Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1995/96:182 Stärkt konsumentskydd i resegarantilagen Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 7 mars 1996 Lena Hjelm-Wallén Marita Ulvskog (Civildepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås vissa ändringar i resegarantilagen för att stärka konsumentskyddet. Enligt förslaget utvidgas lagens tillämpningsområde, som nu omfattar paketresor, till att omfatta även andra resor som sker tillsammans med en paketresa. Härigenom skyddas resenärerna vid resor som säljs av en arrangör eller återförsäljare av paketresor men som bara består av själva transporten, s.k. stolsförsäljning. Vidare föreslås vissa ändringar för att förbättra Kammarkollegiets möjligheter till tillsyn av lagens efterlevnad och för att göra Resegarantinämndens arbete effektivare. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juni 1996. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 3 2 Förslag till lag om ändring i resegarantilagen(1972:204)... 3 3 Ärendet och dess beredning................................. 7 4 Behovet av ändringar i resegarantilagen.................... 7 5 Garantisystem.............................................. 9 6 Resegarantilagens omfattning............................... 12 7 Några övriga frågor........................................ 15 7.1 Tillsynsmyndighetens möjligheter att begära uppgifter 15 7.2 Ersättning för kostnader för uppehälle.............. 16 7.3 Ansökningstiden..................................... 17 7.4 Åtgärder vid underlåtenhet att ställa säkerhet...... 18 7.5 Resegarantinämnden.................................. 19 8 Kostnadskonsekvenser....................................... 21 9 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.................. 21 10 Författningskommentar...................................... 22 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996..... 40 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i resegarantilagen (1972:204). 2 Förslag till lag om ändring i resegarantilagen(1972:204) Härigenom föreskrivs i fråga om resegarantilagen (1972:204) dels att 1, 5, 6, 8, 11, 14 och 15 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 § och 4 a §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 §1 -------------------------------------------------------------------- Den som är arrangör eller åter- Den som är arrangör eller åter- försäljare av paketresor enligt försäljare av paketresor enligt lagen (1992:1672) om lagen (1992:1672) om paketresor paketresor skall, innan han skall, innan han marknadsför en marknadsför en paketresa, ställa paketresa, ställa säkerhet hos säkerhet hos Kammarkollegiet. Kammarkollegiet. Säkerheten skall motsvara arrangörens eller återförsäljarens åtagande mot resenärerna för dels paketresor, dels andra resor som sker till- sammans med en paketresa. 2 §2 -------------------------------------------------------------------- Kammarkollegiet prövar om det föreligger skyldighet att ställa säkerhet enligt denna lag. 4 a § -------------------------------------------------------------------- Om en arrangör eller en återför- säljare inte ställer säkerhet enligt denna lag, får Kammarkol- legiet förelägga honom vid vite att fullgöra sin skyldighet. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1994:405. 2 Förutvarande 2 § upphävd genom 1992:1673. 5 §3 -------------------------------------------------------------------- Kammarkollegiet får ålägga Kammarkollegiet får, om det arrangörer och återförsäljare att finns skälig anledning att anta lämna de uppgifter om sin verk- att skyldighet att ställa sä- samhet som är nödvändiga för att kerhet föreligger, ålägga den som frågan om säkerhet skall kunna marknadsför en resa att lämna de prövas. Om den uppgiftsskyldige uppgifter om sin verksamhet som inte lämnar de begärda är nödvändiga för att frågan om uppgifterna, får kollegiet före- säkerhet skall kunna prövas. Om lägga honom vid vite att den uppgiftsskyldige inte lämnar fullgöra sin skyldighet. de begärda uppgifterna, får kollegiet förelägga honom vid vite att fullgöra sin skyldig- het. 6 §4 -------------------------------------------------------------------- Säkerhet får tas i anspråk för Säkerhet får tas i anspråk för att betala tillbaka pengar som att betala tillbaka pengar som betalats för en paketresa som betalats för en resa som blir inställd eller av annan omfattas anledning inte blir av. I fråga av garanti enligt denna lag och om paketresor som har påbörjats som blir inställd eller av annan men inte slutförts får säkerheten anledning inte blir av. I fråga tas i anspråk för resenärers om resor som har påbörjats men uppehälle i utlandet, deras inte slutförts får säkerheten tas återresa och skälig ersättning i anspråk för resenärers uppehälle till dem för värdet av de förmåner under resan, deras återresa och som de gått miste om genom att skälig ersättning till dem för vär- resan avkortats. det av de förmåner de gått miste om genom att resan avkortats. -------------------------------------------------------------------- Ersättning får betalas ut till den som tillhandahåller uppehälle eller återresa åt en resenär. -------------------------------------------------------------------- Om en arrangör eller en åter- Om en arrangör eller en återför- försäljare som ställt säkerhet har säljare som ställt säkerhet har försatts i konkurs eller måste försatts i konkurs eller måste antas vara på obestånd, får säker- antas vara på obestånd, får säker- heten tas i anspråk även för att heten tas i anspråk även för att betala nödvändiga kostnader för betala nödvändiga kostnader för dels biträde åt deltagare i dels biträde åt deltagare i resor paketresor som avbrutits, dels som avbrutits, dels utredning i utredning i ärenden om ianspråk- ärenden om ianspråktagande av tagande av säkerheten. säkerheten. Pengar som betalats ut får återkrävas från resenären endast om denne genom otillbörligt handlande orsakat en kostnad som medlen tagits i anspråk för. 8 § -------------------------------------------------------------------- Framställning om att säkerhet Framställning om att säkerhet skall få tagas i anspråk skall skall få tas i anspråk skall göras göras inom sex månader efter det inom tre månader efter det att att den resa, som avses med den resa, som avses med fram- framställningen, inställts, för- ställningen, inställts, förklarats klarats ej komma till stånd ej komma till stånd eller eller avbrutits eller, i fall avbrutits eller, i fall som som avses i 6 § andra stycket, avses i 6 § tredje stycket, efter det att kostnaden efter det att kostnaden uppkom- uppkommit. Försummas det, upphör mit. Försummas det, upphör rätten rätten till ersättning ur till ersättning ur säkerheten. säkerheten. 11 §5 Nämnden är beslutför, när ordföranden och två andra ledamöter är närvarande. I beslut skall lika antal företrädare för konsumentintressen och företagarintressen deltaga. Om det framkommer skiljaktiga meningar vid en överläggning tillämpas föreskrifterna i 16 kap. rättegångsbalken om omröstning i tvistemål. -------------------------------------------------------------------- Ordföranden kan ensam på nämn- Ordföranden får ensam på nämndens dens vägnar företaga förberedande vägnar vidta förberedande åtgärder åtgärd och pröva ärende av mindre och avgöra ärenden av mindre vikt. vikt. Ordföranden får överlåta sådana uppgifter till hand- läggare vid Kammarkollegiet som utför kansligöromål åt Resegaranti- nämnden. 14 §6 Till böter eller fängelse i högst ett år skall den dömas som uppsåtligen 1. organiserar en paketresa utan att, innan han marknadsför resan, ha ställt säkerhet som krävs enligt denna lag eller 2. säljer eller marknadsför en paketresa, som organiseras av någon annan såsom arrangör, utan att ha ställt sådan säkerhet. Till böter skall den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som ålagts honom med stöd av 5 § eller 2. underlåter att fullgöra sådan uppgiftsskyldighet. -------------------------------------------------------------------- För en gärning som avses i För en gärning som avses i andra stycket 1 skall inte första stycket skall inte någon någon dömas till ansvar, om gär- dömas till ansvar i den utsträck- ningen är belagd med straff i ning gärningen omfattas av ett brottsbalken. Inte heller vitesföreläggande enligt 4 a §. För skall någon dömas till ansvar för en gärning som avses i andra en gärning som avses i andra stycket 1 skall inte någon dömas stycket 2 i den utsträckning till ansvar, om gärningen är be- gärningen omfattas av ett lagd med straff i brottsbalken. vitesföreläggande enligt 5 §. Inte heller skall någon dömas till ansvar för en gärning som avses i andra stycket 2 i den utsträckning gärningen omfattas av ett vitesföreläggande enligt 5 §. Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter medgivande av Kammarkollegiet. 15 §7 -------------------------------------------------------------------- Kammarkollegiets beslut Kammarkollegiets beslut enligt enligt 5 § får inte överklagas. 4 a § eller 5 § får inte överkla- Andra beslut av kollegiet gas. Andra beslut av kollegiet enligt denna lag får överklagas enligt denna lag får överklagas hos regeringen genom besvär. hos regeringen. Kammarkollegiet får förordna att ett beslut om säkerhet skall gälla omedelbart. Resegarantinämndens beslut får inte överklagas. Har en säkerhet tagits i anspråk för betalning som bort utgå ur en annan säkerhet, får resegarantinämnden ta upp ärendet till ny prövning. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 1996. 2. De äldre bestämmelserna i 8 § gäller dock fortfarande i fall då en händelse som avses där har inträffat före ikraftträdandet. **FOOTNOTES** 3 Senaste lydelse 1994:405. 4 Senaste lydelse 1992:1673. 5 Senaste lydelse 1986:1162. 6 Senaste lydelse 1994:405. 7 Senaste lydelse 1994:405. 3 Ärendet och dess beredning Resegarantilagen (1972:204) trädde i kraft den 1 juli 1972. Lagen har därefter ändrats ett antal gånger, bl.a. den 1 juli 1993 då lagen anpassades till EG:s direktiv på paketreseområdet (SFS 1992:1673). Flera av resebranschens organisationer begärde i det sammanhanget att resegarantilagen skulle ses över. Chefen för Civildepartementet beslöt den 26 oktober 1993 att det inom Civildepartementet skulle tillsättas en arbetsgrupp med uppgift att se över resegarantilagen. Uppdraget redovisades i augusti 1994 i promemorian Nya former för resegarantier (Ds 1994:109). En sammanfattning av arbetsgruppens promemoria finns i bilaga 1. De lagförslag som arbetsgruppen lägger fram finns i bilaga 2. Arbetsgruppens förslag har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. Remissyttrandena finns tillgängliga i Civildepartementet (dnr C94/2268). Konsumentverket har i en skrivelse den 18 december 1995 framfört önskemål om att resegarantilagen skall utvidgas så att lagen även täcker s.k. stolsförsäljning. Mot bakgrund av synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen och under ärendets beredning i departementet gjordes inom Civildepartementet en bearbetning och komplettering av arbetsgruppens förslag. Dessa förslag redovisas i Civildepartementets promemoria Nya former för resegarantier - modifierat och kompletterande förslag. Med anledning av dessa nya förslag har Civil- departementet den 19 januari 1996 hållit ett remissmöte om resegarantilagen. Vad som härvid framkommit redovisas i ett protokoll från mötet. Promemorian och protokollet finns tillgängliga i Civildepartementet. Lagrådet Regeringen beslutade den 22 februari 1996 att inhämta Lagrådets yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Lagrådet har framfört vissa synpunkter på utformningen av 6 § samt att det bör införas en övergångsbestämmelse till 8 §. Regeringen har följt Lagrådets förslag. Därutöver har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. 