Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens skrivelse 1995/96:193 Redogörelse för verksamheten inom Europarådets ministerkommitté under år 1995 Skr. 1995/96:193 Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen. Stockholm den 15 maj 1996 Göran Persson Thage G Peterson (Utrikesdepartementet) Skrivelsens huvudsakliga innehåll I skrivelsen lämnar regeringen en redogörelse för verksamheten inom Europarådets ministerkommitté under år 1995. Innehållsförteckning 1 Förord..................................................... 4 2 Ministerkommittémöten m.m.................................. 4 2.1 96:e ministerkommittémötet.......................... 4 2.2 97:e ministerkommittémötet.......................... 6 2.3 Den fortsatta utvidgningen.......................... 7 2.4 Ministerkommitténs övervakning av efterlevnaden av medlemsstaternas åtaganden.......................... 8 2.5 Samarbete med andra internationella organisationer.. 9 2.6 Uppföljning av toppmötet i Wien hösten 1993......... 9 2.6.1 Reformering av övervakningssystemet enligt Europakonventionen............................ 10 2.6.2 Skydd för nationella minoriteter ............. 10 2.6.3 Åtgärder för att bekämpa rasism, främlings-fientlighet, antisemitism och intolerans .................. 11 3 Verksamhetens huvudområden ................................ 12 3.1 Demokratifrågor..................................... 12 3.1.1 Mänskliga rättigheter......................... 12 3.1.2 Jämställdhet.................................. 15 3.1.3 Massmedier.................................... 16 3.1.4 Asyl-, flykting- och medborgarskapsfrågor..... 16 3.1.5 Lokal demokrati och gränsöverskridande sam-arbete 17 3.1.6 Bioetik....................................... 18 3.1.7 Rättsfrågor................................... 18 3.2 Sociala frågor och livskvalitet .................... 19 3.2.1 Social trygghet............................... 19 3.2.2 Socialpolitik ................................ 20 3.2.3 Sociala stadgan............................... 20 3.2.4 Arbetsmarknadsfrågor.......................... 22 3.2.5 Invandrares integration m.m................... 22 3.2.6 Befolkningsstudier............................ 23 3.2.7 Hälso- och sjukvård........................... 24 3.2.8 Miljö och regional planering.................. 25 3.3 Kulturfrågor och kulturell pluralism................ 26 3.3.1 Utbildning, kultur och kulturarv.............. 26 3.3.2 Idrott........................................ 30 3.3.3 Ungdomsfrågor................................. 30 4 Verksamheten inom de s.k. partsöverenskommelserna ......... 31 4.1 Partsöverenskommelsen på social- och hälso-området.. 31 4.2 Europafarmakopén.................................... 32 4.3 Europarådets sociala utvecklingsfond................ 33 4.4 Pompidougruppen..................................... 35 4.5 „Eurimages„......................................... 36 4.6 Kommissionen för demokrati genom lag................ 36 4.7 Europarådets Nord/Sydcentrum........................ 37 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 maj 1996..... 38 1 Förord I en resolution om förbindelserna med de nationella parlamenten, som antogs år 1966 (nr 319), uppmanar Europarådets parlamentariska församling regeringarna att årligen lägga fram en rapport om verksamheten i Europarådets ministerkommitté för sina parlament. Regeringen har lämnat riksdagen sådana redogörelser för åren 1967-94, senast genom skr. 1994/95:215. Föreliggande redogörelse för verksamheten inom Europarådets ministerkommitté under år 1995 har utarbetats inom Utrikesdepartementet efter samråd med de departement inom vilka de ifrågavarande sakfrågorna bereds. 2 Ministerkommittémöten m.m. Följande fem nya medlemmar upptogs under året i Europarådet: Lettland (februari), Albanien och Moldova (juli) samt Makedonien (den tidigare jugoslaviska republiken Makedonien) och Ukraina i november. Utvidgningen berörs närmare i avsnitt 2.3 nedan. Ministerkommittén höll sina 96:e och 97:e ordinarie möten den 11 maj respektive den 9 november (se avsnitt 2.1 och 2.2). Till ministrarnas ställföreträdare, dvs. medlemsstaternas ambassadörer i Strasbourg, har av praktiska skäl delegerats rätten att behandla och fatta beslut i ärenden inom ministerkommitténs kompetensområde, när ministrarna inte är samlade. Ställföreträdarna sammanträdde flera gånger varje månad, utom i augusti, dels för att behandla allmänna frågor, dels för att vid särskilda möten behandla ärenden rörande mänskliga rättigheter. Vid ett möte i december beslutades om 1996 års budget. Tre ordinarie fackministerkonferenser arrangerades inom Europarådet: en konferens för ministrar med ansvar för idrottsfrågor i Lissabon den 17-18 maj, en konferens för ministrar ansvariga för social trygghet i Lissabon den 29-31 maj och en konferens för ministrar med ansvar för familjerelaterade frågor i Helsingfors den 26-28 juni. Två informella ministermöten ägde rum, varav det ena i Luxemburg den 3-4 maj behandlade ungdomsfrågor. Till det andra samlades justitieministrarna i Bukarest den 5-7 juni. Europarådets ordinarie budget uppgick under år 1995 till ca 800 miljoner franska franc. Därtill kom vissa överskottsmedel från föregående år. Sveriges totala bidrag till organisationen (inklusive bidrag till sidoordnade verksamheter) belöpte sig under kalenderåret på ca 39,5 miljoner kronor. 2.1 96:e ministerkommittémötet Europarådet höll sitt 96:e ministerkommittémöte den 11 maj under ordförandeskap av den cypriotiske utrikesministern Alecos Michaelides. Den svenska delegationen leddes av biträdande chefen för UD:s politiska avdelning ambassadören Anders Oljelund. För de nordiska och baltiska delegationscheferna föregicks mötet av ett kort informellt samråd, som hade initierats av de baltiska utrikesministrarna. Det leddes av Finlands utrikesminister Tarja Halonen och utmynnade i en allmänt hållen rekommendation om ett regelbundet samrådsförfarande mellan de berörda ländernas permanenta delegationer i Strasbourg. Ministerkommittémötet behandlade under en inledande informell del Europarådets roll, bl.a. i ljuset av organisationens pågående utvidgning. Ministrarna konstaterade att tio central- och östeuropeiska länder hade beviljats inträde sedan år 1990. Ytterligare åtta hade ansökt om medlemskap: Albanien, Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Makedonien, Moldova, Ryssland, Ukraina och Vitryssland (fyra av dessa blev medlemmar senare under året och ytterligare ett i februari 1996; jämför avsnitt 2 och 2.3). Ministrarna uttalade beredskap att uppta kandidatländerna i Europarådskretsen så snart grundläggande krav kunde anses vara uppfyllda. Man beslutade att intensifiera såväl den politiska dialogen som samarbetsprogrammen med berörda stater, i avsikt att uppmuntra viktiga reformer beträffande Europarådets hörnstenar: respekt för demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Ministrarna konstaterade vidare att den kontinuerliga utvidgningen av Europarådet krävde resurser. Finansieringsbehoven måste emellertid vägas in i den pågående översynen av prioriteringar inom organisationen som helhet Ministrarna gav sina ställföreträdare i uppdrag att analysera generalsekreterarens förslag till ytterligare samarbetsprogram med Central- och Östeuropa. I anslutning till utvidgningsdiskussionen betonades betydelsen av att fortsätta och fördjupa samarbetet med Europeiska unionen (EU) och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Detta sågs som ett led i strävandena att uppnå stabilitet och demokratisk säkerhet i hela Europa. Man välkomnade att förhandlingarna om en europeisk stabilitetspakt hade avslutats framgångsrikt i Paris den 21 mars. Ånyo underströks det viktiga sambandet mellan minoritetsskydd och stabilitet i Europa. Ministrarna uttalade fortsatt stöd för arbetet med ett tilläggsprotokoll till Europakonventionen om kulturella rättigheter av särskild betydelse för skyddet av nationella minoriteter. Flertalet länder, däribland Sverige, uttalade sig positivt om Europarådets kommission mot rasism och intolerans (ECRI). Samtidigt poängterades att dubbelarbete i förhållande till EU:s motsvarande kommission (den s.k. Kahn- kommissionen) måste undvikas. Ministrarna uttryckte tillfredsställelse över att den deklaration om efterlevnad av medlemsstaternas åtaganden, som hade antagits vid föregående ministerkommittémöte (november 1994), nu hade kompletterats med en tillämpningsprocedur. I anslutning till ovanstående tog i princip samtliga västeuropeiska stater tillfället i akt att kommentera parlamentarikerförsamlingens rekommendation nr 1266 om Turkiet. I denna rekommendation från den 26 april uppmanades ministerkommittén kräva att Turkiet skulle dels dra tillbaka sina trupper från norra Irak, dels söka en fredlig lösning på kurdfrågan, dels slutligen sätta upp en tidtabell för att anpassa sin konstitution och lagstiftning till Europarådets normer. De länder som uttalade sig, däribland Sverige, var relativt samstämmiga i sin kritik av Turkiet. Man noterade uppgiften att landet avsåg dra sig ur norra Irak men uttryckte samtidigt oro över den bristande respekten för mänskliga rättigheter. Vikten av att snarast genomföra planerade konstitutionella reformer betonades. Sverige med flera länder uppmanade den turkiska regeringen att finna en politisk lösning på den kurdiska frågan. Turkiet genmälde att kritiken var ogrundad och menade att landet var i stånd att lösa sina interna problem. Diskussionen utmynnade i en uppmaning från ministrarna till sina ställföreträdare att för det första fortsätta en konstruktiv dialog med Turkiet och för det andra utarbeta ett svar till parlamentarikerförsamlingen på rekommendation nr 1266. 2.2 97:e ministerkommittémötet Europarådet höll sitt 97:e ministerkommittémöte den 9 november under ordförandeskap av den tjeckiske utrikesministern Josef Zieleniec. Den svenska delegationen leddes av kabinettssekreterare Jan Eliasson. Mötet föregicks även denna gång av ett kort sammanträffande mellan de nordiska och baltiska delegationscheferna, under ledning av Finlands utrikesminister Tarja Halonen. Ministerkommittémötet inleddes med en ceremoni för att markera Makedoniens och Ukrainas inträde i Europarådet som organisationens 37:e och 38:e medlemsländer. Mötets tema var demokratisk säkerhet i Europa. Europarådets grundläggande värderingar utgjorde basen för en framgångsrik tillämpning av det demokratiska säkerhetskonceptet. Man hoppades att de ideal som organisationen står för skulle komma att omfatta hela Europa inom en snar framtid. Som steg i rätt riktning välkomnade ministrarna de nya medlemmarnas inträde liksom den parlamentariska församlingens beslut att återuppta behandlingen av Rysslands medlemskapsansökan. Särskilt EU-länderna uttryckte i sina inlägg stöd för ett snabbt ryskt upptagande i Europarådet, medan de baltiska länderna var mer återhållsamma och hänvisade till att villkoren först måste uppfyllas. Den pågående utvidgningen ställde krav på effektiv övervakning av efterlevnaden av medlemsstaternas åtaganden, i förening med fortsatt stöd till reformsträvanden. Ställföreträdarna uppmanades att, i en anda av dialog och icke-diskriminering, snarast börja verkställa den deklaration om övervakning som ministrarna antagit i november 1994. Några talare pekade på behovet av samordning mellan Europarådet och OSSE på detta område. En trovärdig övervakning fordrade ekonomiska insatser. Detsamma gällde för samarbetsprogrammen, inte minst general-sekreterarens kompletterande program för Ryssland och Ukraina. Återuppbyggnaden i före detta Jugoslavien hade nu blivit en internationellt prioriterad uppgift. Från Europarådets sida var man beredd att bidra med den specialistkompetens som organisationen besitter. Det möte som hållits mellan Europarådets och OSSE:s respektive generalsekreterare och ordförandeländer i Prag den 27 oktober hade varit värdefullt. En viktig slutsats därifrån var att utnyttja respektive organisations komparativa fördelar i återuppbyggnadsarbetet. Ministrarna hälsade med tillfredsställelse att de s.k. fyrpartsmötena mellan representanter för Europarådet och EU nu åter ägde rum regelbundet. Europarådets bidrag till EU:s s.k. reflektionsgrupp inför 1996 års regeringskonferens kommenterades i positiva ordalag av den gästande representanten för EU:s ordförandeland, den spanske statssekreteraren Carlos Westendorp. I kampen mot främlingsfientlighet och rasism borde Europarådet och EU i största möjliga utsträckning samordna sina ansträngningar. Ministrarna uttalade fortsatt stöd för Europarådets kommission mot rasism och intolerans (ECRI). Skyddet för nationella minoriteter var en viktig faktor i strävandena att uppnå stabilitet och demokratisk säkerhet i Europa. Ministrarna uttryckte förhoppningen att år 1996 skulle föra med sig konkreta resultat i det arbete på minoritetsområdet som initierats vid toppmötet i Wien hösten 1993 (jämför avsnitt 2.6.2). USA:s och Japans begäran om observatörsstatus vid Europarådet välkomnades av många talare och var enligt ministrarna att betrakta som ett erkännande av organisationens politiskt viktiga arbete för demokratisk säkerhet. 