Regeringskansliets rättsdatabaser

Promemorian Översyn av förvaltningsprocessens lagförslag 1 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar Härigenom föreskrivs att 17, 17 a och 18 §§ lagen (1971:289) om all- männa förvaltningsdomstolar skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 § Länsrätt är domför med en lagfaren domare och tre nämndemän, om inte annat följer av 17 a eller 18 §. Om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten. Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan handläggningen har påbörjats, är rätten domför med två nämndemän. Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering finns, förutom i 18 §, bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979:1152). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fastställa hur många nämndemän som skall finnas i varje län för tjänstgöring i länsrätten. Länsrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem. 17 a § Länsrätten skall vid behandling av mål enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900) och 22 kap. kyrkolagen (1992:300) bestå av en lagfaren ledamot och två sådana särskilda ledamöter som anges i 17 b §. Länsrätten är dock domför utan de särskilda ledamöterna i sådana fall som anges i 18 § första styck- et 1-3 och 6, andra stycket samt fjärde stycket 11. Länsrätten är dock domför utan de särskilda ledamöterna i sådana fall som anges i 18 § första styck- et 1-3 och 5, andra stycket samt fjärde stycket 5 18 § Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam 1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages, 2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan länsrätt, 3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende, 4. vid beslut om återkallelse tills vidare av ett körkort, körkortstill- stånd eller traktorkort eller om vägran att tills vidare godkänna ett utländskt körkort, när det är uppenbart att ett sådant beslut bör meddelas eller när omhänderta- gande beslutas enligt 23 § kör- kortslagen (1977:477), 5. vid beslut enligt luft- fartslagen (1957:297) om försättande ur kraft av ett certifikat, elevtillstånd eller behörighetsbevis, när det är uppenbart att ett sådant beslut bör meddelas, 4. vid beslut enligt luftfartslagen (1957:297) om försättande ur kraft av ett certifikat, elevtillstånd eller behörighetsbevis, när det är uppenbart att ett sådant beslut bör meddelas, 6. vid annat beslut som inte in- nefattar slutligt avgörande av mål. 5. vid annat beslut som inte in- nefattar slutligt avgörande av mål. Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak. Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål och som inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare får utföras av en annan tjänsteman vid länsrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta meddelas av regeringen. Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande i sak av 1. mål om utdömande av vite, 2. mål enligt bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen, enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, om besiktning enligt fastighetstaxe- ringslagen (1979:1152), om hand- lings undantagande från taxerings- revision, skatterevision, eller annan granskning och om befriel- se från skyldighet att lämna upp- lysningar eller visa upp handling enligt taxeringslagen (1990:324), mervärdesskattelagen (1994:200), lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare eller lagen (1984:151) om punkt- skatter och prisregleringsavgifter samt om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift enligt lagen (1990:325) om självdeklara- tion och kontrolluppgifter, 1. mål enligt bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och av- giftsprocessen, enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, om besiktning enligt fastighetstaxe- ringslagen (1979:1152), om hand- lings undantagande från taxerings- revision, skatterevision, eller annan granskning och om befriel- se från skyldighet att lämna upp- lysningar eller visa upp handling enligt taxeringslagen (1990:324), mervärdesskattelagen (1994:200), lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare eller lagen (1984:151) om punkt- skatter och prisregleringsavgifter samt om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift enligt lagen (1990:325) om självdeklara- tion och kontrolluppgifter samt mål enligt lagen (1992:1528) om offentlig upphandling, 3. mål om omedelbart omhän- dertagande enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestäm- melser om vård av unga, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av mis- sbrukare i vissa fall, mål om till- fälligt omhändertagande enligt 37 § smittskyddslagen (1988:1472), mål enligt 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård samt mål enligt 18 § första stycket 2-4 såvitt avser de fall då vården inte har förenats med särskild utskriv- ningsprövning eller 5 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, 2.mål om omedelbart omhän- dertagande enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestäm- melser om vård av unga, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av mis- sbrukare i vissa fall, mål om till- fälligt omhändertagande enligt 37 § smittskyddslagen (1988:1472), mål enligt 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård samt mål enligt 18 § första stycket 2-4 såvitt avser de fall då vården inte har förenats med särskild utskriv- ningsprövning eller 5 lagen (1991:1129) om rättspykiatrisk vård samt mål om förvar och uppsikt enligt utlänningslagen (1989:529), mål enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., mål enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt och mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m. 4. mål om anstånd med att betala skatt eller socialavgifter enligt uppbörds- eller skatteför- fattningarna och annat mål enligt uppbörds- och folkbokföringsför- fattningarna med undantag av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt och mål enligt - lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, 3. mål om anstånd med att betala skatt eller socialavgifter en- ligt uppbörds- eller skatteförfatt- ningarna och annat mål enligt uppbörds- och folkbokföringsför- fattningarna med undantag av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt och mål enligt lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, 5. mål om uppdelning av taxe- ringsvärde enligt 20 kap. 6 §, 28 kap. 1 § och 35 kap. 4 § fastig- hetstaxeringslagen (1979:1152), 6. mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 5 000 kr., 4. mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, 7. mål enligt skatte- och taxe- ringsförfattningarna i vilket be- slutet överensstämmer med parter- nas samstämmiga mening, 8. mål om rättshjälp genom of- fentligt biträde i ett ärende hos en annan myndighet, 9. mål enligt körkortslagen (1977:477), om beslutet innebär att något körkortsingripande inte skall ske eller att varning med- delas eller om det är uppenbart att ett körkort, körkortstillstånd eller traktorkort skall återkallas eller att ett utländskt körkort inte skall godkännas, 10. mål enligt luftfartslagen, om beslutet innebär att varning med- delas eller om det är uppenbart att ett certifikat, elevtillstånd eller behörighetsbevis skall återkallas, 11. mål i vilket saken är uppen- bar. 5. mål av enkel beskaffenhet. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. Om handläggningen har påbörjats innan ikraftträdandet gäller 17 § i dess äldre lydelse. Promemorian Nämndemannamedverkan i domstol m.m. lagförslag 1 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken Härigenom föreskrivs att 14 kap. 17 och 18 §§ samt 18 kap. 4 a § äktenskapsbalken skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 14 kap. 17 § Vid huvudförhandling i äkten- skapsmål och mål om underhåll skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämnde- män, om annat inte följer av 1 kap. 3 a § andra och tredje styc- kena rättegångsbalken. Denna regel gäller även för andra mål som handläggs i samma rättegång. Om det inträffar förfall för någon av nämndemännen sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän. Vid huvudförhandling i äkten- skapsmål och mål om underhåll skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och två nämnde- män, om annat inte följer av 1 kap. 3 a § andra och tredje styckena rättegångsbalken. Denna regel gäller även för andra mål som handläggs i samma rättegång. Om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän. Om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare och nämndemän utökas med en vardera utöver vad som följer av första stycket. Om det inträffar förfall för en av nämndemännen sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten ändå domför. När nämndemän ingår i tingsrätten, skall ordföranden vid överläggning redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid omröstning skall först ordföranden och därefter nämndemännen säga sin mening. I övrigt gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om överlägg- ning och omröstning i tvistemål. 