4 Behovet av ändringar i resegarantilagen Syftet med resegarantilagen Det främsta skälet till att den första, tidsbegränsade resegarantilagen infördes år 1967 var de missförhållanden som rådde inom sällskapsresebranschen på 1960- talet. Branschen expanderade kraftigt under denna tid, en expansion som inte var helt problemfri. Många företag kunde inte fullgöra sina åtaganden gentemot resenärerna med de s.k. skandalresorna som följd. I och med att resebranschen utvecklades och stabiliserades försvann skandalresorna. Resegarantilagen anses ha bidragit till utvecklingen. Skandalresorna ersattes emellertid av s.k. resebyråkrascher, då reseföretag till följd av ekonomiska svårigheter ställde in sin verksamhet och trädde i likvidation eller försattes i konkurs. Resegarantilagstiftningen gjordes permanent år 1972. Resebranschen har ansetts vara särskilt känslig för störningar av olika slag. Faktorer som konjunktursvängningar, resmålens popularitet, väder- leksförhållanden, politiska oroligheter på något populärt resmål m.m. kan snabbt rubba förutsättningarna för reseverksamheten. Konsumenterna betalar regelmässigt i förskott för paketresor, men har begränsade möjligheter att på förhand bedöma företagens förmåga att fullgöra sina åtaganden och därmed att undvika de förluster som ett företags betalningsinställelse kan medföra. För att skydda konsumenterna skall de företag som anordnar eller förmedlar resor som omfattas av lagen ställa säkerhet för sin verksamhet. Kravet på säkerhet anses i sig bidra till att säkerställa att endast företag med tillräckliga ekonomiska resurser startar reseverksamhet. I den mån företagen ändå inte lyckas fullgöra sina åtaganden skall resenärerna kunna kompenseras ekonomiskt. En riskbedömning är inbyggd i resegarantisystemet. Tillsynsmyndigheten skall bedöma företagens ekonomiska åtagande vid varje enskild tidpunkt. Den egentliga riskbedömningen förutses emellertid de banker och försäkringsbolag stå för som skall utfärda säkerheterna. Dessas bedömning av risken för att en säkerhet kan komma att tas i anspråk avgör om reseföretaget över huvudtaget får någon säkerhet men också provisionens storlek och kravet på realsäkerhet. Ändrade förhållanden Sedan den första resegarantilagstiftningen infördes år 1967 har resandet i viss mån ändrat karaktär. Även om s.k. paketresor i traditionell mening fortfarande står för en stor andel av det totala resandet har denna typ av resor minskat. Många företag väljer att i större utsträckning ordna transporterna med reguljärt flyg. Det blir allt vanligare att företagen erbjuder arrangemang med stor valfrihet i fråga om reslängd, resmål, tilläggstjänster m.m. Detta medför att resorna i någon mån blir dyrare. Vidare är det nu svårare för företag och myndigheter att utifrån företagens marknadsföringsmaterial avgöra om arrange- mangen utgör paketresor samt för företagen att lämna underlag för beräkning av säkerhetens storlek. De betalningsvillkor som reseföretagen tillämpar har generellt sett ändrats. Tidpunkten när slutbetalning skall ske tenderar att tidigareläggas. Detta medför att den tidsperiod då den enskilde resenären riskerar att förlora pengar blir allt längre. Det medför också att allt större förskottsbetalningar ackumuleras hos företagen, förskottsbetalningar som skall garanteras genom de säkerheter företagen har att ställa. Garantisystem Det nuvarande skyddet för resenärerna är anordnat på så sätt att varje reseföretag skall ställa en säkerhet innan paketresorna marknadsförs. Säkerheten skall i princip vid varje tillfälle motsvara företagens ekonomiska åtagande gentemot resenärerna. Den skall som regel bestå av en betalningsutfästelse utfärdad av en bank eller ett försäkringsbolag, vilken fullgörs vid anfordran. Varje enskilt företag ansvarar endast för sina egna åtaganden. Det är därför oundvikligt att det totalt garanterade beloppet är avsevärt större än vad som sannolikt någonsin kan bli aktuellt att utnyttja. De ställda garantierna skall med nuvarande system räcka till att ekonomiskt skydda samtliga resenärer. Principen att varje företag svarar för sina egna åtaganden ställer stora krav på företagens vilja och förmåga att budgetera framtida resor, att lämna fullständiga uppgifter om sin verksamhet för beräkning av det ekonomiska åtagandet gentemot resenärerna och att ställa beslutade säkerheter. Vidare ställs stora krav på tillsynsmyndigheten i fråga om beräkningen av den säkerhet företagen skall ställa samt på snabbhet och effektivitet i handläggning och tillsyn. Resegarantilagen har i olika sammanhang kritiserats. Kritiken från resebranschens sida har främst rört kostnaderna för att ställa säkerhet och det kapital som måste bindas för att bankerna skall utfärda erforderliga säkerheter. Vidare har det framförts att systemet är krångligt och oflexibelt. Från myndighetshåll har man framhållit svårigheterna med att administrera systemet, att ge resenärerna ett fullgott skydd samt den tid det tagit i vissa fall innan ersättning har kunnat betalas ut till resenärerna. 5 Garantisystem -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Någon ändring av garantisystemet görs inte| | nu. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppens förslag innebär att en individuell säkerhet skall uppgå till 100 000 kronor för alla arrangörer och återförsäljare av utländska arrangörers paketresor. Vidare skall ett belopp per resa betalas in till gemensam fond, lämpligen tio kronor per resa. Under förutsättning att inte alltför stora utbetalningar behöver göras ur fonden kan den efter fem år uppgå till 100 miljoner kronor. Beloppet som betalas in till fonden kan därefter sänkas. Remissinstansernas synpunkter: Vid remissbehandlingen har Konsumentverket, Kammarkollegiet, Resegarantinämnden och AFS Interkulturell Utbildning framhållit att lösningen med en individuell säkerhet och fond kan ha många fördelar. Den största fördelen med modellen är att den - fullt utbyggd - ger konsumenterna ett bättre skydd. Konsumenterna kan tillförsäkras full ersättning och ersättningen kan betalas ut snabbare. Administrationen blir också enklare. Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, Resegarantinämnden och Konsumentvägledarnas Förening har dock framfört kritik i fråga om uppbyggnaden av fonden. Det räcker med en eller ett par större konkurser under de första åren för att uppbyggnaden allvarligt skall äventyras. Konsumentverket, Resegarantinämnden, Konsumentvägledarnas Förening och Svenska Rese- och Turistindustrins Samarbetsorganisation (RTS) anför också att fonden skulle behöva vara större. Förslaget beaktar inte möjligheten att ett av de allra största reseföretagen skulle försättas i konkurs. Ett sådant företag ställer under högsäsong garanti för närmare 350 miljoner kronor. Vid en sådan konkurs skulle systemet fallera även med en fullt uppbyggd fond. Kritik har också riktats av Konsumentverket, Konkurrensverket, Allmänna reklamationsnämnden, Föreningen Sverigeturism (FÖRST) och Konsumentvägledarnas Förening mot att avgiften till fonden är ett fast pris per resa. Det har framförts att det är orimligt att samma belopp betalas för en enklare helgkryssning med hotellövernattning som för en jordenruntresa. Det skulle innebära en snedvridning av konkurrensen på marknaden. Konsumentverket, Kammarkollegiet och RTS har framhållit att arbetsgruppens förslag att sänka den individuella säkerheten från 200 000 kronor till 100 000 kronor medför att det etableringshinder som det nuvarande minimibeloppet innebär i stort sett försvinner, vilket kan vara till men för konsumenterna. Konkurrensverket har å andra sidan invänt att den individuella garantisumman på 100 000 kronor innebär ett etableringshinder för nya aktörer på marknaden, vilket gynnar redan etablerade aktörer. Allmänna reklamationsnämnden och Konsumentvägledarnas förening har framfört att det skulle vara lämpligare med en differentierad individuell garanti. Vidare förordas av Konsumentverket, Konsumentvägledarnas förening och RTS att alla resenärer skall kunna få ersättning ur fonden. Luftfartsverket är dock av motsatt uppfattning. RTS har också framhållit att de möjligheter företag som arrangerar endast ett fåtal paketresor har att ställa säkerhet genom sina branschorganisationer måste upphöra med den lösning arbetsgruppen föreslår och att ekonomiskt starka företag kommer att få svara för ekonomiskt svaga. Promemorians förslag: Arrangörer och återförsäljare av utländska arrangörers resor som är skyldiga att ställa säkerhet, skall hos Kammarkollegiet ställa en individuell säkerhet som motsvarar den grundsäkerhet som med hänsyn till reseverksamhetens art och omfattning bestäms i dag. De skall vidare till en gemensam säkerhet, som administreras av Kammarkollegiet, betala in en avgift, beräknad på den tilläggssäkerhet som fastställs enligt dagens system. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer det belopp som skall betalas in till den gemensamma säkerheten. Synpunkter vid remissmöte: Kammarkollegiet anser att det nu redovisade förslaget är en rimlig variant av fondlösning. Konsumentverket och Youth for Understanding är i huvudsak positiva och anser att förslaget är bättre än nuvarande system. Researrangörsföreningen i Sverige och Svenska Rese- och Turistindustrins Samarbetsorganisation avstyrker förslaget av bl.a. följande skäl. Den föreslagna gemensamma säkerheten står inte i proportion till de fåtal fall då ställd resegaranti inte räcker till. Den kritik som resebranschen tidigare framfört mot nuvarande resegarantisystem finns inte längre. Administrationen i nuvarande system är inte stor och kan knappast bli mindre med det nya systemet. Den tid som det tar i vissa fall innan ersättningen kan betalas ut kan förkortas genom att, såsom arbetsgruppen föreslår, ansökningstiden förkortas från sex till tre månader. Ett bättre sätt att stärka konsumentskyddet är att ge tillsynsmyndigheten bättre möjligheter att se till att lagen följs och att se över reglerna om hemtransporter vid en inträffad konkurs. Sveriges Försäkringsförbund anser att man inte bör stänga möjligheten för en framtida försäkringslösning. Skälen för regeringens bedömning: Resegarantilagen syftar ytterst till att ge konsumenter på reseområdet ett skydd mot förluster som en researrangörs betalningsinställelse eller betalningsoförmåga kan medföra. För att åstadkomma detta skydd skall de företag som anordnar eller förmedlar resor som omfattas av resegarantilagen ställa säkerhet för sin verksamhet. Säkerheten, som skall ställas innan resorna marknadsförs, skall motsvara företagets ekonomiska åtagande gentemot resenärerna vid varje enskild tidpunkt. Varje enskilt företag ansvarar bara för sina egna åtaganden. För arrangörer med stora säsongsmässiga variationer i verksamhetens omfattning gäller att företaget vanligtvis måste ställa dels en säkerhet