intressen och strider mot vissa särskilt angivna direktiv (t.ex. direktivet om vilseledande reklam), när förfarandena har sitt ursprung i ett medlemsland, men får verkan i ett annat. Utbildning m.m. En resolution om konsumentutbildning och konsumentupplysning antogs vid ministerrådsmötet den 9 november 1995. Där uppmanas kommissionen att inom ramen för tillgängliga ekonomiska medel utarbeta förslag till initiativ som skall stödja och komplettera medlemsstaternas åtgärder för att öka utbildningsnivån och informationsutbytet för konsumenter. Kommissionen skall därvid ta särskild hänsyn till modern teknik och moderna metoder för kommunikation. 4 Mål för det svenska arbetet med konsumentfrågor i EU 4.1 Det övergripande målet -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Det övergripande målet för Sveriges arbete| | med konsumentfrågor i EU skall vara att ge konsumenterna en | | stark ställning på marknaden, att främja konsumenternas intressen| | och inflytande i ett integrerat Europa och att samtidigt kunna | | bibehålla och utveckla nivån på svensk konsumentpolitik. Utgångs-| | punkten för de svenska insatserna skall vara de mål som gäller för| | den svenska konsumentpolitiken. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna stödjer de förslag till mål för arbetet som lämnas av arbetsgruppen. Sveriges Industriförbund riktar dock kritik mot den av arbetsgruppen presenterade strategin och anför att det är oklart vilka mål man vill uppnå och att det är svårt att utröna sambandet mellan de områden som särskilt prioriterats och överordnade sakpolitiska mål. Skälen för regeringens bedömning: EU-medlemskapet underlättar en ökad handel över gränserna. Det ger förutsättningar för en ökad konkurrens som förväntas leda till pressade priser och att konsumenterna får mer att välja på. Men medlemskapet ställer också konsumenterna inför nya svårigheter. Genom att marknaden vidgas blir det svårare för konsumenterna att överblicka vilka varor som finns, vilken kvalitet de har och vad de kostar.Risken för att dåliga och farliga varor kommer in på den svenska marknaden blir också större. Marknadsföringen över gränserna väntas öka. Till detta kommer att det är svårt att göra reklamationer för konsumenter som köper en vara eller en tjänst av ett företag i ett annat EU-land. Språkliga skillnader kan härvid medföra att kon- sumenter kan komma i underläge när de behöver bevaka sina intressen gentemot näringsidkarna. Med ökande avstånd mellan näringsidkare och konsumenter ökar givetvis också svårigheterna att få tvister lösta. Den svenska konsumentpolitiken är inte längre enbart en nationell fråga. En gemensam marknad, med fritt flöde av varor, tjänster och kapital, förutsätter i hög grad gemensamma regler. Redan genom EES-avtalet förband sig Sverige att införliva stora delar av de regler som gäller inom EU i den svenska rättsordningen. Medlemskapet ger oss möjligheter att påverka unionens konsumentpolitik men förutsätter också att vi respekterar de beslut som fattas inom EU och anpassar våra svenska konsumentskyddsregler därefter. Konsumentskyddet i Sverige ligger på en hög nivå och har stor bredd. Konsumentpolitiken på gemenskapsnivå har inte samma tradition och omfattning som den i Sverige. En grundläggande uppgift för Sverige har därmed blivit att försöka påverka konsumentpolitiken inom EU i sådan riktning att det svenska skyddet kan bibehållas och stärkas och att konsumenternas ställning på marknaden, deras inflytande samt deras intressen i övrigt i ett integrerat Europa kan stärkas. I regeringsförklaringen i oktober 1994 sägs också att Sverige skall bidra till en förstärkning av konsumenternas ställning i Europa vad gäller varors och tjänsters pris, kvalitet och säkerhet. Även i regeringsförklaringen för innevarande riksmöte framhålls att konsumenterna måste få en starkare ställning och mer inflytande i EU. Regeringen överlämnade en skrivelse (skr. 1995/96:30) till riksdagen den 30 november 1995 om EU:s regeringskonferens 1996. I denna framhåller regeringen att en central utmaning för regeringskonferensen är att inrikta EU-samarbetet mer på människors behov och problem i vardagen och att EU- arbetet för många ter sig avlägset och abstrakt. För att EU-arbetet skall ge konkreta resultat som ökar medborgarnas förtroende för unionen måste EU göra mer för att stärka konsumenternas ställning. En förutsättning för att Sverige skall kunna nå dessa mål är att vi har en god nationell framförhållning i de frågor som kommer upp till beredning och beslut inom EU och att vi löpande tar egna initiativ så att viktiga konsumentfrågor kommer upp på dagordningen inom EU. När det gäller räckvidden av EU:s konsumentpolitik måste man ha i minnet att konsumenternas intressen måste tas till vara på både nationell nivå och på gemenskapsnivå. Viktiga utgångspunkter för samarbetet inom EU är principerna om proportionalitet och subsidiaritet. Dessa kan förenklat sägas innebära att gemenskapen inte skall vidta någon åtgärd som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen i Romfördraget, och att frågor skall hanteras på gemenskapsnivå endast i den mån målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna. Beslut skall således så långt det är möjligt fattas på en nivå där närhet till medborgarna kan uppnås. En annan infallsvinkel på räckvidden av EU:s konsumentpolitik är att konsumenternas intressen måste bevakas och beaktas på många politikområden. Konkurrenspolitiken, jordbrukspolitiken, miljöpolitiken och frågor som rör de finansiella marknaderna och andra inre marknadsfrågor har stor betydelse för konsumenterna. Inom ramen för konsumentpolitiken kan det å andra sidan vara så att målen för andra politikområden främjas, exempelvis miljöpolitiken. I det följande behandlas några konsumentpolitiska frågor som är särskilt viktiga just nu. Det bör dock understrykas att det givetvis finns frågor inom andra politikområden som också måste bevakas från konsumentsynpunkt. 4.2 Subsidiaritetsprincipen -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Subsidiaritetsprincipen bör tillämpas så | | att medlemsstaterna har frihet att ge konsumenterna ett | | starkare skydd än som följer av gemenskapsreglerna så länge detta| | inte leder till hinder för den fria rörligheten för varor, | | tjänster och kapital. Tillämpningen får å andra sidan inte leda | | till att konsumentskyddet på gemenskapsnivå blir så lågt att | | konsumenterna inte kan känna förtroende för den inre marknaden. | | Sverige kommer att verka för att gemenskapens | | konsumentpolitik får denna inriktning. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen: Arbetsgruppen föreslår att Sverige skall verka för att subsidiaritetsprincipen tillämpas på ett sådant sätt att den inte åberopas som grund för att inte vidta åtgärder på gemenskapsnivå när så behövs. Remissinstanserna: Konsumentverket understryker vikten av att medlemsländerna så långt som möjligt skall ha möjlighet att inte bara behålla, utan även tillskapa nationella strängare regler till skydd för konsumenterna. Kooperativa förbundet efterlyser ett förtydligande av vad arbetsgruppen har avsett med sitt förslag. Skälen för regeringens bedömning: Regeringens utgångspunkt är att EU också i fortsättningen kommer att utvecklas som en sammanslutning av självständiga stater till vilken medlemsstaterna i vissa fall överför beslutsbefogenheter för att lättare uppnå gemensamma mål. Principerna om subsidiaritet och proportionalitet innebär att medlemsstaterna har stor frihet att själva utforma sin konsumentpolitik. Gemenskapen skall endast agera om en målsättning bättre kan uppnås genom åtgärder på gemenskapsnivå. En väl avvägd tillämpning av subsidiaritetsprincipen, även kallad närhetsprincipen, leder till ett effektivare unionssamarbete genom att beslut fattas på den nivå där de hör hemma. Vissa frågor behöver hanteras på det europeiska planet, medan andra bäst hanteras på nationell eller eventuellt på regional nivå. Det är väsentligt att gemenskapsregleringen - på grundval av subsidiaritets- principen - utformas så att den ger medlemsstaterna frihet att så långt möjligt själva utforma sin konsumentpolitik. Gemensamma åtgärder på konsumentområdet bör begränsas till vad som är nödvändigt för att konsumenterna skall känna förtroende för den inre marknaden. Å andra sidan måste risken för att subsidia- ritetsprincipen används som en ursäkt för att inte ge konsumenterna erforderligt minimiskydd uppmärksammas. Det är angeläget att skillnaderna mellan de nationella grundläggande konsumentskyddsreglerna inte är så stora att konsumenterna inte vågar utnyttja de möjligheter som den inre marknaden erbjuder. Regeringen kommer att aktivt verka för att det görs tydligt hur subsidiaritetsprincipen bör tillämpas på konsumentområdet för att Europas konsumenter skall kunna gynnas av gemenskapssamarbetet. 4.3 Konkurrens -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: En effektiv konkurrens på den inre | | marknaden är i konsumenternas intresse. En översyn av EU:s | | reglering på jordbruksområdet liksom en handelspolitik som är | | frihandelsvänlig är angeläget från konsumentsynpunkt. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen har inte närmare behandlat dessa frågor. Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Konsumentberedningen, Tjänstemännens Centralorganisation och Kooperativa Förbundet, har framhållit att en reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken borde vara en av de mest prioriterade konsumentfrågorna. Det har särskilt framhållits att jordbrukspolitiken tar omkring hälften av EU:s budget i anspråk och att konsumenterna får betala kostnaderna för jordbrukspolitiken både genom skatter och höga livsmedelspriser. Skälen för regeringens bedömning: En av grundtankarna med den inre marknaden är att få till stånd en ökad konkurrens och därmed en snabbare ekonomisk utveckling i medlemsländerna. Konkurrensen håller priser och kostnader nere och sätter press på företagen, som hela tiden tvingas till nytänkande för att förutse konsumenternas krav och kommande behov. Konkurrensen kan inte upprätthållas av sig själv. Både inom EU och medlemsländerna finns därför konkurrenslagstiftning och myndigheter som övervakar att konkurrensreglerna följs. Det finns flera orsaker till att man behöver en konkurrenspolitik. I vissa fall finns det inte naturliga förutsättningar för konkurrens vilket kan leda till monopol. I andra fall har företagen själva helt eller delvis satt konkurrensen ur spel genom olika typer av konkurrensbegränsande överenskommelser eller missbruk av dominerade ställning. Sverige medverkar aktivt i EU:s konkurrenspolitik. Inom EU finns vissa regleringar vars uttryckliga syfte är att hindra kon- kurrens. Ett sådant exempel är EU:s reglering på jordbruksområdet. Den gemen- samma jordbrukspolitiken är den ekonomiskt och administrativt tyngsta delen i EU. Den svararade år 1995 för ca 47 procent av budgeten och nästan hälften av lagstiftningen. Kostnaderna betalas av medborgarna i medlemsländerna via skatter och höga matpriser. Sverige har under det första medlemsåret i EU tydligt markerat behovet av att den gemensamma jordbrukspolitiken revideras. Behovet blir än mer accentuerat vid en eventuell utvidgning av unionen till länder i Öst- och Centraleuropa. I regeringens skrivelse till riksdagen om EU:s regeringskonferens 1996 (skr. 1995/96:30) nämns att EU under de närmaste åren står inför flera viktiga beslut som inte direkt kommer att diskuteras vid regeringskonferensen, men som ändå är centrala för EU-samarbetets fortsatta utveckling. Bland dessa frågor nämns en reformering av den gemensamma jordbruks- politiken. Det är enligt regeringens bedömning en viktig konsumentfråga att kostnaderna för jordbruksstödet i EU snabbt sänks och att subventionerna i största möjliga mån avskaffas. Regeringen har därför tillsatt en utredning med uppgift att från svensk utgångspunkt utarbeta ett samlat förslag till reformer av EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) och en strategi för reformernas genomförande (dir. 1995:109). Syftet med reformerna skall vara att marknadsorientera, avreglera och miljöanpassa CAP. Sverige har under de senaste tio åren liberaliserat flera marknader som tidi- gare varit reglerade. Det gäller bl.a. inom transport-, kommunikations- och energiområdena. Inom EU är avregleringar inom dessa områden aktuella. Utvecklingen är i flera avseenden positiv främst för näringslivet men även för konsumenterna. Svenska erfarenheter visar dock att avregleringarna kan medföra även negativa konsekvenser för konsumenterna, och att det behövs ett förbättrat konsumentskydd på dessa områden. Handelshinder av olika slag är en vanlig orsak till att importkonkurrensen är svag. Sverige har av tradition haft en frihandelsvänlig inställning. Det har bidragit till att konkurrensen på den svenska marknaden ökat och konsumenternas intressen gynnats. Inträdet i EU har i dessa avseenden inneburit vissa problem. Medlemskapet i unionen har gett oss restriktioner i förhållande till tredje land. Bl.a. priserna på textilprodukter och bananer har ökat till följd av gränsskydd i form av kvoter inom unionen. Andra för konsumenterna betydelsefulla varuområden som påverkas är hemelektronik och bilreservdelar. Regeringen kommer att verka för att EU:s gemensamma handelspolitik såväl bilateralt som inom Världshandelsorganisationen (World Trade Organisation, WTO) inriktas mot ökad frihandel. En effektiv konkurrens ligger i konsumenternas intresse eftersom dessa ytterst drabbas om marknaden inte fungerar. De åtgärder för ökad konkurrens som Sverige driver inom EU är således till nytta för konsumenterna, men kan inte sägas tillhöra den egentliga konsumentpolitiken. 4.4 Stöd till utveckling av konsumentpolitik i andra länder -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Sverige bör stödja EU:s insatser för att | | främja ett bättre konsumentskydd i Öst- och Centraleuropa samt i| | utvecklingsländer. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen: Arbetsgruppen har föreslagit att olika EU-program, t.ex. PHARE, bör utnyttjas för att förmedla svenska konsumentpolitiska erfarenheter till stöd för de central- och östeuropeiska ländernas utformning av konsumentpolitik och regelverk. Remissinstanserna har inte särskilt kommenterat dessa frågor. Skälen för regeringens bedömning: Stöd till andra länder och då särskilt till utvecklingsländer för att de skall kunna förbättra villkoren för konsumenterna har under alla år varit ett inslag i svensk konsumentpolitik. Utvecklingen i Öst- och Centraleuropa har medfört nya behov av stöd till länder i vårt närområde som vill bygga upp fungerande marknadsekonomier. När det gäller hjälp till länder i Öst- och Centraleuropa för att utveckla en konsumentpolitik anger kommissionen i sitt handlingsprogram för de närmaste tre åren att man avser att bidra med hjälp på tekniska och rättsliga områden. Handlingsprogrammet hänvisar till en vitbok från maj 1995. I vitboken presenteras de åtgärder som bör vidtas för att stödja länder som är associerade till EU med anpassningen till den inre marknaden. Denna anpassning förväntas förstärka det ekonomiska reformarbetet och omstruktureringen av industrin samt stimulera handel och varuutbyte, vilket beräknas få positiva konsekvenser för bl.a. konsumenterna. Inom ramen för EU:s konsumentpolitik har behov av stöd till länder i tredje världen uppmärksammats under senare tid. Parlamentet har i budgetarbetet för år 1995 röstat för att medel skall avsättas för konsumentpolitiska insatser i utvecklingsländerna. Vid genomförandet av olika program och projekt i dessa länder, särskilt inom den sociala sektorn, kommer kommissionen att beakta lämpliga konsumentpolitiska åtgärder. Det är naturligt för Sverige att stödja utvecklingen av ett bättre konsumentskydd i Öst- och Centraleuropa och i utvecklingsländer. I det senare fallet bör, som arbetsgruppen tar upp, svenska konsumentpolitiska erfarenheter kanaliseras genom olika EU-program, exempelvis PHARE. Detta bör kombineras med samarbete inom Norden, EFTA och OECD. 5 Behov av ändringar i Romfördraget -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att Romfördraget | | förstärks och förtydligas så att konsumentfrågorna får en ökad tyngd| | och konsumenterna ett större inflytande inom EU. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i stort med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna delar den bedömning som görs av arbetsgruppen. Konsumenter i samverkan - Underverket anser dock att arbetsgruppens förslag bör skärpas och att Sverige bör verka för att fördraget förtydligas i syfte att genomgripande införa konsumentinflytande på alla områden. Sveriges Konsumentråd föreslår, utöver ändringar i artikel 129a, att Sverige även bör verka för att artiklarna 92 och 100a förtydligas och förstärks i syfte att stärka konsumentskyddet. Kooperativa förbundet påpekar att konsumentintresset inte stärks bara genom att en fördragsändring kommer till stånd utan att det praktiska arbetet med att utveckla konsumentpolitiken är nog så viktigt. Även Sveriges Industriförbund menar att en fördragsändring inte är nödvändig för att de konsumentpolitiska målen skall kunna formuleras bättre. Av större betydelse är i stället att söka genomföra en fördragsändring för att uppnå en effektivare implementering, eftersom dagens brister i implementeringen skapar ojämlika konkurrensförutsättningar i de olika medlemsländerna. Skälen för regeringens bedömning: Ändringar i Romfördraget kan nästa gång göras vid regeringskonferensen som påbörjas i slutet av mars i år. Regeringen har i sin skrivelse till riksdagen om regeringskonferensen 1996 redovisat uppläggningen av förberedelsearbetet inför konferensen samt tagit upp vissa mer principiella ställningstaganden i de frågor som konferensen kommer att behandla. När det gäller om konsumenternas intressen anförde regeringen i huvudsak följande. Den gemensamma marknaden ger förutsättningar för ökad handel över gränserna och därmed också för en skärpt konkurrens mellan företagen. Den fria rörligheten för varor, tjänster och kapital bör ge konsumenterna ett billigare och mer varierat utbud. Medlemskapet bör således ha huvudsakligen positiva konsekvenser för konsumenterna. Men när handeln blir gränsöverskridande finns det också risker för konsumenterna som vi redan har nämnt när det gäller produktsäkerhet, avtalsvillkor, möjligheter att lösa tvister m.m. En väl fungerande europeisk konsumentpolitik och ett högt utvecklat konsumentskydd ökar konsumenternas förtroende för EU-samarbetet. Även om åtgärder har vidtagits inom den europeiska gemenskapen som innebär att konsumenternas ställning har stärkts måste det konstateras att frågor som avser den inre marknaden har varit dominerande som grund för åtgärder på områden som rör konsumentintresset. Stärkt konsumentskydd har därför sällan kunnat genomföras om åtgärden inte samtidigt har syftat till att förbättra den inre marknadens funktion. Målen för konsumentpolitiken inom EU har inte heller haft önskvärd precisering i Romfördraget. Ett uttryckligt konsumentpolitiskt mål tillfördes först genom Maastrichtfördraget. Detta har sammantaget inneburit att gemenskapsreglering inte har kunnat genomföras på för konsumenterna betydelsefulla områden som t.ex. tvistlösning. På andra områden har de initiativ som tagits mött starkt motstånd under beslutsprocessen. Den rättsliga grunden för en gemensam europeisk konsumentpolitik behöver enligt regeringens mening förstärkas. Det bör klart framgå att det är ett mål för unionen att främja konsumentintresset. Ett sådant mål måste också antas leda till att marknadens funktion förstärks. Vidare bör konsumentintresset på ett klarare sätt integreras vid utformningen av gemenskapspolitik på andra områden än de som har konsumentskyddsfrågor som direkt utgångspunkt. Det bör vidare klart framgå av fördraget att konsumenterna - utöver att tillförsäkras skydd för hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen samt en god konsumentupplysning - skall ges skydd för sina rättsliga intressen och beredas möjlighet till inflytande. Det bör dessutom vara ett uttryckligt mål för gemenskapens konsumentpolitik att utveckla sådana produktions- och konsumtionsmönster som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling. Lagutskottet har på begäran av utrikesutskottet yttrat sig över skrivelsen och därvid bl.a. anfört följande beträffande avsnittet om konsumenternas intressen (1995/96:LU2y). Vad regeringen anfört i skrivelsen ligger väl i linje med det av riksdagen i december 1994 beslutade tillkännagivandet i samband med godkännandet av fördraget om Sveriges anslutning till EU (prop.1994/95:19, bet. UU5, rskr. 63). I sitt yttrande till utrikesutskottet anförde lagutskottet (yttr. 1994/95:LU1y) att ett svenskt EU-medlemskap innebär att Sverige fullt ut och aktivt kan medverka i och påverka utvecklingen av konsumentpolitiken inom gemenskapen och de gemenskapsregler som är av betydelse från konsumentskyddssynpunkt. Att Sverige som EU-medlem bör arbeta för att uppnå Romfördragets viljeinriktning att uppnå en hög konsumentskyddsnivå framstår, anförde utskottet, som odiskutabelt. Enligt utskottets mening tillhör konsumentskyddet ett av de områden som bör prioriteras från svensk sida inom ramen för EU-samarbetet - - - Vad lagutskottet sålunda anförde gav riksdagen som sin mening till känna. Utskottet anser att vad riksdagen sålunda uttalade hösten 1994 bör stå fast. Utskottet avstyrkte mot denna bakgrund motionerna 1995/96:U23 och U19, i vilka bland annat anförts att regeringen bör avstå från att driva konsumentpolitik på regeringskonferensen. Regeringen avser att vid regeringskonferensen driva de angivna frågorna för att ge konsumentpolitiken ökad tyngd i fördraget. Särskilt viktigt är det enligt regeringens bedömning att det klargörs att en stark ställning för konsumenterna är ett mål för EU samt att åtgärder för ett förbättrat konsumentskydd inte endast kan vara bihang till åtgärder som samtidigt förbättrar den inre marknadens funktion. Beredningsarbetet inom regeringen med konsumentfrågorna före och under regeringskonferensen kommer till betydande del att handläggas inom en nyinrättad arbetsgrupp med företrädare från de berörda departementen. 6 Formerna för EU:s arbete med konsumentpolitiken 6.1 Öppenhet och enkelhet -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att det konsu- | | mentpolitiska arbetet inom EU präglas av öppenhet och enkelhet så| | att möjligheten att påverka arbetet blir en påtaglig demokratisk| | realitet. | | Sverige skall verka för att EG:s regelverk på konsumentområdet| | systematiseras och görs mera överblickbart. Lagspråket i och den| | systematiska uppbyggnaden av direktiven bör också förbättras. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i allt väsentligt med regeringens. Remissinstanserna: Styrelsen för teknisk ackreditering och Dagligvaru- leverantörernas Förbund ställer sig bakom de förslag som arbetsgruppen framfört. Sveriges Konsumentråd förespråkar en förenkling av EU:s regelverk, men understryker att en sådan inte får gå ut över konsumentskyddet. Skälen för regeringens bedömning Öppenhet och insyn I regeringens skrivelse 1995/96:30 till riksdagen om EU:s regeringskonferens 1996 tas Sveriges syn på öppenhet och insyn upp. De ställningstaganden som regeringen gör i dessa frågor har stor betydelse för arbetet med konsumentfrågor i EU. Att tillgodose medborgarnas växande och berättigade krav på öppenhet och insyn är ett starkt svenskt intresse. Regeringen anser att EU måste bli öppnare. En offentlighetsprincip lik vår svenska bör gälla även för institutionerna inom EU. Regeringen kommer vid regeringskonferensen att verka för att grundläggade principer om offentlighet skrivs in i EG:s grundfördrag. Kopplingen mellan öppenhet och påverkans möjligheter bör tydliggöras. Öppenhet och insyn är därför viktiga förutsättningar för att få till stånd en konstruktiv dialog mellan olika konsumentpolitiska aktörer. Det nuvarande systemet öppnar goda möjligheter till ett inte obetydligt inflytande för den som har en stark egen organisation eller råd att anställa många och skickliga lobbyister. Det säger sig självt att näringslivet mot den bakgrunden har goda möjligheter till medinflytande medan det är svårt för företrädare för konsumenterna att få inflytande i tillräcklig utsträckning. Här kan exempelvis nämnas att bankerna med kraft och framgång motarbetade ett förslag om direktiv rörande elektronisk betalning, att industrin motarbetat förslag om produktansvar som inkluderar utvecklingsskador m.m., att annonsörer och mediaföretag med stor kraft motarbetat nya regler om barnreklam i TV-direktivet och att frågan om skadeståndsansvar för farliga tjänster mötts av sådant motstånd att lagstiftningsåtgärder såvitt är känt inte vidare planeras. Ett system med dessa förutsättningar har svårigheter att få demokratisk legitimitet och vinna medborgarnas förtroende. Om konsumenterna skall kunna känna förtroende för EU:s arbete är det av central betydelse att arbetsformerna är sådana att det är lätt att följa med i en frågas behandling och beredning. Det är också nödvändigt att EU-organens utredningar, rapporter och förslag till åtgärder redan på beredningsstadiet blir föremål för en öppen dialog med företrädare för alla intressenter och att färdigställda s.k. grönböcker och vitböcker, rapporter och utredningar m.m. remitteras brett och med rimliga svarstider innan slutliga förslag förs vidare för beslut. Insyn för konsumenterna i EU:s konsumentpolitiska arbete främjar delaktighet och dialogen stärker ytterst konsumenternas ställning. Regelverkens utformning EG-fördraget är oöverskådligt och svårbegripligt. Fördraget bör göras enklare och lättare att förstå. Regeringen kommer att verka för detta på regeringskonferensen. Beslutsprocedurerna i rådet och parlamentet är i dag många och utomordentligt komplicerade. Detta är ett demokratiskt problem som även hämmar effektiviteten i beslutsfattandet. Regeringen avser även att under regeringskonferensen verka för färre och enklare beslutsprocedurer. Det gemenskapsrättsliga regelverket på konsumentområdet är splittrat på ett stort antal direktiv. Det är angeläget att dessa samlas och görs tillgängliga på ett systematiserat sätt för att underlätta överblicken över regleringen. Lagspråket i och den systematiska uppbyggnaden av direktiven behöver också förbättras och göras lättare att förstå. Ett exempel på en positiv förenkling är de förändringar av direktivet om prisinformation som är aktuella. Det är emellertid utomordentligt viktigt att arbetet med förenkling inte får en sådan inriktning att åtgärder vidtas som försvagar konsumenternas ställning. Som exempel kan nämnas att kommissionen i sitt nya handlingsprogram nämner att reglerna om innehållsdeklarationer för livsmedel kan behöva förenklas, eftersom det endast är ett litet antal konsumenter som kan tillgodogöra sig den komplicerade information som många gånger finns. Ett sådant resonemang har väsentliga brister. Även om det inte är en majoritet av konsumenterna som är känsliga för tillsatser eller vissa födoämnen, är denna grupp i snabbt växande. Oavsett hur det förhåller sig med detta är det emellertid tillräckligt allvarligt att en mindre andel av konsumenterna kan råka ut för mycket allvarliga eller t.o.m. livshotande tillstånd om de av misstag äter livsmedel med innehåll som de är överkänsliga mot. Det är därför inte acceptabelt att kraven på fullständiga innehålls- deklarationer "förenklas", så att konsumenterna inte kan avgöra vilka ämnen livsmedlen innehåller. Synpunkter av detta slag måste alltid hållas i minnet vid överväganden om önskvärda förenklingar. 6.2 Målstyrning och uppföljning -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att de mål som | | ställs upp för EU:s arbete med konsumentfrågor är realistiska, | | tydliga och möjliga att följa upp. En uppföljning bör göras | | fortlöpande. | | En grönbok med analys av de mer angelägna åtgärderna på | | konsumentområdet bör tas fram. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i allt väsentligt med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som särskilt kommenterat denna del är i huvudsak positiva till arbetsgruppens bedömning. Folkhälsoinstitutet anser att en grönbok om de viktigaste konsumentfrågorna inte bara behöver ta hänsyn till de sociala aspekterna, utan även de hälsomässiga. Kemikalieinspektionen menar att arbetet med en grönbok inom konsumentområdet med fördel bör kunna ske samordnat med och gärna som en del av ett större arbete med en motsvarande grönbok om kemiska risker och kemikaliekontroll. Skälen för regeringens bedömning: Verksamhetsmålen för konsumentpolitiken inom EU utformas - med undantag för vad som är fastlagt i Romfördraget - löpande av kommissionen, främst genom antagande av handlingsplaner eller program. Det är väsentligt att dessa dokument utformas på ett sådant sätt att det också är möjligt att följa upp genomförandet och resultaten på ett rättvisande sätt. Det är inte alltid enkelt att förstå vilka överväganden gemenskapens inriktning av arbetet med konsumentpolitiken grundas på. Utvalda frågor ter sig inte alltid som resultatet av en noggrant genomförd analys av de mest angelägna behoven. En inventering och analys skulle vara av stort värde för gemenskapens fortsatta arbete med konsumentfrågorna och borde också leda till en bättre samordning av insatserna inom olika EU-organ. Man skulle få en tydlig verksamhetsplanering. Frågan om en grönbok på konsumentområdet med det innehåll som nu har beskrivits initierades av parlamentet redan år 1993 men någon utredning har, såvitt är känt, ännu inte påbörjats. Det är angeläget att så sker och det är också viktigt att den remitteras brett till olika europeiska intresseorganisationer. Arbetet med en grönbok på konsumentområdet bör inte heller bli en engångsföreteelse utan det bör redan vid utarbetandet av en sådan göras en planering för uppföljning och revisioner med lämpliga intervall. 6.3 Övervakning av EG-reglernas efterlevnad -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att övervakningen| | av genomförandet av EG:s regelverk intensifieras. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i denna del är positiva till arbetsgruppens bedömningar. Styrelsen för teknisk ackreditering påpekar att liknande tankegångar även har framförts i den s.k. Sutherlandrapporten, som bl.a. betonar att det är angeläget att gemenskapslagstiftningen förstås och genomförs på ett likartat sätt i medlemsstaterna. Även Dagligvaruleverantörernas Förbund understryker vikten av en utökad utvärdering av hur regler på gemenskapsnivå följs av medlemsländerna. För att garantera likabehandling av både konsumenter och producenter är det angeläget att regler och krav i de olika medlemsländerna är lika, inte bara i teorin utan även i praktiken. Skälen för regeringens bedömning: Sverige har ett starkt intresse av att det gemensamma regelverket tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt. I kommissionens tolfte årsrapport, avgiven i september 1995 och publicerad i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT nr C 254, 29.9.1995, s.33), om övervakning av gemenskapsrättens tillämpning konstateras att genomförandet och tillämpningen av konsumentlagstiftningen har halkat efter sedan föregående år. Där kan också utläsas att den anmälda genomförandegraden av de 50 direktiv om konsumentpolitik och produktsäkerhet som var tillämpliga den 31 december 1994 bland medlemsstaterna i genomsnitt låg på omkring 86 procent. De av länderna som hade den bästa genomförandegraden låg på 92 procent medan de sämsta hade en genomförandegrad av 80 procent. Kommissionen har inlett rättsliga förfaranden mot många av de felande staterna. Detta har emellertid inte lett till omedelbar rättelse. Inte ens EG- domstolens avgöranden har alltid tillräcklig effekt. Rapporten pekar exempelvis på ett medlemsland som inte har ändrat sin genomförandelag om införlivande av ett direktiv trots att domstolen meddelade dom mot landet år 1993. Det är av avgörande betydelse för konsumenternas förtroende för den inre marknaden och för att konkurrensen inte skall snedvridas, att den gemenskapsrättsligt beslutade konsumentlagstiftningen också verkligen införs och att efterlevnaden kontrolleras i medlemsstaterna. Övervakningen av genomförandet behöver därför intensifieras. Mot denna bakgrund är det angeläget att kommissionens resurser för övervakning av införandet av gemenskapens lagstiftning och för överträdelseförfaranden förstärks. Möjligheterna att beivra överträdelser av den konsumenträttsliga gemenskapslagstiftningen är också viktiga. En annan betydelsefull åtgärd för att säkerställa att gemenskapsregleringen efterlevs är att företagens och branschorganisationernas egenreglering får stöd och uppmuntras av EU. Företagens egna, frivilliga åtgärder för att komma tillrätta med konsumentproblem har länge varit ett viktigt inslag i den svenska konsumentpolitiken. Vårt marknadsekonomiska system bygger på att företag som konkurrerar med varandra har ett naturligt, långsiktigt intresse av att ha nöjda kunder. Företagen har huvudansvaret för sin reklam, sina produkter och säljvillkor m.m. Det gäller att förebygga att problem uppstår mellan köpare och säljare. Lagstiftningen på konsumentområdet i Sverige bygger i hög grad på ett samspel mellan näringslivet och de statliga myndigheter som ansvarar för tillsynen av lagarna. De frivilliga konsumentorganisationerna har också en viktig roll att spela i detta sammanhang. Vad som skall anses vara god sed vid tillämpningen av marknadsföringslagen får delvis sin praktiska innebörd genom näringslivets egenåtgärder. Även andra lagar på konsumentområdet kompletteras ofta av egenåtgärder av olika slag som t.ex. standardiserade köpekontrakt och rutiner för hantering av klagomål från konsumenterna. Egenåtgärder har också stor betydelse på områden där lagregler saknas, t.ex. beträffande köns- diskriminerande reklam. 6.4 Konsumentinflytandet i EU -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att konsumenterna| | och deras organisationer får ökade möjligheter till inflytande i| | EU och för ett ökat konsumentinflytande och ett breddat konsu- | | mentdeltagande i standardiseringsarbetet. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Konsumenter i samverkan - Underverket anser att regeringen och myndigheter i första hand bör verka för att organisationerna blir officiellt erkända. Ett sätt att skapa "legitimation" åt organisationerna vore att bilda ett gemensamt EU-kansli för alla Sveriges konsumentorganisationer, som dessutom på ett effektivt sätt skulle kunna bidra till ett ökat inflytande inom EU. Sveriges Konsumentråd påpekar att mycket talar för att konsumentskyddet inom EU håller på att förskjutas från den offentliga sfären till den privata. De från staten oberoende aktörerna på marknaden har fått en större roll än tidigare i beslutsprocessen. Konsumentorganisationerna måste ges reella möjligheter att på ett effektivt sätt kunna göra sin röst hörd gentemot aktörer som företräder andra intressen. Barnombudsmannen anser att företrädare för barns och ungdomars intressen bör beredas möjlighet att delta i standardiseringsarbetet. Handikappförbundens samarbetsorgan påpekar att vid standardiseringsarbetet måste tillgänglighetsaspekterna beaktas, dvs. kostnadsansvaret för att varor och tjänster är brukbara och åtkomliga för konsumenter skall ligga på tillverkaren. Detta gäller särskilt anpassning av produkter för funktionshindrade, som i dag enligt många tillverkare är en social fråga och som därför skall bekostas av staten. Styrelsen för teknisk ackreditering understryker vikten av ett ökat konsumentinflytande i standardiseringsarbetet, inte minst p.g.a. att de utarbetade standarderna får ett slags lagstiftningskaraktär. Skälen för regeringens bedömning Möjligheter till inflytande BEUC, som är en paraplyorganisation för konsumentorganisationer i Europa, ingår tillsammans med ett antal nationella samlingsorganisationer för konsumenter i kommissionens nyligen ombildade konsumentkommitté, ett samrådsorgan för konsumentfrågor. Nationella konsumentföreträdare kan också vara representerade i Ekonomiska och sociala kommittén, som är ett viktigt rådgivande organ till ministerrådet och kommissionen. Enligt Romfördraget måste kommittén höras i fråga om många lagförslag som berör konsumenterna. Kommittén kan också självmant avge yttranden i frågor den anser angelägna. Konsumentföreträdarna är emellertid i stark minoritet i kommittén och det är inte särskilt föreskrivet i fördraget att företrädare för konsumenterna skall ingå. Det finns vidare en samarbets- organisation för konsumentdeltagande i det europeiska standardiseringsarbetet, ANEC. Genom denna organisation har företrädare för konsumenterna möjlighet att delta i det tekniska standardiseringsarbetet, genom vilket produktsäkerhetskraven enligt den nya lagstiftningsmetoden (New Approach) närmare utformas. Konsumenternas möjligheter att utöva inflytande över frågor som är viktiga för dem är enligt regeringens bedömning inte tillräckliga för närvarande. För att konsumenterna skall kunna påverka krävs bl.a., som framhållits under avsnitt 6.1, större öppenhet och insyn, enklare och tydligare beslutsvägar samt mer tid för konsultationer. Konsumenterna måste vara representerade och bli konsulterade. Det är t.ex. svårt för konsumenterna att göra sig gällande inom livsmedelsområdet. Ett stort antal kommittéer arbetar under kommissionen med livsmedelsfrågorna. Konsumentorganisationerna har svårt att i tillräcklig utsträckning rekrytera till och finansiera det behövliga deltagandet i dessa kommittéer. Ett ytterligare sätt att öka konsumenternas möjligheter att utöva inflytande och göra sig hörda skulle vara att kommissionen anordnade årliga "konsumentriksdagar" som en väg att få fram bredare idéunderlag och att öka möjligheterna till erfarenhetsutbyte och uppbyggandet av nätverk mellan nationella och internationella konsumentorganisationer och myndigheter. Möjligheterna till kontaktverksamhet mellan