2.3 Den fortsatta utvidgningen Vid en ceremoni den 10 februari upptogs Lettland i Europarådet. Parlamentarikerförsamlingen hade dessförinnan, den 31 januari, enhälligt rekommenderat ett medlemskap, varefter ministerkommittén, likaledes enhälligt, beslutade inbjuda landet att ansluta sig till organisationen som dess 34:e medlem. Den sakliga prövningen av Lettlands ansökan hade dragit ut på tiden, bl.a. i avvaktan på att en för Europarådet godtagbar medborgarskapslag skulle antas. Så skedde i juli 1994 och detta i kombination med utlovade förbättringar i utlänningslagstiftningen öppnade slutgiltigt vägen för medlemskap. Invalen av Albanien och Moldova i juli respektive Makedonien och Ukraina i november föregicks av diskussion om ländernas demokratiska och juridiska utvecklingsnivå i förhållande till de kriterier som formellt gäller för inträde i Europarådet. Slutresultatet blev dock i samtliga fall att såväl den parlamentariska församlingen som ministerkommittén ställde sig enhälligt positiva till medlemskap. I och med invalen av dessa fyra länder hade Europarådet 38 medlemmar. Störst intresse under året tilldrog sig emellertid Rysslands ansökan. Med hänvisning till frågans betydelse för Europarådet följer här en kort rekapitulering av ärendets beredning fr.o.m. den 6 maj 1992, det datum då Ryssland ansökte om medlemskap. I juni 1992 överlämnade ministerkommittén ansökan till parlamentarikerförsamlingen för behandling. I oktober 1994 avgavs en mycket kritisk rapport av de jurister som utsetts att granska förhållandena i Ryssland. Icke desto mindre förespråkade under hösten 1994 de flesta västländer ett snabbt upptagande av Ryssland i Europarådets medlemskrets. Den huvudsakliga motiveringen var att det vore av överordnad betydelse att undvika bakslag för demokratiseringsarbetet i Ryssland. Man kunde därför inte kräva att landet redan före tillträdet till fullo skulle uppfylla de grundläggande kraven för medlemskap, utan det skulle räcka med att „vara på rätt väg„. Sverige anslöt sig till detta synsätt. Striderna i Tjetjenien, som inleddes i december 1994, kom av naturliga skäl att påverka Rysslands kandidatur. Den 2 februari 1995 beslutade den parlamentariska församlingen att tills vidare suspendera behandlingen av ansökan. Den svenska regeringen fann detta steg välmotiverat samtidigt som man betonade att stödet till den ryska demokratiseringsprocessen måste fortsätta och intensifieras. Mot bakgrund av att utvecklingen i Tjetjenien under sommaren tog en vändning till det bättre och med stöd av undersökningar gjorda av speciellt utsända rapportörer beslutade parlamentarikerförsamlingen den 26 september att återuppta prövningen av den ryska ansökan. Detta välkomnades av bl.a. EU-länderna, i ett gemensamt uttalande den 2 oktober. Utskottsbehandlingen under hösten resulterade i ett rapportutkast. Efter grundlig diskussion i parlamentariska församlingens politiska utskott den 20 december antogs texten, dock inte enhälligt. Huvudlinjen i inläggen var att Europarådets grundläggande värderingar bättre främjades med Ryssland som medlem än utanförstående. Vissa ledamöter menade att det även var en fråga om hela Europas säkerhet. Mot Ryssland kritiska synpunkter framfördes också. Trots den förnyade upptrappningen av krigshandlingarna i Tjetjenien omkring och efter årsskiftet röstade parlamentarikerförsamlingen den 25 januari 1996 med stor majoritet för ett ryskt medlemskap. På basis av parlamentarikernas rekommendation beslutade sedan ministerkommittén på ställföreträdarnivå den 8 februari enhälligt att inbjuda Ryssland att bli Europarådets 39:e medlemsland. Den formella tillträdesceremonin ägde rum den 28 februari, i närvaro av ryske utrikesministern Jevgenij Primakov. 2.4 Ministerkommitténs övervakning av efterlevnaden av medlemsstaternas åtaganden Som kan utläsas i det föregående har en förskjutning ägt rum när det gäller kriterierna för upptagande av nya medlemsländer i Europarådet, från krav på en väl fungerande demokrati till det mera modesta önskemålet att kandidatlandet skall „vara på rätt väg„. Av det ovannämnda följer ökade krav på effektiv övervakning - efter tillträdet - av medlemsstaternas efterlevnad av gjorda åtaganden. Detta bör kombineras med stödåtgärder som skall påverka utvecklingen i positiv riktning. Som redan nämnts i avsnitt 2.1 antog ministerkommittén i maj en procedur för att verkställa den i november 1994 antagna deklarationen om efterlevnad av medlemsstaternas åtaganden. Enligt denna tillämp-ningsprocedur skall övervakningen bl.a. grundas på konstruktiv dialog och icke-diskriminering. Europarådets generalsekreterare har vidare att presentera en översikt om medlemsstaternas efterlevnad av sina åtaganden. Översikten skall sedan behandlas i ministerkommittén under en följd av möten. Under hösten diskuterades ingående i ministerkommittén vilka teman generalsekreteraren skulle ta upp i sin första översikt. Denna fråga är känslig, inte bara ur de nya medlemsländernas perspektiv. Ministerkommitténs diskussioner ledde emellertid till slutsatsen att generalsekreterarens översikt skulle grundas på slutdeklarationen från toppmötet i Wien hösten 1993. Slutdeklarationen handlar bl.a. om medlemsländernas respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. En första översikt omfattande de 39 medlemsländerna färdigställdes sedan i mars 1996. Det är för tidigt att nu bedöma utfallet av dessa ansträngningar. Den formella behandlingen av generalsekreterarens första rapport om efterlevnaden av gjorda åtaganden inleds nämligen vid minister-kommitténs möte i juni 1996. Den är tänkt att därefter fortsätta under hösten 1996 och våren 1997. Det är under alla omständigheter värt att notera att Europarådets ministerkommitté med denna granskning får ytterligare en verksamhetsinriktning som tangerar OSSE-arbetet och därmed ger anledning till ökat samarbete mellan dessa båda organisationer. 2.5 Samarbete med andra internationella organisationer Europarådet samverkar, som redan framgått, med flera internationella organisationer, i synnerhet OSSE och EU men även Förenta nationerna (FN). Allt talar för att detta samarbete kommer att utvidgas i framtiden. Europarådet och OSSE har i hög grad likartade mål. Detta gäller särskilt strävanden efter demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Genom Europarådets utvidgning krymper vidare skillnaden i medlemskrets: OSSE har för närvarande 55 medlemsstater medan Europarådet har 39. Samtliga 39 Europarådsstater ingår numera i OSSE. 2.6 Uppföljning av toppmötet i Wien hösten 1993 Europarådets toppmöte för medlemsländernas stats- eller regeringschefer i Wien i oktober 1993 - det första och hittills enda i organisationens historia - resulterade i en slutdeklaration med tre operativt inriktade bilagor som behandlar reformering av övervakningssystemet enligt Europakonventionen, skydd för nationella minoriteter respektive åtgärder för att bekämpa rasism, främlingsfientlighet, antisemitism och intolerans. Mer än två år har gått sedan toppmötet ägde rum. Nedan följer en kort summering av händelseutvecklingen på de av stats- och regeringscheferna prioriterade områdena. 2.6.1 Reformering av övervakningssystemet enligt Europakonventionen I bilaga 1 till Wiendeklarationen understryks betydelsen av att reformera de organ som skall övervaka efterlevnaden av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Syftet med en sådan reform var att effektivisera systemet för att komma till rätta med det ökande antalet icke färdigbehandlade ärenden och de långa handläggningstiderna. Vid Europarådets ministerkommittémöte i maj 1994 öppnades det elfte protokollet till Europakonventionen för undertecknande. Protokollet upptar de konventionsändringar som reformen nödvändiggör och innebär i korthet att de nuvarande övervakningsorganen (kommission och domstol) skall ersättas med en permanent domstol med en ledamot från varje konventionsstat. Vid utgången av år 1995 hade protokollet ratificerats av 17 medlemsstater, däribland Sverige. Reformen träder i kraft ett år efter det att samtliga konventionsstater har ratificerat protokollet. 2.6.2 Skydd för nationella minoriteter I bilaga 2 till Wiendeklarationen uppmanas ministerkommittén att utarbeta dels en ramkonvention om skydd för nationella minoriteter, dels ett tilläggsprotokoll till Europakonventionen avsett att reglera minoritetsrättigheter på det kulturella området. Den för ändamålet inrättade kommittén för nationella minoriteter (CAHMIN) har utarbetat en ramkonvention som antogs av ministerkommittén den 10 november 1994 och öppnades för undertecknande den 1 februari 1995. Ramkonventionen träder i kraft tre månader efter det att tolv av Europarådets medlemsstater förklarat sig bundna av den. Konventionen hade vid årsskiftet 1995/96 ratificerats av endast fyra stater, nämligen Rumänien, Slovakien, Spanien och Ungern. En eventuell proposition om svensk ratifikation kan inte föreläggas riksdagen förrän tidigast hösten 1996. Förslag härom torde behöva föregås av sedvanlig remissbehandling. Ramkonventionen syftar till att i ett juridiskt instrument specificera de principer som staterna skall respektera för att tillförsäkra de nationella minoriteterna ett tillfredsställande skydd i nationell lagstiftning och rättstillämpning, men den innehåller ingen definition av vad som utgör en nationell minoritet. Konventionen ger inte heller upphov till några nya materiella rättigheter som staterna åtar sig att respektera. Det åligger ministerkommittén att övervaka att konventionens principer efterlevs. De närmare formerna för hur detta skall ske övervägs för närvarande i kommittén. Vad beträffar toppmötets beslut om ett tilläggsprotokoll till Europakonventionen var avsikten att i protokollet, som ett tillägg till rättighetskatalogen i Europakonventionen, uppta sådana kulturella rättigheter som är av särskild betydelse för skyddet av nationella minoriteter. Arbetet på tilläggsprotokollet inleddes i CAHMIN i november 1994. Redan från början uppstod emellertid betydande problem med att utforma en konventionstext. Någon enighet om utformningen av en sådan har därefter inte gått att nå och ministerkommittén beslutade i början av år 1996 att avbryta arbetet. En ny text bedömdes egentligen inte tillskapa några nya rättigheter utan riskerade i stället att urholka redan existerande rättigheter såsom de definierats i domstolens rättspraxis. 