som skall gälla tills vidare, dels en eller flera tidsbegränsade tilläggssäkerheter. Erfarenheterna av det nuvarande garantisystemet är från konsument- skyddssynpunkt i huvudsak goda. En viss osäkerhet ligger dock i att konsumentskyddet i viss utsträckning styrs av enskilda reseföretags vilja och förmåga att ställa säkerhet. Från denna utgångspunkt skulle en gemensamt uppbyggd säkerhet i form av en fond eller liknande vara till fördel för resenärerna genom att den innebär en mer betryggande säkerhet. Förslaget om en sådan fondlösning har emellertid kritiserats från andra aspekter. Det har bl.a. hävdats att det finns en risk för att det tar alltför lång tid att bygga upp en betryggande fond. Det har också framhållits som en nackdel att avgifter till säkerheten skall betalas in i efterskott i stället för att säkerheten beräknas på förhand. Det modifierade garantisystem som utarbetats under ärendets beredning sägs visserligen innebära en del förbättringar jämfört med fondlösningen men en del av kritiken kvarstår. Om man ser på frågan från resebranschens synvinkel har, åtminstone tidigare, kritik framförts mot det nuvarande garantisystemet för att det är för dyrt, krångligt och oflexibelt. Man har hävdat att systemet har inneburit en alltför stor kapitalbindning. Denna kritik kvarstår emellertid inte längre med samma styrka. Såväl små, medelstora som stora reseföretag menar att det system som finns i Sverige står sig väl i jämförelse med andra länders system och också i jämförelse med de förslag som nu har lagts fram. Däremot har man fortfarande ett intresse av att få ett mer effektivt system bl.a. i fråga om utbetalning av ersättningar och när det gäller att sätta press på företag i branschen som inte fullgör sina skyldigheter. Vid en avvägning av de synpunkter som framkommit i detta lagstiftningsärende, har regeringen stannat för att inte nu föreslå någon ändring av garantisystemet. Inom resebranschen sker emellertid en ständig utveckling och förändring och skiftningarna kan komma mycket snabbt. Det är t.ex. inte otänkbart att en försäkringslösning kan komma fram på frivillig väg. Vi avser att följa utvecklingen och är beredda att på nytt överväga garantisystemet om det behövs. I det följande tar vi upp några andra förslag som syftar till att bredda och fördjupa konsumentskyddet på reseområdet. 6 Resegarantilagens omfattning -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Resegarantilagens tillämpningsområde | | utvidgas så att förutom paketresor även andra resor som sker | | tillsammans med en paketresa omfattas. Syftet är att skydda | | resenärer som köper resor som arrangeras av en paketresearrangör| | men där resan bara består av själva transporten. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppen har inte behandlat frågan om utvidgning av resegarantilagens tillämpningsområde. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Synpunkter vid remissmöte: Berörda intressenter är i huvudsak positiva eller har inga synpunkter på förslaget att utvidga resegarantilagens omfattning så att även s.k. stolsförsäljning omfattas. Konsumentverket tillstyrker en utvidgning av resegarantilagens omfattning. Resegarantinämnden är i huvudsak positiv till förslaget. Även Researrangörsföreningen i Sverige och Svenska Rese- och Turistindustrins Samarbetsorganisation är positiva men anser att frågan om av- gränsningen behöver utredas och analyseras ytterligare. Allmänna reklamations- nämnden har inga invändningar mot förslaget. Kammarkollegiet är tveksamt till om det är bra att göra en skillnad mot paketreselagen och att man kan befara höga hemtransportkostnader för stolsresenärer. Skälen för regeringens förslag Resegarantilagens koppling till paketreselagen I 1 § resegarantilagen anges att den som är arrangör eller återförsäljare av paketresor enligt lagen (1992:1672) om paketresor skall ställa säkerhet. Det är således paketreselagens definition av begreppet paketresa som styr vilka som är skyldiga att ställa resegaranti. I artikel 7 i EU-rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang (paketresedirektivet) sägs att den arrangör och/eller återförsäljare som är part i avtalet skall visa att han, i händelse av obestånd, har tillräcklig säkerhet för återbetalning av erlagda belopp och hemtransport av konsumenten. Enligt artikel 8 får medlemsstaterna för att skydda konsumenten anta eller upprätthålla strängare bestämmelser än vad som följer av direktivet. Flygtransporter Sverige har genom EES-avtalet anslutit sig till EG:s regler på luftfartens område. Samma regler gäller nu när Sverige är medlem i Europeiska unionen (EU). Detta innebär att Sverige och de länder som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) bildar en gemensam luftfartsmarknad där rätten till marknadstillträde regleras av rådets förordning (EEG) nr 2408/92 av den 23 juli 1992 om EEG-lufttrafikföretags tillträde till flyglinjer inom gemenskapen. I och med dessa regler upphör i stort skillnaden mellan reguljär- och chartertrafik för EES-staternas flygbolag när de bedriver trafik inom EES. Marknadstillträdet är i princip fritt och tillståndsgivningen från Luftfartsverkets sida har upphört när det gäller den luftfart som flygbolagen har rätt att bedriva enligt EG:s regler. Den kontroll av sällskapsresearrangemang som följer av reglerna för charter- och taxiflygning mellan Sverige och utlandet i Luftfartsverkets Bestämmelser för Civil Luftfart, BCL-A2, har alltså upphört att gälla för de paketresor som omfattas av EG:s regler för marknadstillträde. I dessa charterregler finns en klausul som ger konsumenten ett visst skydd. Flygföretaget är, i de fall ett sällskapsresearrangemang omfattar flygtransport i båda riktningarna, skyldigt att ombesörja hemtransporten av personer som det har befordrat från Sverige även om chartraren (researrangören) bryter mot överenskommelse i charteravtalet. Detta skydd finns alltså numera bara vid sällskapsresor till områden som inte omfattas av EES-avtalet. Det omfattar inte - och har inte heller tidigare omfattat - resor som utförs med reguljärflyg, vare sig inom eller utom EES. Motsvarande skydd finns inte heller när det gäller andra kategorier av charterresor vars arrangemang kan omfattas av paketreselagen. Enligt Luftfartsverket är det i dag ingen större skillnad på de skyddsregler som gäller om man köper en reguljärflygbiljett eller en charterstolsbiljett. Det är researrangören som ansvarar för charterstolsbiljetten och flygbolaget för reguljärflygbiljetten. Häri ligger en skillnad eftersom man för att starta ett flygbolag måste uppfylla vissa krav för att få licens. Det finns däremot inte några krav på auktorisation för att få chartra ett flygplan och arrangera en charterresa. Säljer man paketresor finns krav på att man skall ställa resegaranti, annars inte. Enligt Resegarantinämnden är det ganska många paketresor som bygger på reguljärflyg. När konkurser inträffar för en arrangör av sådana resor kan resenärerna, under förutsättning att inte också flygbolaget gått i konkurs, i de flesta fall utnyttja sin biljett för att komma hem. Det kan dock finnas begränsningar för hur man får boka om biljetten och man kan få betala extra för att åka hem tidigare. Övriga transportmedel Enligt Bussresearrangörsföreningen förkommer två olika varianter av paketresor vad avser bussresor. En arrangör kan självständigt köpa in de olika delarna av paketresan och sälja dem som ett paket. En annan variant är att ett bussföretag i egen regi arrangerar en paketresa. För att starta ett bussbolag krävs tillstånd till beställningstrafik med buss enligt yrkestrafiklagen. För att få tillstånd måste man uppfylla vissa grundkrav. Man skall kunna dokumentera sin yrkeskunskap, ha en ekonomi som motsvarar vissa krav, ha vilja och förmåga att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna och uppfylla krav på laglydnad i övrigt. Enligt en EG-förordning om internationella vägtransporter med buss (EEG) nr 684/92 kan 20 procent av platserna i en buss som en arrangör köpt in för t.ex. en skidresa till Alperna användas för endast transport. Man tror dock från branschens sida att reglerna kommer att luckras upp så att man snart kan sälja 100 procent av platserna som endast transport. Stolsförsäljning förekommer i dag även när det gäller tågtrafik, t.ex. med ungerska och tjeckiska järnvägsföretag. Även när det gäller båttrafik kan stolsförsäljning förekomma. Omfattningen av försäljning av endast transporter Det finns ingen officiell statistik på eller någon samlad redovisning av hur många resor av ren transport som säljs per år av paketresearrangörer. Uppskattningsvis rör det sig om 15-30 procent av den totala försäljningen av charterflyg till vissa resmål. Merparten av stolsförsäljning när det gäller flygresor avser resor till södra Spanien och till Grekland. Det är här fråga om resenärer som har möjlighet att bo i eget hus, hos släktingar eller bekanta eller resenärer som vill göra en egen rundresa på eller i närheten av destinationsorten. Kort sagt, de vill har en tur- och returtransport till destinationen så billigt som möjligt. Alternativet för de flesta av dessa resenärer är således en lågprisbiljett med reguljärflyget. Busstolsplatser har ännu inte börjat säljas på samma sätt som flygstolar men utvecklingen går alltmer mot att möjligheten öppnas även här. Det borde rimligen vara ungefär samma kategori resenärer som utnyttjar en sådan möjlighet som vid flygtransporter. Avgränsning av resegarantilagens tillämpningsområde Resegarantilagen är för närvarande knuten till lagen om paketresor, vilket hänger samman med EG:s paketresedirektiv. Det finns emellertid inget hinder mot att resegarantilagens tillämpningsområde utvidgas i förhållande till de krav som direktivet ställer. Frågan om en sådan utvidgning har nu aktualiserats för stolsförsäljning. Med det avses att någon köper endast transportdelen av en resa, vilket under senare år har blivit en allt vanligare reseform. Resenärer som köper endast transporten av en resa är inte sällan ungdomar som på ett relativt billigt sätt vill komma utomlands men som väljer att ordna inkvartering och övriga arrangemang på egen hand. Många gånger har de inte klart för sig att resan inte omfattas av resegarantin, vilket innebär att de saknar skydd om reseföretaget går i konkurs före eller under resan. Under senare år har det också i praktiken förekommit fall där resenärer som endast köpt en stol har stått helt utan ersättning vid en inträffad konkurs. Detta är givetvis inte tillfredsställande från konsumentskyddssynpunkt. Därför kan den nuvarande avgränsningen av resegarantins omfattning framstå som ologisk och omotiverad. Detta blir särskilt tydligt när en grupp resenärer reser med ett och samma reseföretag till samma resmål men där några har köpt en paketresa och några bara transportdelen. Mot denna bakgrund finns det enligt regeringens mening skäl att utvidga lagens tillämpningsområde. Vid Civildepartementets remissmöte framkom det att det finns en allmän uppslutning kring förslaget att utvidga resegarantilagen till att omfatta också stolsförsäljning. Man har dock pekat på vissa avgränsningsproblem som hänger samman med att det finns en mängd olika varianter av försäljning av transportdelen av en resa. Ibland ingås transportavtalet med researrangören, ibland med någon annan. Även om avtalet ingås med en researrangör kan det vara så att denne ordnar resan utan något samband med en paketresa. Gränsdragningen mot rena reguljärtransporter är ibland svår att dra. Regeringen är medveten om att det kan vara svårt att dra en gräns i fråga om lagens tillämpningsområde som är alltigenom helt tillfredsställande. Alla fall och varianter kan knappast täckas in. Däremot finns det enligt vår mening skäl att utvidga tillämpningsområdet till de fall där det ter sig uppenbart oskäligt att en del resenärer har ett skydd medan andra saknar det. Det gäller fall när paketresenärer och andra resenärer, som bara har köpt en transport av en paketresearrangör, reser med samma arrangör, med samma transport och till samma resmål. Vi föreslår därför att resegarantilagens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta förutom paketresor också andra resor som sker tillsammans med en paketresa. Enligt EG:s paketresedirektiv kan som tidigare nämnts en medlemsstat för att skydda konsumenterna ha en strängare bestämmelse än vad som följer av direktivet. Den föreslagna regeln är en utvidgning av resegarantilagens tillämpningsområde som syftar till att skydda konsumenterna. Regeln gäller för alla reseföretag som marknadsför och säljer resor i Sverige och är således inte diskriminerande i konkurrenshänseende. 