myndigheter, institutioner och konsumentorganisationer bör även i övrigt underlättas i ökad utsträckning. Den nyligen ändrade sammansättningen av konsumentkommittén skall enligt kommissionen ge ökade möjligheter till ett intensivt samrådsförfarande, bl.a. genom att administrationen och kostnaderna minskas. Samtidigt innebär emellertid den nya organisationen att antalet konsumentorganisationer som kommer att vara representerade i konsumentkommittén kraftigt kommer att minska. Det är därför en angelägen uppgift för Sverige att verka för att kommissionens samråd med konsumentorganisationer inte begränsas till enbart dem som är representerade i EU:s konsumentkommitté. Standardiseringen Att standardiseringen är viktig när det gäller att fastställa säkerhetskrav inom angelägna produktområden är uppenbart. Sedan den nya metoden (New Approach) införts inom EU för harmonisering av lagstiftningen har standardiseringen fått en fundamental betydelse för de regler som rör människors liv, hälsa och säkerhet. Som nämnts tidigare innebär metoden att direktiven endast fastställer de väsentliga säkerhetskraven produkten skall uppfylla för att få säljas fritt. De detaljerade tekniska specifikationerna för produkten fastställs sedan i frivilliga standarder som på uppdrag av kommissionen (s.k. mandaterade projekt) utarbetas av de europeiska standardiseringsorganen. Det faktum att de europeiska standardiseringsorganen har till uppgift att utveckla de detaljerade säkerhetskraven för olika produkter och produktgrupper innebär att produktsäkerheten till stor del avgörs inom standardiseringsarbetet. Behovet av konsumentinflytande på standardiseringen har betonats av regeringen vid flera tillfällen. I budgetpropositionen (prop. 1994/95:100 bil. 14 s. 33) understryker regeringen att det är angeläget att standarder utformas med utgångspunkt i brukarnas/konsumenternas intresse. Konsumentverket deltar aktivt i det europeiska standardiseringsarbetet. Inom många områden har goda resultat uppnåtts genom svenska insatser. Sverige har bl.a. genom Konsumentverket åtagit sig ett antal sekretariat inom europastandardiseringen. Detta ger goda möjligheter att påverka det materiella innehållet i standarder som tas fram. Det är viktigt att detta arbete fortsätter och att det svenska engagemanget inte trappas ner. En plan för de svenska insatserna inom olika områden bör årsvis utarbetas som en vägledning för att se till att produktsäkerheten inom konsumentområdet drivs inom angelägna områden. Deltagandet i standardiseringsarbetet måste också breddas. Konsumen- torganisationer och andra frivilliga organisationer måste ges tillräckliga möj- ligheter att medverka i standardiseringsarbetet. Ett sätt att åstadkomma detta är att EU rekommenderar medlemsstaterna att möjliggöra för nationella konsumentrepresentanter att medverka i standardiseringsarbetet.Det svenska deltagandet sker via SIS - Standardiseringen i Sverige, som tillsammans med auktoriserade standardiseringsorgan för olika teknikområden företräder Sverige i det internationella standardiseringsarbetet. Enligt gällande principer skall de som deltar i det tekniska arbetet även bidra till finansieringen av standardise- ringens administration. Inom ramen för anslaget till SIS har medel avsatts för mandaterade standardiseringsprojekt bl.a. för konsument- och miljöområdena. Vidare har från samma anslag särskilda medel avdelats för att genom utbildningsinsatser och resebidrag främja deltagande av företrädare för konsumenterna i standardiseringen. Stöd till konsumentorganisationerna I kommissionens nya handlingsprogram talas om en satsning på utvecklingen av konsumentorganisationerna i södra Europa, där en tradition av organiserad konsumentsamverkan saknas. Regeringen delar denna bedömning och kommer också att göra kommissionen uppmärksam på att de renodlade konsumentorganisationerna, med konsumentfrågor som bas för verksamheten, även i Sverige befinner sig i ett uppbyggnadsskede. 7 Prioriterade sakfrågor 7.1 Grunderna för prioriteringar En viktig grund för Sveriges prioriteringar när det gäller arbetet med konsumentfrågor i EU är det urval av särskilt betydelsefulla områden som har gjorts i propositionen 1994/95:140 Aktiv konsumentpolitik och som riksdagen ställt sig bakom. En annan betydelsefull urvalsgrund är om sakfrågorna har starka inslag av handel och transaktioner över gränserna, dvs. om det från dessa utgångspunkter finns behov av t.ex. gemenskapslagstiftning för att komplettera och stärka den nationella konsumentskyddslagstiftningen. Den svenska linjen är att vi i största möjliga utsträckning skall verka för s.k. minimiregler, varigenom medlemsländerna på nationell nivå tillåts behålla eller införa strängare krav än vad gemenskapsreglerna föreskriver. Det har också stor betydelse för våra prioriteringar om gemenskapsåtgärder behövs för att uppnå en bättre total effekt som t.ex. i fråga om miljö och konsumtion.Förutom arbetet med de sakfrågor som här presenteras kan Sverige i EU-arbetet komma att behöva ägna mycket arbete åt frågor som inte prioriteras av Sverige, men som initieras av kommissionen eller drivs särskilt av ett ordförandeland. De hittillsvarande erfarenheterna av medlemskapet har visat att sedan länge väl fungerande konsumentskyddslagstiftning i Sverige kan komma att urholkas genom gemenskapslagstiftning som föreslås med utgångspunkt i helt andra förhållanden för konsumenterna än de som råder i Sverige. I viss utsträckning får alltså arbetet inriktas på att försvara redan vunnen terräng. De sakområden som presenteras här kan delas in i olika grupper. Den första gruppen gäller frågor där arbetet inom gemenskapen redan kommit förhållandevis långt, t.ex. produktsäkerhet och marknadsföring. Det som nu krävs är framför allt en skärpt kontroll av att reglerna följs i medlemsländerna samt vissa kompletteringar av regelverket. Andra frågor där arbetet kommit en bit på väg gäller köprätt och tvistlösning i konsumentförhållanden. Det som i första hand krävs där är att verka för att de åtgärder som föreslås på gemenskapsnivå inte leder till alltför ingripande förändringar i de medlemsstaters nationella rättsordningar där det inte är motiverat från konsumentsynpunkt. Den andra gruppen avser områden som kommissionen enligt sitt konsumentpolitiska program avser att prioritera under perioden 1996-1998. Då dessa frågor redan är eller kommer att bli föremål för behandling i arbetsgrupper under kommissionen eller rådet vill regeringen i denna skrivelse ge uttryck för hur Sverige ser på vikten av och målet för detta arbete. Den tredje gruppen rör frågor där hittills inget eller litet har skett på gemenskapsnivå. Ett tydligt exempel är forskningen på konsumentområdet. En samlad europeisk kunskap är angelägen för gemenskapens fortsatta arbete med konsumentfrågor. Detta är således en fråga som regeringen anser att det är viktigt att få upp på dagordningen. Ett års erfarenheter av medlemskap i EU har gett Sverige värdefulla erfarenheter som påverkat regeringens syn på mål och inriktning för det svenska arbetet med konsumentfrågor i EU. 7.2 Skydd för hälsa och säkerhet 7.2.1 Samordnade och långsiktiga insatser för bättre produktsäkerhet -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Konsumenterna måste kunna lita på att | | varor och tjänster som tillhandahålls på den gemensamma marknaden| | inte är farliga. | | Sverige skall verka för ett samordnat och långsiktigt arbete | | inom EU för bättre produktsäkerhet. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i stort sett med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna ställer sig bakom de förslag som arbetsgruppen lämnat. Konsumenter i samverkan - Underverket anser att det är angeläget att Sverige verkar för att arbetet med ett från konsumentsynpunkt hållbart kvalitetsbegrepp intensifieras inom tillämpliga områden. Skälen för regeringens bedömning: Om konsumenterna skall kunna få förtroende för en gemensam marknad med fri rörlighet för varor och tjänster krävs att de kan lita på att de varor och tjänster som finns på marknaden är ofarliga. Produktsäkerhetsfrågorna har länge varit viktiga både i Sverige och internationellt. År 1985 infördes i EU en ny metod (New Approach) för harmonisering av säkerhetslagstiftningen. Enligt metoden skall regelverken endast fastställa väsentliga säkerhetskrav som en produkt måste uppfylla för att få säljas fritt. Detaljerade tekniska specifikationer för produkten utarbetas av de europeiska standardiseringsorganen och fastställs i frivilliga standarder. En produkt som tillverkats i enlighet med en sådan standard förutsätts uppfylla direktivets säkerhetskrav och får därmed säljas fritt inom EU. För närvarande finns 17 direktiv enligt denna metod, bland annat för leksaker, personlig skyddsutrustning, elmateriel och maskiner. År 1992 fattade EU:s ministerråd beslut om ett generellt produktsäker- hetsdirektiv. Direktivet uppvisar stora likheter med den svenska pro- duktsäkerhetslagen. Till skillnad från produktsäkerhetslagen omfattar EG- direktivet dock inte tjänster. I och med genomförandet av den inre marknaden har tidigare system med nationella provningar för att fastställa att produkter som når marknaden uppfyller ställda krav avskaffats. I stället har ett ökat ansvar lagts på tillverkare och importörer genom att de själva får ansvara för att de följer procedurer som innebär rätt till fri rörlighet för produkterna inom hela Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Statens möjlighet att säkerställa att detta förtroende inte missbrukas är att utföra kontroll av produkterna på marknaden, s.k. marknadskontroll. Den fria rörligheten av varor och tjänster på den gemensamma marknaden förväntas ge fördelar för konsumenterna men medför också ökade risker när det gäller produktsäkerheten. Eftersom farliga varor och tjänster inte kan accepteras måste EU:s konsumentpolitik säkerställa att sådana inte förekommer på marknaden. Regeringen bedömer att det krävs ytterligare insatser för att förbättra det skadeförebyggande arbetet, få fram lagstiftning i de fall det fortfarande finns brister samt förstärka marknadskontrollen. 7.2.2 Skadeförebyggande arbete -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att det skadeföre-| | byggande arbetet förstärks, bl.a. genom att systemet för | | rapportering av skador som sker i hemmet och på fritiden | | (EHLASS) blir permanent. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i stort med regeringens. Remissinstanserna: Marknadsdomstolen och Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) delar arbetsgruppens uppfattning om att EHLASS-systemet bör ges permanent status och att alla medlemsländer bör delta i systemet. SWEDAC understryker att det är angeläget att uppnå jämförbarhet mellan olika länders insamlade skaderapporter och de data som där kan utläsas. Sådana data kan utgöra en värdefull grund för riskvärdering och planering av säkerhetsarbetet. Skälen för regeringens bedömning: Utvecklade och användarvänliga system för rapportering av olycksfall och skador utgör grunden för ett framgångsrikt skadeförebyggande arbete. Skaderapportering är ett viktigt instrument vid prioritering av olika insatser i produktsäkerhetsarbetet. Härigenom kan t.ex. visas på områden där produktsäkerhetsforskning kan vara angelägen eller där bättre marknadskontroll erfordras. Skaderapportering ger också möjlighet att genomföra effektmätningar av skadeförebyggande åtgärder. Det skaderapporteringssystem som etablerats inom EU (EHLASS) har ännu inte fått permanent status. Det faktum att skaderapporteringssystem enligt samma principer tillämpas i flera länder möjliggör jämförelser av skademönster i de olika medlemsländerna vilket också främjar en gemensam riskvärdering och vidtagandet av relevanta åtgärder inom EU. I dag deltar Sverige i EHLASS och skaderapportering sker från fyra svenska sjukhus. Regeringen anser att EHLASS-systemet har stort värde för arbetet med att få säkrare produkter och att det är angeläget att systemet får permanent status. Det bör också övervägas om EHLASS-systemet kan utvecklas så att det täcker fler skadetyper och på så sätt får ett bredare praktiskt tillämpningsområde. 7.2.3 Säkerhet för barn och ungdomar -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Säkerheten för barn och ungdomar måste | | prioriteras och brister i EG-lagstiftningen på dessa områden | | undanröjas. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i stort med regeringens. Remissinstanserna: SIS - Standardiseringen i Sverige och Marknadsdomstolen instämmer i att det är angeläget att bestämmelser rörande barnomsorgsprodukter snarast kommer till stånd. SIS poängterar att sådana regler bör kompletteras med europeiska standarder utarbetade av standardiseringsorganen. Skälen för regeringens bedömning: Sverige och övriga nordiska länder har en lång tradition och stor erfarenhet när det gäller barnsäkerhet. Svenska experter har aktivt deltagit i standardiseringsarbetet beträffande leksaker och barnomsorgsprodukter. För närvarade saknas dock direktiv om barnomsorgsprodukter. För leksaker finns ett direktiv med fastställda krav på säkerhet och märkning. Men många produkter för små barn gränsar till leksaker med avseende på användning och utseende. Exempel på detta är vissa typer av nappar och lära-gå-stolar. Från konsumentsynpunkt finns det inga skäl som motiverar att vissa produkter för barn regleras i lag med hänvisning till särskilda standarder medan det för andra liknande eller likartade produkter inte finns vare sig regler, standarder med säkerhetskrav eller marknadskontroll. Regeringen anser därför att det är angeläget att lagstiftning i form av ett direktiv om barnomsorgsprodukter snarast utarbetas. Det finns vidare anledning att ägna ökad uppmärksamhet åt tjänster och utrustning som tillhandahålls vid fritidsaktiviteter som är särskilt vanliga bland barn och ungdomar. Förutom när det gäller tjänster som är förenade med uppenbara risker, som t.ex brädåkning och bergsklättring, råder dock stor brist på underlag för att kunna identifiera vilka tjänster som kan innebära risker för ungdomars och andra konsumenters hälsa och säkerhet. En europeisk kartläggning bör göras av risker förknippade med olika tjänster för att ge underlag för en gemensam syn på vad som kan anses farligt och för gemensamma åtgärder mot förekommande risker. Det är också viktigt att uppnå en gemensam syn i fråga om vilken utbildning som bör krävas av den som tillhandahåller tjänster som kan innebära risker. 7.2.4 Konsumentsäkerhet -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Kontrollen av att produktsäkerhetsregler | | och standarder följs måste förstärkas och samordnas. | | Olika åtgärder för att åstadkomma en bättre samordning och | | effektivisering av konsumentsäkerhetsarbetet bör undersökas, | | t.ex. att inom EU inrätta ett särskilt organ för detta ändamål. | | Sverige bör verka för att en sådan undersökning görs. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i stort sett med regeringens. Arbetsgruppen har dock inte föreslagit inrättande av ett särskilt organ inom EU. Remissinstanserna: Styrelsen för teknisk ackreditering instämmer i arbetsgruppens förslag om att marknadskontroll bör utgå från en gemensam grund för alla medlemsstater. Kommerskollegium vill lyfta fram behovet av att standardiseringsarbetet effektiviseras. Den öppna arbetsform som kännetecknar standardiseringen tenderar att skapa blockeringar. Kooperativa förbundet anser att en effektiv marknadskontroll i första hand är en nationell angelägenhet och att det ur ett svenskt konsumentperspektiv är mest angeläget med en fungerande kontroll i Sverige. Skälen för regeringens bedömning Förstärkt konsumentsäkerhet Den nya säkerhetslagstiftningen måste genomföras och efterlevas av medlemsländerna. För att efterlevnaden skall kunna garanteras krävs en marknadskontroll i medlemsländerna som står i paritet med problemens omfattning. Det erfordras vidare att de nationella tillsynsmyndigheterna agerar enligt samma principer och att utövandet av tillsynen så långt som möjligt likformas. Det finns annars risk för att produkter dumpas på den marknad där kontroll och övervakning är mindre omfattande än på de övriga marknaderna. Stora skillnader i kontrollen mellan medlemsländer kan också leda till bristande konkurrensneutralitet. För konsumenterna är marknadskontrollen en trovärdighetsfråga. Konsumenterna måste kunna lita på att produktsäkerheten håller en likformig och hög standard inom hela den inre marknaden. Det kan handla om ambitionsnivå för kontrollen, typer av produkter och produktområden som kontrolleras, kontrollfrekvens, riskbedömning samt sanktioner vid upptäckta missförhållanden. Ett sätt att skapa en gemensam syn på detta område kan vara att kommissionen regelbundet arrangerar samordningsmöten. Kommissionen bör också uppmuntra medlemsstaterna att redovisa hur man arbetar med marknadskontrollen och vilka resultat man uppnått. Inom ramen bör arbetet vid det svenska Marknadskontrollrådet har ett stort antal myndigheter, konsumentorganisationer och näringslivsorganisationer tagit fram ett förslag till ett svenskt initiativ för att förstärka marknadskontrollen i Europa inom alla produktområden där fara för hälsa, säkerhet eller miljö kan föreligga. Regeringen överväger hur ett sådant initiativ bör utformas. Samordning och effektivisering Det behövs alltså insatser för att förbättra marknadskontrollen i allmänhet på den inre marknaden. För att tillförsäkra konsumenterna säkra varor och tjänster behövs enligt regeringens mening därutöver särskilda insatser som syftar till att uppnå en bättre samordning och effektivisering av produktsäkerhetsarbetet. Utvecklingen under senare tid avseende bl.a. de s.k. RAPEX-notifikationerna (Rapid Information Exchange System; EG:s informationsprocedur för varor vilkas tillhandahållande har förbjudits med stöd av nationell lagstiftning och undantagsbestämmelser i tillämpliga produktsäkerhetsdirektiv) tyder bl.a. på att medlemsländerna står långt ifrån varandra när det gäller tolkningen av begreppet "immediate and serious risk", trots att kommissionen har utfärdat särskilda tolkningsdokument. Det erfordras en löpande diskussion mellan medlemsstaterna avseende RAPEX för att proceduren skall kunna bidra till en ökad produktsäkerhet i Europa på det sätt som var tänkt. Syftet är att tillsynsmyndigheterna i de olika länderna snabbt skall informeras om tillbud i andra medlemsländer. Så har emellertid inte skett i någon nämnvärd utsträckning. Under Sveriges första medlemsår i EU har vi mottagit ett knappt femtontal notifikationer från kommissionen. Ändå har, enligt uppgift från konsumentmyndigheter i andra länder, uppemot ett tusental ingripanden förekommit. Som regel har emellertid inte kommissionen notifierats om ingripandena. Kommissionen har också mycket begränsade resurser för att behandla de notifieringar som trots allt görs. Kommissionen ger visserligen varje år betydande ekonomiska bidrag till olika säkerhetsprojekt, men det saknas en samordnad och långsiktig strategi för hur säkerheten skall förbättras i Europa. Skaderapportering är en av grunderna för produktsäkerhetsarbetet. De data som erhålls genom EHLASS måste analyseras för att kunna ge en vägledning i produktsäkerhetsarbetet. Endast en begränsad del av EU:s forskningsresurser används för produktsäkerhet. En samordnad syn och väl utarbetad strategi för den europeiska produktsäkerheten där information både från RAPEX och EHLASS används skulle också kunna vara styrande för europeiska forskningsprojekt inom detta område. Enligt regeringens mening bör olika åtgärder för att åstadkomma en bättre samordning och effektivisering av konsumentsäkerhetsarbetet undersökas. En möjlighet är att inrätta ett europeiskt organ med ett övergripande ansvar för att främja säkerheten hos konsumentvaror och konsumenttjänster. Sverige bör verka för att en sådan undersökning görs. Ett europeisk konsumentsäkerhetsorgan skulle kunna främja samarbete och informationsutbyte mellan medlemsländerna. Viktiga uppgifter skulle också kunna vara att registrera, sammanställa och utvärdera fakta om produktsäkerhet. Organet skulle vidare kunna initiera forskning om produktsäkerhet och sprida information om forskningsresultaten. 