2.6.3 Åtgärder för att bekämpa rasism, främlingsfientlighet, antisemitism och intolerans Wiendeklarationens bilaga 3 är uppdelad i en deklaration och en aktionsplan. I aktionsplanen ingår en ungdomskampanj mot rasism, som lanserades i Strasbourg den 10 december 1994 och som skall avslutas sommaren 1996. Ungdomskampanjen syftar till att mobilisera den allmänna opinionen för att motverka rasistiska och främlingsfientliga tendenser. En viktig komponent är ungdomars aktiva medverkan i programmen. Arbetet hålls samman av en styrgrupp i Strasbourg samt av nationella kommittéer i de deltagande länderna. Den svenska kommittén, Ungdom mot rasism, har även arrangerat olika aktiviteter i Sverige. Under år 1995 anordnades på internationell nivå bl.a. en stor manifestation med sex ungdomståg från olika delar av Europa, varav ett från Norden. Dessa sammanstrålade i Strasbourg, varvid en rad olika aktiviteter genomfördes under en s.k. ungdomsvecka mot rasism. Ett annat konkret resultat av aktionsplanen är tillsättandet av en ministerkommittén underställd expertkommitté, kommissionen mot rasism och intolerans (ECRI). Vid ECRI:s första möte i april 1994 valdes den svenske diskrimineringsombudsmannen Frank Orton till ordförande. ECRI lade under år 1995 fram förslag om sina arbetsformer, bl.a. om hur utvärderingen och bedömningen av medlemsstaters olika åtgärder mot rasism, främlingsfientlighet, antisemitism och intolerans skall ske. Flertalet stater, däribland Sverige, har uttryckt en preferens för att kommissionen inte bör lämna sina rekommendationer och förslag direkt till medlemsstaterna utan att detta bör ske genom ministerkommittén som Europarådets högsta beslutande organ. ECRI har vidare föreslagit att ett tilläggsprotokoll till Europakonventionen skall utarbetas, innehållande ett utvidgat diskrimineringsförbud i förhållande till vad som gäller enligt artikel 14 i Europakonventionen. I sammanhanget kan nämnas att det även inom EU har etablerats en rådgivande kommission mot rasism och främlingsfientlighet, ofta benämnd Kahn-kommissionen efter sin ordförande. Detta skedde i samband med Europeiska rådets möte på Korfu i juni 1994. Ett år senare, vid toppmötet i Cannes i juni 1995, fick Kahn- kommissionen mandat att - i nära samarbete med Europarådet - studera förutsättningarna för att upprätta vad som kommit att kallas ett observatorium mot rasism och främlingsfientlighet. Observatoriet skulle ha två huvuduppgifter, dels att samla in information om rasistiska handlingar och analysera grunderna för dessa, dels att utarbeta förslag till preventiva åtgärder och sanktioner mot rasistiska tendenser och yttringar. Det råder för närvarande osäkerhet både om Europarådets samspel med EU på området och om observatoriets framtid. 3 Verksamhetens huvudområden 3.1 Demokratifrågor 3.1.1 Mänskliga rättigheter Under året undertecknades den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) av Europarådets fem nya medlemsstater: Albanien, Lettland, Makedonien, Moldova och Ukraina. Vidare ratificerade Litauen konventionen. Utöver de stater som under år 1995 erhållit medlemskap i Europarådet var det vid årsskiftet 1995/96 endast Andorra och Estland som inte ratificerat konventionen. Ministerkommittén övervakade, enligt artiklarna 32 och 54 i konventionen, liksom tidigare år, fortlöpande verkställandet av Europadomstolens domar och den granskade och överprövade de rapporter som den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna (Europakommissionen) avgett över klagomål. Ministerkommittén antog 441 resolutioner i sådana ärenden under året, vilket innebär en avsevärd ökning av ministerkommitténs arbete i detta avseende jämfört med föregående år. Det stora flertalet resolutioner rör mål mot Italien. Två mål mot Sverige har behandlats av ministerkommittén under 1995, målen Fredin II och Persson. I målet Fredin II fann Europadomstolen i dom den 23 februari 1994 att Regeringsrättens underlåtenhet att hålla muntlig förhandling i ett mål om rättsprövning enligt lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut inneburit brott mot kravet på rättvis rättegång i konventionens artikel 6. Svenska staten ålades att utge skadestånd till klaganden med 15 000 kronor samt ersättning för rättegångskostnader. Sedan kommittén förvissat sig om att utdömt skadestånd erlagts och att Regeringsrätten anpassat sin praxis till domstolens tolkning av artikel 6 antogs en slutresolution av ministerkommittén. I resolution den 19 oktober 1994 i målet Persson fastställde ministerkommittén Europakommissionens bedömning att de restriktioner som gällde för en mors besök hos sin utvecklingsstörde son, medan denne var intagen på ett vårdhem, inneburit brott mot skyddet för familjelivet i konventionens artikel 8 och mot artikel 6, eftersom restriktionerna saknade stöd i lag och inte kunde överprövas i domstol. Sonen avled under målets handläggning. Ministerkommittén tillerkände modern ett skadestånd om 200 000 kronor för konventionsbrotten samt ersättning för rättegångskostnader. Ministerkommittén avvaktar svenska lagstiftnings-åtgärder innan en slutresolution kan antas. Lagstiftningsåtgärder avvaktas av ministerkommittén också i målet Holm, som rör jurys medverkan och dess sammansättning i ett tryckfrihetsmål med politiska implikationer. I dom den 25 november 1993 hade Europadomstolen funnit att den svenska domstol som avgjorde tryckfrihetsmålet inte varit oberoende och opartisk på grund av juryns - helt i enlighet med svensk praxis - partipolitiska sammansättning. Konsekvenserna av domen har behandlats i domarutredningens betänkande, Domaren i Sverige inför framtiden - utgångspunkter för fortsatt utredningsarbete (SOU 1994:99). Frågan om lagstiftningsåtgärder med anledning av domen övervägs för närvarande inom regeringskansliet. Under år 1995 registrerades 3 481 nya klagomål hos kommissionen, varav 165 mot Sverige. Motsvarande siffror för år 1994 var 2 927 respektive 161. Antalet klagomål till kommissionen fortsätter således att öka, varför den genomsnittliga handläggningstiden för mål i kommissionen är fortsatt lång. Vissa brådskande mål, t.ex. sådana som rör brott mot artikel 3 - skyddet mot tortyr m.m. - behandlas dock med förtur. Under året hänsköts 113 mål till domstolens prövning. Av de sammanlagt ca 530 mål som domstolen avgjort sedan den tillkom rör 31 klagomål mot Sverige. En redovisning av de domar som meddelats i mål mot Sverige finns bl.a. i bilaga till regeringens proposition 1995/96:126, Förnyad förklaring enligt artikel 46 i Europakonventionen. Referat av de domar som Europadomstolen avkunnat fram till år 1992 finns numera också att tillgå i riksdagens offentliga databas, informationssystemet RIXLEX. Det löpande arbetet på det mänskliga rättighetsområdet bedrevs i övrigt liksom under tidigare år i styrkommittén för mänskliga rättigheter (CDDH) och i dess expertkommittéer. CDDH har bl.a. behandlat det förslag till tilläggsprotokoll till Europakonventionen som utarbetats av expertkommittén för utveckling av de mänskliga rättigheterna (DH-DEV) angående vissa ytterligare rättigheter för frihetsberövade. Det har dock inte gått att nå enighet om en text som kan överlämnas till ministerkommittén för antagande på grund av de starka meningsskiljaktigheter som råder mellan staterna om utformningen av ett sådant protokoll. Däremot har CDDH antagit och till ministerkommittén överlämnat av expertkommittén för processuella frågor (DH-PR) utarbetade överenskommelser om immunitet och privilegier för ledamöterna av den nya domstolen, vilken kommer att upprättas då protokoll nr 11 till Europakonventionen träder i kraft, samt om immunitet för de personer som deltar i rättegångar inför den nya domstolen. Yttranden har avgetts till ministerkommittén över resolutioner från Europarådets parlamentariska församling angående dödsstraffets avskaffande i krigstid, om begreppet lösdrivare i Europakonventionens artikel 5:1 (e) samt om framsteg avseende kvinnans rättigheter. Arbetet på ett tilläggsprotokoll till Europakonventionen om jämställdhet mellan kvinnor och män har bedrivits inom DH- DEV. Det har hitintills inte gått att uppnå enighet bland medlemsstaterna om ändamålsenligheten av ett sådant tilläggsprotokoll eller om dess utformning. Arbetet skall vara avslutat före årsskiftet 1996/97. I detta sammanhang kan det finnas anledning att också nämna i vilken utsträckning tilläggsprotokollen till Europakonventionen ratificerats av medlemsstaterna. Uppgifterna gäller förhållandet den 31 december 1995. Som nämnts ovan hade själva konventionen vid denna tidpunkt ratificerats av samtliga medlemsstater utom Albanien, Andorra, Estland, Lettland, Makedonien, Moldova och Ukraina. Samtliga stater som ratificerat konventionen har också accepterat den enskilda klagorätten samt domstolens jurisdiktion. Det första tilläggsprotokollet, som rör bl.a. äganderättsskyddet, har ratificerats av samtliga medlemsstater utom Albanien, Andorra, Estland, Lettland, Litauen, Makedonien, Moldova, Schweiz och Ukraina. Det fjärde tilläggsprotokollet, som rör bl.a. rätten till rörelsefrihet och rätten att lämna sitt land samt innehåller förbud mot kollektiv utvisning av utlänningar, har ratificerats av samtliga medlemsstater utom Albanien, Andorra, Bulgarien, Estland, Grekland, Lettland, Liechtenstein, Litauen, Malta, Makedonien, Moldova, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Turkiet och Ukraina. Det sjätte tilläggsprotokollet, som förbjuder användning av dödsstraff i fredstid, har ratificerats av samtliga medlemsstater utom Albanien, Andorra, Belgien, Bulgarien, Cypern, Estland, Grekland, Lettland, Litauen, Makedonien, Moldova, Polen, Storbritannien, Turkiet och Ukraina. Det sjunde tilläggsprotokollet, som bl.a. anger vissa rätts-säkerhetsgarantier vid utvisningsförfaranden samt rätt till överprövning av brottmålsdomar, har ratificerats av samtliga medlemsstater utom Albanien, Andorra, Belgien, Bulgarien, Cypern, Estland, Irland, Lettland, Liechtenstein, Malta, Makedonien, Moldova, Nederländerna, Polen, Portugal, Spanien, Storbritannien, Tyskland, Turkiet och Ukraina. Det nionde tilläggsprotokollet, som ger också den enskilde klaganden rätt att själv hänskjuta ett mål till domstolens prövning, ratificerades av Sverige den 21 april 1995 (se prop. 1994/95:115, Reformering av övervakningssystemet enligt Europakonventionen). Protokollet hade vid utgången av år 1995 ratificerats av 21 stater. Det trädde i kraft den 1 oktober 1994 gentemot de 12 stater som vid denna tidpunkt hade ratificerat det. För Sveriges del trädde det i kraft den 1 augusti 1995. Det elfte tilläggsprotokollet, som rör reformeringen av övervakningsystemet enligt konventionen, hade vid utgången av år 1995 ratificerats av 17 stater, däribland Sverige (se ovannämnda prop. 1994/95:115). Protokollet träder i kraft ett år efter det att samtliga konventionsstater ratificerat det. Övriga protokoll rör främst processuella ändringar i förfarandet inför konventionsorganen. Den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr m.m., som trädde i kraft den 1 februari 1989, hade vid utgången av år 1995 ratificerats av samtliga medlemsstater utom Albanien, Andorra, Estland, Lettland, Litauen, Makedonien, Moldova och Ukraina. Litauen har dock undertecknat konventionen. Sverige ratificerade konventionen den 21 juni 1988. För en närmare redovisning av konventionens innehåll hänvisas till prop. 1987/88:133. Den kommitté som upprättats enligt konventionen för att undersöka behandlingen av frihetsberövade i syfte att stärka skyddet mot tortyr m.m. inledde sin verksamhet år 1990. Under 1995 besökte kommittén Bulgarien, Italien, Malta, Portugal, Rumänien, Slovakien och Slovenien. De rapporter som kommittén avfattar efter sina besök är inte offentliga men kan offentliggöras, om den berörda staten begär det. Rapporten från det första besöket i Sverige, som tillställdes Utrikesdepartementet i februari 1992, har offentliggjorts liksom det svar som den svenska regeringen lämnade kommittén i augusti 1992 och den rapport från kommitténs besök i Sverige år 1994 som tillställdes regeringen i mars 1995. I resolution den 22 juni 1995 utsåg ministerkommittén ordföranden i den ryske presidentens kommission för mänskliga rättigheter Sergej Kovaljev och den svenske diplomaten Raoul Wallenberg gemensamt till mottagare av Europarådets särskilda pris för främjande av de mänskliga rättigheterna. Priset utdelas i princip vart tredje år. 3.1.2 Jämställdhet Styrkommittén för jämställdhet mellan kvinnor och män (CDEG) sammanträdde två gånger under året. I början av februari ägde konferensen „Jämställdhet och demokrati: utopi eller utmaning„ rum i Strasbourg. Ordförande för konferensen var Sveriges vice statsminister och jämställdhetsminister Mona Sahlin och Sloveniens premiärminister Janez Drnovsek. Två seminarier anordnades under 1995. Det ena behandlade kvinnor och migration och ägde rum i juli i Strasbourg. Det andra handlade om nationell politik rörande jämställdhet mellan kvinnor och män och ägde rum i november i Budapest. Därutöver anordnades en hearing med zigenska kvinnor från Väst-, Central- och Östeuropa i Strasbourg i september. Tre expertgrupper fortsatte sitt arbete: en - i samarbete med styrkommittén för migrationsfrågor (CDMG) - om migration, kulturell mångfald och jämställdhet mellan kvinnor och män, en om våld mot kvinnor och en om rätt till fri abort. Sverige deltog i den förstnämnda gruppen. Vidare antogs direktiv till dels en expertgrupp om intolerans, rasism och jämställdhet mellan kvinnor och män, dels en expertgrupp som skall arbeta med metodutveckling för att införliva ett jämställdhetsperspektiv i alla politikområden. Sverige kommer att ingå i den sistnämnda gruppen. Expertgruppen om jämställdhet och demokrati överlämnade sin slutrapport som behandlar det för bl.a. Sverige kontroversiella begreppet „likhetsdemokrati„. För att stimulera en fortsatt debatt beslutades att rapporten skulle få en vid spridning. 