7 Några övriga frågor 7.1 Tillsynsmyndighetens möjligheter att begära uppgifter -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Kammarkollegiet får inhämta uppgifter för att| | göra det möjligt att ta ställning till vilken art av verksamhet | | som ett företag eller en person bedriver. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser som yttrat sig över förslaget är positiva. Konsumentverket, Kammarkollegiet och Resegarantinämnden tillstyrker förslaget. Resegarantinämnden föreslår dock att lagtexten förenklas. Svenska Rese- och Turistindustrins Samarbetsorganisation anför att det måste övervägas i vilken utsträckning även den som marknadsför arrangemang som faktiskt inte är paketresor skall kunna åläggas skyldigheter enligt lagen endast därför att deras arrangemang "framstår som paketresor". Detta är viktigt eftersom lagen innehåller straffbestämmelser för den som lämnar oriktiga uppgifter. Skälen för regeringens förslag: För att kunna kontrollera efterlevnaden av lagen är det viktigt att Kammarkollegiet kan få in uppgifter som ger möjlighet att bedöma om det föreligger skyldighet att ställa säkerhet. Det framgår inte alltid av marknadsföringen om det rör sig om en paketresa eller vem som är arrangör eller återförsäljare. Det är således nödvändigt att Kammarkollegiet kan begära in uppgifter från den som marknadsför något som framstår som en paketresa för att kollegiet på ett effektivt sätt skall kunna fullgöra sin funktion som tillsynsmyndighet. Det måste givetvis finnas skälig anledning att anta att det är fråga om marknadsföring av en paketresa, t.ex. på grund av företagets annonsering. I samband med lagändringen den 1 juli 1993 ändrades 5 § resegarantilagen språkligt. Tidigare föreskrevs att Kommerskollegium, som då var tillsynsmyndighet, fick ålägga en näringsidkare att lämna uppgifter om sin rörelse som var nödvändiga för prövning av frågan om säkerhet. Av motiven (prop. 1984/85:214) framgår att skälet till den tidigare gällande lydelsen var att Kommerskollegium behövde kunna kräva in vissa uppgifter inte bara för att kunna beräkna storleken på den säkerhet som ett företag skall ställa utan även för att kunna ta ställning till om företaget över huvud taget var skyldigt att ställa säkerhet. Den nuvarande lydelsen "Kammarkollegiet får ålägga arrangörer och återförsäljare..." kan tolkas så, att kollegiet först måste konstatera att företaget är arrangör eller återförsäljare av paketresor innan företaget kan åläggas att lämna uppgifter om sin verksamhet. Detta var inte syftet med ändringen. Regeringen föreslår därför att paragrafen får en ny utformning så att denna oklarhet undanröjs. 7.2 Ersättning för kostnader för uppehälle -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Säkerhet får tas i anspråk för uppehälle under| | resan, således även för uppehälle i Sverige. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig, Kammarkollegiet och Resegarantinämnden, tillstyrker förslaget. Skälen för regeringens förslag: Enligt 6 § resegarantilagen får säkerheten tas i anspråk för ersättning för uppehälle i utlandet men inte för uppehälle i Sverige. Resegarantilagen omfattar nu alla paketresor oberoende av resmål. Möjligheten att få ersättning för kostnader för uppehälle bör därför inte begränsas till sådana som uppkommit i utlandet. 7.3 Ansökningstiden -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Ansökningstiden för att få ersättning från | | Resegarantinämnden ändras från sex till tre månader. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Svenska Rese- och Turistindustrins Samarbetsorganisation tillstyrker förslaget. Allmänna Reklamationsnämnden är positiv till att ansökningstiden förkortas, men anser att det bör finnas en möjlighet för en konsument att få en ansökan prövad senare om han kan antas ha haft giltig ursäkt för dröjsmålet. Konsumentverket, Kammarkollegiet och Resegarantinämnden anser att det saknas behov av en kortare ansökningstid med den föreslagna fondlösningen, eftersom det systemet inte förutsätter att alla kostnadsyrkanden kommit in innan utbetalningar kan göras. Skälen för regeringens förslag: Enligt 8 § resegarantilagen skall en framställning om att säkerhet skall få tas i anspråk göras inom sex månader efter det att den resa som avses med framställningen inställts, förklarats inte komma till stånd eller avbrutits eller, i fall som avses i 6 § andra stycket, efter det att kostnaden uppkommit. Bestämmelsen i 6 § andra stycket avser vissa kostnader på grund av reseföretagets konkurs m.m. Resegarantisystemet med individuella säkerheter innebär att ansökningstidens längd i vissa fall påverkar den tid det tar innan utbetalningar kan göras till dem som är berättigade till ersättning. Om de krav som kommer in till Resegarantinämnden överstiger säkerhetens storlek, måste merparten av ansök- ningarna prövas av nämnden innan det går att fastställa om säkerheten trots allt är tillräcklig. Om säkerheten inte räcker, måste samtliga ansökningar prövas innan det går att beräkna hur den tillgängliga säkerheten skall fördelas mellan de sökande som har berättigade krav på ersättning. Vid stora konkurser med ett stort antal ansökningar kan utredningen ta avsevärd tid. Då saknar det måhända betydelse om ansökningstiden är sex månader eller kortare. I de fall då antalet ansökningar inte är alltför stort kan emellertid utredningen vara avslutad innan ansökningstiden går ut, vilket innebär att de sökande får vänta onödigt länge innan de får några pengar. Detta talar för att förkorta ansökningstiden till exempelvis tre månader. Det finns ytterligare skäl som talar för att ansökningstiden bör förkortas. Ansökningstiden har betydelse för hur snart en säkerhet kan återlämnas då ett företag upphör med sin verksamhet. En säkerhet kan nu inte återlämnas förrän sex månader förflutit efter det att ett eventuellt krav kan ha uppkommit, dvs. efter det att företaget upphört med sin verksamhet. För ett litet företag, som fört en tynande tillvaro och som därför upphört med sin verksamhet, är det orimligt att behöva vänta sex månader innan det kan avsluta sina engagemang med en bank eller ett försäkringsbolag. Vidare kan det i de fall då en verksamhet behöver omorganiseras och överföras till ett nytt företag vara svårt att ställa säkerhet för det nya företaget, innan den säkerhet som tidigare ställts blivit återläm- nad. En förkortad ansökningstid kan givetvis medföra nackdelar för vissa av de resenärer som drabbas av ett reseföretags konkurs. Enligt arbetsgruppen kom emellertid under år 1993 ca 86 procent av ansökningarna om ersättning ur en resegaranti in till Resegarantinämnden inom en månad från det att respektive företag försatts i konkurs. Omkring 97 procent av ansökningarna kom in inom tre månader från konkursdagen. Enligt regeringens mening överväger fördelarna de olägenheter som en kortare ansökningstid kan innebära. Nackdelarna kan reduceras genom att en tydlig information ges av det drabbade företaget, Kammarkollegiet, Resegarantinämnden eller konkursförvaltaren till konsumenterna om att de måste ansöka om ersättning inom tre månader. 7.4 Åtgärder vid underlåtenhet att ställa säkerhet -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Kammarkollegiet får förelägga ett företag vid| | vite att ge in säkerhet som företaget skall ställa enligt resega-| | rantilagen. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Luftfartsverket, Kammarkollegiet och Resegarantinämnden är positiva till förslaget. Länsrätten i Stockholms län är i huvudsak positiv men anför att effektiviteten med vitesföreläggandet kan urholkas av att länsrätten anser sig böra avvakta regeringens utslag avseende beslutet om säkerhet för det fall detta har överklagats. Skälen för regeringens förslag: I olika sammanhang har reseföretag och resenärer krävt att tillsynsmyndigheten skall hindra de företag som bryter mot resegarantilagen att fortsätta med sin verksamhet. Alternativt brukar framhållas att tillsynsmyndigheten genom pressen skall upplysa allmänheten om ett företags underlåtenhet att ställa säkerhet. Reseföretagen menar med rätta att företag som inte ställer säkerhet vinner konkurrensfördelar genom att de t.ex. kan hålla lägre priser. Erfarenheterna av att kunna vid vite förelägga ett företag att lämna uppgifter om sin verksamhet är goda. En möjlighet att vid ett kännbart vite förelägga ett företag att ställa säkerhet enligt resegarantilagen har sannolikt större effekt än en anmälan till åklagarmyndighet om brott mot lagen. 