18 § I äktenskapsmål och mål om underhåll är hovrätten domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Fler än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling, liksom när målet i tingsrätten har avgjorts utan nämndemän, är hovrätten dock domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken. Hovrätten är i övrigt domför enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § fjärde och femte styckena rättegångsbalken. I äktenskapsmål och mål om underhåll är hovrätten domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Om det inträffar förfall för en av de lagfarna domarna eller en av nämnde- männen sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten ändå domför. Fler än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling, liksom när målet i tingsrätten har avgjorts utan nämndemän, är hovrätten dock domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken. Hovrätten är i övrigt domför enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § fjärde och femte styckena rättegångsbalken. Tar nämndemän del i målets avgörande, skall vid överläggning ordföranden eller, om målet har beretts av en annan lagfaren domare, denne redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid omröstning skall nämndemännen säga sin mening sist. I övrigt gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om överläggning och omröstning i tvistemål. 18 kap. 4 a § Vid handläggning som sker enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vid handläggning som sker enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare och två nämndemän. Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är lagfarna domare skall få handlägga enkla ärenden enligt 17 kap. 1 §. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. 2 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken Härigenom föreskrivs att 20 kap. 1 § föräldrabalken skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 kap. 1 § I mål om faderskap, vårdnad, umgänge och underhåll tillämpas 14 kap. 17 och 18 §§ äktenskapsbalken. Vid handläggning som sker enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden består tings- rätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare och tre nämnde- män. Vid handläggning som sker enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden består tings- rätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare och två nämnde- män. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. 3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 b § samt 2 kap. 4 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 3 b § Tingsrätten skall vid huvud- förhandling i brottmål bestå av en lagfaren domare och tre nämnde- män. I mål om åtal för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, skall rätten dock bestå av en lagfaren domare och fem nämndemän. Inträffar förfall för någon av nämndemännen sedan huvud- förhandlingen har påbörjats, är rätten dock domför med en lagfaren domare och två nämndemän eller, i mål som avses i andra meningen, med en lagfaren domare och fyra nämndemän. Tingsrätten skall vid huvud- förhandling i brottmål bestå av en lagfaren domare och två nämndemän. Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten domför utan nämndemän, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot. Om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket första eller andra meningen. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän. Om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare och nämndemän utökas med en vardera utöver vad som följer av första stycket första meningen. Inträffar förfall för en av nämndemännen sedan huvudför- handlingen har påbörjats, är rätten ändå domför. 2 kap. 4 § Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten. Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Inträffar förfall för en av de lagfarna domarna sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten ändå domför. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten. I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämnde- män. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Förekommer ej anledning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga om företagsbot, är hovrätten dock domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling. I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämnde- män. Inträffar förfall för en av de lagfarna domarna eller en av nämndemännen sedan huvudförhandlingen har på- börjats, är rätten ändå domför. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Förekommer ej anledning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga om företagsbot, är hovrätten dock domför även med den samman- sättning som anges i första styc- ket. Detsamma gäller vid hand- läggning som ej sker vid huvud- förhandling. Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av tre lagfarna domare. Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför med en lagfaren domare. Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, av en annan tjänsteman i hovrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta meddelas av regeringen. Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän än domare när de utför åtgärder enligt femte stycket. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. 4 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) Härigenom föreskrivs att punkt 3 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse till 33 § 3. Har skattskyldig i sitt arbete företagit resor som varit förenade med övernattning utom den vanliga verksamhetsorten, äger han rätt till avdrag för den ökning i levnadskostnaden, som han har haft på grund av att han vistats utom sin vanliga verksamhetsort. Den vanliga verksamhetsorten utgörs av ett område inom ett avstånd av 50 kilometer från den skattskyldiges tjänsteställe. Med vanlig verksamhetsort likställs ett område inom ett avstånd av 50 kilometer från den skattskyldiges bostad. Tjänsteställe är den plats där en arbetstagare fullgör huvuddelen av sitt arbete. Om detta sker under förflyttning eller på arbetsplatser som hela tiden växlar, anses som tjänsteställe i regel den plats där arbetstagaren fullgör en del av sitt arbete, såsom att hämta och lämna arbetsmaterial eller utföra för- beredande och avslutande arbets- uppgifter. Om arbetet på varje arbetsplats pågår begränsad tid enligt de villkor som gäller för vissa arbetstagare inom byggnads- och anläggningsbranschen eller därmed jämförliga branscher skall den skattskyldiges bostad anses som tjänsteställe. För reservofficerare skall bostaden anses som tjänsteställe. En skattskyldig som under begränsad tid arbetar vid någon av Europeiska unionens institutioner eller organ eller vid Europaskolorna men får den huvudsakliga delen av lönen för arbetet från annan arbetsgivare skall, under längst tre år, anses ha sitt tjänsteställe hos den arbetsgivare som betalar den huvudsakliga delen av lönen, om den skattskyldige begär det. Om bostaden på arbetsorten är tillfällig och beror enbart på tjänsteutövningen, skall den inte anses som sådan bostad som avses i andra meningen, under förutsättning att den skattskyldige har annan permanent bostad. Den vanliga verksamhetsorten utgörs av ett område inom ett avstånd av 50 kilometer från den skattskyldiges tjänsteställe. Med vanlig verksamhetsort likställs ett område inom ett avstånd av 50 kilometer från den skattskyldiges bostad. Tjänsteställe är den plats där en arbetstagare fullgör huvuddelen av sitt arbete. Om detta sker under förflyttning eller på arbetsplatser som hela tiden växlar, anses som tjänsteställe i regel den plats där arbetstagaren fullgör en del av sitt arbete, såsom att hämta och lämna arbetsmaterial eller utföra för- beredande och avslutande arbets- uppgifter. Om arbetet på varje arbetsplats pågår begränsad tid enligt de villkor som gäller för vissa arbetstagare inom byggnads- och anläggningsbranschen eller därmed jämförliga branscher skall den skattskyldiges bostad anses som tjänsteställe. För reservofficerare skall bostaden anses som tjänsteställe. Detsamma skall gälla för nämndemän och andra liknande förtroendevalda uppdragstagare. En skattskyldig som under begränsad tid arbetar vid någon av Europeiska unionens institutioner eller organ eller vid Europaskolorna men får den huvudsakliga delen av lönen för arbetet från annan arbetsgivare skall, under längst tre år, anses ha sitt tjänsteställe hos den arbetsgivare som betalar den huvudsakliga delen av lönen, om den skattskyldige begär det. Om bostaden på arbetsorten är tillfällig och beror enbart på tjänsteutövningen, skall den inte anses som sådan bostad som avses i andra meningen, under förutsättning att den skattskyldige har annan permanent bostad. Kostnadsökning enligt första stycket kan avse utlägg för logi, merkostnad för måltider samt diverse småutgifter. Har arbetsgivare för förrättning inom riket utgivit ersättning för att täcka kostnadsökningen för måltider och småutgifter (dagtraktamente) och visar den skattskyldige inte större kostnadsökning, medges avdrag med belopp motsvarande den uppburna ersättningen, dock för varje hel dag som tagits i anspråk för resan högst med ett belopp som motsvarar 0,5 procent av det för beskattningsåret gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring avrundat till närmaste tiotal kronor (helt maximibelopp) och för varje halv dag högst med ett halvt maximibelopp. Har arbetsgivare för förrättning utom riket utgivit dagtraktamente, och visar den skattskyldige inte större kostnadsökning, medges avdrag med belopp motsvarande den uppburna ersättningen, dock för varje hel dag som tagits i anspråk för resan högst med belopp som kan anses motsvara den normala ökningen i levnadskostnaderna under en dag i respektive förrättningsland (helt normalbelopp) och för varje halv dag högst med ett halvt normalbelopp. Helt normalbelopp avser kostnadsökning för frukost, för lunch och middag bestående av en rätt på restaurang av normal standard samt för småutgifter under varje hel dag som har tagits i anspråk för resan. Föreligger särskilda skäl får normalbeloppet avse kostnadsökning för måltider på restaurang av bättre standard. Uppehåller