3.1.3 Massmedier Styrkommittén för massmediefrågor (CDMM) sammanträdde under året vid tre tillfällen. CDMM behandlade flera aktuella frågor, såsom våld i medier, medier och intolerans, medier i ett paneuropeiskt perspektiv, skydd för journalister, informationsfrihet och ny kommunikationsteknik. Sverige deltog i följande arbetsgrupper och kommittéer under CDMM. - Arbetsgruppen om piratkopiering. Gruppen, som leddes av en svensk ordförande, slutförde sitt arbete med att genomföra ett seminarium och publicera en handbok om piratkopiering. - Arbetsgruppen om medier och våldsskildringar. Gruppen har till uppgift att utarbeta lämpliga riktlinjer för våldsskildringar i medier. - Arbetsgruppen om medier och intolerans. Gruppen skall utreda vilken betydelse medierna har för utbredningen av rasism, främlingshat m.m. samt på vilket sätt medierna kan bidra till att motverka sådana företeelser. - Kommittén om massmediekoncentration. Kommittén skall sammanställa olika nationella rapporter samt vid behov föreslå åtgärder mot skadlig mediekoncentration. Ministerkommittén antog en rekommendation inom massmedieområdet, som behandlar åtgärder mot piratverksamhet på ljud- och bildområdena. 3.1.4 Asyl-, flykting- och medborgarskapsfrågor Europarådets expertkommitté för asylrättsliga frågor (CAHAR) är ett forum för utbyte av erfarenheter och information om förändringar av den asylrättsliga lagstiftningen i respektive land. Europarådets utvidgning mot öst har påverkat inriktningen av CAHAR:s arbete och kommittén tog under 1995 sikte på de nya medlemsländernas problem. Denna utveckling har inte varit självklar för alla medlemsländer men från svensk sida anses det angeläget att utvecklingen går i den riktningen. Det är viktigt att dessa nya demokratier också skapar ett system för att kunna ta emot flyktingar och pröva deras asylansökningar. Det är likaledes viktigt att deras lagstiftning på området överensstämmer med de principer och värderingar som utvecklats bl.a. inom Europarådet. Som en följd av att den s.k. Wienprocessen avslutats har man, främst på grund av starkt tryck från de central- och östeuropeiska länderna, beslutat att CAHAR tillsammans med styrkommittén för migrationsfrågor (CDMG) skall arrangera ett möte per år för att diskutera migrationsströmmar och migrationspolitik i Europa. Ett första sådant möte hölls i november. Under året fortsatte diskussionen om s.k. säkra länder ur transitländernas perspektiv, för vilken Ungern hade tagit fram ett underlag. Baserad på ett dokument utarbetat av Europarådets rättsavdelning hölls en inledande diskussion om Europakonventionen och rätten för asylsökande att överklaga ett avvisningsbeslut. Expertkommittén för dubbla medborgarskap (CJ-PL) ändrade under 1995 namn till expertkommittén för medborgarskapsfrågor (CJ-NA). CJ-NA höll under året två möten. Kommittén fortsatte då att granska det av kommitténs arbetsgrupp omarbetade utkastet till konvention om frågor som uppstår i samband med dubbla medborgarskap. Det fastslogs bl.a. att den nya konventionen bör utformas så att en anslutning inte innebär att staterna måste acceptera flerfaldigt medborgarskap. Konventionen skall därför innehålla vissa allmänna principer rörande medborgarskap och vara vägledande när vissa konsekvenser av dubbelt medborgarskap skall regleras. Vid sina två möten diskuterade kommittén vidare särskilt om det skall vara tillåtet att göra skillnad på personer som förvärvat medborgarskap genom födsel respektive genom naturalisation. I en del länder är det möjligt att i vissa fall återkalla medborgarskap för den senare gruppen. Frågan om när beslut om förlust av medborgarskap skall kunna fattas diskuterades ingående, i synnerhet hur missbruk skall förhindras av regeln om förlust av medborgarskap på grund av brist på samhörighet. Kommittén enades om att ta in en generell bestämmelse om att varje stat skall ge personer som är permanent boende i landet en möjlighet till naturalisation. Arbetsgruppen fick i uppdrag att omarbeta texten i enlighet med de förslag som lämnades av kommittén. Kommitténs arbete med konventionen beräknas kunna slutföras under 1996. 3.1.5 Lokal demokrati och gränsöverskridande samarbete Den nya organisationen för kommunalt och regionalt samarbete inom Europarådet, den s.k. kommunalkongressen (CLRAE), fortsatte sitt arbete under året. Kongressen behandlade bl.a. följande frågor: övervakning av tillämpningen av den europeiska konventionen om kommunal självstyrelse, lokala och regionala myndigheters personal, samverkan mellan den offentliga och den privata sektorn, gränsöverskridande samarbete inom skolverksamheten och problem inom geografiska nationsgränsområden. Enligt en ny konsultationsprocedur skall ministerkommittén innan den slutligt antar konventioner och rekommendationer inhämta kommunalkongressens yttrande. Styrkommittén för kommunala och regionala frågor (CDLR) höll två möten i Strasbourg. Kommittén arbetade med att ta fram en rad rekommendationer. De gäller en europeisk stadga om lokala offentliga tjänster inklusive brukarinflytande och brukarmedverkan, folkomröstningar och folkinitiativ, hanteringen av kommunala budgetunderskott och kommuners skuldsättning, ekonomisk samverkan mellan kommunerna och näringslivet samt kommunernas roll i miljöpolitiken. Kommittén diskuterade vidare bl.a. användningen av resultatmått i kommunal verksamhet, storstädernas och storstadsregionernas ställning samt begränsningar av kommunal beskattning och finansiell skatteutjämning. I fortsättningen kommer kommittén även att arbeta vidare med frågor som rör regionaliseringen och dess påverkan på kommunal självstyrelse, struktur och funktion av lokal och regional demokrati i de enskilda medlemsländerna, status och anställningsvillkor för kommunalt anställd personal, rättslig kontroll över och revision av kommunal verksamhet, valsystem och valprocedurer på lokal nivå, beräknings-metoder för statsbidrag till kommunerna och beskattning samt aktiviteter som kan ha särskilt intresse för medlemsländerna i Central- och Östeuropa. Verksamheten inom den särskilda expertkommittén för gräns-överskridande samarbete (LR-R-CT) under CDLR fortsatte. Arbetet omfattade ett tilläggsprotokoll till den europeiska ramkonventionen om samarbete över riksgränser mellan lokala och regionala samhällsorgan. Protokollet antogs av ministerkommittén i oktober och det undertecknades och ratificerades av Sverige den 9 november. Tilläggsprotokollet syftar till att underlätta och utveckla det gränsöverskridande samarbetet. Bland annat skall kommunala myndigheter på ömse sidor om en nationsgräns ha rätt att bilda gemensamma organ för sådant samarbete. Vidare har en handbok med praktiska råd för lokalt och regionalt gränssamarbete publicerats. En översikt med goda exempel på samarbete som rör medlemmar av etniska folkgrupper bosatta inom geografiska områden som sträcker sig över flera stater har också utarbetats. För utvecklingen av gränsöverskridande samarbete i Central- och Östeuropa inrättade ministerkommittén under året en rådgivande kommitté. 3.1.6 Bioetik Styrkommittén för bioetik (CDBI) höll under år 1995 tre möten. Arbetet med förslaget till en ramkonvention om bioetik fortsatte. Konventionen kommer att omfatta alla slags medicinska tillämpningar på människan. En rad svåra frågor återstår att ta ställning till, exempelvis om mänskliga embryon skall få tillskapas enbart för forskningsändamål och på vilka premisser genterapi skall få göras. Till konventionen planeras ett antal protokoll. Tre arbetsgrupper behandlar för närvarande förslag till protokoll om dels forskning på människa, dels transplantationsfrågor, dels skydd av embryot. Beslut har fattats om ytterligare ett protokoll, om genetiska test. Någon arbetsgrupp har dock ännu inte tillsatts. Arbetsgruppen för skydd av embryot påbörjade sin verksamhet under året. För 1996 planerar den ett internationellt symposium om bl.a. frågor kring assisterad befruktning och forskning på embryon. 3.1.7 Rättsfrågor Ministerkommittén antog under året en konvention om utövandet av barns rättigheter. I konventionen ges regler om rätt för barn att få information om och att få komma till tals i rättegångar som rör dem. Sverige har undertecknat konventionen. På familjerättsområdet antogs även rekommendationen R(95)6 om tillämpning av konventionen om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden, m.m. Vidare antog ministerkommittén rekommendationen R(95)5 om överklagandeförfarandet i tvistemål. I rekommendationen ges en rad riktlinjer, vilka syftar till att effektivisera förfarandet bl.a. genom begränsningar av flödet av mål till andra instans och av prövningens omfattning där. Rekommendationen med förklaringar är återgiven och behandlas i Hovrättsprocessutredningens betänkande Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU 1995:124). Ministerkommittén antog också en rekommendation, R(95)11, med principer för sammanställningar av rättsliga avgöranden. Styrkommittén för juridiskt samarbete (CDCJ) höll sina 63:e och 64:e möten. Det sedvanliga samarbetet i rättsfrågor under kommittén fortsatte bl.a. i olika expertgrupper om familjerätt, förvaltningsrätt, integritetsskydd i datasamhället och korruption. På det straffrättsliga området antog ministerkommittén under året rekommendationerna R(95)12 om ledningen av rättsväsendet och R(95)13 om straffprocessuella problem som har samband med informations-teknologin. Styrkommittén för brottsfrågor (CDPC) höll sitt 44:e möte. Vid detta behandlades de ovannämnda båda rekommendationerna. Utredningsarbete pågår bl.a. om korruption, straffrättsliga åtgärder till skydd för miljön samt kriminalpolitik och strafflagstiftning mot bakgrund av att Europa befinner sig i en tid av förändringar. Folkrättskommittén (CAHDI) höll sina 9:e och 10:e möten. CAHDI bildades år 1991 genom att en tidigare underkommitté till CDCJ ombildades till en kommitté direkt underställd ministerkommittén. CAHDI skall enligt sina direktiv utbyta synpunkter på samt utreda folkrättsliga frågor på begäran av ministerkommittén, av CDCJ eller på eget initiativ. Staterna representeras i CAHDI företrädesvis av utrikesministeriernas rättschefer. Arbetet i CAHDI är för närvarande inriktat främst på två områden: att se över statspraxis bland medlemsstaterna i olika folkrättsliga frågor och att tjäna som forum för en europeisk avstämning av de juridiska frågorna inom Förenta nationernas verksamhetsområde. Under de senaste åren har bl.a. statspraxis rörande statssuccessionerna till följd av de stora omvälvningarna i Central- och Östeuropa diskuterats och slutsatser dragits som kunnat läggas till grund för den folkrättsliga rådgivningen i frågor som uppkommit med anledning av de nya statsbildningarna. En informell konferens med de europeiska justitieministrarna hölls i Bukarest i juni. Vid konferensen behandlades justitiedepartementens roll i ländernas lagstiftningsarbete. 3.2 Sociala frågor och livskvalitet 3.2.1 Social trygghet Ministerkommittén antog under året 15 resolutioner om tillämpningen under tiden 1 juli 1992-30 juni 1993 samt 15 resolutioner om tillämpningen under tiden 1 juli 1993-30 juni 1994 av den europeiska balken om social trygghet och protokollet till denna i de medlemsstater som ratificerat dessa instrument. I resolutionerna CSS(95)12 och CSS(95)27 konstaterade ministerkommittén att Sverige fortsatt att uppfylla sina förpliktelser enligt balken och protokollet. I maj månad hölls i Lissabon en konferens för ministrar ansvariga för social trygghet. Temat för konferensen var „Stadigvarande vårdbehov och social trygghet„. Från Sverige deltog socialförsäkringsminister Anna Hedborg. Styrkommittén för social trygghet (CDSS) sammanträdde två gånger. Kommittén undersökte bl.a. möjligheterna att utge en publikation med en jämförande redogörelse för socialförsäkringens finansiering i medlemsstaterna. Arbetet på detta område fortsätter under år 1996. Kommittén beslöt att inrätta två tillfälliga expertkommittéer för att studera två problemområden. Den ena, som blir av multidisciplinär karaktär, skall arbeta vidare med ministerkonferensens tema om stadigvarande vårdbehov. Den andra skall studera socialförsäkringens situation under svåra ekonomiska förhållanden och ta särskild hänsyn till frågor av intresse för Central- och Östeuropa. Kommittén anordnade under hösten i Wien en kurs i internationella socialförsäkringsfrågor för tjänstemän vid nationella ministerier och myndigheter. 