7.5 Resegarantinämnden -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Resegarantinämndens ordförande får överlåta| | till en handläggare att vidta förberedande åtgärder och avgöra | | ärenden av mindre vikt. | | | | Regeringens bedömning: Resegarantilagen behöver inte ändras för | | att ersättare i Resegarantinämnden skall kunna träda in för det | | fall att någon av de ordinarie ledamöter som företräder samma | | intresse inte kan delta i ett sammanträde med nämnden. | -------------------------------------------------------------------- Arbetsgruppens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Arbetsgruppen har dessutom föreslagit en lagändring i 10 § som innebär att ersättarna för de ledamöter som företräder partsintressen i Resegarantinämnden skall kunna träda in för någon av de ordinarie ledamöterna som företräder samma intresse. Remissinstanserna: Kammarkollegiet, Allmänna reklamationsnämnden, Resegarantinämnden och Svenska Rese- och Turistindrustrins Samarbetsorganisation är positiva till förslagen. Resegarantinämnden anför att lagtexten kan formuleras som en möjlighet för Resegarantinämnden att delegera beslutanderätten i vissa fall. De fall som avses är sådana som varken rymmer principfrågor eller bevisvärderingsfrågor. Det kan t.ex. gälla massärenden i vilka nämnden som helhet tagit ställning. Med hänsyn till den möjlighet till omprövning som förvaltningslagen ger måste en sådan delegationsrätt anses godtagbar. Skälen för regeringens förslag och bedömning Beslut i ärenden av mindre vikt Samtliga beslut om ianspråktagande av säkerhet skall i dag fattas av Resegarantinämnden eller, när det rör sig om ärenden av mindre vikt, av nämndens ordförande. Detta har tolkats så att när nämnden har fattat beslut i en fråga av principiell natur kan ordföranden ensam besluta i andra ärenden som rör samma frågeställning. Detta medför givetvis en snabbare hantering än om hela nämnden skall sammanträda för varje enskilt ärende. Det har emellertid under vissa pe- rioder inneburit en oacceptabel belastning för ordföranden. Kammarkollegiet fattar beslut om de säkerheter som företagen skall ställa. Tjänstemän vid kollegiet utför också kansligöromål åt Resegarantinämnden. Säkerheterna kan uppgå till många miljoner kronor. I stort sett samma personal som fattar dessa beslut utgör också Resegarantinämndens kansli och bereder ärenden om ianspråktagande av säkerhet. Majoriteten av ärendena rör relativt små belopp och är helt okomplicerade. Hanteringen av ansökningar om ersättning enligt resegarantilagen underlättas om ordföranden kan delegera till handläggare att fatta beslut i ärenden av mindre vikt. För att inte fördröja hanteringen kan Resegarantinämndens beslut för när- varande inte överklagas. Detta uppfattas ibland av de sökande som otillfredsställande. Redan nu begär många sökande omprövning av Resegarantinämn- dens beslut. Nämnden tar då upp ärendet på nytt med stöd av förvaltningslagen. Om beslutanderätten delegeras till handläggare kan det vara lämpligt att göra den inskränkningen att beslut i omprövningsärenden skall fattas av nämnden eller dess ordförande. Detta kan föreskrivas i nämndens arbetsordning. Regeringen föreslår således att resegarantilagen ändras så att ordföranden får överlåta till en handläggare att avgöra ärenden av mindre vikt. Delegeringen bör också kunna innefatta rätten att vidta förberedande åtgärder. Resegarantinämndens sammansättning Resegarantinämnden består av ordföranden och fyra andra ledamöter, av vilka två utses bland personer som kan anses företräda konsumentintressen och två bland personer som kan anses företräda företagarintressen. För varje ledamot skall det finnas ett tillräckligt antal ersättare. Nämnden är beslutför när ordföranden och två andra ledamöter är närvarande. I beslut skall lika antal företrädare för konsumentintressen och företagarintressen delta. För att handläggningen inte skall bli för tungrodd kan ordföranden på nämndens vägnar ensam företa förbe- redande åtgärder och pröva ärenden av mindre vikt. För närvarande finns en personlig ersättare för varje ledamot i Resegaran- tinämnden. Från nämnden har framförts att detta ofta medför svårigheter när det gäller att se till att nämnden är fulltalig vid sammanträden. Arbetsbelastningen i Resegarantinämnden varierar starkt. Särskilt när det har inträffat en större konkurs i resebranschen kan det vara nödvändigt att med kort varsel samla nämndens ledamöter för att fatta beslut i brådskande frågor i syfte att minimera de kostnader som skall ersättas ur en säkerhet och de obehag för resenärerna som en resebyråkrasch har orsakat. Avsikten med personliga ersättare i en partssammansatt nämnd är givetvis att säkra att en ordinarie ledamot vid förhinder skall ersättas av en person som företräder samma erfarenhet och intressen som ledamoten. I Resegarantinämnden finns emellertid två ledamöter som företräder konsumentintressen och två ledamöter som företräder företagarintressen samt personliga ersättare för samtliga ledamöter. För att göra det lättare att snabbt samla en beslutför nämnd bör ersättarna kunna träda in i stället för någon av de ordinarie ledamöter som företräder samma intresse som ersättaren. Den nuvarande utformningen av 10 § resegarantilagen hindrar emellertid inte en sådan ordning. Detta innebär att lagen inte behöver ändras så som har föreslagits. Regeringen får i stället vid besluten om förordnande av ersättare se till att besluten formuleras så att ingen osäkerhet råder om att ersättaren kan träda in för båda de ordinarie ledamöterna som företräder samma intresse. 8 Kostnadskonsekvenser Administrationen för hantering av resegarantierna bör inte öka i någon större utsträckning med anledning av utvidgningen av lagens tillämpningsområde. Något påtagligt merarbete med beräkning av säkerheterna bedöms således inte uppkomma för Kammarkollegiets del. En viss ökning av antalet ärenden i Resegarantinämnden kan givetvis bli en följd av förslaget. Effekterna bör dock även i detta avseende vara marginella, bl.a. med hänsyn till förslagets koppling till paketresearrangemang som redan i dag omfattas. Eventuella merkostnader får rymmas inom nuvarande anslagsram. Övriga förslag syftar till att förbättra Kammarkollegiets möjligheter till tillsyn av lagens efterlevnad och att göra Resegarantinämndens arbete effektivare. Förslagen bedöms inte medföra några ökade kostnader, utan snarare bidra till en effektivisering av verksamheten. När det gäller kostnader för reseföretagen bör framhållas att de reseföretag som genom utvidgningen kommer att ställa säkerhet för transporter är företag som redan i dag ställer säkerhet för paketresor. Skillnaden blir att de får rapportera även stolsförsäljningen vid sin redovisning till Kammarkollegiet. En del reseföretag omfattar redan i dag stolsförsäljningen i sitt underlag till Kammarkollegiet genom att man, när man beräknar sin verksamhet, räknar med att sälja alla platser som paketresor. 9 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Det är angeläget att de nya reglerna i resegarantilagen kan träda i kraft så snart som möjligt så att de kan tillämpas inför resebranschens högsäsong under sommaren. Risken för att resenärerna skall göra ekonomiska förluster får anses vara som störst då. Lagen föreslås därför träda i kraft den 1 juni 1996. Från och med ikraftträdandedagen får vid behov säkerhet som har ställts tas i anspråk för ersättning till resenärer oavsett om det gäller en paketresa eller annan resa som sker tillsammans med en paketresa. Det är utan betydelse om resan har förvärvats före eller efter ikraftträdandedagen. De garantier som redan har ställts kommer därmed att få täcka också det utökade ansvaret för stolsresenärer. Som redan har nämnts omfattar redan i dag en del företag stolsförsäljningen i sitt underlag till Kammarkollegiet. Det bör också vara möjligt att inför ikraftträdandet vid behov förbereda omräkningar med hänsyn till den kommande utvidgningen av lagens tillämpningsområde. Mot bakgrund av att ansökningstiden för att kunna få ersättning ur resegarantin ändras från sex till tre månader har Lagrådet föreslagit att en övergångsbestämmelse införs till 8 §. För att inte rättsförluster skall uppstå bör en sådan övergångsbestämmelse införas. 10 Författningskommentar -------------------------------------------------------------------- | 1 § Den som är arrangör eller återförsäljare av paketresor enligt| | lagen (1992:1672) om paketresor skall, innan han marknadsför en | | paketresa, ställa säkerhet hos Kammarkollegiet. Säkerheten skall| | motsvara arrangörens eller återförsäljarens åtagande mot resenärerna| | för dels paketresor, dels andra resor som sker tillsammans med | | en paketresa. | -------------------------------------------------------------------- Förslaget behandlas i avsnitt 6. I samband med att EG:s s.k. paketresedirektiv (90/314/EEG) genomfördes i svensk rätt gjordes vissa ändringar i resegarantilagen. En ändring var att man i denna paragraf införde en hänvisning till lagen (1992:1672) om paketresor, innebärande att tillämpningsområdet för resegarantilagen och paketreselagen gjordes överensstämmande (prop. 1992/93:95, bet. 1992/93:LU21, rskr. 1992/93:129 och SFS 1992:1673). Flera viktiga begrepp, t.ex. paketresa, arrangör, återförsäljare och resenär, finns definierade i paketreselagen. Den nu föreslagna ändringen innebär att resegarantilagens tillämpningsområde utvidgas. Förslaget innebär att den som är skyldig att ställa säkerhet innan marknadsföringen av paketresor skall ställa säkerhet också i fråga om andra resor som sker tillsammans med en paketresa. Avsikten är att skydda resenärer som köper resor som arrangeras av en paketresearrangör men där resan bara består av själva transporten, s.k. stolsförsäljning. Det gäller främst resenärer som förvärvar en resa av samma arrangör eller återförsäljare som paketresenärerna har gjort samt reser med samma transport som paketresenärerna. Det spelar ingen roll vilket transportmedel som används. Såväl flyg som båt och buss etc. omfattas. Följande situation kan anges som ett typexempel. Paketresearrangören X-resor ordnar paketresor till Grekland. Bolaget äger två egna flygplan med vilka resenärerna transporteras till Athen. X-resor försöker fylla planen med paketresenärer så långt som möjligt. Tomma platser säljs sedan till stolsresenärer, främst studenter som vill komma billigt ner till grekiska övärlden. Planen har plats för 90 resenärer. På en resa åker 70 paketresenärer och 20 stolsresenärer (som även har returbiljett med X-resor). Strax efter att de kommit till Grekland försätts X-resor i konkurs. Med de föreslagna bestämmelserna kommer såväl paketresenärerna som stolsresenärerna att få hemresan ordnad genom resegarantin. Detta ändras inte i fall då bolaget själv inte äger flygplanen utan hyr in transporttjänsten. Däremot kommer de resenärer som köper sin biljett direkt från ett transportföretag, t.ex. ett flygbolag, eller från en researrangör som inte ordnar paketresor inte att erhålla något skydd från resegarantin. Regeringen anser att de stolsresenärer som reser med samma arrangör och på samma transport som paketresenärer är den grupp som är mest skyddsvärd och där det för den enskilde resenären måste uppfattas som svårförklarligt varför man omfattas av garantin i det ena fallet men inte i det andra. Avgränsningen har därför gjorts så att det är dessa resenärer som omfattas. Lagrådet har påpekat att fall kan tänkas då det är naturligt att betrakta stolsresenärer och paketresenärer som deltagare i samma resa, trots att stolsresenärerna - eller en del av dem - färdas med en annan transport än paketresenärerna. Om en sådan situation uppstår blir det Resegarantinämnden som får avgöra om resan kan anses ha skett tillsammans med en paketresa eller inte. Att låta alla s.k. stolsresenärer omfattas är praktiskt inte möjligt. I sådana fall skulle t.ex. de flygbolag som normalt bara tillhandahåller reguljär- transporter komma att omfattas av lagens bestämmelser. Så långtgående resenärs- skydd är inte realistiskt. Det förekommer att reseföretag har löst frågan om garanti för stolsförsäljning på frivillig väg genom en privat försäkring. Att företag har ordnat frivilliga säkerheter bör beaktas av Kammarkollegiet när beslut fattas om vilken säkerhet en arrangör eller återförsäljare skall ställa i det enskilda fallet. Enligt 4 § får Kammarkollegiet, om det finns särskilda skäl, fastställa säkerheten till ett lägre belopp än vad som annars gäller eller helt efterge kravet på säkerhet. -------------------------------------------------------------------- | 2 § Kammarkollegiet prövar om det föreligger skyldighet att ställa| | säkerhet enligt denna lag. | -------------------------------------------------------------------- Paragrafen är ny. Tidigare har det av