sig den anställde under tjänsteresa samma dag i mer än ett land bestäms det högsta beloppet för avdrag med hänsyn till det land där han har uppehållit sig den längsta tiden av dagen (06.00-24.00). Som hel dag anses även avresedag om resan påbörjats före kl. 12.00 och hemkomstdag om resan avslutats efter kl. 19.00. Som halv dag anses avresedag om resan påbörjats kl. 12.00 eller senare och hemkomstdag om resan har avslutats kl. 19.00 eller tidigare. Vill skattskyldig visa att kostnadsökningen under förrättning som varit förenad med övernattning inom riket i en och samma anställning varit större än avdrag som beräknats i enlighet med vad som sägs i fjärde stycket, skall utredningen avse hans samtliga förrättningar i nämnda anställning under beskattningsåret. Vill skattskyldig visa att kostnadsökningen under förrättning som varit förenad med övernattning på utrikes ort i en och samma anställning varit större än avdrag som beräknats enligt femte stycket, får kostnadsökningen beräknas för varje förrättning för sig. Om den skattskyldige inte fått ersättning från arbetsgivaren för att täcka kostnadsökning för måltider och småutgifter men gör sannolikt att han haft sådana merkostnader medges avdrag vid förrättning inom riket enligt schablon med ett halvt maximibelopp och vid förrättning utom riket enligt schablon med ett halvt normalbelopp per dag. Avdrag för kostnad för logi medges med belopp motsvarande den faktiska utgiften. Kan den skattskyldige inte visa logikostnaden medges avdrag med belopp motsvarande ersättning som uppburits från arbetsgivaren (nattraktamente). Detta avdrag får dock inte överstiga vid förrättning inom riket ett halvt maximibelopp och vid förrättning utom riket ett halvt normalbelopp per natt. Har skattskyldig som har rätt till avdrag för ökade levnadskostnader enligt denna punkt tillhandahållits kostförmån skall avdraget reduceras med hänsyn härtill, såvida inte förmånen avser fri kost som tillhandahållits på allmänna transportmedel vid tjänsteresa och som inte utgör skattepliktig intäkt. När arbete utom den vanliga verksamhetsorten varit förlagt till en och samma ort under längre tid än tre månader i en följd bedöms rätten till avdrag och beräknas detta enligt bestämmelserna i punkt 3 a. En löpande förrättning anses bruten endast av uppehåll som beror på att arbetet förläggs till annan ort under minst fyra veckor. Med arbetsgivare jämställs annan utbetalare av traktamente om den huvudsakliga delen av arbetet utförs för denne. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997 och tillämpas första gången vid 1998 års taxering. De nya föreskrifterna skall dock tillämpas för tid från och med den 1 januari 1997. 5 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar Härigenom föreskrivs att 12 och 17 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar skall ha följande lydelse. (Nuvarande lydelse enligt Ds 1996:40) Föreslagen lydelse 17 § Länsrätt är domför med en lagfaren domare och tre nämndemän, om inte annat följer av 17 a eller 18 §. Om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket. Länsrätt är domför med en lagfaren domare och två nämndemän, om inte annat följer av 17 a eller 18 §. Om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare och nämndmän utökas med en vardera utöver vad som följer av första stycket. Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten. Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan handlägg- ningen har påbörjats, är rätten domför med två nämndemän. Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan hand- läggningen har påbörjats, är rätten ändå domför. Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering finns, förutom i 18 §, bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979:1152). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fastställa hur många nämndemän som skall finnas i varje län för tjänstgöring i länsrätten. Länsrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. 6 Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) Härigenom föreskrivs att 13 § bötesverkställighetslagen skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 13 § Åklagaren i den ort där den bötfällde finns får överklaga ett förordnande av en kronofogde- myndighet enligt 12 § till tings- rätten i samma ort. Överklagandet skall ha kommit in till kronofogdemyndigheten inom tre veckor från den dag då åklagaren fick del av beslutet. Vid överklagande gäller i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden. Vid handläggningen av ärendet består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Åklagaren i den ort där den bötfällde finns får överklaga ett förordnande av en kronofogde- myndighet enligt 12 § till tings- rätten i samma ort. Överklagandet skall ha kommit in till kronofogdemyndigheten inom tre veckor från den dag då åklagaren fick del av beslutet. Vid överklagande gäller i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden. Vid handläggningen av ärendet består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare och två nämndemän. Kronofogdemyndighets beslut att inte meddela förordnande enligt 12 § får inte överklagas. Den bötfällde får dock begära prövning av beslutet i samband med klagan över utmätning. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. 7 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem Härigenom föreskrivs att 20 a § lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 a § Vid handläggningen av ett ärende enligt denna lag består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vid handläggningen av ett ärende enligt denna lag består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare och två nämndemän. Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är lagfarna domare skall få förordna bodelningsförrättare enligt 17 kap. 1 § äktenskapsbalken. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. 8 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1988:688) om besöksförbud skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 § Vid avgörande av saken skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vid annan handläggning är tingsrätten domför med en lagfaren domare. Vid avgörande av saken skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och två nämndemän. Vid annan handläggning är tingsrätten domför med en lagfaren domare. Vid omröstning gäller reglerna i 29 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. 9 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret Härigenom föreskrivs att 53 § lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 53 § Vid handläggningen av ärendet består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vid handläggningen av ärendet består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare och två nämndemän. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över departementspromemorian Översyn av förvalt- ningsprocessen (Ds 1996:40) Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Regerings- rättens ledamöter, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Gotlands län, Länsrätten i Malmöhus län, Länsrätten i Hallands län, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Länsrätten i Jämtlands län, Länsrätten i Norrbottens län, Länsrätten i Jönköpings län, Länsrätten i Kronobergs län, Domstolsverket, Riksförsäkringsverket, Riksskatteverket, Stockholms universitet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Domare- förbund, Arbetsmarknadsstyrelsen. Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över promemorian Nämndemannamedverkan i domstol m.m. Remissyttranden har avgetts av Svea hovrätt, Göta hovrätt, Hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, Eskilstuna tingsrätt, Falu tingsrätt, Växjö tingsrätt, Ronneby tingsrätt, Kristianstads tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Lycksele tingsrätt, Luleå tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Malmöhus län, Länsrätten i Västerbottens län, Länsrätten i Jönköpings län, Justitekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Riksförsäkringsverket, Riksrevisions- verket, Arbetsmarkandsstyrelsen, Nämndemannnaförbundet, Kommun- förbundet, Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Oskarshamns nämndemannaförening. Lagrådsremissens lagförslag 1 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken Härigenom föreskrivs att 14 kap. 17 och 18 §§ samt 18 kap. 4 a § äktenskapsbalken skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 14 kap. 17 § Vid huvudförhandling i äkten- skapsmål och mål om underhåll skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämnde- män, om annat inte följer av 1 kap. 3 a § andra och tredje styckena rättegångsbalken. Den- na regel gäller även för andra mål som handläggs i samma rätte- gång. Om det inträffar förfall för någon av nämndemännen sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän. Vid huvudförhandling i äkten- skapsmål och mål om underhåll skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och två nämnde- män, om annat inte följer av 1 kap. 3 a § andra och tredje styckena rättegångsbalken. Den- na regel gäller även för andra mål som handläggs i samma rätte- gång. Om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhand- lingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och en nämndeman. Om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets om- fattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän. Om det finns skäl för det, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket. Utökas antalet lagfarna domare skall också antalet nämndemän utökas med en. Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan huvudförhandlingen har på- börjats, gäller andra stycket i fråga om domförhet. Rätten får dock inte bestå av fler lagfarna domare än nämndemän. När nämndemän ingår i tingsrätten, skall ordföranden vid överläggning redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid omröstning skall först ordföranden och därefter nämndemännen säga sin mening. I övrigt gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om överlägg- ning och omröstning i tvistemål. 18 § I äktenskapsmål och mål om underhåll är hovrätten domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Fler än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling, liksom när målet i tingsrätten har avgjorts utan nämndemän, är hovrätten dock domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken. Hovrätten är i övrigt domför enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § fjärde och femte styckena rättegångsbalken. I äktenskapsmål och mål om underhåll är hovrätten domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Om en av de lag- farna domarna eller en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Fler än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling, liksom när målet i tingsrätten har avgjorts utan nämndemän, är hovrätten domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § första stycket rätte- gångs-balken. Hovrätten är i övrigt domför enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § fjärde och femte styckena rättegångsbalken. Tar nämndemän del i målets avgörande, skall vid överläggning ordföranden eller, om målet har beretts av en annan lagfaren domare, denne redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid omröstning skall nämndemännen säga sin mening sist. I övrigt gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om överläggning och omröstning i tvistemål. 18 kap. 4 a § Vid handläggning som sker enligt lagen (1996:242) om dom- stolsärenden består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tings- rätten dock bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vid handläggning som sker enligt lagen (1996:242) om dom- stolsärenden består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tings- rätten dock bestå av en lagfaren domare och två nämndemän. Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är lagfarna domare skall få handlägga enkla ärenden enligt 17 kap. 1 §. 1. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. 2. Om huvudförhandlingen har påbörjats före ikraftträdandet gäller 14 kap. 17 § i sin äldre lydelse. 1.1 2 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken Härigenom föreskrivs att 20 kap. 1 § föräldrabalken skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 kap. 1 § I mål om faderskap, vårdnad, umgänge och underhåll tillämpas 14 kap. 17 och 18 §§ äktenskapsbalken. Vid handläggning som sker enligt lagen (1996:242) om dom- stolsärenden består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tings- rätten dock bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vid handläggning som sker enligt lagen (1996:242) om dom- stolsärenden består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tings- rätten dock bestå av en lagfaren domare och två nämndemän. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. 3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 b och 8 §§ samt 2 kap. 4 § rätte- gångsbalken skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 3 b § Tingsrätten skall vid huvud- förhandling i brottmål bestå av en lagfaren domare och tre nämnde- män. I mål om åtal för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, skall rätten dock bestå av en lagfaren domare och fem nämndemän. Inträffar förfall för någon av nämndemännen sedan huvud- förhandlingen har påbörjats, är rätten dock domför med en lag- faren domare och två nämndemän eller, i mål som avses i andra me- ningen, med en lagfaren domare och fyra nämndemän. Tingsrätten skall vid huvud- förhandling i brottmål bestå av en lagfaren domare och två nämnde- män. Om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudför- handlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och en nämndeman. Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten domför utan nämndemän, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot. Om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket första eller andra meningen. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän. Om det finns skäl för det, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket. Utökas antalet lagfarna domare skall också antalet nämndemän utökas med en. Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats gäller första stycket andra me- ningen i fråga om domförhet. Rätten får dock inte bestå av fler lagfarna domare än nämndemän. 8 § Utöver vad som följer av 3 b § får, vid prövning av vidlyftiga eller annars särskilt krävande mål om allmänt åtal i vilka bedömningen av ekonomiska eller skatterättsliga förhållanden har väsentlig betydelse, såsom särskilda ledamöter ingå var för sig eller tillsammans, 1. en person som förordnats som ekonomisk expert enligt 4 kap. 10 a §, om det finns behov av särskild fackkunskap inom rätten i fråga om ekonomiska förhållanden, 2. en person som är eller har varit lagfaren domare i allmän förvaltningsdomstol, om det finns behov av särskild fackkunskap inom rätten i fråga om skatterättsliga förhållanden. Deltar särskild ledamot vid huvudförhandlingen, gäller i fråga om antalet nämndemän 3 b § första stycket andra och tredje meningen samt tredje stycket. Deltar särskild ledamot vid huvudförhandlingen, skall rätten utöver vad som gäller enligt 3 b § första stycket första meningen, utökas med en nämndeman. Om någon eller några av rättens ledamöter får förhinder sedan huvudförhandlingen har på- börjats, gäller 3 b § första stycket andra meningen i fråga om domförhet. Rätten får dock inte bestå av fler lagfarna domare än nämndemän. 2 kap. 4 § Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten. Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Om en av de lagfarna domarna får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten. I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämnde- män. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Förekommer ej anled- ning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga om företagsbot, är hovrätten dock domför även med den samman- sättning som anges i första styc- ket. Detsamma gäller vid hand- läggning som ej sker vid huvud- förhandling. I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämnde- män. Om en av de lagfarna domarna eller en av nämndemän- nen får förhinder sedan huvud- förhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämnde- män får inte delta. Finns det inte anledning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga om företagsbot, är hovrätten domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling. Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av tre lagfarna domare. Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför med en lagfaren domare. Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, av en annan tjänsteman i hovrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta meddelas av regeringen. Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän än domare när de utför åtgärder enligt femte stycket. 1. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. 2. Om huvudförhandlingen har påbörjats före ikraftträdandet gäller 1 kap. 3 b och 8 §§ i sina äldre lydelser. 4 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) Härigenom föreskrivs att punkt 3 av anvisningarna till 33 § kommunal- skattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse till 33 § 3. Har skattskyldig i sitt arbete företagit resor som varit förenade med övernattning utom den vanliga verksamhetsorten, äger han rätt till avdrag för den ökning i levnadskostnaden, som han har haft på grund av att han vistats utom sin vanliga verksamhetsort. Den vanliga verksamhetsorten utgörs av ett område inom ett avstånd av 50 kilometer från den skattskyldiges tjänsteställe. Med vanlig verksamhetsort likställs ett område inom ett avstånd av 50 kilometer från den skattskyldiges bostad. Tjänsteställe är den plats där en arbetstagare fullgör huvud- delen av sitt arbete. Om detta sker under förflyttning eller på arbets- platser som hela tiden växlar, anses som tjänsteställe i regel den plats där arbetstagaren fullgör en del av sitt arbete, såsom att hämta och lämna arbetsmaterial eller utföra förberedande och avslutan- de arbetsuppgifter. Om arbetet på varje arbetsplats pågår begränsad tid enligt de villkor som gäller för vissa arbetstagare inom byggnads- och anläggningsbranschen eller därmed jämförliga branscher skall den skattskyldiges bostad anses som tjänsteställe. För reserv- officerare skall bostaden anses som tjänsteställe. En skattskyldig som under begränsad tid arbetar vid någon av Europeiska unionens institutioner eller organ eller vid Europaskolorna men får den huvudsakliga delen av lönen för arbetet från annan arbetsgivare skall, under längst tre år, anses ha sitt tjänsteställe hos den arbets- givare som betalar den huvud- sakliga delen av lönen, om den skattskyldige begär det. Om bostaden på arbetsorten är till- fällig och beror enbart på tjänste- utövningen, skall den inte anses som sådan bostad som avses i andra meningen, under förut- sättning att den skattskyldige har annan permanent bostad. Den vanliga verksamhetsorten utgörs av ett område inom ett avstånd av 50 kilometer från den skattskyldiges tjänsteställe. Med vanlig verksamhetsort likställs ett område inom ett avstånd av 50 