3.2.2 Socialpolitik Styrkommittén för socialpolitiska frågor (CDPS) sammanträdde en gång under år 1995. Styrkommitténs stora pågående projekt behandlar barnens situation i Europa. Tre delprojekt tar upp barns och ungdomars delaktighet i familje- och samhällsliv, barnomsorg respektive barn på institution. CDPS har lyckats intressera även andra styrkommittéer att ta upp barnfrågor. I samordningsgruppen för projektet finns tolv andra styrkommittéer med. Projektet kommer att avslutas med en konferens i Leipzig, i samarbete med den tyska regeringen, under våren 1996. Denna multidisciplinära inriktning är ett led i Europarådets utveckling av nya arbetsformer. Kommitténs arbetsformer diskuteras även mot bakgrund av det starkt ökade medlemsantalet i organisationen. Styrkommittén planerar en europeisk fattigdomsrapport. Andra pågående eller planerade arbeten berör sociala konsekvenser av ungdomars arbetslöshet, föräldrautbildning och de stora städernas sociala problem. Den 26-28 juni genomfördes i Helsingfors en konferens för ministrar med ansvar för familjerelaterade frågor. 3.2.3 Sociala stadgan Ett nytt tilläggsprotokoll till den sociala stadgan antogs av ministerkommittén vid ett möte i juni. Protokollet innehåller regler om ett kollektivt klagomålsförfarande och grundar sig på det förslag som ad hoc-kommittén för översyn av stadgans materiella innehåll m.m. (CHARTE-REL) lade fram år 1992. Protokollet syftar till att utveckla och effektivisera stadgan genom ett mer aktivt deltagande av organisationerna på arbetsmarknaden och genom att även ge s.k. frivilligorganisationer en roll. Organisationerna ges enligt vissa villkor rätt att anföra klagomål över bristfällig tillämpning av stadgan. När protokollet öppnades för undertecknande den 9 november var Sverige en av de sju stater som undertecknade det. Undertecknandet skedde med förbehåll för ratifikation. Det krävs fem ratifikationer för att protokollet skall träda i kraft. Förslaget till en reviderad social stadga, som överlämnades till ministerkommittén i slutet av 1994, var under 1995 föremål för yttranden från den oberoende expertkommittén och från den parlamentariska församlingen. Förslaget behandlades sedan av en särskild rapportörgrupp för mänskliga rättigheter vid ett flertal möten. Efter att ha antagits av ministerkommittén öppnades den reviderade stadgan för undertecknande den 3 maj 1996. Sverige var bland de länder som undertecknade vid öppningstillfället. Italien och Österrike ratificerade under året ändringsprotokollet till sociala stadgan, det s.k. Turinprotokollet. Därmed har nio länder ratificerat detta protokoll. För att det skall träda i kraft krävs ratifikationer av samtliga stater som är bundna av stadgan. Protokollet tillämpas dock redan nu i de delar som inte kommer i konflikt med stadgans lydelse. Ministerkommittén behandlade förslaget till nytt rapporteringssystem men full enighet uppnåddes inte. Försöksperioden med årliga rapporter enligt ett visst schema avslutades därmed utan att något nytt system kunde träda i stället. Nya försök görs för att hitta en kompromisslösning som kan accepteras av alla berörda. Ministerkommittén beslöt vid sitt möte i juni att anta vissa, men inte alla, av de förslag till rekommendationer som fanns i regeringskommitténs slutrapport för år 1994. Sverige fick härvid en första rekommendation riktad mot sig. Kritiken rör efterlevnaden av artikel 19:8 och gäller bristen på möjlighet att överklaga de beslut om utvisning som regeringen fattar med stöd av lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll, den s.k. terroristlagen. I det skydd för migrerande arbetstagare som den aktuella artikeln syftar till anses ingå en rätt att få även ett sådant utvisningsbeslut prövat av ett oberoende organ. Också Grekland och Irland fick rekommendationer på denna punkt. Det kan tilläggas att flera stater, bl.a. Norge, Danmark, Island och Österrike, inte har ratificerat denna artikel. När beslut om de individuella rekommendationerna fattas av ministerkommittén får endast de tjugo länder som är bundna av stadgan delta. För beslut krävs enkel majoritet av de röstberättigade staterna och två tredjedels majoritet av de röstande.För att en rekommendation skall antas måste således minst elva röstberättigade stater vara för den. Även regeringskommittén började under året tillämpa en sådan omröstningsregel när kommittén tar ställning till förslag om rekommendationer. Det har lett till färre beslut. Regeringskommittén sammanträdde tre gånger för den återkommande granskningen av staternas rapporter om tillämpning av stadgan mot bakgrund av de slutsatser som den oberoende expertkommittén presenterat. Årets granskning gällde sju av stadgans artiklar, bl.a. regler om skydd för minderåriga och om migrerande arbetstagare. Dessutom behandlades rapporter om vissa icke ratificerade artiklar. Såväl regeringskommittén som oberoende expertkommittén noterade positiv utveckling på många områden. Vad gäller Sverige uppmärksammades åtgärder för att underlätta för invandrare att „starta eget„. Regeringskommittén beslöt föreslå ytterligare rekommendationer beträffande Grekland och Italien samt förnyade rekommendationer i några fall där förhållandena inte förändrats sedan föregående år. Ett sådant gällde Sverige och kritiken angående terroristlagstiftningen. Ministerkommittén antog förslagen vid sitt möte i december. 3.2.4 Arbetsmarknadsfrågor Styrkommittén för arbetsmarknadsfrågor (CDEM) sammanträdde inte under 1995 men kommitténs byrå möttes den 13-14 september. Vid byråmötet presenterades rapporten „Barn och arbete i Europa„, som utarbetats av den svenska forskaren Ingrid Stymne. Expertkommittén för harmonisering av arbete och familjeliv överlämnade också ett utkast till rekommendation. En arbetsgrupp förberedde en studie om initiativ för att skapa nya arbetstillfällen vid sidan om den vanliga arbetsmarknaden. Ett antal forskare skall var för sig besöka några medlemsländer för att studera vilka former sådana initiativ kan anta. I stället för styrkommitténs uteblivna möten samlades fyra expertkommittéer vid två tillfällen under året i Strasbourg. För att samtliga medlemsstater som så önskade skulle kunna delta i de olika kommittéernas möten förlades dessa i anslutning till varandra. Ledamöterna i styrkommittén är fördelade på de fyra expertkommittéerna, där också två konsulter och representanter för andra internationella organisationer deltar. Kommittéerna arbetar med de sociala och ekonomiska konsekvenserna av omstruktureringen av Europas ekonomier och ett flertal rapporter har tagits fram. Sverige är representerat i den kommitté som behandlar de sociala och ekonomiska konsekvenserna av ändrade arbetsmönster i samband med omstruktureringen (EM-CST). Kommittéernas arbete skall slutföras under 1996. Vid ett möte i november sammanträdde högre tjänstemän för att förbereda Europarådets 6:e arbetsmarknadsministerkonferens, som Rumänien skall vara värd för i september 1997. Inför konferensen har samtliga medlemsländer ombetts att framföra synpunkter på om CDEM skall finnas kvar och i så fall vilka slags frågor kommittén skall behandla. 3.2.5 Invandrares integration m.m. Styrkommittén för migrationsfrågor (CDMG) ägnar sig huvudsakligen åt att utveckla det europeiska samarbetet om frågor som rör invandrares integration. Erfarenheter från så gott som hela Europa visar att invandrare möter allt större svårigheter i sin integration, samtidigt som uttryck för rasism, främlingsfientlighet och antisemitism tenderar att öka. Erfarenhetsutbytet mellan Europas länder på detta område blir därför allt viktigare. Arbetet inom CDMG kom under året att i mycket präglas av det ökande antalet medlemsstater i Europarådet. I takt med att organisationens nya central- och östeuropeiska medlemmar deltar också i CDMG har en förskjutning av verksamheten varit ofrånkomlig. Många av de nya medlemmarna är mera intresserade av olika aspekter på migrationsfrågor än av integrationsfrågor. Ett uttryck för ovannämnda tendens var det möte som arrangerades gemensamt av CDMG och expertkommittén för asylrättsliga frågor (CAHAR) i november, som ett led i fortsättningen av den s.k. Wienprocessen. Syftet var att utbyta information och erfarenheter om migrationsströmmar och migrationspolitik i Europa. Avsikten är att fortsättningsvis anordna ett sådant möte en gång per år. CDMG arrangerade i juni och oktober möten där experter från olika länder kunde komma samman och diskutera gemensamma erfarenheter utifrån ett antal landbaserade projekt. Vid det första tillfället behandlades invandrartäta bostadsområden och vid det andra olika sätt att mäta integration. Vidare fortsatte ett flertal arbetsgrupper under CDMG sin verksamhet på skilda områden av betydelse för invandrares integration. En sådan arbetsgrupp har berört frågan om huruvida det för invandrarkvinnor kan föreligga en konflikt mellan jämställdhetsperspektivet och rätten att leva i enlighet med sin egen kultur. En annan arbetsgrupp har studerat och analyserat kulturella och religiösa aspekter av integrationsprocessen. I båda fallen lades rapporter fram i början av 1996. I övrigt lade CDMG ner ett omfattande arbete på förberedelserna inför det europeiska migrationsministermötet i Warszawa i juni 1996. 3.2.6 Befolkningsstudier Styrkommittén för befolkningsfrågor (CDPO) höll under året endast ett möte (den 17-19 oktober). Mycket av den löpande verksamheten har i stället tagits över av byrån, som sammanträdde fyra gånger och i vilken Sverige var representerat. En varje år återkommande aktivitet är att framställa en översikt över befolkningsutvecklingen i medlemsländerna samt att diskutera såväl övergripande demografiska trender som utvecklingen i enskilda länder. Insamlingsförfarandet sköts direkt av sekretariatet. Översikten och den analytiska texten skrivs av en av kommitténs medlemmar, senast representanten från Italien. Datainsamlingen är ej att likna vid en „statistikbyrås„ utan syftar till att samla ihop så aktuell statistik som möjligt, ofta preliminär, och utifrån den göra analyser och dra slutsatser. Den årliga översikten ger den mest aktuella och kompletta bilden av befolkningsstatistik täckande hela Europa. Arbetet sker i nära kontakt med såväl EU:s statistikkontor (Eurostat) som FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) i Genève. Förutom den ovannämnda, årligen utkommande „Aktuella demografiska utvecklingstendenser i Europa„ färdigställdes under 1995 publikationen „Åldrandet och dess konsekvenser för det socio-ekonomiska systemet„. Initiativ togs också till att ytterligare förbättra marknadsföringen av kommitténs olika publikationer. Expertgruppen POS-MED, som behandlar den demografiska obalansen i Medelhavsområdet, höll två möten för att planera och ta fram underlag till en konferens som skall äga rum i Palma de Mallorca i oktober 1996, i nära samarbete med nationella och lokala myndigheter. Syftet är att främja en öppen dialog mellan Europa och länder söder och öster om Medelhavet. Konferensen, som är tänkt att vara mellanstatlig men med en vetenskaplig bas, avses omfatta runt 200 personer och vänder sig till befolkningsstatistiker, ekonomer, parlamentariker, representanter för regionala och lokala myndigheter samt framträdande representanter för såväl europeiska som övriga stater runt Medelhavet. Följande fyra rapporter har färdigställts inför konferensen: - Syd-nordmigration; aktuella trender och framtidsperspektiv - Demografisk utvecklingsdynamik i Medelhavsområdet; potentiell migration till Europa - Invandring, demografiska trender och arbetsmarknad - Utveckling, samarbete och internationell migration; EU och Maghreb. Expertgruppen POS-MIN, som ägnar sig åt den demografiska situationen för nationella minoriteter i Europa, höll två möten. Den första fasen i arbetet, som bestod av en faktainsamling via enkät, avslutades under året. Trots ämnets känsliga karaktär gick insamlingen av data mycket smidigt, med litet bortfall. Av totalt 43 länder i Europa besvarade 37 enkäten. En anledning till det ringa bortfallet är betoningen på att det är en vetenskaplig studie, där man endast frågar efter vilka variabler som finns åtkomliga i olika källor. Resultatet av enkäten väntas bli utnyttjat i samband med ECE:s och Eurostats rekommendationer inför folkräkningen år 2000. En ny expertgrupp för intern migration och regional befolkningsdynamik (POS- REG) är under bildande. En förstudie har genomförts genom enkät till 28 länder. Resultatet blev positivt. Tillgängligheten av och kvaliteten på data var så god att man kan gå vidare. EU-kommissionen har uttryckt stort intresse för samarbete. Via Europeiska regionala utvecklingsfonden satsar man redan i dag mycket pengar på att minska regionala olikheter. Definitivt beslutsfattande om samarbetets utformning, finansiella frågor m.m. återstår dock. Oavsett vad som händer med samarbetet med EU är avsikten att under år 1996 påbörja en översiktlig studie av den interna omflyttningen i Europa (avfolkningen av landsbygden, urbaniseringen och förändringar i migrationsströmmarna). I steg två avser man gå vidare med en analys av utvecklingen och söka finna förklaringsvariabler till de observerade migrationsströmmarna och den regionala befolkningsutvecklingen. 