resegarantilagen inte uttryckligen framgått att det är Kammarkollegiet som skall pröva om ett företag skall ställa säkerhet. Detta har emellertid framgått indirekt av bestämmelsen i 4 § att kollegiet bestämmer säkerhetens belopp. Den nya bestämmelsen preciserar och tydliggör att det är Kammarkollegiet som har att göra de prövningar som föreskrivs för att utröna om skyldighet att ställa säkerhet föreligger. -------------------------------------------------------------------- | 4 a § Om en arrangör eller en återförsäljare inte ställer säkerhet| | enligt denna lag, får Kammarkollegiet förelägga honom vid vite | | att fullgöra sin skyldighet. | -------------------------------------------------------------------- Förslaget behandlas i avsnitt 7.4. Det nuvarande garantisystemet har kritiserats för att det saknas möjligheter att ingripa effektivt då ett företag underlåter att ställa säkerhet. I förslaget införs en rätt för Kammarkollegiet att förelägga ett företag vid vite att fullgöra sin skyldighet att ställa säkerhet. -------------------------------------------------------------------- | 5 § Kammarkollegiet får, om det finns skälig anledning att anta| | att skyldighet att ställa säkerhet föreligger, ålägga den som | | marknadsför en resa att lämna de uppgifter om sin verksamhet som| | är nödvändiga för att frågan om säkerhet skall kunna prövas. Om den| | uppgiftsskyldige inte lämnar de begärda uppgifterna, får | | kollegiet förelägga honom vid vite att fullgöra sin skyldighet.Denna regel, som behandlas i avsnitt 7.1, klargör att | | Kammarkollegiet har rätt att begära upplysningar för att kunna | | avgöra om t.ex. ett företag över huvud taget bedriver verksamhet| | som omfattas av resegarantilagen. | | Innan Kammarkollegiet begär upplysningar från ett företag bör det| | givetvis finnas skälig anledning att anta att företaget bedriver| | reseverksamhet för vilken skyldighet att ställa säkerhet | | föreligger, t.ex. på grund av företagets annonsering. | | | | O | Ändringen i första stycket i förhållande till nuvarande ordning behandlas i avsnitt 7.2. Förslaget innebär att säkerheten får tas i anspråk för resenärers uppehälle, oberoende av vistelseort, således även för uppehälle i Sverige. Med uppehälle under resan avses inte bara det resmål som resenären avtalat med arrangören. Då en konkurs inträffar kan det bli nödvändigt för resenären att ta sig till en annan ort för att t.ex. invänta hemtransport. Det är då rimligt att resenären kan få ersättning för eventuella kostnader för uppehälle även på denna ort. I ett nytt andra stycke föreskrivs att ersättning får betalas ut till den som tillhandahåller uppehälle eller återresa åt en resenär. När ett företag t.ex. har försatts i konkurs är det viktigt att strandsatta resenärer i praktiken också erbjuds såväl uppehälle som hemtransport. Bestämmelsen innebär att Resegarantinämnden kan utge ersättning till den som tillhandahåller dessa tjänster. Möjligheten bör utnyttjas då nämnden själv träffat överenskommelse med den som tillhandahåller tjänsterna. Det är viktigt att nämnden innan sådan ersättning betalas ut på något sätt försäkrar sig om att den som erbjuder sina tjänster verkligen kommer att tillhandahålla tjänsterna på ett tillfredsställande sätt. Naturligtvis har resenärerna efter det att de utnyttjat erbjudet uppehälle eller erbjuden återresa inga krav kvar att ställa på Resegarantinämnden i dessa avseenden. -------------------------------------------------------------------- | 8 § Framställning om att säkerhet skall få tas i anspråk skall göras| | inom tre månader efter det att den resa, som avses med fram- | | ställningen, inställts, förklarats ej komma till stånd eller | | avbrutits eller, i fall som avses i 6 § tredje stycket, efter | | det att kostnaden uppkommit. Försummas det, upphör rätten till | | ersättning ur säkerheten. | -------------------------------------------------------------------- Ändringen, som behandlas i avsnitt 7.3, innebär att tiden för ansökan om ersättning ur en säkerhet förkortas från sex till tre månader. -------------------------------------------------------------------- | 11 § Nämnden är beslutför, när ordföranden och två andra ledamöter är| | närvarande. I beslut skall lika antal företrädare för konsument-| | intressen och företagarintressen deltaga. | | Om det framkommer skiljaktiga meningar vid en överläggning | | tillämpas föreskrifterna i 16 kap. rättegångsbalken om omröstning i| | tvistemål. | | Ordföranden får ensam på nämndens vägnar vidta förberedande | | åtgärder och avgöra ärenden av mindre vikt. Ordföranden får överlåta| | sådana uppgifter till handläggare vid Kammarkollegiet som utför | | kansligöromål åt Resegarantinämnden. | -------------------------------------------------------------------- Den nya lydelsen av tredje stycket behandlas i avsnitt 7.5. Innebörden är att Resegarantinämndens ordförande får delegera beslutanderätten i ärenden av mindre vikt till handläggare vid Kammarkollegiet som utför kansligöromål åt Resegarantinämnden. De fall som avses är sådana som varken avser principfrågor eller bevisvärderingsfrågor. Det kan t.ex. gälla massärenden i vilka nämnden som helhet redan har tagit ställning för en viss hållning. Riktlinjerna för en sådan delegering och vad som i övrigt gäller för beslut som fattas på nämndens vägnar kan införas i Resegarantinämndens arbetsordning. -------------------------------------------------------------------- | 14 § Till böter eller fängelse i högst ett år skall den dömas som| | uppsåtligen | | 1. organiserar en paketresa utan att, innan han marknadsför | | resan, ha ställt säkerhet som krävs enligt denna lag eller | | 2. säljer eller marknadsför en paketresa, som organiseras av | | någon annan såsom arrangör, utan att ha ställt sådan säkerhet. | | Till böter skall den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet| | 1. lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av | | uppgiftsskyldighet som ålagts honom med stöd av 5 § eller | | 2. underlåter att fullgöra sådan uppgiftsskyldighet. | | För en gärning som avses i första stycket skall inte någon dömas| | till ansvar i den utsträckning gärningen omfattas av ett | | vitesföreläggande enligt 4 a §. För en gärning som avses i andra| | stycket 1 skall inte någon dömas till ansvar, om gärningen är | | belagd med straff i brottsbalken. Inte heller skall någon dömas | | till ansvar för en gärning som avses i andra stycket 2 i den | | utsträckning gärningen omfattas av ett vitesföreläggande enligt | | 5 §. | | Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter | | medgivande av Kammarkollegiet. | -------------------------------------------------------------------- Ändringen i tredje stycket innebär att ett gärning som omfattas av ett vitesföreläggande enligt den nya 4 a § inte samtidigt skall kunna straffbeläggas. -------------------------------------------------------------------- | 15 § Kammarkollegiets beslut enligt 4 a § eller 5 § får inte över-| | klagas. Andra beslut av kollegiet enligt denna lag får | | överklagas hos regeringen. | | Kammarkollegiet får förordna att ett beslut om säkerhet skall| | gälla omedelbart. | | Resegarantinämndens beslut får inte överklagas. | | Har en säkerhet tagits i anspråk för betalning som bort utgå ur| | en annan säkerhet, får resegarantinämnden ta upp ärendet till ny| | prövning. | -------------------------------------------------------------------- Ändringarna behandlas i avsnitt 7.4. Ett beslut om säkerhet kan överklagas. Ett vitesföreläggande enligt 4 a § att ställa säkerhet enligt resegarantilagen bör däremot, för att vara effektivt, inte kunna överklagas. Kammarkollegiet får förordna att ett beslut om säkerhet skall gälla omedelbart även om det överklagas. Härav följer att kollegiet bör kunna förelägga ett företag vid vite att komma in med beslutade säkerheter även om beslutet har överklagats. Sammanfattning av arbetsgruppens promemoria (Ds 1994:109) Resegarantilagen uppfattas som otidsenlig. Såväl lagen som dess tillämpning har i olika sammanhang kritiserats. Kritiken från resebranschens sida rör främst kostnaderna för att ställa säkerhet och det kapital som måste bindas för att bankerna skall utfärda erforderliga säkerheter. Kommerskollegium, som fram till den 1 juli 1994 var den myndighet som bestämde vilka företag som skulle ställa säkerhet och fastställde säkerheternas storlek, har särskilt framhållit svå- righeterna med att administrera systemet och att ge resenärerna ett fullgott skydd samt tidsutdräkten i vissa fall innan ersättning har kunnat betalas ut till resenärerna. Arbetsgruppen har fått i uppdrag att lägga fram ett förslag till garantisystem som skall vara enkelt att administrera, konkurrensneutralt och ge konsumenterna en hög skyddsnivå till låga kostnader. Arbetsgruppen har, som alternativ till nuvarande garantisystem med individuella betalningsutfästelser, diskuterat en kombination av individuell och gemensam säkerhet i form av en fond samt olika typer av försäkringar. Vidare har en uppmjukning av nuvarande garantisystem, så att garantier kan ställas på flera olika sätt, diskuterats. Inget av de garantisystem som undersökts kan anses uppfylla samtliga de krav som ställts. En kombination av individuell och gemensam säkerhet i form av en fond är den lösning som uppfyller kraven bäst. En fondlösning tillgodoser kravet att ge konsumenterna ett bättre skydd än det de nu har. Med en fond undviker man risken att en säkerhet visar sig vara otillräcklig. Utbetalningar av ersätt- ningsbeloppen kan ske snabbare. En fondlösning är vidare lättare att admini- strera än nuvarande system. Av diskuterade alternativ föreslår arbetsgruppen därför i första hand ett system byggt på en fondlösning. Arbetsgruppen föreslår även vissa andra ändringar i resegarantilagen, som t.ex. en möjlighet för tillsynsmyndigheten att förelägga reseföretag vid vite att ställa de säkerheter som myndigheten beslutat, en förkortad tid för ansökan om ersättning ur en resegaranti och en möjlighet att delegera beslutanderätten i vissa ärenden till handläggare på Resegarantinämndens kansli. Arbetsgruppens lagförslag Förslag till lag om ändring i resegarantilagen (1972:204) Härigenom föreskrivs dels att 1, 3-6, 8, 10, 11 och 13-15 §§ resegarantilagen (1972:204) skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 § och 4 a §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse -------------------------------------------------------------- Föreslagen lydelse 1 § -------------------------------------------------------------- Den som är arrangör eller återförsäljare av paketresor enligt lagen (1992:1672) om paketresor skall, innan han marknadsför en paketresa, ställa säkerhet hos Kammarkollegiet. -------------------------------------------------------------- Den som är arrangör eller återförsäljare av paketresor enligt lagen (1992:1672) om paketresor skall ställa säkerhet hos Kam- markollegiet. 2 § -------------------------------------------------------------- -------------------------------------------------------------- Kammarkollegiet prövar om skyldighet att ställa säkerhet enligt denna lag föreligger. 