kilometer från den skattskyldiges bostad. Tjänsteställe är den plats där en arbetstagare fullgör huvud- delen av sitt arbete. Om detta sker under förflyttning eller på arbets- platser som hela tiden växlar, anses som tjänsteställe i regel den plats där arbetstagaren fullgör en del av sitt arbete, såsom att hämta och lämna arbetsmaterial eller utföra förberedande och avslutan- de arbetsuppgifter. Om arbetet på varje arbetsplats pågår begränsad tid enligt de villkor som gäller för vissa arbetstagare inom byggnads- och anläggningsbranschen eller därmed jämförliga branscher skall den skattskyldiges bostad anses som tjänsteställe. För reserv- officerare skall bostaden anses som tjänsteställe. Detsamma skall gälla för nämndemän, jurymän och andra liknande uppdrags- tagare i allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol, hyresnämnd eller arrendenämnd. En skatt- skyldig som under begränsad tid arbetar vid någon av Europeiska unionens institutioner eller organ eller vid Europa-skolorna men får den huvudsakliga delen av lönen för arbetet från annan arbetsgivare skall, under längst tre år, anses ha sitt tjänsteställe hos den arbets- givare som betalar den huvud- sakliga delen av lönen, om den skattskyldige begär det. Om bostaden på arbetsorten är till- fällig och beror enbart på tjänste- utövningen, skall den inte anses som sådan bostad som avses i andra meningen, under förut- sättning att den skattskyldige har annan permanent bostad. Kostnadsökning enligt första stycket kan avse utlägg för logi, merkostnad för måltider samt diverse småutgifter. Har arbetsgivare för förrättning inom riket utgivit ersättning för att täcka kostnadsökningen för måltider och småutgifter (dagtraktamente) och visar den skattskyldige inte större kostnadsökning, medges avdrag med belopp motsvarande den uppburna ersättningen, dock för varje hel dag som tagits i anspråk för resan högst med ett belopp som motsvarar 0,5 procent av det för beskattningsåret gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring avrundat till närmaste tiotal kronor (helt maximibelopp) och för varje halv dag högst med ett halvt maximibelopp. Har arbetsgivare för förrättning utom riket utgivit dagtraktamente, och visar den skattskyldige inte större kostnadsökning, medges avdrag med belopp motsvarande den uppburna ersättningen, dock för varje hel dag som tagits i anspråk för resan högst med belopp som kan anses motsvara den normala ökningen i levnadskostnaderna under en dag i respektive förrättningsland (helt normalbelopp) och för varje halv dag högst med ett halvt normalbelopp. Helt normalbelopp avser kostnadsökning för frukost, för lunch och middag bestående av en rätt på restaurang av normal standard samt för småutgifter under varje hel dag som har tagits i anspråk för resan. Föreligger särskilda skäl får normalbeloppet avse kostnads- ökning för måltider på restaurang av bättre standard. Uppehåller sig den anställde under tjänsteresa samma dag i mer än ett land bestäms det högsta beloppet för avdrag med hänsyn till det land där han har uppehållit sig den längsta tiden av dagen (06.00-24.00). Som hel dag anses även avresedag om resan påbörjats före kl. 12.00 och hemkomstdag om resan avslutats efter kl. 19.00. Som halv dag anses avresedag om resan påbörjats kl. 12.00 eller senare och hemkomstdag om resan har avslutats kl. 19.00 eller tidigare. Vill skattskyldig visa att kostnadsökningen under förrättning som varit förenad med övernattning inom riket i en och samma anställning varit större än avdrag som beräknats i enlighet med vad som sägs i fjärde stycket, skall utredningen avse hans samtliga förrättningar i nämnda anställning under beskattningsåret. Vill skattskyldig visa att kostnads- ökningen under förrättning som varit förenad med övernattning på utrikes ort i en och samma anställning varit större än avdrag som beräknats enligt femte stycket, får kostnadsökningen beräknas för varje förrättning för sig. Om den skattskyldige inte fått ersättning från arbetsgivaren för att täcka kostnadsökning för måltider och småutgifter men gör sannolikt att han haft sådana merkostnader medges avdrag vid förrättning inom riket enligt schablon med ett halvt maximibelopp och vid förrättning utom riket enligt schablon med ett halvt normalbelopp per dag. Avdrag för kostnad för logi medges med belopp motsvarande den faktiska utgiften. Kan den skattskyldige inte visa logikostnaden medges avdrag med belopp motsvarande ersättning som uppburits från arbetsgivaren (nattraktamente). Detta avdrag får dock inte överstiga vid förrättning inom riket ett halvt maximibelopp och vid förrättning utom riket ett halvt normalbelopp per natt. Har skattskyldig som har rätt till avdrag för ökade levnadskostnader enligt denna punkt tillhandahållits kostförmån skall avdraget reduceras med hänsyn härtill, såvida inte förmånen avser fri kost som tillhandahållits på allmänna transportmedel vid tjänsteresa och som inte utgör skattepliktig intäkt. När arbete utom den vanliga verksamhetsorten varit förlagt till en och samma ort under längre tid än tre månader i en följd bedöms rätten till avdrag och beräknas detta enligt bestämmelserna i punkt 3 a. En löpande förrättning anses bruten endast av uppehåll som beror på att arbetet förläggs till annan ort under minst fyra veckor. Med arbetsgivare jämställs annan utbetalare av traktamente om den huvudsakliga delen av arbetet utförs för denne. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997 och tillämpas första gången vid 1998 års taxering. De nya föreskrifterna skall dock tillämpas för resor som företagits efter den 31 december 1996. 1.1 5 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar Härigenom föreskrivs att 17, 17 a och 18 §§ lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 § Länsrätt är domför med en lagfaren domare och tre nämnde- män, om inte annat följer av 17 a eller 18 §. Länsrätt är domför med en lagfaren domare och två nämnde- män, om inte annat följer av 17 a eller 18 §. Om en av nämnde- männen får förhinder sedan handläggningen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och en nämndeman. Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket. Utökas antalet lagfarna domare skall också antalet nämndemän utökas med en. Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan hand- läggningen påbörjats gäller första stycket andra meningen i fråga om domförhet. Rätten får dock inte bestå av fler lagfarna domare än nämndemän. Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan handlägg- ningen har påbörjats, är rätten domför med två nämndemän. Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering finns, förutom i 18 §, bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979:1152). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fast- ställa hur många nämndemän som skall finnas i varje län för tjänstgöring i länsrätten. Länsrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem. 17 a § Länsrätten skall vid behandling av mål enligt 10 kap. kommunlagen (1991:900) och 22 kap. kyrkolagen (1992:300) bestå av en lagfaren ledamot och två sådana särskilda ledamöter som anges i 17 b §. Länsrätten är dock domför utan de särskilda ledamöterna i sådana fall som anges i 18 § första stycket 1-3 och 6, andra stycket samt fjärde stycket 11. Länsrätten är dock domför utan de särskilda ledamöterna i sådana fall som anges i 18 § första stycket 1-3 och 5, andra stycket samt fjärde stycket 1. 18 § Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam 1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages, 2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan länsrätt, 3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende , 4. vid beslut om återkallelse tills vidare av körkort, körkorts- tillstånd eller traktorkort eller om vägran att tills vidare godkänna utländskt körkort, när det är uppenbart att ett sådant beslut bör meddelas eller när omhänder- tagande beslutas enligt 23 § kör- kortslagen (1977:477), 5. vid beslut enligt luft- fartslagen (1957:297) om för- sättande ur kraft av ett certifikat, elevtillstånd eller behörighets- bevis, när det är uppenbart att ett sådant beslut bör meddelas, 6. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål. 4. vid beslut enligt luft- fartslagen (1957:297) om för- sättande ur kraft av ett certifikat, elevtillstånd eller behörighets- bevis, när det är uppenbart att ett sådant beslut bör meddelas, 5. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål. Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak. Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål och som inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare får utföras av en annan tjänsteman vid länsrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta meddelas av regeringen. Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande i sak av 1. mål om utdömande av vite, 1. mål av enkel beskaffenhet, 2. mål enligt bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgifts- processen, enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om handlings undantagande från taxeringsrevision, skatterevision, eller annan granskning och om befrielse från skyldighet att lämna upplysningar eller visa upp handling enligt taxeringslagen (1990:324), mervärdes- skattelagen (1994:200), lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare eller lagen (1984:151) om punktskatter och prisregle- ringsavgifter samt om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift enligt lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter, 3. mål om omedelbart om- händertagande enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestäm- melser om vård av unga, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om omedelbart omhändertagande en- ligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om tillfälligt omhänder- tagande enligt 37 § smittskydds- lagen (1988:1472), mål enligt 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård samt mål enligt 18 § första stycket 2-4 såvitt avser de fall då vården inte har förenats med särskild utskrivningspröv- ning eller 5 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, 3. mål om omedelbart om- händertagande enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestäm- melser om vård av unga, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om omedel- bart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om tillfälligt omhändertagande enligt 37 § smittskyddslagen (1988:1472), mål enligt 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, mål enligt 18 § första stycket 2-4 såvitt avser de fall då vården inte har förenats med särskild utskrivningsprövning eller 5 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, samt mål som förvar och uppsikt enligt utlänningslagen (1989:529), mål enligt lagen (1974:202) om beräk- ning av strafftid m.m., mål enligt lagen (1974:203) om kriminal- vård i anstalt och mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m., 4. mål om anstånd med att betala skatt eller socialavgifter enligt uppbörds- eller skatteförfattningarna och annat mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna med undantag av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt och mål enligt lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, 5. mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 20 kap. 6 §, 28 kap. 1 § och 35 kap. 4 § fastig- hetstaxeringslagen (1979:1152), 5. mål enligt lagen (1992:1528) om offentlig upphandling, 6. mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 5 000 kr, 6. mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. 7. mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna i vilket beslutet överensstämmer med parternas samstämmiga mening, 8. mål om rättshjälp genom offentligt biträde i ett ärende hos en annan myndighet, 9. mål enligt körkortslagen (1977:477), om beslutet innebär att något körkortsingripande inte skall ske eller om det är uppen- bart att ett körkort, körkorts- tillstånd eller traktorkort skall återkallas eller att ett utländskt körkort inte skall godkännas, 10. mål enligt luftfartslagen, om beslutet innebär att varning meddelas eller om det är uppen- bart att ett certifikat, elevtillstånd eller behörighetsbevis skall återkallas, 11. mål i vilket saken är uppen- bar. 1. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. Genom lagen upphävs lagen (1996:1634) om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvalt- ningsdomstolar. 2. Om handläggningen har påbörjats före ikraftträdandet gäller 17 § i sin äldre lydelse. 6 Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) Härigenom föreskrivs att 13 § bötesverkställighetslagen skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 13 § Åklagaren i den ort där den bötfällde finns får överklaga ett förordnande av en kronofogde- myndighet enligt 12 § till tings- rätten i samma ort. Överklagandet skall ha kommit in till krono- fogdemyndigheten inom tre veckor från den dag då åklagaren fick del av beslutet. Vid över- klagande gäller i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden. Vid handläggningen av ärendet består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Åklagaren i den ort där den bötfällde finns får överklaga ett förordnande av en kronofogde- myndighet enligt 12 § till tings- rätten i samma ort. Överklagandet skall ha kommit in till krono- fogdemyndigheten inom tre veckor från den dag då åklagaren fick del av beslutet. Vid över- klagande gäller i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden. Vid handläggningen av ärendet består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare och två nämndemän. Kronofogdemyndighets beslut att inte meddela förordnande enligt 12 § får inte överklagas. Den bötfällde får dock begära prövning av beslutet i samband med klagan över utmätning. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. 7 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem Härigenom föreskrivs att 20 a § lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 a § Vid handläggningen av ett ärende enligt denna lag består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare och tre nämnde- män. Vid handläggningen av ett ärende enligt denna lag består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare och två nämnde- män. Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är lagfarna domare skall få förordna bodelningsförrättare enligt 17 kap. 1 § äktenskapsbalken. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. 8 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor skall ha följande lydelse. Lydelse enligt prop. 1996/97:70 Föreslagen lydelse Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser tillämpas även på de homosexuella samborna: 1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, 2. ärvdabalken, 3. jordabalken, 4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken, 5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken, 6. 19 § första stycket, punkt 1 nionde stycket och punkt 3 sjunde stycket av anvisningarna till 31 § samt punkt 3 a av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (1928:370), 7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 8. bostadsrättslagen (1991:614), 9. 9 § rättshjälpslagen (1972:429), 10. lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer, 9. lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer, 11. 5 kap. 18 § tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988), 10. 5 kap. 18 § tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988), 12. 10 § insiderlagen (1990:1342), 11. 10 § insiderlagen (1990:1342), 13. 14 kap. 3 §, 4 § tredje styc- ket och 8 § tredje stycket vallagen (1997:000), 12. 14 kap. 3 §, 4 § tredje styc- ket och 8 § tredje stycket vallagen (1997:000), 14. 36 § första stycket lagen (1972:704) om kyrkofullmäktig- val,m.m., 13. 36 § första stycket lagen (1972:704) om kyrkofullmäktig- val,m.m., 15. 4 § lagen (1997:000) om brevröstning i vissa fall, 14. 4 § lagen (1997:000) om brevröstning i vissa fall, 16. lagen (1993:1469) om uppskovsavdrag vid byte av bostad, 15. lagen (1993:1469) om uppskovsavdrag vid byte av bostad, 17. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, 15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§ samt 16 kap. 7 och 9 §§ föräldrabalken, 16. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, 15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§ samt 16 kap. 7 och 9 §§ föräldrabalken, 18. säkerhetsskyddslagen (1996:627), samt 17. säkerhetsskyddslagen (1996:627), samt 19. lagen (1996:1231) om skattereduktion för fastighetsskatt i vissa fall vid 1997-2001 års taxeringar. 18. lagen (1996:1231) om skattereduktion för fastighetsskatt i vissa fall vid 1997-2001 års taxeringar. Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara ogifta, gäller det också de homosexuella samborna. Denna lag träder i kraft den 1 december 1997. 9 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1988:688) om besöksförbud skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 § Vid avgörande av saken skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vid annan handläggning är tingsrätten domför med en lagfaren domare. Vid avgörande av saken skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och två nämndemän. Vid annan handläggning är tingsrätten domför med en lagfaren domare. Vid omröstning gäller reglerna i 29 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. 10 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. Härigenom föreskrivs att 53 § lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 53 § Vid handläggningen av ärendet består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vid handläggningen av ärendet består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare och två nämndemän. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. 11 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1639) om ändring i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1976:839) om Statens va-nämnd i paragrafens lydelse enligt lagen (1996:1639) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 19 § Ett slutligt beslut av nämnden får överklagas. 