7.2.5 Livsmedel -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att livsmedels- | | kontrollen förstärks, att en bättre märkning av livsmedlen införs| | och att användningen av tillsatser minimeras. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i stort med regeringens. Remissinstanserna: Flera remissinstanser har understrukit vikten av att genom bättre märkning underlätta för allergiker att välja lämpliga livsmedel. Genom en tydligare och mer fullständig varudeklaration kan allergiker lättare undvika allergiframkallande ämnen. Dagligvaruleverantörernas Förbund betonar att svenska företag inte skulle motsätta sig de förslag som arbetsgruppen lägger fram. Förbundet menar att det för företag som verkar på den svenska marknaden är naturligt att de tidigare, högre ställda kraven kan gälla framöver. Konsumenter i samverkan - Underverket anser bl.a. att Sverige bör verka för klara regler avseende genetiskt förändrade livsmedel samt livsmedel konserverade med joniserande strålning. Kooperativa Förbundet menar att behovet av ytterligare märkning bör vägas mot konsumenternas möjlighet att tolka innebörden av densamma. Skälen för regeringens bedömning: Svenska konsumenter och konsument- organisationer är starkt engagerade i livsmedels- och miljöfrågor. De lägger stor vikt vid djurskyddsaspekterna vid uppfödningen och anser att det är viktigt att djur inte har transporterats långa sträckor, att antibiotika inte har använts för att få djuren att växa snabbare samt att hormoner inte har använts vid uppfödningen. Förhållandena varierar mycket inom EU. Djurtransporterna är på många håll under all kritik och tillfredsställande gemensamma regler saknas fortfarande. Användningen av antibiotika är i många EU-länder betydligt mer omfattande än i Sverige, där antibiotika inte får användas i tillväxtbefrämjande syfte. För att konsumenterna skall kunna få möjlighet att välja den mat man vill ha på marknaden krävs relevant och så fullständig information om produkterna som möjligt. Det kan gälla såväl ursprungsbeteckning som metoder rörande djurhåll- ning samt använda råvaror och tillsatser. Sverige bör verka för att ingrediensförteckningen på livsmedel är så fullständig som möjligt. Råvaror och tillsatser som kan ge upphov till över- känslighetsreaktioner bör alltid anges oavsett ingående mängd. Undantag från huvudregeln om krav på fullständig märkning bör minimeras. Sådana undantag är t.ex. möjligheten att använda vissa kategoribeteckningar och den s.k. 25- procentsregeln för sammansatta ingredienser. Denna fråga är av särskild betydelse för födoämnesallergiker. Redan mycket små mängder av ett allergent ämne i livsmedel kan ge upphov till livshotande tillstånd. När det gäller användningen av tillsatser bör en kontinuerlig uppföljning och översyn av de nu gällande EG-reglerna göras. Sverige bör verka för att användningen av tillsatser minimeras och särskilt att användningen av de s.k. azofärgämnena begränsas. I detta sammanhang bör påpekas att kommissionen i redovisningen av sina konsumentpolitiska prioriteringar för 1996-1998 nämner att reglerna om innehållsdeklarationer för livsmedel kan behöva förenklas, eftersom det endast är ett litet antal konsumenter som kan tillgodogöra sig den komplicerade information som många gånger finns. Ett sådant resonemang har som vi tidigare har framhållit i avsnitt 6.1 väsentliga brister. Det är tillräckligt allvarligt att en mindre andel av konsumenterna kan råka ut för mycket allvarliga eller t.o.m. livshotande tillstånd om de av misstag äter livsmedel med innehåll som de är överkänsliga mot. Det är därför inte acceptabelt att kraven på fullständiga innehållsdeklarationer förenklas, så att konsumenterna inte kan avgöra vilka ämnen livsmedlen innehåller. 7.3 Ekonomiskt och rättsligt skydd 7.3.1 Finansiella tjänster -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Sverige skall arbeta för ökad konkurrens | | och ett bättre konsumentskydd på den gemensamma marknaden för | | finansiella tjänster. Det är särskilt betydelsefullt att | | informationen om tjänsterna är tydlig, att tjänster vars syfte är| | rådgivning eller förmedling är tillförlitliga, att konsumenternas| | ställning vid fel i tjänsterna förbättras och att reklamationshan-| | teringen blir mer effektiv. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen: I de delar arbetsgruppen har behandlat de nu aktuella frågorna överensstämmer dess bedömning i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna ställer sig i allmänhet bakom arbetsgruppens bedömning. Svenska Bankföreningen understryker i sitt yttrande vikten av att direktivet om gränsöverskridande betalningar endast bör omfatta konsumentbetalningar. Tjänstemännens Centralorganisation anser att arbetsgruppen givit de i detta avsnitt behandlade frågorna för lite uppmärksamhet. Att förenkla och förbilliga transaktionskostnaderna vid gränsöverskridande gireringar borde anses vara en högprioriterad konsumentpolitisk uppgift. Vidare behöver konsumenternas rättsliga ställning vid fel i finansiella transaktioner stärkas. Skälen för regeringens bedömning Allmänna krav på konsumentskyddet Företag som erbjuder finansiella tjänster har stor frihet att med stöd av hem- landsauktorisation etablera sig i övriga medlemsländer och att erbjuda sina tjänster till konsumenter över gränserna. Detta skapar goda förutsättningar för en förbättrad konkurrens med lägre priser och ett ökat utbud med en större variationsrikedom. I samband med avreglering och internationalisering har under senare år civil- och marknadsrättslig lagstiftning införts på såväl gemenskapsnivå som nationellt i syfte att stärka konsumentskyddet. På försäkringsområdet har även lagvalsregler införts enligt vilka konsumentens nationella lagstiftning som huvudregel skall gälla för avtalet. Det har dock, särskilt i de medlemsländer där handeln över gränserna med finansiella tjänster har störst omfattning, visat sig att konsumentskyddet fortfarande har brister. Detta gäller bl.a. avsaknaden av tydlig information till konsumenten. När det gäller vissa tjänster, t.ex. olika sparformer och försäkringar, har inte en mer ingående analys av problemens art och omfattning på gemenskapsnivå dokumenterats. Enligt kommissionens uppfattning är dock konsumenternas problem särskilt tydliga vid köp av finansiella tjänster på distans. Detta föranledde kommissionen att föreslå att även finansiella tjänster skall omfattas av distansförsäljningsdirektivet. De möjligheter som den utökade marknaden ger konsumenterna bör balanseras av ett starkare konsumentskydd för att breda grupper av konsumenter i realiteten skall kunna dra nytta av det ökade utbudet. Detta synsätt kommer till uttryck även i den av Nordiska Ministerrådet fastställda handlingsplanen för finansiella tjänster och i avsnittet om finansiella tjänster i kommissionens konsumentpolitiska prioriteringar för 1996-1998. Regeringen anser att Sverige bör verka för att det arbete med finansiella tjänster som äger rum på gemenskapsnivå främst inriktas på åtgärder som stärker konsumentskyddet i samband med de tjänster som i större omfattning erbjuds över gränserna. Den enskilde konsumenten är vid dessa transaktioner särskilt sårbar till följd av svårigheten att hävda sin rätt enligt den nationella lagstiftningen. Sårbarheten är särskilt accentuerad om skyddsnivån i hemlandet är högre än enligt gemenskapslagstiftningen. Regler om informationskrav och ångerrätt är exempel på detta. De regler om information som finns i den näringsrättsliga lagstiftningen är inte heller heltäckande, då vissa finansiella tjänster också erbjuds av företag som inte står under särskild tillsyn. Arbetet bör inriktas på åtgärder som leder till att konsumenterna genom krav på tydlig information får bättre möjligheter att jämföra pris och kvalitet på utbudet av finansiella tjänster, att de rådgivningstjänster och den förmedling som erbjuds rörande finansiella tjänster är tillförlitlig samt att konsumenternas rättigheter vid fel i tjänsterna förbättras och att reklamationshanteringen blir mer effektiv. Sverige bör dock verka för att åtgärder som föreslås i förekommande fall föregås av en grundlig analys av konsumentproblemens art och omfattning samt vilka fördelar eventuella åtgärder på gemenskapsnivå har från konsumentsynpunkt. Konsumentkrediter Det finns i dag en skillnad mellan låntagarnas och småspararnas möjligheter att få goda villkor på grund av olikheter i konkurrensläget. De senaste årens utveckling har lett till större valfrihet och förbättrade villkor för den som önskar placera pengar, inte minst till följd av etableringen av nya aktörer och utvecklingen av nya produkter. Utvecklingen har inte varit lika positiv på kreditsidan, även om tendensen går åt rätt håll. Under förutsättning att det kan ske under former som är betryggande för konsumenterna, bl.a. med hänsyn till valutarisker, skulle det från konsumentsynpunkt dock vara önskvärt med en ökad konkurrens från kreditgivare i andra medlemsstater, inte minst från kreditgivare i medlemsstater med lägre räntenivåer eller räntemarginaler. Den enskilde konsumentens tveksamhet inför varje form av risktagande är dock befogad. Detta gäller även kreditgivarnas tveksamhet inför de ökade risker och kostnader som blir följden vid gränsöverskridande kreditgivning om t.ex. kreditprövning av praktiska skäl inte kan ske på ett tillfredsställande sätt. Förutsättningarna för bostadskreditgivning varierar också mellan medlemsstaterna. Det beror bl.a. på nationella särdrag i fråga om upplåtelse- och ägandeformer samt metoder för ställande av säkerhet. Regeringen anser därför att Sverige bör verka för att kommissionen gör en analys av om det är möjligt att ytterligare stimulera konkurrensen inom detta område och vilka ytterligare åtgärder för att upprätthålla en hög konsumentskyddsnivå detta eventuellt kan kräva. Exempel på åtgärder som omnämns i kommissionens nya treårsprogram är en undersökning av konsumentkreditmarknadens funktionssätt, en utvidgning av konsumentkreditdirektivet till att omfatta även bostadskrediter samt en analys av kreditförmedlarnas roll i sammanhanget. Även ministerrådet har uppmärksammat att området behöver undersökas vidare. Vid ministerrådsmötet den 9 november 1995 antogs därför en resolution om konsumentkrediter. Kommissionen uppmanas där att, på grundval av sin rapport om tillämpningen av konsumentkreditdirektivet 87/102/EEG, fortsätta sin undersökning av de områden som rapporten pekar ut samt lämna lämpliga förslag till åtgärder på gemenskapsnivå. Mot bakgrund av vad som tidigare anförts bör Sverige aktivt stödja ett sådant arbete och även verka för att åtgärder vidtas i syfte att öka konsumenternas möjligheter att få överblick över marknaden. Enligt regeringens mening bör konsumentkreditdirektivets tillämpningsområde utvidgas inte bara till att omfatta även bostadskrediter, utan också till att omfatta alla konsumentkrediter över 20 000 ecu. Ökad överblick bör kunna åstadkommas dels genom skärpta och enhetliga pris- och produktinformationskrav, dels genom åtgärder som i övrigt innebär att informations- och utbildningsinsatser förbättras. Ett konkret exempel på förbättrad information är införande av regler i konsumentkreditdirektivet om krav på information om kreditkostnaden vid kreditköp av en vara eller tjänst. Överskuldsättning En ökning av den gränsöverskridande handeln med krediter samt en ökad rörlighet för personer torde på sikt fordra en ökad samordning av regler och rådgivning för att förhindra överskuldsättning och att ge bistånd med skuldsanering för kraftigt skuldsatta hushåll. Med tanke på de problem med överskuldsättning hos många hushåll som redan i dag existerar såväl i Sverige som i andra medlemsländer i EU är det angeläget med ett samarbete. Detta gäller särskilt åtgärder som branschöverenskommelser, rekommendationer eller eventuell lagstiftning angående marknadsföring och kreditprövning. Även samarbete i fråga om budget- och skuldrådgivning mellan kreditgivare, gäldenärer och det allmänna bör enligt regeringens mening övervägas i detta sammanhang. Såväl europeiska konsumentorganisationer som European Consumer Law Group (ett nätverk för konsumenträttsexperter inom EU), The Consumer Debt Net (ett informellt nätverk mellan myndigheter och organisationer som arbetar med frågor som rör budgetrådgivning och överskuldsättning) som kommissionen har också uppfattningen att det finns ett behov av att höja konsumentskyddsnivån för att komma till rätta med överskuldsättningsproblemen. Denna fråga tas även upp i kommissionens konsumentpolitiska prioriteringar för åren 1996-1998. Det är regeringens uppfattning att Sverige bör delta aktivt i detta arbete och som hittills bidra med erfarenheter och förslag. Sparande och investeringar Även om erfarenheterna i Sverige av erbjudanden över gränserna när det gäller finansiella tjänster hittills är begränsade pekar tendensen mot att de tjänster som erbjuds i huvudsak är olika spar- och investeringsformer. En bidragande orsak till detta torde vara att nackdelarna av att inte vara etablerad på plats är mindre vid inlåning än vid kreditgivning. En grundläggande skillnad består här i att det företag som erbjuder sparformer intar gäldenärsrollen i förhållande till kunden i stället för den borgenärsroll företaget får vid kreditgivning. Det finns i dag genom insättningsgarantin ett grundskydd för sedvanlig bankinlåning. För kunders skydd vid ett värdepappersbolags obestånd förväntas ett EG-direktiv beslutas inom en snar framtid. Vid livförsäkringssparande har kunden enligt svenska regler en särskild förmånsrätt vid ett försäkringsbolags obestånd. Försäkringsutredningen har föreslagit att en utredare ges i uppgift att lämna förslag på förstärkt skydd för försäkringskunder, exempelvis genom en garantiordning. Frågan är under prövning i regeringskansliet. Enligt regeringens mening är det av stor vikt att det successivt görs utvärderingar av om dessa olika former av skydd för konsumenten vid finansiella företags obestånd ger konsumenterna ett adekvat skydd vad gäller nivå och omfattning. Det bör dock i detta sammanhang noteras att avvägningar behöver göras mot andra intressen. Det är viktigt för kapitalmarknadens funktion att placerarna, även hushållen, har anledning att göra bedömningar av sina investeringar. De sparformer på en finansiell marknad som är förknippade med ett högre risktagande och större möjligheter till högre avkastning är också i allmänhet förknippade med större förlustrisker. Detta samband kan inte brytas utan att störningar i marknadens funktion uppkommer. Ett särskilt konsumentproblem som kommit att uppmärksammas alltmer, bl.a. i Danmark, är oklarheter när det gäller ansvaret för de rådgivare som arbetar med olika sparformer och andra placeringar. Ett säkert och långsiktigt sparande med god avkastning får ökande betydelse för allt bredare grupper i samhället. Men det är svårt för enskilda konsumenter att bedöma förhållandet mellan möjlig avkastning och risktagande. Marknaden för finansiell rådgivning kommer således sannolikt att växa i Sverige. Det är därför viktigt att den information som lämnas och den rådgivning som erbjuds uppfyller högt ställda krav på tillförlitlighet. Sverige bör därför verka för att kommissionen gör en översyn av vilka konsumentproblem som finns i medlemsländerna på detta område och lämnar förslag till eventuella åtgärder på gemenskapsnivå som kan stärka konsumenternas ställning. Det har exempelvis framgått att det finns behov av att införa regler om konsumentens ångerrätt när det gäller finansiella tjänster, i synnerhet vid fjärrköp av olika spar- och andra placeringsformer samt försäkringar. Enligt regeringens mening är det dock väsentligt att ångerrättens utformning anpassas speciellt till de skilda förutsättningar som gäller för olika finansiella tjänster. Därvid bör särskilt beaktas faktorer som risker och kostnader till följd av spekulation i värdeförändringar som sker mellan avtals- och ångertillfället, vem som tog initiativet till avtalet - dvs. om marknadsföringen varit påträngande - och ytterst risken för instabilitet i det finansiella systemet. Betaltjänster Den ökande användningen av olika elektroniska betal- och transaktionsformer motiverar att bl.a. den rekommendation (88/590/EEC) som finns inom EU ses över. Enligt uppgift från kommissionen har genomförandet av rekommendationen inte fungerat tillfredsställande. De olikartade säkerhetsrutiner m.m. som finns i olika medlemsländer ställer dessutom mycket stora krav på hur konsumenten själv handhar betalningsmedlet. Konsumentens och den betaltjänstansvariges ansvar bör därför klargöras vid en översyn av rekommendationen. Vidare bör kraven på säkerhet och användarvänlighet vid utnyttjandet av dessa tjänster höjas. När det gäller direktivförslaget gränsöverskridande betalningar har ministerrådet den 4 december 1995 antagit en gemensam ståndpunkt (EGT nr C 353, 30.12.1995, s. 52). Direktivförslaget behandlas nu i parlamentet. I det arbete som bedrivits har Sverige eftersträvat en så vid tillämpning av direktivet som möjligt. Enligt svensk uppfattning borde direktivet göras tillämpligt på i stort sett alla överföringar en privatperson eller ett mindre eller medelstort företag kan tänkas göra. En beloppsgräns kan accepteras, men den bör mot den angivna bakgrunden vara så hög som möjligt. Även en annan beloppsgräns, den för återbetalning av förkomna medel och ersättning vid andra fel i tjänsten har enligt regeringens uppfattning satts för lågt. Sverige kommer att verka för att de nu berörda gränserna höjs, från föreslagna 25000/30000 ecu avseende hela direktivet och från 10000 ecu vid återbetalning. Om detta inte kan uppnås vid parlamentets och rådets slutliga behandling av förslaget bör Sverige verka för att kommissionen gör en uppföljning av om de beslutade gränserna leder till oacceptabla följder för konsumenterna. En gemensam valuta Ett av Romfördragets mål efter Maastricht är att det inom EU skall upprättas en ekonomisk och monetär union. Enligt fördraget skall den tredje och sista etappen av den ekonomiska och monetära unionen inledas den 1 januari 1999. Enligt planerna skall senast den 1 januari 2002 sedlar och mynt i den gemensamma valutan (euro) börja cirkulera tillsammans med nationella sedlar och mynt. Senast sex månader därefter skall de nationella valutorna helt ha ersatts av euro. Sverige har ännu inte tagit slutlig ställning till frågan om deltagande i den ekonomiska och monetära unionen. Vad som med säkerhet kan sägas är att omställningen kommer att bli stor för konsumenterna om valutaunionen kommer till stånd. De kommer inledningsvis att få svårare att bedöma pengarnas värde. Det blir svårare att göra prisjämförelser mellan olika varor och tjänster samt att observera förekomsten av dolda prishöjningar. Risken för att konsumenterna kommer att känna osäkerhet rörande sparmedel, lån, skulder, försäkringsavgifter osv. måste undanröjas. Sverige bör verka för att prisinformationen för varor och tjänster i samband med omläggningen blir både tydlig och ändamålsenlig. Exempel- vis bör medlemsländerna under en övergångsperiod tillförsäkras rätten att föreskriva att pris och jämförpris skall anges i både den gamla nationella valutan och den nya euron. När det gäller sammansättningen, utformningen och antalet valörer av sedlar och mynt har European Monetary Institute, EMI, fattat vissa principbeslut och Sverige bör inför det slutliga beslutsfattandet verka för att det tas hänsyn till de behov som allergiker och synskadade har. Arbetet därmed bör ske i nära samarbete med företrädare för dessa grupper. Försäkringar Inom försäkringsområdet regleras få konsumentfrågor på gemenskapsnivå. I takt med ökad avreglering och ett tilltagande antal gränsöverskridande erbjudanden bör dock även konsumentskyddet ges ökad uppmärksamhet. Sverige bör verka för att kommissionen generellt ser över behovet av gemenskapsreglering rörande marknadsföring och information m.m. rörande försäkringar. När det gäller skadeförsäkringar bör, i likhet med övriga finansiella tjänster, också frågan om konsumentens ångerrätt övervägas. 