3.2.7 Hälso- och sjukvård Styrkommittén för hälso- och sjukvårdsfrågor (CDSP) är verksam inom tre programområden: utbildning och planering inom hälso- och sjukvården, etiska aspekter i vården och hälsoupplysning. CDSP höll under år 1995 två möten. Kommittén arbetar i första hand genom expertgrupper, som tar fram underlag för rekommendationer och rapporter m.m., men också genom seminarier och kurser. Stor vikt läggs vid samverkan med och en rationell arbetsfördelning i förhållande till andra internationella organ verksamma inom området, främst EU och Världshälsoorganisationen (WHO). CDSP svarar för planeringen av den 5:e europeiska hälsominister-konferensen, som kommer att äga rum i Warszawa den 7-8 november 1996 på temat „Vård på lika villkor och patientens rättigheter i samband med reformer inom hälso- och sjukvården„. Samordningen av blodtransfusions- och transplantationsverksamheten i Europa är viktiga inslag i CDSP:s arbete. I frågor av detta slag gör sig etiska krav och aspekter liksom specifika säkerhetskrav särskilt gällande. CDSP följer nära verksamheten inom och redovisar synpunkter till de andra grenar av Europarådet som berör hälso- och sjukvården, främst styrkommittén för bioetik (CDBI) och sådant som gäller den juridiska regleringen av patientrelaterade data inom sjukvård och forskning. Det allmänna informationsutbudet inom kommittén bedöms särskilt vara av betydelse för de nytillkomna central- och östeuropeiska länderna i Europarådet. Under år 1995 slutförde CDSP bl.a. följande: - Rekommendationer om skydd för blodgivare och mottagare vid blodtransfusioner - Rekommendation om omvårdnadsforskning - Riktlinjer för kvalitetssäkringar i sjukvården - Rapport om utbildning av sjuksköterskor. Bland pågående aktiviteter kan nämnas: - Expertgrupp om hälso- och sjukvård för befolkningsgrupper som vistas på institution - Expertgrupp om lagreglerat skydd för psykiskt störda vid tvångsvård - Studie av blodbankers roll för benmärgstransplantation - Expertgrupp om hälsoproblem i familjer med ensamstående föräldrar. 3.2.8 Miljö och regional planering Styrkommittén för miljöfrågor (CDPE) höll ett möte i juni, med redovisning av pågående verksamheter. Bland annat fattades beslut om en alleuropeisk naturvårdsstrategi, vilken sedan i oktober antogs av det alleuropeiska ministermötet i Sofia. Därtill redovisades arbetsläget beträffande projekt om kustplanering, turism och miljövård, ekologiskt nätverk, allemansrätten och s.k. Diploma-områden i Europa. Ministerkommittén beslutade på CDPE:s initiativ att anta rekommendationen R(95)10 om hållbar turism i skyddade områden. Europarådets Naturvårdsår genomfördes i 42 länder. I Sverige inriktades insatserna på odlingslandskapet. Under Statens naturvårdsverks ledning har 18 olika myndigheter och organ genom utställningar, utgivande av böcker och broschyrer och andra aktiviteter visat på odlingslandskapets värde och behovet av fortsatta skyddsåtgärder. Frågor rörande regional utveckling och planering behandlas av den särskilda fackministerkonferensen för ministrar med ansvar inom detta område samt av den ämbetsmannakommitté som förbereder konferensens sessioner. Arbetet präglades under året av förberedelserna för den 11:e sessionen (CEMAT 11), som skall äga rum 1997 på temat „Uthållig regional utveckling/fysisk planering och skydd av vattenresurser„. Årets förberedelseseminarier behandlade „Utmaningar som möter det europeiska samhället inför år 2000„ respektive „Allmänhetens deltagande i regional utveckling/fysisk planering i olika europeiska länder„. I oktober arrangerade Europarådet och EU-kommissionen tillsammans ett seminarium om gemensamma utvecklings- och planeringsfrågor. Sekretariatet stod för insamling och vidare distribution av medlemsländernas aktuella dokument rörande regional utveckling och planering. Inom ämbetsmannakommittén fördes en diskussion om ministerkonferensens styrande dokument, den s.k. Torremolinosstadgan. 3.3 Kulturfrågor och kulturell pluralism 3.3.1 Utbildning, kultur och kulturarv 1954 års europeiska kulturkonvention ger även länder som inte är medlemmar av Europarådet möjlighet att delta i rådets utbildnings- och kultursamarbete. Sedan år 1989 har ett stort antal länder i Central- och Östeuropa successivt tillträtt kulturkonventionen. Vid utgången av 1995 var totalt 44 stater anslutna till konventionen. Med den kommittéstruktur som gäller för kultursamarbetet sedan år 1991 bedrivs arbetet med programfrågor främst inom styrkommitténs (CDCC) fyra specialkommittéer. CDCC har huvudsakligen en sammanhållande funktion. CDCC:s plenarsession hölls den 24-26 januari. Generaldebatten gällde frågan om huruvida 1954 års kulturkonvention skulle behöva revideras med hänsyn till dels det stora antalet nytillkomna medlemmar, dels behovet av en bättre samordning med FN:s organ för utbildning, vetenskap och kultur (Unesco) och EU. Något behov av omarbetning ansågs inte föreligga. Övriga huvudfrågor för CDCC och dess byrå var de framtida prioriteringarna och relationen till utrikesministrarnas ställföreträdare. I prioriteringsdiskussionen har Sverige betonat ökad uppmärksamhet på barns och ungdomars behov och förordat projekt med denna inriktning. Sverige har också ifrågasatt den nuvarande strukturen, med CDCC som ett stort övergripande beslutsorgan med oklara uppgifter vid sidan av de fyra specialkommittéerna. Utbildningskommittén (CC-EDUC) Inom ramen för kommitténs arbetsprogram fortsatte under året två projekt där Sverige medverkar. Det gällde dels „Språkundervisning och språkinlärning för europeiskt medborgarskap„, som syftar till att stödja läroplansutveckling och lärarutbildning i moderna språk, dels „Den europeiska dimensionen i sekundärutbildningen„, som skall främja utvecklingen av undervisningen från grundskolans sista årskurser till och med gymnasiet samt utveckla utbildningens europeiska dimension. I språkprojektet sattes arbetet i gång med att utveckla en gemensam ram för fastställande av mål och metoder för undervisningen samt förslag till ett s.k. individuellt språkpass för dokumentation av förvärvade språkkunskaper. Vidare initierades utarbetandet av „tröskelnivåer„ för sju nya språk, inklusive ryska. I projektet anordnades också fem arbetsmöten för lärare m.fl. samt sju seminarier och konferenser, vilka syftade till att stödja utvecklingen på språkundervisningsområdet i de nya medlemsländerna. I skolprojektet är dokumentation av sekundärutbildningen i medlemsstaterna liksom intressanta utvecklingsprojekt m.m. inom utbildningens ram en viktig del. Under 1995 publicerades fjorton länderguider och sex monografier, bl.a. en beskrivning av det s.k. Östersjöprojektet. Vidare anordnades två symposier, varav det ena behandlade utbildningsreformer i Central- och Östeuropa. Det nätverk för skolkontakter som etablerats genom projektet utvidgades i både geografiskt och verksamhetsmässigt hänseende genom det ökande antal länder som anslutit sig till kulturkonventionen. Nätverkets årliga seminarium hölls i Schweiz. Projektet „Historieundervisning i det nya Europa„, som startade 1994 och bl.a. har resulterat i en handbok för historielärare, avslutades med ett symposium i Prag. I lärarfortbildningsprogrammet, som tillhör utbildningskommitténs reguljära verksamhet, deltog under år 1995 cirka 1 000 lärare. Kommittén sammanträdde den 19-21 mars och den 26-27 september. En huvudfråga på dagordningen var Europarådets verksamhet på utbildningsområdet efter 1997. Från svensk sida framfördes att utbildningsarbetet måste dels inriktas på sådant som inte genomförs av andra organisationer, dels koncentreras på aktiviteter som avser utveckling av utbildningens innehåll, respekt för mänskliga rättigheter och demokrati samt den europeiska dimensionen. Sverige underströk också betydelsen av regelbunden information om pågående och planerade aktiviteter, i syfte att uppnå effektivitet och trovärdighet i verksamheten. En annan viktig fråga, vilken kommittén ägnade en av sina regelbundna halvdagsdiskussioner, var samarbetet med EU inom utbildningsområdet. Sverige framhöll vikten av att undvika dubbelarbete när allt fler av Europarådets medlemsländer medverkar också i EU:s utbildnings-verksamhet. Ett nära samarbete mellan de båda organen avseende exempelvis lärarutbildning, språkundervisning, vuxenutbildning samt informations- och erfarenhetsutbyte förordades från svensk sida samtidigt som man välkomnade de regelbundna kontakter som under året etablerades mellan Europarådets utbildningssekretariat och EU-kommissionen. Kommittén arbetade också med en rekommendation till nytt projekt om utbildning för demokratiskt medborgarskap samt med planeringen av den utbildningsministerkonferens som skall äga rum 1997. Kommitten för högre utbildning (CC-HER) Arbetet med en för Europarådet och Unesco gemensam konvention om erkännande av examina ledde under 1995 till att ett utkast kunde remissbehandlas i medlemsländerna. Inom de två huvudprojekten „Tillträde till högre utbildning„ och „Legislativa reformprogrammet„ genomfördes ytterligare ett antal seminarier. Det sistnämnda projektet undergick viss utvärdering som kommer att bilda underlag för ett senare ställningstagande om en eventuell förlängning. Vidare inleddes inom ramen för projektet utarbetandet av en serie skrifter om lagstiftning inom den högre utbildningen i Europa. Frågan om vissa forskningsaktiviteter inom kommittén bereddes vidare. Kulturkommittén (CC-CULT) Kommittén sammanträdde den 26-28 april och den 8-10 november. Det ökande antalet medlemmar från Central- och Östeuropa fortsatte att prägla arbetet i kommittén. De nya frågeställningar som fortlöpande uppkommer ökar kraven på anpassningsbarhet i programverksamheten. Den nya budgetproceduren, som ger specialkommittéerna möjlighet att göra omprioriteringar inom givna ramar, är ägnad att underlätta en sådan anpassning. För att de nya medlemsländerna skall få tillfälle att diskutera sina speciella problem har en ordning införts med ett särskilt möte för dessa länder dagen före kommitténs plenarmöte. Förmötet leds av kommitténs ordförande. En annan faktor som påverkar kommittéarbetet är de kulturpolitiska länderförhören. Numera avsätts regelmässigt en extra sammanträdesdag åt muntligt förhör med något medlemsland. Under år 1995 granskade kommittén Italiens och Estlands kulturpolitik. Ett stort antal länder, främst i Central- och Östeuropa, är aktuella för granskning under de närmaste åren, vilket förväntas vålla vissa praktiska och resursmässiga problem. De särskilda förhållandena i de nya medlemsländerna liksom anhopningen av projekt kräver förändringar i såväl metodiken som de praktiska arrangemangen. En för närvarande viktigt uppgift för kommittén är att ta fram en europeisk rapport om kulturens betydelse för samhällsutvecklingen. Rapporten är ett svenskt initiativ och knyter an till det arbete som utförts av FN-kommissionen för kultur och utveckling. Ett första rapportutkast utgjorde diskussionsunderlag för ett seminarium på politisk nivå i Bratislava den 16-18 juni kring temat „Kultur och utveckling i Europa; aktuella frågor, problem och policyalternativ för det 20:e århundradet„. Rapporten beräknas bli färdigställd under första hälften av 1996. Under året diskuterades kommitténs program för tiden efter 1997. Från svensk sida framhölls att kulturverksamheten måste ha en klar Europarådsprofil som är logisk för omvärlden. Avslutade projekt skall inte automatiskt ersättas av nya inom samma områden. Den kulturpolitiska ländergranskningen bör