3 § -------------------------------------------------------------- Om Kammarkollegiet icke medger annat, skall säkerhet bestå av en av bank eller försäkringsbolag utfärdad betalningsutfästelse, som fullgöres vid anfordran. -------------------------------------------------------------- Säkerhet skall, om Kammarkollegiet inte medger annat, bestå av en av bank eller försäkringsbolag utfärdad individuell betal- ningsutfästelse, som fullgöres vid anfordran. Denna säkerhet skall arrangören eller återförsäljaren ställa innan han marknadsför en paketresa. För arrangörer och för återförsäljare av utom riket anordnade pa- ketresor skall säkerheten även bestå av en gemensam fond. 4 § -------------------------------------------------------------- Säkerhet skall gälla det belopp, som Kammarkollegiet med hänsyn till reseverksamhetens art och omfattning bestämmer. Beloppet skall uppgå till minst 200 000 kronor för arrangörer. Samma belopp skall gälla för återförsäljare av utom riket anordnade paketresor. För återförsäljare av inom riket anordnade paketresor skall beloppet vara minst 50 000 kr. Om det finns särskilda skäl, får kollegiet fastställa säkerheten till ett lägre belopp eller helt efterge kravet på säkerhet. -------------------------------------------------------------- Individuell säkerhet skall gälla ett belopp om 100 000 kronor för arrangörer och för återförsäljare av utom riket anordnade paketresor. För återförsäljare av inom riket anordnade paketresor skall beloppet vara 50 000 kronor. Om det finns särskilda skäl, får Kammarkollegiet fastställa den individuella säkerheten till ett lägre belopp eller helt efterge kravet på sådan säkerhet. Till den gemensamma fonden skall arrangörer och återförsäljare av utom riket anordnade paketresor inbetala det belopp per resa som fastställs av regeringen eller den myndighet rege- ringen bestämmer. Den gemensamma fonden tas i anspråk om den individuella säker- heten är otillräcklig. Om även den gemensamma fonden visar sig vara otillräcklig, får Kammarkollegiet ta upp lån för att täcka utbetalningar av ersättning enlig Resegarantinämndens beslut. 4 a § -------------------------------------------------------------- -------------------------------------------------------------- Om en arrangör eller en återförsäljare inte ställer säkerhet enligt denna lag, får Kammarkollegiet förelägga honom vid vite att fullgöra sin skyldighet. 5 § -------------------------------------------------------------- Kammarkollegiet får ålägga arrangörer och återförsäljare att lämna de uppgifter om sin verksamhet som är nödvändiga för att frågan om säkerhet skall kunna prövas. Om den uppgiftsskyldige inte lämnar de begärda uppgifterna, får kollegiet förelägga honom vid vite att fullgöra sin skyldighet. -------------------------------------------------------------- Kammarkollegiet får ålägga arrangörer och återförsäljare att lämna de uppgifter om sin verksamhet som är nödvändiga för att frågan om säkerhet skall kunna prövas. Detsamma gäller dem som marknadsför arrangemang vilka framstår som paketresor. Om den uppgifts- skyldige inte lämnar de begärda uppgifterna, får kollegiet före- lägga honom vid vite att fullgöra sin uppgiftsskyldighet. 6 § -------------------------------------------------------------- Säkerhet får tas i anspråk för att betala tillbaka pengar som betalats för en paketresa som blir inställd eller av annan anledning inte blir av. I fråga om paketresor som har påbörjats men inte slutförts får säkerheten tas i anspråk för resenärers uppehälle i utlandet, deras återresa och skälig ersättning till dem för värdet av de förmåner som de gått miste om genom att resan avkortats. -------------------------------------------------------------- Säkerhet får tas i anspråk för att betala tillbaka pengar som betalats för en paketresa som blir inställd eller av annan anledning inte blir av. I fråga om paketresor som har påbörjats men inte slutförts får säkerheten tas i anspråk för resenärers uppehälle på resmålet, deras återresa och skälig ersättning till dem för värdet av de förmåner de gått miste om genom att resan av- kortats. Om en arrangör eller en återförsäljare som ställt säkerhet har försatts i konkurs eller måste antas vara på obestånd, får säkerheten tas i anspråk även för att betala nödvändiga kostnader för dels biträde åt deltagare i paketresor som avbrutits, dels utredning i ärenden om ianspråktagande av säkerhet. Pengar som betalats ut får återkrävas från resenären endast om denne genom otillbörligt handlande orsakat en kostnad som medlen tagits i anspråk för. 8 § -------------------------------------------------------------- Framställning om att säkerhet skall få tagas i anspråk skall göras inom sex månader efter det att den resa, som avses med framställningen, inställts, förklarats ej komma till stånd eller avbrutits eller, i fall som avses i 6 § andra stycket, efter det att kostnaden uppkommit. Försummas det, upphör rätten till ersättning ur säkerheten. -------------------------------------------------------------- Framställning om att säkerhet skall få tagas i anspråk skall gö- ras inom tre månader efter det att den resa, som avses med framställningen, inställts, förklarats ej komma till stånd eller avbrutits eller, i fall som avses i 6 § andra stycket, efter det att kostnaden uppkommit. Försummas det, upphör rätten till ersättning ur säkerheten. 10 § -------------------------------------------------------------- Nämnden består av ordförande och fyra andra ledamöter, av vilka två utses bland personer, som kan anses företräda konsumentintressen, och två bland personer, som kan anses företräda företagarintressen. För varje ledamot skall det finnas ett tillräckligt antal ersättare. Ordföranden och ersättare för honom skall vara eller ha varit ordinarie domare. -------------------------------------------------------------- Nämnden består av ordförande och fyra andra ledamöter, av vilka två utses bland personer, som kan anses företräda konsu- mentintressen, och två bland personer, som kan anses företräda företagarintressen. För ordföranden och för de andra ledamöterna skall det finnas ett tillräckligt antal ersättare. Ordföranden och ersättare för honom skall vara eller ha varit ordinarie domare. Ordföranden, andra ledamöter och ersättare förordnas av regeringen. 11 § Nämnden är beslutför, när ordföranden och två andra ledamöter är närvarande. I beslut skall lika antal företrädare för konsumentintressen och företagarintressen deltaga. Om det framkommer skiljaktiga meningar vid en överläggning tillämpas föreskrifterna i 16 kap. rättegångsbalken om omröstning i tvistemål. Ordföranden kan ensam på nämndens vägnar företaga förberedande åtgärd och pröva ärende av mindre vikt. -------------------------------------------------------------- -------------------------------------------------------------- Ordföranden får förordna handläggare vid nämndens kansli att på nämndens vägnar besluta i ärenden av enkel beskaffenhet. 13 § -------------------------------------------------------------- Kammarkollegiet skall återlämna säkerhet, som icke längre fyller något ändamål. -------------------------------------------------------------- Kammarkollegiet skall återlämna individuell säkerhet, som icke längre fyller något ändamål. 14 § -------------------------------------------------------------- Till böter eller fängelse i högst ett år skall den dömas som uppsåtligen 1. organiserar en paketresa utan att, innan han marknadsför resan, ha ställt säkerhet som krävs enligt denna lag eller 2. säljer eller marknadsför en paketresa, som organiseras av någon annan såsom arrangör, utan att ha ställt sådan säkerhet. -------------------------------------------------------------- Till böter eller fängelse i högst ett år skall den dömas som uppsåtligen 1. organiserar en paketresa utan att, innan han marknadsför resan, ha ställt säkerhet som krävs enligt denna lag eller 2. säljer eller marknadsför en paketresa, som organiseras av någon annan såsom arrangör, utan att ha ställt sådan säkerhet eller 3. underlåter att inbetala enligt denna lag fastställda belopp till den gemensamma fonden. Till böter skall den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som ålagts honom med stöd av 5 § eller 2. underlåter att fullgöra sådan uppgiftsskyldighet. -------------------------------------------------------------- -------------------------------------------------------------- För en gärning som avses i första stycket skall inte någon dömas till ansvar i den utsträckning gärningen omfattas av ett vitesföreläggande enligt 4 a §. För en gärning som avses i andra stycket 1 skall inte någon dömas till ansvar, om gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Inte heller skall någon dömas till ansvar för en gärning som avses i andra stycket 2 i den utsträckning gärningen omfattas av ett vitesföreläggande enligt 5 §. Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter medgivande av Kammarkollegiet. 15 § -------------------------------------------------------------- Kammarkollegiets beslut enligt 5 § får inte överklagas. Andra beslut av kollegiet enligt denna lag får överklagas hos regeringen genom besvär. -------------------------------------------------------------- Kammarkollegiets beslut enligt 4 a § och 5 § får inte överkla- gas. Andra beslut av kollegiet enligt denna lag får överklagas hos regeringen. Kammarkollegiet får förordna att ett beslut om säkerhet skall gälla ome- delbart. Resegarantinämndens beslut får inte överklagas. Har en säkerhet tagits i anspråk för betalning som bort utgå ur en annan säkerhet, får resegarantinämnden ta upp ärendet till ny prövning. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1995. Förteckning över remissinstanserna Remissyttranden har avgetts av Göta hovrätt, Länsrätten i Stockholms län, Kommerskollegium, Luftfartsverket, Finansinspektionen, Riksskatteverket, Konsumentverket, Kammarkollegiet, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Konkurrensverket, Allmänna reklamationsnämnden, Resegarantinämnden, AFS Interkulturell utbildning, Finansbolagens förening, Föreningen Sverigeturism (FÖRST), Konsumentvägledarnas förening, Svenska Bankföreningen, Svenska Rese- och Turistindustrins Samarbetsorganisation (RTS), Sveriges Campingvärdars Riksförbund (SCR), Sveriges Försäkringsförbund, Sveriges Hotell & Restaurang företagare (SHR), Utländska försäkringsbolags förening och Youth For Understanding (YFU). Föreningen Turistorganisationer i Sverige (FTS), Researrangörsföreningen i Sverige (RiS) och Svenska Resebyråföreningen (SRF) har hänvisat till Svenska Rese- och Turistindustrins Samarbetsorganisations yttrande. Stadshypotek AB och Svenska kommunförbundet har förklarat sig avstå från att avge yttrande över promemorian. Bussresearrangörsföreningen (BRA), Föreningen Flygresearrangörer (FRA), Föreningen Svenska Bilresearrangörer (FSB), Konsumenternas Bankbyrå, Konsumenternas Försäkringsbyrå, Officiella Utländska Turistchefernas Samarbetsråd i Sverige (ANTOR), Stiftelsen för internationellt ungdomsutbyte, Svenska Liftanläggningars Organisation (SLAO) och Trafikföretagens Förening i Sverige (TFF) har inte besvarat remissen. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om ändring i resegarantilagen (1972:204) Härigenom föreskrivs i fråga om resegarantilagen (1972:204) dels att 1, 5, 6, 8, 11, 14 och 15 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 § och 4 a §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse -------------------------------------------------------------- Föreslagen lydelse 1 § -------------------------------------------------------------- Den som är arrangör eller återförsäljare av paketresor enligt lagen (1992:1672) om paketresor skall, innan han marknadsför en paketresa, ställa säkerhet hos Kammarkollegiet. -------------------------------------------------------------- Den som är arrangör eller återförsäljare av paketresor enligt lagen (1992:1672) om paketresor skall, innan han marknadsför en paketresa, ställa säkerhet hos Kammarkollegiet. Säkerheten skall motsvara arrangörens eller återförsäljarens åtagande mot resenärerna för dels paketresor, dels andra resor som sker tillsammans med en paketresa. 2 § -------------------------------------------------------------- -------------------------------------------------------------- Kammarkollegiet prövar om det föreligger skyldighet att ställa säkerhet enligt denna lag. 4 a § -------------------------------------------------------------- -------------------------------------------------------------- Om en arrangör eller en återförsäljare inte ställer säkerhet enligt denna lag, får Kammarkollegiet förelägga honom vid vite att full- göra sin skyldighet. 5 § -------------------------------------------------------------- Kammarkollegiet får ålägga arrangörer och återförsäljare att lämna de uppgifter om sin verksamhet som är nödvändiga för att frågan om säkerhet skall kunna prövas. Om den uppgiftsskyldige inte lämnar de begärda uppgifterna, får kollegiet förelägga honom vid vite att fullgöra sin skyldighet. -------------------------------------------------------------- Kammarkollegiet får, om det finns skälig anledning att anta att skyldighet att ställa säkerhet föreligger, ålägga den som säljer eller marknadsför en resa att lämna de uppgifter om sin verksam- het som är nödvändiga för att frågan om säkerhet skall kunna prövas. Om den uppgiftsskyldige inte lämnar de begärda uppgifterna, får kollegiet förelägga honom vid vite att fullgöra sin uppgifts- skyldighet. 6 § -------------------------------------------------------------- Säkerhet får tas i anspråk för att betala tillbaka pengar som betalats för en paketresa som blir inställd eller av annan anledning inte blir av. I fråga om paketresor som har påbörjats men inte slutförts får säkerheten tas i anspråk för resenärers uppehälle i utlandet, deras återresa och skälig ersättning till dem för värdet av de förmåner som de gått miste om genom att resan avkortats. -------------------------------------------------------------- Säkerhet får tas i anspråk för att betala tillbaka pengar som betalats för en resa som blir inställd eller av annan anledning inte blir av. I fråga om resor som har påbörjats men inte slut- förts får säkerheten tas i anspråk för resenärers uppehälle på res- målet, deras återresa och skälig ersättning till dem för värdet av de förmåner de gått miste om genom att resan avkortats. Ersättning får betalas ut till den som tillhandahåller uppehälle eller återresa åt en resenär. -------------------------------------------------------------- Om en arrangör eller en återförsäljare som ställt säkerhet har försatts i konkurs eller måste antas vara på obestånd, får säker- heten tas i anspråk även för att betala nödvändiga kostnader för dels biträde åt deltagare i paketresor som avbrutits, dels utredning i ärenden om ianspråktagande av säkerhet. -------------------------------------------------------------- Om en arrangör eller en återförsäljare som ställt säkerhet har försatts i konkurs eller måste antas vara på obestånd, får säker- heten tas i anspråk även för att betala nödvändiga kostnader för dels biträde åt deltagare i resor som avbrutits, dels utredning i ärenden om ianspråktagande av säkerhet. Pengar som betalats ut får återkrävas från resenären endast om denne genom otillbörligt handlande orsakat en kostnad som medlen tagits i anspråk för. 8 § -------------------------------------------------------------- Framställning om att säkerhet skall få tagas i anspråk skall göras inom sex månader efter det att den resa, som avses med framställningen, inställts, förklarats ej komma till stånd eller avbrutits eller, i fall som avses i 6 § andra stycket, efter det att kostnaden uppkommit. Försummas det, upphör rätten till ersättning ur säkerheten. -------------------------------------------------------------- Framställning om att säkerhet skall få tas i anspråk skall göras inom tre månader efter det att den resa, som avses med fram- ställningen, inställts, förklarats ej komma till stånd eller avbrutits eller, i fall som avses i 6 § tredje stycket, efter det att kostnaden uppkommit. Försummas det, upphör rätten till ersättning ur säkerheten. 11 § Nämnden är beslutför, när ordföranden och två andra ledamöter är närvarande. I beslut skall lika antal företrädare för konsumentintressen och företagarintressen deltaga. Om det framkommer skiljaktiga meningar vid en överläggning tillämpas föreskrifterna i 16 kap. rättegångsbalken om omröstning i tvistemål. -------------------------------------------------------------- Ordföranden kan ensam på nämndens vägnar företaga förberedande åtgärd och pröva ärende av mindre vikt. -------------------------------------------------------------- Ordföranden får ensam på nämndens vägnar vidta förberedande åtgärder och avgöra ärenden av mindre vikt. Ordföranden får överlåta sådana uppgifter till en handläggare vid Kammarkollegiet som utför kansligöromål åt Resegarantinämnden. 14 § Till böter eller fängelse i högst ett år skall den dömas som uppsåtligen 1. organiserar en paketresa utan att, innan han marknadsför resan, ha ställt säkerhet som krävs enligt denna lag eller 2. säljer eller marknadsför en paketresa, som organiseras av någon annan såsom arrangör, utan att ha ställt sådan säkerhet. Till böter skall den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som ålagts honom med stöd av 5 § eller 2. underlåter att fullgöra sådan uppgiftsskyldighet. -------------------------------------------------------------- För en gärning som avses i andra stycket 1 skall inte någon dömas till ansvar, om gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Inte heller skall någon dömas till ansvar för en gärning som avses i andra stycket 2 i den utsträckning gärningen omfattas av ett vitesföreläggande enligt 5 §. -------------------------------------------------------------- För en gärning som avses i första stycket skall inte någon dömas till ansvar i den utsträckning gärningen omfattas av ett vitesföreläggande enligt 4 a §. För en gärning som avses i andra stycket 1 skall inte någon dömas till ansvar, om gärningen är be- lagd med straff i brottsbalken. Inte heller skall någon dömas till ansvar för en gärning som avses i andra stycket 2 i den utsträckning gärningen omfattas av ett vitesföreläggande enligt 5 §. Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter medgivande av Kammarkollegiet. 15 § -------------------------------------------------------------- Kammarkollegiets beslut enligt 5 § får inte överklagas. Andra beslut av kollegiet enligt denna lag får överklagas hos regeringen genom besvär. -------------------------------------------------------------- Kammarkollegiets beslut enligt 4 a § och 5 § får inte överkla- gas. Andra beslut av kollegiet enligt denna lag får överklagas hos regeringen. Kammarkollegiet får förordna att ett beslut om säkerhet skall gälla omedelbart. Resegarantinämndens beslut får inte överklagas. Har en säkerhet tagits i anspråk för betalning som bort utgå ur en annan säkerhet, får resegarantinämnden ta upp ärendet till ny prövning. Denna lag träder i kraft den 1 juni 1996. Lagrådets yttrande LAGRÅDET Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-03-01 Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i Försäk- ringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam. Enligt en lagrådsremiss den 22 februari 1996 (Civildepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i resegarantilagen (1972:204). Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassesorn Kenneth Nordlander. Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet: I lagrådsremissen föreslås endast begränsade ändringar i resegarantilagen. Det är inte Lagrådets sak att bedöma om även andra ändringar är motiverade. Lagrådet vill emellertid peka på uttalandena i remissprotokollet (avsnitt 5) om att regeringen avser att följa utvecklingen inom resebranschen och är beredd att på nytt överväga garantisystemet, om det behövs. Lagrådet tar i det följande upp vissa av de paragrafer i resegarantilagen som föreslås bli ändrade. 1 § I paragrafen skall enligt lagrådsremissen göras ett tillägg som innebär att de säkerheter som ställs skall motsvara inte bara åtaganden för paketresor utan också åtaganden för andra resor som sker tillsammans med en paketresa. Enligt remissprotokollets författningskommentar avser tillägget att skydda sådana s.k. stolsresenärer som reser med samma transport som paketresenärer, under förutsättning att de båda grupperna av resenärer har förvärvat sin resa av samma arrangör eller återförsäljare. Enligt Lagrådets mening kan det ifrågasättas om stolsresenärerna skall behöva resa med samma transport - t.ex. samma flygplan - som paketresenärerna för att garantin skall gälla. Fall kan tänkas då det är naturligt att betrakta stolsresenärer och paketresenärer som deltagare i samma resa, trots att stolsresenärerna - eller en del av dem - färdas med en annan transport än paketresenärerna. Rimligtvis bör då också alla resenärerna täckas av det skydd som följer med den nya lagstiftningen. 6 § I paragrafen föreslås att säkerheten får tas i anspråk för resenärers uppehälle, oberoende av vistelseort. Syftet med lagändringen kommer enligt Lagrådets mening bättre fram om formuleringen "uppehälle på resmålet" byts ut mot "uppehälle under resan". Vidare bör paragrafen förtydligas så att det i första meningen anges att säkerheten får tas i anspråk för en resa "som omfattas av garanti enligt denna lag" och som blir inställd eller av annan anledning inte blir av. Ikraftträdandebestämmelsen Lagen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 juni 1996 utan några övergångsbestämmeler. Enligt den föreslagna 8 § skall den tid inom vilken en framställning skall göras om att säkerhet skall få tas i anspråk förkortas från sex månader till tre månader efter det att en viss i paragrafen angiven händelse har inträffat. I avsaknad av övergångsbestämmelser kommer rätten till ersättning ur säkerheten att upphöra vid ikraftträdandet, om en framställning då inte gjorts och det har förflutit mer än tre månader från händelsen, trots att tiden för att göra en framställning enligt de äldre bestämmelserna då inte har gått ut. För att rättsförluster inte skall uppstå bör enligt Lagrådets mening införas en övergångsbestämmelse av följande lydelse: "De äldre bestämmelserna i 8 § gäller dock fortfarande i fall då en händelse som avses där har inträffat före ikraftträdandet." Civildepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996 Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Persson, Tham, Blomberg, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Lindh, Johansson Föredragande: statsrådet Ulvskog Regeringen beslutar proposition 1995/96:182 Stärkt konsumentskydd i resegarantilagen.