7.3.2 Marknadsföring och information -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att kraven som | | gemenskapsreglerna ställer på företagens marknadsföring blir | | strängare. Direktivet om vilseledande reklam bör utvidgas till | | att gälla otillbörlig marknadsföring. Det s.k. TV-direktivet bör| | ändras så att TV-reklam riktad till barn uttryckligen förbjuds. | | Direktivet om prisinformation bör ändras så att krav på jämförpriser| | läggs fast. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i stort med regeringens. Remissinstanserna: Konsumenter i samverkan - Underverket anser att näringslivets egenåtgärder beträffande marknadsföring inte är tillräckliga och förespråkar att det inrättas ett konsumenternas etiska forum för reklam. Handikappförbundens samarbetsorgan påpekar att dagens marknadsföring inte på ett rättvisande sätt speglar verkligheten och betonar vikten av att ha en korrekt bild av konsumenternas förutsättningar och behov. Samarbetsorganet förespråkar ett förbud mot diskriminerande reklam vad gäller funktionshinder. Barnombudsmannen ställer sig bakom förslaget rörande ett europeiskt förbud mot TV-reklam riktad till barn. Dagligvaruleverantörernas Förbund och Gros- sistförbundet Svensk Handel är negativa till ett lagstadgat förbud och anser istället att barn som målgrupp bör skyddas genom självreglering hos annonsörerna. Grossistförbundet anser vidare att sändarlandsprincipen, som enligt förbundets uppfattning är intimt förknippad med EU:s fria rörlighet för varor och tjänster, bör få ett större utrymme och omfatta även andra mediakanaler såsom etermedia och elektronisk media. Konsumentverket stödjer den uppfattning som arbetsgruppen framför beträffande sändarlandsprincipen och behovet av att utvidga direktivet om vilseledande reklam till att omfatta även otillbörlig marknadsföring. Pensionärernas Riksorganisation tillstyrker att Sverige bör driva frågan om jämförpriser. Skälen för regeringens bedömning Etiken i marknadsföringen Den gränsöverskridande marknadsföringen blir allt mer omfattande på den europeiska marknaden. De säljfrämjande åtgärderna sker i nya former och genom nya kanaler. Den nya informationsteknologin gör att utvecklingen går fort. Annonser i TV-reklam, direktreklam, fax, sponsring och andra säljfrämjande metoder blir mer omfattande till följd av nya möjligheter att förmedla kommersiella budskap och ökad konkurrens mellan företagen. Utvecklingen ger nya villkor för flera olika aktörer på marknaden och deras intressen kan till del vara motstridiga. Företagen får nya möjligheter att skapa efterfrågan i form av olika regler för marknadsföring i olika medlemsländer. För konsumenterna märks utvecklingen genom att marknadsföringen många gånger blir mer intensiv. I detta ligger fördelar genom att man får ökad kunskap om utbudet men också risker för att marknadsföringen blir påträngande och svår att värja sig mot. Utvecklingen har uppmärksammats inom EU. I november 1992 beslutade kommissionen att se över den övergripande policy som unionen har när det gäller säljfrämjande åtgärder ("commercial communications") och att resultatet skall presenteras i en grönbok. Denna beräknas komma att läggas fram under hösten 1996. Hittills förefaller det som om kommissionen främst koncentrerat sin analys till de hinder som nationell lagstiftning på marknadsföringsområdet kan vara för företag som vill utnyttja den fria rörligheten för varor, tjänster och kapital på den gemensamma marknaden. Sverige bör därför verka för att konsumentintressena lyfts fram i det arbete som nu pågår när det gäller säljfrämjande åtgärder. Från såväl konsument- som näringslivssynpunkt är det viktigt att det finns fasta spelregler för företagens marknadsföring inom gemenskapen. Det måste vidare vara en strävan att skyddet för konsumenterna i medlemsländernas lagstiftning på marknadsföringsområdet inte skiljer sig alltför mycket åt. Samtidigt är det angeläget att gemenskapsreglerna föreskriver en hög etisk nivå för företagens marknadsföring eftersom det är en av förutsättningarna för att konsumenterna skall kunna ha förtroende för den gemensamma marknaden. Marknadsföring får inte vara vilseledande eller otillbörlig på annat sätt och den måste vara särskilt varlig när den vänder sig till grupper som av olika skäl har svårt att kritiskt granska det kommersiella budskapet. Marknadsföringen måste också innehålla information som underlättar konsumenternas val. De skillnader som finns mellan medlemsländernas regler för marknadsföring har inte enbart sin grund i olika ambitioner i konsumentpolitiken utan beror också på nationella kulturella skillnader som gör att synen på vad som är oetiskt och otillbörligt kan variera. För Sverige är det viktigt att regleringar på gemenskapsnivå som rör marknadsföring föreskriver vilket minsta konsumentskydd som skall finnas och att det även i fortsättningen finns utrymme för medlemsländerna att ha ett starkare konsumentskydd om man anser det påkallat. Utifrån de utgångspunkter som vi nu har redovisat bör Sverige verka för att gemenskapsreglerna när det gäller marknadsföring läggs på en högre etisk nivå än vad som gäller för närvarande. Sverige bör aktivt verka för att flera direktiv skärps. Sverige bör också vara positivt till nya regler som värnar om utsatta grupper. Ett exempel är det arbete som påbörjats när det gäller s.k. mirakelprodukter, dvs. produkter som påstås ha föryngrande och hälsobringande effekter. Det är vidare angeläget att det utvecklas ett samarbete på gemenskapsnivå när det gäller tillsynen av att marknadsföringsreglerna följs. Otillbörlig marknadsföring Direktivet 84/450/EEG om vilseledande marknadsföring syftar till att skydda såväl konsumenter som näringsidkare mot vilseledande reklam. Enligt direktivet skall bedömningen av om marknadsföring är vilseledande ske med beaktande av alla inslag i reklamen. Som vägledning finns en lista på typfall på vilseledande uppgifter. Bevisbördan för att uppgifterna är vederhäftiga ligger på näringsidkaren. Direktivet, som är ett minimidirektiv vilket ger medlemsländerna rätt att införa strängare regler, fick en begränsad räckvidd på grund av att det fanns mycket stora skillnader mellan medlemsländernas lagstiftning på området. Den svenska uppfattningen, som vi fört fram i olika sammanhang, är att direktivet inte är tillräckligt långtgående. Den svenska marknadsföringslagens regler går längre än EG:s regler och omfattar också otillbörlig marknadsföring. De mångåriga erfarenheter som finns i Sverige av denna lagstiftning visar att det inte räcker att ha regler som enbart fångar in vilseledande reklam eftersom marknadsföring kan vara otillbörlig mot konsumenter också av många andra skäl. Sverige bör därför verka för att direktivet om vilseledande reklam utvidgas till att även avse otillbörlig ("unfair") marknadsföring. Detta får särskild betydelse i ljuset av den s.k. sändarlandsprincipen som gäller enligt TV- direktivet, vilket närmare redovisas i det följande. Om det sändande landets lag skall tillämpas är det nödvändigt att den ger ett fullgott konsumentskydd mot oönskade former av marknadsföring. Förbud mot TV-reklam riktad till barn Inom EU regleras TV-sändningar av direktivet 89/552/EEG om utförandet av sändningsverksamhet för television (TV-direktivet). Direktivet syftar till att skapa förutsättningar för fri rörlighet av TV-sändningar inom EU enligt den grundläggande sändarlandsprincipen. Denna princip går ut på att det är det land varifrån programbolaget sänder, som har att iaktta att de varsamhetskrav som direktivet uppställer efterlevs av det sändande bolaget. Det mottagande landet får som huvudregel inte förhindra vidareutsändning av program som uppfyller dessa varsamhetskrav, även om sändningen står i strid med mottagarlandets lagstiftning. Direktivet är för närvarande under revision efter ändringsförslag från kommissionen (EGT nr C 185, 19.7.1995, s. 5). TV-direktivet innehåller bestämmelser om reklam. Bland annat uppställs vissa varsamhetskriterier när det gäller reklam riktad till barn. Reklamen får t.ex. inte direkt uppmana minderåriga att köpa en produkt eller tjänst genom att utnyttja deras oerfarenhet eller godtrogenhet. Inte heller får den direkt uppmuntra minderåriga att övertala sina föräldrar eller andra att köpa de utannonserade varorna eller tjänsterna. Sverige har under arbetet med revideringen av direktivet aktivt verkat för ett förbud mot TV-reklam riktad till barn under 12 år, i enlighet med den lagstiftning som vi har i Sverige. Barnen är i regel oerfarna och godtrogna i kommersiella sammanhang och utgör därför en särskilt utsatt grupp. TV-reklam till barn kan ses från såväl konsument- som barnkultursynpunkt. Argumenten mot att kommersiella aktörer skall tillåtas locka barn till köp via det suggestiva TV-mediet är väl underbyggda. Sverige bör därför även fortsättningsvis i enlighet med de mål som uppställs i 1995 års regeringsförklaring verka för att TV-direktivet ändras så att TV-reklam riktad till barn uttryckligen förbjuds. Det vi hittills har uppnått i denna del är utfästelser från kommissionens sida att medverka till att studier görs av reklamens effekter på barn. Vid sidan av kravet på förbud mot TV-reklam riktad till barn har Sverige också drivit att TV-direktivet skall förtydligas när det gäller rätten för medlemsländerna att ingripa mot annonsörer som genom att vända sig till ett utländskt programbolag kringgår det mottagande landets lagstiftning. Ministerrådet och kommissionen har efter svenska insatser kommit överens om att anta en deklaration som ger vissa klarlägganden när det gäller medlemsländernas möjligheter att hävda sin lagstiftning i förhållande till annonsörer som går via utländska programbolag. Detta kan innebära att medlemsländerna lättare kan värna om nationell lagstiftning som har en högre skyddsnivå än vad TV-direktivet före- skriver. Frågan huruvida annonsörer omfattas av TV-direktivet och dess sändarlandsprincip är föremål för EG-domstolens prövning efter hänvändelse dit från Marknadsdomstolen. Parlamentet har nyligen yttrat sig över direktivförslaget och bl.a. föreslagit skärpta regler för reklam riktad till barn. Behandlingen av de olika förslagen kommer att fortsätta i rådet under våren. Jämförpriser Riktig och ändamålsenlig prisinformation är en förutsättning för att konsumenterna skall kunna använda sin tid och sina pengar på ett så effektivt sätt som möjligt. Det bästa sättet för konsumenterna att kunna jämföra priser, särskilt på livsmedel, är genom jämförprismärkning. Prismärkning av livsmedel och andra varor regleras inom EU i två direktiv från år 1979 respektive år 1988. Direktiven har som utgångspunkt att jämförpriser och standardiserade förpack- ningsstorlekar skall ge konsumenterna ett likvärdigt informationsunderlag när det gäller prisjämförelser, vilket har inneburit att en mängd produkter undantagits från märkning. Vid EES-överenskommelsen var Sverige av den uppfattningen att prisinfor- mationsdirektiven medger medlemsländerna en långtgående nationell frihet att fastställa hur informationen kan utformas i praktiken. Sverige gjorde därför ingen reservation mot direktivens giltighet för svensk del. En närmare analys av reglerna har dock visat att ett medlemsland inte kan ställa krav på jämförpris på en vara som har en standardiserad förpackningsstorlek. Därmed har det förelegat en risk för att det svenska prisinformationssystemet väsentligen kan komma att urholkas. På svenskt initiativ bildades en nordisk arbetsgrupp under Nordiska Ministerrådets ämbetsmannakommitté för konsumentfrågor för att söka formulera en gemensam nordisk hållning i prisinformationsfrågan. Slutresultatet av arbetsgruppens arbete presenterades i rapporten Enhetspris/jämförpris (TemaNord 1994:571), vilken har tillställts kommissionen. Vid bl.a. EU:s ministerrådsmöten i december 1994 och mars 1995 framhöll Sverige uppfattningen att länken mellan jämförpris och standardiserade storlekar borde brytas, eftersom det stora antalet tillåtna storlekar för olika produktgrupper urholkar möjligheten att kunna jämföra priser mellan olika märken. En översyn av direktiven har visat att systemet med standardiserade förpack- ningsstorlekar inte ger tillräckligt informationsunderlag för att göra pris- jämförelser. Kommissionen presenterade därför i juni 1995 ett förslag till förenklat direktiv om prisinformation (EGT nr C 260, 5.10.1995, s. 5).I förslaget har kopplingen mellan jämförpriser och standardiserade förpack- ningsstorlekar tagits bort. Istället föreslås att försäljningspris och jämförpris som huvudregel skall anges för alla varor som säljs till konsumenter, för att därigenom underlätta prisjämförelser. Förslaget har en större överensstämmelse med de svenska reglerna om prisinformation än nu gällande direktiv, vilket skulle betyda att det svenska jämförprissystemet kan behållas. Arbetet med direktivförslaget har emellertid försvårats bl.a. av att ett flertal medlemsländer har opponerat sig mot att direktivet skall omfatta småbutiker. Vidare är det flera länder som för närvarande i sin nationella lag- stiftning har en koppling mellan standardförpackningar och jämförpriser. Även frågan om tidpunkten för direktivets ikraftträdande är föremål för diskussion. Dessa problem behöver få en snabb lösning. Det är därför viktigt att Sverige även fortsättningsvis aktivt arbetar för jämförpriser samt verkar för att en gemensam ståndpunkt angående direktivförslaget kan nås så snart som möjligt. 7.3.3 Köprättsliga frågor -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Sverige bör stödja arbetet för att höja | | konsumentskyddsnivåer när det gäller garantier och tjänster efter| | köpet. Det är angeläget att gemenskapsreglerna utformas på ett | | sådant sätt att konsumentintressena värnas så effektivt som möjligt| | utan onödiga ingrepp i de nationella rättsordningarna. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot arbetsgruppens bedömning. Skälen för regeringens bedömning: Kommissionen publicerade i januari 1994 en s.k. grönbok om garantier för konsumentvaror och service efter köpet. Med garantier avses inte bara avtalade garantier utan också vad som kallas legala garantier, dvs. det skydd som lagen ger konsumenten när det är fel på varan. I grönboken sägs bl.a. att konsumentskyddet på dessa områden skiljer sig mycket inom unionen och att skyddet åtminstone i vissa länder behöver förbättras. Som ett skäl för att harmonisera reglerna pekar man i grönboken på handeln över gränserna, som också på konsumentområdet blir alltmer utbredd. Grönboken lämnades ut för synpunkter, varefter kommissionen drog slutsatser om hur arbetet borde gå vidare. Kommissionen tillsatte därvid en arbetsgrupp med fristående experter, dvs. personer som inte representerar sina länder. Enligt uttalanden som gjordes från kommissionen studerade gruppen särskilt behovet av ett förstärkt konsumentskydd vad gäller det legala felansvaret för näringsidkarna. Enligt uppgift var arbetet i kommissionen inriktat på att arbetsgruppen skulle presentera ett direktivförslag före sommaren 1995. Arbetet var brett upplagt och synes ha syftat till något som närmast liknar en europeisk konsumentköplag. Kommissionen väntas inom kort lämna ett direktivförslag. Det är inte känt vad förslaget kommer att innehålla. Att det blir ett direktivförslag synes dock klart. Som sagts nyss var arbetet i kommissionens arbetsgrupp brett upplagt och texterna liknade närmast en europeisk konsumentköplag med inriktning särskilt på påföljder vid fel. Det finns skäl att tro att direktivförslaget kommer att innehålla ganska detaljerade sådana regler. Regeringen anser att Sverige bör stödja arbetet för att höja konsu- mentskyddsnivån när det gäller garantier och tjänster efter köpet. Men det är samtidigt mycket viktigt att utformningen av gemensamma regler på området övervägs noga. Det är angeläget att gemenskapsregler inom konsumenträtten utformas på ett sådant sätt att konsumentintressena värnas så effektivt som möjligt utan onödiga ingrepp i de nationella rättsordningarna. Det är knappast lämpligt att försöka harmonisera staternas civilrättsliga regler om konsumentköp. På ett så centralt område, där de flesta länderna redan har detaljerade lagregler, stöter ett sådant arbete på stora svårigheter. Länderna har vitt skilda utgångspunkter och en harmonisering i detaljer innebär att inarbetade system får överges. Det medför ett omfattande arbete, kräver stora resurser och tar lång tid. Det är viktigt att inom rimlig tid kunna förbättra konsumentskyddet inom unionen när det gäller garantier och tjänster efter köpet. Konsumenterna är inte betjänta av att länderna gör om sina rättssystem. Däremot ligger det i konsumenternas intresse att det läggs fast en hög miniminivå för konsumentskyddet och att de viktiga problemen blir lösta på ett tillfredsställande sätt. Arbetet på det här området bör därför inriktas på ett direktiv som anger vilka problem som de nationella lagarna skall reglera och vilket skydd konsumenterna lägst skall ha. 7.3.4 Tvistlösning -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Sverige skall verka för åtgärder och | | samarbete på gemenskapsnivå som gör att konsumenterna snabbt, | | enkelt, billigt och rättssäkert kan hävda sin rätt vid handel över| | gränserna. Åtgärder för ömsesidigt erkännande av organisationers och| | offentliga organs talerätt vid otillbörliga förfaranden bör också| | stödjas. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna är i huvudsak positiva till arbets- gruppens bedömning. Allmänna reklamationsnämnden pekar dock på problemet med att dess beslut är rekommendationer och att företagen inte kan tvingas följa dem. Att nämndens beslut ändå följs beror på ett stort förtroende hos konsumenter och näringsidkare samt deras olika branschorganisationer. Det är osäkert hur en sådan verksamhet skulle fungera i länder där sådana organisationer saknas. Svenska Bankföreningen har inget att invända mot att Sverige driver frågan om konsumenters rätt och möjligheter till tvistlösning. Bankföreningen framhåller dock att systemet med grupptalan lämpar sig illa för det kontinentala rättssystemet, varför denna fråga inte bör drivas i EU. Skälen för regeringens bedömning: Med växande gränsöverskridande handel ökar också svårigheterna för konsumenterna att hävda sin rätt när företagen inte lever upp till sina åtaganden. Det kan handla om bl.a. brister i företagens marknadsföring, deras sätt att följa de avtal som upprättas eller fel i själva varan eller tjänsten i sig. Problemen för konsumenterna att hävda sin rätt på den gemensamma marknaden har uppmärksammats inom unionen. Ett arbete har därför påbörjats för att uppnå en bättre överensstämmelse mellan konsumenternas civilrättsliga skydd och deras processrättsliga, dvs. att ge konsumenterna möjlighet att få rätt när de har rätt enligt de regler som gäller gemensamt inom EU, men också nationellt. Arbetet går ut på att underlätta för konsumenter att få sin rätt prövad men också att man skall få bort långdragna och dyra förfaranden. Det kräver att konsumenterna har tillgång till de organ som kan hjälpa dem att få sina tvister lösta samt att de beslut som fattas i realiteten får genomslag. Övervägandena inom EU om vad man kan göra för att förbättra det processrättsliga systemet för konsumenterna omfattar inte bara rättsliga aspekter. Det handlar också om att hitta system för att följa upp vilka klagomål som är vanliga, öka samarbetet mellan tvistlösningsorgan, främja att näringslivet antar uppförandekoder samt stötta konsumentorganisationernas insatser. Kommissionen har utvecklat sin syn på hur man bör gå vidare i arbetet med tvistlösning i den grönbok som lades fram år 1993. I kommissionens konsu- mentpolitiska prioriteringar för åren 1996-1998 aviserar kommissionen att man avser att överväga lämpliga åtgärder på detta område. Även ordförandeskapen har under åren 1995 och 1996 prioriterat frågan. Som en uppföljning av grönboken har kommissionen nyligen lagt fram en skrivelse med en handlingsplan angående tvistlösning på den gemensamma marknaden (COM [96] 13 final). I handlingsplanen beskrivs de initiativ kommissionen har tagit eller avser att ta för att komma till rätta med de problem som finns. Nyligen har ett direktivförslag presenterats om åtgärder mot vissa otillbörliga förfaranden riktade mot konsumenter och om ömsesidigt erkännande av organisationers och offentliga organs rätt att föra talan i sådana fall. Kommissionen avser vidare att behandla frågan om tvistlösning utanför domstol och i en rekommendation ange de minimikrav som bör ställas på ett sådant förfarande. Den tredje delen i kommissionens handlingsplan rör tvistlösning i domstol. Det handlar om att förbättra möjligheterna att lösa gränsöverskridande tvister om små värden. Ett för gemenskapen gemensamt formulär skall utarbetas, där anspråk och förslag till lösning av tvisten m.m. kan anges på det egna språket. Kommissionen planerar en försöksverksamhet i några områden där gränsöverskridande tvister är vanliga. I Sverige lägger vi stor vikt vid att konsumenterna skall ha goda möjligheter att hävda sin rätt. Vid sidan av de allmänna domstolarna finns sedan lång tid mer informella förfaranden till stöd för konsumenterna genom den lokala medling i tvister som den kommunala konsumentverksamheten ger och genom Allmänna reklamationsnämndens arbete. För att ytterligare effektivisera tvistlösningen och stärka konsumenternas ställning har sedan år 1991 försök bedrivits med möjligheter för Konsumentombudsmannen (KO) att föra en grupp konsumenters talan inför nämnden. För närvarande utreds om KO också skall kunna föra enskild konsuments talan vid allmän domstol. Frågan om att införa en generell möjlighet att föra grupptalan bereds också i regeringskansliet. Sverige bör vara positivt till det arbete som påbörjats på gemenskapsnivå när det gäller tvistlösning. Vi har goda erfarenheter av vårt system och bör utifrån dessa verka för regler och samarbete på gemenskapsnivå som gör att konsumenterna enkelt, snabbt, billigt och rättssäkert kan hävda sin rätt vid handel över grän- serna. De tankar som finns inom kommissionen om utökat samarbete mellan tvistlösande myndigheter och en strävan att få näringslivet att vidta egenåtgärder bl.a. genom att anta uppförandekoder är positivt och bör utvecklas ytterligare i det fortsatta arbetet. Även språket kan utgöra ett problem för konsumenten i samband med gräns- överskridande tvister. Frågan om vilka åtgärder som här kan vidtas för att konsumenten på bästa sätt skall kunna hävda sina rättigheter bör därför också noggrant övervägas. Vid sidan av varje konsuments individuella rätt och intresse av att få tvister lösta finns konsumentkollektivets krav på att de regler som gäller till skydd för konsumenterna inom gemenskapen verkligen följs. Kommissionen har som tidigare nämnts nyligen lagt fram ett förslag till ett direktiv (KOM [95] 712, dokumentet har ännu inte publicerats i EGT) som skall göra det möjligt att komma åt överträdelser av bl.a. direktiven om vilseledande reklam, hemförsäljning, konsumentkrediter och oskäliga avtalsvillkor, när överträdelserna skadar konsumenternas intressen. Överträdelserna skall kunna beivras oavsett i vilket medlemsland de fått konsekvenser. Offentliga organ eller konsumentorganisationer skall enligt förslaget ges behörighet att ansöka om förbudsföreläggande vid domstol eller annan behörig juridisk instans i det land där det förbjudna för- farandet ägt rum. Ansökningarna skall behandlas skyndsamt. Sverige stödjer ambitionen att hitta en lösning på de problem som uppstår när otillbörliga förfaranden i ett medlemsland riktas mot konsumenter i andra medlemsländer. Sverige stödjer också förslaget om ömsesidigt erkännande av organisationers och offentliga organs talerätt. 7.3.5 Konsumentskydd och allmännyttiga tjänster -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att kommissionen | | utreder vilka problem konsumenterna möter på områden där tidigare| | monopoliserade marknader avreglerats samt redovisar vilka | | skyddsbehov som bör tillgodoses. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Handikappförbundens samarbetsorgan tillstyrker att en utredning tillsätts. Svenska Kommunförbundet avstyrker att en utredning tillsätts. Om sådan behövs bör den ske på nationell nivå. Pensionärernas Riksorganisation betonar att om en utredning skall tillsättas så måste det klarläggas vilka avreglerade tjänster som skall betraktas som konsumentfrågor och vilka som skall betraktas som medborgerliga rättigheter. Skälen för regeringens bedömning: En grundläggande idé bakom EU-samarbetet är att den ekonomiska utvecklingen stimuleras genom ökad konkurrens. I många länder avregleras för närvarande tidigare monopoliserade marknader. Exempel är avregleringen på kommunikationsområdet när det gäller tele, post, flyg och i viss mån järnväg. Verksamheter har bolagiserats eller privatiserats. Borttagandet av tidigare legala begränsningar samt nya lagar om offentlig upphandling och konkurrens har medfört att intresset för konkurrensutsättning har ökat. Regeringen anser att det är av största vikt att konsumenternas behov av information, kvalitetskontroll, juridiskt stöd m.m. kan tillgodoses när det gäller tjänster på tidigare monopoliserade marknader som avreglerats. Konsumenterna måste ha information och kunskaper för att kunna jämföra olika alternativ och avgöra om de har fått den kvalitet på tjänsten som de har betalt för eller har rätt att kräva. Det måste också finnas kanaler för att föra fram synpunkter på tjänsterna samt få rättelse snabbt, enkelt och billigt om konsumenterna har blivit felaktigt behandlade. I detta sammanhang kan nämnas den europeiska debatt som har börjat om hur konsumentintresset skall kunna tas tillvara i tider av avreglering och privatisering. Kommissionen prioriterar i sitt treårsprogram för konsumentpolitiken bl.a. skyddet för konsumenternas intressen när det gäller s.k. nödvändighetstjänster som t.ex. el, vatten, gas och telefon. Kommissionen pekar på de stora ansträngningar som gjorts för att påskynda en liberalisering av dessa tjänster. Enligt kommissionen kommer införandet av konkurrens på dessa områden att få positiva effekter för konsumenterna, men det är angeläget att sörja för att det finns tillräckliga garantier för att socialt utsatta grupper kan få nödvändig tillgång till dessa tjänster även om produktionen privatiseras. Kommissionen anger att man kommer att försäkra sig om att lämpliga åtgärder vidtas för att detta uppnås och att man kommer att verka för en fortsatt liberalisering för att öka effektiviteten och sänka priserna till nytta för konsumenterna. Samtidigt kommer man att försäkra sig om en förbättrad kvalitet på tjänsterna särskilt för utsatta konsumentgrupper som är beroende av sådana tjänster. Sverige har under de senaste tio åren liberaliserat flera marknader som tidi- gare varit reglerade. Det gäller bl.a. inom transport-, kommunikations- och energiområdena. Inom EU är avregleringar inom dessa områden aktuella. Utvecklingen är i flera avseenden positiv främst för näringslivet men även för konsumenterna. Svenska erfarenheter visar dock att avregleringarna medför även negativa konsekvenser för konsumenterna, vilka måste åtgärdas med ett förbättrat konsumentskydd. Från svensk sida bör det vara värdefullt att behovet av konsumentskydd när det gäller avreglerade tjänster uppmärksammas. Även om ansvaret för dessa frågor i första hand ligger på nationell nivå är behovet av konsumentskydd likartade i alla länder. Sverige kommer därför att aktivt verka för att kommissionen tar fram grönböcker rörande vilka problem konsumenterna möter och behovet av konsu- mentskydd på de aktuella områdena. 7.4 Information och utbildning 7.4.1 Konsumentinformation och utbildning -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Sverige skall verka för insatser inom EU | | som bidrar till att konsumenterna blir välutbildade och | | kritiska som en motvikt till det allt hårdare kommersiella | | tryck som konsumenterna, och bland dem särskilt ungdomar, i dag | | utsätts för. | | Åtgärder på gemenskapsnivå bör stödja och komplettera medlems-| | ländernas åtgärder för att förbättra konsumentinformationen och | | utbildningen. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i denna del är i huvudsak positiva till arbetsgruppens bedömning. Ungdomsstyrelsen understryker att ungdomsarbetslösheten är mycket hög och att en stor grupp ungdomar behöver stöd, inte minst när det gäller information och råd i konsumentfrågor. Husmodersförbundet Hem och Samhälle föreslår att konsumentundervisning införs som ett obligatoriskt ämne i gymnasieskolan. Skälen för regeringens bedömning: Den gemensamma marknaden kan bara fungera tillfredsställande om konsumenterna i sitt dagliga liv känner att de kan ha förtroende för och dra nytta av den. Om konsumenterna skall kunna utnyttja marknadens möjligheter måste de vara välinformerade och välutbildade. Ett växande gränsöverskridande utbud av varor och tjänster och en alltmer intensiv marknadsföring gör det svårare för konsumenterna att överblicka marknaden, kritiskt granska företagens utbud och göra genomtänkta val. Många konsumenter känner sig också främmande inför den nya informationstekniken som allt oftare används vid förmedlingen av information. Det är mot denna bakgrund angeläget att konsumenterna inom unionen är välinformerade och välutbildade. Det ger en motvikt mot det hårdare kommersiella tryck som konsumenterna och bland dem särskilt ungdomarna utsätts för. Kunniga och kritiska konsumenter utgör också en kraft på marknaden för att driva fram nya produkter och tjänster, vilket är särskilt positivt när det gäller att få en konsumtion som belastar miljön så lite som möjligt. Sverige har vid ett beslut i ministerrådet under hösten 1995 ställt sig bakom en resolution som uppmanar kommissionen att före utgången av år 1996 noga undersöka möjligheterna till initiativ på gemenskapsnivå vad gäller samarbetet på området konsumentutbildning och utbyte av information. Utgångspunkterna för kommissionens arbete skall vara att hänsyn tas till moderna kommunikationsmetoder och ny teknik. De initiativ på gemenskapsnivå som kan bli aktuella skall stödja och komplettera medlemsstaternas åtgärder för att förbättra konsumentutbildning och konsumentupplysning. Sverige har således ställt sig bakom att information till och utbildning av konsumenter är viktiga samarbetsområden i EU:s konsumentpolitiska arbete. Det måste dock framhållas att dessa medel inte kan ersätta konsumentskyddslagstift- ning för att ge konsumenterna en stark ställning på marknaden. Detta bör tydligt markeras från svensk sida i det fortsatta arbetet. För att få en effektiv resursanvändning bör Sverige verka för att insatserna på gemenskapsnivå koncentreras till tydligt utpekade områden. Hushållsekonomiska frågor samt konsumtion och miljö är exempel på områden som bör prioriteras. När det gäller målgrupperna bör ungdomarna sättas i första rummet. I proposition 1994/95:140 understryks att kraven på ungdomar som konsumenter blir allt större. Under en relativt kort tid i livet skall beslut fattas och en rad investeringar göras som får stora konsekvenser och påverkar livssituationen under en lång tid. Det är därför viktigt att elever när de lämnar skolan skall kunna - hushålla med sina resurser och hantera sin vardagsekonomi, - hantera den kommersiella påverkan de utsätts för, - bedöma den egna konsumtionens betydelse för miljön, och - använda sina rättigheter och även vara medvetna om sina skyldigheter som konsumenter. Sverige har tillsammans med de övriga nordiska länderna stor erfarenhet av utbildning i konsumentfrågor. Nordiska ministerrådet antog nyligen en handlingsplan för konsumentutbildning i skolan 1996-1999. Denna utgör en bra utgångspunkt för diskussionen om lämpliga kompletteringar på gemenskapsnivå inom EU. Den kommunala konsumentverksamheten utgör basen för kunskapsspridning enligt den svenska konsumentpolitiska modellen. Konsumentverket svarar för utbildning av de kommunala konsumentvägledarna som för kunskap vidare till skolor, arbetsplatser och enskilda konsumenter. Verket svarar också för produktion av läromedel samt utbildning av lärare i konsumentfrågor. Massmedier är också viktiga i informationsförmedlingen. Även inom de frivilliga konsumentorganisationerna sker en omfattande utbildningsverksamhet. Både när det gäller konsumentinformation och utbildning måste åtgärder på gemenskapsnivå ta hänsyn till förhållanden i medlemsländerna och vara ett stöd och komplement till dessa. En viktig uppgift för kommissionen bör därför vara att dokumentera hur olika länder arbetar med dessa frågor och vilka erfarenheter man har. Kommissionen bör vidare stödja uppbyggnaden av olika nätverk för erfarenhetsutbyte mellan dem i medlemsländerna som arbetar med vägledning, information och utbildning på konsumentområdet. 7.4.2 Informations- och servicesystem -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Sverige skall stödja en utveckling inom | | EU som innebär att konsumentpolitiken uppmärksammar de krav som | | bör ställas på olika service- och informationssystem för att alla| | konsumenter skall kunna nyttja dem. Kraven måste vara tydliga | | och uppmuntra till användarvänliga lösningar. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen har inte närmare behandlat denna fråga. Remissinstanserna: Handikappinstitutet och Finansinspektionen pekar på att allt fler teknikstyrda servicesystem tas i bruk och att det är viktigt att tekniken blir tillgänglig för och kan användas av alla. Skälen för regeringens bedömning: Konsumenterna konfronteras dagligen med en mängd service- och informationssystem. Nya förutsättningar skapas för resande, bank och betalning, försäljning och distribution m.m. Man kan sköta bankaffärer hemifrån, köpa teaterbiljetter på posten etc. Detta underlättar tillvaron för många konsumenter. Men det kan också skapa problem för många, bl.a. för handikappade och äldre. Dessa frågor har uppmärksammats av Konsumentverket och Handikappinstitutet i rapporten Service på lika villkor. Det är viktigt att dessa frågor uppmärksammas i såväl Sverige som i EU. Inom EU har frågan om Europas väg till informationssamhället en hög prioritet. En rad projektområden har pekats ut i den s.k. Bangemannrapporten och har sedan beslutats i rådet. Ett område som särskilt rör konsumenterna gäller nätverk för cityinformation. Det syftar till att etablera nätverk som förser hushållen med ett system och metoder för att kunna använda multimediatjänster i direktförbindelser ("on-line"). Exempel är "video-on-demand", banktjänster och "homeshopping". Informationstekniken har en stor potential för att förbättra distributionen av varor och tjänster och därigenom öka tillgängligheten och sänka priserna för konsumenterna. En viktig uppgift för konsumentpolitiken både i Sverige och inom EU är att ge stöd så att dessa möjligheter kan tas till vara. I det sammanhanget kan, såsom påpekas i kommissionens konsumentpolitiska prioriteringar för åren 1996-1998, särskilda insatser behöva göras för att uppmuntra konsumentorganisationerna att förändra sina arbetsformer och därmed kunna tillgodogöra sig fördelarna med den nya informationstekniken. Ett av de prioriterade områdena i handlingsprogrammet är åtgärder för att möjliggöra för konsumenterna att dra nytta av informationssamhället. Intensifierade åtgärder som innefattar utbildning och upplärning så att konsumenterna tillfullo skall kunna utnyttja informationssamhällets möjligheter föreslås. Sverige kommer att aktivt stödja och delta i detta arbete. Det pågår också flera projekt både i Sverige och i andra länder för att göra informationen till medborgare och konsumenter lättare tillgänglig. Erfarenheterna från dessa projekt kan bidra till att kraven på olika service- och informationssystem kan preciseras. Sedan våren 1992 pågår ett utvecklingsarbete om medborgarkontor och medborgarinformation inom Civildepartementet. En av uppgifterna i utvecklingsarbetet är att stimulera utvecklingen av offentliga databaser som kan användas vid medborgarkontor. Detta kommer att vara en central punkt i det fortsatta utvecklingsarbetet. 