1. en fråga om ersättning enligt 12 § tredje stycket eller 13 eller 14 §, 2. en fråga som gäller rättshjälp, eller 3. en fråga som avses i 15 §. Andra beslut av nämnden får överklagas endast i samband med överklagande av särskilt beslut. Andra beslut av nämnden får överklagas endast i samband med överklagande av slutligt beslut. Beslut av nämnden får verkställas som domstols dom. 12 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1653) om ändring i lagen (1996:242) om domstolsärenden Härigenom föreskrivs att 37 § lagen (1996:242) om domstolsärenden i paragrafens lydelse enligt lagen (1996:1653) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 37 § Ett beslut som inte innebär att ärendet avgörs får överklagas endast i samband med överkla- gande av ett beslut som innebär att ärendet avgörs. Överklagande får dock ske särskilt, när domstolen Ett beslut som inte innebär att ärendet avgörs får överklagas endast i samband med överkla- gande av ett beslut som innebär att ärendet avgörs. Överklagande får dock ske särskilt, när domstolen 1. ogillat en invändning om jäv mot någon ledamot av domstolen eller en invändning om att det finns ett hinder för ärendets prövning, 1. ogillat en invändning om jäv mot någon ledamot av domstolen eller en invändning om att det finns ett hinder för ärendets prövning, 2. avvisat ett ombud eller ett biträde, 2. avvisat ett ombud eller ett biträde, 3. beslutat i en fråga om säkerställande av det som ärendet gäller eller beslutat att ett överklagat beslut tills vidare inte får verkställas eller i övrigt beslutat tills vidare rörande saken, 3. beslutat i en fråga om säkerställande av det som ärendet gäller eller beslutat att ett överklagat beslut tills vidare inte får verkställas eller i övrigt beslutat tills vidare rörande saken, 4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför domstolen och en under- låtenhet att följa föreläggandet kan medföra särskild påföljd för honom eller henne, 4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför domstolen och en under- låtenhet att följa föreläggandet kan medföra särskild påföljd för honom eller henne, 5. vid prövning enligt 3 kap. 3 § andra stycket 5 tryckfrihets- förordningen eller 2 kap. 3 § andra stycket 5 yttrandefrihets- grundlagen funnit det vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid vittnes- förhör, 5. vid prövning enligt 3 kap. 3 § andra stycket 5 tryckfrihets- förordningen eller 2 kap. 3 § andra stycket 5 yttrandefrihets- grundlagen funnit det vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid vittnes- förhör, 6. beslutat i en fråga om under- sökning eller omhändertagande av person eller egendom eller om någon annan liknande åtgärd, 6. beslutat i en fråga om under- sökning eller omhändertagande av person eller egendom eller om någon annan liknande åtgärd, 7. utdömt vite eller någon annan påföljd för underlåtenhet att följa föreläggande eller straff för för- seelse i förfarandet eller förklarat att någon skall ersätta en kostnad för förfarandet, 7. utdömt vite eller någon annan påföljd för underlåtenhet att följa föreläggande eller straff för för- seelse i förfarandet eller förklarat att någon skall ersätta en kostnad för förfarandet, 8. beslutat i en fråga som gäller någons medverkan i ärendet eller 8. beslutat i en fråga som gäller ersättning för någons medverkan i ärendet eller 9. beslutat i annat fall än som avses i 8 i en fråga som gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:000). 9. beslutat i annat fall än som avses i 8 i en fråga som gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Ett beslut genom vilket ärendet återförvisas förvaltningsmyndig- het får överklagas till en lägre domstol eller till en endast om beslutet innefattar avgörande av någon fråga som inverkar på ärendets utgång. Ett beslut genom vilket ärendet återförvisas till en lägre domstol eller till en förvaltningsmyndighet får överklagas endast om beslutet innefattar avgörande av någon fråga som inverkar på ärendets utgång. Denna lag träder i kraft den 1 december 1997. Lagrådet Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-02-21 Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck, regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist. Enligt en lagrådsremiss den 13 februari 1997 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken, m.fl. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ebba Sverne. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: I lagrådsremissen föreslås viktiga förändringar i fråga om domstols sam- mansättning såväl för de allmänna domstolarnas som för de allmänna förvaltningsdomstolarnas del. Innebörden är framför allt att antalet nämndemän som enligt huvudregeln skall delta vid avgöranden i första domstolsinstans begränsas jämfört med nuvarande ordning. Väsentligen motiveras detta av kravet på att domstolsförfarandet skall vara rationellt och effektivt samt av en strävan att försöka förbättra förutsättningarna för en tillfredsställande rekrytering av nämndemän. Minskningen av de deltagande nämndemännens antal bedöms enligt remissen inte få någon negativ inverkan på allmänhetens möjligheter till insyn i eller inflytande på domstolarnas verksamhet eller leda till försämring av kvaliteten i dömandet. Lagrådet har inga invändningar mot de syften som ligger bakom förslagen. De argument som åberopas för förslagen talar i och för sig också för att det kan finnas utrymme för att vidta tillämnade förändringar i fråga om nämndemannamedverkan. Några påtagliga risker för att kvaliteten i dömandet skall försämras bör enligt Lagrådets uppfattning inte uppstå om förslagen genomförs. Vad som möjligen kan diskuteras är frågan om allmänhetens förtroende för domstolarna skulle kunna påverkas i negativ riktning av en minskning av antalet deltagande nämndemän. Detta spörsmål lär dock knappast kunna besvaras med större mått av säkerhet, i vart fall inte utan särskilda undersökningar. Lagrådet har nyligen haft att yttra sig över ett annat reformförslag med angivet syfte att bidra till att göra domstolsväsendet mer ändamålsenligt än hittills. Det förslaget gällde processen i hovrätt men avsåg inte minst att åstadkomma en effektiv funktionsfördelning mellan domstols- instanserna så att tyngdpunkten i rättskipningen vid allmän domstol skulle komma att klarare förläggas till första instans. Vad gäller återverkningarna för tingsrätterna av de föreslagna ändringarna i hovrättsprocessen – närmast tingsrätternas förutsättningar att svara mot de ökade anspråk som följer av ett generellt krav på prövningstillstånd i andra instans – framhöll Lagrådet, under hänvisning till uppgifter i remissen beträffande pågående utredningar om tingsrättsförfarandet och om domstolsväsendets organisationsstruktur, att det skulle ha varit en klar fördel om prövningstillståndsproceduren hade kunnat ses i belysning av ett utarbetat förslag avseende tillämnade förändringar för tingsrätternas del. Lagrådet anser sig kunna utgå ifrån att den nu presenterade lagrådsremissen inte inrymmer annat än en mindre del av de förändringsförslag som aviserats beträffande tingsrättsförfarandet och tingsrättsorganisationen. På motsvarande sätt som gällde vid Lagrådets behandling av remissen om hovrättsprocessen ter det sig för Lagrådet mindre tillfredsställande att i nuvarande skede av domstolsväsendets reformering ta ställning på grundval av ett underlag som är inriktat enbart på en förhållandevis avgränsad fråga och inte närmare belyser vilken betydelse den föreslagna lösningen får sett i ett större sammanhang. Som ett exempel på vad nu sagts om remissens något snäva inriktning kan nämnas att det i remissen inte ens redovisas eller ges synpunkter på att det nyligen föreslagna systemet med generellt krav på prövningstillstånd i hovrätt torde leda till en inte oväsentlig beskärning av nämndemannamedverkan i andra instans. Mot bakgrund av det anförda anser Lagrådet att det bör kunna sättas i fråga om tidpunkten nu är den rätta för att ta slutlig ställning till den föreslagna begränsningen av nämndemannamedverkan. Lagrådet be- dömer dock inte att det i ärendet har framkommit något som från de aspekter Lagrådet främst har att beakta utgör hinder mot att genomföra förslagen i remissen i allt väsentligt med den utformning de har där. Vissa detaljbetonade frågor tar Lagrådet upp i det följande. Lagrådet vill också inledningsvis ta upp en särskild fråga. I rättegångsbalken, äktenskapsbalken och lagen om allmänna förvaltningsdomstolar finns för närvarande bestämmelser om domförhet för den situationen att det inträffar "förfall" för någon av nämndemännen sedan huvudförhandling resp. handläggning påbörjats. Genom förslaget utvidgas denna reglering till att för vissa fall även gälla andra domstolsledamöter än nämndemän. Därvid används genomgående uttryckssättet att ledamoten får "förhinder". Vid tillkomsten av de gällande reglerna (se prop. 1969:14 s. 138 f. och 239) angavs inte närmare vad som skulle förstås med "förfall", men begreppet torde böra uppfattas så att det skall vara fråga om en godtagbar ursäkt, låt vara att det inte kan krävas att laga förfall i egentlig mening föreligger. Lagrådsremissens term "förhinder" är mera allmänt hållen, något som skulle kunna leda till den missuppfattningen att vilket slags förhinder som helst skulle vara tillräckligt för att de berörda reglerna skall få tillämpas. I lagrådsremissens författningskommentar anges emellertid att någon saklig ändring inte är åsyftad, och det finns därför anledning att utgå från att tillämpningen på dennna punkt kommer att bli oförändrad trots skillnaden i uttryckssätt. Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken 14 kap. 17 § Enligt tredje stycket får när det finns skäl för det antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket, varvid även antalet nämndemän skall utökas med en. Tingsrätten skall alltså i detta fall bestå av två lagfarna domare och tre nämndemän. I tredje meningen behandlas det fallet att någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats. För detta fall hänvisas till andra stycket, vilket innebär att rätten skall bestå av en lagfaren domare och en nämndeman. Avsikten är emellertid enligt motiven att tingsrätten i detta fall också skall vara domför med en eller två lagfarna domare och två eller tre nämndemän. För att detta skall komma till uttryck bör tredje meningen få följande lydelse: "Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med minst en lagfaren domare och minst en nämndeman." Den nya regeln i tredje styckets sista mening om att rätten inte får bestå av fler lagfarna domare än nämndemän kan väcka fråga hur det skall förfaras om vid en huvudförhandling rätten ursprungligen har bestått av två lagfarna ledamöter och tre nämndemän samt två av nämndemännen får förhinder. Rätten är då inte domför med två lagfarna ledamöter och den återstående nämndemannen, men domförhet uppstår, om även en av de lagfarna ledamöterna avträder. Det framgår inte uttryckligen av regleringen om någon av de lagfarna ledamöterna i en sådan situation kan avträda enbart i syfte att rätten åter skall bli domför. Emellertid torde regleringens utgångspunkt vara att det över huvud taget inte finns någon rätt för en ledamot att avträda sedan huvudförhandling påbörjats med mindre än att "förhinder" i lagens mening föreligger. Svaret på den ställda frågan synes alltså böra vara nekande. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 1 kap. 3 b § Med hänvisning till vad som anförts vid 14 kap. 17 § äktenskapsbalken förordar Lagrådet att tredje styckets tredje mening får följande lydelse: "Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan huvud- förhandlingen har påbörjats, är rätten domför med minst en lagfaren domare och minst en nämndeman." Även i fråga om tillämpningen av tredje styckets sista mening hänvisar Lagrådet till vad som anförts vid 14 kap. 17 § äktenskapsbalken. 8 § Andra styckets andra mening behandlar det fallet att, när en eller två särskilda ledamöter ingår i rätten, någon eller några ledamöter får för- hinder sedan huvudförhandling har påbörjats. Som meningen har av- fattats, kan den möjligen uppfattas så att den endast åsyftar det fallet att den ene eller båda av de särskilda ledamöterna får förhinder, vilket inte kan vara avsikten. Med hänsyn härtill och med hänvisning till vad som har anförts vid 14 kap. 17 § äktenskapsbalken förordar Lagrådet att me- ningen får följande lydelse: "Om särskild ledamot eller annan ledamot av rätten får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med minst en lagfaren domare och minst en nämndeman." Det bör anmärkas att, när det i styckets tredje mening föreskrivs att rätten inte får bestå av fler lagfarna domare än nämndemän, även sådan lagfaren domare i allmän förvaltningsdomstol som ingår i rätten enligt första stycket 2 måste anses inbegripen. Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna för- valtningsdomstolar 17 § I paragrafens andra stycke föreslås att länsrätten skall kunna förstärkas med en lagfaren domare, om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad. En motsvarande möjlighet till förstärkning finns för närvarande i 1 kap. 3 b § rättegångsbalken såvitt avser tingsrätterna. I lagrådsremissen föreslås att den bestämmelsen ändras så att det inte längre skall krävas särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad för en sådan förstärkning. Det sägs dock i författningskommentaren till nämnda paragraf att det även i fortsättningen torde vara målets omfattning och svårighetsgrad som avgör om sammansättningen bör förstärkas. Motivet för en förstärkning av länsrättens sammansättning på juristsidan är enligt remissen (avsnitt 6) framför allt att målen i vissa fall blivit mer komplicerade men även att det är lämpligt att reglerna för tingsrätt och länsrätt samordnas. Lagrådet kan instämma i dessa synpunkter. Det borde då ligga närmast till hands att utforma 1 kap. 3 b § rättegångsbalken och förevarande paragraf på samma sätt. Något motiv för att beträffande länsrätten kräva särskilda skäl för en förstärkning på juristsidan har emellertid inte anförts i remissen. Det sägs endast att en så generös tillämpning som föreslås för tingsrätternas del inte är avsedd för länsrätternas del, åtminstone inte i nuläget. Lagrådet förordar att frågan övervägs på nytt i detta lagstiftningsärende. I den allmänna motiveringen framhålls att frågan om länsrätten skall förstärkas med en juristdomare eller inte i det enskilda målet ankommer på rotelinnehavaren att avgöra. Lagrådet vill å sin sida framhålla att, om rotelhavarens uppfattning i en sådan fråga skiljer sig från någon annan ledamots, det bör vara rätten som har att avgöra frågan. Med hänvisning till vad som anförts vid 14 kap. 17 § äktenskapsbalken förordar Lagrådet att andra styckets tredje mening får följande lydelse: "Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan handläggningen har påbörjats, är rätten domför med minst en lagfaren domare och minst en nämndeman." Även i fråga om tillämpningen av andra styckets sista mening hänvisar Lagrådet till vad som anförts vid 14 kap. 17 § äktenskapsbalken. 18 § Enligt förslaget upphävs bestämmelsen i första stycket punkt 4 att länsrätten är domför med en lagfaren domare ensam vid vissa beslut om körkortsingripande. Detta anges i remissens allmänna motivering (avsnitt 8) och i författningskommentaren vara en följd av att länsrätten inte längre meddelar sådana beslut i avvaktan på slutligt avgörande av ett mål; denna befogenhet utövas numera av länsstyrelsen. Tillsvidarebeslut i körkortsmål handläggs enligt 39 § körkortslagen (1977:477) i första instans av länsstyrelsen. Ett sådant beslut av läns- styrelsen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (47 §). Om ett tillsvidarebeslut har överklagats, uppkommer således fortfarande fråga om länsrätten bör vara domför med endast en lagfaren domare. Då det i remissen anförda skälet för att upphäva endomarbehörigheten i dessa körkortsmål inte är relevant och då någon annan anledning att låta punkt 4 i första stycket utgå inte synes föreligga, bör punkten enligt Lagrådets mening stå kvar. Den bör emellertid formuleras om dels för att motsvara den terminologi som nu används i körkortslagen, dels därför att länstyrelsens beslut i fråga om omhändertagande av körkort eller traktorkort inte kan överklagas (106 § körkortsförordningen 1977:722). I paragrafens fjärde stycke anges de fall då länsrätt är behörig att avgöra mål i sak med en juristdomare. Till sådana mål hänförs enligt punkt 6 mål som avser ändring av taxerad inkomst med visst högsta belopp. Ändringsförslaget – som överensstämmer med vad som föreslogs i departementspromemorian Ds 1996:40 – innebär att den nuvarande beloppsgränsen 5 000 kronor höjs till hälften av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Emot den sålunda föreslagna beloppshöjningen i och för sig har Lagrådet ingen invändning. Så som också har framhållits i ett flertal remissyttranden över den nämnda promemorian framstår det emellertid enligt Lagrådets mening inte numera – sedan skatteprocessen förändrats till en sakprocess enligt taxeringslagen (1990:324) – som adekvat att beloppsregeln för ensamdomarbehörighet enligt lagtexten avser mål om ändring av taxerad inkomst. Strikt efter ordalagen betyder ju detta att regeln endast gäller skattemål för vilka den äldre ordningen alltjämt skall tillämpas. Även om punkt 6 i sin nuvarande utformning av länsrätterna utan större problem skulle ha funnit användning också inom sak- processens ram kan detta inte anses utgöra ett vägande skäl för att avstå från att anpassa lydelsen i samband med den beloppsändring som avses ske i förevarande sammanhang. Det finns emellertid enligt Lagrådets mening viss tvekan om lämpligheten och den praktiska nyttan av att behålla en sådan reglering med den ändrade ordningen för skatteprocessen. Principiellt sett skulle det enligt Lagrådets uppfattning vara fördelaktigt om problemet kunde lösas genom att beloppsregeln i punkt 6 slopades, varvid frågan om ensamdomarbehörighet vid avgörande i sak av den aktuella typen av mål skulle styras enbart av den i remissen föreslagna bestämmelsen avseende mål av enkel beskaffenhet. Lagrådet bedömer det för sin del svårt att på förevarande material överblicka effekten av denna lösning. Frågan synes dock förtjänt att övervägas ytterligare under lagstiftningsärendets fortsatta behandling. Om det därvid anses lämpligast att behålla punkt 6 föreslår Lagrådet att punkten omformuleras och med viss anknytning till 6 kap. 1 § taxeringslagen och till vad som gäller för dispositiva tvistemål enligt 1 kap. 3 d § rättegångsbalken, ges följande lydelse: "6. mål som avser en fråga av betydelse för inkomstbeskattningen, om värdet av vad som yrkas i målet uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring." En ändrad formulering enligt Lagrådets förslag bör leda till att övergångsbestämmelserna kompletteras med en ny punkt, som därvid kan ges följande lydelse: "3. Domförhet enligt 18 § fjärde stycket gäller även vid avgörande i sak av mål om ändring av taxerad inkomst enligt förfarandereglerna i taxeringslagen (1956:623), om ändringen avser högst hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring." Övriga lagförslag Förslagen lämnas utan erinran. JUSTITIEDEPARTEMENTET Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1997 Närvarande:statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing Föredragande: statsrådet Freivalds Regeringen beslutar proposition 1996/97:133 Domstols sammansättning m.m. Senaste lydelse 1995:21. Senaste lydelse 1989:657. Senaste lydelse 1989:657. Senaste lydelse 1996:243. Senaste lydelse 1996:244. Senaste lydelse 1989:656. Senaste lydelse 1993:515. Senaste lydelse 1996:651. Senaste lydelse 1995:21. Senaste lydelse 1996:258. Senaste lydelse 1996:261. Senaste lydelse 1996:269. Senaste lydelse 1989:657. Senaste lydelse 1989:657. Senaste lydelse 1996:243. Senaste lydelse 1996:244. Senaste lydelse 1989:656. Senaste lydelse 1989:656. Senaste lydelse 1993:515. Senaste lydelse 1996:651. Senaste lydelse 1995:21. Senaste lydelse 1995:21. Senaste lydelse 1989:656. Senaste lydelse 1996:258. Senaste lydelse 1996:261. Senaste lydelse 1996:269. Prop. 1996/97:133 Bilaga 2 62 1 Prop. 1996/97:133 Bilaga 5 82 Prop. 1996/97:133 Bilaga 5 84 85 1 Prop. 1996/97:133 Bilaga 1 70 1