dock få fortsatt prioritet, inte minst som ett medel för att delge de central- och östeuropeiska medlemmarna erfarenheter av praktisk kulturpolitik. En samordning med EU:s kulturverksamhet är angelägen, både vad gäller mötestider och programinnehåll. Från svensk sida betonades också att Europarådets kulturbudget på ca 7 miljoner franska franc förutsätter betydande nationella kompletteringsinsatser för att en meningsfull verksamhet skall kunna bedrivas. Därför måste det framtida arbetsprogrammet planeras utifrån medlemsländernas behov och önskningar och i nära kontakt med berörda nationella fackdepartement. Förberedelserna inför kulturministermötet i Budapest hösten 1996 fortsatte. Huvudtema för konferensen blir „Den europeiska filmens framtid„. I anslutning till mötet förväntas en europeisk konvention om skydd för det audiovisuella arvet öppnas för undertecknande. Kulturarvskommittén (CC-PAT) Kommittén sammanträdde den 8-10 mars. Av besparingsskäl håller kommittén numera endast ett möte om året. Ett särskilt arbetsutskott samlas vid ytterligare två tillfällen. Arbetet inom kommittén är organiserat i tre ansvarsområden: policy och styrmedel, tekniskt erfarenhetsutbyte och specialistsamverkan samt utbildning och levandegörande. Under året intensifierades förberedelserna inför den 4:e konferensen för ministrar med ansvar för kulturarvsfrågor, som skall hållas i Helsingfors 1996. Mötets tema blir „Kulturarvet - en ekonomisk och social utmaning„. Sverige har haft experter från Riksantikvarieämbetet och Statens historiska muséer i fem av kommitténs tjugo arbets- och expertgrupper, nämligen de för arkeologifrågor, luftföroreningar, kulturlandskap, teknisk assistans och „Öppet hus„. Sverige har tagit på sig en ledande ställning i alla de grupper man medverkat i. Under året antogs en rekommendation om kulturlandskap, R(95)9. Bronsålderskampanjen fortsatte genom utställningar i fem länder. En konferens genomfördes i bohusländska Tanum den 7-11 september på temat „Kommunikation i Europa under bronsåldern„. På „Öppet hus„-dagen den 10 september hölls mer än 300 industribyggnader runtom i landet tillgängliga för besök av allmänheten. Ett förslag till revidering av rekommendationen R(88)5, som behandlar kontroll av det yttre förfall av det arkitektoniska arvet som påskyndas av miljöförstöring, har arbetats fram på CC-PAT:s uppdrag under svenskt ordförandeskap. Sverige har också planerat och inbjudit till ett seminarium på detta tema som skall hållas i Stockholm 1997. En europeisk stiftelse för utbildning inom restaureringsområdet har bildats. Detta kunde ske genom en omvandling av bl.a „Pro Venetia Viva„. Ett litet sekretariat för stiftelsens behov har upprättats. Kulturarvets politiska och sociala dimension har fått förnyad aktualitet bl.a. genom förstörelsen av kulturarvet i före detta Jugoslavien. Tekniskt samarbete och specialstöd till Central- och Östeuropa var fortsatt prioriterat i kommitténs arbete. Under året utarbetades handlingsplaner för de flesta central- och östeuropeiska länderna. Sverige medverkar i detta arbete, främst beträffande de baltiska staterna. 3.3.2 Idrott Under året antogs två rekommendationer av ministerkommittén. Det gällde dels rekommendation R(95)16 angående unga människor och idrott, i vilken särskilt uppmärksammas vikten av idrott ur hälsosynpunkt, förståelse för etiska värden och tolerans samt idrottens betydelse i skolan. Den andra rekommendationen till medlemsstaterna, R(95)17, behandlar idrottens betydelse för samhället och fokuserar speciellt på hälsoaspekter, socialisation samt idrottens betydelse för ekonomin. I maj deltog Sverige vid den 8:e europeiska konferensen för ministrar ansvariga för idrottsfrågor i Lissabon. Följande dokument antogs vid konferensen: en resolution om ett europeiskt manifest angående unga människor och idrott, en deklaration om idrottens samhälleliga betydelse, en resolution om tolerans och idrott samt en resolution om europeiskt idrottssamarbete. Styrkommittén för idrottsfrågor (CDDS) höll sitt 18:e möte i februari månad. Vid detta möte diskuterades förberedelserna inför den europeiska idrottsministerkonferensen, som ägde rum senare under våren (jämför ovan). Vid behandlingen av CDDS verksamhetsprogram och budget för det kommande året framförde den svenska delegationen att särskild vikt borde läggas vid samarbetet med de nya medlemsländerna i Central- och Östeuropa. Det programmet inom CDDS är av stor betydelse för både den idrottsliga och den demokratiska utvecklingen i de aktuella staterna. CDDS genomförde verksamhet bl.a. inom program för ungdom och idrott, idrottslagstiftning, idrottsanläggningar samt den frivilliga idrotten. Konventionen mot läktarvåld hade vid årets slut ratificerats av 27 länder och undertecknats av ytterligare 7 länder. Sverige har deltagit i arbetet inom den permanenta kommitté som övervakar konventionen. Vid årsskiftet 1995/96 hade 27 länder ratificerat konventionen mot dopning medan ytterligare 11 länder hade undertecknat densamma. Sverige har varit aktivt inom övervakningsgruppen för konventionen och ansvarade under 1995 för ledningen av arbetsgruppen för rättsliga frågor och dopning. 3.3.3 Ungdomsfrågor Styrkommittén för ungdomsfrågor (CDEJ) höll under året sina 15:e och 16:e möten. En huvudfråga var genomförandet av den stora ungdomskampanjen mot rasism, främlingsfientlighet, antisemitism och intolerans (jämför avsnitt 2.6.3). I övrigt fortsatte verksamheten i arbetsgrupper kring ungdomsinformation, ungdomars delaktighet och inflytande i samhällslivet samt möjligheter för ungdomar att besöka andra länder. I maj arrangerades ett informellt ungdomsministermöte i Luxemburg och i december invigdes ett andra europeiskt ungdomscenter i Budapest. Europeiska ungdomsfonden (EYF) delade ut 17,3 miljoner franska franc i bidrag. Sammanlagt anordnades 122 ungdomsprojekt inom områden som miljö, rasism och främlingsfientlighet, ungdomsutbyte etc. Dessutom delades bidrag ut till de internationella ungdomsorganisationernas administration och tidningar. Totalt fick 36 publikationer eller utbildningsmaterial stöd. I Central- och Östeuropa genomfördes 13 aktiviteter, finansierade genom den särskilda fond som upprättats som en del av Europarådets stöd till utvecklingen i denna del av Europa. Totalt deltog 8 505 ungdomar, varav 245 från Sverige, i arrangemang som ungdomsfonden finansierat. Sverige bidrog med 406 318 franska franc (2,54 %) till EYF:s budget. Europeiska ungdomscentret (EYC) i Strasbourg anordnade 44 seminarier för ungdomar, 3 ungdomsledarutbildningar, 10 språkkurser, 3 s.k. konsultativa möten och 1 symposium. I dessa aktiviteter deltog 1 376 ungdomar, varav 72 från Sverige. 4 Verksamheten inom de s.k. partsöverenskommelserna 4.1 Partsöverenskommelsen på social- och hälsoområdet Sverige deltar sedan år 1986 i Europarådets kommitté för handikappfrågor (CD-P- RR) under partsöverenskommelsen på social- och hälsoområdet. Arbetet bedrivs - förutom vid kommitténs ordinarie möten - i expertgrupper, varav Sverige deltar aktivt i två. Den ena är inriktad på WHO:s internationella klassifikation för skada/sjukdom, funktions-nedsättning och handikapp. Den andra behandlar frågan om övergång från skyddat till ordinarie arbete. Kommittén har tillsatt ytterligare expertgrupper. En arbetar med en handbok för att öka tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning, en annan med att upprätta ett europeiskt nätverk för handikapprojekt. Teman som äldre och handikapp samt yrkesinriktad rehabilitering behandlas också inom olika expertgrupper. CD-P-RR:s ordinarie möte hölls i Bryssel den 6-9 juni. Till mötet hade svensken Bengt Lindqvist, FN:s specielle rapportör för standardregler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet, inbjudits för att berätta om sitt arbete. Frågan om en regional rådgivare för sådana standardregler för länderna i Central- och Östeuropa diskuterades. Om idén förverkligas skulle rådgivaren vara kopplad till Europarådet. Sverige var vidare representerat i flera expertgrupper som tillsatts av den likaledes under partsöverenskommelsen på social- och hälsoområdet etablerade hälsokommittén (CD-P-SP). I de aktuella expertgrupperna behandlades frågor rörande bekämpningsmedel samt olika aspekter av livsmedelshantering. 4.2 Europafarmakopén Sedan år 1975 har Sverige varit anslutet till Europarådets konvention om utarbetandet av en europeisk farmakopé (Ph Eur). Denna innehåller kvalitetsnormer för läkemedelssubstanser och vissa färdiga läkemedel. Den har bindande giltighet i de länder som är anslutna till konventionen. Tjugofem länder i Västeuropa samt EU har ratificerat konventionen. EU deltar därmed som medlem vid mötena i Europafarmakopékommissionen. Dessutom deltar ytterligare tio länder samt WHO som observatörer. Bland observatörsländerna finns Australien, Canada och Kina. Den första upplagan av Europafarmakopén trädde i kraft i Sverige den 1 januari 1978. Den andra upplagan i alla dess delar trädde i kraft i medlemsländerna den 1 juli 1987 och sedan dess har det årligen kommit ut ett nytt häfte med monografier (standarder) och föreskrifter. Under år 1995 utgavs ytterligare ett häfte (fascicule 19), vilket avslutar den andra upplagan av Europafarmakopén, som därmed innehåller 1 025 monografier fördelade enligt följande: kemiska och biologiska produkter 759; generella metoder och monografier för beredningsformer 34; immunologiska produkter och blodprodukter 96; läkemedel och preparationer framställda ur växter 56; förpackningar och kirurgiska suturer 44; radiofarmaceutiska preparationer 36. Under år 1995 lades stora ansträngningar ned på utarbetandet av den tredje upplagan av Europafarmakopén som kommer att ges ut sommaren 1996. Nyheterna i denna upplaga är bl.a.: - att Europafarmakopén kommer att ges ut i bokform med ett kumulativt tillägg varje år - att de engelska titlarna på monografierna blir huvudtitlar och latin blir undertitel - att utbytet av de analysmetoder som krävt användning av „farliga„ substanser och lösningsmedel samt försök på djur fullföljs - att harmonisering med det internationella enhetssystemet (SI) genomförs. Under år 1995 fastställdes 274 monografier (104 nya och 170 reviderade) för införande i Europafarmakopén. Den stora ökningen av antal nya och reviderade monografier från de senaste åren fortsätter således. Sverige var representerat vid samtliga tre kommissionsmöten under året. I de ca 30 expertgrupper som förbereder och bearbetar material, som skall ingå i farmakopén, medverkade 18 svenska experter hämtade från Läkemedelsverket, farmaceutiska fakulteten, läkemedelsindustrin och Apoteksbolaget. De olika experterna ansvarar för ett omfattande experimentellt förarbete på sina respektive laboratorier. Arbetet samordnas i Sverige av Svenska farmakopékommittén och resultatenheten Standardisering vid Läkemedelsverket. Europafarmakopén har stor normgivande betydelse för läkemedels kvalitet. Den tillämpas av Läkemedelsverket och läkemedelsindustrin vid registrering och kontroll av läkemedel samt vid Apoteksbolagets beredning och hantering av läkemedel. Ett nytt sätt att utarbeta monografier för Europafarmakopén, som komplement till de andra, startades på prov under år 1993. Det innebär att originaltillverkaren av en läkemedelsråvara tillsammans med det nationella farmakopélaboratoriet utarbetar ett förslag till en monografi redan innan patenttiden för substansen gått ut. Sverige har deltagit vid utarbetandet av två sådana substansmonografier. Den första av dessa har publicerats i fascicule 19 av Europafarmakopén. Den andra färdigställdes under året för publicering i den tredje upplagan. Provverksamheten har fallit väl ut och kommer därför fortsättningsvis att bli en av de metoder som används. År 1994 genomfördes en ny prioritetsomgång inom Europasamarbetet. Beslut togs då om vilka läkemedelssubstanser, läkemedelsformer och bruksfärdiga läkemedel man skall arbeta med under de närmaste åren. Bland dessa återfinns flera viktiga substanser med svenskt ursprung. För svenskt vidkommande anses den medicinska betydelsen utgöra det viktigaste kriteriet att ta hänsyn till vid prioriteringen. Samarbetet mellan den europeiska farmakopén och representanter för den amerikanska (USP) och den japanska (JP) farmakopén om harmonisering av de olika farmakopéernas bestämmelser fortsatte under år 1995. För närvarande arbetar man med ett antal hjälpsubstanser i läkemedel där behovet av harmonisering anses störst. Den första harmoniserade monografin publicerades i fascicule 18 (Laktos monohydrat) och man har nu färdigställt ca 30 harmoniserade monografier. En konsekvens av EU:s medverkan i Europafarmakopén är att ett ökat samarbete initierats mellan läkemedelskontrollerna i Europa vad gäller det laborativa kontrollarbetet, utöver det redan existerande samarbetet inom inspektionsverksamheten. EU har utsett Europafarmakopésekretariatet i Strasbourg som samordnare av denna verksamhet. Ett antal kollaborativa studier och provningsjämförelser har genomförts inom detta samarbete, som har anknytning både till det europeiska farmakopéarbetet och till kontrollarbetet. Detta praktiska samarbete är mycket viktigt för att åstadkomma en gemensam, enhetlig syn på läkemedels kvalitet. Verksamheten har starkt stöd från svenskt håll och Sverige har deltagit i de aktuella studierna. 