7.5 Miljö och konsumtion -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att kommissionen | | utarbetar en strategi på konsumentområdet för att utveckla sådana| | produktions- och konsumtionsmönster som minskar påfrestningen på| | miljön och bidrar till en långsiktig hållbar utveckling. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har uttalat sig i denna del är positiva till arbetsgruppens bedömning. Statens naturvårdsverk understryker vikten av miljöinformation till barn och ungdomar, då den enskildes livsstil och dennes roll i arbetet med att lösa miljöproblemen kommer att bli alltmer betydelsefull framöver. Dagligvaruleverantörernas Förbund påpekar att miljöområdet är komplicerat, bl.a. på grund av att vedertagna rön ständigt ändras i och med att forskningen gör nya upptäckter. Därför måste man i miljöarbetet vara mycket tydlig med vad som avses med "produktions- och konsumtionsmönster". Statistiska centralbyrån anser att en europeisk handlingsplan för miljömässigt hållbara konsumtions- och produktionsmönster bör innehålla ett statistiksystem för att följa utvecklingen. Konsumenter i samverkan anser att arbetsgruppens förslag behöver förtydligas och förstärkas. Skälen för regeringens bedömning: Miljömålet för konsumentpolitiken i Sverige är nytt. Det svarar mot krav och behov som finns hos konsumenterna. Medvetenheten om sambandet mellan miljö och konsumtion har stadigt ökat och människor är i dag villiga att ta ett större ansvar för miljön än tidigare. Detta gäller inte bara konsumenter i Sverige, utan undersökningar visar att denna inställning råder hos stora konsumentgrupper i Europa. Men det är inte alltid lätt för konsumenterna att i sitt praktiska liv agera och leva miljövänligt. En viktig uppgift för konsumentpolitiken är därför att se till att konsumenterna får underlag för att bedöma de miljömässiga konsekvenserna av sin konsumtion och också ges praktiska förutsättningar att spela en aktivare roll för att belastningen på miljön skall minska. Det finns styrmedel, såväl informativa och administrativa som ekonomiska, som kan påverka konsumtion och produktion i en miljöanpassad riktning. Exempel på styrmedel inom främst konsumentområdet är miljömärkning och miljövarudeklarationer. Dessa används redan i dag i viss utsträckning men bör utvecklas vidare också i det internationella samarbetet. Vid produktutveckling och produktion bör arbetet med internationell standardisering, livscykelanalyser och miljörevisioner främjas. Miljöskatter, t.ex. skatten på koldioxid, är exempel på viktiga ekonomiska styrmedel. I kommissionens andra konsumentpolitiska program som antogs år 1993 framhölls det nära sambandet mellan konsumentpolitik och miljöpolitik. I kommissionens konsumentpolitiska prioriteringar som gäller för perioden 1996-1998 har kommis- sionen gått längre. Ett av de prioriterade områdena är främjandet av ett praktiskt förhållningssätt till utveckling av hållbara konsumtionsmönster. Kommissionen framhåller vikten av utbildning och information som medel att förstärka konsumenternas medvetenhet. En förutsättning för att konsumenter skall kunna göra rationella konsumtionsval är ju att de har tillgång till relevant, begriplig och neutral information både i fråga om miljö- och funktionsaspekter på produkter. Kommissionen framhåller att konsumenterna ofta har svårigheter att bedöma en produkts miljöpåverkan i jämförelse med en annan. Det är därför viktigt att system som bygger på livscykelanalyser vidareutvecklas för att en jämförelse av produkters påverkan på miljön i produktions- och användningsfasen samt vid kvittblivning kan göras. EG:s miljömärkningssystem infördes år 1992 (rådets förordning [EEG] nr 880/92). Arbetet med att utarbeta kriterier har gått långsammare än beräknat. I dag har kriterier för åtta produktgrupper fastställts, bl.a. för tvättmedel, hushålls- och toalettpapper samt tvätt-och diskmaskiner. Endast ett fåtal licen- ser har beviljats. De enda produkter som är märkta med EG-blomman och som finns på den europeiska marknaden är tvättmaskiner och hushållspapper. Enligt artikel 18 i förordningen skall systemet utvärderas och förordningen revideras år 1997. På miljöministerrådsmötet i december 1995 rådde stor enighet om vikten av att medlemsstaterna aktivt bör ges möjlighet att delta i revideringen. Kommissionen har inlett revideringsarbetet och hållit ett möte med experter från medlemsstaterna. Sverige kommer att aktivt medverka och lämna synpunkter och förslag till förändringar i systemet med utgångspunkt i erfarenheterna av det nordiska miljömärkningssystemet. För att ett miljömärkningssystem skall bli framgångsrikt krävs att systemet uppnår hög trovärdighet både hos konsumenter och tillverkare. Detta i sin tur förutsätter att kriterierna har höga miljö- och kvalitetskrav samt att testning och kontroll görs av oberoende organ. Detta synsätt är grunden för den svenska hållningen. Utöver EG:s miljömärkningssystem finns också EG:s energideklarationssystem som en vägledning för konsumenterna i deras val av hushållsapparater. Energieffektiviteten anges på en skala utformad så att den stimulerar framställning av mer effektiva produkter utan att ge avkall på de viktigaste funktionsegenskaperna. I kommissionens handlingsprogram framhålls behovet av att dessa och andra märkningssystem vidareutvecklas. Regeringen stödjer dessa strävanden och anser att kommissionen bör utveckla en tydlig strategi för att uppnå långsiktigt hållbara produktions- och konsumtionsmönster som minskar påfrestningarna på miljön. Det är viktigt att den strategi som utarbetas tar hänsyn till såväl miljöintressena som företagens behov av enkla och lätthanterliga regler. För att uppnå detta syfte kan som tidigare nämnts olika styrmedel användas. 7.6 Forskning -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Sverige bör aktivt delta i arbetet för en| | bred och samlad konsumentforskning inom EU. Regeringen avser | | att verka för att konsumentforskningen skall ingå i EU:s femte | | ramprogram för forskning. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen: Arbetsgruppen anser att Sverige bör verka för att EU-medel ställs till förfogande för att en samlad bild av den konsumentforskning som bedrivs i medlemsländerna skall kunna ställas samman. Målet bör vara att få till stånd ett framtida forskningssamarbete samt ett utbyte av forskarrön mellan länderna. Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allmänhet inte lämnat några särskilda synpunkter i denna del. Konsumenter i samverkan - Underverket anser dock att Sverige bör verka för en utökad forskning kring livsmedels lämplighet från hälso- och näringssynpunkt. Skälen för regeringens bedömning: Forskning är ett betydelsefullt instrument för en resultatinriktad konsumentpolitik. Genom forskningsinsatser kan olika problem för konsumenterna kartläggas och orsaker analyseras. Forskningen kan ge ökad kunskap om konsumenternas förhållanden och om hur dessa kan förbättras. I betänkandet Forskning för vår vardag (SOU 1996:10) har en särskild utredare presenterat ett förslag till konsumentpolitiskt forskningsprogram. Det skall ligga till grund för regeringens ställningstagande i den forskningspolitiska proposition som regeringen avser att lägga fram hösten 1996. I utredarens uppdrag har bl.a. ingått att kartlägga den konsumentpolitiska forskningen i Sverige med utblick mot de nordiska länderna och EU. Regeringen bedömer att det i dag knappast finns en uttalad policy inom EU- kommissionen när det gäller konsumentforskning och forskningens roll i det konsumentpolitiska arbetet. Regeringen avser mot denna bakgrund att verka för att konsumentforskningen skall ingå i EU:s kommande 5:e ramprogram för forskning. Det bör vara en självklar målsättning att svenska forskare deltar i EU:s forskningsprogram. Normalt krävs att man ingår i ett konsortium med forskare från olika länder. Särskilda resurser finns inom EU/FoU-rådet som kan sökas för forskargrupper som vill delta med konsumentforskning inom EU:s ramprogram. Det nordiska samarbetet på konsumentområdet utgör en viktig bas för respektive nordiskt lands agerande i olika konsumentfrågor inom EU. Det bör självfallet också gälla för konsumentforskningen. Ett övergripande mål i det nordiska konsumentpolitiska handlingsprogrammet är att utöka och bredda konsumentforskningen. Nordiska Ministerrådet har uttalat en vilja att aktivt arbeta för ökad konsumentforskning på det nordiska och det internationella planet. I detta sammanhanget har Nordiska Ministerrådet fastställt ett program för konsumentforskning samt förordnat en koordinator för att främja det nordiska konsumentforskningsarbetet. Erfarenheterna av detta initiativ kan ge vidare vägledning även för respektive nordiskt lands agerande för konsumentforskningen inom EU. 8 Vägar till inflytande i EU 8.1 Inflytande i EU:s institutioner -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Inflytande i EU:s institutioner kräver | | att Sverige, genom formella och informella kanaler, verkar för | | svenska ståndpunkter. Detta kan ske genom att Sverige lägger | | fram reformförslag, medverkar med experter, bygger allianser | | och informerar om svenska uppfattningar. Arbetet bör präglas av | | framförhållning, förankring och flexibilitet. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig särskilt i denna fråga är positiva till arbetsgruppens bedömning. Allmänna reklamationsnämnden framhåller att möjligheterna att påverka kommissionen måste ställas i centrum och att den lobbying som bedrivs av mer eller mindre enskilda intressen självfallet inte bör få dominera lobbyverksamheten. Nämnden anför vidare att det förefaller lämpligt att i vidare utsträckning än vad som nu är fallet låta nationella experter arbeta hos kommissionen ett par år, men att myndigheter med begränsade resurser inte har råd att avlöna en vikarie för den som sänds ut som nationell expert och som under den tiden fortfarande avlönas av sin myndighet. Det bör därför enligt nämndens mening övervägas att skapa förutsättningar också för myndigheter av Allmänna reklamationsnämndens storlek att medverka med nationella experter, t.ex. i den nu i EU-arbetet aktuella frågan om tvistlösning (access to justice). Tjänstemännens Centralorganisation påpekar att rapporten nästan enbart diskuterar möjligheten till inflytande i generaldirektoratet för konsumentfrågor (DG XXIV) men att det är lika viktigt att nå exempelvis DG IV (konkurrens), DG VI (jordbruk) och DG XV (finansiella frågor) med konsumentkrav. Konsumentberedningen vill framför allt lyfta fram förslaget att engagera en tjänsteman på heltid för att bevaka konsumentfrågorna. Denne kan spela en viktig roll exempelvis när det gäller att fånga upp synpunkter från de svenska konsumentföreträdarna. Kooperativa förbundet delar uppfattningen att det är angeläget att söka allianspartners bland övriga medlemsländer. Dagligvaru- leverantörernas Förbund påpekar att de föreslagna åtgärderna bör kompletteras med kontakter med den regionala kommittén inom EU, vilken i sammanhanget enligt förbundet torde vara minst lika viktig som ESK. Skälen för regeringens bedömning Framförhållning, förankring och flexibilitet En förutsättning för att få gehör för svenska intressen på konsumentområdet såväl som på andra områden är att det svenska EU-arbetet präglas av god framförhållning. Redan i ett tidigt skede i EU:s beslutsprocess på kommissionsnivå och i rådsarbetsgrupper måste Sverige verka för svenska ståndpunkter. Det är viktigt att tidigt veta vad som bör uppnås och finna lämpliga strategier för att nå dit. En annan viktig förutsättning för svenska framgångar i förhandlingsarbetet är en tidig politisk förankring hos berörda myndigheter och hos konsumentorganisationer och andra intresseorganisationer. I detta syfte är det bl.a. nödvändigt att ha beredningsorgan för EU-frågor för konsumentpolitiska intressenter. En tredje förutsättning för att svenska intressen skall få genomslag är att vi kan visa flexibilitet i förhandlingssituationer genom tydlig målangivelse men med flexibla vägval till målet. Svenska ståndpunkter på konsumentområdet skall på kommissionsnivå, på rådsnivå och i våra kontakter med parlamentet präglas av dessa synsätt. Kommissionen Det är i princip kommissionen ensam som har rätten att ta initiativ till lagstiftning och andra reformer. De enskilda medlemsländerna har inte rätt till medbestämmande när det gäller vilka frågor som skall tas upp utan prioriteringarna är beroende av vad kommissionen finner väsentligt och angeläget inom olika politikområden. Men detta innebär inte att kommissionen är isolerad i sitt arbete. Kommissionen är en öppen organisation som inbjuder till samarbete på olika sätt. Det finns därför flera olika vägar att påverka kommissionens arbete. Ett sätt är att verka för att svenska experter kommer med i arbetsgrupper som tar fram underlag för reformer. Det är därför viktigt att kommissionen får kännedom om vilka svenska experter som finns på konsumentområdet. Ett annat sätt att påverka är att föra fram svenska erfarenheter och synpunkter via informella kanaler till ansvariga tjänstemän inom kommissionen gärna stöttat av övertygande dokumentation översatt till olika språk. Bl.a. danska erfarenheter visar att det är mycket värdefullt att ha goda personliga kontakter med berörda tjänstemän. Möjligheten att ha nationella experter i kommissionen bör också utnyttjas i största möjliga utsträckning. För att öka kunskapen om och intresset för den svenska konsumentpolitiken bör ledande tjänstemän inom kommissionen som arbetar med konsumentfrågor bjudas in till Sverige. Kontakterna bör inte begränsas till det direktorat som har hand om konsumentfrågorna (DG XXIV) utan omfatta alla enheter som har frågor som berör konsumenterna. Rådet Direkt påverkan på rådets arbete kan ske på tre nivåer, nämligen i rådets arbetsgrupper, i de ständiga representanternas kommitté (COREPER) och vid möten i konsumentministerrådet. Erfarenheterna av ett års medlemskap i EU visar att det gäller att ha mycket god framförhållning i arbetet om man skall kunna påverka förslag som bereds. Ordförandelandet har mycket starkt inflytande över vilka av de frågor som kommissionen aktualiserar som skall tas upp till behandling i ministerrådet. Ett sätt att påverka är därför att så tidigt som möjligt ha kontakt med det tillträdande ordförandelandet och markera vilka frågor Sverige anser är viktiga föra upp på den konsumentpolitiska dagordningen. För att få genomslag för svenska intressen måste ståndpunkterna vara väl förankrade. Ofta måste man bilda allianser med andra medlemsländer. Det är vidare viktigt att aktivt bidra med expertkunnande, erfarenheter, ut- redningar m.m. i rådsarbetsgrupperna. Flexibilitet i arbetssättet är också nödvändigt för att nå goda resultat. Parlamentet Genom Maastrichtfördraget har parlamentets ställning stärkts. När det gäller konsumentskydd och frågor som rör den inre marknaden gäller den s.k. medbeslutandeproceduren. Den innebär att om parlamentet och rådet inte kan komma överens används ett förlikningsförfarande för att nå fram till ett beslut. Om inte parlamentet godtar förlikningsförslaget med absolut majoritet anses rättsakten icke antagen. Det är viktigt att så tidigt som möjligt via svenska EU-parlamentariker eller genom andra kanaler fånga upp vilka synpunkter parlamentarikerna har på olika reformer samt bevaka vilka ändrings- och tilläggsförslag som läggs fram i parlamentet. Det är också viktigt att EU-parlamentarikerna, särskilt de som är ledamöter och s.k. rapportörer i utskottet för miljö, hälsa och konsumentfrågor, hålls informerade om svenska erfarenheter, synpunkter och initiativ på konsumentområdet. Kommittéerna Konsumentkommittén (Consumer Committee, CC), Ekonomiska och sociala kommittén (ESK) och Regionkommittén är viktiga organ för konsumentinflytande i EU. Konsumentkommittén kom till år 1995 genom att kommissionen omstrukturerade en kommitté som funnits ett antal år. Tanken är att den nya kommittén skall vara mer flexibel, effektiv och förankrad nationellt än den som tidigare funnits. Kommittén består av femton nationella konsumentorganisationer och fem europeiska organisationer. Den skall ge kommissionen råd när det gäller olika konsumentpolitiska frågor. I ESK finns många olika intressenter företrädda. Medlemsstaterna har möjlighet att till ledamöter föreslå bl.a. företrädare för konsumenterna. I Maastrichtfördraget stärktes ESK:s roll när det gäller att förbereda lagförslag. Kommittén har också rätt att på eget initiativ ge sin syn på olika frågor. Regionkommittén inrättades genom Maastrichtfördraget och avger rådgivande yttranden till rådet och kommissionen. Dessa tre kommittéer är intressanta fora för Sverige när det gäller erfarenhetsutbyte om konsumentfrågor samt för att sprida information om svenska kunskaper och ståndpunkter på konsumentområdet. 8.2 Nordisk samverkan och kontakter med andra medlemsländer -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Nordiskt samarbete ger en viktig grund | | för att påverka EU:s konsumentpolitik. | | Erfarenhetsutbyte med andra EU-länder är också angeläget för att| | öka intresset för konsumentfrågorna och hitta lösningar på det | | problem som konsumenterna möter på den gemensamma marknaden. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i allt väsentligt med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna har inga sakliga invändningar mot arbetsgruppens bedömning i denna del. Konsumentverket påpekar att man löpande har en mängd informella kontakter med personer och organ, som på olika sätt har betydelse för utvecklingen inom europeisk konsumentpolitik, t.ex. systermyndigheter, standardiseringsorgan och konsumentorganisationer i andra länder. Skälen för regeringens bedömning Nordisk samverkan För att nå framgång i strävan att stärka konsumenternas intressen och inflytande i EU krävs inte bara insatser i EU:s institutioner utan också kontakter med andra länder i Europa. I rapporten Nordiskt samarbete i en ny tid, från Nordiska Rådets och Nordiska Ministerrådets gemensamma arbetsgrupp år 1995, behandlas det nordiska samarbetet i ljuset av folkomröstningarna om EU-medlemskap för Finland, Norge och Sverige. I rapporten understryks bl.a. att det nordiska samarbetet bygger på genuin värdegemenskap mellan de nordiska länderna. Samarbetet är en del av ett bredare nordiskt samarbete. Det nordiska samarbetet bör, sägs det, användas för att på ett tidigt stadium diskutera långsiktiga EU/EES-frågor som har nordiska dimensioner. Bland prioriterade områden nämns konsumentpolitiken. Det är mot den här bakgrunden en huvuduppgift för det nordiska konsumentpolitiska arbetet att utöva största möjliga inflytande på utvecklingen av EU:s konsumentpolitik. Från nordisk sida bör olika medel för påverkan utnyttjas. Inflytande kan nås genom debatt, dialog, seminarier, utredningar m.m. Nordiska rapporter bör översättas till åtminstone engelska och spridas till berörda EU-institutioner. Det nordiska samarbetet inom Nordiska Ministerrådet och Nordiska ämbetsmannakommittén för konsumentfrågor (ÄK- Konsument) är således angeläget. Kontakter med andra EU-länder Ett aktivt erfarenhetsutbyte med andra EU-länder är viktigt för att öka intresset för konsumentfrågorna och hitta konstruktiva lösningar på de problem som konsumenterna ställs inför på den gemensamma marknaden. Genom att Sverige i många avseenden anses som ett föregångsland när det gäller konsumentpolitiken borde det finnas goda möjligheter att förankra svenska konsumentpolitiska ståndpunkter. Sedan länge har t.ex. Konsumentverket goda kontakter med myndigheter och konsumentorganisationer i andra länder. Danmark, Finland, England, Nederländerna och Frankrike samt BEUC bör nämnas särskilt i detta sammanhang. Det är angeläget att fortsatt utveckla ett gott samarbete med dessa länder och organisationer liksom att försöka få förståelse för det svenska synsättet även hos andra medlemsländer. Det finns flera europeiska nätverk som arbetar med konsumentfrågor bl.a. European Consumer Law Group, PROSAFE och The Consumer Debt Net. Arbetet i dessa nätverk har visat sig mycket värdefullt och det är naturligt för svenska konsumentföreträdare att delta i arbetet. 8.3 Nationell samverkan -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Informations- och erfarenhetsutbytet | | mellan regeringen och konsument- och näringslivsorganisationer | | när det gäller konsumentfrågor i EU bör förbättras. Bl.a. kommer EU-| | arbets- och referensgrupperna att ses över. | | Inom ramen för de rutiner som gäller för beredningen av EU- | | frågor inom förvaltningen kommer samverkan mellan regerings- | | kansliet och myndigheterna på konsumentområdet att stärkas. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer väsentligen med regeringens. Remissinstanserna: Av de remissinstanser som kommenterat frågan är de flesta positiva till den bedömning som görs av arbetsgruppen. Dagligvaruleverantörernas Förbund betonar vikten av att ytterligare utveckla och förstärka dialogen mellan näringslivet och konsumentföreträdare. Husmodersförbundet Hem och Samhälle påpe- kar att frivilligorganisationer generellt har ett stort behov av utökade resurser och efterlyser också någon form av brevlåda för informationsutbyte. Denna remissinstans, liksom Sveriges Pensionärsförbund, understryker vikten av tidig information. Detsamma gäller Pensionärernas Riksorganisation, som påpekar att man redan tidigare framhållit att kanaler måste skapas mellan departement/myndigheter å ena sidan och folkrörelser å den andra, så att organisationerna på ett så tidigt stadium som möjligt kan ta del av information om EU. Sveriges Konsumentråd föreslår att samordningen mellan olika intressenter organiseras i ett partnerskap, för vilket Konsumentrådet är berett att vara huvudman under förutsättning att finansieringen kan lösas. Kommerskollegium anser att insatser i första hand behövs för att stärka konsumentorganisationernas ställning i Sverige och Europa och anser att arbetsgruppen presenterat för få förslag i denna del. Skälen för regeringens bedömning: Genom EU-medlemskapet har Sverige möjligheter till inflytande på alla frågor som behandlas inom unionen. Mängden frågor som hanteras inom regeringskansliet har ökat påtagligt i och med medlemskapet. Samtidigt har kraven på snabba ställningstaganden ökat. Utvecklingen kräver en effektiv samordning och ändamålsenlig organisation. Formaliserade rutiner har lagts fast för beredningen inom riksdagen och regeringskansliet när det gäller ståndpunkter som Sverige för fram inom EU. Riksdagens EU-nämnd, fackutskotten i riksdagen, fackdepartementen, EU- beredningen i regeringskansliet, EU-sekretariatet i Utrikesdepartementet och svenska representationen vid EU i Bryssel deltar i olika skeden i arbetet. Regeringskansliet samarbetar nära med myndigheterna i EU-arbetet. När det gäller att stärka konsumenternas ställning och inflytande i EU är de svenska konsumentmyndigheternas insatser viktiga. I synnerhet Konsumentverkets specialister ger viktiga bidrag när det gäller att förbereda nationella ståndpunkter och argumentera för dessa i kommissionen och rådsarbetsgrupperna. Samarbetet mellan regeringskansliet och konsumentmyndigheterna i frågor som rör EU:s konsumentpolitik kommer att stärkas ytterligare. Särskilda EG-arbetsgrupper och referensgrupper inrättades inför förhandlingarna om EES-avtalet för att effektivisera den gemensamma beredningen av frågor som rör den gemensamma marknaden samt för att få ett forum för samråd och informationsutbyte med intresseorganisationerna. Sådana grupper finns på konsumentområdet. Konsumentinflytande ingår som en viktig grundsten i den svenska konsumentpolitiska modellen. Samverkan med konsumentorganisationer är därför naturligt och av stor betydelse för att svenska ståndpunkter i EU skall kunna förankras och utvecklas. Men också samverkan med svenska näringslivsorganisationer är angelägen. Att det finns fasta spelregler och ett gott konsumentskydd ligger i det seriösa näringslivets intresse. Både konsument- och näringslivsorganisationer har goda kunskaper i konsumentfrågor och är ofta genom sina europeiska organ tidigt informerade om reformer som är på väg inom EU. Regeringen och organisationerna har således ett ömsesidigt intresse av informations- och erfarenhetsutbyte. Regeringens ambition är att ytterligare förbättra detta utbyte. Utgångspunkten skall vara största möjliga öppenhet. Det kan t.ex. handla om att så tidigt som möjligt remittera förslag som kommer från EU, informera om svenska konsumentpolitiska initiativ och ståndpunkter och åter- rapportera resultatet av svenska insatser i EU. Arbets- och referens- gruppsorganisationen kommer att ses över i syfte att utveckla och effektivisera arbetsformerna för att bättre uppfylla regeringens krav på framförhållning, flexibilitet och förankring i EU-arbetet. 9 Finansiella konsekvenser -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: En utgångspunkt för det svenska arbetet | | med konsumentfrågor i EU skall vara att det drivs på ett sådant | | sätt att det inte föranleder utgiftsökningar varken på den svenska| | statsbudgeten eller på EG-budgeten. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens bedömning: Det konsumentpolitiska området är mycket vittomfattande. Som har konstaterats tidgare finns det konsumentintressen att ta hänsyn till inom i princip alla EU:s verksamhetsområden. Därför har också kommissionen presenterat ett antal prioriterade områden som skall vara vägledande för arbetet med konsumentfrågor framöver. I det perspektivet ser regeringen det som angeläget att presentera målen för och inriktningen av det svenska arbetet med konsumentfrågor i EU. Syftet är i hög grad att göra arbetet mera målinriktat och kostnadseffektivt. Detta gäller både det nationella arbetet och arbetet på gemenskapsnivå. För att uppnå detta fordras det en mycket god framförhållning i förhållande till de förslag som kommer fram inom gemenskapen och en väl genomtänkt prioritering av olika frågor. Först då finns det förutsättningar att leva upp till kraven på statsfinansiellt neutrala lösningar och kostnadsbesparingar. Detta blir enligt regeringens mening möjligt att uppnå med den inriktning som vi har redovisat i skrivelsen samtidigt som man kan stärka konsumenternas ställning och därmed öka deras förtroende för den inre marknaden. Det förutsätts att arbetet drivs på ett sådant sätt att det inte föranleder utgiftsökningar varken på den svenska statsbudgeten eller på EG-budgeten. Sammanfattning av rapporten Svensk konsumentpolitik i EU-perspektiv (Ds 1995:32) Arbetsgruppen har haft till uppgift att ta fram en svensk strategi för Sveriges fortsatta arbete med konsumentfrågorna inom EU. I uppdraget har bl a ingått att kartlägga vilka konsumentfrågor som är aktuella inom EU samt föreslå vilka frågor som Sverige bör prioritera samt vilka nya konsumentfrågor av större vikt som bör aktualiseras och drivas inom EU, särskilt inför EU:s regeringskonferens 1996. Vidare har gruppen haft att överväga hur samverkan bör ske nationellt mellan olika aktörer för att få bästa möjliga genomslag för svenska ståndpunkter på det konsumentpolitiska området, föreslå hur en löpande uppföljning ska ske av konsekvenserna för konsumenterna i Sverige av olika åtgärder inom EU, bedöma behovet av åtgärder för att stärka konsumentorganisationernas inflytande inom EU och föreslå hur den svenska debatten och dialogen kan stimuleras om medlemskapets konsekvenser för konsumenterna samt hur konsumenternas inflytande kan ökas. Gruppen anser det är viktigt att följa utvecklingen av priser, säkerhet och kvalitet även efter medlemskapet. Eftersom en priskommission tillsatts efter det gruppen fick sitt uppdrag lägger gruppen inget förslag om hur medlemskapets konsekvenser på prisutvecklingen ska följas. När det gäller säkerhet understryker gruppen betydelsen av marknadskontroll. Resurser härför bör reserveras hos kontrollmyndigheterna. Särskilda kvalitetsmätningar och attitydundersökningar med klart konsumentpolitiskt syfte bör fortlöpande göras på olika varu- och tjänsteområden. Sverige ska sträva efter att behålla sin breda och höga nivå på konsumentskyddet och att stärka skyddet inom EU. Närhetsprincipen bör tillämpas på ett sådant sätt att den inte åberopas som grund för att inte vidta åtgärder på gemenskapsnivå för konsumenterna när så behövs. EU bör se över hela konsumentpolitiken och presentera en grönbok med förslag till breddning som också tar hänsyn till de sociala aspekterna i konsumentpolitiken, en fråga som initierades av EFTA-parlamentarikerna i april 1993. Sverige ska verka för att en europeisk handlingsplan utarbetas för att stimulera till sådan konsumtion och produktion som innebär en miljömässigt hållbar utveckling. Utifrån den företagna kartläggningen föreslår gruppen att Sverige aktivt verkar för att artikel 129a, Maastrichtfördraget, förstärks och förtydligas i syfte att stärka konsumentintresset. Bl.a. bör konsumenterna tillförsäkras rätt till skydd för rättsliga intressen och till utveckling av sådana produktions- och konsumtionsmönster som leder till en hållbar utveckling på miljöområdet. Gruppen presenterar en bred översikt över olika tänkbara initiativ som kan övervägas bl.a. i samband med att ett nytt treårsprogram 1996-1998 på konsumentområdet ska upprättas av kommissionen under hösten 1995. Sverige bör aktivt arbeta för en ökad utvärdering av hur EU:s regler på konsumentområdet följs av medlemsländerna samt medverka till att existerande och tillkommande regler formuleras enkelt och begripligt. Det kräver ökat samarbete mellan kommissionen och nationella organ på konsumentområdet. Sverige bör även sträva efter ett öppnare, enklare och mer effektivt EU-samarbete. Det är också, som framhålls i prop 1994/95:140, Aktiv konsumentpolitik, viktigt att prioritera arbete som leder till bra konsumentskyddslösningar beträffande prisinformation, tvistlösning, finansiella tjänster och gränsöverskridande handel. Gruppen anser det angeläget att få fram ett direktiv med säkerhetskrav för barnomsorgsprodukter i förening med standardiseringsmandat till CEN. Sverige bör verka för att marknadskontrollen på den inre marknaden utvecklas likartat så att konsumenterna kan lita på att varorna uppfyller de krav som ställts på dem. Det är även angeläget att verka för att underlätta för konsumentintresset att medverka i den europeiska standardiseringen. Sverige bör aktivt verka för ett europeiskt förbud mot TV-reklam till barn. Direktivet för vilseledande reklam måste utvidgas till att avse även otillbörlig marknadsföring. Fullständiga innehållsdeklarationer på livsmedel är också prioriterade frågor. Insatser bör göras när det gäller utbildning av barn och ungdomar i konsumentfrågor. Utöver dessa prioriterade frågor nämner gruppen en rad andra. Det gäller t ex att ta tillvara konsumenternas intressen på EU-nivå vad gäller personlig skyddsutrustning genom att definiera vilka konsumentprodukter som omfattas och få medlemsländerna att aktivt kontrollera sådana från säkerhetssynpunkt.Vidare gäller det att verka för att risker i samband med tjänster kartläggs och att skaderapportsystemet EHLASS får permanent status i EU. Sverige bör även verka för bildandet av ett nätverk som underlättar lokal rådgivning beträffande gränsöverskridande handel. Egenåtgärder bör bli ett strategiskt inslag i EU:s konsumentpolitik som komplement till regler och information. Det gäller också att förbättra konsumentskyddet inom EU beträffande garantier för konsumentvaror och att verka för samarbete mellan medlemsländerna när det gäller metoder för rådgivning, material och hjälpmedel till hushållen när det gäller att planera sin ekonomi. En EU-utredning bör ske om problem av gemenskapsintresse som konsumenterna möter i samband med avreglering av offentliga tjänster och EU-medel ställas till förfogande för att en samlad bild av den konsumentforskning som bedrivs i medlemsländerna ska kunna ställas samman. Gruppen diskuterar och föreslår olika åtgärder för att öka inflytandet i EU på konsumentområdet genom att utnyttja olika kanaler. Det är t.ex. angeläget att en person på den svenska ständiga representationen i Bryssel kontinuerligt bevakar konsumentfrågorna. Att tidigt påverka kommissionen liksom betydelsen av att bygga upp personliga kontakter, göra studiebesök, bjuda in kommissionstjänstemän till Sverige m.m. understryks. Sverige måste framför allt i EU:s ministerråd söka gemensamma lösningar med andra länder som har likartade synpunkter på en konsumentpolitisk fråga. Det bedöms också angeläget att hålla kontakt med EU-parlamentariker och ömsesidigt byta ut information liksom med ledamöter i t.ex. ekonomiska och sociala kommittén. EU-samarbetet gör det än viktigare att upprätthålla och utveckla det nordiska samarbetet. Det kan ske genom en livaktig nordisk debatt, seminarier, gemensamma policyuttalanden/ståndpunkter och samling kring EU-frågor i ett tidigt skede. Svenska positioner kan förankras i andra länder genom bilaterala kontakter, besök samt genom aktivt deltagande i förekommande nätverk m.m. Gruppen framhåller att berörda departement och myndigheter bör underlätta för svenska konsumentorganisationer att få inflytande inom EU genom att informera och bidra med resurser. Gruppen understryker vikten av att säkerställa en god kompetens hos de personer som företräder Sverige i förhållande till EU. Det gäller utbildning i förhandlingsteknik, språk och kunnighet i EG-rätt och andra EU-frågor. Möjligheter att söka resebidrag, expert- och utbytestjänstgöring i andra länder måste utnyttjas. För att få inflytande är det även angeläget att svenska experter på konsumentfrågor får anställning på hög nivå i det nya generaldirektoratet (DG XXIV) för konsumentfrågor. För att kunna påverka utvecklingen inom EU på konsumentområdet krävs också ett nära samarbete mellan departement, myndigheter och intresseorganisationer. Inför förhandlingar måste förberedelserna vara omsorgsfulla och förhandlingsmandaten preciserade. Efter möten måste rapporter snabbt lämnas till Utrikesdepartementet, berörda departement och myndigheter - helst inom 24 timmar. Olika intressenter måste kontinuerligt i olika former delges information om vad som pågår, dels lämna synpunkter på konsumentpolitiska frågor i EU och bidra med synpunkter när de svenska ställningstagandena arbetas fram. Former för samverkan mellan departement, myndigheter och intresseorganisationer finns men bör ses över på konsumentområdet. Debatt och dialog angående medlemskapets betydelse för konsumenter och hushåll måste stimuleras. Det kan ske genom att undersöka konsumenters kunskap om och inställning i olika frågor av betydelse för konsumenterna på inre marknaden. Seminarier och överläggningar med berörda intressentgrupper bör arrangeras. Civildepartementet bör ge ut ett särskilt nyhetsblad rörande svenska initiativ och insatser vad gäller EU:s konsumentpolitik. Avslutningsvis framhåller gruppen att det för att genomföra förslagen kan komma att krävas ytterligare resurser men att även möjligheten till omprioritering av befintlig verksamhet måste prövas. Gruppen har dock inte haft möjlighet att närmare beräkna detta. Det krävs emellertid resurser för att upprätthålla aktiv kontaktverksamhet i förhållande till EU och för samarbetet med bl.a. intresseorganisationer. Därtill kommer utbildning i olika ämnen och behov av personal och medel för att effektivt bevaka och driva konsumentfrågorna inom EU. Intervjuundersökningar kan kosta ca 1 miljon kronor per år och ett nyhetsblad med upplaga på 10 000 exemplar och åtta sidor med fyra utgåvor per år ca 300 000. Förteckning över remissinstanserYttranden över rapporten Svensk konsumentpolitik i EU-perspektiv (Ds 1995:32) har avgetts av Kommerskollegium, Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Handikappombudsmannen, Handikappinstitutet, Barnom- budsmannen, Statistiska centralbyrån, Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, Statens skolverk, Lärarhögskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola - institutet för konsumentpolitik, Handelshögskolan i Göteborg - institutet för rättsvetenskap, Statens livsmedelsverk, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC), Marknadsdomstolen, Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, Ungdomsstyrelsen, Statens naturvårdsverk, Kemikalieinspektionen, Konsumentberedningen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Arbetarnas Bildningsförbund (ABF), Bankernas konsumentbyrå, Dagligvaruleverantörernas Förbund, De handikappades riksorganisation, Företagarnas riksorganisation, Grossistförbundet Svensk Handel, Handikappförbundens samarbetsorgan, Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Hushållningssällskapens förbund, Konsumenternas försäkringsbyrå, Konsument- Forum, Konsumenter i samverkan - Underverket, Konsumentgillesförbundet, Konsumentvägledarnas förening, Kooperativa Förbundet (KF), Kooperativa institutet, Svenska Kommunförbundet, Naturskyddsföreningen, Näringslivets Delegation för Marknadsrätt, Pensionärernas Riksorganisation, Riksförbundet Hem och Samhälle, SIS - Standardiseringen i Sverige, Svenska Bankföreningen, Svenska Konsumenters Riksförbund, Svenska Bankkunders Riksförbund, Sveriges Industri- förbund, Sveriges Konsumentråd, Sveriges Köpmannaförbund och Sveriges Pensionärsförbund. CIVILDEPARTEMENTET Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996 Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Persson, Tham, Blomberg, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Lindh, Johansson Föredragande: statsrådet Ulvskog Regeringen beslutar skrivelse 1995/96:181 Konsumentpolitiken i EU - mål och inriktning för det svenska arbetet. Bilaga 1 Sammanfattning av rapporten Svensk konsumentpolitik i EU-perspektiv (Ds 1995:32) ...........................69 Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser .......................72