4.3 Europarådets sociala utvecklingsfond Vid årsskiftet 1995/96 var samtliga Europarådets medlemsländer utom Albanien, Andorra, Estland, Irland, Lettland, Litauen, Makedonien, Moldova, Polen, Rumänien, Slovakien, Storbritannien, Tjeckien, Ukraina, Ungern och Österrike anslutna till sociala utvecklingsfonden. Härutöver är Heliga Stolen medlem. Den socialistiska federativa republiken Jugoslavien var associerad medlem under femårsperioden 1986-1991. Ytterligare central- och östeuropeiska länder har visat intresse att bli medlemmar. I början av 1996 inträdde således Litauen och Rumänien i fonden. Fonden använder den europeiska valutaenheten ecu i sin redovisning (1 ecu = 8,54 svenska kronor vid årsskiftet 1995/96). Fondens utlåningsverksamhet ökade åter under 1995, efter att under de två föregående åren ha minskat i omfattning på grund av uppstramade utlåningsrutiner m.m. Nyutlåningen uppgick således under 1995 till 412 miljoner ecu. Den totala balansomslutningen vid årsskiftet 1995/96 var 9 784 miljoner ecu och 1995 års överskott var 68 miljoner ecu. Under perioden 1990-1993 riktades allvarlig kritik mot fonden. Kritiken gällde dels att fonden fjärmat sig från sin sociala målsättning, dels att det förekommit allvarliga brister i finansförvaltning, låneverksamhet, projektuppföljning, internadministration och samarbetsklimat. Kritiken ledde bl.a. till att fondens högste verkställande tjänsteman tvingades lämna sin befattning i slutet av 1993. Under år 1995 bedrev den nya ledningen ett fortsatt omfattande översynsarbete i syfte att komma till rätta med fondens problem. Bland annat fattades beslut om ytterligare nya rutiner avseende utlåning och finansförvaltning. Betydande förändringar har även genomförts i fondens inre organisation. Ett övergripande mål är att återigen sätta den sociala målsättningen i centrum för verksamheten. De nya stadgar som utarbetats har dock ännu inte ratificerats av två medlemsländer, Nederländerna och Spanien. Sverige inträdde i fonden år 1977. Vår andel i fondens kapital uppgår till ca 36 miljoner ecu, vilket motsvarar 2,8 % av medlemsländernas insatser. Av detta belopp har 3,9 miljoner ecu betalats in och 32,1 miljoner ecu är ett garantiåtagande. Sverige har uppmanats att betala in ytterligare 994 000 ecu. Sverige har varit pådrivande i de senaste årens arbete med att omorientera och sanera fondens verksamhet. Sverige har bl.a. eftersträvat att utlåningen skall få en bättre geografisk fördelning och koncentreras till de socialt mest angelägna projekten, att en större andel av vinsten skall användas för lån på särskilt fördelaktiga villkor samt att flera länder skall ansluta sig till fonden. Sverige har inte lånat några medel genom fonden. Fonden bildades ursprungligen, år 1956, som ett instrument i flyktingpolitiken, men är numera även inriktad på att medverka till att lindra verkningarna av naturkatastrofer samt att finansiera infrastruktur-, sysselsättnings- och bostadsbyggnadsprojekt i regioner där sådana investeringar är av stort socialt värde. På senare tid har även ett antal större utbildnings- och sjukvårdsprojekt finansierats. I syfte att stärka fondens kapitalbas och att i framtiden kunna integrera länderna i Central- och Östeuropa i verksamheten utökades år 1991 fondens kapital mycket kraftigt. De central- och östeuropeiska ländernas behov kommer att ställa fonden inför större och nya uppgifter såväl vad gäller risktagande som projektplanering och administration. Ministerkommittén har också uttryckt starka önskemål om att fonden skall delta i återuppbyggnaden av före detta Jugoslavien, främst Bosnien och Hercegovina. Medlemsstaternas insatser i fonden uppgick den 31 december 1995 till sammanlagt 1 297 miljoner ecu i form av inbetalda medel, garantiåtaganden och vinstmedel som tillförts enskilda medlemsländer. Härtill kommer att fonden vid utgången av året hade reserver och vinstmedel på 531 miljoner ecu. Med dessa medel som bas kan fonden på jämförelsevis fördelaktiga villkor ta upp lån på den internationella kapitalmarknaden. Fonden bedöms av det amerikanska värderingsinstitutet Standard & Poors ha högsta kreditvärdighet, AAA, för sin långsiktiga upplåning. Lånen förmedlas sedan till projekt i medlemsländerna med den inriktning som beskrivits ovan. En liten del av utlåningen har sedan länge skett på speciellt fördelaktiga villkor. Denna subventionerade utlåning bekostas av en del av fondens vinstmedel. Under året beslutades att denna utlåning fortsättningsvis skall ske genom en särskild för ändamålet inrättad lånefond. Sedan sin tillkomst och till slutet av år 1995 har fonden finansierat projekt i medlemsländerna om totalt 9 324 miljoner ecu. Vid årsskiftet utestående lån uppgick till 6 153 miljoner ecu, varav 45 miljoner ecu som subventionerade lån. De största låntagarna under senare år (1986-1995) har varit Turkiet (38 % av lånemedlen), Italien (26 %), Grekland (13 %), Cypern (10 %), Spanien (5 %) och Tyskland (5 %). De ändamål som fått mest lån är åtgärder för flyktingar och migranter, bostadsbyggande, lån i samband med infrastrukturinvesteringar samt landsbygdsutveckling. 4.4 Pompidougruppen Pompidougruppen inrättades år 1971 i huvudsak som ett forum för erfarenhetsutbyte om narkotikafrågor i Västeuropa. Initiativet togs av den dåvarande franske presidenten Georges Pompidou och var ett svar på det växande narkotikaproblemet i Europa. Gruppen hade fram till år 1980 ingen formell status men blev då en samarbetsgrupp inom Europarådet. Ursprunglingen hade gruppen 16 medlemmar men medlemsantalet har ökat och uppgick under år 1995 till 28 länder. Samarbetet omfattar de flesta västeuropeiska staterna samt flera länder i Central- och Östeuropa. Ytterligare central- och östeuropeiska länder inbjuds att på ad hoc-basis delta i olika aktiviteter anordnade av gruppen. Den svenska regeringen har ställt medel till förfogande för att underlätta dessa länders deltagande i konferenser, symposier och andra möten. Arbetet i Pompidougruppen rör såväl förebyggande insatser i syfte att minska efterfrågan på narkotika som insatser inom kontrollpolitikens område. Samarbetet är således tvärsektoriellt. De ministrar som ansvarar för samordningen av narkotikafrågor möts i princip vart tredje år och beslutar då om inriktningen på samarbetet fram till nästa ministermöte. Mellan ministermötena sammanträder representanter för medlemsländerna (s.k. permanenta korrespondenter) två gånger om året för att besluta om konkreta åtgärder och för att rapportera om pågående och planerade insatser i sina respektive länder. Vid ett ministermöte i februari 1994 antogs programmet för Pompidougruppens arbete under de följande tre åren. Programmet betonar vikten av efterfrågedämpande insatser och av att den tvärsektoriella inriktningen behålls. Sverige deltar aktivt, bl.a. genom medverkan i det omfattande epidemiologiska samarbete som pågår. I detta ingår en europeisk skolundersökning av elevers drogvanor, som leds och samordnas av Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN). Vidare pågår ett särskilt tränings- och utbildningsprogram för personer verksamma inom narkotikaområdet i Central- och Östeuropa. Sverige är tillsammans med Norge och EU:s PHARE-program huvudbidragsgivare. Sverige hade också tagit initiativet till ett seminarium om nya drogmönster bland ungdomar som hölls i november. Utöver detta genomfördes under 1995 möten i olika arbetsgrupper rörande bl.a. polissamarbete, prekursorer (ämnen som kan användas vid illegal framställning av narkotika), tullsamarbete samt insatser för kvinnliga missbrukare. 4.5 „Eurimages„ I slutet av år 1988 etablerade Europarådet genom en parts-överenskommelse en europeisk fond för stöd till filmproduktion, kallad „Eurimages„. Under år 1995 förfogade fonden över cirka 220 miljoner kronor. De länder som deltar i partsöverenskommelsen bidrar till finansieringen i relation till sin storlek. Sveriges bidrag, som utbetalas via Svenska filminstitutet, uppgick 1995 till cirka 4 miljoner kronor. En grundförutsättning för erhållande av stöd är att minst tre europeiska länder är involverade. Fonden finansierar maximalt 20 % av projektets budget. Stöd utgår inte bara till spelfilm utan också i vissa fall till dokumentärfilmer. Även renodlade TV-filmer och -serier kan komma i fråga. Länder som inte deltar i EU:s Media II-program kan också få stöd för distribution och biografer. Under fondens sju första år (1989-1995) delades bidrag ut till 427 europeiska samproduktioner, till ett sammanlagt belopp av 779 miljoner franska franc. Under 1995 erhöll 99 projekt bidrag från „Eurimages„. Fonden gav också distributionsstöd till ett femtiotal projekt. 4.6 Kommissionen för demokrati genom lag Den europeiska kommissionen för demokrati genom lag (Venedigkommissionen) bildades i Venedig den 20 januari 1990. Den etablerades på italienskt initiativ under Europarådets överinseende och är knuten till Europarådet genom en partsöverenskommelse. Kommissionen, som är sammansatt av experter i statsrätt utsedda av respektive lands regering, skall bl.a. verka för att sprida information om de olika rättssystemen i Europarådets medlemsstater liksom även i de icke-medlemsstater som samarbetar med kommissionen. För Sveriges del har förre justitieombudsmannen Hans Ragnemalm utsetts att ingå i kommissionen. Till kommissionens viktigare uppgifter hör att, som expertorgan och på begäran, bistå de före detta kommunistiska staterna i Central- och Östeuropa vid utarbetandet av nya demokratiska konstitutioner, baserade på Europarådets grundläggande principer. Samarbetet bedrivs så att mindre grupper av kommissionsmedlemmar, med ansvar för ett visst land, granskar och successivt reviderar upprättade lagförslag. Ofta följs arbetet upp med besök i landet i fråga. Kommissionens verksamhet har satt åtskilliga spår i de nya konstitutioner som antagits. Kommissionen var under år 1995 involverad i den författningsreform som initierats i Grekland liksom i lagstiftningsarbete bl.a. i Albanien, Armenien, Georgien, Kirgizistan, Lettland, Moldova, Ryssland, Ukraina, Ungern och Vitryssland. Kommissionen samarbetade också med Sydafrika. Den kommer även att ha en roll att spela i återuppbyggnaden av Bosnien och Hercegovina. 4.7 Europarådets Nord/Sydcentrum Europarådets Nord/Sydcentrum, eller som det fullständiga namnet lyder Europeiskt centrum för globalt ömsesidigt beroende och solidaritet, etablerades år 1989 genom en partsöverenskommelse. Sedan Grekland tillträtt överenskommelsen sommaren 1995 har den för närvarande 15 medlemmar. Centret, som har sitt säte i Lissabon, skall fungera som ett ramverk för europeiskt samarbete i syfte att öka medvetandegraden hos allmänheten om nord-sydfrågor i ett globalt perspektiv och främja solidaritet i linje med Europarådets mål och principer. Centrets styrelse består av representanter för fyra intressentgrupper: medlemsstaternas regeringar, parlamentariker, enskilda organisationer samt regionala och lokala myndigheter. Sverige är medlem av styrelsen under perioden 1995-1997. Nord/Sydcentret finansieras dels av medlemsstaterna, dels genom frivilliga bidrag. De frivilliga bidragen kommer i huvudsak från EU-kommissionen och tillfaller företrädesvis programverksamheten. Utrikesdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 maj 1996 Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Andersson, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Åhnberg, Pagrotsky Föredragande: statsrådet Peterson Regeringen beslutar skrivelse 1995/96:193 Redogörelse för verksamheten inom Europarådets ministerkommitté under år 1995.